Förläggarens ord

Boken Al-Koranens konstnärliga skönhet gavs ut för första gången av Adhunik Prakashani 1997 och i en andra upplaga 2001. För ungefär tre månader sedan kom översättaren till oss med boken för utgivning av dess tredje upplaga. Efter att ha förvärvat översättningsrättigheterna från översättaren ger vi nu ut dess tredje upplaga.

Författaren kommer att belönas av den Allsmäktige Allah för att ha presenterat denna av Allah uppenbarade Koran genom en enastående stilkonst. På så sätt har han också blivit odödlig hos dagens muslimska folk. Samtidigt står även dess översättare i tacksamhetsskuld för att ha skänkt detta underbara verk till de bengalisktalande människorna.

Khayrun Prakashani står i tacksamhetsskuld för att ha skänkt detta verk.

Khayrun Prakashani uppfyller genom utgivningen av detta verk sitt löfte till folket att fortsätta skänka det goda böcker.

Förläggaren

Kort presentation av författaren

Namn och härkomst: Hans namn är Sayyid. Qutb är familjens släktnamn. Hans förfäder kom från Arabiska halvön och bosatte sig på en plats vid namn Musa i norra Egypten. Hans fars namn var Haji Ibrahim Qutb. Modern hette Fatima Husayn Osman. Hon var en mycket from och gudfruktig kvinna. Sayyid Qutb föddes fredagen den 20 januari 1906 i sitt fädernehem. Han var äldst. Den näst äldste var Muhammad Qutb. Därefter kom tre systrar: Hamida Qutb, Amina Qutb; den tredje systerns namn är inte känt.

Utbildning: Enligt moderns önskan lärde han sig redan i barndomen hela den heliga Koranen utantill (hifz). Därefter skrevs han in i byns grundskola. På den tiden fanns en lag enligt vilken den som ville låta sitt barn studera vid al-Azhar-universitetet i Egypten först måste låta barnet lära sig Koranen utantill. Eftersom hans föräldrar innerligt önskade att deras äldste son Sayyid skulle studera vid al-Azhar, lät de honom bli koranrecitatör. Senare lämnade fadern Musa byn och bosatte sig i Halwan, i Kairos utkant, och skrev in honom vid Tajhiziyat Dar al-Ulum-madrassan. Vid denna madrassa antogs endast de som efter examen därifrån ville skriva in sig vid Cairo University. År 1929 tog han med utmärkta resultat examen från denna madrassa och skrevs in vid Dar al-Ulum Cairo (numera Cairo University). År 1933 avlade han sin B.A.-examen vid detta universitet och erhöll en examen i pedagogik. På den tiden var denna examen ett bevis på att den unge mannen var synnerligen begåvad.

Yrkesliv: Efter att ha tagit sin examen vid universitetet anställdes han där som professor. Efter att framgångsrikt ha undervisat en tid utsågs han till skolinspektör under utbildningsministeriet. Detta var en mycket ansedd tjänst i Egypten. År 1949 skickade utbildningsministeriet honom till Amerika för att avlägga en högre forskningsinriktad examen i pedagogik. Efter två års studier och forskning återvände han till hemlandet 1951. Under sin tid i Amerika lade han märke till det materialistiska samhällets eländiga tillstånd, och han blev övertygad om att endast islam i ordets egentliga mening kunde leda mänskligheten till välgång.

Efter att han återvänt till hemlandet började han bedriva omfattande studier och forskning om islam. Resultatet av denna forskning blev ”Bilden av Domedagen i Koranen” och ”Koranens konstnärliga skönhet”.

Anslutning till den islamiska rörelsen: Så snart han återvänt från Amerika granskade han målen, syftena och programmet för den islamiska rörelsen Ikhwan al-Muslimun. Eftersom han fann dem tilltalande blev han medlem av organisationen. I juli 1952 valdes han till medlem av Ikhwan al-Muslimuns centrala arbetsutskott. Från och med då ägnade han sig helt åt den islamiska rörelsen. År 1954 gavs en tidskrift ut under Sayyid Qutbs redaktion. Men efter bara två månader stängde överste Nassers regering den.

Arrestering och bestraffning: Arresteringarna och tortyren av Ikhwans ledare och medlemmar började. Sayyid Qutb var en av de arresterade. Sayyid Qutb hölls i olika fängelser och utsattes för omänsklig tortyr. En av hans kolleger, herr Yusuf al-Azam, skrev: ”Ett berg av tortyr lades på honom. Han brändes med eld, hundar hetsades på honom så att han slets sönder, och ibland hälldes mycket hett vatten och ibland mycket kallt vatten över hans huvud. Han torterades också genom sparkar, slag och piskrapp med mera, men han stod fast och orädd i sin tro och övertygelse. – (Den martyrdödade Sayyid Qutb, s. 30)”

Den 13 juli 1955 hölls en fars i rättvisans namn, och han dömdes till femton års straffarbete. Genom tortyren hade han gjorts så sjuk och svag att han inte ens kunde infinna sig i domstolen. Efter att ha avtjänat ett år av straffarbetet föreslog Nassers regering honom att han skulle friges om han bad om ursäkt genom tidningarna. Det svar som den troende mannen gav på detta förslag kommer genom tiderna att tjäna som en ledstjärna för den islamiska rörelsens arbetare. Han sade:

Jag förundras över detta förslag av den anledningen att hur kan en tyrann be en förtryckt människa om förlåtelse? Vid Allahs ed! Även om några ord av ursäkt kunde rädda mig från galgen, är jag ändå inte beredd att uttala dem. Jag vill nå fram inför Allah på ett sådant sätt att Han är nöjd med mig och att jag är nöjd med Honom.

Frigivning från fängelset: I mitten av 1964 besökte Iraks president Abd as-Salam Arif Egypten och rekommenderade att Sayyid Qutb skulle friges. Som följd av detta frigavs han från fängelset, men hölls i husarrest. Under sina tio långa år i fängelset skrev han den världsberömda tafsir-verket ”Fi zilal al-Qur’an”.

Andra arresteringen och martyrskapet:

Innan ett år hade gått arresterades han återigen, anklagad för att ha försökt gripa makten. Tillsammans med hans fyra syskon arresterades tjugotusen människor, varav omkring sjuhundra var kvinnor.

Därefter dömdes han och två av hans medkämpar till döden efter en skenrättegång, och domen verkställdes måndagen den 29 augusti 1966. (Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un.)

Böcker författade av Sayyid Qutb

(a) Forskningsverk:

(1) Fi zilal al-Qur’an (I Koranens skugga) (6 band)

(2) At-taswir al-fanni fi al-Qur’an (Koranens konstnärliga skönhet)

(3) Mashāhid al-qiyāma fi al-Qur’ān (Koranens skildring av uppståndelsens dag)

(4) Al-‘Adālat al-Ijtimā‘iyya fil-Islam (Islam och social rättvisa)

(5) As-Salām al-‘Ālamī wal-Islām (Världsfred och islam)

(6) Dirāsāt Islāmiyya (Islamiska skrifter)

(7) Ma‘rifat al-Islām war-Risāliyya (Islam och kapitalismens konflikt)

(8) Nahwa Mujtami‘ Islāmī (Islams samhällsbild)

(9) Mu‘allim fit-Tarīq (Den islamiska samhällsrevolutionens utveckling)

(10) Hādhā ad-Dīn (Islam som livssystem)

(b) Poesi och dikter

1. Kafilatur Raqiq (poesi)

2. Hulmul Fajri (poesi)

3. Al-Shatiyyul Majhul (poesi)

(c) Romaner:

1. Ashwaq (Törnen)

2. Tiflun Minal Qariya (Pojken från byn)

3. Madinatul Mashhur (Den förtrollade staden)

(d) För barn och ungdomar:

1. Qasasud diniyah (Profetberättelser)

(e) Övrigt:

1. Muhimmat al-sha’ir fil-hayat (Poetens verkliga uppgift i livet)

2. Al-atjiyaf al-arbaa (De fyra syskonens tankegångar)

3. Amerika allati ra’aytu (Amerika som jag såg det)

4. Kitab wa shakhsiyyat (Boken och personligheten)

5. An-naqd al-adabi, usuluhu wa manahijuhu (Litteraturkritikens grundprinciper och metoder)

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Dedikation

Ärade mor! Jag tillägnar denna bok åt er.

Min älskade mor! Ett minne lyser fortfarande klart i mitt minne: varje gång månaden Ramadan inföll kom den koranreciterande qarin hem till oss och reciterade Koranen. Och i timmar satt du bakom förhänget och lyssnade hänfört. När jag började skrika barnsligt gjorde du tecken åt mig att vara tyst. Då deltog också jag tillsammans med dig i att lyssna till Koranen, även om jag på den tiden inte kunde förstå den. Men de bokstavliga uttalen etsade sig fast i mitt sinne. Sedan, när jag hade lärt mig att gå genom att hålla dig i handen, skrev du in mig i byns folkskola. Din stora önskan var att Allah skulle öppna mitt hjärta så att jag kunde lära mig Hans ord utantill. Allah hade sannerligen skänkt mig välsignelsen av en vacker och melodisk röst, så att jag ofta kunde sitta framför dig och recitera det. Jag lärde mig hela Koranen utantill. En del av din stolthet blev uppfylld.

Min kära mor! I dag är du bortom min räckvidd och beröring. Men bilden av dig är fortfarande outplånlig i mitt minne. Jag har ännu inte kunnat glömma hur du hemma satt nära radioapparaten och lyssnade till den koranreciterandes recitation. Än i dag är minnet levande i mitt hjärta av hur vackert och rent ditt ansikte blev medan du lyssnade till recitationen, och av det intryck den gjorde på ditt sinne och din själ.

O du som födde mig! Ditt oskyldiga barn är i dag en ung man. Frukten av dina ansträngningar tillägnar jag i dag dig. Må Allah sänka frid över din grav likt dagg om morgonen och bevara även ditt barn.

ditt barn

Sayyid Qutb

Översättarens ord

Vill du förstå Koranen? Erkänner du att Koranen är ett levande mirakel och en källa till förtrollande kraft? Du läser visserligen Koranen, men den kan inte helt fånga dig – varför? I denna Koran finns berättelser som överträffar sagorna, bilder som ingen konstnär hittills har kunnat måla, och melodier av harmoni och smärta som omsluter hela musikens värld – har du blivit bekant med dessa? Om inte, läs då denna bok om Koranen av Sayyid Qutb. Den kommer att ge dig vägledning mot en ny horisont. Den kommer att öppna portarna till Koranens alla hemligheter inför dig. Du kommer att gå vilse i Koranens oändlighet, i dess bottenlösa djup. Ingen kraft kommer att kunna föra dig tillbaka från denna djupa förtrollade värld.

Sayyid Qutb var forskare och islamisk tänkare; det är genom denna beskrivning den islamiska världen känner honom. Men hur många vet att han också var en framstående författare inom den moderna arabiska litteraturen och en odödlig berättarkonstnär? Inte nog med det: han var även skicklig inom konst, sköna konster, hantverk och dekorativ konst. Därför betraktade han Koranen ur olika perspektiv. Under sina år i fängelse forskade han över Koranen timme efter timme, dag efter dag. Å ena sidan var han hafiz av Koranen, och å andra sidan var arabiska hans modersmål; båda dessa sidor hjälpte honom i hans forskningsarbete. Han sade själv:

Enligt min mening är det en väldig nåd från Allah den Allsmäktige över en människa: när jag började tänka över Koranen öppnade Han alla barmhärtighetens dörrar för mig och förde mig så nära Koranens ande att det känns som om Koranen själv hade öppnat alla sina sanningars och hemligheters dörrar för mig. – (Ur den ursprungliga inledningen till I Koranens skugga)

Detta värdefulla verk är genomsyrat av litteratur på varje sida; det är en pärlband av ord. Språket är så högtstående och rikt att jag tidigare tre gånger hade beslutat mig för att översätta boken men avstått. Jag saknade mod. Ändå kunde jag inte hejda min längtan att översätta den. Till slut tog jag för fjärde gången itu med detta stora arbete, efter att ödmjukt och enträget ha bett den Allsmäktige Allah om nåd. Även om arbetet gick framåt i myrsteg nådde det sin fullbordan genom den Barmhärtiges nåd. Jag påstår inte att jag helt lyckats bevara litteraturens höga nivå, men jag har inte medvetet begått något fel när jag ordagrant har lagt fram för er det författaren ville förmedla. Ändå återstår en sak: jag är för det första ingen stor lärd. Dessutom kan man nästan säga att jag saknar kunskap om modern arabisk litteratur, och därtill är jag en svag människa vars ständiga följeslagare i vardagen är fel och brister. Därför kan jag även under detta arbete ha begått något fel på en plats utan att ännu vara medveten om det. Om någon av Allahs tjänare skulle upptäcka sådana fel och brister, ber jag honom vänligen att uppmärksamma mig på dem; då ska jag, insha Allah, försöka rätta till dem i en senare utgåva.

Till sist ber jag med böjt huvud inför den Gudomliga närvaron att Han måtte skänka bokens författare en hög rang i paradiset. Må Allah även förlåta denna ödmjuka översättare, förläggaren och läsarna och ge dem förmånen att förenas med författaren i paradiset. Jag ber dessutom att Allah, liksom för författaren, måtte öppna alla hemligheternas dörrar i Sin Koran, den visa, även för oss. Amin.

Ödmjukt

Muhammad Khalilur Rahman Mumin

Innehållsförteckning

Innehåll

Författarens ord

Hur fann jag Koranen?

Första kapitlet

Koranens hypnotiska kraft

Hazrat Umars konversion till islam

Berättelsen om Walid ibn Mugira

Källan till Koranens hypnotiska kraft

Den främsta drivkraften bakom att anta islam

Varifrån kommer Koranens förtrollande kraft?

Andra kapitlet

Forskning om Koranen och tafsir

Tafsir under sahabernas och tabi’inernas tid

Tredje kapitlet

Konstnärliga bilder

Att uttrycka tankar på ett begripligt språk

Psykologiska skildringar

Skildringar av människan

Skildringar av inträffade katastrofer

Skildringar av allegoriska händelser

1. Berättelsen om trädgårdsägarna

2. Berättelsen om ägaren till två trädgårdar

Skildringar av verkliga händelser

1. Hazrat Ibrahim (frid över honom) och Hazrat Ismail (frid över honom)

2. Profeten Nuhs (frid vare med honom) översvämning

Skildringen av Domedagen

Scener av frid och straff

Fjärde kapitlet

Fantasi och gestaltning

Femte kapitlet

Koranens konstnärliga komposition

Typer av konstnärlig komposition

Sjätte kapitlet

Koranens melodi och rytm

Första tillståndet

Andra tillståndet

Paus i slutet av meningen och slutrim

Sjunde kapitlet

Den koraniska bildens beståndsdelar

En subtil aspekt av den konstnärliga kompositionen

Varaktigheten hos koraniska bilder

Den långa bilden

Åttonde kapitlet

Ämne: Syftet och målet med de händelser som skildras i Koranen

1. Erkännandet av uppenbarelsen och profetskapet

2. En och samma religion

3. Tron på Allah

4. Alla profeter och sändebud förmedlade samma budskap

5. Sambandet mellan varje profets och budbärares religion 6. Profeternas och budbärarnas framgång samt lögnarnas undergång

7. Sanningen i de glada budskapen och varningarna

8. Skildringen av de välsignelser som gavs åt profeterna och budbärarna

9. En varning till Adams barn för Satans fiendskap

10. Några andra orsaker

Det nionde kapitlet

Beviset för att berättelserna i Koranen följer religiösa syften

Berättelsernas korthet och utförlighet

Beskrivning av slutsats och utgång

En förening av religiösa och konstnärliga element i berättandet

Berättelsens konstnärliga form

Kapitel tio

Berättelsens konstnärliga kännetecken

1. Variationer i berättandet

2. Plötslig upplösning av mysteriet

3. Paus vid scenövergångar

4. Scenframställning genom händelser

Skildring av känslor och emotioner

Personlighetens prägel i berättelsen

1. En ledare med rastlös natur

2. En ömhjärtad och tålmodig personlighet

3. Hazrat Yusuf (frid vare med honom)

4. Hazrat Adam (frid vare med honom)

5. Berättelsen om Hazrat Sulayman (frid vare med honom)

Kapitel elva

Människans väsen

1. Människans natur

2. Den vacklande troende

3. En opportunistisk och listig person

4. En rädd fegis

5. En person som väcker skratt och munterhet

6. Människa endast till det yttre

7. Berömssökande

8. Opportunist

9. Besynnerligt arrogant

10. Rädd och skamlös

11. Svag hycklare

12. En som kommer med ursäkter och invändningar

13. Dum bedragare

14. En som orsakar förödelse

15. Förhäxad av det världsliga livets lockelser

16. Människor med envis och stel natur

17. En självrådig grupp

18. Vare sig det är sant eller falskt, kommer de att gräla

19. Snål

20. Motsägelse mellan det inre och det yttre

21. En som omvänder sig när döden är nära

22. En person med låg intelligens

23. Sann troende

24. Fattig men nöjd med lite

25. Den som fruktar Allah

26. Allahs sanna tjänare

27. Givmild och generös

28. Tålmodig

29. Den som ger sin andre broder företräde

30. Den som behärskar sin vrede och förlåter andra

Tolv kapitel

Visdomsgrundade argument

Al-Qurans enkla och raka framställning

Problemet med tawhid (monoteism)

Uppståndelsen efter döden

Al-Qurans berättarstil

Slutsats

Ytterligare ett kännetecken i Al-Qurans berättarstil

Bilaga 1

Bilaga 2

Koranens surors uppenbarelseordning

Författarens ord

Hur fann jag Koranen?

Innan vi börjar läsa den bok som ni just nu håller i era händer behöver jag berätta om en händelse i samband med den. Så länge denna bok endast fanns bevarad i mitt minne och inte hade någon bestämd form eller gestalt, fanns det heller inget större behov av att beskriva händelsen. När den gick till tryckeriet för att få verklig existens, förblev händelsen inte längre begränsad till mig själv. Nu måste den också offentliggöras.

Då var jag mycket liten. Jag hade precis börjat läsa Koranen, men dess innebörd och tolkning låg bortom min förmåga att förstå. Dessutom var det omöjligt för mig att rymma dess höga innehåll inom min kunskapsram. Ändå kände jag en stark dragning till den. Under recitationen skymtade många förunderliga händelser fram på mitt sinnes bildskärm. Dessa bilder var enkla och färglösa. Ändå föreställde jag mig dem gång på gång med stort intresse. Detta fortsatte under lång tid och skänkte mig glädje.

Bland dessa enkla bilder fanns en som hade etsat sig fast i mitt sinne och som trädde fram inför mig så snart jag reciterade den följande versen.

(Arabiska**********)

Bland människorna finns det sådana som tillber Allah på gränsen. Om de ser någon världslig fördel lutar de sig åt den. Men om de drabbas av någon prövning vänder de sig bort. I själva verket är de förlorare både i denna värld och i det kommande livet. (Sura al-Hajj: 11)

Om jag lägger fram denna fantasibild inför någon bör han inte skratta. När jag hörde denna vers och en sådan bild framträdde i mitt minne, bodde jag i en by. Jag såg en person stå på en kulle mitt i dalen intill byn och förrätta bönen, men han kunde inte stå kvar på den smala kullens topp; den skakade bara våldsamt och kunde rasa samman när som helst. Jag stod på avstånd och såg detta, och blev i mitt sinne både förundrad och hänförd.

En av alla de fantasibilder som brukade sväva framför mitt inre öga framträdde när jag läste följande vers. Versen lyder:

(Arabiska**************)

Och berätta för dem om den man som Vi gav Våra tecken, men som vände sig bort från dem och lämnade dem. Satan följde efter honom, och han blev en av de förlorade. Om Vi hade velat kunde Vi ha upphöjt honom genom dem, men han klamrade sig fast vid jorden och ägnade sig åt att tillfredsställa sitt eget nafs begär. Hans liknelse är som en hund: om du angriper den flämtar den med tungan hängande ute, och om du lämnar den i fred håller den ändå tungan ute. (Sura al-A’raf: 175–176)

Jag förstod inte innebörden och betydelsen av denna vers. Men så snart jag reciterade den framträdde en bild i mitt sinnes spegel. Jag såg en person komma fram till mig med gapande mun, tungan hängande ute och flämtande. Jag stod och stirrade på honom utan att blinka. Men jag kunde inte förstå varför han gjorde så. Jag vågade ändå inte gå fram till honom. Jag tyckte mycket om tusentals sådana bilder. Därför kände jag en stark dragning till Koranrecitationen och sökte efter dessa bilder i fantasins fjärran land.

Den tiden förflöt tillsammans med min ljuva fantasi och barnslighet. Nu har jag genom tidens gång mött en viss kunskap och verklighet. På egen hand och med hjälp av mina lärare har jag försökt förstå några tafsirverk. Men det är djupt beklagligt att jag under den vackra, ljuva och majestätiska Koranrecitationen inte längre ägnar någon uppmärksamhet åt vad jag gjorde i min barndom. Är dagens Koran då annorlunda än barndomens Koran? Finns det inget samband mellan dem? Kanske var det den magi som ligger i egenhändigt påhittade tolkningar.

Även efter att ha tagit del av flera tafsirer kände jag att det någonstans fortfarande fanns en lucka. Då ägnade jag mig åt att försöka förstå Koranen direkt genom Koranen. Märkligt men sant: det var då jag fann denna älskade och skönhetsfulla Koran. Denna tilltalande och ljuvliga bild trädde åter fram inför mig. Den enda skillnaden var att den inte längre var lika enkel som tidigare; den hade förändrats något genom förståelsens mognad. Då insåg jag att detta inte var en bild utan en liknelse. Den hade beskrivits enbart för att Koranen skulle förstås. I själva verket var den inte en återspegling av någon verklig händelse. Men det betyder inte att den var något overkligt.

Alhamdulillah! Den här gången började jag studera med full uppmärksamhet. Plötsligt fick jag idén att lägga fram de bilder jag såg för allmänheten, så att de kunde ha någon nytta av dem. Därför publicerades år 1939, genom tidskriften ”Al-Muqtataf”, en artikel med titeln ”Några bilder i Koranen och en diskussion om deras konstnärliga skönhet”.

Där visade jag att de bilder som Allah, världarnas Herre, har tecknat i Koranen inte kan återges med någon färgkamera eller av någon konstnärs pensel. Det är en gåtfull och förtrollande bild. Där sade jag också att det var möjligt att skriva en separat bok om detta ämne.

Sedan förflöt några år. Under tiden började de koraniska bilderna göra ett starkt intryck på mig. Överallt i den fortsatte jag att upptäcka konstnärlig skönhet. Då tänkte jag att jag skulle behandla detta fullständigt och i en omfattande framställning, något som ingen ännu hade tagit sig an. Med detta syfte fördjupade jag mig i studiet av Koranen och försökte samla de subtila bilderna därifrån. Trots detta saktade arbetet ibland ner.

Till slut började jag sammanställa verket i Allahs namn. Min uppgift var att samla Koranens konstnärliga bilder och belysa dess stil och konstnärliga skönhet. Jag hade inte för avsikt att göra någon språklig analys av Koranen eller föra någon fiqh-diskussion.

När jag gick vidare uppenbarades en ny hemlighet för mig. Jag lade märke till att de bilder som Koranen målar upp inte är något separat från dess övriga framställningar och avsnitt. De har inte heller någon självständig plats. Tvärtom är hela Koranens framställningssätt den konstnärliga grundvalen för scener och bilder. Endast de shariah-rättsliga föreskrifterna utgör ett undantag. Då riktade jag min uppmärksamhet mindre mot att samla bilderna och mer mot att upptäcka deras egentliga syfte och grundprincip. Därefter beslöt jag att offentliggöra denna princip och dess förklaring—något som ingen hittills ens hade berört.

När sammanställningen var avslutad kändes det som om Koranen hade trätt fram i en ny gestalt i mitt medvetande. Jag upptäckte en Koran som jag aldrig tidigare hade funnit. Även tidigare hade Koranen varit skön i mina ögon, men då hade skönheten framträtt i separata och spridda former. Nu blev hela skönheten synlig som en sammanhängande helhet. Det var som om den vilade på en särskild grund, inom vilken det fanns ett förunderligt och sällsynt samband—något jag aldrig hade kunnat förstå, vars dröm jag aldrig hade drömt och som ingen annan någonsin hade föreställt sig.

Om Allah ger mig förmågan att vid framställningen av dessa scener och bilder från Koranen på ett tillbörligt sätt uppfylla de krav som mina föreställningar och tankar ställer, då kommer detta att vara måttet på verkets fullständiga framgång.

Det första kapitlet

Koranens hypnotiska kraft

Vid tiden för Koranens uppenbarelse hade Koranen själv redan hänfört araberna genom sin hypnotiska kraft. De vars hjärtan Han hade öppnat för Allahs islam, liksom de vars sinnen och ögon hade förseglats, påverkades av denna Korans hypnotiska inflytande. De senare kunde visserligen inte dra någon nytta av Koranen. Men det fanns vissa framstående personer, såsom den ädle Profetens respekterade hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och hans frigivne slav Zayd (må Allah vara nöjd med honom). Bortsett från dessa hade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) i islams begynnelse inte sådan makt och styrka att de som antog islam gjorde det för att de hade hänförts av hans auktoritet och styrka. Grunden för deras islam var i stället Koranens magiska dragningskraft.

Berättelsen om hur Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam och berättelsen om hur Walid ibn al-Mughira påverkades bekräftar båda det ovanstående och bevisar att Koranens hypnotiska kraft är ytterst stark. Den påverkade inte bara de troende utan även de otrogna.

Berättelsen om hur Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam

Om hur Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam har Ata och Mujahid återberättat följande, vilket Ibn Ishaq sammanställde från Abdullah ibn Abi Najih. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Den dagen var jag fortfarande långt från islam och brukade vara berusad av att dricka vin. Vi hade en samlingsplats dit Quraysh brukade komma och samlas. Den dagen gick jag dit för att leta efter dem, men fann ingen där. Jag tänkte gå till en viss vinförsäljare; kanske skulle jag kunna hitta dem där. Men inte heller där fann jag någon av dem. Då beslöt jag mig för att gå till den heliga moskén och göra tawaf. Jag gick dit och såg den ädle Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) upptagen i bön. Han stod vänd mot شام (Syrien) i bönen. Kaba låg mellan honom och شام. Han stod mellan den svarta hörnstenen och det jemenitiska hörnet och bad. När jag såg honom tänkte jag: I natt ska jag i hemlighet lyssna till vad han reciterar. När jag såg honom tänkte jag åter: I natt ska jag i hemlighet lyssna till vad han reciterar. Sedan tänkte jag att om jag gick närmare för att lyssna skulle jag bli upptäckt. Därför kom jag från Hatims sida och ställde mig tyst under Kabaöverdraget. Det enda som fanns mellan honom och mig som skydd var Kabaöverdraget. När jag hörde den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) recitation upplevde jag en förändring inom mig. Jag började gråta, och till slut fick jag lyckan att anta islam.

I en annan återberättelse av Ibn Ishaq sägs det att Umar (må Allah vara nöjd med honom) en dag gav sig av med ett blottat svärd för att döda den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara med honom). Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) bodde tillsammans med några följeslagare i ett hus vid foten av berget Safa. Där fanns omkring fyrtio män och kvinnor. På vägen mötte han Na’im ibn Abdullah. Han frågade: ”Umar, vart är du på väg?” Umar berättade vad han hade för avsikt. Na’im sade: ”Låt fiendskapen mot Banu Abd Manaf vänta och ta först itu med din egen syster Fatima och din svåger Sa’id ibn Zayd. De har blivit muslimer.” Då gick Umar (må Allah vara nöjd med honom) dit och såg att Khabbab (må Allah vara nöjd med honom) undervisade dem i den heliga Koranen.

Umar (ra) gick rakt in genom dörren och grep sin svåger Saʿid. Han slog sin syster Fatima i huvudet så att hon började blöda. Efter en stunds ordväxling ville han se vad de läste. Då lästes några verser ur sura Ta-Ha upp för honom. När han hade hört en del av sura Ta-Ha sade han: ”Vilket utomordentligt vackert tal!” Därefter gick han till den ädle Profeten (s) och blev lycklig genom att anta islam. (Ibn Hishams biografi över Profeten)

Kärnan i alla berättelser om denna händelse är densamma: Hazrat Umar (ra) sökte skydd under islams skugga efter att ha läst eller hört några delar av Koranen. Vi hör eller återberättar denna händelse, men ingen uppmärksammar att grunden till Hazrat Umars (ra) förändring var Koranens dragningskraft och oemotståndliga hypnotiska kraft.

Berättelsen om Walid ibn al-Mughira

Walid ibn al-Mughira hade påverkats av att höra några delar av den visa Koranen. När qurayshiterna såg detta började de säga sinsemellan att han hade blivit muslim. Walid var en framstående och respekterad person bland qurayshiterna. Abu Jahl skickades till honom för att få honom att offentligt förklara sitt hat och sin fientlighet mot Koranen, så att qurayshiterna skulle påverkas av hans ord. Walid började säga: ”Vad ska jag säga om Koranen? Vid Allahs ed! Jag har större kunskap om poesi och verskonst än ni, men det jag har hört av Koranen från Muhammad liknar inte något av detta. Vid Allahs ed! Det som uppenbaras för honom är ytterst storslaget och fängslande, och det har uppenbarats på ett klart och vältaligt språk. Det krossar allt som kommer i dess väg. Det har kommit för att segra, inte för att besegras.”

När Abu Jahl hörde detta sade han: ”Så länge du inte föraktar Koranen kommer ditt folk att vara missnöjt med dig.” Walid sade: ”Ge mig lite tid att tänka.” Sedan förklarade han: ”Detta är så uppenbar magi. Ser ni inte att den skiljer var och en som kommer i kontakt med den från hans familj och vänner?” (En detaljerad redogörelse för detta finns i Ibn Hishams Sira och Ibn Kathirs tafsir. – Författaren.)

I detta sammanhang sägs det i Koranen:

(Arabiska**************)

Han tänkte efter och fattade sitt beslut. Må han förgås! Hur fattade han sitt beslut? (Jag säger det igen:) Må han förgås! Hur fattade han sitt beslut! Sedan såg han, rynkade åter pannan och förvred ansiktet. Därefter vände han ryggen till och sade högmodigt: Detta är inget annat än magi som gått i arv från tidigare generationer. (Sura al-Muddaththir: 18–24)

Detta är uttalandet från en person som hyste fientlighet mot islam. När han kom till Muhammed böjde sig hans hjärta och sinne omedvetet, men när han återvände till sina vänner och släktingar reste sig upproret inom honom för att bevara sin ära och ställning. Detta bevisar hur intensiv Koranens dragningskraft är – en kraft som till och med överträffar magin.

Tänk nu på att Koranen påverkade både Umar och Walid ibn al-Mughira. Men det var en skillnad mellan deras beteende som mellan himmel och jord. Eftersom Umar fruktade Allah öppnade Allah hans hjärta för islam. Walid ibn al-Mughiras stolthet, högmod och begär efter ledarskap drev honom däremot bort från islam.

Att Koranen återger de otrognas uttalanden är också ett bevis på Koranens förtrollande kraft.

(Arabiska***********)

Lyssna inte på Koranen och börja föra oväsen när Koranen reciteras, så att ni kanske kan segra. (Sura Ha-Mim Sajdah: 26)

Även här framträder Koranens förtrollande kraft. De fruktade att om denna Koran fick höras eller lyssnades på under ordnade former, skulle den med säkerhet påverka åhöraren och göra honom till dess efterföljare. Därför var det nödvändigt att föra oväsen, så att ingen skulle kunna lyssna på Koranen morgon och kväll och bli förtrollad av den. Koranen fortsatte naturligtvis också att dra dem till sig. Men endast de som hade åtminstone en liten grad av gudsfruktan inom sig kunde lämna okunnighetens gränser. Om de inte hade påverkats av den eller inte hade fruktat att påverkas, varför ansträngde de sig då så mycket mot Koranen utan någon anledning? Detta bevisar hur intensiv och oemotståndlig denna Korans dragningskraft är.

I Koranen återges Qurayshs otrognas uttalanden på ett vackert sätt – de uttalanden genom vilka de vände sig bort från Koranen.

(Arabiska***********)

De säger: ”Detta är bara sagor från forna tider, som han har skrivit ned. De dikteras för honom morgon och kväll.” (Sura al-Furqan: 5)

(Arabiska************)

(När de hör Allahs ord säger de:) ”Om vi ville kunde vi också säga något sådant. Detta är inget annat än berättelser från forna tider.”

(Arabiska************)

(Denna Koran) är bara förvirrade drömmar. Nej, han har hittat på det själv; (nej,) han är en poet. (Sura al-Anbiya: 5)

(Arabiska*********)

O Sändebud, säg till dem: (Om ni talar sanning,) kom då med tio suror likt denna.

(Arabiska***********)

(Eller) frambringa en sura lik denna. (Sura al-Baqarah: 23)

Men de förmådde inte frambringa ens en enda sura som svar på denna utmaning – att frambringa tio var ännu mer otänkbart. Sanningen är att de inte ens antog denna utmaning. Efter den ädle Profetens (s) bortgång gjorde visserligen några uslingar anspråk på profetskap, men det fick inget gott slut. Ingen tog deras absurditeter på allvar.

Bland anhängarna till tidigare profeter, vid tiden då Sändebudet (s) började kalla till islam, fick de som verkligen var lärda och fromma uppleva Koranens inflytande med stor kraft. Därför fick de lyckan att finna en plats under Koranens skugga. Om dessa lyckligt lottade sägs det:

(Arabiska************)

Bland alla människor kommer du att finna att judarna och avgudadyrkarna är de mest fientliga mot muslimerna. Och du kommer att finna att de som kallar sig kristna står muslimerna närmast i vänskap. Detta beror på att det bland de kristna finns lärda och munkar som inte är högmodiga. När de hör det som har uppenbarats för Sändebudet ser du hur deras ögon fylls av tårar, eftersom de har insett sanningen. De säger också: ”Vår Herre, vi har blivit muslimer; låt oss därför räknas bland de lydiga.” (Sura al-Ma’idah: 82–83)

Den starka längtan efter kunskap som skildras här väcktes enbart genom att höra Koranen. När de hörde Koranen strömmade till och med tårar ur deras ögon utan att de själva visste det. Därigenom kunde de möta sanningen. Det råder inget tvivel om att Koranens budskap och undervisning om sanningen inte på något sätt skulle kunna förmedlas utan dess egen kraft. På ett annat ställe i Koranen sägs det:

(Arabiska*************)

De som redan tidigare är lärda faller med böjt huvud ned i prostration när Koranen reciteras inför dem. Och de säger: ”Vår Herre är helig och upphöjd. Vår Herres löfte kommer sannerligen att uppfyllas.” (Sura Bani Isra’il: 107–108)

Följande vers skildrar också hur man fruktar Allah när man hör Koranen:

(Arabiska**********)

Allah har uppenbarat det bästa talet, en enhetlig och upprepad skrift. Därav ryser huden hos dem som fruktar sin Herre. Därefter blir deras hud och hjärtan ödmjuka inför Allahs åminnelse. (Sura az-Zumar: 23)

Av de ovan nämnda verserna framgår tydligt att Koranen rymmer en sådan kraft att den inte kan undgå att påverka den som läser eller hör den. Den får hjärtat att svalla och ögonen att tåras. Så snart den som längtar efter att anta tron hör Koranen böjer han sitt lydnadshuvud. Även om en person som är försjunken i otro och trots hör Koranen, påverkar den honom också, men han avfärdar den genom att betrakta den som trolldom. Han förbjuder människor att lyssna till den. Ändå vågar han inte utmana Koranen.

Källan till Koranens hypnotiska kraft

Frågan är nu: Hur besegrade Koranen araberna, och hur kunde den utöva ett så kraftfullt inflytande över både troende och otrogna?

De lärda som har uppnått särskild skicklighet i att förstå Koranen och som har skrivit om Koranens egenskaper har efter bästa förmåga försökt besvara denna fråga. Vissa lärda har, utan att tala om överensstämmelsen och sambanden mellan Koranens innehåll, behandlat frågan något annorlunda. Koranen har dessutom berättat om vissa händelser som inträffade inom några år därefter. Den har också belyst världsalltet och människans skapelse, och så vidare. Frågan är nu att dessa egenskaper har beskrivits utförligt i Koranen och vittnar om dess storhet och överlägsenhet. Men vad ska man säga om de korta suror där inga religiösa föreskrifter har nämnts? Eller där ingen beskrivning av den osynliga världen har getts och ingen kunskap om den jordiska världen har förmedlats? Även om dessa korta suror inte behandlar alla ämnen samlat, såsom många av Koranens suror gör, hänförde de ändå araberna i början av Koranens uppenbarelse. Genom dessa suror kom en omvälvning i deras tankevärld och en stark dragning till deras skönhet. Det måste erkännas att den magiska verkan hos dessa korta suror var så stark och oemotståndlig att åhöraren inte kunde undgå att bli hänförd. Genom sina särskilda egenskaper lyckades Koranen dra både otrogna och troende in i sitt inflytelsesfär. Koranen har gjort det största bidraget till att de som antog islam blev lyckliga. Det går inte att förneka att en kort sura ur Koranen, eller en del av en sådan, förändrade deras livs riktning.

Efter att islam hade nått sin fulländning fanns det naturligtvis, utöver Koranen, även vissa sedvänjor och yttre aktiviteter som bidrog till att människor antog islam. Men bakom de lyckliga troende i den första perioden, när det gällde tron, fanns inget annat verksamt än Koranen.

Den främsta drivkraften bakom att anta islam

Efter att islam hade utvecklats till en fullständig och komplett livsordning antog människor islam, påverkade på olika sätt. Till exempel:

(1) Vissa människor antog islam efter att ha påverkats av den ädle Sändebudets (fvmh.) och de ädla följeslagarnas handlingar och karaktär.

(2) De som tidigare hade antagit islam satte religionen framför allt annat och uthärdade alla slags sorger, svårigheter och förföljelser enbart för Allahs välbehag. Vissa människor blev muslimer efter att ha påverkats av detta.

(3) Vissa människor antog islam efter att ha tänkt: Muhammad (fvmh.) och hans följeslagare är få till antalet, men ändå kan ingen stormakt besegra dem. Detta vore på intet sätt möjligt utan Allahs hjälp och omsorg.

(4) Vissa människor antog islam när islam hade etablerats som stat och islams rättvisa och jämlikhet hade förverkligats – något de aldrig tidigare hade sett.

Människor antog alltså islam av många sådana skäl. Men ett av de främsta var Al-Qur’ans livsberörande appell och förtrollande dragningskraft, som ensamt bidrog till islams framgång under den tidiga perioden.

Var finns källan till den hypnotiska kraften i Al-Qur’an?

Det är värt att tänka på att sharia ännu inte var fullbordad, att det inte hade förmedlats någon kunskap om den osynliga världen, att det inte heller hade sagts något särskilt kraftfullt om livet och världen, och att Koranen ännu inte hade gett någon praktisk vägledning. Endast en mycket liten del av Koranen hade då uppenbarats för islams dawah-verksamhet. Ändå låg där en källa till magi och hypnotisk kraft. Påverkade av den tvingades de säga: (arabiska***************)

Detta är inget annat än magi som förts vidare från tidigare generationer.

Berättelsen om hur Walid ibn al-Mughira ville anta islam men ändå inte gjorde det återges i sura al-Muddaththir. I uppenbarelsens kronologiska ordning är denna sura den tredje. Sura al-Alaq och sura al-Muzzammil hade uppenbarats före den. Om vi granskar saken noggrant kommer vi att se hur dessa suror påverkade Walid ibn al-Mughira. Vilken magi fanns i dem som gjorde honom så bekymrad?

När vi studerar dessa korta suror som uppenbarades i Mecka finner vi där inte minsta antydan till någon sharia-lag eller någon världslig fråga. I sura al-Alaq finns visserligen en mycket kortfattad redogörelse för hemligheten bakom människans skapelse. Där sägs att människan skapades av en klump levrat blod. Dessutom förutsades händelser under de följande åren. I sura ar-Rum förutsades till exempel den persiska segern. Frågan är nu: var i Koranen finns den magi som Walid, efter djup begrundan, kallade den för?

Svaret är att den del av Koranen som Walid kallade magi naturligtvis låg utanför området för sharia-bestämmelser och världslig kunskap. Där fanns inget ämne som han kunde uttala sig om. Det är emellertid också sant att han, utan att sträva efter att förvärva islamisk troslära och andlighet, kunde förstå dess subtila hemligheter.

Låt oss nu först ägna sura al-Alaq, den första suran som uppenbarades, en stunds eftertanke. Om vi noggrant betraktar de första femton verserna ser vi att orden liknar dem som användes av poeterna och litteratörerna under den förislamiska tiden, ord som hela Arabien kände till, men i deras skrifter sammanfördes ofta ord och meningar utan inbördes sammanhang. Ofta saknades både rim och samband i deras verk. Men var sura al-Alaq sådan?

Absolut inte. Där finns i stället en underbar sammansmältning av harmoni och betydelse. Varje utsaga är en levande symbol för höglitteratur. Ändå var detta verser som uppenbarades alldeles i början. Där sägs: ”Läs!” Men det måste ske i din Herres, den helige och ärevördige Gudens, namn. Med ordet ”iqra”, eller ”läs”, avses att recitera eller studera Koranen. Därför behöver Guds namn nämnas: Han kallar till Sig själv genom Sitt eget namn. Ett av Guds attributnamn är ”Rabb”, vilket betyder Herre och uppfostrare. Därför befallde Han att läsa för att människan skulle få fostran och utbildning. Detta är Guds ord:

(Arabiska***********)

Läs i din Herres namn, Han som har skapat dig.

Det var den islamiska daʿwans begynnelse. Därför valdes, som en förklaring av Rabb, ett ord som är förbundet med livets början. Det vill säga: Han är en ‘Rabb’ (আরবী*****) som har skapat.’

(আরবী***********)-Han skapade människan av ‘alaq. Med andra ord började Han människans liv från en koagulerad blodklump. Så liten och enkel var början.

Men eftersom Allah, samtidigt som Han är Rabb eller Uppehållare, också är Khaliq (Skaparen) och den högsta graden av den Barmhärtige, formar Han gradvis en liten köttklump till en fullkomlig människa. Och människans natur är sådan att hon har förmågan att lära sig när hon undervisas i något. Därför har det sagts:

(Arabiska*************)

Läs Koranen; din Herre är den Allra nåderikaste. Han har undervisat med pennan. Han har lärt människan det hon inte visste. (Sura al-ʿAlaq: 305)

Se hur vackert en vers beskriver hur människan förs från begynnelsen mot fullkomlighet. Tiden mellan födelse och död nämns steg för steg. Det är som om människans tanke och medfödda natur svarar på denna daʿwa.

Förnuftets och samvetets krav var just att reflektera över detta: vad hon var och vart hon har nått idag. Men beklagligt nog sker inte ens detta.

(Arabiska************)

Sannerligen överskrider människan gränserna, eftersom hon anser sig vara oberoende av allt (det vill säga har glömt sitt ursprung och sitt slut). (Al-Alaq: 6–7)

Eftersom hon i sin stolthet och sitt högmod har glömt detta, varnas hon med ord som förenar varning och förebråelse:

(Arabiska***********)

Det råder ingen tvekan om att de kommer att återföras till din Herre. (Sura al-Alaq: 8)

När människans upproriskhet och högmod behandlas, sägs det för att ge bilden fullständig form: De är inte bara själva upproriska, utan försöker också göra andra upproriska.

Har du sett den som förbjuder en av Allahs tjänare att be när han reser sig till bönen? (Sura al-Alaq: 9–10)

Att hindra någon från att be är en ytterst förkastlig handling. Denna förkastliga handling blir ännu allvarligare när den bedjande står fast på vägledningens väg och försöker väcka gudsfruktan hos andra.

(Arabiska***********)

Har du sett om han följer den rätta vägen eller uppmanar till gudsfruktan? (Sura al-ʿAlaq: 13)

Tänk efter: människan är ouppmärksam på allt. Hon vet inte ens hur hon kom till och vart hennes slut leder.

(Arabiska************)

Har du sett om han förnekar sanningen och vänder sig bort? Vet han inte att Allah ser allt? (Sura al-ʿAlaq: 13–14)

Därefter tillrättavisades de:

Nej! Om han inte upphör ska Jag sannerligen släpa honom i pannluggen – lögnarens, syndarens pannlugg. (al-ʿAlaq: 15–16)

Här har orden valts på ett sådant sätt att orden själva uttrycker sin hårdhet. Om man i stället hade valt ett synonymt ord, skulle innebörden inte ha uttryckt samma grad av hårdhet som det valda ordet gör. Detta ord ger intrycket av att en person står på en upphöjd plats, håller fast någon hårt i en hårlock och snabbt drar honom nedåt. Uttrycket betyder att en upprorisk eller arrogant person från en hög plats grips i pannluggen, kastas omkull med ett ryck och släpas bort. Medan han släpas bort kommer han naturligtvis att ropa högt till sina följeslagare och be om hjälp. Så har Allah själv sagt: Låt honom då kalla på sina följeslagare. Och Jag ska kalla på helvetets väktare.

När åhörarna hör detta föreställer de sig att en strid kanske kommer att bryta ut den dagen mellan helvetets väktare och den mannens följeslagare. Detta är en föreställd scen som fyller fantasins värld. Sändebudet förblir ståndaktigt på sin plats och fortsätter att fullgöra sitt profetiska uppdrag. Han bryr sig inte om någon förnekar hans budskap och vänder sig bort från det. Det sägs:

(Arabiska*************)

Låt dig aldrig påverkas av hans ord; fall ned i سجود och sök närhet till Mig. (Sura al-Alaq: 19)

Detta var början på den islamiska kallelsen, en kraftfull början. Även om denna suras meningar vid första anblicken kan verka oordnade, är de väl sammanfogade och inbördes sammanhängande. Detta är den första suran i vars beskrivande stil den inre harmonin framträder tydligt. Låt oss nu se på den andra suran i uppenbarelseordningen, känd som Sura al-Muzzammil. De första verserna i Sura al-Qalam kan naturligtvis ha uppenbarats före den. Hur som helst betecknade Walid Koranen som trolldom efter att ha hört följande verser ur Sura al-Muzzammil:

(Arabiska****************)

Den dag då jorden och bergen skälver och bergen blir till strömmande sandhögar. Vi har sänt ett sändebud till er som vittne för er, liksom Vi sände ett sändebud till Farao. Men Farao förnekade sändebudet, och därför straffade Jag honom med ett hårt straff. Hur ska ni då kunna skydda er, om ni förnekar den dag då barnen blir gråhåriga? Den dagen ska himlen rämna. Hans löfte kommer sannerligen att infrias. (Sura al-Muzzammil: 14–18)

I de nämnda verserna framställs en skräckinjagande bild av Uppståndelsens dag. Det är en så fruktansvärd bild att inte bara människorna, utan hela skapelsen, omfattas av den. Det hårdaste och tyngsta i skapelsen är jorden och bergen. Den dagen kommer de att skälva och falla sönder, och ingen kommer att gripas utan skuld. Endast de som ett sändebud hade kommit till och till vilka hans kallelse hade nått kommer att gripas. Dessutom har alla bevis och argument blivit fullständigt framlagda.

Till Mekkas otrogna sägs det: Det sändebud som har sänts till er är inte det första eller enda sändebudet; han är ett sändebud likt dem som sändes till Farao och andra som honom. Er prakt, ära, makt och myndighet är förvisso inte större än Faraos. Till och med Farao utsattes för ett hårt straff. Vill ni då också dränkas i ett sådant straff? När jordens tid är slut, hur ska ni som ägnar er åt otro kunna undkomma Allahs grepp? Den dagen kommer till och med barnen att bli gamla av oro inför dess fasor. Himlen ska rämna, och jorden och bergen ska skälva. Ingen skapad varelse kommer att vara trygg från denna skräckinjagande bilds fasor. När bilden av denna förskräckliga händelse återspeglas i fantasin kan ingen undgå att påverkas. Människans hjärta vittnar också om att Allahs löfte är ett löfte som sannerligen kommer att fullbordas. Det finns inget utrymme för tvivel om att det kommer att verkställas. Den förnuftiga handlingen är därför att vända sig till Allahs väg medan tid finns. Det är mycket lättare att gå Allahs väg än att färdas på vägen mot denna fruktansvärda katastrof.

Händelsen när Umar (må Gud vara nöjd med honom) antog islam har tidigare beskrivits. Där framgår att han påverkades i riktning mot islam efter att ha läst eller hört några verser från början av sura Ta-Ha. Sura Ta-Ha var, enligt uppenbarelseordningen, den 45:e suran. De suror som uppenbarades före den nämns nedan i ordningsföljd:

(1) Sura al-Alaq

(2) Sura al-Muzzammil

(3) Sura al-Muddassir

(4) Sura al-Qalam

(5) Sura al-Fatiha

(6) Sura al-Lahab

(7) Sura at-Takwir

(8) Sura al-A‘la

(9) Sura al-Layl

(10) Sura al-Fajr

(11) Sura ad-Duha

(12) Sura al-Inshirah

(1‘3) Sura al-Asr

(14) Sura al-Adiyat

(15) Sura al-Kawthar

(16) Sura al-Takāthur

(17) Sura al-Māʿūn

(18) Sura al-Kāfirūn

(19) Sura al-Fīl

(20) Sura al-Falaq

(21) Sura an-Nās

(22) Sura al-Ikhlās

(23) Sura an-Najm

(24) Sura Abasa

(25) Sura al-Qadr

(26) Sura ash-Shams

(27) Sura al-Buruj

(28) Sura at-Tin

(29) Sura Quraysh

(30) Sura al-Qari’a

(31) Sura al-Qiyamah

(32) Sura al-Humaza

(33) Sura al-Mursalat

(34) Sura Qaf

(35) Sura al-Balad

(36) Sura at-Tariq

(37) Sura al-Qamar

(39) Sura al-A’raf

(40) Sura al-Jinn

(41) Sura Yā-Sīn

(42) Sura al-Furqān

(43) Sura Fāṭir

(44) Sura Maryam

(45) Sura Ṭā-Hā [Se bilaga 2 för en lista över de återstående surorna i uppenbarelseordning. – Översättaren]

Alla de ovan nämnda surorna uppenbarades i Mecka. Några verser i dessa suror uppenbarades emellertid i Medina. Låt oss nu kasta en allmän blick på de nämnda surorna; det är inte möjligt att här granska dessa suror på samma sätt som vi granskade berättelsen om al-Walīd. Vi vill bara kort diskutera vilken magi som finns dold i surorna och vars påverkan fick de tidigare generationerna att anta islam. När ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam hade islams styrka inte ökat på grund av detta, och islam befann sig inte heller i en segerrik ställning.

Om vi tänker djupt över dessa suror blir det tydligt för oss att de flesta av de egenskaper som experter har nämnt för att förklara Koranens värdighet och storhet saknas i de suror som behandlas här. Om man antar att Sura Fāṭir beskriver hemligheten bakom människans skapelse och att en liknande diskussion också förekommer i Sura aṭ-Ṭāriq, måste man ändå medge att världsliga frågor inte behandlas där och att inte ens skuggan av någon sharīʿa-bestämmelse finns där. Men det är fastslaget att sådana frågor behandlas vackert och tilltalande i de återstående surorna, bortsett från de suror som behandlas här. Oavsett om det gäller meckanska eller medinensiska suror.

Vi vill åtminstone för en stund försöka höja oss över tid, rum och personer för att förstå den konstnärliga skönhet och den hemlighet i Koranen som har ställning av en grundläggande princip (Koranens rena religion, syftet med och betydelsen av islams inbjudan). Den är evig och oförgänglig, liksom Koranen själv. Denna konstnärliga skönhet gör Koranen oberoende av allt annat. Därigenom fullkomnas religionens betydelse och syfte, och den rör sig mot det eftersträvade målet.

Låt oss nu se ur vilket perspektiv människor hittills har betraktat Koranens konstnärliga skönhet.

Andra kapitlet

Studiet och uttolkningen av Koranen

De otrogna och avgudadyrkarna i Arabien vid tiden då Koranen uppenbarades drogs till dess konstnärliga skönhet och kallade ibland Koranen poesi och ibland magi. Men vi kan inte med säkerhet säga vilket mått på konstnärlig skönhet de använde. Däremot vet vi mycket väl att de påverkades djupt av Koranen. Det råder inget tvivel om att Koranen, när den uppenbarades, verkade som magi på både de troende och de otrogna. Några påverkades av denna magi och blev muslimer. Andra, trots att de fångats i dess förtrollande nät, lyckades fly från det. Därefter uttryckte båda grupperna sina reaktioner. Men ingen kunde tydligt säga vilken del av Koranen som hade försatt dem i dess förtrollande påverkan. I en återberättelse från Hazrat Umar (ra) sägs det: ”När jag hörde Koranen förändrades något inom mig, så att jag började gråta och blev muslim.” I en annan återberättelse från Hazrat Umar (ra) sägs det: ”Jag sade: Hur betydelsefulla dessa ord är, och hur stor deras storhet är.”

Walid ibn al-Mughira förnekade både Koranen och Sändebudet (s). Inte nog med det, han hyste också en häftig fiendskap mot Sändebudet (s). Även följande ord kom från hans mun:

Vid Allah! Koranen besitter en sötma. Den förefaller vara ett evigt budskap. Den övervinner allt. Ingenting, hur upphöjt och ärofullt det än är, kan vara bättre än den.

Walid ibn al-Mughira sade vidare:

Koranen har en magisk verkan. Ser ni inte hur den skiljer en människa från hennes släktingar och följeslagare?

Koranen själv vittnar om den reaktion som uppstår inom de troende efter att de har reciterat detta tal:

(Arabiska*************)

Genom detta (det vill säga genom recitationen av Koranen) reser sig håren på huden hos dem som fruktar sin Herre, och deras kroppar och hjärtan förenas i åminnelsen av Allah. (Sura az-Zumar: 23)

Om dem som tillhör Skriftens folk och är troende har det sagts:

(Arabiska**********)

När Koranen reciteras för dem som tidigare har fått kunskap, faller de med böjt huvud ned i prostration och säger: ”Vår Herre är helig och upphöjd. Vår Herres löfte kommer sannerligen att infrias.” De faller gråtande ned på sina ansikten, och deras ödmjukhet ökar ytterligare. (Sura Bani Israil: 107–109)

Å andra sidan sade Qurayshs otrogna, stående fasta i otro och trots:

(Arabiska**********)

Och de säger: ”Detta är bara sagor och berättelser från forna tider, som läses upp för honom morgon och kväll.” (Sura al-Furqan: 5)

I Mecka fanns det en usling vid namn Nadr ibn al-Harith. När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade recitera Koranen för människorna i moskén, började han berätta persiska sagor och historier på arabiska. Hans avsikt var att hindra människorna från att lyssna på Koranen. Men hans önskan uppfylldes inte. Ändå upphörde de otrogna Quraysh inte med detta; tvärtom sade de:

(Arabiska************)

”Lyssna inte på denna Koran. För oväsen när den reciteras, så att ni kanske kan övervinna den.”

Sådana saker sade och gjorde de ständigt beträffande Koranen. Men en fråga återstår än i dag: Hur kommer Koranens konstnärliga skönhet till uttryck? Det lilla av Koranen som de otrogna fick möjlighet att höra var, eftersom de var arabisktalande, tillräckligt för att påverka deras sinnen och hjärtan. Därefter antog de islam genom att säga ”Labbayk”, eller så vände de ryggen till och flydde. Det bör påpekas att ett sådant förlopp är naturligt när det gäller konst.

Tafsir under följeslagarnas och tabi’inernas tid

Om vi ser på tiden efter att Koranen uppenbarades, finner vi att följeslagarna genom olika återberättelser gjorde tafsir av många ställen i Koranen, återberättelser som direkt hade förmedlats av Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och som rörde Koranens innehåll och framställning. Många bland följeslagarna förklarade vissa verser med stor försiktighet och fruktan. Andra höll sig borta från förklaring och analys, eftersom de ansåg att koranförklaring var en synd. Det berättas till och med om Sa’id ibn al-Musayyib (må Allah förbarma sig över honom) att när någon bad honom förklara någon del av Koranen, brukade han säga: ”Jag vill inte säga något om Koranens förklaring.”

Muhammad ibn Sirin (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”När jag frågade den vördnadsvärde Ubaydah (må Allah vara nöjd med honom) om Koranen, sade han: ’Frukta Allah och håll er till den raka vägen. De som försöker förstå i vilket syfte Koranen uppenbarades är de som kommer att bli räddade.’”

Hisham ibn Urwa ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde aldrig min far förklara Koranen. [Fajrul Islam – dr Ahmad Amin.]

Av den föregående diskussionen framgår att de flesta av de ädla följeslagarna inte alls var intresserade av att tolka och analysera Koranen. Därför nådde korantolkningen och -analysen inte den önskade nivån under deras tid.

När tabi’un-generationens tid kom efter följeslagarnas tid fick tolkningen och analysen av Koranen något större omfattning än tidigare. Deras metod var dock att förklara en vers med en liknande mening eller ett liknande ord, så att den ungefärliga innebörden skulle kunna förstås. Till exempel brukade de tolka denna vers (ARABISKA**********) på följande sätt (ARABISKA**********): Det vill säga: var inte en sådan som avser att begå synd. På liknande sätt tolkade de (ARABISKA**********): Under den förislamiska tiden brukade en person, när han avsåg att resa, lotta med två pilar. På den ena stod (***) – gör detta, och på den andra stod (***) – gör inte detta. Med slutna ögon drog han en pil och handlade enligt dess anvisning. I denna vers har Allah förbjudit att göra detta. Några av dem återgav naturligtvis också anledningen till uppenbarelsen eller bakgrunden till versen. Till och med hade det blivit en vana bland dem att, i samband med korantolkningen, återge vissa berättelser från judar och kristna.

Mot slutet av det andra hijri-århundradet utvecklades tafsirvetenskapen betydligt. Men i stället för att göra Koranens konstnärliga skönhet till sitt ämne fick historia, grammatik, filosofi och logik en framträdande plats. På så sätt försummade de den möjlighet de hade att urskilja Koranens konstnärliga skönhet.

Bland de senare lärda kunde Allama az-Zamakhshari till viss del förstå Koranens konstnärliga skönhet. Därför gjorde han vissa framsteg på detta område. Så skrev han, beträffande (ARABISKA**********) – när Moses (frid vare med honom) hade lugnat ner sig: ”Möjligen blev Moses (frid vare med honom) vred över allt det som de hade gjort under hans frånvaro. Han sade till sitt folk: ’Vad är det ni gör?’ Med dessa ord kastade han de skrivna tavlorna med Torah och började dra sin brors skägg mot sig.”

Ändå kan man säga att az-Zamakhshari inte nådde full framgång i detta arbete. Djupet i hans beskrivning och framställning är nämligen knappt märkbart.

För att förklara denna vers på bästa sätt måste man ta sin tillflykt till fantasin. Man kan föreställa sig (***) (vreden) som en människa. Den talar och blir sedan tyst. Den inspirerar visserligen Moses (frid vare med honom), men förblir själv i bakgrunden. Det verkar som om den verkliga skönheten är begränsad till att föreställa sig ((***) (må Allah vara nöjd med honom) i mänsklig gestalt. Az-Zamakhshari hade visserligen denna insikt, men kunde inte uttrycka den. Allt han sade var bundet till sin samtida tids begränsningar.

Az-Zamakhshari tolkade sura al-Fatiha på följande sätt: ”När tjänaren, då han prisar sin Skapare och Beskyddare, säger (***) förstår man att all lovprisning uteslutande tillkommer Honom. Därefter vänder han sig åter till detta Väsen och säger (******), det vill säga: Herren och Ägaren över alla världar. Ingenting står utanför Hans ägande och omsorg. Sedan säger han: (******), Den som visar nåd mot stora och små samt mot alla folk och arter. På detta sätt får personen inspiration att återvända till Allah.”

När han säger: (আরবী**********)- Han är sannerligen Domedagens Herre. När han når denna punkt blir han gripen av känslor, överlämnar sig helt åt detta Väsen och, helt beroende av Honom för hjälp och bistånd, säger han: (আরবী**********)- Jag dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp.

Bland de känslor som framträder vid studiet av sura al-Fātiha finns ett utmärkt försök att gestalta den konstnärliga kompositionen. Denna sura är ett av exemplen bland de tidiga surorna på den stil som användes för att skapa kontinuitet i rytm och ämneskomposition i den heliga Koranen.

Många korankommentatorer har försökt analysera de ställen i Koranen där denna typ av rytm och komposition förekommer. Men i detta avseende har de inte alls varit framgångsrika. Det enda de faktiskt har åstadkommit är att identifiera de ställen där en liknande komposition och överensstämmelse förekommer. De har däremot inte kunnat formulera några principer för detta. Även detta lilla har naturligtvis krävt stor möda av dem.

Så återstår de lärda som debatterar retoriken och Koranens mirakulösa natur. Man hade kunnat hoppas att de på detta område skulle gå längre än korankommentatorerna och kunna förklara Koranens konstnärliga komposition och dess skönhet, men de har endast ägnat sig åt meningslösa debatter.

Till exempel debatten om huruvida balāghat (den retoriska kompositionen) återfinns i orden eller i betydelsen. Bland dem fanns vissa lärda som hade den retoriska vetenskapens grundläggande regler helt i sin hand. Med dessa som grund försökte de beskriva Koranens konstnärliga skönhet. Ibland gick detta till och med över tålamodets gräns.

Lägg nu märke till beskrivningen av skönheten i en liten del av Koranen. Det sägs:

(Arabiska*************)

Om du kunde se! Förbrytarna stå med böjda huvuden inför sin Herre. (Sura as-Sajda: 12)

De som förnekar islam kommer att uppstå på Uppståndelsens dag i ett ytterst förnedrat och vanärat tillstånd; denna vers är en levande bild av det. Så snart versen reciteras framträder inför ögonen bilden av en brottsling som står med böjt huvud i den djupaste förnedring och uselhet. Inför vem står han? Inför Allah, världarnas Herre, själv. Detta är inte bara en föreställning, utan tycks vara verkligt och synligt. Tänk nu ett ögonblick på alla verser av detta slag. Retorikens förklaring av dem består endast i följande: I denna vers är uttrycket ”du kommer att se” en tilltalsform. Tilltal riktas i grunden till en bestämd person, men ibland riktas det också till en obestämd person. Man kan till exempel säga: ”Den och den personen är mycket dålig. Om du visar honom respekt kommer han att förödmjuka dig. Och om du behandlar honom väl kommer han att bemöta dig oartigt.”

För ett sådant samtal kan ingen bestämd person anges. Avsikten är inte att säga: ”Om du gör så, kommer han också att göra så.” Avsikten är snarare att när någon behandlas på detta sätt, blir resultatet just detta. Uttrycket används i tilltalsform eftersom det inte syftar på någon bestämd person. Det finns otaliga sådana exempel i Koranen. Även i denna vers har tilltalsformen använts för att uttrycka allmän giltighet. Det är helt tydligt att brottslingarnas tillstånd kommer att vara ytterst bedrövligt. Detta är så uppenbart att inget utrymme för tvivel finns. Därför har ingen särskild person angetts som den som ska bevittna detta skräckinjagande tillstånd. I stället omfattas var och en som är lämpad att bevittna det av detta tilltal.

I de följande verserna har ämnet framställts som en levande bild. De lärda inom retorikens vetenskap har gjort det komplicerat, på samma sätt som de har tolkat den ovan nämnda versen. Till sist avslutar retorikens experter sin framställning med att säga att denna vers beskriver brottslingarnas tragiska slut, vilket har uttryckts på det mest kraftfulla sätt.

Deras synsätt kan också hållas i åtanke när andra verser i den ädla Koranen förklaras. Som exempel kan man diskutera tolkningen av de verser som målar upp bilder av Uppståndelsens dag, paradiset och helvetet. Det sägs:

(Arabiska**********)

Det kommer att blåsas i hornet, och alla som finns i himlarna och på jorden kommer då att falla medvetslösa, utom de som Allah vill. Därefter kommer det att blåsas i hornet ännu en gång, och genast kommer de att resa sig och se sig omkring.

(Arabiska***********)

Den dag då Jag sätter bergen i rörelse kommer du att se jorden som en öppen slätt. Därefter kommer Jag att samla alla, utan att någon enda lämnas kvar, vare sig från de tidigare eller de senare. (Sura al-Kahf: 47)

(Arabiska**************)

Helvetets invånare kommer att ropa till paradisets invånare: ”Ge oss något av den mat eller dryck som Allah har skänkt er.” Paradisets invånare kommer att svara:

”Allah har förbjudit de otrogna båda dessa ting.” (Sura al-Aʿraf: 5)

I de föregående verserna framträder fullständiga bilder. Bilder som är ytterst plågsamma och gripande. Ögat ser dem, örat hör dem och de lämnar ett djupt intryck i sinnet. Men det märkliga är att vältalighetens lärda endast säger att framtida händelser har uttryckts med verb i dåtid, för att det ska förstås som om de redan har ägt rum.

Bland de lärda som förespråkade vältaligheten och Koranens mirakulösa natur fanns en föregångare till Allama Zamakhshari, som visade stor skicklighet och framgång på detta område. Han kan betraktas som en auktoritet i frågan. Det var Abd al-Qahir al-Jurjani. Det råder naturligtvis inget tvivel om att hans verk ”Dalail al-Iʿjaz” är ett betydande verk i detta ämne. Det beklagliga är emellertid att hela boken är fylld av resonemang om Koranens ord och betydelser, vilket gör det mycket svårt för allmänheten att dra lärdom av den. Ändå kan man säga att den överträffar alla de lärda som har skrivit om detta ämne. Än i dag har ingen kunnat uppnå hans jämlike på detta område.

Vi har lagt fram exempel på hur långt Abd al-Qahir al-Jurjani kom i sin undersökning av Koranens konstnärliga skönhet, även om läsaren behöver stor tålamod och uthållighet för att dra nytta av detta. När man inom litteraturen diskuterade logik och kalamvetenskap följde man nämligen just denna metod i förklaringar och framställningar. Abd al-Qahir al-Jurjani skrev:

”En beskrivning av det vackra och det fula i det citerade avsnittet är möjlig först när någon har en verklig förståelse av meningsbyggnad och rytm. Ni vet att när människor reciterar denna vers: ’ålderdomen har satt sina spår på mitt huvud’ (Sura Maryam: 4), anses skönheten i det citerade avsnittet enbart bero på själva citatet. Något annat anses inte behövas. Men det verkliga förhållandet är inte sådant. Den reaktion som uppstår inom åhöraren så snart han hör denna vers beror inte enbart på citatet. Den verkliga orsaken är att om ett substantiv görs till subjekt i en mening, ska det enligt den allmänna regeln förses med damma. Men i själva verket är det inte subjektet. Om ett annat relaterat substantiv placeras efter detta substantiv, blir det i stället det egentliga subjektet för verbet. Med andra ord tillskrivs verbet det första substantivet på grund av det andra substantivet, och därför uppstår en överensstämmelse mellan de två substantiven. Till exempel:”

(Arabiska*************)

Det finns många fler sådana meningar där verbet inte relateras till den verklige agenten, utan till orsaken. Vi är nämligen fullt medvetna om att den verklige agenten för verbet (****) är (****), även om (****) till det yttre framstår som agenten. På samma sätt är den verklige agenten i det andra exemplet (****) (***), och den verklige agenten för verbet (***) är (***), medan den verklige agenten för (****) är (****). I alla dessa meningar har verbet relaterats till ett substantiv som i själva verket inte är agent för verbet. Den skönhet som framträder i exemplen i det citerade avsnittet är möjlig just därför att verbet har relaterats till ett substantiv som till det yttre inte är agenten. Om man i stället hade relaterat det till den verklige agenten och sagt: (আরবী**********) skulle den egentliga skönheten ha gått förlorad. Om man frågar vad orsaken till denna förlust av skönhet är, blir svaret: (আরবী**********). Den allmänna skönhet som finns i meningen finns inte i meningen (****). Den första meningen betyder att hela huvudet har blivit vitt och att ingen del återstår som inte är vit. Men denna betydelse framgår inte av den andra meningen; därav förstår man att en del av hans huvud har blivit vit, men inte hela huvudet. På samma sätt: om man säger (আরবী**********) förstår man att hela huset har brunnit. Att någon del av huset har brunnit framgår däremot inte. Meningen förmedlar inte betydelsen att hela huset har fattat eld och brunnit ner fullständigt. Ett annat exempel från den heliga Koranen är denna ädla vers:

(Arabiska**********)

Vi lät jorden spricka upp och lät källor strömma fram.

I denna vers är (****) i själva verket objektet till ordet (***), men skenbart har ordet (***) gjorts till objektet (***). På samma sätt angavs i den föregående versen (***) som agent för (***). Genom en sådan förändring skapas i allmänhet en omfattande betydelse; på samma sätt framhävs även här en liknande omfattning. Det framgår att hela jorden har spruckit upp och att källor har skapats överallt. Meningen kan formuleras så här: (***) eller också så här: (আরবী**********), men då uppnås inte det avsedda syftet fullt ut. Det egentliga syftet är att förmedla att källor strömmar fram på olika platser i jorden. (Dalā’il al-iʿjāz, al-Jurjānī)

Må Allah den Upphöjde förbarma sig över ʿAbd al-Qāhir al-Jurjānī. Det råder inget tvivel om att han kunde uppfatta den verkliga betydelsen, men han kunde inte klä allt i ord. Den konstnärliga skönhet som finns i de två meningarna (আরবী**********) och (আরবী**********) är, ur retorikens perspektiv, just det han har skrivit om. Men därutöver finns ännu en aspekt av den konstnärliga skönheten. Det är att snabbt sätta tankevärlden i rörelse, vilket uttrycks med ordet (***). Till det yttre har det vita håret relaterats till huvudet, så att det kommer att breda ut sig över hela huvudet. På samma sätt finns snabbhet i handlingen (***) eller i att spricka upp. Detta skakar om och påverkar människans tankar och medvetande på djupet.

Det är så tydligt som dagsljus att meningen (আরবী**********) är mer betydelsefull och kraftfull när det gäller att sätta tankevärlden i rörelse. Detta beror på att det vita håret har relaterats till ungdomen. Men i verkligheten finns ungdomen inte i den. Skönhetens huvudsakliga källa ligger just här. Ett bevis på detta är meningen (***). Den skönhet som finns i den är densamma som i den tidigare nämnda koranversen. Sanningen är att man i den nämnda versen kan urskilja två slags skönhet.

För det första den skönhet som uppstår när ungdomen relateras till det grånande håret.

För det andra den skönhet som uppstår när det grånande håret relateras till huvudet.

Dessa två slags skönhet kompletterar varandra. Utan den ena kan versens skönhet aldrig framträda fullständigt.

Abd al-Qahir al-Jurjani (r) stannade här. Han kunde inte gå längre. Till synes var detta allt som utgjorde hans mål. För i hans framställning finner man inget utöver detta. Varje epok har sin egen stil inom språk och litteratur. Vi kan inte förvänta oss att han skulle överskrida den stil som präglade hans tid.

För att tala klarspråk har de insatser som de lärda hittills gjort beträffande Koranens tafsir och dess mirakulösa karaktär stannat vid en bestämd gräns. De har inte kunnat gå längre. Det fanns vissa aspekter av granskning och bedömning inom den äldre arabiska språkliga och litterära traditionen. Varje verk bedömdes utifrån dessa. Man gick emellertid inte längre än så och granskade inte verket som helhet för att identifiera dess särdrag och egenart. Så var det också med Koranens balagha. I stället för att begränsa detta till en fråga om granskning bör man behandla det som en övergripande fråga. Därför gjorde de lärda som ägnade sig åt balagha Koranens alla ord, rytmer och kompositionssätt till föremål för studiet av balagha. Därefter ansträngde de sig till det yttersta för att bevisa att hela Koranen är full av balagha och fasaha.

De högt ärade lärda som ägnade sig åt Koranens balagha kom inte ens i närheten av att nå fram till Koranens allmänna särdrag. Visserligen försökte de på ett fragmentariskt sätt fastställa dess konstnärliga skönhet. Men det ledde inte till något. Som jag tidigare har nämnt var de balagha-inriktade lärdas ansträngningar helt och hållet på ett första och ofullständigt stadium.

Det sista som kan sägas i denna fråga är att det är beklagligt att de lärda inom balagha inte har kunnat nå den gräns som finns i den arabiska litteraturen eller i den heliga Koranen. Frågan om att identifiera och beskriva Koranens viktiga konstnärliga särdrag är nämligen fortfarande höljd i dunkel. Det har ansetts nödvändigt att tillämpa en ny metod för undervisningen i och studiet av denna mirakulösa bok samt att, på grundval av allmänna principer, föra en diskussion som riktar uppmärksamheten mot dess konstnärliga skönhet. Därför har miraklens olika aspekter förklarats och analyserats på ett sätt som hämtats just från dessa unika aspekter i den heliga Koranen.

En sak bör man komma ihåg: den egenskap som denna storslagna bok besitter är inte begränsad till någon särskild del, utan är jämnt spridd genom hela boken. Ända fram till framställningen av alla syften och mål är dess sätt att beskriva ett och detsamma. Oavsett om syftet är att ge ett glädjebud, varna för Allahs straff, skildra en händelse som inträffat i det förflutna, beskriva något som kommer att ske i framtiden, ge någon ett lugnande och betryggande budskap, kalla till tro, ge vägledning för livet i denna värld, åskådliggöra något för att göra det begripligt, beskriva något sinnesförnimbart, ge ett konkret exempel ur det mänskliga psyket eller beskriva något som ligger bortom sinnenas räckvidd, finns det ingen grundläggande skillnad i framställningen och uttryckssättet.

Det finns en gemensam tråd i alla den ädla Koranens framställningar. Det är för att bevisa denna som vi har skrivit denna bok. Jag har kallat denna tråd för ”konstnärlig bild”.

Tredje kapitlet

Konstnärlig bild

Bilden är en särskild egenskap hos den Ädla Koranen. Den är ett medel för att inprägla Koranens syfte i hjärtat. Genom bilden återspeglas föreställda bilder av outtalade och svårbegripliga ämnen i sinnets spegel. Dessa konstfullt framställda bilder påverkar livet och handlingarna. För det föreställda ämnet blir då förkroppsligat i sin verkliga gestalt och träder fram inför ögonen. Den döda människan förvandlas till en levande människa och ställer sig framför ögonen.

I bilden flyter beskrivningar, vittnesmål och händelser fram inför ögonen i form av scener, och därigenom skapas liv och aktivitet i handlingarna. Om dialog och språk tillförs den, framträder den som en levande skådespelare. Allt detta återspeglas på den skärm eller ridå som finns på scenen. Åhöraren eller läsaren blir så uppslukad att han, om än för ett kort ögonblick, glömmer att det är Allahs ord som reciteras, där sådana exempel endast har givits för att göra innebörden begriplig. I stället bevittnar han då med klarsyn alla händelser. Scenerna förändras den ena efter den andra. Han börjar känna att detta inte bara är bilder, utan som om det vore en återspegling av själva livet.

När hjärnans hemliga tankar, själens tillstånd och människans sätt att röra sig och bete sig skildras, uttrycks det endast genom några livlösa meningar. De är inte överdragna med någon färg, och inte heller kommer något ord eller någon mening ur dess mun. Ändå har vi inga svårigheter att förstå den Ädla Koranens mirakulösa kraft och förunderlighet. Den Ädla Koranen är rik på lyckade skildringar och träffande liknelser av många sådana ämnen. Där ett sådant syfte som det vi nämnde för en liten stund sedan förekommer, presenterar den det på sitt eget koraniska sätt – exempelvis gamla ämnen, mänskliga förebilder, återblickar på inträffade händelseförlopp, skildringar av Domedagens scener, levande beskrivningar av paradisets frid och helvetets straff eller skildringar av debatter och liknande. Detta har inte gjorts enbart för att göra Koranens uttryckssätt tilltalande. Det är en bestämd och särskild metod i Koranen, som vi kan kalla skildringens metod.

Vi ska försöka föra en utförlig diskussion om bildens betydelse, så att det blir tydligt vilken räckvidd och vilka gränser den konstnärliga bilden har i den Ädla Koranen. En bild kan målas med pensel och färg, men den kan också målas med hjälp av tankar och begrundan. Även musikens melodier kan användas för att på ett verkningsfullt sätt gestalta en bild. Ibland används också meningar, ord, textens stil och andra tillhörande element som bildens byggstenar. När en sådan bild träder fram inför oss upplever vi den med ögon och öron, tankar och medvetande, själ och sinne – allt på en gång.

Det är viktigt att komma ihåg att Koranens bilder inte har målats med skisser och färger, utan med hjälp av människans liv och värld. Det är bilder som flödar ur medvetandet och känslan. Betydelserna blir bildens färger och återspeglas i människans sinne.

Nu ska vi lägga fram några exempel på detta.

Uttryck i ett begripligt språk

1. Avsikten var att klargöra att de otrognas klagomål eller böner inte kommer att godtas inför Allah på Uppståndelsens dag och att de inte kommer att kunna träda in i paradiset. Att de skulle bli mottagna och få träda in i paradiset är inget annat än en fåfäng förhoppning. Så vackert har denna sak framställts i en bild.

(Arabiska**************)

De som har förnekat Mina verser och varit högmodiga inför dem, för dem kommer himlens portar inte att öppnas, och de kommer inte att träda in i paradiset förrän kamelen kan tränga genom ett nålsöga. (Sura al-A’raf: 40)

Så snart läsaren läser eller hör denna vers framträder två bilder inför honom. Den ena är bilden av himlens portar som öppnas, och den andra är bilden av en välbyggd kamel som försöker tränga genom ett nålsöga. För att göra en obegriplig och komplicerad sak begriplig har den framställts genom en välkänd bild. Den skapar inte bara en föreställning i människans sinne, utan framträder där som en verklig och direkt bild.

2. Allah den Upphöjde vill klargöra att Han på Uppståndelsens dag kommer att förinta de otrognas goda gärningar på ett sådant sätt att det verkar som om de aldrig har existerat. I följande mening har detta framställts i en vacker bild:

(Arabiska***********)

Jag ska rikta min uppmärksamhet mot deras gärningar och sedan göra dem till kringströdda dammkorn. (Sura al-Furqan: 23)

När läsaren efter att ha läst denna vers tänker på de kringströdda dammkornen, framträder bilden av dessa gärningars fåfänglighet i hans sinne.

3. Även i följande vers framställs en liknande bild:

(Arabiska**************)

De som inte tror på sin Herres existens – deras gärningar liknar aska över vilken en våldsam vind blåser på en dag av dammstorm. Ingenting av det de har förvärvat kommer att bli dem till någon nytta. (Sura Ibrahim: 18)

Genom liknelsen med dagen av dammstorm framställs en tragisk bild, där varje människa med fantasins öga ser hur en våldsam storm förintar allt och blåser bort det åt olika håll, så att det inte längre kan samlas ihop trots hundratals försök. På samma sätt kommer de otrognas gärningar att bli fruktlösa och gå till spillo.

Allah den Allsmäktige vill säga att om en person ger något till någon och senare påminner honom om det för att försöka förödmjuka honom, då har hans gåva gått om intet. En levande bild av detta har framställts i följande vers:

(Arabiska************)

Ni som tror! Förstör inte era välgörenhetsgåvor genom att påminna om er godhet och såra, likt den som spenderar sin rikedom för att visa upp sig inför människor och inte tror på Allah och den yttersta dagen. Hans liknelse är som en slät sten på vilken det låg lite jord, men ett kraftigt regn sköljde bort den och gjorde stenen ren. De kommer inte att få någon belöning för det de har förvärvat. (Sura al-Baqarah: 264)

I denna vers framställs en bild med två sidor. Den första bilden är en bar sten med endast ett tunt lager jord ovanpå, men ett kraftigt regn sköljde bort det och gjorde stenen ren. De kommer inte att få någon belöning för det de har förvärvat. (Sura al-Baqarah: 264)

I denna vers har två motställda bilder målats upp. Den första bilden föreställer en bar sten, endast täckt av ett tunt lager jord, men när regnet kommer sköljs det bort och stenen står kvar i sin egen steniga gestalt. Detta är en liknelse för dem som skänker gåvor och sedan skryter om det. Därefter sägs det att de som ger enbart för Allahs välbehag liknas vid en trädgård där inget regn, vare sig lite eller mycket, går till spillo. Den blir överdådigt smyckad med blommor och frukter. Även om det inte kommer något regn alls kommer den ändå att bära frukt.

Jag vill här inte säga hur väl de två ovannämnda bilderna överensstämmer med avseende på tid och plats, eller vilken skönhetens dräkt som har klätts på deras likhet. Det är inte heller min avsikt att säga att det tunna jordlagret på stenen syftar på en person som ger allmosor men sedan sårar den som tar emot gåvan — det vill säga att gåvan tillfälligt döljer deras fula ansikte, men att detta ansikte kort därefter träder fram naket igen.

Jag vill tala om bildens beståndsdelar. I denna bok har det faktiskt avsatts ett helt eget kapitel för att behandla detta ämne.

5. En annan bild av detta ämne är:

(Arabiska***********)

Liknelsen för det de spenderar i detta världsliga liv är som en stormvind med iskall kyla, som träffar en åker tillhörig människor som har gjort sig själva orätt. Därefter förintar den den. (Sura Āl ʿImrān: 117)

I denna vers målas bilden av en åker upp, över vilken en snöstorm drar fram, så att hela dess skörd och gröda förstörs. Allt åkerns ägares arbete och möda har gått om intet. Trots denna stora ansträngning lyckades han inte bärga skörden till sitt hem. Precis så är det med dem som, samtidigt som de är förbundna med förnekelse, ger gåvor på Allahs väg i hopp om att få en belöning, men vars förnekelse gör deras goda gärningar till intet.

I denna bild är ordet ”sirrun” så genomtänkt valt, och genom detta ord förs bilden till skönhetens yttersta gräns. Det känns som om sädesfältet förstörs av små iskalla kulor. Ordet har gjort hela bilden levande. För en diskussion om sådana ordval har vi avsatt ett särskilt kapitel.

6. Allah den Allrahögste vill visa att om någon åkallar Honom, svarar Han på hans åkallan och uppfyller hans önskningar. Men om någon annan än Honom åkallas, kan denne varken höra hans åkallan eller uppfylla någon av hans önskningar. Detta beror på att han inte äger allting. I följande vers har detta framställts genom en mycket vacker bild.

(Arabiska**************)

Den sanna åkallan tillkommer endast Honom, medan de som åkallas vid sidan av Honom inte kan vara till någon nytta för dem. Deras exempel är som någon som sträcker ut båda händerna mot vattnet för att det ska nå hans mun, men vattnet kommer aldrig att nå hans mun. De otrognas alla åkallelser är förgäves. (Sura ar-Ra‘d: 14)

Detta är en ytterst tilltalande bild, som drar människan till sig. Det är omöjligt att med ord framställa en mer tilltalande bild. Se hur tydlig bilden är: en person står vid vattnet och sträcker ut båda händerna, åkallande vattnet att komma in i hans mun, men vattnet kommer aldrig att komma in i hans mun.

7. Avsikten är att de som dyrkas vid sidan av Allah varken kan höra eller se något och är berövade förstånd, insikt och kraft. Därför måste dyrkan av dem som dyrkar dem vara fruktlös. Det sätt som har valts för att uttrycka detta är så gripande att det inte kan framställas på något annat sätt.

(Arabiska*************)

De otrognas liknelse är som när någon ropar på sådana djur som inte hör något annat än rop. De är stumma, döva och blinda; de förstår ingenting. (Sura al-Baqara: 171)

De avgudar som de otrogna åkallar är fullständigt oförmögna att svara på åkallan. De kan varken värdera åkallan eller förstå dess syfte. Detta är en liknelse. I denna vers framställs ett folk som visserligen åkallar sina avgudar, men lerfigurerna förstår ingenting av åkallans innebörd och syfte. De är så likgiltiga att de inte ens vet om deras åkallan når fram till rätt plats eller om de får något svar på den.

Avsikten här är att klargöra att de som åkallas och dyrkas vid sidan av Allah är ytterst svaga. Hur skulle då de som själva är så svaga kunna skydda andra? Denna vackra bild har tecknats i denna vers:

(Arabiska*****************)

De som tar andra än Allah till beskyddare liknar spindeln. Den bygger ett hus, men av alla hus är spindelns hus det svagaste. (Sura al-Ankabut: 41)

I versen sägs det att de som betraktar någon annan än Allah som sin herre söker skydd i ett svagt hus, likt spindelns hus. Det förstörs av minsta slag. Även om det är förvånande är det sant att denna så tydliga illustration inte väcker någon reaktion hos dem; de är försjunkna i okunnighet och högmod.

Det som avses här är att polyteisterna har blivit indragna i något fåfängt och utan varaktighet. Det liknas vid något som flyter, men som har svårt att förbli flytande.

(Arabiska************)

Den som sätter medgudar vid Allah är som en som har störtat från himlen. Sedan snappas han upp av en fågel, eller så för vinden bort honom och kastar honom på en avlägsen plats. (Sura al-Hajj: 31)

I denna vers framställs polyteisternas tragiska tillstånd. Som om de, utan att själva vara medvetna om det, på ett ögonblick störtar från himlen, men innan de når marken griper en rovfågel tag i dem och för bort dem, eller så för vinden dem till en plats där de går förlorade och aldrig mer kan återvända.

10. Före islams framträdande hade Allah gett Skriftens folk de himmelska skrifterna. De hade förklarat och svurit att de trodde på Allah. Men de kunde inte höja sig över några obetydliga världsliga intressen. Därför förstörde de själva sitt förbund. I denna ädla vers skildras hur stort deras lidande och förnedring kommer att bli på Uppståndelsens dag.

(Arabiska************)

De som säljer det förbund och den ed de ingått i Allahs namn för ett ringa pris får ingen del i det kommande livet. På Uppståndelsens dag kommer Allah inte att tala med dem, inte se till dem och inte heller rena dem. För dem väntar i sanning ett plågsamt straff. (Sura Āl ʿImrān: 77)

Här talas det om Skriftens folks olyckliga lott. Men i stället för att nämna vad de berövas nämns vissa tecken, genom vilka man genast förstår vad det är de berövas. Det sägs till exempel att Allah inte kommer att tala med dem, se till dem eller rena dem. Genom dessa ord vill Allah förklara att de kommer att kastas i helvetet och berövas paradiset och dess eviga lycka.

Psykologisk skildring

1. Följande vers har lagts fram för att visa hur djupt bekymrad den blir som väljer ett liv i shirk framför tawhid. Den visar konkret hur hans hjärta delas mellan många gudar, hur hans psykologiska tillstånd blir och hur hans hjärta vacklar mellan vägledning och villfarelse:

(Arabiska************)

Säg: Ska vi åkalla något annat än Allah, som varken kan gagna eller skada oss? Ska vi vända tillbaka efter att Allah har väglett oss, likt den som Satan har förlett i ödemarken och som därför irrar omkring förvirrad, medan hans följeslagare kallar honom till vägen och säger: Kom till oss? (Sura al-Anʿām: 71)

I denna vers skildras den människa som Satan har vilselett. Hennes följeslagare kallar henne till vägledning, men eftersom hon har fastnat i villfarelsens garn kan hon inte fatta beslut: åt vilket håll ska hon svara och ta ett steg – mot följeslagarna eller mot Satan?

2. Allah den Allsmäktige vill beskriva tillståndet hos dem som, efter att ha fått vägledning på Allahs väg, ägnar sig åt outtröttliga försök att fly långt därifrån. Det är som ett försök att låta sig föras bort av en ström mot avgrunden. Samtidigt har mänskliga begär och lustar uppslukat honom. Både kunskap och okunnighet blir orsaker till hans förnedring. Han finner ingen ro på grund av sin okunnighet, men inte heller kan kunskapen föra honom till någon välgång. Hur vackert denna bild framträder inte i de följande meningarna!

(Arabiska************)

Läs upp för dem berättelsen om den man som Jag gav Mina tecken (vägledningen), men som vände sig bort från dem och lämnade dem. Satan följde efter honom, och därför blev han vilseledd. Om Jag hade velat kunde Jag genom dessa tecken ha upphöjt hans rang. Men han förblev förnedrad och slav under sina begär. Hans liknelse är som hundens: om du jagar den flämtar den, och om du lämnar den i fred flämtar den ändå. (Sura al-A’raf: 175–176)

Denna bild är en verklighetstrogen gestaltning av förnedring och vanära. Det är en djupt gripande bild, evigt strålande. Det är en bild som själv avslöjar sitt syfte och mål. Här har den religiösa betydelsen och ämnets betydelse smält samman till en enda helhet. En sådan förening återfinns i alla de bilder som Koranen tecknar.

3. Nu vill Allah den Allsmäktige förklara situationen för en människa vars tro är skör och inte djupt rotad i hjärtat, en människa som saknar fast övertygelse. Trots att hon har fått tron är hon inte beredd att uthärda förtryck och förföljelse på trons väg. Hon vill bevara sin tro utan störningar. Hennes tro har ännu inte fått den styrka som krävs för att hon ska stå fast inför vilken risk som helst. En sådan bild av en människa som vacklar mellan vinst och förlust:

(Arabiska************)

Bland människorna finns den som dyrkar Allah medan han är insnärjd i tvivel och tvekan. Om han får del av något gott förblir han ståndaktig i dyrkan, men om han drabbas av en prövning återvänder han till sitt tidigare tillstånd. Han går förlorad både i denna värld och i det kommande livet. Detta är en uppenbar förlust. (Sura al-Hajj: 11)

Genom att bara nämna ordet harfayn (***) eller den yttersta gränsen förs bilden inför ögonen. Där ser man en person med svag tro dyrka på ett sådant sätt att han genom själva dyrkan visar att han inte är värdig att dyrka Gud stadigt och orubbligt på den rätta vägen. Denna bild framträder i människans sinne på ett sätt som inte kan beskrivas med ord.

När jag gick i grundskolan och under koranrecitationen nådde fram till detta ställe, framträdde en levande bild i mitt inre, en bild som jag fortfarande inte har glömt.

Det är inte någon större skillnad mellan den bild jag såg då och min upplevelse i dag. Då betraktade jag den enbart som en bild, men i dag tycker jag att den endast är en liknelse. Inte en verklig bild.

Jag anser att Koranen har framfört sitt budskap på ett så mirakulöst sätt att varje läsare, bildad eller obildad, kan förstå det, och att det för varje läsare framträder som en levande bild.

4. Så här har bilden av de muslimer som före islams antagande befann sig vid randen av helvetets grop framställts:

(Arabiska**************)

Håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och splittras inte. Och minns den välsignelse som Allah nyligen har skänkt er och förenat er kring. Genom Hans nåd är ni nu bröder med varandra. Ni stod vid randen av en eldsgrop, och Han räddade er från den. (Sura Āl ʿImrān: 103)

Bilden visar att ni stod vid randen av en eldsgrop, där en liten feltrampning kunde ha lett till en fruktansvärd olycka. Det vill säga: om ni inte hade antagit islam, skulle helvetet ha varit oundvikligt för er.

Här handlar det inte om liknelsens giltighet eller sanningshalt. Det viktiga här är den bild av muslimerna som framträder i det inre; det verkar som om de tidigare med säkerhet höll på att falla ned i eldens grotta. Skulle någon konstnär med hjälp av färger och penslar kunna måla en så fulländad och fast bild av det själsliga? Ändå har Koranen utan färger, penslar eller en målarduk målat en så vacker och fulländad bild med bara några få ord.

I denna bild ser vi en brinnande grop och några människor som sitter bredvid den. Det lilla utrymmet däremellan är världslivet. Efter att de blivit muslimer uppstod en väldig mur mellan dem och denna grop, och därmed fanns det inte längre någon möjlighet för dem att ta sig över den och falla ned i gropen.

5. Vi finner ännu en sådan bild: bilden av den människa som inte har grundat alla sina handlingar på taqwa, utan på något annat:

(Arabiska**********)

Den som har grundat sitt hus på fruktan för Allah och strävan efter Hans välbehag har handlat bättre än den som har grundat sitt hus vid kanten av en grop som håller på att störta samman och som störtar ned med honom i helvetets eld. (Sura at-Tawba: 109)

I denna vers har bilden av ögonblicket före fallet i Jahannam återgetts på ett vackert sätt. I versen sägs det: det vill säga, byggnaden störtar ned i Jahannam tillsammans med honom. Här har världslivets varaktighet framställts som så obetydlig att det inte ens ansågs nödvändigt att antyda den. Här kunde det ena ordet ha använts i stället för det andra, men det gjordes inte. Det ena används när man vill uttrycka något som kommer att ske efter en liten fördröjning, medan det andra uttrycker att byggnaden redan håller på att störta. Inom kort kommer den att försvinna i Jahannam. Avståndet mellan Jahannam och den störtande byggnaden är just världslivet, som hela tiden kommer allt närmare Jahannam.

Mänskliga bilder

Al-Qur’an har, samtidigt som den målat bilder av människans själsliga värld, också återgett bilder av mänskliga tillstånd. Vi har tidigare diskuterat detta i samband med den som tillber Allah medan han är fångad i tvivel och tvekan. Nedan ges ytterligare några exempel på detta:

1. I de följande verserna tecknas en tilltalande bild av hur det inte leder till någon nytta att bemöta meningslösa debatter och tomma argument med korrekta bevis och belägg.

(Arabiska*************)

Om Jag öppnade en port i himlen för dem och de fortsatte att stiga upp genom den hela dagen, skulle de ändå säga: ”Vår syn har blivit förhäxad, eller också har vi blivit förhäxade.”

På ett annat ställe sägs det:

(Arabiska**********)

Om Jag sände ned till dem något skrivet på papper och de fick röra vid det med sina händer, skulle de ändå säga: ”Detta är inget annat än uppenbar magi.” (Sura al-Anʿām: 7)

2. Det som framställs här är att människan lär känna sin Herre först när hon drabbas av sorg och svårigheter. När goda tider kommer glömmer hon sin Räddare. Dessa ord har inte återgetts på ett enkelt och rakt sätt, utan har presenterats i en tilltalande bild. Under förändringens gång, likt scener i en film, träder bilden av en sådan människa fram – en människa som finns hos majoriteten i det mänskliga samhället.

(Arabiska************)

Det är Han som låter er färdas på havet och på land. När ni går ombord på ett skepp och det seglar med människor ombord i en gynnsam vind, gläder de sig. Men plötsligt drabbas skeppet av en våldsam vind, och våg efter våg kommer mot det från alla håll. De inser att de är omringade. Då åkallar de Allah och ägnar Honom sin dyrkan uppriktigt: ”Om Du räddar oss ur denna fara ska vi vara tacksamma.” Men när Allah sedan räddar dem, börjar de genast bedriva orätt och överträdelser på jorden. (Sura Yunus: 22–13)

På detta sätt har det framställts som en levande och rörlig bild. Skeppet gungar i vågornas svall—ena stunden upp, nästa stund ned. Det verkar som om skeppet håller på att sjunka under vattnet. De ombordvarande har nått dödens tröskel, och dödsskräcken griper dem. I denna situation åkallar de Allah av all sin kraft. När man når versens slut blir man helt hänförd. Hela bilden blir levande och rör sig framför ens ögon. Vi kan säga att denna vers fullständigt och på bästa möjliga sätt har förmedlat sitt budskap till oss.

3. Avsikten är att beskriva tillståndet hos en person vars yttre är ytterst tilltalande och förföriskt, men vars inre är mycket fult och farligt. Se hur vackert denna bild har målats upp.

(Arabiska************)

De som tror säger: ”Varför uppenbaras inte en sura?” Men när en entydig sura uppenbaras och jihad nämns i den, ser du dem vars hjärtan är sjuka blicka mot dig som människor som svimmar av dödsskräck. (Sura Muhammad: 20)

Är det möjligt att med hjälp av en bild förklara hur människan är i dödsögonblicket? Ändå har denna bild framträtt så vackert i den ovan nämnda versen. Samtidigt framträder också den gripande bilden av deras förödmjukade ansikten.

4. Ofta återges denna mänskliga sida hos människan genom en vardaglig händelse. Men den överskrider den specifika händelsen och framträder som en evig bild.

(Arabiska***********)

Såg du inte en grupp av Israels barn efter Moses? När de sade till sin profet: ”Utse åt oss en kung, så att vi under hans ledning kan kämpa på Allahs väg.” Profeten sade: ”Kan man verkligen förvänta sig att ni ska kämpa när ni får order om att göra det?” De sade: ”Vad har hänt med oss, eftersom vi inte skulle kämpa på Allahs väg, trots att vi har drivits bort från våra hem och våra barn?” Men när de fick order om att kämpa vände sig alla utom ett fåtal bort. Och Allah känner de orättfärdiga väl. (Sura al-Baqarah: 246)

Här framgår det tydligt att Israels barn, när de levde i stor bekvämlighet och lyx, skrytsamt visade upp ett falskt mod. Så snart ordern om jihad kom, sjönk deras mod som en punkterad ballong och deras feghet avslöjades. Detta är inte en händelse som bara inträffade en gång. Över tidens och rummets gränser upprepas sådana händelser gång på gång. Sådana människor har funnits, finns och kommer att finnas i det mänskliga samhället.

Hittills har jag endast beskrivit de exempel där inte bara bilder av psykiska och mänskliga tillstånd har presenterats, utan där dessa bilder dessutom har gjorts levande och rörliga. Nu vill jag ta upp några exempel där Koranen har målat livfulla och fängslande bilder av inträffade händelser, ordspråk eller olika berättelser. Det bör påpekas att de inte är åtskilda från varandra, utan att det finns ett nära samband mellan dem.

Bilden av en inträffad katastrof

1. Tänk på den bild som Koranen har målat av de otrognas nederlag i slaget vid al-Ahzab. Det är som om hela slagfältet ligger framför våra ögon. All den aktivitet som pågick där framträder levande och rörlig inför våra ögon. Känslan och föreställningsförmågan smälter samman till en enda helhet. När man ser denna bild får man intrycket att slaget utspelar sig precis framför oss och att ingen del av det ligger utanför vår syn. Denna bild har målats med följande ord:

(Arabiska************)

Troende! Minns Allahs nåd mot er. När fiendens styrkor omringade er, sände Jag mot dem en stormvind och arméer som ni inte kunde se. Allah ser vad ni gör. När de närmade sig er från höglandet och låglandet, blev era ögon förvirrade, era liv höll på att lämna era kroppar och ni började hysa onda tankar om Allah. Då sattes de troende på prov och skakades våldsamt. Hycklarna och de som hade sjukdom i sina hjärtan sade då: ”Allahs och Sändebudets löfte är ingenting annat än ett bedrägeri.” En grupp sade: ”O invånare i Yasrib! Detta är ingen plats att stanna på. Vänd tillbaka!” Och en annan grupp bad profeten om tillstånd och sade: ”Våra hem är oskyddade.” De var i själva verket inte oskyddade; deras avsikt var endast att fly. (Sura al-Ahzab: 9–13)

Tänk på vilken exakt bild som har målats av de fysiska och psykiska lidandena samt av de öppna och dolda händelserna på slagfältet. Bilden svävar framför våra ögon. Fiendesoldaterna har omringat dem från alla håll, och muslimerna står förvirrade och stirrar med uppspärrade ögon. Det är till och med nära att deras fötter viker sig. Samtidigt försöker hycklarna skapa oreda. De började säga: ”Det löfte som Sändebudet har gett er under så lång tid är bara en lögnens ballong. Ni kommer inte att kunna möta dessa och hålla stånd på slagfältet. Fly medan det ännu finns tid.” Några började hävda att deras hem var oskyddade och sökte en möjlighet att fly.

För att säga sanningen finns det ingen aspekt av slagfältet som inte har återgetts i denna bild. Hela scenen på slagfältet har förts levande inför ögonen, precis som den var. Detta var en verklig händelse som faktiskt ägde rum. Men även om den koraniska bilden av den kan variera något från den sällsynta scenen av de icke-troendes nederlag, är den tidlös och evig. Varhelst två grupper drabbar samman och den ena sidan besegras, träder denna bild fram inför ögonen.

2. En annan bild, lik den ovan nämnda, har målats upp i den följande händelsen. Den är liksom den förra tidlös och evig och lämnar ingen möjlighet att betrakta den som något isolerat. Tänk efter.

(Arabiska**********)

Och Gud uppfyllde det löftet, när ni med Hans tillstånd höll på att besegra dem. Detta skedde ända tills ni förlorade sammanhållningen och började tvista om hur uppgiften skulle utföras. När ni hade sett det som ni önskade, visade ni otacksamhet; några av er önskade denna värld och andra önskade det hinsides. Därefter lät Han dem vända sig bort från er, för att pröva er. Men Gud har sannerligen förlåtit er, eftersom Gud är nådig mot de troende. Ni drog er uppåt utan att vända er om efter någon, medan Sändebudet ropade på er bakifrån. Därefter drabbades ni av sorg på sorg, så att ni inte skulle sörja över det som hade gått er ur händerna och inte heller förtvivla över det som ni mötte. Gud är sannerligen fullt underrättad om vad ni gör. Sedan förvandlade Han er sorg till ro, en ro som liknade sömn. I denna sömn slumrade några av er, medan andra oroade sig av rädsla för sina liv. De hade felaktiga föreställningar om Gud, liksom de okunniga. De sade: ”Har vi verkligen någon möjlighet att påverka något?” Säg: ”Allt ligger i Guds hand.” Även det som de döljer inom sig och inte visar dig. De säger: ”Om vi hade haft något att säga till om, skulle vi inte ha blivit dödade här.” (Sura Āl ʿImrān: 152–154)

När jag läser dessa verser får jag intrycket att jag med egna ögon ser dessa människor, den tiden och allt som ägde rum på slagfältet. (Denna bild har hämtats från slagfältet vid Uhud – översättarens anmärkning.)

Bilder av allegoriska händelser

1. Berättelsen om trädgårdsägarna

Nu ska jag presentera den bild av allegoriska händelser som har målats upp i Koranen.

Vi står nu inför trädgårdsägarnas trädgård. Den trädgården finns inte i det häreftervarande livet, utan i denna värld. Trädgårdsägarna överväger något under natten. De fattiga och behövande brukade äta av trädgårdens frukter. Men trädgårdsägarna vill beröva dem detta och själva göra hela vinsten. Låt oss nu se vad slutet blir.

(Arabiska**********)

Jag har prövat dem, liksom Jag prövade trädgårdsägarna, när de svor att de skulle skörda trädgårdens frukter. Men de sade inte: ”Om Allah vill.” (Sura al-Qalam: 17–18)

Under natten beslutade de att skörda frukterna tidigt på morgonen och att inte lämna någon andel åt de fattiga och behövande. Låt oss nu kika in i nattens mörker och se vad som händer där. Det är bara mörker. Livets skådespel har stannat upp där. Plötsligt skymtar vi något som rör sig i nattens mörker, men det saknar form och gestalt; det är något kroppslöst.

(Arabiska*************)

Därefter drabbade en olycka trädgården från din Herre, medan de sov. Fram till morgonen hade allt där blivit som söndersmulat halm och strå.

Allt detta skedde utan deras vetskap. När morgonen kom ropade de till varandra: ”Kom, låt oss gå och skörda frukterna!” Men de visste inte ens vilket förödande dåd som under nattens mörker hade drabbat deras trädgård.

(Arabiska********)

På morgonen ropade de till varandra: ”Om ni vill skörda frukten, skynda er till trädgården.” Sedan fortsatte de sin väg medan de viskade till varandra: ”I dag får ingen fattig komma in i trädgården.” (Sura al-Qalam: 21–24)

Nu bör åskådarna vara tysta en stund. Ingen bör säga något om vad som har hänt med deras trädgård. Och det vore inte heller rätt att någon, överväldigad av det komiska, brister ut i gapskratt. Åskådare, vänta bara och se vilket stort bedrägeri som väntar dem. De viskar till varandra, så att ingen fattig ska få höra det och få reda på saken. Åskådare! Hur länge ska ni hålla tillbaka ert skratt? Skratta nu. Skratta av hjärtans lust. Ett stort skämt spelas med dem:

(Arabiska***************)

De började skutta fram av överväldigande glädje.

De är utan tvekan kapabla att beröva andra, men de är inte kapabla att skydda sig själva från att bli berövade.

Plötsligt började de skrika när de såg trädgårdens förstörda tillstånd. Åskådarna kan skratta så mycket de vill åt denna syn.

(Arabiska**********)

När de såg sin trädgård sade de: ”Vi måste verkligen ha gått vilse och hamnat någon annanstans, eftersom vi glömt vägen till vår trädgård.”

När de såg trädgårdens tillstånd kunde de inte tro sina ögon. De sade:

Detta är inte vår trädgård, som var full av frukt. Vi måste ha gått vilse och hamnat någon annanstans.

(Arabiska***********)

Eller så har olyckan drabbat oss. (Sura al-Qalam: 27)

(Arabiska*********)

Den bäste av dem sade: Sade jag inte till er: Varför prisar ni ännu inte Allah den Upphöjde? De sade: Vi förklarar vår Herre helig. Vi var sannerligen orättfärdiga. (Sura al-Qalam: 28–29)

Men vad tjänar det till att ångra sig när tiden redan har gått? Det är en vana att, när en olycka inträffar, börja gräla med varandra och försöka lägga skulden på varandra. Så började även de göra.

(Arabiska*********)

Därefter började de förebrå varandra. (Kolumn: 30)

Sedan kom de fram till ett beslut.

(Arabiska***********)

De sade: ”Ve oss! Vi var verkligen överträdare. Kanske kommer vår Herre att ge oss en bättre trädgård i stället för denna. Vi hoppas på vår Herre.” (Sura al-Qalam: 21–22)

]2. Berättelsen om ägaren till de två trädgårdarna

Nu ska jag berätta för er om ännu en trädgårdsägare. Men hans trädgård var inte en, utan två. Och dessa trädgårdar var inte på något sätt sämre än den trädgård vars berättelse ni har hört. Ytterligare en person är knuten till denna händelse. Han hade dock ingen trädgård, utan ett hjärta som strålade av trons ljus. Båda öppnade sina hjärtan och berättade vad de tänkte. Ägaren till de två trädgårdarna framställs där som en symbol för den person som, förblindad av sin rikedom och styrd av högmod, glömmer den Makt som har hans liv, hans död och all hans rikedom i Sin hand. Anledningen är att han för närvarande har stor prakt, rikedom och styrka. Hans följeslagare däremot, som ständigt minns Allah, söker hjälp och stöd endast hos Honom och undviker otro och fördärv under alla omständigheter.

(Arabiska**********)

Berätta för dem liknelsen om två män. Den ene av dem fick Jag två vingårdar, omgivna av dadelpalmer, och mellan de två trädgårdarna fanns ett sädesfält. Båda trädgårdarna bar frukt. Ingenting saknades i dem, och mellan dem lät Jag bäckar rinna. (Sura al-Kahf: 32–36)

Av denna vers framträder bilden av två trädgårdar, rika på vatten och frukt samt frodigt gröna. Detta är den första scenen. Den andra är:

(Arabiska**********)

Han samlade in frukterna. En dag sade han sedan till sin följeslagare under samtalet: ”Jag tror inte att denna trädgård någonsin kommer att förstöras. Och jag tror inte att Uppståndelsen kommer att äga rum. Om jag någon gång förs tillbaka till min Herre, kommer jag där att finna något ännu bättre än detta.” (Sura al-Kahf: 34)

Av deras samtal förstår man att de båda var på väg mot trädgården och samtalade. De hade kommit nära trädgården, eftersom det därefter sägs:

(Arabiska***********)

Han gick in i sin trädgård och gjorde därmed orätt mot sig själv. Han sade:

”Jag tror inte att denna trädgård någonsin kommer att förstöras. Och jag tror inte att Uppståndelsen kommer att äga rum. Om jag någon gång förs tillbaka till min Herre, kommer jag där att finna något ännu bättre än detta.” (Sura al-Kahf: 35–36)

Vi ser att denne man hade nått högsta graden av högmod och arrogans. Tänk efter: vilken reaktion väckte hans ord hos den fattige följeslagaren? Han hade varken någon trädgård eller ett överflöd av rikedomar. Han hade inte ens två män som kunde hålla käppen åt honom. Det är sant att han inte ägde något annat, men han hade trons rikedom, och därför såg han inte ner på sig själv. Han glömde aldrig sin Herres ära och värdighet. Därför påminde han trädgårdsägaren om vem han var: tänk efter, av hur ringa material du skapades. Därför anstår det dig inte att vara stolt.

(Arabiska***********)

Hans följeslagare sade till honom: ”Förnekar du Honom som skapade dig av jord, därefter av en sädesvätska och sedan formade dig till en fullkomlig människa? Men jag säger: Allah är min Herre, och jag sätter ingen vid Hans sida som Herre. Om du anser mig vara mindre än du i rikedom och avkomma, varför sade du då inte när du gick in i trädgården: Mā shā’a Allāh, lā quwwata illā billāh (Det sker som Allah vill; det finns ingen kraft utom genom Allah). Jag hoppas att min Herre ska ge mig något bättre än din trädgård och sända eld över din trädgård från himlen, så att den på morgonen blir en kal slätt. Eller så kommer dess vatten på morgonen att sjunka undan, och du kommer inte att kunna finna det.” (Sura al-Kahf: 38–41)

Här slutar scenen med de två följeslagarna. Den ene följeslagaren sträcker stolt på halsen som en tupp och gör sig märkvärdig. Av stolthet över sina trädgårdar tycks hans fötter knappt vilja röra vid marken. Den andre följeslagaren är däremot en troende och betraktar tron som den största rikedom man kan äga. Han förmanade sin följeslagare och sade vad han borde göra efter att ha fått åtnjuta så många välsignelser. Det verkar som om hans följeslagare inte lyssnade till honom. Det är naturligt att den andre följeslagaren blev arg när han såg sin följeslagares högmod. Till slut uttalade han i sin sorg till och med en förbannelse, och i vrede skildes de åt. Nu ska vi se vad som hände därefter. Det sägs:

(Arabiska***********)

Därefter förstördes all hans frukt, och på morgonen vred han sina händer i ånger över det han hade lagt ned på den. Trädgården hade brunnit ner fullständigt. Han sade: ”Ack, om jag ändå inte hade satt någon vid sidan av min Herre!” (Sura al-Kahf: 42)

Sanningen är att Allah hade besvarat den troende mannens bön. Vi såg dennes följeslagares olyckliga tillstånd och hans ånger. Vad hjälper sorg eller ånger efter att trädgården har förstörts? Han uttryckte sin sorg och sade att han ångrade att han hade satt någon annan vid Allahs sida. Låt oss avsluta denna scen av sorg och ånger. Ridån faller och scenen är slut.

Skildring av verkliga händelser

Hittills har vi presenterat skildringar av allegoriska händelser. Nu ska vi diskutera några verkliga händelser.

1. Hazrat Ibrahim (frid över honom) och Hazrat Ismail (frid över honom): Nu ska vi framställa en bild av Hazrat Ibrahims berättelse. När han tillsammans med sin son Ismail byggde Kaba-huset. Det känns som om denna händelse inte ägde rum för hundratals år sedan, utan att vi just nu bevittnar far och son när de bygger Kaba-huset och ber.

(Arabiska***********)

Minns när Ibrahim och Ismail lade grunden till Kaba-huset och bad: Vår Herre! Ta emot vårt arbete. Du är sannerligen den Hörande, den Allvetande. Vår Herre! Gör oss båda underkastade Dig och låt även en lydig grupp uppstå bland våra efterkommande. Lär oss hajjens riter och förlåt oss. Du är sannerligen den som tar emot ånger, den Barmhärtige. Vår Herre! Sänd bland dem ett sändebud ur deras egen krets, som ska recitera Dina verser för dem, lära dem Skriften och visheten samt rena dem. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Allvetande.

Bönen är avslutad; scenens ridå faller.

Att återvända från berättelsen till bönen är en ytterst förunderlig förändring. Det är i själva verket denna förändring som har gjort hela scenen levande och fört den inför våra ögon. Berättelsen lyder:

(Arabiska*********)

När Ibrahim och Ismail höjde grunden till Guds hus.

Att återvända från berättelsen till bönen är en ytterst förunderlig förändring. Det är i själva verket denna förändring som har gjort hela scenen levande och fört den inför våra ögon. Berättelsen lyder:

(Arabiska***********)

När Ibrahim och Ismail höjde grundvalarna till Allahs hus.

Som följd av denna redogörelse lyfts ridån. Scenen, det vill säga Kaba, träder fram inför Ibrahims och Ismails (frid vare med dem) ögon. Fadern och sonen är båda upptagna i en lång bön.

Den konstnärliga skönheten och det mirakulösa här ligger i att berättelsen genast övergår till bönen. Här finns inte ett enda ord som antyder att fadern och sonen för ett ögonblick avbröt byggnadsarbetet för att be denna bön. Om man antar att händelsen fortfarande pågår och ännu inte är avslutad, blir dess mirakulösa karaktär ännu tydligare. Om man hade börjat så här: ”När Ibrahim och Ismail murade Kaba-husets väggar bad de denna bön”, skulle det inte ha funnits någon överraskning i en sådan formulering. Det hade blivit en alldaglig händelse. Men på det sätt som den återges i Koranen är den inte bara en händelse. Det är en levande och pågående scen; det känns som om den fortfarande visas på scenen i dag. Scenen är inte tom ens för ett ögonblick. Hela scenen blir levande och svävar fram inför våra ögon. Den livspuls som har skapats i bilden har blivit möjlig endast genom att en enda formulering [”de bad”; (***)] medvetet har utelämnats. Det är just detta som är Koranens särprägel.

2. Den ärevördige Nuhs (frid vare med honom) översvämning: Nu ska vi återge bilden av den ärevördige Nuhs (frid vare med honom) översvämning. Där sägs:

(Arabiska***********)

Och arken fortsatte att bära dem genom vågor lika höga som berg. (Sura Hud: 42)

I detta farliga ögonblick vaknade den ärevördige Nuhs (frid vare med honom) faderskänslor, och han blev djupt förtvivlad. Hans son förnekade nu allt. Han kunde tydligt se att sonen tillsammans med de otrogna skulle finna en vattengrav. Nuh (frid vare med honom) gav efter för mänsklig svaghet. Människan inom Nuh fick företräde framför profeten. Då kallade han på sin son med innerliga böner och vädjanden.

(Arabiska***********)

Noa ropade på sin son, som hade dragit sig undan. Han sade: ”Min son! Kom ombord med oss och stanna inte hos de otrogna.” (Sura Hud: 42)

Men den upproriske sonen brydde sig inte det minsta om faderns enträgna vädjanden. Han var uppblåst av stolthet över sin ungdom, sin styrka och sin förmåga.

(Arabiska***********)

Han sade: ”Jag ska snart söka skydd på ett berg som kan skydda mig från vattnet.” (Sura Hud: 43)

Fadern ropade i förtvivlan en sista gång:

(Arabiska***********)

Noa sade: ”I dag finns ingen som kan skydda mot Allahs befallning, utom den som Han förbarmar sig över.” (Sura Hud: 43)

Därefter kom en våg och svepte med sig allt.

(Arabiska***********)

Då reste sig en våg som en barriär mellan dem, och han drunknade. (Sura Hud: 43)

Vilken tragisk scen! Åhörarna får andan i halsen av rädsla. Båten färdas bland vågor stora som berg. Den ädle profeten Nuh (frid över honom) ropar bekymrat på sin son. Men sonen avvisar uppmaningen och visar upp sin styrka och förmåga. Medan detta samtal pågår kommer plötsligt en våg och ödelägger allt. När människan bevittnar denna scen uppstår inom henne samma känsla som den som uppstod mellan far och son, det vill säga Nuh (frid över honom) och hans son. Och det är inte bara människan som påverkas och grips av smärta; även andra levande varelser lämnas berörda och bedrövade.

Skildringen av Domedagen

Nu ska vi först beskriva Domedagens scener och därefter belysa de skildringar av lycka och straff som återges i den ädla Koranen. För sambandet mellan dessa och den konstnärliga skildringen är mycket djupt.

1. När Allah, världarnas Herre, skildrar Domedagen säger Han:

(Arabiska***********)

Den dag då utroparen ropar till ett fruktansvärt slut kommer de att lämna gravarna med sänkta blickar, likt utspridda gräshoppor. De kommer att skynda mot utroparen. De otrogna kommer att säga: ”Detta är en svår dag.” (Sura al-Qamar: 6–8)

Detta är en av Domedagens scener. Den är kort, men tillräckligt kraftfull för att beröra hjärtat. Hur förträffligt framställs inte bilden genom liknelsen med gräshoppor! När gräshoppor flyger ser de utspridda och oordnade ut. På samma sätt kommer människorna, när de reser sig ur gravarna och skyndar mot utroparen, att springa utan att veta åt vilket håll. Det kommer att se ut som om utspridda gräshoppor flyger omkring. Men de kommer inte att förstå vart de är på väg eller varför. De kommer att kallas till något motbjudande. Deras blickar kommer att vara sänkta. Detta är det sista kännetecknet, genom vilket bilden når sin fulländning.

När de otrogna ser omständigheterna omkring sig kommer de att säga: ”Vilken svår dag detta är!” Med så korta meningar har hela bilden framställts på ett så vackert sätt. I åhörarens inre framträder ett vidsträckt fält; det verkar som om alla har rest sig ur gravarna och springer samtidigt. Alla har huvudet sänkt. Ansiktena är omtumlade av skräck. Det är som en levande och rörlig bild.

2. Detta är den andra av Domedagens scener. I denna scen skildras både hur människorna flyr och hur skräckslagna och omtumlade de är. Men den är ännu mer sorglig och skräckinjagande än den föregående scenen.

(Arabiska***********)

Tro aldrig att Allah är ovetande om vad de orättfärdiga gör. Han ger dem endast uppskov till den dag då ögonen kommer att sprängas av skräck. (Människorna) kommer att springa andfådda och med skräckslagna, omtumlade hjärtan (mot samlingsplatsen). Deras blickar kommer inte att återvända till dem, och deras hjärtan kommer att flyga av rädsla. (Sura Ibrahim: 42–43)

Här beskrivs fyra tillstånd, som kommer att inträffa det ena efter det andra. Det är fyra scener ur samma händelse, som visas i tur och ordning: huvuden sänkta av skräck, skam och förödmjukelse. Därtill fylls själ och sinne av oro och djup ängslan under rädsla och bekymmer. Denna bild visas för de levande, och de som avbildas är också människor. Mellan människorna i bilden och åskådarna och åhörarna finns ett nära mänskligt band. Till och med deras känslor är helt och hållet desamma. Det förefaller som om den ena gruppens oro och ängslan överförs till den andra och fyller deras sinnen och tankar. Läsaren känner att detta tillstånd går rakt igenom honom eller henne själv.

3. Därefter framställs ännu en bild av skräck och fasa. Denna bild är ännu mer skräckinjagande än den föregående. Det är som om orden inte helt förmår beskriva detta fasansfulla tillstånd. Vi har återgett denna skräckinjagande bild, så att den själv kan uttrycka sitt eget tillstånd.

(Arabiska***********)

O människor, frukta er Herre. Sannerligen är Domedagens skakning en förfärlig sak. Den dag ni får se den kommer varje ammande kvinna att fly och lämna sitt diande barn, och varje gravid kvinna kommer att få missfall av skräck. Du kommer att se människorna som om de vore berusade, men de är inte berusade. Så fruktansvärt kommer Allahs straff att vara. (Sura al-Hajj: 1–2)

Denna fasa kommer att göra människorna så förvirrade att en ammande mor till och med glömmer sitt diande barn. Den gravida kvinnan kommer att se allt, men ingen kommer att finnas där för att lägga märke till henne. Hon kommer visserligen att springa omkring, men hon kommer inte ens att vara medveten om sitt springande. Därför kommer hon att få missfall av rädsla och skräck. Människorna kommer visserligen att börja springa omkring, men det kommer att verka som om deras fötter har fastnat i marken. De kommer att se allt som sker, men det kommer att ske så snabbt att de inte kommer att kunna förstå någonting. Förståndet och omdömet kommer att försvinna. När man ser dem verkar de vara berusade. Men de är inte berusade; de beter sig så eftersom de inte kan bestämma vad de ska göra. Detta är endast en liten del av Allahs straff. Det kommer att verka som om människorna ser allt detta hända framför sina ögon. Förståndet försöker också fatta det, men den fruktansvärda fasan får dem att glömma allt. Därför kan den inte få en varaktig plats i deras inre värld.

4 Tidigare har tre fasansfulla scener från Domedagen skildrats, vars bilder levande träder fram inför ögonen. Men det finns också scener som endast berör känslorna:

(Arabiska***********)

Den dagen kommer var och en att ha en enda tanke som gör honom orolig och upptagen.

(Arabiska***********)

Den dagen kommer inte ens en nära vän att fråga efter en annan vän.

Finns det någon mer kortfattad men gripande skildring av oro och bekymmer än denna? I hjärtat finns inget utrymme för något annat än oro och bekymmer. Bekymren uppslukar hjärta och sinne så fullständigt att personen inte ens får möjlighet att tänka på något annat.

5. Ännu en scen av Domedagens inträffande och människornas uppståndelse ur gravarna och samling på uppståndelsens slätt. Dessa scener är något mer utförliga. Ändå märks ett kort uppehåll mellan varje scen.

(Arabiska***********)

De väntar endast på ett enda fruktansvärt skrik som ska drabba dem medan de tvistar med varandra. Då kommer de varken att kunna upprätta ett testamente eller återvända till sina familjer. (Sura Ya-Sin: 49–50)

Här talas det om den första trumpetstötens. Med det första skriket börjar katastrofen. Den kommer att inträffa så snabbt att de inte ens hinner upprätta ett testamente. De som ligger i gravarna kommer att resa sig ur dem. Vad händer sedan? Det sägs:

(Arabiska***********)

Det ska blåsas i trumpeten, och genast ska de resa sig ur gravarna och skynda mot sin Herre. De ska säga: »Ve oss! Vem har väckt oss ur vår sömn? Den Barmhärtige hade verkligen lovat detta, och sändebuden talade sanning.« (Ya-Sin: 51–52)

Här talas det om den andra trumpetstöten. Vid den första trumpetstöten kommer allt att förintas. Efter den andra trumpetstöten kommer alla att resa sig ur gravarna, förvirrade och bestörta. De troende kommer förvånat att säga till varandra: »Vem väckte oss ur en sådan ljuvlig sömn?« Sedan kommer de, när de ser omgivningen och situationen, själva att dra slutsatsen och säga: »Det som den Barmhärtige, vår Herre, hade lovat oss, och det som profeterna och sändebuden hade meddelat oss, har i dag blivit verklighet.«

(Arabiska***********)

Det kommer att vara ett enda väldigt dån. I samma stund kommer de alla att ställas inför Mig. Den dagen kommer ingen att behandlas orättvist, utan ni kommer endast att få lön för det ni har gjort. (Yā Sīn: 53–54)

Detta är den sista stötningen i basunen, som får människorna att stå inför Allah. Den dagen kommer människorna att samlas där i enlighet med sina gärningar. Denna scen avslutas tills vidare här.

Den som nu reciterar Koranen kommer själv att bevittna dessa bilder. Det kommer att kännas som om orden riktas till just honom: ”Den dagen kommer ingen att behandlas orättvist; ni kommer endast att få lön för det ni har gjort.”

6. När alla människor på Uppståndelsens dag har samlats och står till svars inför Allah, får vi se en grupp människor som på jorden var varandras grannar, men vars relation inte var god. De var fyllda av högmod och arrogans. De kallade sina grannar vilseledda och plågade många av de troende bland dem. När de troende hävdade att de skulle bli Paradisets invånare började man håna och förlöjliga dem. Den dagen kommer de att föras in i Jahannam i grupper. Så snart en grupp träder in kommer de att underrättas om en annan grupp.

(Arabiska***********)

Här är ännu en grupp som träder in tillsammans med er. (Sūra Ṣād: 59)

Som svar kommer det att sägas:

Ingen välkomsthälsning väntar dem; de kommer att träda in i helvetet. (Sura Sad: 59)

Kommer den som han brukade förolämpa att förbli tyst när han hör detta? Naturligtvis inte. Då kommer han att säga:

(Arabiska***********)

De kommer att säga: Ingen välkomsthälsning väntar er heller. Det var ni som utsatte oss för denna olycka. Vilken avskyvärd boning! (Sura Sad: 60)

Sedan kommer de att utbrista med gemensam röst:

De kommer att säga: Vår Herre! Ge den som utsatte oss för detta ett dubbelt straff. (Sura Sad: 61)

Vad kommer då att hända? De kommer inte att se de troende där, som de brukade håna och förlöjliga på jorden och ge utlopp för sin bitterhet på. Hur kommer det sig att de inte är tillsammans med dem i helvetet i dag?

(Arabiska***********)

Och de kommer att säga: Vad är det med oss? Vi ser inte dem som vi brukade betrakta som onda! Tog vi dem bara för att förlöjliga dem, eller ser våra ögon fel? De fördömdas inbördes gräl om detta är oundvikligt. (Sura Sad: 62–64)

De fördömdas gräl och tvister framträder inför oss på ett sådant sätt att det är som om var och en av oss bevittnar dem. Varje människa tycker att det är hennes egen bild som har återgetts här. Därför försöker hon undkomma denna bedrövliga situation. Genom denna ansträngning kan det kanske vara möjligt att befrias från den nämnda situationen.

Scener av frid och straff

I den tidigare framställningen har vi betraktat scenerna i graven, på Domedagen, vid återuppståndelsen och vid samlingen. Nu ska vi bevittna några scener av friden och straffet i paradiset och helvetet.

1. Om helvetets invånare har det sagts:

(Arabiska************)

De icke-troende kommer att drivas i grupper mot helvetet. När de når fram dit öppnas dess portar, och helvetets väktare kommer att säga till dem: Kom det inte sändebud till er, från er egen krets, som reciterade er Herres verser för er och varnade er för mötet med denna dag? De kommer att svara: Jo. Men straffet har blivit oundvikligt för de icke-troende. Därefter kommer det att sägas: Gå in genom helvetets portar, för evigt. Vilken usel boning för de högmodiga.

Om paradisets invånare har det sagts:

(Arabiska**********)

De som fruktade sin Herre kommer att föras till paradiset i skaror. När de träder in i paradiset genom dess öppna portar, kommer paradisets väktare att säga till dem: ”Frid vare med er! Må ni vara lyckliga. Träd in i detta paradis för evigt.” De kommer att säga: ”All lovprisning tillkommer Allah, som har uppfyllt sitt löfte till oss och gjort oss till arvtagare till detta. Vi kommer att vistas varhelst i paradiset vi önskar.” (Se) Hur förträfflig är inte de strävandes belöning! (Sura az-Zumar: 73–64)

Denna scen avslutas genom följande vers:

(Arabiska*************)

Du ser änglarna omge Tronen och förkunna sin Herres helighet. Rättvisa kommer att skipas mellan dem alla. Och det kommer att sägas: ”All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre.”

Dessa bilder är så tydliga att de inte lämnar utrymme för någon särskild förklaring. Låt oss i stället följa de helvetesboendes och paradisbornas spår och få veta något om deras tillstånd.

2. Om de helvetesboende har det sagts:

(Arabiska***********)

Sannerligen blir Zakkumträdet syndarnas föda. Det kommer att koka i deras magar likt smält koppar, så som vatten kokar. Det kommer att sägas: ”Fatta tag i honom och släpa honom till helvetet, och häll sedan det kokande heta straffet över hans huvud.” Det kommer vidare att sägas: ”Smaka! Du är ju den ädle, den hedervärde. Ni var verkligen tvivlande om detta.”

Därefter har Paradisets invånare beskrivits på följande sätt:

(Arabiska*************)

Sannerligen kommer de gudfruktiga att befinna sig på en trygg plats, bland källor och trädgårdar. De ska bära tunna och tjocka sidenkläder och sitta vända mot varandra. Så ska det vara. Och Vi ska förena dem med vackra, storögda houris. Där ska de i lugn och ro be om olika slags frukter. Där ska de inte möta någon död, utom den första döden, och de ska skonas från helvetets straff. (Sura ad-Dukhan: 51–56)

3. Vi avslutade skildringen av Uppståndelsens scener på en plats där två kontrasterande bilder framträdde. Även här finns några liknande bilder:

(Arabiska************)

Paradisets invånare kommer att ropa till helvetets invånare: ”Vi har funnit det som vår Herre lovade oss vara sant. Har ni då också funnit er Herres löfte vara sant?” De kommer att svara: ”Ja.” Därefter kommer en utropare att ställa sig mellan dem och kungöra: ”Guds förbannelse över de orättfärdiga, som hindrade människor från Guds väg och sökte göra den krokig! De förnekade också det kommande livet.”

(Arabiska***********)

Mellan dem kommer det att finnas en mur, och på Aʿrāf kommer många människor att befinna sig. De kommer att känna igen var och en genom deras kännetecken. De kommer att ropa till paradisets invånare: ”Frid vare med er!” De har ännu inte trätt in i paradiset, men de kommer att längta efter att få träda in. När deras blickar faller på helvetets invånare kommer de att säga: ”Vår Herre, låt oss inte vara bland de orättfärdigas följeslagare.” (Sura al-Aʿrāf 46–47)

(Arabiska*************)

Aʿrāfs invånare kommer att ropa till dem som de känner igen genom deras kännetecken: ”Vad har er skara och ert högmod gagnat er? Är dessa inte de om vilka ni svor att Allah inte skulle visa dem barmhärtighet?” Det kommer att sägas: ”Träd in i paradiset! Ingen fruktan ska råda över er, och ni ska aldrig känna sorg.” Helvetets invånare kommer att ropa till paradisets invånare: ”Kasta åt oss lite mat och dryck, eller ge oss något av den försörjning som Allah har skänkt er.” Paradisets invånare kommer att svara: ”Allah har förbjudit detta för de otrogna.”

I de ovan citerade verserna framträder flera scener inför våra ögon, den ena efter den andra.

När vi läser verserna känns det som om vi står framför paradisets och helvetets invånare. Paradisets invånare säger till helvetets invånare: ”Vi har funnit att vår Herres löfte till oss var sant. Har ni då också funnit att det löfte Han gav er var sant?” Genom denna fråga blir det tydligt hur de hånar helvetets invånare. Det märkliga är emellertid att de inte kommer att kunna förneka det, utan tvingas erkänna det. Då kommer en utropare att stå mellan de båda grupperna och förkunna: ”Allahs förbannelse vilar över de orättfärdiga.”

Sedan ser vi Aʿrāfs invånare framför oss, där de befinner sig mellan paradiset och helvetet. En grupp människor är samlad på en hög mur, varifrån både paradiset och helvetet kan ses. Så snart de får syn på paradisets invånare hälsar och välkomnar de dem, och när deras blickar faller på helvetets invånare börjar de genast förebrå och fördöma dem. De tilltalar dem och säger: ”Det var ju ni som i världen svor att Allah inte skulle visa paradisets invånare barmhärtighet. Se nu var de befinner sig och med vilken prakt, ära och värdighet de vistas i paradiset.”

Sedan ser vi helvetets invånare be om mat och dryck. Allah har låtit alla välsignelser finnas till hands inför paradisets invånare, men de avvisar dem med orden: ”Allah har förbjudit både paradisets mat och dryck för de otrogna.”

Detta är scenen från Uppståndelsens dag, scenen av friden och straffet i paradiset och helvetet. Nu uppstår frågan: När läsarna läser verserna, föreställer de sig då att dessa händelser kommer att äga rum i framtiden? Eller känner de att händelserna äger rum just nu, framför deras egna ögon?

Vid Allahs ed! Varje gång jag har läst dessa verser har jag förlorat mig själv. Jag har helt glömt att jag ser dessa händelser under Koranens ämnesmässiga täckmantel. I stället har det känts som om jag med egna ögon såg alla händelser äga rum – en bild som inte är inbillad utan verklig. Sanningen är att detta inte är något annat än en mirakulös metod och konstnärlig skicklighet i Koranen.

Jag hade tänkt avsluta denna diskussion här. Men faktum är att bland de syften och mål för vilka Koranen uppenbarades finns också ett syfte som till synes verkar avvika från framställningens princip. Det är att Koranen med hjälp av argument och resonemang kallar människor till religionen.

För att uppnå detta kan man bortse från Koranens natur och framställningens medel och använda kunskapsmässiga medel. Men även för att nå detta mål har Koranen använt framställningens metod. Av detta förstår man att framställningsmetoden har företräde framför Koranens övriga metoder. I detta kapitel vill jag diskutera just detta ämne. Jag kommer, om Gud vill, att behandla det kortfattat med exempel. En utförligare behandling finner ni mot slutet av boken, i ett annat kapitel.

4. Bland de naturliga scenerna är den ständigt synliga himlen en stilla och evig scen. På många ställen i Koranen riktas människans uppmärksamhet mot himlen, och det sägs: Se, detta är ett mäktigt bevis på Allahs makt. Det sägs:

(Arabiska***********)

Han är Allah, som sänder vindarna, varefter de driver molnen. Sedan sprider Han molnen över himlen på det sätt Han vill och låter dem ligga lager på lager. Därefter ser du regnet falla ur dem. Han låter det nå de av Sina tjänare som Han vill, och då gläds de. De hade dessförinnan varit förtvivlade, ända fram till dess att regnet föll över dem. Se därför spåren av Allahs nåd: hur Han ger den döda jorden liv. Han kommer sannerligen att ge de döda liv, och Han har full makt över allting. (Sura ar-Rum: 48–50)

Lägg märke till hur Allahs makt verkar: vinden blåser, därefter bär vinden med sig vattenånga, som sedan omvandlas till moln, och slutligen faller regnet från molnen. Och detta blir en orsak till vanliga människors glädje. Syftet är att ge den döda och uttorkade jorden liv och fräschör. När dessa scener framträder i sinnet, den ena efter den andra, kan människans undermedvetna inte undgå att påverkas. Till sist kommer de fram till slutsatsen att

(Arabiska*********)

Sannerligen, Han ger de döda liv och har makt över allting.

5. Omfattningen av scen nummer 4 var vidsträckt, men scen nummer 5 är knuten till jorden. De två scenerna är helt olika. Tänk efter:

(Arabiska**********)

Har du inte sett hur Allah sänder ned vatten från himlen och låter det rinna genom jordens källor, och sedan frambringar han med detta vatten grödor av olika färger, som därefter torkar och blir gula inför era ögon? Sedan förvandlar Allah dem till torrt skräp. Sannerligen, i detta finns en påminnelse för de förståndiga. (Az-Zumar: 21)

Detta är en bild av jorden. I denna bild beskrivs jordens olika tillstånd. Varje tillstånd ger människan möjlighet att se och reflektera. Se: regn faller från himlen. Genom detta regn fylls jorden av frukter och grödor i olika färger. Sedan mognar grödorna och antar en brun färg. Till sist förvandlas de till torrt skräp och blandas med jorden. I denna vers ger ordet (thumma), genom det sätt och den plats där det används, ögat och sinnet full möjlighet att reflektera, innan det andra tillståndet framträder inför ögonen. Här finns den ordning och framställning som krävs för att föra en scen inför människans ögon. (En mer detaljerad diskussion om detta kommer längre fram, om Allah vill.)

6. Vissa bilder är helt levande. Se: fågeln flyger omkring på himlen med hopdragna ben och med vingarna som sitt enda stöd. I landningsögonblicket står den åter på sina ben. Det sägs:

(Arabiska***********)

Ser de inte fåglarna ovanför sig, som breder ut och drar ihop sina vingar under flykten? Det är den Barmhärtige Allah som håller dem uppe. Han har uppsikt över allting. (Sura al-Mulk: 19)

I denna vers presenteras två scener. Först flyger fågeln med utbredda vingar på himlen och håller benen indragna medan den flyger. För det andra sträcker den i landningsögonblicket ut benen i förväg för att kunna stå med stöd på dem. Människor ser denna syn hela tiden, men ägnar den aldrig någon eftertanke. Koranen har med tydlighet visat människan ett av Allahs under.

7. På jorden utspelar sig gång på gång ännu en scen, men människan ser den inte med öppna ögon och känner inget behov av att iaktta den. Om människan hade tänkt över dess mysterium skulle nya horisonter av hemligheter ha öppnats för henne. Det handlar om kroppsliga föremåls skuggor, som vid en yttre betraktelse verkar stå stilla men i själva verket rör sig omärkligt. Det sägs:

(Arabiska************)

Ser du inte hur din Herre breder ut skuggan? Om Han hade velat kunde Han ha låtit den stå stilla. Sedan gjorde Jag solen till dess vägvisare. Därefter drar Jag den långsamt tillbaka till Mig. (Sura al-Furqān: 45–46)

De två nämnda verserna väcker människans tankevärld. De fångar hennes sinne och själ. Det råder ingen brist på sådana scener i världen, som vi inte ser inför våra ögon varje ögonblick. Men när uppmärksamheten riktas mot deras inneboende betydelse framträder de som något helt nytt. Detta är möjligt först när en scen iakttas med ögon, sinne och hjärna samtidigt.

8. I världen finns det många ting som kan betraktas som lärorika. Men det som påverkar människans känslor starkast är lämningarna efter ett folk. Ögat iakttar dem utifrån, medan själens öga betraktar dem på djupet. Därför har Koranen riktat människors uppmärksamhet mot denna svaga punkt för att påverka deras tankar och medvetande beträffande förbrytarnas öde. Det sägs:

(Arabiska**********)

Färdas de inte omkring på jorden och ser vad som blev slutet för dem som levde före dem? De var mäktigare än de, brukade bruka jorden och skördade mer än de. Sändebuden kom till dem med klara tecken. Allah gjorde dem sannerligen ingen orätt, utan de gjorde sig själva orätt. (ar-Rūm: 9)

Den föregående diskussionen bevisar att al-Qur’an har antagit framställnings- och visualiseringsmetoden som en stil. Därför har framställningsmetoden grundläggande betydelse. Denna metod är knuten till ämnet och syftet i deras helhet. Den är en sådan oumbärlig egenskap hos al-Qur’an som Koranens experter finner i varje del av den.

Fjärde kapitlet

Fantasi och framställning

Vi säger att al-Qur’an har framfört sitt budskap genom visualisering och framställning i en egen stil. Detta utgör grunden eller basen för al-Qur’ans berättarstil. Därmed menar vi inte att betydelsen av det omfattande innehållet har upphört eller att vi helt har gjort det rättvisa. Tvärtom är innehållets självständiga betydelse fortfarande fullt närvarande. Med detta i åtanke känner vi ändå behov av att skriva ett separat kapitel.

Man kan fråga: På vilken grund vilar dessa bilder? I början av det föregående kapitlet gav vi en antydan om detta. Där sade vi att denna metod ibland har använts för att vända blicken från tankens värld till den verkliga världen. Det vill säga att förvandla ett föreställt ämne till något som kan upplevas med sinnena. På samma sätt framställs människans väsen och natur i begriplig bildform. Ofta uttrycks något som upplevs genom en föreställd bild. Därefter skapas biologisk aktivitet i bilden för att göra den rörlig. På så sätt börjar den väcka tankens värld till liv. Då framträder det sinnesöverskridande som en levande, rörlig bild inför ögonen, vare sig det är bilden av en olycka eller en vanlig eller händelserelaterad bild. Om den dessutom får talförmåga, tillsammans med liv och rörelse, samlas fantasins alla beståndsdelar där; ingenting återstår. Alla de exempel och liknelser som jag lade fram i den föregående diskussionen bevisar riktigheten i detta påstående. Syftet med att behandla dem i det kapitlet var dock att försöka ge en uppfattning om hur al-Qur’an använder framställningsmetoden när budskapet presenteras. Men i detta kapitel kommer vi inte att anse det tillräckligt att endast citera de tidigare liknelserna. Orsaken är att al-Qur’an finns tillgänglig för oss och är fylld av nya exempel och liknelser. Därifrån kommer vi att välja ut sådana liknelser som fullständigt belyser det bestämda ämnet, nämligen reglerna och principerna för framställningen av fantasi och upplevelse.

Takhīl eller fantasi

Bland de koraniska bilderna finns det få som träder fram inför oss i ett tyst och stumt tillstånd. I de flesta bilderna finner man öppna och dolda impulser. Det är dessa impulser som väcker livets pulsslag och gör bilden rörlig. Man bör komma ihåg att det som väcker tanken inte bara finns i vissa olyckor, i scener från Uppståndelsens dag eller i scener av frid och straff; det finns också på sådana platser där man inte skulle förvänta sig det.

Vi vill förklara vilken typ och natur denna rörelse har. Det bör påpekas att det är på grund av denna typ av livspuls som de synliga föremålen förefaller levande. Inte heller det liv som är osynligt för människan står utanför denna impuls. Denna impuls kommer vi att kalla ”takhīl hissī” eller föreställd förnimmelse. Denna impuls finns i varje bild i al-Qur’an. Livets pulsslag är närvarande i varje bild på ett sådant sätt att livets olika strömningar och naturer kan urskiljas.

Tajsim eller gestaltning

I al-Koranen finner man ytterligare ett ämne som har samband med bildframställningen och som kan betraktas som grunden för gestaltningen, tajsim. På detta område har Koranen gått mycket långt. Till och med sådant som enligt dess grundläggande linje borde hållas åtskilt lyfter islam fram öppet. Ofta framställs även sådant i kroppslig form, såsom Allah den Upphöjdes väsen och egenskaper (essens och attribut). Den obestridliga slutsats som framträder för oss är att al-Koranen har gett gestaltningens stil företräde framför andra metoder. Samtidigt har man varnats för att gestaltningens metod ibland kan leda till farliga konsekvenser. Nu ska jag försöka klargöra saken med hjälp av exempel.

Framställning i personifierad form: 1. En typ av föreställning kan vi kalla tashkhis eller framställning i personifierad form. Med tashkhis menas att ge liv åt något som saknar liv. Exempelvis framställs ett naturlandskap eller något annat livlöst föremål i en levande och begriplig gestalt. Ofta utvecklas detta liv och görs mänskligt. Det innefattar till och med yttre attribut och känslor. Livlösa ting förses med mänskligt intresse, inspiration och livlighet. Därigenom kommer de nära människorna och umgås med dem. De träder fram inför dem i olika färger och kläder. Följden blir att människan tvingas uppfatta dem som levande. Det känns som om hon ser dem med sina egna ögon och upplever dem med sina sinnen. När människan ser deras subtila känslor och aktivitet blir hon också rädd och förvirrad. I en vers sägs exempelvis att morgonen, som om den vore levande, andas. (arabiska****) – Vid morgonens ed, när den andas. (at-Takwir: 18)

När man läser denna vers uppstår föreställningen att morgontiden är något levande, eftersom den andas. När den andas tycks till och med dess tänder bli synliga. Detta liv tycks inte bara tillhöra ”morgonen”, utan hela världen och naturen. Det sägs exempelvis att natten springer mycket snabbt efter dagen för att hinna ikapp den, men inte lyckas fånga den. Det sägs:

(Arabiska*********)

Han låter dagen klä natten, och då följer dagen springande efter natten. (Sura al-A’raf: 54)

Precis som nattens och dagens ömsesidiga springande aldrig tar slut, springer också människans tankeförmåga i samma takt efter dem. Se åter hur det talas om nattens rörelse.

(Arabiska*******)

Och vid natten när den drar bort. (Sura al-Fajr: 4)

Så snart versen läses upp träder en välbekant bild fram inför läsarens ögon: natten, som färdas vidare på jordens gränslösa vägar. Se åter hur jorden och himlen betraktas som förnuftiga väsen, tilltalas och genast svarar:

(Arabiska*********)

Sedan riktade Han sin uppmärksamhet mot himlen, som var en rökmassa. Därefter sade Han till den och till jorden: ”Kom, ni båda, frivilligt eller motvilligt.” De svarade: ”Vi kommer frivilligt.”

Se med föreställningens ögon, käre läsare, hur himlen och jorden kallas. De svarar på kallelsen. Se månen, solen, natten och dagen röra sig på sina egna vägar och i sin egen takt. Men—

(Arabiska*************)

Solen kan inte hinna upp månen, och natten går inte före dagen. (Sura Ya-Sin: 40)

Den Allsmäktige Allah har fastställt nattens och dagens kretslopp, så att det aldrig enbart ska vara natt eller enbart dag utan avbrott. Se på jorden. En död jord. Regnvattnet faller därpå, och genast får den nytt liv och vaknar till liv igen.

(Arabiska***********)

Du ser jorden öde och förfallen; men när Jag sedan låter regnet falla över den, blir den frisk⁸ och sväller upp samt frambringar alla slags vackra växter. (Sura al-Hajj: 5)

På ett annat ställe sägs det:

(Arabiska*******)

Ett annat av Hans tecken är att du ser jorden ligga öde och ofruktbar. När Jag låter regnet falla över den, blomstrar och smyckas den med frukter. (Sura Ha-Mim as-Sajda: 39)

På så sätt får den döda och öde jorden nytt liv inför våra ögon.

En scen från Jahannam: Detta är Jahannam. Hurdan är Jahannam? En förgörande och ytterst plågsam plats, ur vilken ingen kan undkomma levande. Där kommer inte ens den minsta rörelse att vara möjlig. De brukade kallas till vägledning på jorden, men vände sig bort från den. Det märkliga är att när de nu kallas till Jahannam, kommer de genast och infinner sig. Detta är den Jahannam som, när den ser de skyldiga, nästan spricker av vrede och fortsätter att ryta och dåna fruktansvärt. Några av följande verser ger en glimt av denna scen:

(Arabiska***********)

Den dagen ska Jag fråga helvetet: ”Är du fullt?” Det ska svara: ”Finns det fler?” (Sura Qaf: 30)

(Arabiska**********)

När helvetet ser dem på avstånd kommer de att höra dess rytande och vrålande. (Sura al-Furqan: 12)

(Arabiska************)

När de kastas dit kommer de att höra dess ursinniga rytande. Helvetet kommer att brista av vrede. (Sura al-Mulk: 7–8)

(Arabiska************)

Nej! Det är sannerligen en flammande eld, som bränner huden. Den kommer att kalla på den som vände ryggen åt sanningen och vände sig bort, som samlade rikedom och höll fast vid den.

Förhållandena i den skugga som syndarna kommer att söka skydd i är följande:

(Arabiska*******)

Skuggan av rökens virvlar, som varken är sval eller behaglig. (Sura al-Waqi’a: 43–44)

I den skuggan kommer Jahannams invånare att få svårt att andas och bli förvirrade. Den skuggan kommer varken att vara sval eller behaglig för dem. Den kommer inte ens att se vacker ut.

Och se på vindarnas rörelse, fyllda med regnvatten:

(Arabiska**********)

Jag driver fram vindar fyllda med vatten och låter regn falla från himlen. (Sura al-Hijr: 22)

Vinden kallas (***) (havande genom regn), och livets pulsslag har skapats i den. Det verkar som om vinden blir havande genom vatten och blir förlöst genom att låta regnet falla.

Det har också sagts:

(Arabiska**********)

När Moses vrede hade lagt sig tog han upp tavlorna.

(Arabiska**********)

När Abrahams fruktan hade försvunnit och det glädjande budskapet hade kommit, började han argumentera med Mig om Lots folk.

Se, i de två ovanstående verserna beskrivs vreden som något som tilltar i styrka och sedan avtar, fruktan som skingras och det glädjande budskapet som något som kommer och går. Det verkar som om dessa är levande ting, i vilka man kan förnimma liv.

2. En annan form av takhyīl, eller föreställning, är att framträda som en rörlig bild. Genom den förmedlas ett tillstånd eller en viss innebörd. Ett exempel är bilden av den som dyrkar Allah medan han står på en utsatt gräns. När han tycker att förhållandena är goda blir han tillfreds, men om han drabbas av en prövning vänder han sig bort från islam. Ett annat exempel är bilden av människorna före deras antagande av islam, när de stod vid kanten av en grop av eld. Eller bilden av den som lägger grunden till sitt hus vid kanten av en grop som kommer att kasta honom, tillsammans med byggnaden, i helvetets eld. Alla dessa bilder är fyllda av liv och rörelse. Den sista bilden har nått fulländningens höjdpunkt. Jag har behandlat den i kapitlet ”Den konstnärliga bilden”.

Bilden av en välgödd kamel som försöker ta sig igenom ett nålsöga är ännu ett exempel på takhyīl. Den nämns i samband med de otrogna, som under inga omständigheter kommer att förlåtas och inte heller kunna träda in i paradiset. Inför ett sådant rörligt exempel på straff står tankeförmågan häpen. Så länge tanken förblir underordnad bilden kan dess rörelse nämligen inte nå sin fullbordan, och inte heller kan den förbli länge efter att den har fått kroppslig gestalt. Det sägs:

(Arabiska**********)

Säg: Om havets vatten vore bläck för att skriva min Herres ord, skulle det ta slut innan min Herres ord tog slut, även om vi tillförde ett annat hav lika mycket vatten. (Sura al-Kahf: 109)

Den ständigt pågående bild som fyller föreställningsvärlden när man läser denna vers är att Allahs lov skrivs med havets vatten, men det tar aldrig slut. Det kan inte avslutas. Det är en dynamisk, oavbruten bild. Havets vatten tar slut, men Allahs lov kan inte skrivas färdigt. På detta sätt når denna dynamik sin fulländning.

Den bild som framträder i sinnet genom följande verser överensstämmer också med den ovan beskrivna bilden.

(Arabiska**********)

Den som förs långt bort från Helvetet och förs in i Paradiset har sannerligen lyckats. (Sura Āl ʿImrān: 185)

(Arabiska**********)

Ett sådant långt liv kommer inte att kunna rädda dem från straffet. (Sura al-Baqara: 96)

Redan i ordet (***) i denna vers kan man känna dynamiken, som i föreställningen framträder som en rörlig bild. Detta är en viktig fråga, som vi kommer att förstå tydligare när vi går lite längre fram.

Ur denna dynamik framträder för fantasins öga bilden av en person som står vid kanten av en eldgrop, medan dess flammande lågor har nått fram framför honom.

3. Takhyīl, eller en annan form av föreställningsförmåga, är det som skapar rörelse i fantasin. Den framkallas hos människan genom vissa ord. Till exempel–

(Arabiska**********)

Jag ska rikta min uppmärksamhet mot deras gärningar och sedan göra dem till kringströdda dammkorn. (Sura al-Furqān: 23)

Vi har tidigare i kapitlet ”Den konstnärliga bilden” diskuterat att göra gärningarna till dammkorn innebär att deras utförda handlingar förintas. Detta är en sinnesligt uppfattbar bild. Nu ska vi diskutera innebörden av ordet qaddimnā (***). Med detta ord antyds att deras goda gärningar ska föras fram inför oss innan de förstörs. Om ordet qaddimnā utelämnas ur meningen bryts tankesambandet. Samtidigt försvinner all den skönhet som är förknippad med detta ord, även om dammkornens rörelse fortfarande fortsätter. Följande vers är också ett vackert exempel.

(Arabiska**********)

Säg: Ska jag åkalla något annat än Allah, som varken kan göra oss gott eller skada oss? Ska vi vända tillbaka? (Sura al-Anʿām: 71)

I denna vers beskrivs det abstrakta i att vända sig bort från religionen, genom frasen (******), i en sinnesligt uppfattbar form. På så sätt blir det sinnesligt uppfattbart och träder fram inför oss. Följande vers är också ett sådant exempel:

(Arabiska**********)

Och följ inte Satans fotspår; han är sannerligen er uppenbare fiende. (Sura al-Baqarah: 168)

Avsikten var att säga: ”Följ inte Satan.” Men genom orden ”följ inte” och ”fotspår” har en bild av Satans rörelse målats upp. Det verkar som om Satan går före och att människorna, som följer honom, går efter honom och följer hans fotavtryck. En märklig bild! Satan är en sådan ondskefull kraft att han fick den mänskliga stamfadern Adam (frid vare med honom) utdriven ur paradiset. Ändå följer människorna honom fortfarande.

Följande vers är ytterligare ett sådant exempel:

(Arabiska**********)

Läs upp för dem berättelsen om den man åt vilken Jag skänkte Mina tecken, men som lämnade dem bakom sig. Satan följde efter honom, och därför blev han en av de vilseledda. (Sura al-A’raf: 175)

Det finns en liten skillnad mellan denna vers och den föregående. I denna vers låter man Satan följa efter den vilseledde personen. I den föregående versen förbjuds man att följa efter Satan, medan det här är Satan själv som följer efter honom.

Följande vers har också samband med detta ämne:

(Arabiska**********)

(Du Guds tjänare) Följ inte det om vilket du saknar kunskap. (Sura Bani Israil: 36)

Här föreställs kunskap som ett kroppsligt ting.

4. En annan form av föreställning är att den framträder snabbt och i följd, scen efter scen. Vi har tidigare lagt fram exempel på detta. Det handlar alltså om avgudadyrkarnas verksamhet, om vilka följande vers talar.

(Arabiska**********)

Den som sätter en medhjälpare vid Allah är som om han störtar från himlen. Sedan hugger en kadaverätande fågel tag i honom och för bort honom, eller så för vinden honom bort och kastar honom på en avlägsen plats. (Sura Hajj: 31)

Även följande vers innehåller en liknelse:

(Arabiska**********)

Den som tror att Allah aldrig kommer att hjälpa sitt Sändebud i denna värld och i det kommande livet, låt honom hänga upp ett rep ända till himlen och sedan skära av det, och se om hans list kan avlägsna det som väcker hans vrede. (Sura al-Hajj: 15)

I denna vers framställs en märklig bild. Den som hyser den felaktiga föreställningen att Allah inte kommer att hjälpa sin profet plågar och tynger bara sitt eget hjärta. Den som inte kan ha tålamod i denna situation eller inte är beredd att vänta på att Allahs löfte ska infrias bör försöka förändra situationen och föra den till det önskade resultatet. Att i själva verket fästa ett rep i himlen och klättra upp på det är lika omöjligt som att förändra situationen för honom. Om han försöker fästa ett rep i himlen och klättra upp på det, misslyckas, skär av repet och faller till marken, kanske han därefter får möjlighet att tänka över saken en smula.

Även i nästa vers framförs ett liknande budskap:

(Arabiska**********)

Och om deras avvisande är plågsamt för dig, så sök efter en tunnel i jorden eller fäst en stege i himlen och hämta åt dem ett tecken, om du kan. (Sura al-An’am: 35)

De otrognas avvisande av den ädle Sändebudets kallelse kändes mycket besvärande för honom. Han önskade att han kunde hämta ett passande mirakel och visa det för dem; då skulle de kanske tro och vandra den raka vägen. Denna vers uppenbarades med den ädle Profeten själv som tilltalad. Därför riktas hans uppmärksamhet, med hänsyn till hans anseende och värdighet, på ett mycket artigt och förfinat sätt och med subtil humor. Detta är ett utmärkt exempel på en föreställd bild, där den konstnärliga skönheten förekommer i full utsträckning.

5. En annan stil inom föreställningen är att framställa livlösa ting som om de vore i rörelse.

I ålderdomen har huvudet blivit vitt. (Sura Maryam: 4)

I denna vers liknas det vita håret vid en brinnande eld. I föreställningen har det vita håret förts till ett sådant stadium att det liknar torr halm som antänds av eldens lågor. Det är därför versen har skönhet, vilket vi har diskuterat tidigare.

Gestaltning: I det föregående kapitlet beskrev vi flera exempel på gestaltning. Bildliga uttryck används för att förvandla deras underliggande tillstånd till en bestämd form. Detta är också förbundet med tajsīm, eller gestaltning. Nedan presenterar vi några exempel.

(Arabiska**********)

De som inte tror på sin Herres väsen – deras gärningar är som aska över vilken en våldsam vind blåser på en stormig dag. (Sura Ibrāhīm: 18)

(Arabiska**********)

O ni troende! Fördärva inte er välgörenhet genom att omtala era gåvor och såra andra, likt den som spenderar sin rikedom för att bli sedd av människor och inte tror på Allah och den yttersta dagen. Hans liknelse är som en slät sten, på vilken det har fallit lite jord.

(Arabiska**********)

De som skänker av sina ägodelar på Allahs väg för att uppnå Hans välbehag och stärka sina hjärtan liknas vid en trädgård på en höjd. (Sura al-Baqara: 265)

(Arabiska**********)

Ser du inte hur Allah har framställt en liknelse: Det goda ordet är som ett träd. Dess rötter är fasta och dess grenar sträcker sig upp mot himlen. Det bär ständigt frukt på sin Herres befallning. Allah framställer liknelser för människorna, så att de kan tänka efter, medan liknelsen för det osunda ordet är ett osunt träd, som har ryckts upp med rötterna ur jorden. Det har ingen stadga. (Sura Ibrahim: 24–16)

Det bör påpekas att gestaltning, enligt vår mening, inte enbart innebär att något jämförs med ett begripligt föremål. Det är nämligen så allmänt att ett sinnesöverskridande förhållande jämförs med något som kan uppfattas av sinnena. För oss innebär gestaltning att ett sinnesöverskridande förhållande inte bara görs konkret genom jämförelser och liknelser, utan att det genom själva händelsen får kroppslig form och blir konkret. Till exempel:

(Arabiska**********)

Den dag ska var och en med egna ögon få se det goda han har gjort, liksom det onda han har gjort. Då kommer de att önska att det hade funnits ett stort avstånd mellan dem och dessa gärningar. (Sura Āl ʿImrān: 30)

(Arabiska**********)

De kommer att finna sina gärningar framlagda inför sig. Din Herre gör ingen orätt mot någon. (Sura al-Kahf: 49)

(Arabiska**********)

De goda gärningar som ni sänder före er för egen räkning kommer ni att finna hos Allah. (Sura al-Baqarah: 110)

Av exemplen ovan framgår att gärningar är något osynligt och utan form eller gestalt. Men den dagen kommer de att framställas i en begriplig form och gestalt. Detta kallas gestaltning eller tajsīm. Det förefaller som om gärningen den dagen kommer till människan i mänsklig gestalt. Samtidigt framgår det att när man utför en gärning i denna värld förblir den anförtrodd hos Allah, och på Uppståndelsens dag kommer den att återlämnas till tjänarna efter att ha fått en gestalt.

Den dagen kommer synden att förvandlas till en väldig börda. Det sägs:

Den dagen kommer de att bära bördan av sina synder på sina ryggar. (Sura al-Anʿām: 31)

Den dagen kommer ingen att bära någon annans börda. (Sura al-Anʿām: 164)

Det osynliga har också gjorts konkret och uttryckts i följande verser. Till exempel:

Och ta med er färdkost. Den bästa färdkosten är sannerligen taqwā. (Sura al-Baqarah: 197)

I denna vers har taqwā benämnts som färdkost.

Vi har antagit Allahs färg. Vems färg kan vara bättre än Allahs? (Sura al-Baqara: 138)

I denna vers betecknas Allahs religion som en färg.

(Arabiska**********)

O ni som tror! Träd helt och fullt in i islam.

I denna vers framställs islam i en form som man kan träda in i.

(Arabiska**********)

Överge de synder som är uppenbara och de som är dolda. (Al-An’am: 120)

I denna vers relateras synder till det som är uppenbart och det som är dolt.

Den i metaforisk bemärkelse använda trångheten, sorgen, bedrövelsen, bekymren och melankolin är abstrakta och översinnliga ting, men i de följande verserna har de framställts som konkreta:

(Arabiska**********)

Och de tre andra som lämnades bakom, när jorden, trots sin vidsträckthet, blev trång för dem och deras liv blev outhärdligt, och de insåg att det inte fanns någon tillflykt utom hos Allah. (Sura at-Tawba: 118)

Det sägs att jorden hade blivit trång för dem. Denna trånghet har förbundits med marken. Trånghet och bedrövelse är abstrakta och översinnliga ting, men i denna vers har de framställts som konkreta. De följeslagare som inte deltog i striden tillsammans med den ädle Profeten (frid vare med honom) har fått sin situation framställd på ett konkret sätt. Eftersom de hade blivit kvar var de så skamsna, ångerfulla och förtvivlade att de inte hade någon tillflykt. De kände inte den minsta lättnad, inte ens för en kort stund, förrän deras ånger hade godtagits inför Allah.

En annan vers av samma slag är:

(Arabiska**********)

Varna dem för den annalkande dagen, då själen når strupen och andningen nästan upphör. För syndarna finns ingen vän och ingen medlare vars förbön kommer att godtas. (Sura al-Mu’min: 18)

Av denna vers förefaller det som om själen på grund av svårigheterna kommer att förflytta sig från sin ursprungliga plats till strupen.

(Arabiska**********)

När någons själ når strupen medan ni ser på. (Sura al-Wāqiʿa: 83–84)

Av denna vers förstår man att rūḥ är ett kroppsligt ting som rör sig och når upp till strupen.

(Arabiska**********)

Men de som ansluter sig till ett folk mellan vilket och er det finns ett fördrag, eller som kommer till er med hjärtan som inte vill strida vare sig mot er eller mot sitt eget folk. (Sura al-Nisāʾ: 90)

Med andra ord hamnar de på grund av denna förvirring och osäkerhet i ett dilemma och kan inte besluta om de ska kämpa tillsammans med dig mot sitt eget folk eller tillsammans med sitt eget folk mot dig.

3. Koranen vill skildra de intellektuella och sinnesöverskridande tillstånden hos de otrogna. De otrogna hör visserligen Koranen, men kan inte dra någon nytta av den. Det är som om de inte hade hört den alls. Koranen framställer denna sinnesöverskridande företeelse på ett sådant sätt att det verkar finnas ett hinder mellan de otrogna och Koranen, ett hinder som inte låter dem följa Koranens väg. Nedan följer några exempel:

(Arabiska**********)

De har hållits borta från platsen där man lyssnar. (Sura ash-Shu’ara: 22)

(Arabiska**********)

Jag har lagt ett täckelse över deras hjärtan, så att de inte förstår det, och fyllt deras öron med dövhet. (Sura al-An’am: 25)

(Arabiska**********)

Reflekterar de då inte över Koranen, eller är deras hjärtan förseglade? (Sura Muhammad: 24)

(Arabiska**********)

Jag har lagt bojor kring deras halsar, ända upp till hakan, så att deras huvuden hålls uppåtriktade. Jag har satt en mur framför dem och en mur bakom dem och sedan täckt över dem, så att de inte kan se. (Sura Ya-Sin: 8–9)

(Arabiska**********)

Allah har förseglat deras hjärtan och öron, och över deras ögon har Han lagt en slöja. (Sura al-Baqara: 7)

(Arabiska**********)

De vars ögon är täckta för Min påminnelse kan inte höra. (Sura al-Kahf: 101)

Det sinnesöverskridande hinder som hindrade de otrogna från att komma till Koranens väg har blivit synligt för oss. Det framstår som en slags mur. På detta sätt har en berättarstil använts som skapar en oerhörd verkan.

4. Ofta beskrivs något på ett sinnesförnimbart sätt, men beskrivningsmetoden är sådan att ett intryck av styrka och fulländning framträder redan vid det första tilltalet. Till exempel:

Den dag då straffet omsluter dem ovanifrån och underifrån. (Sura al-Ankabut: 55)

Det vill säga, straffet kommer att omringa dem från alla håll. Anledningen till att man säger ”ovanifrån och underifrån” i stället för ”från alla håll” är att detta är mer verkningsfullt än uttrycket ”från alla håll”.

(Arabiska**********)

När de närmade sig er från höglandet och låglandet. (Sura al-Ahzab: 10)

(Arabiska**********)

Om de helt hade följt Tora, Evangeliet och det som uppenbarats för dem från deras Herre, skulle de ha kunnat äta både ovanifrån och underifrån sina fötter. (Sura al-Ma’ida: 66)

(Arabiska**********)

Det är som om deras ansikten hade täckts av stycken av en mörk natt. (Sura Yunus: 27)

Det verkar som om den svarta färg som de otrognas ansikten kommer att anta inte är en färgnyans, utan snarare stycken av en mörk natt som har täckt deras ansikten.

5. Ett annat sätt att konkretisera eller gestalta är att beskriva det översinnliga genom att relatera det till något sinnesförnimbart. I denna vers har till exempel straffet eller plågan förbundits med ”stark”, och i den följande versen har dagen kallats ”tung”.

Även bakom dem finns ett hårt straff. (Sura Ibrahim: 17)

De lämnar den tunga dagen bakom sig. (Sura ad-Dahr: 27)

I den första versen beskrivs straffet med ett sådant adjektiv att det kan betecknas som långt, brett och tjockt. Med andra ord används ordet ”hård” just tillsammans med konkreta ting.

I den andra versen framställs dagen inte som tid, utan som ett tätt, tjockt och tungt föremål.

6. Några exempel där det översinnliga beskrivs i samband med sinnliga ting:

Allah har inte lagt två hjärtan i någon människas kropp. (Sura al-Ahzab: 4)

Var inte som kvinnan som med möda spann garn och sedan rev sönder det i bitar. (Sura an-Nahl: 92)

(Arabiska**********)

Ingen ska baktala någon annan. Skulle någon av er vilja äta köttet av sin döde broder? (Sura al-Hujurat: 12)

Den första versen visar att det är omöjligt att ge motstridiga ting utrymme i samma hjärta. Den andra versen visar att det är lika fruktlöst att bryta ett löfte efter att ha avlagt det som när en gammal kvinna själv spinner en tråd och sedan repar upp den. Den tredje versen försöker väcka avsky för baktaleri. Det sägs att baktalaren äter köttet av sin döde broder, bit för bit, eftersom den frånvarande liknas vid en död. Att tala om någons fel i hans frånvaro är därför inte bara att diskutera hans brister, utan att slita sönder och äta hans kött.

7. Framställningsmetoden utgör en allmän grundprincip. Så sägs det att gärningarna på den yttersta domens dag ska ges en gestalt och vägas. Det sägs:

Jag ska på uppståndelsens dag ställa fram rättvisans vågar. (Sura al-Anbiya: 47)

(Arabiska**********)

Den vars vågskål då väger tungt ska leva ett lyckligt liv, medan den vars vågskål väger lätt ska ha Hāwiya som sin boning. (Sura al-Qāriʿa: 6–9)

(Arabiska**********)

Även om en gärning väger så lite som ett senapskorn ska Jag föra fram den, och Jag är tillräcklig som den som håller räkenskap. (Sura al-Anbiya: 47)

Ingen orätt ska tillfogas dem ens motsvarande en tråd. (Sura an-Nisa: 49)

De kommer inte att utsättas för ens så mycket orättvisa som vikten av ett senapskorn. (Sura an-Nisa: 124)

I de ovanstående verserna har gärningarna och vågen beskrivits som kroppsliga föremål.

Den gemensamma föreningen av föreställning och gestaltning

Ofta förekommer föreställning och gestaltning tillsammans i samma vers i Koranen. Det översinnliga föremålet blir då avskilt från sitt ursprung. Det framträder som ett kroppsligt och sinnesförnimbart föremål, och detta kroppsliga föremål förses dessutom med en föreställd rörelse. Vi har redan lagt fram exempel på detta, och där finns prov på regeln. Men vi vill ge ytterligare några nya exempel på denna regel, så att vi har flera exempel på varje regel. Det sägs:

(Arabiska**********)

Nej, Jag kastar sanningen mot lögnen, och då krossar sanningen lögnens huvud. (Sura al-Anbiya: 18)

Han ingöt fruktan i deras hjärtan. (Sura al-Ahzab: 26)

Jag ingöt fiendskap mellan dem ända till Uppståndelsens dag. (Sura al-Maida: 64)

(Arabiska**********) Därefter sände Allah ned lugn från Sin sida över sitt sändebud och de troende. (Sura at-Tawba: 26)

(Arabiska**********) Böj dig ödmjukt och milt inför dem. (Sura Bani Isra’il: 24)

Läs de nämnda verserna om och om igen och begrunda dem. Av den första versen får man intrycket att sanningen är som en slags vindpust eller kula, som träffar det falska och förintar det. I den andra versen framställs fruktan som ett hårt föremål, som kan kastas på avstånd och tränga in i hjärtat. Den tredje versen antyder att hat och fiendskap är ett fast föremål som kan kastas mellan två grupper. Av den fjärde versen förstår man att tröst är ett slags föremål som passerade över Allahs ädle sändebud och de troende, och den femte versen ger intrycket att armar har skapats för ödmjukhet och mildhet, och att de ständigt böjer sig inför dem.

I alla exemplen ovan har föreställning och gestaltning förenats. I dessa exempel har nämligen immateriella ting framställts som materiella, och en föreställd rörelse har skapats i dem. Betrakta ytterligare några exempel.

(Arabiska**********)

Ja, den som har förvärvat synd, och vars synd har omgett honom. (Sura al-Baqara: 81)

(Arabiska**********)

Lyssna: de hade redan fallit i frestelsen, och Helvetet omger utan tvekan dessa otrogna. (Sura at-Tawba: 49)

I den första versen framställs synden som ett fast ämne, och genom att åter beskriva den som omgiven förmedlas dess rörelse. Av den andra versen verkar det som om fitna är en grop. Och de otrogna har fallit ner i denna grop.

Blanda inte samman sanningen med lögnen. (Sura al-Baqara: 42)

Förkunna därför för dem det bud från Gud som du har fått. (Sura al-Hijr: 94)

Av den första versen förstår man att sanningen och lögnen är två fasta ämnen, där det ena täcker över det andra. Eftersom ordet ”klyva” används i den andra versen verkar Guds bud vara ett ämne som kan klyvas och blandas med ett annat ämne.

(Arabiska**********)

Gud är de troendes beskyddare. Han för dem från mörkret till ljuset. Men de som förnekar tron har taghut som beskyddare. De för dem från ljuset och in i mörkret. (Sura al-Baqara: 257)

(Arabiska**********)

Och den som förkastar taghut och tror på Gud har fattat tag i ett handtag som aldrig kan brista. (Sura al-Baqara: 256)

I den första versen liknas vägledningen vid ljus och synden vid mörker, och genom uttrycket ”att föra ut” försöker man sätta tanken i rörelse. I den andra versen liknas tron vid ett fast föremål som inte riskerar att brytas sönder eller splittras.

Av de nämnda exemplen kan man förstå att när översinnliga ting skiljs från det ursprungliga och framställs i kroppslig och dynamisk form, blir betydelsen konkret och uppslukar helt vårt medvetande.

Även på alla de ställen i den vise Koranen där Allah den Högstes väsen och egenskaper beskrivs, och där avsikten uttrycks tydligt, målas kroppsliga bilder upp i samma stil. Till exempel:

Allahs hand är ovanför deras händer. (Sura al-Fath: 10)

Hans tron var då över vattnet. (Sura Hud: 7)

Hans tron (makt) sträcker sig över himlarna och jorden. (Sura al-Baqara: 225)

Därefter steg Han upp över Tronen. (Sura al-Aʿraf: 54)

Sedan vände Han sin blick mot himlen, som då var ett rökmoln. (Sura Fussilat: 11)

(Arabiska**********)

På Uppståndelsens dag kommer hela jorden att ligga i Hans handflata, och himlarna kommer att vara hopvikta i Hans högra hand. (Sura az-Zumar: 67)

(Arabiska**********)

O Profet! När du kastade gruset var det inte du som kastade, utan Allah som kastade det. (Sura al-Anfal: 17)

Allah inskränker och utvidgar. (Sura al-Baqara: 245)

och din Herre och änglarna kommer fram, rad efter rad. (Sura al-Fajr: 22)

(Arabiska**********)

Judarna säger: Allahs hand är bunden. Må deras händer bindas! För vad de säger är de förbannade. Nej, Hans båda händer är utsträckta. (Sura al-Ma’idah: 64)

(Arabiska**********)

När Allah säger: ”O Jesus! Jag skall fullborda din tid på jorden och upphöja dig till Mig.” (Sura Āl ʿImrān: 55)

Det var i själva verket det som saken gällde, såsom vi beskrev ovan. Men eftersom disputationer om språkets och meningarnas användning samt deras innebörd har blivit en modeföreteelse, har oenighet även uppstått om de ovannämnda orden. Här fanns dock inget utrymme för sådan ordstrid. Dessa formuleringar följer nämligen en stil för framställning som är typisk för Koranen. Med andra ord har den ursprungliga betydelsen framställts genom tajsīm och takhyīl. Det är en stil som varken innehåller någon efterblivenhet eller någon förvridenhet.

Det femte kapitlet

Koranens konstnärliga komposition

När vi säger att bildframställningsmetoden bland Koranens uttrycksmedel har ställning som grundprincip och att fantasi och gestaltning är bildframställningens främsta exempel, är saken inte därmed uttömd. Att bara säga detta innebär varken att man har gjort rättvisa åt beskrivningen av Koranens särart eller att bildframställningens alla kännetecken i Koranen har kommit i dagen. Sanningen är att Koranen, utöver bildframställning, fantasi och gestaltning, rymmer många andra konstnärliga aspekter. Så länge man inte tränger in i denna skog kan man tala om Koranens konstnärliga komposition, som spelar en viktig roll i bildframställningen.

Den konstnärliga kompositionens former

Den konstnärliga kompositionen har flera nivåer. Det finns vissa konstnärliga och utsmyckande aspekter av kompositionen som experter har analyserat. Det finns också andra aspekter som de inte ens har berört.

1. En form av komposition som har samband med ibadets struktur, exempelvis att lämpliga ord väljs och ordnas på ett bestämt sätt. Därigenom når meningen en fulländning i uttryck och stil. Detta har diskuterats så ingående att det inte finns något behov av att skriva något nytt om saken.

2. En annan aspekt av kompositionen har samband med melodi och rytm. Dessa uppstår genom ett korrekt ordval och genom att orden ordnas på ett särskilt sätt. Denna metod framträder till fullo i Koranen och är oupplösligt förenad med dess konstnärliga grundval. De tidigare lärdas blick kunde emellertid inte sträcka sig bortom den yttre melodin och rytmen. De visste inte ens hur många toner, takter och rytmiska mått musiken har eller på vilket sätt och var de används.

3. Det som retorikens experter har upptäckt om de retoriska aspekterna av Koranens komposition är bland annat att slutet på Koranens verser eller slutet på ett uttalande har utformats i överensstämmelse med dess innehåll. Exempelvis avslutas de verser där Allah den Upphöjdes väsen och egenskaper beskrivs med meningen: (arabiska**********). Där ett fördolt mysterium behandlas avslutas texten däremot med meningen: (arabiska**********). En annan metod är att först använda ett relativt pronomen (det sammanbindande ledet) och sedan föra meningen mot fulländning utan silah, det sammanbindande ledet. Därefter nämns jaza, alltså vedergällningen eller resultatet. Exempelvis:

(Arabiska**********)

För dem som har förnekat Våra tecken och avvisat dem i högmod ska himlens portar inte öppnas, och de ska inte träda in i paradiset förrän en kamel kan tränga genom ett nålsöga. (Sura al-A’raf: 40)

På samma sätt används ordet ”Rabb” där undervisning och fostran behandlas. Exempelvis:

(Arabiska**********)

Läs i din Rabb:s namn, Han som har skapat dig. Han har skapat människan av en blodklump. Läs! Din Rabb är den Allra Nåderikaste, Han som har lärt med pennan. Han har lärt människan det hon inte visste. (Sura al-Alaq: 1–5)

Där Allahs suveränitet, ära och anseende omtalas används ordet (**). Till exempel:

(Arabiska**********)

Hos Allah finns sannerligen kunskapen om Uppståndelsens stund. Han låter regnet falla och Han vet vad som finns i livmödrarna. (Sura Luqman: 34)

På samma sätt används ordet (***) på olika sätt beroende på plats och tid. Ibland nämns ordet Allah en gång och därefter används endast pronomen i de följande verserna. På andra ställen används det i början av meningen, på andra i slutet, och någonstans används både ordet Allah och dess pronomen tillsammans. På många ställen används det för att framställa en fråga, och på många andra för ett jakande påstående. För många lärda inom retoriken betraktas detta som ett enastående retoriskt exempel.

4. Det finns en innehållsmässig kontinuitet mellan de olika versernas ämnen och syften i Koranen. Det samband som uppstår när syftet med en vers övergår i syftet med en annan utgör också ett slags exempel på konstnärlig komposition. Koranen är emellertid inte bunden av de principer för konstnärlig komposition som retorikerna talar om.

5. Den högsta nivån av konstnärlig komposition som retorikerna hittills har kommit att känna till är kanske Koranens naturliga komposition, sådan den framträder i följden av vissa verser. När det gäller sura al-Fatiha har vi till exempel citerat ur Allamah al-Zamakhsharis verk i kapitlet ”Studier av Koranen och tafsir”. De egenskaper som retorikerna har fastställt har de lärda som forskar i koranisk vältalighet fram till i dag förklarat vara det främsta uttrycket för konstnärlig komposition. Det märkliga är att de inte heller har nått fram till den konstnärliga kompositionens andra aspekt. Det enda de gjorde när de gick längre var att försöka säga något om Koranens melodi och rytm. De tycks kanske ha trott att Koranen inte hade några andra egenskaper. I själva verket är detta endast en av Koranens många egenskaper. Men här slog de sig till ro och nöjde sig.

Det beror på att vältalighetens lärda inte förstod den innebörd som ligger i att det som genom bildframställning och visualisering har förmedlats i Koranen utgör dess grund eller fundament. Därför kunde de inte belysa frågan om den konstnärliga kompositionen på ett tillfredsställande sätt. Det är just därför denna bok har skrivits: för att vi ska lägga fram våra nya tankar och forskningsresultat i denna fråga. Vårt syfte är inte att tvista eller debattera om gamla frågor. Vi vill försöka förstå allt som har skrivits om Koranens retoriska aspekt ur ett nytt perspektiv och fortsätta försöka gå längre än våra föregångare, som stannade där de hade nått. Det finns nämligen mycket utrymme för detta. I denna fråga anser vi de exempel vara tillräckliga som vi tidigare har behandlat i kommentaren till ”Sura al-Alaq” och i kapitlet ”Källan till Koranens hypnotiska kraft”. Dessa exempel visar att det finns gott om möjligheter och utrymme att ur ett nytt perspektiv diskutera tankarnas samband och den yttre kompositionsprocessen i Koranen.

Vi vill endast antyda att det finns ett osynligt andligt band mellan de händelser som återges i Koranen och de platser som är förbundna med händelserna. Samtidigt tar Koranen hänsyn till händelsernas religiösa syfte, innehåll och konstnärliga aspekt. Exempel på sådana överensstämmelser kommer att nämnas under rubriken ”Ämne: Händelserna som återges i Koranen”. Sådana överensstämmelser återfinns också i scenerna från Uppståndelsen, scenerna av frid och straff samt scenerna med samtal mellan paradisets och helvetets invånare, vilka förekommer bland de händelser som återges i Koranen. Vid återgivningen av alla dessa ämnen har man också tagit hänsyn till en kontinuitet eller ett samband. Det innebär dock inte att det ursprungliga syftet, det syfte för vilket händelsen togs upp, har förts in direkt i framställningen.

Huvudsaken är att Koranens betydelse och innebörd samt dess syfte och mål är ytterst subtila, djupa och betydelsefulla samt mycket högtstående. Men den förborgade skönheten i Koranens framställning och förklaring sträcker sig långt bortom själva visualiseringen. Det är inte möjligt för oss att lämna diskussionens enkla och jämna väg och med ett enda pennstreck nå fram till detta ämnes högsta topp. Därför kommer vi att gå fram steg för steg och försöka bestiga denna höjd.

[5.1] I den ädla Koranen finns vissa ställen där budskapet presenteras genom en bildlig framställningsmetod. Där råder full överensstämmelse mellan budskapet och situationen. Exempelvis visar sig denna form av sinnesnära beskrivning, eller den lexikala betydelsen, vara till hjälp för att fullända bildens kännetecken. Detta är en vändpunkt som i framställningen utgör en länk mellan förklaringen och bilden, och där vägen till en lättare beskrivningsstil skiljs från vägen till en högtstående kompositionskonst. Så sägs det i följande vers:

(Arabiska**********)

De sämsta av alla skapade varelser inför Allah är utan tvekan de stumma och döva som inte förstår. (Sura al-Anfal: 22)

Ordet (****) används vanligtvis om djur. Ibland används det emellertid även om människor. Ordet (****) omfattar nämligen alla varelser som rör sig på jordens yta, och eftersom människan också rör sig på jordens yta kan ordet användas även om henne. Men förnuftet tvingar oss inte att tolka ordet (***) som ”människor”. Det strider mot det normala. Genom att här använda ordet (***) om människor antyds att deras karaktär och beteende uppvisar en djurlik inställning, vilket hindrar dem från att följa vägledningens väg. Därigenom fulländas bilden av deras likgiltighet och djuriskhet. Uttrycket (***) (”de förstår inte”) gör detta ännu tydligare.

I en annan vers sägs det:

(Arabiska**********)

Och de som är otrogna hänger sig åt njutningar och äter som fyrfotade djur; deras boning är Helvetet. (Sura Muhammad: 12)

I denna vers målas en slående bild genom att de otrogna liknas vid boskap. De ägnar sina få dagar i denna värld åt stor glädje och underhållning och försöker på olika sätt njuta av världens nöjen och förströelser. Men de är fullständigt likgiltiga inför straffet i det kommande livet, som väntar dem. Ett sådant beteende anstår endast boskap. Den ägnar sig åt att äta, dricka och roa sig, utan att någonsin tänka på att slaktarens kniv väntar på den. Dess enda uppgift tycks vara att äta, dricka och roa sig.

Se ännu ett exempel:

(Arabiska**********)

Era hustrur är som en åker för er. Gå därför till er åker som ni behagar. (Sura al-Baqara: 223)

I denna vers finner man flera slags dolda och uppenbara överensstämmelser. Här skildras det känsliga förhållandet mellan man och hustru på ett mycket subtilt och tilltalande sätt. Den mest slående liknelsen är att förhållandet mellan man och hustru jämförs med en bonde och hans åker. Liksom åkern är platsen där grödor frambringas, är hustrun platsen där barn blir till. Liksom ladorna fylls med åkerns skörd, förs släktledet mot fullbordan genom att barn föds genom hustrun. Hela syftet och målet har återgetts korrekt och vackert med några få ord.

[5.2] Ibland bär ett enda ord – inte en hel mening – inte bara vittnesbördet om en delvis fullbordad bild, utan låter hela bilden träda fram. Inom det bildliga framställningssättet är denna överensstämmelse ännu starkare än den föregående. Den närmar sig nästan fulländning. Dess betydelse är större eftersom ett enda ord, utan en fullständig mening, kan ge liv åt en bild. Så snart ordet når örat framträder en fullständig bild i sinnets spegel.

(Arabiska**********)

O ni som tror! Vad har hänt er? När ni uppmanas att dra ut för Allahs sak, klamrar ni er då fast vid marken? (Sura at-Tawba: 38)

När ordet (***) når örat under läsningen av denna vers, framträder genast bilden av ett tungt föremål i föreställningsvärlden. Det känns som om någon gång på gång försöker lyfta ett tungt föremål, men inte lyckas eftersom det är så tungt. Det känns som om ordet väger flera ton. Om det i versen hade stått (***) (i grunden har de två orden samma betydelse), skulle det inte ha förmedlat samma tyngd som det föregående ordet. Syftet skulle ha gått förlorat. Men det använda ordet har tillämpats så exakt att bilden av en oerhört tung börda genast framträder för åhörarens inre blick när han hör det.

En annan vers av detta slag är:

(Arabiska**********)

Och bland er finns också sådana som avsiktligt kommer att dröja. (Sura an-Nisa: 72)

Så snart denna vers läses uppstår en föreställning om dröjsmål. Särskilt när ordet (***) läses eller hörs framträder en bild inför ögonen. Det är som om deras tungor blir stela när de ska uttala dessa ord. Med stor möda och efter mycket dröjsmål når de till slut fram.

I Koranen återges profeten Noas ord på följande sätt:

(Arabiska**********)

(Noa sade:) Mitt folk! Tänk om jag stöder mig på ett klart bevis från min Herre och Han har skänkt mig barmhärtighet från Sig, men detta ändå inte är synligt för er – skulle jag då kunna tvinga er att godta det mot er vilja? (Sura Hud: 28)

Så snart ordet (*****) reciteras i denna vers framträder en bild av motvilja och påträngande envishet i sinnets spegel. Hela hans medvetande och talförmåga flätas samman på ett sådant sätt som (****), eller en hatisk person, behandlar det han avskyr. Det nära sambandet mellan ord och betydelse som framträder i denna vers är ett av de kraftfullaste exemplen på balagha och fasaha. Tidigare och nutida mufassirer har betecknat detta som ett av al-Kur’ans kännetecken.

På ett annat ställe sägs:

(Arabiska**********)

För dem som är kafirer finns helvetets eld. De kommer inte att dömas till döden så att de dör, och straffet kommer inte heller att mildras för dem. Så straffar Jag de otacksamma. Där kommer de att ropa förtvivlat: ”Vår Herre! För oss ut härifrån! Vi ska göra goda gärningar och inte längre göra det vi tidigare gjorde.” (Sura Fatir: 36–37)

Så snart man hör ordet (****) i denna vers förefaller det som om helvetets invånare skriker och att deras röster genljuder åt alla håll. Samtidigt framträder en annan bild: ingen hör deras hjärtskärande skrik, och ingen kommer fram för att avhjälpa deras lidande på grund av detta förtvivlade skrik. Redan denna bild visar hur fruktansvärt straffets intensitet är.

När ett enda ord får hela meningens innebörd att blomma ut, är det (***) eller den yttersta formen av (konstnärlig) komposition. Till exempel:

(আরবী**********) Hård till sin natur och dessutom ökänd. (Sura al-Qalam: 13)

Ordet (***) i denna vers räcker för att teckna en fullständig bild av hårdhet och hänsynslöshet.

Ännu en sådan ärofylld vers:

(আরবী**********) Men inte ens ett så långt liv kommer att kunna rädda dem från straffet. (Sura al-Baqara: 96)

I denna vers är (***) subjektet till (****), vilket målar upp en fullständig och livfull bild. Så snart dessa få ord uttalas med läpparna framträder bilden inför ögonen.

Även nästa vers är ett utmärkt exempel:

(Arabiska**********)

Därefter kommer de och de vilseledda – det vill säga avgudarna och avgudadyrkarna – att kastas med ansiktena nedåt i helvetet, liksom alla i Iblis armé. (Sura ash-Shuʿara: 94–95)

I denna vers representerar ordet (****) ljudet av att falla ned i helvetet.

Det bör påpekas att de bokstavliga betydelserna av de två orden (***) och ((***)) i dessa båda verser låter hela bilden framträda inför ögonen. Det handlar inte om att denna föreställning uppstår genom Koranens särskilda användning av orden. I själva verket förekommer de ord som just nämndes i ett särskilt koraniskt sammanhang, och de nämns endast en gång. Man kan utan tvekan säga att den plats där de nämnda orden används räknas som en av de främsta beskrivningarna bland de retoriska framställningarna.

Bland de beskrivande synonymer för uppståndelsens dag som används i den ädla Koranen finns också orden (****) (den som gör döv) och (***) (den som breder ut sig över allt). I ordet (***) finns ett sådant mått av dån och hårdhet att man, så snart man hör det, tycker sig höra ett dån som kan spräcka öronen. Ordet tränger genom luften, når hörselgången och gör en döv. På samma sätt verkar också ordet (****) beteckna något som rör sig med våldsam hastighet. Det breder ut sig över allting med stormens fart och slukar det. Ett annat sådant versställe:

(আরবী**********) Jag svär vid morgonen, när den andas (det vill säga när den blir strålande). (Sura at-Takwir: 18)

När jag såg ett så subtilt och vackert ordval som (***) och tänkte på dess alternativa synonymer blev jag helt förbluffad. Även ni kommer att förundras över Koranens mirakulösa natur och tvingas erkänna att valet av det rätta ordet på rätt plats har förhöjt den ädla Koranens skönhet och mirakulösa natur. På ett annat ställe sägs det:

(Arabiska**********)

När Han från Sig själv lät sömnens täcke bredas över er för att skänka er ro. (Sura al-Anfal: 11)

I denna vers uttrycks sömnens starka verkan genom ordet (****) (dåsighet). Det är som om sömnen vore ett tunt och fint täcke som med stor komfort och mjukhet omsluter allt. Ordet (***) ger intrycket av att ro och trygghet har brett ut sig över hela världen.

Vi finner också en gestaltning genom ord och uttal i den ädla Koranens sista sura – sura an-Nas. Tänk efter:

(Arabiska**********)

Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre, hos människornas verklige Konung och hos människornas Gud, mot det onda i Satans viskningar – han som drar sig undan när Guds namn nämns – och som ingjuter onda ingivelser i människornas hjärtan, vare sig han tillhör människorna eller djinnerna.” (Sura an-Nas: 1–6)

Läs denna sura gång på gång och lägg märke till hur din röst kommer att frambringa en fullständig viskning som är exakt likadan som den viskning som beskrivs i suran. Detta märks särskilt när följande vers läses.

(Arabiska**********)

Lägg märke till ännu ett exempel. Det sägs:

(Arabiska**********)

Vilket hårt ord som kommer ur deras munnar! De säger inget annat än lögn. (Sura al-Kahf: 5)

Även denna vers stämmer överens med det ämne som behandlas. Det finns dock en liten skillnad. I denna vers nämns den felaktiga uppfattningen att Gud har ett barn. Denna ytterst lögnaktiga utsaga bemöts här på alla tänkbara sätt. Först har subjektet utelämnats, vilket gör uttrycket mer dolt. Därefter har ordet använts som ett särskiljande och obestämt ord, vilket förstärker graden av avskyvärdhet. Sedan antyds genom uttrycket att orden kom ut ur munnen oavsiktligt och till följd av okunnighet. Den avsky och låghet som uttrycket framkallar förstärks därigenom. När ordet uttalas öppnas munnen något, men den stängs åter så snart det avslutande m-ljudet uttalas. Ändå är munnen fortfarande fylld av luft som strömmar ut ur strupen.

Det finns en typ av ord som visserligen representerar sitt innehåll, men inte genom att låta sitt eget budskap och ljud tränga in i örat. Dess bild begränsar sig endast till något liknande den skugga som uppstår i tankens värld. Det bör påpekas att ord och tal har en egen skugga eller avbild, som blir synlig när människans blick riktas mot den. Följande vers är ett exempel på detta:

(Arabiska**********)

Berätta för dem om den man som Jag hade skänkt Mina tecken, men som vände sig bort från dem och lämnade dem. (Sura al-A’raf: 175)

I denna vers antyder ordet ”fan-salakha” hur mannen lämnade de tecken som hade getts honom. Följande vers är ännu ett utmärkt exempel:

Därefter gick han in i staden i gryningen, rädd och orolig. (Sura al-Qasas: 18)

I denna vers framträder genom ordet bilden av hur profeten Musa (frid vare med honom) var rädd och orolig. Samtidigt måste man hålla i minnet att profeten Musa (frid vare med honom) betraktade ”fi l-madinati”, det vill säga staden, som den plats där man vanligtvis finner lugn och trygghet. Även om ”yattaraqqabu” används om alla de platser där rädsla och fara döljer sig, framställs här en plats för lugn och trygghet som en skrämmande miljö.

Vi har tidigare gett liknande exempel i kapitlet ”Föreställning och gestaltning”, och även de står i full överensstämmelse med detta.

Ibland förenas ljud och verkan i ett och samma ord. Till exempel:

Den dag då de ska drivas mot helvetets eld. (Sura at-Tur: 13)

I denna vers skapar ordet (***) en bild av dess innebörd, samtidigt som det förmedlar ljudet och effekten. Det som här förtjänar eftertanke är att (***) betyder att stöta till med kraft. När någon knuffas mycket hårt kommer ljudet (***) (åh!) spontant ur hans mun. Detta ljud stämmer mycket väl överens med ordet (***). Lägg också märke till följande vers:

(আরবী**********) Grip tag i honom och släpa honom till mitten av helvetet. (Sura ad-Dukhan: 47)

Så snart ljudet av ordet (****) i denna vers når örat uppstår en rörelse i föreställningsvärlden, och en levande bild framträder inför ögonen.

I detta kapitel kan vi nämna de ord om vilka vi sade att själva ljudet riktar uppmärksamheten mot deras bokstavliga betydelse. Exempel på detta är (****) (dvala), (***) (att andas in) och (****) (Uppståndelsen). Dessa ord skapar, vid sidan av ljudet, också en skugga. Men det är mycket svårt att fastställa gränsen för den subtila skillnad som finns mellan deras ljud och skugga. När ett ord tecknar en bild av sin betydelse och innebörd förenas dess ljud och innebörd. Det leder inte bara mot betydelsen, utan också mot tanken och bilden. Och det är just den platsen som är vårt mål.

[5.3] Bland de metoder för visualisering som Koranen använder för att framföra sitt budskap finns även takābul, det vill säga kontrast. När Koranen vill teckna en subtil bild med hjälp av ord följer den oftast metoden med takābul. Till exempel:

(Arabiska**********)

Bland Hans tecken är skapelsen av himlarna och jorden samt de levande varelser som Han har spridit ut i dem båda. När Han vill kan Han samla dem. (Sura ash-Shura: 29)

I denna vers betecknar de två orden (***) (utspridda) och (***) (att samla) takābul, det vill säga kontrast. Genom att använda dessa två motsatta ord tillsammans i samma vers har en fullständig bild målats upp. Den framträder i tankevärlden som bilder, den ena efter den andra. Även om de två orden har motsatta betydelser passar de ändå vackert samman.

I följande vers förenas två kontrasterande bilder av liv och död.

(Arabiska**********)

Har detta inte öppnat deras ögon? Före dem har Jag förintat många folk, vars bostäder de nu färdas förbi. I detta finns sannerligen tecken. Hör de då inte? Ser de inte att Jag låter vatten strömma över den torra marken och frambringar grödor, som de själva och deras boskap äter? Varför uppmärksammar de inte detta? (Sura as-Sajda: 26–27)

Se vilken skillnad denna vers visar mellan liv och död. Först nämns de människor som en gång vandrade på jorden. I dag är de döda; de har förintats. Deras hembygd ligger öde. Och i nästa ögonblick framträder en helt annan bild: bilden av hur den döda jorden görs grönskande och vacker. Här består taqābul, eller kontrasten, i grunden inte mellan ett tillstånd och ett annat, utan mellan liv och död.

Sådana bilder av ”taqābul” (kontrast) förekommer i stor mängd på de ställen där det talas om friden och straffet i livet efter detta. Nedan återger vi några exempel på detta.

(Arabiska**********)

Nej! När jorden krossas fullständigt och din Herre träder fram, medan änglarna står uppställda i rader och helvetet förs fram, den dagen kommer människan att minnas. Men vad kommer detta minne att hjälpa henne? Hon kommer att säga: ”Ack! Om jag ändå hade sänt något i förväg för detta liv.” Den dagen kommer ingen att straffa med ett straff likt Hans, och ingen kommer att binda med en bindning likt Hans. (Sura al-Fajr: 30)

Även i ett sådant skräckinjagande tillstånd kommer en troende att kallas med ord fyllda av ömhet och kärlek: ”Du själ i ro, återvänd till din Herre.” I denna återvändo finner man bevis på den djupa kärleken och tillfredsställelsen mellan tjänaren och Herren, det vill säga att de båda visar kärlek till varandra. De tecken på kärlek och tillgivenhet som finns i dessa ord får det att verka som om hela miljön är sammanbunden av kärlekens band. Därefter sägs: ”Knyt an till Mina särskilda tjänare och skapa ett förtroligt band med dem. Gå sedan in i Mitt paradis.” Beskrivningen av helvetet hade omgett hela miljön med en bild av fruktan och oro. Här finner man en fullständigt motsatt bild, fylld av kärlek och tillgivenhet.

Det föregående exemplet var en kontrasterande bild av den otrogne och den troende. Nu framställer jag en kontrasterande bild av helvetesfolkets straff och paradisfolkets välsignelser.

(Arabiska**********)

Har berättelsen om den Överväldigande nått dig? Många ansikten ska den dagen vara förödmjukade, utmattade och trötta. De ska falla in i en flammande eld. De ska få dricka ur en kokande källa, och de ska inte ha någon annan föda än törniga buskar. Den ska varken ge deras kroppar näring eller stilla deras hunger. Men många ansikten ska den dagen vara strålande, tillfreds med sina gärningar. De ska vistas i en upphöjd trädgård. Där ska de inte höra något tomt tal. Där finns en rinnande källa, upphöjda och väl utsmyckade bäddar, framställda bägare, rader av mattor och utbredda täcken.

De föregående verserna innehåller en vacker kontrasterande bild av straffet och välsignelserna. Det finns många sådana exempel i Koranen.

De föregående exemplen var två kontrasterande bilder. Men nu ska vi framställa några exempel som visserligen är kontrasterande, men där den ena tillhör det förflutna och den andra nutiden. Genom att i föreställningen föra det förflutna in i nutiden har man målat upp en kontrasterande bild av två tillstånd. Till exempel:

(Arabiska**********)

Han skapade människan av en droppe sädesvätska, men ändå är hon en uppenbar tvistmakare. (Sura an-Nahl: 4)

Det tillstånd som nu ligger framför oss är en öppet grälsjuk människa, men tidigare var hon endast en obetydlig droppe sädesvätska. Det är det stora avståndet mellan dessa två tillstånd som avses här. Därför har det mellanliggande tillståndet mellan dem utelämnats. Man kan exempelvis uttrycka saken så här: om människans början var sådan, passar det då inte att hon grälar. Ett annat liknande exempel:

(Arabiska**********)

Lämna åt mig dem som förnekar sanningen och äger rikedom, och ge dem en kort frist. Hos mig finns sannerligen kedjor, en flammande eld, föda som fastnar i strupen och ett plågsamt straff. (Sura al-Muzzammil: 11–13)

Även här framträder en kontrast mellan två tillstånd. Det ena är närvarande i nuet, nämligen högmodet över rikedom och välstånd. Det andra är frånvarande i nuet och begränsat till fantasins rike. I verkligheten har det ingen existens. Detta exempel visar den konstnärliga och religiösa betydelsen. Lägg märke till följande verser:

(Arabiska**********)

Ve varje baktalare och förtalare, som samlar rikedom och räknar den om och om igen. Han tror att hans rikedom ska förbli hos honom för evigt. Nej, sannerligen ska han kastas i al-Hutamah. Och vad vet du vad al-Hutamah är? Det är Allahs upptända eld, som tränger in till hjärtat. De ska bindas fast i den, vid utsträckta pelare. (Sura al-Humazah: 1–9)

I denna sura beskrivs två motsatta tillstånd. Det ena är tillståndet i denna värld och det andra tillståndet i det kommande livet. Det finns högmodiga och arroganta människor som, uppslukade av världens rikedom och överflöd, har glömt det kommande livet och ägnar sig åt världens nöjen och förströelser. Men vid den andra änden av deras väg väntar Jahannam. En Jahannam som krossar allt och vars eld når ända till hjärtat – det hjärta som i dag är berusat av högmod och arrogans. Där ska de bindas fast så hårt att de varken kan ta sig ut av egen vilja eller kan befrias av någon annan.

I följande vers sägs det:

(Arabiska*********)

Vänstersidans folk – (ve!) vilket straff vänstersidans folk ska utstå. De ska befinna sig i brännande ånga och hett vatten samt i skuggan av rökmoln, som varken är sval eller behaglig. Tidigare levde de i välstånd. (Sura al-Waqi’a: 41–45)

Här ställs två tillstånd mot varandra. Det ena är helvetesfolkets nuvarande tillstånd, det vill säga het ånga, hett vatten och skuggan av rök, som bara till namnet är en skugga. Detta svåra tillstånd ställs mot deras tidigare tillstånd, det vill säga välstånd och bekvämlighet.

Mellan det ovan beskrivna tillståndet och andra därmed sammanhängande tillstånd finns något som kräver subtil eftertanke. De människor som nämns i denna vers är verkligen levande och rör sig på jorden. All världens välstånd och bekvämlighet står till deras förfogande; detta tillstånd existerar i nuet. Det lidande som väntar dem i det hinsides är något som kommer senare. Men Koranen har fört detta senare tillstånd in i nuet och låtit det stå framför oss. Läsaren får intrycket att de, efter att ha avslutat sina världsliga förehavanden, redan har trätt in i det tillstånd som har förberetts för dem. All deras tidigare njutning och vällevnad är över. De står inför ett intensivt straff. I denna situation påminns de om det som ligger bakom dem, om detta välstånd.

Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att tänka. Men vad spelar det för roll? Koranen framför sitt budskap på detta sätt på många ställen. Denna framställning i Koranen har både en konstnärlig och en religiös verkan. Den konstnärligt sökande människan uppfattar att detta inte bara är en framslungad liknelse, utan en händelse som äger rum inför ögonen, bortom gränserna för känsla och förståelse, och som pågår.

De religiöst sökandes uppfattning är att man bör ha en så stark övertygelse (yaqin) om de händelser som ska äga rum i helvetet, som om de äger rum just nu. Det har samband med insikt. Och denna starka övertygelse förbereder människan på att anta kallelsen till tron.

Även följande vers har samband med exemplet ovan.

(Arabiska*********)

Grip honom och släpa honom till helvetet. Häll sedan det kokande vattnets straff över hans huvud. (Nu) får du smaka! Du var ju den ädle, den hedervärde. (Sura ad-Dukhan: 47–49)

Följande vers framställer också en kontrasterande bild:

(Arabiska*********)

Nej! När själen når strupen och det frågas: ”Vem kan läsa besvärjelser?” och han inser att avskedets stund har kommit och att det ena benet har flätats samman med det andra benet. Den dagen kommer allt att föras fram inför din Herre. Han trodde inte och bad inte. I stället förnekade han sanningen och vände sig bort. Sedan återvände han högmodigt till sin familj. (Sura al-Qiyama: 26–33)

I dessa verser framställs två kontrasterande tillstånd. Det ena är det som har förflutit i det förgångna. Det är som om hela skapelsen har förlorat all sin skönhet och blivit livlös. Det fanns en tid då den döde inte bad och inte godtog Koranens sanning. Ett tillstånd, det vill säga dödsögonblicket, står nu framför hans ögon. Ändå är han oberörd. Dödsögonblicket är inne, och av skräck är han så omtöcknad att hans båda ben skakar. Själen har nått strupen, och någon frågar: ”Finns det ingen som kan läsa en besvärjelse?” Någon som kan rädda honom ur denna olycka, på samma sätt som man söker hjälp genom besvärjelser för att befrias från jinnens och andarnas inflytande.

Den döende tänker att detta är dagen då han ska skiljas från sin familj. Minnena från det förflutna framträder inför hans hjärta. Han ser åter hur han högmodigt vände sig bort från den ädle Profetens (frid vare med honom) kallelse, återvände till sin familj och förnekade hans kallelse. Båda bilderna framträder inför hans ögon. Men det kommer inte att hjälpa honom. Hans ben har ju redan flätats samman med varandra. Det finns inte längre någon tid. Nu går färden tillbaka till Herren.

Sjätte kapitlet

Melodi och rytm i Koranen

Andra författare har behandlat rim och likhet i Koranens ord. Jag vill först kasta en enda blick på detta och därefter behandla den aspekt av Koranens konstnärliga komposition som ännu inte har diskuterats utförligt och som också har samband med denna boks ämne. Särskilt gäller det likheten i Koranens uttal.

Jag har tidigare antytt att den ädla Koranen innehåller klang och rytm (likhet i ordens uttal) och att dessa förekommer i olika former och varianter. De spelar en hjälpande roll när dess budskap framställs. Eftersom hela Koranen är rytmisk, finns klang och takt överallt i den. Man finner att de olika bokstäverna i samma ord, liksom verserna och deras slutord, följer rytmiska regler – oavsett om versen är kort eller lång. Jag vill här behandla de formuleringar där denna överensstämmelse mellan meningarnas slutord visar sig. I den ädla Koranen sägs:

(Arabiska*********)

Vi har inte lärt honom, det vill säga Sändebudet, poesi eller verskonst, och det anstår honom inte heller. Detta är endast en påminnelse som har uppenbarats som en klar Koran. (Sura Yasin: 69)

Detta är svaret på den anklagelse från de otrogna som nämns i sura al-Anbiya:

(arabiska*********) De sade: ”Han har hittat på den, nej, han är en poet.” (Sura al-Anbiya: 5)

Koranen har med rätta sagt att den inte är poesi. Men frågan är: var araberna, som kallade den poesi eller verskonst, galna eller okunniga om poesi och verskonst? Naturligtvis inte. Eftersom de kallade den poesi måste den självfallet ha haft poesins och verskonstens kännetecken, och de blev själva hänförda av dess förtrollande kraft. De var väl förtrogna med Koranens ljudlikhet och skönhet och kunde därför förstå att den hade poetisk karaktär. Även om vi betraktar den enbart ur meter- och slutrimsperspektiv kan vi förstå att poesins och verskonstens grundläggande kännetecken finns där.

Dessutom har Koranen på ett vackert sätt införlivat både prosans och poesins kännetecken. Koranen är oberoende av meter (****) och slutrim (****), och den har ingen skyldighet att alltid innehålla rim. Trots det finns klang och rytm i den. Den har inte heller lämnat något behov av slutrim i versernas slut ouppfyllt. Samtidigt har den också de egenskaper hos poesin som vi behandlade ovan. Ur denna synvinkel kan man säga att Koranen uppvisar både prosans och poesins kännetecken. [Dr Taha Hussein har skrivit: Koranen är varken poesi eller prosa; Koranen är helt enkelt Koranen. Det kan visserligen tyckas att den innehåller meter och slutrim, men detta är begränsat till dess synliga yttre form. Ur den arabiska litteraturens perspektiv råder det inget tvivel om att Koranen är prosa av högsta och mest framstående kvalitet. För det andra är Koranens prosaform helt självständig och särpräglad; det går inte att framställa någon motsvarighet eller något exempel på den. – Författaren.]

Sanningen är att när människor reciterar Koranen uppfattar de i det yttre uttalet meter och slutrim. Detta märks särskilt i de suror som består av korta verser, eller på de ställen där en scen eller händelse skildras. Det förekommer naturligtvis även i suror med långa verser, men där är det inte lika tydligt. Lägg märke till följande exempel, där klang, rytm och meter framträder fullt ut.

(Arabiska*********)

Vid stjärnan när den går ner. Er följeslagare har inte gått vilse och är inte heller på avvägar, och han talar inte av lust. Det är inget annat än en uppenbarelse som uppenbaras. En mäktig ängel har undervisat honom, utrustad med stor kraft. Han framträdde i sin verkliga gestalt vid den högsta horisonten. (Sura an-Najm: 1–8)

(Arabiska*********)

Sedan närmade han sig och kom ännu närmare, tills avståndet mellan dem var två båglängder eller ännu mindre. Då uppenbarade Han för Sin tjänare det som Han uppenbarade. Hjärtat ljög inte om det som han såg. Vill ni då tvista med honom om det han såg? (Sura an-Najm: 9–12)

(Arabiska*********)

Han såg honom sannerligen ännu en gång, vid Sidrat al-Muntaha, nära vilken ligger Jannat al-Ma’wa. När lotusträdet var täckt av det som täckte det. Hans blick vacklade inte och överskred inte heller gränsen. Han såg sannerligen några av sin Herres största tecken. (Sura an-Najm: 13–18)

Har ni då tänkt på al-Lat och al-‘Uzza, och Manat, den tredje och den andra? (Sura an-Najm: 19–20)

Är sönerna för er, medan döttrarna är för Allah? (Sura an-Najm: 21)

(আরবী*********) En sådan fördelning är verkligen en mycket orimlig fördelning. (Sura an-Najm: 22)

De nämnda versernas slut har nästan samma versmått. Det skiljer sig dock något från den arabiska versens versmått. Alla verserna har samma slags slutrim. Tack vare versmåttet och slutrimmen har varje vers fått en överensstämmelse med den följande. Därigenom har en underbar melodisk klang spridit sig. Denna överensstämmelse och likhet har ytterligare en orsak, även om den inte är lika framträdande som versmåttet och slutrimmen. Den uppstår nämligen genom enskilda ord, bokstävernas ordning och ordens placering i meningen. Hur starkt den uppfattas och erfaras beror på den religiösa medvetenheten samt förmågan att njuta av melodi och musik. Därför kan man skilja mellan en melodisk och en omelodisk klang i en strof; bara för att en mening slutar med rim kan den inte kallas melodi eller rytm.

Eftersom de nämnda verserna är korta är den klangvåg som uppstår ur dem inte heller särskilt långvarig. Men eftersom alla verserna har samma rytm och versmått finns det rim i dem alla. Det finns inget krav på att slutbokstaven i dessa verser måste vara densamma.

När man skriver en berättelse eller roman i den moderna litteraturen ägnas detta ingen uppmärksamhet, men när det gäller Koranens melodi och rytm har allt detta beaktats. Av många verser framgår det tydligt att detta gjordes helt avsiktligt och planerat för att skapa rim i meningarnas slut. Lägg till exempel märke till följande vers.

(আরবী*********) Om den inte hade återgetts på detta sätt utan i stället hade återgetts på följande sätt:

(আরবী*********) Då skulle det ha uppstått en skillnad i slutrimmen och rytmen skulle ha brutits. På samma sätt gäller följande vers:

(আরবী*********) Om den inte hade nämnts på detta sätt utan i stället hade nämnts på följande sätt:

(আরবী*********) Då skulle rimöverensstämmelsen ha uteblivit. Ordet ’Izan’ (***) har använts för att fullborda denna överensstämmelse.

Därför kan man inte säga att orden ”al-ukhra; (***)” och ”izan” (***) inte har valts av någon annan anledning än för det rytmiska rimmet och att de är överflödiga ord. I själva verket är dessa ord inte överflödiga, utan de har använts på grund av en subtil nödvändighet i den poetiska kompositionen. Detta är ytterligare en konstnärlig egenskap hos Koranen. Sådana ord har valts i Koranen för en särskild betydelse, samtidigt som ordet spelar en viktig roll för att bevara musikens och rytmens takt.

Som vi har diskuterat kan man vid recitationen av en vers i Koranen tillsammans med en annan vers lägga märke till en viss rytmisk överensstämmelse, och i slutet framträder slutrimmet. På många ställen har orden dessutom valts på ett sådant sätt att skönheten går förlorad om ett ord flyttas fram eller tillbaka.

Första förhållandet: Det första förhållandet är ett exempel på att förändra ett ords naturliga form. Detta är vad den ädle Ibrahim (frid vare med honom) sade, vilket Koranen har återgett ordagrant:

(Arabiska*********)

(Ibrahim (frid vare med honom) sade:) ”Har ni tänkt på dem som ni och era förfäder har dyrkat? De är alla mina fiender, utom världarnas Herre, som har skapat mig och väglett mig. Han ger mig mat och dryck. När jag blir sjuk är det Han som botar mig. Jag hoppas att Han ska förlåta mina fel och brister på Domens dag.” (Sura ash-Shu’ara: 75–82)

I den nämnda versen har första personens ”ya” (**) utelämnats från slutet av orden ”yahdini”, ”yaskini; (***)”, ”yashfini” (***) och ”yuhyini” (***), för att bevara slutrimmet med ”nun” (***) liksom i orden ”ta’buduna” (***) och ”al-aqdamuna” (***).

På samma sätt har ”ya” utelämnats även i följande verser:

(Arabiska*********)

Vid gryningen, vid de tio nätterna, vid det jämna och det udda, och vid natten när den drar bort. I detta finns en ed för den som har förstånd. (Sura al-Fajr: 1–5)

I den nämnda versen har yā i ordet ”Yasrī” utelämnats för att det ska rimma med orden ”al-Fajrī”, ”ʿashrīn” och ”wa-l-witr”.

Följande verser kan också nämnas som exempel här.

(Arabiska*********)

Vänd dig därför bort från dem. Den dag då kallaren kallar till något förskräckligt. Då kommer de att lämna gravarna med sänkta blickar, som utspridda gräshoppor. De kommer att skynda mot kallaren. De otrogna säger: ”Detta är en svår dag.”

I denna vers skulle det ha verkat som om rytmen i denna rad hade brutits, om yā hade utelämnats från slutet av ordet ”ad-dāʿī”. Och detta fel skulle inte ha undgått någons uppmärksamhet. Lägg på samma sätt märke till följande vers:

(Arabiska*********)

Mose sade: ”Det var just denna plats vi letade efter.” Sedan följde de sina egna fotspår tillbaka. (Sura al-Kahf: 64)

Om ordet i denna vers hade skrivits på detta sätt, skulle rimföljdens kontinuitet ha brutits.

På samma sätt skulle rytmen helt säkert ha brutits om det ursprungliga yā och den första personens yā:s pausmarkerande hā i slutet hade utelämnats i de följande verserna.

(Arabiska*********)

Men den vars vågskålar väger lätt, hans hemvist är Hawiya. Och vad kan låta dig förstå vad den är? En flammande eld. (Sura al-Qāriʿa: 8–11)

Lägg också märke till följande vers:

(Arabiska*********)

Därefter kommer den vars bok ges i hans högra hand att säga: ”Ta och läs min bok! Jag visste att jag skulle ställas till svars.” Därefter kommer han att leva ett liv i lycka och välstånd. (Sura al-Ḥāqqa: 19–21)

Det andra fallet: Ordens vanliga form har visserligen inte förändrats på något sätt, men genom en konstfull ordning har de blivit rytmiska. Om denna ordning ändras ens en aning, finns inget av rimmet kvar. Den musikaliska klangen går förlorad.

(Arabiska*********)

Detta är en redogörelse för din Herres nåd mot Hans tjänare Zakarias: när han i hemlighet åkallade sin Herre och sade: ”O min Herre! Mina ben har försvagats av ålderdomen och mitt huvud har blivit vitt av hög ålder, men jag har aldrig blivit besviken när jag åkallat Dig.” (Sura Maryam: 2–4)

Om man i den ovanstående versen endast ändrar ordet Minnī och placerar det före ordet al-ʿaẓm, så att det uttrycks på detta sätt, blir det uppenbart att inget av versens rytm återstår. Det är enbart för att bevara rim och takt som ordet Minnī har placerats på sin rätta plats. Se nu hur vackert rimmet har utformats. I början av meningen sägs detta, och omedelbart därefter sägs detta:

Det bör här påpekas att melodin och rytmen inne i verserna är så subtila att de endast kan uppfattas, men inte uttryckas. Vi har tidigare berört detta något. För att förstå att denna typ av melodi och takt är begränsad till enskilda ordkombinationer eller till uppbyggnaden av samma mening, krävs den kunskap och visdom som Allah har skänkt; det är inte möjligt på något annat sätt.

Den ovanstående diskussionen antyder att det finns en grund för melodi och rytm i Koranens framställningssätt. Men den måste mätas med yttersta precision. Den är så känslig att rytmen bryts så snart den vanliga språkliga ordningen avviker. Ändå är den inte poesi eller verskonst. Den är inte heller skyldig att följa verskonstens regler och principer. Men människan finner den så omsorgsfullt ordnad och komponerad att hon inte ens kan föreställa sig vad hon annars skulle kalla den än poesi.

Paus vid meningsslut och slutrim

Liksom melodin och rytmen finns det flera olika typer av pauser vid meningsslut och slutrim. Frågan är nu om dessa typer av pauser vid meningsslut och slutrim har några regler och principer. Och kretsar de kring något bestämt mål?

Svaret är följande: eftersom det har bevisats att melodi och rytm finns i Koranen, ska vi försöka besvara denna fråga enligt melodins och rytmens regler. Formen för pauser vid meningsslut och slutrim varierar mellan olika suror. Ibland kan man se att flera regler tillämpas inom samma sura. De skillnader i pauser vid meningsslut som förekommer i olika suror beror på om meningen är kort, lång eller medellång. Dess form motsvarar hur en rad i samma diktstro f kan vara kort medan en annan rad är längre. Det sista som kan sägas i detta avseende är att pauserna vid verssluten i korta suror också är korta. I verser av medellängd är pauserna medellånga, och i långa verser är pauserna förhållandevis långa. Om vi i stället betraktar slutrimmet ser vi att exemplen i de korta surorna ligger ganska nära rytmen, medan denna närhet är mindre i de långa surorna. Bland Koranens suror är de slutrim som förekommer och används mest slut på nūn och mīm, samt wāw eller yāʾ framför dessa. Syftet är även här att skapa variation, liksom genom melodi och rytm.

Nu återstår en annan fråga: varför har skillnader i pauser och slutrim skapats vid meningarnas slut i samma situation? Svaret är att det exempel vi finner på de flesta ställen i Koranen inte enbart syftar till att skapa variation; det har också vissa syften och behov. På många ställen kan vi förstå orsaken till denna variation, medan vi på andra ställen inte lyckas uppfatta den. Där vi misslyckas gör vi, i en fruktlös strävan att hålla fast vid vedertagna normer, gällande att även denna metod bara är en metod likt skildring, föreställning och gestaltning.

En av de platser där vi kan förstå hemligheten bakom pauserna och slutrimmen är sura Maryam. Tänk på att denna sura börjar med berättelsen om Hazrat Zakarias (frid vare med honom) och Hazrat Yahya (frid vare med honom). Därefter har berättelsen om Hazrat Maryam och Isa (frid vare med honom) fogats till den. I denna sura är pauserna och slutrimmen följande. Det som berättas i början av suran:

(Arabiska********)

Detta är en redogörelse för din Herres nåd mot Hans tjänare Zakarias. När han i hemlighet åkallade sin Herre. Han sade: ”Min Herre! Mina ben har försvagats av ålderdom, och mitt huvud har blivit vitglänsande av ålderdom, min Herre. När jag åkallat Dig har jag aldrig varit besviken.” (Sura Maryam: 2–3)

Därefter börjar berättelsen om Maryam (frid vare med henne) så här:

(Arabiska********)

Och berätta om Maryam, när hon drog sig undan från sitt folk till en plats i öster. Därefter avskärmade hon sig från dem bakom en skärm. Maryam sade: ”Jag söker skydd hos den Nåderike mot dig, om du fruktar Gud.” (Sura Maryam: 16–18)

Berättelserna om Hazrat Zakarias (frid vare med honom) och Hazrat Maryam (frid vare med henne) har avslutats med samma bokstav, det vill säga den föregående bokstaven eller bokstaven ra (****). Där berättelsen om Hazrat Isa (frid vare med honom) avslutas kan man däremot se en viss avvikelse från denna metod.

(Arabiska********)

(Barnet sade:) Jag är verkligen Allahs tjänare. Han har gett mig Skriften och gjort mig till profet. Han har välsignat mig var jag än befinner mig. Han har ålagt mig att förrätta bönen och ge zakat så länge jag lever, samt att vara god mot min mor. Han har inte gjort mig högmodig eller olycklig. Frid vare över mig den dag jag föddes, den dag jag skall dö och den dag jag skall uppväckas till liv. (Sura Maryam: 30–33)

(Arabiska********)

Detta är Jesus, Maryams son – det sanna ordet om vilket människorna tvivlar. Det anstår inte Allah att ta sig en son. Han är upphöjd och helig. ’När Han beslutar om något säger Han endast: ”Bli!”, och då blir det.‘ Han sade vidare: ’Allah är sannerligen min Herre och er Herre. Tillbe därför Honom. Detta är den raka vägen.‘ Därefter antog de olika grupperna bland dem varsin väg. Ve dem som förnekar sanningen när den stora dagen kommer! (Sura Maryam: 34–37)

Granska ovanstående verser och lägg märke till förändringen i pauserna vid den sista versen och hur de har blivit längre. På samma sätt är förändringen i slutrimssystemet tydlig. Som sista bokstav har nun eller mim valts, och före dem waw eller ya. Det förefaller som om en händelse nyss har skildrats och att dess avslutning nu beskrivs – ett avslut som hämtas ur själva berättelsen.

Vi lägger fram ytterligare belägg för att bekräfta detta: där händelsen avslutas återgår pauserna vid verssluten och slutrimmen till det första mönstret. Detta sker för att på nytt öppna horisonterna mot nya händelser. Det sägs:

(Arabiska********)

Därefter antog grupperna bland dem varsin väg. Ve de som förnekar sanningen när den stora dagen kommer! Den dagen skall de höra och se hur förträffligt, den dag de kommer till Mig. Men idag befinner sig de orättfärdiga i uppenbar villfarelse. Varna dem för ångerns dag, när allt har avgjorts. Nu lever de i likgiltighet och kan inte tro. (Sura Maryam: 37–39)

(Arabiska********)

Jag ska ärva jorden och allt som finns på den, och till Mig ska de alla återföras. Berätta för dem i denna Skrift om Abraham. Han var sannerligen en sannfärdig profet. När han sade till sin far: ”Min far! Varför dyrkar du det som varken hör eller ser och inte kan vara dig till någon nytta? Min far! Jag har fått kunskap som du inte har fått. Följ därför mig, så ska jag leda dig till den raka vägen. Min far! Jag fruktar att en plåga från den Nåderike ska drabba dig, så att du blir Satans följeslagare.”

I början av suran an-Naba används slutrim med ”nun” (**) och ”mim” (**). Till exempel:

(Arabiska********)

Vad frågar de varandra om? Om det stora budskapet, som de är oeniga om. Nej, snart ska de få veta. Ja, snart ska de få veta. (Sura an-Naba: 1–5)

När denna framställning avslutas och diskussionen i stället börjar i form av en debatt, ändras mönstret plötsligt. Till exempel:

(Arabiska********)

Har Jag inte gjort jorden till en bädd och bergen till pålar? Jag har skapat er i par. Jag har gjort er sömn till vila och natten till en täckelse. Jag har gjort dagen till en tid för att söka uppehälle.

I hela sura Āl ʿImrān förekommer slutrim med ”nūn” och ”mīm”. Detta är en allmän stil i Koranen. När suran närmade sig sitt slut och ämnet kom in på en grupp troendes åkallan, förändrades även slutrimstilen. Till exempel:

(Arabiska********)

(De troende säger:) ”Vår Herre! Du har inte skapat detta förgäves. All ära tillkommer Dig. Rädda oss från helvetets straff. Vår Herre! Den som Du låter träda in i helvetet har Du sannerligen förnedrat, och de orättfärdiga har ingen hjälpare.” (Sura Āl ʿImrān: 191–192)

Denna förändring av pauserna och slutrimmen i slutet av meningarna kan iakttas på många ställen i Koranen. Men vi kan inte ange förändringens hemlighet och syfte på alla ställen. Jag har antytt några av de mönster som jag hade kunskap om. Enligt min mening är den diskussion som har förts om detta ämne tillräcklig.

En sak återstår: Koranens principer för klang och rytm förändras i takt med förändringarna i ämnet och platsen (***). Ändå kan vi med eftertryck säga att Koranens klang och rytm lyder under en särskild regel. De motsvarar alltid meningen och dess omfång. Detta är en princip som inte medger något undantag eller någon avvikelse. För att kunna klassificera och analysera klang och rytm är kunskap om dess särskilda regler och terminologi absolut nödvändig. Utan detta är en diskussion om ämnet inte möjlig. Men det beklagliga är att läsarna saknar terminologisk kunskap på detta område, och det gör även jag. Jag menar dock att vårt syfte är uppnått om vi kan ge en grundläggande diskussion om klangens och rytmens former.

I sura an-Nāziʿāt finns två principer för klang och rytm som förekommer i denna sura. Den första regeln återfinns i följande verser. Denna del av suran består av en samling korta meningar. I dessa meningar beskrivs döden och uppståndelsen, där en snabb och kraftfull aktivitet framträder.

Det sägs:

(Arabiska********)

Vid de änglar som rycker ut själarna genom att störta ned, vid dem som varsamt löser själarnas band, vid dem som snabbt glider fram, vid dem som snabbt rusar fram och vid dem som utför alla uppdrag. Uppståndelsens dag kommer förvisso att inträffa. Den dag då den som skakar framkallar skakningen, varefter den efterföljande kommer. Den dagen kommer många hjärtan att vara skräckslagna och förvirrade. (Sura an-Nazi’at: 1–8)

(Arabiska********)

Deras blickar kommer att vara sänkta. De säger: ”Ska vi verkligen återvända baklänges, även efter att ha blivit upplösta ben?” Då skulle denna återkomst verkligen vara förödande. (Sura an-Nazi’at: 9–11)

(ARABISKA********) Det är alltså endast ett väldigt dån. Då kommer de genast att vara närvarande på fältet. (Sura an-Nazi’at: 13–14)

Den andra typen av melodi och rytm återfinns i följande verser. Dessa verser är långsamma, har ett trögt tempo och är medellånga. Alla dessa verser liknar de fullständiga verser där en händelse återberättas. Dessa verser utgör en del av de avsnitt som handlar om Moses. Så lyder det:

(Arabiska********)

Har berättelsen om Moses nått dig? När hans Herre kallade honom i Turs dal och sade: ”Gå till farao; han överskrider verkligen gränserna. Säg sedan: ’Har du en önskan att rena dig? Jag ska visa dig vägen till din Herre, så att du kan frukta Honom.’” (Sura an-Nazi’at: 15–19)

Ovan har jag behandlat två typer av melodi och rytm. Jag anser inte att det finns något behov av en utförlig diskussion om skillnaderna mellan dessa två typer eller om deras regler och principer. Skillnaden mellan dem är tydlig. Dessutom är platsen för behandlingen av båda en och densamma. På båda platserna lyser melodin och rytmen av egenart.

Låt oss nu tala något om den tredje typen av ton och rytm. Denna typ av ton och rytm återfinns särskilt i bönernas formuleringar. Där återges hjärtats känslor i en mild ton. Dessa verser är visserligen något längre. Till exempel:

(Arabiska********)

(De säger:) »Vår Herre! Du har inte skapat detta förgäves. All helighet tillkommer Dig. Rädda oss från helvetets straff. Vår Herre! Den Du kastar i helvetet har Du sannerligen förödmjukat, och de orättfärdiga har ingen hjälpare. Vår Herre! Vi har sannerligen hört en förkunnare kalla till tron: ’Tro på er Herre!’ Därför har vi trott. Vår Herre! Förlåt oss därför alla våra synder, utplåna alla våra fel och brister och låt oss dö tillsammans med de rättfärdiga. Vår Herre! Ge oss det som Du har lovat genom Dina sändebud och förödmjuka oss inte på Uppståndelsens dag. Du bryter sannerligen inte Ditt löfte.«

I en annan bön sägs:

(Arabiska********)

Vår Herre! Du vet vad vi döljer och vad vi visar öppet. Ingenting på jorden eller i himlen är dolt för Allah. All lovprisning tillkommer Allah, som skänkte mig Ismael och Isak på min ålderdom. Min Herre hör sannerligen böner. Min Herre! Gör mig till en som förrättar bönen, och även bland mina efterkommande. Vår Herre! Förlåt mig, mina föräldrar och alla troende den dag då räkenskapen skall avläggas. (Sura Ibrahim: 38–40)

Denna typ skiljer sig från de två föregående typerna av ton och rytm. För att bevisa detta behöver man inte behärska tonens och rytmens regler och terminologi. Det är en klang som strömmar ur hjärtat och som har tagit form i bönen genom vågor av stigande och fallande toner.

Jag vågar nu tala om ännu en typ av ton och rytm. Dess svallande vågor och melodiska vågor är mycket långa. Dess natur skiljer sig helt från den natur som har behandlats ovan. Jag kan med full tillförsikt säga att skillnaden mellan denna och den ton och rytm som tidigare behandlats är lika tydlig som dagsljuset.

Den typ av melodi och rytm som jag vill tala om här rymmer, tillsammans med vågsvall, även djup och vidd. Dessutom finns där fruktan och skräck. För denna melodi och rytm hör till stormen och översvämningen. Föreställ er:

(Arabiska*********)

Och arken bar dem fram bland vågor stora som berg. Och Noa ropade till sin son, som hade dragit sig undan. Han sade: ”Käre son! Gå ombord med oss och var inte bland de otrogna.” Sonen sade: ”Jag ska snart söka skydd på ett berg som kan rädda mig från vattnet.” Noa sade: ”I dag finns ingen som kan skydda mot Allahs befallning, utom den som Han förbarmar sig över.” Då reste sig vågorna som en barriär mellan dem, och han drunknade. (Sura Hud: 42–43)

För att skapa en djup likhet med den fruktansvärda situation som stormen och översvämningen hade frambringat, har denna vers infört ett musikaliskt vågsvall: långt som vågor och ständigt vacklande, ibland högt och ibland lågt. Den ordkomposition som återfinns i denna vers bildar en bild som fullständigt överensstämmer med den skräckfyllda scen som omges av storm och översvämning.

Låt oss med ännu lite större djärvhet tala om en annan rytmisk form av musikaliskt vågsvall. Men den kommer inte att kunna väcka lika mycket uppmärksamhet och intresse som exemplet ovan. Det sägs:

(Arabiska*********)

O du fridfulla själ, återvänd till din Herre, tillfredsställd och välbehagad. Träd därefter in bland Mina tjänare och träda in i Mitt paradis. (Sura al-Fajr: 27–30)

När läsaren reciterar denna vers högt kan dess mjuka musikaliska vågsvall förnimmas. Det musikaliska vågsvall som finns i denna vers liknar en våg som långsamt växer och når sin slutpunkt. Det musikaliska vågsvall som framträder i denna vers är, både i sitt milda och sitt intensiva tillstånd, helt förenligt med frid och trygghet. När det första alifljudet i ”ya” når en hög ton och ”aiyyu” uttalas med en relativt lägre ton, kan ett slags musikaliskt vågsvall iakttas. Men enbart detta gör inte vågsvallets skönhet synlig. Där skapas nämligen endast en balans inom måttet (***), inte mellan tonerna. Därför påverkas musikens melodi av detta. Ingen påverkan når den inträdande anden; den inträdande andens samband med denna egenskap är i själva verket begränsat till tonerna och ljuden i orden. Detta kan endast upptäckas av den som reciterar Koranen med öppna ögon och öron och med hjälp av sina fem sinnen.

Här avslutar vi detta ämne, så att vi inte längre behöver kämpa för att hålla oss flytande i det omätliga havet av melodiösa vågor.

Sjunde kapitlet

Elementen i Koranens bildframställning

Nu ska vi behandla ännu en aspekt av den konstnärliga komposition som framträder i Koranens sätt att framställa bilder. Det råder ingen tvekan om att Koranen beskriver olika händelser i form av scener och bilder. Därför vill vi säga att deras konstnärliga komposition blir skön när följande element förenas i dessa bilder.

1. Att bilden har ett tema.

2. Att plats, tid och personer motsvarar bilden.

3. Att bildens alla delar står i harmoni med varandra.

4. Att varje del av det papper eller tygstycke på vilket bilden ska tecknas delas upp i proportion till bildens delar.

Vi har antytt något om detta i kapitlet ”Konstnärliga bilder”, där vi framställde bilden av att spendera rikedomar för berömmelse och anseende. Tillsammans med den visade vi också bilden av stenen som täckts av ett tunt lager jord. Parallellt med bilden av dessa människor försökte vi även teckna bilden av dem som skänker sina ägodelar enbart för att vinna Allahs välbehag. Vi visade också bilden av trädgården som ligger på en kulle. Där sade vi hur stor harmoni som finns mellan delarna i dessa bilder och deras tillhörande detaljer.

Den aspekt av Koranens konstnärliga komposition som vi nu vill diskutera är kompositionens medel och verktyg. Med andra ord blir detta nyckeln till det låset.

Enligt vår uppfattning är Koranens komposition följande:

Ett: Det ytterst viktiga i detta sammanhang är ”wahdat an-naqsh” (bildens enhet). Även den som har grundläggande kunskaper om bildkonst kan förstå vad ”wahdat an-naqsh” är. Vi nöjer oss med att säga att detta är en av bildkonstens grundläggande och fundamentala regler: att den ena delen inte får stå i konflikt med den andra.

Två: Den andra nödvändiga saken är att på det papper eller den tygbit där bilden målas dela upp dess delar efter bildens behov, så att inget problem uppstår när bilden tecknas.

Tre: Det tredje är färgen, genom vilken bilden ges form och genom vilken skönheten framträder fullt ut, samtidigt som tanken och innehållet förenas.

Den harmoni eller överensstämmelse som krävs mellan de bilder som formas genom färg är lika nödvändig som den som förekommer i film- och teaterföreställningar. Även Koranens bilder bygger på samma grund. Även om de endast målas med hjälp av ord eller en samling bokstäver och inga andra bildelement finns där, överträffar Koranbildernas lyster och mirakulösa karaktär ändå de bilder som målas på duk med färg och pensel.

1. Låt oss tala om sura al-Falaq, en av Koranens korta suror, som vissa människor anser vara en sura om magikernas trolldom. Man kan fråga: När reciteras denna sura? Det visar sig naturligt att den reciteras i stunder då man söker skydd. Då väcks rädsla, rädsla för förtalarnas förtal eller en okänd oro. Lyssna och tänk efter:

(Arabiska**********)

Jag söker skydd hos gryningens Herre, från det onda i det Han har skapat, från det ondas natt när den faller på, från de trollkunniga kvinnornas onda när de blåser på knutar och från den avundsjukes onda när han avundas. (Sura al-Falaq: 1–5)

Tänk efter en stund: Vad är ”Falaq” (***)? Vad är det som gör det nödvändigt att söka skydd hos dess Herre? Bland dess många betydelser har vi valt betydelsen ”gryning”. Det är nämligen endast gryningen som genomborrar mörkret. Därför är det lämpligast att här välja betydelsen gryning. Här finner man nämligen en särskild typ av beskrivning, vars logik vi kommer att förstå längre fram.

I denna sura söks skydd hos gryningens Herre från hela skapelsen. I uttrycket ”mā khalaqa” (****) har bokstaven ”mā” (**) betydelsen av ett relativt pronomen, det vill säga hela skapelsen. Det förefaller som om hela skapelsen är nedsänkt i mörkrets djup. (***) – ”När nattens mörker täcker allt framträder ett slags motbjudande tillstånd.”

(আরবী*******) – Händelsen där de trollkunniga kvinnorna blåser på knutar gör hela miljön ännu skräckinjagande. Magi genom blåsning utförs nämligen oftast i nattens mörker. (আরবী*******) Hasad, eller avund, är namnet på en hemlig handling som döljer sig i människans sinnes mörka kammare. I denna betydelse är även avund en skadlig och skrämmande handling. Här är allt fyllt till brädden av mörker, rädsla och fasa. Den som söker skydd vill söka tillflykt hos Allah från alla dessa mörker.

Frågan är nu: Allah är ju alltings Herre, men varför är det meningsfullt att specifikt säga ”Rabb al-Falaq”, det vill säga gryningens Herre? Svaret är att detta har gjorts för att skapa skönhet och överensstämmelse med plats och tid. Enligt det allmänna förnuftet borde man emellertid söka skydd från mörkret hos ”Rabb an-Nur”, det vill säga ljusets Herre. Men denna tanke är inte riktig, eftersom det som skildras här är en känslig och mystisk bild, som upplöses vid ljusets beröring. Ljuset gör allting tydligt. Om ordet ljus, eller ”Nur” (***) hade använts som motsats till mörkret, skulle det inte ha passat ihop med uttrycken för att blåsa på knutar och för avund. Därför har man i stället försökt skapa harmoni genom att använda ordet ”Falaq”. Det antyder i själva verket ljus. Tiden för ”Falaq” infaller före gryningens klarhet, när ett tillstånd av ljus och mörker råder. Den tiden är också dunkel och fascinerande.

Man kan fråga sig: Genom vilka föremål har bilden målats här?

Svaret är att om man betraktar de båda orden ”Falaq” (***) och ”al-Ghasiq” (***) ser man att detta är två naturbilder, och om (***)

Om man reflekterar över (****) och (****) kommer man att se att dessa två grupper består av människor skapade av Allah.

Om man däremot betraktar orden ”Falak” och ”Ghasikin” var för sig framträder två bilder. Tidsmässigt är den ena motsatsen till den andra. Det vill säga att ”Falak” betyder gryning och ”Ghasikin” betyder natt. På samma sätt betecknar orden ”An-naffasat” (***) och ”Al-hasid” (***) också två grupper av motsatta kön bland människorna. Det framgår att alla bildens element har ordnats successivt på duken. På bildytan eller duken står de mitt emot varandra. Till och med färgerna och stilen i alla delar är en och densamma. Rädsla och fruktan är huvudtemat i alla delarna. Mörkret har uppslukat allting. Bildens huvudtema, de olika delarna och färgerna är allt koncentrerat kring samma centrum.

I denna framställning har ingen vedertagen metod eller konvention använts, och den ojämförliga skönhet som finns i denna bild kommer inte att blekna med tidens gång. Det handlar nämligen inte bara om motsatser mellan några ord och tankar. Bildens duk, rummets utbredning och omfång, dess samstämmighet och kontinuitet samt bildens tema är mycket viktiga för själva målningen. När enbart orden och beskrivningen uppfyller alla dessa syften antar det formen av en mirakulös bild.

2. I Koranen sägs den obrukade och torra marken på ett ställe vara ”Hamidatun” (***) (död och livlös) och på ett annat ställe ”Khashiatan” (***) (böjd ned). Många anser att två olika ord har använts för att göra språket mer välljudande. Låt oss nu se i vilket sammanhang dessa två ord har använts.

Ordet ”Hamidatun” (***) förekommer i följande vers:

(Arabiska*******)

(O människor! Om ni hyser tvivel om uppståndelsen, tänk då på att Vi har skapat er av jord. Därefter av en sädesdroppe, därefter av en blodklump, därefter av en köttklump, delvis formad och delvis oformad, för att klargöra det för er. Och Vi låter det Vi vill stanna kvar i moderlivet under en bestämd tid. Därefter för Vi ut er därifrån som barn. Sedan når ni mogen ålder. Några av er dör, och några låter Vi nå en hög ålder, så att han efter att ha haft kunskap inte längre vet någonting. Du ser jorden livlös, men när Vi låter regn falla över den, börjar den leva och svälla och frambringar alla slags vackra växter. (Sura al-Hajj: 5)

Ordet ”Khashiatan” (***) används i följande vers:

(Arabiska*******)

Bland Hans tecken finns dagen, natten, solen och månen. Fall inte ned i tillbedjan inför solen och inte inför månen, utan fall ned i tillbedjan inför Allah, som har skapat dem, om det verkligen är Honom ni tillber. Men om de förhäver sig, så förkunnar de som finns hos din Herre Hans helighet natt och dag utan att någonsin tröttna. Ett av Hans tecken är att du ser jorden liggande nedböjd (ofruktbar). Men när Jag låter regn falla över den, börjar den leva upp och svälla. (Sura Ha-Mim as-Sajdah: 37–39)

I de ovan nämnda verserna framträder tydligt skillnaden mellan orden ”hamidatan” (***) och ”khashiatan” (***). I den första versen talas det om liv, livets förvandling och återuppståndelse. Därför används där, i överensstämmelse med detta, ordet ”hamidatan”, det vill säga död. På samma sätt som Han kommer att återuppväcka människorna återupplivar Han jorden, och därför sväller den upp och smyckas med blommor och frukter.

I den andra versen talas däremot om tillbedjan, lydnad med ödmjukhet och prostration. Därför beskrivs jorden där som ”khashiatan”, det vill säga att den ödmjukt böjer sitt huvud. Jorden är alltså beroende av vatten och väntar med sänkt huvud på Allahs vatten; när den får vatten sväller och frodas den. Efter detta nämns inte, liksom i den tidigare versen, att den frambringar grödor och frukter. Att tala om grödor och frukter tillsammans med tillbedjan och prostration skulle nämligen vara oskönt och oförenligt. Därför används inte de två orden i denna vers (*****) (livfull och svällande) i samma betydelse som i den föregående versen. Här används de endast för att visa jordens rörelse. Tidigare hade jorden legat på knä; här har rörelse skapats i detta tillstånd. Eftersom alla i denna scen förändrar sitt tillstånd genom rörelse för tillbedjan, var det inte möjligt att jorden skulle förbli orörlig. Därför har även jorden satts i rörelse tillsammans med de tillbedjande i denna rörliga scen. För om allt i bilden är i rörelse, varför skulle då jorden stå stilla? Här finns en ytterst subtil skönhet som också uppslukar betraktarens tankar och medvetande.

Orden ”humudun”; (***) och ”khushu‘un” (***) är identiska till sin betydelse. I betydelsen hos båda dessa ord finns en antydan om att livet återvänder. Det hade inte varit nödvändigt att använda dessa två ord enbart för att skapa variation i framställningen. Men eftersom Koranen, samtidigt som den förmedlar sitt budskap, vill lämna en avbild inte bara i tankens värld utan också i hjärtats spegel, har denna metod följts. På så sätt uppstår en förbindelse genom hela framställningen, och genom att alla delar förenas fullbordas också en bild.

I de nämnda verserna bär ordens variation ett obestridligt vittnesbörd om enhet: Koranens bildframställningsmetod är en av de grundläggande principerna för beskrivning och analys. Koranen nöjer sig dessutom inte med att enbart ange en begriplig betydelse, utan presenterar samtidigt en levande bild. Därför kan man också i Koranens ordval urskilja subtila skillnader beroende på plats, tid och sammanhang.

Låt oss nu se vilken särprägel som finns mellan dessa två bilder och deras beståndsdelar. Den första bildens särdrag är att den beskriver vissa ting som inte hade någon existens och ger dem liv genom att förse dem med form och gestalt. Med andra ord väcks livets pulsslag i dem och de görs synliga. En av dess delar är sädesvätskan, som passerar genom olika stadier och når ett visst stadium. En annan är den döda jorden, som kommer till liv när den berörs av regn. Gradvis fylls den med grödor och frukter. I själva verket är det liv som präglar det tillstånd och den omgivning som skapas genom allt detta sammantaget.

I den andra bilden beskrivs vissa naturfenomen. Man kan också säga att flera naturbilder presenteras. Bildens delar är natten, dagen, månen, solen och jorden, som böjer sina huvuden i lydnad inför Allah. På jorden finner man två levande grupper, vars natur är olika men som till det yttre är lika. Den ena är det mänskliga samhället, som är likgiltigt inför Allahs tillbedjan. Den andra är änglarna, som ständigt, natt och dag, är upptagna med att tillbe Allah. Alla dessa delar bildar tillsammans en bild av tillbedjan. På denna bilds väldiga duk har varje del fogats in på vederbörligt sätt.

3. På olika ställen i Koranen har de välsignelser som människan har fått beskrivits på olika sätt. Men i varje framställning ges en övergripande beskrivning av välsignelserna, där en särskild egenart framträder. Som exempel nämner vi två ställen. Nämligen:

(3.a)

(Arabiska*******)

Allah har gjort era hus till boningsplatser och gett er tält av boskapens hudar. Ni kan använda dem under era resor och när ni slår er ner hemma. Av fårens ull, kamelernas hår och getternas päls har Han gett er möbler och bruksföremål för en bestämd tid. Allah har gett er skugga av det Han har skapat åt er, och i bergen har Han gett er gömställen. Han har också gett er kläder som skyddar er mot hettan och i strid. Så fullbordar Han Sin nåd över er, så att ni blir undergivna. (Sura an-Nahl: 80–81)

(Arabiska*******)

I boskapen finns verkligen något att begrunda för er. Vi ger er att dricka mjölk, som utsöndras mellan tarminnehåll och blod och är välsmakande för dem som dricker den. Och av dadelpalmernas och druvornas frukter tillverkar ni en god föda. I detta finns sannerligen ett tecken för människor med förstånd. Din Herre uppenbarade för bina: ”Bygg bon i bergen, i träden och på de höga spaljéerna. Ät sedan av alla slags frukter och följ din Herres öppna vägar.” Ur deras buk kommer drycker i olika färger; i dem finns bot mot sjukdomar för människorna. I detta finns sannerligen ett tecken för dem som tänker efter. (Sura an-Nahl: 66–69)

Ovan har vi citerat två slags verser, ”a” och ”b”. I båda slagen av verser påminns man om de välsignelser som Allah har skänkt Sina tjänare. Nu ska vi se om det finns någon skillnad mellan de båda slagen av verser och, om så är fallet, vilken slags skillnad det är.

I de första verserna (3.a) beskrivs sådant som människan finner skydd i, eller vars skugga hon drar nytta av, eller som hon bär för att täcka sin nakenhet. Sådant är hus, skugga, kläder och andra liknande föremål. Detta är alltså huvudbudskapet i de ovan nämnda verserna. Även beskrivningen av boskapen i denna bild har en särskild egenart. Människan gör till exempel tält av dess hudar, som lätt kan bäras med. Av ullen tillverkas filtar och andra kläder. I själva verket beskrivs i denna bild boningar, filtar och skugga.

I de följande verserna (3 b) beskrivs hur drycker framställs, såsom berusningsmedel (som tillverkas av frukt), mjölk, honung (som framställs av bin) samt de djur från vilka människor får drycker.

I själva verket har här ovan målats upp en ytterst subtil bild. Det är inte någon vanlig bild, utan en enastående sådan. Se: berusningsmedel tillverkas av frukt, men dess form och natur skiljer sig helt från fruktens. Honung samlas däremot in från blommor, men den har ingen likhet med dem. Mjölk uppstår mellan gödsel och blod, men mjölkens natur och egenskaper har inte ens den minsta likhet med gödsel eller blod. Alla dessa drycker skapas ur andra ämnen. När man begrundar det, känner man livets puls i hela scenen.

I varje del av den subtila bild av särart som framträder i de nämnda verserna finns likhet och överensstämmelse mellan det ena och det andra. Å ena sidan blomstrar skönheten i den, och å andra sidan är den också förunderlig. Sådana liknelser är långt ifrån få i Koranen. Vi återger här ytterligare ett exempel som till fullo representerar detta ämne.

(Arabiska**********)

De som svär dig trohetsed svär i själva verket Allah trohetsed, ja, de svär i själva verket Allah trohetsed. Allahs hand är ovanpå deras händer. Den som därför bryter sin ed drar sannerligen olycka över sig själv, men den som håller sitt löfte till Allah kommer Allah snart att välsigna med en stor belöning. (Sura al-Fath: 10)

Den bild som har målats upp i denna vers föreställer hur man svär en ed med hand i hand. I detta sammanhang sägs det: (arabiska**********)-”Allahs hand är ovanpå deras händer.” Här sker en prövning och granskning i ett särskilt ögonblick. Men uttrycket ”Yadullāhī” (Allahs hand) har använts som ett bildligt framställningssätt. Syftet är att skapa relevans och överensstämmelse i meningen. Hos retorikens lärda kallas detta med en fackterm ”murāʿātun naẓīr”, eller en uppmärksamhetsväckande liknelse. Retorikens lärda riktar emellertid blicken endast mot det yttre förhållandet. Därför förblir bilden dold för dem. Men utöver deras terminologi kan vi i framställningen se en fullständig förening av rytm, komposition och tema. Denna förening har skapats för att bildens delar ska passa in i hela scenen.

Men det är viktigt att komma ihåg att Koranen i denna sceniska framställning inte bara har tagit hjälp av subtila ömsesidiga samband, utan ofta genom föreställningsförmågan också har fört avlägsna samband mycket nära varandra. Vi talar i själva verket bildens och den sceniska framställningens språk. Innan vi ens lägger fram vårt budskap möter vi nämligen en bild (som har presenterats i den ovanstående versen). Trots avståndet framställs himlen och jorden ofta tillsammans. På många ställen sammanförs naturlandskap och levande varelser inom samma ram. Detta sker just där det finns utrymme på bildytan för bredd och vidsträckthet. Det sägs:

(Arabiska**********)

Ser de inte på kamelen – hur den har skapats? Och på bergen – hur de har rests? Och på jorden – se, hur den har bretts ut? (al-Ghashiya: 17–20)

Se hur konstnärens pensel så vackert har sammanfört jorden, himlen, kamelen och bergen i samma bild. En liten bild med en vidsträckt horisont. Det som avses att beskrivas här är storslaget; när man ser dessa väldiga och skräckinjagande föremål uppstår bilden ofrivilligt i ens medvetande. Den bild som presenteras här sträcker sig från himlen ända ner till jorden. Samtidigt har de väldiga, himmelssträvande bergen och kamelen med sin höga puckel, allt, arrangerats fulländat på en liten duk. Detta är möjligt för ingen annan än en konstnär av stort format. Endast en sådan stor konstnär kan skapa ett sådant konstnärligt arbete och en sådan finhet.

För det andra ser konstnärens öga något som ingen annan ser: på den ena sidan av hela duken himlen, på den andra jorden, och däremellan de väldiga bergen. Bland dem finns den levande varelsen kamelen, som strövar omkring i den vidsträckta öknen, omgiven på alla sidor av bergen.

4. Med ett mindre undantag har även följande verser samband med det ämne som behandlats ovan.

(Arabiska**********)

Sannerligen har Jag skapat fästningar på himlen och smyckat den för dem som betraktar den. Jag har skyddat himlen mot varje fördriven satan. Men den som tjuvlyssnar och flyr förföljs av ett lysande stjärnskott. Jag har brett ut jordens yta och placerat berg på den, och där har Jag frambringat varje ting på ett välplanerat sätt. Där har Jag skapat försörjningsmedel åt er, och även åt dem vars försörjare ni inte är.

I denna vers sägs det att det finns stora fästningar och stjärnskott på himlen. Det är dessa stjärnskott som kastas mot de upproriska satanerna. På den vidsträckta jorden har stadiga berg placerats, och på jorden har olika växter frambringats på ett ytterst välplanerat och ändamålsenligt sätt. Därför används ordet ”mawzun”. Orden ”bahij” eller ”latif” används inte. De skapelser som behövs för livsuppehället uttrycks med ordet ”maʿayish”, en pluralform som anger mångfald. Det sägs också att det på jorden finns andra levande varelser som människorna inte föder upp. Men detta lämnas outsagt.

Vid en djupare betraktelse blir det tydligt att den scen och bild som lyfts fram i dessa verser är väldig till sin omfattning och tyngd. Allt har fogats samman på ett sådant sätt att det blir sinnesförnimbart och betydelsefullt, liksom när alla tryckark har sytts och fästs vid ett band i en hel bok av väldig omfattning.

5. Ofta vänds dukens breddled uppåt och nedåt för att skapa större utbredning och vidd i bilden. Ändå blir det svårt att få med allt i bilden. Därför används hela duken när bilden målas. Ett exempel på en sådan bild är följande vers:

(Arabiska**********)

Sannerligen, hos Allah finns kunskapen om Uppståndelsens stund. Han låter regnet falla och vet vad som finns i livmödrarna. Ingen vet vad han kommer att förvärva i morgon, och ingen vet var han kommer att dö. Allah är Allvetande och underrättad om allt. (Sura Luqman: 34)

Se hur dukens eller bildens omfång i denna vers är omätligt stort. I den ryms plats och tid, nutid och framtid, underrättelser om den osynliga världen, Uppståndelsens stund, regnet, fostret som är dolt i livmodern och mycket annat. Där nämns också den försörjning som ska förvärvas i framtiden. Tiden för dess förvärv är inte särskilt avlägsen. Den ligger precis framför ögonen. Bilden av när döden kommer och var begravningen och svepningen ska äga rum omger allting.

Denna bild är mycket omfattande både i fråga om tid och omfång. Dess gränser och omgivningar har försvunnit bakom det osynliga. Det är som om allt detta stod framför en liten hylla vars dörr är stängd. Om en ytterst liten öppning, lik ett nålsöga, skulle bli synlig där, skulle man se att det som befinner sig långt borta är alldeles nära, medan det som är nära står precis bakom, utan något mellanrum. Dessa ting befinner sig alltså visserligen vid avståndets yttersta gräns, men det osynliga träder plötsligt fram lysande inför ögonen. Då tycks allt vara samlat och närvarande på samma plattform.

En fin aspekt av den konstnärliga kompositionen

Nu ska vi behandla ännu en aspekt av den konstnärliga samstämmighet och komposition som återfinns i Koranens scener. Hittills har diskussionen om den konstnärliga kompositionen och dess harmoni gällt bilder och scener som kan ses; dessutom har det varit fråga om en fulländad konstnärlig komposition som kunde återfinnas i någon del av bilden eller i hela bilden. Men Koranens mirakulösa natur och storhet kan inte stanna här. Ibland framträder den som en inramad bild eller som en scen i rörelse. Ibland smälter allting samman och skapar en enda melodis förtrollning, som omsluter allt runt omkring. Den verkan som uppstår därav framträder i följande exempel. Till exempel:

(Arabiska**********)

Vid förmiddagen, vid natten när den blir djup. Din Herre har inte övergett dig och Han är inte missnöjd med dig. Det som kommer är bättre för dig än det som har gått. Din Herre ska snart ge dig så att du blir nöjd. Fann Han dig inte faderlös och gav dig sedan en tillflykt? Han fann dig vilsen och visade dig vägen. Han fann dig fattig och gjorde dig oberoende. Förtryck därför inte den faderlöse, kör inte bort tiggaren och tala om din Herres välsignelser. (Sura ad-Duha: 1–11)

I de nämnda verserna framträder en samlad atmosfär av nåd och barmhärtighet, oro och hjälplöshet. Fram till den nämnda versen har en melodi av barmhärtighet och frikostighet, sorg och förtvivlan skapats, likt den förödande klangen från hjärtats lyras finaste strängar. Vid framställningen av budskapet har en passande blandning av milda och vemodiga toner använts, där oroens sorgsna melodi ljuder oavbrutet. Denna melodi omges av middagstiden och natten, som breder ut en svart gardin. Middagstiden är den bästa tiden mellan natt och dag. Natten har valts som symbol för sorg och smärta. Liksom natten täcker allt med ett tunt mörker, har även den sorgens skira slöja som kallas föräldralöshet och fattigdom täckt Guds ädle Sändebud. Sedan dras slöjan långsamt undan, och lyckans morgon blir allt ljusare och når middagstiden.

(Arabiska**********)

Din Herre har inte övergett dig. Han är inte heller missnöjd med dig. Det som kommer är bättre än det som har gått. Din Herre ska snart ge dig något som gör dig glad.

Detta glada budskap förkunnas. På så sätt har bilden fulländats i alla avseenden: miljö, situation, färg, stil samt liknelser och bildspråk.

b. Lyssna nu till en annan sorts melodi. Både dess bakgrund och själva bilden är av ett annat slag.

(Arabiska**********)

Vid de hästar som rusar fram med frustande andedräkt, vid dem som slår gnistor med hovarna, vid dem som gör räder i gryningen och virvlar upp damm, och som tränger in mitt i fiendeleden. Människan är sannerligen otacksam mot sin Herre, och hon är själv ett vittne till detta. Hon älskar rikedom innerligt. Vet hon inte att det som finns i gravarna ska lyftas upp och att det som finns i hjärtan ska blottläggas? Den dagen är deras Herre fullt underrättad om vad som ska ske med dem. (Sura al-Adiyat: 1–11)

Tonfallet och rytmen i denna sura liknar dem i sura an-Nazi’at. Men här är hårdheten och skärpan mycket större än i an-Nazi’at. Dessutom märks förekomsten av strävhet, fruktan, vrede och larm. Denna sura står i full harmoni med platsen, tiden och situationen. När den döde stiger upp ur graven uppstår ett larm, och allt det fördolda i hans inre kommer att blottläggas och göras synligt. Här har en särskild hårdhet skapats, som helt överensstämmer med en miljö präglad av otacksamhet, arrogans och trångsynthet. När behovet av en passande bakgrund för denna fulländade skönhet gör sig gällande, väljs en lika tumultartad miljö, och denna bakgrund skapas av de snabba hästarnas hovtramp och frustningar. De kastar sig över fienden i gryningen. Bilden och bakgrunden, och bakgrunden och bilden, smälter på ett underbart sätt samman till en enhet. Så blir hela bilden, med alla sina delar, förskönad.

C. Vi har tidigare diskuterat två bakgrunder till bilderna. Båda är självständiga och sinsemellan olika. Ändå har de två bildernas färg och stil likheter med varandra. En bakgrund är inte alltid begränsad till samma färg och stil, utan kan ha olika former och färger, och bilden som finns i den blir på motsvarande sätt varierad. Till exempel:

(Arabiska**********)

Vid natten när den sveper in, vid dagen när den lyser upp, och vid Honom som har skapat man och kvinna! Sannerligen är era strävanden olika. Den som ger och visar taqwa samt håller det bästa för sant, honom ska Jag göra vägen till lyckan lätt. Men den som är snål och sorglös samt håller det bästa för lögn, honom ska Jag göra vägen till olyckan lätt. När han störtar i fördärvet kommer hans rikedom inte att vara honom till någon nytta. Det är Vår uppgift att visa vägen, och Vi äger det första livet och det kommande. Därför har Jag varnat er för den flammande elden. Ingen annan än den uslaste kommer att träda in i den: den som förnekar sanningen och vänder sig bort. Den gudfruktige ska hållas borta från den, han som ger av sin rikedom för att rena sig själv och inte för att återgälda någon annans välgärning, utan endast för att söka sin högste Herres välbehag. Han kommer snart att bli nöjd. (Sura al-Layl: 1–21)

I den bild som har målats upp i denna sura finns både vitt och svart, det vill säga synd och dygd. Där sägs: ”den som ger och visar taqwa”, och parallellt med detta sägs också: ”den som är snål och sorglös”. På samma sätt sägs: ”Jag ska göra vägen till lyckan lätt”. Likaså sägs, tillsammans med ”den olycklige som förnekar sanningen och vänder sig bort”: ”den gudfruktige som ger av sin rikedom för att rena sig själv”. På detta sätt har hela bildens bakgrund valts i vitt och svart.

Å ena sidan sägs: ”Vid natten när den sveper in.” På motsvarande sätt sägs: ”Vid dagen när den blir upplyst och strålande.” Här har ordet ”al-Layl” kombinerats med ordet ”yaghsha”, medan ordet ”saja” används i sura ad-Duha. Detta har sannolikt gjorts för att tydligt framhäva nattens och dagens motsatta positioner. I uttrycket om man och kvinna tillhör de samma art, men står samtidigt i motsats till varandra. Därför kan man säga att denna bakgrund helt tjänar bilden.

Den ton och rytm som finns i sura al-Layl är mycket mer utvecklad än i sura ad-Duha. Men dess klang saknar hårdhet och djup smärta i sinnet. Det beror på att både framställningen och bakgrunden kräver det. Denna enhet och överensstämmelse är utan tvekan mycket storslagen.

Varaktigheten hos koraniska bilder

Nu ska vi behandla ytterligare en aspekt av den konstnärliga harmonin i Koranen.

När det gäller de scener och bilder som Koranen framställer räcker det inte att säga att det är tillräckligt att skapa en sådan harmoni mellan bildens och scenens olika delar och färger, och en sådan rytm i ton och takt, att den överensstämmer med sammanhanget eller huvudtemat. Man måste gå ett steg längre och sträva efter att ge scenen fulländning som tilltalande konstverk och skapa särprägel. För att hålla scenen levande i föreställningsvärlden är det nämligen nödvändigt att fixera tiden. Det märkliga är att den ädla Koranen också har tillgodosett detta behov på ett ytterst vackert och korrekt sätt.

Vissa scener som Koranen framställer försvinner på ett ögonblick, så att det inte ens finns tid att begrunda dem. Vissa bilder varar så länge att läsaren tror att scenen aldrig mer kommer att försvinna ur hans åsyn. Vissa bilder är rörliga och andra stilla; detta återfinns inom scenen. Dessutom återspeglas Koranens allmänna syfte där på samma sätt. En scens längd eller korthet åstadkoms genom en särskild metod. Alla de medel och verktyg som finns i den bidrar till att fullända scenens syfte och mål.

När vi nu träder in på detta nya område ska vi steg för steg lägga fram exempel på det:

1. Koranen vill framställa för människorna hur kort jordelivets tid är – något som gör människan likgiltig inför livet i det kommande. Koranen har framställt denna scen så här:

(Arabiska**********)

Framställ för dem liknelsen om det jordiska livet: det är som vatten som Vi sänder ned från himlen. Sedan spirar, genom dess förening med jorden, rankor och gräs ur marken. Därefter torkar det och flyger bort med vinden likt agnar. Allah har makt över allting. (Sura al-Kahf: 45)

Här nämns tre saker: 1. att vatten faller från himlen, 2. att fruktbarheten utvecklas genom vatten och jordens förening, och 3. att det därefter torkar och flyger bort med vinden likt agnar.

I dessa tre korta meningar sägs det helt enkelt att det jordiska livet har tagit slut i alla tre scenerna. Ack, så kort livet är!

Växternas hela utveckling beskrivs kortfattat. Ingenting har utelämnats. Däremot nämns inte det andra stadiet. Först nämns vattnet, som gör grödorna odlingsbara. Sedan mognar grödan efter en tid och torkar, varpå stråna och skräpet blåser bort med vinden. Man kan nu fråga sig: Vad har utelämnats utöver växternas andra stadium?

Alla beståndsdelar av den tydliga beskrivningen, betraktelsetiden och den estetiska harmonin i den nämnda versen har samlats. Framställningssättet är så tydligt och kraftfullt att ingenting återstår av det som avsågs att förmedlas och som behövdes för att det religiösa syftet skulle uppnås. Betraktelsetiden har fört denna bild till fulländning; den överskrider den estetiska harmonins gränser och skärper tankeförmågan.

För att beskriva denna scen kortfattat har man tagit hjälp av både ordens placering och konstnärliga medel. Ett exempel är det följande fa i ordet ”fa-khtalata” (****), som används för att uttrycka händelsernas följd. Denna bokstav återger hela scenen med fulländning och snabbhet. Redan genom detta fa framgår det att det fallande vattnet i själva verket inte förenas med marken, utan med de slingrande växter och den grönska som uppstår ur marken. Det har framställts på ett sätt som förverkligar den eftersträvade snabbheten.

2. Ett annat exempel av ungefär samma slag är följande vers. Betydelsen, syftet samt sättet och metoden att fånga uppmärksamheten är desamma, men det har framställts i en något annorlunda stil.

(Arabiska**********)

Vet att det jordiska livet inte är något annat än lek och förströelse, prydnad, inbördes skryt och tävlan i rikedom och avkomma. Det liknar regn vars gröna grödor gläder odlarna, men sedan torkar och blir gula inför dina ögon, varefter de blir till torrt skräp.

Bilden av den förgängliga världen som tecknas i denna vers liknar den i den föregående versen. Många kan tro att det inte finns någon skillnad mellan bilderna. I själva verket finns det en fin skillnad mellan dessa två verser. Den består i att de otrognas skäl till att ge världen företräde är att de finner en miljö som liknar lek och skämt, där alla medel för nöje och förlustelse finns inom räckhåll och kan uppnås med endast liten ansträngning. Man kan tävla med varandra i rikedom och antal. Allah säger: Det som de otrogna är upptagna med och som de föreställer sig att de kan njuta av under ett långt liv är i själva verket mycket kortvarigt och förgängligt. Det liknar regn som gör jorden bördig och frambringar olika slags frukter; odlarna gläder sig, men det visar sig att dessa växter efter en viss tid torkar och blåser bort med vinden likt torrt skräp. Sådan är också världens tillstånd.

Bland de verser i Koranen som vid första anblicken verkar vara likadana finns subtila skillnader, likt den skillnad som diskuterats ovan. Skillnaden mellan två verser som ser likadana ut blir då tydlig. Denna skillnad kan naturligtvis vara antingen allmän eller betydelsefull. Genom dessa verser utförs inte bara dawah-arbete, utan de är också bärare av konstnärlig skönhet och elegans. Dessutom ger de subtila skillnaderna upphov till nyhet och räknas samtidigt som en egen form.

3. I de två föregående exemplen såg vi hur framställningen förkortades genom att det andra tillståndet utelämnades. Nu ska jag emellertid lägga fram ett exempel där världslivet, liksom i det föregående exemplet, har framställts i förkortad form. Denna förkortning är dock ännu större än i det tidigare exemplet. Här har världslivets två tillstånd, dess början och slut, förenats i ett enda ögonblick. Samtidigt har det visats hur lång tiden från världens början till dess slut är. Allah säger:

(Arabiska**********)

Begäret efter överflöd håller er sysselsatta och likgiltiga, tills ni möter gravarna. (Sura at-Takāthur: 1–2)

Den bild som framställs i denna vers är en bild av livets gränser. Det börjar med sökandet efter rikedom och överflöd och slutar i graven. Hur skulle man genom beskrivning eller tanke kunna teckna en mer kortfattad och begränsad bild av livets slutgräns än denna? En annan sida av denna bild är att även den tid som sträcker sig från livets början till dess slut förbrukas i världsligt lek och tidsfördriv. Genom att använda ordet ”hattā” (***) har det klargjorts var gränsen ligger vid slutet av dess varaktighet. Trots denna mycket korta tid ägnar sig människan åt onödiga saker, fastän hon vet att hennes liv är ytterst kort. Med två korta verser har hela syftet framställts på ett vackert och träffande sätt.

4. Även följande vers handlar om ett liknande ämne, men dess syfte är ett annat.

(Arabiska**********)

Hur kan ni förneka Allah? Ni var livlösa, och Han gav er liv. Sedan ska Han låta er dö, därefter ska Han ge er liv igen. Sedan ska ni återvända till Honom. (Sura al-Baqara: 28)

I fyra delar av samma vers beskrivs skapelsens fyra tillstånd. Det första tillståndet är tillståndet före skapelsen, det andra gäller tillvaron i det jordiska livet efter skapelsen, det tredje tillståndet är att man en dag med säkerhet måste lämna denna jord, och det fjärde tillståndet är att det efter det jordiska livet finns ett annat liv där alla måste inställa sig.

Tillståndet före det jordiska livet kallas azal. Tillståndet och vistelsen efter att man fått existens har fastställts; det kallas hayat eller liv. Därefter kommer döden, och efter döden börjar livet i det kommande. För korthetens skull uttrycks de fyra tillstånden endast med fyra ord. Men tankeförmågan uppfattar detta som en mycket lång tid, medan denna långa tid för den Väldiga makten endast är som ett ögonblick. Den Allsmäktiga makten säger bara till något: ”Bli!”, och genast blir det till. Denna snabbhet framställs ännu tydligare, särskilt när Han låter denna långa tid rymmas inom tiden för ett ögonblick. Hur kan man då förneka Allah? Och hur kan man trotsa Honom? Han är den som från början äger allt som tillhör er. Och till slut kommer Han fortfarande att vara Ägaren. Och till Honom ska ni återvända.

I nästa vers fullbordas denna förkortning:

(Arabiska**********)

Han är den som har skapat allt på jorden åt er. Därefter vände Han sig mot himlen och skapade den i sju skikt. (Sura al-Baqarah: 29)

På detta sätt skapade Han allt på jorden på ett ögonblick. Därefter vände Han sig mot himlen och skapade den på ett ögonblick, ordnad i sju skikt. I de verser i Koranen där detta ämne beskrivs ges en detaljerad skildring av himlarnas och jordens skapelse.

5. Hittills har scenerna förkortats med hjälp av sammanfattning. I vissa av dessa scener har förkortningen skett genom att ett mellanliggande tillstånd utelämnats, och på andra ställen genom att ett tillstånd låtits gå in i ett annat. Nu ska vi lägga fram ett exempel på en sådan förkortning där naturens konstnär i sitt skickliga konstverk har uppvisat en vacker konst, utförd med hjälp av en mycket kraftfull pensel. Genom penselns spridda beröringar har en oförglömlig bild trätt fram med sådan lyskraft att man, när man betraktar den, tycker att ingenting fanns här. När fantasin riktar blicken mot denna duk får man genast intrycket att ingenting fanns där.

(Arabiska**********)

Den som sätter någon annan vid Allahs sida är lik en som störtar ned från himlen, varefter en fågel som äter döda djur snappar upp honom och för bort honom, eller som vinden för bort och kastar på en avlägsen plats. (al-Hajj: 31)

Se hur snabbt detta sker: att störta ned från marken, att genast bli bortförd av en rovfågel som snappar upp honom, eller att vinden för bort honom och kastar honom långt borta. Då återstår en sådan bild framför ögonen att det verkar som om ingenting någonsin hade funnits här.

Tänk ett ögonblick: vilken hemlighet döljer sig i snabbheten med vilken han snappas upp och förs bort? Hemligheten är att ingen ska tro att avgudadyrkarna har någon fast plats eller varaktighet. Ändå har de fått en plats på jorden för en kort tid. Det spelar ingen som helst roll hur deras härkomst ser ut, hur mycket ära och prakt de åtnjuter, hur deras stam är uppdelad i grenar eller hur många anhängare de har. De kommer från en okänd plats och försvinner sedan på ett ögonblick till ännu en okänd plats. Att slå sig ned och bli kvar i det jordiska livet är inte deras lott.

Nu ska vi lägga fram några mer utförliga bilder.

Utförliga bilder

1. Vi har behandlat den vers där det sägs att regnvattnet faller från himlen. Därefter gror olika slags växter ur marken. Så småningom mognar och torkar de och förvandlas till strå och skräp, som vinden för bort. Hela scenen har framställts på ett ögonblick. Nu ska vi se hur en sådan scen på många ställen har beskrivits utförligt och steg för steg. Det sägs:

(a)

(Arabiska************)

Han är Allah, som sänder vindarna, och de driver molnen. Sedan sprider Han molnen över himlen som Han vill och låter dem ligga i lager. Därefter ser du regnet komma ut ur dem. Han låter det nå de av Sina tjänare som Han vill, och då gläder de sig. (Sura ar-Rum: 48)

Denna vers hör till det första stadiet, där det berättas hur regnvattnet når marken. Regnmolnen svävar i luften på himlen. När Allah vill gör Han dem tunga, och de faller ner på marken som regn. Människorna är först förtvivlade, men blir sedan glada när de ser regnet. Låt oss nu se vad som händer efter regnets fall?

(b)

(Arabiska************)

Ser du inte att Allah sänder ner vatten från himlen och genom det låter grödor av olika färger växa? Sedan torkar de och du ser dem bli gula. Därefter förvandlar Allah dem till torrt skräp. I detta finns sannerligen en påminnelse för de förståndiga. (Sura az-Zumar: 21)

Se hur allt här sker långsamt och gradvis. Vattnet faller från himlen, men marken börjar inte genast gro. I stället rinner vattnet genom floder eller bäckar. (På arabiska: ”Sedan frambringas grödor ur det.”) Dessa förändras i olika färger. Färgförändringen kräver tid. Sedan börjar de svaja, mognar så småningom och antar en gul färg. Det är uppenbart att detta tillstånd inträder efter att en viss tid har förflutit, vilket ordet ”thumma” visar. Meningen ”sedan görs det till torrt skräp” visar att även söndersmulandet sker under en viss tid. Här används ett verb i nutid eller futurum. På andra ställen sägs det att det ”har blivit söndersmulat” och att det ”blir söndersmulat”, vilket betyder att det sönderfaller av sig självt, utan någon annans ingripande. Här sägs att det görs till torrt skräp och förblir i det tillståndet. Men på ett annat ställe sägs: ”vinden för det bort.” Därefter finns inget spår kvar av det.

Hemligheten bakom denna långsamhet, jämnhet och utdragenhet är att versen handlar om de välsignelser som Allah har skänkt. Därför beskrivs välsignelsen steg för steg och långsamt, så att betraktarna i lugn och ro kan skåda denna scen och dra nytta av den, utan att någon önskan lämnas ouppfylld. Det är enbart av denna anledning som scenen har gjorts utdragen.

2. Se en annan scen, där den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare liknas vid en åker och dess gröda:

(Arabiska************)

Sådana var deras egenskaper i Torah, och i Evangeliet beskrivs de som en planta som skjuter upp sina skott. Sedan blir den stark och kraftig och reser sig stadigt på sin stjälk, till odlarens glädje, för att Allah genom dem ska väcka de otrognas vrede. (Sura al-Fath: 29)

Skörden på det fält som nämns i denna vers torkar inte och splittras för att sedan blåsa bort med vinden. Den förblir i stället stadig och orubblig. Detta är en bestående bild. Den försvinner aldrig ur sinnet och tanken. Det är en bild som lämnar ett långvarigt intryck i sinnets och tankens värld.

Här behöver vi uppmärksamma en sak: bilden är visserligen långvarig, men dess inledande delar äger rum snabbt. Så snart ett frö sås på ett fält gror det och blir mycket snart till ett väldigt träd. Det dröjer inte länge. Sedan når det en punkt där det står stadigt på sin egen stjälk. Detta var muslimernas första tillstånd. För det första dröjde de inte med att anta islam. För det andra förblev de fasta i detta tillstånd. När deras tillstånd hade nått sin fulländning inleddes ingen ytterligare förändring där.

3. I den scen vi nämnde tidigare framställdes människans hela liv, det vill säga från början till slut, i en bild som tog slut på ett ögonblick. Nu ska vi se en annan scen, inte hela livet utan en särskild del av det, men en del som sträcker sig över betydligt längre tid. Det sägs:

(Arabiska************)

Jag har skapat människan av jordens finaste beståndsdel. Sedan placerade Jag henne som en sädesdroppe i en trygg och skyddad boning. Därefter skapade Jag sädesdroppen till en blodklump. Sedan förvandlade Jag blodklumpen till en köttklump, och därefter skapade Jag ben ur denna köttklump. Sedan klädde Jag benen med kött och till sist frambringade Jag henne i en annan gestalt. Välsignad är Allah, den bäste av skapare.

Se hur lång framställningen av endast ett kapitel i människans liv är. Här belyses tiden från befruktningen till tiden före födelsen. Den vägledning och förmaning som förmedlas genom detta är tillräcklig för att påverka varje samvete. Därför kan man säga att denna utförlighet inte är olämplig här.

4. Bland de scener som har framställts på ett utdraget sätt finns scenerna från Uppståndelsens dag och straffet i helvetet. När saken har fastställts och det blir nödvändigt att skildra den, framställs den med hjälp av en utdragen bild. Detta för att bilden ska kunna påverka varje människas tankar och medvetande och för att dess fruktansvärda konsekvens ska kunna lämna ett avtryck på samvetet.

Olika metoder och medel har använts för att förlänga vissa bilder. Nedan presenterar jag några exempel på detta. Om jag inte hade befarat att bokens omfång skulle öka, skulle jag ha lagt till ett separat kapitel om detta ämne.

[4.1] Ibland framställs en scen med sådana ord och på ett sådant sätt att den ger en känsla av upprepning, för att scenen ska kunna presenteras på ett utdraget sätt. Till exempel:

(Arabiska************)

De som förnekar Våra tecken ska Jag snart låta brinna i Elden. När elden har bränt deras hud ska Vi ersätta den med ny hud, så att de kan känna straffet fullt ut. (Sura an-Nisā: 56)

I denna vers framställs en skräckinjagande scen. Fantasins öga betraktar gång på gång denna scen och fylls av fruktan och rädsla. När oro och bekymmer tilltar börjar den upprepas gång på gång. Detta beror på att denna skrämmande bild hindrar nafs när det försöker överskrida gränserna och uppmuntrar det att lyda Allah.

[4.2] Ibland skapas utdragenhet genom ordens ordningsföljd och struktur. Till exempel berättas en händelse, varefter en del av den beskrivs i detalj. Det sägs:

(Arabiska************)

Förkunna ett plågsamt straff för dem som samlar på guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg. Den dag då detta ska hettas upp i Jahannams eld och deras pannor, sidor och ryggar ska brännmärkas med det, ska det sägas: ”Detta är vad ni samlade på er. Smaka därför i dag följderna av det ni samlade på er.” (At-Tawba: 34–35)

Först förs en allmän diskussion om straffet med orden ”förkunna för dem ett plågsamt straff”. Berättelsens gång avbryts för en kort stund, så att åhöraren kan förbereda sig mentalt på att höra den detaljerade beskrivningen av straffet. Därefter beskrivs straffets art och beskaffenhet utförligt. För att rikta uppmärksamheten mot mängden guld och silver används ord i plural i stället för dualis. På så sätt framhävs deras stora mängd. På samma sätt används ett uttryck i stället för ett annat. Lägg märke till att när guldet och silvret hettas upp i elden smälter det inte bort; med detta inleds ett plågsamt straff. Först brännmärks pannorna med det. När brännmärkningen av pannan är avslutad förs nu de två armarna fram, och även brännmärkningen av dem avslutas. Ni kanske tror att straffet tar slut här. Vänta. Scenen är inte slut här. Nu framträder i föreställningsvärlden hur flera grupper efter varandra utsätts för straffet och hur det upprepas gång på gång. Och det sägs:

Detta är vad ni samlade på er. Smaka därför i dag följderna av det ni samlade på er. (Sura At-Tawba: 25)

Ibland blir en scen utdragen genom den detaljerade beskrivningen av händelsernas förlopp och genom deras antal. Samtidigt uppstår även en känsla av upprepning bland de ord som används där. Som i denna ädla vers:

(Arabiska************)

Dessa två motparter tvistar om sin Herre. För dem som är otrogna har därför kläder av eld tillverkats. Kokande vatten ska hällas över deras huvuden, så att allt som finns i deras magar och deras hud smälter bort. Och för dem finns järnhammare. Varje gång de, plågade till det yttersta, vill ta sig ut ur Jahannam ska de föras tillbaka dit. Det ska sägas: ”Smaka på bränningens plåga.” (Sura Al-Hajj: 19–22)

Detta är en fruktansvärd scen som beskrivs i denna vers, fylld av tumult och upprepning. På ena sidan kläder av eld, på den andra kokande hett vatten som ska hällas över deras huvuden, så att allt inuti deras magar och deras hud smälter bort. Om någon, plågad till det yttersta, försöker fly, ska han genast slås med järnhammare och föras tillbaka till sin tidigare plats, och det ska sägas: ”Smaka på bränningens plåga.” Denna bild speglas gång på gång i föreställningens spegel. Särskilt de otrogna försöker ta sig ut, men de slås och drivs tillbaka in. Det verkar som om denna scen utspelar sig framför åhörarnas och läsarnas ögon.

[4.4] Ibland stoppas all aktivitet i en scen för att förlänga den. Föreställ er till exempel en orättfärdig man som står på Uppståndelsens fält, helt ensam. Om och om igen uttrycker han skam och sorg. När ni ser honom kanske ni säger: ”Käre bror, sluta! Vad tjänar det till att fortsätta uttrycka skam och sorg nu?” Scenen utspelar sig under mycket kort tid, men för er känns den mycket lång. Som till exempel:

(Arabiska************)

Den orättfärdige kommer den dagen att säga medan han biter sina båda händer: ”Ack, om jag ändå hade följt Sändebudet! O, om jag ändå inte hade tagit den och den till vän! Efter att påminnelsen hade kommit till mig, ledde han mig bort från den.” Satan bedrar människan när tiden är inne. (Sura al-Furqān: 27–29)

I den nämnda versen skildras en otrogen människas ånger över sina handlingar i det förflutna. Samtidigt ljuder en så klagande smärtans melodi att scenens utdragenhet träder fram av sig själv. Orden är få, inte många. Men när den upphör och därigenom skapar en utdragen känsla av avsky, vrede och sorg, kan ingen förbli utanför dess påverkan. Det var i själva verket just detta som var dess syfte och mål. Det bör påpekas att platsen och tiden för den brottsliges bekännelse av sitt brott har smält samman med sorgen och skammen. Föreställ er att en grupp brottslingar kommer att tillfrågas:

(arabisk text) Varför hamnade ni i helvetet? (Sura al-Muddaththir: 42)

De kommer att svara: (arabisk text)

De kommer att säga: ”Vi brukade inte förrätta bönen, vi brukade inte ge de behövande mat, vi brukade delta i kritik tillsammans med kritikerna, och vi brukade förneka vedergällningens dag, ända tills vissheten om detta blev fast (det vill säga fram till döden).” (Sura al-Muddaththir: 43–47)

Brottslingarna kunde ha nöjt sig med att säga: ”Vi brukade inte tro och vi höll det för lögn.” Men även i förlängningen av tiden för bekännelsen av brottet har en särskild skönhet skapats.

[4.5] Ofta kan man också se att alla de tidigare nämnda medlen används för att förlänga en scen. Till exempel kan man ta hjälp av ordens komposition och klang, eller av en detaljerad skildring av händelsen, eller ibland genom att låta scenen stå stilla. Lägg märke till följande exempel:

(Arabiska************)

När det blåses i basunen med en enda stöt. Då lyfts jorden och bergen upp och krossas till smulor. Den dagen ska Uppståndelsen äga rum. Den dagen ska himlen rämna och skingras, änglarna ska befinna sig vid dess utkanter och åtta änglar ska bära din Herres tron ovanför sig. Den dagen ska ni föras fram. Ingenting av er kommer att vara fördolt. (Sura al-Haqqa: 13–18)

(Arabiska************)

Den vars gärningsbok ges i hans högra hand kommer att säga: ”Här, läs min gärningsbok! Jag visste att jag skulle ställas till svars.” Därefter kommer han att leva ett lyckligt liv i det höga paradiset. Dess frukter kommer att hänga lågt. ”Ät och drick med tillfredsställelse som belöning för det ni sände framför er under de gångna dagarna.”

(Arabiska************)

Den vars gärningsbok ges i hans vänstra hand kommer att säga: ”Ack! Om jag ändå inte hade fått min gärningsbok! Om jag ändå inte hade fått veta vad min räkenskap var! Ack, om min död ändå hade varit slutet! Mina rikedomar gjorde ingen nytta för mig. Min makt gick också förlorad.” Det ska sägas till änglarna: ”Grip honom och sätt en halsboja på honom. Kasta honom sedan i helvetet. Bind honom därefter med en kedja på sjuttio gaz.” Han trodde sannerligen inte på den Allsmäktige Guden och uppmanade inte till att ge den fattige mat. Därför har han i dag ingen vän här och ingen mat, utom var som flyter ur sår. Ingen äter det utom syndarna. (Sura al-Haqqa: 25–27)

Här har flera metoder använts för att framställa den nämnda scenen. Beskrivningen och förklaringen har förlängts, och även melodins efterklang är ganska lång. Vissa delar av scenen har gjorts statiska i stället för dynamiska. Även färgerna i hela scenen uppvisar en harmoni. Beskrivningen av kedjan på sjuttio gaz vidgar tanken. Allt detta kräver i själva verket en utförlig framställning.

5. Där motsatta ämnen behandlas, exempelvis där det jordiska livet jämförs med livet efter detta, har dessa scener framställts utförligt. Några av de följande verserna är exempel på detta:

(Arabiska************)

De rättfärdigas gärningar finns förvisso i Illiyyun. Vet du vad Illiyyun är? Det är en nedtecknad bok. Änglarna som står nära Allah bevittnar den. De rättfärdiga kommer sannerligen att leva i den högsta lycksalighet och sitta på troner medan de ser sig omkring. Du kommer att se tecken på välbehag i deras ansikten. De kommer att få dricka en ren dryck, förseglad med ett sigill. Dess sigill är av mysk. Om detta bör de tävlande tävla. Dess blandning är Tasnims vatten, en källa vars vatten de närmaste får dricka. (Sura al-Mutaffifin: 18–28)

(Arabiska************)

De brottsliga brukade förlöjliga de troende, och när de gick förbi dem blinkade de åt varandra. När de återvände till sina familjer återvände de också skrattande. Och när de såg de troende sade de: ”Dessa är sannerligen vilseledda.” Ändå hade de inte sänts för att vara de troendes väktare. I dag är det de troende som förlöjligar de otrogna.

I de nämnda verserna presenteras två långa scener. I den ena scenen är de som står nära Allah upptagna med att åtnjuta olika välsignelser, och i den andra visas hur de otrogna behandlade de troende i denna värld. Hur hade det blivit deras besatthet att skämta och håna de troende? Båda scenerna är långa, särskilt den andra. Dess avslutning är verkligen mycket gripande. Att förmedla just detta är det egentliga syftet här.

6. På de ställen i den ädla Koranen där de troende och deras goda gärningar skildras är scenen mycket lång. Denna längd påverkar samvetet starkt. I dessa verser uppmanas de som betraktar dem att delta tillsammans med de troende i den tillbedjan som skildras i scenen. Det finns många sådana exempel i Koranen. Här har vi endast lagt fram ett exempel.

(Arabiska**********)

I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen tecken för de förståndiga; de som minns Allah stående, sittande och liggande och begrundar skapelsen av himlarna och jorden. (De säger:) ”Vår Herre! Du har inte skapat detta förgäves. Ärad vare Du! Rädda oss från Eldens straff. Vår Herre! Den som Du låter träda in i Elden har Du sannerligen förnedrat, och de orättfärdiga har ingen hjälpare. Vår Herre! Vi har sannerligen hört en förkunnare kalla till tron: ’Tro på er Herre!’ Därför har vi trott. Vår Herre! Förlåt oss då våra synder, avlägsna våra brister från oss och låt oss dö tillsammans med de rättfärdiga. Vår Herre! Ge oss det som Du har lovat oss genom Dina sändebud och vanära oss inte på Uppståndelsens dag. Du bryter sannerligen inte Ditt löfte.” (Al Imran: 190–195)

(Arabiska**********)

Därefter besvarade deras Herre deras bön och sade: ”Jag låter inte någon av er, vare sig man eller kvinna, gå miste om någon ansträngning. Ni hör samman. De som utvandrade, drevs bort från sina hem och förföljdes på Min väg, samt de som kämpade och dödades, dem ska Jag sannerligen befria från deras synder och föra in i Paradiset, under vilket floder flyter. Detta är en belöning från Allah, och hos Allah finns den bästa belöningen.” (Sura Āl ʿImrān: 195)

Vem skulle kunna se denna djupt gripande och mäktiga scen, fylld av vördnad, utan att hans hjärta smälter och utan att han, likt dessa lärda, räknar sig till dem som lyfter sina händer inför sin Herre och därigenom når den yttersta höjden av ödmjukhet och underkastelse? Särskilt när de troendes uppoffringar beskrivs utförligt och det berättas att de väntar på belöningarna i det kommande livet. Den Allrahögste och Barmhärtige kan inte annat än besvara en sådan människas bön. Han kommer sannerligen att skänka henne det som Han har lovat att ge de troende.

Varje gång Koranen studeras med fullständig uppmärksamhet och intresse kommer otaliga sådana levande scener att kunna iakttas. När en läsare av Koranen studerar den med noggrann analys öppnas ständigt nya portar till kunskap och mysterier inför honom. Ordens och betydelsernas samstämmighet, rytmens och kompositionens skönhet, den förtrollande framställningen och dess hypnotiska verkan, ämnenas samband och sammanfogning, framställningens subtilitet och dess stil, den konstnärliga gestaltningen av händelserna, den fängslande melodin samt de nya formerna och metoderna för att framställa sambandet mellan den ena delen och den andra – allt detta har tillsammans fulländat Koranens mirakulösa och gåtfulla karaktär.

Åttonde kapitlet

Ämne: Händelserna som skildras i Koranen

Det bör hållas i minnet att berättandet av historier och berättelser inte är Koranens huvudsakliga syfte. Även om den använder sådant innehåll och en sådan stil som är nödvändig för att skriva berättelser och romaner, är det inte vårt egentliga mål att följa romanberättandets konstnärliga sida. Här är saken något annorlunda. Händelserna är ett av de medel som Koranen har tagit i bruk för att uppnå religiösa syften. Koranens huvudsakliga mål är att kalla till religionen, medan berättelserna är ett sätt att förmedla denna kallelse till människorna på ett tilltalande språk. Av samma skäl som Koranen har skildrat Uppståndelsens dag och belöningen i det kommande livet, lagt fram uppgiften om uppståndelsen efter döden och berättat liknelser och exempel för att förklara och belysa den religiösa lagen, har den också framställt berättelser. Syftet är att förmedla den religiösa kallelsen till människorna på ett tilltalande sätt.

Sanningen är att händelserna som skildras i Koranen och deras innehåll, genom sin egen stil och sin fulländning, har fört det religiösa syftet till dess fullbordan. (Längre fram kommer vi att beskriva dess former och exempel.) Men att de underordnas det religiösa syftet innebär inte att den konstnärliga sidan lämnas utan beaktande när händelserna framställs. Tvärtom har händelserna, samtidigt som de fullbordar det religiösa syftet, också antagit konstnärliga egenskaper. I själva verket är gestaltningen ett av de viktigaste medlen i Koranens beskrivning och framställning – en oumbärlig särskild egenskap i berättandet.

Vi har tidigare sagt att varje regel i al-Koranen tjänar både religiösa och konstnärliga syften och mål. Varje bild och scen som återges i al-Koranen förenar båda dessa egenskaper. Vi sade också att al-Koranens konstnärliga skönhet används för att påverka människans inre. Detta beror på att den religiösa känslan i människans inre uttrycks genom den konstnärliga skönhetens språk. Det bör framhållas att religion och konstnärlighet kompletterar varandra och har sin plats djupt i människans hjärta. Därför tar människans samvete emot detta först när den konstnärliga skönheten når sin högsta höjd och hennes intellekt och sinne samtidigt är beredda att svara på skönhetens harmoniska kallelse.

I kapitlet ”Konstnärliga bilder” presenterade vi två exempel på berättande bilder. Där målade naturen med sin pensel bilder som djupt berör och som omöjligen kan undgå att påverka människan. Vi lovade där att behandla detta mer utförligt. Nu ska vi försöka uppfylla det löftet, om Gud vill.

Syftet med och målet för de berättelser som återges i al-Koranen

Vi har tidigare sagt att olika händelser återges i al-Koranen med det enda målet att föra det religiösa syftet till fullbordan. Händelserna återges just för att uppfylla detta religiösa syfte. Koranen använder berättande bilder för att föra många mål fram till deras syfte, såsom erkännandet av uppenbarelsen och profetskapet, tawhid, att alla profeters religion är en och att sättet att förhålla sig till alla profeter är ett och detsamma, uppenbarelsen av Guds makt, det godas och ondas följder, tålamod och ståndaktighet, polyteism och otro, samt många andra mål.

1. Erkännandet av uppenbarelsen och profetskapet: Vi ska här behandla syftet med och målet för de händelser som återges i al-Koranen, inte för att uttömma deras omfattning och bredd. Ett av de viktigaste syftena med att återge händelser i al-Koranen är att erkänna uppenbarelsen och profetskapet samt att lägga fram argument för deras nödvändighet och betydelse.

Det bör påpekas att den ädle Profeten (frid över honom) i vanlig bemärkelse inte kunde läsa eller skriva. Han hade inte heller någon kontakt med vare sig judiska eller kristna lärda, genom vilken han skulle ha kunnat återge sådana händelser i Koranen. Många händelser återgav han utförligt, medan andra återgavs endast delvis, såsom berättelserna om Ibrahim (frid över honom), Yusuf (frid över honom) och Musa (frid över honom). Att dessa händelser behandlas i Koranen bevisar att de hade meddelats honom genom uppenbarelse. Koranen förkunnar detta tydligt. Så sägs det redan i början av sura Yusuf.

(Arabiska**********) Jag har uppenbarat denna Koran på arabiska, så att ni ska kunna förstå. (Sura Yusuf: 2)

(Arabiska**********)

Jag har berättat för dig den bästa berättelsen, genom att uppenbara denna Koran för dig. Du tillhörde tidigare sannerligen dem som saknade kunskap. (Sura Yusuf: 3)

Innan berättelsen om Moses återges i sura al-Qasas sägs det:

Jag återger för dig berättelsen om Moses och Farao på ett sanningsenligt sätt, för de troende. (Sura al-Qasas: 3)

Där denna berättelse avslutas sägs det:

(Arabiska**********)

Du var inte på den västra sidan när Jag gav Moses befallningen, och du var inte heller närvarande. Men Jag skapade många folk, och många tidsåldrar förflöt över dem. Du var inte heller bland Midjans folk när Mina uppenbarelser reciterades för dem. Men Jag var den som sände sändebud. Du var inte vid berget Tur när Jag kallade på Moses. Men detta var en nåd från din Herre, för att du skulle varna ett folk till vilket ingen varnare tidigare hade kommit, så att de skulle minnas. (Sura al-Qasas: 44–46)

När berättelsen om Maryam återges i sura Aal Imran sägs det:

(Arabiska**********)

Detta är ett av de osedda budskapen som Jag uppenbarar för dig. Du var inte närvarande när de drog lott om vem som skulle få ansvaret för Maryam, och du var inte heller närvarande när de tvistade med varandra. (Sura Āl ʿImrān: 44)

Innan berättelsen om Adam (frid vare med honom) återges sägs det i sura Ṣād:

Säg: ”Detta är ett stort budskap, från vilket ni har vänt er bort. Jag hade ingen kunskap om den högsta församlingen när änglarna tvistade. Det uppenbaras endast för mig att jag är en tydlig varnare.” (Sura Ṣād: 67–71)

Efter att berättelsen om Nūḥ (frid vare med honom) har återgetts i sura Hūd sägs det:

(Arabiska**********)

Detta är en berättelse om det fördolda som Jag uppenbarar för dig. Varken du eller ditt folk kände till den tidigare. (Sura Hūd: 49)

2. En och samma religion: I Koranen sägs det tydligt att alla religioner har sitt ursprung hos Allah. De troende är en enda umma eller gemenskap, och Allah är allas Herre. På många ställen i Koranen återges berättelserna om olika profeter. Att alla profeter hade en och samma religion är också ett syfte med islams kallelse. Därför återges profeternas berättelser på olika ställen i Koranen, med mindre variationer. Detta för att människorna ska förstå att alla profeter och sändebud sändes med samma uppdrag. Nedan ger vi några exempel. Det sägs:

(Arabiska**********)

Vi gav Mose och Aron urskillningens bok, ett ljus och en påminnelse för de gudfruktiga. De som fruktar sin Herre utan att se Honom och bävar inför Uppståndelsens dag. (Sura al-Anbiya: 48–49)

(Arabiska**********)

Detta är en välsignad påminnelse som Vi har uppenbarat; kommer ni då att förneka den? Och tidigare hade Vi skänkt Abraham hans rätta vägledning, och Vi kände honom väl. När han frågade sin far och sitt folk: ”Vad är dessa avgudabilder som ni har ägnat er åt att dyrka?” (Sura al-Anbiya: 51–52)

(Arabiska**********)

Och Vi räddade honom (Abraham) och Lot och förde dem till det land där Vi har lagt välsignelse för alla världar. Vi skänkte honom Isak och dessutom Jakob som en gåva, och Vi gjorde var och en av dem rättfärdig. Vi gjorde dem till ledare; de vägledde enligt Vår befallning. Och Vi uppenbarade för dem att göra goda gärningar, förrätta bönen och ge allmosan. De ägnade sig åt att dyrka Oss. (Sura al-Anbiya: 71–73)

(Arabiska**********)

Och Vi skänkte Lot visdom och kunskap. Och Vi räddade honom från den stad vars invånare ägnade sig åt skamliga handlingar. De var ett ont och olydigt folk. Vi lät honom omfattas av Vår nåd. Han var en av de rättfärdiga.

(Arabiska**********)

Och minns Noa, när han tidigare bad till Oss, och Vi besvarade hans bön. Sedan räddade Vi honom och hans familj från den stora nöden. Vi hjälpte honom mot det folk som förnekade Våra tecken. De var sannerligen ett ondskefullt folk, och därför dränkte Vi dem alla. (Sura al-Anbiya: 76–77)

(Arabiska**********)

Och minns David och Salomo, när de dömde angående åkern. När några människors får hade trängt in i den om natten, var deras dom inför Oss. Då lät Vi Salomo förstå detta avgörande, och Vi gav dem båda visdom och kunskap. Vi gjorde bergen och fåglarna underordnade David; de prisade Vår helighet och härlighet. Detta var något Vi gjorde. Och Vi lärde honom att tillverka rustningar åt er, så att de skulle skydda er i strid. Kommer ni då inte att vara tacksamma? (Sura al-Anbiya: 78–80)

(Arabiska**********)

Och Vi gjorde den kraftiga vinden underordnad Salomo. Den blåste på hans befallning mot det land som Vi hade välsignat. Vi har full kännedom om allting. Och bland djävlarna gjorde Vi några underordnade honom; de dök för hans räkning och utförde även andra arbeten. Vi höll dem under kontroll. (Sura al-Anbiya: 81–82)

(Arabiska**********)

Och minns Job, när han åkallade sin Herre och sade: ”Jag har drabbats av olycka, och Du är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.” Då besvarade Vi hans åkallan och avlägsnade hans lidande. Vi gav honom tillbaka hans familj och dessutom lika många med dem, som en nåd från Oss. Detta är sannerligen en påminnelse för dem som tillber. (Sura al-Anbiya: 83–84)

(Arabiska**********)

Och minns Ismael, Idris och Dhul-Kifl; de var alla tålmodiga. Jag lät dem ingå bland dem som fick del av Min barmhärtighet. De var alla rättfärdiga.

(Arabiska**********)

Och minns mannen med fisken; han gick bort i vrede och trodde att Jag inte skulle kunna gripa honom. Sedan ropade han i mörkret: ”Det finns ingen gud utom Du. Du är fri från brister, och jag är en syndare.” Då besvarade Jag hans åkallan och befriade honom från bekymret. På detta sätt befriar Jag de troende.

(Arabiska**********)

Och minns Sakarias, när han åkallade sin Herre: ”Min Herre! Lämna mig inte ensam. Du är den bäste arvtagaren.” Då besvarade Jag hans bön, skänkte honom Johannes och gjorde hans hustru möjlig att få barn. De brukade tävla i goda gärningar, åkalla Mig i hopp och fruktan och vara ödmjuka inför Mig.

(Arabiska**********)

Och minns den kvinna, det vill säga Maria, som bevarade sin kyskhet. Sedan blåste Jag in Min ande i henne och gjorde henne och hennes son till ett tecken för de troende.

De tror alla på samma religion som er, och Jag är er Herre. Tillbe därför Mig.

Detta är det egentliga syftet med att Koranens berättelser återges. Alla andra syften är sekundära och inte huvudsakliga.

3. Tron på Allah: Syftet med att berättelser återges i Koranen är inte enbart att bevisa att alla religioner har kommit från den ende och utan medhjälpare Allah, utan också att bevisa att grunden för alla dessa religioner är densamma. När alla profeternas berättelser sammanförs blir det tydligt att deras första budskap var iman billah, det vill säga tron på Allah. Så sägs det i sura al-A’raf:

(Arabiska**********)

Sannerligen sände Jag Noa till hans folk. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gudom än Honom. Jag fruktar för er straffet på en svår dag.” (Sura al-A’raf: 59)

(Arabiska********)

Till Ad-folket sände Jag deras broder Hud. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gudom än Honom. Fruktar ni då inte?”

(Arabiska**********)

Till Thamud-folket sände Jag deras broder Salih. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gudom (ilah) än Honom. Ett tydligt bevis från er Herre har kommit till er.”

(Arabiska***********)

Jag sände deras broder Shuʿayb till folket i Madyan, och han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gudom än Honom.” (Sura al-Aʿraf: 85)

Det råder inget tvivel om att tawhid är kärnan eller grunden bland de islamiska trosföreställningarna. Alla de ärevördiga profeterna var förkunnare av tawhid. Eftersom deras mål alla var detsamma finner man också en överensstämmelse mellan deras berättelser.

4. Alla profeter och sändebud förkunnade på samma sätt: Av den föregående diskussionen framgår också att varje profets sätt att förkunna var ett och detsamma. Även det sätt på vilket varje profets folk behandlade honom var nästan likadant. Detta beror på att alla profeternas religioner är uppenbarade av den Allsmäktige Allah och att alla religioners grund är densamma. Därför har profeternas berättelser på de flesta ställen återgetts tillsammans, och redogörelser för deras likartade handlingar har upprepats. Så sägs det i sura Hud:

(Arabiska**********)

Sannerligen sände Jag Nuh till hans folk. (Han sade till folket:) ”Jag är sannerligen en tydlig var­nare för er. Ni ska inte tillbe någon annan än Allah. Jag fruktar nämligen för er straffet på en plågsam dag.” Då sade de otroende hövdingarna och de ledande personerna i hans folk: ”Vi betraktar dig endast som en människa lik oss. Och vi ser ingen följa dig förutom de av oss som är fattiga och enfaldiga. Dessutom har du ingen överlägsenhet över oss; vi anser dig tvärtom vara en lögnare.”

Nuh (frid vare med honom) sade: (arabiska***********)

O mitt folk! Jag begär ingen rikedom av er. Jag begär endast min lön från Allah. (Sura Hud: 29)

Noas folk sade:

(Arabiska***********)

”O Noa! Du tvistar med oss och grälar mycket med oss. För nu över oss det straff som du varnar oss för, om du är sanningsenlig.” (Sura Hud: 32)

(Arabiska***********)

Och till folket ʿAd sände Vi deras broder Hud. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gud än Honom. Ni är alla lögnare. O mitt folk! Jag begär ingen lön av er; min lön finns endast hos Honom som har skapat mig. Förstår ni då inte? O mitt folk! Be er Herre om förlåtelse och vänd er till Honom. Han ska sända regn över er från himlen och ge er ytterligare styrka. Bli därför inte som syndarna.” De sade: ”O Hud! Du har inte kommit till oss med något bevis, och därför kan vi inte överge våra gudar på ditt ord. Vi kan inte heller tro på dig. Vi tror snarare att någon av våra gudar har drabbat dig med något ont.” Hud sade: ”Jag tar Allah till vittne, och även ni ska vara vittnen, att jag inte har något att göra med dem som ni sätter vid Hans sida. Gör därför alla gemensamt vad ni kan för att skada mig och ge mig ingen frist. (Hud: 50–55)

(Arabiska***********)

Och till folket Thamud sände Vi deras broder Salih. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan gud än Honom. Han har skapat er av jorden och låtit er bosätta er på den. Be därför Honom om förlåtelse och vänd er till Honom. Min Herre är nära och besvarar böner.” De sade: ”O Salih! Tidigare hade vi stora förhoppningar på dig. Förbjuder du oss nu att dyrka det som våra fäder och förfäder dyrkade? Vi hyser emellertid ett sådant tvivel om det som du kallar oss till att våra hjärtan inte alls kan acceptera det.” (Sura Hud: 61–62)

5. Tråden som förenar religionen hos alla profeter och sändebud: Ett annat syfte med att återge berättelser i Koranen är att visa att religionen hos den ädle Profeten (s) och religionen hos alla tidigare profeter, däribland Ibrahim (a), är sammanbundna genom samma tråd. Särskilt att bevisa att sambandet mellan religionen hos Israels barn och Muhammads umma är starkare än sambandet med andra profeters religion. Därför antyds detta på de ställen i Koranen där berättelserna om Ibrahim (a) och Isa (a) återges. Till exempel:

Detta är skrivet i de tidigare Skrifterna, särskilt i Abrahams och Moses skrifter. (Sura al-Aʿla: 18–19)

(Arabiska***********)

Har det inte meddelats honom vad som finns i Moses bok och i Abrahams bok, han som fullgjorde sitt ansvar? I Skriften står det att ingen människa ska bära någon annans synd. (Sura an-Najm: 36–38)

(Arabiska***********)

De människor som följde Abraham, liksom denna profet och de som tror på honom, är de närmaste Abraham. Och Allah är de troendes vän. (Sura Āl ʿImrān: 68)

Er stamfader Abraham. Det var han som gav er namnet muslimer. (Sura al-Hajj: 78)

(Arabiska***********)

Efter dem sände Jag Maryams son Isa. Han bekräftade den tidigare uppenbarade Torah. Och Jag gav honom Injil. I den finns vägledning och ljus. Den bekräftar den tidigare Skriften, Torah, ger vägledning och är vägledning och förmaning för de gudfruktiga. Injilens folk bör döma enligt det som Allah har uppenbarat däri. De som inte dömer enligt det som Allah har uppenbarat är syndare. Och till dig har Jag uppenbarat den sanna Skriften, som bekräftar de tidigare uppenbarade Skrifterna och vakar över deras innehåll. (Sura al-Māʾida: 46–48)

6. Profeternas och budbärarnas framgång och lögnarnas undergång: Ett annat syfte med att återge berättelser i Koranen är att lyfta fram de ädla profeternas framgång och lögnarnas undergång. Så att detta blir en tröst för den ädle Profeten (s), och även en tröst och förebild för dem som kallar människor till trons väg. Det sägs:

(Arabiska***********)

Jag har berättat för dig om alla profeternas och budbärarnas berättelser, genom vilka Jag har stärkt ditt hjärta. Och på detta sätt har den stora sanningen samt en förmaning och påminnelse för de troende kommit till dig. (Sura Hud: 120)

Överallt i den ädla Koranen där profeterna och deras framgång nämns, nämns omedelbart därefter även slutet för de otrogna avgudadyrkarna som förnekade profeterna. Till exempel:

(Arabiska***********)

Vi sände Nuh till hans folk. Han stannade hos dem i niohundrafemtio år. Sedan dränkte och förgjorde översvämningen dem, eftersom de var syndare. Därefter räddade Jag Nuh och dem som befann sig ombord på arken, och Jag lät arken vara ett tecken för alla världens folk.

(Arabiska***********)

Minns Ibrahim, när han sade till sitt folk: Tillbe Allah och frukta Honom. Detta är bäst för er, om ni förstår. (Sura al-Ankabut: 16)

(Arabiska***********)

Jag sände Lot. När han sade till sitt folk: ”Ni begår en sådan skamlös handling som ingen på jorden före er har begått. Ägnar ni er åt sexuella handlingar med män, ägnar ni er åt rån och begår ni förkastliga handlingar i era sammankomster?” Hans folk svarade honom endast: ”Frambringa Allahs straff över oss, om du är sanningsenlig.” … När de utsända änglarna kom till Lot blev han bedrövad på grund av dem och hans hjärta trängdes samman. De sade: ”Var inte rädd och sörj inte. Vi ska sannerligen rädda dig och din familj, med undantag för din hustru. Hon kommer att vara bland de förintade. Vi ska låta ett straff från himlen drabba invånarna i denna stad på grund av deras syndfullhet.” Och Jag har lämnat ett tydligt tecken i detta för dem som har förstånd.

(Arabiska***********)

Jag sände deras broder Shuʿayb till folket i Madyan. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah, hoppas på den yttersta dagen och sprid inte fördärv på jorden.” Men de beskyllde honom för lögn. Därefter drabbades de av en jordbävning och blev liggande framstupa i sina hem. (Al-ʿAnkabūt: 36–37)

(Arabiska***********)

Jag förintade folket ʿĀd och Thamūd. Deras tillstånd har blivit känt för er genom att ni ser deras bostäder. Satan gjorde deras gärningar tilltalande för dem och hindrade dem från att följa den rätta vägen, trots att de hade insikt. Jag förintade Qārūn, Farao och Hāmān. Mūsā kom till dem med tydliga tecken, men de ägnade sig åt högmod och arrogans; ändå kunde de inte segra. Jag grep var och en av dem på grund av deras synd. Över några av dem sände Jag en våldsam vind med stenar, några träffades av åskan, några lät Jag uppslukas av jorden och några dränkte Jag. Allah gjorde dem inte orätt, utan de gjorde sig själva orätt. (Sura Al-ʿAnkabūt: 38–40)

7. Sanningen i de glada budskapen och varningarna: Ett annat skäl till att händelser återges i Koranen är att ge de troende glada budskap om paradiset och dess välsignelser samt bevisa deras sanningshalt, och att varna de otrogna för helvetet och dess lidanden samt bevisa detta. Såsom

det har sagts:

(O Profet!) Meddela Mina tjänare att Jag är den Allra Nåderikaste och ständigt förlåtande. Och Mitt straff är ytterst plågsamt. (Sura al-Hijr: 49–50)

Omedelbart efter denna vers berättas händelsen som bekräftar sanningen i fråga om förlåtelse och straff:

(Arabiska***********)

Berätta för dem om Abrahams gäster. När de kom till hans hus och sade: ”Frid vare med dig.” Han sade: ”Vi känner rädsla för er.” De sade: ”Var inte rädd. Vi ger dig det glädjande budskapet om en son med kunskap.” (al-Hijr: 51–53)

Därefter börjar Allahs barmhärtighet flöda fram i rikligt mått:

(Arabiska***********)

När de utsända kom till Lots hus sade han: ”Ni är ju främmande människor.” De sade: ”Nej, vi har kommit till dig med det som de tvistade om. Vi har kommit till dig med sanningen, och vi talar sanning. Gå därför iväg med hela din familj under nattens sista del, och följ inte efter dem. Ingen av er får vända sig om och se tillbaka. Gå dit ni har blivit befallda att gå.” Och Jag meddelade Lot att de skulle förintas fullständigt så snart morgonen grydde. (Sura al-Hijr: 61–66)

I de nämnda verserna behandlas barmhärtigheten över profeten Lot (frid vare med honom) och förintelsen av hans folk. Lite längre fram i samma sura sägs:

(Arabiska***********)

Invånarna i al-Hijr beskyllde sannerligen profeterna för lögn. Jag gav dem Mina tecken, men de vände sig bort från dem. De högg tryggt ut sina bostäder i bergen. Men en morgon drabbade ett fruktansvärt rop dem, och det de hade förvärvat kunde då inte vara till någon nytta för dem. (Sura al-Hijr: 80–84)

I dessa verser klargörs det plågsamma straff som lögnarna utsattes för. Det bevisas också att Allahs löfte är sant och verkställs. Dessa händelser har dessutom återgetts precis så som de ägde rum.

8. Redogörelse för de välsignelser som profeterna och sändebuden fick: I Koranen återges också berättelser för att beskriva de ynnestbevisningar och välsignelser som profeterna och sändebuden fick. Exempel på detta är berättelserna om David (frid över honom), Salomo (frid över honom), Job (frid över honom), Abraham (frid över honom), Maria och Jesus (frid över honom). Alla dessa berättelser har behandlats på olika ställen i Koranen och i denna sura. Det främsta syftet är att redogöra för välsignelserna och ynnestbevisningarna; samtidigt har även vissa av deras handlingar nämnts i detta sammanhang.

9. Att varna Adams barn för Satans fiendskap: Ett annat syfte med de berättelser som återges i den ädla Koranen är att klargöra att Satan är fiende till var och en av de människor som har kommit till och kommer att komma till världen, från Adam (frid över honom) till Uppståndelsens dag. Varje ögonblick och vid varje steg försöker Satan vilseleda människan. Han önskar henne aldrig något gott. Som ett tydligt bevis på detta har Satans onda verksamhet nämnts på olika ställen i samband med återgivningen av berättelsen om Adam (frid över honom).

10. Några ytterligare orsaker: Förutom de ovan nämnda orsakerna återges olika händelser och berättelser i Koranen även av följande orsaker:

[10.1] Att visa Allahs makt: exempelvis redogörelsen för Adams och Jesu (frid över honom) födelse, berättelsen om Abraham (frid över honom) och fåglarna, samt berättelsen om den man [Uzayr (frid över honom)] som återuppväcktes efter att ha varit död i hundra år. Och flera andra liknande händelser.

[10.2] Att beskriva följderna av goda och välgörande handlingar samt av onda och skadliga handlingar, exempelvis berättelsen om Adams (frid över honom) två söner, berättelsen om de två trädgårdsägarna, berättelsen om Israels barn, berättelsen om diketfolkets följeslagare och så vidare.

[০১.৩] Det ligger i människans natur att skynda sig och försöka få saker snabbt. Därför strävar hon efter det hon kan få omedelbart eller vars verklighet är säker. Men Gud har lärt människorna vikten av att vänta och ha tålamod för det verkliga godas skull. Därför har Koranen också återgett olika berättelser om följderna av människans brådska och Guds lugn och beslutsamhet. Ett exempel är berättelsen om profeten Musa (a) och en av Guds tjänare, Khidr. Vi kommer att behandla denna berättelse längre fram. Koranen har återgett många berättelser med sådant innehåll, och genom dem har den fullbordat sitt syfte.

Nionde kapitlet

Beviset för att berättelserna i Koranen följer religiösa syften

1. Vi har tidigare sagt att alla berättelser som återges i Koranen kompletterar religionens syften och mål. Berättelserna innehåller också bevis för att de följer religionen. Jag vill nedan behandla några betydelsefulla bevis. Det första beviset för att dessa berättelser kompletterar religionens syften är att samma berättelse återkommer på flera ställen, antingen utförligt eller kortfattat.

Men det anmärkningsvärda är att hela berättelsen inte återges där; i stället återges särskilda delar av den. Framför allt återges de delar där det finns förmaning och lärdom—hela berättelsen har endast sällan återgetts på samma gång, även när den innehåller förmaning och lärdom. När det ändå har skett, har det gjorts med särskilda orsaker, sammanhang och ändamålsenlighet i åtanke. Jag har naturligtvis antytt detta när jag återgett berättelserna.

När läsaren läser de delar där berättelsen återkommer och riktar uppmärksamheten mot det som kommer före och efter, finner han hela berättelsen sammanhängande. Läsaren inser att den del som har valts ut på varje ställe och det sätt på vilket den har återgetts är välgrundade. Han glömmer inte att Koranen i grunden är en bok som kallar människor till Gud. Därför återges varje del av berättelsen på den plats där den förekommer helt i överensstämmelse med det kallande innehållet. Även berättelsernas sammanhang är ett av Koranens främsta mål. Så är det alltid. Men ur berättelsernas konstnärliga synvinkel ser han inte att de påverkas av detta.

Det finns också en välordnad princip för att återge olika delar av samma berättelse gång på gång. Detta blir tydligt när man läser surorna och berättelsedelarna i den ordning som Koranens suror uppenbarades. De flesta berättelser börjar med en kort antydan. Därefter förs de stegvis mot fulländning. När läsaren når den plats där återgivningen avslutas framträder hela bilden inför honom.

Som exempel kan vi nämna berättelsen om profeten Musa (a). Bland de berättelser som återges upprepade gånger i Koranen är denna den som återges allra oftast. Antalet återgivningar uppgår till omkring trettio. Vi kommer att behandla några av de viktigaste platserna och även ange de ställen där endast en antydan om berättelsen om Musa (a) ges utan någon närmare återgivning. Vi kommer att behandla den i den ordning som surorna uppenbarades.

[1.1] Sura al-Aʿlā, som är den åttonde i uppenbarelseordningen. Där ges en kort antydan om Moses (frid vare med honom) händelse. Det sägs: (ARABISKA***********)]

Detta är skrivet i de tidigare skrifterna, i Ibrahims och Moses skrifter.

En sådan samlad antydan ges också i Sura an-Najm, som är den tjugotredje i uppenbarelseordningen.

[1.2] Sura al-Fajr är den tionde suran i uppenbarelseordningen. Här berättas om Farao, men inte om Moses (frid vare med honom). Naturligtvis nämns även folken ʿĀd och Thamūd. Det sägs:

(Arabiska***********)

och Farao, ägaren till många pålar. De överskred gränserna i landet och orsakade där stor oordning. Då lät din Herre straffets slag drabba dem.

En sådan antydande skildring ges också i Sura al-Burūj, som är den tjugosjunde i uppenbarelseordningen.

[1.3] Sura al-Aʿrāf, den trettionionde i uppenbarelseordningen. I denna sura behandlas flera profeter och sändebud; bland annat skildras Moses (frid vare med honom) händelse tämligen utförligt. Det berättas om dessa profeter, som mötte motstånd när de framförde islams kallelse till sina folk. Alla kallade sina respektive profeter för lögnare, och till slut gick de under genom Allahs straff.

I sura al-Aʿrāf börjar berättelsen med att den ädle Moses och Aron (frid vare med dem) sänds till Farao som profeter. Därefter berättas det om miraklet med staven och den lysande handen. Sedan skildras magikernas sammankomst och deras uppvisning av magi mot Moses (frid vare med honom). Moses seger över dem, magikernas tro och därefter Faraos förföljelse av Israels barn beskrivs. Sedan sägs det vilka prövningar Farao och hans folk utsattes för. Bland dessa fanns gräshoppor, löss, grodor och blod. Varje gång räddades de efter att den ädle Moses (frid vare med honom) hade ombetts att be. Därefter återupptogs förföljelsen av Israels barn, och sedan lämnade Israels barn Egypten under Moses (frid vare med honom) ledning. Då sade de till Moses (frid vare med honom): ”Precis som egyptierna har många gudar, borde även vi ha sådana.” Därefter begav sig Moses (frid vare med honom) till berget Tūr, fick möta Allah den Upphöjde efter trettio nätter, och perioden förlängdes till fyrtio nätter. När fyrtio nätter hade gått bad den ädle Moses (frid vare med honom) om att få se Allah. Berget splittrades i stycken och Moses (frid vare med honom) svimmade; därefter återfick han medvetandet. När han återvände till sitt folk fann han dem tillverka en kalv och dyrka den. Han förebrådde sin bror. Därefter prövades åter sjuttio män för att få se Allah. När de i Tūr-området enträget bad om att få möta Allah lyftes berget Tūr upp över dem. Sedan välsignades de med Allahs barmhärtighet, och det förklarades för dem att endast de som följer profeten kommer att få del av Allahs barmhärtighet.

[1.4] Därefter återges vissa gemensamma berättelser i den 42:a suran enligt uppenbarelseordningen, sura al-Furqān, och i den 44:e suran, sura Maryam. I dessa berättelser behandlas profeternas budskap och vad som drabbade dem som kallade dem lögnare.

[1.5] I den 45:e suran enligt uppenbarelseordningen, sura Tā-Hā, finns också en ganska detaljerad skildring. I sura al-Aʿrāf började berättelsen om den ädle Moses (frid vare med honom) med hans profetskap och budbärarskap. Det innebär att den berättelsen började efter hans profetskap, medan sura Tā-Hā börjar med händelserna före hans profetskap: med att ett ljus visade sig vid berget Tūr. Det sägs:

(Arabiska***********)

Har berättelsen om Moses nått dig? När han såg en eld sade han till sin familj: ”Stanna här! Jag har sett en eld. Kanske kan jag hämta en fackla åt er därifrån, eller finna vägen vid elden.” När han sedan kom fram till elden hördes en röst: ”Moses! Jag är sannerligen din Herre. Ta därför av dig dina skor; du befinner dig i den heliga dalen Tuwa. Jag har utvalt dig, så lyssna till det som uppenbaras.” (Sura Tā-Hā: 9–13)

När den ädle Moses (frid vare med honom) fick i uppdrag att kalla Farao till tron bad han till Allah: ”Gör min bror Aron till min medhjälpare, så att han kan ge mig mod och styrka.” Allah påminner den ädle Moses (frid vare med honom) om de välsignelser Han skänkte honom och den nåd Han visade honom. Händelserna från barndomen och hur hans mor återlämnades till honom nämns. De följande händelserna återges på ungefär samma sätt som i sura al-Aʿrāf. Straffen med gräshoppor, löss, grodor och blod nämns dock inte. Inte heller återges Faraos löfte till Israels barn och hur han bröt det. I sura Tā-Hā tas däremot en annan händelse upp: en detaljerad skildring av kalven som en man vid namn as-Sāmirī tillverkade.

[1.6] Sura ash-Shuʿarāʾ är den 46:e suran enligt uppenbarelseordningen. Även i denna sura berättas det om den ädle Moses (frid vare med honom) och hans budbärarskap. Därefter berättas om Israels barns uttåg ur Egypten. Men i denna sura nämns två nya saker.

För det första: Moses (frid vare med honom) dödade en kopt. Därefter lämnade han Egypten av rädsla för att bli gripen. När han senare åter sändes till Farao påminde Farao Moses (frid vare med honom) om att han hade uppfostrat honom under hans barndom och om att han hade dödat kopten.

Två: Havet delades i två och en väg öppnades på bottnen, och frågorna kring Moses (frid vare med honom) och Faraos tvist lyftes fram. Moses (frid vare med honom) beskrev Allahs egenskaper, och samtalet som ägde rum med trollkarlarna presenterades på ett nytt sätt.

[1.7] Den fyrtioåttonde suran i uppenbarelseordningen, sura an-Naml. I denna sura återges några händelser om att profeter och sändebud kallades lögnare och om följderna för dem som gjorde det.

[1.8] Sura al-Qasas, den fyrtionionde suran i uppenbarelseordningen. Här börjar berättelsen med Moses (frid vare med honom) födelse. Moses (frid vare med honom) föddes under Faraos tyranniska välde; det nyfödda barnet lades i en kista och sattes ut på floden; en av Faraos närstående lyfte upp kistan; Moses (frid vare med honom) syster sökte information; därefter fann man en ammande kvinna åt honom, varigenom Moses (frid vare med honom) fick möjlighet att växa upp hos sin mor.

När Moses (frid vare med honom) hade nått vuxen ålder dödade han en egyptier en dag. När han ville döda en annan blev han hotad genom att man påminde honom om det tidigare mordet. En man kom springande och meddelade honom att nyheten om hans mord hade spridits i staden. Han begav sig från Egypten mot Midjan. Där träffade han Shuʿaybs (frid vare med honom) döttrar och vattnade deras får. När de återvände hem berättade de händelsen för sin far. Moses (frid vare med honom) arbetade hos Shuʿayb (frid vare med honom) under en bestämd tid. På villkor att han gifte sig med hans dotter gifte sig Moses (frid vare med honom) med henne och återvände sedan till sitt land med sin familj. På vägen sökte han efter eld (detta berättas i sura Ta-Ha) och fick profetkallelsen.

I sura al-Qasas nämns emellertid en ny aspekt. Det är Faraos hånfulla och skämtsamma reaktion efter att han hade kallats till tron:

(Arabiska***********)

Farao sade: ”O Haman! Bränn tegelstenar och bygg sedan ett palats åt mig, så att jag kan kika och se Moses gud.” (Sura al-Qasas: 38)

[1.9] Sura al-Isra (Israels barn), den femtionde i uppenbarelseordningen. Här ges en kort antydan om Faraos drunkning och om Israels barns färd över havet.

[1.10] Sura Yunus, den femtioförsta i uppenbarelseordningen. Här beskrivs följderna av att förklara profeterna och sändebuden för lögnare. Bland annat återges berättelsen om Mose (frid vare med honom) kortfattat. Där ges också en kort beskrivning av trollkarlarna, Israels barns övergång över havet och Faraos drunknande. Därefter har följande uttalande fogats till, vilket inte har nämnts någon annanstans.

(Arabiska***********)

När de började drunkna sade han: ”Nu tror jag att det inte finns någon gudom utom Han som Israels barn tror på. Jag tillhör verkligen också dem som underkastar sig Honom.” Nu säger du detta! Ändå var du tidigare olydig och tillhörde de vilseledda. Därför ska Jag i dag bevara din kropp, så att den kan bli ett tecken för dem som kommer efter dig. (Sura Yunus: 90–92)

[1.11] Sura Hud, den femti andra i uppenbarelseordningen. När denna sura beskriver de lögnaktigas undergång återges även berättelsen om Mose (frid vare med honom) vid ett tillfälle.

[1.12] Sura al-Mu’min, den sextionde i uppenbarelseordningen. Även i denna sura nämns samtalet mellan Mose (frid vare med honom) och Farao. Men följande uttalande har lagts till, vilket inte har nämnts någon annanstans.

(Arabiska***********)

(Vid ett tillfälle under debatten) sade Farao: ”Låt mig vara, jag ska döda Mose; låt honom då åkalla sin Herre.” (Sura al-Mu’min: 26)

Därefter berättas det om en av Faraos rådsherrar som verkligen hade antagit tron, men hade hållit det hemligt. Han sade till folket: ”Döda inte Mose (frid vare med honom); det kan hända att hans väg är den rätta.” Även detta uttalande har endast återgetts i denna sura.

[1.13] I sura Fussilat (sura Ha-Mim as-Sajda), den sextioförsta i uppenbarelseordningen, ges en kort antydan om berättelsen om Moses (frid vare med honom). På liknande sätt återges en kort redogörelse för denna händelse även i sura az-Zukhruf (den sextiotredje i uppenbarelseordningen). Där sägs emellertid några ytterligare saker som inte har sagts någon annanstans, utom i sura az-Zukhruf. Farao sade:

(Arabiska*********)

Är jag inte Egyptens härskare? Flyter inte dessa floder under mig? Ser ni inte det? Jag är bättre än denne, som är obetydlig och knappt kan tala klart. (Sura az-Zukhruf: 51–52)

[1.14] I sura adh-Dhariyat (den sextiosjunde i uppenbarelseordningen) ges en kort redogörelse för hur Moses (frid vare med honom) sändes som sändebud till Farao, hur Farao förnekade honom och hur Farao gick under.

[1.15] I sura al-Kahf (den sextionionde i uppenbarelseordningen) berättas att Moses (frid vare med honom) mötte och fick följa en man som Allah hade skänkt särskild kunskap. Moses (frid vare med honom) bad honom att låta honom följa med honom, så att han skulle få möjlighet att dra någon nytta av hans sällskap. Han svarade: ”Du kommer inte att kunna visa tålamod.” Moses (frid vare med honom) lovade att vara tålmodig och uthållig och följde med honom, men kunde inte förbli hos honom särskilt länge. Detta berodde på att han såg vissa händelser äga rum vars rätta innebörd han inte kunde förstå. Därför blev en separation mellan de två oundviklig. Denna händelse har återgetts endast på ett ställe i Koranen.

[1.16] I de två surorna Ibrahim (den sjuttiotvåa i uppenbarelseordningen) och al-Anbiya (den sjuttiotredje i uppenbarelseordningen) har denna händelse antytts på endast två ställen. En viktig del av antydningen i den senare suran är att Tora där kallas ”Furqan” (det som skiljer mellan sanning och lögn).

[1.17] I sura al-Baqara (den åttiosjunde i uppenbarelseordningen) läggs en redogörelse fram för Allahs välsignelser som skänktes Israels barn och för deras trots mot Honom. Där ges en tämligen detaljerad beskrivning. I denna sura nämns Moses (frid vare med honom) vid flera tillfällen. Bland annat berättas det att de hade fått ”manna” och ”saluā”, men att Israels barn i utbyte mot detta bad om annan mat. På ett annat ställe återges berättelsen om slakten av en ko. Den enkla befallningen var att slakta en ko, men genom olika frågor gjorde de saken komplicerad. I detta sammanhang sägs:

Därefter slaktade de den, fastän det inte verkade som om de skulle göra det. (Sura al-Baqara: 71)

Berättelsen om slakten av kon är helt ny i denna sura; den har inte tidigare återgetts i någon annan sura.

[1.18] I sura an-Nisāʾ (den nittiotvåa i uppenbarelseordningen) sägs det att Israels barn envist krävde att få se Allah utan någon slöja emellan.

[1.19] I sura al-Māʾida (den hundrade i uppenbarelseordningen) sägs följande när Israels barns berättelse återges:

(Arabiska**********)

De sade: ”Mose! Där finns ett mäktigt och kraftfullt folk. Vi kommer aldrig att gå in där så länge de inte har lämnat platsen. Om de lämnar den, kommer vi förvisso att gå in där.” (Sura al-Māʾida: 22)

Längre fram sägs det:

(Arabiska**********)

De sade: ”Mose! Vi kommer aldrig i livet att gå in där så länge de är kvar där. Gå därför du och din Herre dit och strid! Vi stannar här.” Mose sade: ”Min Herre! Jag har endast makt över mig själv och min bror.” Då sade Allah: ”Detta land skall därför vara förbjudet för dem i fyrtio år. De skall irra omkring på jorden. Sörj därför inte över det olydiga folket.”

Därefter lämnades de i en ödemark, och där slog de sig ned. Efter detta sägs inget mer om Musa (frid vare med honom) och Israels barn. Däremot nämns att Israels barn hyste fiendskap mot Isa (frid vare med honom).

Det är enbart berättelsen om den ärevördige Musa (frid vare med honom) som återges mest utförligt i Al-Koranen. Av den tidigare diskussionen har vi förstått hur upprepningarna är utformade. På alla platser utom sex återges berättelsen mycket kortfattat eller endast genom antydningar. Men där samma berättelse upprepas framförs alltid något nytt budskap. Om en läsare nu inte upptäcker berättelsens nyhet när han läser Koranen, vad har Al-Koranen då för skuld i det?

2. Ett annat bevis på att berättelserna i Al-Koranen följer religiösa syften är att den del av en berättelse som återges på varje plats, utan upprepning, är precis tillräcklig för att uppfylla syftet. Endast den del som överensstämmer med sammanhanget har återgetts. Ibland behandlas exempelvis berättelsens början, på andra ställen dess slut, och ibland endast den del som har samband med lärdom och förmaning. Koranens syfte är nämligen inte att återge historia, utan att förmedla lärdomar genom historien. Några exempel nämns här:

[2.1] Ofta ser man vid återgivningen av en händelse att huvudpersonens födelsehistoria berättas. Det beror på att denna födelsehistoria rymmer många lärorika händelser. Ett exempel är den ärevördige Adams (frid vare med honom) födelsehistoria. I berättelsen om Adams (frid vare med honom) födelse framträder Allahs makt och nåd till fullo. Även berättelsen om Iblis, som återges i samband med den, har ett religiöst syfte.

På samma sätt kan den ärevördige Isas (frid vare med honom) födelsehistoria nämnas. Denna händelse återges utförligt i Koranen, eftersom Isas (frid vare med honom) födelsehistoria är en exceptionell händelse och ett stort mirakel. Hans födelsehistoria var sådan att den stred mot alla argument och resonemang. Alla kompletterande uppgifter om Isa (frid vare med honom), både före och efter islams framträdande, har lyfts fram. Även den ärevördiga Maryams (frid vare med henne) berättelse är anmärkningsvärd. Hon hade helgats åt Allah. Den ärevördiga Maryam (frid vare med henne) växte upp under den ärevördige Zakariyas (frid vare med honom) omsorg; redan i barndomen fick hon god försörjning från Allah. En gång fann han mycket frukt hos Maryam (frid vare med henne). Det sägs:

(Arabiska**********)

Varje gång Zakariya gick in i bönekammaren fann han mat hos henne. En dag frågade han: ”Maryam! Varifrån har du fått detta?” Hon svarade: ”Detta kommer från Allah.” (Sura Āl ʿImrān: 37)

Hela denna händelse har återgetts. Till och med den ärevördige Isas (frid vare med honom) födelsehistoria har nämnts. Här återges en viktig del av den ärevördige Isas (frid vare med honom) liv. På samma sätt har även den ärevördige Musas (frid vare med honom) födelsehistoria återgetts i Al-Koranen. Det finns flera aspekter och orsaker till detta:

a. Profeten Moses (a.) föddes vid den tid då farao körde en ångvält över Israels barn genom sin förföljelse.

b. Farao lät inget av Israels barns gossebarn leva.

c. Allah den Upphöjde räddade Moses (a.) på mirakulöst sätt och såg till att han uppfostrades i faraos hus.

Utifrån ovanstående uppgifter kan man förstå att berättelsen om Moses (a.) födelse är av mycket stor betydelse. Allah visade att den som skapats för profetskapet också fördes fram till detta mål. Ingen kunde skada honom. Förutom berättelsen om hans födelse har även andra viktiga händelser i hans liv nämnts. Även berättelserna om profeten Ismaels (a.) och profeten Isaks (a.) födelse har återgetts i Koranen. Detta eftersom deras födslar också är förbundna med förmaning och lärdom. Profeten Ismael (a.) föddes när profeten Abraham (a.) hade blivit gammal, och med hans hjälp byggde han Kaba. Profeten Isak (a.) föddes när ålderdomen hade blivit fullt märkbar. På samma sätt föddes profeten Yahya (a.) under profeten Zakariyas (a.) höga ålder. Då hade hans hår blivit vitt.

[2.2] I Koranen finner vi också några berättelser där tiden efter födelsen beskrivs. Själva födelseberättelsen nämns inte. Ett exempel är berättelsen om profeten Josef (a.), som börjar med en händelse från barndomen. Som barn såg han en dröm som var en avbild av resten av hans liv. I drömmen såg han elva stjärnor, månen och solen. Hans kloka far förstod drömmens innebörd och började vaka över honom ännu mer omsorgsfullt än tidigare. Hans bröder brann och plågades av avundens eld. Därefter fortsatte händelserna enligt sin egen gång.

Även berättelsen om profeten Abraham (a.) börjar i hans barndom.

En dag i barndomen såg han upp mot himlen och fick syn på en stjärna. Han tänkte att detta kanske var hans Herre. När den gick ner sade han: ”Jag tycker inte om det som går ner.” Månen steg upp, och då tänkte han att eftersom den var mycket större måste detta vara hans Herre. När månen vid nattens slut gick ner och solen steg upp och lyste upp hela jorden, sade han: ”Eftersom detta är störst och klarast måste det vara en gudom.” Men när solen gick ner vid dagens slut vände han sig till den sanne Allah, som inte kan ses utan endast förnimmas. Därefter kallade han sitt folk och sin far till denna Gudom, men de avvisade hans uppmaning.

En dag tog profeten Abraham (a.) tillfället i akt när de var ouppmärksamma och slog sönder deras avgudabilder. Folket sade: ”Ingen annan än en ung man vid namn Abraham har gjort detta.” Då beslöt de att bränna honom i eld. Men Allah räddade honom. Det står:

(Arabiska**********)

Jag befallde: ”O eld, bli sval, på ett sätt som är lämpligt för Abraham.” (Sura al-Anbiya: 69)

Berättelsen om David (frid vare med honom) börjar också i hans barndom. Han blev berömd genom att döda en tyrannisk kung vid namn Goliat. Detta var helt och hållet ett uttryck för Allahs makt. Så börjar alltså berättelsen om David (frid vare med honom). Berättelsen om Salomo (frid vare med honom) tar sin början i hans ungdom, när han lade fram ett nytt avgörande i motsats till ett avgörande som hans far David (frid vare med honom) hade fattat. Det sägs:

(Arabiska**********)

När några moln hade trängt in i den, var deras dom inför Mig. (Sura al-Anbiya: 78)

[2.3] I den ädla Koranen har vissa berättelser återgetts endast från sitt slutskede. Till exempel berättelserna om Noa (frid vare med honom), Hud (frid vare med honom), Salih (frid vare med honom), Lot (frid vare med honom), Shuʿayb (frid vare med honom) och andra ädla profeter. Om dem har ingen ytterligare redogörelse lämnats utöver det nämnda avsnittet, eftersom just den delen av deras berättelser är viktig och lärdomarna och förmaningarna finns däri.

Berättelsernas korthet och utförlighet

Hittills har vår diskussion varit begränsad till varifrån dessa berättelser börjar. Nu ska vi diskutera att många berättelser i Koranen är långa och utförliga, medan andra är kortfattade, men hur omfattande deras lärdomar är. Nedan ger vi några exempel på detta.

1. Hazrat Musas (a.s.) berättelse var mycket viktig. Därför har den återgetts utförligt i Koranen. Berättelsen börjar med skildringen av Musas (a.s.) födelse och slutar med att han närmar sig det heliga landet och slår sig ned där permanent. Där beordrades hans folk att stanna i fyrtio år. Detta var en följd av Israels barns överträdelse. Berättelsen har återgetts så detaljerat eftersom varje del av den ger uttryck för religiösa lärdomar och förmaningar. Dessutom står den helt i överensstämmelse med Koranens kallelse och dess syften och mål.

Även berättelsen om Jesus (a.s.) är detaljerad, även om vissa delar däremellan har återgetts kortfattat. Hans födelse och mirakel har skildrats utförligt, liksom lärjungarnas stöd, judarnas försök att korsfästa honom efter att ha kallat honom lögnare, och därefter hur Allah på sitt befallning lyfte honom upp till himlen. Koranen har också återgett hur Israels barn efter hans upptagande började splittras och gå skilda vägar. I Koranen sägs även att Jesus (a.s.) på uppståndelsens dag kommer att tillfrågas varför han och Maria har gjorts till jämlikar med Allah. Hazrat Jesus (a.s.) kommer att svara:

Jag kallade dem endast till en ren och oförfalskad tro på Allahs enhet. Sedan kommer han att överlämna hela folket åt Allah och säga: Om Du vill kan Du förlåta dem, och om Du vill kan Du straffa dem.

Berättelsen om Hazrat Josef (a.s.) har återgetts sammanhängande från början till slut: brödernas komplott, hur han såldes som slav i Egypten, hur han kom i händerna på Egyptens guvernör Aziz, hur dennes hustru försökte förföra honom, fängelsets outhärdliga lidanden, uttolkningen av två fångars drömmar, uttolkningen av kungens dröm och hans frigivning ur fängelset, ansvaret för Egyptens livsmedelsförsörjning, brödernas ankomst till Egypten, mötet mellan Hazrat Josef (a.s.) och Benjamin, hur Benjamin kvarhölls och föräldrarna fördes till Egypten, samt beslutet att bosätta sig i Egypten tillsammans med hela familjen, varefter berättelsen avslutas. Det finns två syften med att denna berättelse återges: det första är bekräftelsen av uppenbarelsen och sändebudskapet, och det andra är viktiga religiösa lärdomar.

Berättelsen om Hazrat Abraham (a.s.) börjar med hans trosbekännelse under barndomen. Därefter följer hans debatt med sin far och sitt folk, sönderslagandet av avgudabilderna, utvandringen, Ismaels och Isaks födelse, befallningen i en dröm att offra sin son, byggandet av Kaba och kungörelsen av hajj, hans bön till Allah om att få se hur de döda åter ges liv för att hans hjärta skulle finna ro, samt hur han på Allahs befallning slaktade fyra fåglar och blandade deras kött, varefter fåglarna åter blev levande.

Även berättelsen om Hazrat Salomo (a.s.) har återgetts utförligt i Koranen. Den omfattar domen i frågan om åkern, styret över riket, prövningen genom de ädla hästarna, hur jinnerna och vinden underställdes honom, händelserna med härfågeln, myrorna och drottning Bilqis, och slutligen hur han efter sin död stod lutad mot sin stav, medan jinnerna var ovetande om detta. Med skildringen av denna händelse avslutas berättelsen. Hela berättelsen är fylld av viktiga lärdomar och förmaningar.

2. Vissa av Koranens berättelser rör endast en del av en persons liv och verksamhet. Ett exempel är berättelsen om Hazrat Noa (a.s.), som begränsas till skildringen av profetskapet och sändebudskapet: kallelsen till religionen, folkets avvisande, byggandet av arken, översvämningen och hur Noas (a.s.) son drunknade (inte ens en profets son kunde undgå Allahs straff utan rättfärdiga gärningar). På liknande sätt skildras händelser som Hazrat Adams (a.s.) skapelse, hans sändande från paradiset till jorden och att hans ånger godtogs. Även berättelsen om Marias (a.s.) och Jesus (a.s.) födelse återges. Dessa berättelser är dock inte lika utförliga som de tidigare nämnda. Trots det kan de kallas detaljerade berättelser. Berättelsen om Hazrat David (a.s.) är också tämligen betydelsefull. Den är emellertid inte lika utförlig som berättelsen om Hazrat Salomo (a.s.). Ändå har berättelsen om Hazrat David (a.s.) återgetts i flera delar.

3. Vissa av Koranens berättelser har återgetts kortfattat, såsom berättelserna om profeterna Hazrat Hud (a.s.), Hazrat Salih (a.s.), Hazrat Lot (a.s.), Hazrat Shuʿayb (a.s.) och andra. Endast de händelser som rör sändebudskapet och profetskapet har återgetts kortfattat. Hazrat Ismaels (a.s.) födelse, offer och byggandet av Kaba av far och son tillsammans nämns kortfattat. Vissa delar av berättelsen om Hazrat Jakob (a.s.) återges i berättelsen om Hazrat Josef (a.s.). På andra ställen skildras händelsen med Jakobs (a.s.) testamente i hans sista stund. Detta avsnitt är viktigt eftersom det innehåller undervisningen om Allahs enhet, vilken han förmedlade som sitt testamente i sin sista stund.

4. Vissa berättelser har återgetts mycket kortfattat. Exempelvis är berättelsen om profeten Zakaria (frid över honom) begränsad till Yahyas (frid över honom) födelse och händelsen kring Maryams (frid över henne) vårdnad. Berättelsen om profeten Ayyub (frid över honom) återges endast i den del som handlar om att han drabbades av sjukdom, bad inför Allah och fick befrielse. Berättelsen om profeten Yunus (frid över honom) är begränsad till den del som handlar om att hans folk avvisade honom efter att han hade kallat dem till islam, hans försök att lämna landet, att han blev uppslukad av fisken, att han befriades ur fiskens buk i ett öde land och att hans folk slutligen antog islam.

5. För vissa berättelser har det ansetts tillräckligt att endast antyda dem utan att återge dem i detalj. Exempelvis profeten Idris (frid över honom), al-Yasa’, Dhul-Kifl och andra. Endast det faktum att de tillhörde profeterna har antytts. Ingenting mer.

6. Vissa berättelser har återgetts i samband med andra, fristående berättelser. Exempelvis berättelserna om groparnas folk, grottans folk, Adams (frid över honom) två söner, de två trädgårdsägarna, trädgårdsägarna och så vidare. Några av dessa berättelser har redan behandlats, och ytterligare några kommer att behandlas längre fram. Nu vill vi avsluta detta ämne här. Vårt syfte var endast att säga att Koranen bara har återgett den del av en berättelse som har samband med det religiösa syftet. Detta syfte har nu uppnåtts.

Beskrivning av avslutning och följder

Ett annat bevis på att de berättelser som återges i Koranen följer religiösa syften är att vissa religiösa vägledningar och även berättelsernas följder återges tillsammans med själva berättelsen. Ibland återges detta i början av berättelsen, ibland i slutet och ibland tillsammans med huvudberättelsen.

Först har en lärorik händelse nämnts och därefter har berättelsen börjat. Vi har tidigare diskuterat två sådana exempel. Detta har emellertid två aspekter:

1. När berättelsen återges framläggs bevis för uppenbarelsen och profetskapet. Det vill säga, det klargörs att denna berättelse har tagits emot genom uppenbarelse. Exempelvis berättelserna om profeten Yusuf (frid över honom) och profeten Adam (frid över honom). Varhelst de återges bekräftas uppenbarelsen först.

2. Först antyds händelsen, och därefter bevisas dess sanningshalt genom att den återges. Exempelvis:

(Arabiska**********)

Tillkännage för Mina tjänare att Jag är Den som förlåter mycket och är nåderik. Men Mitt straff är också ytterst plågsamt. (Sura al-Hijr: 49–50)

I denna vers nämns barmhärtighet och straff, varefter hela berättelsen återges som belägg för barmhärtigheten och straffet.

Vi har också nämnt två berättelser där deras syfte förklaras efter att berättelsen har återgetts. Även detta har två orsaker:

1. Att bevisa att alla berättelser har förmedlats genom uppenbarelsen och att berättelserna har framställts på ett sådant sätt att själva berättelsen utgör beviset för detta. Exempelvis framförs huvudbudskapet i Sura al-Qasas efter återgivningen av berättelsen om Musa (frid vare med honom). På samma sätt framförs det egentliga budskapet i Sura Hud efter återgivningen av berättelsen om Nuh (frid vare med honom).

2. Att bevisa att Allah – må Allah förskonas från en sådan beskrivning – inte är orättvis och inte straffar något folk utan att först ha sänt en profet och ett sändebud till dem. Exempelvis sägs följande i Sura al-Ankabut efter återgivningen av profeternas och sändebudens berättelser:

(Arabiska**********)

Var och en av dem straffade Jag för hans synd. Några av dem sände Jag en våldsam vind med stenar mot, några drabbades av åskvädret, några lät Jag uppslukas av jorden och några dränkte Jag. Allah gjorde dem inte orätt, utan de gjorde sig själva orätt. (Sura al-Ankabut: 40)

För att tala sanning: den som begrundar dessa berättelser i Koranen kommer att kunna förstå deras hemligheter och inse att Koranen tillsammans med varje händelse har skildrat dess följder och lärdom.

Nu ska vi ta upp några exempel eller händelser där uppmärksamheten, samtidigt som händelsen berättas, också riktas mot de lärdomar man kan dra.

1. I Koranen sägs:

(Arabiska**********)

(Har du inte sett mannen?) som färdades förbi en stad vars hus hade rasat samman över sina grundvalar. Han sade: Hur ska Allah ge detta liv efter dess död? Då lät Allah honom förbli död i hundra år och uppväckte honom sedan. Han sade: Hur länge har du varit så här? Han svarade: En dag eller en del av en dag. Allah sade: Nej, du har varit död i hundra år. Se nu på din mat och dryck; de har inte förändrats. Och se på din åsna. Vi vill göra dig till ett tecken för människorna. Se hur Vi sammanfogar dess ben och sedan klär dem med kött. När detta hade skett sade han: Jag vet, utan tvivel, att Allah har makt över allting. (Sura al-Baqarah: 259)

Se hur Allah den Upphöjde redan mitt i händelsen genom orden ”Jag vill göra dig till ett tecken för människorna” har uttryckt syftet, och hur den verkliga lärdomen lyfts fram i slutet av händelsen genom orden: ”Jag vet, utan tvivel, att Allah har makt över allting.”

2. I berättelsen om den ärevördige Sulayman (frid vare med honom) och drottning Bilqis sägs genom härfågelns mun:

(Arabiska**********)

Jag såg en kvinna regera över Saba-folket. Hon hade fått allt och hade en väldig tron. Jag såg henne och hennes folk falla ned i سجدة inför solen i stället för Allah. Satan hade gjort deras gärningar tilltalande för dem och hindrat dem från den rätta vägen. Därför är de inte på den rätta vägen. Varför faller de inte ned i سجدة inför Allah, som känner det fördolda i himlarna och på jorden och vet vad ni visar och vad ni håller dolt? Det finns ingen gud utom Allah. Han är den väldiga Tronens Herre. (Sura an-Naml: 23–26)

När berättelsen återges låter man här Hudhud uttala alla dessa ord. Syftet är att människorna ska påverkas när de hör Hudhuds ord.

3. I berättelsen om profeten Yusuf (frid vare med honom), när profeten Yusuf (frid vare med honom) tolkade drömmarna åt kungens två följeslagare, sade han:

(Arabiska**********)

Denna kunskap har min Herre lärt mig. Jag har övergett religionen hos de människor som inte tror på Allah och inte heller tror på det kommande livet. (Sura Yusuf: 37)

(Arabiska**********)

Jag följer mina förfäders Ibrahim, Ishaqs och Yaqubs religion. Det anstår oss inte att sätta något vid Allahs sida. Detta är Allahs nåd över oss och över alla andra människor, men de flesta människor erkänner inte denna nåd. (Sura Yusuf: 38)

Det huvudsakliga syftet är att samtidigt med berättelsen återge lärorika råd ur olika perspektiv. De har emellertid vävts samman med berättelsen på ett sådant sätt att det verkar som om även dessa ord är en del av själva berättelsen. Berättelsens läsare möter överallt sådana framställningar i händelseförloppet.

För det andra spelar det ingen roll om dess stil är sådan eller något annorlunda; en sak kan dock sägas med bestämdhet: detta fungerar som det huvudsakliga syftet och målet med berättandet. Sanningen är att frågan om att återge berättelser i Koranen över huvud taget inte kan komma upp utan något religiöst syfte och mål.

Föreningen av religiösa och konstnärliga element i berättandet

Vi har tidigare diskuterat att det faktum att berättelsen följer ett religiöst syfte inte innebär att den hindras från att ha konstnärliga särdrag. Det vi nu vill säga är att dessa särdrag, genom att berättelsen följer det religiösa syftet, betraktas som berättelsens grundval i den konstnärliga världen. Även det vi sade i början av detta kapitel ger stöd för detta. Det var följande:

Koranen har använt konstnärlig skönhet som ett medel för att påverka människans samvete. Med andra ord har Koranen använt konstnärliga skönhetsmedel för att påverka det religiösa medvetandet. Nedan kommer vi att diskutera händelsernas konstnärliga särdrag under rubriken ”Berättelsens konstnärliga form”.

Berättelsens konstnärliga form

1. Ett av de främsta syftena med att återge olika berättelser i den Allvise Koranen är att belysa dinens, profeternas och sändebudens enhet samt deras samstämmighet, liksom de icke-troendes och avgudadyrkarnas enhetliga och identiska bemötande av varje profet och sändebud. Detta har naturligtvis också diskuterats i det föregående kapitlet.

Det budskap som tydligt framträder i Koranens berättelser är att varje profet och sändebud hade samma din, och att var och en av dem kallade människorna till samma din. Även varje profets folk, som förnekade den enda dinen, verkar vara sammanlänkade som med en och samma tråd. Varje gång profeterna kom måste de möta denna grupp. Dessa berättelser har upprepats på olika ställen i Koranen. Men även i denna upprepning uppstår en form av konstnärlig skönhet. Vid närmare betraktelse verkar de inte vara olika profeter utan en enda profet, och inte olika folk utan ett och samma folk. På samma sätt verkar förnekarna, trots långa tidsperioder och skilda omständigheter, alla ha samma sinnelag. Varje profet har kommit och lämnat världen efter att ha kallat till kalimans budskap. Och de vilseledda människorna har alltid kallat dem lögnare och hånat och förlöjligat dem. Lägg märke till följande verser:

(Arabiska**********)

Vi sände Nuh till hans folk. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; det finns ingen annan gud än Honom. Jag fruktar för er straffet på en väldig dag.” Hans folks ledare sade: ”Vi ser att du befinner dig i uppenbar villfarelse.” Han sade: ”O mitt folk! Jag är inte alls vilseledd, utan jag förmedlar ett gott råd från världarnas Herre. Jag vet från Allah sådant som ni inte vet. Förvånar det er att en påminnelse från er Herre har kommit till er genom en man bland er, så att han kan varna er, för att ni ska bli gudfruktiga och få nåd?” Därefter beskyllde de honom för lögn. Då räddade Vi honom och dem som var med honom i arken, och Vi dränkte dem som förnekade sanningen. De var sannerligen blinda. (Sura al-A’raf: 59–64)

(Arabiska**********)

Till folket ‘Ad sände Vi deras broder Hud. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah. Det finns ingen annan gud än Honom.” Hans folks ledare sade: ”Vi ser att du är en dåre, och vi anser dig vara en lögnare.” Han sade: ”O mitt folk! Jag är inte alls en dåre, utan jag är en budbärare från världarnas Herre. Jag förmedlar min Herres budskap till er och är en uppriktig och pålitlig rådgivare för er. Förvånar det er att en påminnelse från er Herre har kommit till er genom en man bland er, så att han kan varna er? Minns när Han gjorde er till efterträdare efter Nuhs folk och gav er större kroppslig styrka. Minns Allahs välsignelser, så att det må gå er väl.”

De sade: ”Har du kommit till oss för att vi ska tillbe den ende Guden och överge det som våra fäder brukade tillbe? Ta då hit det som du varnar oss för, om du talar sanning.” Han sade: ”Straff och vrede från er Herre har redan blivit fastställda för er. Tvistar ni med mig om namn som ni och era fäder har gett dem? Allah har inte sänt ned något bevis för dem. Vänta då; även jag väntar tillsammans med er.” Därefter räddade Vi honom och hans följeslagare genom Vår nåd, och Vi utrotade dem som förnekade Våra tecken. De var inte troende. (Sura al-A’raf: 65–72)

(Arabiska**********)

Till Thamud-folket sände Vi deras broder Salih. Han sade: ”O mitt folk! Tillbe Allah; det finns ingen annan gud än Honom. Ett tydligt bevis från er Herre har kommit till er. Detta är Allahs kamelko. Låt henne därför beta fritt på Allahs jord och rör henne inte med onda avsikter, annars kommer ett smärtsamt straff att drabba er. Minns att Han gjorde er till efterträdare efter ‘Ad-folket och lät er bosätta er på jorden. Ni bygger palats på slät mark och hugger ut boningar i bergen. Erkänn därför Allahs nåd och sprid inte fördärv på jorden.” Hans folks högmodiga ledare frågade de fattiga troende: ”Tror ni verkligen att Salih har sänts av sin Herre?” De svarade: ”Vi tror på det han har förmedlat.” De högmodiga sade: ”Vi tror inte på det som ni tror på.” Sedan slaktade de kamelkon och trotsade sin Herres befallning. Och de sade: ”O Salih! För hit det straff som du hotar oss med, om du är en budbärare.” Då drabbade jordbävningen dem, och på morgonen låg de framstupa döda i sina hem. (Sura al-A’raf: 73–78)

Överallt i Koranen där denna typ av scen upprepas överensstämmer den med berättelsen om alla profeter och sändebud. Så hade det varit under varje profets tid. Till slut nådde denna utveckling fram till Muhammad (frid vare med honom). I vår fantasi framträder scenen inför våra ögon: han framför inbjudan till trosbekännelsen inför de otrogna, precis på det sätt som tidigare profeter och sändebud hade gjort. Samtidigt behandlar de otrogna honom på exakt samma sätt som profeter och sändebud tidigare hade behandlats. När man djupt begrundar denna följd av berättelser om profeterna och sändebuden blir deras gränslösa skönhet och harmoni tydlig.

2. Ett annat resultat av att berättelsen följer ett religiöst syfte var att endast så mycket av händelsen framställdes som var förenligt med syftet. I detta avseende har Koranen följt en särskild metod, som kan betraktas som en särskild princip. När berättelserna till exempel har återgetts i den ordning surorna uppenbarades och den sista delen av berättelsen återges i den sura där den avslutas, når även den konstnärliga sidan sin fulländning tillsammans med det religiösa syftet. Ibland kan man också se att berättelsen avslutas ur ett konstnärligt perspektiv, utan att det religiösa syftet nämns där.

Vi har sett detta i berättelsen om den ädle Moses, vars sista del återges i sura al-Ma’ida. Där berättas det om de olika välsignelser som Gud vid olika tidpunkter skänkte Israels barn. Trots att de hade fått så många välsignelser hade de emellertid inte ens den minsta känsla av tacksamhet. Trots att Gud befallde dem ville de inte gå in i det heliga landet. Därför förvisades de till Tih-öknen och utsattes för ett sådant straff att döden var det enda sättet att undkomma därifrån.

Här fanns ett religiöst syfte. Genom att låta berättelsen få sitt slut i Tih-öknens scen uppnåddes en högre utveckling av den konstnärliga skönheten. Om denna berättelse hade avslutats någon annanstans än i Tih-öknens scen, skulle den inte ha varit lika slående.

Låt oss nu söka efter ovanstående princip i ytterligare några berättelser.

[2.1] Berättelsen om den ädle Abraham återges i Koranen på omkring tjugo ställen. Den sista delen återges i sura al-Hajj. Berättelsen avslutas på följande sätt:

(Arabiska**********)

När Jag gav Abraham platsen för Guds hus och sade: ”Sätt ingen vid Min sida och håll Mitt hus rent för dem som går runt det, står i bön samt bugar och faller ned på ansiktet. Och kungör hajj bland människorna. De ska komma till dig till fots och ridande på utmärglade kameler från avlägsna trakter.” (Sura al-Hajj: 26–27)

Ur ett religiöst perspektiv ser man att hajjens pelare (villkor) i Abrahams religion var desamma som föreskrevs i den ädle Profeten Muhammads sharia. Det är detta som avses att nämnas här. På samma sätt sägs det mot slutet av sura al-Hajj (uppenbarelseordningen 103) om den ädle Abraham:

(Arabiska**********)

Håll fast vid er fader Ibrahims religion. Det är han som tidigare (och även i denna Koran) har gett er namnet muslimer. (Sura al-Hajj: 78)

Om man betraktar det ur ett rent konstnärligt perspektiv, kommer man att se att det inte fanns någon bättre scen än den plats och det sätt på vilket berättelsen om profeten Ibrahim avslutades. Det fanns ingen bättre scen än den plats där denna berättelse avslutades. Det fanns ingen bättre scen än den plats där denna berättelse avslutades. Där kunde berättelsen avslutas, samtidigt som det religiösa syftet uppnåddes fullt ut. Den kunde visserligen också ha avslutats där människorna kallades till vallfärden efter att Kaba hade byggts, eller där barnet Ismail, hans hjärtas käraste, lämnades i en ödslig dal innan Kaba byggdes. Men då skulle det religiösa syftet inte ha uppnåtts fullständigt.

Se berättelsen om profeten Isa, som återges på åtta ställen i Koranen. Den sista delen återges i sura al-Ma’ida (uppenbarelseordning: 112). Där sägs:

(Arabiska**********)

När Allah säger: ”O Isa, Marias son! Var det du som sade till människorna: ’Ta mig och min mor till gudomligheter i stället för Allah’?” Isa svarar: ”Du är upphöjd över allt sådant. Det anstår inte mig att säga något sådant, och jag har inte rätt att säga det. Om jag hade sagt det, skulle Du naturligtvis ha känt till det. Du känner vad som finns i mitt innersta, men jag känner inte vad som finns i Ditt. Du känner sannerligen det fördolda. Jag sade inte till dem något annat än det Du befallde mig att säga: ’Tillbe Allah, min och er Herre.’ Jag var vittne till vad de gjorde så länge jag var hos dem. Men när Du tog mig bort från dem, var Du själv deras övervakare. Du är vittne till allt. Om Du straffar dem är de verkligen Dina tjänare, och om Du förlåter dem är Du sannerligen den Allsmäktige, den Allvise.” (Sura al-Ma’ida: 116–118)

Se hur även avslutningen på berättelsen om profeten Isa har utformats genom en förening av det religiösa och det konstnärliga.

Å ena sidan har det religiösa syftet uppnåtts, och å andra sidan har den konstnärliga skönheten nått sin fulländning. Själva frågan om Isas födelse var exceptionell – ett mirakel. I den komplikationens sista ögonblick står han inför Skaparen, bekänner sitt tjänarskap, vittnar om det som sades till folket och överlämnar slutligen denna fråga åt Allah, den Mäktige, den Allvise.

Där berättelsen avslutades krävde det konstnärliga också att berättelsen skulle sluta just där. Det fanns ingen bättre plats än denna för att avsluta berättelsen.

[2.3] Berättelsen om profeten Adam avslutas på alla ställen i Koranen genom skildringen av att han sändes till jorden. Det enda som tilläggs är att han bad om förlåtelse för sin synd och att Allah förlät honom. Därefter förblir Koranen tyst – även om en mer detaljerad skildring finns i Torah – eftersom profeten Adam sändes till jorden som en följd av att han lyssnade till sin gamle fiende Satans råd och överträdde Allahs befallning. Här uppfylls det religiösa syftet helt.

Ur konstnärlig synvinkel ser man att varje slutpunkt innehåller det som en konstnär söker. För en konstnär räcker det att profeten Adam fördrevs från paradiset på grund av sin synd. Därefter är människans tankar helt fria i denna fråga. Hon kan undra: Var vandrade Adam och Eva omkring på ett oerfaret sätt? Hur såg deras levnadssätt och ekonomiska transaktioner ut? Sådana och många andra fantasifulla frågor kan ställas. Om dessa ämnen hade tagits upp i samband med berättelsen skulle den konstnärliga skönheten ha minskat. Därför har den konstnärliga skönheten inte försvagats där berättelsen avslutades.

[2.4] Berättelsen om profeten Sulayman har återgetts på sammanlagt tre ställen i Koranen. Den sista suran där denna berättelse återges är sura al-Anbiya (uppenbarelseordning: sjuttiotre). I denna sura återges berättelsens sista avsnitt på följande sätt:

(Arabiska**********)

Och minns Dawud och Sulayman, när de dömde i frågan om åkern, dit några får hade trängt in på natten. Vi var vittnen till deras dom. Då lät Vi Sulayman förstå det rätta avgörandet, och åt båda gav Vi visdom och kunskap. Och Vi gjorde bergen och fåglarna underordnade Dawud; de prisade Vår helighet och härlighet. Det var Vi som gjorde detta. Och Vi lärde honom att tillverka rustningar åt er, så att de skulle skydda er i strid. Kommer ni då inte att vara tacksamma? Och Vi underordnade vinden åt Sulayman; den blåste på hans befallning mot det land som Vi hade välsignat. Vi har full kännedom om allting. Och några av djävlarna gjorde Vi underordnade honom; de dök för hans räkning och utförde dessutom många andra arbeten. Vi höll dem under kontroll. (Sura al-Anbiya: 78–82)

I berättelsen om profeten Sulayman finns ett rikare innehåll och fler syften. Där finns också religiös visdom och insikt. Men vid ett ytligt betraktande verkar det som om det religiösa syftet och det konstnärliga inte står i harmoni med varandra i berättelsens avslutning. Det konstnärliga krävde att berättelsen om profeten Sulayman skulle avslutas i den scen där hans död skildras och där han även efter sin död stod lutad mot sin stav.

Utan tvekan var denna scen lämplig för att avsluta berättelsen. Ur konstnärlig synvinkel hade både styret och visdomen nått sin fulländning i profeten Sulaymans liv. Profeten Sulayman var lika mycket en domare som en vis man. I det exempel som återges i Koranen kommer den visdom och framsynthet som Allah skänkt till uttryck. Samtidigt framträder också förvaltningen av det väldiga riket. I själva verket avslutas berättelsen genom en slutledning där hela livets sammanfattning behandlas. I den aktuella versen skildras verksamheten under barndomen, ungdomsåren och den tidiga vuxenåldern, och berättelsen avslutas genom att allt samlas kring en enda central punkt.

[2.5] På många ställen i Koranen återges berättelserna om olika profeter och sändebud kortfattat. De avslutas också i enlighet med de konstnärliga kraven, samtidigt som det religiösa syftet framträder. Det sägs:

(Arabiska**********)

Om de kallar dig lögnare, så har även före dem Noas, Ad, Thamuds, Abrahams och Lots folk kallat sina profeter lögnare, liksom Midjans invånare och även Moses folk. Ändå gav Jag de otrogna anstånd. Sedan grep Jag dem. Se bara hur fruktansvärt följden blev av att förneka Mig. (Sura al-Hajj: 42–43)

Det råder inget tvivel om att det religiösa syftet och den konstnärliga skönheten i denna avslutning har utvecklats till fullo, och att den har avslutats på rätt ställe.

[2.6] Berättelsen om Josef (frid över honom) bildar en sammanhängande helhet från början till slut. Den börjar med Josefs dröm och slutar med att drömmen går i uppfyllelse. Berättelsen avslutas med att Josefs bröder kommer med böjda huvuden och att hans föräldrar återvänder och återförenas med honom. Berättelsen upprepas inte. Eftersom det religiösa syftet med att återge den hade uppnåtts, upprepas denna berättelse inte på andra ställen.

3. Ett annat krav bland de religiösa syftena med att återge berättelser var att de skulle stå i överensstämmelse med platsen, tiden och personerna, var de än återgavs. I detta avseende är den ett fullständigt uttryck för samma färg och konst som vi tidigare har behandlat i ett annat kapitel. I det kapitlet beskrev vi utförligt Koranens bildspråks olika färger och tillstånd.

Den grad av överensstämmelse och samstämmighet som kan finnas mellan det som återges i berättelsen har vi behandlat under rubriken Koranberättelsernas följande av det religiösa syftet, och där gav vi också följande vers som exempel:

(Arabiska************)

Meddela Mina tjänare att Jag är den Allra mest förlåtande, den Barmhärtige, men att Mitt straff också är ett plågsamt straff. (Sura al-Hijr: 49–50)

Därefter återges en händelse där sanningen i det ovanstående påståendet bevisas. Nu ska vi återge ytterligare några exempel där det religiösa syftet och den konstnärliga kompositionen kompletterar varandra.

[3.1] I sura al-A’raf återges berättelsen om profeten Adam (frid vare med honom) på följande sätt:

(Arabiska************)

Och Vi skapade er och gav er därefter gestalt. Sedan sade Vi till änglarna: ”Böj er ned inför Adam.” Då böjde de sig alla ned, utom Iblis, som inte hörde till dem som böjde sig ned. Allah sade: ”Vad hindrade dig från att böja dig ned när Jag befallde dig?” Han sade: ”Jag är bättre än honom. Du har skapat mig av eld, medan Du har skapat honom av lera.” Allah sade: ”Gå bort härifrån! Du har ingen rätt att vara högmodig här. Gå bort! Du hör till de förnedrade och föraktade.” Han sade: ”Ge mig anstånd till Uppståndelsens dag.” Allah sade: ”Du har fått anstånd.” Han sade: ”Eftersom Du har lett mig vilse ska jag sitta och lurpassa på dem längs Din raka väg. Sedan ska jag komma mot dem framifrån, bakifrån, från höger och från vänster, och Du ska inte finna de flesta av dem tacksamma.” Allah sade: ”Gå bort härifrån, föraktad och förnedrad! Av dem som följer dig ska Jag sannerligen fylla Helvetet med alla.” ”Adam! Du och din hustru ska bo i paradiset och äta därifrån vad ni vill, men närma er inte detta träd, för då blir ni orättfärdiga.” Därefter ingav Satan dem båda en ingivelse för att blotta det av deras kroppar som varit dolt för dem. Han sade: ”Er Herre har inte förbjudit er detta träd av någon annan anledning än att ni annars skulle kunna bli änglar eller bli sådana som lever för evigt.” Han svor för dem och sade: ”Jag är verkligen en uppriktig rådgivare till er.” På så sätt förledde han dem genom bedrägeri. När de sedan smakade av trädet blev deras blygd uppenbar för dem, och de började täcka sig med paradisets löv. Deras Herre ropade till dem: ”Förbjöd Jag er inte detta träd och sade till er att Satan är er uppenbara fiende?” De båda sade: ”Vår Herre! Vi har gjort orätt mot oss själva. Om Du inte förlåter oss och förbarmar Dig över oss kommer vi sannerligen att gå förlorade.” Allah sade: ”Gå ned! Ni ska vara varandras fiender. På jorden ska ni ha en boplats och få leva där under en bestämd tid.” Han sade också: ”Där ska ni leva, där ska ni dö och därifrån ska ni återuppväckas.” (Sura al-A’raf: 11–25)

Därefter fortsätter framställningen i följd. Adams barn förmanas att skydda sig mot Satans bedrägeri: ”Adams barn! Låt inte Satan bedra er, så som han bedrog era föräldrar, Adam och Eva, och fick dem att fördrivas ur paradiset.”

Människan har fått höra att hon ska vara försiktig även med sådant som är tillåtet och inte förklara det som Allah har gjort tillåtet som förbjudet. Hon ska lyda de profeter och sändebud som hade sänts av Allah. I detta sammanhang sägs det: ”Vi har gjort Satan till deras beskyddare, de som inte tror.” Därefter skildras Uppståndelsens dag. De som följde den vägledning som Allah hade sänt står inför Allah. På samma sätt står även de som följde Satan inför Allah för att avkrävas räkenskap. Det hela avslutas med att den ena gruppen träder in i paradiset och den andra i Helvetet. När framställningen går vidare sägs det att invånarna på al-A’raf ska ropa till de andra: ”Gå in i paradiset utan fruktan eller sorg.” Från den andra sidan ska änglarna ropa: ”Detta är det paradis som ni har fått som belöning för era goda gärningar.” Detta har vi behandlat i kapitlet ”Den konstnärliga bilden”.

Saken är i själva verket den att han fördrevs ur paradiset just därför att han följde Satan, medan han kommer att föras in i paradiset just därför att han inte följer Satan. Deras återkomst liknar återkomsten för en person som lämnar sitt hem och efter en tid återvänder till det. Den konstnärliga skönheten ligger här i själva ”utgången och inträdet”. Den egentliga platsen för diskussionen om detta är där vi behandlade ”den konstnärliga kompositionen”.

Vi avslutar denna diskussion här i hopp om att läsarna, i ljuset av den, ska kunna granska andra berättelser.

Kapitel tio

Berättelsens konstnärliga särdrag

Nu vill jag beskriva sådana allmänna konstnärliga särdrag som, när de förekommer, gör att en händelses religiösa syfte fullbordas genom konstnärlig skönhet och harmoni, och att denna skönhet och harmoni gör berättelsen mer verkningsfull på människans hjärta, förstånd och tankevärld. Därigenom bereds människans sinne mycket lätt för att ta emot den. För denna typ av framställning har fyra konstnärliga grundprinciper antagits. Nämligen:

1. Variation i framställningen: Den första typen av konstnärligt särdrag är metodiska skillnader i berättandet. När vi berättar om de händelser som återges i Koranen blir vi medvetna om fyra olika former. Dessa behandlas nedan i tur och ordning.

[1.1] Till exempel inleds berättelsen om Ashāb al-Kahf i Koranen på följande sätt:

(Arabiska************)

Tror du att grottan och dess invånare var något förunderligt bland Mina tecken? När de unga männen tog sin tillflykt till grottan i berget och bad: Vår Herre! Skänk oss barmhärtighet från Dig och gör vår angelägenhet lätt för oss. Då förseglade Jag deras öron med sömn i flera år. Sedan väckte Jag dem åter till liv för att få veta vilken av de två grupperna som bäst kunde bedöma deras vistelse. (Sura al-Kahf: 9–12)

Detta är en sammanfattning av händelsen. Därefter börjar den detaljerade skildringen av den. Där återges till exempel deras inbördes rådslag före inträdet i grottan, omständigheterna kring deras inträde i grottan, hur de somnade och vaknade, hur en av dem skickades för att köpa mat, diskussionerna och viskningarna om honom i staden, hans återkomst, Ashāb al-Kahfs död, uppförandet av ett monument över deras gravar, människornas oenighet om detta och annat. Händelsen sammanfattas på detta sätt redan i början, så att läsaren genast blir ivrig att få veta vad som händer därefter.

[1.2] Ibland beskrivs en händelses slutsats eller utgång först, varefter hela händelsen återges i detalj. Ett exempel på detta är berättelsen om profeten Moses (frid vare med honom), som återges i sura al-Qasas. Den börjar så här:

(Arabiska************)

Vi återger för dig berättelsen om Moses och Farao med sanningen, för de troende. Farao hade upphöjt sig på jorden och hade delat upp dess invånare i olika grupper. Han försvagade en grupp bland dem: han dödade deras söner och lät deras kvinnor leva. Han var sannerligen en av dem som spred fördärv. Men Vi ville visa nåd mot dem som hade försvagats på jorden, göra dem till ledare, göra dem till arvtagare och ge dem makt på jorden, samt låta Farao, Haman och deras arméer få se det de hade fruktat från den försvagade gruppens sida. (Sura al-Qasas: 2–6)

Därefter återges berättelsen om profeten Moses (frid vare med honom) i detalj: hans födelse, uppfostran, amning, inträde i vuxenåldern, hans dödande av en kopt och hans landsflykt, med mera. Sedan börjar de efterföljande händelser som nämndes i början. Berättelsen inleds på ett sådant sätt att läsarens iver ökar. Av den starka nyfikenheten uppstår frågan i deras sinnen: Vad gjorde då Moses (frid vare med honom) under dessa omständigheter?

Berättelsen om profeten Josef (frid vare med honom) är likadan. Den börjar med en dröm. Efter att ha sett drömmen berättar han den för sin far. Fadern förstår att drömmen är ett tecken på att han kommer att få en framstående ställning och ett gott anseende i världen. Berättelsen börjar så här:

(Arabiska************)

När Josef sade till sin far: ”Käre far! Jag såg i en dröm elva stjärnor samt månen och solen falla ned i tillbedjan inför mig.” Fadern sade: ”Min son! Berätta inte denna dröm för dina bröder, för då kommer de att smida ränker mot dig. Satan är sannerligen människans uppenbare fiende. Så kommer din Herre att utvälja dig, lära dig uttolkningen av ord och fullborda Sin nåd över dig och över Jakobs familj, liksom Han tidigare fullbordade den över dina förfäder Abraham och Isak. Din Herre är sannerligen Allvetande, Allvis.” (Sura Josef: 4–6)

Därefter börjar själva händelsen. Den är inget annat än en förverkligande av hans dröm, något som hans far Jakob (frid vare med honom) redan hade förstått. Berättelsen avslutas genom att drömmen förverkligas helt och fullt. Efter den vackra avslutningen förblir Koranen tyst. Den säger inget om de uttalanden som återges i Toran.

[1.3] Ibland börjar berättelserna direkt, utan inledning eller sammanfattande beskrivning. Ibland avslutas de också plötsligt. När till exempel profeten ʿĪsās (frid vare med honom) födelseberättelse återges, berättas Maryams (frid vare med henne) historia utan någon inledning. På liknande sätt kommer berättelsen om Hudhud och myran plötsligt in mitt i berättelsen om profeten Sulayman (frid vare med honom) och drottning Bilqis.

[1.4] Ibland ser man också att berättelsen har fått fantasi­ns färg. Berättelsen börjar och handlingen fortskrider, och just då får huvudpersonen framföra vissa böner. Som exempel har vi i kapitlet ”Konstnärlig bild” återgett scener ur berättelsen om profeten Ibrahim (frid vare med honom) och profeten Ismail (frid vare med honom). Där sägs:

(Arabiska************)

Minns när Ibrahim och Ismail lade grunden till Kaba och sade: ”Vår Herre! Ta emot detta från oss. Du är sannerligen den Hörande, den Allvetande.” (Sura al-Baqara: 127)

Detta är en mycket storslagen scen. I de händelser som återges i Koranen finner man många sådana liknelser och exempel.

2. När mysteriet plötsligt avslöjas: Den andra typen är att mysteriet bakom en händelse plötsligt avslöjas.

[2.1] Ofta är mysteriet bakom händelsen okänt för både läsaren och huvudpersonen. Men vid någon punkt i händelsen uppenbaras det plötsligt för läsaren. Ett exempel på detta är berättelsen om profeten Musa (frid vare med honom), när han gick till en rättfärdig och lärd man. Den återges i Sura al-Kahf:

(Arabiska************)

När Moses sade till sin unge följeslagare: ”Jag kommer inte att stanna förrän jag når de två havens sammanflöde, även om jag måste fortsätta i all evighet.” När de sedan nådde de två havens sammanflöde glömde de bort sin fisk. Fisken tog sig ner i havet genom att skapa en tunnel. När de hade passerat platsen sade Moses till sin följeslagare: ”Ta fram vår frukost. Vi har blivit trötta av denna resa.” Han svarade: ”Minns du när vi vilade vid klippan? Jag glömde då fisken. Det var Satan som fick mig att glömma att nämna den. Fisken tog sig på ett märkligt sätt ut i havet.” Moses sade: ”Det var just den platsen vi sökte.” Därefter följde de sina spår tillbaka. Sedan fann de där en av Våra tjänare, som Vi hade skänkt barmhärtighet från Oss och gett särskild kunskap från Oss. Moses sade till honom: ”Får jag följa dig på villkor att du lär mig något av den rätta vägledningens kunskap som du har fått lära dig?” Han svarade: ”Du kommer inte att kunna ha tålamod med mig. Hur skulle du kunna ha tålamod med något vars innebörd du inte förstår?” Moses sade: ”Om Allah vill, kommer du att finna mig tålmodig, och jag kommer inte att överträda någon av dina befallningar.” Han sade: ”Om du följer mig, får du inte fråga mig om något förrän jag själv berättar för dig om det.” Sedan gav de sig av. När de till slut steg ombord på en båt gjorde han ett hål i den. Moses sade: ”Har du gjort ett hål i den för att dränka dess passagerare? Du har verkligen begått något allvarligt.” Han svarade: ”Sade jag inte att du inte skulle kunna ha tålamod med mig?” Moses sade: ”Klandra mig inte för att jag glömde. Sedan gav de sig åter av. Till slut mötte de en pojke, och han dödade honom. Moses sade: ”Har du dödat en oskyldig människa utan att det varit en ersättning för ett liv? Du har verkligen begått en grov orätt.” Han svarade: ”Sade jag inte att du inte skulle kunna ha tålamod med mig?” Moses sade: ”Om jag efter detta frågar dig om något, låt mig då inte längre följa dig. Du har fått full rätt att skiljas från mig.” Sedan gav de sig av. När de till slut kom till invånarna i en by bad de om mat, men de vägrade att visa dem gästfrihet. Sedan fann de där en mur som var nära att rasa, och han reste den rakt upp. Moses sade: ”Om du hade velat, kunde du ha begärt ersättning av dem för detta.” Han sade: ”Här skiljs våra vägar åt. Nu ska jag förklara innebörden av det som du inte kunde ha tålamod med. (Sura al-Kahf 60–78)”

Vi finner ingen lösning på de element i den ovan nämnda versen som har skapat ett mysterium för oss. Inför detta mysterium står vi lika svarslösa som berättelsens huvudperson, Moses. Vi vet inte heller vem det var som utförde dessa förunderliga handlingar. Al-Koranen ansåg inte ens att det var nödvändigt att avslöja hans namn. Vad skulle det tjäna till att avslöja hans namn? Denne man utförde alla dessa handlingar genom Allahs makt och på Hans befallning. Och Allah kommer inte att låta denna sak få samma slut som det som utspelade sig inför oss och som vi såg. Hans blick är nämligen riktad mot avlägsna syften, dit vår blick inte når. På samma sätt passar även det faktum att hans namn inte nämns helt och hållet med berättelsens mystiska karaktär.

Det råder ingen tvekan om att en osynlig slöja av det okända fanns där redan från berättelsens början. Moses längtade efter att möta den rättfärdige tjänaren och begav sig ut för att söka honom. Moses unge följeslagare glömde att fisken hade försvunnit vid klippan, och för att gottgöra detta misstag återvände de till klippan. Där fick han möta den rättfärdige mannen. Om han inte hade återvänt skulle han aldrig ha fått träffa honom. Även den händelse som sedan ägde rum var höljd i mysterium. Man fick inte ens veta namnet på den som utförde den.

Nu börjar mysteriets knutar just lösas upp. Moses kommer nu att få veta varför dessa händelser ägde rum. Samtidigt kommer även detta att bli klart för oss. Det sägs:

(Arabiska**********)

Vad gäller båten: den tillhörde några fattiga människor som sökte sin försörjning på havet. Jag ville göra den defekt, eftersom det på andra sidan fanns en kung som med våld tog varje båt. Vad gäller pojken: hans föräldrar var troende. Jag fruktade att han skulle påverka dem genom olydnad och otro. Därför ville jag att deras Herre skulle ge dem ett bättre barn, renare och närmare dem i kärlek än han. Vad gäller muren: den tillhörde två faderlösa pojkar i staden. Under den fanns deras skatt, och deras far var rättfärdig. Därför ville din Herre av barmhärtighet att de skulle nå vuxen ålder och själva ta fram sin skatt. Jag gjorde inte detta på eget initiativ. Detta är förklaringen till det som du inte kunde ha tålamod med. (Sura al-Kahf 79–82)

Efter att mysteriet kring den rättfärdige mannens kashf och karamat i den ovan nämnda händelsen har avslöjats, återfår läsaren något av sin fattning. Han frågar: Vem var han? Något svar ges inte. Mysteriet förblir ett mysterium. Han var lika höljd i dunkel nu som i början. I denna händelse uppenbarades en mycket kraftfull hikma. Vi fick se en liten glimt av den, men därefter försvann den för alltid ur vår syn och doldes för våra blickar.

[2.2] Ibland är det också så att händelsens mysterium är klart för åskådarna, men fortfarande okänt för huvudpersonen. Trots det fortsätter han att utföra sin uppgift. Åskådarna vet naturligtvis hur och varför det sker. Sådana händelser inträffar oftare när något sägs till någon i form av ironi eller skämt. Åskådarna ser hans agerande redan från början och skrattar åt det. Vi har tidigare berättat om trädgårdsägarnas historia. Den är ett utmärkt exempel på detta. Det sägs:

(Arabiska**********)

När de svor att de skulle skörda trädgårdens frukter på morgonen, men de sade inte ”in shā’a Allāh”. Då drabbades trädgården av en olycka från din Herres sida medan de sov. Och på morgonen hade den blivit som avslitet gräs.

Vi känner alltså till händelsen, men trädgårdens ägare är fortfarande ovetande. Det sägs:

(Arabiska**********)

På morgonen ropade de till varandra: ”Om ni vill skörda frukten, så bege er tidigt till fältet.” Därefter gav de sig av och viskade till varandra: ”I dag får ingen miskin komma in till er trädgård.” Och tidigt på morgonen skyndade de iväg med kraft. (Sura al-Qalam: 21–25)

Vi åskådare småler när de, viskande till varandra, beger sig mot trädgården. Under tiden har trädgården jämnats med marken. När vi ligger dubbelvikta av skratt börjar mysteriets gåta först då klarna för dem.

(Arabiska**********)

När de sedan fick se trädgården sade de: ”Vi måste ha gått vilse, eller också har vi blivit berövade.” (Sura al-Qalam: 26–17)

Detta är verkligen ett välförtjänt straff för dem som vill beröva de behövande deras rätt.

[2.3] Ibland får åskådarna bara delvis kännedom om det som sker, medan händelsens egentliga förlopp fortfarande är dolt för deras blickar. En del av händelsen är då okänd både för åskådarna och för huvudpersonen. Ett exempel på detta är drottning Bilqis tron, som på ett ögonblick fördes dit. Vi vet också att detta skedde inför Hazrat Sulayman (a). Men drottning Bilqis visste ingenting om det. När hon tillfrågades: ”Är detta din tron?” svarade hon: ”Det verkar vara den.” Detta är en hemlighet som vi har känt till från början. Men när det gäller glaspalatset var vi, liksom Bilqis, ovetande. Tillsammans med Bilqis förstod vi saken först i det ögonblick då hon lyfte upp sitt klädesplagg över vaderna för att gå över vattenbassängen. När Hazrat Sulayman (a) såg detta sade han: ”Detta är inte en vattenbassäng. Det är ett palats vars undersida har byggts av glas.” [Senare kommer vi att beskriva detta mer utförligt.]

[2.4] Ibland är det inte fråga om någon mystisk händelse, utan om en helt enkel händelse som först inte framstår tydligt, men plötsligt blir klarare och överraskar både läsaren och huvudpersonen. Ett exempel är berättelsen om Hazrat Maryam (a). Hazrat Maryam (a) hade lämnat sin familj och gick ensam. Då uppenbarade sig Jibril (a) i mänsklig gestalt. Hazrat Maryam (a) sade: ”Om du är en rättfärdig man söker jag skydd hos Allah undan dig.” Så snart vi hör händelsen förstår vi att han är Jibril (a). Men strax därefter presenterade han sig och sade: ”Jag är ett sändebud från din Herre, och jag har kommit med det glada budskapet om en ren son till dig.” Sedan träder händelsen plötsligt fram inför oss: överväldigad av förlossningssmärtor tog Maryam (a) skydd under en dadelpalm och sade: ”Om jag ändå hade dött före detta och blivit fullständigt bortglömd!” Då ropade en ängel till henne underifrån: ”Sörj inte. Din Herre har låtit en bäck rinna fram under dig.” Fram till versens slut.

3. Paus mellan scenerna: Berättelsens tredje konstnärliga särdrag är de subtila pauserna mellan de skildrade händelserna. Precis som man numera låter ridån falla under pauser på teatern och bio för att skilja en scen från en annan, finns sådana pauser mellan alla de händelser som skildras i Al-Qur’an. Detta kan lätt urskiljas i de berättelser vi redan har nämnt. Nu ska vi som exempel tala om berättelsen om Hazrat Yusuf (a). Hela berättelsen har fullbordats i sammanlagt 28 scener. Vi ska dock inte behandla alla scener, utan endast några särskilda.

Hazrat Yusufs (a) bröder kom till honom under hungersnöden för att hämta ransoner. Vid den tiden hade han ansvaret som livsmedelsminister. Han instruerade dem att ta med sin egen bror när de återvände. Trots att Hazrat Yaqub (a) inte gav sitt samtycke reste de till Egypten med Binyamin för att hämta ransoner. När Hazrat Yusuf (a) mätte upp säden gömde han en bägare i sin brors säck. Därefter anklagade han honom för stöld och såg på så sätt till att han blev kvar hos honom. Bröderna rådgjorde då med varandra och bad att någon annan skulle hållas kvar i stället, men han avvisade bestämt deras begäran. Det sägs:

(Arabiska**********)

När de hade förlorat hoppet om honom satte de sig ned för att rådslå. Deras äldste bror sade: ”Vet ni inte att er far har tagit en ed av er inför Allah, och att ni tidigare handlade orätt i fråga om Yusuf? Jag kommer därför inte att lämna detta land förrän min far ger mig tillåtelse eller Allah avgör saken till min fördel. Han är den bäste av alla som avgör. Återvänd till er far och säg: ’Vår far, din son har stulit.’ Vi berättar endast det som vi känner till, och vi hade ingen kunskap om det fördolda. Fråga invånarna i den stad där vi befann oss och karavanen som vi färdades med. Vi talar sannerligen sanning.” (Sura Yusuf: 80–82)

Ridån föll. Nu ska vi möta Hazrat Yusufs (a) bröder i en annan scen. Men det sker inte i någon stad i Egypten. Vi möter dem när de står inför sin far och är upptagna med att redogöra för vad som hänt. Ridån går upp. Där ser vi deras far, Hazrat Yaqub (a), framföra följande kommentar.

(Arabiska**********)

Jakob sade: ”Detta är ingenting annat. Ni har bara kommit med en påhittad berättelse. Nu är tålamod bäst. Kanske kommer Allah att föra dem alla till mig på en och samma gång. Han är Allvetande och Allvis.” (Sura Yusuf: 83)

Ridån föll. Nu ska vi se profeten Yusuf (frid vare med honom) och hans söner i en annan scen. Där får vi se Jakob (frid vare med honom) djupt försjunken i tankar. Sönerna blev bekymrade när de såg sin fars tillstånd. Ridån gick upp.

Han vände sig bort från dem och sade: ”Ack, Yusuf!” Av sorgen blev hans ögon grumliga. Han var plågad av outhärdlig ångest. De sade: ”Vid Allah! Du kommer inte att upphöra att minnas Yusuf förrän du är nära döden eller dör.” Han sade: ”Jag klagar endast inför Allah över min sorg och min bedrövelse, och från Allah vet jag det som ni inte vet. Mina söner! Gå och sök efter Yusuf och hans bror, och förtvivla inte över Allahs barmhärtighet. Ingen förtvivlar över Allahs barmhärtighet utom de icke-troende.” (Sura Yusuf: 84–87)

Nu faller ridån åter. Yusufs bröder gav sig av. Därefter vet vi inget mer. När ridån åter gick upp hörde vi dem, efter att de hade kommit fram till profeten Yusuf (frid vare med honom) i Egypten, säga:

(Arabiska**********)

När de sedan kom fram till Yusuf sade de: ”O ädle härskare! Vi och våra familjer har drabbats av nöd, och vi har kommit med otillräckliga tillgångar. Ge oss därför vårt fulla mått och skänk oss något. Allah belönar dem som ger.” (Sura Yusuf: 88)

Berättelserna om Aṣḥāb al-Kahf, profeten Maryam (frid vare med henne) och profeten Sulayman (frid vare med honom) har också återgetts i samma stil. Vi kommer att diskutera detta ytterligare längre fram, om Allah vill.

4. Att gestalta scener genom händelser: Vi har tidigare behandlat tre konstnärliga särdrag i berättelsen. Nu ska vi diskutera hur scener gestaltas genom händelser. Denna typ hör samman med kapitlet ”Den konstnärliga bilden” i denna bok. Där sade vi att även om alla de händelser som återges i Koranen tillhör det förflutna, framträder hela bilden levande för läsaren när han läser dem och för åhöraren när han hör dem. Det förefaller som om händelsen äger rum inför hans ögon just nu.

Det vi nu vill säga är att de scener eller bilder som målas genom händelser kan vara av olika slag. Det kan till exempel vara att en bild genom händelsen framträder levande, eller att känslor och sinnesrörelser uttrycks i bilden, eller att en personlig prägel blir synlig. Ibland rymmer en händelse eller berättelse två sådana särdrag, men det ena blir tydligare än det andra. Därför benämns händelsen utifrån just detta särdrag. Dessa konstnärliga skönhetsdrag framträder i alla berättelsens scener. I stället för att behandla dem enbart med ord vill vi förklara dem genom exempel.

Vi har tidigare återgett berättelsen om trädgårdsägarna. Vi har till och med sett hur denna händelse gestaltas. Vi har sett profeten Ibrahim och profeten Ismail stå framför Kaba. Vi har sett profeten Nuh och hans son i ögonblicket då översvämningen inträffade. Dessa bilder är alltid levande och eviga. Läsaren eller åhöraren av dessa berättelser upplever att händelsen äger rum inför hans ögon. Nu återger vi ytterligare några exempel.

När Ashab al-Kahf (grottans folk) lämnade de avgudadyrkandes skara och slog in på tawhids väg rådgjorde de med varandra. Koranen har återgett detta inför oss. Varje gång vi läser eller hör det förefaller det som om de rådgjorde inför våra ögon, ja, som om vi till och med hörde deras samtal.

(Arabiska**********)

Vi återger för dig deras berättelse sanningsenligt. De var några unga män. Vi stärkte dem i vägledningen och gjorde deras hjärtan fasta när de reste sig. De sade: ”Vår Herre är himlarnas och jordens Herre. Vi kommer aldrig att åkalla någon annan gud än Honom. Om vi gjorde det skulle det vara ett ytterst förkastligt handlande. Vårt folk har tagit andra gudar än Honom. Varför lägger de inte fram ett tydligt bevis för dem? Vem är mer orättfärdig än den som hittar på en lögn om Allah? När ni har avskilt er från dem och från det de dyrkar i stället för Allah, ta då er tillflykt till grottan. Er Herre ska skänka er av Sin barmhärtighet och ordna så att era gärningar blir fruktbärande.” (Sura al-Kahf: 13–16)

Här slutar denna scen och ridån faller. Precis som på 1900-talets biografer och teatrar blir det här ett avbrott mellan scenerna. När ridån dras undan kommer vi att se att de efter rådslaget har gått in i grottan, den ene efter den andre. Vi ser dem med våra egna ögon träda in i grottan. Det råder inget tvivel om det. En sådan fast övertygelse väcks. Det är också vad Koranens framställning och tolkning gör anspråk på.

(Arabiska**********)

Du skulle se solen när den går upp passera förbi deras grotta åt höger, och när den går ner passera förbi dem åt vänster, medan de befinner sig på den rymliga platsen i grottan.

Detta är vad det innebär att göra något närvarande inför ögonen. På samma sätt som man i dagens teater gör en scen tydlig genom att sprida ljus, har det här åstadkommits genom solens ljus. Solens rörelse har gett scenen liv. Men varken när solen går upp eller när den går ner tränger dess ljus in i grottan. Under hela dagen pågår där ett spel mellan ljus och skugga. Det är detta som uttrycks med ordet ”tazāwaru”. Med vilken enkelhet bilden har framställts – vilket arbete skulle man inte ha behövt lägga ned för att visa denna scen på en bioduk!

Låt oss se på grottans folk. Det har sagts: ”De befinner sig på den rymliga platsen i grottan.” Detta är ett enastående tillägg, som inte på något sätt är mindre än ett mirakel. Dessa få ord har gjort hela scenen levande och rörlig inför oss. Det känns som om de rör sig framför våra ögon.

(Arabiska**********)

Du skulle tro att de var vakna, fastän de sov. Jag lät dem vända sig från den ena sidan till den andra, åt höger och åt vänster. Deras hund låg med frambenen utsträckta vid grottans ingång. Om du hade tittat in på dem skulle du ha vänt dig om och flytt, fylld av skräck inför dem. (Sura al-Kahf: 18)

Bilden som målats med dessa få ord är helt och hållet levande och rörlig.

Plötsligt började livets puls slå i grottans folk. Låt oss se vad som nu händer:

(Arabiska**********)

Så väckte Jag dem, för att de skulle fråga varandra. En av dem sade: ”Hur länge har ni stannat?” Några av dem sade: ”En dag eller en del av en dag.” Andra sade: ”Er Herre vet bäst hur länge ni har stannat. Skicka nu en av er till staden med detta mynt. Låt honom se vilken mat som är ren och sedan ta med något av den till er. Låt honom gå varsamt och inte på något sätt låta någon få veta något om er. Om de får reda på var ni är, kommer de att stena er till döds eller tvinga er tillbaka till sin religion. Då kommer ni aldrig att lyckas.” (Sura al-Kahf: 19–20)

Detta är den tredje scenen, eller slutet på den andra scenen. Nu är de alla vakna. Deras första fråga är hur länge de hade sovit. Svaret blev: en dag eller mindre. Ändå vet vi att de hade stannat länge i grottan. Det har vi fått veta av händelsens sammanfattning. De var hungriga och ägnade därför inte frågan särskilt mycket uppmärksamhet. Den troende som sade: ”Er Herre vet bäst hur länge ni har sovit” varnade dem nu för flera saker och befallde en av dem att köpa mat. Han sade varnande: Man måste gå till staden med största försiktighet; ingen får avslöja något om denna plats, och maten måste väljas och köpas med omsorg så att den är god och ren. Om någon skulle få reda på saken, kunde de döda dem eller tvinga dem tillbaka till deras förfäders religion. Detta sade alltså grottans folk (Ashab al-Kahf). Vi vet att flera hundra år hade gått. Det fanns nu ingen kvar som skulle kunna stena dem till döds eller tvinga dem tillbaka till deras förfäders religion, eftersom alla hade blivit muslimer. Låt oss i nästa scen se vad deras representant gjorde.

Var finns nästa scen? Här behövs det verkligen eftertanke. Vi vet att människorna hade fått kännedom om dem. Men de som de hade fruktat som kafirer var i själva verket inte längre kafirer och avgudadyrkare. Vid den tiden hade alla blivit troende.

(Arabiska**********)

På så sätt lät Jag deras historia bli känd, så att människorna skulle veta att Allahs löfte är sant och att det inte råder något tvivel om Uppståndelsens stund. (Sura al-Kahf: 21)

När vi kommer hit har händelsens religiösa syfte blivit uppenbart. Samtidigt har även den konstnärliga aspekten nått sin fulländning. Nu kretsar en fråga i våra tankar: Vad hände med den som skickades till staden? Och vad gjorde han när människorna fick reda på hans hemlighet?

Även här kommer en fin paus. Sedan förstår man att döden tog dem. Då ställde sig människorna utanför grottan och började diskutera varför de hade hållit fast vid religionen.

(Arabiska**********)

När de tvistade sinsemellan om deras angelägenhet sade de: ”Bygg en byggnad över dem. Deras Herre vet bäst om dem.” De vilkas åsikt vägde tyngst i frågan sade: ”Vi ska sannerligen bygga en moské på deras plats.” (Sura al-Kahf: 21)

Ännu en paus. Om någon vill kan han nu i sin fantasi bygga en moské över deras grav. Under tiden började människorna tvista om olika saker. Vissa tvistade om hur många de var, medan andra tvistade om hur länge de hade sovit.

(Arabiska**********)

Nu kommer de, grundat på gissningar om det okända, att säga: ”De var tre, och den fjärde var deras hund.” Andra kommer att säga: ”De var fem, och deras hund var den sjätte.” Och ytterligare andra kommer att säga: ”De var sju, och deras hund var den åttonde.” (Sura al-Kahf: 22)

När det religiösa syftet hade uppfyllts efter att Aṣḥāb al-Kahf hade väckts till liv, fördes de åter in i det fördolda:

(Arabiska**********)

Säg: ”Min Herre vet bäst hur många de var. Endast ett fåtal känner till deras historia. Tvista därför inte om dem annat än med en ytlig diskussion och fråga inte någon om deras tillstånd.”

Efter att berättelsen hade nått sin fullbordan uttryckte Koranen sitt religiösa syfte. Den riktar människornas uppmärksamhet mot den manifestation av Guds makt som framträdde när Aṣḥāb al-Kahf åter fick liv och säger:

(Arabiska**********)

Du ska inte säga om något: ”Jag ska göra det i morgon”, utan att säga: ”Om Allah vill.” Och när du glömmer, kom då ihåg din Herre och säg: ”Jag hoppas att min Herre ska vägleda mig till en väg som ligger ännu närmare sanningen.” (Sura al-Kahf: 23–24)

Här riktas ett särskilt ord till Allahs ädla Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Vi behöver inte gå in på den diskussionen. Det räcker att förstå att Koranen, samtidigt som den berättar händelsen, tydliggör det religiösa syftet; så är det även här. Vilket bättre tillfälle kunde det ha funnits för en lärorik förmaning?

Slutligen har den exakta uppgiften om hur länge de stannade i grottan getts, vilket också är vår ståndpunkt i denna berättelse. Det som återstår är deras antal. Än i dag är det – liksom själva Aṣḥāb al-Kahf – ett mysterium.

(Arabiska**********) De stannade i grottan i tre hundra år och ytterligare nio år. (Sura al-Kahf: 25)

Den religiösa lärdom som ligger dold bakom denna händelse uttrycks i följande ord:

(Arabiska**********)

Säg: ”Allah vet bäst hur länge de stannade. Honom tillhör kunskapen om det fördolda i himlarna och på jorden. Hur utmärkt Han ser och hör! De har ingen beskyddare utom Honom, och Han låter ingen dela Hans makt. Läs det som har uppenbarats för dig av din Herre i Skriften. Ingen kan ändra Hans ord, och du finner ingen tillflykt utom hos Honom.” (Sura al-Kahf: 26–27)

Jag har försökt undersöka alla berättelsens särdrag och sedan lagt fram dem för er. Det råder inte minsta tvivel om att händelserna i Koranen framställs på ett sådant sätt att allt genast träder fram inför läsarens ögon som en bild så snart han läser den. Detta är det största särdraget. Och det påverkar alla andra särdrag.

Bilder av känslor och emotioner

Nu ska vi rikta vår uppmärksamhet mot en annan aspekt av berättelsens gestaltning. Det är uttrycket för känslor och sinnets böjelser och tendenser.

Tidigare beskrev vi händelsen med samtalet mellan de två trädgårdsägarna och deras följeslagare. På samma sätt beskrev vi också berättelsen om Hazrat Musa (frid över honom) och en rättfärdig man. I båda dessa händelser finns bilder av känslor och emotioner, och samtidigt presenteras även bilder av personligheterna, så att alla dessa scener görs levande och lyfts fram inför ögonen. Nu ska jag lägga fram ännu en sådan händelse för er: händelsen när Hazrat Maryam (frid över henne) födde Hazrat Isa (frid över honom). Det sägs:

(Arabiska**********)

Och nämn i Skriften Maryam, när hon drog sig undan från sin familj till en plats i öster. Hon skärmade sedan av sig från dem med en förhänge. (Sura Maryam: 16–17)

Hazrat Maryam var tillfreds med sitt ensamma och avskilda liv. En dag var hon nämligen på väg till badplatsen, djupt försjunken i tankar, när hon plötsligt fick syn på en ung man där. Den plötsliga händelsen gjorde henne fullständigt rådvill, och hennes föreställningsvärld förändrades på ett ögonblick.

(Arabiska**********)

Därefter sände Jag Min ande till henne, och han uppenbarade sig för henne i fullständig mänsklig gestalt. Maryam sade: ”Jag söker den Nåderikes skydd mot dig, om du är gudfruktig.” (Sura Maryam: 17–18)

Dessa ord är sådana som en ensam, ogift kvinna skulle kunna uttala när en man plötsligt kommer fram till henne på en avskild plats och skrämmer henne; utan någon annan utväg försöker hon då väcka gudsfruktan hos honom.

Även om vi förstår att den besökande inte var en ung man utan ängeln Jibril al-Amin, trodde Maryam (frid vare med henne) att han var en främmande ung man. Tänk efter: varför skulle en främmande ung man komma till en så kysk, ogift flicka från en mycket framstående familj, vars hela uppförande var begränsat av religionens regler och vars förmyndare var ingen annan än den ädle Zakariya (frid vare med honom)? Hennes mor hade vigt henne åt religionen. Detta var den första delen.

(Arabiska**********)

Han sade: ”Jag är sändebud från din Herre. Jag har kommit för att skänka dig en ren son.” (Sura Maryam: 19)

Vem som helst kan lätt föreställa sig hur en blyg, ogift flicka skulle känna och reagera om någon utnyttjade hennes ensamhet för att komma fram och skrämma henne. Även om han sade att han var Allahs sändebud, det vill säga en ängel, kunde hon inte helt tro på honom. En enda tanke fortsatte att kretsa i hennes medvetande: kanske ville han utnyttja hennes godtrogenhet för att kränka hennes kyskhet. Annars skulle han inte ha gett henne beskedet om ett barn på ett sätt som saknade motstycke. Detta var den andra delen.

Nu intog Maryam (frid vare med henne) rollen som en modig flicka, som inte grips av panik i fara utan möter den tappert.

(Arabiska**********)

Hon utbrast: ”Hur skulle jag kunna få en son när ingen man har rört vid mig? Och jag har aldrig varit en otuktig kvinna.” (Sura Maryam: 20)

Maryam (frid vare med henne) sade dessa ord med ett hjärta tungt av stor smärta. Ännu stod Maryam (frid vare med henne) och den nämnde unge mannen ensamma. Vid det här laget hade Maryam (frid vare med henne) visserligen förstått syftet med den främmandes ankomst. Men hon kunde på intet sätt förstå hur detta skulle kunna ske. Det enda som tröstade henne var den fine mannens ord: ”Jag är din Herres sändebud.” Ändå kunde det tyckas att även detta kunde vara en bedragarens list, i den situation vi talade om tidigare. Det handlade inte om någon skamlig eller oanständig sak. Saken behövde därför klargöras ytterligare. Då sade Jibril (frid vare med honom):

(Arabiska**********)

Han sade: ”Så kommer det att bli. Din Herre har sagt: ’Detta är mycket lätt för Mig, och Jag vill göra honom till ett tecken för människorna och till en barmhärtighet från Oss. Detta är ett avgjort beslut.’” (Sura Maryam: 21)

Vad hände med henne? Här följer en lång konstnärlig paus. Men under denna paus återklingar en fråga gång på gång i läsarnas tankevärld: Vad hände med Maryam (frid vare med henne)? Än en gång förändras berättelsens scen. Även denna gång ser vi Maryam (frid vare med henne) bekymrad över en annan sak, ännu mer än tidigare.

(Arabiska**********)

Därefter blev hon havande. Sedan begav hon sig till en avlägsen plats. Förlossningsvärkarna tvingade henne att söka skydd vid foten av en daddelpalm. Hon sade: ”O, om jag ändå hade dött före detta och varit helt bortglömd bland människorna!” (Sura Maryam: 23)

Detta är den tredje delen.

Till en början hade Hazrat Maryam (a.s.) endast sitt eget väsen framför sig. Hon hade vuxit upp i en ren och helig miljö. Men till slut ställdes hon inför en helt ny situation. Hennes nuvarande omständigheter var också helt annorlunda. Nu var hon förödmjukad och vanärad inför sitt folk, och hon led inte bara psykiskt utan även fysiskt. På grund av födslovärkarna hade hon tvingats söka skydd under en dadelpalm. Här var hon ensam. Det fanns ingen annan människa hos henne. Dessutom drabbades Hazrat Maryam (a.s.) av alla de svårigheter som en kvinna brukar möta när hon väntar sitt första barn, men hon hade inte ens den minsta föreställning om vad hon skulle göra i en sådan situation. Det fanns inte heller någon som kunde ge henne ens lite hjälp. Därför sade hon klagande: ”Om jag ändå hade dött före detta och blivit fullständigt bortglömd av människorna.” Av detta kan vi förstå hennes fysiska och psykiska lidande samt hennes sorg och bedrövelse. Vi ser hur djupt hon hade sjunkit ned i en svår prövning. Det sägs:

Därefter ropade ängeln till henne underifrån: ”Sörj inte. Din Herre har låtit en bäck rinna fram under dina fötter. Skaka dadelpalmens stam mot dig, så kommer färska, mogna dadlar att falla ned över dig. Ät och drick, och låt dina ögon glädjas. Om du möter någon människa, säg då: Jag har avlagt ett löfte om fasta för Allahs skull. Därför ska jag i dag inte tala med någon människa.” (Sura Maryam: 24–26)

Detta är den fjärde delen.

Detta är en så häpnadsväckande och upprörande händelse att vi, när den plötsligt inträffar, är redo att springa därifrån – inte Maryam (a.s.). Ett barn föds plötsligt, en ängel ropar underifrån, och ett sådant barn blir för Maryam (a.s.) en källa till smärta och förebråelser. Att mat och dryck omedelbart ordnas på ett så förträffligt sätt är utan tvekan en märklig händelse.

Vi tror att även Hazrat Maryam (a.s.) blev fullständigt förvånad. Med sin svaga kropp skakade hon dadelpalmen, samlade in de färska, mogna dadlarna som föll därifrån och åt dem. Sedan samlade hon lite kraft och begav sig hemåt. Men ännu återstår en annan tankemässig bro att korsa.

Därefter återvände hon till sitt folk med sitt barn. (Sura Maryam: 27)

Nu när Maryam (a.s.) hade fått sinnesro borde hon överlåta sin oro, sorg och smärta åt de andra.

(Arabiska**********)

De sade: ”O Maryam! Du har sannerligen gjort något oerhört. O Arons syster! Din far var inte en ond man, och din mor var inte heller otuktig.” (Sura Maryam: 27–28)

Stammens människor började förebrå henne. De tilltalade henne hånfullt som ”Arons syster” och sade: ”Du är dotter av en så ädel släkt, där något sådant aldrig tidigare har förekommit. Dessutom var inte heller dina föräldrar sådana. Hur kunde du vanära din släkt?”

Maryam (frid vare med henne) förblev mållös med ett tungt hjärta och pekade på barnet och sade: ”Fråga honom i stället för att fråga mig; ni kommer att få svar.” Det verkar som om Maryam (frid vare med henne) trodde att ett mirakel skulle ske genom hennes barn. Det var därför hon pekade på honom. När folket hörde detta blev de förvånade och började förebrå henne ännu mer. Människorna var häpna: en jungfru hade fått ett barn och var glad över det. Att hon sedan med djup självtillit och på ett föraktfullt sätt pekade ut barnet för dem drev deras förvåning till dess yttersta gräns.

De sade: ”Hur skulle vi kunna tala med ett barn i vaggan?”

Då talade Jesus (frid vare med honom) mirakulöst:

(Arabiska**********)

Barnet sade: ”Jag är Guds tjänare. Han har gett mig Skriften och gjort mig till profet. Var jag än befinner mig har Han välsignat mig. Han har befallt mig att förrätta bönen och ge allmosan så länge jag lever, och att vara god mot min mor. Han har inte gjort mig högmodig eller olycklig. Frid vare med mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag uppväcks till liv.” (Sura Maryam: 30–33)

Om vi inte hade hört denna berättelse en kort stund tidigare, skulle vi ha blivit skräckslagna och flytt när vi hörde den. Vi skulle inte ha kunnat sova på natten av oro, och oron skulle ha synts i våra ansikten. Men vi hade redan fått kännedom om berättelsen. Därför ville vi, medan vi var nedtyngda av sorg, både låta tårarna falla droppe efter droppe och klappa händerna av överväldigande glädje. Då föll ridån. Situationen blev sådan att tårarna föll droppe efter droppe ur våra ögon på grund av händelsens tragik, samtidigt som vi klappade händerna av glädje. En röst hördes och grep tag i våra försjunkna hjärtan. Utroparen förkunnade:

(Arabiska**********)

Detta är Jesus, Marias son – det sanna ordet, som människorna varnas för. Det anstår inte Allah att ta sig en son. Han är helig och upphöjd. När Han beslutar om något säger Han: ”Bli!”, och då blir det. (Barnet sade vidare:) ”Allah är sannerligen min Herre och även er Herre. Tillbe därför Honom; detta är den raka vägen.” (Sura Maryam: 34–36)

När vi nått denna punkt har både religionens syfte och mål samt händelsens scen och bild nått sin fulländning. Och utan tvekan kan man säga att detta är den främsta skildringen av känslor och emotioner. Denna färg genomsyrar hela händelsen, så att de övriga särdragen har bleknat.

Personlighetens prägel i berättelsen

Nu ska vi behandla den tredje typen av åskådliggörande i Koranen. Den är en av de övriga typerna av bildframställning, men vi försöker skilja ut den och beskriva den separat. Den har samband med personligheten.

Även i de två tidigare berättelserna – om de två trädgårdsägarna och deras följeslagare samt om Moses och en rättfärdig man – framträder personlighetens prägel helt tydligt. Händelsen är knuten till personligheten. Därför är gestaltningen av personligheten i berättandet en konst av mycket hög klass. Hela berättelsens syfte och mål är knutet till personligheten, vare sig händelsen har samband med Koranen eller med konsten.

Även om olika händelser och berättelser i Koranen endast har återgetts för att tjäna religionens kallelse, är religionens kallelse alltså huvudmålet för varje händelse eller berättelse. Ändå kan personskildringen inte skiljas från detta. Denna egenskap finns i alla Koranens berättelser. Personen har framställts som en mänsklig liknelse. Koranen berättar om vissa personer och personligheter som överskrider personlighetens gränser och framträder som ”liknelsens människor”. Vi ska här nedan granska några händelser i detta sammanhang.

1. En ledare med ett livligt temperament

Som exempel kan vi nämna Mose (frid vare med honom). Han var en ledare med ett impulsivt temperament.

Profeten Mose (frid vare med honom) hade vuxit upp i faraos palats och nått vuxen ålder. Han var välbyggd och stark.

(Arabiska**********)

En dag kom han in i staden, medan dess invånare var ovetande. Där såg han två män slåss. Den ene tillhörde hans egen grupp och den andre fiendegruppen. Då bad mannen ur hans egen grupp honom om hjälp mot mannen ur fiendegruppen. Mose slog honom med knytnäven, varpå mannen dog. (Sura al-Qasas: 15)

Två saker blev tydliga genom denna händelse. För det första profeten Moses (frid vare med honom) lojalitet mot sitt folk. För det andra hans impulsiva natur. En man ur hans folk bad honom om hjälp, och genast tog han dennes parti, slog den andre med knytnäven och gjorde slut på hans liv. Sedan sade han skamset:

(Arabiska**********)

Mose sade: ”Detta är Satans verk. Han är sannerligen en uppenbar fiende och en vilseledare.” Han sade också: ”Min Herre! Jag har sannerligen gjort orätt mot mig själv. Förlåt mig därför.” Då förlät Allah honom. Han är sannerligen den Förlåtande, den Barmhärtige. Han sade: ”Min Herre! Efter den nåd Du har visat mig kommer jag aldrig mer att hjälpa de skyldiga.” (Sura al-Qasas: 15–18)

Därefter sägs:

(Arabiska**********) Därefter vaknade han på morgonen i staden, rädd och skräckslagen. (Sura al-Qasas: 18)

I denna vers framställs en mycket välbekant bild. När en människa blir skrämd ser hon sig omkring och går vidare. Hon vill nämligen inte återigen ställas inför en sådan situation. Sådan är den rastlösa människans natur.

Den ädle Moses (frid vare med honom) hade lovat att inte hjälpa någon annan i nöd. Låt oss se hur ståndaktig han var i detta beslut. Plötsligt såg han:

(Arabiska**********)

Plötsligt såg han att den man som hade bett honom om hjälp dagen innan ropade och bad honom om hjälp. Moses sade till honom: ”Du är uppenbart vilseledd.” (Sura al-Qasas: 18)

Men han glömde sitt löfte. Han gick fram mot honom och ville upprepa det som hade hänt tidigare. Detta berodde på att han var en rastlös människa. Därför glömde han att han hade skämts över en sådan handling och bett om förlåtelse inför Gud. När han påmindes om sitt tidigare brott blev han rädd.

(Arabiska**********)

När Moses därefter ville besegra deras gemensamma fiende sade denne: ”Vill du döda mig på samma sätt som du dödade en man i går? Du vill bara bli en tyrann på jorden; du vill inte vara en som förbättrar den.” (Sura al-Qasas: 19)

Då kom en man och rådde honom att fly från staden. Vi vet att han lämnade landet enligt detta råd. Låt oss tills vidare lämna honom och möta honom efter tio år. Hade hans läggning under denna långa tid blivit mer stabil? Hade han lyckats bli lugn och behärskad?

Absolut inte. Hans grundläggande läggning hade inte förändrats. När en röst hördes från den högra sidan av berget Tur: ”Kasta din stav.” kastade han den, men när staven förvandlades till en slingrande orm flydde han hals över huvud när han såg den. Han såg inte ens tillbaka. Även i mogen ålder kunde han inte överge sin gamla vana. Visserligen skulle alla springa under sådana omständigheter – men han sprang först av alla. Han stannade inte ens ett ögonblick för att försöka se vad som hände där.

Han besegrade trollkarlarna, räddade Israels barn från Faraos förföljelse och förde dem över havet. Därefter nådde han vid den utsatta tiden berget Tur för att få välsignelsen av profetskapet. Men trots detta framförde han, när han kom till berget Tur, en märklig begäran till Allah:

(Arabiska**********)

Musa sade: ”Min Herre! Visa Dig för mig, så att jag kan se Dig.” Allah sade: ”Du kommer aldrig att kunna se Mig. Se på berget; om det står kvar på sin plats, då kommer du också att kunna se Mig.” (Sura al-A’raf: 143)

Det som sedan hände kan ingen människa på jorden, inte ens Musa, förstå.

(Arabiska**********)

När hans Herre därefter lät sitt ljus stråla över berget, krossades det genast, och Musa föll medvetslös ned och förblev liggande. När han återfick medvetandet sade han: ”O Herre! Du är helig. Jag ångrar mig inför Dig, och jag är den förste att tro.” (Sura al-A’raf: 143)

Moses (frid vare med honom) gjorde alltså det som en person med ett rastlöst temperament brukar göra.

Detta var inte slutet. När han återvände därifrån och såg att hans folk tillbad en kalv, medan han hade Tora-tavlorna i handen, som Herren hade gett honom, kastade han dem utan att tänka efter med kraft på marken och började dra och slita sin bror i skägget. Han ville inte ens lyssna på vad han hade att säga. Därför sade han:

(Arabiska**********)

O min mors son! Dra inte i mitt skägg och mitt hår. Jag var rädd att du skulle säga: ”Du har orsakat splittring bland Israels barn och inte följt mitt ord.” (Sura Ta-Ha: 94)

När han fick veta att en man vid namn Samiri hade upprättat kalvdyrkan, riktades all hans vrede mot honom. Han förkunnade med åskliknande röst, riktad till Samiri:

(Arabiska**********)

Moses sade: ”Bort med dig! Du skall få detta straff under hela ditt liv, och du skall säga: ’Rör mig inte.’ Du har en utsatt tid som inte kommer att ändras. Se på din gud som du höll fast vid. Vi skall bränna den och sprida den i havet.” (Sura Ta-Ha: 97)

Den ärevördige Moses (frid vare med honom) gjorde allt detta under inflytande av vrede. Låt oss ge honom ytterligare några år.

Musa (frid vare med honom) och hans folk befinner sig i Tihs öken. Vi antar att han hade nått mogen ålder när han skiljdes från sitt folk. Han mötte en rättfärdig man och uttryckte sin önskan att få dra nytta av hans sällskap. Vi vet att han inte heller där kunde förbli tålmodig. Till slut skilde den rättfärdige mannen honom från sig efter att ha förklarat innebörden av sina handlingar.

Detta var den ärevördige Musas (frid vare med honom) personlighet, som genom berättelsens alla lager har framställts som en förebild.

2. En mjukhjärtad och tålmodig personlighet

Ibrahim (frid vare med honom) hade en personlighet som var helt motsatt den hos Musa (frid vare med honom). Ibrahim (frid vare med honom) var ett lysande exempel på en mjukhjärtad och balanserad personlighet. Det sägs:

Ibrahim var utan tvekan mycket mjukhjärtad och tålmodig. (Sura at-Tawba: 114)

Redan i barndomen ägnade han sig åt djupa funderingar i sin strävan att finna Allah, på följande sätt. Det sägs:

(Arabiska**********)

När nattens mörker omslöt honom fick han syn på en stjärna. Han sade: ”Detta är min Herre.” Men när den gick ned sade han: ”Jag älskar inte dem som går ned.” Sedan fick han syn på den strålande månen och sade: ”Detta är min Herre.” Men när den försvann sade han: ”Om min Herre inte vägleder mig kommer jag sannerligen att bli en av de vilseledda.” Därefter fick han syn på solen, ännu ljusare, och sade: ”Detta är min Herre; detta är störst.” Men när även den gick ned sade han: ”O mitt folk! Jag är fri från det som ni sätter vid Allahs sida. Jag har vänt mitt ansikte mot Honom som har skapat himlarna och jorden, med odelad hängivenhet, och jag tillhör inte avgudadyrkarna.” Hans folk började då tvista med honom. Han sade: ”Tvistar ni med mig om Allahs enhet, trots att Han har väglett mig? Jag fruktar inte dem som ni sätter vid Hans sida, såvida inte min Herre vill tillfoga mig någon skada. Min Herre omfattar allt med Sin kunskap. Tänker ni då inte efter?” (Sura al-An’am: 76–81)

När Ibrahim (frid vare med honom) hade fått tro på Allahs enhet, kallade han först sin far till tawhid, med mycket mild ton och stor kärlek:

(Arabiska**********)

När han sade till sin far: ”Min far! Varför dyrkar du den som varken hör eller ser och inte kan vara dig till någon nytta? Min far! Jag har fått kunskap som du inte har fått. Följ därför mig, så ska jag visa dig den raka vägen. Min far! Följ inte Satan; Satan är sannerligen olydig mot den Nåderike. Min far! En plåga från den Nåderike kommer att drabba dig, och då blir du Satans följeslagare.” (Sura Maryam: 42–35)

Men Ibrahims (frid vare med honom) far avvisade hans dawah och sade i en förebrående ton:

(Arabiska**********)

Han sade: ”Ibrahim! Vänder du dig bort från mina gudar? Om du inte upphör ska jag sannerligen stena dig till döds. Håll dig borta från mig för alltid.”

Men inte ens inför faderns hårda bemötande såg man honom överskrida tålamodets och uthållighetens gränser, och inte heller såg man honom uppträda arrogant. I stället svarade han artigt och ödmjukt:

(Arabiska**********)

Ibrahim sade: Frid vare med dig. Jag ska be min Herre om förlåtelse för dig. Han är sannerligen nådig mot mig. Jag tar avstånd från er och från dem som ni dyrkar utöver Allah; jag ska dyrka min Herre. Jag hoppas att jag inte ska bli lottlös när jag dyrkar min Herre. (Sura Maryam: 47–48)

Därefter förstörde profeten Ibrahim alla avgudarna. Detta var kanske det enda verk han utförde med hårdhet. Det var genom Allahs väldiga makt som han kunde förstöra avgudarna. Han tänkte att när hans folk såg avgudarna sönderslagna och utspridda, skulle de tvingas inse att avgudar aldrig ens kan röra sig på grund av sina egna sorger och lidanden. Därför måste någon ha förstört dem. Han tänkte att hans folk på så sätt skulle komma till tro. De sade i sina hjärtan:

Därefter tänkte de efter och sade: Människor! Det är ni som är orättfärdiga. (Sura al-Anbiya: 64)

När hans folk beslutade att bränna honom till döds i elden, sade Allah:

Vi sade: O eld! Bli sval och trygg för Ibrahim. (Sura al-Anbiya: 69)

Därefter utvandrade profeten Ibrahim tillsammans med de troende. Bland de troende fanns även hans brorson, profeten Lot. På sin ålderdom skänkte Allah honom sedan en son vid namn Ismael. Men händelserna tog en annan vändning, och han blev tvungen att lämna sin hustru och sin son på en annan plats. Koranen tiger om orsaken till detta. Han lämnade dem i ett öde land, i full förtröstan på Allah. Då vädjade han till Allah med stor ödmjukhet och enträgenhet och med en klagande röst.

(Arabiska**********)

Min Herre! Jag har bosatt en av mina efterkommande i en dal utan odling, nära Ditt heliga hus. Min Herre! Detta är för att de ska förrätta bönen. Låt några människors hjärtan dras till dem och försörj dem med frukter, så att de kanske blir tacksamma. (Sura Ibrahim: 37)

Hazrat Ismail (frid över honom) hade ännu inte nått ungdomsåldern utan var fortfarande bara en pojke. Under dessa omständigheter såg Hazrat Ibrahim (frid över honom) i en dröm att han slaktade Ismail (frid över honom). När han vaknade ur drömmen gjorde han sig redo att genomgå trons prövning. Då skänkte Allah, i sin nåd, ett ”stort offer” i stället för Ismail (frid över honom).

Alla de händelser och berättelser som finns om Hazrat Ibrahim (frid över honom) visar i själva verket en enda sak: att han var en mycket mild och tålmodig människa. Om detta vittnar Koranen själv:

Utan tvekan var Ibrahim mycket tålmodig, ömhjärtad och hängiven åt Allah (Sura Hud: 75).

3. Hazrat Yusuf (frid över honom)

Hazrat Yusuf (frid över honom) var en personifikation av lärdom och visdom.

Se hur Aziz hustru förförde honom för att få honom att begå en omoralisk handling och dessutom hotade honom för att han inte lydde henne. Men han avvisade bestämt hennes närmanden. Han bodde i Aziz hus och betraktade därför alla med ära och respekt. Därför ansträngde han sig alltid för att inget skulle hända som kunde förödmjuka hans heder och anseende.

Det sägs:

(Arabiska**********)

Förvisso tänkte kvinnan på honom, och han skulle också ha tänkt på henne, om han inte hade sett sin Herres tecken. Så avvärjde Vi från honom det onda och skamliga. Han var sannerligen en av Våra utvalda tjänare. (Sura Josef: 24)

Se nu lite närmare kvinnans verkliga ansikte:

(Arabiska**********)

De skyndade båda mot dörren, och kvinnan rev sönder Josefs skjorta bakifrån. (Sura Josef: 25)

Plötsligt hörde han den röst som hustrun fruktade.

Och de båda fann kvinnans make vid dörren.

Här visar kvinnan sitt sanna jag. Hon anklagade Josef falskt:

Kvinnan sade: Den som har velat begå en skändlig handling med din familj.

Eftersom kvinnan var vansinnigt förälskad i profeten Josef (frid vare med honom), ville hon inte att han skulle få ett hårt straff. Därför antydde hon själv ett något lindrigare straff och sade:

Skicka honom till fängelse eller utsätt honom för ett smärtsamt straff – vilket annat straff kan ges? (Sura Yusuf: 25)

Han berättade sanningen på ett artigt sätt.

Han sade: ”Det var hon som försökte få mig att inte behärska mig själv.” (Sura Yusuf: 26)

Det bevisades. Det märkliga var att en av kvinnans närmaste anhöriga själv trädde fram som vittne.

(Arabiska**********)

En medlem av kvinnans familj vittnade: ”Om hans skjorta är sönderriven framtill är kvinnan sanningsenlig och han lögnaktig. Men om skjortan är sönderriven baktill är kvinnan lögnaktig och han sanningsenlig.” (Sura Yusuf: 26–27)

Därmed bevisades profeten Josefs (frid vare med honom) sanningsenlighet.

Denna händelse spreds bland alla kvinnor i hela staden. Aziz hustru blev så skamsen att hon höll på att gå under av skam. En dag bjöd hon in alla stadens kvinnor. När kvinnorna tog knivarna för att äta maten – det bör nämnas att det vid den tiden i Egypten var brukligt att gästerna skar maten med kniv – fördes Josef (frid vare med honom) fram inför dem. Kvinnorna betraktade honom som förtrollade. När de skar maten med kniv medan de såg på honom, skadade var och en av dem sin egen hand.

(Arabiska**********)

När de såg honom blev de helt häpna och skar sig i händerna. De sade: ”Detta kan inte vara en människa! Det måste vara en upphöjd ängel.” (Sura Yusuf: 31)

De var alla kvinnor, och Aziz hustru var en av dem. Hon visste mycket väl hur fullständigt kvinnorna hade blivit överväldigade.

Därefter, när de hade sett dessa tecken, ansåg de det lämpligt att hålla honom i fängelse några dagar. (Sura Yusuf: 35)

Därefter ser vi hur Josef (frid vare med honom) i fängelset berättade uttydningen av kungens två tjänstemäns drömmar. När det gällde den ene av dem, som han trodde skulle bli frigiven och åter få tjänstgöra hos kungen, sade han till honom: ”Gå till kungen och tala om mig för honom.” Men när mannen kom ut glömde han det. Därför fick Josef (frid vare med honom) fortsätta utstå fängelsets lidande i flera år. När kungen hade en dröm och blev orolig eftersom han ville veta dess uttydning, kunde ingen ge honom den rätta uttydningen. Då kom mannen att minnas Josef (frid vare med honom). Han berättade hela saken för kungen. Därefter lät kungen hämta honom från fängelset för att han skulle tyda drömmen.

Här framträder Josefs (frid vare med honom) klokhet. Han hade utan att ha begått något brott fått utstå fängelsets plågor. Även när han nu hörde uppmaningen om att bli frigiven var han rädd att de åter skulle misstänka honom och kasta honom i fängelse. Därför sökte han ett tillfälle att få saken utredd och få frågan klarlagd. Så han skickade ett bud till sändebudet.

(Arabiska**********)

Han sade: Gå tillbaka till din herre och fråga honom om vad som hände med kvinnorna som skar sig i händerna. Min Herre känner sannerligen till all deras list. (Sura Yusuf: 50)

Kungen frågade alla dessa kvinnor om hela händelsen. De berättade allt. Aziz hustru själv erkände att han var en hederlig man. Det är naturligt att förstå att denna kvinna då hade blivit gammal. Vi antar att hon var fyrtio år eller något äldre när denna händelse inträffade. Hon hade då trätt in i medelåldern, och därför var det inte längre möjligt för henne att begå någon annan förbrytelse med honom. Därför erkände hon öppet:

(Arabiska**********)

Aziz hustru sade: Nu har sanningen blivit uppenbar. Det var jag som försökte förföra honom. Han talar sanning. (Sura Yusuf: 51)

Av den ovanstående diskussionen framgår tydligt att profeten Yusuf (frid vare med honom) var mycket klok och rationell. Att ta varje steg med försiktighet var ett av hans främsta karaktärsdrag. Därför har det sagts:

(Arabiska**********)

Detta är för att Aziz skulle veta att jag inte i hemlighet förrådde honom. Dessutom låter Allah inte förrädarnas svek få framgång. Jag frikänner inte mig själv. Människans själ är sannerligen starkt benägen till onda gärningar. (Sura Yusuf: 52–53)

När profeten Yusuf (frid vare med honom) såg att kungen hade påverkats av hans ord och blivit glad efter att ha fått veta drömmens uttydning, sade han till och med:

(Arabiska**********) Du har sannerligen från och med i dag fått en betrodd ställning hos mig. (Sura Yusuf: 54)

Han lät inte detta tillfälle gå sig ur händerna, utan sade till kungen:

(Arabiska**********)

Sätt mig att ha hand om landets förråd. Jag är en pålitlig väktare och erfaren. (Sura Yusuf: 55)

På detta sätt tog han vara på möjligheten. Han skötte förvaltningen väl både under välstånd och under svält och visade därmed sin duglighet. Han tjänstgjorde i fjorton år. Under denna tid var han inte bara Egyptens livsmedelsminister, utan betraktade sig också som ansvarig för de kringliggande staterna och områdena, eftersom även de hade drabbats av svältens grepp. Därför tvingades de hämta livsmedel från Egypten i upp till sju år.

När hans bröder kom till Egypten för att hämta ransoner kände han igen dem, men de kände inte igen honom. Han ställde som villkor att de inte skulle få några ransoner nästa gång om de inte tog med sig sin bror. När de vid nästa tillfälle tog med sig sin bror Benjamin, lade han, för att skilja honom från de andra, en kunglig bägare bland hans tillhörigheter och meddelade att en bägare hade stulits från det kungliga palatset. ”O ni i karavanen! Ni har stulit.” De förnekade stölden och utmanade dem att genomsöka deras bagage. De sade också: ”Grip och håll kvar den hos vilken den förlorade bägaren påträffas.” Här framgår profeten Josefs (frid vare med honom) klokhet.

(Arabiska**********)

Därefter började Josef genomsöka deras säckar före sin brors säck. Till slut tog han fram bägaren ur sin brors säck. (Sura Yusuf: 76)

Josefs bröder lämnade landet utan Benjamin och återvände sedan. Då avslöjade Hazrat Josef (frid vare med honom) sin identitet. Dessförinnan hade han förvirrat dem och gett dem en liten läxa.

Här framställs Hazrat Josefs (frid vare med honom) personlighet på ett mycket strålande sätt. Kunskap och visdom, eftertänksamhet med lugnt sinne, rationalitet och liknande var utmärkande drag i hans personlighet.

4. Hazrat Adam (frid vare med honom)

Vi hade velat diskutera Hazrat Adams och Iblis personligheter utförligt. Men i stället beskriver vi dem kortfattat tillsammans, eftersom jag hoppas kunna redogöra utförligt för denna händelse på annan plats.

Sanningen att säga framställs Hazrat Adam (frid vare med honom) i Koranen som ett exempel på en människa i vilken alla mänskliga dygder och egenskaper finns. Bland de mänskliga egenskaperna finns en som återfinns tidigt i Hazrat Adams (frid vare med honom) liv och som fortfarande finns hos människan. Det var denna mänskliga svaghet som Iblis utnyttjade. Därför trodde både Adam och Eva på Iblis ord.

(Arabiska**********)

Iblis sade: ”Adam! Ska jag inte berätta för dig om ett träd som ger evigt liv och ett odödligt rike?” (Sura Ta-Ha: 120)

Därför längtar människan alltid efter ett sådant liv som aldrig tar slut. När hon försöker uppnå det i enlighet med Satans råd blir frågan om vad som är tillåtet och förbjudet sekundär för henne. Ibland vill människan leva vidare på jorden genom sina efterkommande, och ibland vill hon skapa andliga söner, präglade av hennes trosföreställningar och idéer, för att leva vidare bland dem. Men islam har visat den sanna vägen till fortsatt liv. Därför har människan uppmanats att tro på ett annat liv efter döden. Ur detta perspektiv garanterar islam ett evigt liv. Vad gäller Iblis personlighet, så är den Satans personlighet. Det räcker! Detta är allt som behöver sägas om Iblis.

5. Hazrat Sulaiman (frid vare med honom)

Nu ska jag berätta om en händelse där personligheten utvecklas till fullo. Denna utveckling överträffar till och med vår föreställningsförmåga. Samtidigt finns där också konstnärlig skönhet och det religiösa syftet är fullt närvarande. Det handlar om händelsen med Hazrat Sulaiman (frid vare med honom) och Bilqis.

I denna händelse framträder bådas personligheter tydligt. Vi ser personligheten hos en man och samtidigt hos en kvinna, liksom personligheten hos en kung och en drottning. Låt oss nu se hur deras personligheter har framställts.

(Arabiska***********)

Sulaiman undersökte fåglarna och sade sedan: ”Vad är det som pågår? Jag ser inte härfågeln. Eller är den frånvarande? Jag ska sannerligen straffa den hårt eller låta avrätta den, om den inte kommer med en giltig ursäkt.” (Sura an-Naml: 20–21)

Detta är den första scenen. Här framträder en vis härskare, dessutom en profet och samtidigt en omdömesgill personlighet. Kungen håller uppsikt över sina undersåtar och blir arg när han upptäcker att en undersåte är frånvarande utan tillstånd. Men trots detta är han ingen tyrannisk kung. Ibland finns det ett rimligt skäl till frånvaron; om det finns ett sådant giltigt skäl är saken avklarad. Annars är det ett brott. Därför ska jag straffa honom eller låta avrätta honom.

(Arabiska***********)

En stund senare kom härfågeln och sade: ”Jag har fått veta något som ni inte känner till. Jag har kommit till er med säkra nyheter från Saba. Jag har sett en kvinna härska över Saba-folket. Hon har fått allt och har en väldig tron. Jag såg henne och hennes folk falla ned inför solen i stället för inför Allah. Satan har gjort denna handling tilltalande för dem och hindrat dem från den rätta vägen, så att de inte finner den rätta vägen. Varför faller de inte ned inför Allah, som uppenbarar det fördolda i himlarna och på jorden och vet vad ni döljer och vad ni visar? Det finns ingen annan gudom än Allah. Han är den väldiga tronens Herre.” (An-Naml: 22–26)

Hödhöden hade varit frånvarande, och med hans ankomst inleddes den andra scenen. Han visste att kungen var mycket mäktig och att hans straff var mycket hårt. Därför började han sitt tal på ett sådant sätt att han trodde att kungens uppmärksamhet skulle fångas och att han skulle slippa straffet för sin frånvaro. Talet började med följande ord:

(Arabiska************)

Jag har kommit med en nyhet som ni inte känner till. Det är en säker underrättelse om Saba.

Om en vanlig undersåte säger till kungen: ”Jag känner till en nyhet som ni inte känner till”, finns det då någon kung som kan låta bli att lyssna på honom? När Hödhöden såg att kungen lyssnade uppmärksamt på honom började han redogöra utförligt för händelsen. Sedan uttryckte han sin förvåning över folket i Bilqis och sade:

(Arabiska***********)

(Jag förstår inte) varför de inte faller ned i tillbedjan inför Allah, som känner till allt det fördolda i himlarna och på jorden? (Sura An-Naml: 25)

Här var Hödhöden den skyldige. Kungen hade ännu inte fattat något beslut om honom. Därför riktade Hödhöden skickligt kungens uppmärksamhet mot att den Allsmäktiga Tronen endast tillhör Allah. Sulayman (frid vare med honom) sade:

(Arabiska************)

Nu ska jag se om du talar sanning eller ljuger. Ta med dig detta brev från mig och kasta det till dem. Sedan ska du dra dig undan och se vad de svarar. (Sura an-Naml: 27–28)

Detta är den andra scenens avslutning. I denna scen framträder en vis och rättvis kung, som inte förlät brottet att ha varit frånvarande från armén, trots att ett så stort budskap hade framförts. Därför försökte han kontrollera uppgifternas sanningshalt. En profet och en rättvis kung har fattat det lämpliga beslutet. Vi är endast vanliga åskådare till denna scen. Ännu vet vi inte vad han skrev i brevet. Förrän brevet når drottningens händer har vi ingen möjlighet att veta det. När drottningen får brevet avslöjas dess innehåll. Därmed inleds den tredje scenen.

(Arabiska***********)

Drottningen sade: ”O rådsherrar, jag har fått ett ädelt brev. Det kommer från Sulayman och lyder: ’I Guds, den Allrahänsynsfulle, den Allra Nåderikes namn. Visa inte styrka mot mig, utan kom till mig i underkastelse.’” (Sura an-Naml: 29–31)

Drottningen vände sig till rådsherrarna för att rådgöra med dem om brevet och sade:

(Arabiska************)

Drottningen sade: ”O rådsherrar! Ge mig råd i min angelägenhet. Jag fattar inte beslut i någon angelägenhet utan er närvaro.” (Sura an-Naml: 32)

Överallt och i alla tider har det varit en vana bland arméns män att ständigt visa sitt mod och sin tapperhet. Utan att visa sin tapperhet har de nämligen ingen möjlighet att försörja sig. Samtidigt säger de att all makt och myndighet tillkommer kungen: ”Vad han än befaller är vi beredda att lyda.” I enlighet med sin hävdvunna vana utropade de:

(Arabiska***********)

De sade: ”Vi är starka och tappra krigare. Nu är det du som har befogenhet att fatta beslut. Tänk efter och se vad du vill beordra oss.” (Sura an-Naml: 33)

Här kom Bilqīs kvinnlighet till uttryck. Kvinnor brukar vanligtvis vilja undvika tumult, upplopp och oordning; de tycker inte om sådant. Det ligger i kvinnors natur att försöka uppnå sina mål genom list och strategi i stället för att använda våld. Ett annat av deras kännetecken är att de betraktar män som motståndare även utan gräl eller konflikt.

(Arabiska**********)

Hon sade: ”När kungar träder in i ett land ödelägger de det och förödmjukar dess ädlingar. Så kommer de att göra. Jag ska sända honom några gåvor och se vilket svar de utsända kommer tillbaka med.” (Sura an-Naml: 34–35)

Här faller ridån för denna scen. När sändebudet hade trätt in till Sulaymān gick ridån åter upp.

(Arabiska**********)

När de sedan kom till Sulaymān sade han: ”Vill ni hjälpa mig med rikedomar? Det som Allah har gett mig är bättre än det ni har gett mig. Nej, gläd er själva åt era gåvor. Återvänd till dem; jag ska genast komma mot dem med en här som de inte har förmåga att möta. Jag ska sannerligen förödmjuka dem och driva ut dem därifrån, och de kommer att vara förnedrade.” (Sura an-Naml: 365–37)

Han skickade tillbaka sändebudet tillsammans med de gåvor som det hade kommit till honom med. Låt oss låta honom återvända.

Sulaiman (frid vare med honom) är inte bara en profet eller en kung, utan också en modig man. Genom sin erfarenhet som kung förstod han att den kraftfullhet med vilken kejsarinnans gåvor skickades tillbaka skulle leda till en slutlig uppgörelse med henne.

Att kejsarinnan skickade gåvor visar att hon försökte undvika fiendskap. Hon skickade därför gåvor för att en försoning skulle kunna komma till stånd. Kungen, Sulaiman, var däremot övertygad om att hon skulle anta kallelsen. Här vaknade hos profeten Sulaiman (frid vare med honom) den manlighet som genom egen styrka och list vill hävda dominans över kvinnan.

Profeten Sulaiman (frid vare med honom) ville föra dit hennes tron innan kejsarinnan anlände och ville bygga ett palats av glas åt henne, men händelsen har inte återgetts med någon tydlig beskrivning. För åskådare som oss förblev den ett mysterium. När kejsarinnan nådde fram till profeten Sulaiman (frid vare med honom) får vi veta om palatsets andra scen:

(Arabiska**********)

Sulaiman sade: ”O mitt råd! Vem av er kan föra hennes tron till mig innan de kommer till mig underkastade?” En väldig jinn sade: ”Jag ska föra den till dig innan du reser dig från din plats, och jag är verkligen kapabel till det och pålitlig.” (Sura an-Naml: 38–39)

Men ett religiöst syfte står inte i överensstämmelse med jinners förmågor. När Sulaiman (frid vare med honom) förblev tyst sade en troende man, som hade kunskap om Allahs Bok: ”Jag står till din tjänst.” Hans förmåga var naturligtvis större än den jinnens.

(Arabiska*********)

Den som hade kunskap om Skriften sade: ”Jag ska hämta den åt dig och ställa den framför dig innan du hinner blinka.” (Sura an-Naml: 40)

Här kommer en kort paus. Bara så länge det tar att sluta och öppna ögonen en gång. Sedan börjar scenen igen.

(Arabiska*********)

När Sulaiman sedan såg den placerad framför sig sade han: ”Detta är min Herres nåd, för att Han ska pröva mig om jag visar tacksamhet eller blir otacksam. Den som visar tacksamhet gör det endast till gagn för sig själv, och den som är otacksam ska veta att min Herre är självständig och givmild.” (An-Naml: 40)

Den profet som fanns inom Sulaiman (frid vare med honom) vaknade nu genom Allahs nåd. Denna nåd uppenbarades genom en av Hans tjänare, som på ett ögonblick förde drottningens tron dit. Därför tackar Sulaiman (frid vare med honom), med ett fridfullt hjärta, gång på gång Allah inför Honom, så att hans religiösa mål kan uppfyllas.

Efter en liten stund vaknade åter Sulaimans (frid vare med honom) manlighet.

(Arabiska*********)

Han sade: ”Förändra hennes trons utseende. Låt oss se om hon känner igen den eller om hon hör till dem som saknar förstånd.” (Sura an-Naml: 41)

Nu kommer scenen där drottningen välkomnas. Åskådarna väntar andlöst på drottningens ankomst.

(Arabiska*********)

När drottningen anlände frågades hon: ”Är din tron sådan här?” Hon svarade: ”Det verkar vara den.”

Vad hände sedan? Det verkar som om drottningen ännu inte hade antagit islam.

(Arabiska*********)

Sulaiman (frid vare med honom) bad henne avstå från att dyrka det som hon dyrkade i stället för Allah. Hon hade sannerligen tidigare tillhört de otrogna. (Sura an-Naml: 43)

Här tar den andra scenen, med drottningen och åskådarna (bland vilka även jag ingår), slut.

(Arabiska*********)

Man sade till henne: ”Stig in i detta palats.” När hon såg ditåt trodde hon att det var en klar vattenbassäng. Hon lyfte upp tyget vid sina fötter. Sulayman sade: ”Detta är ett palats byggt av genomskinligt kristallglas.” Bilqis sade: ”Min Herre! Jag har verkligen gjort orätt mot mig själv. Jag underkastar mig Allah, världarnas Herre, tillsammans med Sulayman.” (Sura an-Naml: 44)

Av denna händelse framgår det att Bilqis var en fulländad kvinnlig personlighet. Eftersom hon var kvinna försökte hon lösa problemet på fredlig väg och undvika upplopp och stridigheter. Det är också värt att begrunda att hon inte blev betagen genast, utan först iakttog. Men hon förblev den hon var. I den andra scenen tänkte hon över den situation som hade skapats för henne, och det hon behövde beakta var att Sulayman (frid vare med honom) hedrade henne och hade gett henne ett överdådigt mottagande för att visa henne ära. Därför överlämnade hon sig åt honom. Hon erkände sin underkastelse inför hans prakt, storhet och tapperhet. Även om hon visste att hela arrangemanget hade ordnats för hennes skull, iakttog hon ändå den kvinnliga försiktighet, det kvinnliga beteende som hade givits Hawwa (frid vare med henne). Ridån faller.

Dessa händelser saknar ingenting, vare sig i religiöst eller konstnärligt avseende. Det finns inte heller något enskilt drag som behöver läggas till. Det är inte heller fråga om en ren berättelse eller roman utan något samband med ett konstnärligt perspektiv. Den vilar på en sådan berättelses religiösa grund.

De diskussioner om människans känslor, upplevelser och påverkan som förekommer här har under rubriken ”Människans natur” arrangerats i en vacker stil, vilket är mycket njutbart.

Här avslutar jag den diskussion som jag har fört om Koranens berättelser. Om någon därefter vill gå vidare kommer denna diskussion att vägleda honom.

Kapitel elva

Människans natur

Samtidigt som Koranen redogör för olika religiösa ämnen presenterar den också kortfattade bilder av människans olika slags läggningar och egenskaper. Det förunderliga är att människans natur genom en eller två meningar har blottlagts på ett sådant sätt att den tycks träda fram inför oss, levande och rörlig.

Detta är kanske en skildring av alla människors sanna natur. Människan framställs med vissa egenskaper och särdrag som man oftast möter i världen. Dessa drag i människans natur är bestående. Inget folk eller någon stam står helt utanför dessa egenskaper. (Hon måste vara bärare av någon av dessa egenskaper.)

Dessa verser uppenbarades ursprungligen med anledning av en särskild situation, men genom dem har några levande och verklighetstrogna bilder av människan tecknats, vilka till sitt innehåll är övernaturliga och tidlösa. Dessa bilder återkommer nämligen cykliskt genom århundradena, i tidens och rummets växlingar, och är alltid levande, livfulla och påtagliga.

Nu lägger vi kort fram några exempel på det sätt som de framställs i Koranen. Vi har visserligen tidigare presenterat några sådana exempel under rubriken ”Konstnärliga bilder”. Det var egentligen det kapitlet som var deras rätta plats. Eftersom de ändå har samband med händelser och berättelser vill vi emellertid ta upp dem i detta kapitel.

1. Människans natur

I följande vers har en bild tecknats som alla människor berörs av. Det sägs:

När människan drabbas av en olycka eller motgång åkallar hon Mig stående, liggande och sittande – under alla förhållanden. När Jag sedan avlägsnar hennes motgång beter hon sig som om hon aldrig hade åkallat Mig när hon drabbades. (Sura Yunus: 12)

I det nämnda korta exemplet har alla beståndsdelar av sanning, skönhet och konstnärlig skönhet samlats. Människans natur och sätt är i själva verket sådana. Människans fitra är sådan att hon, när hon drabbas av en olycka och når gränsen mellan liv och död, börjar minnas Allah, den Allsmäktige och Allerkraftfulle, på ett sådant sätt att det verkar som om ingen annan än Han kan avhjälpa den. Så snart olyckan och motgången har försvunnit viker hon av från sanningens och skönhetens väg och fortsätter att leva som tidigare. Hon tror att ingen olycka alls har drabbat henne. Hon har inte ens tid att kasta en enda blick tillbaka. Hennes nödställda tillstånd har skildrats med konstnärlig skicklighet på följande sätt:

(Arabiska*********)

Då åkallar de Mig liggande, sittande och stående (i sin oro). (Sura Yunus: 12)

Därefter presenteras en konstnärlig bild av tiden då olyckan har avvärjts på följande sätt.

När olyckan har avvärjts beter de sig som om de aldrig hade åkallat Mig. (Sura Yunus: 12)

Av dessa två bilder framgår att människans liv stannar upp när hon drabbas av olyckor och motgångar. Ibland blir detta hinder långvarigt. Men när olyckan och motgångarna har avvärjts börjar livets skepp åter segla, som om det aldrig hade mött något hinder.

I Koranen framställs sådana scener på ett mycket fängslande sätt. Även om deras former skiljer sig åt är deras grundkaraktär densamma. Alla förenas vid en och samma punkt. Exempelvis:

När Jag skänker människan välsignelser vänder hon sig bort och drar sig undan i högmod, men när något ont drabbar henne blir hon fullständigt förtvivlad. (Sura Bani Isra’il: 83)

(Arabiska*********)

Och om Jag låter människan smaka Min nåd och därefter tar den ifrån henne, blir hon förtvivlad och otacksam. Men om Jag låter henne njuta av välgång efter att olycka och lidande har drabbat henne, säger hon: ”Det onda har lämnat mig.” Då blir hon utom sig av glädje och övermodig i sitt högmod. (Sura Hud: 9–10)

(Arabiska*********)

Människan har skapats otålig till sin natur. När olycka drabbar henne klagar hon högljutt. Men när hon får del av välgång blir hon snål. (Sura al-Ma’arij: 19–21)

Det finns många sådana verser i Koranen. Syftet är att framställa människans bestående egenskaper för henne ur olika perspektiv. Men all denna aktivitet i människans liv förenas till sist i en enda strävan: hennes benägenhet att fortsätta sträva efter överlägsenhet genom makt och uppvisning. När hon helt och hållet blir uppslukad av detta tillstånd ägnar hon sitt dyrbara liv åt denna sak. Och om någon olycka eller prövning kommer och blir ett hinder för hennes förhoppningar, tvekar hon inte heller att dra sig tillbaka.

2. Den bräcklige troende

Det finns en sorts människor vars tro är mycket bräcklig. De kan inte stå fasta i sin tro. De håller sig på trons väg så länge de kan dra nytta av den i trygghet och utan besvär. Men om de utsätts för någon form av prövning eller svårighet tvekar de inte att genast överge tron.

(Arabiska*********)

Bland människorna finns det somliga som dyrkar Allah medan de är insnärjda i tvivel och ambivalens. Om de får del av välgång förblir de fasta i dyrkan, men om de utsätts för en prövning återgår de till sitt tidigare tillstånd. De går förlorade både i denna värld och i det kommande livet. Detta är sannerligen uppenbart. (Sura al-Hajj: 11)

(Arabiska*********)

Vissa människor säger: ”Vi tror på Allah”, men när de förföljs för Allahs skull betraktar de människornas förföljelse som Allahs straff. När hjälp kommer från din Herre säger de: ”Vi var ju med er.” Är Allah inte medveten om vad som finns i de troendes hjärtan? (Sura al-Ankabut: 10)

3. Opportunistiska och listiga människor

Det finns människor som är opportunistiska och listiga till sin natur. Ett arbete som bygger på sanningen skulle de själva utföra och dra nytta av, men så snart någon annan utför samma arbete förnekar de det.

(Arabiska*********)

När en Skrift från Allah kom till dem, som bekräftade det som de redan hade, och de tidigare alltid hade bett om seger över de otrogna, förnekade de den medvetet när det som de kände igen kom till dem. Därför är Allahs förbannelse över de otrogna. (Sura al-Baqara: 89)

När de kallas till Allah och Sändebudet för att få en dom avkunnad, vänder sig en grupp av dem bort. Men om sanningen är till deras fördel kommer de ödmjukt skyndande till Sändebudet. (Sura an-Nur: 48–49)

4. Fega män

Det finns också människor som betraktar sanningen med hat och förakt och inte vill lära känna den. Å ena sidan hindrar deras envishet och halsstarrighet dem från sanningen, och å andra sidan har fegheten fått grepp om dem. Därför finner de aldrig ens modet att konfrontera sanningen.

(Arabiska*********)

Ändå grälade de med dig efter att sanningen och rättvisan hade blivit uppenbara, som om de drevs mot döden medan de såg den. (Sura al-Anfal: 6)

5. Människor som väcker skratt och munterhet

Vissa människor är besynnerliga till sin natur. De försöker fly från sanningen utan att tänka igenom saken.

(Arabiska*********)

Vad är det med dem, att de vänder sig bort från förmaningen? Som om de vore skrämda åsnor, flyende från ett oväsen. (al-Muddaththir: 49–51)

6. Människor endast till formen

Det är som ett vandrande livlöst föremål, som får människor att skratta när de ser det.

(Arabiska*********)

När du ser dem, tycker du att deras yttre är mycket tilltalande. Och om de talar, lyssnar du till deras ord. Men de är som trästycken lutade mot en vägg. (Sura al-Munafiqun: 4)

Detta är en mycket tilltalande bild av hycklarna – en humor blandad med smärta.

7. De som söker beröm

De gör själva ingenting, men vill att människor ska berömma dem för sådant de inte har gjort.

Och de önskar att människor ska prisa dem för sådant de inte har gjort. (Sura Āl ʿImrān: 188)

I varje tid och på varje plats ser man sådana människor närvarande.

8. Opportunister

Det finns människor som ansluter sig till den ena gruppen när de ser en fördel där, men går över till den andra gruppen när det uppstår svårigheter där.

(Arabiska*********)

Det är sådana människor som alltid ligger på lur och väntar på om det ska gå er väl eller illa. Om ni med Allahs vilja segrar säger de: ”Var vi inte med er?” Men om de otrogna vinner en delseger säger de till dem: ”Omgav vi er inte och skyddade er inte från muslimernas händer?”

9. Den märkligt arrogante

I de två följande verserna skildras en arrogant person av ett märkligt slag. Dessa två verser har också nämnts under rubriken ”Den konstnärliga bilden”.

(Arabiska*********)

Även om Jag öppnade en dörr till himlen för dem och de steg upp genom den hela dagen, skulle de ändå säga: ”Våra blickar har förvrängts, eller också har vi blivit förhäxade.” (Sura al-Hijr 14–15)

(Arabiska*********)

Om Jag hade sänt ned något skrivet på ett papper till dem och de sedan hade rört vid det med sina händer, skulle de otrogna ändå säga: ”Detta är inget annat än uppenbar trolldom.” (Sura al-An‘am: 7)

10. Den fege och skamlöse

Den som är rädd men samtidigt skamlös eller fräck har beskrivits på följande sätt:

(Arabiska*********)

Och om du bara kunde se när de ställs inför helvetet! De kommer att säga: ”Om vi ändå bara kunde sändas tillbaka till jorden, då skulle vi inte förneka vår Herres tecken och vi skulle bli troende.” Det som de tidigare dolde har då blivit uppenbart för dem. Men även om de sändes tillbaka skulle de göra det som de hade förbjudits att göra. De är verkligen lögnare. (Sura al-An‘am: 27–28)

11. Den svage hycklaren

Här framställs ett exempel på en svag hycklare. Han kan inte fatta något beslut själv, och på samma sätt kan han inte heller acceptera sanningen. Varje ögonblick vacklar han mellan tvivel och inre konflikt.

(Arabiska*********)

Och varje gång en sura uppenbaras ser de på varandra och frågar varandra: ”Har någon muslim sett er?” Sedan smyger de iväg. Allah har vänt deras hjärtan bort från sanningen. De tillhör sannerligen ett oförståndigt folk. (Sura at-Tawba: 127)

]Det är verkligen en syn att skåda när sådana människor i hemlighet smiter iväg.

12. De som kommer med ursäkter

Här framställs exempel på människor som är fega, bryter sina löften och kommer med falska ursäkter.

(Arabiska*********)

Om det hade funnits en nära förestående vinning och färdvägen hade varit kort, skulle de säkert ha följt med dig. Men när färdvägen föreföll dem lång, svor de och sade: ”Om vi bara hade haft förmågan, skulle vi verkligen ha gett oss av med er.” Sanningen är att de själva störtar sig i fördärvet. Allah vet att de är lögnare. (Sura at-Tawba: 42)

13. Det finns människor som ägnar sig åt bedrägeri och hyckleri. Även om de anser sig själva vara listiga, finns det i deras huvuden inget annat än kli. De försöker lura människor, men till deras olycka lurar de i själva verket sig själva.

(Arabiska*********)

Bland människorna finns det sådana som säger: ”Vi tror på Allah och den yttersta dagen”, men de är inte troende. De försöker bedra Allah och de troende, men de bedrar ingen annan än sig själva, utan att inse det.

14. De som sprider fördärv

Det finns en sorts människor som går omkring och sprider fördärv utan att veta eller förstå, men när de uppmanas att avstå blir de rasande.

(Arabiska*********)

Och när de uppmanas: ”Sprid inte fitna och fördärv på jorden”, säger de: ”Vi ägnar oss ju bara åt reform.” Vet att det i själva verket är de som sprider fördärv, men de inser det inte.

15. Förblindade av det världsliga livets lockelse

Det finns människor som ger det världsliga livet större betydelse. Var de än befinner sig är deras biologiska behov det viktigaste för dem. De värdesätter det så högt att de vid behov är beredda att leva ett förnedrat liv (men inte att riskera döden genom att protestera mot det), något som ingen frihetsälskande person skulle kunna göra. Det sägs:

Du kommer att finna att de är de mest livshungriga av alla människor.

16. De envisa och tröga människorna

Det finns också människor vars fötter tycks vara gjorda av sten. De gör inte minsta försök att befria sig från detta tillstånd.

(Arabiska*********)

Och när de uppmanas: Följ det som Allah har uppenbarat! säger de: Aldrig! Vi följer endast det som vi fann våra förfäder följa. Trots att deras förfäder inte visste någonting och inte kände den raka vägen. (Sura al-Baqara: 170)

17. Den egensinniga gruppen

Det finns människor som inte följer någon bestämd väg och inte heller tillhör någon grupp eller församling. Om dem sägs det:

(Arabiska*********)

Så märkligt! När de ingår en överenskommelse kastar en del av dem den åt sidan. Nej, de flesta av dem är inte troende. (Sura al-Baqara: 100)

Vare sig det är sant eller falskt, kommer de att gräla

Det finns människor som, vare sig det gäller sanning eller lögn och vare sig de vet eller inte, alltid måste gräla eller ställa till bråk. Man kan inte annat än beklaga sig när man ser sådana människor, var man än möter dem.

(Arabiska*********)

Lyssna! Tidigare brukade ni tvista om sådant ni visste något om. Varför tvistar ni nu åter om sådant ni inte vet något om? Gud vet mycket väl det ni inte vet. (Sura Āl ʿImrān: 66)

(Arabiska*********)

Vissa människor börjar tvista om Gud utan kunskap, bevis eller en upplysande Skrift. Han vrider på nacken medan han tvistar för att leda bort från Guds väg. (Sura al-Hajj: 8–9)

Här framställs en fulländad bild av den tvistande och arrogante personen. Driven av högmod fortsätter han att tvista medan han vrider på nacken åt än det ena, än det andra hållet.

19. Den snåle

De som inte spenderar när det behövs är snåla. Om någon drabbas av förlust efter att ha spenderat, säger han då med ett segervisst leende: ”Tur att jag inte spenderade; det var verkligen bra gjort av mig. Mina pengar blev kvar.” Men om det kommer någon fördel genom jihad, säger han ångerfullt: ”Ack! Om jag ändå hade spenderat, då hade det varit bättre.”

(Arabiska*********)

Bland er finns det några som dröjer sig kvar, och när en olycka drabbar er säger de: ”Vilken tur att jag inte följde med dem; Allah räddade mig.” Men om Allah skänker er en ynnest börjar de tala som om det inte alls hade funnits någon vänskap mellan dem och er. De säger: ”Ack! Om jag hade varit med dem, då skulle även jag ha nått framgång.” (Sura al-Baqara: 204–205)

20. Motsättningen mellan det inre och det yttre

Det finns människor vars yttre och inre inte överensstämmer alls. De verkar vara två människor, inte en enda, eftersom de är helt motsatta.

(Arabiska*********)

Det finns människor vars tal om det världsliga livet förundrar dig. De åberopar Allah som vittne på att deras hjärtan talar sanning. I själva verket är de grälsjuka människor. När de vänder sig bort sprider de fördärv där, försöker förstöra åkrar och utplåna liv. Allah tycker emellertid inte om fördärv, upplopp och oroligheter. (Sura al-Baqara: 204–205)

21. Den som ångrar sig i dödsögonblicket

Vissa människor lever hela sitt liv efter eget behag och ångrar sig först i dödsögonblicket. Men denna ånger är inte godtagbar.

(Arabiska*********)

Det finns ingen förlåtelse för sådana människor som fortsätter att göra onda gärningar och, när dödens bud hänger över deras huvuden, säger: ”Nu ångrar jag mig.” Och det finns ingen ånger för dem som dör i otro. (Sura an-Nisa: 18)

22. Trögtänkta människor

Vissa människor är så trögtänkta att de är fullständigt likgiltiga inför vad som sägs till dem och vad som inte sägs.

(Arabiska*********)

Vissa av dem lyssnar visserligen på dina ord, men så snart de går ut säger de till dem som har kunskap: ”Vad var det han sade nyss?” (Sura Muhammad: 16)

23. Sanna troende

Om sådana människor har det sagts:

(Arabiska*********)

När de får höra: ”Många människor har samlats och mycket utrustning har samlats för att bekämpa er – frukta dem”, stärks deras tro ännu mer och de svarar: ”Allah är tillräcklig för oss, och vilken utmärkt Beskyddare Han är.” (Sura al-Baqara: 273)

24. Fattiga men nöjda med det lilla

Allah, världarnas Herre, säger om vissa människor:

(Arabiska*********)

Allmosa är endast för de fattiga som är bundna på Allahs väg och inte kan färdas omkring i landet för att söka sin försörjning. De okunniga tror att de är välbärgade eftersom de inte ber om hjälp. Du känner igen dem på deras kännetecken. De tigger inte enträget av människor. (Sura al-Baqara: 273)

25. De som fruktar Allah

Allahs påbud beträffande dessa människor är:

(Arabiska*********)

De troende är sådana att deras hjärtan bävar när Allahs namn nämns inför dem. Och när Allahs ord reciteras inför dem, stärks deras tro. De förtröstar på sin Herre. (Sura al-Anfal: 2)

26. Allahs sanna tjänare

(Arabiska*********)

Den Barmhärtiges sanna tjänare är de som vandrar ödmjukt på jorden, och när de okunniga tilltalar dem, säger de: ”Frid!” och går därifrån. (Sura al-Furqan: 63)

27. Givmilda och generösa

Om de givmilda säger den Allsmäktige Allah:

(Arabiska*********)

De ger de behövande, de föräldralösa och fångarna mat av kärlek till Allah och säger: ”Vi ger er endast mat för Allahs välbehags skull. Vi önskar varken någon belöning eller tacksamhet från er.”

28. De tålmodiga

Om de tålmodiga förkunnar Allah:

(Arabiska*********)

När en olycka eller prövning drabbar dem säger de: ”Vi tillhör förvisso Allah, och till Honom ska vi återvända.” (Sura al-Baqarah: 156)

29. Den som sätter sin andre broder framför sig själv

(Arabiska*********)

De älskar Muhajirerna och hyser ingen avund i sina hjärtan över det som har getts till Muhajirerna. Trots att de själva är behövande ger de dem företräde. (Sura al-Hashr: 9)

30. De som behärskar vreden och förlåter andra

Guds förordning om dem som behärskar vreden och förlåter:

De behärskar sin vrede och förlåter människor. (Sura Āl ʿImrān: 134)

De egenskaper som har diskuterats ovan finns hos människor i alla tider. Koranen har framställt dem på ett sådant sätt att det, även efter hundratals år, verkar som om de alla fortfarande står framför oss.

Tolv kapitel

Visdomsbaserade argument

Liksom andra kallelser har avvisats på olika sätt, har även den islamiska kallelsen avvisats. Islam har utmanat dem som framfört argument och invändningar för att bevisa att islams kallelse är ogiltig, genom argument och bevis. Eftersom Koranen i grunden är knuten till den islamiska kallelsen finns där också argument och bevis. Frågan är nu: Vilken typ av koraniska argument är det fråga om? Eller vilken metod har använts för dessa argument och invändningar, och vilka bevis har lagts fram för detta?

Innan vi besvarar denna fråga bör vi se varför Koranen kom och vad syftet med dess uppenbarelse är.

Det råder inget tvivel om att Koranen kom för att återuppliva och återupprätta den största trosläran – tron på tawhid. Syftet var att återuppliva denna troslära bland ett folk som satte andra vid Guds sida. Därför fanns det inget mer förvånande för dem än att någon skulle säga: ”Gud är en.”

(Arabiska*********)

Har han gjort flera gudar till en enda gud? Detta är verkligen något märkligt. Några av deras framstående män gick därifrån och sade: ”Gå iväg och håll fast vid dyrkan av era gudar. Detta är verkligen något avsett för ett särskilt syfte. Vi har aldrig hört något liknande tidigare. Detta är inget annat än en påhittad sak.” (Sura Sad: 5–7)

När vi i dag ser på polyteisternas uttalanden och tankar skrattar vi. För oss framstår deras ord som oerhört dumma. Men vi måste se vilken allmän uppfattning man på den tiden hade om tawhid.

Det råder inget tvivel om att tawhids troslära på den tiden betraktades som något ytterst märkligt.

Det är också nödvändigt att förstå att alla de människor i Arabien som Koranen riktade sig till inte var polyteister. Där fanns också Bokens folk (anhängare av tidigare uppenbarelser). Men de ville inte att någon annan religion skulle komma och utplåna deras religion. Inte heller ville de att en himmelsk Skrift skulle uppenbaras för en person som inte tillhörde deras folk – oavsett hur nära den nya religionens principer och förbindelser än stod deras egen religion.

(Arabiska*********)

Och de brukade be om seger över de tidigare otrogna. Men när den som de kände så väl kom till dem, förnekade de honom. (Sura al-Baqarah: 89)

Det är värt att begrunda att islam, vad gäller religionens grund och principer, stod nära överensstämmelse med Bokens folk. (Före förvanskningen var även deras religion islam.) Men islam var inte på något sätt beredd att tolerera den nivå som judarnas och de kristnas aqida hade nått vid denna tid. Judarna hade gjort Uzayr (frid vare med honom) till Guds son, och de kristna hade gjort detsamma med Isa (frid vare med honom). Därför hävdade judarna och de kristna: ”Vi är Guds söner och Hans närmaste och älskade.” Om vi måste hamna i helvetet, så blir det bara för några få dagar. Detta har Koranen själv förklarat på flera ställen.

Mot bakgrund av det ovanstående kan man säga att islams uppmaning att återuppliva tawhids aqida var något oerhört och tidigare ohört för judarna och de kristna. Dessutom var Koranens första anspråk att återuppliva den stora aqidan, det vill säga tawhids aqida, genom att framställa den på ett nytt sätt.

Vi har kallat tawhids aqida för den största aqidan (även om detta i dag inte alls är något förvånande för oss; det är en självklarhet), eftersom det inte var någon enkel sak för en människa att direkt överge den trosföreställning som hade gått i arv från förfäderna. Aqidan blir från barndomen helt sammanvävd med människans natur, och det var inte lätt för henne att sudda ut de tusentals öppna och dolda händelserna i sitt liv ur sina tankar och sitt medvetande och vända sig mot en enda Ilah, som har makt över alla hennes kroppsliga och själsliga krafter.

Sanningen är att islam inte är den första religionen som kallar till tawhid. Även andra religioner har kallat till tawhid, och även dessa religioner fick möta faror, motgångar och lidanden på grund av sin kallelse till tawhid; islam har också gått igenom sådana lidanden. Skillnaden är emellertid att den tawhid som islam kallar till är fullständigt fri från shirk. Den är ren och fri även från varje misstanke om shirk. Detta är ren tawhid. Islam motsätter sig fullständigt även den minsta antydan till form eller gestaltning som kan finnas i människans väsen.

Av den ovanstående framställningen förstår man att Koranens allra första uppgift är att göra tawhids rena och heliga aqida strålande. Det bör påpekas att människans hjärta och samvete är aqidans, eller medvetandets, varaktiga centrum. Det är inte bara den religiösa aqidans egentliga plats som är människans hjärta; så är det med alla aqidor. Den närmaste vägen till hjärtat är omedelbar insikt (det vill säga att hjärtat tar till sig det som framställs som självklart och tydligt), medan den enklaste vägen till samvetet är förståelse eller känsla (det vill säga att samvetet påverkas genom känslan). För detta är förnuftets roll inte större än en förbindelsekanals. Förnuftet är en tunnel, men det finns många andra tunnlar utöver denna. Förnuftet är varken den bredaste eller den mest tillförlitliga av alla tunnlar. Det är inte heller den tunnel som ligger närmast de andra. I själva verket har förnuftet ingen sådan särskild egenskap som kan skilja hjärtat från samvetet.

I vår tid ger vissa människor, när de ser vetenskapens och teknikens framsteg, människans förnuft och förmåga en överdrivet stor betydelse. Till och med vissa trångsynta religiösa människor har fallit i denna fitna och försöker pröva religiösa perspektiv samt religiösa tankar och medvetanden mot hjärnans frambringade argument och mot vetenskapens måttstock. Dessa människor befinner sig i ett allvarligt misstag.

Dessa människor ger människans kunskap och förnuft en betydelse som det inte alls förtjänar. Det bör ges just så mycket värde som det förtjänar. Detta betyder inte att islam ser ned på människans kunskap och förnuft. Omfånget av människans kunskap är mycket stort. Ändå kan hon inte helt omfatta kunskapens och vetandets område, vare sig det gäller det intellektuella eller det känslomässiga. Dessutom är människans förstånd och intelligens inte mer än en enda väg bland hennes otaliga tunnelvägar. En människa kan stänga denna tunnelväg för sig själv först när hennes själ drabbas av svaghet och hennes krafter tar slut. Därför berövas hon förmågan att fatta beslut i detta stora verk.

Det är visserligen riktigt att förståndet styr det dagliga livets uppgifter och behov. Dessutom tränger det in i de problem som på något sätt är förbundna med människans liv. Men när frågan gäller trosföreställningar är deras rang mycket högre. Människans tanke kan inte nå deras yttersta gräns. Till trosföreställningarnas höjder kan endast den nå som befinner sig på vägledningens väg och har fått en insikt av Gud. I själva verket är det endast en sådan människa som kan upplysa sitt hjärta och sina känslor med vägledningens ljus.

I alla religioner har det alltid varit de människor som vandrar på vägledningens och insiktens väg som kunnat tro. Rationalister har i århundraden ägnat sig åt intellektuella debatter om den monoteistiska trosläran, men har i gengäld inte vunnit någonting. Det som den ädla Koranen visade på bara några år kunde logikens lärda inte åstadkomma ens till en tusendel. Låt oss se vilken enkel och allmänt begriplig väg Koranen valde för detta syfte.

Koranens enkla och lättbegripliga framställning

För att skärpa människans insikt försöker Koranen ständigt väcka hennes medvetande och känslor. Den går ett steg längre och vill påverka människans samvete. För detta ändamål är det Koranen vill göra förbundet med det synligas begriplighet och det som kan iakttas. Med andra ord kan det också beskrivas som ett konstverk som förvandlats till ett argument. Koranen verkar dessutom genom sådana självklara verkligheter som är eviga och bestående. Det är verkligheter genom vilka insiktens ljusa dörrar öppnas, och människan uppfattar dem genom sin medfödda natur.

Därför har Koranen valt en enkel metod: att genom föreställning och gestaltning framställa något i bild, såsom vi belyste i det föregående kapitlet. Här använder vi ordet ”tajsīm” (gestaltning) i betydelsen av ett konstnärligt uttryck, inte i religiös betydelse. Islam är nämligen en ren religion, fri från materialistiska föreställningar, och är inte beroende av någon gestaltning.

Den metod med vilken Koranen har framfört argument och bevis mot sina motståndare och besegrat motparten kan vi kalla visdomspräglade argument. Dessa argument har ibland framförts med ord, ibland genom olika berättelser och ibland genom bilder. Genom föreningen av allt detta har Koranen uppnått sitt syfte. Vi har tidigare behandlat detta ämne.

Dessutom hör även de scener från uppståndelsen som har visats, och de bilder av frid och straff som har målats upp, till de visdomspräglade argumenten. De slår mot dörrarna till människans undermedvetna. De skärper tanken och vidgar insikten. De väcker människan ur overksamma drömmar och för henne till den verkliga världen. Därmed blir människans sinne redo att ta emot sanningen och stå fast vid den.

Förutom mänskliga och psykologiska bilder, berättelser, scener från uppståndelsen samt bilder av straff och frid har Koranen också valt en annan metod för att göra kallelsen godtagbar: att framställa de visdomspräglade argumenten genom bilder. Därför har jag beslutat att behandla detta i ett separat kapitel.

Det som diskuteras i detta kapitel är emellertid inte argumentation och debatt. Vi vill endast undersöka vilken form eller natur dessa argument och bevis har. Vår huvudsakliga diskussion gäller nämligen bildens natur och form, på vilken Koranens fortlöpande framställning bygger. Detta eftersom innehållet i denna bok enbart är begränsat till den konstnärliga aspekten av Koranen. Ingenting annat. Diskussionen av Koranens övriga ämnen är inte vårt syfte.

Problemet med tawhid (monoteismen)

Vi har redan sagt att islams första kallelse och anspråk är tawhid. De som Koranen riktade sig till var starka motståndare till tawhid. De betraktade det som något märkligt. Det är intressant att se hur Koranen lade fram sina argument och bevis inför dem som förnekade tawhid.

Det råder ingen tvekan om att Koranen, genom att framföra kallelsen till tawhid på ett mycket enkelt och hjärtevinnande språk, försökte väcka människans samvete. Koranens budskap är så självklart och tydligt att det varken innehåller någon komplikation eller lämnar utrymme för motargument. Det sägs:

(Arabiska***********)

Har de tagit gudar av jorden som kan uppväcka de döda? Om det i himlen och på jorden hade funnits andra gudar än Allah, skulle båda ha gått under. Allah, alltings Herre och Tronens Herre, är därför upphöjd över det de beskriver. Han ska inte frågas om det Han gör, men de ska frågas. Har de tagit andra gudar än Allah? Säg: »Lägg fram era bevis! Detta är budskapet från dem som är med mig och från dem som var före mig.« Men de flesta av dem känner inte sanningen och vänder sig därför bort. (Sura al-Anbiya: 21–24)

(Arabiska***********)

Allah har inte tagit sig någon son, och det finns ingen gudom vid sidan av Honom. Om det hade funnits någon annan gudom, skulle var och en ha tagit med sig det den skapat, och några av dem skulle ha upphöjt sig över andra. Allah är därför upphöjd över det de beskriver. (Sura al-Mu’minun: 91)

Det finns många fler sådana självklara och tydliga bevis till stöd för tawhid. Innebörden av dessa verser är att vi inte ser någon form av oordning eller kaos på jorden och i himlen. Allt fungerar välordnat. Därav förstår man att förvaltningen av detta väldiga rike endast ligger i En endas hand. Och Han är Allah, den Allvetande och Allvise, världarnas Herre.

Samtidigt har Koranen också förklarat att om det hade funnits flera gudomar i himlen och på jorden, skulle de ha skiljt sig åt, var och en med sin skapelse. Det vore ytterst skrattretande: varje skapelse skulle söka skydd hos sin gudom. Sedan skulle varje gudom fortsätta sin väg separat med sin skapelse. Men ingen vet vart denna färd skulle sluta. Inte heller vi har något svar på det. Därför kan vi inte låta bli att le när vi tänker på flera gudomar; om det hade funnits flera gudomar skulle ett fullständigt kaos ha brutit ut i himlen och på jorden.

En annan fråga kan vara: Om det faktiskt finns en annan gudom, vad har han då gjort? Himlen och jorden har ju redan skapats och finns framför oss. Vad har han skapat på nytt?

(Arabiska***********)

Säg: Har ni tänkt på dem som ni dyrkar i stället för Allah? Visa mig vad de har skapat på jorden! Eller har de någon del i skapandet av himlarna? Ta fram en tidigare Bok eller någon nedärvd kunskap inför mig, om ni är sanningsenliga. (Sura al-Ahqaf: 4)

Se återigen: På olika platser finns Allahs skapelse närvarande. Beröringen av Allahs makt är synlig överallt och i varje ting. Våra sinnen ser den, vårt förnuft erkänner den och vår inre blick förnimmer den. I Koranen sägs:

(Arabiska***********)

Säg: All lovprisning tillkommer Allah, och frid över Hans utvalda tjänare. Vem är bäst: Allah eller de som de sätter som medgudar? Säg: Vem har skapat himlarna och jorden? Vem har sänt ner vatten åt er från himlen? (Det är naturligtvis Jag som sänder ner det.) Sedan har Jag genom detta vatten frambringat vackra trädgårdar. Ni har inte förmågan att få deras träd att växa. Finns det då någon annan skapare vid sidan av Allah? Sanningen är att de är ett vilset folk. Säg: Vem har gjort jorden beboelig och låtit floder flyta genom den? Och vem har placerat berg på den för att hålla den stadigt och satt en barriär mellan haven? Säg då: Finns det någon gudom vid sidan av Honom? Nej, de flesta av dem vet inte. Säg: Vem besvarar den nödställdes bön när han ber Honom, avlägsnar nöden och gör er till jordens arvtagare? Finns det då någon gudom vid sidan av Allah? Ni ägnar mycket litet eftertanke åt detta. Säg: Vem vägleder er på land och till havs och genom mörkren? Och vem sänder vindarna som förebådar Hans nåd? Finns det då någon gudom vid sidan av Allah? Allah står högt över det som de sätter som medgudar. Säg: Vem skapade för första gången och sedan återskapar, och vem försörjer er från himlen och jorden? Säg åter: Finns det någon gudom vid sidan av Allah? Säg: Lägg fram ert bevis, om ni är sanningsenliga. (Sura an-Naml: 59–64)

De olika ämnena i de nämnda verserna är delar av och kompletterar varandra för att stärka och befästa tawhīd-medvetandet i människans väsen. Till exempel påverkar scenerna i himlen och på jorden, de många händelserna och olyckorna i vardagen samt de naturliga känslor som tvingar människan att vända sig till Allah på grund av svårigheter att försörja sig, tillsammans människans tankar, känslor, samvete och inre insikt och driver hennes väsen mot tawhīd-medvetande. Sådana verser finns det otaliga av i Koranen. På samma sätt är skildringarna av Uppståndelsens dag, paradiset och helvetet inte få i Koranen. Det råder inte heller någon brist på verser som befäster tron på tawhīd (medvetandet om Guds enhet) i människors sinnen och hjärtan. Allt detta hänger i grunden samman med visdomsgrundade argument och hör till detta kapitel.

Återuppståndelsen efter döden

Det påstående som Islam har svårast att förklara är återuppståndelsen efter döden, Uppståndelsens dag, al-Hashr och liknande. Islam riktade sig till de araber som hade sagt:

(Arabiska***********)

Vårt jordiska liv är det enda livet. Vi dör eller lever, allt sker här, och vi kommer aldrig att återuppväckas. (Sura al-Mu’minun: 37)

Frågan om återuppståndelsen var ännu mer förvånande för araberna än förkunnelsen om tawhīd. De kallade dem som accepterade återuppståndelsen för galna. De ansåg att ingen med ett sunt förnuft kunde tro på detta.

De otrogna brukade säga: ”Ska vi visa er en man som påstår att ni ska skapas på nytt, även efter att ni har blivit fullständigt söndertrasade? Antingen ljuger han om Allah eller så är han galen.” (Sura Saba: 7–8)

De betraktade al-Hashr wa-n-Nashr, uppståndelsen och återuppväckandet, ur detta mycket förvånade perspektiv. Låt oss nu se vilken typ av argument och bevis Koranen lade fram för dem i en sådan förvånande situation.

Koranen har lagt fram för dem en föreställning om skapelsens synliga och osynliga tillstånd. Särskilt genom att ge liv åt jorden och skapa livets pulsslag har människans uppmärksamhet riktats mot att få ett särskilt liv. Koranens avsikt här var att visa att liksom Allah kan påbörja skapelsen, kan Han också återskapa den, och att Han är mäktig till detta.

(Arabiska***********) Har Jag då tröttnat efter att ha skapat för första gången? Nej, de hyser tvivel om den nya skapelsen. (Sura Qaf: 15)

Genom Koranens bildframställningsmetod, som är ett särskilt uttryckssätt i Koranen, har den uttryckt sig på det särskilda sätt där den likhet som finns mellan livet på jorden och människans liv framträder.

(Arabiska***********)

Må människan gå under! Hur otacksam är hon inte! Av vad har Han skapat henne? Han har skapat henne av sädesvätska och därefter format henne väl. Sedan har Han gjort hennes väg lätt. Därefter låter Han henne dö och begraver henne. Sedan, när Han vill, kommer Han att återuppväcka henne. Men hon har aldrig varit tacksam; hon har inte fullgjort det Han har befallt henne. Låt människan se på sin föda. Vi har på ett underbart sätt låtit vatten falla över den. Sedan har Vi kluvit jorden och därefter låtit säd, druvor, grönsaker, oliver, dadlar, täta trädgårdar, frukter och gräs växa fram där, till nytta för er och era fyrfotade djur. (Sura Abasa: 17–32)

På ett annat ställe sägs det:

(Arabiska***********)

Han låter det levande komma fram ur det döda och det döda ur det levande, och Han ger den döda jorden liv. Så kommer ni att återuppväckas. Bland Hans tecken är att Han har skapat er av jord, och se, ni är människor som sprider ut er på jorden. Ett annat av Hans tecken är att Han har skapat åt er hustrur av er egen sort, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har skapat kärlek och barmhärtighet mellan er. I detta finns verkligen tecken för människor som tänker efter. Ett ytterligare av Hans tecken är skapelsen av himlarna och jorden samt mångfalden i era språk och färger. I detta finns verkligen tecken för de kunniga. Ännu ett av Hans tecken är er sömn under natten och dagen samt ert sökande efter Hans nåd. I detta finns verkligen tecken för dem som lyssnar uppmärksamt. Ett annat av Hans tecken är att Han låter vatten falla från himlen och därefter ger den döda jorden liv genom det. I detta finns verkligen tecken för förnuftiga människor. (Sura ar-Rum: 19–24)

Koranen presenterade inför dem vissa bilder som de kunde förstå och var väl förtrogna med. Deras sinnen iakttog ständigt dessa bilder. Dessa bilder drog hela tiden deras förstånd och insikt mot sin (lärdom).

Dessa scener hade ett djupt samband med arabernas liv och försörjning samt med deras samvete och känslor. Dessa scener hade blivit en del av deras väsen. Koranen riktade deras uppmärksamhet mot dessa scener på ett sådant sätt att de tycktes vara nya. Den som betraktar dessa naturens scener med öppna ögon och öron finner naturligtvis något nytt i dem, om han inte envist håller fast vid sin egen uppfattning. Förnuftsresonemang som härrör från tanken har ingen beständighet; som mest kan det vara ett bevis på skicklighet.

Både människans förstånd och hennes sinnen vill nå trons djupaste innebörd. Människan är ivrig att få kunskap om det okända. Ju mer en trosuppfattning är dold och avlägsen från medvetande och känsla, desto mer eftersträvar människan att nå fram till den. Därför har Koranen även när det gäller trosuppfattningen valt en framställningsmetod som använder bilder och fantasi.

(Arabiska***********)

Ser du inte att allt som finns i himlarna och på jorden, liksom de flygande fåglarna som breder ut sina vingar, förklarar Allahs helighet och upphöjdhet? Var och en känner till hur den ska förrätta sin dyrkan av Honom och förklara Hans helighet och upphöjdhet. (Sura an-Nur: 41)

De sju himlarna och jorden, liksom allt som finns i dem, förklarar Hans helighet och upphöjdhet. Det finns ingenting som inte förklarar Hans upphöjdhet och helighet. Men ni kan inte förstå deras förkunnande av Hans upphöjdhet och helighet. (Sura Bani Israil: 44)

(Arabiska***********)

De som bär Tronen och de som omger den prisar sin Herre och förklarar Honom fri från brister. De tror på Honom och ber om förlåtelse för de troende och säger: ”Vår Herre, Din barmhärtighet och kunskap omfattar allting. Förlåt därför dem som ångrar sig och följer Din väg, och skydda dem från helvetets straff. Vår Herre, låt dem träda in i de eviga paradis som Du har lovat dem, liksom deras fäder, hustrur och avkomlingar som är rättfärdiga. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Vise. Och skydda dem från det onda. Den som Du på den dagen skyddar från det onda, honom har Du sannerligen visat barmhärtighet. Detta är den stora framgången.” (Sura al-Mu’min: 7–9)

De bilder som tecknas i dessa verser väcker i människans natur en sådan fruktan att hon blir rädd och förvirrad när hon ser bilden av något okänt. Samtidigt väcker de hennes nyfikenhet inför en okänd och främmande värld. Det är en värld där änglarna bär Tronen och samtidigt lovprisar Honom. Dessutom finns det på jorden inte ett enda ting som inte prisar Allah och lovar Honom.

Ofta finns det osynliga alldeles nära, men på grund av människans begränsade förstånd är det inte möjligt för henne att förstå det. Ändå uppfyller det hennes tankar och medvetande, och genom det blir Allahs makt uppenbar. Under dess påverkan börjar människans hjärta stråla av trons ljus.

(Arabiska***********)

Ingenting på himlarna eller jorden är dolt för Allah. Det är Han som har format er i era mödrars sköten på det sätt Han har velat. (Sura Āl ʿImrān: 5–6)

I denna vers finns beviset för att Allah känner till hela den osynliga världens hemligheter. Detta är i grunden ett bevis som hör samman med samvetet; det är inte något som ska utforskas intellektuellt. I följande vers tecknas en ännu vidare och mer iögonfallande bild.

(Arabiska***********)

Hos Honom finns nycklarna till den osynliga världen. Ingen känner till den utom Han. Han känner till allt som finns på land och i havet. Inte ens ett löv faller utan att Han känner till det. Inte heller faller ett enda sädeskorn i den mörka jorden utan att Han känner till det, och inget vått eller torrt faller någonstans utan Hans vetskap. Allt finns nedtecknat i en tydlig Bok. (Sura al-Anʿām: 59)

I den vers som behandlas beskrivs Allahs makt på ett ytterst subtilt men kraftfullt sätt. Det visas hur omfattande Allahs kunskap är. De bästa orden har valts för att förmedla detta syfte, och med dessa ord har en storslagen bild tecknats. Versens ord uttrycker vidden av Allahs kunskap. Inte nog med det: med dessa ord har också en häpnadsväckande föreställd bild tecknats. Det sägs till exempel: ”Inte ett enda löv faller på ett sätt som Han inte känner till. Och i inget mörkt hörn av jorden finns ett enda korn som Han inte känner till. Dessutom är Han medveten om allt, vått såväl som torrt.” Det är som om detta inte vore en beskrivning, utan en exakt bild.

När människan reciterar denna vers vill hon med fantasins öga färdas genom hela världen och se var det fallna lövet finns. Hon söker också efter det lilla fröet som är gömt i den mörka jorden. Men ingen annan än Allah har möjlighet att känna till detta. När människan, efter att ha tänkt över detta, återvänder till sig själv, omsluts hon av fruktan för och vördnad inför Allah. I det ögonblicket riktar hon sitt sinne mot den Allsmäktige Bari Ta’alas närvaro och fortsätter, med djup hänförelse, att erkänna Hans kunskap.

Detta är Koranens bevisföring, som också kan kallas en bild av bevisföringen. Vilket samband kan den ha med de hjärnproducerade resonemang som våra rationalister har framfört under århundraden?

På många ställen undviker Koranen hjärnproducerade argument och debatter. Vi ska ge ett exempel på detta. Det sägs:

(Arabiska***********)

Ni och det ni dyrkar i stället för Allah kommer att vara bränsle för helvetet. Och ni ska alla träda in där. (Sura al-Anbiya: 98)

När Arabernas avgudadyrkare hörde denna vers antog de att det bland de kristna fanns sådana som betraktade Jesus (frid över honom) som en gudom. Skulle då även Jesus (frid över honom) hamna i helvetet? Deras avsikt var att försämra relationerna mellan muslimer och kristna. Därför lade de fram ett hjärnproducerat argument.

Ett vackert svar på detta har getts i följande vers.

(Arabiska***********) Det exempel som de lägger fram inför dig gör de endast för att tvista. De är i själva verket ett folk som älskar att tvista. (Sura az-Zukhruf: 58)

I denna mycket enkelt formulerade mening har ingen hjälp av mantik eller logik använts.

Om Koranen hade talat i den intellektuella argumentationens och debattens stil, skulle ingenting ha uppnåtts. På så sätt skulle Koranens huvudmål inte ha uppnåtts. En tro kan nämligen inte etableras genom ordstrider eller debatter. Tron står över debatten.

Det råder inget tvivel om att al-Koranen har försökt väcka människans samvete. Därför har den valt berättandets metod. På samma sätt har den nått sitt mål genom att framställa sitt huvudbudskap i en bildlig stil. Eftersom al-Koranen rymmer både religiösa och konstnärliga aspekter, är den stil den har valt för att framföra sitt budskap placerad på skönhetens och harmonins höjdpunkt.

Al-Koranens berättarstil

Huvudinnebörden av hela den föregående diskussionen är att al-Koranen försöker nå sitt avsedda mål genom att framföra sitt budskap i en enastående och särpräglad stil. Till och med när den lägger fram bevis eller argument använder den samma metod. Dessutom framställer den varje händelse som en bild genom föreställning och gestaltning. Med andra ord framställer Koranen det immateriella på ett materiellt och sinnesförnimbart sätt.

Vi vill undersöka hur framgångsrik och effektiv denna konstnärliga berättarmetod är. Det är ämnet för denna bok. Det al-Koranen har behandlat är inte vårt ämne. I de diskussioner vi hittills har fört har dessa frågor berörts endast för att rikta uppmärksamheten mot hur Koranen har framställt ämnet och vilken form och metod den har använt.

När många betraktar al-Koranens innehåll på djupet och tänker över dess bredd, allomfattning och storhet, utbrister de: Det är just detta innehåll som utgör dess särprägel. Och det är tillräckligt. Al-Koranens framställning, dess sätt att närma sig ämnena och dess detaljrika granskning och analys är sekundära frågor. Enligt deras uppfattning ligger al-Koranens hela mirakulösa karaktär i innehållet. Andra diskuterar orden och meningarna och säger att al-Koranens mirakulösa karaktär är knuten till båda, var och en för sig.

Vårt påstående i denna fråga är följande: Det avsedda innehållet har uppstått ur den stil som al-Koranen har valt för sin framställning. Därför är bådas rang lika. Vi vill inte ge oss in i meningslösa tvister om ord och betydelser, även om framstående litteratörer och språkvetare har tvistat om dessa ord och betydelser.

Litteraturvetare och språkforskare som Ibn Qutayba, Qudāma och Abū Hilāl al-ʿAskarī har skrivit om detta. Vi menar emellertid att det som ʿAbd al-Qāhir al-Jurjānī har sagt om detta i sitt verk ”Dalā’il al-Iʿjāz” är djupt lärdomsrikt och välbalanserat. Han säger: En lärd människa kan inte ens föreställa sig att en diskussion om ord kan föras enbart därför att det handlar om ord. Däremot kan man diskutera i vilken betydelse ett ord ska användas. Inte heller kan man diskutera en betydelse som tilltalar en. Ja, den diskussion som kan föras i samband med betydelsen gäller vilket ord den förståeliga betydelsen är knuten till. Ordet representerar just denna betydelse. Dessutom kan denna betydelse endast uttryckas när den kan sammanställas i en särskild rytm och takt; annars inte. Det är omöjligt att ordens sammansättning och rytm förändras, samtidigt som betydelsen förblir densamma.

Om ʿAbd al-Qāhir al-Jurjānī hade skrivit något kortfattat i detta syfte, skulle vi ha återgett det ordagrant. Men tyvärr har han fyllt hela boken med denna diskussion. Därför kan vi inte återge hans tankar fullständigt. Inte heller kan vi citera något avsnitt. Vi har sett att hans framställning är mycket komplicerad.

Det som med eftertryck kan sägas är emellertid att han hade förmågan att lösa dessa frågor. Om han hade gått något längre i sin behandling av ämnet, skulle han ha kunnat nå den konstnärliga höjdpunkten.

Vi vill redogöra för ʿAbd al-Qāhirs synsätt: dispositionen och rytmen i hans verk utgör en storslagen uppvisning i att gestalta betydelser. När två metoder används för att förmedla en underliggande betydelse, framträder två olika betydelser i sinnet och medvetandet. Det förefaller som om det finns ett sådant samband mellan betydelsen och framställningssättet att inget annat alternativ återstår efter att man har förstått det; ord och betydelse kan då inte längre betraktas som åtskilda. En betydelse uttrycks på ett visst sätt när disposition och rim överensstämmer. I den mån ordens form förändras, sker en motsvarande förändring även i betydelsen. Ofta påverkas inte den intellektuella sidan, men sinnesstämningen förändras. Det står klart att det sätt på vilket ett budskap framställs i konsten endast används för att påverka människans inre värld. Därför kommer en förändring som uppstår genom meningens verkan också att medföra en förändring i betydelsen.

Den ovanstående diskussionen antyder just detta: den visualiseringsmetod som har använts i al-Qur’an är av största betydelse. Det är nämligen en framställningsmetod där de koraniska betydelserna, avsikterna och ämnena har givits den form i vilken vi kan se dem. Och detta tillstånd är avgörande för dess värde och rang. Om detta tillstånd inte hade funnits där, utan något annat, skulle det inte ha varit lika betydelsefullt som det är nu.

Vi vill klargöra saken ytterligare genom exempel. Även om det finns sådana exempel på olika ställen i denna bok och vi har gett en utförlig redogörelse för dem, så att al-Qur’ans framställningssätt har blivit tydligt, lägger vi ändå fram några fler exempel på denna diskussion som ”en knippa grönsaker ovanpå förståelsen”, eftersom detta är bokens sista kapitel. Vi saknar ju inte exempel.

Det första kännetecknet för al-Qur’ans framställningssätt är att ge det sinnesöverskridande en bildlig form och därigenom göra det begripligt. På samma sätt har al-Qur’an framställt naturbilder, historien om det förflutna, händelser och exempel, scener från uppståndelsens dag, scener av straff och frid samt människans väsen på ett sådant sätt att det verkar som om allt står framför våra ögon. På så sätt har Koranen fört tankemässiga frågor inom det sinnliga upplevelsens område. Genom tankeförmågan har den dessutom skapat rörelse i dem, så att de alltid tycks vara i rörelse för fantasin.

Frågan är nu: Varför är den visualiseringsmetod som al-Qur’an har använt viktigare än andra metoder, där betydelsen och tillståndet beskrivs i sin ursprungliga form? På motsvarande sätt, varför beskrivs en händelse eller en berättelse i sitt verkliga tillstånd? Om avsikten är att beskriva en scen, men den beskrivs med några enkla ord utan att en föreställd bild målas upp,

Om värdet av den form och metod som Koranen har antagit räcker det att säga följande: först ser vi dem i deras ursprungliga eller avhöljda tillstånd. Därefter för vi dem framför oss i fantasin som scener. På så sätt blir båda tillstånden tydliga för varandra.

I det första tillståndet vänder sig betydelsen till förståndet och känslan och når dem, skild från den förmedlande bilden. När betydelsen däremot framställs bildligt vänder den sig till sinnena och förnuftet och når människan genom en annan väg. På så sätt påverkas förnuftet. Denna påverkan når människan genom en ovanlig väg. Bland dessa vägar finns också förståndet. Det kan inte sägas att förståndet är den enda vägen, eller att det inte finns någon annan väg eller metod än denna.

Det råder ingen tvekan om att den stil för bildlig framställning som Koranen har valt är ytterst slående.

Denna metod är balanserad när det gäller att förmedla alla trosläror, men vi vill endast undersöka den ur den konstnärliga skönhetens synvinkel. Utan tvekan är detta framställningssätt av största betydelse ur ett konstnärligt perspektiv. Det konstnärliga första kravet är därför att påverka förnuftet och där skapa en konstnärlig dragningskraft. Genom att utnyttja denna påverkan ska livets inre belysas och tankekraften få näring genom scenen. Den avsedda satsen blir på detta sätt illustrerad och levande. Vi återger på nytt en av de liknelser som vi tidigare har framfört.

1. Det starka uttrycket för hat mot tron: Koranen kunde helt enkelt ha sagt till dem som avlägsnar sig från trons väg: ”Den och den personen hatar tron.” Så snart människan hade hört denna mening skulle föreställningen om hat ha blivit fast förankrad i hennes tanke, och hon skulle med full visshet och tillförsikt ha förstått detta ord. Men bilden av hur detta hat tar sig uttryck har framställts genom följande mening:

(Arabiska***********)

Vad är det med dem, att de vänder sig bort från förmaningen? Som skrämda vildåsnor på flykt undan oväsendet. (Sura al-Muddaththir: 49–51)

Med denna metod deltar i framställningen, tillsammans med förståndet, även synen och tankeförmågan. Samtidigt har en vacker satirisk bild av dem som hatar tron målats upp. Precis som vildåsnor, när de hör oväsen, skyndar sig att fly och springer åt alla håll, försöker de otrogna och avgudadyrkarna på samma sätt fly när de hör Guds ord. Den konstnärliga skönheten i denna bild uppstår när scenen i fantasin träder fram inför ögonen: hur en flock åsnor, på grund av oväsendet, springer iväg i flykt och rör sig åt olika håll, medan en tiger jagar efter dem.

2. Det hade räckt att enkelt säga att de falska gudar som araberna dyrkade var svaga och hjälplösa: ”De som ni åkallar i stället för Allah är svagare än något av Allahs obetydliga skapelser.” Då hade budskapet, utan att förenas med något annat, nått människans tankar direkt.

Men så gjordes det inte; i stället gavs det en bildlig form. Så här:

(Arabiska***********)

De som ni dyrkar i stället för Allah kommer aldrig att kunna skapa ens en fluga, även om de alla förenade sig för detta. Och om flugan skulle ta något ifrån dem, skulle de inte heller kunna återta det från flugan. Både den som åkallar och den som åkallas är fullständigt hjälplösa. (Sura al-Hajj: 73)

Hela bilden framträder konkret och levande inför våra ögon, och den visar sig i tre nivåer.

(1) Deras falska gudar förmår inte ens skapa en fluga.

(2) Inte heller om alla förenade sig och försökte tillsammans.

(3) För att inte tala om att skapa något: om flugan skulle ta något ifrån dem, är de fullständigt oförmögna att återta det från flugan.

Detta är en bild av deras (de falska gudarnas) svaghet och oförmåga. I denna bild framställs saken på ett sådant sätt att människorna börjar känna förakt och avsky för de falska gudarna.

Frågan är nu: Har det här förekommit en överdrift genom sammanblandning? Och har balāgha (språklig utsmyckning) helt blandats samman med överdriften genom sammanblandning? Sannerligen inte. Här finns inget inslag av överdrift. Huvudsaken är att alla falska gudar, även om de försökte skapa en fluga, inte skulle kunna göra det. Utan tvekan är flugan ett mycket litet och obetydligt djur. Men bakom skapandet av den ligger detta. Detta ”mirakel” är knutet till skapandet av liv, oavsett om det gäller skapandet av ett stort eller ett litet djur. Det är inte bara skapandet av stora djur som är ett mirakel; även skapandet av ett ytterst obetydligt och litet djur rymmer något övernaturligt.

Den konstnärliga skönheten i denna bild består i följande: Eftersom de (de falska gudarna) inte ens har förmågan att skapa en liten fluga, vad skulle de då kunna skapa? Därigenom kommer deras svaghet av sig själv till uttryck. Därefter sägs det att de, förutom att de inte kan skapa något, inte heller skulle kunna återta något av det som denna lilla fluga tog ifrån dem. Allt detta är beståndsdelar av den konstnärliga skönheten.

3. När Domedagens fasor beskrivs kunde man helt enkelt ha sagt: ”Den dagen kommer en vän att glömma sin vän, och de som följs kommer att förneka sina efterföljare.” Om man hade uttryckt det så skulle beskrivningen inte på något sätt ha varit undermålig. Men det har inget samband med det sätt på vilket Koranen har målat upp bilden. Tvärtom är den fylld av liv och rörelse.

(Arabiska***********)

(Den dagen kommer efterföljarna att säga till ledarna:) ”Vi följde ju er; kommer ni då att skydda oss från Allahs straff?” De kommer att svara: ”Om Allah hade väglett oss till den rätta vägen, skulle vi säkert ha väglett er. Nu är det likadant vare sig vi tappar tålamodet eller visar tålamod; vi har ingen räddning.” När allt har avgjorts kommer Satan att säga: ”Allah gav er sannerligen ett sant löfte, medan jag gav er ett löfte som jag nu bryter. Jag hade ingen makt över er, annat än att jag kallade på er och ni svarade på min kallelse. Klandra därför inte mig, utan klandra er själva. Jag kan inte vara er till någon nytta, och ni kan inte vara mig till någon nytta. Tidigare satte ni mig som medhjälpare åt Allah; jag avvisar detta. De orättfärdiga får sannerligen ett plågsamt straff.” (Sura Ibrahim: 21–22)

I den ovan citerade versen framställs tre gruppers situation. Den blir levande och träder fram inför oss som en föreställd scen.

a. De svaga

Dessa var tiggare som sökte de förmögnas gunst. På grund av sin svaghet, dumhet och sitt beroende var de ständigt ivriga att söka skydd under ledarnas rockärmar. På Uppståndelsens dag kommer de först att be sina ledare att befria dem från detta tillstånd. Därefter kommer de att hålla dem ansvariga för att ha vilselett dem.

b. De högmodiga

Denna grupp består av ledande personer, sådana som emirer och stormän. De kommer då att plågas av förnedring och vanära. De kommer att få se sitt öde. När de ser sina följare kommer de att bli mycket arga. Följarnas situation kommer däremot att vara sådan att de, trots att de ser ledarnas förödmjukade och vanärade tillstånd, inte upphör att be dem om befrielse. Ändå kommer det vid den tiden att vara de själva som är beroende av andra för att bli befriade. Men ingen kommer att träda fram för deras skull. Då kommer följarna att fortsätta säga: ”Det var dessa ledare som vilseledde oss.” Detta kommer emellertid inte att vara dem till någon nytta den dagen. Och ledarna kommer endast att säga detta och sedan tiga: ”Om Allah hade visat oss vägen till vägledning, skulle även vi ha kunnat visa er vägen.”

c. Satan

Iblis är upphovet till alla onda gärningar, däribland bedrägeri, svek och sataniska handlingar. Den dagen kommer han att rikta sig till sina följare och säga: ”Allah lovade er sanningen, men det löfte jag gav er var lögn och bedrägeri.” Sedan kommer han att säga klart och tydligt: ”Jag tvingade er inte att gå vilse. Jag kallade endast på er, och genast skyndade ni er till mig. Klandra därför inte mig i dag, utan klandra er själva.”

Därefter kommer han att säga sitt sista ord: ”Jag förklarar mig fri från allt ansvar för de gärningar där ni ansåg mig vara delaktig.”

Scenen som har framställts i bilden ovan har en enastående och unik karaktär. I denna scen ser vi att ledarna och följarna inte känner igen varandra. Alla erkänner sina egna brott. Ändå leder detta erkännande inte till någon välgång. Dessutom undslipper det en, inför denna avskyvärda scen och utan att man själv märker det: Om han ändå inte skulle säga sådana ord, varför skulle han då kallas Satan? Denna bild uppslukar hela människans sinne. Om orden hade uttalats på det sättet rakt och enkelt, skulle den konstnärliga skönhet som framträder i denna bild inte ha blommat ut.

4. Det hade i allmänna ordalag räckt att säga att det som de otrogna och avgudadyrkarna har gjort inte är godtagbart. De otrogna som därför ger denna oacceptabla handling företräde lever utan tvekan i dårskapens paradis. De är offer för ständig villfarelse, och det finns ingen som kan föra dem därifrån eller visa dem den rätta vägen. Deras sinnen har accepterat denna uppfattning. Men när dessa ord uttrycks på det sätt som de återges i den följande versen, börjar de pulsera av liv och rörelse. De skakar om känslornas och önskningarnas värld.

(Arabiska*************)

De vars gärningar är kufr liknar en hägring i öknen, som den törstige tar för vatten. Men när han kommer fram till den finner han ingenting; där finner han i stället Allah. Då gör Allah upp hans räkenskap. Allah är sannerligen snabb i att avlägga räkenskap. Eller också liknar deras gärningar ett djupt mörker i ett stormigt hav, som våg efter våg piskar upp, medan tjocka, svarta moln tornar upp sig ovanför. Mörker över mörker. När han till och med sträcker ut sin hand kan han knappt se den. Den som Allah berövar ljuset får sannerligen inget ljus. (Sura an-Nur: 39–40)

I denna vers tecknas en sådan konstnärlig bild att den fullständigt förhäxar människan. Det är som en saga. Här har tankeförmågan gett uttryck för hela sin kapacitet, men för att framställa bilden i färg och sätta den i rörelse behövs fortfarande en sällsynt pensel och en förstklassig kamera.

Frågan är: varifrån ska man få en sådan pensel och kamera som kan återge det mörker som nämns i denna vers på ett lysande sätt? Därefter ser vi bilden av den törstige som springer efter hägringen; när han når fram till den finner han ingenting. Ja, plötsligt finner han där något som han inte ens hade kunnat föreställa sig i sina drömmar, nämligen den Allsmäktige Allahs väsen. Därefter gör Allah upp hans räkenskap på ett ögonblick.

I denna vers ser vi det religiösa syfte för vilket denna scen har framställts. Samtidigt får vi ta del av en högmodern konstform, som finns närvarande i denna ständigt levande bild.

5. I några av de följande verserna framställs en vacker bild av dem som går vilse efter att ha fått vägledning. Den liknar det tidigare exemplet. Även här möter vi flera levande bilder, den ena efter den andra. Det sägs:

(Arabiska*************)

De är sådana som köper villfarelse i utbyte mot vägledning. Men deras handel gav dem ingen vinst, och de fick inte heller vägledning. De liknar den som tände en eld någonstans. När elden hade lyst upp allt runt omkring honom tog Allah bort ljuset omkring dem och lämnade dem i mörker. Därför kan de inte se någonting. De är döva, stumma och blinda. Därför återvänder de inte. Eller också liknar de människor som vandrar under en stormig natt, omslutna av mörker, åska och blixtar. De försöker skydda sig mot blixten, men alla kafirer är omringade av Allah. När blixtens sken ger dem lite ljus går de en bit; men när det åter blir mörkt står de stilla. Allah har sannerligen full makt över allting. (Sura al-Baqara: 16–20)

I de nämnda verserna målas successivt en fängslande bild upp. Några människor tänder en eld i nattens mörker, och allt omkring dem lyses upp. Plötsligt försvinner ljuset, varpå de sjunker ner i gränslöst mörker och börjar gå omkring i detta mörker. Samtidigt bryter storm och regn ut.

Å ena sidan finns ogenomträngligt mörker, storm, regn och åskväder; å andra sidan hörs molnens mäktiga, dova dån, tillsammans med blixtarnas sken. Förvirrad av rädsla: så snart han ser den minsta blixtglimt trycker han fingrarna mot öronen av fruktan för åskan. Återigen lyser blixten upp omgivningen för ett kort ögonblick; han går några steg i dess sken och stannar sedan åter tvärt. Han kan inte bestämma sig för vad han ska göra.

För att fånga en sådan levande och rörlig bild skulle det krävas en mycket dyr och automatisk kamera. Men här har den levande och rörliga bilden återgetts med endast några få ord, inte med en kamera. Finns det här något som gör bilden livfull och rörlig, något som en kamera kan åstadkomma men orden inte kan? Tvärtom gläds människan mer åt den språkliga bilden när hon ser den med sitt inre. För tillsammans med den arbetar också tankeförmågan. Hon tecknar bilden, suddar åter ut den och får den dessutom att röra sig. Under denna process böljar känslorna inom människan. Samvetet påverkas. Hjärtat börjar slå snabbare. Vet ni varför detta sker? Endast genom påverkan av några få ord.

Sammanfattning

Som avslutning på den metod för bildframställning som används i den ädla Koranen vill vi tala om den livskraft som skapas i scenerna och vars exempel har nämnts på olika ställen i denna bok. Att ge vissa scener livets puls och få dem att röra sig är ett särskilt kännetecken för denna metod.

De bilder som presenteras i den ädla Koranen är inte sådana att endast deras egentliga innebörd omvandlas till bilder; i stället skapas livets puls i dessa bilder. De kan också jämföras med levande ting och granskas och bedömas i förhållande till dem.

Som exempel kan man nämna den fasansfulla bilden av Domedagen. Där skildras hur en ammande mor springer omkring efter att ha glömt sitt barn. Den gravida kvinnan får missfall. Människorna springer förvirrade och vinglande som berusade; i själva verket är de inte berusade. Detta tillstånd skapas inte av ord, utan av den skräck som påverkar människorna. Tillståndet uppstår inte ur orden, utan ur det fruktansvärda skeende som drabbar människorna.

På ett annat ställe målas denna fasansfulla scen upp så här: Den dagen kommer människorna att fly från sina fäder, mödrar, bröder och vänner.

(Arabiska*************) Den dagen kommer var och en att ha en angelägenhet som helt upptar honom. (Sura Abasa: 37)

Den fruktansvärda bilden av Domedagen har framställts på ett sådant sätt att människan blir förskräckt när hon ser den. Det behövs inget ytterligare för att granska eller verifiera händelsen. I denna skräckinjagande och fasansfulla bild har även stillastående och livlösa ting gjorts levande, som om också de skulle ansluta sig till dem. Det sägs:

(Arabiska*************)

Den dagen kommer jorden och bergen att skälva, och bergen kommer att pulveriseras och förvandlas till sandhögar. (Sura al-Muzzammil: 24)

Det förefaller som om jorden vore en levande varelse som skälver av rädsla.

(Arabiska*************)

Hur ska ni då kunna skydda er, om ni förnekar den dag som gör barnet gammalt, den dag då himlen kommer att rämna? (Sura al-Muzzammil: 17–18)

I denna vers nämns först att barnet kommer att göras gammalt, och därefter att himlen kommer att rämna.

I berättelsen om profeten Nuh (frid vare med honom) skildras stormflodens skräckinjagande bild å ena sidan genom naturens scener, och å andra sidan målas en gripande bild genom far och son. Fadern stiger ombord på arken och räddas från översvämningen, men han är orolig för sin älskade son. Översvämningen håller på att uppsluka sonen. (Fadern ropar:) ”Idag kommer endast den att räddas som Allah visar barmhärtighet.” När en skräckinjagande bild av stormen och översvämningen målas sägs det: En ark började färdas bland vågor stora som väldiga berg. Genom att skildra separationen mellan far och son förs denna scen till ett ännu mer tragiskt tillstånd. Detta tragiska tillstånd var sådant att inte ens stormens och översvämningens fasor kunde överskugga det.

Helvetets invånare kommer att uttrycka sin smärta och sitt lidande genom skrik; bilden av detta målas i följande ord:

(Arabiska*************)

De kommer att ropa: ”O Malik! Be din Herre att låta oss dö.” Han kommer att säga: ”Ni ska förbli så här.” (Sura az-Zukhruf: 77)

(আরবী*************) Och de, det vill säga helvetets invånare, kommer att fortsätta skrika där.

Vilket tillstånd en helvetets invånare kommer att hamna i på uppståndelsens dag, förödmjukad och vanärad, skildras inte bara genom några få ord; det är som om han själv får tala genom en levande människas mun:

(Arabiska*************)

Och om du kunde se när de ställs inför sin Herre. Han kommer att säga: ”Är inte detta den verkliga sanningen?” De kommer att svara: ”Ja, vid vår Herre.” Då kommer Han att säga: ”Smaka idag straffet på grund av er otro.” (Sura al-An’am: 30)

Helvetets invånare kommer på Domedagen offentligt att ångra och beklaga sig, på samma sätt som människor brukar beklaga en förlorad möjlighet.

(Arabiska*************)

De orättfärdiga kommer den dagen att säga medan de biter sig i fingrarna: ”Ack, om jag ändå hade följt Sändebudets väg! Ve mig! Om jag ändå inte hade tagit den och den till vän.” (al-Furqān: 27–28)

Genom att skildra den troendes och den otroendes tillstånd har man uppmuntrat till jihad på följande sätt:

(Arabiska*************)

Visa inte svaghet i jakten på dem. Om ni har lidit smärta, har de också lidit smärta liksom ni. Men ni hoppas på Allah, medan de inte hoppas. (Sura an-Nisāʾ: 104)

Med några få ord har en bild målats upp som visar skillnaden mellan de troende och de otrogna. Denna skillnad kretsar kring de båda gruppernas ställning och deras slutliga öde.

Jag vill inte upprepa de scener som vi har beskrivit i olika kapitel. Jag anser att denna diskussion är tillräcklig när det gäller de koraniska scenernas olika slag och deras livskraft. På samma sätt som en livs puls överförs till ett annat liv, och på samma sätt som en påverkan från en levande och verklig kropp berör en annan levande kropp, påverkar också bilder och beskrivningar människans sinne, så att hon själv blir ett med dem.

Ytterligare ett särdrag i Koranens framställningssätt

Den Allsmäktige Allahs enastående och ojämförliga beröring har skapat livets pulsslag i de livlösa ting som den har berört. Det gamla föremål som berörts av den har framträtt i en ny gestalt. Detta är inget annat än ett mirakel från Allah, världarnas Herre, som äger all makt och myndighet. Denna skapelse är inte på något sätt mindre än andra mirakel eller uttryck för gudomlig kraft.

Morgonens syn kan ses varje dag, och denna morgon återkommer gång på gång i livet. Men i Koranens särskilda framställning har den fått en levande gestalt, trots att inget mänskligt öga ser den.

Vid morgonen, när den andas (lyser upp). (Sura at-Takwir: 18)

Natten är namnet på en bestämd del av tiden, men i Koranens framställning förefaller den levande och ny:

Och vid natten, när den drar förbi. (Sura al-Fajr: 4)

Enligt Koranen jagar dagen snabbt efter natten för att hinna ikapp den:

Han låter dagen följa efter natten. Då kommer dagen springande efter natten. (Sura al-A’raf: 54)

Och dess skugga kommer att vara av rök, som varken är sval eller behaglig. (Sura al-Wāqiʿa: 43–44)

En mur är liksom en sten ett livlöst ting, men Koranen framställer den som en levande varelse med medvetande och känslor:

(Arabiska*************)

Sedan fann de där en mur som lutade och nästan höll på att falla. Då rätade han upp den. (Sura al-Kahf: 77)

(Arabiska*************)

Ser de inte fåglarna ovanför sig, som breder ut och drar ihop sina vingar? Det är den Allsmäktige Allah som håller dem uppe. (Sura al-Mulk: 19)

Bland de ting som Koranen har målat upp finns himlen, jorden, månen, solen, bergen, skogarna, bebyggda områden, obrukad mark, växter och annat. Genom deras levande bilder har människans blick fångats. Ingen kan kalla dessa bilder döda; de är helt och hållet levande och i rörelse.

Detta är Koranens metod för beskrivning och framställning, en metod som har fört Koranens mål och syften till fulländningens tröskel.

Bilaga 1

Denna bok publicerades första gången för sju år sedan. Alhamdulillah! Den har blivit lika väl mottagen bland språkvetare, litterära personer och religiösa lärda. Detta visar tydligt att religionen inte utgör något hinder för att ägna sig åt vetenskap och konst, så länge dessa behandlar sina syften och ämnen fria från alla begränsningar och villkor. Det framgår dessutom att diskussionen om konst och vetenskap inte på något sätt står i strid med den religiösa medvetenheten, om avsikten är uppriktig och varken självgodhet eller önskan att visa upp sig förekommer. Frihet i tänkandet och synsättet betyder emellertid inte alls att man måste bryta helt med religionen, vilket en grupp så kallade intellektuella människor föreställer sig. De betraktar nämligen denna fråga utifrån en viss nations och histories grundvalar. Liksom en motsättning och konflikt har uppstått mellan religion, vetenskap och konst i väst, vill de på samma sätt skapa ett sådant tillstånd även i den islamiska världen. Ändå har det inte ens för ett ögonblick uppstått någon konflikt mellan religion, vetenskap och konst i islam. Historien vittnar om detta.

Det finns ytterligare en sak som det är mycket viktigt att säga just nu. Frågan är: har det bildliga framställningssättet verkligen en främsta och grundläggande ställning i Koranen?

Jag besvarade denna fråga på följande sätt i förordet till boken med titeln ”Domedagens scener i Koranen”:

För att bedöma och analysera denna fråga måste Koranens verser undersökas och studeras ingående. Det råder inget tvivel om att om man tillsammans med de koraniska berättelserna, scenerna från Domedagen, de mänskliga liknelserna och de visdomsbaserade argumenten även räknar med psykiska tillstånd, tankar och reflektioner, föreställningar och gestaltningar samt exempel ur vissa händelser i profetskapet, kommer man att se att deras förhållande är ungefär 4:3. Alla de nämnda ämnena har framställts genom det bildliga framställningssättet. Endast de ställen och framställningssätt har undantagits där en religiös rättslig föreskrift har återgetts, där argumentationens metod har använts eller där en fråga har beskrivits enkelt och direkt. Sådana enkla och direkta framställningar, som inte använder det bildliga framställningssättet, utgör ungefär en fjärdedel av Koranen. Därför är det inte en överdrift när jag säger: ”I Koranens framställningssätt har bildlig framställning och visualisering fått större företräde än de övriga metoderna.”

Om Allah ger framgång och jag får lägga fram följande ämnen ur Koranen, kommer människorna att känna lika stor övertygelse som den jag själv känner. Dessa är:

1. Berättelserna i Tora och Koranen.

2. Människans natur i Koranen.

3. Argument och bevis i Koranen.

4. Konstnärliga element i Koranen.

Det gläder mig oerhört att jag genom denna bok åtminstone i liten mån har kunnat försöka rikta uppmärksamheten mot Koranens konstnärliga framställningssätt. Det är ett resultat av denna bok att de flesta av Koranens läsare och madrasalärare upptäcker konstnärliga drag även på sådana ställen vars beskrivning inte finns med i min bok. När de i något avsnitt iakttar konstnärlig skönhet blir de överväldigade av glädje. På samma sätt börjar de söka efter konstnärlig skönhet även i annan poesi och prosa, utöver Koranen.

För en författare är det ingen liten sak att den konstnärliga skönhet han har visat på också välvilligt tas emot av andra författare. Denna lycka har fyllt mig med glädje. Därför framför jag hundratusentals tack till Allah, den Upphöjde och Ärade.

Felaktig användning av termen konst

Här måste ytterligare en sak nämnas. I dag missbrukas termen konst, eller så förstår man inte dess betydelse och innebörd på rätt sätt. Även i uttolkningen av den Ädla Koranen förklaras detta ord felaktigt.

Jag erkänner att när jag för sju år sedan gav denna bok namnet ”At-Taswir al-fanni fil-Koran” (Koranens konstnärliga skönhet), hade jag endast en tanke i åtanke: att diskutera skönheten i framställningen och förklaringen samt dess sätt och natur. Det föll mig aldrig in att konsten, om den förknippas med Koranen, skulle bli något påhittat vars grund vilar på inbillning. Detta beror på att den omfattande studie jag har ägnat Koranen inte tillåter en sådan innebörd.

Jag vill säga det tydligt, och jag erkänner också att jag inte har antagit något som är en produkt av människans förnuft som religiös troslära. Ändå antog jag det av den anledningen att det inte fanns någon annan utväg. Jag inser naturligtvis att även om jag hyser respekt för människans samvete och förnuft, har mitt samvete tvingat mig att inte överskrida dess gränser: att enbart på grundval av kunskap acceptera ett påstående bakom vilket det inte finns några bevis eller belägg.

Jag förvånas över varför termen konst används i en så godtycklig och ny betydelse, utan något verkligt bevis till stöd för den. Varför gör man då så? Är det inte möjligt att beskriva verkliga händelser på vetenskapens och konstens sätt, så att deras sanningshalt och berättelse förblir intakta?

Byggde då Homeros Iliaden på påhittade fantasiberättelser?

Finns det inte ens en antydan till sanning i de västerländska berättarnas, romanförfattarnas och dramatikernas konstnärliga verk?

Naturligtvis kan även en lögnaktig berättelse ha samband med konsten. Men konsten är inte begränsad till detta. Sanningen och det väsentliga har utan tvekan den kvalitet som gör att de kan framställas helt konstnärligt. Det krävs inte särskilt mycket ansträngning för att förstå detta. Man måste bara frigöra sig från det västerländska mentala slaveriet och rikta en djup blick mot språkets praktiska sida.

Frihet i tänkande och betraktande innebär inte att människan ska säga vad hon vill och göra vad hon behagar. Med hänsyn till religionens helighet vill vi betrakta Al-Koranen ur ett historiskt perspektiv. Då kommer det att stå klart för oss att det i hela skapelsen inte finns någon bok som innehåller sådana historiska vittnesmål om människans historia och sådant material för vetenskaplig analys som finns i Al-Koranens historiska del.

Al-Koranens utsagors sanningshalt

Vi har endast två sätt att kontrollera sanningshalten i de händelser som beskrivs i Al-Koranen. Inget av dem är avgörande. Dessutom har de inte den beviskraft som finns i Al-Koranen.

Ett av de två nämnda sätten är historiska bevis och uppgifter. Om Al-Koranen bedöms enbart som en historisk bok, utan hänsyn till dess religiösa helighet, kommer man att se att den ur vetenskaplig synvinkel står över alla världens historieböcker. Den som förmedlade denna bok var Muhammad ibn Abdullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Beträffande hans personlighet har även hans gamla och nya fiender tvingats erkänna att han var en mycket sanningsenlig man.

Endast den som envist förtalar andra kan invända mot detta. Den ädla Koranen har sammanställts och ordnats med sådan visdom att det inte finns något utrymme för att finna fel eller rikta anklagande fingrar mot den. Alla har varit tvungna att erkänna detta.

Den vetenskapliga analys som finns i Koranen är inte lätt att finna i någon annan bok, vare sig det gäller en helig skrift eller andra himmelska böcker från historien, vilka med tidens gång har förändrats och utökats. Ingen annan bok har nått oss i ett bevarat tillstånd på det sätt som Koranen steg för steg har nått oss. När det gäller historieböcker finns det alltid utrymme för tvivel och osäkerhet. Bland alla historieböcker i det mänskliga samhället finns det inte en enda vars samtliga uppgifter kan betraktas som säkra.

Därför kan det inte heller godtas av förnuftet och logiken att Koranens historiska delar bedöms efter måttstocken för vanlig historieskrivning, särskilt inte efter en historieskrivning som inte är tillförlitlig.

Det andra medlet är kunskap och förnuft. Jag vill tydligt säga utan tvekan att människans kunskap och förnuft endast upp till en viss gräns förtjänar respekt och kan godtas. Detta säger jag inte utifrån religionen, utan utifrån tänkande och forskning. När människans förstånd hävdar att det har lärt känna allt och att ingenting ligger utanför dess kunskap, berövar det sig självt sin ära och värdighet. Förnuftet vet inte ens vad det självt är. Hur skulle det då kunna förstå abstrakta företeelser inom de mentala föreställningarna? Det betyder inte att jag förnekar betydelsen av människans förnuft, samvete och frihet. Jag vill bara säga att människans förnuft och tänkande bör ges den respekt som det faktiskt förtjänar.

Trots att Europas religiösa grupper levde i en materialistisk värld tyckte de inte om att fria åsikter framfördes i intellektuella diskussioner. Följden blev att fiendskap uppstod mellan de intellektuella och de religiösa grupperna. Därför vill vi inte begränsa denna fråga till den tidiga islamiska historien. Sådana uttryck för fritt tänkande och fria perspektiv kommer nämligen att påverka andra utan några bevis, något som vi kan kalla fördömlig taqlid eller blind efterföljelse. Av detta framgår att tankefrihet är ett sätt att knyta vänskap. På grund av denna vänskap fortsätter vi att efterlikna andra likt apor.

Det råder ingen tvekan om att de som tänkte över och undersökte ’händelserna i Koranen och bilden av Uppståndelsens dag som tecknas i Koranen’ hindrades på samma sätt som jag. Jag brukade tänka: Har de scener som skildras i Koranen verkligen ägt rum på detta sätt? Eller har de beskrivits i form av liknelser?

Under lång tid tänkte jag över detta, men jag fann ingen historisk händelse som jag kunde tro på med full visshet och jämföra med Koranen. Jag kunde inte heller föreställa mig att en händelse skulle kunna jämföras med Koranen enbart på grundval av föreställningar. På den tiden fanns det inte heller någon from person som skulle förbjuda mig att tala öppet om religiösa frågor. Däremot förstod jag tillräckligt för att ingen skulle kunna avfärda mina ord som grundade på lögn.

Om någon finner en sanning som kan jämföras med Koranen är jag beredd att lugnt tänka över hans ord. Men om denna bok förklaras vara falsk på grund av ett grundlöst synsätt innan en sådan sanning har sökts, skulle det vara ett tecken på bristande förstånd, oavsett vilket värde min bok än har i religiöst avseende.

I ljuset av Koranens terminologi kallas det sällsynta uttrycket, skönheten i tolkning och analys samt den kraftfulla framställningen för ”konst”. Inget av detta hävdar att dess grund enbart består av overkliga tankar och fantasier som kan fastställas. Förutsättningen är dock att personen har tillräcklig fasthet, förståelse och insikt.

Appendix 2

Ordningen för Koranens surors uppenbarelse