Det finns ingen anledning att, när man ser ordet ”Inledning” i titeln, få den felaktiga föreställningen att jag har satt mig för att skriva en inledning till den ädla Koranen. Detta är inte en inledning till Koranen, utan till Tafhim al-Qur’an. Jag har tagit itu med att skriva denna inledning med två syften i åtanke.

För det första: Innan en vanlig läsare börjar studera Koranen behöver han eller hon noggrant känna till vissa saker. Om han eller hon lär känna dem från början blir det lättare att förstå Koranens budskap. Annars kan dessa frågor gång på gång väcka tvivel hos läsaren under koranstudiet. Ofta fortsätter människor år efter år att endast nå fram till ytan av Koranens inneboende mening, enbart därför att de inte förstår dessa saker. De finner ingen annan väg in i dess djup.

För det andra: Jag ska först besvara de frågor som uppstår i människors sinnen när de försöker förstå Koranen – de frågor som först väcktes i mitt eget sinne eller som senare ställdes inför mig.

Koranläsarens dilemma

De böcker vi vanligtvis läser behandlar ett bestämt ämne. Inom ramen för en särskild framställningsform förmedlas information om detta ämne systematiskt, och olika åsikter och argument läggs fram. Därför går en person som ännu inte har kommit i kontakt med Koranen, när han för första gången börjar studera denna bok, fram med en traditionell förväntan. Han tänker att även denna bok, liksom vanliga böcker, först kommer att fastställa sitt ämne, varefter huvudämnet delas upp i kapitel och avsnitt och de olika frågorna behandlas i en ordnad följd. På så sätt tänker han sig att varje område av livet ska behandlas separat och att föreskrifter och anvisningar om vart och ett ska nedtecknas enligt den tidigare nämnda ordningen. Men när han öppnar boken och börjar läsa ser han en helt annan bild. Här möter han en framställningsform som han tidigare inte har varit bekant med. Här finner han frågor som rör aqida – trosläran, moraliska föreskrifter och anvisningar, shariah-bestämmelser, da‘wa, råd, varningar, kritik och granskning, klander och förebråelser, hot, glada budskap och tröst, argument och bevis, vittnesbörd samt historiska berättelser och hänvisningar till forntida arkeologiska lämningar. Dessa kommer gång på gång, den ena efter den andra. Samma ämne uttrycks på olika sätt och i olika ordalag. Efter ett ämne börjar ett annat, och sedan, på ett till synes slumpmässigt sätt, ett tredje. Ibland hoppar dessutom ett ämne plötsligt in mitt i ett annat. Perspektivet växlar gång på gång mellan första och andra person, och framställningen ändrar ständigt riktning. Det finns inte heller något tecken på att ämnena har delats upp i kapitel och avsnitt. Ingenstans har historien skrivits enligt historieskrivningens metod. Filosofiska och övernaturliga frågor har inte skrivits på filosofins och logikens språk. Människan och världens ting och materia behandlas, men inte enligt biologins och fysikens metoder. Civilisation, kultur, politik, ekonomi och olika frågor i samhällslivet diskuteras, men utan att samhällsvetenskapens metoder följs. Juridiska föreskrifter och rättens grundprinciper beskrivs på ett sätt som helt skiljer sig från juristers metod. Den moraliska undervisning som läggs fram har en framställningsform som är helt annorlunda än den som används i böcker om moralfilosofi. Allt detta är motsatsen till hur böcker vanligtvis skrivs. Denna syn förbryllar läsaren. Han börjar tänka att det här är en samling oordnade, osammanhängande och splittrade utsagor, där otaliga ”fragment” har fogats samman från början till slut, utan att ha skrivits som en sammanhängande komposition. Det är på denna grund som Koranens motståndare bygger alla sina invändningar, anklagelser och tvivel. De som har en positiv inställning försöker däremot ibland undgå tvivlen genom att blunda för betydelsen. Ibland lyckas de övertyga sig själva genom att förklara denna skenbart oordnade framställning. Ibland söker de på konstgjord väg efter samband och kommer fram till märkliga slutsatser. Och ibland antar de teorin om ”fragmentkomposition”, vilket leder till att varje vers skiljs från sitt sammanhang före och efter den och börjar uttrycka en mening som helt strider mot talarens avsikt.

För att förstå en bok väl måste läsaren dessutom känna till syftet och målet med dess innehåll, dess huvudbudskap och anspråk samt dess centrala ämne. Han måste också vara bekant med dess framställningsmetod. Därefter behöver han kunskap om dess terminologi och särskilda analysmetod. De omständigheter och frågor som dess beskrivningar hänför sig till bakom ordens yttre form måste också finnas för hans ögon. I de böcker vi vanligtvis läser finner man allt detta lätt. Därför är det inte alls svårt för oss att tränga in i deras innehålls djup. Men i Koranen finner man inte detta på det sätt som vi är vana vid att finna det i andra böcker. När därför någon bland oss studerar Koranen med en vanlig bokläsares inställning finner han inte denna Skrifts innehåll, huvudbudskap och centrala ämne. Även dess framställnings- och analysmetod känns ny och obekant för honom. På de flesta ställen ligger bakgrunden till dess meningar och utsagor utanför hans synfält. Därför finner läsaren, trots att han i någon mån drar nytta av det strålande pärlband av kunskap som är sammanlänkat mellan de olika verserna, inte den sanna inneboende livskraften i Guds ord. I stället för att vinna kunskap om Skriften måste han nöja sig med att endast få del av några av dess spridda insikter och råd. En orsak till förvirringen hos de flesta av dem som efter att ha studerat Koranen börjar hysa tvivel av olika skäl är snarare att de inte känner till dessa muntligt förmedlade nödvändiga förutsättningar för att förstå Koranens budskap. Ändå börjar de läsa Koranen och ser att olika ämnen är utspridda sida efter sida. Många versers djupa betydelse förblir oupptäckt för dem. I många verser finner de insiktsfulla utsagor, men i ljuset av versernas föregående och efterföljande sammanhang verkar dessa utsagor helt malplacerade. Eftersom de på olika ställen inte känner till förklaringen, analysen och framställningsformen viker de av från versernas verkliga innebörd. Och eftersom de på de flesta ställen saknar korrekt kunskap om bakgrunden blir de på detta sätt offer för allvarlig förvirring.

Vägen ut ur dilemmat

Vilken slags bok är Koranen? Hur uppenbarades den? Hur gick dess sammanställning och disposition till? Vad är dess innehåll och ämne? Till vilket centralt innehåll är dess många ämnen på olika nivåer knutna? Vilken sorts berättarstil och metod för att lägga fram argument och bevis har använts för att presentera och styrka framställningen nedan? Om läsaren redan från början får tydliga svar på dessa och flera andra liknande nödvändiga frågor, kan han befrias från många farhågor. Vägen till att förstå Koranens innebörd och ägna sig åt eftertanke och forskning i den kan då öppnas för honom. Den som i den ädla Koranen söker en komposition och disposition lik den i vanliga böcker, och som blir orolig när han inte finner detta på dess sidor utan förvirrat letar åt alla håll, har sin mentala oro främst att tacka för att han inte känner till svaren på dessa grundläggande frågor om Koranen.

Han börjar läsa Koranen med föreställningen att han ska läsa en bok ”om religion”. När det gäller ”religion” och ”bok” domineras hans tankar vanligen av de allmänna föreställningar han har om religion och böcker. Men när han där möter en bild som helt strider mot hans egna föreställningar, börjar den framstå som fullständigt främmande för honom. Eftersom han inte får grepp om kärnan i ämnet irrar han förvirrat mellan meningarna, som om boken han ska läsa vore en helt självständig och nyskapande bok i böckernas värld. Även dess kompositionsmetod är särpräglad och utmärkande. När det gäller innehåll, ämnen och disposition har den också antagit en helt ny metod. Därför kommer den strukturella föreställning om böcker som har vuxit fram hos dig efter att du under lång tid har läst olika slags böcker inte att vara till någon hjälp för att förstå denna bok. Tvärtom kommer den att stå i vägen. För att förstå den måste du först undanröja alla de föreställningar och fantasier som redan har slagit rot i ditt sinne och i stället prägla ditt sinne med denna boks nyskapande särdrag.

I detta sammanhang måste läsaren först bekanta sig med den ursprungliga Koranen. Frågan om han tror på den eller inte är inte aktuell här. Men för att förstå denna bok måste han som utgångspunkt godta det grundläggande innehåll som denna bok själv och dess förmedlare, Hazrat Muhammad (må Guds välsignelser och frid vara över honom), har förklarat. Detta grundläggande innehåll är följande:

1. Den Allsmäktige Allah, hela universums Herre, Skapare, Ägare och enväldige Härskare, skapade människan på denna jord, som är en del av Hans väldiga rike. Han gav henne förmågan att veta, förstå och tänka. Han gav henne friheten att skilja mellan gott och ont, att välja, vilja och fatta beslut samt att använda sin egen förmåga. Kort sagt gav Han människan en form av frihet (autonomi) och insatte henne på jorden som Sin khalifa eller representant.

2. När den Allsmäktige Allah, hela universums Herre, utsåg människan till denna ställning, hade Han ingjutit följande i hennes sinne: ”Jag är den ende Ägaren, Mäster och Herren över er och över hela skapelsen. I detta Mitt rike är ni inte fria och självsvåldiga, ni är inte heller underställda någon annan, och ingen annan än Jag har sänts till er med någon självständig makt eller myndighet. Detta är i själva verket en prövotid för er. När denna prövning är över måste ni återvända till Mig. Jag ska granska och pröva era handlingar och besluta vem bland er som lyckades och vem som misslyckades.

Den enda riktiga handlingsprincipen för er är denna: ni ska erkänna Mig som er ende Mäster och Härskare. Ni ska handla på jorden enligt den vägledning Jag sänder till er. Ni ska leva medvetna om att världen är en prövningsplats, så att ert livs verkliga mål är att lyckas vid den slutliga domen inför Min domstol. Varje annan handlingsprincip än denna är däremot felaktig och vilseledande för er. Om ni antar den första handlingsprincipen — något ni har fått frihet att göra — kommer ni att finna frid, trygghet och ro i världen. När ni sedan återvänder till Mig ska Jag skänka er paradiset, den eviga boningen av vila och glädje. Men om ni antar den andra handlingsprincipen — något ni har fått full frihet att göra — kommer ni att möta olycka och oro i världen, och när ni lämnar jordelivet och träder in i det kommande livet kommer ni att kastas ned i den eviga, hjärtslitande sorgen, plågan och farans djupa avgrund som kallas Jahannam.”

3. Efter att detta hade förklarats tydligt ordnade den Allsmäktige Allah, världarnas Herre, så att människosläktet skulle bosätta sig på jorden. Han gav den första gruppen av människosläktet, bestående av två medlemmar (Adam och Hawwa), en livsförordning att leva efter på jorden. Enligt denna förordning skulle de och deras efterkommande sköta alla sina världsliga angelägenheter. Dessa människans första förfäder skapades inte i dumhet, okunnighet och mörker. De kände sanningen. De hade fått en livsförordning. Lydnad inför Allah (det vill säga islam) var deras levnadssätt. De lärde även sina barn att leva som lydiga tjänare åt Allah (muslimer). Men under senare århundradens livsföring fjärmade sig människan gradvis från detta riktiga levnadssätt (det vill säga din) och antog olika felaktiga handlingsprinciper. Försjunkna i likgiltighetens sömn förlorade de till slut detta riktiga levnadssätt. Under Satans inflytande förvanskade de det dessutom. De gjorde olika mänskliga och omänskliga, fiktiva och materiella väsen på jorden och i himlen till Allahs medgudar i Hans verksamhet. Genom att blanda olika slags fantasier, idealism, egenhändigt påhittade läror och filosofier med den sanna kunskap som Allah hade gett (al-ʿilm), skapade de otaliga religioner. De övergav eller förvanskade den rättvisa och balanserade moraliska och kulturella ordning (sharia) som Allah hade fastställt och skapade själva regler för att leva enligt sina begär, intressen och böjelser. Därigenom fylldes Allahs jord med orättvisa och förtryck.

4. Om Allah hade använt Sin skaparmakt för att med tvång vända de vilseledda människorna till den rätta handlingsprincipen och livsvägen, skulle det ha stridit mot principen om den begränsade frihet som Allah hade gett människan. Om Han dessutom hade förintat människorna så snart ett sådant uppror uppstod, skulle det ha varit oförenligt med den tid och möjlighet Han hade bestämt för hela människosläktet att verka på jorden. Från skapelsens början hade Han åtagit sig följande uppgift: samtidigt som människans frihet bevarades skulle Han vägleda henne genom de möjligheter och medel som gavs henne under hennes verksamhet. För att fullgöra det ansvar Han hade åtagit sig började Han därför använda en grupp människor ur människosläktet — människor som trodde på Honom och handlade enligt Hans befallningar i syfte att vinna Hans välbehag. Dessa gjorde Han till Sina representanter. Till dem sände Han Sitt ofelbara ord. Genom att ge dem den sanna kunskapen och den riktiga livsförordningen utsåg Han dem till att kalla Adams barn från den felaktiga vägen tillbaka till denna enkla och sanna väg.

5. Dessa var Allahs profeter. Allah fortsatte att sända Sina profeter till olika länder och olika folk. Under tusentals år fortsatte denna serie eller följd av deras ankomst. De var tusentals till antalet. Alla följde samma din, det vill säga samma levnadssätt. Med andra ord följde de alla den riktiga handlingsprincip som människan hade fått lära känna redan från skapelsens första dag. De var alla trogna samma vägledning. Det vill säga, de följde alla den eviga princip för moral och samhälls- och kulturordning som hade fastställts för människan från den första dagen. Alla hade samma uppdrag: de kallade sina efterkommande, stammar och folk till denna din och denna vägledning. Därefter organiserade de dem som antog kallelsen till en umma, vars medlemmar själva lydde Allahs lag och fortsatte att anstränga sig och kämpa för att upprätta lydnad inför Allahs lag på jorden samt motverka tendensen att trotsa Hans lag. Var och en av dessa profeter fullgjorde detta uppdrag på det mest förträffliga sätt under sin egen tid. Men det visade sig alltid att en stor del av människosläktet inte alls var beredd att anta deras kallelse. Och de som antog denna kallelse och blev en del av den muslimska umman började själva gradvis sjunka ned i förvanskningens hav. Vissa av deras ummor förlorade till och med helt den vägledning Allah hade gett. Andra blandade sina egna ord med Allahs ord och förändrade dem, så att deras ursprungliga gestalt förvanskades.

6. Till sist sände den Allsmäktige Allah, hela universums Herre, Muhammad (må Guds välsignelser och frid vara över honom) till Arabien. Han anförtrodde Muhammad (må Guds välsignelser och frid vara över honom) samma uppgift som Han tidigare hade sänt olika profeter till världen för att utföra. Tillsammans med det vanliga folket kallade han även de tidigare profeternas vilseledda ummor till Allahs din. Han kallade alla att anta den rätta handlingsprincipen och den rätta vägen. Hans uppgift var att på nytt förmedla Allahs vägledning till alla och att göra dem som antog denna kallelse och vägledning till en sådan umma att de å ena sidan skulle upprätta sitt eget levnadssystem på Allahs vägledning och å andra sidan anstränga sig och kämpa för att reformera och förbättra hela världen. Boken med denna kallelse och vägledning är denna Koran. Allah uppenbarade denna bok för Muhammad (må Guds välsignelser och frid vara över honom).

Koranens huvudämne

Efter att läsaren har fått kännedom om dessa grundläggande upplysningar om Koranen blir det lättare för honom att få korrekt kunskap om denna boks innehåll, dess centrala ämne och dess mål. Dess ämne är människan. Vad som är till människans välfärd i ljuset av den verkliga och strålande sanningen – detta är Koranens huvudämne.
Dess centrala ämne är att de uppfattningar som människan, på grund av ytligt betraktande, gissningar och spekulationer eller underkastelse under naturen, har utvecklat om Gud, universums styrelse, sin egen existens och sitt jordiska liv, liksom den livssyn och handlingslinje hon har antagit på grundval av dessa uppfattningar, i den verkliga och strålande sanningens ljus alla är felaktiga och bristfälliga och, vad följderna beträffar, förödande för människan. Den verkliga sanningen är den som Gud själv uttalade när Han utsåg människan till ställföreträdare. Och i ljuset av denna verkliga sanning är den livssyn och handlingslinje som tidigare har framställts som den rätta handlingslinjen för människan just den som är riktig, felfri och värd ett gott slut.
Det slutliga målet och budskapet är att kalla människan till att anta den rätta livssynen och handlingslinjen samt att lägga fram Guds vägledning utan någon tvetydighet. Människan har förlorat dessa genom sin försumlighet och ouppmärksamhet, och på grund av sina sataniska böjelser har hon gång på gång förvrängt dem.
Om man läser Koranen med dessa tre grundläggande frågor i åtanke kommer man att se att denna bok i hela sin omfattning inte på något ställe avviker ens ett hårstrå från sitt ämne, sitt centrala ämne och sitt huvudmål och huvudbudskap. Från början till slut är dess olika slags ämnen förbundna med dess centrala ämne på samma sätt som stora och små pärlor i olika färger i ett pärlhalsband, genom trådens sammanbindning, är förenade i ett tätt sammanhang. I Koranen talas det om jordens och himlens struktur, om hur människan skapades, om att iaktta universums tecken och om historiska händelser bland olika tidigare folk. I Koranen kritiseras olika folks trosföreställningar, moraliska karaktär och handlingar. Övernaturliga företeelser förklaras. Dessutom nämns många andra saker. Men dessa ämnen behandlas inte i Koranen för att undervisa människan i fysik, biologi, historia, filosofi eller någon annan vetenskap. Syftet är i stället att undanröja människans felaktiga föreställningar om den verkliga och strålande sanningen, att förankra den sanna sanningen i hennes sinne, att tydligt visa felaktigheten och de onda följderna av en handlingslinje som strider mot sanningen samt att kalla människan till en handlingslinje som överensstämmer med sanningen och leder till ett gott slut. Därför behandlas varje ämne endast så långt och på det sätt som behövs för dess huvudmål. Efter att ha behandlat dessa frågor i den utsträckning som krävs återvänder Koranen alltid till sitt syfte och sitt centrala ämne, utan onödiga detaljer. Med en djup enhet och samstämmighet kretsar hela dess framställning kring centrum för ”den islamiska kallelsen”.
Metoden för Koranens uppenbarelse
Men för att fullt ut förstå Koranens framställnings- och analysmetod, dess disposition och dess många ämnen måste man skaffa sig tillräcklig kunskap om hur och under vilka omständigheter den uppenbarades.
Den Allsmäktige Gud skrev inte denna Koran på en gång, överlämnade den till Muhammad – må Guds välsignelser och frid vara med honom – och befallde honom sedan att genom omfattande spridning kalla folket till ett särskilt levnadssätt. Den är inte alls en sådan bok. På motsvarande sätt behandlas dess innehåll och centrala ämne inte enligt den gängse litterära metoden. Därför saknas här helt den vedertagna dispositionsmetoden och det vanliga sättet att skriva böcker. I själva verket är detta en bok av ett helt nytt slag. Den Allsmäktige Gud sände en av Sina tjänare som profet till staden Mekka i Arabien. Han befallde honom att inleda kallelsen från sin egen stad och sin egen stam, Quraysh. I början gavs honom endast de föreskrifter som var nödvändiga för att påbörja detta arbete. Dessa föreskrifter innehöll huvudsakligen tre ämnen.
Ett: att undervisa profeten. Han fick lära sig hur han skulle förbereda sig för att fullgöra detta stora och ärofyllda ansvar och på vilket sätt han skulle arbeta.
Två: att tillhandahålla grundläggande upplysningar om den sanna sanningen och kortfattat bemöta de felaktiga föreställningar om sanningen som fanns bland människorna omkring honom. På grund av dessa antog de en felaktig handlingslinje.
Tre: att kalla till den rätta handlingslinjen. De grundläggande moraliska principer i Guds föreskrifter som, när människan följer dem, för med sig välfärd och lycka beskrevs.

Den islamiska kallelsens inledande skede

Till en början var dessa budskap, med hänsyn till den islamiska kallelsens inledande skede, begränsade till några korta och koncisa uttalanden. Språket var ytterst klart, ljuvt och vältaligt, hade stor genomslagskraft och var rikt på den högsta litterära skönhet som passade smaken hos det folk som tilltalades. Därför trängde orden in i sinnena som pilar. På grund av språkets klang och melodiska skönhet drogs öronen snabbt och av sig själva till dem. Eftersom de var tidsenliga och överensstämde med sinnets behov upprepade tungan dem spontant. De hade dessutom en stark lokal prägel. Även när universella sanningar beskrevs hämtades argument, bevis och exempel från den närmaste omgivning som åhörarna kände väl. Hela framställningen byggde på deras egen historia, deras traditioner, de tecken de såg varje dag samt deras trosmässiga, moraliska och sociala brister. På så sätt skapades en miljö som var lämpad för att ta emot budskapets påverkan.
Detta inledande skede av den islamiska kallelsen fortsatte i omkring fyra eller fem år. Under detta skede fick profeten – må Guds välsignelser och frid vara med honom – tre slags reaktioner på spridandet av islam.
Vissa rättfärdiga människor antog den islamiska kallelsen. De gjorde sig redo att bilda en ummah som kallades den ”muslimska umman”.
2. Ett stort antal människor blev, på grund av okunnighet, själviskhet eller blind bundenhet vid sina förfäders sedvänjor och bruk, beredda att motsätta sig denna kallelse.
3. Den nya kallelsens rop började genljuda över ett förhållandevis stort och vidsträckt område, bortom Mekkas och Qurayshs gränser.

Den islamiska kallelsens andra kapitel

Här börjar da‘wans andra kapitel. I detta skede uppstår en hård och livshotande konflikt mellan denna islamska rörelse och den gamla jahiliyya. Konflikten fortsätter i åtta eller nio år. Det är inte bara folket i Mecka och Quraysh-stammen, utan alla de som i större delen av den vidsträckta arabiska halvön vill bevara den gamla jahiliyyan oförändrad, som med våld försöker tysta denna rörelse. De bedriver falsk propaganda och framför otaliga anklagelser, misstankar, tvivel och invändningar. De sår frön av olika slags förförelse i de vanliga människornas sinnen. De gör allt de kan för att hindra främlingar från att höra profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. De utsätter dem som antar islam för barbarisk och bestialisk tortyr. De bojkottar dem ekonomiskt och socialt. De förföljer och plågar dem så hårt att många av de troende, utmattade av förtrycket, tvingas lämna sitt land och utvandra till Abessinien inte bara en utan två gånger; till sist tvingas de alla utvandra till Medina. Men trots detta hårda och tilltagande motstånd och dessa hinder fortsätter rörelsen att sprida sig. Det finns ingen klan eller familj i Mecka där inte någon har antagit islam. Hos de flesta av islams motståndare är bröder, syskonbarn, söner och döttrar samt systrar och svågrar inte bara anhängare av den islamiska da‘wan, utan spelar rollen som arbetare beredda att offra sina liv. Och deras egna älskade barn har förberett sig för att kämpa mot dem – detta var orsaken till deras fiendskaps intensitet, skärpa och bitterhet. Än mer anmärkningsvärt är att de som bröt med den gamla jahiliyyan och anslöt sig till denna nyfödda rörelse tidigare hade betraktats som de bästa människorna i sitt samhälle. När de därefter anslöt sig till rörelsen blev de så hederliga, rättvisa och rena till karaktären att världens människor inte kunde annat än lägga märke till denna rörelses överlägsenhet och storhet. Det var naturligt att den da‘wa som drog sådana människor till sig och förvandlade dem till bärare av så höga mänskliga egenskaper skulle framstå som överlägsen och storslagen i världens ögon.

Under denna långa och intensiva konfliktperiod fortsatte den Allsmäktige Allah, allt efter situation och behov, att uppenbara sådana känsloladdade tal för sin profet att de bar på strömmande vattendrags rörelse, översvämningens våldsamma kraft samt eldens skärpa och hetta. Genom dessa tal meddelades de troende å ena sidan deras grundläggande ansvar och plikter. En gruppmedvetenhet skapades bland dem. De fick lära sig taqwa, höga moraliska dygder, ett ädelt sinnelag och uppförandets regler. De fick lära sig hur Allahs sanna din skulle förkunnas. Genom löftet om framgång och det glada budskapet om att få komma till paradiset stärktes deras mod och andliga styrka. De uppmuntrades att fortsätta kämpa och sträva på Allahs väg med tålamod, uthållighet, ståndaktighet och hög moral. I dem väcktes en sådan väldig känsla och entusiasm för att offra sina liv att de blev beredda att möta alla slags faror och stå orubbliga som berg inför oppositionens höga stormvågor. Å andra sidan varnades motståndarna – och de samhällen som hade avvikit från sanningens och rättvisans väg och låg medvetslösa i vårdslöshetens sömn – genom att deras uppmärksamhet riktades på bilder av det tragiska och förödande slutet för sådana folk vars historia de kände till. De fick undervisning och förmaning genom berättelserna om de förstörda samhällen som de dag och natt måste färdas förbi under sina resor. Utifrån de hundratals och tusentals tydliga tecken som dag och natt fanns framför deras ögon i jordens och himlens öppna vidder, och vars verkningar de ständigt upplevde i sina egna liv, lades bevisen för tawhid och det kommande livet fram för dem. Shirk, godtyckligt tyranni, förnekandet av livet efter döden och det blinda följandet av förfädernas villfarelser avslöjades som felaktiga genom entydiga argument och bevis som lätt kunde påverka deras sinnen och tankar. Därefter undanröjdes vart och ett av deras tvivel och varje fråga besvarades med logiska argument. Deras sinnen befriades fullständigt från dimman av de komplicerade psykiska problem som de själva led av och som de ville skapa virvlar av även i andras sinnen. På detta sätt omringades och greps jahiliyyan så fast från alla håll att det i tankens och sinnets värld inte längre fanns ens en tum av utrymme för den att andas. Samtidigt varnades de för Allahs vrede, domens på uppståndelsens dag och Jahannams straff. De tillrättavisades för sin dåliga karaktär, felaktiga livsföring, jahiliska sedvänjor, fiendskap mot sanningen och förföljelse av muslimerna. De stora grundprinciper för civilisation, kultur och moral som alltid har utgjort grunden för den goda och högtstående civilisation och kultur som Allah älskar och valt ut presenterades för dem.

Detta skede är indelat i flera faser. I varje fas blev da’wah allt mer omfattande. Å ena sidan blev ansträngningarna och kampen allt hårdare, och å andra sidan blev motståndet och hindren allt svårare. Man tvingades möta stammar och grupper med olika trosföreställningar och olika handlingsmönster. Följaktligen fortsatte innehållet i de budskap som kom från Allah att bli allt mer varierat. Detta är bakgrunden till det mekanska liv som skildras i den ädla Koranen.

Da’wans tredje kapitel

Efter att denna rörelse hade varit verksam i Mecka i tretton år fann den plötsligt en central bas i Medina. Det blev möjligt för den att samla alla sina anhängare, en efter en, från hela Arabiska halvön och förena alla sina krafter i ett enda centrum. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och de flesta av islams anhängare emigrerade och nådde Medina. På så sätt gick den islamiska da’wah in i sin tredje fas.

I denna fas förändrades situationen fullständigt. Den muslimska umman lyckades upprätta en välorganiserad stat. En väpnad konflikt inleddes med dem som höll fast vid den gamla jahiliyyan. Konflikter uppstod också med de tidigare profeternas folk — judarna och de kristna. Olika slags munafiqer trängde in i den muslimska ummans inre ordning, och man tvingades även kämpa mot dem. Efter tio år av hårda konflikter och strider nådde denna rörelse framgångens mål och utvidgade sitt välde över hela Arabiska halvön. Framför den öppnade sig portarna till en universell da’wah och reform.

Även denna fas är indelad i flera skeden. Varje skede hade sina särskilda, nödvändiga och oumbärliga krav. Med hänsyn till dessa krav började den Allsmäktige Allah uppenbara tal och uttalanden för Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Ibland var de som eldsprutande tal, ibland framträdde de i form av kungliga dekret och befallningar, och ibland präglades de av en lärares undervisning och handledning eller av en reformators råd och försök att övertyga.

Där redogjordes för hur gruppen och staten skulle byggas upp, hur ett hederligt och gott medborgarliv skulle formas, på vilka principer och ordningsregler livets olika områden skulle grundas, hur man skulle förhålla sig till munafiqerna, vilken politik man skulle följa gentemot skyddade icke-muslimer, ahl al-kitab, stridande fiender och folk bundna genom fördrag, samt hur denna välorganiserade grupp av troende skulle förbereda sig för att fullgöra uppgiften att upprätta Allahs khilafah på jorden.

Genom dessa tal fick muslimerna undervisning och tarbiyah (träning), deras svagheter avlägsnades och de uppmuntrades att kämpa jihad på Allahs väg med sina liv och sin egendom. De fick lära sig den moral som passade varje situation — seger och nederlag, välbefinnande och prövning, sorg och glädje, fattigdom och välstånd, trygghet och rädsla samt alla andra tillstånd. De förbereddes så att de efter Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle kunna efterträda honom och utföra arbetet med islamisk da’wah och reform.

Å andra sidan försökte man, utifrån deras olika situationer, förstå alla dem som stod utanför trons område — ahl al-kitab, munafiqer, mushriker och kafirer — och kalla dem till tron med ett hjärtevinnande språk, tillrättavisa och förmana dem strängt, varna dem för Allahs straff samt undervisa dem genom lärorika tillstånd och händelser. På detta sätt fanns det ingen tvekan eller oklarhet i hur sanningen presenterades för dem.

Detta är bakgrunden till den ädla Koranens medinensiska suror.

Koranens framställningssätt

Av denna redogörelse blir det tydligt att den ädla Koranen började uppenbaras med ett budskap om da’wah. Från det att da’wah inleddes tills den nådde sitt fullkomligas slutliga mål uppenbarades Koranens olika delar utifrån de skiftande och varierande behov som uppstod under de tjugotre år då den genomgick olika faser och skeden. Därför har man inte här använt ett sätt att ordna framställning och innehåll som det som används i böcker skrivna för att erhålla en doktorsexamen.

De stora och små delar av Koranen som uppenbarades i takt med da’wans utveckling publicerades inte heller i form av häften. De återgavs i stället som tal och anföranden och spreds på det sättet. Därför präglas de inte av skrivandets stil utan av talets. Och dessa tal var inte som en professors, utan som en förkunnares. De vädjade till allas hjärtan, sinnen, förstånd och känslor. Förkunnaren måste möta människor med alla slags sinnelag. När det gällde hans egen da’wah, förkunnelse och verksamma rörelse måste han arbeta under otaliga och varierande förhållanden.

Han måste på alla tänkbara sätt förankra sitt budskap i människornas hjärtan, förändra deras tankevärld, skapa vågor i känslornas hav, bryta ned motståndets berg, korrigera och träna sina medarbetare, skapa inspiration, entusiasm och fast beslutsamhet hos dem, förvandla fiender till vänner och förnekare till troende, vederlägga motståndarnas argument och bevis samt krossa deras moraliska styrka. På så sätt måste han utföra allt det som är nödvändigt för den som bär fram en da’wah och leder en rörelse.

Därför blev de tal som den Allsmäktige Allah uppenbarade för Sin Profet i samband med denna uppgift och detta ansvar till sin form och karaktär lämpade för en da’wah. Man bör inte söka efter en talarstil som liknar en universitetsprofessors.

Härifrån kan man också lätt förstå en annan sak: varför samma ämne behandlas upprepade gånger på olika ställen i Koranen. En da’wah och en verkligt aktiv rörelse har vissa naturliga behov och krav. I varje tid måste rörelsen tala på ett sätt som passar det skede där den befinner sig. Så länge da’wah befinner sig i ett visst skede kan frågor från senare skeden inte tas upp där. I stället måste det aktuella skedets frågor behandlas upprepade gånger. Det spelar ingen roll om månader eller år går under tiden.

Om samma slags innehåll däremot fortsätter att upprepas med samma formulering och på samma sätt, blir öronen trötta av att höra det och leda börjar växa fram i sinnet. Därför måste de ord som behöver upprepas i varje skede varje gång kläs i nya ord, nya uttrycksformer och nya färger, och framställas på ett nytt, förfinat och smakfullt sätt, så att de förankras i sinnet genom en behaglig känslomässig verkan och da’wans olika mål befästs.

Samtidigt får de trosföreställningar och grundprinciper som da’wah vilar på aldrig förloras ur sikte, från det första steget till det slutliga målet. De måste i stället upprepas i varje skede av da’wah. Därför ser man att de suror av den ädla Koranen som uppenbarades under ett visst skede av den islamiska da’wah i regel innehåller samma slags ämnen, men i förändrad språklig och stilistisk dräkt.

Ändå återkommer behandlingen av tawhid, Allahs egenskaper, det hinsides, ansvaret där, belöning och straff på Uppståndelsens dag, risalah, tron på Skriften, taqwa, sabr, tawakkul och andra grundläggande frågor gång på gång överallt i Koranen. Detta beror på att det inte tolererades att man i något skede av denna rörelse blundade för dessa grundläggande frågor. Om dessa grundläggande tankar och föreställningar hade försvagats ens något, skulle denna islamiska rörelse aldrig ha kunnat röra sig framåt med sin verkliga livskraft.

Orsaken till denna ordning

Svaret på frågan varför Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – inte bevarade den ordningsföljd i vilken Koranen uppenbarades när den sammanställdes och skrevs ned i bokform, finner vi, om vi tänker efter, redan i vår redogörelse.
I den föregående framställningen har ni fått veta att Koranen uppenbarades under tjugotre år. Den uppenbarades i samma ordning som den islamiska kallelsen inleddes och utvecklades. Nu kan man lätt förstå att en ordning av de uppenbarade delarna av Koranen som enbart var knuten till kallelsens utveckling inte på något sätt kunde vara lämplig efter det att kallelsen hade nått sin fulländning. Då behövdes en ny ordning, bättre anpassad till de förhållanden som uppstod efter kallelsens fulländning. I början riktade kallelsen sig först och främst till människor som var helt obekanta med islam. Därför började undervisningen och förmaningen från själva grunden. Men efter det att kallelsen hade fulländats blev dess främsta mål människor som hade trott på den, blivit en del av en ummah och fått ansvaret att föra detta arbete vidare. Efter att Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – hade fulländat denna kallelse både i fråga om tänkande och handlingssätt, överlämnade han den åt dem. Nu behövde de framför allt få god kännedom om sina egna skyldigheter och plikter, de lagar och regler som skulle styra deras liv samt de olika stridigheter som hade uppstått bland tidigare profeters folk. Därefter måste de gå ut för att framlägga Allahs vägledning för världens människor, som var obekanta med islam. Dessutom kommer det, för den som läser Koranen noggrant, att stå klart att det inte ligger i Koranens natur att samla likartat innehåll på ett enda ställe. Koranens egen natur kräver att den medinska periodens frågor upprepade gånger behandlas bland den mekanska periodens undervisning, att den mekanska periodens frågor behandlas bland den medinska periodens tal, att den första periodens framställning återkommer bland den senare periodens förmaningar och att den senare periodens bestämmelser återfinns jämsides med den första periodens undervisning. På så sätt framträder islams fullständiga, bredare och allomfattande bild inför läsarens ögon. Den ena sidan av islam ska inte finnas inför honom medan den andra ligger dold för honom; detta får aldrig ske.
Om Koranen trots detta hade ordnats i den ordning i vilken den uppenbarades, skulle den för senare generationer endast ha varit meningsfull om man samtidigt hade skrivit ned uppenbarelsens historia samt omständigheterna och sammanhangen kring uppenbarelsen av var och en av dess delar. Detta hade stridit mot det syfte för vilket den Allsmäktige Allah sammanställde, ordnade och bevarade Sitt budskap. Allahs syfte var att sammanställa Hans ord i kortfattad form, oförfalskade och utan att blanda in eller införliva några andra ord, budskap eller uttalanden. Detta ord skulle läsas av människor på alla nivåer: unga och gamla, barn, kvinnor och män, stadsbor och landsbygdsbor, bildade och lärda såväl som vanligt utbildade. Människor med alla slags förstånd och kunskaper skulle åtminstone få veta vad deras store Herre vill av dem och vad Han inte vill. Det är uppenbart att om en lång historia också hade fogats till hela detta budskap och det hade ansetts nödvändigt för alla att läsa även den, skulle Allahs syfte med att ordna och bevara detta budskap på ett välstrukturerat sätt ha gått om intet.
De som i själva verket finner Koranens nuvarande ordning anmärkningsvärd är inte bara okunniga om denna Skrifts syfte och mål; de verkar dessutom ha fallit offer för villfarelsen att denna Skrift endast uppenbarades för studenter i historia och samhällsvetenskap.
Läsarna bör också känna till ytterligare en sak om Koranens nuvarande ordning. Denna ordning skapades inte av senare generationer. Tvärtom ordnade och sammanfogade Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – själv, enligt Allahs befallning, Koranens verser på detta sätt. Hans sed i detta avseende var att han, så snart en sura hade uppenbarats, genast kallade till sig någon av sina skrivare (en Koran-skrivare) och lät honom skriva ned surans verser på rätt sätt. Därefter befallde han: ”Placera denna sura efter den och den suran” eller ”före den och den suran.” På motsvarande sätt uppenbarades ibland en del av Koranen utan att den skulle bli en självständig sura. Då befallde han: ”Infoga den i den och den suran på den och den platsen.” Sedan brukade han själv läsa den enligt denna ordning även i bönen, och vid andra tillfällen reciterade han den Ädla Koranen på samma sätt. Profetens ädla följeslagare memorerade också den Ädla Koranen enligt denna ordning. Koranens ordning är därför ett historiskt fastställt faktum. Den dag då uppenbarelsen av den Ädla Koranen fullbordades, fullbordades också dess ordning. Han som uppenbarade den ordnade den också. Han lät den ordnas av den vars hjärta den hade uppenbarats i. Ingen hade vare sig rätt eller möjlighet att göra intrång i eller ingripa i detta.

Hur Koranen sammanställdes

Eftersom bönen var obligatorisk för muslimerna redan från början. Det bör påpekas att de fem dagliga bönerna blev obligatoriska några år efter att profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade fått sitt profetskap. Men bönen var i allmänhet obligatorisk redan från den första dagen. Det har inte förflutit ett enda ögonblick i islams historia då bönen inte varit obligatorisk. Och eftersom koranrecitation hade betraktats som en oumbärlig del av bönen, började muslimerna memorera Koranen så snart den uppenbarades. Allteftersom Koranen uppenbarades memorerade muslimerna motsvarande delar. På detta sätt hade profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, med hjälp av sina skrivare ordnat så att Koranen skrevs på palmblad, ben och stenstycken. Men Koranens bevarande var inte enbart beroende av detta; så snart den uppenbarades ristades dess text in i hundratals, sedan tusentals och slutligen hundratusentals människors hjärtan. Ingen djävul hade förmåga att ändra ens ett enda ord i den.

Efter profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade avlidit blev ett antal människor i Arabien avfälliga. För att kuva dem och hindra en grupp muslimer från att lämna islam tvingades de ädla följeslagarna utkämpa flera blodiga krig. I dessa krig blev många följeslagare som hade memorerat hela Koranen martyrer. Då väcktes en tanke hos Umar, må Gud vara nöjd med honom: det är inte lämpligt att i fråga om Koranens bevarande vara beroende av endast ett medel. Det räcker inte att Guds ord bara är inristat i människors hjärtan; det måste också bevaras på papper. Han lade därför fram saken tydligt för den dåvarande kalifen Abu Bakr, må Gud vara nöjd med honom. Efter en tids övervägande instämde även Abu Bakr med honom. Han utsåg profetens skrivare, Zayd, må Gud vara nöjd med honom, till att utföra uppgiften. Den metod som fastställdes var följande: å ena sidan skulle de olika föremål på vilka profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade låtit skriva Koranen samlas in. Å andra sidan skulle de skrivna delar av Koranen som olika följeslagare hade hos sig samlas in från dem. Enligt tillförlitliga källor hade flera följeslagare redan under Guds sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, liv skrivit ned hela Koranen eller delar av den och förvarat dem hos sig. Bland dessa nämns Uthman, Ali, Abdullah ibn Masud, Abdullah ibn Amr ibn al-As, Salim, mawla till Hudhayfa, Zayd ibn Thabit, Muadh ibn Jabal, Ubayy ibn Ka’b samt Abu Zayd Qays ibn as-Sakan, må Gud vara nöjd med dem. Dessutom skulle hjälp tas från dem som hade memorerat Koranen. Genom att fullt ut använda dessa tre medel och efter att ha uppnått hundraprocentig säkerhet om textens exakthet skrevs varje bokstav, varje ord och varje mening i Koranen ned i bokform. Enligt denna plan sammanställdes en exakt och auktoritativ samling av den ädla Koranen, och den placerades hos de troendes moder Hafsa, må Gud vara nöjd med henne. Alla fick tillstånd att kopiera den eller kontrollera sina egna manuskript mot den och korrigera dem.

Trots att språket var detsamma fanns det, liksom mellan talspråken i våra olika städer och distrikt, skillnader mellan talspråken i Arab­iens olika områden och stammar. Den ädla Koranen uppenbarades på det språk som Quraysh i Mekka talade. I början fick dock människor från olika områden och stammar läsa den enligt sitt eget uttal och sina egna uttryckssätt. Detta ändrade inte betydelsen; orden blev endast något lättare och mjukare för dem att uttala. Men islam spred sig gradvis. Araberna lämnade sina ökenområden och erövrade en stor och vidsträckt del av världen. Människor från andra länder och folk började träda in inom islams gränser. Genom den omfattande blandningen mellan araber och icke-araber började det arabiska språket påverkas. Då uppstod en oro för att olika former av uttal och uttryckssätt, om tillståndet att läsa Koranen på dem fortsatte, skulle ge upphov till många slags stridigheter. En person kunde till exempel höra en annan läsa Koranen på ett för honom främmande sätt och börja gräla och strida med honom, eftersom han trodde att denne avsiktligt hade förvanskat Koranen. Eller så kunde dessa språkliga skillnader gradvis öppna dörren för faktisk förvanskning. Eller också kunde de människor vars språk hade förvrängts genom blandningen mellan araber och icke-araber ingripa i Koranen enligt sitt förvrängda språk och förstöra skönheten i dess uttryck. Av alla dessa skäl rådgjorde Uthman, må Gud vara nöjd med honom, med de övriga ädla följeslagarna och beslöt att man i hela den islamiska världen endast skulle använda den exemplartext av den ädla Koranen som hade skrivits på order av Abu Bakr as-Siddiq, må Gud vara nöjd med honom. Utgivning och läsning av skrivna exemplar i alla andra uttals- och uttrycksformer skulle förbjudas.

Den ädla Koran som vi har i våra händer i dag är en kopia av Abu Bakr as-Siddiqs exemplar, må Gud vara nöjd med honom. Uthman, må Gud vara nöjd med honom, lät genom den offentliga förvaltningen skicka detta exemplar till olika länder över hela världen. Än i dag finns sådana auktoritativa exemplar av Koranen bevarade på olika platser i världen. Om någon har ens det minsta tvivel om att den ädla Koranen har bevarats korrekt, kan han för att skingra sitt mentala tvivel resa till Västafrika och köpa ett exemplar av den ädla Koranen i en bokhandel där. Därefter kan han resa därifrån till Java i Indonesien. Han kan lyssna till en koranrecitation utantill av någon som memorerat Koranen i Java och jämföra den med exemplaret han köpte i Västafrika. Sedan kan han jämföra det med alla de exemplar av Koranen som förvaras i världens stora bibliotek, från Uthmans tid fram till i dag. Om han upptäcker ens en enda skillnad i en bokstav eller en punkt i texten, är det hans plikt att underrätta hela världen om denna enastående upptäckt. Någon som tvivlar på om Koranen har uppenbarats från Gud kan naturligtvis hysa tvivel i den frågan. Men det råder inte det minsta utrymme för tvivel om att den Koran vi har i våra händer är en exakt kopia, utan den minsta förändring eller förvanskning, av den Koran som uppenbarades för Muhammed, må Guds välsignelser och frid vara över honom, och som han lade fram inför världen. Detta är ett historiskt faktum. Det finns inget annat faktum i världshistorien som stöds av så avgörande vittnesmål och bevis. Om någon trots detta hyser tvivel i denna fråga, måste han också tvivla på att det någonsin fanns ett imperium som kallades Romarriket, att mogulkejsarna någonsin härskade över Indien eller att det någonsin fanns en person i världen som hette Napoleon. Att tvivla på sådana historiska fakta är inte ett tecken på lärdom, utan på okunnighet.

Metoden för att studera Koranen

Koranen är en enastående bok. Otaliga människor i världen vänder sig till Koranen med otaliga syften. Det är inte möjligt för en människa att ge råd med hänsyn till allas behov och syften. Bland dessa väldiga skaror av sökare är jag endast intresserad av dem som vill förstå den och vill veta vilken roll denna bok spelar när det gäller att lösa människans livsproblem och hur den visar människan vägen. Jag kommer här att ge några råd om hur sådana människor bör studera Koranen. Samtidigt ska jag försöka lösa de problem som människor i allmänhet möter i detta sammanhang.

Oavsett om en person tror på Koranen eller inte, måste han eller hon, om han eller hon vill förstå denna bok, först och främst i möjligaste mån befria sitt eget sinne och sin hjärna från redan etablerade tankesätt och ideologier samt från fördelaktiga och ofördelaktiga syften och intresseöverväganden. Studiet av denna bok måste påbörjas med ett rent och uppriktigt syfte: att förstå och tillgodogöra sig den. De som läser denna bok medan de håller fast vid ett särskilt tankesätt i sitt sinne fortsätter att läsa in just sina egna idéer mellan dess olika rader. Inte ens den minsta fläkt av den verkliga Koranen når dem. Ett sådant sätt att läsa är inte rätt när det gäller någon bok i världen. Och Koranen öppnar aldrig dörren till sin inneboende sanning och sina djupa, betydelsefulla innebörder för en sådan läsare.

För den som vill skaffa sig en ytlig kunskap om Koranen är det kanske tillräckligt att läsa den en gång. Men för den som vill tränga in i dess innebörd kan inte ens två genomläsningar vara tillräckligt. Han måste naturligtvis läsa den om och om igen. Varje gång måste den läsas på ett nytt sätt. Man måste sätta sig med blyertspenna och anteckningsbok, som en elev. De som är beredda att läsa Koranen på detta sätt måste läsa denna bok minst två gånger, enbart i syfte att dess övergripande system av tankar och handlingar ska framträda inför dem. Under denna första genomläsning måste de försöka skaffa sig en bred kunskap om hela Koranens innehåll. De måste se vilka grundläggande idéer denna bok framför och hur den på grundval av dessa idéer lägger grunden till livsordningens byggnad. Om en fråga uppstår i deras sinne någonstans under denna tid, eller om något förefaller tvivelaktigt, ska de inte genast fatta något beslut om saken där och då, utan anteckna den och tålmodigt fortsätta studera framåt. Det är mer sannolikt att de längre fram någonstans kommer att finna svaret. När de finner svaret ska de anteckna det bredvid sin fråga. Men om de efter den första genomläsningen inte har fått svar på någon av sina frågor, måste de tålmodigt studera den en andra gång. Av egen erfarenhet kan jag säga att det efter en andra, djup och uppmärksam genomläsning endast i sällsynta fall återstår någon fråga som förblivit obesvarad.

Efter att på detta sätt ha fått en övergripande bild av Koranen måste man börja studera den i detalj. I detta sammanhang måste läsaren efter att fullständigt ha förstått varje enskild aspekt av Koranens undervisning anteckna den. Han måste till exempel försöka förstå vilken typ av mänskligt ideal Koranen anser avskyvärt och förkastligt. För att verkligen fästa detta i sitt sinne måste han i sin anteckningsbok skriva ”önskvärda människor” på ena sidan och ”oönskvärda människor” på den andra, och under båda rubrikerna fortsätta att skriva ned deras egenskaper och kännetecken. På samma sätt måste han försöka ta reda på vilka saker människans välfärd och frälsning enligt Koranen är beroende av, och vilka saker Koranen betraktar som skadliga och förödande för mänskligheten. För att få en tydlig och detaljerad kunskap om detta måste han använda samma metod som tidigare. Det vill säga, i anteckningsboken ska han skriva två rubriker bredvid varandra: ”Det som är nödvändigt för välfärden” och ”Det som oundvikligen leder till skada”. Därefter ska han varje dag under Koranstudiet anteckna de relevanta punkterna under dessa två rubriker. På detta sätt måste Koranens föreskrifter om troslära, karaktär och moral, rättigheter, plikter, samhälle, kultur, ekonomi, politik, lag, partiorganisation och disciplin, krig, fred och andra områden av livet antecknas. Man måste försöka förstå vilken övergripande bild som framträder inom varje område och sedan, när allt sammanförs, vilken typ av livsbild som träder fram.

Om man återigen vill undersöka något särskilt problem i livet och få reda på Koranens syn på det, måste man på djupet studera den äldre och moderna litteratur som rör problemet. Genom denna studie måste man skaffa sig en tydlig kunskap om problemets grundläggande aspekter. Vad har människan hittills tänkt om saken och hur har hon förstått den? Vilka frågor väntar fortfarande på en lösning? Var har människans tänkande kört fast? Koranen måste studeras med dessa lösningsbara problem och frågor framför ögonen. Detta är det bästa och mest givande sättet att lära känna Koranens syn på en fråga. Av egen erfarenhet kan jag säga att om man fortsätter att studera Koranen på detta sätt i syfte att forska och söka svar på en fråga, kommer man att finna svar på sina frågor i verser som man redan har läst flera gånger, utan att ens i den avlägsnaste mån ha tänkt att denna insikt var dold där.

Att förstå Koranens innersta livskraft

Trots alla dessa försök att förstå Koranen kan ingen lära känna Koranens innersta väsen fullt ut förrän han i praktiken och verkligheten gör det som Koranen har kommit med föreskrifter och anvisningar om att göra. Den är inte bara en bok med en teori eller en tankeinriktning. Därför kan man inte förvänta sig att förstå allt i denna bok genom att läsa den sittande i en bekväm fåtölj. Enligt den religiösa uppfattning som råder i världen är den inte heller bara en religiös skrift. Det är inte heller möjligt att avslöja alla dess hemligheter och djupa insikter genom att sitta i en madrasa eller khanqah. I inledningen har det sagts att den är en bok om daʿwa och en rörelse. Den kom och förde den till sin natur tysta, fromma och sanningsenliga människan ut ur ett ensligt och isolerat liv och ställde henne inför den värld som motarbetar Allah. Den lade i hennes mun ett kraftfullt rop av protest mot det falska. Den engagerade henne i en våldsam konfrontation med sin tids företrädare för otro, synd och villfarelse. Den sökte fram de moraliska och sanningsenliga människorna ur varje hem och samlade dem under sanningskallarens fana. Den gjorde upprorsmakarna och de som skapade oordning i landets alla områden upprörda och eggade dem till krig mot sanningsföljarna. Med en enda människas kallelse som utgångspunkt ledde denna bok under hela tjugotre år, ända fram till upprättandet av det gudomliga kalifatet, denna stora och ädla islamiska rörelse. Under denna långvariga och förödande kamp mellan det sanna och det falska lärde den vid varje etapp och på varje nivå å ena sidan metoderna för att bryta ner, och å andra sidan lade den fram en plan för att bygga upp. Säg nu: om ni inte alls deltar i kampen mellan islam och jahiliyya, mellan din och otro, om ni inte får möjlighet att genomgå denna konflikt och konfrontations olika etapper, hur skulle då hela dess innebörd kunna uppenbaras för er genom att ni bara läser Koranens ord? Det blir möjligt att fullt ut förstå Koranen först när ni själva reser er med Koranens daʿwa, börjar kalla människor till Allah och fortsätter att handla så som denna bok visar vägen. Först då kommer ni att kunna få de erfarenheter som hörde till den tid då Koranen uppenbarades. Ni kommer att se etapperna i Mecka, Habasha (nuvarande Etiopien) och Taif. Etapperna från Badr och Uhud till Hunayn och Tabuk kommer också att träda fram inför er. Ni kommer att möta Abu Jahl och Abu Lahab. Ni kommer att möta hycklarna och judarna. Ni kommer att möta alla, från de hängivna troende som offrade sig under islams första tid till de troende med svaga hjärtan. Det är ett slags ”andlig övning”. Jag kallar den ”kuranisk övning”. Längs denna övningsväg framträder en enastående syn. Allteftersom ni går igenom dess olika etapper kommer vissa verser och suror ur Koranen att av sig själva träda fram inför er vid varje etapp. De kommer att säga till er: ”Det var vid denna etapp som vi uppenbarades, och det var där vi förde med oss dessa föreskrifter.” Under den tiden kan vissa insikter inom ordbokskunskap, grammatik och retorik förbli dolda för den som ägnar sig åt denna övning, men Koranen kan aldrig underlåta att öppna sitt innersta väsen för honom.
Enligt denna allmänna regel kommer människan inte att kunna förstå Koranens föreskrifter, dess moraliska lärdomar, dess ekonomiska och kulturella regler eller de principer, normer och lagar som den har fastställt för livets olika sidor och områden, förrän hon i praktiken har tillämpat dem i sitt eget liv. Den som inte följer Koranen i sitt personliga liv kan inte förstå den. Inte heller kan ett folk vars alla samhällsinstitutioner går i motsatt riktning mot den väg och handlingsprincip som Koranen har beskrivit bli förtroligt med den.

Universaliteten i den koraniska daʿwan

Alla vet att Koranen har trätt fram med anspråket att visa hela mänskligheten vägen. Men när någon börjar läsa Koranen märker han att den i de flesta fall riktar sitt budskap till de araber som levde vid tiden då den uppenbarades. Ibland tilltalas också mänskligheten och människorna i allmänhet. Men i de flesta fall talar den om sådant som är förbundet med arabernas smak och böjelser, den omgivande miljön i Arabien, dess historia och sedvänjor. När någon ser detta börjar han undra: varför innehåller den bok som uppenbarades för att visa hela mänskligheten vägen så mycket tillfälligt, lokalt och nationellt innehåll och material? Eftersom många inte förstår betydelsen av detta uppstår tvivel hos dem. De menar att denna bok kanske uppenbarades för att reformera och förbättra de samtida araberna, men att den senare med tvång och genom konstlade tolkningar har gjorts till en levnadsordning för hela mänskligheten.
Till den som inte framför denna invändning som en ren anklagelse, utan för att verkligen förstå Koranen, vill jag ge ett råd. När ni först läser Koranen, markera då de ställen där Koranen har lagt fram trosföreställningar, tankar eller idéer, eller moraliska föreskrifter och praktiska regler, som enbart gäller araberna och i själva verket är begränsade till en viss plats och tid. Att Koranen på en viss plats tilltalar människor från en viss tid, protesterar mot deras polyteistiska trosföreställningar och sedvänjor och, med utgångspunkt i sådant som finns omkring dem, framställer argument och bevis för tawhid räcker inte som grund för att säga att Koranens dawah och dess budskap är lokala och tidsbundna. Här måste man se om det som den säger i protest mot shirk inte passar in på varje annan form av shirk i världen på samma sätt som det passade in på de arabiska polyteisternas shirk. Kan vi inte använda samma argument och bevis för att rena polyteisternas tänkande i varje tidsålder och varje land? Och kan inte Koranens metod för att bevisa och fastställa tawhid, med små förändringar, alltid tillämpas på alla dessa platser? Om svaret är ja, finns det ingen grund för att kalla en universell undervisning lokal och tidsbunden bara för att den förmedlades genom att tilltala en särskild nation under en särskild tid.
Det finns ingen filosofi, livsåskådning, levnadsordning eller tankelära i världen vars hela innehåll, från början till slut, har presenterats i en abstrakt (”objektiv”) framställningsform. I stället har den förklarats genom att anpassas till en viss situation eller omständighet. En sådan fullständig abstrakthet är inte möjlig. Och även om den vore möjlig skulle den bara finnas i böcker och dokument, likt qazins ko; i stallet skulle man inte se minsta spår av den. Därför skulle den aldrig kunna förenas med människans liv och ta formen av en verklig ordning för henne.
Dessutom finns det inget behov av att från början försöka göra en tankemässig, moralisk, ideologisk och kulturell rörelse internationell för att sprida den på internationell nivå. Det är snarare riktigt att säga att det inte heller vore välgörande för den att försöka göra den internationell från första början. I själva verket finns det bara ett korrekt och realistiskt tillvägagångssätt för den. Denna rörelse måste med full kraft lägga fram de tankar, idéer och grundprinciper på vilka den vill grunda människans levnadsordning, i det land där dess dawah började. Betydelsen av denna dawah måste präglas in i medvetandet hos människorna i det landet, vars språk, temperament, natur, vanor och beteenden rörelsens förkunnare själv känner väl. Därefter måste han i sitt eget land förverkliga dessa grundprinciper och genom att leda en framgångsrik levnadsordning på deras grundval ställa upp ett ideal inför världen. Först då kommer andra folk i världen att dras till den. Deras intellektuella kommer frivilligt att träda fram och försöka förstå den och införa den i sina egna länder. Det finns alltså ingen grund för att säga att en tanke- och handlingsordning bara är en nationell dawah och rörelse därför att den först lades fram inför en enda nation och att hela kraften i argumentationen användes för att få just dess människor att förstå och övertygas.
I själva verket kan skillnaderna mellan en nationell och en internationell ordning samt mellan en tidsbunden och en evig ordning identifieras på följande sätt: En nationell ordning gör anspråk på en nations överlägsenhet, herravälde eller särskilda rättigheter. Eller så innehåller den själv vissa principer och ideologier som inte kan få någon plats bland andra nationer. En internationell ordning däremot erkänner alla människors lika värde, är beredd att ge dem lika rättigheter, och dess principer präglas också av universalitet. På motsvarande sätt grundas en tidsbunden ordning på vissa principer som, när tiden förändras, förlorar all sin verkan. En evig ordnings principer däremot kan anpassas till alla slags förändrade förhållanden. Om någon studerar Koranen med dessa kännetecken för ögonen och försöker fastställa de omständigheter som verkligen skulle kunna ge anledning att betrakta den ordning som Koranen lägger fram som tidsbunden eller nationell, kommer han utan tvivel att misslyckas fullständigt.

En fullständig levnadsordning

Även den vanlige läsaren har hört att Koranen är en utförlig vägledning, en livsordning och en lagbok. Men när han läser Koranen finner han inte där några utförliga anvisningar och bestämmelser om exempelvis samhälle, kultur, politik och ekonomi. Tvärtom ser han att inte ens sådana viktiga religiösa plikter som bönen och zakat – vilka Koranen gång på gång har betonat – har fått alla nödvändiga bestämmelser utförligt redovisade. Därför blir människan oförmögen att förstå i vilken mening denna bok är en vägledning och en livsordning. Tvivel uppstår hos läsaren i detta avseende.

Alla dessa problem och frågor har uppstått därför att en sida av sanningen helt har förblivit dold för människans blick. Det vill säga: den Allsmäktige Allah uppenbarade inte bara denna bok, utan sände samtidigt också en profet. Om den ursprungliga planen hade varit att människorna skulle få endast en ritning till ett hus i sina händer och därefter själva bygga sin byggnad enligt den, då hade vi naturligtvis behövt få en detaljerad beskrivning av varje liten och stor detalj som rör husbygget. Men när en ingenjör samtidigt officiellt utses att leda byggandet och dessutom uppför en byggnad enligt denna anvisning, då kan det på intet sätt vara riktigt att bortse från ingenjören och den byggnad han har uppfört, söka en fullständig bild av alla små och stora detaljer enbart i ritningen och, när man inte finner dem där, anklaga ritningen för att vara ofullständig.

Koranen är inte en bok som innehåller en detaljerad redogörelse för varje enskild fråga. I den har i stället de grundläggande principerna och kärnfrågorna lagts fram. Dess egentliga uppgift är inte bara att, med en fullständig analys, presentera de intellektuella och moraliska grunderna för den islamiska livsordningen, utan också att genom vetenskapliga argument och känslomässiga vädjanden göra dessa ytterst starka och fast förankrade. När det däremot gäller att bygga den islamiska livsformens praktiska struktur ger Koranen inte människan detaljerade regler och lagbestämmelser för varje sida och område av livet. I stället anger den gränserna för varje livsområde och slår tydligt ned milstolpar vid några av dess hörn. Därigenom kan man förstå på vilket sätt de berörda områdena bör utformas och byggas i enlighet med Allahs vilja. Att i praktiken skapa den islamiska livsformens struktur enligt denna vägledning och dessa bestämmelser var profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – anförtrodd. Han utsågs för att inför världens människor lägga fram ett praktiskt ideal för individens karaktär samt för samhället och staten, grundat på de principer som Koranen har gett.

Tillåtna meningsskiljaktigheter

En annan fråga uppstår ofta hos människor i detta sammanhang. Frågan är följande: Å ena sidan fördömer Koranen strängt sådana människor som, även efter att Allahs bok uppenbarats, slår in på vägen av meningsskiljaktigheter, splittring och sekterism och på så sätt delar upp och styckar sin religion i olika delar. Å andra sidan finner man emellertid omfattande meningsskiljaktigheter, inte bara bland senare lärda utan också bland de tidiga imamerna, tabiʿun och de ädla följeslagarna, när det gäller att analysera och förklara innebörden av Koranens föreskrifter. Det är sannolikt omöjligt att finna en enda vers som innehåller en föreskrift och vars tolkning alla har varit eniga om. Är då det fördömande som nämns i Koranen tillämpligt på dessa människor? Om de inte är föremål för detta fördömande, vilken typ av meningsskiljaktighet och splittring är det då som Koranen förbjuder?

Detta är ett ämne som kräver en detaljerad behandling, och här finns inte utrymme för en sådan diskussion. För att undanröja tvivlen hos en vanlig koranläsare och en nybörjare i kunskap anser jag det tillräckligt att här ge endast en liten antydan. Koranen motsätter sig inte de uppriktiga meningsskiljaktigheter som uppstår i fråga om tolkningen och analysen av den islamiska livsordningen och lagen, även när man är enig om religionen och den islamiska livsordningen och förblir förenad i den islamiska gemenskapens organisation. Koranen fördömer däremot en sådan meningsskiljaktighet som börjar med själviskhet och en förvriden blick och slutligen övergår i fraktionsbildning och ömsesidig konflikt. Dessa två slags meningsskiljaktigheter är i grunden inte av samma slag, och inte heller har de något jämförbart resultat. Därför bör man inte driva bort båda med samma käpp och utfärda samma dom mot dem båda.

Det första slaget av meningsskiljaktighet är utvecklingens livscentrum och motsvarar livets puls hos människan. Det kommer med nödvändighet att finnas i ett samhälle av kloka och tänkande människor. Dess existens är i sig ett tecken på liv. Det kan endast saknas i ett samhälle där förnuftets existens har utplånats och där träfigurer i stället för människor av kött och blod går omkring. När det gäller det andra slaget av meningsskiljaktighet vet hela världen att det har slitit sönder varje land och samhälle där det har rest sig. Dess existens är inte ett tecken på hälsa utan på sjukdom. Det har aldrig fört något ummah mot ett gott slut.

Förstå skillnaden mellan dessa två slags meningsskiljaktighet på följande sätt: Vid det ena slaget av meningsskiljaktighet råder enighet i hela det islamiska samfundet om lydnaden inför Allah och Sändebudet. Koranen och sunna godtas enhälligt som källor till livsordningen. Därefter kan två lärda vara oense när de undersöker en icke-grundläggande, det vill säga en underordnad fråga, eller två domare kan vara oense när de avgör ett mål. Men ingen av dem gör denna fråga, eller sin åsikt i den, till en grund för religionen. Han betraktar inte heller den som har en motsatt åsikt som avfällig från religionen eller som stående utanför religionen. I stället lägger båda fram sina argument och bevis och fullgör, efter bästa förmåga, sin plikt att undersöka saken. När det gäller den allmänna opinionen, eller en rättslig fråga där landets högsta domstol är behörig, eller en samhällsfråga där den islamiska samhällsorganisationen är behörig, bör det lämnas åt deras val att anta den ena av de två åsikterna eller, om de så önskar, att anta båda.

Det andra slaget av meningsskiljaktighet gäller religionens grundläggande frågor. Eller också gäller det en fråga som Allah och Hans Sändebud inte har räknat som grundläggande för religionen, men där en lärd, sufi, mufti, rättslärd eller ledare själv antar en åsikt och genom onödiga och konstlade argument gör den till en grundläggande religionsfråga. Därefter betraktar han varje person som hyser en motsatt åsikt som stående utanför religionen och millah. Samtidigt bildar han en egen stödgrupp och fortsätter att sprida budskapet att den verkliga muslimska ummah endast består av denna enda grupp och att alla andra kommer att bli helvetets invånare. Med hög röst fortsätter de att säga: ”Bli muslim genom att ansluta dig till denna grupp, annars är du inte muslim alls.”

Det är denna andra typ av meningsskiljaktighet, splittring och sekterism som fördöms i Koranens framställning. Några händelser av den första typen av meningsskiljaktighet lades fram inför Profeten, över honom vare Allahs frid och välsignelser, redan under hans livstid. Han förklarade den inte bara tillåten utan berömde den också. Detta berodde på att en sådan meningsskiljaktighet visade att det i det samhälle han hade grundat fanns människor med förmåga att tänka, undersöka och forska samt använda sitt förnuft på rätt sätt. De kloka och begåvade människorna i samhället är intresserade av sin religion och dess föreskrifter. Deras intellektuella verksamhet ligger inte utanför religionen; inom dess gränser strävar de efter att finna lösningar på livets problem. Det islamiska samhället förblir i sin helhet enat kring grundprinciperna, bevarar sin enhet och ger sina kunniga och tänkande människor frihet att inom de rätta gränserna undersöka och utöva ijtihad. På så sätt bär det den gyllene och strålande traditionens fana och håller vägen till utveckling och framsteg öppen.

Det jag har funnit vara sant har jag lagt fram här. Kunskapen om den verkliga sanningen finns endast hos Allah. Jag förlitar mig helt och hållet på Honom, och till Honom måste jag återvända.]

Jag har inte skrivit denna introduktion för att besvara alla de frågor som kan uppstå i en läsares sinne under studiet av Koranen. Bland dessa frågor finns många som väcks när läsaren studerar någon vers eller sura. Svaren på sådana frågor har redan givits på sin rätta plats i motsvarande delar av Tafhim al-Quran. Därför har jag, bortsett från sådana frågor, här endast besvarat de frågor som i sin helhet rör hela Koranen. Jag ber därför läsarna att inte nöja sig med att enbart läsa denna introduktion och därefter anse den ofullständig. Läs i stället hela verket. Se sedan efter om det i ert sinne finns någon fråga vars svar ni inte har funnit, eller vars svar ni inte har ansett tillräckligt. Om det finns någon sådan fråga ber jag er meddela den till författaren.*

*Författaren har avlidit. Det finns därför inte längre någon möjlighet att ställa frågor till honom. Jag tror emellertid att om läsarna efter att ha läst detta verk känner någon otillfredsställelse på något område, kan de finna svaret genom att söka i författarens omfattande litterära skatt. Den litterära skatt som författaren skapade för den islamiska rörelsen har nämligen denna Koran och Tafhim al-Quran som sin källa. Från den tid då han började sitt liv och fattade pennan, ända fram till tiden före sin död, ägnade han sig åt att sprida denna koraniska kallelse. Därför är hans litterära skatt i detta avseende dess levande representant.

— Slut —