Författarens vädjan
Eftersom den första upplagan av häftet ”Infak fi sabilillah” tog slut inom kort, framför jag innerligt min tacksamhet inför Allah. I grunden är detta ett uttryck för den okuvliga inspirationen bland Hans tjänare att offra sina liv och sina tillgångar för Allahs din. Detta häfte är inte resultatet av någon större kunskapsmässig forskning från författarens sida. Det är endast ett minimalt uttryck för den vägledning jag fått från Koranen och sunnan till följd av att jag varit verksam i tjänsten för Allahs din på fältet. Detta är något som Allah själv, av nåd och barmhärtighet, har skänkt åt hjärtat hos en obetydlig av Hans tjänare. Någon gång under 1985 behövde jag, sannolikt under nattens heliga sista stund, hålla ett tal om detta ämne vid ett utbildningsmöte som anordnats för 20–25 utvalda arbetare på ansvarsnivå inom Rajshahi-distriktets avdelning. Jag tyckte inte att jag hade presenterat detta 45 minuter långa tal särskilt välstrukturerat. Efter talet uppmanade den dåvarande amiren för Rajshahi-distriktet, professor Mujibur Rahman, de närvarande att omsätta detta tal om ”Infak fi sabilillah” i handling. De få närvarande bröderna med låga inkomster lovade att av den ris de skördat på sina åkrar ge ett engångsbidrag på sammanlagt något mer än etthundrafemtio mon. När jag såg detta blev jag uppmuntrad. Just i det ögonblicket fattade jag beslutet att sammanställa ett häfte om ämnet. Många hade dessutom gett rådet att skriva något om detta. För att underlätta skrivandet bad jag att få den aktuella inspelningen av talet på kassett. Men senare fick jag inte längre möjlighet att samla material och skriva något bättre om det. Till slut tvingades jag låta skriva ut avskriften från kassetten snabbt, för behovet under Baitulmal-veckan 1989. Jag hade för avsikt att senare lägga till mer, men på grund av brist på tid och möjlighet blev det inte av. Året därpå kom Baitulmal-veckan åter. Jag lyckades inte helt uppfylla min skyldighet att göra tillägg. Samtidigt vill jag inte heller att nästa upplaga ska tryckas precis som den förra. Därför försökte jag, med hjälp av min yngre bror Naushad Muhammad Farhad, lägga till en liten del och överlämna den till läsaren. Må Allah ge dem till vilka budskapet om din når genom dinens banerförare som kämpar på fältet, förmågan att offra sina tillgångar och sina liv i denna rörelse för att upprätta Allahs din. Må Allah godta detta lilla häfte som ett medel till att skapa en drivkraft till sådant offer. Amin.
Infak fi sabilillah
Den rörelse för att upprätta islam som pågår i olika länder i dagens värld är i grunden ett krav från vår tid. Varje gång mänskligheten och människovärdet tidigare har ställts inför sammanbrott har profeter och sändebud kommit från Allah den Upphöjde för att rädda människosläktet från detta sammanbrott. Eftersom Muhammad, Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom), är den siste profeten och ingen profet kommer efter honom, kommer Allah den Upphöjde inte att sända någon profet för att rädda dagens krisdrabbade mänskliga samhälle. Men genom vissa av Sina tjänare, som följer i profeternas fotspår, kommer Han att låta detta stora verk utföras. I själva verket har ansvaret att fram till Domedagen förmedla Allahs din till alla människor i världen och ansvaret att leda människosläktet på den väg som Allah önskar anförtrotts Muhammads umma. Som Muhammads umma gäller detta ansvar i allmänhet alla. I synnerhet måste det i alla tider finnas en grupp som är ägnad åt detta arbete. Detta är Allahs befallning och den siste profetens förväntan. Mot denna bakgrund kan vi utan tvekan säga att dagens islamiska rörelse är en fortsättning på samma rörelse som profeterna och sändebuden drev. Den är särskilt inget annat än fullgörandet av det särskilda ansvar som den siste profeten anförtrodde åt sin umma. Därför är de som deltar i denna rörelse profeternas och sändebudens, särskilt den siste profetens, värdiga efterföljare. På denna rörelses och kamps fält kommer man därför som tradition att följa enbart profeternas och sändebudens, särskilt den siste profetens, tradition. Rörelsens arbetare kommer också som tradition att följa de etablerade traditionerna hos profeterna och sändebuden samt de människor som de direkt fostrade, särskilt den siste profeten och hans kära ädla följeslagare. Profeterna och sändebuden samt deras värdiga efterföljare – vilka Koranen benämner siddiqin, salihin och shuhada – har genom tiderna fullgjort det heliga ansvaret att visa människosläktet vägen till fred i denna värld och frälsning i det hinsides, genom rörelsen för att upprätta den fullständiga din. Denna rörelse har i Koranen kallats jihad fi sabilillah. Denna jihad har omnämnts som det enda sättet att uppfylla kravet på tro på Allah och Hans sändebud samt att nå frälsning i det hinsides. Samtidigt har Allah den Upphöjde i denna jihad krävt två saker av Sina troende tjänare som offer: det ena är tillgångar och det andra är liv. Koranens tillkännagivande:يَٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ هَلْ أَدُلُّكُمْ عَلَىٰ تِجَٰرَةٍ تُنجِيكُم مِّنْ عَذَابٍ أَلِيمٍ ١٠
ؤْمِنُونَ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦ وَتُجَٰهِدُونَ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ بِأَمْوَٰلِكُمْ وَأَنفُسِكُمْ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ ١١
O ni troende! Ska jag visa er en väg som kan rädda er från ett svårt och smärtsamt straff i det hinsides? Tro på Allah och Hans sändebud och kämpa för Allahs väg med era tillgångar och era liv. Detta är bättre för er – om ni förmår inse den verkliga sanningen. – Surah as-Saff, verserna 10 och 11.
I ljuset av Allah den Högstes ovan nämnda befallning är det arv som alla ädla profeter och deras efterföljare har lämnat efter sig genom rörelsen för att upprätta Allahs religion på denna jord och i människornas liv – med avsikt att nå frälsning i det kommande livet – i grunden ett arv av uppoffring av egendom och liv. Även om vi inte har möjlighet att i detalj lära känna de övriga ädla profeternas och deras följeslagares historia, har Allah den Högste i Koranen, om än mycket kortfattat, gång på gång antytt detta för att uppmuntra den siste Profeten och hans följeslagare. För att ge oss inspiration och uppmuntran finns den enastående uppoffringen och självuppoffringen av den siste Profeten Muhammad (frid vare med honom) och hans älskade ädla följeslagare utförligt nedtecknad med gyllene bokstäver på historiens blad. Detta är i själva verket ett levande exempel på verserna 10 och 11 i sura as-Saff. De trodde verkligen på Allah och Hans Sändebud i enlighet med Koranens ovannämnda befallning. I den direkta gemenskapen med Allahs Sändebud spelade de sin rättmätiga roll för att uppfylla trons krav. För att göra Allahs religion segrande frambar de frikostigt uppoffringar av sin egendom på Allahs väg. När det behövdes tvekade de inte heller att offra sina liv. Historien vittnar om att de som deltog i de rörelser som leddes genom profeterna och sändebuden inte var beroende av någon annan för att samla de nödvändiga medlen och resurserna för rörelsen. Alla som deltog i rörelsen samlade själva dess medel och resurser genom att offra av sin egen egendom. Historien om den siste Profeten och hans följeslagare är ett ännu klarare historiskt exempel, som fram till Uppståndelsens dag kommer att förbli en källa till inspiration för dem som vandrar denna väg. I vår tid kommer Allahs religion att kunna vinna seger genom en grupp av Allahs tjänare som förmår återupprätta de ädla följeslagarnas arv, vilka formades under den siste Profetens hand. Den enastående förebild i uppoffring av egendom och liv som de ädla följeslagarna visade hade sin inspirationskälla i ett framgångsrikt följande av Allahs Koran och Sändebudets sunna. Därför ska vi i detta skede försöka förstå de viktigaste vägledningarna i Allahs Koran och Sändebudets sunna för att få insikt i detta. I detta syfte vill jag, beträffande betydelsen av att offra egendom eller göra infak fi sabilillah i arbetet med jihad fi sabilillah, lägga fram några verser ur Koranen och några hadither från Sändebudet utan förklaring eller analys.
وَمَا لَكُمْ أَلَّا تُنفِقُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ وَلِلَّهِ مِيرَٰثُ ٱلسَّمَٰوَٰتِ وَٱلْأَرْضِ لَا يَسْتَوِى مِنكُم مَّنْ أَنفَقَ مِن قَبْلِ ٱلْفَتْحِ وَقَٰتَلَ أُو۟لَٰٓئِكَ أَعْظَمُ دَرَجَةً مِّنَ ٱلَّذِينَ أَنفَقُوا۟ مِنۢ بَعْدُ وَقَٰتَلُوا۟ وَكُلًّا وَعَدَ ٱللَّهُ ٱلْحُسْنَىٰ وَٱللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ ١٠
مَّن ذَا ٱلَّذِى يُقْرِضُ ٱللَّهَ قَرْضًا حَسَنًا فَيُضَٰعِفَهُۥ لَهُۥ وَلَهُۥٓ أَجْرٌ كَرِيمٌ ١١Vilken anledning kan ni egentligen ha till att invända mot att spendera på Allahs väg? Allt i himlarna och på jorden tillhör ju Allah. De av er som deltog i kampen på Allahs väg och spenderade före segern kan inte jämställas med dem som spenderade efter segern och deltog i kampen. De förstnämnda har en mycket högre rang än de sistnämnda. Allah har dock lovat alla den bästa belöningen. Allah är sannerligen väl underrättad om allt ni gör. Finns det någon som vill ge Allah ett gott lån? Om någon träder fram och ger ett sådant lån kommer Allah att mångdubbla hans belöning. För honom finns dessutom en hedersam belöning. (Sura al-Hadid: 10–11)
الَّذِينَ يُنْفِقُونَ أَمْوَالَهُمْ فِي سَبِيلِ اللهِ ثُمَّ لا يُتْبِعُونَ مَا أَنْفَقُوا مَنَّا وَلا أَذًى لَّهُمْ أَجْرُهُمْ.
عند ربهمDe som spenderar sin egendom på Allahs väg och därefter inte förebrår någon för detta och inte heller skadar någon, för dem finns en verklig belöning hos deras Herre. (Sura al-Baqara: 262)
وَمَا تُنفِقُوا۟ مِنْ خَيْرٍ يُوَفَّ إِلَيْكُمْ وَأَنتُمْ لَا تُظْلَمُونَ ٢٧٢Vad ni än spenderar av er egendom kommer ni att få full ersättning för det. Ingen orätt kommer att begås mot er. (Sura al-Baqara: 272)
ووَأَعِدُّوا۟ لَهُم مَّا ٱسْتَطَعْتُم مِّن قُوَّةٍ وَمِن رِّبَاطِ ٱلْخَيْلِ تُرْهِبُونَ بِهِۦ عَدُوَّ ٱللَّهِ وَعَدُوَّكُمْ وَءَاخَرِينَ مِن دُونِهِمْ لَا تَعْلَمُونَهُمُ ٱللَّهُ يَعْلَمُهُمْ وَمَا تُنفِقُوا۟ مِن شَىْءٍ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ يُوَفَّ إِلَيْكُمْ وَأَنتُمْ لَا تُظْلَمُونَ ٦٠Förbered er mot dem efter bästa förmåga och håll hästar redo, så att ni kan skrämma Allahs fiende och er fiende, samt andra fiender som ni inte känner men som Allah känner. Vad ni än spenderar på Allahs väg kommer ni helt säkert att få ersättning för det, och ingen orätt kommer att begås mot er. (Al-Anfal: 60)
قُل لِّعِبَادِىَ ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ يُقِيمُوا۟ ٱلصَّلَوٰةَ وَيُنفِقُوا۟ مِمَّا رَزَقْنَٰهُمْ سِرًّا وَعَلَانِيَةً مِّن قَبْلِ أَن يَأْتِىَ يَوْمٌ لَّا بَيْعٌ فِيهِ وَلَا خِلَٰلٌ ٣١Säg till Mina troende tjänare att de ska förrätta bönen och spendera av det som Jag har försörjt dem med, i det fördolda eller öppet, innan den dag kommer då ingen handel är möjlig och ingen vänskap kan vara till någon nytta. (Sura Ibrahim: 31)
ممَّثَلُ ٱلَّذِينَ يُنفِقُونَ أَمْوَٰلَهُمْ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ كَمَثَلِ حَبَّةٍ أَنۢبَتَتْ سَبْعَ سَنَابِلَ فِى كُلِّ سُنۢبُلَةٍ مِّا۟ئَةُ حَبَّةٍ وَٱللَّهُ يُضَٰعِفُ لِمَن يَشَآءُ وَٱللَّهُ وَٰسِعٌ عَلِيمٌ ٢٦١De som spenderar sin egendom på Allahs väg kan liknas vid ett korn som, efter att ha såtts eller planterats i jorden, ger upphov till sju ax, och i varje ax finns hundra korn. Så kan Allah ge mångdubbel belöning åt den Han vill. Allah är överflödande och Allvetande. (Sura al-Baqara: 261)
وَأَنفِقُوا۟ مِن مَّا رَزَقْنَٰكُم مِّن قَبْلِ أَن يَأْتِىَ أَحَدَكُمُ ٱلْمَوْتُ فَيَقُولَ رَبِّ لَوْلَآ أَخَّرْتَنِىٓ إِلَىٰٓ أَجَلٍ قَرِيبٍ فَأَصَّدَّقَ وَأَكُن مِّنَ ٱلصَّٰلِحِينَ ١٠
وَلَن يُؤَخِّرَ ٱللَّهُ نَفْسًا إِذَا جَآءَ أَجَلُهَا وَٱللَّهُ خَبِيرٌۢ بِمَا تَعْمَلُونَ ١١Spendera av det som Jag har försörjt er med innan döden kommer till någon av er. Annars kommer han, ångerfull, att säga: ”Min Herre, om Du bara kunde ge mig en kort frist, då skulle jag skänka allmosor och bli en av de rättfärdiga!” Allah kommer inte att ge någon frist när den fastställda dödstiden har kommit. Allah är väl underrättad om allt ni gör. (Sura al-Munafiqun: 10–11)
إِنَّ ٱلَّذِينَ كَفَرُوا۟ يُنفِقُونَ أَمْوَٰلَهُمْ لِيَصُدُّوا۟ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ فَسَيُنفِقُونَهَا ثُمَّ تَكُونُ عَلَيْهِمْ حَسْرَةً ثُمَّ يُغْلَبُونَ وَٱلَّذِينَ كَفَرُوٓا۟ إِلَىٰ جَهَنَّمَ يُحْشَرُونَ ٣٦De otrognas egendom spenderar de för att hindra människor från Allahs väg. På så sätt kommer detta spenderande snart att bli en orsak till ånger, samvetskval och olycka för dem. Därefter kommer de att besegras. Till sist kommer de otrogna att hamna i helvetet. (Sura al-Anfal: 36)
وَأَنفِقُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ وَلَا تُلْقُوا۟ بِأَيْدِيكُمْ إِلَى ٱلتَّهْلُكَةِ وَأَحْسِنُوٓا۟ إِنَّ ٱللَّهَ يُحِبُّ ٱلْمُحْسِنِينَ ١٩٥Spendera på Allahs väg och kasta inte er själva i fördärvet med egna händer. Utför goda gärningar på bästa sätt. Allah älskar förvisso dem som vinnlägger sig om att utföra goda gärningar på bästa sätt. (Sura al-Baqara: 195)
يَٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوٓا۟ إِنَّ كَثِيرًا مِّنَ ٱلْأَحْبَارِ وَٱلرُّهْبَانِ لَيَأْكُلُونَ أَمْوَٰلَ ٱلنَّاسِ بِٱلْبَٰطِلِ وَيَصُدُّونَ عَن سَبِيلِ ٱللَّهِ وَٱلَّذِينَ يَكْنِزُونَ ٱلذَّهَبَ وَٱلْفِضَّةَ وَلَا يُنفِقُونَهَا فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ فَبَشِّرْهُم بِعَذَابٍ أَلِيمٍ ٣٤
يَوْمَ يُحْمَىٰ عَلَيْهَا فِى نَارِ جَهَنَّمَ فَتُكْوَىٰ بِهَا جِبَاهُهُمْ وَجُنُوبُهُمْ وَظُهُورُهُمْ هَٰذَا مَا كَنَزْتُمْ لِأَنفُسِكُمْ فَذُوقُوا۟ مَا كُنتُمْ تَكْنِزُونَ ٣٥O ni som tror! Var säkra på att de flesta av ahbarerna och rahbanerna (judarnas och de kristnas religiösa ledare) förtär människors egendom på orättmätigt och olagligt sätt och hindrar människor från Allahs väg. Ge dem som samlar guld och silver utan att spendera det på Allahs väg det glädjelösa budskapet om ett smärtsamt straff. (Sura at-Tawba: 34–35)
هَٰٓأَنتُمْ هَٰٓؤُلَآءِ تُدْعَوْنَ لِتُنفِقُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ فَمِنكُم مَّن يَبْخَلُ وَمَن يَبْخَلْ فَإِنَّمَا يَبْخَلُ عَن نَّفْسِهِۦ وَٱللَّهُ ٱلْغَنِىُّ وَأَنتُمُ ٱلْفُقَرَآءُ وَإِن تَتَوَلَّوْا۟ يَسْتَبْدِلْ قَوْمًا غَيْرَكُمْ ثُمَّ لَا يَكُونُوٓا۟ أَمْثَٰلَكُم ٣٨Ni är sådana människor som uppmanas att spendera på Allahs väg, men några av er visar snålhet. De som tar sin tillflykt till snålhet kommer själva att gå med förlust. Allah är oberoende av alla, medan det är ni som är beroende av Honom. Om ni vänder ryggen till påverkar det inte Allah det minsta. Han kommer att sätta ett annat folk i ert ställe för denna uppgift; därefter kommer de inte att vara som ni. (Sura Muhammad: 38)
Om vikten av infaq kan vi också ta följande hadither i beaktande:
عَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ قَالَ قَالَ رَسُولُ الله صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَالَ اللهُ تَعَالَى أَنْفِقْ يَا ابْنَ آدَمَ أُنْفِقُ عَلَيْكَ – متفق عليهDet har berättats av Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade att Allah den Allsmäktige säger till Adams barn: ”Spendera, så kommer Jag att spendera på dig.” (Bukhari och Muslim).
أَسْمَاءَ قَالَتْ قَالَ رَسُولُ الله صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وعن وَسَلَّمَ أَنْفِقُ وَلَا تُحْصى فَيُحْصِي اللَّهُ عَلَيْكَ وَلَا اللهُ عَلَيْكَ ارْضَغِى مَا اسْتَطَعْتِ – تُوْعِي فَيُوْعِى اللهُ عَلَيْكَ ارْضَى
متفق عليهDet har berättats av Asma (må Allah vara nöjd med henne) att hon sade: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till henne: ”Spendera, men räkna inte efter hur mycket du spenderar för att framhäva det; annars kommer Allah att räkna mot dig. Var inte inriktad på att samla, för då kommer Allah att hålla det som samlas mot dig noggrant. Spendera efter din förmåga.” (Bukhari och Muslim).
وَعَنْ أَبِي أُمَامَةَ قَالَ قَالَ رَسُولُ الله صَلَّى الله علَيْهِ وَسَلَّمَ يَا ابْنَ أدَمَ أَنْ تَبْذُلُ الْفَضْلُ خَيْرٌ لَكَ وَأَنْ تُمْسِكَهُ شَرِّ لَكَ وَلَا تَلَامُ عَلَى كَفَافٍ وَابْدَأَ لِمَنْ تَعُولُ – رواه مسلمDet har berättats av Abu Umama att han sade: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”O Adams barn, om du spenderar din överskottsförmögenhet är det gott för dig. Men om du sparar den blir det ont för dig. Du kommer dock inte att hållas ansvarig för det minsta du behöver för att leva. Börja med att spendera på din familj.” (Muslim)
وَعَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ قَالَ قَالَ رَسُولُ الله صَلَّى اللهُ
.
عَلَيْهِ وَسَلَّمَ السِّحْئُ قَرِيبٌ مِّنَ اللَّهِ وَقَرِيبٌ مِّنَ الْجَنَّةِ قَرِيبٌ مِّنَ النَّاسِ بَعِيدٌ مِّنَ النَّارِ وَالْبَخِيْلُ بَعِيدٌ مِّنَ اللهِ بَعِيدٌ مِّنَ الْجَنَّةِ بَعِيدٌ مِّنَ النَّاسِ قَرِيبٌ مِّنَ النَّارِ وَلَجَاهِلِ سَخِيُّ أَحَبُّ إِلَى اللَّهِ مِنْ
عابد بخيل . رواه الترمذيBerättat av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den givmilde står Allah närmast, paradiset närmast och människorna närmast, och är längst från helvetet. Den snåle står däremot långt från Allah, långt från paradiset och långt från människorna, men nära helvetet. En okunnig givare är sannerligen kärare för Allah än en snål gudsdyrkare.” (Tirmidhi)
Betydelsen av infak fi sabilillah
Ovan har vi försökt återge ett antal verser ur Koranen och några hadither, tillsammans med deras översättningar. I dessa verser har uttrycket infak fi sabilillah återkommit flera gånger. I detta kapitel ska vi, om Allah vill, försöka förstå betydelsen och innebörden av ”infak” och ”fi sabilillah” var för sig.
Betydelsen av infak
Infaks lexikaliska och terminologiska betydelse: Ordet infak har sitt ursprung i roten ( ), som betyder tunnel – något genom vilket man går in från den ena sidan och kommer ut genom den andra. Orden munafiq och nifaq är också bildade av samma rot. Det finns en ungefärlig överensstämmelse i betydelsen. Infak är bildat av nafiqun. När ordet används i betydelsen att spendera rikedom finns en subtil innebörd dold i det. En troendes rikedom är alltså inte avsedd att förbli samlad. Såsom inkomster kommer från ena hållet ska de också spenderas från det andra. När ordet munafiq bildas av nafiqun blir innebörden att hycklaren inte låter trons ord slå rot inom sig. Han hör med det ena örat och låter dem gå ut genom det andra. Av roten nafiqun har även ordet nafaqatun bildats, vilket används i betydelsen försörjning eller underhåll. I överensstämmelse med den lexikaliska betydelsen översätter vi infak som att spendera rikedom. Men all slags spenderande kan inte räknas som infak. Det som i vårt samhälle brukar avses med chanda är mycket mindre än infak. Chanda är ett persiskt ord som betyder en liten mängd. Om man skänker en liten del av sina ekonomiska tillgångar till en person eller institution har man uppfyllt kravet på chanda. Men därmed har man inte uppfyllt kravet på infak. När vi diskuterar den lexikaliska betydelsen finner vi två aspekter av infak:
1. Man ska spendera så mycket att det inte finns möjlighet att samla rikedom, eller att föreställningen om att samla rikedom får slå rot hos givaren.
2. Innebörden av försörjning eller underhåll är att givaren måste spendera så mycket att den person för vilken gåvan eller utgiften är avsedd får sina behov tillgodosedda.
Betydelsen av fi sabilillah
I de verser som vi har tagit upp ovan nämns inte bara infak, utan infak fi sabilillah. Dessutom blir det tydligt för oss, om vi ägnar de nämnda verserna lite uppmärksamhet, att jihad fi sabilillah eller qital fi sabilillah är oupplösligt förbundet med fi sabilillah. Därför avses i Koranens uppmaning till infak fi sabilillah i grunden att spendera pengar på att upprätta Allahs religion. Uttrycket fi sabilillah kan naturligtvis också användas i en vidare betydelse. Allah själv räknar i allmänhet hjälp till fattiga och behövande miskin som fi sabilillah. På samma sätt kan alla slags välgörenhetsinsatser räknas som arbete fi sabilillah. Dessa är dock inte fi sabilillahs grundläggande uppgifter. I grunden avses med fi sabilillah jihad och qital fi sabilillah. Detta framgår mycket tydligt av Koranens framställning och uttryckssätt. När betydelsen av infak och betydelsen av fi sabilillah förenas blir innebörden av infak fi sabilillah följande: att spendera ekonomiska tillgångar för att tillgodose behoven i jihad fi sabilillah, det vill säga kampen för att upprätta Allahs religion, anskaffa dess medel och resurser samt ge omfattande stöd och beskydd för att leda detta stora arbete. Dess innebörd kan inte uppfyllas genom att ge pengar med inställningen hos den som lämnar chanda. Därför används, när det gäller ekonomiskt stöd till den islamiska rörelsen, det arabiska ordet i’anat i stället för termen chanda; det betyder att ge stöd.
Infaks innebörd
Varför måste vi spendera rikedom och egendom för att upprätta Allahs religion? Svaret på denna fråga ligger i den uppmaning till jihad på Hans väg som Allah den Upphöjde har gett för att upprätta Sin religion. Allah den Upphöjde säger: Kämpa på Allahs väg med er egendom och era liv. Det betyder att detta jihad, eller denna kamp, för att upprätta religionen kräver både uppoffring av egendom och uppoffring av liv. När en grupp troende och kämpande män, som är beredda att offra dessa båda ting, har fostrats, kommer kampen för att upprätta Allahs religion att segra. Så segrade den under den Helige Profetens (frid vare med honom) ledning genom följeslagarnas (må Allah vara nöjd med dem) uppoffring av egendom och liv. Denna stora kamp för att upprätta Allahs religion kräver att de soldater som deltar i kampen måste älska Allahs barmhärtighet och välbehag mer än sina egna liv och sin egendom, det vill säga mer än alla världsliga intressen, begär och lustar. Allah den Upphöjde har sagt:فَلْيُقَاتِل في سبيل الله الَّذِينَ يَشْرُونَ الْحَيوة الدُّنْيَا بِالْآخِرَةِ ، وَمَنْ يُقَاتِلُ فِي سَبِيْلِ اللَّهِ فَيُقْتَلْ
أَوْ يَغْلِبْ فَسَوْفَ نُؤْتِيهِ أَجْرًا عَظِيمًا0
De bör kämpa på Allahs väg, de som kan sälja detta världsliga liv i utbyte mot det kommande livet. Och vilka som än deltar i kampen på Allahs väg och därefter dödas eller segrar, ska Jag i båda fallen skänka dem en stor belöning. (Sura an-Nisa, 74)
I den ovan nämnda versen framgår saken tydligt. Allah den Upphöjde har inte uppmanat vem som helst att delta i kampen för att upprätta religionen. Endast de som kan ge det kommande livet företräde framför detta världsliga liv är lämpade för denna uppgift. De som gör motsatsen, det vill säga ger det världsliga livet företräde framför det kommande, kan inte vara lämpade för denna uppgift.
Allah den Upphöjde säger också om detta:ياَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا مَالَكُمْ إِذَا قِيلَ لَكُمُ انْفِرُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ اتَّقَلْتُمْ إِلَي الْأَرْضِ ، أَرَضِيْتُمْ بِالْحَيَوةِ الدُّنْيَا مِنَ الْآخِرَةِ ، فَمَا مَتَاعُ الْحَياةِ الدُّنْيَا فِي الْآخِرَةِ الأقَلِيْلٌO ni som tror! Vad är det med er att när ni uppmanas att dra ut på Allahs väg, klamrar ni er fast vid jorden? Har ni blivit nöjda med det världsliga livet i stället för det kommande? Men detta världsliga livs njutningar är mycket små i det kommande livet. (At-Tawba, 38)
I själva verket är lockelsen i denna världens rikedom, egendom och bekvämlighet det främsta hindret för att följa Allahs väg. Det är därför Allah den Upphöjde upprepade gånger har uppmanat oss att offra våra liv, så att vi ska kunna övervinna denna lockelse. Genom att spendera mer och mer av vår egendom på Allahs väg kan vi övervinna lockelsen till denna världsliga och materiella tillvaro och gå framåt på Allahs väg med lätthet. Detta är det främsta syftet med att spendera pengar på Allahs väg. För människan är både livet och egendomen kära. Ibland tvekar hon inte att offra all sin rikedom för att rädda sitt liv, och ibland riskerar hon sitt liv för att tillfredsställa sin längtan efter rikedom. Mellan dessa båda har Allah den Upphöjde gett uppoffringen av egendom företräde, eftersom ingen kan offra sitt liv på Allahs väg och i Allahs namn om kärleken till, och medvetenheten om, det kommande livet inte är större än kärleken till denna värld och dess lockelser. Å andra sidan kan man inte utveckla den sinnesinställning som krävs för att avstå från denna världens begär och lockelser och ge det kommande livet företräde, om man inte vänjer sig vid att spendera mycket på Allahs väg. Därför måste vi, för att förbli fasta på Allahs väg och för att göra oss själva lämpade att uppfylla de verkliga kraven i kampen för att upprätta Allahs religion, träda fram och inta en ledande roll i fråga om Infaq fi Sabilillah. När det gäller behovet av Infaq fi Sabilillah måste vi också beakta en annan aspekt: för att kampen för att upprätta Allahs religion på Allahs jord ska segra är det nödvändigt att ha styrka i både manskap och ekonomi. Även av denna anledning har Allah den Upphöjde kallat oss att delta i denna kamp med egendom och liv. I sammanhanget måste vi också hålla denna sanning i åtanke: den islamiska rörelsen har aldrig tidigare segrat enbart genom mirakulösa medel, och den kommer inte heller att göra det i framtiden. Profeterna, särskilt den siste profeten Muhammad (frid vare med honom), var tvungna att på naturligt sätt skaffa anhängare genom förkunnelseverksamhet, och det var genom dessa anhängares ekonomiska uppoffringar som rörelsens nödvändiga medel och utrustning kunde anskaffas. Mirakel eller muʿjizat ägde utan tvekan rum i profeternas och sändebudens liv, men de ägde rum dels som bevis på profetskapet, dels för att Allah skulle fullborda bevisföringen inför ett folk innan det förstördes. Även om otaliga mirakel ägde rum i profeternas och sändebudens liv av dessa två skäl – profetskapets bekräftelse och fullbordandet av bevisföringen – finns det inget bevis för att religionen genom dem blev segrande eller etablerad. Tvärtom måste religionen segra genom en naturlig konfrontation med motståndarna.
Genom den siste profeten är Allahs befallning till oss:
ووَأَعِدُّوا۟ لَهُم مَّا ٱسْتَطَعْتُم مِّن قُوَّةٍ وَمِن رِّبَاطِ ٱلْخَيْلِ تُرْهِبُونَ بِهِۦ عَدُوَّ ٱللَّهِ وَعَدُوَّكُمْ وَءَاخَرِينَ مِن دُونِهِمْ لَا تَعْلَمُونَهُمُ ٱللَّهُ يَعْلَمُهُمْ وَمَا تُنفِقُوا۟ مِن شَىْءٍ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ يُوَفَّ إِلَيْكُمْ وَأَنتُمْ لَا تُظْلَمُونَ ٦٠För att kunna möta dem framgångsrikt ska också ni förbereda er efter bästa förmåga och hålla hästar sadlade och beredda som vaksamma väktare, så att ni kan injaga fruktan i Allahs fiende och er fiende. Förutom dessa måste ni också möta andra fiender som ni inte känner till; Allah känner dem. Och vad ni än spenderar på Allahs väg kommer ni helt säkert att få dess belöning, och ingen orättvisa kommer att begås mot er. (Sura al-Anfal, 60)
Det råder inget tvivel om att Allahs hjälp är den viktigaste faktorn för att kampen för Allahs religion ska segra. Men för att denna hjälp från Allah ska komma är det nödvändigt att följa Hans befallning om förberedelse, som vi just fick kännedom om genom vers 60 i Sura al-Anfal. Om det, trots våra största ansträngningar, ändå finns vissa brister i jämförelse med den materiella beredskapen hos den islamiska rörelsens motståndare, kan Allah den Upphöjde avhjälpa dessa brister genom Sin osynliga hjälp – och det gör Han faktiskt. Men detta innebär inte att vi har någon möjlighet att bortse från Allahs befallning eller visa slapphet i att följa den. Av den ovan nämnda versen framgår att motståndaren i kampen för att upprätta Allahs religion måste identifieras utifrån den samtida världens förhållanden, och att man måste vidta tillräckliga förberedelser för att möta honom. Det kan inte fungera att motståndaren går framåt med Sputnikens hastighet medan den islamiska rörelsen rör sig med en snigels hastighet. Att vinna över motståndaren på detta sätt strider mot Allah den Upphöjdes sunnah och sedvänja. Om vi i dagens situation gör en korrekt bedömning av motståndarkrafternas beredskap, deras mångsidiga strategier och verksamhet, och samtidigt håller behovet av att anskaffa den islamiska rörelsens medel, utrustning och olika slags förnödenheter för att möta dem i åtanke, kommer vårt förstånd och vår insikt att kunna förstå Infaqs verkliga betydelse. Må Allah ge oss alla en riktig förståelse av detta – amin.
Profetens (frid vare med honom) roll i fråga om Infaq fi Sabilillah
Vi vet att Muhammad (s.a.w.) fram till strax före tillkännagivandet av sitt profetskap hade möjlighet att bli en av Arabens rikaste män. Det var genom sitt deltagande i affärsverksamheten hos Khadija al-Kubra (r.a.), en av de allra rikaste, som han uppnådde denna ställning. Dessutom fick han möjlighet att använda Hadhrat Khadijas förmögenhet. Men historien vittnar om att hans förmögenhet från tillkännagivandet av profetskapet fram till den stund då han lämnade denna värld inte ökade ens med en smula. Tvärtom förbrukades allt bit för bit på Allahs väg.
Sahabernas roll när det gäller infak
Sahabernas (r.a.) roll i att Allahs din segrade under ledning av Allahs siste profet Muhammad (s.a.w.) kommer för alltid att vara ihågkommen i världshistorien. De svarade på Allahs Sändebuds kallelse och gav ojämförliga exempel på uppoffring av både egendom och liv. För denna insats har Allah själv utfärdat sitt vittnesbörd och sagt att Han är nöjd med dem och att de är nöjda med Honom.
En del av dessa lyckligt lottade människor, som Allahs Sändebud själv fostrade, är kända som muhajirerna, medan en annan del kallas ansarerna. Båda gruppernas insatser när det gäller att offra liv och egendom är betydelsefulla och en källa till inspiration för oss. Genom den egendomsuppoffring som de gjorde, efter att Allahs Sändebud hade fostrat dem under tretton år i Mecka under ytterst svåra förhållanden, hade världens lockelser minskat så mycket att de inte tvekade ett ögonblick att lämna allt och göra hijra från Mecka till Medina på Allahs befallning. De hade inte minsta svårighet att på ett ögonblick överge de affärer som hade bedrivits i generationer på deras fäders och förfäders mark och svara på Allahs kallelse. Medinaborna, som däremot jämförelsevis nyligen hade antagit islam, tvekade inte det minsta att ta på sig allt ansvar för de utfattiga och utblottade människor som kom från Mecka. Trots hycklarnas och andra anti-islamiska krafters onda råd och propaganda lät de sig inte vilseledas. Knappt hade de hemlösa människorna från Mecka återetablerats i Medina förrän de tvingades ta risken att gå ut i krig – slagen vid Badr och Uhud ägde rum nästan omedelbart efter varandra. Detta innebar utan tvekan ett enormt ekonomiskt tryck på muslimerna i Medina. Men Medinas ansarer, som hjälpte Allahs din, Allahs Sändebud och muhajirerna som hade kommit från Mecka, mötte detta tryck med glädje. Det var eftersom de hade förmått sälja detta världsliga liv i utbyte mot livet i det härefter som Allah den Allsmäktige gav dem förmågan att utföra den stora och ädla uppgiften att göra Allahs din segerrik. Muhajirernas och ansarernas gemensamma uppoffringar, särskilt deras egendomsuppoffringar, kommer att förbli ett föredöme värt att efterlikna för människor i alla tider och epoker, liksom deras individuella insatser kommer att förbli en inspirationskälla för alla. Här ska vi helt kort försöka behandla några få personers insatser.
Hadhrat Khadija al-Kubras (r.a.) roll
Den som trodde på den siste profeten Muhammad (s.a.w.) så snart han tillkännagav sitt profetskap var de troendes moder, Hadhrat Khadija al-Kubra (r.a.). När hon hade hört berättelsen om Allahs Sändebuds händelse i grottan Hira och hört Waraqa ibn Nawfals uttalande, förstod hon genast att den stora uppgift som Muhammad (s.a.w.) hade fått som Allahs Sändebud skulle kräva ekonomiska medel för att kunna fullföljas. Därför överlämnade hon samtidigt som hon bekände sin tro hela sin förmögenhet till Allahs Sändebud. Det bör nämnas att hon vid denna tid var en av de allra rikaste personerna i Mecka. Hela hennes förmögenhet förbrukades för att sprida kallelsen till Allahs din och för att stödja de nödställda människor som antog denna kallelse.
Hadhrat Abu Bakrs (r.a.) roll
Hadhrat Abu Bakr (r.a.), Allahs Sändebuds främste följeslagare, var en av de framstående personerna i Mecka. Han var den förste att svara på Allahs Sändebuds kallelse. Liksom han inte tvekade att riskera sitt liv som följeslagare till Allahs Sändebud under alla dennes svåra stunder, tvekade han inte heller att frikostigt spendera pengar på denna väg. Under Sändebudets liv i Mecka spenderade han pengar för Allahs din och för att frige och stödja fattiga, hjälplösa människor ur slavklassen som hade antagit din. På samma sätt överlämnade han under livet i Medina allt han ägde till Allahs Sändebud som svar på hans kallelse. När Allahs Sändebud offentligt tillkännagav sitt profetskap hade Abu Bakr fyrtio tusen dirham. Han testamenterade hela sin förmögenhet till islam. De slavar och slavinnor bland Quraysh som utsattes för förnedring och tortyr på grund av att de hade antagit islam köpte han fria med dessa pengar. När han tretton år senare gjorde hijra till Medina tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) återstod endast två och ett halvt tusen dirham av dessa pengar. Inom kort hade även de återstående dirhamerna spenderats för islam. Slavar och slavinnor som Bilal, Khabbab, Ammar, Ammars mor Sumayya, Suhayb och Abu Fukayha (r.a.) med flera befriades från slaveriets bojor genom hans pengar. Därför sade Allahs Sändebud (s.a.w.) senare: ”Jag har återgäldat varje människas godhet. Men Abu Bakrs godhet är sådan att jag inte förmår återgälda den. Allah ska belöna honom. Hans pengar har varit till större nytta för mig än någon annans pengar.” Under expeditionen till Tabuk bar han den muslimska arméns fana. Under denna expedition svarade han på Allahs Sändebuds (s.a.w.) kallelse genom att överlämna alla pengar och tillgångar som fanns i hans hem till Allahs Sändebud (s.a.w.). Allahs Sändebud frågade: ”Har du lämnat något hemma åt dina barn?” Han svarade: ”Allah och Allahs Sändebud är tillräckliga för dem.”
Hadhrat Umar ibn al-Khattabs (r.a.)
När det gällde uppoffringar för jihad fi sabilillah var Hazrat Umar (ra.) den främste. Liksom hans tapperhet för islams da’wa och dess seger lyser på historiens sidor, är även hans ekonomiska bidrag ett lysande exempel. I detta avseende tävlade han alltid. Under expeditionen till Tabuk svarade Hazrat Umar (ra.) på Rasulullahs (sa.) uppmaning genom att överlämna hälften av hela sin förmögenhet till Rasulullah (sa.). När Hazrat Abu Bakrs (ra.) enastående uppoffring under denna expedition blev uppenbar, sade han beklagande att ingen skulle kunna överträffa Abu Bakr (ra.) när det gällde uppoffringar för din.
Hazrat Uthman (ra.)
Hazrat Uthman (ra.) var en respekterad person bland Quraysh. Han var en av de förmögnaste personerna i Mecka. Som en framstående rik köpman i Meckas samhälle fick han hederstiteln Ghani. Det muslimska folket kommer aldrig att kunna glömma Hazrat Uthmans bidrag till den islamiska rörelsen. Under islams krisperiod spenderade han på Allahs väg på ett sätt som saknar motstycke bland andra rika muslimer. För en stor summa köpte han den judiskt ägda brunnen Bir Rumah och gjorde den till waqf för muslimerna i Medina. Som belöning lovade Rasulullah (sa.) honom paradiset. Även inför slaget vid Tabuk gav han ett utmärkt exempel i detta avseende. Han tog på sig alla kostnader för en tredjedel av armén i detta krig. Han försåg den med niohundrafemtio kameler och femtio hästar. Ibn Ishaq säger att Hazrat Uthman spenderade så enorma summor på Tabuks armé att ingen annan kunde spendera lika mycket. Enligt vissa berättelser kom Uthman, för att förbereda Tabukexpeditionen, med ett tusen dinarer i fållen på sitt klädesplagg och hällde dem i Rasulullahs (sa.) knä. Rasulullah (sa.) vände och betraktade dinarerna med glädje och sade: ”Från och med idag kommer inget som Uthman gör att skada honom.” På detta sätt gav han frikostigt av sina pengar inför förberedelserna för de flesta krigen. En berättelse säger att Rasulullah (sa.), nöjd med hans gåva under slaget vid Tabuk, bad om förlåtelse för alla hans tidigare och senare synder och lovade honom paradiset.
Abdur Rahman ibn Awf (ra.)
Alla sahaba visade aldrig någon sparsamhet när det gällde att offra sina liv och sin egendom för den islamiska rörelsen. Tvärtom tävlade de med varandra i varje avseende. Både rika och fattiga spenderade efter sin förmåga på Allahs väg. Hazrat Abdur Rahman ibn Awf (ra.) var en framstående sahabi i islams tidiga skede. Även om han inte var förmögen i Mecka uppnådde han efter hijra en betydande ekonomisk framgång genom handel i Medina. Men när det gällde att spendera pengar på Allahs väg visade han aldrig någon sparsamhet. Tvärtom klarade han även detta prov. Under det nionde hijriåret, när muslimerna ställdes inför det trosprov som expeditionen till Tabuk innebar, klarade han också detta prov. Som svar på Rasulullahs (sa.) vädjan gav Hazrat Abu Bakr, Uthman och Abdur Rahman rekordstora ekonomiska bidrag till expeditionen. När Abdur Rahman (ra.) överlämnade åtta tusen dinarer till Rasulullah (sa.) började hycklarna viska. De sade att han var en riya-kar – att hans avsikt bara var att visa upp sig. Som svar på detta säger Allah att detta är den person över vilken Allahs barmhärtighet kommer att fortsätta att sänkas ned. (Sura at-Tawba 71)
En annan berättelse återger att Umar (ra.), när han såg denna gåva, sade: ”Jag tror att Abdur Rahman håller på att synda, eftersom han inte har lämnat något alls åt sin familj.” När Rasulullah (sa.) hörde detta frågade han: ”Abdur Rahman, har du lämnat något åt familjen?” Han svarade: ”Ja. Jag har lämnat något åt dem som är större och bättre än det jag har skänkt.” Rasulullah (sa.) frågade: ”Hur mycket?” Han svarade: ”Det som Allah och Hans Rasul har lovat i fråga om försörjning, välgång och belöning.”
Muhajirernas och ansarernas roll
De som i Mecka under jahiliyyas yttersta mörker trodde på Rasulullah (sa.) och blev hans följeslagare kommer att få sina självuppoffringar och offer för din nedskrivna med gyllene bokstäver på historiens sidor. Så snart de förkunnade denna tro drabbades de av mångahanda faror och olyckor. Förtryckets och förföljelsens ångvält kördes över dem. Alla möjligheter till bröd och försörjning stängdes för dem. Även de som var rika eller välbärgade fick gradvis sämre villkor, eftersom de var upptagna med den islamiska da’wan. Men de klarade trons prov genom att bortse från allt detta. För din, och för att göra din segrande, gav de alla frikostigt sina liv och sin egendom. De ångrade inte detta; tvärtom var deras tävlan även på detta område en enastående förebild värd att avundas. De skänkte sin rikedom, sina barn och sina liv på haq-vägen och tvekade inte att göra någon uppoffring för att hålla haqets fana hissad. Till och med om det innebar att lämna sitt hemland: tretton år efter att ha fått profetskapet befallde Rasulullah (sa.) sahaba att utvandra till Medina. Så snart de fick befallningen svarade de och lämnade sitt älskade hemland, sin egendom och sina hem för att bege sig till Medina. Efter att i åratal ha uthärdat obeskrivligt förtryck och förföljelse i Mecka, och efter att ha lämnat sina familjer, hem och egendom, hade de vid ankomsten till Medina inget annat än Allahs namn. Men den kärlek, uppriktighet och ärlighet med vilken Medinas ansarer tog emot och härbärgerade dessa landsflyktiga är en trosglödande berättelse. De tog emot dessa hjälplösa muhajirer som bröder och skapade historia. I sura Ale Imran har det förkunnats: ”Därefter skapade Han kärlek mellan era hjärtan, så att ni blev varandras bröder.” Ansarerna visade full tacksamhet för denna stora ihsan från Allah Ta’ala. De tillägnade sina liv, sin egendom och sina barn åt haq-vägen. Nabi Karim (sa.) upprättade ett brödraskapsband mellan muhajirer och ansarer. Efter att denna relation hade skapats behandlade de sina utsedda bröder bättre än sina egna bröder och delade all sin egendom med dem lika. Detta gjorde de endast för din och för att göra din segrande. Så snart uppmaningen till jihad kom, reste de sig för islam med både liv och egendom. Det var genom denna egenskap som sahaba blev älskade och omtyckta av Allah. I Koranen sägs det uttryckligen: ”Allah är nöjd med dem, och de är nöjda med Allah.”
Den islamiska rörelsens motståndare och deras förberedelser i vår tid
För att göra en verkligt god förberedelse för den islamiska rörelsen måste dess motståndare i denna brytningstid identifieras korrekt. Även deras beredskap måste bedömas på ett riktigt sätt. Oavsett i vilket land i dagens värld den islamiska rörelsen verkar, är dess främsta motståndare de två supermakterna – Amerikas förenta stater och Sovjetryssland. Motståndarna på andra nivån är de statliga och politiska krafter som står under deras inflytandesfärer. För Bangladesh spelar dessutom en närliggande mindre regional stormakt en aktiv roll som ytterligare motståndare vid sidan av dessa två huvudmotståndare. Denna motståndare spelar, på grundval av en övergripande plan, en aktiv roll för att överallt i världen hindra islams återuppvaknande. Även om de på grund av sina inbördes intressen och motsättningar har olika uppfattningar i olika internationella frågor, har de nästan överallt intagit en och samma hållning i islamfrågan. På grund av den globala strategin kan man på vissa håll se något olika roller, men det är bara en yttre företeelse. I grunden visar de ingen som helst eftergivenhet när det gäller att hindra islams återuppvaknande och den islamiska rörelsen. För att genomföra sina planer använder de, med judarnas hjälp, världens massmedier mot den islamiska rörelsen och försöker påverka och förvilla världsopinionen. I länder med muslimsk majoritet bedriver de rentav intellektuell och kulturell aggression för att sprida förvirring i tänkandet. (Intellektuell och kulturell aggression.) De förvandlar intellektuella och ledande personer till deras mentala slavar. De använder till och med förvaltningen under förevändning av utvecklingsarbete. Genom att breda ut ett nät av icke-statliga organisationer försöker de inte bara etablera socialt inflytande och makt, utan också förstöra våra egna värderingar. Genom att ge intellektuellt och materiellt stöd inom detta nät försöker de bygga upp politiska krafter åt sig. Och genom dessa försöker de ordna direkta angrepp mot den islamiska rörelsen. Med deras mångsidiga strategi framför ögonen måste den islamiska rörelsens handlingsstrategi fastställas. I detta avseende kan ingen kraft i världen hjälpa den islamiska rörelsen med råd och vägledning, och inte heller ge den något materiellt stöd. Med förtröstan på Allah måste den islamiska rörelsens egna mänskliga resurser spela en historisk roll i förberedelserna. Samtidigt måste man med alla krafter försöka vinna det islamiska folket som stödjande kraft, efter förmåga. På den tiden hade Profeten Muhammads (frid över honom) motståndare, jämfört med hans följeslagare, socialt och politiskt inflytande. De var starka genom rikedom och människomassor. Efter hijran till Medina ökade motståndarnas antal ytterligare. När han befann sig i Mecka bestod motståndarna av de inflytelserika och förmögna personerna i Mecka samt folket under deras inflytande. Efter hijran till Medina framträdde hycklarnas grupp och judarnas styrkor som motståndare inifrån staden. Därtill framträdde det romerska och det persiska imperiet som ytterligare motståndare; de kan jämföras med den moderna världens två supermakter, Amerika och Ryssland. Historien vittnar om att Allahs Sändebud (frid över honom), när han förberedde sig för att möta alla dessa motståndare, inte var beroende av hjälp eller stöd från någon utanför sin egen mänskliga bas. De som hade antagit tron blev denna rörelses mänskliga resurs. De var beredda att kämpa mot motståndarna med sina liv som insats, och de offrade samtidigt med entusiasm och uppmuntran sina tillgångar för att skaffa alla medel, all utrustning och alla förnödenheter som behövdes för denna kamp. Dagens islamiska rörelse är i grunden arvtagare till just den rörelse som leddes av Allahs Sändebud (frid över honom). Den har inte ens den minsta likhet med någon annan rörelse i världen. Om vi därför kan återuppliva den tradition som Allahs Sändebud och hans handplockade följeslagare skapade, kommer denna rörelse att få egen styrka och fart och steg för steg kunna gå framåt mot framgång. I enlighet med denna tradition från Allahs Sändebud och de ädla följeslagarna är det i dag möjligt för vissa av Allahs tjänare att frambära gåvan av martyrblod, med andra ord att offra sina liv. Är det då omöjligt för vissa av Allahs tjänare att, genom att följa deras tradition, träda fram för att skapa föredömen i ekonomiskt offer likt Khadija, Abu Bakr, Umar och Uthman (må Allah vara nöjd med dem)?
Olika områden för ekonomiska utgifter i islam
Eftersom islams och trons grundläggande krav är att överlämna liv och egendom åt Allah, och eftersom islams praktiska uppgift är att dyrka Allah och tjäna Hans tjänare, har benägenheten att spendera pengar inom olika områden och sektorer av det muslimska samhället traditionellt haft en framträdande plats. Precis som ordspråket säger: ”Även om floden torkar ut finns dess fåra kvar”; även om det muslimska samhället nästan har förlorat sina egna värderingar, har dess benägenhet eller tradition att spendera pengar inte helt försvunnit. Islam har fastställt två former av uppoffring av ekonomiska tillgångar. Den ena är obligatorisk, såsom zakat. Den andra är frivillig, såsom att hjälpa och stödja behövande och hjälplösa människor, från fattiga och nära släktingar till andra nödställda, samt att spendera pengar på att upprätta sociala institutioner som moskéer och madrasaer. Den obligatoriska allmosan, zakat, spelar visserligen en roll i att skapa en sinnelag för frivilliga och osjälviska utgifter. För att tala sanning är ett av zakats främsta syften att vänja människor vid att spendera pengar utan hopp om belöning och utan något materiellt egenintresse. I alla fall har Allah även bland zakats åtta kategorier av mottagare fastställt en kategori för fi sabilillah. Bland de olika områden där människor frivilligt spenderar pengar finns det också möjlighet att spendera på fi sabilillah, det vill säga på rörelsen för att upprätta Allahs din. Det handlar inte bara om att möjligheten finns; bedömer man saken i ljuset av Allahs Koran och Sändebudets hadither ser man att jihad på Allahs väg är den bästa amal. Därför är det naturligt att utgifter för denna bästa amal är de bästa utgifterna. I ett land där Allahs din inte är upprättad är kategorin fi sabilillah, även bland zakats åtta kategorier, den viktigaste. För utan att Allahs din upprättas kan zakats syfte inte förverkligas. På samma sätt är det, under alla förhållanden och på alla områden, den bästa formen av givande att ge till kampen för att upprätta Allahs din, jämfört med alla andra aspekter och kategorier av gåvor. Belöningen för att ge till detta arbete blir större än för någon annan gåva. Det är just för att vi håller på att glömma denna islams lära som många i dag likställer att ge pengar till den islamiska rörelsens arbete med att betala medlemsavgift till ett politiskt parti. De hyser tvivel och osäkerhet om huruvida det över huvud taget ger någon belöning, för att inte tala om att det skulle vara en handling med den största belöningen.
Men Allah den Allsmäktige har förkunnat:اإِنَّمَا يَعْمُرُ مَسَٰجِدَ ٱللَّهِ مَنْ ءَامَنَ بِٱللَّهِ وَٱلْيَوْمِ ٱلْءَاخِرِ وَأَقَامَ ٱلصَّلَوٰةَ وَءَاتَى ٱلزَّكَوٰةَ وَلَمْ يَخْشَ إِلَّا ٱللَّهَ فَعَسَىٰٓ أُو۟لَٰٓئِكَ أَن يَكُونُوا۟ مِنَ ٱلْمُهْتَدِينَ ١٨
أَجَعَلْتُمْ سِقَايَةَ ٱلْحَآجِّ وَعِمَارَةَ ٱلْمَسْجِدِ ٱلْحَرَامِ كَمَنْ ءَامَنَ بِٱللَّهِ وَٱلْيَوْمِ ٱلْءَاخِرِ وَجَٰهَدَ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ لَا يَسْتَوُۥنَ عِندَ ٱللَّهِ وَٱللَّهُ لَا يَهْدِى ٱلْقَوْمَ ٱلظَّٰلِمِينَ ١٩
ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ وَهَاجَرُوا۟ وَجَٰهَدُوا۟ فِى سَبِيلِ ٱللَّهِ بِأَمْوَٰلِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ أَعْظَمُ دَرَجَةً عِندَ ٱللَّهِ وَأُو۟لَٰٓئِكَ هُمُ ٱلْفَآئِزُونَ ٢٠
يُبَشِّرُهُمْ رَبُّهُم بِرَحْمَةٍ مِّنْهُ وَرِضْوَٰنٍ وَجَنَّٰتٍ لَّهُمْ فِيهَا نَعِيمٌ مُّقِيمٌ ٢١
خَٰلِدِينَ فِيهَآ أَبَدًا إِنَّ ٱللَّهَ عِندَهُۥٓ أَجْرٌ عَظِيمٌ ٢٢Har ni då likställt att ge pilgrimer vatten och att underhålla den heliga moskén med gärningarna hos dem som tror på Allah och den yttersta dagen och kämpar på Allahs väg? Dessa båda grupper är inte lika inför Allah. Allah vägleder inte de orättfärdiga. De som tror, lämnar sina hem för Hans skull och kämpar med sina ägodelar och sina liv, de har den högsta rangen hos Allah. Det är de som är framgångsrika. Deras Herre ger dem det glada budskapet om barmhärtighet och välbehag från Honom samt paradis där de har ständig lycka. Där ska de förbli för evigt. Hos Allah finns sannerligen en stor belöning för gärningarna. (Sura at-Tawba 18–22)
Att spendera pengar på rörelsen för att upprätta Allahs din är, sett ur belöningens perspektiv, den bästa gärningen; men även i praktiskt hänseende är det mest verkningsfullt och meningsfullt att spendera pengar på denna väg. Vi spenderar pengar på att bygga moskéer för bönen, och det är utan tvekan en god och belöningsvärd handling. Men om Allahs din inte upprättas kommer bönen inte att etableras i denna moské i egentlig mening. Vi spenderar pengar på madrasaer. Det bör vi göra ännu mer, men om Allahs din inte upprättas kommer denna utbildning inte att få den rätta betydelsen i vårt samhälle, och inte heller kommer den att kunna tjäna något verkligt syfte. Vi bygger barnhem och spenderar pengar på att återintegrera samhällets föräldralösa barn. Detta är också utan tvekan en belöningsvärd och tjänande handling. Men att tillgodose de grundläggande behoven hos alla rotlösa och behövande människor i samhället är helt omöjligt före den islamiska samhällsrevolutionen. Om vi försöker fylla de behövandes behov genom att spendera alla våra tillgångar kommer det att visa sig att dessa ansträngningar är fruktlösa och improduktiva. Det är utan tvekan en god sida att det i vårt samhälle finns en sådan sed att ge ekonomisk hjälp och stöd med avsikt att få belöning och tjäna mänskligheten. Må Allah ta emot de gåvor och allmosor som de som har vant sig vid att ge på detta sätt skänker. Samtidigt ber vi också att Allah den Allsmäktige ger dem förmågan att spendera pengar på de bästa, mest meningsfulla och produktiva områdena, det vill säga på arbetet med att upprätta Allahs din, och ger dem förmågan att inse den verkliga betydelsen av att spendera pengar på denna väg. Amin.
Den islamiska rörelsens tradition när det gäller infak
Det är främst profeterna (frid över dem) som har bidragit till att skapa den islamiska rörelsens mångsidiga traditioner. Därefter bör man minnas den roll som spelats av de av Allahs tjänare som i Koranen kallas siddiqin, salihin och shuhada. I den fjärde och femte kapitlet i denna skrift har vi, om än mycket kortfattat, redan behandlat den siste profeten Muhammeds (frid och välsignelser över honom) och sahaba-keramens roll. Även om deras insatser är en källa till inspiration för oss kan en fråga uppstå i vårt innersta. Profeternas situation är ju en annan, och den siste och störste profetens situation är ännu mer särskild. Även profeternas följeslagares situation är annorlunda. Därför kan den islamiska rörelsens historia och traditioner från den närmare historien eller från dagens samtidiga värld i detta avseende vara mer givande än historien och traditionerna från den avlägsna forntiden. Från den närmare historien bör vi i någon mån känna till den mujahidiska rörelse som leddes av Hazrat Sayyid Ahmad Shahid Barelvi på vår subkontinent. I denna rörelse skapade Bengalis tawhid-bekännande folk inte bara ett rekord genom att ansluta sig till fots, utan gav också frikostigt ekonomiskt stöd till rörelsen. I de områden i Bangladesh där människor med anknytning till den mujahidiska rörelsen bodde kan man fortfarande se att invånarna frivilligt ger gåvor till olika religiösa tjänster, från och med betalning av ushr. Grundarna av och de personer som är knutna till två internationellt erkända islamiska organisationer i dagens värld, Jamaat-e-Islami och Jamaat-e-Ikhwanul Muslimin, försöker återuppliva traditionen från sahaba-keramens uppoffring av sina liv och sina ägodelar. På samma sätt som sahaba-keramen utsattes för förtryck och förföljelse efter att ha bekänt sin tro, utsätts människor som deltar i den islamiska rörelsen på olika platser i världen för liknande förtryck och förföljelse. Precis som de brukade spendera sina ekonomiska tillgångar på denna väg försöker den islamiska rörelsens människor i vår tid också göra liknande uppoffringar och ägna sig åt liknande offer. Jamaat-e-Islamis grundare, Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom), kunde ha blivit miljonär genom inkomsterna från sina många böcker, men han behöll inkomsterna från endast två eller tre böcker för sin familj och avsatte inkomsterna från alla de övriga böckerna till den islamiska rörelsen (av dessa trycks otaliga upplagor och de har översatts och publicerats på otaliga språk). Många av dem som hade lyckan att få hans sällskap offrade sin yrkeskarriär för denna rörelse. Många skapade, när det gällde ekonomiska uppoffringar, traditionen att ge mellan fem och tio eller tjugo procent av sina respektive inkomster till Jamaats baitulmal. Genom att följa denna tradition har två regler följts när det gäller uppoffringen av ekonomiska tillgångar i dagens islamiska rörelse. Detta betraktas naturligtvis inte som fard eller wajib. I Jamaat tillhör de flesta sådana personer vårt samhälles lägre medelklass. Därför räknas det ungefär som en uppoffring eller infak om personer i denna kategori ger fem procent av sina inkomster. Följaktligen har den islamiska rörelsens medlemmar av tradition gett minst fem procent av sina respektive inkomster till Jamaats baitulmal. Detta gäller endast den lägre medelklassen. För dem som tillhör den högre medelklassen kan fem procent av inkomsten inte räknas som en uppoffring. Den andra tradition som följs bland oss är att låta organisationen ingå i familjen som en familjemedlem i de egna familje- och hushållsutgifterna och, när alla utgifter fördelas per person, försöka ge baitulmal det belopp som faller på organisationens andel. Om denna sed följs innebär infak att man försörjer eller stöder arbetet med att upprätta Allahs religion. Med detta i åtanke kan man utveckla vanan att spendera sina pengar.