Grundläggande element i karaktärsdaningen

Ju mer människans aktivitet ökar och ju större betydelse den får, desto mer omfattande blir också Satans ingripande. I detta avseende har vår tid särskilt framträdande kännetecken. Å ena sidan har västvärldens materialistiska och själviskt dyrkande civilisation fört vårt folks moraliska förfall till dess yttersta gräns; å andra sidan pågår ett angrepp från socialismens ateistiska idéer. Detta angrepp har sått tvivel och osäkerhet kring vårt folks grundläggande iman och aqida. Därigenom har grunden för folkets djupa, kärleksfulla relation till islam rubbats. Det är som om den exakta bild av den utmaning som Satan, förödelsens och skadegörelsens fältherre, en gång riktade, i dag har trätt fram.

Satan sade:

”Jag ska komma mot dem framifrån, bakifrån, från höger och från vänster.” (Sura al-A’raf: 17)

I denna situation brukar många av våra välmenande vänner råda oss att dra oss undan världens bekymmer, sitta avskilt i hemmet och endast försöka bevara vår muslimska identitet. Att hålla fast vid denna hållning är naturligtvis ingen enkel sak. Under normala förhållanden upprätthåller varje hederlig människa moralens ideal. Men det är sannerligen inte lätt att stå fast vid en hög moralisk karaktär när man omges av en våldsam storm av moralisk tygellöshet. Om emellertid några människor håller sig borta från ett pestdrabbat område, ägnar sig åt att förbättra sin egen hälsa och lugnt ger pesten fria tyglar att fortsätta sprida skräcken för moralisk död, kan enligt vår mening inget vara mer själviskt än detta. De dyrbara lampor och gyllene lampställ som brinner utan nytta nära en helgedom, medan människokaravaner i skogarna och vildmarkerna i deras närhet går vilse och plundras av rövare, är lika värdelösa vare sig de finns eller inte. På samma sätt är den iman, islam och taqwa som i stället för att kasta sig in på arbetsfältet för att lysa upp den omgivande miljön söker skydd i moskén av rädsla för de fientliga krafterna, inget annat än en gyllene prydnad för hjärtat och sinnet. Det ”kapital” av karaktär som ständigt hålls inlåst i en kista av rädsla för att gå förlorat och som ständigt förblir improduktivt (Unproductive), är för samhällslivet lika gott som om det inte fanns. Om muslimska kvinnor och män samt den muslimska gruppen har något ”kapital” av karaktär och iman, bör det släppas ut för cirkulation (Circulation) på marknaden. Om de som investerar kapitalet därefter har förmåga, kommer kapitalet att återvända med vinst; om de saknar förmåga går inte bara vinsten förlorad, utan även själva kapitalet. Kapitalets värde ligger emellertid just i att det hålls i omlopp på marknaden. Annars är det dömt att bli fullständigt fruktlöst, hur stort kapital som än samlas.

När den islamiska rörelsens aktivister har beslutat att investera sitt minimala kapital av karaktär och iman på denna väg, måste alla åtgärder vidtas, inte bara för att skydda det från förlust utan också för att landet, folket och vi själva ska kunna få större vinning av det. Liksom en affärsman med litet kapital bör vi iaktta största försiktighet när vi sätter våra blodigt förvärvade inkomster i verksamhet. Vi måste också använda alla tillgängliga medel för att förvalta och övervaka det. För att tjäna befolkningen i det pestdrabbade området måste vi vidta alla möjliga åtgärder för att skydda våra egna intressen.

En rätt förbindelse med Allah

Att upprätta en förbindelse med Allah är vårt första och främsta behov på detta svåra prövningsfält. Om denna förbindelse sjunker under den lägsta nivå som krävs av den, kommer alla våra ansträngningar och all vår aktivitet att färgas av världslighet, och alla dörrar till våra hjärtan och sinnen kan öppnas för Satan. Därefter finns inget hinder kvar för syndens soldater att tränga in i samvetets fästning. För att upprätthålla förbindelsen med Allah och höja den i enlighet med behoven under framtida skeden är det nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt åtminstone följande frågor:

1. Genom Allahs oändliga nåd har ingen aktivist som varit nära knuten till vår rörelse övergett de grundläggande gudstjänsterna. Men det räcker inte med att enbart utföra gudstjänsterna; det bör också utvecklas fullständig disciplin i detta avseende, liksom egenskaperna att frukta Allah och att ödmjukt och undergivet böja sig inför Honom. I detta avseende befinner vi oss nu långt under den önskvärda nivån. Detta är en sådan svaghet att om vi, trots dess närvaro, kastar oss in i stora kamper — och det är självklart att vi inte kan hålla oss åtskilda från livets kamp — kommer vi att utsättas för allvarlig skada.

Allah den Allsmäktige har gett föreskrifter för utförandet av bönen, fastan, hajj och zakat, och Han förväntar sig att vissa tillstånd ska uppstå genom dessa. Våra medarbetare bör, med hjälp av Koranen och haditherna, lära känna dessa föreskrifter och därefter se till att de utförs på rätt sätt. Särskilt när det gäller bönen måste man noggrant hålla uppsikt över tiden. Om ivern att be tillsammans med församlingen inte ständigt ökar, blir det svårt att utveckla gudsfruktan, underkastelse och ödmjukhet i bönen. Man bör också komma ihåg att det inte går att ge gudstjänsten liv utan att samtidigt vänja sig vid självrannsakan. Även om gudstjänstens yttre form är hur fulländad som helst, förblir den tom på innehåll om självrannsakan saknas.

2. För att utveckla och stärka relationen till Allah bör man studera Koranen och haditherna direkt. Hela vår grupps strävanden och verksamhet vilar på den undervisning som Allah och Hans Sändebud har förmedlat i Koranen och haditherna. Om gruppens aktivister inte varje dag försöker fördjupa sig i dessa två källor till tro och kunskap, finns det risk att de när som helst leds vilse. Med tanke på de mörka gränder av den moderna tidens populära jahiliyya som vi måste ta oss igenom, och de rövarband vars formationer vi måste bryta igenom på den farofyllda skogsväg där vi går fram, beväpnade med litteraturens, konstens och kunskapens vapen, kan det utan tvekan sägas att det är omöjligt att ens tillryggalägga en enda furlong med självförtroende utan den religiösa kunskapens och insiktens lampa i handen.

För att direkt från den ursprungliga källan lära känna betydelsen av och kraven på det ideal och den ideologi som vi strävar efter att etablera, bör vi avsätta åtminstone en viss tid — en halvtimme eller femton till tjugo minuter. Även om det inte är möjligt att göra mer, bör vi varje dag läsa endast en vers och en hadith, förstå deras innebörd fullt ut och försöka omsätta den i det praktiska livet. Då kommer, insha Allah, dessa sanningens läkemedel, tack vare sin kontinuitet trots den ringa mängden, att skydda oss från de giftiga ångorna i den miljö som strider mot vårt ideal.

Alla böcker och skrifter som hjälper till att förstå Koranen och haditherna bör studeras regelbundet, särskilt den islamiska rörelsens böcker och skrifter. Många aktivister har studerat vissa böcker och blivit helt övertygade, och känner inte längre någon uppmaning att studera mer. De har trott att de har förstått rörelsen och organisationen fullständigt. Men det är ingenting annat än en mycket felaktig föreställning. Det finns också aktivister som för flera år sedan läste vissa böcker en gång, men inte känner något behov av att läsa dem på nytt för att skapa ny inspiration. Ändå är det ytterst viktigt att läsa alla böcker och skrifter — och att läsa dem om och om igen.

3. För att stärka relationen till Allah har det i varje tidsålder ansetts nödvändigt för den islamiska rörelsens aktivister att lägga största möjliga vikt vid frivilliga gudstjänster. De frivilliga gudstjänsterna bör utföras regelbundet, och särskilt bör man bevara hemligheten kring dem. Bland de frivilliga gudstjänsterna intar den frivilliga bönen, särskilt tahajjudbönen, en mycket hög plats. Tahajjudbönen blir den bästa hjälpen för den islamiska rörelsens soldater när de ska ta sig igenom svåra skeden.

Den andra av de frivilliga gudstjänsterna är den frivilliga fastan. Detta är ett utmärkt sätt att stärka relationen till Allah. Det är sunnah att fasta tre dagar i månaden; det är rentav likvärdigt med att fasta ett helt år. Dessutom nämns det i haditherna att fasta på särskilda dagar är lovvärt. I stora drag har en mild hållning antagits i denna fråga. Man kan fasta frivilligt en dag var tionde dag eller en dag varje månad.

Bland de frivilliga gudstjänsterna måste man, sporrad av uppmaningen att spendera för Allahs sak, vänja sig vid att avsätta en del av sin inkomst, det vill säga sina pengar, för att användas till att etablera religionen. Utöver detta finns det ingen annan väg att vattna vår rörelses rötter. Det är snarare ingen överdrift att säga att det nu uppstår sådana skeden i arbetet där vi kanske måste sälja våra egna smycken och prydnader för att förse Allahs religion med nödvändiga resurser. Vi vet att de flesta av våra vänner är fattiga, att endast ett fåtal tillhör medelklassen och att de håller sig på avstånd från världsliga intressen. Denna rörelse har inget stöd från den förmögna klassen. Under dessa förhållanden har våra medlemmar och anhängare genom sina ekonomiska uppoffringar hållit Baitulmal vid liv på en nivå som ingen grupp som åtnjuter världsliga fördelar kan uppvisa något motstycke till. Men Allah vet att våra ekonomiska uppoffringar fortfarande ligger långt under det exempel som Profetens (s) följeslagare gav när de spenderade pengar för Allahs sak. Tänk efter! Om blodet inte kan cirkulera i rörelsens artärer och vener, därför att Baitulmal inte får in den nödvändiga mängden förnödenheter, och rörelsen misslyckas av en så obetydlig anledning, vad ska vi då svara Allah? Därför måste vi stärka vår uppmaning att spendera pengar för Allahs sak ännu mer.

4. Ständigt dhikr och dua är ett grundläggande behov för relationen till Allah. Allahs Profet (s) lärde sin ummah otaliga böner och åkallelser för varje aktivitet under dagen och natten, i stället för en dhikr präglad av tanken på att överge världen. Dessa bör vara närvarande när man sover, vaknar, rör sig, reser sig och sätter sig – ja, i varje handling.

För att vakna ur sömnen, gå ut ur huset, gå in i huset, vid glädjestunder, i tider av sorg och svårigheter, när man begått ett fel, när man ska börja ett arbete, när man hör adhan, vid wudu, när man nyser, när man möter en muslimsk broder, när man dricker vatten – med andra ord har Rasulullah (s) lärt oss många korta och vackra ord för Allahs åminnelse och för att be Honom om något i varje liten och stor handling. När muslimen uttalar dessa ord med medvetenhet och ett vaket sinne håller han sig förbunden med Allah, sin Herre och Ägare. Han går aldrig vilse i världens jäkt genom att glömma Allah. Hans liv blir fyllt av dhikr och dua.

Från morgon till kväll säger han ibland Subhanallah (Allah är fri från alla slags brister, fel, skador och tillkortakommanden), ibland Alhamdulillah (all lovprisning tillkommer enbart Allah), ibland Astaghfirullah (jag ber Allah om förlåtelse), ibland La hawla wa la quwwata illa billah (det finns ingen kraft eller hjälp utom genom Allah), ibland Sadaqallahu wa rasuluhu (Allah och Hans Sändebud har talat sanning), ibland Rabbighfir warham (o Allah, förlåt mig och förbarma Dig över mig), ibland Anta waliyyi fid-dunya wal-akhirah (o Allah, Du är min ende vän i denna värld och i det kommande livet), ibland Hasbiyallahu rabbi (Allah, min Herre och Ägare, är tillräcklig för mig), ibland Ni’mal mawla wa ni’mal wakil (Allah är min bästa vän och den bästa Hjälparen); och han uttalar dessa ord driven av innerlig inspiration. * Genom att på detta sätt knyta ett band till sin allsmäktige Ägare och Herre ber han vid varje steg denna stora och allsmäktiga Varelse om styrka, tid och möjlighet att utföra goda handlingar. Från Honom får han vägledning, ber om välgång, söker Hans beskydd mot Satans verksamhet och ber Honom om förlåtelse när han blir medveten om sina egna fel och brister. På så sätt fylls hela hans liv av dhikr, välgång och rättfärdighet.

*De arabiska formerna av dhikr och böner:
(1) سـُبحَـا نَ الله

(2) الحمد لله

(3) اسـتـغـفـر الله

(4) لا حـولا ولا قـوة الا بـالله

(5) صدق الله و رسـولـه

(6) رب اغـفـر وارحـم

(7) انـت ولـي فـى الـدنـيـا والا خـرة

(8) حـسـبـى الله ربـى

(9) نـعـم الـمـولـى ونـعـم الـوكـيـل-

Det är ytterst viktigt för var och en av våra medarbetare att med ett medvetet sinne vänja sig vid ständig dhikr av detta slag. Dessutom bör man i varje ögonblick be om att ens iman, karaktär, sabr, tawakkul, självbehärskning och disciplin ska stärkas och bli fastare. Denna styrka kan visa sig vara oerhört inflytelserik i vilken kamp som helst.

Det säger sig självt att dhikr och duʿa som inte är ett uttryck för ett medvetet sinne, som saknar samband med det mentala tillståndet, som saknar känslan av Allahs närvaro, som är befläckad av önskan att visa upp sig och som inte är mer än en nervös övning, inte kan ge det önskade resultatet. Därför bör dhikr och duʿa utföras tillsammans med tanke och medvetenhet och samtidigt vara fria från önskan att visa upp sig.

Förhållandet till organisationen

Om en grupps organisatoriska struktur är lös och den under sådana förhållanden deltar i en omfattande expedition, blir dess situation precis som för en motorbil vars delar inte har fästs ordentligt, men vars förare ändå ger sig av med bilen för att färdas över bergsvägar och möter svårigheter steg för steg, tills bilens motor till och med blir helt obrukbar.

Organisation är ett naturligt behov för varje grupp. Men för oss är den inte endast ett naturligt behov, utan själva förkroppsligandet av vår religiositet, moral, dyrkan av Allah och lydnad mot Sändebudet. Organisatorisk svaghet skapar olika hinder på arbetets väg. Därför försöker olika grupper undanröja denna svaghet. Men vi anser att detta kommer att orsaka skada för oss i det kommande livet. Av detta skäl anser vi den alltid vara något som måste överges. Därför är det nödvändigt att stärka organisationens disciplin och betrakta det som sitt eget ansvar att varje medarbetare anförtros att vaka över den. Här tar jag upp några viktiga frågor om organisationen:

1. Balansen mellan befallning och lydnad är organisationens ryggrad. Utan denna balans blir organisationens existens i själva verket meningslös. Därför är det liktydigt med att begå en synd att förstöra denna balans mellan befallning och lydnad. Det innebär alltså olydnad mot Allah och Sändebudet (frid vare med honom). Efter att ha begått detta brott kan människan inte nå framgång vare sig i denna värld eller i det kommande livet.

Koranens budskap är:

اَطـِعُـوا اَللهَ وَاَطـِعـُوا الـرَسـُولَ وَ اُولِـى الاَمـرِ مَنكَـم-

Det vill säga: ”Lyd Allah, lyd Sändebudet och lyd dem bland er som har auktoritet.” (Sura an-Nisa, vers 58)

Kom ihåg att dessa tre former av lydnad är wajib. Om en muslim avstår från lydnad i någon av dessa, drabbas han av förlust.

Allahs Sändebud (Allahs frid och välsignelser vare över honom) sade själv:

”Den som lyder mig lyder Allah, och den som är olydig mot mig är olydig mot Allah. Och den som lyder min amir (det vill säga den som utsetts av Sändebudet eller den som lyder honom), lyder mig, och den som är olydig mot min amir är olydig mot mig.”

Ett uttalande av Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) gör detta ännu tydligare. Han sade:

”Det är en obestridlig sanning att lydnad mot ledarna är lydnad mot Allah, och att olydnad mot dem är liktydigt med olydnad mot Allah.”

I detta sammanhang har ett stort antal hadither med slutgiltiga föreskrifter återberättats i hadithböckerna. Dessa hadithers innebörd är att lydnad mot de personer som, inom en organisation grundad på islamisk lag och konstitution för att styra en islamisk stat eller kämpa för att upprätta religionen, har valts till ledarskapet på grund av sina framstående islamiska ledaregenskaper och sin höga grad av ilm och taqwa i goda gärningar, hör till de synnerligen viktiga fard och wajib inom sharia.

Därför förklarade Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med otvetydig röst att om till och med en näslös abessinier sätts på ledarposten, så är fullständig lydnad mot honom obligatorisk, oavsett hur avvikande och särskilda hans utseende, hans ställning genom börd och stam, hans uppförande, seder och bruk, hans smak, känslor och sinnesrörelser än må vara, och även om detta därför är ytterst motbjudande för någon.

Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också att

de som förnekar Amirs krav på denna lydnad inte har någon möjlighet att nå framgång i akhira, även om de besitter mycket taqwa.

Han sade:

”Den som vänder sig bort från lydnaden mot Amir kommer på uppståndelsens dag att möta Allah i ett sådant tillstånd att han inte har något bevis eller någon grund att åberopa för att rättfärdiga sig själv.”

Av denna kortfattade diskussion kan man förstå att ledarna och föreståndarna för islamiska partier och organisationer inte är jämställda med ordförandena, vice ordförandena och deras rådgivare i de vanliga världsliga politiska partierna. Föreståndarna och medlemmarna av det centrala verkställande rådet innehar i stället en särskild religiös och shariabaserad ställning. Deras rättigheter och skyldigheter fastställs inte utifrån tillfälliga fördelar och bekvämligheter, utan utifrån religionen och sharia. Därför är lydnaden mot dem inte likställd med lydnaden mot ledarna för vanliga politiska partier.

Så länge ledarna inte öppet avviker från Koranens och sunnans väg, räknas det som en stor synd att bryta mot deras instruktioner, att lyda dem med motvilja i stället för att lyda dem med glädje och iver, att hysa avund och fientlighet mot dem i stället för att önska dem väl, att konspirera mot dem, baktala dem, skapa missnöje mot dem, underlåta att informera dem om de verkliga förhållandena och händelserna, vara snål med att ge dem korrekta råd för att följa den rätta vägen eller sprida deras hemligheter. Dessa är så allvarliga stora synder att människans liv i det härefter kan förstöras på grund av dem, trots gudsdyrkan och allmän karaktärsreform. Detta fruktansvärda tillstånd kan sänka människan till hyckleriets nivå. Därför måste de som befinner sig inom islamiska partier och organisationer vara ytterst försiktiga när det gäller lydnaden mot ledarna.

2. Islam har naturligtvis aldrig krävt blind lydnad. Den har i stället endast krävt lydnad i fråga om ”goda gärningar”. Dess föreskrift utanför gränsen för ”goda gärningar” är:

وَلاَ تَعـاَوَنـُوا عَـلَـىَ الاِثـمِ وَالـعُـدوَانِ-

”Hjälp inte varandra i synd och överträdelse av de gränser som Allah har fastställt.” (Sura al-Ma’ida, vers 2)

På grund av den islamiska organisationens och gruppens interna krav måste dess medlemmar hålla noggrann uppsikt över organisationens verksamhet och hindra dess föreståndare från att ta steg utanför gränsen för goda gärningar.

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade om detta:

”Mina vänner! Om någon av er ser något krokigt i min politik eller i mina handlingar, då blir det hans plikt att räta ut denna krokighet hos mig.”

Om det i detta sammanhang uppstår meningsskiljaktigheter i någon detaljfråga har organisationens medlemmar också en shariabaserad rätt att lägga fram frågan för att undanröja den, diskutera den och, om de inte får ett tillfredsställande svar, stå fast vid den. Men man måste lyda det beslut som fattas av ledarna, och endast det. Lydnaden kan inte vägras enbart av den anledningen att ett beslut har fattats mot min uppfattning eller att situationen inte har betraktats ur det perspektiv ur vilket jag betraktar den. Lydnadens ordning får endast brytas när man, med Allahs Sändebuds ord, tydligt överger islams väg och följer en annan väg.

Det är också arbetarnas grundläggande rätt att kritisera de ansvariga för att hålla dem på den rätta vägen. Även om principen att kritisera på grundval av misstankar och tvivel är accepterad i andra organisationer, betraktas denna princip som oislamisk i en islamisk organisation. I en islamisk organisation sker kritiken på grundval av en god uppfattning. Här hörs, i stället för invändningar och klagomål, en ton av välvilja och uppriktiga råd. I en islamisk jamaat kan endast en sådan form av kritik passa, där kritikern inte hyser någon bitterhet och kritiken inte heller väcker irritation hos den som lyssnar; där ingen hämndlystnad ingår i kritiken; där det inte finns någon envis strävan att tvinga andra att erkänna den egna uppfattningen; och där kritikern inte blir ledsen eller irriterad om kritiken inte tas emot. Dessutom framförs kritiken i en islamisk organisation ansikte mot ansikte, öppet; ingen kritiseras bakom ryggen eller i det fördolda. Om man säger något bakom någons rygg är det inte kritik utan baktal. Baktal är ett tydligt tecken på den allra värsta skadligheten mot den islamiska organisationen. Kritiken däremot vittnar om den högsta välviljan mot den. Det är skillnad mellan dessa två som mellan himmel och jord.

Det ligger i vår organisations natur att ju mer entydig kritik de ansvariga får här, desto mer gagnar den rörelsen. Men att använda hånfulla ord om ledarna, avreagera sin förbittring genom uttalanden som strider mot deras värdighet, skämta och driva med dem eller glädja sig åt att påpeka deras svagheter strider utan tvekan mot den islamiska karaktärsläran.

Om man, eftersom det inte finns några lagliga begränsningar för rätten att kritisera, gör kritiken till en ständig verksamhet, börjar kritisera varje instruktion, handling och beslut från ledarna samt vart och ett av deras ord, och dessutom kräver att fullständiga argument och bevis ska läggas fram till stöd för deras instruktioner, blir detta också en orsak till sammanbrott. När ett sådant tillstånd har uppstått kan ingen person bära något ansvar ens en dag. Därefter kommer de ansvariga bara att sitta inför organisationens vanliga medlemmar och stå till svars, och för att återvinna deras förtroende fortsätta att i detalj förklara varje ord och handling och övertyga dem om att det egentligen inte finns något särskilt att anmärka på. Om man tänker på detta inser man lätt att man måste vara mycket försiktig för att följa en rättvis metod när det gäller att kritisera de ansvariga. Om man inte är försiktig i detta avseende kan arbetarna missbruka rätten att kritisera så att den blir till allvarlig skada för organisationen, och följden för dem själva kan också bli mycket fruktansvärd.

Ett tydligt tecken på orättvis kritik är att den hindrar lydnaden. När en person väl slår in på denna väg börjar han ägna sig åt öppet orätt handlande. Lydnad och kritik har därför var sin gräns, och de bör hållas inom sina respektive gränser. Ingenting annat än olydnad mot Allah kan upphäva lydnaden.

3. Förändringar hos personer kan inte medföra någon förändring i hur lydnadssystemet följs. Det kan hända att de personer som innehar ansvar inom en stor grupp i en rörelse som nått större omfattning skiljer sig åt: några är av högre standard och andra av lägre; någon har större kunskap och någon annan större gudsmedvetenhet; någon är mer insatt i särskilda frågor i vår tid, medan någon annan har djup kunskap om den första tidens förhållanden; någon känner bättre till direktivens yttre aspekter, medan någon annan besitter djupare insikt i deras inre verklighet; för någon är en viss sida av rörelsen viktigare, medan en annan fäster större vikt vid en annan sida. Det kan också vara så att någon har ett något strängt temperament och någon annan ett milt; någon uppskattar ett mycket otvunget sätt, medan någon annan är van vid ett mer tungt och allvarligt uppträdande; någon uppskattar stor vältalighet, medan någon annan föredrar att arbeta i tysthet.

Dessutom kan olika personer ha olika smak när det gäller kläder, mat och dryck, hur de rör sig, hur de sitter och reser sig samt andra områden av livet. Personlig smak, natur och läggning gör sig gällande upp till en viss grad, trots enhetligheten i den övergripande principen för en organisationsordning. Dessa skillnader och olikheter innebär inte någon sådan skillnad mellan de ansvarigas ställning att deras rätt till lydnad kan graderas, eller att människor vid ett byte bland dem skulle börja undersöka varför den smak och eftertänksamhet som fanns hos den ena personen inte finns hos den andra. När man väl har vant sig vid ett visst sätt att uppträda och arbeta och sedan ett byte äger rum, uppstår oro i sinnet och arbetets framåtskridande saktar ned. För att stänga dörren till denna oordning gav Allahs Sändebud vägledning: även om en näsavskuren abessinier utses till er imam, ska ni lyssna till hans instruktioner och lyda honom fullständigt. Fäst då inte blicken vid hans ansikte, utseende, klädsel, smak eller natur. Sharia har inte gjort lydnaden beroende av att de ansvarigas personliga smak och natur i alla avseenden ska motsvara de lydandes önskemål.

Den islamiska rörelsen kretsar inte kring en personlighet. I stället fortsätter denna rörelse vid en tid under Allahs Sändebuds ledarskap, och vid en annan tid under Hazrat Abu Bakr Siddiqs ledarskap, medan han reciterar detta budskap ur Koranen—

وَمَا مُحَمّدٌ اِلاَ رَسـولٌ مِن قـَـبلـِهِ الـرّسـَلُ اَفَـائـن مـَاتَ اَوقُـتـِلَ انـقـَلَـبـتـُم عَـلـَيَ اَعـقـَاَبِـكُـم-

(Det vill säga: ”Muhammad var endast en sändebud. Före honom har många andra sändebud gått bort. Om han dör eller dödas, kommer ni då att vända tillbaka?” – Sura Āl ʿImrān, vers 144.) uttalar han dessa ord och går framåt för att leda rörelsen. Därefter övertar en person med hårt hjärta, lik Umar, ledarskapet. Sedan tar en överseende person med ett milt hjärta, lik Uthman, på sig detta ansvar. Därefter leder Ali rörelsen med sina särskilda egenskaper. Trots alla dessa ledarbyten består lydnadssystemets nödvändighet oförändrad, och att bryta mot detta system räknas alltid som en av de stora synderna.

Kom ihåg att vi inte har beordrats att följa disciplinen med en persons personlighet i åtanke, utan med den ställning som sharia har gett åt olika ansvarsområden i åtanke. Därför bör vi, även om personerna byts ut från dag till dag efter behov och omständigheter, med full uppriktighet uppfylla alla de rättigheter som Allah och Hans Sändebud har gett de ansvariga gentemot oss.

4. Hittills har endast medlemmarnas ansvar beskrivits. De ansvarigas ansvar är däremot av en mycket känsligare natur. Så länge de ansvariga inte fullgör sina plikter helt och hållet kan balansen mellan auktoritet och lydnad inte upprätthållas. Ledarnas ansvar inför livet efter detta kommer också att vara mycket strängare än medlemmarnas. Den största delen av den islamiska rörelsens framgång i världen beror på att de handlar korrekt och rättfärdigt. Medlemmarna kan visa verklig lydnad först när ledarna fullgör sin egen del av plikten, det vill säga sitt ansvar beträffande auktoriteten, helt och hållet.

Följande vers ger utmärkt vägledning i detta avseende. Här har Allah den Upphöjde beskrivit Profetens auktoritet med följande ord:

فـَـبِمَـا رَحـمـَةٍ مَّنَ اَللهِ لِـنـتَ لـَهـُم وَلـَو كَـنـتَ فـَظـاًّ غَـلـِظَ الـقـَلـبِ لاَنـفتَضـُّوا مِن حَـولِــكَ فـَاعـفُ عَـنـهُـم وَاسـتـَغـفـِرلَـهُـم وَشَـاوِرهُـم فِـى الاَمـرِ فَـاِذاَ عـَزَمـتَ فـَتـَوَكّـل عَـلـَىَ اللهِ اَِنَّ اَللهَ يُـحِـبُّ الـمُـتـَوَكّـِلـِيـنَ-

”Det är endast genom Allahs nåd som du är mild mot dem. Om du hade varit hård i ditt tal och bitter till sinnes, skulle de ha skingrats från din omgivning. Förlåt dem därför deras fel, be om förlåtelse för dem och rådgör med dem i olika frågor. När du sedan, efter samrådet, har fattat ett fast beslut i en fråga, förlita dig då på Allah. Allah älskar sannerligen dem som förlitar sig på Honom.” (Sura Āl ʿImrān, vers 159)

I denna vers har varje person med auktoritet som lyder Allahs Sändebud fått en grundläggande regel, utan vilken ingen organisatorisk disciplin kan upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. Nedan beskrivs vilka frågor varje medlem av organisationen bör följa i ljuset av denna vers och med vilka frågor som utgångspunkt han eller hon bör forma sin läggning, karaktär och sitt temperament:

a. Ingen bör känna någon åtskillnad mellan stor och liten, hög och låg. Där denna miljö saknas uppstår ett mentalt, personligt och socialt avstånd mellan de ansvariga och de lydiga, och samarbetets livskraft försvagas.

Allama Iqbal har beskrivit denna stora sanning så här i sin poesi:

”Någon skiljde sig från karavanens led,
någon började tvivla på helgedomen,
eftersom vår karavanledares
bemötande inte är kärleksfullt.”

Den berörda versen kräver just detta kärleksfulla bemötande.

Detta kärleksfulla bemötande innebär inte att den ansvarige aldrig ska vara sträng i någon fråga, aldrig ska kräva en förklaring för fel och brister, aldrig ska kunna hindra någon från en orätt handling eller dessutom gå omkring och smickra varje medarbetare. Om situationen och omständigheterna kräver att en sträng linje tillämpas någonstans, skulle det tvärtom vara skadligt för rörelsen att inte göra det. För idealens, målets och disciplinens skull måste de ansvariga ibland tala till sina medarbetare i befallande ton och få arbetet utfört. Men dessa befallningar ska genomsyras av kärlek och tillgivenhet. Den yttre strängheten är inget annat än ett skal.

b. De ansvariga har möjlighet att noggrant iaktta alla medarbetares umgänge, uppförande, sätt att leva, beteende, attityder och liknande. Därför ligger många av deras fel och brister, svagheter och tillkortakommanden framför de ansvarigas ögon. Kanske har någon varit försumlig i att fullgöra sina plikter, någon har sagt något obehagligt till rörelsens motståndare, någon har uttryckt olämpliga känslor, någon har avslöjat en mycket viktig hemlighet offentligt, någon har behandlat sin medarbetare eller någon annan orättvist, någon har baktalat andra och någon har framfört ett klagomål mot någon.

När alla dessa saker ligger framför en kan misstankar, bitterhet och irritation omöjligen undgå att uppstå i människors sinnen. När de ansvariga ser sådana svagheter blir deras sinnen gradvis bittra mot vissa personer och även mot hela den egna gruppen. Då börjar en sorts irritation komma till uttryck genom ett strängt men hårt bemötande och hårda ord. Följden blir att hjärtan bryts, tvivlens och misstankarnas omfång växer och banden mellan auktoritet och lydnad börjar lossna. Den tidigare nämnda versen uttalar en varning i denna fråga. Genom den lärs de ansvariga: se dina medarbetares svagheter och förlåt dem; låt därför inte ditt hjärta fördärvas och ge inte upp hoppet. Olika människor har nämligen olika slags svagheter. Efter mycket ansträngning och hårt arbete övervinns de så småningom. Det räcker inte att bara förlåta dem; av kärlek och tillgivenhet måste man dessutom *****i deras frånvaro be Allah om förlåtelse för dem. Detta är det bästa sättet att stärka den ömsesidiga kärlekens band.

c. I enlighet med uppmaningen ”Och rådgör med dem i olika frågor” bör de ansvariga då och då och när behov uppstår rådgöra med olika medarbetare, i enlighet med deras klokhet och omdöme, kunskap och gudsfruktan. Genom samråd ökar det ömsesidiga förtroendet, tvivel och misstankar skingras och det blir lättare att genomföra beslutet.

Samråd är obligatoriskt. När det gäller en fråga som en medarbetare har kompetens att ge korrekta råd om, är det Allahs påbud att rådfråga honom i den frågan. Det är inte nödvändigt att rådfråga varje person i varje fråga; däremot bör man alltid rådfråga den person som det är lämpligt att rådfråga i just den frågan. Att ibland rådfråga särskilda personer, ibland endast den utvalda ”verkställande kommittén” och ibland de allmänna medlemmarna och medarbetarna, och därefter tänka över och analysera deras åsikter, stärker ansträngningen och kampen för att upprätta religionen. Dessutom stärks organisationen genom detta. Genom samråd förenas olika sinnen och tankar, enighet upprättas mellan dem och de förbereder sig för att genomföra de beslut som ska fattas i olika frågor.

d. Den sista anvisning som Allah den Allsmäktige har gett de ansvariga i denna vers är att när ett fast beslut har fattats i en fråga efter nödvändigt samråd, bör man stå fast vid det med odelad beslutsamhet. De ansvariga i en grupp måste, även efter att beslut har fattats i olika spridda frågor i det dagliga arbetet, möta meningsskiljaktigheter, och ständigt kommer nya åsikter fram inför dem. Men om man gång på gång ändrar ett fastställt beslut blir det omöjligt att framgångsrikt gå framåt i en bestämd riktning i den frågan. I stället uppstår tvekan och tankemässig oordning hos de ansvariga. Följden blir att gruppens övergripande politik drabbas av ständig instabilitet. Av alla dessa skäl har Allah den Allsmäktige, efter att man på vederbörligt sätt nått fram till en slutsats, velat uppmuntra de rådfrågade personerna att acceptera de fastställda besluten och fullgöra sina praktiska skyldigheter.

5. Ytterligare något som bör sägas om auktoritet och lydnad är följande:

a. Känslan av den nödvändighet som sharia föreskriver när det gäller att lyda de cirkulär och instruktioner som utfärdas av olika ansvariga personer är i allmänhet något försvagad. Dessa cirkulär och instruktioner betraktas kanske som vanliga cirkulär från kontor och myndigheter. Men så snart ett cirkulär utfärdas har det i själva verket samma ställning som ”amr bil ma’ruf” (befallning att göra det goda). I detta avseende har lydnad mot ”ulil amr” (de auktoritativa) ansetts vara obligatorisk. Man bör noggrant begrunda varje ord i cirkulären och använda all sin kraft för att i rätt tid genomföra dem, med samma hängivenhet som den med vilken alla sharias påbud och förbud följs och som hämtar sin drivkraft ur dyrkan.

b. Vi har ännu inte utvecklat förmågan att noggrant följa den tid som fastställts för att närvara vid möten, den tidsperiod som bestämts för att infinna sig till en tjänstgöring, eller på motsvarande sätt den metod eller tid som fastställts för att vidarebefordra ett meddelande eller en rapport eller verkställa en befallning.

Människorna inser ännu inte fullt ut det ansvar som ligger i att var och en av dem är som en kugge i en roterande maskin; om varje kugge dröjer med att utföra sin tilldelade uppgift eller gör det oregelbundet, kommer hela maskinen att misslyckas med att fungera i rätt tid. Med denna förlamning kommer vi inte att kunna lyckas med någon större kampanj. Därför bör var och en av oss förbereda sig för att fungera regelbundet, likt en kugge i organisationens maskineri.

c. I den föregående diskussionen har man försökt klargöra att brister och avvikelser i lydnaden mot auktoriteten och disciplinordningen räknas som en synd. För detta måste vi stå till svars inför Allah den Allsmäktige. Men det verkar som om medarbetarna visserligen blir något skamsna när de tillfrågas om sådana brister, men att den allmänna syndakänsla som borde väckas hos dem på grund av detta inte uppstår. Att brista i lydnaden mot partidisciplinen är inte mindre allvarligt än att ljuga, förolämpa någon, bryta ett löfte, tillägna sig någon annans rättighet, stjäla, baktala, avge falskt vittnesmål eller begå andra sådana stora brott. Det är emellertid mycket märkligt att man genast känner ett obehag i sitt samvete och får impulsen att göra tawba och istighfar inför Allah när man begår de ovan nämnda handlingarna som strider mot den personliga karaktärens principer, medan ingen sådan ånger över synden uppstår i hjärtat efter att den kollektiva karaktärens principer har förstörts, så att man omedelbart kan göra tawba och istighfar, rätta till sina handlingar och gottgöra det som brustit.

Den kollektiva karaktären är mycket mer värdefull än den personliga karaktären. Därför är varje uttryck för svaghet i den kollektiva karaktären en större synd. Våra medarbetare bör inse detta. Om någon dessutom brister i att utföra en uppgift som organisationen har anförtrott honom, avsätta tid för ett arbete, komma till en viss plats i rätt tid, tillvarata de ansvarigas rättigheter, uppfylla kravet på att önska dem väl, använda en korrekt metod för kritik, ge råd och information, tillvarata rätten till konfidentialitet eller följa de ansvarigas instruktioner på ett korrekt sätt, bör var och en av dessa brister väcka en djup skamkänsla inom oss. Det bör uppstå en sådan skamkänsla att den får oss att vända oss till tawba och istighfar, ödmjukt böja vårt ringa huvud inför Rabb al-Alamin, blir en starkare drivkraft för oss att framföra våra ursäkter och be om förlåtelse hos de berörda auktoriteterna eller medarbetarna samt väcker hos oss en impuls att spendera pengar på Allahs väg.

Om denna egenskap inte utvecklas hos oss, kommer vi inte heller att kunna utveckla vår organisation och disciplin på den väg som islam har fastställt.

d. För att uppfylla de ovan nämnda kraven på auktoritet och lydnad räcker det inte med enbart vädjanden eller vissa demokratiska och konstitutionella bestämmelser. Det är endast medarbetarnas ansvarskänsla som kan bära upp dessa krav och göra dem fullständiga. Om varje medarbetare alltid håller levande i sitt hjärta det löfte som han gav Allah, efter att ha knutit sig till rörelsen och tagit de troende till vittnen, kan denna ansvarskänsla förbli levande bland dem. Under inflytande av denna känsla bör varje medarbetare komma ihåg att organisationens disciplin är en amanah från Allah och Hans Sändebud, och att även han, liksom hans medarbetare, har anförtrotts att vaka över och bevara den. Detta är en mycket värdefull amanah. För att ge denna amanah existens har tusentals krafter verkat under historiens olika epoker, och bakom den ligger omfattande eftertanke och forskning, arbete, pengar, sömnlösa nätter, ansträngningar, kamp och uppoffringar. Därför är det varje medarbetares främsta ansvar att skydda denna amanah från varje persons ingripande om någon försöker skapa någon form av svaghet i denna disciplin. De som brister i att fullgöra detta ansvar intar samma roll som den väktare som försummar sitt arbete.

Därför bör medarbetarna outtröttligt sträva efter att skapa en sådan miljö och en sådan tradition att inget skadligt som påverkar disciplinen kan resa sitt huvud. Och även om något oönskat skulle resa sitt huvud, bör det kunna tryckas ned ordentligt just där det visar sig. Endast på detta sätt kan de som innehar auktoritet och de lydande, var och en på sin plats, gå framåt i enlighet med Koranens och sunnans krav.

Relationer till medarbetarna

Auktoritet och lydnad kan införas på det sätt som islam kräver endast i en kollektiv miljö där individernas inbördes relationer grundas på en korrekt moralisk grund. Dessa moraliska grunder har Allah fastställt på ett fullständigt sätt genom Hans Sändebud (s.a.w.). Särskilt i sura al-Hujurat har dessa viktiga principer sammanfattats. De som arbetar i det islamiska samhället och i den islamiska rörelsen behöver ha dem framför sig. Här nämner jag dem kortfattat:

1. Den första anvisningen för att hålla samhällslivet fritt från brister är:

يــَااَيـهـاَ الـَّذِيـنَ اَمَنـُوا اِن جــاَءَكُـم فــاَسـِقٌ بـِـنَـبـاَءٍ فَـتـَبـيـَنـُوا اَن تَـًصِيـبُوا قـَومـأً بِـجـَهـأَ لَـةٍ فـَتـُصـبـِحـُوا عَـلـىَ مَـا فـَعَـلـتـُم نَـدِمـِيـنَ-

”Ni som tror! Om någon syndig person kommer till er med en uppgift, så undersök den, innan ni handlar utifrån den, så att ni inte i okunnighet angriper ett folk och sedan får ångra det.” (Sura al-Hujurat, vers 6)

Att fatta ett beslut omedelbart efter att ha hört någon nyhet eller uppgift leder ofta människan in på fel väg. På grund av sådana misstag måste man senare känna skam. Denna anvisning är mycket omfattande. Medlemmarna i det islamiska samhället bör stå fast vid den. Man bör inte fatta förhastade beslut om varandra på grundval av uppgifter från de ogudaktiga.

2. Den andra anvisningen är:

اِنَّـمـاَ المُـؤمِنـُونَ اِخوأَةٌ فَـاَصـلِحـُوا بَـيـنَ اَخَـوَيـكَـُم-

”De troende är varandras bröder. Upprätta därför goda relationer mellan era bröder.” (Sura al-Hujurat, vers 10)

Syftet med denna anvisning är mycket tydligt. Om osämja, gräl eller tvister någon gång uppstår mellan medlemmarna i det muslimska samhället på grund av mänsklig svaghet, är det inte de andra brödernas uppgift att blåsa upp fitnan och göra den ännu större. Deras uppgift är i stället att undanröja tvivel och misstankar, föra de tvistande parterna närmare varandra och försöka dämpa spänningarna, så att brödraskapsrelationen kan återupprättas. Utan detta brödraskap kan disciplinen i den islamiska gruppen aldrig bli stark.

3. Den tredje anvisningen är:

يـَاَ يـُّهـاَ الـّذِيـنَ اَمَـنـُوا لأَ يَـسـخَـر قـَومٌ مِّـن قـَومٍ عَـسـىَ اَن يـَّكُـونـُوا خَـيـراً مـِّنـهـُم- وَلاَ نـِسـأءٌ مِّـن نـِسـأءٍ عَـسـىَ اَن يـَّكُـنَّ خَـيـراً مـَّنـهـُنَّ- وَلاَ تَـلمِزُوا اَنـفـُسـَكُـم وَلاَ تَـنـاَ بَـزُوا بـِالاَلـقَـَابِ- بـِئـس الاَِ سـمُ الغُـسـُوقُ بـَعـدَ الاِيـمـأَنِ- وَ مَـن لَّـم يَـتـُب فَـاُولــئـكَ هـُمُ الظاَّلِـمـُونَ-

”Ni som tror! Låt inte en grupp bland er håna en annan grupp; kanske är de bättre än dessa. Och låt inte kvinnorna bland er håna andra kvinnor; kanske är de bättre än dessa. Och sök inte fel hos varandra och kalla inte varandra med kränkande namn. Det är en synd att kalla någon med ett dåligt namn efter att han har kommit till tro. De som inte ångrar sig från detta är orättfärdiga.” (Sura al-Hujurat, vers 11)

Genom denna föreskrift har muslimer förbjudits att håna, leta efter varandras fel och använda nedsättande namn, och de har varnats för att de som inte överger denna vana inte kommer att räknas till de rättfärdiga troendes skara utan till de orättfärdigas skara. Dessa fel angriper samhällets kropp som rost. Dessa små fel skapar sprickor i hjärtan. Den grupp där sjukdomar som skämt och hån, sarkasmer, förnedring och respektlöshet gentemot människor uppstår kan aldrig förbli etablerad på en högre nivå av enhet och broderskap. Var och en av våra medarbetare bör sträva efter att hålla sig fri från dessa sjukdomar.

4. Den fjärde föreskriften är:

يـَاَ يـُّهـاَ الـّذِيـنَ اَمَـنـُوا اِجـتَنـِبـُوا كــثـَيـِراً مِّنَ الـظَّـنِّ- اِنَّ بَـعـضَ الـظّـنِّ اِثـمٌ- وَلاَ تـَجَـسّـَسُـوا وَلاَ يـَغـتـَب بـَعـضُـكُـم بـَعـضاـً أيـُبُّ اَحـَدُكُـم اَن يّـَأكُـلُ لَـحـمَ اَخِـيـهِ مـَيـتاً فَـكَـرِهـتـُمُوهُ- وَاتَـقُـوااللهَ- اِنَّ اللهَ تَوَّابٌ رَّحِـيـمٌ-

”Ni som tror! Avstå från att hysa alltför många dåliga misstankar. Många dåliga misstankar är nämligen synd. Spionera inte för att få kännedom om andras förhållanden och baktala inte någon. Skulle någon av er vilja äta köttet av sin döde bror? (Nej, det skulle han inte.) Ni avskyr det ju. Frukta Allah. Allah tar sannerligen emot ånger och är barmhärtig.” (Sura al-Hujurat, vers 12)

Det första kravet i denna vers är att medlemmarna i den muslimska gruppen inte får hysa dåliga misstankar om varandra. Man får inte så frön av tvivel och misstankar i hjärtats jord. Man får inte anklaga varandra eller, genom att lyssna på vad man hör från olika håll, bygga upp ett berg av fel mot någon, eftersom varje ogrundat tvivel, varje ogrundad misstanke och varje anklagelse i själva verket är en synd.

Det andra kravet är att man inte får spionera för att lära känna varandras hemligheter. Med spioneri avses att gå omkring och leta efter varandras fel, att överallt tränga sig in för att få kännedom om hemliga saker eller att vara ivrig att få veta vad som sägs inom olika sammankomster. Detta är ytterst klandervärt och förödande för disciplinen.

Det tredje kravet är att man inte får finna glädje i att beskriva en annan persons fel när denne är frånvarande. Det är nämligen ett allvarligt brott. Det är en avskyvärd, brottslig handling som liknar att skära av köttet på den person som blir baktalad och äta det. Ju större uppmärksamhet som ägnas åt dessa krav, desto starkare blir rörelsens enhet och medlemmarnas broderskap, och desto bättre kan systemet med auktoritet och lydnad fungera.

I sura al-Hujurat finns ytterligare några frågor som rör gruppens karaktär. Om ni vill kan ni också tänka över dem. Här har endast några få tydliga moraliska krav lagts fram.

Avslutningsvis kan man säga att om vi vidtar vederbörliga åtgärder för att upprätta en relation till Allah, följer gruppens principer och disciplin samt utvecklar de nämnda moraliska egenskaperna inom oss och kastar oss in i arbetet, finns det, inshallah, inte den minsta risk att vi misslyckas. Om Allah ger oss tre möjligheter att bli självförsörjande, tro mig, kommer det kapital vi investerar i verksamheten att kunna ge flera gånger större vinst.

— Slut —