Ska jag berätta vad som kännetecknar en troende man?
När döden kommer till hans dörr,
kan man se ett stilla leende på hans läppar,
och detta är trons kännetecken.

Förord

Alhamdulillah! All lovprisning tillkommer Allah den Allsmäktige, som har gett oss möjlighet att publicera boken ”Trons krav”, skriven av den framstående författaren Abbas Ali Khan. Abbas Ali Khan var på samma gång islamisk tänkare, pedagog, politiker samt framstående författare och översättare. Jag blev ordentligt bekant med hans författarskap, lärdom och språkkunskaper år 1994. Då fick jag möjlighet att besöka hans hem en gång i månaden i organisatoriska ärenden. Senare, år 1997, fick jag flera gånger möjlighet att träffa honom för att hämta texter till Chhatra Sangbad. Då skrev han löpande artiklar i Chhatra Sangbad under rubriken ”Muslimernas förflutna och nutid”.

En dag sade jag modigt, i samband med ett samtal: ”Herr professor, jag har startat ett förlag. Ge mig en bok som ni har skrivit.” Han svarade: ”Kom och träffa mig senare.” Efter några dagar träffade jag honom igen, som vi hade kommit överens om. Då berättade han att han skulle ge mig boken ”Trons krav”. Han sade också att boken hade publicerats en gång tidigare och att han skulle revidera den åt mig. Han hade också börjat revidera den, men på grund av sina många åtaganden kunde han inte slutföra arbetet. Därför gav han mig boken efter att endast ha genomfört en mindre del av revideringen. Han sade: ”Om Allah ger möjlighet kan bokens omfång utökas senare.”

Nu var det dags att publicera boken. Jag slutförde snabbt det återstående arbetet, däribland sättning, korrekturläsning och omslag. Men plötsligt skadades jag allvarligt i en olycka, och boken kunde därför inte publiceras. När jag så småningom hade återhämtat mig någorlunda kallade Khan Sahib på mig i februari 1999. Jag kom dit, förklarade orsaken till förseningen och ville lämna tillbaka manuskriptet. Då frågade han mig: ”Om jag ger dig lite tid, kan du då publicera boken? Om du inte kan det, ger jag den till Adhunik Prokashoni eller Maududi Research Academy.” Jag svarade: ”Ja, om ni ger mig några månader kan jag publicera den, insha Allah.” Då sade han: ”När jag väl har gett dig boken kommer jag inte att ta tillbaka den. Publicera den så snart du kan. Min hälsa är inte god, och jag vill hinna se boken publicerad.” Men, till min olycka, lyckades jag inte heller denna gång publicera boken i tid. Till slut lämnade Abbas Ali Khan denna kortvariga värld den 3 oktober 1999 och begav sig, kallad av den Allsmäktige Allah, mot det eviga livet. Hur som helst tackar jag Allah för att jag efter att ha övervunnit olika personliga problem och motgångar till slut har kunnat publicera boken. Samtidigt ber jag om ursäkt för den ofrivilliga förseningen.

I boken ”Trons krav” analyserar författaren på ett utsökt sätt, i ljuset av Koranen och haditherna, iman, den troendes kännetecken, trons krav, de troendes egenskaper, skillnaden mellan iman och kufr, trons prövningar, de goda nyheterna för de troende samt många andra frågor som rör tron. Utan tvekan är detta ett grundläggande verk om iman. Jag hoppas att läsaren genom denna bok får vägledning till att bli en verkligt troende människa och får en klar förståelse av trons krav. Må Allah ge oss alla möjlighet att leva våra liv i alla avseenden i enlighet med trons krav. Amin.

Förläggare
Muhammad Lokman Hossain

Bismillahir rahmanir rahim

Trons betydelse och innebörd

När vi ska diskutera trons krav måste vi först veta vad som menas med iman.
Iman innebär att anse något vara felfritt och sant och att tro på det av hela sitt hjärta och sin själ. Som religiös term innebär iman att av hela sitt hjärta och sin själ tro att Allah och Hans rätta religion, islam, är sann och evig. Därutöver innebär det att tro på det hinsides, profetskapet, alla Allahs änglar och alla de himmelska böcker som Han har uppenbarat.

Att tro på Allah eller att ha iman på Allah innebär att tro på Honom med alla Hans egenskaper. Det vill säga att Han ensam är hela skapelsens Skapare och Herre, den Allsmäktige Ägaren och Styresmannen över hela universum, människornas ende Gud, Konung, Uppehållare, Härskare och Lagstiftare. All lovprisning, tillbedjan, underkastelse och lydnad tillkommer endast Honom. Han är den Förste och den Evige, den Ende och Enastående. Han är Allvetande. Han äger otaliga sådana egenskaper. Han är ensam ägare till dessa egenskaper. Han har ingen delägare eller rival i någon av dessa egenskaper.

Förhållandet mellan Allah och människan är Skaparens och den skapades, Herrens och tjänarens, Konungens och undersåtens samt härskarens och den behärskades. Människan måste i varje ögonblick lyda Allah, följa Hans styre och ödmjukt böja sitt huvud inför Honom i vördnad, respekt och tacksamhet. Hon måste lovprisa Honom. För att behaga Honom måste hon offra sitt liv och sin rikedom.

Om man betraktar saken från en annan sida måste man erkänna att iman i själva verket är ett starkt förbund mellan Allah och Hans tjänare, mellan Herren och tjänaren samt mellan Konungen och undersåten. Det innebär att tjänaren ingår detta förbund med Allah och säger: ”O Allah! Du är min Herre eller Mästare, och jag är Din tjänare; Du är min Konung, och jag är Din undersåte. Därför kommer jag, som Din tjänare och Din undersåte, alltid och i alla delar av livet att följa alla Dina befallningar och alla Dina lagar.” Om man endast följer förbundets ena del blir det inte fullständigt. Man måste också säga: ”O Allah! Jag kommer inte att följa någon annans befallningar, styre eller lagar än Dina.” Det vill säga att jag avvisar alla anti-islamiska makters och varelsers herravälde och lydnad och av hela mitt hjärta och min själ accepterar endast Din överhöghet, auktoritet, lydnad och lag. På detta villkor ingår jag förbund med Dig.

Allah säger:

(Arabiska ************)
Det vill säga den som förkastade taghut, det vill säga de gudsfientliga krafterna, deras påbud, styre och lydnad, och därefter trodde på Allah. Den enkla och rättframma betydelsen är att förutsättningen för iman är att förkasta ghayrullah, det vill säga alla krafter och väsen utom Allah. Detta har uttryckts i en kort mening: ”La ilaha illallah”.
Även om vi talar timme efter timme om iman, så är det, om vi i vissa delar av livet följer Allahs påbud och styre men på många andra områden följer de gudsavvända och gudsfientliga krafternas påbud och styre, oförenligt med verklig iman och ett öppet hån mot iman. Man måste tro på Allah som Skaparen, Försörjaren och Uppehållaren, och samtidigt erkänna Honom som Lagstiftaren. Allah har gett en felfri lag för hur människan ska leva på livets alla områden för att hennes liv här och i det kommande ska bli lyckligt och gott. Han ensam är den som har stiftat denna felfria lag. När man överger Hans lag och följer människoskapade lagar räknas det som att man sätter medhjälpare åt Allah; detta kallas shirk och strider mot iman.
Att regelbundet be namaz i moskén och utan tvekan och med tillfredsställelse följa de lagar som människor i samhället har upprättat är handlingar som strider mot iman.
För att följa Hans lag och styre måste man både känna dem väl och känna Honom fullständigt. Man måste också veta hur man ska tjäna och lovprisa Honom, vilka handlingar som behagar Honom och vilka som misshagar Honom. För att förmedla denna kunskap har Allah sedan mänsklighetens början ordnat så att Han genom tiderna har sänt en profet och budbärare till varje folk i alla länder. Allah gav var och en av dem direkt all kunskap om dessa frågor, höll dem fria från alla fel och vägledde dem i varje ögonblick. Man måste också tro att dessa profeter och budbärare är sanna, det vill säga ha full iman på dem. Detta är iman på risalat.
Över hundratusen profeter och budbärare har sänts till människorna i världen. Den siste profeten är Hazrat Muhammad (s). Genom honom har Allahs sanna religion, islam, blivit fullkomnad. Man måste tro på honom som den siste och främste budbäraren.
På samma sätt innebär iman att också tro på ett andra liv efter döden. Livet i denna värld är inte det enda livet. Livet tar inte slut i och med döden. Det kommer tvärtom att fortsätta även därefter.

Uppståndelsen och samlingen
All skapelse tillhör Allah, och på Hans befallning kommer en dag himlarna och jorden samt allt som finns däremellan att förintas. Därefter kommer Allah Ta’ala att skapa en annan värld. Sedan kommer varje människa som har dött, genom Allahs vilja, att återuppväckas och samlas inför Allah. Detta kallas uppståndelsen. Där kommer varje människa att få stå till svars för sitt liv i världen. En fullständig redogörelse kommer att tas upp för huruvida de exakt uppfyllde det ansvar som de hade sänts till världen med, om de levde enligt Allahs vägledning eller följde en vilsekommen väg. Detta kallas samlingen.

Det kommande livet
Efter denna räkenskap kommer de som visar sig vara goda och rättfärdiga att få en plats av ändlös lycka, där de kommer att bo i all evighet. Den kallas jannah eller paradiset.
Däremot kommer de som visar sig vara onda, syndiga och gudsfientliga att få Jahannam som bostad. Det är en plats av yttersta sorg och lidande. Från och med då blir människans liv ett evigt liv utan slut eller ände. Detta kallas det kommande livet.

Änglar
Det finns otaliga änglar skapade av Allah. Alla är de lydiga tjänare åt Allah. Att lyda befallningar är tvärtom deras natur och läggning. De är ständigt upptagna med att lovprisa Allah. Många av dem har dessutom fått ansvaret att styra världens ordning. De utför detta i enlighet med Allahs vilja. Man måste också ha full iman på dem.

De himmelska skrifterna
Därefter sände Allah Ta’ala de himmelska skrifterna, innehållande Hans föreskrifter, till Sina profeter och budbärare. Man måste också ha full tro på dessa. Den sista himmelska skriften är ”al-Koranen”, som uppenbarades för den siste profeten och budbäraren, Hazrat Muhammad Mustafa (s).
Det räcker inte att bara tro och hålla fast vid iman i sitt hjärta; ett muntligt erkännande och en förkunnelse krävs. Iman måste förkunnas och bekräftas genom att uttala en helig kalima.
I Koranen kallas denna kalima, denna mening, för kalima tayyiba. Den lyder: ”La ilaha illallahu Muhammadur Rasulullah”.
Dess korta betydelse är att förkunna att det inte finns någon annan än Allah som kan vara ilah, inför vilken man kan böja sitt huvud, vars lydnad, tjänande och slaveri man kan ägna sig åt, vars lag och styre man kan följa och som man kan betrakta som Skapare, Herre och Uppehållare. Detta är betydelsen och innebörden av kalimans första del.
I den andra delen sägs det att Muhammad (s) är Allahs budbärare. Det vill säga att han är den budbärare som Allah sänt för att vägleda hela mänskligheten. Det är han som ska visa vägen när det gäller lydnad, tjänande och slaveri under Allah samt att följa Hans lag och styre. Han är vägvisaren på denna väg. Han ska leda människan på hennes färd genom livet. I detta representerar han Allah. Han ska lära ut karaktär, uppförande samt gott och ont. På grundval av de principer och den livsåskådning han lär ut kommer mänsklighetens kultur och civilisation, förfining, konst, smak och intellektuella bildning att formas. Kort sagt är han hela mänsklighetens ende ledare.
Det som har sagts ovan är den kortfattade innebörden av iman och imanens grundformel, kalima tayyiba.

Imans krav

Nu är vårt ämne imans krav. Det betyder: vilken förändring bör ske hos den som antar iman efter att ha gjort det? Naturligtvis är ingen fysisk förändring möjlig eller önskvärd efter att han har antagit iman. Före iman hade människan två händer, två ögon, två öron, en näsa och ett huvud; efter iman kommer inget av detta att vara fler eller färre. Inte heller kommer hennes hudfärg att förändras. Men en förändring måste ske i hennes sinnelag, trosuppfattning och tankesätt; i hennes natur och läggning, karaktär, uppförande, smak och intellektuella bildning.
Iman för in en mental revolution i människan. Den vars sinne och intellekt var höljda i jahiliyya och blinda vidskepelser kommer, efter att ha antagit iman, att få sitt sinne och intellekt upplysta av islams ljus. Den som före iman dyrkade många gudar kommer, efter iman, aldrig att böja sitt huvud inför någon annan än Allah. Genom att överge lydnaden under den falska och gudsfientliga taghut kommer han att offra hela sitt väsen för lydnaden under enbart Allah och Hans budbärare. Den liderlige, äktenskapsbrytaren, lögnaren, förskingraren och förbrytaren kommer efter att ha antagit iman att bli rättskaffens, sanningsenlig, ägare av en ren karaktär, givmild, barmhärtig och hjälpsam.

Bönen, fastan och annat – trons första krav
Så snart en person har fått tro blir det nödvändigt för en troende att utföra vissa handlingar. Dessa är hans tros yttre uttryck och vittnesbörd om tron. Det innebär att regelbundet förrätta de fem dagliga bönerna och be dem i församling, fasta under ramadan, betala zakat om han är förmögen och utföra hajj. Men även efter att ha gjort allt detta, om hans inställning inte förändras, om hans karaktär och personlighet inte förändras, då måste man förstå att hans böner, fasta, zakat, hajj och andra karaktärsdanande handlingar inte har fullkomnats och inte har godtagits inför Allah. Därmed har han inte alls uppfyllt trons krav.

Många tror att den som utför de ovan nämnda handlingarna – såsom bönen, fastan, zakat och hajj – därmed ska kallas en fullkomlig mu’min. Det är väl tillräckligt. Vad mer behövs?

Bönen och fastan har föreskrivits för alla, och zakat och hajj för den förmögne. Utan dessa kan man inte ens föreställa sig att någon är troende. De har kallats grundpelarna i det palats som är islam. Det är orimligt att föreställa sig ett palats utan en grund. Men kan grunden i sig vara ett palats? Först när mycket annat har byggts ovanpå grunden kallas det ett palats. Därför är det inte den troendes uppgift att bara lägga palatsets grund och sedan sitta tryggt och nöjt. Bönen, fastan, hajj, zakat och liknande innebär alltså inte att hans uppgift är avslutad. Hans tro kräver att han gör mycket mer. Om han inte gör allt det som tron kräver, så länge det inte ligger helt bortom hans förmåga, måste man säga att det finns betydande brister i hans strävan att bli en fullkomlig mu’min.

Vilka är då trons krav, vars uppfyllande gör att en person kan kallas en fullkomlig mu’min? Bönen, fastan, hajj, zakat och liknande är utan tvekan också trons krav. Men hans krav upphör inte där. Därför måste vi gå vidare.

Sändebudet är de troendes bästa förebild
För detta måste man först rikta blicken mot den ädla Koranen. På Koranens sidor förklaras de troendes plikter tydligt. Sedan förverkligade Allahs siste profet Muhammad Mustafa (frid vare med honom) denna Koran genom sitt praktiska liv och sina handlingar. Därför är profetens hela liv en fullständig återspegling av den ädla Koranen. Därefter kommer följeslagarnas liv och karaktär.

För att helt uppfylla trons krav måste man alltså å ena sidan skaffa sig full kunskap om detta från Koranen. Å andra sidan måste man fullständigt följa profeten (frid vare med honom) och de ädla följeslagarnas liv och karaktär.

För att bli en fullkomlig mu’min är det helt nödvändigt att efterlikna profetens liv. Därför har Allah den Högste förklarat:

(På den arabiska PDF-sidan 18 *****************************)
–I Allahs Sändebud har ni i sanning den bästa förebilden, för var och en som hoppas på Allah och den yttersta dagens frälsning. (al-Ahzab: 21)

Denna vers uppenbarades kort efter slaget vid Ahzab. Med hela situationen från Uhud till slaget vid Ahzab framför ögonen förklaras här Sändebudets (frid vare med honom) uppförande, karaktär och handlingssätt vara det bästa exemplet. Syftet är att undervisa de människor som under slaget vid Ahzab, drivna av världsliga intressen, försökte sprida förvirring bland andra. Det sägs till dem: Ni talar ju öppet om tro, islam och lydnad inför Sändebudet. Men ni måste noga förstå hur den Sändebudets uppförande var, bland vars efterföljare ni säger er ingå. Om en grupps ledare visar sig älska bekvämlighet, ger personliga intressen företräde och vänder ryggen åt faran, kan det vara rimligt att hans efterföljare blir svaga. Men den ädle Sändebudets (frid vare med honom) förhållande var sådant att han, liksom han uppmuntrade andra att ta risker i faran, själv tog samma risker. Och i detta gick han i spetsen för alla. Det fanns inget lidande, ingen svårighet, ingen förföljelse eller tortyr som andra genomgick utan att även han genomgick den. Han deltog själv i grävandet av skyttegraven. Under belägringen befann han sig alltid vid frontlinjen och drog sig inte tillbaka från att möta fienden ens för ett ögonblick. Efter Banu Qurayzas förräderi var hans familj lika utsatt som de muslimska familjerna. Trots att Sändebudet (frid vare med honom) var muslimernas ende ledare vidtogs inga särskilda åtgärder för att skydda hans familj. För det mål vars skull profeten krävde oändligt offer och uppoffring av andra var han alltid redo att själv göra samma uppoffring – och han gjorde det också. Därför bör alla som gör anspråk på att lyda honom ta profetens varje uppförande och handling som den bästa förebilden och det bästa exemplet och följa den fullständigt.

Detta är versens innebörd och förklaring mot bakgrund av den tidens förhållanden och situation. Men denna innebörd är inte begränsad till någon särskild situation eller tid. Eftersom Koranen är en vägledning för människor i alla tider förklaras profetens liv genom denna vers vara en förebild för alla människor i alla tider fram till uppståndelsens dag. Muslimen ska i varje angelägenhet ta Sändebudets liv som förebild för sitt eget liv och forma sin karaktär efter det.

Härav framgår att målet för en troendes liv är att i varje del av sitt liv och vid varje steg noggrant följa och efterlikna den ädle Sändebudets (frid vare med honom) karaktär, uppförande och handlingssätt.

Detta är trons största krav. Koranen säger på ett annat ställe:

(På den arabiska PDF-sidan 20 *****************************)
Ta emot allt som Allahs Sändebud ger er och håll er borta från allt som han förbjuder er att närma er, och frukta Allah. Allah straffar sannerligen strängt. (al-Hashr: 7)

Uttrycket ”allt som han ger” betyder de föreskrifter och lösningar på livets problem som han ger. För en troende ska dessa föreskrifter och lösningar godtas och följas i varje ögonblick. Däremot är det också ett krav på tron att avstå från allt som Sändebudet uppmanar de troende att avstå från och under inga omständigheter ta emot det. Om detta har den ädle profeten (frid vare med honom) sagt:

(På den arabiska PDF-sidan 20 *****************************)
När jag befaller er något ska ni utföra det efter bästa förmåga. Och det jag förbjuder er att göra ska ni hålla er borta från. (Bukhari och Muslim.)

Hadithen har återberättats av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom).

Det berättas om Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att han en gång i en predikan sade: ”Må Allah förbanna den och den sortens modeklädda kvinnor.”

När en kvinna hörde detta frågade hon: ”Varifrån har du fått ett sådant påstående? Jag har inte sett något sådant i Koranen.”

Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om du hade läst Koranen skulle du säkert ha funnit detta i den. Har du inte läst denna vers?”

(På sida 21 i den arabiska PDF-filen*****************************)
Kvinnan sade: ”Ja, det har jag verkligen läst.”
Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbjöd sådana handlingar och sade att Allah har förbannat kvinnor som ägnar sig åt sådant mode.” –[I dag är de så kallade muslimska kvinnorna inte bara attraherade av ständigt nya och ultramoderna moden; deras halvnakna klädsel har dessutom överskridit alla gränser för anständighet och blygsamhet. När de går utanför hemmet bidrar deras modekläder, deras sexuellt lockande halvnakna kroppar och deras tävlan om att göra sig attraktiva för män i stor utsträckning till att främja sexuell tygellöshet i samhället. Trots detta kallar de sig muslimer.
Det är beklagligt att man också kan se vissa män som har böne märket på pannan, skägg i ansiktet och mössa på huvudet och som är kända som gudfruktiga bedjare; när de går utanför hemmet kan man se dem tillsammans med så kallade moderna, slöslösa unga kvinnor. Har en sådan gudfruktighet ens ett öres värde, när den inte uppfyller trons krav?]

Kvinnan sade: ”Ja, nu förstår jag.”
(al-Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Musnad Ibn Abi Hatim).
Hur som helst har det genom Koranen och Profetens hadither bevisats att profeten Muhammeds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) livsväg principiellt är den som de troende ska efterlikna.

Trons elddop

Låt oss nu granska Profetens tjugotre år långa profetiska liv och se vilka uppmaningar Allah den Allsmäktige gav under dessa tjugotre år för att göra muslimerna till verkligt älskade tjänare hos Allah. Med andra ord: vilka var trons nödvändiga krav?
Allah säger:

(På sida 22 i den arabiska PDF-filen*****************************)
Tror människorna att de ska lämnas ifred bara för att de säger: ”Vi tror”, och att de inte ska prövas? (al-Ankabut: 2)
Allah klargjorde redan från början av Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och de ädla följeslagarnas mekanska liv vad trons krav var för en troende.
Bakgrunden till att ovanstående vers uppenbarades var att varje person i Mekka som antog islam drabbades av alla slags olyckor. Om han var fattig eller slav utsattes han för omänskligt förtryck och misshandel. Om han var butiksägare eller köpman stoppades hans handel och verksamhet, och han hamnade i praktiken i ekonomisk kris. Inte heller skonades någon ur en framstående familj om han antog islam. Även hans liv gjordes outhärdligt genom förföljelse och förtryck. På grund av avgudadyrkarnas och de otrognas övergrepp och förföljelse hade ett sådant skräckvälde och sådan fasa skapats i Mekka att några muslimer tvingades emigrera till Abessinien för att rädda sin tro.
Vissa var rädda för att anta tron trots att de var övertygade om Profetens sanningsenlighet. Andra underkastade sig de otrogna under trycket av förföljelse och förtryck efter att de hade antagit tron. Även om de ädla följeslagarnas starka tro höll dem fasta vid deras beslut under dessa fruktansvärda förhållanden, hade många ändå på grund av mänsklig svaghet drabbats av en fruktansvärd skräck. Detta kom till uttryck i en händelse.
Hazrat Khabbab ibn Aratt (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”När vi led svårt under Qurayshs förföljelse i Mekka såg jag en dag Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sitta i skuggan av Kaba-husets vägg. Jag sade: ’Allahs Sändebud! Ber du inte för oss?’
’Vid mina ord blev Profetens ansikte blodrött. Han sade: ’De som före er trodde på Allahs religion utsattes för ännu värre plågor. Några av dem sågades itu levande med en såg. Järnspetsar slogs in i lederna på vissa av dem, så att de skulle tvingas avsäga sig sin tro. Vid Allahs ed! Vi kommer sannerligen att segra. Då kommer förhållandena att bli sådana att en person kan färdas tryggt från Sanaa till Hadramaut utan att frukta någon annan än Allah.’”
Denna hadith har nedtecknats av al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och an-Nasa’i.
För att de troende tålmodigt och stilla skulle uthärda denna skräck och fasansfulla situation återspeglade Allah den Allsmäktige denna sanning i deras hjärtan: det är på intet sätt möjligt att uppnå det löfte om framgång i denna värld och i det härefter som Han har gett enbart genom att muntligen göra anspråk på tro. För att uppnå det måste man gå igenom trons elddop och bevisa sanningen i sitt anspråk på tro.
Paradiset är inte något som kan vinnas så lätt, och inte heller är Allahs särskilda välsignelser i denna värld så lättillgängliga att man får dem så snart man förklarar att man tror. Villkoret för att få dem är ett elddop.
Så snart man antar tron måste man ta till sig mycket och avstå från mycket. Den första konflikten i detta upptagande och avstående blir konflikten med de egna begären. En troende måste kämpa mot sina begär och besegra dem.
Efter att ha antagit tron måste man för Allahs välbehag uthärda lidande och svårigheter samt förlust av liv och egendom. Man kommer att prövas genom rädsla, hunger, törst och begär. Varje kär ägodel och allt man håller kärt måste offras för Allahs välbehag. Först efter allt detta kan trons sanningshalt bevisas.
Det behöver knappast sägas att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem), från det ögonblick då de började förkunna och anta trons budskap, levde genom just dessa elddop.
Därmed blev det klart som dagsljus att det första kravet efter att ha antagit tron är att bevisa dess sanningshalt, och att denna sanning måste bevisas genom att bestå elddopet.
Låt oss som exempel nämna några av de uttalanden som Allah den Allsmäktige vid olika tider och i olika skeden under Profetens och de ädla följeslagarnas mekanska och medinanska liv gjorde för att stärka tron, det vill säga för att förverkliga tron i det praktiska livet.

För den troende ska kärleken till Allah stå över allt annat
Man måste komma ihåg att trosbekännelsen genom den goda kaliman i själva verket var en stor utmaning mot de falska krafterna. Därför var konflikten mellan sanningen och det falska oundviklig. På den ena sidan stod de otrognas, gudsupprorets och de gudsfrånvända islams fiendestyrkor; på den andra sidan stod den lilla gruppen sanningsälskande troendes islamiska styrka. Fram till dess att det islamiska idealet hade etablerats och islam hade segrat pågick ständigt en våldsam konflikt och krig mellan dessa båda krafter. Den ena var Allahs älskade grupp, Hizbullah, och den andra var Satans grupp, Hizb ash-Shaytan – gruppen för falska filosofier och läror. Under dessa förhållanden var muslimernas trons krav i mötet med det falska att fördjupa och stärka sitt band till Allah. Kärlek, tillgivenhet, vördnad, respekt, lydnad, fruktan och rädsla skulle helt och hållet ägnas Allah. Allah säger om detta:

(På sidan 25 i den arabiska PDF-filen*****************************)
Det finns människor som gör andra än Allah till Hans medgudar och rivaler och älskar dem lika mycket som de borde älska Allah. Men de som har trott på Allah älskar Allah mer än allt annat. – (al-Baqarah: 165)
Det innebär att iman kräver att Allahs kärlek för en mu’min ska ha företräde framför all annan kärlek. Ingen kärlek får inta en sådan plats i den troendes hjärta som är reserverad för Allahs kärlek, och endast sådan kärlek får vårdas som leder till Hans välbehag. – [Det är förstås endast kafir-mushriker som kan älska andra än Allah. Men även bland vissa människor som kallas muslimer kan man se en sådan inställning. Många av dem ber, fastar, reciterar kalima och gör dhikr och visar också upp en djup kärlek till Allah och Profeten. Men de har nära förbindelser med fasiq-fajil, kafir och mushrik. De är ständigt upptagna med att hålla dessa människor nöjda. Eftersom de kan uppnå sina världsliga intressen genom att tillfredsställa dem, gör de sig, utan att bry sig om Allahs missnöje, ivriga att hålla dessa ghayrullah (andra än Allah) nöjda. För att lyda dem ägnar de sig åt olydnad mot Allah. De måste ha nära och förtroliga relationer med dem som trampar på Allahs lagar och regler och inför sina egenhändigt skapade lagar och regler i samhället. Annars fruktar de att deras levebröd ska upphöra.]

Att överlämna liv och rikedom till Allah – ett tecken på iman

Det som människan älskar mest i världen är sitt liv och därefter sina ägodelar. Men en mu’min ska villigt offra sitt liv och sina ägodelar för att vinna Allahs välbehag; detta är vad hans iman kräver.

(På sidan 26 i den arabiska PDF-filen *****************************)
– I själva verket har Allah köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset. (Sura at-Tawba: 111)
Det förhållande som genom tron upprättas mellan Allah och tjänaren kallas i denna vers i själva verket för ett köp och en försäljning. Tron är alltså inte bara en läromässig trosuppfattning, utan ett heligt avtal genom vilket tjänaren säljer sitt liv och sin egendom till Allah, sin Skapare, Ägare och Herre. I utbyte får han löftet från Allah att han efter döden, i det andra livet, ska få paradiset. För att förstå innebörden av detta köp och denna försäljning krävs en ingående analys.
Den verkliga saken är inget annat än att Allah den Allsmäktige ensam äger människans liv och egendom. Det beror på att Allah ensam har skapat människans liv, hennes egendom och alla de materiella ting som behövs för att upprätthålla livet. Ur detta perspektiv uppstår över huvud taget ingen fråga om köp och försäljning. Människan har inget som hon kan sälja till någon annan, och Allah har inget utanför Sin skapelse och äganderätt som Han kan köpa. Vad betyder då detta köp och denna försäljning?
Saken är den att det finns något hos människan som Allah har överlämnat åt hennes ansvar. Det är människans fria bestämmanderätt, det vill säga hennes fria vilja och frihet att välja eller förkasta något samt att göra eller låta bli att göra något (frihet i fråga om vilja och frihet i fråga om val). Detta förändrar naturligtvis inte den grundläggande sanningen. Äganderätten till liv och egendom förblir alltså Allahs. Men människan har fått friheten att erkänna denna sanning – att Allah ensam äger allting – eller att förneka den. Den fria bestämmanderätten kan emellertid inte betyda att människan i verkligheten har blivit ägare till sitt liv, sin kropp och sitt sinne, deras krafter eller sin egendom, och därefter kan använda allt detta som hon behagar. Den verkliga innebörden är i stället att hon endast har fått friheten att, utan tvång från Allahs sida, om hon vill erkänna Guds äganderätt över sitt eget liv och all den egendom Allah har gett henne, eller att själv sätta sig som ägare och använda allt efter eget behag utan att vara beroende av Gud. Detta är den verkliga orsaken till att frågan om köp och försäljning uppstår. Men innebörden av detta köp är inte att Allah har köpt något som egentligen tillhör människan. Den verkliga saken är i stället att människans liv och egendom endast har anförtrotts åt henne. Dessutom har hon fått friheten att fullgöra detta förtroende på ett fullständigt tillförlitligt sätt. Allah kräver här av henne att hon frivilligt och med ett tillfredsställt hjärta, utan att pressas av något tvång, ska erkänna att det som tillhör Allah tillhör Allah och under hela sitt liv använda det inte som en självständig ägare, utan som en förvaltare. Hon ska avstå från den frihet att förråda förtroendet som hon har fått. Om hon på detta sätt, under detta världslivs korta tid, överlämnar den frihet som Allah har gett henne till Allah själv, kommer hon som belöning att få en plats i paradiset i livet efter detta. Den som ingår ett sådant köp och en sådan försäljning med Allah är i själva verket troende. Tron är ett annat namn för just denna typ av köp och försäljning.
Den som förnekar ett sådant köp och en sådan försäljning, eller som efter att i princip ha erkänt detta ändå handlar på ett sätt som innebär att han inte har genomfört köpet och försäljningen, är utan tvekan kafir. Om tron saknas blir det nämligen oundvikligt att vara kafir.
Det är nödvändigt att förstå frågan om att inte sälja detta lite tydligare.
I samband med detta köp och denna försäljning har Allah den Allsmäktige utsatt människan för två stora prövningar.
(1) Den första prövningen är om hon, trots att hon har fri vilja och handlingsfrihet, visar så mycket anständighet och hövlighet att hon erkänner den verklige Ägaren som Ägare och avstår från otacksamhet och uppror mot Gud.
(2) Den andra prövningen är att hon inte får något kontant i utbyte mot sitt liv och sin egendom. I stället får hon endast ett löfte om att få ersättningen i livet efter döden. Kan hon under dessa omständigheter ha så mycket tillit till Allah att hon frivilligt och med ett tillfredsställt hjärta går med på att offra sin fria vilja och sina önskningar i utbyte mot ett löfte om en ersättning som ligger långt fram i tiden?
(3) Enligt den rättsvetenskap på grundval av vilken det islamiska samhället är uppbyggt är tro bara ett erkännande och en förkunnelse av vissa trosföreställningar. En domare enligt sharia kan därför inte förklara någon icke-troende eller utesluten ur den islamiska gemenskapen så länge det inte finns bevis för att han har ljugit när han förkunnat sin tro. Men inför Allah är den verkligt troende den som genom sina föreställningar och handlingar överlämnar sin frihet och bestämmanderätt till den dyrkade Herren och befriar sig från anspråket på äganderätt till förmån för Honom. Om någon erkänner den islamiska trosbekännelsen och regelbundet utför bönen, fastan och liknande, men anser sig själv vara ägare till sin kropp och sitt sinne, sin hjärna och sina kroppsliga krafter, sin egendom och dess beståndsdelar samt allt som står under hans kontroll, då kommer han, även om han kallas troende i denna värld, inför Allah att betraktas som icke-troende. Han har nämligen inte alls ingått det köp- och försäljningsavtal med Allah som enligt Koranen utgör trons verkliga innersta väsen. Att tveka inför att offra sitt liv och sin egendom på de platser där Allah önskar det, och att offra dem på platser där Allah inte önskar det, är båda handlingar som bevisar att den som gör anspråk på tro inte har sålt sitt liv och sin egendom till Allah. Eller att han efter försäljningsavtalet betraktar det som sålts som sitt eget.
(4) Trons innersta väsen skiljer det islamiska livet och det kufriska livet fullständigt åt, från början till slut. En muslim är den som verkligen har trott på Allah den Högste, handlar underordnad Hans vilja på livets alla områden och vars handlingar och uppförande inte någonstans uppvisar minsta spår av godtycke. På samma sätt kan den grupp som består av de troende, som kollektiv, inte anta någon politik, något politiskt beslut, någon kulturell sed eller norm, någon social eller ekonomisk ordning eller något internationellt avtal eller någon princip som strider mot Allahs vilja eller mot sharias lag. Att handla oberoende av Allah och överlåta beslutet att göra eller inte göra något åt sin egen vilja är utan tvekan ett kufriskt synsätt. De som har ett sådant synsätt är likställda, oavsett om de kallas muslimer eller icke-muslimer.
(5) Med detta köp och denna försäljning som utgångspunkt måste den vilja från Allah vars lydnad är nödvändig för den troende vara den vilja som Han själv har förklarat, inte en vilja som människor har uppfunnit eller föreställt sig. Att själv anse något vara den dyrkade Herrens vilja och sedan lyda det är i själva verket inte lydnad av Allahs vilja, utan lydnad av den egna viljan eller begäret. Detta skulle stå i fullständig motsättning till köp- och försäljningsavtalet. Den person eller grupp som tar emot och formar hela sitt livsperspektiv i enlighet med den Bok som Skaparen har gett och den gudomlige Sändebudets sunnah ska anses stå fast vid avtalet om köp och försäljning med Allah.
Jag hoppas att saken nu har blivit tydlig, men en fråga finns fortfarande kvar i en vrå av sinnet, och det är viktigt att också känna till det riktiga svaret på den. Frågan är denna: Varför har den troende, som villigt sålde sitt liv och sin egendom till Allah, fått löftet att priset ska betalas i livet efter detta i stället för i denna värld?
Svaret kan inte vara något annat än att paradiset inte endast är ersättningen för det avtal genom vilket säljaren sålde sitt liv och sin egendom till Allah. Paradiset kommer i stället att vara ersättningen för hans uppförande – ett uppförande där säljaren under sitt jordiska liv avstår från att använda det sålda godtyckligt och använder det enligt Guds vilja, som en verkligt pålitlig förvaltare. Därför kommer denna försäljning att fullbordas i verklig mening först när säljarens jordiska liv har tagit slut och det har bevisats att han, efter att ha ingått försäljningsavtalet, till punkt och pricka har följt försäljningens villkor ända till sitt livs sista ögonblick. Före detta kan han enligt rättvisa och rimlighet inte vara berättigad att få priset.

Att betala priset för det som köpts är en särskild nåd från Allah
I denna försäljning och betalning av priset för det som köpts märks en särskild nåd från Allah mot tjänaren. Det är att Han när som helst kan ta tillbaka det som egentligen är Hans och som Han anförtrott tjänaren. Varför då åter ge ett pris eller en ersättning? Men den Nåderike Allah tar tillbaka Sin egendom från tjänaren och ger det högsta och bästa priset för den. Det är paradiset. Vad kan detta vara annat än Allahs särskilda nåd mot tjänaren?
Detta har uttryckts så vackert med en kärleksskalds ord!
En martyr på Allahs väg uttryckte sitt hjärtas känslor i poetiska ord:
Jag gav mitt liv, det var Hans gåva,
att ge det åt Honom är ingen bedrift.
– Det liv jag offrade på Allahs väg var Hans eget givande. Det finns ingen hjältemodig bedrift i att ge det livet åt Honom. Den verkliga saken är tvärtom att jag, efter att hela livet ha åtnjutit Hans oräkneliga välsignelser, ändå inte kunde uppfylla Hans rätt.
Vilken stor tillfredsställelse den Allahs älskare uttrycker efter att frivilligt ha offrat sitt liv för Allah! Detta är ett tecken på sann iman.

Försäljningsavtalet är inte det slutgiltiga

Vad imans krav är har blivit tydligt genom den föregående diskussionen. Nu borde det egentligen inte finnas något behov av ytterligare diskussion i denna fråga. Det beror på att imans största krav på en mu’min var att han skulle sälja allt han hade till Allah. Vad återstår då av imans krav efter försäljningen?
Svaret är att det också framgick av den föregående diskussionen att försäljningen av liv och egendom inte är den slutliga uppfyllelsen av imans krav. De två ting som säljaren har sålt finns fortfarande kvar hos honom och kommer att förbli hos honom hela livet. Därför återstår det naturligtvis fortfarande att uppfylla imans krav. Nu måste man se om han använder de sålda tingen på rätt sätt, eftersom det är detta som avgör om han får priset eller inte. Låt oss kortfattat diskutera några av de krav som iman ständigt kommer att fortsätta ställa på honom för att försäljningsavtalet ska följas till punkt och pricka.

(På sida 32 i den arabiska PDF:en*****************************)
Ni som har trott, vet att ni ska ge av det Allah har skänkt er av rikedomar på Allahs väg, innan den dag (Uppståndelsens dag) kommer då ingen handel, vänskap eller förbön är till någon nytta. (Al-Baqarah: 254)
Nu ser vi att en mu’mins försäljningsavtal med Allah har ingåtts, varefter han uppmanas att använda sin sålda egendom på Allahs väg. Eftersom de rikedomar han har sålt till Allah, enligt lagen, inte kan användas annat än på Allahs väg. Om han inte använder dem på den avsedda vägen utan sparar dem, eller använder dem på någon annan väg, har han bedragit och svikit köparen. Eftersom köparen är Allah själv, och Han i Sin yttersta nåd köper tillbaka det som Han anförtrott honom, kan och kommer Han därför att ge ett strängt lagligt straff för detta svek.
Allah säger:
(På sida 33 i den arabiska PDF:en*****************************)
De som bryter Allahs förbund efter att ha bekräftat det, bryter de band som Allah har befallt att de ska upprätthålla och sprider fördärv på jorden – över dem vilar förbannelsen, och för dem finns den värsta boningen i det kommande livet. (Ar-Ra‘d: 25)
Allah säger vidare:

(På sida 33 i den arabiska PDF:en*****************************)
– De troendes uppgift är att uppfylla det förbund de har slutit med Allah och inte bryta det efter att ha bekräftat det. De upprätthåller de band som Allah har befallt att de ska bevara. De fruktar sin Herre och fruktar också att Han kanske kommer att hålla dem till räkenskap på ett dåligt och strängt sätt. En annan sida av deras karaktär är att de blir tålmodiga enbart för att uppnå Allahs välbehag, upprättar bönen, ger öppet och i det fördolda av det Allah har gett dem på Allahs väg och avvärjer det onda med det goda. För dem är den lyckliga boningen i det kommande livet. (Ar-Ra‘d: 20–22)

I de två föregående verserna har sammanlagt tio krav på iman lagts fram:
• Att uppfylla det förbund som har slutits med Allah.
• Att inte bryta förbundet.
• Att bevara de band som Allah har befallt och önskat ska bevaras.
• Att frukta Allah.
• Att frukta strängheten i räkenskapen i det kommande livet.
• Att göra uppnåendet av Allahs välbehag till livets mål.
• Att vara tålmodig.
• Att upprätta bönen.
• Att öppet och i det fördolda använda den rikedom Allah har gett på Allahs väg.
• Att avvärja det onda med det goda.
I detta sammanhang har det också förklarats hur boningen i det kommande livet kommer att vara för den sanna mu’minen.

(På sida 34 i den arabiska PDF:en*****************************)
Det vill säga, boningen kommer att vara sådana trädgårdar (Jannah) som blir deras eviga hem. De kommer själva att träda in i denna Jannah, och de av deras föräldrar, hustrur, söner och övriga anhöriga som är rättfärdiga kommer också att träda in i den tillsammans med dem. Änglarna kommer att skynda till dem från alla håll för att hälsa dem välkomna. De kommer att säga: ”Frid vare över er, eftersom ni arbetade på Allahs väg med tålamod i denna värld. Därför är ni verkligen värdiga denna boning.” Hur vacker är inte denna boning i det kommande livet! (Ar-Ra‘d: 23–34)

Människan är endast förvaltare av sin rikedom
Människan har inte fått äganderätten till de rikedomar som Allah har skänkt henne. Människan har gjorts till förvaltare av dem. Allah, rikedomarnas Skapare och Ägare, har anförtrott dem åt människan och gjort henne till deras förvaltare på villkor att hon använder dem i enlighet med Allahs vilja.
Allah säger:

(På sida 35 i den arabiska PDF-filen*****************************)
– (O troende!) Tro på Allah och Hans Sändebud och spendera av de tillgångar som Allah har gjort er till förvaltare eller representanter för. Därför väntar en väldig belöning dem som tror och spenderar sina tillgångar på Allahs väg. (Al-Hadid: 7)
I denna vers uppmanas muslimerna själva att tro. Det innebär att man efter att ha börjat tro måste fortsätta att uppfylla trons krav. Därefter uppmanas man att spendera rikedom och egendom på Allahs väg. Detta påbud är mycket rättvist, eftersom människan inte är rikedomens och egendomens ägare. Ägaren är Allah. Människan är Hans representant. Representantens uppgift är att uppfylla ägarens vilja. Dessa tillgångar måste därför användas precis på det sätt och i den omfattning som uppfyller Allahs vilja.
Allah har köpt både den troendes liv och egendom. Detta har diskuterats utförligt ovan. Men större eftertryck har lagts på egendomen än på livet. Det innebär att det inte är särskilt svårt att i ett plötsligt infall ge sitt liv, och det är något som bara ges en gång. När det väl har givits är det slut. Men att spendera rikedom och egendom på Allahs väg gång på gång under hela livet är mycket svårt. Därför blir detta ett hårt prov på tron.

Innebörden av att spendera på Allahs väg

Frågan är nu: Vad innebär det att spendera på Allahs väg, vilken är dess betydelse och varför behövs det? Allah har ju inget som helst behov av rikedom och egendom. Han är ju hela världens Skapare och Ägare. Varför har Han då på Koranens sidor uppmanat oss att spendera Hans egen rikedom?
Inte nog med det: Han har bett Sina tjänare att låna Honom rikedom och egendom. Så som det sägs i Koranen:

(På sida 37 i den arabiska PDF-filen****************************)
Vem vill ge Allah ett gott lån? Då kommer Han att mångdubbla det åt honom och återgälda det. Dessutom väntar den som lånar ut den allra bästa belöningen. (Al-Hadid: 19)
(På sida 37 i den arabiska PDF-filen****************************)
Och förrätta bönen, ge zakat och ge Allah ett gott lån. (Al-Muzzammil: 20)
Detta är ett uttryck för Allahs stora nåd: när människan spenderar de tillgångar Han själv har gett henne på Hans väg, räknar Han det som ett lån till Honom. Men villkoret är att det ska vara ett gott lån (qard hasan). Det måste alltså ges med uppriktig avsikt och utan egen vinning. När man ger får det inte finnas någon önskan att visa upp sig, vinna berömmelse eller popularitet. Man får inte heller känna att man genom lånet har visat någon en ynnest. Det ska ges enbart för att vinna Allahs välbehag, och man får inte eftersträva någon annans belöning eller välbehag än Allahs. Allah har gett två löften beträffande detta lån. För det första ska lånet återgäldas mångfaldigat. För det andra ska Han dessutom ge den bästa belöningen från Sin sida.
Det har återberättats i en hadith från Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom). Det sägs att när denna vers uppenbarades och följeslagarna hörde den från hans heliga läppar, frågade Abu Dahdah al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs Sändebud, ber Allah verkligen oss om ett lån?”
Profeten sade: ”Ja, Abu Dahdah.” Abu Dahdah sade: ”Visa mig din välsignade hand en stund.” Profeten (frid vare med honom) räckte fram sin hand mot honom.
Följeslagaren Abu Dahdah tog Profetens hand i sina händer och sade: ”Jag lånar min trädgård till min Herre.”
Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) säger att det fanns sex hundra förstklassiga dadelpalmer i denna trädgård. Den ansaritiske följeslagarens hus låg mitt i trädgården, och där bodde han med sin familj.
Efter att ha sagt detta till Profeten gick han raka vägen hem och sade till sin hustru: ”Dahdahs mor, kom ut, kom ut. Jag har lånat denna trädgård till min Herre.”
Hans hustru sade: ”Dahdahs far, du har gjort en mycket lönsam affär.”
Med dessa ord lämnade hon huset tillsammans med sin son och hushållets tillhörigheter. – (Ibn Abi Hatim).
Denna händelse visar tydligt hur de sanningsenliga troende följeslagarnas (må Allah vara nöjd med dem) karaktär, sinnelag och uppoffring på Allahs väg såg ut. Av den förstår man också vad det var för ett lån (qard hasan) som Allah har lovat att återgälda mångfaldigat och dessutom belöna. I Koranen uppmanas man på flera andra ställen att ge ett sådant lån. Att ge ett lån innebär att utan tvekan och med öppen hand spendera överskjutande medel på Allahs väg. Ett ”gott lån” innebär att man inte hoppas på någon världslig fördel,
utan ger det enbart med avsikten att vinna Allahs välbehag. Nu behöver vi också förstå den verkliga innebörden av att ge ett lån.
För att förstå denna fråga rätt måste man lära känna och förstå Profetens liv väl. Om vi har profeten Muhammads (frid vare med honom) tjugotre år långa liv framför oss, kommer vi tydligt att se att hans tjugotre år långa liv var en historia av oavbruten kamp mot det falska. I denna kamp deltog naturligtvis även de ädla följeslagarna.
Vad gällde denna kamp? Det var en kamp för att upphöja Allahs ord. En kamp för att göra Hans budskap upphöjt.

Syftet med Sändebudets ankomst

Att upphöja Allahs budskap innebär att kämpa för att göra Hans sanna religion, dīn al-haqq, segerrik och etablerad som det enda sanna, ursprungliga, vackra och välgörande levnadssystemet för människorna. Det är självklart att profeten Muhammads (frid vare med honom) ankomst hade just detta enda syfte.

(På sida 40 i den arabiska PDF-filen****************************)
Han är den som har sänt Sitt Sändebud med vägledning och den sanna religionen, dīn al-haqq. Syftet är att Sändebudet ska göra denna sanna religion, dīn al-haqq, segerrik över alla andra religioner eller levnadssystem, trots avgudadyrkarnas motstånd. (As-Saff: 9)
Ovanstående vers visar tydligt att kamp och konflikt med det falska är oundvikliga om Sändebudet ska lyckas med sitt livsuppdrag, det vill säga att göra dīn al-haqq segerrik och etablerad.
De som följer det falska kommer aldrig att acceptera att Allahs religion eller lag ska upprättas på livets alla områden. Som längst kan de gå med på en kompromiss där dyrkan, underkastelse och lydnad inför Allah får fortgå tillsammans med dyrkan, underkastelse och lydnad inför andra. De kommer att vilja bygga sin religiösa tro, karaktär och kultur på någon filosofi, ideologi eller livssyn. Men Sändebudet har fått befallningen att, utan någon som helst kompromiss med dem, fullständigt etablera den vägledning och den sanna religion, dīn al-haqq, som Allah har sänt till honom på livets alla områden. De som följer det falska må skapa hur många hinder som helst; Sändebudet måste ändå utföra detta arbete. Om det till och med innebär att han måste möta väpnad kamp, måste han också göra det. Det sägs:

(På sida 41 i den arabiska PDF-filen****************************)
– Och kämpa mot dem tills förförelsen har upphört och religionen helt och hållet tillhör Allah. (Al-Anfal: 39)
Nu har det blivit tydligt att den uppgift som ålagts Profeten är att fortsätta en oavbruten kamp mot det falska. Denna kamp har inte begränsats till någon särskild epok eller tidsperiod. Allahs befallning gäller muslimerna och är tillämplig i alla tider fram till uppståndelsens dag. Så länge Allahs religion inte har upprättats fullständigt finns inget slut och inget uppehåll i denna kamp.
I detta sammanhang sägs också:

(På den arabiska PDF:ens sida 41****************************)
Ni som har trott! Bli Allahs medhjälpare. (As-Saff: 14)
”Att vara Allahs medhjälpare” innebär att på alla sätt stödja rörelsen för att upprätta Allahs religion. Nu har saken blivit ännu tydligare: kampen mot falskheten är ofrånkomlig för att upprätta ”den sanna religionen”, och att frikostigt spendera pengar och rikedomar för detta samt att sätta kroppens och sinnets alla krafter i dess tjänst är det som kallas att spendera för Allahs sak och att stödja Allahs religion.
Man måste komma ihåg att om pengar spenderas med något annat syfte än att vinna Allahs välbehag, oavsett hur stort beloppet är och även om det till synes ges till arbetet med att upprätta religionen, kan det inte kallas att spendera för Allahs sak; det kommer helt och hållet att räknas som slöseri.

(På den arabiska PDF:ens sida 42****************************)
– Ni troende! Fördärva inte era allmosor genom att påminna mottagaren om dem och såra honom, likt den som spenderar endast för att visa upp sig. (Al-Baqarah: 264)
Ordet ”sadaqa” härstammar från sidq. Det betyder ”sanning” och ”uppriktighet”. Det kallas sadaqa eftersom det bevisar givarens tros sanning och uppriktighet.
Om det som spenderas för Allahs sak görs för att visa upp sig eller för att uppnå någon personlig fördel (såsom att vinna beröm eller ett namn, eller efter upprättandet av en islamisk stat få en personlig ställning eller särskilda förmåner), kommer det, oavsett hur stort beloppet är, inte att vara något annat än fullständigt slöseri. Ingen ersättning för det kommer att erhållas hos Allah. Tvärtom kommer man att straffas för det onda uppsåtet. Av den utförliga diskussionen ovan har några saker blivit klara för oss:
• Det enda syftet med profeten Muhammeds (frid över honom) ankomst till denna värld är att upprätta den sanna religionen. För detta är kamp och konflikt med de motstående falska krafterna ofrånkomlig.
• Att på alla sätt stödja profeten Muhammed (frid över honom) och, efter honom, rörelsen för att upprätta religionen – det vill säga att direkt delta i denna kamp – är ett krav och ett villkor för tron.
• Att offra liv och rikedomar för detta arbete är ett krav för tron.
• Avsikten måste vara ren när man offrar liv och rikedomar. Syftet ska vara endast att vinna Allahs välbehag. Det grundläggande syftet med att skapa människosläktet är att dyrka Allah, det vill säga att underkasta sig och lyda Honom. Denna underkastelse och lydnad når sin fulländning om den praktiseras på livets alla områden. Med andra ord: att upprätta den sanna religionen på livets alla områden. Detta är skapelsens grundläggande mål. Det är kring detta mål som Allahs övriga föreskrifter har kommit. Varje föreskrift i Koranen kretsar kring detta enda mål. För att nå detta mål måste den troende utföra många uppgifter; utan dem kan målet inte nås.
•
(På den arabiska PDF:ens sida 43****************************)
– Ni som har trott, vet att om ni hjälper Allah, kommer Han att hjälpa er och göra er ståndaktiga på sanningen gentemot falskheten. (Muhammed: 7)
Även här betyder ”Allahs hjälp” att aktivt delta i rörelsen för att upprätta Allahs ”sanna religion”. Att helt och hållet ställa sina pengar, rikedomar, arbete, ansträngning, talanger, tankar och överväganden till detta arbetes förfogande. Det är detta som krävs av den troende.

Att bryta alla förbindelser med falskheten är ett krav för tron

Det är också nödvändigt för den troende att, när han är en soldat i arbetet med att upprätta den sanna religionen, identifiera fienden för att kunna segra i kampen. Hans fiende är anhängaren av falskheten. Alla förbindelser med denne måste brytas. Det är inte tillåtet att ha någon form av vänskapsrelation med dem.

(På den arabiska PDF:ens sida 44****************************)
– (O Muhammed!) Du kommer aldrig att finna att de som tror på Allah och den yttersta dagen håller vänskap med människor som bekämpar Allah och Hans sändebud, vare sig dessa är deras fäder, söner, bröder eller nära släktingar. De är sådana vars hjärtan Allah har präglat med en fast tro. Därefter har Han från Sin sida skänkt dem en ande eller livskraft och därigenom gett dem styrka. De är Allahs parti. Vet att Allahs parti sannerligen kommer att segra. (Al-Mujadilah: 22)
I denna vers nämns två saker. Den ena är en princip; den andra är ett verkligt exempel.
Principen är mycket tydlig. Den innebär att tron på den sanna religionen och kärleken till falskheten, som motarbetar den sanna religionen, är två sinsemellan motsatta ting. Att förena dessa två är helt omöjligt. Liksom det är omöjligt för en människa att älska både sig själv och sin fiende, är det på samma sätt omöjligt att i samma hjärta hysa kärlek till tron och till islams fiender. Om det visar sig att en person, samtidigt som han gör anspråk på tro, upprätthåller vänskapliga relationer med människor som är islams fiender, måste man förstå att hans anspråk på tro är falskt.

För det andra, efter att den ovan nämnda principen har klargjorts i denna vers, hänvisas som exempel för dem som gör anspråk på tro till några verkliga händelser. Detta är så tydliga händelser att hela Arabien bevittnade dem under slagen vid Badr och Uhud.
Dessa ädla följeslagare hade utvandrat från Mekka till Medina endast för Allahs och Hans sanna religions skull, och de tog till vapen mot sina egna stam- och familjemedlemmar. Detta berodde på att de var islams fiender.
Abu Ubaydah (må Allah vara nöjd med honom) dödade med egen hand sin far, Abdullah ibn Jarraah. Musab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin egen bror, Ubayd ibn Umayr. Omar (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin egen bror, Ubayd ibn Umayr. Omar (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin morbror, As ibn Hisham ibn Mughirah; Ali (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin nära släkting Utbah; Hamzah (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin släkting Shaybah; och Ubaydah ibn al-Harith dödade sin släkting al-Walid ibn Utbah. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var nära att döda sin egen son Abdur Rahman.
Omar (må Allah vara nöjd med honom) framförde under slaget vid Badr en begäran till profeten (frid över honom) angående fångarna och sade: ”Låt dem dödas, och var och en ska döda sin släkting.”
Under slaget vid Badr hade en av ansarerna gripit och bundit Abdul Aziz ibn Umayr, den köttslige brodern till Musab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom). När Musab såg detta ropade han: ”Bind honom riktigt hårt. Hans mor är mycket rik. Hon kommer att ge er mycket pengar för att friköpa sin son.”
Abdul Aziz sade: ”Säger du sådant fastän du är min bror?”
Musab sade: ”Du är inte längre min bror. Den ansari som binder dig är min bror.”
När Abu al-As, profetens (frid över honom) svärson, fördes till fånga under detta slag, visades honom ingen nåd för att han var profetens svärson. Han behandlades på samma sätt som de andra fångarna. På detta sätt fick hela världen tydligt se hur en sann troende är och hur hans relation till den sanna religionen ser ut.
Det är nödvändigt att noggrant känna till med vilka grupper eller folk vänskapliga relationer är förbjudna. Annars kan detta leda till missförstånd mellan de båda sidorna. I detta avseende har Koranen tydligt förklarat följande:

(Den arabiska PDF-filen, sida 46 ****************************)
– Allah förbjuder er att upprätta vänskap med dem som bekämpar er på grund av religionen och driver bort er från era hem eller hjälper dem som driver bort er. Men de som ändå upprättar vänskap med dem är orättfärdiga.
Däremot har det inte förbjudits att ha goda relationer med dem vars beteende är motsatsen till det ovan nämnda, att visa dem barmhärtighet och att behandla dem rättvist.

(Den arabiska PDF-filen, sida 47 ****************************)
– Allah förbjuder er inte att behandla dem väl och rättvist som inte bekämpar er på grund av religionen och inte driver bort er från era hem. Sannerligen älskar Allah dem som handlar rättvist. (Al-Mumtahina: 8)

Att inte hysa begär efter rikedom är ett krav på tron

Ett annat krav på tron är att man inte får hysa begär efter att förvärva rikedom i sitt hjärta. De som är giriga efter rikedom är dag och natt uppslukade av denna tanke. Till slut fortsätter de att förvärva rikedom, även genom olagliga metoder, och blir indragna i transaktioner. Fiendskap, konflikter, gräl, mord och liknande mellan människor är de bittra följderna av begäret efter rikedom. Allah säger:

(Den arabiska PDF-filen, sida 48 ****************************)
– Ni som har trott! Förtär inte ocker med hög ränta. (Al Imran: 130)
Även om detta är ett principiellt påbud beträffande ocker, uttalades det i det långa, kritiska talet om slaget vid Uhud. Vissa följeslagares beteende behagade inte Allah och var inte lämpligt för att upprätta den sanna religionen, varför Koranen skarpt kritiserade detta. Under ett skede av slaget vid Uhud bröt vissa följeslagare mot Profetens befallning och blev upptagna med att lägga beslag på krigsbytet. På grund av mänsklig naturlig svaghet vaknade begäret efter rikedom för en kort stund inom dem. Utnyttjande denna svaghet genomförde de otrogna från Quraysh, under Khalid ibn al-Walids ledning, ett våldsamt angrepp mot dem. Som följd av detta blev sjuttio följeslagare martyrer.
Man måste gå fram på Allahs väg osjälviskt och med den enda avsikten att uppnå Hans välbehag. Personligt begär efter rikedom är ett stort hinder på denna väg.
Islam förbjuder inte att förvärva rikedom, och det är inte heller klandervärt. Det måste ske på ett tillåtet sätt, och rikedom måste spenderas på den väg Allah har föreskrivit. Även följeslagarna förvärvade rikedom. Men när det behövdes för att upprätta religionen gav de utan tvekan och med tillfredsställelse bort hela sin rikedom på Allahs väg. Ett enastående exempel på detta kan ses inför expeditionen till Tabuk, och det har skrivits med gyllene bokstäver i islams historia.

Rikedom är trons eldprov
Rikedom är i sig inte något ont. Det onda är begäret efter rikedom och att klamra sig fast vid den. Eftersom den är en helig anförtrodd egendom måste den användas i enlighet med den verklige Ägarens, Allahs, vilja. Därför är denna rikedom ett stort prov för människan.
Allah säger:

(Den arabiska PDF-filen, sida 49 ****************************)
– Ni som har trott! Kom ihåg att er rikedom och era barn inte får avleda er från Allah.
(Al-Munafiqun: 9)

(Den arabiska PDF-filen, sida 49 ****************************)
– Och vet att er rikedom och era barn endast är ett prov för er, och att det hos Allah finns en riklig belöning.
(Al-Anfal: 28)
Det som vanligtvis hindrar människans uppriktighet i tron och på grund av vilket sjukdomarna hyckleri, förräderi och trolöshet visar sig hos henne, är kärleken till rikedom och barn när den överskrider alla gränser. Därför sägs det att denna rikedom och dessa barn, genom vars lockelse människan vanligtvis avviker från den sanna vägen, i själva verket är ett stort prov för människan. Den som hon betraktar som sin son eller dotter är egentligen ett slags frågeformulär.
På samma sätt är rikedom det andra frågeformuläret. Allt detta ges till människan för att hon ska visa om hon, efter att ha fått allt detta, kan följa den sanna vägen, hålla sitt hjärta rent och obefläckat från kärlek till och begär efter detta, och använda det inom de gränser som Allah har fastställt.
Detta är kravet på tron.
Att rikedom och barn är ett stort prov för människan, och att det är framgång i detta prov att offra allt detta för att uppfylla Allahs vilja, är vad som har förklarats.

Världsliga välsignelser av att religionen etableras

Det råder inget tvivel om att alla dessa uppoffringar görs för att vinna Allahs välbehag och etablera religionen. Arbetet med att etablera denna religion är inte bara till gagn för det kommande livet; i det samhälle, den civilisation och den kultur som kommer att byggas på dyrkan av och lydnad inför Allah kommer fullständig rättvisa och full trygghet för liv och egendom att råda.

I detta sammanhang säger Allah:

På den arabiska PDF-sidan 51

Troende! Er uppgift är att bli rättvisans och den rättfärdiga principens banerförare och vittna inför Allah. (An-Nisa 4:135)

Här sägs det inte bara: ”Upprätta rättvisa.” I stället sägs det: ”Bli rättvisans och den rättfärdiga principens banerförare.” Det betyder att de troendes uppgift inte enbart är att upprätta rättvisa; de måste också bära rättvisans fana. De måste kasta sig in i denna världsomspännande rörelse, så att förtryck, tyranni, orättvisor och brist på rättvisa kan utrotas ur det förtryckta mänskliga samhället och ersättas av lycka, frid, samförstånd, trygghet och fullständig rättvisa.

Därefter måste de vittna om detta ädla arbete inför Allah den Allsmäktige, och endast inför Honom. I denna vers finns en varning för att arbetet inte får utföras för personliga eller grupprelaterade intressen eller för att vinna människors beröm.

Att vända ryggen åt faror strider mot tron

Det är en ofrånkomlig sanning att man i arbetet med att etablera religionen kommer att möta många slags faror, stormar och prövningar. Om Koranen säger att det strider mot tron att vända ryggen åt farorna efter att ha hört deras varningsklockor:

På den arabiska PDF-sidan 52

Troende! Om någon av er avfaller från sin religion, så kommer Allah i hans ställe att låta träda fram människor som Han älskar och som älskar Honom, människor som är ödmjuka och milda mot de troende men stränga mot de otrogna, och som kämpar med all kraft på Allahs väg. De fruktar inte någon förebråelse från någon som förebrår. (Al-Ma’idah 5:54)

Efter att någon har avfallit från religionen finns det inte längre någon fråga om tro. De människor som Allah för fram på arenan i stället för dessa troslösa är sannerligen troende. En kärleksrelation växer fram mellan dem och Allah. De älskar Allah och Allah älskar dem. Den troendes kännetecken är nu att han är mild mot de troende och sträng mot de otrogna.

Att vara ”mild mot de troende” betyder att en troende aldrig på något sätt använder sin egen styrka mot en annan troende. Hans talang, intelligens, omdöme, förmåga, inflytande, rikedom, fysiska styrka och övriga egenskaper får inte användas för att kuva, trakassera eller skada muslimerna. Det muslimska samhället kommer alltid att se honom som en mild, barmhärtig, medkännande och tålmodig människa.

Uttrycket ”sträng mot de otrogna” innebär att en troende, tack vare sin mogna tro, sin uppriktiga gudsdyrkan, sin ståndaktighet i fråga om sina ideal och sin okuvliga karaktärsstyrka, blir hård som stål i mötet med islams fiender, så att han inte på något sätt kan rubbas från sin plats. Han blir varken rädd inför någon eller vek genom någons ord. När han möter motståndaren är han beredd att ge sitt liv, men han kommer inte att böja sig eller låta sig påverkas, vilket priset än må vara.

Som ytterligare ett kännetecken på tron har det sagts att han outtröttligt ska kämpa för att etablera Allahs religion. Han ska inte bry sig om någons förebråelser eller hån och får aldrig låta detta bromsa hans framfart.

Nu har saken blivit ännu tydligare: trons främsta kännetecken är att outtröttligt kämpa för att etablera Allahs religion i det mänskliga samhället. Genom detta blir den troende Allahs älskade tjänare, och Allah blir samtidigt den som han älskar mest.

Det behöver knappast sägas att det är genom denna kamp som tron verkligen prövas. Genom denna prövning skiljer Allah den Allsmäktige ut de verkligt troende och låter dem besegra de otrogna. (Al ‘Imran 3:142)

Utan denna kamp är det varken möjligt att vittna om sin tro eller att vinna paradiset i det kommande livet. Allah säger:

På den arabiska PDF-sidan 53

Tror ni att ni ska få träda in i paradiset utan att Allah först har låtit det bli uppenbart vilka av er som kämpat på Allahs väg för att etablera religionen och vilka som varit uthålliga och tålmodiga på denna väg? (Al ‘Imran 3:142)

De som, uppfyllda av trons inspiration, har börjat vandra på religionens väg — en väg vars mål är att etablera den sanna religionen och vinna Allahs välbehag — har redan i den tidigare diskussionen fått klart för sig att de vid varje steg kommer att möta mycket svåra hinder. Islams tidigare historia vittnar också om detta. Om en vanlig troende, eller en arbetare eller ledare i rörelsen för religionens etablerande, av rädsla för att hans liv och egendom ska gå förlorade underkastar sig det falska, överger rörelsen för religionens etablerande och visar ett starkt begär att samarbeta med det falska, kommer han att lämna trons gränser. En sådan person kan inte kallas något annat än hycklare.

De som arbetar för att etablera religionen måste vara ytterst försiktiga i denna fråga. Alla bör få sådan träning och genomgå sådana eldprov att ingen arbetare i rörelsen för religionens etablerande i ett kritiskt ögonblick överlämnar sig åt det falska för att skydda sitt liv och sin egendom eller för att säkra sina barns välstånd och bekvämlighet. Den som ska leda denna rörelse måste ha en särskilt ädel karaktär. Endast den som har modet och den inre styrkan att offra sitt liv, sin egendom, sin hustru, sina barn och hela sin familj för Allahs väg, och som vid olika tillfällen har visat att han klarat sådana prövningar, kan leda rörelsen för religionens etablerande. Om en person med svag karaktär tar plats på ledarskapets stol kommer han i ett kritiskt ögonblick att dra hela rörelsen med sig i fördärvet och lämna efter sig en skamlig historia.

Jag hoppas att saken därefter inte längre är svår att förstå. Om vi på samma sätt studerar hela den ädla Koranen kommer vi att förstå att trons krav inte endast består i att upprätta islams fem pelare. Enligt trons krav är detta bara början på arbetet. Man kan inte anse arbetet avslutat bara för att en byggnad med dörrar, fönster och tak har uppförts. På samma sätt är början på byggandet av islams palats att bygga eller upprätta de fem pelarna. Att bygga hela palatset på dessa pelare är trons nästa krav. Dessa krav har nämnts ett efter ett i Koranen. Allahs profet ﷺ och hans älskade följeslagare رضي الله عنهم uppfyllde alla dessa krav fullständigt. För att kunna uppfylla trons krav fullständigt måste man därför å ena sidan studera den heliga Skriften med djup uppmärksamhet och å andra sidan följa profetens och följeslagarnas heliga liv i minsta detalj.

Profetens hadither om tron

Nu vill jag lägga fram och diskutera några exempel på vad Profetens hadither säger om imanens krav.
(I den arabiska PDF-filen, sidan 56 ****************************)
-Iman har många grenar. Den främsta av dem är att du inte erkänner någon annan än Allah som din härskare eller herre. Den lägsta men viktiga grenen av iman är att du, om du ser en tagg som orsakar förbipasserande på vägen besvär, avlägsnar den. Anspråksfull blygsamhet är också en gren av iman.
Av detta framgår att imanens minsta krav är att försöka avlägsna alla slags sorger och lidanden från människorna. Blygsamhet är också ett av imanens krav.
(I den arabiska PDF-filen, sidan 56 ****************************)
En troende är en person genom vilken ingen behöver frukta för sitt liv eller sin egendom.
(I den arabiska PDF-filen, sidan 56 ****************************)
”Den som tror på Gud och det kommande livet bör visa sin gäst heder, inte orsaka sin granne besvär och tala goda ord.”

(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Vid Gud, han är inte troende; vid Gud, han är inte troende; vid Gud, han är inte troende, vars övergrepp gör att hans granne inte kan leva i fred.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Den som äter sig mätt medan hans granne är hungrig kan inte vara troende.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Den som saknar pålitlighet saknar iman, och den som bryter sitt löfte är utan religion.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Om du känner tillfredsställelse över goda gärningar och ånger över syndiga gärningar, då är du troende.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Det främsta tecknet på iman är att din vänskap och fiendskap är för att vinna Allahs välbehag. Allahs åminnelse ska ständigt finnas på dina läppar. Det du tycker om för dig själv ska du också tycka om för andra, och det du ogillar för dig själv ska du också ogilla för andra.
(I den arabiska PDF-filen, sidan 57 ****************************)
-Renhet och god hygien i kroppen och kläderna utgör hälften av iman.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 58 ****************************)
Den fullkomligt troende bland er är den vars karaktär är bäst och som behandlar sin familj bäst av alla.

(I den arabiska PDF-filen, sidan 58 ****************************)
-En troende kan aldrig vara hånfull, förbannande, obscen i sitt språk eller en som pratar strunt.

(På sida 58 i den arabiska PDF-filen ****************************)
En troende kan vara vad som helst, men han kan inte vara en förskingrare eller lögnare.

(På sida 58 i den arabiska PDF-filen ****************************)
Om någon släcker vredens eld efter att den har flammat upp, fyller Gud hans hjärta med tro och tillfredsställelse.

(På sida 58 i den arabiska PDF-filen ****************************)
Den som medvetet hjälper en orättfärdig person träder ut ur islam.
Att hjälpa en förtryckande orättfärdig person har här beskrivits som något som strider mot tron. Trons krav är inte bara att man avstår från att hjälpa den orättfärdige; det är också ett krav på tron att motverka den orättfärdiges förtryck och höja sin röst mot honom. Jag anser att det genom den ovanstående framställningen har blivit tydligt vad trons krav är. Men vad är då det enkla sättet att uppfylla trons krav?
Att uppfylla trons krav är naturligtvis inte alls lätt. Tvärtom är det mycket svårt. Men när en troende fattar ett fast beslut att uppfylla trons krav och är beredd att göra alla slags uppoffringar för detta, behöver han tillämpa vissa metoder. Därför måste vi återvända till det vi talade om tidigare. Det vill säga: på vilket sätt formade den siste profeten, Muhammadur Rasulullah (frid vare med honom), följeslagarnas karaktär, så att de kunde uppfylla trons varje krav? Man måste komma ihåg att alla trons krav inte uppfylldes av dem så snart de hade antagit tron. Deras handlingssätt i detta avseende var följande:
För det första höjde de, så snart de hade antagit tron, sina röster mot jahiliyyah – det vill säga mot trosuppfattningar, idéer, läror, filosofier och tankesätt som stod i opposition till islam – samt mot dyrkan och lydnad inför flera gudar. Som följd drabbades de av förtryck och hård behandling.
I den andra fasen ställdes de inför följande problem: å ena sidan trons krav och å andra sidan jahiliyyahs krav. Genom förtryck och hård behandling hävdade jahiliyyah att förtrycket skulle upphöra om de övergav tron, att deras liv åter skulle bli lyckliga och vackra som tidigare och att tryggheten för deras ekonomi, liv och egendom skulle återupprättas.
Trons krav var däremot att förbli starka, orubbliga och fasta i tron, oavsett vilka följder det än kunde få. Detta har vi sett i den helige Profetens (frid vare med honom) och följeslagarnas liv. Vid varje steg i livet ställdes de inför trons och jahiliyyahs två motsatta krav. De som förblev fasta vid trons krav klarade eldprovet och uppfyllde trons krav. Några personer kunde inte klara detta prov och kallades därför hycklare.

Något att tänka djupt över

Det har blivit tydligt genom den ovanstående framställningen att trons krav är att förbli fast och orubblig i den och att leva som en sann muslim, helt lydig Allah, på livets alla områden. Detta gäller inte bara en enskild person; alla som medvetet och insiktsfullt har trott på islams trosbekännelse och blivit muslimer måste tillsammans leva som muslimer. Det är på intet sätt möjligt för en enskild person att leva som muslim på livets alla områden. För detta krävs ovillkorligen en fullständig islamisk miljö och samhällsordning. Islam måste ha full auktoritet och kontroll över hela kulturen och konsten, affärsverksamheten, handeln, vänskap och fiendskap, krig och fred – kort sagt över livets alla områden.
Ingen muslim kan helt uppfylla trons krav under en icke-islamisk miljö eller ett kufriskt styre. Under ett kommunistiskt styre är det till exempel inte alls möjligt att uppfylla detta krav, och i en kufrisk stat kan man inte uppfylla mer av trons krav än vad staten tillåter. Men Allah säger:

(På sidan 60 i den arabiska PDF-filen ****************************)
– O ni som tror! Underordna hela ert liv islam och följ inte Satan (genom att lämna någon del av livet utanför islam). Han är sannerligen er uppenbara fiende. (Al-Baqarah: 208)
Människans liv är odelbart. Men om någon på konstgjord väg delar upp livet i många delar, låter vissa av dem styras enligt islams föreskrifter och håller de övriga utanför islam, kan han inte kallas en fullständig muslim. På dessa områden av livet måste han lyda någon annan än Allah. Detta är vad som kallas lydnad inför Satan eller inför gudsfiendtliga krafter.
Allah säger:
(På sidan 61 i den arabiska PDF-filen ****************************)
– och att han inte låter någon annan dela med hans Herre (Allah) i lydnaden. – (Al-Kahf: 110)
När man alltså på något område av livet följer någon annan ideologi eller livsåskådning än Allahs, innebär det i själva verket att man sätter någon annan vid Allahs sida. I moskén lyder man Allah den Allsmäktige, men utanför moskén, på livets större områden – inom politik, ekonomi, handel, utbildning och kultur, domstolar och rättsväsende, jordbruk och fabriker – lyder man någon annan i stället för Allah. Detta kallas fullständigt hyckleri och kan på inget sätt kallas ett islamiskt levnadssätt. Att överlämna hela sitt liv åt lydnaden inför Allah – det är islam. Det är också det som tron kräver. Tänk därför efter: när och hur kan en muslim bli en verklig muslim?
Under ett kufriskt styre kan en muslim inte leva ett muslimskt liv. I ett land, ett område eller ett samhälle där människans styre och makt råder i stället för Allahs styre och makt, är hela samhället och den sociala miljön nedsänkta i uppror mot Gud. Korruption, ränta och mutor, otukt, alkoholkonsumtion, fritt umgänge mellan män och kvinnor, mäns och kvinnors gemensamma sammankomster i kulturens namn, oanständig dans och sång, hasardspel, filmer som förstör moralen och liknande är samhällets dagliga verksamhet. Hur kan en muslim bevara sin iman i ett sådant samhälle?
Detta pågår inte bara i icke-muslimska eller kafiriska stater; det pågår i stor omfattning även i muslimska länder och muslimska samhällen. De som begränsar sig till ett mycket snävt livsområde och håller fast vid bönen, fastan och vissa former av dhikr och åkallan som sin sista tillgång, ser samtidigt sina egna barn och efterkommande bli avogt inställda till islam och dras till islamfientliga ideologier. I deras karaktär och uppförande går det inte att finna något spår av islam. Ett starkt islamfientligt utbildningssystem och en islamfientlig miljö tvingar de unga att inta en stridslysten hållning mot islam. Orsaken till allt detta är att muslimerna, när de som en ummah har fjärmat sig från islam och deras längtan efter världsliga njutningar och bekvämlighet har vaknat i stället för självuppoffring på Allahs väg och jihadisk inspiration, har förvandlats till ett folk av schakaler. Ett liv i slaveri under lång tid har gjort dem tveksamma till islam. Deras tankesätt, sinnelag, livsvärderingar och måttstockar för sant och falskt, gott och ont har förändrats. Trots att de är muslimer har de börjat tänka med de icke-troende herrarnas sinnen, se genom deras ögon och färga sig i deras färger.
Även efter att de vunnit självständighet efter flera hundra år av slaveri har de inte kunnat överge det mentala slaveriet; den oundvikliga följden är också oändlig förnedring i det världsliga livet. Hela den muslimska världens situation är i dag densamma. I stället för att betrakta Allah som den ende Guden, beskyddaren och vårdnadshavaren och förlita sig enbart på Honom, har de blivit beroende av de falska krafter som är islams fiender och av deras välvilja. Därför har eld satts i det islamiska palats som den siste Profeten (frid vare med honom) byggde. I denna eld brinner och dör muslimer: muslimerna i Palestina och Libanon, muslimerna i Egypten, Libyen och Algeriet samt muslimerna i Irak. Afghanistans muslimer brinner och dör i denna flammande eld. Situationen för muslimerna i andra länder är nästan densamma. I dag dödar muslimer skoningslöst andra muslimer. Som muslimer sätter de eld på islams hem. Den muslimska ungdomen intar i dag en krigisk hållning mot islam. En välplanerad konspiration pågår för att forma framtida generationer till islamfientliga krafter. Genom litteratur, kultur, dans och sång, pornografi och oanständiga filmer fortsätter denna konspiration oavbrutet.
Detta är en sida av den smärtsamma bilden av det muslimska samhället. En annan, ännu mer smärtsam bild är att inte ens de flammande lågorna från elden som rasar i vårt eget hem samlar några svarta moln av oro i våra sinnen när vi ser dem. Vi har blundat för allt och är upptagna med våra dagliga sysslor. Vi håller fast vid religionens traditionella, livlösa ceremonier. Vi är upptagna med khanqaher, madrasor, dhikr och åkallan samt meningslösa uppvisningar i att lära ut trosbekännelsen. Det palats som den ädle Profeten (frid vare med honom) byggde brinner, men i stället för att tänka på eller försöka släcka elden läser vi bara välsignelser och hälsningar över det. Detta kan inte kallas ett uttryck för kärlek till Profeten; det måste kallas ett grovt förräderi mot Profeten och mot det ideal han grundade.

Vad är vägen till räddning?

Om man vill överleva finns det bara en väg: Vi måste uppfylla de krav som ställs av den tro som ligger till grund för att vi kallas muslimer. För att uppfylla dem måste vi helhjärtat anta följande handlingsprogram och göra vårt yttersta för att förverkliga det.
Ett. Var och en av oss måste vända sig till Allahs Koran och Hans sista profets sunna. Från Koranen och sunna, samt från den helige Profetens och sahabernas sīra, måste vi lära känna islams verkliga form och gestalt. Under muslimernas nedgångsperiod har yttre tankeströmningar och felaktiga filosofier blandats in i islam. Vi måste därför klart förstå den islam som al-Koranen har förmedlat och som den helige Profeten (s) har upprättat, så att vi kan skilja den från jāhiliyya.
Två. Var och en av oss måste bli en förkunnare av islam. Den sanna islam måste presenteras för människorna. Detta blir framgångsrikt först när varje förkunnare i sitt personliga och familjemässiga liv är en levande symbol för islam.
För detta ändamål är mer verkningsfulla metoder än vanliga predikosamlingar en omfattande spridning av tillförlitliga korantafsir, hadither och olika islamiska skrifter, samt samtal och diskussioner genom personliga möten. Det behövs också litteratur om islams olika sidor, anpassad för ungdomar, och dess spridning och utbredning.
Tre. Studenterna måste organiseras kring islamisk undervisning, ges praktisk islamisk träning och fostras så att de blir kapabla att möta falska trosuppfattningar och tankeströmningar, samt förenas i en jamaat.
Så länge människor med fullständig islamisk kunskap och karaktär inte har fostrats kommer den eld som har tänts i islams palats inte att släckas. De muslimer som, genom att blunda för allt annat, blir självcentrerade och endast visar upp islamiska bruk och god moral, kommer inte heller att kunna rädda sig själva och sina efterkommande från denna eld så länge den fortsätter att brinna. Till slut kommer elden att förvandlas till helvetets eld.
Det största hindret för att genomföra detta handlingsprogram är muslimernas, särskilt de lärdas, splittring. Man måste glömma små oenigheter som kretsar kring individer och egenintressen och enas för att skydda islam och den muslimska umman från de falskas angrepp. Om, Gud förbjude, de falskas krafter en gång blir starka och får makten på grund av de lärdas splittring, kommer de lärda att bli de första offren för muslimernas utrotning. Ett exempel på detta har kunnat ses efter den kommunistiska revolutionen i Ryssland och på senare tid även i Afghanistan. De lärda är profetens ideologiska och moraliska arvtagare.
Koranen har också förklarat att de lärdas kännetecken är att endast frukta Allah (arabiska*****). Att, med bävan inför Allah, etablera profetens ideal (arabiska*****) på jorden och kämpa för att bevara det oförvanskat är profetens arvtagarens uppgift. Om denna uppgift försummas kommer man inte att ha något svar att ge inför Allah.
Detta ansvar tillhör inte bara de lärda utan varje muslim. En muslim bryter alla former av slaveri, avskaffar allas herravälde och underkastar sig endast Allah den Högstes tjänst; han överlämnar sig under Hans styre, herravälde och auktoritet. Han kan aldrig acceptera människors slaveri eller deras styre och auktoritet. Allahs lag är den enda lag han måste följa, och det är under profetens ledning som han ska leva hela sitt liv. Därför är kravet på en muslims tro att han ska kämpa för att förverkliga och tillämpa endast Allahs lag på samhällets alla nivåer, forma sitt personliga, familjemässiga och sociala liv enligt Sändebudets (s) föredöme samt lägga grunden för utbildning, kultur och staten. Först när han lyckas med detta kan han bevara den värdighet som Allah den Högste har skänkt honom som Allahs khalif.
Det bör hållas väl i minnet att Allah den Högste, för att människan som Allahs khalif eller ställföreträdare ska kunna fullgöra sitt ansvar på jorden, har gett henne rikedomar, kunskap, förstånd och samvete, skrivförmåga, talförmåga och uppfinningsförmåga, samt hedrat henne med olika rangställningar. Alla dessa olika gåvor har getts henne för att hon ska kunna använda dem enligt Allahs vilja. Genom att skänka henne dessa tillgångar har Han satt henne på prov. Om hon använder sina rikedomar, sin kunskap, sitt förstånd, sin skrivförmåga och sin uppfinningsförmåga på Hans väg, enbart för att vinna Skaparens välbehag, måste man förstå att hon har fullgjort sin rätt som ställföreträdare. Om dessa tillgångar däremot används för världsliga intressen och för att tillfredsställa begären, kommer hon att förskingra de tillgångar Gud har gett henne och bli skyldig till förräderi mot Givaren.
Trons krav är just detta: allt som Allah har skänkt människan – däribland händer, fötter, ögon, öron, mun samt sinne och hjärna – måste användas för att vinna Givarens välbehag. Inget av detta får användas på något sätt eller någon väg som gör Givaren missnöjd. Om dessa gåvor används i strid med Allahs vilja begås å ena sidan en stor orätt mot dem och å andra sidan en orätt mot en själv. På uppståndelsens dag kommer alla dessa kroppsdelar att klaga inför Allah och säga att de har använts i strid både med deras egen vilja och med Allah den Högstes vilja. Därför kommer den person att få ett hårt straff som hade fått dessa kroppsdelar anförtrodda som en amanah, eftersom han var Allahs ställföreträdare.
Detta gällde kroppsdelarna. Människan har också fått rikedomar, kunskap och förstånd samt fri vilja och handlingskraft, för att prövas: kommer hon att använda dessa enligt sina begärs krav eller för Allahs välbehag? Den tro som i verkligheten är ett förbund mellan henne och Allah om tjänst och lydnad kräver att hon, även om hon har frihet att använda det hon har fått på andra vägar, måste använda allt på Allahs väg. Det är khalifens eller ställföreträdarens uppgift.
Allah den Högste har skapat människan som Sin khalif på jorden. Khalifens uppgift är att uppfylla sin Utnämnares vilja, följa och tillämpa Hans lagar på rätt sätt – inte att själv vara lagstiftare, inte att vara godtycklig och inte att föreställa sig att han inte behöver stå till svars inför någon. Liksom Allahs vilja uppfylls i hela naturens rike genom naturlagarna och Hans lag följs, så ska Hans lag också gälla i det mänskliga samhället, men människan ska företräda den. Människan har inte gjorts till härskare och lagstiftare. Hon har gjorts till den verklige Härskarens och Lagstiftarens ställföreträdare.
Människans medfödda ansvar och plikt är därför att göra hennes Herre och Skapare Allah den Högstes lag gällande i det mänskliga samhället. Det är på grund av att denna lag har överträtts som katastrof och förstörelse har drabbat människans samhälle. Mänsklighetens historia vittnar om detta.
De som inte tror på Allah förnekar denna sanning. Men det oundgängliga kravet på dem som tror är att de genom en enad kamp ska göra Allah den Högstes lagar gällande på samhällets och statens alla nivåer, och skapa en inställning och en vilja hos folket att följa dem. Deras källa till styrka och handlingskraft i detta arbete ska vara Allahs Koran, den helige Profetens sīra och sahabernas handlingssätt, särskilt det lysande exemplet från de rätt vägledda kalifaten.
Det som ovan sades om en enad kamp betyder att arbetet med att uppfylla trons alla krav – det vill säga att på Allahs jord upprätta endast Allahs herravälde och auktoritet samt Hans lag och styre – inte på något sätt kan utföras ensamt och isolerat. För detta måste man tillhöra en islamisk jamaat vars syfte är att kämpa enat på Allahs väg. Koranen kallar detta ”jihad fi sabilillah”.
Det glädjande är att enade rörelser för islams återuppvaknande och återupprättande har börjat nästan överallt i världen. Må Allah den Högste ge de muslimer som gör anspråk på tro förmågan att kasta sig in i denna rörelse. Amin.

— Slut —