Trons verklighet

Nödvändigheten av kunskap för att bli muslim

Varje muslim vet mycket väl att islam i denna värld är en av Allah den Upphöjdes största välsignelser. Allah den Upphöjde har skapat honom som en del av umma till Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och varje muslim tackar Allah för att Han har skänkt honom en så stor välsignelse som islam. Ja, Allah den Upphöjde själv har förklarat islam vara den största och bästa välsignelsen för människorna. Han har sagt:

الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُمْ دِينَكُمْ وَأَتْمَمْتُ عَلَيْكُمْ نِعْمَتِي وَرَضِيتُ لَكُمُ الْإِسْلَامَ دِينًا ۚ

”I dag har Jag fullkomnat er lydnadsordning (livsordning), fullbordat Min välsignelse över er och valt islam som er livsordning.” (Sura al-Ma’ida: 3)

Det är muslimernas ovillkorliga skyldighet att uppfylla den rätt som tillkommer den gunst Allah den Upphöjde har visat dem. Den som inte uppfyller den rätt som tillkommer någon annans välgärning är nämligen mycket otacksam. Den största otacksamheten är att glömma denna stora välgärning som Allah den Upphöjde har visat människorna. Om ni nu frågar mig hur man kan uppfylla den rätt som tillkommer Allah den Upphöjdes välgärning, svarar jag: När Allah den Upphöjde har skapat er som en del av umma till Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uppfyller ni rätten till denna välgärning från Allah den Upphöjde endast genom att kunna följa honom fullständigt och uppriktigt. När Allah den Upphöjde har skapat er som en del av det muslimska folket, måste ni vara sanna muslimer för att uppfylla den rätt som tillkommer denna Hans välgärning och nåd. På något annat sätt och med inga andra medel kan ni uppfylla ”rätten” till denna Hans stora välgärning. Om ni inte kan eller inte vill uppfylla denna ”rätt”, kommer ni att vara stora syndare på grund av denna otacksamhet. Må Allah skydda oss alla från denna stora synd. Amin.

Om ni därefter frågar mig hur man blir en fullständig muslim, blir svaret mycket omfattande och långt. I denna bok kommer jag successivt att beskriva varje del av detta utförligt. Först kommer jag att tala om en fråga som alla behöver före allt annat för att bli muslimer och som kan kallas det första steget på vägen till att bli muslim.

Tänk efter en stund och se vad det ord ”muslim”, som ni alltid använder, betyder. Kommer människan till världen med islam från sin mors livmoder? Blir man muslim bara genom att vara son eller sonson till en muslim? Precis som en brahmins son är brahmin, en chaudhurys son är chaudhury och en shudras son är shudra, kan man då bli muslim bara genom att vara son till någon som kallas muslim? Är ”muslim” namnet på en släkt eller en klass? Precis som den som föds bland engelsmännen blir engelsman och den som föds i familjen Chaudhury blir chaudhury, blir då muslimerna kallade ”muslimer” bara för att de har fötts i en folkgrupp som kallas ”muslimer”? Kommer ni inte att svara ”nej” på alla dessa frågor och säga att man inte kallas ”muslim” på det sättet? Ingen föds som muslim ur sin mors livmoder; man blir muslim genom att anta islam, och när man överger islam är människan inte längre muslim utan utesluts helt ur det muslimska samfundet. Vem som helst – vare sig han är brahmin eller pathan, engelsman eller amerikan, bengal eller habash – räknas som muslim så snart han antar islam. Den som trots att han föds in i det ”muslimska” samfundet inte följer islams regler och föreskrifter kan däremot inte räknas som muslim; det spelar ingen roll om han är son till en sayyid eller son till en pathan.

Av svaret på mina tidigare frågor blev det alltså känt att den stora välsignelse från Allah den Upphöjde som ni har fått – välsignelsen att vara muslim – inte är något medfött. Ni får den inte automatiskt så snart ni föds ur er mors livmoder, och den är inte heller något som alltid kommer att förbli hos er av sig självt, oavsett om ni bryr er om den under hela livet eller inte. Det är en välsignelse som måste förvärvas genom ansträngning; för att få den måste ni verkligen anstränga er. Om ni genom ansträngningar och strävan uppnår den, då kan ni få behålla den. Men om ni inte alls bryr er om den, kommer ni att berövas dess skönhet (må Allah bevara oss från det).

Det har alltså blivit bevisat att en människa blir muslim genom att anta islam. Men vad innebär det att anta islam? Ska man betrakta varje person som ropar: ”Jag är muslim” eller ”Jag har blivit muslim”, som muslim? Eller kan man bli muslim genom att, liksom de hinduiska brahminerna som dyrkar avgudar och reciterar vissa sanskritmantran utan att förstå dem, uttala några arabiska ord utan att förstå deras innebörd? Är detta vad det innebär att anta islam? Som svar på denna fråga kommer ni väl att säga att det inte är detta som det innebär att anta islam. Att anta islam innebär att förstå den undervisning och det system som profeten Muhammad Mustafa – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – har förmedlat, att uppriktigt tro på det som sanningen, att anta det som livets enda mål och ideal samt att handla därefter; det är detta som det innebär att anta islam. Den som inte gör detta kan därför inte bli muslim. Av ert svar framgår att det första steget är att lära känna och förstå islam, och att anta islam därefter innebär att omsätta den i handling. En person kan vara brahmin utan att veta någonting, eftersom han föddes i en brahmins familj; därför förblir han brahmin. En person kan också vara Chaudhuri utan att veta någonting, eftersom han föddes av en Chaudhuri; han förblir Chaudhuri. Men ingen kan bli muslim utan att känna till islam, eftersom man inte blir muslim bara genom att födas av en muslim; man blir muslim först när man känner till islam, förstår den, tror på den och handlar därefter. Tänk efter: hur skulle det vara möjligt att tro på profeten Muhammad Mustafas – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – undervisning och livssystem och handla därefter utan att känna till dem? Och hur skulle en människa kunna bli muslim utan att veta, förstå eller tro? Det står alltså klart att det på intet sätt är möjligt att bli eller förbli muslim i okunnighet. Alla som föds i muslimska familjer, som presenterar sig som muslimer och påstår sig vara muslimer, är i själva verket inte nödvändigtvis muslimer. Den som vet vad islam är och efter att ha förstått det har trott på det som sanningen, endast han är i själva verket muslim. Skillnaden mellan en otrogen och en muslim ligger inte i namnen. En person kan därför inte vara hindu bara för att han heter Ramprasad, och en annan muslim bara för att han heter Abdullah. Inte heller är skillnaden i klädsel den verkliga skillnaden mellan en otrogen och en muslim. Den ena kan alltså inte betraktas som hindu bara för att han bär dhoti, och den andra som muslim bara för att han bär pyjamas eller lungi. Den verkliga skillnaden mellan en muslim och en otrogen är i stället skillnaden i deras kunskap. En person är otrogen därför att han inte vet vilket förhållande han har till sin Skapare och vilken den rätta vägen är att leva enligt Hans bud. Men om ett muslimskt barn befinner sig i samma tillstånd, på vilket sätt kan man då skilja honom från en otrogen? Och hur ska ni kunna skilja mellan dessa två och kalla den ene otrogen och den andre muslim? Dessa saker måste begrundas mycket uppmärksamt och lugnt. Att förvärva och bevara den stora välsignelse från Allah den Upphöjde som ni tackar Honom för, beror helt och hållet på kunskap. Utan kunskap kan människan inte få den; även om hon får en liten del av den är det mycket svårt att bevara den. Rädslan för att alltid förlora den och en gnagande oro förblir rotade i hennes sinne. En grupp människor betraktar sig själva som muslimer trots att de inte är muslimer, och den enda orsaken till detta är deras okunnighet. Den som inte alls vet vad skillnaden är mellan islam och otro, eller mellan islam och avgudadyrkan, liknar en vandrare på en mörk väg. Medan han går längs den raka linjen vet han inte när hans fötter av sig själva kan halka eller vända in på en annan väg. När han vandrar genom livet märker han inte ens när han har lämnat den raka vägen. Det kan också hända att en bedräglig djävul på vägen kommer till honom och säger: ”Min vän, du har gått vilse i mörkret. Följ med mig, så ska jag föra dig till din destination.” När den stackars resenären i mörkret inte kan se den raka och rätta vägen med sina egna ögon, kommer han på grund av sin okunnighet att lägga sin hand i någon Dajjals hand och börja följa honom; och vart denne kommer att föra honom genom att leda honom vilse, det finns ingen som vet. Han har råkat ut för en så stor fara just därför att han själv saknar ljus och inte kan se, känna igen och följa vägen. Men om han har ljus hos sig kommer han varken att gå vilse, eller kommer någon annan att kunna leda honom vilse. Ni kan därför föreställa er hur stor fara det är för en muslim att vara okunnig om islam och att inte väl känna till de föreskrifter som den heliga Koranen framställer och den undervisning som profeten Muhammad Mustafa – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – har förmedlat. På grund av denna okunnighet kan han själv gå vilse, och någon annan Dajjal kan också leda honom in på en farlig väg. Men om han har kunskapens ljus hos sig, kommer han att kunna se islams raka väg i varje del och vid varje steg i livet. Vid varje steg kommer han att kunna känna igen och undvika de krokiga vägar och förbjudna handlingar som möter honom, såsom otro, villfarelse, synd, zina och haram. Och om någon som leder vilse kommer till honom, kommer han att kunna känna igen honom efter att ha hört bara några få ord. Han kommer tydligt att förstå att denne man leder människor vilse och att man under inga omständigheter bör följa honom.

Det är just på den kunskap som jag nämnde som er egen och era barns och efterkommandes möjlighet att bli och förbli muslimer helt och hållet beror. Detta är ingen obetydlig sak, och den får inte försummas. Bonden är inte lat i sitt arbete på åkern och gården; han försummar inte att vattna åkern och skydda grödan, och han försummar inte att ge korna och kalvarna gräs och foder. Om han är lat i dessa frågor riskerar han nämligen att dö av hunger och till och med att förlora livet. Men varför visar människan så stor försummelse när det gäller att förvärva den kunskap som möjligheten att bli och förbli muslim beror på? Finns det inte en risk att en så kär och värdefull välsignelse som tron går förlorad? Är inte tron kärare än livet självt? Kan muslimerna inte ägna ens en tiondel av den tid och ansträngning som de lägger på att bevara livet åt att bevara tron?

Jag säger inte att var och en av er ska bli en maulvi, läsa stora böcker och ägna tio eller tolv år av sitt liv enbart åt studier för att bli en framstående allama. För att bli muslim behöver man inte studera så mycket eller avlägga någon högre examen. Jag vill bara säga att ni under dygnets tjugofyra timmar ska ägna endast en timme åt att lära er religiös kunskap (islamisk lära). Åtminstone behöver varje muslim – pojke, ung och gammal – inhämta så mycket kunskap att han kan förstå syftet med att den heliga Koranen uppenbarades, förstå den väl och ta den till sitt hjärta. Han ska också kunna lära sig väl vilka orättvisor och vidskepelser Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom för att avskaffa, samt vad han kom för att införa i deras ställe. Dessutom ska de kunna bli väl förtrogna med de särskilda regler och föreskrifter som Allah den Upphöjde har fastställt för människans livsföring. Det krävs inte särskilt mycket tid för att tillägna sig denna kunskap, och om tron verkligen är kär för någon är det inte alls svårt för honom att ägna endast en timme åt detta.

Den särskilda skillnaden mellan en muslim och en otrogen

Varje muslim vet förvisso att en muslims värdighet och heder står långt högre än den otragnes. Allah den Upphöjde tycker om muslimen och ogillar den otrogne. Muslimens synder kommer att förlåtas, medan den otragnes brott inte förlåts. Muslimen kommer till paradiset och den otrogne till helvetet. Men det är nödvändigt att tänka lite djupare över varför det finns en så stor skillnad mellan muslimen och den otrogne.

De otrogna är liksom muslimerna barn till Hazrat Adam, frid vare över honom. Liksom muslimerna är de otrogna människor. Precis som muslimerna har de händer och fötter, ögon och öron – allt. Också de andas jordens luft, bor på denna jord och äter dess föda. De föds och dör på samma sätt som muslimerna. Den Allah som skapade muslimerna skapade även dem. Varför skulle då muslimernas ställning vara hög och deras låg? Varför ska muslimerna komma till paradiset medan de kastas i helvetet? Detta måste man tänka särskilt noga över. Vissa muslimer har fått namn som Abdullah, Abdur Rahman eller liknande och är därför muslimer. Andra har fått namn som Dinanath, Tara Singh, Robertson och så vidare och är därför otrogna; eller så låter muslimer omskära sig medan de inte gör det, muslimer äter nötkött medan de inte äter det – en så stor skillnad mellan människor kan inte bero enbart på sådana saker. När Allah den Upphöjde har skapat alla människor och försörjer dem alla, kan Han aldrig begå en sådan stor orättvisa. Det kan alltså på intet sätt vara så att Han på grund av sådana obetydliga saker gör en så stor skillnad mellan människor och utan orsak kastar en grupp av Sina egna skapelser i helvetet.

Om det verkligen inte är så, måste man tänka över var den verkliga skillnaden mellan de båda ligger. I själva verket består den verkliga skillnaden mellan dem endast i otro och islam. Islam betyder att lyda Allah den Upphöjde, medan otro betyder att förneka Allah, vägra lyda Honom och vara olydig mot Allah den Upphöjde. Muslimen och den otrogne är båda människor, båda är skapade varelser av Allah den Upphöjde och båda är Hans lydande tjänare. Men den ene är överlägsen den andre eftersom han känner sin verklige Herre, lyder Hans befallningar och fruktar de sorgliga följderna av att vara olydig mot Honom. Den andre känner däremot inte sin Herre, fruktar inte de sorgliga följderna av olydnad mot Honom och lyder inte Hans befallningar; därför går han mot fördärvet. Det är därför Han är missnöjd med muslimerna, har lovat att föra muslimen till paradiset och varnat för att kasta den otrogne i helvetet.

Härav framgår att muslimen skiljs från den otrogne på grundval av endast två saker: för det första kunskap och för det andra handling. Varje muslim måste alltså först veta vem hans verklige Herre är och, efter att noggrant ha lärt sig vad som behagar Honom och vad som misshagar Honom, göra sig fullständigt lydig mot sin verklige Herre, följa Hans vilja och överge sin egen självständighet och godtycklighet. Om hans hjärta önskar något som strider mot ”Herrens” vilja ska han inte lyssna till sitt eget hjärta utan till ”Herren”. Om en handling verkar god för honom men Herren inte anser den god, ska han anse den vara ond. Om en handling däremot verkar mycket ond för honom men ”Herren” anser den god, och om något verkar skadligt för honom men ”Herren” befaller honom att göra det, ska han ovillkorligen göra det, hur mycket det än skadar hans liv och egendom. Om han anser en handling vara till hans egen fördel men ”Herren” förbjuder honom att utföra den, ska han aldrig utföra den, även om han därigenom kunde vinna all världens rikedomar. Det är just på grund av denna kunskap och sådana handlingar som muslimen är Allah den Upphöjdes älskade tjänare. Hans nåd regnar över honom och Allah den Upphöjde skänker honom heder. Den otrogne vet däremot ingenting om de nämnda sakerna, och eftersom han saknar denna kunskap motsvarar inte heller hans handlingar den; han är fullständigt okunnig om Allah den Upphöjde och olydig mot Honom. Därför kommer han att berövas Allah den Upphöjdes nåd.

Slutsatsen av denna diskussion är att den som presenterar sig som muslim men liksom den otrogne är okunnig och olydig mot Allah den Upphöjde, inte på något sätt kan vara överlägsen den otrogne enbart på grund av skillnader i namn, klädsel och matvanor. Inte heller kan han av någon anledning ha rätt till Allah den Upphöjdes nåd i denna värld eller i det kommande livet.

Islam är inte namnet på någon nation, släkt eller grupp. Därför kan en far inte automatiskt överföra det till sin son, och en son inte till sin sonson. Även om en brahmins son är okunnig och karaktärslös åtnjuter han brahminens status och räknas som högättad enbart för att han är brahmins son. En chamars son förblir däremot låg och föraktad även om han är lärd och dygdig, eftersom han föddes i en låg kast som chamaren. Men i islam finns inte den minsta plats för sådana släkt- eller kastmässiga företräden. I Sin heliga bok, Koranen, har Allah den Upphöjde här tydligt sagt:

اِنَّ اَكۡرَمَكُمۡ عِنۡدَ اللّٰهِ اَتۡقٰٮكُمۡ‌ؕ

”Den av er som fruktar Allah Ta’ala mest och mer än alla andra följer Hans bud, är också den mest hedrade inför Honom.”

Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, föddes i en avgudadyrkares hem; men när han lärde känna Allah Ta’ala följde han Hans bud. Därför gjorde Allah Ta’ala honom till ledare eller imam för hela världen. Hazrat Nuhs, frid vare med honom, son föddes i en profets hem; men eftersom han inte kunde lära känna Allah Ta’ala blev han olydig mot Honom. Därför togs ingen hänsyn till hans ädla börd. Tvärtom utdelades ett straff som hela världen kan lära sig av. Förstå alltså att den skillnad som finns mellan människor inför Allah Ta’ala enbart beror på kunskap och handling. Hans nåd i denna värld och i det härefter kan endast de få som lär känna Honom enligt den vägledning Han har gett och följer den.

Men bland dem som saknar denna egenskap spelar det ingen roll om de heter Abdullah eller Abdur Rahman, Dinanath eller Tarasingh; inför Allah Ta’ala finns ingen skillnad mellan dem – ingen av dem kan göra anspråk på rätten till Allah Ta’alas nåd.

Muslimer anser sig själva vara muslimer och tror att Allah Ta’alas nåd kommer över muslimer. Men öppna ögonen och se efter: kommer Allah Ta’alas nåd verkligen över dem? Det härefter lämnar vi åt sidan för tillfället; det är nödvändigt att åtminstone en gång lägga märke till det eländiga tillstånd som muslimer befinner sig i här i världen.

Om en muslim verkligen vore Allah Ta’alas älskade tjänare, varför skulle då dessa Allahs älskade människor på så många sätt förnedras och förödmjukas i världen? Är Allah då orättvis (Gud förbjude)? Om muslimer kände till Allah Ta’alas ”rätt” och följde Hans bud, varför skulle Han då göra sina olydiga tjänare till muslimernas herrar? Och av vilken anledning skulle Han straffa dem i stället för att belöna dem för deras lydnad? Allah Ta’ala är förvisso inte orättvis, och belöningen för lydnad mot Honom är inte förödmjukelse och straff. Om man verkligen tror detta måste man erkänna att det finns något bristfälligt i muslimernas anspråk på att vara muslimer. Deras namn står förvisso skrivna som muslimer i de statliga registren; men i Allah Ta’alas närvaro kommer domen inte att fällas efter intyget från det statliga registret. Allah Ta’ala har sitt eget register, och det är helt annorlunda. Därför måste man undersöka om muslimernas namn i Hans register står på listan över Hans lydiga tjänare eller på listan över de olydiga. Allah Ta’ala har sänt en Skrift till muslimerna, genom att läsa den kan muslimerna lära känna den verklige ”Mästaren”; men har muslimerna gjort minsta ansträngning för att få veta vad som står skrivet i denna Skrift? Allah Ta’ala har sänt en profet till dem, och han har lärt dem hur och på vilket sätt man blir muslim; men har de någonsin varit angelägna om att få veta vad Hans profet lärde ut när han kom till världen? Allah Ta’ala har visat dem vägen till ära i denna värld och i det härefter; men går de på den vägen? Allah Ta’ala har förklarat, en efter en, vilka handlingar som leder till förödmjukelse och vanära i denna värld och i det härefter; men har muslimerna övergett dessa handlingar? Vilket svar kan ges på dessa frågor? Om man erkänner att muslimerna varken har försökt vinna någon kunskap ur Allah Ta’alas Skrift eller följt den väg Han har visat, hur kan de då vara muslimer, och hur kan de göra anspråk på belöning? De får ett resultat som motsvarar den sorts muslimskap de gör anspråk på, och en sådan belöning kommer de också att få i det härefter.

Jag har redan sagt att det mellan muslimen och den otrogne inte finns någon annan skillnad än kunskap och handling. Om någons kunskap och handling är likadan som den otr 회ges, och han trots detta presenterar sig själv som muslim, måste man förstå att ingen är större lögnare än han. Den otrogne läser inte den heliga Koranen och vet inte vad som står i den. Men om muslimens tillstånd är likadant, med vilken rätt kallar han då sig själv muslim? Den kunskap som profeten Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förmedlade till världens människor, och den raka väg han visade för att nå närhet till Allah Ta’ala, känner de otrogna inte till alls. Om muslimen nu också är lika okunnig, hur kan han då kallas ”muslim”? Den otrogne följer inte Allahs vilja utan sin egen vilja; om muslimen också blir slav under samma godtycke, är lika likgiltig och sorglös inför Allah och blir en undergiven slav åt sina egna begär, vilken rätt har han då att kalla sig ”muslim”, det vill säga ”en som följer Allahs bud”? Den otrogne gör ingen skillnad mellan halal och haram. Den handling där han ser nytta och nöje fortsätter han utan tvekan att utföra, vare sig den är halal eller haram inför Allah Ta’ala. Om muslimen också antar denna princip, var finns då skillnaden mellan honom och den otrogne? Kort sagt: om muslimen liksom den otrogne är okunnig om islam, och den otrognes och muslimens handlingar är likadana, varför skulle då endast muslimerna få ära i världen i stället för de otrogna? Och varför skulle muslimerna inte straffas i det härefter liksom de otrogna? Detta är en så allvarlig fråga att vi måste tänka över den lugnt och eftertänksamt.

Det finns ingen anledning att tro att jag räknar muslimer till kafirerna, eftersom det aldrig vore rätt. Jag tänker själv mycket djupt på detta och önskar att var och en i vårt samhälle också tänkte på det. Varför berövas vi Allah den Upphöjdes barmhärtighet, och varför drabbar dessa mängder av olyckor oss från alla håll? Varför segrar de som vi betraktar som ”kafirer”, det vill säga olydiga tjänare till Allah, över oss på alla områden? Och varför är det vi som påstår oss följa Allahs bud som besegras överallt? Ju mer jag tänker på orsaken till detta, desto starkare blir min övertygelse att skillnaden mellan oss och kafirerna numera bara finns till namnet. I praktiken ligger vi inte det minsta efter kafirerna när det gäller likgiltighet inför Allah den Upphöjde, oräddhet och olydnad. Det finns visserligen vissa mindre skillnader mellan dem och oss, men för deras skull kan vi inte hoppas på någon belöning eller belöning i gengäld; tvärtom förtjänar vi ett hårdare straff på grund av dem. Vi vet nämligen att Koranen är Allah den Upphöjdes bok, men ändå behandlar vi den precis som kafirer gör. Vi vet att den ärevördige Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är den sanne, främste och siste profeten, men ändå har vi övergett att följa honom på samma sätt som kafirerna. Vi vet att Allah den Upphöjde har förbannat lögnaren och förklarat att både den som tar mutor och den som ger mutor med säkerhet kommer till helvetet, samt kallat både ockrare och de som betalar ränta avskyvärda syndare. Han har liknat förtalare och baktalare vid att äta köttet av sin egen bror och varnat för hårt straff för oanständighet och skamlöshet. Trots att vi vet allt detta fortsätter vi ändå att begå dessa handlingar lika hänsynslöst som kafirerna. Det verkar som om vi inte har någon fruktan för Allah alls. Därför är vi visserligen i viss mån ”muslimer” i jämförelse med kafirerna, men vi ser ingen återspegling av detta i våra liv; i stället får vi bara straff, på många sätt och från många håll. Kafirernas seger över oss och vårt ständiga nederlag är straffet för just detta brott. Vi har fått den stora välsignelsen islam, men ändå har vi inte uppskattat den det minsta. Kan det finnas ett större brott än detta?

Det jag har sagt ovan har jag inte sagt i syfte att förebrå någon, och jag har inte heller fattat pennan för att förebrå någon. Mitt egentliga syfte är att vi ska försöka återfå det vi har förlorat. En människa börjar tänka på att återfå något förlorat först när hon med säkerhet vet och förstår vad hon har förlorat och hur värdefullt det var. Därför försöker jag varna muslimerna: om de återfår sitt förstånd och inser att de i själva verket har förlorat något oerhört värdefullt, kommer de att försöka få tillbaka det.

I den första artikeln sade jag att det allra första och mest nödvändiga för att en muslim verkligen ska bli muslim är äkta islamisk undervisning och verklig kunskap om islam. Vad lär den heliga Koranen? Vilken väg visade den ädle Profeten? Vad innebär islam? I vilken fråga ligger den verkliga skillnaden mellan otro och islam? Varje muslim måste tydligt känna till dessa saker. Utan denna kunskap kan ingen människa vara muslim. Men sorgligt nog gör de inte minsta försök att förvärva denna kunskap. Därav förstår man att de ännu inte har insett hur stor välsignelse och barmhärtighet de har berövats. När barnet inte börjar gråta ger inte ens modern det mjölk; så snart den törstige känner törst söker han själv efter vatten, och Allah låter honom också finna vatten. Om muslimerna själva inte känner någon törst, finns det ingen nytta ens om en brunn fylld med vatten förs fram till deras läppar. De borde själva inse hur stor och fruktansvärd skada det innebär att vara okunnig om islam. Allah den Upphöjdes bok finns hos dem, men ändå vet de inte ens vad de ber Allah den Upphöjde om under bönen. Kan något vara mer olyckligt än detta? De vet inte ens betydelsen av den ”trosbekännelse” genom vilken de träder in i islam. De vet inte heller vilka skyldigheter som samtidigt åläggs dem när de uttalar denna trosbekännelse. För en muslim kan det i själva verket inte finnas något som är mer skadligt och olyckligt än detta. Alla vet vad följden blir när åkrar och odlingar förstörs. Om skörden förstörs råder det ingen tvekan om att man måste dö av hunger. Men de kan inte känna hur fruktansvärda och fasansfulla följderna av okunnighet om islam är. När de väl kan känna denna skada kommer de själva att anstränga sig för att rädda sig ur dess fruktansvärda grepp. Då kommer, om Allah vill, också åtgärder att vidtas för att rädda dem från denna skada.

Något att begrunda

I dagens värld är muslimerna de enda som har Allah den Upphöjdes ord bevarat helt oförvanskat och oförändrat. De ord i Koranen som uppenbarades för Allahs Profet finns än i dag kvar exakt som de var. I detta avseende är världens muslimer utan tvekan ett lyckligt folk. Samtidigt är just dessa muslimer världens enda olyckliga folk: trots att Allah den Upphöjdes heliga ord finns hos dem i sitt ursprungliga skick är de berövade dess välsignelser och ändlösa gåvor.

Den ädla Koranen uppenbarades för dem för att de skulle läsa den, förstå den och handla enligt den. Den kom för att ge dem styrka och ära. Den kom för att göra dem till Allahs verkliga ”ställföreträdare” på jorden. Historien vittnar om att så länge de följde Koranens vägledning gjorde den dem till världens främsta ledare. Men numera gör de inget annat med Koranen än att driva bort jinner och spöken. De skriver dess verser och hänger dem runt halsen, skriver dem och löser upp dem i vatten för att dricka, och läser dem utan att förstå, enbart för att samla belöningar; de ber den inte längre om vägledning. De frågar inte Koranen hur deras trosuppfattning bör vara. De frågar inte heller hur deras handlingar bör se ut, hur deras karaktär bör vara, hur de ska leva i denna värld, hur de ska sköta sina affärer, enligt vilka regler de ska vara vän eller fiende med människor, vilka skyldigheter de har gentemot Allahs övriga tjänare och gentemot sig själva eller hur de ska uppfylla dessa skyldigheter, vems bud de ska följa i världen och vems de ska trotsa, med vilka de bör ha förbindelser och med vilka inte, vem som är deras vän och vem som är deras fiende, genom vad de ska nå ära och framgång, genom vilket arbete de ska få rikedom, och vad som kan orsaka deras misslyckande och förlust. Muslimerna har nu slutat be Koranen om svar på alla dessa frågor. I stället söker de råd i dessa frågor hos kafirer, avgudadyrkare, vilseledda och själviska människor samt hos den djävul som utgörs av det egna jaget, och de handlar enligt deras råd. Följden av att följa andras bud i stället för Allahs har därför blivit just den som kunde förväntas. Och det är denna följd de i dag får känna i märg och ben i världens olika länder och i olika delar av varje land. Den ädla Koranen är källan till all godhet. Den godhet av det slag och den omfattning som människor ber den om, det är just detta och i just denna omfattning som Koranen skänker. Om de ber den om att driva bort jinner och spöken, bota förkylning och hosta, vinna rättegångar, få anställning och andra sådana små och låga saker, kommer den att skänka dem just detta. Men om de vill få världsligt kungadöme samt ledarskap och herravälde över hela världen, kommer den också att ge dem detta. Ja, om de vill nå fram till Allahs tron, kommer Koranen att föra dem ända dit. I grunden beror det helt på mottagarens förmåga. I dag hämtar de bara två droppar vatten från det väldiga havet, trots att havet kan skänka dem stora floder.

Det sätt på vilket våra muslimska bröder behandlar Allahs heliga Bok är så löjeväckande att om de själva såg någon annan behandla något på samma sätt i världsliga angelägenheter, skulle de inte underlåta att håna honom; tvärtom skulle de anse honom vara galen. Om någon hämtade en läkares ordination, virade in den i tyg och bar den hängande runt halsen, eller tvättade den i vatten och drack vattnet, vad skulle ni då kalla honom? Skulle ni inte skratta åt honom när ni såg vad han gjorde och anse honom vara fullständigt dum? Men den ojämförliga ordination som den störste läkaren har skrivit för att behandla era sjukdomar och bota er behandlas på detta sätt inför era ögon dag och natt. Ändå väcker det inte det minsta skratt hos någon. Ingen tänker på att en ordination inte är något man ska hänga runt halsen eller tvätta och dricka; den har skrivits för att man enligt dess föreskrifter ska bereda och använda medicinen.

Om en sjuk person tar en läkarbok eller en bok av en hakim och börjar läsa den, och tror att alla sjukdomar av sig själva kommer att försvinna bara genom att läsa boken, vad skulle ni då kalla honom? Skulle ni inte säga att han har blivit tokig och att man bör skicka honom till ett dårhus? Men ve! Ert sätt att behandla den stora Bok som den ende store Läkaren, Allah den Upphöjde, har sänt för att bota era sjukdomar är precis likadant. Ni läser den och tror att alla sjukdomar kommer att försvinna bara genom att läsa den – det finns inget behov av att handla enligt dess föreskrifter. Ni anser inte heller att det finns något behov av att avstå från det som denna Bok förklarar skadligt och befaller er att lämna. Varför uttrycker ni då inte samma omdöme om er själva som ni gör om den som anser att det räcker att bara läsa en bok för att bli frisk?

Om ni får ett brev på ett språk som ni inte kan, skyndar ni er genast till någon som kan språket för att få veta dess innebörd. Ni känner inte den minsta ro förrän ni har förstått vad det betyder. Ni blir så upprörda över brev som rör vanliga affärer, trots att de kanske bara kan ge er en fördel på några få mynt, inte mer. Men det brev som har kommit till er från Allah, hela universums Herre, och som innehåller all er välgång i denna värld och i det kommande livet, låter ni ligga försummat; ingen längtan eller oro efter att förstå dess innebörd vaknar inom er. Är detta verkligen inte märkligt? Jag säger inte detta för att skämta eller roa mig. Om ni tänker över saken kommer era egna hjärtan att säga er att den största orättvisan i världen riktas mot denna stora Bok från Allah. Och denna orättvisa begås endast av dem som påstår sig tro på denna Bok och förkunnar att de är beredda att ge sina liv för den. Alla känner ju till följderna av att göra Allahs Ord orätt. Förstå detta mycket väl: Allahs Ord har inte kommit till människorna för att de, trots att de fått det, ska förbli olyckliga och drabbas av sorg och olyckor. Den heliga Koranen är den enda källan till lycka och framgång; den kan aldrig vara en orsak till olycka och förnedring. Allah den Upphöjde har själv sagt:

طه (١) مَآ أَنزَلۡنَا عَلَيۡكَ ٱلۡقُرۡءَانَ لِتَشۡقَىٰٓ (٢)

”Ta-Ha – O Profet! Vi har inte uppenbarat Koranen för dig för att du trots detta ska vara olycklig.” (Sura Ta-Ha: 1–2)

Genom detta finns det ingen som helst risk för att människans lott ska försämras och att hon ska bli sämre än alla andra. Det är helt omöjligt att ett folk, trots att Allahs Ord finns hos det, skulle bli vanärat och förödmjukat, underkastat andra, förnedrat och trampat under fötterna, fångat i slaveriets bojor, få all sin makt överlämnad åt andra och av andra drivas bort och plågas som boskap. Ett sådant sorgligt tillstånd kan drabba ett folk först när det börjar göra Allahs Ord orätt. Ni känner till Israels barns tillstånd. Torah och Injil uppenbarades för dem, och det sades:

٦٦ وَلَوْ أَنَّهُمْ أَقَامُوا التَّوْرَاةَ وَالْإِنْجِيلَ وَمَا أُنْزِلَ إِلَيْهِمْ مِنْ رَبِّهِمْ لَأَكَلُوا مِنْ فَوْقِهِمْ وَمِنْ تَحْتِ أَرْجُلِهِمْ ۚ مِنْهُمْ أُمَّةٌ

”Om de hade följt Torah, Injil och de andra Böcker som uppenbarades för dem, skulle försörjning ha regnat över dem från himlen och föda ha spirat fram ur jorden.” (Sura al-Ma’idah: 66)

Men de hade gjort orätt mot dessa Allah den Allsmäktiges ord, och därför:

وَضُرِبَتْ عَلَيْهِمُ الذِّلَّةُ وَالْمَسْكَنَةُ وَبَاءُوا بِغَضَبٍ مِنَ اللَّهِ ۗ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ كَانُوا يَكْفُرُونَ بِآيَاتِ اللَّهِ وَيَقْتُلُونَ النَّبِيِّينَ بِغَيْرِ الْحَقِّ ۗ ذَٰلِكَ بِمَا عَصَوْا وَكَانُوا يَعْتَدُونَ

”Förnedring och beroende hade påtvingats dem, och de hade omgivits av Allahs vrede. Detta berodde på att de hade börjat förneka Allahs ord och utan rätt döda profeterna. Ytterligare en orsak var att de hade varit olydiga mot Allah och överskridit de gränser som Allah den Allsmäktige hade fastställt för dem.” (Sura al-Baqara: 61)

Om därför ett folk, trots att det håller fast vid Allahs bok, blir förnedrat, trampat under fötterna, underkastat andra och svagare än andra i världen, bör ni utan tvekan förstå att de säkert gör orätt mot Allahs ord. Det finns ingen annan grundläggande orsak till den storm av sorg och olyckor som drabbar dem än detta. De måste upphöra med att göra orätt mot Allahs ord och försöka uppfylla dess fulla rätt. Om ni inte vänder tillbaka från denna stora synd kommer ert förnedrade tillstånd aldrig att förändras. (Även om ni öppnar högskolor i varje by, om vart och ett av era barn blir akademiker och om de blir miljonärer genom att bedriva ränteaffärer likt judarna, blir resultatet i verkligheten ingenting.)

Varje muslim måste allra först förstå vem en muslim är och vad ordet muslim betyder. För om en människa inte vet vad mänsklighet är och vad skillnaden mellan en människa och ett djur är, kommer hon att börja handla som ett djur och inte förstå värdet av sin mänsklighet. På samma sätt kommer den som inte vet vad det innebär att vara muslim och hur man skiljer mellan en muslim och en icke-muslim att börja handla som en icke-muslim och inte kunna bevara någon värdighet i sitt muslimska liv. Därför måste varje muslim och varje muslims barn noggrant förstå vad det innebär att vara muslim, när han själv anser sig vara muslim. Vilken förändring och skillnad uppstår hos en människa när hon blir muslim? Vilka plikter och vilket ansvar åläggs henne? Inom vilka gränser för islam kan en människa förbli muslim, och genom att överskrida vilken gräns utesluts hon ur islam? Om hon inte känner till dessa saker kan hon hävda med sina läppar hur mycket hon vill att hon är muslim, men hon kan inte förbli muslim.

Islam betyder att lyda Allah och följa Hans befallningar. Islam är att överlämna sig själv åt Allah den Allsmäktige. Islam är att frivilligt avstå från sin frihet och självständighet inför Allah. Islam är att ödmjukt erkänna Allahs herravälde och underkastelse under Honom. Den som överlämnar alla sina angelägenheter åt Allah är muslim. Den som ordnar allt i sitt liv efter sin egen vilja eller överlämnar det åt någon annan än Allah är däremot inte muslim. Att överlämna sig åt Allah innebär att människan helt och hållet accepterar den vägledning och väg till rättfärdighet som Han har sänt genom Sin bok och Sin profet, utan att kunna invända mot den ens det minsta. I varje fråga och handling i livet ska hon endast följa den heliga Koranens och hadithens regler. Den som lämnar sin egen förnuftsuppfattning, världens sedvänjor och allt annat än Allah bakom sig och i varje fråga endast söker vägledning i Allahs bok och Hans Sändebuds hadither, frågar vad han bör och inte bör göra, och utan invändning följer vilken regel han än finner där och förnekar allt som strider mot den – endast den personen är muslim. Detta beror på att han helt har överlämnat sig åt Allah. Endast genom att på detta sätt överlämna sig åt Allah kan en människa bli muslim. Den som däremot inte alls förlitar sig på den heliga Koranen och haditherna utan gör det som hans eget sinne säger, följer de regler som gått i arv från fäder och förfäder eller gör vad alla andra i världen gör, och som, när han känner till den heliga Koranens och hadithens föreskrift i någon fråga, säger: ”Mitt förstånd vill inte acceptera detta, därför följer jag det inte”, eller: ”Sedan fädernas och förfädernas tid har den motsatta seden gällt, därför följer jag den inte”, eller: ”Världens sed är den motsatta, därför följer jag den” – en sådan person är inte på något sätt muslim. Om han presenterar sig som muslim är han utan tvekan en lögnare.

När ni läser trosbekännelsen ’La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah’ och bekänner er till islam, erkänner ni samtidigt genom detta att Allahs lag är den enda lagen för er och att Allah den Allsmäktige är er Herre och Befallare. Då måste ni endast lyda Allah. För er ska endast den föreskrift erkännas som den sanna föreskriften, vilken ni finner i Allahs bok och genom Hans Sändebud. Detta innebär att ni, samtidigt som ni blir muslimer, har offrat er frihet inför Allah.

Därefter kan ni inte längre ha någon självständig uppfattning, och världens olika sedvänjor eller familjens regler och traditioner kan inte heller ha någon betydelse. Inte heller kan ni längre åberopa vad någon viss högt ärad person eller from lärd har sagt, när det ställs mot Allahs ord och Hans Sändebuds sunna. Er enda uppgift är nu att lägga varje fråga inför den heliga Koranen och haditherna. Det som inte överensstämmer med dem ska ni lyfta bort och kasta långt ifrån er, oavsett vems sed det än må vara. Att kalla sig muslim och därefter, med den heliga Koranen och haditherna åsidosatta, följa sin egen uppfattning, världens sedvänjor eller någon människas ord eller handlingar är fullständigt motsägelsefullt. Liksom en blind människa inte kan kalla sig seende och en människa utan näsa inte kan kalla sig näsförsedd, kan den som inte utför alla sina handlingar i enlighet med den heliga Koranen och haditherna, utan i stället överger dem och följer sitt eget förstånd, världens sedvänjor eller någon särskild persons ord eller handlingar, inte på något sätt kalla sig muslim.

Om någon själv inte vill förbli muslim, får ingen tvinga honom eller henne att förbli muslim. Varje människa har frihet att anta vilken religion som helst och bära vilket namn som helst. Men när en människa identifierar sig som muslim bör hon eller han vara fullt medveten om att hon eller han bara kan förbli muslim så länge hon eller han håller sig inom islams gränser. Att ta Allahs ord och Hans Sändebuds hadither som den enda måttstocken för sanning och godhet, och att betrakta allt som strider mot dem som förkastligt och falskt – det är islams gräns. Den som håller sig inom denna gräns är muslim; den som överskrider den avviker från islam och hamnar utanför den. Om han eller hon trots detta fortsätter att anse sig vara muslim och hävdar att han eller hon är muslim, råder det ingen tvekan om att han eller hon då bedrar både sig själv och världen.

وَمَنْ لَمْ يَحْكُمْ بِمَا أَنْزَلَ اللَّهُ فَأُولَٰئِكَ هُمُ الْكَافِرُونَ

”Den som inte dömer och avgör i enlighet med de föreskrifter som Allah har uppenbarat är en kafir.” – (Sura al-Ma’ida: 44)

Betydelsen av den goda kaleman

Ni vet att människan träder in inom islams gränser genom att uttala en kalema. Denna kalema är inte lång eller omfattande, utan består bara av några få ord.لا اله الإ الله محمد رسول الله – räcker det att uttala dessa få ord med munnen för att människan ska förändras helt. Om en kafir uttalar den blir han muslim. Tidigare var han oren, men nu har han blivit ren. Tidigare kunde Allahs vrede drabba honom, men nu har han blivit en av Allahs älskade tjänare. Förut var han värdig att hamna i Jahannam, men nu har paradisets portar öppnats för honom.

Det är inte allt; denna kalema skapar också en enorm skillnad mellan människor. De som uttalar denna kalema blir en ummat, medan de som förnekar den blir en separat nation. Om fadern uttalar kaleman men sonen förnekar den, kommer fadern inte längre att betraktas som far och sonen inte längre som son; sonen får ingen del av faderns egendom, och till och med hans mor och syster kommer att avsky att visa sig för honom. Om däremot en icke-muslim uttalar kaleman och gifter sig med dottern i den familjen, kommer han och hans barn att få ärva från den familjen. Men ens eget biologiska barn blir helt främmande enbart för att det förnekar denna kalema. Därav kan man förstå att denna kalema är något som gör främmande människor till närstående och förenar dem. Och den gör närstående människor främmande för varandra och bryter deras inbördes band.

Tänk efter lite: vad är den verkliga orsaken till att skillnaden mellan människor blir så enorm? Vad innehåller kaleman egentligen, förutom några bokstäver? Den består ju bara av kaf, lam, mim, alif, sin och några liknande bokstäver. Hur kan människan förändras så mycket bara genom att sammanfoga dessa bokstäver och uttala dem med munnen, som om någon magi hade rört vid henne? Kan en sådan enorm skillnad uppstå mellan människor enbart genom dessa få ord? Om ni tänker efter lite kommer ni att förstå; ert förnuft och ert omdöme kommer att säga er att en sådan stor verkan omöjligen kan uppstå bara genom att några bokstäver sammanfogas och uttalas. Avgudadyrkande mushriker tror däremot att bergen ska börja vackla, att marken ska spricka och att vatten ska strömma upp ur den bara man läser en besvärjelse! Det spelar enligt dem ingen roll om någon känner till besvärjelsens betydelse eller inte, eftersom de innerst inne tror att all kraft finns dold i själva bokstäverna. Så snart den uttalas öppnas därför alla hemligheternas portar. Men i islam har en sådan föreställning inget värde alls. Det avgörande är betydelsen; all verkan eller påverkan som finns i orden beror just på deras betydelse. Om orden saknar betydelse, om den inte slår rot i hjärtats innersta och därför inte förändrar människans tankar, tro, karaktär och handlingar, är det ingen nytta med att bara uttala orden.

Jag vill förklara detta för er med ett enkelt exempel. Föreställ er att ni fryser fruktansvärt mycket. Om ni då börjar ropa ”täcke och madrass, täcke och madrass”, kommer kylan inte att minska det minsta. Även om ni sitter hela natten och läser tusen tasbih med orden ”täcke och madrass” blir resultatet detsamma. Men om ni skaffar ett täcke och en madrass och lägger dem över er, kommer ni naturligtvis att sluta frysa. Föreställ er på samma sätt att ni är törstiga. Om ni från morgon till kväll fortsätter att ropa ”vatten, vatten”, blir törsten inte släckt. Men om ni tar ett glas vatten och dricker det kommer ert hjärta naturligtvis att svalkas. Föreställ er att ni har blivit sjuka. Om ni då börjar läsa tasbih med orden ”medicin, medicin”, kommer sjukdomen inte att försvinna. Men om ni köper rätt medicin och tar den, kommer ni att bli friska. Så är det också med kaleman. En så stor skillnad kan inte uppstå bara genom att uttala sex eller sju ord med munnen – att en människa som var kafir därför plötsligt blir muslim, att den orena blir ren, att en fiende plötsligt blir en vän och att den som var ämnad för helvetet plötsligt blir en paradisets invånare. Det finns bara ett sätt för en sådan skillnad att uppstå mellan människor. Först måste man förstå betydelsen av dessa ord och försöka låta denna betydelse slå rot i människans innersta. När ni sedan uttalar dem efter att ha lärt känna och förstått deras betydelse, kommer ni att förstå hur stort ett åtagande ni har gjort inför Allah genom att läsa denna kalema och hur stort ansvar den därför har lagt på er. När ni läser kaleman med förståelse för allt detta, kommer den att få fullständig makt över era tankar och hela era liv. Därefter kan inte ett enda ord som strider mot denna kalema få plats i ert sinne eller er hjärna. För all framtid måste ni hålla fast vid att allt som strider mot denna kalema är falskt – denna kalema är den enda sanningen. I allt ni gör i livet ska denna kalema vara den enda som befaller. Efter att ni har läst denna kalema kan ni inte längre, likt kafirerna, fritt göra vad ni vill. Nu måste ni följa kalemans bud: det den befaller er att göra måste ni göra, och det den förbjuder er måste ni avstå från. Det är på detta sätt som kaleman kan skapa den tidigare nämnda skillnaden mellan människor.

Nu ska vi behandla innebörden av ”kalimah”, vad en människa erkänner när hon läser den och vilka regler hon blir skyldig att följa genom att erkänna den, samt liknande frågor.

Kalimahs innebörd: ”Det finns ingen gud utom Allah, och Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allah den Högstes sändebud eller utsände.” Ordet ”ilah” i kalimah betyder den som är ägare, skapare, den som stiftar regler för människorna och den som hör och tar emot människornas böner – endast Han är värdig att dyrkas. När man läser ”lā ilāha illā Allāh” innebär det först att man erkänner: denna värld kan inte ha uppstått utan Allah, dess skapare finns förvisso, och denna skapare är inte flera utan endast en. Ingen annan än Han har någon gudomlighet eller herravälde någonstans. För det andra erkänner man genom att läsa kalimah att denne ende Allah är människornas och hela universums ägare. Ni och allt som tillhör er, liksom varje ting i världen, tillhör Honom. Han är Skaparen, Han är Försörjaren, och liv och död sker enligt Hans befallning. Lycka och prövningar kommer från Honom. Allt människan får, får hon från Honom – i verkligheten är Han givaren av allt. Och det människan förlorar, det är i verkligheten Han som tar ifrån henne. Endast Honom bör man frukta och endast inför Honom bör man böja sitt huvud. Det är ens plikt att endast dyrka och tjäna Honom. Utom Honom finns ingen annan som är vår herre, ägare eller lagstiftare. Vår verkliga och enda plikt är att följa endast Hans befallningar och handla enbart enligt Hans lag.

لا اله الإ الله

När ni läser kalimah avger ni detta löfte till Allah, och hela världen blir vittne till denna grundläggande överenskommelse. Om ni handlar i strid med den kommer er tunga, era händer och fötter, vartenda hårstrå på er kropp och varje atom i himlen och på jorden, inför vilka ni avlade detta löfte, att vittna mot er inför Allahs domstol. Där kommer ni att bli fullständigt hjälplösa. Ni kommer inte att finna ett enda vittne någonstans som kan bevisa er oskuld. Ingen advokat eller barrister kommer att finnas där för att försvara er. Tvärtom kommer även advokaten eller barristern själv – de som i världsliga domstolar brukar spela juridiska finter – där att hamna i ett lika fullständigt hjälplöst tillstånd som ni. I den domstolen kan ni inte rädda er genom falska vittnen, förfalskade dokument eller genom att låta en advokat framföra falsk plädering. Ni kan dölja era brott för världens polis, men det är omöjligt att dölja dem för Allahs polis. Världens polis kan ta mutor, men Allahs polis tar aldrig mutor. Världens vittnen kan ljuga, men Allahs vittnen är alla sanningsenliga – de ljuger inte. Världens domare kan handla orättvist, men Allah den Högste är inte orättvis. Och det är på inget sätt möjligt att fly från det fängelse där Allah kommer att hålla syndarna inspärrade. Att alltså avge ett falskt löfte till Allah är utan tvekan den största dumheten och den allra största dårskapen. När ni avlägger ett löfte inför Allah, gör det då efter att ha förstått och övervägt det mycket väl, och försök att hålla det; annars tvingar ingen er att bara avlägga löftet med munnen. För att bara erkänna det med munnen har inget värde alls.

Efter att ha sagt ”lā ilāha illā Allāh” måste man säga ”Muhammad är Allahs sändebud”. Det innebär att ni erkänner att Allah den Högste har sänt Sin lag till människorna genom Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Efter att ha erkänt Allah som vår herre, ägare och kung var det nödvändigt att få veta vilka lagar och befallningar denne kung över de två världarna har. Vilka handlingar gör Honom nöjd med oss, och vilka gör Honom missnöjd? Vilken lag ska vi följa för att Han ska förlåta oss, och vilken lag ska vi följa för att Han ska straffa oss? För att vi skulle få veta detta utsåg Allah den Högste Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till sitt sändebud. Genom honom sände Han Sin Bok till oss, och Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, visade i praktiken hur man ska leva enligt Allahs befallning.

När ni därför säger ”Muhammad är Allahs sändebud” erkänner ni att ni ska följa den lag och de regler som Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har förmedlat. Och den lag som strider mot den ska ni trampa under fötterna. Om ni efter detta löfte överger just den lag som Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förmedlade och i stället följer världens lagar, finns det ingen större lögnare eller trolös än ni. Det var genom att erkänna den lag som Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förmedlade som den enda sanna lagen och lova att följa den som ni trädde in inom islams gränser. Genom detta erkännande blev ni bröder till muslimerna. Därför blev ni arvingar till en muslimsk far, och tack vare det kunde era barn rättmätigt betraktas som era barn. Därför har muslimer hjälpt er, gett er zakat och åtagit sig att skydda ert liv, er egendom och er heder. Trots allt detta, om ni bryter ert löfte, vad kan då vara ett större svek i världen? Om ni känner till innebörden av لا اله الإ الله محمد رسول الله och erkänner den med full insikt, är det er plikt att följa Allahs lag under alla omständigheter. Även om Allahs lag inte har blivit införd, bör ni införa den. Den som tänker att eftersom Allahs polis, armé, domstolar och fängelser inte finns någonstans är det lätt att överträda Hans lag, medan regeringens polis, armé, domstolar och fängelser finns överallt och därför är det mycket svårt att bryta mot dess lag – om en sådan människa säger jag uttryckligen att لا اله الإ الله محمد رسول الله har läst kalimah falskt. Genom den bedrar han utan tvekan sin Allah, hela universum, alla muslimer och sitt eget samvete.

Jag har tidigare förklarat innebörden av den goda kalimah. Nu ber jag er att betrakta den från ännu en annan sida.

Ni erkänner att Allah den Upphöjde är ägare till er och till allt. Men vad betyder det? Det betyder att ert liv och er egendom, ja, själva era kroppar, tillhör Allah. Era händer, öron och inte ens någon enda del av era kroppar tillhör er själva. Marken som ni brukar, djuren som ni arbetar med och alla de ting som ni ständigt använder tillhör inte heller er; allt detta har ni fått som Allah den Upphöjdes egendom och som en gåva från Allah. Efter att ha erkänt detta, vilken rätt kan ni då ha att säga: ”Mitt liv, min kropp, min egendom, den och den saken är min”? När ni har förklarat någon annan vara ägare till en sak, är det fullständigt meningslöst att sedan göra anspråk på samma sak som er egen. Om ni verkligen betraktar Allah som ägare till allt i världen, följer därav automatiskt två saker för er. För det första: eftersom Allah ensam är ägaren och har gett er det som tillhör honom som en anförtrodd sak, måste ni använda dessa ting enligt ägarens befallning. Om ni använder dem till något som strider mot hans vilja, begår ni utan tvekan trolöshet mot det anförtrodda. Ni har inte ens rätt att använda era händer och fötter till något som strider mot ägarens vilja. Ni får inte heller med era ögon se det som han har förbjudit, eftersom det strider mot hans vilja. Ni har ingen som helst rätt att använda denna mark och dessa ägor i strid med ägarens föreskrifter. Den hustru och de barn som ni gör anspråk på som era egna har Allah den Upphöjde gett er, och det är därför de har blivit era närstående. Därför är ni skyldiga att behandla dem inte efter er egen vilja, utan enligt ägarens befallning. Om ni behandlar dem i strid med hans vilja, förtjänar ni att kallas rövare. När ni berövar någon annan hans egendom eller med våld tar någon annans mark i besittning, kallar ni honom trolös. På samma sätt blir också ni skyldiga till trolöshet om ni betraktar det Allah har gett er som ert eget och använder det efter er egen vilja eller någon annans vilja än Allahs. Även om ni drabbas av någon skada när ni handlar enligt ägarens vilja – må det vara att ert liv går förlorat, att era händer och fötter bryts, att era barn lider förlust eller att er egendom och mark förstörs – ska ni inte bry er om det. Om sakens ägare själv finner det gott att den förbrukas eller skadas, har han rätt att låta det ske. Men om ni handlar i strid med ägarens vilja och något då skadas, är det utan tvekan ni som är skyldiga, eftersom ni har förstört någon annans egendom. Ni får inte ens använda era egna liv efter er egen vilja. Om ni offrar ert liv i enlighet med ägarens vilja, uppfyller ni ägarens rätt; men om ni förlorar livet i en handling som strider mot hans vilja, begår ni en mycket stor trolöshet.

För det andra: om ni använder allt som ägaren har skänkt er i ägarens tjänst, kan det inte betraktas som någon ynnest mot någon – inte ens mot ägaren. Om ni på denna väg ger något av det ni äger, utför någon tjänst eller offrar det ni håller kärt, ja, själva livet, är det inte det minsta en ynnest från er sida mot någon. Ni har endast uppfyllt den rätt som ägaren hade över er. Det finns inget i detta som berättigar till stolthet eller högmod eller som förtjänar beröm och lovord. Kom ihåg att en muslim inte känner minsta stolthet när han spenderar något på ägarens väg eller utför någon av hans uppgifter; han visar i stället ödmjukhet och underkastelse. Stolthet och högmod förstör goda gärningar. Den som hoppas få beröm och gör goda gärningar endast i det syftet vill få belöningen för sina gärningar redan i denna värld – och det är också vad han har fått. Se den nåd som Allah den Upphöjde, hela världens ägare, visar: han tar emot det som egentligen är hans eget från oss och säger att han tar emot denna sak från er, ja, säger att han köper denna sak av er och dessutom ska ge er dess pris. Allahu akbar! Finns det någon gräns för Allahs gåvor och nåd? I den ädla Koranen sägs det:

إِنَّ اللَّهَ اشْتَرَىٰ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ أَنْفُسَهُمْ وَأَمْوَالَهُمْ بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَ ۚ

”Allah den Upphöjde har köpt de troendes liv och egendom och i utbyte har han bestämt Paradiset för dem.” (Sura at-Tawba: 111)

Så behandlar ägaren er! Men stanna upp och bedöm hur ni själva behandlar honom. Ägaren har gett er något, och sedan har han köpt denna sak av er för ett pris; ändå säljer ni den vidare till någon annan, och dessutom för ett mycket litet och uselt pris. Den som ni säljer den till använder dessa ting som ni fått till handlingar som strider mot ägarens vilja, medan ni arbetar för dem och betraktar dem som era försörjare. Ni har i själva verket ingen rätt att sälja era kroppars krafter på detta sätt. Vad kan vara större fördärv än att ni säljer till de gudsfientliga krafterna allt som de vill köpa? Att sälja en sak vidare till någon annan efter att redan ha sålt den är både juridiskt och moraliskt ett brott. I denna värld kan en bedrägeriprocess väckas mot er för detta. Tror ni då att inget mål kommer att tas upp om detta inför Allahs domstol?

Det rena kalimat och det orena kalimat

Jag har redan förklarat betydelsen av Kalima Tayyiba. Här vill jag förklara den lite närmare för er, så att ni kan förstå den. Detta kalima är nämligen själva grundvalen för islam; genom det träder människan in i islam, och ingen människa kan förbli muslim utan att förstå detta kalima väl och forma sitt liv i enlighet med det. Allah den Upphöjde har beskrivit detta kalima i den ädla Koranen på följande sätt:

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ ضَرَبَ اللَّهُ مَثَلًا كَلِمَةً طَيِّبَةً كَشَجَرَةٍ طَيِّبَةٍ أَصْلُهَا ثَابِتٌ وَفَرْعُهَا فِي السَّمَاءِ

٢٥ تُؤْتِي أُكُلَهَا كُلَّ حِينٍ بِإِذْنِ رَبِّهَا ۗ وَيَضْرِبُ اللَّهُ الْأَمْثَالَ لِلنَّاسِ لَعَلَّهُمْ يَتَذَكَّرُونَ

٢٦ وَمَثَلُ كَلِمَةٍ خَبِيثَةٍ كَشَجَرَةٍ خَبِيثَةٍ اجْتُثَّتْ مِنْ فَوْقِ الْأَرْضِ مَا لَهَا مِنْ قَرَارٍ

٢٧ يُثَبِّتُ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا بِالْقَوْلِ الثَّابِتِ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَفِي الْآخِرَةِ ۖ وَيُضِلُّ اللَّهُ الظَّالِمِينَ ۚ وَيَفْعَلُ اللَّهُ مَا يَشَاءُ

”Liknelsen för Kalema Tayyiba är som ett träd av god sort, vars rötter är stadigt förankrade djupt under jorden. Dess grenar sträcker sig ut i himlens rymd och bär ständigt frukt, frukt efter frukt, med Allahs tillåtelse. Allah har framlagt denna liknelse för att människor ska ta lärdom. Motsatsen är Kalema Khabisa, det vill säga en dålig trosuppfattning och ett falskt ord. Dess liknelse är som de små ogräs- och parasitväxterna i skogar och vildmarker. De växer alldeles på markytan och rycks upp med minsta drag, eftersom deras rötter inte kan förankras särskilt stadigt i jorden. Allah håller de troende fasta, genom detta fasta ord, i det jordiska livet och i det kommande livet, och Han låter de orättfärdiga gå vilse. Allah gör vad Han vill.” – Sura Ibrahim: 24–27

Allah Ta’ala har genom detta framlagt en enastående liknelse, och om ni tänker efter en stund kan ni få en mycket stor lärdom av den. Se hur djupt rötterna på ett mangoträd är förankrade i jorden, hur högt det sträcker sig uppåt, hur många grenar det breder ut åt alla håll och hur god frukt det bär varje år. Men hur blev det så? Eftersom dess frö var mycket kraftfullt hade det full rätt att bli ett så stort träd. Och denna rätt var så sann att när det gjorde anspråk på sin rätt, godtog jorden, vattnet, luften, dagens hetta, nattens kyla och allt annat dess anspråk. Allt som mangokärnan bad om gavs den av var och en. På så sätt kunde den, genom styrkan i sin rätt, växa till ett så stort träd. Senare bevisade den genom sina söta frukter att den verkligen hade rätt att vara ett sådant träd. Även om alla himlens och jordens krafter förenades för att hjälpa det, gjorde de inte det minsta orätt, utan det var tvärtom deras plikt att göra så. Jorden, vattnet, luften och andra naturkrafter har nämligen fått förmågan att ge växterna näring och få dem att växa just för att goda träd av detta slag ska kunna dra nytta av dem.

Dessutom finns det i skogar och vildmarker många små växter som har uppkommit av sig själva. Vilken kraft har de? En liten pojke kan dra upp dem med deras små rötter. Eller så är de så mjuka och svaga att de böjer sig så snart en vindpust träffar dem. De är fulla av taggar, och så snart man rör vid dem sticker taggarna en. Om man tar dem i munnen förstör de munnen. Varje dag föds otaliga sådana växter och otaliga rycks upp; endast Allah känner till antalet. Varför är de i detta tillstånd? Därför att de inte har samma styrka som mangoträdet. När det inte växer något träd av god sort på marken ligger den overksam och blir fullständigt förtvivlad. Därför ger den, trots sin ovilja, dessa ogräs och parasitväxter en plats i sitt sköte. Vattnet hjälper dem något och luften ger dem en del av sin kraft, men ingenting i himlen och på jorden vill erkänna någon rättighet hos dessa parasitväxter. Därför låter jorden inte deras rötter breda ut sig i dess sköte, vattnet hjälper dem inte särskilt mycket, och luften ger dem inte heller fritt och rikligt med luft. Efter denna kamp, när en av dem höjer sitt huvud något, blir den så bitter och giftig att det står klart att himlens och jordens krafter i grunden inte är till för att frambringa sådant ogräs. Att ogräset ändå har fått en liten del av naturens kraft är det största lyckotecknet för det.

Håll dessa två liknelser framför er och tänk sedan noggrant över skillnaden mellan Kalema Tayyiba och Kalema Khabisa.

Vad är Kalema Tayyiba? Det är ett sant ord; ett så sant ord att det inte finns något annat ord i denna värld som är sannare. Den Ende Allah är hela världens Ilah, och allt i himlen och på jorden vittnar om sanningen i detta. Människor, djur, träd, stenar, sandkorn, rinnande källor och den strålande solen – vilket av allt detta som finns utbrett omkring oss har Allah Ta’ala inte skapat? Har någon annan än Allah skapat detta? Lever något av detta genom någon annans välvilja än Hans nåd och barmhärtighet? Kan någon annan än Allah ge något enda av detta liv eller död? När hela denna värld är skapad av Allah Ta’ala, när allt detta finns till genom Hans nåd och Han ensam är dess Ägare och den som befaller över det, då kommer varje ting i himlen och på jorden genast att säga när ni förklarar att ingen annan än den Ende Allah har herravälde eller gudomlighet i denna värld: ”Du har sagt sanningen; vi vittnar alla om sanningen i dina ord.” När ni böjer ert huvud inför denne Allah kommer varje ting i hela universum att böja sig tillsammans med er inför Honom. Detta beror på att allt detta också dyrkar Honom ensam. När ni börjar vandra på Hans väg kommer ni inte att vara ensamma; de oräkneliga ”arméerna” i hela universum kommer att börja gå med er. Från solen på himlen till den minsta partikel på jorden följer nämligen allt ständigt den väg som Han har bestämt. När ni förlitar er på den Ende Allah, kommer er tillit att vila på en väldig krafts Herre, Han som ensam äger alla himlens och jordens krafter och rikedomar. Kort sagt: om även ni låter denna djupa sanning vägleda er, kommer ni att förstå mycket väl att när en människa tror på Kalema Tayyiba och formar sitt liv efter dess ideal, sätts alla himlens och jordens krafter i arbete för att hjälpa henne. Från det jordiska livet till det kommande livet kommer hon bara att gå framåt. Ingen av hennes ansträngningar kommer att misslyckas och inget av hennes mål kommer att förbli ouppnått. Det är detta Allah Ta’ala har sagt i den nämnda versen. Han har förklarat: ”Detta ord är som ett träd vars rötter är stadigt förankrade djupt i jorden och vars grenar sträcker sig ut i himlens rymd. Och det bär ständigt frukt med Allahs tillåtelse.”

lägger fram en helt motsatt lära. Kalimah khabithah betyder: Det finns ingen ilah eller Skapare i denna värld, eller också finns det flera ilaher i denna värld. Om ni bara tänker efter en stund kommer ni att förstå att inget kan vara en större lögn och ett mer grundlöst påstående än detta. Varje ting i himlen och på jorden ropar: ”Du är en lögnare. Allah finns sannerligen.” Det är ju samme Allah som har skapat oss och er. Och det är samme Allah som har gett er den tunga med vilken ni uttalar en så stor lögn. Polyteisten säger att Allah inte är en, utan att Han har många andra gudar vid sin sida. De ger också försörjning, de är också era herrar, och de kan också skapa eller förstöra er lycka. Även de har makt att göra gott eller skada. De kan också höra era böner. Även de kan uppfylla era önskningar, och man bör leva i fruktan för dem. Man kan förlita sig på dem. Även deras befallningar gäller när världen styrs. Det är en plikt att lyda deras befallningar liksom Allahs. Allt detta är kalimah khabithah. Som svar på alla dessa påståenden ropar varje ting i himlen och på jorden: ”Du är en lögnare; vart och ett av dina påståenden strider fullständigt mot sanningen.” Tänk nu efter: Hur kan den som antar denna kalimah och formar sitt liv efter den nå framgång i denna värld och i det hinsides? Allah har av nåd gett dessa människor tid och anstånd och har också lovat att ge dem försörjning. Därför kommer himlens och jordens krafter i någon mån att uppehålla dem – liksom de uppehåller ogräset och parasitväxterna i skogarna. Men inte ett enda ting på jorden kommer villigt att hjälpa dem eller stödja dem med full kraft. De kommer, likt växterna i skogen, endast att kunna leva en kort tid – inte längre än så.

En sådan skillnad finns också när det gäller de båda kalimahernas följder. När kalimah tayyibah bär frukt blir frukten mycket söt och välsmakande. Genom den kommer fred att upprättas på jorden. Sanningen och fullständig rättvisa kommer att råda överallt. Människorna i hela världen kommer att kunna få stor nytta av den. Men ju mer kalimah khabithah växer, desto fler grenar täckta av törnen kommer den att skjuta. Bittra och giftiga frukter kommer att växa på den. Gift kommer att finnas i varje ådra av den. Ni kan själva se detta med egna ögon. Vad händer överallt i världen där kufr, shirk och ateism har störst inflytande? Där dricker människor varandras blod. Förberedelserna för att förstöra land efter land och by efter by pågår med stor kraft. Giftiga gaser framställs. Ett folk kämpar med all kraft för att fullständigt förinta ett annat folk. De mäktiga har gjort de svaga till sina slavar. För att beröva dem deras andel av brödet hålls de svaga där kuvade genom hot om soldater, polis, fängelse och galge, och tvingas att i tysthet uthärda de mäktiga folkens förtryck. Dessutom är det inre tillståndet hos dessa folk ännu fruktansvärt sämre. Deras moraliska karaktär är så avskyvärd att till och med Satan skäms när han ser den. Där utför människor handlingar som är ännu lägre än djurens. Där dödar mödrar sina egna barn med sina egna händer – för att dessa barn inte ska hindra deras njutning och bekvämlighet. Där driver makar sina egna hustrur i andras armar, endast för att själva få den andra mannens hustru i sina armar. Klubblokaler för nakna har byggts, där kvinnor och män rör sig nakna som djur. Den rike tar ränta och behandlar de fattiga som köpta slavar. Det verkar som om dessa människor föddes i världen enbart för att tjäna de rika. Kort sagt har denna kalimah khabithah fyllt allt där med törnen åt alla håll; och vilken frukt som än växer på den är fruktansvärt bitter och giftig.

Efter att ha förklarat dessa båda liknelser sade Allah den Allsmäktige: De som tror på kalimah tayyibah kommer Allah den Allsmäktige att befästa i denna värld och i det hinsides genom ett fast ord – de kommer att vara orubbliga och bestående. Men de som tror på kalimah khabithah kommer Allah den Allsmäktige att göra alla deras planer och ansträngningar fruktlösa. De kommer aldrig att kunna lyckas med något. Genom den kan de inte uppnå den minsta nytta, vare sig i denna värld eller i det hinsides.

Ni har hört om skillnaden mellan kalimah tayyibah och kalimah khabithah och om följderna av dem båda. Nu kan ni naturligtvis fråga: Vi tror också på kalimah tayyibah, men varför gör vi ändå inga framsteg? Och varför blir de otrogna som tror på kalimah khabithah så mäktiga och framgångsrika?

Det är jag som måste besvara denna fråga. Jag ska besvara den, men jag har redan sagt att ingen får bli arg när han hör mitt svar. Ni ska endast bedöma om mitt svar är riktigt eller inte.

Ni påstår att ni har trott på Kalema-e Tayyeba och ändå gör ni inga framsteg; redan detta påstående är i grunden falskt. Att bara uttala Kalema-e Tayyeba med läpparna leder nämligen inte till något; den måste uttalas med hjärtat. Att uttala den med hjärtat innebär att man förändrar sin tro och sin livsåskådning. Ingen uppfattning eller lära som strider mot den får finna plats i hjärtat hos den som tror på Kalema, och han får aldrig göra något som strider mot Kalemas föreskrifter. Men säg mig: Är detta verkligen ert tillstånd? Finns det inte bland er tusentals kufriska och mushrikiska föreställningar som strider mot Kalema-e Tayyeba? Böjer sig inte muslimens huvud inför någon annan än Allah? Fruktar inte muslimen andra människor än Allah? Förlitar han sig inte på andras hjälp? Tror de inte att någon annan än Allah ger försörjning? Tror de inte att någon annan än Allah ger försörjning? Överger de inte Allahs lag och följer frivilligt andras lagar? Går inte människor som påstår sig vara muslimer till domstolen och säger tydligt: ”Vi vill inte ha en dom enligt sharia; vi vill dömas enligt landets rådande sedvänjor”? Finns det inte bland er människor som inte alls tvekar att överträda Allahs lag för att vinna någon liten världslig fördel? Finns det inte bland er människor som fruktar de otrognas vrede men inte alls fruktar Allahs vrede? Finns det inte bland er människor som är beredda att göra vad som helst för att vinna de otrognas gunst? Finns det inte också människor som betraktar de otrognas styre som ”styre”, men inte ens kommer ihåg att Allahs styre finns någonstans? Säg sanningsenligt: Är inte allt detta sant? Om det verkligen är sant, med vilket ansikte kan ni då säga att ni erkänner Kalema-e Tayyeba och ändå inte gör några framsteg? Tro först med ett uppriktigt hjärta och forma sedan livet efter Kalema-e Tayyeba. Om det därefter inte växer upp ett sådant stort träd, med starka rötter djupt under jorden och grenar som breder ut sig mot den tomma himlen, då kan ni säga att Allah har brutit sitt löfte (Allah förbjude). Dessutom är det helt fel att tro att människor som tror på Kalema-e Khabisa gör stora framsteg i världen. De som följer Kalema-e Khabisa kan inte göra framsteg; det har de aldrig kunnat tidigare och inte heller nu. När ni ser deras rikedom, deras liv av välstånd, frid och nöjen, deras lyx och glädje samt deras yttre prakt, kanske ni tror att de verkligen gör stora framsteg. Men fråga dem hur de har det innerst inne och se hur många av dem som faktiskt lever i frid. De har gott om lyx och bekvämligheter, men inom dem brinner eldkulor ständigt med våldsam hetta. Därför kan de inte finna den ende Allah. Eftersom de inte följer Allahs lag förvandlas varje familj bland dem till ett helvetes eldhav. Öppna tidningen och se hur självmordsepidemier har brutit ut i Europa och Amerika. Hur otaliga skilsmässor äger rum dag och natt. Hur barn i dessa länder förstörs och hur födelsetalen sänks genom användning av läkemedel. Hur miljontals människors liv ödeläggs av olika slags smittsamma sjukdomar. Hur människor ur olika samhällsklasser sliter och slåss om maten. Hur avund, hat och fiendskap har utlöst krig mellan människor av samma sort. Hur mycket lyxens begär har förbittrat människans liv. När man tänker på hur miljontals människor lever ett eländigt liv i dessa stora, glänsande städer i världen, som ni på avstånd betraktar och tycker liknar paradiset, ryser hela kroppen! Kan detta någonsin kallas framsteg? Är det detta ”paradis” ni längtar efter?

Kom ihåg att Allahs ord aldrig kan vara falska. Det finns verkligen ingen annan ”Kalema” än Kalema-e Tayyeba som människan kan följa för att uppnå lycka i denna värld och stor frid i det kommande livet. Vänd blicken åt vilket håll ni vill och se; ni kommer ingenstans att finna något som motsäger denna sanning.

Syftet med att tro på Kalema-e Tayyeba

Jag har redan i två artiklar utförligt förklarat innebörden av Kalema-e Tayyeba för er; i denna artikel ska jag försöka förklara nödvändigheten av att tro på Kalema-e Tayyeba och dess fördelar.

Ni vet alla att vad en människa än gör i världen finns det alltid ett syfte bakom handlingen, och att hon handlar för att få någon form av nytta. Ingen gör något utan syfte, utan anledning och utan någon fördel. Varför dricker ni vatten? Ni dricker det därför att ni annars, om törsten inte blev släckt, inte skulle dricka vatten alls. Att dricka detta vatten skulle då inte leda till något. Varför äter ni mat? Därför att hungern ska stillas och er livskraft stärkas. Men om resultatet av att äta och att inte äta vore detsamma, skulle ni betrakta ätandet som en meningslös handling. När ni blir sjuka tar ni medicin därför att sjukdomen ska försvinna och ni ska återfå full hälsa; men om sjukdomen inte försvinner efter att ni tagit medicinen, utan tillståndet förblir detsamma som tidigare, kommer ni naturligtvis att säga att det är helt meningslöst att ta denna medicin. Varför arbetar ni så hårt med jordbruk? Därför att ni genom det kan få spannmål, frukt och olika slags grönsaker. Men om ingen gröda växte på åkern trots att ni sått utsädet, skulle ni inte alls vara villiga att anstränga er så mycket med att plöja, så och vattna den. Kort sagt: Vad ni än gör i världen anses handlingen vara korrekt utförd om syftet uppnås. Om syftet misslyckas säger ni att handlingen inte utfördes på rätt sätt.

Kom ihåg denna djupa sanning och fortsätt sedan att besvara mina frågor, en efter en. Den första frågan är: Varför läser man Kalema? På den frågan kan ni inte svara annat än att syftet med att läsa Kalema är att genom den skapa en skillnad mellan de otrogna och muslimerna. Men jag vill fråga: Vad innebär det att göra skillnad mellan de otrogna och muslimerna? Betyder det att den otrogne har två ögon och att muslimen därför får fyra ögon när han läser Kalema? Eller att den otrogne har ett huvud och muslimen därför får två huvuden? Ni kommer naturligtvis att säga att det inte är fråga om någon kroppslig skillnad. Den verkliga innebörden av skillnaden är att den otrognas och muslimens slutliga öde blir olika. Den otrognas öde är att han i det kommande livet berövas Allahs barmhärtighet och att syftet med hans liv går om intet. Muslimens öde är däremot att han kan vinna Allahs välbehag och lyckas i det kommande livet – han kommer att leva i största lycka.

När jag hör detta svar kommer jag att säga att ni har svarat rätt. Men säg mig: Vad menas med det kommande livet? Vad innebär det att misslyckas eller lyckas i det kommande livet? Och vad innebär det egentligen att vinna framgång och lycka där? Om ni inte förstår dessa saker ordentligt kan den fortsatta diskussionen inte börja.

Ni behöver inte besvara denna fråga. Svaret har redan getts tidigare. Det har sagts:

”Detta jordeliv är det kommande livets åker.”

Dunia och akhira är inte två skilda ting. Båda är två etapper på människans samma väg. Dunia är den första etappen på denna väg, medan akhira är den sista. Det förhållande som råder mellan att bruka jorden och att få skörd från den är precis detsamma som förhållandet mellan dunia och akhira. Ni plöjer jorden, därefter sår ni frön och vid behov vattnar ni den; först därefter kan ni få en skörd. Ni tar hem skörden och kan sedan äta av den i trygghet under hela året. Vad ni än odlar på jorden, det är också det ni får skörda. Sår ni ris, får ni ris; sår ni jute, får ni jute; sår ni vete, får ni veteskörd. Om ni sår törneväxter, kommer törneväxter att växa på ert fält. Och om ni inte sår någonting alls, kommer ingenting heller att växa på ert fält. De dåliga följderna av de misstag ni begår när ni plöjer, sår, vattnar efter behov och sköter fältet, får ni erfara när ni skördar. Och om ni har utfört allt detta mycket väl, kommer ni att se det verkliga resultatet när ni skördar. Situationen i dunia och akhira är precis likadan. Betrakta dunia som ett fält. Hit har människan sänts för att genom sitt eget arbete och sina egna ansträngningar producera en skörd åt sig själv. Från födelsen till döden har människan fått tid för detta arbete. Den skörd människan odlar under denna tid är också den skörd hon kommer att få i det kommande livet efter döden, och hennes liv i det kommande livet kommer helt och hållet att bero på den skörd hon får där. Om någon under hela sitt liv i dunia odlar en god skörd, vattnar den efter behov och sköter den väl, kommer han så snart han träder in i det kommande livet att få se en grönskande trädgård full av frukter och blommor som resultat av sitt arbete. I det kommande livet behöver han inte längre utföra något arbete. I stället kommer hans liv att förflyta i lycka och välstånd genom de ändlösa frukterna från den trädgård han har skapat genom ett helt livs arbete i dunia. Detta är det som kallas Jannah. Den som får detta måste förstå att han har lyckats och nått framgång i det kommande livet.

Men den som under sitt liv i dunia endast sår frön av törne samt bittra och giftiga frukter, kommer i det kommande livet endast att få skörda detta. Där kommer han inte längre att få någon möjlighet eller tid att förstöra den dåliga skörden, skapa en god skörd och i stället för att handla så oförståndigt börja handla förståndigt. Han måste tillbringa hela sitt liv i det kommande livet med denna dåliga skörd, eftersom det är det enda han har odlat i dunia. Det törne han planterade kommer han i det kommande livet att läggas på en bädd av. Och de bittra och giftiga frukter han odlade kommer han där att få lida av. Detta är innebörden av att misslyckas och gå miste om framgång i det kommande livet.

Detta är den förklaring av akhira som jag just har gett, och även Koranen och haditherna visar att detta är sanningen. Av denna förklaring framgår det utan minsta tvivel att människans misslyckande eller framgång i det kommande livet, och huruvida hennes slut blir gott eller ont, i själva verket enbart är resultatet av om hennes kunskap och handlingar, hennes ilm och amal, i detta världsliga liv har varit goda eller dåliga. Det råder inget tvivel om detta.

När ni har förstått detta kommer ni också mycket lätt att kunna förstå att skillnaden mellan en muslims och en kafirs slutliga resultat inte kan uppstå utan orsak. I själva verket är skillnaden i slutresultatet endast en följd av skillnaden i utgångsläget. Om det i dunia inte finns någon skillnad mellan muslimens och kafirens kunskap och handlingar, kan det inte heller finnas någon skillnad mellan deras slut i akhira. Det är helt omöjligt att en persons kunskap och handlingar i dunia är precis som en kafirs, men att han i det kommande livet skulle undgå kafirens sorgliga slut.

Nu väcks åter den grundläggande frågan: Vad är syftet med att läsa kaleman? Först svarade ni på denna fråga att det enda syftet med att läsa kaleman är att muslimens slut ska skilja sig från kafirens. Efter den förklaring av slutet och det kommande livet som ni nu har hört måste ni emellertid tänka igenom ert svar, och nu säga att syftet med att läsa kaleman är att forma människans kunskap och handlingar i dunia på ett sådant sätt att hennes slut i det kommande livet blir gott. Det kommande livet lär människan hur hon i detta liv ska skapa den trädgård som ger denna skörd. Om människan inte erkänner just denna kalema kommer hon inte alls att lära känna hur denna trädgård ska planteras. Hur skulle hon då kunna skapa trädgården, och av vad skulle hon få njuta i det kommande livet? Om människan endast läser denna kalema med munnen, men hennes kunskap är som den hos en person som inte läser kaleman och hennes handlingar är som en kafirs, kommer hennes samvete att säga henne att det inte finns någon som helst nytta med att läsa kaleman på detta sätt. Det finns ingen anledning till att en sådan persons slut skulle bli bättre än en kafirs. Genom att endast läsa kaleman med munnen har han inte gjort Allah någon tjänst. Därför kan ingen människa, utan att lära sig hur trädgården ska skapas, utan att skapa trädgården och genom att hela livet endast odla törne, få en grönskande trädgård full av blommor och frukter i det kommande livet. Att föreställa sig något sådant är inget annat än en önskedröm. Jag har tidigare med flera exempel förklarat att en handling vars resultat blir detsamma vare sig man utför den eller låter bli saknar värde och är helt meningslös. Ett läkemedel som inte förändrar patientens tillstånd, utan låter det förbli precis som det var före intagandet, är i själva verket inget läkemedel. På samma sätt är det helt meningslöst att läsa kaleman om den läsande människans kunskap och handlingar förblir precis som hos dem som inte läser kaleman. Om det redan i dunia inte finns någon som helst skillnad mellan kafirens och muslimens verkliga livsföring, varför skulle då deras slut i det kommande livet vara olika?

Nu ska jag tala om vilken sorts kunskap kalema tayyiba lär människan, och vilken sorts skillnad som bör finnas i muslimens och kafirens dagliga handlingar efter att denna kunskap har inhämtats.

Se, det första ni kan lära er av denna kalema är att ni är Allahs tjänare och inte någon annans tjänare. När ni har fått veta detta har ni samtidigt av er själva förstått att ni i dunia måste handla i enlighet med den viljas önskan som ni tillhör som tjänare. För om ni handlar eller lever i strid med Hans vilja, gör ni uppror mot er Herre.

Därför lär denna trosbekännelse dig att Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs Sändebud. När du har fått veta detta har du samtidigt förstått att du också måste följa exakt den väg som Allahs Sändebud har visat: i stället för att odla törnen och giftiga frukter på världens åker ska du anlägga trädgårdar med blommor och söta frukter. Om du följer denna väg kommer du att få den rätta skörden i det eviga livet. Men om du handlar på motsatt sätt kommer du att odla törnen i denna värld och i det eviga livet få just törnen som skörd – ingenting annat.

Efter att ha fått denna kunskap måste du också forma ditt dagliga liv därefter. Om du verkligen tror att du en dag måste dö, att du efter döden måste leva ett annat slags liv och att du även i det livet måste leva av den skörd du har samlat i denna värld, då är det fullständigt omöjligt för dig att följa någon annan väg än de regler och föreskrifter som Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har lagt fram. Varför odlar du i denna värld? Du gör det därför att du inte kan få någon skörd utan att odla. Och du tror mycket starkt på att du kommer att dö av hunger om du inte får någon skörd. Om du inte trodde detta och tänkte att skörden skulle växa även utan odling, eller att du kunde överleva utan skörd, skulle du aldrig anstränga dig så mycket för att odla. Tänk nu på dig själv. Beträffande den person som med sina läppar erkänner Allah som sin Herre och Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som Allahs Sändebud, och påstår sig tro på det eviga livet, men vars handlingar i det dagliga livet helt följer en riktning som strider mot Allahs Koran och Allahs Sändebuds hadither – vet att hans iman i själva verket är ytterst svagt. Om han med samma visshet trodde på det sorgliga resultatet av att inte bereda en skörd för det eviga livet som han tror på de dåliga följderna av att inte sköta sitt jordbruk, skulle han aldrig kunna visa en sådan likgiltighet inför arbetet för det eviga livet. Ingen odlar medvetet törnen som utsäde för sin framtid. Endast den som inte tror att törnen kommer att växa om man planterar törnen, och att dessa törnen kommer att plåga honom, kan odla törnen – ingen annan. Du kan aldrig medvetet ta ett glödande kol i handen, eftersom du med säkerhet vet att handen kommer att brännas. Men ett oförståndigt barn räcker handen mot elden, eftersom det inte alls förstår hur smärtsamma följderna blir.

Islams verklighet

Vem kallas muslim?

Här kommer jag att nämna de egenskaper som är nödvändiga för en muslim. Det vill säga: vilket är minimikravet för att vara muslim, och vilka minimala egenskaper måste en människa ha för att kunna kallas muslim? Det är detta jag särskilt kommer att behandla här.
För att förstå detta ordentligt måste ni först skaffa er en riktig och fullständig förståelse av kufr och islam. Ni bör i korthet veta att vägran att följa Allahs befallningar kallas ”kufr” eller otro; medan islam innebär att endast följa Allahs befallningar och att inte följa någon regel, lag eller befallning som strider mot den heliga Koran som Allah har gett. Denna skillnad mellan islam och ”kufr” har tydligt uttryckts i följande vers i den ädla Koranen:وَمَنْ لَّمْ يَحْكُمْ بِمَا أَنْزَلَ اللهُ فَأُولَئِكَ هُمُ الْكَفِرُونَ – المائدة : ٤٤
”De som inte dömer enligt den lag som Allah har uppenbarat är de som är otrogna.”
Här sägs det inte att endast de mål som tas upp inför domstolar och brottmålsdomstolar ska avgöras enligt Koranen och hadith. Det som avses är i stället de avgöranden som varje människa fattar i varje handling i sitt liv. I varje fråga ställs ni inför frågan om ni bör utföra en viss handling eller inte, om ni ska utföra den på ett visst sätt eller på något annat sätt. Då framträder vanligtvis två slags regler för er. Det ena slaget visar er Allahs Koran och Sändebudets hadith. Det andra slaget kommer från ert nafs, sedvänjor som har gått i arv från era fäder och förfäder, eller lagar som människor har stiftat. När en person under sådana omständigheter beslutar sig för att handla enligt andra vägar och lämna Allahs givna regler, väljer han i själva verket kufrs väg. Om han fattar detta beslut beträffande hela sitt liv och inte följer Allahs givna regler i någon handling alls, är han fullständigt otrogen. Om han följer Allahs vägledning i vissa handlingar men i andra handlar enligt sitt nafs befallningar, enligt sina fäders och förfäders sedvänjor eller enligt människostiftade lagar, blir han inblandad i kufr i exakt den utsträckning som han bryter mot Allahs lag. På så sätt är någon till hälften otrogen, någon till en fjärdedel otrogen. Hos någon finns en tiondel kufr, och hos någon annan en tjugondel. Kort sagt råder det ingen tvekan om att den som motsätter sig Allahs lag i en viss utsträckning begår kufr i samma utsträckning. Islam innebär i själva verket att endast vara Allah den Allsmäktiges tjänare och att inte lyda någon annan – varken sitt nafs, sina fäder och förfäder, sin släkt och stam, en maulvi, en pir, en jordägare, en skatteindrivare eller en domare och magistrat. Man ska inte vara slav åt någon annan än Allah. Att inte acceptera någons slaveri eller tjänande – det är den muslimske personens uppgift. I den heliga Koranen sägs:

قُلْ يَأَهْلَ الْكِتَبِ تَعَالَوْا إِلَى كَلِمَةٍ سَوَاءٍ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ أَلَّا نَعْبُدَ إِلَّا اللَّهَ ولا نُشْرِكَ بِهِ شَيْئًا ولا يَتَّخِذَ بَعْضُنَا بَعْضًا أَرْبَابًا مِّنْ دُونِ اللَّهِ ، فَإِنْ
تَوَلَّوْا فَقُولُوا اشْهَدُوا بِأَنَّا مُسْلِمُونَ – ال عمران : ٦٤

”Säg: ’O ni som har fått Skriften! Kom, låt oss samlas kring ett ord som är gemensamt för oss och er (det vill säga: det som era profeter har sagt, säger även jag, eftersom jag är Allahs profet). Det är detta: (1) att vi inte ska vara tjänare åt någon annan än Allah, (2) att vi inte ska sätta någon annan vid sidan av Allah i Hans gudomlighet och (3) att ingen av oss ska erkänna någon annan än Allah som sin beskyddare och herre. Om de inte erkänner dessa tre saker, säg då tydligt till dem: ’Vittna om att vi är muslimer’ – det vill säga att vi helt och fullt accepterar dessa tre saker.”’ – Surah Āl ʿImrān: 64

På ett annat ställe sägs:

افغيْرَ بِيْنِ اللهِ يَبْغُونَ وَلَهُ أَسْلَمَ مَنْ فِي السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ طَوْعًا
وكرها والَيْه يُرْجَعُونَ – ال عمران : ۸۳”Vill ni följa någon annan än Allah? Ändå lyder allt i himlarna och på jorden Honom, frivilligt eller motvilligt. Och alla ska återvända till Honom.”

I dessa två verser sägs samma sak. Nämligen att den sanna religionen är att lyda Allah och följa Hans befallningar. Dyrkan av Allah innebär inte bara att man faller ned i sujūd inför Honom fem gånger dag och natt och därmed skulle ha fullgjort alla sina plikter vad gäller dyrkan. Nej, att ständigt, dag och natt, följa endast Allah den Upphöjdes befallningar är i själva verket dyrkan. Att avstå från det Han har förbjudit och fullständigt utföra det Han har befallt är dyrkan. Därför måste man i varje handling och i fråga om varje befallning endast söka Allahs vägledning. Man ska inte alls bry sig om vad ens eget sinne, samvete och förnuft säger, vad ens förfäder sade eller gjorde, vad familjen, släkten och anhöriga tycker, vad herr maulvi sahib eller herr pir sahib qibla säger, vad den och den herrens befallning är eller vad den och den herren anser, och man får inte fästa någon vikt vid sådant. Om man överger Allahs befallning och följer någon av deras befallningar, begår man shirk med Allah och ger den vars befallning man följer samma respekt som Allah. För makten att befalla tillhör endast Allah den Upphöjde: إن الحُكْمُ الأل”Människan kan inte följa någon annans befallning än Allahs.” Människans dyrkan och tillbedjan kan endast tas emot av Honom som har skapat henne och genom vars nåd hon lever. Allt i himlarna och på jorden följer Hans befallning. En sten handlar inte enligt en annan stens befallning, ett träd lyder inte ett annat träd och inget djur underordnar sig ett annat djur. Men har människan blivit sämre än djur, träd och stenar, så att de endast lyder Allah medan människan börjar följa andra människors instruktioner och lämnar Allah? Detta har tydligt förklarats i Koranens tre nämnda verser. Varifrån kommer denna otro och villfarelse, och hur tränger den in i människan? Det är detta som jag nu ska behandla. Den heliga Koranen har tydligt förklarat att känslan av att trotsa Allah tränger in i människan genom tre vägar.

Den första vägen är människans egna begär i nafs:

ومَنْ أَضَلُّ مِمَّنِ اتَّبَعَ هَيْهُ بِغَيْرِ هُدًى مِّنَ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ لا يَهْدِي
القوم الظَّلِمِينَ – القصص : ٥٠”Vem är mer vilseledd än den som följer sitt nafs begär utan vägledning från Allah? Allah vägleder aldrig de orättfärdiga.”

Detta innebär att av allt som kan leda människan vilse är människans nafs den främsta kraften som förleder henne. Den som blir slav under sina begär kan omöjligen vara Allahs tjänare. Han kommer endast att söka sådana handlingar som ger pengar, sådana som skänker ryktbarhet och ära, sådant som ger större smak och glädje och sådana handlingar som ger mer bekvämlighet och lycka. Och när han ser att något av detta kan uppnås genom vissa handlingar, kommer han att göra allt för att utföra just dem. Även om Allah har förbjudit honom att utföra dessa handlingar, kommer han inte att bry sig om det. Och han kommer aldrig att vara beredd att utföra sådana handlingar som inte ger honom dessa saker. Även om Allah den Upphöjde har befallt honom att utföra dem, kommer han inte att bry sig det minsta om Hans befallning. I en sådan situation kan man tydligt säga att han inte har erkänt Allah den Upphöjde som sin Gud, utan har upphöjt sitt nafs till sin enda gud. En sådan människa kan därför inte på något sätt få vägledning från Allah. I den heliga Koranen sägs detta på ett annat ställe på följande sätt:

اريت مَنِ اتَّخَذَ إِلَهَهُ هَنهُ ، أَفَأَنتَ تَكُونُ عَلَيْهِ وَكِيلاً ، أَمْ تَحْسَبُ أنْ أَكْثَرَهُمْ يَسْمَعُونَ أَوْ يَعْقِلُونَ ، إِنْ هُمْ إِلَّا كَالْأَنْعَامِ بَلْ هُمْ أَضَلُّ
سبيلاً ٥ – الفرقان : ٤٤٤٣”(O Profet!) Har du tänkt på den som har tagit sitt nafs begär till sin gud? Kan du vara hans väktare? Tror du att många av dem lyssnar och förstår (din kallelse)? Aldrig! De är som boskap, ja, ännu mer vilse.”

Det råder inget tvivel om att den som är slav under sitt nafs är sämre än ett djur. Ni kommer aldrig att se något djur överskrida de gränser som Allah har fastställt. Varje djur äter endast det som Allah den Upphöjde har bestämt för det och äter exakt den mängd föda som har bestämts för det. Och varje djur utför det arbete som har bestämts för det. Men människan är ett sådant slags djur att hon, när hon blir slav under sitt nafs, utför handlingar som till och med skrämmer Satan när han ser dem.
Detta är den första orsaken till att människan går vilse. Den andra vägen är att människan, på grund av en naturlig dragning till de seder och bruk, trosföreställningar och uppfattningar samt det uppförande och de vanor som har gått i arv från hennes förfäder, blir deras slav. Hon anser dem vara mer värda respekt än Allahs befallning. Om någon av Allahs befallningar som strider mot dessa seder och bruk läggs fram för henne, säger hon genast: Mina förfäder gjorde så; kan jag handla i strid med den ordning som har gällt i min släkt i så många år? Den som i så hög grad lider av sjukdomen att dyrka sina förfäders sedvänjor kan inte alls bli Allahs uppriktige tjänare. I praktiken blir hennes förfäder och släktmedlemmar hennes gudar. Om hon påstår sig vara muslim råder det inte minsta tvivel om att detta påstående är falskt. I den ädla Koranen har man strängt varnat för detta och sagt:

وإِذَا قِيلَ لَهُمُ اتَّبِعُوا مَا أَنْزَلَ اللهُ قَالُوا بَلْ نَتَّبِعُ مَا الْفَيْنَا عَلَيْهِ
ابانا ، أوَلَوْ كَانَ آبَاؤُهُمْ لَا يَعْقِلُونَ شَيْئًا وَلَا يَهْتَدُونَ ٥ – البقرة : ١٧٠”När de uppmanas: ’Följ det som Allah har uppenbarat’, säger de endast: ’Vi följer den väg som våra förfäder följde.’ Men om deras förfäder inte förstod någonting och inte följde den rätta vägen, ska de då ändå följa dem?”

På ett annat ställe sägs det:

وَإِذَا قِيلَ لَهُمْ تَعَالَوْا إِلَى مَا أَنْزَلَ اللهُ وَإِلَى الرَّسُولِ قَالُوا حَسْبُنَا مَا
وَجَدْنَا عَلَيْهِ آبَاءَنَا ، أَوَلَوْ كَانَ آبَاؤُهُمْ لا يَعْلَمُونَ شَيْئًا وَلَا يَهْتَدُونَ ، يَأَيُّهَا
الَّذِينَ آمَنُوا عَلَيْكُمْ أَنْفُسَكُمْ : لا يَضُرُّكُم مِّنْ ضَلَّ إِذَا اهْتَدَيْتُمْ ، إِلَى الله مَرْجِعُكُمْ جَمِيعًا فَيُنَبِّئُكُمْ بِمَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ ٥ – المائدة : ١٠٤-١٠٥

“Närhelst de har uppmanats: ’Kom till det som Allah har uppenbarat och kom till Sändebudet’, har de sagt: ’Det som våra förfäder följde är tillräckligt för oss.’ Men även om deras förfäder inte hade förstått sanningen och inte hade följt den rätta vägen, ska de då ändå blint följa dem? O troende! Ni bör tänka efter. Om ni kan följa den rätta vägen, kommer andras villfarelse inte att skada er. Till slut måste ni alla återvända till Allah. Då kommer Allah att visa er det goda och det onda i era handlingar.” – Sura al-Ma’ida: 104–105

I allmänhet är de okunniga människorna i varje tidsålder försjunkna i denna sorts villfarelse, och detta hindrar dem från att anta Allahs profets kallelse. När den vördnadsvärde Moses, frid vare med honom, kallade sin tids människor till Allahs sharia sade de också:

اجِئْتَنَا لِتَلْفِتْنَا عَمَّا وَجَدْنَا عَلَيْهِ أَبَاهُ نَا – يونس : ۷۸”Har du kommit för att få oss att överge den väg som våra förfäder följde?” – Sura Yunus: 78

När den vördnadsvärde Abraham, frid vare med honom, uppmanade sitt folks människor att avstå från avgudadyrkan, sade de också:

وَجَدَنَا آبَاءَ نَا لَهَا عَبدِينَ – الانبياء : ٥٣”Vi har sett våra förfäder dyrka just denna gudom.”

Kort sagt sade människorna i varje tidsålder, när de hörde varje profets kallelse, endast: “Det ni säger strider mot våra förfäders sedvänjor. Därför kan vi inte acceptera det.” Den ädla Koranen säger:

وكَذَلِكَ مَا أَرْسَلْنَا مِنْ قَبْلِكَ فِي قَرْيَةٍ مِّنْ نُذِيرٍ إِلَّا قَالَ مُتْرَفُوهَا إِنَّا
وجَدْنَا آبَاءَنَا عَلَى أُمَّةٍ وَإِنَّا عَلَى أَثَرِهِم مُّقْتَدُونَ قُلْ أَوَلَوْ جِئْتُكُمْ بِأَهْدَى مِمَّا وَجَدتُّمْ عَلَيْهِ آبَاءَكُمْ ، قَالُوا إِنَّا بِمَا أُرْسِلْتُمْ بِهِ كُفِرُونَ فَانْتَقَمْنَا مِنْهُمْ فَانْظُرْ كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الْمُكَذِّبِينَ – الزخرف : ٢٣-٢٥

“Det händer alltid att när jag har sänt en profet till ett land, har de välbärgade och förmögna människorna i det landet sagt: Vi har sett våra förfäder följa en viss sedvänja, och vi följer precis samma sedvänja. Profeten sade till dem: Om jag berättar för er något som är bättre än era förfäders sedvänjor, kommer ni då ändå att följa deras sedvänjor? De svarade: Vi tror inte alls på det du säger. När de gav detta svar straffade jag dem också med ett hårt straff. Se nu själva hur fruktansvärt slutet blev för dem som trotsade min lag.” – Sura az-Zukhruf: 23–25

Efter att ha förklarat detta säger Allah den Allrahögste: Antingen följer ni era förfäders sedvänjor, eller så följer ni uppriktigt endast min befallning; men ni kan aldrig följa dessa två saker samtidigt. Ni kan välja endast en av de två vägarna. Om ni vill bli muslimer, överge allt och fortsätt att endast följa min befallning:

وَإِذَا قِيلَ لَهُمُ اتَّبِعُوا مَا أَنْزَلَ اللهُ قَالُوا بَلْ نَتَّبِعُ مَا وَجَدْنَا عَلَيْهِ آبَاءَنَا ، أولَوْ كَانَ الشَّيْطَنُ يَدَعُوهُمْ إِلَى عَذَابِ السَّعِيرِ وَمَنْ يُسْلِمَ وَجْهَهُ إلى اللهِ وَهُوَ مُحْسِنٌ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَى ، وَإِلَى اللهِ عَاقِبَةُ الْأُمُورِ وَمَنْ كَفَرَ فَلَا يَحْزُنكَ كُفْرُهُ ، إِلَيْنَا مَرْجِعُهُمْ فَتُنَبِّئُهُمْ بِمَا عَمِلُوا – – لقمن : ۲۱-۲۳

“När det sades till dem: Följ den lag som Allah har gett, svarade de: Vi kommer endast att följa den väg på vilken vi har sett våra förfäder gå. Men även om Satan kallar dem till helvetet? Den som helt har överlämnat sig åt Allah och är rättfärdig har fattat tag i ett starkt rep. För slutet på alla handlingar ligger i Allahs hand. Och den som förnekar Allah – o profet, det finns ingen anledning för dig att sörja över hans förnekelse. De kommer alla att återvända till Mig. Då ska Jag visa dem följderna av alla deras handlingar.” – (Sura Luqman: 21–23)

Detta är den andra orsaken till att människor leds vilse. Därefter har den Heliga Koranen talat om den tredje vägen: När människan överger Allahs befallning och börjar följa människors befallningar, och tänker att eftersom en viss person är mycket rik måste det han säger vara sant, eller att hennes försörjning ligger i en viss persons händer och att hans befallning därför måste åtlydas, eller att en viss person har stor styrka och makt och att man därför måste följa honom; eller att en viss person kommer att förgöra henne genom en förbannelse, eller att en viss person kommer att ta med henne till paradiset och att man därför måste anse allt han säger vara felfritt; eller att en viss nation gör stora framsteg nuförtiden och att man därför bör följa deras sedvänjor – då kan hon inte under några omständigheter handla i enlighet med Allahs vägledning.

وإن تُطِيعُ أَكْثَرَ مَنْ فِي الْأَرْضِ يُضِلُّوكَ عَنْ سَبِيلِ اللَّهِ .. الانعام ١١٦”Om du följer de flesta av dem som finns på jorden, kommer de att leda dig bort från Allahs väg och in på en vilsekommen väg.”

Det vill säga, människan kan förbli på den raka vägen endast när hon har en enda Allah. Den som erkänner hundratals och tusentals människor som ”gudar”, och den som ibland följer den ena gudens ord och ibland en annan guds ord, kan aldrig finna den raka vägen.

Av den föregående diskussionen har ni tydligt förstått att det finns tre stora orsaker till att människan går vilse.

För det första: slaveri under nafs.

För det andra: slaveri under fädernas och förfädernas, familjens och släktens sedvänjor.

För det tredje: slaveri under världens människor i allmänhet. Hit räknas slaveri under de rika, kungar, härskare, falska ledare och världens vilseledda folk.

Dessa tre stora ”gudar” har gjort anspråk på att vara människornas Gud. Den som vill bli muslim måste först och främst förneka dessa tre ”gudar”, och så snart han gör det kan han bli en verklig muslim. Men för den som håller dessa tre slags gudar kvar i sitt hjärta och handlar enligt deras befallningar är det mycket svårt att bli en sann tjänare till Allah. Han kan be femtio böner om dagen, fasta hela dagen för syns skull och klä sig som en muslim, och på så sätt bara lura människor. Han kan också lura sig själv och tro att han har blivit en uppriktig muslim. Men det råder inget tvivel om att han aldrig kan lura Allah genom sådana knep.

Det är slaveriet under de tre ”gudar” som jag nämnde ovan som är den verkliga shirk. Ni har krossat gudar av sten och förstört avgudabilder och avgudatempel byggda av tegel och kalk; men ni har inte alls tänkt på det avgudatempel som fortfarande finns i era bröst. För att bli muslim är det emellertid absolut nödvändigt och det allra första villkoret att fullständigt krossa dessa avgudar. Även om jag riktar dessa ord till alla världens muslimer, och även om jag vet att den enda orsaken till hur mycket världens muslimer har skadats, skadas och kommer att skadas är dyrkan av dessa tre slags gudar, talar jag här särskilt till mina muslimska bröder i detta land: grunden till ert förfall, era olika brister och klagomål samt era olyckor är de tre ovan nämnda sakerna. Slaveriet under nafs, slaveriet under ärvda sedvänjor och slaveriet under andra människor än Allah finns fortfarande i mycket hög grad bland er. Och det är just detta som inifrån förstör er styrka samt er din och iman fullständigt.

Bland er finns skillnader mellan ashraf och atraf, mellan högättade och vanliga hushållare samt mellan låg- och högstående människor. På detta sätt har människorna i ert samhälle delats upp i olika klasser. Islam ville däremot göra alla dessa klasser och grupper till ett enda folk och till varandras bröder, som en stark mur. Det var Allah Ta‘alas vilja att varje tegelsten i denna mur skulle vara fast sammanfogad med de andra tegelstenarna. Ändå håller ni fortfarande fast vid den gamla hinduiska föreställningen om kastskillnader. Precis som hinduernas klaner är åtskilda från varandra och den ena gruppen hatar den andra, gör ni likadant. När det gäller äktenskap kan ni inte göra något tillsammans. Ni kan inte ta emot alla muslimer som jämlika bröder. Med munnen kallar ni varandra bröder, men i praktiken finns bland er samma skillnader kvar som fanns i Arabien före islam.

Därför kan ni inte tillsammans bli en stark mur. Som tegelstenar som ligger utspridda åt olika håll från en raserad mur ligger ni, var och en för sig. Därför kan ni varken bli en enad styrka eller möta någon olycka eller fara. Om man, i enlighet med islams tydliga undervisning, säger till er att krossa alla dessa åtskillnader och skillnader och förena er med varandra, kommer ni då att säga samma sak: ”Vi kan inte bryta den sedvänja som har gått i arv från våra fäder och förfäder.” Men vet ni vad Allah Ta‘ala kommer att svara på detta? Han kommer att säga: ”Gott, bryt då inte dessa saker och överge inte dessa icke-islamiska sedvänjor; då kommer även Jag att slita er i stycken och, trots att ni är många i världen, låta er förbli förödmjukade och förfallna.”

Allah Ta‘ala har befallt er att alla era söner och döttrar ska få del av er egendom. Men vad har ni svarat på detta? Ni har sagt: ”Enligt våra fäders och förfäders lag kan döttrarna inte få någon del av egendomen – endast sönerna kan få det. Därför följer vi våra fäders och förfäders lag; vi kan inte följa Allahs lag.” Tänk efter ett ögonblick: är detta islam? Ni har blivit tillsagda att överge ärvda seder och de lagar som gäller i landet, men var och en av er svarar: ”När alla andra överger dem, kommer även jag att göra det.” För om andra människor inte ger sina döttrar deras andel av egendomen, kommer min egendom att gå till någon annans familj, medan ingenting från någon annans familj kommer till min.

Tänk efter: vad betyder detta svar? Om ni säger att ni kommer att följa Allahs lag först när andra följer den, har ni då trott på Allahs lag på ett sådant villkor? Då kan ni i morgon också säga: ”Om andra begår äktenskapsbrott, kommer även jag att begå äktenskapsbrott; om andra stjäl, kommer även jag att stjäla.” Kort sagt: ”Så länge andra inte avstår från alla synder, kommer även jag att fortsätta begå alla synder.” Sanningen är att ni i denna fråga får dyrka just de tre gudar som vi har nämnt. Ni ägnar er åt dyrkan av nafs, ni ägnar er också åt dyrkan av fädernas och förfädernas sedvänjor, och ni underkastar er dessutom världens polyteistiska folkslag. Samtidigt gör ni anspråk på islam tillsammans med dyrkan av dessa tre gudar.

Här har jag bara nämnt två exempel. Om ni annars öppnar ögonen och ser er omkring, kommer ni att finna så många allvarliga sjukdomar bland er att de inte går att räkna färdigt. Och om ni ger akt kommer ni att se att det på ett ställe pågår dyrkan av en gud, på ett annat dyrkan av två gudar och på ytterligare ett ställe dyrkan av alla tre gudarna. Att göra anspråk på islam samtidigt som man dyrkar tre gudar är löjeväckande. Under sådana förhållanden är det inte mindre löjeväckande att hoppas att den gränslösa nåd som Allah Ta‘ala har lovat att sända över de uppriktiga muslimerna också ska sändas över oss.

Trons prövning

I den föregående artikeln sades att Koranen anger tre huvudsakliga orsaker till att människan går vilse. För det första: att överge Allahs lag och bli slav under sitt eget nafs begär; för det andra: att i motsats till Allahs lag följa den egna släktens seder och bruk samt fädernas och förfädernas väg; och för det tredje: att kasta åt sidan den vägledning som Allah och Hans profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har anvisat och följa världens människor – oavsett om dessa är inflytelserika personer i det egna folket eller tillhör ett annat folk.
En muslims sanna kännetecken är att han är fullständigt fri från dessa tre slags sjukdomar och villfarelser. Muslim kallas endast den som inte är slav åt någon annan än Allah och inte följer någon annan än Sändebudet. Muslim är den som med full uppriktighet tror att Allahs och Hans profets undervisning är den fullständiga sanningen och att allt som strider mot den är falskt. Människans välgång och utveckling i både religionens och världens angelägenheter finns endast i Allahs och Sändebudets ädla undervisning. Den som utan minsta tvivel kan tro detta kommer i varje handling i sitt liv endast att söka veta: Vad är Allahs befallning? Vad är Sändebudets föreskrift? Och så snart han får veta detta böjer han genast sitt huvud inför det. Därefter må hans hjärta vara hur oroligt som helst, må hans släktingar försöka få honom att vända om hur mycket som helst och må världens människor motsätta sig honom hur mycket som helst – han kommer inte att bry sig om någon av dem. För han kommer att ge var och en detta enda svar: ”Nåväl, jag är endast Allah den Allsmäktiges tjänare; jag är inte någons tjänare bland er, och jag har trott på Sändebudet – jag har inte trott på dig.” Men om någon säger: ”Om detta verkligen är Allahs och Sändebudets befallning, så må det vara så, men mitt hjärta accepterar det inte”; eller: ”Jag riskerar att skadas av det, därför kommer jag att överge Allahs och Sändebudets befallning och följa min egen uppfattning” – då finns inte ens en antydan av tro kvar i en sådan persons hjärta. Han är inte en troende utan en hycklare. Även om han med sina läppar påstår sig vara enbart Allahs tjänare och en följare av profeten, är han i verkligheten slav under sitt eget nafs och följer sin egen uppfattning.
På samma sätt ska den som säger: ”Oavsett vad Allahs och Sändebudets befallning är, har ju den och den seden funnits sedan våra fäders och förfäders tid; hur skulle man då kunna överge den?” eller: ”Den och den seden har funnits i min släkt eller stam sedan urminnes tider; hur skulle jag i dag kunna göra motsatsen?” också räknas till hycklarnas skara. Även om hans panna blir märkt av alla böner han ber, och även om han offentligt antar en hur from framtoning som helst, är det utan tvekan så att han i verkligheten är en hycklare. Anledningen är att religionens grundläggande sanning inte alls har fått plats i hans hjärta – hans hjärta har inte uppriktigt accepterat islam. Att enbart kalla rukūʿ och sujūd, eller fasta och hajj, för ”islams religion” är inte tillräckligt. Inte heller innebär det att följa religionen att anta en yttre klädsel som liknar en muslims. Nej, religion, eller dīn, innebär i själva verket att lyda Allah och Sändebudet. Den som vägrar att lyda Allah och Sändebudet i alla sitt livs angelägenheter har i verkligheten inte ens en antydan av dīn i sitt hjärta. Hans bön, fasta och gudsfruktan är inget annat än bedrägeri.
På samma sätt finns det ingen anledning att anse att en person har tro om han, likgiltig inför Allahs och Hans profets vägledning, säger: ”Eftersom den och den saken är mycket vanlig bland europeiska eller amerikanska folk och de har gjort framsteg, bör även vi anta den”; eller: ”Det och det folket har gjort den och den saken, och den och den framstående personen har sagt detta, därför är det vår plikt att också följa det.” Om han hade tro skulle han inte kunna säga sådant. Om ni verkligen är muslimer och vill förbli muslimer, måste varje ord som strider mot Allahs och Hans Sändebuds befallning förkastas. Om man inte kan göra detta anstår det ingen att göra anspråk på islam. Att med munnen påstå ”Vi erkänner Allah och Sändebudet”, samtidigt som man i alla livets angelägenheter ständigt följer världens människor och lämnar Allahs och Sändebudets ord åt sidan – detta är varken tro eller islam; det är inget annat än hyckleri.

I den heliga Koranens artonde juz har Allah den Allsmäktige sagt med tydliga ord:

لَقَدْ أَنْزَلْنَا أيت مُبَيِّنَتِ ، وَاللهُ يَهْدِي مَنْ يُشَاءُ إِلَى صِرَاطٍ مُسْتَقِيره
وَيَقُولُونَ أَمَنَّا بِاللهِ وَبِالرَّسُولِ وَأَطَعْنَا ثُمَّ يَتَوَلَّى فَرِيقٌ مِّنْهُم مِّنْ بَعْدِ ذلك ، وَمَا أُولَئِكَ بِالْمُؤْمِنِينَ وَإِذَا دُعُوا إِلَى اللَّهِ وَرَسُولِهِ لِيَحْكُمْ
بَيْنَهُمْ إِذَا فَرِيقٌ مِّنْهُمْ مُعْرِضُونَ ، وَإِنْ يُكُنُ لَهُمُ الْحَقُّ يَأْتُوا إِلَيْهِ مُنْعِتِينَ فِي قُلُوبِهِمْ مُرَضٌ أَمِ ارْتَابُوا أَمْ يَخَافُونَ أَنْ يُحِيفُ اللَّهُ عَلَيْهِمْ وَرَسُولَهُ ، بَلْ أُولَئِكَ هُمُ الظَّلِمُونَ إِنَّمَا كَانَ قَوْلَ الْمُؤْمِنِينَ إِذَا دُعُوا إِلَى اللَّهِ وَرَسُولِهِ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ أَنْ يَقُولُوا سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا ، أولئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ وَمَنْ يُطِعِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَخْشَ اللَّهَ وَيَتَّقُه فَأُولَئِكَ هُمُ الْفَائِزُونَ – النور : ٥٢٤٦

”Jag har uppenbarat verser som tydligt skiljer mellan sanningen och falskheten. Allah leder vem Han vill till den raka vägen genom dessa verser. Människorna säger: ’Vi tror på Allah och Hans Sändebud och vi erkänner deras lydnad’; men därefter överger vissa av dem lydnaden. Dessa människor är inte troende. När de kallas för att få sina angelägenheter avgjorda enligt Allah den Allsmäktiges lag, vänder sig vissa av dem bort och går åt ett annat håll. Men om avgörandet enligt Allahs lag överensstämmer med deras önskan, accepterar de det självklart. Finns det en sjukdom i deras hjärtan? Eller är de endast nedsänkta i grundlösa tvivel? Eller fruktar de att Allah och Hans Sändebud ska beröva dem deras rätt? Oavsett orsaken gör de själva orätt mot sig. Den regel som gäller för varje troende är att när de kallas för att få sina angelägenheter avgjorda enligt Allahs lag, böjer de sina huvuden och säger: ’Vi har hört och vi följer.’ I själva verket är det dessa människor som kan uppnå frälsning och framgång. Och endast de som lyder Allahs och Hans Sändebuds befallning, fruktar Allah och avstår från olydnad mot Honom kommer att lyckas och räddas.” – Sura an-Nur: 46–52

Försök att särskilt förstå den beskrivning av tron som ges i dessa verser. I själva verket är tro att överlämna sig inför Allahs bok och Sändebudets vägledning. Böj huvudet inför det påbud som kommer därifrån. Lyssna inte till något som strider mot det – varken till ditt eget sinnes röst, till din släkts och familjs ord eller till världens människors ord. Den som har denna egenskap i sitt hjärta är i sanning en troende och muslim. Den som saknar denna egenskap kan inte kallas något annat än en hycklare.
Ni har kanske hört att bruket att dricka vin var mycket utbrett i Arabien. Män och kvinnor, unga och gamla, var nästan fullständigt besatta av vin. De hade i själva verket en djup kärlek till vin i sina hjärtan. Det finns ingen ände på hur många sånger och dikter de hade skrivit till dess lov. De var till och med beredda att ge sina liv för vinets skull. Ni vet också att det är mycket svårt att bli fri från ett alkoholberoende när det väl har fått fäste. Alkoholister kan ge sina liv för vin, men de kan inte avstå från det. Om en alkoholist inte får vin blir hans tillstånd värre än en svårt sjuk människas. Men har ni någonsin hört hur det blev när versen som förbjöd vin uppenbarades? Så snart de araber som var galna i vin och beredda att ge sina liv för det fick detta påbud, slog de själva sönder de stora vinkärlen. Vin rann genom Medinas gränder som regnvatten. Vid en sammankomst satt några män tillsammans och drack vin. När Profetens utropare kom nära dem och sade att vin hade förbjudits, stannade vars och ens hand där den befann sig, och ingen förde den ens ett steg längre. Den vars bägare redan var vid munnen tog genast bort den. Därefter kom inte en enda droppe vin in i hans mage. Detta är den sanna trons kännetecken. Och detta kallas lydnad mot Allah och Sändebudet.
Ni känner naturligtvis till hur strängt straffet för äktenskapsbrott är i islam. Det är hundra piskrapp på ryggen. Blotta tanken på det får människans kropp att rysa. Och om äktenskapsbrytaren är gift stenas han till döds. Så snart människor hör talas om detta hårda straff darrar de av rädsla. Men vet ni hur de människor var som hade äkta tro men av misstag begick äktenskapsbrott? En man föll för Satans bedrägeri och begick äktenskapsbrott. Ingen hade bevittnat det, ingen fanns där för att föra honom till domstolen och ingen fanns där för att underrätta polisen. Men i hans hjärta fanns äkta tro. Och denna tro sade till honom: ”När du, utan att frukta Allahs lag, har uppfyllt ditt egensinnes begär, ska du vara beredd att ta emot det straff som Hans fastställda lag föreskriver.” Därför gick han själv till Profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag har begått äktenskapsbrott; straffa mig för det.” Profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vände då bort ansiktet. Mannen gick åter till den sidan och bad om att bli straffad och sade: ”Ge mig det straff som motsvarar den synd jag har begått.” Detta är vad tro kallas. Den som har denna tro gör det lättare för sig att ta emot hundra piskrapp på sin bara rygg, ja till och med att dö av stenkastning; men att visa olydnad mot Allah och sedan träda fram inför Honom är för honom en mycket svår sak.
Ni vet också att människans släktingar brukar vara henne allra kärast. Särskilt far, son och bror är så kära för människor att de är beredda att offra allt för dem. Men tänk en gång på slagen vid Badr och Uhud och se vem som kämpade mot vem. Fadern var på muslimernas sida och sonen på de otrognas sida; sonen på den ena sidan och fadern på den andra; den ene brodern på islams sida och den andre på fiendens sida. De allra närmaste släktingarna delades i två grupper och kämpade mot varandra. De kämpade dessutom som om de inte kände varandra alls. De kämpade inte för pengar, mark eller någon personlig fiendskaps skull. De gav sitt blod och kämpade mot sina släktingar enbart för Allahs och Sändebudets skull. De hade en så stark beslutsamhet att de utan tvekan kunde offra far, bror, son och hela sin släkt för Allah och Sändebudet.
Ni vet också att islam helt avskaffade nästan alla de gamla sederna och brukena i Arabien. På den tiden var avgudadyrkan den största religiösa högtiden. Denna sed hade fortgått i hundratals år. Men islam förklarade tydligt: överge dessa avgudar. Vindrickande, äktenskapsbrott, hasardspel, stöld och rån var dagliga företeelser i Arabien. Islam sade: allt detta måste överges. Kvinnorna i Arabien rörde sig helt öppet. Islam befallde: så får det inte vara; inför slöja och anständighet. Kvinnor fick där ingen del av arvet. Islam förklarade att kvinnor, liksom män, skulle få del av arvet. En adopterad son betraktades där precis som en biologisk son. Islam sade: så kan det inte vara. Att uppfostra någon annans barn gör honom inte till ens biologiska barn. Till och med om den adopterade sonen skilde sig från sin hustru kunde man gifta sig med henne. Kort sagt krossades alla dessa gamla seder där, en efter en.
Vet ni hur de som trodde på Allah och Sändebudet handlade då? De avgudar som de själva och deras fäder och förfäder hade tillbett i hundratals år, inför vilka de hade framburit olika slags offer och mot vilka de hade tryckt sina pannor i prostration, krossade de troende med sina egna händer, en efter en. Alla de släkttraditioner och bruk som hade fortgått i hundratals år övergav de. Det som de hade ansett vara storslaget och heligt trampade de på så snart de fick Allahs påbud. Det som de hade avskytt började de genast betrakta som gott och ta till sig. Det som de alltid hade ansett vara rent och heligt började de, i enlighet med Allahs lag, betrakta som orent. Och det som de hade ansett vara orent blev plötsligt rent. Alla de otrognas seder och bruk som de hade funnit bekväma och behagliga övergav de så snart de fick Allahs påbud, och de islamiska påbud som människor hade funnit svåra att följa tog de emot med glädje. Detta är vad tro kallas, och detta kallas islam. Men tänk efter: om folket i Arabien då hade sagt liksom sina fäder och förfäder: ”Vi kommer inte att följa vissa handlingar, eftersom de kommer att skada oss; vissa handlingar kommer vi däremot absolut att utföra, eftersom de har funnits sedan våra förfäders tid; och vissa handlingar bland romarnas eller iraniernas seder tycker vi mycket om, så dem kan vi inte överge” – och om de på detta sätt hade avskaffat islams påbud ett efter ett, skulle det då i dag ha funnits en enda muslim i världen?

Det sägs i den heliga Koranen:

لَنْ تَنَالُوا الْبِرَّ حَتَّى تُنْفِقُوا مِمَّا تُحِبُّونَ – – ال عمران : ۹۲”Om ni inte offrar det ni älskar för Allahs skull kan ni aldrig uppnå den sanna välgången.” – Sura Āl ʿImrān: 92

Denna vers är själva kärnan i islam och iman. Islams verkliga krav är att ni offrar det som är kärast för er för Allahs skull. I livets alla slags angelägenheter kommer ni att se att Allahs befallning kallar er åt ett håll, medan ert nafs kallar er åt det fullständigt motsatta hållet. Allah befaller en sak, men ert nafs intalar er att den kommer att orsaka er svår smärta eller skada. Allah förbjuder en handling, men ert nafs betraktar den som något mycket njutbart och nyttigt och är inte berett att avstå från den. I varje handling finns Allahs välbehag på den ena sidan, medan hela världens lockelser till lycka och bekvämlighet kallar på er från den helt motsatta sidan. Kort sagt ställs människan vid varje steg i livet inför två vägar: den ena är islams väg och den andra är kufrs och hyckleriets väg. Under sådana omständigheter måste den som trampar på allt i världen och böjer sitt huvud enbart inför Allahs befallning anses vara den enda som har valt islams väg. Och den som trampar på Allahs befallning för att tillfredsställa sina egna önskningar eller världens begär, måste förstås ha valt kufrets och hyckleriets väg.

Människorna i vår tid har helt och hållet antagit en opportunistisk hållning. De godtar islams enkla regler med stor glädje, men när den verkliga konfrontationen mellan kufr och islam uppstår ändrar de riktning. Även bland dem som gör anspråk på att vara stora förespråkare för islam finns denna svaghet. De ropar mycket högt: ”Islam! Islam!” När de lovprisar islam skummar orden nästan över deras läppar, och därför utför de också många handlingar för syns skull. Men när de uppmanas att tillsammans tillämpa den fullständiga lagen i den islam som de lovprisar så mycket på sig själva, säger de genast: ”Det är inte lätt; det medför många slags svårigheter” eller ”Det går inte just nu.” Detta innebär att islam bara är en vacker leksak. Om man ställer den på en hylla kan man se dess skönhet. Man kan lovprisa den mycket med sina läppar, men enligt deras uppfattning är det ett brott att ens tala om att tillämpa den som en fullständig lag på sig själva och sina familjemedlemmar, på sina släktingar och på sina egna angelägenheter. Sådan är situationen bland dem som i vår tid är kända som religiösa människor – vad kan man då säga om världens övriga människor? Kom ihåg att det är just därför som den tidigare verkan inte längre finns i vår bön, fasta, recitation av Koranen och synliga följande av sharia, och därför kan vi inte heller få någon verklig frukt av detta i våra liv. För när själva själen saknas, vilken nytta kan då den livlösa kroppen visa?

Islams felfria måttstock

Allah den Upphöjde har sagt i Sin heliga Bok:

قُلْ إِن صَلاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَلَمِينَ الأَشَرِيكَ
له ، وبذلك أمرت وأنا أول المسلمين – الانعام : ١٦٣-١٦٤”Säg: Min bön, mina alla gudstjänsthandlingar samt mitt liv och min död tillhör Allah, världarnas Herre. Han har ingen medhjälpare. Detta har jag befallts att säga, och jag är den förste som böjer mitt lydnadens huvud inför Honom.” – Sura al-An’am: 163–164

I förklaringen av denna vers sade den ädle Profeten (frid vare med honom):

من أَحَبُّ لِلَّهِ وَأَبْغَضَ لِلَّهِ وَأَعْطَى لِلَّهِ وَمَنَعَ لِلَّهِ فَقَدِ اسْتَكْمَلُ الْإِيْمَانَ”Den som älskar för Allahs skull, visar fiendskap för Allahs skull, ger för Allahs skull och avstår från att ge för Allahs skull, har fullkomnat sin iman. Det vill säga, han har blivit en fullkomlig troende.”

Det framgår av den vers jag först nämnde att islam föreskriver människan att ägna all sin underkastelse och lydnad, och sitt liv och sin död, uppriktigt åt Allah och att inte sätta någon vid Hans sida i detta avseende. Med andra ord ska människan inte underkasta sig eller lyda någon annan än Allah. Hennes liv och död ska inte heller ägnas åt någon annan än Allah.

Av det som har framförts i förklaringen med den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som källa, kan man förstå att människans kärlek, fiendskap samt alla hennes affärer och transaktioner i det materiella livet helt och hållet måste ägnas åt Allah; detta är den innersta och ofrånkomliga innebörden av tron. Annars kan tron inte nå fullkomlighet, än mindre kan man uppnå en hög rang. I samma mån som det finns brist i detta avseende, kommer det också att finnas brist i människans tro. Om människan däremot kan överlämna sig helt och hållet till Allah med ett undergivet hjärta, kommer hennes tro att bli fullkomlig i samma grad.

De flesta människor tror att det endast krävs att man ägnar sig helt åt Allah för att uppnå en hög ställning eller rang, och att det inte är ett nödvändigt villkor för tron och islam att en människa utvecklar en sådan hög grad av hängivenhet. Med andra ord tror de att en människa kan vara troende och muslim även utan att denna inställning uppstår hos henne. Men en sådan uppfattning är felaktig i grunden. Den har uppstått därför att vanligt folk inte gör någon skillnad mellan den islam som gäller juridiskt och den verkliga islam som räknas inför Allah.

I den islam som fastställs genom fiqh och juridik undersöker man inte människans verkliga inre tillstånd – och det är inte heller möjligt att göra det. I stället läggs vikt vid att vissa nödvändiga yttre tecken finns som praktiska bevis på hennes muntliga bekännelse. Om någon med sin mun bekänner att han tror på Allah, Sändebudet, Koranen, det kommande livet och andra nödvändiga trosfrågor, och därefter uppfyller de nödvändiga villkoren som utgör praktiska bevis på denna muntliga bekännelse, ska han räknas inom islams gränser. Man ska behandla honom i alla angelägenheter med utgångspunkt i att han är muslim. Men i grunden är dessa frågor begränsade till detta världsliga liv; genom dem erhålls endast den juridiska och samhälleliga grund som det muslimska samfundet behöver ur materiell synvinkel. Alla som träder in i det muslimska samfundet genom en sådan bekännelse ska räknas som muslimer. Ingen av dem får kallas otrogen. De ska erhålla varandra de moraliska och sociala rättigheter som sharia föreskriver; äktenskap kan ingås mellan dem, arv kan fördelas och andra sociala relationer kan upprättas.

Men människans frälsning i det kommande livet, att räknas som muslim och mu’min och att få ingå bland Allahs älskade tjänare, kan inte uppnås genom en sådan juridisk och muntlig bekännelse. För detta är det tvärtom ett nödvändigt villkor att hjärtat bekräftar Allahs väg och att människan med innerlig längtan och entusiasm överlämnar sig helt till Allah. På jorden har en muntlig bekännelse värde endast inför en qadis domstol och bland vanliga människor eller muslimer, eftersom de endast kan se det yttre. Men Allah ser människans hjärta, hennes verkliga inre tillstånd och hennes innersta känslor. Allah mäter människans tro. Inför Allah kommer människan att prövas efter just detta mått: om hon har ägnat sitt liv och sin död, all sin tacksamhet, vänskap, lydnad, underkastelse och hela sin livsföring åt Allah eller åt någon annan. Om det genom denna prövning visar sig att hon ägnade allt detta enbart åt Allah, ska hon räknas som muslim och mu’min; om hon ägnade något av det åt någon annan ska hon varken räknas som muslim eller mu’min. I detta avseende kommer hennes tro och islam att vara lika omogna som hon själv visar sig vara ofärdig och omogen. Även om hon i världen räknas som en mycket stor muslim och tilldelas en ojämförlig rang där, kommer hon inte att ha någon betydelse inför Allah. Människans värde inför Allah fastställs enbart utifrån om hon har använt allt som Allah har gett henne för Allahs skull och på den väg som Han har anvisat. Om du har gjort detta kommer du att få den rang av lydnad och vänskap som du har rätt till. Men om du håller något undan från Allahs dyrkan och inte använder det på den väg Allah har anvisat, kommer ditt muntliga påstående att vara muslim – det vill säga att du helt har underkastat dig Allah – att bevisas vara fullständigt falskt. Genom detta falska påstående kan du kanske lura människorna i världen; de kan låta sig bedragas av dina ord, ge dig en plats i det muslimska samfundet och ge dig alla de förmåner som tillkommer en muslim. Men Allah kommer aldrig att låta sig bedras av detta och kommer inte att räkna dig bland Sina trogna och lydiga vänner.

Om man begrundar den förklaring som har givits av skillnaden mellan juridisk islam och verklig islam, blir det tydligt att skillnaden i resultat inte endast kommer att visa sig i det kommande livet; även i denna värld måste denna skillnad få olika praktiska följder. Därför kan alla muslimer som någonsin har funnits i världen och alla som nu finns där delas in i de två ovan nämnda grupperna.

Det finns en sorts muslimer som erkänner Allah och Sändebudet och godtar islam endast som en religion. Men de ger denna religion endast ställningen av en del eller avdelning av sitt totala liv, och inget mer. Följaktligen etableras tron på islam fullt ut inom denna särskilda del och avdelning. De religiösa gudstjänsterna utförs som de ska. Tasbih läses och dhikr och åminnelse utförs. När det gäller mat, dryck och vissa sociala frågor iakttas också from försiktighet; nästan allt som brukar räknas som religionsutövning görs. Men utanför denna del och avdelning ges ingen möjlighet att utföra muslimska handlingar på livets övriga områden. Där riktas kärleken till det egna jaget, de egna intressena, landet och folket eller något annat; och om de hyser fiendskap eller utkämpar krig gör de det för liknande materiella intressen. Deras handel och transaktioner, deras arbete och verksamhet, deras relationer, deras barn, släkt och familj, deras land och samhälle samt deras umgänge med andra människor – allt detta sker ur en rent materiell synvinkel, med islam helt bortlämnad. Oavsett om någon är jordägare, affärsman, härskare eller soldat arbetar var och en som en självständig yrkesutövare, inte som muslim. I detta avseende ger de inte muslimskheten den minsta plats. Även om deras muslimskhet delvis påverkar de samhälleliga, pedagogiska och politiska aktiviteter som de deltar i gemensamt och kollektivt, upprättas inget verkligt samband mellan dessa aktiviteter och islam.

Det finns också en annan sorts muslimer, som överlämnar hela sin personlighet och hela sin varelse till islam. På livets alla områden fullgör de sina plikter som muslimer. Oavsett om de är muslimska fäder, muslimska barn, muslimska hustrur, affärsmän, jordägare, arbetare eller tjänare – vad de än är – lever de överallt som muslimer. Deras sinnelag, förhoppningar och önskningar, tankar och uppfattningar, omdömen och beslut, hat och kärlek, smak och avsmak följer alla islams ideal. Islam kommer att härska fullständigt över deras hjärtan och hjärnor, deras ögon och öron, deras magar och könsdelar samt alla deras händer, fötter och övriga kroppsdelar. Deras ömhet, kärlek och fiendskap kommer inte att överskrida islams gränser. Om de knyter en relation till någon gör de det för islams skull; om de strider mot någon strider de för islams skull; om de ger någon något gör de det endast därför att islam föreskriver en sådan gåva. Om de däremot upphör att ge någon något, gör de det också i enlighet med islams föreskrift. Deras handlingssätt kommer inte bara att gälla det personliga livet; även hela deras gemensamma liv kommer i alla avseenden och fullständigt att grundas på islam. Som kollektiv kommer hela deras varelse att vara ägnad åt och helgad åt islam. Hela deras nationella karaktär, roll och verksamhet kommer att byggas på och ledas av islams grundprinciper.

Dessa två slags muslimer står i grunden helt i motsats till varandra. Ur lagens synvinkel räknas båda grupperna till samma umma, alltså samma folk, och ordet ”muslim” kan tillämpas på båda på samma sätt; men i verkligheten är de helt olika. Ingen bedrift av den första sortens muslimer har räknats som betydelsefull eller ärofull i islams historia. De har inte utfört något som kan sprida ett ärofullt inflytande för islam i världshistorien. Världen har aldrig känt någon betydelse hos sådana muslimer. I själva verket har islams tillbakagång blivit möjlig genom sådana muslimer och på grund av dem. Eftersom sådana muslimer har blivit så många i det muslimska samfundet har det blivit möjligt för otroheten att få herravälde över människans liv och för muslimerna att nöja sig med möjligheten att leva ett mer och mer begränsat religiöst liv. I verkligheten har Allah aldrig önskat sådana muslimer. Han sände inte profeterna till världen för att skapa sådana muslimer och uppenbarade inte Skriften för att frambringa sådana muslimer. Även om sådana muslimer inte hade funnits i världen, skulle ingen särskilt viktig brist ha känts. Det hade inte heller funnits behov av den långvariga följd av uppenbarelser som skulle fylla en sådan brist. De muslimer som Allah i verkligheten sände profeterna och uppenbarade Skriften för att skapa, och som har utfört och fortfarande kan utföra värdefulla och betydelsefulla handlingar ur islams synvinkel, är endast muslimerna i den andra gruppen.

Detta gäller inte endast islam. Inget ideals fana kan höjas i världen genom människor som begränsar sina principer och ideal till en muntlig bekännelse, betraktar dem som ett bihang till livet och ägnar sitt liv och sin död åt något annat. Även i vår tid kan man finna praktiska bevis på detta. Ett ideals verkligt hängivna anhängare kan endast vara de som med hjärta och själ underkastar sig dess efterföljelse och tjänst – de som ägnar hela sin person åt detta och inte älskar något som tillhör dem, inte ens sitt eget liv eller sina barn, mer än de älskar detta ideal. I världen är det i själva verket sådana människor som kan etablera och sprida ett särskilt ideal. Därför väntar varje ideal på människor av detta slag.

Det finns emellertid en skillnad mellan islam och andra ideal i ett avseende. Även andra ideal kräver av människorna den underkastelse, innerliga hängivenhet och lydnad som nämnts, men i grunden har de ingen rätt att ställa ett sådant krav. Det är snarare ett orättvist anspråk på människan från deras sida. Islams krav på människan är däremot evigt och naturligt. De orsaker för vilka ett ideal kräver att andra människor ägnar hela sitt liv och hela sin person åt det, innefattar i grunden något för vilket människan inte kan offra något som egentligen är hennes eget. Men eftersom islam kräver fullständig underkastelse och innerlig hängivenhet till Allah, är det i själva verket just därför önskvärt att människan ägnar sig åt detta. Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Allah. Människan själv är skapad av Allah. Allt som finns hos och inom människan tillhör Allah. Även det som människan använder för att verka i denna värld tillhör Allah. Därför är det, ur förnuftets och rättvisans synvinkel, endast rimligt att det som tillhör Allah ägnas åt Allahs väg. Det som människan offrar för någon annan, eller för sitt eget intresse och sina önskade ting, är i grunden inget annat än förräderi och missbruk. Om hon däremot gör något enligt Allahs föreskrift är det naturligtvis inte förräderi, eftersom allt som offras för Allah i grunden innebär att Allahs rätt uppfylls.

Men muslimerna måste lära av de handlingar som utförs av dem som offrar allt de har för falska läror och ideal samt för sina egenhändigt uppdiktade gudar och herrar, och som genom detta visar historiska exempel på ståndaktighet och fasthet. När människor kan visa så stor hängivenhet och innerlighet för det falska, hur beklagligt är det då inte om man inte gör ens en tusendel av denna uppoffring för sanningen!

I enlighet med det riktiga mått på iman och islam som man finner i de nämnda verserna och haditherna måste var och en av oss rannsaka sig själv. Om du påstår att du har antagit islam och fått tro, bör du med skarp blick pröva om ditt liv och din död verkligen är ägnade endast åt Allah. Du bör särskilt undersöka om du lever endast för Allah, om hela ditt sinne och din hjärnas förmågor och krafter, din kropps och din själs styrka, din tid och ditt arbete är ägnade endast åt att uppfylla Allahs vilja och fullgöra den muslimska ummans ansvar. Du bör också noggrant pröva om din dyrkan och lydnad endast gäller Allah och om ditt liv helt är fritt från underkastelse under nafs, familj, stam, vänner och samhälle, det vill säga från att tjäna regeringen. Du bör särskilt uppmärksamma om din smak och avsmak bestäms enligt Allahs vilja. Pröva vidare om du älskar och visar ömhet mot den du älskar enbart för Allahs skull. Är också det hat du hyser mot någon för Allahs skull? Har ditt eget intresse någon del i detta hat och denna kärlek? Sker även ditt givande och ditt avstående från att ge för Allahs skull? När du ger någon något i världen, däribland av det som rör din mage och ditt hjärta, vill du då genom det endast vinna Allahs välbehag? Och sker även ditt avstående från att ge helt och hållet för Allahs skull? Avstår du från att ge därför att Allah den Upphöjde har förbjudit det? Och önskar du genom att inte ge endast Allahs välbehag?

Om du finner att inställningen att ägna allt åt Allah finns inom dig, ska du tacka Allah. Allah har då verkligen fullkomnat din tro. Men om du i detta avseende märker någon brist hos dig, bör du genast ta hand om att avlägsna den och rikta alla ansträngningar och all verksamhet åt detta håll. Din framgång i detta liv och din frälsning i det kommande livet beror nämligen på att denna brist fylls. Även om du förvärvar en enorm rikedom i världen kan den inte fylla denna brist. Men om du lyckas fylla den, kommer du i verkligheten inte att ha lidit någon förlust även om du inte får något i världen.

Man måste komma ihåg att detta mått från Koranen och haditherna inte har fastställts för att pröva andra och förklara dem som mu’min eller hycklare, eller som muslim eller otrogen. Det har i själva verket fastställts för att rädda sig själv och för att man, innan man ställs inför domstolen i det kommande livet, ska lära känna sina egna brister i denna värld och rätta till dem. Det finns ingen anledning att bekymra sig över vad världens muftier och qadier anser om dig. Du måste i stället tänka på vilken plats Allah – den Högste Domaren och den Ende som känner allt dolt och uppenbart – ger dig. Du bör inte slå dig till ro bara för att du räknas som muslim i världens folkbokföring. Det är din plikt att vara uppmärksam på vilken rang du ges i Allahs register. Även om hela världen utfärdar ett intyg åt dig om iman och islam har du i verkligheten ingen vinning av det. Den verkliga framgången i ditt liv är att, inför Honom i vars hand den slutliga domen ligger, räknas som mu’min i stället för hycklare och som en lydig tjänare i stället för en olydig.

Varför är det nödvändigt att följa Allahs befallningar?

I flera tidigare artiklar har jag gång på gång sagt till er att islam innebär att följa Allahs och Hans Sändebuds befallningar, och att ingen kan bli muslim så länge människan inte upphör att följa sina egna begär, förfädernas vidskepelser, världens kungars och härskares samt andra människors befallningar, utan i stället följer endast Allah och Sändebudet.

Men varför läggs det så stor vikt vid att följa Allahs och Sändebudets befallningar? Det är just detta jag här ska förklara närmare. En människa kan fråga: Varför behöver man lyda Allah? Är Han beroende av att få vår lydnad? Är det därför Allah kräver att vi följer Hans egna och Hans Sändebuds befallningar? Är Allah lika ivrig som världens kungar och härskare att utöva sin makt? Säger Allah liksom världens människor: ”Erkänn mitt herravälde”? Det är detta jag nu vill besvara.

Saken är den att Allah den Upphöjde inte kräver människans lydnad för sin egen skull. Han vill det i stället för människans eget bästa. Allah är inte lik världens kungar och härskare. Världens kungar och ämbetsmän utövar sin makt över människor endast för sin egen vinnings skull och försöker göra människorna till slavar under sin vilja. Men Allah den Upphöjde har inget eget intresse; Han är fri från all slags själviskhet och låghet. Allah behöver inte ta pengar från er. Han behöver inte bygga palats, köpa motorfordon eller skaffa sig era pengar, lyxvaror eller bekvämligheter. Han är ren och fri från behov; Han är inte beroende av någon. Allt i världen tillhör Honom, och Han ensam är ägare till alla rikedomar.

Han uppmanar er att följa Hans befallningar och lyda Honom enbart för ert eget bästa; Han vill endast göra det som gagnar er. Han har skapat människan som ”Ashraful Makhluqat”, den främsta av skapelserna. Han vill inte alls att denna främsta och väldiga skapelse, människan, ska tjäna Satan, bli slav under andra människor eller böja sitt huvud inför världens obetydliga och usla ting. Han tycker inte heller om att de människor som Han har gjort till sina ställföreträdare på jorden ska irra omkring i okunnighetens mörker, leva som djur efter sina lustar och förvandlas till de mest usla av skapelser.

Därför har Han sagt till människorna: ”O människor! Följ endast Min befallning, följ endast Mina föreskrifter och lyd endast Mig. Ta emot det kunskapens ljus som Jag genom Min profet har sänt till er; då kommer ni att finna den raka och rätta vägen. Och genom att följa denna raka väg kommer ni att kunna vinna heder överallt, både i denna värld och i det kommande livet.”

لا إِكْرَاهَ فِي الدِّين بعد قد تبينَ الرُّشْدُ مِنَ الْغَيِّ ، فَمَنْ يُكْفُرُ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِنُ بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَى وَلَا انفِصَامَ لَهَا ، وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ ، اللهُ وَلِيُّ الَّذِينَ آمَنُوا يُخْرِجُهُم مِّنَ الظُّلُمَاتِ إِلَى النُّورِ وَالَّذِينَ كَفَرُوا أَوْلِيتُهُمُ الطَّاغُوتُ يُخْرِجُونَهُم مِّنَ النُّورِ إِلَى الظلمت ، أُولَئِكَ أَصْحَبُ النَّارِ هُمْ فِيهَا خَلِدُونَ – البقرة : ٢٥٦-٢٥٧”Det finns inget tvång i religionen. Den rätta vägen har tydligt skilts från villfarelsens väg. Den av er som förkastar de falska gudarna och dem som leder vilse och endast tror på Allah, har fattat tag i det starkaste handtaget, som aldrig kan brista. Allah hör allt och vet allt. Allah den Upphöjde är de troendes beskyddare. Han för dem ut ur mörkren och in på det strålande ljusets väg. Men de som förnekar Allah får sina falska gudar och vilseledande ledare som beskyddare. De för dem från ljuset och ned i mörkret av villfarelse. De ska hamna i Helvetet och där förbli för evigt.” – Sura al-Baqara 2:256–257

Det är nödvändigt för er att tänka efter och förstå varför människan sjunker ner i mörker när hon följer andra falska gudars bud och lyder dem i stället för Allah, och varför hon genom att endast lyda Allah kan få den ljusa vägen. Ni ser att era liv i världen är förbundna med oräkneliga slags relationer. Er första relation är till era kroppar. Händer, fötter, öron, ögon, tunga, hjärta, hjärna och mage har Allah den Upphöjde alla skänkt er för att tjäna er. Men hur ni ska använda dem för att få denna tjänst måste ni själva avgöra. Vad ni ska låta magen äta och vad ni inte ska låta den äta; vad ni ska göra med händerna och vad ni inte ska göra; på vilka vägar ni ska låta era båda fötter gå och på vilka vägar ni inte ska låta dem gå; vad ni ska låta ögonen och öronen göra och vad ni inte ska låta dem göra; vilka tankar ni ska låta sinnet ägna sig åt och vilka ni inte ska låta det ägna sig åt; vilka saker ni ska tänka på med hjärta och hjärna och vilka ni inte ska tänka på – allt detta måste ni efter noggrant övervägande bestämma. Alla dessa är era tjänare. Genom dem kan ni få goda handlingar utförda, men också syndiga handlingar. Genom att utföra ert arbete kan de förvandla er till människor med den högsta värdighet, men de kan också göra er till varelser sämre och lägre än djur.
Därefter kommer er närmaste relation: den till människorna i ert hem – era föräldrar, syskon, hustru, söner, döttrar och alla andra släktingar. Ni måste upprätthålla relationen till dem hela tiden, dag och natt. Men hur ni ska behandla dem måste ni bestämma efter särskilt noggrant övervägande. Ni behöver noggrant känna till vilka rättigheter de har över er och vilka rättigheter ni har över dem. Kom ihåg att er lycka, frid och framgång i denna värld och i det kommande livet beror på att ni behandlar dem väl. Om ni behandlar dem fel kommer ni att förvandla själva världen till ett helvete för er. Och inte bara i denna värld – även i det kommande livet måste ni avlägga en svår räkenskap inför Allah.
Därefter kommer era relationer till världens övriga oräkneliga människor. Många är era grannar, många är era vänner och vissa är era fiender. Många tjänar er och ni tjänar många. Ni tar emot något från vissa och ger något till andra. Någon litar på er och överlämnar ansvaret för sitt arbete åt er, medan ni litar på någon annan och överlämnar ansvaret för ert arbete åt honom. Någon är er domare och ni är någon annans domare. Ni ger order åt någon, och någon ger order åt er. Kort sagt måste ni upprätthålla någon form av relation till så många människor dag och natt att ni inte kan räkna dem alla. Dessa relationer måste ni vårda mycket väl. Er lycka och frid, era preferenser och aversioner, er glädje, framgång, heder, respekt och ert goda rykte i världen beror helt och hållet på detta. Om ni vårdar dem mycket väl kan ni få lycka, frid, glädje och ära i världen; annars kan ni inte det. På samma sätt kan ni vinna heder inför Allah i det kommande livet om ni kan träda fram inför Honom utan att ha befunnits ha kränkt någons rättigheter. Därför måste ni träda fram inför Allah på ett sådant sätt att ni inte har kränkt någons rätt, förtryckt någon, lämnat någon med ett klagomål mot er, burit ansvar för att någons liv förstörts eller orättmätigt skadat någons liv, egendom eller heder. Ni måste alltså nu avgöra hur ni ska upprätthålla korrekta relationer till alla dessa oräkneliga människor, och när ni har förstått vilka saker som kan bryta, förstöra eller förbittra dessa relationer måste ni hålla er borta från dem.
Tänk nu på hur nödvändigt det är för er att vid varje steg i livet få den strålande kunskapens ljus, så att ni kan upprätthålla korrekta relationer till era kroppar, era familjemedlemmar och alla andra människor i världen. Vid varje steg måste ni veta: Vad är falskt? Vad är rättvisa och vad är förtryck? Vilken omfattning har andras rättigheter över er, och vilken omfattning har era rättigheter över andra? Genom vilka handlingar i livet kan man få verklig nytta, och i vilka finns risken för verklig skada? … Men var kan ni få kunskap om allt detta? Om ni frågar ert eget sinne kommer ni inte att finna den där. Ert sinne är självt okunnigt och dumt; det känner inget annat än sina egna intressen och dåliga begär. Det kommer att säga: Drick vin, begå otukt och tjäna pengar på förbjudna sätt, för sådana handlingar ger stor njutning. Det kommer att säga: Ta allas rättigheter och ät upp dem, ge ingen deras rätt, för det finns både vinst och bekvämlighet i det. Om ni överlämnar tyglarna till ert liv åt en sådan okunnig och dum varelse – om ni bara gör det sinnet önskar – kommer det att föra er ända till fördärvets yttersta gräns. Till slut kommer ni till och med att bli en usel egoist, en låg och själsligt förfallen människa och en syndare. Då kommer allt i er religion och ert världsliga liv att förstöras.
Det andra sättet är att ni, i stället för att lyssna till era egna begär, helt och hållet förlitar er på andra människor som är likadana som ni och i varje angelägenhet handlar så som dessa människor säger. Ni följer blint den riktning de leder er i. Om ni väljer denna väg finns det stor risk att någon självisk person kommer och styr er efter sin egen vilja och använder er för att främja sina egna intressen. Eller också kan någon okunnig och vilseledd person komma och leda även er in på villfarelsens väg. Eller så kan en förtryckare ta er som ett verktyg och få er att förtrycka andra. Sammanfattningsvis kan ni inte, ens genom att följa andra människor, få det nödvändiga kunskapens ljus som kan hjälpa er att förstå skillnaden mellan sanning och lögn, tala om för er vad som är rätt och orätt och leda ert liv på den rätta vägen.
Därefter återstår endast en källa från vilken ni kan få detta livsnödvändiga kunskapens ljus. Denna källa är Allah den Upphöjde, er Skapare och hela universums Skapare. Allah den Upphöjde känner till allt, ser allt och känner och förstår varje tings natur fullkomligt väl. Endast Han kan tala om vilken sak som verkligen är till nytta för er och vilken som kan skada er i grunden, vilken handling ni bör utföra och vilken ni inte bör utföra. Allah den Upphöjde saknar ingenting, har inget eget intresse och är inte beroende av någon. Han behöver ingenting. Han kommer inte att lura er – må Allah bevara oss – för att tillgodose något eget intresse hos er. Han är ren och helig, Han äger allt, och i de råd Han ger finns inte ens en antydan till eget intresse; de är enbart till er nytta. Dessutom är Allah den Upphöjde rättvis; Han gör aldrig någon orätt. Därför kommer alla Hans råd helt säkert att vara opartiska, rättvisa och fruktbara. Om ni följer Hans bud finns ingen risk att ni förtrycker er själva eller någon annan.
Att dra nytta av det ljus som kommer från Allah den Upphöjde beror helt och hållet på två saker. För det första måste ni ha verklig tro på Allah den Upphöjde och på den profet genom vilken Han har sänt detta ljus. Ni måste vara fast övertygade om att den lag och de råd som Allahs Sändebud har kommit med från Allah är helt sanna; även om ni inte kan känna deras verkliga nytta måste ni ändå tro på detta. För det andra ska ni, efter att ha fått tron, följa Allahs lag i varje handling i ert liv. Om ni efter att ha trott på den inte faktiskt följer den, kan ni inte få någon som helst nytta av detta ljus. Föreställ er att någon säger till er: ”Den och den saken är gift och dödar levande varelser; ät den därför inte.” Ni svarar: ”Ja, broder, det du har sagt är helt sant. Det råder inte minsta tvivel om att det är gift och förstör livet.” Men trots att ni känner till, tror på och med ord erkänner denna sanning äter ni det. Då kommer giftets verkliga verkan ändå att inträffa. Det verkar vare sig ni äter det med vetskap eller utan vetskap. Om ni åt det utan att veta skulle resultatet bli detsamma som om ni åt det med vetskap. I praktiken finns ingen skillnad mellan att veta och att inte veta på detta sätt. Den verkliga frukten och nyttan av att känna till och erkänna något kan ni få först när ni, samtidigt som ni känner till och erkänner en sanning, handlar i enlighet med den. Ni ska inte nöja er med att endast med ord erkänna som sant det ni har befallts att göra; ni ska omsätta det i handling. Och när ni har förbjudits att göra något räcker det inte att endast med ord godta att ni ska avstå från det; ni måste avstå från den förbjudna handlingen i allt ni gör i ert liv. Därför har Allah den Upphöjde gång på gång sagt:

أَطِيعُوا اللَّهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُول – النساء : ٥٩
“Lyd Allah och Sändebudet.” (Sura an-Nisā: 59)

وإِن تُطِيعُوهُ تَهْتَدُوا — النور : ٥٤
“Om ni följer Sändebudet kommer ni verkligen att finna den rätta vägen.” – Sura an-Nūr: 54

فَلْيَحْذَرِ الَّذِينَ يُخَالِفُونَ عَنْ أَمْرِهِ أَنْ تُصِيبَهُمْ فِتْنَةٌ – النور : ٦٣
“De som motsätter sig min Sändebuds befallning bör frukta att en olycka kan drabba dem.” – Sura an-Nūr: 63

Jag säger gång på gång till er att man endast bör lyda Allah och Hans Sändebud. Det betyder inte att man över huvud taget inte ska följa någon människas befallning. Det betyder i själva verket att ni inte blint ska följa någon. Ni ska alltid med skarp blick endast se efter om det som den person som befaller er att göra något säger överensstämmer med Allahs och Sändebudets befallning eller strider mot den. Om det överensstämmer med den, är det er plikt att följa det. För när ni handlar enligt denna befallning följer ni i själva verket inte den personens egen befallning, utan då lyder ni Allah och Allahs Sändebud. Men om han ger en befallning som strider mot Allahs och Sändebudets befallning, ska ni kasta den tillbaka i ansiktet på honom, vem han än må vara. För det är inte alls tillåtet att följa någon annans befallning än Allahs och Sändebudets.
Ni kan lätt förstå att Allah den Upphöjde inte själv träder fram inför människorna och ger befallningar. Allt det Han hade att föreskriva har Han sänt genom sitt Sändebud. Vår älskade Profet lämnade också denna värld för nästan fjorton hundra år sedan. Allt som Allah den Upphöjde uppenbarade för honom finns nu bevarat i den heliga Koranen och haditherna. Men denna ädla Koran är inte något som själv kan komma inför er, tala till er om Allah och ge er befallningar, eller hindra er från Allahs förbjudna väg. Det är människor som kommer att vägleda er enligt Koranen och haditherna. Därför finns det inget sätt att undvika att följa människor. Den ofrånkomliga plikten är emellertid att ni inte blint ska följa någon människa. Ni ska uppmärksamt endast se efter om dessa människor vägleder er enligt den heliga Koranen och haditherna. Om de vägleder er enligt Koranen och haditherna är det er plikt att följa dem; men om de leder er på motsatt väg är det uppenbart haram att följa dem.

Dīn och sharīʿa

När ni talar om religion hör ni ofta två ord, och ni använder själva ofta dessa ord. Det ena av dessa ord är dīn och det andra är sharīʿa. Men mycket få människor känner väl till betydelsen och innebörden av dessa två ord. För dem som inte kan läsa och skriva är det inte något brott att de inte känner till deras betydelse. Men det sorgliga är att välutbildade människor – ja, till och med många maulvī-herrar – inte alls är medvetna om den riktiga betydelsen av dessa två ord eller om skillnaden mellan dem. Eftersom man inte känner till deras betydelser ordentligt händer det ofta att dīn blandas ihop med sharīʿa och sharīʿa med dīn, så att de helt smälter samman. Detta leder till många slags missförstånd. I denna artikel ska jag med mycket enkla ord förklara betydelsen av dessa två ord för er.
Dīn (دین) kan ha flera betydelser. För det första: makt, auktoritet, regering, kungadöme, herravälde och styrelseförmåga. För det andra: den fullständiga motsatsen, nämligen underkastelse, lydnad, slaveri, beroende och träldom. För det tredje: att hålla räkenskap, fatta beslut och ge ersättning för alla handlingar. I den heliga Koranen används ordet dīn (دین) i alla dessa tre betydelser:

إِنَّ الدِّينَ عِنْدَ اللهِ الْإِسْلَام تن – ال عمران : ۱۹
Det vill säga: inför Allah är den enda dīn den där människan anser endast Allah den Upphöjde vara den verkligt mäktige och inte underkastar sig någon annan än Honom. Hon ska erkänna endast Allah som herre, ägare, kung och konungarnas konung, och ska inte vara någons slav, träl, lydige tjänare, undersåte eller följeslagare utom Hans. Hon ska anse endast Allah vara den som håller räkenskap och ger den rättmätiga belöningen för alla handlingar, och ska inte bry sig om att avlägga räkenskap inför någon annan än Honom; hon ska inte hoppas på belöning från någon annan och inte frukta någons straff. Denna dīn kallas islam. Om någon människa överger denna trosföreställning och anser någon annan än Allah vara den verkligt mäktige, den verklige lagstiftaren, den verklige kungen och ägaren samt den verklige belönaren, och ödmjukt böjer sitt huvud inför honom, tjänar och underkastar sig honom, handlar enligt hans befallningar, hoppas på hans belöning och fruktar hans straff, då måste denna anses vara en falsk dīn. Allah kommer aldrig att godta en sådan dīn. För den strider fullständigt mot den verkliga sanningen. I hela denna värld finns ingen verkligt mäktig och ärevördig varelse utom Allah. Här finns inget herravälde eller kungadöme för någon annan än Allah. Människan har inte heller skapats för att tjäna eller underkasta sig någon annan än Allah. Ingen utom den verklige Ägaren har makt att belöna handlingar.
Samma sak sägs på följande sätt i en annan vers:

وَمَنْ يُبْتَغِ غَيْرَ الْإِسْلامِ دِينًا فَلَنْ يُقْبَلَ مِنْهُ – – ال عمران : ٨٥
Det vill säga: den som överger Allahs herravälde och suveränitet, erkänner någon annan som sin ägare och lagstiftare, accepterar att tjäna och underkasta sig honom och anser honom vara den som belönar handlingar – hans dīn kommer Allah den Upphöjde aldrig att godta. Orsaken är:

وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ حُنَفَاءَ – البيئة: .
“Allah har skapat människan som Sin egen tjänare, och människan har inte beordrats att tjäna någon annan än Honom. Deras enda obligatoriska plikt är att vända sig bort från alla andra håll och helt ägna sin dīn – det vill säga sin lydnad och underkastelse – åt Allah, att vända sig enbart till Honom i tillbedjan och endast frukta Hans makt att hålla räkenskap. – Sura al-Bayyinah: 4–5

أفغير دينِ اللهِ يَبْغُونَ وَلَهُ أَسْلَمَ مَن فِي السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ طَوْعًا وَكَرْها
وإِلَيْهِ يُرْجَعُونَ – ال عمران : ۸۳
“Vill människan tjäna och lyda någon annan än Allah? I själva verket är allt i himlarna och på jorden helt och hållet Allah den Allsmäktiges tjänare och lydiga undersåtar, och dessa skapelser måste vända sig till ingen annan än Allah för sin räkenskap och uppgörelse. Ändå vill människan välja någon annan väg än lydnaden inför Allah, trots allt i himlarna och på jorden?”– Sura Ali Imran: 83

هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَى وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ .
ولو كَرِهَ الْمُشْرِكُونَ ٥ – الصف : ٩

“Allah den Allsmäktige sände Sin profet med det islamiska livssystemet och vägen till underkastelse under sanningen, för att han skulle förgöra alla världens ’falska gudars’ gudomlighet och herravälde och befria människorna på ett sådant sätt att de inte skulle bli tjänare åt någon annan än Allah, hur mycket de otrogna och avgudadyrkarna än må skrika av sin okunnighet och hur mycket de än må avsky detta.”– Sura as-Saff: 9

وَقَاتِلُوهُمْ حَتَّى لا تَكُونَ فِتْنَةٌ وَيَكُونَ الدِّينُ كُلُّهُ لِلَّهِ – – الانفال : ٣٩
“Kämpa mot dem så att de icke-troendes herravälde för alltid försvinner från världen och så att endast Allahs lag upprättas i världen. Må alla erkänna Allahs kungadöme och må människorna endast dyrka Allah.”– Sura al-Anfal: 39

Genom ovanstående förklaring har förhoppningsvis innebörden av ordet ’dīn’ blivit tydlig för läsaren. Kort sagt innebär det att erkänna Allah som ägare, herre och lagstiftare, att endast tjäna, dyrka och lyda Allah, att frukta Hans räkenskap och Hans straff och att hoppas på belöning endast från Honom.
Eftersom Allahs befallningar förmedlas till människorna genom Hans Bok och Hans sändebud, räknas det dessutom till ’dīn’ att erkänna sändebudet som Allahs sändebud och Boken som Allahs Bok samt att följa den i praktiken. Såsom Allah har sagt:

يبَنِي آدَمَ إِمَّا يَأْتِيَنَّكُمْ رَسُلٌ مِّنْكُمْ يَقُصُّونَ عَلَيْكُمُ ايْتِي، فَمَنِ اتَّقَى وأصلح فَلَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَنُونَ ٥ – الاعراق: ٣٥
“O Adams barn! När Min profet kommer till er med föreskrifter, kommer de som följer dessa föreskrifter, lever ett rättskaffens liv och utför sina gärningar i enlighet med dem inte att ha någon anledning att frukta.”– Sura al-A’raf: 35

Härav framgår att Allah inte sänder Sina föreskrifter direkt till varje människa, utan att Han sänder dem genom Sina profeter. Den som erkänner Allah som lagstiftare kan därför endast följa Allahs befallningar genom att lyda profeternas befallningar och följa de föreskrifter som de har förmedlat; detta kallas ’dīn’.

Därefter ska jag tala om definitionen av sharia. Ordet sharia betyder väg och regel. När en människa erkänner Allah som lagstiftare och därför underkastar sig Honom, samt erkänner att Sändebudet har kommit som en laggivare med tillstånd från Allah och att Skriften har uppenbarats från Honom, träder hon just då in i dīn. De regler enligt vilka hon därefter ska dyrka Allah, och den väg hon ska följa för att lyda Honom, kallas sharia. Denna väg och detta handlingssätt har Allah den Upphöjde sänt genom sitt Sändebud. Hur Herren ska dyrkas, hur man ska rena sig, vad vägen till godhet och gudsfruktan är, hur man ska uppfylla andra människors rättigheter, hur man ska sköta sina affärer och hur man ska leva sitt liv – allt detta har Profeten förklarat. Skillnaden mellan dīn och sharia är att dīn alltid har varit ett, är ett och alltid kommer att förbli ett; men många shariaregler har kommit till världen och många har förändrats. Dessa förändringar i sharia har emellertid aldrig förändrat dīn. Det som var profeten Ibrahims, frid vare med honom, dīn var också profeten Nuhs, frid vare med honom, dīn, och även profeten Musas, frid vare med honom, dīn. Profeten Shuaybs, profeten Salihs och profeten Huds, frid vare med dem, dīn var också detsamma, liksom den siste profeten Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dīn. Men det fanns vissa skillnader mellan shariareglerna för var och en av dessa profeter. Reglerna för bönen och fastan var olika i de olika shariareglerna. Bestämmelserna om vad som är haram och halal, reglerna för rening, lagarna om äktenskap och skilsmässa samt reglerna för arvsfördelning var olika i de olika shariareglerna. Trots detta var de alla muslimer. Profeten Nuhs, profeten Ibrahims och profeten Musas, frid vare med dem, följare var också muslimer, och vi är muslimer, eftersom allas dīn är ett. Därav framgår att även om sharias bestämmelser är olika, förblir dīn ett och ingen skillnad uppstår i det, hur olika reglerna och sätten att handla enligt dīn än må vara.

För att göra denna skillnad begriplig ska jag ge ett exempel. Föreställ er att en herre har ett stort antal tjänare. Den som inte erkänner honom som sin herre och inte ens anser att hans befallningar måste åtlydas är uppenbart olydig och räknas inte alls som en tjänare. Men de som erkänner honom som sin herre, tror att hans befallningar måste följas och fruktar att vara olydiga mot honom, räknas alla som tjänare. Sättet att tjäna och betjäna honom kan vara olika, men i grunden är de alla på samma sätt tjänare åt samme herre; det råder ingen tvekan om detta. Om herren föreskriver ett sätt att tjäna för en tjänare och ett annat sätt för en annan, kan ingen av dem säga: ”Jag är min herres tjänare, men den där personen är inte hans tjänare.” Om varje tjänare på olika sätt förstår innebörden och syftet med herrens befallning och båda följer den enligt sitt eget förstånd, är de likvärdiga som tjänare. Det kan naturligtvis hända att den ene tjänaren har förstått herrens befallning fel, medan den andre har förstått den rätt. Men när båda ändå har handlat enligt befallningen kan den ene inte anklaga den andre för olydnad eller för att ha lämnat sin tjänst hos herren.

Genom detta exempel kan ni mycket väl förstå skillnaden mellan dīn och sharia. Före profeten Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ankomst sände Allah den Upphöjde olika shariaregler genom olika profeter. Den ene fick ett slags regler för tjänsten, och den andre ett annat slags regler. Alla som handlade enligt dessa regler och i enlighet med Allahs befallning var muslimer, även om reglerna för deras tjänst var olika. När profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sedan kom till världen, befallde Allah, allas Herre: ”Nu har Jag upphävt alla tidigare regler. I framtiden måste den som vill tjäna Mig handla exakt enligt de regler som Jag kommer att förmedla genom Min siste profet.” Därefter har ingen rätt att tjäna enligt någon tidigare regel. Om någon inte erkänner denna nya regel utan fortfarande följer den gamla, måste man säga att han i verkligheten inte lyder sin herres befallning utan följer sitt eget sinnes vilja. Därför har han nu avskedats från tjänsten. Med religiösa termer har han alltså blivit kafir.

Detta gäller dem som fortfarande vill följa de gamla profeterna. Men beträffande profeten Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följare passar den andra delen av exemplet mycket väl. Alla som erkänner den sharia som Allah den Upphöjde har sänt till oss genom profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som Allahs sharia och anser det vara deras plikt att följa den, är muslimer. Om en person nu förstår denna sharia på ett sätt och en annan person på ett annat sätt, och båda handlar enligt sina egna förstånd, kommer ingen av dem att lämna tjänsten, hur stora skillnaderna mellan deras yttre handlingar än är. Orsaken är att var och en av dem uppriktigt tror att det sätt på vilket han handlar är det sätt Allah har gett, och därför följer han det. Hur kan då en tjänare säga: ”Jag är den äkta tjänaren, men den och den är inte en äkta tjänare”? Även om han säger något mer kan han endast säga: ”Jag har förstått den rätta innebörden av herrens befallning, men den och den personen har inte förstått den rätt.” Men därför har han ingen rätt att avskeda den andre från tjänsten eller betrakta honom som avskedad. Om någon ändå vågar gå så långt, gör han anspråk på den verklige herrens ställning utan någon rätt. Innebörden av hans ord blir: ”Lika skyldig som du är att lyda din herres befallning är du skyldig att lyda min befallning. Om du inte lyder mig kommer jag genom min egen makt att avskeda dig från tjänsten hos din herre.” Tänk efter en stund: vilken oerhörd fräckhet är inte detta! Därför har profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sagt att den som utan anledning kallar en muslim för kafir, själv drabbas av detta påstående. Allah den Upphöjde har nämligen gjort muslimen till en tjänare som lyder Hans befallning. Men den personen säger i stället: ”Nej, du ska underkasta dig mitt förstånd och min åsikt.” Det betyder: ”Allah är inte den ende som är din gud; även jag är en liten gud för dig, och om du inte lyder min befallning ska jag med min egen makt avskeda dig från tjänsten hos Allah – oavsett om Allah den Upphöjde avskedar dig eller inte.” De som säger sådant utsätter sig själva för faran att bli kafir. Oavsett om en annan muslim blir kafir genom deras ord eller inte, försätter de alltså sig själva i faran av kufr.

Jag hoppas att ni nu har förstått skillnaden mellan dīn och sharia väl. Samtidigt har ni också fått veta att det inte finns någon skillnad i den egentliga dīn, även om de yttre reglerna för dyrkan skiljer sig åt. Förutsättningen är naturligtvis att människan, vilket sätt hon än handlar på, gör det med god avsikt och med övertygelsen att det sätt på vilket hon handlar är Allahs och Hans Sändebuds sätt.

Nu ska jag säga hur stor skada som drabbar vår muslimska gemenskap på grund av att vi inte förstår denna skillnad mellan din och sharia. Bland muslimer finns många olika sätt att förrätta bönen. En grupp håller händerna bundna över bröstet, en annan håller dem över naveln. En grupp läser al-Hamdu-suran som följeslagare bakom imamen, medan en annan inte läser den; en grupp säger ”amin” högt, medan en annan säger det tyst inom sig. Var och en av dem följer sitt sätt i tron att det är profeten Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eget sätt. Därför är de, trots skillnaderna i bönens yttre utförande, alla i lika mån profeten Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, efterföljare. Men de orättfärdiga människor som har tagit skillnaderna i dessa detaljerade frågor inom sharia för att vara skillnader i den egentliga din har därför bildat separata grupper och byggt separata moskéer. Den ena gruppen förolämpar den andra, slår ut dess medlemmar ur moskén och väcker åtal mot dem; på så sätt splittrar de profeten Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ummah i bitar.
Inte ens detta stillar dessa sataners hjärtan, utan vid små och obetydliga frågor fortsätter de att kalla varandra för otrogna, syndare och vilseledda. En person härleder Allahs bud ur Koranen och hadith efter sitt eget förstånd. Han nöjer sig inte med att själv handla i enlighet med det han har förstått, utan vill med tvång påtvinga även andra sin uppfattning. Om den andre inte vill följa den börjar han betrakta honom som otrogen och utstött ur Allahs din.
Bland muslimer hör ni namnen på olika grupper, såsom hanafiter, shafiiter och ahl al-hadith. Alla tror att den heliga Koranen och hadith är de slutliga skrifterna och hämtar lagar och regler ur dem enligt sitt eget samvete och förstånd. Det kan vara så att den enes slutsats är riktig och korrekt, medan den andres är felaktig. Även jag följer en viss väg och anser den vara riktig. Jag diskuterar också med dem som har motsatt uppfattning: jag försöker förklara för dem det som jag har förstått vara rätt, och vill även visa dem bristerna i det som jag anser vara fel. Men att någons slutsats är felaktig är en sak, och att bli utstött ur din är något helt annat. Varje muslim har rätt att handla enligt sharia efter sitt eget samvete. Om tio muslimer handlar enligt tio olika regler är de ändå alla muslimer och räknas som en del av samma ummah, så länge de följer sharia; det finns ingen anledning för dem att bilda olika grupper och fraktioner. Men de som inte förstår denna djupa sanning splittrar sig på grund av mycket små och obetydliga saker. Den ena gruppen börjar gräla med den andra, skiljer åt böner och moskéer, upphör för alltid med giftermål, umgänge och kontakt med den andra gruppen och bildar en separat grupp av människor med samma uppfattning. Man skulle kunna tro att de tillhör en annan profets ummah.
Ni kan föreställa er hur enorm skadan har blivit för muslimerna till följd av sådan splittring. Man brukar säga att muslimerna är en grupp – en ummah. I denna del av subkontinenten uppgår antalet muslimer till åtta crore. [Anmärkning: Detta tal hölls i Pathankot (i Darul-Islam) 1937–1938.]
Om en så stor grupp verkligen hade varit organiserad och arbetat med fullständig enighet för att upphöja Allahs ord, skulle ingen kraft i världen ha kunnat betrakta dem som svaga. Men i verkligheten har denna ummah på grund av splittringen delats upp i många små grupper. Den enes hjärta är fyllt av bitterhet och brist på respekt för den andre. Inte ens i tider av stora faror kan de samlas och stå emot faran. En muslim i den ena gruppen betraktar en muslim i den andra gruppen som lika mycket sin fiende som en jude betraktar en kristen som sin fiende – ja, ännu mer. Det har till och med hänt att en muslimsk grupp har konspirerat tillsammans med de otrogna för att besegra en annan muslimsk grupp. Under sådana omständigheter finns det inget märkligt i att muslimerna i världen har blivit svaga. Detta är resultatet av deras egna handlingar. Det straff har drabbat dem som Allah den Upphöjde har nämnt i den heliga Koranen:

أن يَلْبِسَكُمْ شِيَعًا وَيُذِيقَ بَعْضَكُم بَأْس بعض – – الانعام : ٦٥”Allah kan också låta ett straff drabba människorna, varigenom Han delar upp er i olika grupper och låter er döda varandra.” – Sura al-An’am: 65

Det straff som nämndes ovan är mycket tydligt förekommande i denna del av landet. Här finns många muslimska grupper; det finns inte ens någon överblick över alla grupper bland de lärda. Det är därför muslimerna och de lärda här saknar styrka. Om ni verkligen önskar det goda, så upplös dessa olika grupper bland er och bland de lärda. Forma er som en enda ummah, där ni är varandras bröder. I islamisk sharia finns det inget utrymme för att bilda separata grupper såsom hanafiter, shafiiter och ahl al-hadith. Sådan splittring uppstår endast på grund av okunnighet. Annars har Allah den Upphöjde skapat endast en enda grupp, och denna enda grupp är muslimerna.

Bönens och fastans verklighet

Ibadah

I den avslutande artikeln i boken ”Islams verklighet” har de verkliga betydelserna och förklaringarna av orden ”din” och ”sharia” beskrivits. Här ska jag lägga fram den utförliga betydelsen av ordet ”ibadah” för er. Detta ord används ofta av muslimer i allmänhet, men många känner inte till dess verkliga betydelse. Allah den Upphöjde har sagt i den heliga Koranen:

وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِ

”Jag har inte skapat jinnerna och människorna för något annat ändamål än att de ska ägna sig åt ibadah endast åt Mig.” (Sura adh-Dhariyat: 56)

Av detta blev det utan tvekan klart att människans födelse samt livets syfte och mål inte är något annat än att dyrka och tjäna Allah den Upphöjde. Nu kan ni lätt förstå hur viktigt det är för oss att känna till den verkliga betydelsen av ordet ”ʿibāda”. Om ni inte känner till betydelsen av detta ord kan ni aldrig, under några omständigheter, uppnå det stora syfte för vilket ni har skapats. Och det som inte kan uppnå sitt syfte förblir misslyckat och fruktlöst.

Om en läkare inte kan bota en patient sägs det att han har misslyckats i sin behandling; om en bonde inte kan odla en god skörd blir hans misslyckande i jordbruket uppenbart bevisat. På samma sätt måste man säga att ert liv har misslyckats om ni inte kan uppnå syftet med ert liv, det vill säga dyrka Allah. Därför hoppas jag att ni kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt att lära känna den verkliga betydelsen och innebörden av ordet ”ʿibāda” och befästa den i era hjärtan och sinnen. För människolivets framgång eller misslyckande beror helt och hållet på detta.

Ordet ”ʿibāda” har sitt ursprung i det arabiska ordet ”ʿabd” (عْبُدُ). ”ʿAbd” betyder tjänare och slav. Ordet ”ʿibāda” betyder därför att tjäna och vara slav. Om en person är någon annans slav och verkligen är fullständigt lydig inför sin herre samt behandlar honom precis som en tjänare ska göra, kallas detta tjänande och ”ʿibāda”. Men om någon är anställd hos någon och får hela sin lön av sin herre, men ändå inte arbetar som en riktig tjänare, måste man säga att han har varit olydig och gjort uppror. Egentligen bör detta kallas otacksamhet. Därför måste ni först och främst förstå hur man ska handla som en ”tjänare” inför sin herre och hur man ska visa honom lydnad.

Tjänaren eller slaven måste först erkänna sin herre som ”Herren” och tänka att det är min plikt att lyda Honom som äger mig, som ger mig min dagliga försörjning och som skyddar och tar hand om mig. Ingen annan än Honom har rätt till min lydnad. Tjänarens andra plikt är att alltid lyda sin herre, följa Hans befallningar, aldrig ens för ett ögonblick överge lydnaden mot Honom, inte hysa någon tanke mot sin herre och inte följa någon annans ord. En slav är alltid en slav; han har ingen rätt att säga: ”Jag följer min herres ena befallning men inte den andra.” Han kan inte heller säga: ”Jag är min herres slav under en bestämd tid, men under övrig tid är jag helt fri och befriad från hans slaveri.”

Att visa respekt och vördnad för sin herre och uppträda hövligt inför honom är tjänarens tredje uppgift. Det är absolut nödvändigt att infinna sig exakt vid den tidpunkt som herren har bestämt för det sätt på vilket respekt och vördnad ska visas, samt att genom att erkänna lydnaden och tjänandet inför sin herre bevisa sin beslutsamhet och uppriktiga hängivenhet.

Den handling som fullbordas genom föreningen av dessa tre processer kallas på arabiska ”ʿibāda”: för det första att erkänna sin underkastelse som tjänare inför sin herre, för det andra att lyda sin herre och för det tredje att bevara respekten och vördnaden för sin herre.

Allah den Upphöjde har sagt:

وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِ

Den verkliga innebörden är denna: Allah den Upphöjde skapade jinnerna och människosläktet med det enda syftet att de endast skulle tjäna Allah och ingen annan, endast följa Allahs bud och inte följa någon annans bud, samt endast böja sina huvuden inför Honom för att visa vördnad och respekt och inte inför någon annan. Dessa tre saker har Allah den Upphöjde innefattat i det vida och betydelsefulla ordet ”ibadah”. Detta är innebörden i de verser där Allah har befallt ibadah. Hela kärnan i undervisningen från vår siste Profet och de ädla profeterna före honom är följande:

”Dyrka ingen annan än Allah”, det vill säga: i hela världen finns endast en kung som är värd att tjänas och åtlydas – Han är Allah den Upphöjde. Det finns endast en lag eller ordning som ska följas – det är det levnadssystem som Allah har gett. Och det finns endast en varelse som kan dyrkas, tillbes och åkallas. Denna varelse är den ende Allah.

يَا قَوْمِ اعْبُدُوا اللَّهَ مَا لَكُمْ مِنْ إِلَٰهٍ غَيْرُهُ

Kom ihåg denna betydelse av ordet ibadah och fortsätt att besvara mina frågor. Om en tjänare inte utför de plikter som hans herre har ålagt honom, utan bara står framför honom med händerna i kors och upprepar hans namn hundratusen gånger, vad skulle ni då säga om denne tjänare? Herren säger åt honom att ge andra människor det de har rätt till. Men han står bara kvar där, böjer huvudet inför sin herre, hälsar honom tio gånger och står sedan åter med händerna i kors. Herren befaller honom att upphöra med skadliga handlingar. Men han rör sig inte en tum från platsen, utan fortsätter bara att göra sujud. Herren säger åt honom att hugga av tjuvens hand. Men han står där och läser eller uttalar med vacker röst tjugo gånger: ”Hugg av tjuvens hand”, utan att en enda gång försöka upprätta ett sådant styrelseskick under vilket tjuvens hand skulle kunna huggas av. Vad skulle ni säga om en sådan tjänare? Kan ni säga att han i verkligheten tjänar och dyrkar sin herre? Jag vet inte vad ni skulle säga om en av era tjänare gjorde så, men det märkliga är att när en tjänare till Allah uppför sig på detta sätt kallar ni honom ”en stor abid” (en som dyrkar Allah, en from man och så vidare). Från morgon till kväll läser dessa människor hundratals av Allahs bud i Koranen, men de gör inte minsta försök att följa dem och omsätta dem i handling. I stället fortsätter de att utföra frivilliga böner efter varandra, upprepa tusentals pärlor i tasbih i Allahs namn och recitera den ädla Koranen med ljuvlig röst. Ni ser hans sådana handlingar och utbrister förundrat: ”Åh! Vilken stor abid och vilken stor gudfruktig man!” Grunden till denna missuppfattning hos er är att ni inte alls känner till ordet ibadahs verkliga innebörd.

Tänk också på en annan tjänare. Han arbetar dag och natt endast för andra, lyssnar till andras befallningar och följer dem, lever efter andras lagar och motsätter sig alla befallningar och påbud från sin verklige herre. Men när det är dags att hälsa kommer han inför sin verklige herre och upprepar endast hans namn med läpparna. Vad skulle ni göra om någon av era tjänare gjorde så? Skulle ni inte kasta hans hälsning i ansiktet på honom? När han med läpparna kallar er sin herre, skulle ni då inte säga till honom: ”Du är en uppenbar lögnare och trolös! Du äter min lön men tjänar någon annan; med munnen kallar du mig din herre, men i verkligheten arbetar du bara för någon annan och springer hans ärenden”? Att detta är en självklarhet för det sunda förnuftet är inte svårt för någon att förstå. Men så märkligt! Ni anser att böner, fastor, tasbih, koranrecitation, hajj, zakat och liknande hos dem som dag och natt bryter mot Allahs lag, handlar enligt de otrognas och avgudadyrkarnas befallningar och i sitt praktiska liv inte bryr sig om Allahs föreskrifter, är ibadah. Även denna missuppfattning beror på att ni inte känner till ordet ibadahs verkliga innebörd.

Ta ytterligare en tjänare som exempel. Han bär exakt den typ av kläder som hans herre har föreskrivit för sina tjänare och följer mått och utformning noggrant. Med stor artighet och omsorg infinner han sig inför sin herre, och så snart han hör varje befallning böjer han huvudet och tar den till sitt hjärta, som om ingen tjänare vore mer lydig än han. När det är dags att hälsa träder han fram inför alla och bevisar sin överlägsenhet och hängivenhet framför alla andra tjänare när det gäller att upprepa sin herres namn. Men å andra sidan tjänar denne man sin herres fiender och rebeller, deltar i alla deras sammansvärjningar mot sin herre och hjälper dem i varje försök de gör att utplåna till och med hans namn ur världen. Om natten bryter han sig in i sin herres hus, och när morgonen kommer infinner han sig inför honom med händerna i kors, likt den mest lydige tjänaren. Vad skulle ni säga om en sådan tjänare? Ni skulle utan minsta tvekan kalla honom hycklare, rebell, otacksam och liknande. Men när en tjänare till Allah fortsätter med ett sådant löjeväckande beteende, vad brukar ni då kalla honom? Då ger ni den ene titeln pir sahib, den andre Hazrat Maulana och ytterligare någon ”en stor fullkomlig man”, ”gudfruktig” och liknande. Orsaken är att ni blir vilseledda när ni ser deras långa skägg i rätt längd, deras pyjamas två tum ovanför anklarna, de svarta märkena på deras pannor efter bönen samt deras långa böner och radband med stora pärlor; ni betraktar dem som stora religiösa och fromma män. Detta misstag beror endast på att den felaktiga innebörden av ibadah och religiös fromhet har blivit fast rotad i era sinnen.

Ni kanske tror att det enda som verkligen är ibadah är att stå med händerna i kors vänd mot qibla, böja huvudet med händerna på knäna, lägga huvudet mot marken i sujud och uttala några bestämda ord. Ni kanske tror att ibadah innebär att avstå från mat och dryck från morgon till kväll varje dag, från den första dagen i Ramadan tills Shawwals måne visar sig. Ni kanske också tror att ibadah endast innebär att läsa några rukuʿ ur den heliga Koranen, och ni uppfattar kanske tawaf runt Kaba i det heliga Mecka som ibadah. Kort sagt har ni kommit att betrakta sådana yttre former som ibadah, och ni tror att ibadah är fullgjord så snart ni utför de ovan nämnda handlingarna och upprätthåller dessa yttre former, och

وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِhar uppfyllt dess syfte. Därför kan han i livets övriga angelägenheter vara helt fri och handla efter eget gottfinnande.

Men sanningen är att den ʿibāda för vilken Allah den Upphöjde skapade dig och som Han befallde dig att utföra är något helt annat. Denna ʿibāda innebär att du i varje ögonblick av ditt liv ska erkänna och följa Allahs lydnad och helt vägra att följa allt i denna värld som strider mot Allahs lag. Varje handling och varje rörelse du gör måste ske inom de gränser som Allah har fastställt. Hela det liv du lever på detta sätt kommer att räknas som ʿibāda. I ett sådant liv blir din sömn och ditt uppvaknande, ditt ätande och drickande, dina förflyttningar, ditt tal och dina samtal också betraktade som ʿibāda. Till och med att gå till sin hustru och visa sina barn kärlek blir en del av ʿibāda. Även de handlingar som ni brukar kalla ”världsliga” kan vara ʿibāda och fromhet – om du i alla frågor håller dig inom de gränser Allah har fastställt och löser dem enligt den vägledning Allah har gett, samtidigt som du hela tiden beaktar vad som är tillåtet och otillåtet för Allah, vad som är halal och haram, vad som är obligatoriskt och vad som är förbjudet, vilka handlingar Allah är nöjd med och vilka Han är missnöjd med. Som exempel kan nämnas att du går ut för att försörja dig och tjäna pengar. På denna väg kommer otaliga enkla möjligheter till haram-förtjänst att dyka upp framför dig. Om du då, av fruktan för Allah, inte utnyttjar dessa möjligheter utan endast tjänar halal-försörjning och halal-inkomst, blir all den tid du lägger på detta ʿibāda. Om du tar hem de pengar du tjänat på halal sätt, äter av dem själv och ordnar mat åt din familj, och samtidigt uppfyller de rättigheter som tillkommer andra rättsinnehavare enligt Allahs föreskrifter, kommer du dessutom att få en gränslös belöning för dessa handlingar. Om du under din färd tar bort en tagg från vägen, med tanken att någon av Allahs tjänare annars kan skadas av den, kommer även detta att räknas som ʿibāda. Om du vårdar en sjuk person, hjälper någon att ta sig fram eller bistår en nödställd person, blir även detta ʿibāda. När du talar undviker du lögn, baktaleri, förtal, oanständiga ord och sådant som sårar andra, och talar av fruktan för Allah endast sanningen; då kommer all den tid du ägnar åt detta att ha tillbringats i ʿibāda.

Att från det att du blir medveten fram till döden följa Allahs lag och leva enligt de föreskrifter Han har fastställt – det är Allahs ʿibāda. Denna ʿibāda har ingen bestämd tid. Den ska pågå hela tiden. Den har ingen enda bestämd yttre form; i stället måste Allahs ʿibāda finnas i varje form och i varje handling. Du kan inte säga: ”Under den och den tiden är jag Allahs tjänare, men under den och den tiden är jag det inte.” Du kan inte heller säga: ”Den och den tiden är avsatt för Allahs ʿibāda, men under den och den tiden behöver jag inte ägna mig åt Allahs ʿibāda.” Genom denna framställning har ni förstått ordet ʿibādas betydelse väl och insett att ʿibāda innebär att i varje ögonblick och under alla omständigheter leva i Allahs tjänst och lydnad. Här kan du fråga: Vad ska man då kalla bönen, fastan, pilgrimsfärden och zakat? Jag svarar att även dessa verkligen är ʿibāda. De har gjorts obligatoriska för dig endast därför att du genom dem ska nå det stora målet i ditt liv: att dyrka Allah i varje ögonblick och under alla omständigheter. Bönen påminner dig fem gånger om dagen om att du är Allah den Upphöjdes tjänare och att det är din plikt att tjäna Honom. Fastan förbereder dig en hel månad varje år för just denna tjänst. Zakat påminner dig gång på gång om att den förmögenhet du har tjänat är en gåva från Allah och att du inte får använda den enbart efter eget behag. I stället måste du genom den uppfylla din Herres rätt. Pilgrimsfärden präglar människans hjärta med en sådan bild av kärleken till Allah, kärleken till Honom och känslan av Hans storhet att den, när den väl har präglats in, inte kan utplånas ur sinnet under resten av livet. Efter att du har utfört dessa olika former av ʿibāda måste hela ditt liv vara lämpat att förvandlas till Allahs ʿibāda; först då blir din bön en verklig bön, din fasta en äkta fasta, din zakat verklig zakat och din pilgrimsfärd den riktiga pilgrimsfärden – det råder ingen tvekan om det. Men om detta mål inte uppnås, kommer du inte att vinna något genom att endast utföra bugningar och prostrationer, avstå från mat och dryck, utföra pilgrimsfärdens ritualer och spendera pengar under namnet zakat. De yttre och formella formerna av ʿibāda kan liknas vid en människas kropp. Om den har liv och kan röra sig och utföra handlingar är den utan tvekan en levande människokropp; annars är den endast en livlös kropp. Ett lik har fortfarande ögon, öron, händer och fötter, men eftersom det saknar liv begraver ni det i en grop i marken. På samma sätt blir bönen en livlös och meningslös sak – utan minsta tvekan – om bönens pelare och föreskrifter utförs korrekt eller fastans villkor efterlevs på rätt sätt, men hjärtat och sinnet saknar fruktan för Allah, kärlek till Allah och känslan av att tjäna och lyda Honom, vilket var det som dessa plikter ålades dig för.

Hur de olika former av ʿibāda som har gjorts obligatoriska för er, och på vilket sätt, förbereder er för den verkliga och största ʿibāda, samt vilka verkningar och följder de får i ert liv när ni utför dem med förståelse och medvetenhet, kommer jag att behandla utförligt i nästa artikel – in shā’ Allāh.

Bönen

I den föregående artikeln beskrev jag ʿibādas verkliga innebörd. Det är för denna ʿibāda som Allah den Upphöjde skapade människorna och jinnerna. För att förbereda människan till att bli en uppriktig tjänare åt Allah har islam gjort flera bestämda former av ʿibāda obligatoriska. Därför vill jag denna gång kortfattat beskriva endast bönen.

Ni har i den föregående artikeln fått veta att den egentliga betydelsen av ”ʿibāda” är att tjäna eller vara slav. Eftersom du har skapats enbart för att tjäna kan du därför aldrig, under några omständigheter, befrias från att vara Allahs tjänare. Lika lite som du kan säga: ”Jag är Allahs tjänare i så här många minuter eller timmar, men inte under resten av tiden”, kan du säga: ”Jag ska tillbringa så här lång tid i Allahs ʿibāda, och under resten av tiden är jag helt fri och gör vad jag vill.” Du har fötts som Allahs slav – som Allahs tjänare. Det är absolut nödvändigt att du tillbringar hela ditt liv i Hans tjänst och underkastelse; inte ett enda ögonblick av ditt liv kan du befrias från Hans ʿibāda och tjänst.

Jag har tidigare också sagt till er att det inte är ibadah att överge världsliga göromål, sätta sig i ett hörn och upprepa ”Allahu, Allahu”. I stället innebär ibadah att utföra vilket arbete ni än gör i denna värld helt i enlighet med Allahs lag och föreskrifter. Er sömn och vila, ert uppvaknande, era måltider och era förflyttningar – kort sagt, allt – måste ske i enlighet med Allahs lag och föreskrifter. Ni ska behandla era hustrur och söner, bröder och systrar samt släktingar helt enligt Allahs befallningar. Även när ni skämtar och samtalar med era vänner måste ni komma ihåg att vi inte är fria från slaveriets och underkastelsens bojor inför Allah. Också när ni tjänar pengar och överför eller tar emot pengar måste ni i varje handling och varje ord beakta Allahs föreskrifter och förbud, och ni får aldrig överskrida de gränser som Allah har fastställt. Om det i nattens mörker blir mycket lätt att begå en synd och ni tror att ingen kommer att se er, ska ni även då komma ihåg att Allah Ta’ala ser allting, vare sig någon annan ser det eller inte; i ert hjärta bör fruktan för Allah vara fast förankrad, inte fruktan för människor. Även om ni sitter i en djup skog och vill begå en synd och tror att polisen eller någon annan människa inte kommer att se det, ska ni ändå avstå från synden enbart av fruktan för Allah. När ni genom lögn, korruption, trolöshet, förtryck och exploatering kan vinna stora fördelar och ingen finns som hindrar er, ska ni ändå frukta Allah och avstå från sådana förmånliga handlingar av rädsla för att väcka Allahs missnöje. Om ni däremot skulle drabbas av mycket stora förluster genom att hålla fast vid ärlighet och rättvisa, ska ni ändå, i hopp om att vinna Allahs välbehag, inte tveka det minsta att acceptera denna förlust. Att överge världens omfattande arbetsliv, sätta sig i ett hörn (i hemmet eller moskén) och läsa tasbih kan därför inte kallas ibadah. I själva verket är ibadah att vara engagerad i denna världens virrvarr och leva enligt Allahs föreskrifter. Att enbart uttala orden ”Allahu, Allahu” med tungan kan inte kallas Allahs dhikr. Den verkliga dhikr innebär att inte glömma Allah trots att man är insnärjd i världsliga göromåls och bekymmers hårda nät. Att inte glömma Honom trots att man är upptagen med sådant som får människor att glömma Allah, att minnas Allah även när möjligheten uppstår att överträda Hans lag för att vinna stora fördelar eller undgå stora förluster i det världsliga livet, och att med fasthet fortsätta följa Hans lag – detta är den sanna dhikrullah, det vill säga Allahs åminnelse. Det har antytts i följande vers i Koranen:

فَإِذا قُضِيَتِ الصَّلاةُ فَانتَشِروا فِي الأَرضِ وَابتَغوا مِن فَضلِ اللَّهِ وَاذكُرُوا اللَّهَ كَثيرًا لَعَلَّكُم تُفلِحونَ

”När bönen har fullgjorts, sprid er då över jorden, sök Allahs gåva genom att försöka förtjäna ert uppehälle och minns Allah mycket under denna strävan. Då kanske ni kan nå framgång.”

(Al-Jumu’a: 10)

Håll denna betydelse av ibadah levande i ert sinne och tänk djupt på vilka saker som är nödvändiga för att på rätt sätt utföra denna stora och högsta ibadah, samt hur bönen skapar dessa saker hos människan. För att bli Allahs äkta ”tjänare” är det nödvändigt att gång på gång minnas att ni är Allahs tjänare och att er uppgift är att dyrka Honom i varje stund och i varje angelägenhet. Det är nödvändigt att ständigt påminna er om detta eftersom det alltid finns en ”satan” närvarande i människans sinne; han försöker hela tiden göra människan till sin egen ”slav”.

För att bryta Satans frestelser och det virrvarr av nät som han lägger ut är det absolut nödvändigt att människan varje dag gång på gång påminns om följande: ”Du är endast Allah Ta’alas tjänare; du är ingen annans tjänare än Hans – varken Satans eller någon människas.” Det är bönen som väcker denna känsla i människans hjärta. Så snart ni vaknar på morgonen påminner den er om detta allra först, före alla andra göromål. Under dagen, när ni är upptagna med olika arbeten, påminner den er tre gånger om detta, och när natten kommer och det är dags att sova upprepar den det för sista gången. Att på detta sätt gång på gång påminna människan om att vara Allahs ”tjänare” är bönens första nytta. Därför kallas bönen i den ädla Koranen för ”dhikr”, det vill säga att Allah blir ihågkommen genom den.

Därefter måste ni i varje steg av detta liv följa Allahs föreskrifter och förbud. Därför bör pliktmedvetenhet och ansvarskänsla ständigt vara levande i ert sinne, och ni behöver också ha vanan att omsätta dem i praktiken. Den som inte vet vad ”plikt” betyder kan aldrig följa Allahs föreskrifter. Omvänt kan man inte heller hysa någon tillit till att en person som känner till pliktens innebörd, men som på grund av bristande lämplig träning saknar initiativ och vilja att fullgöra den, kommer att följa de hundratusentals lagar och föreskrifter som ges honom för dygnets alla tjugofyra timmar med innerlig hängivenhet och fasthet.

De som arbetar inom polisen eller militären vet hur strängt pliktkänsla och korrekt pliktuppfyllelse tränas in inom dessa två områden. En trumpet blåses flera gånger under dygnets lopp. Soldaterna beordras att samlas på en bestämd plats och får marschera i formation. Allt detta sker enbart för att vänja dem vid att fullgöra sina plikter. Därför avskedas genast de som visar sig oförmögna, overksamma och olämpliga i dessa avseenden, de som sitter kvar hemma trots att de hört trumpetens ljud eller de som inte följer order under marschen. På samma sätt blåser bönen ”trumpet” fem gånger om dagen och natten. Så snart Allahs soldater hör denna ”trumpet” ska de skynda sig dit och visa att de under alla omständigheter är beredda att följa Allahs befallning. De som sitter kvar trots att de hört denna ”trumpet” och inte är beredda att röra sig ens ett steg från sin plats känner inte innebörden av ”plikt”; eller också är de, trots att de förstår pliktens innebörd, inte kvalificerade att ingå i Allahs armé.

Det är därför som Profeten (över honom vare frid) sade: ”Jag får lust att sätta eld på deras hus som inte lämnar sina hem trots att de hör kallelsen till bönen.” Och det är därför som bönen i haditherna har fastställts som det främsta kännetecknet som skiljer otro från islam. Under Profetens (över honom vare frid) och följeslagarnas tid kallades den som inte infann sig till församlingsbönen för att be inte ens muslim. Till och med de hycklare som behövde omvändas till muslimer var tvungna att delta i församlingsbönen. Därför har Koranen inte klandrat hycklarna för att de inte ber, utan sagt att de inte står upp till bönen med uppriktigt intresse och hängivenhet, utan står där med största likgiltighet, motvilja och försumlighet.

(Arabiska)

Genom dessa ord bevisas utan tvivel att det inte finns någon grund för att betrakta den som inte ber som muslim. Islam är nämligen inte en enbart trosbaserad religion där plikten anses uppfylld bara genom att man tror på ”några saker” i sitt hjärta. Den är i stället en helt praktisk och handlingsinriktad religion. Den är så praktisk att det blir varje människas ovillkorliga plikt att i varje ögonblick handla enligt islam och ständigt kämpa mot otro och synd. För att leva ett så omfattande och handlingsinriktat liv är det nödvändigt för varje muslim att alltid vara beredd att följa Allahs påbud. Den som inte är beredd på detta är helt overksam för islam. Det är just därför som fem dagliga böner har gjorts obligatoriska. Dessa fem böner har föreskrivits för att pröva och bevisa om muslimerna verkligen är muslimer och om de i sitt praktiska liv är beredda att följa Allahs befallningar. Om en muslim inte reagerar det minsta när han hör Allahs paradtrumpet, kommer det tydligt att bevisas att han inte är beredd att leva sitt praktiska liv enligt islams föreskrifter. Om han därefter säger sig tro på Allah och Hans Sändebud är det helt meningslöst. Därför har det sagts i Koranen:

وَاستَعينوا بِالصَّبرِ وَالصَّلاةِ ۚ وَإِنَّها لَكَبيرَةٌ إِلّا عَلَى الخاشِعينَ

Det vill säga: bönen blir svår endast för dem som inte är beredda att erkänna Allahs tjänst och lydnad. Och när bönen betraktas som en svår uppgift bevisar det att personen inte är beredd att leva genom att erkänna Allahs tjänst och lydnad.

För det tredje: fruktan för Allah. Det är absolut nödvändigt att denna fruktan ständigt är levande i varje muslims hjärta. En muslim kan aldrig handla enligt islam om han inte har en fast övertygelse i sitt hjärta om att Allah den Upphöjde alltid och överallt ser honom och är fullständigt informerad om hans förehavanden. Allah ser honom även i mörkret; även när han är helt ensam är Allah hans följeslagare. Det är möjligt att gömma sig för hela världen, men det är på intet sätt möjligt att undkomma Allahs blick. Människan kan undgå alla slags straff och påföljder från hela världen, men ingen kan undgå Allahs straff och påföljd. Det är denna fasta övertygelse som hindrar människan från att överträda Allahs föreskrifter. På grund av denna övertygelse tvingas människan att i alla livets angelägenheter hålla sig inom gränserna för det halal och haram som Allah har fastställt. Om denna övertygelse försvagas kan en muslim inte leva ett genuint muslimskt liv. Det är för att ständigt påminna om denna övertygelse och genom ständig påminnelse förankra den djupt i människans hjärta som Allah den Upphöjde har gjort de fem dagliga bönerna obligatoriska. I Koranen har Allah den Upphöjde själv förklarat denna bönehandlingens betydelse och särskilda egenskap:إِنَّ الصَّلاةَ تَنهىٰ عَنِ الفَحشاءِ وَالمُنكَرِ ۗ

”Bönen hindrar sannerligen människan från synd, orätt och oanständiga samt skamlösa handlingar.”

Du kan själv förstå sanningen i detta om du tänker efter: när du går för att be går du ren och efter att ha gjort wudu. Om din kropp är oren och du infinner dig till bönen utan att ha gjort ghusl, eller om du går för att be i orena kläder, eller om du säger: ”Jag har gjort wudu och kommit hit” trots att du inte har wudu, kan ingen människa i världen avslöja dig. Ändå gör du aldrig detta.

Men varför? Därför att ni utan tvekan tror att ingen synd kan döljas för Allahs blick. Till och med om ni inte läser de böner och suror som ska läsas tyst under bönen, kan ingen få veta det. Men ni gör inte detta eftersom Allah hör allting och finns helt nära er. På samma sätt ber ni även när ni har gått in i en tät skog, ni ber i nattens mörker och ni ber också när ni är helt ensamma i ert hem. Ändå kan ingen se er vid dessa tillfällen, och ingen kan veta om ni har bett eller inte. Vad är orsaken? Det beror på att ni även i hemlighet, långt från alla människors blickar, är rädda för att överträda Allahs befallning, och ni tror utan tvekan att inget brott kan döljas för Allahs blick. Därav kan ni förstå hur bönen håller Allah levande i människans medvetande och hur tron på att Allah är närvarande och seende, allvetande och den som känner det innersta, på ett mycket fast sätt befästs i människans hjärta. Om denna fruktan och denna fasta tro inte är djupt rotade och ständigt vakna i ert hjärta, hur skulle ni då kunna ägna er åt Allahs dyrkan och tjänst under dygnets alla tjugofyra timmar? Om denna fruktan inte finns i ert hjärta, hur skulle ni då kunna stå fast på rättfärdighetens och godhetens väg i dygnets otaliga göromål av fruktan för Allah och hålla er borta från alla slags synder och olydnad?

För det fjärde är det nödvändigt för er att till fullo lära känna Allahs lag för att kunna dyrka Honom. För hur skulle ni kunna följa lagen om ni inte känner till den? Bönen tillgodoser just detta behov. Det är därför föreskrivet att läsa verser ur Koranen under bönen. Genom detta kan ni dag och natt få kunskap om Allahs lag och föreskrifter. Även ordningen med khutban före fredagsbönen har införts för detta ändamål; genom den kan ni lära känna islams föreskrifter. En annan fördel med att be i församling och med fredagsbönen är att lärda och olärda människor därför gång på gång måste samlas på samma plats, varigenom alla får ett enastående tillfälle att lära känna Allahs föreskrifter. Trots detta försöker ni inte lära er Allahs befallningar av det ni läser under bönen. Fredagskhutban hålls på ett sådant sätt att ni inte får någon kunskap om islam ens efter att ha hört den gång på gång. Och trots att ni samlas för att be i församling lär de lärda inte de olärda något, och de olärda frågar inte heller de lärda om något. Vad kan detta kallas annat än olycka? Bönen ger er full möjlighet att göra detta. Om ni inte tar vara på denna möjlighet, vad har då bönen för skuld?

För det femte kan muslimen inte förbli ensam på detta stora livets verksamhetsfält. Det är i stället deras skyldighet att alla muslimer håller samman i en organiserad gemenskap, gemensamt följer Allahs föreskrifter, formar sina liv enligt Hans föreskrifter och hjälper varandra att införa Allahs lag i världen. Ni vet att det på detta livets fält å ena sidan finns muslimer – Allahs lydiga tjänare – och å andra sidan grupper av människor som gör uppror mot Allah och av de otrogna. Dag och natt pågår en oavbruten konflikt och kamp mellan lydnaden mot Allahs befallningar och upproret mot Honom. De otrogna överträder Allahs lag och försöker införa Satans lag i världen i stället för den. Om varje muslim förblir isolerad i kampen mot dem kan han aldrig segra. Därför är det Allahs tjänares skyldighet att samlas, möta Allahs fiender med kraften i en gemensam enhet och försöka införa Allahs lag i världen. Men ingenting annat än bönen kan bygga upp denna stora enhetskraft. Församlingen vid de fem dagliga bönerna, den större veckovisa församlingen vid fredagsbönen och därefter de väldiga samlingarna vid årets två eidböner – allt detta formar muslimerna som en stark mur och väcker hos dem den enhet i tankar, känslor, åsikter och handlingar som är helt nödvändig för att forma muslimerna till människor som hjälper varandra i det dagliga livet.

Vad läser man under bönen

Vi har tidigare utförligt diskuterat hur bönen förbereder människan att dyrka Allah och leva i erkännande av sin underkastelse och lydnad inför Honom. När ni har läst allt som skrivits om detta ämne har ni tydligt kunnat förstå att om en människa regelbundet utför bönen eftersom hon betraktar den som Allahs befallning och en plikt, så kommer denna bön utan tvekan alltid att hålla fruktan för Allah, medvetenheten om att Allah är närvarande och seende samt tron på att en dag stå inför Honom i Hans domstol levande i hennes hjärta, även om hon inte förstår betydelsen av de böner och suror hon läser under bönen. Hon kommer alltid att tänka att hon inte är någon annans tjänare än Allahs – Allah är hennes verklige kung och herre. Som följd av detta kommer vanan att fullgöra sina plikter att utvecklas hos henne, och hon kommer under alla omständigheter att vara beredd att följa Allahs föreskrifter. De egenskaper som är nödvändiga för att leva hela människans liv under Allahs tjänst och förvandla hela livet till dyrkan skapas också i människan genom denna bön. Jag hoppas att ni i den föregående artikeln tydligt har förstått hur denna fördel kan uppnås genom bönen.

Nu måste vi förstå att om man kan få så stora fördelar genom att be utan att förstå betydelsen av bönens böner och suror, hur mycket då ens tro, livsåskådning, tankesätt, vanor och karaktär kan förändras, och efter vilket ideal hela ens liv kan formas, om man ber med god förståelse och verkligen förstår och känner det man läser med hjärta och sinne. Det är detta ämne jag här ska försöka diskutera i detalj.

Tänk först på adhan. Vad kallas ni till fem gånger om dagen? Det sägs:

ٱللهُ أَكْبَر– ”Allah är störst, Allah är större än alla.”

أَشْهَدُ أَنْ لاَ إِلَـٰهَ إِلَّا ٱللهُ – ’Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Ingen annan än Allah är värd att dyrkas.’

أَشْهَدُ أَنَّ مُحَمَّدًا رُسُولُ ٱلله – ’Jag vittnar att Muhammad är Allahs sändebud.’

حَيَّ عَلَىٰ ٱلصَّلاة – ’Kom till bönen.’

حَيَّ عَلَىٰ ٱلْفَلاَح – ’Kom till det som innebär framgång och välgång.’

الله أكبر – ’Allah är störst, Allah är störst.’

لا إله إلا الله – ’Det finns ingen gud utom Allah.’

Tänk efter: vilken kraftfull kallelse detta är. Fem gånger varje dag påminner denna kallelse er om följande: ”Alla som gör anspråk på gudomlighet på jorden är lögnare. I himlen och på jorden finns endast En som har rätt till gudomlighet och herravälde, och endast Han är värd att dyrkas. Låt oss alla tillsammans dyrka Honom. I dyrkan finns den verkliga välgången för oss alla, i detta liv och i det kommande.”

Vem kan förbli sittande orörlig efter att ha hört denna gripande kallelse? Den som har ens ett uns av tro i sitt hjärta kan omöjligen förbli sittande orörlig efter att ha hört ett så djärvt vittnesmål och en så tydlig kallelse, och kan inte heller låta bli att infinna sig inför den sanne Herren och Härskaren och böja sitt huvud inför Honom.

Så snart du hör detta kall upp reser du dig och tänker först efter: Är jag ren eller oren? Är mina kläder rena? Har jag gjort wudu eller inte? Med andra ord har du en tydlig känsla av att närvaron inför båda världarnas Konung är helt olik alla andra angelägenheter i världen. Andra handlingar kan utföras under alla omständigheter, men inför denna mäktiga Konung räcker det inte med att kroppen och kläderna är rena; även en ytterligare, särskild renhet, det vill säga wudu, är absolut nödvändig. Att närvara här utan sådan renhet är ytterst respektlöst. Med denna känsla tänker du först på att rena dig och börjar därefter göra wudu. Om du under denna wudu läser de böner som den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har lärt ut när du tvättar varje kroppsdel och efter att wudu är avslutad, samt minns Allah på rätt sätt, kommer inte bara dina kroppsdelar att tvättas, utan även ditt hjärta kommer att renas. Efter att wudu är avslutad ska följande bön läsas:

اللَّهُمَّ اجْعَلْنِي مِنَ التَّوَّابِينَ وَاجْعَلْنِي مِنَ الْمُتَطَهِّرِينَ” “أَشْهَدُ أَنْ لَا إِلَهَ إلَّا اللهُ وَحْدَهُ لَا شَرِيكَ لَهُ، وَأَشْهَدُ أَنَّ مُحَمَّداً عَبْدُهُ وَرَسُولُهُ”Jag vittnar att det inte finns någon gudom värd att dyrkas utom Allah, den Ende och Enastående, utan någon medhjälpare. Och jag vittnar dessutom att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Hans tjänare och Sändebud. O Allah, låt mig tillhöra dem som ångrar sig och gör mig till en av dem som upprätthåller renhet.”

Därefter reser du dig för bönen. Ditt ansikte är vänt mot den heliga qiblan. Ren och rituellt ren närvarar du inför hela världens Konung.

Det första som kommer över dina läppar är:ٱللهُ أَكْبَر”Allah är störst.”

Efter att ha uttalat detta storslagna åtagande i ditt hjärta och med dina läppar lyfter du båda händerna till öronen som ett tecken på att du bryter förbindelsen med världen och allt som finns i den, och står sedan med händerna bundna inför din Konung. Därefter ber du med största ödmjukhet:

 سبحانك اللهم و بحمدك، وتبارك اسمك، و تعالى جدك، ولا إله غيرك

”O Allah! Jag prisar Din helighet. Välsignelsen och storheten i Ditt namn, tillsammans med lovprisningen av Dig, är sannerligen ojämförliga. Du är den Högste; Din ära står över allas. Det finns ingen gudom värd att dyrkas utom Dig.”

أعوذ بالله من الشيطان الرجيم

“Jag söker skydd hos Allah från den förbannade, förkastade Satan.”

بسم الله الرحمن الرحيم

“Jag börjar i den Nåderike, den Barmhärtiges namn.”

الحمد لله رب العالمين

–“All lovprisning och allt lov tillhör Allah, världarnas Herre.”

الرحمن الرحيم

–Han är ytterst nåderik och barmhärtig.

مالك يوم الدين

-Han är den ende ägaren till Domens dag. Den dag då människornas alla gärningar ska bedömas och var och en ska få erfara följderna av sina gärningar.

إياك نعبدوإياك نستعين

-O Härskare! Vi tillber endast Dig och ber endast Dig om hjälp.

اهدنا الصراط المستقيم

-Visa oss den enkla, raka och rätta vägen.

صراط الذين أنعمت عليهم

-Vägen för dem som har fått Din nåd och belöning.

غير المغضوب عليهم ولأ الضا لين

–och inte heller de som har gått de förbannades och de vilseleddas väg.

–O Allah! Ta emot vår bön och uppfyll våra önskningar.

Därefter ska man läsa några verser ur den heliga Koranen. Varje vers i Koranen är fylld av odödlighetens nektar. I den finns ovärderliga råd och lärdomar samt en kallelse till den sanna vägen. I sura al-Fātiḥa ber man om den enkla och raka vägen, och där ges vägledning och en beskrivning av just denna raka väg. Som exempel nämns här några suror:

وَالعَصرِ إِنَّ الإِنسانَ لَفي خُسرٍ إِلَّا الَّذينَ آمَنوا وَعَمِلُوا الصّالِحاتِ وَتَواصَوا بِالحَقِّ وَتَواصَوا بِالصَّبرِ

”Vid tiden! Hela människosläktet står inför undergången. Endast de undgår den som tror och gör goda gärningar i enlighet med trons krav, och som uppmanar och råder varandra att följa sanningen och uppmanar varandra att stå fasta och starka på sanningens väg (endast de kan räddas från undergångens väg).”

Av denna korta sura lär vi oss att människan endast på ett enda sätt kan räddas från undergång och misslyckande. Det räcker inte att uppriktigt tro på Allah och handla enligt de föreskrifter som Allah har gett; det är dessutom nödvändigt att det finns en välorganiserad grupp av troende och rättfärdiga människor, som uppmanar varandra och hela världens människor till sanningens och rättvisans väg och hjälper varandra att stå fasta och ståndaktiga på Allahs religion, islam, under alla slags sorger och olyckor.

Eller någon annan sura, till exempel:

أَرَأَيْتَ الَّذِي يُكَذِّبُ بِالدِّينِ

فَذَٰلِكَ الَّذِي يَدُعُّ الْيَتِيمَ

وَلَا يَحُضُّ عَلَىٰ طَعَامِ الْمِسْكِينِ

فَوَيْلٌ لِّلْمُصَلِّينَ

الَّذِينَ هُمْ عَن صَلَاتِهِمْ سَاهُونَ الَّذِينَ هُمْ يُرَاءُونَ

وَيَمْنَعُونَ الْمَاعُونَ

”Har du sett hur den som förnekar Domedagen beter sig? Det är sådana människor som stöter bort den föräldralöse och inte bara själva underlåter att ge den fattige och behövande mat, utan inte ens gör minsta ansträngning för att uppmuntra andra att göra det. Fördärv väntar sådana bedjande som är försumliga i sina böner (på grund av att de förnekar det kommande livet). Även om de ber, gör de det endast för att bli sedda av människor, och deras hjärtan är så trånga att de tvekar att ge de behövande även de allra obetydligaste och minsta saker.”

Denna suras huvudsakliga lärdom är att tron på det kommande livet är själva livskraften i islam. (Utan den blir islams handlingar lika meningslösa som en livlös kropp.) Dessutom kan ingen människa följa den lätta och raka väg som Allah har visat. Ännu en sura:

وَيْلٌ لِّكُلِّ هُمَزَةٍ لُّمَزَةٍ

الَّذِي جَمَعَ مَالًا وَعَدَّدَهُ

يَحْسَبُ أَنَّ مَالَهُ أَخْلَدَهُ

كَلَّا ۖ لَيُنبَذَنَّ فِي الْحُطَمَةِ

وَمَا أَدْرَاكَ مَا الْحُطَمَةُ

نَارُ اللَّهِ الْمُوقَدَةُ

الَّتِي تَطَّلِعُ عَلَى الْأَفْئِدَةِ

إِنَّهَا عَلَيْهِم مُّؤْصَدَةٌ

فِي عَمَدٍ مُّمَدَّدَةٍ

”Ve alla dem som har för vana att söka efter andras fel och att förödmjuka andra genom nedsättande ord. De samlar bara pengar och räknar dem om och om igen för att se hur mycket de har vuxit. De tror att deras rikedom kommer att förbli hos dem för evigt. Aldrig! En dag kommer de säkerligen att dö och kastas i helvetet som kallas Hutama. Och vet du vad Hutama är? Det är en eld som Allah har tänt; dess flammande lågor förtär ända in till hjärtat. Det är en eld vars stora och höga pelarlika lågor omringar dem.”

Således innehåller de suror och verser ur Koranen som reciteras i bönen någon värdefull lärdom och förmaning. De säger klart och tydligt till människan att hon måste handla i världen enligt denna befallning från Allah till människorna. Efter att ha reciterat dessa verser med vägledning och förmaningar säger ni ”Allahu akbar” och går ned i rukūʿ. Med händerna på knäna böjer ni ert huvud inför Allah, världarnas Herre, och fortsätter att säga:

”Helig är min store Herre och Uppehållare.” Därefter reser ni er rakt upp och säger: ”Allah har hört den som prisade och lovordade Honom.” Sedan säger ni ”Allahu akbar”, placerar pannan mot marken i sujūd och säger: ”Jag förklarar den store och allra störste Allahs helighet.” Därefter lyfter ni huvudet och sitter vördnadsfullt och läser:

Då التحيات لله والصلوات والطيبات، السلام عليك أيها النبي ورحمة لله

وبركاته، السلام علينا و على عباد الله الصالحين، أشهد أن لا إله إلا الله، وأشهد أن محمدا عبده و رسوله.

”Alla våra hälsningar och vördnadsbetygelser, alla våra böner och all slags renhet är enbart tillägnade Allah, den Högste.”

– O profet! Frid vare med dig, och må Allahs barmhärtighet och nåd vila över dig.

– Må Allahs barmhärtighet vila över oss och över Allahs rättfärdiga tjänare.

-Jag vittnar att det inte finns någon annan herre och gud än Allah. Jag vittnar också att Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allah den Upphöjdes tjänare och Sändebud.”

När du på detta sätt avlägger vittnesbördet ska du höja pekfingret. Genom denna fingerrörelse förkunnar du nämligen din troslära och övertygelse under bönen, och när du uttalar vittnesbördet ska du fästa särskild uppmärksamhet vid det och lägga särskild vikt vid det i ditt sinne och hjärta. Därefter ska du läsa följande durood:

اللهم صل على محمد وعلى آل محمد، كما صليت على إبراهيم وعلى آل إبراهيم، وبارك على محمد وعلى آل محمد، كما باركت على إبراهيم

 وعلى آل إبراهيم، في العالمين إنك حميد مجيد.

”O Allah! Skänk nåd och barmhärtighet åt vår herre och ledare Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och åt hans efterkommande, liksom Du skänkte nåd åt Hazrat Ibrahim, må frid vara över honom, och hans efterkommande. Sannerligen är Du innehavare av de bästa egenskaperna och upphöjd. O Allah! Sänd välsignelse över vår herre och ledare Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans efterkommande, liksom Du sände välsignelse över Hazrat Ibrahim, må frid vara över honom, och hans efterkommande. Sannerligen är Du den mest dygderike och upphöjd.”

Efter att ha läst durud ber man till Allah på följande sätt:

اللهم إني أعوذ بك من عذاب جهنم، و من عذاب القبر، و من فتنة المحيا و الممات، و من فتنة المسيح الدجال، رب اغفر لي و لوالدي رب ارحمهما كما ربياني صغيرا.

”O Allah! Jag söker skydd hos Dig för att räddas från helvetets straff. Jag söker skydd hos Dig mot gravens straff. Jag söker skydd hos Dig mot den vilseledande Dajjals ondska, han som kommer att sprida sig över jorden. Jag söker skydd hos Dig mot livets och dödens ondska. O Allah! Jag söker också skydd hos Dig mot orättfärdiga handlingar och skulder.”

Efter att denna åkallan har reciterats är bönen fullbordad. När man tar avsked från Världarnas Herres närvaro vänder man sig först åt höger och åt vänster och ber om nåd och frid för alla närvarande och för allt i världen, och säger:

السَّلاَمُ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَةُ اللهِ

”Må Allahs frid och nåd vara över er.” Detta är som ett glatt budskap; efter bönen har ni återvänt från Allahs närvaro med detta. På detta sätt förrättar ni bönen när ni stiger upp mycket tidigt, innan ni börjar dagens alla världsliga sysslor. Därefter ägnar ni många timmar åt olika världsliga göromål. Strax efter middagstid infinner ni er åter inför Allah och förrättar bönen; några timmar senare förrättar ni åter denna bön under dagens tredje vakt. Efter att ni åter har arbetat i några timmar, så snart solen går ner, infinner ni er inför Allah och förrättar denna bön. När dagens världsliga arbete sedan är avslutat infinner ni er för sista gången inför Allah, innan ni går och lägger er. De tre sista rakʿah i denna sista bön kallas witrbönen. Under den tredje rakʿah avger ni ett viktigt löfte till Allah. Detta löfte kallas duʿa Qunut. Genom denna åkallan svär den bedjande, med största ödmjukhet och underkastelse inför Allah, att lyda och tjäna Honom. Han lovar att leva i lydnad mot Honom. Lyssna uppmärksamt till vad ni säger i detta löfte:

اللهم إنا نستعينك ونستغفرك ونؤمن بك ونتوكل عليك ونثني عليك الخير ونشكرك ولا نكفرك ونخلع ونترك من يفجرك
اللهم إياك نعبد ولك نصلي ونسجد وإليك نسعى ونحفد ونرجو رحمتك ونخشى عذابك إن عذابك بالكفار ملحق

”O Allah! Vi ber Dig om hjälp. Vi ber Dig om förlåtelse för våra synder. Vi tror på Dig. Vi förlitar oss endast på Dig. Vi prisar Dig för all godhet och välsignelse. Vi tackar Dig och förnekar inte Dina gåvor. Vi lovar Dig att vi inte ska ha någon förbindelse med dem som är olydiga mot Dig – vi ska överge dem. O Allah! Vi erkänner att vi endast tjänar Dig. Vi ber endast för Din skull, vi faller endast ned i sujūd inför Dig, och alla våra ansträngningar, strävanden och uppoffringar gör vi endast för att vinna Din tillfredsställelse. Vi uthärdar svårigheter endast i hopp om att få Din nåd, och vi fruktar Ditt straff. Sannerligen kommer endast de otrogna att kastas i Ditt straff.”

Tänk efter en stund: den som hör kallelsen till bönen fem gånger om dagen och begrundar vilket storslaget budskap som tillkännages i denna kallelse, och hur den kallar honom att infinna sig inför en så stor och mäktig Kung. Varje gång han hör kallelsen till bönen känner han detta inom sig, lämnar alla sina sysslor och infinner sig inför Herren och Ägaren över hela världen. Före varje bön utför han wuḍūʾ och renar sin kropp och sitt sinne, och han reciterar upprepade gånger de suror och åkallelser som nämns i bönen med full uppmärksamhet. Då kan fruktan för Allah verkligen inte undgå att väckas i hans hjärta och sinne. Han kan inte undgå att känna skam över att trotsa Allahs befallningar. Hans samvete kommer säkerligen att bäva inför tanken på att gång på gång infinna sig inför Allah med syndernas och orättfärdiga handlingars svarta märken. Efter att i bönen ha talat om att tjäna Allah och leva i lydnad mot Honom, och gång på gång ha erkänt Allah som Domedagens Herre, kan ingen människa återvända till sina sysslor ute i världen och ljuga, handla trolöst, tillägna sig andras rättigheter, ta emot eller ge mutor, ta eller ge ränta, behandla andra människor orättvist och skada dem, eller begå skamlöshet, otukt och andra orättfärdiga handlingar. Inte heller kan han, efter att ha gjort sådant, ha mod nog att åter infinna sig inför Allah och med sina läppar erkänna dessa saker. Ni erkänner medvetet otaliga gånger varje dag inför Allah: ”O Allah! Jag tjänar endast Dig och ber endast Dig om hjälp.” När ni har erkänt detta, hur skulle det då kunna vara möjligt för er att tjäna någon annan än Allah och be någon annan om hjälp? Om ni en gång har erkänt allt detta men sedan handlar i strid med det, kommer ert hjärta att förebrå er när ni åter infinner er inför Allah, och ert huvud kommer att böjas av skam. Om ni åter handlar i strid med det kommer skammen att bli ännu större och ert samvete att plåga er ännu mer. Det är fullständigt omöjligt att era handlingar och er karaktär inte skulle rättas till, och att en genomgripande förändring inte skulle börja i ert liv, trots att ni ber fem gånger om dagen under hela ert liv. Det är därför Allah den Upphöjde sade, när Han talade om denna nytta med bönen:

إِنَّ الصَّلاةَ تَنهىٰ عَنِ الفَحشاءِ وَالمُنكَرِ

”Bönen håller sannerligen människan borta från skamlöshet, oanständighet och alla slags syndiga handlingar.”

Men trots att detta är ett så stort medel för att förbättra människans sinne och karaktär, och trots att någon ber de fem dagliga bönerna, kan hans karaktär ändå förbli oförbättrad och han kan fortsätta på syndens väg. Då måste man förstå att det i själva verket är hans egen natur som är dålig. Det finns alltså inget fel på bönen. Vatten och tvål rengör visserligen smuts från kläder; men om de inte avlägsnar kolsmutsen kan man inte klandra vattnet och tvålen för det – skulden ligger hos kolet.

Men det är mycket beklagligt att vi inte alls förstår det vi läser i bönen, eller att vi läser det utan att förstå. Detta är en mycket stor brist i vår bön. Bristen kan avhjälpas genom att man ägnar lite tid åt att lära sig; ni kan utan svårighet lära er betydelsen och innebörden av bönens åkallelser och suror på ert eget modersmål. Jag anser att detta skulle vara till stor nytta för er.

Bön i församling

I de tidigare artiklarna har jag endast talat om bönens egenskaper och nytta. Därigenom har ni säkert förstått hur viktig denna gudsdyrkan är. Ni har också förstått hur bönen väcker en livslång anda av tjänande inför Gud hos människan och hur den gör henne lämpad att uppfylla denna tjänsts rättigheter. Nu ska jag tala med er om nyttan av att förrätta bönen i församling. Därigenom kommer ni mycket väl att förstå hur Allah, av nåd och välvilja, har samlat alla slags välsignelser i samma sak. Enbart bönen hade inte varit för lite för oss; men genom att samtidigt beordra bönen i församling har Allah den Allsmäktige gjort den till ett dubbelt förråd av välsignelser och gett den en underbar kraft, som saknar motstycke när det gäller att åstadkomma en genomgripande förändring hos människan.

Som jag redan har sagt är det att hela tiden under livet betrakta sig själv som Allahs tjänare, att likt en lydig slav stå under sin Herres herravälde och alltid vara beredd att följa sin Herres befallningar som kallas gudsdyrkan, och bönen förbereder människan just för denna gudsdyrkan. Bönen skapar hos människan alla de egenskaper som behövs för en sådan gudsdyrkan. Känslan av att vara en tjänare, tron på Allah, Hans Sändebud och Hans Bok, en fast tro på det kommande livet, gudsfruktan, att erkänna Allah som ‘Alīm al-Ghayb, Den som känner det fördolda, att alltid känna Hans närvaro, att ständigt vara beredd att följa Allahs befallningar och att känna Allahs befallningar väl – bönen skapar många sådana egenskaper hos människan och formar henne till en uppriktig tjänare åt Allah den Allsmäktige.

Om ni tänker efter en stund kan ni förstå att människan, hur många goda egenskaper hon än själv må ha, inte kan uppfylla Allahs tjänsts rättigheter fullständigt så länge andra människor inte blir hennes medhjälpare och stöd. Om de människor som hon lever med dag och natt och alltid arbetar tillsammans med inte hjälper henne att lyda Allah, kan hon på intet sätt förmå sig att följa Allahs befallningar.

Människan kom inte till världen ensam. När hon är ensam kan hon inte heller uträtta något. Hon är på många sätt förbunden med sina grannar, arbetskamrater och följeslagare på livets väg. Allahs befallningar och föreskrifter är inte heller avsedda för en ensam människa, utan för alla människor – de har kommit från Allah just för att alla slags relationer i livet ska upprätthållas på rätt sätt. Om alla nu hjälper och stöder varandra i att följa Allahs befallningar, kan de tillsammans bli människor som följer Allahs befallningar. Om däremot alla tillsammans börjar vara olydiga mot Allah, eller om deras inbördes relationer är sådana att de inte hjälper varandra att följa Allahs befallningar, är det fullständigt omöjligt för en enda människa att regelbundet och på rätt sätt följa Allahs befallningar och handla enligt Allahs lag.

Om ni läser Koranen med ett särskilt mål i åtanke kommer ni att förstå att Allah den Upphöjde inte endast har befallt er att underkasta er Allah, lyda Honom och följa Allahs bud. Ni har dessutom fått befallningen att göra hela världen underordnad och lydig under Allah, och att införa Allahs lag i världen. Överallt där ”Satans” lag råder ska ni avskaffa den och där upprätta styret enligt Allah den Ende, utan någon medhjälpare, lag. Den stora tjänst som Allah därmed har befallt er att utföra kan omöjligen genomföras av en enda människa. Även om de muslimer som tror på detta skulle vara hundratals miljoner, men förbli splittrade och utspridda utan någon kontakt eller förbindelse sinsemellan, skulle de inte kunna besegra ”Satans” välorganiserade och fast etablerade krafter. Därför är det nödvändigt att muslimerna sluter sig samman och hjälper varandra, blir varandras stöd och försvarare samt gemensamt kämpar och anstränger sig för att uppnå samma mål.

Om man ser lite djupare på saken blir det också tydligt att det inte räcker att muslimerna endast samlas och förenas för att uppnå ett så stort mål. De måste samlas på rätt sätt, det vill säga bilda en muslimsk församling på ett sådant sätt att de rätta banden upprättas mellan dem och att deras inbördes relationer inte innehåller någon brist eller oordning. Full enighet måste råda i deras uppfattningar, mål, syften och handlingsprinciper. De behöver ha en amir och ledare, och de måste utveckla vanan och viljan att handla efter hans anvisningar. De måste förstå att de ska följa ledarens befallningar, hur långt de ska göra det och under vilka omständigheter de får motsätta sig honom. Lägg dessa saker på minnet och tänk sedan på hur dessa viktiga tankar väcks hos de bedjande när de ber tillsammans i församlingen.

Så snart böneutropet hörs har man befallts att lämna allt arbete och bege sig till moskén. Att muslimerna genast efter böneutropet lämnar sina sysslor och alla går mot samma centrum, moskén, påminner om en stor armé. Så snart en bugel ljuder i ett militärläger förstår varje soldat att befälhavaren kallar på alla. Samma tanke väcks då hos alla: plikten och ansvaret att följa befälhavarens order. När denna tanke väcks gör alla samma sak; så snart de hör ljudet skyndar de från den plats där de befinner sig till den bestämda platsen. Varför har denna ordning införts för soldaterna? För det första för att varje soldat individuellt ska vänja sig vid att lyda order och alltid vara beredd att göra det. För det andra för att en stark grupp av alla dessa lydiga soldater ska kunna bildas och för att de ska vänja sig vid att på befälhavarens order samlas på samma plats vid samma tid. Denna vana behövs för att alla soldater, om något plötsligt skulle inträffa, ska kunna infinna sig på samma plats vid denna signal och utföra uppgiften. Även om varje soldat personligen är mycket tapper, har hans tapperhet inget värde om han inte genast kan infinna sig och kämpa när han kallas. Om soldaterna inte samlas så snart de kallas utan i stället går åt olika håll efter eget behag, kan en organiserad grupp på femtio fiendesoldater tillintetgöra tusen sådana modiga soldater.

På samma sätt har muslimerna befallts att genast när de hör böneutropet lämna sina sysslor och infinna sig i den närmaste moskén, så att alla muslimer tillsammans kan bli en armé för Allah. Därför tränas de dagligen i att infinna sig fem gånger så snart de hör böneutropet: dessa gudomliga soldaters plikt är mycket större och strängare än alla andra soldaters i världen. Andra arméer kanske behöver kämpa först efter lång tid, och eftersom ingen vet när ett krig kommer att bryta ut får de omfattande träning långt i förväg. Men denna gudomliga armé måste kämpa mot de sataniska krafterna varje ögonblick och varje ögonblick vara beredd att följa befälhavarens order. Därför måste muslimerna fem gånger om dagen och natten, vid ljudet av Allahs gudomliga ”bugel” – böneutropet – skynda till Allahs läger, moskén. Man måste säga att detta utan tvekan är en stor nåd som har visats dem i förhållande till deras ansvar och plikter.

Hittills har vi endast talat om böneutropets skönhet och betydelse. När muslimerna hör böneutropet infinner de sig alla i moskén. Redan i denna samling ligger mycket skönhet och betydelse. När de möts här kan muslimerna se varandra, lära känna varandra och knyta bekantskap.

Men genom vilken gemenskap är det som ni möts och lär känna varandra? Genom denna gemenskap: ni är alla tjänare åt en enda Allah, följer en enda Profet, och en enda ädel Koran är er allas bok och livsordning; målet för era liv är detsamma. Ni har samlats i moskén för att uppnå samma mål, och när ni återvänder härifrån kommer var och en av er att sträva efter att uppnå just detta mål. En sådan bekantskap och ett sådant umgänge väcker naturligt hos er tanken att ni alla tillhör samma folk och är soldater i samma armé. Ni är varandras bröder. Målet och syftet med era liv i världen är detsamma; i era vinster och förluster delar ni alla samma öde, och era liv är nära sammanlänkade med varandra.

När ni ser på varandra ska ni se med öppna ögon och hjärtan, med en generös blick. Ni ska inte se på någon så som en fiende ser, utan se varandra just så som en vän ser på sin vän och en bror på sin bror. När ni ser på detta sätt och får se en broder klädd i gamla och trasiga kläder, någon som är djupt bekymrad, nödställd eller hungrig, eller någon som är oförmögen, lam, förlamad eller blind, kommer medkänsla och barmhärtighet spontant att väckas i era hjärtan. Ni rika kommer att känna de fattigas och hjälplösa nödlidandes lidande, och de fattiga och behövande kommer att våga vända sig till de rika och berätta om sin svåra situation. Om ni får veta att någon inte har kunnat komma till moskén eftersom han är sjuk eller befinner sig i nöd, kommer ni att känna en önskan att besöka honom. När ni får höra att någon har dött kan ni gå för att förrätta begravningsbönen och visa medkänsla med den sörjande familjen. Det är i själva verket sådana handlingar som skapar djup kärlek och medkänsla mellan er.

Tänk efter lite till – platsen där ni samlas är en ren och helig plats. På denna rena plats samlas ni för ett stort ändamål. Tjuvar, rövare, drinkare och spelare samlas visserligen också på en och samma plats, men deras hjärtan är alla fyllda av onda avsikter. Men er samling kan inte jämföras med deras. Här samlas nämligen endast Allahs uppriktiga tjänare – er sammankomst för dyrkan av Allah äger rum i Allahs hus. Ni samlas alla här för att inför Allah uppriktigt erkänna er underkastelse och ert slaveri. Under sådana omständigheter väcks hos de troende spontant en känsla av skam över deras egna synder. Om en människa har begått en synd inför någon annan och den personen sedan kommer till moskén, räcker redan detta för att syndaren ska skämmas ihjäl. Om det dessutom finns en önskan hos muslimerna att råda varandra, och om de med omsorg, kärlek och medkänsla lär sig hur den enes brister kan avhjälpas, kommer Allahs gränslösa nåd och välsignelse utan minsta tvivel att sänka sig över denna sammankomst. Genom möjligheten att be i jamaat kan en muslim på detta sätt rätta till en annan muslims brister – den ene kan fylla den andres behov. Så kan hela samhället gradvis bli rättskaffens och fromt.

Det finns en väldig välsignelse redan i att samlas i moskén. Tänk sedan också på hur oändliga nyttan och välsignelsen av att be i jamaat är. Alla de bedjande står jämlikt i samma rad. Ingen av dem är större, ingen mindre, ingen högre och ingen lägre – inför Allah och inför Allahs närvaro är alla människor fullständigt jämlika. Ingen blir oren om någon lägger handen på honom eller rör vid honom. Här finns inget utrymme för oberörbarhet. Alla är rena och heliga, eftersom de alla är människor och alla är den ende Allahs tjänare, anhängare av samma religion, islam. Bland dessa bedjande finns ingen som helst skillnad vad gäller börd, familj, stam, land eller språk. Personligen kan någon vara sayyid, någon pathan, någon Khan Sahib, någon Howladar och någon Chowdhury Sahib. Den ene kan vara invånare i ett land och den andre i ett annat. En talar ett språk och en annan uttrycker sina tankar på ett annat språk. Men trots dessa personliga skillnader står de alla i samma rad och dyrkar Allah tillsammans. Detta innebär att de alla tillhör samma folk. Skillnader i börd och stam, land och region samt nationalitet är här helt och hållet falska. Det största bandet mellan människor är att tjäna Allah och dyrka Allah. När ni alla är ett i detta, kan det inte finnas någon anledning för er att vara olika och splittrade i andra frågor heller.

När ni står axel mot axel i rader, verkar det som om en väldig armé står framför monarken för att fullgöra sin plikt. Att stå i led och tillsammans resa sig och sätta sig skapar en stark känsla av enhet hos de bedjande. På detta sätt vänjs alla genom bönen vid att tjäna Allah – allas händer höjs samtidigt och allas fötter rör sig samtidigt. Då blir det tydligt att de bedjande inte är tjugo eller hundra personer, utan att de tillsammans har blivit en enda odelbar människa.

Vad gör man efter att ha samlats i jamaat och ställt upp sig i rader? Alla de bedjande framför samma bön inför Allah på samma språk: اِيَّاكَ وَاِيَّاكَ نَسْتَعِيْنُ O Allah, vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp. اِهْدِنَا الصِّرَاظَ الْمُسْتَقِيْمَ O Allah, visa oss den enkla och rätta vägen. رَبِّنَا لَكَ الْحَمْدُ O Allah! All lovprisning och allt beröm tillkommer endast Dig. اَلسَّلاَمُ عَلَيْنَا وَعَلى عِبَادِ اللهِ الصَّالِحِيْنَ ـ Må frid vila över oss och även över Allahs rättfärdiga tjänare. Därefter, när bönen avslutats, hälsar de på varandra med orden اَلسَّلاَمُ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَةُ اللهِ ـDetta innebär att var och en av de bedjande önskar de andra väl, och att alla tillsammans ber samma Herre om allas välgång. Ingen av de bedjande är ensam, och ingen ber enbart om välgång för sig själv. Tvärtom lyder allas bön: O Allah! Låt Din nåd och välgång komma över oss alla, ge oss alla förmågan att följa samma enkla och raka väg, och låt frid vila över oss alla. På detta sätt förenar bönen alla de bedjandes hjärtan, väcker samma föreställningar och samma tankesätt hos alla och skapar djup kärlek, enhet och välvilja mellan dem.

Men kom ihåg att man inte kan be i jamaat utan en imam. Även om två personer ber tillsammans måste den ene vara imam och den andre muqtadi. När jamaat har börjat är det strängt förbjudet att skilja sig från den och be ensam. Tvärtom är föreskriften att den som kommer efter att jamaat har börjat måste ställa sig bakom just den imamen och följa honom. Dessa handlingar är inte begränsade till själva bönen. Genom dem ges i själva verket en viktig lärdom: om man ska leva som muslim måste man leva bunden till jamaat på detta sätt. Om ingen av er är imam kan er jamaat inte alls bildas. Och om ni efter att jamaat har bildats ändå håller er avskilda från den, är ert liv inte på något sätt ett islamiskt liv. Det har över huvud taget ingen relation till det muslimska livet.

Det slutar inte här. Genom att be i jamaat skapas ett starkt band mellan imamen och muqtadierna. Med hjälp av detta kan varje muslim förstå vilken ställning ”imamen” har i den stora moské som kallas världen, utanför denna lilla moské, vilka hans plikter är och vilka ”rättigheter” han har. Hur ska ni följa imamen i denna ”stora moské”? Vad ska ni göra om han begår ett fel? Hur länge ska ni stå ut med hans fel? När får ni påpeka hans fel och kräva att det rättas till? Och under vilka omständigheter får ni avsätta imamen? Allt detta

lärs varje muslim i mindre skala genom att be i jamaat i moskén. Kort sagt undervisas man fem gånger om dagen i reglerna för att styra ett litet rike i moskén, och man övas i dem.

Det finns inte utrymme att förklara dessa saker utförligt här. Jag ska kort nämna några nödvändiga punkter.

Shariahs bud är att den person bland samhällets medlemmar som är mest gudfruktig, har mest kunskap, kan läsa och förstå Koranen bäst av alla och dessutom har uppnått lämplig ålder, just honom ska utses till imam för bönen. Genom denna ordning har man tydligt lärt ut vilka egenskaper som är absolut nödvändiga hos dem som ska bli nationens ledare i praktiken.

Shariah har föreskrivit att det är olämpligt att utse en person till imam som majoriteten av församlingens medlemmar inte vill ha som imam. En liten grupps invändning ska inte beaktas, eftersom det aldrig går att hitta en person som ingen alls motsätter sig. Men om majoriteten av församlingen ogillar en person får han under inga omständigheter utses till imam. Genom detta har man lärt ut hur nationens imam eller ledare ska väljas.

I Shariah har det föreskrivits att den som leder bönen ska vara en person som tar hänsyn till alla de bedjandes tillstånd när han ber. Bland de bedjande kan det nämligen finnas många sjuka, gamla, svaga och skröpliga människor. Om han då bara tar hänsyn till unga, starka och lediga personer, läser långa recitationer i bönen och gör långa bugningar och nedfallningar, kan det bli mycket svårt och besvärligt för de andra. Därför måste imamen komma ihåg att det bland de bedjande finns många gamla samt sjuka och svaga personer, och många som vill be snabbt och återvända till sina egna sysslor. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, visade stor medkänsla i detta avseende. Även om han under bönen hörde ett barn gråta brukade han förkorta bönen avsevärt. Om barnets mor (eller far) deltog i församlingen kunde det annars göra honom eller henne ledsen och därmed störa bönen. Genom denna regel har nationens ledare fått lära sig att när han har utsetts till ”ledare” måste han i varje handling ta hänsyn till alla slags människor i nationen. Shariahs ordning är att om imamen under bönen hamnar i ett sådant tillstånd att han inte längre kan leda bönen, måste han omedelbart lämna sin plats och en annan person genast utses att leda bönen. Av detta följer anvisningen att när nationens ledare blir oförmögen att fullgöra sin plikt, ska han själv avgå och ordna så att en annan lämplig person utses på hans plats. Det är en plikt för honom att göra detta. Han bör inte skämmas för det, och det är inte heller själviskt.

Shariahs bud är att de som följer imamen också är skyldiga att följa det han gör. Det är helt förbjudet för den som följer imamen att utföra någon handling före honom. Det har till och med nämnts i hadithen: ”Om någon bugar eller faller ned före imamen, kommer han på uppståndelsens dag att väckas upp som en åsna.” Här har den muslimska nationen alltså fått lära sig att det är en ovillkorlig plikt att följa ledaren.

Om imamen gör ett misstag under bönen, det vill säga om han sätter sig när han borde stå eller står när han borde sitta, är det de bedjandes plikt att påpeka misstaget genom att säga ”Subhanallah”. ”Subhanallah” betyder: ”Allah, den Upphöjde, är ren och stor.” Innebörden av att säga Subhanallah när imamens misstag påpekas är att endast Allah är fri från alla slags fel och brister; du är en människa, och det är inte omöjligt att du gör ett misstag. Detta är den regel som islam har fastställt för att påpeka imamens misstag.

När imamens misstag påpekas enligt denna regel bör han alltså rätta sitt eget misstag utan att låta någon blygsel eller skam hindra honom. Men om imamen även efter att misstaget påpekats är helt övertygad om att han inte har gjort något misstag utan handlat rätt, ska han fullborda bönen enligt sin egen övertygelse. I en sådan situation är det församlingens medlemmars plikt att följa imamen, även om de anser att det han gjort är fel. Efter att bönen avslutats har alla bedjande rätt att inför imamen bevisa hans misstag och kräva att han leder bönen på nytt.

Ett sådant förhållningssätt gentemot imamen gäller endast mindre misstag. Men om imamen börjar leda bönen på ett sätt som strider mot Profetens sunnah, eller medvetet läser Koranen fel under bönen, eller under bönen begår en handling av otro, avgudadyrkan eller en uppenbar synd, då är det varje bedjandes plikt att avbryta bönen och överge denne imam.

Genom dessa vägledningar i Shariah om bönen har det på ett utmärkt sätt lärts ut hur det muslimska samhället ska förhålla sig till sina ledare i det nationella livet.

Genom det som här har sagts om fördelarna och välsignelserna med att be i församling har ni tydligt förstått att denna enda form av dyrkan som Allah den Upphöjde har ålagt—och som ska utföras endast några minuter, fem gånger dag och natt—rymmer stor nytta för muslimerna överallt, i denna värld och i det kommande livet. Därav kan man förstå att just denna enda sak kan göra en muslim verkligt lycklig och hur den förbereder muslimen för att tjäna Allah och leda i världen. Nu kanske frågan uppstår hos er: om bönen är fylld av all välsignelse, vart har då alla dessa välsignelser tagit vägen i vår tid? Svaret på denna fråga kommer att ges i nästa artikel, om Allah vill.

Varför får man inte bönens resultat?

I de tidigare artiklarna har jag på olika sätt beskrivit bönens nyttor och välsignelser. Här ska jag försöka besvara frågan varför människor i vår tid inte förmår få samma välsignelser från bönen. Varför är muslimer, trots att de ber, så förnedrade och svaga i vår tid? Varför förbättras inte deras karaktär? Varför förvandlas de inte till Allahs oövervinneliga och mäktiga armé? Varför är de så kraftlösa och föraktade bland världens folk i förhållande till de otrogna? Detta är verkligen en svår fråga.

Det korta svaret på denna fråga kan vara att muslimerna i själva verket inte ber alls, och även när de ber gör de det inte på det sätt och enligt den ordning som Allah och Hans Sändebud har befallt. Därför kan vår tids muslimer inte hoppas på att få sådana välsignelser från den bön de nu utför—den bön som kan föra den troende till utvecklingens högsta höjder. Men jag vet att ni inte kommer att nöja er med ett så kort svar. Därför är det nödvändigt att besvara frågan något mer utförligt.

Här hänger en väggklocka i moskén. Ni vet att många delar i den är förbundna med varandra. När man vrider upp den börjar varje del utföra sitt eget arbete, och samtidigt börjar resultatet av de inre delarnas arbete visas på visarna utanför. De två visarna roterar alltså och bildar sekund efter sekund minuter, och minut efter minut timmar. Tänk nu efter: vad är syftet med att tillverka en klocka? Alla vet att dess enda syfte är att visa tiden korrekt. Därför har alla de små delar som kan ange rätt tid samlats i den. Sedan har de fogats samman med varandra, så att de alla kan fungera som de ska och varje del utför precis så mycket arbete som behövs för att visa rätt tid—varken mer eller mindre. Dessutom har man bestämt att den ska vridas upp på nytt. Om man inte vrider upp den stannar delarna nämligen och kan inte fungera korrekt. Därför vrids den upp efter en bestämd tid så att den sätts i rörelse. Då börjar alla delarna arbeta. När de har fogats samman korrekt och klockan har vridits upp, kan den uppnå det syfte för vilket den tillverkades. Men om den inte vrids upp ordentligt kan den inte visa tiden korrekt. Om den visserligen vrids upp men inte enligt den föreskrivna ordningen, kommer klockan att stanna eller, även om den går, inte visa tiden rätt. Om man tar bort någon av dess delar och sedan vrider upp den, får uppvridningen inget resultat alls. Och om man tar bort någon del och i dess ställe monterar en del från en Singer-symaskin, kan den trots att den vrids upp inte visa tiden; samtidigt kan den inte heller sy kläder. Om alla dess delar läggs i den utan att vara förbundna med varandra, kommer den inte att gå ens om man vrider upp den. Till det yttre måste man visserligen säga att alla klockans delar finns i den, men dess syfte kan inte uppnås enbart genom att delarna finns där. De har ingen förbindelse med varandra och har inte heller ordnats korrekt efter sin funktion och inbördes ordning. Därför kan de inte få varandra att fungera. Även om klockan under de förhållanden som nämnts här inte kommer att utföra något arbete och det är meningslöst att vrida upp den, kommer utomstående som ser den inte att förstå detta eller inse att den inte är en klocka eller att den inte vrids upp på rätt sätt. De kommer att säga att den ser precis ut som en klocka och därför hoppas få det som en klocka är avsedd att ge. När de på avstånd ser att ni vrider upp klockan ordentligt, kommer de följaktligen att hoppas få samma fördelar som kan erhållas genom en klocka. Men när den rätta klockans tillstånd inte finns inuti den, vad hjälper det då att den utifrån ser ut som en klocka? Det är fullständigt omöjligt att få den verkliga klockans funktion genom den.

Genom det exempel med klockan som jag lade fram för er har ni tydligt förstått hela saken. Föreställ er islam som denna klocka. Liksom klockans syfte är att visa rätt tid, är islams syfte att människan ska leva i denna värld som Allahs khalif och som Allahs soldat. De ska själva följa Allahs befallningar och även leda andra i enlighet med Allahs lag.

I den heliga Koranen sägs detta tydligt:

كُنْتُمْ خَيْرَ اُمَّةٍ اُخْرِجََتْ لِلنَّاسِ تَأْمُرُوْنَ بِالْمَعْرُوْفِ وَ تَنْهَوْنَ عِنْ الْمُنْكَرِ وَتُؤْمِنُوْنَ بِاللهِ ط ـ عمران:

Ni är det bästa samfund som har skapats för hela mänsklighetens bästa. Er uppgift är att befalla alla människor att göra det rätta, avhålla dem från allt ont och hålla fast vid tron på Allah. Sura Āl ʿImrān: 110

وَكَذَلِكَ جَعَلْنَكُمْ وَّسَطًا لَتِكُوْنُوْا شُهَدَا ءَ عَلَى النَّاسِ ـ

Och på detta sätt har Vi gjort er till det bästa samfundet, så att ni kan vittna om alla människor.

Sura al-Baqara: 143

وَعَدَ اللهُ الَّذِيْنَ امَنُوْا مِنْكُمْ وَعَمِلُوْا الصلِحتِ لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِيْ الاَرْضِ النُوْر: 55

Allah har lovat dem av er som tror och gör goda gärningar att Han med säkerhet ska göra dem till sina ställföreträdare på jorden. Sura an-Nur: 55

وَقَاتِلُوْهُمْ حَتّى لاَتَكُوْنَ فِتْنَةٌ وَّيَكُوْنَ الدِّيْنُ كُلُّهُ لِلَّهِ ـ

Bekämpa dessa otrogna, så att fitnan till slut upphör och religionen helt och hållet blir Allahs. Sura al-Anfal: 39”För att förverkliga detta mål har islam, likt delarna i ett urverk, försetts med många komponenter. De är lika nödvändiga för att uppnå islams egentliga mål som de är inbördes samordnade. Islams grundläggande trosuppfattningar, trosartiklarna, reglerna för den moraliska karaktären, bestämmelserna för arbete och handel, reglerna för utbyte och transaktioner, Allahs rättigheter, människans rättigheter, ens egna rättigheter och rättigheterna för allt annat i världen som människan står i förbindelse med, principerna för att förtjäna och spendera sin försörjning, reglerna och metoderna för krig och jihad, reglerna och förfarandena för vapenvila och överenskommelser, bestämmelserna och metoderna för att styra staten samt reglerna för att leva underkastad den islamiska staten – allt detta är islams delar, islams små komponenter. De har fogats samman med varandra på ett sådant sätt som delarna i ett urverk, att alla börjar fungera korrekt så snart urverket dras upp. När de fungerar tillsammans uppnås islams egentliga mål – islams överhöghet och herravälde samt upprättandet av Allahs lag på jorden – på ett så vackert och följdriktigt sätt som när urverkets delar får visaren på utsidan att ange rätt tid. För att foga samman urverkets olika delar används några järnplattor och små järnstift. På samma sätt har systemet med att bilda en jamaat införts för att hålla islams olika uppgifter sammanbundna och ordna dem i en samordnad hierarki. Denna jamaat bland muslimerna ska ha en ledare som besitter korrekt kunskap om islam, förståelse samt egenskaperna taqwa och fromhet. Jamaatens medlemmar ska lyda honom och handla enligt hans anvisningar. Med hjälp av deras samlade styrka ska ledaren tillämpa islamisk lag på folket och hindra dem från att motsätta sig den islamiska lagen. När islams alla delar på detta sätt har fogats samman och en samordnad ordning har upprättats mellan dem, måste urverket dras upp för att sätta dem i rörelse och få dem att fungera korrekt. I det islamiska livssystemet är bönen i själva verket den nyckel som drar upp det. Denna uppdragning ska göras fem gånger om dagen och natten. Därefter behöver detta urverk också rengöras. Därför har fastan gjorts obligatorisk. En gång om året, under trettio dagar, utför den denna uppgift. Urverket måste också smörjas; genom att betala zakat en gång om året utförs denna smörjning. Denna olja importeras inte utifrån; någon del av själva urverket producerar den och gör de andra torra delarna dugliga att fungera. Urverket behöver dessutom ibland genomgå en översyn; genom att utföra hajj en gång i livet fullbordas denna översyn.

Nu kan alla förstå att det bara är meningsfullt att dra upp den, rengöra den, olja den och göra en översyn av den när endast klockans egna delar är sammanfogade och ordentligt placerade i den, så som klockans tillverkare har ordnat dem. Först då kan den, när man drar upp den, fungera korrekt och visa rätt tid. Om ni tänker efter kan ni förstå att islams tillstånd i detta avseende är mycket dåligt i vår tid. För det första finns inte längre den församling vars hjälp gjorde att islams alla delar fogades samman. Därför har alla delarna blivit åtskilda. Enhetens kraft har försvunnit. Nu gör var och en vad han vill. Det finns ingen som hindrar någon och ingen som visar den rätta vägen. Om man vill följer man islams lag, annars överger man islam och följer en annan väg. Men dagens muslimer har inte stannat där. De har i stället tagit ut många av klockans delar och efter eget behag lagt till många andra delar som inte på något sätt kan höra till denna klocka. Någon har satt in delar från en Singer-symaskin, någon har monterat en del från en mjölkvarn, och andra har letat fram vissa delar från en bil efter eget tycke och fogat in dem i den. Nu är man å ena sidan muslim, men bedriver å andra sidan ränteaffärer, har livförsäkring i försäkringsbolag och driver falska rättegångar vid domstolar som bygger på engelsk lag. Man tjänar de icke-troende och underordnar sig dem. Man gör sina döttrar, systrar och hustrur till memsahiber. Man ger sina barn materialistisk utbildning. Å ena sidan får man dem att efterlikna Marx och Lenin, och å andra sidan får man dem att godta Storbritanniens och Amerikas politik. Kort sagt har muslimerna själva fört in otaliga islamfientliga saker och fogat dem till islams klocka.

Om någon efter att ha utfört alla dessa oönskade handlingar ändå hoppas att klockan ska gå rätt bara genom att man drar upp den, att det syfte för vilket klockan tillverkades ska uppnås genom den, och att han dessutom ska få den nytta som borde komma av att rengöra, olja och se över den, vad kan man då kalla honom annat än fullständigt dum? Det är lätt att förstå, om man tänker lite djupare, att klockans – det vill säga islams – nuvarande tillstånd gör att dess egentliga syfte inte kan uppnås, även om man drar upp den, rengör den och oljar den hela livet. Därför finns det inget hopp om att uppnå det verkliga syftet förrän de andra maskinernas delar har tagits ut ur den och dess ursprungliga delar har placerats korrekt på deras plats, så som de placerades när klockan först tillverkades.

Det är nödvändigt att förstå saken mycket väl. Det är just därför som muslimernas bön, fasta, hajj och zakat blir fullständigt fruktlösa. För det första är det mycket få bland dem som regelbundet ber, fastar, ger zakat och utför hajj. När den gemensamma sammanhållningen och disciplinen har brutits sönder har varje människa i samhället blivit helt självsvåldig. Det finns ingen som frågar om någon utför dessa islams obligatoriska plikter. Och hur utför egentligen de som gör det dem? Numera är det nästan ingen sed att be tillsammans i församling. Även där en församlingsbön ordnas utses i moskén en imam som inte ens har förmåga att utföra något annat arbete i världen. De flesta som har utsetts till imamer i moskéerna tillhör den klass som äter moskéernas bröd, som betraktar uppfyllandet av de religiösa plikterna som ett sätt att försörja sig, som ligger efter när det gäller kunskap och lärdom, saknar moralisk styrka och är mycket efterbliven till karaktären. Ändå hade denna ordning att utse imamer införts just i syfte att göra alla muslimer till Guds sanna khalifer och Gudssoldateri världen. På detta sätt har bönen, fastan, zakat och hajj fått ett sådant tillstånd i vår tid att det inte går att uttrycka med ord.

Trots allt detta kan många säga att många muslimer numera uppfyller de obligatoriska plikterna och utför sina respektive skyldigheter som de ska. Men som nämndes ovan är det samma sak om man drar upp, rengör och oljar en klocka eller låter bli att göra det efter att ha tagit ut vissa av dess delar och satt in delar från andra maskiner i deras ställe – allt är fullständigt fruktlöst och meningslöst. Om man ser den på avstånd kommer den ju att verka vara en klocka. Den som ser den utifrån kommer naturligtvis att säga: ”Detta är islam och ni är muslimer.” När ni drar upp denna klocka eller rengör den tror människor på avstånd att ni verkligen drar upp den och rengör den på rätt sätt. Ingen kan säga att detta inte är bön eller att detta inte är fasta. Men hur ska de som ser den utifrån kunna förstå vad som faktiskt finns inuti den?

Varför är muslimernas religiösa arbete och verksamhet fruktlös i dag? Jag har tydligt lagt fram grundorsaken inför er. Jag har också förklarat varför muslimerna, trots att de ber och fastar, inte kan bli Guds soldater; varför de i stället blir de icke-troendes tjänare och blinda efterföljare, och varför de på olika sätt blir förtryckta. Om ni inte tar illa upp kan jag säga något som är ännu sorgligare. Det råder ingen tvekan om att muslimerna känner sorg och smärta över det nuvarande eländet. Men det är också sant att av dagens muslimer är niohundranittionio av tusen, ja ännu fler, sådana som inte alls är beredda att försöka avlägsna detta elände. Islams ”klockas” inre mekanism har skilts åt, och var och en har efter eget behag satt in en ny del i den. Muslimerna är i dag helt ovilliga att rätta till den – det vill säga att ta ut delarna från de andra maskinerna, ordna dess ursprungliga delar på rätt sätt och få den att fungera igen. De kan inte ens tåla att någon försöker göra det. När sakerna från de andra maskinerna tas ut kommer nämligen allas älskade saker att tas ut. Men att de andra människornas älskade saker skulle tas ut medan den yttre del som man själv har fogat in skulle få vara kvar – det kan inte komma i fråga. De fruktar att de själva samtidigt kommer att bli bundna när de ursprungliga delarna ordnas korrekt och fästs stadigt. För om alla binds fast ordentligt kan ingen enda lämnas fri och obunden. En sådan besvärlig sak är de inte villiga att frivilligt uthärda. Därför vill de att denna klocka ska fortsätta hänga precis som den är, så att människor på avstånd ska tro att den är en klocka och fortsätta att bli bedragna. Å andra sidan är de som älskar en sådan oduglig klocka mycket upptagna med att dra upp den ofta och rengöra den. Men det är verkligen sorgligt att de aldrig ens av misstag kommer att vara beredda att ordna delarna korrekt och ta ut sakerna från de andra maskinerna.

Om jag hade kunnat instämma i er uppfattning hade det inte varit något problem. Men det kan jag inte. Jag kan inte tala emot den sanning jag har kommit till insikt om. Jag kan med säkerhet säga att det under nuvarande förhållanden inte kommer att leda till något resultat, även om man utöver de fem dagliga bönerna också ber tahajjud, ishraq, chasht och andra böner, reciterar den ädla Koranen fem timmar varje dag och fastar under fem och en halv av årets återstående elva månader utöver Ramadan. Men om dess ursprungliga delar först placeras korrekt och ordnas i klockan, behöver man bara dra upp den en aning för att den ska fortsätta gå och visa rätt tid. Då kan även lite rengöring och några droppar olja ge stor nytta. Annars kommer denna klocka aldrig att gå, hur mycket man än drar upp den under hela sitt liv, och dess egentliga syfte kommer inte heller att uppnås.

Fastan

Den gudstjänst som Allah den Upphöjde har ålagt muslimerna efter bönen är fastan under månaden Ramadan. Att avstå från mat, dryck och sexuellt umgänge från morgon till kväll är vad fasta innebär. Liksom bönen har även fastan varit ålagd i alla profeters religiösa lagar sedan urminnes tider. Alla tidigare profeters folk fastade på samma sätt som den siste profeten, Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gör det. Det finns emellertid skillnader mellan de olika profeternas religiösa lagar när det gäller fastans regler, antalet fastedagar samt fastans tid och varaktighet. I dag ser vi att seden att fasta på ett eller annat sätt finns kvar i varje religion. Det råder dock inget tvivel om att de har lagt till mycket efter eget behag och på olika sätt förvrängt dess form. I den ädla Koranen har Allah sagt:

يَآيُّهَا الذِّيْنَ اَمَنُوْا كُتِبَ عَلَيْكُمْ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِيْنَ مِنْ قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّكُوْنَ ـ

O ni som tror! Fastan har ålagts er, liksom den ålades dem som levde före er. Sura al-Baqara: 183

Denna vers bevisar att det i varje religiös lag som Allah har uppenbarat i världen har funnits föreskrifter om fasta. Det är värt att begrunda vad det är som finns inneboende i fastan, eftersom Allah den Upphöjde har föreskrivit den i alla tiders religiösa lagar.

Jag har redan sagt flera gånger att islams egentliga syfte är att förvandla människans hela liv till gudstjänst, det vill säga till tjänst inför Allah. Människan är av naturen Allahs tjänare, och att tjäna Allah är hennes naturliga läggning. Därför bör människan inte ens för ett ögonblick överge tjänsten inför Allah, vare sig i tanke eller handling. I varje handling under livet och vid varje tidpunkt bör hon tänka på vad som behagar Allah och vad som väcker Hans misshag. Därefter bör människan gå i den riktning och utföra den handling där hon hoppas vinna Allahs välbehag, och hålla sig borta från det som väcker Hans misshag, på samma sätt som varje människa håller sig borta från eld. Det är människans plikt att följa den väg som Allah tycker om och inte följa den väg som Han inte tycker om. När människans hela liv på detta sätt har formats, kommer det att bevisas att hon verkligen tjänar Allah och وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالاِنْسَ اِلاَّ لِيْعْبُدُوْنَ ـ (الذريت) att Han endast har skapat människorna och jinnerna för att de ska dyrka Mig. I enlighet med denna förkunnelse från Allah har hon kunnat uppfylla syftet med sin skapelse.

Det har också sagts tidigare att det egentliga syftet med de gudstjänster som har ålagts människan och som är kända som bönen, fastan, hajj och zakat, är att göra människan redo för den verkliga gudstjänsten. Att dessa gudstjänster har gjorts obligatoriska betyder inte att människans plikt gentemot Allah är helt uppfylld bara genom att hon räknat och bett fem gånger om dagen och natten, uthärdat hunger och törst från morgon till kväll under Ramadans trettio dagar, och, om hon är förmögen, gett zakat en gång om året samt utfört hajj en gång i livet, varefter hon skulle ha full frihet att göra vad hon vill. Tvärtom är det egentliga syftet med att dessa gudstjänster har gjorts obligatoriska att genom dem forma människan på rätt sätt och göra hela hennes liv lämpat för tjänsten inför Allah. Nu måste man, med detta syfte i åtanke, bedöma hur fastan förbereder människan för den verkliga gudstjänsten.

För att utföra andra former av dyrkan än fastan måste man på något sätt ta till yttre uttryck. När den bedjande utför bönen måste han resa sig, sätta sig samt göra rukūʿ och sujūd. Det kan andra människor se. För att utföra hajj måste man resa en lång sträcka, och denna resa görs tillsammans med tusentals människor. När det gäller att betala zakat måste åtminstone två personer känna till det – en som ger och en som tar emot. Dessa former av dyrkan kan inte förbli hemliga för någon. Så snart de utförs kan andra människor få veta det. Men om fastan vet ingen annan än Allah och den fastande. Om en person äter suhur öppet inför alla och bryter fastan tillsammans med alla andra vid iftar, men i hemlighet äter eller dricker under dagen, kan ingen annan än Allah veta det. Utåt sett kommer alla människor visserligen att anse honom vara fastande, men i verkligheten fastar han inte alls.

Tänk på denna sida av fastan. Hur stark är tron hos den som verkligen fastar, som inte i hemlighet äter eller dricker, som inte dricker ens en droppe vatten när törsten under den svåra hettan nästan får hans inälvor att brista, och som inte ens vill äta något när stjärnor börjar visa sig för hans ögon på grund av outhärdlig hunger? Hur fast tror han på att Allah den Allvetande över det fördolda är? Hur säkert vet han inte att även om hans handlingar är okända för människorna i världen, är inget okänt för hela världens Herre? Hur stark är fruktan för Allah i hans hjärta, när han trots att han uthärdar outhärdligt lidande, endast av fruktan för Allah avstår från allt som kan bryta hans fasta? Hur stark är hans tro och övertygelse om domen i det kommande livet? Under en månad fastar han i minst trehundrasextio timmar. Under denna långa tid uppstår aldrig något tvivel i hans hjärta om det kommande livet. Om han ens hade det minsta tvivel på om det kommande livet finns, eller om han närde någon tvekan om huruvida straff eller belöning skulle ges där, skulle han inte på något sätt kunna fullfölja sin fasta. När ett sådant tvivel uppstår kan en människa inte stå fast i beslutet att avstå från mat och dryck enbart för att det är Allahs befallning.

På detta sätt prövar Allah varje år muslimernas iman fortlöpande under en månads tid. Ju starkare en människa blir i denna prövning, desto fastare blir hennes iman. I själva verket är det prövning på prövning och träning på träning. När något anförtros åt en person utsätts hans iman för en stor prövning. Om han klarar denna prövning väl och inte sviker det anförtrodda, får han större förmåga att bära ännu större ansvar. Så småningom blir han allt mer pålitlig. På samma sätt ställer Allah under en hel månad, dag efter dag i tolv till fjorton timmar, muslimernas iman inför en hård prövning. När han klarar denna prövning helt och hållet väcks i honom i högre grad förmågan att frukta Allah och avstå från andra synder. Då kan han inte ens i hemlighet bryta mot Allahs lag, eftersom han betraktar Allah som den Allvetande över det fördolda. I varje handling kommer han att minnas den dag då allt kommer att avslöjas och då varje god handling opartiskt belönas med gott och varje ond handling med ont. Detta har sagts i följande vers i den heliga Koranen:

يَآيُّهَا الَّذِيْنَ اَمَنُوْا كُتِبَ عَلَيْكُوْمُ الصِّيِامُ كَمَا كُتِبَ عَلى الَّذِيْنَ مِنْ قِبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُوْنَ ـ (البقرة: 183)

O ni som tror! Fastan har föreskrivits för er, liksom den föreskrevs för dem som levde före er, så att ni må bli gudfruktiga. Sura al-Baqara: 183

En annan egenskap hos fastan är att den tvingar muslimen att under lång tid fortlöpande följa sharias föreskrifter. En av de dagliga bönerna tar bara några minuter. Zakat behöver betalas endast en gång om året. Hajj tar visserligen lång tid, men möjligheten till den uppkommer endast en gång under hela livet. Och inte heller gäller detta alla muslimer; endast de förmögna får den möjligheten. Men fastan skiljer sig helt från dessa former av dyrkan. Varje år lär den varje muslim som har förmåga att under en hel månad, dag och natt, vänja sig vid att följa den islamiska sharian. Man måste stiga upp för att äta suhur under nattens sista del, och all mat och dryck måste upphöra före en bestämd tid. Under hela dagen får vissa handlingar inte utföras under några omständigheter. På kvällen måste man bryta fastan vid en bestämd tid – varken lite tidigare eller lite senare. Efter iftar är det tillåtet att äta, dricka och vila. Men därefter måste man skynda till tarawih-bönen. På detta sätt binds man varje år under en hel månad av en sträng lag. Sedan friges man för elva månader till livets arbetsfält. Den träning man fått under denna månad ska återspeglas i hans handlingar under de följande elva månaderna, och om något fortfarande är ofullständigt ska det fullbordas under det följande året.

Om varje enskild person i det muslimska samhället hade fått denna träning separat skulle den inte alls ha varit lika givande. Soldater får aldrig marschera en och en; hela armén tränas tillsammans på samma gång. Alla måste stiga upp samtidigt när de hör trumpetens ljud och börja med den bestämda uppgiften enligt trumpetens signal. Därmed lär sig soldaterna att arbeta i grupp. Samtidigt hjälper den enes träning den andre. Om den enes träning på något sätt är ofullständig kompletterar den andre den, och om den andres är ofullständig kompletterar den tredje den. Det är just därför som månaden Ramadan har fastställts i islam för att fastan ska hållas. Alla muslimer har beordrats att börja fasta vid denna tid tillsammans. Denna befallning har i själva verket förvandlat människors individuella dyrkan till kollektiv dyrkan. När ett tal multipliceras med hundratusen blir resultatet ett mycket stort tal. På samma sätt kan den moraliska och andliga utveckling som uppnås när enskilda fastar, uppnås hundratals miljoner gånger större när hundratals miljoner människor fastar tillsammans. Ramadanmånaden lyser upp hela omgivningen med den rena andan av goda gärningar och gudsfruktan. I hela nationens liv växer en grön och frisk skörd av taqwā och gudsfruktan. Varje person försöker inte bara skydda sig själv från synd; om han har någon svaghet hjälper och stödjer alla de andra fastande bröderna honom. När man fastar känner varje människa skam inför att synda; samtidigt väcks i allas hjärtan en önskan att göra något gott och belöningsvärt. Om möjligt ger man den fattige mat för en måltid, skänker kläder åt den nakne och hjälper den nödställde. Om man ser en god gärning någonstans deltar man i den. Och om synd öppet bedrivs någonstans försöker man stoppa den. På detta sätt skapas överallt en vacker miljö av goda gärningar och taqwā. En gynnsam årstid för alla slags fromma och goda handlingar börjar. I världen bär alla grödor frukt under bestämda årstider. Då ser man överallt den underbara synen av just den grödan. Därför sade den siste profeten (frid och välsignelser vare över honom):

كُلُّ عَمَلٍ اِبنِ ادَمَ يُضُاعَفُ الْحَسَنَةَ بِعَشَرِ اَمْثَالِهَا اِلى سَبْعِ مَائَةِ ضِعْفٍ ـ قَالَ اللهُ تَعَالى الصَّوْمُ اِلاَّ الصَّوْمُ فَانَّهُ لِىْ وَاَنَا اَجْرِى بِه ـ

Belöningen för varje mänsklig handling ökar på något sätt hos Allah; genom en god handling kan den öka från tio gånger till sjuhundra gånger. Men Allah säger att fastan inte ska räknas bland dessa, eftersom fastan hålls uteslutande för Min skull. Och Jag själv ska ge dess belöning.

Genom denna hadith blev det tydligt att belöningen för en god handling visserligen ökar mycket beroende på den handlandes avsikt, men att det finns en bestämd gräns för dessa belöningar. För fastans belöningsökning finns däremot ingen bestämd slutgräns. Eftersom månaden Ramadan är en tid för välsignelse, godhet och ökande goda gärningar, vattnar inte bara en enda muslim under denna tid denna godhets trädgård, utan miljontals muslimer gör det tillsammans. Därför kan den ge oräkneliga frukter utan gräns. Ju fler goda handlingar som utförs med god avsikt under denna månad, ju mer välsignelse den fastande själv får och försöker ge till sin fastande broder, och ju mer månadens påverkan består hos den fastande under de följande elva månaderna, desto större nytta kommer den att ge. Den kommer att fortsätta att öka på ett sätt som saknar varje slutlig gräns. Om muslimerna själva nu begränsar den, är det en annan sak.

När man hör talas om fastans sådana underbara frukter och välsignelser kan frågan uppstå hos var och en: vart har de tagit vägen i dag? Muslimer fastar och ber i dag. Men varför får de då inte alls den nytta som beskrivs? En orsak har jag redan nämnt. Det är att man, efter att ha skiljt åt olika delar av islams omfattande regelverk och fört in många främmande nya saker i det, inte längre kan hoppas på att få de verkliga frukterna av det. Den andra orsaken är att dagens muslimers syn på dyrkan har förändrats fullständigt. De anser nu att dyrkan består i att inte äta eller dricka något från morgon till kväll. Man menar att när någon utför denna handling är hans dyrkan fullbordad. På samma sätt betraktas i andra former av dyrkan endast den yttre formen och ceremonin som dyrkan. Därför saknas den egentliga andan i dyrkan, som spontant måste finnas i varje handling som muslimer utför, hos 99 procent av muslimerna, ja hos ännu fler. Det är just därför som dyrkan inte kan ge sina fulla frukter. I islam beror allt på avsikt, förstånd och uppriktighet. I nästa artikel kommer detta att behandlas utförligt, om Allah vill.

Fastans egentliga syfte

Vad en människa än gör måste två saker finnas i det: den ena är syftet – det som handlingen utförs för. Den andra är det tillvägagångssätt som används för att uppnå detta syfte. Som exempel kan man ta att äta ris. Syftet med att äta ris är att överleva och bevara kroppens styrka. För att uppnå detta syfte måste man forma en tugga, föra den till munnen, tugga den och svälja den. Detta är det mest effektiva och bäst anpassade sättet att uppnå syftet med att äta. Därför är detta sätt att äta inte det egentliga målet, utan endast medlet för att fullborda ätandet och uppnå dess syfte. Om någon nu tar en näve jord, aska eller sand, stoppar den i munnen, tuggar och sväljer den – vad ska man kalla honom? Man måste säga att han har blivit galen. Men varför? Därför att syftet med att äta inte uppnås bara genom att följa dessa fyra regler för ätandet. På samma sätt kan en person äta ris och genast kräkas upp det, och sedan klaga: ”Jag får inte alls den nytta av att äta ris som det talas om. Tvärtom blir jag allt svagare och döden närmar sig.” Denna dåraktiga person skyller sin svaghet på maten, fast den i själva verket endast är resultatet av hans egen dumhet. Han tror dåraktigt att livskraft kan erhållas bara genom att fullfölja de regler som gör att ätandet blir genomfört. Därför tycker han att det inte finns någon mening med att låta riset ligga kvar i magen och att det är bättre att få ut det. Då blir magen lätt. Ätandets yttre regler har ju följts. Denna dåraktiga person har en sådan felaktig föreställning och handlar också därefter. Därför måste han själv bära följderna av sitt lidande. Han borde veta att ingen livskraft kan erhållas förrän riset har kommit ner i magen, smälts och omvandlats till blod som sprids i hela kroppen. Även om ätandets yttre regler är oumbärliga, eftersom riset annars inte alls kan komma in i magen, kan ätandets egentliga syfte inte uppnås enbart genom att följa denna yttre ceremoni. Det finns ingen magi i denna yttre ceremoni som gör att blodet på ett förtrollat sätt börjar flöda genom hans ådror så snart den är avslutad. Blod kan bildas endast enligt den ordning som Allah har fastställt för dess bildande. Om man bryter mot denna ordning är undergång oundviklig.

Om man tänker lite på det exempel jag här har förklarat utförligt, kan man lätt förstå varför muslimernas dyrkan i dag har blivit fruktlös. Som jag redan har sagt flera gånger anser muslimer i dag att bönens och fastans arkan (de inre obligatoriska handlingarna) och deras yttre ceremonier är den egentliga dyrkan. Men inget kan vara ett större misstag än detta. De tror att den som korrekt utför dessa ceremonier har fullgjort dyrkan av Allah. De kan liknas vid en person som formar en näve ris, för den till munnen, tuggar den och sväljer den, och tror att just dessa fyra handlingar är att äta och att ätandets syfte därigenom har uppnåtts. Om han på detta sätt äter jord eller sand, eller kräks upp det, spelar ingen roll. Jag vill fråga: om detta inte är muslimernas misstag, hur kan då en fastande person ljuga och hur kan han baktala andra genom ”ghiba”? Hur kan de börja slåss och gräla vid minsta ordväxling? Hur kan förolämpningar och oanständiga ord komma ur deras munnar? Hur kan de ta ifrån andra deras rättigheter? Hur kan de äta det som är haram och få andra att äta haram, samtidigt som de påstår att de dyrkar Allah? De som äter sand eller jord och tror att de har fullgjort ätandet är precis likadana.

Det är särskilt värt att begrunda varför alla följder av denna stora dyrkan helt försvinner redan den första dagen i Shawwal, när muslimerna efter att ha dyrkat Allah i 360 timmar under hela månaden Ramadan tar ledigt. Allt som hinduerna gör under sina marknader och festligheter gör muslimerna precis detsamma under Eid-firandet. Till och med i städerna börjar en storm av otukt, dans och musik, alkoholdrickande och hasardspel svepa fram på Eid-dagen. Många kan man till och med se fasta under dagen och dricka alkohol samt begå otukt hela natten. Den vanlige muslimen har, genom Allahs nåd, ännu inte gått så långt vilse. Men frågan är: hos hur många består taqwas och gudsfruktans inflytande efter att Ramadan har tagit slut? Hur många människor är rädda för att överträda Allahs lag? Hur många deltar i goda gärningar? Hos hur många har själviskheten försvunnit?

Tänk efter: vad kan den verkliga orsaken till detta vara? Jag vill med bestämdhet säga att den enda orsaken är att muslimernas uppfattning om dyrkans innebörd och om det som hör samman med den är helt felaktig. De tror att fasta innebär att inte äta eller dricka något från morgon till kväll. Och att just detta är dyrkan. Därför ser man att muslimer visar fastan stor respekt och iakttar den mycket omsorgsfullt – deras gudsfruktan blir så stark att de håller sig borta från sådant som de befarar kan bryta fastan. Till och med när deras liv står på spel vill ingen bryta fastan. Men muslimerna vet att den verkliga dyrkan inte bara består i att vara hungrig och törstig; detta är endast dyrkans yttre ritual. Syftet med denna ritual är endast att väcka gudsfruktan och kärlek till Allah i muslimernas hjärtan. Det är meningen att en sådan styrka ska väckas inom dem att de, av fruktan för Allahs misshag, kan avstå även från mycket lönsamma handlingar genom att stå emot sig själva. Och att de, i hopp om att vinna Allahs välbehag, kan kasta sig in även i svåra och farliga uppgifter genom att stå emot sig själva. Denna styrka kan uppstå hos muslimerna först när de förstår fastans verkliga syfte, och under hela Ramadan håller sina hjärtan borta från nafs begär genom gudsfruktan och kärlek till Allah samt gör sig redo att vinna Allahs välbehag. Men sorgligt nog förlorar dagens muslimska samhälle, genast efter Ramadan, denna vana och de egenskaper som vanan har gett dem på samma sätt som någon kräks omedelbart efter att ha ätit ris. Dessutom kräks många muslimer upp hela dagens gudsmedvetenhet och fromhet så snart de bryter fastan. Alla kan då förstå att fastans verkliga syfte på inget sätt kan uppnås. Fasta är inget trolleri; genom att endast utföra dess yttre ritual kan man inte uppnå något stort syfte. Man kan inte få fysisk styrka av ris förrän det har nått magen, smälts och omvandlats till blod som strömmar genom kroppens alla ådror. På samma sätt kan man inte få någon moralisk eller andlig styrka genom fastan förrän den fastande förstår fastans verkliga syfte väl, tills det har präglats in i hans hjärta och sinne och blivit helt styrande för alla hans tankar, önskningar och handlingar.

Det är därför Allah den Upphöjde, efter att ha påbjudit fastan, sade:لَعَلَّكُمْ تَتَّقُوْنَ ـDet vill säga: Fastan har föreskrivits för er, så att ni kanske kan bli gudsmedvetna och fromma. Allah den Allsmäktige sade inte att ni genom att fasta med säkerhet skulle kunna bli fromma och gudsmedvetna. Detta beror på att den nytta som kan vinnas genom fastan helt och hållet beror på den fastandes avsikt, önskningar och engagemang. Den som lär känna dess syfte, förstår det väl och försöker uppnå det egentliga målet genom det kommer utan tvivel att bli mer eller mindre gudsmedveten. Men den som inte ens känner till dess syfte och inte försöker uppnå det kan inte förvänta sig någon nytta av sin fasta.

Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hänvisade på många sätt till fastans verkliga syfte och förklarade att det inte har någon mening att vara hungrig och törstig utan att känna till syftet. Han sade:

مَنْ لَّمْ يَدْعْ قَوْلَ الزُّوْرِ وَالْعَمَلَ بِه فَلَيْسَ لِلَّهِ حَاجَةٌ فِيْ اَنْ يَّدْعَ طَعَامَهُ وَشَرَابَه ـ

Om en person inte avstår från falskt tal och falska handlingar, behöver Allah inte att han enbart avstår från mat och dryck.

I en annan hadith sade Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:

كَمْ مِنْ صَائِمٍ لَيْسَ لَهُ مِنْ صِيْامِه اِلاَّ الظَّمَاءُوَكُمْ مِنْ قَائِمٍ لَيْسَ لَهُ مِنْ قِيَامِه اِلاَّ السَّهَرُ ـ

Det finns många fastande vars lott inte blir något annat än hunger och törst. På samma sätt finns det många människor som ägnar sig åt nattlig dyrkan, men som inte vinner något annat än att vara vakna om natten. Innebörden av dessa två hadither är mycket tydlig. Genom dem blir det klart att det inte är dyrkan att enbart vara plågad av hunger och törst; detta är bara ett medel för den egentliga dyrkan. Den egentliga dyrkan består i att, av fruktan för Allah, inte begå synden att bryta mot Allahs lag, att utföra de handlingar genom vilka Allahs välbehag kan vinnas och, så långt det är möjligt, utplåna sitt eget ego, samt att av kärlek till Allah utföra dessa handlingar med innerligt engagemang. Den som inte kan utföra denna dyrkan plågar sin mage genom att förbli hungrig och törstig; det finns ingen nytta med att fasta i tolv eller fjorton timmar. Allah den Upphöjde har inte uppmanat människan att avstå från mat och dryck enbart av denna anledning. Om fastans syfte sade den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:

مَنْ صَامَ رَمَضَانَ اِيْمَانًا وَّاِحْتِسَابًا غُفِرِلَه مَاتَقَدَّمَ مِنْ ذَنْبِهِ ـ

Den som fastar med iman och ihtisab får sina tidigare synder och överträdelser förlåtna. Med iman – det vill säga att man bör hålla i minnet den föreställning och trosuppfattning om Allah som en troende bör ha – och med ihtisab menas att muslimen alltid själv ska tänka och begrunda, hålla ett vaksamt öga på sina handlingar och fråga sig om han inte handlar i strid med Allahs vilja. Den som fastar hela Ramadan med dessa två saker kommer att få alla sina tidigare synder och överträdelser förlåtna. Även om han tidigare någon gång varit olydig och upprorisk mot Allah, kommer en sådan fasta att visa att han nu helt och hållet har återvänt till Allah, den sanne Ägaren. Det står nämnt i en hadith:

اَلتَّائِبُ مِنَ الذَّنْبِ كَمَنْ لاَذَنْبَ لَهُ ـ

Den som ångrar sina synder och vänder tillbaka från dem blir fullständigt syndfri.

I en annan hadith sägs det:

اَلصِّيَامُ جُنَّةٌ وَاِذَاكَانَ يَوْمِ اَحَدِكُمْ فَلآ يَرْفُثُ وَلاَ يَصْخَبُ فَانْ سَابَّهُ اَحَدٌ اَوْقَاتَلَهُ فَلَيْقُلْ اِنِّيْ اِمْرُءٌ صَائِمٌ ـ

Fastan är lik en sköld (liksom en sköld skyddar mot fiendens angrepp, är fastan en sköld som skyddar mot Satans bedrägerier). Därför bör den som fastar (och bör använda denna sköld) hålla sig borta från bråk och osämja. Även om någon förolämpar honom eller grälar och slåss med honom, bör han tydligt säga: ”Broder, jag fastar; du kan inte förvänta dig att jag ska delta med dig i denna orättfärdiga handling.”

I flera andra hadither sade den siste Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att man under fastan bör göra så många goda gärningar som möjligt och delta i varje gott arbete. Särskilt bör den fastandes hjärta vara fyllt av stor medkänsla för hans andra bröder medan han fastar. Eftersom han själv är hungrig och törstig kan han mycket väl känna hur Allahs fattiga tjänare tillbringar sina dagar i sorg och fattigdom. Hadrat Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, brukade vara mer barmhärtig och medkännande under Ramadan än vid andra tider. Under denna tid kunde ingen hjälpsökande gå tomhänt från hans dörr. Inte heller förblev någon fånge fängslad under denna tid. I en hadith sägs det:

مَنْ فَطَّرَ فِيْهِ صائِمًا كَانَ لَه مَغْفِرَةٌ لِذُوْنُوْبِه وَعَتْقُ رَقَبَتِه مِنَ النَّارِ وَكَانَ لَه مِثْلَ اَجَرِه مِنْ غِيْرَ اِنْ يَّنْتَقَصَ مِنْ اَجْرِه شَئٌ ـ

Den som under månaden Ramadan ger någon fastande person mat att bryta fastan med, kommer genom denna handling att få sina synder förlåtna och räddas från helvetets eld. Han får lika mycket belöning som den fastande får för sin fasta. Den fastandes belöning minskar dock inte det minsta genom detta.

Fastan och självbehärskning

Fastan har otaliga moraliska och andliga fördelar. En av dem är att skapa kraften till självbehärskning hos människan. För att till fullo förstå hur fastan väcker denna kraft till självbehärskning hos människan, är det först nödvändigt att känna till betydelsen av självbehärskning. Det är också en oumbärlig uppgift att förstå vilken typ av självbehärskning islam förespråkar och hur fastan utvecklar denna kraft hos människan.

Självbehärskning uppstår när människans ”khudī”, hennes självmedvetande, helt kan underordna sig kroppen och de övriga krafterna samt göra sinnets alla begär, lustar och känsloutbrott underordnade och följsamma inför dess beslut. I en stat har den främste härskarens ställning en viss rang; på samma sätt har människans khudī just denna rang i hela hennes väsen, medan de övriga lemmarna är dess redskap. Människans kroppsliga och intellektuella krafter tjänar khudī. Nafs, eller driften, kan endast lägga fram sina begär och lustar som en vädjan inför khudī; den har ingen förmåga att göra något mer. Det är endast khudī som har rätt att fatta det slutliga beslutet om för vilket ändamål dessa vapen och krafter ska användas och om nafs vädjan ska beviljas eller inte. Om en khudī är svag, om den inte har förmåga att styra kroppens rike efter sin egen vilja och om nafs vädjan är liktydig med en befallning, då är denna khudī mycket hjälplös, besegrad och passiv. Den ryttare som inte kan tygla sin häst utan själv hamnar under hästens herravälde, hans khudī är just lika oförmögen. En sådan svag människa kan aldrig leva ett framgångsrikt liv i världen. Alla de som i människans historia har lämnat efter sig ett lysande inflytande och minne har, även med användning av tvång, underordnat och gjort hela sin inre kraft lydig under sig själva. De har aldrig blivit slavar under nafs girighet och begär eller känslornas utbrott; de har alltid förblivit dess herre och vägledare. Deras önskningar och begär var mycket starka och deras beslutsamhet orubblig.

Men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan den khudī som själv sätter sig på Guds plats och den khudī som förblir Allahs tjänare och följer Hans befallningar. En lydig khudī är absolut nödvändig för ett framgångsrikt liv. Men om en khudī förnekar Skaparen, inte erkänner Världens Herres överhöghet och lydnad utan gör uppror mot Honom, om den inte är beredd att följa någon högre moralisk lag och inte fruktar att behöva stå till svars inför någon som håller räkenskap, och om den genom att bemäktiga sig hela kroppens och sinnets samlade krafter förvandlas till en ytterst stark khudī, då kan den frambringa stora skapare av förödelse i världen, sådana som Farao, Nimrod, Hitler och Mussolini. Men en sådan självbehärskning kan aldrig vara berömvärd. Islam stöder inte alls en sådan självbehärskning. Islam stöder den khudī som först ödmjukt böjer sig inför Allah, sänker lydnadens huvud, gör strävan efter Hans välbehag och lydnaden inför Hans lag till sin främsta uppgift och anser sig vara ansvarig inför Honom. Islam stöder just en sådan khudī. Den ska göra lydnaden till sin främsta uppgift och anse sig vara ansvarig inför Honom – islam stöder just en sådan khudī. Det är en sådan lydig och trofast khudī som kommer att etablera sin makt över sin egen kropp och samtliga krafter samt sin styrka och sitt herravälde över sitt sinne och sina begär, så att den kan resa sig som en väldig kraft för att reformera och förbättra världen.

Detta är i själva verket självbehärskningens verkliga och grundläggande innebörd enligt islam. Nu ska vi diskutera hur fastan skapar en sådan stark kraft till självbehärskning hos människan. Om man granskar alla nafs och kroppens krav, blir det tydligt att tre av dem är grundläggande och fundamentala. Dessa tre krav är i själva verket de starkaste. Det första är kravet på att stilla hungern. Detta är det enda sättet att bevara människans avkomma, det vill säga mänskligheten, och det tredje är kravet på att få lugn och vila. Det är nödvändigt för att på nytt väcka och stärka arbetskraften. Om dessa tre krav hos människan håller sig inom sina respektive gränser, råder det ingen tvekan om att de överensstämmer med den inneboende rörelsen i världens natur. Å andra sidan är just detta den stora fällan för nafs och kroppen. Så snart de får lite spelrum och en liten möjlighet, fångar dessa tre fällor människans khudī och gör den till sin slav, ja, till den lägsta av sina tjänare. Därför utvidgas vart och ett av dessa krav och blir en lång lista över oräkneliga krav. När en svag khudī besegras av dessa krav, gör matens krav den till en slav under magen, den sexuella lusten sänker den till en nivå lägre än djurens, och kroppens kärlek till vila bryter ner dess viljestyrka. Därefter är den inte längre herre eller vägledare över sitt nafs och sin kropp, utan blir deras underordnade och lydiga slav, och dess enda uppgift blir att följa deras anvisningar – alla råd, goda eller dåliga, rimliga eller orimliga.

Fastan kontrollerar dessa tre begär och lustar hos nafs och gör dem regelbundna, samt vänjer khudī vid att utöva inflytande över dem och härska över dem. Till den khudī som tror på Allah säger fastan: Allah har i dag förbjudit dig att äta och dricka under hela dagen; under denna tid är det inte heller tillåtet att inta någon ren föda eller någon mat eller dryck som förvärvats på ett tillbörligt sätt.

Den säger: I dag har din Herre, den Allsmäktige Allah, lagt begränsningar på tillfredsställandet av din sexuella lust. Från gryningen till solnedgången har Han förbjudit dig att tillfredsställa nafsens begär och lust, även på helt halal sätt. Den säger också att när du efter dagens outhärdliga hunger och törst bryter fastan, ska du i stället för att vila utmattad resa dig och ägna dig åt mer tillbedjan än under andra dagar.

I själva verket ligger din Rabb al-ʿĀlamīns välbehag just däri. Fastan meddelar också människan att hon, efter att ha avslutat bönen med många rakʿat och ska vila, inte ska sova medvetslös ända till morgonen. Även om det avviker från den vanliga ordningen ska hon vakna under nattens sista del för att äta sahur och stärka sin kropp med mat innan gryningens ljus börjar framträda. Khudi förkunnar fastans alla dessa bud och regler för människan och överlämnar hela ansvaret för att handla i enlighet med dem åt henne själv. Ingen polis, CID eller annan kraft som kan utöva inflytande utses för att bevaka henne. Om hon i hemlighet äter eller tillfredsställer sin sexuella lust, kan ingen utom Allah se det. Om hon för att slippa be tarawih använder något juridiskt knep enligt sharia, kan ingen världslig makt hindra henne. Allt beror på hennes egen vilja. Om den troendes khudi verkligen är underordnad och lydig Allah, och om hennes vilja har kraft nog att kontrollera nafs, kommer hon själv att binda sitt starka begär efter mat, sin sexuella lust och sina begär samt sin kärlek till vila med de fasta band av exceptionella regler som fastan föreskriver.

Detta är inte bara en endagsövning; en enda dag är alls inte tillräcklig för sådan träning. Människan måste under trettio långa, oavbrutna dagar låta sin khudi genomgå sådan träning och övning. En gång om året utformas detta program för hela 720 timmar: vakna under nattens sista del och ät sahur, och upphör med mat och dryck så snart gryningens vita ljus börjar framträda. Avstå från alla slags måltider och drycker under hela dagen. Bryt fastan i rätt tid, precis efter solnedgången. Tillbringa sedan en del av natten med tarawih-bönen – en bön som vanligtvis inte förrättas. Efter några timmars vila ska du åter börja arbeta enligt programmet. På detta sätt binds nafs under en hel månad oupphörligt med oupplösliga band av en sträng ordning, så att dess tre största och allra starkaste krav och begär hålls tillbaka. Därigenom uppstår en väldig kraft i khudi, som gör den kapabel att, enligt Allahs vilja, utöva herravälde över sitt eget nafs och sin kropp. Dessutom genomförs detta program inte bara en gång under hela livet. Från könsmognaden till döden ägnas varje år en hel månad åt detta. Därför förnyas och förstärks khudis band över nafs gång på gång.

Det främsta syftet med en sådan utbildning är inte endast att den troendes khudi ska kuva hans hunger, törst, sexualdrift och önskan om vila, och att detta bara ska ske under Ramadan; det är inte dess syfte. Genom att konfrontera människans tre främsta, starkaste och skarpaste redskap ordnar och reglerar hennes khudi alla andra känslor och lidelser, hjärtats impulser samt alla slags begär och lustar. Därigenom uppstår en sådan ny kraft att den inte bara under Ramadan, utan också under de återstående elva månaderna, förblir stark och skarp och faktiskt verkar. Under denna tid kan hon använda sin kropp och all sin kraft i varje handling som Allah har föreskrivit; hon kan sträva efter varje god handling som leder till Allahs välbehag, hon kan sträva efter varje god handling som leder till Allahs välbehag, hon kan stå emot varje syndig handling som Allah har förbjudit och ogillat, och hon kan hålla alla sina begär, känslor och hjärtats impulser inom de gränser som Allah har fastställt. Hon lämnar sig inte åt sitt nafs, så att det kan dra henne vart det vill.

Hon håller själv i herraväldets tyglar. De begär hos nafs som Allah den Upphöjde har tillåtit henne att tillfredsställa, i den omfattning och på det sätt Han har tillåtit och vid den tid Han har tillåtit, tillfredsställer hon enligt dessa regler. Hennes viljekraft blir inte heller så svag att hon, trots att hon vet att en fard är en fard och vill utföra den, inte kan utföra den. Just därför etablerar hon sig som en mäktig och överlägsen härskare över kroppens rike. I själva verket är fastans verkliga syfte att skapa denna kraft i människans inre, i människans khudi. Den som trots att han fastar inte vinner denna kraft har endast tröttat ut och plågat sig själv med hunger och törst. Hans fasta och avstående från mat och dryck är fullständigt fruktlöst.

Detta har uttryckts tydligt i både Koranen och hadith. I Koranen sägs att fastan har gjorts obligatorisk för er just för att taqwa ska skapas i er. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den som inte upphör med att tala osanning och handla falskt, för honom har Allah inget behov av att avstå från mat och dryck. Han sade också att det finns många fastande som inte får ut något av sin fasta annat än tröttheten av hunger och törst.

Zakatens verklighet

Zakatens betydelse

Efter bönen är zakat islams allra viktigaste pelare. Eftersom fastan vanligtvis nämns direkt efter bönen har många fått uppfattningen att fastan kommer på andra plats efter bönen. Men av den Heliga Koranen framgår det att zakat är den viktigaste gärningen efter bönen. Dessa två är islams främsta pelare – om de rasar samman blir även islams palats till stoft.

”Zakat” betyder renhet och renlighet. Att dela ut en bestämd del av sin förmögenhet bland fattiga, behövande och nödlidande kallas ”zakat”. Genom detta renas hela förmögenheten och samtidigt även ens egen själ. Den som inte använder en bestämd del av den förmögenhet som Allah har skänkt honom till Hans tjänare, får hela sin förmögenhet oren, och samtidigt blir hans eget sinne och hans egen själ oundvikligen befläckade. Hans hjärta saknar nämligen all tacksamhet. Hans hjärta är så trångt, så själviskt och så penningbesatt att han till och med tvekar att visa tacksamhet mot den Allah som i Sin nåd har skänkt honom mer förmögenhet än han behöver. Kan man då tänka sig att en sådan person i världen kan göra något uppriktigt för Allahs skull, eller vara beredd att göra någon uppoffring eller offra något för att bevara sin religion och sin tro? Därför kan man säga att den som inte betalar zakat har ett orent hjärta, och att även den rikedom han har samlat är oren – det råder inte minsta tvivel om detta.

Genom att göra zakat obligatorisk har Allah den Upphöjde ställt varje människa inför ett svårt prov. Den som av egen fri vilja betalar Allahs fastställda andel av den förmögenhet han har utöver sina behov och hjälper Allahs tjänare efter bästa förmåga, är i själva verket den som är lämpad att utföra Allahs verk; det är han som förtjänar att räknas bland de troende. Däremot kan den vars hjärta är så trångt att han inte är beredd att göra ens denna lilla uppoffring för Allah inte utföra något av Allahs verk – han förtjänar inte att räknas till den islamiska gemenskapen. I själva verket kan han liknas vid en rutten kroppsdel, och ju snabbare den ruttna delen skärs bort och avlägsnas, desto bättre är det för kroppens övriga delar. Annars börjar hela kroppen ruttna. Det var därför som den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, efter Hazrat Muhammeds, frid vare med honom, bortgång förklarade krig mot de människor i en arabisk stam som vägrade betala zakat – på samma sätt som man måste göra mot de otrogna. Ändå bad de och hade tro på Allah och Hans Sändebud. Detta bevisar utan minsta tvivel att om någon inte betalar zakat kan ingen av hans gärningar, såsom bön och fasta, godtas av Allah, och att en sådan persons anspråk på att vara troende inte har något som helst värde.

Det kan utan tvekan förstås av den Ärorika Koranen att varje profets umma sedan urminnes tider på samma sätt har fått den stränga befallningen att förrätta bönen och betala zakat – under ingen profets tid och i inget skede av islams religion befriades någon muslim från bönen och zakat. Efter att Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, och profeterna ur hans släkt har nämnts, sägs det i den Heliga Koranen:

وَجَعَلْنَاهُمْ أَئِمَّةً يَهْدُونَ بِأَمْرِنَا وَأَوْحَيْنَا إِلَيْهِمْ فِعْلَ الْخَيْرَاتِ وَإِقَامَ الصَّلَاةِ وَإِيتَاءَ الزَّكَاةِ ۖ وَكَانُوا لَنَا عَابِدِينَ

Vi gjorde dem till ledare för människorna; de vägledde dem enligt Våra befallningar. Genom uppenbarelsen befallde Vi dem att göra goda gärningar, förrätta bönen och betala zakat, och de tillbad Oss uppriktigt och lydde Våra befallningar. Sura al-Anbiya: 73

Om Hazrat Ismail, frid vare med honom, sägs det:

وَكَانَ يَأْمُرُ أَهْلَهُ بِالصَّلَاةِ ص وَالزَّكَاةِ وَكَانَ عِندَ رَبِّهِ مَرْضِيًّا

”Han brukade befalla sitt folk att förrätta bönen och betala zakat, och inför Allah hade han en särskilt hög ställning.” Sura Maryam: 55

Den vördnadsvärde Musa, frid vare med honom, bad för sig själv: ”O Allah! Skänk mig godhet i denna värld och ge mig även välgång i det kommande livet.” Som svar sade Allah i vers 156 i Sura al-A’raf:

عَذَابِي أُصِيبُ بِهِ مَنْ أَشَاءُ ۖ وَرَحْمَتِي وَسِعَتْ كُلَّ شَيْءٍ ۚ فَسَأَكْتُبُهَا لِلَّذِينَ يَتَّقُونَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَاةَ وَالَّذِينَ هُم بِآيَاتِنَا يُؤْمِنُونَ

”Den Jag vill ska Jag kasta i Mitt straff. Även om Min barmhärtighet omfattar allting, ska Jag särskilt skänka den åt dem som fruktar Mig, betalar zakat och tror på Mina budskap.” Sura al-A’raf: 156

Människorna bland den vördnadsvärde Musas, frid vare med honom, folk hade mycket trånga hjärtan. De tvekade inte ens att offra sina liv för att vinna rikedom. Vår tids judar är ett verkligt exempel på detta. Därför sade Allah den Upphöjde, som svar på denne store och ärevördige profets bön, tydligt att om ditt folk betalar zakat på föreskrivet sätt kan de få Min barmhärtighet; annars ska du veta klart och tydligt att de utan tvivel kommer att berövas Min barmhärtighet och att Mitt straff kommer att omge dem. Även efter den vördnadsvärde Musa (frid vare med honom) varnades Israels barn gång på gång för detta. Gång på gång krävdes ett löfte av dem: att de inte skulle dyrka någon annan än Allah och att de regelbundet skulle förrätta bönen och betala zakat. (Sura al-Baqara, rukū: 10.) Till slut gavs de ett tydligt meddelande med följande ord:

وَقَالَ اللهُ اِنِّي مَعَكُمْ لَئِنْ اَقَمْتُمُ الصًّلوةَ وَاتَيْتُمْ الزَّكوةَ وَامْنْتُمْ بِرُسُلِىِ وَعَزَّرتُمُوْهُمْ وَاَقْرَضْتُمْ اللهَ قَرْضًا حَسَنًا لاَّكَفِّرَنَّ عَنْكُمْ سَيَّاتِكُمْ ـ المائِدة : ١٢

Allah sade: ”O Israels folk! Om ni förrättar bönen, fortsätter att betala zakat, tror på Mina sändebud, hjälper dem och ger Allah ett gott lån, då ska Jag vara med er och utplåna era fel och brister (annars kan ni inte hoppas på att få någon barmhärtighet).” Sura al-Ma’idah: 12

Före den vördnadsvärde Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, var den vördnadsvärde Isa, frid vare med honom, den siste profeten. Allah den Upphöjde gav även honom befallningen att förrätta bönen och betala zakat. I Sura Maryam sägs:

وَّجَعَلّنِى مُبرَكًا اَيْنَا مَاكُنْتُ وَاَوْضنِى بَالصَّلوةِ وَالزَّكوْةِ مَادُمْتُ حَيًا ـ مريم : ٣١

”Allah har upphöjt mig – var jag än befinner mig och så länge jag lever har Han befallt mig att förrätta bönen och betala zakat.” Sura Maryam: 31

Av detta kan man utan tvekan förstå att islam, under varje profets tid, vilade på dessa två pelare: bönen och zakat. Ingen nation som trodde på Allah befriades någonsin från dessa två skyldigheter.

Det är värt att begrunda hur dessa två obligatoriska plikter i den sharia som den ärevördige Allahs Sändebud (frid vare med honom) förmedlade gjordes ömsesidigt förenade och oskiljaktiga. Den första vers som nämns i den heliga Koranen lyder:

ذَلِكَ الْكِتبُ لاَرَيْبَ فِيْهِ هُدًى لِّلْمُتَّقِيْنَ ـ الَّذِيْنَ يُؤِْنُوْنَ بِالْغِيْبِ وَيُقِيْمُوْنَ الصَّلوةَ وَمِمَّا رَزَقْنَهُمْ يُنْفِقُوْنَ ـ البقرة :

٢ -٣

”Detta är Allahs Bok; det råder inget tvivel om den. Den vägleder de gudfruktiga och gudsmedvetna till den rätta och raka vägen i det jordiska livet. De gudfruktiga är de som tror på det osedda, förrättar bönen och ger av det som Vi har skänkt dem som försörjning.” Sura al-Baqarah: 2–3

Därefter sägs:

أُوْلَـٰٓٮِٕكَ عَلى هُدًى مِّنْ رَّبِهِمْ وَاُولئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُوْنَ ـ البقرة : ٥

”Sannerligen, dessa är de som har fått vägledning från sin Herre, och dessa är de framgångsrika.” Sura al-Baqarah: 5

Det vill säga, de som saknar tro och inte förrättar bönen eller betalar zakat är inte bara berövade Allahs vägledning; välgång och framgång kommer inte att bli deras lott. Fortsätt sedan framåt medan ni läser denna sura, al-Baqarah; efter några sidor ges följande befallning:

وَأَقِيمُوا الصَّلَاةَ وَآتُوا الزَّكَاةَ وَارْكَعُوا مَعَ الرَّاكِعِينَ ـ البقرة : ٤٣

”Upprätta bönen, betala zakat och böj er tillsammans med dem som böjer sig (förrätta bönen i gemenskap). Sura al-Baqarah: 43

Därefter, när man kommit en bit längre fram, sägs det i denna sura:

لَيْسَ الْبِرَّ اَنْ تُوْلُّوْا وَجُوْهَكُمْ الْمَشْرِقِ وَالْمَغْرِبِ وَلكِنَّ البِرَّ مَنْ امَنَ بِاللهِ وَالْيُوْمِ الاخِرِ وَالْمَلئِكَةِ وَالْكِتبِ وَالنَّبِيْنَ وَاَتَى الْمَالَ عَلى حُبِّه ذَوِى الْقُرْبى وَالْيَتمى وَالْمَّسْكِيْنَ وَاَبْنَ السَّآئِلِيْنَ وَفِى ارِّقَابِ وَاَقامَ الصَّلوةَ وَاَتَى الزَّكوةَ وَالْمُؤْفُوْنَ بَعَهْدِهِمْ اِذَا عَهدُوْا الرِّقَابِ وَاَقَامَ الصَّلوَةَ وَاَتَى الزَّكوَةَ وَالْمُؤْفُوْنَ بَعَهْدِهِمْ اِذَا عَهدُوْا وَالصَّبِرِيْنَ فِى الْبَاسَآءِ وَالضَّرَّاءِ وَحَيْنَ الْبَاسِ اُوْلئِكَ الَّذِيْنَ صَدَقُوْا وَاُوْلئِكَ هُمْ الْمُتَّقُوْنَ ـ البقرة : ٧ ١٧

”Det är inte fromhet att vända sig mot öster eller väster. Nej, from är den som tror på Allah, den yttersta dagen, änglarna, de himmelska böckerna och profeterna, som av kärlek till Allah ger av sin rikedom till behövande släktingar, föräldralösa, fattiga, vägfarande och tiggare, som hjälper andra människor att befrias från skulder, slaveri eller fångenskap, och som upprättar bönen och betalar zakat. Det är dessa och inga andra som vinner fromhet. Och de som håller sina löften, som är tålmodiga i tider av olycka, förlust och krig och står fasta på Allahs sanna väg, de är de rättfärdiga. De är de sanna muslimerna, de gudfruktiga och fromma.” Sura al-Baqarah: 177

Därefter är det också värt att uppmärksamma vad som har sagts om detta i sura al-Ma’ida:

اِنَّمَا وَلَيُّكُمُ اللهُ وَرَسُوْلُهُ وَالَّذِيْنَ امَنُوْا الَّذِيْنَ يُقِيْمُوْنَ الصَّلوةَ وَيُؤْتُوْنَ الزَّكوةَ وَهُمْ رِكِعُوْنَ ـ وَمَنْ يَّتَوَلَّ اللهَ وَرَسُوْلَهُ وَالَّذِيْنَ امَنُوْا فِانَّ حِزْبَ اللهِ هُمُ الْغلِبُوْنَ ـ المائِدَة : ٥٥-٥٦

”Muslimer! Er enda verkliga vän och hjälpare är Allah, Hans Sändebud och de troende. Med troende avses de som upprättar bönen, betalar zakat och böjer sina huvuden inför Allah. Därför kommer de som tar Allah, Sändebudet och de troende till vänner att betraktas som Allahs parti, och Allahs parti kommer med säkerhet att segra.” – Sura al-Ma’ida: 55–56

I denna vers nämns en viktig grundprincip. För det första framgår det av denna vers att de som upprättar bönen och betalar zakat är muslimer. Den som inte fullgör dessa två pelare i islam på vederbörligt sätt har i grunden gjort ett falskt anspråk på att vara troende. För det andra bevisar denna vers också att Allah, Sändebudet och de troende tillhör samma parti. Därför måste de troende bryta alla andra slags relationer och ansluta sig till detta parti. Om en muslim tar någon utanför detta parti – vare sig det är en far, bror, son, granne, landsman eller någon annan – till sin vän och upprättar en relation av kärlek och medkänsla med honom, kan man inte på något sätt hoppas att Allah den Upphöjde kommer att visa honom medkänsla. Slutligen framgår det också av denna vers att de troende endast kan segra i världen när de uppriktigt tar enbart Allah, Sändebudet och de troende till sina beskyddare, vänner, hjälpare och följeslagare.

När vi går något längre fram har Allah den Upphöjde i sura at-Tawba befallt muslimerna att kämpa mot de otrogna och avgudadyrkarna, och under flera efterföljande rukūʿ har Han gett vägledning om detta krig. I detta sammanhang sägs:

فَاِنْ تَابُوْا وَاَقَامُوْا الصَّلوةَ وَاتَوُا الزَّكوةَ فَاِخْوَانَكُمْ فِىْ الدِّيْنِ ـ

”Om de ångrar sig från otro och avgudadyrkan, tror uppriktigt, upprättar bönen och betalar zakat, blir de era trosbröder.” – Sura at-Tawba: 11

Det vill säga, det räcker inte att bara ångra sig från otro och avgudadyrkan och tillkännage att man tror. För att bevisa att han har ångrat sig från otro och avgudadyrkan och verkligen kommit till tro är det också nödvändigt att han regelbundet ber och betalar zakat. Om de därför genom sådana praktiska handlingar visar detta, är de utan tvekan era trosbröder; annars kan man inte ens tänka sig att betrakta dem som bröder, än mindre upphöra att kriga mot dem. I denna sura sägs det ännu tydligare:

وَالْمُؤْمِنُوْنَ وَالْمُؤْمِنتُ بَعْضُهُمْ اَوْلِيْآَءُ بَعْضٍ يَامُوْرُونَ بِامُرُوْنَ بَالْمَعْرُوْفِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَيُقِيْمُوْنَ الصَّلوةَ وَيُؤْتُوْنَ الزَّكوةَ وَيُطِيْعُوْنَ اللهَ وَرَسُوْلَهُ اُوْلئِكَ سَيَرْحَمُهُمُ اللهُ ـ التوبية : ٧١

”Troende män och troende kvinnor är i själva verket varandras vänner och hjälpare. Deras kännetecken och egenskaper är att de anbefaller goda gärningar, hindrar från orätt och synd, förrättar bönen, betalar zakat och följer Allahs och Sändebudets föreskrifter. Det är i själva verket över dem som Allah kommer att utgjuta sin nåd.” Sura at-Tawba: 71

Med andra ord kan en person inte räknas som muslimernas religiösa broder så länge han inte, efter att ha antagit tron, faktiskt förrättar bönen och betalar zakat. I själva verket är det genom föreningen av dessa tre ting – tron, bönen och zakat – som de troendes församling bildas. De som utför dessa handlingar på rätt sätt tillhör denna rena församling, och det är mellan dem som ömsesidig vänskap, kärlek och medkänsla kommer att upprättas. Men de som inte utför dessa tre handlingar tillhör inte denna församling. Även om de bär muslimska namn kan de inte ingå i den islamiska församlingen. Om man då upprättar vänskaps-, kärleks- och tillgivenhetsband med dem, bryter man mot Allahs lag och förstör ordningen inom Allahs parti. Hur kan då sådana människor hoppas på att förbli segerrika i världen?

Om vi går vidare finner vi att Allah den Upphöjde har sagt följande i sura al-Hajj:

وَلَيَنْصُرَنَّ اللهُ مَنْ يَّنْصُرُهُ اِنَّ اللهَ لَقَوِي عَزِيْزٌ ـ اَلَّذِيْنَ اِنْ مَّكَّنّهُمْ فِى الاَرْضِ اَقَامُوْا الصَّلوةَ وَاَتَوُا الزَّكوةَ وَاَمَرُوْنَ بِالْمَعْرُوْفِ وَنَهَوْا عَنِ الْمُنْكَرِۗ وَلِلهِ عَاقِبَةُ الاُمُوْرِ ـ الحج ـ ٤٠-٤١

”Den som hjälper Allah, honom kommer Allah sannerligen att hjälpa. Allah den Upphöjde är sannerligen Allsmäktig och oövervinnelig. (Det är endast de som kan hjälpa Allah) som, om Vi ger dem makt på jorden, upprättar ett samhälleligt system för bönen, betalar zakat på ett övergripande sätt, anbefaller människorna goda gärningar och hindrar dem från onda och orättfärdiga handlingar. Alla tings slutliga utgång beror i själva verket på Allah.” – Sura al-Hajj: 40–41

Den föreskrift som tidigare hade getts till Israels barn ges också till muslimerna i denna vers, alldeles samma föreskrift. Tidigare hade Israels barn fått veta att Allah skulle vara deras följeslagare och hjälpare så länge de förrättade bönen, betalade zakat och fortsatte att hjälpa profeterna i deras arbete, det vill säga så länge de genomförde Allahs lag. Men när de övergav detta arbete upphörde Allah genast med all hjälp till dem. Det är precis detta som sägs till muslimerna i denna vers. Allah har tydligt sagt till dem att om de, efter att ha fått makt i världen, upprättar ett samhälleligt system för bönen och ett övergripande system för zakat samt främjar goda gärningar och motverkar onda gärningar, kommer Allah att vara deras hjälpare. Ingen kan i själva verket vara en mäktigare hjälpare än Allah. Men om muslimerna överger bönen och zakat, och efter att ha fått makt i världen främjar onda gärningar i stället för goda, fortsätter att stänga vägen för goda gärningar i stället för att utrota orätt, börjar upprätta sitt eget herravälde i stället för att göra Allahs ord segerrikt och betraktar insamlandet av skatter och skapandet av ett jordiskt paradis åt sig själva som det enda syftet med att härska, då kommer de aldrig att få Allahs hjälp. Därefter blir Satan deras hjälpare. Det är förvånande att tänka på vilken stor lärdom detta innebär! Israels barn ansåg att detta budskap från Allah var ogrundat och endast tomma ord. Därför tvingas de, eftersom de handlar tvärtemot det, att vandra omkring över hela världen i förödmjukelse och vanära. De fördrivs från olika platser och kan ingenstans finna en varaktig tillflykt. De är världens rikaste folk; tiotals miljoner i pengar ligger staplade i deras skattkammare, men dessa pengar är dem inte till någon nytta. Genom att i stället för bönen välja onda gärningar och i stället för zakat den förbannade räntans väg blir de å ena sidan själva förbannade inför Allah, medan de å andra sidan sprider denna förbannelse över hela världen likt pestens råttor. Muslimerna har fått samma befallning. Men de har blivit likgiltiga inför bönen och betalandet av zakat och har glömt sitt ansvar att, genom att använda den styrka Allah har gett dem, förkunna sanningen och motverka lögn och orätt. Och de har också fått smaka de bittra följderna av detta på många sätt. De har berövats statsmakten, den främsta och mäktigaste makten i världen. Över hela världen utsätts de för förtryck av alla tyranniska krafter. De är svaga och besegrade. Ni har nu sett de dåliga följderna av att överge bönen och zakat. Nu har det bland dessa (Israels barn) uppstått en grupp som är fast besluten att införa skamlöshet, oanständighet, avsaknad av beslöjning och fula handlingar bland muslimerna. De säger till muslimerna: ”Om ni vill undanröja er ekonomiska nöd, öppna banker och försäkringsbolag och ät er mätta på ränta.” Men sanningen är att om muslimerna också ägnar sig åt detta, kommer även de att kastas in i en svår olycka av yttersta vanära, liksom judarna, och förbannas med en evig förbannelse.

Vad zakat är och hur stor kraft Allah den Upphöjde har lagt i den, trots att muslimerna betraktar den som något mycket enkelt, samt vilka oerhörda möjligheter till nytta den rymmer, kommer jag att behandla utförligt i följande artiklar. I denna artikel vill jag endast säga att bönen och zakat är islams grundläggande beståndsdelar. Deras betydelse i islam är så stor att där de saknas, där finns inte islam, vad annat som än må finnas; detta är otvivelaktigt. Ändå vill många muslimer i dag räknas som muslimer utan att förrätta bönen och betala zakat, och några av deras så kallade religiösa ledare har också försäkrat dem om detta. Men Koranen protesterar kraftfullt mot deras anspråk. Om en människa uttalar den goda trosbekännelsen men inte förrättar bönen och betalar zakat för att bevisa dess sanningshalt, är hennes uttalande av trosbekännelsen enligt Koranens synsätt fullständigt meningslöst. Det var därför som Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, betraktade dem som vägrade betala zakat som otrogna och tog till vapen mot dem. Då uppstod bland de ädla följeslagarna frågan om det var tillåtet att föra jihad mot dem som trodde på Allah och Sändebudet och dessutom förrättade bönen. Men när Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom – åt vilken Allah den Upphöjde hade skänkt en ära nära profetskapets – med fasthet förklarade: ”Vid Allahs ed! Om någon i dag vägrar ge ens repet med vilket man band den kamel som de som levde under den ädle Sändebudets tid brukade betala zakat för, ska jag ta till vapen mot honom.” Till slut förstod alla följeslagarna detta resonemangs giltighet, och de förklarade enhälligt att det var nödvändigt att föra jihad mot dem som inte betalade zakat. Koranen har med tydliga ord sagt att det endast är de icke-troende avgudadyrkarnas handling att inte betala zakat:

وَوَيْلٌ لِّلْمُشْرِكِيْنَ ـ الًّذِيْنَ لاَيُؤْتُوْنَ الزَّكوَةَ وَهُمْ بِالاخِرَةِ هُمْ كفِرُوْنَ ـ

”För de avgudadyrkare som inte ger zakat och förnekar det kommande livet är undergången oundviklig.” – Sura Ha-Mim as-Sajda: 6–7

Zakatens innersta innebörd

Det har tidigare sagts att zakat är islams viktigaste pelare efter bönen. Dess betydelse är dessutom så stor att den som förnekar bönen blir kafir; på samma sätt blir den som vägrar att ge zakat inte bara kafir, utan alla de ädla följeslagarna var eniga om att föra jihad mot honom.

Här ska jag försöka behandla zakats verkliga innebörd och dess underliggande visdom. Genom denna framställning kommer det att bli tydligt vad zakat egentligen är och varför islam fäster så stor vikt vid den.

Många av oss knyter vänskapsband med vem som helst. När de erkänner någon som vän blir de emellertid ofta i själva verket lurade i fråga om vänskapen. Senare måste de känna stor sorg och ånger. Men de som verkligen är förståndiga granskar och prövar noggrant dem de umgås med, och knyter vänskapsband endast med dem som de genom prövningen finner vara mycket goda, pålitliga, hängivna och förtroendevärda; med de andra bryter de relationen.

Allah den Upphöjde är den visaste och allvetande av alla. Hur kan man förvänta sig att Han skulle göra vem som helst till sin vän, ta honom in i sitt parti och ge honom en hedersfull och nära ställning inför Honom? När en vanlig förståndig människa inte går med på att bli vän med någon utan att först pröva och granska honom, kan Allah den Upphöjde, som ensam äger all kunskap och visdom, inte erkänna någon som vän utan att först granska och pröva honom mycket noggrant. Det är inte möjligt att alla de miljarder människor som är spridda över världen, bland vilka det finns alla slags människor, både goda och onda, utan urskillning och undantag skulle tas in i Allahs parti. Därför vill Allah den Upphöjde pröva dem som Han vill göra till sina khalifer på jorden och ge närhet till Honom i det kommande livet, genom särskilda förhållanden och prövningar enligt bestämda måttstockar. Endast de som klarar denna prövning på rätt sätt kan räknas till Allahs parti; de som inte klarar den kommer själva att hålla sig borta från det och tydligt förstå att de inte har kunnat bevisa att de är värdiga att tas in i Allahs parti. Vilken är då den prövosten med vilken människan prövas? Eftersom Allah själv är den visaste och klokaste av alla vill Han först och främst pröva människans förstånd och kunskap. Han lägger särskild vikt vid om människan har någon intelligens eller om hon är fullständigt dum. För dumma människor kan aldrig bli vänner med förståndiga och kunniga personer. (Och okunniga och dumma människor kan på inget sätt och aldrig bli Allahs vänner.) Den som genom tecknen på Allahs existens kan förstå att Han ensam är min Herre och Skapare, att det utöver Honom inte finns någon gud, försörjare, som hör böner eller hjälper; den som när han ser Allahs Ord kan känna igen dem just som Allahs Ord och med fast övertygelse vet att de inte kan vara någon annans ord; den som rätt kan förstå de grundläggande skillnaderna mellan sanna och falska profeters liv, handlingar och undervisning, som bland dem som gör anspråk på att vara profeter kan känna igen den verklige profeten som en av Allah sänd profet och en profet som visar vägen till sanningen, och som kan identifiera den falske profeten som Dajjal och en bedragare – endast en sådan person har möjlighet att klara denna prövning. Allah den Upphöjde väljer honom bland hundratals miljoner människor och räknar honom bland de utvalda kandidaterna till sitt parti. De övriga som misslyckas i den första prövningen förkastar Han.

Alla kandidater som klarar den första prövningen måste därefter möta den andra prövningen. Andra gången prövas, utöver människans förstånd, även hennes moraliska karaktärsstyrka. Syftet med denna prövning är att ta reda på om hon har förmågan och styrkan att lära känna sanningen och goda handlingar, ta emot dem och handla därefter, samt att efter att ha lärt känna orätt och synd överge dem. Man undersöker om personen är slav under sina begär, en blind efterföljare av sina fäder och förfäder eller slav under familjens seder och världens allmänna bruk och normer. Finns det inte hos henne den svagheten att hon, trots att hon vet att en handling strider mot Allahs föreskrifter och anser den vara dålig, ändå ägnar sig åt den? Å andra sidan prövas också om hon har modet att ta emot något som hon vet är utvalt av Allah och sant. De som misslyckas även i denna prövning tas inte in i Allahs parti. Endast de kan tillhöra Allahs parti om vilka Allah den Upphöjde har sagt:

فَمَنْ يَّكْفُرْ بِالطَّاغُوْتِ وَيُؤْمِنْ بِاللهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرُوةِ الْوُثقى لاَ اَنْفِصَامَ لَهَا ـ

Det vill säga: de som modigt överger de lagar och vägar som strider mot Allahs lag och även överger lagstiftaren, utan att bry sig om vad någon tycker, och orädda är beredda att leva enbart enligt den lag som Allah har gett, utan att fästa minsta avseende vid om någon blir glad eller arg över det, har med fast beslutsamhet fattat tag i en stark kedja som aldrig kommer att brista.

De som klarar detta prov måste förbereda sig för det tredje provet. Det första provet gäller benägenheten att följa Allah och erkänna Hans lydnad. Då befalls man: Närhelst en befallning ges från Mig ska ni genast lämna sömnen och infinna er inför Mig; ni ska överge ert arbete, era egna intressen och det ni själva önskar, avstå från glädje och nöjen, komma och utföra den föreskrivna plikten på rätt sätt. Vare sig det är sommar eller vinter, vad det än må vara, ska ni alltid komma så snart ni hör kallelsen, uthärda all sorg och alla svårigheter, infinna er inför Mig och fullgöra plikten. Och när Jag befaller er att avstå från mat och dryck från morgon till kväll och förbjuder er att tillfredsställa nafs begär, måste ni följa denna befallning fullständigt, hur outhärdliga svårigheterna än blir av hunger och törst, även om de sötaste dryckerna och läckraste maträtterna ligger staplade framför er. De som underkänns i detta prov får också veta: Genom er kan Mitt arbete inte fullbordas. Endast de som även klarar det tredje provet väljs ut. Om dem kan man nämligen hoppas att de kommer att kunna följa den lag som uppenbaras från Allah, både i det fördolda och öppet, under alla omständigheter—vare sig det gäller intressen och vinning, lycka eller sorg och svårigheter.

Därefter genomförs det fjärde provet: att offra sina ägodelar och sin rikedom. Även de som klarat det tredje provet har ännu inte visat sig värdiga att permanent utnämnas till tjänare åt Allah. Deras hjärtan är nämligen små och trånga, de saknar mod, kraft och ädelhet. Det finns otaliga människor som med ord gör stora anspråk på vänskap och kärlek, men det återstår fortfarande att pröva om de är beredda att spendera pengarna ur sin ficka för en väns skull. De liknar inte dem som med ord upprepar ”mor, mor” och svämmar över av hängivenhet och inte heller tvekar att kämpa för denna mor, men när modern förklädd till ett djur går in på sädesfältet driver de bort henne med en käpp och slår henne så att skinnet lossnar. Ingen förnuftig människa kan ta en sådan självisk, penningdyrkande och trångsynt person till vän. Inte heller skulle en människa med en stor och generös själ vara beredd att visa en sådan person någon som helst aktning. Hur skulle då den som inte är beredd att spendera de rikedomar som den store Allah har gett honom på Allahs egen väg kunna vara beredd att offra något? Och hur skulle Allah, som är så vis och kunnig, kunna ta en sådan person till sitt parti—en person vars vänskap och kärlek bara består av tomma ord och som man inte kan lita det minsta på i någon uppgift? Därför får de som misslyckas i detta fjärde prov också tydligt veta: Ni har ingen plats i Allahs parti; ni är odugliga och saknar förmåga att bära det stora ansvar som anförtros Allahs ställföreträdare. Till detta parti kan endast de anslutas som för Allahs kärlek med oförbehållsam beslutsamhet kan offra kärleken till sitt liv och sin själ, sina ägodelar, sina barn, sin släkt och familj, sitt land—allt.

لَنْ تَنَالُوْا الْبِرَّ حَتّى تُنْفِقُوْا مِمَّا تُحِبُّوْنَ ـ ال عمران : ٩٢

”Ni kommer inte att uppnå den högsta graden av fromhet och ädelhet förrän ni spenderar av det ni själva älskar för Allahs skull.” – Sura Āl ʿImrān: 92

I Allahs parti finns ingen plats för trångsynta människor; endast de som har ett generöst, ädelt och storsint hjärta kan ansluta sig till detta parti.

وَمَنْ يُّوْقَ شُحَّ نَفْسِه فَأُوْلئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُوْنَ ـ التغابن : ١٦

”Endast de som har kunnat övervinna trångsynthet och snålhet i sinnet kan uppnå allsidig välgång.” – sura at-Taghabun: 16

Till Allahs parti kan endast sådana människor antas som, även om någon visar dem fiendskap, sårar dem, skadar dem eller sliter deras hjärtan i stycken, enbart för att vinna Allahs välbehag inte vägrar att ge dem mat och kläder och inte heller tvekar att hjälpa dem i tider av prövning:

وَلاَ يَاتَلِ اُوْلُوْا الْفَضْلِ مِنْكُمْ وَالسَّعَةِ اَنْ يُّؤْتُوْا اُوْْلِى الْقُرْبى وَالْمَسكِيْنَ وَالْمُهجِرِيْنَ فِى سَبِيْلِ اللهِ وَلْيَعْفُوا وَاْيَصْفَحُوْا اَلاَ تَحِبُّوْنَ اَنْ يَّغْفِرَ اللهُ لَكُمْ وَ اللهُ غَفُوْرٌ رَّحِيْمٌ ـ النور : ٢٢

”De av er som har överflöd och medel får inte upphöra att hjälpa sina närstående, nära släktingar, fattiga och nödlidande samt dem som har utvandrat på Allahs väg (genom att av irritation över något brott vägra dem hjälp). Nej, det är bättre att förlåta dem. Vill ni inte att Allah ska förlåta er? Allah den Allsmäktige är sannerligen den störste Förlåtaren och den Barmhärtige.”¹ – sura an-Nur: 22

I detta parti behövs sådana människor som noggrant väljer ut de bästa sakerna av den rikedom Allah har gett dem och spenderar dem enbart för Allahs skull:

يَآ يُّهَا الَّذِيْنَ امَنُوْا اَنْفِقُوْا مِنْ طَيِّبتِ مَاكَسَبْتُمْ وَمِمَّا اَخْرَجْنَا لَكُمْ مِّنْ الاَرْضِ وَلاَ تَيْمَّمُوْا الْخَبِيْثَ مِنْهُ تُنْفِقُوْنَ ـ الرقرة : ٢٦٧

”Troende! Ge av det goda ni har förvärvat och av den näring Jag har skänkt er från jorden, och spendera det (på Allahs väg). Ge inte av det dåliga på denna väg.” – (sura al-Baqarah: 267)

1. När en kär person till den ärevördige Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, deltog i att sprida förtal om hans dotter, den ärevördiga Aishas, må Allah vara nöjd med henne, heder, och den ärevördige Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, blev missnöjd med honom och upphörde med sitt ekonomiska stöd till honom, uppenbarades denna vers. Så snart versen hade uppenbarats sade han, darrande och skräckslagen: ”Jag ber Allah om förlåtelse”, och återupptog genast sitt ekonomiska stöd till denne man.

Här behövs människor med stora själar, som trots den outhärdliga situationen av brist, fattigdom och utblottning, och trots att de själva har oumbärliga behov, inte betraktar det som gagnlöst att spendera pengar för Allahs sak. Tvärtom kommer de innerligt att tro att Allah kommer att skänka den bästa belöningen i denna värld och i det hinsides för allt som spenderas för Allahs sak. Därför spenderar de endast i syfte att vinna Allahs välbehag. De bryr sig inte det minsta om deras givmildhet blir känd i världen eller inte, eller om någon tackar dem för deras gåva eller inte:

وَمَا تُنْفِقُوْا مِنْ خَيْرٍ فَلاَنْفُسِكُمْ وَمَا تُنْفِقُوْنَ اِلاَّ ابْتِغَاءَ وَجْهِ اللهِ وَمَا تُنْفِقُوْا مِنْ خَيْرٍ يُّوْفَّ اِلَيْكُمْ وَاَنْتُمْ لاَتُظْلَمُوْنَ ـ البقرة : ٢٧٢

”Vad ni än spenderar för Allahs sak är till ert eget bästa – förutsatt att ni genom denna utgift inte söker någon annans välbehag än Allahs. På detta sätt kommer ni att få full belöning för allt ni skänker till goda ändamål. Och i detta avseende kommer ni inte att bli orättvist behandlade ens med den minsta lilla grad.” – Sura al-Baqara: 272

Allahs parti behöver sådana sansade människor som inte glömmer Allah även när de är rika och helt nedsänkta i välstånd. Även när de lever i lycka och njutning i stora palats kommer de inte att glömma Allah:

يَآيُّهَا الَّذِيْنَ امَنُوْا لاَتُلْهِكُمْ وَلاَ اَوْلاَدُكُمْ عَنْ ذِكْرِ اللهِ وَمَنْ يَّفْعَلِ ذلِكَ فَاوُلئِكَ هُمُ الْخسِرِوْنَ المنفقون : ٩

”Troende! Låt inte era ägodelar och era barn någonsin hindra er från att minnas Allah. De som glömmer Allah på grund av detta är verkligen de stora förlorarna.” – Sura al-Munafiqun: 9

De egenskaper som beskrivits ovan måste finnas hos medlemmarna i Allah den Allrahögstes parti. Annars kan ingen människa räknas bland Allahs vänner. I själva verket är detta inte bara ett mycket svårt och bittert prov på människans moraliska karaktär, utan även på hennes tro. Den som tvekar att spendera för Allahs sak, som betraktar en sådan utgift som en straffavgift för sig själv, som genom list och bedrägeri försöker undvika den, eller som efter att ha spenderat något vill stilla sitt samvete genom att visa sin välgörenhet inför människor eller vill sprida sin frikostighet i världen, kan i själva verket inte alls ha tro på Allah och det hinsides. Han anser att allt han gjort för Allah har varit fullständigt gagnlöst. Han anser sin egen lycka och frid, bekvämlighet och njutning, sina egna intressen och sitt anseende vara kärare än Allah och Hans välbehag. Enligt honom är denna värld allting. Även om han spenderar pengar måste han få gott anseende och berömmelse för det i denna värld. För då kan han få ersättning för pengarna redan här. Annars har han spenderat pengar utan att någon ens fått veta att den och den personen gett så mycket pengar till ett gott ändamål, och då blir allt meningslöst. I den ädla Koranen har det tydligt förklarats att en sådan människa inte kan tjäna något av Allahs syften. Även om han framställer sig själv som troende är han inte troende alls, utan en uppenbar hycklare. Följande verser är beviset på detta:

يَآيُّهَا الَّذِيْنَ امَنُوْا صَدْقتِكُمْ بَالْمَنَ وَالاَذي كَالَّذِى يُنْفِقُ مَالَهُ رِئَآ ءَ النَّاسِ وَلاَ يُؤْمِنُ بِاللهِ وَالْيُوْمِ الاخِرِ ـ البقرة : ٢٦٤

“O ni som tror! Gör inte er välgörenhet verkningslös genom att framhäva er välgärning inför andra eller genom att såra någon, likt den som spenderar pengar endast för att visa upp sig inför andra eller köpa sig gott anseende och inte har den minsta tro på Allah och det hinsides.”

وَاَلَّذِيْنَ يَكْنِزُوْنَ الذَّهَبَ وَالْفِضَّةَ وَلاَيُنْفِقُوْنَهَا فِىْ سَبِيْلِ اللهِ فِبَشّرِهُمْ بِعَذَابِ اَلِيْمٍ ـ التوبة : ٣٤

“Ge dem som samlar guld och silver på hög och inte spenderar det på Allahs väg det glädjande budskapet om ett plågsamt straff.” – Sura at-Tawba: 34.

لاَيَسْتَاْذِنُكَ الَّذِيْنَ يُؤْمِنُوْنَ بِاللهِ وَالْيَوْمِ الاخِرِ اَنْ يُّجَاهِدُوْنا يَاَمْوَالِهِمْ وَاَنْفٌسِهِمْ وَاللهُ عَلَيْمٌ بِالْمُتَّقِيْنَ ـ اِنَّمَا يَسْتَاذِنُكَ الَّذِيْنَ لاَيُؤْمِنُوْنَ بِاللهِ وَالْيَوْمِ الاخِرِ وَارْتَابَتْ قُلُبُهُمْ فَهُمْ فِىْ رَيْبِهِمْ يَتَرَدَّدُوْنَ ـ

“O Profet! De som tror på Allah och det hinsides kommer aldrig att be om tillstånd att slippa skyldigheten att delta i jihad med sina liv och sina ägodelar. Allah Ta’ala känner mycket väl sina verkligt gudfruktiga tjänare. Men de som inte alls tror på Allah och det hinsides kan komma med ursäkter – de vars hjärtan är fyllda av tvivel och som tvekar medan de förblir försjunkna i sina tvivel.” – Sura at-Tawba: 44–45

وَمَا مَنَعَهَمْ اَنْ تُقْبَلَ مِنْهُمْ نَفَقّهُمْ اِلاَّ اَنَّهُمْ كَفَرُوْا بِاللهِ وَرَسُوْلِه وَلاَ يَاتُوْنَ الصَّلوةَ اِلاَّ وُهُمْ كُسَالى وَلاَ يُنْفِقُوْنَ اِلاَّ وَهُمْ كرِهُوْنَ ـ

“Deras donationer på Allahs väg kan inte godtas endast av det skälet att de i grunden inte tror på Allah och Sändebudet; de kommer visserligen till bönen, men motvilligt och med nedstämdhet, och de skänker också pengar, men med största olust.” – Sura at-Tawba: 54

اَلْمُنفِقُوْنَ وَالْمُنفِقّتُ بَعْضُهُمْ مِّنْ بَعْضٍ يَامُرُوْنَ بِالْمُنْكَرِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمَعْرُوْفِ وَيقْبِضُوْنَ اَيْدِيْهِمْ نَسُوْا اللهَ فَنَسِيْهُمْ اِنَّ الْمُنفِقِيْنَ هُمْ الْفسِقُوْنَ ـ التوبة : ٦٧

”De hycklande männen och de hycklande kvinnorna tillhör alla samma grupp och hjälper varandra. Alla befaller de det onda och hindrar rätt och sanning. De har alla glömt Allah, och därför har Allah glömt dem. Det råder ingen tvekan om att dessa hycklare är fasiq (de som överskrider de gränser som Allah har fastställt).” – Sura at-Tawba: 67

وَمَنْ الاَعْرَابِ مَنْ يَّتَّخِذُ مَايُنْفِقُ نَغْرَمًا ـ التوْبة : ٩٨

”Många av dessa araber (bland hycklarna) ger visserligen något till Allahs väg, men de gör det motvilligt, som om de betalade en bot.”

هآَ نْتُمْ هؤْلاَءٍ تُدْعَوْنَ لِتُنْفِقُوْا فِىْ سَبِيْلِ اللهِ فِمِنْكُمْ مَّنْ يَّبْخَلُ وَمَنْ يَّبْخَلْ فَانِّمَا يَبْخَلُ عَنْ نَّفْسِه وَاللهُ الْغَنِىُّ وَاَنْتُمْ الفُقَرَآءُ وَاِنْ تَتَوْلَّوْا يَسْتَبْدِلْ قَوْمًا غَيْرَكُمْ تُمَّ لاَيَكَوْنُوْا اَمْثَالَكُمْ ـ محمد : ٣٨

”Vet att ert tillstånd har blivit så dåligt att ni, när ni uppmanas att spendera något på Allahs väg, inte alls är beredda att göra det; tvärtom börjar många av er då snåla. Men den som snålar i sådana angelägenheter skadar genom sin snålhet endast sig själv. I själva verket är Allah den ende rike, medan ni alla är fattiga och beroende av Honom. Om ni inte alls är beredda att spendera era pengar på Allahs väg, kommer Allah den Upphöjde, som en oundviklig följd av denna synd, att ersätta er med ett annat folk. De kommer säkerligen inte att vara snåla på samma sätt som ni.” – Sura Muhammad: 38

Sammanfattningsvis är zakat en av islams pelare, och detta är dess kärna. Det är ett allvarligt misstag att betrakta den som en vanlig statlig skatt. I själva verket är den islams liv och livskraft. Det främsta syftet med att göra zakat obligatorisk är att pröva tron. Liksom man avlägger prov efter prov för att erhålla en examen, har Allah på motsvarande sätt fastställt flera prov för att pröva människans tro; varje människa måste genomgå dessa prov. När en människa genom ett sådant prov också klarar det fjärde provet – det vill säga provet i att ge av sina tillgångar – blir hon först då en äkta muslim. Men man måste komma ihåg att detta förvisso inte är det sista provet.

Därefter kommer provet med livet som insats. Det kommer jag också att tala om senare. Men bland de inträdesprov som har fastställts för att träda in inom islams gränser – med andra ord för att bli en del av Allahs grupp – är zakat det sista provet. Nu säger många att muslimerna redan har fått höra många predikningar om att spendera pengar och ge allmosor, och att man i denna svåra tid av brist och fattigdom i stället borde predika för dem att tjäna och spara lite. Men de förstår inte att det de rynkar på näsan åt är just detta livsviktiga i islam. Det är bristen på detta som har fört muslimerna till den yttersta gränsen av moralisk och ekonomisk förnedring. Det är inte detta livsviktiga som har förnedrat dem. Deras omfattande fall har ägt rum endast därför att just detta livsviktiga har lämnat deras kroppar.

Zakatens plats i samhällslivet

På flera ställen i den ädla Koranen används uttrycket Insaf fi sabilillah (att spendera på Allahs väg) för att förklara sådant som zakat och sadaqa. På vissa ställen sägs det också att vad ni än spenderar på Allahs väg kommer att finnas hos Allah som qard hasan (ett lån). Med andra ord lånar man verkligen ut det till Allah, och Allah blir skyldig människorna. På många ställen sägs det dessutom att Allah ansvarar för att återgälda vad ni än ger på Allahs väg. Han kommer inte bara att ge tillbaka exakt lika mycket till er, utan kommer att skänka betydligt mer.

Det som nämns i den ädla Koranen är verkligen värt att begrunda. Kan ägaren av himlarna och jorden någonsin vara behövande? Kan den store och helige Allah behöva låna pengar av människorna? Skulle Allah, den suveräne kungen och den ende ägaren till oräkneliga skattkammare, be människor låna ut det Han behöver? Aldrig, det kan inte vara så. Det är genom Hans gåvor som världens levande varelser och ting upprätthåller livet, och det är genom den försörjning Han skänker som människorna lever. Allt som varje rik och fattig människa i världen har är Hans gåva. Från den hjälplöse fattige till miljonären är alla beroende av Hans nåd. Men Han är inte beroende av någon. Han har inget behov av att låna av människorna eller sträcka ut handen inför dem för Sin egen skull. I själva verket befaller Han detta för människornas välfärd och för att det ska användas till människornas bästa. Och just denna utgift räknar Han som en utgift på Hans väg eller som ett lån. Detta är i själva verket också ett konkret uttryck för Hans omsorg om människornas välfärd – det är också en särskild och stor nåd från Honom. Han säger: Ni hjälper behövande fattiga i ert eget samhälle och ytterligare ett konkret uttryck för Hans omsorg om människornas välfärd – det är också en särskild och stor nåd från Honom. Han säger: Varifrån ska de människor som ni hjälper ekonomiskt ge något i gengäld? Jag ska själv ge belöningen. Skriv upp det i Mitt namn, som en skuld, vad ni än skänker till era föräldralösa, änkor, hjälplösa, olycksdrabbade och medellösa resande bröder. Kräv det inte av dem, utan av Mig. Jag ska betala det. Låna ut till era fattiga bröder, men ta inte ränta av dem och gör dem inte oförberedda och generade genom att kräva återbetalning. Om de inte kan betala tillbaka lånet, skicka dem därför inte till civilfängelse, utmät inte deras kläder och husgeråd och kasta inte ut deras hjälplösa barn ur hemmet så att de blir utan skydd. Ansvaret för att era lån återbetalas ligger nämligen inte hos dem utan hos Mig. Om de betalar tillbaka kapitalet, ska Jag kräva in räntan åt dem, och om de inte ens kan betala kapitalet, ska Jag betala både kapital och ränta. På detta sätt kommer ni själva visserligen att få nyttan av det ni spenderar på sociala välfärdsåtgärder till människornas hjälp; men denna nåd kommer att ha visats Mig, och Jag ska återgälda er allt med hela vinsten inräknad.

Här ligger den ende Nåderike, den suveräne kungen Allah Ta’alas nåds verkliga innebörd: allt som människorna har är Hans gåva – ni får det inte någon annanstans ifrån eller från någon annan. Ni tar från Hans skattkammare, men vad ni än ger, ger ni inte till Honom utan till era släktingar, nära och kära, bröder, vänner och ert eget folks människor. Eller så spenderar ni det på sociala välfärdsåtgärder, vars resultat till sist också kommer er själva till del. Men se på den store Givarens gränslösa frikostighet: om alla dessa gåvor säger Han att de har lånats ut till Honom, spenderats på Hans väg och givits till Honom – och Jag ska själv ge er resultatet av dem. Denna ojämförliga höjd av frikostighet anstår i själva verket endast Allah Ta’ala; ingen människa kan ens föreställa sig den.

Det är värt att begrunda varför Allah Ta’ala valde denna väg för att väcka givmildhetens och frikostighetens källa inom människorna. Ju mer man tänker över detta, desto tydligare kan man förstå den rena andliga innebörd som ligger dold i islams upphöjda undervisning; hjärtat utbrister med hög röst: ”Denna ojämförliga undervisning kan inte komma från någon annan än Allah.”

Det är allmänt känt att människan av naturen föds något orättfärdig och okunnig. Hennes blick är mycket begränsad. Den når inte särskilt långt. Hennes hjärta är mycket trångt, och det finns föga utrymme i hennes sinne för stora och höga föreställningar. Människan är fruktansvärt självisk, men inte heller beträffande denna själviskhet kan någon omfattande och storslagen föreställning få plats i hennes sinne och tanke. Människan vill få allt omedelbart:خَلَقَ الاِنْسَانَ مِنْ عَجَلٍ ـ Hon strävar efter att få resultatet och följderna av varje handling så snart som möjligt. Det resultat som omedelbart visar sig framför henne och som hon kan se med sina egna ögon är för henne det enda resultatet och den enda följden. Hennes blick når inte alls fram till de långsiktiga resultaten. Dessutom kan människan inte ens känna av ett resultat som framträder i mycket stor omfattning och vars verkningar sträcker sig mycket långt. Detta är i själva verket en särskild naturlig svaghet hos människan. På grund av denna svaghet kan människan inte se något annat än sitt eget intresse. Och även då är hennes blick endast riktad mot sådana intressen som kan uppnås i liten omfattning och mycket snabbt. Hon säger: Det jag har förtjänat eller fått i arv från mina förfäder är helt och hållet mitt; ingen annan har någon del eller rätt till det. Därför ska jag bara spendera det på mina egna behov, efter min egen vilja och på min egen bekvämlighet och njutning. Eller så ska jag bara investera det i sådant vars resultat omedelbart återvänder till mig. Om jag spenderar pengar måste jag absolut i gengäld få ökad ära och anseende eller någon titel. Människor ska böja sina huvuden inför mig, och mitt namn ska vara på allas läppar. Om jag inte får något av detta, varför skulle jag då spendera pengar? Om någon fattig och olycklig människa eller föräldralös miskin i min närhet svälter ihjäl, varför skulle jag ändå skaffa mat åt honom? Det var hans fars skyldighet att lämna något efter sig åt sitt barn. Om någon änka i mitt grannskap tillbringar sina dagar i sorg, vad angår det mig? Hennes man borde ha tänkt på henne. Om någon resande blir medellös, vilket samband kan jag då ha med honom? Han gjorde något mycket dumt när han lämnade hemmet utan att ordna med sin resväg. Om någon annan hamnar i nöd, vad kan jag ha för skyldighet gentemot honom? Allah Ta’ala har gett honom händer och fötter, precis som Han har gett mig. Det är hans egen plikt att förtjäna så mycket som behövs för hans behov. Varför skulle jag hjälpa honom? Och om jag absolut ger honom några pengar, ska jag ge dem som ett lån och säkerligen kräva ränta utöver kapitalet. Pengar tjänas ju inte utan ansträngning. Om de pengarna hade stannat hos mig, hur mycket hade jag inte kunnat använda dem till – jag hade kunnat bygga hus, köpa en bil eller investera dem i någon annan lönsam verksamhet. Om han kan dra nytta av mina pengar, varför skulle inte jag kunna få någon nytta av mina pengar? Varför skulle jag inte också kräva min del av dem?

På grund av en sådan självisk inställning blir människan först och främst en girighetens slav. Om hon spenderar pengar, gör hon det endast för sitt eget intresse. På sådant som hon inte ser någon egen vinning i spenderar hon inte ens ett öre. Även om hon hjälper någon fattig, kommer hjälpen i själva verket inte den fattige till någon nytta; i stället utnyttjar hon honom ännu mer och kräver tillbaka mycket mer än det hon gav honom. Om hon ger något till en behövande, visar hon honom sin välgörenhet och får honom att känna sig så förkrossad, samt förödmjukar och förnedrar honom så djupt, att inte ens den minsta känsla av självrespekt får finnas kvar hos honom. Om en sådan människa deltar i ett nationellt arbete, riktar hon först och främst blicken mot sitt eget intresse. I sådant där hon inte kan förvänta sig någon personlig vinning är hon inte beredd att bidra med ens ett öre.

Har ni tänkt på hur fruktansvärda följderna av en sådan inställning är? Den leder inte bara till att hela samhällslivet krossas; det råder ingen tvekan om att även den enskilda personens situation till slut blir ytterst allvarlig. Men eftersom dessa människor har mycket begränsad insikt och är ytterst okunniga, hoppas de ändå på att själva dra nytta av detta. Så snart en sådan improduktiv inställning blir verksam bland människor, koncentreras hela den nationella förmögenheten i händerna på ett mycket litet antal personer, medan otaliga människor tvingas bli fullständigt hjälplösa och utblottade. Den förmögne använder sin rikedom för att utsuga ännu större rikedomar, och de fattigas liv blir allt sämre. I ett samhälle där fattigdom blir ett allmänt förhållande bryts den sociala hälsan och motståndskraften ned, och olika svårbotliga sjukdomar angriper samhällskroppen. Följden blir att människorna förlorar sin arbets- och produktionsförmåga. Okunnighet och brist på utbildning ökar bland dem, och den moraliska hälsan bryter samman. För att tillgodose sina behov tvingas de bli benägna till brott, och till slut tvekar de inte ens inför plundring och rån. En allomfattande oordning uppstår i samhället. De rika börjar dödas av de fattiga, deras hem plundras och bränns, och de tvingas till slut gå under för alltid.

Enligt samhällsvetarnas synsätt är varje människas personliga välfärd oupplösligt förbunden med samhällets större välfärd. Om de pengar någon har används för att hjälpa en annan broder, kommer dessa pengar, genom att sättas i omlopp, tillbaka till honom med en välfärd utan motstycke. Om han däremot, styrd av ett ytterst trångsynt synsätt, sparar pengarna hos sig själv eller använder dem för sina personliga intressen, kommer pengarna i slutändan att gå förlorade. Som exempel kan nämnas att om ni tar hand om ett föräldralöst barn, ger det lämplig utbildning och fostran och gör det möjligt för det att försörja sig, ökar den samhälleliga förmögenheten. Även ni kommer att kunna få del av detta, eftersom ni själva är en del av samma samhälle. Det kan hända att ni, tack vare detta föräldralösa barns särskilda begåvning, får inkomster utan att någonsin kunna fastställa dem genom någon beräkning. Men om ni från början vägrar att ta hand om barnet och utbilda det och säger: ”Varför skulle jag hjälpa det? Dess far borde ha ordnat något åt det”, då kommer det att irra omkring som en vilsen människa, driva runt utan mål och till slut bli odugligt, utan att utveckla någon förmåga som kan öka den samhälleliga förmögenheten. Det kan i stället bli brottsbenäget och en dag vara berett att bryta sig in i just ert hem. Det innebär att ni genom att göra en samhällsmedlem oduglig och brottsbenägen inte bara skadar honom, utan också er själva. Om man vidgar blicken med detta enda exempel som utgångspunkt, blir det tydligt att den som osjälviskt spenderar pengar för samhällets större välfärd visserligen till synes tar dem ur sin egen ficka, men att de efter att ha kommit ut i omlopp växer och förökar sig och till slut återvänder till hans ficka i otaliga former av nytta och gagn. Den som däremot till synes låter sina pengar ligga kvar i sin egen kista eller låter dem växa genom ränteinkomster, förstör i själva verket genom sin egen dårskap sin egen förmögenhet och bereder sin egen undergång.

Allah den Allsmäktige har uttryckt denna sanning i följande vers:

يَمۡحَقُ ٱللَّهُ ٱلرِّبَوٰاْ وَيُرۡبِى ٱلصَّدَقَـٰتِ‌ۗ ـ البقرة : (٢٧٦)

”Allah utplånar räntan och låter allmosor växa och förökas.”

وَمَا اتَيْتُمْ مِّنْ رٍّبًا لِّيَرۡبُوَاْ فِىٓ أَمۡوَٲلِ ٱلنَّاسِ فَلَا يَرۡبُواْ عِندَ ٱللَّهِ‌ وَمَآ ءَاتَيۡتُم مِّن  زَكوْةٍ تُرِيْدُوْنَ وَجْهَ اللهِ فَاُوْلئِكَ هُمُ الْمُضْعِفُوْنَ ـ الروم : ٣٩

”Den ränta ni ger för att människors förmögenhet ska öka, ökar i själva verket inte förmögenheten alls hos Allah. Men den zakat ni betalar, enbart i syfte att vinna Allahs välbehag, fördubblas sannerligen.” – Sura ar-Rum: 39

Men människans trångsynthet och djupa dumhet har blivit ett stort hinder för att förstå denna djupa sanning och handla därefter. Dessa människor är sinnenas slavar. De kan känna och förstå att de pengar som finns i deras fickor verkligen finns. De är också övertygade om den fortgående ökningen av den summa pengar som växer i deras räkenskapsböcker; men de kan inte alls förstå eller se att de pengar som lämnar dem växer och kan återvända till deras händer. De förstår bara att så här mycket pengar har lämnat mina händer och att de har gått för alltid.

Människan har hittills inte kunnat bryta detta ok av dumhet genom sitt eget förstånd eller sina egna ansträngningar. Så ser situationen ut i hela världen. Å ena sidan pågår allt i kapitalisternas värld enligt ränteväsendet, och trots överflödet av rikedomar ökar sorg, fattigdom och nöd ständigt i dessa länder. Å andra sidan har en annan grupp, som är deras motståndare, blivit allt starkare. Hatets eld brinner våldsamt i deras hjärtan. De har blivit fast beslutna att inte bara plundra kapitalisternas skattkammare, utan också att tillintetgöra hela den byggnad som utgör människans kultur och civilisation.

Människan har inte kunnat lösa detta problem. Dess rätta lösning har getts av människans Skapare, den upphöjde och ädle Allah Ta’ala. Den bok som Han har uppenbarat, tillsammans med rätta lösningar på alla andra problem som dessa människor har, heter den ädla Koranen. För att lösa detta problem måste människan tro på Allah och det kommande livet. Människan måste tro på Allah och det kommande livet. Om människan kan sätta sin tro till Allah och utan minsta tvivel veta att den verklige ägaren till alla himlens och jordens skatter är Allah Ta’ala, och att förvaltningen av människans alla angelägenheter helt och hållet är beroende av Allah, hos vilken räkenskapen för varje atom finns bevarad, samt att belöningen eller straffet för människans goda eller onda handlingar i det kommande livet kommer att motsvara dem exakt, då blir det mycket lätt för människan att, i stället för att förlita sig på sin grova blick, lita på Allah, använda och förvalta sin rikedom enligt Allahs påbud och överlämna vinst och förlust åt Allah. Vad hon än spenderar med en sådan tro kommer att spenderas enbart för Allahs skull. Det kommer också att skrivas ned på vederbörligt sätt i Allahs register. Även om ingen människa i världen får kännedom om dessa utgifter, är Allah Ta’ala fullständigt underrättad om dem. Och även om människorna i världen inte erkänner hennes tacksamhet, har Allah själv lovat att belöna henne. Därför råder det inte det minsta tvivel om att detta löfte kommer att uppfyllas, vare sig i det kommande livet eller i både detta liv och det kommande livet.

Allmänna anvisningar om att spendera för Allahs sak

Allah Ta’ala har fastställt denna regel för den islamiska shariah: först utfärdar Han en allmän befallning om goda och förtjänstfulla handlingar, så att människan i sitt liv i allmänhet kan följa goda och välgörande vägar. Därefter föreskrivs ett särskilt sätt att utföra denna goda handling fullständigt. Det är allas skyldighet att följa detta särskilda sätt på rätt sätt. Som exempel kan nämnas att åminnelsen av Allah är en mycket god handling, ja den allra bästa handlingen. Inte nog med det – den är i själva verket källan till alla goda handlingar. Därför har Han befallt att Allah ska åminnas hela tiden och under alla omständigheter, och att man inte ska glömma Honom ens för ett ögonblick:

فَاذْكُرُوْا اللهَ قِيْمًا وَّقُعُوْدُا وَّعَلى جُنُوْبِكُمْ ـ النساء : ١٠٣

”Åminn Allah stående, sittande och liggande (hela tiden och under alla omständigheter).” Sura An-Nisa: 103

وَاَذْكُرُوْا اللهَ كَثِيْرَ لَّعَلَّكُمْ تُفْلِحُوْنَ ـ الانفال : ٤٥

”Fortsätt att minnas Honom mycket, för det kan hoppas att er välgång ligger just däri.” – Sura al-Anfal: 45

اِنِّ فِىْ خَلْقِ السَّموتِ وَالاَرْضِ وَاَخْتِلاَفِ الَّيْلِ وَالنَّهَارِ لاَيْتٍ لاَوْلِىْ الاَلْبَابِ ـ الَّذِيْنَ يَذْكُرُوْنَ اللهَ قِيْمَامًا وَّقُعُوْادًا وَّعَلى جُنُوْبِهِمْ وَيَتَفَكَّرُوْنَ فِىْ خَلْقِ السَّموتِ وَالاْرْضِ رَبُّنَا مَا خَلَقْتَ هَذَا بَاطِلاً ـ

”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns många tecken (på Allahs existens), och för de tänkande – de som minns Allah stående, sittande och liggande, och som begrundar himlarnas och jordens skapelse och uppbyggnads mysterier – finns vägledning. När de efter djup begrundan har förstått varje tings storhet, utbrister de: ’O Allah! Du har inte skapat något av detta förgäves.’” – Sura Ali Imran: 190–191

وَلاَ تَطِعْ مَنْ اَغْفَلْنَا قَلْبَه عَنْ ذِكْرِنَا وَاتَّبَعَ هَوَٮٰهُ وَكَانَ اَمْرَهُ فُرُطًا ـ الكهاف : ٢٨

”Lyd eller följ inte dem vars hjärtan saknar minnet av Allah, som följer sina egna begär och som överskrider de fastställda gränserna i varje handling.” – (Sura al-Kahf: 28)

I dessa verser och i många, otaliga liknande verser ges tydliga instruktioner: O människor! Minns Allah alltid och under alla omständigheter. För det är i själva verket minnet av Allah som gör människans alla handlingar rätta och goda. Närhelst och i vadhelst en människa glömmer Honom, kommer begären (nafsens önskningar) och Satans bedrägeri där att övermanna henne. Den oundvikliga följden blir att människan avviker från den rätta vägen och börjar överskrida gränserna i sitt sätt att leva.

Detta var en allmän befallning att minnas Allah. Därefter har ett särskilt sätt att minnas Allah fastställts. Därför har det gjorts obligatoriskt att be flera rakʿat fem gånger under dygnets lopp. Vid vart och ett av dessa böner tar det inte mer än fem till sju minuter. Att göra det obligatoriskt att minnas Allah på detta sätt – fem minuter nu och fem minuter då – innebär att muslimen åtminstone under denna korta tid måste ägna sig helt åt att minnas Allah. Därefter ska de fortsätta med sina egna sysslor och även då fortsätta att minnas Allah.

Så förhåller det sig också med zakat i islam. Även här finns en särskild befallning och en allmän befallning. Å ena sidan har det sagts klart och tydligt: Håll er borta från snålhet och trångsynthet, för detta är roten till all olycka och källan till all förödelse. Ta till er Allahs färg i ert moraliska liv. För Han låter i varje ögonblick oändlig nåd och barmhärtighet regna över hela skapelsen, trots att ingen har någon särskild rätt eller något anspråk gentemot Honom. Det har också sagts: Fortsätt att spendera allt och så mycket ni kan på Allahs väg; behåll det som ni kan avvara efter att ha tillgodosett era egna behov och ge så mycket ni kan för att tillgodose behoven hos Allahs andra behövande tjänare. Tveka inte det minsta att med liv och egendom anstränga er för religionens tjänst och för att etablera Allahs ord. Om du älskar Allah, så offra därför din kärlek till rikedom och ägodelar.

Detta är den allmänna föreskriften om att ge av sin förmögenhet på Allahs väg. Men samtidigt finns den särskilda anvisningen att om så mycket förmögenhet har samlats hos er, ska ni åtminstone av den summan ovillkorligen spendera så mycket på Allahs väg. Om ni får en sådan mängd skörd från era åkrar, ska ni ovillkorligen skänka så mycket av den på Allahs väg. Precis som föreskriften att endast ett bestämt antal rakʿat i bönen är obligatoriskt inte innebär att plikten att minnas Allah är fullgjord så snart man har utfört just dessa rakʿat och att man därför kan glömma Allah under alla andra tider, innebär föreskriften att ge en bestämd mängd förmögenhet på Allahs väg inte heller att endast de som äger denna mängd är skyldiga att spendera på Allahs väg och att de som äger mindre ska hålla sina händer stängda. Det innebär inte ens att de rika kan undgå sin skyldighet genom att endast spendera det belopp av förmögenheten som zakat är obligatorisk för dem på, och därefter avvisa en behövande som kommer till dem eller, när det uppstår behov av någon större uppgift för islams sak, säga: ”Det enda som var obligatoriskt för mig var zakat, och den har jag betalat. Därför kan du inte längre förvänta dig något av mig.” Zakatens obligatoriska föreskrift innebär verkligen inte detta alls. Den verkliga innebörden av att zakat har gjorts obligatorisk är att varje rik person åtminstone är skyldig att spendera detta bestämda belopp på Allahs väg. Och om han har möjlighet att spendera mer, måste han också göra det.

Här redogörs för den allmänna föreskriften om att spendera pengar på Allahs väg och förklaras vad den innebär:

När den heliga Koranen befaller något arbete klargör den samtidigt också den inneboende visdomen bakom det. Detta är en av den heliga Koranens främsta egenskaper. Med dess hjälp kan människan rätt förstå det grundläggande målet med och visdomen bakom Allahs befallningar.

Den vers som möter blicken i början av den heliga Koranen lyder:

ذَلِكَ الْكِتبُ لاَرَيْبَ فِيْه هُدًى لِّلْمُتَّقِيْنَ ـ الَّذِيْنَ يُؤْمِنُوْنَ بِالْغَيْبِ وَيُقِيْمُوْنَ الصَّلوةَ وَمِمَّا رَزَقْنهُمْ يُنْفِقُوْنَ ـ البقرة : ٢-٣

”Detta är Allahs bok, denna Koran, och det råder inget tvivel om den. Den vägleder de gudfruktiga, sanningsenliga människorna till den rätta vägen: de som tror på det osynliga, förrättar bönen och spenderar av den försörjning Jag har gett dem (på Min väg).” – Sura al-Baqara: 2–3

I denna vers anges en grundprincip. För att gå den raka vägen i det jordiska livet är tre saker nödvändiga. För det första att ha iman bil-ghayb, tro på det osynliga; för det andra att förrätta bönen; och för det tredje att spendera på Allahs väg av den rizq som Allah den Upphöjde har skänkt. På ett annat ställe sägs:

لَنْ تَنَالُوْا الْبِرَّ حَتّى تُنْفِقُوْنَ مِمَّا تَحِبُّوْنَ ـ ال عمران : ٩٢

“Ni kan aldrig uppnå den höga graden av fromhet förrän ni frikostigt spenderar av det som är kärt för er på Allahs väg.”

Återigen har det sagts:

اَلْشَّيْطنُ يَعِدُكُمْ الْفَقْرَ وَيَامُرُكُمْ بِالْفَحْشَآَءِ ـ البقرة : ٢٦٨

“När ni spenderar pengar skrämmer Satan er med fattigdom och uppmanar er till den skamliga handlingen girighet.”

Därefter har det förkunnats:

وَاَنْفِقُوْا فِىْ سَبِيْلِ اللهِ وَلاَ تُلْقُوْا بِاَيْدِيْكُمْ اِلَى التَّهْلُكَةِ ـ ١٩٥

“Spendera på Allahs väg och kasta inte er själva i fördärvet med egna händer (det är att inte spendera på Allahs väg som innebär att man kastar sig själv i fördärvet).” – Sura al-Baqara: 195

Slutligen har det sagts:

وَمَنْ يُّوْقَ شُحَّ نَفْسِه فَاُوْلَئْكَ هُمُ الْمُفْلِحُوْنَ ـ الحشر : ٩

”De som kan skydda sig mot självisk snålhet är de som uppnår den högsta lyckan.” – Sura al-Hashr: 9

Av de nämnda verserna framgår det tydligt att det i världen endast finns två vägar för människan att leva sitt liv. Den ena är Allahs väg, vars slut är evig lycka, frid och högsta välgång. På denna väg är det naturligt att människans hjärta är generöst och öppet. Av den försörjning som Allah har skänkt henne, oavsett om den är liten eller stor, kommer hon att tillgodose alla sina egna behov, hjälpa sina andra bröder så mycket som möjligt och även använda den till att upphöja Allahs ord, det vill säga till arbetet med att upprätta Allahs religion, islam. Den andra är Satans väg. På denna väg kan människan till det yttre se stor glädje och lycka. Men i verkligheten finns det på denna väg inget annat än förstörelse och olycka. På denna väg försöker hon naturligtvis exploatera och samla rikedomar, och hon tvekar inte att ägna sitt hjärta och sin själ åt pengar. Hon är inte heller beredd att göra något annat. Om hon alls spenderar något, gör hon det endast för att tillgodose sina egna behov och tillfredsställa sitt eget hjärtas begär.

Här anges i följd de regler och det tillvägagångssätt som har föreskrivits för dem som färdas på Allahs väg när de spenderar sina rikedomar på Allahs väg:

Ett: Det första och viktigaste är att ni endast ska spendera för att vinna Allahs välbehag; ni ska inte spendera för att visa någon välvilja eller för att vinna namn och berömmelse i världen.

وَمَا تُنْفِقُوْنَ اِلاَّ اِبْتِغَاءَ وَجْهِ اللهِ ـ البقرة : ٢٧٢

”När ni spenderar något ska ni inte ha något annat mål än att vinna Allahs välbehag.”

يَآ يُّهَا الَّذِيْنَ امَنُوْا لاَتُبْطِلُوْا صَدَقتِكُمْ بِالْمَنِّ وَاَلاَذى كَالَّذِيْ يُنْفِقُ مَالَهُ وِئَآءَ النَّاسِ وَلاَيُؤْمِنُ بِاللهِ وَالْيُوْمِ الاخِرِ فَمَثَلُه’ كَمَثَلِ صَفْوَانٍ عَلَيْهِ تُرَابٌ فَاصَابَه وَابِلٌ فَتَرَكَاهُ صَلْدًا البقرة : ٢٦٤

”Troende! Gör inte era gåvor och allmosor värdelösa genom att påminna om er välvilja och såra, likt den som spenderar endast för att bli sedd av andra och inte tror på Allah och den yttersta dagen. Hans allmosa liknar jord på en klippa; om ett häftigt regn faller över den, sköljs all jorden bort och klippan lämnas helt ren och bar.” – Sura al-Baqara: 264

Två: När du ger någon något får du inte påminna honom om din välvilja och inte heller göra något som ens det minsta kan såra honom:

اَلَّذِيْنَ يُنْفِقُوْنَ اَمْوَالَهُمْ فِىْ سَبِيْلِ اللهِ ثُمَّ لاَيُتْبِعُوْنَ مَآاَنْفَقُوْا مَنَّا وَّلاَ اَذّى لَّهُمْ اَجْرَهُمْ عِنْدَ رَبَّهِمْ وَلاَ خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلاَهُمْ يَحْزَنُوْنَ ـ قَوْلٌ مَعْرُوْفٌ وَّمَغْفِرَةٌ خَيْرٌ مِنْ صَدَقَةَ يَّتْبَعُهَآ اّذّى : البقرة : ١٦٢-١٦٣

”De som spenderar för Allahs sak och efter att ha spenderat inte påminner om sin välvilja och inte sårar någon, har en stor belöning hos Allah och behöver inte frukta något eller befara någon förlust. Men att vänligt avvisa den behövande och säga: ’Broder, förlåt mig’, är bättre än en gåva som följs av att mottagaren såras.” – Sura al-Baqara: 262–263

Tre: Man bör alltid ge goda saker för Allahs sak. Man får inte välja ut och endast ge det dåliga. De som letar fram trasiga kläder för att ge dem till de fattiga och erbjuder undermålig mat för att mätta någon fattig, kommer att få ett liknande dåligt resultat från Allah:

يَآيُّهَا الَّذِيْنَ امَنُوْا مِنْ طَيِّبَةُ مِنْ طَيّبِتِ مَاكَسَبَتُمْ وَمِمَّآ اَخْرَجْنَا لَكُمْ مِّنْ الاَرْضِ وَلاَ تَيْمَّمُوْا الْخَبِيْثَ مِنْهُ تُنْفِقُوْنَ ـ البقرة : ١٦٧

”Troende! Ge av de goda saker som ni har förvärvat och av det Vi har frambringat åt er ur jordens sköte, och sök inte ut det undermåliga för att spendera det för Allahs sak.” – Sura al-Baqara: 267

Fyra: Så långt det är möjligt ska man spendera för Allahs sak i hemlighet, så att inte ens den minsta tanke på att visa upp det för människor får någon plats. Även om det inte är fel att spendera öppet, är det ändå bättre att spendera i hemlighet.

اِنْ تُبْدُوْا الصَّدَقتِ فَنْعِمًا هِىَ وَاِنْ تُخْفُوْنَ وَتُؤْتُوْهَا الْفُقَرَاءَ فُهُمْ خَيْرَ لَّكُمْ وَيُكَفِّرُ عَنْكُمْ مِنْ سَيَّاتِكُمْ ـ البقرة: ١٧١

”Att ge offentligt är gott, men att ge till de fattiga i hemlighet är bättre för er, och genom det utplånas era synder.” – Sura al-Baqara: 271

Fem: Man får aldrig ge mer egendom än vad som behövs till dåraktiga och okunniga människor. Det finns risk att de blir vilseledda av att få mycket pengar och att egendomen går till spillo i deras händer. Allahs vilja är att alla människor ska få mat och kläder, hur stora syndare och trotsiga mot Allah de än må vara. Men ingen får ges ens ett öre för att dricka alkohol, använda cannabis eller opium eller spela hasardspel.

وَلاَ تُؤْتُوْا السُّفَهَآَءَ اَمْوَالَكُمْ الَّتِىْ جَعَلَ اللهُ لَكُمْ قِيْمًا وَّارزٌقُوْهُمْ فِيْهَا وَاكْسُوْهُمْ ـ النساء : ٥

”Allah den Upphöjde har gjort er rikedom till ett medel för ert livsuppehälle. Lämna den därför aldrig i händerna på okunniga och dåraktiga människor. Men ni måste naturligtvis sörja för deras mat och kläder genom den.”

Sex: Om du lånar ut pengar till någon för att tillgodose hans behov, ska du inte irritera honom genom att upprepade gånger kräva betalning. Han måste få tillräckligt med tid för att återbetala lånet. Om det utan tvekan är känt att han är oförmögen att återbetala det, och långivaren dessutom har möjlighet att efterskänka skulden, är det bättre att förlåta honom:

وَاِنْ كَانَ ذُوْ عَسْرَةً فَنَظِرَةٌ اِلى مَيْسَرَةٍ وَاَنْ تَصَدَّقُوْا خَيْرَ لٌكُمْ اِنْ كُنْتُمْ تَعْلَمُوْنَ ـ البقرة : ٢٨٠

”Om den skuldsattes ekonomiska situation är dålig ska han få anstånd tills han blir förmögen. Men att efterskänka skulden är ännu bättre – om ni bara förstår nyttan av det.” – Sura al-Baqara: 280

Sju: Det finns också en gräns för att ge till andra. Denna gräns får aldrig överskridas. Allah den Upphöjde har inte befallt att man ska ge till andra genom att beröva sig själv och sina barn, och det är inte heller Hans avsikt. Allahs vilja är att man först ska spendera det som behövs för ett enkelt och normalt liv, och därefter spendera det som blir över på Allahs väg:

وَيَسْئَلُوْنَكَ مَاذَا يُنْفِقُوْنَ قُلِ الْعَفْوَ ـ البقرة : ٢١٩

”De frågar: Vad ska vi spendera? Säg: Det som överstiger era behov ska ni spendera.” – Sura al-Baqara: 219

وَاَلَّذِيْنَ اِذَا اَنْفَقُوْآ لَمْ يُسْرِفُوْا وَلَمْ يُقتُرُوْا وَكَانَ بَيْنَ ذَلِكَ قَوَامًا ـ الفرقان : ٦٧

”Allahs fromma tjänare är de som spenderar, men de slösar inte och är inte heller överdrivet sparsamma. Deras föredöme är i stället vägen mellan dessa två ytterligheter.” Sura al-Furqan: 67

وَلاَ تَجْعَلْ يَدَكَ مَغْلُوْلَةً اِلى عُنُقِكَ وَلاَ تَبْسُطْهَا كُلَّ الْبَسْطِ فَتَقْعُدَ مَلُوْمًا مَّحْسُوْرًا ـ بنى اسرايل: 29

”Bind inte ihop era händer vid halsen och sträck inte heller ut dem helt, för då kommer ni att bli ångerfulla och klandrade av människorna.” Sura Bani Israil: 29

Åtta: Vem är den rättmätiga mottagaren av denna gåva? Det är nödvändigt att till sist också få veta detta. Allah den Upphöjde har lagt fram en fullständig lista över dem i den Heliga Skriften. Genom att se denna lista kan man tydligt förstå vilka som kan få er hjälp och vilka som av Allah har fått en fastställd rätt till era inkomster.

وَاتِ ذَا الْقُرْبى حَقَّهُ وَالْمِسْكِيْنَ وَابْنَ السَّبِيْلِ ـ بنى اسرائيل : ٢٦

“Ge de fattiga nära släktingarna deras rätt och även den behövande och fattige resenären.” – Sura Bani Israil: 26

وَاتِ الْماَلَ عَلى جُيَِه ذَوِى الْقُرْبى وَالْيَتَمى وَالْمَسْكِيْنَ وَابْنَ السَّبِيْلِ وَالسًَّآئِلِيْنَ وَفِىْ الرِّقَابِ ـ البقرة : ١٧٧

“De som, för att vinna Hans välbehag, skänker pengar till nära släktingar, föräldralösa, behövande, vägfarare och hjälpsökande samt för att befria slavar och fångar, är älskade av Allah.” – Sura al-Baqara: 177

وَّبِالْوَالِدَيْنِ اَحْسَانًا وَّبِذِى القُرْبى وَالْيَتمى وَالْمَسكِيْنَ وَالْجَارِذِى الْقُرْبِى وَالْجَارِ الْجُنُبِ وَالصَّاحِبِ بِالْجَنْبِ وَابْنِ السَّبِيْلِ وَمَا مَلَكَتْ اَيْمَانُكُمْ ـ النساء : ٣٦

“Behandla era föräldrar, nära släktingar, föräldralösa, behövande, släktingar bland grannarna och grannar som inte är släkt, era följeslagare, resenärer och era egna slavar väl.” Sura an-Nisa: 36

وَيُطْعِمُوْنَ الطّعَامَ عَلى حُبِّه مِسْكِيْنًا وَّيَتِيْمًا اِنَّمَا نُطْعِمُكُمْ لِوَجْه الله لاَنُرِيْدُ مِنْكُمْ جَزَآءً وَّلاَ شُكُوْرًا ـ اِنَّا نَخَافُ مِنْ رَّبِّنَا يُوْمًا عَبُوْسًا قَمْطَرِيْرًا ـ الدهر : ٨ – ١٠

“Allahs rättfärdiga tjänare ger mat åt de föräldralösa, de behövande och fångarna i syfte att vinna Allahs välbehag och kärlek. De säger: Vi ger er endast mat för Allahs skull. Vi begär ingen ersättning eller tacksamhet av er. Vi fruktar endast inför Allah den dag då människornas ansikten kommer att torka av den svåra prövningen och deras pannor kommer att rynkas.” – Sura ad-Dahr: 8–10

وَفِىْ اَمْوَالِهِمْ حَقٌ لِّلْسَّآئِلِ وَالْمَحْرُوْمِ ـ الذّريت : ١٩

”Och i hans förmögenhet finns en rätt för den som ber och för den utsatte.”

لِلْفُقَرَآءِ الَّذِيْنَ اُحْصِرُوْا فِىْ سَبِيْلِ اللهِ لاَيَسْتَطِيْعُوْنَ ضَرْبًا فِىْ الاَرْضِ يَحْسَبُهُمُ الْجَاهِلُ اَغْنِيَآءَ مِنَ التَّعَفُّفْ تَعْرِفُهُمْ بِسْيْمهُمْ لاَيَسْئَلُوْنَ النَّاسَ اِلْحَافًأ وَمَا تُنْفِقُوْا مِنْ خِيْرِ فَاِنَّ اللهَ بِه عَلِيْمٌ ـ

”Allmosor tillkommer dem som ständigt är upptagna med Allahs arbete och därför inte kan arbeta för att förtjäna sitt uppehälle. På grund av deras självrespekt tror åtminstone okunniga människor att de är rika. Men genom att se deras klädsel och utseende kan ni förstå hur mycket de lider. Ni bör själva ta initiativ till att ge dem allmosor. De är nämligen inte sådana människor som klamrar sig fast vid andra och ber om hjälp. Vad ni än ger dem i hemlighet kommer Allah säkert att känna till det, och Han kommer säkert att belöna er för det.” Sura al-Baqara: 273

Regler för att betala zakat

I den föregående artikeln redogjordes för den allmänna föreskriften om att spendera på Allahs väg. Nu kommer alla föreskrifter beträffande zakat att behandlas i detalj.

I Koranen har Allah den Upphöjde gett föreskrifter om zakat på tre ställen, på olika sätt. I sura al-Baqara sägs det:

اِنْفِقُوْا مِنْ طَيِّبتِ مَاكَسَبْتُمْ وَمِمَّا اَخْرَجْنَا لَكُمْ مِنَ الارْضِ ـ

”Av det goda välstånd som ni själva har förvärvat och av den skörd som Jag har skänkt er från jorden, ska ni ge till Allahs väg.” – Sura al-Baqara: 267.

Även i sura al-An’am sägs det i detta sammanhang att det är Jag som har skapat trädgårdar och åkrar åt er på jorden. Därför: 141

كَلُوْ مِنْ ثَمَرِه اَثْمَرَ وَاتُوْا حَقَّه يَوْمَ حَصَادِه ـ الانعَام ـ ١٤١

”När frukten eller grödan mognar i trädgården och på åkern, ska ni ta er föda därifrån, och på skördedagen ska ni ge Allah det som tillkommer Honom därav.” – Sura al-An’am: 141

Båda dessa verser handlar om zakat på jordens grödor. Enligt de hanafitiska rättslärda finns det, med undantag för naturresurser som trä, gräs och bambu, en andel som tillkommer Allah i alla slags spannmål, grönsaker och frukter, och den måste betalas. I hadithen sägs det tydligt att av de grödor som växer genom regn samt flod- och havsvatten tillkommer Allah en tiondel av den totala skörden, medan Allahs andel för den mark där människor måste ordna konstbevattning på konstgjord väg är en tjugondel av den totala skörden. Båda dessa andelar måste betalas omedelbart efter skörden.

Därefter sägs det i sura at-Tawba:

وَالَّذِيْنَ يَكْنِزُوْنَ الْذِّهَبَ وَالْفِصَّةَ وَلاَ يُنْفِقُوْنَهَا فِىْ سَبِيْلِ اللهِ فَبَشِّرْهُمْ بِعَذَابٍ اَلَيْمٍ ـ يَّوْمَ يَحْمى عَلَيْهَا فِىْ نَارِ جَهَنَّمَ فَتُكْوْى بِهَا جِبَاهُهُمْ وَجُنُوْبُهُمْ وَظُهُوْرُهُمْ هَذّا مَاكَنَزْتُمْ لاَنْفُسِكُمْ فَذُوْقُوْا مَا كُنْتُمْ تَكْنِزُوْنَ ـ التوبة : ٣٤-٣٥

”Ge dem som samlar på sig guld och silver och inte alls ger av det till Allahs väg det glädjebudskapet om ett hårt straff. Berätta för dem om den dagens plåga då guldet och silvret ska hettas upp i elden och märken ska brännas in på deras pannor, sidor och ryggar. Och det ska sägas till dem: ’Detta är de rikedomar som ni samlade åt er själva. Smaka nu på det som ni brukade samla på er.’” – Sura at-Tawba: 34–35

Därefter har det sagts:

اِنًَّمَا الصَّدَقتُ لِلْفُقََرَآءِ وَالْمَسْكِيْنَ وَالْعمِلِيْنَ عَلَيْهَا وَالْمُؤْلَّفَةِ قُلُوْبُهُمْ وَفِىْ الرَّقَابِ وَالْغَارِمِيْنَ وَفِىْ سَبِيْلِ اللهِ وَاَبْنِ السَّبيْلِ فَرِيْضضةٌ مِّنْ اللهِ ـ التوبة : ٦٠

”Zakat är en obligatorisk plikt föreskriven av Allah. Den ska ges till fattiga, behövande och tjänstemän som samlar in zakat; den ska också användas för att vinna människor av annan tros hjärtan, befria människor som är bundna i slaveriets bojor, betala skulder åt skuldsatta, användas för allmännyttiga ändamål som Allah har föreskrivit samt hjälpa utfattiga resenärer.” – Sura at-Tawba: 60

Därefter har Allah sagt:

خَذُ مِنْ اَمْوَالِهِمْ صَدَقَةً تَطَهِّرُهُمْ وَتُزْكِّهِمْ : التورة : ١٠٣

”Ta zakat från deras rikedomar och rena och förädla dem därigenom.” Sura at-Tawba: 103

Av de tre nämnda verserna framgår att de tillgångar som sparas och ökas i mängd blir orena om man inte spenderar av dem på Allahs väg. Det enda sättet att rena dem är att fördela den andel som tillkommer Allah bland de berättigade. Det har nämnts i hadither att när nyheten om detta straff kom angående dem som samlade guld och silver, blev den muslimska allmänheten mycket rädd och förskräckt. De trodde nämligen, i enlighet med denna vers, att det var fel att ens spara ett enda mynt och att allt måste spenderas. Till slut kom Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) till den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och berättade för honom om muslimernas oro. Hazrat Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) svarade: ’Allah har endast gjort zakat obligatorisk för er för att den återstående förmögenheten, när zakat har betalats, ska bli ren och halal för er.’ En liknande hadith har också berättats från Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom). Den rena Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ’När du har betalat zakat av din egendom, har du uppfyllt det som var obligatoriskt för dig.’

Av den nämnda versen kan man endast få kännedom om föreskriften om zakat på guld och silver; men av haditherna framgår att zakat också ska betalas på handelsvaror, kameler samt kor och getter. Zakat blir obligatorisk när man har femtiotvå och ett halvt tola silver eller sju och ett halvt tola guld. Zakat ska betalas på fyrtio getter och trettio kor, och på handelsvaror när deras värde motsvarar värdet av femtiotvå och ett halvt tola silver. Det innebär att den som innehar denna fastställda mängd och låter ett år förflyta ska betala en fyrtiondel av den som zakat. Imamerna inom den hanafitiska rättsskolan har sagt att om den fastställda mängd som gör zakat obligatorisk inte finns separat för guld respektive silver, men deras sammanlagda värde ändå uppgår till zakatbeloppet (nisab), ska zakat också betalas av detta.

Enligt Hazrat Umar och Ibn Masud (må Allah vara nöjd med dem) är det obligatoriskt att betala zakat på smycken av guld och silver. Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) antog också denna uppfattning. Det har nämnts i hadith att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg guldb armband på två kvinnors händer och frågade om de betalade zakat. Den ena svarade nej. Hazrat (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Om du inte betalar zakat i dag, kommer du då att vara villig att på Uppståndelsens dag bära armband av eld på dina händer?” Det har berättats från Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) att hon hade ett slags guldsmycke som kallades ”pajeb”. Hon frågade den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om detta räknades som en skatt. Hazrat Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Om zakat blir obligatorisk på dess mängd och zakat betalas på det, är det inte en förbjuden skatt.” Av dessa båda hadither framgår att zakat är obligatorisk även på smycken av guld och silver, liksom den är obligatorisk på lagrat guld och silver. Zakat behöver däremot inte betalas för diamanter och ädelstenar eller för utsmyckning av en ring.

I den heliga Koranen nämns åtta kategorier av människor som är berättigade att få zakat. Här följer en beskrivning av dem:

Fattiga: De som har någon liten förmögenhet, men vars tillgångar inte räcker för att täcka alla deras behov, och som lever under mycket knappa förhållanden utan att dessutom kunna be någon om hjälp, är fattiga. Imam Zuhri, Imam Abu Hanifa, Ibn Abbas, Hasan Basri, Abul Hasan Karkhi och andra rättslärda har kallat just dessa människor faqir eller fattiga.

Miskin: De människor vars situation är ännu svårare, som tvingas sträcka ut handen till andra och inte ens kan skaffa mat för dagen, är miskin. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) räknade även dem som var arbetsföra men tillbringade dagarna arbetslösa bland miskin.

Anställda inom zakatavdelningen: De som den islamiska staten anställer för att samla in zakat ska också få sin lön ur zakatmedlen.

De vars hjärtan behöver vinnas: Hit hör de som behöver få pengar för att stödja islam eller för att upphöra med sitt motstånd mot islam. Hit hör också de nyblivna muslimer vars problem det är absolut nödvändigt att lösa. Om nyblivna muslimer hamnar i arbetslöshet eller ekonomiska svårigheter därför att de har brutit med ett icke-muslimskt folk och anslutit sig till muslimerna, är det muslimernas nationella plikt att hjälpa dem. De bör få zakat även om de är rika. På så sätt kommer de att få större tillit till islam. Efter segern i slaget vid Hunayn gav den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) de nyblivna muslimerna en stor del av krigsbytet. Följden blev att varje person fick hundra kameler. När ansarerna klagade över detta sade Allahs Helige Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Eftersom dessa människor nyligen har antagit islam vill jag göra dem glada.” På grundval av denna hadith har Imam Zuhri sagt att judar och kristna som blir muslimer, liksom anhängare av andra religioner som antar islam, ska få zakat även om de är rika.1

Befrielse av slavar och fångar: En person som är fjättrad i slaveri och vill bli fri kan också få zakatmedel. Med dessa pengar kan han friköpa sig från sin herres slaveri. I vår tid förekommer inte slaveri. Därför anser jag att människor som tvingas sitta i fängelse eftersom de inte kan betala böter för något de har gjort kan befrias med zakatmedel; om detta görs räknas det också till denna kategori.

Betalning av skulder för skuldsatta: Människor som är skuldsatta eller saknar medel att betala sina skulder kan också befrias från sin skuldbörda med zakatmedel. Men om någon har tusen taka och samtidigt har en skuld på hundra taka får han under inga omständigheter zakat. Om en person efter att ha betalat sin skuld skulle kunna bli skyldig att betala zakat, men inte har så mycket pengar kvar hos sig, kan han däremot få zakat. De rättslärda har också sagt att det är makruh att ge zakat till dem som har blivit skuldsatta genom slöseri, lyxliv och dåliga handlingar. Om man ger dem zakat i en sådan situation kommer de nämligen att slösa ännu mer av sina tillgångar och, i förlitan på att kunna betala skulderna med zakat, ta på sig ännu större skulder.

I Guds väg: Uttrycket ”i Guds väg” är mycket omfattande. Zakatmedel får användas till alla goda gärningar bland muslimer. Men särskilt avses att hjälpa dem som kämpar på Guds väg. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade att det inte är tillåtet för en rik person att ta emot zakat. Men om en rik person tvingas ta emot hjälp för jihad, ska även han få zakat, eftersom en person kan vara rik men inte kan täcka de stora kostnader som krävs för jihad enbart med sina egna pengar. Han får få zakatmedel som hjälp för detta ändamål.

1. Det är inte möjligt att här ge en utförlig redogörelse för den islamiska lagen i detta ämne. Se därför kommentaren till sura at-Tawba i Tafhim al-Qur’an.

Resande och utlandsboende: Oavsett hur stora tillgångar den resande eller den utlandsboende har hemma, ska han få zakatmedel om han blir behövande under resan eller i utlandet.

Nu uppstår frågan: Vem av de åtta kategorier som nämndes ovan bör få zakat under vilka omständigheter, och under vilka omständigheter bör man inte ge zakat? Detta ska behandlas här:

Ett: Ingen får ge zakat till sin far eller son, och en make får inte ge zakat till sin hustru, lika lite som en hustru får ge zakat till sin make. De islamiska rättslärda är helt eniga om detta. Vissa rättslärda har också sagt att man inte får ge zakat till nära släktingar vars försörjning man ansvarar för och som enligt sharia är ens arvingar. Avlägsna släktingar har däremot rätt att få ens zakat; deras rätt erkänns snarare mer än andra människors. Imam al-Awza‘i sade dock att man inte enbart bör söka bland sina egna släktingar när man vill ge zakat.

Två: Endast muslimer kan få zakat. Icke-muslimer kan inte få zakat. I en hadith sägs följande om zakat:تُؤْخَذُ مِنْ اَغْنِيَاءَ كُمْ وَتُرَدُّ عَلى فُقَرَاءَ كُمْ ـ Zakat ska tas från de rika bland er och fördelas bland de fattiga bland er. Fattiga icke-muslimer ska naturligtvis få allmän välgörenhet. När det gäller allmän välgörenhet är det tvärtom inte alls lämpligt att göra åtskillnad mellan muslimer och icke-muslimer genom att ge till muslimer men inte till icke-muslimer.

Tre: Imam Abu Hanifa, Imam Abu Yusuf och Imam Muhammad säger att zakat från varje område ska fördelas bland de fattiga i just det området. Det är inte rätt att skicka zakatmedel från ett område till ett annat. Men om det inte finns någon i ett område som kan ta emot zakat, eller om en sådan katastrof drabbar ett annat område att det blir mycket angeläget att skicka zakatmedel dit från ett avlägset område, såsom vid översvämning, hungersnöd och liknande, är det inte fel att fördela zakat i enlighet med detta. Imam Malik och Imam Sufyan ath-Thawris åsikt är ungefär densamma. Men man bör komma ihåg att det inte alls är orimligt eller förbjudet att skicka zakat från ett område till ett annat.

Fyra: Enligt vissa bör den som har mat ordnad för två måltider om dagen inte ta emot zakat. Andra har sagt att den som har tio taka i behållning, och enligt ytterligare en åsikt den som har tolv och en halv taka, inte bör ta emot zakat. Men Imam Abu Hanifa och andra lärda inom den hanafitiska rättsskolan har sagt att den som har mindre än femtio taka i kontanta tillgångar får ta emot zakat. Husgeråd, hästar och tjänare räknas inte in. Det innebär att den som har mindre än femtio taka i tillgångar får ta emot zakat även om han äger sådana saker. I detta sammanhang är en sak lagen och en annan sak förtjänstnivån. Det finns en skillnad mellan dessa två.

Angående graden av förtjänst har Hazrat Rasul (s.a.) sagt: Den som har sin morgon- och kvällsmat tryggad och ändå ber människor om hjälp, samlar eld åt sig själv. I en annan hadith har Nabi Karim (s.a.) sagt: Om man till och med hugger ved för att skaffa sig sitt levebröd, är det mer omtyckt av mig än att sträcka ut tiggarhanden till människor. I en tredje hadith sägs det att den som har mat eller förmåga att förtjäna sitt uppehälle inte bör ta emot zakat. Detta är Hazrats undervisning för att väcka människors självrespekt – det är inte en lag; däremot har lagens yttersta gräns angetts och det har klargjorts hur långt en människa får ta emot zakat. I en hadith har Rasul Pak (s.a.) sagt:

لِلسَّائِلِ حَقٌ وَاِنْ جَاءَ عَلَى الْفَرَسِ ـ

”Även om den som ber om allmosor kommer ridande på en häst, ska man ge honom allmosor.”

En man frågade Hazrat: ”Om jag har tio taka, räknas jag då bland de behövande?” Hazrat svarade: ”Ja.” Vid ett tillfälle bad två män Hazrat Rasul (s.a.) om zakat. Hazrat Rasul (s.a.) betraktade dem skarpt och sade: ”Om ni vill ta emot den kommer jag visserligen att ge den till er, men i grunden har rika och arbetsföra människor ingen del i den.” Av dessa hadither framgår tydligt att även de som inte har den bestämda förmögenhet som gör zakat obligatorisk räknas bland de fattiga, och att även de kan få zakat. Det säger sig självt att den verkliga rätten till zakat endast kan tillkomma verkligt behövande människor.

Här har de nödvändiga reglerna för zakat redogjorts för. Men i detta sammanhang anser jag det särskilt viktigt att rikta läsarnas uppmärksamhet på en mycket angelägen och betydelsefull sak. Det jag vill säga har de nutida muslimerna glömt. Det är att islams alla handlingar måste utföras gemensamt och kollektivt. Islam stöder inte individualistisk isolering. Om en muslim som befinner sig långt från moskén ber ensam, är bönen visserligen giltig, men i den islamiska sharia föreskrivs att bönen ska utföras tillsammans med församlingen – det är sharias önskan att muslimerna ber tillsammans med församlingen. I den Heliga Koranen antyds detta på följande sätt:

خُذْ مِنْ اَمْوَالِهِمْ صَدَقَةٌ تُطَهِّرُ هُمْ وَتُزَكِّيْهِمْ بِهَا : التوبة : 103

Det vill säga: Allah den Allsmäktige befallde Hazrat Rasul Karim (s.a.) att driva in zakat från muslimerna. Muslimerna befalldes inte att betala zakat självständigt och individuellt. Att en andel av zakatmedlen dessutom fastställts för dem som arbetar med att driva in zakat innebär att muslimernas imam eller statschef ska driva in zakat från alla och använda den kollektivt. Nabi Karim (s.) har sagt:

اُمِرْتُ اَنْ اَخَذَ الصَّدَقَةَ مِنْ اغْنِيْاَءِ كُمْ وَاَرُدُّهَا فِىْ فُقَرَاءِ كُمْ ـ

Det vill säga: Jag har befallts att samla in zakat från era rika och fördela den bland era fattiga. Under den ädle Profetens och de rätt vägledda kalifernas tid tillämpades denna metod för insamling av zakat. Islamiska statens tjänstemän samlade in all zakat, och den fördelades regelbundet av centralregeringen.

Hajjens verklighet

Hajjens ursprung

På arabiska betyder ”hajj” att besluta sig för att besöka någon. Eftersom muslimer kommer från jordens alla hörn till en bestämd plats i syfte att besöka Kaba, har den kallats ”hajj”. Historien om när och hur hajj började är mycket fängslande och lärorik. Om läsaren studerar denna historia med djup uppmärksamhet blir det lättare att förstå hajjens välsignelser.

Vare sig man är muslim eller kristen är namnet Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, känt för alla. Mer än två tredjedelar av världens befolkning erkänner honom som en ”ledare”. Hazrat Musa, Hazrat Isa och Hazrat Muhammad, frid och välsignelser vare över dem, dessa tre främsta profeter, härstammade alla från honom, och sanningens ljus spreds över hela världen från hans flammande fackla. Han föddes i Irak för mer än fyra tusen år sedan. På den tiden hade hela världens människor glömt Allah. Det fanns inte en enda människa på jorden som kände sin verklige ägare och Herre eller böjde sitt huvud inför Honom i underkastelse och lydnad. Det folk bland vilket han föddes var visserligen det mest utvecklade folket i dåtidens värld, men när det gällde att gå vilse var det också det ledande folket. En skapad varelse kan aldrig vara en gud eller värd för dyrkan. Trots att de hade nått den högsta utvecklingen inom vetenskap, kunskap, konst och skulptur kunde de inte förstå denna enkla sanning. Därför dyrkade de stjärnorna på himlen och avgudar av lera eller sten. Astrologi, att söka omen för att avgöra gott och ont, att uttala sig om det okända, att utöva magi samt böner, amuletter och besvärjelser var mycket vanligt. I dåtidens samhälle fanns, liksom bland vår tids hinduiska lärda och brahminer, även en klass av avgudapräster. De skötte templen, utförde dyrkan för andras räkning, genomförde särskilda ceremonier vid olyckor och svårigheter eller vid glädje och fest, och bedrog människor genom att påstå sig känna det okända. Vanligt folk betraktade just dessa som de som bestämde ödet. De rättade sig efter minsta vink från dem och uppfyllde tyst och fullständigt blint deras önskningar. De trodde nämligen att dessa präster hade makt över gudarna. Om prästerna var nöjda skulle gudarnas nåd komma över oss; annars skulle vi gå under. Denna prästgrupp hade hemliga förbindelser med dåtidens kungar och härskare. Kungarna och prästerna hjälpte varandra att hålla folket i fullständigt slaveri. Å ena sidan stödde staten prästerna, och å andra sidan ingöt prästerna i folket den fasta föreställningen att även kungarna och härskarna räknades bland ”gudarna”; att de var landets och undersåtarnas enväldiga ägare, att deras ord var lag och att de hade rätt att göra vad de ville med undersåtarnas liv och egendom. Det stannade inte där: alla former av dyrkan inför kungarna och härskarna, inklusive att böja huvudet i prostration, utfördes som om deras herravälde för alltid skulle präglas in i undersåtarnas sinnen.

Det var i en sådan miljö och i en av detta folks släkter som Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, föddes. Än mer anmärkningsvärt är att den släkt där han föddes var en yrkesmässig och ärftlig prästsläkt. Hans far och farfar var lärda präster och brahminer inom sin släkt. Därför fick Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, just den utbildning och fostran som ett barn i en brahminfamilj kunde få. Från tidig barndom fick han höra sådant tal. Bland sina bröder och systrar såg han samma prakt och överklassliv som hos pirer och deras söner. Den högt ärade prästtronen i det lokala templet väntade på honom. Om han satte sig på den tronen kunde han utan svårighet bli ”folkets ledare”. De gåvor, pålagor och offer som samlades in från alla håll för hela hans familj skulle också stå till Hazrat Ibrahims, frid vare med honom, förfogande. Enligt folkets urgamla vana var människorna beredda att komma inför honom, sitta med hopvikta händer och böja sina huvuden i vördnad och hängivenhet. Genom att låtsas kunna tala om det okända och ha kontakt med gudarna kunde han ha gjort alla, från den vanlige bonden till dåtidens kung, till lydiga slavar. I detta mörker, där det ingenstans fanns en enda människa med sann kunskap som följde sanningen, var det å ena sidan inte möjligt för honom att finna sanningens ljus. Å andra sidan var det inte möjligt för någon vanlig människa att, både personligen och familjemässigt, trampa på dessa enorma intressen och vara beredd att kasta sig in i världsomspännande faror enbart för sanningens skull.

Men Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, var ingen vanlig människa. Han hade skapats av en ”särskild lera”. Så snart hans förstånd hade mognat började han tänka: Månen, solen och stjärnorna följer uppgångens och nedgångens lagar som rena slavar; avgudarna är gjorda av människor med sten i deras egna händer; landets kung är en vanlig människa liksom vi. Hur kan dessa vara herrar? Varför skulle människan böja sitt huvud inför sådant som inte ens kan röra sig det minsta av egen vilja, som inte kan hjälpa sig självt och som inte har den minsta makt över liv och död? Varför skulle människan tjäna och dyrka dem? Varför skulle hon dessutom vara deras slav för att få det hon behöver? Av allt vi ser i himlen och på jorden, och om vilket vi på något sätt har kunskap, finns inte en enda sak som är självständig, oberoende eller oförgänglig och evig. När var och en av dem är sådan, hur kan de då vara människans ”Herre”? Eftersom ingen av dem har skapat mig, eftersom ingen av dem har makt över mitt liv och min död eller över min vinning och förlust, och eftersom nyckeln till min försörjning inte ligger i händerna på någon av dem, varför skulle jag erkänna någon av dem som min ”Herre”? Och varför skulle jag böja mitt huvud inför honom, tjäna honom och dyrka honom? Min ”Herre” kan i själva verket endast vara Han som har skapat allting, som alla är beroende av och i vars hand källan till allas liv och död, vinning och förlust ligger. Efter att ha begrundat dessa saker beslutade Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, att inte dyrka sitt folks avgudar utan i stället överge dem. Så snart han hade fattat detta beslut förkunnade han med hög och tydlig röst:

إِنِّي بَرِيءٌ مِمَّا تُشْرِكُونَ

”Jag har inget med dem att göra som ni sätter vid Allah.” – Sura al-Anʿām: 78

إِنِّي وَجَّهْتُ وَجْهِيَ لِلَّذِي فَطَرَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ حَنِيفًا وَمَا أَنَا مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”Jag vänder mig bort från allt annat och viger mig uteslutande åt tillbedjan och dyrkan av den Upphöjde som har skapat himlarna och jorden, och jag tillhör inte avgudadyrkarna.” – Sura al-Anʿām: 79

Efter detta revolutionära tillkännagivande bröt ett berg av olyckor och prövningar över profeten Ibrahim, frid vare med honom. Hans far sade: ”Jag ska överge dig och driva bort dig hemifrån.” Hela folket utropade: ”Ingen av oss kommer att ge dig skydd.” Även de lokala myndigheterna vände sig mot honom, och ett mål väcktes inför kungen. Men trots att profeten Ibrahim, frid vare med honom, stod ensam och utan stöd, stod han rakryggad inför alla för sanningens skull. Till sin far sade han med största respekt: ”Jag har fått kunskap som du inte alls har. Därför kommer jag inte att följa det ni säger; i stället bör ni alla lyssna till mig.”

Som svar på folkets hot slog han med egna händer sönder alla avgudabilder och bevisade därmed att de som ni dyrkar inte har någon makt. Inför kungen och hans hov sade han klart och tydligt: ”Du är inte min Rabb. Min Rabb är den i vars hand allas – din, min och alla andras – liv och död ligger, och enligt vars stränga lag månen och solen är fångna.” Till slut fattades beslutet vid det kungliga hovet att Ibrahim, frid vare med honom, skulle brännas levande till aska. Men Ibrahim, frid vare med honom, hade ett hjärta starkare än ett berg och förlitade sig enbart på Allah. Därför förberedde han sig utan minsta tvekan på att utstå detta fruktansvärda straff. När Allah den Allsmäktige sedan räddade honom ur de otrognas eldhav övergav han sitt hemland, sitt folk och alla sina släktingar, och började vandra från plats till plats och från land till land, åtföljd endast av sin hustru och sin brorson. Hemma väntade honom en prästerlig tron; på den kunde han ha blivit hela folkets andlige ledare och gjort tronen till sin ärftliga egendom. Men för sig själv och sina barn valde och accepterade han i stället landsflyktens och den totala hjälplöshetens svåra lidanden. Han kunde inte förmå sig att leva ett behagligt liv genom att hålla världens människor fångna i slaveriets bojor under oräkneliga ”falska Rabb”. I stället accepterade han slaveriet under den ende sanne Rabben och började kalla hela världen till detta. På grund av detta ”brott” kunde han ingenstans leva ens en stund i fred.

Efter att ha lämnat sitt hemland började profeten Ibrahim, frid vare med honom, färdas runt i Syrien, Palestina, Egypten och de arabiska länderna. Under dessa resor drabbades han av otaliga faror; han hade inga rikedomar eller pengar med sig. Inte heller utomlands ägnade han någon tanke åt att skaffa sig försörjning. Dag och natt tänkte han endast på hur världens människor skulle kunna befrias från slaveriets bojor under otaliga Rabb och förvandlas till tjänare åt den ende Allah. När hans far och hans eget folk inte alls kunde tåla denna man, som var tyngd av sådana tankar och bekymmer, vem skulle då kunna tåla honom? Vilket lands folk skulle välkomna och hedra honom? Överallt stod samma slags tempelpräster och kungar som gjorde anspråk på gudomlighet med huvudet högt, och överallt bodde samma slags okunniga och dåraktiga människor, fångna i dessa ”falska gudars” slaverinät. Hur skulle en människa kunna leva i fred bland dem, när hon inte var beredd att tjäna någon annan än sin egen Rabb? Han brukade också säga till andra: ”Förutom Allah har ni ingen annan ägare, herre eller mästare. Krossa allas anspråk på herravälde och gudomlighet och lev endast som Allahs tjänare.” Det var just därför som profeten Ibrahim, frid vare med honom, ingenstans kunde leva i fred. År efter år vandrade han omkring som en förvirrad resenär. Ibland nådde han Kanaans trakter, ibland Egypten och ibland Arabiens öknar. På detta sätt gick hela hans ungdom förbi och hans svarta hår blev vitt.

Mot slutet av hans liv, när det bara återstod fyra år tills han skulle fylla nittio och allt hopp om att få barn hade försvunnit, skänkte Allah honom ett barn. Men inte ens då bekymrade sig denne Allahs tjänare det minsta över att hans eget liv hade gått utan trygghet och att han åtminstone nu borde göra sina söner kapabla att försörja sig. Nej, sådana tankar uppstod inte i hans sinne. I stället hade den åldrande fadern endast en tanke: att det rådde stor brist på människor som efter hans död kunde fullgöra den uppgift åt vilken han hade ägnat sitt liv och sprida hans kallelse vida omkring. Det var just därför han bad Allah om ett barn. När Allah sedan skänkte honom ett barn försökte han uppfostra honom så att han efter faderns död skulle kunna fortsätta hans arbete. Denna fullkomlige mans liv var en sann muslims idealiska liv. Redan i början av sin ungdom – så snart han hade blivit förståndig och lärt känna sin Rabb – sade Allah till honom:أَسْلِمْ– Anta islam – underkasta dig frivilligt Mig och erkänn ditt slaveri under Mig. Då svarade han klart och tydligt:أَسْلَمْتُ لِرَبِّ الْعَالَمِينَ– Jag antar islam. Jag ägnar mig åt världarnas Herre och överlämnar mig åt Honom. Under hela sitt liv uppfyllde och förverkligade denne sanningsenlige man detta ord och detta löfte på alla sätt. För Rabb al-ʿĀlamīn övergav han en fäderneärvd religion som hade bestått i hundratals år, med alla dess riter och trosföreställningar. Alla de förmåner han kunde ha fått genom att inta den prästerliga tronen avstod han från. Han övergav sin släkt och familj, sitt folk och sitt hemland. Han satte sitt eget liv åt sidan och kastade sig in i elden. Han utstod landsflyktens och exilens lidanden, färdades från land till land och ägnade varje ögonblick av sitt liv åt tjänst och lydnad inför Rabb al-ʿĀlamīn samt åt att sprida Hans religion islam. När han på ålderns höst fick ett barn bestämde han även för honom denna religion och denna uppgift. Men efter alla dessa svåra prövningar återstod ännu en sista och svår prövning. Förrän han hade bestått den kunde det inte avgöras om profeten Ibrahim, frid vare med honom, älskade Rabb al-ʿĀlamīn mer än allt annat. Denna hårda och stränga prövning kom nu. Han skulle prövas i frågan om han kunde offra till Allah även sitt enda barn, som han hade fått efter att i hög ålder ha förlorat allt hopp. Profeten Ibrahim, frid vare med honom, bestod även denna prövning. Så snart han hade fått Allahs befallning och berett sig att med egen hand slakta sin son, tillkännagavs det slutgiltigt att han nu hade bevisat sanningen i sitt anspråk på att vara en verklig muslim. Allah godtog också hans offer och lät honom veta att han nu kunde utses till hela världens imam eller ledare – nu var han fullt värdig detta. Detta är vad som sägs i följande vers i Koranen:

وَإِذِ ابْتَلَى إِبْرَاهِيمَ رَبُّهُ بِكَلِمَاتٍ فَأَتَمَّهُنَّ قَالَ إِنِّي جَاعِلُكَ لِلنَّاسِ إِمَامًا قَالَ وَمِنْ ذُرِّيَّتِي قَالَ لَا يَنَالُ عَهْدِي الظَّالِمِينَ

”Och när Ibrahim prövades av sin Herre i några avseenden och han bestod provet på rätt sätt, meddelades honom: ’Jag har utsett dig till imam (ledande föregångare) för hela mänskligheten.’ Han sade: ’Gäller detta påbud även mina efterkommande?’ Allah den Allsmäktige sade: ’Mitt löfte gäller inte de orättfärdiga.’” – sura al-Baqarah: 124

På detta sätt fick den vördnadsvärde Ibrahim, frid vare med honom, ledarskapet på jorden och utsågs till ’ledare’ för islams världsomspännande rörelse. För att nu ytterligare utvidga denna rörelse och ta ansvar i olika områden och verka som hans representanter blev några medarbetare helt nödvändiga. Tre personer tjänade i detta avseende som den vördnadsvärde Ibrahims, frid vare med honom, ’högra hand’. Den ene var hans brorson, den vördnadsvärde Lut, frid vare med honom; den andre var hans äldste son, den vördnadsvärde Ismail, frid vare med honom, som – när han fick veta att Allah önskade hans liv – med stor glädje och iver förberedde sig för att bli slaktad; och den tredje var hans yngste son, den vördnadsvärde Ishaq, frid vare med honom.

Han bosatte sin brorson i området ’Sadum’ (Transjordanien). Där bodde den mest usla och liderliga nationen på den tiden. Hans uppgift var å ena sidan att reformera denna nations moral och samtidigt förmedla islams budskap till de avlägsna områdena. Handelskaravaner från Iran, Irak och Egypten färdades genom just detta område. Därför var det särskilt fördelaktigt för honom att från denna plats på ett välordnat sätt utföra arbetet med att sprida islam åt båda hållen.

Han placerade sin yngste son, den vördnadsvärde Ishaq, frid vare med honom, i området Kanaan eller Palestina. Detta område ligger mellan Syrien och Egypten, och eftersom det dessutom ligger vid havskusten var det lättare att därifrån låta islams röst nå andra länder. Därifrån nådde den islamiska rörelsen ända till Egypten genom den vördnadsvärde Ishaqs, frid vare med honom, son, den vördnadsvärde Yaqub, frid vare med honom, vars namn var Israel, och hans sonson, den vördnadsvärde Yusuf, frid vare med honom.

Han bosatte sin äldste son, den vördnadsvärde Ismail, frid vare med honom, i staden Mekka i Hijaz och stannade själv hos honom under lång tid och spred islams undervisning till Arabiska halvöns alla hörn. Därefter grundade far och son tillsammans just här den världsberömda centralen för den islamiska rörelsen, Kaba-huset. Allah den Allsmäktige hade själv utsett denna central och själv bestämt platsen där den skulle byggas. Kaba-huset är inte endast en plats för dyrkan, likt en vanlig moské; från första dagen var det avsett som ett centrum för att förkunna islams världsvida rörelse. Syftet med att bygga detta Kaba-hus var att alla människor som tror på den Ende Guden skulle samlas här från jordens avlägsna områden och gemensamt dyrka den Ende Guden, och sedan härifrån återvända till sina egna länder med islams revolutionära budskap. Denna världsomspännande samling av muslimer kallas ’hajj’. Den detaljerade redogörelsen för hur detta gudstjänstcentrum grundades, med vilka rena tankar och böner far och son uppförde denna byggnad, och hur ’hajj’ började, finns återgiven i den ädla Koranen:

إِنَّ أَوَّلَ بَيْتٍ وُضِعَ لِلنَّاسِ لَلَّذِي بِبَكَّةَ مُبَارَكًا وَهُدًى لِلْعَالَمِينَ – فِيهِ آَيَاتٌ بَيِّنَاتٌ مَقَامُ إِبْرَاهِيمَ وَمَنْ دَخَلَهُ كَانَ آَمِنًا

”Det råder ingen tvekan om att det första hus som utsågs för mänskligheten var huset i Mekka. Det är mycket heligt, välsignat och en vägledningens central för hela världen. Där finns tydliga tecken från Allah, där finns Ibrahims plats, och den som träder in där kommer att vara trygg.” – sura Ali Imran: 96–97

أَوَلَمْ يَرَوْا أَنَّا جَعَلْنَا حَرَمًا آَمِنًا وَيُتَخَطَّفُ النَّاسُ مِنْ حَوْلِهِمْ

”Har de inte sett hur Vi har gjort helgedomen till en farofri och fredlig plats för människorna, medan människor runt omkring plundrades och rånades?” – Sura al-ʿAnkabūt: 67

Det vill säga: även när en flodvåg av oro i form av plundring, slagsmål, krig och stridigheter samt annat sådant svepte fram över hela Arabien, rådde alltid fred i denna helgedom. Till och med om en orädd ökenbeduin inom dess gränser fick syn på den som hade dödat hans far, vågade han ändå inte röra honom det minsta medan han befann sig där.

وَإِذْ جَعَلْنَا الْبَيْتَ مَثَابَةً لِلنَّاسِ وَأَمْنًا وَاتَّخِذُوا مِنْ مَقَامِ إِبْرَاهِيمَ مُصَلًّى وَعَهِدْنَا إِلَى إِبْرَاهِيمَ وَإِسْمَاعِيلَ أَنْ طَهِّرَا بَيْتِيَ لِلطَّائِفِينَ وَالْعَاكِفِينَ وَالرُّكَّعِ السُّجُودِ – وَإِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّ اجْعَلْ هَذَا بَلَدًا آَمِنًا وَارْزُقْ أَهْلَهُ مِنَ الثَّمَرَاتِ مَنْ آَمَنَ مِنْهُمْ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآَخِرِ

”Och minns när Vi gjorde detta Hus till en samlingsplats och en trygg tillflyktsort för människorna och befallde att Ibrahims plats för dyrkan skulle göras till en musalla (bönematta), och att Ibrahim och Ismail skulle hålla Mitt Hus rent och snyggt för dem som går runt det, dem som vistas där och dem som ber. Sedan bad Ibrahim: ’Min Herre, gör denna stad till ett fredligt samhälle och försörj dess invånare som tror på Allah och den yttersta dagen med frukter.’” – Sura al-Baqara: 125–126

وَإِذْ يَرْفَعُ إِبْرَاهِيمُ الْقَوَاعِدَ مِنَ الْبَيْتِ وَإِسْمَاعِيلُ رَبَّنَا تَقَبَّلْ مِنَّا إِنَّكَ أَنْتَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ – رَبَّنَا وَاجْعَلْنَا مُسْلِمَيْنِ لَكَ وَمِنْ ذُرِّيَّتِنَا أُمَّةً مُسْلِمَةً لَكَ وَأَرِنَا مَنَاسِكَنَا وَتُبْ عَلَيْنَا إِنَّكَ أَنْتَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ – رَبَّنَا وَابْعَثْ فِيهِمْ رَسُولًا مِنْهُمْ يَتْلُو عَلَيْهِمْ آَيَاتِكَ وَيُعَلِّمُهُمُ الْكِتَابَ وَالْحِكْمَةَ وَيُزَكِّيهِمْ إِنَّكَ أَنْتَ الْعَزِيزُ الْحَكِيمُ

”Och minns när Ibrahim och Ismail bad medan de lade grunden till detta Hus: ’Vår Herre, ta emot denna vår strävan; Du hör och vet allt. Vår Herre, gör oss båda till muslimer, det vill säga underkastade Dig, och låt bland våra efterkommande uppstå ett folk som helt och hållet underkastar sig Dig. Visa oss hur vi ska dyrka Dig och se på oss med förlåtelse; Du är sannerligen förlåtande och barmhärtig. Vår Herre, sänd till detta folk en budbärare ur deras egen krets, som ska läsa upp Dina budskap för dem, lära dem Boken och visdomen och rena deras karaktär. Du är sannerligen allsmäktig och vis.’” – Sura al-Baqara: 127–129

وَإِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّ اجْعَلْ هَذَا الْبَلَدَ آَمِنًا وَاجْنُبْنِي وَبَنِيَّ أَنْ نَعْبُدَ الْأَصْنَامَ – رَبِّ إِنَّهُنَّ أَضْلَلْنَ كَثِيرًا مِنَ النَّاسِ فَمَنْ تَبِعَنِي فَإِنَّهُ مِنِّي وَمَنْ عَصَانِي فَإِنَّكَ غَفُورٌ رَحِيمٌ – رَبَّنَا إِنِّي أَسْكَنْتُ مِنْ ذُرِّيَّتِي بِوَادٍ غَيْرِ ذِي زَرْعٍ عِنْدَ بَيْتِكَ الْمُحَرَّمِ رَبَّنَا لِيُقِيمُوا الصَّلَاةَ فَاجْعَلْ أَفْئِدَةً مِنَ النَّاسِ تَهْوِي إِلَيْهِمْ وَارْزُقْهُمْ مِنَ الثَّمَرَاتِ لَعَلَّهُمْ يَشْكُرُونَ

”Och minns när Ibrahim bad: ’O Allah, gör denna stad trygg och rädda mig och mina barn från avgudadyrkans shirk. O Allah, dessa avgudar har lett många människor vilse. Den som följer min väg är sannerligen av mig, men den som går emot min väg – Du är förvisso mycket förlåtande och barmhärtig. Vår Herre! Jag har bosatt en del av mina efterkommande nära Ditt heliga Hus, i denna karga öken, för att de ska upprätta bönen. O Allah, väck därför sådan längtan i människornas hjärtan att de sörjer för deras försörjning. Kanske blir de då Dina tacksamma tjänare.’” – Sura Ibrahim: 35–37

وَإِذْ بَوَّأْنَا لِإِبْرَاهِيمَ مَكَانَ الْبَيْتِ أَنْ لَا تُشْرِكْ بِي شَيْئًا وَطَهِّرْ بَيْتِيَ لِلطَّائِفِينَ وَالْقَائِمِينَ وَالرُّكَّعِ السُّجُودِ – وَأَذِّنْ فِي النَّاسِ بِالْحَجِّ يَأْتُوكَ رِجَالًا وَعَلَى كُلِّ ضَامِرٍ يَأْتِينَ مِنْ كُلِّ فَجٍّ عَمِيقٍ – لِيَشْهَدُوا مَنَافِعَ لَهُمْ وَيَذْكُرُوا اسْمَ اللَّهِ فِي أَيَّامٍ مَعْلُومَاتٍ عَلَى مَا رَزَقَهُمْ مِنْ بَهِيمَةِ الْأَنْعَامِ فَكُلُوا مِنْهَا وَأَطْعِمُوا الْبَائِسَ الْفَقِيرَ

”Och minns när Vi anvisade Ibrahim platsen för detta Hus och sade: ’Sätt inte något vid Min sida här och håll Mitt Hus rent för dem som går runt det och för dem som ber. Och förkunna offentligt för människorna att de ska utföra hajj, så att de kommer till dig, till fots eller ridande på utmärglade kameler från avlägsna platser. När de kommer hit ska de få se vilken vacker ordning för deras religiösa och världsliga välfärd som finns för dem, och på bestämda dagar ska de offra de boskapsdjur som Allah har skänkt dem i Allahs namn. Själva ska de äta av dem och även låta fattiga och behövande äta.’” – Sura al-Hajj: 26–28

Detta är den tidigaste historien om hur hajj började. Den har räknats som islams femte pelare. Härav framgår att Mecka var huvudkvarteret för den profet som hade fått i uppdrag att leda den världsomfattande islamiska rörelsen. Det heliga Kaba var dess främsta centrum, varifrån islam spreds till avlägsna delar av världen. Och alla de människor i världen som vill tjäna den Ende Allah och lyda Honom i sitt praktiska liv ska, oavsett vilken nation eller vilket land de tillhör, samlas varje år vid ett bestämt centrum. Därför har hajj föreskrivits. Genom detta blir det tydligt att liksom ett hjul roterar kring sin egen axel, kretsar muslimernas liv på samma sätt kring sitt eget centrum. Hajj är ett uttryck för denna djupa hemlighet.

Hajjens historia

Jag har i den föregående artikeln behandlat hur och i vilket syfte hajj började. Där sades också att profeten Ibrahim, frid vare med honom, hade upprättat centrumet för den islamiska rörelsen i Mecka och låtit sin äldste son, profeten Ismail, frid vare med honom, bosätta sig där, så att han efter honom skulle kunna föra rörelsen vidare. Allah den Allvetande vet hur länge Ismails efterkommande följde islams väg efter hans tid. Men det råder inget tvivel om att de redan inom några få århundraden hade glömt de tidigare stora männens undervisning och vägledning och, liksom andra ’jahil’-folk, infört alla slags villfarelser och syndfulla sedvänjor. I det Kaba-hus kring vilket kallelsen till och förkunnelsen av dyrkan av den Ende Allah en gång hade börjat, restes hundratals avgudar. Man tillverkade till och med statyer av profeten Ibrahim och profeten Ismail, frid vare med dem, vars hela liv hade ägnats åt strävan och kamp för att avskaffa avgudadyrkan, och placerade dem i Kaba. De dyrkade också himlakroppar och stjärnor såsom månen, Merkurius, Venus och Saturnus. De dyrkade även spöken, andar, änglar och de avlidna förfädernas ’själar’. Deras okunnighet hade blivit så ytterlig att om de inte fann sin egen stamavgud när de lämnade hemmet, började de under färden dyrka vilken färgad sten som helst som de fick syn på. Om de inte fann någon sten, gjorde de en avbild av en blandning av vatten och jord och stänkte getmjölk över den; då blev denna livlösa klump enligt deras uppfattning en gud, och de dyrkade den. Det prästerskap och den avgudadyrkan som deras ’fader’, profeten Ibrahim, frid vare med honom, hade kämpat mot i hela Irak, hade åter trängt in i deras hem. De gjorde Kaba till ett tillhåll för avgudadyrkan och uppträdde själva som dess präster. De gjorde hajj likvärdig med en pilgrimsfärd och började från Kaba, centrumet för tawhidens förkunnelse, sprida avgudadyrkan. Genom att använda alla slags knep och metoder som tempeldyrkare använde, krävde de in ’offer, gåvor och tribut’ från människor som kom från olika delar av Arabien. På så sätt gick allt det stora arbete som profeten Ibrahim och profeten Ismail, frid vare med dem, hade påbörjat till spillo.

Hur fullständigt hajj hade förfallit under denna mörka jahiliyyah-period kan tydligt förstås av en enda företeelse. En årlig marknad hölls i Mecka, där poeter eller ’talare’ från Araböknens stora ätter och stammar fyllde himmel och jord med lovprisningar av sina egna stammars berömmelse, hjältemod, styrka, ära och frikostighet. De tävlade regelrätt med varandra i att visa sin egen storslagenhet och stolthet, och det gick till och med så långt att de förtalade andra. Även när det gällde artighet och frikostighet tävlade de med varandra. Varje stamhövding lät sätta grytorna över elden för att bevisa sin överlägsenhet och slaktade kamel efter kamel för att förödmjuka de andra. Bakom detta slöseri och denna överdådighet fanns ett enda mål: om de visade frikostighet vid detta tillfälle skulle deras berömmelse genom marknadsbesökarna spridas över hela Arabien, och man skulle börja tala i varje hem om hur många kameler varje stamhövding hade slaktat och hur många människor han hade gett mat. Vid dessa sammankomster hölls dans, sång, vindrickande, otukt och alla slags skamliga aktiviteter med särskild prakt och ståt. Det är tvivelaktigt om någon under denna festlighet ens kom att tänka på att tjäna den Ende Allah. Man gick runt Kaba i tawaf, men denna ritual hade blivit förvriden. Kvinnor och män gick tillsammans runt nakna och sade: ’Vi ska träda fram inför Allah i samma tillstånd som när vår mor födde oss.’ Det är sant att man ägnade sig åt ’ibadah i den moské som profeten Ibrahim, frid vare med honom, hade grundat, men hur gick det till? Man klappade mycket högljutt i händerna, spelade flöjt och blåste i horn. Det är inte heller så att Allahs namn aldrig nämndes där. Men på vilket sätt? De sade:

لَبَّيْكَ اللّٰهُمَّ لَبَّيْكَ لاَ شَرِيْكَ لَكَ إِلاَّ شَرِيْكاً هُوَ لَكَ تَمْلِيْكُهُ وَمَا مَلَكَ

”Jag är här, o min Gud! Jag är här. Du har ingen medhjälpare, utom den som tillhör dig; även han är din delägare. Du är hans herre och även herre över det han äger.”

Offer slaktades också där i Allahs namn. Men sättet de gjorde det på var ytterst avskyvärt och arrogant. De smetade offerblodet på Kaabas väggar och lämnade köttet vid Kaabas dörr. De trodde nämligen att Allah tog emot detta blod och kött från dem (må Allah bevara oss från detta). Redan under profeten Ibrahim (frid vare med honom) hade blodsutgjutelse förbjudits under hajjens fyra månader, och alla slags krig och stridigheter hade förbjudits under denna tid. Senare tiders människor följde visserligen i stort sett detta förbud, men när de ville kriga förklarade de ett års förbjudna månader som ”tillåtna”, och året därpå fullgjorde de ”qada”.

Även andra människor som var hängivna sin religion hade, på grund av ren okunnighet, infört många märkliga seder och bruk. En grupp gav sig av på hajj utan några som helst förnödenheter och tillbringade dagarna med att tigga längs vägen. Enligt deras uppfattning var detta en mycket from handling. De sade: ”Vi förlitar oss på Allah och beger oss för att gå runt Hans hus – varför skulle vi behöva ta med oss världsliga tillgångar?” Det ansågs i allmänhet vara förbjudet att bedriva handel eller arbeta för att tjäna sitt uppehälle under färden till hajj. Många slutade dessutom helt att äta och dricka under hajj och ansåg även detta vara en gudsdyrkan. Vissa slutade till och med att tala när de gav sig av på hajj. Detta kallades ”hajj-e musmit”, eller ”den stumma vallfärden”. Det finns ingen gräns för hur många andra felaktiga seder och dåliga bruk som hade införts på detta sätt. Jag vill inte slösa tid på att redogöra för dem i detalj.

Ett sådant djupt mörkt tillstånd varade mer eller mindre i två tusen år. Under denna långa tid framträdde ingen profet i Arabien, och ingen profets sanna undervisning nådde heller detta land. Till slut närmade sig tiden då profeten Ibrahims (frid vare med honom) bön skulle uppfyllas. När han grundade Kaaba bad han till Allah: ”O Allah! Sänd en profet till detta folk, ur deras egen nation, som ska förkunna Dina ord för dem, undervisa dem i kunskap och visdom och förbättra deras moraliska karaktär.” Allah hade godtagit denna bön, och därför framträdde bland hans efterkommande en fullkomlig människa, vars heliga namn var Muhammad, Allahs välsignelser och frid vare med honom, ibn Abdullah.

Precis som profeten Ibrahim (frid vare med honom) föddes i en familj av avgudadyrkare och präster, föddes även denna ”fullkomliga människa”, profeten Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom), i en sådan familj – en familj som i århundraden hade innehaft prästämbetet för Kaaba. Precis som profeten Ibrahim (frid vare med honom) med full kraft hade angripit sin egen släkts prästerskap, angrep den siste profeten, Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom), på samma sätt häftigt sitt eget folks prästerskap och lärdomsväsen. Inte nog med det: genom hans angrepp rycktes det upp med rötterna. Precis som profeten Ibrahim (frid vare med honom) strävade efter att förstöra falska läror och all falsk gudomlighet och upprätta den Ende Allahs herravälde, gjorde även den siste profeten Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) det. Han upprättade fullständigt den sanna och rena islam, den religion som profeten Ibrahim (frid vare med honom) hade förkunnat. När dessa hans verk hade fullbordats efter tjugoett års ansträngningar tillkännagav han, på Allah den Allsmäktiges befallning, att Kaaba skulle upprättas som centrum för de troende på den Ende Allah i hela världen, och han kallade människor från världens alla hörn att samlas vid Kaaba för att utföra hajj:

وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلًا وَمَنْ كَفَرَ فَإِنَّ اللَّهَ غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ

”Allah har en rättighet över människorna: de som har möjlighet att ta sig till detta hus ska komma hit för att utföra hajj. Och de som förnekar detta (det vill säga inte kommer för att utföra hajj trots att de har möjlighet) ska veta att Allah inte är beroende av skapelsen.” – Sura Âl ʿImrān: 97

När hajj på detta sätt återinfördes i sin nya form, avskaffades samtidigt alla de vidskepelser som hade varit rådande under okunnighetens tid i två tusen år. Avgudarna i Kaaba revs ned. Den avgudadyrkan som hade bedrivits där vid sidan av Allah upphörde helt. Marknader samt alla slags nöjen och festligheter förbjöds. Det korrekta och naturliga sättet att dyrka Allah infördes. Allahs befallning löd:

وَاذْكُرُوهُ كَمَا هَدَاكُمْ وَإِنْ كُنْتُمْ مِنْ قَبْلِهِ لَمِنَ الضَّالِّينَ

”Minns Allah (och tillbe Honom) på det sätt som Allah har visat er, även om ni tidigare var vilseledda (det vill säga inte kände till det rätta sättet att minnas och tillbe Honom).” – Sura al-Baqarah: 198

Alla orättfärdiga och förkastliga handlingar förbjöds strängt:

فَلَا رَفَثَ وَلَا فُسُوقَ وَلَا جِدَالَ فِي الْحَجِّ
– (Sura al-Baqarah: 197)
”Under Hajj får ingen form av otukt, oanständighet, trots mot Allah, syndigt handlande, gräl och tvister eller krig och strider förekomma.”
Tävlingar i poesi och diktkonst, högmod och skryt över förfädernas gärningar samt att sprida andras fel och brister eller förolämpa dem förbjöds:

فَإِذَا قَضَيْتُمْ مَنَاسِكَكُمْ فَاذْكُرُوا اللَّهَ كَذِكْرِكُمْ آَبَاءَكُمْ أَوْ أَشَدَّ ذِكْرًا

”När Hajj-riterna är avslutade, minns då Allah på samma sätt som ni brukade minnas era förfäder, eller ännu mer.” Sura al-Baqarah: 200

Allt skryt över frikostighet och givmildhet, som endast uppvisades för att ses av människor eller för att vinna berömmelse, upphörde, och i dess ställe infördes seden att slakta djur enligt den ordning som rådde på profeten Ibrahims, frid vare med honom, tid. Därigenom fick även fattiga pilgrimer möjlighet att äta av offerköttet.

كُلُوا وَاشْرَبُوا وَلَا تُسْرِفُوا ۚ إِنَّهُ لَا يُحِبُّ الْمُسْرِفِينَ

”Ät och drick, men slösa inte, för Allah den Allsmäktige älskar inte de slösaktiga.” – Sura al-A’raf: 31

فَاذْكُرُوا اسْمَ اللَّهِ عَلَيْهَا صَوَافَّ ۖ فَإِذَا وَجَبَتْ
جُنُوبُهَا فَكُلُوا مِنْهَا وَأَطْعِمُوا الْقَانِعَ وَالْمُعْتَرَّ”Slakta dessa djur uteslutande för Allahs skull och i Hans namn. När deras liv har lämnat dem helt efter slakten, ät då själva av dem och låt även den tålmodige behövande som ber om hjälp äta.” – Sura al-Hajj: 36

Den onda seden att smörja offerdjurens blod på Kabahelgedomens väggar och kasta köttet därpå avskaffades. Det förklarades tydligt:لَن يَنَالَ اللَّهَ لُحُومُهَا وَلَا دِمَاؤُهَا وَلَٰكِن يَنَالُهُ
التَّقْوَىٰ مِنكُمْ ۚ”Varken dessa djurs blod eller kött når Allah; det är endast er gudsfruktan och fromhet som kan nå Allah.” Sura al-Hajj: 37

Att utföra tawaf naken blev helt förbjudet, och det sades:

قُلْ مَنْ حَرَّمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَخْرَجَ لِعِبَادِهِ

”O Profet! Säg till dem: Vem har förbjudit de utsmyckningar, det vill säga kläder, som Allah har utvalt åt sina tjänare?” – Sura al-A’raf: 32

قُلْ إِنَّ اللَّهَ لَا يَأْمُرُ بِالْفَحْشَاءِ”O Profet! Säg: Allah befaller aldrig skamlöshet.” – Sura al-A’raf: 28

يَا بَنِي آدَمَ خُذُوا زِينَتَكُمْ عِندَ كُلِّ مَسْجِدٍ”O Adams barn! Ta på er er utsmyckning, det vill säga kläder, vid varje tillfälle av dyrkan.” Sura al-A’raf: 31

Det förbjöds med särskild stränghet att ändra ordningen på hajjens bestämda månader och betrakta en förbjuden månad som ”tillåten” för krig:إِنَّمَا النَّسِيءُ زِيَادَةٌ فِي الْكُفْرِ ۖ يُضَلُّ بِهِ الَّذِينَ كَفَرُوا يُحِلُّونَهُ عَامًا وَيُحَرِّمُونَهُ عَامًا لِّيُوَاطِئُواعِدَّةَ مَا حَرَّمَ اللَّهُ فَيُحِلُّوا مَا حَرَّمَ اللَّهُ ۚ”Nasīʾ ökar endast otroheten (genom att trots läggs till otroheten). De otrogna försjunker genom detta allt djupare i villfarelse. Ett år betraktar de en månad som tillåten och nästa år gör de i stället en annan månad förbjuden, så att antalet månader som Allah har förbjudit ska förbli lika. Men genom ett sådant handlande görs det som Allah har förbjudit tillåtet.” Sura at-Tawba: 37

Det förbjöds att bege sig till hajj utan färdkost, och det förklarades tydligt:

وَتَزَوَّدُوا فَإِنَّ خَيْرَ الزَّادِ التَّقْوَىٰ ۚ”Ta med er färdkost när ni beger er till hajj. För den bästa färdkosten för det hinsides är taqwa.” Sura al-Baqara: 197

Det ansågs vara ett stort brott att bedriva handel eller på något annat sätt förtjäna sitt uppehälle under hajj, och att avstå från sådant betraktades som en stor fromhetsgärning. Allah den Upphöjde bemötte denna felaktiga föreställning och uppenbarade:

لَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ أَن تَبْتَغُوا فَضْلًا مِّن رَّبِّكُمْ ۚ”Det är ingen synd för er att genom handel förtjäna något av Allahs nåd under färden till hajj.” Sura al-Baqara: 198

Människorna hindrades också från att förrätta en ”stum” hajj och en hajj präglad av hunger och törst. Inte nog med det: otaliga andra vidskepelser från okunnighetens tid utrotades, och taqwa, fruktan för Allah, renhet och enkelhet förklarades som mänsklighetens fullständiga föreskrifter. Hajjresenärerna befalldes att när de lämnade hemmet frigöra sig från alla världsliga band, överge sina själars begär och lustar, avstå från sexuellt umgänge under färden till hajj och hålla sig borta från avskyvärda handlingar som förolämpningar, förtal och oanständiga yttranden. På var och en av de vägar som leder till Kaba fastställdes en särskild plats. Innan de passerade denna plats och fortsatte mot Kaba skulle de ikläda sig ihram och bära enkla, fattiga kläder. Då skulle rika och fattiga bli jämlika; skillnaderna mellan olika folk, stammar och liknande skulle utplånas, och alla skulle i samma dräkt – en helt fattig människas dräkt – träda fram inför den Ende Allah med ödmjukhet och underkastelse. Efter att ihram hade iklätts var det inte bara förbjudet att utgjuta människoblod; även jakt på djur var förbjuden. För att inget krig eller någon strid skulle uppstå mellan människor gjordes dessa fyra månader förbjudna. Därigenom blev alla vägar till Kaba säkra, och hajjresenärerna behövde inte frukta någon fara på vägen. Med denna heliga sinnesstämning skulle de träda in i den heliga helgedomen – inte för nöjen, dans, sång, marknader eller skådespel. Där skulle Allah åminnas vid varje steg: Allahs namn skulle åkallas, böner förrättas, dyrkan och offer utföras samt Kaba kringvandras i tawaf. Och där ljöd endast en enda röst; den hördes vid den heliga helgedomens murar och på varje stig upp och nedför bergen:

”Här är jag på Din kallelse, o Allah! Jag har kommit; Du har ingen medhjälpare, och jag har kommit endast till Dig. All lovprisning tillkommer endast Dig. Alla välsignelser är Din gåva, och herraväldet och makten tillhör Dig. Du är den Ende – ingen har del i Din gudomlighet.”

Om en sådan ren, helig och innerligt hängiven hajj sade Profeten, världens Profet, följande:

”Den som uppriktigt utför hajj för Allahs skull och håller sig borta från all slags lust och syndfullhet i detta avseende, återvänder lika oskyldig som ett nyfött barn.”

Innan hajjens välsignelser och verkan beskrivs måste det först klargöras vilken slags plikt hajj är. Allah säger i den heliga Koranen:

وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلًا ۚ وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ اللَّهَ غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ”Den som har möjlighet att nå fram till Allahs hus är skyldig att utföra hajj som en ofrånkomlig och fastställd plikt inför Allah. Men den som trots detta förnekar den är en otrogen, och Allah är inte beroende av någon av världarna.” – Sura Al Imran: 97

I denna vers har det tydligt kallats otro att inte utföra hajj trots att man har möjlighet att göra det. Bland det som den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade i sin förklaring nämns två hadither:

مَنْ مَلَكَ زَادًا وَرَاحِلَةً تُبَلِّغُهُ إِلَى بَيْتِ اللَّهِ وَلَمْ يَحُجَّ فَلَا عَلَيْهِ أَنْ يَمُوتَ يَهُودِيًّا أَوْ نَصْرَانِيًّا

”Om någon har färdkost och ett riddjur för att nå fram till Allahs hus, men ändå inte utför hajj, ska hans död under sådana omständigheter betraktas som likvärdig med en judes eller nasaréers död.” [Tirmidhi]

مَنْ لَمْ يَمْنَعْهُ مِنَ الْحَجِّ حَاجَةٌ ظَاهِرَةٌ أَوْ سُلْطَانٌ جَائِرٌ أَوْ مَرَضٌ حَابِسٌ فَمَاتَ وَلَمْ يَحُجَّ فَلْيَمُتْ إِنْ شَاءَ يَهُودِيًّا وَإِنْ شَاءَ نَصْرَانِيًّا

”Den som inte har något uppenbart hinder, vars väg inte har blockerats av någon tyrannisk kung och som inte har gjorts oförmögen av någon sjukdom – om han trots detta dör utan att ha utfört hajj, kan han dö som jude eller kristen.” [Darimi]

Hazrat Umar Faruq, må Allah vara nöjd med honom, har förklarat det så här:

”De som, trots att de har möjlighet, inte utför hajj bör åläggas jizya, eftersom de inte är muslimer, inte är muslimer.”

Genom Allah den Allsmäktiges ovan nämnda ord och denna förklaring av den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans kalif kan var och en förstå att hajj inte är någon obetydlig obligatorisk plikt. Det har inte överlämnats åt muslimerna att själva välja om de vill fullgöra den eller inte. I själva verket är det varje muslims ovillkorliga plikt att en gång under sitt liv utföra hajj, om han har ekonomisk möjlighet att resa till och från Kaba och inte heller är fysiskt oförmögen. Det finns ingen möjlighet till befrielse utan att fullgöra den. Oavsett var i världen en muslim bor, och oavsett hur stort ansvar för barn, handel eller arbete som har anförtrotts honom, om han trots att han har möjlighet försöker undvika hajj och år efter år skjuter upp den under förevändning av otaliga åtaganden, utan att fullgöra den medan han har tid, då kan man betvivla att han har iman. Och de vars hela liv förflyter utan att tanken på plikten att utföra hajj ens väcks i deras sinnen, som reser runt i världens alla hörn och länder och under resor till Europa och Amerika passerar förbi Hijaz – trots att Kaba ligger bara några timmars resa därifrån – men inte ens får tanken att utföra hajj, de är under inga omständigheter muslimer. De har ingen rätt att göra anspråk på att vara muslimer; även om de gör det är deras anspråk falskt. Och de som betraktar dem som muslimer är okunniga och ovetande om Koranens föreskrifter. Om dessa människor känner medlidande med den muslimska nationen kan så vara, men det har ingen verklig betydelse. För det är ett självklarhet att det inte finns någon lydnad inför Allah eller tro på Hans föreskrifter i deras hjärtan och sinnen.

Hajjens särdrag

Där Koranen nämner befallningen till Hazrat Ibrahim, frid vare med honom, att rikta en allmän inbjudan till hajj, nämns följande som den första orsaken:

”Låt människorna komma och se vilka välsignelser som finns för dem i fullgörandet av denna hajjritual.” Det vill säga: när tiden för hajj kommer och de samlas i Kaba Sharif, kommer de med egna ögon att se att hajj verkligen är till gagn för dem. De kan nämligen förstå de välsignelser som finns däri genom att själva se dem. En berättelse uppger att Hazrat imam Abu Hanifa, må Allahs nåd vara över honom, fram till dess att han utförde hajj inte helt förstod vilken av islams gudstjänster som var den bästa. Men när han väl hade utfört hajj och bevittnat de välsignelser som fanns däri, utropade han med klar röst: ’Hajj är den bästa gudstjänsten.’

Här beskrivs hajjens särdrag och välsignelser i korthet. Människor företar i allmänhet två slags resor. Det ena slags resor görs för försörjning och arbete, medan det andra görs för nöjen, glädje och avkoppling. Vid båda dessa slags resor är det människans egen vinning och hennes begär som driver henne att ge sig av. Hon lämnar hem och hus för sin egen skull och beger sig bort från barn, familj och släktingar för något eget världsligt syfte. Och vad hon än spenderar av pengar under en sådan resa gör hon det för att uppnå sitt eget mål. Därför behöver människan i själva verket inte offra eller försaka någonting under sådana resor. Men den resa som görs med anledning av hajj skiljer sig helt från de nämnda resorna. Den görs inte för något eget syfte eller för att tillfredsställa de egna begären; i själva verket görs den uppriktigt för Allah den Allsmäktige och för att uppfylla det mål som Allah har fastställt. Därför kan människan inte på något sätt ta initiativ till denna resa förrän kärleken till Allah och vördnaden för Honom har väckts i hennes hjärta och hon betraktar Allahs fastställda obligatoriska plikt som obligatorisk. Den som därför lämnar sitt hem och bryter kontakten med sina släktingar under en lång tid, accepterar förlusten i sin verksamhet, utgifter och resans besvär och ger sig av för att utföra hajj, visar genom att ge sig av på detta sätt att han har fruktan för och kärlek till Allah i sitt hjärta. Han betraktar Allahs obligatoriska plikt som obligatorisk och är så väl förberedd i sitt sinne att han, om det någon gång verkligen skulle behövas att ge sig av på Allahs väg, utan svårighet skulle kunna lämna sitt hem, uthärda svårigheter och offra sin rikedom, sina ägodelar och all sin bekvämlighet för att vinna Allahs välbehag.

När han med denna heliga avsikt förbereder sig för att ge sig av på hajjresan förändras hans natur och läggning fullständigt. I hans hjärta börjar kärleken till Allah verkligen spontant att flamma upp. Han blir i själva verket som besatt av att bege sig dit, och då kan inget annat än fromma och rena tankar väckas i hans sinne.

Han ångrar alla tidigare synder, ber alla om förlåtelse för sina fel och brister och återgäldar de rättigheter som han hittills inte har uppfyllt, eftersom han inte alls vill träda inför Allah med en skuldbörda. Hans hjärta blir rent från alla slags syndiga och orättfärdiga tankar. Naturligt riktas hans sinne mot det goda, och efter att han gett sig av på resan börjar vågor av fromhet och renhet strömma genom hans hjärta och sinne allt mer ju längre han färdas. Han fortsätter att tänka på och försöka göra allt som kan vara till nytta för andra, så att ingen av hans handlingar på något sätt sårar någon. Hans natur avhåller honom av sig själv från oanständigt och meningslöst tal, skamlöshet, bedrägeri och svek, gräl och konflikter samt liknande handlingar. Eftersom han är en resenär på väg till Allahs heliga område kan han inte annat än skämmas över att gå vidare på denna väg genom att begå orätt. Hela hans resa är ju en form av tillbedjan; hur skulle det då kunna finnas utrymme för förtryck och synd i denna tillbedjan? Det står alltså klart att denna resa skiljer sig helt från alla andra slags resor. Den fortsätter ständigt att rena och förädla människans sinne. Sanningen att säga är den en omfattande kurs i självförbättring, och varje muslimsk hajj-pilgrim måste gå igenom detta skede.

Efter att ha tillryggalagt en del av resan kommer man till en plats där varje muslim som färdas till Mecka måste ikläda sig ihram. Ingen kan gå vidare utan att göra det. Vad är då denna ihram? Ingenting annat än ett osytt höftkläde, ett tygstycke och osydda sandaler. Det betyder att oavsett vad du har varit fram till nu måste du hädanefter träda inför Allah klädd som en fakir. Försök att inte bara vara en fakir till det yttre, utan också i ditt inre. Lägg av alla färggranna och praktfulla kläder och ta på dig enkla, dervischliknande kläder. Bär inte strumpor, håll fötterna bara, använd ingen parfym, klipp inte håret och undvik alla slags smycken och all prakt. Avstå från sexuellt umgänge med din maka eller make, gör inget sexuellt upphetsande och jaga inte. Hjälp inte heller någon jägare med jakt. När du antar en sådan dräkt i det yttre livet kommer den också att göra ett djupt intryck på ditt sinne, och även ditt inre blir i sanning fakirens. Högmod och stolthet försvinner, och en känsla av fattigdom och kärlek till frid träder fram. Den fläck som din själ hade fått genom att hänge sig åt världsliga njutningar och begär kommer att avlägsnas, och den rena känslan av att tjäna Allah kommer att förädla båda sidorna av ditt liv, både det inre och det yttre.

Så snart hajj-pilgrimen har iklätt sig ihram måste han upprepa en särskild bön gång på gång: efter varje bön, vid varje uppförsbacke och nedförsbacke på vägen, när han förenas med karavanen och varje dag när han vaknar. Bönen lyder:

لَبَّيْكَ اللَّهُمَّ لَبَّيْكَ لَبَّيْكَ لَا شَرِيكَ لَكَ لَبَّيْكَ إِنَّ الْحَمْدَ وَالنِّعْمَةَ لَكَ وَالْمُلْكَ لَا شَرِيكَ لَكَ

I själva verket är det som svar på det allmänna upprop som den ädle profeten Ibrahim, frid vare med honom, riktade för fyratusen femhundra år sedan på Allahs befallning (för att utföra hajj) som denna bön har blivit en sed. För fyrtiofem århundraden sedan kallade denne Allahs utropare och sade: ”Allahs tjänare! Kom till Allahs hus, skynda hit från jordens alla hörn. Kom till fots eller ridande på färdmedel.” Som svar på detta ropar varje resenär till Allahs heliga område än i dag med hög röst: ”Jag har kommit, o Allah, jag är här. Du har ingen medhjälpare eller delägare; jag har kommit endast på din kallelse. All lovprisning är din, och ingen har del i något med dig.”

På detta sätt upprättas genom varje ljud av ”labbayk” ett nära samband mellan hajj-pilgrimen och den islamiska rörelse som har fortlevt sedan profeten Ibrahim, frid vare med honom, och profeten Ismail, frid vare med honom. Avståndet på fyratusen femhundra år försvinner och smälter samman. Det känns som om Ibrahim, frid vare med honom, ropar från den ena sidan på Allahs vägnar, medan varje hajj-pilgrim från den andra sidan svarar honom och går framåt medan han svarar. Ju längre han går, desto starkare börjar entusiasm, inspiration och andliga känslor strömma genom hans hjärta och själ. Vid varje uppförsbacke och nedförsbacke på vägen ljuder Allahs kallelse i hans öron, och han går vidare medan han svarar på den. Karavan efter karavan anländer, och var och en utropar efter att ha hört detta budskap, likt en kärleksgalen dåre: ”Jag har kommit, jag är här.” Varje ny gryning bär med sig ett budskap från Vännen, och så snart han öppnar ögonen i gryningens ljus fortsätter han att ropa: ”Jag har kommit, o Allah! Jag är här.” Kort sagt skapar dessa upprepade rop, ihrams fattiga dräkt, resans omständigheter och känslan av att komma närmare Kaba-huset vid varje etapp en sådan omgivning att hajj-pilgrimen uppslukas av en djup och omätlig kärlek till Allah, och i hans liv finns inget annat än minnet av denne ende Vän.

Genom detta tillstånd når hajj-pilgrimen fram till Mecka, och så snart han anländer skyndar han direkt mot det egentliga målet. Han kysser Vännens boning. Sedan går han runt centrum för sin trosbekännelse, sin tro, sin lära, sin religion och sin tros väg, och kysser boningen lika många gånger.¹ Varje tawaf börjar och avslutas med att man kysser den svarta stenen i Kaba-huset.² Därefter måste man be två rakʿat vid ”Maqam Ibrahim”. När han går därifrån och bestiger berget Safa, och därifrån får syn på Kaba-huset, ropar han med hög röst:

لَا إِلَهَ إِلَّا اللَّهُ وَلَا نَعْبُدُ إِلَّا إِيَّاهُ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ وَلَوْ كَرِهَ الْكَافِرُونَ

”Det finns ingen annan ma‘bud än Allah. Vi dyrkar ingen annan; vi underkastar oss endast och uppriktigt Allahs lydnad – hur outhärdligt detta än må vara för de otrogna.”

Därefter ska man springa mellan bergen Safa och Marwa. Genom detta bevisar pilgrimen att han alltid är beredd att springa på detta sätt för att komma Allah nära och vinna Hans välbehag. Även under denna löpning fortsätter följande ord att uttalas från hans läppar:

أَللَّهُمَّ اسْتَعْمَلْنِيْ بِسُنَّةِ نَبِيِّكَ وَتَوَفَّنِيْ عَلَى مِلَّتِهِ وَأَعِذْنِيْ من مُّضِلاَّتِ الْفِتَنِ

”O Allah! Ge mig förmågan att handla enligt Din profets föredöme och sedvänjor. Låt mig dö på Din profets väg och skydda mig från de villfarelser som leder bort från sanningen.”

1. Man ska kyssa Hajar al-Aswad (den svarta stenen), som är infattad i det heliga Kaba-huset, och genom denna kyss kyssa huset. Många dåraktiga människor riktar mot denna kyss anklagelsen att den också är en form av avgudadyrkan. Men den är inget annat än att kyssa en väns helgedom. Under tawaf runt det heliga Kaba-huset kysser man Hajar al-Aswad efter varje varv, eller åtminstone gör man en gest mot den. Detta har inte det minsta samband med dyrkan av denna svarta sten. I detta sammanhang finns ett välkänt uttalande av Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom). Han sade, riktad till stenen: ”Jag vet att du bara är en sten. Om inte den ädle Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade kysst dig, skulle jag aldrig ha kysst dig.”

2. Seden att kyssa helgedomen i Kaba-huset, muslimernas andliga centrum, infördes av profeten Ibrahim (må frid vara över honom) och den siste profeten, Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför var det just denna sten som utsågs för detta. Utöver detta har den svarta stenen ingen annan egenskap som skulle göra den värd att kyssas. – Översättaren

Ibland läses följande bön:

اغْفِرْ وَأَرْحَمْ وَتَجَا وَزَعَمَّا تَعْلَمُ إِنَّكَ أَنْتَ الْأَعَزُّ الْأَكْمُ رَب”O Herre! Förlåt och visa barmhärtighet. Förlåt de synder som Du känner till hos mig. Din makt är störst och Din barmhärtighet är ojämförlig.”

Därefter ska pilgrimen förvandlas till en soldat i Allahs armé. Därför måste han leva i läger i fem eller sex dagar. En dag ska tillbringas i lägret i Mina, nästa dag ska han uppehålla sig på Arafat och lyssna till befälhavarens instruktioner i khutban. På natten ska han bege sig till Muzdalifa och slå läger. När dagen är slut ska han återvända till Mina och där kasta sten och utföra ”stenkastningen mot måltavlan”. Kung Abrahas soldater och följe hade kommit ända hit för att förstöra Kaba-huset. Med varje sten som kastas utropar Allahs soldat:

اَللهُ أَكْبَرْ رَغَماً لِلشَّيْطَانِ وَحِزْبِهِ

”Allah är stor. Må Satans och hans följares ansikten förnedras i stoftet.” Och—أَللَّهُمَّ تَصْدِيْقاً بِكِتَابِكَ وَإِتِّبَاعاً لِسُنَّةِ نَبِيِّكَ ”O Allah! Ge oss förmågan att bekräfta Din Skrifts sanningshalt och följa Din profets befallningar.”

Att kasta stenarna mot måltavlan innebär att säga: ”O Allah! Mot var och en som försöker förstöra Din religion islam eller tysta Din röst kommer jag att kämpa på detta sätt för att upphöja och befästa Ditt budskap.” Därefter utförs offret på samma plats. Genom detta läggs ett verkligt och aktivt bevis fram på viljan och önskan att offra sitt liv på Allahs väg. Sedan beger man sig därifrån mot Kaaba, som om islams mujahider, efter att ha fullgjort sin plikt, återvände segrande till högkvarteret. Efter tawaf och två rakʿat bön tas ihram av. De handlingar som blev förbjudna på grund av ihram blir nu tillåtna, och pilgrimens liv återgår till sin normala rytm. När detta liv har börjat måste han åter bege sig till Mina och slå med småsten mot de tre stenpelarna följande dag. Detta kallas på islamskt språk jumrat. Det är endast en symbol för den retirerande och besegrade armén som kung Abraha hade fört mot Mecka. Under det år då den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, föddes kom Abraha under hajj-tiden i syfte att förstöra Allahs hus. Allah lät himmelska fåglar kasta småsten över dem och förinta dem. Efter att pilgrimen på den tredje dagen åter har kastat sten mot dessa pelare återvänder han till Mecka och gör tawaf sju gånger runt Kaaba, religionens centrum. Denna tawaf kallas avskedstawaf. När den är fullbordad är hajj avslutad.

Av den utförliga redogörelsen ovan är det lätt att förstå hur stora och djupa gudomliga känslor som under ungefär tre månader samlas i pilgrimens sinne, från avsikten att utföra hajj och förberedelserna och utrustningen inför den tills han återvänder hem. Redan från början måste han offra sin tid, offra sina pengar, avstå från bekvämlighet och lugn samt bryta otaliga världsliga band och relationer. Pilgrimen måste offra många av sina egna önskningar, begär och njutningar. Och allt detta måste han göra enbart för Allahs skull; inget personligt intresse får ha någon plats däri. Under denna resa växer förutom taqwa och gudsfruktan också hågkomsten av Allah samt längtan och ivern i hjärtat efter Allah. Detta lämnar ett varaktigt intryck på människans sinne, ett intryck som består under lång tid. När pilgrimen sätter sin fot i Haram Sharif ser han vid varje steg tydliga spår av de stora människornas tidigare gärningar—de som dyrkade och lydde Allah och offrade allt de ägde för att upprätta Allahs religion islam, de som kämpade mot hela världen, tåligt uthärdade olika slags lidanden och förödmjukelser, genomled landsförvisning och bar otaliga former av förtryck, men inte kände den minsta trötthet förrän de hade upprättat Allahs religion. De krossade huvudet på alla de ”falskhetens” krafter som tvingade människor att tjäna någon annan än den ende Allah, och höjde islams religions fana högt.

Genom att bevittna dessa tydliga tecken och välsignelsebringande symboler kan en troende på Allah få en så stark vilja, ett sådant mod och en så gripande lärdom i att kämpa på Allahs väg, som han inte kan få från något annat. Genom tawaf runt Kaaba knyts pilgrimen nära till islams religions centrum. Genom de övriga hajj-ritualerna formas pilgrimens liv genom militär träning. Om man jämför detta med bönen, fastan och zakat blir det tydligt att islam genom allt detta tränar människan för ett storslaget mål. Därför har hajj gjorts obligatorisk för varje muslim som har möjlighet att färdas till Mecka. Syftet är att varje år allt fler muslimer ska komma till detta islams hjärta, få träning och återvända till sina respektive verksamhetsområden.

Om man inte också uppmärksammar ytterligare en aspekt kan hajjs välsignelser och betydelse inte förstås fullt ut. En muslim utför aldrig hajj helt ensam. En bestämd tid för hajj har fastställts för alla världens muslimer. Tusentals och hundratusentals muslimer samlas och utför hajj samtidigt. Av det som sagts ovan kan ni bara förstå hur starkt en enskild muslim kan påverkas av att utföra hajj på egen hand. Genom en senare artikel kommer ni att få veta mer detaljerat hur hajjs välsignelser har mångdubblats genom att en särskild tid fastställts för världens muslimer—att inte bara två utan flera tusen resultat kan uppnås genom en enda handling är en enastående bedrift som endast islam har åstadkommit. Det är inte heller utan nytta att be ensam. Men genom att kräva att man deltar i församlingen och ber bakom imamen, samt genom att föreskriva att fredagsbönen och de två eid-bönerna ska bes i församling, har nyttan mångdubblats otaliga gånger. Att fasta individuellt skulle också i hög grad ha bidragit till de fastandes sinnes- och karaktärsdaning. Men genom att fastställa en månad för alla muslimer att fasta har nyttan ökats så mycket att den inte kan räknas. Det är inte heller liten nyttan av att varje person individuellt betalar zakat; men genom att ordna så att zakat betalas via Bayt al-Mal har dess nytta ökats så mycket att den inte ens kan föreställas korrekt förrän en islamisk stat har upprättats. För det är endast under en islamisk stats styre som alla muslimers zakat samlas in i Bayt al-Mal och fördelas systematiskt bland de berättigade. Därigenom uppnås en enastående välfärd för samhällets behövande människor. Detsamma gäller hajj. Även en ensam hajj kan inleda en stor omvälvning i tusentals människors liv. Men genom att göra det till en sed att världens muslimer samlas och utför hajj har man skapat möjlighet att uppnå gränslösa välsignelser.

Hajjs världskonferens

De muslimer för vilka hajj är obligatorisk, det vill säga de som har möjlighet att resa till Kaba Sharif, är inte bara en eller två. I varje område är deras antal långt ifrån obetydligt. Man kan säga att det finns flera tusen i varje stad och upp till flera hundra tusen i varje land. Varje år lämnar de flesta av dem sina hem med avsikten att utföra hajj. Det är verkligen värt att iaktta hur ett nytt medvetande om det islamiska livet väcks på de platser i världen där muslimer bor, när hajj-säsongen närmar sig. Från ungefär Ramadan och fram till månaden Dhu al-Qa’da börjar hundratals människor från olika håll ordna sin hajjresa och ge sig av. Å andra sidan fortsätter pilgrimernas återvändande från slutet av Muharram till Safar, Rabi al-awwal och Rabi al-thani. Under dessa sex månader sjuder alla muslimska samhällen av ett slags religiös anda. De som reser till hajj och återvänder efter att ha utfört den är naturligtvis helt uppfyllda av denna religiösa anda. Men även de som inte reser till hajj får något av glädjen i att resa till hajj genom att följa pilgrimerna till avresan, ta farväl av dem vid de olika stationerna, välkomna dem när de återvänder och höra dem berätta utförligt om hajj.

När en pilgrim beslutar sig för att resa till hajj väcks samtidigt hos honom gudsfruktan och gudsmedvetenhet, ånger och åkallan om förlåtelse samt en strävan efter en hög och ren karaktär. Han tar farväl av sina kära släktingar och vänner, arbetskamrater och alla berörda. Han börjar slutföra alla sina angelägenheter. Det förefaller då som om han inte längre är samma människa som tidigare; hans hjärta har vänt sig mot Allah och blivit renat. Man kan därför föreställa sig hur djupt en sådan förändring hos varje pilgrim påverkar människorna omkring honom. Om i genomsnitt till och med hundratusen människor varje år skulle fullborda denna hajj från olika centra i världen, måste deras rörelser och handlingar påverka ytterligare flera hundra tusen människors karaktär. När pilgrimskaravanen passerar en plats, hur många människors hjärtan fylls då av en övernaturlig känsla när de ser pilgrimerna, möter dem och hör ropet ”labbayka”. Hur många människors blick riktas mot Allahs hus! Och hur många sovande själar väcks till liv av längtan efter att utföra hajj! När dessa människor sedan återvänder till sina hemländer och till olika delar av världen, efter att ha spridit hajjs livsberörande anda, och människor i stora skaror kommer för att träffa dem och höra dem tala om Allahs hus, väcks den islamiska andan i otaliga människors hjärtan och i otaliga miljöer.

Det är därför jag vill säga att Ramadan, liksom den är en tid av taqwa och gudsmedvetenhet för världens muslimer, också är hajj-månaderna en tid för den islamiska världens återuppvaknande. Den Allvise och Allsmäktige Allah har inrättat denna ordning för att den världsomspännande islamiska rörelsen inte ska försvagas. Han har placerat den heliga Kaba som världens centrum, liksom hjärtat är placerat i människokroppen. Oavsett hur sjuk kroppen blir dör människan inte så länge hjärtats slag inte upphör och blodcirkulationen i hela kroppen inte stannar. På samma sätt kommer den islamiska rörelsen att fortsätta så länge denna hajj-sammankomst består.

Om ni bara sluter ögonen ett ögonblick och tänker efter blir det tydligt för er att de otaliga människor som kommer från världens avlägsna trakter, trots att deras utseende, hudfärg, språk och klädsel skiljer sig åt, när de närmar sig centrum kommer till en bestämd plats, tar av sig sina egna kläder och alla tar på sig samma enkla ”uniform”. När denna ihram-uniform har tagits på blir det tydligt att de miljontals skaror som kommer från världens tusentals folk är den ende Allahs armé – Han som är världens kung och kungarnas Kung över himmel och jord. De har rekryterats från världens tusentals folk och nationer. Alla tillhör de samma kungs armé. På dem alla finns tecknet på lydnad och tjänande inför samma kejsare; genom lydnaden inför samme kung är de alla sammanlänkade med varandra, och de skyndar mot samma huvudstad för att träda fram inför den store kejsaren. När dessa soldater, klädda i samma ”uniform”, passerar miqat och går vidare, ljuder samma rop från allas läppar och fyller himmel och luft:لبيك اللهم لبيك لبيك لا شريك لك لبيك إن الحمد والنعمة لك والملك،

Rösterna skiljer sig åt i uttal, men ljudet är detsamma från allas läppar. Ju närmare centrum man kommer, desto mindre blir avståndet. Karavaner från olika länder möts, och alla samlas och ber på samma sätt; allas klädsel är densamma, liksom allas imam. Alla ber med samma rörelser och på samma språk. Alla reser sig och sätter sig, bugar sig och faller ned i sujud på signalen från ett och samma ”Allahu akbar”; alla läser och lyssnar till Koranen på samma arabiska språk. På detta sätt krossas och utplånas de konstgjorda skillnaderna mellan de samlade miljonernas språk, folk, länder, härkomst och stammar. En väldig gemenskap av människor som tror på Allah bildas. Därefter fortsätter denna stora internationella gemenskap att färdas under ropet ”labbayka, labbayka”. När ropet ljuder vid varje upp- och nedförsbacke på vägen, när det genljuder vid bönen och i gryningen, och när samma rop hörs då karavanerna möts, skapas en märklig stämning överallt. I denna stämning glömmer människan sig själv och blir hänförd av en ofattbar känsla; dragen av ropet ”labbayka” skyndar hon in i en andlig värld. När hon sedan når Kaba och den människohav som kommit från världens olika centra går runt den bestämda mittpunkten i samma klädsel, när alla samtidigt springer mellan bergen Safa och Marwa, när alla kommer till Mina, lever i tält och lyssnar till predikan från en imam, när de sedan tillbringar natten under tälten i Muzdalifa, återvänder tillsammans mot Mina, gemensamt utför steningens ritual vid Aqaba, därefter alla offrar och samlas vid samma centrum för att be – den heliga miljö och andliga känsla som skapas genom allt detta har ingen motsvarighet i någon annan religion eller livsordning i världen.

Att otaliga människor från världens olika folk samlas vid ett och samma centrum, förenade i sådan hängivenhet, koncentration och känsla av enhet, och utför allt med så rena avsikter, ideal och handlingar, är i sanning en stor välsignelse för Adams barn. Ingen annan religion än islam har kunnat skänka denna välsignelse. Att människor från världens olika folk samlas med varandra är inget nytt; så har det alltid varit. Men deras sammankomster har ägt rum på slagfältet för att skära halsen av varandra, eller vid fredskonferenser för att dela upp de besegrade länderna mellan sig, eller vid världskonferenser för att sprida nät av bedrägeri, svek, konspirationer, förtryck och trolöshet mot olika folk; eller i syfte att skada andra och främja sina egna intressen. Att hela folkets befolkning samlas med rena hjärtan, god karaktär och rena sinnelag, med kärlek, tillgivenhet, hängivenhet samt mental och andlig enhet; att de förenas med fullständig koncentration på tanke, handling och syfte – och dessutom inte nöjer sig med att samlas en enda gång, utan för all framtid samlas vid samma centrum varje år: har någon annan religiös ordning i världen än islam kunnat skänka mänskligheten en så stor välsignelse? Har någon kunnat erbjuda ett bättre system för att skapa världsfred, lösa folkens ömsesidiga konflikter och stridigheter och i stället för kamp och bråk skapa en miljö av kärlek, vänskap och broderskap? Islam nöjde sig inte med detta; den införde dessutom många andra välgörande ordningar.

Fyra månader av året har fastställts för att utföra hajj och umrah. Islam har befallt att freden ska bevaras längs hela vägen under dessa fyra månader för resan till Kaba. Detta är en varaktig ordning för att upprätta och bevara världsfreden. Om den politiska makten i världen kom i islams händer skulle världen, tack vare hajj och umrah, kunna skyddas från krig och blodsutgjutelse under åtminstone en tredjedel av varje år, för all framtid.

Islam har skänkt världens människor ett haram. Detta haram är ett fredens centrum fram till uppståndelsens dag. Här får inte bara människor dödas, utan inte heller något djur får jagas. Inte ens gräset här får klippas. Ingen tagg här får krossas, och om någon tappar något här är det förbjudet att ens röra vid det. Islam har upprättat en stad på jorden. Ingen får gå in i denna stad med något vapen. Att lagra spannmål eller andra nödvändiga varor här och därigenom orsaka prisstegring är uppenbart trots mot Allah. Om dem som förtrycker andra här har Allah den Högste varnat med orden: ”Nuzikhum min azabin alim” – vilket betyder: ”Vi ska ge dem ett hårt straff.”

Islam har fastställt ett centrum för hela jorden. Om detta centrums karaktär har det sagts:سَوَاءً الْعَاكِفُ فِيهِ وَالْبَادِ ۚ”Alla som erkänner Allahs herravälde och kungadöme samt profetskapet och ledarskapet hos Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och träder in i islams broderskap, ska ha lika rättigheter vid detta islams centrum.” Oavsett om han är bosatt i Amerika eller Afrika, i Kina eller i Bangladesh och Pakistan, ska han, om han är muslim, ha samma rätt i Mecka som stadens ursprungliga invånare. Hela området kring Haram Sharif är som en moské. Den muslim som går till moskén och tar en plats åt sig får denna plats till sitt förfogande; ingen får driva bort honom från den och ingen får begära hyra av honom. Men även om han sitter på platsen hela sitt liv får han inte göra anspråk på äganderätt till den eller sälja den. Han får inte heller begära hyra för den. När denna person lämnar platsen kan någon annan komma och slå sig ned där, precis som den förre kunde göra. Så är också förhållandet med Haram Sharif.”

Hazrat, den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som först anländer och slår sig ned på en plats i staden Mecka ska ha den platsen.” Det är inte tillåtet att ta ut hyra för husen här. Hazrat Umar Faruq, må Allah vara nöjd med honom, förbjöd invånarna att stänga dörrarna till gårdarna framför sina hus, så att människor skulle kunna komma och vistas på deras gårdar. Vissa rättslärda har till och med sagt att ingen äger husen i staden Mecka och att de därför inte heller kan fördelas enligt arvsprincipen. Kan världens människor någon annanstans än i islam finna sådana värdefulla välsignelser i form av möjligheter, bekvämligheter och frihet?”

Det var om en sådan hajj som det sades: Pröva att utföra den och se hur stora välgärningar som finns däri för er. Jag har inte förmåga att räkna upp alla dess välsignelser en efter en. Men även den lilla beskrivning av den som jag hittills har lagt fram ovan kommer att ge en tydlig föreställning om detta.

Men efter att ni har hört allt detta, lyssna också en stund till min egen sorg. En muslim som är född in i islam är som ett barn som föds inne i en diamantgruva. När detta barn från själva födelseögonblicket bara ser diamanter runt omkring sig och leker med diamantbitar, blir till och med en så ovärderlig skatt som en diamant lika värdelös i hans ögon som en vanlig sten. Så är det också med dem som föds som muslimer. De dyrbara välsignelser som hela världen är berövad och som den därför är försjunken i många slags sorger och olyckor, och som hela mänskligheten ivrigt söker efter, har dagens muslimer fått utan kostnad; de har inte behövt anstränga sig det minsta för att söka, undersöka eller leta efter dem. De har fått allt detta enbart därför att de lyckligtvis föddes i muslimska familjer. Tawhids trosbekännelse, som kan ge en riktig lösning på hela människolivets komplicerade problem, har ljudit i deras öron ända från barndomen. För att göra människor till verkliga människor och förvandla dem till bröder och omtänksamma vänner till varandra är bönen och fastan mer värdefulla än den legendariska beröringsstenen. De har fått detta som arv från sina fäder och förfäder redan vid födelsen. Zakat är ett ojämförligt system i det islamiska samhället. Genom det renas inte bara hjärtats orenhet, utan även världens ekonomiska system bringas i ordning – ett system som världens människor, berövade på detta, låter den ene suga blodet ur den andres bröst. Muslimerna ser detta med egna ögon. Men muslimerna har fått det utan kostnad och utan ansträngning. Det är precis som när en stor läkares son där hemma utan kostnad får tillgång till en lista över allvarliga sjukdomar, medan andra människor ivrigt och mödosamt söker efter den. Hajj är också ett storslaget system; det har ingen motsvarighet i hela världen. Det finns inget kraftfullare sätt att låta den islamiska rörelsens budskap nå jordens alla hörn och hålla rörelsen levande för all framtid. I själva verket har ingen bättre metod hittills kunnat uppfinnas för att samla hela världens människor från jordens alla hörn till ett bestämt centrum i den Ende Allahs namn och förena otaliga släkter, stammar och nationer i ett broderskap av människor som tror på den Ende Allah, har goda avsikter och känner varm vänskap för varandra. Även detta system, som har varit levande och i bruk genom tidsåldrarna, har muslimerna fått som sin egen rikedom utan försök och utan ansträngning. Men det är verkligen sorgligt att muslimerna inte har förstått värdet av denna dyrbara skatt som de fått utan ansträngning. I stället leker de med den på samma sätt som ett barn som fötts i en diamantgruva leker med diamantbitar, och betraktar den som värdelös likt en vanlig sten. På grund av sin dumhet och okunnighet leker muslimerna på ett så förnedrande sätt med denna enormt värdefulla skatt och källa till styrka. De slösar bort den – de förstör den – och när jag ser detta brinner mitt hjärta. Det är verkligen svårt att uthärda att se värdefulla diamanter förstöras av någon som krossar sten. En poet sade verkligen en gång:

”Även om Īsās åsna går till Mekkas land, kommer den även där att förbli en åsna – det ska du veta.”

Det innebär att även om han vore åsnan till en stor profet som den ädle profeten Īsā, frid vare med honom, skulle den heliga Mekkas åsyn inte vara till någon nytta för honom. Även om han stannade där skulle han förbli precis samma åsna som tidigare.

Vare sig det gäller bönen och fastan eller hajj är syftet med dessa att fostra människan. Men de som inte vill förstå deras innebörd och syfte tänker inte ens det minsta på att få del av deras nytta och välsignelser. De har snarare inte den minsta föreställning om att dessa gudsdyrkanshandlingar över huvud taget kan ha något mål eller syfte. Om de bara fortsätter att efterlikna dem genom att följa tidigare generationers exempel, kan man inte hoppas på sådana goda resultat genom detta. Men sorgligt nog utför dagens muslimer i allmänhet dessa gudsdyrkanshandlingar på just detta sätt. De upprätthåller visserligen alla gudsdyrkanshandlingars yttre form, men eftersom de inte riktar sin uppmärksamhet mot målet och syftet skapas ingen livskraft i dem. Varje år beger sig tusentals människor till islams centrum och återvänder efter att ha fått lyckan att utföra hajj. Men den förändring i karaktär och uppförande som borde märkas hos den som besökt den heliga helgedomen syns inte, och inte heller märks någon mental eller moralisk påverkan efter återkomsten från hajj. På samma sätt får inte heller de muslimska och icke-muslimska invånarna i de områden som passeras på vägen till hajj något intryck av god karaktär. Tvärtom förstör många människors dåliga vanor, häftiga temperament, oanständiga uppförande och moraliska svaghet islams anseende. Det är i själva verket av dessa skäl som många av våra muslimska ungdomar också frågar: ”Förklara för oss vilken nytta hajj har.” Hajj var emellertid något sådant att även de otrogna, om det hade utförts på rätt sätt, öppet skulle ha sett dess nytta och antagit islam. Om miljontals medlemmar av en rörelse varje år samlades på en plats från alla delar av världen och sedan återvände till sina hemländer, färdades genom olika länder och städer och på vägen lät sina heliga liv, heliga tankar och heliga moral komma till uttryck; om de överallt där de stannade eller passerade inte bara muntligen redogjorde för rörelsens alla grundläggande principer utan också förverkligade dem genom sitt eget uppförande och sina handlingar; och om detta fortsatte, inte bara i tio eller tjugo år utan år efter år och århundrade efter århundrade – säg då, skulle något sådant kunna vara utan verkan? Om hajj i själva verket vore sådan, skulle det inte finnas något behov av att fråga om dess nytta. Då skulle till och med den blinde kunna se dess nytta, och den döve kunna höra dess välsignelser. Den årliga hajj skulle förvandla miljarder muslimer till rättfärdiga tjänare, tvinga tusentals icke-muslimer att söka skydd under islams skugga och befästa föreställningen om islams överlägsenhet i miljontals icke-muslimers hjärtan. Men ack! På grund av vår okunnighet går en så ovärderlig skatt till spillo.

För att helt och fullt dra nytta av denna stora inneboende betydelse och dessa stora fördelar med hajj borde det i islams centrum finnas en auktoritet med mycket stor makt, kapabel att på ett välordnat sätt använda denna väldiga världskraft. Där borde ha funnits ett hjärta som varje år kunde låta friskt blod strömma genom hela världskroppen. Där borde också ha funnits en hjärna som genom dessa tusentals Guds sändebud försökte förmedla islams revolutionära budskap till världens alla centra. Om inget annat, så skulle det åtminstone ha varit tillräckligt om en verklig form av ett renodlat islamiskt liv hade funnits i detta centrala land; då skulle muslimer från hela världen varje år ha kunnat återvända till sina hem efter att där ha fått undervisning i ett renodlat islamiskt liv och gudsfruktan. Men det är mycket sorgligt att inget sådant finns här. I Arabien har okunnighetens mörker hopat sig under lång tid. Från den abbasidiska eran ända till den osmanska eran har alla oförmögna och olämpliga härskare under flera århundraden, i stället för att ge invånarna i islams centrum möjlighet att utvecklas, endast drivit dem allt längre mot förfall. Följden blev att Arabien inom vetenskap och kunskap, moralisk karaktär, civilisation och kultur – i alla avseenden – nådde förfallets yttersta gräns. Därför har det land från vilket islams en gång hela världen översvämmade ljusflöde strömmade ut och spred sig över hela jorden i dag förvandlats till en mörk avgrund, liksom under den förislamiska okunnighetens tid. Där finns nu varken kunskap om islam eller ett islamiskt levnadssätt. Människor kommer varje år från fjärran länder till det heliga haram med hjärtat fyllt av hopp och vördnad. Men när de kommer fram till detta område och överallt omkring sig endast ser okunnighet, smuts, begär, skamlöshet, självförgudning, karaktärslöshet, tygellöshet och folkets hänsynslöst förfallna tillstånd, slits deras drömväv av förhoppningar och önskningar sönder. I dag återvänder många från hajj med sin tro ännu mer försvagad i stället för stärkt. Efter Ibrahim och Ismail, frid vare med dem, spred sig under okunnighetens tid prästerskapets och avgudadyrkans inflytande i Arabien; detta utrotades av den siste profeten, den ädle Guds sändebud Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, men i dag har samma inflytande återinförts med stor kraft. Förvaltarna av Kaʿbas haram har åter satt sig som tjänare, liksom tidigare. Guds hus har blivit deras egendom. De som hyser vördnad för detta hus är särskilt deras offer. I olika länder finns stora, välbetalda agenter anställda; de drar till sig de vördnadsfulla från alla håll. De läser upp Koranens verser och hadithernas föreskrifter och uppmuntrar dem att resa till hajj – inte för att påminna dem om att Allah har ålagt dem hajj, utan för att detta ska ge dem betydande inkomster. När man ser detta blir det uppenbart att Allah och Hans sändebud skulle ha upprättat hela denna väldiga ordning endast för att försörja dessa präster, ’pandaer’, och mellanhänder. Sedan, när människor tvingas ge sig av hemifrån för hajjresan, dyker religiösa arbetare och religionshandlare upp framför dem som blodiglar på varje plats, från resans början tills de återvänder hem efter hajj. Muallimer, lärare i tawaf, bärare av Kaʿbas nycklar och själva Hijazregeringen – alla deltar lika mycket i denna religionshandel. Alla hajjens ceremonier måste utföras mot betalning. Till och med dörren till det heliga Kaʿbahuset kan inte öppnas för någon muslim utan betalning (Allah bevare oss från detta). Dessa islams så kallade tjänare och tjänarna vid den centrala helgedomen har till sist också antagit yrket som panditer och präster i Benares och Haridwar, trots att det var just detta som en gång utrotade prästerskapet. Där förrättandet av gudstjänster har blivit en särskild affärsverksamhet och gudstjänstplatsen ett medel till inkomst, används Allahs verser endast i syfte att människor ska höra dem, känna sig tvungna att utföra hajj och att man sedan ska kunna länsa deras fickor och ta deras pengar. Där man måste betala för att fullgöra gudstjänsten och religiös plikt har blivit en handelsvara – hur kan islams livskraft överleva i en sådan gudstjänst? Att pilgrimerna skulle kunna få del av hajjens verkliga moraliska och andliga fördelar – när allt har blivit en vara som köps och säljs – kan man under inga omständigheter hoppas på.

Det är inte min avsikt att genom denna framställning anklaga någon; jag vill endast säga vilka saker som nästan har gjort en så väldig kraft som hajj overksam och meningslös.

Må ingen få föreställningen att det finns någon brist i islam eller i de regler som islam har infört. Där finns i själva verket ingen brist alls – bristen finns hos dem som inte följer hela islam på rätt sätt. Därför är det dagens muslimer själva som bär ansvaret för detta tillstånd. Den ordning som kunde ha lett dem till mänsklighetens fullkomliga ideal och genom vars följande de kunde ha blivit ledare ger därför i dag inga goda resultat. Till och med situationen har blivit så dålig att människor nu börjar tvivla på om denna ordning verkligen är till gagn för mänskligheten. Om en skicklig läkare lämnar denna värld efter sig en lista över flera beprövade och verkningsfulla läkemedel, blir den helt ’oanvändbar’ i händerna på hans odugliga och oförståndiga arvingar. Följden blir att listan inte längre värderas och att läkaren själv får dåligt rykte – hur god, korrekt och tillförlitlig den ursprungliga listan än är. För att göra denna felfria lista verksam är det därför nödvändigt att behärska läkekonsten. Om oskickliga och okunniga människor tillverkar läkemedel enligt listan, kommer det inte bara att vara till ingen nytta, utan det finns också stor risk att det orsakar skada. Följaktligen kommer okunniga människor, som själva inte kan pröva om listan är korrekt, till sist att börja tro att det i grunden är listan som är felaktig. När det gäller dagens muslimers fullständiga förfall har islam hamnat i precis samma situation.

Jihads verkliga innebörd

Jihads syfte

Det har tidigare förts en detaljerad diskussion om namaz, roza, hajj och zakat. I samband med den diskussionen har jag gång på gång sagt att dessa gudstjänster, till skillnad från gudstjänsterna i andra religioner, inte bara är rena former av dyrkan, tillbedjan och högtidliga ceremonier. Därför kan Allah den Allsmäktige inte vara nöjd med någon enbart för att han har utfört dessa få handlingar. Dessa gudstjänster har i själva verket ålagts muslimerna för att förbereda dem för ett storslaget mål och göra dem skickliga i ett mycket ansvarsfullt arbete. Jag har tidigare utförligt förklarat hur de förbereder muslimen för detta storslagna mål och hur muslimen genom dem får förmågan och kompetensen att utföra detta stora arbete. Nu ska jag försöka analysera detta storslagna mål och ge en detaljerad beskrivning av det.
Det kan kortfattat sägas att gudstjänsternas grundläggande syfte är att avlägsna de andra makternas herravälde över människorna (gairullah, det vill säga andra krafter än Allah) och upprätta endast Allahs herravälde. Att helhjärtat och med alla till buds stående medel kämpa för att uppnå detta syfte kallas jihad. Namaz, roza, zakat och andra liknande gudstjänster förbereder muslimen på alla sätt för detta arbete. Men muslimerna har i århundraden glömt detta stora mål och detta väldiga arbete. Hela deras gudstjänst och tillbedjan har förvandlats till meningslösa ceremonier. Därför anser jag att en kort beskrivning av jihad inte alls är tillräcklig för att man helt ska förstå dess underliggande, storslagna mål och syfte. Därför är det nödvändigt att behandla ämnet utförligt.
Grundorsaken till all den synd, oro och olycka som består i världen är de grundläggande bristerna i staten och styrelseskicket. All makt och alla resurser ligger under regeringens kontroll. Det är regeringen som stiftar och verkställer lagarna, och all makt att upprätthålla landets ordning och disciplin, att styra och så vidare är regeringens exklusiva rättighet. Polisens och militärens makt ligger i regeringens händer. Därför kan det inte råda något tvivel om att all oro och synd som finns i världen antingen skapas av regeringen själv eller fritt kan bedrivas med regeringens direkta eller indirekta hjälp och stöd. För den makt som krävs för att något i landet ska spridas och bestå kan ingen annan än regeringen ha. Det är uppenbart för den som ser sig omkring att otukt bedrivs fritt över hela världen – denna synd begås öppet i byggnader och hem. Men varför är det så? Den enda orsaken är att otukt, enligt statens och regeringens myndigheter, inte är något särskilt brott.

Tvärtom är de själva engagerade i denna verksamhet och drar även andra åt samma håll. Om regeringen annars ville stoppa denna syndiga verksamhet, skulle den inte kunna pågå så öppet och oförskräckt. Samtidigt fortsätter ockerverksamheten utan avbrott. De rika suger ut det färska, varma blodet ur de fattigas bröst och gör dem utfattiga. Men frågan är: hur kan detta ske? Det beror helt enkelt på att regeringen själv bedriver ocker och hjälper och stöder ockrarna. Regeringens domstolar utfärdar domar till ockerägarnas fördel, och eftersom de får regeringens stöd står stora banker och ockrande penningutlånare överallt med höjda huvuden. I vår tid ökar skamlösheten och karaktärslösheten dag för dag i olika länder och samhällen världen över. Den enda orsaken även till detta är att regeringen själv lär människorna sådant och formar deras karaktär därefter. Det mänskliga karaktärsmönster som man ser överallt är det som regeringen älskar och föredrar. Under sådana förhållanden kan folket inte lyckas om det försöker ge en helt annorlunda utbildning och forma en moralisk karaktär. De medel och resurser som är absolut nödvändiga för en sådan seger är nämligen i allmänhet omöjliga för privatpersoner att skaffa. Och även om man efter särskilda ansträngningar lyckas forma några sådana människor, blir det svårt för dem att stå fast vid sina ideal i det rådande samhälls- och statsskicket. Alla medel att försörja sig och alla möjliga sätt för människor med denna annorlunda karaktär att överleva har sina nycklar till de stängda dörrarna helt och hållet i händerna på den nutida förvridna och vilseledda regeringen. I världen pågår gränslösa mord, lemlästning och blodsutgjutelse. Människans förstånd och kunskap är i dag helt upptagna med att uppfinna metoder för att förinta hela mänskligheten. De nödvändiga varor som frambringats genom människors hårda arbete bränns och förstörs nu i eld. Otaliga värdefulla människoliv utplånas omänskligt, som om de vore värdelösa lerkrukor. Men varför sker detta? Den enda orsaken är att de av människosläktet som är allra mest djävulska till sin natur och mest karaktärslösa i dag har satt sig som ’ledare’ för världens nationer och lagt den suveräna makten över auktoritet och herravälde helt i sina egna händer.

I dag ligger makten helt i deras händer, och därför tvingas världen gå i den riktning som de leder den. Allt ägnas i dag åt det som de har bestämt inom vetenskap och kunskap, rikedom, arbete och ansträngning samt användningen och tillämpningen av liv och mänsklig kraft. I världen råder i dag ett välde av förtryck och orättvisa. Den svages liv har blivit ytterst plågsamt. De lokala domstolarna är inte längre domstolar; i dag har de förvandlats till något som liknar handelsmännens butiker. Här kan man i dag köpa ”rättvisa” enbart med pengar. Skatter drivs i dag in från människorna med tvång och våld. Det finns inte heller någon övre gräns för skattens storlek. Regeringen slösar hänsynslöst bort de rikedomar som de fattiga har tjänat genom att svettas blod: på kungliga löner och förmåner åt höga tjänstemän (på te- och cocktailbjudningar för ministrar och ambassadörer), på byggandet av stora byggnader, på anskaffning av ammunition och vapen för krig och strider samt på otaliga andra meningslösa ändamål. Ockerdrivare och penningutlånare, jordägare, kungar och furstar som har fått eller eftersträvar titeln sardār, sittande pirer och präster, ägare av filmbolag, sprithandlare, utgivare och försäljare av oanständiga böcker och tidskrifter, hasardspelare och otaliga andra människor förstör i dag allt som rör de hjälplösa människor som Allah har skapat: deras liv och egendom, heder och anseende, karaktär och moral. Men varför finns det ingen som hindrar dem? Därför att statsapparaten har kollapsat. De mäktiga har själva gått vilse. De begår inte bara förtryck själva, utan hjälper också andra förtryckare. Kort sagt är den enda orsaken till det förtryck som begås i land efter land att den nuvarande regeringen stöder det och i tysthet tolererar det.
Av denna långa diskussion hoppas jag att det har blivit tydligt att regeringens förfall är den grundläggande källan till all olycka. Att människors åsikter och tänkande försämras, att trosuppfattningarna förvrids, att mänsklig kraft, begåvning och duglighet slösas bort på felaktiga vägar, att dödliga principer och sedvänjor införs i handel och näringsliv, att förtryck, orättvisa och avskyvärda handlingar sprids och att hela mänskligheten steg för steg går mot undergången – den grundläggande orsaken till allt detta är en och samma: ledarskapet och makten i samhälle och regering har i dag hamnat i händerna på orättfärdiga och fördärvade människor. Om nycklarna till makt och rikedom finns i dåliga människors händer och alla medel till försörjning också står under deras kontroll, kommer inte bara de själva att bli ännu sämre; de kommer dessutom att driva hela världen ännu längre mot undergången, och den allomfattande olycka som följer av deras stöd och beskydd kommer att bryta fram ännu mer katastrofalt. Det är helt uppenbart att ingen partiell reform kan lyckas så länge makten ligger i deras händer, även om man försöker tusen gånger.
När man har förstått denna grundläggande sak blir huvudfrågan mycket lätt att förstå. För att avlägsna människornas elände, rädda dem från den förestående undergången och leda dem på en stor och välgörande väg finns det ingen annan möjlighet än att organisera statsordningen och regeringens politik på ett fast och enhetligt sätt. Till och med en människa med vanligt förstånd kan förstå att i ett land där invånarna har full frihet att begå otukt kan inte ens tusen predikningar mot otukt få den att upphöra. Men om man tar statsmakten i besittning och med tvång stoppar otukten, kommer allmänheten själv att tvingas överge den haram vägen och välja halal sätt. Om man vill stoppa sprit, cannabis, ocker, mutor, oanständiga filmer och biografföreställningar, halvnaken klädsel, undervisning som strider mot moralen och alla sådana syndiga företeelser enbart genom predikningar och förmaningar, kommer det aldrig att lyckas. Om man däremot vill stoppa dem genom att använda statsmakten kan det göras utan svårighet. De som exploaterar allmänheten och förstör deras karaktär kan inte hindras från sina lönsamma affärer enbart genom muntliga ord. Men om man får makt och försöker stoppa detta orättfärdiga beteende, kommer alla syndens portar mycket lätt att stängas.
Om man vill stoppa slöseriet med människors arbete, ansträngning, rikedom, begåvning och duglighet och använda dessa på rätta och sunda vägar – om man vill stoppa förtrycket och upprätta rättvisa, rädda världen från undergångens och förstörelsens fruktansvärda grepp och från alla former av exploatering, höja de förfallna människorna och upprätta verklig jämlikhet genom att ge alla människor samma värdighet, utbildning och kultur – då kan detta på intet sätt åstadkommas enbart genom muntliga predikningar och förmaningar. Men om statsmakten används för detta kan det genomföras mycket lätt. Det råder därför inget tvivel om att ingen strävan efter samhällsreform kan lyckas utan att statsmakten används. Detta har i dag blivit så uppenbart att det inte krävs särskilt mycket eftertanke eller forskning för att förstå det. Den som i dag verkligen vill avlägsna splittring och oordning från världen och innerligt önskar avlägsna världens människors elände och upprätta fred och välstånd, kan inte nöja sig med att bara vara predikant och rådgivare; det vore helt meningslöst. Han måste resa sig och avskaffa det på felaktiga principer grundade regeringssystemet, ta statsmakten ur händerna på dem som följer felaktiga principer och upprätta en stat och regering grundad på rätta principer, på de rena (islamiska) principerna.
När ni har förstått denna teori, gå ännu ett steg framåt. Det har redan bevisats att den grundläggande orsaken till all den förstörelse och oro som sprider sig i världens människors liv är statens och regeringens felaktiga inriktning. Det har också förklarats att om man vill åstadkomma en reform måste man först och främst reformera dess grundläggande rötter. Men frågan är: Vad är den grundläggande orsaken till statens och regeringens egna fel och brister, och genom vilken grundläggande reform kan dörren till denna olycka stängas för alltid?
Det enda svaret är att människans herravälde över människan i själva verket är grundorsaken till all olycka. Den enda vägen till reform är därför att avskaffa människans herravälde över människan och upprätta Allahs herravälde. Det finns ingen anledning att förvånas över det korta svaret på en så stor fråga. Ju mer man undersöker och utforskar svaret på denna fråga, desto tydligare blir det att endast denna enda sats kan vara det riktiga svaret.
Tänk efter: Är det Allah eller någon annan som har skapat de människor som bor i världen? Är det Allah eller någon annan som har skapat människorna på denna jord? Är det Allah eller någon annan kraft som har samlat de oräkneliga medel och resurser som människorna behöver för sitt livsuppehälle? Dessa frågor kan bara ha ett enda svar, och något annat svar är i själva verket omöjligt: människorna på jorden och alla dessa ting och förnödenheter har skapats enbart av Allah. Med andra ord tillhör denna jord Allah, Allah är den ende ägaren av all rikedom, och människorna är Allahs enda undersåtar. Hur kan då någon annan ha rätt att styra i Allahs rike? Hur kan en lag som någon annan än Allah har stiftat, eller en lag som undersåtarna själva har stiftat, gälla över Allahs ”undersåtar”? Landet och riket skulle tillhöra en, men lagen skulle gälla enligt en annan. Ägandet skulle tillhöra en, men någon annan skulle slå sig ner som ägare. Undersåtarna skulle tillhöra en, men någon annan skulle etablera herravälde och myndighet över dem. Hur kan människans sunda förnuft acceptera detta? Framför allt strider detta helt mot den verkliga sanningen. Och eftersom det strider helt mot den verkliga sanningen har följderna blivit ytterst allvarliga överallt och varje gång detta har inträffat. De människor som får rätt att stifta lagar och utöva herravälde tvingas själva begå många stora misstag på grund av sin naturliga okunnighet och oförmåga. Dessutom börjar de ofta avsiktligt begå förtryck och orättvisor, styrda av sina djuriska begär. Den första orsaken är att de saknar den kunskap, det förstånd och den bildning som krävs för att utforma de felfria regler och lagar som är nödvändiga för att på ett sunt sätt lösa och styra mänskliga problem och angelägenheter.

För det andra blir de fullständigt förnuftslösa djur, eftersom de inte alls hyser någon fruktan för Allah och inte känner någon oro inför att stå till svars inför Honom – och detta är det allra farligaste. En människa som inte ens har ett uns av fruktan för Allah i sitt hjärta och inte heller tänker på att stå till svars inför någon högre makt, utan känner sig trygg i förvissningen: ”Det finns ingenstans någon makt som kan kräva mig på en förklaring” – kan man då förvånas över att sådana människor, när de får makt, förvandlas till tygellösa vilddjur? Det krävs inte särskilt mycket förstånd eller kunskap för att förstå detta. När dessa människor får oinskränkt kontroll över människors liv och över deras försörjning och livets nödvändigheter, när miljarder människors huvuden böjs inför dem, kan man då på något sätt hoppas att de ska hålla fast vid idealen om ärlighet, rättvisa och opartisk dom? Kan man på något sätt lita på att de inte kommer att försöka beröva andra deras rättigheter, plundra rikedomar på förbjudna sätt och göra Allahs tjänare till fullständiga slavar under sina djuriska drifter? Finns det något skäl att tro att sådana människor själva ska hålla sig på den rätta vägen och vägleda andra människor till den rätta vägen? Aldrig. Det är i själva verket omöjligt; att det skulle kunna ske strider fullständigt mot förnuft och insikt. Tusentals års erfarenhet vittnar mot det. Än i dag kan man, så snart man öppnar ögonen, se konkreta bevis på hur mycket förtryck, förräderi och yttersta fientlighet mot mänskligheten de kan begå som saknar fruktan för Allah och oro inför räkenskapen i det kommande livet, när de får makt och inflytande. Därför måste man i dag rikta ett totalt slag mot själva grunden för statssystemet och styrelseskicket. Det innebär att människans herravälde över människan måste utplånas och att endast Allah den Upphöjdes herravälde och rätt att stifta lagar måste upprättas där.

Därefter: de som upprättar och styr ett styre på grundval av Allahs herravälde får aldrig själva sätta sig som kungars kungar och enväldiga herrar. De måste erkänna Allah som den ende Kungen och sköta statens angelägenheter som Hans ställföreträdare. Detta ansvar är en stor amanah, en anförtrodd förpliktelse från Allah. De måste alltid hålla i minnet att de till slut, en dag, måste avlägga räkenskap för denna amanah inför den store Allah, som känner allt, det fördolda såväl som det uppenbara. Statens grundlag ska vara de föreskrifter som Allah har gett. Han är fullständigt insatt i alltings innersta verklighet; Han ensam är all kunskaps källa. Därför ska ingen ha makt eller rätt att ändra eller utöka Hans lag och föreskrifter ens med ett uns. Först då kan de för all framtid skyddas från människors okunnighet, själviskhet och otillbörliga utlevelse av djuriska begär.

Islam har kommit till världen med uppgiften att genomföra denna grundläggande reform. Den vill på detta sätt reformera själva källan till all förödelse. Till dem som erkänner Allah som sin Kung – inte bara en kung i ord eller fantasi, utan den verklige Kungen – och tror på den föreskrift som Han genom Sin Profet har sänt till världen, riktar islam kravet att de ska sträva efter att införa sin Kungs lag och föreskrifter i Hans rike. De undersåtar i detta rike som har gjort uppror och själva satt sig som kungars kungar måste försvagas, och Allahs undersåtar måste skyddas från faran att bli ”undersåtar” till andra makter. Enligt islam är det inte på något sätt tillräckligt att bara erkänna Allah som ”Allah” och Hans lag som en livsordning. Samtidigt åligger det dem självklart att, var de än bor och vilket land eller rike som än är deras hem, ägna sig åt att reformera människorna där. De måste ersätta det felaktiga statsskicket där med ett korrekt styrelseskick. De måste ta lagstiftningen och ansvaret ur händerna på gudsförnekande ateister och människor som överskrider de gränser Allah har fastställt, och sköta statens angelägenheter enligt Allahs föreskrifter, med en levande känsla av att stå till svars i det kommande livet och med vetskapen att Allah är ”den som känner det osedda”. Att sträva och kämpa för detta ändamål är i själva verket det som kallas jihad.

Det råder ingen tvekan om att herravälde och rätten att styra en stat i grunden är en mycket komplicerad och ansvarsfull uppgift. Så snart önskan att få denna makt vaknar hos någon, flammar begärets glöd naturligt upp inom honom. När människan får rikedomar från jorden och rätten att härska över människor, vaknar hennes slumrande begär; då uppstår en längtan efter att utsträcka ett obegränsat herravälde över människorna. Det är inte särskilt svårt att lägga beslag på statsmakten, men efter att ha fått den är det mycket svårare att fullgöra sitt ansvar som ”en lydig tjänare till Allah” utan att själv bli en gud. Om du därför avsätter en farao och själv sätter dig där som en ”farao”, har egentligen ingenting vunnits. Därför anser islam det absolut nödvändigt att förbereda dig på alla sätt innan du ställs inför detta stora eldprov. Om själviskhet och högmod inte först avlägsnas från ditt eget sinne och din egen hjärna, om ditt hjärta och din själ inte renas, om du inte är beredd att kämpa och anstränga dig uppriktigt för att vinna Allahs välbehag och främja hela mänsklighetens välfärd i stället för att kämpa för dina egna eller nationens intressen, och om du dessutom, efter att ha fått statsmakten, inte utvecklar förmågan att styra staten med uppriktigt engagemang genom att följa Allahs föreskrifter i stället för att följa din egen girighet, dina begär och dina dåliga böjelser och sätta dig själv som en gud – då kan ingen ha rätt att göra anspråk på statsmakten eller börja kämpa mot världens falska makter.

Att du uttalar trosbekännelsen och träder in inom islams gränser ger dig inte rätt eller tillstånd att angripa människor. För då kommer även du att börja begå samma onda handlingar som världens nuvarande gudsfrånvända och orättfärdiga människor begår. Islam vill i stället, innan den beordrar dig att ta på dig ett så stort ansvar, skapa inom dig förmågan att fullgöra detta ansvar på rätt sätt.

Bönerna, fastan, hajj, zakat och andra former av ibadah har i själva verket föreskrivits inom islam just som förberedelse för detta ändamål. Alla världens statsmakter ger först sina arméer, polisstyrkor och civilförvaltningens tjänstemän en särskild sorts utbildning. När någon har visat sig lämplig under denna utbildning anställs han därefter i ett bestämt arbete. Islam vill också först ge sina tjänare en särskild sorts utbildning. Först därefter får de ansvaret för jihad och för att upprätta ett islamiskt styre. Det finns emellertid en enorm skillnad mellan dessa båda. För de uppgifter som världens stater anställer sina tjänstemän för krävs varken en ren moralisk karaktär, ett fläckfritt och rent sinne eller att fruktan för Allah skapas. Därför försöker man bara göra dem skickliga. Och även om en person efter att ha blivit skicklig är otuktig, alkoholist, oärlig och självisk, finns det ändå ingen anledning till invändning. Men den uppgift som islam anförtror sina tjänare är från början till slut helt och hållet en moralisk uppgift.

Därför lägger islam ännu större vikt vid att väcka gudsfruktan hos dem och rena deras sinnen och själar än vid att göra dem ”skickliga”. Islam vill väcka en sådan styrka inom dem att de, när de reser sig med anspråk på att upprätta Allahs styre på jorden, i praktiken ska kunna bevisa uppriktigheten och sanningen i detta anspråk. De ska aldrig kämpa för att vinna egen rikedom, mark, land och rike, ära eller makt. De ska kämpa helt och hållet för Allahs skull och för Allahs miljarder tjänare, och detta ska spontant framgå av deras handlingar. När de segrar ska de inte bli högmodiga, övermodiga eller upproriska mot Allah; även då ska deras ödmjukt böjda huvuden förbli sänkta inför Allah. När de blir härskare ska de inte göra människor till sina slavars slavar. I stället ska de själva leva som Allahs tjänare. Och de ska försöka göra alla andra människor till enbart Allahs tjänare. Om de får statens skattkammare i sin besittning ska de inte tömma den enbart för att fylla sina egna, sin släkts eller sina landsmäns fickor. De ska fördela Allahs skattkammare bland Hans tjänare med rättvisa och opartiskhet och handla som en uppriktig förvaltare, med minnet av att ett osynligt öga säkert vakar över honom – att det finns någon där ovan vars blick han inte på något sätt kan gömma sig för och inför vilken han måste redovisa varje enda slant.

I själva verket är det inte möjligt att forma människor för detta syfte på något annat sätt än genom de särskilda former av dyrkan som islam har föreskrivit. Och när islam har format människorna på detta sätt säger den: ”Nu är ni goda och rättfärdiga tjänare till Allah på jorden. Gå framåt, kämpa och strid, avlägsna de Allah-trotsande människorna från den statliga makten och ta all makt och alla rättigheter i er besittning.”

Det är lätt att förstå att där de tjänstemän som ansvarar för alla statliga uppgifter – såsom armén, polisen, domstolarna, fängelserna och skatteuppbörden – fruktar Allah och är medvetna om att de oundvikligen måste stå till svars inför Allah i det kommande livet, där alla regler för statens och styrets ledning utformas på grundval av Allahs lag, där finns inget utrymme för orättvisa och okunnighet. Där alla vägar till synd och syndiga handlingar stängs i rätt tid och regeringen själv använder kraft och pengar för att främja rättvisa, godhet och rena ideal, där kan det inte råda minsta tvivel om att mänskligheten kommer att uppnå allsidigt välstånd. Om en sådan regering genom ständiga ansträngningar under en tid ägnar sig åt att forma människornas karaktär och läggning, om alla källor till att tjäna pengar på förbjudna sätt, synd, förtryck, skamlöshet och moralisk fördärvlighet stängs, och om den upphör med bristfälliga utbildnings- och träningsmetoder och i stället formar människornas attityder och tankar genom ett sunt och fulländat utbildningssystem, då får människorna under dess styre möjlighet att leva i samhället, omgivet av rättvisa och opartiskhet, fred, trygghet, god moral och en ren miljö; då kommer en genomgripande förändring av människorna att börja äga rum. Det öga som hade blivit blint efter ett långt liv under syndfullt och Allah-trotsande ledarskap kommer gradvis och av sig självt att bli seende och sanningsenligt. Och det hjärta som blivit fläckat och smutsigt genom att ha varit omgivet av moralisk smuts kommer gradvis att bli klart som en spegel och få förmågan att ta emot sanningens inflytande.

I själva verket kommer det under sådana förhållanden att bli lätt för alla att på djupet förstå att Allah verkligen är allas ende Herre, att ingen annan än Han är värdig dyrkan och att den profet genom vilken budskapet om denna sanning har nått oss verkligen är en sann och sannfärdig profet. Det som i dag verkar mycket svårt att förklara kommer då av sig självt att finna en plats i allas sinnen. Det som i dag inte kan förklaras ens med hjälp av föredrag och böcker kommer då att vara så lättförståeligt att det inte kommer att upplevas som det minsta komplicerat. De som kan se den enorma skillnaden mellan att utföra handlingar enligt människans påhittade åsikter och vägar och att handla enligt de föreskrifter som Allah har fastställt, kommer att finna det mycket lätt att tro på Allahs fullkomliga enhet (tawhid) och Hans profets sannfärdighet, medan det blir ytterst svårt att förneka detta. När man väl har lärt känna skillnaden mellan blommor och törnen är det lätt att plocka blommor och svårt att samla törnen. På den tiden kommer det att bli mycket svårt att förneka islams sanning och hålla fast vid otro och avgudadyrkan. Kanske kommer en sådan inbiten envishet att finnas hos högst tio personer av tusen, inte fler.

Jag hoppas att läsarna genom den tidigare framställningen tydligt har förstått för vilket större syfte bönen, fastan, vallfärden och zakat har gjorts obligatoriska. Ända till i dag har dessa visserligen betraktats som enbart rituella gudstjänster, och denna felaktiga föreställning har under lång tid fått slå rot. Att de har föreskrivits som förberedelse för ett stort och högre uppdrag har inte förkunnats fram till i dag. Därför har muslimerna fortsatt att utföra dessa riter helt utan något egentligt syfte; någon föreställning om att förbereda sig för den verkliga uppgiften har inte väckts i deras sinnen. Även om dessa former av dyrkan i grunden har gjorts obligatoriska just för detta, vill jag säga att de blir helt meningslösa om längtan efter jihad saknas och jihad inte antas som målet. Om man tror att Allahs närhet kan uppnås genom att utföra sådana meningslösa riter, kommer detta att slutgiltigt bevisas på domens dag.

Jihadens betydelse

I olika tidigare utgivna häften har den utförliga innebörden av de islamiska termerna dīn, sharīʿa och ʿibāda med flera redan redogjorts för. Här räcker det att i detta sammanhang endast antyda något om dem.
”Dīn” betyder lydnad,
lagen kallas sharīʿa,
och ʿibāda betyder tillbedjan och underkastelse.
Om du erkänner någons lydnad och godtar honom som din härskare och lagstiftare, innebär det att du har antagit hans ”dīn”. När du dessutom erkänner honom som din lagstiftare och i praktiken blir hans undersåte, får hans befallningar och förbud samt de regler och metoder han fastställt ställning av lag eller sharīʿa för dig. Under sådana förhållanden lever du enligt hans ”sharīʿa”, uppfyller allt han kräver, följer var och en av hans befallningar, avstår från det han förbjudit och fortsätter att handla inom de gränser inom vilka han förklarar ditt handlande tillåtet. Inte nog med det: även alla era inbördes relationer, handlingar, släktband, fiendskap och rättstvister fullföljs enligt de regler och bestämmelser han fastställt. Du anser hans åsikt och avgörande vara slutgiltiga och böjer dig inför honom. Därför kan ditt handlande kallas hans ʿibāda eller underkastelse.
Av denna analys framgår tydligt att dīn i grunden är namnet på själva staten och regeringen, att sharīʿa är dess lag och att det kallas ʿibāda att följa dess lagar, regler och sedvänjor på vederbörligt sätt. Den du erkänner som härskare och absolut statlig auktoritet och vars överhöghet du godtar, tillhör du i grunden hans dīn. Om denna härskare och statliga auktoritet är Allah, har du underkastat dig Hans dīn. Om han är en kung eller monark, kommer du att ha antagit monarkens ”dīn”. Om du ger en viss nation denna ställning, antar du den nationens ”dīn”. Och om du ger ditt eget folk eller invånarna i ditt eget land denna rättighet, har du antagit folkets ”dīn”. Kort sagt: vem du än lyder, följer du i verkligheten hans dīn, och vems lag du än följer, är det i grunden honom du tillber.

Efter detta bör det inte heller vara det minsta svårt att förstå denna enkla sak: en människa kan omöjligen följa två ”dīn” under samma tidsperiod. Bland flera härskare är det i grund och praktik endast möjligt att följa en åt gången. Bland flera lagar kan endast en lag ta ansvar för människans liv, och bland oräkneliga avgudar är det endast möjligt för dig att tillbe en. Om man frågar: ”Vi erkänner en som härskare i fråga om trosuppfattningen, men lyder i praktiken en annan och underkastar oss enligt en tredje persons lag – vad kan det vara för invändning mot detta?” är svaret att det är möjligt – i själva verket är det detta som sker överallt nu. Men vet att detta är uppenbar shirk, och att all shirk är fullständigt falsk. I praktiken kommer du att följa den persons ”dīn” vars lag du faktiskt följer. Vad annat kan det då vara än en stor lögn att framställa någon vars lydnad du inte följer som härskare och hans ”dīn” som ditt eget ”dīn”? Vilken nytta har det att förkunna detta med ord eller hålla fast vid det i sitt sinne, och vilket resultat kan det få i den yttre världen? När alla dina livets handlingar överskrider de gränser som en persons sharīʿa fastställer, medan du i praktiken fortsätter att följa någon annans sharīʿa, blir då inte ditt anspråk på att följa denna sharīʿa helt meningslöst? När du i praktiken tillber en person, blir det då inte en konstlad sak att framställa någon annan som din avgud och böja ditt huvud inför honom? För i verkligheten följer du hans befallningar, avstår från det han förbjudit, utför allt inom de gränser han fastställt och följer i praktiken de regler och metoder han lagt fram. Även era inbördes transaktioner genomför ni enligt de regler och principer han gett er. I alla era angelägenheter och handlingar fattar ni beslut enligt hans avgöranden, och även era inbördes relationer, organisation och fördelning av rättigheter ordnar ni enligt hans bestämmelser. Inte nog med det: enligt hans krav och anvisningar lägger du inför honom fram hela kraften i ditt sinne och din kropp, dina talanger, alla dina genom arbete förvärvade tillgångar och slutligen till och med ditt dyrbara liv.

Om dina handlingar alltså strider mot din trosuppfattning, är det dina faktiska handlingar som blir det avgörande. Under sådana förhållanden har enbart trosuppfattningen inget värde och kan inte räknas med. Vilken betydelse kan en sådan trosuppfattning ha när den i verkligheten saknar all existens? Om en person i praktiken följer monarkens dīn, kan Allahs dīn inte ha någon plats där. På samma sätt kan Allahs dīn inte alls ha någon plats om de faktiska handlingarna innebär att man följer folkets ”dīn” eller dīn för England, Tyskland och deras stater. Om du däremot följer Allahs dīn, finns där ingen plats för någon annan dīn. Med ett ord måste man slutgiltigt hålla fast vid att shirk inte är något annat än ren lögn.
När du har förstått denna princip kommer du, utan någon lång och komplicerad diskussion, spontant att inse att ”dīn”, vilken den än är och av vilket slag den än må vara, saknar värde utan statlig och offentlig auktoritet. Vare sig det är folkets dīn, monarkins dīn, den kommunistiska dīn eller Allahs dīn är det inte alls möjligt att upprätta någon dīn utan statsmakt. Liksom enbart en fantasibild av ett palats – som helt saknar verklig existens – är meningslös, är en dīn (och ett levnadssystem) utan stat och regering fullständigt meningslös. När du bor i ett palats som faktiskt är uppfört, går in genom dess dörr och ut genom den, och dess tak och väggar ger dig skydd, vilken nytta kan du då hoppas på av en färgstark bild av ett fiktivt palats? Du måste ordna hela ditt boende efter det palats som faktiskt är uppfört. Och om du börjar bo i ett palats som byggts efter en viss bild, vilken praktisk betydelse kan det då ha att föreställa sig bilden av ett annat palats eller hysa enbart vördnad eller tro på det? Det är lätt att inse hur löjligt det är att ha bilden av ett fiktivt palats i sitt sinne men i verkligheten bo i ett annat palats. Den palatsbild som finns i hjärnan kan aldrig kallas ett palats, och ingen kan bo i den. Enligt detta exempel har det ingen mening att enbart tro på någon ”dīn” som den sanna ”dīn”. När människan lever sitt verkliga liv enligt en ”dīn”, är det fullständigt meningslöst att samtidigt tro på någon annan ”dīn” som en fantasi. Inte heller kan en fiktiv ”dīn” på motsvarande sätt kallas en ”dīn”, och liksom ett inbillat palats kan ingen anta en fiktiv ”dīn” som sin verkliga ”dīn”. Dīn tillhör i verkligheten den vars makt erkänns och vars auktoritet etableras, vars lag faktiskt tillämpas och enligt vars bestämmelser alla människans handlingar fullbordas. Därför kräver varje dīn av naturen att upprätta sin egen stat, och dīn är till för att den makt som den vill etablera också ensam ska få människans ʿibāda, underkastelse och lydnad inför dess lag. Ett exempel ska nu ges:

Vad betyder folkets dīn? När ett lands befolkning själv äger makten och herraväldet där, när de lagar som den själv har stiftat tillämpas på den och landets samtliga invånare gemensamt underkastar sig och tjänar sin egen folkstyrka – det är i själva verket folkets dīn eller en demokratisk stat. Så länge lagar stiftade av folket inte tillämpas i landets verkliga maktutövning kan denna folkets dīn eller folkstat därför inte på något sätt vara etablerad. Man kan inte heller anse att den är etablerad. Men om i stället för folket en främmande nation eller en kung tar över landets makt och herravälde och hans egna lagar tillämpas i hela landet, var finns då folkets dīn? Om någon där tror på folkets dīn eller på folkstaten, vilket värde kan hans tro då ha? Så länge kungens eller den främmande nationens dīn är etablerad kan han nämligen inte följa folkstaten.

Låt oss ta den kungliga dīn som exempel. Enligt denna dīn är dess främsta mål att visa lydnad och dyrkan åt den kung som utsetts till högsta auktoritet och herre, samt att i praktiken tillämpa hans lagar. Om det inte sker, vilken praktisk nytta har det då att erkänna kungen som kung och godta honom som den högste herren? Om folkets dīn eller folkstaten, eller en främmande nations styre, i praktiken är etablerat, var finns då den kungliga dīn? Och vem kan följa den?

Det är inte länge sedan; tänker man på engelsmännens dīn eller stat i detta land (som numera har försvunnit), blir saken tydlig. Denna dīn bestod eftersom Indiens förvaltningslag och civilrättsliga lag tillämpades genom engelsmännens makt och herravälde. Alla landets invånares handlingar och verksamheter utfördes enligt de regler och förfaranden som engelsmännen hade fastställt. Alla människor böjde sina huvuden och lydde deras befallningar. Så länge denna dīn var etablerad med sådan styrka fanns det i praktiken ingen plats här för någon annan dīn. När strafflagen och civilprocesslagen upphävs och man i praktiken inte längre följer engelsmännens lagar eller tjänar dem, var finns då den engelska staten eller dīn? – Islams dīn förhåller sig i själva verket på samma sätt. Grunden i denna dīn är att Allah den Upphöjde är jordens ägare och hela mänsklighetens ende kung.

Därför måste man visa lydnad och underkastelse endast inför Honom, och alla slags mänskliga verksamheter måste utföras enligt den sharīʿa Han har gett. Den ordning som islam har upprättat – att den högsta makten och herraväldet tillhör endast Allah – har lagts fram enbart för att endast Allahs lag ska gälla på jorden och ingen annans. Domstolarna ska döma enligt Hans föreskrifter, och polisen ska verkställa Hans föreskrifter. Människornas alla inbördes angelägenheter, transaktioner och liknande ska utföras enligt Hans föreskrifter. Skatten ska fastställas enligt Hans vilja, och dess medel ska användas endast enligt de regler Han har gett. Civilförvaltningen och armén ska stå under Hans befallning. Alla människor ska frukta Honom och vördnadsfullt rätta sig efter Honom; landets undersåtar ska vara lydiga endast mot Honom. Kort sagt ska människan inte underkasta sig någon annan än Allah. Därför är det uppenbart att detta mål inte på något sätt kan uppnås utan att en verkligt islamisk regering upprättas. Den har ingen förenlighet eller delaktighet med någon annan dīn; och sanningen är att ingen dīn tolererar att dela makten med en annan dīn. Liksom andra dīn hävdar också Islams dīn att makten och herraväldet odelat endast ska tillhöra mig, och att varje annan dīn ska böja sig och förbli besegrad inför mig. Hur skulle man annars kunna följa mig? Min dīn ska inte vara folkets dīn, inte den kungliga dīn och inte den kommunistiska dīn. Ingen annan dīn ska ha någon existens. Om däremot någon annan dīn existerar, kommer jag inte att existera. Då leder det ingenstans att erkänna mig som sann endast med läpparna. Den ädla Koranen har gång på gång förkunnat just detta:

وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ حُنَفَاء”Människorna har endast befallts att, vända sig bort från alla andra håll, upprätta endast Allahs dīn och dyrka Honom uppriktigt.” – Sura al-Bayyina: 5

هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَى وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ .
وَلَوْ كَرِهَ الْمُشْرِكُونَ – التوبة : ٣٣”Det är Han som har sänt sitt sändebud med vägledningens budskap och den sanna dīn, för att låta den segra över alla dīn, även om avgudadyrkarna alls inte accepterar detta.” – Sura al-Tawba: 33

وَقَاتِلُوهُمْ حَتَّى لَا تَكُونَ فِتْنَةٌ وَيَكُونَ الدِّينُ كُلُّهُ لِلَّهِ – الانفال : ٣٩”Bekämpa dem tills ingen fitna längre finns och hela dīn är etablerad för Allah den Upphöjde.” – Sura al-Anfal: 39

إِنِ الْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ ، أَمَرَ أَلا تَعْبُدُوا إِلَّا إِيَّاهُ – – يوسف : ٤٠”Ingen har rätt att befalla utom Allah. Hans befallning är att ni inte ska dyrka någon annan än Honom.” – Yusuf: 40

فَمَنْ كَانَ يَرْجُوا لِقَاءَ رَبِّهِ فَلْيَعْمَلَ عَمَلًا صَالِحًا وَلَا يُشْرِكْ بِعِبَادَةِ ربِّهِ أَحَدًا – الكهف : ١١٠”Den som hoppas på att möta sin Herre måste göra goda gärningar och inte sätta någon vid sidan av någon annan i dyrkan av sin Herre.” – Sura al-Kahf: 110

أَلَمْ تَرَ إِلَى الَّذِينَ يَزْعُمُونَ أَنَّهُمْ آمَنُوا بِمَا أُنْزِلَ إِلَيْكَ وَمَا أُنْزِلَ مِنْ قَبْلِكَ يُرِيدُونَ أَنْ يُتَحَاكَمُوا إِلَى الطَّاغُوتِ وَقَدْ أَمِرُوا أَنْ يَكْفُرُوا بِهِ . …. وَمَا أَرْسَلْنَا مِنْ رَّسُولٍ إِلَّا لِيُطَاعَ بِإِذْنِ اللَّهِ – – النساء : ٦٤٦٠”Har du inte lagt märke till dem som påstår att de tror på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före dig, men som vill låta ṭāghūt (en gudsrevoltörisk statsmakt och ett gudsrevoltöriskt rättssystem) avgöra sina (rätts)tvister? Ändå hade de befallts att förneka och avvisa den. … Vi har inte sänt något sändebud utan att han, med Allahs tillåtelse, skulle följas.” – Sura al-Nisa: 60–64

Efter den tidigare förklaringen av ibadat, din och sharia bör läsarna inte alls ha svårt att förstå den grundläggande betydelsen och innebörden i dessa koranverser.
Varför jihad tillmäts så stor betydelse inom islam har också blivit tydligt genom den tidigare diskussionen. Allahs din kan inte vara nöjd med att man, liksom anhängare av andra religioner och din, enbart erkänner den som sann och endast utför gudstjänsthandlingar som yttre tecken på denna trosbekännelse och övertygelse. För det är alls inte möjligt att lyda och följa Allahs din medan man står under någon annan dins herravälde; att följa den i förening med någon annan din är omöjligt. Om ni därför verkligen tror att denna Allahs din är den sanna din, finns det inget annat sätt än att kämpa och sträva med all sin kraft för att förverkliga den i praktiken. Genom denna strävan och kamp kommer islam att upprättas; annars måste man ge sitt liv medan man ägnar sig åt denna strävan. Detta är i själva verket ett evigt mått med vilket sanningen i er iman och aqida kan prövas. Om ni verkligen har iman på islam är det omöjligt för er att ligga omedvetna i en behaglig sömn medan ni lever under någon annan din. Det kan inte ens komma på fråga att tjäna den eller njuta det minsta av den försörjning ni får i utbyte mot det. Efter att ha erkänt din islam som den enda sanningen, även om ert liv skulle förflyta under någon annan din, kommer er bädd ändå att betraktas som fylld av törnen och er mat som giftig och bitter; utan att kämpa med all er kraft för att upprätta denna Allahs sanna din kommer ni inte att kunna finna ens ett ögonblicks ro. Men om ni känner tillfredsställelse av att leva under någon annan din än Allahs din och ert hjärta i detta tillstånd är nöjt och lugnt, då är ni alls inte troende – hur uppmärksamt ni än ber, hur länge ni än ägnar er åt murakaba och hur mycket ni än förklarar Koranen och haditherna och förkunnar islams filosofi; det råder ingen tvekan om att ni inte är troende. Detta är det slutgiltiga omdömet om den som tror på din islam men är nöjd med någon annan din. Men vad kan man säga om de hycklare som hängivet tjänar andra diner eller strävar och arbetar för att upprätta någon annan din, såsom folkets din? … Döden är inte långt borta. När den kommer ska Allah själv lägga fram deras gärningsbok från det världsliga livet inför dem. Om dessa människor verkligen betraktar sig själva som muslimer är det i själva verket inget annat än yttersta dumhet. Om de hade sunt förnuft skulle de själva kunna förstå att det är inbördes motsägelsefulla handlingar att erkänna och godta en din som sann, men samtidigt vara nöjd med att en annan din upprättas i praktiken, delta i detta arbete och sträva för det. Eld och vatten kan kanske förenas, men ett sådant handlingssätt kan inte på något sätt förenas med tron på Allah. Det är inte möjligt att här nämna alla de koranverser som rör detta. Här återges endast några få verser:

احسب النَّاسُ أَنْ يُتْرَكُوا أَن يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ وَلَقَدْ فتَنَّا الَّذِينَ مِنْ قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ اللَّهُ الَّذِينَ صَدَقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ
الْكَذِبِينَ ٥ – العنكبوت : ٢-٣”Tror de att de ska lämnas ifred bara för att de säger: ’Vi tror’, och att de inte ska sättas på prov alls? Vi satte sannerligen dem som levde före dem på prov, så att Allah verkligen skulle visa vilka som var sanningsenliga och vilka som var lögnare.” – Sura al-Ankabut: 2–3

ومِنَ النَّاسِ مَنْ يَقُولُ آمَنَّا بِاللَّهِ فَإِذَا أُوذِيَ فِي اللَّهِ جَعَلَ فِتْنَةَ النَّاسِ كَعَذَابِ اللهِ ، وَلَئِنْ جَاءَ نَصْرُ مِّن رَّبِّكَ لَيَقُولُنَّ إِنَّا كُنَّا مَعَكُمْ ، أَوَ لَيْسَ اللَّهُ بِأَعْلَمَ بِمَا فِي صُدُورِ الْعَلَمِينَ”Det finns människor som säger: ’Vi tror på Allah’, men när de utsätts för lidande på Allahs väg betraktar de människornas förföljelse som om den vore Allahs straff. Men om hjälp och seger kommer från er Herre kommer de säkert att skynda fram och säga: ’Vi var ju med er.’ Vet inte Allah bäst vad som finns i människornas hjärtan? Ändå kommer Allah sannerligen att visa vilka som är verkliga troende och vilka som är hycklare.” – Sura al-Ankabut: 10–11

مَا كَانَ اللَّهُ لِيَذَرَ الْمُؤْمِنِينَ عَلَى مَا أَنْتُمْ عَلَيْهِ حَتَّى يَمِينَ الْخَبِيثَ مِنَ
الطيب – – ال عمران : ۱۷۹”Det är inte förenligt med Allahs väg att lämna de troende i det tillstånd de befinner sig i, eftersom sanningsenliga och lögnare, äkta troende och hycklare, nu är sammanblandade. Allah kommer förvisso att skilja de rena från de orena.” – Sura Ali Imran: 179

أمْ حَسِبْتُمْ أَنْ تُتْرَكُوا وَلَمَّا يَعْلَمَ اللهُ الَّذِينَ جَهَدُوا مِنكُمْ وَلَمْ يَتَّخِذُوا مِنْ دُونِ اللَّهِ وَلَا رَسُولِهِ وَلَا الْمُؤْمِنِينَ وَلِيجَة – – التوبة : ١٦”Tror ni att Allah ska lämna er ifred utan att ännu ha visat vilka bland er som har kämpat och vilka som inte har tagit någon annan till hemlig förtrogen i stället för Allah, Hans Sändebud och de troende?” – Sura at-Tawba: 16

الم ترَ إِلَى الَّذِينَ تَوَلَّوْا قَوْمًا غَضِبَ اللَّهُ عَلَيْهِمْ ، مَا هُمْ مِّنْكُمْ وَلَا مِنْهُم ….. أولَئِكَ حِزب الشيطن ، أَلَا إِنَّ حِزْبَ الشَّيْطَنِ هُمُ الْخَسِرُونَ إِنَّ الَّذِينَ يُحَادُونَ اللهَ وَرَسُولَهُ أُولَئِكَ فِي الْأَذَلِّينَ ، كَتَبَ اللهُ لأَغْلِبَنَّ أَنَا وَرُسُلِي ، إِنَّ اللهَ قَوِيٌّ عَزِيزٌ – المجادلة : ١٩١٤”Har du inte tänkt på dem som tar de människor till vänner som Allah har förbannat? De hör varken till er eller till dem. De tillhör Satans parti! Var uppmärksam: det är Satans parti som till sist ska gå förlorande ur det hela. De som motsätter sig Allah och Hans Sändebud kommer förvisso att bli bland de förödmjukade. Allah har fastställt: ’Jag och Mina sändebud ska sannerligen segra.’ Allah är verkligen stark, mäktig och allsmäktig.” – Sura al-Mujadala: 14, 19–21

Det framgår med all tydlighet av de nämnda verserna att om någon annan religion än Allahs dīn, islam, i praktiken är etablerad någonstans, så kommer de sanningsenliga och idealistiska mu’minernas kännetecken där att vara att de strävar efter att utplåna denna falska dīn och etablera Allahs verkliga dīn. Om de verkligen gör detta, använder all sin kraft för detta ändamål, offrar till och med sina liv och utan att tveka uthärdar alla slags skador och förluster, råder det inget tvivel om att de är uppriktiga troende. Huruvida deras ansträngningar och strävanden leder till framgång eller inte är en ovidkommande fråga. Men om de är nöjda och känner sig trygga med den falska dīnens etablering, eller frivilligt deltar i arbetet med att göra den segerrik och bevara den etablerad, då är deras anspråk på att vara troende helt och hållet falskt; därom råder inte det minsta tvivel.
Dessutom har Allah i de nämnda verserna besvarat även dem som framför olika slags hinder som ursäkter för att inte etablera dīn islam. När man någonstans försöker etablera dīn islam, kommer någon falsk dīn alltid redan att vara etablerad där med full kraft. Den kommer att ha kontroll över all makt och alla resurser, försörjningens förråd kommer att ligga i dess händer och dess inflytande kommer att vara starkt inom alla områden av människolivet. Att krossa en så väl etablerad dīn och i dess ställe etablera en annan dīn kan, hur man än ser på saken, inte vara någon bäddad väg. Detta mål kan aldrig uppnås genom att arbeta i fullständig frid och bekvämlighet, på ett furstligt och sorglöst sätt; det är helt enkelt inte möjligt. Det är fullständigt omöjligt att fortsätta åtnjuta en viss materiell lycka och frid under den falska dīnens herravälde och samtidigt etablera dīn islam. Detta stora verk kan fullbordas först när ni är beredda att trampa på alla rättigheter, intressen och all bekvämlighet som ni får genom den falska dīn, och när ni modigt är beredda att uthärda vilka skador och förluster ni än möter i detta arbete. I själva verket är det endast de som är beredda till denna hårda strävan som kan göra jihad på Allahs väg. Men sådana människor är alltid fåtaliga i varje samhälle. Och beträffande dem som vill följa dīn islam men inte är beredda att avstå från lycka och bekvämlighet, vill jag inte uttala någon förutsägelse. Låt dem i trygghet fortsätta att tjäna sin nafs. När sanningens mujahider efter att villigt ha uthärdat lidande och förföljelse och gjort omätliga uppoffringar på denna väg har etablerat dīn islam, kommer dessa då att träda fram och säga: ”Vi tillhör ju också er grupp; ge oss därför nu även vår del.”

Slut