Under lång tid hade man ett djupt känt behov av ett verk om ilm al-fiqh som skulle vara kortfattat men ändå tillgodose alla behov inom varje muslims liv. Lov och tacksägelse till Allah: Asan Fiqah, författad på urdu av maulana Muhammad Yusuf Islahi, har tillgodosett detta behov.

Eftersom boken har översatts av den framstående islamiske tänkaren och författaren herr Abbas Ali Khan anser vi att översättningen är korrekt. Denna del innehåller tre kapitel med titlarna sawm, zakat och hajj.

Det bör nämnas att det för närvarande finns fyra rättsskolor inom den muslimska världen: hanafiterna, malikiterna, shafiiterna och hanbaliterna. Dessutom finns anhängare av en annan riktning som inte följer någon av de fyra ovannämnda rättsskolorna. De förespråkar att man följer Koranen och haditherna direkt. De är kända som salafiter eller ahl al-hadith. Alla de ovannämnda riktningarna är korrekta. Alla bygger på Koranen och haditherna. Alla strävade efter att följa Koranen och haditherna på ett heltäckande sätt. Att på grund av dessa meningsskillnader anklaga varandra, anse varandra uteslutna ur religionen och försöka skapa splittring i den muslimska ummans enhet kan inte vara en uppriktig sanningssökandes verk.

På subkontinenten finns anhängare av alla riktningar. Eftersom anhängarna av den hanafitiska rättsskolan är flest har detta verk, för att undvika meningsskillnader, utarbetats enbart på grundval av den hanafitiska rättsskolan. På så sätt kan vanliga muslimer utan tvekan och med full sinnesro följa sin egen madhhab. I de flesta fall har dock även ahl al-hadiths uppfattning tagits med.

Under olika tidsperioder har de lärda, efter omfattande forskning i vissa mas’ala-frågor, rekommenderat olika uppfattningar. Den av dessa uppfattningar som ansetts vara korrekt har också nämnts i fotnoterna, så att den som vill kan praktisera den med ett öppet och rymligt sinne. Dessutom har, parallellt med mas’ala-frågorna, ibadats och goda handlingars förtjänster och betydelse beskrivits i ljuset av haditherna, så att en iver för ibadat kan väckas i hjärtat.

Det är läsarna som får bedöma vår framgång. Må Allah, den Högste, ge oss tawfiq att följa Hans din fullt ut. Amin.

Bibliografi

I diskussionen om ahkams förtjänster och visdom har följande verk använts:

1. Tafsīr al-Nasafī 2. Tafsīr al-Khāzin 3. Tafsīr al-Bayḍāwī 4. Tarjumān al-Qurʾān – Mawlānā Abū al-Kalām Āzād 5. Tafhīm al-Qurʾān – Mawlānā Sayyid Abū al-Aʿlā Mawdūdī (må Allah förbarma sig över honom) 6. Översättning och tafsīr – Mawlānā Shabbīr Aḥmad ʿUthmānī 7. Ṣiḥāḥ Sitta 8. Muwaṭṭaʾ – Imām Mālik (må Allah förbarma sig över honom) 9. Riyāḍ al-Ṣāliḥīn 10. al-Adab al-Mufrad 11. Ḥiṣn al-Ḥaṣīn 12. Mishkāt 13. Iḥyāʾ ʿUlūm al-Dīn 14. Kashf al-Maḥjūb.

Dessa rättsfrågor och rättsliga bestämmelser har, utan någon diskussion om ijtihād, hämtats från följande verk, och endast sådana frågor som enligt den samstämmiga uppfattningen är tillämpliga för allmänheten har tagits med.

1. al-Hidāya 2. ʿAyn al-Hidāya – en kommentar till al-Hidāya 3. Fatḥ al-Qadīr 4. al-Qudūrī 5. Sharḥ al-Wiqāya 6. Nūr al-Īḍāḥ 7. Fiqh al-Sunna 8. ʿIlm al-Fiqh 9. Taʿlīm al-Islām 10. Islāmisk undervisning 11. Sharīʿa-bestämmelser om moderna instrument – Muftī Muḥammad Shafīʿ (må Allah förbarma sig över honom) 12. Rasāʾil wa Masāʾil – Mawlānā Sayyid Abū al-Aʿlā Mawdūdī (må Allah förbarma sig över honom) 13. Behishtī Zewar 14. Fatāwā från Dār al-ʿUlūm Deoband, med flera.

Kapitlet om zakat

Redogörelse för zakat

Bönen och zakat är i själva verket två viktiga former av dyrkan som representerar hela religionen. När det gäller kroppslig dyrkan representerar bönen hela religionen, och när det gäller ekonomisk dyrkan representerar zakat hela religionen. De rättigheter som religionen ålägger människan är av två slag: Allahs rättigheter och människornas rättigheter. Bönen förbereder människan för att fullgöra Allahs rättigheter, medan zakat skapar en djup känsla för att fullgöra människornas rättigheter. Att fullgöra dessa båda slags rättigheter på rätt sätt är själva islam.

Zakats ställning

Zakat är islams tredje stora grundpelare. Inom religionen kommer zakat omedelbart efter bönen i rang. I själva verket nämns bönen efter tron och zakat efter bönen på många ställen i den heliga Koranen. Detta klargör å ena sidan hur hög ställning bönen och zakat har inom religionen. Å andra sidan antyder det att zakat har den högsta ställningen efter bönen. Detta framgår också tydligt av den helige Profetens (frid och välsignelser över honom) hadither:

Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid och välsignelser vare över honom), när han sände Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) till Jemen, gav honom följande råd: ”Du kommer att nå fram till människor som har fått Skriften. Börja med att kalla dem till att vittna om tron: att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (frid och välsignelser vare över honom) är Allahs sändebud. När de har erkänt denna sanning, ska du meddela dem att Allah har ålagt dem fem böner under natt och dag. När de även har godtagit detta, ska du säga till dem att Allah har ålagt dem zakat som sadaqa. Den ska tas från deras förmögna och fördelas bland deras fattiga och behövande. När de också har godtagit detta, ska du vid uttagandet av zakat inte välja ut deras bästa egendom, och akta dig för den förtrycktes förbannelse. Det finns nämligen inget hinder mellan den förtryckte och Allah.” (Bukhari, Muslim)

Zakatens innebörd

Zakat betyder rening, tillväxt och utveckling. Inom fiqh innebär zakat en ekonomisk gudsdyrkan. Varje muslim som äger nisab ska av sin egendom avskilja den mängd som sharia har fastställt och ge den till dem som enligt sharia har rätt att ta emot zakat.

När man ger zakat blir egendomen ren och helgad. Därefter välsignar Allah egendomen. I det kommande livet ger Han den som betalar zakat en sådan belöning och lön att människan inte ens kan föreställa sig den. Därför kallas denna gudsdyrkan zakat, det vill säga den handling som renar och får något att växa.

Zakatens innersta innebörd

När den troende, för att vinna Allahs välbehag, med tillfredsställelse spenderar sin kära och utvalda egendom på Allahs väg, uppstår ett ljus och en strålglans i den troendes hjärta. Materiell smuts och kärleken till världen försvinner. Därefter uppstår i hjärtat livskraft, renhet och en drivkraft till kärlek till Allah. Sedan fortsätter detta att växa. Att ge zakat är i sig ett uttryck för kärleken till Allah och dessutom ett verksamt och tillförlitligt sätt att öka denna kärlek.

Zakatens innebörd är inte bara att den utgör en metod för att försörja de nödlidande och behövande och fördela rikedom på ett rätt sätt. Den är också en viktig gudsdyrkan som Allah den Upphöjde har gjort obligatorisk. Utan den är det varken möjligt att rena och helga människans sinne och själ eller att hon blir en uppriktig och välgörande, rättfärdig tjänare åt Allah. Zakat är i själva verket ett yttre uttryck för tacksamhet mot Allah för Hans oräkneliga välsignelser. Den rättsliga zakat innebär visserligen att när ett år har gått sedan en förmögen persons egendom nådde nisab, ska han av sin egendom avskilja en bestämd del till den berättigade. Men zakatens innebörd är inte begränsad till detta. Allah den Upphöjde vill genom denna handling avlägsna all slags materiell kärlek till världen ur den troendes hjärta och där sätta Sin egen kärlek. På detta sätt vill Han fostra den troende så att han på Allahs väg offrar sin egendom, sitt liv, all sin kraft och alla sina förmågor och uppnår andlig frid och glädje. Han ska ge bort allt på Allahs väg och uttrycka sin tacksamhet: att Allah genom Sin nåd och godhet har gett honom förmågan att offra sitt liv och sin egendom på Hans väg. Därför har sharia fastställt en rättslig gräns för zakat och sagt att det är obligatoriskt för varje muslim att spendera denna mängd. Om man inte ens spenderar så mycket blir själva tron ifrågasatt. Samtidigt har den med all kraft väckt inspirationen att den troende inte ska anse denna mängd tillräcklig, utan vänja sig vid att spendera allt mer på Allahs väg. Även Profetens (frid och välsignelser vare över honom) och de ädla följeslagarnas (må Allah vara nöjd med dem) liv visar tydligt denna sanning.

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en man kom till den ädle Profeten (frid och välsignelser vare över honom). Han bad Profeten om något. Då hade Profeten (frid och välsignelser vare över honom) så många getter att dalen mellan två berg var fylld av getter. Profeten gav alla dessa getter till mannen som hade bett om hjälp. När han återvände till sitt folk sade han till dem: ”Människor, bli alla muslimer! Muhammad (frid och välsignelser vare över honom) ger människor så mycket att det inte längre finns någon rädsla för att bli fattig.” (Kashful Mahjub)

En gång kom en tiggare till Hazrat Husayns (ra) församling och sade: ”O Profetens sonson, jag behöver fyrahundra dirham.” Hazrat Husayn hämtade genast fyrahundra dirham hemifrån, gav dem till honom och började gråta. När folket frågade varför han grät, sade han: ”Jag gråter därför att jag inte gav honom det innan han behövde be om det. Han var tvungen att tigga. Hur kunde det komma sig att denne man kom till mig och sträckte ut sin hand för att tigga?” (Kashful Mahjub)

Hazrat Aisha (ra) berättar: En gång slaktades en get i hemmet. När Profeten (s) kom hem frågade han om det fanns något kött kvar. Hazrat Aisha (ra) svarade: ”Bara ett lår är kvar; allt annat har delats ut.” Profeten sade: ”Nej, allt utom det låret är egentligen kvar” — det vill säga, det är det som man kan hoppas få belöning eller värde för i det kommande livet. (Jami at-Tirmidhi)

Hazrat Asma bint Abi Bakr (ra) berättar att Profeten (s) sade till henne: ”Förlita dig på Allah och fortsätt att ge frikostigt på Hans väg. Fastna inte i att räkna och beräkna varje gåva. Om du ger till Allahs väg genom att räkna noggrant, kommer Han också att ge dig efter räkning. Håll inte dina tillgångar undanstoppade; annars kommer Allah att behandla dig på samma sätt, och du kommer inte att få oräkneliga tillgångar i dina händer. Ge därför med öppen hand på Allahs väg så mycket du förmår.” (Bukhari, Muslim)

Hazrat Abu Hurayra (ra) berättar att Profeten (s) sade: ”Allah säger till var och en av sina tjänare: ’O Adams barn, fortsätt att spendera på Min väg, så kommer Jag att fortsätta att ge er ur Mitt outtömliga förråd.’” (Bukhari, Muslim)

Hazrat Abu Dharr (ra) berättar: En gång kom jag till Profeten (s). Han vilade då i skuggan av Kaba. När han såg mig sade han: ”Vid Kabas Herre! Dessa människor står inför en fruktansvärd förlust.” Jag sade: ”Må min mor och far offras för dig, säg mig vilka de är som står inför en fruktansvärd förlust.” Han svarade: ”De som är kapitalstarka och välbärgade. Ja, bland dem är de som är trygga från förlust de som öppet och frikostigt spenderar sina tillgångar på Allahs väg, framför och bakom sig, till höger och till vänster. Men bland de förmögna är sådana människor mycket få.” (Bukhari, Muslim)

Syftet med zakatsystemet

Zakatsystemet vill i själva verket rensa den troendes hjärta från kärleken till världen och från alla de snår och vildvuxna buskage som växer ur dess rötter, så att kärleken till Allah kan växa där. Detta är möjligt först när den troende tjänaren inte nöjer sig med att bara betala zakat, utan försöker ta till sig zakats livskraft och tänker: ”Allt jag har tillhör Allah. Hans välbehag kan endast vinnas genom att spendera allt detta på Hans väg.” Utan att införliva denna livskraft och detta syfte med zakat kan ingen älska för Allahs skull, och ingen kan heller, med vetskap om Allahs rätt, vara vaksam och frikostig för att uppfylla den.

Zakatsystemet renar i själva verket hela det islamiska samhället från snålhet, trångsynthet, själviskhet, avund, fientlighet, hjärtats hårdhet och den subtila benägenheten att utnyttja andra. Det väcker och utvecklar i det ömsesidig kärlek, uppoffring, medkänsla och givmildhet, uppriktighet, välvilja, samarbete, gemenskap och andra ädla och rena impulser. Det är därför zakat var obligatorisk för varje profets umma. Naturligtvis fanns det skillnader i dess nisab och i fiqhens regler och föreskrifter. Men påbudet om zakat fanns i varje sharia.

Sharia före zakat

Om man begrundar zakats innebörd och livskraft blir det klart att zakat är en oumbärlig handling och en oumbärlig egenskap för den troende. Därför finner man föreskriften om den i varje profets sharia.

Koranen vittnar om att zakat var lika obligatorisk för alla profeternas samfund som bönen var obligatorisk. I sura al-Anbiya återges, i samband med omnämnandet av profeten Musa och profeten Harun, utförligt det eftertänksamma samtal som ägde rum mellan profeten Ibrahim och hans folk. Därefter nämns i samma sammanhang profeten Lut, profeten Ishaq och profeten Yaqub. Sedan sägs:

***** arabiska *********

Och Vi gjorde dem alla till ledare. De vägledde enligt Vår befallning. Och genom uppenbarelsen vägledde Vi dem till att göra goda gärningar, förrätta bönen och ge zakat, och de var alla dyrkande tjänare.

På olika ställen i Koranen nämns det löfte och den ed som togs av judarna. En av de viktigaste punkterna i den var att de skulle förrätta bönen och ge zakat.

******* arabiska ******

Och minns när Vi tog ett fast löfte från Israels barn: Ni ska inte dyrka någon annan än Allah, ni ska behandla era föräldrar väl, liksom släktingar, föräldralösa och behövande, och ni ska tala vänligt till människorna. Ni ska förrätta bönen och ge zakat. (Sura al-Baqara 83)

På ett annat ställe säger Allah den Högste till Israels barn:

******* Arabiska *******

Och Allah säger till Israels barn: ”Jag är med er, om ni fortsätter att upprätthålla bönen och ge zakat.”

(Sura al-Ma’ida 12)

När Koranen lovordar Hazrat Ismail (a.s.), son till Hazrat Ibrahim (a.s.) och en förfader till Profeten (s.a.w.), säger den att han brukade uppmana sitt eget folk att upprätthålla bönen och ge zakat.

******* Arabiska ********

Och han (Ismail) brukade uppmana sitt eget folk till bönen och zakat, och han var en tjänare som behagade sin Herre. (Sura Maryam 55)

När Hazrat Isa (a.s.) presenterar sin identitet säger han, med avseende på att han hade blivit upphöjd till profetens ämbete: ”Min Gud har ålagt mig att upprätthålla bönen och ge zakat så länge jag lever.”

********** arabiska *************

Och Han har befallt mig att förrätta bönen och fortsätta ge zakat så länge jag lever. (Sura Maryam 31)

Zakats betydelse och vikt

Hur enastående betydelse och vikt zakat har i islam kan förstås av att bönen och zakat nämns tillsammans på minst trettiotvå ställen i den ädla Koranen. Efter tron är bönen och zakat den första skyldigheten. I själva verket innebär utförandet av dessa två former av tillbedjan att hela religionen följs. Hur kan den tjänare som i moskén med djup innerlighet överlämnar kropp och själ inför Allah försumma Allahs rättigheter utanför moskén? På samma sätt: hur kan den som med tillfredsställt hjärta skänker sin käraste rikedom på Allahs väg för Hans välbehag och känner djup frid i sitt hjärta kränka andra tjänares rättigheter? Islam är i själva verket ett uttryck för Allahs och tjänarnas rättigheter. Därför betraktar Koranen bönen och zakat som kännetecken för islam och som vittnesbörd om inträde inom islams gränser. I sura at-Tawba, efter att Allah den Allsmäktige förklarat att banden med avgudadyrkarna ska brytas och uttryckt sitt missnöje med dem, ger Han muslimerna denna vägledning: om de ångrar sig från otro och avgudadyrkan, förrättar bönen och fortsätter ge zakat, ska de räknas som trosbröder. Därefter ska de i det islamiska samhället ha samma ställning som muslimerna.

********** arabiska ************

Om de ångrar sig från otro och avgudadyrkan, förrättar bönen och ger zakat, då är de era trosbröder. (Sura at-Tawba 11)

Denna vers visar att bönen och zakat är tydliga kännetecken och otvetydiga vittnesbörd om islam. Därför har Koranen beskrivit underlåtenheten att ge zakat som ett kännetecken och en handling hos avgudadyrkarna. Sådana människor har beskrivits som förnekare av det kommande livet och berövats tron.

********** arabiska ************

Förödelse väntar de avgudadyrkare som inte ger zakat och förnekar det hinsides livet. (Sura Ha-Mim as-Sajda 6–7)

Under den första kalifen Hazrat Abu Bakr Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat vägrade några människor att ge zakat. Då ansåg han att detta var likvärdigt med att lämna islam och bli avfällingar, och förklarade: ”Om dessa människor vägrar att ge ens en killing av den zakat som de brukade ge under Profetens tid, kommer jag att föra jihad mot dem.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) försökte hindra Siddiq Akbar och sade: ”Hur kan du föra jihad mot dem, när de tror på trosbekännelsen?” Han sade vidare: ”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt att den vars ord är ’lā ilāha illā Allāh’ har sitt liv och sin egendom i säkerhet hos mig.” Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) tillkännagav då sin fasta beslutsamhet och sade:

********** arabiska ************

Vid Allahs ed, jag ska definitivt kämpa mot dem som gör åtskillnad mellan bönen och zakat. (Bukhari, Muslim) (Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hänvisade till vers 5 i sura at-Tawba som argument för jihad mot dem som förnekar zakat:

********** Arabiska ************

Om de ångrar sig, förrättar bönen och betalar zakat, så låt dem vara. (Översättaren)

Bönen och zakat är två sådana grundpelare eller stöttepelare i religionen att förnekande av dem eller att göra åtskillnad mellan de båda i själva verket är liktydigt med att avvika från Allahs religion och bli en apostat. Och den troendes plikt är att föra jihad mot apostaterna.

Hazrat Abdullah ibn Mas’ud säger: Vi har befallts att förrätta bönen och betala zakat. Den som inte betalar zakat har inte heller någon bön. (Tabarani)

Koranen har förklarat att de som avstår från att ge zakat är berövade vägledning:

********** Arabiska ************

Vägledning är för de gudfruktiga, som tror på det fördolda, förrättar bönen och spenderar av det Vi har skänkt dem på Allahs väg. (Sura al-Baqara 2–3)

Enligt Koranen är de i verklig mening sanna troende som ger zakat—

********** Arabiska ************

De som förrättar bönen och spenderar av det Vi har skänkt dem på Allahs väg är sanna troende. (Sura al-Anfal 2–3)

När den ädle Profeten (frid vare med honom) beskrev zakats storhet och betydelse sade han:

Den givmilde är nära Allah, nära paradiset, nära Allahs tjänare och långt från helvetet. Den snåle är däremot långt från Allah, långt från paradiset, långt från Allahs tjänare och nära helvetet. Sanningen är att en okunnig givmild person är mycket mer omtyckt av Allah än en snål tillbedjare. (Tirmidhi)

De fruktansvärda följderna av att försumma zakat

På grund av zakats enastående betydelse har Koranen talat om ett ytterst smärtsamt straff för dem som inte ger zakat. De har varnats för att inte, i sin besinningslösa kärlek till förgängliga rikedomar, dra ett fruktansvärt öde över sig. De bör skydda sig själva från det fruktansvärda straffet, blotta tanken på vilket får kroppen att rysa.

********** Arabiska ************

Ge dem som samlar på guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg det smärtsamma straffet som ett glädjebud. (Det straffet är att) en dag kommer då detta guld och silver ska hettas upp i helvetets eld och därefter ska deras ansikten, sidor och ryggar brännmärkas med det. (Och det ska sägas:) ”Detta är den rikedom som ni samlade åt er själva. Smaka därför nu på den rikedom som ni samlade.” (Sura at-Tawba 34–35)

Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades vad det ord som används i denna vers, betecknat med ….., betyder. Han sade att …….. syftar på den rikedom vars zakat inte har betalats. För att varna dem som inte ger zakat målade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på detta sätt upp en bild av det fruktansvärda straffet i det kommande livet.

Den som Allah den Allsmäktige har gett rikedom men sedan inte betalar zakat på den, kommer på uppståndelsens dag att få sin rikedom förvandlad till en giftig orm. På grund av giftets styrka kommer ormens huvud att vara hårlöst och dess två ögon svarta märken. På uppståndelsens dag kommer den att slingra sig runt halsen på den snåle person som inte betalade zakat, hugga in sina giftiga tänder i hans båda käkar och säga: ”Jag är din rikedom, jag är dina samlade tillgångar.”

Därefter reciterade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följande vers:

********** Arabiska ************

De som Allah har skänkt rikedom genom Sin nåd ska inte tro att deras snålhet är till deras fördel; tvärtom är den ytterst skadlig för dem. Det de samlat ihop genom sin snålhet kommer på uppståndelsens dag att göras till ett halsband och läggas runt deras halsar. (Sura Âl Imrân 180)

Dessutom förmanade den helige Profeten (s) sina ädla följeslagare att rädda sig från de fruktansvärda följderna av att försumma zakat. Han sade:

På uppståndelsens dag får ingen av er komma till mig i ett sådant tillstånd att hans get ligger lastad över hans nacke och han ropar till mig om hjälp. Då kommer jag att säga: I dag kan jag inte göra någonting för dig. Jag hade förmedlat Allahs bud och föreskrifter till dig. Se sedan till att ingen av er den dagen kommer till mig med sin kamel lastad över nacken. Han kommer att ropa till mig om hjälp, och jag kommer att säga till honom: Jag kan inte göra någonting för dig. Jag hade ju förmedlat Allahs bud till dig. (Bukhari)

En dag såg Profeten (s) två kvinnor som bar guldbre­sl­et på sina händer. Han frågade dem om de betalade zakat för dem. När de svarade nej sade Profeten: Vill ni då att dessa i stället ska ersättas med armband av eld? De svarade: Nej, nej, aldrig!

Då sade Profeten (s): Betala zakat för dessa. (Tirmidhi)

Hadhrat Abdullah ibn Umar (ra) berättar att Profeten (s), när han höll en predikan, sade: O människor! Håll er borta från girighet och habegär. De som förintades före er förintades just på grund av detta habegär. Girigheten skapade snålhet och trångsynthet i deras sinnen. Till slut blev de snåla och dyrkare av rikedom. Detta drev dem att bryta banden av medkänsla och kärlek till sina närstående, och de begick brottet att bryta dessa band. Detta drev dem till synd, och de syndade. (Abu Dawud)

Som följd av dessa varningar i Koranen och sunnan var de ädla följeslagarna (ra) ……. ytterst ivriga när det gällde allmosor. Känslan var så stark att de ansåg det förbjudet att behålla ens ett enda kopparmynt utöver det nödvändiga. Abu Dharr (ra) hade som ständig vana att, så snart han såg några människor samlade, rikta deras uppmärksamhet mot zakat.

Betoning på och uppmuntran till zakat

På grund av zakats enastående betydelse och storhet har den betonats på åttiotvå ställen i den heliga Koranen. Vanligtvis nämns bönen och zakat tillsammans. Till exempel:

********** Arabiska ************

Och upprätta bönen och ge zakat.

Koranen och sunna har på olika sätt uppmuntrat till detta genom att tala om dess stora religiösa och världsliga nyttor. Till exempel:

De som spenderar sin egendom på Allahs väg liknas vid ett korn som ger sju ax, och i varje ax finns hundra korn. Så mångfaldigar Allah det Han vill, och Allah är vidsträckt, frikostig och allvetande (Sura al-Baqara 261).

Bonden överlämnar sitt utsäde till Allahs jord, räknar dagarna i hopp och ber Allah om regn. Sedan skänker Allah honom oräkneliga korn i stället för ett enda frö. Genom att framställa denna trosstärkande erfarenhet som ett exempel vill Allah förklara att Han kommer att mångfaldiga allt som tjänaren spenderar för Allahs välbehag så mycket att Han för varje korn skänker sju hundra korn. Han kan till och med ge mer än så. Allah erkänner tjänarens djupa uppriktighet och känslomässiga engagemang. Han skänker i sådan omfattning att tjänaren inte ens kan föreställa sig det. Och denna gåva och ……… är inte enbart avsedda för det hinsidiga; i denna värld skänker Allah ………. samhället välgång och välsignelse, välstånd och utveckling.

********** Arabiska ************

Den zakat ni ger för Allahs välbehag gör i själva verket att den som ger zakat får sin egendom mångfaldigad. (Sura ar-Rum 39)

Saken är i själva verket den att zakat, sadaqa och liknande endast ges av dem som är generösa, givmilda, medkännande mot varandra och välvilliga. Och det är zakat och sadaqa som skapar dessa egenskaper. Godhet och välsignelse, frid, trygghet, framsteg och välstånd tillfaller i denna värld det samhälle vars människor i allmänhet besitter dessa egenskaper; rikedom samlas inte hos en handfull själviska, trångsynta och snåla människor. Tvärtom fördelas den rättvist i hela samhället, och alla har frihet att förtjäna och spendera sin försörjning efter sitt eget mod och sin egen förmåga, medan alla får samma slags möjligheter och förmåner.

Hazrat Abu Hurayra (r.a.) berättar att Profeten (s.a.w.) sade: ”Den som ger till och med en enda dadel i sadaqa av sina rena förtjänster, tar Allah den i Sin egen hand och fortsätter att öka den, liksom ni uppfostrar era barn, tills den blir lika stor som ett berg.” (Bukhari)

Hazrat Abu Hurayra (r.a.) berättar vidare att Profeten (s.a.w.) sade: ”Att ge sadaqa minskar inte rikedomen (den ökar snarare); att förlåta någon ökar ens anseende (det innebär inte förödmjukelse), och den som endast för Allahs skull visar ödmjukhet och undergivenhet skänker Allah honom en hög rang.” (Muslim)

Koranen klargör att den som renar och helgar sitt hjärta, vandrar på den rätta vägen, är utrustad med visdomens egenskap, erhåller Allahs välbehag, förlåtelse och barmhärtighet, samt den eviga friden i det kommande livet och Allahs

De som vinner närhet är de människor som ständigt ger zakat med ett nöjt hjärta.

********** arabiska ************

(O Profet) ta emot sadaqa från deras rikedomar, rena dem och för dem framåt på godhetens väg. (Sura At-Tawba 103)

Satan skrämmer er med fattigdom och elände och uppmanar er att anta oanständiga och skamliga handlingssätt. Däremot lovar Allah er sin förlåtelse och barmhärtighet, och Han är frikostig och vis. Han skänker visdom åt den Han vill. Den som får visdom har i själva verket fått en stor rikedom. (Sura Al-Baqara 268–269)

********** Arabiska ************

Och det de spenderar på Allahs väg gör de till ett medel för att nå närhet till Allah och få en bön om nåd från Sändebudet (frid vare med honom). Kom ihåg att det verkligen är ett medel för att nå närhet till Allah, och Allah kommer förvisso att låta dem omfattas av Sin nåd. Sannerligen är Han Förlåtande och Barmhärtig. (Sura at-Tawba 9:99)

********** Arabiska ************

Och från helvetets eld ska den hållas borta som fruktar Allah mest och som därför ger av sin rikedom till andra, så att hans hjärta renas från snålhet, girighet och världslig bindning. (Sura al-Layl 17–18)

Hadhrat Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag hörde Profeten (frid vare med honom) säga: ”O människor! Skydda er mot helvetets eld, även om det bara är med en bit av en dadel.” (Bukhari)

Hadhrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: ”På Uppståndelsens dag, när det inte finns någon skugga någonstans utom under Allahs tron, kommer sju slags människor att få vistas i tronens skugga. En av dem är den som spenderar på Allahs väg så hemligt att hans vänstra hand inte vet vad hans högra hand har spenderat.” (Bukhari)

När någon kom till Profetens (frid vare med honom) närvaro med allmosemedel blev han mycket glad och bad om nåd för honom. En gång kom Hadhrat Abu Awfa (må Allah vara nöjd med honom) till Profetens (frid vare med honom) närvaro med allmosan. Då bad Profeten (frid vare med honom) följande bön för honom:

********** Arabiska ************

O Allah, låt din barmhärtighet komma över Abu Awfas familj. (Bukhari)

En gång gick den ädle Profeten (fvmh) hem strax efter asr-bönen och kom ut igen efter en stund. När de ädla följeslagarna frågade honom om orsaken sade han: ”En bit guld låg kvar i huset. Jag tyckte inte att det var rätt att låta den ligga kvar där till natten. Därför gick jag tillbaka och delade ut den bland de behövande.” (Bukhari)

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (fvmh) sade: ”Genom sadaqa och gåvor stillas Allahs vrede, och människan skyddas från en dålig död.”

Är det inte sant att en troendes högsta och yttersta önskan måste vara att vara trygg från Allahs vrede och få khatema bil khair (att dö med tron i behåll)?

Bestämmelsen om zakat

Det är obligatoriskt för varje sahib nisab (förmögen person) att betala zakat, om han har tillgångar motsvarande nisab som har varit i hans ägo i ett helt år. Zakat är en ovillkorlig religiös plikt. Den som förnekar denna plikt blir kafir. Den som inte förnekar att den är obligatorisk men ändå inte betalar zakat är fasiq och en grov syndare.

Den grundläggande skillnaden mellan zakat och skatt

Den skatt som staten påför allmänheten är inte av samma slag som zakat. Zakat är en ekonomisk gudsdyrkan och en av islams viktigaste pelare. Bönen och fastan är islams pelare. I Koranen nämns zakat vanligtvis tillsammans med bönen. Den är en viktig pelare i Allahs religion, som var profeternas religion i varje tidsålder.

De stora moraliska och andliga fördelar som zakatsystemet medför för människans sinne och det islamiska samhället kan uppnås endast när den grundläggande skillnaden mellan gudsdyrkan och skatt är djupt förankrad i medvetandet och zakat ges med övertygelsen att den är gudsdyrkan av Allah.

Ansvaret för administrationen av insamlingen och fördelningen av zakat har visserligen överlåtits åt den islamiska staten. Detta är en del av dess ansvar att upprätthålla lag och ordning. Men det beror inte på att zakat är en skatt eller någon avgift som pålagts av regeringen. Det är snarare den islamiska statens ansvar att upprätta ordning i all kollektiv gudsdyrkan inom islam.

Villkor för att zakat ska vara obligatorisk

Det finns sju villkor för att zakat ska vara obligatorisk. (Enligt Ahl al-Hadith är de fem första villkoren nödvändiga. Enligt dem är det inte nödvändigt att vara vid sina sinnens fulla bruk och myndig för att zakat ska vara obligatorisk. Deras bevis är Koranens ord: …..arabiska…… ge zakat. Och för varje muslimsk man och kvinna: …….arabiska……. (O Profet!) Ta allmosor från deras egendom och rena dem genom dem samt rena dem andligen. Renhet och andlig rening är obligatoriska för alla muslimer. Därför är zakat obligatorisk för varje muslimsk man och kvinna, oavsett om personen är vid sina sinnens fulla bruk och myndig eller inte. Andra lärda än Ahl al-Hadith godtar inte heller de två senare villkoren. Det vill säga, de betraktar inte att vara vid sina sinnens fulla bruk och myndig som villkor för att zakat ska vara obligatorisk.)

(1) Att vara muslim.

(2) Att äga nisab.

(3) Att nisab överstiger de faktiska behoven.

(4) Att inte vara skuldsatt.

(5) Att förmögenheten består under ett helt år.

(6) Att vara vid sina sinnens fulla bruk.

(7) Att ha uppnått vuxen ålder.

Nedan följer en genomgång av dessa villkor:

1. Att vara muslim. Zakat är inte obligatorisk för icke-muslimer. Den som därför antar islam behöver inte betala zakat för sitt tidigare liv.

2. Att äga nisab-beloppet. Det innebär att man måste äga så mycket egendom att sharia har föreskrivit zakat för den.

3. Att nisab överstiger de grundläggande behoven. Med grundläggande behov avses allt sådant som människans liv och heder är beroende av, såsom mat och dryck, kläder, bostad, yrkesutövares verktyg och maskiner med mera. Djur för transport, cykel, motorcykel och liknande, hushållsutrustning samt böcker för studier (inte för försäljning) hör också till de grundläggande behoven. Zakat är inte obligatorisk för sådant. Om den överskjutande egendomen däremot uppgår till nisab-beloppet blir zakat obligatorisk för den, förutsatt att även de övriga villkoren är uppfyllda.

4. Att inte vara skuldsatt. En person kan till exempel ha egendom motsvarande nisab, men samtidigt vara skyldig någon annan pengar. Då är zakat inte obligatorisk. Om personen däremot har så mycket egendom att nisab-beloppet återstår även efter att skulden har betalats, blir zakat obligatorisk.

5. Förmögenheten ska ha bestått i ett helt år. Det är inte tillräckligt att förmögenheten uppgår till nisab för att zakat ska bli obligatorisk på den. Den blir i stället obligatorisk när förmögenheten uppgår till detta belopp och har bestått i ett helt år.

Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: Zakat blir obligatorisk för en person först när den förmögenhet han har förvärvat på vilket sätt som helst har bestått under ett helt år. (Tirmidhi)

6. Att ha förstånd. Zakat är inte obligatorisk för den som saknar förstånd och omdöme, såsom en sinnessjuk person.

7. Att ha uppnått myndig ålder. Zakat är inte obligatorisk för ett minderårigt barn, oavsett hur mycket egendom det har. Den är inte obligatorisk för barnet, och inte heller för dess förmyndare. (I detta sammanhang uttrycker Allama Maududi följande uppfattning. Det råder meningsskiljaktighet beträffande minderåriga barn. En uppfattning är att zakat inte är obligatorisk för ett föräldralöst barn. Den andra uppfattningen är att när den föräldralöse blivit myndig ska dess förmyndare, när han överlämnar egendomen till barnet, informera det om zakatens regler. Då ska barnet betala all zakat som förfallit under den tid det var föräldralöst. Den tredje uppfattningen är att om den föräldralöses egendom har investerats i någon verksamhet och ger avkastning, ska förmyndaren betala zakat. Annars blir zakat inte obligatorisk. Den fjärde uppfattningen är att zakat är obligatorisk på den föräldralöses egendom och att ansvaret för att betala den ligger på förmyndaren. Denna fjärde uppfattning är den mest riktiga. I en hadith står det:

Det vill säga: Var uppmärksam på att den som är förmyndare för ett föräldralöst barn som har egendom bör bedriva någon affärsverksamhet med dess egendom och inte låta den ligga oanvänd, så att zakat inte förbrukar hela egendomen. (Tirmidhi, Dar Qutni, Bayhaqi)

En mursal-hadith med samma innebörd har återberättats från Imam Shafi‘i (må Allah förbarma sig över honom), och en marfu‘-hadith har återberättats från Tabarani och Abu Ubayd. Den stöds också av uttalanden från följeslagare och tabi‘in, återberättade från Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom).

Det råder en liknande meningsskiljaktighet beträffande personer med nedsatt förstånd, såsom nämnts ovan. Även här är den riktiga uppfattningen enligt oss att zakat är obligatorisk på den sinnessjukes egendom och att ansvaret för att betala den ligger på förmyndaren. Imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) samt Ibn Shihab al-Zuhri har också förklarat denna uppfattning. (Rasail wa Masail, andra delen, s. 130, 138)

Villkoren för att zakatska vara giltig

Det finns sex villkor för att zakat ska vara giltig. När dessa sex villkor är uppfyllda är zakat fullgjord; annars är den inte det. Dessa är:

1. Att vara muslim,

2. Att ha avsikten att ge zakat,

3. Att använda den för ett angivet ändamål,

4. Att överföra äganderätten,

5. Att ha sitt förstånd i behåll,

6. Att ha uppnått puberteten. Nedan redogörs för innebörden och nyttan av dessa:

1. Att vara muslim. Ett villkor för att zakat ska vara giltig är att den som ger zakat måste vara muslim. Eftersom zakat inte är obligatorisk för en icke-muslim, är zakat som ges av en icke-muslim därför inte giltig. Om någon alltså betalar framtida zakat före sin konversion till islam och därefter blir muslim, då är den tidigare betalda zakaten inte giltig. Efter att ha blivit muslim måste han betala zakat på nytt.

2. Att ha för avsikt att betala zakat. Det är nödvändigt att ha avsikten att betala zakat när man tar ut zakat eller när man ger den till den berättigade. Om man inte har avsikten att betala zakat när man tar ut den, är den inte giltig. För att zakat ska vara giltig krävs att medlen når den berättigade.

3. När zakat ges måste mottagaren göras till ägare av den. Ägaren ska antingen vara den berättigade eller den organisation som samlar in och fördelar zakat.

4. Att använda den till de angivna ändamålen. Ändamålen för att ge zakat har angetts i Koranen. Om den används till något annat ändamål än dessa är den inte giltig.

5. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. Om en mentalt störd eller sinnessjuk person ger zakat är den inte giltig.

6. Att ha uppnått puberteten. Om ett minderårigt barn ger zakat är den inte giltig.

Vissa rättsfrågor om när zakat blir obligatorisk

1. Om pengar som sparats för ett verkligt behov behöver användas under samma år, behöver man inte betala zakat på dem. Men om de kan behövas i framtiden efter det året, måste man betala zakat på dem. – (Ilmul Fiqah, del 4)

2. Zakat blir inte obligatorisk på egendom för vilken någon annan skyldighet, såsom ushr eller kharaj, är obligatorisk. (Ilmul Fiqah, del 4)

3. Om någon lämnar något i pant hos någon annan, är zakat inte obligatorisk för honom. Varken den som pantsätter eller den som tar emot panten är skyldig att betala zakat. (Ilmul Fiqh, del 4)

4. Om någons egendom eller pengar går förlorade och de efter en tid, genom Allahs nåd, återfinns och de förlorade pengarna kommer i hans besittning, blir zakat inte obligatorisk för den tid då de var förlorade. Detta beror på att egendomen måste vara under ens kontroll och i ens ägo för att zakat ska bli obligatorisk.

5. Om någon i början av året hade egendom motsvarande nisab, men den under en period försvann eller förbrukades, och han sedan mot slutet av året, genom Allahs nåd, åter hade egendom motsvarande nisab, blir zakat obligatorisk på denna egendom. Att egendomen saknades under årets lopp räknas inte som avgörande. (Ilmul Fiqh)

6. Om någon blir arresterad ska zakat betalas på hans egendom. Den person som i hans frånvaro driver hans verksamhet eller förvaltar hans egendom ska betala zakat. (Rasail wa Masail, del 2)

7. Zakat är obligatorisk på en resandes egendom om han äger nisab. Eftersom han är resande har han dessutom rätt att ta emot zakat. Men om han är rik och äger nisab är zakat obligatorisk för honom. Hans resa gör honom berättigad till zakat, medan hans rikedom gör zakat obligatorisk för honom. (Behishti Zewar, del 3)

8. Om någon skänker något till någon annan och det motsvarar nisab, blir zakat obligatorisk när ett år har gått. (Samma källa)

9. Husgeråd och inredning, såsom kärl av koppar, mässing, aluminium, stål och liknande, kläder att bära och använda som täcke, mattor, golvunderlag, möbler och liknande, smycken av andra metaller än guld och silver, pärlsmycken, pärlhalsband och liknande, är inte belagda med zakat, hur värdefulla de än är. (Samma källa)

10. Om någon köper en stor mängd spannmål och liknande för en högtid och sedan säljer det med vinst, blir zakat inte obligatorisk på det. Zakat blir inte obligatorisk på egendom som köps med avsikten att bedriva handel. (Samma källa)

11. Om någon hade tusen taka, och femhundra taka gick förlorade efter att året hade gått, medan personen skänkte bort de återstående femhundra takana, är zakat fortfarande obligatorisk på de pengar som gick förlorade, medan zakaten på de pengar som skänktes bort anses vara betald. (Enligt imam ash-Shafi‘i (r) är zakat obligatorisk på hela beloppet. Om det sammanlagda kapitalet i ett företag uppgår till nisab eller överstiger det, är zakat obligatorisk även om varje delägares andel var för sig inte uppgår till nisab.)

12. Om alla en persons tillgångar förstörs efter att zakat blivit obligatorisk, är zakat inte längre obligatorisk för honom.

13. Flera personer är delägare i ett företag och allas pengar har investerats. Om varje delägares andel var för sig understiger nisab, är zakat inte obligatorisk för någon av dem, även om deras sammanlagda andel uppgår till nisab eller överstiger det.

14. En person betalade zakat på två tusen taka under Ramadan. Dessa två tusen taka förblev sparade hos honom. Sedan fick han under Rajab, genom Allahs nåd, ytterligare två tusen taka. När året hade gått måste han betala zakat på fyra tusen taka. Han kan inte invända att det han fick under Rajab ännu inte hade innehafts i ett helt år. Den egendom eller de pengar som ökar under året ska inkluderas, vare sig ökningen beror på affärsvinst, på att djur får ungar eller på att man får en gåva eller ett arv. Kort sagt ska zakat betalas på all egendom och alla pengar, oavsett hur de erhållits; även den egendom eller de pengar som erhålls senare ska beläggas med zakat, även om ett helt år ännu inte har gått.

Zakatens regler

1. När zakat ges behöver man inte säga till den berättigade eller zakatmottagaren att detta är zakat. Det är även tillåtet att ge den som en gåva, som present till barnen eller som en eidgåva. Det räcker att den som ger zakat har avsikten att ge zakat.

2. Det är inte tillåtet att ge zakat till en arbetare som ersättning för hans arbete eller till en anställd eller tjänare som lön. Däremot får lönen till de personer som av statskassan har utsetts att samla in och fördela zakat betalas med zakatmedel.

3. Det är tillåtet att betala zakat i förskott före årets slut, och det är även tillåtet att betala den i månatliga avbetalningar, under förutsättning att givaren är nisab-innehavare. Om någon betalar zakat i förskott i hopp om att bli nisab-innehavare, är denna persons zakat inte giltig. När han senare blir nisab-innehavare och året har gått måste han betala zakat på nytt. (Beheshti Zeor)

Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Hadhrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) frågade Profeten om att betala zakat i förskott, varpå han gav sitt tillstånd. (Abu Dawud, Tirmidhi)

4. Zakat bör betalas med egendom av medelhög kvalitet. Det är inte rätt att den som betalar zakat ger ordinär egendom som zakat, och det är inte heller rätt att den som samlar in zakat tar den allra bästa egendomen som zakat. Givaren ska försöka ge goda ting för Allahs skull, och den som samlar in zakat får inte gå till överdrift mot någon.

5. Den som tar ut (samlar in) zakat får, om han vill, ta det föremål för vilket zakat har blivit obligatorisk, till exempel guld eller boskap, och om han vill får han ta dess värde i stället. I båda fallen blir zakat giltig. Man måste komma ihåg att om värdet betalas, ska det värde som gäller när zakat betalas tas ut, inte det värde som gällde när zakat blev obligatorisk. Anta till exempel att en person föder upp getter. När året har gått har zakat blivit obligatorisk för en get. Dess värde är nu 50 taka. Av någon anledning dröjer betalningen av zakat flera månader. Om getens värde under denna tid stiger till 60 taka eller sjunker till 40 taka, ska 60 respektive 40 taka betalas som zakat.

6. Zakat ska enligt principen deponeras i den islamiska statens bayt al-mal. Det är den islamiska statens ansvar att organisera uttag och fördelning av zakat. Där muslimer på grund av sin försummelse lever i slaveri, det vill säga där det inte finns ett islamiskt statsskick, är det muslimernas plikt att på eget initiativ upprätta muslimernas bayt al-mal; muslimernas plikt är att på eget initiativ upprätta muslimernas bayt al-mal och där använda all zakat för de bestämda ändamålen. Om muslimerna berövas en sådan kollektiv organisation ska de själva överlämna zakat till de berättigade och genom ständig undervisning och praktiska ansträngningar fortsätta arbeta för att ett islamiskt statsskick ska upprättas. Utan ett islamiskt statsskick är det nämligen på intet sätt möjligt att följa många av Allah den Högstes befallningar och lagar.

7. De som tillfälligt eller permanent har rätt till zakat, såsom personer med funktionsnedsättning, sjuka, ohälsosamma och svaga, fattiga och nödlidande, miskiner, änkor, föräldralösa och liknande, kan få hjälp från bayt al-mal både tillfälligt och permanent. Man kan också ordna deras försörjning eller ett bidrag på permanent basis.

8. Från bayt al-mal kan zakat ges till en enskild person som har rätt till zakat, liksom till en organisation eller institution. Man kan också själv upprätta en sådan institution som är lämplig för att använda zakat, till exempel ett barnhem eller kostnadsfri utbildning och sjukvård för nödlidande.

9. Det är också tillåtet att ge de behövande ett räntefritt välgörenhetslån från zakatmedel. Att ge dem ett sådant lån för att förbättra deras situation och ge dem möjlighet att stå på egna ben är tvärtom en mycket god gärning.

10. Om zakat ges till sådana släktingar som det är tillåtet att ge zakat till, får man dubbel belöning: först belöningen för att ge zakat och sedan belöningen för att bevara släktbanden. Om vänner eller släktingar skäms över att ta emot zakat eller anser det dåligt att ta emot zakat trots att de är behövande, bör man inte säga till dem att pengarna eller föremålet är zakat. Det är inget villkor att den berättigade informeras om att det är zakat. Det bästa är att överlämna zakat till dem före någon högtid, som hjälp eller gåva vid ett bröllop, eller på något annat sätt.

11. Det är bäst att betala zakat enligt månåret. Det är dock inte obligatoriskt. Zakat kan också betalas enligt solåret. Det är inte heller obligatoriskt att betala zakat under någon särskild månad. Men eftersom Ramadan är en välsignad månad och en månad då man gör mer goda gärningar och får större belöning, är det bäst att betala zakat under denna månad. Det är dock inte obligatoriskt att göra så. Det är inte heller ett villkor för att zakat ska vara giltig.

12. I allmänhet är det rättvist att zakat från en region används eller fördelas i samma region. Men vid särskilda behov kan den också ges till andra regioner. Om till exempel vänner och släktingar bor i ett annat område och är behövande, eller om en naturkatastrof har inträffat där, kan zakat skickas dit. Man måste dock se till att ingen behövande i det första området eller den första byn berövas sin rätt.

13. Ett villkor för att zakat ska vara giltig är också att den som får zakat måste göras till ägare av zakatmedlen och få dem i sin besittning. Om någon tillagar mat och ger den till den berättigade att äta, är zakat inte giltig. Men om han tillagar maten, överlämnar den till honom och ger honom friheten att själv äta den, bjuda någon annan på den eller göra vad han vill med den, blir zakat giltig. Om zakat ges till en organisation eller ett bayt al-māl uppfylls också villkoret att göra någon till ägare. På samma sätt uppfylls detta villkor om zakat överlämnas till den som samlar in eller tar emot zakat. Därefter ligger ansvaret hos bayt al-māl eller zakatinsamlaren. Det är inte zakatgivarens ansvar att åter göra den berättigade till ägare.

14. Om någon betalar zakat för en släktings, väns eller vilken annan persons räkning blir zakat giltig. Om en man till exempel betalar zakat på sin hustrus smycken och liknande ur egna medel, anses hustruns zakat vara betald.

En gång betalade den helige Profetens (s.a.) farbror, ʿAbbās (r.a.), inte zakat till ʿUmar (r.a.), som av Profeten hade utsetts till zakatinsamlare. Då sade Profeten (s.a.): ”Jag ansvarar för hans zakat, ja, för mer än så. ʿUmar, förstår du inte att en farbror är som en far?” (Muslim)

Frågan om att överlåta äganderätten

Enligt hanafitiska lärda är ett nödvändigt villkor för att zakat ska vara giltig att man gör någon annan till ägare; utan detta är zakat inte betald. I denna fråga har Allama Mawdudi skrivit en utförlig kommentar, som är till stor hjälp för att förstå frågan om att göra någon till ägare. Nedan återges hans framsynta kommentar eller anmärkning:

Allah den Högste säger:

********** Arabiska ************

Allmosor är till för de fattiga och behövande, för dem som arbetar med att samla in dem och för dem vars hjärtan man vill vinna. (Sura at-Tawba: 60)

Lägg märke till att lām-partikelns funktion här inte enbart gäller de fattiga och behövande, utan även miskīn, de anställda inom zakāt-förvaltningen och mu’allafāt qulūbuhum (de vars hjärtan man vill vinna). Denna lām ger rätt till att göra någon till ägare, att ge någon rättighet eller att särskilt avsätta något för någon; oavsett vilken betydelse den har, gäller den för de tre återstående kategorierna på samma sätt som den gäller för de fattiga och behövande. Om lām enligt hanafiternas förklaring innebär tamlīk, det vill säga överlåtelse av äganderätt, uppfylls då kravet på äganderätt när zakāt och obligatoriska allmosor ges till vilken som helst av dessa fyra kategorier. Varifrån kommer då kravet på att överlåta äganderätten om och om igen? Finns det något hinder mot att använda zakātmedlen efter att de har övergått i de fattigas och behövandes ägo? Om inte, vilket argument kan då finnas för skyldigheten att åter göra mottagarna till ägare efter att zakātmedlen har överlämnats till de anställda inom zakāt-förvaltningen och kravet på att göra dem till ägare därmed redan har uppfyllts? Om lām förstås i betydelsen överlåtelse av äganderätt, innebär det att när en person överlämnar zakāt och obligatoriska allmosor till de anställda vid zakāt-avdelningen, har han i praktiken gjort dem till ägare, och medlen har därmed blivit deras egendom, på samma sätt som fay’ och krigsbyte blir statens (den islamiska statens) egendom. Därefter är de inte längre skyldiga att dela ut dessa medel till de berättigade i form av äganderättsöverföring. Tvärtom har de rätt att använda medlen inom de återstående sju zakāt-kategorierna på det sätt de finner lämpligt och nödvändigt. Ur tamlīk med lām:s synvinkel, det vill säga med avseende på villkoret att göra någon till ägare, kan inga begränsningar läggas på dem. Den enda begränsning som kan läggas på dem är att den som samlar in och fördelar zakāt får ersättning för sitt arbete, medan han använder de återstående medlen för andra berättigade mottagare. Detta beror på att dessa personer görs till ägare av medlen på grund av att de är anställda vid zakāt-avdelningen, inte på grund av att de själva är berättigade mottagare. Orden ”anställda för insamling och fördelning av zakāt” uttrycker i sig det syfte för vilket zakāt överlämnas till dem. Dessutom fastställer dessa ord hur stor del av medlen de, i egenskap av anställda, lagligen har rätt att använda för sig själva.

Efter denna analys kan vi rikta uppmärksamheten mot den hadith som imām Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) har återberättat från Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom). Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en man kom till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade:

********** Arabiska ************

När jag har överlämnat zakāt till din utsände tjänsteman, är jag då fri från ansvar inför Allah och Hans Sändebud?

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade:

********** Arabiska ************

Ja, när du överlämnade det till den utsände tjänstemannen hade du befriat dig från ansvar inför Allah och Hans sändebud. Denna belöning tillkommer dig. Den som använder det på ett otillåtet sätt får själv bära synden för det.

Av detta blir det klart att den som betalar zakat befrias från ansvar när han överlämnar sin zakat …….. till zakat-tjänstemannen. Med andra ord: på samma sätt som villkoret att göra en fattig eller behövande till ägare uppfylls genom att ge zakat till honom, uppfylls det också när den ges till ………….

Nu måste man också förstå vilka personer de ord i ………… som nämns i Koranen är tillämpliga på. Många anser att de endast gäller sådana tjänstemän som utses av en islamisk regering. Men Koranens ord har använts generellt och kan tillämpas på varje person som arbetar med att samla in och fördela zakat. Enligt min kunskap och mitt förnuft finns det ingen grund för att använda dessa ord, som har en allmän betydelse, i en särskild betydelse. Om det inte finns någon islamisk regering, eller om det finns en sådan men den försummar sitt ansvar, och någon grupp bland muslimerna träder fram för att utföra detta arbete, med vilket argument kan man då säga: Nej, ni är inte ********** arabiska ************

Enligt min uppfattning är det en barmhärtighet från Allah att ********** arabiska ************

I stället för att begränsa (zakat-tjänstemannen) till regeringen har Han formulerat sitt påbud med så allmänna ord att det därigenom finns utrymme för muslimerna att själva ordna olika former av insamling och fördelning av zakat, även om det inte finns någon islamisk regering eller om den befintliga regeringen försummar sina skyldigheter. Om Allah den Allsmäktiges allmänna påbud får förbli allmänt, kommer förvaltarna för de organisationer som arbetar med utbildning av fattiga studenter, omvårdnad av föräldralösa, omsorg om gamla, oförmögna och funktionshindrade, behandling av behövande sjuka och liknande uppgifter helt legitimt att omfattas av kategorin ********** arabiska ************. Därmed kommer de att ha rätt att ta emot zakat och använda den efter behov. På samma sätt finns det möjlighet att upprätta organisationer särskilt för insamling och fördelning av zakat. Deras förvaltare kommer också att räknas som ********** arabiska ************. Och det finns inget behov av att binda deras händer genom utlåtandet om tamlik när zakat fördelas.

Enligt min uppfattning gäller detta, om Koranens ord får behålla sin allmänna betydelse, inte bara de ovan nämnda ********** arabiska ************ (zakat-tjänstemännen och förvaltarna), utan även många andra tjänstemän omfattas av definitionen. Till exempel räknas en förmyndare för ett föräldralöst barn, en person som tar hand om en sjuk eller funktionshindrad person och en person som vårdar och hjälper en hjälplös människa också som en zakat-tjänsteman. Han har rätt att samla in zakat för att tillgodose dessa människors behov. Om han vill kan han också ta emot ersättning för sitt arbete enligt sedvanlig praxis.

Om det blir nödvändigt att transportera zakatmedel från en plats till en annan, kan kostnaderna för post och bankavgifter också betalas ur dem. Detta beror på att även dessa, så länge de utför denna tjänst, betraktas som ********** arabiska ************ (zakat-tjänstemän).

För att samla in zakat, transportera zakatmedel från en plats till en annan eller tillgodose olika behov hos dem som har rätt till zakat kan man använda tåg, buss, hästdroska, handkärra och annat; hyran för allt detta kan betalas ur zakatmedlen. Detta beror på att allt sådant, under tiden det utför dessa tjänster, räknas till ********** arabiska ************ (zakat-tjänstemän).

Löner och ersättningar till alla slags anställda och arbetare som anlitas för de zakatberättigades räkning får betalas ur zakatmedlen. De räknas alla som **********arabiska ************ (zakat-tjänstemän).

Löner och ersättningar till alla slags anställda och arbetare som anlitas för de zakatberättigades räkning får betalas ur zakatmedlen. De räknas alla som **********arabiska ************. Om någon transporterar säckar med livsmedel till en järnvägsstation, någon kör ett fordon för att hjälpa fattiga patienter eller någon tar hand om föräldralösa barn, räknas även de till denna kategori.

Frågan är nu om det finns några begränsningar beträffande de utgifter som **********arabiska ************ (zakat-tjänstemännen) gör, så att de inte får bygga hus och andra byggnader för att hjälpa de zakatberättigade eller köpa nödvändiga saker såsom fordon, läkemedel, utrustning, kläder och liknande. Jag säger att enligt den tolkning av denna vers som hanafiterna har framfört gäller denna begränsning endast dem som betalar zakat. De får själva utan tvekan inte göra sådana utgifter. Deras uppgift är att, i enlighet med Allah den Allsmäktiges föreskrift, överlämna den till dem som zakat är avsedd för eller låta den komma i någon av deras ägo. När det gäller **********arabiska ************ (zakat-tjänstemännen), kan en sådan begränsning däremot inte åläggas dem. De är, för alla zakatberättigades räkning, deras ombud eller representanter. Allt som de verkliga berättigade får göra för dessa medel får de också göra som deras ombud eller representanter. När de bygger en byggnad eller köper ett fordon för de fattigas och behövandes behov är det precis som om många fattiga och behövande, efter att var och en fått zakat separat, gemensamt hade byggt en byggnad eller köpt ett fordon; de har inga begränsningar när det gäller sådana utgifter. Allah den Allsmäktige har föreskrivit att zakat ska ges till zakat-tjänstemännen **********arabiska ************ och har fastställt denna ordning för zakatgivningen. Allahs Sändebud förklarade därför dem som ger zakat till dem befriade från denna skyldighet, eftersom överlämnandet av dessa medel till dem innebär att de ges till alla berättigade. De samlar in zakat på de berättigades vägnar och använder den som deras representanter och beskyddare. När det gäller deras utgifter kan man naturligtvis invända och klaga om de har gjort en viss utgift utan behov, gjort större utgifter än nödvändigt, tagit högre ersättning än den gängse nivån eller gett en anställd högre ersättning än den gängse nivån. Men såvitt jag vet finns det ingen regel i sharia som kan ligga till grund för att säga att vissa utgifter får göras medan andra inte får göras. Sharia har gett dem tillstånd att utföra allt arbete som behövs för de zakatberättigade. (Tarjuman al-Qur’an, december 1954)

Zakatens nisab

Med zakatens nisab avses den lägsta mängd kapital som sharia gör zakat obligatorisk på. Den som har kapital motsvarande nisab kallas sahib nisab.

Ekonomisk balans

Ett av zakatens grundläggande syften är att skapa ekonomisk balans. Zakat tas från de förmögna och kapitalägarna och fördelas bland de behövande, för att hålla rikedomarna i omlopp och låta alla samhällsklasser dra nytta av dem. Den ädle Profeten (frid över honom) sade: Allah den Allsmäktige har ålagt människorna sadaqa (zakat). Den ska tas från de rika och delas ut bland de behövande. (Bukhari, Muslim med flera)

Enligt sharia är de rika och välbärgade de som har egendom motsvarande nisab och fortfarande har den kvar efter att ett år har gått. På Profetens tid betraktades de som rika och välbärgade som hade dadelträdgårdar, guld, silver och boskap, och sharia fastställde en särskild mängd av dessa tillgångar och sade att den som hade åtminstone denna mängd i sin ägo enligt sharia var välbärgad. Sadaqa skulle tas från hans egendom och ges till de behövande i samhället. Profeten (frid över honom) sade: Det finns ingen zakat på mindre än fem wasaq dadlar, ingen zakat på mindre än fem uqiyya silver och ingen zakat på färre än fem kameler. (Bukhari, Muslim.) Se terminologin för wasaq och uqiyya.

Frågan om förändringar av nisab

Eftersom pengarnas värde i vår tid har minskat oerhört mycket, och det även i värdehänseende har uppstått en oerhörd skillnad mellan den nisab för guld, silver och husdjur som fastställdes på Profetens tid och dagens värden, har vissa hävdat att man, med hänsyn till omständigheterna, bör ompröva frågan om zakats nisab. Som svar på en sådan fråga sade Allama Sayyid Abul Ala Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom):

Under de rätt vägledda kalifernas tid gjordes ingen förändring av den nisab och den zakatsats som fastställts av Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och något behov av det har inte heller uppstått nu. Vår uppfattning är att ingen efter Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har rätt att ändra den nisab som han fastställde. En förändring av nisab för guld är dock möjlig, eftersom kedjan i den återberättelse där dess nisab anges till tjugo miskal är ytterst svag (Rasā’il wa Masā’il, del två, s. 144–145).

Som svar på en annan fråga, i samband med en diskussion om visheten och betydelsen av att inte ändra nisab eller zakatsats, sade Allama Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom): Vi har inte rätt att i någon bestämd omfattning ändra de gränser som lagstiftaren för sharia har fastställt. Om denna dörr en gång öppnas kommer det inte bara att drabba zakats nisab och mängd. Tvärtom finns det många frågor – bönen, fastan, vallfärden, äktenskapet, skilsmässan, arvet och annat – där arbetet med att reformera och upphäva regler kommer att börja, och följderna av detta kommer aldrig att ta slut någonstans. Dessutom kommer den balans som sharias lagstiftare har upprättat för rättvisa mellan individen och samhället att försvinna om denna dörr en gång öppnas. Därefter kommer en dragkamp mellan individen och samhället att börja. Individerna kommer att vilja att förändringar av nisab och sats sker enligt deras intressen, medan församlingen eller samhället kommer att vilja att de sker enligt dess intressen. Detta kommer att bli ett problem när ett avgörande ska fattas. Om en lag stiftas som sänker nisab och höjer satsen, kommer de vars intressen drabbas inte att betala den med tillfredsställelse, vilket är den verkliga andan i att ge zakat. I stället kommer de att betala den som om det vore en straffavgift likt en skatt och därefter hitta olika ursäkter för att undvika betalningen och försumma den. Den underkastelse som varje person nu visar inför Allahs och Sändebudets befallning och den tillfredsställelse med vilken han, driven av dyrkans anda, betalar ut zakatpengarna, kommer då inte längre att finnas kvar. Detta blir följden om en lagstiftande församlings majoritet påtvingar andra någon nisab och någon sats efter eget gottfinnande. (Rasā’il wa Masā’il, del två, s. 157)

Nisab för guld och silver

Nisab för silver är två hundra dirham, vilket motsvarar en vikt av trettiosex tola och fem och en halv masha silver. Den som har denna mängd silver och ett år har förflutit över den är skyldig att betala zakat. Zakat är inte obligatorisk för silver som väger mindre än detta. (Denna nisab är resultatet av Maulana Abdush Shukurs forskning (se Ilmul Fiqah), och Maulana Abdul Hay Firangi Mahallis forskning kom också fram till samma resultat. Enligt vissa lärda är nisab för silver däremot femtiotvå och en halv tola. Detta är den vanligaste uppfattningen.)

Nisab för guld är tjugo talai-miskal, vilket motsvarar en vikt av fem tola och två och en halv masha guld. (Även denna nisab är resultatet av Maulana Abdush Shukurs forskning (Ilmul Fiqah), vilket Maulana Abdul Hay Firangi Mahalli stödjer. Den allmänt spridda uppfattningen är dock att nisab för guld är sju och en halv tola. (Behesti Zewar.) Den som har guld av denna vikt och därefter låter ett år förflyta är skyldig att betala zakat. Zakat behöver inte betalas för en mindre mängd guld.)

Zakat på mynt och sedlar

Zakat är obligatorisk på statliga mynt, oavsett vilken metall de är gjorda av, samt på papperssedlar och liknande. Deras värde beror inte på att de består av metall eller papper, utan har genom lag tilldelats dem på grund av deras köpkraft. Därför ersätter de guld och silver. Den som äger pengar eller sedlar motsvarande värdet av 36 tola och fem och ett halvt masha silver är således skyldig att betala zakat.

Om mynt inte längre är i omlopp, har blivit förstörda eller har dragits in av staten, och de innehåller en viss mängd guld eller silver, är zakat obligatorisk på dem utifrån mängden silver eller guld.

Om utländsk valuta lätt kan växlas mot landets egen valuta i det land där den används, gäller samma bestämmelse för den som för kontanta medel. Om den inte kan växlas, är zakat obligatorisk på den endast om den innehåller guld eller silver motsvarande nisab. Om den inte innehåller guld eller silver är zakat inte obligatorisk.

Fastställande av dirhamens vikt

Med den dirham som nämns i samband med zakat avses en dirham som väger två masha och en och en halv rati. Under profeten (s) och Hazrat Abu Bakrs (r.a.) tid hade dirham olika vikt. Hazrat Umar (r.a.) ansåg att dessa olika vikter orsakade inbördes tvister bland människorna och skapade komplikationer även i fråga om zakat. Därför tog han en dirham av varje vikt, samlade ihop dem och smälte ner dem. Sedan delade han dem i tre delar och fastställde vikten till en sådan del. Den blev fjorton qirat, och Sahaba-e-Kirams konsensus uppnåddes kring denna vikt. Därefter började denna vikt användas i hela Arabien. Religiösa skyldigheter fullgjordes därefter i enlighet med den. (Bahr al-Ra’iq med flera verk)

Den dirham som nämns i kapitlet om taharat och najasat (renhet och orenhet) är lika med en miskal, det vill säga en dinar. Enligt Allama Ibn Abed Shamis forskning motsvarar hundra korn en dinar, fyra korn en rati och åtta rati ett masha. Enligt denna beräkning väger en dinar tre masha och en rati. I enlighet med denna forskning skrev vi i den första delen av Asan Fiqah att en dirham väger tre masha och en rati.

Zakat på handelsvaror

Nisab för handelsvaror är detsamma som nisab för guld och silver. Zakat ska alltså betalas utifrån nisab för antingen guld eller silver. Anta till exempel att du sammanlagt har fyrahundra taka. Det motsvarar inte nisab för guld, men det motsvarar nisab för silver; då ska zakat betalas enligt denna nisab.

Metoden för att beräkna zakat på handelsvaror är följande: när ett år har gått från den dag då handeln började ska värdet av det befintliga varulagret beräknas. Därefter ska man se hur mycket kontanta medel som finns. Zakat ska sedan beräknas på summan av dessa båda. Om det befintliga lagret och de kontanta medlen tillsammans understiger nisab, men plötsligt når nisab eller överstiger det på grund av att handelsvarornas priser börjar stiga, börjar zakatåret från det datum då priserna steg.

Om flera personer är delägare i en verksamhet är zakat inte obligatorisk på verksamhetens totala lager och kontanta medel. Zakat är däremot obligatorisk på varje delägares andel och vinstmedel. Om denna andel tillsammans med vinsten uppgår till nisab är zakat obligatorisk; annars inte.

På samma sätt blir zakat på egendom som ägs gemensamt av flera personer obligatorisk först när varje delägares andel uppgår till nisab. Anta till exempel att två personer tillsammans äger fyrtio getter eller att sextio tola silver ägs av två personer. Då är zakat inte obligatorisk på det.

Zakat är inte obligatorisk på den utrustning, de maskiner, möbler, skrivmaterial och byggnader som behövs i verksamheten, det vill säga produktionsmedlen. Zakat är endast obligatorisk på det sammanlagda värdet av handelsvarorna och de kontanta medlen. (Imam Shafiʿis uppfattning är att zakat ska betalas om verksamhetens totala lager och kontanta medel uppgår till nisab, oavsett om varje delägares andel uppgår till nisab eller inte. Även enligt Imam Maliks uppfattning ska zakat betalas ur den gemensamma egendomen. De delägare som inte själva innehar nisab, eller som har ägt sin andel i mindre än ett år, ska dock inte räknas med. Denna uppfattning är mer lämplig och verklighetsnära.) Vid beräkningen av zakat ska även de pengar för dessa verksamheter tas med som har gått in och ut under den tid handeln bedrivits. Hazrat Samura ibn Jundub sade: Profeten (frid och välsignelser över honom) befallde oss att betala zakat på handelsvaror. (Abu Dawud)

Zakat på smycken

Zakat är obligatorisk på guld och silver oavsett i vilken form de förekommer. Det må vara mynt, tackor, trådar, guldbroderier på tyg, tunna guld- eller silvertrådar som används vid vävning, eller smycken som kvinnor använder; zakat är obligatorisk på vart och ett av dessa.

En kvinna från Jemen kom till Profeten (frid och välsignelser över honom). Med henne var hennes dotter, som bar två tjocka guldb Rmband på händerna. Profeten (frid och välsignelser över honom) frågade: ”Betalar du zakat på dem?” Hon svarade: ”Nej, jag betalar inte zakat.” Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Skulle du tycka om att du på uppståndelsens dag, som straff för detta, fick bära armband av eld?” När kvinnan hörde detta tog hon av sig de två armbanden, räckte dem till Profeten och sade: ”Jag överlämnar dessa för Allahs och Hans Sändebuds välbehag.” ( an-Nasa’i )

Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag brukade bära armband och frågade en dag Profeten (frid och välsignelser över honom): ’O Allahs Sändebud, ska detta räknas som kanz (en skatt på vilken zakat inte betalas)?’ Han svarade: ’Den egendom som uppnår det belopp vid vilket zakat ska betalas, och vars zakat betalas, är inte kanz.’ (Abu Dawud)

Som svar på en fråga om zakat på smycken säger Allama Maududi: Det finns flera uppfattningar om zakat på smycken. En uppfattning är att zakat inte är obligatorisk för dem; att ge dem som lån är deras zakat. Detta är Anas ibn Maliks, Saʿid ibn al-Musayyabs och Shabibs uttalande. En andra uppfattning är att det räcker att betala zakat på smycken en gång under livet. En tredje uppfattning är att zakat inte ska betalas på smycken som används regelbundet, medan zakat är obligatorisk för sådana som förvaras undan under längre tid. En fjärde uppfattning är att zakat är obligatorisk på alla slags smycken. Enligt vår mening är den sistnämnda uppfattningen riktig. För det första är formuleringarna i de hadither som föreskriver zakat på guld och silver allmänna. Exempelvis ska två och en halv procent zakat betalas på silver, och inget ska betalas om mängden understiger fem uqiyya. Av olika hadither och traditioner framgår att zakat är obligatorisk på smycken. I Abu Dawud, at-Tirmidhi och an-Nasa’i återges med en tillförlitlig kedja att en kvinna kom till Profeten (s) och hade sin dotter med sig. På hennes båda händer bar hon guldband. Profeten sade: ”Betalar du zakat på dessa?” Hon svarade: ”Nej.” Då sade Profeten: ”Tycker du om att Allah på uppståndelsens dag i deras ställe ska sätta eldarmband på dig?”

Dessutom har Profetens (s) följande uttalande återgetts i Muwatta, Abu Dawud och ad-Daraqutni: ********** Arabiska ************ ”Det smycke vars zakat du har betalat är inte kanz.” Ibn Hazm säger att det dekret som hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) skickade till sin guvernör Abu Musa al-Ashʿari innehöll följande vägledning: Befall muslimska kvinnor att betala zakat på sina smycken.

Hadrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades om bestämmelsen angående smycken. Han sade: När de uppgår till två hundra dirham ska zakat betalas på dem. Liknande uttalanden har gjorts bland följeslagarna av hadrat Ibn Abbas, hadrat Abdullah ibn Umar och Aisha (må Allah vara nöjd med dem), bland tabiinerna av Saʿid ibn al-Musayyab, Saʿid ibn Jubayr, Ata, Mujahid, Ibn Sirin och az-Zuhri, och bland rättslärans imamer av Sufyan ath-Thawri, Abu Hanifa och hans följeslagare.

Zakatens sats

1. Zakat ska betalas med en sats på två och en halv procent av guld, silver, handelsvaror, metallmynt, sedlar, smycken och liknande.

2. Av guld, silver eller smycken ska en fyrtiondedel ges som zakat. Det är emellertid inte nödvändigt att själva guldet eller silvret ges som zakat. Man kan beräkna dess värde och ge kontanter i stället. Kläder eller andra föremål kan också ges. Om värdet av kontanter och handelsvaror uppgår till nisab för antingen guld eller silver, ska två och en halv procent av det ges som zakat.

3. Om någon efter att ha uppnått nisab för guld eller silver har lite extra guld, silver eller handelsvaror, blir zakat obligatorisk för detta om det uppgår till en femtedel av nisab. Om det är mindre än så är zakat eftergiven. (Ilmul-fiqh)

4. Om ett smycke, en klump eller ett tygstycke innehåller både guld och silver, ska man se efter vilket det finns mest av. Det som finns i större mängd ska ligga till grund för beräkningen. Om guldet är det som överväger, ska allt betraktas som guld och zakat betalas enligt gulds nisab. Om silvret finns i större mängd, ska allt betraktas som silver och zakat betalas enligt silvers nisab.

5. Om andra metaller är blandade i guld- och silversmycken och mängden av dem är mindre än mängden guld och silver, ska de inte beaktas. Zakat ska då betalas på hela mängden som guld och silver. Om mängden guld och silver däremot är mindre än de andra metallerna, ska endast guldet och silvret räknas. Om det uppgår till nisab ska zakat betalas, annars inte.

6. Om någon har en viss mängd guld och en viss mängd silver, ska värdet av det ena räknas samman med det andra när någondera uppgår till nisab, och zakat ska betalas med två och en halv procent.

7. Om någon har mindre än nisab av både guld och silver, ska silvret räknas samman med guldet, eller guldet med silvret, och zakat betalas med två och en halv procent när den sammanlagda mängden uppgår till nisab. Om någon dessutom har en del kontanter, en del silver och en del handelsvaror, ska zakat betalas om allt sammanlagt uppgår till nisab för silver eller guld.

8. Det ska inte betalas zakat på pärlor, ädelstenar och liknande som finns i smycken. Efter att deras vikt dragits av ska zakat betalas med två och en halv procent på det återstående guldet och silvret.

Sådant som zakat inte ska betalas på

1. Det ska inte betalas zakat på hus byggda av bambu, hur värdefulla de än är.

2. Det ska inte betalas zakat på pärlor, ädelstenar eller liknande av något slag.

3. Det ska inte betalas zakat på djur, såsom kor, bufflar och kameler, som föds upp för jordbrukets bevattningsarbete. Grundprincipen i detta avseende är att de produktionsmedel som en person använder i sin verksamhet är undantagna från zakat. I en hadith sägs det att det inte ska betalas zakat på de kameler som används i jordbruksarbete. Orsaken är att deras zakat tas ut från den gröda som jorden frambringar. Det ska inte heller betalas zakat på sådan produktionsutrustning.

4. Det utgår ingen zakat på maskiner och utrustning i fabriker. Inte heller utgår zakat på fabriksbyggnader, möbler som används i verksamheten eller butikslokaler.

5. Det utgår ingen zakat på djuren i en mjölkgård, eftersom de utgör produktionsmedel. Däremot är zakat obligatorisk på de varor som produceras från mjölkgården.

6. Om någon förvarar värdefulla föremål i hemmet som hobby utgår ingen zakat på dem. Om de däremot används i handel ska zakat betalas på dem, liksom på handelsvaror.

7. Om någon håller prydnadsfiskar i en vattentank eller damm utgår ingen zakat på dem. Men om han bedriver handel med dem måste zakat betalas.

8. Om tamdjur hålls för personligt bruk, såsom kor för mjölk, kor och bufflar för att bära laster samt hästar, elefanter och kameler som transportmedel, behöver man inte betala zakat på dem, oavsett hur många de är.

9. Det utgår ingen zakat på motorcyklar, bilar eller bussar som används för att färdas.

10. Om man driver en anka- eller hönsfarm för att sälja ägg utgår ingen zakat på ankorna och hönsen. Däremot är zakat obligatorisk på de ägg som säljs, på samma sätt som vid annan handel.

11. Om man håller höns eller andra fåglar som hobby utgår ingen zakat på dem.

12. Det finns ingen zakat på sådant som hyrs ut, såsom cyklar, rickshaws, taxibilar, bussar, möbler, dragdjur och liknande. Men om vinsten från dessa uppgår till nisab, ska zakat betalas när ett år har gått. Det finns ingen zakat på värdet av dessa saker.

13. Det finns ingen zakat på butiker och bostadshus, oavsett hur högt deras värde är.

14. Det finns ingen zakat på kläder som bärs, rockar, byxor, sjalar, filtar, mössor, skor, klockor, hushållsmöbler, pennor och liknande, oavsett hur högt deras värde är.

15. Det finns ingen zakat på åsnor, mulor och hästar, om de inte är avsedda för handel.

16. Det finns inte heller någon zakat på waqf-djur. Det finns inte heller någon zakat på hästar som föds upp för jihad eller på vapen som används för jihad och för att tjäna religionen.

Zakat på boskap

När tamdjur som går fritt på allmänna betesmarker föds upp för fortplantning och mjölk kallas de i terminologin sāʾima. Zakat är wajib på dem. Det finns ingen zakat på djur som föds upp för att deras kött ska ätas, och inte heller på vilda djur såsom hjortar, nilgauer, leoparder och liknande. Men om dessa vilda djur är avsedda för handel, blir zakat wajib på dem på samma sätt som på handelsvaror. Det vill säga: om handelskapitalet vid årets början och slut uppgår till en dirham eller mer, ska zakat betalas; annars inte.

På ett djur som föds genom parning mellan ett tamdjur och ett vilt djur är zakat wajib, under förutsättning att honan bland de parande djuren är tam och hanen är vild. Om exempelvis ett djur föds genom parning mellan en get och en hjorthane, är zakat wajib på det.

Det finns ingen zakat på de betesdjur som har avsatts som waqf. På samma sätt finns det ingen zakat på hästar som har avsatts som waqf eller föds upp för jihad.

Om betesdjur föds upp för zakat, blir samma slags zakat obligatorisk för dem som den som gäller för handelsvaror.

Om någon föder upp betesdjur för fortplantning och sedan under årets lopp avser att bedriva handel med dem, blir zakat inte obligatorisk för det året. Men handelsåret börjar från den dag då han avser att bedriva handel med dem. När året har gått ska handelszakat betalas.

Nisab och zakatsatser för får och getter

När det gäller zakat har får, getter och får av typen dumbah samma regler. Alla har samma nisab och samma zakatsats. Om någon har både dumbah-får och getter och antalet uppgår till nisab, ska zakat betalas separat för båda. Om nisab däremot uppnås genom att de räknas samman, ska det djur som finns i större antal ges som zakat. Om antalet är lika kan vilket som helst av dem ges.

Betalning av nisab och zakatsats

För 40 får eller getter: ett får eller en get.

Från 41 till 120 är ingen ytterligare zakat obligatorisk.

När antalet uppgår till 121 ska två getter lämnas i zakat.

Från 122 till 200 utgår ingen ytterligare zakat.

När antalet uppgår till 201 ska tre getter lämnas.

Från 202 till 399 utgår ingen ytterligare zakat.

När antalet uppgår till 400 ska fyra getter eller får lämnas i zakat.

Efter 400 blir zakat obligatorisk med ett får eller en get för varje fullt hundratal, det vill säga en procent. För zakat på får och getter ska ett djur som är ett år eller äldre lämnas.

Nisab och zakatnivån för kor och bufflar

När det gäller zakat har kor och bufflar samma regler. Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) betraktade buffeln som en ko och ålade zakat på den enligt den typ av zakat som Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade fastställt. Nisab och zakatnivån är samma för båda. Om någon äger båda typerna av djur ska de räknas tillsammans; när nisab uppnås blir zakat obligatorisk. Zakat ska då tas från den typ som det finns flest av. Om antalet är lika kan man ge från vilken som helst av dem.

Nisab och zakatens satser

Den som äger 30 kor eller bufflar är skyldig att betala zakat. Om antalet är mindre finns ingen zakat.

Av 30 kor eller bufflar ska man ge en kalv av ko eller buffel som har fyllt ett år.

Från 31 till 39 finns ingen ytterligare zakat. När man har 40 kor eller bufflar ska man ge en kalv som har fyllt två år i zakat.

Från 41 till 59 finns ingen ytterligare zakat. När man har 60 kor eller bufflar ska man ge två ettåriga kalvar i zakat. Efter 60 ska man ge en ettårig kalv för varje 30 kor eller bufflar och en tvåårig kalv för varje 40 kor eller bufflar.

Anta till exempel att någon har 70 kor eller bufflar. Dessa 70 omfattar då två nisab: ett på 30 och ett på 40. Om antalet kor eller bufflar är 80 blir det två nisab om 40 vardera. Därför blir två tvååriga kalvar obligatoriska. Om antalet är 90 blir det tre nisab om 30 vardera. Då ska zakat betalas för varje 30-tal i form av en ettårig kalv.

Nisab för kameler och zakatens satser

Den som äger fem kameler blir nisab-innehavare. Zakat blir då obligatorisk för honom. För färre kameler finns ingen zakat.

Beskrivning av nisab och zakat

För fem kameler är en get obligatorisk, och upp till nio kameler gäller samma get.

Vid tio kameler är två getter obligatoriska, och upp till fjorton kameler gäller samma två getter.

Vid femton kameler är tre getter obligatoriska, och upp till nitton kameler gäller samma antal.

För tjugo kameler är fyra getter obligatoriska, och upp till tjugofyra kameler gäller samma antal.

För tjugofem kameler ska en honkamel ges, vars andra levnadsår har börjat.

Från tjugosex till trettiofem behöver inget ytterligare ges. Vid trettiosex kameler ska en honkamel ges, vars tredje levnadsår har börjat.

Från trettiosju till fyrtiofem finns ingen ytterligare zakat.

Om antalet är 46 kameler ska man ge en kamelko vars fjärde år har börjat.

Från 47 till 60 finns ingen ytterligare zakat.

Om antalet är 61 ska man ge en kamelko vars femte år har börjat.

Från 62 till 75 finns ingen ytterligare zakat.

Om antalet är 76 ska man ge två kamelkor vars tredje år har börjat.

Från 77 till 90 finns ingen ytterligare zakat.

Om antalet är 91 ska man ge två kamelkor vars fjärde år har börjat.

Upp till 120 gäller de ovan nämnda två kamelkorna.

Därefter börjar samma beräkning om igen, det vill säga en get för fem djur och två getter för tio djur.

En viktig förklaring om att ge zakat

Den zakat som blir obligatorisk för guld, silver och boskap kan ges i form av guld, silver respektive boskap, och den kan också ges kontant. Vid zakat på smycken är det inte nödvändigt att ge guld eller silver; man kan också betala kontant utifrån deras värde enligt det rådande marknadspriset.

Vilka ändamål får zakat användas till?

I den heliga Koranen har Allah den Upphöjde inte bara framhållit zakats betydelse och förtjänst och uppmanat till den, utan Han har också i detalj angett de ändamål som den får användas till.

********** Arabiska ************

Denna allmosa är avsedd för de fattiga och behövande, för dem som arbetar med allmoseinsamlingen, för dem vars hjärtan man vill vinna, för att frigöra människor ur fångenskap eller slaveri, för att hjälpa skuldsatta, för Allahs väg och för resande. Detta är en obligatorisk plikt från Allah, och Allah är allvetande och allvis. (Sura at-Tawba: 60)

I denna vers nämns zakats åtta ändamål:

1) Fattiga eller behövande, 2) nödlidande som inte ber om hjälp, 3) tjänstemän som samlar in och fördelar zakat, 4) för att vinna människors hjärtan, 5) för att befria från bojor, 6) för skuldsatta, 7) fi سبيلillah eller på Guds väg, 8) vägfarare och resande.

Zakat får endast användas till dessa åtta ändamål, och inte till något annat.

Hazrat Ziyad ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) återberättar en händelse. Han säger: En person kom till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Ge mig något av zakat.” Profeten sade: ”Allah har inte överlåtit kategorierna för användningen av zakat åt någon profet eller någon annan. Han har själv fastställt dem. Han har bestämt åtta kategorier. Om du tillhör någon av dessa kategorier kommer jag säkerligen att ge dig zakat.”

En detaljerad beskrivning av kategorierna

1. Fakir: Med fakir avses alla de kvinnor och män som är beroende av andras hjälp och stöd för sin försörjning. Hit räknas sådana nödställda, behövande, oförmögna och hjälplösa personer som tillfälligt eller permanent har rätt till ekonomiskt stöd. Personer som inte kan förtjäna sitt uppehälle, funktionshindrade, föräldralösa barn, änkor, sjukliga, svaga och arbetslösa samt människor som drabbats av olyckor och naturkatastrofer kan tillfälligt få hjälp från zakatens kategorier, och en permanent försörjning kan fastställas för dem.

2. Miskin: Med miskin avses sådana fattiga och hedervärda människor som, trots att de är mycket nödställda och behövande, av rädsla för att förlora sin heder och av skam inte sträcker ut handen till någon. Trots att de gör sitt yttersta och arbetar hårt för sitt uppehälle kan de inte skaffa ens två nävar ris, men ändå berättar de inte för någon om sin nöd. I hadithen beskrivs definitionen av miskin på följande sätt:

********** Arabiska ************

Den som inte har tillgång till tillräckliga tillgångar för sina behov och inte kan identifieras eller kännas igen som sådan på grund av sin självrespekt, så att människor kan hjälpa honom ekonomiskt, och som inte ger sig ut för att be människor om något. (Bukhari, Muslim)

3. Anställda inom zakatavdelningen ***** arabiska *****: Detta är de personer som samlar in zakat och ushr, förvaltar och fördelar dem samt bevarar räkenskaperna över dem. Det spelar ingen roll om de är innehavare av nisab eller inte. Deras lön får betalas ur zakatmedel.

4. De vars hjärtan man vill vinna ***** arabiska ****: Detta avser personer vars hjärtan man vill vinna. För islams och den islamiska statens intressen kan det vara nödvändigt att vinna deras stöd och få dem att upphöra med sitt motstånd. Dessa personer kan vara icke-muslimer, men också muslimer vars islam inte är tillräckligt stark för att sporra dem att tjäna islam och den islamiska staten. Även om dessa personer är innehavare av nisab får de ges zakat.

Hanafiterna anser att man i islams begynnelse brukade använda zakatmedel för att vinna sådana personers hjärtan. Men under Hazrat Abu Bakrs (må Gud vara nöjd med honom) tid vägrade Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) att ge zakat till sådana personer (den verkliga händelsen var följande: Efter Profetens (frid över honom) bortgång gjorde Uyayna ibn Hasan och Aqra ibn Harith anspråk på ett stycke land hos Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom). Han skrev ett gåvobrev till dem. För att stärka saken ville de att även andra följeslagare skulle underteckna som vittnen. Några undertecknade också. När de sedan gick för att få Hazrat Umars (må Gud vara nöjd med honom) vittnesmål läste han brevet och rev det i deras åsyn. Han sade till dem: ”Profeten (frid över honom) brukade ge er sådant för att vinna era hjärtan. Men det var under islams svaghetsperiod. Nu har Allah inte gjort islam beroende av er.” Därefter klagade de hos Hazrat Abu Bakr och sade: ”Är du kalifen eller Umar?” Men varken Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) fäste någon vikt vid saken, och inte heller uttryckte de andra följeslagarna någon avvikande mening från Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom). Utifrån detta framställer hanafiterna följande argument: När muslimerna blev majoritet och fick sådan styrka att de kunde stå på egna ben, fanns inte längre det tillstånd på grund av vilket en andel hade avsatts för att vinna hjärtan. Därför upphävdes denna andel för alltid genom följeslagarnas konsensus) och denna ordning upphävdes för alltid.

Även imam Malik hyser denna uppfattning. Enligt vissa rättslärda finns denna kategori dock fortfarande kvar, och zakatmedel får vid behov användas för att vinna hjärtan. (Allama Maududi (må Gud förbarma sig över honom) säger följande om detta: Enligt vår uppfattning är det korrekta att det inte finns något skäl att upphäva andelen för mu’allafat al-qulub fram till Domedagen. Det Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) sade var utan tvekan riktigt. Om den islamiska staten inte anser det nödvändigt att använda medel för att vinna hjärtan, har ingen ålagt den att absolut spendera något på denna kategori. Men om behov uppstår någon gång har Allah lämnat en möjlighet för detta, och den bör därför finnas kvar. Det som Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) och de ädla följeslagarna nådde konsensus om var att de, med hänsyn till situationen vid den tiden, inte ansåg det nödvändigt att ge någon något för att vinna hjärtan. Därifrån finns det ingen rimlig grund för slutsatsen att följeslagarnas konsensus skulle ha upphävt den kategori fram till Domedagen som Koranen hade fastställt på grund av ett särskilt viktigt och önskvärt ändamål. (Tafhim al-Qur’an, andra delen, sidan 207. Imam Shafi‘i har samma uppfattning.)

5. Frigivning från bojorna (frigivning av slavar): Det vill säga en slav som har ingått ett avtal med sin herre om att han ska friges mot betalning av en viss summa kallas mukatab. Mukatab får ges zakat för att betala frigivningssumman. Det är inte tillåtet att frige en vanlig slav med zakatmedel. Om det någon gång inte längre finns några slavar, upphör denna kategori att gälla.

6. Skuldsatta: De som är tyngda av skulder och inte kan betala dem efter att ha täckt sina nödvändiga utgifter. Det spelar ingen roll om de är arbetslösa eller har en inkomst, så länge de inte har så mycket tillgångar att de efter återbetalningen av skulden fortfarande har egendom motsvarande nisab. Till de skuldsatta räknas också de som drabbats av en oväntad olycka, måste betala skadestånd eller böter, vars affärsverksamhet har gått om intet eller vars alla tillgångar har förstörts genom någon annan olycka.

7. Fi sabilillah (på Allahs väg): Det betyder jihad på Allahs väg. Ordet jihad används vanligtvis i en vidare betydelse än qital eller väpnad kamp. Fi sabilillah-jihad omfattar alla de ansträngningar som mujahider gör för att undanröja det kufriska systemet och upprätta det islamiska systemet. Dessa ansträngningar kan ske genom pennan, handen, talet och svärdet eller genom hårt arbete och självuppoffring. Dess innebörd är inte så begränsad att den endast betyder väpnad kamp, men inte heller så vid att allt dagligt samhällsnyttigt arbete kan inkluderas i den. Islams lärda i tidigare tider har enhälligt antagit denna betydelse av jihad fi sabilillah: sådana ansträngningar som görs för att upprätta den sanna religionen, sprida och utbreda den samt försvara den islamiska staten. Zakatmedel får användas till resor och transport för dem som utför dessa ansträngningar samt till anskaffning av vapen och utrustning.

8. Vägfarande eller resande: Oavsett hur stora tillgångar den vägfarande eller utflyttade har hemma ska han få zakatmedel om han blir behövande under resan eller på den plats där han vistas.

Några ord om hur zakatmedel får användas:

1. Det är inte nödvändigt att zakatmedel måste användas inom alla de kategorier som nämns i Koranen. Tvärtom får de, efter behov och utifrån rådande möjligheter, användas inom de kategorier där det bedöms lämpligt och i den omfattning som anses lämplig. Om behov föreligger får hela beloppet till och med användas inom en enda kategori.

2. De kategorier där zakat får användas är också de kategorier där ushr och zakat al-fitr får användas. Frivillig sadaqa står däremot helt under givarens förfogande.

3. Om någon ur Banu Hashim anställs för att samla in och fördela zakat är det inte tillåtet att ge honom ersättning från zakatmedel. Profeten (frid över honom) och personer ur Banu Hashim får utföra denna tjänst utan ersättning om de önskar, på samma sätt som Profeten (frid över honom) själv utförde arbetet med att samla in och fördela zakat.

4. Under normala omständigheter bör en persons zakat användas bland de behövande och nödlidande i den egna orten. Det är inte lämpligt att ortens invånare lämnas utan hjälp medan zakat skickas till en annan plats. Om behovet på en annan plats däremot är mycket stort eller religiösa skäl kräver det – till exempel om en jordbävning har inträffat, en hungersnöd har brutit ut, någon plötslig olycka har drabbat platsen eller en förödande storm har rasat – eller om det på en annan plats finns en religiös madrasa som behöver ekonomiskt stöd, eller om det finns släktingar där, är det tillåtet att skicka zakat dit. Man måste dock se till att invånarna på den egna orten inte helt berövas hjälp.

De som inte får ges zakat

Det är inte tillåtet att ge zakat till sju kategorier av människor. Om man ger dem zakat uppfylls inte zakatplikten.

1. Fadern och modern, far- och morföräldrarna samt deras föräldrar.

2. Barn och efterkommande, nedåt i släktledet, såsom söner och döttrar, sonsöner och sondöttrar, barnbarnsbarn, barnbarn och barnbarnsbarn med mera.

3. Make.

4. Maka.

Att ge zakat till dessa personer innebär att man hjälper sina närstående. Det innebär dock inte alls att man inte får hjälpa dessa personer med sin förmögenhet. Tvärtom är det enligt sharia varje muslims ofrånkomliga plikt att försörja och ta hand om dem. Att ge zakat till alla andra släktingar än de ovan nämnda fyra kategorierna är inte bara tillåtet ……. det är mycket gott och medför stor belöning.

5. Det är inte tillåtet att ge zakatmedel till en välbärgad person som innehar nisab. Det är inte heller tillåtet att ge en fattig och behövande person så mycket att han blir innehavare av nisab. Men om han är skuldsatt eller har många barn får han ges ett större belopp efter behov. Profeten (s) sade: Sadaqa är inte tillåtet för en rik person, utom för dessa fem slags personer: (1) den som strider på Allahs väg, (2) den skuldsatte, (3) den som samlar in och fördelar sadaqa, (4) den som köper sadaqagods med sina egna pengar, (5) en person vars granne är fattig, och den fattige, den fattige och den fattige grannen överlämnar den sadaqa han har fått som gåva till sin rike granne. (Imam Maliks Muwatta)

6. Det är inte heller tillåtet att ge zakat till en icke-muslim.

7. Det är inte tillåtet att ge zakat till följande tre släktgrupper bland Bani Hashims efterkommande.

(a) Efterkommande till Hazrat Abbas (ra).

(b) Hariths ättlingar.

(c) Abu Talibs ättlingar.

Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) barn tillhör denna tredje grupp.

Numera är det naturligtvis svårt att fastställa vem som faktiskt är ättling till Banu Hashim. Därför bör varje behövande få hjälp från statskassan. Men om det är säkert att någon är hashemit bör han eller hon inte ta emot zakat.

Imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) säger: Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Allmosor är inte tillåtna för Muhammads (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) avkomlingar, eftersom allmosor faktiskt är människors orenlighet.” (Muwatta av Imam Malik)

Olika frågor om zakat

1. Du har lånat ut pengar till någon, men hans eller hennes situation är mycket svår. Om du nu drar av lånet från din zakat, har zakat inte betalats. Men om du ger personen ett belopp motsvarande lånet som zakat och därefter återkräver det från honom eller henne som ett lån, har zakat betalats.

2. Det är inte tillåtet att ge de tjänare, hembiträden, ammor och andra som arbetar i hemmet zakat som ersättning eller lön för deras arbete.

3. Zakat får användas för att ge kläder åt fattiga och behövande, tillverka täcken och filtar under vintern samt tillgodose deras behov vid bröllop.

4. Om en kvinna som har ammat ett barn är fattig och behövande får hon zakatpengar. När barnet har blivit vuxet får det ge zakat till sin ammande mor.

5. Zakat gavs till någon i tron att han var berättigad mottagare. Om det sedan blev känt att han var sahib-e-nisab eller en hashemitisk sayyid, eller om zakat gavs i mörker och det sedan blev känt att mottagaren var ens egen mor, dotter eller en sådan släkting som det inte är tillåtet att ge zakat till, är zakat ändå fullgjord i detta fall. Det finns inget behov av att ge zakat på nytt. Den som tar emot den bör dock inte göra det om han inte är berättigad mottagare, och efter att ha tagit emot den bör han lämna tillbaka den.

6. Om det efter att zakat getts till någon i tron att han var berättigad mottagare blir känt att han är icke-muslim, är zakat inte fullgjord. Den måste ges på nytt.

7. Zakat blir obligatorisk för sedlar, mynt och handelsvaror vars värde uppgår till nisab för guld eller silver. Om någon till exempel har vissa sedlar och olika mynt som sammanlagt uppgår till 400 rupier, eller handelsvaror till detta värde, blir han sahib-e-nisab och zakat blir obligatorisk för honom, även om guldets nisab inte uppnås men silvrets nisab uppnås. Detta beror på att 400 rupier överstiger värdet av 36,5 tola silver. (Det bör hållas i minnet att värdet på guld och silver har ökat mycket i dag. År 1983 var värdet av 36,5 tola silver omkring tre tusen rupier. Dessutom råder det meningsskiljaktighet beträffande nisab. Enligt många är nisab för zakat 52,5 tola silver och 7,5 bhori guld. Hur som helst fastställs nisab för zakat utifrån marknadspriset på guld och silver. Översättaren

9. Zakat är obligatorisk på insättningar som förvaras i banken.

10. En person fortsatte att ge sadaqa och välgörenhet på olika sätt under hela året, men hade inte avsikten att ge zakat. Efter årets slut kan de medel som gavs som välgörenhet inte räknas som zakat. Därför är det ett villkor att ha avsikten att ge zakat när zakat betalas ut.

11. Zakatpengar får skickas med postanvisning, och det är tillåtet att dra av avgiften för postanvisningen från zakat.

Redogörelse för ushr

Ushrs betydelse

Ushrs lexikaliska betydelse är en tiondel. I terminologisk betydelse är ushr zakat på jordbruksprodukter: en tiondel av skörden från viss mark och en tjugondel av skörden från annan mark.

Ushrs rättsliga föreskrift

********** Arabiska ************

Troende! Spendera det bästa av det ni förtjänar på Allahs väg, och även av det som Vi har låtit komma fram åt er ur jorden (som Vi har frambringat). (Sura al-Baqara: 267)

På ett annat ställe sägs det:

********** Arabiska ************

Och fullgör Allahs rätt den dag då ni skördar.

Tafsir-lärda är eniga om att detta betyder zakat på den skörd som producerats, det vill säga ushr.

Av de ovan nämnda verserna i den heliga Koranen framgår att en tiondel av den producerade skörden är obligatorisk och att detta betonas i haditherna. Profeten sade:

För den mark som bevattnas av regn, källor eller floder och kanaler, eller som av naturen är bördig och vattenmättad eftersom den ligger vid en flod, är det obligatoriskt att betala ushr på en tiondel av den skörd som produceras där. För den mark som odlas genom att vatten hämtas upp ur en brunn är det obligatoriskt att betala en tjugondel.

Ushrs andel

För den mark vars skörd produceras med regnvatten eller vatten från floder och kanaler, eller som av naturen har bördighet och vatten eftersom den ligger vid en flod, är det obligatoriskt att betala en tiondel av skörden som zakat. För den mark vars skörd produceras genom konstbevattning på olika sätt är det obligatoriskt att betala en tjugondel som zakat.

Ushr (zakat på skörden) är Allahs rätt, och den utgör exakt en tiondel eller en tjugondel av den totala skörden. När spannmålen eller frukten är användbar ska man därför först betala dess ushr och därefter använda spannmålen eller frukten.

Det är inte tillåtet att använda den innan ushr har betalats; annars ska antingen en tiondel eller hälften av den gå till Allahs väg.

Vilka saker är skyldiga att betala ushr

Ushr är obligatorisk på allt som produceras från jorden, även grödor som lagras, såsom spannmål, senap, sesam, sockerrör, dadlar, torkad frukt och liknande, samt på sådana grödor som inte kan lagras, såsom grönsaker, gurka, slanggurka, morötter, rädisor, rovor, vattenmeloner, mango, apelsiner och liknande. (Enligt vissa fuqaha är ushr inte obligatorisk på grönsaker, andra köksväxter och frukter som inte kan lagras. Om jordbrukaren säljer dem på marknaden blir dock handelszakat obligatorisk för honom, om deras värde uppgår till nisab, det vill säga om handelsvarorna vid årets början och slut uppgår till tvåhundra dirham eller mer.)

Ushr är också obligatorisk på honung. Profeten (ﷺ) sade: ”Betala honungens ushr.” – (Bayhaqi)

Hazrat Abu Sayyadah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag berättade för Profeten (ﷺ) att jag hade bin. Då sade Profeten (ﷺ): ”Betala alltså dess ushr.” (Hos Imam Malik (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Sufyan al-Thawri (må Allah vara nöjd med honom) finns ingen ushr på honung. Imam al-Shafi’is (må Allah vara nöjd med honom) välkända ståndpunkt är också denna. Imam al-Bukhari (må Allah vara nöjd med honom) säger att ingen hadith om zakat på honung är autentisk. I Bayhaqi berättas det att en man kom till Profeten med honung som ushr och bad honom ordna skydd för Sablas skog. Profeten (ﷺ) ordnade skydd för denna skog. Senare, under Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, frågade Sufyan ibn Wahb honom om den verkliga omständigheten i denna fråga. Han skrev till honom att om någon kom till honom med det som han brukade ge till Profeten, skulle han ta emot det och ordna skydd för Sablas skog. Annars är det som bina framställer likt regnvatten från himlen; den som vill får använda det.

Allama Maududis uppfattning är att ingen zakat ska betalas på honung. Handel med honung omfattas dock av samma slags zakat som annan handelsvara.)

Bestämmelser om ushr

1. Ushr ska tas ut från den totala skörden. Efter att ushr har betalats ska alla jordbrukskostnader täckas av den återstående skörden. Om någon till exempel får trettio maund skörd från sin åker, ska tre maund, det vill säga en tiondel, ges som ushr. Därefter ska jordbrukets kostnader täckas av de återstående sju maund.

2. Ushr blir obligatorisk så snart skörden kan användas. Kikärter, ärtor, mango och liknande ska till exempel användas innan de har mognat. Därför ska ushr tas ut på den mängd som då finns. Det är inte tillåtet att använda skörden innan ushr har tagits ut.

3. Om frukt har vuxit i någons trädgård och säljs innan den har mognat, är ushr obligatoriskt för köparen. Säljs den efter att den har mognat, åligger ushr säljaren.

4. Ushr är obligatoriskt för den som odlar marken, oavsett om han odlar den på arrende eller genom andelsbruk.

5. Om två personer odlar tillsammans är ushr obligatoriskt för dem båda, även om utsädet tillhör endast den ene.

6. Nisab är inte ett villkor för att ushr ska bli obligatoriskt. (Enligt Imam Aʿzam och Imam Shafiʿi finns ingen ushr om skörden understiger fem wasaq (trettio man). Ahl al-Hadith har också denna uppfattning. Ett villkor för att ushr ska bli obligatoriskt är att den producerade skörden uppgår till minst fem wasaq eller trettio man. Följande hadith är beviset för detta: ……………. Arabisk text …………

Det är inte obligatoriskt att betala zakat på en skörd som understiger fem wasaq. – Bukhari) Ushr ska betalas oavsett om skörden är liten eller stor. En skörd på omkring två till två och ett halvt kilo räknas dock inte.

7. För ushr krävs inte att ett år har gått. Om en åker däremot ger två skördar om året, ska ushr betalas för varje skörd.

8. Ushr är obligatoriskt även för skörden från minderåriga barn och psykiskt sjuka personer.

9. Om någon odlar waqf-mark är ushr obligatoriskt för odlaren.

10. Om konstgjord bevattning används på bördig mark som har fått sin bördighet genom regnvatten, ska man vid fastställandet av dess ushr ta hänsyn till om marken har blivit mer bördig genom den naturliga nederbörden eller genom bevattningen.

11. Ushr kan ges i form av skörden eller dess värde.

12. De marker i Bangladesh, Indien och Pakistan som ägs av muslimer är ushr-pliktig mark, och deras ushr måste betalas.

13. Betalning av markskatt befriar inte från ushr.

14. Ushr ska användas för samma ändamål som zakat används för.

Regler om begravda skatter och mineraler

Reglerna för begravda tillgångar och mineraler är följande:

1. En femtedel av de tillgångar som påträffas begravda under jorden är avsedd för Bayt al-Mal. I hadithen står det …………….. på arabiska …………, det vill säga att även en femtedel av en begravd skatt måste ges till Bayt al-Mal.

2. Mineraliska ämnen, vare sig de är metalliska ämnen såsom järn, silver, guld, koppar och liknande, eller icke-metalliska ämnen såsom svavel: en femtedel tillhör Bayt al-Mal. De återstående fyra femtedelarna tillfaller gruvans ägare.

3. Sådana mineraliska ämnen som inte mjuknar när de bränns, såsom ädelstenar och liknande, eller flytande ämnen såsom fotogen och bensin. Bayt al-Mal har ingen andel i dessa ämnen. (Enligt imam Ahmad ibn Hanbal är zakat obligatorisk på mineraliska ämnen, oavsett om de är metalliska, icke-metalliska eller flytande, med en sats på två och en halv procent, om de uppgår till nisab och är privatägda. Under Hazrat Umar ibn Abd al-Azizs tid tillämpades denna uppfattning.)

Redogörelse för sadaqa al-fitr

Betydelsen av sadaqa al-fitr

Den lexikala betydelsen av fitr är att bryta fastan. Sadaqa al-fitr betyder alltså välgörenheten vid fastans brytande. I terminologisk betydelse avses med sadaqa al-fitr den obligatoriska välgörenhet som ges efter att Ramadan har avslutats och fastan brutits. Samma år som muslimernas fasta under Ramadan blev obligatorisk befallde Profeten (frid över honom) att sadaqa al-fitr skulle betalas.

Sadaqa al-fitrs betydelse och nytta

Under månaden Ramadan försöker de fastande efter bästa förmåga bevara Ramadans värdighet och noggrant följa de gränser, regler, metoder och villkor som sharia med eftertryck har föreskrivit att man ska följa. Trots detta begår människor, medvetet eller omedvetet, många brister och fel. En betydelse av sadaqa al-fitr är att människan med iver ska spendera av sin förvärvade egendom på Allahs väg, så att hennes brister och fel gottgörs och fastan godtas inför Allah. Dessutom ligger en betydelse i att sadaqa al-fitr ges inför Eid att samhällets fattiga och behövande ska kunna tillgodose sina klädbehov tryggt och på ett bra sätt och närvara vid Eid-bönen tillsammans med andra muslimer. På så sätt blir samlingen vid Eid-bönen större, och genom den stora folksamlingen av muslimer på vägarna blir islams inflytande och anseende synligt.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten (frid över honom) föreskrev sadaqa al-fitr för att denna fitra skulle rena de fastande från brister i meningslösa handlingar och oanständighet, och samtidigt sörja för mat åt de behövande. Den som betalar sadaqa al-fitr före Eid-bönen får därför sin välgörenhet godkänd, medan den som betalar den efter bönen ger en välgörenhet som vanlig sadaqa. (Abu Dawud)

Shah Waliullah (må Allah förbarma sig över honom) säger: Eid-dagen är en glädjens dag. Denna dag manifesteras islams storhet och prakt genom muslimernas stora folksamling, och detta syfte uppfylls genom sadaqat al-fitr. Dessutom bidrar sadaqat al-fitr till att fullborda fastan. (Hujjat Allah al-Baligha)

Reglerna för sadaqat al-fitr

Sadaqat al-fitr är obligatorisk för varje välbärgad muslim, man eller kvinna, minderårig eller myndig. (Enligt ahl al-hadith är sadaqat al-fitr obligatorisk på samma sätt som zakat. Därför är den obligatorisk för alla, rika och fattiga, män och kvinnor, fria och slavar, unga och gamla. Deras argument är att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skickade människor till Mekkas gränder för att tillkännage: ”Var uppmärksamma! Sadaqat al-fitr är obligatorisk för varje muslim, man och kvinna, fri och slav, ung och gammal.” (Tirmidhi) Dessutom säger Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) föreskrev sadaqat al-fitr: en sāʿ dadlar och en sāʿ korn för varje man och kvinna, fri och slav, ung och gammal, och befallde att den skulle ges före färden till Eid-bönen.) Den som äger rikedom utöver sina verkliga behov, till ett värde som medför skyldighet att betala zakat, är skyldig att betala sadaqat al-fitr, oavsett om zakat faktiskt är obligatorisk på denna rikedom eller inte. Anta till exempel att någon, utöver sitt bostadshus, äger andra hus som står tomma eller har byggts för uthyrning. Om dessa hus är värda nisab-beloppet blir sadaqat al-fitr obligatorisk för ägaren, även om zakat inte är obligatorisk på husen. Men om han försörjer sig genom husens hyresintäkter räknas de som en del av hans verkliga behov, och sadaqat al-fitr blir inte obligatorisk för honom. Om någon, utöver de föremål som används i hemmet, äger möbler och annan utrustning, såsom kopparkärl, dyrbara möbler och liknande, vars värde uppgår till nisab eller mer, blir sadaqat al-fitr obligatorisk för honom, även om zakat inte behöver betalas på all denna egendom.

För att sadaqat al-fitr ska vara obligatorisk finns inget annat villkor än den tidigare nämnda nisab. Varken frihet, uppnådd myndighetsålder eller förstånd är ett villkor. Den är även obligatorisk för slaven, men hans herre ska betala den för honom. För minderåriga och sinnessjuka barn ska deras far, mor eller wali betala fitran.

Det är inte heller ett villkor för att sadaqat al-fitr ska bli obligatorisk att egendomen måste ha innehafts under ett helt år. Om någon blir ägare till rikedom till och med en kort stund före soluppgången blir sadaqat al-fitr ändå obligatorisk för honom.

Tiden då sadaqat al-fitr blir obligatorisk

Tiden då sadaqat al-fitr blir obligatorisk är gryningen på Eid-dagen. (Enligt ahl al-hadith börjar tiden då sadaqat al-fitr blir obligatorisk efter solnedgången den sista dagen av Ramadan och varar fram till före Eid-bönen. Den kallas också fastans brytandets allmosa. Därför blir den obligatorisk redan efter att den sista fastan i Ramadan har brutits, även om det är tillåtet att betala den tidigare.) Den som dör eller förlorar sin rikedom före gryningen är därför inte skyldig att betala den. Ett barn som föds efter gryningen är inte heller skyldigt att betala den. Men om barnet föds under Eid-natten blir den obligatorisk för det. På samma sätt blir sadaqat al-fitr obligatorisk för den som antar islam eller blir ägare till rikedom före gryningen.

Tiden då sadaqat al-fitr ska betalas

Även om tiden då sadaqat al-fitr blir wajib är vid gryningen, kräver innebörden och syftet med att den blir wajib att den överlämnas till de behövande några dagar före eid. Då kan de fattiga och nödlidande i lugn och ro få mat och kläder och gå till eid-bönen tillsammans med alla andra. I Bukhari Sharif står det att Sahaba (må Allah vara nöjd med dem) brukade dela ut sadaqat al-fitr en eller två dagar i förväg. Om det inte går att ge den två eller fyra dagar i förväg, bör den absolut ges före eid-bönen. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

********** Arabiska ************

Den som betalar sadaqat al-fitr före bönen, blir den en allmosa som är godtagen hos Allah. Men den som betalar den efter bönen, blir hans allmosa som en vanlig välgörenhet.

För vems räkning är det wajib att betala sadaqat al-fitr

1. En välbärgad person ska, utöver för sig själv, också betala sadaqat al-fitr för sina minderåriga barn. Om de minderåriga barnen är förmögna ska den betalas ur deras egendom, annars ur hans egen.

2. För barn som har förlorat sitt förstånd är det wajib att betala sadaqat al-fitr, oavsett om de har egendom eller inte, och oavsett om de är myndiga eller inte.

3. De som försörjer och står för underhållet av sina tjänare eller anställda ska ge sadaqa för deras räkning.

4. Det är wajib för fadern att betala för sina myndiga barns räkning om de är behövande och fattiga. Om de är förmögna är det inte wajib.

5. Det är inte obligatoriskt för hustrun. Men om maken betalar det, räknas det som betalt för hustruns räkning.

6. När fadern dör övergår alla de skyldigheter som åvilade honom till farfadern.

7. Om en kvinna är välbärgad är endast hennes egen sadaqat al-fitr obligatorisk. Det är inte obligatoriskt för henne att betala för sin make, sina barn eller sina föräldrar.

Mängden sadaqat al-fitr

Mängden sadaqat al-fitr är, enligt måttet ser på åttio tola, en ser och tre chhatak vetemjöl (enligt Mawlana Ashraf Ali Thanvi är mängden sadaqat al-fitr för en person en ser och tolv och en halv chhatak. För säkerhets skull är det bättre att ge två ser). Om man ger korn eller kornmjöl, eller khurma eller munakka, ska man ge dubbelt så mycket som av vete. (På Profetens tid var priset på korn samt khurma och munakka förmodligen detsamma.)

Olika frågor rörande sadaqat al-fitr

1. Även den som av någon anledning inte kunde fasta under Ramadan är skyldig att betala sadaqat al-fitr. Fasta är inte ett villkor för att sadaqat al-fitr ska bli obligatorisk.

2. Sadaqat al-fitr kan ges i form av livsmedel eller genom att dess värde betalas. När det ges bör man ta hänsyn till de fattigas och behövandes fördelar och ge livsmedel eller dess värde därefter.

3. Om man i stället för vete vill ge något annat, såsom durra, hirs, kikärter, ärter och liknande, bör värdet motsvara mängden vete eller korn.

4. En persons sadaqat al-fitr kan ges till en fattig eller fördelas mellan flera. På samma sätt kan flera personers fitra ges till en person eller fördelas mellan flera.

5. Om någon har en del vete och en del korn ska han räkna ut och fullgöra den föreskrivna mängden sadaqat al-fitr.

6. Vid behov kan fitra även skickas till en annan ort. Den bör dock inte skickas någon annanstans utan ett berättigat skäl.

7. Sadaqat al-fitrs användningsområden är desamma som zakatens.

Fastans kapitel

Beskrivning av fastan

Fastan under Ramadan är islams tredje viktiga pelare. I Koranen föreskrivs inte bara att man ska fasta, utan även fastans regler och tillvägagångssätt förklaras. Ramadans storhet och välsignelser behandlas också. Först ska vi redogöra för den månads fasta som sharia har gjort obligatorisk samt dess förträfflighet och välsignelser.

Ramadan månads välsignelser

Ramadans storhet och förträfflighet i Koranen

I den heliga Koranen nämns tre orsaker till Ramadans storhet och förträfflighet:

1. Koranens uppenbarelse, det vill säga att Koranen uppenbarades under denna månad.

2. Laylat al-qadr. Det vill säga att det under denna månad finns en natt som, vad gäller välsignelse och godhet, är bättre än tusen månader.

3. Fastan blev obligatorisk. Det vill säga att fastan blev obligatorisk för muslimerna under denna månad.

På grund av dessa välsignelser kallade Profeten (frid vare med honom) denna månad ********** আরবী ************, det vill säga Allahs månad, och sade att denna månad är den främsta av alla månader. Nedan följer en kort analys av detta:

Orsakerna till Ramadans förträfflighet

1. Koranens uppenbarelse: Koranen säger—********** ************

Ramadan är den månad i vilken Koranen uppenbarades – som vägledning för hela mänskligheten, som visar den rätta vägen, innehåller tydliga läror och klart skiljer mellan sanning och lögn. (Sura al-Baqara: 185)

För att förstå Ramadans storhet och förträfflighet räcker det inte att säga att Allahs sista vägledande bok uppenbarades under denna månad. Saken är den att om mänskligheten hade berövats vägledningens källa, skulle hela denna väldiga verkstad av världens skapelse ha blivit förstörd, trots solens ljus och månens och stjärnornas klara strålar. Världens skapelse skulle, trots sin utsökta utformning och skönhet, ha blivit meningslös, ofullständig och utan syfte. Till följd därav skulle människan, genom kufr, ateism och shirk, ha blivit ännu sämre än skogens vilda djur. Koranen är också den enda källan till vägledningens ljus på jorden. Den som berövas den berövas vägledning och välgång.

2. Laylat al-Qadr: Det står klart beskrivet i Koranen att den hör till månaden Ramadan och att den uppenbarades under Laylat al-Qadr. Den nödvändiga innebörden av detta är att Laylat al-Qadr är en av Ramadans nätter och bättre än tusen månader. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Sök Laylat al-Qadr bland de udda nätterna under Ramadans sista tio nätter. (Bukhari)

3. Fastan blir obligatorisk: Allah den Allsmäktige har utsett denna månad för en så viktig gudsdyrkan som fastan och gjort fastan under hela månaden obligatorisk för muslimerna:

********** ************ Därför är det obligatoriskt för var och en av er som upplever denna månad att fasta hela månaden.

Hadither om Ramadans storhet och förträfflighet

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade, när han beskrev Ramadans storhet och förträfflighet: När den första natten i Ramadan kommer, kedjas satan och de upproriska jinnerna fast, och helvetets alla portar stängs. Inte en enda av dess portar lämnas öppen. Paradisets alla portar öppnas. Inte en enda av dess portar lämnas stängd. Därefter ropar en utropare från Allahs sida: Ni som önskar godhet och välgång, gå framåt! Ni som önskar begå onda gärningar och synder, sluta! Därefter befrias många olydiga tjänare från helvetet genom Allahs nåd. Detta sker varje natt under Ramadan. (Tirmidhi, Ibn Majah)

• Detta är en månad under vilken de troendes försörjning ökas. (Mishkat)
• Ramadan är alla månaders främste. (Ilmul Fiqah)
• Den första delen av denna månad är barmhärtighet, den andra delen är förlåtelse, och den tredje och sista delen är befrielse och undkommande från helvetets eld. (Mishkat)
• Om någon under denna månad frivilligt utför en extra god handling för att vinna Allahs välbehag, får han samma belöning som för en obligatorisk gudsdyrkan under andra månader. Och den som uppfyller en obligatorisk plikt blir berättigad till samma belöning som för sjuttio obligatoriska plikter under andra månader. (Mishkat)

Ramadans storhet och betydelse i historien

Historien vittnar om att det första avgörande slaget mellan sanningen och falskheten ägde rum under denna månad. Och den dag då sanningen skiljdes från falskheten, och som i Koranen kallas Yawm al-Furqan, var en dag under denna månad. Det var denna dag som sanningens första seger inleddes och falskheten besegrades. Historien berättar också att det var under denna månad som Mekka erövrades. Begrunda dessa uppgifter, så kommer ni att förstå.

• Sanningens vägledning uppenbarades under denna månad.
• Islams första seger ägde rum under denna månad.
• Islams fullständiga seger uppnås under denna månad.

Ramadan kommer varje år för att påminna om dessa sanningar. Sharia har gjort fastan obligatorisk under denna månad och föreskrivit nattbönen samt koranrecitation, så att jihads livskraft inte ska bli livlös inom de troende. Och minst en gång om året, under Ramadan, kan de genom att lyssna till eller läsa Koranen översätta dess innebörd i sitt inre med en ansvarsfull känsla för sin egen ställning. Koranens uppenbarelse, studiet av den och fastans mujahid-liknande fostran syftar till att Islams barn lever just för att göra religionen segerrik och etablerad, och att de aldrig ska försumma sina ansvar och plikter.

Fastans betydelse

Fasta kallas på arabiska sawm eller siyam. Det betyder att avstå från och överge något. I sharias terminologi betyder fasta

att avstå från mat, dryck och sexuella handlingar från gryningens första ljus till solnedgången.

Bestämmelsen om att fastan är obligatorisk

Ramadanfastan blev obligatorisk för muslimerna ett och ett halvt år efter hijran.

********** arabiska ************

O ni som tror! Fastan har föreskrivits för er. Fastan är en individuell religiös plikt; den som förnekar detta är en kafir, och den som utan giltig ursäkt inte fastar är en fasiq och en svår syndare.

Fastans betydelse

Koranen vittnar om att fastan var föreskriven inom alla himmelska sharia-lagar och att den utgjorde en oumbärlig del av varje folks gudsdyrkan.

********** Arabiska ************

Såsom fastan föreskrevs för dem som levde före er.

Denna vers återger inte bara en historisk händelse, utan lyfter fram den viktiga sanningen att fastan har ett särskilt samband med reningen av människans begär. Den har dessutom en naturlig rätt till en roll i tazkiya al-nafs. Snarare verkar det som om den inte kan fullbordas utan processen av tarbiyya och tazkiya. Ingen annan gudsdyrkan kan någonsin ersätta den. Det är därför fastan var föreskriven i alla profeters sharia-lagar.

När Profeten (s) beskrev fastans betydelse sade han att om någon utan en religiöst giltig ursäkt eller sjukdom lämnar en enda fasta under Ramadan, kommer han inte att kunna gottgöra den skada han orsakat, även om han fastar hela sitt liv. (Ahmad, Tirmidhi, Abu Dawud)

Det vill säga: Ramadanfastans storhet, välgång, välsignelse och betydelse ligger i att om en försumlig person frivilligt bryter en fasta eller låter bli att fasta, kommer den skada han därigenom orsakar sig inte att kunna gottgöras ens om han fastar hela livet. Han kan dock fullgöra den lagstadgade ersättningsfastan.

Fastanssyfte

Det verkliga syftet med fastan är att frambringa taqwa … arabiska … så att taqwa kan uppstå hos er. Taqwa är i själva verket en tillgång som uppstår ur kärlek till och fruktan för Allah. Tron på Allahs väsen och den djupa känslan av Hans egenskaper, nåd och barmhärtighet skapar kärlekens drivkraft, medan en tro på Hans andra egenskaper – vrede, förbittring och förmågan att straffa – väcker en känsla av fruktan. Detta mentala tillstånd av kärlek och fruktan kallas taqwa. Det är källan till alla goda handlingar och det verkliga sättet att skydda sig från alla syndiga handlingar.

Fastan skapar en fast tro på Allahs väsen samt en djup känsla av Hans nåd och missnöje. Eftersom människan under flera timmar i sträck hela dagen avstår från att tillfredsställa sina allra mest grundläggande och nödvändiga drifter, påverkas hon så att hon blir fullständigt oförmögen, hjälplös och beroende. Hon blir en tiggare som i varje ögonblick av sitt liv ber om Allahs nåd och godhet. När hon sedan ser sitt liv rikt på Allahs välsignelser, drivs hon av kärlekens hänförelse till Allah och börjar med uppriktigt intresse ägna sig åt lydnad inför Allah och dyrkan av Honom. När hon i avskildhet behärskar sin starka sexuella lust, på en plats där ingen annan än Allah kan se henne, blir fruktan för Allah i hennes hjärta allt starkare. Följden blir att Allahs majestät och överlägsenhet lämnar ett sådant avtryck i hennes sinne att hennes kropp skälver bara av tanken på synd.

Den verkliga fastan

Detta stora syfte med fastan kan uppnås först när fastan hålls med full medvetenhet och skyddas från de förbjudna handlingar som gör att fastan blir livlös. Den verkliga fastan är den genom vilken människan bevarar sitt sinne, sin hjärna och alla sina förmågor från olydnad mot Allah och trampar ned sina drifters begär.

Profeten (frid över honom) sade: När du fastar är det din plikt att avhålla dina öron, ögon, mun, händer, fötter och alla dina lemmar från sådant som Allah ogillar. (Kashful Mahjub)

Profeten (frid över honom) sade också: Den som fastar men inte avstår från att tala osanning och handla falskt – Allah har inget behov av att han förblir hungrig och törstig. (Bukhari)

Det finns många fastande vars vågskål med goda gärningar inte innehåller något annat än den hunger och törst de uthärdat under fastan. (Mishkat)

Fastans dygder

Profeten (fvmh) sade: Belöningen för varje god handling mångdubblas från tio upp till sjuhundra gånger. Men Allah säger: Fastan är något helt annat. Den är för Mig, och Jag ska själv belöna den. Tjänaren avstår för Min skull från sin sexuella lust samt mat och dryck. Den fastande har två glädjeämnen. Det ena är vid iftār, när han i jublande glädje njuter av Allahs välsignelser och tänker att Allah har gett honom förmågan att fullgöra en obligatorisk handling.

Det andra glädjeämnet är när han får möta sin egen Herre, när han får tillstånd att träda inför Allah och hans ögon får svalka genom att skåda Honom.

Lukten från den fastandes mun är hos Allah bättre än doften av mysk. Fastan är som en sköld som skyddar mot synder. När någon av er fastar ska han hålla sig borta från oanständigt tal och stoj. Om någon förolämpar honom eller vill gräla med honom, ska han tänka: Jag fastar. (Al-Bukhārī, Muslim)

Profeten (fvmh) sade också: Den som fastar med tro och i hopp om belöning i det kommande livet får alla tidigare synder (mindre synder) förlåtna. (Al-Bukhārī, Muslim)

Anvisningar för att iaktta hilāl, nymånen

1. Det är en kollektiv religiös plikt för muslimerna att försöka se månaden för Ramadan den tjugonionde dagen i Shaʿbān. (Det är en plikt för muslimerna som helhet att ordna så att månaden för Ramadan observeras. Om hela samhället inte inser vikten av detta och försummar saken blir alla syndiga.) Det är under inga omständigheter tillåtet att fasta genom att förlita sig på kalendrar och liknande och bortse från månsiktningen. Inte ens de som är experter på beräkningslära och samtidigt rättfärdiga och gudfruktiga får handla efter sina egna beräkningar. Profeten (fvmh) sade: Fasta när ni ser nymånen och avsluta fastan när ni ser den. Om nymånen inte kan ses den tjugonionde Shaʿbān, fullfölj då Shaʿbān till trettio dagar. (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Muslim)

2. Det är inte tillåtet att godta månsiktningen på grundval av tidigare erfarenheter och fasta därefter. Det finns till exempel ett talesätt att den dag som är den fjärde i månaden Rajab är den första dagen i Ramadan, och detta har prövats gång på gång.

3. Det är mustahabb att försöka få syn på månen och vidta åtgärder för detta den tjugonionde Rajab. Detta beror på att det är nödvändigt att känna till Shaʿbāns datum för att veta den första dagen i Ramadan. Föreställ er till exempel att nymånen för Rajabs tjugonionde dag visar sig, men att människorna inte gör några försök att se den. Sedan fortsätter de att räkna med att den första Shaʿbān är den trettionde Rajab. På så sätt kommer den trettionde Shaʿbān. Men månen kan inte ses på grund av moln eller damm på himlen. Eftersom man då tror att det är Shaʿbāns tjugonionde dag, antar människorna att den första Ramadan är den trettionde Shaʿbān. Till följd av denna försummelse går en fastedag i Ramadan förlorad.

Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Profeten, frid och välsignelser över honom, brukade ägna större omsorg åt att hålla reda på och beräkna Shaʿbāns dagar och datum än åt någon annan månads datum. Därefter fastade han när han såg nymånen för Ramadan. (Abu Dawud)

4. Den som med egna ögon ser nymånen för Ramadan är skyldig att meddela detta till alla människor i byn, till de ansvariga bland muslimerna eller till någon institution, oavsett om personen är man eller kvinna.

5. Om den västra horisonten, där månen går upp, är klar, fastställs varken nymånen för Ramadan eller nymånen för Eid enbart genom två gudfruktiga personers vittnesmål. Under sådana omständigheter krävs vittnesmål från så många personer att deras uppgifter ger visshet om att månen har gått upp.

6. Om platsen där månen går upp inte är klar, räcker endast en persons vittnesmål för att fastställa den nya månen för Ramadan, oavsett om personen är man eller kvinna, men under följande villkor:

a) Vittnet måste vara vuxen, förståndig och en gudfruktig muslim.

b) Personen måste säga att han eller hon såg månen med egna ögon.

7. Om himlen är klar räcker inte en persons vittnesmål för den nya månen för Eid, hur pålitlig personen än må vara. För Eid-månen krävs antingen vittnesmål från två gudfruktiga och fromma män eller vittnesmål från en gudfruktig man och två gudfruktiga kvinnor. Om fyra kvinnor vittnar om att de har sett månen, fastställs Eid-månen ändå inte genom detta.

8. Där det inte finns någon muslimsk qadi eller härskare bör muslimerna själva ordna med att månen observeras, sprida information om det och handla därefter.

9. Det spreds över hela staden att månen hade siktats, men trots omfattande efterforskningar fann man ingen person som ville intyga att han själv hade sett månen. Under sådana omständigheter är nymånens synlighet inte bevisad.

10. Om den person som sägs ha sett Ramadanmånen är någon vars vittnesmål inte är tillåtet enligt sharia, och ingen annan än han har sett månen, ska stadens eller byns invånare inte fasta på grund av hans uppgift. Men han måste själv fasta, eftersom det är obligatoriskt för honom att fasta. När han sedan har fastat i trettio dagar utan att eidmånen har siktats, ska han fasta den trettioförsta dagen och fira eid tillsammans med byborna.

11. Om månen av någon anledning inte siktas på en viss plats, men ett meddelande kommer från en annan plats om att månen har siktats, och detta meddelande är godtagbart enligt sharia, blir både Ramadanmånen och eidmånen bevisade genom det. De ansvariga muslimerna behöver kontrollera sådana meddelanden, och om de enligt sharia är godtagbara ska de ordna med att informationen offentliggörs i staden.

12. Om månens synlighet bevisas genom två pålitliga och trovärdiga personers vittnesmål och människor fastar därefter, men eidmånen inte siktas efter att trettio fastedagar har fullbordats, ska de fira eid på den trettioförsta dagen. Det är inte tillåtet att fasta den dagen.

Fasta efter att nymånen har siktats

Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga när han såg nymånen:

********** Arabiska ************

Allah är störst. O Allah, låt denna nymåne gå upp för oss som en nymåne av trygghet, tro och islam. Ge oss förmågan att utföra det som behagar Dig och som Du älskar. O nymåne! Din och vår Herre är endast Allah. (Tirmidhi och Darimi)

Fastans olika typer och deras rättsliga bestämmelser

Fastan är av sex typer – det är nödvändigt att känna till deras detaljerade beskrivning och bestämmelser.

(1) Fard, (2) wajib, (3) sunnat, (4) nafl, (5) makruh, (6) haram.

1. Fard- fasta – Under året är endast Ramadanfastan (30 eller 29 dagar, beroende på månen) obligatorisk för muslimer. Det finns tydliga bevis i Koranen och haditherna för att Ramadanfastan är obligatorisk. Den muslimska umman har genom hela historien alltid praktiserat den. Den som förnekar att Ramadanfastan är obligatorisk blir kafir och utesluts ur islam. Den som utan giltig ursäkt överger fastan blir fasiq och en grov syndare. Om Ramadanfastan inte hålls på grund av någon anledning eller av försummelse är det också obligatoriskt att ta igen den. Denna skyldighet är inte begränsad till någon bestämd tid; den ska fullgöras närhelst möjlighet ges. Den bör snarare fullgöras så snart som möjligt.

2. Wajib-fasta – Löftesfasta och expiationsfasta är wajib. Om man avlägger ett löfte att fasta en viss dag, är det nödvändigt att fasta den dagen. Om ingen dag anges kan man fasta den dag man vill. Man bör inte dröja utan anledning.

3. Sunnatfasta – Den fasta som Profeten (s) själv höll och rekommenderade är sunnat. Det finns en stor belöning i att fasta den. Men den är inte sunnat mu’akkadah, och det är inte syndigt att låta bli den. Sunnatfastorna är följande:

• Ashurafastan. Det vill säga två fastor, den nionde och den tionde Muharram.
• Fastan på Arafas dag. Det vill säga fasta den nionde dagen i dhul-hijjah.
• Fastan under ayyām al-bīḍ. Det vill säga fasta den 13:e, 14:e och 15:e dagen i månaden enligt månkalendern.

4. Nafl-fasta – All fasta utöver den obligatoriska, den nödvändiga och sunnah-fastan är nafl eller mustahabb. Nafl-fasta är sådan fasta som ger en stor belöning om man regelbundet håller den. Till exempel:

• Sex dagars fasta under månaden shawwal.
• Fasta på måndagar och torsdagar.
• Fasta den 15:e dagen i månaden shaʿbān.
• Fasta under de första åtta dagarna i månaden dhul-hijjah.

5. Makruh-fasta –

• Att endast fasta på lördag eller söndag.
• Att endast fasta på ashuradagen.
• Att fasta utan makens tillstånd.
• Att fasta fortlöpande utan att hoppa över någon dag däremellan; detta kallas sawm al-wisal.

6. Haram fasta – det är haram att fasta under årets fem dagar.।

• Att fasta på eid al-fitr-dagen.
• Att fasta på eid al-adha-dagen.
• Att fasta under ayam al-tashriq, det vill säga den 11:e, 12:e och 13:e Zulhijja; det är haram att fasta dessa dagar.

Fastans villkor

Fastans villkor är av två slag:

• Villkor för att fastan ska vara giltig.
• Villkor för att fastan ska vara obligatorisk.

De saker som krävs för att fastan ska vara obligatorisk kallas villkoren för giltighet, och det som krävs för att den ska bli obligatorisk kallas villkoren för obligatoriskhet.

Villkor för att fastan ska vara obligatorisk

1. Islam. Fasta är inte obligatorisk för en icke-troende.

2. Att ha uppnått puberteten. Fasta är inte obligatorisk för en minderårig.

För att skapa en vana bör minderåriga pojkar och flickor uppmanas att fasta. På samma sätt har det i haditherna uppmanats att skapa en vana att be. Likaså har man uppmuntrats att fasta. Endast de som kan uthärda hunger och törst bör uppmanas att fasta. Överdrift i detta avseende är inte bra.

3. Att känna till att fastan under Ramadan är obligatorisk.

4. Att inte vara ursäktad eller oförmögen. Det vill säga att inte ha någon sådan ursäkt som ger tillstånd att avstå från att fasta, såsom resa, hög ålder, sjukdom, jihad och liknande.

Villkor för att fastan ska vara giltig

1. Islam. En icke-troendes fasta är inte giltig.

2. Att kvinnor är rena från menstruation och nifas.

3. Att ha avsikten, det vill säga att i sitt hjärta ha avsikten att fasta. Om någon under hela dagen avstår från de saker som han eller hon har uppmanats att avstå från, utan att ha avsikten att fasta, är fastan inte giltig.

Fastans obligatoriska delar

Under fastan är det obligatoriskt att avstå från tre saker från subh-e sadiq till solnedgången.

1. Att avstå från att äta något.

2. Att avstå från att dricka något.

3. Att avstå från att tillfredsställa sexuella begär.

Att tillfredsställa sexuella begär omfattar sådant sexuellt umgänge som leder till sädesuttömning, vare sig det sker genom samlag med hustrun eller genom sexuell aktivitet med någon människa, ett djur eller något annat. Det kan också ske genom masturbation. Kort sagt måste man avstå från allt detta. Det är däremot inte obligatoriskt att avstå från att se på, smeka, omfamna eller kyssa sin hustru, eftersom det inte leder till sädesuttömning.

Fastans sunna och mustahab

1. Det är sunna att inta suhur, även om det bara är några dadlar eller en klunk vatten.

2. Det är mustahab att äta under suhur-tiden, när det bara återstår en kort stund till subh-e sadiq.

3. Det är mustahabb att göra avsikten för fastan redan på natten.

4. Det är mustahabb att bryta fastan tidigt, det vill säga efter solnedgången utan dröjsmål.

5. Det är mustahabb att bryta fastan med dadlar eller vatten.

6. Det är sunna att avstå från baktaleri, skvaller, lögn, vrede och överdrifter. Dessa handlingar är naturligtvis inte heller tillåtna vid andra tider. Men under fastan bör man anstränga sig ännu mer för att hålla sig borta från dem.

Vad får fastan att brytas?

Under fastan är det obligatoriskt att avstå från tre saker, nämligen:

(1) att inte äta något, (2) att inte dricka något och (3) att inte tillfredsställa sexuella begär. Det är obligatoriskt att avstå från dessa.

Därför bryts fastan så snart man gör något som strider mot någon av de tre ovan nämnda obligatoriska föreskrifterna. Det som bryter fastan är av två slag: det ena medför endast skyldighet att ta igen fastan, och det andra medför skyldighet både att ta igen fastan och att göra kaffara.

Några grundläggande regler om när kaffara blir obligatorisk

1. Om man avsiktligt låter något komma in i magen och dessutom tror att det är nyttigt, vare sig det är mat, medicin eller en handling vars njutning liknar samlag, blir både qada och kaffara obligatoriska i dessa fall.

2. Om något av sig självt kommer ner i magen utan att man tror att det är nyttigt, eller om man utför en handling vars njutning inte liknar samlag, blir endast qada obligatorisk.

3. Kaffara blir obligatorisk endast när en fasta under Ramadan bryts. Om någon annan fasta än Ramadanfastan bryts blir kaffara inte obligatorisk, vare sig den bryts av misstag eller avsiktligt.

4. Om en qada-fasta för Ramadan bryts blir kaffara inte obligatorisk. Kaffara blir obligatorisk endast om en fasta bryts under månaden Ramadan.

5. Om de personer hos vilka villkoren för att fasta ska vara obligatoriskt inte är uppfyllda bryter sin fasta, blir kaffara inte obligatorisk. Det gäller till exempel den resandes fasta och fastan för kvinnor som har menstruation eller är i barnsäng. Detta gäller även om den resande har avsett att fasta innan resan började och kvinnan har avsett att fasta innan menstruationen eller barnsängen började.

6. Om något sker oavsiktligt, till exempel att någon av misstag äter något, har samlag, plötsligt får vatten ner i halsen när han sköljer munnen eller tvingas till samlag, blir kaffara inte obligatorisk i dessa fall.

7. Vid samlag är det inte ett villkor att både den som utför handlingen och den som handlingen utförs mot är vid sina sinnens fulla bruk. Kaffara blir obligatorisk för den av dem som är vid sina sinnens fulla bruk och utför handlingen frivilligt. Om kvinnan är vid sina sinnens fulla bruk ska hon betala kaffara, inte mannen. Om mannen är vid sina sinnens fulla bruk ska han betala kaffara; kaffara blir inte obligatorisk för en sinnessjuk kvinna.

৮. Om en kvinna har samlag med en minderårig pojke eller en galen man, blir både qaḍā och kaffāra obligatoriska för henne.

৯. Om någon under Ramadan äter eller dricker utan att ha avsett att fasta, blir kaffāra inte obligatorisk för honom eller henne; endast qaḍā blir obligatorisk. Kaffāra blir obligatorisk först om personen bryter fastan efter att ha avsett att fasta.

১০. Om någon bryter fastan på grund av ett tvivel, behöver han eller hon inte ge kaffāra.

I vilka fall endast fastan måste tas igen

১. Om någon vaknar sent och äter i tron att det fortfarande är tid för suḥūr, men sedan upptäcker att gryningen redan har inträtt, blir det obligatoriskt för honom eller henne att ta igen fastan.

২. Om någon bryter fastan före dagens slut, i tron att solen redan har gått ner, måste han eller hon ta igen fastan.

৩. Om något oavsiktligt kommer ner i magen – till exempel om vatten rinner ner i halsen när man sköljer munnen, om medicin som förts in i näsan eller örat kommer ner i magen, eller om medicin appliceras på ett sår i magen eller på huvudet och tränger in i magen eller huvudet – blir qaḍā obligatorisk i dessa fall.

৪. Om någon tvingar en fastande person att äta, måste endast fastan tas igen.

5. Om någon hade samlag med en kvinna med tvång, eller hade samlag med en kvinna medan hon sov djupt eller var medvetslös, blir endast qadāʾ obligatoriskt för kvinnan.

6. Om en enfaldig person hade sexuellt umgänge med en död kvinna, en minderårig flicka eller ett djur, eller omfamnade någon, kysste någon eller masturberade och fick utlösning under något av dessa förhållanden, blir endast qadāʾ obligatoriskt.

7. Om någon inte alls hade för avsikt att fasta men avstod från att äta och dricka, eller hade för avsikt att fasta först efter middagen, räknas fastan inte i ett sådant fall och qadāʾ blir obligatoriskt.

8. Om tårar eller svett kom in i någons mun under fastan, han kände att det smakade salt och svalde det, blir fastan ogiltig och qadāʾ måste göras.

9. Om någon somnade med vatten i munnen och vaknade efter den sanna gryningen, måste endast qadāʾ göras; kaffāra blir inte obligatoriskt.

10. Om någon kräktes så mycket att munnen fylldes under fastan, blir fastan ogiltig och qadāʾ måste göras.

11. Om någon under fastan råkade äta en sten, en järnbit eller något annat som man varken äter som föda eller använder som medicin, blir fastan ogiltig och qadāʾ måste göras.

12. Om en kvinna under fastan förde in medicin eller olja i sitt könsorgan, måste endast qadāʾ göras.

13. Om någon fastar och råkar äta något av glömska, och sedan medvetet äter eller dricker eftersom han tror att fastan har brutits, bryts fastan och qada blir obligatorisk, men inte kaffara.

14. Om någon under fastan häller olja i örat eller tar ett laxermedel, bryts fastan och endast qada måste genomföras.

15. Om en kvinna för in ett finger i sitt könsorgan för behandling eller annat, eller låter en barnmorska föra in ett finger, och sedan drar ut hela fingret eller en del av det och för in det igen, bryts fastan och qada blir obligatorisk. Om hon däremot inte för in det igen, men fingret blir fuktigt av något, bryts fastan redan genom den första införingen och qada blir obligatorisk. På samma sätt bryts fastan och qada blir obligatorisk om en kvinna för in bomull eller något liknande i sitt könsorgan så att det helt kommer in.

16. Om någon, utan samlag, utför en sådan sexuell handling som vanligtvis leder till sädesuttömning, och sädesuttömning sker, bryts fastan och endast qada blir obligatorisk. Om någon till exempel masturberar, eller för in sitt könsorgan i sin hustrus navel, lår eller armhåla och får sädesuttömning, eller gör detta med ett djur, eller om en kvinna försöker uppnå sexuell njutning med en annan kvinna och sädesuttömning sker, bryts fastan och endast qada blir obligatorisk.

17. Om tandköttet börjar blöda när någon använder miswāk eller utan någon särskild anledning, och han under fastan sväljer blodet tillsammans med saliven, bryts fastan och qada blir obligatorisk. Men om blodet är mindre än mängden saliv och inte känns i halsen, bryts fastan inte.

De omständigheter under vilka både qada och kaffara blir obligatoriska

1. Om någon i ett tillstånd av upphetsning har samlag under fastan, vare sig personen är kvinna eller man, eller om en man har homosexuellt samlag, blir både qada och kaffara obligatoriska.

2. Om en kvinna blir en mans sängpartner och ollonet förs in i hennes könsorgan, blir både qada och kaffara obligatoriska, oavsett om sädesuttömning sker eller inte.

3. Om en dåre ligger bredvid sin hustru och för in sitt könsorgan i hennes anus, blir bådas fasta ogiltig, och både qadā och kaffāra blir obligatoriska.

4. Om någon under fastan äter eller dricker något som brukar ätas eller drickas, eller äter något som inte används som föda men tar det som medicin, blir fastan ogiltig, och både qadā och kaffāra blir obligatoriska.

5. Om hustrun sover eller är medvetslös och mannen har samlag med henne, blir qadā och kaffāra obligatoriska för mannen.

6. Om någon gör något som inte bryter fastan, men tror att fastan har brutits och därefter äter och dricker, blir fastan ogiltig och både qadā och kaffāra måste fullgöras.

Till exempel: om någon applicerar kohl, smörjer in huvudet med olja, omfamnar en kvinna eller kysser henne, därefter tror att fastan har brutits och sedan avsiktligt äter och dricker, blir både qadā och kaffāra obligatoriska i detta fall.

Sådant som gör fastan makrūh

Det vill säga en beskrivning av sådant som inte gör fastan ogiltig, men som gör den makrūh. Dessa handlingar är makrūh tanzīhī, inte makrūh taḥrīmī.

1. Att smaka på något. Men om en kvinna av nödvändighet smakar på mat, eller smakar på den när hon ska köpa den på marknaden eftersom hennes man är mycket häftig och sträng, eller om en tjänstekvinna smakar på den av rädsla för sin husbonde, blir fastan inte makrūh.

2. Att tugga på något i munnen eller bara ha något där, till exempel när en kvinna tuggar något i munnen för att mata ett litet barn, eller har det i munnen för att mjuka upp eller kyla det, gör inte fastan makruh. Om det däremot finns ett tvingande behov är detta tillåtet. Om till exempel någons barn är hungrigt och bara äter sådant som måste tuggas i munnen innan det ges till barnet, och det inte finns någon som inte fastar, blir fastan inte makruh om man tuggar det åt barnet i denna situation.

3. Det är makruh att kyssa en kvinna på munnen eller omfamna henne naken, oavsett om det finns risk för sädesuttömning eller samlag.

4. Det är makruh att under fastan utföra något som gör kroppen så svag att det finns risk för att man bryter fastan.

5. Att använda mer vatten än nödvändigt när man sköljer munnen eller för in vatten i näsan.

6. Att utan anledning samla saliv i munnen och svälja den.

7. Att visa rastlöshet, bli panikslagen och visa mental obalans.

8. Om ghusl blev nödvändigt och det också fanns möjlighet att utföra det, men man utan anledning inte badade förrän efter den sanna gryningen, blir fastan makruh.

9. Om man borstar tänderna genom att tugga på miswakspulver, tandkräm, kol eller liknande, blir fastan makruh.

10. Om man baktalar, ljuger, svär och slåss eller handlar överdrivet mot någon medan man fastar, blir fastan makruh.

11. Det är makruh att avsiktligt ta in rök eller damm i munnen. Men om man bränner rökelse och andas in dess doft, eller röker vattenpipa, bidi eller cigaretter, blir fastan ogiltig.

Sådant som inte gör fastan makruh

1. Om någon äter eller dricker av glömska utan att tänka på fastan, även om han av glömska har samlag med sin hustru – även flera gånger – eller äter sig helt mätt av glömska, blir fastan varken ogiltig eller makruh.

2. Om man under dagens lopp, medan man fastar, får en nattlig sädesuttömning och ghusl blir obligatoriskt, blir fastan ändå inte makruh.

3. Det är tillåtet att under dagen applicera surma, smörja in huvudet med olja, massera kroppen med olja och använda parfym. Även om spår av surman syns i upphostningen efter att man applicerat den, blir fastan inte ogiltig.

4. Det är tillåtet att ligga med sin hustru, omfamna henne och kyssa henne. Men om det finns risk för sädesuttömning eller risk för samlag på grund av sexuell upphetsning, blir sådant makruh.

5. Att spotta och svälja saliv är inte makruh.

6. Om en fluga flyger ner i halsen eller om damm eller rök av sig självt kommer in, blir fastan inte makruh. Men om man med avsikt låter detta komma ner i magen blir fastan ogiltig.

7. Om sädesavgång sker efter att man har sett en kvinnas könsorgan eller efter att sexuell lust har väckts i sinnet, blir fastan inte makruh.

8. Om sädesavgång sker efter att man har rört vid ett hondjurs könsorgan blir fastan ändå inte ogiltig.

9. Det är tillåtet att föra in olja, vatten eller läkemedel i öppningen på mannens könsorgan, att föra in dessa med en spruta eller att föra in en tändsticka eller en pinne för kohlbehållare; fastan blir inte makruh av detta.

10. Om någon för in ett finger eller en torr träpinne i ändtarmsöppningen, men den torra träpinnen inte tränger längre in, blir fastan inte ogiltig.

11. Om någon tror att det fortfarande är natt och har samlag med sin hustru, eller börjar ha samlag utan att tänka på fastan, och sedan plötsligt inser att den sanna gryningen har inträtt eller kommer ihåg fastan och genast avbryter samlaget, blir fastan inte ogiltig även om sädesavgång sker efter att han har skiljt sig från sin hustru. Denna sädesavgång ska betraktas som sädesavgång till följd av en våt dröm.

12. Om vatten råkar komma in i örat eller om man med avsikt häller in vatten, blir fastan inte makruh.

13. Om mat, en köttbit, någon fiber eller en bit betelnöt blir kvar mellan tänderna och man inte tar ut den ur munnen utan sväljer den därifrån, blir fastan inte ogiltig om mängden är mindre än en kikärta.

14. Om man mot sin vilja kräks så att munnen fylls – oavsett om det är lite eller mycket – blir fastan inte makruh. Om något ändå tränger ner i magen av sig självt blir fastan inte heller makruh.

15. Om man använder miswak när man fastar, oavsett när, och den är torr, våt eller färsk – även om man känner den bittra smaken av en färsk neem-miswak – blir fastan inte makruh.

16. Vid stark hetta blir det inte makruh att skölja munnen, hälla vatten i näsan, tvätta händerna och ansiktet, bada eller ta på sig våta kläder.

17. Efter att ha ätit pān har man sköljt munnen och gurg lat ordentligt, men om en rödaktig nyans fortfarande syns i saliven blir fastan inte makruh.

18. Om man framkallar kräkning med avsikt, men den är liten och inte fyller munnen, blir fastan varken ogiltig eller makruh.

19. Om blod kommer ut ur munnen när man använder miswak eller av sig självt, och det sväljs, men blodmängden är mindre än saliven och man inte känner smaken av blod i halsen, blir fastan inte ogiltig.

Regler om avsikten med fastan

1. Att ha avsikt innebär att besluta det i sitt inre. Det är inte nödvändigt att uttala avsikten med munnen; det räcker att ha avsikten i hjärtat. Att äta sehri kan till och med ersätta avsikten, eftersom sehri äts just för fastans skull. Men för dem som vanligtvis brukar äta vid den tiden, eller för de okunniga som regelbundet äter sehri men inte fastar, är det nödvändigt att ha avsikten.

2. Det är nödvändigt att ha en separat avsikt för varje fasta under Ramadan. Det räcker inte att göra avsikten en enda gång för hela Ramadan.

3. För den pågående fastan under Ramadan är det inte nödvändigt att uttryckligen ha avsikten att den är obligatorisk. Det räcker att ha avsikten att fasta. Men om en sjuk person fastar under Ramadan måste han ha avsikten vid fajr, eftersom Ramadanfastan inte är obligatorisk för honom. Om han endast har avsikten att fasta eller har avsikten att fasta frivilligt, räknas hans fasta inte som Ramadanfastan.

4. Det är nödvändigt för den resande att han under Ramadan inte har avsikten att fasta någon annan obligatorisk fasta. Det är inte giltigt om han har avsikten att fasta den obligatoriska Ramadanfastan eller en frivillig fasta.

5. För att ta igen en Ramadanfasta är det nödvändigt att specifikt ha avsikten före fajr.

6. Om någon glömmer att ha avsikten att fasta på natten och kommer ihåg det under dagen, är det giltigt att ha avsikten före middagstid för tre typer av fasta:

a. Den pågående fastan under Ramadan.

b. Sådana fastor som följer av ett löfte och vars dag och datum har fastställts.

c. Frivillig fasta.

7. För följande fyra typer av fasta är det nödvändigt att ha avsikten från solnedgången fram till den sanna gryningen. Det är inte tillräckligt att ha avsikten efter den sanna gryningen.

a. Vid qada-fasta för Ramadan.

b. Vid sådana fastor som avlagts genom löfte, vars datum inte är fastställt.

c. Vid kaffara-fasta.

d. Vid qada för sådana frivilliga fastor som av någon anledning har brutits efter att de påbörjats.

8. Han hade ingen avsikt att fasta under natten och tänkte inte heller på att fasta på morgonen. Sedan kom han plötsligt före middagstid ihåg att det inte är rätt att avstå från Ramadanfastan, och han fattade hastigt avsikten. Då är fastan giltig. Men om han hade ätit något på morgonen finns det ingen möjlighet kvar att fatta avsikten.

9. Under Ramadan hade någon avsikten att fasta frivilligt i stället för den obligatoriska fastan och tänkte att han senare skulle göra qada för den obligatoriska fastan. Trots detta blir fastan en Ramadanfasta; den blir inte en frivillig fasta. Om han på samma sätt fattar avsikten att fasta obligatoriskt i stället för frivilligt, blir det ändå en Ramadanfasta. Grundprincipen är att under Ramadan blir fastan endast den obligatoriska Ramadanfastan; ingen annan fasta blir det.

10. Fastan börjar vid den sanna gryningen. Därför är alla sådana handlingar tillåtna före den sanna gryningen som det är obligatoriskt att avstå från under fastan. Vissa tror att det inte är tillåtet att äta eller dricka efter att man har fattat avsikten att fasta. Det stämmer inte. Före den sanna gryningen är det tillåtet att äta, dricka och liknande, även om avsikten att fasta följande dag har fattats direkt efter solnedgången.

11. Om man avser att fasta en frivillig fasta blir den obligatorisk. Även om man bryter fastan efter att ha avsett den på morgonen blir det obligatoriskt att ta igen den fastan.

12. Om någon på natten bestämmer sig för att fasta följande dag, men ändrar sig före morgonen och inte fastar, blir det i detta fall inte obligatoriskt att ta igen fastan.

13. Om man avser fastan på natten ska man säga: ….. på arabiska …….. Jag har avsett att fasta under Ramadan i morgon. Om man avser fastan under dagen ska man säga: ………. på arabiska …….. Jag avser att fasta dagens fasta under Ramadan. Det är dock inte obligatoriskt att formulera avsikten på arabiska; den kan uttryckas på vilket språk som helst.

Suhur och iftar

Den mat och dryck som intas före gryningen i avsikt att fasta kallas suhur. Profeten (s) brukade själv ordna med suhur och uppmanade även andra att äta suhur. Hazrat Anas (r.a.) berättar: Vid tiden för suhur brukade Profeten (s) säga till mig: ”Ge mig något att äta, för jag tänker fasta.” Då gav jag honom några dadlar och en skål vatten att dricka.

När Profeten (s) uppmanade till suhur sade han: ”Ät suhur, eftersom det finns en stor välsignelse i det.”

Med välsignelsen menas att man inte kommer att känna sig svag i dagens arbete och dyrkan, och att fastan blir lättare.

En gång sade Profeten (s): ”Sök hjälp genom att äta suhur för dagens fasta, och sök hjälp genom qaylula för nattens dyrkan.”

Att äta sehri är sunna. Skillnaden mellan muslimernas fasta och judarnas och de kristnas fasta är att de inte äter sehri, medan muslimer gör det. Om man inte är hungrig bör man äta något sött, eller dricka mjölk eller vatten. Därför finns det en stor belöning i att äta sehri.

Profeten (s) sade: ”Att äta sehri är en tydlig välsignelse. Glöm inte att äta sehri, även om det bara är en klunk vatten. För Allah låter sin nåd regna över dem som äter sehri, och änglarna ber om förlåtelse för dem.”

Att äta sehri sent

Det är mustahabb att äta sehri så sent att det bara återstår en kort stund till den sanna gryningen. Många äter sehri långt tidigare för säkerhets skull. Det är inte bra. Det finns belöning i att äta det sent.

Att bryta fastan tidigt

Det är mustahabb att bryta fastan tidigt. Det vill säga, efter att solen har gått ner är det inte lämpligt att dröja av försiktighetsskäl; man bör i stället genast bryta fastan. På detta sätt försvinner den religiösa inställningen till följd av onödig försiktighet. Det är inte fromhet att människor i onödan utsätter sig själva för svårigheter. Fromhet är i stället att följa Allahs befallning utan invändningar.

Profeten (s) sade: ”Tre saker hör till profetiskt uppförande:”

1. Att äta sehri sent.

2. Att bryta fastan tidigt.

3. Att lägga höger hand över vänster hand under bönen.

Hazrat Ibn Abi Awfa (ra) berättar: En gång var vi på resa tillsammans med Profeten (s). Han fastade. När solen hade försvunnit ur sikte sade han till en man: ”Res dig och blanda i ordning sattu åt mig.” Mannen sade: ”O Allahs sändebud, vänta lite till; det är bättre när det har blivit kväll.” Han sade: ”Stig ner från riddjuret och blanda i ordning sattu åt oss.” Mannen sade åter: ”O Allahs sändebud, det verkar fortfarande vara dag.” Han sade åter: ”Stig ner från riddjuret och tillred sattu åt oss.” Då steg mannen ner och tillredde sattu åt alla. Efter att Profeten (s) hade ätit sattu sade han: ”När ni ser att nattens mörka skugga kommer från det hållet, bör den fastande bryta fastan.” (Bukhari)

Profeten (s) sade: ”Allah säger: Bland Mina tjänare tycker Jag bäst om den tjänare som bryter fastan tidigt.” (Tirmidhi) (Det vill säga: dröj inte alls efter solnedgången.)

Profeten (s) sade också: ”Människorna kommer att förbli i ett gott tillstånd så länge de fortsätter att bryta fastan tidigt.” (Bukhari, Muslim)

Vad är mustahabb att bryta fastan med?

Det är mustahabb att bryta fastan med dadlar eller torkade dadlar; annars är det mustahabb att bryta fastan med vatten. Profeten (s) brukade själv bryta fastan med dessa.

Hazrat Anas (ra) berättar: Före maghribbönen brukade Profeten (s) bryta fastan med några blötlagda dadlar. Om inte det, med torkade dadlar. Om inte heller det, drack han några klunkar vatten. (Tirmidhi, Abu Dawud)

Profeten (s) brukade uppmuntra de ädla sahāba att bryta fastan med dessa saker. Han sade: ”Om någon av er fastar, ska han bryta fastan med dadlar. Om inte, med vatten. Vatten är i själva verket ytterst rent.” (Ahmad, Tirmidhi, Abu Dawud)

Dadlar var en välsmakande föda i Arabien, och både rika och fattiga kunde lätt få tag på dem. Och vatten finns det ju gott om överallt. Meningen med att uppmuntra till att bryta fastan med dessa saker är att umman inte ska möta några svårigheter eller besvär, utan enkelt kunna bryta fastan i rätt tid. En egenskap hos vatten är, säger Profeten (s), att det är så rent att allt kan renas med det. Dess yttre renande verkan kan man förstå; dessutom medför det andlig renhet. När den fastande, av medveten tro och för Allahs välbehag, förblir törstig hela dagen och släcker sin törst med kallt vatten vid solnedgången, uppstår spontant en drivkraft inom honom att visa tacksamhet. Genom detta får han lyckan att få sitt inre, det vill säga sin andliga sida, upplyst.

Men man måste komma ihåg att det är helt fel att överdriva i detta avseende och anse att det strider mot taqwā att bryta fastan med något annat. Det är likaså fel att tro att det ger större belöning att bryta fastan med salt.

Bönen vid iftar

*******Arabiska*********

O Allah, jag fastade för Din skull och bröt fastan med den försörjning Du gav mig.

Duʿāʾ efter iftar

*******Arabiska*********

Törsten har försvunnit, ådrorna har fuktats och belöningen kommer säkert, om Allah vill. (Abu Dawud)

Belöningen för att ge någon iftar

Att ge någon annan iftar är också en lovvärd handling, och den som bjuder på iftar får lika stor belöning som den fastande. Oavsett om den fastande får två munsbitar mat eller om han bjuds på iftar med bara en dadel.

Profeten (frid vare med honom) sade: Den som bjuder en fastande på iftar får samma belöning som den fastande. (Bayhaqi)

Att fasta utan suhur

Om man inte vaknar på natten för suhur bör man ändå fasta. Att avstå från att fasta för att man inte har ätit suhur är fegt. Att lämna fastan för att man inte har ätit suhur är en stor synd.

Om man någon gång vaknar sent och tror att det fortfarande är natt och därför äter och dricker, men sedan upptäcker att man åt och drack efter den sanna gryningen, är fastan i detta fall inte giltig. Ändå måste man förbli som en fastande och får inte äta eller dricka något.

Om man vaknar så sent att man tvivlar på om den sanna gryningen har inträtt, är det makruh att äta och dricka vid den tiden, och att äta och dricka efter att tvivlet har uppstått är syndigt. Om man senare med säkerhet får veta att den sanna gryningen faktiskt redan hade inträtt, blir qada obligatorisk. Men om tvivlet kvarstår blir qada inte obligatorisk. För säkerhets skull bör man ändå göra qada.

De ursäkter som berättigar till att inte fasta

Det finns tio ursäkter som berättigar till att inte fasta. De beskrivs nedan:

(1) Resa, (2) sjukdom, (3) graviditet, (4) amning, (5) svår hunger eller törst, (6) ålderdom och svaghet, (7) rädsla för att förlora livet, (8) jihad, (9) medvetslöshet, (10) psykisk störning.

1. Resa

Sharia har i alla sina föreskrifter tagit hänsyn till att göra det lätt för människan. Hon har inte i någon fråga utsatts för onödiga svårigheter eller trångmål. När Koranen uppenbarade föreskriften om fastan som obligatorisk togs hänsyn till resenärens och den sjukes oförmåga, och tillstånd gavs att inte fasta.

*******Arabiska*********

Den av er som får uppleva denna månad måste därför fasta. Men den som är sjuk eller på resa ska fasta ett motsvarande antal dagar senare. (Sura al-Baqara: 185)

1. Oavsett vilket syfte resan har, och oavsett om den innebär alla slags bekvämligheter eller att man måste utstå sorg och svårigheter, har resenären i alla situationer tillåtelse att inte fasta. Om resan inte medför några svårigheter är det emellertid mustahabb att fasta, så att man kan få del av Ramadans förtjänster och välsignelser. Men om resan medför besvär och svårigheter är det bättre att inte fasta.

2. Om någon ger sig av på en resa efter att ha fattat avsikt att fasta eller efter att fastan har börjat, måste han ta igen den dagens fasta. Men om han bryter fastan behöver han inte erlägga någon kaffara.

3. Om en resande blir bofast på en plats före middagstid och inte har gjort något som förstör fastan fram till dess, är det även obligatoriskt för honom att fasta den dagen. Men om han förstör fastan behöver han inte erlägga någon kaffara.

4. Om en resande avser att bli bofast på en plats, även om han avser att stanna mindre än femton dagar, bör han ändå fasta; det är makruh att inte fasta under dessa dagar. Men om han avser att stanna i femton dagar är det inte tillåtet att låta bli att fasta.

2. Sjukdom

1. Om det finns risk för att en sjukdom uppstår på grund av fastan, eller om man tror att sjukdomen kommer att förvärras eftersom man inte får medicin eller mat, eller om man tror att hälsan kommer att återställas senare, är det i dessa situationer tillåtet att inte fasta. Men man bör veta att det måste finnas rimliga skäl för en sådan uppfattning. Det kan till exempel vara att en from och erfaren läkare ger detta råd, att man själv har upplevt det upprepade gånger eller att det finns en stark sannolikhet för det. Det är inte tillåtet att låta bli att fasta enbart på grundval av en ogrundad föreställning.

2. Om någon endast själv tror att en sjukdom kanske kommer att uppstå eller förvärras om han fastar, utan att ha någon tidigare erfarenhet av detta och utan att ha rådfrågat en erfaren läkare eller hakim, och därför inte fastar, blir han syndig och måste dessutom erlägga kaffara.

3. Det är inte heller rätt att följa rådet från en irreligiös läkare som inte känner vördnad för eller förstår sharias betydelse och ställning.

3. Graviditet

1. Om en kvinna har en stark övertygelse om att fastan kommer att skada barnet i hennes livmoder eller skada henne själv, är det tillåtet för henne att inte fasta.

2. Om en kvinna efter att ha fattat avsikten att fasta får veta att hon har blivit gravid och har en tydlig övertygelse om att fastan kommer att skada henne, är det tillåtet för henne att bryta fastan. Därefter ska hon ta igen den. Hon behöver inte ge någon kaffara.

4. Amning

1. Om en ammande kvinna, medan hon fastar, har en stark övertygelse om att hon kommer att skadas allvarligt, till exempel att mjölken kommer att sina och barnet kommer att plågas av hunger, eller att hennes liv är i fara, är det tillåtet för henne att inte fasta.

2. Om det är möjligt att låta någon amma barnet mot betalning och barnet också dricker någon annans mjölk, är det inte tillåtet att avstå från fastan. Men om barnet absolut inte vill dricka någon annans mjölk, är det tillåtet att inte fasta.

3. Om även den som ammar mot betalning har en stark övertygelse om att fastan kommer att skada hennes barn eller henne själv, får hon avstå från fastan.

4. Om en kvinna börjar amma på själva dagen då Ramadan infaller, är det ändå tillåtet för henne att inte fasta, även om hon hade fattat avsikten att fasta den dagen. För att ha brutit fastan måste hon ta igen den; kaffara blir inte obligatorisk.

5. Hungerns och törstens intensitet

En person är inte sjuk, men har blivit så svag på grund av sjukdom att det finns en stark risk att han blir sjuk igen om han fastar. Då är det tillåtet för honom att avstå från fastan.

6. Svaghet och ålderdom

En person har blivit ytterst svag på grund av hög ålder. Det är tillåtet för honom att inte fasta. Man kan inte hoppas att en sådan person ska återhämta sig och ta igen fastan. Därför är det obligatoriskt för honom att betala fidya, antingen genast eller senare. Fidya-beloppet motsvarar sadaqat al-fitr.

7. Fruktan för livet

Om det finns risk för livet på grund av hårt arbete, eller om någon tvingar en person genom att säga att han kommer att döda honom om han fastar, eller slå honom brutalt, eller hugga av någon av hans kroppsdelar, är det också tillåtet för en sådan person att avstå från fastan.

8. Jihad

Om man avser att utföra jihad mot trons fiender och tror att man kommer att bli svag om man fastar, är det tillåtet att avstå från fastan.

*Det är också tillåtet att avstå från fastan när jihad faktiskt pågår.

*Även om jihad faktiskt inte pågår, finns tillståndet även i en sådan situation där det finns risk för en nära förestående konflikt.

*Om personen hamnar i en sådan situation efter att ha börjat fasta, är det också tillåtet att bryta fastan. Han behöver inte ge kaffara.

9. Medvetslöshet

Om någon blir medvetslös och förblir medvetslös i flera dagar, blir det obligatoriskt att ta igen de fastor som missas under denna tid. Men om personen dagen efter den natt då han blev medvetslös inte gör något som bryter fastan, och det dessutom är känt att han hade eller inte hade avsikt att fasta, räknas fastan för den dagen och behöver inte tas igen. Fastorna för de följande dagarna måste däremot tas igen.

10. Sinnesförvirring

Om någon blir sinnessjuk och inte kan fasta finns det två möjligheter:

Ett – sinnessjukdomen förbättras inte alls någon gång. I en sådan situation är fastan helt ursäktad; varken att ta igen den eller att ge fidya behövs.

Två – sinnessjukdomen blir någon gång bättre. I så fall måste fastorna tas igen.

I vilka situationer är det tillåtet att bryta fastan

1. Det är tillåtet att bryta fastan om någon plötsligt blir medvetslös på grund av en sjukdom som innebär livsfara, skadas i en bilolycka eller faller från en hög plats och tillståndet blir allvarligt.

2. Om någon plötsligt blir sjuk utan att det finns fara för livet, men man befarar att sjukdomen kommer att förvärras kraftigt om fastan inte bryts, är det tillåtet att bryta fastan.

3. Om någon drabbas av så stark hunger eller törst att det finns risk för livet om han eller hon inte äter eller dricker något, är det tillåtet att bryta fastan.

4. Om en gravid kvinna råkar ut för en olycka så att hennes eget liv eller det ofödda barnets liv är i fara, har hon rätt att bryta fastan.

5. Om någon blir biten av en orm och omedelbart behöver medicin, bör fastan brytas i en sådan situation.

6. Någon håller modigt fastan trots svaghet. Sedan inser han eller hon att livet kan vara i fara om fastan inte bryts, eller att sjukdomen kan förvärras allvarligt. I en sådan situation är det tillåtet att bryta fastan.

Regler för ersättningsfasta

1. Det är inte lämpligt att i onödan dröja med att ta igen de fastor under Ramadan som inte hölls av någon anledning. Ju tidigare de tas igen, desto bättre.

2. Vare sig det gäller fastor under Ramadan eller andra fastor är det inte nödvändigt att ta igen dem i följd. Det är inte heller nödvändigt att ta igen dem så snart ursäkten upphör. Det räcker att ta igen dem när det finns möjlighet.

3. Det är inte obligatoriskt att ta igen fastorna i ordningsföljd. Man kan till exempel hålla den pågående Ramadanfastan utan att först ha tagit igen de missade fastorna.

4. Det är inte nödvändigt att bestämma en viss dag eller ett visst datum för att hålla en ersättningsfasta. Man ska hålla lika många fastor som det antal fastor som har missats.

5. Om man har missade fastor från två Ramadanmånader måste man ange från vilket år fastorna tas igen. Därför ska man ha avsikten att hålla ersättningsfastan för det ena eller det andra året.

6. Avsikten att hålla en ersättningsfasta måste göras under natten. Om man avser att hålla en ersättningsfasta efter gryningen är den inte giltig. Den fastan blir då en frivillig fasta. Ersättningsfastan måste hållas på nytt.

7. Några av fastorna under Ramadan blev missade. Man fick inte möjlighet att ta igen dem, och ännu en Ramadan inföll. Då ska man först hålla Ramadanfastan och ta igen de missade fastorna senare.

8. Någon fastade under dagen med tvekan, i tron att det var Ramadan. Senare blev det känt att dagen var den trettionde Shaʿban. Då blir fastan frivillig, även om det är makruh. Om fastan bryts blir det inte obligatoriskt att ta igen den.

Bestämmelser om kaffara

Om fastan under Ramadan blir ogiltig är kaffaran att fasta sextio dagar i följd. Om någon fasta missas under tiden måste man börja om och fasta sextio dagar i följd. Den fasta som missades under tiden räknas inte med.

Om någon av någon anledning inte kan fasta måste sextio behövande personer få äta sig mätta två gånger om dagen.

1. För kvinnor finns den fördelen när det gäller kaffara att följden inte bryts om en fasta under tiden utelämnas på grund av menstruation. Men så snart menstruationen upphör måste fastan återupptas.

2. Om man under kaffarafastan hamnar i tillståndet nifas bryts följden. Då måste man börja om och fasta sextio dagar.

3. Om Ramadan infaller medan man håller kaffarafastan måste man fasta under Ramadan. Därefter måste man åter fasta sextio dagar i följd.

4. Om flera fastor blir ogiltiga under samma Ramadan krävs endast en kaffara för alla de ogiltiga fastorna.

5. Om en kaffara har blivit obligatorisk för någon och ytterligare en kaffara blir obligatorisk innan den första har fullgjorts, krävs endast en kaffara för båda, även om de två kaffarorna gäller två olika Ramadanmånader. Detta gäller under förutsättning att fastan inte har blivit ogiltig på grund av sexuellt umgänge. För varje fasta som blir ogiltig på grund av sexuellt umgänge krävs en separat kaffara.

6. När det gäller de sextio behövande personerna måste man se till att de är vuxna. Om man ger ett litet barn mat måste man i stället ge en vuxen behövande person mat på nytt.

7. Det är också tillåtet att ge spannmål i stället för att ge mat. Man kan även ge dess värde.

8. När man ger de behövande mat ska den vara av medelkvalitet – varken mycket god eller dålig.

9. Det gör ingen skada om man inte upprätthåller kontinuiteten när man ger de behövande mat; kaffara kommer ändå att vara giltig.

10. Det är inte giltigt att ge samma person mat i sextio dagar – detsamma gäller när man ger spannmål eller dess värde.

Fidya

Om någon blir mycket svag på grund av hög ålder eller lider av en så svår sjukdom att det enligt vad som kan ses inte finns något hopp om att bli frisk och han eller hon inte har kraft att fasta, har sådana personer fått tillåtelse att inte fasta under detta tillstånd. För varje fasta ska personen ge fidya till en behövande. Som fidya kan man ge mat, ge spannmål i föreskriven mängd eller ge dess värde.

Fidyas mängd

Att ge en fattig person en mängd livsmedel motsvarande sadaqat al-fitr eller dess värde. Det är också tillåtet att ge en behövande mat två gånger om dagen som ersättning för varje fasta. Maten ska vara av medelkvalitet.

Regler om fidya

1. Om en sjuk person återfår hälsan trots att fidya har betalats, blir det obligatoriskt att ta igen fastorna. Allah kommer att ge en särskild belöning för den fidya som har betalats.

2. Om någon har fastor att ta igen och vid sin död testamenterar att fidya ska betalas ur hans kvarlåtenskap, blir fidya obligatorisk om den sammanlagda fidyan för de fastor som ska tas igen motsvarar en tredjedel av hans kvarlåtenskap (med kvarlåtenskap avses det som återstår efter kostnaderna för begravning och svepning samt betalning av eventuella skulder; en tredjedel av detta). Om fidyan överstiger en tredjedel av kvarlåtenskapen, är det endast tillåtet att betala mer än denna tredjedel om arvingarna frivilligt samtycker. Minderåriga barns tillstånd behövs inte.

3. Om den avlidne inte har testamenterat om detta, är det ändå tillåtet om arvingarna frivilligt betalar fidya. Det kan hoppas att Allah den Allsmäktige godtar fidyan.

4. Fidyan för varje bön är densamma som fidyan för fasta. Man ska komma ihåg att det finns fem dagliga böner och dessutom witrbönen, alltså sammanlagt sex böner per dag.

5. Om någon vid sin död testamenterar att fidya ska betalas för böner, gäller samma bestämmelser som för fidya för fasta.

6. Om den avlidnes arvinge ber eller fastar å den avlidnes vägnar, är det inte giltigt.

7. Det är inte rätt att ta igen Ramadanfastan på grund av en mindre sjukdom, eller att tänka att man senare ska ta igen den, eller att tro att man genom att betala fidya har uppfyllt fastans rättigheter.

Profeten (frid vare med honom) sade: Om någon utan giltig ursäkt eller utan sjukdom lämnar ens en enda fasta, kommer han inte att kunna gottgöra den skada han orsakat, även om han fastar hela sitt liv. (Tirmidhi, Abu Dawud)

Olika bestämmelser och regler för fastan

1. Den som av någon anledning inte kan fasta är skyldig att inte äta eller dricka offentligt utan att utåt uppträda som en fastande.

2. Om en person uppfyller alla villkor för att fastan ska vara obligatorisk och giltig, men hans fasta av någon anledning bryts, är det wajib för honom att under återstoden av dagen uppträda som en fastande och avstå från att äta, dricka och ha sexuellt umgänge.

3. Om en resande kommer hem efter middagstid eller har för avsikt att bli bofast på någon plats, är det mustahabb för honom att under återstoden av dagen uppträda som en fastande och avstå från att äta och dricka. På samma sätt är det mustahabb för en kvinna som efter middagstid blir ren från menstruation eller nifas att avstå från att äta och dricka under återstoden av dagen.

4. Om någon avsiktligt bryter fastan, eller äter efter subh sadiq eftersom han tror att det fortfarande är natt, blir det wajib för honom att tillbringa hela dagen som en fastande och avstå från att äta och dricka.

5. Om ett barn blir könsmoget efter middagstid eller någon blir muslim, är det mustahabb för dem att tillbringa resten av dagen som fastande.

6. Om menstruationen börjar hos en kvinna efter att hon har börjat fasta, blir fastan ogiltig. Därefter bör hon ändå avstå från att äta och dricka, liksom den som fastar.

Nafl-fastans dygder och bestämmelser

De sex fastorna i Shawwal

Många dygder med denna fasta har omtalats i haditherna. Profeten (s) sade: Den som fastar under Ramadan och därefter fastar sex dagar i följd under Shawwal är som om han hade fastat hela tiden. (Muslim, Abu Dawud)

Profeten (s) sade också: Den som fastar under Ramadan och därefter fastar sex dagar under Shawwal blir så ren från synder som om hans mor hade fött honom just i dag. (Muslim, Abu Dawud)

Det är inte nödvändigt att dessa fastor hålls sammanhängande efter Eid. De kan hållas sammanhängande, eller med uppehåll emellan.

Det är dock bra att börja denna fasta den sjätte dagen i Shawwal. Men det är inte nödvändigt. Den kan hållas när det passar under hela månaden.

Fastan på Ashuras dag

Den tionde dagen i Muharram kallas Yawm Ashura eller Ashuras dag. Den dagen brukade även Quraysh i Mecka fasta och sätta upp ett nytt överdrag på Kaba. Denna fasta tillskrevs profeten Ibrahim (frid vare med honom). Profeten (frid vare med honom) fastade själv denna dag. När han sedan utvandrade och kom till Medina såg han att även judarna fastade denna dag. Då fastade han också den dagen och uppmanade alla sahaba att fasta.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten (frid vare med honom) utvandrade och kom till Medina såg han judarna fasta på Ashuras dag. Då frågade han dem: ”Vilken särskild betydelse har denna dag för er, eftersom ni fastar denna dag?” De svarade: ”Detta är en mycket betydelsefull dag. Den dagen räddade Allah Hazrat Musa (frid vare med honom) och hans folk, och dränkte Farao och hans folk och armé. Därför fastade Musa (frid vare med honom) denna dag för att tacksamt erkänna Allahs nåd. Vi fastar också denna dag av samma anledning.”

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Vår relation till Musa (frid vare med honom) är närmare än er relation till honom. Och vi har större rätt än ni att fasta denna dag.”

Därefter fastade Profeten (frid vare med honom) själv den dagen och befallde även ummahn att fasta. (Bukhari, Muslim)

Det är bra att fasta antingen den nionde eller den elfte dagen tillsammans med den tionde, så att man både kan få del av den dagens välsignelse och undvika likhet med judarna.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Profeten (frid vare med honom) började själv fasta denna dag och uppmanade även sahaba att fasta. Då sade sahaba: ”Allahs Sändebud! Judarna och de kristna firar denna dag som en stor högtid. Om vi fastar den dagen blir vi lika dem.” Då sade han: ”Nästa år, om Allah vill, ska vi fasta den nionde dagen.” Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Men Profeten (frid vare med honom) gick bort innan nästa år kom. (Muslim)

Fastan på Arafats dag

Den nionde dagen i hajj-månaden kallas Yawm Arafa eller Arafats dag. I haditherna nämns många förtjänster med att fasta denna dag. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Jag hoppas från Allahs väsen att fastan på Arafats dag räknas som försoning för både det kommande och det gångna året.” (Tirmidhi)

Belöningen för fastan på Arafahs dag motsvarar fastan i ett tusen dagar. (Tirmidhi)

Profeten (s) brukade vara särskilt noga med att fasta denna dag. Det finns också stor belöning i att fasta de åtta dagarna före Arafahs dag.

Profeten (s) sade: ”Det finns inga dagar som är kärare för Allah än de första tio dagarna av månaden Dhu al-Hijjah. Fastan under dessa tio dagar motsvarar fasta under ett helt år, och den frivilliga nattbönen under dessa nätter motsvarar den frivilliga bönen under Laylat al-Qadr.”

Fastan under Ayyam al-Bid

Den trettonde, fjortonde och femtonde dagen i varje månvarv kallas Ayyam al-Bid. Detta är några särskilda dagar under den tilltagande månen. De kallas Ayyam al-Bid – dagarna som badar i starkt månsken. Profeten (s) uppmanade kraftfullt till fasta under dessa dagar.

Hazrat Qatadah ibn Malhan (ra) berättar att Profeten (s) uppmanade oss att fasta på månvarvets trettonde, fjortonde och femtonde dag. Han sade: ”Dessa tre fastedagar motsvarar, vad gäller belöningen, att fasta hela tiden.” (Abu Dawud, Nasa’i)

Fastan på måndagar och torsdagar

Profeten (s) fastade själv på måndagar och torsdagar och uppmanade följeslagarna att göra detsamma. Hazrat Aisha (ra) berättar att Profeten (s) fastade på måndagar och torsdagar. (Tirmidhi, Nasa’i)

För att uppmuntra umman säger Profeten (s.a.v.): ”Handlingarna framläggs inför Allah på måndagar och torsdagar. Jag önskar därför fasta den dag då mina handlingar framläggs.” (Tirmidhi)

En gång frågade följeslagarna Profeten (s.a.v.) om att fasta på måndagar. Han svarade: ”Det var den dagen jag föddes, och det var den dagen uppenbarelsen av Koranen började komma till mig.” (Muslim)

Olika bestämmelser om frivillig fasta

1. När man har påbörjat en frivillig fasta blir det wajib att fullfölja den. Om den av någon anledning blir ogiltig eller bryts, blir det wajib att ta igen den.

2. Det är inte tillåtet att bryta ens en frivillig fasta utan giltigt skäl. En frivillig fasta får dock brytas av ett mindre skäl än en obligatorisk fasta.

3. Om någon bjuder en fastande på mat och man befarar att värden blir missnöjd om gästen inte äter, eller att gästen inte går med på att äta medan värden avstår från att äta, eller att värden blir sårad om gästen inte äter, är det tillåtet att bryta fastan. Den fastande bör dock ta igen fastan.

4. För kvinnor är det makruh tahrimi att fasta någon annan fasta än Ramadanfastan utan makens tillstånd. Om en kvinna fastar och hennes make säger åt henne att bryta fastan, är det nödvändigt att hon bryter den. Därefter ska hon även ta igen den fastan med makens tillstånd.

5. Om någon avlägger ett löfte att fasta på sådana dagar då det är förbjudet att fasta, till exempel de två eid-dagarna, ska han eller hon fasta en annan dag i stället.

6. Någon fastar frivilligt och får en gäst i sitt hem. Om han då inte äter tillsammans med gästen kommer gästen att bli missnöjd. Under sådana omständigheter är det tillåtet att bryta den frivilliga fastan.

7. Någon avser att fasta på id-dagen och fastar. Även han bör bryta fastan och ta igen den senare.

8. Det är inte rätt att fasta en eller två dagar före Ramadan. Profeten (s) sade: ”Ingen bör fasta en eller två dagar före Ramadan. Men om någon brukar fasta just den dagen får han fasta.” (Bukhari)

Redogörelse för tarawihbönen

Tarawih är pluralformen av ordet tarwih. Det betyder att sitta en kort stund för att vila. Som fackterm betyder det att sitta för vila efter var fjärde rakʿat i den sunnahbön som utförs på natten under den välsignade Ramadan. Eftersom man gör fem sådana vilopauser under denna bön på tjugo rakʿat kallas denna sunnahbön tarawih.

Bestämmelsen om tarawihbönen

Tarawihbönen är sunnat muʾakkadah. Profeten (s) lade särskild vikt vid den, liksom de ädla följeslagarna (ra). Den som utan giltig ursäkt överger tarawih blir syndig. Den är sunnat muʾakkadah för både kvinnor och män. Man måste också komma ihåg att tarawihbönen inte är beroende av fastan. Det är alltså fel att tro att tarawih är obligatorisk om man har fastat den dagen. Dessa är två separata former av dyrkan. De som på grund av någon ursäkt eller oförmåga inte kan fasta – till exempel den som är sjuk eller på resa, den som inte fastar, eller en kvinna som inte fastar på grund av menstruation eller barnsängsblödning men har blivit ren när det är dags för tarawih – bör be tarawih. Om de inte gör det blir de nödvändigtvis syndiga genom att överge sunnah.

Tarawihbönens förträfflighet

Profeten (s) höll den sista dagen i månaden Sha’ban ett viktigt tal för att välkomna den kommande månaden Ramadan. Han sade: ”I denna månad finns en natt som är bättre än tusen månader. Under denna månad har Allah den Upphöjde gjort Tarawih-bönen på natten till nafl.” (Det vill säga inte obligatorisk, utan sunnah. Eftersom även sunnah och mustahabb, i jämförelse med obligatoriska handlingar, kallas nafl.) Den som under denna månad frivilligt och med tillfredsställelse utför någon handling kommer att få en belöning och thawab motsvarande den för de obligatoriska gudsdyrkanshandlingarna under andra månader. (Mishkat – återberättad av Salman al-Farisi (r). Detta är en lång återberättelse; här har endast en del återgetts.)

Profeten (s) beskrev den också i en annan hadith som ett sätt att få förlåtelse. Han sade: ”Den som ber Tarawih under Ramadans nätter med tro och avsikt att få belöning i det hinsides kommer att få alla sina tidigare synder förlåtna.” (Bukhari, Muslim)

Tiden för Tarawih-bönen

Tarawih börjar från den natt då Ramadans måne ses. När Eid al-Fitrs måne ses upphör Tarawih. Tiden för Tarawih-bönen börjar efter isha-bönen och varar fram till innan fajr-tiden börjar. Om någon ber Tarawih före isha-bönen räknas det inte som Tarawih. Om någon ber Tarawih efter isha-bönen och av någon anledning måste be isha-bönen på nytt, måste Tarawih också bes igen. (Durr al-Mukhtar)

Det är mustahabb att be Tarawih efter den första tredjedelen av natten men före midnatt. Även om det är tillåtet att be efter midnatt strider det mot principen att be den tidigare. (När Allama Sayyid Abul Ala Maududi (r) besvarade frågan om vilken tid som är bäst för Tarawih lade han fram ett mycket viktigt argument. Han sade: Det råder oenighet om vilken tid som är bäst för Tarawih: tiden för isha eller tiden för tahajjud? Det finns argument för båda. Men större intresse verkar finnas för den senare tiden. Det viktiga argumentet för att föredra den tidigare tiden är emellertid att muslimerna gemensamt kan be Tarawih vid den första tiden. Om den senare tiden väljs kommer en mycket stor majoritet av ummah att gå miste om denna belöning, och det skulle vara en stor förlust. Om några fromma personer, i syfte att få den senare tidens förtjänst, inte deltar i församlingen vid den första tiden, kan det finnas en risk att allmänheten får en negativ inställning till dessa fromma personer eller att allmänheten själv slutar be Tarawih eftersom de inte deltar i deras församling. Eller också skulle dessa fromma personer behöva göra stort väsen av att de ber tahajjud. (Rasail o Masail, tredje delen, s. 231)

Församlingen för Tarawih-bönen

Profeten (s) ledde Tarawih-bönen i församling under tre nätter i Ramadan, den 23:e, 25:e och 27:e natten. När han sedan märkte den stora entusiasmen, ivern och tillgivenheten bland följeslagarna kom han inte till moskén. Följeslagarna (ra) trodde att han kanske hade somnat. Då började de knacka på hans dörr. Han sade då: ”Må Allah ytterligare välsigna er entusiasm och iver. Jag gick inte ut av rädsla för att denna bön kanske skulle göras obligatorisk för er och att ni sedan inte skulle kunna utföra den ständigt. Därför ska ni fortsätta att be denna bön hemma, eftersom det medför större belöning och välsignelse att be nafl-böner hemma.” (Bukhari)

Denna hadith visar åtminstone att den helige Profeten (s) själv ledde Tarawih i församling under tre nätter. Till slut upprättade den andre kalifen, Hazrat Umar (ra), regelbundet dess församling, och följeslagarna accepterade detta med böjda huvuden. Ingen kalif motsatte sig senare denna sunnah. Därför har de lärda kallat denna församling sunnat mu’akkadah kifayah. (En person frågade Allama Sayyid Abul Ala Maududi (r) om församlingen för Tarawih-bönen. Han gav ett utförligt svar och behandlade ämnet grundligt. Nedan återges frågan och svaret: )

Fråga: De lärda brukar säga att det är bättre att förrätta tarawihbönen i början av tiden (tillsammans med isha-bönen), och att tarawih i församling är en sunnat mu’akkada kifaya. Det innebär att om tarawih inte förrättas i församling i någon stadsdel, kommer alla invånare där att vara syndiga. Men om även bara två personer förrättar tarawih i moskén tillsammans, blir synden för att ha övergett församlingsbönen förlåten för allas räkning. Stämmer detta? Om så är fallet, varför skedde det inte under Hadrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tid? Vilken bestämmelse gäller då för muslimerna på den tiden? Var de syndiga eftersom de inte förrättade tarawih i församling?

Svar: Från Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid och fram till den första delen av Hadrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) tid var det inte brukligt att alla förrättade tarawih i en enda församling. Människorna förrättade den antingen var och en i sina hem eller i små, separata församlingar i moskén. Det Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) gjorde var att undanröja denna splittring och beordra alla att förrätta bönen i en enda församling. Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade ett obestridligt argument för detta: Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade avbrutit denna kontinuerliga praxis av rädsla för att den en dag skulle bli obligatorisk. Efter Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång fanns inte längre någon sådan risk, nämligen att något skulle betraktas som obligatoriskt på grund av en handling. Därför införde Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) den som sunnat. Detta var ett lysande exempel på Hadrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) djupa insikt i religionen: han förstod Lagstiftarens avsikt korrekt och införde därför en riktig metod bland ummahn. Att ingen av de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) invände mot detta, utan tvärtom accepterade det med böjt huvud, bevisar att han verkligen hade uppfyllt Lagstiftarens avsikt: att den inte skulle göras till en del av de obligatoriska handlingarna.

Det finns åtminstone belägg för att han vid ett tillfälle inte deltog i tarawihbönen. En gång gick han ut tillsammans med Abd al-Rahman ibn Abd och såg människorna förrätta tarawih i moskén, och han berömde dem. På denna grund säger de lärda att om tarawihbönen inte alls förrättas i församling i en stadsdel, blir alla invånare där syndiga. Tarawih är nämligen en sådan sunnat i islam som har varit i bruk bland hela ummahn sedan de rätt vägledda kalifernas tid. Att överge en sådan islamisk praxis, och att alla invånare i en stadsdel gemensamt överger den, är ett tecken på likgiltighet inför religionen. Om detta tillåts finns det en risk att alla islams seder och bruk gradvis utplånas.

Antalet rakʿat i tarawihbönen

Det är fastställt genom följeslagarnas konsensus att tarawihbönen består av tjugo rakʿat. De tjugo rakʿat ska förrättas så att salam uttalas efter varje två rakʿat, och efter var fjärde rakʿat ska man sitta och vila så länge som det tar att förrätta fyra rakʿat. Det är rekommenderat att sitta så länge för att vila. Men om man märker att de bedjande bakom imamen känner sig besvärade av att sitta så länge, är det bättre att inte sitta så länge. Man bör ta hänsyn till de bedjandes känslor i detta avseende.

Enligt Ahl al-Hadith är det sunnat att förrätta åtta rakʿat tarawih. Enligt dem är det inte belagt i sunnat att förrätta tjugo rakʿat. De anser att de traditioner som anger åtta rakʿat är fler, och att den tradition från Hadrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som nämner tjugo rakʿat är svagare än de andra haditherna. Allama Maududi (må Allah förbarma sig över honom) uttryckte följande uppfattning i denna fråga:

När tarawih i församling började förrättas under Hadrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) tid, förrättades tjugo rakʿat med följeslagarnas enhälliga samtycke. Denna praxis följdes under Hadrat Uthman Ghani (må Allah vara nöjd med honom) och Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom). Att tre kalifer var eniga i denna fråga och inte hade någon meningsskiljaktighet i den bevisar att människorna hade varit vana att förrätta tjugo rakʿat ända sedan Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid. Därför uttalade sig Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) och Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) till förmån för tjugo rakʿat. Även ett uttalande av Imam Malik till stöd för detta har bevarats. Dawud al-Zahiri (må Allah förbarma sig över honom) accepterade det som en fastställd sunnat.

Hadrat Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) och Aban ibn Uthman började tillämpa en ordning med trettiosex rakʿat i stället för tjugo. Anledningen var inte att deras undersökningar och efterforskningar stred mot de rätt vägledda kalifernas undersökningar. Deras syfte var i stället att människorna utanför Mecka skulle kunna få samma belöning som Meckaborna. Meckabornas sed var att förrätta tawaf runt Kaba efter varje fyra rakʿat av tarawih. Dessa två framstående män började förrätta fyra rakʿat i stället för varje tawaf. Eftersom denna praxis var rådande bland Medinas invånare, och eftersom Imam Malik betraktade Medinabornas praxis som ett rättsligt bevis, utfärdade han senare en fatwa om trettiosex rakʿat i stället för tjugo.

Vad kan man göra under vilopausen efter varje fyra rakʿat?

Under tarawih eller vilopauserna kan man, om man vill, sitta tyst eller läsa tasbih, och om man vill kan man be nafl-bön. Makkas invånare brukade i stället för att sitta göra tawaf. Medinaborna brukade be fyra rakʿat nafl-bön. Vissa faqih säger att följande åkallan ska läsas under tarawih:

*******Arabiska*********

Allah, Konungen och den som har herraväldet och makten, är fri från alla brister, fel och oförmågor. Helig och upphöjd är Han som äger all ära, vördnad, storhet, fruktan, styrka, majestät och makt. Helig är Han som lever för evigt och vars sömn och död inte finns. Han är helig och upphöjd över alla brister och fel. Han är vår Herre, änglarnas Herre och Jibrāʾīls Herre och Beskyddare. O Herre! Rädda oss från helvetets eld.

Församling för witr-bönen

Det är endast under ramadan som det är belagt att witr-bönen förrättas i församling. Det är inte tillåtet att förrätta witr-bönen i församling under andra månader än ramadan.

*******Arabiska*********

Församling för witr-bönen är inte tillåten under andra månader än ramadan. Det råder konsensus bland den muslimska umman om detta. (Hidaya)

De som bad bönen ensamma får också be witr-bönen i församling. Men för dem som bad tarawih-bönen i församling är det nödvändigt att be witr i församling. Eftersom det inte är tillåtet att efter sunnah-bönen tarawih i församling be den obligatoriska witr-bönen ensam. Det är inte heller rätt att be tarawih tillsammans med församlingen, gå och lägga sig och sedan be witr tillsammans med tahajjud senare.

Att fullborda Koranen under tarawih

Att under hela den välsignade månaden Ramadan en gång fullborda den Heliga Koranen i ordningsföljd är sunnat mu’akkadah. (Ilmul Fiqh)

Den ädle Profeten (s) brukade varje månad läsa upp hela Koranen för Hazrat Jibril Amin (a). Det år då han lämnade denna värld läste han upp Koranen för Jibril två gånger. På detta sätt uppmuntrade han ummahn:

Fastan och Koranen kommer att vädja för den troende. Fastan kommer att säga: ”O min Herre! Jag höll denna person borta från mat, dryck och andra njutningar under dagen, och han avstod. O min Herre! Ta därför emot min förbön för denna person.” Koranen kommer att säga: ”Jag höll honom borta från sömn och vila under natten. Han övergav sin ljuva sömn och stod inför Dig och läste Koranen. O min Herre! Ta därför emot min förbön för denna person.” Allah kommer att godta deras båda förböner. (Mishkat)

Sahabah (ra) följde denna sunnah med stor omsorg. Hazrat Umar (ra) brukade vidta särskilda åtgärder för att tarawih-bönen skulle bes i församling och för att hela Koranen skulle läsas upp under den. Det är under inga omständigheter rätt att överge denna sunnah på grund av människors allmänna likgiltighet inför religionen, lättja och ouppmärksamhet. Åtminstone en gång bör man absolut ordna så att hela Koranen läses upp och avlyssnas under tarawih. Där människor visar entusiasm och iver, har intresse för dyrkan och koranrecitation, och man kan vara säker på att den Heliga Koranen kan läsas med full uppmärksamhet och vördnad, långsamt och med pauser, så att recitationens rätt uppfylls, där har det också ansetts önskvärt att fullborda den mer än en gång. Det är dock inte rätt att fullborda Koranen på mindre än tre dagar. För då kan recitationens rätt inte uppfyllas.

I hadith beskrivs den älskade Profetens (sa) sätt att recitera på följande sätt: Han uttalade varje bokstav tydligt och läste varje vers separat. När han förklarade för ummahn förtjänsten av att recitera med tartil och med pauser sade han: På Domedagen kommer de som läste Koranen att få höra: ”Läs på samma sätt som du läste Koranen i världen, med pauser, vackert och melodiskt, och fortsätt att stiga en grad för varje vers. Du kommer att få din boning nära den sista versen du reciterar.” (Tirmidhi)

Nödvändiga anvisningar

Om intresset för bönen och Koranen på någon plats är ovanligt svagt, och det på grund av de bedjandes lättja och försummelse finns risk att en fullständig recitation av Koranen under tarawih inte bara skulle bli en börda för människorna, utan att de dessutom skulle börja undvika att komma till moskén och be i församling, är det bättre att inte ordna en sådan fullständig koranrecitation. Då bör tarawih utföras med korta suror, så att människorna inte berövas tarawihs sunna. På grund av bristande kunskap tror vissa att det egentliga syftet med tarawih är att lyssna till och recitera Koranen. De fäster inte alls någon vikt vid lugn, balans och koncentration under tarawihbönen. När sådana människor lyssnar till hela Koranen under tarawih i mycket högt tempo, bryr de sig sedan varken om att fortsätta be tarawih eller anser det nödvändigt att komma till moskén för att be tarawih i församling. Ett sådant tänkesätt är ytterst allvarligt. Även om man inte får möjlighet att lyssna till hela Koranen, eller även efter att Koranen har reciterats i sin helhet, förblir tarawihbönen en bestående sunnat mu’akkada. Man bör aldrig försumma att ordna den.

Olika frågor om tarawihbönen

1. Avsikten med tarawih ska göras på följande sätt: ”Jag har för avsikt att be två rakʿat sunnat tarawih.” Därefter görs avsikten för två rakʿat åt gången. På detta sätt ska man fullborda tjugo rakʿat med tio salam.

2. Det är bäst att be witr efter tarawih. Men om witrbönen av någon anledning bes före tarawih eller innan all tarawih har bes, är det tillåtet.

3. Om en bedjande kommer för sent och imamen reser sig för witr medan han fortfarande har några tarawihböner kvar, bör han be witr tillsammans med imamen. Därefter ska han senare fullborda de återstående tarawihbönerna.

4. Efter fyra rakʿat är det mustahabb att vila lika länge som det tog att be de fyra rakʿat. Men om det blir besvärligt för de bedjande att sitta länge är det bättre att sitta en kortare stund.

5. Om någon deltar i tarawih utan att ha bett ishas obligatoriska bön, är hans tarawih inte giltig.

6. Om någon har bett ishas obligatoriska bön i församling men inte bett tarawih i församling, är det även för honom tillåtet att be witr i församling.

7. Om någon inte har förrättat isha-bönen i församling får han ändå förrätta witr-bönen i församling.

8. Det är makruh att förrätta tarawih sittande utan giltigt skäl. Om det däremot finns ett giltigt skäl är det tillåtet att förrätta den sittande.

9. Om någon inte hann förrätta isha-bönen i församling är det tillåtet för honom att förrätta tarawih-bönen i församling.

10. En imam kan leda fard- och witr-bönerna, och en annan imam kan leda tarawih-bönen. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade själv leda fard- och witr-bönerna, medan Hazrat Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) brukade leda tarawih-bönen.

11. Om flera rakʿat av tarawih-bönen av någon anledning blir ogiltiga måste de förrättas på nytt. Då bör även den del av den heliga Koranen som reciterades under de ogiltiga rakʿat reciteras på nytt, så att Koranens fullständiga recitation genomförs i en giltig bön.

12. Om imamen under tarawih reser sig i stället för att sitta efter den andra rakʿat, och kommer ihåg det före sujud i den tredje rakʿat eller någon av de bedjande påminner honom, bör imamen sätta sig, läsa tashahhud, avsluta med en salam och utföra sajda sahw. Därefter ska han fullborda bönen och avsluta med salam. På så sätt blir dessa två rakʿat giltiga. Om han däremot kommer ihåg det efter sujud i den tredje rakʿat ska han lägga till en rakʿat och fullborda fyra rakʿat tillsammans med den. Dessa fyra rakʿat ersätter de två rakʿat.

13. Om imamen sätter sig för qaʿda efter den andra rakʿat och därefter reser sig för den tredje rakʿat, och i detta tillstånd fullbordar fyra rakʿat, är alla fyra rakʿat giltiga.

14. För dem som inte förrättade isha-bönen i församling är det inte tillåtet att förrätta tarawih-bönen i församling. Anledningen är att om man förrättar fard-bönen ensam och nafl-bönen i församling, ger man nafl-bönen företräde framför fard-bönen. Det är inte tillåtet.

15. Om någon kommer till moskén när ishas obligatoriska bön redan har förrättats, ska han först be den obligatoriska bönen och därefter delta i tarawih. De rakʿat av tarawih som han missat ska han antingen be under pausen eller efter witr-bönen i församling.

16. Några personer har först bett ishas obligatoriska bön i församling och därefter bett tarawih i församling. Även de som inte bad den obligatoriska bönen i församling kan delta med dem, eftersom de följer dem som bad den obligatoriska bönen i församling och därefter ber tarawih tillsammans med församlingen.

17. De som inte bad ishas bön i församling utan bad den ensamma kan också delta i witr-bönen i församling tillsammans med dem som bad den obligatoriska bönen i församling och därefter ber witr i församling.

18. Det sätt på vilket shabina numera har blivit en sed är inte på något sätt tillåtet. Den som läser shabina läser ytterst vårdslöst och i mycket högt tempo. Han bekymrar sig varken om att läsningen är korrekt eller inkorrekt och tar inte heller hänsyn till recitationens etikett. Man känner inte den minsta strävan efter att påverkas av eller få vägledning genom en sådan recitation. Läsarens enda mål är att på något sätt avsluta hela Koranen. Därefter är de bedjandes tillstånd sådant att några visserligen står bakom imamen, men de flesta ber endast några få rakʿat tillsammans med imamen. Många sitter längst bak och pratar. De berömmer imamen för hans snabba läsning och ägnar sig åt allehanda prat och skvaller. Detta är inte den nattliga bönen och recitationen som Profeten (s) lärde ut och som följeslagarna regelbundet praktiserade, eftersom de betraktade den som sunna. Det är i själva verket att göra orätt mot Koranen, gå till överdrift i förhållande till den och förlöjliga tarawih.

Koranen säger:

*******Arabiska*********

Denna bok är en källa till välsignelse som Vi har uppenbarat för dig, så att människor kan begrunda och reflektera över dess verser och de kunskapsrika kan ta lärdom av den. (Sura Sad: 29)

Profeten (s) sade: Den som avslutar Koranen på mindre än tre dagar har inte förstått Koranen alls. (Tirmidhi)

Koranen säger: När Koranen reciteras, lyssna då till den med full uppmärksamhet.

19. Regeln för koranläsning under tarawih är att Bismillah ska läsas högt i någon av surorna, eftersom den är en vers i Koranen. Den som reciterar hela Koranen måste läsa Bismillah, och den som lyssnar måste höra den. Därför ska hafizen läsa den högt. Vanligtvis läses Bismillah i början av Qul huwa Allahu. Det är inte nödvändigt; den kan läsas i början av vilken sura som helst. Den bör läsas i början av vilken sura som helst, så att människornas felaktiga uppfattning att den måste läsas i början av Qul huwa Allahu kan undanröjas. De som anser att den är en vers i varje sura bör läsa den i början av varje sura under tarawihbönen. Enligt hanafitisk uppfattning är Bismillah en vers i den ädla Koranen. Men enligt imam ash-Shafi’i och koranrecitatörerna i Mecka och Kufa är den en vers i varje sura.

20. Vissa läser Qul huwa Allahu tre gånger under tarawih (vissa säger att det är mustahabb att läsa Qul huwa Allahu tre gånger, men inte under bönen utan utanför bönen). Att läsa den på detta sätt är makruh.

21. Det är sunnah att omedelbart påbörja Koranen en andra gång efter att ha avslutat den. Profeten (ﷺ) sade: Allah den Högste tycker om att den som avslutar Koranen omedelbart börjar om från början och läser till …………………

Regler för koranrecitation

1. Taharah – renhet

Den heliga Koranen är Allah den Högstes heliga och storslagna ord. För att röra vid den och recitera den krävs fullständig renhet och god hygien. Om man saknar wudu är det nödvändigt att göra wudu, och om ghusl behövs är det nödvändigt att utföra ghusl.

*******arabiska*********

Endast den som är fullständigt ren får röra vid den. (Sura al-Waqia: 79)

Det är tillåtet att lyssna till Koranen under menstruation, nifas och janabah (när ghusl är obligatoriskt), men att läsa ur den eller röra vid den är haram. Det är tillåtet att läsa utan wudu, men det är inte tillåtet att röra vid den. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade recitera under alla förhållanden, även utan wudu. Men i tillstånd av janabah reciterade han aldrig. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”En kvinna som har menstruation och en person som måste göra ghusl ska inte läsa något ur Koranen.” (Det vill säga att det är haram att läsa Koranen i ett sådant tillstånd.) (Tirmidhi)

2. Avsikten under koranrecitationen bör vara uppriktig. Syftet med recitationen ska endast vara att söka Allahs välbehag och vägledning. Att försöka locka människor genom Koranen, vara stolt över sin vackra recitation, slå på trumman för sin fromhet och önska att människor ska lovprisa en är ett mycket uselt sinnelag. På samma sätt kommer de som läser Koranen för att visa upp sig eller för att uppnå världsliga fördelar aldrig att få vägledning från Koranen. Trots att sådana människor läser Koranen står de långt från den. Den som hyser ett sådant uselt sinnelag, sådana oärliga böjelser och sådana falska avsikter kan i själva verket varken få någon känsla för Koranens storhet och värdighet eller lära känna Koranen och tillägna sig dess djupa insikter.

3. Regelbunden recitation och att betrakta den som nödvändig

Koranen bör reciteras regelbundet varje dag. Det är mustahabb att läsa den dagligen utan att hoppa över någon dag. Recitation kan ske när som helst, men den lämpligaste tiden är på morgonen efter fajr. För dem som Allah har skänkt välsignelsen att memorera Koranen är det särskilt nödvändigt att läsa den varje dag, eftersom de annars inte kommer att minnas den. Att glömma den heliga Koranen efter att ha memorerat den är dessutom en allvarlig synd. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som har memorerat den heliga Koranen och sedan glömmer den kommer på uppståndelsens dag att drabbas av spetälska.” (Bukhari)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade vidare:

Ägna er åt Koranen, annars kommer den att lämna era bröst. Vid Allahs ed, precis som en kamel springer iväg när repet slaknar, lämnar Koranen bröstet och flyr iväg på grund av den minsta försummelse och vårdslösa inställning. (Muslim)

För att uppmuntra till regelbunden recitation sade han: ”Den som läser Koranen och sedan fortsätter att recitera den regelbundet varje dag liknar en påse fylld med mysk, vars väldoft sprids åt alla håll. Den som har lärt sig att läsa Koranen men inte reciterar den liknar däremot en flaska fylld med mysk som är försluten med en kork eller propp.” (Tirmidhi)

När Profeten (s.a.w.) beskrev den stora belöningen för att recitera med vacker melodi sade han: På Domedagen kommer det att sägas till Koranens recitatörer: ”Recitera och läs på samma sätt som ni brukade läsa Koranen i världen, med pauser och vacker melodi, och stig upp en nivå för varje vers.” Din boning kommer att vara vid din sista vers. (Tirmidhi)

Att recitera Koranen med musikaliska melodier är makruh tahrimi. Man måste avstå från detta.

4. Att ordna så att man lyssnar på Koranen

Man bör också ordna så att man lyssnar på Koranen med entusiasm och hängivenhet. Hazrat Khalid ibn Ma’dan sade: Belöningen för att lyssna på Koranen är dubbelt så stor som belöningen för att läsa Koranen. (Darimi)

Profeten (s.a.w.) älskade mycket att lyssna när någon annan reciterade Koranen. En gång sade han till Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.): ”Recitera Koranen för mig så att jag får lyssna.” Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.) sade: ”O Guds Sändebud, ska jag recitera Koranen för dig? Koranen har ju uppenbarats för dig.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Ja, recitera. Jag tycker mycket om att lyssna när någon annan reciterar.” Då började Hazrat Abdullah ibn Masud (r.a.) recitera sura an-Nisa. När han reciterade:

*******ARABISKA*********

Tänk efter: hur kommer det att vara när Vi från varje folk hämtar fram ett vittne och låter dig stå som vittne mot dem? (Sura an-Nisa: 41)

Då sade Profeten (s.a.w.): ”Stopp, stopp.”

Hazrat Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag såg hur tårar rann ur Profetens (frid och välsignelser över honom) båda ögon. (Bukhari)

Hazrat Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) reciterade Koranen mycket vackert. Varje gång Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) träffade honom sade han: ”Abu Musa, påminn mig om min Herre.” Då började Abu Musa recitera Koranen. (Sunan al-Darimi)

5. Eftertanke och begrundan

Man bör läsa Koranen med förståelse och eftertanke, begrunda dess verser och göra det till en vana att tillägna sig dess vägledning och visdom. Man bör recitera den med föresatsen att följa dess befallningar och hålla sig borta från dess förbud. Allahs bok har uppenbarats just för att man ska läsa den med förståelse och omsätta dess föreskrifter i handling.

Allah säger:

*******Arabisk text*********

Den Bok som Jag har uppenbarat för dig är välsignad, så att de kan begrunda dess verser och de kunskapssökande kan ta lärdom. (Surah Sad: 29)

Det är mycket bättre att läsa några få verser med eftertanke och förståelse än att skynda igenom flera suror. Den ärevördige Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Det är mycket bättre att läsa korta suror som al-Qadr och al-Qari’ah med förståelse än att skynda igenom Al Imran och al-Baqarah.

I den frivilliga bönen är det också tillåtet att läsa samma sura eller samma vers om och om igen. Man bör begrunda dess innebörd och djupare betydelse och läsa den upprepade gånger med kärlek. En gång fortsatte Profeten (frid vare med honom) att läsa samma vers hela natten, och så grydde morgonen. Versen lyder:

*******Arabiska*********

O Herre! Om Du straffar dem är de ju Dina tjänare. Och om Du förlåter dem är Du sannerligen Allsmäktig och Vis. (Sura al-Māʾida: 118)

Det finns visserligen också en stor belöning i att recitera Koranen utan att känna till dess betydelse och innebörd, men den recitation som renar och förädlar hjärtat och väcker inspiration till goda handlingar är den recitation som sker med förståelse och eftertanke.

Profeten (frid vare med honom) sade: Precis som järn rostar i vatten, rostar också hjärtat. Sällskapet frågade: O Guds Sändebud! Hur kan denna rost då avlägsnas? Profeten (frid vare med honom) svarade: Genom att ofta minnas döden och recitera Koranen.

I Toran står det att Gud säger: Min tjänare! Skäms du inte när du under en resa får ett brev från din broder, att du då stannar eller går åt sidan från vägen och sätter dig ned, läser varje bokstav i det och begrundar den? En annan bok, Toran, är Mitt påbud som Jag har sänt till dig, så att du alltid kan begrunda den och följa dess föreskrifter. Men du vägrar att följa den, dröjer med att lyda dess föreskrifter och, även om du läser den, begrundar du den inte. (Kīmiyā-ye Saʿādat)

Den ädle Hasan al-Basri (må Gud vara nöjd med honom) sade: De första generationerna inom islam trodde fullt och fast att Koranen var Guds påbud och hade uppenbarats från Honom. De reciterade verkligen Koranen om natten med djup koncentration och följde dess föreskrifter under dagen. Men er situation är sådan att ni endast läser dess ord och dessutom rättar till bokstävernas vokaltecken. När det gäller era handlingar måste man dock säga att ni ligger långt efter i detta avseende. (Kīmiyā-ye Saʿādat)

6. Uppriktighet och ödmjukhet

Recitationen bör utföras vänd mot qibla, med full koncentration, intresse, ödmjukhet och uppriktig hängivenhet. Under recitationen är det makruh eller olämpligt att vara ouppmärksam och vårdslös, se åt olika håll, tala med någon eller göra något annat som förstör koncentrationen.

7. Taʿawwudh och tasmiyah

Vid recitationens början bör man läsa. Om man under recitationen riktar uppmärksamheten mot något annat eller talar med någon, bör man läsa det på nytt. Utanför bönen är det mustahabb att läsa detta i början av varje sura. Endast i början av sura at-Tawbah bör man inte läsa det.

8. Det är mustahabb att under recitationen låta sig påverkas av Koranens innehåll och uttrycka denna påverkan. (Men man måste vara mycket försiktig och vaksam i detta avseende, eftersom riya förstör alla människans goda gärningar.) När belöningar och paradiset med dess otaliga välsignelser nämns, och de troende får det glada budskapet om nåd, förlåtelse, välgång, räddning, Allahs välbehag och mötet med Honom, bör man glädjas. Och när verser som nämner Allahs vrede och förbittring, helvetets fruktansvärda straff och helvetesfolkets klagan läses, bör man gråta av fruktan för detta. Om tårarna inte kommer bör man försöka gråta. När Profeten (ﷺ) under recitationen läste verser om straff brukade han be, och när han läste verser om förlåtelse brukade han läsa tasbih.

9. En balanserad röst

Recitationen ska inte ske med alltför hög eller alltför låg röst, utan med en röststyrka mitt emellan, så att även ens eget hjärta dras till den och lyssnarna blir intresserade av att lyssna. Då dras sinnet till eftertanke och begrundande.

Koranen säger:

*******Arabiska*********

Och läs inte bönen med alltför hög röst, och inte heller med mycket låg röst, utan använd en röst däremellan. (Sura Bani Israil: 110)

10. Särskild omsorg om recitationen under tahajjud

När än recitationen utförs är den något som ger belöning och gudomlig förtjänst samt blir en anledning till vägledning, men förtjänsten av att recitera Koranen är allra störst, särskilt under tahajjudbönen. Det bör vara varje troendes önskan att uppnå en allt högre rang. Tahajjudens angenäma tid är fri från riya, uppvisning och konstladhet; den erbjuder den bästa miljön för uppriktig hängivenhet och fullständig vändning mot Allah, särskilt när en människa står inför Allah och reciterar Allahs ord med full koncentration och innerligt intresse. Profeten (frid vare med honom) brukade recitera långa stycken under tahajjud.

11. Särskild omsorg om att recitera medan man ser i den heliga Koranen

Om man vid andra tider än under bönen reciterar den heliga Koranen medan man ser i den, får man större gudomlig förtjänst och bättre belöning. För det första får man recitationens belöning, och för det andra belöning och ersättning för att vidröra Allahs ord med handen och se dem med sina egna ögon. (hittills)

12. Syftet med den sekventiella ordningen

Surerna bör läsas i den ordning som finns i Koranens sekventiella ordning. För att göra undervisningen lättare för barn är det dock tillåtet att inte följa denna ordning. Till exempel undervisas Ampara från sura Nas baklänges fram till sura Naba. Att recitera i strid med Koranens ordningsföljd är emellertid enhälligt förbjudet.

13. Djup koncentration i hjärtat

Många ägnar sig åt wazifa och dhikr och åkallan med djup koncentration och tillbringar timme efter timme med det. Men de reciterar inte Koranen med lika stor koncentration. Ändå finns det ingen annan dhikr eller wazifa som kan vara bättre än koranrecitation. Det finns inget bättre sätt att göra tazkiyat an-nafs (andlig rening) än detta. Att ge någon annan wazifa företräde framför Koranen är ett resultat av att inte förstå religionen ordentligt, och det är dessutom en synd. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Genom att recitera Koranen kan tjänaren komma närmare Allah mer än på något annat sätt.” (Kīmiyā-ye Saʿādat)

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den bästa formen av dyrkan för min ummah är att recitera Koranen.”

14. Åkallan efter koranrecitationen

Det är sunnah att läsa följande åkallan efter koranrecitationen:

*******ARABISKA*********

O Allah! Förbarma Dig över mig genom Koranen och gör den till min vägledning, mitt ljus, min ledning och Din barmhärtighet. O Allah! Påminn mig om det i den som jag glömmer, lär mig det jag inte känner till och ge mig förmåga att recitera den under delar av natten samt morgon och kväll. Och du, Rabb al-ʿĀlamīn, gör den till ett bevis och ett vittnesmål till min fördel.

Redogörelse för sajda at-tilāwa

Bestämmelsen om sajda at-tilāwa

I Koranen finns det fjorton verser (enligt ahl al-hadith femton verser. De gör även sujud vid vers 77 i sura al-Hajj. Shafi’iterna har samma uppfattning) som gör det obligatoriskt att göra sujud när man läser eller hör dem. (Enligt andra än imam Abu Hanifa är sajda al-tilawa sunnah.) Oavsett om hela versen läses eller orden om sujud läses tillsammans med det som kommer före och efter (dessa ord är markerade i de berörda verserna), blir sujud obligatoriskt. Detta kallas sajda al-tilawa.

Profeten (frid vare med honom) sade: När någon läser en vers om sujud och gör sujud, sätter sig Satan åt sidan och börjar jämra sig och säger: ”Ve mig! När Adams barn befalldes att göra sujud, gjorde de sujud och blev berättigade till paradiset. När jag befalldes att göra sujud förkastade jag det och blev berättigad till helvetet.” (Muslim, Ibn Majah)

Platserna för sajda al-tilawa

Vers 206 i sura al-A’raf, vers 15 i sura ar-Ra’d, verserna 49 och 50 i sura an-Nahl, vers 109 i sura Bani Isra’il, vers 58 i sura Maryam, vers 18 i sura al-Hajj, vers 60 i sura al-Furqan, verserna 25–25 i sura an-Naml, vers 38 i sura Ha-Mim Sajda, vers 62 i sura an-Najm, verserna 20–21 i sura al-Inshiqaq och vers 19 i sura al-‘Alaq.

Villkoren för sajda al-tilawa

Villkoren för sajda al-tilawa:

(Det vill säga: samma villkor som gäller för bönen gäller även för sajda al-tilawa. Det som gör bönen ogiltig gör även sajda al-tilawa ogiltig.)

1. Tahara

Att kroppen är ren. Det vill säga, den måste renas från najāsat ghalīẓa. Den måste renas från najāsat ḥukmiyya. Om man inte har wudu ska man göra wudu, och om ghusl behövs ska man göra ghusl.

• Att kläderna är rena.
• Att böneplatsen är ren.
• Att awra är täckt.
• Att vända ansiktet mot qibla.
• Att ha avsikten att utföra sajda al-tilawa.

Detta är de flesta lärdas uppfattning. Men enligt vissa lärda är wudu inte nödvändigt för sajda al-tilawa. Enligt Ahl al-Hadith är det bättre att utföra sajda al-tilawa med wudu, men det är tillåtet även utan wudu.

Allama Maududi (r) uttryckte följande uppfattning i denna fråga:

När det gäller denna sujūd anser de flesta lärda att de villkor som gäller för bönen också gäller här. Men bland alla de hadither som finns om sujūd al-tilāwa finns det inget bevis för dessa villkor. Därför verkar det som att den som hör en vers med sujūd ska göra sujūd där han än befinner sig och i vilket tillstånd han än är, oavsett om han har wudu eller inte och oavsett om han kan vända sig mot qibla eller inte. Bland de första generationernas muslimer fanns det personer som handlade enligt denna metod. Imam al-Bukhari säger om Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han brukade recitera Koranen medan han gick. När han någonstans kom till en vers med sujūd böjde han genast sitt huvud i sujūd, oavsett om han hade wudu eller inte och oavsett om han var vänd mot qibla eller inte. Av dessa skäl anser vi att man inte kan klandra någon som handlar i strid med majoriteten av de lärdas uppfattning. Det finns nämligen ingen autentiskt fastställd sunna som stöder majoriteten av de lärdas uppfattning, och bland de första generationernas muslimer fanns det också personer vars praxis stred mot denna uppfattning. (Tafhim al-Qur’an, andra delen, sura al-A’raf, kommentar 157)

Det är inte ett villkor att avse att denna sujūd är för en viss vers. Om man reciterar en vers med sujūd under bönen och gör sujūd, är avsikten inte heller ett villkor.

Hur sujūd al-tilāwa utförs

Man ska stå vänd mot qibla, ha avsikten att göra sujūd al-tilāwa och sedan säga ”Allahu akbar” och gå ner i sujūd. Efter sujūd ska man säga ”Allahu akbar” och resa sig. Det behövs inte reciteras tashahhud och man behöver inte avsluta med salam.

Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När ni kommer till en vers med sujūd ska ni säga ’Allahu akbar’ och gå ner i sujūd, och när ni lyfter huvudet ska ni säga ’Allahu akbar’.” (Abu Dawud)

Man kan också göra sujūd al-tilāwa sittande, men det är mustahabb att gå ner i sujūd från stående.

Vid sujūd al-tilāwa kan man, förutom ”Subhana Rabbiyal-A’la”, läsa andra föreskrivna tasbih. Men om man gör sujūd al-tilāwa under en obligatorisk bön är det bättre att läsa ”Subhana Rabbiyal-A’la”. Vid en frivillig bön eller sujūd al-tilāwa utanför bönen kan man naturligtvis läsa vilken tasbih som helst. Till exempel kan följande tasbih läsas:

*******Arabiska*********

Mitt ansikte faller ned i sujud inför Den som skapade det och gav det öron och ögon. Allt detta har skett genom Hans kraft. Allah, den Upphöjde, är majestätets och välsignelsens källa, den Bäste av skapare.

Bestämmelser om sajda för koranrecitation

1. Sajda för koranrecitation är obligatorisk för dem för vilka bönen är obligatorisk. Den är inte obligatorisk för kvinnor som har menstruation eller avslag efter förlossning, eller för minderåriga. Den är inte heller obligatorisk för en medvetslös person som har varit medvetslös i mer än ett dygn.

2. Om en vers med sajda reciteras under bönen blir sajda omedelbart obligatorisk; det är inte tillåtet att dröja. Om en vers med sajda reciteras utanför bönen är det bättre att göra sajda genast, men det är inget fel att dröja. Att dröja länge utan anledning är dock makruh.

3. Om en vers med sajda reciteras under bönen måste denna sajda utföras i just den bönen. Om någon reciterar en vers med sajda och utför sajda i någon annan bön är det inte giltigt. Om någon reciterar en vers med sajda men glömmer att göra sajda under bönen, finns ingen annan utväg än att ångra sig och be Allah om förlåtelse. Men om denna bön blir ogiltig får sajda utföras utanför bönen.

4. Om någon ber eller leder bönen och hör en vers med sajda från någon annan, oavsett om den andra personen reciterar den under bönen eller utanför bönen, blir sajda för koranrecitation inte obligatorisk för den bedjande eller imamen som hörde den.

5. Om en efterföljare reciterar en vers med sajda blir sajda varken obligatorisk för imamen eller för efterföljaren.

6. Om någon hör en vers med sajda i närheten av imamen men ansluter sig till församlingen efter att imamen har gjort sajda, kommer sajda även att räknas för honom om han hinner med den rakʿa där imamen gjorde sajda. Men om han ansluter sig i den följande rakʿan måste han göra sajda efter bönen.

7. Om någon läser versen om prostration endast i tankarna och inte med munnen, eller bara skriver den, eller läser en bokstav i taget, blir prostrationen inte obligatorisk.

8. Om versen om prostration läses flera gånger på samma plats, ska endast en prostration utföras. Men om flera verser om prostration läses, ska lika många prostrationer utföras som antalet lästa verser. Om en och samma vers läses på flera platser, ska en prostration utföras för varje plats där den läses.

9. Om alla åhörare har wudu under recitationen, är det bättre att läsa versen om prostration högt. Men om de saknar wudu eller inte har möjlighet att prostrera sig, är det bättre att läsa den tyst, eftersom de annars kan glömma att prostrera sig vid ett senare tillfälle och därmed bli syndiga.

10. Det är makruh att läsa verserna före och efter versen om prostration och utelämna versen om prostration, eller att läsa hela suran och utelämna dess sista vers om prostration.

11. Vissa okunniga personer prostrerar sig direkt på Koranen när de under läsningen kommer till versen om prostration. Prostrationen blir inte giltig på detta sätt. Recitationsprostrationen bör utföras på det sätt som nämnts ovan.

12. I de tysta bönerna bör man inte läsa en sura som innehåller en prostration. Den bör inte heller läsas i fredagsbönen eller i de två eidbönerna när församlingen är mycket stor. Detta kan skapa förvirring bland de bakomvarande i bönen och leda till att bönen blir ogiltig.

Tacksamhetsprostration

När man hör något, får en stor välsignelse genom Allahs barmhärtighet, uppnår framgång i något, får en förhoppning eller önskan uppfylld, eller när någon olycka eller svårighet undanröjs, är det mustahabb att utföra en tacksamhetsprostration för Allahs nåd och godhet. Men denna prostration bör inte utföras omedelbart tillsammans med bönen. Annars kan okunniga människor fortsätta att tro att den är en del av bönen eller utföra den i tron att den är sunna. Detta är en prostration som är skild från bönen. Därför bör den utföras på ett sådant sätt att ingen kan hysa något tvivel. Hadhrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) blev glad över något eller hörde goda nyheter, prostrerade han sig för att tacka Allah. (Tirmidhi)

Vissa människor gör två prostrationer efter witrbönen och betraktar dem som sunna. Det är fel att göra detta i tron att det är sunna, och det bör överges.

Betydelsen av itikaf

I ordboken betyder itikaf att vara kvarhållen på en plats eller att stanna på en plats. Enligt sharia innebär itikaf att en person avskiljer sig från världsliga angelägenheter, relationer samt hustru och barn och uppehåller sig i moskén.

Itikafs innersta innebörd

Itikaf innebär att människan bryter med världsliga affärer och relationer, avskiljer sig från hushållsarbete och vardagens upptagenhet samt från begären och önskningarna hos sitt lägre jag, och använder sin tankeförmåga, arbetskraft och sina färdigheter till att minnas Allah och ägna sig åt tillbedjan. Därefter avskiljer hon sig från allt annat och blir Allahs granne. Genom detta kan hon å ena sidan hålla sig borta från alla slags meningslösa samtal och onda handlingar, och å andra sidan stärks hennes relation till Allah. Hon vinner Hans närhet och finner ro i hjärtat genom att minnas Honom och ägna sig åt tillbedjan. Denna handling, som är en fostran under några dagar, lämnar ett så djupt avtryck i hennes sinne att hon, även efter att ha sett världens alla nöjen och förföriska ting omkring sig, kan bevara en stark relation till Allah. Hon kan avstå från olydnad mot Allah och känna glädje i att följa Hans bud. På så sätt kommer hon att tillbringa hela sitt liv i Allahs tjänst.

Olika typer av itikaf

Itikaf är av tre slag: wajib, mustahabb och sunnat mu’akkadah.

Wajib-itikaf

Iʿtikāf som följer av ett löfte är obligatoriskt. Om någon avger ett löfte att göra iʿtikāf utan villkor, eller avger ett villkorat löfte, till exempel säger: ”Om jag klarar examen eller om den och den uppgiften blir genomförd ska jag göra iʿtikāf”, blir denna iʿtikāf obligatorisk och löftet måste uppfyllas.

Rekommenderad iʿtikāf

All iʿtikāf som görs utanför de sista tio dagarna av Ramadan är rekommenderad, oavsett om den görs under Ramadans första eller andra tiodagarsperiod eller under någon annan månad.

Iʿtikāf enligt sunnah muʾakkadah

Att utföra iʿtikāf under ramadans sista tio dagar är en sunnah muʾakkadah kifāyah. Det vill säga att muslimerna gemensamt bör se till att denna sunnah upprätthålls, eftersom detta har betonats i haditherna.

Det står i den heliga Koranen:

Arabiska

Ha inte samlag med era hustrur när ni befinner er i iʿtikāf i moskéerna. (Sura al-Baqarah: 187)

Profeten (s) brukade regelbundet göra itikaf varje år. Han fortsatte med detta fram till sin död. En gång kunde han av någon anledning inte göra itikaf, så året därpå gjorde han itikaf i tjugo dagar. Därför blir muslimerna syndiga om de samfällt överger denna sunnah. Om även några få personer från ett bostadsområde ordnar så att denna sunnah följs, räcker dessa få personers itikaf för alla, eftersom det är en sunnah kifaya. Men det vore ytterst sorgligt om hela det muslimska samfundet blev likgiltigt inför detta och denna älskade sunnah av Profeten helt försvann.

Hazrat Aisha (ra) berättar: Profeten (s) brukade göra itikaf under de sista tio dagarna av varje ramadan. Han fortsatte med denna handling fram till sin död. Efter hans bortgång följde hans hustrur reglerna för itikaf. (Bukhari, Muslim)

Hazrat Anas (ra) berättar: Profeten (s) brukade göra itikaf under de sista tio dagarna av varje ramadan. Ett år kunde han inte göra itikaf. Därför gjorde han itikaf i tjugo dagar året därpå. (Tirmidhi)

Den förnämsta formen av itikaf

Itikaf i Masjid al-Haram är den förnämsta formen av itikaf. Därefter kommer Profetens moské och sedan Bayt al-Maqdis. Därefter är itikaf i en jami-moské, där bönen regelbundet förrättas i församling, den förnämsta formen. Sedan kommer den lokala moskén där bönen förrättas i församling.

Villkoren för itikaf

Det finns fyra villkor för itikaf, utan vilka itikaf inte är giltig.

1. Att vistas i moskén

Det är nödvändigt för en man att utföra itikaf i en moské, oavsett om de fem dagliga bönerna förrättas där med församlingsbön eller inte. (Enligt imam Abu Hanifa (må Allah vara honom nådig) är det nödvändigt att utföra itikaf i en moské där församlingsbön hålls. Enligt imam Muhammad (må Allah vara honom nådig) och imam Abu Yusuf (må Allah vara honom nådig) är itikaf giltig i vilken moské som helst. Det är detta som fatwan utfärdades enligt på den tiden. – Durr al-Mukhtar.) En mans itikaf är inte giltig någon annanstans än i en moské.

2. Avsikten

Precis som avsikten är ett villkor för andra former av dyrkan är den också ett villkor för itikaf. Itikaf kan inte utföras utan avsikt. Om någon uppehåller sig i moskén utan avsikt blir detta uppehåll inte itikaf. Det är också klart att avsikten att utföra dyrkan endast är giltig när den som avser att utföra den är muslim. Han måste vara vid sina sinnens fulla bruk; en medvetslös eller sinnessjuk persons avsikt kan inte godtas.

3. Att vara ren från den stora rituella orenheten

Det innebär att mannen eller kvinnan, om rituell helkroppstvagning är obligatorisk för dem, ska utföra den och rena kroppen; kvinnan ska dessutom vara ren från menstruation och barnsängsblödning.

4. Fasta

Att fasta är också ett villkor för itikaf, men endast för obligatorisk itikaf. Fasta är inte ett villkor för rekommenderad itikaf. För sunnah-itikaf är fasta inte ett villkor av den anledningen att även den måste utföras under ramadan.

Regler för itikaf

1. Wājib-itikaf kan vara minst en dag. Det kan inte vara kortare än så, eftersom fasta är ett villkor för wājib-itikaf.

2. Fasta är visserligen ett villkor för wājib-itikaf. Men det är inte nödvändigt att fastan särskilt avläggs för itikafens skull. Om någon till exempel avlägger ett löfte att göra itikaf under ramadan, blir itikafen giltig. Ramadans fasta är tillräcklig för itikafen. Det är dock nödvändigt att den fasta som hålls under itikafen är wājib, inte nafl.

3. Wājib-itikafens längd ska vara minst en dag, men får vara så lång som man önskar.

4. För mustahabb-itikaf finns ingen fastställd minsta längd; även itikaf på några minuter är möjlig.

5. Eftersom fasta är ett villkor för wājib-itikaf, måste man fasta även om man har för avsikt att inte fasta. Därför blir det meningslöst att ha för avsikt att göra itikaf endast under natten.

6. Om någon har för avsikt att göra itikaf både natt och dag, eller har för avsikt att göra itikaf i flera dagar, ska natten anses ingå i detta, och itikaf ska också göras under natten. Om man däremot avlägger ett löfte att göra itikaf under en dag, blir itikaf under hela dagen wājib, medan itikaf under natten inte blir wājib.

7. Kvinnor bör göra itikaf i sitt eget hem. För dem är itikaf i moskén makrūh tanzīhī. Vanligtvis bör de skärma av den plats i hemmet där de brukar be och avsätta den för itikaf.

8. Eftersom itikaf under ramadans sista tio dagar är sunnat mu’akkadah kifāyah, bör det ordnas så att några personer i hushållet verkligen kan utföra det. Om man försummar detta och ingen i området gör itikaf, blir alla syndiga.

9. Om den obligatoriska iʿtikāfen av någon anledning bryts, blir det obligatoriskt att ta igen den. Det finns däremot inget återupptagande att ta igen för sunnat- och mustahabb-iʿtikāf.

Den föreskrivna tiden för iʿtikāf

Den föreskrivna tiden för iʿtikāf börjar en stund före solnedgången den 20:e dagen i ramadan och slutar så snart eidmånen har siktats. Oavsett om månen visar sig den 29:e eller den 30:e ramadan är den föreskrivna iʿtikāfen i alla fall fullbordad.

Den som utför iʿtikāf ska anlända till moskén före solnedgången den 20:e ramadan. Om det är en kvinna ska hon bege sig till den bestämda platsen i hemmet som hon har avsatt för bönen. Hon får inte lämna platsen för iʿtikāf förrän eidmånen har visat sig. Det är dock tillåtet att lämna platsen för naturliga behov, såsom att uträtta sina behov eller genomföra den obligatoriska helkroppstvagningen, samt för religiösa behov, såsom fredagsbönen. Men så snart behovet är tillgodosett måste hon återvända till platsen för iʿtikāf.

Tiden för obligatorisk iʿtikāf

Eftersom fasta är ett villkor för obligatorisk iʿtikāf är dess kortaste tid en dag. Ett löfte om iʿtikāf under mindre än en dag, det vill säga några timmar, saknar mening, eftersom fastetiden sträcker sig från den sanna gryningen till solnedgången.

Tiden för rekommenderad iʿtikāf

Frivillig iʿtikāf kan utföras när som helst. Varken fasta eller någon särskild månad eller tid är ett villkor för den. När en person befinner sig i moskén kan han eller hon när som helst ha avsikten att utföra frivillig iʿtikāf. Belöning erhålls för den tid personen vistas i moskén.

Rekommenderade handlingar under iʿtikāf

1. Att ägna sig åt dhikr och åminnelse, begrunda religionens rättsliga frågor och teologi samt ägna sig åt tasbīḥ och tahlīl.

2. Att recitera Koranen och begrunda dess innebörd.

3. Att läsa ṣalawāt och utföra annan dhikr.

4. Att studera och undervisa om religionen.

5. Att hålla religiösa predikningar och ägna sig åt tablīgh.

6. Att ägna sig åt att skriva böcker om religionen.

Handlingar som är tillåtna under iʿtikāf

1. Det är tillåtet att gå ut för att uträtta sina behov. Man bör komma ihåg att dessa behov måste uträttas på en plats som ligger nära moskén. Om det finns en sådan plats nära moskén men den är oskyddad eller mycket smutsig, är det tillåtet att gå hem för att uträtta sina behov.

2. Det är även tillåtet att lämna platsen för itikaf för att utföra den obligatoriska helkroppstvagningen. Om det däremot finns möjlighet att tvätta sig i själva moskén, måste man göra det där.

3. Man får gå ut ur moskén för att äta om det inte finns någon som kan hämta maten. Om det finns någon som kan hämta maten är det nödvändigt att äta i moskén.

4. Det är även tillåtet att gå ut för fredagsbönen och eidbönen. Om man gör itikaf i en moské där gemensam bön inte hålls, är det tillåtet att gå någon annanstans för de fem dagliga bönerna.

5. Om det börjar brinna någonstans, om någon faller i vattnet och håller på att drunkna, om någon håller på att döda någon annan eller om det finns risk för att moskén rasar, är det i sådana situationer inte bara tillåtet utan även nödvändigt att lämna platsen för itikaf. Itikafen blir dock ogiltig.

6. Om någon lämnar platsen för ett legitimt behov, till exempel för fredagsbönen, och under tiden hjälper en sjuk person eller deltar i en begravningsbön, är det inget fel i det.

7. Det är tillåtet att lämna moskén för vilket legitimt eller religiöst behov som helst.

8. Det är tillåtet att gå till fredagsbönen så tidigt att man i lugn och ro hinner be tahiyyat al-masjid och fredagens sunnaböner. Bedömningen av tiden beror på den som gör itikaf.

9. Om någon tvingas bort från platsen för iʿtikāf, eller om någon håller honom kvar utanför, upphör ändå hans iʿtikāf.

10. Om någon hålls kvar utanför av en fordringsägare, eller om personen själv blir sjuk och därför fördröjs från att nå platsen för iʿtikāf, blir iʿtikāf ändå ogiltigt.

11. Om det inte finns någon som kan köpa eller sälja och det inte finns någon mat i hemmet, är det tillåtet för den som utför iʿtikāf att köpa eller sälja efter behov.

12. Det är tillåtet att gå ut ur moskén för att kalla till bönen.

13. Om någon, när han avser att utföra iʿtikāf, också avser att gå till en begravningsbön, är det tillåtet för honom att gå. Om han har en annan avsikt är det inte tillåtet för honom att gå.

14. Under iʿtikāf är det tillåtet att ge någon råd om religionen eller medicinska råd. Det är tillåtet att gifta sig, sova och vila.

Handlingar som inte är tillåtna under iʿtikāf

1. Under iʿtikāf blir det inte ogiltigt att ha sexuellt umgänge eller att omfamna och kyssa sin hustru, så länge ingen utlösning sker.

2. Det är makruh tahrimi att under itikaf ägna sig åt världsliga angelägenheter. Om man gör det av tvång är det tillåtet.

3. Det är makruh tahrimi att under itikaf sitta helt tyst och sysslolös. Man bör ägna sig åt dhikr, begrundan, koranrecitation och liknande.

4. Det är makruh att bedriva handel i moskén, gräla och bråka, baktala eller tala på något annat sätt meningslöst.

5. Det är inte tillåtet att lämna moskén utan ett naturligt eller shariah-mässigt behov, eller att efter att ha gått ut för ett naturligt eller shariah-mässigt behov stanna kvar där. Då blir itikaf ogiltig.

Laylat al-Qadr

Bland de tio sista dagarna i ramadan finns en natt som kallas Laylat al-Qadr och Laylatum Mubarakātun, och den har sagts vara bättre än tusen månader.

Koranen säger:

*******ARABISKA*********

Vi har uppenbarat denna Bok under dess välsignade natt.

På ett annat ställe säger Koranen:

*******Arabiska*********

Vi har sannerligen uppenbarat denna Koran under Laylat al-Qadr. Vet du vad Laylat al-Qadr är? Det är en natt som är bättre än tusen månader. (Sura al-Qadr)

Betydelsen av Laylat al-Qadr

Två betydelser av Qadr

Ett – att bestämma, fastställa en tid och fatta beslut. Det vill säga, Laylat al-Qadr är en natt då Allah fastställer den exakta omfattningen av allting, bestämmer dess tid, uppenbarar föreskrifter och fastställer alltings öde.

*******arabiska*********

Den natten tillkännages, på Vår befallning, ett välgrundat och fast beslut om alla ting. (Sura ad-Dukhan)

På ett annat ställe i Koranen står det:

*******ARABISKA*********

Den natten stiger änglarna ned, särskilt Jibril, som på sin Herres befallning stiger ned för att utföra alla uppgifter. (Sura al-Qadr: 4)

Den andra betydelsen av qadr är storhet och överlägsenhet. Det vill säga att Laylat al-Qadr är en natt som har en oerhörd storhet och förträfflighet hos Allah. Det räcker som bevis på dess värdighet och storhet att Allah den natten uppenbarade en sådan väldig gåva som Koranen. Människan kan varken föreställa sig eller önska sig någon större gåva än denna. Det är på grundval av denna godhet, välsignelse, storhet och förträfflighet som Koranen förklarar att den är bättre än tusen månader.

Fastställandet av Laylat al-Qadr

Av haditherna framgår att den infaller på någon av de udda nätterna under de sista tio dagarna av denna månad Ramadan, det vill säga natten den 21:a, 23:e, 25:e, 27:e eller 29:e. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Sök Laylat al-Qadr bland de udda nätterna under Ramadans tio sista nätter. (Bukhari)

Visdomen i att denna natt inte har angetts tydligt är att man under de tio sista dagarna av Ramadan ska ägna sig desto mer åt dhikr och tillbedjan.

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Profeten (frid och välsignelser vare med honom) ägnade sig under de sista tio dagarna av Ramadan åt åminnelse och dyrkan på ett sätt som han inte gjorde under andra tider. (Muslim)

För att uppmuntra till riklig bön, dyrkan, åminnelse, tasbih och liknande under denna natt sade Profeten (frid och välsignelser vare med honom): När Laylat al-Qadr infaller stiger Jibril ned till jorden tillsammans med de andra änglarna och ber om nåd och förlåtelse för varje tjänare som, stående eller sittande, är upptagen med att minnas Allah och dyrka Honom. (Bayhaqi)

Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade också: O människor! En natt har kommit till er som är bättre än tusen månader. Den som berövas denna natt förblir berövad all slags godhet, och den som berövas denna natt är i sanning berövad. (Ibn Majah)

Den särskilda åkallan för Laylat al-Qadr

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Jag sade till honom: O Allahs Sändebud! Om jag på något sätt får veta vilken natt som är Laylat al-Qadr, vad ska jag då be om? Profeten (frid och välsignelser vare med honom) svarade: Läs denna åkallan.

*******Arabiska*********

O Allah, Du är verkligen Den som förlåter mycket och Du är mycket nåderik. Du älskar att förlåta. Förlåt därför mina synder.

Bestämmelser om sadaqat al-fitr

Samma år som fastan blev obligatorisk för muslimerna befallde Profeten (s) muslimerna att betala sadaqat al-fitr. Den Allsmäktige har ordinerat att Hans tjänare ska utföra de obligatoriska gudsdyrkningarna med alla deras villkor och regler, men trots detta kvarstår många brister och fel, medvetna eller omedvetna. För att gottgöra de brister som uppstår under fastan har sadaqat al-fitr gjorts wajib i slutet av ramadan enligt sharia. Genom detta gottgörs deras brister, och fattiga och nödlidande muslimer kan i lugn och ro skaffa mat och kläder och delta i eidbönen tillsammans med alla muslimer.

Varje välbärgad person som, efter att ha täckt sina behov, äger så mycket egendom att dess värde uppgår till nisab måste betala sadaqat al-fitr, oavsett om zakat är wajib på denna egendom eller inte. Sadaqat al-fitr är wajib.

Det är bättre att betala sadaqat al-fitr en eller två dagar före eid; annars bör det betalas före eidbönen. Att betala det före eidbönen är mustahabb.

Om man ger vete ska man ge en seer och tre chhatak – av korn ska man ge det dubbla. Enligt vissa är mängden vete en seer och tolv och ett halvt chhatak. Av dadlar eller russin ska man ge dubbelt så mycket som av vete.

Sadaqat al-fitr bör ges till dem som får ta emot zakat.

Kapitlet om hajj

Redogörelse för hajj

Hajj är islams femte viktiga pelare. Hajj har en historisk bakgrund som väcker tron. Utan att beakta denna är det inte möjligt att förstå hajjs storhet, betydelse och egentliga syfte. I en mäktig miljö genomsyrad av kufr och shirk förkunnade en troende tjänare den rena tawhiden. Därefter skapade han, trots de yttersta hindren och motståndet från de falska och orättfärdiga makterna, islams fullständiga historia genom en enastående inspiration och praktik präglad av iman, taqwa, ikhlas, lillahiyyah, kärlek och tillgivenhet, uppoffring och قربانی, ren och fullständig lydnad inför Allah samt fullständig underkastelse. Han skapade ett sådant centrum för tawhid och ikhlas att hela mänskligheten därifrån kommer att fortsätta få tawhidens budskap ända till världens sista stund.

För att på nytt erinra om denna historia och väcka känslor och hänförelse i människornas hjärtan samlas varje år, från fjärran platser, svärmar av människor som är galna av kärlek till tawhid vid detta centrum och gör allt det som deras ledare och vägvisare, profeten Ibrahim (a.s.), gjorde. Ibland klär de sig i två tygstycken och utför med stark hänförelse tawaf runt Baitullah, och ibland ser man dem springa mellan bergen Safa och Marwa. Ibland står de på Arafats slätt och ber till Allah, och ibland tar de en kniv till djurets strupe på offerplatsen och svär Allah sin kärlek. När de reser sig, sätter sig, går omkring, återvänder och under morgon och kväll genljuder hela haram-området av samma åkallan: ”O Allah! Din tjänare står inför Dig. All lovprisning och ära tillkommer endast Dig; barmhärtighet är Ditt verk; ingen har del i Ditt herravälde och Din makt.”

I själva verket är hajj att frambringa dessa tillstånd och helt överlämna sig åt Allah.

Vad hajj betyder

Hajj betyder lexikaliskt att ha för avsikt att göra ett besök. Som religiöst begrepp betyder hajj den omfattande gudsdyrkan som en person utför när han har nått Baitullah. Eftersom muslimen under hajj har för avsikt att besöka Allahs hus kallas den hajj.

Hajj är en omfattande gudsdyrkan

Islams gudsdyrkan är av två slag. Det första är kroppslig gudsdyrkan, såsom salah och fasta. Det andra är ekonomisk gudsdyrkan, såsom sadaqa, zakat, gåvor och allmosor. Det som kännetecknar hajj är att den är både ekonomisk och kroppslig gudsdyrkan. Genom andra regelbundna gudsdyrkanshandlingar utvecklas var för sig den inspiration och känslomässiga drivkraft som leder till uppriktighet, gudsfruktan, ödmjukhet, undergivenhet, längtan efter att tjäna Allah, lydnad, offer, uppoffring, självöverlämnande och närhet till Allah. Hajjens omfattande karaktär består i att alla dessa känslor, impulser och själsliga tillstånd uppstår och utvecklas samtidigt och tillsammans.

Det var för att upprätta den salah som är religionens grundval som den första moskén på jorden byggdes; under hajj går de troende runt denna moské i vördnad och respekt. Hela livet har muslimen bett vänd mot denna moské från fjärran platser, och under hajj får han den lyckan att fullgöra sin bön stående i just denna moské.

Fastan är ett lämpligt och nödvändigt medel för att förbättra själen och karaktären; genom fastan håller sig den troende borta från begär och lustar, vinner styrka genom tålamod och uthållighet och övar sig i att bli en soldat och mujahid för Allah.

Från det att han ikläder sig ihram för hajj tills han löser ihram tillbringar han dag och natt i sådan kamp och strävan; han utplånar den ena bilden efter den andra ur sitt hjärta och präglas av kärleken till Allah. Dag och natt uttalar han tawhids trosbekännelse och blir enbart en fanbärare för tawhid.

Genom att skänka sin käraste egendom i sadaqa och zakat utplånar den troende tjänaren sin benägenhet till rikedom och sår fröet till kärleken till Allah. Även under hajj skänker människan frikostigt hela sitt livs besparingar, enbart av kärlek till Allah, och uppfyller sitt löfte och avtal med Honom genom att offra på Hans väg. Sammanfattningsvis uppfylls genom hajj samtidigt alla syften: en kärleksfull relation till Allah, en förbättring av sinnet och karaktären samt andlig utveckling. Villkoret är dock att hajj inte bara blir ett utförande av hajjens ceremonier.

Hajjens verkliga innebörd

Hajjens verkliga innebörd är att människan helt överlämnar sig i sin Herres händer och blir en uppriktig muslim. Det kan i själva verket förväntas av Allah den Upphöjdes rena väsen att de brister och fel som finns kvar i tjänarens liv, trots alla tillförlitliga försök till reform och förbättring, ska avlägsnas genom hajjens föreskrivna handlingar och välsignelsen från hajjens platser, så att han genom hajj återvänder renad och luttrad, som om han hade fötts just i dag. Hajj är samtidigt också en skiljesten för det verkliga tillståndet: vem som har utfört en verklig hajj och vem som, trots att han har fullgjort hajjens alla pelare och besökt Baitullah, har förblivit berövad. Det är också sant att det finns mycket litet hopp om att en person som, trots att han fått möjlighet att utföra hajj, förblir berövad på självförbättring ska kunna förbättras på något annat sätt. Därför är det ytterst viktigt för den som utför hajj att granska sina känslor, upplevelser och begär, och att fullgöra varje pelare och handling under hajj med fullständig uppriktighet och känsla, så att han uppnår de nyttigheter med hajj för vilka den har föreskrivits.

En man kom till Hazrat Junayd al-Baghdadi (må Allah förbarma sig över honom). Han hade besökt Baitullah och återvänt från hajj, men inga spår av hajj kunde ses i hans liv. Han frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Mannen svarade: ”Jag kommer från hajj vid Baitullah.”

Hazrat Junayd (må Allah förbarma sig över honom) sade mycket förvånat: ”Har du verkligen utfört hajj?”

Resenären – Ja, jag har utfört hajj.

Hazrat – När du lämnade ditt hem och gav dig av för hajj, höll du dig då borta från synder?

Resenären – Hazrat, jag tänkte inte på det på det sättet.

Hazrat – Då gav du dig ju inte alls iväg för hajj. Nå, säg mig: när du under denna heliga resa passerade de olika etapperna och övernattade på olika platser, passerade du då också etapperna på vägen till Allahs närhet?

Resenären – Hazrat, jag tänkte inte alls på något sådant.

Hazrat – Då har du alltså varken företagit någon resa mot Baytullah eller passerat någon etapp på vägen dit. Nå, säg mig: när du iklädde dig ihram och tog av dig dina vardagskläder, kastade du då samtidigt bort dina dåliga egenskaper och vanor ur ditt liv?

Resenären – Hazrat, jag har inte tänkt på det på det sättet.

Hazrat Junayd sade då mycket sorgset: ”Var iklädde du dig då ihram egentligen? Nå, säg mig: när du stod på Arafats slätt, upplevde du då någon känsla av mushahada?”

Resenären – Hazrat, jag förstod inte ens vad det betyder.

Hazrat – Det betyder att du, när du bad till Allah på Arafats slätt, kände inom dig att din Herre stod framför dig och att du såg Honom.

Resenären – Hazrat, jag befann mig inte i detta tillstånd.

Hazrat – Då nådde du alltså inte Arafat. Nå, säg mig sedan: avstod du från din lägre naturs lustar och begär efter att du hade nått Muzdalifa?

Resenären – Hazrat, jag ägnade inte denna sak någon uppmärksamhet.

Hazrat – Då gick du alltså inte heller till Muzdalifa. Nå, säg mig: när du gjorde tawaf runt Baytullah, lade du då märke till strålglansen i Allah Ta’alas skönhet och Hans övernaturliga kraft?

Resenären – Hazrat, jag gick miste om detta.

Hazrat – Då gjorde du inte tawaf alls. Nå, när du sedan gjorde sa’y mellan Safa och Marwa, uppnådde du då visheten, innebörden och syftet med att gå mellan Safa och Marwa?

Resenären – Jag hade ingen som helst känsla för något av detta.

Hazrat – Då kan man säga att du inte heller gjorde sa’y. Sedan, när du gick till offerplatsen och utförde qurbani, offrade du då också din lägre natur och dess lustar och begär?

Musafir – Hazrat, det där lade jag inte alls märke till.

Hazrat – Var gjorde du då ditt offer? Nå, säg mig: när du kastade stenarna mot jamarāt, kastade du då också bort dina onda medarbetare, följeslagare och onda böjelser från dig?

Musafir – Nej, det gjorde jag inte.

Hazrat – Då utförde du inte heller ramy.

Sedan säger Hazrat Junayd Baghdadi (r.a.) med stor sorg: ”Gå, återvänd och utför hajj på nytt med ett sådant tillstånd i hjärtat, så att du kan knyta an till Hazrat Ibrahim (a.s.), om vars tro och uppfyllelse av löftet Koranen vittnar:”

*******Arabiska*********

Och han är Ibrahim (a.s.), som fullgjorde sin skyldighet att uppfylla löftet han hade gett sin Herre.

Hajjens storhet och betydelse

I Koranen och sunnan har hajjens visdom, dess ställning inom religionen, dess storhet och betydelse belysts utförligt. Koranen säger:

*******আরবী*********

Det är Allahs rätt över människorna att den som har förmåga och möjlighet att nå Baytullah ska utföra hajj. Och den som trotsar denna befallning och beter sig i otro bör veta att Allah inte är beroende av dem som finns i världarna. (Sura Āl ʿImrān: 97)

1. Hajj är Allahs rätt över Hans tjänare. För var och en som har förmåga och möjlighet att resa till Baytullah är det obligatoriskt att uppfylla Allahs rätt. De orättfärdiga som inte utför hajj trots att de har möjlighet förstör Allahs rätt. Av dessa ord i versen framgår det att hajj är obligatoriskt. Det framgår tydligt av ett uttalande från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillkännagav hajjens obligatoriska karaktär först när denna vers uppenbarades. (Tirmidhī – Kitāb al-Hajj)

I Sahih Muslim finns också en återberättelse med denna innebörd, där Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säger:

O människor! Hajj har gjorts obligatorisk för er. Utför därför hajj.

2. En annan viktig sanning som denna vers uppmärksammar är att underlåtenhet att utföra hajj trots att man har möjlighet är ett beteende av otro, såsom det har sagts. På samma sätt kallas övergivandet av bönen på ett ställe i Koranen för polyteistisk verksamhet:

*******আরবী*********

Och förrätta bönen, och bli inte bland avgudadyrkarna (genom att överge bönen).

På samma sätt benämns det på detta ställe i den aktuella versen att inte utföra hajj som ett kufriskt handlande. Profeten (s) sade:

Den som har de ekonomiska medel som krävs för hajj och ett färdmedel med vilket han kan nå Baytullah, men ändå inte förrättar hajj, spelar det ingen roll om han dör som jude eller som kristen. Detta eftersom Allah säger:

*******আরবী*********

Hadithberättarens avsikt är att Profeten (s) likställde dem som inte förrättar hajj med judarna och de kristna. Meningen med att de som inte förrättar hajj likställs med judarna och de kristna, och att de som inte förrättar bönen likställs med avgudadyrkarna, är att Skriftens folk helt hade övergett hajj, medan avgudadyrkarna, trots att de förrättade hajj, hade övergett bönen. Därför har övergivandet av bönen kallats avgudadyrkarnas handlande och övergivandet av hajj kallats judarnas och de kristnas handlande. Följaktligen är det också en obestridlig sanning att Koranen själv har riktat denna varning till sådana människor. Som exempel läste hadithberättaren endast den första delen av versen. Annars återfinns den varning som han riktade uppmärksamheten på i denna del av versen, nämligen:

Arabiska

De som, trots att de har ekonomiska möjligheter, vägrar att förrätta hajj bör veta att Allah den Upphöjde inte bryr sig om någonting i hela universum. Det vill säga, Han bryr sig inte om den hajj-övergivandes kufriska handlande. Han bryr sig inte om sådana människor eller i vilket tillstånd de dör. Detta är det hårdaste uttrycket för en varning. Saken är i själva verket den att den person som Allah förklarar sitt missnöje med och sin oberoende ställning gentemot – hur kan han någonsin bli prydd med tro och vägledning?

Hasan (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag har en bestämd avsikt att skicka några personer till de städer som har införlivats i den islamiska staten. De ska undersöka vilka som, trots att de har möjlighet att förrätta hajj, inte förrättar hajj. Jag ska pålägga dem jizya (jizya är en försvarsskatt som tas ut av icke-muslimer i utbyte mot säkerhet för deras liv och egendom). De är inte muslimer, de är inte muslimer.” (Al-Muntaqa)

Muslim kallas den som fullständigt överlämnar sig åt Allah den Upphöjde. Och innebörden av hajj är också att människan fullständigt ska överlämna sig åt Allah. Om dessa hade varit muslimer, hur skulle de då kunna berövas lyckan att utföra hajj, och hur skulle de, trots att de hade möjlighet, kunna förbli likgiltiga inför hajj?

Hajjens dygder och uppmuntran

Med hajjens betydelse i åtanke uppmuntrade Profeten (frid och välsignelser över honom) till den på olika sätt. Genom att på olika sätt beskriva dess enastående dygder skapade han uppmuntran och entusiasm för den.

1. Den som kommer för att besöka Baytullah och därefter inte begår någon obscen sexuell handling eller någon handling av olydnad mot Allah, återvänder renad från synder på samma sätt som den dag då han föddes ur sin mors sköte. (Bukhari, Muslim)

2. Den som utför hajj och umrah är Allahs gäst. Om han ber sin Värd, Allah, om något, besvarar Han hans bön; och om han ber Honom om förlåtelse, skänker Han honom förlåtelse. (Ibn Majah)

3. Utför hajj och umrah efter varandra. För både hajj och umrah avlägsnar fattigdom och nöd samt synder på samma sätt som en eldugn avlägsnar orenheter från järn, guld och silver och renar dem. Belöningen för en hajj mabrūr är inget annat än paradiset. (Tirmidhi, Nasai)

Med hajj mabrūr avses en hajj som utförs med fullständig ikhlas (uppriktig hängivenhet), rätt känsla och uppfyllelse av villkoren, och där den som utför hajj gör allt för att helt avstå från olydnad mot Allah.

4. Om ni möter någon som har besökt Haram Sharif, ska ni hälsa på honom innan han hinner komma hem, skaka hand med honom och be honom att be Allah om förlåtelse för er. Detta eftersom beslutet om förlåtelse för hans synder redan har fattats. (Musnads samling av Ahmad)

5. Hazrat Husayn (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En man frågade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Guds budbärare, både min kropp och mitt sinne är svaga.” Han sade: ”Utför en jihad där inte ens en tagg träffar din kropp.” Frågeställaren sade: ”Guds budbärare, hur kan det vara jihad om det inte finns någon risk för skada, sorg eller lidande?” Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Gör hajj.” (Tabarani)

6. Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En man satt på sitt riddjur alldeles intill Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på Arafats slätt, när han plötsligt föll ner och dog. Profeten sade: ”Tvätta honom och begrav honom i hans ihram-kläder. På uppståndelsens dag kommer han att resa sig medan han läser talbiya. (Se ordlistan för talbiya.) Låt hans huvud och ansikte förbli otäckta.” (Bukhari, Muslim)

7. Hazrat Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Allahs profet Hazrat Dawud (må frid vara med honom) frågade Allah: ”Min Herre! Vilken belöning får den tjänare som kommer för att besöka Ditt hus?” Allah sade: ”O Dawud! Han är Min gäst. Hans rättighet är att Jag förlåter hans fel och brister i denna värld, och när han möter Mig i det kommande livet, hedrar Jag honom med Min nåd.”

Villkoren för att hajj blir obligatorisk

Det finns tio villkor för att hajj ska vara obligatorisk. Om ett enda av dessa villkor inte är uppfyllt, blir hajj inte obligatorisk.

1. Islam: Hajj kan inte vara obligatorisk för en icke-muslim.

2. Att vara vid sina sinnens fulla bruk: Hajj är inte obligatorisk för den som är sinnessjuk, mentalt störd eller känslolös.

3. Att ha nått puberteten: Hajj är inte obligatorisk för minderåriga barn. Om ett välbärgat barn utför hajj under sin barndom, innan det når puberteten, uppfyller det inte den obligatoriska plikten. Efter puberteten måste det utföra hajj på nytt. Hajj som utförs under barndomen räknas som frivillig hajj.

4. Ekonomisk förmåga: Den som ska utföra hajj måste vara välbärgad. Han måste ha så mycket pengar, utöver det som krävs för hans verkliga behov och skulder, att det räcker till kostnaderna för resan och att hans familj och andra personer som står under hans försörjning har tillräckligt för sitt uppehälle tills han återvänder från hajj, eftersom det enligt sharia är hans ansvar att försörja dem.

5. Frihet: Hajj är inte obligatorisk för slavar och livegna.

6. Fysisk hälsa: Man får inte vara så sjuk att det är omöjligt att resa. Därför är hajj inte obligatorisk att utföra personligen för den som är halt, handikappad, blind eller mycket gammal. Om alla övriga villkor är uppfyllda kan han låta någon annan utföra hajj för hans räkning.

7. Att inte frukta för sitt liv på grund av någon orättfärdig och tyrannisk härskare och att inte vara fängslad.

8. Att vägen är säker: Om det råder krig, om hinder skapas på vägen, om transportmedel förstörs, om det finns risk för tjuvar och rövare, om det på grund av naturkatastrofer är omöjligt att resa över vatten, eller om det finns någon annan form av fara, är hajj inte obligatorisk under sådana omständigheter. I detta läge bör man dock efterlämna en instruktion till någon att, om förhållandena senare blir gynnsamma, utföra hajj för ens räkning.

9. Att maken eller en mahram måste följa med på hajjresan: Förklaringen är att om resan är kortare än tre dygn får en kvinna resa utan sin make. Om resan varar längre än så är det inte tillåtet att resa till hajj utan make eller en manlig mahram. (En kvinna som inte har någon make och inte heller någon manlig mahram får resa tillsammans med sådana medresenärer vars moraliska karaktär man kan lita på. Detta är Imam Shafi’is och Imam Maliks uppfattning. Imam Shafi’i (må Allah förbarma sig över honom) har förklarat uttrycket pålitliga medresenärer på följande sätt: Ett antal kvinnor måste vara pålitliga och de ska resa till hajj tillsammans med en mahram. Då får en kvinna utan make följa med denna grupp. Om gruppen däremot bara består av en enda kvinna bör hon inte resa. Imam Shafi’is uppfattning är mycket balanserad. Den ger en kvinna utan make och utan mahram möjlighet att utföra hajj och undanröjer samtidigt den risk för frestelser som ligger bakom förbudet mot att en kvinna reser utan mahram.) Det är också nödvändigt att denna mahram är förståndig, har uppnått puberteten, är religiös och pålitlig. Det är inte tillåtet att resa tillsammans med ett oförståndigt barn, en ogudaktig person eller en opålitlig person.

10. Att inte befinna sig i iddat: Oavsett om iddat gäller efter makens död eller efter skilsmässa är hajj inte obligatorisk under iddatperioden.

Villkor för att hajj ska vara giltig

Det finns fyra villkor för att hajj ska vara giltig. Om hajj utförs med dessa villkor är den giltig och tillförlitlig; annars är den inte det.

1. Islam: Islam är både ett villkor för att hajj ska vara obligatorisk och ett villkor för att den ska vara giltig. Om en icke-muslim utför hajjens arkan och Allah den Allsmäktige därefter ger honom möjlighet att anta islam, är det nödvändigt för att denna hajj ska vara giltig att den som utför hajj är muslim.

2. Att vara vid sina sinnens fulla bruk: En hajj utförd av en person som saknar förstånd eller är sinnessjuk är inte giltig.

3. Att utföra alla arkan på de bestämda dagarna, vid de bestämda tiderna och på de bestämda platserna. Hajjmånaderna är Shawwāl, Dhū al-Qaʿda och de första tio dagarna av Dhū al-Hijja. Även tiden och platsen för utförandet av hajjens alla arkan är bestämda. Om hajjens arkan utförs på annat sätt än det föreskrivna är hajj inte giltig.

4. Att avstå från sådant som förstör hajj och att utföra hajjens alla arkan och fard. Om någon av hajjens rukn inte utförs eller missas, är hajj inte giltig.

Hajjens ahkām

1. När alla villkor för att hajj ska vara obligatorisk föreligger, är det obligatoriskt att utföra hajj en gång under livet. Hajj är fard ʿayn, och dess obligatoriska natur är bevisad genom Koranen och haditherna. Den som förnekar att hajj är obligatorisk är kāfir, och den som inte utför hajj trots att villkoren för dess obligatoriskhet föreligger är syndig och fāsiq.

2. Hajj bör utföras samma år som den blir obligatorisk. Att utan giltig anledning skjuta upp den efter att den blivit obligatorisk och fortsätta att komma med ursäkter från ett år till nästa är synd.

Profeten (saw) sade: Den som har för avsikt att utföra hajj bör skynda sig. Det kan hända att han blir sjuk, eller att riddjurets kamel går förlorad. Det kan också hända att något annat behov uppstår för honom. (Ibn Majah)

Att kamelen går förlorad innebär att möjligheten och medlen för resan inte längre finns, att vägen inte är säker eller att något behov uppstår som gör att hajj inte längre är möjlig. Människan ska träda fram inför Allah med skyldigheten på sina axlar. När blir omständigheterna gynnsamma, och hur stort är egentligen hoppet om livet? På vilken grund ska människan därför dröja och fortsätta komma med ursäkter i stället för att utföra hajj?

3. Om det enligt sharia är nödvändigt att inhämta någons tillstånd för att utföra den obligatoriska hajj, till exempel när någons föräldrar är svaga eller sjuka och behöver hans hjälp, eller när en person står i skuld till någon eller är borgensman för någon, är det makruh tahrimi att utföra hajj utan tillstånd.

4. Hajj som bekostas med haram-inkomster är haram.

5. Om någon träder in i miqat utan att ha iklätt sig ihram blir hajj obligatorisk för honom.

6. Om någon dröjer efter att hajj har blivit obligatorisk för honom och därefter blir oförmögen, blir blind, förlamad eller drabbas av en svår sjukdom så att han inte längre kan företa resan, ska han på egen bekostnad skicka någon annan för att utföra badal hajj.

Miqat och dess regler

1. Miqat betyder den bestämda och fastställda plats från vilken det inte är tillåtet att bege sig till det ädla Mecka utan att ha iklätt sig ihram. Oavsett av vilken anledning någon vill bege sig till det ädla Mecka är det nödvändigt att han, när han når miqat, ikläder sig ihram. Att fortsätta framåt utan att ha iklätt sig ihram är makruh tahrimi. (Ilmul Fiqah)

2. För människor som kommer från olika länder har fem miqat fastställts.

a. Dhu al-Hulayfa:

Detta är miqat för Medinas invånare, liksom för dem som vill komma till det ädla Mecka via Medina. Detta miqat ligger omkring åtta till nio kilometer från Medina på vägen till Mecka. Av alla miqat ligger detta längst från Mecka, och Medinas invånare har också denna rätt eftersom de alltid har gjort större uppoffringar på Allahs väg.

b. Dhat Irq:

Detta är miqat för Irak och för dem som kommer via Irak. Detta miqat ligger omkring åttio kilometer nordost om Mecka.

c. al-Juhfa:

Detta är miqat för Syrien och för dem som kommer från Syriens riktning. Det ligger omkring etthundraåttio kilometer väster om Mecka.

d. Qarn al-Manazil:

En bergig plats öster om Mekka på vägen, belägen ungefär femtio kilometer från Mekka. Detta är mīqāt för Najds invånare och för dem som kommer denna väg.

e. Yalamlam:

En bergig plats sydost om Mekka, på vägen som kommer från Jemen, ungefär sextio miles från Mekka. Detta är mīqāt för Jemen och för dem som kommer denna väg. Detta är även mīqāt för människor från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Dessa mīqāt fastställdes av Profeten själv (frid vare med honom). Detta framgår av al-Bukhārī och Muslim. Dessa mīqāt gäller för dem som befinner sig utanför mīqāt och som enligt terminologin kallas āfāqī. Men om de som bor inom mīqāt befinner sig innanför haramområdets gräns, är haramområdet deras mīqāt. Om de däremot befinner sig i hill utanför haramområdets gräns, är hill deras mīqāt. Den som befinner sig inom haramområdet och vill ikläda sig ihrām för umra har dock hill som mīqāt, inte haramområdet.

Hajjens obligatoriska delar

Hajj har fyra obligatoriska delar. Om någon av dem utelämnas är hajj inte giltig. De obligatoriska delarna är följande:

1. Ihrām – detta är ett villkor för hajj och en av hajjens grundpelare.

2. Att vistas på Arafat, även om det bara är en kort stund.

3. Vid tawaf az-ziyara är de fyra första varven fard och de återstående tre wajib.

4. Dessa fard ska utföras på bestämda platser, vid bestämda tider och i föreskriven ordning.

Ihram och dess mas’ala

1. Att fatta avsikt för hajj, ikläda sig hajj-klädseln och läsa talbiya kallas ihram. Efter att en person har fattat avsikt för hajj och läst talbiya blir han muhrim. Precis som en person träder in i bönen efter att ha uttalat takbir i bönen, varefter sådant som att äta, dricka och förflytta sig blir förbjudet, börjar hajj på motsvarande sätt efter att ihram har inletts. Därefter blir många saker som var tillåtna och mubah före ihram förbjudna under ihram. Därför kallas det ihram.

2. Oavsett av vilken anledning man beger sig till Mecka – för resa, affärer, handel eller något annat syfte – är det nödvändigt att inleda ihram när man når miqat. Att gå vidare från miqat utan ihram är makruh tahrimi.

3. Att göra ghusl före ihram är sunnat mu’akkada. Det är också masnun att låta barn göra ghusl. Det är masnun att kvinnor gör ghusl även när de har menstruation eller befinner sig i nifas. Men om det är svårt eller plågsamt att göra ghusl bör man åtminstone utföra wudu. Denna wudu eller detta ghusl är endast för renlighet, inte för rituell renhet. Därför behöver man inte göra tayammum om man inte hittar vatten.

4. Vid ghusl inför ihram är det mustahabb att klippa håret och naglarna, bära ett vitt tygstycke och tahband samt applicera parfym.

5. Det är tillåtet att inleda ihram även före ankomsten till miqat. Det är bra om man kan visa vördnad för ihram. Annars är det wajib att inleda ihram efter ankomsten till miqat.

6. Förbjudna handlingar under ihram: Bland dessa finns sådant som alltid är förbjudet. Men vissa handlingar som utförs under ihram är ännu större synder:

1. Att ägna sig åt sexuellt umgänge eller föra sexuella samtal; det är förbjudet att även med sin egen hustru njuta av sådant samtal.

2. Att vara olydig mot Allah och begå synder.

3. Att slåss, gräla och förolämpa. Att tala hårt.

4. Att jaga vilda djur. Det är inte bara förbjudet att jaga. Det är även förbjudet att på något sätt hjälpa jägaren, visa jägaren vägen eller ens göra en gest mot bytet.

5. Att bära sydda kläder, såsom skjorta, panjabi, pyjamas, sherwani, kostym, mössa, undertröja, handskar och liknande. Kvinnor får bära milwar-kamis. De får också bära strumpor och, om de önskar, använda smycken.

6. Att bära färgade kläder eller kläder färgade med väldoftande färgämnen. Kvinnor får bära sidenkläder och även färgade kläder. De får dock inte vara väldoftande.

7. Att täcka huvudet och ansiktet. Kvinnor ska täcka sitt hår.

8. Tvätta huvudet och skägget med tvål och liknande.

9. Raka håret på någon del av kroppen. Avlägsna håret med hjälp av något.

10. Klippa naglarna eller rengöra dem genom att gnida dem mot stenar och liknande.

11. Använda parfym.

12. Använda olja.

7. Tillåtna handlingar under ihram:

Allt annat än det som nämnts ovan är tillåtet. Till exempel:

1. Vila i vilken skugga som helst.

২. Att bada och tvätta huvudet, men utan att använda tvål.

৩. Att klia sig på kroppen eller huvudet. Man måste dock vara försiktig så att håret inte lossnar eller att löss faller ur håret.

৪. Att bära pengar, vapen och liknande med sig.

৫. Det är inget fel att bedriva handel på fritiden. I Koranen står det:

******Arabiska********

Under hajj, om ni söker er Herres nåd (vinst genom handel), är det inget fel i det.

6. Att byta eller tvätta ihramkläderna.

7. Att använda ring, armbandsur och liknande.

8. Att applicera kohl, men inte parfymerad kohl.

9. Att omskära sig.

10. Att ingå nikah.

11. Att döda skadliga djur, såsom glador, kråkor, möss, ormar, skorpioner, tigrar, hundar och liknande. Profeten (s.) sade att det inte är någon synd att döda fem slags djur i Haram-området eller under ihram: möss, kråkor, glador, skorpioner och anfallande hundar.

12. Havsjakt är tillåten. Om en person som inte är muhrim (det vill säga inte befinner sig i ihram) skänker något villebråd från land, är det tillåtet att äta det.

8. Hur ihram utförs:

Efter att noggrant ha klippt håret och naglarna, badat och applicerat parfym ska han ta på sig ihramkläderna. Det vill säga, han ska ta på sig en mantel och ett höftplagg och be två rakʿah nafl-bön. Därefter ska han uttala avsikten för hajj eller umra och läsa talbiya. (Om han är mufrid ska han endast ha avsikten för hajj. Om han är qarin ska han ha avsikten för både hajj och umra. Om han är mutamattiʿ ska han först ha avsikten för umra och, efter att ha avslutat umran, ha avsikten för hajj. Se ordlistan för dessa termer.) Så snart han, efter att ha avsett hajj eller umra, läser talbiya börjar ihram gälla. Därefter blir han muhrim. Om ett offerkamel skickas iväg mot Mecka i stället för tarwiya, blir det en ersättning för talbiya.

Talbiya och dess bestämmelser

De ord som den som besöker Haram säger efter att ha avsett att utföra hajj kallas talbiya, och de lyder:

*******Arabiska*********

O Allah, jag är här. Jag är här på Din kallelse. Jag är här inför Dig; Du har ingen medhjälpare. Det är sant att Du är den som har rätt till lovprisning och tacksägelse. Det är Du som skänker gåvor och nåd. Ingen delar Din herraväldes och maktskap.

1. Efter att ha trätt in i ihram är det obligatoriskt att läsa talbiya en gång. Att läsa den fler gånger är sunnah.

2. Från det att man trätt in i ihram fram till dess att man kastar stenarna mot den första jamran den 10:e Dhul-Hijja ska man fortsätta läsa talbiya. Talbiya ska läsas varje gång man går ned i en sänka, varje gång man går upp, varje gång man möter en följeslagare i karavanen, efter varje bön samt morgon och kväll.

3. Det är sunnah att läsa talbiya högt. Profeten (s) sade: Jibril (a) kom till mig och framförde denna befallning: Jag ska beordra mina följeslagare att läsa talbiya med hög röst. (Mu’atta av Imam Malik (r), Tirmidhi, Abu Dawud med flera. Kvinnor ska däremot inte läsa talbiya högt. I Hidaya står det att kvinnor inte ska höja rösten när de läser talbiya, eftersom det kan finnas risk för fitna. De ska inte heller utföra ramal och inte springa under sa’y, eftersom detta skulle äventyra deras avskildhet.)

4. När talbiya läses ska den läsas tre gånger. Att läsa den tre gånger är mustahabb.

5. Det är makruh att tala medan talbiya läses. Man får besvara en hälsning.

6. Man bör inte hälsa på den som reciterar talbiyah. Det är makruh att hälsa på honom.

7. Efter talbiyah är det mustahabb att läsa salawat.

Talbiyahs visdom och förtjänster

Efter att Kaba hade byggts befallde Allah den Upphöjde sin älskade vän, profeten Ibrahim (frid vare med honom):

Och kungör för människorna en allmän kallelse till hajj, så att de kommer till dig från fjärran trakter, gående eller ridande på kamelryggar.

I själva verket är denna talbiyah svaret på den kallelse som kommer från Allah och från tjänaren. Tjänaren säger: ”Vår Herre, jag har hört Din kallelse och jag har kommit till Din närvaro för det som Du har kallat mig till.” Den som besöker Allahs hus höjer detta rop med jämna mellanrum. I själva verket säger han: ”Vår Herre! Du har kallat oss att närvara i Ditt hus, och endast av kärlek till Dig har vi lämnat allt och kommit hit som galningar. Vi tackar Dig för Din nåd och Dina gåvor. Vi bekräftar Din enhet.” Talbiyahs rop genljuder med tron på Guds enhet i den troendes ådror och formar honom så att syftet med hans liv i denna värld enbart blir att överallt förkunna budskapet om Guds enhet.

Profeten (frid vare med honom) sade, när han beskrev talbiyahs förtjänster: ”När en troende tjänare ropar ’Labbayk’, ropar allt som finns till höger och vänster om honom också ’Labbayk’, vare sig det är stenar, växter och träd eller jord. Ja, detta når från den ena änden av jorden till den andra.” (Tirmidhi)

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”När en person i ihram under hela dagen ropar ’Labbayk, Labbayk’, och solen sedan går ner, utplånas alla hans synder och han blir så ren som om han just hade fötts ur sin mors liv.”

Bön efter talbiyan

*******Arabiska*********

O Allah, jag ber Dig om Din tillfredsställelse och Paradiset och söker skydd från Helvetet under Din barmhärtighets skugga.

Hazrat Ammar ibn Khuzayma återberättar från sin far att Profeten (frid vare med honom), när han läste talbiyan för att träda in i ihram, bad om Allahs välbehag och barmhärtighet och genom Hans barmhärtighet sökte skydd från Helvetet. (Musnad al-Shafi‘i)

Efter ihram kan den som besöker Baytullah be vilken dua han vill och så mycket han önskar. Men först måste han förrätta den ovan nämnda masnun-duan. Detta är en heltäckande dua. Att vinna Allahs välbehag, nå Paradiset och befrias från Helvetet – dessa tre ting är den troendes högsta önskningar och målet för alla hans ansträngningar.

Wuquf och dess bestämmelser

1. Wuquf betyder att stå och uppehålla sig. Under hajj måste man uppehålla sig på tre platser, och bestämmelserna för dessa tre platser är olika. Dessutom måste man ta sig till dessa platser för att utföra de handlingar som ska utföras medan man uppehåller sig där. Att ha avsikten för detta och att stå är inte obligatoriskt. Men enligt ahl al-hadith är avsikten ett villkor.

2. Den viktigaste av dessa är Arafat, där man måste uppehålla sig. Arafat är en mycket vidsträckt slätt. Arafat-området börjar där haram-områdets gräns slutar, och denna slätt ligger ungefär femton kilometer från Makka Mukarrama. Att uppehålla sig på Arafats slätt är en av hajjens viktigaste pelare. Profeten (s) hänvisade till och med en gång till uppehållandet vid Arafat som själva hajj. På Arafatdagen, när miljontals människor iklädda samma klädsel står inför Allah som levande bilder av ödmjukhet och underkastelse, är det som om de för denna stund har tagit avsked av världen och nått fram till Uppståndelsens slätt. Det är en storslagen syn som väcker tron. Genom att uppehålla sig här väcks minnet av Uppståndelsens slätt till liv.

Betydelsen av detta är att om en pilgrim av någon anledning inte kan nå Arafat under den 9:e Zulhijja-dagen eller under den natten, blir hans hajj inte giltig. Om andra hajj-riter, såsom tawaf, sa’y, ramy och liknande, uteblir, är det möjligt att gottgöra detta. Men om man inte vistas i Arafat finns det ingen möjlighet att gottgöra det.

3. Tiden för vistelsen i Arafat börjar efter att solen har passerat zenit den 9:e Zulhijja (efter att zuhr- och asr-bönerna har förrättats). Men eftersom detta är hajjens största pelare och hajj är beroende av den, har denna tid utsträckts och denna möjlighet getts: om någon når Arafat någon gång före den sanna gryningen under natten mellan den 9:e och 10:e Zulhijja, även om det bara är för en kort stund, är hans vistelse giltig och hans hajj blir fullbordad. Abd ar-Rahman ibn Ya‘mar ad-Diyali sade: ”Jag hörde Profeten (ﷺ) säga: ’Hajjens stående är Arafat. Den som anländer före gryningen under natten vid Muzdalifa, hans hajj blir fullbordad.’” (Tirmidhi, Abu Dawud)

4. Ju längre vistelsen i Arafat varar, desto bättre. Man bör stå inför Allah med föreställningen och känslan av att detta är uppståndelsens slätt. Tjänaren bör säga till sig själv: ”Jag har brutit med allt annat och står ensam inför Honom för att få mitt ärende avgjort och tigga om Hans nåd.” Detta är den mest värdefulla tiden i den troendes liv. Vem vet om man någonsin får denna lycka igen? Därför måste man, med tron och förmågan till självrannsakan väckt, känna betydelsen av varje ögonblick under denna dag och natt med full inlevelse. Om Profeten (ﷺ) berättar Jabir (må Allah vara nöjd med honom): Efter zuhr- och asr-bönerna steg Profeten (ﷺ) upp på sin kamel, al-Qaswa, och kom till den särskilda platsen för ståendet på Arafats slätt. Därefter vände han sin kamel mot de stora stenblocken. Sedan stod han vänd mot qibla med folket framför sig. När solen hade gått ner begav han sig så mot Muzdalifa. (Muslim)

5. När Profeten (ﷺ) beskrev betydelsen av och förtjänsten med vistelsen i Arafat sade han: ”Det finns ingen dag bland årets 360 dagar då Allah befriar fler tjänare från helvetets eld än på Arafatdagen. Den dagen kommer Allah mycket nära tjänarna. Inför änglarna berömmer Han sig av tjänarna och säger: ’O änglar! Ser ni vad dessa tjänare önskar?’” (Muslim) Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Profeten (ﷺ) stod på Arafats slätt. När solen var nära att gå ner gav han Bilal (må Allah vara nöjd med honom) tecken att vara tyst. Då sade Profeten (ﷺ): ”O alla människor! Just nu kom Jibril till mig och framförde Allah den Allsmäktiges hälsning och detta budskap: Allah har förlåtit alla som befinner sig på Arafats slätt.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs sändebud! Är detta budskap särskilt för oss följeslagare eller gäller det hela umma?” Profeten (ﷺ) sade: ”Det gäller er och även dem som kommer hit efter er.” (At-Targhib)

Du’a på Arafats slätt

Man bör ägna särskild omsorg åt du’aerna på Arafats slätt och under vistelsen där alltid vara helt hängiven Allah. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den bästa du’an är du’an på Arafats dag.” Nedan följer några masnun-du’aer:

(a) Profeten (frid vare med honom) brukade ofta läsa följande du’a på Arafats slätt:

*******আরবী*********

O Allah! Du är värdig sådan lovprisning som Du själv har lovprisat Dig med, och Du är ännu mer värd lovprisning än vad vi förmår att framföra. O Allah! För Din skull är min bön, mitt offer, mitt liv och min död. Till Dig måste jag återvända, och allt jag har är för Din skull. O Allah! Jag söker Din tillflykt från gravens straff, från de ingivelser som uppstår i sinnet, från gärningarnas onda följder och från splittring. O Allah! Jag söker Din tillflykt från alla de olyckor som vinden för med sig. (Tirmidhi)

(b) I al-Hizb al-Maqbul finns en omfattande bön återgiven, genom vilken man kan få välsignelse.

*******ARABISKA*********

O Allah! Jag ber Dig om det goda som Din Profet (frid över honom) bad Dig om, och jag söker Din tillflykt från det onda som Din Profet (frid över honom) sökte Din tillflykt från. Vår Herre! Vi har verkligen gjort stor orätt mot oss själva. Om Du inte förlåter oss och förbarmar Dig över oss, kommer vi att höra till de förlorade. O min Herre! Gör mig till en som upprätthåller bönen och ge även mina barn förmågan att göra det. Vår Herre! Ta emot min bön. Förlåt mina föräldrar. Förlåt alla muslimer den dag då räkenskapens dag infaller. O min Herre! Förbarma Dig över mina båda föräldrar, så som de uppfostrade mig med ömhet och kärlek under min barndom. O Herre! Förlåt oss och förlåt våra bröder som gick före oss i tron, och låt inte någon avund eller illvilja mot dem finnas i våra hjärtan. Du som har trott! O Allah! Du är den allra nåderikaste och barmhärtigaste! Vår Herre! Du hör och vet allt. Ta emot vår ånger; Du är Den som tar emot ånger, Den barmhärtige. Ingen kraft att avstå från synd och ingen förmåga att lyda buden kan erhållas någonstans ifrån utom från Allah, den Högste och den Allrahögste.

(c) Profeten (frid över honom) uppmanade till att ofta läsa denna bön:

*******ARABISKA*********

O vår Herre! Ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från Helvetets eld.

Förutom dessa sunnah-böner finns det även andra sunnah-böner som kan läsas. Dessutom bör man be Allah om allt det goda i denna värld och i det kommande livet som man kan önska sig, och be om det gång på gång. Detta eftersom Allah vid den tiden blir mycket barmhärtig mot Sin tjänare och inte berövar Sin gäst något.

7. Det är obligatoriskt att vistas i Muzdalifa. Det är sunna att gå in i Muzdalifas område till fots. Under vistelsen där är det mustahabb att då och då recitera talbiya, tahlil och tahmid. Det är sunna att tillbringa en natt där. I hadithen berättas att Profeten (s) efter solnedgången begav sig från Arafat till Muzdalifa och, när han kom fram, bad maghrib och isha tillsammans. Därefter lade han sig ner och vilade fram till fajr.

8. Det är sunna att anlända till Mina någon gång under den åttonde dagen i månaden dhu al-hijja. Det är mustahabb att anlända dit efter soluppgången, be zuhr där och tillbringa natten där.

Tawaf och dess bestämmelser

Tawaf betyder lexikalt att gå runt något och att göra en rundvandring. Som islamisk term betyder det att vördnadsfullt gå runt Baytullah och göra en rundvandring runt det.

Baytullahs storhet och värdighet

Baytullah är inte bara ett hus av tegel och sten. Det är tvärtom ett särskilt tecken på Allahs storhet på jorden och religionens särskilda andliga centrum, som Allah den Allsmäktige själv lät bygga under sin egen tillsyn genom en vördad och framstående profet, vars ledarskap judar, kristna och muslimer alla har erkänt. *******Arabiska********* Och minns den tid då Vi fastställde platsen för detta hus (Kaba) åt Ibrahim. (Sura al-Hajj: 26)

Den heliga Koranen vittnar om att det första huset som byggdes för dyrkan av Allah var detta Baytullah (Kaba-huset).

*******Arabiska*********

Utan tvekan är det första gudstjänstens hus som byggdes för människorna det hus som finns i Mecka.

I själva verket är Baytullah religionens ursprungscentrum. Enligt Koranens förklaring är det tawhids ursprung och den egentliga platsen för bönen, och denna tawhid och bönen är hela religionens kärna och sammanfattning. När det gäller trosläran är tawhid religionens grundval, och när det gäller handlingarna är bönen religionens pelare. Baytullah byggdes just för dessa två grundläggande syften. Därför förklarade Allah det som en källa till godhet, välsignelse och vägledning. *******আরবী********* Där har Han skänkt godhet och välsignelse och gjort det till en källa till vägledning för världens folk. (I vers 125 i sura al-Baqara säger Allah:

*******আরবী*********

Och Vi gav Ibrahim och Ismail denna befallning: Håll Mitt hus rent för dem som bugar och faller ned i tillbedjan. I vers 26 i sura al-Hajj sägs:

*******আরবী*********

Och minns den tid då Jag anvisade Ibrahim platsen för detta hus, med vägledning: att han inte skulle sätta någon vid Min sida och att han skulle hålla Mitt hus rent för dem som gör tawaf, står i bön, bugar och faller ned i tillbedjan.)

I Koranen har Allah på två ställen omnämnt det som *******আরবী********* (Mitt hus), och när profeten Ibrahim (frid vare med honom) återbosatte sina efterkommande i Meckas steniga öken sade han: O Allah! Jag har återbosatt dem som Dina grannar. (I vers 37 i sura Ibrahim sägs:

*******আরবী*********

O Allah! Jag har bosatt mina barn bredvid Ditt heliga hus i en öken utan vatten och växtlighet.) Vad kan vara ett större tecken på Baytullahs storhet än att Allah den Allsmäktige har förklarat muslimernas vallfärd till detta hus och deras utförande av hajj som en rättighet som tillkommer Honom? Hajj innebär att den troende ikläder sig ihram, det vill säga betraktar sig själv som värdig att infinna sig vid Baytullah, och vördnadsfullt går runt det. Han kysser Hajar al-Aswad, som är infattad i det, sluter kropp och själ tätt intill Multazam, ber i Masjid al-Haram och uppehåller sig på Arafat.

Tawafs förträfflighet

Syftet med att bygga Allahs hus är att det ska kringvandras. Allah den Allsmäktige ålade profeten Ibrahim (frid vare med honom) detta, och detta åläggande nämns på två ställen i Koranen.

*******ARABISKA*********

*******ARABISKA*********

1. Håll Mitt hus rent för dem som utför tawaf. (Sura al-Baqara: 125)

2. De ska utföra tawaf kring detta gamla hus. (Sura al-Hajj: 26)

Om tawafs förträfflighet sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Tawaf kring Baytullah är en form av dyrkan, liksom bönen. Skillnaden är endast att ni får tala under tawaf, medan det inte är tillåtet under bönen. Om någon därför vill tala under tawaf, ska goda ord komma ur hans mun.” (Tirmidhi, Nasa’i)

Hadhrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Jag hörde Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: ”Att vidröra Hajar al-Aswad och det jemenitiska hörnet med handen är en försoning för synder. Jag hörde honom också säga: Den som går runt detta Hus sju gånger och gör det med full känsla och innerlig koncentration får en belöning motsvarande att frige en slav. Jag hörde dessutom Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: För varje steg som han tar under tawaf kommer Allah att förlåta en synd och skriva ned en god gärning.” (Tirmidhi)

Istilam

Den lexikala betydelsen av istilam är att vidröra och kyssa. Dess terminologiska betydelse är att kyssa Hajar al-Aswad och vidröra det jemenitiska hörnet. Det är sunnah att göra istilam av Hajar al-Aswad när varje varv eller cirkulation av tawaf börjar och att göra istilam av Hajar al-Aswad när tawaf avslutas. Att göra istilam av det jemenitiska hörnet är mustahabb.

Vid istilam av Hajar al-Aswad ska man se till att inget ljud kommer från munnen när man kysser det. Det är masnun att endast lägga ansiktet mot Hajar al-Aswad. Man ska också tänka på att om det på grund av stor trängsel inte är möjligt att kyssa det, ska man vidröra Hajar al-Aswad med en käpp eller liknande och sedan kyssa den. Om inte heller detta är möjligt ska man vända båda handflatorna mot Hajar al-Aswad, lyfta händerna upp till öronen och kyssa händerna.

Om förtjänsten av istilam av Hajar al-Aswad och det jemenitiska hörnet sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom):

”Vid Allahs ed! På uppståndelsens dag kommer Allah att återuppväcka det med liv. Det kommer att ha två ögon med vilka det ska se och en mun med vilken det ska tala. Det kommer att vittna till förmån för de tjänare som gjorde istilam av det.” (Tirmidhi, Ibn Majah)

Bönen vid det jemenitiska hörnet

När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beskrev det jemenitiska hörnets förtjänst sade han: ”Vid det jemenitiska hörnet finns sjuttio änglar utsedda. Efter bönen från varje tjänare som ber denna bön säger de amen:”

O Allah! Jag ber Dig om förlåtelse och välbefinnande i denna värld och i det kommande livet. O vår Herre! Skänk oss godhet i denna värld och godhet i det kommande livet. Rädda oss från helvetets eld och ge oss en plats i paradiset tillsammans med de rättfärdiga.

Tawafs olika typer och deras bestämmelser

Tawaf kring Baytullah är av sex typer, och bestämmelsen för var och en av dem är olika.

1. Tawaf az-Ziyara: Detta kallas även tawaf al-ifada och hajj-tawaf. Tawaf az-Ziyara är en av hajjens grundpelare. Koranen säger att denna gamla byggnad bör kringvandras. Imamerna är eniga om att det här är tawaf az-Ziyara som avses; den utförs den tionde dagen efter vistelsen på Arafat. Om den av någon anledning inte kan utföras den tionde dagen av Dhu al-Hijja, kan den även utföras den elfte eller tolfte dagen.

2. Tawaf al-Qudum: Detta kallas även tawaf at-tahiyya. Den första tawaf som utförs efter ankomsten till Mecka kallas tawaf al-Qudum. Denna tawaf är endast obligatorisk för dem som bor utanför miqat. (I Ilm al-Fiqh, del 5, och i al-Quduri kallas den sunnah. Enligt imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) är tawaf al-Qudum däremot obligatorisk. Hans argument är att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Den som kommer för att besöka Baytullah bör utföra tawaf at-tahiyya. Ayn al-Hidaya, del 1, s. 997.) I terminologin kallas en sådan person afaqi.

3. Tawaf al-Wada: Den sista tawaf som utförs när man tar avsked av Baytullah kallas avskedstawaf eller tawaf as-sadr. Även denna tawaf är obligatorisk för afaqi, det vill säga den som kommer utifrån miqat. Efter denna tawaf bör man omfamna Multazam, trycka bröstet och den högra kinden mot den, hålla fast vid Baytullahs draperi med höger hand och be med djup ödmjukhet och tårar i rösten. Detta är avskedets stund, och ingen vet när man åter får denna lycka. Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vägledning beträffande denna tawaf är:

Ingen bör återvända från Baytullah utan att ha utfört avskedstawaf. Endast den kvinna som har fått menstruation är undantagen. (Bukhari)

4. Tawaf al-Umrah: Detta är tawafen för umrah och en av umrans grundpelare. Utan denna tawaf är umrah inte giltig.

5. Tawaf för ett löfte: Om någon avger ett löfte att utföra tawaf, blir det obligatoriskt för honom att göra det.

6. Frivillig tawaf: Den kan utföras när som helst, så länge man har möjlighet att stanna i Mecka. Vilken större lyckosam möjlighet kan en människa ha än att utföra tawaf så ofta som möjligt?

De obligatoriska delarna av tawaf

Under tawaf är det obligatoriskt att noggrant iaktta nio saker.

1. Rening från rituell orenhet: Det vill säga att vara ren från mindre och större hadas. Det är inte tillåtet för kvinnor att utföra tawaf under menstruation eller nifas. När Aisha (ra) fick sin menstruation under sin hajj började hon gråta. Profeten (s) sade: ”Varför gråter du? Detta är något som hör samman med Adams döttrars blod. Fortsätt att utföra allt det som pilgrimer utför, men utför inte tawaf runt Baytullah förrän du har blivit ren.” (Bukhari, Muslim)

2. Täckande av awra: Det vill säga att täcka de delar av kroppen som måste täckas. Profeten (s) sade: Ingen får utföra tawaf naken, det vill säga med sin awra blottad. (Bukhari)

3. Tawaf ska påbörjas med istilam av Hajar al-Aswad.

4. Tawaf ska påbörjas från höger sida. Jabir (ra) berättar att när Profeten (s) anlände till Mecka gick han först till Hajar al-Aswad, utförde istilam av den och började därefter tawaf från höger sida.

5. Att göra tawaf till fots. Om man har ett giltigt skäl är det tillåtet att göra tawaf på ett riddjur. Det är tillåtet att göra nafl-tawaf till häst utan giltigt skäl, men det är bättre att göra den till fots.

6. Efter de fyra första obligatoriska varven i tawaf ska de återstående tre varven (shawt) fullbordas.

7. Efter att de sju tawaf-varven har avslutats ska man be två rakʿat. Hazrat Jabir (r.a.) berättar: När vi nådde Baytullah tillsammans med Profeten (s.a.w.) gjorde han istilam av Hajar al-Aswad. Under de tre första varven utförde han raml (se termen), och de återstående fyra varven gick han på vanligt sätt. Därefter gick han fram mot Maqam Ibrahim och reciterade denna vers: *******আরবী********* (Och gör Maqam Ibrahim till en stadig böneplats.) Sedan ställde han sig så att Maqam Ibrahim befann sig mellan honom och Baytullah, och därefter bad han. (Muslim)

8. Tawaf ska utföras utanför Hatim, så att Hatim ingår i tawaf.

9. Man ska avstå från de handlingar som är förbjudna under ihram.

Böner under tawaf

När man når Hajar al-Aswad för att utföra tawaf runt Kaba ska man säga *******আরবী********* och läsa följande bön:

*******আরবী*********

O Allah! I tro på Dig, genom att bekräfta sanningen i Din Bok och följa Din Profets (s) sunnah, börjar jag denna istelam och tawaf.

Under tawaf ska denna åkallan läsas med låg röst:

*******Arabiska*********

Allah är fri från alla brister, all lovprisning tillkommer Honom, det finns ingen gud utom Allah, och Allah är störst. Det finns ingen kraft utom hos Allah som kan leda till den rätta vägen, och ingen kraft som kan rädda från synd.

När du når Rukn al-Yamani ska du läsa den mellan Rukn al-Yamani och Hajar al-Aswad.

*******Arabiska*********

Du ska också läsa följande åkallan:

*******Arabiska*********

O Allah! Skänk mig förnöjsamhet med det som Du har gett mig och välsigna mig däri. Och var en beskyddare över allt det osynliga med godhet och välsignelse.

Det är också bra att läsa följande åkallan tillsammans med den:

*******Arabiska*********

Det finns ingen gudom utom Allah. Han är En och Ende, och Han har ingen medhjälpare. Väldet tillhör Honom, all lovprisning tillhör Honom, och Han har makt över allting.

Regler för tawaf

1. Efter att varje tawaf, det vill säga varje varv, har fullbordats är det obligatoriskt att förrätta två rakʿah bön. Det är makruh tahrimi att slå ihop två tawaf och inte förrätta bönen däremellan.

2. Om någon efter att ha gått sju varv går ett åttonde varv, måste han gå ytterligare sex varv och förrätta ännu en tawaf. Detta beror på att en frivillig gudstjänst blir obligatorisk när man har påbörjat den.

3. De tider då bönen är makruh är tider då tawaf inte är makruh.

4. Om tiden för någon av de fem dagliga bönerna infaller under tawaf, eller om en begravningsbön ska förrättas, eller om behov av wudu uppstår, behöver man inte börja tawaf på nytt efter att ha återvänt från detta. Man ska fortsätta från den plats där man slutade och fullfölja tawaf.

5. Om man under tawaf glömmer hur många varv man har gått, måste man börja om från början. Men om en pålitlig person påminner en, ska man följa den personens uppgift.

6. Under tawaf är det makruh att äta och dricka, köpa och sälja, nynnande recitera poesi eller sjunga samt tala utan behov.

7. Under tawaf är det masnun att vara ren från najasat haqiqiyya.

8. I den tawaf som utförs först vid både hajj och umrah är det masnun att utföra ramal, och idtiba är också masnun. (Se terminologin för dessa.)

Ramal

Att gå snabbt genom att luta och svänga med axlarna, så att styrka och maktfullhet kommer till uttryck, kallas ramal.

När Profeten (s) under det sjunde hijriåret kom till Mecka för att utföra umrah tillsammans med ett stort antal ädla följeslagare (må Allah vara nöjd med dem), började vissa människor säga till varandra: ”Vad har hänt med dem? De har blivit mycket svaga och utmärglade. Medinas klimat har förstört deras hälsa. Medinas klimat är verkligen mycket dåligt.”

När Profeten (frid vare med honom) hörde detta från Mekkas invånare befallde han att man under tawafens tre första varv skulle utföra ramal, det vill säga gå raskt och visa styrka. Allah den Allsmäktige tyckte så mycket om denna handling hos Sina tjänare att den räknas som en bestående sunnah.

Ramal är sunnah endast i den tawaf där sa’y utförs. Om någon därför inte vill utföra sa’y efter tawaf al-qudum, ska han inte utföra ramal i denna tawaf. Men i tawaf az-ziyarah ska han utföra ramal, eftersom sa’y ska utföras efter den. På samma sätt ska den som utför hajj qiran inte utföra ramal i hajjens tawaf om han redan har utfört ramal i umrah-tawafen. Om någon glömmer att utföra ramal under de tre första varven ska han inte utföra det senare alls. Att utföra ramal under alla sju varven är makruh tanzihi.

Iztibag

Att bära manteln eller liknande på ett sådant sätt att den ena änden i stället för att läggas över den högra axeln förs under den högra armhålan, så att den högra axeln lämnas bar. På detta sätt kan man också visa styrka.

Hajjens wajib-handlingar

Hajjens wajib-handlingar är nio.

1. Att utföra sa’y, det vill säga att gå raskt mellan Safa och Marwa. (Detta anses framgå av den heliga Koranens uttalande. Men enligt ahl al-hadith är sa’y fard. Deras bevis är följande hadith:

*******ARABISKA*********

Det vill säga att Allah den Allsmäktige inte betraktar den Hajj och Umrah som fullständiga för den person som inte utför saʿy mellan Safa och Marwa. (Muslim)

2. Att uppehålla sig i Muzdalifa. Det vill säga att anlända dit någon gång från det att fajr börjar fram till soluppgången.

3. Att utföra ramy. Det vill säga att kasta stenar på jamarāt.

4. Att utföra tawaf al-qudum. Det vill säga att, efter att ha trätt in i Mecka, först av allt utföra tawaf runt Kaba. Tawaf al-qudum är wajib för dem som bor utanför miqat och kallas afaqi.

5. Att utföra avskedstawaf. Det vill säga att utföra tawaf vid det slutliga avskedet från Kaba. Även detta är endast wajib för afaqi.

6. Att raka huvudet eller klippa håret. Efter att Hajjens pelare har fullbordats ska man raka huvudet eller klippa håret. På den tionde dagen av Dhu al-Hijjah, efter att ha kastat stenar på Jamarat al-Aqaba, är det wajib att raka huvudet eller klippa håret.

7. Att förrätta bönerna tillsammans. Det vill säga att förrätta dhuhr och asr tillsammans på Arafats slätt och maghrib och isha tillsammans i Muzdalifa är wajib.

9. Att utföra ramy, rakning av huvudet och offer i denna ordningsföljd.

Sa’i

I ordboken betyder ordet sa’i att gå omsorgsfullt, springa och anstränga sig. I terminologisk betydelse syftar sa’i på den obligatoriska handlingen under hajj, där pilgrimen som besöker Haram springer mellan de två bergen Safa och Marwa. Safa ligger söder om Guds hus och Marwa norr därom. Numera återstår endast obetydliga spår av dessa två berg, och på platsen mellan dem har två asfalterade vägar byggts: den ena för att springa från Safa till Marwa och den andra för att ta sig från Marwa till Safa. Det vill säga två parallella vägar för färd fram och tillbaka. Ett stort tak har byggts över dessa vägar så att de som utför sa’i inte ska behöva lida av solen.

Sa’is innebörd och visdom

Den heliga Koranen säger:

*******Arabiska*********

Safa och Marwa räknas utan tvekan bland Allah den Högstes föreskrifter. …….. är pluralformen av ordet. Det som utses som ett tecken för att väcka och påminna om en andlig innebörd och ett religiöst minne kallas ……… I själva verket är dessa platser (Safa och Marwa) minnesvärda platser för Allah-dyrkan och islams konkreta yttre manifestation. Marwa är den plats där Allahs khalil, Hazrat Ibrahim (frid vare med honom), lade sin ende son, Hazrat Ismail (frid vare med honom), på mage och var på väg att skära honom i halsen, så att han kunde förverkliga den dröm han hade sett. Samtidigt offrade han det käraste i sitt liv för Allahs välbehag och gav genom handling ett verkligt vittnesbörd om sitt eget uttalande: *******Arabiska********* (”Jag har helt och hållet underkastat mig världarnas Herre”).

När Allah såg denna enastående scen av islam, eller underkastelse, kallade Han på honom och sade: ”Ibrahim! Du har förverkligat din dröm. Det råder ingen tvekan om att detta var ett stort prov.”

*******Arabiska*********

Och Vi ropade till honom: »O Ibrahim! Du har verkligen förverkligat din dröm. Så belönar Vi sannerligen de goda. Detta är verkligen ett klart prov.«

Så snart den troende får syn på Safa och Marwa framträder hela denna offerhistoria naturligt i hans sinne. Samtidigt framträder också bilden av Ibrahim och Ismail, må Allahs frid vara med dem.

För att befästa denna sanning i människans sinne och påminna henne om denna inspirerande historia har Allah, den Upphöjde, låtit sa’y ingå bland manasik.

Allah säger:

*******Arabiska*********

Den som utför både hajj och umra har därför inget fel i att göra sa’y mellan dem. Och den som frivilligt gör något gott – Allah känner det väl och belönar honom för det.

Under okunnighetens tid hade avgudadyrkarna i Mecka byggt altaren åt sina avgudar på dessa två berg. På Safa stod Asafs avgud och på Marwa Nayilas avgud. Man gjorde tawaf runt dem. Därför rådde det tvekan och oenighet bland muslimerna om huruvida de skulle göra sa’y mellan dessa två berg. Då sade Allah att det inte var något fel i att göra denna sa’y. Detta beror på att sa’y räknas till hajjens manasik (de föreskrivna ritualerna). Bland de manasik som profeten Ibrahim (frid vare med honom) fick lära sig för hajj fanns också föreskriften att göra sa’y mellan Safa och Marwa. Därför bör muslimerna, utan någon avsky eller motvilja, med innerlig vilja göra sa’y mellan Safa och Marwa. Allah känner människans innersta tillstånd väl och ser på människors goda känslor, uppriktiga avsikter och goda gärningar med uppskattning.

Regler för sa’y

1. Sa’y efter tawaf runt Kaba är wajib. Sa’y före tawaf är inte tillåten.

2. Under sa’y är det visserligen inte wajib att vara ren från hadath asghar och hadath akbar, men det är masnun.

3. Under sa’y ska man gå sju gånger. Alla dessa sju gånger är wajib.

4. Det är masnun att börja sa’y omedelbart efter att tawaf har avslutats, men det är inte wajib.

5. Det är wajib att börja sa’y från Safa.

6. Det är wajib att utföra sa’y till fots. Under särskilda omständigheter får den utföras ridande.

7. Under hela hajj bör sa’y utföras endast en gång, antingen efter tawaf al-qudum eller efter tawaf al-ziyarah. Det är bättre att utföra den efter tawaf al-ziyarah.

8. Det är masnun att bestiga Safa och Marwa, vända ansiktet mot Baytullah, lyfta båda händerna för åkallan och åkalla.

9. Under sa’y är köp och försäljning makruh. Vid behov får man tala.

Metoden för sa’y och dess böner

Oavsett om sa’y utförs efter tawaf al-qudum eller tawaf al-ziyarah, ska man efter tawaf gå upp på berget Safa. Därefter ska man läsa denna vers *******Arabiska********* (Safa och Marwa hör till Allah den Allsmäktiges tecken). Man ska klättra så högt upp på Safa att Baytullah blir synligt. Därefter ska man vända ansiktet mot Baytullah, säga Allahu akbar tre gånger och läsa följande dua:

*******Arabiska*********

Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Väldet och all lovprisning tillhör Honom. Han har fullkomlig makt över allting. Det finns ingen gud utom Allah, och Han är En. Han har uppfyllt sitt löfte, hjälpt Sin tjänare och besegrar ensam alla de otrognas grupper. (Muslim)

Därefter bör man läsa salat över Profeten och framföra den dua man önskar. Man bör be för sig själv, sina släktingar och sina närstående. Detta är en plats där dua besvaras. Därför bör man av hela sitt hjärta be om välgång i denna värld och i det kommande livet. Därefter ska man åter läsa följande dua:

*******Arabiska*********

O Allah! Du har sagt: Be Mig om något, så ska Jag ge dig. Och Du bryter aldrig Ditt löfte. Det jag ber Dig om är att Du, liksom Du har skänkt mig tawfiq att anta islam, aldrig berövar mig denna gåva, så att jag får dö på detta sätt och får dö som muslim. (Muwatta)

Sedan ska man gå ner från Safa och gå mot Marwa och läsa denna bön:

*******Arabiska*********

O Herre! Förlåt mig och förbarma Dig över mig. Du är den Allsmäktige och den Store.

På vägen från Safa till Marwa finns två gröna markeringar på vänster sida. Det är sunnah att springa mellan dessa två markeringar. Detta gäller endast män. Kvinnor ska gå i normal takt. Om de springer störs deras hijab.

Därefter ska man, efter att ha bestigit berget Marwa, läsa samma böner som man läste på Safa. Man bör ägna en längre stund åt åminnelse och lovprisning, eftersom detta är en plats där böner blir besvarade.

Därefter ska man gå ner från Marwa och åter bege sig mot Safa samt läsa samma böner som man läste på vägen dit. På detta sätt ska man springa på sträckan mellan de två gröna markeringarna. Så ska man gå fram och tillbaka mellan Safa och Marwa sju gånger.

Ramy

Ordet ramy betyder lexikaliskt att kasta och nå målet. Som religiös term betecknar ramy den handling där pilgrimerna kastar stenar på de tre pelarna. Ramy vid jamarāt är wajib. Jamarāt är pluralformen av jimār eller jumrah. En sten kallas jumrah. På vägen till Mina finns tre människohöga pelare, placerade på något avstånd från varandra. Eftersom man kastar stenar på dem kallas även dessa för jamarāt. De tre kallas Jamarat al-Ula, Jamarat al-Wusta och Jamarat al-Aqaba. Den som ligger närmast Mecka kallas Jamarat al-Aqaba. Den därnäst belägna kallas Jamarat al-Wusta, och den sista, som ligger närmast Masjid al-Khayf, kallas Jamarat al-Ula.

Ramy: dess innebörd och visdom

Några dagar före den ädle Profetens (s) födelse (enligt de flesta uppgifter femtio dagar före) inledde den kristne härskaren över Abessinien, Abraha, ett angrepp mot Mecka med det onda syftet att förstöra Baytullah. Han ryckte fram för att anfalla Mecka med en väldig armé, inklusive elefanter. Han nådde Muhassirs dal, som ligger mycket nära Mecka. För att omintetgöra hans onda avsikt lät Allah den Upphöjde fåglar komma i stora flockar från havets sida. Var och en av dem bar en liten sten i näbben och två små stenar, en i vardera foten. De lät sedan ett sådant störtregn av stenar falla över hela armén att större delen förvandlades till ruiner redan på platsen, medan resten föll död ner längs vägen. På detta sätt undanröjde Allah den Upphöjde Abrāhas onda plan.

Steningen vid jamrāt bär med sig minnet av detta förgörande stenregn. När man kastar stenarna mot jamrāt och säger ”Allahu akbar”, och därmed förkunnar Allahs storhet, är det i själva verket en varning till världen om denna sanning och ett tillkännagivande av ens beslutsamhet: den troendes existens i världen är till för att bevara Allahs dīn.

Om någon kraft med onda avsikter riktar en fientlig blick mot dīn och försöker utrota den, då kommer den att förgöras. Genom steningen vid jamrāt tillkännages denna beslutsamhet.

Regler om ramy

1. Ramy är wajib. Enligt imam Mālik är ramy vid Jamarat al-ʿAqaba fard. Om man inte utför denna ramy blir hajj ogiltig.

2. Det är masnun att utföra ramy stående på en låg plats. Att utföra det från en hög plats är makruh.

3. Det är masnun att säga ”Allahu akbar” varje gång man kastar en sten.

4. Om stenen inte träffar jamrah, det vill säga missar målet, är det inget fel i det.

5. Den tionde Dhu al-Hijjah, det vill säga den första dagen, ska stenarna kastas endast mot Jamarat al-Aqaba. Därefter ska stenarna den elfte och tolfte dagen kastas mot alla tre jamarāt. Att kasta stenarna den trettonde dagen är mustahabb. Sammanlagt kastas stenarna sju gånger. Sju stenar åt gången måste kastas, alltså totalt fyrtionio stenar.

6. Det är makruh att slå sönder en stor sten i sju delar.

7. Det är makruh att kasta fler än sju stenar.

8. Det är wajib att kasta sju stenar, en i taget. Om någon kastar sju stenar på en gång räknas det endast som ett kast.

9. Det är mustahabb att på vägen från Muzdalifa ta med sig små stenar från Muhassirs slätt för ramy. Det är makruh att plocka upp stenar i närheten av jamarāt.

Det bör påpekas att de små stenar som blir liggande vid jamarāt blir accepterade av Allah. De som accepteras inför Honom förs bort av änglarna. Därför är det makruh att utföra ramy med de stenar som ligger kvar där.

Hazrat Abu Sa’id al-Khudri frågade Profeten (s): ”O Allahs Sändebud! Det verkar som om antalet stenar som vi varje år utför ramy med minskar.” Han svarade: ”Ja, de av dessa som Allah accepterar förs bort. Annars skulle ni se att stenarna hade hopats i högar stora som berg.” (Dar Qutni)

10. Det är makruh att utföra rami med småstenar som man med säkerhet vet är orena.

11. Den tionde dagen bör man upphöra med talbiyan så snart man börjar utföra rami. I Sahih al-Bukhari står det att Profeten (frid vare med honom) fortsatte att läsa talbiya tills han utförde rami vid Jamrat al-Aqaba.

12. Den tionde Dhu al-Hijja är den föreskrivna tiden för rami från soluppgången tills solen börjar sjunka. Därefter är det tillåtet fram till solnedgången, men efter solnedgången är det makruh. De övriga dagarna är den föreskrivna tiden för rami från det att solen börjar sjunka tills solnedgången.

13. Det är masnun att tillbringa en natt i Mina för att utföra rami.

14. Efter att rami har utförts vid Jamrat al-Aqaba den tionde dagen är det masnun att under de övriga dagarna utföra rami i följande ordning:

Först ska rami utföras vid Jamrat al-Ula, som ligger nära Khayf-moskén. Därefter vid Jamrat al-Wusta och sedan vid Jamrat al-Aqaba.

15. Det är bättre att utföra rami vid Jamrat al-Ula och Jamrat al-Wusta till fots, medan det är bättre att utföra rami vid Jamrat al-Aqaba från riddjuret.

16. Efter att rami har utförts vid Jamrat al-Ula och Jamrat al-Wusta är det masnun att stå kvar så länge att man hinner recitera sura al-Fatiha, vara sysselsatt med tahmid, tahlil, takbir, salawat och liknande, samt lyfta händerna och be.

17. Mellan Mina och Mecka fanns en slätt som kallades Muhassab. Nu har området bebyggts. Numera kallas det Mu’ahada. Under avskedshajj stannade den ädle Profeten (s) här. Hadhrat Anas (ra) berättar att Profeten (s) bad middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen och nattbönen här. Därefter vilade han en stund här. Sedan begav han sig därifrån till Guds hus och utförde tawaf. (Bukhari)

Det är emellertid inte sunna, wajib eller obligatoriskt att stanna här. Det finns ingen skuld i att inte göra det.

18. Stenkastning får utföras med sådant som får användas vid tayammum, såsom tegel, sten, bränd lera, stenflisor, jord, småsten och liknande. Det är inte tillåtet att utföra stenkastning med trä eller något metallföremål.

Metoden för stenkastning och bönen

Innan den första stenkastningen vid Jamarat al-Aqabah bör man upphöra med att recitera talbiyah och därefter utföra stenkastningen. Den föreskrivna metoden för stenkastning är att man ställer sig på en lägre plats och först läser följande bön:

*******ARABISKA*********

I Allahs namn börjar jag. Allah är störst. Jag gör detta för att omintetgöra Satans onda anslag och för att vinna Allahs välbehag. O Allah, gör denna hajj till en hajj mabrur. Förlåt synderna och godta denna strävan.

Därefter håller man en stenflisa mellan fingrarna och kastar varje sten medan man säger ”Allahu akbar”, med Jamarat som mål. Vid Jamarat al-Aqabah är det makruh att kasta stenar från berget, att kasta stora tegelstenar eller stenar, eller att kasta stenflisor som ligger nära Jamarat.

Bestämmelser om rakning av huvudet eller klippning av håret

Att raka huvudet eller klippa håret är en oumbärlig del av hajjens riter. Allahs påbud lyder:

*******আরবী*********

Ni ska, om Allah vill, träda in i den heliga moskén i trygghet, efter att ha rakat era huvuden eller klippt ert hår. Ni ska inte känna någon som helst fruktan. (Sura al-Fath: 27)

Att raka huvudet eller klippa håret är i själva verket ett fastställt sharīʿat-förfarande för att träda ur tillståndet av ihram och bli halal. När Shah Waliullah uttrycker sin uppfattning om betydelsen av detta säger han: Betydelsen av att raka huvudet är att det är ett särskilt fastställt sätt att träda ur tillståndet av ihram. Om ett sådant förfarande hade fastställts som strider mot värdighet, skulle var och en avsluta sin ihram efter eget behag och införa olika metoder. (Hujjatullah al-Baligha)

1. På den tionde dagen av Zulhijja, offerdagen, är det wajib att raka huvudet eller klippa håret efter att ha utfört ramy vid Jamarat al-Aqaba.

2. För män är både rakning av huvudet och klippning av håret tillåtna. Men det finns större förtjänst i att raka huvudet. Detta beror på att Profeten (ﷺ) bad om förlåtelse två gånger för dem som rakar huvudet, men en gång för dem som klipper håret. (Abu Dawud, Jami al-Fawaid)

3. Kvinnor bör klippa av en del av sitt hår. Det är inte tillåtet för dem att raka huvudet. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten (ﷺ) förbjöd kvinnor att raka huvudet.

4. För män är det tillåtet att klippa ungefär en fingerbredd av håret över hela huvudet, och det är också tillåtet att klippa av en del av håret på en fjärdedel av huvudet. För kvinnor räcker det att klippa av en liten bit av hårtopparna.

5. Om någon inte har fått något hår på huvudet alls eller är skallig, räcker det att bara låta en rakkniv dras över huvudet.

6. Om någon tar bort håret med ett hårborttagningsmedel är även det tillåtet.

7. Efter att ha rakat huvudet eller klippt håret upphör ihram-tillståndet, och därefter blir alla de handlingar som var förbjudna under ihram tillåtna för honom. Samlag med hustrun är dock fortfarande inte tillåtet förrän tawaf al-ziyarah har fullbordats.

Beskrivning av qurbani

Qurbanis historia är lika gammal som religionens eller mänsklighetens historia. Under olika tidsåldrar har människan tillämpat olika metoder för att uttrycka vördnad, offra sitt liv, underkasta sig, visa kärlek, ödmjukhet, uppoffring och qurbani, dyrkan och lydnad. Med hänsyn till människans psykologi och känslor har Allah i Sin shariah föreskrivit dessa metoder för henne, tillsammans med särskilda moraliska reformer och förbättringar. Människor har också offrat sina liv inför sina egenhändigt föreställda gudar och gudinnor. Detta är qurbanis högsta yttre uttryck. Även detta livsoffer har Allah föreskrivit för Sig själv. Han har förklarat att ett sådant offer av liv är haram för någon annan än Honom.

Det första qurbanioffret i mänsklighetens historia

Det första qurbanioffret i mänsklighetens historia var qurbanioffret från Hazrat Adams (a.s.) två söner, Habil och Qabil. Det omnämns i den ädla Koranen.

*******Arabiska*********

Och berätta sanningsenligt för dem berättelsen om Adams två söner. När de båda frambar ett offer, godtogs det från den ene, men godtogs inte från den andre. (Sura al-Mā’idah: 27)

Den ene, som hette Habil, frambar i innerlig uppriktighet en mycket vacker bagge som offer för att vinna Allahs välbehag.

Den andre hette Kabil. Han frambar likgiltigt en mängd spannmål som inte dög som föda, som offer. En eldslåga kom ner från himlen och brände upp Habils offer. Detta ansågs vara ett tecken på att det hade godtagits. Kabils spannmål berördes däremot inte alls av elden. Och det var ett tecken på att det inte hade godtagits.

Offer i alla gudomliga sharīʿa-lagar

I alla de sharīʿa-lagar som Allah den Upphöjde har uppenbarat fanns föreskriften om offer. Det var en oumbärlig del av varje ummas gudsdyrkan.

*******Arabiska*********

Jag har fastställt en föreskriven ordning för offer åt varje umma, så att de kan uttala Allahs namn över de boskap som Han har skänkt dem. (Sura al-Hajj: 34)

Det vill säga att offerhandlingen fanns bland dyrkansformerna i varje sharia. Naturligtvis skiljde sig reglerna, metoderna och detaljerna kring offerhandlingen i profeternas sharia i olika länder och bland olika folk, beroende på omständigheterna vid olika tider. Men i grundläggande avseenden fastslår alla himmelska sharia att djuroffer endast ska frambäras för Allah och endast i Hans namn.

*******Arabiska*********

Nämn därför endast Allahs namn över dessa djur.

Det har med otvetydiga ord sagts att endast Allahs namn ska nämnas över djuren. Det vill säga, när djuret ska slaktas måste det ske i Allahs namn, och slakta det i Hans namn för att vinna Hans välbehag. Detta eftersom Han har skänkt er dessa djur. Han har underordnat dem åt er och lagt olika nyttigheter för er i dem.

Offerhandlingen – ett stort och minnesvärt föredöme

Det offer som muslimer över hela världen numera frambär, och den storslagna uppoffring som därigenom kan bevittnas, är i själva verket en fidya för profeten Isma’il (frid vare med honom). I Koranen har denna storslagna offerhändelse återgetts och betecknats som islam, iman och ihsan.

Offerhandlingen är i själva verket det synliga uttrycket för en sådan beslutsamhet, fast övertygelse, underkastelse och beredskap att ge sitt liv, att allt människan äger tillhör Allah och bör offras på Hans väg. Den är också ett tecken på sanningen att tjänaren, så snart Allah ger en antydan, inte tvekar att ens utgjuta sitt blod. Detta löfte, denna underkastelse och detta utgivande av livet är det som kallas

iman, islam och ihsan.

*******ARABISKA*********

När han (Ismail) hade nått den ålder då han kunde gå med honom, sade Ibrahim en dag till honom: ”Kära son! Jag har sett i en dröm att jag slaktar dig. Vad tycker du?” Sonen sade utan att tveka: ”Far! Utför genast det du har blivit befalld att göra. Om Allah vill kommer du att finna mig ståndaktig.” När fadern och sonen slutligen hade underkastat sig Allah och Ibrahim hade lagt sonen med ansiktet nedåt för att slakta honom, tilltalade Vi honom och sade: ”Ibrahim, du har verkligen uppfyllt drömmen. Så belönar Vi sannerligen de rättfärdiga. Detta var i själva verket ett uppenbart eldprov. Och Vi räddade honom (Ismail) genom att ge ett storslaget offer som lösen. Och Vi lät denna (Ibrahims) sunna bli ihågkommen bland de kommande folken. Frid vare över Ibrahim! Så belönar Vi sannerligen dem som gör gott. Han hör förvisso till Våra troende tjänare.” (Sura as-Saffat: 102–111)

Detta innebär att så länge världen består kommer detta storslagna minne av qurbani, i form av lösen för profeten Ismail (frid vare med honom), att förbli bevarat bland den muslimska umman. Allah räddade profeten Ismails (frid vare med honom) liv genom detta lösen, så att Hans hängivna tjänare fram till Uppståndelsens dag skulle kunna utföra qurbani över hela världen på just denna dag. På så sätt kan de hålla minnet av denna stora händelse, då lydnad och liv gavs, levande. Denna oföränderliga sunna infördes av profeterna Ibrahim (frid vare med honom) och Ismail (frid vare med honom), och fram till Uppståndelsens dag kommer troende i profeten Muhammeds (över honom vare Guds frid och välsignelser) umma, som viger sina liv åt Allah, att upprätthålla denna sunna.

En befallning till Profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser).

Profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) befalldes att under hela sitt liv hålla inspirationen och medvetenheten om qurbani och att offra sitt liv levande.

*******ARABISKA*********

Säg: ”O Muhammed (över honom vare Guds frid och välsignelser), min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör allt Allah, världarnas Herre. Han har ingen medhjälpare eller delägare. Detta har jag blivit befalld, och jag är den förste bland alla att underkasta mig Honom och lyda Honom.” (Sura al-An’am: 162–163)

Att ha fast och orubblig tro på Allah och en stark övertygelse om Hans enhet innebär att alla människans ansträngningar ska ägnas åt Hans välbehag. Hon ska offra allt detta på Hans väg och därmed lägga fram bevis på sin tro, islam, lydnad och beredskap att ge sitt liv.

Qurbanins egentliga plats är där miljontals pilgrimer varje år frambär sina egna offer. I själva verket är detta en av hajjens viktigaste riter. Men den barmhärtige Allah har inte berövat ens dem denna stora förtjänst som befinner sig långt från Mekka och inte deltar i hajj. Påbudet om qurbani gäller inte bara dem som vallfärdar till Baitullah, utan är ett allmänt påbud. Det gäller varje välbärgad muslim. Detta är dessutom belagt genom hadith. Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bodde tio år i Medina och utförde qurbani varje år. (Tirmidhi, Mishkat)

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Den som, trots att han har möjlighet, inte utför qurbani bör inte närma sig vår eid-böneplats. (Jami al-Fawaid)

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade på eid al-adha-dagen: Den som har utfört qurbani före eidbönen måste göra om den. Den som har gjort det efter bönen har fullgjort sin qurbani och följt muslimernas korrekta sed.

Det är riktigt att det i Mekka på eid al-adha-dagen inte hålls någon bön före vilken ett offer skulle strida mot muslimernas sunna. Det är Medinas ståndpunkt, och som bevis för den åberopade Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Han sade också att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade utföra qurbani på själva eid-böneplatsen.

Qurbanins andliga aspekt

Koranen antyder tre viktiga syften med qurbani. Sanningen är att qurbani i själva verket är det som utförs med en känsla för dessa syften.

1. Qurbanidjuret är ett tecken på dyrkan av Allah

*******Arabiska*********

Och offerkamelerna har Vi gjort till en av Allahs riter för er. (Sura al-Hajj: 36)

……. är pluralformen av ordet ………… . …….. (sharia) kallas den särskilda symbol som riktar uppmärksamheten mot en andlig och meningsfull sanning och blir en anledning och ett tecken till att minnas den. Offer djuret är den förnimbara symbolen för denna andliga sanning. Den som utför qurbani uttrycker i själva verket känslan att blodet från offerdjuret ersätter hans eget blod. Han uttrycker också känslan att hans liv likaledes kommer att offras på Allahs väg, på samma sätt som han har offrat detta djur.

2. Qurbani är ett praktiskt uttryck för tacksamhet över Allah den Upphöjdes välsignelser।

*******আরবী*********

Så har Vi underkastat dessa djur er, så att ni må vara tacksamma. (Sura al-Hajj: 36)

Allah den Upphöjde har visat människan en stor nåd genom att underordna djuren henne. Människan får stor nytta av dem. Hon dricker deras mjölk och äter deras kött. Av deras ben, skinn, ull och annat tillverkar hon olika produkter. Hon använder deras hjälp i jordbruket. Hon transporterar bördor på deras ryggar och använder dem även som riddjur och färdmedel. Genom dem visar hon också sin makt och sitt inflytande. Koranen hänvisar till nyttan av dessa djur och nämner att de har underordnats människan för att väcka en impuls till att lovprisa och tacka Allah. Samtidigt vill den skapa insikten att det är i den store Allahs namn, Han som skänkt denna stora välsignelse, som offer bör frambäras. Qurbani är ett praktiskt uttryck för tacksamhet över Allahs stora välsignelse.

3. Qurbani är ett uttryck för Allahs storhet och överlägsenhet

*******আরবী*********

Allah har på detta sätt gjort djuren underkastade er, så att ni enligt den vägledning Han har gett er ska förkunna Hans storhet. (Sura al-Hajj: 37)

Det innebär att slakten av djur i Allahs namn i själva verket är ett tillkännagivande av att den Allah som har skänkt alla dessa välsignelser och som har gjort dem underkastade oss, Han ensam är deras verklige ägare. Qurbani är ett uttryck för tacksamhet gentemot den verklige Ägaren och också ett konkret uttryck för att den troendes hjärta tror på Allahs storhet och överlägsenhet.

Genom att föra kniven mot djurets strupe förverkligar och förkunnar han denna ovan nämnda sanning, och genom att säga ”Bismillahi Allahu akbar” med sin mun bekräftar han denna sanning.

Qurbanis livskraft

Under den förislamiska tiden brukade människor efter qurbani bära köttet och lägga det framför Baytullah. De brukade smeta dess blod på Baytullahs väggar. Koranen sade: Allah behöver inte alls detta kött och blod från er. Det som når Honom är den känsla av qurbani som väcks i era hjärtan, eller borde väckas, när ni slaktar. Qurbani är inte köttets och blodets namn. Qurbani är i stället namnet på denna insikt: att allt vi äger är till för Allah och för att offras på Hans väg.

Den som utför qurbani för kniven inte bara mot djurets strupe. Han för också kniven mot alla sina onda drifter och utrotar dem. En qurbani som utförs utan denna känsla är inte sunnah från Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) och Hazrat Ismail (frid vare med honom), utan endast en nationell sedvänja. Där finns visserligen ett överflöd av kött, men den taqwa saknas som är qurbanis livskraft.

*******আরবী*********

Allah nås inte på något sätt av blodet och köttet från dessa djur; det som når Honom från er sida är er taqwa.

Ett offer vars drivkraft inte är känslan av gudsfruktan har inget värde i Allahs ögon. Hos Allah godtas endast den handling som motiveras av gudsfruktan.

*******Arabisk text*********

Allah godtar endast de gudsfruktigas handlingar.

Den andliga aspekten av kameloffret

Och offerkamelerna har Vi gjort till tecken på Allahs dyrkan för er. I detta finns enbart godhet för er. Ställ dem därför på rad, uttala Allahs namn över dem och när de faller och deras sidor vilar mot marken, ät då själva av dem och ge att äta åt både den som inte ber om det och den som ber om det. (Sura al-Hajj: 36)

Så här går det till när kameler offras: de ställs på rad och sticks med ett vasst vapen i strupen, varpå en ström av blod flödar ur dem. När blodet har runnit ut faller de till marken. Föreställ er denna scen med offerdjuret och tänk på vad detta offer innebär. Det innebär att även våra liv på detta sätt är redo att offras på Allahs väg. I själva verket är detta offer en ersättning för att offra våra närstående. Tänk därför på kameloffret i denna betydelse. Föreställ er dess sår, hur blodet flödar, hur det faller till marken och ger sitt liv på Allahs väg, så att det känns som om Allahs soldater står uppställda på jihadens slagfält. Fiendens pilar eller kulor tränger in i deras strupar, varefter blodet sprutar som fontäner. Sedan vittnar den blodröda marken om att de har gett sina liv, och den ene efter den andre faller till marken och överlämnar sina liv i Allahs händer.

Offrets tillvägagångssätt och åkallan

Djuret ska läggas ned så att det är vänt mot qibla när det ska slaktas, och kniven ska vara mycket vass. I den mån det är möjligt ska man själv slakta offerdjuret. Om man av någon anledning inte kan slakta det själv ska man stå nära det.

Vid slakten ska denna åkallan först läsas–

*******Arabiska*********

Jag vänder mig bort från alla håll och riktar mig helhjärtat mot Abrahams väg, mot Allah, som har skapat himlarna och jorden, och jag tillhör inte avgudadyrkarna. Min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör Allah, världarnas Herre. Han har ingen partner. Detta är jag befalld att göra, och jag är en av dem som underkastar sig. O Allah! Detta är tillägnat Dig, och det är från Dig. (Mishkat)

Därefter ska man säga ”Bismillahi Allahu akbar” och slakta. Efter slakten ska denna åkallan läsas–

*******Arabiska*********

O Allah! Ta emot detta offer från mig, såsom Du tog emot offret från Din älskade vän Muhammad (s) och Din nära vän Abraham (a).

I början av åkallan finns orden ………… Om det är ens eget offer ska man säga …… . Men om det är å någon annans eller flera personers vägnar ska man säga deras namn.

Offerandets förtjänster och betoning

Profeten (s) nämnde offerandets dygder och dess otaliga belöningar och sade:

1. På nahr-dagen, det vill säga den 10:e dagen i månaden Dhu al-Hijjah, finns det inget bättre verk inför Allah än att låta blodet från ett offerdjur rinna. På Uppståndelsens dag kommer offerdjuret att framträda med sina horn, sin ull och sina klövar. Offerdjurets blod blir godkänt innan det ens når marken. Offra därför med innerlig önskan och ett nöjt hjärta. (Tirmidhi, Ibn Majah)

2. Profetens ädla följeslagare (ra) frågade honom: ”Allahs sändebud! Vad är detta offer?” Profeten sade: ”Det är sunnan efter er fader Ibrahim (a).” Följeslagarna frågade: ”Allahs sändebud! Vilken belöning får vi för detta?” Profeten (s) sade: ”För varje hårstrå får man en belöning.” (Tirmidhi, Ibn Majah)

3. Abu Sa’id al-Khudri (ra) berättar att profeten (s) sade till Fatima al-Zahra (ra): ”Fatima! Kom och stå bredvid ditt offerdjur. För varje droppe blod från det som faller på marken kommer Allah att förlåta dina tidigare synder.” Fatima (ra) frågade: ”Gäller denna glädjande nyhet endast ahl al-bayt eller hela ummahn?” Profeten (s) sade: ”Den gäller både vår ahl al-bayt och hela ummahn.” (Jami al-Fawa’id)

4. Ibn Burayda (ra) berättar från sin far att profeten (s) på Eid al-Fitr inte gick till bönen utan att först äta något. På Eid al-Adha åt han däremot ingenting före Eid al-Adha-bönen. (Tirmidhi, Ahmad)

Sedan återvände han från bönen och åt levern från offerdjuret.

Offerandets regler och frågor

Sunnah-handlingar för den som utför offer

Den som avser att utföra qurbani bör, efter att ha sett nymånen för månaden Dhul-Hijjah, inte klippa något av håret på kroppen, raka huvudet eller klippa naglarna. Efter att qurbani har utförts ska han klippa håret, naglarna och så vidare. Denna handling är masnun, inte wajib. För den som inte har möjlighet att utföra qurbani är det också gott att på qurbanidagen, i stället för qurbani, klippa håret, klippa naglarna och avlägsna håret under naveln. Denna handling kommer att räknas som ersättning för hans qurbani.

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: Den som ska utföra qurbani bör, efter att ha sett nymånen, inte klippa håret eller naglarna förrän han har utfört qurbani. (Muslim, Jami‘ al-Fawa’id)

Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: Jag har befallts att fira Eid på Eid al-Adha-dagen (den tionde dagen i Dhul-Hijjah). Allah den Allsmäktige har fastställt denna dag som en högtid för ummahn. En person frågade: O Allahs Sändebud! Säg mig, en person har gett mig en get för att jag ska dricka dess mjölk. Ska jag nu offra denna get som qurbani? Profeten (frid vare med honom) sade: Nej, du ska inte offra den. Men på qurbanidagen ska du klippa ditt hår, klippa naglarna, korta mustaschen och avlägsna håret under naveln. Då kommer detta hos Allah att räknas som din fullständiga qurbani. (Jami‘ al-Fawa’id, Abu Dawud, an-Nasa’i)

Qurbanidjuret och dess regler

1. Qurbanidjuren är följande:

Kameler, dromedarer, får, getter, kor och bufflar. Det är inte tillåtet att utföra qurbani med något annat djur än dessa.

2. En dromedar, get eller ett får kan endast vara avsett för en person. Flera personer kan inte vara delägare i det.

3. När det gäller kor, bufflar och kameler kan upp till sju personer vara delägare, inte fler. För detta gäller dock två villkor:

Det första villkoret är att varje delägares avsikt måste vara att utföra qurbani eller aqiqah. Avsikten får inte enbart vara att äta köttet.

Det andra villkoret är att var och ens andel ska vara exakt en sjundedel. Ingen får vara delägare med en mindre andel än så.

Om något av dessa två villkor inte uppfylls är qurbanin inte giltig.

4. Färre än sju personer kan vara delägare i en kamel, ko eller buffel; till exempel kan två, fyra eller något annat antal personer ta andelar. Även här är det dock nödvändigt att ingen delägare har en andel som är mindre än en sjundedel. Annars blir ingens qurbani giltig.

5. Om en person köper en ko med avsikten att utföra qurbani tillsammans med andra som delägare, är detta giltigt. Om han vid köpet hade avsikten att köpa hela kon för egen räkning och senare bestämmer sig för att ta in andra som delägare, är även detta tillåtet. Det är dock bättre att han i detta fall, enligt sin ursprungliga avsikt, utför qurbani med hela djuret för egen räkning. Om han vill ta in någon som delägare ska han ta in en välbärgad person för vilken qurbani är obligatorisk. Om en person för vilken qurbani inte är obligatorisk tas in som delägare, är det inte giltigt.

6. Om någon vid qurbani av en ko eller buffel på eget initiativ bestämmer en andel för en eller flera ytterligare personer utan att inhämta delägarnas tillstånd, är denna qurbani inte tillåten. Andelar får endast tilldelas med de berörda personernas tillstånd. Det är inte tillåtet att först utföra qurbanin efter att i sitt sinne ha bestämt vilka delägarna ska vara och sedan inhämta deras tillstånd.

7. Qurbani av en bagge, get eller ett får är giltig när djuret har uppnått full ålder av ett år. Om det är yngre än ett år blir qurbanin inte giltig. En ko eller buffel måste ha uppnått full ålder av två år. Om den är yngre än två år blir qurbanin inte giltig. En kamel måste ha uppnått fem års ålder för att qurbani ska vara giltig. Om den är yngre är det inte tillåtet.

8. Om ett djurs horn inte har vuxit ut från födseln, eller om en del av det har brutits av efter att det vuxit ut, är det tillåtet att utföra qurbani med djuret. Men om hornet har brutits av ända från roten är det inte tillåtet att utföra qurbani med det.

9. Det är inte heller tillåtet att offra ett blint eller enögt djur. Det är inte heller tillåtet att offra ett halt djur som går på tre ben. Om det lägger det fjärde benet på marken men ändå haltar, är offret giltigt.

10. Om mer än en tredjedel av ett djurs öra eller svans är avskuren är dess offer inte giltigt.

11. Även om det är tillåtet att offra ett svagt och utmärglat djur, är det bättre att offra ett välgött och vackert djur. Om djuret är så svagt och utmärglat att dess ben helt har förlorat sitt märginnehåll, är offret inte giltigt.

Hadhrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) offrade en hornförsedd, välgödd bagge vars ögonkanter, ansikte och ben var svarta. (Abu Dawud)

12. Det är giltigt att offra ett djur som inte har haft några öron sedan födseln eller vars öron, om de finns, är mycket små.

13. Det är inte giltigt att offra ett djur som inte har några tänder alls. Men om tänder har fallit ut och de flesta tänderna finns kvar är det tillåtet.

14. Det är tillåtet att offra en kastrerad bock eller en bagge. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) offrade själv en kastrerad bagge.

15. En välbärgad person, för vilken offer är obligatoriskt, köpte ett djur för att offra det. Efter köpet upptäcktes en defekt hos djuret som gjorde offret ogiltigt. Då ska han köpa ett annat djur och offra det. Men om en fattig person befinner sig i samma situation – en person för vilken offer inte var obligatoriskt – är det tillåtet för honom att offra djuret trots denna defekt.

16. Det är tillåtet att offra en ko eller get även om den är dräktig. Om kalven eller killingungen föds levande bör även den slaktas.

Bestämmelser om qurbani

1. Att utföra qurbani är wajib. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som, trots att han har möjlighet, inte utför qurbani bör inte komma till vår eid-böneplats.”

En person frågade Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Är qurbani wajib?” Han svarade: ”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och muslimerna utförde qurbani.” När personen upprepade frågan sade Abdullah ibn Umar till honom: ”Förstår du inte att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och muslimerna utförde qurbani?”

2. Qurbani är wajib för en qārin och en mutamatti. Det är däremot inte wajib för en mufrid. Om han utför qurbani frivilligt får han belöning för det.

3. För andra vanliga muslimer än pilgrimer finns det två villkor för att qurbani ska vara wajib. Det första villkoret är att personen ska vara välbärgad. Att vara välbärgad innebär att han, utöver den förmögenhet som behövs för att täcka de grundläggande behoven, ska ha så mycket tillgångar att de uppgår till nisab när de beräknas.

Det vill säga: qurbani är wajib för den som är skyldig att betala sadaqat al-fitr.

Det andra villkoret är att personen ska vara bosatt och inte resande. Qurbani är inte wajib för en resande.

4. Qurbani är endast obligatorisk å ens egna vägnar – inte å hustruns eller barnens vägnar.

5. Om qurbani enligt sharia inte var obligatorisk för en person, men han köpte ett djur med avsikten att offra det, blir det obligatoriskt för honom att offra detta djur.

6. Om qurbani var obligatorisk för en person, men han av någon anledning inte kunde utföra den när de tre qurbani-dagarna hade gått, och han hade köpt en get för detta ändamål, ska han skänka bort geten levande. Om han inte hade köpt någon, ska han skänka bort värdet av en get.

7. Om någon avlägger ett löfte och säger: ”Om den och den saken blir verklighet för mig, ska jag utföra qurbani”, och saken genom Allahs nåd blir verklighet, blir qurbani obligatorisk för honom, oavsett om han är välbärgad eller inte. Regeln för qurbani som utförs på grund av ett löfte är att allt kött ska fördelas bland fattiga och behövande; varken den som utför qurbani får äta av det eller någon välbärgad person bjudas på det.

Qurbani-dagarna och tiden

1. Tiden för qurbani sträcker sig från Eid al-Adha, det vill säga den tionde dagen i Dhu al-Hijjah, till före solnedgången den tolfte dagen. Qurbani får utföras när som helst under dessa tre dagar, efter möjlighet och bekvämlighet. Den bästa dagen att utföra qurbani är dock Eid al-Adha-dagen, därefter den elfte och sedan den tolfte dagen.

2. För invånarna i städer och hamnstäder är det inte tillåtet att utföra qurbani före Eid-bönen. De ska utföra den efter bönen. Landsbygdsbor får däremot utföra qurbani även efter fajr-bönen. (Det beror förmodligen på att det kan ta mycket lång tid att återvända från Eid-bönen på en avlägsen böneplats, så att det till och med kan hinna bli eftermiddag.)

3. Om stadsbor låter utföra sin qurbani på landsbygden, får deras qurbani utföras på landsbygden även efter fajr-bönen. Även om köttet anländer före Eid-bönen är qurbani ändå giltig.

4. Under qurbanis dagar, det vill säga från den 10:e till före solnedgången den 12:e, är det tillåtet att utföra qurbani när som helst, dag eller natt.

Det är dock bättre att inte utföra qurbani på natten. En blodåder kanske då inte skärs av ordentligt, vilket skulle göra qurbanin ogiltig.

5. De två villkoren för att qurbani ska vara wajib är att vara bofast och välbärgad. Om en person befinner sig på resa men hinner komma hem före solnedgången den 12:e och är välbärgad, blir qurbani wajib för honom. Om han är bofast och fattig, men Allah gör honom välbärgad före solnedgången den 12:e, blir qurbani wajib för honom.

Olika frågor om qurbani

1. När man utför qurbani är det inte nödvändigt att uttala avsikten eller läsa en duʿa högt. Enbart avsikten och beslutet i hjärtat räcker för att qurbanin ska vara giltig. Det är dock bra att läsa en duʿa högt.

2. Det är bättre att slakta sitt eget qurbani-djur med egen hand. Om man av någon anledning inte kan slakta det själv bör man närvara vid djuret. Profeten (s) sade till Hadhrat Fatima (r): ”Fatima, kom och stå vid ditt qurbani-djur. För varje bloddroppe av det blir dina tidigare synder förlåtna.” Fatima sade: ”O Allahs Sändebud! Är detta särskilt för vårt ahl al-bayt, eller gäller det alla vanliga muslimer?” Profeten (s) sade: ”Det gäller både oss och alla muslimer.” (Jameʿ al-Fawa’id)

3. Om flera personer deltar i qurbani av en ko, buffel eller liknande får köttet inte delas upp efter uppskattning. I stället ska varje del, såsom huvudet, njurarna och levern, delas i sju helt lika delar. Därefter ska var och en få så mycket som motsvarar hans andel.

4. Man kan själv äta av qurbaniköttet och även dela ut det bland släktingar och vänner. Det är bra att dela ut en tredjedel till fattiga och behövande och fördela resten bland sig själv, släktingar och vänner. Det är dock inte obligatoriskt att en tredjedel måste delas ut till de fattiga. Det är inte heller något fel att dela ut mindre än så till fattiga och nödställda.

5. Om flera personer är delägare i en ko, buffel eller kamel, och de i stället för att dela köttet mellan sig vill dela ut allt tillsammans till de fattiga eller tillaga det och bjuda dem på det, är detta tillåtet.

6. Det är också tillåtet att ge qurbani-kött till en icke-muslim. Det är däremot inte tillåtet att ge det som ersättning för arbete.

7. Qurbani-skinnet kan ges till en behövande, eller säljas och försäljningssumman skänkas till välgörenhet. Summan bör ges till sådana personer som får ta emot zakat.

8. Qurbani-skinnet får också användas för egna ändamål, till exempel för att tillverka en bönematta.

9. Det är inte rätt att ge slaktaren kött, skinn, rep eller liknande som ersättning för att stycka köttet. Hans ersättning måste betalas separat. Rep, skinn och liknande ska skänkas till välgörenhet.

10. Den för vilken qurbani är wajib måste utföra den. Om den inte är wajib för någon, bör han eller hon ändå utföra den, så länge det inte innebär alltför stora svårigheter. Det är dock inte rätt att låna pengar för att utföra qurbani.

Qurbani å avlidna personers vägnar

Den som Allah har välsignat med rikedom och egendom bör inte nöja sig med att endast utföra sin wajib-qurbani. För att få den oförlikneliga belöningen för qurbani är det tvärtom gott att utföra qurbani för sina äldre och föregångare, såsom avlidna föräldrar, far- och morföräldrar samt andra släktingar. Att utföra qurbani för Hadi och Murshid, genom vilka det blev möjligt att få vägledning och trons rikedom, är dessutom en mycket stor lycka för en troende. På samma sätt är det en oskattbar lycka att utföra qurbani för Azwaj-e Mutahhara, det vill säga de andliga mödrarna.

Redogörelse för hady

Ordet hady betyder språkligt gåva eller present. Enligt sharīʿas terminologi kallas det djur som den pilgrim som besöker Haram tar med sig för att offra, eller på något sätt skickar dit, för hady.

1. Hady är av tre slag: kamel, nötkreatur och get. Kamelen är den förnämsta formen av hady och geten den lägsta. Får, baggar och liknande räknas till getter, medan buffel och liknande räknas till nötkreatur.

2. Bestämmelserna och villkoren beträffande hady-djurets ålder, hälsa och liknande är desamma som för offerdjuret vid qurbani.

3. Om hady-offret är frivilligt, exempelvis när den som utför hajj ifrād frivilligt utför ett nafl-offer, får även den som frambär hady äta av offerköttet. På samma sätt får den som utför hajj qirān eller tamattu äta av sitt eget offerkött, precis som det är tillåtet att äta av köttet från ett vanligt offer. Detta beror på att hady-offret vid qirān och tamattu inte är en gottgörelse för någon överträdelse eller brist, utan att Allah den Upphöjde har ålagt den som utför qirān eller tamattu det som ett uttryck för tacksamhet. Därför är det tillåtet att äta av det, liksom av köttet från ett vanligt offer. Profeten (frid över honom) lät tillaga en bit av vart och ett av sina hady-djur och åt av det samt drack dess buljong. Det är belagt genom Jābir (må Allah vara nöjd med honom) återberättelse i Sahīh Muslim och genom andra hadither att Profeten (frid över honom) utförde flera offer under hajj.

Det bör observeras att qirān och tamattu endast innebär ett offer vardera, medan de återstående offren är nafl. Eftersom han lät tillaga och åt en bit från vart och ett av dem, står det klart att den som utför qurbani själv får äta av köttet från alla tre slagen: tamattu, qirān och nafl.

4. Det är inte tillåtet att själv äta av köttet från något hady-offer, utom från tamattu, qirān och frivilliga nafl-offer. Detta gäller oavsett om hady-offret är en gottgörelse för en överträdelse, ett offer på grund av ett löfte eller ett offer som dam vid ihsār (se terminologiförklaringen). När Profeten (frid över honom) hindrades under vapenvilan i Hudaybiyya och inte kunde nå Baytullah, skickade han hady-offret för ihsār genom Nājia al-Aslamī och befallde honom att varken äta av köttet eller låta sina följeslagare äta av det.

5. Hela köttet från ett hady-offer som man inte får äta av själv måste skänkas till fattiga och behövande, och detta är obligatoriskt. Det är tillåtet att ge det både till de fattiga i Haram och till fattiga utanför Haram. De fattiga i Haram har ingen särskild företrädesrätt. (ʿAyn al-Hidāya)

6. Det är inte wajib att skänka allt kött från den hady vars kött det är tillåtet att äta till fattiga och behövande; det är snarare mustahabb. Det bör delas i tre delar: en del för en själv, en del för släktingar och en del för fattiga och behövande. Detta är dock inte obligatoriskt. Det är också tillåtet att ge alltihop till fattiga och behövande.

Zamzam-vattnet, etikett och åkallan

Öster om Baytullah finns en historisk brunn som kallas Zamzam. I haditherna har det berättats mycket om denna brunns förträfflighet samt om dess vattens välsignelse och förträfflighet. När Hazrat Ibrahim (a.s.), på Allahs befallning, förde Hazrat Ismail (a.s.) och hans mor Hazrat Hajar (a.s.) till Makka och bosatte dem i den vattenlösa öknen, lät Allah, av barmhärtighet mot modern och barnet, Zamzam-källan flöda fram åt dem på den steniga slätten. I en hadith står det:

*******আরবী*********

Detta är brunnen som Jibra’il har grävt och det lilla bassängen där Ismail drack vatten. (Daru Qutni)

Efter sa’y, rakning av huvudet och liknande bör man dricka sig ordentligt mätt på Zamzam-vatten. Att dricka så mycket vatten att revbenen sjunker ner i det är ett tecken på tro. Den otroende hycklaren kan inte dricka så mycket. Profeten (s.a.w.) sade: Det kännetecknande tecknet mellan oss och hycklarna är att hycklaren inte kan dricka sig så mätt på Zamzam-vatten att revbenen sjunker ner i det. (Ibn Majah)

När Profeten (s.a.w.) talade om Zamzam-vattnets välsignelse och förträfflighet sade han: Zamzam-vatten blir verksamt för vilket syfte det än dricks. Om det dricks för att bota sjukdom kommer Allah att skänka helande. Om det dricks för att bli mätt kommer Allah att skänka mättnad. Om det dricks för att släcka törsten kommer Allah att släcka törsten. Detta är den brunn som Jibra’il grävde med ett slag av sin häl, och detta är den öppna vattenreservoar där Ismail drack vatten. (Daru Qutni)

Det vill säga, på Allahs befallning hade Hazrat Jibra’il (a.s.) särskilt skapat Zamzam i den vattenlösa, ofruktbara öknen åt Hazrat Ismail (a.s.) och hans mor Hazrat Hajar (a.s.), så att deras hunger och törst skulle stillas.

Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) säger: Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt: Zamzam-vattnet är det bästa av alla vatten i världen. Det är föda för de hungriga och bot för de sjuka. (Ibn Abbas)

Han säger vidare: Om någon dricker Zamzam-vatten med avsikten att få skydd mot en fiende, kommer han att få skydd. (Hakem)

Zamzam-vatten bör drickas stående efter att man sagt bismillah, och man bör dricka sig mätt. Under tiden man dricker ska denna bön läsas.

*******Arabiska*********

O Allah, jag ber Dig om nyttig kunskap, riklig försörjning och bot från varje sjukdom. (Nayl al-Awtar)

Al-Multazam och dess bön

Al-Multazam är den del av Baytullahs vägg som ligger mellan Kaba-dörren och Hajar al-Aswad. Denna del är ungefär sex fot bred och är en av de viktigaste platserna för att få böner besvarade. Att trycka kroppen, bröstet och ansiktet mot den och ödmjukt och undergivet be med klagande röst är en sunnah-praktik under hajj. Efter att tawaf har avslutats skapar omfamnandet av al-Multazam och bönen där, i synnerhet, en sådan känsla och sinnesrörelse att det blir ett smärtsamt ögonblick av avsked från Baytullah.

Hazrat Amr ibn Shu’ayb berättar: Min far Shu’ayb återberättade att jag under tawaf tillsammans med min far Abdullah ibn Amr al-As (må Allah vara nöjd med honom) såg några människor omfamna Baytullah. Då sade jag till Abdullah ibn Amr: »Ta mig till den platsen en stund, så att även vi kan omfamna Baytullah tillsammans med människorna.« Han sade: »Jag söker skydd hos Allah mot den fördrivna Satan.« När han sedan hade avslutat tawaf omfamnade han den del av Baytullah som ligger mellan Hajar al-Aswad och Kaba-dörren och sade: »Vid Allah, detta är den plats där jag såg Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stå omfamnande.« (Al-Bayhaqi)

I Abu Dawuds återberättelse står det att Abdullah ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) ställde sig mellan den svarta stenen och Kaba-porten, sträckte ut sitt bröst, ansikte och båda händer och lade dem mot Kaba-muren. Han sade: ”Jag såg Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) göra så.” (Abu Dawud)

Om bönen vid Multazam sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Den som i en nödsituation ber här kommer med säkerhet att få trygghet.” (Abu Dawud, Ibn Majah)

Med kroppen tätt intill Multazam ska man först läsa följande bön. Därefter ska man be om att tillåtna önskningar i religionen och världen ska uppfyllas:

*******Arabiska*********

O Allah! Du ensam är värdig all lovprisning, sådan lovprisning och tacksamhet genom vilken något av dina välgärningars rätt kan uppfyllas, och genom vilken någon gentjänst, belöning eller återgäldning kan ges för alla dessa välgärningar. Jag lovprisar Dig med de egenskaper hos Dig som jag känner till och de som jag inte känner till. Jag lovprisar Dig för de välgärningar från Dig som jag känner till och de som jag inte känner till. Under alla omständigheter är jag tacksam mot Dig. O Allah! Sänd välsignelser och frid över Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och över Muhammeds familj. O Allah! Jag söker Din tillflykt från den förkastade Satan och ber Dig skydda mig från allt ont. Låt mig vara nöjd med allt som Du har gett mig. Välsigna det för min skull. O Allah! Inkludera mig bland Dina hedrade gäster. Och ge mig förmågan att vandra på den raka vägen, världarnas Herre, tills jag möter Dig.

Platser där böner besvaras

Det kännetecknar den troende att under hajjens alla riter vara upptagen med dhikr och tasbih och att be mycket på varje plats. Särskilt bör man se till att be rikligt på vissa bestämda platser. När Hasan al-Basri återvände från Mecka till Basra skrev han ett brev till Meckas invånare. I det redogjorde han för vikten av och förtjänsten i att vistas i Mecka, och han sade särskilt att den troendes böner besvaras på följande elva platser:

1. Att be med kropp och själ tätt intill Multazam. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Multazam är en plats där böner besvaras. Vilken bön än tjänaren ber här blir den besvarad.”

2. Under Mizab.

3. In den heliga Kaba.

4. Nära Zamzam.

5. Vid Safa och Marwa.

6. Vid Safa och Marwa, där man springer.

7. Nära Maqam Ibrahim.

8. På Arafats slätt.

9. I Muzdalifa.

10. I Mina.

11. Bredvid Jamarat.

Umra

Umra betyder att besöka det heliga huset, och enligt sharia-ter terminologin betyder umra den mindre vallfärden, som kan utföras när som helst. Ingen särskild månad eller dag har fastställts för den. Närhelst man önskar kan man gå in i ihram, utföra tawaf runt Baytullah, utföra sa’i och sedan träda ur ihram genom att raka huvudet eller klippa håret. Umra kan utföras tillsammans med hajj eller separat. Koranen säger—

*******arabiska*********

och utför hajj och umra för Allahs välbehag. (Surah al-Baqarah)

I haditherna har umrans stora förtjänst framhållits. Profeten (frid vare med honom) sade: Den främsta gärningen är att vittna om tron. Därefter kommer hijra och jihad i fråga om förtjänst. Sedan finns det ingen bättre gärning än två gärningar: den ena är en hajj mabrur och den andra är en umra mabrur. (Musnad Ahmad)

En umra mabrur betyder en umra som utförs enbart för Allahs välbehag, i enlighet med alla dess regler, föreskrifter och villkor.

Profeten (ﷺ) sade också: Den som lämnar sitt hem med avsikten att utföra hajj eller umrah och sedan dör på vägen, kommer in i paradiset utan att behöva stå till svars. Allah den Allsmäktige känner stolthet inför dem som besöker Baitullah. (Al-Bayhaqi, Ad-Daraqutni)

Profeten (ﷺ) sade: De som utför hajj och umrah är Allahs gäster. De kommer som svar på Allahs inbjudan. Därför får de vad de än ber Honom om. (Al-Bazzar)

En umrah blir en försoning för synderna fram till nästa umrah. (Al-Bukhari, Muslim)

Regler för umrah

1. Att utföra umrah en gång i livet är sunnah mu’akkadah. Dessutom medför den belöning och välsignelse närhelst den utförs. Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (ﷺ) tillfrågades: Är umrah obligatorisk? Profeten (ﷺ) svarade: Nej, men utför umrah; den har en stor förtjänst.

2. Det finns ingen bestämd månad, dag eller tid för umrah, såsom det finns för hajj. Umrah kan utföras närhelst möjlighet ges.

3. Det är mustahabb att utföra umrah under Ramadan. Profeten (ﷺ) sade: Att utföra umrah under Ramadan är som att utföra hajj tillsammans med mig. (Abu Dawud) I Al-Bukhari står det att umrah under Ramadan är likvärdig med hajj.

4. För umrah är miqat al-hill, och det gäller alla, oavsett om de är afaqi, bor innanför miqat eller är bosatta i Mecka. För Meckas invånare är hajjens miqat al-hill.

5. Umrahs ritualer består endast av att ikläda sig ihram, utföra tawaf och sa’y samt raka huvudet eller klippa håret kort.

Typer av hajj

Hajj är av tre typer, och var och en har sina särskilda regler: (1) hajj al-ifrad, (2) hajj al-qiran och (3) hajj al-tamattu’.

Hajj al-ifrad

Ordet ifrad betyder enligt lexikalisk betydelse att göra något ensamt eller att utföra en enda handling och liknande. I sharia­termer avses med ifrad den hajj som inte kombineras med umrah; man träder endast in i ihram för hajj och utför hajjens ritualer och föreskrifter. Den som utför hajj al-ifrad kallas mufrid. När mufrid träder in i ihram avser han endast hajj och utför hajjens tidigare beskrivna pelare. Offerdjur är inte obligatoriskt för mufrid.

Hajj al-qiran

Ordet qiran betyder att förena två saker. Som fackterm avses med hajj al-qiran att träda in i ihram för hajj och umrah samtidigt och utföra bådas pelare. Den som utför denna hajj kallas qarin.

Hajj al-qiran är bättre än hajj al-ifrad och hajj al-tamattu’. (Enligt imam al-Shafi’i är hajj al-ifrad bättre, medan hajj al-tamattu’ enligt imam Malik är bättre, eftersom hajj al-tamattu’ omnämns i Koranen. Imam Ahmad ibn Hanbal säger att hajj al-qiran är bättre om man har med sig offerdjuret, och annars är hajj al-tamattu’ bättre. Enligt ahl al-hadith räcker samma tawaf och sa’y för umrah och hajj.)

Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Förrätta hajj och umra tillsammans. Dessa två utplånar fattigdom och synder på samma sätt som en smältugn avlägsnar orenheter från järn samt guld och silver.” (Tirmidhi)

Regler för qiran

1. Det är obligatoriskt för den som utför qiran att förrätta umra under hajjmånaderna.

2. Vid hajj qiran är det wajib att förrätta umrans tawaf före hajjens tawaf. För umran ska tawaf och sa’i förrättas separat, och för hajj likaså separat.

3. Efter att alla handlingar i qiran-umran har fullbordats är det masnun att börja med hajjens handlingar.

4. Efter qiran-umran är det förbjudet att raka huvudet eller klippa håret.

5. Det är visserligen tillåtet för den som utför qiran att förrätta umrans tawaf och hajjens tawaf al-qudum tillsammans, och även att förrätta deras sa’i tillsammans, men att göra detta strider mot sunnan.

6. Det är wajib för den som utför qiran att offra ett offerdjur. Detta offer är ett uttryck för tacksamhet över att Allah har gett möjlighet att förrätta hajj och umra tillsammans. Om man saknar möjlighet att offra är det wajib att fasta tio dagar: tre fastedagar före offerdagen och sju fastedagar efter Ayyam at-Tashriq. Koranen säger:

*******Arabiska*********

Den som inte har råd att offra ett offerdjur ska fasta i tre dagar under hajj och i sju dagar när ni har återvänt efter att ha avslutat hajj – sammanlagt tio dagar.

7. Hajj al-qiran och hajj al-tamattu gäller endast dem som bor utanför miqat; de kallas afaqi. Koranen säger:

*******Arabiska*********

Detta (tamattu och qiran) gäller dem vars familjer inte bor vid den heliga moskén. För dem som bor innanför miqat gäller endast hajj al-ifrad.

Hajj al-tamattu

Ordet tamattu betyder att under en kort tid åtnjuta möjligheter och bekvämligheter. Som religiös term innebär hajj al-tamattu att utföra umrah och hajj tillsammans. Det görs på så sätt att man träder in i ihram separat för varje del: efter att ha utfört umrah tar man av sig ihram och åtnjuter sådant som var förbjudet under ihram. Därefter träder man in i ihram för hajj och utför hajj. Eftersom man vid denna typ av hajj får möjlighet att ta av sig ihram och under tiden mellan umrah och hajj njuta av sådant som är tillåtet, kallas den hajj al-tamattu.

Koranen säger

*******Arabiska*********

Den som alltså vill dra nytta av umrah under hajjens dagar ska frambära ett offer efter sin förmåga.

Hajj at-Tamattu är bättre än hajj al-Ifrad, eftersom man då får möjlighet att förena två gudstjänsthandlingar. Man får också möjlighet att utföra ytterligare gudstjänsthandlingar.

Det finns två sätt att utföra hajj at-Tamattu. Det ena är att ta med sig offerdjuret. Det andra är att inte ta med sig hady-djuret. Det första är bättre än det andra.

Regler för hajj at-Tamattu

1. Det är nödvändigt för den som utför hajj at-Tamattu att utföra umrans tawaf under hajjmånaderna. (Hajjmånaderna är Shawwal, Dhu al-Qa’dah och de första tio dagarna av Dhu al-Hijjah.) Alternativt måste åtminstone de flesta varven i umrans tawaf infalla under hajjperioden.

2. För hajj at-Tamattu är det nödvändigt att umrans och hajjens tawaf utförs under samma år. Om någon utför umrans tawaf ett år och hajjens tawaf det följande året kan han inte kallas en person som utför hajj at-Tamattu.

3. För hajj at-Tamattu är det nödvändigt att först träda in i ihram för umrah, och det är också nödvändigt att slutföra umrans tawaf innan man träder in i ihram för hajj.

4. Det är nödvändigt för den som utför tamattu att inte återvända till sitt hem mellan ihram för umra och ihram för hajj. Med detta avses att han, efter att ha trätt ur ihram för umra, inte återvänder till sin familj. Om han däremot för med sig offerdjuret är tamattu giltigt.

5. Hajj tamattu gäller endast dem som bor utanför miqat. För dem som bor i Mecka eller inom miqat är tamattu och qiran makruh tahrimi. (Ilmul-fiqh)

6. För den som utför tamattu är tawaf al-qudum sunnah, och det är lämpligt att utföra ramal under tawaf az-ziyarah.

7. Liksom för den som utför qiran är det wajib för den som utför tamattu att offra ett djur. Om han saknar möjlighet ska han fasta tio dagar: tre dagar under hajj före offerdagen och sju dagar efter ayyām at-tashrīq.

8. Om den som utför tamattu inte har fört med sig något offerdjur, ska han träda ur ihram efter umrans sa’y och rakningen av huvudet. Om han har fört med sig ett offerdjur ska han inte träda ur ihram, utan göra det först efter att ha offrat djuret den 10:e dhu al-hijjah.

Profetens avskedshajj

Med orden från profetens följeslagare, Hazrat Jabir (ra):

Hazrat Jabir (ra) var den siste följeslagaren i Medina; efter hans död fanns ingen annan följeslagare kvar i Medina. Han hade blivit mycket gammal och var över nittio år. Han hade också förlorat synen. Detta hände när Hazrat Husayns (ra) sonson Muhammad ibn Ali, det vill säga imam Baqir, kom för att besöka Hazrat Jabir (ra). Imam Baqir (ra) berättar: När några av oss kom för att besöka honom frågade han var och en om namn och tillstånd. När jag sade att jag var Hazrat Husayns sonson strök han mycket kärleksfullt handen över mitt huvud. Sedan knäppte han upp knapparna på min kurta och lade handen mitt på mitt bröst. Jag var då i min fulla ungdom. Han blev mycket glad och sade: ”Välkommen, min brorson. Du är ett minne av Husayn. Säg, varför har du kommit?” Jag började säga ————- . Han var blind. Då blev det dags för bönen. Han hade en liten mantel över sig och reste sig för att be med den. Manteln var så liten att den föll ner när han lade den över axlarna. Ändå behöll han just den på sig, trots att en större mantel låg alldeles i närheten. När han hade lett oss i bönen och avslutat den sade jag vördnadsfullt: ”Hazrat, berätta för oss om profetens (s) avskedshajj.”

Han räknade upp till nio på fingrarna och sade: Efter att Allahs Sändebud (s) kom till Medina utförde han inte hajj på nio år. Under det tionde året efter hijra tillkännagav han för allmänheten att han skulle bege sig till hajj. Så snart detta blev känt började många människor samlas i Medina. Var och en hoppades få följa Profeten på hajjresan, följa hans befallningar och göra det han gjorde.

Till slut kom tiden att lämna Medina. Hela karavanen gav sig av tillsammans med Profeten och nådde Dhu’l-Hulayfa, där de slog läger.

Här inträffade en särskild händelse. En kvinna i karavanen, Asma bint Umays (r.a.), hustru till Abu Bakr (r.a.), födde ett barn. Hon frågade Profeten vad hon skulle göra i detta tillstånd. Profeten (s) sade: ”Tvätta dig för ihram i detta tillstånd och bind i detta tillstånd ett höftskynke, liksom de andra kvinnorna.”

Därefter bad Profeten (s) i Dhu’l-Hulayfa. Efter bönen steg han upp på kamelstoet Qaswa. Kamelstoet bar honom till Bayda, den närmaste högt belägna platsen. När jag från Bayda såg mig omkring såg jag, så långt blicken nådde, människor överallt åt höger och vänster. Några satt till häst och andra gick till fots. Profeten befann sig ibland oss. Koranen uppenbarades för honom. Eftersom han förstod Koranen väl gjorde vi, på Allahs befallning, allt som han gjorde. När han nådde denna plats läste han talbiyya med hög röst:

*******Arabiska*********

O Allah, Din tjänare är närvarande inför Dig. På Din kallelse har jag kommit inför Dig. Du har ingen medhjälpare. Jag är närvarande. Du är den som har rätt till allt lov och till Dig hör rätten att visa nåd, ge ynnest och skänka belöning. Du har ingen medhjälpare i herravälde och makt.

Alla reciterade talbiyya med hög röst. De lade till några ord, men Profeten (saw) invände inte. Han fortsatte ständigt att recitera sin talbiyya.

Hazrat Jabir (ra) berättar: Under denna resa hade vi för avsikt att utföra hajj; vi skulle inte utföra umrah. När jag slutligen kom fram till Baytullah tillsammans med min ädle Profet kysste han först Hajar al-Aswad. Sedan började han utföra tawaf. Under de tre första varven utförde han raml och under de följande fyra gick han i normal takt. Därefter kom han till Maqam Ibrahim och reciterade denna vers:

*******আরবী*********

och ta Maqām Ibrāhīm till en plats för tillbedjan för er.

Därefter ställde han sig så att Maqām Ibrāhīm befann sig mellan honom och Baytullah. Där bad han två rakʿat. I den första rakʿan läste han *******আরবী********* och i den andra rakʿan läste han *******আরবী*********. Sedan gick han till den svarta stenen, kysste den och fortsatte därefter mot berget Ṣafā. När han kom nära Ṣafā läste han *******আরবী********* och sade: *******আরবী********* ”Jag börjar saʿy från Ṣafā, på samma sätt som Allah har nämnt och börjat med den i denna vers.”

Därför klättrade han så högt upp på Ṣafā att Baytullah tydligt syntes framför honom. Han ställde sig vänd mot qibla. Därefter ägnade han sig åt tawḥīd och takbīr.

Han läste:

*******আরবী*********

Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och ende; Han har ingen medhjälpare. Herraväldet tillhör Honom, och Han är värd allt lov. Han är mäktig över allting. Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och ende. Han uppfyllde sitt löfte, det vill säga gjorde religionen segerrik i hela Arabien. Han hjälpte Sin tjänare och besegrade ensam de otrogna polyteisternas skaror.

Han upprepade dessa ord tre gånger och bad sedan. Därefter gick han ner och fortsatte mot Marwa. På Marwa sade han samma sak som han hade sagt på Ṣafā. På detta sätt fullbordade han det sista varvet och kom fram till Marwa. Där höll han ett tal till sina följeslagare. Han stod på en högre plats, medan följeslagarna befann sig nedanför.

Han sade–

När Suraqa ibn Malik hörde detta reste han sig och sade: ”Guds Sändebud, gäller denna föreskrift endast i år eller för all framtid?” (Makkaborna ansåg att det var en mycket allvarlig synd att utföra umra under hajjmånaderna. Suraqa ibn Malik såg att tawaf och saʿy under hajjmånaderna nu permanent skulle räknas som umra. Därför ställde han denna fråga.)

Om jag från början hade förstått det som jag senare förstod, skulle jag inte ha tagit med mig offerdjuren. Då skulle jag ha betraktat denna tawaf och saʿy som umrans tawaf och saʿy, gjort den till umra och trätt ur ihram. De av er som inte har tagit med sig offerdjur kan komma och betrakta detta som umrans tawaf och saʿy och träda ur ihram.

Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Inte endast i år, utan för all framtid.”

Hadhrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar sedan: Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) anlände till Mecka från Jemen med många offerdjur åt Profeten. Han såg att hans hustru, Hadhrat Fatima, hade trätt ur ihram. Hon hade också tagit på sig färgade kläder och applicerat kohl. Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) ansåg inte detta vara rätt och uttryckte sitt missnöje. Hadhrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Min far har befallt mig att göra detta.” Det vill säga, Profeten (frid vare med honom) hade befallt henne att träda ur ihram.

Profeten (frid vare med honom) vände sig mot Hadhrat Ali och frågade: ”När du hade trätt in i ihram och läste talbiya, vad hade du då för avsikt – hade du endast avsikt att utföra hajj, eller hade du avsikt att utföra både hajj och umra?” Ali (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Jag sade: ’O Allah, jag träder in i den ihram som Din Sändebud har trätt in i.’”

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Eftersom jag har tagit med mig offerdjur har jag ingen möjlighet att träda ur ihram. Du har också haft samma avsikt som jag. Därför har inte heller du någon möjlighet att träda ur ihram.”

Hadhrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: Det totala antalet kameler som Hadhrat Ali hade fört med sig från Jemen och som Profeten hade med sig var ett hundra. (I vissa återberättelser anges att Profeten (frid vare med honom) hade fört med sig 63 kameler och att Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) hade fört med sig 37 kameler från Jemen.)

Alla följeslagarna tog av sig ihram enligt Profetens anvisning och blev halal genom att raka eller klippa håret. Profeten (s) och de följeslagare som hade medfört offerdjuret förblev däremot i ihram.

Därefter, den åttonde Dhu al-Hijjah, gick de som hade tagit av sig ihram efter umrah åter in i ihram för hajj. Profeten (s) red på al-Qaswa och begav sig till Mina. Där förrättade han de fem bönerna: zuhr, asr, maghrib, isha och fajr. Efter fajr-bönen stannade han en stund i Mina. När solen hade stigit högt begav han sig mot Arafat. Han befallde att ett ylle tält skulle resas åt honom på platsen Nimra (Nimra är i själva verket en plats där Haram-områdets gräns tar slut och Arafats gräns börjar. Under okunnighetens tid brukade Quraysh uppehålla sig inom Haram-områdets gränser, nära Mash’ar al-Haram, medan vanligt folk brukade uppehålla sig på Arafats slätt. Därför trodde Quraysh att Profeten (s) skulle uppehålla sig på just den platsen. Men redan tidigare hade han befallt att tältet skulle resas på den verkliga plats där han skulle uppehålla sig.) Quraysh var övertygade om att Profeten (s) skulle uppehålla sig nära Mash’ar al-Haram, eftersom man alltid hade gjort så under okunnighetens tid. Men Profeten (s) passerade Mash’ar al-Harams gräns och gick in i Arafats område. Han uppehöll sig i tältet som på hans befallning hade rests på platsen Nimra.

När dagen sedan började lida mot sitt slut befallde han att en howdah skulle fästas på al-Qaswa. När howdahen hade fästs red han på kamelstoet och nådde Uranas slätt. Där höll han ett tal inför folket från kamelns rygg, på en upphöjd plats. Han sade:

Församlade människor! Det är förbjudet för er att döda någon orättmätigt och att olagligen ta någon annans egendom i besittning. Det är lika förbjudet som denna dag är förbjuden för er (och som ni betraktar den som förbjuden).

Förstå väl att allt från okunnighetens tid nu har lagts under mina fötter. Och alla blodhämnder från okunnighetens tid har efterskänkts. Först av alla tillkännager jag att blodhämnden för en medlem av min egen släkt, nämligen sonen till Rabia ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib, efterskänks. Rabias son vistades hos stammen Banu سعد för att ammas. Han dödades av människor från stammen Hadhil.

Alla räntekrav från okunnighetens tid har övergetts. I detta avseende tillkännager jag först av alla att räntekravet från min farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib återkallas. Från och med idag är alla hans räntekrav avslutade.

Församlade människor! Frukta Allah när det gäller kvinnors rättigheter. Ni har tagit dem i äktenskapets band som en förvaltning anförtrodd av Allah. Att ha äktenskapligt umgänge med dem har blivit tillåtet för er enligt Allahs ord och lag. Era hustrur har särskilt den rättigheten över er att de inte ska låta sådana som ni inte tycker om att komma in i era hem få sitta på era bäddar. Om de begår detta fel får ni ge dem en mindre bestraffning. Deras särskilda rättighet över er är att ni, efter er förmåga, ska ordna deras försörjning och kläder.

Jag lämnar bland er en sådan källa till vägledning att ni aldrig kommer att avvika från den rätta vägen om ni håller fast vid den och följer dess anvisningar. Denna källa till vägledning är Allahs bok.

På uppståndelsens dag kommer Allah den Allsmäktige att fråga er om mig: om jag hade förmedlat Allahs budskap till er eller inte. Säg mig, vilket svar kommer ni då att ge Allah om mig?

Den församlade folkmassan svarade unisont: ”Vi vittnar om att du har fullgjort förmedlingens plikt. Du har förmedlat allt. Som rådgivare och välmenande person har du inte lämnat något ogjort.”

Därefter lyfte Profeten (s) sitt pekfinger mot himlen och pekade mot människorna och sade: ”O Allah, var vittne! O Allah, var vittne! O Allah, var vittne! Jag har förmedlat Ditt budskap och Dina föreskrifter till Dina tjänare, och Dina tjänare vittnar också om att jag har fullgjort förmedlingens plikt.”

Därefter gjorde Ḥazrat Bilal (r) böneutropet och iqāmah. Profeten (s) ledde middagsbönen. Sedan gjorde Ḥazrat Bilal (r) iqāmah en andra gång, och Profeten (s) ledde eftermiddagsbönen. Efter att ha förrättat middags- och eftermiddagsbönen tillsammans gick han till den plats där man kunde stanna. Han vände sedan sin kamel Qaswā mot de stora stenblocken, och den församlade folkmassan ställde sig framför honom. Några färdades ridande och andra till fots. Profeten (s) vände sig mot qiblah och stannade där. När solen slutligen gick ned färdades han från Arafat mot Muzdalifah, med Usāmah ibn Zayd sittande bakom sig på kamelen. När han nådde Muzdalifah förrättade han maghrib- och isha-bönen tillsammans. Böneutropet gjordes, och iqāmah gjordes två gånger för de två bönerna. Mellan dessa två böner förrättade han ingen sunnah- eller nafl-bön. Därefter lade han sig för att vila. När den sanna gryningen slutligen inträdde förrättade han fajr-bönen efter böneutropet och iqāmah. Efter bönen gick han till närheten av al-Mashʿar al-Ḥarām, ställde sig vänd mot qiblah och ägnade sig åt tasbih och tahlil. När det hade ljusnat ordentligt i öster färdades han därifrån mot Mina, innan solen gick upp. Den här gången lät han Faḍl ibn ʿAbbās sitta bakom sig på kamelen. När han nådde mitten av Muḥassirs dal satte han fart på kamelen. Efter att ha lämnat Muḥassirs slätt tog han den mellersta vägen, som mynnade ut nära den stora jamrah. När han sedan nådde den jamrah som låg nära trädet kastade han stenarna. Han kastade sju små stenar mot jamrah och sade ”Allāhu akbar” varje gång han kastade. Han kastade stenarna från den lägre platsen. Efter stenkastningen gick han till platsen för offer och slaktade själv sextiotre offerdjur. Han överlämnade de återstående åt Ḥazrat ʿAli (r). Han hade låtit Ḥazrat ʿAli ta del i sina hady-offer. Därefter befallde han att en bit skulle tas från varje offerdjur. Det tillagades, och Profeten (s) och Ḥazrat ʿAli (r) åt av köttet och drack buljongen. Sedan red Profeten på kamelhonan mot Baytullāh för ziyārah. När han nådde Mecka förrättade han middagsbönen. Efter bönen gick han till medlemmarna av ʿAbd al-Muṭṭalibs familj, som hämtade Zamzam-vatten och gav det åt människorna att dricka. Han sade: ”Fyll hinkar med vatten och ge människorna att dricka. Om jag inte hade fruktat att människorna skulle dra upp hinkarna tillsammans med er när de såg mig, skulle jag ha dragit upp dem tillsammans med er.” De gav Profeten en hink fylld med vatten, och han drack av det. (Muslim, återberättat från Jaʿfar ibn Muḥammad ibn ʿAṭiyyah)

Redogörelse för jināya

Jināya betyder att utföra något förbjudet, att begå en synd och liknande. I samband med hajj betyder jināya emellertid att utföra en handling som blir förbjuden på grund av att den sker inom Haram eller på grund av att man har gått in i ihram. Jināya är av två slag:

För det första: jināya inom Haram

För det andra: jināya i ihram

Om någon begår en handling som är förbjuden inom haramområdets gränser, eller en handling som är förbjuden under ihram, finns det separata föreskrifter om kaffara och offer som ersättning för dessa två överträdelser; dessa kommer att förklaras längre fram.

Makkas haramområde och dess storhet

Det heligaste, mest välsignade och mest ärofulla huset på jorden är det som Allah har kallat Sitt eget hus. Detta hus är centrum för tawhid och bönen samt det första huset på jorden. Det byggdes för dyrkan av Allah och är en källa till vägledning och välsignelse samt en tillflyktsort för hela mänskligheten.

Detta Guds hus ligger mitt i den välsignade moskén som kallas Masjid al-Haram (den ärevördiga moskén). Den har inte bara kallats den främsta av alla moskéer i världen, utan den verkliga moskén. Bönen i världens övriga moskéer är giltig eftersom de ersätter denna moské, och alla måste be vända mot den. Masjid al-Harams storhet är sådan att en enda bön där ger belöningen för etthundratusen böner. (Ibn Majah)

Därefter förklarade Allah inte bara staden Makkah som haramområde, utan fastställde även ett område på flera kilometers bredd runt omkring den som en del av haramområdet och förklarade det vara haram (det vill säga ett ärevördigt område). För att visa vördnad för dess storhet fastställde Han vissa seder, regler och föreskrifter. Inom dessa gränser har många handlingar förbjudits och gjorts otillåtna av hänsyn till områdets helighet, trots att de är tillåtna och mubah i resten av världen.

Dessa gränser för haramområdet fastställdes först av profeten Ibrahim (frid över honom). Senare förnyade eller återupprättade profeten (frid och välsignelser över honom) dessa gränser under sin profetiska mission. Gränserna är välkända och väl dokumenterade. I riktning mot Medina sträcker sig haramområdets gräns ungefär fem kilometer, i riktning mot Jemen ungefär elva kilometer, och i riktning mot Taif och Irak ungefär lika långt; i riktning mot Jeddah sträcker den sig ungefär sexton kilometer. Efter profeten (frid och välsignelser över honom) förnyade Umar (må Allah vara nöjd med honom), Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) samma gränser. Därför är dessa gränser numera mycket välkända. Haramområdets gränsers storhet och helighet vittnar om relationen till Allah och Hans religion samt om lydnad mot Honom. Så länge ummahs vördnad och respekt för detta förblir bevarad i sin helhet, kommer Allahs beskydd och barmhärtighet att fortsätta vila över dem, och de kommer att kunna leva med högt buret huvud i denna värld.

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Så länge min ummah fortsätter att fullgöra sin skyldighet av vördnad och respekt för det heliga haramområdets storhet, kommer den att fortsätta att åtnjuta välgång. Men när den förstör dess helighet kommer den att gå under.” (Ibn Majah)

Överträdelser i haramområdet

1. Att skära av eller rycka upp vilda växter, gräs och frodiga buskar som växer i Haram är en överträdelse. Om de inte tillhör någon består gottgörelsen i att deras värde ska skänkas som sadaqa för Allahs skull. Om de tillhör någon ska det dubbla värdet betalas. Man ska både ge sadaqa och betala ägaren värdet.

2. Det är tillåtet att skära av eller rycka upp izkhir (izkhir är ett slags väldoftande gräs). På profeten Muhammads ﷺ tillstånd, efter ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) begäran, fick man skära av eller rycka upp izkhir.

3. Oavsett om det är vilda växter, rankor eller snår är det en överträdelse att skära av eller rycka upp dem.

4. Om en gren eller kvist inte är vild utan planterad, är det inte en överträdelse att skära av den. Det är inte heller en överträdelse att plocka några blad från ett sådant träd, om det inte tillhör någon. Om det tillhör någon får man inte plocka blad utan ägarens tillstånd. Om ägaren själv plockar dem är det ingen överträdelse.

5. Att döda villebråd i Haram är en överträdelse. Den som dödar det måste betala ersättning.

6. Att krossa eller tillaga fågelägg i Haram är en överträdelse. Att döda gräshoppor är också en överträdelse.

7. Om någon har villebråd hos sig och går in i Haram, är det obligatoriskt för honom att släppa villebrådet. Men om villebrådet är bundet med ett rep och repet är i hans hand, eller om villebrådet är instängt i en bur, är det inte obligatoriskt att släppa det.

8. Att gå in i Haram utan att ha gått in i ihram vid miqat är också en överträdelse. För detta är ett offer obligatoriskt.

9. Att döda följande inom Haram-områdets gränser är inte en överträdelse: getingar, ormar, skorpioner, möss, flugor, vägglöss, myggor, myror och liknande, samt sådana djur som angriper och från vilkas angrepp det är nödvändigt att skydda sig.

10. Att raka huvudet eller klippa håret utanför Haram-området (för att avsluta ihram) är en överträdelse. Ett offer är då obligatoriskt.

Överträdelser under ihram

Överträdelser under ihram är av tre slag.

1. Sådana för vilka två offer krävs.

2. Sådana för vilka ett offer krävs.

3. Sådana för vilka ett offer som ska skänkas till välgörenhet krävs.

För vilka två offer är obligatoriska

1. Om en man applicerar stark parfym eller stark henna på huvudet och det förblir där under en dag och en natt, är två offer obligatoriska för honom, oavsett om det applicerats på hela huvudet eller på en fjärdedel av huvudet. Men om en kvinna gör detta ska hon bringa ett offer.

2. För sådana överträdelser för vilka ett offer blir obligatoriskt för den som utför hajj al-ifrād, blir två offer obligatoriska för den som utför hajj al-qirān.

3. Om den som utför hajj al-tamattuʿ för med sig ett hady-djur, blir två offer obligatoriska för honom vid alla överträdelser, medan ett offer blir obligatoriskt för den som utför hajj al-mufrad.

Överträdelser för vilka ett offer krävs

Endast i två fall är det obligatoriskt att offra en kamel eller en ko. I övriga fall där offer nämns ska det förstås som att en get eller ett får ska offras.

1. Om någon utför tawāf az-ziyāra i tillstånd av janāba (ett tillstånd som kräver rituellt bad), blir det obligatoriskt att offra en kamel eller en ko.

2. Om någon efter vistelsen på ʿArafāt men före tawāf az-ziyāra eller rakningen av huvudet har samlag med sin hustru, blir det obligatoriskt att offra en kamel eller en ko. I alla andra fall än dessa två blir det obligatoriskt att offra en get eller ett får.

3. Om någon av tawāfens obligatoriska delar utelämnas, blir ett offer obligatoriskt.

Att avstå från de förbjudna handlingarna under ihram ingår också bland tawafs obligatoriska delar. Nedan redogörs för reglerna om qurbani för några av dessa förbjudna handlingar.

4. Om en stor mängd parfym används blir en qurbani obligatorisk. Om en liten mängd parfym används men gnids in på en stor del av kroppen, såsom huvudet, händerna och fötterna, blir också en qurbani obligatorisk.

5. Om parfym appliceras på hela kroppen på samma ställe, krävs en qurbani, men om den appliceras på hela kroppen på olika ställen måste en qurbani utföras för varje sådant ställe.

6. Om en qurbani utförs efter att parfym har applicerats, men doften inte försvinner, måste qurbanin utföras på nytt.

7. Om man bär ett parfymerat klädesplagg under en hel dag blir en qurbani obligatorisk.

8. Om flytande mehndi appliceras på huvudet, skägget, händerna och fötterna krävs en qurbani.

9. För att en qurbani ska bli obligatorisk när man bär sydda kläder är villkoret att man bär dem under en dag och en natt. Om man bär dem under kortare tid blir ingen qurbani obligatorisk; endast sadaqa ska ges. Ett annat villkor är att de sydda kläderna bärs på det föreskrivna sättet. Om man bara lägger en kurta eller sherwani över axlarna utan att föra armarna in i ärmarna, föreligger ingen jinayat.

Reglerna för när en qurbani blir obligatorisk om man utför tawaf utan att ha renat sig från najasat hukmi är följande:

10. Om någon annan tawaf än tawaf az-ziyara utförs i tillstånd av janaba, blir ett offer obligatoriskt.

11. Om tawaf az-ziyara utförs i tillstånd av hadas asghar, blir ett offer obligatoriskt, och om umrans tawaf utförs i tillstånd av hadas asghar, blir ett offer obligatoriskt.

12. Om tre eller fler varv utelämnas under tawaf az-ziyara, blir ett offer obligatoriskt. Om fler än tre varv utelämnas räcker det inte enbart med ett offer; tawaf måste utföras på nytt.

13. Om någon av de obligatoriska handlingarna under hajj lämnas, blir ett offer obligatoriskt.

14. Om en mufrid rakar huvudet eller klipper håret, eller utför tawaf az-ziyara efter den 10:e Dhu al-Hijja, blir ett offer obligatoriskt.

15. Om en qarin rakar huvudet före slakten eller före steningen, blir ett offer obligatoriskt.

Överträdelser för vilka endast sadaqa är obligatoriskt

1. Om parfym används i en sådan mängd att offer inte blir obligatoriskt, blir sadaqa obligatoriskt. (Med sadaqa avses sadaqat al-fitr till sitt belopp.) Till exempel om parfym appliceras på ett område mindre än en kroppsdel, eller på ett klädesplagg över ett område som är mindre än en kvadratisk handbredd eller större, men inte används under en hel dag eller en hel natt.

2. Om sydda kläder har burits under mindre än en dag eller en natt, eller om huvudet har varit täckt så länge, blir en sadaqa obligatorisk. Om huvudet däremot har varit täckt eller sydda kläder har burits under en kortare tid, till exempel mindre än en timme, räcker det att ge en handfull mjöl.

3. Om tawaf al-qudum, avskedstawaf eller någon frivillig tawaf utförs i ett tillstånd av hadath asghar, blir en sadaqa obligatorisk.

4. Om tre eller färre varv i tawaf al-qudum, avskedstawaf eller sa’i lämnas, blir en sadaqa obligatorisk för varje utelämnat varv.

5. Om mindre än hälften av det antal stenkastningar som är obligatoriska under en dag utelämnas – till exempel är sju stenkastningar vid Jamarat al-Aqaba obligatoriska den tionde dagen, och någon utelämnar tre av dem – blir en sadaqa obligatorisk för varje utelämnad sten.

6. Om någon ordnar håret på huvudet eller nacken på en annan person, oavsett om den andra personen är muhrim eller inte, blir en sadaqa obligatorisk för den som ordnade håret.

7. Om fem eller fler naglar klipps, men inte naglarna på endast en hand eller fot utan naglar från olika händer eller fötter, blir en sadaqa obligatorisk.

Principiella anvisningar

1. Om värdet av en sadaqa eller värdet av flera obligatoriska sadaqa motsvarar värdet av en offergåva, antingen för att offergåvan är billig eller för att värdet av flera sadaqa har blivit så högt att en offergåva kan köpas för det, bör man dra av en del av summan så att det återstående värdet inte motsvarar värdet av en offergåva.

2. Om någon av hajjens obligatoriska föreskrifter lämnas utan giltig anledning blir ett offer obligatoriskt. Om den däremot lämnas på grund av en giltig ursäkt blir varken offer eller allmosa obligatoriskt.

3. Om man utför en handling som är förbjuden under ihram blir ett offer ibland och en allmosa ibland obligatoriskt. När ett offer är obligatoriskt finns också möjligheten att i stället ge en allmosa var åt sex behövande. Det finns även möjlighet att fasta tre dagar när och var man vill.

När en allmosa har blivit obligatorisk får man i stället välja att fasta en dag.

Ersättning för jakt

Bland de handlingar som är förbjudna under ihram ingår även jakt på vilda djur. Det är förbjudet att jaga, och det är också förbjudet att hjälpa någon att jaga. Om man jagar ett vilt djur måste man ge ersättning för det. Ersättningen innebär viltets värde, vilket ska fastställas av två rättskaffens personer. I Koranen står det:

*******Arabiska*********

Troende! Jaga inte medan ni befinner er i ihram. Om någon av er avsiktligt jagar ska han ge ett djur som motsvarar det han jagat som ersättning. Två rättskaffens personer bland er ska avgöra detta. Djuret ska föras till Kaba, eller så ska några behövande utfodras som försoning för överträdelsen, eller så ska man fasta så många dagar att man får bära följderna i proportion till sin gärning. (Sura al-Maida: 95)

Den jakt som förbjuds i denna vers är jakt på land. Jakt i floder eller hav är tillåten, oavsett om det är tillåtet eller inte att äta det man fångar. Koranen säger tydligt:

*******Arabiska*********

Havets jakt och att äta den har förklarats tillåtet för er, som förplägnad för er när ni vistas där och som färdkost för karavanen. Men jakt på land är förbjuden för er så länge ni befinner er i ihram. (Sura al-Ma’ida: 96)

Bestämmelser om jakt och dess ersättning

1. Precis som det är förbjudet att själv jaga, är det också förbjudet att hjälpa en jägare. Liksom jägaren måste ge ersättning, måste även den som hjälper honom ge ersättning.

2. Om flera personer i ihram tillsammans jagar ett byte, eller om en jagar och de andra hjälper honom, måste var och en ge separat ersättning.

3. Om en person i ihram jagar flera byten, måste han ge separat ersättning för varje byte.

4. Ersättning måste endast ges om man jagar vilda djur. Om man jagar eller dödar tamdjur behöver man inte ge ersättning. Om någon till exempel dödar en get, ko, kamel, höna och liknande, behöver han inte ge ersättning.

5. För djur vars kött inte är halal är ersättningen en get, oavsett hur stort djuret är. Om någon till exempel dödar en elefant, måste han ge en get som ersättning.

6. Om han själv dödar fler än tre löss eller gräshoppor, eller beordrar någon annan att döda dem, blir en sadaqat al-fitr obligatorisk. Om han dödar tre eller färre ska han ge vad han vill som sadaqa.

7. Om villebrådet ägs av någon måste den dubbla ersättningen betalas: den ska naturligtvis ges för Guds sak, och dessutom måste det uppskattade värdet betalas till ägaren.

8. Det värde som gäller ska vara värdet på den plats och vid den tid då villebrådet fälldes. Värdet på någon annan plats eller vid någon annan tid får inte beaktas. Därför varierar värdet beroende på plats och tid.

9. Det är också tillåtet att köpa ett djur som motsvarar villebrådet och skicka det till Haram för slakt. Det är också tillåtet att köpa spannmål för dess värde och ge varje behövande en mängd motsvarande sadaqat al-fitr. Eller så ska varje behövande fasta en dag i stället för sadaqan. Men om inget offerdjur kan köpas för det uppskattade värdet finns två alternativ: att ge varje behövande en mängd motsvarande sadaqat al-fitr eller att fasta en dag för varje sådan gåva.

10. Om det uppskattade värdet av villebrådet inte räcker till att köpa den mängd spannmål som motsvarar en sadaqat al-fitr, ska man ge sadaqa av det man kan få för det eller fasta.

11. Reglerna för den sadaqa som ges som ersättning och vilka som får ta emot den är desamma som för sadaqat al-fitr.

Redogörelse för ihsar

Ihsar betyder lexikaliskt att hindra, förbjuda eller hålla tillbaka. Som term betyder ihsar att en person går in i ihram för hajj eller umrah och därefter hindras från att fortsätta till hajj eller umrah. En sådan person kallas i terminologin muhsar, det vill säga en som har hindrats.

Att avstå från hajj efter att ha trätt in i ihram och inte kunna utföra hajj och umrah kallas ihsar. Därför är det obligatoriskt för den som hindrats (muhsar) att offra ett offerdjur efter sin förmåga som ersättning för ihsar. Detta kallas dam al-ihsar. Koranen säger:

*******ARABISKA*********

Fullfölj hajj och umrah för Allahs välbehag. Men om ni blir omringade någonstans eller måste stanna, så frambär det offerdjur ni kan finna inför Allah och raka inte era huvuden förrän offerdjuret har nått sin bestämmelseort. (Sura al-Baqara: 196)

Några orsaker till ihsar

Det kan finnas många orsaker till att man hindras efter att ha trätt in i ihram och inte kan utföra hajj. Några av dem nämns här:

1. Att vägen inte är säker, att man fruktar fienden, mord eller plundring, att det finns något vilddjur på vägen eller att det finns någon annan risk för liv och egendom.

2. Att man drabbas av sjukdom, med risk för att sjukdomen förvärras om man fortsätter framåt, eller att man på grund av svaghet inte längre har kraft att fortsätta.

3. Att kvinnan efter att ha trätt in i ihram inte längre har någon mahram-man med sig; att den som finns blir sjuk eller avlider; att ett gräl uppstår och han vägrar följa med; eller att någon hindrar honom från att följa med henne.

4. Resekostnaderna tog slut, blev otillräckliga eller blev stulna.

5. Han gick vilse och det fanns ingen som kunde visa vägen.

6. En kvinnas idda började, till exempel genom att hennes make skilde sig från henne eller avled efter att hon gått in i ihram.

7. En kvinna gick in i ihram utan sin makes tillstånd, och efter att hon gått in i ihram förbjöd maken henne att fortsätta. I alla dessa situationer blir personen muhsar efter att ha gått in i ihram.

Regler om ihsar

1. På grund av ihsar ska muhsar, efter sin förmåga, köpa en kamel, ko eller get – vad han än har möjlighet till – och skicka den till Haram för att offras på hans vägnar.

2. Offret vid ihsar är wajib. Muhsar får inte lämna ihram förrän ett offer har utförts i Haram på hans vägnar. När han skickar offerdjuret eller dess värde ska han fastställa dagen för slakten, så att han kan lämna ihram den dagen.

3. Om man hindras från att utföra umrah eller hajj ifrad ska ett offer skickas, och om man inte kan utföra hajj qiran eller tamattu ska två offer skickas; deras värde ska skickas.

4. Det är inte tillåtet för den som hindrats att äta köttet från ihsār-offret. Detta är också ett slags jināyat-offer.

5. Om hindret undanröjs efter att offerdjuret har skickats iväg, och det är möjligt att den hindrades offerdjur kan nå Mecka innan det slaktas och att han kan få välsignelsen att utföra hajj, blir det obligatoriskt för honom att snarast ge sig av för hajj. Men om han inte kan nå fram före slakten och det inte finns någon möjlighet att utföra hajj, är det obligatoriskt för honom att inte ge sig av.

Badal-hajj

Badal-hajj innebär att man låter någon annan utföra hajj i ens ställe och på ens egen bekostnad. Hajj är obligatorisk för en person, men på grund av någon oundviklig anledning kan han själv inte resa till hajj, till exempel på grund av sjukdom, hög ålder eller någon annan liknande orsak. Därför har han möjlighet att utse någon annan som sin ställföreträdare, skicka honom till hajj, och låta honom utföra hajj för hans räkning.

Ḥaḍrat Abū Razīn frågade Profeten ﷺ: ”O Allahs Sändebud! Min far har blivit mycket gammal. Han kan varken utföra hajj eller umrah, och han kan inte ens sitta på ett riddjur.” Profeten ﷺ sade: ”Utför hajj och umrah för din fars räkning.” (Tirmidhī)

Härav framgår att det också är giltigt att utföra hajj i någon annans ställe. Den som själv inte kan fullgöra sin obligatoriska hajj kan skicka någon annan och därigenom fullgöra sin egen obligatoriska hajj. Ja, i en sådan situation bör man låta sin obligatoriska hajj utföras. Detta är den obligatoriska plikt som Allah har föreskrivit. Den som inte får möjlighet att skicka någon annan bör testamentera att badal-hajj ska utföras med medel ur hans kvarlåtenskap efter hans död.

En man kom till Profetens ﷺ närvaro och sade: ”O Allahs Sändebud! Min far har avlidit, och under sin livstid kunde han inte fullgöra den obligatoriska hajj. Ska jag då utföra hajj för hans räkning?” Profeten ﷺ sade: ”Om han hade haft en skuld, skulle du då ha betalat den?” Mannen sade: ”Ja, självklart skulle jag ha betalat den.” Profeten ﷺ sade: ”Att betala Allahs skuld är ännu mer angeläget.” (Jāmiʿ al-Fawāʾid)

Villkor för att badal-hajj ska vara giltig

Det finns sexton villkor för att en ställföreträdande hajj ska vara giltig. Av dessa gäller de fem första den som låter utföra den ställföreträdande hajjen, medan de elva övriga gäller den som utför den.

1. För den som vill låta utföra en ställföreträdande hajj måste hajj vara obligatorisk för honom enligt sharia. Om en person låter utföra en ställföreträdande hajj trots att hajj inte är obligatorisk för honom, det vill säga att han saknar ekonomiska möjligheter, uppfyller denna ställföreträdande hajj inte hans obligatoriska plikt. Om han till exempel efter den ställföreträdande hajjen blir ekonomiskt kapabel och hajj då blir obligatorisk för honom, har hans obligatoriska plikt inte uppfyllts genom den hajj han lät utföra. I stället måste han låta utföra en ställföreträdande hajj på nytt, om han inte själv kan göra hajj.

2. Den som vill låta utföra en ställföreträdande hajj måste själv vara oförmögen att utföra hajj. Om hans oförmåga är tillfällig och det finns hopp om att den ska försvinna, är det inte nödvändigt att vänta tills oförmågan blir permanent och det inte längre finns någon möjlighet att den försvinner, exempelvis om han på grund av hög ålder har blivit mycket svag eller har blivit blind. Om Allah genom Sin särskilda nåd undanröjer hans oförmåga efter att han har låtit utföra en ställföreträdande hajj, blir det inte obligatoriskt för honom att göra hajj på nytt; hans obligatoriska plikt ska anses vara uppfylld.

3. Denna oförmåga måste ha visat sig innan den ställföreträdande hajjen utförs. Om oförmågan visar sig först efter att den ställföreträdande hajjen har utförts, räknas denna hajj inte som en giltig ställföreträdande hajj. När oförmågan har visat sig blir det nödvändigt att låta utföra en ställföreträdande hajj.

4. Den som vill låta utföra en ställföreträdande hajj måste själv be någon annan att utföra hajj. Om någon på eget initiativ utför hajj för en annan person utan att ha blivit ombedd av honom, uppfylls inte den obligatoriska plikten. Även ett testamente som upprättas vid dödsbädden räknas som en sådan uppmaning. Om en arvinge däremot utför en ställföreträdande hajj för den avlidnes räkning, eller låter någon annan utföra den, utan att den avlidne hade testamenterat detta, blir den obligatoriska plikten ändå uppfylld.

5. Den som låter utföra en ställföreträdande hajj måste själv bära samtliga kostnader för hajj.

6. Den som utför den ställföreträdande hajjen måste vara muslim.

7. Den som utför den ställföreträdande hajjen måste vara vid sina sinnens fulla bruk; en sinnessjuk eller psykiskt störd person kan inte utföra den.

8. Den som utför ersättningshajj måste vara förståndig; det går även bra om han är minderårig. En ersättningshajj som utförs av en person som saknar sitt förstånd är inte giltig. Den obligatoriska plikten blir då inte uppfylld.

9. När den som utför ersättningshajj träder in i ihram ska han ha avsikten att utföra hajj på den persons vägnar som låter honom utföra ersättningshajjen.

10. Ersättningshajjen ska utföras av den person som den person, på vars vägnar ersättningshajjen utförs, har utsett att utföra den. Det vill säga, den som låter utföra ersättningshajjen ska låta just den person han har utsett utföra den. Om han däremot ger tillstånd att låta någon annan utföra ersättningshajjen, blir den giltig även om den utförs av en annan person.

11. Den som utför ersättningshajj ska utföra hajjen enligt önskemålet från den person som låter utföra ersättningshajjen. Om exempelvis den som låter utföra ersättningshajjen anger qirān eller tamattuʿ, måste den som utför ersättningshajjen följaktligen utföra hajj qirān respektive hajj tamattuʿ.

12. Den som utför ersättningshajj ska träda in i ihram för samma typ av hajj och på en enda persons vägnar. Om han träder in i ihram för ersättningshajj på två personers vägnar uppfylls den obligatoriska plikten inte.

13. Den som utför ersättningshajj ska färdas till hajj med ett färdmedel, inte till fots.

14. Den som utför ersättningshajj måste påbörja sin hajjresa från den plats där den person som vill låta utföra ersättningshajjen befinner sig. Även om ersättningshajjen bekostas med en tredjedel av den avlidnes kvarlåtenskap, måste resan i denna bemärkelse påbörjas från den plats varifrån hajjresan kan påbörjas.

15. Den som utför ersättningshajj får inte förstöra sin hajj. Om han förstör hajjen och därefter utför den som kompensation, uppfylls inte den obligatoriska plikten för den person som låter utföra ersättningshajjen.

16. Enligt hanafiterna behöver man inte ställa som villkor för den som utför ersättningshajj att han först måste ha fullgjort sin egen obligatoriska hajj och därefter kan utföra ersättningshajj. Enligt ahl al-hadith är villkoret däremot att han inte kan utföra ersättningshajj om han inte först har fullgjort den obligatoriska hajjen.

Närvaro i Medina

Att besöka Medina Tayyiba är naturligtvis inte någon av hajjens pelare. Men Medinas enastående storhet och välsignelse, den stora belöningen för bönen i Profetens moské och den starka längtan efter att närvara inför Profetens tronar drar den troende till Medina. Så har det alltid varit. Att en människa reser från fjärran trakter ända till Allahs hus och sedan återvänder hem utan att framföra durood och salam inför Profetens tronar vore en ytterst smärtsam besvikelse. Därför börjar den troendes hjärta klaga.

Medina Tayyibas storhet och välsignelse

Vilken större storhet och välsignelse kan Medina ha än att mänsklighetens store välgörare tillbringade tio år av sitt liv här? Här finns moskén som byggdes med hans välsignade händer, där han bad tillsammans med sina ädla följeslagare. Här finns också den historiska slätt där det avgörande slaget mellan sanning och lögn ägde rum. På denna rena jord vilar Badrslagets martyrer i frid, och hela den muslimska umman är stolt över dem. Här vilar även de rena själar som Profeten under deras livstid hade gett det glada budskapet om paradiset, och på denna rena jord vistas barmhärtighetens Profet själv.

Före hijra hette denna stad Yathrib. Efter hijra blev den berömd under namnet Medina Tayyiba. Allah den Allsmäktige gav den själv namnet Taba ………. . Hazrat Jabir ibn Samura (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag hörde Profeten (frid vare med honom) säga att Allah den Allsmäktige har gett Medina namnet Taba. (Muslim)

Orden Taba, Tiba och Tayyiba …………… betyder ren och behaglig. Sanningen att säga är Medinas rena jord i verkligheten både ren och behaglig.

Efter hijra drabbades Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Bilal (må Allah vara nöjd med honom) av svåra sjukdomar. Orsaken var att klimatet här var mycket dåligt och ohälsosamt. Epidemier bröt ofta ut. Profeten (frid vare med honom) bad: ”O vår Herre! Skapa kärlek till Medina i våra hjärtan, liksom vi hyser kärlek till Mecka. Driv bort dess feber och sjukdomar till Juhfa och gör klimatet här behagligt.” (Bukhari)

Man kan förstå den enastående kärlek som Profeten (s.) hyste till Medina av att han, när han återvände till Medina från en resa, blev överväldigad av glädje så snart han på avstånd fick syn på stadens byggnader och sade: ”Se, där kommer de!” (Bukhari) Därefter tog han ner manteln från sina axlar och sade: ”Detta är Taybas vind. Åh, så ljuvlig den är.”

Till sina följeslagare som brukade täcka ansiktet för att skydda sig mot dammet sade han: ”Det finns läkedom i Medinas jord.” (Jazbul Qulub)

Profeten (s.) sade: ”Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv ligger: i Medinas jord finns botemedel mot alla sjukdomar.”

Hazrat Sa’d (ra) sade: ”Jag tror att Profeten sade att det i dess jord även finns bot mot spetälska.” (At-Targhib)

För att understryka vördnaden för Medina sade Profeten (s.): ”Ibrahim (a.) förklarade Mecka vara ett haram-område, och jag förklarar Medina vara ett haram-område. Området mellan dess båda gränser är också haram. Här får man varken utgjuta blod eller bära vapen. Inte ens löv från träden får rivas av. Det är dock tillåtet att göra det för djurfoder.” (Muslim)

Om förtjänsten i att bosätta sig i Medina och där uthärda svårigheter sade Profeten (s.): ”Den som tillhör min ummat och bosätter sig i Medina och uthärdar svårigheter där, för honom ska jag medla på uppståndelsens dag.” (Muslim)

Profeten (s.) sade: ”Bland min ummat ska jag först av alla medla för Medinas invånare, därefter för Meckas invånare och sedan för Taifs invånare.” (Tabarani)

När Hazrat Ibrahim (a.) återbosatte sina efterkommande i Meckas land förkunnade han:

*******আরবী*********

Därför, o Allah, låt människornas hjärtan dras till dem och skänk dem frukter till deras försörjning, så att de kan bli tacksamma tjänare. (Sura Ibrahim)

Med hänvisning till denna åkallan bad Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om godhet och välsignelse för Medina –

O Allah! Ibrahim var Din utvalde tjänare, Din vän och Din profet. Jag är också Din tjänare och profet. Han bad Dig om godhet och välsignelse för Mecka. Jag ber på samma sätt om godhet och välsignelse för Medina, ja, ännu mer än så. (Muslim)

När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) beskrev Medinas helighet och religiösa betydelse sade han: Domedagen kommer inte att inträffa förrän Medina driver ut de onda människorna ur sitt inre, på samma sätt som smedens ugn avlägsnar orenheter från järn. (Muslim)

När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) beskrev förtjänsten i att önska och försöka dö i Medina sade han –

Den som kan dö i Medina bör absolut göra det. Detta beror på att jag kommer att medla för den som dör i Medina. (Musnads bok av Ahmad, Tirmidhi)

Hazrat Ibn Sa’d berättar att Hazrat Awf ibn Malik Ashja’i (må Allah vara nöjd med honom) drömde att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit martyr. När han fick höra om denna dröm sade han sorgset –

Hur ska jag få lyckan att bli martyr? Jag befinner mig ju i det arabiska landet, deltar inte själv i något jihad och människor omger mig ständigt. Men ja, om Allah vill kan Han ändå skänka mig martyrskapets lycka i denna situation. Därefter läste han denna bön:

*******ARABISKA*********

O Allah! Skänk mig lyckan att bli martyr på Din väg och låt mig dö i Din Profets stad.

Profetens moskés förträfflighet

Profetens moské har också den stora förtjänsten att den ädle Profeten byggde denna moské med sina heliga händer och bad i den under flera år. Han förklarade denna moské vara sin egen moské. Han sade: En bön i min moské är bättre än tusen böner i någon annan moské, med undantag för al-Masjid al-Haram.

Hadhrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: Den som utan avbrott ber fyrtio böner i min moské, utan att en enda bön däremellan utelämnas, får Elden i helvetet och andra straff förlåtna och skyddas på detta sätt även från hyckleri. (Musnad Ahmad, at-Targhib)

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: Platsen mellan mitt hus och min predikstol är en av Paradisets trädgårdar, och min predikstol är vid Hawd al-Kawthar. (Bukhari, Muslim)

Besöket vid Rawza Pak

Hur lyckligt lottade var inte de muslimer vars ögon svalkades av att få se den Helige Profeten (s)! De välsignades ständigt med Profetens sällskap och fick inspiration genom hans ord. Denna lycka var förbehållen Sahaba-e-Kiram. Men möjligheten kommer att bestå fram till Domedagen: de som älskar Profeten kommer att besöka hans heliga Rawza och, stående vid dess tröskel, framföra välsignelser och hälsningar till honom.

Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) berättar att Profeten (s) sade: Den som utför hajj och efter min död besöker min Rawza, har fått samma lycka att besöka mig som den som besökte mig under min livstid. (Bayhaqi)

Den som efter min död besöker min grav är som om han hade besökt mig under min livstid. För den som besöker min grav blir min förbön obligatorisk. Den i min ummah som, trots att han har möjlighet, inte besöker min grav har ingen godtagbar ursäkt. (Ilmul-Fiqh)

För den som kom för att besöka min grav och inte hade något annat ärende blev det min skyldighet att ge honom min förbön. (Ilmul-Fiqh)

Reglerna för att besöka den heliga Rawza

Att besöka den heliga Rawza är wajib. Det är vad man förstår av haditherna. Profeten (s) sade: Den som utför hajj men inte kommer för att besöka min grav har gjort mig orätt. I en annan hadith sägs det: Den som, trots att han har styrka och möjlighet, inte besöker min grav har ingen godtagbar ursäkt. Med stöd av dessa hadither har de lärda, Ulama-e-Kiram, förklarat det som wajib att besöka den heliga Rawza.

I själva verket gjorde Sahaba-e-Kiram (ra), Tabi’in och andra islamiska lärda särskilda ansträngningar för att besöka Rawza. Hazrat Umar (ra) brukade, varje gång han återvände från en resa, först av allt gå till den heliga Rawza och framföra välsignelser och hälsningar.

En gång kom Hazrat Umar (ra) till Medina tillsammans med Ka’b al-Ahbar och gick först av allt till den heliga Rawza för att framföra välsignelser och hälsningar.

Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz sände sin budbärare från Syrien till Medina i syfte att han, när han kom dit, skulle framföra hans (Umar ibn Abd al-Azizs) hälsning i Profetens hov.

Hajjens böner i korthet

Under hajj måste man be på olika platser medan hajjens arkan utförs. Dessa har beskrivits utförligt i denna bok, och deras översättningar har också återgetts. En förteckning över bönerna och deras sidnummer finns nedan:

Bönen när man dricker Zamzam-vatten – s. 270

Bönen efter talbiyan – s. 166

Bönen vid stenkastningen – s. 187

Bönen under saʿy – s. 182

Bönerna under tawaf – s. 176

Platser där böner besvaras – s. 208

Offerbönen – s. 196

Bönen vid Multazam – s. 207

Bönen på Arafats slätt – s. 168

Platserna för hajj

De heliga platserna i det heliga Haram och dess omgivningar, där hajjens riter och pelare utförs, är mycket ärevördiga platser. De är i själva verket Allah den Allsmäktiges tecken. De har en nära anknytning till islams historia. Det är ytterst viktigt för varje muslim att känna till dem, särskilt för dem som reser för hajj. På så sätt kan de till fullo dra nytta av hajj och uppleva den andliga känsla och hänförelse som utgör hajjens själ. Namnen på dessa platser och en beskrivning av dem följer nedan.

1. Baytullah

Detta är ett fyrkantigt, heligt hus som Hazrat Ibrahim (a.s.) och Hazrat Ismail (a.s.) byggde på Allahs befallning. De byggde det i hopp om att det så länge världen består skulle förbli ett centrum för vägledning för hela mänskligheten. Det var härifrån den budbärare framträdde som skulle bära det stora ansvaret att vägleda hela världen. Koranen vittnar om att detta Baytullah var det första hus som byggdes på jorden för Adams barn, för att de skulle dyrka Allah. Det är en källa till välgång och välsignelse för hela världen samt ett centrum för vägledning. Under hajj går de som besöker Haram runt det i tawaf med djup vördnad, respekt, ödmjukhet och undergivenhet.

2. Jabal Urana

En särskild plats på Arafats slätt, känd som Jabal Urana eller Uranas slätt. Under avskedspilgrimsfärden höll Profeten (frid vare med honom) ett tal till folkmassan just på denna slätt.

3. Jabal Rahmat

Ett välsignat berg på Arafats slätt.

4. Jabal Qazah

Ett berg nära al-Mashāʿir al-Ḥarām i Muzdalifa.

5. Jabal Arafat

Ett berg på Arafats slätt. Det är på grund av detta berg som denna dal eller slätt kallas Arafat eller Arafats slätt.

6. Juhfa

Juhfa är namnet på en plats som ligger omkring 180 kilometer väster om Mekka. Juhfa är miqat för Syriens invånare och för alla som anländer via Syrien. För att komma in i Haram måste man ikläda sig ihram där.

7. Jamarat

I Mina finns tre pelare som ligger på visst avstånd från varandra. De kallas Jamarat. Den första pelaren, som ligger vid marknaden i riktning mot Khayf-moskén, kallas Jamarat al-Ula. Den andra pelaren, som ligger i riktning mot Baytullah, kallas Jamarat al-Aqaba. Mellan dessa två finns den tredje pelaren. Den kallas Jamarat al-Wusta.

8. Haram

Vissa områden runt den stad Mekka där Baytullah och al-Masjid al-Haram ligger kallas Haram. Harams gränser är fastställda och välkända för alla. Dessa gränser fastställdes först av profeten Ibrahim (frid över honom). Därefter förnyade och bekräftade profeten (frid över honom) dessa gränser under sin tid. Harams gräns sträcker sig omkring fem kilometer i riktning mot Medina. I riktning mot Jemen är den omkring elva kilometer, i riktning mot Taif också omkring elva kilometer och lika många kilometer i riktning mot Irak. Efter profeten (frid över honom) upprätthöll profeten Umar (må Allah vara nöjd med honom), profeten Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och profeten Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) dessa gränser under sina respektive epoker. Kärleken till och lydnaden inför Allahs religion kräver att muslimen noggrant uppmärksammar dessa gränsers storhet, vördnad och bevarande, samt avstår från alla handlingar som är förbjudna inom dessa gränser.

9. Hatim

Den nordvästra delen av Baytullah ingick i Kaba-huset under profeten Ibrahims (frid över honom) tid, men när byggnaden senare renoverades införlivades den inte med den ursprungliga byggnaden. Före den ädle profetens profetskap började Kaba-huset brinna, och en del av det förstördes. När Quraysh därefter skulle återuppbygga det räckte kapitalet inte till, och vissa väggar lämnades kortare. Denna ofullbordade del kallas Hatim. Eftersom Hatim är en del av Baytullah utför pilgrimerna tawaf på utsidan av Hatim, så att även Hatim omfattas av tawaf.

10. Dhat Irq

En plats belägen ungefär ett antal kilometer nordost om Mecka, som har fastställts som miqat för Iraks invånare och även för dem som kommer in i Haram via vägen från Irak.

11. Dhul-Hulayfa

På vägen från Medina till Mecka ligger platsen Dhul-Hulayfa, åtta eller nio kilometer från Medina. Den är miqat för Medinas invånare och för dem som anländer från Medina, flera hundra kilometer från Mecka.

12. Rukn al-Yamani

Det hörn av Baytullah som vetter mot Jemen kallas Rukn al-Yamani. Det är en mycket välsignad plats. Profeten (frid över honom) sade: ”När man vidrör Rukn al-Yamani och Hajar al-Aswad blir synderna förlåtna.” (At-Targhib)

13. Zamzam

Zamzam är en historisk brunn som ligger öster om Baytullah. När profeten Ibrahim (frid över honom), på Allahs befallning, förde profeten Ismail (frid över honom) och hans mor Hajar till Mecka och bosatte dem i den öde öknen, visade Allah dem särskild nåd och lät denna Zamzam-källa strömma fram åt dem i denna steniga trakt. I haditherna har källan och dess vatten beskrivits som mycket förtjänstfulla. Profeten (frid över honom) sade att man bör dricka sig mätt på Zamzam-vatten. Det ändamål för vilket det dricks kommer att uppfyllas. Det är föda för den hungrige och bot för den sjuke.

14. Safa

Safa är namnet på ett berg öster om Baytullah. Numera återstår endast obetydliga spår av berget. Mittemot det, norr om Baytullah, ligger berget Marwa. Det är wajib för den som besöker Haram att utföra sa’y mellan dessa två. Detta sa’y omnämns i den heliga Koranen.

15. Arafat

Arafat är en mycket vidsträckt slätt ungefär femton kilometer från Mekka. Arafats gräns börjar där Harams gräns slutar. Att nå Arafats slätt och vistas där är en mycket viktig rukn i hajj. Om denna rukn utelämnas blir hajj inte giltig. I haditherna nämns den stora förtjänsten av att vistas i Arafat.

16. Qarn al-Manazil

Qarn al-Manazil är namnet på en bergig plats längs vägen österut från Mekka. Den ligger ungefär femtio kilometer från Mekka. Den är miqat för Najds invånare och för dem som går in i Haram via Najd.

17. Muhassab

Det är en slätt mellan Mekka och Mina, belägen mellan två berg. Numera har den blivit bebyggd. Nu kallas den Muahhada. Profeten (s) stannade där en stund när han lämnade Mina. Men att stanna där är inte en del av hajjens ritualer.

18. Muzdalifa

På en plats precis mitt emellan Mina och Arafat finns en plats som heter Muzdalifa. Den kallas också Jamʿ, eftersom pilgrimerna måste samlas där natten till den 10:e Dhul-Hijjah. Det är obligatoriskt att vistas i Muzdalifa. Vistelsen varar från gryningen tills solen går upp.

19. al-Masjid al-Haram

al-Masjid al-Haram är överlägsen alla andra moskéer i världen. Denna moské är snarare själva den egentliga platsen för bönen, och alla andra moskéer i världen är i själva verket dess ersättare. Detta är den välsignade moské i vars mitt Guds hus står – det första huset för tillbedjan i världen och källan till vägledning och välsignelse för hela mänskligheten. Profeten (frid vare med honom) sade att belöningen för en bön i denna moské motsvarar belöningen för hundratusen böner på någon annan plats.

20. Profetens moské

När Profeten (frid vare med honom) kom till Medina efter hijra byggde han en moské här. Han deltog själv alltid i byggnadsarbetet tillsammans med följeslagarna. Han sade: ”Detta är min moské.” Han bad i denna moské i tio år, och även de ädla följeslagarna bad där i många år. När Profeten (frid vare med honom) beskrev denna moskés förträfflighet och storhet sade han:

Man får endast resa till tre moskéer: al-Masjid al-Haram, al-Masjid al-Aqsa och denna min moské. (Bukhari och Muslim)

Han sade också: Den som förrättar fyrtio böner i denna min moské på ett sådant sätt att ingen bön däremellan uteblir, kommer att räddas från helvetets eld och andra straff. På så sätt kommer han också att befrias från hyckleri. (at-Targhib)

21. Khayfs moské

Detta är en moské i Mina. Under vistelsen i Mina ber hajjpilgrimerna zuhr-, asr-, maghrib-, isha- och fajr-bönen i denna moské.

22. Nimras moské

Den ligger precis på gränsen mellan Haram-området och Arafat. Den vägg i denna moské som vetter mot Mecka utgör förbindelsen mellan Haram-området och Arafat. Under okunnighetens tid brukade Quraysh inte bege sig till Arafat, utan stanna inom Harams gränser, det vill säga intill Mash’ar al-Haram, och ansåg detta vara ett särdrag för dem. Men under avskedshajj befallde Profeten (s) att hans tält skulle resas i Nimra. Så gjordes också. Det är på denna plats som Nimras moské ligger.

23. Mash’ar al-Haram

På Muzdalifas slätt finns ett upphöjt landmärke. Området har avgränsats runt det. Denna plats kallas Mash’ar al-Haram. Här har det betonats att man ska ägna sig mycket åt dhikr och tasbih. Profeten (s) gick upp på denna höjd och reciterade tasbih samt bad. Detta är också en plats där böner besvaras. I den heliga Koranen sägs det också att man här ska minnas Allah mycket—

*******ARABISKA*********

När ni därför återvänder från Arafat, minns Allah nära Mash’ar al-Haram, så som ni har blivit tillsagda att göra.

24. Mutaf

Det ovala området runt Baytullah, där även Hatim ingår, kallas Mutaf, det vill säga platsen för tawaf. Här kretsar människor dag och natt, i varje ögonblick, runt Baytullah likt malar kring en låga. Tawaf görs endast uppehåll i under böneförsamlingen.

25. Maqam Ibrahim

På Baytullahs nordöstra sida, en bit från Kaba-dörren, har en kupol uppförts. Inuti finns en helig sten med avtrycken av Ibrahims (frid vare med honom) båda fötter. Denna kallas Maqam Ibrahim. Det är en mycket helig och välsignad plats och ett av Allahs stora tecken. Allah säger:

*******Arabiska*********

Och gör Maqam Ibrahim till en stadig plats för tillbedjan.

Efter att ha fullbordat tawafs sju rundor ber den som utför tawaf två rakʿat bredvid Maqam Ibrahim. Bönen utförs mellan Maqam Ibrahim och Kaba-dörren. Imam Malik (må Allah vara honom nådig) säger att Maqam Ibrahim befinner sig exakt på den plats där profeten Ibrahim (frid vare med honom) lämnade den.

26. Multazam

Den del av Baitullahs vägg som ligger mellan Hajar al-Aswad och Kaba-dörren kallas Multazam. Den är ungefär sex fot lång. Detta är en av de viktigaste platserna för att få böner besvarade. Ordet Multazam betyder platsen där man klamrar sig fast, det vill säga platsen där man omfamnar väggen med bröstet, ansiktet och händerna. Det är sunna att omfamna den på detta sätt och be här med stor ödmjukhet och innerlig känsla.

27. Mina

En plats inom Haramets gränser, ungefär fem kilometer från Mecka. Pilgrimerna uppehåller sig här under natten mellan den åttonde och nionde Dhul-Hijjah. Efter att solen har gått upp ordentligt den nionde dagen beger sig pilgrimerna härifrån mot Arafat.

28. al-Mīlayn al-Akhdarayn (de två gröna markeringarna)

Mellan Safa och Marwa, på vägen mot Marwa, finns två gröna markeringar på vänster sida. Dessa kallas al-Mīlayn al-Akhdarayn. Det är sunna att springa mellan dem, men detta gäller endast män, inte kvinnor.

29. Wadi Muhassir

En plats på vägen mellan Muzdalifa och Mina kallas Muhassir. Några dagar före den helige Profetens (frid vare med honom) födelse angrep den kristne abessinske härskaren Abraha Mecka med den onda avsikten att jämna Baitullah med marken. När han nådde Muhassirs slätt skickade Allah den Allsmäktige stora flockar av små fåglar från havets sida. Dessa fåglar hade små stenar i sina näbbar och klor. De började kasta stenarna mot Abrahās soldater med sådan kraft och utan uppehåll att hela armén blev fullständigt tillintetgjord. Hajj-pilgrimer plockar upp små stenar på denna plats och utför ramy med dem. Ramy utförs med avsikten att den som går fram med en ond avsikt att förgöra den sanna religionen också ska tillintetgöras på samma sätt som fågelflockarna tillintetgjorde Abrahās armé. Pilgrimerna bör härifrån samla så många små stenar, stora ungefär som kikärter, som behövs och omedelbart lämna platsen. Detta är nämligen en plats för straff.

30. Yalamlam

Namnet på en plats sydost om Mecka, på vägen från Jemen. Den ligger omkring sextio kilometer från Mecka. Denna plats är miqat för dem som kommer från Jemen och från Jemens riktning. Pilgrimer från Bangladesh, Pakistan och Indien måste träda in i ihram här.

Terminologi

1. Ihram

Att hysa avsikten att utföra hajj, ta på sig hajjkläderna och läsa talbiyya kallas ihram. Den som träder in i ihram kallas muhrim. Efter att man har uttalat takbirat al-tahrima inför bönen blir sådant som att äta, dricka och förflytta sig förbjudet; på samma sätt blir efter inträdet i ihram många sådant förbjudet som tidigare var tillåtet. Därför kallas det ihram.

2. Ihsar

Ihsar betyder lexikaliskt att hindra eller hålla tillbaka. Som term betyder det att en person har fattat avsikt att utföra hajj eller umra, men därefter hindras från att utföra hajj eller umra. En sådan person kallas muḥassar.

3. Istilam

Det betyder att röra vid och kyssa. Under tawaf är det sunna att vid början av varje varv och efter tawaf röra vid eller kyssa Hajar al-Aswad. Det är mustahabb att röra vid Rukn al-Yamani.

4. Istitbāgh

Manteln ska bäras på ett sådant sätt att den ena kanten, i stället för att läggas över höger axel, förs ut under höger armhåla och läggs över vänster axel. Den högra axeln ska vara bar. Detta uttrycker livlighet, styrka och entusiasm och visar på så sätt att Allahs soldat är beredd att kämpa mot fienden.

5. Iʿtikāf

Iʿtikāf innebär att en person under en viss tid avstår från världsliga bestyr, uppehåller sig i en moské och där ägnar sig åt dhikr, tasbīḥ, att minnas Allah och liknande. Att utföra denna handling under de sista tio dagarna av ramadan är sunna muʾakkada.

6. Āfāqī

De människor som bor utanför mīqāt kallas āfāqī.

7. Ifrād

Hajj är av tre slag. Ett av dessa är ifrād. De som utför denna hajj kallas mufrid.

8. Al-Ilmām

Al-Ilmām betyder att stiga ner. Som fackterm betyder Al-Ilmām att, efter att ha tagit av sig ihrām, gå till och vistas bland sin familj.

9. Uqiyya

En viktenhet motsvarande 40 dirham.

10. Ayyām al-Bīḍ

Den 13:e, 14:e och 15:e dagen i varje månvarv kallas Ayyām al-Bīḍ, det vill säga de ljusa dagarna.

11. Ayyām al-Tashrīf

Ayyām al-Tashrīq från den 9:e till den 13:e dagen i månaden Dhu al-Hijjah

12. Talbiya

En särskild bön för dem som besöker Haram, som de ständigt reciterar.

13. Tamattu

Tamattu är en form av hajj. Det innebär att utföra hajj och umra tillsammans och att anta ett separat ihram för var och en av dem. Efter umran tar man av sig ihram. Då blir sådant som var förbjudet under ihram tillåtet för personen. Därefter antar han åter ihram för hajj. En sådan person kallas mutamatti.

14. Tamlik

Tamlik betyder att göra någon till ägare. Ett villkor för zakat är att den som zakatmedlen överlämnas till görs till ägare av dem, så att han kan använda dem efter eget gottfinnande.

15. Jinayat

Jinayat betyder att utföra en förbjuden och ond handling. I terminologisk betydelse innebär det att utföra en handling som är förbjuden medan man befinner sig i Haram eller i ihram.

16. Dam al-Ihsar

Om någon efter att ha fattat avsikten hindras från att utföra hajj eller umra, måste han offra ett djur efter sin förmåga. Detta offer kallas Dam al-Ihsar.

17. Ramal

Att under tawafens tre första varv gå snabbt med en lätt svängande gång kallas ramal.

18. Rami

I Mina finns tre pelare som står på avstånd från varandra. Man ska kasta stenar mot dem. Detta kallas rami. Pelarna kallas jumrat.

19. Sā’ima

Sā’ima är sådana djur som lever av att äta gräs i det fria. Man behöver inte ge dem foder eller liknande hemma, utan de hålls för mjölkens skull.

20. Tawaf al-qudum

Den första tawaf som utförs efter ankomsten till Mecka kallas tawaf al-qudum. Den är obligatorisk för dem som bor utanför miqat.

21. Tawaf az-ziyarah

Den tawaf som utförs den 10:e Dhul-Hijjah efter vistelsen vid Arafat kallas tawaf az-ziyarah. Denna tawaf är obligatorisk.

22. Tawaf al-wada eller avskedstawaf

Den tawaf som utförs före avfärden från Baytullah är avskedstawaf. Denna tawaf är obligatorisk för afaqis.

23. Umrah

Umrah är den mindre pilgrimsfärden. Den kan utföras när som helst. Närhelst möjlighet ges ska man ikläda sig ihram, utföra tawaf runt Baytullah och göra sa’y, och därefter avsluta ihram efter att ha rakat huvudet eller klippt håret. Umrah kan utföras tillsammans med hajj eller separat.

24. Fidya

Sharia har gett den som på grund av oförmåga inte kan fasta möjlighet att i stället ge en behövande en mängd spannmål motsvarande sadaqat al-fitr eller att ge honom mat två gånger om dagen. Detta kallas med en fackterm fidya. Det är också tillåtet att ge spannmålens värde.

25. Qiran

Att avge ihram för hajj och umra samtidigt och utföra bådas grundläggande riter. En sådan pilgrim kallas qarin. Qiran-hajj är bättre än både tamattu-hajj och ifrad-hajj.

26. Kīrāt

En kīrāt motsvarar fem kornkorn. Tjugo kīrāt utgör en mithqāl.

27. KaffaraDen handling som sharia har föreskrivit som gottgörelse för en brist eller överträdelse kallas kaffara.

28. Mithqāl

En typ av viktenhet kallas miskāl. Den motsvarar tre māshā och en ratti.

29. Muhrim

Den person som ikläder sig ihrām för hajj eller umrah från mīqāt kallas muhrim.

30. Muḥassar

Den person som efter att ha avsett hajj eller umrah av någon anledning tvingas avstå från att fullfölja hajj eller umrah kallas muḥassar.

31. Mīqāt

Mīqāt är en bestämd plats från vilken det är förbjudet att bege sig till Makkah al-Mukarramah utan att ikläda sig ihrām. Oavsett av vilket syfte någon ska bege sig till Makkah måste han ikläda sig ihrām när han når mīqāt. Att färdas vidare utan ihrām är makrūh taḥrīmī.

32. Wasāq

En wasaq betyder vikten av en kamel och motsvarar 60 sa.

33. Hadi

Ordagrant betyder det gåva eller present. I sharia-terminologin syftar hadi på det djur som den som besöker Haram tar med sig för att offra, eller på något sätt skickar dit.

34. Yawm at-Tarwiya

Den åttonde dagen i månaden Dhu al-Hijjah kallas Yawm at-Tarwiya. Det betyder att hajjens riter börjar denna dag.

35. Yawm Arafa

Den nionde dagen i månaden Dhu al-Hijjah, det vill säga hajjens dag, kallas Yawm Arafa eller Arafats dag. Denna dag samlas pilgrimerna på Arafats slätt.

36. Yawm an-Nahr

Den 10:e dagen i månaden Dhu al-Hijjah kallas yawm an-nahr. Det beror på att offerakten börjar den dagen.

— Slut —