Förläggarens ord

Sedan lång tid tillbaka har man djupt känt behovet av ett verk om fiqhkunskap som är kortfattat men ändå tillgodoser alla behov i varje muslims liv. Allah vare tackad, den av maulana Muhammad Yusuf Islahi på urdu författade ”Asan Fiqah” har fyllt detta behov hos oss. Vi tackar Allah för att ha kunnat ge ut detta verk, som består av två delar, på bengali.

Eftersom boken har översatts av den framstående islamiske tänkaren och författaren herr Abbas Ali Khan anser vi att översättningen är korrekt. Denna del innehåller tre kapitel med namnen aqidah, taharah och salah. Den andra delen innehåller bestämmelserna om zakat, sawm och hajj.

Det bör nämnas att fyra rättsskolor inom fiqh är förhärskande i den muslimska världen i dag: hanafitisk, malikitiskt, shafiitisk och hanbalitisk. Därutöver finns anhängare av en annan inriktning som inte följer någon av de fyra ovan nämnda rättsskolorna. De är kända som salafiter eller ahl al-hadith. Alla de ovan nämnda inriktningarna är korrekta. Alla har sin grund i Koranen och haditherna. Alla strävade efter att följa Koranen och haditherna i sin helhet. Att på grund av de ovan nämnda meningsskiljaktigheterna anklaga varandra, betrakta varandra som uteslutna ur religionen och försöka skapa splittring i den muslimska ummans enhet kan inte vara en uppriktig sanningssökande persons verk.

I subkontinenten finns anhängare av alla rättsskolor. Eftersom anhängarna av den hanafitiska rättsskolan är flest har detta verk, för att undvika meningsskiljaktigheter, utarbetats enbart på grundval av den hanafitiska rättsskolan. Detta för att vanliga muslimer utan tvekan och med full trygghet ska kunna följa sin egen madhhab. På vissa ställen har dock även åsikter från andra fiqhiska rättsskolor infogats i kommentarerna.

Under olika epoker har de lärda, efter omfattande forskning i vissa rättsfrågor, rekommenderat olika åsikter; även den åsikt som ansetts vara korrekt har nämnts i kommentarerna. Därigenom kan den som önskar också handla enligt den med öppet sinne. Dessutom har dygden och betydelsen av dyrkan och goda handlingar, tillsammans med de olika rättsfrågorna, beskrivits i ljuset av haditherna, så att en iver för dyrkan kan väckas i hjärtat.

Det är läsarna som får bedöma vår framgång. Må den Allsmäktige Allah ge oss förmågan att följa Hans religion fullständigt. Amin. Förläggaren

Terminologi

I fiqh-böcker används vissa termer som har specifika och särskilda betydelser. För att förstå fiqh-reglerna och de olika rättsfrågorna behöver man också känna till deras korrekta betydelser.

Även i denna bok används dessa termer där det behövs. I stället för att förklara dem varje gång har det ansetts lämpligt att redan i början av boken infoga en lista med deras förklaringar. Termerna har förklarats i bengalisk alfabetisk ordning, och vid behov kan man slå upp dem där. Man kan också lära sig alla termer tillsammans.

1. Ada

En gudstjänst som utförs inom dess fastställda tid kallas ada. Att till exempel be fajr-bönen från den sanna gryningen tills solen går upp, och att fasta under ramadanmånaden i just ramadanmånaden, kallas ada.

2. Awsat al-Mufassal

Sura från الطارق till البينة kallas Awsat al-Mufassal. Det är sunnah att recitera dem i asr- och isha-bönerna.

3. Ayyam at-Tashriq

Den 11:e, 12:e och 13:e dagen i månaden Dhu al-Hijjah kallas Ayyām al-Tashrīq. Den takbīr som reciteras efter varje obligatorisk bön under dessa fem dagar – Yawm ʿArafah (den 9:e Dhu al-Hijjah), Yawm al-Naḥr (den 10:e Dhu al-Hijjah) och Ayyām al-Tashrīq – kallas takbīr al-tashrīq.

4. ʿAqīdah

Det vill säga en sanning som människan får en fast övertygelse om, såsom sanningen att Allah är en och att ingen delar Hans väsen, egenskaper, befallningar eller makt. Detta är muslimens ʿaqīdah.

5. ʿAmal qalīl

Med ʿamal qalīl avses en handling som den bedjande inte utför överdrivet. Om ʿamal qalīl utförs av något behov blir bönen varken ogiltig eller makrūh.

6. ʿAmal kathīr

Det är en handling som den bedjande utför så mycket att den som ser honom tror att han inte ber. Om någon till exempel börjar klia sig på kroppen med båda händerna, eller en kvinna under bönen börjar binda sitt hår. Sådant kallas ʿamal kathīr och det gör bönen ogiltig.

7. ʿAwrah

De delar av kroppen som det är obligatoriskt att hålla täckta kallas awrat. För män är det obligatoriskt att täcka området från naveln till knäna. Det är också obligatoriskt att täcka knäna. För kvinnor är det obligatoriskt att täcka hela kroppen, med undantag för ansiktet, handflatorna och fotsulorna.

8. Islamiska shaʿāʾir

Med islamiska shaʿāʾir avses sådana religiösa gudsdyrkanshandlingar och gärningar som är tecken på religionens storhet och värdighet, och som väcker dragning till, kärlek till samt en känsla av religionens storhet och betydelse.

9. Īṣāl al-thawāb

Att skänka belöningen för sina goda gärningar samt världsliga och kroppsliga gudsdyrkanshandlingar till en avliden person, det vill säga att be Allah: ”Låt belöningen för denna min gudsdyrkan eller goda gärning nå den och dens själ”, kallas īṣāl al-thawāb.

10. Yāʾisa

En äldre kvinna vars menstruation har upphört kallas yāʾisa.

Detta

11. Azan-e am

Detta är ett av villkoren för att fredagsbönen ska vara wajib. Det innebär att alla kategorier av människor där fredagsbönen hålls ska ha fri tillåtelse att delta, utan att någon hindras eller förbjuds på något sätt.

12. Iqama

Innan man ställer upp sig i församlingen upprepar en person de ord som har sagts i azan, och dessutom قد قامت الصلوة och säga dem två gånger kallas detta iqama. Vanligen kallas den också takbir.

13. Iqtida

Att be i församling bakom imamen kallas iqtida. Den som följer imamen kallas muqtadi. Den imam som följs kallas muqtada.

14. Istiقبال al-qibla

Att vända ansiktet mot qibla under bönen kallas istiqbāl al-qibla. Att vända sig mot qibla innebär att rikta både ansiktet och bröstet mot qibla. Detta är ett av bönens villkor, och om detta villkor inte uppfylls är bönen inte giltig.

15. Istikhāra

Istikhāra betyder att be om det som är gott. Som religiös term syftar istikhāra, eller istikhāra-bönen, på den frivilliga bön som Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lärde muslimerna för följande ändamål: Om man någon gång står inför att utföra en tillåten handling men inte tydligt kan avgöra vad som är bäst, och inte känner sig trygg med något av alternativen, ska man be två rakʿa frivillig bön och läsa den föreskrivna istikhāra-åkallan. Då kan man hoppas att Allah, genom välsignelsen i istikhāra-bönen, skapar trygghet eller en inre benägenhet att välja ett av alternativen.

16. Istinjā

Att efter att ha uträttat sina naturliga behov, det vill säga efter att ha urinerat eller haft avföring, rena och rengöra kroppens främre och bakre delar kallas istinjā. Istinjā kan utföras med jord eller vatten.

17. Istihāda

Det blod som kommer från kvinnans urinöppning, utanför menstruation och nifās, kallas istihāda.

18. En mithāl

När varje föremåls skugga, bortsett från den ursprungliga skugga som föremålet har vid middagstid, blir lika lång som föremålet, kallas det en misal.

19. ʿIyādat

ʿIyādat betyder att gå till den sjuke och fråga om hans tillstånd. Detta är mustahabb.

och

20. Wājib

Att fullgöra wājib är lika oumbärligt som fard. Den som anser det vara obetydligt och oviktigt och utan giltig anledning underlåter det är fāsiq och kommer att vara straffvärd. Det är viktigare och mer nödvändigt än sunna muʾakkada. Den som förnekar wājib kan dock inte kallas kāfir.

21. Wādī

Förutom sädesvätskan och den vätska som kommer ut strax före sädesuttömningen kallas den tjocka substans som vid andra tidpunkter kommer ut ur penis, oftast efter urinering, wādī.

22. Watan asli

En plats där en person stadigvarande bor kallas watan asli. Om någon lämnar denna plats med avsikten att stadigvarande bosätta sig någon annanstans, blir den andra platsen watan asli. Den första platsen förblir då inte längre watan asli.

23. Qira’at

Att recitera den heliga Koranen under namaz kallas qira’at. Under namaz är qira’at motsvarande en lång vers eller tre korta verser obligatorisk. Qira’at är en av namazs grundpelare. Utan den är namaz inte giltig.

24. Qurbani

Att slakta ett djur för Allahs välbehag under Eid al-Adhas dagar kallas qurbani. Det är ett åtagande att tjänaren, om det behövs, inte kommer att tveka att utgjuta sitt eget blod för Allahs sak.

25. Qa’da ula

Att sitta efter den andra rakʿaten i en bön med fyra rakʿater för att läsa attahiyyat kallas qaʿda ula.

26. Qaʿda akhira

Att sitta i den sista rakʿaten i varje bön för att läsa attahiyyat kallas qaʿda akhira. Sittandet i den andra rakʿaten i en bön med två rakʿater, i den tredje rakʿaten i en bön med tre rakʿater och i den fjärde rakʿaten i en bön med fyra rakʿater kallas qaʿda akhira. Qaʿda akhira är fard i varje bön

27. Qawma

Att efter uppresningen från rukūʿ stå upprätt med full visshet kallas qawma. Detta är en av bönens wajib.

28. Qisār-e Mufassal

Sura الزلزال till Sura الناس kallas surorna Qisār-e Mufassal. Det är masnun att läsa dessa suror i maghrib-bönen.

29. Qunūt-e Nāzila

Med Qunūt al-nāzila avses den åkallan som Profeten (frid och välsignelser vare med honom) läste för att skydda mot fiendens förstörelse, krossa dess makt och be om dess undergång. Efter Profeten såg även följeslagarna till att den lästes.

30. Khusūf

En månförmörkelse kallas khusūf. I Koranen står وخسف القمرdet vill säga: ”Månen kommer att förmörkas och bli utan ljus.” Den två rakʿat långa bönen som förrättas under en khusūf kallas ṣalāt al-khusūf eller khusūf-bönen.

31. Ghayr damawī-djur

De djur som inte har något blod alls, eller vars blod inte cirkulerar, såsom myggor, flugor, getingar och skorpioner, kallas ghayr damawī.

32. Ghusl

Att enligt sharia tvätta hela kroppen och rena den från faktisk och rituell orenhet kallas ghusl.

33. Den ursprungliga skuggan

Den skugga som varje föremål har mitt på dagen kallas den ursprungliga skuggan.

34. Skugga på en mithl

När ett föremåls skugga, utöver den ursprungliga skuggan, är lika lång som föremålet självt, kallas den skugga på en mithl.

35. Skugga på två mithl

När ett föremåls skugga, utöver den ursprungliga skuggan, är dubbelt så lång som föremålet självt, kallas den skugga på två mithl.

36. Att sitta mellan de två sujuderna kallas inom fiqh för jalasa. Det är en av de obligatoriska delarna i bönen.

37. Jama’at-e sani

När den regelbundna församlingsbönen i moskén har hållits och de som inte kunde delta i denna församling håller en ny församlingsbön, kallas detta Jama’at-e sani. Under vissa omständigheter är denna Jama’at-e sani tillåten och under andra omständigheter är den makruh.

38. Jam bayn as-salatayn

Att be två böner som hör till två olika bö复制ningstider tillsammans under en av tiderna kallas jam bayn as-salatayn. Till exempel att be zuhr- och asr-bönen under zuhrs tid. Under hajj förenas zuhr- och asr-bönen i Arafat under zuhrs tid den 9:e Dhu al-Hijjah. Sedan, när man anländer till Muzdalifa, ber man maghrib- och isha-bönen tillsammans under ishas tid. Under hajj tillämpas alltså jam bayn as-salatayn, och enligt vissa är det också tillåtet under resa.

39. Jam suri

Det innebär att man fördröjer en bön och ber den när dess tid nästan har löpt ut, och ber bönen för den andra tiden så snart den tiden börjar. På detta sätt kan det till synes verka som om de två bönerna har betts samtidigt, men i verkligheten har båda bönerna betts under sina respektive tider. Enligt hanafiterna är under andra resor än hajj endast jam suri tillåten; jam haqiqi är inte tillåten.

40. Jamʿ al-ḥaqīqī

Det betyder att två böner utförs samtidigt under tiden för den ena av dem. Till exempel att zuhr- och asr-bönen utförs samtidigt under zuhr-bönens tid.

41. Jamʿ at-taqdīm

Det betyder att den andra bönen utförs tillsammans med den första under den första bönens tid, innan den andra bönens tid har börjat. Till exempel att asr-bönen utförs tillsammans med zuhr-bönen under zuhr-bönens tid, innan tiden för asr-bönen har börjat. Detta görs till exempel under vallfärden i Arafat.

42. Jamʿ at-taʾkhīr

Det betyder att en bön skjuts upp och utförs tillsammans med den andra bönen under den andra bönens tid. Till exempel att maghrib-bönen inte utförs under maghrib-bönens tid, utan skjuts upp och utförs tillsammans med isha-bönen under isha-bönens tid. Detta görs till exempel i Muzdalifa.

43. Janāba

Janāba betyder språkligt att vara långt borta. I fiqh-terminologin betecknar det ett tillstånd av rituell orenhet som innebär att ghusl blir obligatoriskt för en man eller kvinna. Behovet av detta bad uppstår efter samlag eller om sädesuttömning sker på något annat sätt. Eftersom en person i detta tillstånd måste hålla sig borta från tahāra och bönen kallas det janāba.

44. Jahr-bön

Det vill säga en bön där imamen är skyldig att recitera högt. Till exempel är de två första rakʿa i maghrib- och ʿishāʾ-bönen, fajr-bönen, fredagsbönen och de båda Eid-bönerna jahr-böner. I dessa böner är imamen skyldig att recitera högt.

45. Tahmīd

Efter att ha rest sig från rukūʿ och intagit qawma-positionen ska manربنا لك الحمدläsa.

46. Tahiyyat al-masjid

Tahiyyat al-masjid är den bön som det är sunnah för den som träder in i moskén att be. Tahiyyat al-masjid kan bes två rakʿa, och det är även sunnah att be fler än så. Om någon efter att ha trätt in i moskén ber en obligatorisk, wajib- eller sunnah-bön, ersätter den Tahiyyat al-masjid.

47. Tasbīḥ

Att läsa Subḥāna rabbiyal-ʿaẓīm eller Subḥāna rabbiyal-aʿlā i bönen.

48. Tasmiʿ

Att läsa när man reser sig från rukūʿسمع الله لمن حمده.

49. Tasmiyah

بسم الله الرحمن الرحيمska läsas.

50. Tashahhud

Att läsa at-Taḥiyyāt sittande. Eftersom man i slutet av den vittnar om tawḥīd och sändebudskapet, kallas den tashahhud.

51. Taʿawwudh

اعوذ بالله من الشيطان الرجيم läsa.

52. Taʿdīl al-arkān

Att utföra rukūʿ och sujūd med full trygghet och att på ett korrekt sätt utföra qawmah och jalsah samt liknande moment.

53. Taʿziyah

Att uppmana den avlidnes anhöriga att visa tålamod, framföra kondoleanser och be för den avlidne kallas taʿziyah.

54. Takbīr al-taḥrīmah

Att säga Allāhu akbar när bönen påbörjas. Den kallas takbīr al-taḥrīmah eftersom bönen därefter börjar och samtal, ätande, drickande och allt liknande blir förbjudet under bönen.

55. Takbīr

Att säga ”Allahu akbar”. I allmänhet kallas även iqāma för takbīr.

56. Takbīr al-tashrīq

Det takbīr som sägs en gång högt efter varje obligatorisk bön, från fajr-bönen den 9:e dagen i månaden Dhu al-Hijja till och med asr-bönen den 13:e Dhu al-Hijja, kallas takbīr al-tashrīq. Det lyder:

الله اكبر الله اكبر لااله الاالله والله اكبر الله اكبر ولله الحمد-

57. Tahlīl

لااله الااللهAtt recitera kallas tahlīl.

58. Tahajjud

Tahajjud betyder att stiga upp ur sömnen. Den bön som bes efter att man har sovit en stund på natten och sedan stigit upp kallas tahajjudbönen. Det föreskrivna sättet att be tahajjud är att man stiger upp ur sömnen efter midnatt och ber.

59. Tayammum

I ordboken betyder tayammum att fatta beslut och ha för avsikt, och som fiqh-term betyder tayammum att, i avsaknad av vatten, uppnå taharat från najasat hukmi genom att använda ren jord eller liknande. Tayammum kan utföras i stället för wudu och även i stället för ghusl.

60. Tayamun

Att börja varje handling från höger sida, till exempel att börja wudu med höger hand och att först ta på skon på höger fot.

61. Tilawat al-mufassal

Surah الحجرات till surah البروج kallas Tiwal al-mufassal. Det är masnun att läsa dem i fajr- och zuhr-bönen.

62. Taharat

Taharat är motsatsen till najasat. Taharat betyder att enligt shariah rena kroppen från najasat haqiqi och najasat hukmi.

63. Tohor

Det rena tillståndet mellan två menstruationer kallas tohor.

64. Dabaghat

Att garva råhud så att dess fukt och dåliga lukt avlägsnas kallas dabaghat. Genom dabaghat blir huden från alla tillåtna och otillåtna djur ren. Men grisens hud blir aldrig ren.

65. Dammavi-djur

Ett djur i vars kropp blod cirkulerar.

66. Dirham

En dirham väger tre masa och en ratti. Det motsvarar ungefär en taka.

67. Du misal

När solen börjar sjunka kallas det du misal när ett föremåls skugga, bortsett från dess ursprungliga skugga, blir dubbelt så lång som föremålet.

68. Najasat-e haqiqi

Med najasat-e haqiqi avses all sådan orenhet som naturligt väcker människans avsky, som man ska skydda sin kropp, sina kläder och andra ägodelar från, och som sharia föreskriver att man ska hålla sig borta från.

69. Najasat-e hukmi

Ett tillstånd av rituell orenhet som inte kan ses utan endast fastställs genom sharia kallas najasat-e hukmi, såsom att inte ha wudu eller att vara i behov av ghusl. Det kallas även hadath.

70. Najasat-e khafifa

Dessa märkbara orenheter kallas najāsat khafīfa, det vill säga orenheter vars grad av orenhet är något mildare och beträffande vilka det enligt vissa bevis från sharia råder tvivel om huruvida de är rena. Därför är också deras rättsliga bestämmelser något mildare. Exempelvis avföring från förbjudna fåglar.

71. Najāsat ghalīza

Det som utan tvivel är avföring kallas najāsat ghalīza. Människor känner också naturligt avsky för det, och det finns bevis i sharia för att det är orent. Exempelvis svinet och alla dess delar, människans urin och avföring med mera.

72. Nafl

En handling som Profeten (frid vare med honom) utförde ibland men inte gjorde för det mesta kallas nafl. Nafl kallas också mandūb, mustahabb och tatawwuʿ.

73. Nifās

Det blod som kommer ut från kvinnans särskilda organ efter att ett barn har fötts kallas nifās. Blödningen varar högst 40 dagar, medan den kortaste varaktigheten inte har någon bestämd gräns.

74. Chasht-bönen

Den frivilliga bönen som utförs från efter solens uppgång tills middagstid kallas chasht-bönen. Denna bön är mustahabb. Man kan be fyra rakʿat eller fler

75. Bön i förkortad form under resa

Med bön i förkortad form under resa avses den förkortade bönen under en resa. Sharia har gett den resande sådan lättnad att han kan be zuhr-, asr- och isha-bönen med två rakʿat i stället för fyra. Fajr- och maghrib-bönen förkortas inte.

76. En handling som det är obligatoriskt för varje muslim att utföra, och den som förnekar den är kafir. Den som utan giltig ursäkt överger en fard är fasiq och förtjänar straff. Fard är av två slag: fard ayn och fard kifaya.

77. Fard ayn

Det som det är absolut obligatoriskt för varje muslim att utföra; den som inte gör det blir en grov syndare och förtjänar straff. Exempel är bönen och fastan.

78. Fard kifaya

Det som inte är obligatoriskt för varje individ personligen, men är en plikt för alla muslimer kollektivt, så att plikten uppfylls för alla om några utför den, medan alla blir syndiga om ingen utför den. Exempel är janāza-bönen samt att svepa in och begrava den avlidne.

79. Fiqh

Ordet fiqh betyder förnuft, omdöme, skarpsinne och förståelse. Som fackterm betyder fiqh de religiösa rättsregler som lärda med djup kunskap och stor skicklighet i Koranen och sunna har härlett ur Koranen och sunna med argument och bevis.

80. Fidya

Fidya är en sådan allmosa som ges å den avlidnes vägnar i stället för de böner som skulle ha tagits igen. Fidyan för en enda böntid är en och en fjärdedels ser vete eller två och en halv ser korn. Det går också att ge motsvarande värde.

81. Māʾ jāri

Rinnande vatten kallas ”māʾ jāri”, till exempel vatten i floder, hav, bergsbäckar och diken. ”Māʾ jāri” är rent. Det kan användas för tahāra. Men om så mycket orenhet blandas i det att dess färg, smak eller lukt förändras, kan det inte användas för tahāra.

৮২. Mā-e rāqid qalīl

Rāqid betyder stillastående. Mā-e rāqid qalīl betyder sådant stillastående eller instängt vatten vars mängd är så liten att om någon orenhet faller i ena änden, förändras färgen, lukten och smaken på allt vatten ända till den andra änden.

৮৩. Mā-e rāqid kathīr

Sådant instängt vatten vars mängd är så stor att om någon orenhet faller i ena änden, sker ingen förändring i den andra änden. Det vill säga, vattnets färg, lukt och smak förändras inte.

৮৪. Mā-e ṭāhir muṭahhir

Det vatten som i sig självt är rent och även kan rena andra saker, och med vilket wuḍūʾ och ghusl är giltiga, kallas mā-e ṭāhir muṭahhir.

৮৫. Mā-e mustaʿmal

Sådant vatten som någon har använt för wuḍūʾ, antingen för att rena sig från den mindre rituella orenheten eller med avsikt att erhålla belöning, eller som någon vars ghusl är obligatoriskt har använt för att bada, under förutsättning att ingen orenhet fanns på kroppen. Sådant vatten är i sig självt rent, men wuḍūʾ och ghusl är inte giltiga med det.

86. Māʾ mushakkak

Māʾ mushakkak (tvivelaktigt) är vatten som är rent, men om det kan användas för rening råder tvivel. Exempelvis vatten som en åsna eller mula har lämnat efter sig. Regeln för detta vatten är att man ska göra wudu med det och dessutom göra tayammum.

87. Māʾ najās (orent vatten)

Det är sådant vatten med vilket man inte kan utföra tahāra, och allt på kläderna eller kroppen som det kommer i kontakt med blir också orent.

88. Mubāh

Varje tillåten handling som inte ger belöning om man utför den och ingen synd om man avstår från den.

89. Mubāsharat

Att ha sexuellt umgänge kallas mubāsharat.

90. Mudrik

Den person som från början till slut deltar i församlingsbönen tillsammans med imamen kallas mudrik.

91. Madhī

Den vitaktiga vätska som utsöndras före sädesuttömningen vid den sexuella handlingens höjdpunkt kallas madhī.

92. Murtadd

En murtadd är en person som, efter att ha trott på islam, åter vänder tillbaka till otro.

93. Musafir

I sharīʿas terminologi kallas den person musafir som lämnar sin hemort för att färdas en sträcka på 36 miles [Enligt vissa hanafitiska lärda är denna sträcka 48 miles]. En sådan person ska under resan be förkortade böner.

94. Masbuq

Masbuq kallas den muqtadi som ansluter sig till församlingen med viss försening, efter att en eller två rakʿat redan har genomförts.

95. Mustahabb

Mustahabb kallas en handling som Profeten (frid och välsignelser vare med honom) gjorde ibland, men inte gjorde under större delen av tiden. Det finns stor belöning i denna handling, men ingen synd om man inte utför den.

96. Masah

Masah innebär att stryka med en våt hand. Oavsett om man gör masah över huvudet eller över khuff, måste det göras med oanvänt vatten.

97. Muqtadi

Den som förrättar bönen bakom imamen kallas muqtadi.

98. Mukabbir

Den som uttalar iqama och takbir kallas mukabbir. När församlingen är stor kallas även den som upprepar imamens takbir och förmedlar hans röst till alla efterföljande mukabbir.

99. Makruh tahrimi

Varje handling som det är obligatoriskt för varje muslim att avstå från. Den som utför den utan verklig ursäkt blir en grov syndare. Den som förnekar den får dock inte kallas kafir.

100. Makruh tanzihi

En handling som man belönas för att avstå från, men inte blir syndare för att utföra.

101. Mani

Ett ämne vars utsöndring fullbordar den sexuella lusten och får upphetsningen att avta.

102. Rukn

Rukn kallas den del av något på vilken dess bestånd eller icke-bestånd beror. Rukn i plural är arkan. Med salatens arkan avses till exempel qiyam, qira’at, ruku, sujud, qawmah och qa’dah akhira; alla dessa är delar av salaten, vars existens beror på dem. Islams arkan är aqidah, salat, zakat, fasta och hajj. Det är på dessa som islams byggnad vilar. Utan dem kan denna byggnad inte bestå.

103. Lahik

Lahik kallas den muqtadi som deltar i församlingen från början, men därefter förlorar en eller flera rakʿat.

104. Sutra

Om den bedjande ber på en plats där människor passerar framför honom, kallas det sutra att resa upp något högt framför honom som avskärmning.

105. Täckande av awrat

Awrat avser den del av kroppen som det enligt sharia är förbjudet att visa. För män är det obligatoriskt att täcka området från naveln till knäna, och för kvinnor är det obligatoriskt att täcka hela kroppen utom ansiktet, händerna och fötterna. Att täcka awrat innebär att täcka dessa delar, vilket är obligatoriskt.

106. Sujud as-sahw

Sahw betyder att glömma. Om något under bönen av misstag blir för mycket eller för lite, blir det obligatoriskt att göra två sujud i slutet av bönen för att gottgöra den brist som drabbat bönen. Detta kallas sahw-sujud.

107. Sirri-bön

De böner där imamen är skyldig att recitera tyst kallas sirri-böner. Exempel på sådana är zuhr- och asr-bönen.

108. Sunnat

Sunna är de handlingar som Profeten (frid vare med honom) och de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) utförde. De är av två slag: bekräftad sunna och icke-bekräftad sunna.

109. Bekräftad sunna

Det är sådana handlingar som Profeten (frid vare med honom) och de ädla följeslagarna alltid utförde och aldrig övergav utan giltigt skäl. De var dock inte stränga i att varna dem som inte utförde dem. Men den som utan giltigt skäl överger dem och gör det till en vana är en syndare och en ogudaktig person. Han berövas Profetens (frid vare med honom) vittnesbörd. Om något däremot utelämnas av en tillfällighet är det en annan sak.

110. Icke-bekräftad sunna

Det är en handling som Profeten (frid vare med honom) eller följeslagarna utförde, men som de ibland också övergav utan giltigt skäl. Den som utför den får stor belöning, men den som inte utför den begår ingen synd.

111. Sahib at-tartīb

En troende tjänare som aldrig har missat någon bön, men som har en, två eller fem böner från en dag och natt att ta igen, oavsett om de missades i följd eller vid olika tillfällen, eller som tidigare har tagit igen de böner som missats men fortfarande har en, två eller fem böner att ta igen, kallas inom sharīʿas terminologi sahib at-tartīb.

112. Sadaqat al-fitr

Sadaqat al-fitr är den sadaqa som varje välbärgad person ger till den berättigade före Eid al-Fitr-bönen. Det är wajib för varje muslim som äger mer än vad som täcker hans eller hennes grundläggande behov att ge denna sadaqa, oavsett om zakat är wajib för honom eller henne eller inte. Det är inte heller ett villkor att denna egendom måste ha innehafts i ett helt år. Det är wajib att ge den även å någon minderårigs vägnar. Om en sinnessjuk person är förmögen är det wajib att ge den även å hans eller hennes vägnar.

Kapitlet om trosläran

Islams arkan

Vilken byggnad eller vilket hus det än gäller, står det alltid på någon grund eller några pelare. Byggnaden förblir i gott skick så länge dess grund eller pelare är starka. Om dessa pelare blir ostadiga eller försvagas, kommer också byggnaden som vilar på dem att försvagas. Och om pelarna redan från början rubbas eller blir så förfallna att de riskerar att falla, kommer huset inte heller att kunna stå kvar utan när som helst att störta till marken med ett brak. Islam kan liknas vid just ett sådant hus. Det har fem arkan, eller pelare. Dessa kallas islams arkan.

Ju starkare dessa pelare i islams palats eller hus är, desto mer beständigt blir också islams byggnadsverk. Om Allah förskonar oss och dessa arkan försvagas, deras grund lossnar eller de blir nära att falla, kommer islams byggnadsverk inte heller att kunna bestå. Det kommer en dag att störta ner på jorden med ett brak.

Om islam nu är oss kär och vi vill tillbe den Ende Allah i trygghet och i en fridfull omgivning under detta hus skugga, samtidigt som vi hyser den ädla önskan att alla Allahs tjänare ska söka skydd i denna byggnad, hålla sig borta från faran med kufr och shirk, leva som Allahs älskade tjänare och nå framgång i både religionen och världen, då är det vår plikt att noggrant förstå islams arkan och vidta alla åtgärder för deras beständighet och styrka. Därefter får vi under inga omständigheter låta dem försvagas. Detta beror på att islams väldiga byggnad med alla sina otaliga välsignelser endast kan bestå när dessa pelare finns kvar, starka och fasta.

Islams arkan är fem:

1. Kalima tayyiba, det vill säga att överge föreställningarna och trosuppfattningarna om kufr och shirk och tro på den islamiska trosläran.

2. Att förrätta bönen.

3. Att ge zakat.

4. Att fasta under Ramadan.

5. Att utföra pilgrimsfärden till Guds hus.

Profeten (frid vare med honom) sade:بني الاسلام على خمس

Islams grund vilar på fem saker

شهادة ان لأ اله الأالله و ان محمدا رسول الله-

Att vittna om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed (frid vare med honom) är Allahs sändebud.

واقام الصلوة

och förrätta bönen.

وايتاء الزكوة

och ge zakat.

وصوم رمضان

och fasta under Ramadan.

وحج البيت

och besöka Allahs hus, det vill säga utföra hajj.

Islamska föreställningar – tro och tankesätt

Grunden för goda gärningar

I islam är tron grunden för all dyrkan och alla goda gärningar. Utan tro är ingen dyrkan tillförlitlig, ingen god gärning blir godtagbar och frälsning är inte möjlig. Oavsett hur god en gärning än kan verka, kommer den inte att ha någon status hos Allah om tron inte är dess grund. Koranen kallar den gärning god vars inspirationskälla är tron.

Allah säger:

Vem som än gör goda gärningar, vare sig det är en man eller en kvinna, och är troende, honom eller henne ska Jag skänka ett rent och gott liv. (Sura an-Naml: 97)

På ett annat ställe i Koranen sägs det:

(O Sändebud,) säg till dem: Ska Jag berätta för er vilka som är de största förlorarna och de mest misslyckade när det gäller sina gärningar? Det är de vars alla ansträngningar i det världsliga livet har gått till spillo i villfarelse, medan de tror att de gör goda gärningar. Det är de som förnekat Allahs tecken och inte trott på att de ska stå inför Allah. Därför har alla deras gärningar gått om intet. På Uppståndelsens dag kommer de inte att ha något värde alls. (Sura al-Kahf: 103–105)

Vad menas med tro?

Att med hjärtat erkänna innebörden av Kalima at-Tayyiba och Kalima ash-Shahada och uttala dem med munnen kallas iman.

Kalima at-Tayyiba: لااله الا الله محمد رسول الله

Det finns ingen gud utom Allah. Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) är Allahs sändebud.

Kalima ash-Shahada: اشهد ان لأ اله الا الله واشهد ان محمدا عبده ورسوله

Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar också om att Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) är Hans tjänare och sändebud.

Efter att ha fått iman på Kalima at-Tayyiba och Kalima ash-Shahada kallas de saker som man i stort sett måste erkänna för islams trosläror.

Islams trosläror är sex:

1. Tron på Allahs väsen och egenskaper.

2. Tron på änglarna.

3. Tron på sändebuden (inklusive tron på profetskapets slutgiltighet).

4. Tron på de himmelska skrifterna.

5. Tron på det hinsides.

6. Tron på Guds förutbestämmelse (taqdir).

Dessa sex trosartiklar utgör i själva verket trons sex delar. Det finns ett djupt och oupplösligt samband mellan dem. Om man godtar någon av dem måste man godta alla de övriga, och om man förnekar någon av dem förnekar man dem alla. Trons verkliga innebörd är att godta alla dessa med hjärtat. Om någon vägrar att godta någon av dem kan han under inga omständigheter kallas troende. På samma sätt är inte heller den troende som på eget initiativ betraktar någon ny troslära utöver dessa sex islamiska trosartiklar som en del av tron och anser den nödvändig för tron.

Tron på Allahs väsen och egenskaper

1. Denna väldiga naturens värld rymmer otaliga solsystem. Det finns dessutom många andra sådana världar. Inom dem råder också olika slags ordningar. Hur oerhört stora dessa är övergår vår föreställningsförmåga. Dessa skapelser har inte kommit till plötsligt och av en slump. De är inte heller resultatet av tingens naturliga verksamhet under många år. Allah den Upphöjde har tvärtom skapat dem genom Sin egen vilja och på Sin befallning, enligt en särskild plan. Han är deras verklige ägare. Genom Sin oändliga makt har Han upprätthållit dem och kommer att upprätthålla dem så länge Han vill.

2. Allah den Upphöjde är Skaparen av varje ting i naturens rike. Det finns inget som har kommit till existens av sig självt utan att ha skapats av Honom. Alltings existens och beständighet är beroende av Honom. Han ensam är allas Herre. Han bevarar den Han vill och förgör den Han vill.

3. Han har funnits sedan all begynnelselös tid och kommer att bestå i all evighet. Han är evigt levande och evigt bestående. Han kan inte förgås.

4. Han är En och Enastående. Alla är beroende av Honom. Han är inte beroende av någon. Han är allsmäktig. Ingen kan ändra Hans vilja eller beslut. Han har inga föräldrar och inga barn eller efterkommande. Han har ingen hustru, inga söner eller familjemedlemmar, inga bröder, släktingar eller någon klan.

5. Han har ingen medhjälpare eller like i något avseende. Ingen delar Hans väsen, egenskaper, rättigheter eller myndighet. Han existerar av sig själv. När det gäller Hans rättigheter och myndighet samt Hans väsen och egenskaper behöver Han inte vara beroende av någons hjälp.

6. Ingenting ligger bortom Hans förmåga. Det går inte att föreställa sig något som Han skulle vara oförmögen att göra. Han står över alla former av tvång, oförmåga, brister och fel. Han är källan till all godhet. Alla heliga namn och utmärkta egenskaper tillhör Honom. Sömn eller dåsighet kan inte beröra Honom. Han är ren och helig och står över alla brister och fel.

7. Han är den ende Kungen eller Härskaren över hela universum. Han är källan till all myndighet. I universum är det endast Hans myndighet som råder. När Han utövar sin myndighet och sitt herravälde är Han inte beroende av någon. Ingen annan än Han kan ha myndighet eller herravälde. Han gör vad Han vill, och ingen kan ställa Honom till svars.

8. Han ensam är den verkliga källan och centrum för all kraft. All annan kraft är obetydlig inför Honom. I universum finns inget som kan ta något steg mot Hans vilja eller andas mot Hans vilja, vare sig det är en människa, en ängel, en jinn eller någon annan mäktig skapelse. Inget av naturens rikes största planeter eller någon synlig eller osynlig kraft – hur stora och mäktiga de än må vara – är det minsta inför Allahs gränslösa makt och förmåga.

9. Han är närvarande överallt och alltid. Han ser allt. Han ser varje ting, vare sig det finns under jord eller någonstans i den gränslösa himlen. Han känner till framtiden. Han känner fullständigt till människans tankar, de dolda föreställningarna och känslorna längst inne i hennes hjärta samt alla slags hemligheter. Han är närmare människan än hennes halsådror. Han har säker kunskap om allt som har varit och allt som kommer att ske. Inget löv faller från ett träd utan att Han känner till det, och det finns inget frö gömt i jorden som Han inte känner till.

10. Liv och död ligger i Hans hand. Han skänker liv och död åt vem Han vill. Ingen kan rädda den som Han vill döda, och ingen kan döda den som Han vill hålla vid liv.

11. Han är ensam ägare till all rikedom. Ingen kan ge något av denna rikedom till den som Han vill beröva den, och ingen kan hindra Honom från att ge den till den Han vill. Det är helt och hållet Hans sak om Han skänker någon barn eller inte. Han ger söner åt den Han vill, döttrar åt den Han vill, eller både söner och döttrar åt den Han vill. Och Han berövar den Han vill båda delarna. Ingen har ens den minsta förmåga att ändra Hans beslut.

12. Vinst och förlust ligger enbart i Hans hand. Om Han vill utsätta någon för skada eller olycka kan ingen hindra det. Och om Han vill göra någon gott kan ingen tillfoga honom någon skada eller olycka. Kort sagt kan ingen annan än Allah göra någon gott eller ont.

13. Han ensam försörjer alla. Nycklarna till försörjningen finns enbart i Hans hand. Han känner till hela Sin skapelse. Han skänker försörjning åt alla. Att öka eller minska någons försörjning ligger också i Hans hand. Den som Han har bestämt en viss mängd åt får exakt denna mängd på rätt sätt. Ingen har rätt att minska eller öka den.

14. Han är ytterst rättvis. Han är vis och fullkomlig i sitt dömande. Han fattar de rätta besluten. Han berövar ingen rättsinnehavare hans rätt och gör ingen orätt. Det skulle strida mot Hans rättvisa och principer om den rättfärdige och den orättfärdige vore lika inför Honom. Han belönar var och en efter hans egna handlingar. Han straffar ingen syndare mer än hans synd förtjänar och berövar ingen god människa hennes rättmätiga belöning. Varje beslut Han fattar grundar sig på Hans fullkomliga kunskap, sunda omdöme och rättvisa.

15. Han älskar Sina tjänare mycket. Han förlåter synder och godtar den ångerfulles ånger. Han låter ständigt Sin barmhärtighet komma över Sina tjänare. De troende bör inte förtvivla över Hans barmhärtighet och förlåtelse.

16. Han är den Ende som kan älskas. Det är endast Hans välbehag man ska söka. Om man älskar någon annan än Honom ska man älska den personen för Hans skull; Hans kärlek ska styra all annan kärlek.

17. Han ensam är värdig vår tacksamhet. All dyrkan, underkastelse och lydnad tillkommer endast Honom. Ingen annan än Han kan ha rätt till lydnad, och ingen annan kan tillägnas tacksamhet. Endast inför Honom kan man stå ödmjukt. Endast inför Honom kan man falla ned i sujud. Endast Honom kan man be om allt. Endast Honom kan man ödmjukt vädja och bönfalla.

18. Det är Hans rätt att människorna lyder Honom, följer Hans lag och utan förbehåll följer bestämmelserna i den sharia Han har fastställt. Rätten att fastställa vad som är halal och haram tillkommer endast Honom. Ingen annan har ens den minsta rätt i denna fråga.

19. Endast Honom ska man frukta. Det är endast till Honom man ska sätta sitt hopp och sin tillit. I varje fråga ska man be Honom om hjälp. Man ska se Honom som den som uppfyller önskningar, räddar, beskyddar och hjälper. I alla angelägenheter ska man förlita sig enbart på Honom.

20. Vägledning ska man söka endast hos Honom. Det är Hans uppgift att visa den rätta vägen. Den som Han vägleder kan ingen leda vilse, och den som Han låter gå vilse kan ingen leda till den rätta vägen.

21. Kufr, shirk, ateism, bid’a och liknande leder till fördärv i detta liv och i det kommande livet. De sämsta människorna i världen är de som förnekar Allahs existens, inte accepterar Hans religion, sätter andra som Hans medgudar och i stället för att lyda Honom följer sina egna begär.

22. Över dem som dör i ett tillstånd av kufr vilar Allahs förbannelse, änglarnas förbannelse och hela mänsklighetens förbannelse.

23. Följden av kufr och shirk är Allahs vrede, och därför måste man utstå evigt straff och förnedring.

24. Shirk är uppenbar orätt och lögn. Allah kan förlåta alla andra synder, men shirkens synd kommer Han under inga omständigheter att förlåta.

ان الله لايغفر ان يشرك به ويغفر ما دون ذالك لمن يشاء

Tro på qadar

Tro på qadar är i själva verket en viktig del av tron på Allah den Allsmäktiges väsen och egenskaper. Därför nämns den i Koranen. I hadith har den, med hänsyn till dess betydelse, betraktats som en bestående troslära inom islam.

Den verkliga innebörden av tron på qadar är att allt gott och ont som finns i skapelsen eller kommer att finnas i framtiden sker genom Allah, och allt ingår i Hans kunskap. Ingen, inte ens den minsta och mest subtila aspekt av gott och ont, ligger utanför Hans kunskap. Hans kunskap omfattar varje ting. Allah vet redan före människans födelse om hon kommer att födas till världen och göra gott eller ont. Inte ens den minsta atom i skapelsen kan röra sig eller verka mot Hans vilja, och ingen subtil varelses verksamhet eller rörelse kan ligga utanför Hans kunskap. Ingen har den minsta kraft att kullkasta det som Allah har skrivit för någon. Om Han har berövat någon något, har ingen heller makt att ge det till honom. Det är endast Han som bestämmer gott och ont öde, och människans lycka och olycka är förutbestämda av Honom. (Även om Allah den Allsmäktige känner till allt i den frihet eller det handlingsutrymme som Han har gett människan att göra gott och ont inom hennes begränsade livsramar på jorden, försvagas inte detta handlingsutrymme. Islams lära är att människan alltid ska fortsätta att utföra goda gärningar och inte försumma lydnaden mot religionen. Man ska avstå från att grubbla över qadar och från att söka efter dess komplicerade detaljer. Man behöver bara komma ihåg att Allah har berett paradiset för den troende som utför goda gärningar och helvetet för de onda. Om jag tror och utför goda gärningar blir jag berättigad till paradiset. Men om jag förnekar tron och gör ont kommer jag att kastas i helvetet.)

Den helige Profetens (frid vare med honom) uttalande:

كتب الله مقاديرالخلائق قبل ان يخلق السموت والارض بخمسين الف سنة قال وكان عرشه على الماء (مسلم)

Allah skrev ned qadar för hela sin skapelse femtiotusen år innan Han skapade himlarna och jorden. Han säger att Allahs tron då befann sig över vattnet. Det vill säga att ingen skapelse fanns då utom vattnet. (Muslim)

Tro på änglarna

1. Änglarna är en lydig skapelse av Allah den Allsmäktige. De är skapade av ljus. De ligger bortom vår syn. De är varken kvinnor eller män. Allah har anförtrott dem olika uppgifter, och det är dessa uppgifter de utför.

2. Änglarna gör ingenting efter eget behag. De har ingen del i Allahs styre, makt, auktoritet eller herravälde. De är undersåtar utan någon självständig makt gentemot Allah. När de får en befallning från Allah ägnar de sig åt att lyda den utan minsta tvekan. De har inte förmågan att göra något som strider mot Hans befallning.

3. De lovprisar ständigt Allah. De överträder varken någon av Allahs befallningar eller tröttnar på att lovprisa Honom oavbrutet. Dag och natt förhärligar de Honom utan avbrott.

4. Änglarna är alltid skräckslagna av fruktan för Allah. De kan inte ens föreställa sig olydnad mot Allah eller uppror.

5. De utför det arbete de har anförtrotts med fullständigt ansvar. De visar ingen försummelse i sina plikter och har inte heller någon avsikt att slarva med sitt arbete.

6. Endast Allah den Upphöjde känner till hur många de är. Fyra av dem är emellertid särskilt välkända och står Allah nära. De är:

a. Hadrat Jibril (a.s.). Hans uppgift var att överlämna Allahs Bok och Hans budskap till profeterna. Den uppgiften har nu avslutats, eftersom profeten Muhammad Mustafa (frid över honom) var den siste profeten.

b. Hadrat Israfil (a.s.). Han kommer att blåsa i trumpeten strax före Uppståndelsens dag.

c. Hadrat Mika’il (a.s.). Han ansvarar för att låta regnet falla och för att förmedla försörjning till Allahs skapade varelser.

4. Hazrat Azrail (frid vare med honom). Han är sysselsatt med att ta livet av varje skapad varelse.

7. Två änglar följer varje människa. Den ene skriver ned hennes goda gärningar och den andre hennes dåliga gärningar. De kallas ”Kiraman Katibin” (de ädla skrivarna).

8. Två änglar förhör människan i hennes grav efter hennes död. De kallas Munkar och Nakir.

Tron på sändebuden

1. Den ordning som Allah den Allsmäktige har instiftat för att förmedla Sina bud, föreskrifter och Sin vägledning till Sina tjänare kallas ”risalat”. De som förmedlar denna vägledning och detta budskap till människorna kallas profeter, sändebud eller paygambarer.

2. Sändebuden eller profeterna förmedlar Allahs budskap till människorna på rätt sätt. De begår inget svek i detta avseende. De överdriver inte heller och döljer ingenting. Uppenbarelsen nedsänds till dem från Allah. De fullgör helt och hållet sin plikt att förmedla den till människorna.

3. ”Risalat” är en gåva från Allah. Han skänker den åt vem Han vill. Denna ställning är inte resultatet av någon mänsklig önskan, strävan eller ansträngning. Det är en särskild gåva från Allah. Endast Han vet genom vem och på vilket sätt Han ska ta emot denna stora tjänst.

4. Ett ”sändebud” är alltid en människa. Varken en ängel, en jinn eller någon annan skapelse kan uppnå denna ställning. De har ingen rätt eller något inflytande över Allah. Deras särdrag är att Allah väljer dem till Sina ställföreträdare och för att fullgöra uppdraget som sändebud. Han sänder Sin uppenbarelse till dem.

5. Den livsordning eller religion som han förkunnar följer han själv helt och hållet, och han är ett föredöme och exempel för sin kallelse. Det är inte hans uppgift att kalla andra till att följa religionen medan han själv håller sig borta från den.

6. I varje tidsålder har en profet kommit. De har kommit till varje folk och till varje land. Muslimer tror på alla profeter och förnekar ingen profets profetskap. När de profeter och sändebud som nämns i Koranen och haditherna tror muslimer på dem och visar dem full respekt. När det gäller dem som inte nämns i Koranen och haditherna förhåller de sig däremot tysta. De bekräftar varken att dessa var profeter eller uttalar sig om dem på ett sätt som skulle visa förakt för dem.

7. Alla profeters kallelse var densamma. Att förneka en enda av dem innebär att förneka dem alla. De tillhörde alla samma gemenskap och kom alla med samma budskap.

8. Att tro på profeten innebär att man måste följa honom fullständigt. Om man inte följer profeten, är det helt meningslöst att bara erkänna honom som profet med ord.

9. Med profeten Muhammad (s.a.w.) har profetskapet nått sitt slut. Ingen annan profet kommer att komma fram till Domedagen. Därför är han profeternas sigill. Hans profetskap gäller hela världen och kommer att bestå så länge världen finns. Hos Allah kommer endast de att nå frälsning som tror på honom och lever i lydnad mot honom.

10. Profeten Muhammad (s.a.w.)s liv är ett fullkomligt föredöme för oss på livets alla områden. När det gäller religionen är hans befallning slutgiltig. En muslims uppgift är att helhjärtat följa varje befallning som kommer från honom. Det han har förbjudit ska man avstå från. Kort sagt måste man ödmjukt acceptera vart och ett av hans beslut.

11. Lydnad mot Sändebudet är i själva verket lydnad mot Allah. Olydnad mot Sändebudet är på samma sätt olydnad mot Allah. Lydnad mot Sändebudet, driven av kärleken till Allah, är trons prövosten. Olydnad mot Sändebudet är ett tecken på hyckleri.

12. Uppriktig respekt för och kärlek till Sändebudet är ett tecken på tro. Brist på respekt för honom och dåligt uppförande mot honom gör alla goda gärningar värdelösa. Det är en muslims ovillkorliga plikt att inte bara älska Sändebudet mer än sina föräldrar, barn och andra släktingar, utan att älska honom mer än sitt eget liv.

Koranen säger:النَّبِيُّ أَوْلَى بِالْمُؤْمِنِينَ مِنْ أَنْفُسِهِمْ

Profeten är kärare för de troende än deras egna liv. (Al-Ahzab: 6)

13. Ett tydligt krav på tron på profetskapet är att varje muslim ska läsa durud över profeten Mustafa (frid vare med honom) och be för honom.

Tron på de himmelska böckerna

1. Allah den Upphöjde har uppenbarat många stora och små böcker för att vägleda sina tjänare. I dessa böcker har Han förklarat religionen och även gett regler för hur livet ska levas. Profeterna har tydligt förklarat kärnan i dessa böcker och själva omsatt den i praktiken.

2. Man måste tro på alla de himmelska böckerna, eftersom dessa böckers grundläggande undervisning var en och densamma. Det vill säga: Dyrka Allah och håll er borta från kufr och shirk.

3. Bland de himmelska böckerna finns fyra berömda, som uppenbarades för fyra framstående profeter. De är:

a. Tawrat. Den uppenbarades för profeten Musa (frid vare med honom).

b. Zabur. Den uppenbarades för profeten Dawud (frid vare med honom).

c. Injil. Den uppenbarades för profeten Isa (frid vare med honom).

d. Den ädla Koranen. Den uppenbarades för den siste profeten, profeten Muhammad Mustafa (frid vare med honom).

4. Av de himmelska skrifterna är det endast den ädla Koranen som fortfarande finns bevarad i sin ursprungliga form och gestalt, med vart och ett av sina ursprungliga ord, varje bokstav och alla vokaltecken, och den kommer att bevaras på detta sätt fram till Domedagen. Allah själv har lovat att bevara den. Även om några orättfärdiga syndare – Gud förbjude – skulle bränna alla exemplar av Koranen, skulle den ändå förbli bevarad. Orsaken är att det i alla tider och alla länder har funnits, finns och kommer att finnas miljontals muslimer i vars hjärtan Koranen har varit, är och kommer att vara bevarad ordagrant.

5. De tre andra himmelska skrifterna har till stor del förändrats. Ingen av dem finns nu kvar i sin ursprungliga form. För det första sammanställdes dessa skrifter långt efter det att de profeter som de uppenbarats för hade lämnat denna värld.

För det andra har vilseledda människor som jagar världsliga intressen lagt till sådant i dessa skrifter som strider mot religionens grundläggande lära, och tagit bort sådant som stod i strid med deras intressen. Därför finns det i dag endast ett bevarat, tillförlitligt och allmänt accepterat sätt att lära känna Allahs sanna religion och leva efter den, och det är den ädla Koranen. Ingen kan följa Allahs sanna religion genom att förneka den och klara sig utan den. Hela mänskligheten som föds fram till Domedagen bör tro på denna skrift. Utan att tro på den är frälsning på intet sätt möjlig.

6. Ingen har rätt att förändra eller göra tillägg i den heliga Koranen. Profetens uppgift var också endast att följa den på rätt sätt. Att utifrån den heliga Koranen utvinna en betydelse efter eget tycke och genom tolkningar och förklaringar använda dess verser för egna intressen är helt och hållet ogudaktiga människors verk.

7. Koranen innehåller lösningen på alla mänsklighetens problem. Det finns inget område i det personliga eller samhälleliga livet beträffande vilket Koranen inte har gett tydlig vägledning. Därför är det vilseledande och ett uppror mot Koranen att på något område i livet vara likgiltig inför Koranen och bygga sitt liv enligt andra principer i stället för de principer den har gett.

Tron på det hinsides

1. Människans liv är inte bara livet i denna värld. Utan efter döden och återuppståndelsen börjar ett andra liv, som blir evigt och efter vilket döden inte längre kommer att drabba någon. Detta liv blir, beroende på vars och ens gärningar, antingen fyllt av stor lycka eller av stort lidande och plåga. Tron på detta liv kallas tron på det hinsides.

2. Efter döden kommer de två änglarna Munkar och Nakir till varje avliden person och frågar:

Säg: Vem är din Herre?

Säg: Vilken är din religion?

De pekar på profeten Mustafa och säger: Säg, vem är denne?

Detta är den första anhalten i prövningen inför det hinsides.

3. En dag, när det blåses i trumpeten, kommer hela skapelsen att vändas upp och ner. Jorden kommer att skaka fruktansvärt och darra. Solen och månen kommer att kollidera. Stjärnorna kommer att förlora sitt ljus och spridas åt alla håll. Berg och höjder kommer att flyga omkring som upplöst bomull. Alla levande varelser i himlen och på jorden kommer att dö, och hela universum kommer att förstöras fullständigt.

4. Därefter kommer, på Allahs befallning, den andra stöten i trumpeten. Då kommer alla döda att återuppväckas. En ny värld kommer att träda fram. Människans liv kommer då att vara evigt. Detta kallas Uppståndelsens dag, och denna dag kommer att vara oerhört skräckinjagande. Människorna kommer att vara förskräckta av fruktan och terror. Deras blickar kommer att vara riktade nedåt. Var och en kommer att vänta på sitt öde.

5. Alla människor kommer att samlas inför Allah på samlingsplatsen. Den dagen kommer Allah att sitta på domens tron. All makt och allt herravälde kommer då uteslutande att tillhöra Honom. Ingen kommer att våga öppna sin mun utan Hans tillstånd. Allah kommer att hålla räkenskap med var och en individuellt. Med stöd av Sin kunskap, Sitt sunda omdöme och Sin rättvisa kommer Han att avkunna den rätta domen. Var och en kommer att få sin rättmätiga och rättvisa belöning. Ingen kommer att utsättas för ens den minsta orättvisa.

6. De rättfärdiga tjänarna kommer att få sina gärningsböcker i sin högra hand och syndarna i sin vänstra hand. De rättfärdiga kommer att uppnå räddning och framgång, medan syndarna kommer att bli besvikna. De framgångsrikas ansikten kommer att stråla av glädje. Däremot kommer syndarnas ansikten att förmörkas och svartna av sorg och smärta. De rättfärdiga och gudfruktiga kommer att finna glädje och själslig tillfredsställelse i paradiset, medan de gudstrotsiga kommer att kastas i den flammande elden.

7. Den dagens dom kommer att vara fast och oföränderlig. Ingen kommer att kunna undkomma den. Ingen kommer att kunna bedra Allah genom att ljuga eller komma med någon ursäkt. Inte heller kommer någon vän eller profet att kunna göra en orättmätig förbön för någon. Den enda som får tala för förbön är den som Allah ger tillstånd till. Förbön kommer endast att göras för den som Allah ger tillstånd till att förbön görs för. Ingen kommer att få möjlighet att återvända till världen en andra gång för att göra goda gärningar och göra livet i det härefter kommande livet framgångsrikt. Ingen gråt eller klagan kommer att kunna rädda någon från helvetets straff.

8. Varje människas gärningar i världen blir bevarade. Allt vi säger och gör skrivs ned av Allahs änglar. Så snart något ord lämnar munnen bevarar ängeln det exakt som det sades.

9. Ingen av människans gärningar kommer den dagen att vara dold för Allahs blick. Även om den är så liten som ett senapskorn och är innesluten i en hård sten, finns i luften och på himlen eller är dold i något mörkt skikt under jorden, kommer Allah den dagen att föra fram den. Var och en kommer den dagen att ställas inför Allah.

10. De troende som bor i paradiset kommer att få sådana enastående och outtömliga lyckoskatter som ögat aldrig har sett, örat aldrig har hört talas om och hjärtat aldrig ens har kunnat föreställa sig. Vart de än går kommer de från alla håll endast att höra rop som: ”Frid, frid! Välkomna, välkomna!” De kommer aldrig att berövas denna glädje och lycka. Deras största gåva kommer att vara att Allah låter dem skåda Honom och säger: ”O Mina tjänare! I dag förklarar Jag att Jag är nöjd med er. Från och med nu kommer Jag aldrig mer att vara missnöjd med er.”

11. De gudstrotsiga kommer att kastas i helvetets våldsamt flammande eldhav. Elden kommer att omge dem, och de kommer aldrig att kunna fly därifrån. De kommer inte att dö så att de befrias från plågan, men de kommer inte heller att leva för att kunna njuta av livet. I förtvivlan kommer de varje ögonblick att önska sig döden. Men döden kommer aldrig att drabba dem. Helvetets eld kommer att rasa av vrede och aldrig slockna. När helvetets invånare plågas av törst och vrider sig i vånda, kommer de att få hett, smält metall att dricka, vilket kommer att bränna deras ansikten. Eller så kommer de att få något som inte kan passera genom strupen. Eldkragar kommer att sättas runt deras halsar, och de kommer att kläs i tjära och eldfängda kläder. Av hunger kommer de att tvingas äta taggig föda. Allah kommer att vara fruktansvärt vred på dem.

12. Allah den Allsmäktige har den exakta kunskapen om vem som hör till paradiset och vem som hör till helvetet. Profeten (frid vare med honom) har emellertid tydligt förklarat vilka handlingar som leder en människa till paradiset. På samma sätt har han tydligt förklarat vilka handlingar som leder till helvetet. I denna värld kan vi inte med säkerhet kalla någon paradisisk, med undantag för de lyckligt lottade åt vilka den helige Profeten (frid vare med honom) har gett det glada budskapet att de kommer att tillhöra paradiset. Men när man ser goda tecken kan man naturligtvis hoppas på Allahs nåd.

13. Allah kan, om Han vill, förlåta vilken synd som helst. Koranen säger att Allah inte kommer att förlåta synden kufr och shirk. Men om man ångrar sig uppriktigt av hjärtat kommer Han att förlåta den.” (Sura al-Furqan).

14. Om någon antar iman eller ångrar sig från sina synder när som helst under livet, godtar Allah hans iman och ånger. Men när dödens ängel visar sig vid dödsögonblicket godtas varken iman eller ånger.

Icke-islamiska trosföreställningar och tankesätt

För att bli muslim är det ytterst nödvändigt att man blir helt insatt i islamiska trosföreställningar och tankesätt, frivilligt och medvetet antar iman till dem och formar sitt liv i enlighet med dem. På samma sätt är det nödvändigt att man också blir fullt insatt i de icke-islamiska trosföreställningar och tankesätt som strider mot islam och iman. Om man inte kan rena sitt hjärta och sitt sinne från dessa trosföreställningar och tankesätt är det på intet sätt möjligt att uppfylla islams krav och leva ett verkligt islamiskt liv.

Nedan beskrivs kortfattat några av dessa icke-islamiska föreställningar och trosuppfattningar, från vilka en muslim med full övertygelse kan hålla sig fri och ren.

1. Att tycka om kufriska tankesätt och handlingar, vara stolt över dem och uppmana andra till dem strider helt mot iman. Man måste omedelbart ångra sig och vända sig bort från allt detta.

2. Att visa förakt för islams grundläggande moral och dess kännetecken, att göra sig lustig över dem och håna dem samt att nämna dem med förakt och hat. Skamlösa uttalanden om islam är en form av den grövsta hycklerin. Att tolerera sådant tal och sådana uttryck, och att inte visa sitt ogillande av dem genom ord och handling, innebär att man visar bristande respekt för Allah och Hans Sändebud. Det innebär att man visar olydnad mot religionen och avslöjar imanens yttersta svaghet.

3. Att efter att ha fått kännedom om Allahs och Hans helige profets (frid vare med honom) tecken ändå envist hålla fast vid fädernas och förfädernas seder samt sociala bruk och ceremonier, och att anse det förnedrande att följa Allahs och Hans sändebuds föreskrifter, är ett resultat av islamfientliga trosföreställningar och tankesätt. Detta har inte ens det minsta samband med tron.

4. Att efter eget behag tolka Allahs och Sändebudets föreskrifter, förvränga deras innebörd så att den passar ens egna intressen och hålla sig borta från att exakt följa Allahs och Sändebudets befallningar och förbud är extremt hyckleri.

5. Att kritisera Allahs och Hans sändebuds föreskrifter, leta efter brister i dem, anse dem olämpliga för sin tid och säga sådant som att detta är den mörka tidens förehavanden – allt detta är ett resultat av ett vilselett tankesätt och har inget som helst samband med tron.

6. Allahs förnekare förvärvar rikedom utan att skilja mellan halal och haram och lever ett liv fyllt av nöjen. Om en muslim ser detta, skäms över sin tro och säger: ”Ack! Om jag inte hade varit muslim skulle även jag ha kunnat njuta av denna värld”, då måste dessa tankar, föreställningar och uttalanden betraktas som resultat av ett islamfientligt tankesätt. Det är ytterst angeläget att skydda tron från sådant.

7. Att anse sharias begränsningar och förbud vara hinder på vägen mot utveckling, att vara stolt över att låta kvinnor arbeta sida vid sida med männen på livets alla områden, att vara stolt över att se respektabla kvinnor i hemmet skaka hand med varandra, obehindrat samtala och umgås, och att anse detta vara framsteg, är en skamlös form av gudlöshet. Detta strider fullständigt mot självrespekt och religiös värdighet.

8. Likgiltighet inför att skaffa sig religiös utbildning innebär inte bara att man förblir okunnig om islam. Att på grund av sin okunnighet hävda sin oförmåga att praktisera islam är tvärtom ett högmodigt tankesätt som förstör en muslims tro och troslära.

9. Att anse någon annan än Allah vara herre och förfogare över vinster och förluster, ära och vanära, framgång och tillbakagång och liknande strider mot den monoteistiska tron.

10. Att i sitt hjärta hysa fruktan för någon annan än Allah, förlita sig på någon, hoppas på någon eller tro att någon annan har makt över människolivets uppgång och fall förstör tron.

11. Att anse någon annan än Allah som beskyddare, beskyddare och stöd, verkställare, den som uppfyller behov, avvärjer olyckor, hör böner, hjälper och skyddar strider mot den tawhidiska trosuppfattningen.

12. Att fråga någon om framtiden och tro på det förstör tron.

13. Att anse någon annan än Allah vara närvarande och seende, det vill säga att han känner till allt som är dolt och öppet, strider mot den islamiska trosuppfattningen.

14. Att åkalla någon annan än Allah för att få sina önskningar uppfyllda, be någon annan om försörjning och barn, låta ett barns hårtofs lämnas genom att genomborra dess näsa och öron i någons namn, eller avlägga ett löfte i någons namn är fullständigt avgudadyrkeri.

15. Att släppa lös ett djur i någon annans namn än Allahs, slakta ett djur, utföra bid‘a-handlingar för att skydda ett barn, placera ett vapen vid huvudet på ett nyfött barn för att skydda det, eller frukta någon annan kraft för barnets liv och liknande är avgudadyrkeri och strider mot tawhid.

16. Att vid bröllop, barns födelse och omskärelse anse sådana handlingar nödvändiga som islam inte har ansett nödvändiga är icke-islamiskt tänkande och vidskepelse.

17. Att lägga skulden för sjukdom och död på Allah, uttala osakliga och respektlösa ord samt hysa dåliga tankar om Allah förstör tron.

18. Att efter att ha drabbats av extraordinära olyckor och upprepade gånger blivit utsatt för olyckor och olika katastrofer inte hoppas på Allahs nåd, och att (må Allah bevara oss) anse Allah vara utan barmhärtighet och medkänsla, är ett uttryck för kufriskt tänkande. Om sådana sataniska viskningar visar sig i sinnet bör man omedelbart ångra sig inför Allah med ett uppriktigt hjärta.

19. Att stå framför någon med händerna bundna, att göra sujud inför någon och att böja huvudet inför någon är shirk.

20. Att kyssa en grav, stå framför den med händerna bundna, trycka pannan mot graven och alla andra liknande handlingar strider mot den tawhidiska trosuppfattningen och innebär den yttersta förnedringen.

21. Att förvara bilden av en pir nära sig för att få välsignelse, hänga en blomsterkrans på den och visa den vördnad är helt och hållet shirk.

22. Att söka skydd hos någon annan än Allah och förkunna tron att han har makt att förändra omständigheterna är helt och hållet shirk. [Att stanna en bil eller annat fordon när man passerar en avliden persons grav för att visa den avlidne vördnad, att offra något vid graven eftersom man tror att den avlidne kan skydda mot olyckor, samt att tro att han kan bli vred och utsätta en för någon olycka om man inte gör det, är fullständig shirk – översättaren.]

23. Att anse någons påbud och förbud vara likvärdiga med Allahs påbud och förbud, att ge hans direktiv företräde, att anse att någon annan har rätt att ändra sharias bestämmelser genom att lägga till eller dra ifrån, att anse någon stå över sharia eller att anse att någon kan upphäva någon av sharias bestämmelser är helt och hållet shirk.

24. Att gå runt någons hus eller en grav i tawaf och att visa en plats vördnad genom att betrakta den som Kaba Sharif är ett uttryck för en trosuppfattning som strider mot islam.

25. Att ge namn som Ali Bakhsh, Nabi Bakhsh, Hossain Bakhsh och Abdun Nabi med flera, samt att tilltala någon med namn som Ya Ghausul Madad och Ya Waliul Madad med flera, strider mot den tawhidiska trosuppfattningen.

26. Att anse människoskapade lagar vara riktigare än Allahs lag, följa dem, anse det nödvändigt att följa dem, försöka bevara dem oförändrade, vara deras anhängare och hjälpare står i fullständig motsats till tron och det islamiska tänkesättet.

27. Att anse att det räcker att ha en relation till en pir eller wali i stället för tro och gärningar för att nå frälsning i det härefter, och att tro att allt kommer att ordna sig genom hans förbön eller att han kan utöva så stort inflytande över Allah att han kan få vilket beslut som helst fattat efter eget behag, är en trosuppfattning som helt strider mot islam.

28. Att anse sig fullständigt tvingad att begå synd eller göra gott, och att tro att människan inte har någon rätt alls att göra gott eller ont, utan att allt gott och ont orsakas av Allah och att människan gör det endast av tvång, är en trosuppfattning som helt strider mot islam. Med denna tro blir tron på det härefter meningslös.

29. Att anse sig fullt kapabel att utföra alla handlingar och att tro att Allah inte har någon del i något av det människan gör, utan att människan har fullständig befogenhet att utföra varje handling, är ett tänkesätt som strider mot islam. Hjärtat bör hållas rent från sådana tankar.

30. Att inte anse profeterna och sändebuden vara syndfria, att tillskriva dem någon ond handling eller att anse dem vara författare till de himmelska skrifterna är en trosuppfattning som strider mot islam.

31. Att kritisera de ädla sahaba, påpeka deras fel och brister, visa dem respektlöshet eller förringa deras ställning är ett tänkesätt som strider mot islam. Man bör ångra sig och omvända sig från sådana tankar.

32. Allah och Hans sändebud har beskrivit alla frågor som rör religionen utförligt och tydligt. Att nu genom kashf och ilham, genom drömmar eller genom sitt eget förstånd och sin egen kunskap upptäcka något nytt i religionen, införa det och anse det nödvändigt är bid’a. Bid’a är en stor synd och villfarelse.

33. Att, när man drabbas av olyckor, sorg och lidande, tala om sitt öde som gott eller ont, uttala sig mot ödet och säga sådant som: ”Vad ska jag säga? Mitt öde är dåligt. Allah hade skrivit detta på min panna. Är min lott sådan att jag någonsin får se lyckans ansikte?” innebär att man hyser dåliga tankar om Allah och visar respektlöshet mot Honom. Man bör hålla sig ren från sådana islamfientliga tankar och uttalanden. Att vara nöjd med allt Allah gör och med tillfredsställelse acceptera varje beslut från Honom är ett tecken på verklig tro.

Kapitlet om taharat

Taharat

Efter att ha upphöjts till profetskapets värdighet uppenbarades den första uppenbarelsen för profeten Mustafa (frid vare med honom) för att uppmuntra honom att fullgöra profetskapets uppgift. Efter undervisningen om tawhid gavs där föreskriften att fullständig renhet och noggrann hygien (taharat) skulle iakttas.

وَثِيَابَكَ فَطَهِّر )المدثر-4)

Håll dig själv ren, renad och välvårdad (al-Muddaththir-4).

ثياب Ordet ثوب är pluralformen av ordet. Dess bokstavliga betydelse är klädnad. Men här ثياب (siyab) avses inte enbart kläder. Det syftar i stället på kroppen, kläderna och sinnet—kort sagt hela personen. På arabiska طاهر الثوب kallas den person som står över alla brister, fel och orenheter. Innebörden av Koranens föreskrift är att orenheten i ens kläder, kropp och sinne syftar på de felaktiga trosuppfattningarna och tankesätten kring shirk och kufr, samt deras återspegling i karaktären. Orenheten i kroppen och kläderna avser sådan smuts och orenhet som kan förnimmas och som är motbjudande för en god smak och läggning, och som sharia dessutom har förklarat vara oren (najis).

Med denna betydelse av renhet i åtanke uppmuntrar den heliga Koranen människor till den på många ställen. På två ställen i Koranen säger Allah den Upphöjde att de som bevarar renhet och hygien är Hans älskade tjänare.

وَاللَّهُ يُحِبُّ الْمُطَّهِّرِينَ

Allah älskar dem som håller sig rena och välvårdade (at-Tawba: 108)

إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ التَّوَّابِينَ وَيُحِبُّ الْمُتَطَهِّرِينَ

De som gång på gång ångrar sig och håller sig rena och rensade – Allah älskar dem (al-Baqara: 222).

Den helige Profeten (s.a.w.) var själv ett oöverträffat exempel på renhet och hygien. Han uppmanade umman särskilt till renhet och hygien och beskrev dess betydelse på olika sätt för att uppmuntra dem att hålla sig rena. Han sade: Renhet och hygien är hälften av tron (الطهور شطر لايمان). Därefter redogjorde han utförligt och tydligt för dess regler, föreskrifter och metoder. Inte nog med det: genom att själv tillämpa dem i sitt praktiska liv fullgjorde han sin plikt att förklara dem för sina efterföljare och få dem att förstå och tillägna sig dem. Därför är det varje muslims ofrånkomliga plikt att komma ihåg och följa alla dessa värdefulla anvisningar och i enlighet med dem hålla sitt zāhir och bātin (yttre och inre aspekter) rena och välvårdade. Det är också allas ofrånkomliga plikt att hålla hjärta och sinne rena från felaktiga läror och tankesätt samt från föreställningar om shirk och kufr, och att hålla den egna kroppen, kläderna och andra närliggande ting rena från alla slags orenheter och smuts. Föreställningarna om shirk och kufr har beskrivits i det föregående kapitlet. På de följande sidorna redogörs för reglerna kring de uppenbara formerna av najasat (orenhet).

Detta måste man noga komma ihåg: måttstocken för vad som är rent och orent är Allahs sharia. Ingen har rätt att göra några tillägg eller avdrag i denna fråga efter eget vetande, förnuft eller smak. Det enda som är rent är det som sharia har förklarat vara rent, och det enda som är rätt är det som sharia har förklarat vara rätt. På samma sätt är det utan tvekan falskt och orent som sharia har förklarat vara falskt och orent. De metoder som sharia har föreskrivit för att rena något och för att uppnå renhet är de enda genom vilka renhet kan uppnås. Att efter eget tycke och egna föreställningar fastställa en måttstock för rent och orent, och genom onödig vidskepelse och tvivel göra Allahs enkla och raka sharia svår, innebär inte bara att man själv försätter sig i stora svårigheter; det är dessutom en fruktansvärd villfarelse och berövar en den riktiga förståelsen av religionen. Sådana felaktiga föreställningar och handlingar leder ofta till allvarliga negativa följder, och människor börjar betrakta sharia som en stor olycka för dem själva och avlägsnar sig från islam.

Beskrivning av najasat (orenhet)

Najasat (نجاست) betyder smuts, orenhet och obeskedlighet. Detta är motsatsen till taharat (طهارت) eller renhet. För att lära sig taharats innebörd, metoder, regler och rättsliga frågor är det först nödvändigt att förstå najasats innebörd, dess olika slag och metoderna för att rena den. Därför redogörs först för reglerna om najasat och de rättsliga frågor som hör samman med den.

Olika slag av najasat

Najasat är av två slag: najasat haqiqi och najasat hukmi. Reglerna och de rättsliga frågorna för de båda är helt olika. För att uppnå renhet är det mycket viktigt att förstå deras regler och rättsliga frågor väl och komma ihåg dem.

Verklig orenhet

De ting kallas grov orenhet vars orenhet det inte råder något som helst tvivel om. Människans naturliga läggning känner avsky för dem, och sharia förklarar dem vara orena. Deras orenhet och motbjudande beskaffenhet upplevs mycket starkt, och därför finns det stränga föreskrifter i sharia beträffande dem. Nedan följer några exempel på grov orenhet.

1. Svin. Varje del av det är grov orenhet, oavsett om det är levande eller dött.

2. Människans urin, avföring och sädesvätska, alla vätskor som utsöndras genom urinöppningen, alla djurs sädesvätska samt urin och avföring från små barn.

3. Människors eller djurs blod.

4. Kräkningar, oavsett vilken ålder personen har.

5. Blod som utsöndras genom kvinnans urinöppning.

6. Alla vätskor som utsöndras genom kvinnans urinöppning.

7. Var, vätska eller något annat flytande ämne som kommer ut från ett sår.

8. Svett och saliv från sådana djur vars matrester är orena.

9. Kött, fett och liknande samt skinn från djur som har dött utan att ha slaktats enligt föreskrifterna är najāsat ghalīẓa. Om skinnet däremot garvas blir det rent. På samma sätt är sådant rent som inte innehåller blodcirkulation, såsom horn, tänder och hovar.

10. Mjölk från ett förbjudet djur – vare sig det är levande eller dött – samt mjölk från ett dött djur, oavsett om det är tillåtet eller förbjudet.

11. Flytande ämnen som kommer ut från ett dött djurs kropp.

12. Extrakt som kommer från ett orent ämne eller något liknande ämne.

13. Urin och avföring från alla djur utom fåglar. Gödsel från kor, bufflar, elefanter, hästar, åsnor, mulor och liknande, samt spillning från kameler, getter och liknande. Avföring från fåglar som inte kan flyga, såsom ankor och höns. Urin och avföring från alla rovdjur.

14. Vin och andra flytande berusningsmedel.

15. Ormskinn.

16. Saliven från en avliden persons mun.

17. Blod som rinner från en martyrs kropp.

Najasat khafifa

De saker vars orenhet är något lättare kallas najasat khafifa. Vissa bevis från shariah ger anledning att betvivla att de är orena. Därför är de rättsliga bestämmelserna om dem något mildare. Nedan nämns sådana saker vars orenhet är najasat khafifa.

1. Urin från halal-djur, såsom kor, bufflar, getter och liknande.

2. Hästurin.

3. Spillning från haram-fåglar, såsom kråkor, glador, falkar och liknande. Fladdermusens urin och avföring är dock rena.

4. Om avföringen från en halal-fågel luktar illa.

5. Om najāsat khafīfa blandas med najāsat ghalīẓa, blir allt najāsat ghalīẓa, hur liten mängden najāsat ghalīẓa än är.

Metoden för att rena från najāsat haqīqī

Precis som de saker som blir orena är av olika slag, är också metoderna för att rena dem olika. Vissa saker förblir fasta. Vissa är lätta och rinner bort. Vissa torkar genom fukt. Vissa torkar inte alls eller endast i liten grad. I vissa fall försvinner orenheten helt, medan den i andra fall inte gör det. Därför måste man noggrant förstå reglerna och metoderna för att rena dem.

Regler för att rena jord med mera

1. Om jorden blir oren, vare sig det beror på liten eller vattnig avföring eller på tjock, fast avföring, blir den ren när den torkar i båda fallen. Men tayammum är inte giltigt på sådan jord.

2. Innan den orena jorden torkar måste man hälla rikligt med vatten över den, så att vattnet rinner bort. Alternativt ska man hälla vatten över den och suga upp det med en trasa eller något annat, så att inget spår eller någon lukt av avföring finns kvar. Även då blir jorden ren. Detta bör naturligtvis göras tre gånger.

3. Jord, jordklumpar, sand, sten och liknande blir rena när de torkar. En sten som inte är slät och som suger upp vätska blir ren när den torkar.

4. Gräs, grödor och plantor som växer upp ur marken blir rena när de har blivit orena och sedan torkat.

5. Sådant som är fast förankrat i marken, såsom väggar, pelare, staket, dörrtrösklar och liknande, blir rent när det har torkat.

6. Oren mark blir ren även om den vänds och luckras upp.

7. Om en spis blir oren genom avföring, blir den ren när man tänder en eld och låter den utplåna spåren av orenheten.

8. Man ska hälla jord över den orena marken och täcka avföringen så väl att dess lukt inte känns; då blir den ren. Men tayammum får inte utföras på den.

9. Ett kärl tillverkat av oren lera förblir orent så länge det är rått. När det har torkat och blivit bränt blir det rent.

10. Mark som har bestrukits med gödsel är oren. Bönen är inte giltig om man inte lägger något över den.

kan inte absorbera orenhet

Regler för att rena sådana föremål

1. Föremål av metall, såsom svärd, knivar, speglar, guld, silver och andra smycken av metall, eller kärl, skålar och liknande av koppar, mässing, aluminium och stål, blir rena om de skrubbas med jord eller torkas noggrant med en våt trasa när de har blivit orena. De ska skrubbas och torkas så att inga spår eller någon lukt av orenheten finns kvar. Detta gäller dock endast om föremålen inte är mönstrade.

2. Tallrikar, skålar eller grytor av porslin, glas eller slät sten, samt gamla använda tallrikar, skålar och grytor som inte absorberar orenhet, blir rena om de skrubbas med jord eller torkas med en våt trasa. Det ska göras så att inga spår av orenheten finns kvar. Detta gäller dock endast om de inte är mönstrade.

3. Föremål av metall eller porslin blir rena om de tvättas tre gånger med vatten.

4. Om dessa föremål är mönstrade, såsom smycken eller mönstrade tallrikar och skålar, blir de inte rena genom att endast skrubbas eller torkas med en våt trasa; de måste tvättas med vatten.

5. Metalltallrikar, metallskålar eller andra föremål av metall, såsom knivar, saxar, tänger, kedjor och liknande, blir rena om de läggs i eld.

6. Tallrikar och skålar av lera eller sten blir rena om de läggs i eld.

7. Om fast eller flytande smuts hamnar på en matta, pall, taburett, bänk eller något liknande, blir föremålet inte rent genom att endast torkas med en våt trasa. Det måste tvättas med vatten.

Regler för att rena sådant som absorberar rituell orenhet

1. Om mujza, skor eller andra föremål av läder blir rituellt orena och orenheten är fast, såsom dynga, avföring, blod, sädesvätska och liknande, blir de rituellt rena när orenheten skrapas eller gnuggas bort. Om orenheten är flytande och inte syns när den har torkat, blir föremålet inte rituellt rent utan tvättning. Det ska tvättas på följande sätt: efter varje tvättning ska man vänta så länge att vattnet slutar droppa. Det ska tvättas tre gånger på detta sätt.

2. Om nya lerkärl (tallrikar, skålar eller vattenkannor), stenkärl som absorberar vatten eller träkärl där orenhet tränger in blir rituellt orena, ska de renas på följande sätt: de ska tvättas tre gånger och efter varje tvättning ska de torka så mycket att vattnet slutar droppa. Vid tvättning i rinnande vatten behöver detta villkor inte uppfyllas. Det räcker att allt vatten har runnit ur efter att de har tvättats ordentligt.

3. Om livsmedelsgryn blir rituellt orena ska de tvättas tre gånger och torkas efter varje tvättning. Om orenheten är tjock och har samlats på ett ställe räcker det att avlägsna den. Om en katt till exempel har bajsat ovanpå en hög med gryn och avföringen har torkat och stelnat, räcker det att avlägsna den. Om man i värsta fall misstänker att något av den har hamnat på de andra grynen, ska dessa tvättas tre gånger.

4. Om orenhet kommer på ett klädesplagg ska det tvättas tre gånger med vatten och vridas ur ordentligt efter varje tvättning. Även om dålig lukt eller en fläck finns kvar efter att plagget har tvättats och vridits ur ordentligt är det inget problem; det blir rituellt rent.

5. Om sädesvätska kommer på ett klädesplagg och torkar, blir plagget rituellt rent om sädesvätskan skrapas eller gnuggas bort. Om sädesvätskan inte har torkat blir plagget rituellt rent när det tvättas tre gånger med vatten. Om sädesvätska kommer ut efter att man har urinerat och tvättat sig, måste plagget tvättas igen. Om sädesvätskan är mycket tunn och har torkat, blir plagget rituellt rent genom att tvättas.

6. Orenhet på ett klädesplagg kan tvättas bort och plagget kan renas med vätskor som liknar vatten, om de inte är oljiga.

7. När ett klädesplagg tvättas i rinnande vatten behöver det inte vridas ur. Det räcker att vattnet rinner från den ena sidan av plagget till den andra.

৮. Om ett tyg är sådant att det går sönder om man vrider ur det genom att pressa det, ska det tvättas tre gånger. Därefter ska man pressa det med handen eller något annat på ett sådant sätt att vattnet rinner ut utan att tyget går sönder.

৯. Om oren olja, ghi eller någon annan olja hamnar på ett tyg blir tyget rituellt rent om det tvättas tre gånger, även om oljans fetthet finns kvar i tyget. Orenheten som blandats med oljan blir rituellt ren efter tre tvättar.

১০. Om ett tyg blir orent genom fett från ett dött djur räcker det inte att tvätta det tre gånger. Fettheten måste avlägsnas och därefter måste tyget tvättas.

১১. Om orenhet hamnar på en matta, en stor satranji, en heltäckningsmatta eller något liknande sängunderlag som inte kan vridas ur, ska det renas genom att man häller vatten över det tre gånger. Efter varje gång vattnet hälls över ska det torka. Med att torka menas att inget blir fuktigt om man lägger något på det.

১২. Om ett tomt, ihåligt kärl blir orent och har sugit åt sig orenhet, ska det renas genom att fyllas med vatten. Om tecken på orenheten eller dess inverkan syns i vattnet, ska vattnet hällas ut och kärlet fyllas igen. Så länge det finns något spår av orenheten i vattnet ska man fortsätta att hälla ut vattnet och fylla på nytt vatten. När orenhetens färg och lukt på detta sätt har försvunnit blir kärlet rituellt rent.

১৩. För att rena ett tyg som färgats med oren färg ska det tvättas så många gånger att rent vatten börjar rinna av det. Därefter blir tyget rituellt rent, oavsett om färgen finns kvar eller inte.

Regler för att rena flytande och feta ämnen

১. Om man tillverkar tvål av orent fett eller oren olja blir tvålen rituellt ren.

২. Om olja eller ghee är oren, ska man hälla i lika mycket vatten och koka det. När vattnet har kokat bort ska man åter hälla i samma mängd vatten och koka det. Om detta görs tre gånger blir det rent. Alternativt ska man hälla vatten i oljan eller gheeyn. Oljan eller gheeyn kommer då att lägga sig ovanpå vattnet. Då ska man ta bort den ovanifrån och åter hälla i vatten. Om detta görs tre gånger blir det rent.

৩. Om honung, sirap eller saft är oren, ska man tillsätta vatten och koka det. När vattnet har avdunstat ska man åter tillsätta vatten. Om detta görs tre gånger blir det rent.

৪. Om oren olja smörjs in i huvudet eller på kroppen, blir huvudet eller kroppen rent genom att bara tvätta det tre gånger. Det behövs inte att man avlägsnar oljigheten med något.

Regler för att rena fasta ämnen

১. Om stelnat ghee, fett eller honung blir orent, blir det rent genom att den orena delen avlägsnas.

২. Om siktat mjöl eller torrt mjöl blir orent, blir resten rent genom att den orena delen avlägsnas. Om till exempel en hund har satt munnen på siktat mjöl, blir det rent genom att man kastar bort just den delen. Om hunden har satt munnen på torrt mjöl, blir resten rent genom att man avskiljer så mycket som man anser att hundens saliv har berört.

৩. Om något orent kommer på tvål, förblir resten ren genom att man skär bort den orena delen.

Regler för att rena skinn

1. Efter garvning (beredning) blir varje skinn rent, oavsett om det kommer från ett tillåtet eller otillåtet djur, ett rovdjur eller ett växtätande djur. Men grisens skinn blir under inga omständigheter rent.

2. Skinnet från ett tillåtet djur blir rent så snart djuret har slaktats enligt islamisk rit; det behöver inte garvas för att bli rent.

3. Om skinnet garvas med grisfett eller något annat orent ämne blir det rent genom att tvättas tre gånger.

Regler för att rena kroppen

1. Om verklig orenhet kommer på kroppen blir den ren genom att tvättas tre gånger. Om sperma kommer på kroppen och torkar, blir kroppen ren genom att det avlägsnas. Om sperman är flytande blir kroppen ren genom att tvättas.

2. Om kroppen eller håret färgas med ett orent färgämne räcker det att tvätta så mycket att klart vatten rinner av. Det är inte nödvändigt att avlägsna färgen.

3. Om ett orent ämne fylls i en inskärning i kroppen, blir kroppen ren genom att tvättas tre gånger; det är inte nödvändigt att avlägsna det orena ämnet.

4. Om ett orent ämne förs in i ett sår och såret sedan läker, är det inte nödvändigt att avlägsna det orena ämnet. Kroppen blir ren genom att bara tvättas. Om ett ben bryts och ett orent ben sätts in i dess ställe, om såret sys ihop med ett orent ämne eller om en bruten tand fästs med något ämne, blir kroppen i alla dessa fall ren genom att tvättas med vatten tre gånger efter tillfrisknandet.

5. Om man efter att ha smort kroppen med oren olja eller något annat fettämne bara tvättar den tre gånger, blir kroppen ren. Det är inte nödvändigt att avlägsna fettheten.

Taharatens sex verksamma grundprinciper

1. För att undvika onödigt besvär har lättnader införts i taharatens regler.

Det vill säga: om det någon gång uppstår en ovanlig svårighet med sådana regler som har fastställts genom qiyas, beviljas förlåtelse och lättnad från sharias sida. Tänk till exempel på att vattnet som rinner från den avlidnes kropp när den tvättas är orent. Men om stänk av detta vatten träffar kroppen på dem som tvättar den avlidne, är det ursäktat. Detta beror på att det är mycket svårt att skydda kroppen från det.

2. Även sådant som människor vanligtvis kommer i kontakt med räknas som något som skulle innebära onödigt besvär. Det vill säga: en handling som vanligtvis utförs av alla och som enligt qiyas skulle betraktas som oren, men som är mycket svår att undvika. Därför har sharias regel i detta avseende gjorts lättare. Tänk till exempel på att vägarna vanligtvis blir täckta av lervatten när det regnar. Det är mycket svårt att skydda sig från detta. Därför är det ursäktat om stänk av lervatten träffar kläderna.

3. Det som har förklarats tillåtet på grund av ett särskilt behov är endast tillåtet när behovet föreligger. Det vill säga: det som vid något tillfälle har tillåtits på grund av ett särskilt behov är endast tillåtet i den situationen. I andra situationer är det inte tillåtet utan ett sådant behov.

Om ett djur till exempel urinerar på spannmålen medan den tröskas med hjälp av djuret, är det av nödvändighet ursäktat och spannmålen förblir ren. Men om djuret urinerar på spannmålen vid någon annan tidpunkt än då, blir den oren.

4. Orenhet som en gång har försvunnit återkommer inte. Det vill säga: när sharia har fastställt att en orenhet har upphört, återkommer den inte. Om man till exempel gnuggar bort torkad mani eller sädesvätska från ett plagg, blir plagget rent. Om plagget därefter faller i vatten blir varken plagget eller vattnet orent. På samma sätt blir oren jord ren när den har torkat. Om den därefter blir våt återkommer orenheten inte.

5. Vidskepelse och tvivel ska inte tillmätas något värde i stället för tro och fast övertygelse. Det vill säga: om man tror eller är fast övertygad om att något är rituellt rent, så är det rituellt rent. Det får inte förklaras rituellt orent enbart på grund av tvivel.

6. Bedömningar ska göras i enlighet med allmänt vedertagen sedvänja. Det vill säga: när man fastställer vad som är tillåtet eller otillåtet ska man ta hänsyn till rådande regler och vanor. Det är till exempel människors vedertagna vana att skydda all mat och dryck från orenhet. Därför ska även mat och dryck som tillhör icke-muslimer betraktas som rituellt ren. Den får först förklaras rituellt oren när dess orenhet är känd genom tydliga, sakliga bevis.

Förenklingar enligt sharia i reglerna om taharat

1. En mängd av den svåra rituella orenheten motsvarande en dirham är ursäktad. Om orenheten är fast motsvarar det en dirhams vikt, och om den är flytande motsvarar det en dirhams storlek. Det vill säga: om denna mängd av svår rituell orenhet finns på kroppen eller kläderna och man ber i det tillståndet, är bönen giltig och behöver inte göras om. Men om det finns möjlighet att tvätta bort den är det bättre att göra det.

2. Om den lätta rituella orenheten träffar kroppen eller kläderna är en fjärdedel av mängden ursäktad.

3. De stänk som träffar dem som tvättar den avlidne under tvagningen av den avlidne är ursäktade.

4. Om ett djur urinerar medan säd tröskas på gården förblir säden rituellt ren.

5. Om nålsuddestora stänk av urin eller annan rituell orenhet träffar kläderna eller kroppen blir den inte rituellt oren. För dem som håller husdjur hemma är urin, gödsel och liknande från djuren ursäktat även om det som träffar kroppen eller kläderna överstiger en dirham.

৬. Under regnperioden, när vägar och stigar blir vattenblandad lera och det är svårt att undvika den, ursäktas stänken därifrån.

৭. Om musspillning blandas med spannmål och mängden är så liten att ingen påverkan kan märkas i mjölet, förblir mjölet rituellt rent. Om en viss mängd musspillning kokas tillsammans med bröd eller ris och den förblir fast utan att lösas upp, förblir maten rituellt ren och får ätas.

৮. Sådana djur som suger människoblod men inte har cirkulerande blod, såsom flugor, myggor och vägglöss. Om de dricker blod och blod kommer på kroppen eller kläderna när de dödas, blir varken kroppen eller kläderna orena.

৯. Om orenhet bränns i eld är röken rituellt ren och askan också rituellt ren. Om exempelvis kogödsel bränns och röken träffar bröd eller annan mat, eller om askan används för att skrubba tallrikar och skålar, är det tillåtet. Ingenting blir orent.

১০. Om någon sover på en oren säng, matta, träbrits eller mark, och den är våt, eller om någon sätter sina våta fötter på en oren säng eller mark, blir kroppen rituellt ren så länge orenhetens påverkan inte tydligt märks på den orena sängen.

১১. Om en eller två bitar kogödsel plötsligt faller ner i mjölken under mjölkningen, oavsett om de kommer från kon eller kalven, måste de genast tas bort. Mjölken förblir rituellt ren och det är tillåtet att använda den.

১২. Om våta kläder hängs upp för att torka på en oren plats eller läggs där utan särskilt syfte, eller om någon sätter sig på en oren träbrits medan hans kläder är våta, blir kläderna inte orena. Men om orenheten kan märkas på kläderna förblir de inte rituellt rena.

Olika rättsfrågor om rituell renhet och orenhet

1. Blodet från fiskar, flugor, myggor och vägglöss är inte orent. Om det kommer på kroppen eller kläderna blir de inte orena.

2. Om en del av en matta, halmmatta eller liknande underlag är oren medan resten är ren, är det tillåtet att be på den rena delen.

3. Om man efter att ha applicerat henna på händer, fötter eller hår kommer på att hennan var oren, blir man ren genom att tvätta området tre gånger; det är inte nödvändigt att avlägsna hennans färg.

4. Om man efter att ha applicerat surma eller kajal i ögonen får veta att det var orent, är det inte obligatoriskt att torka bort eller tvätta bort det. Men om en del av det rinner ut måste den tvättas bort.

5. Hundens saliv är oren, men dess kropp är inte oren. Om en hund rör vid någons kropp eller kläder, även om dess kropp är våt, blir kroppen eller kläderna ändå inte orena. Men om orenhet har fastnat på hundens kropp blir kroppen eller kläderna orena när hunden rör vid dem.

6. Om orenhet kommer på en så tjock planka att den kan klyvas på mitten, är det tillåtet att be på dess motsatta sida.

7. Människans svett är ren, oavsett om personen är muslim eller icke-muslim. Även en kvinnas svett är ren när hon har menstruation eller efterblödning. Svetten från en person som behöver göra ghusl är också ren.

8. Om man tillagar något med röken från bränd orenhet blir det rent. Ångan som uppstår från orenhet är också ren.

9. Mysk och myskkörtel är rituellt rena.

10. Om vatten rinner ut ur munnen under sömnen och kommer på kroppen eller kläderna, förblir de rituellt rena.

11. Även om ett ägg från en halāl-fågel ruttnar förblir det rituellt rent. Om det kommer på kläderna eller kroppen förblir de rituellt rena.

12. Om något blir orent men man inte minns var orenheten har kommit på det, bör allt tvättas.

13. Om hundsaliv kommer på kärl av metall eller lergods blir de rituellt rena om de tvättas noggrant tre gånger. Det bästa sättet är att först skrubba en gång med jord och sedan tvätta med vatten, och därefter tvätta två gånger enbart med vatten.

Hukmī-najāsat

Hukmī-najāsat är ett tillstånd av orenhet som inte kan ses. Man känner till det genom sharīʿa. Exempelvis att vara utan wuḍūʾ eller att behöva göra ghusl. Hukmī-najāsat kallas också hadath.

Olika former av hukmī-najāsat

Najasat hukmī, eller hadas, är av två slag: hadas asghar och hadas akbar.

Hadas asghar

Det orena tillstånd som uppstår när man urinerar eller uträttar sina behov, när luft kommer ut genom ändtarmen, när blod eller var kommer ut från någon del av kroppen, när man kräks så att munnen fylls, när blod från istiḥāḍa kommer ut eller när man somnar lutad mot något, kallas hadas asghar. För att bli ren från detta måste man utföra wudu. Om vatten inte finns, eller om det är skadligt att använda vatten, kan man också bli ren genom tayammum. I tillståndet hadas asghar får man inte be och inte vidröra Koranen. Men den som alltid har Koranen i händerna och har svårt att göra wudu gång på gång, eller om den som läser Koranen är ett barn, kan klara sig utan wudu. Utan wudu, det vill säga i tillståndet hadas asghar, får man recitera Koranen muntligt.

Hadas akbar

Det orena tillstånd som uppstår efter samlag med en kvinna, när sädesvätska kommer ut på något sätt tillsammans med sexuell lust, vid sädesuttömning i en dröm eller när blod från menstruation eller nifās kommer ut, kallas hadas akbar. För att bli ren från hadas akbar måste man göra ghusl. Om ghusl inte är möjligt kan man också bli ren genom tayammum. I tillståndet hadas akbar får man inte be, inte vidröra Koranen, inte heller recitera Koranen muntligt, och man får inte gå in i moskén. Vid nödvändiga behov får man dock gå in i moskén. Till exempel tillåter shariah det om vägen till badrummet går genom moskén eller om man behöver gå in i moskén för att hämta ett vattenkärl.

Beskrivning av menstruation

Det blod som naturligt kommer ut genom flickors urinöppning efter att de blivit könsmogna kallas menstruation. Detta blod är orent. Om det träffar kläderna eller kroppen blir de orena.

Åldern då menstruationen börjar

Åldern då hayez kan börja är minst nio år. Om en flicka får blödning före nio års ålder räknas den inte som hayez. Därefter brukar kvinnor ha hayez fram till femtiofem års ålder. Om blödning uppstår efter femtiofem års ålder kan den inte längre räknas som hayez. Om blodet i denna ålder däremot är mörkrött eller svartaktigt rött ska det räknas som hayez.

Hayezens varaktighet

1. Under de bestämda hayez-dagarna räknas blod av vilken färg som helst, utom helt vitt, som hayez: rött, gult, khakifärgat, grönt, svart eller vilken annan färg det än må vara.

2. Om kvinnor som redan före femtiofem års ålder, förutom mörkrött blod, även får grönt, khakifärgat eller gult blod, ska grönt, khakifärgat eller gult blod även efter femtiofem års ålder räknas som hayez.

3. Om blödningen varar något mindre än tre dagar och tre nätter räknas den inte heller som hayez. Om en flicka till exempel börjar blöda vid soluppgången på fredagen och blödningen upphör en bra stund före soluppgången på måndagen, det vill säga innan tre dagar och tre nätter har gått, ska denna blödning inte räknas som hayez utan som istihada.

4. Om en flicka brukar blöda i tre eller fyra dagar och blödningen någon månad varar längre, räknas den som hayez. Men om blödningen varar något längre än tio dagar, ska endast det antal dagar som hennes vana omfattar räknas som hayez, och de återstående dagarna som istihada.

5. Renhetsperioden mellan två hayez-perioder är minst femton dagar, och det finns ingen bestämd övre gräns. Om en kvinna därför inte får någon blödning på flera månader eller under hela sitt liv, förblir hon ren. Om hon däremot blöder en eller två dagar, mår bra i tio eller tolv dagar, och sedan blöder en eller två dagar igen innan det upphör, ska hela perioden räknas som istihada.

6. Om en kvinna blöder kortare tid än hayez-periodens längd, det vill säga en eller två dagar, och därefter förblir ren i femton dagar, varefter hon åter blöder en eller två dagar, ska hon under dessa femton dagar förbli ren, och den blödning som därefter uppstår räknas som istihada.

7. Om en kvinna får sin första blödning och den sedan fortsätter i flera månader, räknas de tio dagarna från den dag då blödningen först började som hayd, och de återstående dagarna som istihada. På detta sätt ska de första tio dagarna i varje månad räknas som hayd och de återstående tjugo dagarna som istihada.

8. Om en kvinna blöder i en eller två dagar, förblir ren i mindre än femton dagar och sedan börjar blöda igen, ska denna renhetsperiod inte betraktas som giltig; i stället ska man anse att hennes blödning har fortsatt utan avbrott. Då räknas den tidsperiod som motsvarar hennes vana som hayd och den återstående tiden som istihada. När hon blöder för första gången ska dessutom de första tio dagarna räknas som hayd och den återstående tiden som istihada. Anta till exempel att en kvinna brukar ha hayd under månadens första, andra och tredje dag. Under en viss månad börjar blödningen samma dag och upphör sedan, varefter hon förblir ren i fjorton dagar. Därefter börjar hon blöda igen på den sextonde dagen. Då ska man förstå det som att blödningen har fortsatt utan avbrott under dessa sexton dagar. Enligt hennes vana räknas därför den första, andra och tredje dagen som hayd och de återstående tretton dagarna som istihada. Om hon brukar ha hayd den fjärde, femte och sjätte dagen, ska dessa dagar räknas som hayd, medan de första tre dagarna och de sista tio dagarna ska räknas som istihada.

9. Om en kvinna inte har någon fast vana, utan ibland blöder i fyra dagar, ibland i sju dagar och ibland i tio dagar, ska dessa perioder räknas som hayd. Om hon därefter blöder i mer än tio dagar, ska man se hur många dagar hon blödde föregående månad. Så många dagar ska räknas som hayd och de återstående dagarna som istihada.

Beskrivning av nifas

Den blödning som kommer från en kvinnas särskilda könsorgan efter att hon har fött ett barn kallas nifas. Villkoret är dock att blödningen kommer efter att mer än hälften av barnet har kommit ut; endast den blödningen är nifas, medan det som kommer ut före det inte är nifasblod.

Nifasblödningens längsta varaktighet är fyrtio dagar. Det finns ingen bestämd minsta varaktighet. Det är också möjligt att en kvinna inte får någon nifasblödning alls.

Regler om nifas

1. Om en kvinna inte får någon blödning alls efter att hon har fött ett barn, är det ändå obligatoriskt för henne att göra ghusl efter förlossningen.

2. Under nifasperioden är varje blödning, oavsett färg utom vit, nifasblod.

3. Mellan nifas och nästa hayd måste renhetsperioden vara minst 15 dagar.

4. Om fostrets kroppsdelar har formats vid ett missfall och blödning därefter uppstår, är det nifasblod. Men om fostret bara är en köttklump är blödningen inte nifas. Om villkoren för hayd ändå är uppfyllda ska den betraktas som hayd; annars är den istihada. Om blödningen till exempel varar mindre än tre dagar eller renhetsperioden inte uppgår till fulla 15 dagar, är den istihada.

5. Om en kvinna blöder i mer än 40 dagar och detta är hennes första barn, är 40 dagar nifas och de återstående dagarna istihada. Efter 40 dagar ska hon göra ghusl, rena sig och utföra de religiösa obligatoriska handlingarna; hon ska inte vänta på att blödningen upphör. Om det inte är hennes första barn och hennes bestämda vana är känd, gäller hennes vanliga nifasperiod, och de återstående dagarna är istihada.

6. Om en kvinna har som vana att nifasblödningen varar i 30 dagar, men blödningen en gång inte upphör efter 30 dagar utan upphör först efter 40 dagar, är alla dessa 40 dagar nifas. Om hon därefter börjar blöda är det istihada. Därför ska hon omedelbart efter 40 dagar göra ghusl och utföra bönen och andra handlingar, samt ta igen bönerna från de föregående 10 dagarna.

7. Om någons blödning upphör innan 40 dagar har gått ska hon, utan att vänta tills 40 dagar har fullbordats, göra ghusl och börja be och utföra andra handlingar. Om det finns risk för allvarlig skada av ghusl ska hon rena sig genom tayammum och utföra bönen. Hon får under inga omständigheter låta bönen bli förfallen.

Regler för hayd och nifas

1. Under hayddagarna är bön och fasta förbjudna. Bönen är helt undantagen. Men efter att ha blivit ren måste de missade fastedagarna tas igen.

2. Under hayd och nifas är det förbjudet för kvinnor att gå till moskén, utföra tawaf runt Kaba och recitera Koranen.

3. Det är inte heller tillåtet att utföra sajda al-tilawa eller att röra vid Koranen. Man får dock röra vid Koranen med hjälp av ett fodral eller en näsduk. Det är inte tillåtet att röra vid den med ett klädesplagg man bär. Det är inte heller tillåtet att röra vid Koranen med ett tygstycke som är fastsytt vid den.

4. Det är tillåtet att läsa sura al-Fatiha med avsikten att åkalla Gud. På samma sätt är det tillåtet att med avsikten att åkalla Gud läsa dua al-qunut och andra böner ur Koranen.

5. Det är tillåtet att läsa kalima, läsa salawat, åminna Allah, läsa istighfar och utföra andra wazifa. Om någon till exempel läser ”La hawla wa la quwwata illa billah” är det inget fel.

6. Det är tillåtet att gå till eidgah, att gå till en institution för religiös undervisning och att vid tvingande behov gå till moskén. Det är dock bättre att utföra tayammum innan man går till moskén.

7. En kvinna som undervisar någon i Koranen får undervisa i Koranen medan hon har hayd. Hon ska dock inte läsa en hel vers i ett enda andetag, utan läsa med pauser och dela upp versen i delar. Det är tillåtet för kvinnor i denna situation att läsa på detta sätt.

8. Under hayd och nifas är samlag med hustrun förbjudet. Bortsett från detta är allt annat tillåtet, såsom att kyssa henne, äta och dricka tillsammans, ligga i samma säng och så vidare. Men att under denna tid ligga i samma säng, äta och dricka tillsammans, kyssa henne, smeka henne och liknande handlingar är makruh. [Anledningen till att det är makruh är att Profeten (frid vare med honom) brukade umgås med sina hustrur när de hade hayd. En annan anledning är att judarna under hayd behandlade sina hustrur som orena och höll dem avskilda. Därför förbjöds muslimerna att efterlikna judarna.]

9. En kvinna har som vana att blöda i fem dagar, men blödningen upphör efter fyra dagar. En sådan kvinna måste göra ghusl och be. Hon får dock inte ha samlag med sin make innan de fem dagarna har gått, eftersom blödningen kanske kommer tillbaka.

10. Om en kvinnas blödning upphör efter hela 10 dagar och 10 nätter är samlag med henne tillåtet även om hon inte har gjort ghusl. På samma sätt är samlag tillåtet före ghusl när en kvinna som brukar blöda i 6 dagar har slutat blöda efter dessa dagar. Men om blödningen upphör före den fastställda vanemässiga perioden är samlag inte tillåtet innan hennes vanemässiga dagar har fullbordats. Det gäller även om kvinnan har gjort ghusl.

11. En kvinna har som vana att blödningen upphör efter 6 dagar. Men om det under någon månad händer att de 6 dagarna har gått till ända utan att blödningen upphör, ska hon inte göra ghusl och be, utan vänta tills blödningen upphör. Om blödningen sedan upphör efter att 10 dagar har gått till ända eller tidigare, räknas hela denna period som hayd. Men om blödningen inte upphör ens efter 10 dagar, förblir hayds varaktighet dessa 6 dagar, och de återstående dagarna räknas som istihada.

12. Om en kvinna blir rituellt ren under dagen i månaden Ramadan är det obligatoriskt för henne att avstå från att äta och dricka under den återstående delen av dagen. Hon ska leva som de fastande fram till kvällen och ta igen den dagens fasta.

13. Om en kvinna, medan hon var rituellt ren, lade sig för att sova efter att ha fört in en tygbit i sitt underliv och på morgonen såg en blodfläck på tyget, ska hayd räknas från den tidpunkt då blodfläcken upptäcktes.

Beskrivning av istihada

Istihada är en pågående blödning som varken är hayd eller nifas, utan orsakas av sjukdom. Det är en blödning som när ett blodkärl i någons näsa brister och blodet fortsätter att rinna utan att upphöra.

Olika fall av istihada

1. Den blödning som kommer från en flicka under nio års ålder är istihada, och den blödning som kommer från en kvinna över 55 års ålder är också istihada. Men i det sistnämnda fallet ska blödningen betraktas som hayd om dess färg är mörkröd eller svartaktigt röd.

2. Det blod som gravida kvinnor får är istihāda.

3. Blödning som varar kortare än tre dagar och tre nätter är istihāda, och likaså är den blödning som kommer efter tio dagar och tio nätter istihāda.

4. För en kvinna vars menstruationsperiod är fastställd enligt hennes vana är den blödning som kommer efter denna fastställda period istihāda under de extra dagarna. Detta gäller dock när blödningen fortsätter även efter tio dagar.

5. Om en kvinnas menstruation upphör efter tio dagar och blödningen sedan börjar igen innan femton dagar har gått, är denna blödning istihāda. Detta beror på att renhetsperioden mellan två menstruationer måste vara minst femton dagar.

6. Om blödningen efter förlossningen upphör efter fyrtio dagar och börjar igen efter ett uppehåll på mindre än femton dagar, är denna andra blödning istihāda. Detta beror på att det efter nifās måste gå minst femton dagar innan menstruation kan inträffa.

7. Om en kvinna blöder i mer än fyrtio dagar efter att ha fött ett barn: om det är hennes första barn och hon inte har någon fastställd vana, är all blödning efter fyrtio dagar istihāda. Men om hon har en fastställd vana, är den blödning som fortsätter utöver den fastställda vanan istihāda.

Reglerna för istihāda

Reglerna för kvinnor som har istihāda är desamma som för personer som drabbas av en brusten näsblodsåder, så att blödningen börjar och inte upphör, eller som har ett sår som ständigt blöder, eller en urinsjukdom som gör att urin hela tiden droppar ut. Reglerna för kvinnor med istihāda är följande:

1. Under istihada är det obligatoriskt att be. Det är inte tillåtet att skjuta upp bönen. Man får inte heller lämna fastan.

2. Under istihada är samlag tillåtet. På grund av istihada är det inte obligatoriskt för kvinnan att göra ghusl.

3. Hon blir ren genom att göra wudu.

4. I detta tillstånd är allt tillåtet, även att recitera Koranen och gå in i moskén.

5. Dessa kvinnor får inte förrätta flera böner med en enda wudu. De måste göra en ny wudu varje gång.

Leukorré

Vid denna sjukdom fortsätter en vit eller gul vätska att komma ut från kvinnans könsorgan. Bestämmelserna för detta är desamma som för istihada. Dessa kvinnor ska både be och fasta. De ska också recitera Koranen. Före varje bön ska hon naturligtvis tvätta de privata delarna noggrant, göra en ny wudu och sedan be.

Beskrivning av vatten

Tahāra (renhet) kan endast uppnås med vatten som i sig är rituellt rent. Med orent vatten kan varken wudu eller ghusl utföras, och inte heller kan något orent renas. Tvärtom blir rena föremål orena genom det. Därför är det nödvändigt att noggrant förstå reglerna och bestämmelserna om när vatten är rent eller orent, så att Tahāra kan uppnås med visshet och sinnesro.

Vattnets kategorier

I grunden är vatten av två slag: rent och orent.

Rituellt rent vatten

Med avseende på att uppnå renhet är rituellt rent vatten av fyra slag:

1. Tāhir mutahhir, inte makrūh: Det vill säga sådant rituellt rent vatten med vilket man lugnt kan utföra wudu och ghusl utan någon känsla av motvilja eller ringaktning. Exempel är regnvatten samt vatten från floder, hav, dammar, diken, källor, brunnar och rörbrunnar. Oavsett om vattnet är sött eller salt, dagg eller smältvatten från is, får wudu och ghusl utföras med allt sådant vatten utan någon form av karāha.

2. Tāhir mutahhir, makrūh: Det är sådant vatten med vilket det är makrūh att utföra wudu och ghusl. Till exempel kan ett litet barn ha stoppat handen i vattnet. Det kan inte med säkerhet sägas att handen var oren, men det finns en misstanke om det. Eller så kan en katt eller ett annat djur vars kvarlämnade vatten eller matrester är makrūh ha druckit ur vattnet. Därför är det makrūh att utföra wudu och ghusl med sådant vatten.

3. Tāhir, inte mutahhir: Sådant rituellt rent vatten med vilket wudu och ghusl inte är tillåtna, till exempel māʾ mustaʿmal, det vill säga vatten som någon har använt för wudu, eller vatten som en person för vilken ghusl är obligatoriskt har använt för ghusl, utan att någon orenhet har funnits på kroppen. Om sådant vatten kommer på kroppen eller kläderna blir de inte orena. Men wudu och ghusl kan inte utföras med detta vatten.

4. Mashkūk: Det vill säga sådant vatten beträffande vilket det råder tvivel om huruvida wudu och ghusl är tillåtna med det eller inte. Exempelvis vatten som en åsna eller mula har druckit ur. Regeln för sådant vatten är att man efter att ha gjort wudu med det även måste göra tayammum.

Māʾ an-najāsa (orent vatten)

1. Orent vattens tillstånd: Om orenhet faller i rinnande vatten och vattnets färg, lukt och smak förändras.

2. Kathīr rāqid: Mycket stillastående vatten. Om emellertid vattnets färg, lukt och smak överallt har förändrats på grund av att orenhet har fallit i det.

3. Qalīl rāqid: En liten mängd stillastående vatten. Om än en liten mängd orenhet faller i det och vattnets färg, lukt och smak inte förändras alls, får man ändå inte göra wudu eller ghusl med detta vatten, och ingen oren sak kan renas med det.

Sex praktiska grundprinciper beträffande vatten

1. Vatten är i grunden rent. Det vill säga, det är rent i sitt ursprungliga tillstånd. Därför ska det betraktas som rent så länge det inte finns bevis för att det har blivit orent. Om det exempelvis finns vatten i någon grop i skogen, ska det betraktas som rent. Men om något resonemang eller bevis med säkerhet visar att det har blivit orent, ska det betraktas som orent.

2. Det som är säkert får inte överges på grund av tvivel. Anta exempelvis att det finns vatten i ett rum och att man ser en hund komma ut därifrån. Då uppstår tvivel om huruvida hunden kanske har druckit ur vattnet. Om man däremot inte har sett hunden dricka ur det och inte heller har funnit några omständighetsbevis för att hunden har druckit ur vattnet, ska vattnet betraktas som rent. Orsaken är att dess renhet är säker, medan det endast finns ett tvivel om att det skulle vara orent. Säkerhet undanröjs inte av tvivel.

3. Under svåra omständigheter lindras regeln. Till exempel är fågelspillning oren. Eftersom det är mycket svårt att skydda en brunn från den, är regeln att brunnens vatten inte blir orent av fågelspillning.

4. Vid absolut nöd blir även sådant som inte är tillåtet tillåtet. Om någon till exempel håller på att dö av törst, inte kan hitta rent vatten och endast finner orent vatten, är det tillåtet att dricka det orena vattnet under sådana omständigheter.

5. När en shariaregel ska tillämpas måste man utgå från den större mängden. Om till exempel vatten som renar och rent vatten som redan har använts blandas i ett kärl, ska regeln grundas på det vatten som finns i störst mängd. Om det renande vattnet är mer, ska allt vatten betraktas som renande vatten, och det är tillåtet att utföra wudu och ghusl med det. Om det använda vattnet är mer, ska allt betraktas som använt vatten, och det är inte tillåtet att utföra wudu och ghusl med det.

6. När man får kännedom om en ny omständighet måste man följa regeln från det att man får kännedom om den. Om man till exempel upptäcker en död råtta i en brunn, är regeln att brunnens vatten ska betraktas som orent från det att råttan upptäcktes. Om man tidigare har utfört ghusl med detta vatten, ska det betraktas som giltigt.

Regler om vatten

Vatten med vilket tahārat kan utföras korrekt

1. Vatten från regn, floder, hav, dammar, källor, brunnar, tubbrunnar och liknande är rent, oavsett om det är sött eller salt. Även dagg, snö och smält snö är rena. Det är utan tvekan tillåtet att utföra wudu och ghusl med alla dessa typer av vatten.

2. Om vatten värms genom att man eldar med gödsel, avföring eller liknande förblir det rent, och det är giltigt att utföra wudu och ghusl med det.

3. Om vatten har stått stilla i en damm, reservoar eller grop under lång tid, eller förvarats länge i ett kärl, och dess färg, lukt eller smak därför har förändrats, är vattnet ändå rent och man kan utan tvekan uppnå rituell renhet med det.

4. Vatten som samlas i små eller stora gropar ute i skog och mark är rent. Man kan uppnå rituell renhet med det utan att det är förkastligt. Men om det genom bevis blir säkert eller starkt antaget att vattnet är orent, är det inte tillåtet att utföra wudu eller ghusl med det.

5. Längs vägarna lämnar människor vatten i krukor och stora lerkrus, ur vilka barn, vuxna, stadsbor och bybor alla dricker. Man är inte heller särskilt noggrann i detta avseende. Detta vatten är rent, och man kan utföra wudu och ghusl med det. Men om det genom bevis fastställs att vattnet är orent, gäller en annan regel.

6. Om ett litet barn stoppar handen i vattnet, utan att man vet eller ens misstänker att handen är oren, men eftersom barn inte brukar vara försiktiga finns en möjlighet att orenhet kan ha fastnat på handen, är regeln för vattnet att det är rent och att wudu och ghusl kan utföras med det.

7. Vatten i icke-muslimers kärl är rent, eftersom alla i allmänhet vill hålla sig borta från orenhet. Men om det genom bevis fastställs att det är orent, kan ghusl inte utföras med det.

8. Om ett rent ämne faller i vatten och förändrar vattnets färg, lukt eller smak, gäller detta under förutsättning att ämnet inte har kokats i vattnet och att det inte har gjort vattnet tjockt, såsom när sand blandas med rinnande vatten. Om exempelvis saffran faller i vattnet och ger det viss färg, eller tvål och liknande löses upp, eller något annat sådant rent ämne faller i det, förblir vattnet rent i alla dessa fall, och wudu och ghusl är tillåtna med det.

9. Vattnet i sådana brunnar som många olika slags människor hämtar vatten ur är rent, även om deras händer och fötter, hinkar, vattenkärl och liknande är smutsiga och fulla av damm. Om det däremot finns bevis för att händerna, fötterna eller kärlen hos dem som hämtar vattnet är orena, gäller en annan regel.

10. Även om vattnets tre egenskaper, eller någon av dem, förändras på grund av att löv faller i det, förblir vattnet rent. Wudu och ghusl kan utföras med det.

11. Om vatten kokas med tvål, jujubeblad eller något annat sådant för att rengöra kläder eller kroppen, eller för att rena vattnet, och vattnet därigenom inte blir tjockt utan förblir flytande, är både tvagning och helkroppstvagning giltiga med det, även om dess färg, lukt eller smak förändras.

12. Om rena kärl, ris, grönsaker och liknande tvättas i vatten, eller rena kläder blötläggs i det, och endast en av vattnets egenskaper förändras eller ingen alls förändras, är tvagning och helkroppstvagning giltiga med detta vatten.

13. Om något levande djur, utom en gris eller hund, tvättas i vatten, och ingen orenhet har fastnat på djurets kropp och dess saliv inte har kommit i vattnet, är vattnet rent. Om något annat djur än en gris eller hund stiger ner i eller badar i sådant vatten och ingen orenhet finns på dess kropp, är vattnet likaså rent. Villkoret är att djurets mun är riktad uppåt och att ingen saliv faller ner. Även om saliv från en häst eller något annat djur vars kött är tillåtet att äta hamnar i vattnet förblir vattnet rent. Tvagning och helkroppstvagning kan utan tvekan utföras med det.

14. Om en viss mängd mjölk hamnar i vattnet, oavsett om vattnets färg förändras något eller inte, kan tvagning och helkroppstvagning utan tvekan utföras med det.

15. När rinnande vatten har blivit orent, blir det åter rent så snart orenhetens påverkan har försvunnit. Rituell rening kan utföras med det.

16. Om djur utan cirkulerande blod, såsom flugor, myggor och humlor, faller i vattnet och dör, eller faller ner i vattnet efter att ha dött, förblir vattnet rent och tvagning och helkroppstvagning kan utföras med det.

17. Om vattenlevande djur dör i vattnet, såsom fiskar, krabbor, sköldpaddor och grodor, förblir vattnet rent. Rituell rening kan utföras med det utan att det är ogillat.

Anmärkning: Samma regel gäller för landgrodor och vattenlevande grodor. Om det däremot finns blod i en landgroda och den dör i vattnet, blir vattnet orent.

Vatten som inte kan användas för taharat

1. Om så mycket som en droppe urin, blod eller vin faller i en liten mängd stillastående vatten, eller om någon annan najasat faller i det, även i liten mängd, eller om så mycket avföring som en ratti faller i det, blir allt vattnet orent. Oavsett om vattnets färg, smak och lukt förändras eller inte, kan det inte användas för taharat.

2. Om ett djur vars blod cirkulerar faller i en liten mängd vatten och dör där, eller faller i vattnet efter att ha dött, blir vattnet orent. Bland de djur vars blod inte cirkulerar gäller detta även sådana som suger människoblod, till exempel blodiglar, stora flugor och stora vägglöss: om de dör i vattnet blir det orent. Om en groda vars blod cirkulerar dör i vattnet blir vattnet orent, och det kan inte användas för taharat.

3. Om de insekter som lever i avföring och kogödsel dör i en liten mängd vatten, blir vattnet orent.

4. Om det fanns najasat i en liten mängd vatten i en bassäng och man sedan hällde i mer vatten så att mängden blev stor, förblir allt vattnet ändå orent och kan inte användas för taharat.

5. Om något annat blandas i vatten eller kokas i det, så att det inte längre brukar kallas vanligt vatten, till exempel sharbat, sirap, shorba eller sattu, kan det inte användas för wudu och ghusl.

6. Sådana rinnande och flytande vätskor som inte kallas vatten får inte användas för wudu och ghusl, till exempel sockerrörssaft, kewra, rosvatten och vinäger. Inte heller får fruktessens, fruktvatten och liknande användas för wudu och ghusl, såsom citron- eller apelsinsaft eller -essens, vattenmelonvatten och kokosvatten.

7. Om vatten kokas med något rent ämne och, även om det vanligtvis fortfarande kallas vatten, blir något tjockare, får det inte heller användas för wudu och ghusl.

8. Om mjölk eller saffran faller i vattnet och vattnet därefter helt och hållet får mjölkens eller saffranets färg, får wudu och ghusl utföras med det.

9. Om ett djur som inte är ett vattendjur men som lever i vatten, såsom en anka, dör i vattnet eller faller ner i vattnet efter att ha dött, får wudu och ghusl inte utföras med det vattnet.

10. Māʾ mustaʿmal (använt vatten) är visserligen rent, det vill säga att kroppen eller kläderna inte blir orena om det kommer på dem, men wudu och ghusl får inte utföras med det. Detta beror på att det, trots att det självt är rent, inte kan rena någon annan.

11. Om använt vatten blandas med rent vatten och mängden använt vatten är större, räknas allt vatten som använt vatten, och wudu och ghusl får inte utföras med det.

Vatten med vilket tahāra är makruh

1. Det är makruh att utföra wudu och ghusl med vatten som har värmts upp av solen. Det kan orsaka vita fläckar på kroppen som liknar spetälska.

2. Om en människas saliv eller hosta hamnar i en liten mängd vatten, blir det makruh att utföra wudu och ghusl med det.

3. Om en icke-muslim (som inte har någon känsla för vad som är rent och orent) sätter handen i rent vatten, men det inte är säkert att handen var oren och det bara finns en misstanke om det – eftersom icke-muslimer i allmänhet inte har någon känsla för renhet och orenhet och hans hand därför kanske var oren – blir det makruh att utföra wudu och ghusl med det vattnet.

4. En person som inte har wudu bör inte utföra wudu med Zamzam-vatten, och en person som är skyldig att göra ghusl bör inte bada i det. Det är makruh att tvätta orenhet med detta vatten och att utföra istinja med det.

5. Det är makruh att utföra wudu eller ghusl med vatten från en plats där Allahs straff har drabbat ett folk.

6. Det är makruh att utföra wudu eller ghusl med vatten som innehåller rester efter en katt, en mus eller en förbjuden fågel.

7. Om rester efter en åsna eller mula hamnar i vattnet är det tvivelaktigt att utföra wudu eller ghusl med det. Det går inte att med säkerhet säga om vattnet är rent eller orent. Därför måste man göra tayammum efter att ha utfört wudu eller ghusl med detta vatten.

Regler om vattenrester och liknande

1. Rester efter människor är rena. Oavsett om personen är muslim eller icke-muslim, gudfruktig eller syndig, kvinna eller man, i tillstånd av janabah eller i menstruation eller efter förlossning, är deras rester rena under alla omständigheter. Men om personen omedelbart efter att ha druckit vin eller ätit något annat orent lämnar rester i vattnet, blir vattnet orent.

2. Rester efter tillåtna djur är rena, oavsett om det gäller fåglar eller växtätande djur, såsom kor, bufflar, getter, hjortar, turturduvor, duvor och liknande. Även rester efter hästar är rena.

3. Rester efter djur i vilka blodet inte cirkulerar är rena, oavsett om djuret är förbjudet eller tillåtet. Rester efter vattenlevande djur är också rena, oavsett om de är tillåtna eller förbjudna. Men om ett djur omedelbart efter att ha ätit något orent lämnar rester i vattnet, blir vattnet orent. Det är inte tillåtet att använda det för taharah.

4. Salivresterna efter förbjudna djur som vanligtvis lever i hemmet, såsom möss och katter, samt efter förbjudna fåglar eller små djur som springer omkring och äter efter behag, såsom höns och ankor, är makruh. Om en höna är bunden är dess saliv ren. Om en katt dricker ur vatten direkt efter att ha ätit en mus blir vattnet orent.

5. Salivresterna efter svin, hundar och alla slags rovdjur är orena. Till exempel är resterna efter tiger, björn, apa och gam var och en orena.

6. Salivresterna efter förbjudna vilda djur, såsom elefanter och noshörningar, är också orena.

7. Om en katt sätter munnen i mjölk, yoghurt, vassle och liknande är det tillåtet att äta dem.

8. Salivresterna efter åsnor och mulor är tvivelaktiga. Även tvagning och rituell tvagning med sådant vatten blir tvivelaktiga. Efter att ha gjort wudu med sådant vatten måste man göra tayammum.

9. Salivresterna efter rovfåglar är makruh, såsom efter hökar, falkar och liknande.

10. En mus har bitit av en del av brödet eller kexet. Den biten kan skäras bort och resten kan ätas.

11. De djur vars salivrester är orena har också oren svett. De vars salivrester är makruh har också makruh-svett.

12. Det som blir över efter en främmande mans mat eller dryck är makruh för kvinnor.

Frågor och regler om brunnar

Utförliga regler för att rena brunnsvatten

För att förstå frågorna om brunnar, metoden för att rena dem samt reglerna och bestämmelserna för detta, måste man komma ihåg följande sju utförliga regler:

1. Om allt vatten i brunnen blir orent måste allt vatten tas upp för att rena brunnen. Att ta upp allt vatten innebär att inte ens en halv hink vatten ska komma upp när man sänker ner hinken. När så mycket vatten har tagits upp blir brunnens stege, rep och hink rena. Om det inte är möjligt att ta upp allt vatten ur brunnen ska trehundra hinkar vatten tas upp; då blir brunnsvattnet rent.

2. Om brunnen är ren och det inte finns något behov av att ta upp ens en liten mängd vatten, och någon ändå vid något tillfälle vill ta upp tjugo eller tjugotvå hinkar vatten för att känna sig lugnad, strider det inte mot sharia och det är inget fel i det.

3. Om man med säkerhet känner till när brunnen blev oren, men inte finner någon ledtråd till när det skedde, ska brunnen anses oren från den tidpunkt då orenheten upptäcks. Om det däremot finns en ledtråd, till exempel att ett djur har dött, svällt upp och börjat ruttna, ska man med säkerhet anta att det föll ner i brunnen och dog några dagar tidigare. Då måste man göra om bönerna för tre dagar och tre nätter, och de tallrikar, kärl och kläder som tvättats i detta vatten måste renas på nytt. Det finns ingen anledning att sörja över sådant som inte kan återställas.

4. För att rena en brunn ska man räkna med den hink eller det ämbar som används i just den brunnen. Om man vid det aktuella tillfället använder en ovanligt stor eller ovanligt liten hink för att ta upp vattnet, ska man räkna enligt en medelstor hink. Den mängd vatten som enligt regeln ska tas upp kan även tas upp med ett rör eller på något annat sätt; då blir brunnen också ren.

5. För att rena brunnen, oavsett om allt vatten tas upp på en gång eller stegvis, blir brunnen ren i båda fallen.

6. Om det som gjorde vattnet orent genom att falla ned i brunnen självt är orent, såsom en död mus eller katt, måste det först tas upp och därefter måste vatten tas upp enligt föreskriften. Om allt vatten i brunnen tas upp utan att det döda djuret avlägsnas, blir brunnen inte ren. Om man däremot är övertygad om att djuret har dött, förruttnat och helt förvandlats till jord, behöver det inte tas upp; det räcker att ta upp den föreskrivna mängden vatten för att brunnen ska bli ren.

7. Om något som i sig självt är rent, men som hade fått najasat på sig, faller ned i brunnen, såsom en fotboll, skor eller kläder, är det inte ett villkor för att brunnen ska bli ren att föremålet tas upp; det räcker att ta upp vatten enligt föreskriften.

Den najasat som gör det nödvändigt att ta upp allt vatten

1. Om någon form av najasat faller ned i brunnen, oavsett om den är av den lindriga eller allvarliga typen och oavsett om mängden är liten eller stor, blir allt vatten orent och det blir obligatoriskt att ta upp allt vatten. Om exempelvis människourin eller avföring, eller urin eller avföring från kor, bufflar, hundar, katter och liknande, eller blod eller en droppe alkohol faller ned, blir brunnen oren i vart och ett av dessa fall.

2. Om en gris faller ned i brunnen – vare sig den är levande eller död – blir allt vatten orent. Detta beror på att grisens kropp är oren på samma sätt som urin och avföring.

3. Om en människa faller ned i brunnen och dör, oavsett om personen är muslim eller icke-muslim, blir allt vatten orent. På samma sätt blir allt vatten orent om någon faller ned i brunnen efter sin död, oavsett om det är ett barn eller en vuxen.

4. Om en hund, get eller något större djur, såsom en ko, buffel, kamel, elefant eller häst, faller ned i brunnen och dör, blir allt vatten orent.

৫. Om ett djur med cirkulerande blod, skadat, faller ned i brunnen, måste allt vatten tas upp, oavsett om djuret dör eller förblir vid liv.

৬. Om något orent, såsom kläder, kärl, skor och liknande, faller ned, blir allt vatten orent.

৭. Om ett djur med cirkulerande blod, oavsett hur litet det är, faller ned i brunnen och dör, varefter det ruttnar och sväller upp, eller om det faller ned i ett redan dött, ruttnande och uppsvällt tillstånd, blir allt vatten orent. Om exempelvis en mus, en ödla eller ett blodsugande djur faller ned, dör och sväller upp, måste allt vatten tas upp.

৮. Om avföring från ankor eller höns faller ned i brunnen måste allt vatten tas upp.

৯. Om två katter, eller flera andra djur med motsvarande vikt, faller ned i brunnen och dör, blir allt vatten orent.

১০. Om en mus eller en kameleontliknande ödla faller ned i brunnen efter att svansen har lossnat, måste allt vatten tas upp.

১১. Om ett djur utan cirkulerande blod, såsom en skorpion, humla, geting, kameleont eller landgroda, faller ned i brunnen, dör och sväller upp, blir allt vatten orent och måste tas upp.

Den orenhet för vilken det inte är nödvändigt att ta upp allt vatten

1. Om en katt, höna, duva eller något djur av motsvarande storlek faller ned i brunnen och dör utan att svälla upp och spricka, blir brunnen ren om 40 dol eller hinkar vatten tas upp. Det är dock bättre att ta upp 60 hinkar.

2. Om en mus, fågel eller något djur av motsvarande storlek faller ned i brunnen och dör utan att svälla upp och spricka, blir brunnen ren om 20 hinkar vatten tas upp. Det är dock bättre att ta upp 30 hinkar.

Observera: För att uppskatta brunnens orenhet när ett djur faller ned i den har fiqh-läran använt tre djur som måttstock: get, katt och mus.

Bestämmelsen för ett djur som är lika stort som en get eller större är densamma som för en katt.

Bestämmelsen för ett djur som är lika stort som en katt eller mindre än en get är densamma som för en katt.

Bestämmelsen för ett djur som är lika stort som en mus eller större än en mus men mindre än en katt är densamma som för en mus.

3. Om en stor ödla, som har rinnande blod, faller ned i brunnen och dör utan att svälla upp och spricka, måste 20 hinkar tas upp. Det är dock bättre att ta upp 30 hinkar.

4. En höna föll ned i en brunn och dog. När en person tog upp vatten fick han veta att brunnen var oren. Han hällde visserligen ut vattnet, men sänkte den våta hinken i en annan ren brunn. Därmed blev även den rena brunnen oren. För att rena den måste lika mycket vatten tas upp som ur den orena brunnen, det vill säga 40 hinkar.

Under sådana omständigheter blir brunnen inte oren.

1. Om djur vars blod inte cirkulerar, såsom skorpioner, getingar och landgrodor, faller ner i brunnen och dör, eller faller ner efter att de har dött, blir brunnen inte oren.

2. Om vattenlevande djur, såsom fiskar, krabbor och krokodiler, faller ner i brunnen och dör, eller faller ner efter att de har dött, blir brunnen inte oren.

3. Om en levande människa faller ner i brunnen och kommer upp levande efter att ha varit nedsänkt, blir brunnen inte oren. Men om någon orenhet finns på hennes kropp blir brunnen oren.

4. Om hår, hovar eller torra ben från något tillåtet eller förbjudet djur, utom en gris, faller ner i brunnen, förblir brunnen ren.

5. Om ett djur vars kvarlämnade dricksvatten är rent faller ner i brunnen och kommer upp levande, förblir brunnen ren.

6. Om djur vars kvarlämnade dricksvatten är orent (om en gris faller ner i brunnen och kommer upp levande blir brunnen ändå oren. Även om någon del av dess kropp faller ner blir brunnen oren) eller tvivelaktigt faller ner i brunnen och kommer upp levande, blir brunnen inte oren. Villkoret är att deras munnar inte sänks ner i vattnet och att deras saliv inte faller ner i vattnet. Av försiktighetsskäl är det dock bra att ta upp 20–30 hinkar vatten.

7. Om avföring från någon annan fågel än ankor och höns faller ner i brunnen, blir brunnen inte oren.

8. Om en liten mängd getspillning faller i brunnen blir den inte oren.

9. För dem som håller kor och bufflar hemma är det svårt att skydda brunnen från deras gödsel, och det går inte heller att hålla deras tallrikar och skålar fria från gödsel. Eftersom det är svårt för dem att helt undvika gödsel blir brunnen inte oren om små mängder gödsel faller i den.

10. Om en icke-muslim faller i brunnen, eller om någon som behöver göra ghusl stiger ner i den, blir brunnens vatten inte orent. Villkoret är att ingen orenhet finns på personens kropp. Det är dock bäst att ta upp 20–30 hinkar vatten.

11. Om något faller i brunnen vars orenhet inte är säkerställd, till exempel ett utländskt läkemedel om vilket man misstänker att det innehåller alkohol, blir brunnen inte oren.

12. I städer distribueras vatten från en tank genom rör. Detta är rinnande vatten. Om najasah faller i det anses det orent först när vattnets färg, lukt och smak förändras.

Redogörelse för istinja

Att rengöra sig efter att ha urinerat eller uträttat sina behov kallas istinja. I sharia har särskild vikt lagts vid istinja. Att vara försumlig med istinja är en stor synd. Den helige Profeten (frid och välsignelser över honom) sade att detta är en orsak till gravens straff. En gång gick han förbi två gravar. Då sade han: ”Dessa två döda straffas, inte på grund av någon stor sak, utan på grund av sådant som anses mycket obetydligt.” Den ene brukade inte rena sig ordentligt efter att ha urinerat, och den andre ägnade sig åt skvaller (Bukhari).

Etikett och regler för att urinera och uträtta sina behov

1. Det är förbjudet att sitta med ansiktet eller ryggen vänd mot qibla när man urinerar eller uträttar sina behov. När man hjälper barn att urinera eller uträtta sina behov bör man inte placera dem så att ansiktet eller ryggen är vänd mot qibla. Man bör undvika att urinera eller uträtta sina behov med ansiktet eller ryggen vänd mot månen eller solen.

2. Det är förbjudet att urinera i något hål eller på hård mark. Hål är förbjudna eftersom det kan finnas ett skadligt djur där som kan komma ut och bitas. Om man urinerar på hård mark kan platsen träffas av urinens stänk.

3. Det är förbjudet att urinera eller uträtta sina behov under skuggande träd, vid den del av floder och dammar där människor hämtar vatten, under fruktträd, på platser där människor utför wudu eller ghusl, på begravningsplatser, så nära moskéer eller eid-böneplatser att de bedjande besväras av dålig lukt därifrån, på allmänna vägar, vid vägkanter eller nära platser där människor samlas. Kort sagt är det förbjudet på alla sådana platser där människor sitter och reser sig, vilar eller utför andra sysslor. Att urinera eller uträtta sina behov på dessa platser orsakar människor besvär.

4. Det är förbjudet att urinera eller uträtta sina behov stående. Om man ibland gör det av särskilda skäl är det dock ingen synd.

5. Om en ring är graverad med Allahs namn, kalima, någon vers eller hadith, måste man ta av den och lämna den utanför när man går för att urinera eller uträtta sina behov; annars vore det respektlöst.

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade bära en ring på vilken ”Muhammadur Rasulullah” var ingraverat. När han skulle urinera eller uträtta sina behov tog han av den och lämnade den utanför (Muslim, Tirmidhi).

6. När man urinerar eller uträttar sina behov är det inte lämpligt att tala utan anledning, hosta, läsa hadither, koranverser eller något annat gott, eller säga ”Alhamdulillah” när man nyser. Om man läser det inom sig är det ingen synd.

7. Det är inte rätt att uträtta sina behov helt naken eller utan anledning liggande eller stående.

8. Om man behöver uträtta sina behov ute på fältet bör man läsa följande åkallan innan man sätter sig, och innan man går in på toaletten eller avträdet:

Arabiska****************108******)

O Allah! Jag söker din tillflykt från onda män, kvinnor och djinner – (Bukhari)

Efter att man uträttat sina behov ska man komma ut och läsa denna åkallan:

(Arabiska************108*****)

Lov och tacksägelse till Allah, som har avlägsnat besvären med min avföring och urin och skänkt mig lättnad – (Nasai, Ibn Majah). Om man efter att ha lämnat avträdet inte minns den ovanstående åkallan, räcker det att läsa endast detta: (Arabiska***) O Allah! Jag ber dig om förlåtelse.

9. Man bör inte urinera i stillastående vatten eller i rinnande vatten. Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förbjöd att urinera i rinnande vatten. Han sade vidare att Profeten också förbjöd att urinera i stillastående vatten – (Muslim, Nasai)

Adab och regler för istinja

1. Efter urinering och avföring är det masnun att först rengöra anus noggrant med jordklumpar efter behov och därefter uppnå renhet med vatten. Även om man inte får tag på jordklumpar kan man rengöra sig enbart med vatten. Om man ska göra istinja enbart med vatten måste man efter urineringen vänta så länge att inga ytterligare droppar urin kommer ut. Därefter ska man göra istinja med vatten.

2. Efter urinering ska man göra istinja med en jordklump så länge att den blir helt torr – antingen genom att gå omkring eller på något annat sätt.

3. När man gör istinja med en jordklump ska man ta hänsyn till anständighet, hövlighet, god smak, religiös värdighet samt blygsamhet och skamkänsla. Att utan betänkligheter gå omkring på en plats där kvinnor, barn och män vanligtvis rör sig, med handen innanför byxorna eller tahbanden, tala och trycka det ena låret mot det andra på ett märkligt sätt, är ett tecken på yttersta skamlöshet och ociviliserat beteende. Det skapar en felaktig reaktion mot islamisk kultur och god smak. Detta bör göras inne på toaletten eller så att människor inte kan se det.

4. Istinja får göras med vatten, jordklumpar, stenar, vanligt gammalt tyg och andra absorberande föremål som är rena och avlägsnar najasat. Man måste dock se till att det som används för istinja inte är något värdefullt eller vördat föremål.

5. Det är förbjudet att göra istinja med gödsel, avföring, en jordklump som redan har använts en gång för istinja eller med sådant som inte avlägsnar najasat, såsom vinäger och läsk.

6. Det är förbjudet att göra istinja med ben, kol, glas eller andra hårda föremål som kan orsaka smärta när de används för istinja.

7. Det är förbjudet att göra istinja med järn, koppar, mässing, guld, silver eller andra metallföremål.

8. Sådant som tjänar som föda åt djur, såsom gräs, löv, halm och liknande; värdefulla föremål, såsom tyg, samt delar av människokroppen, såsom hår, kött och liknande; bitar av moskémattor, kvastar och liknande; skrivpapper som kan användas för att skriva på; Zamzam-vatten; fruktskal. Kort sagt är det förbjudet att göra istinja med sådant som människor och djur har nytta av och som måste respekteras.

9. Om avföringen inte sprider sig utanför ändtarmsöppningen är istinja sunna mu’akkada. Om den sprider sig är det fard.

10. Om något annat, såsom blod eller var, kommer ut genom urin- eller avföringsöppningen måste man göra istinja.

11. Istinja ska utföras med vänster hand. Efter istinja ska händerna tvättas noggrant med jord eller tvål.

Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gick till avträdet brukade jag ge honom vatten i ett kärl av mässing. Efter att ha gjort istinja brukade han gnida handen mot jorden för att rengöra den. – (Abu Dawud, Nasai)

Beskrivning av wudu

Wudus förträfflighet och välsignelser

Vad kan vara ett större bevis på wudus betydelse och vikt än att Koranen själv inte bara föreskriver den, utan också utförligt beskriver vilka delar av kroppen som ska tvättas vid wudu? Det har också tydligt klargjorts att wudu är ett oumbärligt villkor för bönen.

(Arabiska*****************111)

Ni som tror! När ni reser er för att förrätta bönen, ska ni först tvätta ansiktena och händerna upp till armbågarna, stryka över huvudet och sedan tvätta fötterna upp till anklarna – (al-Mā’idah: 6).

När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) redogjorde för wudus förträfflighet och välsignelse, sade han:

På Uppståndelsens dag kommer jag att känna igen människorna i min ummah. En av följeslagarna frågade: ”Hur då, Allahs sändebud?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Jag kommer att kunna känna igen dem genom att min ummahs ansikten, händer och fötter kommer att stråla av ljus tack vare wudu.”

Vid ett annat tillfälle redogjorde den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) för wudus betydelse och sade: ”Den som utför wudu väl enligt den metod jag har föreskrivit och därefter läser denna trosbekännelse –

(Arabiska**********111)

för honom kommer Paradisets åtta portar att öppnas. Därefter får han träda in i Paradiset genom vilken port han än önskar.” (Muslim)

Dessutom säger han:

Genom att utföra wudu blir mindre synder förlåtna, och den som utför wudu kommer att hedras med en hög rang i det härefter; genom wudu faller kroppens alla synder bort (Bukhari, Muslim).

Vid ett annat tillfälle kallade Profeten (frid vare med honom) wudu ett tecken på tro och sade: ”Stå fast på sanningens väg, men ni kommer aldrig att kunna uppfylla rätten att förbli ståndaktiga på den rätta vägen. (Var därför medvetna om era fel och er oförmåga.) Och förstå väl att bönen är den främsta av alla era handlingar, och att endast den troende kan bevara wudu fullständigt.” (Muwatta av Imam Malik, Ibn Majah)

Det sunnitiska sättet att utföra wudu

Den som utför wudu ska först i sitt hjärta ha denna avsikt: ”Jag utför wudu endast för att behaga Allah och för att få belöning för mina handlingar från Honom.” Därefter ska han börja wudu med att säga och läsa följande åkallan (Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i).

(arabiska***********112)

O Allah! Förlåt mina synder, gör min bostad rymligare för mig och välsigna min försörjning. – (Nasa’i).

Hadhrat Abu Musa al-Ash’ari berättar: Jag hämtade vatten för wudu åt Profeten (frid vare med honom). Han började göra wudu. Jag hörde honom läsa denna åkallan under wudu (arabiska***********). Jag frågade: ”O Allahs sändebud! Läste du denna åkallan?” Han svarade: ”Vilken sak i religionen och världen har jag underlåtit att be Honom om?”

För wudu ska man först ta vatten med höger hand och noggrant gnugga och tvätta båda händerna upp till handlederna tre gånger. Därefter ska man ta vatten med höger hand och skölja munnen tre gånger. Man ska också använda miswak. [Profeten (frid vare med honom) fäste ovanligt stor vikt vid miswak. Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att när Profeten (frid vare med honom) än vaknade, dag eller natt, brukade han alltid använda miswak före wudu (Abu Dawud (Abu Dawud). Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) berättar att när Profeten (frid vare med honom) vaknade på natten för tahajjud brukade han rengöra munnen och tänderna noggrant med miswak, därefter göra wudu och ägna sig åt tahajjudbönen.

Profeten (frid vare med honom) brukade uppmuntra umma till att använda miswak och sade: ”Miswak rengör munnen ordentligt och behagar Allah mycket.” (Bukhari, Nasa’i)

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Om jag inte tog hänsyn till svårigheterna för min umma, skulle jag ha beordrat att miswak skulle användas vid varje wudu.” (Bukhari, Muslim) ]

Om man någon gång inte har miswak ska man rengöra tänderna genom att gnugga dem noggrant med pekfingret. Om man inte fastar ska man gurgla tre gånger. Avsikten är att låta vattnet nå långt ner i svalget. Därefter ska man tre gånger föra in vatten i näsan så att det når in i näsborrarna. Under fastan måste man naturligtvis vara försiktig. Sedan ska man rengöra näsan med vänsterhandens finger. Varje gång ska nytt vatten föras in i näsan. Därefter ska man ta vatten i båda handflatorna och tre gånger tvätta hela ansiktet på ett sådant sätt att inte ens en hårsmån förblir torr. Om skägget är tjockt ska man göra khilal genom det, så att vattnet når ända ner till hårstrånas rötter. När man tvättar ansiktet ska man läsa denna åkallan:

(Arabiska***********113)

O Allah! Gör mitt ansikte strålande den dag då vissa människors ansikten är strålande och andras är dystra.

Därefter ska man noggrant gnugga och tvätta båda armarna upp till armbågarna. Först ska höger arm och sedan vänster arm tvättas tre gånger vardera. Om man bär en ring på handen, och om kvinnor bär armband eller smycken, ska de flyttas så att vattnet når överallt ordentligt. Man ska göra khilal mellan fingrarna. Därefter ska man fukta båda händerna och göra masah över huvudet och öronen.

Metoden för masah

Metoden för masah är följande: medan tummarna och pekfingrarna hålls isär ska de övriga tre fingrarna på båda händerna hållas ihop, och med fingrarnas insidor ska man göra masah över en fjärdedel av huvudet, från hårrötterna vid pannan bakåt. Därefter ska man dra handflatornas baksidor framåt, från bakhuvudet, och göra masah över tre fjärdedelar av huvudet. Sedan ska man med pekfingrarna göra masah över öronens insidor och med tummarna över öronens utsidor. Därefter ska man med båda händernas fingeröversidor göra masah över nacken. Halsen ska inte göras masah över. Det som utmärker denna metod är att den del av handen som en gång har använts inte behöver användas en andra gång för att göra masah över någon del.

Efter att ha strukit över fötterna ska båda fötterna tvättas upp till anklarna tre gånger vardera, så att vattnet hälls med höger hand och foten gnuggas med vänster hand. Med vänster hands lillfinger ska man föra in vatten mellan tårna. På höger fot ska detta börja vid lilltån och avslutas vid stortån. På vänster fot ska det börja vid stortån och avslutas vid lilltån. Wudu-ritualens moment ska utföras i följd. Det vill säga, det ena ska tvättas omedelbart efter det andra. Man ska inte göra det med längre uppehåll.

Efter att wudu har avslutats ska man vända ansiktet mot himlen och läsa denna åkallan tre gånger.

(arabiska************************১১৪*********)

Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Jag vittnar också om att Muhammad (frid vare med honom) är Hans tjänare och Sändebud. O Allah, låt mig ingå bland dem som ofta ångrar sig och låt mig ingå bland dem som ofta håller sig rena.

Bestämmelser om wudu

När wudu är obligatoriskt

1. Wudu är obligatoriskt inför varje bön, oavsett om bönen är obligatorisk eller wajib, sunnah eller nafl.

2. Wudu är obligatoriskt inför janazah-bönen.

3. Wudu är obligatoriskt för sujud at-tilāwah.

Situationer där wudu är wajib

1. För tawāf runt Baytullāh.

2. För att röra vid den heliga Koranen.

Situationer där wudu är sunna

1. Det är sunna att göra wudu före läggdags.

2. Det är sunna att göra wudu före ghusl.

Situationer där wudu är mustahabb

১. Wudu är mustahabb för adhan och takbir.

২. När man läser khutban – vare sig det är fredagskhutban eller nikahkhutban.

৩. När man ger religiös undervisning.

৪. Vid dhikr av Allah.

৫. Efter att man har vaknat.

৬. Efter att den avlidne har fått ghusl.

৭. Vid besök i Profetens (s.a.v.) välsignade grav.

৮. När man vistas på Arafats slätt.

9. När man utför saʿy mellan Safa och Marwa.

10. Innan man äter när man befinner sig i janabah.

11. Under menstruation och tiden efter förlossning, vid varje bönetids början.

12. Det är mustahabb att alltid vara i wudu.

Wudus obligatoriska delar

Wudu har fyra obligatoriska delar, och det är i själva verket dessa fyra som utgör wudu. Om någon av dessa fyra delar utelämnas, eller om ens ett område motsvarande ett hårstrå lämnas torrt, är wudu inte giltigt.

1. Att tvätta hela ansiktet en gång. Det är alltså obligatoriskt att tvätta hela ansiktet från hårfästet ovanför pannan till under hakan och från det ena örats fäste till det andra örats fäste.

2. Att tvätta båda armarna minst en gång, upp till armbågarna.

3. Att stryka över en fjärdedel av huvudet en gång.

4. Att tvätta båda fötterna upp till fotlederna en gång.

Wudus sunnah-handlingar

Det finns vissa sunnah-handlingar för wudu. Man bör följa dem när man utför wudu. Även om wudu fortfarande är giltig om man lämnar någon av dem eller gör något motsatt, är det ändå ett allvarligt misstag att göra det avsiktligt och upprepade gånger. Man kan befara att en sådan person blir syndig.

Wudus sunnah-handlingar är femton

1. Att ha avsikten att uppnå Allahs välbehag och belöningen i det härefter.

2. Att börja wudu genom att säga Bismillahir Rahmanir Rahim.

3. Att tvätta båda händerna upp till handlederna innan man tvättar ansiktet.

4. Skölja munnen tre gånger.

5. Använda miswāk.

6. Hälla vatten i näsan tre gånger.

7. Göra khilāl i skägget tre gånger. [Under ihrām är det inte tillåtet att göra khilāl i skägget om ett skäggstrå plötsligt skulle ryckas ut. För den som befinner sig i ihrām är det förbjudet att plocka hår.]

8. Göra khilāl mellan fingrarna på händer och fötter.

9. Torka av hela huvudet.

10. Torka av båda öronen. [Det är inte nödvändigt att fukta dem med nytt vatten för att torka av öronen. Men om händerna har torkat på grund av att man har rört vid mössa, turban, näsduk och liknande, måste man fukta händerna en andra gång.]

11. Göra det i rätt ordning.

12. Tvätta först den högra kroppsdelen och därefter den vänstra.

13. Tvätta nästa kroppsdel direkt efter den föregående. Dröj inte så länge mellan tvättningarna att den första kroppsdelen hinner torka.

14. Tvätta varje kroppsdel tre gånger.

15. Läsa den masnūna bönen efter wudu (bönen har nämnts tidigare).

Det som är mustahabb vid wudu

Det vill säga vissa detaljer vars iakttagande är mustahabb vid wudu.

1. Förrätta wudu sittande på en upphöjd plats, så att vattnet rinner åt ett annat håll och stänk inte träffar kroppen.

2. Förrätta wudu med ansiktet vänt mot qibla.

3. Inte söka andras hjälp under wudu. Det vill säga att själv ta vatten och själv tvätta sina kroppsdelar. [Om någon oombedd kommer fram och fyller kärlet med vatten finns det inget fel i det. Det är inte rätt att vänta på hjälp från någon. För en sjuk eller oförmögen person är det inte alls klandervärt att någon annan tvättar hans eller hennes kroppsdelar.]

4. Ta vatten med höger hand, skölj munnen och för in vatten i näsan.

5. Rengöra näsan med vänster hand.

6. När fötterna tvättas, hälla vatten med höger hand och gnugga och tvätta med vänster hand.

7. Läsa de masnun-dua som hör till när kroppsdelarna tvättas.

8. Gnugga kroppsdelarna medan de tvättas, så att ingen del förblir torr och ingen smuts blir kvar.

De makruh-handlingar som gäller vid wudu

1. Att lämna wudus etikett och mustahabb-handlingar eller göra motsatsen till dem.

2. Att använda mer vatten än nödvändigt.

3. Att använda så lite vatten att delar av lemmarna förblir torra när de tvättas.

4. Att tala strunt under wudu.

5. Att tvätta lemmarna genom att hälla vatten kraftfullt över dem.

6. Att tvätta dem mer än tre gånger.

7. Att göra masah tre gånger med nytt vatten.

8. Att stänka vatten från händerna efter wudu.

9. Att utan anledning under wudu tvätta de lemmar som inte är obligatoriska att tvätta.

Masah över bandage, sår och liknande

1. Om ett brutet ben är försett med ett träbandage eller gips och det är nödvändigt att tvätta detta område vid wudu, räcker det att göra masah över det.

2. Om ett sår är täckt med bandage eller gips och det finns risk för skada om vatten kommer på det, räcker det att göra masah. Om det även då finns risk för skada är det också ursäktat.

3. Om såret är av sådant slag att även en frisk del av kroppen har kommit med när bandaget sattes på, och det finns risk för skada om bandaget tas av eller om den friska delen tvättas efter att bandaget tagits av, räcker det att göra masah.

4. Om det inte finns någon risk för skada när bandaget tas av och den delen av kroppen tvättas, men det inte finns någon som kan binda det igen efteråt, är det tillåtet att göra masah.

5. Om ytterligare ett bandage har lagts ovanpå bandaget, kan masah även göras över det.

6. Om någon kroppsdel har skadats eller fått ett sår och det finns risk för skada om vatten kommer på den, räcker det att göra masah.

7. Om ansiktet eller händerna och fötterna har skurits, eller om någon kroppsdel gör ont och det finns risk för skada om vatten kommer på den, räcker det att göra masah. Om även masah orsakar skada behöver man inte göra masah.

8. Om vax, vaselin eller något annat läkemedel har applicerats på grund av sprickor på händerna eller fötterna, räcker det att hälla vatten över ytan. Det är inte nödvändigt att avlägsna vaselin och liknande. Om det också är skadligt att hälla vatten, räcker det att göra masah.

9. Om läkemedel har applicerats på ett sår eller en skada, eller om vatten har hällts över bandaget eller masah har gjorts, och bandaget därefter lossnar eller såret läker, måste området tvättas; masah är då inte längre tillräckligt.

Föremål som det inte är tillåtet att göra masah över

1. Handskar.

2. Mössa.

3. Turban eller halsduk på huvudet.

4. Dupatta eller burqa.

Sådant som bryter wudu

Det som upphäver wudu är av två slag:

Det första är det som kommer ut ur kroppen.

Det andra är det som drabbar människan utifrån.

Det första slaget

1. Att urin eller avföring kommer ut.

2. Att gaser avgår genom ändtarmsöppningen.

3. Att något annat kommer ut genom urin- eller ändtarmsöppningen, såsom maskar, stenar, blod, madhy och liknande.

4. Att blod kommer ut från någon del av kroppen och rinner.

5. Om blod, var, mat eller något annat än saliv eller slem kommer ut tillsammans med kräkningen, och kräkningen fyller munnen, blir wudu ogiltig.

6. Även om kräkningen inte fyller munnen blir wudu ogiltig om man kräks upprepade gånger och den sammanlagda mängden motsvarar en munfull.

7. Om blod kommer tillsammans med saliven och blodmängden är större än salivmängden.

8. Om sädesvätska kommer ut utan lust, till exempel när man lyfter en tung börda, går ner från en hög plats eller drabbas av intensiv sorg, blir wudu ogiltig.

9. Om smuts eller vätska på grund av någon åkomma i ögat kommer ut och rinner ner, blir wudu ogiltig. Men den som ständigt har rinnande ögon är ursäktad.

10. Om någon vätska annan än mjölk kommer ut ur en kvinnas bröst på grund av smärta, blir wudu ogiltig.

11. Om istihada-blod kommer.

12. Om madhy kommer ut.

13. Alla sådana orsaker som gör ghusl obligatoriskt upphäver också med säkerhet wudu, såsom menstruation, avslag och sädesavgång.

Den andra kategorin

1. Om man sover liggande på rygg eller sida, eller lutad mot något.

2. I varje tillstånd där medvetande och känsel saknas.

3. Om man förlorar medvetandet på grund av sjukdom eller sorg.

4. Om man blir berusad genom att inta något berusningsmedel eller genom att andas in dess doft.

5. Om man skrattar högt under någon annan bön än begravningsbönen.

6. Om två personers könsorgan kommer i direkt kontakt med varandra och det inte finns något tyg eller annat hinder mellan dem, upphävs wudu även utan sädesavgång.

৭. Om en sjuk person som ber liggande somnar.

৮. Om någon utanför bönen somnar sittande på knä eller på något annat sätt, medan båda hans sidor är lyfta från marken, blir wudun ogiltig.

Sådant som inte gör wudun ogiltig

১. Om man somnar under bönen, även i sujud.

২. Om man slumrar till sittande.

৩. Om en minderårig skrattar högt.

৪. Om man skrattar högt under begravningsbönen.

৫. Om man skrattar med ett dämpat ljud under bönen eller ler milt.

6. Om mjölk kommer ut ur en kvinnas bröst.

7. Om awrah blottas, om man rör vid awrah eller om någon annan ser awrah.

8. Om blod kommer ut ur ett sår men inte rinner, utan stannar kvar i såret.

9. Om man rakar eller trimmar huvudet eller skägget efter wudu.

10. Om man hostar eller spottar.

11. Om en kvinna och en man kysser varandra.

12. Om någon insekt kommer ut genom munnen, örat eller näsan.

13. Om någon insekt kommer ut ur kroppen.

14. Om man rapar, även om rapen luktar illa.

15. Om man ljuger, baktalar eller begår någon syndig handling (Gud bevare oss).

Bestämmelserna för hadas asghar

1. Bön är förbjuden i tillståndet hadas asghar, oavsett vilken bön det gäller.

2. Det är förbjudet att göra sujud, vare sig det gäller recitationssujud, tacksamhetssujud eller att någon gör sujud utan särskild anledning.

3. Att vidröra den heliga Koranen är makruh tahrimi, även om Koranen är insvept i tyg eller band.

4. Tawaf runt Kaba är makruh tahrimi.

5. Om någon vers är skriven på en bit papper, tyg, plast, rexine eller liknande, är det också makruh tahrimi att vidröra den.

6. Om den Heliga Koranen är insvept i ett juzdan, en näsduk eller något liknande, det vill säga i ett separat tygstycke, är det inte makruh att röra vid den.

7. För minderåriga barn, skrivare, tryckare och bokbindare är det inte makruh att röra vid Koranen i tillstånd av hadath asghar. Orsaken är att det är svårt för dem att alltid förbli rena från hadath asghar.

8. I tillstånd av hadath asghar är det under alla omständigheter tillåtet att läsa och undervisa i den Heliga Koranen, vare sig man läser genom att titta i den eller utan att titta i den, och vare sig man läser utantill.

9. Det är makruh att utan wudu röra vid en tafsirbok som innehåller Koranens ursprungliga text.

10. I tillstånd av hadath asghar (utan wudu) får man skriva den Heliga Koranen, så länge man inte rör vid det som man skriver på.

11. Om översättningen av den Heliga Koranen är på ett annat språk är det bättre att röra vid den efter att ha gjort wudu.

Regler för wudu för den sjuke

När det gäller wudu betraktas en person som ett undantag om han lider av en sjukdom där något som bryter wudu hela tiden kommer ut ur kroppen och den sjuke inte har tillräckligt med tid för att kunna be med rituell renhet. Till exempel:

1. Någon har en ögonsjukdom och det kommer ständigt var eller smuts från ögonen, eller så rinner ögonen hela tiden.

2. Någon har en urinvägssjukdom och det droppar ständigt urin.

3. Någon lider av ständig gasavgång och gaser avgår hela tiden.

4. Någon har en tarmsjukdom och avföring kommer hela tiden.

5. En sådan sjuk person från vilken blod eller var ständigt kommer ut.

6. Någon lider av näsblod och det blöder ständigt från näsan.

7. Någons urinrör avger ständigt sperma eller madhy.

8. En kvinna får ständigt blod från istihada.

I alla sådana fall är bestämmelsen att en sådan person ska göra en ny wudu inför varje bön, och wudun förblir giltig tills någon annan orsak inträffar som bryter den. Om någon till exempel lider av näsblod och gör wudu för zuhr-bönen, förblir hans wudu giltig fram till asr-bönen. Men om han, utöver näsblodet, urinerar eller släpper väder, bryts wudun.

Bestämmelser för den sjuke

1. En sjuk person med ett sådant ihållande tillstånd kan, efter att ha gjort ny wudu, förrätta alla obligatoriska, sunnah- och frivilliga böner med denna wudu så länge böntiden varar.

2. Om någon gör wudu för fajr-bönen och hans wudu därefter upphör när solen gått upp, måste han göra ny wudu för att förrätta någon bön.

3. Om man gör wudu efter soluppgången kan man förrätta zuhr-bönen med denna wudu. Det behövs ingen andra wudu för zuhr-bönen, men denna wudu upphör så snart asr-böntiden börjar.

4. Om en sådan sjuk persons hela böntid passerar utan att hans sjukdom visar sig alls under denna tid, har sjukdomstillståndet upphört. Om någon till exempel brukade läcka urin droppvis hela tiden, men inte släppte en enda droppe från zuhr-bönen till asr-bönen, har hans sjukdomstillstånd upphört. Därefter måste han göra wudu varje gång en droppe urin kommer.

Masah över muza

För att åstadkomma en lämplig lättnad har sharia tillåtit masah över muza. Under vissa hårda väderförhållanden, särskilt i länder där det råder sträng kyla, fylls hjärta och själ spontant av tacksamhet och hänförelse över denna lättnad som sharia har skänkt, och man får en känsla av Allahs gränslösa barmhärtighet och nåd. Därefter växer övertygelsen att religionen inte har förbisett något av våra behov eller svårigheter.

Vilka strumpor får man göra masah över?

Nästan alla är eniga om att det är tillåtet att göra masah över läderstrumpor. Det råder däremot viss oenighet om huruvida det är tillåtet att göra masah över ylle-, bomulls-, siden- och nylonstrumpor. De flesta fiqh-lärda har ställt upp vissa villkor för att masah över ylle-, bomulls- och liknande strumpor ska vara tillåten. Några lärda säger däremot att det är tillåtet att göra masah över alla slags strumpor utan några villkor. I fiqh-böckerna tillåts vanligtvis masah endast över sådana strumpor som uppfyller följande fyra villkor.

1. De ska vara så tjocka att de sitter kvar på foten även utan att bindas fast på något sätt.

2. De ska vara så hållbara att man kan gå tre miles i dem.

3. De ska vara så tjocka att man inte kan se fotens hud genom dem.

4. De ska vara vattentäta, så att de inte suger upp vatten när man häller vatten på dem och vattnet inte når igenom till insidan.

Masah är inte tillåten över strumpor som inte uppfyller dessa fyra villkor. Vissa insiktsfulla lärda godtar inte dessa villkor. De säger att det enda som är bevisat i sunnan är att Profeten gjorde masah över strumpor och skor.

Därför är det tillåtet att göra masah över alla slags strumpor utan några villkor. En framstående och allmänt känd tänkande och insiktsfull lärd i vår tid, Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi, belyste frågan ingående genom sitt detaljerade svar på en student bosatt i Skottlands fråga. Nedan återges frågan och svaret:

Fråga: Det råder oenighet bland de lärda om att stryka över strumpor. Jag bor i norra Skottland för att studera. Här blir det fruktansvärt kallt på vintern. Det är nödvändigt att alltid bära yllestrumpor. Är det tillåtet att stryka över sådana strumpor? Var vänlig och skriv utförligt om detta mot bakgrund av islams rättsliga undersökningar och studier.

Svar: Det råder nästan fullständig enighet bland ahl as-sunna om att stryka över läderstrumpor. När det gäller ylle- och bomullsstrumpor har våra rättslärda vanligtvis ställt villkoret att de ska vara tjocka och inte så tunna att man kan se huden på foten underifrån. Dessutom ska strumpan sitta kvar på foten utan någon form av fästning. Jag har efter bästa förmåga försökt ta reda på vad dessa villkor har för källa, men jag har inte funnit något sådant i sunna. Det som är bekräftat i sunna är att Profeten (frid och välsignelser över honom) strök över skor och strumpor. I hadithböckerna, med undantag för an-Nasa’i, samt i Musnad Ahmad finns en återberättelse från al-Mughira ibn Shu’ba om att Profeten (frid och välsignelser över honom) gjorde wudu (ARABISKA**********) och strök över sina strumpor och skor. I Abu Dawuds återberättelse sägs det att Ali (må Allah vara nöjd med honom), Abdallah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom), al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom), Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), Abu Usama (må Allah vara nöjd med honom), Sahl ibn Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) och Amr ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) strök över sina strumpor. Dessutom återberättas det att Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) gjorde detta. Al-Bayhaqi har tvärtom återberättat från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), och at-Tahawi från Aws ibn Abi Aws (må Allah vara nöjd med honom), att Profeten (frid och välsignelser över honom) endast strök över skorna. Där nämns inga strumpor. Det återberättas också att Ali (må Allah vara nöjd med honom) brukade göra på samma sätt. Av dessa olika återberättelser framgår det att det är lika tillåtet att endast stryka över strumporna, att endast stryka över skorna och att stryka över skorna medan man bär strumpor, som att stryka över läderstrumpor. Ingenstans i dessa återberättelser finner man att Profeten (frid och välsignelser över honom) nämnde något av de villkor som rättslärda har ställt upp. Inte heller finner man någon återberättelse om vilken typ av strumpor Profeten (frid och välsignelser över honom) och de ovan nämnda följeslagarna strök över. Därför är jag tvungen att säga att de villkor som rättslärda har ställt upp saknar grund; det finns ingen källa som de kan ha baserat dem på. Eftersom de rättslärda inte är lagstiftare i religionen blir ingen syndare om han eller hon inte följer de villkor som de har ställt upp.

Imam ash-Shafi’is (må Allah förbarma sig över honom) och Imam Ahmads (må Allah förbarma sig över honom) uppfattning är att det endast är tillåtet att stryka över strumporna om man har tagit på sig skorna ovanpå dem. Men ingen av de följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) vars praxis nämndes ovan följde detta villkor.

Efter att ha begrundat frågan om att stryka över strumporna har jag förstått den så här: I själva verket är detta en lättnad, liksom tayammum, som har getts till de troende när de av vilken anledning som helst är tvungna att täcka fötterna och det är skadligt eller besvärligt att tvätta dem om och om igen. Denna lättnad bygger inte på föreställningen att fötterna skyddas från orenhet om man tar på sig strumporna efter att ha uppnått rituell renhet, så att de därefter inte behöver tvättas. Tvärtom bygger den på Allahs barmhärtighet, som kräver att Hans tjänare ges lättnad. Därför får man stryka över allt som en person tar på sig för att skydda fötterna mot kyla och vägdamm eller för att skydda ett sår på foten, och som är besvärligt att ta av och på upprepade gånger. Det kan vara yllestrumpor eller bomullsstrumpor, läderskor, stövlar eller vilket tygstycke som helst som har lindats och bundits runt foten.

När jag ser någon föra handen mot foten för att stryka över den efter wudu, får jag känslan att denne tjänare säger till Allah: ”Om Du befaller det, tar jag genast av mig dessa strumpor och tvättar fötterna.” Men eftersom Han som äger all makt och herravälde har gett tillstånd till det, nöjer jag mig med att stryka över dem. För mig är detta i själva verket den verkliga innebörden av att stryka över strumporna. Utifrån denna innebörd är alla sådana plagg likvärdiga, som människor bär efter behov och över vilka tillståndet att stryka gavs för att underlätta för dem. (Rasā’il wa Masā’il, del 2, s. 258.)

Den kortfattade slutsatsen av denna undersökning är att man med full tillförsikt kan stryka över alla slags strumpor, oavsett om de är av ylle, bomull, siden eller läder, eller av vaxduk eller rexine. Om man dessutom virar tyg runt foten och binder fast det, är det också tillåtet att stryka över det.

Förutom Allama Maududi har även Allama Ibn Taymiyya gett samma slags fatwa i den andra delen av sitt fatۋaverk.

Hafiz Ibn Qayyim och Allama Ibn Hazem anser också att man utan några villkor får stryka över alla slags strumpor. (För en utförligare redogörelse, se ”Tardjuman al-Qur’an”, februari 1968, huvudartikeln i Rasā’il wa Masā’il, s. 53.)

Hur man utför masah över sockorna

Fukta båda händerna med oanvänt vatten, håll fingrarna på höger hand något isär och stryk med fingrarna på höger hand över höger fot och med fingrarna på vänster hand över vänster fot.
Fingrarna ska föras från tårna upp mot anklarna.
Fingrarna ska dras med ett lätt tryck, så att man känner beröringen av den fuktiga handen på sockorna.
Masah utförs på fotens ovansida, inte på undersidan.
Masah ska utföras endast en gång över vardera foten.

Tidsgränsen för masah

För den resande är tidsgränsen för masah tre dygn och tre nätter. För den bofaste är den ett dygn och en natt. Denna tidsperiod räknas från det att wudu har brutits. Den räknas inte från det att sockorna togs på. Anta till exempel att någon utför wudu vid middagsbönen och tar på sig sockorna. Sedan bryts hans wudu vid solnedgången. För den bofaste är masah då giltig fram till solnedgången följande dag. Det innebär att så snart wudu bryts ska han utföra masah tillsammans med wudu. Om han är resande är hans masah giltig fram till solnedgången på den tredje dagen. Det vill säga att tidsgränsen för masah löper ut efter att tre hela dygn och tre nätter har gått från den tidpunkt då wudu bröts. Anta till exempel att wudu bryts vid solnedgången på fredagen. Då gäller tidsgränsen för masah fram till solnedgången på måndagen. Om han däremot utför wudu för maghrib efter solnedgången på måndagen, måste han tvätta fötterna.

De omständigheter som upphäver masah

1. Masah upphävs av samma omständigheter som upphäver wudu. Det innebär att man måste göra masah på nytt efter att ha gjort wudu.

2. Om khuffen tas av av någon anledning, om den faller av av sig själv, eller om större delen av foten blir blottad eller kommer ut.

3. Om foten blir våt av vatten medan khuffen är på, och hela foten eller större delen av foten blir våt.

4. När den fastställda tiden för masah har löpt ut, det vill säga när en bofast har varit en dag och en natt och en resande tre dagar och tre nätter.

I de tre sistnämnda fallen behöver man inte göra wudu på nytt; det räcker att tvätta fötterna.

Några regler om masah

1. Om det blir oundvikligt att en wajib-handling försummas på grund av att man inte gör masah, blir masah wajib. Anta till exempel att någon befarar att han, om han förlorar tid på att tvätta fötterna, inte kommer att hinna vistas vid Arafat, att församlingen kommer att upplösas eller att tiden för bönen kommer att gå ut. I sådana fall blir masah wajib.

2. Om någon har så lite vatten att alla kroppsdelar utom fötterna kan tvättas med det, blir masah obligatoriskt.

3. Om khuffen är så kort att ankeln blir synlig, är det tillåtet att göra masah över den om den kan förlängas med läder, tyg eller liknande.

4. Det är tillåtet att göra masah över sådana skor som täcker hela foten, inklusive ankeln, och genom vilka ingen del av fotens hud är synlig, oavsett om skorna är av läder, gummi, plast eller nylon.

5. Om någon bär en khuff ovanpå en annan khuff, räcker det att göra masah över den övre khuffen.

6. Den som gör tayammum behöver inte göra masah. Masah över khuffen är inte heller giltigt vid ghusl; fötterna måste tvättas.

Beskrivning av ghusl

Den terminologiska betydelsen av ghusl

I ordboken betyder ghusl att tvätta hela kroppen. Inom fiqh betyder det att tvätta hela kroppen enligt den särskilda metod som föreskrivs av sharia, i syfte att avlägsna orenhet eller söka belöning.

Sju vägledningar om ghusl

1. Om man utför ghusl i ett badrum eller på en öppen plats ska man bada iförd tahband, niqab eller något annat klädesplagg.

2. Man ska alltid utföra ghusl på en avskild plats, så att ingen främmande man eller kvinna kan se en.

Om en sådan plats inte finns ska man binda om sig en lungi eller något liknande och utföra ghusl. Om det inte heller finns något att binda om sig ska man med fingret dra streck runt sig, säga Bismillah och utföra ghusl sittande.

3. Kvinnor bör alltid utföra ghusl sittande. Om en man är naken ska även han utföra ghusl sittande. Men det är tillåtet för honom att utföra ghusl stående om han har på sig en lungi eller något liknande.

4. Man bör inte tala under ghusl. Vid särskilt behov är det dock tillåtet att tala.

5. När man utför ghusl naken får man inte vända sig mot qibla.

6. Man ska alltid utföra ghusl på en ren plats. Man ska också avstå från att urinera eller göra annat liknande på platsen där man utför ghusl.

7. Allt som är makruh vid wudu är också makruh vid ghusl. Man måste avstå från detta. Det är makruh att läsa wudus åkallan under ghusl.

Det sunnamässiga sättet att utföra ghusl

Det sunnamässiga sättet att utföra ghusl är följande: Ta vatten med höger hand och tvätta båda händerna upp till handlederna. Utför sedan istinja, oavsett om det finns någon najasat på istinjas plats eller inte. Om det finns najasat någonstans på kroppen måste det därefter avlägsnas. Tvätta sedan båda händerna noggrant med tvål och utför wudu. När du sköljer munnen ska vattnet nå ordentligt till strupen och in i näsan. Om vatten har samlats på platsen där ghusl utförs ska fötterna tvättas efter ghusl. Om ghusl är fard ska ingen annan åkallan än Bismillah läsas under wudu. Efter wudu häller du vatten över huvudet, sedan över höger axel och därefter över vänster axel. Hela kroppen ska gnuggas ordentligt. Oavsett om det sker med tvål eller med bara händerna får ingen del lämnas torr, och kroppen ska rengöras väl.

Därefter ska vatten hällas över hela kroppen två gånger på detta sätt, så att det inte finns någon risk att någon del förblir torr. Om fötterna inte tvättades under wudu ska de tvättas nu. Torka sedan hela kroppen ordentligt med något tygstycke, en gamcha eller en handduk.

Ghusls fard

Ghusl har endast tre fard

1. Att skölja munnen. När munnen sköljs måste man se till att vattnet når hela munnen ända till strupen.

2. Att föra in vatten i näsan.

3. Häll vatten över hela kroppen så att inte ens ett hårstrås bredd förblir torr. Vatten måste nå hårrötterna och under naglarna.

I själva verket är det dessa tre som utgör ghusl. Om någon av dessa tre utelämnas är ghusl inte giltig.

Regler för hårknutar och smycken

1. Om vatten når hårrötterna utan att hårknuten öppnas, behöver kvinnor inte öppna hårknuten eller flätan. Men om håret är mycket tjockt, eller om hårknuten är så hårt bunden att vattnet inte når fram utan att den öppnas, måste den öppnas.

2. Om håret är utsläppt måste hela håret blötas och vatten noggrant nå ända ner till rötterna, så att inte ett enda hårstrå förblir torrt.

3. Om en man har långt hår och binder det i en hårknut som kvinnor, eller binder ihop det på annat sätt, måste han lösa upp det och låta vatten nå varje hårstrå och dess rötter.

4. När det gäller tätt sittande smycken, såsom ringar, halsband och liknande, samt smycken som bärs genom hål, såsom näsringar, öronringar eller örhängen och liknande, måste de flyttas så att vatten når under dem.

Ghusls sunnah

1. Att uppnå renhet med avsikten att vinna Allahs välbehag och belöning.

2. Att utföra ghusl i enlighet med sunnahens ordning och börja med wudu.

3. Att tvätta båda händerna upp till handlederna.

4. Att avlägsna orenhet från kroppen och tvätta genom att gnugga.

5. Att använda miswak.

6. Att hälla vatten över hela kroppen tre gånger.

Det som är mustahabb vid ghusl

Det vill säga, de handlingar som är mustahabb att utföra vid ghusl

1. Utför ghusl på en plats där människor inte kan se dig. Om du utför ghusl stående ska du göra det med kläderna på.

2. Tvätta först höger sida och därefter vänster sida.

3. Utför ghusl på en ren plats.

4. Använd inte så mycket vatten att det blir slöseri, och inte heller så lite att kroppen inte blir ordentligt genomblöt.

5. Utför ghusl sittande.

Bestämmelser om ghusl

Typer av ghusl

Ghusl utförs av tre orsaker.

1. För att renas från den större rituella orenheten. Detta ghusl är obligatoriskt.

2. Med avsikt att uppnå belöning. Detta ghusl är sunna eller mustahabb.

3. För att rengöra kroppen från damm och smuts och för att få lindring under varma dagar. Detta ghusl är tillåtet.

När ghusl blir obligatoriskt

Ghusl blir obligatoriskt i fyra situationer.

1. Vid sädesavgång.

2. När ollonet förs in i hustruns könsorgan.

3. Vid menstruation.

4. När nifāsblodet börjar komma ut.

Det första fallet då ghusl blir obligatoriskt

Ghusl blir obligatoriskt när en man eller kvinna får sädesuttömning med lustkänsla. Sädesuttömning kan ske på många sätt, till exempel:

Vid nattlig eller daglig utlösning – vare sig man har sett något i drömmen eller inte.
När sädesuttömning sker genom samlag med en man, en kvinna eller ett djur.
Genom fantasier eller genom att läsa berättelser och romaner som väcker sexuell upphetsning.
När sädesuttömning sker genom onani eller på något annat sätt.

Kort sagt: hur sädesuttömningen än sker blir ghusl obligatoriskt om den sker med lustkänsla och begär. [Det bör påpekas att eftersom fiqhregeln om när ghusl blir obligatoriskt behandlas här, har olika omständigheter kring sädesuttömning nämnts. Annars är sädesuttömning på något annat sätt än genom samlag med den egna hustrun eller genom nattlig utlösning (ihtilām) ett uttryck för yttersta okunnighet och en synd.]

Några regler om sädesuttömning

1. Om en del av sädesvätskan kommer ut på något sätt och personen utför ghusl, och därefter kommer ytterligare sädesvätska ut, är det första ghusl ogiltigt och han måste utföra ghusl en andra gång.

2. En person upplevde sexuell njutning i sömnen genom en erotisk dröm. Men när han vaknade såg han inga spår av sädesvätska på sina kläder. Ghusl blir då inte obligatoriskt för honom.

3. När någon vaknar ser han att sädesvätska har hamnat på hans kläder, men han minns inte att han haft en erotisk dröm (ihtilam). Ghusl blir då obligatoriskt för honom.

4. Om någon upplever sexuell njutning i sömnen, men är säker på att märket eller fukten på kläderna inte är sädesvätska utan madhy eller wady, blir ghusl ändå obligatoriskt i alla fall.

5. Om någon inte är omskuren och sädesvätskan kommer ut men blir kvar under den hud som skulle ha avlägsnats vid omskärelsen, blir ghusl ändå obligatoriskt.

6. Om någon upplever sexuell njutning på något sätt, men precis när sädesuttömningen sker trycker ihop penis och hindrar sädesvätskan från att komma ut, och sädesvätskan sedan kommer ut efter att den högsta njutningen har upphört, blir ghusl obligatoriskt.

Det andra skälet till att ghusl blir obligatoriskt

Om en mans penis tränger in i en levande människas kropp blir ghusl obligatoriskt, oavsett om denna levande människa är kvinna eller man, mukhannath eller hijra, och oavsett om inträngandet sker genom urinöppningen eller anus samt om sädesvätska kommer ut eller inte.

Om både den som utför handlingen och den på vilken handlingen utförs är vuxna och vid sina sinnens fulla bruk, blir ghusl obligatoriskt för båda. Annars blir det obligatoriskt endast för den av de två som är vuxen och vid sina sinnens fulla bruk. [Det som anges här gäller regeln om när ghusl blir obligatoriskt. Att föra in sitt könsorgan i någon annan öppning än den främre öppningen hos ens egen hustru – alltså i den bakre öppningen – eller i vilken öppning som helst hos en annan människa är annars en mycket allvarlig synd.]

Några frågor om när ghusl blir obligatoriskt

1. Om en man för in sitt könsorgan i en minderårig flickas kropp och det inte finns någon risk för att hennes främre och bakre könsdelar därför har slitits sönder och blivit till en enda öppning, blir ghusl obligatoriskt för mannen.

2. Om en kvinna, upphetsad av stark lust, för in en impotent mans könsorgan, ett djurs könsorgan eller något föremål och liknande i sig själv, blir ghusl obligatoriskt för henne, oavsett om sädesvätska kommer ut eller inte.

3. Om en kastrerad mans könsorgan tränger in i en kvinnas eller mans kropp blir ghusl ändå obligatoriskt. Om båda är vid sina sinnens fulla bruk och vuxna gäller det för båda; annars gäller det för den som är vid sina sinnens fulla bruk och vuxen.

4. Om en man lindar tyg, gummi eller något annat runt sitt könsorgan och för in det i någon annans kropp blir ghusl obligatoriskt.

Den tredje orsaken till att ghusl blir obligatoriskt

Den tredje orsaken eller omständigheten som gör ghusl obligatoriskt är menstruationsblod. Menstruationen varar minst tre dagar och tre nätter och högst tio dagar och tio nätter. Renhetsperioden mellan två menstruationer är minst femton dagar. Om blod alltså kommer i mindre än tre dagar blir ghusl inte obligatoriskt. Om blod kommer före femton dagar efter att en menstruation upphört räknas det inte heller som menstruation. Därför blir ghusl inte obligatoriskt.

Den fjärde orsaken till att ghusl blir obligatoriskt

Den fjärde orsaken är nifāsblod. Det blod som kommer efter att halva barnet har kommit ut omfattas av reglerna för nifās. Det blod som kommer före detta är inte nifāsblod. Därför blir ghusl inte obligatoriskt på grund av det. Nifās varar högst fyrtio dagar och fyrtio nätter. Det blod som kommer därefter gör inte ghusl obligatoriskt. Om en kvinna inte blöder alls efter att hon fött barn blir ghusl inte obligatoriskt. För säkerhets skull är det emellertid bra att göra ghusl.

Omständigheter under vilka ghusl inte blir obligatoriskt

1. Om madhy eller wadī kommer ut, eller om istihādablod kommer ut, blir ghusl inte obligatoriskt.

2. Om mindre än ollonet förs in blir ghusl inte obligatoriskt.

3. Om mannens sädesvätska kommer in i kvinnans könsorgan på något annat sätt än genom samlag blir ghusl inte obligatoriskt.

4. Om penis förs in i någons navel blir ghusl inte obligatoriskt.

De situationer där ghusl är sunnah

1. På fredagen är ghusl sunnah inför fredagsbönen.

2. Ghusl är sunnah inför de båda eidbönerna.

3. Ghusl är sunnah inför ihram för hajj eller umrah.

4. För pilgrimer är ghusl sunnah på Arafatdagen efter att solen passerat zenit.

De situationer där ghusl är mustahabb

1. Det är mustahabb att göra ghusl när man antar islam.

2. Det är mustahabb att göra ghusl efter att ha tvättat en avliden.

3. Det är mustahabb att göra ghusl efter att en hjärnstörning och medvetslöshet har upphört.

4. Det är mustahabb att göra ghusl under natten till den femtonde Sha’ban.

5. Det är mustahabb att göra ghusl innan man går in i det heliga Mekka och Medina.

6. Det är mustahabb att göra ghusl inför bönen vid solförmörkelse och månförmörkelse.

7. Ghusl efter fajr-bönen den tionde dagen för vistelsen i Muzdalifa.

8. Ghusl vid steningen.

9. Ghusl för att ångra en synd.

10. Ghusl innan man deltar i någon religiös sammankomst eller tillställning och innan man tar på sig nya kläder.

11. Att göra ghusl efter att ha kommit hem från en resa.

Under vilka omständigheter ghusl är tillåtet

Det är tillåtet att göra ghusl för att skydda kroppen mot damm och smuts, för att kyla ner kroppen och skydda den mot hettan samt för att avlägsna trötthet och utmattning.

Olika regler om ghusl

1. Om någon, medan han befinner sig i ett tillstånd av stor rituell orenhet, dyker ner i en flod, bäck eller damm, eller står i regnet, och vattnet rinner över hela hans kropp, samt sköljer munnen och för in vatten i näsan, blir hans ghusl giltig och han blir ren från den stora rituella orenheten.

2. Om någon inte gör wudu före ghusl behöver han inte göra wudu separat efteråt. Detta eftersom de delar som är obligatoriska att tvätta vid wudu har tvättats under ghusl. Därför har även wudu utförts genom ghusl.

3. Om man inte sköljde munnen under ghusl, men drack så mycket vatten att det nådde hela munnen, är ghusl giltig. Syftet med att skölja munnen är nämligen att vatten ska nå alla delar av munnen, och det har skett.

4. Om huvudet har masserats mycket väl med olja, eller om även kroppen har masserats med olja, och vattnet sedan rinner av kroppen utan att tränga in i hårstrånas rötter, gör det ingen skada. Ghusl är giltig.

5. Om deg har fastnat under naglarna och torkat och blivit hård, eller om något annat skönhetsmedel har applicerats, når vattnet inte ner under det om det inte avlägsnas. I ett sådant fall är ghusl inte giltigt om det inte avlägsnas.

6. Om det på grund av sjukdom är skadligt att hälla vatten över huvudet, blir ghusl giltigt om vatten hälls över hela kroppen utom huvudet. Om det inte finns någon risk för skada måste vatten hällas över huvudet.

Bestämmelser om hadath akbar

1. Det är haram att gå in i moskén i tillstånd av hadath akbar. Om man emellertid måste gå in av nödvändiga skäl är det tillåtet att gå in efter att ha gjort tayammum. Till exempel om vägen till någons bostad går genom moskén, det inte finns någon annan väg ut och vatten också finns i moskén. Det finns ingen vattenkran, brunn eller damm utanför. I ett sådant fall får man gå till moskén efter att ha gjort tayammum. Men man måste komma ut omedelbart efter att ha uträttat sitt ärende.

2. Det är haram att utföra tawaf runt Baitullah i tillstånd av hadath akbar.

3. Det är också haram att recitera Koran Pak, även om det bara gäller en enda vers.

4. Det är också haram att vidröra Koran Pak. Det är dock tillåtet under samma villkor som gäller för att vidröra den i tillstånd av hadath asghar.

5. Sådant som är förbjudet i tillstånd av hadath asghar är också förbjudet i tillstånd av hadath akbar, såsom att förrätta salah, göra sujud al-tilawah, sujud al-shukr och liknande.

6. Det är tillåtet att gå till eidbönen när man befinner sig i större rituell orenhet, och det är också tillåtet att gå till en plats för religiös undervisning.

7. Det är tillåtet att recitera sådana verser ur den heliga Koranen som innehåller lovprisning, glorifiering och åkallan, såsom:

(Arabiska****************138*******)

8. Det är tillåtet att recitera sura al-Fatiha och qunut-åkallan med avsikten att göra en åkallan.

9. Det är förbjudet att fasta under menstruation och nifas.

10. Under menstruation och nifas är det förbjudet att ha samlag med hustrun. Att kyssa henne, smeka henne, sova tillsammans med henne och liknande utan samlag är däremot tillåtet. Det är snarare makruh att helt avstå från att umgås med hustrun under detta tillstånd.

Redogörelse för tayammum

Det egentliga medlet för att uppnå taharat är vatten, som Allah Ta’ala i Sin särskilda nåd har tillhandahållit i riklig mängd åt Sina tjänare. Det kan emellertid uppstå situationer där vatten inte finns på en viss plats, eller där det, även om vatten finns, ligger utanför människans förmåga att uppnå taharat med vatten, eller där användning av vatten medför risk för allvarlig skada. I sådana situationer består Allah Ta’alas ytterligare nåd i att Han har tillåtit att taharat uppnås med jord. Han har också anvisat metoden, så att tjänaren inte ska möta någon svårighet eller inskränkning när han följer religionen.

Det står i Koranen:

(Arabiska*******************************139*************)

”Och om ni inte finner vatten, så använd ren jord och uträtta det ni ska. Slå då med händerna på den och stryk över ansiktet och båda händerna. Allah vill inte utsätta er för svårigheter. Nej, Han vill rena er och fullborda Sin välsignelse över er, så att ni må vara tacksamma.” (al-Māʾidah: 6)

Betydelsen av tayammum

I ordboken betyder ordet tayammum att föreställa sig och ha för avsikt. Inom fiqh betyder det att ha för avsikt att rena sig från najāsat ḥukmiyya med hjälp av jord. Tayammum kan utföras i stället för både wudu och ghusl. Det innebär att man genom det kan rena sig från både hadath asghar och hadath akbar. Tillåtelsen att utföra tayammum är en särskild gåva till den Helige Profetens (frid vare med honom) umma. Eftersom denna ummas verksamhet och uppgift omfattar hela mänskligheten i hela världen och dess tidsperiod sträcker sig till Domedagen, har den med rätta rätt till denna lättnad, så att umman, i vilken tid och under vilka omständigheter som helst och på vilken plats som helst i världen, inte ska behöva möta någon trångmål eller svårighet när den följer de religiösa föreskrifterna.

När är tayammum tillåtet?

1. När man befinner sig på en plats där det inte finns något hopp om att finna vatten, där det inte heller finns möjlighet att fråga någon och inga tecken som visar att vatten kan finnas. Eller när vattnet finns en mil bort eller ännu längre bort och det skulle vara mycket svårt att ta sig dit eller hämta vatten därifrån. I sådana situationer är tayammum tillåtet.

2. När det finns vatten men en fiende finns i närheten, eller vilda djur eller andra farliga djur, eller när det finns vatten utanför huset men man fruktar tjuvar eller rövare, eller när det finns en brunn men inget att hissa upp vattnet med, eller när det skulle skada en kvinnas heder och anständighet att hämta vatten utifrån. I alla sådana situationer är tayammum tillåtet.

3. Vatten finns nära till hands, men mängden är så liten att man skulle lida av törst eller inte kunna laga mat om man använde det till wudu eller ghusl. Då är tayammum tillåtet.

4. Vatten finns, men användning av det kan förvärra en sjukdom eller ha en negativ inverkan på hälsan, dock inte på grund av någon vidskepelse. Anta till exempel att en person är van vid att utföra wudu och ghusl med varmt vatten under vintern. När han behöver utföra wudu eller ghusl finns vatten, men det är kallt. Han har erfarenhet av att kallt vatten gör honom sjuk eller skadar hans hälsa. I en sådan situation är tayammum tillåtet. Det är inte rätt att förbli oren eller låta bönen gå förlorad medan man väntar på varmt vatten. I stället ska man rena sig genom tayammum och utföra bönen och andra religiösa handlingar.

5. Vatten finns att få, men vattenförsäljaren begär ett orimligt högt pris, eller så är priset skäligt men den behövande personen har inte råd att betala det, eller så har han pengar till priset men inget utöver det som behövs för resan och riskerar att hamna i svårigheter om han köper vattnet. I en sådan situation är tayammum tillåtet.

6. Vatten finns, men det är så kallt att användning av det kalla vattnet kan leda till döden, förlamning eller någon sjukdom, såsom lunginflammation, och det finns ingen möjlighet att värma vattnet. I en sådan situation är tayammum tillåtet.

7. Det finns risk att en bön som inte kan tas igen går förlorad om man utför wudu eller ghusl, såsom janazah-bönen, Eid-bönen samt kusuf- och khusuf-bönerna. Då är tayammum tillåtet.

8. Vatten finns i själva huset, men personen är så svag att han inte kan resa sig för att hämta vatten eller använda tubbrunnen. I en sådan situation är tayammum tillåtet.

9. Någon färdas med tåg, fartyg eller buss. Färdmedlet fortsätter att vara i ständig rörelse och det finns inget vatten ombord, eller så finns det vatten men trängseln är så stor att wudu inte kan utföras, eller så går det inte att stiga av när färdmedlet stannar någonstans. I en sådan situation är tayammum tillåtet.

10. Om större delen av kroppen är täckt av sår eller har drabbats av smittkoppor är tayammum tillåtet.

11. Under en resa har man vatten med sig, men det kan hända att man inte hittar vatten någonstans längre fram, så att man blir svårt törstig. Eller så finns det risk att man förlorar livet. I en sådan situation är det tillåtet att spara vattnet och göra tayammum.

Det föreskrivna sättet att göra tayammum

Man ska säga ”Bismillāhir-Raḥmānir-Raḥīm” och ha avsikten att göra tayammum. Sedan ska man hålla handflatorna något utbredda och lätt slå dem mot ren jord. Om mycket damm fastnar på händerna ska man skaka av det eller blåsa bort det med munnen. Därefter ska man stryka båda händerna lätt över hela ansiktet på ett sådant sätt att inte ens ett hårstrås bredd lämnas oberörd. Man ska också föra fingrarna genom skägget. Sedan ska man för andra gången slå händerna mot jorden på samma sätt och skaka av dem. Först ska man med undersidan av de fyra fingrarnas toppar på vänster hand stryka över höger hand från fingrarna upp till armbågen. Därefter ska man med vänster hands handflata stryka över området ovanför armbågen och föra handen över handryggen till höger hands fingrar, och även föra fingrarna genom varandra. På samma sätt ska man med höger hand stryka vänster hand. Om man har en klocka eller ring på handen måste man flytta den och även stryka under den.

Tayammums obligatoriska delar

Tayammum har tre obligatoriska delar:

1. Att ha avsikten att rena sig för Allahs välbehag.

2. Att lätt slå båda händerna mot jorden och stryka dem över hela ansiktet.

3. Sedan ska man lätt slå eller stöta båda händerna mot jorden och stryka dem upp till armbågarna.

Tayammums sunnah

1. Att säga Bismillah i början av tayammum.

2. Att utföra tayammum enligt det sunnah-föreskrivna sättet, det vill säga först stryka över ansiktet och därefter över båda händerna upp till armbågarna.

3. När man slår händerna mot ren jord ska handflatornas insidor användas, inte handryggarna.

4. Att efter att ha slagit händerna mot jorden skaka av jorden.

5. Att hålla fingrarna utsträckta när man slår händerna mot jorden, så att dammet når mellan fingrarna.

6. Att stryka över ansiktet och händerna med minst tre fingrar.

7. Att först stryka över höger hand och därefter vänster hand.

8. Efter att ansiktet har torkats ska man dra fingrarna genom skägget.

Föremål med vilka tayammum är tillåtet eller inte tillåtet

1. Tayammum är visserligen tillåtet med ren jord, men det är dessutom tillåtet med alla föremål som är av jordart. Föremål som inte blir till aska eller mjuknar när de bränns i eld, utan förblir liksom jord, såsom kohl, kalk, tegel, sten, sand, grus, marmor samt akik, turkos och liknande, får användas för tayammum.

2. Tayammum är inte tillåtet med sådant som inte är av jordart och som brinner upp och blir till aska eller smälter i eld. Exempel är trä, järn, guld, silver, koppar, mässing, glas, färg och alla slags metallföremål, kol, spannmål, tyg, papper, nylon, plast och aska.

3. Om så mycket damm samlas på föremål med vilka tayammum egentligen inte är tillåtet att dammet yr när man slår med handen på dem, eller om ett märke lämnas när man lägger handen på dem och drar den över ytan, blir tayammum med dem tillåtet. Till exempel kan damm ha samlats på en tygbal, på en stol eller ett bord, eller på någons kropp.

4. Med föremål som får användas för tayammum, såsom jord, tegel, sten och lerkärl, är tayammum tillåtet även om de har tvättats helt rena och inte har något damm alls på sig.

Sådant som upphäver tayammum

1. Tayammum upphävs av samma saker som upphäver wudu. De orsaker som gör ghusl obligatoriskt upphäver både tayammum som ersätter wudu och tayammum som ersätter ghusl.

2. Om samma tayammum görs för både wudu och ghusl och wudu bryts, blir tayammum för wudu ogiltigt, men tayammum för ghusl blir inte ogiltigt. Om något ändå inträffar som gör ghusl obligatoriskt, blir även tayammum för ghusl ogiltigt.

3. Om tayammum har gjorts enbart på grund av att vatten saknades, blir tayammum ogiltigt så snart vatten finns tillgängligt.

4. Om tayammum har gjorts på grund av ett giltigt hinder eller en sjukdom och hindret eller sjukdomen sedan upphör, blir tayammum ogiltigt. Om någon till exempel gör tayammum i stället för wudu på grund av sträng kyla och det därefter blir möjligt att få varmt vatten, blir tayammum genast ogiltigt.

5. Om tayammum har gjorts i stället för wudu eftersom ett rovdjur, en orm eller en fiende befann sig nära vattnet, blir tayammum ogiltigt så snart denna fara försvinner.

6. Om någon under en resa med tåg, fartyg eller buss gör tayammum på grund av vattenbrist och därefter under färden ser floder, bäckar, dammar, källor och liknande, blir hans tayammum ändå inte ogiltigt, eftersom det inte finns någon möjlighet att använda vattnet i det fordon eller fartyg som är i rörelse.

7. Om någon gör tayammum på grund av ett visst hinder, och hindret sedan upphör men ett annat hinder uppstår, blir tayammum ändå ogiltigt så snart det första hindret upphör. Om någon till exempel gör tayammum eftersom han inte hittar vatten, men så snart han hittar vatten blir så sjuk att han inte kan använda det, upphör ändå hans första tayammum, som gjordes på grund av vattenbrist.

8. Om någon gjorde tayammum i stället för wudu och sedan hittar så mycket vatten att han kan göra wudu, upphör hans tayammum. Om någon gör tayammum i stället för ghusl, det vill säga för att rena sig från den stora orenheten, och sedan hittar så mycket vatten att han endast kan göra wudu men inte ghusl, blir tayammum för ghusl inte ogiltigt.

Olika bestämmelser om tayammum

1. Om någon gör tayammum på grund av brist på vatten och ber, och sedan hittar vatten efter bönen, behöver han inte be bönen på nytt, även om han hittar vattnet under bönetiden.

2. När en person behöver göra tayammum på grund av brist på vatten, sjukdom eller oförmåga, ska han med full visshet göra tayammum och uppfylla de religiösa plikterna. Han ska inte låta sig plågas av sådana ingivelser som att man endast kan bli ren genom vatten och att tayammum därför inte har någon verkan. Frågan om renhet och orenhet beror inte på vatten eller jord, utan på Allahs befallning. När Allahs sharia har tillåtit bön efter att man blivit ren genom jord, ska man förstå att man genom tayammum kan uppnå samma renhet som genom wudu och ghusl.

3. Om någon söker efter vatten ute på fältet, gör tayammum och ber, och det sedan visar sig att det fanns vatten alldeles i närheten, är både tayammum och bönen ändå giltiga. Det finns inget behov av att göra wudu och be bönen på nytt.

4. Om någon under en resa har vatten hos en annan person och tror att han kan få det om han frågar, bör han fråga efter det och göra wudu. Men om han tror att han inte kommer att få det även om han frågar, är det rätt att göra tayammum.

5. Tayammum är giltigt som ersättning för både wudu och ghusl. Det vill säga, tayammum är giltigt för att bli ren från både den mindre och den större rituella orenheten, och metoden för tayammum är den som har beskrivits ovan. Det behövs inte separata tayammum för de två; ett och samma tayammum räcker för båda. Om till exempel ghusl är obligatoriskt för en person och han gör tayammum, kan han också be med detta tayammum. Han behöver inte göra ett separat tayammum för wudu.

6. Det är inte ett krav vid tayammum att man med ett tayammum endast ber bönen under samma bönetid. Tvärtom kan man be under flera bönetider så länge tayammumet inte har blivit ogiltigt. På samma sätt kan det tayammum som görs för den obligatoriska bönen användas för obligatoriska böner, sunnahböner, naflböner, begravningsbönen och sajda al-tilawa. Men det tayammum som görs enbart för att röra vid den heliga Koranen, gå in i moskén, recitera Koranen eller gå till en begravningsplats kan inte användas för bön och liknande.

7. Om det finns vatten, men man genom att göra wudu eller ghusl skulle missa begravningsbönen, eidbönen, sol- eller månförmörkelsebönen eller liknande böner, är det i detta fall tillåtet att göra tayammum och delta i bönen. Orsaken är att dessa böner inte tas igen vid någon annan tid.

8. Om någon är oförmögen och inte kan göra tayammum med sina egna händer, ska någon annan göra tayammum åt honom enligt den föreskrivna sunnahmetoden. Det vill säga, han ska slå sina händer mot jorden och först torka hans ansikte och sedan hans händer ordentligt.

9. Om någon har vatten i två kärl, varav det ena innehåller rent vatten och det andra orent vatten, men inte vet vilket som är vilket, bör han utföra tayammum.

10. En och samma person kan utföra tayammum flera gånger med samma jordklump. Det är även tillåtet för flera personer att utföra tayammum med denna enda jordklump. Det som tayammum utförs med har inte samma rättsliga status som māʾ al-mustaʿmal (använt vatten).

Kapitlet om namaz

Redogörelse för namaz

Efter tron är namaz islams andra pelare. Det riktiga hade varit att redogöra för namazens regler och rättsliga frågor omedelbart efter kapitlet om trosläran. Men eftersom det är nödvändigt att vara ren från alla former av najasat för att kunna förrätta namaz, redogörs namazens regler och rättsliga frågor efter den utförliga redogörelsen för taharat.

Namazens betydelse

Namaz är ett välbekant ord för oss. I Koranens terminologi används namaz i stället för ”salat. ” Salatصلوة betyder ordagrant att vända sig mot någon, att gå fram mot någon, att be och att komma nära. I Koranens terminologi betyder namaz att rikta sin uppmärksamhet mot Allah, att vända sig mot Honom, att be Honom ensam och att komma alldeles nära Honom. Koranen har gett undervisning om denna dyrkansforms grundpelare, och den ädle Profeten (frid vare med honom) har lärt ut dess detaljerade och noggranna tillvägagångssätt.

(Arabiska*********149**************)

”Och rikta i varje bön din blick mot Allah och åkalla Honom med innerlig lydnad.” (Al-A’raf: 29)

Och fall ned i sujud och närma dig Allah.” (Al-‘Alaq: 19)

Det står i hadith:

– En tjänare är som närmast sin Herre när han befinner sig i sujud inför Allah. (Muslim)

– När någon av er är upptagen med bönen, åkallar han sin Herre. (Bukhari)

Men hur ska man rikta sitt sinne mot Allah, närma sig Honom och be Honom om något? Det finns endast ett rätt svar på detta. Alla andra svar är felaktiga och leder vilse. Det sätt som Profeten (ﷺ) har anvisat är det rätta, tillförlitliga och accepterade sättet. Profeten (ﷺ) undervisade inte bara med ord om bönens pelare, åkallelser, tider, rak’at och detaljerade tillvägagångssätt, utan visade också genom hela sitt liv hur de skulle praktiseras. Hans ord och handlingar i detta avseende har bevarats i hadithens mest tillförlitliga böcker. Genom att ständigt be på detta sätt har hela umma hållit bönen ren från alla slags tvivel.

Bönens förtjänster och betydelse

Efter att ha antagit tron är det första som krävs av en muslim att han eller hon upprättar bönen. Allah den Allsmäktige säger:

”Jag är sannerligen Allah. Det finns ingen gud utom Jag. Dyrka därför endast Mig och förrätta bönen för att minnas Mig.” (Taha: 14)

Precis som tron på Allahs väsen och egenskaper inom trosfrågorna är hela religionens grundval, är bönen inom gärningarna hela religionens grundval. Det är därför som bönen har betonats mer än alla andra former av dyrkan i den ädla Koranen. Så starkt har det betonats att upprätthålla den att hela religionen tycks vara beroende av den.

Andra former av dyrkan än bönen blir obligatoriska för särskilda människor vid särskilda tidpunkter. Hajj och zakat är till exempel endast obligatoriska för de muslimer som är förmögna. Fastan är obligatorisk endast under en månad om året. Bönen är däremot en handling för vilken det inte finns något annat villkor än tron. Så snart en person har antagit tron blir bönen obligatorisk för varje vuxen och förståndsgill människa, vare sig det är en kvinna eller man, rik eller fattig, frisk eller sjuk, bofast eller resande. De fem dagliga bönerna är en individuell skyldighet. Till och med på slagfältet, när det i varje ögonblick finns risk att möta fienden, är bönen inte bara obligatorisk, utan det betonas också att den ska förrättas i gemenskap. Metoden för att förrätta rädslans bön i gemenskap har dessutom beskrivits uttryckligen i Koranen.

Samtidigt som Koranen betonar och uppmuntrar till bönen, har den för att befästa dess betydelse i människans hjärta varnat för det fruktansvärda slut [Varje människa, utom de som har fått sin bok i höger hand, kommer som följd av sina gärningar att hållas kvar i helvetet. De som har fått sin bok i höger hand kommer att vistas i paradisets trädgårdar och fråga syndarna: ”Vad förde er till helvetet?” De kommer att svara: ”Vi brukade inte förrätta bönen.” (Al-Muddaththir: 38)] och den stora förnedring [Den dag då en fruktansvärt svår situation uppstår (på uppståndelsens dag) kommer de att kallas till prostration. Då kommer de inte att kunna prostrera sig. Deras blickar kommer att vara sänkta och förnedringen kommer att omsluta dem. Dessa är de människor som (i världen) kallades till prostration (till bönen), men som trots att de var friska inte prostrerade sig (Al-Qalam: 42–43)] som de som överger bönen kommer att få utstå.

Profeten ﷺ belyste på många sätt bönens enastående betydelse och förträfflighet samt det fruktansvärda straffet för att överge den. Han sade:

– Bönen är det som skiljer den troende från otro – (Muslim).

– Den som regelbundet förrättar bönen kommer på uppståndelsens dag att finna att bönen blir ett ljus för honom, ett bevis på hans tro och en orsak till hans frälsning.

Den som inte förrättar bönen med uppmärksamhet kommer inte att finna att bönen är ett ljus för honom eller ett bevis på hans tro, och bönen kommer inte heller att rädda honom från Allahs straff. En sådan människa kommer på uppståndelsens dag att få farao, Qarun, Haman och Ubayy ibn Khalaf som följeslagare – (Musnads samling, Bayhaqis samling).

Hazrat Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång under vintern, när trädens löv föll, kom Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ut och började skaka två grenar på ett träd. Torra löv började då falla ner med ett prasslande ljud. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Abu Dharr! När en muslim ber med fullständig hängivenhet och uppriktighet, faller hans synder av på samma sätt som löven från detta träd faller ner.” (Musnad Ahmad)

En gång frågade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sina följeslagare: ”Om det rann en flod förbi någons hus och han badade i den fem gånger varje dag, skulle då någon smuts finnas kvar på hans kropp?” Följeslagarna svarade: ”Nej, då skulle ingen smuts finnas kvar på hans kropp.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Detta är liknelsen för de fem dagliga bönerna. Genom dessa böner kommer Allah den Upphöjde att utplåna hans synder.” (Bukhari, Muslim)

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade att dessa ord kom från den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) läppar under hans livs sista stund: ”Bönen, bönen!” (Al-Adab al-Mufrad)

För att förstå bönens betydelse och förträfflighet inom religionen måste man, tillsammans med dessa tydliga och eftertryckliga vägledningar från Koranen och sunnan, också komma ihåg hur djupt och nära den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var förknippad med bönen. Han fann sin ögonfröjd i bönen. Av den ena eller andra anledningen gick han till moskén och bad så många frivilliga böner att hans fötter svullnade.

Efter dessa utförliga redogörelser från Koranen och sunnan blir det hur som helst uppenbart att bönen är ett oumbärligt tecken på tron. Där tron finns måste bönen också finnas, och där bönen finns bör man förstå att hela religionen finns närvarande. Om bönen saknas kan man inte föreställa sig att religionen verkligen finns där. Den andre kalifen, Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom), riktade i sina skriftliga vägledningar till de ansvariga i hans styre deras uppmärksamhet på just denna sanning. Han sade: ”Saken är den att den viktigaste av alla era angelägenheter enligt mig är bönen. Den som vakar över sin bön på ett fullständigt sätt har vakat över sin religion. Och den som förstör sin bön kommer i ännu större grad att förstöra den återstående religionen.” (Mishkat)

Villkor och etikett för att upprätta bönen

Den förträfflighet och betydelse som nämndes ovan gäller den bön som verkligen är bön – den bön som utförs med full närvaro och med hänsyn till all yttre etikett och alla inre egenskaper. Därför använder Koranen, i stället för ett enkelt uttryck som bara betyder att utföra bönen, orden iqāmat, det vill säga att upprätta bönen (al-Baqara 2:43), och muhāfazat, det vill säga att bevara den, ”och de som vakar över sin bön” (al-Mu’minun 23:9). Iqāmat och muhāfazat innebär att man under bönen måste beakta all den yttre etikett som har att göra med att fullkomna bönens yttre form. Samtidigt måste man också helt och hållet förverkliga de inre egenskaper som har att göra med den bedjandes hjärta samt hans känslor och upplevelser.

Nedan redogörs kortfattat för denna etikett och dessa egenskaper:

1. Tahārat eller renhet

Sharia har lärt ut metoderna och reglerna för renhet. I enlighet med dessa måste man rengöra kroppen och kläderna ordentligt och rena sig för att träda fram inför Allah.

Arabiska****************153*****)

”Troende, vet att när ni reser er för bönen ska ni tvätta och rengöra era ansikten och era händer upp till armbågarna ordentligt, stryka över huvudet med våta händer och tvätta fötterna upp till anklarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av janābah, ska ni rena er grundligt. (Al-Mā’idah: 6)

På ett annat ställe har det förkunnats (Arabiska*************154)

”Och rena dina kläder ordentligt och håll dem rena och rena. (Al-Muddaththir: 4)

2. Regelbundenhet i fråga om tiden

Det innebär att bönen måste förrättas i rätt tid. Därför har bönen föreskrivits med bestämda tider.

(আরবী****************১৫৪**)

”Håll därför bönen uppe. Bönen har sannerligen föreskrivits de troende vid bestämda tider.” (An-Nisa: 103).

Profeten (saw) sade: De bästa tjänarna är de som iakttar solens, månens och stjärnornas rörelser, så att bönetiden inte går förlorad. – (Mustadrak al-Hakim).

3. Punktlighet i bönen

Det vill säga att man ständigt och regelbundet ska be utan att försumma någon bön. I själva verket kan endast de kallas bedjande som ber punktligt och inte utelämnar någon bön.

(আরবী**********১৫৪)

”Utom de som förrättar bönen och alltid förrättar den punktligt.” – (Al-Ma’arij: 22–23).

4. Organisation av böneraderna

Det måste ordnas på ett korrekt sätt så att böneraderna hålls raka. Att räta ut böneraderna är en del av att be på ett fullkomligt sätt.

Hazrat Nuʿmān ibn Bashīr berättar: Profeten (frid vare med honom) brukade ordna våra bönerader så noggrant som om han med dem skulle rikta en pil mot dess mål. Sedan märkte han att vi hade förstått vikten av att räta ut raderna. En dag kom han ut och ställde sig för att leda bönen. Just när han skulle uttala takbīr såg han en man vars bröst stack en aning framför raden. Då sade han: ”Guds tjänare, håll raden rak och jämn. Annars kommer Gud att vända era ansikten mot varandra.” (Muslim)

– Håll böneraderna raka och jämna. Att räta ut raderna är en del av att upprätta bönen. – (Bukhari)

Det innebär att man inte uppfyller sin skyldighet att be på rätt sätt om man inte rättar ut böneraderna.

Samtidigt som böneraderna hålls raka och jämna måste man också ordna rangordningen i raderna. Det innebär att intelligenta, lärda och eftertänksamma personer ska stå nära imamen. Detta blir möjligt först när samhället hyser respekt för de lärda och de själva känner sin särskilda värdighet samt kommer tidigt till moskén och tar plats nära imamen.

Hazrat Abu Samud (må Gud vara nöjd med honom) berättar: Profeten (frid vare med honom) kom till oss, lade händerna på våra axlar för att räta ut och jämna våra rader och sade: ”Stå raka, räta ut raden och stå inte framför eller bakom de andra. Annars kommer era hjärtan att fyllas av missnöje mot varandra.” Han sade också: ”De som har kunskap och insikt ska stå närmast mig, därefter de som står dem närmast i värdighet, och därefter de som i fråga om kunskap och insikt står den andra gruppen närmast.” (Bukhari)

5. Sinnesro och måttfullhet

Det innebär att man bör förrätta bönen med ett tryggt och fridfullt sinne, med pauser mellan rörelserna, så att man kan uppfylla skyldigheterna i recitationen, ståendet, rukūʿ, sujūd och alla övriga böneritualers pelare.

(Arabiska************)

Recitera inte bönen med alltför hög röst och inte heller med alltför låg röst, utan inta en medelväg. (Banī Isrāʾīl: 110)

Abu Hurayra (ra) berättar: En gång satt den ädle Profeten (saw) vid sidan av moskén. Då kom en man in i moskén och bad. Sedan gick han fram till Profeten (saw) och hälsade på honom. Profeten (saw) besvarade hälsningen och sade: ”Gå tillbaka och be, för du har inte bett på rätt sätt.” Mannen bad igen och kom sedan tillbaka och hälsade på Profeten. Profeten (saw) sade: ”Gå tillbaka och be, för din bön är inte korrekt.” Mannen bad en tredje gång och sade därefter: ”Allahs Sändebud, lär mig hur jag ska be.” Profeten (saw) sade: ”När du avser att be, ska du först utföra wudu ordentligt. Vänd dig sedan mot qibla. Börja därefter bönen genom att uttala takbīrat al-iḥrām och recitera så mycket av Koranen som du lätt kan recitera. (I en annan berättelse sägs det: recitera al-Fātiha och därefter vad du vill.) Gå sedan ner i rukūʿ med lugn och ro. Res dig därefter helt rakt från rukūʿ. Gör sedan sujūd med lugn och ro, och sätt dig upp från sujūd med lugn och ro. Utför hela bönen på detta sätt, lugnt och stilla.” (Bukhari och Muslim)

Innebörden av den ädle Profetens (saw) ovanstående vägledning är att bönen inte är en börda på huvudet som man på något sätt bara ska få av sig och sedan skynda sig att avsluta. Den är tvärtom Allahs främsta form av dyrkan. Dess rätt är att den utförs med full koncentration. En bön som inte utförs med lugn och ro är enligt den ädle Profeten (saw) inte någon verklig bön.

Aisha (ra) beskrev Profetens (saw) sätt att be och sade: Profeten (saw) började bönen med takbīrat al-iḥrām och började recitera Koranen från ”Al-hamdu lillāhi rabbil-ʿālamīn”. När han gick ner i rukūʿ höll han inte huvudet upphöjt och böjde det inte heller nedåt, utan höll det i ett medelläge, rakt i linje med ryggen. När han sedan reste sig från rukūʿ gick han inte ner i sujūd förrän han stod helt rakt. När han efter den första sujūd lyfte huvudet gick han inte ner i den andra sujūd förrän han satt helt upprätt. Efter varannan rakʿa reciterade han at-Taḥiyyāt. När han reciterade at-Taḥiyyāt sträckte han ut vänster fot och höll höger fot upprätt. Han förbjöd att sitta som Satan. En annan berättelse säger att han förbjöd att sitta som en hund. Han förbjöd också att göra sujūd på det sätt som ett rovdjur sitter när det breder ut sina båda framben. Därefter avslutade han bönen med den avslutande hälsningen. (Muslim)

6. Regler för församlingsbönen

De obligatoriska bönerna ska absolut utföras i församling, såvida det inte finns risk för skada på liv eller egendom.

Gör rukūʿ tillsammans med dem som gör rukūʿ. (Al-Baqara: 43)

(arabiska*******************(

Och när du (O Profet) är med muslimerna, ska du leda dem i bönen (Nisa: 102).

Detta är föreskriften om att förrätta bönen på slagfältet. Även under denna känsliga situation ska soldaterna inte be var för sig. I stället ska Profeten (s) leda bönen. Enligt Koranens föreskrift ska de be i gemenskap bakom Profeten (s).

Profeten (s) sade:

Den som hör böneutroparens adhan för gemensam bön och inte har någon ursäkt för att besvara hans kallelse, men ändå inte går till den gemensamma bönen utan ber ensam, får inte sin bön godkänd hos Allah. Några frågade: ”Vad betyder ’ursäkt’?” Han sade: Rädsla för liv eller egendom, eller sjukdom (Abu Dawud).

Hazrat Anas (ra) berättar att Profeten (s) sade: Den som under fyrtio dagar i följd förrättar varje bön på sådant sätt att han deltar från den första takbiren, befrias från två saker: för det första från helvetets eld och för det andra från hyckleri – (Jami’ at-Tirmidhi).

7. Tartil och eftertanke vid koranrecitation

Vid bönen uppfylls rätten till koranrecitation när den utförs med små pauser, uppriktighet, uppmärksamhet eller närvaro i sinnet och stort intresse. Därefter ska man begrunda varje enskild vers. Den ädle Profeten (s) brukade uttala varje bokstav tydligt och läsa varje vers separat. (arabiska******************)

Och recitera Koranen med lugna och tydliga pauser (Al-Muzzammil: 4).

Vi har uppenbarat denna Skrift för dig, välsignad, för att människorna ska begrunda dess verser och de insiktsfulla ska ta lärdom av den. (Sad: 29).

8. Engagemang och uppmärksamhet

Den verkliga bönen är den där människan med hela sitt sinne, sina känslor och sina tankar hängivet vänder sig mot Allah, och där längtan efter att möta Honom och be Honom om något är så stark att hjärtat efter att ha förrättat en bön otåligt väntar på nästa.

”Håll din qibla rätt för varje bön, åkalla Honom (Allah) och ägna Honom lydnad och underkastelse” (Al-A’raf: 29)

”Troende! När ni på fredagen kallas till bönen, lämna alla sysslor och skynda er till åminnelsen – (Al-Jumu’a: 9).

9. Hövlighet och underkastelse

Det innebär att den bedjande ska stå inför Allah likt en lydig slav, som ett uttryck för yttersta ödmjukhet och underkastelse, så att hjärtat ständigt bävar inför Allahs storhet och makt och att ödmjukhetens och underkastelsens prägel också tydligt syns på lemmarna.

(Arabiska*********************)

“Vaka över bönen, särskilt den bästa av bönerna, och stå som en sinnebild för vördnad och underkastelse inför Allah.” (al-Baqara: 238) (arabiska*******************)

“Och (O Profet) ge glada budskap till dem som visar ödmjukhet och vördnad och vars tillstånd är sådant att deras hjärtan darrar när de hör Allahs åminnelse, som står fasta och uthärdar olyckor och svårigheter och förrättar bönen.” (al-Hajj: 34–35) (arabiska****************)

‘Och åkalla din Herre morgon och kväll i ditt inre, ödmjukt och med bävan inför Honom, med låg röst, och var inte bland de likgiltiga.’ (al-Aʿraf: 205).

När den vördnadsvärde imamen Zayn al-Abidin (må Allah vara honom nådig) gjorde tvagning inför bönen blev hans ansikte blekt. Hans familjemedlemmar frågade honom: ”Varför blir du sådan när du gör tvagning?” Han svarade: ”Vet ni inte inför vilken Varelse jag ska stå?” (Ihya ul-Ulum).

10. Ödmjukhet och vördnad

Ödmjukhet och vördnad är bönens själ. Den bön som saknar ödmjukhet och vördnad är ingen bön. I Koranen används ordet ”khushūʿ”; det betyder att förminskas, kuvas och böja sig med ödmjukhet. Att i bönen inta denna ”khushūʿ” innebär att inte bara kroppen, utan även sinne och förstånd, i full underkastelse böjer sig eller ödmjukar sig inför Allah. En sådan fruktan för Allahs storhet och majestät fyller sinnet att onda känslor, begär och oönskade tankar inte kan tränga sig in. Det avspeglar sig också på kroppen. Det kommer att ge sig uttryck i en hållning som passar den Allsmäktige Allahs majestät och makt.

(Arabiska****************)

Lyckliga är de troende som är ödmjuka i sin bön. (al-Mu’minun: 1–2)

11. Känslan av närhet till Allah

Bönen för människan så nära Allah att ingen annan gudstjänst kan tänkas föra henne lika nära. Profeten ﷺ sade: »Tjänaren är som närmast sin Herre när han befinner sig i sujud.« (Muslim)

Ett viktigt villkor för att upprätta bönen är att den bedjande känner närhet i sitt hjärta. Han bör också ha en innerlig önskan om denna närhet och be på ett sådant sätt som om han såg Allah, eller åtminstone känna att Allah ser honom.

Fall ned i sujud och närma dig Honom. (al-ʿAlaq: 19)

12. Åminnelsen av Allah

Bönens verkliga kännetecken är åminnelsen av Allah. Bönen är den mest omfattande och tillförlitliga metoden för att minnas Allah, eftersom den är den metod som Han själv har lärt ut och vars åminnelse är önskvärd. En bön som saknar egenskapen att minnas Allah är inte den troendes bön, utan hycklarens bön. Syftet med att upprätta bönen är just att minnas Allah.

Och upprätta bönen för att minnas Mig. (Taha: 14)

(Arabiska***************)

(Man bör komma ihåg att denna vers är en sujudvers.)

Det är endast de som verkligen tror på Våra verser som, när de påminns om dem, faller ned i sujud och fortsätter att lovprisa och förkunna sin Herres helighet; de visar ingen stolthet eller arrogans – (as-Sajdah: 15).

Deras rukūʿ och sujud är alltså rukūʿ och sujud präglade av känsla. De reciterar inte tasbih enbart med läpparna på ett vårdslöst sätt; tvärtom uttalar de varje ord i åminnelse av Allah, och deras bön är helt och hållet för Allah.

13. Att hålla sig borta från riya

En viktig förutsättning för att bevara bönen är att hålla den fri från riya, uppvisning inför människor eller andra låga tendenser. Annars strider den mot uppriktighet; genom riya förstörs inte bara bönen, utan en sådan bedjande går också under. (Arabiska**************)

Förödelse väntar de bedjande som är vårdslösa med sin bön och ber för att bli sedda av människor (al-Maʿun: 4).

Hadhrat Shaddad ibn Aws (r.a.) återger: Profeten (s) sade: Den som ber för att bli sedd av människor har begått shirk – (Musnad Ahmad).

14. Fullständig underkastelse

Det slutliga och övergripande villkoret för att upprätta bönen är att den troende i bönen helt överlämnar sig åt Allah. Så länge han lever ska han vara Allahs lydige tjänare, och när han möter döden ska även döden vara för Allahs skull. (আরবী****************)

Sannerligen, min bön, mitt offer, mitt liv och min död är helt och hållet för Allah, världarnas Herre. Han har ingen medhjälpare, och därför har jag befallts detta. Och jag är den förste av alla som underkastar mig Allah – (Al-An’am: 163–163).

I versen nämns fyra saker i en särskild ordningsföljd: bönen och offret, därefter livet tillsammans med bönen och döden tillsammans med offret. I själva verket är bönen och offret två övergripande företeelser som representerar den troendes hela liv. Bönen är egentligen en återspegling av sanningen att den troende inte bara i bönen, utan under hela sitt liv även utanför bönen, är Allahs ende lydige tjänare. Offret är ett uttryck för sanningen att den troendes liv och egendom har anförtrotts honom endast för att offras på Allahs väg.

Den bön som utförs med fullständig underkastelse är den verkliga bönen. Den kommer att påverka hela livet så att den bedjande å ena sidan är ytterst vaksam för att undvika osedlighet och oanständighet – han kommer inte bara att avstå från att begå sådant, utan även känna avsky inför att ens tänka på det – och å andra sidan blir ivrig och aktiv i att göra goda gärningar, ja, de allra bästa gärningarna.

För att uppfylla rätten till att upprätta bönen fullständigt och göra bönen till en verklig bön måste de fjorton ovan nämnda villkoren följas. Samtidigt måste man regelbundet vänja sig vid tahajjud, andra frivilliga böner samt åminnelse och åkallan, såsom det är föreskrivet i sunnan. Dessutom måste man på avskilda platser alltid öva självrannsakan och vänja sig vid att med tårar och gripen röst be inför Allah.

När bönen blev obligatorisk

Profeten och de ädla följeslagarna brukade utföra bönen redan från början. De fem dagliga bönerna blev dock obligatoriska under natten för Mi’raj. Ett år före hijra fick den helige Profeten äran att genomföra Mi’raj och närvara i Allahs närhet. Vid detta tillfälle skänktes denna bön som gåva. Därefter kom ängeln Jibril till honom och lärde honom bönens tider och sättet att utföra den. Att bönen är obligatorisk har tydligt fastslagits i Koranen, och bland alla former av dyrkan har bönen betonats särskilt mycket. Den som förnekar att bönen är obligatorisk är utan tvekan inte muslim.

Bönetider

Bönetiderna har föreskrivits som en regelbunden plikt. [I Koranen står det:

Därför ska du förrätta bönen. Bönen har sannerligen föreskrivits de troende som en regelbunden plikt – (an-Nisāʾ: 1:103)] Tiderna för de obligatoriska bönerna är enligt Koranens och sunnans förklaringar fem: fajr, zuhr, asr, maghrib och isha. [När bönetiderna förklaras, föreskrivs det i Koranen:

Förrätta bönen från det att solen börjar sjunka tills nattens mörker faller, och recitera Koranen vid fajr regelbundet. Fajr-recitationen bevittnas sannerligen, det vill säga att änglarna bevittnar denna bön. – (Banī Isrāʾīl: 78)

Att solen börjar sjunka innebär att dess hetta gradvis avtar efter middagstid. Denna förändring sker fyra gånger om dagen och betecknas med ordet ”dulūk”. Till exempel:

(1) Efter middagstid, när solen börjar sjunka mot den västra himlen.

(2) Mot slutet av dagen, när dess strålar avtar och ett gulaktigt sken blir synligt i dem.

(3) När solen går ner.

(4) Den tid då den röda glöden har försvunnit efter solnedgången och mörkret har fallit.

Detta är de fyra tider då det har befallts att zuhr-, asr-, maghrib- och isha-bönen ska förrättas. Med Koranrecitationen vid fajr avses ”fajr-bönen”. I Koranen används ordet ”salat” för bönen. På vissa ställen betraktas bönen som dess viktigaste del. Därigenom kan man förstå betydelsen av denna del av bönen. Fajr-recitationen är bevittnad – det vill säga att sinnet då är mycket fridfullt efter nattens sömn och vila, människan känner sig då livfull och tiden är dessutom mycket behaglig och stilla.

De fyra böner som i allmänna ordalag har antytts i ovanstående vers beskrivs utförligt på andra ställen i Koranen. (arabiska****************)

– och förrätta bönen vid dagens båda ändar och efter att en del av natten har förflutit – (Hud: 114).

Den tydliga innebörden av bönen vid dagens båda ändar är fajr- och maghrib-bönen. Den bön som förrättas efter att natten har blivit något djupare är isha-bönen. (arabiska***************)

Och prisa din Herre med lovprisning före solens uppgång och före dess nedgång, samt efter att en del av natten har förflutit. Prisa Honom åter vid dagens ändar. (Ta-Ha: 130)

Före solens uppgång, det vill säga fajr-bönen, och före dess nedgång, det vill säga isha-bönen, sägs man alltså böra be. Därefter är dagens ändar tre: morgonen, efter middagen och efter solnedgången. Det vill säga fajr, zuhr och maghrib.

(Arabiska********************)

Prisa därför Allah när ni går in i kvällen och när ni går in i morgonen. Honom allena tillkommer lovprisningen i himlarna och på jorden. (Och prisa Honom) under den sena eftermiddagen och när tiden för middagsbönen infaller. (Ar-Rum: 17–18).

Här betyder lovprisning bön. I Koranen har även tiderna fastställts på detta sätt. Annars, vad skulle det innebära att enbart fastställa tiden för lovprisning? Därefter sände Allah den Upphöjde Jibril (a) för att förklara bönetiderna. Han kom till Profeten (s) och angav den exakta tiden för varje bön.

Den ädle Profeten (s) sade:

Jibril (a) ledde mig i bönen vid Kaba två gånger. Den första dagen ledde han middagsbönen när solen just hade börjat luta mot väster och skuggan inte var längre än en skosula. Sedan ledde han eftermiddagsbönen när varje föremåls skugga var lika lång som föremålet. Därefter ledde han kvällsbönen när den fastande bröt fastan. Han ledde nattbönen så snart det röda skenet på den västra himlen hade försvunnit och sedan gryningsbönen när mat och dryck blev förbjudna för de fastande. Den andra gången ledde han middagsbönen när varje föremåls skugga var lika lång som föremålet, och eftermiddagsbönen när föremålets skugga var dubbelt så lång. Han ledde kvällsbönen vid tiden då de fastande bröt fastan och nattbönen efter att en tredjedel av natten hade gått. Han ledde gryningsbönen efter att gryningsljuset hade spridit sig ordentligt. Därefter vände han sig mot mig och sade: ”Muhammad (s), detta är tiderna för profeternas böner. Den rätta tiden för bönen ligger mellan dessa två tider.”

Tiden för gryningsbönen

Varar från det att gryningsljuset visar sig fram till före soluppgången.

Tiden för middagsbönen

Börjar efter att solen har börjat luta mot väster. Tiden varar tills varje föremåls skugga, utöver dess ursprungliga skugga, blir dubbelt så lång. Om exempelvis en träbit som är en aln lång har en ursprunglig skugga på fyra fingrars längd mitt på dagen, går tiden för middagsbönen ut när träbitens skugga har blivit två alnar och fyra fingrars längd. För säkerhets skull bör dock middagsbönen förrättas innan varje föremåls skugga, utöver dess ursprungliga skugga, blivit lika lång som föremålet. Detta är också tiden för fredagsbönen. Under den varma årstiden är det bättre att förrätta den något senare. Men under alla årstider är det bäst att förrätta fredagsbönen tidigt.

Asr-tiden

Asr-tiden börjar så snart dhuhr-tiden är slut och varar fram till solnedgången. Det är dock bäst att förrätta asr-bönen innan solen blir gul. Efter att solen har blivit gul är bönen makruh. Om asr-bönen av någon anledning har fördröjts så att solen har blivit gul, bör man förrätta den genast utan att först förrätta den som qada.

Maghrib-tiden

Den börjar efter solnedgången och varar tills den röda färgen på den västra himlen har försvunnit. Det är mustahabb att förrätta den så snart maghrib-tiden börjar.

Isha-tiden

Den börjar efter att den vita färgen har försvunnit efter den röda färgen på den västra himlen, och varar fram till subh sadiq. Den vita färgen på den västra himlen täcks av mörker ungefär en och en kvarts timme efter solnedgången. Men av försiktighetsskäl bör isha-bönen förrättas efter en och en halv timme.

Utöver dessa obligatoriska böner finns det tre wajib-böner. Tiderna för dessa anges nedan.

Tiden för witr-bönen

Witr-bönen bör förrättas direkt efter isha-bönen. För dem som regelbundet är vana att stiga upp under den sista delen av natten är det emellertid rekommenderat att förrätta den då. Men om man är osäker på om man kommer att vakna, är det rekommenderat att förrätta den direkt efter isha-bönen.

Tiden för de båda eid-bönerna

När solen efter uppgången har förlorat sin gulaktiga färg och solljuset blivit starkt börjar tiden för de båda eid-bönerna och varar fram till zenit. Det är emellertid alltid rekommenderat att förrätta eid-bönen tidigt. [Witr-bönen är wajib. I sharia finns endast tre wajib-böner: witr-bönen och de båda eid-bönerna. Även en bön som förrättas på grund av ett löfte är wajib. När man har påbörjat en frivillig bön blir den wajib. Om bönen av någon anledning blir ogiltig måste den tas igen.

Dessa tider för bönerna gäller hela världen

Den metod för att fastställa bönetiderna som angavs ovan gäller för alla länder i världen. På platser där solen går upp och ner inom ett dygn på 24 timmar ska bönetiderna fastställas enligt ovanstående metod, oavsett om natten och dagen är korta eller långa. [När det gäller landområden nära polartrakterna, där skillnaden mellan natt och dag är ovanligt stor, är det värt att uppmärksamma vad den islamiske tänkaren Allama Maududi sade som svar på en fråga om hur bönetiderna ska fastställas. Nedan återges frågan och svaret från ”Rasā’il wa Masā’il”, del 2.

Tiderna för bön och fasta i länder nära polartrakterna

Fråga: Min son befinner sig i England för en utbildning. Han vill veta de grundläggande reglerna och metoderna för att fastställa fastetiderna. På grund av regn, moln, dimma och liknande syns solen mycket sällan där. Dagarna är ibland mycket långa och ibland mycket korta. Ibland är skillnaden mellan soluppgång och solnedgång tjugo timmar. Måste man då fasta i tjugo timmar eller ännu längre?

Svar: I länder där solen går upp och ner inom 24 timmar ska bönetiderna, oavsett om natten är kort eller lång, fastställas exakt enligt de regler som anges i Koranen och haditherna. Det innebär att fajr-bönen förrättas före soluppgången, zuhr efter middagstid, asr före solnedgången, maghrib efter solnedgången och isha efter att en del av natten har förflutit. På samma sätt börjar fastan vid subh sadiq och iftar ska ske omedelbart efter solnedgången. Där det inte är möjligt att låta någon tid förflyta mellan zuhr och asr eller mellan maghrib och isha, ska de två bönerna förrättas tillsammans.

Låt er son på lämpligt sätt ta reda på från väderkontoret när solen går upp och ner där samt när middagen infaller. Han ska fastställa bönetiderna utifrån detta.

Det finns ingen anledning att oroa sig för att dagarna där är långa under fastetiden. Ibn Battuta berättar om staden Bulgarien i Ryssland att det var ramadan när han anlände dit på sommaren. Där fanns det från iftars tid till subh sadiq endast två timmar. Under denna korta tid åt muslimerna där både iftar och mat, och de bad även isha-bönen. En kort stund efter isha-bönen inföll subh sadiq. Därefter bad de fajr-bönen.

Antalet rakʿat i bönerna

Fajr-bönen

Först två rakʿat sunna mu’akkada [Sunna mu’akkada är den bön som har betonats mycket starkt. Om någon utan giltig ursäkt avsiktligt överger denna bön blir han en svår syndare. Sunna ghayr mu’akkada (nafl) betyder att bönen inte är obligatorisk, men att man får mycket stor belöning om man ber den. Om tid, möjlighet och önskan finns är det bra att be den. Om man inte ber den begår man ingen synd.] och därefter två rakʿat obligatorisk bön. Haditherna har starkt betonat fajr-bönen sunna. Även om Profeten (s) betonade de andra sunnabönerna, betonade han fajr-bönen sunna allra mest. Han var själv mycket noggrann med den. Han sade: ”Överge aldrig fajr-bönen sunna, även om hästar skulle trampa er under sina hovar.” [(Ahmad, Abu Dawud) Men innebörden av denna hadith är inte att denna sunna måste utföras även om livet står på spel. Av rädsla för sitt liv är det till och med tillåtet att överge den obligatoriska bönen. Detta sades för att understryka den mycket starka betoningen.]

Han sade också: ”Fajr-bönen sunna är mig kärare än världen och allt vad den innehåller.” [Muslim, Tirmidhi, Nasa’i.]

Bland sunnabönerna var den helige Profeten (s) så noga med fajr-bönen sunna som han inte var med någon annan sunnabön. [Bukhari, Muslim, Ahmad.] Hadhrat Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Profeten (s) brukade be fajr-bönen sunna i mitt rum, och han bad den kort.” [Ahmad, Bukhari, Muslim.] I fajr-bönen sunna brukade han läsa (*****) i den första rakʿat och (*****) i den andra rakʿat. [Ahmad, Tahawi, Tirmidhi.]]

Dhuhr-bönen

Först fyra rakʿat sunnat mu’akkadah (med en salām), därefter fyra rakʿat fard. Sedan två rakʿat sunnat mu’akkadah och därefter två rakʿat nafl.

Fredagsbönen

Först fyra rakʿat sunnat mu’akkadah (med en salām), därefter två rakʿat fard tillsammans med församlingen, och sedan fyra rakʿat sunnat mu’akkadah med en salām. [Detta är imām Abū Ḥanīfas (raḥimahullāh) åsikt. Hans två främsta lärjungar, ṣāḥibayn, säger att två rakʿat efter fard är sunnat mu’akkadah: först fyra rakʿat med en salām och därefter två rakʿat. Båda åsikterna har stöd i haditherna. Ḥaḍrat Abū Hurayrah (raḍiyallāhu ʿanhu) berättar att Profeten (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade: ”Be fyra rakʿat efter fredagsbönen” (Tirmidhī). ʿAbdullāh ibn ʿUmar (raḍiyallāhu ʿanhumā) brukade sitta hemma och be två rakʿat sunnat efter fredagsbönen och sade att Profeten (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) också brukade göra så. Ḥaḍrat Isḥāqs uppfattning är att man ska be fyra rakʿat om bönen efter fredagsbönen utförs i moskén, eftersom Profeten (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade: ”Be fyra rakʿat efter fredagsbönen.” Om den utförs hemma ska man däremot be två rakʿat, eftersom Profeten (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) brukade be två rakʿat.]

ʿAsr-bönen

Först fyra rakʿat sunnat ghayr mu’akkadah eller mustaḥabb, därefter fyra rakʿat fard.

Maghrib

Först tre rakʿat fard, därefter två rakʿat sunnat mu’akkadah och sedan två rakʿat nafl.

ʿIshāʾ

Först fyra rakʿat sunnah ghayr muʾakkadah, därefter fyra rakʿat fard, sedan två rakʿat sunnah muʾakkadah, därefter tre rakʿat witr och sedan två rakʿat nafl. [Efter witr ber man två rakʿat nafl. Profeten (s) sade: ”Säg till dem som har svårt att stiga upp på natten att de ska be två rakʿat efter witr. Om de får möjlighet att stiga upp på natten och be tahajjud är det gott. Annars ska dessa två rakʿat räknas som tahajjud.” (Mishkat).

Antalet sunnah muʾakkadah i de fem dagliga bönerna är två i fajr, sex i zuhr, två i maghrib och två i isha—sammanlagt tolv (Tirmidhi). Deras förträfflighet har beskrivits och de har betonats i olika hadither. De som utan giltig anledning överger dessa blir stora syndare. Profeten (s) sade: ”Om en muslim, utöver fard, dagligen ber tolv rakʿat för Allahs skull, kommer Han att bygga ett hus åt honom i paradiset.” (Muslim).

Tider då det är makruh att be

Dessa tider är av tre slag. För det första: den tid då alla böner är förbjudna. För det andra: den tid då alla böner är makruh. För det tredje: den tid då endast nafl-bönen är makruh.

Tider då alla böner är förbjudna

1. När solen håller på att gå upp, och tills dess gula färg helt har försvunnit och dess ljus har spridits ordentligt.

2. Precis vid middagstid—tills solen har passerat zenit.

3. Från det att solen blir röd tills den går ner. Men om dagens asr-bön av någon anledning inte har förrättats, måste den förrättas; den får inte tas igen som qada.

Under de tre ovan nämnda tiderna är all bön förbjuden, vare sig det gäller farz, sunnat eller nafl, wajib eller sunnat-e-mu’akkadah. Även tacksamhetsprostrationen och recitationsprostrationen är förbjudna under dessa tider. Om en sådan makruh-tid infaller efter att bönen har påbörjats från början, blir bönen ogiltig. Om en begravningsbön infaller ska den dock utföras utan dröjsmål.

Tider då det är makruh att förrätta bön

1. När man känner behov av att urinera, uträtta sina behov eller släppa väder.

2. När man är mycket hungrig och maten står framdukad, och man tror att man inte kommer att kunna koncentrera sig på bönen utan att först äta. Om man ber under sådana omständigheter är bönen giltig, men det är makruh. Man bör uträtta alla sådana behov innan man ber, så att man kan be med full koncentration.

Tider då endast nafl-bön är makruh

1. När imamen reser sig från sin plats för att hålla khutban, vare sig det gäller fredagskhutban, eid-khutban, vigselkhutban eller khutban under hajj.

2. Efter fajr-bönen fram till soluppgången och tills dess ljus har spridit sig.

3. Från efter asr-bönen fram till solnedgången.

4. Under fajr-tiden är alla frivilliga böner utom fajrs sunnahbön förbjudna.

5. Under den obligatoriska bönen uttalas takbīr.

6. Före eidbönen, vare sig hemma eller på böneplatsen.

7. Efter eidbönen är frivillig bön på eidbönen förbjuden.

8. Vid Arafat mellan zuhr- och asr-bönen samt efter asr-bönen.

9. Vid Muzdalifa mellan maghrib- och isha-bönen samt därefter.

10. Under maghrib-tiden, före maghrib-bönen.

Det är makruh att be isha-bönen mycket sent eller efter midnatt. Det är makruh att skjuta upp maghrib-bönen tills stjärnorna har trätt fram tydligt.

Redogörelse för adhan och iqama

Betydelsen av adhan och iqama

Adhan betyder att varna, informera och tillkännage. I shariah-terminologin kallas det adhan att med vissa särskilda ord kalla och tillkännage för att samla människor till bön i församling. Till en början uppskattade människor själva bönetiden, kom till moskén och bad i församling. Men när antalet muslimer gradvis ökade och många människor som var upptagna med olika arbeten började bli muslimer, insåg man att ett tillkännagivande om bönen behövdes. Därför lärde Profeten (s) ut hur adhan skulle utföras under det första hijriåret.

Iqama betyder att få någon att resa sig. I islamisk terminologi innebär det att orden i adhan upprepas innan församlingsbönen börjar och att det tillkännages att församlingen reser sig. Därför sägs det i iqama att bönen har börjat, det vill säga att människorna har rest sig för bönen.

Adhans förtjänster

Adhan är ett särskilt kännetecken för den muslimska umman. I haditherna har mycket sagts om adhans förtjänster och betydelse. Nedan återges några av dessa uttalanden.

Profeten (s) sade:

1. Efter profeterna och martyrerna kommer den som ropar ut adhan att träda in i paradiset. (Ilmul Fiqah)

2. Alla som hör adhan så långt dess ljud når, vare sig de är människor eller jinner, kommer på Uppståndelsens dag att vittna om adhan-utroparens tro (Bukhari).

3. Den som utan avbrott förrättar adhan i sju år och söker belöningen för detta i det kommande livet, för honom skrivs befrielse från Jahannam (Abu Dawud, Tirmidhi).

4. På Uppståndelsens dag kommer adhan-utroparnas halsar att vara upphöjda. Det innebär att de den dagen kommer att hedras med en särskild rang. – (Muslim)

5. När adhan utropas grips Satan av rädsla och skräck, och han flyr i största hast. Han kan inte stanna så långt som adhans ljud når (Bukhari och Muslim).

6. Där adhan utropas kommer Allahs barmhärtighet, och platsen förblir trygg från straff och olyckor (Tabarani).

Den sunnamässiga metoden för adhan och iqama

Den sunnamässiga metoden för adhan är att muezzinen, ren och renad, ställer sig på en upphöjd plats vänd mot qibla, för in pekfingrarna i öronen och med hög röst säger följande ord:

(*****) (Allah är störst) – fyra gånger.

(*****) (Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah.) – två gånger.

(****) Jag vittnar att Muhammad (frid vare med honom) är Allahs sändebud – två gånger.

(****) (Kom till bönen) – två gånger

(****) (Kom till framgång och lycksalighet) – två gånger.

(****) (Allah är störst) – två gånger

(****) (Det finns ingen gud utom Allah) – en gång.

Efter att ha sagt ”Allah är störst” två gånger och efter de övriga formuleringarna ska man göra en så lång paus att de som lyssnar hinner svara på den—

det vill säga att även de kan uttala dem. När man säger (*****) vänder man ansiktet åt höger, och när man säger (****) vänder man ansiktet åt vänster.

Vid iqama ska samma ord sägas lika många gånger. Den enda skillnaden är att dessa ord ska sägas med låg röst medan man står i böneraderna. Och efter (****) ska (****) sägas två gånger.

Att besvara adhan och åkallan

1. Det är obligatoriskt för var och en som hör adhan att besvara den. Det vill säga, man ska säga samma sak som muezzinen säger. Men efter att ha sagt (****) och (****) ska man säga (****). Profeten (s) sade: När muezzinen säger (***) och någon bland er säger (***), därefter (***); när muezzinen sedan säger (****) och den som besvarar säger (****); när muezzinen sedan säger (***) och den som besvarar säger (***); när muezzinen sedan säger (****), ska den som besvarar säga (****). När muezzinen sedan säger ((******) och den som besvarar ……. Den som säger dessa ord som svar på adhan kommer då att träda in i paradiset. (Muslim)

2. När muezzinen under fajrs adhan säger (****) (Bönen är bättre än sömnen), ska den som lyssnar säga (****) (Du har talat sanning och sagt något gott).

3. Efter att ha hört adhan ska man läsa salawat. Abdullah ibn Umar (ra) berättar att Profeten (s) sade: När någon bland er hör mitt namn

****1 Utan Allahs hjälp kan vi varken avstå från synder eller utföra någon god gärning. (***) Ordet betyder styrkan att avstå från synder, och innebörden av ordet (****) är styrkan att lyda Allah och vara honom lydig.

ska han själv också säga det som muezzinen säger och läsa salawat över mig. För den som läser salawat över mig en gång, över honom sänder Allah tio barmhärtigheter. På denna grund säger de lärda: Det är mustahabb att säga (***) en gång efter att ha hört det första gången (****). (Ilmul Fiqh, del 2)

4. Efter att ha hört adhan ska man läsa följande åkallan. Jabir (ra) berättar att Profeten (s) sade: Den som läser denna åkallan efter att ha hört adhan blir berättigad till min förbön. (Bukhari)

(Arabiska***************)

O Allah, Herre över detta fullständiga kall och den förestående bönen, skänk Muhammad al-Wasīla, skänk honom förträfflighet och upphöj honom till den lovprisade مقام محمود som Du har lovat honom.

Innebörden av ”daʿwat-e tāmmāh” är denna kallelse till tawhīd, som ljuder från varje moské fem gånger om dagen och kommer att fortsätta så till uppståndelsens dag. Innebörden av ”wasīla” är den särskilda rang av närhet till Allah i paradiset som endast Profeten (frid vare med honom) kommer att få. Han säger:

När någon av er hör mu’adhdhinens adhan ska han själv upprepa den och därefter läsa salawat över mig. (För den som en gång läser salawat över mig sänder Allah tio gånger barmhärtighet över honom.) Därefter ska han be Allah om wasila för mig. Detta är en rang i paradiset som är förbehållen en särskild av Allahs tjänare. Jag hoppas att jag själv kommer att vara denne tjänare. Den som ber om wasila för mig får min förbön som en skyldighet gentemot honom. (Muslim).

Innebörden av ”maqām Mahmūd” är en så hög rang av att bli mottagen och accepterad att den som upphöjs till den kommer att vara ”Mahmūd-e khalāyeq”, det vill säga prisad av skapelsen, i denna värld och i det kommande livet. Allah säger i Koranen:

(Arabiska*************************)

Din Herre kommer snart att upphöja dig till maqām Mahmūd: (Banī Isrāʾīl 79).

5. Det är mustahabb att besvara iqamah, men inte wajib. Om en kvinna någon gång uttalar adhan ska den upprepas.

6. Om man hör några ord av flera adhan räcker ett enda svar. Det behövs inget separat svar på varje adhan.

7. På fredagen är det varken wajib eller makruh att svara på adhan under khutban, utan det är mustahabb (Ilmul Fiqh).

Regler för adhan och muadhdhin

1. Adhan ska framföras av en man. En adhan som framförs av en kvinna är inte giltig. Om en kvinna framför adhan vid någon böntid måste den framföras på nytt.

2. Adhan ska framföras av en person som känner till de nödvändiga frågorna i sharia, är rättfärdig och from. Det är bra om rösten är mycket hög.

3. Adhan bör framföras av en kunnig och förståndig person. Det är makruh att en galen eller mindre förståndig person framför adhan. Det är också makruh att en oförstående pojke framför adhan.

4. Adhan bör framföras utanför moskén, från en hög plats och vänd mot qibla. Den andra adhan på fredagen, som framförs före khutban, är däremot inte makruh om den framförs inne i moskén.

5. Adhan ska framföras stående. Det är makruh att framföra adhan sittande.

6. Det är mustahabb att vid reciteringen av adhan föra pekfingrarna på båda händerna in i öronöppningarna.

7. Det är sunnah att uttala adhan-orden med pauser och iqamah utan pauser. Adhans ord ska uttalas med sådana andningspauser att den som lyssnar kan svara.

8. Det är sunnah att vända ansiktet åt höger när (****) uttalas i adhan och åt vänster när (****) uttalas. Man måste dock se till att varken bröstet eller fotsulorna vänds bort från qiblah.

Regler om adhan och iqamah

1. För fard ayn-bönen är adhan sunnah mu’akkadah, vare sig det gäller en bön inom dess föreskrivna tid eller en ersättningsbön, och oavsett om den bedjande är bofast eller resande. Under en resa är adhan däremot mustahabb och inte sunnah mu’akkadah, när alla reskamrater som ska delta i bönen i församling är närvarande.

2. Adhan ska uttalas efter att bönetiden har inträtt. Om adhan uttalas tidigare är den inte giltig. När tiden har inträtt måste adhan uttalas på nytt, oavsett vilken bönetid det gäller.

3. Adhan måste uttalas på arabiska och med de ord som Profeten (frid vare med honom) lärde ut. Det är inte tillåtet att uttala adhan på något annat språk än arabiska, och det är inte tillåtet att kalla till bönen med andra ord än de som Profeten (frid vare med honom) lärde ut. Även om människor i sådana fall förstår adhan och samlas, är adhan inte giltig. Det är absolut nödvändigt att adhan uttalas på det föreskrivna sättet.

3. Adhan ska alltid uttalas av en förståndig, könsmogen man. En kvinnas adhan är makruh tahrimi. Det är likaså makruh att adhan uttalas av en galen eller berusad person. En oförstående pojkes adhan är också makruh. Om en kvinna, en galen person eller en oförstående pojke någon gång uttalar adhan, måste den uttalas på nytt.

5. I de moskéer där regelbundna böner med församling hålls och där bönen har förrättats med församling efter adhan och iqamah enligt vedertagen ordning, är det makruh att hålla en andra adhan och iqamah och förrätta bönen med församling. Men om en moské saknar en ordnad församlingsbön och där varken finns en fast imam eller en mu’azzin, är det inte makruh att där på nytt hålla adhan och iqamah och förrätta bönen; det är tvärtom gott.

6. Det är inte rätt att hålla adhan vid andra tillfällen än för fard ayn-bönen, såsom vid janazah, eid samt wajib- och nafl-böner.

7. Under adhan är det inte tillåtet att tala eller besvara en salam. Om någon plötsligt besvarar en salam är det godtagbart. Men om han därefter börjar tala måste adhan hållas på nytt.

8. Så snart den första adhan för fredagsbönen hörs är det wajib att lämna alla arbeten och gå till moskén. Efter att adhan har hörts är det haram att fortsätta med vardagligt arbete och affärsverksamhet.

9. När ljudet av adhan når någons öron, vare sig personen är man eller kvinna och vare sig han eller hon har wudu eller saknar wudu, bör personen lyssna uppmärksamt på adhan. Om personen befinner sig på väg är det mustahabb att stanna. Under adhan är det inte rätt att ägna sig åt något annat än att besvara den. Man ska varken hälsa med salam eller besvara den. Om man läser Koranen måste man sluta läsa.

10. Den som håller adhan har rätten att hålla iqamah. Om han efter att ha hållit adhan går någonstans, eller själv vill att någon annan ska hålla iqamah, är den iqamah som den andre håller giltig.

11. Den mu’azzin som ska förrätta fard-bönen i en viss moské måste hålla adhan i just den moskén. Det är makruh att hålla adhan i två moskéer för samma fard-bön.

12. Det är också tillåtet för flera mu’azziner att hålla adhan samtidigt.

13. När ett barn föds är det rekommenderat att recitera adhan i dess högra öra och iqama i dess vänstra öra.

Det är wajib att svara på adhan, men i sju situationer bör man inte göra det.

1. Under bönen.

2. När man lyssnar på khutba, vare sig det är fredagskhutba eller någon annan khutba.

3. Under menstruation eller efter förlossning.

4. När man studerar eller undervisar i religiös kunskap.

5. Under samlag med sin hustru.

6. När man urinerar eller uträttar sina behov.

7. Medan man äter.

Villkor för att bönen ska vara obligatorisk

Det finns fem villkor för att bönen ska vara obligatorisk. Om något av dessa villkor inte är uppfyllt, blir bönen inte obligatorisk.

1. Islam. Det vill säga att bönen är obligatorisk för muslimer, men inte för icke-muslimer.

2. Att ha uppnått puberteten. Så länge pojken eller flickan inte har uppnått puberteten är bönen inte obligatorisk för dem.

3. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. Om någon är sinnessjuk, medvetslös eller ständigt berusad eller medvetslös, är bönen inte obligatorisk för honom eller henne.

4. Att kvinnor är rena från hayez och nifas. Under hayez och nifas är bönen inte obligatorisk.

5. Att bönetiden har inträtt. Det måste finnas tillräckligt med tid för att kunna be, eller åtminstone så mycket tid att man hinner rena sig och uttala takbirat al-tahrima. Om de fyra ovanstående villkoren är uppfyllda, men det inte finns tillräckligt med tid för bönen, blir bönen för den tiden inte obligatorisk.

Bönens obligatoriska delar

För att bönen ska vara giltig och korrekt krävs fjorton saker; om någon av dem saknas blir bönen inte giltig. Dessa fjorton saker kallas bönens obligatoriska delar, eller fara’id och fard. Av dessa är sju obligatoriska före bönen och kallas villkor, eller shara’it. De återstående sju är obligatoriska inne i bönen och kallas bönens pelare, eller arkan.

Bönens villkor

Bönens villkor är sju. Om bara ett av dem saknas blir bönen inte giltig.

1. Att kroppen är ren

Det innebär att all faktisk orenhet som har fastnat på kroppen måste avlägsnas enligt shariah. Om wudu behövs ska man göra wudu. Om ghusl behövs ska man utföra ghusl. Om kroppen inte är ren från faktisk och rituell orenhet blir bönen inte giltig.

2. Att kläderna är rena

Det innebär att de kläder som bärs eller används över kroppen under bönen måste vara rena. Skjorta, pyjamasbyxor, mössa, turban, rock, sherwani, sjal, filt, strumpor, handskar – kort sagt måste allt som finns på den bedjandes kropp vara rent. Annars blir bönen inte giltig.

3. Att platsen för bönen är ren

Det vill säga att den bedjandes båda fötter, knän, händer och platsen för sujūd måste vara rena. Det kan vara bar mark eller vad som helst ovanpå marken, såsom en matta eller en musallā. Även om det endast är nödvändigt för bönens giltighet att just denna plats är ren, är det ändå inte rätt att be på en plats i vars omedelbara närhet det finns avföring eller urin och därifrån dålig lukt sprider sig.

4. Att täcka satr

Det vill säga att täcka de delar av kroppen som det är obligatoriskt för män och kvinnor att täcka. För män är det obligatoriskt att täcka området från naveln till knäna. För kvinnor är det obligatoriskt att täcka hela kroppen, utom handflatorna, fötterna och ansiktet. (Detta är en sådan obligatorisk föreskrift som alltid måste följas, både under och utanför bönen. Trots att den är obligatorisk har den räknats som ett villkor för bönen, eftersom den inte är en del av själva bönen.) När fötterna lämnas bara måste man se till att anklarna inte blir synliga, eftersom kvinnor måste täcka sina anklar.

5. Att bönens tid har inträtt

Det vill säga att varje bön måste förrättas inom den tid som är fastställd för den. En bön som förrättas innan dess tid har inträtt är inte giltig, och om den förrättas efter att tiden har gått ut blir den en qadā-bön.

6. Att vända sig mot qibla

Det vill säga att förrätta bönen vänd mot qibla. Om någon, utan ett verkligt giltigt skäl eller sjukdom, förrättar bönen vänd åt något annat håll än qibla, är bönen inte giltig.

7. Att ha avsikten (niyyah)

Det vill säga att i sitt hjärta ha avsikten att förrätta den specifika obligatoriska bönen som ska förrättas. Om man ska förrätta en försummad bön för en viss böntid, måste man ha avsikten att man förrättar den försummade bönen för den och den böntiden på den och den dagen. För nafl- och sunnahböner räcker det däremot att ha avsikten att man förrättar en nafl- respektive sunnahbön. Det är bra, men inte nödvändigt, att också uttala avsikten med munnen för att uttrycka den avsikt eller önskan man har i hjärtat. Om man förrättar bönen bakom en imam är det också nödvändigt att ha avsikten att följa honom.

Bönens arkan

De delar i bönen som är obligatoriska kallas arkan. Bönens arkan är sju.

1. Takbirat al-tahrimah

Det vill säga att säga ”Allahu akbar” när bönen påbörjas, varigenom Allahs majestät och storhet uttrycks. Eftersom allt gående, ätande, drickande och tal blir förbjudet efter denna takbir kallas den takbirat al-tahrimah.

2. Qiyam

Det vill säga att stå upprätt i bönen. Det är obligatoriskt att stå i bönen så länge att man under den tiden hinner läsa den mängd Koran som är obligatorisk att läsa. Det bör noteras att denna qiyam endast är obligatorisk i obligatoriska och wajib-böner. I sunnah- och naflböner är qiyam inte obligatorisk.

3. Qirāʾat

Det vill säga att läsa minst en āya i bönen. [Det vill säga: om någon vid något tillfälle avslutar bönen efter att ha läst samma āya, är bönen giltig och behöver inte läsas om. Men att regelbundet läsa samma āya är under inga omständigheter korrekt.] Oavsett om āyan är lång eller kort måste den dock bestå av minst två ord. Till exempel: (*****) Men om āyan består av endast ett ord, såsom (******), är farḍ inte uppfylld. [Detta är imām Abū Ḥanīfas (raḥimahullāh) uppfattning. Imām Muḥammad och imām Abū Yūsufs (raḥimahumallāh) uppfattning är att det är obligatoriskt att läsa tre korta āyāt eller en lång āya.]

I de obligatoriska bönerna är qirāʾat obligatorisk i endast två rakʿāt. Oavsett om det är de två första rakʿāt, de två sista, de två mellersta eller den första och den sista rakʿan, är farḍ uppfylld i samtliga fall. I witr-, sunna- och naflbönerna är qirāʾat obligatorisk i varje rakʿa.

4. Rukūʿ

Det är obligatoriskt att göra rukūʿ en gång i varje rakʿa. Rukūʿ innebär att den bedjande böjer sig så långt framåt att hans båda händer når knäna.

5. Sujūd

Två sujūd är obligatoriska i varje rakʿa.

6. Qaʿda ākhira

Det vill säga att man i bönens sista rakʿat sitter så länge att den föreskrivna läsningen kan reciteras.

7. Att avsluta bönen genom en avsiktlig handling

Det vill säga att man, efter att ha fullgjort bönens alla arkan, utför någon handling som är förbjuden i bönen och genom vilken bönen avslutas. [Med undantag för qiyam är alla andra arkan obligatoriska i varje bön, oavsett om bönen är fard, wajib eller nafl. Qiyam är obligatoriskt endast i fard- och wajib-böner.]

Bönens wajib

Med bönens wajib avses de nödvändiga momenten där bönen kan rättas genom sajda sahw om något av dem utelämnas av misstag. Om sajda sahw inte utförs efter att något har utelämnats av misstag, eller om sajda sahw inte utförs efter att något avsiktligt har utelämnats, eller om något avsiktligt lämnas, blir det wajib att be bönen på nytt. Bönens wajib är fjorton till antalet.

1. Att recitera i bönens två första rakʿat i en fard-bön.

2. Att recitera Sura al-Fatiha i de två första rakʿat i en fard-bön och i samtliga rakʿat i de övriga bönerna.

3. Efter att ha reciterat Sura al-Fatiha reciteras en annan sura i de två första rakʿat i en fard-bön och i samtliga rakʿat i wajib-, sunna- och nafl-böner, vare sig det är en hel sura, en lång vers eller tre korta verser.

4. Att läsa sura al-Fatiha före den andra suran. Om någon läser en annan sura först och därefter sura al-Fatiha, har wajib inte uppfyllts.

5. Att iaktta ordningsföljden mellan recitationen, ruku’, sujud och verserna.

6. Att göra qawma, det vill säga att resa sig från ruku’ och stå upprätt.

7. Att göra jalsa, det vill säga att sitta upprätt mellan de två sujud med visshet.

8. Ta‘dil al-arkan, det vill säga att utföra ruku’ och sujud ordentligt, med visshet och lugn.

9. Qa‘da ula, det vill säga att i böner som består av tre eller fyra rak‘at sitta efter de två första rak‘at under så lång tid som krävs för att läsa (****).

10. Att läsa attahiyyat en gång i vardera qa‘da.

11. Att imamen reciterar högt i båda rak‘at i fajr, i de två första rak‘at i maghrib och isha, i jumu‘a- och ‘id-bönerna, i tarawih samt i witr-bönen under Ramadan. Att recitera tyst i zuhr- och ‘asr-bönerna samt i de sista rak‘at i maghrib och isha.

12. Bönen avslutas med (****০.

13. I witr-bönen uttalas takbir för duʿa al-qunut och duʿa al-qunut läses.

14. I de båda Eid-bönerna uttalas extra takbirer.

Bönens sunnah-handlingar

Profeten (s) utförde under bönen, utöver fard och wajib, även vissa andra handlingar, men det finns inget som visar att han betonade dem på samma sätt som fard och wajib. Dessa kallas bönens sunnah-handlingar. Även om bönen inte blir ogiltig och sujud al-sahw inte blir obligatoriskt om de utelämnas, bör man ändå följa dem. Profeten (s) följde dem, och i själva verket är bönen den som liknar Profetens (s) bön.

Tjugoen sunnah-handlingar i bönen

1. Innan takbir al-tahrima uttalas lyfts båda händerna: för män upp till öronens nedre del och för kvinnor upp till axlarna (Profeten (s) lyfte på grund av kylan händerna innanför manteln upp till bröstet). Om en man på grund av ett giltigt skäl lyfter båda händerna upp till axlarna är det korrekt.

2. När takbir al-tahrima uttalas hålls fingrarna på båda händerna utsträckta, och båda handflatorna samt fingrarna riktas mot qibla.

3. Omedelbart efter att takbīr al-taḥrīma uttalats binds männens händer under naveln. Imām al-Shāfiʿī (r) och lärda inom Ahl al-Ḥadīth anser att det även för män är sunnah att binda händerna över naveln. Det är dock inte korrekt att säga att det saknas stöd i haditherna för att binda händerna nedanför naveln. Ibn Abī Shaybah har genom al-Qāḍī återberättat en tradition från Wāʾil ibn Ḥujr, enligt vilken han såg Profeten (s) binda händerna nedanför naveln. Alla återberättare i denna hadith är tillförlitliga, och mötet mellan Ḥaḍrat ʿAlqamah och Ibn Ḥujr är också belagt. Allāmah Firingī Maḥallī har utförligt behandlat denna fråga i al-Qawl al-Ḥāzim. ] ovanför naveln och kvinnornas händer över bröstet. Det sunnahmässiga sättet att binda händerna är att lägga höger handflata ovanpå vänster handrygg, gripa vänster handled med höger hands tumme och lillfinger samt lägga de återstående tre fingrarna utsträckta över vänster hand. Detta sätt gäller både kvinnor och män. Att gripa vänster handled med två fingrar är dock inte sunnah för kvinnor.

4. När takbīr al-taḥrīma uttalas ska huvudet inte böjas ned.

5. För imamen är det sunnah att uttala takbīr al-taḥrīma högt och även uttala takbīr högt när man går från en böneposition till en annan.

6. Att läsa thanā, det vill säga att läsa ”Subḥānaka Allāhumma” till slutet. [Att läsa följande åkallan finns också belagt i hadith: (arabiska****************)

O Allah! Skapa ett sådant avstånd mellan mig och mina synder som avståndet mellan öst och väst. O Allah, rena mig från mina synder så som ett vitt plagg tvättas rent från smuts och orenhet. O Allah, tvätta bort mina synder med vatten och is. (Bukhārī)

Enligt Abū Yūsuf är det mustaḥabb att läsa följande åkallan: (arabiska**************)

Jag vänder mitt ansikte bort från alla håll och riktar mig uppriktigt mot den rena Varelsen, som har skapat himlarna och jorden, och jag hör inte till avgudadyrkarna. Min bön, mitt offer, mitt liv och min död är sannerligen till för Allah, världarnas Herre, och jag är den förste bland de underkastade. (al-Anʿām)]

7. Att läsa (arabiska*************).

8. I varje rakʿa recitera (*****) före sura al-Fātiha.

9. I den tredje och fjärde rakʿan i den obligatoriska bönen recitera endast sura al-Fātiha.

10. Säga ”āmīn”. Imamen ska också säga ”āmīn”, liksom den som ber ensam. I de böner där imamen reciterar högt ska alla följande bedjare säga ”āmīn” efter att sura al-Fātiha har avslutats.

11. Sana, aʿūdhu billāh, bismillāh och āmīn ska reciteras tyst (enligt hanafiterna ska ”āmīn” sägas tyst. I en återberättelse tillskrivs även imām Mālik denna åsikt. Även imām al-Shāfiʿīs slutliga åsikt var densamma. Det är dock fastställt genom hadither att både tyst och högljudd recitation förekommer. Därför är det på intet sätt rätt att på grund av detta skapa splittring och att den ena gruppen förolämpar den andra. När både högljudd och tyst recitation är fastställd genom hadither bör man respektera den som följer den metod som han eller hon, utifrån sin egen förståelse, anser vara sunna; förolämpningar är inte rätt.)

12. Följa det föreskrivna sunnah-sättet vid recitationen. I varje bön recitera den mängd av Koranen som enligt sunna ska reciteras.

14. I rukūʿ hålla huvudet och ryggen helt raka samt fatta tag om båda knäna med fingrarna på båda händerna.

15. I qawma (när man har rest sig från rukūʿ) ska imamen säga (*****), och den följande bedjaren ska säga (****).

16. När man går ner i sujūd ska man först sätta ner knäna, därefter båda händerna, sedan näsan och därefter pannan.

17. Under jalsa och qa‘da ska man breda ut vänster fot och sitta på den, medan höger fot ska hållas upprätt så att tåspetsarna är riktade mot qibla. Båda händerna ska placeras på knäna.

18. Under attahiyyat ska man göra en gest med pekfingret när man säger ”la ilaha”.

19. Under den sista qa‘dan ska man läsa durood efter attahiyyat.

20. Efter durood ska man läsa någon masnun-dua.

21. Först ska man avsluta bönen med salam åt höger och därefter åt vänster.

Bönens mustahabb-handlingar

Det finns fem mustahabb-handlingar i bönen. Att följa dem är mycket belönande, och det är ingen synd att utelämna dem.

1. Om en man bär en sjal eller liknande över sig, ska han ta ut händerna utanför sjalen när han lyfter dem för takbirat al-tahrima. Kvinnor ska säga takbirat al-tahrima utan att ta ut händerna.

2. När man står ska blicken riktas mot platsen där man ska göra sujud, under rukūʿ mot båda fötterna, under jalsa och qaʿda mot båda knäna, och när man avslutar bönen med salām mot båda axlarna.

3. Om den bedjande ber ensam, att läsa tasbīḥ mer än tre gånger under rukūʿ och sujud.

4. Att så långt som möjligt hålla tillbaka hostningar.

5. När man gäspar ska man försöka hålla munnen stängd. Om munnen ändå öppnas ska man täcka den med höger hand när man står och med vänsterhandsryggen i alla andra ställningar.

Sådant som gör bönen ogiltig

Det finns fjorton saker som gör bönen ogiltig. Det är viktigt att komma ihåg dem för att kunna bevara bönen.

1. Att tala under bönen. Oavsett om det är lite eller mycket blir bönen ogiltig och måste göras om. Att tala kan förekomma i fem situationer:

** Den första situationen är att man själv talar med någon eller svarar på vad någon annan säger. Oavsett om det sker på det egna språket, på ett annat språk eller på Koranens eget språk blir bönen ogiltig i alla fall. Till exempel om någon säger till en person som heter Yaḥyā, på Koranens språk, (***), eller säger till en flicka som heter Maryam: (*****), eller frågar en vägfarande: (******), eller befaller någon: (*******), eller hör dåliga nyheter och säger: (******), eller hör någon nysa och säger: (******), eller hör något märkligt och säger: (******), eller hör glädjande nyheter och säger: (******), eller får syn på någon och ser att han talar strunt och meningslösa saker och då säger: (*****), eller hälsar på någon med salām eller besvarar hans salām, eller när någon utanför bönen ber och den bedjande säger āmīn, eller hör ”Yā Allāh” och säger (****), eller hör Profeten (s):s namn och läser ṣalawāt, eller när en kvinna ser ett barn falla och säger något — kort sagt: om någon på något sätt talar med en person eller säger något som svar på något, blir bönen ogiltig.

** Det andra fallet. Att säga något medan man tittar på ett djur. Om man till exempel under bönen får syn på att en höna eller katt håller på att äta av maten och säger något för att jaga bort den, blir bönen ogiltig.

** Det tredje fallet. Att tala spontant och säga något på eget initiativ, vare sig på sitt eget språk eller på arabiska, gör bönen ogiltig. Men om det är något sådant ord som finns i Koranen blir bönen inte ogiltig. Om ordet däremot är ett uttryck man brukar säga av vana, blir bönen ogiltig även om det är ett koranord. Om till exempel ”ha” (***) är någons vana att säga, blir bönen ogiltig trots att det finns i Koranen.

** Det fjärde fallet. Att läsa åkallan eller åminnelse. Bönen blir ogiltig vare sig åkallan läses på det egna språket eller på arabiska. Om däremot någon åkallan eller åminnelse från Koranen och hadith plötsligt råkar komma ut ur ens mun, blir bönen inte ogiltig. Det betyder att bönen inte blir ogiltig om ett sådant misstag sker plötsligt och oavsiktligt. Men om man gör det avsiktligt och det blir en vana, får man inte säga vad man vill under bugningen, prostrationen eller sittandet. Om man under bönen ber om något som man kan be människor om, blir bönen ogiltig, även om det sägs på arabiska.

** Det femte fallet. Om någon under bönen märker att en annan person läser Koranen fel och ger honom en rättelse, blir bönen ogiltig, vare sig den andre läser fel i bönen eller utanför bönen. Om den som läser fel däremot är imamen, blir bönen inte ogiltig. Om en böneföljare ger en rättelse efter att ha tittat i Koranen, eller efter att ha hört korrekt koranläsning hos någon annan och sedan rättar sin egen imam, blir bönen ogiltig. Om imamen tar emot hans rättelse blir även imamens bön ogiltig.

2. Bönen blir ogiltig även om man läser ur Koranen genom att titta i den under bönen.

3. Om något av bönens villkor upphör att vara uppfyllt, vare sig det är ett villkor för att bönen ska vara giltig eller ett villkor för dess obligatoriska karaktär, blir bönen ogiltig i båda fallen. Till exempel om rituell renhet inte längre finns, om tvagningen bryts eller rituellt helbad blir nödvändigt, om menstruationsblod börjar komma, om kläderna blir orena eller bönemattan blir oren, om man utan anledning vänder ansiktet från qibla, eller om satr blir blottad och förblir blottad så länge att man hade kunnat göra en bugning eller prostration. Även om man av någon annan anledning förlorar medvetandet eller blir vansinnig blir bönen ogiltig. Kort sagt: om något av villkoren upphör att vara uppfyllt, blir bönen ogiltig.

4. Om någon av bönens obligatoriska delar utelämnas, vare sig det sker av misstag eller avsiktligt, blir bönen ogiltig. Om man till exempel inte utför ståendet, eller utelämnar bugningen och prostrationen, eller inte läser någon koranrecitation alls, blir bönen ogiltig, oavsett om det sker av misstag eller avsiktligt.

5. Om man avsiktligt utelämnar någon eller alla av bönens obligatoriska handlingar.

6. Om en obligatorisk del av bönen utelämnas av glömska och man inte utför sujud sahw, måste bönen göras om.

7. Att hosta utan ursäkt eller utan ett berättigat behov. Men om hostan kommer av sig själv på grund av sjukdom, om man hostar för att rensa halsen eller för att uppmärksamma imamen på ett misstag så att han förstår att han läser bönen fel, blir bönen inte ogiltig av dessa orsaker. Om man hostar utan anledning och utan någon av dessa orsaker blir bönen ogiltig.

8. Om man på grund av sorg, smärta, bedrövelse eller en svår olycka stönar eller ger ifrån sig ett smärtsamt ljud eller ett jämmerrop, blir bönen ogiltig. Men om något ljud någon gång kommer ut ur munnen oavsiktligt, eller om någon börjar gråta av fruktan för Allah, eller gråter gripen av recitationen, eller ett stönande ljud kommer ut, blir bönen inte ogiltig i dessa fall.

9. Om någon under bönen äter eller dricker något, vare sig avsiktligt eller av glömska, till exempel om det finns något ätbart i fickan som han ouppmärksamt eller avsiktligt äter, blir bönen ogiltig. Men om något mindre än en kikärt lossnar mellan tänderna och den bedjande sväljer det, blir bönen inte ogiltig. Ändå är det inte rätt att göra detta avsiktligt. Den bedjande ska rengöra munnen ordentligt innan han ställer sig till bönen.

10. Att utan ursäkt gå några steg under bönen. Även detta gör bönen ogiltig.

11. Att utföra amal kathir, det vill säga en sådan handling att den som ser det tror att personen inte ber. Om någon till exempel rättar till sina kläder med båda händerna, om en kvinna binder upp sitt hår under bönen eller om ett barn diar under bönen, blir bönen ogiltig i dessa fall.

12. Att göra ett allvarligt fel i recitationen av den heliga Koranen så att betydelsen förändras, eller att i takbir dra ut alif i Allah alltför mycket; då blir bönen ogiltig. (Om alif dras ut blir betydelsen: Är Allah stor?)

13. Att en vuxen person skrattar högt.

14. Om det finns något skrivet eller en affisch på väggen, eller om blicken faller på ett brev och man läser det, blir bönen ogiltig. Men om man förstår betydelsen utan att läsa, blir bönen inte ogiltig.

15. Om en kvinna står nära en man under så lång tid att man hinner utföra en sujūd eller rukūʿ, blir bönen ogiltig. Men om en ung flicka står där och man inte känner någon sexuell dragning till henne, eller om det är en kvinna men det finns en skärm emellan, blir bönen inte ogiltig.

De orsaker som gör bönen makruh

Man bör avstå från vissa handlingar som, även om de inte gör bönen ogiltig, gör den makruh.

***2. [Det är inte rätt att skriva något eller sätta upp affischer på en sådan plats i moskén att den bedjandes blick faller på dem.]

De makruh-handlingar som utförs under bönen är tjugoåtta

1. Att bära kläder på ett sätt som strider mot sedvanlig klädsel. Till exempel att lägga en sjal över huvudet och låta den hänga ned på båda sidor utan att lägga den över nacken, att lägga en skjorta eller en sherwani över axlarna utan att föra armarna in i ärmarna, eller att hänga en halsduk eller liknande runt halsen så att den hänger ned på båda sidor.

2. Att vika upp kläderna för att skydda dem från damm, borsta bort damm eller upprepade gånger blåsa eller använda händerna för att avlägsna småsten och liknande från platsen för sujūd. [Om man en gång avlägsnar småsten med handen eller rengör platsen genom att blåsa, är det inget fel.]

৩. Att leka med sina kläder, sitt skägg, knapparna, håret på huvudet eller något annat, att stoppa fingret i munnen, att knäppa med fingrarna mot handen medan man står eller att klia sig utan anledning. [De flesta människor gör sådant. Man bör med särskild uppmärksamhet försöka avstå från dessa handlingar. Det rätta sättet är i stället att be med full närvaro och att skapa koncentration, ödmjukhet och vördnad i sitt hjärta.]

৪. Att be i så enkla kläder att man inte skulle tycka om att bära dem till marknaden, på gatan eller till någon sammankomst. Till exempel att någon ber med en barnmössa på huvudet. I moskén lämnas ofta dåliga mössor av palmblad eller annat, och många ber med sådana. Ändå skulle ingen tycka om att delta i någon religiös sammankomst med en sådan mössa på huvudet.

৫. Det är makruh att av lättja och vårdslöshet be barhuvad. Men om man ber utan mössa i sitt eget hem utan att därigenom visa bristande vördnad för religionen, är det inte makruh. Det är dock bättre att be i goda kläder i moskén.

৬. Att be utan att först uträtta sina behov när man känner behov av att urinera, tömma tarmen eller släppa väder.

৭. Att binda upp håret på huvudet och be, för män.

৮. Att knäppa med fingrarna eller fläta samman fingrarna på den ena handen med fingrarna på den andra.

৯. Att hålla händerna på höfterna under bönen.

১০. Att utan anledning vända ansiktet åt sidan eller titta omkring med sidoblicken.

11. Att under sujud breda ut båda händerna på marken ända till armbågarna. Detta är makruh endast för män. Kvinnor ska göra sujud med båda händerna utbredda på marken ända till armbågarna.]

12. Att be vänd mot en person som är vänd mot den bedjande.

13. Att imamen står helt inne i mihraben. Om fötterna är utanför mihraben medan sujud och liknande görs inne i den, är det inget fel.

14. Att inte hindra en gäspning när man kan göra det, samt att gäspa avsiktligt.

15. Att be iförd kläder med en bild av något levande väsen, eller att be på en bönematta med en bild av något levande väsen på platsen för sujud, eller att be på en plats där det finns bilder ovanför huvudet eller till höger och vänster.

16. Att stå ensam längst bak trots att det finns plats i den främre raden.

17. Att göra salam med en hand- eller huvudgest.

18. Att be med slutna ögon. Om man sluter ögonen för att koncentrera sig i bönen och skapa en känsla av ödmjukhet, undergivenhet och ödmjukhet, är bönen inte makruh; tvärtom är det bra att göra så.

19. Att göra sujud genom att endast låta pannan eller endast näsan vidröra marken, eller genom att göra sujud på mösskanten eller ovanpå en turban.

20. Att utan anledning sitta med benen i kors och att sitta med magen och bröstet tryckta mot knäna.

21. Att utan anledning stå på en högre plats än imamen när endast imamen står där. Om några av de bedjande bakom imamen också står där finns ingen invändning. Det är likaså makruh för de bedjande bakom imamen att utan anledning stå på en högre plats.

22. Att böja sig innan recitationen är avslutad under qiyam och att avsluta recitationen medan man är böjd.

23. Att under fard-bönen recitera utan att bevara Koranens ordningsföljd. Till exempel att läsa (****) i den första rakʿat och (****) i den andra rakʿat. Eller att hoppa över en sura med tre verser i mitten och läsa den efterföljande suran Kafirun, samt lämna suran Kausar i mitten, som är en sura med tre verser. Det är också makruh att läsa några verser ur en sura i den första rakʿat och sedan, efter att ha hoppat över två verser, läsa några senare verser i den andra rakʿat. På samma sätt är det makruh att i en rakʿat läsa två suror på ett sådant sätt att en eller flera korta eller långa suror lämnas mellan dem. Det är också makruh att ha en längre recitation i den andra rakʿat än i den första, eller att välja en viss sura att läsa i bönen och alltid läsa den. Om ordningsföljden ändras av misstag finns ingen invändning. Det bör noteras att dessa saker endast är makruh i fard-böner; de är inte makruh i tarawih eller andra nafl-böner.

24. Att utelämna något av bönens sunnah-handlingar.

25. Att lyfta båda fötterna från marken under sujud.

26. Att räkna verser, suror eller tasbih med fingrarna under bönen.

27. Att sträcka på kroppen eller visa lättja under bönen.

28. Att be med något i munnen på ett sådant sätt att recitationen försvåras. Om det inte medför någon svårighet är det inte makruh.

Omständigheter under vilka det är tillåtet eller obligatoriskt att avbryta bönen

1. Om tåget avgår medan man ber och det finns bagage och barn på tåget, är det tillåtet att avbryta bönen.

2. Om en orm kommer medan man ber, eller om några getingar eller andra skadliga insekter kommer in i kläderna, är det tillåtet att avbryta bönen och döda det skadliga djuret.

3. Om en katt kommer för att fånga en höna, en duva eller någon annan tamfågel, och man befarar att katten kommer att äta fågeln om man inte avbryter bönen och jagar bort katten, är det tillåtet att avbryta bönen av denna anledning.

4. Om man befarar ekonomisk skada genom att slutföra bönen, är det tillåtet att avbryta bönen. Till exempel kan en kvinna be medan en gryta står på spisen och innehållet i grytan kan brännas eller grytan kan falla om hon inte går upp; eller någon kan be i moskén medan skor, paraplyer och liknande har placerats på en sådan plats att man befarar att de ska stjälas; eller en kvinna kan be hemma och ha glömt att stänga dörren, varigenom man befarar stöld; eller en hund, katt eller apa kan komma in i huset och man befarar att den orsakar någon skada. Kort sagt är det tillåtet att avbryta bönen i alla situationer där man befarar ekonomisk skada. Om man endast befarar en mycket liten skada är det bättre att fullfölja bönen.

5. Om man under bönen blir nödig att urinera eller uträtta sina behov, bör man avbryta bönen, uträtta sina behov, göra wudu på nytt och sedan be.

6. En blind person går på vägen. Framför honom finns en brunn eller en flodstrand; om han faller kan han drunkna och dö. Då blir det obligatoriskt att avbryta bönen för att rädda honom. Gud förbjude, om han skulle dö, blir den bedjande syndig.

7. Om ett barn fattar eld medan någon ber, eller ett oförståndigt barn når fram till takkanten, eller en apa kommer in i huset och man befarar att den ska bära bort ett spädbarn, eller ett litet barn tar en kniv eller ett rakblad i handen och man befarar att det ska skära sig själv eller något annat barn i händer eller fötter, eller om någon håller på att skada en person i ett tåg eller en bil – i alla dessa situationer blir det obligatoriskt att avbryta bönen för att rädda den nödställde från att gå under. Om man inte avbryter bönen blir man svårt syndig.

8. Om ens mor, far, farfar, farmor, morfar eller mormor ropar på hjälp efter att ha råkat ut för någon fara, blir det obligatoriskt att avbryta bönen för att hjälpa dem. Om någon annan finns i närheten som kan hjälpa dem, eller om de ropar utan att det finns något behov, är det bättre att inte avbryta bönen. Om de ropar utan behov medan man ber en frivillig eller sunnahbön, och de inte vet att den de ropar på ber, är det ändå obligatoriskt att avbryta bönen och svara dem.

Den utförliga beskrivningen av hur bönen förrättas

När någon avser att be måste han först försäkra sig om att inget av bönens villkor har utelämnats. Därefter ska han med uppriktig hängivenhet vända sitt sinne till Allah och föreställa sig att han står inför Allah. Sedan ska han med uppriktig hängivenhet och full känsla läsa följande åkallan.

(Arabiska***************)

Jag har med full uppriktighet vänt mitt ansikte mot Honom som har skapat himlarna och jorden, och jag tillhör inte dem som sätter någon vid Hans sida. Sannerligen är min bön, mitt offer, mitt liv och min död enbart till för Allah, världarnas Herre och Ägare. Han har ingen medhjälpare eller delägare. Detta har jag befallts, och jag är den förste bland de underkastade att underkasta mig. (Al-Anʿām)

Därefter ska den bedjande stå rak och ha avsikten att be. Det vill säga, han ska i sitt hjärta avse att han ber ett visst antal rakʿah av bönen för en viss bönetid. Niyyah betyder egentligen avsikten i hjärtat, och det är detta som krävs. (Det är dock bra att uttala denna avsikt med ord.) Till exempel: ”Jag ber maghribs tre obligatoriska rakʿah.” Om man ber bakom en imam måste man dessutom ha avsikten: ”Jag ber bakom denne imam.” [Det är bra att uttala avsikten med munnen, men det räcker att säga: ”Jag ber så här många rakʿah av bönen för den och den bönetiden.” Till exempel: ”Jag ber zuhrs fyra obligatoriska rakʿah.” Om det är en sunnah- eller frivillig bön säger man: ”Jag ber zuhrs två sunnah- eller frivilliga rakʿah.” De långa formuleringar som vanligtvis sägs för avsikten är i övrigt onödiga. De kan tvärtom störa bönen. Anta till exempel att någon redan står bakom imamen. Så snart iqamah är avslutad börjar imamen bönen genom att säga takbīrat al-ihrām, medan denna person fortsätter att uttala de långa formuleringarna om avsikten. Därför går han miste om att delta med imamen i den första takbīren. Eller anta att imamen befinner sig i rukūʿ och att den som följer honom kunde ha sagt takbīrat al-ihrām och anslutit sig till rukūʿ, men i stället står han och upprepar långa formuleringar om avsikten. Under tiden har imamen rest sig från rukūʿ, och den följande personen har då gått miste om denna rakʿah. Därför är det lämpligt att endast säga de korta och nödvändiga orden för avsikten. Det är inte rätt att besvära sig själv genom att i onödan lägga till onödiga ord.]

Takbir

Stå rakt med kroppen i en naturlig ställning. Det måste finnas ett avstånd på minst fyra fingerbredder mellan fötterna. Håll blicken riktad mot platsen för sujud och lyft, samtidigt som du har avsikten, båda händerna upp till öronens nederkant medan du säger ”Allahu akbar”, så att handflatorna är vända mot qibla och fingrarna hålls naturligt isär. För sedan samman händerna nedanför naveln på ett sådant sätt att höger hands handflata ligger över vänster hands handrygg. Grip vänster handled med höger hands tumme och lillfinger. Sprid höger hands övriga fingrar över vänster hand. [Enligt Ahl al-Hadiths regel ska både kvinnor och män hålla händerna över bröstet. De säger också att både kvinnor och män ska lyfta händerna till axlarna.]

Läs sedan följande bön eller sanā: (arabiska***************)

Du är ren och helig, o Allah! Du ensam är värdig lovprisning. Du är den som skänker välsignelse och är Majestätisk. Ditt namn och Din värdighet är högt upphöjda. Det finns ingen gud utom Du. [Ahl al-Hadith läser följande bön. (arabiska****************)]

Efter sanā ska du läsa hela aʿūdhu billāh och bismillāh.

Recitation av Sura al-Fatiha och Koranen

Läs sedan Sura al-Fatiha och säg amīn. Om du är en muqtadi ska du efter sanā lyssna tyst till imamens recitation. [Ahl al-Hadith läser Sura al-Fatiha lågmält bakom imamen.] När imamen har avslutat Sura al-Fatiha ska du säga amīn lågmält. [I de böner där recitationen görs högt säger Ahl al-Hadith amīn högt bakom imamen.] Läs sedan någon sura ur Koranen eller några verser, minst tre korta verser. Om du är muqtadi måste du förbli tyst.

Ruku

Efter recitationen säger ni ”Allahu Akbar” och går ner i rukūʿ. [Ahl al-Hadīth höjer händerna, så kallat rafʿ al-yadayn, när de går ner i rukūʿ, när de reser sig från rukūʿ och när de reser sig till den tredje rakʿah efter två rakʿat. Det vill säga att de höjer händerna till axelhöjd.] I rukūʿ placerar ni händerna på knäna och griper tag om dem med fingrarna. Håll båda armarna raka. Under rukūʿ ska ni se till att huvudet inte sänks mycket lägre än midjan och inte heller höjs över den. Huvudet och midjan ska i stället vara helt i samma nivå. Läs sedan följande tasbīḥ tre gånger.

Tasbīḥ i rukūʿ

(******) Min store Herre är fri från alla brister. [Ahl al-Hadīth läser (arabiska*******) Du är ren och upphöjd, o Allah. Du är värd min Herres lov. O min Herre, förlåt mig.]

Ni kan läsa denna tasbīḥ (*******) fler än tre gånger: fem, sju eller ännu fler gånger. Om ni är imām ska ni ta hänsyn till dem som följer imāmen. Läs den inte så många gånger att de känner sig besvärade. Men hur många gånger ni än läser den ska ni läsa den tyst.

Qawmah

Qawmah: Efter rukūʿ reser ni er helt rakt och säger (arabiska***********) (Allah har hört den som prisar Honom), och säg sedan (*******) (O vår Herre, all lovprisning tillhör Dig). Om ni följer imāmen läser ni den andra formuleringen. Om ni är imām läser ni den första. [I denna ställning säger Ahl al-Hadīth (arabiska********)]

Sujūd

Säg sedan takbīr och gå ner i sujūd. Utför sujūd på följande sätt: placera först båda knäna på marken, därefter båda händerna, sedan näsan och därefter pannan. Ansiktet ska vara mellan händerna. Tummarna ska vara i höjd med öronen. Händernas fingrar ska vara utspridda och alla ska vara riktade mot qiblah. Båda armbågarna ska hållas ovanför marken, knäna ska hållas åtskilda från låren och magen ska hållas åtskild från låren. Armbågarna ska vara så högt ovanför marken att en liten killing kan passera under dem. Båda fötterna ska vila på tårna med tårna mot marken, och tårna ska vara riktade mot qiblah.

Recitera i sujūd minst tre gånger, med pauser mellan gångerna (*****).

Jalsa

Säg sedan takbīr, lyft först pannan och därefter huvudet och sätt dig lugnt. Sättet att sitta är att hålla höger fot upprätt och lägga ut vänster fot och sitta på den med båda knäna. Placera sedan båda händerna på knäna så att fingrarna ligger över knäna. [Det finns en åkallan som ska läsas under jalsa, och den har återberättats i hadith. Ahl al-Hadith betonar att denna åkallan ska läsas. (*****

(O Allah! Förlåt mig, förbarma Dig över mig, vägled mig, skänk mig välstånd och ge mig försörjning (Abu Dawud).]

Säg sedan takbīr och gå ner till den andra sujūd.

Gör denna sujūd på samma sätt som den första. Efter de två sujūd, säg takbīr och res dig för den andra rakʿah. [Enligt Ahl al-Hadith bör man efter sujūd i den första och tredje rakʿah sitta en kort stund och sedan resa sig. Det är inte korrekt att resa sig direkt från sujūd.] Läs sedan basmala, Sura al-Fātiha och recitationen och fullfölj den andra rakʿah.

Qaʿda (***)

Gör sedan rukū, qawma, sujūd och jalsa på samma sätt som i den första rakʿah, och efter den andra sujūd reser du dig och sätter dig i qaʿda. Sättet att sitta i qaʿda är detsamma som det som beskrivits för jalsa. Läs sedan lugnt och med pauser tashahhud.

Tashahhud

(Arabiska*****************)

All lovprisning, all dyrkan och all renhet tillhör Allah. O profet, frid vare med dig. Hans barmhärtighet och välsignelser vare över dig. Frid och trygghet vare över oss och över Allahs rättfärdiga tjänare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud.

När ni säger ”la ilaha”, forma en ring med högerhands tumme och långfinger, slut de övriga fingrarna och höj pekfingret mot himlen som en gest. När ni säger ”illallah”, sänk fingret. Håll fingrarna på detta sätt tills ni avslutar med salam.

Om bönen består av fyra rakʿat, res er efter att ha läst tashahhud och sagt takbir för den tredje rakʿan. Läs därefter basmala och sura al-Fatiha på samma sätt. Om bönen är sunnah eller nafl, läs efter sura al-Fatiha en sura eller några verser i den tredje och fjärde rakʿan. Om bönen är fard, läs inget ytterligare ur Koranen efter sura al-Fatiha i den tredje och fjärde rakʿan. Läs endast sura al-Fatiha och gå sedan ner i rukuʿ.

Efter att ha utfört båda sujud i den fjärde rakʿan, läs ”Attahiyyat”. Läs därefter följande salawat:

(Arabiska*****************)

O Allah! Skänk frid och barmhärtighet över Muhammad och hans familj, liksom Du skänkte barmhärtighet över Ibrahim och hans familj. O Allah! Skänk välsignelser över Muhammad och hans familj, liksom Du skänkte välsignelser över Ibrahim och hans familj.

Åkallan efter durood

Läs följande åkallan efter durood (arabiska*****************)

O Allah! Jag har verkligen gjort stor orätt mot mig själv, och det finns ingen annan än Du som kan förlåta synder. Ge mig därför Din särskilda förlåtelse och förbarma Dig över mig. Du är sannerligen den Förlåtande, den Barmhärtige.

Eller läs följande åkallan, eller läs båda. (arabiska********************)

O Allah! Jag söker Din tillflykt från helvetets straff och gravens straff; jag söker Din tillflykt från al-Masīḥ ad-Dajjāls prövning; jag söker Din tillflykt från livets och dödens prövningar. O Allah! Jag söker Din tillflykt från synd och från överväldigande skulder.

Salam

Efter att ha läst denna åkallan avslutar du bönen genom att först vända ansiktet åt höger och säga: ’Assalamu alaikum wa rahmatullah’, och sedan vända ansiktet åt vänster och säga: ’Assalamu alaikum wa rahmatullah’. När du säger dessa ord ska du tänka att din åkallan om frid och barmhärtighet gäller alla de bedjande som deltar i bönen samt änglarna. Efter att bönen avslutats kan du läsa vilken tillåten åkallan som helst. Många åkallan och åminnelser har återberättats från Profeten (frid vare med honom). Gör det därför till en vana att läsa dessa åkallan och åminnelser. Några åkallan följer nedan—

Åkallan efter bönen

(Arabiska**************)

Jag ber Allah om förlåtelse. O Allah! Du är fredens symbol, och fredens ström flödar från Dig. Du är sannerligen full av godhet och välsignelse, o Du som äger barmhärtighet och nåd – (Muslim).

2. En dag tog Profeten (frid vare med honom) Hazrat Muʿādh (må Allah vara nöjd med honom) i handen och sade: ”Muʿādh! Jag älskar dig.” Sedan sade han: ”Jag uppmanar dig: Glöm inte att läsa denna bön efter någon bön. Läs den efter varje bön utan undantag –”

(Arabiska**************)

O Allah! Hjälp mig så att jag kan tacka Dig och dyrka Dig på bästa sätt.

(Arabiska***************)

Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och ensam; Han har ingen partner. Myndighet, herravälde och kungadöme tillhör endast Honom, och Han ensam har rätt till lovprisning och tacksamhet. Han är mäktig över allting. O Allah! Ingen kan hindra det Du skänker. Ingen kan ge det som Du inte ger. Ingen stor persons storhet kan vara till någon nytta inför Dig – (Bukhari och Muslim).

4. Subḥān Allāh 33 gånger, al-ḥamdu lillāh 33 gånger, Allāhu akbar 33 gånger och en gång (på arabiska ********)

Allah är ren och helig. All lovprisning tillkommer Allah. Allah är störst av alla. Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Riket tillhör Honom, och all lovprisning tillkommer endast Honom. Han har makt över allting – (Sahih Muslim, återberättad av Abu Hurayra).

Kvinnors sätt att utföra bönen

Sättet att utföra de flesta av bönens pelare är detsamma för kvinnor som för män. Det finns dock vissa skillnader i hur kvinnor utför sex delar av bönen. Den grundläggande orsaken till dessa skillnader är att kvinnor under bönen särskilt måste beakta att kroppen ska vara täckt och att avskildhet ska iakttas. De sex delar där utförandet skiljer sig är följande:

1. Att lyfta händerna vid takbīrat al-iḥrām

Oavsett om det är vinter eller sommar ska kvinnor alltid lyfta händerna till takbīrat al-iḥrām under sjalen, dupattan eller liknande. Händerna bör inte tas fram utanför sjalen eller dupattan, och de ska endast lyftas till axlarna. De ska inte lyftas till öronen.

2. Att hålla händerna samman

Kvinnor ska alltid hålla händerna samman över bröstet. De bör inte hålla dem under bröstet, ovanför naveln. I stället för att fatta tag om vänster handled med höger hands tumme och lillfinger ska de endast lägga höger handflata ovanpå vänster handflatas baksida.

3. Rukūʿ

Kvinnor ska i rukū endast böja sig så mycket att båda händerna når knäna. I stället för att gripa tag om knäna med fingrarna ska de bara placera de sammanhållna fingrarna på knäna. Dessutom ska båda armbågarna hållas intill sidorna.

4. Sujūd

Under sujūd ska kvinnor hålla magen intill låren och armarna intill sidorna. Händerna ända upp till armbågarna ska placeras på marken, och båda benen ska sträckas ut i stället för att hållas upprätt.

5. Qaʿda och jalsa

I qaʿda eller jalsa ska man sitta med båda benen åt höger och vila på vänster sida, så att höger lår kommer intill vänster lår och höger vad vilar ovanpå vänster fot.

6. Qirāʾa

Kvinnor ska alltid recitera tyst. De har inte tillåtelse att recitera med hög röst i någon bön.

Hur witr-bönen utförs

Den bön som förrättas efter isha-bönen kallas witr. Anledningen till att den kallas witr är att dess rakʿat är udda till antalet. Witr-bönen är wajib. Profeten (s) betonade den särskilt. Han sade:

Den som inte förrättar witr har ingen anknytning till vår församling. [Abu Dawud, Hakim. På grund av denna betoning förklarade imam Abu Hanifa (r) den vara wajib. Ahl al-hadith, imam al-Shafiʿi och qadi Abu Yusuf anser däremot witr-bönen vara sunna.] Witr-bönen består liksom maghrib-bönen av tre rakʿat. ² Imam al-Shafiʿi och Ahl al-hadith förespråkar att man förrättar en rakʿa. Enligt Ahl al-hadith är det också tillåtet att förrätta tre, fem, sju eller upp till nio rakʿat. Detta eftersom det är belagt i haditherna. Regeln för förrättandet är följande: Om någon vill förrätta tre eller fem rakʿat med en enda salam, ska han inte sitta för tashahhud däremellan, utan sitta i den sista rakʿan, läsa tashahhud och salawat och avsluta med salam. Om han vill förrätta sju eller nio rakʿat med en enda salam, ska han sitta före den sista rakʿan och endast läsa ”attahiyyat” och sedan resa sig. Därefter ska han förrätta en rakʿa, läsa attahiyyat, salawat och dua och avsluta med salam. – [Namaze Muhammadi, maulana Muhammad Junagari (r).] De flesta av följeslagarna, som var faqih, förrättade tre rakʿat.

Regeln för witr-bönen är att man förrättar två rakʿat på samma sätt som den obligatoriska bönen. Därefter läser man i den tredje rakʿan, efter sura al-Fatiha, någon kort sura eller några verser. Sedan säger man takbir och lyfter båda händerna upp till öronen på samma sätt som vid takbir tahrima. Därefter håller man händerna samman och läser sakta dua qunut. [Enligt Ahl al-hadith ska man efter rukūʿ, i stället för att hålla händerna samman, lyfta båda händerna mot himlen och läsa dua qunut.

(****) Betydelse: O Allah, förlåt mig. (*****) Betydelse: Den rena och upphöjda, den verklige Kungen, fri från alla brister och fel. (****) Betydelse: Herren över änglarna och Jibril, den betrodde. (Abu Dawud, al-Nasa’i)

Qunut al-nazila

Med qunut al-nazila avses den dua som den Helige Profeten (s) läste för att skydda sig mot fiendernas förstörelsebringande angrepp, krossa deras styrka och förgöra dem. ***1 Efter honom införde de ädla följeslagarna (ra) också denna bön. ****2

Om muslimerna någon gång ställs inför en svår situation, om deras liv dag och natt blir outhärdligt på grund av den överhängande faran från fienden samt deras rädsla och terror, och om fiendens styrka syns från alla håll, medan de fortsätter att utsätta muslimerna för omänskligt förtryck för att förgöra den islamiska umman och släcka islams ljus, då är det sunna att läsa qunut al-nazila och be Allah om att krossa fiendens styrka och förgöra dem, så att man räddas ur ett sådant förtvivlat tillstånd.

Reglerna för qunut al-nazila]

Qunut-bönen

(Arabiska*************)

O Allah! Vi ber endast Dig om hjälp och ber endast Dig om förlåtelse. Vi tror på Dig och förtröstar endast på Dig. Vi lovprisar Dig på bästa sätt, tackar Dig och är inte otacksamma mot Dig (vi förnekar inte Dina välsignelser). Vi tar avstånd från dem som är olydiga mot Dig och bryter förbindelsen med dem. O Allah! Vi dyrkar endast Dig, ber endast för Din skull och faller endast ned i sujud inför Dig. Vi skyndar oss mot Dig och är beredda att lyda Din befallning. Vi hoppas på Din barmhärtighet och fruktar Ditt straff. Ditt straff kommer säkert att drabba de otrogna.

Det är gott att även läsa följande bön tillsammans med den:

(Arabiska**********)

O Allah! Vägled mig och låt mig ingå bland dem som Du har väglett. Ge mig välstånd och låt mig ingå bland dem som Du har skänkt välstånd. Ta hand om mig och låt mig ingå bland dem vars beskyddare Du är. Välsigna det som Du har skänkt mig och skydda mig från det onda som Du har bestämt. Du är sannerligen den som fattar beslut, och ingen annans beslut kan verkställas över Ditt. Den som Du beskyddar kan ingen förödmjuka eller vanära, och den som Du gör till Din fiende kan aldrig få ära. Du är sannerligen full av välsignelse, min Herre, Du som är den Högste och den Väldige. Välsignelser och frid vare över den älskade Profeten och över hans efterkommande.

Anhängare av Ahl al-Hadith läser denna bön under witr-bönen.

Om man inte har lärt sig Qunut-bönen utantill måste man lära sig den så snart som möjligt. Till dess att man har lärt sig den utantill ska följande bön läsas i stället för Qunut-bönen.

(Arabiska*************)

O Allah! Ge oss godhet i denna värld och godhet i den kommande världen, och rädda oss från helvetets eld. Om ni inte heller minns detta, ska ni läsa (***) tre gånger. Det är mustahabb (****) att läsa denna dua efter att ha avslutat witrbönen med salam. När ni läser denna dua tre gånger ska ni läsa den tredje gången med hög röst *****.

I witrbönen kan ni läsa vilken sura som helst efter Sura al-Fatiha. Det är dock bättre att läsa (****) i den första rak‘aten, (****) i den andra rak‘aten och (*(****) i den tredje rak‘aten.

Abu Ubayd ibn Ka‘b berättar att Profeten (s) brukade läsa dessa tre suror i witrbönen.

1. Det är tillåtet att läsa qunut nazila i alla böner som läses med hög röst. ****3 Särskilt bör man se till att den läses i fajr-bönen.

****1 Hazrat Abu Hurayra (ra) berättar att Profeten (s) brukade läsa denna qunut i isha-bönen oavbrutet i upp till en månad, för att befria muslimska fångar och förgöra de otrogna. Abu Hurayra (ra) berättar: En dag läste Profeten (s) inte denna dua. Då frågade jag Profeten (s) om orsaken till att han inte läste den. Han sade: ”Ser du inte att de muslimska fångarna har blivit befriade?” – (Abu Dawud)

****2 Det har berättats om Hazrat Abu Bakr (ra) att han läste denna qunut nazila under kriget mot Musaylima al-Kadhdhab. På samma sätt läste Hazrat Umar (ra), Hazrat Ali (ra) och Amir Muawiya (ra) qunut nazila under krig. (Ghaniyat al-Mustamli).

****3 Allama Tahawi har endast nämnt att qunut nazila läses i fajr-bönen. Författaren till Shami-boken har gett företräde åt detta uttalande.

2. Om de bedjande bakom imamen kan duʿāʾ al-qunūt al-nāzila, ska även imamen läsa den långsamt och alla de bedjande bakom honom ska också läsa den långsamt. Men eftersom de flesta bedjande bakom imamen numera inte kan duʿāʾen utantill, är det bättre att imamen läser högt ***1, med pauser, medan de bedjande bakom honom fortsätter att säga ”āmīn, āmīn”.

3. Efter att imamen och de bedjande bakom honom har rest sig från rukūʿ i den sista rakʿan ska alla knyta händerna ***2. Imamen ska läsa qunūt, och de bedjande bakom honom ska tyst säga ”āmīn”. Enligt imām Abū Ḥanīfa och imām Abū Yūsuf är det sunna att läsa qunūt al-nāzila med händerna knutna.

4. Även den som ber ensam kan läsa qunūt. Kvinnor kan också läsa den i sin bön.

Duʿāʾ al-qunūt al-nāzila

(Arabiska***************)

ʿAynī har i Sharḥ al-Hidāya analyserat läsning med hög röst i alla böner där sådan läsning förekommer. Orden i ʿAynīs Sharḥ al-Hidāya lyder:

(Arabiska*********)

Om muslimerna någon gång drabbas av en olycka eller svår prövning, ska imamen läsa qunūt i de böner som läses högt. Detta är också uppfattningen hos de flesta lärda och imām Aḥmad ibn Ḥanbal. Se Qunūt al-nāzila wa-mā yataʿallaqu bihā min al-masāʾil av den avlidne muftin Muḥammad Kifāyatullāh.

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade läsa qunut an-nazila med hög röst. (Al-Bukhari).

Om någon i stället för att knäppa händerna lyfter händerna och ber, eller läser med händerna hängande, såsom imam Muhammad har uttalat, finns det enligt haditherna utrymme för detta. Därför är det inte alls önskvärt att gräla, tvista eller skapa osämja i sådana frågor.

O Allah! Ge oss vägledning och inneslut oss bland dem som Du har väglett. Ge oss välstånd och inneslut oss bland dem som Du har gett välstånd. Var vår beskyddare och inneslut oss bland dem som Du har beskyddat. Välsigna det som Du har skänkt oss. Skydda oss från det onda som Du har fastställt, för Du ensam fastställer, och ingen kan verkställa något beslut över Dig. Den som Du beskyddar kan aldrig bli förödmjukad och förnedrad. Den som Du förklarar vara Din fiende kan aldrig få ära. Du är den store Välsignelsegivaren. O vår Herre, Du är den Högste och den Väldige! Vi ber Dig om förlåtelse och vänder oss i ånger till Dig. Må Allahs barmhärtighet vara över Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

O Allah! Förlåt oss. Förlåt de troende kvinnorna och männen samt de muslimska kvinnorna och männen. Förena deras hjärtan och stärk deras inbördes relationer. Hjälp oss mot Dina fiender och deras fiender.

O Allah! Förbanna de otrogna som vilseleder människorna och leder dem bort från Din väg, som förnekar Dina sändebud och orsakar oenighet bland Dina älskade tjänare. Låt dem skälva av fruktan och sänd över dem ett straff som Du inte upphäver på grund av deras synder.

Beskrivning av frivilliga böner

De handlingar som Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde i samband med de fem dagliga bönerna har tidigare nämnts utförligt i avsnittet om de fem obligatoriska bönerna. Utöver dessa brukade den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ofta be frivilliga böner vid olika tider. I haditherna har många av dessa böners förtjänster framhållits. I själva verket kommer tjänaren Allah nära och uppnår en hög rang genom att utföra rikligt med frivillig gudsdyrkan. Utom under de tider då det är makruh att be är det till gagn och välsignelse för den som vill be frivilliga böner närhelst han önskar och i den omfattning han önskar. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade naturligtvis be vissa särskilda frivilliga böner vid särskilda tider och beskrev även deras särskilda förtjänster. Nedan följer en redogörelse för dessa särskilda frivilliga böner.

Tahajjudbönen

Tahajjud-bönen är sunnah. Profeten (s) brukade alltid be denna bön regelbundet och uppmuntrade Sahabah (ra) att också förrätta den regelbundet. I den heliga Koranen betonas Tahajjud-bönen särskilt. Eftersom ummahs medlemmar har befallts att följa Profeten, gäller denna betoning av Tahajjud-bönen indirekt hela ummah.

(Arabiska*************)

Och be Tahajjud under en del av natten. Detta är en extra nåd och ynnest från Allah för dig. Snart kommer Allah att skänka dig den önskade värdigheten i båda världarna – (Bani Israil: 7).

Koranen kallar dem som regelbundet utför Tahajjud för muhsin och muttaqi och har förklarat att de är mottagare av Allahs barmhärtighet samt ägare av evig lycka och välstånd i det kommande livet.

(Arabiska************)

De gudfruktiga kommer sannerligen att njuta av trädgårdar och källor, och de kommer att ta emot allt som deras Herre, Försörjaren, fortsätter att ge dem. (Det beror på att) de utan tvekan tidigare, (i det världsliga livet), var muhsinin (mycket rättfärdiga). De sov endast en liten del av natten och bad om förlåtelse under nattens sista del. (De bad gråtande Allah om maghfirah.) (Adh-Dhariyat: 15–18)

Tahajjud-bönen är i själva verket ett nödvändigt och effektivt sätt att rena och helga sinnet och karaktären samt att förbli ståndaktig på den sanna vägen.

(Arabiska*****************)

Att stiga upp ur sömnen om natten är i själva verket mycket effektivt för att tygla sinnet, och Koranrecitationen eller dhikr vid den tiden är helt ändamålsenlig. (Al-Muzzammil: 6).

Allah har kallat dessa tjänare Sina älskade tjänare och vittnat om deras fromhet och tro. (Subhanallah)

(Arabiska**************)

De är Allahs älskade tjänare – de som faller ned i sujud inför sin Herre och tillbringar natten stående. (Al-Furqan: 63–64).

Denna framstående egenskap hos de troende höll dem ståndaktiga inför kufrs våldsamma angrepp och krönte dem med seger. En av de grundläggande orsakerna till den ojämförliga segern för de obeväpnade mujahider som höjde sanningens röst på Badrs slagfält var också att de under nattens sista del grät med tårar inför Allah och bad om förlåtelse för sina synder.

(Arabiska*************)

Dessa människor är orubbliga under prövningar, sanningens följare, fullständigt lydiga, offrar sina ägodelar på Allahs väg och ber Allah om förlåtelse för sina fel och brister under nattens sista vakt. (Aal Imran: 17).

Den ädle Profeten själv sade mycket om tahajjuds förtjänster. Hazrat Abdullah ibn Salam berättar: När Profeten anlände till Medina var detta bland de första orden jag hörde från hans välsignade läppar:

”O människor! Sprid och förkunna islam, ge människor mat, håll släktbanden vid liv och be nattbön medan människorna sover. Då kommer ni tryggt att träda in i paradiset.” (al-Hakim, Ibn Majah, at-Tirmidhi.)

Hazrat Salman al-Farsi (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid och välsignelser vare över honom) sade:

”Var noga med tahajjudbönen. Den är de rättfärdigas sed, för den för er närmare Allah, utplånar synder, skyddar mot synd och avlägsnar sjukdomar från kroppen.”

Vid ett annat tillfälle sade han:

”Efter de obligatoriska bönerna är tahajjudbönen, som förrättas på natten, den främsta bönen.” (Sahih Muslim, Ahmad.)

Profeten (frid och välsignelser vare över honom) sade vidare:

Under nattens sista del nedstiger Allah den Allsmäktige till den närmaste himlen och säger: ”Finns det någon som åkallar Mig, så att Jag kan besvara hans åkallan? Finns det någon som ber Mig om något, så att Jag kan ge honom det? Finns det någon som ber om förlåtelse för sina synder, så att Jag kan förlåta hans synder?” (Sahih al-Bukhari.)

Tiden för tahajjudbönen

Tahajjud betyder att stiga upp ur sömnen. Den uppmaning i Koranen att be Tahajjud under en del av natten innebär att man efter att ha sovit en del av natten stiger upp och ber. Den föreskrivna tiden för Tahajjud är att man sover efter isha-bönen och sedan stiger upp efter midnatt för att be.

Profeten ﷺ brukade ibland stiga upp mitt i natten, ibland något tidigare eller senare, och medan han såg upp mot himlen läsa några verser från den sista rukūʿen i sura Āl ʿImrān. Därefter använde han miswāk, gjorde wudu och bad. Efter att ha vaknat läste han följande verser – (Arabiska***************)

Det finns sannerligen många tecken i skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag för de förståndiga, som minns Allah stående, sittande och liggande och begrundar skapelsens fulländning av himlarna och jorden. Därefter säger de spontant: ”Vår Herre! Du har inte skapat allt detta förgäves. Du är fri från fåfängligt verk, ren och upphöjd. Vår Herre! Rädda oss därför från helvetets eld. Den som Du kastar i helvetet har Du sannerligen försatt i den största förnedringen. Och de orättfärdiga kommer då inte att ha någon hjälpare. O Herre! Vi hörde en kallelse som kallade till tron och uppmanade oss att tro på vår Herre, och vi antog hans kallelse. Vår Herre! Förlåt våra synder, avlägsna våra dåliga gärningar från oss och låt vårt slut bli tillsammans med de rättfärdiga. O Allah! Uppfyll de löften Du gav genom Dina sändebud och förödmjuka oss inte på Uppståndelsens dag. Du bryter sannerligen inte Ditt löfte.” (Āl ʿImrān)

Antalet rakʿah i Tahajjud

Det minsta antalet rakʿah i Tahajjud är två och det högsta antalet är åtta. Profeten ﷺ brukade be åtta rakʿah, två åt gången. Därför är det bättre att be åtta rakʿah. Det är dock inte obligatoriskt. Beroende på omständigheterna och den tid man har räcker det att be så många som man har möjlighet till.

Tarawih-bönen

Tarawih-bönen är sunnah mu’akkadah för både kvinnor och män. För män är det sunnah att be Tarawih i församling. Tarawih består av tjugo rakʿah ****১

Den ärevördige ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) införde att Tarawih-bönen skulle bes med tjugo rakʿah. Senare bad även de rätt vägledda kaliferna tjugo rakʿah.

Så här utförs tarawih: avsikt att be två rakʿat tarawih som sunnah och be dem på samma sätt som andra sunnah- och naflböner. Efter varje fyra rakʿat sitter man så länge som det tar att be fyra rakʿat. Under tiden man sitter är det bra att recitera tasbih och göra dhikr. Man kan också sitta tyst.

Tiden för tarawih börjar efter isha-bönen och varar till före fajr.

I haditherna har många förtjänster med tarawih-bönen omnämnts. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

”Den som ber tarawih under ramadans nätter med tro och i hopp om belöningen i det härefter, honom kommer Allah den Upphöjde att förlåta alla hans tidigare synder.” (Bukhari och Muslim).

En detaljerad redogörelse för tarawih-bönen finns i kapitlet om fastan.

1. Enligt Ahl al-Hadith består tarawih av åtta rakʿat.

Duha-bönen

Duha-bönen är mustahabb. När solen har gått upp ordentligt och dess ljus har spridit sig börjar tiden för duha-bönen. Den varar fram till innan solen börjar sjunka. Under denna tid kan den som vill be fyra rakʿat nafl, eller fler. Profeten (frid vare med honom) bad både fyra rakʿat och fler än fyra. Avsikten för duha-bönen uttalas så här:

Jag har för avsikt att be fyra rakʿat duha-bön enligt Profetens sunna.

Tahiyyat al-masjid

Tahiyyat al-masjid är en bön som det är masnun för den som träder in i moskén att be. Profeten (frid vare med honom) sade: ”När någon av er går till moskén ska han inte sätta sig innan han har bett dessa två rakʿat.” (Bukhari, Muslim).

Eftersom moskén är byggd för dyrkan av Allah bör människan, av vördnad för den, falla ned i sujud inför Allah så snart hon träder in. Om någon efter att ha trätt in i moskén ber den obligatoriska bönen eller någon wajib- eller sunnahbön och liknande, räknas detta samtidigt som tahiyyat al-masjid. Tahiyyat al-masjid kan bes i två rakʿat eller fler.

Tahiyyat al-wudu

Efter att wudu har avslutats är det mustahabb att be två rakʿat innan vattnet från wudu har torkat. Denna bön kallas tahiyyat al-wudu. Det är också tillåtet att be fyra rakʿat. Även för tahiyyat al-wudu har dess förtjänst omnämnts i haditherna. Profeten (frid vare med honom) sade:

”Den som utför wudu på ett fullständigt sätt och sedan ber två rakʿat med full uppriktighet, för honom blir paradiset obligatoriskt.” (Sahih Muslim).

Det är också mustahabb att be dessa två rakʿat efter ghusl, eftersom wudu också utförs i samband med ghusl.

Nafl-bön under resan

Det är mustahabb att be två rakʿat innan man ger sig av på en resa, och efter återkomsten från resan bör man be två rakʿat i moskén innan man går in i sitt hem. När Profeten (s) återvände från en resa gick han först till moskén och bad två rakʿat (Sahih Muslim). Han sade: ”Ingen lämnar något bättre efter sig i hemmet än att två rakʿat bön förrättas där under resan” (Tabarani).

Om någon under en resa vill stanna på en plats, är det mustahabb att först förrätta två rakʿat bön där (se bland annat verket Shami).

Salat al-Awwabin

Salat al-Awwabin förrättas efter maghrib. Profeten (s) beskrev dess stora förträfflighet och uppmuntrade till att förrätta den. Efter maghrib ska sex rakʿat förrättas som två rakʿat åt gången. Denna bön är mustahabb.

Salat al-Tasbih

Denna bön kallas Salat al-Tasbih eftersom denna tasbih läses sjuttiofem gånger i varje rakʿat.

(Arabiska***********)

Salat al-Tasbih är mustahabb. I haditherna nämns dess stora belöning. Profeten (frid vare med honom) bad denna bön med fyra rakʿat. Därför är det bättre att be fyra rakʿat med en och samma salam. Det är dock också giltigt att be två rakʿat.

Så här ber man Salat al-Tasbih: fatta avsikten att be fyra rakʿat Salat al-Tasbih och bind händerna. Läs sedan sana och därefter denna tasbih femton gånger.

Läs därefter Aʿudhu billah, Bismillah, sura al-Fatiha och något annat ur Koranen. Läs sedan tasbih tio gånger.

Efter rukus tasbih i rukūʿ läser man denna tasbih tio gånger; när man reser sig från rukūʿ, under qawma, läser man denna tasbih tio gånger; efter ”Subhana Rabbiyal-Aʿla” i sujūd läser man den tio gånger; och när man reser sig från sujūd, under jalsa, läser man den tio gånger. Läs den på samma sätt tio gånger i den andra sujūd.

Därefter utförs den andra rakʿat på samma sätt: efter sana femton gånger, efter recitationen tio gånger, i rukūʿ tio gånger, när man reser sig från rukūʿ tio gånger, i de två sujūd tio gånger vardera och mellan de två sujūd tio gånger.

Utför därefter den tredje och fjärde rakʿat på exakt samma sätt. Det innebär att tasbih läses 75 gånger i varje rakʿat och sammanlagt 300 gånger. För att hålla räkningen på tasbih ska man inte räkna genom att böja fingrarna, utan räkna genom att trycka på fingrarna. Om man glömmer att läsa tasbih på något ställe ska man ta igen det på ett annat ställe. Om man till exempel glömmer tasbih under jalsa, ska man ta igen det i sujūd. Om man glömmer att läsa tasbih i sujūd ska man inte ta igen det under jalsa, eftersom jalsa inte bör vara längre än tiden från sujūd. Ta därför igen det i den andra sujūd.

Bönen om ånger

Varje människa gör misstag och begår synder. När någon har begått en synd är det mustahabb att han eller hon, fylld av skam och ånger, gråtande och med ödmjukhet inför Allah ber två rakʿat för att be om syndernas förlåtelse.

Hazrat Abu Bakr (r.a.) berättar att den helige Profeten (s.a.w.) sade:

Om en muslim begår en synd bör han rena sig, förrätta två rakʿat nafl-bön och be Allah om förlåtelse för synden. Då kommer Allah att förlåta hans synd. Därefter reciterade han denna vers.

(Arabiska*************)

Och deras tillstånd är sådant att om de någon gång begår en skamlös handling eller gör sig själva orätt genom att begå en synd, kommer de genast ihåg Allah och ber Honom om förlåtelse för sina synder. För vem kan förlåta synder utom Allah? Och de framhärdar inte medvetet i sina begångna överträdelser. (Āl ʿImrān 135)

Bönen vid kusūf och khusūf ***1

Det är sunna att förrätta två rakʿat bön under kusūf och khusūf. Det behövs dock ingen adhān eller iqāmah för den. Om man vill samla människor ska det göras på något annat sätt.

Under bönen är det sunna att recitera långa suror, såsom al-Baqarah eller Āl ʿImrān, och göra långa rukūʿ. ****2 Efter bönen ska imamen ägna sig åt duʿā. Och de som följer imamen ska fortsätta säga ”āmīn, āmīn”. När förmörkelsen upphör ska även duʿān avslutas. Men om tiden för en annan bön börjar innan förmörkelsen upphör, ska man sluta be duʿā och förrätta den bönen vars tid har börjat.

För khusūf är bön i församling inte sunna. Var och en ska förrätta två rakʿat bön ensam. Profeten (s.a.w.) sade:

Solen och månen är två av Allahs tecken. De förmörkas inte på grund av någons födelse eller död. När ni ser att solen eller månen har förmörkats, ska ni åkalla Allah, be Honom och förrätta bönen tills förmörkelsen upphör och solen eller månen åter blir klar. ****৩

Om en solförmörkelse inträffar under de tider då bön är förbjuden, såsom vid soluppgång, solnedgång eller mitt på dagen, får man inte förrätta bönen. Men om förmörkelsen fortfarande pågår efter att dessa förbjudna tider har gått över, får man förrätta bönen.

Det är sunnah att recitera högt under kusuf-bönen. På samma sätt är det sunnah att förrätta nafl-bön vid tider av rädsla och fruktan samt under olyckor, katastrofer, sorg och svårigheter.

***১ En solförmörkelse kallas kusuf och en månförmörkelse kallas khusuf.

***২ Det är gott att läsa sura al-Ankabut i den första rakʿan och sura ar-Rum i den andra rakʿan. Det är dock inte obligatoriskt att läsa dem.

****৩ Bukhari, Muslim.

Tänk till exempel att en fruktansvärd storm och orkan drar in, att störtregnet fortsätter utan uppehåll, att en jordbävning inträffar, att blixtar börjar slå ner från himlen, att en epidemi bryter ut, att man börjar frukta fienden eller att oordning och destruktiva handlingar börjar förekomma – kort sagt är det sunnah att förrätta bön under alla slags faror. Denna bön bör förrättas ensam, på det sätt som passar en själv.

Salat al-hajat

När en tjänare ställs inför ett särskilt behov – vare sig behovet gäller Allah, såsom önskan att klara en examen eller behovet av ett hus eller en butik, eller gäller någon annan människa, såsom önskan att gifta sig med en islamälskande flicka eller behovet av ett arbete under någon – är det mustahabb för honom att förrätta en bön på två rakʿat med avsikten salāt al-hājah. Därefter ska han läsa följande åkallan:

(Arabiska*************)

Det finns ingen gud utom Allah. Han är den som i högsta grad förbiser brister och fel och Han är mycket barmhärtig. Han är fri från alla brister och fel, och Han är den väldiga tronens Herre. All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre och Upprätthållare. O Allah, jag ber Dig om de saker för vilka Din nåd är oumbärlig och som är orsaker till Din gåva och Din förlåtelse. Jag önskar få del av allt gott och önskar skydd från varje synd. O Allah, låt mig inte lämna något utan att Du har förlåtit mina synder och avlägsnat min sorg och fattigdom, och låt mig inte lämna något av mina behov ouppfyllt om det behagar Dig – o Du som är den störste av alla som visar nåd.

Efter denna åkallan ska man be om det man önskar. Denna bön har prövats för att få behov uppfyllda.

En gång kom en blind man till Profeten (frid över honom) och sade: ”O Allahs Sändebud, be Allah om att ge mig min syn.” Profeten (frid över honom) sade: ”Om du visar tålamod kommer du att få en mycket stor belöning. Men om du vill kan jag be för dig.”

När han uttryckte sin önskan att Profeten skulle be, lärde Profeten (frid över honom) honom denna bön (ʿIlm al-fiqh, del 2).

Istikhāras bön

Ordet istikhāra betyder att söka det goda. Om en sådan situation uppstår att man måste fatta ett beslut – till exempel när ett äktenskapsförslag har kommit och man måste avgöra om det ska accepteras eller avvisas, när frågan uppstår om man ska resa eller inte, när man överväger att starta en affärsverksamhet, att bli involverad med någon annan i en angelägenhet, att köpa eller sälja en butik, ett hus eller mark, eller att ta eller lämna ett arbete – det vill säga när ett problem uppstår i någon fråga, är det mustahabb att för att fatta beslut i sådana frågor förrätta en frivillig bön på två rakʿat och läsa den åkallan som är föreskriven för istikhāra. Efter istikhāra kan man, om man följer den riktning som man känner sig dragen till och benägen mot, nå framgång genom Allahs nåd.

Profeten (s) sade: Den som ber om istikhara blir aldrig utan framgång, den som rådfrågar andra ångrar sig aldrig, och den som är sparsam blir aldrig beroende av andra (Tabarani).

Hazrat Saʿd ibn Abi Waqqas (ra) berättar att Profeten (s) sade: Att be Allah om istikhara är en lyckosam sak för Adams barn. Att vara nöjd med Allahs vilja är också lyckosamt för Adams barn. Adams barns olycka består i att de inte ber Allah om istikhara och visar missnöje med Allahs beslut (Musnad Ahmad).

Metoden för att utföra istikhara

Metoden för istikhara är att, utom under de förbjudna tiderna, när det passar be två rakʿa istikhara-bön, på samma sätt som en vanlig frivillig nafl-bön. Läs därefter Allahs lovprisning och ära samt durud sharif. Läs sedan den istikhara-åkallan som Profeten lärde ut och somna vänd mot qibla. Det är bra att göra detta sju gånger. Därefter bör man, i tron att den riktning som hjärtats benägenhet visar är Allahs vilja, följa den.

Om det av någon anledning inte är möjligt att be, till exempel om en kvinna befinner sig i menstruation eller nifas, räcker det att endast läsa åkallan. Därefter bör man handla i enlighet med den riktning hjärtat dras åt.

Istikhara-åkallan

Hazrat Jabir (ra) berättar: Precis som Profeten (s) lärde oss den heliga Koranen, lärde han oss också istikhara-åkallan.

Han brukade säga:

Om någon av er någon gång blir bekymrad över en viktig angelägenhet, ska han be två rakʿat frivillig bön och sedan läsa denna åkallan:

(Arabiska*************)

O Allah! Jag ber Dig om det goda genom Din kunskap och ber Dig om Din stora nåd och frikostighet genom Din makt. Du är den som har makten, medan jag är maktlös. Du vet allt, medan jag inte vet, och Du känner det fördolda väl.

O Allah! Om denna angelägenhet enligt Din kunskap är god för mig, för min religion och mitt världsliga liv samt med tanke på det slutliga resultatet, så skriv in den i mitt öde. Gör den lätt för mig och välsigna den för mig. Men om denna angelägenhet enligt Din kunskap är dålig för mig, för min religion och mitt världsliga liv samt med tanke på det slutliga resultatet, så håll den borta från mig och rädda mig från den. Skriv det goda i mitt öde, var det än finns, och ge mig därefter förmågan att vara nöjd och stå fast.

Beskrivning av moskén

Efter den ädle Profetens (frid vare med honom) hijra till Medina var hans största angelägenhet att bygga en moské för Allahs dyrkan. Nära hans bostad fanns en bit mark som tillhörde två föräldralösa barn vid namn Sahl och Suhail. Profeten (frid vare med honom) kallade dem till sig och köpte marken av dem. Därefter började bygget av moskén. Profeten (frid vare med honom) arbetade själv tillsammans med de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) och bar tegelstenar och stenar med sina välsignade händer. När en följeslagare såg detta utbrast han:

(Arabiska***********)

Om vi sitter tysta medan Profeten (frid vare med honom) arbetar med sina egna händer, kommer vårt beteende att leda oss vilse.

Profetens följeslagare arbetade med entusiasm och glädje och sjöng poesi i melodi—

(Arabiska***********)

O Allah! Det sanna livet är verkligen livet i det kommande livet. Förbarma dig därför över Ansar och Muhajirun.

I själva verket är moskén en sådan central punkt i det islamiska livet kring vilken muslimernas hela liv kretsar. Utan den kan man inte ens föreställa sig ett islamiskt samhälle. Därför såg Profeten till att denna moské byggdes så snart han anlände till Medina, och han bar själv tegel och sten för att bygga moskén.

För att hålla den religiösa livskraften levande bland muslimerna, skapa en verklig känsla hos dem av millatens existens och förena deras splittrade delar, måste moskén göras till det islamiska livets centrum och bönen upprättas där i församling. Det var i detta syfte som profeterna Musa och Harun befalldes att utse vissa hus i Egypten och upprätta bönen där i församling. På detta sätt befalldes de att göra dessa hus till centrum för muslimernas liv och förena de splittrade krafterna.

(Arabiska***********)

Vi gav Musa och hans bror följande befallning: »Ordna några hus åt ert folk i Egypten, gör dem till qibla och upprätta bönen där» (Yunus: 87).

Allahs Sändebud gav många olika uppmuntringar till att bygga moskéer och hålla dem i bruk. Hans uttalande lyder—

Den som bygger en moské för att vinna Allahs välbehag, åt honom bygger Allah ett hus i paradiset – (Tirmidhi, Bukhari).

Att bygga en moské innebär att uppföra själva moskébyggnaden. Men i verklig mening innebär att upprätta en moské att dyrka Allah i den och ordna så att bönen förrättas i församling. Annars är det helt klart att moskén, om detta syfte inte uppfylls, endast blir ett hus som alla andra bostäder.

Profeten (s) sade: Den person vars hjärta alltid är fäst vid moskén kommer att befinna sig under Allahs tronens skugga – (Bukhari).

Det vill säga, tanken på moskén försvinner aldrig från hans sinne. Efter att ha förrättat en bön blir han otålig och väntar på nästa bönestund.

För att förstå moskéns nödvändighet och betydelse för att hålla muslimernas religiösa liv levande och vaket, bör ni betänka att Profeten (s), trots att han led på sin dödsbädd, reste sig från sängen och, stödd på två personer, släpade sina välsignade fötter över marken till moskén. Därefter förrättade han bönen i församling – (Bukhari).

Bland hela världens platser är den del där Allahs moské är upprättad den mest älskade hos Allah. Hur skulle det då kunna vara så att de troende inte har en enastående relation till moskén?

Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (s) sade:

Bland alla orter är den plats som är mest älskad hos Allah Hans moské, och den plats som är mest avskydd är deras marknader (Muslim).

Vid ett tillfälle beskrev Profeten (frid och välsignelser över honom) den nära anknytningen till moskén som ett tydligt tecken på iman. Därefter gav han följande föreskrift: De i det muslimska samfundet som har en uppriktig anknytning till moskén och tycker om att tjäna moskén är sanna troende; betrakta därför deras iman som bevittnad. Det är sant att dessa människor är de som åtnjuter respekt i det muslimska samfundet. Att följa dem leder till lycka i både religionen och det världsliga livet.

Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid och välsignelser över honom) sade:

När ni ser någon som har en nära anknytning till moskén och tar hand om den, ska ni vittna om att han är troende. Detta eftersom Allah säger: (arabiska *************)

Det är endast de som tror på Allah och den yttersta dagen som håller Allahs moskéer levande.

Denna ovan nämnda hadith har återberättats av Tirmidhi och Ibn Majah.

Moskéers etikett och gott uppförande

1. När man går in i moskén bör man först sätta ned höger fot. Därefter bör man läsa salawat och framföra den åkallan som Profeten (frid och välsignelser över honom) lärde ut. Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: När någon av er kommer till moskén ska han sända välsignelser över Profeten och framföra denna åkallan: (arabiska *************)

Åh Allah, öppna din barmhärtighets portar för mig. (Sahih Muslim)

2. När man går in i moskén bör man allra först be två rakʿat tahiyyat al-masjid som frivillig bön. Profeten (s) sade: ”När någon av er kommer till moskén ska han inte sätta sig förrän han har bett två rakʿat.” (Bukhari, Muslim)

3. Man bör sitta lugnt och ödmjukt i moskén, så att vördnaden för Allah och fruktan för Honom fyller hjärtat. Att föra oväsen, skämta och skratta, tala om världsliga angelägenheter, köpa och sälja samt ägna sig åt andra världsliga göromål av detta slag i moskén strider mot dess värdighet. Profeten (s) varnade för sådana handlingar. Han sade:

”Det kommer en tid då människor talar rent världsligt tal inne i moskén. Delta inte i sådana människors samtal. Allah kommer inte att godta bönen från sådana människor som är likgiltiga inför religionen.”

Moskégrundens storhet och respekten för den kräver att man går in där med bävan och ödmjukt sätter sig där man finner plats. Det är en allvarlig orätt att tränga sig fram över andra människors nackar. Det är också orätt att rusa in i moskén för att hinna med imamens bugning eller rakʿat. Att springa på detta sätt strider mot moskéns värdighet. Oavsett om man hinner med rakʿat eller inte bör man gå långsamt till moskén med största artighet och anständighet. Profeten (s) sade: ”Det är nödvändigt för er att vistas i moskén lugnt och stilla samt med anständighet.”

4. Man bör inte gå in i moskén med något illaluktande eller efter att ha ätit något sådant. Profeten (s) sade: ”Ingen bör komma till vår moské efter att ha ätit vitlök eller lök.” Det beror på att sådant som plågar människor också plågar änglarna. (Bukhari, Muslim)

5. Man bör inte ta med så små barn till moskén att de inte kan säga till när de behöver kissa eller bajsa. Det finns en risk att de plötsligt uträttar sina behov eller på annat sätt kränker moskéns helgd. Inte heller bör man låta psykiskt sjuka komma till moskén om de inte förstår skillnaden mellan rent och orent.

6. Det är inte rätt att gå igenom moskén som en genomgångsplats. Så snart man går in i moskén blir det ens skyldighet att be där eller ägna sig åt dhikr och recitation. Att gå in genom en dörr och utan vidare gå ut genom en annan är att visa moskén vanvördnad. Om någon råkar gå in av misstag bör han gå ut så snart han kommer ihåg det.

7. Om något går förlorat är det inte rätt att ropa högt i moskén och efterlysa det. När någon gjorde en sådan efterlysning i moskén blev Profeten (s) missnöjd med honom och sade: (arabisk text)

Må Allah inte återlämna det du har förlorat. (Bukhari)

8. Man bör ha en djup anknytning till moskén. Man bör gå till moskén inför varje bön med glädje och entusiasm. Profeten (frid vare med honom) sade:

På den skräckfyllda Uppståndelsens dag, när det inte finns någon skugga någonstans utom under Allahs tron, kommer sju slags människor att befinna sig under tronens skugga. En av dessa grupper är de vars hjärtan alltid var fästa vid sujud. (Bukhari).

Det innebär att han har en nära anknytning till moskén. Han har alltid moskén i sina tankar. Efter att en bön är avslutad tittar han på klockan i väntan på nästa bön.

Profeten (frid vare med honom) sade:

För dem som går till och från moskén morgon och kväll förbereder Allah den Allsmäktige deras gästabud. (Bukhari, Muslim)

Profeten (frid vare med honom) sade vidare:

När den som utför wudu hemma går till bönen och når moskén, blir Allah så glad som en familj blir när en resenär återvänder hem efter sin resa. (Ibn Khuzayma).

Profeten (s) sade vidare:

Den som går till moskén i morgonmörkret kommer på uppståndelsens dag att ha ett fullständigt ljus med sig. (Tabarānī).

Hadhrat Saʿīd ibn al-Musayyib (ra) berättar att Profeten (s) sade:

Den som gör wudu ordentligt och sedan lämnar sitt hem för att be får en god gärning nedskriven för varje steg med höger fot, och en synd utplånad för varje steg med vänster fot, oavsett om moskén ligger nära eller långt borta. När han sedan kommer till moskén och förrättar bönen tillsammans med hela församlingen får han full belöning. Om han ansluter sig efter att en del av bönen redan har utförts och fullbordar den återstående bönen efter salām, får han ändå full belöning. Och om församlingen redan har avslutats när han kommer till moskén och han ber ensam där, får han likaså full belöning. (Abū Dāwūd).

9. Att ordna med parfym och liknande i moskén samt att hålla moskén ren och välstädad är moskéns rättighet. Inför Allah är detta de paradisiska människornas gärning. Profeten (s) sade: Att se till att moskén rengörs, hålla den ren och välstädad, bära ut skräp, ordna med parfym i moskén och särskilt fylla moskén med väldoft på fredagen – alla sådana handlingar leder människan till paradiset. (Ibn Mājah, Tabarānī).

Han sade vidare:

Att avlägsna skräp från moskén är hemgiften till paradisets vackra houris. (Tabarānī).

Det vill säga, den som håller moskén ren och välstädad betalar hemgiften till de verkligt vackra houris.

Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En kvinna brukade sopa Profetens moské. Plötsligt dog hon. Människorna begravde henne utan att fästa någon större vikt vid henne och meddelade inte heller Profeten (frid vare med honom). När Profeten (frid vare med honom) frågade om henne och fick veta att hon hade dött och begravts eftersom man ansåg det vara en obetydlig sak, sade Profeten (frid vare med honom):

Varför meddelade ni inte mig?

Sedan gick han till hennes grav och bad för henne och sade: Den bästa gärning denna kvinna hade utfört var att hon brukade sopa moskén. (Bukhari, Muslim, Ibn Majah med flera.)

10. Det är makruh att göra wudu på moskéns gård, skölja munnen eller, efter att ha gjort wudu, skaka av vatten från händerna så att det stänker i moskén. Vissa människor torkar ansiktet och händerna efter wudu och lämnar det använda vattnet inne i moskén. Att göra så är att visa moskén bristande respekt. På samma sätt är det makruh att torka av lera som fastnat på någons fötter eller kläder mot moskéns väggar, mattor eller gardiner.

11. Man bör inte gå till moskén i tillstånd av janabah eller under hayd eller nifas. Att gå till moskén i ett sådant tillstånd utan ett nödvändigt skäl är makruh tahrimi.

12. Det är makruh att sova i moskén eller att i onödan tillbringa tiden liggande eller sittande där. En resande får dock vistas och sova där. De som gör i’tikaf måste däremot stanna och sova i moskén.

13. Man bör inte gå till moskén i kläder som lämnar awrah blottad. Man bör till exempel inte gå dit otillräckligt påklädd eller med kläderna uppdragna. Man bör i stället gå dit ordentligt täckt och med adab.

14. Moskéns dörr bör inte stängas, så att vem som helst kan be när han eller hon vill. Om det finns rädsla för att värdefulla saker eller annan egendom ska stjälas får dörren dock stängas. Under bönetiden måste dörren hållas öppen. Under normala omständigheter är det makruh att hålla moskéns dörr stängd.

15. Det bör ordnas med regelbundet adhān och jamāʿat i moskén. En person bör utses att kalla till adhān och leda bönen, som av alla moskébesökande bedöms vara överlägsen i fråga om religion och moral. Man bör efter bästa förmåga försöka finna en person som åtar sig detta ansvar enbart i hopp om belöning i det kommande livet.

Hazrat Uthmān ibn Abī al-ʿĀṣ (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag bad Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: ”Gör mig till folkets imam.”

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

”Du ska vara deras imam, men ta hänsyn till de svaga, och utse en muʾadhdhin som inte tar någon ersättning för att kalla till adhān.” (Abū Dāwūd, Tirmidhī, Ibn Mājah, Nasāʾī).

16. Man måste vidta fullständiga åtgärder för att hålla moskén levande. Att hålla moskén levande innebär att Allah tillbes där och att människor är sysselsatta med dhikr och begrundan, koranrecitation, frivilliga böner och liknande. Den Allsmäktige Allah säger:

(Arabiska**************)

”I dessa hus, som Allah har tillåtit att upphöjas och där Hans namn ska ihågkommas.” (An-Nūr: 36)

Det betyder att moskéns rätt är att den behandlas med vördnad och respekt, att dhikr och begrundan äger rum där och att tillbedjan av Allah ordnas där. Detta är de troendes rätt och ansvar samt ett vittnesmål om deras tro.

Det står i Koranen: (på arabiska)

Det är endast de som tror på Allah och den yttersta dagen som bygger Allahs moskéer och håller dem levande och väl underhållna – (At-Tawba: 17).

Men i dag brukar människor i allmänhet på ett märkligt sätt smycka moskéerna med vackra ornament och hålla dem strålande upplysta av färgade lampor. De samlar till och med in pengar för detta, vilket är ännu värre. Samtidigt är de ytterst likgiltiga när det gäller att hålla moskéerna levande och få del av välsignelsen i att dyrka Allah. Ändå säger den ädle Profeten ﷺ:

”Jag har inte blivit befalld att bygga moskéerna höga och praktfulla.” – (Abu Dawud).

Efter att ha hört denna hadith varnade den ärevördige Ibn Abbas människorna och sade:

”Ni kommer att fortsätta smycka era moskéer på samma sätt som judarna och de kristna smyckar sina gudstjänstlokaler.”

När man lämnar moskén ska man först sätta ned vänster fot och sedan läsa denna åkallan: (på arabiska)

Åh Allah, jag ber Dig om Din nåd och generositet.

18. Att urinera, uträtta sina behov eller ha sexuellt umgänge på moskéns tak är makruh tahrimi. Om någon har inrättat en moské i sitt hus gäller moskéns regler inte för hela huset. Endast den del som har avsatts för bönen omfattas av moskéns regler. På samma sätt omfattas inte de platser som har avsatts för eidböner eller begravningsböner av moskéns regler.

19. Det är i allmänhet inte tillåtet för en yrkesutövare att sitta i moskén och utföra sitt arbete. Men om någon tillfälligt utför sitt arbete i moskén medan han sitter där för att vakta den, till exempel en skräddare som syr eller en skrivare som skriver, är det tillåtet.

Beskrivning av bönen i gemenskap

Betoningen av och förtjänsten med bönen i gemenskap

Av den betoning och förtjänst som i Koranen och sunna har framhållits beträffande bönen i gemenskap framgår tydligt att de obligatoriska bönerna är avsedda att förrättas i gemenskap, och att man i ett islamiskt samhälle inte ens kan föreställa sig att de obligatoriska bönerna förrättas utan gemenskap. Om det däremot finns ett verkligt giltigt skäl är det en annan sak.

Koranens föreskrift (arabiska***************)

Och böj er tillsammans med dem som böjer sig – (al-Baqara: 43)

Koranuttolkarna har vanligtvis utifrån denna vers bevisat att bönen bör förrättas i gemenskap – (Maʿālim al-Tanzīl, Khāzin, Tafsīr al-Kabīr med flera).

Få en uppfattning om den enastående betydelsen och betoningen av bönen i församling inom religionen genom detta: på slagfältet, när det varje ögonblick finns risk för en blodig sammanstötning med fienden, har det ändå betonats att man inte ska be bönen var för sig, utan tillsammans i församling. I Koranen finns det dessutom inte bara en föreskrift om att bönen ska förrättas i församling, utan även bönens ordning och metod har angetts—

(Arabiska*****************)

—och när du (O Profet) är bland muslimerna och ställer dig för att leda dem i bönen (under strid), ska en grupp stå tillsammans med dig och bära sina vapen. När de sedan har gjort sujūd ska de gå bakom er, och den andra gruppen, som ännu inte har bett, ska komma och be tillsammans med dig. Även de ska vara på sin vakt och bära sina vapen. (Nisā: 102).

Den Helige Profeten (s.a.v.) har sagt mycket om betydelsen och förtjänsten av bönen i församling. Genom att nämna dess betydelse och välsignelse uppmuntrade han till den och uttalade en sträng varning till dem som överger församlingen. Han sade—

För hycklarna finns ingen bön som är svårare än fajr- och isha-bönen. Om de visste hur stor belöning dessa två böner har, skulle de alltid komma för att förrätta dem, även krypande på knäna.

Sedan sade han—

Jag har tänkt att be en muʾadhdhin att kalla till iqāmah för bönen i församling, utse någon att leda bönen i mitt ställe och själv ta med mig brinnande ved till deras hus och bränna dem, de som inte går ut ur sina hus trots att de har hört adhān— (Bukhārī, Muslim).

Att förrätta bönen i församling har tjugosju gånger större förtjänst än att förrätta den ensam— (Bukhārī, Muslim).

** Hazrat Anas (ra) berättar att Profeten (s) sade:

Den som regelbundet förrättar varje bön tillsammans med församlingen under fyrtio dagar, utan att missa den första takbīren, får ett beslut om befrielse från två saker. (Det vill säga att Allah den Upphöjde beslutar om hans beskydd och räddning från två saker.) Den ena är befrielse från helvetets eld och den andra är befrielse från och skydd mot hyckleri – (Tirmidhi).

** Hazrat Abdullah ibn Masud (ra) berättar att Profeten (s) sade:

O muslimer! Allah har föreskrivit Sunane huda för er. Det vill säga, Han har lärt ut en metod genom vilken umman kan förbli på vägledning. Att förrätta dessa fem dagliga böner i moskén tillsammans med församlingen är Sunane huda. Om ni börjar förrätta bönen i era hem, liksom den och den personen (som det hänvisats till), kommer ni att överge er Profets sunna. Om ni överger Profetens sunna kommer ni att avvika från vägledningens väg – (Muslim).

** Enligt Hazrat Ubayy ibn Ka’bs (ra) berättelse sade Profeten (s):

Om människorna kände till belöningen och ersättningen för bönen i församling, skulle de skynda sig dit och ansluta sig till församlingen, oavsett vilket tillstånd de befann sig i. Församlingens första led är som änglarnas led. Att be två tillsammans är bättre än att be ensam. Ju fler människor ***1 det är, desto mer omtyckt och kär blir denna församling hos Allah. ***2

** Profeten (s) sade också:

Ge dem som går till moskén för församlingsbönen under mörka nätter det glädjande budskapet att de på uppståndelsens dag kommer att få fullt ljus – (Tirmidhi).

**Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

Den som förrättar isha-bönen i församling får belöningen för att ha tillbett under halva natten, och den som förrättar fajr-bönen i församling får belöningen för att ha tillbett under hela natten – (Tirmidhi).

***1 Det står i Toran att ju fler människor som deltar i församlingsbönen i Muhammads umma, desto större blir belöningen för varje person. Om det vill säga är ett tusen personer, får var och en belöningen för ett tusen böner. (Ilmul-fiqh).

**2 Abu Dawud.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Den som efter att ha hört böneutropet inte kommer till församlingsbönen, och inte heller har någon ursäkt för att utebli, får inte sin bön accepterad, även om han förrättar den ensam.

En sahabi frågade: Vad menas med en ursäkt? Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Rädsla eller sjukdom” – (Abu Dawud).

Hazrat Aswad (må Allah vara nöjd med honom) sade: En dag var vi hos Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), och då kom frågan om att hålla fast vid bönen och dess förtjänster upp. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) beskrev då Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på hans dödsbädd och sade:

En dag när det var dags för bönen sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): Be Abu Bakr att leda bönen. Vi sade: Abu Bakr är en blidhjärtad man. Om han ställer sig på din plats kommer han inte att kunna behärska sig och inte heller kunna leda bönen.

Den ädle Profeten (frid över honom) befallde åter: ”Säg åt Abu Bakr att leda bönen.” Vi upprepade åter samma sak. Då sade Profeten (frid över honom): ”Talar ni till mig på samma sätt som kvinnorna i Egypten talade till profeten Josef (frid över honom)? Säg åt Abu Bakr att leda bönen.”

Hur som helst gick Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fram för att leda bönen. Just då kände sig den ädle Profeten (Allahs frid och välsignelser över honom) något bättre och började gå mot moskén, stödd på två personer. Den bilden svävar ännu framför mina ögon. Den ädle Profetens (frid över honom) välsignade fötter släpade över marken medan han gick. Det innebar att han inte hade tillräcklig kraft i benen för att lyfta fötterna. Abu Bakr hade redan börjat bönen i moskén. Han ville då dra sig tillbaka, men den ädle Profeten (frid över honom) förbjöd honom att göra det och lät honom leda bönen – (Sahih Bukhari).

Bestämmelser om församlingsbön

1. För de fem dagliga bönerna är församlingsbön wajib. Den är wajib även om bönen förrättas utanför moskén, till exempel hemma eller på ett öppet fält. Det är visserligen tillåtet att förrätta församlingsbön hemma, men det är inte rätt att göra det utan giltig ursäkt. Bönen bör förrättas i församling i moskén.

2. För fredagsbönen och eidbönerna är församlingsbön ett villkor. Det vill säga att varken fredagsbönen eller eidbönerna kan förrättas utan församlingsbön.

3. Att förrätta tarawihbönen under Ramadan i församling är sunnat mu’akkadah, även om hela Koranen reciteras i församling.

4. Även vid kusufbönen är församlingsbön sunnat mu’akkadah.

5. Det är mustahabb att förrätta witrbönen under Ramadan i församling.

6. Församlingsbön vid månförmörkelse är makruh tahrimi.

7. Även vanlig nafl-bön i församling är makruh om adhan och iqama ordnas för att kalla till den, på samma sätt som till den obligatoriska bönen. Men om några personer vid något tillfälle samlas utan någon särskild anordning och förrättar nafl-bön tillsammans, är det inget fel i det.

Villkor för att församlingsbön ska vara wajib

1. Att vara man. För kvinnor är församlingsbön inte wajib.

2. Att ha uppnått puberteten. För minderåriga barn är församlingsbön inte wajib.

3. Att vara vid sina sinnens fulla bruk. För medvetslösa, sinnessjuka och berusade är församlingsbön inte wajib.

4. Att inte ha någon av de ursäkter som ger tillstånd att avstå från församlingsbönen.

Ursäkter för att avstå från församlingsbönen

De ursäkter som gör det tillåtet att inte delta i församlingsbönen är av fyra slag. På grund av dessa omständigheter får man avstå från församlingsbönen, men det är ändå bäst att delta i den så långt det är möjligt.

1. Den bedjande kan inte ta sig till moskén. Till exempel:

(a) Han är så svag att han inte kan gå.

(b) Han har en sådan sjukdom att han inte kan förflytta sig.

(c) Om han är blind, förlamad eller har fått ett ben amputerat. Även om någon i ett sådant tillstånd skulle föra honom till moskén, är församlingsbönen inte obligatorisk för honom.

2. Det innebär stora svårigheter att ta sig till moskén eller det finns risk för att sjukdomen förvärras. Till exempel:

(a) Det regnar mycket kraftigt.

(b) Det är mycket kallt och det finns risk för att man blir sjuk om man går ut.

(গ) Ett mycket mörkt mörker, så att vägen inte kan ses.

(ঘ) Det finns lera och vatten på vägen till moskén.

(ঙ) Det finns risk att färdmedlet avgår, och att man skadas om man väntar på nästa färdmedel.

3. Det finns risk för liv och egendom, till exempel:

(ক) Det finns något skadligt djur på vägen till moskén, såsom en orm eller ett rovdjur.

(খ) Fienden ligger i bakhåll.

(গ) Det finns risk för tjuvar och rövare på vägen, eller risk för att huset ska utsättas för stöld.

4. Det finns något mänskligt behov som måste tillfredsställas, annars finns risk att man inte kan koncentrera sig i bönen. Till exempel:

(a) Man har blivit hungrig och maten är serverad.

(b) Trängande behov av att urinera eller uträtta sina behov.

Att räta ut böneraderna

1. Man bör vidta alla åtgärder för att räta ut böneraderna inför församlingsbönen. Profetens (över honom vare frid) befallning lyder:

Håll era bönerader raka och jämna under bönen. Att göra detta är en del av bönen (Bukhari, Muslim).

Hazrat Nuʿman ibn Bashir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Den helige Profeten (över honom vare frid) brukade räta ut våra bönerader så noggrant som om han med dem riktade en pil. Han gjorde detta för att han skulle förstå att vi hade förstått hans ord väl. En gång kom han ut och ställde sig för att leda bönen. Just när han skulle säga takbir fick han syn på en man vars bröst stack något framför raden. Då sade den helige Profeten (över honom vare frid):

”Allahs tjänare! Räta ut din rad och gör den jämn. Låt det inte bli så att Allah, på grund av att ni inte håller raden rak, vänder era ansikten bort från varandra.” – (Muslim)

2. Först ska de främre raderna rätas ut och göras jämna. Därefter ska de bakre raderna rättas till om det finns någon brist.

3. Närmast bakom imamen ska de stå som överträffar andra i kunskap och insikt. Därefter ska de närmast stå som kommer dem nära i fråga om förstånd och omdöme.

4. Bakom imamen ska först männens rad stå, därefter pojkarnas och sist kvinnornas.

5. Muqtadierna ska stå på imamens båda sidor, så att imamen står i mitten. Det får inte vara så att fler står på den ena sidan av imamen än på den andra.

6. Om det endast finns en muqtadi, vare sig han är en vuxen man eller en pojke som ännu inte nått vuxen ålder, bör han stå något bakom imamen på hans högra sida. Det är makruh för en ensam muqtadi att stå bakom eller till vänster om imamen.

7. Om det finns fler än en muqtadi ska de stå bakom imamen. Om det finns två muqtadier och de står till höger eller vänster om imamen är det makruh tanzihi. Om de är fler än två är det makruh tahrimi. Eftersom det blir wajib för fler än två muqtadier att stå framför imamen – (Ilm al-fiqh, Durr al-Mukhtar, Shami).

8. Om det först bara finns en muqtadi och fler muqtadier senare ansluter sig, ska den muqtadi som står jämsides med imamen dras tillbaka till raden bakom, eller ska imamen träda fram, så att alla muqtadier kan stå i samma rad bakom imamen.

9. När den främre raden är full ska den som kommer senare inte stå ensam i raden bakom. Någon från den främre raden ska dras tillbaka till den bakre raden. Men om man drar tillbaka någon som inte känner till denna regel kan han ta illa upp.

10. Det är makruh att stå i den bakre raden trots att det finns plats i den främre raden.

Kvinnors gemensamma bön

1. En gemensam bön enbart för kvinnor – det vill säga att både imamen och de som följer honom är kvinnor – är tillåten och inte makruh.

Hazrat Umm Waraqa (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Nawfal, berättar att Profeten (frid över honom) brukade gå till hennes hus för att besöka henne. Han hade också utsett en böneutropare åt henne, som gjorde adhan för deras bön. Umm Waraqa ledde kvinnorna i sitt hushåll i bönen. (Abu Dawud)

2. När en kvinna leder kvinnor i bönen ska hon stå mitt i böneraden och inte framför den, oavsett om de som följer henne är en eller flera.

3. En man får leda enbart kvinnor i bönen under förutsättning att det finns minst en man i denna gemenskap eller att det bland kvinnorna finns en mahram-kvinna, såsom en mor, syster eller hustru. Om ingen man eller mahram-kvinna finns i gemenskapen blir det makruh tahrimi att leda bönen.

4. Om den som följer imamen är en flicka eller kvinna, oavsett om hon är vuxen eller minderårig, bör hon stå bakom imamen, vare sig hon är ensam eller tillsammans med flera. Även om hon är ensam ska hon inte stå bredvid imamen, utan bakom honom.

Sutra

1. Om någon ber på en plats där människor passerar framför honom bör han placera något framför sig som är ungefär en yard högt och minst så tjockt som ett finger. Detta är mustahabb.

2. Det är syndigt att gå framför en person som ber. Men om en sutra (ett föremål som nämnts ovan) har ställts upp, är det inte syndigt att gå framför den. Man får dock inte gå mellan sutran och den bedjande.

3. Om imamen ställer upp en sutra framför sig, är den tillräcklig för alla de följande bedjarna. Då är det inte syndigt att gå framför församlingen.

Regler om församlingsbön

1. Om någon kommer till den närmaste moskén och ser att församlingsbönen redan är avslutad, är det mustahabb att försöka delta i församlingsbönen i någon annan moské. Det är också tillåtet att gå hem och be tillsammans med familjemedlemmarna.

2. För att församlingsbönen ska vara giltig krävs att imamens och den följande bedjarens böneplats är densamma. Det kan till exempel vara att båda ber i samma moské eller i samma rum, eller att imamen står i moskén medan den följande bedjaren står ute på vägen eller i sitt eget hus, men att sammanhängande bönerader står mellan dem.

3. Om imamen står inne i moskén och den följande bedjaren står på moskéns tak, eller om någons hus ligger intill moskén och personen står på sitt hustak, är det tillåtet så länge det inte finns så mycket tomt utrymme mellan dem att två bönerader skulle kunna bildas.

4. Om någon redan har bett den obligatoriska bönen ensam och en församlingsbön för den obligatoriska bönen pågår, bör han ansluta sig till församlingsbönen. Han ska dock inte ansluta sig vid fajr, asr eller maghrib. Detta beror på att bön efter fajr och asr är makruh. Anledningen till att man inte ansluter sig vid maghrib är att den andra bönen då skulle bli en frivillig bön, och det finns inget föreskrivet att en frivillig bön ska bestå av tre rakʿat.

5. Om någon håller på att be den obligatoriska bönen och församlingsbönen sedan börjar, bör han avbryta sin bön och ansluta sig till församlingsbönen. Om han under fajr-bönen redan har gjort sujud i den andra rakʿan, ska han slutföra bönen. Om han efter att ha slutfört bönen ser att församlingsbönen ännu inte är avslutad, ska han ansluta sig om det gäller zuhr- eller isha-bönen.

6. Om någon har börjat be nafl-bönen och den obligatoriska bönen börjar i församling, ska han be två rakʿat och avsluta bönen med salām.

7. Om någon har börjat be de fyra första rakʿat av zuhrs eller fredagsbönens sunnat muʾakkadah och imamen då ställer sig upp för den obligatoriska bönen, bör han be två rakʿat sunnat och avsluta bönen med salām. Därefter ska han efter den obligatoriska bönen fullborda denna sunnat.

8. När imamen har ställt sig upp för den obligatoriska bönen bör man inte be sunnat. Men om man är säker på att ingen rakʿat av den obligatoriska bönen kommer att missas, får man be sunnat. Eftersom fajrs sunnat har en särskilt stark betoning ska man dock be den om man hoppas hinna få åtminstone en rakʿat med församlingen. Om man inte hoppas hinna få en rakʿat ska man inte be den.

9. När den obligatoriska bönen förrättas i församling och någon vill be sunnat, ska han be på en avskild plats utanför moskén. Om det inte är möjligt, ska han dra sig undan från församlingens led och be i ett hörn av moskén. Om inte heller det är möjligt ska han inte be sunnat. Därför är all annan bön makrūh tahrīmī på den plats där den obligatoriska bönen förrättas i församling.

10. Om man någon gång blir försenad och inte hoppas hinna få hela församlingen, bör man ändå gå till moskén och be i församling. Man kan hoppas på församlingens belöning; även om församlingen redan har avslutats kan man hoppas hos Allah att få församlingens belöning.

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade:

Den som utför wudūʾ på ett gott sätt och sedan går till moskén i hopp om att delta i församlingen, men när han kommer dit upptäcker att församlingen redan har avslutats, kommer Allah den Högste att ge denne tjänare samma belöning för församlingsbönen som de människor får som deltog i församlingen och bad. Deras belöning kommer inte att minskas på grund av detta. – (Abū Dāwūd).

11. Den som deltar med imamen i rukūʿ ska anses ha fått den rakʿat. Men om han inte hinner med rukūʿ har han inte fått den rakʿat.

12. Om en person utöver imamen ansluter sig till bönen, blir det en församling vid de vanliga bönerna. För fredagsbönen krävs däremot minst ytterligare två personer utöver imamen. Annars blir det ingen fredagsförsamling.

Reglerna för den andra församlingen

Efter att den första församlingen har hållits i moskén enligt ordningen, kan några av dem som inte hann delta bilda en andra församling. I vilka fall är denna andra församling tillåten, och i vilka fall är den makruh?

1. Om någon bildar en andra församling i sitt hem eller ute på en öppen plats efter att den regelbundna församlingen har hållits i moskén, är det tillåtet. Det råder ingen meningsskiljaktighet om detta.

2. På en plats där människor vanligtvis passerar, där moskén varken har en utsedd imam eller böneutropare och där inga bestämda bönetider finns, är en andra församling tillåten.

3. Om den första församlingen inte har hållits fullständigt enligt ordningen, med böneutrop med hög röst och iqamah, är en andra församling tillåten i detta fall.

4. Om den första församlingen har hållits av personer som inte hör till området och inte heller har något ansvar för moskén, är en andra församling tillåten där.

5. Om den andra församlingens form ändras, är församlingen utan tvekan tillåten. Att ändra formen innebär att imamen i den andra församlingen flyttar sig och ställer sig på en annan plats än den där imamen i den första församlingen stod. [I den andra delen av Ilmul Fiqah har det, med hänvisning till Durr al-Mukhtar, sagts att enligt Imam Abu Yusuf blir den andra församlingen inte makruh om dess form och sätt ändras, och det är detta som fatwan grundar sig på.]

Det står i Tirmidhi och Abu Dawud att Profeten (frid över honom) såg en man be ensam. Profeten (frid över honom) sade: ”Finns det någon som kan hjälpa honom?” Då reste sig en man och bad tillsammans med honom. Men det bör inte vara så i moskén att en andra församling hålls där regelbundet.]

6. Om ovanstående villkor inte är uppfyllda och situationen inte är sådan, blir den andra församlingen makruh. Det vill säga: I en moské i ett bostadsområde bad områdets invånare i en ordnad församling efter att ha kallat till bönen med hög röst och hållit iqamah. Därefter kom några personer till moskén efter församlingen och bad i en församling på ett sådant sätt att församlingens karaktär inte förändrades. I en sådan situation blir församlingen makruh tahrimi.

Redogörelse för imamatet

Val av imam

Att leda bönen som imam är en mycket stor religiös ära och ett stort ansvar. Det är en ära som tillkommer Profetens arvtagare. Därför måste imamen väljas med stor omsorg. Detta ansvar ska anförtros åt den person som överlag är bättre och mer ärevördig än alla de andra bedjande, som överträffar alla andra i kunskap och gudsfruktan, uppoffring och offer samt insikt och omdöme i religiösa frågor. Han ska vara muslimernas imam i moskén och även deras vägledare och ledare i det praktiska livet.

När den helige Profeten (frid över honom) från sin dödsbädd inte längre kunde gå till moskén utsåg han Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) att företräda honom; han var överlag den främste av hela umman. Kvinnorna i hushållet invände två gånger och sade att Abu Bakr Siddiq var mycket känslosam och därför inte skulle kunna behärska sig. Trots detta sade Profeten (frid över honom) tre gånger: ”Be Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att leda bönen.” Därefter ledde Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) bönen.

Bönen är i själva verket källan till det religiösa livet. Den som har rätt att företräda muslimerna inför Allah under bönen är den som är värdig denna ära och som överlag står högst av alla i religiösa egenskaper. Abu Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid över honom) sade:

Muslimernas imam kan vara den person som kan recitera Koranen bäst av alla. Om alla är lika i denna egenskap, ska den som har störst kunskap om sunna och sharia utses. Om alla även i detta avseende är lika, ska den som utvandrade först utses. Om alla också i detta avseende är lika, ska den äldste utses – (Muslim).

Den främste koranreciteraren är den person som har en särskild kärlek till och nära relation med Koranen, som reciterar den ofta, är hafiz och kan läsa Koranen väl, som kan reflektera över och forska kring Koranen och som har förstått Koranens daʿwa och hikma. Om alla dessa egenskaper finns hos flera, ska den till imam utses som har större kunskap om sunna och sharia samt större erfarenhet av religionens ahkam och masāʾil.

Att ha företräde i hijra innebär att vara den främste på religionens väg och den bäste av alla när det gäller uppoffring och offer. Om dessa egenskaper finns lika hos alla, ska den som har dem i högst grad ges företräde.

Frågor om imamat

1. Det är inte tillåtet för en kvinna att leda män i bönen. Hazrat Jabir (ra) berättar att Profeten (s) sade: ”Ingen kvinna ska leda någon man i bönen.” – (Ibn Majah)

2. Om en kvinna leder kvinnor i bönen ska hon stå mitt i böneraden, inte framför den.

3. Imamen ska ta hänsyn till följarna i bönen behov och svårigheter när han reciterar Koranen och ska inte förlänga rukūʿ och sujūd. Att utan hänsyn till följarna i bönen läsa långa suror och göra långa rukūʿ och sujūd är makruh tahrimi.

Profeten (s) sade:

Om någon av er leder bönen bör han be den lätt. Detta eftersom det bland följarna i bönen kan finnas sjuka, svaga och gamla människor. Men om han ber ensam kan han läsa så länge han vill. – (Bukhari, Muslim)

Hazrat Muʿadh (må Allah vara nöjd med honom) brukade läsa långa suror i ʿishāʾ-bönen. Därefter framfördes ett klagomål om detta till Profeten (frid vare med honom). Profeten (frid vare med honom) blev mycket arg på Hazrat Muʿadh och sade:

”Muʿadh, vill du utsätta människorna för fitna?”

Därefter sade han till honom: (arabiska ************) Du ska läsa sådana suror. – (Bukhari, Muslim)

Profeten (frid vare med honom) sade om sig själv:

”När jag börjar leda bönen tänker jag att jag ska be länge. Men när jag hör barnens gråt förkortar jag bönen, eftersom jag vet hur plågsamt det är för modern när hennes barn gråter.” – (Bukhari)

4. Det är tillåtet att utse en mukabbir mellan imamen och de bedjande för att förmedla imamens takbir till muqtadierna. Denne ska säga takbir efter att ha hört imamen, och muqtadierna ska efter att ha hört hans takbir utföra sujud och bönens övriga arkan.

5. Det är makruh tahrimi att utse en fasiq, syndare eller bidʿa-utövare till imam. Men om man vid något tillfälle inte finner någon annan än en sådan person, är det inte makruh.

6. Det är tillåtet att utse en person som följer vilken fiqh-skolan som helst till imam och att be bakom honom. Om imamens bön är giltig enligt hans fiqh, är alla muqtadiernas böner giltiga, oavsett vilken fiqh-skola de följer.

7. Om någon ber den obligatoriska maghrib-, isha- eller fajr-bönen ensam och någon kommer och blir hans muqtadi, måste denne imam recitera högt. Även om han redan har reciterat sura al-Fatiha eller den efterföljande suran, måste han recitera den igen med hög röst. Detta beror på att det är wajib för imamen att recitera högt i dessa böner. Han måste dock göra sujud as-sahw eftersom han har reciterat sura al-Fatiha två gånger.

8. Det är makruh att utse en person till imam vars sjukdom vanligtvis väcker avsky hos människor, såsom spetälska eller någon liknande sjukdom.

9. Det är makruh att utse en vacker pojke som imam om hans skägg ännu inte har börjat växa.

10. En person vars imamat inte uppskattas av muqtadierna bör inte leda bönen. Att leda bönen mot församlingens vilja är makruh tahrimi.

11. Om bönen någon gång förrättas i någons hem är husägaren den som har störst rätt att vara imam. Om han själv ger företräde åt någon annan finns det dock inget fel i det. På samma sätt är den utsedda imamen den som har störst rätt att leda bönen i en moské som har en fast imam. Om han själv utser någon annan till imam är det dock inte fel.

12. Om imamens bön av någon anledning blir ogiltig, blir alla de bedjandes böner ogiltiga, oavsett om detta upptäcks under bönen eller efter den. Om det upptäcks efter bönen är det imamens skyldighet att meddela alla muqtadier detta, så att de kan be på nytt.

13. Det är imamens ansvar att uppmana muqtadierna att räta ut och jämna sina led, så att de ställer sig tätt intill varandra och inte lämnar något mellanrum mellan två personer.

14. En man kan också leda enbart kvinnor i bön, under förutsättning att det bland kvinnorna finns en kvinna som är hans mahram, eller att ytterligare en man deltar i församlingen tillsammans med dessa kvinnor.

Imamledning med hjälp av maskiner

Det är inte tillåtet att förrätta församlingsbönen genom att följa en imam vars röst har spelats in på band, eller genom en inspelning av församlingsbönen som framställts med hjälp av en grammofon. På samma sätt är bönen inte tillåten om någon leder bönen på avstånd genom radio och andra följer honom. [Allama Maududi (r) uttryckte, som svar på en fråga i detta ämne, följande uppfattning:

Fråga: Radio är ett kommunikationsmedium som kan överföra en persons ord och röst tusentals mil bort. På liknande sätt kan en människas röst bevaras på en grammofonskiva och sedan återges genom en särskild metod. Frågan är nu denna: Om en imam leder bönen med hjälp av radio från tusentals mils avstånd, eller om en röst bevaras på en grammofonskiva och sedan spelas upp igen, är det då tillåtet att hålla församlingsbön genom att följa dessa mekaniska röster?

Svar: Att förrätta bönen på avlägsna platser under en persons imamledning via radio, eller att förrätta någon församlingsbön på detta sätt, är i princip inte giltigt. Om ni noggrant undersöker orsakerna kommer ni själva att förstå det.

Imamens uppgift är inte enbart att leda bönen. Han är också, i ett avseende, ledare för den lokala församlingen. Hans uppgift är att skapa personliga relationer med människorna och hålla uppsikt över deras karaktär, uppförande och lokala förhållanden. Därefter ska han, när omständigheterna och behovet kräver det, genom sin khutba eller vid något annat lämpligt tillfälle fullgöra ansvaret att förbättra och vägleda dem. Det är en annan sak att även sådana institutioner har försämrats tillsammans med andra företeelser. Men under alla omständigheter är det nödvändigt att bevara den ursprungliga institutionen i dess verkliga form. Om bönen börjar hållas via radio, eller om imamledning och hållande av khutba börjar utföras genom grammofon, kommer imamledningens verkliga livskraft att för alltid gå förlorad.

Bönen är inte enbart ”dyrkan”, liksom i andra religioner. Att därför avlägsna personligheten från imamledningen och införa ”mekanisering” i den innebär i själva verket att dess värdighet och värde förstörs.

Dessutom, om någon från en central plats leder bönen och håller khutba med hjälp av radio eller grammofon och därigenom avskaffar den lokala imamledningen, skulle detta bli en konstgjord likformighet (Uniformity) som förstör islams demokratiska livskraft (Spirit) och banar väg för diktatur. Detta överensstämmer med sinnelaget och karaktären hos sådana system där man tillämpar principen att göra folket fullständigt underordnat samma ledare, såsom fascism och kommunism. Islam vill däremot inte göra en central imams eller amirs auktoritet så allomfattande att de lokala människornas auktoritet helt övergår till honom och att de själva därigenom hindras från att utveckla förmågan att tänka över sina egna intressen, förstå sina egna angelägenheter och fatta beslut. Profetens (s) tid var den bästa tiden (khayr al-qurun). På den tiden hade imamen inte enbart rollen som en präst vars uppgift var att utföra vissa religiösa ritualer. De utsågs i stället till lokala ledare. Deras uppgift var taʿlim och tazkiya samt att reformera och förbättra samhället och civilisationen. De lokala församlingarna skulle upprättas för att, efter sin förmåga, bidra till den större och centrala församlingens välfärd och utveckling. Hur skulle ett sådant storslaget och viktigt mål kunna uppfyllas genom radio eller grammofon? En maskin kan aldrig på något sätt ersätta människan. Den kan däremot vara ett hjälpmedel. Av dessa skäl anser jag att ”mekanisk imamledning” är helt oförenlig med islams livskraft. – (Risale o Masa’il, del 1, s. 156 – Abul A‘la Maududi).]

Bestämmelser för den som följer imamen

1. För att muqtadis bön ska vara giltig är det ett villkor att han också avser detta genom att säga: ”Jag ber bakom denna imam.”

Det är inte nödvändigt att han uttalar avsikten med munnen. Det räcker att ha den i sitt hjärta.

2. Det är nödvändigt för muqtadin att stå bakom imamen. Om muqtadin är ensam ska han stå jämsides med imamen; om han står framför honom blir bönen inte giltig.

Det räknas som att stå framför imamen om hans fötter står framför imamens fötter.

3. Det är wajib för muqtadin att följa imamen i alla bönens fard och wajib. Det är däremot inte nödvändigt att efterlikna imamen i bönens sunnah. Om imamen exempelvis följer den shafiitiska rättsskolan och gör rafʿ al-yadayn när han går ner i och reser sig från ruku, är det inte wajib för en hanafitisk muqtadi att följa imamen i denna sunnah. Om imamen på samma sätt läser qunut-dua i fajr-bönen, är det inte nödvändigt för den hanafitiske muqtadin att läsa den. Men om en shafiitisk imam läser qunut-dua efter ruku i witr-bönen, blir det även wajib för den hanafitiske muqtadin att läsa qunut-dua efter ruku, eftersom qunut är wajib i witr-bönen.

4. Om det bara finns en muqtadi i församlingen, oavsett om han är en vuxen eller minderårig pojke, ska han stå jämsides med imamen på hans högra sida eller något bakom honom. Det är makruh att stå bakom eller till vänster om imamen. Om muqtadin däremot är en kvinna ska hon under alla omständigheter stå bakom imamen.

5. Det är makruh att stå i den andra raden när det finns plats i den första raden. Om det inte finns plats i den första raden är det makruh att stå ensam i den andra raden. [Hazrat Wabisa ibn Maʿbad (ra) berättar: En gång såg Profeten (s) en man stå ensam längst bak i raden och be. Då sade Profeten (s) till honom att be på nytt (Tirmidhi, Abu Dawud).] I en sådan situation bör muqtadin dra tillbaka en person från den främre raden, om han tror att denne inte kommer att ta illa upp. Om det inte finns någon sådan person i den främre raden, ska han av nödtvång stå ensam.

6. Det är nödvändigt för muqtadin att delta med imamen i alla bönens arkan utom recitationen. Om han inte deltar i någon av arkan blir bönen inte giltig. Om imamen till exempel går ner i ruku och sedan reser sig från ruku, men muqtadin inte gör ruku, eller gör ruku efter att imamen har rest sig från ruku, blir muqtadis bön inte giltig. Men om muqtadin går ner i ruku med viss fördröjning eller något före imamen och sedan deltar med honom i ruku, är bönen giltig.

Typer av muqtadī.

Med avseende på när de ansluter sig till församlingsbönen är muqtadī av tre slag: mudrik, masbūq och lāḥiq.

Mudrik

En bedjande som deltar i bönen tillsammans med imamen från början till slut kallas mudrik.

Masbūq

En bedjande som ansluter sig till församlingen efter att en eller flera rakʿat redan har genomförts kallas masbūq.

Lāḥiq

En lāḥiq är en bedjande som visserligen anslöt sig till församlingen, men efter anslutningen missade en eller flera rakʿat – oavsett om det berodde på att tvagningen upphävdes, att han somnade, att han inte kunde stanna kvar i församlingen på grund av att han behövde gå på toaletten, eller att han av någon extraordinär anledning inte kunde utföra rukūʿ och sujūd.

Regler för masbūq

Masbūq ska först delta i församlingen och tillsammans med imamen utföra de återstående böneenheter som han hinner be med imamen. När imamen sedan avslutar bönen och hälsar, ska masbūq inte hälsa, utan resa sig för att utföra de böneenheter han missat. Därefter ska han utföra de missade böneenheterna på samma sätt som den som ber ensam, det vill säga även recitera och, om ett misstag begås, göra sujūd as-sahw. Han ska be i en sådan ordningsföljd att han sätter sig i qaʿda med hänsyn till den recitationsförsedda böneenhet han först hann utföra med imamen. Anta till exempel att en person ansluter sig till församlingen i zuhr efter att tre böneenheter redan har utförts. Efter att ha bett en böneenhet med imamen ska han resa sig och utföra de tre missade böneenheterna på följande sätt: i den första böneenheten ska han recitera en sura tillsammans med Sura al-Fātiha och göra qaʿda ūlā (den första sittningen). Därför räknas denna böneenhet ändå som den andra böneenheten i hela bönen. I den andra böneenheten ska han också recitera en sura tillsammans med Sura al-Fātiha, men därefter inte göra qaʿda, eftersom detta är den tredje böneenheten bland de böneenheter han har utfört. I den tredje böneenheten ska han inte recitera någon sura tillsammans med Sura al-Fātiha. Han ska sitta i qaʿda ākhira (den sista sittningen), avsluta bönen och hälsa.

Regler för lāhiq

Lāhiq ska först utföra de böneenheter som han missade att be tillsammans med imamen, och utföra dessa böneenheter på samma sätt som en följare. Det vill säga att han inte ska recitera, utan stå tyst. Om ett sådant misstag begås att sujūd as-sahw blir obligatoriskt, ska han även göra detta. Efter att ha utfört de böneenheter han missat ska han åter ansluta sig till församlingen och slutföra den återstående bönen tillsammans med imamen. Om imamen under tiden avslutar bönen, ska lāhiq avsluta den återstående bönen ensam. Anta till exempel att en person från början deltar i församlingen tillsammans med imamen. Efter en böneenhet bryts hans wudū. Trots detta går han tyst iväg och gör wudū. Under tiden har imamen utfört ytterligare en böneenhet. Då ska lāhiq utföra de böneenheter han missat på samma sätt som en följare, det vill säga utan att recitera och så vidare. Om imamen under tiden har avslutat bönen i församlingen, ska lāhiq utföra sina återstående böneenheter ensam.

Regler för recitation i bönen

1. Det är obligatoriskt att recitera den ädla Koranen korrekt. Att läsa korrekt innebär att varje bokstav måste uttalas exakt, så att skillnaden i uttalet av exempelvis (******) och andra bokstäver blir tydlig. Om någon bokstav trots ansträngning inte kan uttalas korrekt, är personen ursäktad. Men att vårdslöst läsa fel och inte träna på att läsa korrekt är en stor synd.

2. I de två första böneenheterna av de obligatoriska bönerna är det obligatoriskt att efter Sura al-Fātiha recitera en sura, en lång vers eller tre korta verser. I alla böneenheter av witr-, sunna- och frivilliga böner är det obligatoriskt att efter Sura al-Fātiha recitera en sura, en lång vers eller tre korta verser. I den tredje och fjärde böneenheten av den obligatoriska bönen får man inte recitera någon sura efter Sura al-Fātiha. Man ska endast läsa al-Fātiha och gå ned i rukūʿ.

3. Med undantag för den tredje och fjärde böneenheten i den obligatoriska bönen är det obligatoriskt att läsa Sura al-Fātiha i varje böneenhet av alla böner, vare sig det gäller en obligatorisk bön, wājib, sunna eller frivillig bön.

4. Det är wajib att först recitera sura al-Fatiha och därefter en sura eller tre korta verser. Om någon först reciterar en annan sura och sedan sura al-Fatiha, är wajib inte uppfyllt.

5. Fajr-, maghrib-, isha-, jumu’a- och eidbönerna är jahri. Det innebär att imamens recitation i maghrib- och ishəbönens två första rakʿat, liksom i alla de övriga nämnda bönerna, ska ske med hög röst och är wajib. Om imamen av misstag reciterar tyst, måste han utföra sajda sahw. Om han reciterar tyst avsiktligt, måste bönen göras om.

6. Dhuhr- och asr-bönerna är sirri, det vill säga att det är wajib för imamen och den bakom imamen bedjande att recitera tyst i dessa två böner. Även i witrbönen är det wajib för den som ber ensam att recitera tyst.

7. Om någon ber fajr-, maghrib- eller ishəbönen ensam, är det bättre för honom att recitera med hög röst.

8. Om imamen leder en qadā-bön för fajr, maghrib eller isha, är det även för honom wajib att recitera med hög röst.

9. Det är tillåtet att recitera samma sura i den andra rakʿan som reciterades i den första rakʿan. Men det är inte bra att göra så.

10. Även i en sirri-bön är det nödvändigt att recitera genom att uttala orden med munnen. Det räcker inte att läsa tyst i tankarna med stängd mun.

11. Det är makruh att böja sig för rukūʿ innan recitationen är avslutad, och att recitera medan man är böjd.

12. Det är makruh att i en obligatorisk bön avsiktligt recitera Koranen i omvänd ordningsföljd. Om någon till exempel reciterar al-Kafirun i den första rakʿan och Alam tara i den andra, är det makruh. Om det sker av misstag är det inte makruh. I en frivillig bön är det inte makruh även om man avsiktligt inte följer ordningsföljden.

13. Det är makruh att i samma sura recitera några verser från ett ställe och i den andra rakʿan fortsätta längre fram efter att ha lämnat färre än två verser emellan. Om någon på detta sätt reciterar två suror och lämnar en sura med tre verser mellan dem för att recitera suran därefter, är det också makruh. Om någon till exempel reciterar sura Lahab i den första rakʿan och al-Falaq i den andra, och lämnar Qul huwa Allahu ahad emellan, är det makruh. Detta gäller dock endast obligatoriska böner; i frivilliga böner är det inte makruh.

14. Det är makruh att i en rakʿa recitera två suror på ett sådant sätt att en eller flera verser lämnas mellan dem. Detta är dock makruh endast i obligatoriska böner, inte i frivilliga böner.

15. Om någon inte kan någon vers ur Koranen utantill – till exempel om någon nyligen blivit muslim, just har börjat be och ännu inte har lärt sig någon sura eller vers ur Koranen utantill – bör han lära sig så snart som möjligt. Under tiden ska han i stället för koranrecitation läsa ”Subhanallah” eller ”Alhamdulillah” och liknande. Men om han försummar att lära sig Koranens suror och verser utantill blir han syndig.

Den föreskrivna koranrecitationen i bönen

1. Under en resa kan vilken sura som helst reciteras efter sura al-Fatiha. Men när man vistas hemma och inte är på resa är det sunna för både imamen och den som ber ensam att recitera suror av en viss omfattning i bönen.

** I fajr- och zuhrbönen är det sunna att recitera någon av surorna från sura al-Hujurat till sura al-Buruj. Dessa suror kallas Tiwal al-Mufassal (*****).

I asr- och isha-bönen är det masnun att recitera någon av surorna från at-Tariq till al-Bayyina. Dessa kallas Awsat al-Mufassal (*******).

I maghrib-bönen är det sunnah att läsa någon av surorna från az-Zilzal till an-Nas. Dessa kallas qisār al-mufaṣṣal.

2. Det strider mot sharia att själv välja ut en viss sura som fast rutin. De suror som Profeten (s) oftast brukade läsa i vissa böner är sunnahmässiga att läsa i dessa böner.

I fajr-bönens sunnah brukade Profeten (s) oftast läsa sura al-Kafirun i den första rakʿan och sura al-Ikhlas i den andra rakʿan.

I witr-bönen brukade Profeten (s) läsa sura al-Aʿla i den första rakʿan, sura al-Kafirun i den andra rakʿan och sura al-Ikhlas i den tredje rakʿan.

På fredagar brukade han ofta läsa sura Alif Lam Mim Sajdah och sura ad-Dahr i fajr-bönen.

3. I fredagsbönen brukade Profeten (s) ofta läsa sura al-Aʿla och sura al-Ghashiyah, eller sura al-Jumuʿah och sura al-Munafiqun.

Den ädle Ibn Abbas (ra) berättar att Profeten (s) på fredagar brukade läsa (****) och (******) i fajr-bönen, och sura al-Jumuʿah och sura al-Munafiqun i fredagsbönen.

4. Recitationen i den första rakʿan i en obligatorisk bön bör vara längre än recitationen i den andra rakʿan. Därför brukade Profeten (s) läsa en längre sura i den första rakʿan än i den andra (Bukhari).

5. Under fajr-bönen bör recitationen vara längre än vid alla andra böner. Det beror på att sinnet då är lugnt och koncentrationen är större. Dessutom samlas änglarna på morgonen och kvällen. Recitationen i den första rakʿan bör vara en och en halv gång så lång som recitationen i den andra rakʿan.

Nedfallande i recitation

I den heliga Koranen finns fjorton ställen där en nedfallning blir obligatorisk om man reciterar eller hör dem. Oavsett om man hör dem från imamen under bönen eller själv reciterar dem, om någon reciterar eller hör dem utanför bönen, och oavsett om en hel vers reciteras eller hörs eller endast versen om nedfallning reciteras tillsammans med den omgivande texten, blir nedfallningen efter recitation obligatorisk i alla dessa fall. ****1

Bestämmelsen om recitation bakom imamen

Under bönen är den bedjandes recitation bakom imamen inte giltig. Att recitera högt bakom imamen är makruh tahrimi. Detta beror på att det stör imamens recitation och att Profeten (frid vare med honom) förbjöd detta.

En gång frågade han följeslagarna efter fajr-bönen: ”Var det någon av er som reciterade bakom mig?”

En av följeslagarna svarade: ”Ja, det var jag.”

Han sade: ”Jag frågar: Varför tävlar ni med mig i att läsa Koranen?”

Att recitera tyst bakom imamen är inte makruh, men inte heller nödvändigt. Detta beror på att imamens recitation räknas som alla muqtadiers

***1 En detaljerad redogörelse för sujud al-tilawah finns i denna boks andra del.

recitation. Hazrat Jabir ibn Abdullah (ra) berättar att Profeten (s) sade:

Om någon ber bakom en imam, räknas imamens recitation som den bedjandes recitation.***1

Att läsa sura al-Fatiha bakom imamen

När imamen reciterar högt, såsom i de högljudda bönerna fajr, isha och maghrib med flera, är det makruh för muqtadin att läsa sura al-Fatiha. Men när imamen reciterar tyst, såsom i zuhr och asr, är den välavvägda uppfattningen att det är mustahabb för muqtadin att läsa sura al-Fatiha. Imam Muhammad (ra) har också, som en försiktighetsåtgärd, sagt att det är bättre för muqtadin att läsa sura al-Fatiha. ****2 Hidayas författare har citerat följande:

(Arabiska******************)

***1 [Hadithens ord lyder enligt följande: (arabiska************)

Imam Muhammad (r.) har återberättat denna hadith i sin Muwatta med två isnad, och båda återberättarna är ytterst tillförlitliga. I den ena isnad-kedjan finns Imam Abu Hanifa (r.), och i den andra Musa ibn Abi Aisha (r.). Allama Ibn al-Humam säger att denna hadith är sahih och uppfyller Bukhari och Muslims villkor. Allama Ayni säger att denna hadith är sahih. Den ena är Abu Hanifa – och även han är Abu Hanifa – och den andra är Musa ibn Abi Aisha (r.). Han var också en av de mycket gudfruktiga och tillförlitliga männen. Imam Bukhari och Muslim har återberättat från honom. ]

***2[ Imam Malik hade också uppfattningen att det är mustahabb för den bedjande bakom imamen att läsa sura al-Fatiha i de tysta bönerna. Imam Shafi‘i och Imam Ahmad ibn Hanbal ansåg att det är obligatoriskt för den bedjande bakom imamen att läsa sura al-Fatiha både i de tysta och de högljudda bönerna. Ahl al-Hadith har också denna uppfattning. ]

Redogörelse för sujud al-sahw

Sahw betyder att glömma. Om något av misstag blir för mycket eller för lite under bönen och ett fel därför uppstår, blir det wajib att utföra två sujud under bönens sista sittning för att rätta till detta. Detta kallas sujud al-sahw.

Reglerna för sujud al-sahw

Under bönens sista sittning ska man, efter att ha läst ”attahiyyat”, hälsa åt höger. Därefter ska man säga ”Allahu akbar” och gå ner i sujud. Man ska utföra två sujud på samma sätt som de andra sujuden i bönen, därefter läsa attahiyyat, durud och liknande, hälsa åt båda hållen och avsluta bönen. De situationer där sujud al-sahw blir wajib

1. Om något wajib i bönen utelämnas av misstag, till exempel om man glömmer att läsa sura al-Fatiha eller glömmer att läsa en sura efter sura al-Fatiha.

2. Om det uppstår en försening i utförandet av något wajib, vare sig det sker av glömska eller för att man börjar tänka på något, till exempel att någon förblir tyst efter att ha läst sura al-Fatiha. Efter att ha varit tyst en stund läser han sedan en annan sura.

3. Om någon dröjer med att utföra en fard eller utför en fard för tidigt, till exempel dröjer med rukū efter recitationen [med dröjsmål avses här att det under denna tid hade varit möjligt att utföra en sujūd eller rukū], eller gör sujūd före rukū.

4. Att utföra någon fard upprepade gånger, till exempel att göra två rukū efter varandra.

5. Att ändra formen för någon wajib, till exempel att recitera högt i en sirrī-bön eller att recitera tyst i en jahrī-bön.

Regler om sujūd as-sahw

1. Om någon av bönens fard utelämnas avsiktligt eller av misstag blir bönen ogiltig. Om någon wajib på samma sätt lämnas avsiktligt blir bönen ogiltig. Även om man utför sujūd as-sahw blir bönen inte giltig. Bönen måste utföras på nytt.

2. Om en eller flera wajib utelämnas räcker det att utföra två sujūd as-sahw vid samma tillfälle. Även om alla bönens wajib utelämnas räcker två sujūd; det är inte korrekt att utföra fler än två sujūd as-sahw.

3. Om någon av misstag reciterar at-Taḥiyyāt stående, före Sūrat al-Fātiḥah, blir sujūd as-sahw inte wajib. Orsaken är att Allahs lovprisning och ära framförs före al-Fātiḥah, och at-Taḥiyyāt innehåller lovprisning och ära. Men om at-Taḥiyyāt reciteras efter recitationen, eller i den andra rakʿah före eller efter recitationen, blir sujūd as-sahw wajib.

4. Om någon av misstag utelämnar qawmah, eller inte utför jalsah mellan de två sujūd, blir sujūd as-sahw nödvändigt.

5. Om någon glömmer den första sittningen (qaʿda ūlā) och reser sig helt i stället för att sätta sig, ska han, när han kommer på det, inte sätta sig tillbaka, utan avsluta bönen och utföra sujūd as-sahw enligt reglerna. Om han däremot inte har rest sig helt utan fortfarande befinner sig nära prostrationen, ska han sätta sig. Då behöver han inte utföra sujūd as-sahw.

6. Om någon i en obligatorisk bön på två eller fyra rakʿa glömmer den avslutande sittningen (qaʿda ākhira)***1 och reser sig i stället för att sätta sig, och kommer på det innan han prostrerar sig, ska han sätta sig, avsluta bönen och utföra sujūd as-sahw. Då blir den obligatoriska bönen giltig. Om han efter prostrationen kommer på att han inte gjorde den avslutande sittningen, ska han inte sätta sig igen, utan lägga till en rakʿa och fullborda fyra eller två rakʿa. I detta fall behövs inget sujūd as-sahw. Dessa rakʿa blir frivilliga, och den obligatoriska bönen måste utföras på nytt. Om detta misstag sker i maghribs obligatoriska bön, ska han på nytt

***1 Se förklaringen av fiqh-termerna i början av boken.

inte be en femte rakʿa. Han ska avsluta bönen sittande efter den fjärde rakʿan. Detta eftersom den frivilliga bönen inte består av ett udda antal rakʿa. Profeten (frid vare med honom) sade:

De frivilliga bönernas rakʿa utförs två och två. (ʿIlmul-fiqh).

7. Om man glömmer att läsa Sura al-Fātiha, glömmer duʿāʾ al-qunūt, glömmer att läsa at-taḥiyyāt eller glömmer de extra takbīrerna under ʿĪd al-fiṭr och ʿĪd al-aḍḥā, blir sujūd as-sahw obligatoriskt.

8. Om imamen i de höglästa bönerna under maghrib, ʿishāʾ eller fajr av misstag läser recitationen tyst, blir sujūd as-sahw obligatoriskt.

9. Om imamen utelämnar något obligatoriskt och sujūd as-sahw blir obligatoriskt, måste även den som följer imamen utföra sujūd as-sahw. Om den som följer imamen utelämnar något obligatoriskt, blir sujūd as-sahw varken obligatoriskt för honom eller för imamen.

10. Om någon glömmer att läsa en sura efter Sura al-Fatiha, eller läser suran först och därefter Sura al-Fatiha, ska han läsa en annan sura efter Sura al-Fatiha och absolut utföra sahw-sujud efter den sista qa’dan.

11. Om någon glömmer att läsa en sura i de två första rakʿat, eller i den första rakʿan, av en fard-bön, ska han läsa en sura i de följande rakʿat, utföra sahw-sujud och avsluta bönen.

12. Om någon glömmer att läsa en sura under en sunnah- eller nafl-bön blir sahw-sujud obligatoriskt.

13. Om någon under den sista rakʿan av en fard-bön på fyra rakʿat sitter så länge att al-Tahiyyat kan läsas, och därefter tror att detta är den första qa’dan och reser sig för den femte rakʿan i stället för att avsluta bönen med salam, ska han, om han kommer på det innan han utför sujud, sätta sig ner, avsluta bönen, utföra sahw-sujud på föreskrivet sätt och avsluta med salam. Men om han redan har utfört sujud för den femte rakʿan ska han lägga till en sjätte rakʿan, utföra sahw-sujud och avsluta bönen. I detta fall är hans fard-bön giltig, medan de två extra rakʿat räknas som nafl.

14. Om en person som ber ensam eller en imam glömmer att läsa Sura al-Fatiha under de två sista rakʿat av en fard-bön på fyra rakʿat, blir sahw-sujud inte obligatoriskt. Men om han glömmer det under en sunnah- eller nafl-bön blir sahw-sujud obligatoriskt. Detta beror på att det inte är wajib att läsa al-Fatiha under de sista rakʿat av en fard-bön. I sunnah- och nafl-böner är det wajib att läsa Sura al-Fatiha i varje rakʿa.

15. Om någon av misstag gör två rukuʿ i en rakʿa, eller utför sujud tre gånger i en rakʿa, eller läser Sura al-Fatiha två gånger, blir sahw-sujud wajib. Orsaken är att Sura al-Fatiha ska läsas en gång.

16. Om någon under den första qa’dan börjar läsa salawat efter al-Tahiyyat och läser så mycket som ”Allahumma salli ‘ala Muhammad”, eller sitter tyst lika länge, blir sahw-sujud wajib.

17. Om en masbuq gör ett misstag när han fullbordar den återstående delen av sin bön, ska han utföra sahw-sujud under det sista sittandet.

18. Om någon ber två rakʿat av ẓuhr- eller ʿaṣr-bönen, men tror att han har bett fyra rakʿat och därefter avslutar bönen med salām, och sedan kommer på att han bara har bett två rakʿat, ska han be de återstående två rakʿat och utföra sujūd as-sahw.

19. Om någon under bönen tvivlar på om han har bett tre eller fyra rakʿat och detta är första gången ett sådant tvivel har uppstått av en tillfällighet, medan han vanligtvis inte drabbas av sådana tvivel, ska han be bönen på nytt. Men om han ofta får sådana tvivel ska han följa det alternativ som hans starkaste uppfattning pekar på. Om inget av alternativen framstår som starkare ska han räkna det lägre antalet rakʿat. Om någon till exempel under ẓuhr-bönen tvivlar på om han har bett tre eller fyra rakʿat och inte får någon tydlig uppfattning åt något håll, ska han räkna tre rakʿat, be den återstående rakʿan och utföra sujūd as-sahw.

20. Om en sunnah eller mustaḥabb-handling i bönen utelämnas behövs inget sujūd as-sahw. Om någon till exempel glömmer att läsa thānā i början av bönen, glömmer att läsa tasbīḥ under rukūʿ och sujūd, glömmer duʿāʾ när han går ner i rukūʿ och reser sig därifrån, eller glömmer durūd sharīf och den efterföljande duʿāʾ, blir sujūd as-sahw inte wājib.

21. Om ett sådant misstag begås under bönen att sujūd as-sahw blir wājib, men bönen avslutas utan att sujūd as-sahw utförs, och man därefter kommer på att man glömde att utföra det, ska man, om ansiktet fortfarande är vänt mot qiblah och man inte har talat med någon, omedelbart utföra sujūd as-sahw och sedan avsluta bönen med salām efter att ha läst at-taḥiyyāt och durūd.

22. Om någon av misstag utför endast en sujūd i en rakʿah ska han, om han kommer på det före läsningen av at-taḥiyyāt i den avslutande sittningen, vare sig det gäller den första eller den andra rakʿan eller när han än kommer på det, utföra den saknade sujūd och därefter utföra sujūd as-sahw enligt reglerna. Om han kommer på det efter att ha läst at-taḥiyyāt ska han utföra sujūd, läsa at-taḥiyyāt på nytt, utföra sujūd as-sahw och fullborda bönen enligt reglerna för sittningen.

23. Under en resa är det wājib att förkorta bönen. Men om någon av misstag inte förkortar den utan ber fyra fullständiga rakʿat, blir det i detta fall wājib att utföra sujūd as-sahw i den sista rakʿan enligt reglerna. Bönen är då giltig på så sätt att de två första rakʿat räknas som farḍ och de två sista som nafl.

Beskrivning av hur man ber igen missade böner

Om en farḍ- eller wājib-bön inte utförs i rätt tid utan först efter att tiden har gått ut, kallas det att be den som qaḍāʾ. Om den utförs inom den fastställda tiden kallas det adāʾ.

Bestämmelser om qada-böner

1. Qada av farḍ-bönen är farḍ, och qada av den wājib-bön (witr) är wājib.

2. Qada av en bön som man har avlagt ett löfte om är också wājib.

3. En nafl-bön blir wājib efter att man har påbörjat den. Om nafl-bönen av någon anledning blir ogiltig, eller om man efter att ha påbörjat den måste avbryta den av någon anledning, blir det wājib att be den som qada.

4. Det finns ingen qada för sunnat muʾakkada och nafl. Fajr-sunnat är emellertid mycket viktig och har starkt betonats i haditherna. Därför ska både fajrs farḍ och sunnat bes när båda har blivit missade, före middagstid. Om det har gått längre tid ska endast farḍ bes som qada; sunnat ska inte bes som qada. Om fajrs farḍ har bes inom dess tid men sunnat har blivit kvar, kan sunnat bes från efter soluppgången fram till före middagstid, men inte efter att middagen har börjat. Om någon annan sunnat eller nafl inte kan bes inom dess tid, blir det inte wājib att be den som qada.

5. Om de fyra sunnat-rakʿat som bes före zuhrs farḍ av någon anledning inte har bes, kan de bes efter farḍ. De kan bes antingen före eller efter de två sunnat-rakʿat som bes efter zuhrs farḍ. Men när zuhrs tid har gått ut blir det inte wājib att be dem som qada.

Regler och vägledning om qada-böner

1. Att missa en bön utan orsak eller giltig ursäkt är en stor synd. I haditherna har ett strängt straff omnämnts för detta. Om ett sådant misstag har skett på grund av försumlighet bör man ångra sig uppriktigt och fatta ett fast beslut att rätta till sig i framtiden.

2. Om en bön har blivit en qadā-bön på grund av ett giltigt skäl eller oförmåga är det inte rätt att dröja med den; den bör förrättas så snart som möjligt. Att dröja utan orsak är en synd. Dessutom finns det ingen garanti för att man får leva vidare; tillfället kanske inte återkommer, och då kommer människan att stå inför Allah utan att ha kunnat förrätta den försummade bönen, trots att hon hade möjlighet men dröjde.

3. Om flera personers böner någon gång blir qadā-böner – till exempel om de under en gemensam resa inte kan förrätta bönen inom dess tid, om allas böner i en stadsdel blir qadā-böner på grund av någon olycka, eller om flera personer somnar och allas böner blir qadā-böner – ska de förrätta dem tillsammans i församling. Om den försummade bönen är en tyst bön ska den tysta recitationen användas i församlingsbönen; om den är en hörbar bön ska recitationen vara hörbar. ****1

4. Om någons bön någon gång blir en qadā-bön är det bäst att förrätta den i hemlighet hemma. Om bönen blev försummad av vårdslöshet är det också en synd att avslöja denna synd för människor. Även om bönen blev en qadā-bön på grund av oförmåga är det klandervärt och makruh att berätta det för andra. Även om man förrättar den försummade bönen i moskén är det inte rätt att låta människor få veta det.

5. Det finns ingen bestämd tid för att förrätta qadā-böner. Så snart man kommer ihåg det och får möjlighet ska man förrätta dem. Men om man kommer ihåg dem under de förbjudna tiderna ska man vänta. När den tiden har gått ska man förrätta dem.

****1 [En gång färdades Profetens (s) karavan hela natten under en resa och slog upp tält på en plats mot slutet av natten. Sedan somnade alla så djupt att tiden för fajr-bönen gick ut, men de fortsatte ändå att sova. När dagen grydde vaknade alla av solens hetta. Profeten (s) lät genast kalla till bönen och förrättade fajr-bönen tillsammans med församlingen.]

6. Om flera böner från olika tider blir qadā-böner samtidigt bör man inte dröja med att förrätta dem. Man ska förrätta dem så snart som möjligt. Om möjligt ska alla qadā-böner förrättas under samma bönetid. Det är inte nödvändigt att förrätta zuhrs qadā-bön under zuhrs tid och asrs qadā-bön under asrs tid; i stället bör alla qadā-böner förrättas vid samma tid.

7. Någon har av vårdslöshet inte förrättat bönen under en lång tid. På så sätt har månader och år gått utan att han förrättat bönen. Sedan gav Allah honom möjlighet att ångra sig. Då blir alla dessa böner obligatoriska qadā-böner för honom. Om han ångrar sig kan man hoppas att Allah förlåter synden att inte ha förrättat bönen. Men de böner som inte förrättades kommer inte att förlåtas. Därför måste alla qadā-böner förrättas.

8. Om någons böner har blivit qadā-böner under flera månader eller år bör han uppskatta deras antal och börja förrätta qadā-bönerna. Regeln för att förrätta qadā-böner i detta fall är att han, när han vill förrätta en bön från en viss tid, nämner den tiden och säger: ”Jag förrättar den första eller sista bönen från den tiden.” Om han till exempel vill förrätta en qadā-bön av fajr bland de böner som blivit försummade ska han säga: ”Jag förrättar den första eller sista fajr-bönen.” Han ska fortsätta på detta sätt tills alla qadā-böner har förrättats.

9. Om en bön missas under en resa och man tar igen den efter att ha blivit bofast, ska den läsas förkortad. Om en bön däremot missas när man är bofast, ska den läsas i sin fullständiga form under en resa.

10. Om endast witr-bönen har missats och inga andra böner har missats, är det inte tillåtet att läsa morgonbönen utan att först ta igen witr-bönen. Om man, trots att man minns den missade witr-bönen, först läser morgonbönen och därefter witr-bönen, måste man läsa om morgonbönen efter att ha läst witr-bönen.

11. Om en sjuk person kunde läsa bönen genom gester från sin sjukbädd men några böner ändå blev missade, bör han testamentera att fidya för de missade bönerna ska betalas ur en tredjedel av hans tillgångar. Fidya för en missad bön är ett och en fjärdedels ser vete eller två och en halv ser korn. Det går också bra att betala motsvarande värde.

12. Om en sjuk person blir så svag att han inte ens orkar läsa bönen genom gester, eller blir medvetslös, och sex böner därigenom missas, är det inte obligatoriskt för honom att ta igen dem. Men om han återfår medvetandet efter fem böner måste han ta igen alla böner.

13. Den som av okänd anledning har tillbringat en del av sitt liv i försumlighet och missat oräkneliga böner bör, om han får möjlighet att ångra sig, ta igen de missade bönerna på följande enkla sätt: tillsammans med de obligatoriska bönerna i de fem dagliga bönerna ska han, i stället för att läsa sunnah- och nafl-böner med avsikten att läsa dem, fortsätta att läsa böner med avsikten att ta igen de missade obligatoriska bönerna. Han ska fortsätta tills han starkt tror att alla böner har tagits igen. Det är mycket gott att läsa sunnah- och nafl-böner tillsammans med de obligatoriska bönerna i de fem dagliga bönerna, men man får inte försumma att ta igen de missade bönerna. De missade bönerna är som en skuld. Det är fullständigt meningslöst att inte tänka på att betala tillbaka en skuld, medan man fortsätter att ge allmosor och välgörenhet. Men om man, samtidigt som man ordnar ett fullständigt återtagande av de missade obligatoriska bönerna, även läser sunnah- och nafl-böner i de fem dagliga bönerna, kan man hoppas att Allah den Upphöjde ska godta dem.

14. Det finns ingen qada för fredagsbönen. Om man inte kan be fredagsbönen ska man i stället ta igen den med fyra rakʿat av middagsbönen.

15. Om en person deltar i eidbönen tillsammans med imamen, men hans bön därefter av någon anledning blir ogiltig, kan han inte ta igen den bönen. Detta beror på att det inte finns någon qada för eidbönen. Enligt ahl al-hadith får eidbönen också läsas ensam. Om man inte finner någon församling på eidbönen, eller om en sjuk person inte kan ta sig till eidbönen, får han läsa den ensam. Han kan inte heller läsa den ensam under den fastställda tiden, eftersom församling är ett villkor för eidbönen.

16. Om eid al-fitr-bönen eller eid al-adha-bönen av någon anledning inte kan läsas den första dagen, får eid al-fitr-bönen tas igen följande dag och eid al-adha-bönen tas igen fram till den tolfte dagen.

Sāhib at-tartīb och hans böner som ska tas igen

En troende tjänare vars bön inte har behövt tas igen efter att han blivit myndig, eller vars första en eller två böner under livet har behövt tas igen, oavsett om det skett i följd eller då och då, eller vars tidigare böner som behövde tas igen redan har tagits igen och som nu har en, två eller fler än fem böner att ta igen, kallas i sharīʿas terminologi för ”sāhib at-tartīb”. När det gäller att ta igen sāhib at-tartībs böner är det nödvändigt att beakta två saker.

För det första: så länge han inte har tagit igen de böner han missat får han inte be den aktuella bönen när dess tid infaller. Om någon till exempel har missat fajr, zuhr, asr, maghrib och isha, det vill säga bönerna under ett dygn, får han inte be nästa dags fajr förrän han har tagit igen dessa fem böner. Om han trots att han vet och minns detta ändå ber den, är den inte giltig; efter att ha tagit igen bönerna måste han be fajr. Men om sāhib at-tartīb inte minns att han har böner att ta igen och ber bönen inom dess tid, behöver han inte be den på nytt. Samma regel gäller för att ta igen witr som för de övriga bönerna.

För det andra: de böner som ska tas igen måste bes i ordningsföljd. Det vill säga först fajr, därefter zuhr, sedan asr, därefter maghrib och slutligen isha. Om han ber zuhr innan fajr, måste han efter att ha bett fajr ta igen zuhr på nytt. På samma sätt: om han tar igen asr eller maghrib innan han tagit igen zuhr, måste han efter att ha tagit igen zuhr åter ta igen asr och maghrib.

Den som har fler än fem böner att ta igen är inte sāhib at-tartīb. För honom är det inte obligatoriskt att ta igen bönerna i ordningsföljd. När han får möjlighet får han ta igen den bön han vill och när han vill. Det är också tillåtet att be den aktuella bönen innan man tar igen de missade bönerna. Kravet på ordningsföljd gäller endast sāhib at-tartīb.

Den sjukes och oförmögnas bön

1. Hur allvarlig sjukdomen än är bör bönen, så långt det är möjligt, utföras inom dess föreskrivna tid. Även om man inte har kraft att utföra alla bönens arkan, bör man utföra de arkan man har kraft till, eller utföra dem genom gester; bönen bör ändå utföras inom dess föreskrivna tid. ***1

2. Man ska be stående efter bästa förmåga. Om det inte är möjligt att be hela bönen stående, ska man stå och be så länge man har kraft att stå. Om en oförmögen eller sjuk person till och med bara kan stå för att säga takbīrat at-taḥrīma, ska han stå och säga takbīrat at-taḥrīma och därefter fullfölja bönen sittande. Det är inte tillåtet att be sittande när man har kraft att be stående.

3. Om någon inte alls kan be stående, eller riskerar att falla på grund av svaghet, eller blir yr när han står, eller får svåra smärtor när han står, eller saknar kraft att utföra rukūʿ och sujūd trots att han kan stå, ska han be sittande i alla sådana situationer.

4. Om det är möjligt att be sittande ska man sitta på det föreskrivna sättet, såsom man sitter när man läser ”at-Tahiyyat”. Om det inte är möjligt att sitta på detta sätt ska man be sittande på det sätt man kan. Om rukūʿ och sujūd inte är möjliga ska man utföra dem genom gester.

5. När rukūʿ och sujūd utförs genom gester räcker det inte att göra gester med ögonen eller ansiktet. Man måste göra gester med huvudet. Huvudet ska böjas något mindre vid rukūʿ och mer vid sujūd.

6. Om man inte kan låta pannan vidröra marken för sujūd, räcker det att utföra det genom en gest. Det är makruh att höja en kudde eller liknande till pannhöjd och utföra sujūd på den.

*****1 [Religionslärda har betonat detta så starkt att om en gravid kvinna får värkar när tiden för en bön börjar, och hon fortfarande är vid medvetande, ska hon genast be, vare sig stående, sittande eller på vilket sätt som helst. För när avslagsblodet börjar komma blir bönen en missad bön, och att då underlåta att be trots att man har kraft att göra det är en svår synd.]

7. Om man inte ens har kraft att be, om det är mycket smärtsamt, om det finns risk att sjukdomen förvärras eller om man befarar att bandaget över såret ska lossna, ska man be liggande. Det bästa sättet att be liggande är att ligga på rygg med fötterna riktade mot qibla. Man ska dock hålla knäna upphöjda i stället för att sträcka ut benen. Huvudet ska höjas något med en kudde eller liknande under det. Därefter ska rukūʿ och sujūd utföras genom gester. Om inte heller detta är möjligt ska man lägga huvudet mot norr, vända ansiktet mot qibla och be liggande på höger sida. Om inte heller det är möjligt ska man be på det sätt man förmår.

8. Om den sjukes tillstånd är sådant att det inte ens är möjligt att be genom gester, ska han inte be. När han blir bättre ska han ta igen bönen. Om detta tillstånd varar längre än fem böner blir det inte obligatoriskt för honom att ta igen dem; dessa böner är då förlåtna. Om han på grund av svaghet håller på att förlora medvetandet och detta tillstånd varar under sex böner, blir det inte obligatoriskt att ta igen dessa böner. På samma sätt är bönerna förlåtna för en frisk person som plötsligt blir medvetslös och förblir sådan under sex böner.

9. Om någon plötsligt blir sjuk medan han ber och inte längre kan be stående, ska han fortsätta sittande; om han inte kan sitta ska han fortsätta liggande eller genom gester. Kort sagt ska han utföra den återstående delen av bönen på det sätt han kan.

10. Om det är svårt att be stående på en båt, ett fartyg, ett tåg, ett flygplan eller liknande under färd, ska man be sittande. Om det däremot inte är svårt att be stående, bör man be stående.

11. Om någon missar några böner medan han är frisk och sedan blir sjuk, ska han inte vänta med att ta igen dem tills han har blivit frisk. Han måste ta igen de missade bönerna under sjukdomen, på vilket sätt som helst.

12. Om en sjuk persons säng blir oren och det är svårt att få tag på en ren säng eller om det inte är möjligt att byta säng, är det tillåtet att be på den orena sängen.

Redogörelse för qasr-bönen

Sharia har gett den resande möjlighet att förkorta bönen under resan. Det innebär att de böner som består av fyra rakʿat ska bes fyra rakʿat.

”När ni färdas på jorden är det ingen synd för er att förkorta bönen.” (an-Nisa: 101).

Profeten sade:

”Detta är en gåva som Allah har skänkt er; ta därför emot denna gåva.” (Bukhari, Muslim, Tirmidhi med flera).

Reglerna för qasr-bönen

Efter att ha lämnat sin egen by eller ort är det wajib för resenären att förrätta bönen som qasr. Om han förrättar hela bönen blir han syndig – (Ilmul Fiqah, del 2, s. 130, Durr al-Mukhtar med flera).

Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) berättar: Jag reste tillsammans med Profeten (s), Abu Bakr (ra), Umar (ra) och Uthman (ra). Jag såg aldrig att de förrättade någon fard-bön med mer än två rakʿat – (Bukhari, Muslim). Qasr gäller endast de böner vars fard består av fyra rakʿat, såsom zuhr, asr och isha. I de böner vars fard består av två eller tre rakʿat får ingen förkortning göras. Fajr ska förrättas med två och maghrib med tre rakʿat.

Reglerna för sunnah och nafl under resa

Det är inte rätt att utelämna sunnah för fajr-bönen. Även sunnah för maghrib bör förrättas, medan man har rätt att avstå från sunnah-bönerna för de övriga bönetiderna. Om resan emellertid fortsätter är det bättre att endast förrätta fard-bönerna och utelämna sunnah. Om man stannar på olika platser under resan ska man förrätta dem. Witr måste förrättas i sin helhet, eftersom den är wajib. Det finns ingen qasr för sunnah, nafl eller witr-böner. Man ska förrätta lika många rakʿat under resan som hemma.

Avståndet för qasr

Om någon lämnar sitt hem för att resa till en plats som ligger tre dagars avstånd från hans hem eller by, blir det wajib för honom att förrätta qasr. Tre dagars avstånd motsvarar ungefär trettiosex engelska mil. Om någon färdas till fots i måttlig takt kan han inte tillryggalägga mer än trettiosex mil på tre dagar. Därför måste den som lämnar sitt hem med avsikten att resa minst trettiosex mil förrätta qasr-bönen, oavsett om han når fram till platsen till fots efter tre dagar eller med ett snabbt transportmedel på några timmar. [Allama Maududi (rh) har gett en utförlig förklaring, genom vilken detta klargörs: vad innebär en resa enligt sharia? En person frågade mig—

Hur långt måste man resa, räknat i engelska mil, för att qasr-bönen ska bli wajib? Som svar sade Allama Maududi (rh): De rättslärda har framfört olika uppfattningar i denna fråga.

För qasr-bönen har resans minimiomfattning fastställts till nio mil och den övre gränsen till 48 mil. Orsaken till meningsskiljaktigheterna är att inget tydligt uttalande i denna fråga har återberättats från den Helige Profeten (frid vare med honom). I avsaknad av en tydlig nass (***) eller ett uttalande finns det utrymme för olika uppfattningar bland de bevis utifrån vilka istinbat, det vill säga en sharialaglig bedömning, har gjorts. Detta är den korrekta uppfattningen: det är inte lagstiftarens avsikt att qasr ska börja gälla först när en viss bestämd punkt har passerats eller att en sådan sträcka ska fastställas för qasr. Lagstiftaren har överlämnat åt allmänt vedertagna sedvänjor att avgöra vad som förstås med en resa, och var och en kan lätt förstå när han befinner sig på resa och när han inte gör det. Det är riktigt att när vi beger oss från staden till landsbygden för en utflykt eller reser från landsbygden till staden för att handla, känner vi vanligtvis inte att vi är musafir. När vi däremot faktiskt måste företa en resa upplever vi själva resans tillstånd. Utifrån denna upplevelse kan man be qasr eller full bön. Man måste noga förstå att i fråga om sharia är den inre fatwan tillförlitlig hos den person som vill följa sharia och inte söker efter ursäkter – (Rasayel o Masayel, del 1, s. 167).

Platsen där qasr börjar

Efter att ha påbörjat resan ska musafir be den fullständiga bönen så länge han fortfarande befinner sig inom sitt bebyggda område. När han har lämnat det bebyggda området ska han be qasr. Om ortens station ligger inom hans bostadsområde ska han inte be qasr utan be den fullständiga bönen. Om den däremot ligger utanför området ska han be qasr.

Qasrs varaktighet

Musafir ska fortsätta be qasr tills han återvänder till sitt ”watan asli” (se förklaringen). Om han under resan på någon plats avser att stanna i femton dagar eller längre, betraktas platsen som hans ”watan iqamat” (se förklaringen). I ”watan iqamat” måste han be den fullständiga bönen, även om han efter att ha avsett att stanna i femton dagar faktiskt stannar där en kortare tid. Om han avser att stanna mindre än femton dagar på en plats men av någon anledning gång på gång blir kvar där – det vill säga att han hela tiden tänker resa men inte kommer iväg – ska han fortsätta be qasr. Även om flera månader förflyter under denna ovisshet blir platsen inte hans ”watan iqamat”, utan han måste fortsätta be qasr där.

Olika rättsfrågor om qasr

1. Om någon under en resa av misstag ber fyra rakʿat på ett sådant sätt att han sitter efter den andra rakʿan och läser ”Attahiyyat”, ska han utföra sujud as-sahw. I detta fall blir de två första rakʿat fard och de två återstående nafl. Bönen är då giltig. Men om han inte sitter efter den andra rakʿan och inte läser ”Attahiyyat”, blir alla fyra rakʿat nafl. Qasr-bönen måste då göras om.

2. Om man under en resa avser att stanna på flera olika platser – fem dagar på en plats, tio dagar på en annan och tolv dagar på en tredje – och inte har för avsikt att stanna femton dagar på någon plats, ska man be qasr under hela resan.

3. Om en kvinna efter giftermålet börjar bo permanent hos svärföräldrarna, blir den plats där hon bor tillsammans med sin make då hennes ”watan asli”. Om hon nu därifrån reser till sitt föräldrahem på besök och avståndet från svärföräldrarnas hem till föräldrahemmet är 36 mil, ska hon förrätta qasr-bönen i föräldrahemmet. Men om hon endast beger sig till svärföräldrarnas hem för några dagar och har för avsikt att bo permanent i föräldrahemmet, förblir den plats som var hennes ”watan asli” före giftermålet hennes watan asli.

4. Om en kvinna reser tillsammans med sin make, en anställd tillsammans med sin arbetsgivare eller en son tillsammans med sin far – det vill säga om den resande är en person som står under någon annans myndighet och är underordnad honom – saknar den underordnade personens önskan eller avsikt betydelse. I detta fall blir kvinnan, den anställde eller sonen inte bofast, även om hon eller han har för avsikt att stanna någonstans i femton dagar, såvida maken, husbonden eller fadern inte har för avsikt att stanna i femton dagar.

5. En bofast person får förrätta bönen bakom en resande. Den resande imamen bör tillkännage detta, så att den bofasta följaren, när imamen avslutar bönen med salam efter två rakʿat, kan resa sig och fullborda de återstående två rakʿat.

6. Det är giltigt för en resande att förrätta bönen bakom en bofast imam. I detta fall ska han, genom att följa imamen, förrätta de fyra obligatoriska rakʿat; han ska inte förkorta bönen.

7. Om någon inte har bestämt hur länge han ska stanna någonstans, eller har haft för avsikt att stanna mindre än femton dagar, men under bönen får för avsikten att stanna längre än femton dagar, ska han förrätta hela bönen och inte förkorta den.

8. De böner som missas under en resa ska, efter hemkomsten, tas igen som qasr-böner. På samma sätt gäller att om några böner missades medan man var hemma och man plötsligt måste ge sig av på en resa, ska de missade bönerna under resan tas igen i sin helhet; de ska inte förkortas.

Att förrätta två böner tillsammans under en resa

Under pilgrimsfärden är det sunna att förrätta ”jamʿ bayna as-salatayn”, det vill säga två böner för två olika tider tillsammans. Den 9:e Dhu al-Hijjah förrättas zuhr- och asr-bönen tillsammans på zuhrs tid på Arafats slätt. Adhan uttalas en gång, medan iqamah uttalas separat för var och en av de två bönerna. Eftersom asr-bönen förrättas före dess fastställda tid, uttalas iqamah separat för att informera människorna om detta.

Därefter ger sig pilgrimerna av mot Muzdalifa efter solnedgången. När de anländer till Muzdalifa ber de maghrib- och isha-bönen tillsammans. Om någon ber maghrib-bönen på vägen till Muzdalifa är den inte giltig och måste bes igen.

Under ingen annan resa än hajj-resan är det tillåtet att be två böner tillsammans. Däremot är jamʿ suri (se terminologin) tillåtet. Jamʿ suri innebär att den första bönen fördröjs och bes under den sista delen av dess tid, medan den andra bönen bes under den första delen av dess tid. På så sätt verkar det som om de två bönerna bes tillsammans, men i själva verket bes de båda inom sina respektive bönetider. Enligt ahl al-hadith är det tillåtet att be två böner tillsammans under varje resa. Inte bara jamʿ suri är tillåtet, utan även verklig jamʿ. Verklig jamʿ innebär att bönerna för två bönetider bes samtidigt under samma tid. Det finns två sätt att göra detta:

Det första är att be den första bönen tillsammans med den andra under den första bönens tid, innan tiden för den andra bönen har inträtt. Till exempel att efter middagens zenit be asr-bönen tillsammans med zuhr-bönen. Detta kallas jamʿ taqdim.

Det andra är att fördröja den första bönen och be båda bönerna tillsammans under den andra bönens tid. Till exempel att fördröja zuhr-bönen och under asr-tiden be zuhr- och asr-bönen tillsammans. Detta kallas jamʿ taʾkhir. Enligt ahl al-hadith är jamʿ suri, jamʿ taqdim och jamʿ taʾkhir alla tillåtna. Resenären kan handla enligt det som passar honom bäst utifrån behovet. Detta kan göras under själva resan och även när man vistas på en plats. Allt detta är belagt genom autentiska hadither.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att när Profeten (frid och välsignelser över honom) befann sig hemma under en resa och solen hade passerat zenit, brukade han först be zuhr- och asr-bönen tillsammans och därefter ge sig av. Om solen ännu inte hade passerat zenit medan han var hemma, började han resan och när tiden för asr inföll bad han zuhr- och asr-bönen tillsammans. På samma sätt brukade han, om solen hade gått ned medan han fortfarande var hemma före avresan, be maghrib- och isha-bönen tillsammans och därefter ge sig av. Om solen däremot inte hade gått ned medan han var hemma, gav han sig av och när tiden för isha inföll steg han av sitt riddjur och bad maghrib- och isha-bönen tillsammans. (Musnad Ahmad).

Hazrat Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) berättar följande om en händelse vid Tabuk:

När Profeten (frid och välsignelser över honom) under Tabuk-expeditionen ville påbörja färden före solens zenit, fördröjde han zuhr-bönen och bad den tillsammans med asr-bönen. Om han gav sig av efter zenit, bad han zuhr under zuhrs tid och asr-bönen tillsammans med den, och började därefter färden. Om han gav sig av före solnedgången, fördröjde han maghrib-bönen och bad den tillsammans med isha-bönen. Om han gav sig av efter solnedgången, bad han isha-bönen tillsammans med maghrib-bönen. (Tirmidhi).

Redogörelse för fredagsbönen

Fredagens förträfflighet

Hos Allah är fredagen den bästa och mest ärofulla av alla dagar. Denna dag har sex särskilda egenskaper som ingen annan dag har; därför kallas den jumuʿa (en stor samling). Den första särskilda egenskapen är att muslimerna denna dag samlas i stort antal. De samlas på en central plats för att minnas Allah och dyrka Honom, och den stora församlingen förrättar fredagsbönen. Därför kallade Profeten (s) denna dag muslimernas högtidsdag. ***1 Under okunnighetens tid kallade araberna denna dag ”Yawm ʿArūba”. När denna dag i islam fastställdes som muslimernas samlingsdag fick den namnet ”jumuʿa”. Jumuʿa är i själva verket ett islamiskt fackuttryck. Judarna hade lördagen avsatt för tillbedjan, eftersom Allah denna dag räddade Israels barn från faraos slaveri. De kristna valde själva söndagen för att skilja sig från judarna. Hadrat ʿIsa (a) gav emellertid ingen sådan föreskrift, och det finns inte heller något omnämnande av detta i Evangeliet. De kristnas trosuppfattning är att Hadrat ʿIsa (a), efter att ha korsfästs, reste sig ur graven och steg upp till himlen. Det var en söndag. Därefter fastställde Romarriket genom ett officiellt tillkännagivande år 321 e.Kr. denna dag som helgdag. För att skilja det muslimska folket från dessa två religiösa gemenskaper valde islam, i stället för dessa två dagar, fredagen för gemensam gudsdyrkan. På denna grund kallas denna dag muslimernas högtidsdag. När Profeten (s) beskrev de fem andra egenskaperna eller förtjänsterna sade han:

***1 En gång sade Profeten (s) under en fredags predikan: ”Muslimer! I dag är en sådan dag som Allah har utsett till högtidsdag för er. Tvätta er därför denna dag, och den som kan få tag på parfym ska använda den. Tvätta utan undantag tänderna och munnen med miswāk denna dag.” (Muwatta, Ibn Majah.)

Fredagen är den främsta och mest ärofulla av alla dagar. Dess rang hos Allah är högre än alla andra dagars. Dess rang är till och med högre än Eid al-Adhas och Eid al-Fitrs. Denna dag har fem särskilda egenskaper som ingen annan dag har. De är följande:

1. Denna dag skapade Allah Adam (a).

2. Denna dag sände Allah Hadrat Adam (a) till världen som Hans ställföreträdare.

3. Denna dag avled han.

4. Denna dag finns det en särskild stund då Allah utan tvivel ger tjänaren det goda och rena som han ber Honom om.

5. Och på denna dag kommer Uppståndelsen att äga rum. Det finns inget – varken de änglar som står Allah nära, himlen, jorden, vinden, kullarna, bergen, floderna eller haven – som inte känner fruktan och darrar inför fredagen (Ibn Majah).

Profeten (s) sade vidare:

Vi kom sist till världen, men på Uppståndelsens dag kommer vi först att gå in i paradiset. Judarna och de kristna fick Skriften och vägledningen före oss, medan vi fick dem efter dem. Fredagen hade föreskrivits som helig för dem alla, men de blev oeniga om den, och Allah gav oss förmågan att hålla fast vid den. Därför kommer de alla att följa efter oss. Judarna vördar morgondagen (lördagen), och de kristna vördar dagen efter morgondagen (söndagen) (Bukhari, Muslim).

Profeten (s) började förbereda sig för fredagen redan på torsdagen och sade:

Natten till fredagen är en vit natt, och fredagen är en strålande dag (Mishkat).

Imam Ghazali (r) säger: Fredagens inspiration och välsignelser får endast de som tillbringar tiden med att vänta på den. De försumliga är verkligen olyckliga; de vet inte ens när fredagen infaller och frågar människor: ”Vilken dag är det i dag?” (Ihya ul-Ulum).

Fredagsbönens obligatoriska karaktär

Påbudet om att fredagsbönen är obligatorisk kom i Mekka före hijra. Men på grund av de ogynnsamma förhållandena där var det inte möjligt för muslimerna att utföra gemensam gudsdyrkan. Därför kunde Profeten (s) inte omsätta det i praktiken. De som hade utvandrat före honom och nått Medina fick emellertid ett skriftligt meddelande från Profeten (s), genom deras ledare Hazrat Mus’ab bin Umair (r):

(Arabiska******************)

När fredagen går in på middagstid, be två rakʿat och sök närhet till Allah. När Musʿab ibn ʿUmayr (må Allah vara nöjd med honom) fick denna befallning, bad han den första fredagsbönen i Medina tillsammans med tolv män. (ad-Dāraqutnī).

Hazrat Kaʿb ibn Maqil (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn Sirin (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Medinas ansarer redan tidigare hade rådgjort sinsemellan och beslutat att samlas en dag i veckan för gemensam gudsdyrkan. Därför valde de fredagen, i stället för judarnas lördag och de kristnas söndag. Den första fredagsbönen i Medina förrättades av Asʿad ibn Zurarah (må Allah vara nöjd med honom) i området Biyāḍah tillsammans med 140 män. (Musnad Ahmad, Abu Dawud, Ibn Mājah).

När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sedan emigrerade från Mecka till Medina, stannade han under färden på en plats kallad Quba. På den femte dagen begav han sig därifrån mot Medina. När han nådde Banu Salim ibn Awfs område inföll tiden för fredagsbönen. Där bad han den första fredagsbönen. (Ibn Hisham).

Fredagsbönens föreskrift, förtjänster och betydelse

Fredagsbönen är en individuell religiös plikt. Dess obligatoriska karaktär är otvetydigt bevisad genom Koranen, haditherna och den muslimska ummahs konsensus. Dessutom har den en mycket hög ställning som en symbol för islam. Den som förnekar dess obligatoriska karaktär står utanför islams gränser. Om någon överger den av försumlighet blir han en fāsiq.

Koranen säger: (arabiska*******************)

Troende! När kallelsen till fredagsbönen görs på fredagen, skynda då till åminnelsen av Allah och upphör med köp och försäljning. Det är bättre för er, om ni handlar med förståelse.

Med åminnelsen av Allah avses predikan och bönen. Att skynda innebär att med full ordning och koncentration försöka nå moskén så snart som möjligt. Innebörden av denna extraordinära betoning är att andra böner kan förrättas även utan församling och tas igen om tiden har gått ut. Men fredagsbönen kan inte förrättas utan församling, och inte heller kan den tas igen när tiden har gått ut. Därför är det, efter att ha hört böneutropet, på inget sätt tillåtet för dem som tilltalas som troende att ägna sig åt köp och försäljning eller någon annan verksamhet. I själva verket är den bestående nyttan av att under denna tid stå inför Allah, falla ned i sujud och ägna sig åt åminnelsen av Allah hundratusen gånger större än de världsliga sysselsättningarnas tillfälliga och obeständiga nytta. Villkoret är dock att människan gör detta med full insikt och känsla.

Den helige Profeten (frid över honom) sade:

Fredagsbönen med församling är obligatorisk för varje muslim, utom för slavar, kvinnor, minderåriga och sjuka – (Abu Dawud).

Den som tror på Allah och det hinsides livet är skyldig att förrätta fredagsbönen. Om han därefter avstår från denna bön för lek, förströelse eller handel och affärer, kommer Allah att vända sig bort från honom, eftersom Han är helig och oberoende – (ad-Daraqutni).

Om någon utan giltig anledning överger fredagsbönen kommer hans namn att skrivas in som en hycklares namn i en bok som inte på något sätt kan utplånas eller ändras – (Mishkat).

Jag känner att jag borde låta någon annan leda bönen i mitt ställe och själv sätta eld på husen till de människor som inte kommer till fredagsbönen utan sitter hemma – (Muslim).

Ibn Umar och Abu Hurayra har sagt att de hörde Profeten (frid över honom) säga detta medan han stod på predikstolen:

Människor bör avstå från att överge fredagsbönen; annars kommer Allah att försegla deras hjärtan. Sedan kommer de att förbli upptagna av likgiltighet – (Muslim).

Den som hör kallelsen till fredagsbönen men inte går till bönen, och därefter hör den andra kallelsen till fredagsbönen men inte heller då går dit, och som på detta sätt uteblir från tre fredagsböner i följd, får sitt hjärta förseglat och sitt hjärta förvandlat till en hycklares hjärta – (at-Tabarānī).

Allāma as-Sarakhsi säger:

Fredagsbönen är obligatorisk enligt Koranen och sunnan, och det råder en etablerad konsensus bland umman om dess obligatoriska karaktär – (al-Mabsūt, del 2, s. 22).

Allāma Ibn al-Hammām säger:

Fredagsbönen är en sådan obligatorisk plikt som har föreskrivits av Koranen och sunnan. Det råder konsensus bland umman om att den som förnekar detta är en kāfir – (Fath al-Qadīr, del 1, s. 807).

Ibn Abbās (må Allah vara nöjd med honom) säger:

Den som av vårdslöshet överger flera fredagsböner i följd har kastat islam bakom sig – (Ilm al-fiqh).

Profeten (frid vare med honom) uppmuntrade till fredagsbönen och beskrev dess förtjänst med följande ord:

Den som badade på fredagen, såg till att vara fullständigt ren och välvårdad, smorde in sig med olja och parfym och anlände till moskén tidigt, så snart dagen började gå mot middag, utan att tränga undan två personer från varandra – det vill säga utan att göra misstaget att kliva över leden och över deras axlar och huvuden eller sätta sig mellan två sittande personer – utan satte sig tyst där han fann plats och bad de frivilliga böner och annat som Allah hade bestämt för honom. När predikanten sedan kom upp på predikstolen satte han sig tyst och lyssnade på predikan. Då förlåts en sådan persons alla synder som han begått från den föregående fredagen till denna fredag (Bukhari).

Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (ﷺ) sade att de som kommer till fredagsbönen kan delas in i tre kategorier:

1. En grupp består av sådana som ägnar sig åt meningslöst prat. De får inget annat än detta meningslösa prat till sin del.

2. Den andra gruppen består av sådana som kommer och ber till Allah. Om Allah vill kommer Han att godta deras böner, och om Han inte vill, gör Han det inte.

3. Den tredje gruppen består av sådana som kommer och sätter sig tyst; de kliver varken över muslimernas nackar för att ta sig fram eller sårar någon. Då blir denna goda handling en försoning för alla synder de begår fram till nästa fredag och under de följande tre dagarna (Abu Dawud).

Som Allah säger:

Den som gör en god handling får tio gånger dess belöning.

Profeten (ﷺ) säger vidare:

Den som på fredagen tvättar sig noggrant, går tidigt till moskén och går dit till fots, inte ridande på något färdmedel, och sedan lyssnar uppmärksamt på khutban utan att göra något olämpligt under khutban, får för varje steg belöningen av ett års dyrkan – ett års böner och ett års fasta – (at-Tirmidhi).

Villkoren för fredagsbönen

Sharia har fastställt vissa villkor för att fredagsbönen ska vara giltig och wajib. Om dessa villkor inte är uppfyllda är fredagsbönen inte wajib. Dessa villkor är av två slag. Vissa villkor måste vara uppfyllda under själva bönen; dessa kallas ”villkoren för skyldighet”. Andra villkor måste vara uppfyllda utanför bönen; dessa kallas ”villkoren för giltighet”.

Villkoren för skyldighet

Fem villkor krävs för att fredagsbönen ska vara wajib.

1. Att vara man. Fredagsbönen är inte wajib för kvinnor.

2. Att vara fri. Den är inte wajib för en slav.

3. Att ha uppnått myndig ålder och vara vid sina sinnens fulla bruk. Den är inte wajib för minderåriga eller psykiskt sjuka.

4. Att vara bofast. Den är inte obligatorisk för den resande.

5. Att vara frisk. Den är inte obligatorisk för den sjuke och den oförmögne. Med sjuk menas den som inte kan ta sig till moskén. Men den som kan gå och har möjlighet att ta sig till moskén är skyldig att förrätta fredagsbönen.

De oförmögna är av två slag. För det första de som har någon fysisk oförmåga, såsom blinda, halta och så gamla personer som inte kan gå. För det andra de personer som har drabbats av någon yttre svårighet, såsom storm, oväder, regn, dåligt väder, vilda djur på vägen eller rädsla för fientligt sinnade människor.

Regeln för fredagsbönen när villkoren för skyldighet inte är uppfyllda

Fredagsbönen är obligatorisk för den person hos vilken de fem ovan nämnda villkoren är uppfyllda. Men om någon person saknar alla eller några av dessa villkor och ändå förrättar fredagsbönen, är hans bön giltig. Det innebär att han efter att ha förrättat fredagsbönen inte behöver förrätta middagsbönen. Om till exempel en kvinna går till moskén och förrättar fredagsbönen, eller om en resande eller oförmögen person förrättar fredagsbönen, är hans eller hennes bön giltig och han eller hon behöver inte förrätta middagsbönen efter att ha förrättat fredagsbönen. Till exempel behöver någon kvinna inte förrätta middagsbönen efter att ha gått till moskén och förrättat fredagsbönen. Om en kvinna går till moskén och förrättar fredagsbönen, eller om en resande eller oförmögen person förrättar fredagsbönen, är hans eller hennes bön giltig och middagsbönen behöver inte förrättas.

Villkoren för giltighet (*****)

Det finns fem villkor för att fredagsbönen ska vara giltig. Om någon förrättar fredagsbönen utan att dessa villkor är uppfyllda, måste han förrätta middagsbönen. Villkoren är följande:

1. Att befinna sig i en etablerad stad eller tätort.

2. Att tiden för zuhr-bönen har inträtt.

3. Att khutban hålls.

4. Att en jamaat samlas.

5. Att alla har tillstånd att delta i bönen.

Förklaring av villkoren

1. Mesr-e jameʿ

Jumuʿah-bönen är inte giltig i skogar, på landsbygden eller på platser för tillfällig vistelse.

Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Jumʿa- och ʿīd-bönerna är inte giltiga någon annanstans än i en mesr-e jāmiʿ.

Med mesr-e jāmiʿ avses en stad eller en stor by där det finns så många muslimer att fredagsbönen blir obligatorisk för dem, men om de samlas i någon av byns moskéer räcker platsen inte till [vanligtvis är ovanstående definition av mesr-e jāmiʿ hanafitiska rättslärdas. Det finns dessutom många andra definitioner, till exempel:

1. En plats med tiotusen invånare är en mesr.

2. Eller så kallas en plats för mesr (stad) där människor från alla yrken försörjer sig.

3. En plats som den samtida imamen betecknar som mesr och där han befaller att fredagsbönen ska upprättas är en mesr.

4. Mesr är en plats där det finns marknader, vägar och stadsdelar, samt en ledare som kan återkräva de förtrycktas rättigheter från de orättfärdiga, och en lärd person till vilken människor kommer för att lära sig religiösa rättsfrågor.

Utöver dessa har de rättslärda också framfört många andra definitioner. Därav framgår att det inte finns någon klar och exakt definition av mesr-e jāmiʿ utifrån vilken man med säkerhet kan fastslå att fredagsbönen endast kan förrättas i städer och inte i byar. I själva verket har de rättslärda fäst vikt vid det egentliga syftet med villkoret mesr-e jāmiʿ och försökt klargöra detta syfte så tydligt som möjligt utifrån sina respektive perspektiv. Därvid har de särskilt beaktat två saker. För det första: eftersom fredagsbönen är en mycket viktig obligatorisk gudstjänst, för vilken det har getts starka uppmaningar, bör så många muslimer som möjligt samlas för att förrätta den, så att ingen i möjligaste mån berövas lyckan att få del av denna stora obligatoriska gudstjänst. För det andra: fredagsbönen ska inte förrättas av människor utspridda och åtskilda i olika små grupper. Den ska i stället förrättas på en central plats där en stor samling muslimer kan äga rum. När Allama Maududi analyserar mesr-e jāmiʿ säger han:

Så långt jag har begrundat sharia-bestämmelserna förefaller deras syfte vara att fredagsbönen inte uppfyller sitt ändamål om den förrättas separat i små, avgränsade grupper. Därför har Lagstiftaren befallt att fredagsbönen ska förrättas i en mesr-e jāmiʿ. Själva uttrycket mesr-e jāmiʿ antyder att det betyder en bosättning som samlar små församlingar, det vill säga att invånarna från många små bosättningar samlas och förrättar fredagsbönen. För detta ändamål har antalet affärer, marknader och bosättningar, eller något annat av detta slag, ingen betydelse för mesrens centralitet. Det finns inte heller något direkt samband mellan dessa delar av mesr och fredagsbönens församling, så att marknader och många affärer skulle krävas för att fredagsbönen ska vara giltig. Det krävs endast en bosättning med central status, så att muslimerna från de omgivande områdena kan samlas där. Om det är en stor stad som har en central ställning i civilisatoriskt avseende är det mycket bra. Annars ska den samtida imamen utse den bosättning som han finner lämplig som mesr-e jāmiʿ och beordra människorna från omgivningarna att samlas där. Allama Ibn Hammam säger: (arabiska****************)

Det vill säga: om imamen förklarar en plats vara en mesr och befaller människorna att förrätta fredagsbönen där, är bönen giltig där. Men om invånarna på en plats förbjuder att fredagsbönen förrättas där, bör den inte förrättas där. (Fath al-Qadir, volym 1, s. 409.) Om det däremot inte finns någon imam, kan fredagsbönen upprättas på det sätt som grundar sig på muslimernas gemensamma åsikt. Och deras beslut kan leda till att en qadi utses. På samma sätt kan, genom deras beslut, en person utses att ersätta imamen och vilken by som helst förklaras vara en ”mesr-e jame’”.

Därefter lade han fram följande rättvisa och praktiska förslag:

På så sätt skulle även hemlösa muslimer kunna förrätta fredagsbönen på det sätt som är korrekt enligt sharia. Detta kan ske genom att landsbygdsområdet delas upp i små områden, med ett avstånd mellan dem på fyra–fem till åtta–nio mil, beroende på de lokala förhållandena. En central plats bland dessa områden ska, med de muslimska invånarnas samtycke, förklaras vara en mesr-e jame’. Därefter ska de närliggande byarna förklaras vara underställda denna mesr, och alla muslimska invånare där ska bege sig dit för att förrätta fredagsbönen. Denna ordning är inte bara giltig enligt de autentiska haditherna, utan strider inte heller mot de hanafitiska rättslärdas bedömningar och analyser. De rättslärda har gett olika definitioner av byarna eller landsbygdsområdena som hör till en mesr: vissa har fastställt avståndet till bosättningarna under mesren till nio mil, andra till två mil och ytterligare andra till sex mil. Några säger också att en plats ska räknas som underställd mesren om man därifrån kan bege sig till mesren för fredagsbönen och återvända hem före natten. Författaren till Badāʾiʿ föredrog denna sistnämnda definition. Den får också stöd i haditherna. I Tirmidhi återberättas från Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – följande:

Det vill säga: Profeten – frid och välsignelser över honom – sade: ”Fredagsbönen är obligatorisk för den som kan återvända hem före natten efter att ha förrättat fredagsbönen.”

På ett annat ställe säger Abu Hurayra – må Allah vara nöjd med honom – att Profeten – frid och välsignelser över honom – sade:

Det vill säga: Profeten – frid och välsignelser över honom – sade: ”Lyssna! Om någon av er beger sig en eller två mil bort med sin getflock för att söka bete, men inte återvänder hit när fredagen kommer – detta sade han tre gånger – då kommer hans hjärta att förseglas.”

Av dessa hadither och de rättslärdas analyser framgår att avståndet till de platser som hör till mesren är sex–sju mil eller ungefär där omkring, så att deras invånare kan förrätta bönen och återvända hem före kvällen. För dem som bor inom ett sådant avstånd är det obligatoriskt att bege sig till mesr-e jame’ och förrätta fredagsbönen, oavsett om de är bofasta på landsbygden eller nomader. Ibn al-Humam säger i Fath al-Qadir:

Fredagsbönen i byar på landsbygden

Det är inte giltigt att förrätta fredagsbönen utspritt på olika platser i varje liten by och i varje liten eller stor landsbygd, utan att beakta villkoren för masr-e jame. ***1 Det är i stället muslimernas plikt att gemensamt och efter samråd utse en central plats för fredagsbönen, varefter muslimerna i omgivningen ska samlas där och förrätta fredagsbönen.

Allama Ibn Hammam säger i Fath al-Qadir: (arabiska************)

För den som bor på vilken plats som helst under en masr är fredagsbönen lika obligatorisk som för masr-invånarna. Han bör bege sig till masr och förrätta fredagsbönen där (Fath al-Qadir, första delen, s. 411).

Även för dem som bor i stadens utkanter är fredagsbönen obligatorisk, precis som för stadsborna. Det är också nödvändigt för dem att bege sig dit och förrätta fredagsbönen (Fath al-Qadir, del 1, s. 411).

Med stadens utkanter avses alla närliggande byar från vilka den som deltar i fredagsbönen kan återvända hem efter bönen före kvällen.

***1 Enligt Ahl al-Hadith är det inte ett villkor för fredagsbönen att den förrättas i en stad eller i någon stor by. Varhelst några människor samlas för gemensam bön är det obligatoriskt att förrätta fredagsbönen. Deras bevis är att Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) från Bahrain genom ett brev frågade Umar (må Allah vara nöjd med honom) om fredagsbönen fick förrättas i Bahrain. De troendes ledare svarade )(************) Förrätta fredagsbönen var ni än befinner er (Ibn Khuzayma). Allama Ibn Hazm säger att det största beviset för att fredagsbönen är giltig i byar är att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), när han kom till Medina, byggde moskéer i Medinas små byar, som separata byar, och förrättade fredagsbönen i dessa byar. Detta var varken en stor by eller en stad. (Islami Taleem, Awn al-Ma’bud – kommentar till Abu Dawud, se hänvisningen.)

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Fredagsbönen är obligatorisk för den som kan nå sin familj före natten (Tirmidhi).

Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar:

Människor brukade komma från sina bostäder och från Medinas utkanter för fredagsbönen. Deras kroppar blev täckta av damm och sand, och de svettades ymnigt. En gång var Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hos mig, och en av dem kom till Profeten. Han sade: ”Vad bra det hade varit om ni hade badat och kommit i dag!” (Bukhari).

2. Zuhrs böntid

Det är inte tillåtet att förrätta fredagsbönen före eller efter zuhrs böntid. Om zuhrs böntid tar slut medan fredagsbönen pågår, blir bönen ogiltig, även om man har suttit så länge i den sista sittningen att man hunnit läsa attahiyyat. Detta beror på att fredagsbönen inte kan tas igen som qada.

3. Khutba

Det är också nödvändigt att khutban hålls före fredagsbönen och inom dess böntid. Om khutban hålls före böntidens början blir bönen inte giltig. På samma sätt blir bönen inte giltig om khutban hålls efter bönen.

4. Församlingen

Från det att khutban börjar tills bönen är slut måste det, utöver imamen, finnas minst tre personer som kan leda bönen. Om de är kvinnor eller omyndiga pojkar blir bönen inte giltig.

5. Allmänt tillträde (öppen tillgång för alla)

Det är alltså tillåtet att förrätta bönen efter att den kungjorts på en allmän plats där alla har tillträde och frihet att be, utan att någon hindras eller begränsas på något sätt. Om fredagsbönen förrättas på en sådan plats men allmänheten nekas tillträde, det vill säga om man ber med stängda dörrar, är fredagsbönen inte giltig. Om man till exempel anordnar fredagsbönen i en jordägares eller högt uppsatt persons herrgård eller bungalow, dit allmänheten inte får tillträde, är fredagsbönen inte tillåten.

Kravet på en muslimsk härskare för fredagsbönen

I fiqh-böckerna har kravet på en härskare ställts upp för fredagsbönen. ***1 Det innebär att den muslimske härskaren själv eller hans representant ska upprätta fredagsbönen. Syftet med detta krav är att en av den muslimske härskarens oundgängliga uppgifter är att ordna så att fredagsbönen upprättas och att övervaka denna stora samling, så att fred och ordning råder och ingen oordning uppstår. Där det nu finns en icke-muslimsk härskare upphävs inte muslimernas skyldighet att förrätta fredagsbönen på grund av att detta krav inte är uppfyllt. Tvärtom blir det deras skyldighet att samlas och förrätta fredagsbönen tillsammans. De rättslärda har förstått betydelsen av detta krav på följande sätt. Därefter har de utfärdat ett tydligt rättsutlåtande: där det finns en icke-muslimsk härskare ska muslimerna själva ordna fredagsbönen. I den berömda fiqh-boken Shami står det:

(Arabiska****************)

I länder där en otrogen härskare styr är det tillåtet för muslimerna att själva ordna fredagsbönen och de båda eidbönerna. Där blir den som muslimerna genom ömsesidig överenskommelse utser till qadi deras qadi, och det blir hans plikt att kräva en muslimsk härskare och kämpa för detta.

1. I Hidaya står det:

Det innebär att det inte är tillåtet att upprätta fredagsbönen utan en härskare eller dennes representant.

Mawlana Abd al-Hayy Firangi Mahalli har uttryckt detta så tydligt att han säger att Jumuʿah även är obligatorisk för muslimer i länder där icke-muslimska härskare sitter vid makten. Efter mogulernas styre, när det brittiska styret etablerades i Indien, uppstod frågan huruvida Jumuʿah var tillåten där. Vissa trångsynta personer ansåg att man, eftersom muslimskt styre är ett villkor för Jumuʿah, därför inte borde förrätta Jumuʿah-bönen i Indien. Men Mawlana Abd al-Hayy säger otvetydigt att Jumuʿah är obligatorisk för muslimer även när det inte finns någon muslimsk härskare.

(Arabiska******************)

Det råder inget tvivel om att Jumuʿah är obligatorisk i Indien, där de kristnas överhöghet har etablerats och de har utsett icke-troende härskare, och att den kan förrättas på grundval av muslimernas ömsesidiga enighet. Den som utfärdar en fatwa om att Jumuʿah har upphävts kommer själv att vara vilseledd och även leda andra vilse — (Tafhimat, del 2, s. 410, Allama Maududi (r)).

Jumuʿahs sunnah-handlingar

Jumuʿahs sunnah består av åtta rakʿah, och alla är sunnah muʾakkadah. Före fard förrättas fyra rakʿah med ett salam, och efter fard fyra rakʿah med ett salam. Detta är Imam Abu Hanifas (r) uppfattning.

Sahibayn (r), det vill säga Imamens två lärjungar, säger att Jumuʿah har tio sunnah. Före fard förrättas fyra rakʿah och därefter sex rakʿah. De fyra rakʿah förrättas med ett salam och därefter två rakʿah med ett salam.

Jumuʿahs regler och etikett

1. Det är sunnah att på Jumuʿah-dagen sörja för renlighet och hygien, klippa håret och naglarna, bära så fina kläder som man har möjlighet till, använda parfym och tidigt bege sig till den centrala moskén för att närvara.

Profeten (frid över honom) sade:

Den som badar på fredagen, tar på sig rena kläder, använder parfym om möjlighet finns, kommer till fredagsbönen, inte tränger sig över människors nackar och därefter ber så mycket som Allah har föreskrivit för honom, förblir tyst från det att imamen kommer tills bönen är avslutad, hans synder mellan denna fredag och den föregående fredagen blir då förlåtna – (ʿIlmul-fiqh, del 2).

2. Om man trots att man vidtagit åtgärder missar fredagsbönen av glömska eller av någon annan anledning, måste man be zuhrs fyra obligatoriska rakʿat och bör dessutom ge något i välgörenhet. Om man exempelvis inte kan delta i fredagsbönen på grund av vård av en sjuk person, storm eller rädsla för fienden, måste man be zuhr.

3. Det är bäst att den som håller khutban också leder bönen. Men om någon annan av någon anledning leder bönen är den ändå giltig – (Durr al-Mukhtar).

Fredagsbönen ska dock ledas av den som har hört khutban. Om någon som inte har hört khutban leder bönen är den inte giltig.

4. Det är bäst att alla invånare i samma ort samlas i samma centrala moské och ber fredagsbönen. I en stad är det dock tillåtet att be i flera moskéer – (Bahr al-Raʾiq).

5. I en stad eller i en sådan ort där fredagsbönen hålls är det haram att be zuhr före fredagsbönen (ʿIlmul-fiqh).

6. Sjuka och oförmögna personer – för vilka fredagsbönen inte är wajib – ska på fredagen be zuhr var för sig. För sådana personer är det makruh tahrimi att be zuhr i församling på fredagen – (Durr al-Mukhtar).

7. Fredagsbönen bör vara längre än khutban.

Att fredagsbönen är lång och khutban kort är ett tecken på att khatiben har djup kunskap om religionen och stor framsynthet – (Muslim).

8. Om en masbuq ansluter sig till församlingen under den avslutande sittningen, eller ansluter sig till tashahhud efter sujud as-sahw, är hans fredagsbön ändå giltig. Efter att imamen har hälsat avslutar han bönen genom att resa sig och be två rakʿat.

9. Förberedelserna inför fredagen bör börja redan på torsdagen. Profeten (s) brukade börja förberedelserna redan på torsdagen – (Mishkat).

10. På fredagen bör man i större omfattning ägna sig åt dhikr, tasbih, Koranrecitation, dua, istighfar, välgörenhet, att vårda sjuka, att delta i begravningsböner, att besöka kyrkogårdar och andra goda handlingar. Hazrat Abu Saʿid al-Khudri (ra) berättar att Profeten (s) sade: Det finns fem goda handlingar som, om någon utför dem under en och samma dag, gör att Allah låter honom träda in i paradiset –

1 – Att vårda och ta hand om en sjuk person

2 – Att delta i en begravningsbön

3 – Att fasta

4 – Att förrätta fredagsbönen

5 – Att frige en slav

Det finns även en berättelse av Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom), där Profeten (ﷺ) säger:

Den som reciterar sura al-Kahf på fredagen får ett ljus som fortsätter att lysa för honom fram till nästa fredag – (an-Nasa’i).

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (ﷺ) sade: Den som reciterar sura ad-Dukhan på fredagsnatten får sjuttio tusen änglar att be om förlåtelse för honom, och hans synder förlåts – (at-Tirmidhi).

Dessutom säger Profeten (ﷺ):

På fredagen finns det en stund då varje åkallan som tjänaren riktar till Allah blir besvarad – (al-Bukhari).

Det finns flera uttalanden bland de lärda om när denna stund infaller, varav två har erkänts som de mest autentiska. Det ena är tiden från det att imamen går upp på minbaren för khutban tills bönen är avslutad. Det andra är fredagens sista stunder, när solen håller på att gå ner. Det är lämpligt att åkalla Allah under båda dessa tider.

11. Det är mustahabb att gå till moskén långt före fredagsbönen. Profeten (s) sade:

Om någon på fredagen tvättar sig grundligt, liksom man tvättar sig för att bli ren, och kommer till moskén vid den första tiden, är det som om han hade offrat en kamel. Den som kommer därefter är som om han hade offrat en kamel, och den som kommer därefter är som om han hade offrat en behornad bagge. När khatiben sedan kommer ut för khutban lämnar änglarna dörrarna, stänger närvarolistan och sätter sig inne i moskén för att lyssna på khutban och be bönen. (Bukhari, Muslim).

12. Det är sunnah att läsa sura (****) och sura (****) i fajr-bönen på fredagen.

13. Det är sunnah att läsa sura (***) och sura (****), eller sura (***) och sura (***), i fredagsbönen.

14. Man bör sitta där det finns plats i moskén. Det är makruh att gå över någons huvud och nacke. Detta besvärar människor både kroppsligt och själsligt och stör även deras koncentration. Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra) berättar att Profeten (s) sade: Den som lämnar den första raden och ställer sig i den andra raden för att inte besvära sina muslimska bröder, honom kommer Allah att belöna med dubbelt så stor belöning som människorna i den första raden. (Tabarani).

15. Det är mustahabb att ofta läsa durood över Profeten (s) på fredagen. Profeten (s) sade:

Den bästa av era dagar är fredagen. Adam (as) skapades på denna dag och dog på samma dag. På denna dag kommer Uppståndelsen att äga rum. Läs därför ofta durood över mig denna dag, eftersom er durood och salam frambärs till mig. Sahaba sade: ”O Allahs Sändebud! Din kropp kommer ju att ruttna och förgås.” Profeten (s) sade: ”Allah har förbjudit jorden att förtära profeternas kroppar.” (Abu Dawud).

Regler och etikett för khutban

1. Khatiben ska hålla två khutbah. I den första khutban ska han lära åhörarna religionens föreskrifter och hur de ska omsätta dem i praktiken. Khutbans grundläggande syfte kan uppnås först när khatiben tilltalar åhörarna på deras eget språk, så att de kan förstå. Bland juristerna råder det emellertid delade meningar om huruvida khutbah får hållas på andra språk än arabiska.

Saken är egentligen den att den första khutban i själva verket hålls för predikan och vägledning, för att förklara religionens kärna och liknande, och den kan hållas även på andra språk än arabiska. Den andra khutban bör däremot hållas på arabiska. Där muslimer håller en internationell konferens bör båda khutbah hållas på arabiska. Allama Maududi (må Allah förbarma sig över honom) uttryckte sin åsikt i denna fråga och sade:

Det bör vara så att en del av khutban, den andra delen, absolut hålls på arabiska. Denna del ska ägnas åt att lovprisa och ära Allah, läsa välsignelser och frid över Allahs Sändebud (frid vare med honom), hans följeslagare, hans familj och barn samt åt recitation av Koranverser. Därefter bör den andra delen, den första khutban, innehålla predikan, råd och islamisk undervisning anpassad efter tidens behov, på ett språk som alla åhörare eller åtminstone de flesta av dem förstår. För detta ändamål bör man i största möjliga mån använda ett språk som bland muslimerna har internationell eller åtminstone regional status. I Indien, det vill säga Brittiska Indien, bör khutban exempelvis hållas på urdu i stället för på regionala språk eller lokala talspråk, eftersom nästan alla i varje provins förstår urdu. På avlägsna platser där människorna inte förstår urdu får khutban naturligtvis hållas på det lokala språket. Men där muslimer håller en internationell konferens bör khutban inte hållas på något annat språk än arabiska. (Tafhimat, del 2, s. 342.) Därefter ska han i den andra khutban läsa några verser ur Koranen, läsa välsignelser över Profeten och be för Allahs Sändebuds (frid vare med honom) följeslagare samt för alla muslimer.

2. Khatibens uppgift är att inför varje fredag förbereda ett tal som passar tiden och omständigheterna samt att, i ljuset av Koranen och sunnan, ge råd om landets och ummans tillstånd och om de problem som den muslimska nationen möter. Han ska ge inspiration till att lösa alla problem ur religionens perspektiv och uppmuntra människor att vidta åtgärder i enlighet med detta. Han ska påminna muslimerna om deras religiösa ansvar och plikter och väcka deras omsorg om religionen och umman. Det är tillåtet att läsa upp en färdig khutba ur en bok, liksom att, som en välsignelse, läsa upp någon tillförlitlig khutba som Profeten själv (frid vare med honom) höll. Men det egentliga syftet med fredagskhutban är att den som har ansvar för muslimerna på ett naturligt sätt, varje vecka och med kontinuitet och disciplin, ska undervisa dem om religionens föreskrifter, tydliggöra deras ansvar och ge vägledning om uppkomna problem i ljuset av Koranen och sunnan. Därför är det bästa sättet att khatiben, när det behövs för att uppnå khutbans syfte, redogör för rättsliga frågor inom sharia och ger vägledning. Det räcker inte att bara läsa upp en bok. Lärda inom Ahl al-Hadith anser också att det inte bara är tillåtet utan rentav bättre att hålla khutba på andra språk än arabiska. Maulana Abdus Salam Bastavi säger:

Khutba innebär att man tilltalar de närvarande med predikan och råd. Råd blir verkningsfulla först när de ges på åhörarnas språk. Därför bör khutban hållas på åhörarnas språk. Om åhörarna är arabisktalande bör khutban hållas på arabiska, och om de talar ett annat språk bör den hållas på det språket. Det är inte obligatoriskt att hålla khutban enbart på arabiska. I stället bör man läsa den arabiska originaltexten, översätta den och förklara den för åhörarna. (Islami Talim, del 4, s. 130.)

1. När Allama Maududi (må Allah förbarma sig över honom) talar om khutbans syfte säger han:

Khutban har i själva verket inte inrättats för att människor en dag i veckan rutinmässigt ska lyssna till något slags tal, på samma sätt som man i kristna kyrkor lyssnar till en predikan eller ett gott råd. Khutban har i stället gjorts till en aktiv del av muslimernas gemensamma liv. Syftet var att alla muslimer en gång i veckan ovillkorligen skulle samlas för att få höra Allahs föreskrifter och få religionens undervisning fast förankrad i sina hjärtan. Om någon misskötsamhet visar sig hos en individ eller en grupp ska man försöka korrigera den och uppmuntra dem att ägna sig åt samhällsnyttiga gärningar. Dessutom ska statschefen i en islamisk stat () direkt lägga fram regeringens politik inför allmänheten och ge var och en möjlighet att ställa frågor eller framföra sina synpunkter. (Tafhimat, del 2, s. 335.)

3. Efter att khatiben har hållit den första khutban ska han sitta på minbaren så länge att tre korta verser kan reciteras eller ”Subhanallah” kan sägas tre gånger. Därefter ska han stå och hålla den andra khutban. I den första khutban ska han på ett gripande språk och med uppmuntran och inspiration förkunna religionens föreskrifter och bud för folket. Det är mustahabb att hålla ett tal i khutban som väcker uppmuntran, inspiration och känslor.

Under den andra khutban ska man recitera några koranverser, läsa durood och hälsningar samt be för Profetens följeslagare och för muslimer i allmänhet.

4. Khutban bör vara kortare än bönen. Det är makruh att göra khutban längre än bönen. Profeten (S) sade: Att förlänga bönen och förkorta khutban är ett tecken på khatibens visdom och framsynthet. Förläng därför bönen och förkorta khutban. – (Muslim).

5. Under khutban är det wajib att sitta tyst och lyssna uppmärksamt på khutban, oavsett om åhöraren befinner sig nära eller långt från khatib.

6. Det är mustahabb att sitta nära khatib under khutban och vända ansiktet mot honom. I hadithen sägs: Närvara vid khutban och håll er nära imamen. – (Mishkat).

7. När khatib reser sig för khutban är det inte tillåtet att be eller tala. Under khutban är det makruh tahrimi att be, tala, vara upptagen med dhikr och tasbih, äta och dricka, hälsa eller besvara en hälsning. Det är också makruh tahrimi att göra något som hindrar en från att lyssna på khutban. Under khutban är det förbjudet att lära någon en religiös föreskrift eller uppmana till goda gärningar. Profeten (S) sade:

När imamen håller khutba liknar den som talar den som bär en börda av böcker, och den som under khutban säger till någon annan: ”Var tyst”, har inte fått sin fredagsbön godkänd. – (Musnad Ahmad, Tabarani).

Det är dock inte bara tillåtet utan även wajib att utföra en qada-bön under khutban.

8. Om Profetens namn nämns under khutban är det tillåtet att i sitt hjärta läsa durood.

9. Under den andra khutban är det mustahabb att be för Profetens avkomma och följeslagarna, särskilt de rättledda kaliferna, Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Det är också tillåtet att be för den ansvarige i den islamiska staten. Det är dock makruh tahrimi att framföra olämpligt och överdrivet beröm – (Ilmul Fiqah, andra delen, s. 148, med hänvisning till Durr al-Mukhtar).

10. Även om det inte är förbjudet att tala om eller läsa om avsked och separation i khutban under Ramadans sista fredag (Jumʿat al-Widā), finns inget sådant återberättat från Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) eller de ädla följeslagarna. Inte heller finns det något omnämnande av detta i någon auktoritativ fiqh-bok. Därför är det inte rätt att regelbundet läsa sådana texter. På detta sätt brukar människor läsa något som endast är mubah med stor pompa, och de som inte läser avskedskhutban anses inte vara goda. Allmänheten har dessutom gett Jumʿat al-Widā en religiös status enligt sharia. Därför är det bättre att avstå från detta – (Ilmul Fiqah, andra delen, s. 148).

11. Så snart khutban är avslutad bör bönen börja med iqamah. Det är makruh tahrimi att ägna sig åt någon världslig sysselsättning mellan khutban och bönen. Om detta uppehåll blir långt, till exempel om khatiben sätter sig för att äta eller sätter sig för att avgöra en affärsangelägenhet med någon, måste khutban läsas en andra gång. Om det däremot finns ett religiöst behov, till exempel att man måste meddela någon en bestämmelse i sharia, behöver göra wudu eller efter khutban kommer på att man behövde göra ghusl [det bör påpekas att taharah inte är ett villkor för khutban. Även om någon av misstag håller khutban i tillstånd av janabah behöver den inte hållas på nytt.

(Arabiska****************)

Om khatiben håller khutban sittande eller i ett tillstånd av orenhet är den giltig – (Hidaya).] finns det inget fel med detta uppehåll. Det finns inget behov av att läsa khutban en andra gång.

Användning av mikrofon under bönen och khutban

Det är tillåtet att använda mikrofon under khutban när det behövs.

Det är inte heller något fel att använda mikrofon under bönen när det behövs. ****1

Köp och försäljning är förbjudna efter fredagsbönens adhan

Så snart man hör fredagsbönens adhan bör man avsluta alla affärer och all köp- och försäljningsverksamhet och ge sig av, välklädd och förberedd, för att lyssna på khutban och förrätta bönen. Detta beror på att köp och försäljning blir förbjudna efter fredagsbönens adhan. I Koranen sägs det tydligt:

(Arabiska****************)

Troende! När kallelsen till bönen ljuder på fredagen, skynda då till åminnelsen av Gud och lämna köp och försäljning. (Al-Jumuʿah: 9)

Koranuttolkarna är eniga om att (****) betyder khutban eller både khutban och bönen. Och den adhan som avses med (****) är den adhan som ljuder före khutban, inte den som ljuder långt tidigare. Hazrat Sa’ib ibn Yazid (må Gud vara nöjd med honom) berättar att det under Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) tid endast ropades ut en adhan, och den ropades ut när khatib hade gått upp på minbaren och

****1 Mufti Muhammad Shafi sahib uttrycker sin åsikt i denna fråga och säger: Av den analys som juristerna har framfört och av följeslagarnas (må Gud vara nöjd med dem) praxis efter ändringen av böneriktningen framgår det tydligt att man inte kan döma att bönen blir ogiltig på grund av detta. (Shariah-bestämmelser om moderna apparater, s. 89).

Allama Maududi (må Gud förbarma sig över honom) framlägger följande bevis för att det inte bara är tillåtet utan rentav bättre att använda mikrofon under bönen: På grundval av dessa argument och bevis anser jag att användning av mikrofon under bönen inte bara är tillåten utan också bättre. Mitt hjärta vittnar om att om sådana apparater hade funnits under Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) tid, skulle han utan tvivel ha använt dem under bönen, vid adhan och i khutban. På samma sätt godtog han utan tvekan att man grävde ett dike enligt den iranska metoden under slaget vid Khandaq. (Tafhimat, del 2, s. 380).

satt sig på den. Senare, under Hazrat Abu Bakrs och Hazrat Omars tid, när befolkningen hade ökat betydligt, införde de ytterligare en adhan. Denna adhan ropades ut från deras bostad ’Zawā’ på marknaden i Medina (Bukhari, Abu Dawud, Nasa’i).

Allama Shabbir Ahmad Usmani säger i sin tafsir att (***) syftar på den adhan som ges framför imamen. Seden att ge den tidigare adhannen infördes under Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid genom sahabernas (må Allah vara nöjd med dem) samstämmiga beslut.

Den föreskrivna metoden för khutban

Khateeben ska, i rent och vårdat skick, sitta vänd mot åhörarna, och muezzinen ska läsa adhannen framför khateeben.

Så snart adhannen är avslutad ska khateeben stiga upp på minbaren och hålla khutban efter att tyst ha läst: ”A’udhu billahi min ash-shaytan ir-rajim.”

Först ska han lovprisa och ära Allah, och därefter vittna om tawhid och profetskapet. Sedan ska han med uppmuntran, iver och allvar hålla ett kort men innehållsrikt tal. Därefter ska han sitta en stund, så länge det tar att läsa ”Subhanallah” tre gånger.

Därefter ska han resa sig en andra gång och hålla den andra khutban. Även i denna khutba ska han upprepa lovprisningen och ärandet av Allah samt trosbekännelsen. Han ska läsa några verser ur den heliga Koranen och läsa välsignelser och frid över Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han ska be för de ädla sahaberna, de rätt vägledda kaliferna och särskilt för Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Därefter ska han be för de allmänna muslimerna och avsluta khutban. Omedelbart efter khutbans slut ska alla resa sig för bönen.

Redogörelse för de båda eidbönerna

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att när Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade utvandrat från Mekka och kommit till Medina, såg han att människorna roade sig och ägnade sig åt nöjen på två särskilda dagar varje år. Han frågade dem: ”Vad är dessa två dagar?”

De säger: Före islams ankomst brukade vi roa oss och glädja oss på dessa två dagar.

Profeten (frid vare med honom) sade: Allah har i stället för dessa två dagar fastställt två bättre dagar. Den ena är Eid al-Fitr och den andra är Eid al-Adha.

Eid al-Fitrs innebörd

Muslimerna firar Eid al-Fitr på den första dagen i månaden Shawwal. Allah den Upphöjde har ålagt tjänarna olika former av dyrkan under månaden Ramadan, såsom fasta, tarawih, recitation av Koranen och välgörenhet. Tjänarna har genom Hans nåd fått förmågan att utföra dessa handlingar på ett gott sätt och därigenom nått framgång. Därför firas Eid al-Fitr som ett uttryck för sann glädje.

Eid al-Adhas innebörd

Muslimerna firar Eid al-Adha den tionde dagen i månaden Dhu al-Hijja. Denna högtid bär i själva verket minnet av det väldiga offer som profeten Ibrahim och profeten Ismail (frid vare med dem) frambar inför Allah. På Allahs anvisning gjorde sig profeten Ibrahim beredd att offra sin ende son, profeten Ismail, för att vinna Allahs välbehag. När profeten Ismail fick veta att detta var Allahs vilja lade han med glädje sin hals under den vassa kniven. Genom att fira Eid al-Adha till minne av offergärningens enastående historia förkunnar muslimerna genom sina ord och handlingar att de, så snart Allah visar det, kommer att offra det liv och den egendom de äger på Allahs väg. När de låter blodet rinna ur djurets strupe genom att skära den med en kniv svär de inför Allah: ”O Allah! På samma sätt som vi låter djurets blod rinna för att vinna Ditt välbehag, kommer vi vid behov inte heller att tveka att låta vårt eget blod rinna på Din väg. Om vi får denna lycka kommer vi att bevisa oss vara Dina lydiga och trogna tjänare.”

Sunnah-handlingar på Eid al-Fitr

1. Att ordna sin klädsel och utsmyckning.

2. Att efter fajr-bönen göra ghusl inför eid-bönen.

3. Att använda miswāk.

4. Att, efter förmåga, bära nya eller rena kläder och använda parfym.

5. Att stiga upp mycket tidigt.

6. Att tidigt bege sig till eid-bönen.

7. Att betala zakāt al-fiṭr innan man beger sig till eid-bönen.

8. Att äta något sött innan man beger sig till eid-bönen.

9. Att förrätta eid-bönen på eid-böneplatsen. Att bege sig till eid-böneplatsen för att förrätta bönen är sunnat mu’akkadah. Profeten (s) brukade förrätta eid-bönen på eid-böneplatsen, trots den enastående förtjänsten i att förrätta bönen i Profetens moské. Endast en gång förrättade han bönen i Profetens moské på grund av regn (Abu Dawud).

10. Gå till fots via en väg och återvända via en annan väg.

11. På vägen säga följande takbir långsamt. (på arabiska*******************)

Sunnah-handlingar på Eid al-Adha

1. Även på Eid al-Adha är de handlingar sunnah som är sunnah på Eid al-Fitr.

1. På Eid al-Adha är det sunnah att inte äta något innan man går till eidgah. Hazrat Barida (ra) berättar att Profeten (s) alltid åt något innan han gick till eidgah på Eid al-Fitr, medan han åt efter att ha återvänt från eidgah på Eid al-Adha. (I Tirmidhi, Ibn Majah och Musnad Ahmad tilläggs att han åt offerkött.)

2. På Eid al-Adha är det sunnah att säga takbir med hög röst på vägen till eidgah.

Eidbönen

På eid-dagen är det wajib att be två rakʿat. Villkoren för att eidbönen ska vara giltig och wajib är desamma som för fredagsbönen. Eidbönens khutba är dock inte ett villkor, medan fredagsbönens khutba är fard. Eidbönens khutba är sunnah.

Avsikten med eidbönen

Jag avser den två rakʿat långa obligatoriska eidbönen med sex takbirer. Den som vill säga det på arabiska ska säga—

(På arabiska****************(

(Om det är eid al-fitr säger man (****), och om det är eid al-adha säger man (****).)

Metoden för eidbönen

Efter att ha avsett eidbönen lyfter man händerna till öronloberna medan man säger ”Allahu akbar”. Därefter ska man lägga händerna över varandra och läsa sana.

Därefter ska man säga ”Allahu akbar” tre gånger och lyfta händerna till öronloberna varje gång. Efter varje takbir ska man stanna så länge som det tar att läsa ”Subhanallah” tre gånger. Efter den tredje takbiren ska man inte låta händerna falla, utan lägga dem över varandra. Därefter ska man läsa taʿawwudh, tasmiya, sura al-Fatiha och ännu en sura tillsammans med den.

Därefter ska man, efter rukūʿ och sujūd enligt föreskriften, i den andra rakʿan läsa sura al-Fatiha och ännu en sura tillsammans med den.

Därefter säger man tre takbir före bugningen och sänker händerna. Sedan säger man den fjärde takbir och går ner i bugning.

Tiden för eidbönen

När solen har gått upp ordentligt och dess klara ljus har spridit sig börjar tiden för eidbönen och den varar till middagstid. Det är dock mustahabb att inte skjuta upp eidbönen. Det är sunnah att läsa eid al-adhas bön något tidigare och eid al-fitrs bön något senare.

Regler om eidbönen

1. Om någon inte hinner med eidbönen kan han inte be eidbönen ensam, eftersom församlingen är ett villkor för eidbönen. På samma sätt kan den som deltog i eidbönen men vars bön av någon anledning blev ogiltig inte läsa den som qada, och qada blir inte heller obligatoriskt för honom. Men om någon annan ansluter sig till honom kan de be tillsammans.

2. Om eid al-fitrs bön av någon anledning inte kan förrättas på eid-dagen, kan den förrättas den andra dagen. Om det gäller eid al-adha, kan den förrättas fram till den 12:e Dhu al-Hijjah.

3. Utan giltig ursäkt kan eid al-adhas bön förrättas fram till den 12:e, men det är makruh. Det är inte alls tillåtet att utan giltig ursäkt skjuta upp eid al-fitrs bön.

4. För eidbönen finns varken adhan eller iqamah.

5. För kvinnor ***1 och för den som av någon anledning inte bad eidbönen är det makruh att be frivillig bön före eidbönen.

6. Om någon ansluter sig till eidbönen efter att imamen har sagt takbir och börjat recitera, ska han fatta avsikten och först säga takbir. Om han ansluter sig under ruku, ska han fatta avsikten och först säga takbir. Om han ansluter sig under ruku, ska han i stället för att säga tasbih säga takbir, men utan att lyfta händerna. Om imamen reser sig från ruku innan han har sagt hela takbir, ska han också resa sig tillsammans med imamen. Den takbir som då missas är förlåten.

7. Om imamen glömmer att säga de extra takbirerna i eidbönen och kommer på det först när han befinner sig i ruku, ska han säga takbir medan han fortfarande är i ruku och inte gå över till recitationen. Om han reser sig från ruku för att stå upprätt, blir bönen ändå inte ogiltig.

8. Det är makruh att be någon annan bön på eid-bönen plats eller där eidbönen hålls, både före och efter eidbönen. [Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra) sade: Profeten (s) gick ut för eidbönen. Sedan bad han endast två rakʿat och bad ingen bön varken före eller efter den. (Tirmidhi).]

***1 Barns och kvinnors deltagande i eidbönen

Enligt Ahl al-Hadith är kvinnors och barns deltagande i eidbönen masnun. Detta beror på att eid och jumʿa ingår bland islams religiösa föreskrifter. Profeten (s) uppmanade själv kvinnorna i detta avseende att gå till eid-bönen platsen. Hazrat Umm Atiyya (ra) sade: Profeten (s) befallde oss att ta med ogifta flickor, unga kvinnor, beslöjade kvinnor och kvinnor som hade menstruation till eid-bönen platsen. De som hade menstruation skulle emellertid sitta avskilt från platsen där bönen hölls, säga takbir och delta i muslimernas åkallan. Jag frågade: ”O Allahs sändebud! Många kvinnor har ingen sjal. Hur ska de gå till eid-bönen platsen?” Profeten (s) sade: ”Den som har en sjal ska låta sin religiösa syster dela den med henne.” (Bukhari, Muslim, Tirmidhi).

Hazrat Ababas (ra) sade: Jag gick tillsammans med Profeten (s) till eidbönen. Han ledde bönen och höll sedan khutba. Därefter gick han till kvinnornas samling, förmanade och undervisade dem och uppmuntrade dem att ge sadaqa och välgörenhet. (Bukhari).

9. Om någon missar eidbönen behöver han inte be den som qada, eftersom eidbönen inte har någon qada. ***1

10. Det är enhälligt tillåtet att förrätta Eid-bönen på flera platser i staden. För dem som inte kan ta sig till Eidgah bör man ordna bönen i staden, så att de kan förrätta Eid-bönen.

11. Koranrecitationen under Eid-bönen ska ske med hög röst. Det är gott att läsa de suror som Profeten (frid över honom) brukade läsa. Ibland läste han surorna al-A’la och al-Ghashiya (Ahmad, Tirmidhi), och ibland surorna Qaf och al-Qamar (Tirmidhi, Abu Dawud).

Regler om Eid-khutban

1. Eid-khutban är sunnah, och det är wajib att lyssna på den.

2. Det är sunnah att hålla Eid-khutban efter bönen. Hazrat Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid över honom) brukade gå till Eidgah på Eid al-fitr och Eid al-adha. Där förrättade han först bönen. Sedan vände han sig mot folksamlingen och stod framför den. Folket satt på sina platser i rader. Då höll han en wa’z inför dem och meddelade dem religionens regler och föreskrifter. Om han behövde sända en trupp åt något håll eller ge någon särskild vägledning, gjorde han det. Sedan återvände han hem (Bukhari, Muslim).

3. Det är sunnah att hålla två khutbor och att sitta en kort stund mellan dem, på samma sätt som man sitter mellan fredagsbönernas khutbor.

4. Takbir ska uttalas under Eid-khutban. Nio gånger under den första khutban och sju gånger under den andra.

5. Under Eid al-fitr-khutban ska man förklara reglerna om sadaqat al-fitr, och under Eid al-adha-khutban ska man förklara reglerna om offer och takbir al-tashriq.

****১ Enligt Ahl al-Hadith ska den som missar eid-bönen be två rakʿat ensam.

Takbīr at-tashrīq

1. Den nionde dagen i månaden Zulhijja kallas Yawm ʿArafa (Arafas dag). Den tionde dagen kallas Yawm an-Nahr (offerdagen), och den elfte, tolfte och trettonde dagen kallas Ayyām at-tashrīq. Den takbīr som reciteras efter de obligatoriska bönerna under dessa fem dagar kallas Takbīr at-tashrīq.

2. Takbīr at-tashrīq lyder: (arabiska*****************)

3. Takbīr at-tashrīq ska reciteras efter varje obligatorisk bön, från fajr-bönen på Arafas dag till asr-bönen den 13:e Zulhijja. Det innebär att takbīr ska reciteras efter tjugotre böner, och det är wajib.

4. Det är wajib att recitera Takbīr at-tashrīq högt. Kvinnor ska recitera den tyst.

5. Det är inte wajib för resande och kvinnor att recitera Takbīr at-tashrīq. Men om de ber bakom någon för vilken det är wajib att recitera takbīr, blir det även wajib för dem att recitera den.

6. Takbīr at-tashrīq bör reciteras omedelbart efter bönen. Men om man efter bönen gör något som är förbjudet under bönen, såsom att skratta högt, tala eller lämna moskén, ska man inte recitera takbīr. Om wudu däremot bryts är det tillåtet att recitera takbīr utan wudu, och det är också tillåtet att recitera den efter att man gjort wudu.

7. Om imamen glömmer att läsa takbīr bör den bedjande bakom imamen genast börja läsa takbīr. Då kommer även imamen att komma ihåg det. Det är inte rätt att sitta tyst och vänta på imamen, med tanken att man ska läsa den först efter att imamen har läst den.

Redogörelse för sjukdom och död

Regler och etikett för att besöka sjuka

Att gå till den sjuke och ta reda på hans tillstånd kallas i islamisk terminologi för ”iyādat” (omvårdnad). Det är mustahabb att besöka den sjuke. Om den sjuke inte har några nära anhöriga som kan se efter honom, är det en skyldighet för muslimerna att besöka och vårda honom. Profeten (fvmh) bemödade sig särskilt om att besöka sjuka. Han besökte inte bara muslimer, utan gick även för att besöka icke-muslimer. Han framhöll besökets stora betydelse och förtjänst och uppmanade till det samt lärde ut vissa regler och etiketter för det.

1. För att uppmuntra till att besöka sjuka framhöll han följande förtjänst:

På Domedagen kommer Allah att säga: ”Adams son! Jag blev sjuk, varför besökte du mig inte?”

Tjänaren kommer att säga: ”Allah! Du är ju världarnas Herre. Hur skulle jag kunna besöka Dig?”

Allah kommer att säga: ”Min sådan och sådan tjänare blev sjuk, men du besökte honom inte. Om du hade gått dit för att besöka honom, skulle du ha funnit Mig där.” (Muslim)

När en tjänare besöker sin muslimske broder som är sjuk eller går för att träffa honom, ropar en utropare från himlen: ”Lyckönskningar till dig! Lyckönskningar till dig för att du besöker den sjuke! Du har byggt dig en boning i paradiset.” – (Tirmidhi).

2. Man bör gå till den sjuke och trösta honom. Man bör uppmana honom att ha tålamod och rikta hans uppmärksamhet mot att sjukdom i själva verket är en barmhärtighet från Allah. När en troende nu drabbas av ens den minsta sorg eller smärta, blir hans synder sonade genom detta. Profeten (s) brukade fråga den sjuke (*****): ”Säg, hur mår du?” Därefter tröstade han honom och sade (********): ”Oroa dig inte; om Allah vill kommer denna sjukdom att bli ett medel till rening från synder.”

Hazrat Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (s) sade: ”Vilken olycka, vilken sjukdom, vilken oro, vilken sorg, smärta eller bedrövelse som än drabbar muslimerna – även om en tagg sticker dem – så förlåter Allah deras synder på grund av allt detta.” – (Bukhari, Muslim).

Hazrat Abu Sa’id berättar vidare att Profeten (s) sade: ”När du går för att vårda en sjuk person, framför då tröstande ord. Även om dina ord inte förändrar situationen, kommer den sjuke ändå att glädjas.” – (Tirmidhi, Ibn Majah).

3. Det är också sunna att be för den sjuke. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Profeten (s) brukade göra följande när någon av oss blev sjuk: Han strök med sin högra hand över hans kropp och läste denna åkallan:

(Arabiska***************)

”O människornas Herre! Avlägsna den sjukes lidande och ge honom helande. Du är den som skänker helande. Helandet kommer endast från Dig. Ge honom ett sådant helande att ingen sjukdom lämnar något spår.” 4. Man bör också be den sjuke att be för en själv, eftersom hans hjärta under sjukdomen är vänt mot Allah. Det står i hadith: ”När ni går för att besöka en sjuk person, be honom att be för er. Den sjukes åkallan är som ängelns åkallan.” – (Ibn Majah). Änglarna ber med Allahs tillåtelse, och därför blir deras åkallan besvarad.

5. Man bör inte sitta alltför länge hos den sjuke. Men om det verkar som om den sjuke tycker om att man stannar längre och får tröst av det, finns det inget fel i det. Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det är inte rätt att sitta länge hos den sjuke och föra oväsen.”

6. När man besöker en icke-muslim bör man, när tillfälle ges, med vishet väcka hans intresse för tron och islam. När en person är sjuk blir hans hjärta mjukare och han blir relativt mer mottaglig för att acceptera sanningen. Hadrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En judisk pojke brukade komma till profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och tjäna honom. När pojken blev sjuk gick profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att besöka honom. Han satte sig vid pojkens huvud och sade sedan: ”Acceptera den sanna religionen.” Pojken tittade på sin far. Fadern sade: ”Lyd Abu al-Qasims ord.”

Pojken blev muslim, och profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick därifrån medan han sade: ”Lovprisad vare Allah, som räddade pojken från helvetet.” (Bukhari)

Adab och regler för den döende

1. Om det finns tecken på att den sjuke inte har långt kvar, är det sunnah att lägga honom på höger sida så att ansiktet är vänt mot qibla och att höja hans huvud. Om detta orsakar honom smärta ska han läggas på det sätt som ger honom störst lindring.

2. Man bör sitta hos den sjuke och läsa trosbekännelsen. Men man bör inte be den döende att läsa den, så att det inte händer att han på grund av dödskampens plågor plötsligt vägrar att läsa trosbekännelsen eller i sin oro råkar säga något olämpligt. När han väl har läst trosbekännelsen bör man vara tyst. Men om den sjuke talar om världsliga ting bör man göra talqīn för honom, så att hans sista ord blir den goda trosbekännelsen. Det är mustahabb att ge den sjuke talqīn av den goda trosbekännelsen. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

”Ge den döende talqīn: ’Lā ilāha illallāh.’” (Muslim) Han sade också: ”Den vars sista ord är ’Lā ilāha illallāh’ ska träda in i paradiset.” (Abu Dawud)

3. Det är också mustahabb att läsa surah Yasin hos den döende när döden närmar sig. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Läs surah Yasin hos den döende.” (Fatawa al-Alamgiri)

5. Det är mustahabb att använda väldoftande ämnen och liknande på den döende.

6. När själen har lämnat kroppen ska hans ögon försiktigt slutas.

Vid slutandet av ögonen bör denna åkallan läsas: (ARABISKA**************)

O Allah, gör hans svåra stund lätt för honom. Gör det tillstånd som han senare kommer att befinna sig i lätt för honom. Välsigna honom med glädjen att skåda Dig, och gör platsen dit han är på väg bättre för honom än den plats han lämnar.

7. Det är helt naturligt att sörja och känna sorg när en närstående dör. Det är också naturligt att tårarna rinner. Men det är inte rätt att gråta högljutt och klagande, slå sig för bröstet, slita sönder sina kläder eller rulla sig i sorgen som en galning och liknande. Profeten (s) förbjöd detta strängt.

8. Det är fullständigt fel att tala om döden i en klagande ton, förbanna sig själv eller be en ond åkallan för sig själv. Profeten (s) sade: Be ständigt för er själva. För änglarna säger amen till de åkallelser ni gör – (Muslim).

9. Den avlidne bör ihågkommas med goda ord. Även om han hade gjort något ont bör man endast beskriva hans goda egenskaper. Profeten (s) sade: Beskriv era avlidnas goda egenskaper och håll tyst om deras fel och brister – (Abu Dawud).

Regler för att tvätta den avlidne

1. Efter dödsfallet bör man inte dröja med att tvätta, svepa in och begrava honom. Profetens (s) befallning är:

Skynda med liksvepningen och begravningen. Det är inte rätt att låta den avlidne ligga kvar länge i någons hem (Abu Dawud).

2. Den rituella tvagningen av den avlidne är en fard kifaya. Om den avlidne är utan arvingar är ansvaret för hans tvagning kollektivt alla muslimers. Om någon avliden begravs utan rituell tvagning blir alla muslimer syndiga, om de kände till det och ändå försummade det.

3. Om någon avliden läggs i graven utan rituell tvagning och jord ännu inte har lagts över honom, måste han tas upp och tvagas. Men om jord redan har lagts över honom bör han inte längre tas upp.

4. Om någon del av den avlidnes kropp inte har tvättats och man kommer på det efter att liksvepningen har lagts på, bör liksvepningen tas av och delen tvättas. Men om endast en liten del har förblivit otvättad, till exempel ett finger eller en lika liten del, behöver liksvepningen inte tas av för att tvätta den.

Det är obligatoriskt att tvaga den avlidne en gång, och sunnah att göra det tre gånger.

6. Den som får se den avlidne får också tvaga honom eller henne. Därför får en man inte tvaga en kvinna och en kvinna inte en man. Hustrun får dock tvaga sin man, eftersom hon ska betraktas som fortfarande stående i nikah med honom under idda-perioden. Men mannen får inte tvaga sin hustru, eftersom nikah upphör så snart hustrun dör. Enligt Ahl al-Hadith får mannen tvaga sin hustru.

7. Både kvinnor och män får tvaga minderåriga pojkar och flickor.

8. Om den avlidne har någon närstående är det bäst att denne själv utför tvagningen. Om han eller hon inte känner till hur tvagningen ska utföras, ska någon annan from person utföra den.

9. Om ett barn dör strax efter att det har fötts levande är rituell tvagning av det obligatorisk. Om barnet föds dött är tvagningen inte obligatorisk, men det är rekommenderat att tvätta det.

Metoden för att tvätta den avlidne enligt sunna

Den avlidne ska läggas på en bräda, och kläderna ska tas av. Därefter ska ett annat tyg läggas över honom eller henne från naveln till knäna, så att könet inte syns. Sedan ska handen svepas in i tyg och den avlidnes istinjā utföras. Därefter ska wuḍūʾ utföras på honom eller henne: först ska ansiktet tvättas, därefter båda händerna upp till armbågarna, sedan ska huvudet strykas över och till sist båda fötterna. Vatten ska inte hällas i näsan eller munnen. Det är dock tillåtet att fukta bomull och torka tandköttet samt insidan av näsan med den. Om personen avlider i tillstånd av janāba eller ḥayḍ är detta obligatoriskt. Därefter ska bomull placeras i näsan, munnen och öronen så att vatten inte tränger in. Sedan ska kroppen tvättas. Tvål och liknande får användas. Därefter ska den avlidne läggas på vänster sida, och ljummet vatten med sidrblad ska hällas tre gånger från huvudet till fötterna på ett sådant sätt att det når den vänstra sidan. Sedan ska personen vändas på höger sida och vatten hällas på samma sätt tre gånger. Därefter ska den avlidne sättas upp med stöd av något, och magen ska tryckas försiktigt. Om avföring kommer ut ska den rengöras. Wuḍūʾ och tvagningen ska dock inte göras en andra gång. Sedan ska den avlidne läggas på vänster sida och vatten blandat med kamfer hällas över honom eller henne tre gånger. Till sist ska hela kroppen torkas med ett tygstycke.

Bestämmelser om liksvepningen

1. När kroppen har torkat efter tvagningen ska liksvepningen läggas på.

2. Att svepa in den avlidne i liksvepning är en kollektiv religiös plikt (farḍ kifāya).

3. Ansvaret för att köpa liksvepningen ligger hos den eller dem som försörjde den avlidne under dennes liv. Om ingen sådan person finns och den avlidne inte heller har lämnat efter sig någon egendom, ligger ansvaret för liksvepningen kollektivt på alla muslimer. Det kan tas över av en enda person eller av alla tillsammans.

4. Liksvepningen är likadan för vuxna, minderåriga, muḥrim och icke-muḥrim.

5. Till kafan ska man använda ett sådant slags tyg som var tillåtet för den avlidne under dennes livstid. Det är tillåtet att svepa kvinnor i siden eller färgat tyg. Men män får inte svepas i siden eller saffransfärgat tyg.

6. Det är makruh att använda mycket dyrbart tyg till kafan. Det är inte heller riktigt att använda tyg av allra sämsta kvalitet. Kafan bör i stället vara av samma kvalitet som det tyg den avlidne brukade använda under sin livstid.

7. Det är bäst att kafan är vit – vare sig den är ny eller gammal.

8. Många ordnar sin egen kafan under sin livstid; det är inget fel i detta. Men det är makruh att gräva sin egen grav under sin livstid.

9. För män är tre tygstycken sunnah

(a) en osydd skjorta eller kurta

(b) tahband

Korta ska sträcka sig från halsen till fötterna. Izar och tahband ska sträcka sig från huvudet till fötterna, och svepduken ska vara en handlängd längre än dessa, så att den kan bindas vid både huvudet och fötterna. Korta eller skjortan ska inte ha krage eller ärmar.

10. Kvinnans svepning består av fem tygstycken:

(a) Korta

(b) Izar

(d) Bröstbindel

(e) Sveduk

Korta ska sträcka sig från halsen till fötterna. Den ska inte ha krage eller ärmar. Izar ska sträcka sig från huvudet till fötterna. Svepduken ska vara en handlängd längre än den. Huvudbindeln ska vara tre handlängder lång. Den ska täcka huvudet och läggas över ansiktet. Den får inte bindas eller viras. Bröstbindeln ska sträcka sig från bröstet till knäna. Den ska vara tillräckligt bred för att kunna bindas.

11. Om man inte kan få fram den föreskrivna svepningen räcker det för män med izar och svepduk, och för kvinnor med izar, svepduk och huvudbindel. Om inte heller detta kan fås fram ska man göra så mycket man kan. Om någon del förblir blottad ska den täckas med löv eller liknande, så att den inte förblir naken.

12. Om det döda är ett barn eller ett missfall bör det svepas in i något rent tyg och begravas.

Regler för att svepa den döde

Regeln för att svepa en man är att först breda ut svepduken på en brits eller bräda. Izaren ska bredas ut ovanpå svepduken. Därefter ska den avlidne kläs i korta och läggas på izaren. Sedan ska izaren svepas omkring honom så att dess högra kant hamnar ovanpå. Det vill säga, man börjar svepa från vänster sida. Svepduken ska svepas på samma sätt.

Regeln för att svepa en kvinna är att först breda ut svepduken, därefter izaren och sedan klä den avlidna i korta. Hennes hår ska delas i två delar och läggas över korta på höger respektive vänster sida. Därefter ska huvudbindeln läggas över huvudet och placeras över ansiktet; den ska inte knytas. Sedan ska den avlidna läggas på izaren. Därefter ska izaren svepas omkring henne enligt den ovan beskrivna regeln, så att den högra kanten hamnar ovanpå den vänstra. På samma sätt ska bröstbindeln och svepduken svepas omkring henne. Huvudet, midjan och fötterna ska bindas med tygremsor, så att svepningen inte öppnas av vinden på vägen.

Begravningsbönen

Begravningsbönen är en åkallan för den avlidne inför Rahmanur Rahim. När muslimer samlas och framför en åkallan tillsammans finns det större möjlighet att den tas emot inför Allah den Allsmäktige. Därför är det bättre ju fler människor som deltar i begravningsbönen. Men det är inte rätt att skjuta upp begravningen för att samla fler människor.

Bestämmelsen om begravningsbönen

Begravningsbönen är en kollektiv religiös plikt (fard kifāya). Att den är obligatorisk är bevisat genom Koranen och sunna. Den som förnekar detta är en kāfir.

Begravningsbönen har två obligatoriska delar:

1. Att säga ”Allāhu akbar” fyra gånger. Varje takbīr ersätter en rakʿa. Denna bön har varken rukūʿ eller sujūd.

2. Att stå upp. Det är inte tillåtet att be begravningsbönen sittande utan giltig ursäkt. Det är inte heller tillåtet att be den medan man sitter på något.

Begravningsbönens sunna

Denna bön har tre sunnah-handlingar

1. Att läsa Allahs lovprisning och ära.

2. Att läsa durūd över Profeten (frid vare med honom).

3. Att be för den avlidne.

Hur bönen utförs

Det är sunnah att stå i tre bönerader för bönen. Om det är många personer får man ha fler än tre rader, men antalet rader bör vara udda. Imamen ska stå framför den avlidne, vänd mot qiblah, i höjd med den avlidnes bröst, och alla ska ha följande avsikt:

(Arabiska****************)

Om den avlidna är en kvinna görs avsikten med den kvinnliga formen, varefter man en gång säger ”Allahu akbar”, lyfter båda händerna till öronen, binder händerna liksom i takbīrat al-iḥrām och läser följande:

– O Allah, du är ren och fri från alla slags brister och fel, samtidigt som all lovprisning tillkommer dig. Ditt namn är välsignat och lyckobringande, din storhet är väldig, din lovprisning är mycket storslagen, och det finns ingen gud utom dig.

Efter att ha läst thanāʾ säger man åter takbīr, men utan att lyfta händerna. Därefter läser man följande salawāt:

(Arabiska*****************)

Sedan säger han takbir och läser bönen för den avlidne. Om den avlidne är vuxen (man eller kvinna), ska följande bön läsas:

(Arabiska*******************)

Åh Allah, förlåt synderna hos våra levande och våra döda, hos dem av oss som är närvarande och frånvarande, hos våra unga och gamla samt hos våra män och kvinnor. Åh Allah, håll dem som Du har låtit leva vid liv i islam, och låt dem som Du låter dö dö med iman.

Sedan säger han den fjärde takbir och hälsar med salam åt båda sidor. Imamen ska säga takbir högt.

Bön för ett minderårigt avlidet barn

(arabiska*)

Åh Allah, låt detta barn gå före oss som en förberedelse för vår räddning och tröst, gör sorgen och bedrövelsen efter honom till en orsak till vår belöning och skatt, och gör honom till vår förbönare vars förbön blir godtagen.

Bön för en minderårig avliden flicka

(Arabiska**************)

De som inte kan dessa böner ska säga: (arabiska*************)

Om man inte kan säga detta, räcker det att säga fyra takbīr, så är bönen giltig.

Det är mycket beklagligt att många muslimer går miste om förmånen att delta i sina närståendes janazabön och gemensamt be för dem. De framför olika ursäkter och invändningar och deltar inte själva i janazabönen. De låter någon annan förrätta bönen och står tysta, som om de betraktade ett skådespel.

1. För janazabönen är församling inte ett villkor. Om en person förrättar janazabönen är den obligatoriska plikten uppfylld. Alla bör dock delta i janazabönen tillsammans med de andra. Profeten (s) sade att det är muslimernas skyldighet gentemot den avlidne att delta i janazabönen (Muslim).

2. Det är makruh att förrätta janazabönen i sådana moskéer som har byggts för de fem dagliga bönerna. Det är även makruh i fredagsmoskén. I en moské som särskilt har byggts för janazabönen är det däremot inte makruh.

3. Om flera janazah samlas samtidigt kan bönen förrättas separat för var och en eller gemensamt för alla. Om den förrättas gemensamt ska varje janazah placeras med huvudet mot norr och fötterna mot söder. Det innebär att ingen janazah ska ligga vid någon annans huvud eller fötter. Därefter ska imamen stå i höjd med bröstet på den janazah som placerats längst fram. Då kommer han att stå i höjd med allas bröst.

4. Janazabönen blir ogiltig av samma orsaker som gör andra böner ogiltiga. Högt skratt gör dock inte janazabönen ogiltig, och bönen blir inte heller ogiltig om en kvinna står jämsides med eller framför en man.

৫. Om någon kommer sent till janazabönen efter att imamen redan har sagt några takbirer, ska han inte ansluta sig till imamen omedelbart, utan vänta på nästa takbir. När imamen säger takbir ska han säga takbir och ansluta sig till bönen. Denna takbir räknas som hans takbir tahrima. När imamen avslutar med salam ska han, likt en masbuq, säga de takbirer han missat och avsluta bönen.

৬. Om någon behöver göra wudu eller ghusl och tror att han inte kommer att hinna delta i janazabönen om han gör wudu eller ghusl, är det tillåtet för honom att göra tayammum och delta i janazabönen. Det finns ingen qada för denna bön.

৭. Den som har störst rätt att leda janazabönen är den islamiska statens ledare eller den stadens styresman som denne har utsett. Om ingen av dem finns, är det stadens qadi eller dennes ställföreträdare. Om inte heller dessa finns, är det områdets imam. Områdets imam ska leda bönen när ingen av den avlidnes anhöriga överträffar imamen i kunskap och taqwa. I annat fall har den anhörige störst rätt att leda janazabönen. Därefter ska den som walin ger tillstånd leda bönen.

৮. Den avlidne bör föras till graven omedelbart efter janazabönen.

৯. Om den avlidne är ett litet barn ska barnet bäras till graven på armarna. En person ska bära det en sträcka och en annan person en annan sträcka; på detta sätt ska de turas om att bära barnet till graven.

১০. Om den avlidne är vuxen ska han läggas på en bår och bäras på axlarna av fyra personer, där var och en håller i ett av bårens fyra ben.

১১. Det är makruh att föra den avlidne med ett fordon utan giltigt skäl.

১২. Det är sunnah att föra janazan framåt med något raskare steg, men inte så snabbt att den avlidne skakas.

13. Det är mustahabb att gå efter janazah. Att gå längst fram av alla är makruh. Man kan gå något framför eller något bakom.

14. De som går tillsammans med janazah bör inte sätta sig innan janazah har sänkts ner. Att sätta sig utan giltig ursäkt är makruh.

15. Det är mustahabb att gå till fots tillsammans med janazah. Om man färdas med ett fordon ska man hålla sig bakom den.

16. Det är makruh att läsa dua och göra dhikr med hög röst medan man går tillsammans med janazah.

17. Det är makruh tahrimi för kvinnor att följa med janazah.

Regler för att bära janazah på axeln

Det mustahabb sättet att lyfta janazah och bära den på axeln är att ta den främre bårstången på höger axel och gå tio steg. På samma sätt går man tio steg åt gången. Sedan byter man bårstång efter varje tio steg. På detta sätt går man fyrtio steg. Det finns en hadith som säger att den som bär janazah fyrtio steg får sina fyrtio stora synder förlåtna.

1. Att begrava den avlidne är fard kifaya, liksom att utföra ghusl. Att förrätta janazah-bönen är fard kifaya.

2. Gravens längd ska motsvara den avlidnes längd och djupet ska vara hälften av den. Bredden ska vara två alnar, så att den avlidne kan placeras där.

3. Innan den avlidne sänks ned i graven ska han placeras mot gravens qibla-riktning. De som sänker ned honom ska göra det vända mot qibla.

4. När den avlidne sänks ned i graven är det mustahabb att säga (**************).

5. Det är sunnah att placera den avlidne i graven på höger sida och vända honom mot qibla.

6. Om den avlidne är en kvinna är det mustahabb att täcka henne när hon sänks ned i graven. Om det finns risk att den avlidnas kropp blottas är det wajib att täcka henne.

7. Det är mustahabb att börja lägga jord i graven från huvudänden. Varje gång ska man ta jord med båda händerna och hälla den i graven. Första gången ska man säga (***), andra gången (******) och tredje gången (**********)

8. Efter begravningen är det mustahabb att stanna en stund vid graven och be för den avlidne.

9. Det är mustahabb att sticka ned en färsk trädgren i graven. I hadithen berättas att Profeten (s) en gång delade en grön gren i två delar och stack ned dem i två gravar. Han sade: ”Så länge denna gren inte har torkat kommer den avlidnes straff i graven att vara lindrat.”

11. En avliden bör begravas i varje grav. Vid behov kan flera begravas i samma grav.

12. Det är förbjudet att av estetiska skäl uppföra byggnader, kupoler, minareter och liknande ovanpå gravar.

13. Om någon avlider under en sjöresa och land ligger så långt borta att det finns risk att kroppen hinner förruttna innan man når fram, ska den avlidne tvättas, begravningsbönen utföras och kroppen därefter överlämnas åt havet. Men om land ligger nära bör den avlidne begravas på land.

Att framföra kondoleanser (taʿziyat)

Att i syfte att stärka den avlidnes familj och anhöriga till tålamod framföra tröstande ord, visa dem medkänsla, lindra deras sorg och be om förlåtelse för den avlidne, med mera, kallas i islamisk terminologi taʿziyat. Profeten (s) gjorde själv detta och uppmanade även andra att göra det. Han sade:

– Den som framför taʿziyat till en drabbad får samma belöning som den drabbade själv får – (Tirmidhi).

Hazrat Muʿadha (må Allah vara nöjd med honom) berättar att när hans son avled skickade Profeten (s) följande kondoleansbrev:

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Från Muhammad Rasulullah till Mu’adh ibn Jabal—

Må frid vara över dig. Först framför jag inför dig Allahs lovprisning och ära, Han utöver vilken det inte finns någon gudom. Därefter ber jag att Allah ska skänka dig en väldig belöning för denna sorg, ge dig styrka att visa tålamod och ge både oss och dig förmågan att tacka Honom. Sanningen är att mitt liv, mina ägodelar och min familj är välsignade gåvor från Allah, och dessa har anförtrotts åt oss som en amanah. Så länge Allah vill låter Han oss glädjas åt dessa gåvor. När Han vill tar Han tillbaka dessa gåvor och skänker i stället en väldig belöning. Det vill säga: om du visar sabr för Allahs välbehag och belöningen i det häreftervarande livet, kommer Han att välsigna dig med Sin särskilda nåd och vägledning.

Visa därför tålamod, så att ditt jämmer och dina klagor i sorgen inte förstör din belöning och din thawab, varefter du kommer att ångra dig. Kom ihåg att den döde inte återvänder genom gråt och klagan i sorgen, och att sorgen inte heller minskar genom detta. Det som har befallts sker och har redan skett— (Mu’azzem Kabir).

Isale sawab

Isale sawab betyder att överföra belöningen. Som religiös term innebär Isale sawab att en människa avser att skänka belöningen för sina goda handlingar och sin dyrkan till någon av sina kära.

Det är mustahabb att skänka belöningen för all frivillig dyrkan till den döde, oavsett om den gäller egendom, såsom sadaqa, välgörenhet och qurbani, eller kroppen, såsom salah, fasta och liknande. Det är på intet sätt möjligt för oss att återgälda Hans väldiga gåvor, ömhet och kärlek. Men den troende tjänaren betraktar det som sin lycka att skänka belöningen för sin dyrkan till Hans rena själ. Den som aldrig har fått denna lycka ens en gång i livet är den mest olycklige av alla.

Metoden för Isale sawab

Metoden för Isale sawab är att den som vill skänka belöningen för sin dyrkan till en viss person, efter att ha avslutat sin dyrkan, ber på följande sätt—

O Allah, låt belöningen för denna min dyrkan nå den och den avlidne.

Genom Allahs oändliga barmhärtighet kan man hoppas att Han låter dess belöning nå den avlidne.

Regler för att skänka belöningen

1. Det är inget villkor för att skänka belöningen att man måste ha avsikten att skänka belöningen till någon annan redan vid tiden för dyrkan. När man senare vill kan man i stället skänka belöningen för sin dyrkan till någon annan.

2. När någon skänker belöningen för sin dyrkan till en avliden låter Allah belöningen nå den avlidne, utan att beröva den som utförde dyrkan på något. Han ger även denne hela belöningen för dyrkan. Därför är det ett uttryck för Allah den Upphöjdes oändliga nåd att den troende tjänaren, när han utför en frivillig dyrkan, skänker dess belöning till de rättfärdigas själar.

3. Om någon vill skänka belöningen för sin handling till flera personer delas den inte upp i flera delar. Allah den Upphöjde ger genom sin oändliga nåd var och en hela belöningen.

4. Utöver dessa enkla regler för att skänka belöningen är det mycket förkastligt att på eget initiativ införa villkor, fastställa särskilda dagar och datum, därefter göra efterlevnaden av detta till ett religiöst påbud och på den grunden skapa sekter bland muslimerna. För de troende som strävar efter att följa den rätta vägen är sådant på intet sätt passande.

Bibliografi

1. Tafsir an-Nasafi.

2. Tafsir al-Khazin.

3. Tafsir al-Baydawi.

4. Tarjuman al-Qur’an – Maulana Abul Kalam Azad (r).

5. Tafhim al-Qur’an – Maulana Maududi (r).

6. Översättning och tafsir – Maulana Shabbir Ahmad Usmani (r).

7. Sihah Sitta.

8. Muwatta.

9. Riyad as-Salihin.

10. Al-Adab al-Mufrad.

11. Husn-e Haseen.

12. Mishkat.

‘3. Ihya Ulum al-Din.

14. Kashf al-Mahjub med flera.

Följande böcker har använts som hjälp:

1. Hidaya.

2. Aynul Hidaya (en förklaring av Hidaya).

3. Fathul Qadir.

4. Quduri.

5. Sharh al-Wiqaya.

6. Nurul Idah.

7. Fiqhus-Sunna – Sayyid Sabiq (må Allah förbarma sig över honom).

8. Ilmul Fiqh.

9. Ta’limul Islam.

10. Namāz-e Muhammadi – Maulana Muhammad Junagarhi (må Gud förbarma sig över honom).

11. Islami Ta‘līm – Maulana Abdus Salam Bastavi (må Gud förbarma sig över honom).

12. Sharī‘a-bestämmelser om moderna instrument – mufti Muhammad Shafi (må Gud förbarma sig över honom).

13. Rasā’il wa Masā’il – Maulana Maududi (må Gud förbarma sig över honom).

14. Behishti Zewar med flera.

Lättfattad fiqh – del 1

Förläggarens ord

Terminologi

Kapitlet om trosläran

Islams arkan

Islamska föreställningar – tro och tankesätt

Icke-islamiska trosföreställningar och tankesätt

Kapitlet om taharat

Taharat

Beskrivning av najasat (orenhet)

Hukmī-najāsat

Beskrivning av menstruation

Beskrivning av nifas

Beskrivning av istihada

Beskrivning av vatten

Sex praktiska grundprinciper beträffande vatten

Frågor och regler om brunnar

Redogörelse för istinja

Beskrivning av wudu

Bestämmelser om wudu

Masah över muza

Beskrivning av ghusl

Ghusls fard

Bestämmelser om ghusl

Kapitlet om namaz

Bönetider

Antalet rakʿat i bönerna

Tider då det är makruh att be

Redogörelse för adhan och iqama

Bönens obligatoriska delar

Den utförliga beskrivningen av hur bönen förrättas

Åkallan efter durood

Hur witr-bönen utförs

Qunut al-nazila

Beskrivning av frivilliga böner

Beskrivning av moskén

Beskrivning av bönen i gemenskap

Redogörelse för imamatet

Bestämmelser för den som följer imamen

Redogörelse för sujud al-sahw

Beskrivning av hur man ber igen missade böner

Den sjukes och oförmögnas bön

Redogörelse för qasr-bönen

Redogörelse för fredagsbönen

Redogörelse för de båda eidbönerna

Redogörelse för sjukdom och död

Begravningsbönen

Bibliografi