Inledning

Efter att med särskild uppmärksamhet ha läst otaliga islamiska böcker författade av några av vår tids främsta lärda, liksom Koranen, haditherna, islams och det muslimska folkets historia, har jag härmed kortfattat sammanställt och lagt fram för läsarna den betydelse och innebörd av islams grundbudskap, ”Kalima Tayyiba”, som jag har förstått. När jag i denna skrift har redogjort för kalimans betydelse och utförliga förklaring har jag, det säger sig självt, skrivit det utifrån min fasta tro och övertygelse i hjärta och sinne. Jag är fast övertygad om att man inte har lärt känna islams grundbudskap och inte heller kan tro fullt ut på det, om man inte känner till åtminstone denna omfattande och detaljerade betydelse av Kalima Tayyiba och tror på den av hela sitt hjärta. Dessutom blir det inte möjligt att forma vårt praktiska liv efter denna kalima. Därför har jag, med tanke på alla vanliga muslimer, försökt förklara ämnet på ett så enkelt språk och med så enkla ord som möjligt.

Min innerliga önskan är att vår tids muslimer öppet och så omfattande som möjligt ska lära känna, förstå och tro på denna kalima, och att de, liksom muslimerna under islams första tid, genom den ska få samma väldiga revolutionära kraft och åter bli oövervinneliga i världen. Denna skrift publicerades första gången år 1950. Under de gångna åren har många upplagor av den blivit helt slutsålda. När jag ser att denna skrift har blivit uppskattad i samhället framför jag miljontals tacksägelser till Allah den Upphöjde.

Låt mig här framföra en viktig sak. Människan är skapad av fel och misstag. När jag har skrivit den utförliga betydelsen av kaliman kan jag ha begått något fel någonstans; det är inte alls märkligt. Om eftertänksamma läsare påpekar mina fel för mig, är det detta som innebär rättvisa mot mig. Men man måste komma ihåg att denna förklaring av kaliman har skrivits enbart på grundval av Koranen och haditherna; därför måste även dess fel bevisas uteslutande med Koranen och haditherna. Utöver detta erkänner jag inget annat måttstock för att avgöra vad som är sant eller falskt, rätt eller fel.

Muhammad Abdur Rahim
1 juni 1987

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ ضَرَبَ ٱللَّهُ مَثَلًا كَلِمَةً طَيِّبَةً كَشَجَرَةٍ طَيِّبَةٍ أَصْلُهَا ثَابِتٌ وَفَرْعُهَا فِى ٱلسَّمَآءِ ٢٤
تُؤْتِىٓ أُكُلَهَا كُلَّ حِينٍۭ بِإِذْنِ رَبِّهَا وَيَضْرِبُ ٱللَّهُ ٱلْأَمْثَالَ لِلنَّاسِ لَعَلَّهُمْ يَتَذَكَّرُونَ ٢٥

Har du inte lagt märke till hur Allah har förklarat genom liknelser? Kalima Tayyiba är som ett rent, kraftfullt och gott träd. Dess rot är fast förankrad djupt i jorden, och dess grenar sträcker sig ut i den vidsträckta himlen. Det fortsätter hela tiden att bära sin frukt med tillstånd av Allah, dess Ägare (Sura Ibrahim: 24 och 25).

بِسْمِ الله الرّحمنِ الرَّحِيمِ

Kalimat at-tayyiba

لآ اِلَهَ اِلّا اللّهُ مُحَمَّدٌ رَسُوُل اللّهِ

Inledande ord

Kalimat at-tayyiba är islams grundläggande trosförkunnelse. Ingen människa kan träda in inom islams gränser utan att läsa denna kalima. Därför måste en otrogen eller avgudadyrkande person, när han vill anta islam, allra först läsa denna kalima. När ett barn föds i en muslimsk familj är det denna kalimas ord som först låter honom höras i örat. I muslimernas kvarter förkunnar muezzinen denna kalima högt fem gånger under dygnets lopp och kallar alla till bönen. Under bönen måste denna kalima läsas upprepade gånger. På Koranens sidor står denna kalima skriven på många olika sätt. Därav kan man förstå hur stor betydelse kaliman har i islam. Därför är det nödvändigt för varje muslim att lära känna denna kalimas innebörd mycket väl.

Liksom ett träd inte kan växa om man inte sår ett frö, kan islams träd inte på något sätt växa fram på människans livsmark om denna kalima inte slår djupa rötter i hennes hjärta och sinne. När man sår ett frö växer ett träd fram, och liksom detta träd har en stam, grenar, blommor och frukter, kan dessa egenskaper inte på något sätt visa sig i muslimernas liv om muslimerna inte förstår innebörden av denna kalima mycket väl och tar den till sig med hjärta och själ: att förrätta islams bön, fasta, vallfärd och zakat, skilja mellan det förbjudna och det tillåtna samt i varje del av livet och i varje fråga handla med enbart Allahs välbehag som mål – och sådana egenskaper kan inte på något sätt visa sig i muslimernas liv.

Om fröet är dåligt kan inget träd gro ur det. På samma sätt är det helt omöjligt för en människa att följa islams bud och föreskrifter i sitt liv om hon inte antar denna kalima efter att ha förstått den, eller om hon omfattar någon felaktig innebörd av den.

Om du gör någon form av affär med någon annan – vilken affär det än må vara – måste du först göra en bindande överenskommelse med honom; annars kan din verksamhet inte fungera väl. Om du lånar ut pengar till någon, ser du först till att han erkänner att han ska återbetala pengarna i rätt tid och att han ska betala tillbaka dem senast ett visst datum. Framför allt ska han aldrig förneka att han har tagit emot pengarna, och så vidare. Du lånar bara ut pengar till honom om han erkänner allt detta; annars lånar du inte ut ens ett öre till någon.

Om du låter någon bruka din mark måste du också i förväg träffa de nödvändiga överenskommelserna med honom. Om du själv vill bruka eller nyttja någon annans mark måste du godkänna markägarens villkor och skriva under ett avtal om detta. På samma sätt måste muslimen under hela sitt liv ha att göra med Allah; genom att läsa denna kalima fastställer han med Allah en överenskommelse om alla livets gärningar. Om du skriver under ett dokument utan att veta vad som står i det, kan du inte på något sätt handla enligt dokumentets villkor. Du vet nämligen inte vilka villkor i dokumentet du har godkänt genom din underskrift. Därför kan dina handlingar komma att strida mot dokumentets villkor. På samma sätt trädde du, efter att ha läst Kalimat at-tayyiba, inom islams gränser och började betrakta dig själv som muslim och ”Allahs tjänare”; men du visste inte vilka handlingar du genom att läsa denna kalima hade lovat att utföra och vilka handlingar du hade lovat att inte utföra. Om det inte är så, har din läsning av kaliman inget värde alls. Allah kan inte godta att du läser denna kalima. Du kan inte bli en verklig ”muslim” och ”Allahs tjänare”. Ingen handling i ditt liv kan utföras i enlighet med denna kalima.

I själva verket är denna kalima i alla avseenden mycket storslagen och upphöjd. Allah den Upphöjde har själv vittnat om denna kalima; alla änglar och alla lärda och framstående bland skapelserna har erkänt dess sanningshalt. Detta är ett orubbligt tecken på en ytterst sann och riktig förklaring, på rättvisa och rättfärdighet. Det som förklaras genom denna kalima är sant och riktigt och stämmer fullständigt överens med verkligheten. Detta är islams grundläggande förklaring. Ingen kan bli muslim om han eller hon inte känner till det verkliga budskapet i denna kalima, inte innerst inne accepterar den som den yttersta sanningen, inte tydligt förklarar dess sanningshalt med sina läppar och inte innerst inne är beredd att följa den helt och hållet.

Denna kalima är en kraftfull förklaring av den tawhidiska trosläran och en fullständig förnekelse och ett avståndstagande från den shirkiska trosläran. Genom denna förklaring kan en muslim räddas från den shirkiska troslärans fördärv och sorgliga följder.
För att helt kunna dra nytta av detta måste sju villkor uppfyllas. För det första: kunskap – att veta vad som förnekas och vad som bekräftas genom den. För det andra: att med hela sitt hjärta och sin själ fast och övertygat tro på det man har fått kunskap om som sant, utan att hysa minsta tvivel på det. För det tredje: att känna fullständig uppriktighet inför den – att inta en sträng och orubblig hållning mot shirk. För det fjärde: att förkunna den med sådan sanningsenlighet att inte ens ett spår av hyckleri finns i det. För det femte: att hysa innerlig kärlek och öm tillgivenhet för denna kalima – och därför känna glädje i sitt hjärta. För det sjätte: att visa fullständig lydnad inför den, vara beredd att uppfylla dess krav, samt vara villig att utföra de handlingar genom vilka ens uppriktighet inför Allah bevisas och Hans välbehag uppnås. Och för det sjunde: att med hela sitt hjärta och sin själ vara beredd att förneka och avvisa allt som står i motsats till den.

Nu förstår ni tydligt att ingen kan träda innanför islams gränser utan att läsa Kalima Tayyiba. På samma sätt kan ingen bli en verklig muslim och leva som en muslim genom att bara uttala den med munnen utan att känna till dess innebörd. Anledningen till att de flesta muslimer i dagens värld inte följer islams bud och föreskrifter – och att de, trots att de är ”muslimer”, handlar och uppför sig som icke-muslimer – är endast att de visserligen läser kaliman och tror på den, men inte vet vad de läser eller vad de tror på. Därför ser vi att miljarder muslimer bor i världen, men att de flesta av dem inte lever som verkliga muslimer som följer islam; tvärtom ser man att de vid varje steg handlar i strid med islam. Kan något vara mer sorgligt än detta?

Eftersom vi läser kaliman utan att förstå dess innebörd kan vi inte handla som verkliga muslimer, och av samma anledning kan vi inte heller få del av Allahs nåd. Följaktligen har vi drabbats av olika slags sorg och olyckor – vi har nått den yttersta gränsen av förfall.

Om vi därför nu vill bli verkliga muslimer igen, om vi vill få Allahs nåd och åter utvecklas på jorden, och om vi även i det kommande livet vill träda fram inför Allah som sanna muslimer, måste vi lära känna och förstå innebörden av Kalima Tayyiba väl och så småningom forma våra liv i enlighet med den. Därför försöker vi här skriva ned den utförliga innebörden av Kalima Tayyiba.

Innebörden av Kalima Tayyiba

Ni vet alla att Kalima Tayyiba inte är något långt och omfattande:

لا اله الا اللهُ مُحَمَّدٌ رَّسُولُ الله –

’Det finns ingen gudom utom Allah – Hazrat Muhammad (s) är Allahs sändebud. Denna trosbekännelse har två delar:

Första delen لا اله الا اللهُ

Andra delen مُحَمَّدٌ رَسُولُ الله

Den första delens betydelse: ’Det finns ingen gudom – utom Allah.’ Det vill säga, det finns ingen gudom eller herre utom Allah den Upphöjde, som man kan tjäna eller underkasta sig.

Allah den Upphöjde är den enda gudomen, Herren och Ägaren, värd att frukta och lyda. Han är hela världens Skapare – vi är Hans skapelse. Han är allas Herre – vi är Hans underkastade tjänare. Han är hela världens Herre och även vår Ägare. Det är endast Honom vi ska frukta. Han är den ende som ska dyrkas. Vi erkänner endast Hans tjänst, lyder endast Honom och följer endast Hans lag.

Och den andra delens betydelse: Muhammad (s) är Allahs sändebud, det vill säga att Allah den Upphöjde har sänt Hazrat Muhammad (s) till mänskligheten som ledare och vägvisare, för att förkunna och upprätta Hans vägledning.

Som jag redan har sagt är denna trosbekännelse själva grunden för islam. På den vilar den väldiga byggnaden av islams många andra bud och föreskrifter. Utan den kan denna byggnad inte ens för ett ögonblick uppföras – och inte heller stå. Den beskrivning av Allah som ges i denna trosbekännelse är i islam den korrekta beskrivningen av Allah. I islam erkänns den varelse som besitter dessa egenskaper som ’Allah’. Men den som inte besitter alla dessa egenskaper tillsammans kan aldrig vara ’Allah’; islam är inte berett att erkänna honom som Allah.

Och genom att förklara Muhammad (s) vara Allahs sändebud har det tillkännagetts att han inte bara är en människa som heter Muhammad (s), utan också Allahs sändebud – och detta är hans verkliga identitet. För det andra måste man, för att tro på Allah på rätt sätt, också tro på sändebudet Muhammad (s) på rätt sätt och fullt ut.

Förklaringen av den första delen

Den första delen av denna kalima kan delas upp i två delar. Den första delen är negativ, det vill säga: det finns ingen maʿbud—ingen herre eller skapare heller. Jag fruktar ingen, underkastar mig ingen, följer ingens lag, ber inte någon om nåd, välvilja eller hjälp och erkänner inte någon som innehavare av högre makt. Jag ägnar mig inte åt någons dyrkan och tillbedjan. Om någon i något av dessa avseenden vill utöva auktoritet och inflytande över mig, förnekar jag just denne. Jag gör uppror mot alla. Jag har ingen förbindelse med någon. Den andra delen är positiv; det vill säga att jag i alla dessa avseenden erkänner och följer endast Allah.

När en människa läser denna kalima erkänner hon därigenom att denna värld och alla dess levande varelser och ting inte kunde ha fått existens utan en skapare; allt detta är Skaparens skapelse, och Skaparen är inte flera utan endast en. Och denne Skapare är ingen annan än Allah. I Koranens tydliga förkunnelse sägs det:

اللهُ الَّذِى خَلَقَ السَّمَوتِ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا فِى سِتَّةِ أَيَّامٍ

Det är Han, Allah, som har skapat himlarnas rike och jorden och allt som finns mellan dem under sex tidsperioder. (Sura as-Sajda: 4)

وَإِلَٰهُكُمْ إِلَٰهٌ وَٰحِدٌ لَّآ إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ ٱلرَّحْمَٰنُ ٱلرَّحِيمُ ١٦٣45

Er maʿbud är en enda maʿbud; det finns ingen annan maʿbud än Han—Han är högst förlåtande och barmhärtig. (Sura al-Baqara: 163)

Allah den Allsmäktige skapade inte hela världen och övergav den sedan, utan Han leder den på ett ordnat sätt och utför också sådana uppgifter som att hålla den och alla dess levande varelser vid liv och vårda dem genom att ge dem livskraft och nödvändig föda. Inte heller i dessa avseenden har Han någon medhjälpare eller delaktig—ingen hjälpare alls.

Allah den Upphöjde är hela världens invånares Försörjare, Ägare och Herre. Han ensam är Ägare till himlarna och jorden och allt som finns däremellan, liksom till all rikedom, egendom och alla skatter.
,
وَمَا مِنْ دَابَّةٍ فِي الْأَرْضِ إِلَّا عَلَى اللهِ رِزْقُهَا –

Det är Allah den Upphöjde som ansvarar för att ge föda åt alla levande varelser i världen. (Hud: 6)

ذلِكُمُ الله رَبِّكُمْ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ خَالِقُ كُلِّ شَيْءٍ فَاعْبُدُوهُ ، وَهُوَ عَلَى كُلِّ

Han är er Allah; det finns ingen annan gudom än Honom, Han som besitter de ovan nämnda egenskaperna. Han är alltings Skapare. Dyrka därför endast Honom och tjäna Honom. Han har ansvar för allting. (Sura al-An’am: 102)

Av de ovan nämnda verserna har det blivit fullständigt klart bevisat att det finns en Skapare av hela världen, och att ingen annan än Allah den Upphöjde är denne Skapare. Han är En och Ende; endast Han är hela världens Försörjare, Beskyddare, Försörjare och Herre. Därför är det alla människors plikt att endast tjäna denne Ende Allah, att erkänna endast Honom som sin gudom och Herre och att inte anse att någon annan besitter dessa egenskaper. Detta är den grundläggande innebörden av Kalema Tayyeba. Den detaljerade innebörden av Kalema Tayyeba framgår tydligt av de följande två verserna i den ädla Koranen:

يَٰصَىٰحِبَىِ ٱلسِّجْنِ ءَأَرْبَابٌ مُّتَفَرِّقُونَ خَيْرٌ أَمِ ٱللَّهُ ٱلْوَٰحِدُ ٱلْقَهَّارُ ٣٩
مَا تَعْبُدُونَ مِن دُونِهِۦٓ إِلَّآ أَسْمَآءً سَمَّيْتُمُوهَآ أَنتُمْ وَءَابَآؤُكُم مَّآ أَنزَلَ ٱللَّهُ بِهَا مِن سُلْطَٰنٍ إِنِ ٱلْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ أَمَرَ أَلَّا تَعْبُدُوٓا۟ إِلَّآ إِيَّاهُ ذَٰلِكَ ٱلدِّينُ ٱلْقَيِّمُ وَلَٰكِنَّ أَكْثَرَ ٱلنَّاسِ لَا يَعْلَمُونَ ٤٠

O människor! Är det bättre att erkänna flera och olika gudomar, eller är det bättre med en enda verkligt mäktig gudom som övervinner alla? Vet att de ting som ni dyrkar och tjänar som gudomar vid sidan av den Ende Allah inte är något annat än en samling meningslösa namn. Dessa namn har ni själva och era förfäder hittat på; Allah har inte uppenbarat något som helst bevis för dem. Ändå är rätten och makten att befalla och stifta lagar ingen annans än den Ende Allahs. Han har befallt alla att inte tjäna eller dyrka någon annan än Allah. Detta är den enda sanna och fasta dīn – ett fullkomligt och orubbligt system för livet. Men de flesta människor vet inte detta. (Sura Yusuf: 39–40)

I dessa två verser ur Koranen har innebörden av Kalema Tayyeba förklarats mycket tydligt. Sammanfattningen av dessa två verser kan delas in i fem delar.

För det första: Allahs enhet. Genom att erkänna en enda Allah kan människan uppnå lycka och frid både i detta liv och i det kommande livet. Genom att erkänna flera gudar är det helt naturligt att människans liv förstörs av olika slags sorger och oro.

För det andra: Den dyrkan, tillbedjan och underkastelse som polyteisterna ägnar åt de olika gudarna och människohärskarna vid sidan av Allah är helt grundlös och utan någon som helst grund; den består endast av en samling namn. I verkligheten har de ingen existens alls, och dessa namn har inte heller givits av Allah den Högste – polyteisterna har själva gett dem dessa namn. De har inte ens den minsta förmåga att skada eller gagna människorna. Och om någon saknar sådan förmåga kan ingen erkännas vara värd att dyrkas eller tillbes.

För det tredje: När det gäller att utforma lagar och regler för människans liv, har ingen annan än den ende Allah makt och rätt att befalla något eller förbjuda något. De som erkänner en enda Allah kan inte följa något annat än de lagar och regler som denne ende Allah har gett. I sina privata liv, i samhället och staten samt i hur de använder och fördelar sina tillgångar genom konsumtion, användning och utgifter, är de skyldiga att endast följa de regler och föreskrifter som Allah har gett. Detta eftersom Allah den Högste ensam är den absoluta ägaren av suveräniteten, det vill säga den högsta makten. Denna makt kan inte ges åt någon annan.

För det fjärde: Allah den Högste är allas enda Ma‘bud; människan är endast Hans slav – endast Hans tjänare. Människan kan inte erkänna någon annan än den ende Allah som sin herre och åtlyda någon annan, och hon kan inte heller dyrka eller tillbe någon annan (ägna sig åt ibadah och bandagi).

För det femte och sista: Det levnadssystem som, genom en förening av de fyra ovan nämnda grundläggande trosuppfattningarna, har utformats för människan av Allah, är det enda oförgängliga och fasta systemet. Inget annat trossystem, någon annan princip, ideologi eller något annat levnadssystem kan vara godtagbart och bestående för människan – och det kan inte heller vara en religion för frid och lycka. Om någon försöker ändra ens ett enda av dess budskap är han religionens öppna fiende. Det behöver knappast sägas att denna fasta religion är ingen annan än islam.

Den ärevördige Ibrahim (frid över honom) sade till sin far och sitt folk:

وَإِذْ قَالَ إِبْرَٰهِيمُ لِأَبِيهِ وَقَوْمِهِۦٓ إِنَّنِى بَرَآءٌ مِّمَّا تَعْبُدُونَ ٢٦
إِلَّا ٱلَّذِى فَطَرَنِى فَإِنَّهُۥ سَيَهْدِينِ ٢٧

Jag förklarar att jag tar avstånd från allt som ni dyrkar och tillber och har endast erkänt den upphöjda Varelsen som skapade mig. Han kommer sannerligen att vägleda mig. (Sura az-Zukhruf: 26–27)

Därefter sade Allah:

وَجَعَلَهَا كَلِمَةًۢ بَاقِيَةً فِى عَقِبِهِۦ لَعَلَّهُمْ يَرْجِعُونَ ٢٨

Han lämnade denna kalima (förkunnelse) bestående efter sig, så att dessa människor skulle kunna återvända till den. (Sura az-Zukhruf: 28)

Hazrat Ibrahim förnekade genom den första förkunnelsen alla andra gudomar än Allah och fastställde endast bekännelsen av tjänsten inför den store Skaparen. Genom en sådan förkunnelse uttalade han i själva verket, med andra ord, just ”La ilaha illallah”, och gjorde denna kalima till en bestående förkunnelse för hela mänskligheten. Genom denna kalima erkänner man å ena sidan endast Allah när det gäller tjänst och lydnad, vördnad och fruktan, hopp om barmhärtighet samt efterlevnad av lagen; samtidigt förkastar man tydligt shirk—att på dessa områden erkänna någon annan än Allah. Detta är islams rena tawhidiska aqida. Ingen kan bli ”muslim” utan att klart och oreserverat erkänna och anta denna aqida. Allah den Upphöjde har befallt att just denna aqida ska antas:

قُلْ إِنَّمَا أُمِرْتُ أَنْ أَعْبُدَ اللهَ وَلَا أَشْرِكَ بِهِ : اِلَيْهِ ادْعُوا وَالَيْهِ مَابِ

Säg, o profet: Jag har befallts att vara en hängiven tjänare—att endast tjäna Allah; jag ska under inga omständigheter begå shirk med Honom. Jag kallar till Honom, och hos Honom finns min tillflykt—den slutliga återkomsten. (Sura ar-Ra’d: 36)

Precis som varje människa måste anta en egen aqida, måste hon också kalla andra människor i samhället att anta den aqida som hon själv har antagit och betraktar som den enda sanningen. Men denna kallelse kan endast vara en kallelse till att helt och hållet anta tjänsten inför Allah. Ingen har den minsta rätt att rikta någon annan kallelse—att kalla till att förneka Allah eller att begå shirk med Honom. Profeterna och sändebuden sändes just för att förmedla denna dawah, och under hela sina liv förmedlade de denna dawah till världens människor.

Den goda trosbekännelsens historia

Här avslutas betydelsen och förklaringen av den första delen av Kalema Tayyeba. Nu måste vi se om allt som har sagts i den första delen av islams kalema är något nytt i världen, eller om det finns en historia bakom det. Dess redogörelse finns just på Koranens sidor.

Så snart man vänder blad i den heliga Koranen finner man bevis för att budskapet om Allah den Högstes enhet inte är något nytt i världen. Tvärtom har alla profeter som kommit till världens människor undervisat sina respektive ummor om just detta och spridit denna uppfattning om Allah bland dem. I Koranen säger Allah den Högste, riktat till Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):

وَمَا اَرْسَلْنَا مِنْ قَبْلِكَ مِنْ رَّسُولٍ إِلَّا نُوحِي إِلَيْهِ أَنَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنَا فَاعْبُدُونِ.

(O Muhammad!) Till alla de profeter som Jag sände före dig gav Jag genom uppenbarelse denna befallning: Det finns ingen annan ilah, ma’bud eller herre än Jag. Acceptera därför alla endast Min dyrkan och tjänst. (Sura al-Anbiya: 25)

Av denna vers framgår utan tvekan att varje profet och sändebud i världen har kallat till tawhid. Som exempel citerar vi här några historiska verser.

1. Hazrat Nuh (frid vare med honom) sade till sitt samtida folk:

يقوم اعْبُدُوا اللهَ مَالَكُمْ مِنْ الهِ غَيْره

O folk, acceptera dyrkan och tjänst av Allah den Ende, för ni har ingen annan herre eller ilah än Honom. (Sura al-A’raf: 59)

2. Profeten Yunus (frid vare med honom) kallade sitt samtida folk till tawhid under många år, men folket tog inte emot hans inbjudan. Till slut lämnade han landet i förtvivlan. På vägen föll han i floden och tvingades hamna i fiskens buk. Därinne läste profeten Yunus (frid vare med honom) denna bön:

اله الا انت سبحْنَكَ إِنِّي كُنْتُ مِنَ الظَّلِمِينَ –

O Allah! Det finns ingen annan tillbedjansvärd än Du. Jag prisar endast Din helighet och Din storhet. Jag är sannerligen en av de orättfärdiga och skyldiga. (Sura al-Anbiya: 87)

3. Profeten Musa (frid vare med honom) kallade under hela sitt liv sitt samtida folk till tawhid och sade vid ett tillfälle:

أغَيْرَ اللهِ آبغِيْكُمْ إِلْهَا وَهُوَ فَضَّلَكُمْ عَلَى الْعَلَمِينَ –

Skulle jag söka efter någon annan tillbedjansvärd åt er än Allah? Ändå är det endast Allah som har skänkt er överlägsenhet och ära framför alla världens folk. (Sura al-A’raf: 180)

4. Profeten Salih (frid vare med honom) kallade sitt samtida folk och sade:

يقَوْمِ اعْبُدُوا اللهَ مَالَكُمْ مِنْ الهِ غَيْره –

O folk! Acceptera endast underkastelse och dyrkan av Allah den Högste; ni har ingen annan gudom än Honom.

5. Hazrat Shuʿayb (frid vare med honom) sade till sitt samtida folk:

اله غيره – يقَوْمِ اعْبُدُوا اللهَ مَالَكُمْ مِنْ

O mitt folk! Dyrka och tillbe endast Allah den Högste; ni har ingen annan gudom än Honom. (Sura Hud: 84)

När Hazrat Hud (frid vare med honom) förkunnade: ”O folk! Dyrka och tillbe endast den ende Allah; ingen annan än Han är värd att dyrkas av er”, sade folket:

وَحدَه وَنَذَرَ مَا كَانَ يَعْبُدُ آبَاؤُنَا اجنتنا لِنَعْبُدَ الله

”Har du kommit till oss för att säga att vi endast ska tjäna och dyrka Allah och överge dem som våra förfäder brukade dyrka?” (Sura al-Aʿraf: 70)

Dessa var avgudadyrkare och dyrkade, vid sidan av Allah, även andra. De ville inte dyrka enbart Allah. Denna dyrkan innebär såväl att tillbe som att frukta och följa lagen.

Här nöjer jag mig med att nämna dessa få verser.

I Koranen finns det också en någorlunda utförlig redogörelse för de profeter och sändebud vars namn nämns där, liksom för deras förkunnelse om tawhid och deras verksamhet. Men om allt detta skulle nämnas skulle bokens omfång bli alltför stort. Därefter ska vi i själva Koranen se vilket budskap Allah den Upphöjde sände den siste profeten, Hazrat Muhammad (s), till världen för att förkunna.

Till Hazrat Muhammad (s) riktades följande ord:

قُلْ إِنَّمَا هُوَالهُ وَاحِدٌ وَاِنَّنِي بَرِى مِمَّا تُشْرِكُونَ –

(O Muhammad!) Säg: Endast Allah är den sanna Guden – Han är en och unik, och jag stöder inte på något sätt er shirk; jag tar fullständigt avstånd från den. (Sura al-An’am: 19)

Med ”er shirk” avses de som ni, vid sidan av den ende Allah, anser vara gudar och till vilka ni riktar dyrkan och tillbedjan. Jag erkänner dem inte alls; tvärtom är min förkunnelse:

قُلْاهو ربيلاهو عَلَيْهِ تَوَكَّلْتُ وَإِلَيْهِ مَتَابٍ –

Säg: Han är min Rabb – min Ägare och Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Honom ensam förtröstar jag på, och till Honom vänder jag mig. (Sura ar-Ra’d: 30)

På ett annat ställe sägs det:

قُلْ إِنَّمَا يُوحَى إِلَى أَنَّمَا الْهُكُم إِلهُ وَاحِدٌ ، فَهَلْ أَنتُم مُّسْلِمُونَ

Säg (O Profet!): Det har uppenbarats för mig att er gudom – Skaparen, Uppehållaren och Ägaren – endast är en. Kommer ni då att förbli underkastade och lydiga inför Honom? (Sura al-Anbiya: 108)

I denna vers har det förklarats ännu mer utförligt:

قُلْ إِنَّمَا أَنَا بَشَرٌ مِثْلُكُمْ يُوحَى إِلَى أَنَّمَا الْهُكُمُ الهُ وَاحِدٌ : فَمَنْ كَانَ
احدا يَرْجُوا لِقَاءَ رَبِّهِ فَلْيَعْمَلْ عَمَلًا صَالِحًا وَلَا يُشْرِكْ بِعِبَادَةِ رَبِّهِ

Säg (O Muhammad!): Jag är bara en människa liksom ni. Men uppenbarelsen kommer till mig att er gudom endast är en. Därför måste den som hoppas på att få vittna om och vinna denna enda gudoms välbehag göra goda gärningar enligt denna enda gudoms föreskrifter, och han får inte sätta någon annan som delaktig i dyrkan och tjänandet av sin enda gudom. (Al-Kahf: 110)

I denna vers finner vi en fullständig redogörelse för den siste Profeten, Hazrat Muhammads (s), hela förkunnelse. För det första säger han att människornas Herre, Skapare, Ägare och Lagstiftare endast är en och ende – Allah.

För det andra säger han att det endast finns två sätt för dem som tror på denna enda gudom att vinna denna enda gudoms välbehag och vittnesbörd: det ena är att uppriktigt erkänna den ende Allah, endast följa Hans befallningar, endast ägna sig åt Hans dyrkan och tjänande och inte sätta någon annan som delaktig med Honom i detta. Det andra är att utföra goda och rättfärdiga gärningar enligt den ende Allahs föreskrifter och avstå från syndiga och olydiga handlingar.

Om man analyserar Världsprofetens fullständiga liv, gärningar och fullständiga förkunnelse kan man lära känna dessa tre grundläggande frågor. I själva verket är även islams och kalimans grundläggande budskap dessa tre. Här har det bevisats att den siste profeten inte kom till världen för att framföra något nytt. Förkunnelsen om tawhid, det vill säga tron på Allah den Högstes enhet, är verkligen inte något nytt i världen; den är tvärtom gammal. Lika gammal som människans skapelse är, lika gammal är tawhid och förkunnelsen om tawhid. Sanningen är dessutom att ända från den dag då människan först började leva på jorden har hon kallats till att tro på den Ende Store Allah, erkänna Hans tjänst och leva sitt liv enligt Hans föreskrifter. Ingen har någonsin kallats till att tro på någon annan.

Hinder för förkunnelsen av Kalima Tayyiba

Men liksom budskapet i denna kalima och tawhid inte är nytt i världen, är inte heller motståndet mot och fiendskapen mot denna kalima på något sätt nytt eller förvånande i världens historia. Tvärtom: varje gång, i vilket land det än har varit och genom vem denna ”evigt gamla” sanning än har förkunnats och ljudit på nytt, har berg av motstånd och fiendskap rest sig från alla håll. Alla lokala onda krafter har gjort sitt yttersta för att för evigt tysta denna röst; detta är inget som är okänt för någon läsare av världshistorien.

Men frågan är denna: ”lā ilāha illā Allāh”–

Vad är det som döljer sig i denna lilla kalima, som gör att så många fiender uppstår överallt så snart dessa ord uttalas? Det är särskilt värt att begrunda att varje gång Allah den Högstes profeter har framfört denna lilla kalimas förkunnelse i något land och i något samhälle, har majoriteten av det samhällets människor genast blivit deras fruktansvärda fiender. Ändå hade varje profet före denna förkunnelses framförande ansetts vara högt respekterad och älskad av alla människor på grund av sin moraliska karaktär. Hadrat Musa (a.s.) uppfostrades och växte upp i den dåvarande kungens, Faraos, hus. Men så snart han uttalade denna kalima blev hans fosterfar Farao genast hans största fiende. Hadrat Ibrahim (a.s.) var son till en kunglig präst, sin fars älskade barn och därför särskilt omtyckt av alla andra människor. Men så snart han höjde tawhids röst blev alla, från hans föräldrar ända upp till den dåvarande kungen, hans bittra fiender. De kastade honom till och med i en brinnande eldsgrop för att göra slut på honom för alltid. Hadrat Isa (a.s.) födelse var i sig ett stort mirakel för alla människor – något som människan inte kan förstå med sitt vanliga förnuft. Därför betraktade alla honom som något ”övernaturligt”. Men när också han, som profet, förkunnade Allah den Högstes helighet och enhet, började hans eget folks medlemmar och släktingar energiskt bekämpa honom, och till slut beordrade den dåvarande judiska regeringen att han skulle avrättas. Den siste profeten, Hadrat Muhammad (s.a.w.), hade före förkunnelsen av tawhid levt bland sin egen stam och andra dåtida människor i hela fyrtio år. Han hade fått allas uppriktiga respekt och vördnad, stora och små, kvinnor och män. Trots detta började hans egen stam öppet visa fiendskap mot honom från den dag då han för första gången förkunnade tawhids budskap bland sina bekanta. Därefter tvingades han under sina tretton långa år i Mekka som profet att möta en himmelshög storm av förtryck, tortyr, trakasserier och förolämpningar; till slut blev han till och med tvungen att utvandra till Medina. Men varför sker detta? Vilket så stort budskap förkunnade de ädla profeterna att de därför måste uthärda sådan sorg, sådant förtryck, sådan tortyr och landsförvisning?

För att få svar på denna fråga och förstå den grundläggande orsaken till att landsmän och anhöriga utsatte de ädla profeterna för sådant förtryck måste man först förstå den verkliga betydelsen av ordet ”ilah”. När man väl har lärt känna detta i detalj blir det mycket lätt att förstå hur stor fara som samlar sig framför motståndarna när man erkänner Allah som den Ende Ilah.

Den verklige Ilah (den Ende som dyrkas)

På nästan varje sida i den ädla Koranen finner man en beskrivning av den sanne Allah, och därifrån kan man förstå förklaringen av det arabiska ordet ”ilah”. Men om vi skulle citera dessa koranverser och skriva ned betydelsen av dem alla, skulle framställningen bli mycket lång. Därför skriver vi här endast kärnan i alla verserna. Det som här har skrivits med dessa koranverser som grund är just den sanna beskrivningen av Allah och just den verkliga betydelsen av ordet ”ilah”.

Allah, det vill säga den sanne ”Ilah”, är den som ger liv och orsakar död. Han vårdar och försörjer alla levande varelser. Han är den som hör böner och upprättar fred och ordning. Det är Han som kan återställa det som har förstörts och förfallit och skapa det på nytt. I naturens värld är det endast Hans befallning och lag som gäller. Han är den yttersta upphovsmannen till alla gärningar. Det är endast Honom man helt och hållet ska förlita sig på. Han är hoppet för de förtvivlade; i alla tider av nöd och olycka kan man endast hoppas på Hans barmhärtighet. Människors vinster och förluster, skador och fördelar sker endast enligt Hans vilja. Allt synligt och osynligt, känt och okänt, känner Han väl till. Han är den starkaste och den som segrar över alla. Han är den ende ägaren till all överlägsenhet och all auktoritet. Han står höjd över alla slags brister och fel; Han har inga misstag, fel eller synder. Han är den ende suveräne ägaren över hela världen; Han är i sanning hela universums kejsare, shahanshah och kungarnas kung. Han är den verklige och absoluta ägaren till världens alla rikedomar och egendomar. Han har skapat hela universum och styr det själv utifrån de naturlagar och bestämmelser som Han har infört. Han har skapat människorna och gett dem ett fullständigt regelverk för att styra deras individuella och kollektiva liv. Därför är Hans befallningar och föreskrifter den enda lag som ska följas i människans praktiska liv. På livets alla områden och i alla angelägenheter måste man ödmjukt underordna sig Hans befallningar och förbud och fortsätta att följa dem. Han drabbas inte av någon förlust eller försvagning; Han är oförgänglig, oförstörbar och evigt levande. Han har alltid varit närvarande, är närvarande och kommer alltid att vara närvarande. För Honom finns inget som heter det förflutna, framtiden eller nuet; all tid är lika närvarande för Honom. Det finns ingen förändring i Hans ord eller befallningar. Ingen har förmåga att avvika från Hans vilja eller handla mot Hans beslut. Endast Han är värd att frukta; ingen annan har rätt att få människors underkastelse eller absoluta lydnad. Ingen är Hans meddelägare i något av dessa avseenden; Han är En och Ende. Det finns ingen som kan tala mot Hans vilja. Han handlar enligt Sin egen vilja – Han är inte det minsta skyldig att rätta sig efter någons ord, bön eller förbön. Han är inte beroende av någon och behöver ingen; snarare är allt i hela världen beroende av Honom – beroende endast av Honom. Utan Hans barmhärtighet kan ingen leva ens ett enda ögonblick.

Jahiliyyas uppfattning om ”Ilah” (Ma’bud)

Ovan har i korthet redogjorts för Ilah, det vill säga Allah den Upphöjdes, identitet. Denna redogörelse är endast en sammanfattning av några få verser som rör detta ämne. Annars har ingen människa förmåga att skriva färdigt en redogörelse för Allahs identitet. Men den verkliga identitet som framgår av det som har skrivits – det är Hans egentliga sifat och egenskaper. Men världens polyteister har glömt Allahs verkliga identitet och Hans verkliga egenskaper och har efter eget godtycke format vissa grundlösa föreställningar om Allah. Eftersom de inte fann Allahs verkliga identitet har de, som Koranen kortfattat beskriver och som vi här återger, gått vilse från sanningens och fredens väg och drabbats av motgångar vid varje steg.

Polyteisterna glömmer Allah den Upphöjde, den ende Hjälparen, och ber andra krafter om hjälp:

وَاتَّخَذُوا مِنْ دُونِ اللهِ الهَةً لعلهم ينصَرُونَ –

De har tagit andra krafter till ”Ilah” i stället för Allah, i hopp om att de kanske skulle kunna få hjälp från dem. (Surah Ya-Sin: 74)

För att få sina ärenden utförda åkallar de döda människor:

وَالَّذِينَ يَدْعُونَ مِنْ دُونِ اللّهِ لَا يَخْلُقُونَ شَيْئًا وَهُمْ يُخْلَقُونَ – اَمْوَاتٌ غَيْرُ
احياء : وَمَا يَشْعُرُونَ * أَيَّانَ يُبْعَثُونَ

De som de dyrkar vid sidan av Allah, i tron att de är herrar, kan inte skapa ens en enda sak; tvärtom har de själva skapats av en annan Skapare. De är döda, inte levande. De vet inte ens när de ska återuppväckas. (Sura an-Nahl: 20–21)

För att vinna närhet till Allah dyrkar de andra makter i stället för Honom:

وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مِنْ دُونِهِ أَوْلِيَا ، – مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللهِ زُلْفَى

De som tar andra makter än Allah till herrar och beskyddare säger: ”Vi dyrkar dem endast för att de ska föra oss närmare Allah.” Med andra ord skapar de konstgjorda gudar för att nå den verklige Allah. (Sura az-Zumar: 3)

De dyrkar andra makter för att dessa ska medla hos Allah:

وَيَعْبُدُونَ مِنْ دُونِ اللهِ مَا لَا يَضُرُّهُمْ وَلَا يَنْفَعُهُمْ وَيَقُولُونَ هَؤُلاء شُفَعَاؤُنَا عِنْدَ الله

De dyrkar, vid sidan av Allah, sådant som inte har någon som helst förmåga att gagna eller skada dem. De säger att dessa ska medla för dem hos Allah. (Sura Yunus: 18)

Detta innebär att de tror att man inte kan nå Allah direkt. För att nå Allah måste man ta konstgjorda gudomar till mellanhänder.

De dyrkar månen och solen. De tror att dag och natt, månen och solen är förunderliga ting och att de omöjligen kan vara annat än föremål för dyrkan. Men månen och solen är skapade enbart av Allah och är endast tecken på Hans existens och enhet. Allah säger:

وَمِنْ أَبْتِهِ الَّيْلُ وَالنَّهَارُ وَالشَّمْسُ وَالْقَمَرُ ط لَا تَسْجُدُوا لِلشَّمْسِ وَلَا لِلْقَمَرِ.

Natten och dagen, månen och solen är tecken på Allahs existens och enhet. Böj er därför inte ned i sujud (dyrkan och tillbedjan) inför vare sig månen eller solen, eftersom dessa endast är bevis på den sanne Allahs existens och Hans oändliga makt. Det finns ingen nytta i att böja sig ned i sujud inför dem. (Sura Ha-Mim as-Sajdah: 37)

De underkastar sig de lärda, pirerna och de lärde; vad dessa än säger följer de, utan att bedöma vad som är rätt eller fel. Att blint följa en sådan människa och utan urskillning lyda hennes befallningar är shirk. För när en människa utan urskillning lyder någon annans befallningar än Allahs, ger hon denne samma ställning som Allah. Allah beskriver deras tillstånd:

اتَّخَذُوا أَحْبَارَهُمْ وَرُهْبَانَهُمْ أَرْبَابًا مِنْ دُونِ اللهِ –

De har, i stället för Allah den Allsmäktige, gjort sina lärda, pirer, lärde och ledare till sina ”rabb” eller herrar. (Sura at-Tawba: 31)

För att befrias från olyckor eller få sina behov tillgodosedda åkallar de människor. Att åkalla på detta sätt är förbjudet enligt Allah den Allsmäktiges synsätt och hör också till shirk. För sådana syften får man endast åkalla Allah. Det har sagts:

إِنَّ ٱلَّذِينَ تَدْعُونَ مِن دُونِ ٱللَّهِ عِبَادٌ أَمْثَالُكُمْ فَٱدْعُوهُمْ فَلْيَسْتَجِيبُوا۟ لَكُمْ إِن كُنتُمْ صَٰدِقِينَ ١٩٤

De som ni åkallar vid sidan av Allah för att bli befriade från olyckor är inget annat än oförmögna tjänare liksom ni själva. Åkalla dem då och se om de kan besvara er bön, om det ni tror om dem verkligen är sant. (Al-A’raf: 194)

De överger den Ende Allahs påbud och handlar efter sina egna begär; de gör ingen åtskillnad mellan rätt och fel, gott och ont eller synd och fromhet.

أَرَءَيْتَ مَنِ ٱتَّخَذَ إِلَٰهَهُۥ هَوَىٰهُ أَفَأَنتَ تَكُونُ عَلَيْهِ وَكِيلًا ٤٣

Har du inte sett den vars begär han har gjort till sin herre och som endast handlar efter sina lustar? Skulle du då ta ansvar för honom? (Sura al-Furqan: 43)

Om man tänker lite djupare över innebörden av de verser som nämnts här, kan man mycket enkelt förstå att en grupp människor i världen inte erkände den Ende Allah som ilah och rabb, det vill säga Skaparen och Upprätthållaren, utan i verkligheten gjorde sina egna begär, mäktiga människor, villolärans pirer och dervischer samt religiösa ledare, månen och solen och livlösa avgudar till ”gudar” eller ”herrar”, och ägnade dem slaveri, underkastelse, dyrkan och lydnad. Men ingen av dem förnekade helt existensen och egenskaperna hos Allah, Skaparen och Upprätthållaren av hela världen; ingen sade någonsin att det inte finns någon Skapare eller att Han saknar egenskaper. I själva verket erkände de Allah som den Allra mäktigaste och den högste Befallaren. Men det grundläggande felet i deras trosuppfattning var att de samtidigt betraktade änglar, jinner, människor, avgudar, månen, solen, stjärnorna och andra av Allah den Upphöjdes skapelser som Hans medgudar, hjälpare eller bärare av liknande krafter. När de råkade i fara sökte de tillflykt hos dessa; för att få svåra saker lösta bad de dem om kraft. De trodde att dessa också hade någon form av förmåga. För att komma nära den sanne Allah, få den sanne Allahs förlåtelse och barmhärtighet och för att få dessa att medla hos den sanne Allah dyrkade de dem och underkastade sig dem. De avlade löften till dem och fruktade dem också, eftersom de trodde att dessa kunde skada eller gynna människor. Ett annat stort fel var att de, utöver Allahs påbud, fastställde vad som var halal och haram utifrån sina egna begär och enligt orden från sina så kallade pirer, dervischer och ledare. De tänkte inte på och frågade inte heller någon vad Allah den Upphödes bud i denna fråga var, eller om detta var halal eller haram inför Allah. Det enda de ville veta var om deras (villolärans) pirer, dervischer eller ledare tyckte om eller ogillade det begärda, och om de sade att det var halal eller ansåg det vara haram. Så snart de fick en antydan som tillfredsställde dem handlade de genast därefter.

Trots att de trodde att Allah har skapat all rikedom och att Han har skänkt den till människorna, ansåg de sig själva vara dess absoluta ägare och förvärvade, spenderade och använde den efter eget behag.

Den grundläggande orsaken till motståndet mot Kalema Tayyiba

Vi har nämnt två uppfattningar om Allah sida vid sida. Den första är en beskrivning av den sanne Allah, och den andra är en förklaring av de okunniga och avgudadyrkande människornas uppfattning om ”Allah”. När man väl har förstått denna förklaring väl blir det inte svårt för någon att förstå varför de vilseledda människorna i ett samhälle, och de därvarande orättrogna presidenterna, kapitalisterna och religiösa ledarna, varje gång i världens historia som någon har höjt rösten för ”la ilaha illallah”, har satt in alla sina krafter mot det och gjort sitt yttersta för att förinta det redan i sin linda. Varför har de, så snart de hört denna Kalema, flammat upp som eld, och varför har de satt igång med att öppet bekämpa människor som under många år varit betrodda och sanningsenliga?

Saken är den att varje gång denna kalemas röst har höjts på nytt i något land, har landets invånare genast, när de hört den, tydligt förstått vad den betyder och vilken innebörd den rymmer. De har förstått vilka angreppspunkter som uppstår om man tror på och accepterar denna kalema som sann och formar sitt liv efter den, eller om dess lära sprids och upprättas – vilka intressen, trosföreställningar eller system man utan tvekan måste överge för att anta en ny lära, en ny tro och ett nytt system. Därför ser vi att så snart denna kalema har uttalats och förkunnats i ett samhälle, har dess invånare i princip delats i två grupper: den ena gruppen har förstått denna kalema, trott på och accepterat den i sitt hjärta, uttalat och förkunnat den med sin tunga, samt genom hela sitt liv och i varje handling förverkligat dess ideal och bevisat dess sannhet.

Den andra gruppen har förstått denna kalemas innebörd och har, för att förgöra den redan i sin linda och hindra dess röst från att nå någon annan människas öron, satt in all sin kraft och gjort av med allt de äger i sina försök. Därför har denna kalema funnits ända sedan människans skapelse, och motståndet mot den har också funnits sedan dess. Av denna anledning har orden ”muslim” och ”kafir”, eller dessa två grupper av människor, funnits sida vid sida sedan urminnes tider. Kampen mellan dessa två grupper är en kamp om principer och ideal, och denna kamps historia är kalema tayyibas historia. I islams terminologi kallas denna kamp ”jihad”.

Kalema tayyibas lära

Kort sagt är ”kalema tayyiba” en väldig revolutionär proklamation. De som antar den kan inte dyrka, tjäna eller tillbe någon annan än Allah; för att komma nära Allah eller hoppas på förbön hos Honom kan de inte dyrka, tjäna eller lyda någon annan än Allah. För att komma nära Allah och befrias från Hans straff kan de inte alls, i stället för att följa Allahs bud och föreskrifter, anta någon människa – vare sig en president, en ledare eller en pir-buzurg – eller någon annan väg och metod än islam. De anser – och tror innerst inne – att det enda sättet att få Allahs nåd och välbehag och komma nära Honom är att tro på Honom av hela sitt hjärta, erkänna Honom som den ende Ma’bud, leva enligt Hans anvisningar och kämpa ”jihad” för att fullt ut upprätta Hans lag på jorden. De som förkunnar någon annan väg och metod än denna, som går omkring och säger att man för att komma nära Allah måste bli lärjunge hos någon dervisch eller pir-buzurg, besöka hans grav och erhålla fayz-tawajjuh, annars kommer man att brinna upp och dö av hans förbannelse, eller som förkunnar att det inte räcker att enbart handla enligt Koranen och hadith för att komma nära Allah – de förkunnar i praktiken shirk. Att hoppas på något hos pir-sahiban och de fromma lärda, eller frukta dem på grund av deras andliga kraft, är nämligen uppenbar shirk. De som tror på kalema tayyiba är aldrig beredda att lyssna till en sådan kallelse. De kommer att säga med klar röst: ”För att få Allah den Högstes nåd kommer vi att åkalla Honom, endast tjäna Honom, överge de handlingar och vägar som Han förbjudit och kämpa av all kraft för att utplåna dem från världen. Eftersom det gäller förbönenقُل لِلّهِ الشَّفَاعَةُ جَمِيعَالَهُ مُلْكُ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ ثُمَّ الَيْهِ تُرْجَعُونَSäg: Förbönen står helt och hållet under den ende Allahs makt. Ägandet och herraväldet över himlarna och jorden tillhör endast Honom. Därefter skall alla återvända till Honom. förmågan att utöva den och herraväldet över hela världen tillhör endast den ende Allah. De kommer att säga: ”Vi tror inte att någon annan än Allah har förmåga att vålla människor skada eller göra dem gott. Vi anser inte att någon levande eller gravlagd människa har denna förmåga.” Detta är i själva verket den sanna monoteistiska människans ord, och denna väg är den enda livsvägen för den monoteistiska människan.

Detta är vad som sägs i följande vers i Koranen:

يَٰٓأَيُّهَا ٱلَّذِينَ ءَامَنُوا۟ ٱتَّقُوا۟ ٱللَّهَ وَٱبْتَغُوٓا۟ إِلَيْهِ ٱلْوَسِيلَةَ وَجَٰهِدُوا۟ فِى سَبِيلِهِۦ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ ٣٥-

O ni troende tjänare! Frukta Allah den Högste, sök medel för att komma nära Honom och fortsätt kämpa jihad på Allahs väg i detta syfte, så att ni må kunna nå framgång. (Al-Maida: 35) [[Fotnot: Mawlana Ashraf Ali Thanwi (må Allah förbarma sig över honom) skrev i kommentaren till denna vers: ”Vissa okunniga sufier har utan framgång försökt bevisa genom denna vers att det är obligatoriskt att ta en pir som andlig vägledare; men det är inte sant.” De som genom denna vers vill bevisa att det är obligatoriskt att ta en pir som vägledare har i själva verket gjort sig skyldiga till oförlåtlig fräckhet. Ingenstans i Koranen betyder nämligen ordet ”wasila” pir. Imam Raghib Isfahani skrev i sitt verk ”Mufradat Raghib Isfahani” att ordet ”al-wasila” betyder ”att nå fram till något”. Den fullständiga innebörden av versen är: att fortsätta på den sanna och rätta vägen genom kunskap, dyrkan och goda gärningar.]]

Innebörden av denna kalema är: Det finns ingen annan Ma’bud än Allah. Alltså är det endast Allah som har rätt till herravälde och suveränitet; ingen annan än Han. Alltså är Han också den ende som stiftar lagar och föreskrifter.

Därför kan ingen människa som tror på Kalema Tayyiba lyda ett samhälls- eller statssystem som inte erkänner Allahs herravälde och suveränitet; inte heller kan hon vara beredd att följa någon lag eller föreskrift som en sådan stat har utfärdat.

De som tror på denna Kalema Tayyiba kan alltså inte erkänna någon annan stats överhöghet än en verkligt islamisk regering; de kan inte acceptera eller stödja någon annans herravälde och suveränitet än Allahs. De kan inte heller följa några lagar och föreskrifter som människor har stiftat. De kan inte söka rättskipning hos en domstol där domar avkunnas på grundval av människoskapade lagar, och de kan inte heller agera som ombud i frågor som rör sådana lagar; för vart och ett av dessa handlingssätt är avgudadyrkan, och genom att göra detta förnekas Allah i praktiken, även om man med läpparna erkänner Honom. Den heliga Koranens budskap lyder:

ألَمْ تَرَ إِلَى الَّذِينَ يَزْعُمُونَ أَنَّهُمْ أَمَنُوا بِمَا أُنْزِلَ إِلَيْكَ وَمَا أُنْزِلَ مِنْ قَبْلِكَ

يُرِيدُونَ أَنْ يُتَحَاكَمُو إِلَى الطُّغُوتِ وَقَدْ أَمِرُوا أَنْ يُكْفُرُوايه

وَيُرِيدُ الشَّيْطَانُ أَنْ يُضِلَّهُمْ ضَلَلًا بَعِيدًا – وَإِذَا قِيلَ لَهُمْ تَعَالَوْا إِلَى مَا أَنْزَلَ
اللهُ وَالَى الرَّسُول رَاَيْتَ الْمُنْفِقِينَ يَصُدُّونَ عَنْكَ صُدُودًا –

(O Profet!) Vad anser du om dem som å ena sidan i sina hjärtan påstår att de tror på Koranen och de tidigare Skrifterna, men å andra sidan söker dom och avgöranden hos de krafter som gör uppror mot Allah, trots att de hade befallts att helt förneka dessa krafter? (De är i själva verket hycklare.) Satan vill leda dem vilse och föra dem långt bort. När de därför kallas till Allahs bud och till Sändebudet, kommer du att se att dessa hycklare vänder sig bort från dig och drar sig undan. (Sura an-Nisa: 60–61) [[Anmärkning: Allama Ibn Jarir at-Tabari skrev i sin förklaring av denna vers: ”Att söka närhet till Allah genom sådana handlingar som kan vinna Hans välbehag.”]]

Det innebär att det är uppenbar avgudadyrkan att erkänna någon annans herravälde än den ende Allahs herravälde och suveränitet, att döma eller begära dom enligt människoskapade lagar i stället för Allahs lag och att agera som ombud i frågor som rör dessa lagar. När någon ledare eller statsmakt som motarbetar islam därför kräver människors lydnad, säger den människa som tror på tawhid med klar röst: Vi kan inte lyda någon annan än Allah, Hans Sändebud, en stat byggd på islamisk lag samt en statsledare som erkänner lydnad under Allah och följer Hans lag. När människoskapade lagar påtvingas dem och domar avkunnas enligt dessa, kommer de med hög röst att förklara: Vi följer inte människoskapade lagar och vi begär inte heller någon dom enligt dem. När man i världen försöker använda och fördela rikedom, kapital och produktionsmedel efter människors egna önskemål eller enligt någon påhittad ideologi eller ordning, kommer de tydligt att säga att den ende absolut suveräne ägaren till hela världen är Allah. Han är också den verklige ägaren till all rikedom och alla produktionsmedel. Därför måste de användas, innehas och nyttjas enbart enligt Allahs vilja och den ordning Han har gett.

På detta sätt börjar en genomgripande förändring gradvis ta form i den människa som tror på Kalema Tayyiba. I tider av fara åkallar hon ingen annan än Allah.

Inte någon gud eller gudinna, inte någon pir eller vördnadsvärd person, inte någon övernaturlig kraft, kung eller härskare, och inte heller någon ledare. Om han kallar på en läkare och använder medicin enligt läkarens ordination, ska han inte alls tro att det är läkaren eller medicinen som botar hans sjukdom; han ska i stället orubbligt hålla fast vid tron att det i verkligheten endast är Allah som botar sjukdomen. Han ska dock använda dessa medel enbart för att följa Hans befallning. När han läser denna kalima och tror på den, ska han granska det samtida samhället och statssystemet med skarp blick. Så snart något däri visar sig strida mot eller stå i motsats till denna kalima, ska han omedelbart förklara uppror mot det och fortsätta att outtröttligt sträva, kämpa och anstränga sig tills han har krossat det och kunnat upprätta principer och ett system som överensstämmer med denna kalima.

Hadhrat Ibrahim gjorde just detta. Med Koranens ord löd hans förklaring:

إِنَّا بُرَءُوا مِنْكُمْ وَمِمَّا تَعْبُدُونَ مِنْ دُونِ اللَّهِ رَ كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا ز
وَبَيْنَكُمُ الْعَدَاوَةُ وَالْبَغْضَاء اَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللَّهِ وَحْدَهُ –

Vi avsäger oss alla förbindelser med er och med era avgudar – dem som ni dyrkar i stället för Allah – och befriar oss fullständigt från allt ansvar. Vi förnekar och avvisar all er auktoritet, och från och med detta ögonblick har fiendskap och hat mellan oss och er tydligt börjat, för all framtid. Detta kommer att bestå så länge ni inte tror på den Ende Allah och underkastar er Honom. (Sura al-Mumtahana: 8)

Detta är i själva verket förklaringen från den som tror på tawhid. Det kan aldrig göras något undantag från den. Enligt islam är den som avger denna förklaring den verklige ”rebellen” och ”revolutionären” – en tawhidanhängare, det vill säga en som tror på den Ende Allah.

Om det behövs måste den som tror på tawhid offra allt han äger för denna kalima. Innan en människa börjar tro på kalima är hon fri och godtycklig – hon gör fritt vadhelst hon vill och kan göra det som faller henne in; men efter att ha läst denna kalima har hon inte längre denna frihet. Därefter måste hon tänka igenom varje handling, och så snart en förbjuden handling kommer framför henne måste hon genast avstå från den.

Med andra ord: så länge han var fri från underkastelse under Allah var han i själva verket en slav – slav under sina begär, slav under rådande seder och människoskapade lagar samt slav under pirer, andliga vägledare och ledare. Men så snart han läste ”la ilaha illallah” föll alla dessa slaveriets kedjor genast av hans hals, och genom att endast acceptera underkastelse under Allah Ta’ala vann han verklig frihet. I islam kallas detta sann frihet.

När denna kalima riktar ett direkt slag mot människors begär och vanor, mot deras pirskap, ledarskap och auktoritet, samt mot deras rikedomar, påhittade ekonomi, statliga maktpositioner och samhällssystem, är det då så märkligt att de, om de inte accepterar kalima och inte är beredda att utan tvekan överge allt som strider mot den, beslutsamt börjar motarbeta denna kalima? De som törstade efter sanningen fann den och tog emot den. Bland de andra började vissa öppet fiendskap mot denna kalima av okunnighet, medan andra gjorde det på grund av egenintresse och högmod. Denna kalima är den grundläggande orsaken till all den opposition och fiendskap som riktats mot de ädla profeterna genom världens historia.

Förklaring av den andra delen

مُحَمَّدٌ رَّسُولُ الله

Betydelsen och förklaringen av den första delen av den goda trosbekännelsen, ”La ilaha illallah”, har återgetts så kortfattat som möjligt. När man väl har förstått den första delen blir det inte särskilt svårt att förstå betydelsen av den sista delen av trosbekännelsen, det vill säga ”Muhammadur Rasulullah”. Den enkla betydelsen av denna del är: ”Den ärevördige Muhammad (s) är Allah Ta‘alas sändebud.”

När vi godtar den förklaring av tawhid som vi har gett ovan, blir det vår ovillkorliga plikt att i varje handling och vid varje steg i livet följa Allahs vägledning och lag. Inte nog med det: vi kan inte godta eller följa något annat än Allahs lag, och vi måste ägna hela vårt liv åt att arbeta enbart i syfte att vinna Allahs välbehag. Tillbedjan och gudsdyrkan, politik och statsstyre, ledarskap och myndighet, utbildning och fostran, handel och köp och försäljning, affärsverksamhet, krig och fred, vänskap och fiendskap – kort sagt måste varje handling i såväl privatlivet som samhällslivet utföras enbart i enlighet med Allahs välbehag och lag. Men nu uppstår svårigheten: var ska vi finna Allahs lag, och hur ska vi veta vad Allah är nöjd med och vad Han är missnöjd med? Hur ska vi förstå vilken livsväg och vilket system Allah Ta‘ala tycker om och vilket Han inte tycker om? Så länge vi inte har fått veta och förstå detta, kommer vi aldrig att kunna handla i enlighet med tawhid, hur starkt vi än tror på tawhid. Här finns ytterligare en viktig omständighet. Det har aldrig rått brist på människor i världen som uttalar stora och värdefulla principer. Men det har aldrig funnits särskilt många som själva följer dessa principer och visar hur de ska förverkligas. Därför behöver de som tror på den första delen av trosbekännelsen ovillkorligen en person som ledare eller vägvisare, en person som själv har en ren och helig karaktär, själv följer Allahs påbud och visar människorna det praktiska sättet att följa dem. Utan ett sådant ledarskap är det omöjligt för människan att följa Allahs påbud, och utan det kommer vi aldrig att kunna uppnå frid och välgång. Inte heller kommer vår tro på den goda trosbekännelsen att kunna förverkligas i våra liv. Följden blir en ytterst tragisk utgång för oss. Detta är en mycket svår fråga.

Behovet av en profet

Detta är verkligen något man bör tänka igenom noggrant. Om Allah bara hade sagt så mycket som: ”Handla endast i enlighet med Min lag och det som behagar Mig. Godta ingen lag som människor har stiftat och ingen väg som de själva har hittat på – om ni gör det blir ni avgudadyrkare, och avgudadyrkarna har ingen annan utväg än att hamna i helvetet”, men samtidigt inte hade uppenbarat lagar och föreskrifter och inte hade meddelat människorna vad Han är nöjd med i den ena handlingen och inte tycker om i den andra, då skulle det inte ha funnits någon gräns för denna svaga mänsklighets olycka och elände. Om du utsågs till pilot och placerades i ett flygplan för att resa med flyg från Dhaka till Jeddah, men varken visste hur man flyger ett flygplan eller kände till vägen till Jeddah, kan du lätt förstå hur stor fara du skulle befinna dig i. Människor i världen kan kanske begå en sådan dumhet, men den barmhärtige och nåderike Allah Ta‘ala har aldrig gjort det. Från den dag då Han sände människan till jorden har Han också sänt henne en fullständig föreskrift för hur livet i världen ska ledas. Han har tydligt meddelat hur varje handling ska utföras i detta liv. Han har också meddelat att Han är nöjd med vissa handlingar och missnöjd med andra, och tydligt sagt att den som följer den ena vägen kommer att vinna Hans välbehag, medan den som följer den andra vägen med nödvändighet kommer att brinna i helvetet. Inte nog med det: för att direkt visa hur Hans givna föreskrifter ska förverkligas har Han också ordnat lämpliga lärare och vägvisare.

Det är just därför som de ädla profeterna, från urtiden fram till i dag, i varje land och under varje tidsålder har kommit till människorna med Allahs föreskrifter. Den förste profeten var den första människan, den ärevördige Adam (a), och den siste profeten var den ärevördige Muhammad (s). Efter den siste profetens bortgång kommer i varje tidsålder en grupp av hans efterföljare att sträva efter att sprida denna ”trosbekännelse”, som han själv förde med sig, och att upprätta den som en fast grund för statsmakten.

وَلَقَدْ بَعَثْنَا فِي كُلِّ أُمَّةٍ رَسُولًا أَنِ اعْبُدُوا اللهَ وَاجْتَنِبُوا الطَّاغُوتَ –

Till hela folket i varje tidsålder sände Vi en profet med detta budskap: ”Tillbe endast Allah, den Allsmäktige, och förneka och avvisa de krafter som gör uppror mot Allah.” (Sura an-Nahl: 36)

Profeternas uppgift

Profeterna kommer till världen med Allahs föreskrifter. Det enda syftet med deras ankomst är att de som tror på den första delen av Kalima Tayyiba – ”la ilaha illallah” – och erkänner Allah den Allsmäktiges absoluta herravälde, ska kunna handla i varje del av livet enligt den ordning och väg som profeterna har visat och därigenom bli Allahs uppriktiga tjänare. Profeterna följer själva Allahs föreskrifter och visar på så sätt människorna hur man ska handla. De vet bäst vilka Allahs föreskrifter är och på vilket sätt man ska leva för att Allah den Allsmäktige ska vara nöjd. Ingen bland människorna kan få denna kunskap utan profeterna. Därför är det alla människors plikt att, efter att ha trott på ”la ilaha illallah”, tro på profeterna, fullt ut erkänna sin lydnad mot dem och dessutom gå ett steg längre och förkunna: ”Muhammadur Rasulullah” – Muhammad är Allahs sändebud. Det är just därför som varje profet, liksom han har förkunnat budskapet om Allahs herravälde och tawhid i världen, också har krävt att människorna ska lyda honom.

انِّى لَكُمْ رَسُولٌ أمين – فَاتَّقُوا اللهَ وَأَطِيعُون – أَمِينٌ

Jag är en betrodd profet för er. Frukta därför Allah och lyd mig och följ mig. (Sura ash-Shu’ara: 107–108)

”Betrodd profet” innebär att han på ett fullständigt och korrekt sätt har förmedlat till människorna det regelverk som Allah den Allsmäktige sänt till honom för världens människor, och att han i praktiken har följt och tillämpat det och visat dem hur det ska göras. I detta förvaltarskap begick han inte ens den minsta form av svek eller trolöshet.

Allah har själv gett en tydlig befallning och tillåtelse att fullt ut erkänna lydnaden mot varje profet:

أَطِيعُوا اللهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ –

Lyd Allah och lyd Sändebudet.
Och

منْ يُطِعِ الرَّسُولَ فَقَدْ أَطَاعَ اللَّهَ

Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah. (Sura an-Nisa: 80)

För profeterna gör ingenting efter eget gottfinnande eller på någon annans befallning. Närhelst en befallning uppenbaras från Allah den Högste, är profeten den förste att förverkliga den genom sina egna handlingar.

إِنْ أَتَّبِعُ إِلَّا مَا يُوحَى إِلَى –

Jag följer endast den uppenbarelse som uppenbaras för mig; utöver detta gör jag ingenting. (Sura al-An’am: 50)

Det är därför Allah den Högste sände den siste profeten och sändebudet, den ärevördige Muhammad (frid vare med honom), till världen som det främsta föredömet och den ledare som ska följas. Och Han sade:

لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللهِ أسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِمَنْ كَانَ يَرْجُوا اللهَ وَالْيَوْمَ الأخرَ وَذَكَرَ اللهَ كَثِيرًا –

Det råder ingen tvekan om att det i Allahs Sändebuds person finns ett utmärkt föredöme för er – för dem som hoppas på Allah och den yttersta dagen och som minns Allah mycket. (Sura al-Ahzab: 21)

Av alla dessa verser kan man klart förstå att vägen till att dyrka Allah uppriktigt och lyda Honom helt och hållet är att följa profeterna i varje del av livet och öppet förklara uppror mot världens krafter som trotsar Allah. I själva verket är lydnad mot profeten den praktiska formen av lydnad mot Allah.

Kalemats fullkomlighet

Som jag redan har sagt tog den följd av profeter som sändes, från Hazrat Adam (frid över honom) fram till Hazrat Muhammad (frid över honom), slut med honom. Den uppenbarelse som från Allah den Allsmäktige kom till denne siste profet för hela mänsklighetens slutliga välfärd och frälsning kallas den ädla Koranen. Nu måste alla som tror på den första delen av kalemat, ”La-ilaha illallah”, också tro på och godta dess sista del, ”Muhammadur Rasulullah”. För i dagens värld är det enda sättet för människan att leva på ett korrekt och gott sätt och att uppnå all slags lycka och frid i detta liv och i det kommande livet den heliga Koranen och den siste profeten Hazrat Muhammads (frid över honom) föredömliga liv. Precis som Allahs sista bok, den ädla Koranen, fortfarande finns hos oss i oförändrat skick, finns också varje sida av den siste profeten Hazrat Muhammads (frid över honom) storslagna liv bevarad, klarare och tydligare än någonsin. Därför nådde ”Kalema Tayyeba” här sin fullkomlighet – ”Muhammadur Rasulullah” förenades med delen ”La-ilaha illallah”. Följden blev att Muhammad (frid över honom) blev det eviga och alltid strålande föredömet och den ideala ledaren för dem som tror på kalemat. Allah den Allsmäktige har sagt:

مَا كَانَ مُحَمَّدٌ أَبَا أَحَدٍ مِنْ رِجَالِكُمْ وَلكِنْ رَسُولَ اللهِ وَخَاتَمَ النَّبِيِّنَ –

Muhammad är inte far till någon av era män, utan han är Allah den Allsmäktiges Sändebud och den siste profeten. (Sura al-Ahzab: 40)

Enligt denna förklaring är Hazrat Muhammad (frid över honom) den siste profeten och det sista sändebudet. Efter honom kommer ingen annan profet eller något annat sändebud att komma – det finns inget behov av att någon kommer. För den lag och de föreskrifter som människan behöver finns redan hos henne i form av den ädla Koranen, och det ideala ledarskap som hon behöver finns för alltid bevarat i Muhammads (frid över honom) person – det kommer att bestå för evigt, ända till uppståndelsens dag.

Den siste profeten Hazrat Muhammad (frid över honom) levde enligt Allahs föreskrifter i den ädla Koranen och visade hur en muslim ska leva enligt Allahs föreskrifter. Han förklarade denna Koran genom sina ord och genom sina praktiska handlingar. Dess fullständiga och detaljerade framställning är väl bevarad hos världens muslimer genom hadith och sunna. Han lämnade också efter sig ett idealsamhälle bestående av människor som formats enligt Koranens föreskrifter. Detta idealsamhälle är också, för världens människor, en fullständigt klar och ren återspegling av det ideal som Sändebudet presenterade. Därför är Hazrat Muhammads (frid över honom) profetskap och budbärarskap evigt och bestående.

När vi därför läser kalimans första del tillsammans med dess sista del – ”La ilaha illallah Muhammadur Rasulullah” – säger vi inte bara att vi inte erkänner någon annan än Allah som herre och lagstiftare, och att vi inte erkänner någon annan än Allah som innehavare av herravälde, absolut myndighet och rätten att stifta lagar; samtidigt förklarar vi också att vi endast godtar och följer det rättssystem, den livsföring och den väg och metod att nå Allah som den siste profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), förkunnade. Vi är inte beredda att godta något annat, eftersom han är vår ledare som vi ska följa för all framtid. Vi godtar inte någon princip som strider mot hans principer, och inte heller är vi beredda att följa något ledarskap som strider mot hans ledarskap. Mot allt som strider mot den väg och metod som Hazrat förkunnade, liksom mot sådant som inte är den väg Hazrat framställde men som i samhället förs fram som om det vore hans väg, förklarar vi öppet uppror. Om vi efter att ha läst denna fullständiga kalima överger den väg som Hazrat framställde och i stället följer de lagar som en gudsfiendtlig makt eller trolös människa har gett, eller följer någon princip eller något ledarskap som strider mot hans principer och ledarskap, då finns det ingen större lögnare och förrädare än vi.

Efter att ha läst denna fullständiga kalima och trott på den är den siste profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), vår ende ”föredömlige ledare”. När det gäller att leva ett ordnat liv i världen eller att fullgöra ansvar inom något livsområde – politik, ekonomi, samhällsordning eller internationella frågor – kan vi inte erkänna någon annan än Hazrat Muhammad (frid vare med honom) som vår ”föredömlige ledare”, och vi kan inte utföra någon handling enligt någon annans principer. När vi läser denna kalima förkunnar vi högt och tydligt: Ni stora religiösa ledare som sitter på världens ledartroner! Ni är lögnare och ni gör anspråk på något ni inte har rätt till. Ni har varken rätt eller förmåga att leda. Vi erkänner er inte alls som våra ”ledare”. Vår ”ledare” är den siste profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), och efter hans bortgång är det den som, enligt de regler han framställde, organiserar och leder oss samt vägleder oss för att nå det mål han fastställde – han är vår ledare. Alla andras ledarskap är falskt och fördärvligt, och för att tillintetgöra det kommer vi att föra en oförsonlig kamp till vår död.

Här är en hadith om kaliman särskilt värd att nämna. Hazrat Muhammad (frid vare med honom) sade: Den som läser ”La ilaha illallah” kommer för alltid att få stor ”välsignelse” genom den, och alla slags straff, lidanden och olyckor kommer att hållas borta från honom. Men om han tvekar att uppfylla kalimans rättigheter kommer han inte att få någon nytta av den. Följeslagarna frågade: Vad innebär det att tveka att uppfylla dess rättigheter? Hazrat Muhammad (frid vare med honom) sade: ”Kalimans rättigheter kränks när man, efter att ha läst kaliman, öppet är olydig mot Allah, när man trots att man ser Allahs öppna olydnad inte känner någon avsky eller motvilja mot den i sitt hjärta och sinne, och när man inte gör sitt yttersta för att stoppa den.” (Targib och Tarhib)

Av denna hadith kan man tydligt förstå att innebörden av att läsa kaliman (det finns ingen annan gudom än Allah) inte endast är att erkänna en övernaturlig gudom, bekänna detta med läpparna och utföra en liten mängd tillbedjan av Honom; den har i själva verket ett nära samband med människans praktiska liv och handlingar. När man genom att läsa denna kalima erkänner den Allsmäktige Allahs herravälde och myndighet, måste man därefter i sitt praktiska liv följa de föreskrifter som denne ende Allah Ta’ala har gett. Man måste följa Hans befallningar och förbud på rätt sätt. Man måste med alla krafter kämpa och sträva för att upprätta Hans lagar och föreskrifter i denna värld, och man måste undanröja dem som vill upprätta sitt eget herravälde och sin egen myndighet, det vill säga ett välde grundat på lagar de själva har stiftat, i strid med detta. Detta är det enda syftet med att läsa Kalima Tayyiba. Om man efter att ha läst denna kalima inte försöker uppnå dess syfte i enlighet med den, får man ingen nytta av att läsa den. Då finns det i själva verket ingen skillnad mellan att läsa eller inte läsa denna kalima, eller mellan att tro eller inte tro på den; ja, sanningen är att det under sådana omständigheter vore mycket bättre att inte vanära kaliman genom att läsa den.

Den som läser denna kalima men tänker att Allahs polis, domstol eller fängelse inte finns någonstans och att det därför är lätt att bryta mot Hans lag, medan den gudsfiendtliga maktens välde, dess polis, soldater, domstolar och fängelser står överallt och det därför inte är möjligt att motsätta sig den – för en sådan person är det fullständigt meningslöst att säga ”La ilaha illallahu Muhammadur Rasulullah”. En sådan människa tror aldrig i sitt hjärta att Allah ensam är herre och kung och att Hazrat Muhammad (frid vare med honom) ensam är den föredömlige ledaren. Därför är hans läsning av kaliman med läpparna inget annat än bedrägeri. Allah har sagt med tydliga ord:

فَلَا وَرَبِّكَ لَا يُؤْمِنُونَ حَتَّىٰ يُحَكِّمُوكَ فِيمَا شَجَرَ بَيْنَهُمْ ثُمَّ لَا يَجِدُوا۟ فِىٓ أَنفُسِهِمْ حَرَجًا مِّمَّا قَضَيْتَ وَيُسَلِّمُوا۟ تَسْلِيمًا ٦٥

Vid din Herres ed, de kan aldrig vara troende förrän de gör dig till den ende domaren i sina inbördes tvister och utan tvekan godtar det avgörande du fäller. (Sura an-Nisa: 65)

Efter denna förklaring av Kalima Tayyiba kan varje muslim som tror på kaliman avgöra vad slags muslim han själv är – en fullständig eller en halv muslim, en äkta muslim eller en hycklande muslim?

Här behöver det klargöras att den som i alla livets angelägenheter endast handlar i enlighet med Allahs och Hans Sändebuds vägledning, i själva verket är den ende som kan betraktas som en ren och sann muslim – ingen annan.

Om du har förstått denna kalemas utförliga innebörd och efter att ha förstått den har vittnat om denna kalema, då kommer dina tankar och övertygelser, dina föreställningar och önskningar samt hela ditt liv hädanefter att följa just denna kalemas vägledning. Då kan ingen tanke eller föreställning som strider mot denna kalema komma in i ditt sinne. Nu måste du för all framtid fatta beslutet att allt som sägs eller varje princip som strider mot denna kalema är helt falsk – endast denna kalema är sann. I varje angelägenhet i ditt liv ska denna kalema vara din vägledare och föreskrivare. Efter att ha läst denna kalema kan du inte leva fritt och godtyckligt som de otrogna. Du kan inte göra allt som ditt sinne önskar. Du kan inte längre godta något samhällssystem, statsskick eller förvaltningssystem som inte grundar sig på den store Skaparens herravälde, suveränitet och lagar, och som i stället tvingar människor att tjäna människor utan att göra dem underordnade Allah. Du kan inte heller tolerera något utbildnings- eller kultursystem som inte berikar de unga generationerna med en anda av lydnad inför Allah, utan i stället gör dem ateistiska, moraliskt förvillade och karaktärslösa. Du kan inte längre godta någon syndare eller otrogen som din ”ledare”; du kan inte bli medlem i något parti, någon förening eller organisation som bygger på ideal och regler som strider mot islam. Du kan inte ansluta dig till något parti vars rörelse, strävan och kamp i huvudsak syftar till att införa någon icke-islamisk ordning i världen eller enbart till att tillgodose materiella intressen. Du kan inte längre betrakta dig själv eller någon annan som absolut ägare av sina tillgångar och sin egendom. När det gäller försörjning, att tjäna pengar samt att spendera och använda pengar kan du inte anta någon metod som Allah betraktar som förbjuden. Kort sagt måste du leva hela ditt liv i enlighet med denna kalema. Vad denna kalema än befaller dig att göra, måste du göra det – även om det skulle orsaka dig en förlust på hundratusentals taka eller utsätta ditt liv för svår fara. Och det som denna kalema förbjuder dig att göra får du inte göra – även om du skulle behöva förlora mycket, ja till och med möta döden; inte heller då får du utföra det. Med andra ord måste du binda hela ditt liv med denna kalemas rep. Hazrat Muhammad (frid vare med honom) förklarade detta med ett mycket vackert exempel. Han sade:

مَثَلُ الْمُؤْمِنِ وَمَثَلُ الْإِيْمَانِ كَمَثَلِ الْفَرَسِ فِى أخِيَّتِهِ يَجُولُ ثُمَّ يَرْجِعُ
إلى اجيته

Exemplet på den troende och hans tro är som en häst som är bunden vid en påle med ett rep. Hästen tvingas, hur den än går runt, att återvända mot denna påle. Den troendes hals är också bunden med trons rep; han kan inte gå utanför det. (Bayhaqi)

Om du på detta sätt kan läsa kalema tayyiba, och om du genom att läsa kaleman kan forma dig själv på detta sätt, då kan du bli en sann muslim; då kan du uppnå överlägsenhet i världen och i det kommande livet vinna Allahs välbehag, räddas från helvetets eld och träda in i paradiset.

Men man måste komma ihåg att du, även om du har utvecklat en sådan revolutionär livssyn, inte kan leva ett välordnat liv ensam någonstans. Därför måste du också sträva efter att bygga upp ett sådant samhälle med människor som har en liknande livssyn, där det blir möjligt att leva ett fullständigt liv genom att helt och hållet bevara tron på och lydnaden inför den ende Allah. Eftersom denna kalema inte kan förverkligas fullt ut inom individlivets trånga ramar, är ett fullständigt samhälle absolut nödvändigt.

Shirk och dagens muslimer

Genom denna utförliga förklaring av kalema tayyiba har ni fått kännedom om tawhids lära. Shirk är den direkta motsatsen till tawhid. För att fullt ut uppnå tawhid måste vi, liksom vi måste skydda oss från shirk, också lära känna shirk; om vi ska förstå tawhids innebörd och väsen ännu bredare och öppnare, behöver vi lära känna shirk.

Vanligtvis anser muslimer att alla de folk till vilka världens profeter förmedlade budskapet om tawhid och ”den goda trosbekännelsen” var ateister; de erkände inte Allahs existens eller trodde inte på Allah. De dyrkade enbart gudar och avgudar – därför var de mushriker. Men vi tror på Allah och på Hans Sändebud och kan därför på intet sätt vara mushriker. Om vi i tider av nöd åkallar Allahs älskade tjänare, eller för att vinna deras välvilja anordnar festivaler vid deras gravar, avlägger löften och faller ned i prostration inför dem, eller underkastar oss våra lärdas, pirers och ledarnas herravälde eller våra begär och lustar, så kommer varken vår tro på tawhid eller vår muslimska identitet att försvagas det minsta – shirk kommer inte att kunna finna någon väg in bland oss. Vi kommer för alltid att förbli anhängare av tawhid.

Men så snart man läser Koranen kan man klart förstå att muslimernas uppfattning är helt felaktig – den står i fullständig motsättning till Koranens lära. Dessa felaktiga föreställningar har uppstått hos oss därför att vi inte känner till vad islam är. Genom att läsa Koranen får vi i själva verket veta att varje otroget eller polyteistiskt folk i världen trodde på Allah. De trodde att Allah den Allsmäktige var Skaparen av allt: himlen, jorden, månen, solen, luften, vattnet och allt annat. De trodde också på Allah som den som ger liv, skänker försörjning, skänker död och styr hela skapelsen. Men samtidigt trodde de att andra krafter, vid sidan av Allah, hade makt över eller delaktighet i dessa angelägenheter – och detta är shirk. Därför kallade Allah den Allsmäktige dem mushriker, trots att de trodde att Allah finns. Nu bör man begrunda följande: om dessa föreställningar även finns bland muslimer, om en muslim anser att andra krafter än Allah besitter Allahs egenskaper och kraft, och om han trots sin tro på den ende Allah i själ och hjärta är beredd att följa människoskapade lagar och bestämmelser i stället för Allahs lag och bestämmelser – blir då inte även muslimen en mushrik? Om muslimer också införlivar de trosföreställningar eller handlingar hos mushriker, ahl al-kitab, hycklare och andra som kan betecknas som shirk och som gjorde att de kallades mushriker, varför skulle de då inte bli mushriker? Finns det verkligen någon grund för detta? I själva verket kan det inte finnas någon anledning till att en handling som är en synd för en människa skulle vara en god gärning eller inte en synd för en annan. Hos Allah finns ingen sådan partiskhet – det är omöjligt. Alla människor är Hans skapelser och Hans tjänare på lika villkor; var och en kommer att få bära följderna av det han gör. Om någon annan människa dricker gift dör hon, men en muslim dör inte; om någon av en annan religion bränns av eld fattar elden eld i henne, men en muslim brinner inte – något sådant kan inte sägas. När ni tänker efter kommer ni tvärtom också att tvingas medge att om en handling eller trosföreställning gör andra folk till mushriker, så kommer de tawhid-troende muslimer som hyser samma handling eller trosföreställning att anses förtjäna ett ännu strängare straff.

Om ni nu prövar de nutida muslimernas tillstånd utifrån Koranens måttstock, måste ni medge att otaliga trosföreställningar och handlingar präglade av shirk fortfarande finns bland dagens muslimer. Många muslimer tror att deras pirer och dervischer känner till den osynliga världen; att deras välvilliga blick kan göra människor gott och att deras förbannelser kan tillfoga människor stor skada. Genom deras böner kan barnlösa få barn och arbetslösa få arbete. Den som drabbats av en olycka kan genom deras böner befrias från sin nöd. Ändå har Allah den Allsmäktige sagt klart och tydligt:

وَإِن يَمْسَسْكَ ٱللَّهُ بِضُرٍّ فَلَا كَاشِفَ لَهُۥٓ إِلَّا هُوَ وَإِن يَمْسَسْكَ بِخَيْرٍ فَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَىْءٍ قَدِيرٌ ١٧

(O Profet!) Om Allah låter någon skada eller olycka drabba dig, kan ingen annan än Han avvärja den. Om Han gör dig gott, så är Han den som förmår göra även detta; Han är allsmäktig. (Al-An’am: 17)

قُلْ إِنِّى لَآ أَمْلِكُ لَكُمْ ضَرًّا وَلَا رَشَدًا ٢١
قُلْ إِنِّى لَن يُجِيرَنِى مِنَ ٱللَّهِ أَحَدٌ وَلَنْ أَجِدَ مِن دُونِهِۦ مُلْتَحَدًا ٢٢

(O Profet!) Säg: ”Jag har ingen makt över er vinning eller förlust.” Säg vidare: ”Ingen annan än Allah kan skydda mig – och jag kommer aldrig att finna tillflykt hos någon annan än Honom.” (Sura al-Jinn: 21–22) Anmärkning: Vissa anser att denna vers har upphävts och därför inte kan åberopas som bevis. Men detta är inte riktigt och inte slutgiltigt. Det är visserligen sant att uppgiften att den har upphävts har återberättats från vissa följeslagare. Saken är emellertid den att det som sägs i denna vers beskriver den Ädle Sändebudets verkliga tillstånd. Han visste verkligen ingenting annat än det som Allah uppenbarade för honom genom uppenbarelsen. Imam al-Qurtubi, Mahmud al-Alusi och andra stora korankommentatorer har sagt att denna vers inte har upphävts.

Dessa två verser bevisar klart att ingen pir har makt att göra människor gott eller ont, eller att åstadkomma något gott eller ont; det har inte heller någon advokat eller något ombud, någon kung eller härskare, någon ledare eller någon domare. I den ovan citerade versen har Allah den Allsmäktige själv låtit profeten Muhammad (frid över honom) förkunna att inte ens han har den verkliga makten. Den verkliga makten och rätten tillkommer endast Allah den Allsmäktige. Därför måste man i tider av nöd, olycka och lidande åkalla endast Honom. Endast hos Honom måste man söka skydd. Att söka detta hos någon annan skulle stå i direkt motsättning till trosbekännelsen.

Bland muslimer förekommer ännu en allvarlig föreställning, nämligen den förvrängda uppfattningen om förbön. De tror att stora pirer och dervischer, helgon eller lärda och maulvisor på Domedagen ska vädja till Allah för dem, rädda dem från helvetet och föra dem till paradiset. I själva verket är även denna föreställning helt grundlös – den strider fullständigt mot Koranens undervisning.

ط وَالْأَمْرُ يَوْمَنذ لله
يَوْمَ لَا تَمْلِكُ نَفْسٌ لِنَفْسٍ شَيْئًا

På Domedagen kommer ingen att kunna hjälpa någon annan. Den dagen kommer all kungamakt och all myndighet att tillhöra ingen annan än Allah den Allsmäktige.

För att inte tala om pirerna, har Allah den Allsmäktige till och med befallt Världens Profet, den främste av människorna, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), att tillkännage:

قُلْ مَا كُنْتُ بِدْعاً مِّنَ الرُّسُلِ وَمَا أَدْرِى مَا يُفْعَلُ بِي وَلَابِكُمْ
بیSäg: ”Jag är ingen ny profet. Jag vet inte själv hur det på Domedagen kommer att behandlas med mig eller med er.” (Sura al-Ahqaf: 9)

Genom att sprida denna felaktiga föreställning om förbön [[Anmärkning – Föreställningen om förbön är av två slag. Det första slaget är att endast be Allah om något. Det andra är att med tvång få Allah att godta något. Islam stöder den uppfattning om förbön som innebär att endast be och att det är Allah den Allsmäktige som avgör om bönen ska besvaras eller inte. Den andra är uppenbar shirk.]] eller medling har en grupp själviska pirer gjort okunniga människor till sina blinda slavar. De har fått människorna att tro att om man behagar piren, så blir även Allah nöjd. Men när en muslim känner till denna koranvers och den tidigare nämnda betydelsen av Kalema Tayyeba, kan han inte längre hysa denna felaktiga föreställning i sitt hjärta.

I själva verket har denna föreställning hållit vanliga muslimer borta från islamiskt handlande och islamisk livssyn. Eftersom de har tagit denna föreställning för sann har de helt ägnat sig åt att behaga piren genom att fatta hans hand, ge honom gåvor och presenter samt visa vördnad genom att kyssa hans fötter. Följden har blivit att tawhids livssyn har försvunnit och shirkens mörker helt har omslutit livet. I detta skede har tendensen till gravdyrkan blivit särskilt allvarlig. När något personligt eller nationellt arbete ska inledas besöker man först graven till någon särskild pir eller till en person som påstås vara en ”martyr”. Man tror att den gravlagde ska hjälpa personen att lyckas eller avvärja hans fara. Då glömmer de Allah fullständigt och gör den gravlagde till herre över gott och ont. Att detta uppenbart är shirk råder det inget tvivel om.

Dessutom har vårt muslimska samhälle, genom att blint acceptera och följa det nuvarande islamfientliga ledarskapet (Leadership), blivit indraget i ännu en form av shirk. Om man läser Kalema Tayyeba med förståelse och tror på den av hela sitt hjärta, kan man inte ens för ett ögonblick tolerera detta nuvarande ledarskap. De som i vår tid leder och utövar myndighet över det muslimska folket eller muslimska stater följer nämligen inte själva islams grundbudskap – Kalema – i sina privatliv; deras liv är nära att bryta samman under bördan av allehanda olydnad. Dessutom styr de inte det muslimska folket genom Allahs lag och organiserar dem inte enligt islams sociala och organisatoriska ideal; deras organisationers syften och mål samt deras egna arbetsmetoder är inte förenliga med Allahs föreskrifter.

Dessutom, när de får makten att styra muslimerna, styr de inte staten enligt de föreskrifter som Allah har gett, utan enligt gällande människoskapade lagar eller efter eget godtycke. I stället för att göra människor till Allahs tjänare gör de dem till sina egna usla slavar; med stor kraft hindrar de dem från att leva enligt Allahs föreskrifter. De tvekar inte heller att krossa alla försök och all kamp för att upprätta Allahs föreskrifter. Trots detta tolererar muslimerna i tysthet denna samhällsordning och detta styrelsesystem och följer blint det antiislamiska ledarskapet. I vår tid är detta en form av allvarlig shirk. Denna shirk bidrar i hög grad till att föra muslimernas liv utanför islams gränser. Men till dem som accepterar och tror på Kalema Tayyeba är denna kalemas befallning att de under inga omständigheter ska erkänna något sådant ledarskap eller någon sådan auktoritet. En befallning att följa en orättfärdig princip eller syndig handling – oavsett om den kommer från en pir eller vördad religiös äldste, en kung eller härskare, en ledare eller lokal auktoritet, en lärd eller religiös lärare – får under inga omständigheter åtlydas. Till och med de föräldrar som man har befallts att visa den största lydnaden får, efter att man har erkänt tawhid, inte åtlydas i någon orättfärdig befallning; Allah den Högste har tydligt förbjudit detta. I detta avseende kan det inte ens komma på tal att följa ledare, pirer eller lokala auktoriteter. Det har förkunnats:

وَإِنْ جَاهَدَاكَ عَلَى أَنْ تُشْرِكَ بِي مَا لَيْسَ لَكَ بِهِ عِلْمٌ فَلَا تُطِعْهُمَا

Om dina föräldrar tvingar dig att sätta någon vid min sida (Allah) – om vilket du inte har den minsta kunskap – ska du inte alls följa deras befallning. (Sura Luqman: 15)

Avslutande ord

Efter den detaljerade förklaringen av tawhid har vi också lagt fram en beskrivning av den shirk som allmänt förekommer i samhället för läsarna. Jag hoppas att läsarna tydligt har förstått dessa två grundläggande frågor.

Vi är muslimer; islam är vår religion – vårt sätt att leva. Islams grund är lagd på tawhid. Om tawhid saknas kan islams existens inte finnas. Tawhids enda fiende är shirk. Om vi därför vill bevara tawhid måste vi med särskild vaksamhet hålla oss borta från shirk. Om ens en enda smula shirk på något sätt tränger in bland alla våra muslimska gärningar – bland alla våra former av tillbedjan – så ska ni tro mig: allt ert arbete med goda gärningar kommer att gå fullständigt till spillo. I den heliga Koranen har det förkunnats:

إِنَّ اللهَ لا يَغْفِرُ أَنْ يَشْرَكَ بِهِ وَيَغْفِرُ مَا دُونَ ذَلِكَ لِمَنْ يَشَاءُ ، وَمَنْ يُشْرِكْ
بالله فقد افْتَرَى انَّما عَظِيمًا

Allah kommer aldrig att förlåta shirk, men andra synder förlåter Han om Han vill. Den som sätter någon vid Allahs sida drar därför i onödan på sig bördan av en väldig synd. (Sura Nisa: 48)

Och shirk är en sådan stor synd att den omintetgör alla människans goda gärningar. Det har sagts:

وَلَوْ أَشْرَكُوا لَحَبِطَ عَنْهُمْ مَّا كَانُوا يَعْمَلُونَ –

Om de begår shirk blir alla deras former av dyrkan och gudsdyrkan helt fruktlösa. (Sura al-An’am: 88)

Denna shirk kan spridas bland människor på flera sätt. Det är shirk att ha föreställningen att Allahs väsen är uppdelat i flera delar. Det är också shirk att tro att någon annan än Allah besitter någon av Allahs särskilda egenskaper. Endast Allah är människans Skapare, och ingen annan än Han är hennes Beskyddare och Försörjare. Därför är det shirk att ens i minsta mån erkänna någon annan som Skapare, Uppfostrare, Beskyddare eller Försörjare. På samma sätt är det shirk att tro att någon annan har ens den minsta rätt till herravälde, suveränitet eller lagstiftning och, utan att invända på grund av denna tro, följa dessa lagar. Det är också uppenbar shirk att med tillfredsställelse följa lagar som någon annan har stiftat på ett annat sätt än Allahs lag. Att erkänna någon annans slaveri eller dyrka någon annan än Allah är shirk; att tro att det inte är shirk att följa lagar som någon annan har gett är också shirk. Allah har sagt:وَقَالَ الَّذِينَ اشْرَكُوا لَوْشَاءَ اللهُ مَا عَبَدْ نَا مِنْ دُونِهِ مِنْ شَيْءٍ نَحْنُ وَلَا أَبَاؤُنَا وَلَا حَرَّمْنَا مِنْ دُونِهِDe som begår shirk säger: ”Om Allah hade velat, skulle varken vi eller våra förfäder ha dyrkat någon annan än Honom. Och vi skulle inte själva ha förbjudit något som Han inte har förbjudit.” (Sura an-Nahl: 35) Av denna vers framgår tydligt att det är shirk att ta någon annan än Allah till herre och dyrka denne; på samma sätt är det shirk att, i stället för Allahs lagar om tillåtet och förbjudet, själva stifta lagar om vad som är tillåtet och förbjudet.

I själva verket har denna kalima fört fram en fullständig tawhidisk aqida inför världens människor. Den uppmanar dem att erkänna Allah den Upphöjde som fullständigt En och utan någon like eller medhjälpare. Endast Han är Skaparen och Försörjaren; ingen annan är Hans medhjälpare i detta. Endast Han är värdig att fruktas av människor och att dyrkas; ingen annan är Hans medhjälpare i detta. Endast Han är människans Lagstiftare och den som fastställer hennes lagar; ingen annan är Hans medhjälpare i detta.

På grundval av denna tawhidiska aqida har Allah den Upphöjde utformat den religion Han valt, islam, som hela mänsklighetens enda fullständiga livsordning. Endast den livsordning Han har gett får och måste antas. I den har Han gett ett fullständigt politiskt system och statsskick, samt ett fullständigt samhällssystem och en fullständig ekonomi. Dessutom har Han gett ett fullständigt rättssystem för dömandet. Det är de troendes på tawhid skyldighet att genomföra dessa på rätt sätt inom livets olika områden. Först när man strävar efter att fullgöra denna skyldighet har man fullgjort sitt ansvar som muslim. Annars är det inte möjligt att vara en verklig muslim, även om man till namn och börd kallas ”muslim”.

Därför är det absolut nödvändigt att först bygga upp aqida och tro på nytt och på rätt sätt, innan man ägnar sig åt någon form av dyrkan. Först måste man från sitt inre avlägsna alla slags shirkiska föreställningar, trosuppfattningar och tankesätt och göra sitt sinne helt fritt och rent; därefter måste tawhid befästas i det inre. För att få en god skörd måste man först plöja bort all skog och vildmark, rensa jorden fullständigt från skräp och avfall och sedan så fröna i den; på samma sätt måste man göra med människans intellekt och inre. Då kan vår tro på tawhid upplysa vårt sinne, vårt hjärta och vårt liv – livets alla sidor och områden – med islams strålande ljus. Därför måste man först säga: ”la ilaha” – jag har ingen ilah; jag erkänner ingen som ”ilah”. Sedan måste man för alltid avlägsna alla föreställningar ur sitt inre om varje ”ilahs” existens, namn och kännetecken, rädsla och fruktan, vördnad och respekt samt underkastelse och lydnad, och säga: ”illallah” – det finns ingen ma’bud utom Allah; ingen är Allahs rival eller jämlike. Men vi vanliga muslimer upprepar denna kalima med läpparna dag och natt, tjugofyra timmar om dygnet. Många av oss är dessutom upptagna med att genom denna kalima utföra ”dhikr” av fas anfas och nafi-isbat för att polera och rena qalb. En annan grupp ger sig ut på vägarna och gatorna med denna kalima, går runt i gränder och från hus till hus och griper tag i vem de än möter för att säga: ”Läs kalima.” Det är inte heller så att de aldrig förklarar något av kalimas betydelse. Dessa grupper av människor tror – och känner i sitt innersta även en viss stolthet – att de helt och hållet har fullgjort sin ”rätt” att sprida denna kalima tayyiba, islams grundläggande trosformel. Genom dess polering har all smuts i ”qalb” försvunnit, så att det blivit rent som en spegel – genom den kan man tydligt se ända upp till de sju himlarnas skikt och jorden. Å andra sidan tror man att vårt muslimska liv redan är etablerat enbart genom att läsa kalima. I det praktiska livet, särskilt på det sociala och statliga området, anses det nästan inte finnas något behov av att följa islam.

Det måste med stor sorg sägas att alla dessa föreställningar och tankar hos oss, detta sätt att förkunna trosbekännelsen och denna användning av Kalema Tayyeba är helt och hållet felaktiga från början till slut. Inget av detta är islamiskt. För dem som känner till Koranen och haditherna, islams historia, Allahs Sändebuds handlingssätt och den islamiska rörelsens arbetsmetoder kommer detta jag säger inte alls som någon nyhet. I själva verket är Kalema Tayyeba i första hand en revolutionär troslära och övertygelse, ett sätt att tänka och en ideologi. På det andra stadiet är den det grundläggande kriteriet för ideal och karaktärsdaning i det praktiska livet. På det tredje stadiet är denna trosbekännelse rörelsens centrala kallelse och ett redskap för att organisera folket och reformera samhället. På det fjärde stadiet är denna trosbekännelse en revolution, grunden för ett fullständigt samhälle, grundprincipen för att fastställa ett självständigt statsskick och en statlig politik samt ett beständigt mått för att upprätta förbindelser med andra folk och stater. Sanningen i detta bevisas obestridligen av den siste profeten, Hazrat Muhammeds (frid vare med honom) livsideal och handlingssätt. Därför är det de människor som tror på trosbekännelsen som har till uppgift att bevara dess ställning och innebörd på rätt sätt, att ge den möjlighet att utvecklas och förverkligas på grundval av denna stegvisa ordning och att sträva efter detta. I stort sett måste trosbekännelsen förkunnas och tillämpas på samma sätt som den siste profeten, Hazrat Muhammed (frid vare med honom), visade. Om ytterligare en viktig sak i detta sammanhang inte sägs, förblir ämnet ofullständigt. Precis som det är nödvändigt för en individ att läsa Kalema Tayyeba för att bli muslim, måste även ett helt folk läsa trosbekännelsen på samma sätt för att bli muslimskt. Vi muslimer i världen har alla personligen läst trosbekännelsen; även som folk måste vi läsa den genom att förklara den som vårt statsideal. Vår författning och alla våra lagar och bestämmelser måste också utformas i enlighet med denna trosbekännelse, och staten måste i praktiken styras därefter. I olika länder i världen har det på olika sätt förklarats: Vi, folket i detta land, erkänner den ende Allah som hela världens ägare och Herre, och vi ska styra denna stat, som anförtrotts åt oss, enligt Hans bud. I vissa länders författningar har det åter skrivits: ”Fullständig tillit och tro på den Allsmäktige Allah ska vara grunden för all verksamhet.” Som förklaring har det dessutom skrivits: Dessa principer ska vara de grundläggande riktlinjerna för landets styrelse, och staten ska tillämpa dem när lagar stiftas. …… Vid tolkningen av andra lagar ska de vara vägledande och utgöra grunden för statens och medborgarnas handlingar. Men precis som en person inte kan bli muslim enbart genom att läsa trosbekännelsen, kan inte heller ett lands invånare som folk bli fullständigt muslimska enbart genom en sådan inledning eller ett sådant skriftligt dokument, och deras stat kan inte heller bli en renodlat islamisk regering. Därför har dessa förklaringar i författningen blivit fullständigt meningslösa. Det är därför absolut nödvändigt att i praktiken följa denna förklaring, utföra alla handlingar i enlighet med den och för detta ändamål upprätta ett ledarskap av människor som är medvetna och troende i fråga om trosbekännelsen, som faktiskt lever efter den och som har förmågan att styra staten enligt den. Därför är det i dag å ena sidan muslimernas plikt att försöka göra deras privata liv fullständigt islamiskt enligt trosbekännelsen, och å andra sidan lika nödvändigt att i praktiken forma och bygga upp varje del av deras nationella liv och av staten enligt ett fullständigt islamiskt ideal. Detta är det enda arbete som världens muslimer har i dag. Den som anstränger sig mest i detta arbete kommer utan tvivel att få sin läsning av trosbekännelsen att bli desto mer framgångsrik och fruktbar i denna värld och i det kommande livet.

Låt oss därför åter höja våra huvuden på jorden med denna revolutionära tawhidiska trosbekännelse. Låt oss forma våra personliga, familjemässiga, sociala, politiska och ekonomiska liv efter denna trosbekännelses ideal, tillsammans krossa all shirk, bid’a och alla slags syndiga sedvänjor och missförhållanden i samhället, och åter göra den ”tawhidiska religion” som förkunnades av Världens Profet segerrik, först i våra egna länder och sedan över hela världen; låt oss bygga upp våra författningar, lagar, utbildningssystem, kultur och ekonomi i enlighet med den. För detta måste en organiserad, folkcentrerad kamp föras. Varje människa måste inspireras av denna trosbekännelses ideal; varje familj, varje samhälle och hela folket måste formas därefter. Att fortsätta denna kamp utan avbrott är muslimernas uppgift under hela livet. Detta är ett ansvar som Allah har anförtrott åt dem. Medvetandet om detta ansvar måste hållas levande i sinnet alltid och under alla omständigheter – detta får inte glömmas ens för ett ögonblick. Annars kommer man på Uppståndelsens dag att skämmas inför Allah och straffas. Denna bok påminner alla om just detta.

Sammanfattning

När man känner till innebörden av denna del av trosbekännelsen – ”Lā ilāha illā Allāh” – och följer den, blir följande handlingar absolut nödvändiga:

1. Vi ska inte erkänna eller tro att någon annan än Allah är hjälpare, räddare ur nöd eller befriare.

2. Vi får inte tro att någon annan än Allah kan orsaka skada eller göra gott; i alla angelägenheter ska vi förlita oss enbart på Allah.

3. Vi får inte åkalla någon annan än Allah i bön eller be någon annan om hjälp.

4. Vi ska inte dyrka eller tjäna någon annan än Allah och inte avge ett löfte till någon annans ära.

5. Vi ska inte erkänna någon annan än Allah som Herre, lagstiftare, normgivare, kung eller suverän – och vi ska inte följa någon annans lag (en lag som inte i grunden har utformats på basis av Allahs lag och inom dess gränser).

6. Vi ska inte vara tjänare eller slavar åt någon annan än Allah och ska inte blint följa våra begär eller de sedvänjor som råder i landet.

7. Vi ska erkänna Allahs vägledning som den enda grunden i varje fråga i livet och utföra varje handling i enlighet med den.

8. Vi ska alltid hålla tron levande i hjärta och sinne att vi endast ska stå till svars inför Allah för varje handling i livet, och vi ska ständigt sträva efter att göra det som behagar Allah och avstå från det som misshagar Honom.

När man uttalar och bekänner denna sista del av trosbekännelsen – ”Muhammad är Allahs sändebud” – måste man godta följande:

1. Hazrat Muhammad (frid vare med honom) är Allah den Allsmäktiges siste profet och sändebud.

2. Den livsordning och vägledning som Allah har sänt genom honom är den enda sanningen och evig.

3. Allt som strider mot det föredöme han framställt och den undervisning han gett är fel och villfarelse och måste därför överges.

4. Ingen annan person än Han kan vara människornas ”oberoende ledare”. Han ensam är den enda slutgiltiga och högsta ledaren för dem som tror på kaleman.

5. Därför bör varje handling i människans liv utföras i enlighet med Allahs bok och Sändebudets hadith, det vill säga sunna.

6. Man måste göra allt för att upprätta ett samhälle och en statsordning som enligt denna kalema är grundad på Allahs suveränitet, där den grundläggande rätten att stifta lagar och föreskrifter erkänns och tillkännages som en rätt som uteslutande tillkommer Allah.

Detta är varje muslims grundläggande tro. Detta är föreskriften för varje muslims handlande.

Till läsaren

Ni brukar ständigt läsa ”kalema tayyeba”. Genom denna bok har Ni kunnat lära känna dess detaljerade betydelse och förklaring. Därmed har ett stort ansvar lagts på Er.

Nu måste Ni först överväga om Ni, med denna förklaring av kaleman, kan anta en fullständig och uppriktig tro på den. Om Ni inte kan det, ska Ni förbereda Er själva för att anta en uppriktig tro på den. Forma och bygg upp Era tankar, övertygelser och värderingar i enlighet med detta.

För det andra: Granska Ert eget liv och handlande i ljuset av denna detaljerade förklaring av kaleman. Om Ni där finner något som strider mot den, ska Ni avlägsna det. Korrigera Er själva fullständigt i enlighet med kaleman.

För det tredje: Om det i hela er familj och ert hushåll finns något som strider mot denna kalima, ta initiativ till att rätta till det.

För det fjärde: Granska hela er omgivning, ert samhälle, er stat, förvaltningen, utbildningen och kulturen, ekonomiska transaktioner, rättskipning och sedvänjor utifrån denna kalimas måttstock, och ägna er åt att forma allt enligt denna kalima. Ni kan inte genomföra detta försök ensamma; det måste göras tillsammans. Samla därför människor som delar denna tanke och börja, i enighet, göra ert yttersta för att etablera kalima som en segerrik kraft över hela livet.
Detta är min enda dawah till alla människor under hela mitt liv.

(Maulana) Muhammad Abdur Rahim