Inledning

Ödmjukhet i sinnet och ett milt hjärta – två av de främsta egenskaperna hos en god människa. Endast människor med sådana egenskaper förmår ta till sig alla slags råd, moraliska lärdomar, undervisning och vägledning till den sanna och rätta vägen. Blomblad böjer sig i den tysta rörelsen hos morgonens milda bris, men en kraftig storm kan inte ens en smula böja ett träd med en stark stam. Ljusstrålen från ögat tränger genom en spegel, men inte ens en skarp pilspets av sten kan göra något intryck. Människan befinner sig på samma sätt. En människa med milt sinnelag och ett mjukt hjärta besvarar varje kallelse till sanningen, men stora mirakel kan inte påverka en människa med ett hårt hjärta och ett grovt sinnelag. Spridda exempel på sådana skillnader kan påträffas överallt. Islams historia är emellertid helt fylld av sådana exempel.

Vi känner till namnen på många olyckliga bland de otrogna som, trots tusentals försök, inte böjde sina huvuden inför Allah, världarnas Herre. Men bland sahaba fanns tusentals ädla människor som, så snart de hörde tawhids röst, trädde in i islams beskydd. Tillsammans med de manliga sahaba delar även sahabiyat, de kvinnliga sahaba, denna ärofulla ställning.

De var inte bara delaktiga, utan gick i vissa avseenden även männen förbi. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) antog islam utan någon övertalning, ansträngning eller tvång och böjde sitt huvud inför Allah, världarnas Herre. Allahs ädla Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

”Jag fick profetskapet på måndagen, och Khadija bad under den dagens sista del. Ali bad dagen därpå, på tisdagen. Därefter anslöt sig Zayd ibn Haritha och Abu Bakr till bönen.”

Genom detta uttalande av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bevisas det att det ljus som risalats sol kastade över världens horisont den första dagen då den gick upp trängde in i en kvinna med ett milt hjärta och en ren själ, i hennes strålande hjärta.

I islams begynnelse krävdes det ännu mer mod, oräddhet och stark beslutsamhet för att förkunna islam än för att anta islam. Trots de otrognas hinder, motgångar, övergrepp och förföljelser förkunnade de kvinnliga sahaba, sida vid sida med de manliga sahaba, med största mod och fasthet att de hade antagit islam.

De kvinnliga sahaba antog inte bara islam mycket lätt, utan spred också islam med stor frimodighet. I kapitlet om tayammum i Sahih al-Bukhari berättas det att sahaba under en expedition tog en kvinna till fånga och förde henne inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Hon hade en lädersäck fylld med vatten. Sahaba tog henne till fånga eftersom de behövde vatten. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog hennes vatten, men betalade henne dess värde. Kvinnan fick tro genom Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sådan ärlighet, och genom hennes inflytande blev hela hennes stam muslimer. Umm Sharik (må Allah vara nöjd med henne) antog islam under islams första period i Mecka. Efter att ha antagit islam insåg hon att det var hennes ovillkorliga plikt att även förmedla den sanning hon hade funnit till andra. Hon gick till olika hus i Mecka och fortsatte att förmedla islams da’wa till kvinnorna. När saken blev allmänt känd grep de grymma qurayshiterna henne och överlämnade henne till männen i hennes stam. Hos dem utsattes hon för obeskrivlig tortyr. Till slut antog hennes stam islam genom hennes förmedling.

De kvinnliga sahabierna uthärdade, tillsammans med de manliga sahabierna, outsägliga sorger, lidanden och förföljelser. Sumayya (må Allah vara nöjd med henne) antog islam. Makkas otrogna utsatte henne för allehanda tortyr. De klädde henne i en järnrustning och lät henne stå i middagens sol på Makkas brännande sand. Trots detta förblev hon ståndaktig i islam. En dag klädde de henne i en järnrustning mitt på dagen och lade henne med ansiktet nedåt på den heta sanden. Just då färdades Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) någonstans längs den vägen. Han sade till Sumayya (må Allah vara nöjd med henne): ”Ha tålamod; paradiset ska bli din boning.” Trots all denna tortyr blev de otrogna inte tillfredsställda. Till slut genomborrade Abu Jahl henne med ett spjut och gjorde henne till martyr.

Den ärevördige Umars (må Allah vara nöjd med honom) syster antog islam. När detta nådde hans öron slog han henne så hänsynslöst att hela hennes kropp blev täckt av blod. Ändå vek hon sig inte det minsta. Hon sade rent ut till Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Gör vad du vill; jag har verkligen antagit islam.” På grund av hennes islamantagande brukade Umar (må Allah vara nöjd med honom) slå slavinnan Lubayna (må Allah vara nöjd med henne) tills han blev utmattad och måste sluta. Då sade han: ”Jag slutade inte av medlidande och barmhärtighet med dig; jag slutade för att jag blev trött.” Lubayna (må Allah vara nöjd med henne) var inte heller någon som gav efter. Hon sade: ”Om du inte antar islam kommer Allah också att straffa dig på samma sätt.” [Ansab al-Ashraf 1/197; Ibn Hajar uppger att denna sahabiyas namn var Labiba och att hennes kunya var Umm Uways. (Al-Isaba 4/399, 375)]

] På samma sätt utsatte de även Zinnira (en slavinna till hans hustru) för hård tortyr. Umm Shurayk (må Allah vara nöjd med henne) fick bröd och honung att äta och placerades sedan i den brännande middags­solen på den heta sanden. Hennes bröst torkade av törst; hon plågades av törst efter en enda droppe vatten, men inget vatten gavs henne.

När de manliga sahabierna antog tron bröts alla deras släktband med de otrogna. Detta orsakade dock ingen som helst försvagning av deras trosstyrka. De kvinnliga sahabiernas situation var i detta avseende ännu mer utsatt än de manliga sahabiernas. Även om människan är beroende av hjälp och stöd från alla sina släktingar och vänner, bygger en kvinnas hela beroende i livet på hennes make. Hon kan inte klara sig i någon situation i livet utan att vara beroende av sin make. En far kan bryta förbindelsen med sin son, och en son med sin far, och ändå leva sitt liv. Men en kvinna blir fullständigt hjälplös när hon skiljs från sin make. Trots detta bröt de kvinnliga sahabierna även en sådan känslig förbindelse och skildes för alltid från sina otrogna makar. Därför, när denna vers uppenbarades efter vapenvilan i Hudaybiyya – (på arabiska***********) [Sura al-Mumtahana 60:10] (”Upprätthåll inte äktenskapliga relationer med de otrogna kvinnorna”) – lämnade de manliga sahabierna sina otrogna makar, gjorde hijra och begav sig till Medina. Därför sade den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne): [Bukhari: Kitab ash-Shurut; omnämnandet av förlikningen vid Hudaybiyya. (sju sidor)]

”Vi känner inte till någon kvinnlig muhajir som efter att ha antagit tron blev avfällig.” När det gäller män finns det exempel på avfall.

De otrogna straffade de kvinnliga sahabierna på olika sätt. Men ingen av dem yttrade någonsin något polyteistiskt ord; från deras läppar kom endast kalimat at-tawhid. Umm Shurayk (må Allah vara nöjd med henne) antog tron. Hennes släktingar ställde henne i den brännande solen. Medan hon brändes av solens hetta gav de henne något hett, liknande honung, att äta tillsammans med bröd. De lät henne inte dricka vatten. När tre dagar hade gått i detta tillstånd sade de orättfärdiga: ”Överge den religion du följer.” Hon hade då förlorat så mycket av sina sinnen att hon inte förstod vad de menade. När de pekade mot himlen med fingret och förklarade att hon skulle förneka tawhid, Allahs enhet, uttalade hon: ”Vid Allahs ed, jag står fortfarande fast vid samma tro.” [Tabaqat 8/154; Nisa’ Hawla ar-Rasul 0245]

I alla länder och under alla tider håller kvinnor i allmänhet fast vid gamla sedvänjor, traditioner, rådande trosföreställningar och vidskepelser. Eftersom polyteistiska tankar och trosföreställningar hade varit rådande och etablerade i Arabien under lång tid hade de slagit djupa rötter i människornas hjärtan. Men så snart de kvinnliga sahabierna antog islam förkastade de med stor kraft alla rådande trosföreställningar och vidskepelser. Araberna trodde att den som talade om avgudarnas brister och fel skulle drabbas av en svår sjukdom. Därför sade de otrogna, när Zinnira (må Allah vara nöjd med henne) blev blind efter att ha antagit islam, att Lat och Uzza hade gjort henne blind. När hon hörde detta sade hon tydligt: ”Lat och Uzza, och inte heller deras tillbedjare, har någon makt att göra något. Allt som har drabbat mig kommer från Allah.” [Usud al-Ghaba, volym 5 (Zinnira)]

Under den förislamiska okunnighetens tid brukade araberna lägga rakknivar under barnens sängar. De trodde att detta skyddade dem från påverkan av spöken och onda andar. En gång såg Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en rakkniv under ett barns bädd och uppmanade dem att avstå från detta. Hon sade att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte alls tyckte om sådana vidskepelser. [Adab al-Mufrad: Bab at-Tayr]

Den främsta symbolen och medelpunkten för avgudadyrkan i Arabien var avgudabilderna. I varje hus, ja, i varje rum, fanns avgudabilder. Men efter att de kvinnliga följeslagarna hade antagit islam förklarade de vid varje tillfälle och i varje stund sitt negativa förhållande till avgudabilderna. Efter att Hind bint Utba (ra) hade fått tron slog hon sönder avgudabilden som fanns i hennes hus. Sedan sade hon till den: ”Vi var djupt bedragna när det gällde dig.” [Tabaqat, vol. 8 (Hind bint Utba)]

När den berömde följeslagaren Abu Talha (ra) friade till Umm Sulaym (ra), sade hon: ”Abu Talha¹, vet du att den gud som du dyrkar är en avgudabild gjord av trä? Det trädet växte upp ur jorden, och en viss abessinisk slav högg ner det och gjorde en avgudabild av det.” Abu Talha sade: ”Det känner jag till.” Umm Sulaym sade: ”Skäms du då inte för att dyrka den?” Umm Sulaym (ra) gick inte med på att gifta sig med honom förrän Abu Talha hade övergett avgudadyrkan och uttalat trosbekännelsen om Guds enhet. [Tabaqat, vol. 8 (Umm Sulaym)]

Dessa dugliga kvinnor från islams första tid uppfostrade sina barn så väl att hela världen betraktar deras gärningar med förundran. De spred islam över hela världen och gav exempel på upprättandet av kalifatet, statsstyre, införandet av rättvisa i samhället och ett balanserat ekonomiskt system – kort sagt exempel inom individens, samhällets och statens områden som än i dag fyller människor med häpnad. Bland dem kan nämnas Asma bint Abu Bakr och hennes son Abdallah ibn az-Zubayr, Fatima bint Asad och hennes son Ali (ra), an-Nawwar bint Malik och hennes son Zayd ibn Thabit, Safiyya bint Abd al-Muttalib och hennes son Ja’far, Umm Ayman och hennes son Usama (ra), samt många andra.

Dessa ädla kvinnor fullgjorde även på den tiden ansvaret att förespråka det goda och förbjuda det onda – amr bil-ma’ruf wa-n-nahy ‘an al-munkar (att befalla det goda och förbjuda det onda).

Inte heller inom utbildning stod kvinnorna på något sätt efter männen. Många lärda manliga följeslagare är kända till namnet, men antalet kvinnor var inte heller litet. Av de sju följeslagare som återberättade flest hadither var den sjunde en kvinna. Hon var de troendes moder, Aisha (ra). När det gällde tolkning och analys av Koranen samt härledning av shariahs föreskrifter och utövande av ijtihad visade kvinnorna prov på samma skicklighet som männen.

Islam har befallt att människor av alla samhällsklasser ska behandlas lika. Det var inte bara männen som försökte förverkliga detta i praktiken; även kvinnorna tog initiativ till att genomföra det. Under slaget vid Uhud kom Hamzas (ra) faster Safiyya med två tygstycken som svepning åt sin bror. Hon såg att en annan ansarisk mans nakna kropp låg bredvid Hamzas kropp. De värderingar som islam hade skapat hos Safiyya tillät henne inte att bortse från den nakna ansarens kropp. Hon beslöt att skänka ett av tygstyckena som svepning åt denne ansar. Men vilket skulle hon ge honom? Det avgjorde hon genom lottning. På så sätt blev hon en symbol för jämlikhet och likabehandling. [Al-Mufassal fi Ahkam al-Mar’a wa-l-Bayt al-Muslim, 4/3358, 359; al-Isti’ab, 4/335]

Var det bara männen som offrade sina rikedomar för islams sak? Nej, så var det inte. Vi känner till Abu Bakrs (ra), Uthmans (ra) och andras gåvor. Men hur skulle vi kunna glömma att de troendes moder Khadija (ra) överlämnade hela sin rikedom till Allahs Sändebud (sa)? En dag talade Allahs Sändebud (sa) i Medina vid en eid-samling om vikten av gåvor och välgörenhet. Kvinnor var också närvarande vid samlingen. De tog av sig armbanden från sina händer, örhängena, halsbanden och ringarna och överlämnade dem till den ädle Sändebudet (sa). Asma (ra) hade endast en slavinna. Hon sålde henne och skänkte hela inkomsten fi sabilillah. De troendes moder Zaynab bint Jahsh (ra) garvade själv hudar och delade ut inkomsten från försäljningen bland de fattiga och behövande.

Även på slagfälten såg man ett antal kvinnliga följeslagare närvarande. De deltog i krigen både indirekt och direkt.

Safiyya högg av huvudet på en jude och kastade bort det. Bland dessa hjältinnor lyser även Umm Sulayms namn. Under slaget vid Hunayn stod Umm Sulaym med en dolk i handen. Profeten frågade: ”Vad tänker du göra med dolken?” Hon svarade: ”Jag ska döda fienderna.”

Īthār, det vill säga att prioritera andras behov framför sina egna, erkänns av människor i alla tider som den högsta formen av moralisk dygd. Det är inte lätt att förvärva denna egenskap. Hos de manliga följeslagarna ser vi den utvecklas i stor omfattning. I livets sista stund avstår en man från att själv dricka en klunk vatten och gör tecken åt en annan sårad broder bredvid honom att dricka; denne gör i sin tur tecken åt någon annan. På så sätt går ett glas vatten runt till tre personer, och när det åter kommer till den förste visar det sig att han redan har avlidit. Därefter möter även de två andra samma öde, den ene efter den andre. Alla tre satte varandras liv framför sina egna. Detta är en bild ur de manliga följeslagarnas liv.

De kvinnliga följeslagarna stod emellertid inte tillbaka i detta avseende. Även hos dem utvecklades denna egenskap i stor omfattning. En dag fastade Aisha. Hemma fanns endast en brödbit till kvällsmåltiden. Före måltiden kom en behövande kvinna och bad om något att äta. Hon bad tjänarinnan att ge henne brödbiten. Tjänarinnan sade: ”Hur ska du då bryta fastan?” Hon svarade: ”Ge henne brödbiten; vi får tänka på kvällsmåltiden senare.”

En dag sade Profeten: ”Den som i natt tar hem denne man som gäst, honom kommer Allah att visa barmhärtighet.” Abu Talha tog honom med sig hem. Den dagen fanns det i huset ingen mat utöver det som behövdes för de små barnen. Därför sövde hans hustru Umm Sulaym barnen genom att lugna och vyssja dem. Sedan satte hon fram den lilla mängd mat som fanns inför gästen. Med förevändningen att släcka lampan satt makarna själva utan att äta, medan gästen åt sig mätt utan att förstå hur det förhöll sig.

Dessa kvinnliga följeslagare brydde sig inte om någons hotfulla blickar eller skrämseltaktik när de uttalade sanningen. När Muʿawiya, grundaren av umayyadkalifatet, kom för att träffa Aisha, tillrättavisade hon honom för några av hans handlingar. När den tyranniske Hajjaj ibn Yusuf, som hade dödat Abdullah ibn az-Zubayr, kom för att träffa Asma, tillrättavisade hon honom med mycket hårda ord. Hon kallade honom till och med lögnare och Dajjāl. Den mäktige umayyadkalifen Abd al-Malik förbannade en natt en av sina tjänare på grund av något fel han hade begått. Av en händelse vistades den berömda kvinnliga följeslagaren Umm ad-Darda den natten i kalifens palats. På morgonen kallade hon kalifen till sig och sade: ”I går natt förbannade du tjänaren, trots att Profeten strängt förbjöd att förbanna någon.” Kalifen skämdes.

Om man på detta sätt granskar livets olika sidor blir det tydligt att de kvinnliga följeslagarna på alla områden i livet gick framåt jämsides med männen och på lika villkor. I Profeten Muhammeds följeslagares liv, del 6, har vi försökt lyfta fram dessa olika sidor av deras liv.

Vi måste komma ihåg att många av de ädla följeslagarna, både män och kvinnor, hade ett mycket kort islamiskt liv. Större delen av deras liv förflöt under okunnighetens tid. Därför finns ingen fullständig historia om deras liv bevarad. Inte ens om Umar, den märklige hjälten i mänsklighetens historia, kan vi få en fullständig bild av hans liv före islam, bortsett från en eller två händelser. Då är det lätt att förstå hur lite det är möjligt att veta om andras liv före islam.

I själva verket har vi inte kunnat skriva en fullständig livshistoria över de kvinnliga följeslagarna, eftersom vi inte har tillgång till sådana uppgifter. Det vi har gjort kan sägas vara enstaka glimtar ur deras liv. Men dessa glimtar är som var och en ett plötsligt ljussken. Vår strävan är att muslimska kvinnor genom tiderna ska kunna ta de kvinnliga följeslagarnas liv som föredöme och följa dem. Om läsarna får ens en liten nytta av denna text, kommer vårt arbete att ha varit mödan värt.

En annan sak som inte får förbli osagd är att planen att skriva Profeten Muhammads följeslagares levnadshistoria egentligen var professor A. K. M. Nazir Ahmads, direktör för Bangladesh Islamic Center. För flera år sedan uppmuntrade han mig att skriva om detta. Sedan jag började har han på många sätt fortsatt att bistå mig i varje steg. Må Allah den Upphöjde belöna honom med den bästa belöningen för detta – det är min bön.

Avslutningsvis vill jag ödmjukt be läsarna att meddela författaren om de upptäcker något fel eller någon brist. Må Allah den Upphöjde ge oss alla förmågan att handla enligt Hans vilja! Amin!!

23 december 2004

Muhammad Abdul Mabud

Professor

Arabiska, Dhaka universitet

Zaynab bint Rasulillah (frid och välsignelser över honom)

Profeten Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dotter Sayyida Zaynab – må Allah vara nöjd med henne – som led martyrdöden på Allahs väg. De troendes moder Hazrat Aisha – må Allah vara nöjd med henne – återberättade följande uttalande av Allahs sändebud om henne: [Hayatus Sahaba-1/372] (arabiska*******)

”Hon var min bästa dotter. Det var på grund av sin kärlek till mig som hon fick lida.”

Den ärevördiga modern till Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var de troendes moder, Hazrat Khadija al-Kubra (må Allah vara nöjd med henne). Hon hade den enastående äran att vara den första att tro på Muhammeds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) profetskap. Hennes storhet och rang var så omfattande att endast Maryam (må frid vara med henne) bland de tidigare nationerna hade den enastående äran att vara den första att tro på profetskapet. Hennes storhet och rang var så enorma att hon bland de tidigare nationerna endast kan jämföras med Hazrat Maryam (må frid vara med henne).

Imam al-Dhahabi säger: [Siyar a’lam al-nubala 2/246]

”Zaynab var Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) dotter och den äldsta av hans systrar, de ädla kvinnorna som utvandrade.”

Abu ‘Amr säger att det inte råder någon oenighet om att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var den äldsta av sin fars döttrar. De som har en annan uppfattning misstar sig, och det finns ingen anledning att fästa vikt vid deras påstående. Den fråga där det däremot råder oenighet är om Zaynab var det första av Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) barn, eller om det var Qasim. Enligt en grupp släktforskare var al-Qasim det första barnet och Zaynab det andra. Ibn al-Kalbi har sagt att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var det första barnet. Enligt Ibn Sa’d var Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) den äldsta av döttrarna. [Tabaqat 8/30] Ibn Hisham har ordnat Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) barn i följande ordning: [al-Sira al-nabawiyya 1/190]

Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) äldste son var al-Qasim, därefter följde i ordning al-Tayyib och al-Tahir. Och den äldsta dottern var Ruqayya, därefter följde i ordning Zaynab, Umm Kulthum och Fatima.”

Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) föddes tio år före fadern Muhammeds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) profetskapskallelse. Då var den ädle Allahs sändebud trettio år gammal och modern, Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne), fyrtiofem år. Det finns inte mycket information om Hazrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) barndom. Denna del av hennes liv förblev helt höljd i dunkel. Det lilla som är känt om hennes liv härrör från tiden för hennes giftermål.

Av Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) döttrar var Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) den första som gifte sig, och det skedde i ung ålder. Hennes far Muhammed (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade ännu inte blivit profet.⁵ Imam al-Dhahabi kunde inte godta denna uppfattning. Han säger: [Tabaqat 8/30–31]

Ibn Saʿd har uppgett att Abu al-ʿĀs gifte sig med Zaynab före profetskapet. Detta är ett orimligt påstående.

Hur som helst var maken Abu al-ʿĀs ibn al-Rabīʿ ibn ʿAbd al-ʿUzzā Zaynabs kusin på mödernet. Han var son till Hāla bint Khuwaylid, vår moder Khadījas egen yngre syster. [Siyar aʿlām al-nubalāʾ-2/246]

Bland de gåvor som föräldrarna gav sin dotter vid giftermålet fanns också ett halsband av jemenitisk karneol. Det var hennes mor Khadīja som hade gett henne halsbandet. [Ṭabaqāt-8/31]

Fadern Muhammad tog emot uppenbarelsen och blev profet. Dottern Zaynab antog islam tillsammans med sin mor. Maken Abu al-ʿĀs hade då ännu inte antagit islam. Allahs sändebud ﷺ utvandrade till Medina. Senare utvandrade Zaynab till Medina och lämnade sin make kvar i Mecka som avgudadyrkare. [samma källa-8/32]

Allahs sändebud ﷺ brukade ofta berömma den djupa relationen mellan Zaynab och Abu al-ʿĀs samt deras hedervärda sätt att handla. [Sunan Abī Dāwūd-1/222]

Eftersom Abu al-ʿĀs höll fast vid avgudadyrkan borde man enligt islams föreskrifter ha åstadkommit en separation mellan makarna. Men Allahs sändebud ﷺ var vid den tiden maktlös i Mecka. Den muslimska styrkan var inte särskilt stark. Dessutom forsade de otrognas förtryck och övergrepp fram med stor kraft. Samtidigt gick islams utbredning långsamt och befann sig på ett tidigt stadium. Av dessa skäl ansåg Allahs sändebud ﷺ det lämpligt att inte skilja makarna åt.

Abu al-ʿĀs älskade sin hustru Zaynab mycket och behandlade henne också med stor respekt. Men han var på inget sätt villig att överge sina förfäders religion och anta sin älskade hustrus nya religion. Så fortsatte situationen. Under tiden började en allvarlig konflikt och konfrontation mellan Allahs sändebud ﷺ och Quraysh. Quraysh sade sinsemellan:

”Må ni gå under! Ni har gift er med Muhammads döttrar och därmed tagit på er hans bekymmer. Om ni skickade tillbaka dessa döttrar till honom skulle han lämna er i fred och i stället ägna sig åt dem.” Många av dem instämde och sade: ”Det är verkligen ett utmärkt argument.” De gick i grupp till Abu al-ʿĀs och sade: ”Abu al-ʿĀs, skilj dig från din hustru och skicka henne till hennes far. I stället för henne ska vi gifta bort vilken Quraysh-skönhet du än önskar med dig.” Abu al-ʿĀs sade: ”Vid Allahs ed! Nej, det går inte. Jag kan inte överge min hustru. Även om alla andra kvinnor gavs till mig i hennes ställe, skulle jag inte föredra det.” Därför ansåg Allahs sändebud ﷺ deras släktskapsband vara mycket goda och brukade berömma dem. [Ṭabarī-3/136; Ibn Hišām, al-Sīra-1/652]

Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) älskade sin make Abu al-‘As djupt. Omfattningen av hennes kärlek till och uppoffring för sin make framgår tydligt av följande händelse:

Under det trettonde året efter profetkallelsen utvandrade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) från Mecka till Medina. Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) stannade kvar i Mecka tillsammans med sin make. [Ansab al-Ashraf 1/269] En militär konflikt började mellan muslim­erna i Medina och Quraysh. Quraysh samlades i Badr för att strida mot muslimerna. Trots sin stora motvilja drog Abu al-‘As till Badr tillsammans med Quraysh. Bland Quraysh hade han en sådan ställning att han inte kunde låta bli att följa med. I Badr led Quraysh ett förkrossande nederlag. Flera av deras ledare dödades och ett stort antal krigare togs till fånga. De återstående flydde för att rädda sina liv. Vilken grym ödets ironi! Bland dessa fångar fanns även Abu al-‘As, Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svärson och Hazrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) make. Ibn Ishaq säger att Hazrat ‘Abdullah ibn al-Zubayr ibn al-Nu‘man (må Allah vara nöjd med honom) tog honom till fånga. Enligt al-Waqidi blev han emellertid tillfångatagen av Hazrat Khirash ibn al-Simmah (må Allah vara nöjd med honom). [Al-Isaba fi Tamyiz al-Sahaba 4/122]

Beroende på fångarnas sociala ställning och skillnaden mellan rika och fattiga fastställdes lösenbelopp på mellan ett tusen och fyra tusen dirham. Fångarnas representanter började fara fram och tillbaka mellan Mecka och Medina med de fastställda lösenbeloppen. Profetens dotter, Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), skickade en person till Medina med lösenbeloppet för sin make Abu al-‘As. Enligt al-Waqidi var det hans bror ‘Amr ibn al-Rabi‘ som kom till Medina med Abu al-‘As lösen. Hazrat Zaynab skickade ett halsband i stället för dirham som lösen. Detta halsband hade hennes mor, Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne), gett henne i bröllopsgåva. När den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg halsbandet blev han djupt bedrövad och täckte sitt sorgsna ansikte med ett tunt tygstycke. Minnena av hans älskade hustru, som bor i paradiset, och hans mycket kära dotter steg fram inför hans inre blick.

Efter en stund sade den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till följeslagarna: ”Zaynab har skickat detta halsband som lösen för sin make. Om ni vill kan ni frige hennes fånge och återlämna halsbandet till henne.” Följeslagarna samtyckte. De frigav Abu al-‘As och återlämnade samtidigt halsbandet som hade skickats som hans lösen. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick emellertid Abu al-‘As att lova att han, så snart han hade återvänt till Mecka, skulle skicka Zaynab till Medina.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skickade Hazrat Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) tillsammans med Abu al-‘As för att hämta Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Han sade åt honom att vänta på en plats som kallades ”Batan” eller ”Jaj”, och när Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) anlände dit från Mecka skulle han ta henne med sig till Medina. När Abu al-‘As hade anlänt till Mecka och Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var upptagen med att förbereda sig för resan, kom Hind bint ‘Utba dit. När hon såg förberedelserna sade hon: ”Muhammeds dotter, ska du bege dig till din far?” Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Jag har inte för avsikt att göra det just nu, men i framtiden blir det som Allah vill.” När Hind förstod hur det låg till sade hon: ”Syster, varför hålla detta hemligt? Om du verkligen ska resa, säg då utan omsvep om det är något du behöver längs vägen; jag står redo att tjäna dig.”

Bland kvinnorna hade den giftiga fientlighet ännu inte spridit sig som hade spridit sig bland männen. Därför sade Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne): ”Det Hind sade kom från hennes hjärta. Om jag hade behövt något skulle hon alltså säkerligen ha sett till att jag fick det. Men med tanke på situationen vid den tiden avböjde jag.” [Tabari 1/1247; Ibn Hisham 1/653–654]

I siiraböckerna finns olika berättelser om hur Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) tog sig från Mecka till Medina. Några av dem återges här:

Ibn Ishaq säger att när Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hade avslutat sina reseförberedelser tog hennes svåger Kinana ibn al-Rabi‘ fram en kamel och ställde den där. Zaynab satte sig i kamelns howdah. Kinana hängde sin båge över axeln, tog pilkogeret i handen och lämnade Mecka mitt på dagen medan han drev kamelen framför sig. Det blev tumult bland Quraysh. De satte efter dem och grep de båda i dalen Ji-Tuwa, inte långt från Mecka. Kinana blev rasande över Qurayshs uppträdande, tog bågen från sin axel i handen, lade pilkogeret framför sig och sade: ”Om någon av er försöker närma sig Zaynab kommer hans bröst att bli måltavla för mina pilar.” Kinana var en skicklig bågskytt. Pilen han sköt missade vanligtvis aldrig sitt mål. När Abu Sufyan ibn Harb hörde detta hot gick han några steg fram mot honom och sade:

”Brorson, vänd bort den pil som du riktar mot oss. Vi vill tala med dig en stund.” Kinana sänkte pilen och sade: ”Vad vill ni säga? Säg det.” Abu Sufyan sade:

”Det du har gjort är inte rätt. Du har fört bort Zaynab öppet, mitt på dagen, inför människorna, medan vi sitter och ser på. Hela Arabien känner till den olycka som drabbade oss vid Badr och vad Zaynabs far har gjort mot oss. Om du på detta sätt öppet för bort hans dotter mitt framför våra näsor kommer alla att anse oss vara fega, och detta kommer att betraktas som en förödmjukelse för oss. För tillbaka Zaynab hem till Mecka i dag. Låt henne stanna hos sin make en tid. När folk börjar säga att vi hindrade Zaynab från att lämna Mecka, ska du en dag i hemlighet föra henne till hennes far.” [Al-Bidāya 3/330; Ibn Hisham 1/654–655]

Kinana följde Abu Sufyans ord och återvände till Mecka med Zaynab. När händelsen blev känd bland människorna förde han henne åter ut ur Mecka en natt i mörkret och överlämnade henne på den bestämda platsen till hennes fars representant, enligt sin brors instruktioner. Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) anlände till Medina tillsammans med Hadrat Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). [At-Tabari 1/1249; az-Zurqani: Sharh al-Mawahib 3/223]

At-Tabarani har återberättat från ‘Urwa ibn az-Zubayr: När en man lämnade Mecka tillsammans med Zaynab, Allahs Sändebuds dotter (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), följde två qurayshiter efter dem. [Den ene av dessa två var Habbār ibn al-Aswad. Han var son till en kusin till Hadrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och var därför Zaynabs kusin på mödernet. Den andre var Nāfi‘ ibn ‘Abdi Qays eller Khalid ibn ‘Abdi Qays.] På grund av deras omotiverade och överdrivna handlande blev Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mycket upprörd. Därför befallde han: (arabiska========)

”Om ni får tag på Habbār ibn al-Aswad och den man som gick fram tillsammans med honom mot Zaynab, ska jag bränna dem till döds.” Men följande dag sade han åter: (arabiska=========)

”Jag sade till er att om ni kunde få tag på dessa två män skulle ni bränna dem till döds. Men sedan tänkte jag efter och insåg att ingen får straffas med eld för någon annans skull än Allahs. Om ni därför får tag på dem, ska ni döda dem.” Senare blev de emellertid muslimer, och Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förlät dem. (Bukhari, Kitab al-Jihad: kapitlet ”Man får inte straffa med Allahs straff”; al-Isaba: Habbār ibn al-Aswad, volym 3; Siyar a‘lam an-nubala 2/247; Ibn Hisham 1/657)] De förföljde dem och hann gripa dem. De övermannade Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) följeslagare, kastade ned Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) från kamelns rygg och när hon slog ned på en sten skadades hennes kropp

och började blöda. I detta tillstånd förde de Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) till Abu Sufyan i Mecka. Abu Sufyan överlämnade henne till Banū Hashims kvinnor. Senare emigrerade hon till Medina. Den skada hon fick när hon kastades från kamelns rygg gjorde att hon kände smärta där resten av livet, och till slut dog hon av denna skada. Därför betraktades hon som martyr. [Hayat as-Sahaba 1/371]

Hadrat ‘Ā’ima (må Allah vara nöjd med henne) har berättat: Zaynab, Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dotter, lämnade Mecka i riktning mot Medina tillsammans med Kinana. Meckaborna förföljde dem. Habbār ibn al-Aswad fick först tag på Zaynab. När han träffade hennes kamel med en pil föll hon och skadades. Hon var gravid. På grund av denna skada dog barnet i hennes livmoder. Därefter började Banū Hashim och Banū Umayya tvista om henne. Till slut kom hon att bo hos Hind bint ‘Utba. Hind brukade ofta säga till henne: ”Denna olycka har drabbat dig på grund av din far.” [Ibn Hisham 1/654]

En dag sade Allahs sändebud (sa) till Zayd ibn Haritha: ”Kan du hämta Zaynab?” Zayd samtyckte. Den ädle Profeten (sa) gav Zayd en ring och sade: ”Ta med denna och överlämna den till Zaynab.” Med ringen begav sig Zayd mot Mekka. I utkanten av Mekka såg han en herde valla getter. Han frågade honom: ”Vems herde är du?” Han svarade: ”Abu al-As.” Han frågade igen: ”Vems getter är det?” Han svarade: ”Zaynab bint Muhammads.” Zayd gick en bit tillsammans med herden. Sedan sade han till honom: ”Om jag ger dig en sak, kan du då överlämna den till Zaynab?” Herden samtyckte. Zayd gav honom ringen, och herden överlämnade den till Zaynab.

Zaynab frågade herden: ”Vem gav dig denna?” Han svarade: ”En man.” Hon frågade igen: ”Var lämnade du honom?” Han svarade: ”På en viss plats.” Zaynab förblev tyst. I nattens mörker gick Zaynab i hemlighet dit. Zayd sade till henne: ”Sätt dig bakom på min kamel och sitt framför mig.” Zaynab sade: ”Nej, sätt dig själv framför mig.” På detta sätt satt Zaynab bakom Zayd (ra) och anlände till Medina. Den ädle Profeten (sa) brukade ofta säga: ”Min bästa dotter fick utstå lidande för min skull.” [Hayat al-Sahaba 1/371–372] I sirah-verken återges berättelsen om hur den ädla Zaynab (ra) anlände från Mekka till Medina på flera olika sätt och genom flera olika källor.

Eftersom relationen mellan dem båda var mycket god, var Abu al-As ofta mycket bedrövad efter att den ädla Zaynab (ra) hade flyttat till Medina. En gång, när han befann sig på resa i Syrien, mindes han Zaynab (ra) och började recitera följande två versrader: [Tabaqat 8/32; Ansab al-Ashraf 1/398] (arabisk text==========)

”När jag passerade platsen som kallas Arim kom jag att tänka på Zaynab. Jag sade: Må Allah den Upphöjde hålla den person vid liv som bor i det heliga området. Må Allah den Upphöjde belöna Muhammads (sa) dotter väl. Och varje make prisar det han känner bäst till.”

Den särskilda egenskap hos Quraysh i Mekka som har förkunnats i Koranen – ”Rihlat ash-shitā’i was-sayf” – var att deras handelskaravaner färdades mot Jemen på vintern och mot Sham på sommaren. Denna egenskap hade utvecklats fullt ut även hos Abu al-As. Hans handelskaravaner färdades ständigt mellan Mekka och Sham. De bestod av minst två hundra personer tillsammans med hundra kameler. På grund av hans affärssinne, ärlighet och pålitlighet anförtrodde människor tryggt sina varor åt honom. Ibn Ishaq säger: ”När det gäller rikedom, pålitlighet och handel var han en av de få framstående männen i Mekka.” [Al-Isaba 4/122]

Efter separationen från sin hustru Zaynab (ra) stannade Abu al-As i Mekka. Under det sjätte hijriåret

begav han sig till Syrien med en handelskaravan tillhörande Quraysh, bestående av 170 kameler. När karavanen efter avslutad handel var på väg tillbaka till Mekka och befann sig nära Medina fick Allahs sändebud (sa) kännedom om den. Han sände Zayd ibn Haritha (ra) med en styrka på etthundrasjuttio man för att fånga karavanen. De två grupperna möttes vid en plats som kallades Isa. Den muslimska styrkan tillfångatog Quraysh-karavanens alla män tillsammans med handelsvarorna och förde dem till Medina. De gjorde emellertid inte något större försök att gripa Abu al-As. Han lyckades fly. [Ansab al-Ashraf 1/377, 399–400; Tabaqat 8/33; Siyar A’lam al-Nubala 2/259]

Enligt Musa ibn Uqba angrep emellertid Abu Basir och hans styrka Abu al-As karavan. Det bör nämnas att Abu Basir och ytterligare några personer antog islam efter fördraget i Hudaybiyya. I enlighet med fördragets villkor förklarade dock invånarna i Medina att de inte kunde ge dem beskydd. Därför flydde de från Mekka och slog sig ner i området vid Röda havets kust. Tillsammans började de överraska Meckas handelskaravaner med attacker och plundra dem. De blev en ständig plåga för Quraysh. På grund av rädslan för dem var Qurayshs handel nära att upphöra. Till slut tvingades Quraysh i Mekka be Allahs sändebud (sa) att föra dem tillbaka till Medina. [Al-Isaba 4/122]

Hur som helst begav sig Abu al-As, skräckslagen över att ha sett vad som hade hänt hans karavan, inte till Mecka utan smög i nattens mörker in i Medina och gick raka vägen till Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) för att söka skydd. Zaynab lovade honom säkerhet. Ingen fick veta något.[Ansab al-Ashraf-1/377, 399]

Natten gick. Hazrat Rasul-e-Karim (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick till moskén för bönen. Han ställde sig i mihraben och sade ”Allahu akbar” för att inleda bönen med takbirat al-tahrima. Även de bakomvarande följeslagarna hade avslutat takbirat al-tahrima. Då hördes Zaynabs röst från kvinnornas led bakom dem: ”O människor! Jag är Zaynab, Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dotter. Jag har gett Abu al-As beskydd; ge även ni honom beskydd.”

Efter att Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade avslutat bönen vände han sig mot människorna och frågade: ”Hörde ni också det som jag hörde?”

Människorna svarade: ”Ja, O Allahs Sändebud!” Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Vid Honom i vars hand mitt liv är, jag visste ingenting om detta. Vilken märklig sak! Till och med en svag medlem av muslimerna kan ge en fiende beskydd. Hon har gett honom beskydd å alla muslimers vägnar.”[ibid.-1/399–400; Tabaqat-8/33]

Därefter gick Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hem och sade till sin dotter: ”Ta hand om Abu al-As på ett hedervärt sätt. Men kom ihåg att du inte längre är halal för honom så länge han förblir avgudadyrkare.” Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) bad sin far att frige människorna i Abu al-As karavan tillsammans med deras egendom.

Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kallade till sig de män ur den styrka som hade tagit Abu al-As karavans kameler och människor. Han sade till dem: ”Ni känner till relationen mellan Abu al-As och mig. Ni har tagit hans handelsvaror i beslag. Jag skulle bli glad om ni, av vänlighet mot honom, återlämnade hans egendom. Om ni inte vill det har jag ingen invändning. Ni kan behålla den som en gåva från Allah. Ni har störst rätt till denna egendom.” De sade: ”O Allahs Sändebud! Vi återlämnar allt till honom.”[Ibn Hisham–1/658; Tabaqat-8/33]

Abu al-As gick med dem för att ta emot sin egendom. På vägen sade de till Abu al-As: ”Hör på, Abu al-As, du är en framstående man bland Quraysh. Dessutom är du Rasulullahs (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kusin och hans dotters make. Gör så här: anta islam och stanna i Medina med meckanernas egendom. Du kommer att leva mycket bekvämt.” Han svarade: ”Skulle jag börja mitt liv i min nya religion genom bedrägeri?”[ibid.]

Abu al-As förde sin karavan till Mecka. Efter att ha överlämnat vars och ens egendom sade han: ”O Qurayshs folk! Har ni något ytterligare krav på mig?” De svarade: ”Nej. Må Allah belöna dig rikligt. Vi har funnit dig vara en enastående man som håller sina löften.”

Abul-‘As sade: ”Jag har till fullo uppfyllt era rättigheter. Nu förklarar jag: Ashhadu an la ilaha illallahu wa anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu – jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (sa) är Hans tjänare och Sändebud. Under min vistelse i Medina kunde jag ha gjort denna förklaring. Men jag gjorde det inte, eftersom ni skulle ha trott att jag hade gjort detta endast för att tillägna mig era tillgångar. När Allah gav mig förmågan att återlämna var och ens tillgångar till er och jag hade befriats från mitt ansvar, då förklarar jag min islam.”

Detta är en händelse från Muharram i det sjunde hijriåret. Därefter emigrerade Abul-‘As (ra) från sin hemstad Mecka till Medina och infann sig hos Allahs Sändebud (sa). [ovannämnda källa]

Hans höghet Allahs ädla Sändebud (sa) tog emot Abul-‘As (ra) med heder och överlämnade även hans hustru Zaynab (ra) till honom, med stöd av grunden i deras ursprungliga äktenskapskontrakt. [Siyar a‘lam an-nubala 2/249; al-Isaba 4/312]

Zaynab (ra) hade lämnat sin make Abul-‘As kvar i Mecka medan han fortfarande var avgudadyrkare. Därför kan man naturligtvis anta att deras äktenskap hade upplösts. Senare, när Abul-‘As antog islam och kom till Medina, återgav Sändebudet (sa) Zaynab till honom. Frågan är nu om han återgav Zaynab till honom med stöd av det första äktenskapskontraktet, eller om ett nytt kontrakt ingicks. Det finns två olika återberättelser i denna fråga. Ibn ‘Abbas (ra) sade: [Ibn Hisham 1/658–659; Tirmidhi 1143; Ibn Majah 2009; Siyar a‘lam an-nubala 2/249]

”Allahs Sändebud (sa) återgav sin dotter till Abul-‘As efter många år, med stöd av det första äktenskapet, och fastställde ingen ny mahr.”

Imam ash-Sha‘bi sade: [Tabaqat 8/32]

”Zaynab antog islam och emigrerade även. Därefter antog Abul-‘As islam. Sändebudet (sa) upplöste inte deras äktenskap.”

Som orsak angavs att följande vers ur sura al-Mumtahanah ännu inte hade uppenbarats: [sura al-Mumtahanah 10]

Hazrat Qatadah har också sagt något liknande. Han sade: (ARABISKA========)

”Efter denna händelse uppenbarades suran al-Barāʾah. Därefter hade en man ingen rätt till sin hustru om hon hade antagit islam före honom, såvida inte ett nytt ʿaqd hade ingåtts.”

Men före detta brukade muslimska kvinnor återvända till sina män efter att männen hade antagit islam, utan att ett nytt ʿaqd behövde ingås.

Men i en annan återberättelse sägs: (ARABISKA=====)

”Profeten överlämnade Zaynab till Abu l-ʿAs på grundval av ett nytt äktenskap och en ny mahr.” Imam Ahmad sade: ”Detta är en svag hadith.”

Även om Ibn ʿAbbas återberättelse, vad gäller isnaden, är att föredra framför den andra återberättelsen, har juristerna ändå handlat enligt återberättelsen om att ett ʿaqd ingicks på nytt. De har tolkat Ibn ʿAbbas återberättelse på följande sätt: Eftersom mahr och andra villkor var oförändrade när det andra ʿaqd ingicks, beskrev han det som det första ʿaqd:et. Annars är ett nytt ʿaqd nödvändigt efter en sådan separation. Imam Suhayli har också sagt något liknande.

Hazrat Zaynab älskade både sin far, Allahs Sändebud, och sin make Abul ʿAs djupt. Hon tyckte om att bära fina och dyrbara kläder. En gång såg Hazrat Anas henne iförd en sidensjal. Sjalen hade en gul bård.

Hazrat Zaynab fick två barn med Hazrat Abul ʿAs: en son och en dotter. Sonen ʿAli föddes i Mekka före hijrah. Allahs Sändebud tog hand om honom och uppfostrade honom. När Allahs Sändebud gick in i Mekka på dagen för Mekkas erövring red ʿAli på sin morfars kamel. Han avled innan han hade nått puberteten, medan hans far, Abul ʿAs, fortfarande levde. [al-Aʿlām 3/36]

Men genom en berättelse av Ibn Asakir får man veta att Ali levde fram till slaget vid Yarmouk och dog martyrdöden i detta slag. [Al-Isaba 4/312] Dottern Umama levde ett långt liv.

Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) levde inte länge efter återföreningen med sin make Abu al-As (må Allah vara nöjd med honom). Efter att ha tillbringat ett år eller något längre med sin make i Medina avled hon i början av det åttonde hijriåret i Medina. [Tabaqat 8/34; Al-A’lam 3/67] Om orsaken till och omständigheterna kring hennes död skrev Ibn Abd al-Barr: [Al-Isti’ab (marginalanteckning till Al-Isaba) 4/312]

”Orsaken till Hazrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) död var att när hon lämnade Mecka för att bege sig till sin far, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), angrep Habbar ibn al-Aswad och en annan man henne. En av dem kastade henne mot en sten. Detta ledde till missfall och blödning, och hon förblev sjuk under lång tid. Till slut avled hon under det åttonde hijriåret.”

Hazrat Umm Ayman (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Sawda (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Umm Atiyya (må Allah vara nöjd med henne) och Hazrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) tvättade henne rituellt. [Ansab al-Ashraf 1/400] Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde begravningsbönen för henne och steg själv ner i graven och lade med egna händer sin mycket älskade dotter i graven. Då såg Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) välsignade ansikte mycket sorgset och blekt ut. Han bad för henne och sade: ”O Allah! Lös Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) svårigheter och förvandla hennes gravs trånghet till rymd.” [Usd al-Ghaba 5/468; Tabaqat 8/34]

Hazrat Umm Atiyya (må Allah vara nöjd med henne) sade: Jag deltog i den rituella tvagningen av Zaynab, Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dotter. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) angav själv reglerna och tillvägagångssättet för tvagningen. Han sade: ”Tvätta först varje kroppsdel tre eller fem gånger. Applicera sedan kamfer.” [Tabaqat 8/34; Siyar A’lam al-Nubala 2/250] I en berättelse nämns också att hon tvättades sju gånger. Syftet var i grunden att om tahara, det vill säga renhet och renlighet, uppnåddes efter tre tvättar, behövdes ingen ytterligare tvättning. Annars skulle hon tvättas fem eller sju gånger. Umm Atiyya sade vidare: [samma källa]

När vi tvättade Zaynab rituellt sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till oss: ”Börja tvätta hennes högra sida och de delar som tvättas vid den rituella tvagningen.”

Hazrat, Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), sade också till Umm Atiyya (må Allah vara nöjd med henne) att de skulle meddela honom när den rituella tvagningen var avslutad. När tvagningen var klar underrättades han därför. Han tog ett av sina egna höftskynken (lungi) och sade: ”Lägg detta som ett tecken bland svepningens tygstycken.” [Bukhari: kapitlet om den dödes tvagning; Siyar A’lam al-Nubala 2/252] Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde att hon skulle begravas bredvid Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom), som hade avlidit före henne. [Ansab al-Ashraf 1/212]

Några dagar efter Hazrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) bortgång avled även hennes make Abu al-As (må Allah vara nöjd med honom). [Usd al-Ghaba 5/468] Al-Baladhuri säger att han efter att ha antagit islam inte deltog i något slag tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), och att han avled år 12 enligt hijrakalendern. Hazrat al-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) var hans kusin på mödernet. Före sin död utsåg han honom till sin testamentsexekutor. [Ansab al-Ashraf 1/400]

Ruqayya, Allahs Sändebuds dotter (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)

Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) var den andra dottern till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och den ädla Khadidja (må Allah vara nöjd med henne). Hon föddes i Mecka sju år före fadern Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) profetskap. al-Zubayr och hans farbror Mus’ab, som var expert på spetälska, ansåg att Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) yngsta dotter. al-Jurjani stödde denna uppfattning. De flesta menar dock att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var den äldsta och Ruqayya den näst äldsta. Enligt Ibn Hisham var Ruqayya den äldsta av döttrarna. [Sira Ibn Hisham 1/190]

Enligt en berättelse sammanställd av Muhammad ibn Ishaq föddes Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) när Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var trettio år gammal, och Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) föddes när han var trettiotre. [al-Isti’ab (marginalanteckningar till al-Isaba) 4/299] Hur det än må vara har siraexperterna fastslagit att Ruqayya var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) andra dotter.

Före Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) profetskap giftes Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) för första gången med ‘Utba, son till Abu Lahab i Mecka. [Ibn Sa’ds al-Tabaqat 8/36] Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fick sedan sitt profetskap. När hans konflikt med Quraysh blev alltmer intensiv valde de alla möjliga sätt och metoder för att plåga Allahs Sändebud. De satte all moral åt sidan och beslutade att genom påtryckningar eller lockelser förmå makarna till Muhammads gifta döttrar att skilja sig från sina hustrur och därefter skicka dem tillbaka till deras föräldrahem. På så sätt skulle åtminstone Muhammads sorg och bekymmer öka, så att han blev upptagen med sig själv.

Som man tänker, så handlar man. Först gick de till Abu al-‘As ibn al-Rabi’, maken till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äldsta dotter. De bad honom att skilja sig från sin hustru Zaynab bint Muhammad och skicka henne tillbaka till hennes föräldrahem. Men han svarade dem klart och tydligt nej rakt i ansiktet. De skamlösa ledarna för Quraysh lät sig inte stoppas av detta svar. De gick till Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) make, ‘Utba ibn Abi Lahab, och pressade honom att skilja sig från sin hustru. Samtidigt lockade de honom med att de skulle göra vilken vacker kvinna ur Quraysh-stammen som han än önskade till hans hustru. Den samvetslöse ‘Utba accepterade deras förslag. I utbyte mot Ruqayya uttryckte han önskan att få en dotter till Sa’id ibn al-‘As, [Ansab al-Ashraf 1/401] eller enligt en annan uppgift en dotter till Aban ibn Sa’id ibn al-‘As. Qurayshs ledare gick glatt med på hans krav. De hade ingen anledning att vägra. Deras främsta mål var ju att på vilket sätt som helst och i vilken utsträckning som helst tortera Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fysiskt och psykiskt. Minsta smärta för Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav dem sinnesro. Den usle ‘Utba skilde sig från sin hustru, fru Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne). [Sira Ibn Hisham 1/652]

Det finns dock en annan berättelse om detta: När suran al-Lahab – (arabiska====) – uppenbarades med fördömande av ‘Utbas föräldrar, blev Abu Lahab och hans hustru Umm Jamil, bärerskan av ved, rasande och sade till sonen ‘Utba: ”Om du inte skiljer dig från Muhammads dotter Ruqayya och skickar bort henne, har vi ingen mer relation till dig.” Som en lydig son skilde han sig från sin hustru Ruqayya för att göra sina föräldrar nöjda. [al-Fath al-Rabbani ma’a Bulugh al-Amani 22/99 (hadith nr 893)] Det bör nämnas att ‘Utba och Ruqayya endast hade ingått äktenskapskontrakt. Skilsmässan ägde rum innan de hade levt tillsammans som man och hustru. [al-Tabaqat /36]

Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) andra äktenskap

Angående hans konversion till islam och sitt äktenskap berättar ‘Uthman (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag satt på den heliga Kaba-platsen tillsammans med några vänner. Då kom en man och berättade för mig att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gift bort sin dotter Ruqayya med ‘Utba ibn Abi Lahab. Eftersom Ruqayya var en enastående kvinna genom sin skönhet och sina avundsvärda egenskaper, hade jag en viss svaghet för henne. När jag hörde nyheten om hennes äktenskap blev jag något upprörd. Därför reste jag mig och gick raka vägen hem. Vid den tiden bodde min moster Sa’da i vårt hus. Hon var dessutom en kāhina (spåkvinna). [I den förislamiska arabiska historien finns namnen på många kāhin och kāhina. De brukade uttala profetior om sanningar och halvsanningar i gåtfulla och dunkla ord.] Så fort hon såg mig började hon plötsligt säga följande: (arabiska========)”

‘O ‘Uthman, gläd dig! Tre gånger hälsas du med frid. Och åter tre gånger. Sedan ytterligare tre gånger. Till sist en enda fridshälsning. Därmed blir fridshälsningarna sammanlagt tio. Med Allahs vilja kommer du att möta lycka och välgång och hålla dig borta från olycka. Vid Allah, du har gift dig med en kyskt och dygdigt vacker flicka, lik en blomknopp. Du är ungkarl och har fått en jungfrulig brud.’

Jag blev mycket förvånad över hennes ord och frågade: ”Moster, vad är det ni säger?” Hon svarade:

‘Uthman, ‘Uthman, O ‘Uthman! Du är den som äger skönhet, och något viktigt väntar dig. Detta är en profet, och han har bevis och belägg med sig. Han är ett sanningsenligt och rättfärdigt sändebud. Koranen har uppenbarats för honom. Följ honom och låt dig inte luras av avgudarna.’

Jag sade fortfarande ingenting. Jag bad henne förklara och berätta mer utförligt. Då sade hon:

‘Muhammad ibn ‘Abdillah, som är Allahs Sändebud, har kommit med Koranen. Han kallar till Allah. Hans lampa är den sanna lampan, och hans religion är vägen till framgång. När strider och blodspillan börjar, svärden dras och spjuten kastas, kommer larm och oväsen inte att föra med sig någon välgång.’

Hans ord påverkade mig djupt. Jag började tänka på vad jag borde göra i framtiden. Jag brukade ofta gå till Abu Bakr och sitta hos honom. När jag gick till honom två dagar senare var ingen där. När han såg mig sitta bekymrad frågade han: ”Varför verkar du så bekymrad i dag?” Han var min nära vän, så jag berättade för honom det väsentliga i min mosters ord. När han hade hört mig sade han: ”O ‘Uthman, du är en klok människa. Om du inte kan skilja mellan sanning och lögn, vore det verkligen förvånande. Är inte de avgudar som ditt folk dyrkar gjorda av sten – sådana som varken kan höra eller se något och inte heller kan göra någon nytta eller skada?” ‘Uthman sade: ”Allt det du har sagt är sant.”

Abu Bakr sade: ”Det din moster har sagt är sant. Muhammad ibn ‘Abdillah är Allahs Sändebud. Allah har sänt honom för att förmedla Hans budskap till människorna. Om du går till honom och lyssnar uppmärksamt på hans ord, vilken skada skulle det då innebära?” Efter dessa ord gick jag till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). En annan berättelse återger att Allahs Sändebud själv gick till ‘Uthman (må Allah vara nöjd med honom) efter att ha hört deras samtal. Allahs Sändebud sade: ”Lyssna, ‘Uthman! Allah kallar dig till paradiset, så besvara Hans kallelse. Jag är Allahs Sändebud; jag har sänts till er och till hela skapelsen.”

Allah vet vilken kraft som låg i dessa ord! Jag förlorade kontrollen över mig själv. Utan minsta tvekan uttalade jag trosbekännelsen: Ashhadu an la ilaha illallahu wa ashhadu anna Muhammadan rasulullah. [Al-Isaba 4/327–328]

Efter denna händelse fullbordades äktenskapet mellan den ädle Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och den ädla Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) i Mecka.

Den ädla Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) antog islam tillsammans med sin mor, de troendes moder, den ädla Khadija (må Allah vara nöjd med henne), och sin äldre syster, den ädla Zaynab (må Allah vara nöjd med henne).[Siyar aʿlam an-nubalaʾ – 2/251] När de andra kvinnorna svor trohetseden till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), gjorde även hon det.[Tabaqat – 8/36]

Under det femte året efter profetskapets början emigrerade hon tillsammans med sin make, den ädle Uthman (må Allah vara nöjd med honom), till Abessinien. Den ädla Asma bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne) har berättat att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Bakr brukade uppehålla sig i Hiragrottan, medan jag förde mat till dem båda. En dag bad den ädle Uthman (må Allah vara nöjd med honom) Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om tillstånd att emigrera, och han gav honom tillstånd att bege sig till Abessinien. Därefter lämnade makarna Mecka och begav sig mot Abessinien. När jag sedan återigen kom med mat till dem frågade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Har Uthman och Ruqayya gett sig av?” Jag svarade: ”Ja, de har gett sig av.” Då sade han, så att min far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hörde det:

”De två är utan tvekan de första emigranterna efter Ibrahim och Lut.”[Ansab al-ashraf 01/199. Det har berättats från Qatada (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Uthman ibn Affan var den förste som emigrerade till den Allsmäktige Allah tillsammans med sin familj.” (Hayat as-sahaba – 1/346).]

Efter att ha vistats en tid i Abessinien återvände de till Mecka. De otrognas fientliga verksamhet i Mecka hade då tilltagit ännu mer, så att staden hade blivit olämplig att bo i. Därför ansåg de det inte lämpligt att stanna där och återvände till Abessinien.

Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) begav sig till Abessinien tillsammans med sin hustru Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne). Det dröjde innan nyheten om dem nådde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Under tiden kom en kvinna från Quraysh från Abessinien till Mecka. Hon sade: ”Muhammad, jag såg din svärson ge sig av tillsammans med sin hustru.” Allahs Sändebud frågade: ”I vilket tillstånd såg du dem?” Hon svarade: ”Jag såg honom låta henne sitta på en svag åsna och driva den framåt.” Då sade Allahs Sändebud:

”Må Allah vara deras följeslagare. Efter Lut, frid vare med honom, är Uthman den förste som emigrerat tillsammans med sin hustru.” [Al-Bidaya – 3/66; Siyar aʿlam an-nubalaʾ – 2/251]

Efter att de för andra gången hade vistats en längre tid i Abessinien återvände de till Mecka. Efter att ha stannat där en tid emigrerade de sedan tillsammans med sina familjer till Medina för gott.[Tabaqat – 8/36]

Under den andra vistelsen i Abessinien föddes den ärevördiga Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) son ʿAbdullah. Det var efter ʿAbdullahs namn som den ärevördige ʿUthman fick tillnamnet Abu ʿAbdillah. Före detta hade ett barn i hennes livmoder dött under den första utvandringen till Abessinien. [al-Istiʿāb, 5/356] Qatada säger att Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) inte fick något barn med ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom). Ibn Hajar säger att detta endast var Qatadas uppfattning; ingen annan än han har sagt detta. [al-Istiʿāb, 4/300] Efter ʿAbdullah fick emellertid den ärevördiga Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) inga fler barn. [at-Tabaqāt, 8/36]

När ʿAbdullah bara var sex år gammal pickade en tupp plötsligt en dag honom i ena ögat. Hans ansikte svullnade upp och giftet spred sig i hela kroppen. Till följd av denna olycka dog han i månaden Jumādā al-awwal under det fjärde hijriåret. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ, 2/251] Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde begravningsbönen för honom, och den ärevördige ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) steg ner i graven och förrättade begravningen.

Efter ankomsten till Medina blev den ärevördiga Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) sjuk och sängliggande under det andra hijriåret. Det var vid tiden för slaget vid Badr. Den ärevördige Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var upptagen med förberedelserna inför kriget. Han lämnade ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) kvar i Medina för att vårda sin sjuka hustru och begav sig själv till Badr. En månad Ramadan, ett år och sju månader efter utvandringen, avled den ärevördiga Ruqayya. Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När vi höll på att begrava Ruqayya, Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dotter, och jämna ut jorden, kom min far Zayd ibn Haritha med det glädjande budskapet om segern vid Badr. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade lämnat mig kvar i Medina tillsammans med ʿUthman. [Sīrat Ibn Hishām, 1/642–643; Ansāb al-ashrāf, 1/294, 475]

I en annan berättelse sägs det att ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom), medan de var upptagna med Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) begravning, hörde takbīr-rop från långt håll och frågade Usama (må Allah vara nöjd med honom) vad det var. När de tittade såg de Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) ridande på Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kamelsto och tillkännage nyheten om att Qurayshs ledare från Mecka hade dödats vid Badr. [al-Isāba, 4/305]

Eftersom han behövde stanna hos sin sjuka hustru kunde den ärevördige ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) inte delta i ett så viktigt slag som Badr. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) räknade honom emellertid som deltagare i Badr och gav honom en del av krigsbytet. ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) frågade vad som skulle hända med belöningen för jihad. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Du kommer också att få belöning.” [Ansāb al-ashrāf, 1/289; Sīrat Ibn Hishām, 1/678]

Ibn ʿAbbas berättar att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade efter Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) död: [al-Isāba, 4/304] (arabiska=======)

”Du ska förenas med vår föregångare, ʿUthman ibn Mazʿun.” [ʿUthman ibn Mazʿun (må Allah vara nöjd med honom) var morbror till de troendes moder, den ärevördiga Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). Han utvandrade två gånger till Abessinien och utvandrade slutligen till Medina. Av denna berättelse framgår att han dog före den ärevördiga Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne). Enligt al-Baladhuris berättelse återvände han till Medina i Dhu al-Hijja under det andra hijriåret och dog tre månader efter utvandringen. (Aṣḥāb-e Rasūler jīban kathā, 2/27) Alla är emellertid eniga om att den ärevördiga Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) dog vid tiden för slaget vid Badr. Därför är saken svår att förstå.] Kvinnorna började gråta. Då kom ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) och höjde sin piska, som om han tänkte slå dem. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) grep hans piska med handen och sade: ”Låt dem vara. De gråter ju. Det som kommer från hjärtat och ögonen kommer från Allah och Hans nåd. Men det som uttrycks genom handen och munnen kommer från Satan.” Fatima (må Allah vara nöjd med henne) satt vid graven bredvid Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han torkade hennes tårar med kanten av sitt klädesplagg. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ, 2/262; at-Tabaqāt, 8/37] Ibn Saʿd säger om den ovan nämnda berättelsen att den mest korrekta uppfattningen enligt alla berättare är att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befann sig vid Badr när Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) dog och begravdes. Det kan ha varit en händelse vid en annan av Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) döttrars död. Om det däremot handlar om Ruqayyas död, gick Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kanske till graven efter att ha återvänt från Badr, och kvinnorna hade då också samlats där. [I en berättelse i Musnad av Imam Ahmad sägs det att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gick till graven efter sin återkomst från Badr och att kvinnorna då också hade samlats där. [at-Tabaqāt, 8/37]] I en annan berättelse i Musnad av Imam Ahmad sägs det att Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom), på grund av Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) motvilja, steg ner i graven och lade Ruqayya till vila i stället för ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom). Även här uppstår samma fråga: hur kan detta ha varit möjligt? Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befann sig ju då vid Badr. Därför har hadithlärda sagt att detta var en händelse vid Umm Kulthums (må Allah vara nöjd med henne) begravning. Dessutom nämns Umm Kulthums (må Allah vara nöjd med henne) namn i en annan berättelse. [al-Fath ar-Rabbānī maʿa Bulūgh al-amānī, 22/199]

Det bör nämnas att Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) var Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tredje dotter. Efter Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) död gifte ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) sig med henne. Hon dog en tid därefter.

Hazrat Ruqayya (ra) var mycket vacker och hade stor skönhet. I verket ’Durr al-Manthur’ står det: ’Hon var en enastående skönhet. När hon vistades i Abessinien blev en grupp sedeslösa män där häpna och mållösa av att se hennes skönhet. Denna grupp trakasserade henne mycket. Hon bad Allah om olycka över dem, och de gick under. [Durr al-Manthur, s. 207; Sahabiyyat, s. 128]

Hazrat Uthman (ra) led svårt av sin älskade hustrus och livskamrats förtida död. Det rådde stor samhörighet och kärlek mellan dem. Folk brukade säga, och uttrycket hade nästan blivit ett ordspråk, att

’Bland de par som människor har sett var Ruqayya och hennes make Uthman det bästa. [Al-Isaba, 4/305] Av olika återberättelser framgår att Ruqayya var en hustru som älskade sin make och var honom hängiven. Under deras korta äktenskap var de aldrig åtskilda. De mötte alla olyckor, svårigheter och motgångar tillsammans. Precis som hon själv försökte lindra all hans smärta genom att ta hand om sin make, försökte maken Uthman alltid göra hennes liv lättare. En dag gick Guds Sändebud (saw) till Uthmans (ra) hem och såg Ruqayya tvätta sin makes huvud. Han sade:

’Min dotter! Behandla Abu Abdillah (Uthman) väl, eftersom han bland mina följeslagare liknar mig mest till karaktär och uppförande.’

Abu Hurayra (ra) berättar: En dag gick jag till Ruqayyas, Guds Sändebuds (saw) dotters och Uthmans hustrus, hem och såg en kam i hennes hand. Hon sade: ’Guds Sändebud (saw) gick just ut från mitt rum. Han såg att jag kammade Uthmans hår. [Hayatus-Sahaba, 2/542]

Ummu Kulthum bint Rasulillah ((saw))

Hazrat Ummu Kulthum (ra) var den ädle Guds Sändebudets (saw) tredje dotter. Det råder dock viss oenighet bland biografiexperterna i denna fråga. Imam al-Dhahabi räknade henne som den fjärde bland Guds Sändebuds (saw) barn. [Siyar A’lam al-Nubala, 2/252] Zubayr ibn Bakkar sade att Umm Kulthum var äldre än Ruqayya och Fatima (ra). Men de flesta biografiförfattare har motsatt sig denna uppfattning. Den korrekta och tillförlitliga uppfattningen är att Hazrat Ummu Kulthum (ra) var yngre än Hazrat Ruqayya (ra). [Sirat Ibn Hisham, 1/190] al-Tabari har nämnt ordningen i vilken Guds Sändebuds (saw) döttrar föddes på följande sätt. [Tarikh al-Tabari (Leiden), 3/1128]

’Zaynab, Ruqayya, Ummu Kulthum och Fatima föddes.’

Hazrat Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) var Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) hustru. När hon avled under det andra hijriåret gifte Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) med Uthman (må Allah vara nöjd med honom). [Tabakat, 8/35] Om Umm Kulthum hade varit äldre än Ruqayya, skulle det ha varit hon, inte Ruqayya, som gifte sig med Uthman (må Allah vara nöjd med honom) först. I alla samhällen och civilisationer ordnas nämligen den äldsta dotterns äktenskap först. Detta är också vad förnuftet och naturen kräver.

I biografiska och historiska verk finns ingen uppgift om Hazrat Umm Kulthums (må Allah vara nöjd med henne) födelseår. Man kan dock anta att hon föddes sex år före att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) fick sitt profetskap. Det är nämligen nästan allmänt erkänt att Ruqayya föddes sju år före profetskapet och Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) fem år före det. Det är också accepterat att Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) var yngre än Ruqayya och äldre än Fatima. Därför måste perioden mellan deras födelser betraktas som hennes födelseår. Enligt denna beräkning föddes hon alltså sex år före profetskapet. [Sahabiyyat-129]

Precis som många andras är även Hazrat Umm Kulthums (må Allah vara nöjd med henne) barndom höljd i okunnighetens mörker. Denna period i Arabien var sådan att ingen persons livshistoria finns bevarad i sin helhet. Därför börjar hennes livshistoria beskrivas först från tiden för hennes äktenskap.

Före Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) profetskap gifte han bort Ruqayya med Abu Lahabs son Utba och Umm Kulthum med hans andre son Utayba. När sura al-Lahab uppenbarades efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) hade fått sitt profetskap, och Abu Lahab och hans hustru fördömdes i den, sade Abu Lahab, eller enligt en annan uppgift Abu Lahabs hustru, till sina två söner: ”Om ni inte skiljer er från hans [Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara med honom)] döttrar och skickar bort dem, kommer det att vara förbjudet för er att bo hos mig och umgås med mig.” [Tabakat-8/37] I Hazrat Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) biografi har vi nämnt att Utba, på grund av föräldrarnas sådana ord och det sociala trycket, skilde sig från sin hustru Ruqayya. På samma sätt skilde sig även Utayba från sin hustru Umm Kulthum för att lyda sina föräldrars befallning. Således var tidpunkten och orsaken till båda skilsmässorna desamma. [Usud al-Ghaba-5/12] Båda systrarna blev visserligen bortgifta, men skilsmässan ägde rum innan de hann flytta in hos sina makar.

När Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne) avled under det andra hijriåret blev Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) mycket ledsen och nedstämd av sorgen efter sin hustru. När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) en dag såg honom i detta tillstånd sade han: ”Uthman, varför ser jag dig så nedstämd?” Uthman (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Hur skulle jag kunna vara annat än nedstämd? En olycka har drabbat mig som kanske aldrig har drabbat någon annan. Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) dotter har avlidit. Detta har knäckt mig. Det släktband jag hade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) har brutits. Vad ska jag nu göra?” Innan han hade avslutat sina ord sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom): ”Jibril (må Allahs frid vara med honom) har förmedlat en befallning till mig från Allahs närvaro: jag ska gifta även Umm Kulthum med dig, med samma mahr som Ruqayya.” Föregående verk-5/613 [] Därefter ingick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) äktenskap med Umm Kulthum i månaden Rabi al-Awwal under det tredje hijriåret. [Tabakat-8/37] Två månader efter äktenskapet, i månaden Jumada al-Thani, flyttade hon in i sin makes hem. Hazrat Umm Kulthum blev inte mor till något barn. [Föregående verk]

Enligt en berättelse friade Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), efter Ruqayyas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång, till Uthman (må Allah vara nöjd med honom) för sin dotter Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). Men han gav inget svar utan förblev tyst. När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) fick höra detta sade han till Umar: ”Jag ska söka en bättre make än Uthman åt Hafsa och en bättre hustru än Hafsa åt Uthman.” Därefter gifte han sig med Hafsa och gifte bort Umm Kulthum med Uthman. [Föregående verk-8/38]

Hazrat Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) antog islam tillsammans med sin mor, de troendes moder Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Senare avlade hon trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) tillsammans med sina andra systrar. [Föregående verk-8/37] Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) hijra till Medina gjorde hon hijra dit tillsammans med de övriga familjemedlemmarna. [Siyar a’lam al-nubala-2/252, Hayat al-Sahaba-1/369]

Efter Hazrat Umm Kulthums (må Allahs frid och välsignelser vara med henne) bortgång sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom): ”Om jag hade haft tio döttrar skulle jag ha gift bort dem alla, den ena efter den andra, med Uthman (må Allah vara nöjd med honom).” [Al-Isti’ab-793] I en annan berättelse anges hundra döttrar i stället för tio. Efter att ha levt sex år tillsammans med sin make Uthman (må Allah vara nöjd med honom) avled Hazrat Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) i månaden Sha’ban under det nionde hijriåret. [Siyar a’lam al-nubala-2/253] Kvinnor från ansar tvättade hennes kropp. Umm Atiyya var också bland dem. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) ledde begravningsbönen. Hazrat Abu Talha, Ali ibn Abi Talib, Fadl ibn Abbas och Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med dem) sänkte kroppen i graven. [Tabakat-8/38–39]

I en berättelse sägs det att Anas (ra) såg Umm Kulthum (ra) iförd en sidenmantel med broderade ränder.[Bukhari: Bab al-Harir li-n-Nisa; Abu Dawud (2058); an-Nasa’i 8/197; Ibn Majah (3598); Tabaqat 8/38]

Efter att den usle Utayba, pressad av sin far Abu Lahab, helvetets eldsflamma, och sin mor Umm Jamil, vedbärerskan Hammalat al-Hatab, hade skilt sig från sin hustru Umm Kulthum, kom han till Allahs Sändebud (sa) och uppträdde ytterst oförskämt. Han sade till Sändebudet (sa): ”Jag förnekar din religion; enligt en annan version sade han: ’Jag har skilt mig från din dotter. Du ska inte längre komma till mig, och jag ska inte heller komma till dig.’” Efter att ha sagt detta kastade han sig envist över Allahs Sändebud (sa), varvid Allahs Sändebuds (sa) skjorta revs sönder. Därefter gav han sig av mot ash-Sham. Sändebudet (sa) blev upprört över hans bestialiska beteende och bad en förbannelse över honom med orden: ”Jag ber Allah att Han låter någon av Sina hundar besegra honom.”

Utayba gav sig av mot ash-Sham tillsammans med en handelskaravan från Quraysh. När de övernattade på en plats som kallades az-Zarqa började en varg ströva omkring intill deras lägerplats. När Utayba såg den kom han att tänka på Allahs Sändebuds (sa) förbannelse. Han blev rädd för sitt liv och sade: ”Må min mor gå under! Enligt Muhammads ord kommer denna varg att äta upp mig.” Karavanens män lät honom emellertid sova mitt ibland dem och gick sedan själva till vila. Vargen tog sig förbi alla, drog ut Utayba från mitten och dödade honom genom att bita och slita sönder honom så att han blev blodig.

Fatima, Allahs Sändebuds (sa) dotter

Födelse och föräldrarnas härkomst

Hazrat Fatima (ra) föddes i Umm al-Qura, det vill säga staden Mecka, fem år före Hazrat Rasul Karim (sa) fick sitt profetskap. Hennes far var Sayyid al-Kawnayn, Rasul Rabb al-‘Alamin, Abu al-Qasim Muhammad ibn ‘Abdullah ibn ‘Abd al-Muttalib, och hennes mor var hela världens kvinnors ledare, den första muslimen, de troendes moder Khadija bint Khuwaylid (ra). När Fatima föddes höll Quraysh i Mecka på med att renovera det heliga Kaba-huset; detta inträffade fem år före Allahs Sändebud (sa) fick sitt profetskap. Hennes ädla föräldrar blev mycket glada över Fatimas födelse.[Siyar A’lam an-Nubala 2/119] Fatima var den yngsta dottern. Även om hennes mor Khadija (ra) hade anställt ammor åt sina andra barn, överlämnade hon inte Fatima åt en amma. Hon ammade själv sin mycket älskade yngsta dotter. På detta sätt växte Hazrat Fatima (ra) upp i ett ren och heligt hem, under sina ädla föräldrars omsorg, och blev fostrad i profetskapets klara källa.

Skälen till hennes företräde

De skäl som brukar anges för Hazrat Fatimas (ra) storhet, värdighet, ädelhet och företräde kan kortfattat sammanfattas på följande sätt:

1. Hennes far är den främste av den mänskliga rasens urfader profeten Adams (frid vare med honom) avkomlingar, Rahmatul lil-‘Alamin, vår store profet Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

2. Hennes mor är kvinnornas ledare i hela världen och den första att anta islam, de troendes moder Khadija bint Khuwaylid (må Allah vara nöjd med henne).

3. Hennes make är världens och det kommande livets ledare, de troendes befälhavare ‘Ali (må Allah vara nöjd med honom).

4. Hennes två söner, al-Hasan och al-Husayn (må Allah vara nöjd med dem), är de två stora ledarna bland Paradisets ungdomar och Rasulullahs (må Allah välsigna honom och ge honom frid) väldoftande blommor.

5. En av hennes farbröder är martyrernas store ledare, Hamza (må Allah vara nöjd med honom).

6. En annan av hennes farbröder är al-‘Abbas ibn ‘Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom), som skyddade grannarnas heder och värdighet, använde sina tillgångar för människor i nöd och olycka, gav kläder åt de nakna och mat åt de hungriga och utsvultna.

7. En av hennes farbröder är den store martyrledaren och befälhavaren Ja‘far ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom).

Finns det bland världens kvinnor någon annan som besitter dessa nämnda hedersbetygelser?

att anta islam

Efter att uppenbarelsen hade kommit till den ädle Allahs Sändebud, trodde de troendes moder, den ädla Khadīja (må Allah vara nöjd med henne), först av alla på honom och bekräftade sanningen i hans profetskap. Bland de kvinnor som i det första skedet trodde på Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fanns i främsta ledet hans rena och fromma döttrar. De var Zaynab, Ruqayya, Umm Kulthūm och Fātima (må Allah vara nöjd med dem). Tillsammans med sin ädla moder Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) trodde de på sin faders profetskap och sändebudskap.

Ibn Ishāq har återberättat från den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: När Allah upphöjde sin profet till profetskapet antog Khadīja och hennes döttrar islam. På så sätt trädde Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) döttrar, tillsammans med sin moder, redan från början in på islams väg och trodde på sin faders sändebudskap. Redan före profetskapet var de prydda med höga moraliska egenskaper. Efter islam blev dessa ännu vackrare och mer fulländade.

Imam al-Zurqānī har i verket Sharḥ al-Mawāhib talat om Fātimas och hennes systrars tidiga antagande av islam på följande sätt: ”Det finns inget behov av att särskilt nämna hans döttrar. Före profetskapet rådde det ingen tvekan om att de följde sin faders liv och uppförande fast och höll fast vid det med stor styrka.” På ett annat ställe har al-Zurqānī talat om profetdöttrarnas tidiga antagande av islam så här: Sammanfattningsvis behövs det inga bevis för att de antog islam tidigt. Eftersom de växte upp i den sannaste och ädlaste faderns samt den bästa och mest kärleksfulla moderns famn, fick de sin faders bästa akhlāq, det vill säga moral, och från sin moder fick de en intelligens som saknar motstycke bland kvinnor, vare sig bland tidigare eller senare generationer. Profetens familjs, det vill säga hans hustrurs och döttrars, islam var därför en islam som låg naturligt i deras rena väsen och som närdes av tro och profetskap. De växte upp på grundval av storhet, värdighet och hög moral.[Tarājim Sayyidāt Bayt al-Nubuwwa, s. 592]

Faderns stöd under barndomen och ungdomsåren

Uppenbarelsen kom till Allahs ädla Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han började kalla människorna till islam enligt Allah, världarnas Herres, befallning och ägnade sig helt åt att sprida och förkunna islam. Därför började han bortse från all den sorg och smärta, alla prövningar och olyckor, all förföljelse och tortyr, allt förnekande, alla falska anklagelser och alla överdrifter som han mötte. Så småningom började Quraysh behandla Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med extrem fientlighet och överträdelse. De började håna och förlöjliga honom och hetsa människorna mot honom. Den ädla Fātima (må Allah vara nöjd med henne) befann sig då fortfarande i barndomen. Trots sin unga ålder förstod dottern Fātima att hennes fader genomgick en svår period i sitt liv. Ofta gick hon omkring i närheten av sin fader. En gång såg hon den ondskefulle ʿUqba ibn Abī Muʿayṭ behandla hennes fader på ett så avskyvärt sätt att hon aldrig kunde glömma det. Denne ʿUqba ansågs tillhöra Quraysh-stammen i Mecka. I själva verket var hans härkomst inte känd. Han växte upp som en synnerligen usel syndare och förbrytare. För att dölja denna skam över sin födelse försökte han alltid vinna Quraysh-ledarnas gunst genom att självmant begå olika slags illdåd.

En gång satt ʿUqba vid ett möte med de syndiga, avgudadyrkande Quraysh-männen i Mecka. Några Quraysh-ledare sade: ”Här ligger Muhammad i prostration. Vem av de närvarande kan ta upp dessa ruttnande inälvor från kamelen och lägga dem på hans rygg?” Den usle ʿUqba erbjöd sig ivrigt att utföra denna onda handling och sade: ”Jag går.” Sedan skyndade han till de ruttna inälvorna, tog upp dem och kastade dem på den prostrerande Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rygg. Quraysh-ledarna brast ut i högljutt skratt när de såg detta på avstånd. Allahs ädla Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) reste sig inte från prostrationen. Så snart nyheten nådde den ädla Fātima (må Allah vara nöjd med henne) i hemmet, skyndade hon dit. Med stor ömhet avlägsnade hon själv smutsen från sin faders rygg och hämtade vatten för att tvätta bort smutsen från hans kropp. Därefter gick hon fram till den syndiga gruppen och tillrättavisade dem med många hårda ord.[Al-Bidāya wa-n-Nihāya 3/44; Hayāt as-Sahāba 1/271]

Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade avslutat bönen, lyfte han båda händerna och bad:

O Allah! Grip tag i Shayba ibn Rabi’a! O Allah, ta Abu Jahl ibn Hisham! O Allah! Ta hand om Uqba ibn Abi Mu’ayt! O Allah, ta Umayya ibn Khalafs sak!

När de uslas skratt upphörde då de såg Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) lyfta händerna och be på detta sätt, blev de rädda och oroliga. Allah besvarade sin älskade Profets bön. Alla de fyra nämnda förbrytarna dödades vid Badr. [Al-Bayhaqi, Dala’il an-Nubuwwah 2/278, 280; Al-Bidaya wa-n-Nihaya 3/44] Det bör nämnas att Uqba tillfångatogs av muslimerna vid Badr. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) beordrade att han skulle dödas. Då sade han: ”Muhammad! Vem ska finnas kvar för mina små flickor?” Han svarade: ”Helvetet.” Sedan sade han: ”Trots att jag är från Quraysh, kommer du att döda mig?” Han svarade: ”Ja.” Därefter vände han sig till Sahabah och sade: ”Vet ni hur denne man behandlade mig? En dag stod jag i sujud bakom Maqam Ibrahim. Då kom han och satte sin fot på min nacke och tryckte så hårt att mina båda ögon nästan trängdes ut. En annan gång befann jag mig i sujud. Då hämtade han någonstansifrån getspillning och hällde den över mitt huvud. Fatima sprang fram, tog bort det och tvättade mitt huvud. Så slutade denna usle Uqbas liv genom muslimernas händer. [Al-Bidaya wa-n-Nihaya 3/44; Hayat as-Sahabah 1/271; Nisa’ Mubashsharat bil-Jannah 206]

En dag under sin tidiga ungdom gick Fatima tillsammans med sin far till Kaba-området. Hon såg hur hennes far, så snart han närmade sig Hajar al-Aswad, omringades av en grupp avgudadyrkare som unisont började säga: ”Är du inte den som säger sådana och sådana saker?” Sedan räknade de upp det ena efter det andra: ”Du förolämpar våra förfäder, talar om våra gudars brister och anser att kloka och insiktsfulla människor är dumma och enfaldiga.”

Han sade: ”Ja, det är jag.”

När den unga Fatima såg vad som hände därefter höll hennes andning nästan på att upphöra. Hon blev förlamad av skräck. Hon såg hur en av dem virade sin fars mantel runt hans hals och började dra hårt i den. Abu Bakr stod framför dem och sade med mycket upprörd röst: ”Ska ni döda en man bara för att han säger: ’Allah är min Herre och Försörjare’?”

Männen stirrade på honom med flammande blickar. De grep tag i hans skägg och drog i det, och sedan slog de hans huvud så att blodet rann. [Ibn Hisham, As-Sirah an-Nabawiyyah 1/310]

Så riskerade Abu Bakr den dagen sitt eget liv för att rädda Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) ur de uslas händer. När han blivit fri begav han sig hemåt. Fatima gick bakom sin far. På vägen sårade alla fria och slavar som de mötte honom djupt genom att kasta ur sig olika slags oanständiga kommentarer. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) gick raka vägen hem och föll ner på sin bädd i ett svårt medtaget tillstånd. Den unga Fatima såg allt detta framför sina ögon. [Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah 592]

Fatima i Shi’b Abi Talib

Quraysh valde en ny väg för att förfölja Allahs Sändebud (s.a.w.). Nu utvidgades deras förföljelse även till Banū Hāshim och Banū ʿAbd al-Muttalib. Mekkas polyteister fattade det fasta beslutet att bojkotta dem. Handel med dem, samtal med dem och umgänge med dem skulle upphöra tills Allahs Sändebud (s.a.w.) underkastade sig dem. Med undantag för Abū Rahab sökte Banū Hāshim och Banū ʿAbd al-Muttalib skydd i ”Shiʿb Abī Tālib” i utkanten av Mekka. Där hölls de belägrade. Det belägrade livet blev efter en tid fruktansvärt. Även utanför ”shiʿb” kunde man då höra hungriga kvinnors och barns klagan och gråt. Fāṭima (r.a.) befann sig också bland de belägrade. Belägringen påverkade hennes hälsa mycket allvarligt. Den undernäring hon drabbades av här bar hon med sig resten av livet. Belägringen varade i nästan tre år.[Nisāʾ Mubashshirāt bil-Jannah, s. 206]

För att glömma det belägrade livets sorg och smärta mötte hon ännu en stor sorg. Den kärleksfulla modern Khadīja (r.a.), som hade tagit hand om dem alla och i största stillhet hade skött alla uppgifter i det välsignade profethuset, gick bort. Hon tycktes överlämna alla Allahs Sändebuds (s.a.w.) plikter till sin dotter Fāṭima. Hon ställde sig vid sin fars sida med mycket självförtroende och beslutsamhet. Hon fick allt större del av sin fars kärlek och ömhet. Fram till hijran till Medina fortsatte hon att bidra som sin fars medhjälpare i hans daʿwa-verksamhet i Mekka. Därför blev hennes smeknamn ”Umm Abīhā” (sin fars mor).[Samma källa, s. 207; Usud al-Ghāba, 5/250; al-Iṣāba, 4/450]

Hijra och Fāṭima

Den natt då Allahs Sändebud (s.a.w.) gjorde hijra till Medina bevittnade Fāṭima (r.a.) på nära håll den djärva roll som ʿAlī (r.a.) spelade. Med sitt liv som insats låg ʿAlī (r.a.) i Allahs Sändebuds (s.a.w.) bädd för att lura Qurayshs hårdhjärtade män. Fāṭima befann sig också i huset denna fruktansvärda natt. Hon avvisade orädd allt tryck från Quraysh. Därefter stannade ʿAlī (r.a.) kvar i Mekka i tre dagar, återlämnade de pengar och ägodelar som anförtrotts Allahs Sändebud (s.a.w.) till deras ägare och begav sig sedan till Medina.

Fāṭima och hennes syster Umm Kulthūm stannade kvar i Mekka. När Allahs Sändebud (s.a.w.) hade funnit sig något till rätta i Medina skickade han en följeslagare för att hämta familjemedlemmarna. Detta inträffade under det trettonde året av profetskapet. Fāṭima (r.a.) var då arton år. När hon anlände till Medina såg hon att emigranterna där hade funnit fred och trygghet. Mitt i främmande land och ensamhet hade man knutit broderskapsband. Allahs Sändebud (s.a.w.) hade själv tagit ʿAlī (r.a.) till sin trosbroder.[Ibn Hishām, 2/150; al-Istīʿāb, 3/198]

Äktenskapet

Under det andra hijriåret, efter slaget vid Badr, gifte sig Fāṭima (r.a.) med ʿAlī (r.a.). Bland sīra-experterna råder viss oenighet om det exakta året och datumet för äktenskapet samt om Fāṭimas och ʿAlīs (r.a.) ålder vid giftermålet. En uppfattning är att äktenskapet ägde rum efter slaget vid Uhud. Det har också berättats att ʿAlī och Fāṭima gifte sig fyra månader efter att Allahs Sändebud (s.a.w.) hade låtit ʿĀʾisha (r.a.) flytta in i sitt hem, och att bröllopsnatten ägde rum nio månader efter vigseln. Vid äktenskapet var Fāṭima (r.a.) femton år och fem och en halv månad gammal, medan ʿAlī (r.a.) var tjugoett år och fem månader. [Aʿlām an-Nisāʾ, 4/109] Ibn ʿAbd al-Barr nämner i sitt verk ”al-Istīʿāb”, och Ibn Saʿd i sitt verk ”Ṭabaqāt”, att ʿAlī (r.a.) gifte sig med Fāṭima (r.a.) i månaden Rajab, fem månader efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) ankomst till Medina, och att deras bröllopsnatt ägde rum efter återkomsten från slaget vid Badr. Fāṭima var då arton år. I aṭ-Ṭabarīs historia sägs det att ʿAlī och Fāṭimas (r.a.) bröllopsnatt ägde rum i månaden Dhū al-Ḥijja, tjugotvå månader efter hijran under det andra hijriåret. Vid äktenskapet var ʿAlī (r.a.) fyra år äldre än Fāṭima.[Samma källa; Ṭabaqāt, 8/11; Nisāʾ Mubashshirāt bil-Jannah, s. 208]

Även följeslagare med så hög rang som Abū Bakr (r.a.) och ʿUmar (r.a.) önskade få Fāṭima (r.a.) till hustru. De friade också till henne hos Allahs Sändebud (s.a.w.). Men han avböjde mycket ödmjukt och vänligt. I al-Ḥākims al-Mustadrak och an-Nasāʾīs Sunan berättas att Abū Bakr och ʿUmar (r.a.) friade till Fāṭima. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade till dem: ”Hon är ännu för ung.” I en berättelse sägs det att Abū Bakr friade. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Abū Bakr! Vänta på Allahs beslut beträffande henne.” Abū Bakr (r.a.) berättade detta för ʿUmar (r.a.), och ʿUmar (r.a.) sade: ”Han har alltså avvisat ditt frieri.” Därefter sade Abū Bakr till ʿUmar: ”Nu kan du fria till Fāṭima hos Allahs Sändebud (s.a.w.).” ʿUmar (r.a.) friade. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade exakt samma sak till ʿUmar som han hade sagt till Abū Bakr. När ʿUmar (r.a.) berättade detta för Abū Bakr sade han: ”ʿUmar, han har också avvisat ditt frieri.” Därefter sade ʿUmar (r.a.) till ʿAlī (r.a.): ”Du är den lämplige mannen för Fāṭima.” ʿAlī (r.a.) sade: ”Jag äger inget annat än denna rustning.” Det finns flera berättelser om hur ʿAlīs och Fāṭimas äktenskap ingicks. De ligger nära varandra. Här återges några av dem.

Enligt en berättelse i Ibn Sa’ds Tabakāt och Usud al-Ghāba gick Ali (må Allah vara nöjd med honom), på Umars uppmaning, till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) för att fria till Fatima. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog genast själv initiativet och föreslog Fatimas äktenskap med Ali (må Allah vara nöjd med honom). Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte genast bort Fatima med Ali på eget initiativ. När nyheten nådde Fatima började hon gråta. Därefter gick Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Fatima och sade till henne: ”Fatima! Jag har gift bort dig med den mest lärde, den klokaste och den förste att anta islam.” I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), efter att Ali (må Allah vara nöjd med honom) hade friat, sade: ”Fatima! Ali tänker på dig.” Fatima förblev tyst utan att ge något svar. Därefter fullbordade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äktenskapet.

En annan berättelse lyder så här: Några av Medinas ansarer sade till Ali: ”Fatima finns ju för dig.” Efter detta gick Ali till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Vad behöver Abu Talibs son?” Ali talade om Fatima. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Marhaban wa ahlan” (välkommen till familjen). Han sade inget mer. Ali reste sig från Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro och gick till den grupp av väntande ansarer. De frågade: ”Vad är nyheten?” Ali sade: ”Jag vet inte. Han sade inget annat till mig än ’Marhaban wa ahlan’.” De sade: ”Är inte detta, från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), tillräckligt för dig? Han har välkomnat dig som en familjemedlem.” Om hur äktenskapet med Fatima ingicks berättar Ali (må Allah vara nöjd med honom) följande: ”Ett frieri till Fatima kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Då sade en av mina slavinnor till mig: ’Vet du att ett frieri till Fatima har kommit till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)?’

Jag sade: ”Nej.”

Hon sade: ”Jo, ett frieri har kommit. Varför går du inte till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)? Om du går dit kommer Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att gifta bort Fatima med dig.”

Jag sade: ”Har jag något som lämpar sig för att gifta mig?”

Hon sade: ”Om du går till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kommer han säkert att gifta bort henne med dig.”

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah! Hon fortsatte att inge mig hopp och förtröstan på detta sätt. Till slut gick jag en dag till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När jag hade satt mig framför honom blev jag som stum. På grund av hans storslagenhet och den värdighet och känsla av vördnad som rådde hos honom kunde jag inte säga ett ord. Efter en stund frågade han mig själv: ’Varför har du kommit? Är det något du behöver?’” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag förblev tyst. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Du har väl kommit för att fria till Fatima?’”

Jag sade: ”Ja.” Han sade: ”Har du något med vilket du kan göra henne till din hustru?” Jag sade: ”Vid Allah, Allahs Sändebud! Nej.” Han sade: ”Vad har du gjort med den rustning som jag gav dig?”

Jag sade: ”Det har jag hos mig.” Jag svär vid Honom i vars hand ˹Alīs liv är: det är en ḥuṭāmī-rustning. Den är inte ens värd fyra dirham.”

Guds Sändebud ﷺ sade: ”Jag har gift bort Fāṭimah till dig i utbyte mot den. Skicka den till henne och fullborda därigenom äktenskapet med henne.”

˹Alī رضي الله عنه sade: ”Detta var mahr för Fāṭimah, Guds Sändebuds ﷺ dotter.” [Dalāʾil an-nubuwwah 3/160; Usud al-ghābah 5/250; al-Bidāyah wa-n-nihāyah 3/346; Ṭabaqāt 8/12]

˹Alī رضي الله عنه gick genast hem och hämtade rustningen. Guds Sändebud ﷺ sade åt honom att sälja den för att köpa brudens utsmyckningsartiklar. [Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Kitāb al-buyūʿ; Sunan an-Nasāʾī, Kitāb an-nikāḥ; Musnad Aḥmad 1/93, 104, 108] ʿUthmān ibn ʿAffān رضي الله عنه köpte rustningen för fyrahundrasjuttio (470) dirham. Pengarna överlämnades till Guds Sändebud ﷺ. Han bad Bilāl رضي الله عنه köpa parfym och väldoftande ämnen för en del av dem, och Umm Salamah رضي الله عنها ta hand om resten, så att hon kunde köpa brudens utsmyckningsartiklar för dem.

När allt var ordnat kallade Guds Sändebud ﷺ till sig följeslagarna. När de hade kommit meddelade han att han hade gift bort sin dotter Fāṭimah till ˹Alī رضي الله عنه i utbyte mot fyrahundra mithqāl silver. Därefter höll Guds Sändebud ﷺ, på brudens sida, och brudgummen ˹Alī رضي الله عنه själv korta predikningar enligt arabisk sed. Sedan ställdes ett fat fyllt med dadlar fram bland de närvarande ädla följeslagarna. [Tarājim sayyidāt bayt an-nubuwwah, s. 607]

Guds Sändebuds ﷺ predikan vid äktenskapet mellan Fāṭimah och ˹Alī رضي الله عنهما: [Jamharaṭ khuṭab al-ʿArab 3/344]

”All lovprisning tillkommer Allah, som prisas för sina gåvor och sin nåd, som dyrkas på grund av sin styrka och makt, som inger fruktan genom sitt straff och till vilken man vänder sig i hopp om det som finns hos Honom. Han verkställer sin befallning i himlarna och på jorden. Genom sin styrka och makt skapade Han denna skapelse, skilde sedan dem åt genom föreskrifter och förbud, stärkte dem genom religionen och hedrade dem genom sin profet Muḥammad ﷺ. Därefter gjorde Allah den Allrahögste äktenskapet till ett medel för att bevara kommande generationer och till en obligatorisk handling. Genom det knöt Han blodsbanden samman med varandra. Han gjorde denna ordning nödvändig för skapelsen.”

Han vars namn är högst välsignat och vars åminnelse är storslagen har sagt: ”Det är Han som har skapat människan av vatten och sedan gett henne blodsband och äktenskapliga relationer. Din Herre har makt över allting.” Därför leder Allahs befallning mot sitt slutliga mål. Varje slutligt mål har en fastställd tid, och varje fastställd tid har ett slut. ”Allah utplånar vad Han vill och låter bestå, och hos Honom finns urboken.”

Därefter befallde min Herre mig att jag skulle gifta Fatima med Ali. Och jag gifte henne med honom mot fyrahundra mithqal silver – om Ali var nöjd med detta.

Efter Allahs Sändebuds (saw) khutba höll brudgummen Ali (ra), i enlighet med den dåtida arabiska seden, en kort khutba. Först prisade och lovsjöng han Allah och framförde välsignelser och fridshälsningar över Sändebudet. Därefter sade han: (Ibid., 3/345)

”Denna vår sammankomst är något som Allah har bestämt och varit nöjd med. Och äktenskapet är något som Allah har befallt och gett tillåtelse till. Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har gift bort sin dotter Fatima med mig mot en mahr på fyrahundraåttio dirham. Jag har godtagit detta. Fråga honom därför; Allah är tillräckligt som vittne.”

På detta mycket enkla och anspråkslösa sätt fullbordades profetens dotter Fatimat az-Zahrās äktenskap med Ali. Med andra ord knöts den största och mest ärofulla äktenskapliga förbindelsen i islams långa historia.

Familjelivet

Äktenskapet ägde rum i månaden Rajab efter ankomsten till Medina. Under det andra hijriåret, efter slaget vid Badr, lyckades Ali (ra) hyra ett hus för att hämta dit sin hustru. Det fanns inte minsta spår av rikedom eller prakt i huset. Det var mycket enkelt. Där fanns inga värdefulla möbler, sängar, madrasser, mattor eller något annat. Ali ägde endast ett fårskinn. Han bredde ut det och sov på det om nätterna, medan det på dagarna användes som en vattenlägel. De hade inga tjänare. (A‘lam an-Nisa, 4/109; Tabaqat, 8/13; Sahabiyyat, 148) Asma bint Umais (ra), som bevittnade Alis och Fatimas (ra) bröllop och hur deras brudkammare inreddes, sade att de inte hade något annat än kuddar och bäddning fyllda med dadelpalmens fibrer. Det sägs också att ingen valima på den tiden var bättre än Alis (ra). Hur denna valima kan ha sett ut kan man ana av följande berättelse: Ali (ra) pantsatte en av sina rustningar hos en jude och fick lite korn i utbyte. (Tabaqat, 8/23) Det är inte alls svårt att genom denna berättelse föreställa sig hur deras måltid under bröllopsnatten såg ut.

Banu Abd al-Muttalib höll emellertid med anledning av detta äktenskap en så storslagen festmåltid att de, sägs det, aldrig tidigare hade anordnat något liknande. Enligt berättelserna i Sahihayn och al-Isaba var det Hamza (ra), som var farbror till både Muhammad (saw) och Ali, som slaktade två gamla kameler och lät släktingarna äta av dem. (Tarajim Bayt an-Nubuwwah, 607)

När bröllopsceremonin var avslutad tog de närvarande släktingarna och gästerna avsked, en efter en, efter att ha önskat det nygifta paret lycka och välsignelse. Allahs Sändebud (saw) kallade på Umm Salama (ra) och bad henne gå med bruden till Alis hus. Han sade också till dem att de skulle vänta där på att han (Allahs Sändebud, saw) skulle komma.

Bilal (ra) kallade till ‘ishā-bönen. Sändebudet (sa) ledde församlingsbönen i moskén. Därefter gick han till ‘Alīs (ra) hus. Han bad dem hämta lite vatten. När vattnet hade hämtats läste han några verser ur Koranen och blåste på det. Han bad brudgummen och bruden att dricka av vattnet. Med det återstående vattnet gjorde Sändebudet (sa) tvagning i ett kärl som hölls fram under honom. Sedan stänkte han detta vatten på deras båda huvuden. Därefter reste han sig för att gå medan han bad följande du‘ā:[A‘lām an-nisā’-4/109] (Arabiska========)

‘O Allah! Välsigna dem båda. O Allah! Skänk dem båda godhet. O Allah! Skänk välsignelse och rikedom åt deras avkomma.’

I en annan återberättelse sägs det att han, när han skulle gå, sade till sin dotter: Fatima! Jag har inte brustit i att gifta dig med den bäste medlemmen av min familj.[Tabakāt-8/15, 28]

Fatima kunde inte hålla tillbaka sina tårar. Fadern stod tyst en stund. Sedan sade han, med stark känsla och för att lätta på stämningen, till sin dotter: Jag lämnar dig i förvar hos den person som har den starkaste tron, den största kunskapen, den bästa moralen och det mest upphöjda sinnet.[Tarājim sayyidāti bayt an-nubuwwah-608]

Ansikte mot fattigdomens hårda verklighet

Det fanns inget överflöd i det hem som Fatima kom till från sitt föräldrahem. Det är snarare rimligt att kalla det som fanns där för fattigdomens hårda verklighet. I jämförelse var hennes andra systrars mäns ekonomiska ställning betydligt bättre. Zaynab gifte sig med Abu al-‘Ās. De andra systrarna gifte sig med två söner till ‘Abd al-‘Uzzā ibn ‘Abd al-Muttalib, en av Mekkas stora rika män. Efter att de hade separerats på grund av islam gifte sig de båda, den ena efter den andra, med ‘Uthmān ibn ‘Affān (ra). ‘Uthmān (ra) var en välbärgad man. I jämförelse med dem var ‘Alī (ra) en ytterst fattig människa. Han ägde inget av egen förtjänst och hade inte heller ärvt något. Hans far var den mest respekterade mannen i Mekka, men han ägde inte någon större rikedom. Dessutom hade han många barn. För att lätta hans börda tog därför Muhammad (sa) och hans farbror ‘Abbās ansvar för att uppfostra två av hans söner. På så sätt kom ‘Alī (ra) att bli knuten till Muhammads (sa) familj.

Här kan en fråga uppstå: Varför levde en intelligent ung man av ädel börd från Mekka, som ‘Alī (ra), i så gränslös fattigdom? Svaret finner man i ‘Alīs (ra) eget liv. Muhammad (sa) blev Sändebud. Bland ungdomarna var ‘Alī (ra) den förste som trodde på honom. Enligt Ibn Ishaqs återberättelse var han då tio år gammal.[Samma källa-612] Från och med då blev han knuten till profeten Muhammads (sa) liv. Under hela den tid då Profeten (sa) mötte så hårda verkligheter, hur skulle ‘Alī (ra), med den början hans liv fick, ha kunnat ägna sig åt något yrke? Många år gick åt till kampen mot Quraysh i Mekka. Han kom till Medina helt tomhänt. Där engagerade han sig på nytt i dawah-arbetet på den nya platsen. Under tiden kom slaget vid Badr. Han deltog i striden. Efter slaget gav Sändebudet (sa) honom en rustning som hans andel av krigsbytet. Det var första gången han ägde något av värde.

Fatima visste att ‘Alī (ra) var en ytterst fattig man. Om al-Balādhurīs återberättelse är sann, nämnde Fatima därför ‘Alīs fattigdom när Sändebudet (sa) berättade för henne om ‘Alīs frieri. Som svar sade Sändebudet (sa):

Han kommer att vara en ledare i denna värld och även i det hinsides en av de sannfärdiga. Bland sahaberna är han den mest lärde. Han är dessutom mycket klok. Och han var den förste som antog islam.» [Samma källa; Hayat as-Sahaba 3/256]

Denna berättelse kan mycket väl vara sann. För det är inte märkligt att brist och fattigdom spelar in i ett sådant skede av ett äktenskap.

Fatima (ra) flyttade till sin makes hem när hon var arton år. Alla historiker har sagt att det där inte fanns minsta spår av rikedom eller överflöd. I det hemmet fann hon en läderkudde fylld med dadelpalmens fibrer, en bädd, en handkvarn, två lädersäckar, två vattenkärl samt parfym och väldoftande ämnen. På grund av fattigdomen kunde hennes make inte ge henne någon tjänare eller tjänarinna som kunde hjälpa henne med hushållsarbetet eller utföra de tyngre sysslorna. Fatima (ra) skötte därför ensam alla slags arbeten. Av att vrida handkvarnen fick hon valkar på händerna; av att bära vattenfyllda lädersäckar fick hon märken på ryggen, och av att sopa huset och gården blev hennes kläder smutsiga. [Tabaqat 8/159; al-Isaba 4/450] Ali (ra) kunde inte stå ut med att se henne arbeta på detta sätt. Men han kunde inte heller göra något åt saken. Så mycket han kunde hjälpte han henne själv i arbetet. Han var alltid uppmärksam på Fatimas hälsa. Under livet i Mekka hade hon nämligen till följd av olika svåra omständigheter drabbats av undernäring och blivit mycket svag. När de båda blev så utmattade av att arbeta på detta sätt, både hemma och utanför hemmet, sade Ali (ra) en dag till sin mor Fatima bint Asad ibn Hashim: »Hjälp Allahs Sändebuds (saw) dotter med att hämta vatten och med andra sysslor utanför hemmet, så hjälper Fatima dig med att mala vetet och baka brödet hemma.» Vid denna tid återvände Fatimas far, Allahs Sändebud (saw), till Medina efter ett fälttåg, som en segrare med mycket krigsbyte och krigsfångar. En dag sade Ali (ra): »Fatima! Det gör mig mycket ont att se dig lida så. Allah den Allsmäktige har skänkt en del krigsfångar. Om du gick till din far och bad honom om en slav bland krigsfångarna för att hjälpa dig!» Fatima sade, medan hon trött och utmattad ställde undan handkvarnen: »Jag ska gå, om Allah vill.» Sedan vilade hon en stund på gården, täckte kropp och huvud med sin sjal och gick med långsamma steg till faderns hem. När fadern såg henne frågade han milt: »Min dotter, varför har du kommit?» Fatima svarade: »Jag har kommit för att hälsa på dig.» Av blyghet kunde hon inte säga vad hon hade på hjärtat. Hon återvände hem och berättade för sin make om saken. Ali (ra) tog då med sig Fatima till Allahs Sändebud (saw). Inför sin far, med blicken sänkt av blygsel, framförde Fatima denna gång sitt behov. Fadern sade till henne: »Vid Allahs ed! Jag kommer inte att ge er ens en enda slav. Ahl as-Suffas folk lider svårt av hunger. Jag kan inte göra något för dem. Jag ska sälja dessa och använda pengarna till dem.»

När de hade hört detta tackade de båda makarna sin far och återvände hem. Men den kärleksfulle fadern kunde inte vara helt lugn efter att ha skickat hem dem tomhänta. Hela dagen svävade bilden av hans älskade, utmattade dotter framför hans inre öga.

Det blev kväll. Det var också bitande kallt. Ali och Fatima låg på en hård bädd och försökte somna. Men gick det att sova i sådan kyla? Då hördes en knackning på dörren. När de öppnade dörren såg de sin far, Muhammad Mustafa (saw), stå där. Han såg att den filt som dottern och svärsonen försökte sova under i den stränga kylan var så liten att de endast kunde ligga hopkrupna under den. Om de drog den mot huvudet stack fötterna ut, och om de drog den mot fötterna blev huvudet oskyddat. De skyndade sig att välkomna den ädle gästen. Han sade åt dem att inte göra sig besvär utan stanna kvar som de var. Han förstod djupt deras situation med hela sitt hjärta och sade sedan milt: »Ska jag lära er något som är bättre än det ni bad mig om?»

Båda utbrast samtidigt: »Berätta, Allahs Sändebud!»

Han sade: »Jibril har lärt mig dessa ord: Efter varje bön ska ni båda säga Subhanallah tio gånger, alhamdulillah tio gånger och Allahu akbar tio gånger. Och när ni på natten går till sängs ska ni säga Subhanallah trettiotre gånger, alhamdulillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiofyra gånger.» Efter att ha sagt detta gick han snabbt därifrån och lämnade dottern och svärsonen kvar. [Hadithen har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Se även Tabaqat 8/25; A’lam an-Nisa 4/111.]

Även efter en tredjedel av hundra år efter denna händelse hördes imam Ali (ra) tala om dessa ord som Allahs Sändebud (saw) hade lärt honom. Han brukade säga: »Efter att Allahs Sändebud (saw) hade lärt oss dessa ord har jag inte utelämnat dem en enda dag fram till i dag.» En gång frågade en irakier: »Inte ens under den förfärliga natten i slaget vid Siffin?» Han svarade med stor eftertryck: »Inte ens under natten i Siffin.» [Sahih Muslim; ad-Du’a, band 4, hadith nr 2091; Tabaqat 8/19]

I detta sammanhang kan ytterligare en händelse nämnas. En gång drabbades Ali (må Allah vara nöjd med honom) av stor fattigdom och nöd. En dag sade han till sin hustru Fatima (må Allah vara nöjd med henne): ”Det vore bra om du gick till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad att få något.” Fatima gick dit. Umm Ayman (må Allah vara nöjd med henne) satt då hos Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Fatima knackade på dörren. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till Umm Ayman: ”Det där är säkerligen Fatimas knackning. Hon har kommit till oss vid en tid då hon vanligtvis inte brukar komma.” Fatima (må Allah vara nöjd med henne) gick in och sade: ”O Allahs Sändebud! Änglarnas föda är tasbih, tahlil och tahmid. Men hur är det med vår mat?” Han sade: ”Vid Honom som har sänt mig med sanningen! I Muhammeds hushåll har ingen eld brunnit i köket på trettio dagar. Några getter har kommit till mig. Om du vill kan jag ge dig fem getter. Och om du föredrar det kan jag i stället lära dig fem ord som Jibril har lärt mig.”

Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Lär mig hellre de fem orden som Jibril har lärt dig.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Säg: ”

Efter att ha lärt sig dessa fem ord återvände Fatima (må Allah vara nöjd med henne) till Ali (må Allah vara nöjd med honom). När Ali såg Fatima frågade han: ”Vad har hänt?” Fatima sade: ”Jag gick från dig med förhoppningen att få något av denna värld, men jag har återvänt med något som tillhör det kommande livet.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Denna dag är den bästa dagen i ditt liv.” [Kanz al-Ummal 1/302; Hayat as-Sahaba 1/43]

Mindre äktenskapliga gräl

Sedan den tidiga tonåren, när Fatima hade fått en viss förståelse och insikt, fram till dess att hon nådde denna ålder av ungdom, visste hon inte vad glädje och nöjen var. Oavsett om hennes far befann sig nära henne eller långt borta, upphörde aldrig hennes oro och ängslan för honom. När han gav sig ut i krig blev den hundra gånger större. Dessutom hade en kämpande anda utvecklats inom henne genom att hon ända sedan barndomen hade skyddat och tagit hand om sin far. Därför skyndade hon till slagfältet så snart hon fick möjlighet. Under slaget vid Uhud såg man henne därför binda om de sårade krigarnas sår, lägga läkemedel på deras skador och ge vatten åt de martyrer som låg på dödens tröskel. När hon var hemma önskade hon kärleksfullt och ömt bemötande från sin make. Men med tanke på Alis (må Allah vara nöjd med honom) livshistoria, var fanns det utrymme för sådan ömhet hos honom? Hela hans liv bestod ju av hård kamp, så det är inte märkligt att han hade en viss strävhet i sitt sätt. Därför blev deras relation ibland spänd. Även fadern fick höra talas om det. Han skyndade dit och försonade tålmodigt de båda.

Det har berättats att man en dag, vid kvällstid, såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gå något hastigt mot sin dotters hus, med oro och ängslan i ansiktet. En stund senare, när han kom ut därifrån, såg han mycket glad ut. De ädla följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud! Vi såg dig gå in i ett sådant tillstånd, men nu kommer du ut glad och munter!”

Han svarade: ”Skulle jag inte vara glad över att ha försonat de två människor som är allra kärast för mig?” [Tabaqat 8/499; al-Isaba 4/368; A’lam an-Nisa 4/11]

En annan gång blev Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sårad av Alis (må Allah vara nöjd med honom) hårda sätt. Hon sade: ”Jag ska klaga hos Allahs Sändebud” och lämnade huset. Ali (må Allah vara nöjd med honom) följde efter henne. Fatima berättade för sin far varför hon var arg på sin make, och den ädle fadern gjorde henne glad genom att förklara saken mycket milt för henne. På vägen hem tillsammans med sin hustru sade Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Vid Allah! Jag ska aldrig mer göra något som gör dig missnöjd.” [Tabaqat 8/26; al-Isaba 4/368]

Alis (må Allah vara nöjd med honom) önskan att gifta sig en andra gång medan Fatima fortfarande levde

Även om Fatima (må Allah vara nöjd med henne) inte ville det, inträffade sådant som gjorde henne djupt upprörd. Fatima kunde inte alls acceptera att hennes make gifte sig med ännu en kvinna och förde in en medhustru i hemmet. Ali (må Allah vara nöjd med honom) ville gifta sig en andra gång. Han resonerade enkelt: enligt sharia är det tillåtet att gifta sig en andra gång. Precis som det är tillåtet för andra muslimska kvinnor att ha fyra hustrur samtidigt, fanns det inget fel i att föra in ännu en hustru i hemmet tillsammans med Profetens (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) dotter. Han antog att Fatima inte skulle bli särskilt arg på honom för detta, eftersom det ju fanns ett exempel på det redan i hennes fars hem. Aisha, Hafsa och Umm Salama (må Allah vara nöjd med dem) levde ju tillsammans. Vid ett tillfälle stal dessutom en kvinna ur Banu Makhzum, och hennes släktingar bad genom Usama ibn Zayd Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) att efterskänka straffet. Då sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid): ”Förordar du att en av Allah fastställd bestraffning ska upphävas?” Därefter höll han ett tal till de närvarande. Han sade: ”Många folk före er gick under därför att de lät en hedervärd person gå fri när han stal, medan de tillämpade ’hadd’, det föreskrivna straffet, på den svage när han stal. Vid Allahs ed! Om Fatima, Muhammeds dotter, hade stulit skulle jag hugga av hennes hand.” [Sahih al-Bukhari: al-Anbiya; Muslim: al-Hudud; Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah, s. 618] Genom detta uttalande drog Ali slutsatsen att även Fatima var som vilken annan muslimsk kvinna som helst.

Med ett sådant enkelt resonemang hade Ali (må Allah vara nöjd med honom) tänkt gifta sig en andra gång, men han kunde inte ens föreställa sig att följderna skulle bli så allvarliga. Så snart det blev känt att han skulle fria till dottern till Amr ibn Hisham ibn al-Mughira al-Makhzumi, brast Fatima ut i vrede och upprördhet. Även Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) blev arg. När Fatima fick höra om Alis frieri till Amr ibn Hishams, det vill säga Abu Jahls, dotter, skyndade hon till sin far och sade förebrående: ”Ditt folks människor tror att du inte blir arg även om din dotters intressen kränks. Nu gifter sig Ali med Abu Jahls dotter.” [Nisa’ Mubashsharat bil-Jannah, s. 215]

När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hörde detta blev han i själva verket mycket upprörd. Men saken var ganska komplicerad, eftersom även frågan om Alis (må Allah vara nöjd med honom) rättigheter var inblandad. Ali kunde gifta sig med ännu flera kvinnor även medan Fatima fanns kvar. Den rätten hade Allah gett honom. Hur skulle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kunna hindra honom från denna rätt? Å andra sidan var det också mycket sorgligt att hans älskade dotter skulle behöva dela hem med en medhustru. Därför fanns det en annan sida av problemet: den tilltänkta bruden var dotter till Abu Jahl, Amr ibn Hisham. Kunde Allahs Sändebuds dotter och Allahs fiendes dotter samtidigt bo i Alis hem som hans hustrur?

Detta var Abu Jahl, vars avskyvärda fiendskap mot islam och hänsynslösa förföljelse av Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och muslimerna ännu inte hade suddats ut ur Profetens och muslimernas minne. Denne Allahs fiende sade en dag till Quraysh: ”O ni av Quraysh! Ni ser att denne Muhammed inte upphör med att beskriva våra gudars brister, förolämpa våra förfäder och kalla våra kloka män dumma och enfaldiga. Jag svär vid Allah att jag i morgon ska sätta mig med en stor sten som jag kan bära. Så snart han går ned i sujud ska jag krossa hans huvud med den stenen. Därefter får ni göra med mig vad ni vill: överlämna mig åt Banu Abd Manaf eller skydda mig från dem.” [Ibn Hisham, as-Sirah, 1/319; Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah, s. 619]

Han brukade vid Qurayshs sammankomster håna Profeten Muhammed (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och säga: ”O ni av Quraysh! Muhammed påstår att antalet av Allahs soldater i helvetet, som ska straffa och hålla er fångna, endast är nitton. Ni är ju långt fler än de. Kan inte hundra av er stå emot en av dem?” Då uppenbarades denna vers ur Koranen: (arabiska=========)

”Jag har gjort änglarna till helvetets väktare, och jag har nämnt deras antal endast som en prövning för de otrogna.” [Ibn Hisham, as-Sirah, 1/333, 335]

Detta var Abu Jahl, som sade till al-Akhnas ibn Shariq när denne frågade honom om det han hade hört av Koranen: ”Vad har du hört? Vi och Banu Abd Manaf tävlade och grälade om anseende. De gav människor mat, och det gjorde vi också. De tog på sig människors ansvar, och det gjorde vi också. De gav gåvor, och det gjorde vi också. På så sätt blev vi jämbördiga, som två hästar i ett lopp. Då sade de: ’Det finns en profet bland oss, till vilken uppenbarelse kommer från himlen.’ Hur skulle vi nu kunna få en sådan profet? Vid Allah! Jag kommer aldrig att tro på honom eller erkänna honom.” [Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah, s. 620]

Detta var Abu Jahl, som brukade hota, förnedra och förolämpa varje ädel person när han fick höra att denne hade antagit islam. Han sade: ”Har du övergett din far, som var bättre än du? Vi ska sprida att din klokhet är dårskap, framställa dina åsikter och beslut som fulla av fel och brister och utplåna din heder och ställning.”

Och om någon köpman antog islam sade han till honom: ”Vid Allah! Vi ska ruinera din handel och förstöra dina tillgångar.” Om den som antog islam var svag, utsatte han honom för fysisk bestraffning och pressade honom att avsäga sig islam.

Detta var Abu Jahl, som under blockaden av Shiʿb Abi Talib i Mecka hindrade Hakim ibn Hizam ibn Khuwaylid från att föra lite mat till sin faster Khadija (ra). Den förbannade mannen ställde sig i hans väg och sade: ”För du mat till Banu Hashim? Vid Allah! Du får inte ta med dig denna mat. Följ med till Mecka, så ska jag förödmjuka dig.” Han vägrade lämna vägen. Den dagen utkämpade de båda ett våldsamt slagsmål. Med anledning av detta uppenbarades följande: [Sura ad-Dukhan 43–46; Ibn Hisham, as-Sira 2/22, 126, 132]

”Zaqqumträdet är sannerligen syndarens föda. Det kommer att koka i deras magar likt smält koppar, likt kokande vatten.”

Denne Abu Jahl mötte en kristen delegation från Najran som hade kommit till Mecka för att få mer information om Muhammad (saw), efter att ha fått höra om hans profetskap. Efter att ha träffat Allahs Sändebud (saw) och hört honom trodde de på honom. Så snart de hade lämnat Allahs Sändebuds (saw) samling ställde sig Abu Jahl framför dem och sade:

”Må Allah låta er karavan misslyckas. Era trosfränder, som ni lämnade bakom er, skickade er för att hämta information om denne man. Ni hann knappt slå er ner hos honom innan ni övergav er religion och började tro på honom? Jag känner inte till någon karavan som är dummare än ni.” [Ibn Hisham, ovan nämnda verk]

Denne Abu Jahl sade till Quraysh strax före Allahs Sändebuds (saw) hijra till Medina att de skulle välja ut en modig och listig ung man från varje gren av Quraysh-stammen och ge var och en ett skarpt svärd. Sedan skulle de alla samtidigt angripa Muhammad och döda honom med ett enda slag, som om de vore en enda man. På så sätt skulle ansvaret för hans blod vila lika på alla grenar av Quraysh-stammen. [Tabakat 2/15, 17]

På natten gjorde Allahs Sändebud (saw) hijra till Medina. Nästa morgon gav sig Quraysh ut för att leta efter honom. Abu Jahl var också med dem. De ställde sig vid dörren till Abu Bakrs (ra) hus och började ropa. Abu Bakrs (ra) dotter Asma (ra) kom ut. De frågade: ”Var är din far?” Hon svarade: ”Vid Allah! Jag vet inte var min far är.” Då lyfte Abu Jahl, personifieringen av all oanständighet och ondska, handen och gav Asma en så kraftig örfil att hennes örhänge flög av.

När de båda sidorna vid Badr gjorde sig redo att gå ut i strid skickade Qurayshs armé en man för att hämta information om fiendens antal och styrka. När han återvände varnade han dem för att gå ut i strid. Hakim ibn Hizam ibn Khuwaylid gick till Utba ibn Rabi’a och bad honom återvända med sina män. Utba visade sig tveksam och skickade Hakim till Abu Jahl. Men Abu Jahl lyssnade inte alls på Hakims ord; han ville endast strida.

Detta var Abu Jahl, en av de sju hårdnackade icke-troende som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad mot på Badr-dagen. I detta slag dödades han som den förbannade icke-troende han var. När hans avhuggna huvud fördes fram inför Allahs Sändebud prisade han Allah. [Samma källa; Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah, s. 612] Allahs Sändebud behöll Abu Jahls kamel. Fyra år senare, när han färdades mot Mecka för att utföra umra, tog han med sig kamelen som offerdjur. På vägen hindrades han av Quraysh vid Hudaybiyya, och där offrade han kamelen. [Tabaqat 2/69]

Kan dottern till en sådan fiende till islam bli medhustru åt Fatima, Allahs Sändebuds dotter (må Allah vara nöjd med henne)? Därför avvisade Allah och Hans Sändebud detta. Allahs Sändebud lämnade huset i vrede och gick mot moskén, där han gick raka vägen upp på predikstolen. Därefter höll han följande tal inför de närvarande:

”Banu Hisham ibn al-Mughira har bett om min tillåtelse att gifta sin dotter med Ali. Jag kommer inte att ge dem denna tillåtelse. Jag kommer inte att ge dem denna tillåtelse. Jag kommer inte att ge dem denna tillåtelse. Men om Ali vill kan han skilja sig från min dotter och gifta sig med deras dotter. Min dotter är nämligen som en del av min kropp. Det som oroar henne oroar även mig, och det som plågar henne plågar även mig. Jag fruktar att hon ska utsättas för prövningar i sin religion.”

Därefter tog han upp sin svärson Abu al-As. Han lovordade deras äktenskapliga släktskap och sade:

”Han har lovat mig något och hållit sitt löfte. Han har ingått en överenskommelse med mig och uppfyllt den. Jag kan inte göra det tillåtna förbjudet, och på samma sätt kan jag inte göra det förbjudna tillåtet. Men Allahs Sändebuds dotter och Allahs fiendes dotter kan aldrig leva tillsammans under samma äktenskap.” [Denna hadith har samlats i Sahih al-Bukhari, Muslim, Sunan Abu Dawud, Sunan Ibn Majah, Sunan at-Tirmidhi, Sunan Ahmad (6/326, 328) och nästan alla hadithsamlingar.]

Ali (må Allah vara nöjd med honom) befann sig i moskén. Han satt tyst och lyssnade på sin svärfars tal. Sedan lämnade han moskén och gick långsamt hemåt. När han så småningom kom hem satt Fatima där, tyngd av sorg och smärta. Ali satte sig sakta bredvid henne. Han satt tyst länge, som om han inte kunde bestämma sig för vad han skulle säga. När han såg att Fatima grät sade han stilla, med en ursäktande ton:

”Fatima! Jag har gjort fel när det gäller din rätt. En person som du kan förlåta.” En lång stund gick utan att Fatima svarade. Sedan sade hon: ”Må Allah förlåta dig.” Nu kände Ali sig något lättad. Därefter berättade han för henne allt som hade hänt i moskén. Han sade också till henne att Allahs Sändebud hade sagt att Allahs Sändebuds dotter och Allahs fiendes dotter aldrig kan leva tillsammans under samma äktenskap. Fatimas båda ögon fylldes av tårar. Sedan reste hon sig för att be. [Tarajim Sayyidati Bayt an-Nubuwwah, s. 624]

När inträffade denna händelse med avsikten att ingå ett andra äktenskap?

Här kvarstår en fråga: När hade Ali (ra) för avsikt att ingå detta andra äktenskap? Även om profeten Muhammeds (sa) ovan nämnda viktiga tal återges i historia- och sira-verken, har ingen angett exakt när det hölls. Ändå var detta en mycket viktig händelse för profetens (sa) liv och hans familj. Därför har vissa forskare, efter att ha analyserat saken ur olika perspektiv, kommit fram till att detta inträffade tidigt i Alis och Fatimas (ra) äktenskap. Mer exakt kan det ha varit under det andra hijriåret, före deras första barn, Hasan, föddes under det tredje året. Detta är dock en helt hypotetisk uppfattning; det finns inga berättande belägg eller bevis som stöder den.[ibid.]

Hasans och Husayns födelse

De mörka moln som hade samlats över Alis och Fatimas (ra) liv skingrades, och de klarade sig igenom en svår prövning i livet. Det fattiga och knappa hushållet fylldes åter av kärlek, tillgivenhet och medkänsla. Under det tredje hijriåret föddes deras första barn, Hasan. Fatimas far, profeten (sa), underrättades om denna glada nyhet. Han skyndade dit, lyfte med båda händerna upp sin älskade dotter Fatimas nyfödda barn, läste upp böneutropet i hans öra och började omsorgsfullt granska honom. Hela Medina tycktes vara uppslukad av glädjefestligheter. Profeten (sa) rakade håret på sitt barnbarn Hasan och skänkte silver motsvarande hårets vikt till de fattiga och behövande. Innan Hasan hade hunnit bli något mer än ett år gammal födde Fatima (ra) ännu ett barn under månaden Sha’ban det fjärde hijriåret. Detta barn var Husayn.[Sahih al-Bukhari, Kitab al-Manaqib; Muslim, al-Fada’il]

Det råder oenighet om namnet på Abu Jahls dotter. Den mest kända uppfattningen är ”Juwaybiyya”. Hon har också kallats al-Awra, al-Hanqa, Jahdam och Jamila. Hon antog islam, svor trohetseden inför profeten Muhammed (sa) och bevarade även några av profetens (sa) hadither i sitt minne.[A’lam al-nisa’ 4/112; not 1]

Ali (ra) drog tillbaka sitt frieri, och Abu Jahls dotter gifte sig med ‘Uttab ibn Usayd.

Efter denna händelse förblev Hazrat Fatima (ra) Alis (ra) enda hustru fram till slutet av sitt liv. Han tog ingen andra hustru före Fatimas (ra) död. Fatima blev mor till fyra barn: Hasan, Husayn, Umm Kulthum och Zaynab. När hon vaggade det lilla barnet Hasan i sina båda händer brukade hon recitera följande vers:[ibid. 4/113] (arabiska=======)

”Mitt barn liknar profeten, inte Ali.”

Profeten Rasulullahs (frid vare med honom) ömhet och kärlek till Hasan och Husayn

Dessa två högt älskade barnbarn till den ädle Profeten (frid vare med honom) skänkte honom ro i hjärtat, liksom de fyllde deras mor az-Zahrās båda famnar. Efter Khadījas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång gav Rasul (frid vare med honom) flera kvinnor ställningen som hustrur, men ingen av dem kunde skänka honom barn. Den saknad efter söner som han bar inom sig försvann när han fick dessa två barnbarn. Genom dem blev han förvissad om möjligheten att hans släkt skulle leva vidare på jorden. Därför riktades också hans faderskärlek mot dem. Det är således inte förvånande att han kallade dem båda sina söner. Det har berättats från Anas ibn Mālik att Rasul (frid vare med honom) brukade säga till Fātima (må Allah vara nöjd med henne): ”Kalla på mina två söner.” När de kom nära brukade han känna doften av deras kroppar och omfamna dem. (Tarājimū Sayyidāti Bayt an-Nubuwwah, s. 626.) Usāma ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”En dag knackade jag på dörren till Rasulullahs (frid vare med honom) hus i ett ärende. Han kom ut med något insvept i sin mantel. Jag kunde inte förstå vad som var insvept i manteln. När jag hade uträttat mitt ärende frågade jag: ’O Allahs Sändebud! Vad är det du har täckt med manteln?’”

När han öppnade manteln såg jag Hasan och Husayn. Sedan sade han: ”Dessa två är mina söner och min dotter. O Allah! Jag älskar dem båda, så älska även Du dem, och älska också dem som älskar dem.” (Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ, 3/251)

Allah, världarnas Herre, har visat Fātima az-Zahrā stor nåd och välsignelse. Genom henne bevarade Han den älskade Profeten Mustafa (frid vare med honom) släktlinje. På samma sätt hedrade och upphöjde Allah även Ali (må Allah vara nöjd med honom) genom att låta den siste Profetens släkt fortsätta genom honom. Genom blodsband var Ali (må Allah vara nöjd med honom) Rasulullahs (frid vare med honom) närmaste svärson. I hans kropp flöt rent hashemitiskt blod. Rasul (frid vare med honom) och Ali (må Allah vara nöjd med honom) förenades i sin släkt vid Abd al-Muttalib. Båda var hans ättlingar. Muhammad (frid vare med honom) tog senare, med faderskärlek, hand om Ali, sonen till sin fadersliknande farbror, och anförtrodde honom sin älskade dotter. Därför hade Ali (må Allah vara nöjd med honom) en mycket hög ställning och ära hos Rasulullah (frid vare med honom). Det har berättats från Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”En dag frågade jag Rasulullah (frid vare med honom): ’Vem av oss två, jag eller Fātima, håller du mest av?’ Han svarade: ’Fātima är mig kärare än du, och du är mer ärofull i mina ögon än hon.’”

I detta svar blev Fātimas och Alis (må Allah vara nöjd med dem) ställning och ära hos Rasulullah (frid vare med honom) tydliga. Därför skyndade han, så snart han fick möjlighet mitt i alla sina åtaganden, till hemmet hos detta mest älskade par och tog de högt älskade barnbarnen i famnen för att smeka dem ömt. En dag kom han till deras hem och såg att Ali och Fātima sov, medan den lille Hasan hade börjat gråta av hunger. Han ville inte störa deras sömn. Han tog upp Hasan och gick till en get som var bunden på gården. Sedan mjölkade han själv geten och gav Hasan mjölken, så att han blev lugn.

En annan händelse inträffade en dag. Rasul (frid vare med honom) var på väg någonstans i all hast och passerade förbi Fātimas och Alis (må Allah vara nöjd med dem) hus. Då hörde han Husayns gråt. Han gick in i huset och sade förebrående till sin dotter: ”Vet du inte att hans gråt gör mig ledsen?” (Tarājimū Sayyidāti Bayt an-Nubuwwah, s. 627)

Döttrarna Zaynab och Umm Kulthūms födelse

Därefter fortsatte detta pars antal barn att öka. Under det femte året efter hijra blev Fātima (må Allah vara nöjd med henne) mor till sin första dotter. Hennes morfar, Rasul (frid vare med honom), gav henne namnet ”Zaynab”. Det bör nämnas att en av Fātimas systrar hette Zaynab och gick bort efter hijran till Medina. Hennes far och syster bar minnet av denna Zaynab i sina hjärtan. Fātimas dotter fick sitt namn efter denna moster. Två år senare blev Fātima (må Allah vara nöjd med henne) mor till sin andra dotter. Rasul (frid vare med honom) gav även henne namnet Umm Kulthūm, efter en annan av sina avlidna döttrar. På så sätt bevarade Fātima (må Allah vara nöjd med henne), genom sina döttrar, minnet av sina två avlidna systrar. Rasul (frid vare med honom) lämnade denna värld och närmade sig Allah, världarnas Herre, medan Fātimas (må Allah vara nöjd med henne) fyra barn fortfarande levde.

Alla Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) barn var delar av den ädle Profetens hjärta. Särskilt i Hasan och Husayn tycktes han finna sina avlidna söner. Därför hyste han en särskild kärlek till dem. En dag bar han en av dem på sina axlar genom Medinas marknad. När det blev dags för bönen gick han in i moskén, satte honom varsamt åt sidan och ställde sig för att leda bönen. Men han blev kvar så länge i prostrationen att de bakomvarande böneförrättarna häpnade. Efter bönen frågade någon: ”O Allahs sändebud! Du gjorde en så lång prostration att vi trodde att något hade hänt eller att en uppenbarelse hade kommit.” Han svarade: ”Nej, inget sådant hände. Det som egentligen hände var att min son klättrade upp på min rygg. Jag ville att han skulle få sin vilja igenom. Därför skyndade jag mig inte.”

En dag satt Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på predikstolen och höll en predikan. Då fick han se bröderna Hasan och Husayn komma gående i röda kläder, snubblande och stapplande. Han avbröt predikan, steg ner från predikstolen, lyfte upp dem båda och satte dem framför sig. Sedan sade han till de församlade: ”Allah har verkligen sagt: [Sura at-Taghabun 15] (arabiska=========)”

”Era rikedomar och era barn är sannerligen en prövning.”

Jag såg att dessa barn gick och föll. När jag inte kunde stå ut med att se det avbröt jag mitt tal och lyfte upp dem.”

En annan dag såg man Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) händer på den lille Husayns båda axlar, medan hans båda fötter vilade på Allahs sändebuds båda fötter. Han höll honom stadigt och sade: ”Klättra upp.” Husayn klättrade uppåt och satte till slut sina fötter på sin morfars bröst. Då sade han till Husayn: ”Öppna munnen.” Han gapade, och när han kysste honom på munnen sade han: ”O Allah! Jag älskar honom, och han älskar mig. Älska dem som älskar honom.” [Muslim, al-Fadā’il]

En dag var Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på väg för att äta en inbjuden måltid tillsammans med några följeslagare. På vägen såg han Husayn leka med barn i samma ålder. Allahs sändebud sträckte ut båda händerna och gick fram för att fånga honom. För att inte bli fångad av sin morfar sprang han än åt ena hållet, än åt det andra. Allahs sändebud ställde sig framför honom med ett leende. Till slut fångade han honom, satte honom på den ena armen och lade den andra handen under hans haka, varefter han kysste honom. Sedan sade han: ”Husayns del är min del, och min del är Husayns.” [Tarājim Sayyidāt Bayt an-Nubuwwah, 630]

Abu Sufyan vid dörren till Fatimas hus

Tiden gick. Islams ljus höll på att skingra mörkret över hela Arabien. Så småningom började Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbereda sig för fälttåget mot Mecka. En stor uppståndelse uppstod i Medina. Alla, män som kvinnor, skulle delta i detta fälttåg. Nyheten nådde i tid fram till Mecka. De polyteistiska qurayshernas hjärtan började darra. De tänkte: ”Nu finns det ingen räddning.” Efter mycket övervägande skickade de Abu Sufyan ibn Harb till Medina för att få medinaborna att avstå från sitt beslut. Hans dotter Umm Habiba Ramla (må Allah vara nöjd med henne) hade nämligen redan antagit islam, och Allahs sändebud hade gett henne ställning som hustru. Därför tänkte de att uppgiften kunde genomföras genom henne.

Ali och Fatima beslöt att delta i denna expedition. En natt före avresan höll de på att förbereda sig för resan. Många minnen steg fram i deras sinnen. Då och då återkallade de också det förflutna. Var Mecka, som de hade lämnat bakom sig åtta år tidigare, fortfarande likadant? I deras minne framträdde då bilderna av modern Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och fadern Abu Talib. Medan de befann sig i ett sådant känslomässigt tillstånd knackade det plötsligt på dörren. Ali (må Allah vara nöjd med honom) gick mot dörren för att se vem den sena nattens besökare var. Fatima riktade också blicken dit. När de öppnade dörren såg de Abu Sufyan ibn Harb stå där. Det var samme Abu Sufyan som var banérförare för Meckas avgudadyrkande armé och make till Hind, den kvinna som hade skurit upp bröstet på den martyrdödade Hamza (må Allah vara nöjd med honom) vid Uhud, tagit ut hans lever och tuggat på den.

Abu Sufyan började berätta hur och varför han hade kommit till Medina. Han sade: Meckaborna har sänt mig för att försöka nå en förlikning med Muhammed (må Allah välsigna honom och ge honom frid), så att de kan undgå hans angrepp. Han hade tagit sig in i Medina efter att ha dolt sin identitet och gått direkt till sin dotter, de troendes moder Umm Habiba Ramla (må Allah vara nöjd med henne). När han där försökte sätta sig på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säng, hindrades han av sin egen dotter. Han var ju avgudadyrkare och oren; han var inte värdig att sitta på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) rena säng. Dottern vek ihop sängen. Han vädjade till henne, men fick inget svar. Hos Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) möttes han av samma behandling. Därefter gick han till Umar (må Allah vara nöjd med honom). När Umar hade hört hans framställan sade han: Skulle jag gå till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och vädja för dig? Vid Allahs ed! Även om jag inte fann något annat än en liten växt som spirar ur jorden, skulle jag bekämpa er med den. [Ibn Hisham, as-Sira 4/38]

När Abu Sufyan hade sagt detta förblev han tyst en stund. Sedan svalde han och sade, vänd mot Ali (må Allah vara nöjd med honom): O Ali! Du är den som är mest välvilligt inställd till mitt folk. Jag har kommit till dig med en angelägen sak. Jag vill inte återvända från dig lika besviken som jag har återvänt från de andra. Vädja för mig hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Må olycka drabba dig, Abu Sufyan! Vid Allahs ed! Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har redan fattat ett beslut i denna sak. Vi kan inte säga något om den.

Nu såg Abu Sufyan på Fatima, som stod tyst bredvid, och pekade på Hasan, som nyss hade vaknat på sängen intill och var på väg fram till sin mor. Sedan sade han till Fatima: O Muhammeds dotter! Kan du säga till din son att han ska ställa sig bland människorna och tillkännage trygghet för sitt folks medlemmar, så att han för all framtid kan förbli hela Arabiens ledare?

Fatima svarade: Min lille son är ännu inte gammal nog att ställa sig bland människorna och tillkännage att någon beviljas trygghet, och ingen kan bevilja någon trygghet förbi Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

Abu Sufyan reste sig för att gå, fullständigt förvirrad. När han hade kommit fram till dörren stannade han en stund. Sedan sade han med mycket mild röst: Abu al-Hasan (Ali)! Det verkar som om saken har blivit mycket svår för mig. Ge mig ändå ett råd.

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag känner inte till något råd som kan vara till nytta för dig. Men du är ledare för Kinana-stammen (en gren av Quraysh). Ställ dig själv bland människorna och be om trygghet. Gå sedan tillbaka till ditt hemland.

Abu Sufyan sade: ”Kommer detta att vara till någon nytta för mig?” Ali (må Allah vara nöjd med honom) var tyst en stund och sade sedan: ”Vid Allah, det tror jag inte. Men jag ser ingen annan väg för er.”

Abu Sufyan gick därifrån efter att ha beslutat att följa Alis (må Allah vara nöjd med honom) råd. Makarna stängde dörren till huset och började tänka på den Allsmäktige Allah, världarnas Herre, och Hans gränslösa makt. De tänkte på Umm al-Qura, Mecka, Kaba, Qurayshs hus och allt annat. [Tarajimu Sayyidati Bayt an-Nubuwwah-633]

Fatima (må Allah vara nöjd med henne) under fälttåget för Meckas erövring

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) begav sig från Medina mot Mecka tillsammans med tiotusen muslimska följeslagare. Åtta år tidigare hade han lämnat Mecka och utvandrat till Medina i nattens mörker, med endast Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) som följeslagare. Tillsammans med de övriga medlemmarna av Profetens familj anslöt sig även Fatima till denna karavan för att bevittna denna stora och ärofulla seger och återkomst. Åtta år tidigare hade hon en dag lämnat Mecka och begett sig till Medina tillsammans med sin äldre syster Umm Kulthum. Hennes två andra systrar, Ruqayya och Zaynab, hade också utvandrat. Men i dag fanns de inte med i denna segrande karavan. De låg begravda i Medinas jord för all framtid. De skulle aldrig återvända till Mecka. Medan hon återkallade minnen från det förflutna färdades Fatima med karavanen. Till slut nådde karavanen Marr az-Zahran och slog läger. När dagen gick mot sitt slut anlände ledaren för Meckas avgudadyrkande styrkor, Abu Sufyan ibn Harb, till al-Arras första trädgård. Han väntade hela natten vid Profetens dörr för att få veta Allahs Sändebuds beslut angående meckanerna. I gryningen trädde han fram inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och tillkännagav att han antog islam. Därefter gav han sig därifrån och tog raka vägen mot Mecka. När han kom fram till Mecka ställde han sig på en hög kulle och ropade med hög röst: ”O Qurayshs folk! Muhammad kommer med en väldig armé vars like ni aldrig tidigare har sett. Den som träder in i Abu Sufyans hus är trygg, den som stänger dörren till sitt eget hus och stannar där är trygg, och den som går in i moskén är trygg.”

När Meckas invånare hörde tillkännagivandet gick de in i sina respektive hem och i den heliga moskén. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befann sig till häst i Dhu Tuwa delade han armén i olika avdelningar och utsåg en ledare och en fanbärare för varje avdelning. Saad ibn Ubada al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) bar fanan. Han sade åter till Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Han hade burit fanan i Khaybar och i Banu Qurayzas strid för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), samt i Uhud för emigranterna. [Tabaqat 2/27, 77]”

På dagen för Meckas erövring gick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) in i Mecka via vägen till Adhakhir och slog läger på den högre delen av Mecka. Ett tält restes åt honom inte långt från graven till de troendes moder Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Hans dotter Fatima az-Zahra var också med honom. Den dag Fatima (må Allah vara nöjd med henne) lämnade Mecka för Medina hade al-Huwayrith ibn Nuqaydh kastat henne från hennes riddjur och utsatt hennes liv för fara. Detta minne fördunklade glädjen över att efter så lång tid återvända till hemlandet. Allahs Sändebud hade inte heller glömt detta. Han delade armén i olika grupper, utsåg en befälhavare för varje grupp och sade att de skulle dödas även om de sökte skydd under Kaba-överdraget. Al-Juwayrith ibn Nuqaydh fanns bland dem. Uppdraget att döda honom gavs åt Ali (må Allah vara nöjd med honom), den ädle Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) make. [Tarajimu Sayyidati Bayt an-Nubuwwah-635]

Umm Hani bint Abu Talib, Allahs Sändebuds kusin och hustru till Hubayra ibn Abu Wahab från Mecka, berättade: ”Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade slagit läger på den högre delen av Mecka flydde två män från Banu Makhzum, al-Harith ibn Hisham och Zuhayr ibn Abu Umayya ibn al-Mughira, och sökte skydd i mitt hus. När min bror Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) kom för att träffa mig och fick syn på dem blev han mycket arg. Han svor vid Allah och sade: ’Jag ska verkligen döda dem.’ När situationen blev kritisk stängde jag snabbt dörren och skyndade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När jag kom fram såg jag honom tvätta sig med vatten ur ett stort kärl, medan Fatima stod där och skyddade honom med ett tygstycke. Efter att Allahs Sändebud hade tvättat sig bad han åtta rakʿat duha-bön. Sedan vände han sig till mig och sade: ’Umm Hani, varför har du kommit?’ Jag berättade för honom vad som hade hänt i mitt hus. Han sade: ’Jag ger också dem skydd som du har gett skydd. Jag beviljar också säkerhet åt dem som du har lovat säkerhet. Jag ger också skydd åt dem som du har lovat säkerhet. Ali ska inte döda dem.’ [Samma källa; Sahih Muslim: de resandes bön]”

Man känner också till hur Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) första natt i Mecka förflöt. Hon blev djupt rörd. Minnena av hennes älskade mor och hennes två systrar, Zaynab och Ruqayya, steg fram i hennes sinne. Hon mindes det brutala sätt på vilket Meckas invånare hade behandlat hennes far och många händelser från hennes egen barndom och ungdom i Mecka. Hela natten kunde hon inte sluta ögonen. I gryningen ljöd Bilals röst med morgonbönen från den heliga moskén. När Ali (må Allah vara nöjd med honom) steg upp från bädden för att förbereda sig för bönen frågade han en gång: ”Mor till Hasan, har du inte sovit?” Med djup känsla i rösten svarade hon: ”Jag vill vara fullständigt vaken och njuta av denna återkomst i segerskrud. Om jag somnar kanske hela denna händelse visar sig vara en dröm.”

Därefter reste hon sig till bönen. Efter bönen tog hon en kort tupplur. När hon vaknade ville hon gå till det hus där hon hade fötts, det hus som hade varit skådeplatsen för hennes och hennes make Alis barndom och ungdom. Men efter deras hijrah övergick huset i Aqil ibn Abi Talibs ägo. Under erövringen av Mecka frågade Usama ibn Zayd en dag Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”I vilket hus kommer ni att bo i Mecka?” Han svarade: ”Har Aqil lämnat någon bostad eller något hus åt oss?”

Under denna resa stannade hon inte mer än två månader i Mecka. Hon kom till Mecka under Ramadan i det åttonde hijriåret och återvände till Medina med sin far efter att ha utfört umrah mot slutet av Dhu al-Qa’dah samma år. Under denna tid besökte hon också sin saliga moder Khadidjas grav, må Allah vara nöjd med henne.

Under det nionde hijriåret avled Ummu Kulthum, må Allah vara nöjd med henne, Profeten Guds Sändebuds tredje dotter och hustru till Uthman, må Allah vara nöjd med honom. Under det tionde hijriåret gick även Ibrahim, son till Guds Sändebuds hustru Maria al-Qibtiyya, må Allah vara nöjd med henne, bort från denna värld. Nu fanns ingen av Guds Sändebuds barn kvar i livet utom Fatima az-Zahra.

Fadern på sin dödsbädd

Därefter kom tiden för den stora prövningen. Under månaden Safar i det elfte hijriåret blev Fatimas, må Allah vara nöjd med henne, ädle far sjuk. Profetens familj och de andra muslimerna trodde att det kanske bara var en lindrig sjukdom och att han snart skulle återhämta sig. Ingen föreställde sig att detta var hans sista sjukdom. Fadern lät kalla på sin dotter. Hon svarade genast på hans kallelse och begav sig till hans hem. Vid Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bädd satt då Aisha, må Allah vara nöjd med henne, och de andra hustrurna. När fadern såg sin dotter Fatima komma fram lugnt, samlat och allvarligt, välkomnade han henne så här:

”Min dotter! Välkommen!” Därefter kysste han henne och lät henne sätta sig bredvid honom. Han viskade till henne att hans död hade närmat sig. Fatima började gråta. Hennes gråt upphörde när fadern åter viskade till henne: Tabakat 8/16; al-Bukhari: kapitlet ”Profetskapets tecken”; Muslim: ”Förtjänsterna hos Profetens följeslagare”; Kanz al-Ummal 13/675.

”Du kommer att vara den första av min familj att förenas med mig. Fatima! Är du inte nöjd med att bli de troende kvinnornas ledare?” Eller så sade Guds Sändebud: ”Är du inte nöjd med att bli denna ummas kvinnors ledare?”

Så snart Fatima hörde detta lyste glädjen i hennes ansikte. Hon slutade gråta och log. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, som satt bredvid, blev förvånad över hennes beteende. Hon kommenterade:

”Jag har aldrig tidigare sett en sådan glädje som ligger så nära sorgen som i dag.”

Senare frågade han vid ett tillfälle Fatima: Vad viskade din far i ditt öra? Hon svarade: Jag kan inte avslöja Guds Sändebuds hemlighet. (Tabakāt 8/16)

När Fatima såg sin fars tillstånd den dagen återvände hon hem. Under tiden fortsatte Guds Sändebud, trots sin sjukdom, att enligt ordningen vistas växelvis i de troendes mödrars hustrurs hem. Den dag han befann sig hos de troendes moder Maymūna bint al-Hārith al-Hilāliyya blev hans sjukdom ännu svårare. Han lät kalla på de andra hustrurna. När de hade kommit bad han om tillåtelse att under sin sjukdom få vistas hos den troendes moder ʿĀʾisha, och de gav honom sitt tillstånd.

Profetens dotter Fatima fortsatte hela tiden, även genom vakna nätter, att vårda och sköta om sin sjuke far. Samtidigt som hon tjänade honom tålmodigt bad hon med största ödmjukhet och underkastelse till Allah, världarnas Herre, om sin fars tillfrisknande. Trots allt detta fortsatte sjukdomen att förvärras och smärtan att tillta. Då tog Fatima vatten i sina händer och hällde det med stor ömhet över sin fars huvud. När hon såg hans lidande höll gråten på att kväva hennes röst. Med gråten i halsen sade hon med låg röst: ”Far! Jag står inte ut med att se dig lida.” Fadern såg på henne med en kärleksfull blick och svarade ömt: ”Efter denna dag kommer din far inte längre att ha någon smärta.” (Bukhārī: kapitlet om hans sjukdom och bortgång, Fatḥ al-Bārī 8/105; Musnad Aḥmad 3/141; Tabakāt 2/2)

Efter att ha lämnat sin dotter i ett hav av sorg färdades fadern till den Allsmäktiges närhet. Den dagen blev Fatima i verklig mening ett sorgset och fader- och moderlöst barn. Inför denna sorg och smärta såg hon ingen väg till tröst.

Efter att ha förlorat sin far blev Fatima djupt sorgsen. Inom två dagar hade bayʿa avlagts till Abū Bakr som kalif på gården Saqīfa Banū Sāʿida. Fatima samlade sig något efter sitt sammanbrott och gick med långsamma steg till sin fars grav. Hon tog upp en handfull jord från graven och strök den över sina tårfyllda ögon. Sedan fortsatte hon att lukta på den och reciterade följande två verser. (Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/134; Aʿlām an-nisāʾ 4/114) (arabiska======)

”Den som luktar på jorden från Aḥmads grav borde under resten av sitt liv inte lukta på någon annan väldoft. Om de olyckor som drabbat mig hade drabbat dagen, skulle den ha förvandlats till natt.”

När de ädla följeslagarna hade avslutat begravningen och svepningen av Guds ädle Sändebud kom de till Fatima för att trösta henne. Hon frågade Anas: Hur kunde era hjärtan förmå sig att täcka över Guds Sändebud med jord? Därefter reciterade hon följande verser till minne av Guds Sändebud: (Usud al-ghāba 5/532; Aʿlām an-nisāʾ 4/113) (arabiska=====)

Himlens horisont har täckts av damm, middagssolen har dolts och tiden har höljts i mörker.

Efter Profetens (s.a.) bortgång blev jorden inte bara sorgsen, utan slets också sönder av sorgens intensitet.

Öst och väst gråter över honom, och hela Mudars och Yamans stammar sörjer.

De höga bergen och de väldiga byggnaderna gråter över honom.

O de sista profeternas sigill, må Allahs ljus utgjutas över dig, och må Han som uppenbarade al-Koranen skänka dig sin nåd.’

Många har uppgett att de ovan nämnda verserna skrevs av Hazrat Fatima (r.a.), medan de tidigare nämnda verserna skrevs av Ali.[Sahabiyyat–150]

Hazrat Fatima (r.a.) stod vid sin fars grav och reciterade även dessa två verser:[A‘lam an-Nisa’–4/114] (arabiska======)

‘Vi har förlorat dig, liksom man förlorar land och kameler. Efter din bortgång är uppenbarelsen och Skriften

Du har försvunnit från oss.

Ack! Om vi hade dött före din ankomst! Då hade vi inte behövt höra budskapet om din död, och inte heller skulle en jordhög ha skiljt oss från dig. Även efter sitt giftermål höll Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sig informerad om allt som rörde faderns hushåll. Ofta ingrep hon även i sina styvmödrars mindre vredesutbrott, missnöje och sårade känslor. Hazrat Rasul Karim (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) älskade exempelvis Umm al-Mu’minin Aisha djupt. Detta var känt i hela följeslagarnas samhälle. Därför skickade människorna fler gåvor den dag då Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillbringade i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hem. Detta gjorde de andra hustrurna upprörda. De ville att Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skulle beordra folket att skicka sina gåvor till den plats där han befann sig den dagen. Men ingen vågade säga detta till Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför valde de alla tillsammans Fatima (må Allah vara nöjd med henne), Rasul Karims (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hjärtas stycke, för att framföra deras önskan till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade hört Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) ärende sade han: ”Min dotter, vill du inte också det som jag vill?” Fatima (må Allah vara nöjd med henne) förstod sin fars önskan och återvände. Hennes styvmödrar ville skicka henne igen, men hon gick inte med på det. [Bukhari: Aishas (må Allah vara nöjd med henne) förtjänster; Muslim: Följeslagarnas förtjänster (2441); Ashabe Rasul-er Jibonkotha-5/73]

På jihadens slagfält

På jihadens slagfält hade Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) en lysande roll. I slaget vid Uhud blev Hazrat Rasul Karim (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sårad efter att ha fått slag mot kroppen och ansiktet. Blodet sprutade från hans heliga kropp och rann ned. När inget kunde stoppa blödningen brände Fatima (må Allah vara nöjd med henne) en palmbladsmatta över eld och applicerade askan på såret. [Ansab al-Ashraf-1/324] I detta sammanhang berättar Imam al-Bayhaqi: Muhajirun- och Ansar-kvinnorna lämnade sina hem för att bege sig till Uhud. De bar vatten och mat på sina ryggar. Fatima bint Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick också ut tillsammans med dem. När hon under stridens gång såg sin far blodig omfamnade hon honom och började torka blodet från hans ansikte. Samtidigt hördes följande ord från Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mun: [Al-Bayhaqi: Dalail al-Nubuwwah-3/283]

”Allahs våldsamma vrede har drabbat det folk som har blodbesudlat Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ansikte.”

När den store följeslagaren Sahl ibn Sad beskrev Hazrat Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) roll vid Uhud sade han: Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev sårad, hans framtänder bröts av och hans huvud träffades av ett svärd. Fatima bint Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) började tvätta bort blodet, medan Ali (må Allah vara nöjd med honom) hällde vatten med hjälp av sin sköld. När Fatima (må Allah vara nöjd med henne) såg att blodet rann ännu rikligare ju mer vatten som hälldes över såret, tog hon en matta, brände den till aska över eld och lade askan på såret. Då upphörde blödningen. [Al-Bidaya wa al-Nihaya-4/39; Tabaqat-2/48; Bukhari: al-Maghazi; Muslim: al-Hudud wa al-Siyar]

I slaget vid Uhud blev Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom), Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) farbror och Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) farfar, martyr. Det var han som vid Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) bröllop ordnade walima-festen och bjöd människorna på mat. Fatima (må Allah vara nöjd med henne) var djupt fäst vid honom. Under hela sitt liv besökte hon Hazrat Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) grav och bad gråtande till Allah för honom. [Al-Bayhaqi: Dalail al-Nubuwwah; al-Waqidi: al-Maghazi-2/313]

Det är känt att Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) även deltog i andra krig, såsom expeditionerna till Khandaq och Khaybar. Efter erövringen av Khaybar fastställde Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) 85 wasq av det vete som producerades där som hennes andel. Hon följde också med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under erövringen av Mekka. Under expeditionen till Mu’ta skickade Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tre befälhavare: Zayd ibn Haritha, Ja’far ibn Abi Talib och Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med dem). Alla tre blev martyrer, den ene efter den andre. När nyheten nådde Medina bröt Fatima (må Allah vara nöjd med henne) samman i gråt och ropade ”wa ammahu” i sorgen efter sin älskade farbror Ja’far (må Allah vara nöjd med honom). Vid denna tid kom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dit och sade: ”Den som vill gråta bör gråta över en man som Ja’far.” [Nisa’ Mubashsharat bil Jannah-214]

Hazrat Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) ställning

Hennes storhet, ställning och särskilda egenskaper är många. Det finns även andra personer med hög ställning inom Profetens familj. Men bland dem intar Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) en särskilt ärofull ställning. Uppkomsten av versen om tathir (reningens vers) i sura al-Ahzab bevisar Hazrat Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) särskilda ställning och egenskaper. [Sura al-Ahzab 33]

’O Profetens familj! Allah vill endast avlägsna orenheten från er och rena er fullständigt.’

Umm al-mu’minin Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: [Mukhtasar Tafsir Ibn Kathir 3/94]

’Jag såg Allahs Sändebud kalla på Ali, Fatima, Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem) och lägga ett tygstycke över deras huvuden. Sedan sade han: O Allah! Dessa är medlemmar av min familj. Avlägsna orenheten från dem och rena dem fullständigt!’

Hazrat Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) sade att Allahs Sändebud, under sex månader efter att denna vers hade uppenbarats, när han på väg till morgonbönen passerade förbi dörren till Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) hus, sade:

’Bönen, o Profetens familj! Bönen.’

Därefter reciterade han: [Usud al-Ghaba, biografi nr 7175; al-Durr al-Manthur 6/605; Nisa’ Mubashsharat bil-Jannah, 219]

Imam Ahmad har återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Profeten (frid och välsignelser över honom) såg på Ali, Fatima, Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem) och sade: Siyar aʿlām an-nubalāʾ, 2/123

”Den som strider mot er, strider jag mot; och den som sluter fred och försoning med er, med honom sluter jag fred.”

Om denna Profetens familj har den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) också sagt: Det tidigare nämnda

”Den som hyser fiendskap mot ahl al-bayt, det vill säga Profetens familj, låter Allah träda in i Helvetet.”

Under det nionde året efter hijra kom en kristen delegation från Najran till den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom), och de började utan grund tvista om Jesus (frid över honom). Då uppenbarades versen om mubāhala. Mubāhala innebär att om två parter tvistar om vad som är sant och falskt och saken inte kan avgöras genom argument och diskussion, ska de alla be Allah att den part som ljuger i frågan må förgås. En sådan bön kallas mubāhala. De tvistande kan utföra denna mubāhala tillsammans och, för att förstärka dess betydelse, även samla sina familjemedlemmar. Versen om mubāhala är följande: Sura Āl ʿImrān, 61

”Efter att kunskap har kommit till dig, om någon tvistar med dig om detta, säg då: ’Kom, låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, oss själva och er själva. Därefter ber vi ödmjukt och åkallar Allahs förbannelse över lögnarna.’”

Efter att denna vers hade uppenbarats bjöd den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) delegationen till mubāhala. Han kom själv förberedd till mubāhala tillsammans med Fatima, Ali, Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem) och sade: ”O Allah! Detta är min familj. Avlägsna orenheten från dem och rena dem fullständigt.” Efter att ha sagt detta tre gånger uttalade han: Sahih Muslim, Faḍāʾil aṣ-ṣaḥāba; Musnad, 4/107; Mukhtaṣar tafsīr Ibn Kathīr, 1/287–289

”O Allah, skänk Din nåd och Dina välsignelser till Muhammeds familj, liksom Du skänkte dem till Ibrahims familj. Sannerligen är Du värd all lovprisning och ära.”

En dag sade Guds ädle Sändebud ﷺ till Fatima, må Allah vara nöjd med henne: [Tahdhīb at-Tahdhīb 12/442; al-Isāba 4/366]

”Må Allah den Upphöjde glädjas åt din glädje och vara missnöjd med ditt missnöje.”

När Guds Sändebud ﷺ återvände från ett krig eller en resa gick han först till moskén och bad två rakʿat. Därefter gick han till Fatimas hem och besökte henne, innan han gick till sina hustrur. [Usd al-Ghāba 5/535]

En gång, när Fatima blev sjuk, gick Guds Sändebud ﷺ för att besöka henne. Han frågade: ”Min dotter, hur mår du?”

Fatima sade: ”Min dotter! Är du inte nöjd med att bli ledare för alla världens kvinnor?”

Fatima sade: ”Far! Var står då Maryam, ʿImrāns dotter?”

Som svar sade Guds Sändebud ﷺ: ”Hon var ledare för sin tids kvinnor, medan du kommer att vara ledare för kvinnorna i din tid.”

Vid Allahs ed! Jag har gift bort dig med en ledare i denna värld och i det kommande livet.

Den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade till henne: – (arabiska*********)

”Ledarna bland kvinnorna i paradiset är, i följande ordning: Maryam, Fatima bint Muhammad (frid och välsignelser över honom), Khadija och faraos hustru Asiya.”

En gång drog Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) fyra streck på marken och sade sedan: ”Vet ni vad detta är?” Alla svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Han sade: ”Fatima bint Muhammad, Khadija bint Khuwaylid, Maryam bint Imran och Asiya bint Muzahim (faraos hustru). De har en särskild rang bland paradisets kvinnor.”

Den särskilda egenskap som tillskrivs den ädla Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) personlighet framgår tydligt av denna hadith från Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom): [Tirmidhi; al-Manaqib] (arabiska********)

”Bland världens kvinnor räcker Maryam, Khadija, Fatima och faraos hustru Asiya som förebilder för dig.”

Fatima (må Allah vara nöjd med henne) var den kvinna som den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) hyste störst kärlek och ömhet för. En gång frågade man Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom): ”O Guds Sändebud! Vem är den människa du älskar mest?” Han svarade: ”Fatima.” Imam al-Dhahabi säger: (arabiska*****)

”Bland kvinnorna var Fatima (må Allah vara nöjd med henne) den som Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) älskade mest, och bland männen var det Ali (må Allah vara nöjd med honom).”

En gång frågade Ali (må Allah vara nöjd med honom) Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom): ”Vem av oss två, Fatima och jag, älskar du mest?” Han svarade: ”Fatima är mig kärare än du.” [Nisa Mubashsharat bil-Jannah, s. 216]

Allahs älskade gunstling

Att Hazrat Fatima också var älskad av Allah framgår av flera mirakulösa händelser. I detta sammanhang kan man nämna hur Allah en gång skänkte välsignelse och överflöd åt en liten mängd mat. Händelsen har återberättats på följande sätt i olika källor: En dag skickade en av hennes grannkvinnor henne två bröd och en köttbit som gåva. Hon lade dem på ett fat och täckte över det. Sedan skickade hon sin son för att kalla dit Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sändebudet kom, och Fatima (må Allah vara nöjd med henne) ställde fram fatet inför honom. Fatima (må Allah vara nöjd med henne) återberättade därefter händelsen på följande sätt:

Jag lyfte på locket till fatet och såg att det var fullt av bröd och kött. Jag blev alldeles häpen av förvåning! Jag förstod att denna välsignelse kom från Allah. Jag prisade Allah och bad om välsignelse över Hans profet. Därefter ställde jag fram det matfyllda fatet inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När han såg det prisade han Allah och frågade: ”Min dotter! Varifrån har denna mat kommit?”

Jag svarade: ”Far! Den har kommit från Allah. Allah skänker vem Han vill försörjning utan mått.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Min älskade dotter! All lovprisning tillkommer Allah, som har gjort dig lik ledarinnan bland Israels barns kvinnor. När Allah skänkte henne någon mat och hon blev tillfrågad om den, brukade hon säga: ’Den har kommit från Allah. Allah skänker sannerligen vem Han vill försörjning utan mått.’”

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), Ali, Fatima, Hasan, Husayn och alla Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur åt av denna mat. Alla åt sig mätta. Trots det förblev mängden mat på fatet oförändrad. Fatima delade ut maten bland grannarna. Allah skänkte denna mat riklig välsignelse och godhet. [Al-Bidaya wa’n-Nihaya 6/111; Hayat as-Sahaba 3/628; Tafsir Ibn Kathir 3/360]

En gång bad den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att Allah inte skulle låta Fatima förbli hungrig. Fatima sade: ”Sedan dess har jag aldrig varit hungrig igen.” Händelsen var följande:

En dag gick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) hem. Då malde hon vete med en handkvarn. Hon bar ett plagg tillverkat av kamelhår. När fadern såg sin dotters tillstånd började han gråta och sade: ”Fatima! Svälj denna världens bitterhet för den kommande världens lycka och njutningar.”

Fatima reste sig och ställde sig framför sin far. När fadern såg på sin dotter märkte han att hennes ansikte hade blivit blodlöst och blekt av den intensiva hungern. Han sade: ”Fatima! Kom närmare.” Fatima ställde sig framför sin far. Fadern lade ena handen på hennes axel och uttalade denna bön: [Aʿlām an-nisāʾ, 4/125]

”O Allah, Du som ger den hungrige mat och avlägsnar trångmål! Avlägsna trångmålet för Fatima, Muhammeds dotter.”

I varje avseende – i sitt tal, sitt uppförande och sitt sätt att sitta och resa sig – var Fatima (må Allah vara nöjd med henne) en avbild av den ädle Guds Sändebud (frid vare med honom). ʿAʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade:

”Fatima (må Allah vara nöjd med henne) gick. Hennes sätt att gå avvek inte det minsta från Guds Sändebuds (frid vare med honom) sätt att gå.” [Siyar aʿlām an-nubalāʾ, 2/130] Ingen kunde mäta sig med henne i ärlighet och sanningsenlighet. ʿAʾisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga: [samma källa, s. 131]

”Jag har aldrig sett någon som talar sannare än Fatima (må Allah vara nöjd med henne). Bortsett från den vars dotter hon var (Profeten, frid vare med honom); hans ställning är naturligtvis särskild.”

ʿAʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade också: [Abū Dāwūd: Bāb mā jāʾa fī al-qiyām (5217); at-Tirmidhī: Manāqib Fātima (3871)]

”Jag har aldrig sett någon som i sitt tal och sina samtal liknade Guds Sändebud (frid vare med honom) mer än Fatima (må Allah vara nöjd med henne). När Fatima (må Allah vara nöjd med henne) kom till Guds Sändebud (frid vare med honom), reste han sig, drog henne nära sig, kysste henne och välkomnade henne. Fatima gjorde likadant med sin far.” Guds Sändebud (frid vare med honom) älskade inte något annat av sina barn lika mycket som han älskade Fatima (må Allah vara nöjd med henne).

Han sade:

”Fatima är en del av min kropp. Den som gör henne missnöjd gör mig missnöjd.”

Imam as-Suhayli har på grundval av denna hadith sagt att den som förolämpar Fatima, må Allah vara nöjd med henne, blir kafir. Han har likställt hennes missnöje med Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, missnöje. Och den som gör Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, vred blir kafir. [A‘lam an-nisa’ 4/125, not 2]

Ibn al-Jawzi har sagt att Fatima, må Allah vara nöjd med henne, överträffade Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, alla andra döttrar, och att ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, överträffade alla andra hustrur i ära och rang. [Samma verk 4/126]

Det har berättats från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah gav en ängel tillstånd att träffa mig. Han gav mig det glada budskapet att Fatima skulle bli ledare för alla kvinnorna i min ummah och att Hasan och Husayn skulle bli ledare för Paradisets invånare.” Vid ett tillfälle sade han till ‘Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Fatima är en del av min kropp. Gör därför inget som gör henne missnöjd.”

Fatimas, må Allah vara nöjd med henne, kärlek till sin far

Precis som den ädle Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, älskade sin dotter Fatima, må Allah vara nöjd med henne, djupt, älskade Fatima också sin far innerligt. När fadern återvände från en resa gick han alltid först till moskén och bad. Därefter gick han till dottern Fatimas hem, träffade henne och gick sedan till sitt eget hem. Detta var hans vana. En gång återvände Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, från en resa och gick till Fatimas hem. Fatima, må Allah vara nöjd med henne, omfamnade sin far och kysste honom på ögonen och ansiktet. Sedan började hon gråta när hon såg på sin fars ansikte. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Varför gråter du?” Fatima, må Allah vara nöjd med henne, svarade: ”O Allahs sändebud! Ert ansikte har blivit blekt och era kläder har blivit smutsiga och nedsölade. Det är därför jag gråter när jag ser det.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Fatima, gråt inte. Allah har sänt din far med ansvaret för en sak. Han kommer att föra den till varje hem i jordens städer och byar, antingen med ära eller med förödmjukelse. [Kanz al-‘ummal 1/77; Hayat as-sahaba 1/65]”

Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillrättavisning och varning

Trots att hon var så älskad av den ädle Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tvekade han inte att tillrättavisa henne om hon visade ens det minsta intresse för världslig bekvämlighet och rikedom. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ogillade världslig prakt och utsmyckning. Det han själv inte tyckte om kunde han inte tycka om för någon annan. En gång gav hennes make ‘Ali, må Allah vara nöjd med honom, Fatima, må Allah vara nöjd med henne, ett halsband av guld. Hon bar halsbandet runt halsen. Då kom Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och fick syn på halsbandet. Han sade: ”Fatima! Vill du att folk ska säga att Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dotter bär ett eldhalsband runt halsen?” Fatima förstod sin fars missnöje, så hon sålde halsbandet och använde pengarna till att köpa en slav och frige honom. När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick veta detta sade han: [at-Targhib wat-Tarhib 1/557; Musnad 5/278, 279; Nisa‘ Hawladar Rasul 149]

‘All lovprisning tillkommer Allah, som räddade Fatima från helvetets eld.’

En annan händelse. Profeten (sa) återvände från ett krig. Enligt sin vana skulle han besöka Fatimas (ra) hem. Fatima (ra) hängde upp ett draperi i dörröppningen för att välkomna sin far och satte ett silverarmband på var och en av sina två söner, Hasan och Husayn (ra). Hon tänkte att deras morfar, Profeten (sa), skulle bli glad över detta. Men resultatet blev det motsatta. Profeten (sa) gick tillbaka utan att stiga in i huset. Den kloka dottern Fatima (ra) förstod varför hennes far hade vänt tillbaka utan att gå in. Genast tog hon ner draperiet och rev sönder det samt tog av armbanden från sina båda söner. Gråtande gick de till sin morfar. Då uttalade den ädle Allahs Sändebud (sa): ‘De är medlemmar av min familj. Jag vill inte att de ska smyckas med världslig utsmyckning.’ [Sahabiyat-147]

En gång sade Profeten (sa) till Fatima, Ali, Hasan och Husayn (ra): ‘De som ni strider mot, strider även jag mot, och de som ni har fred och förlikning med, med dem har även jag fred och förlikning.’ Det vill säga: ‘Jag är missnöjd med dem som ni är missnöjda med, och jag är nöjd med dem som ni är nöjda med.’

Profeten (sa) brukade alltid tydligt säga till sin mycket älskade dotter Fatima (ra) att hon inte skulle kunna uppnå frälsning i det häreftervarande livet enbart genom att vara profetens (sa) dotter. Där skulle det enda sättet att nå frälsning vara goda gärningar, taqwa och gudsfruktan. En gång sade han i ett tal: [Bukhari-6/16 (tafsir av sura ash-Shu‘ara); Nisa Hawlar Rasul-149] (arabiska**********)

‘O Qurayshs folk! Rädda er själva. Inför Allah kan jag inte göra någonting för er. … O Fatima, Muhammeds dotter! Be mig om vad du vill av min egendom. Men inför Allah kan jag inte göra någonting för dig.’

Han säger också: (arabiska**********)

‘O Fatima, Muhammeds dotter, rädda dig själv från helvetets eld. Jag kan varken vara dig till nytta eller skada inför Allah.’

När en makhzumisk kvinna stal försökte hennes stamfränder, genom Usama ibn Zayd (ra), som stod högt i gunst hos Allahs Sändebud (sa), medla för att få straffet efterskänkt. Då sade Profeten (sa): [Bukhari: al-Hudud; Muslim: Bab Qat‘ as-Sariq (1688)] (arabiska**********)

Vid Allahs ed! Om även Fatima, Muhammads dotter, stal, skulle jag hugga av hennes hand.

Kravet på faderns arv

Den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) gick bort. Frågan om hans arv uppstod. Fatima (r.a.) gick direkt till kalifen Abu Bakr (r.a.) och bad om att få sin fars arv fördelat. Abu Bakr (r.a.) återgav då denna hadith från Allahs Sändebud (s.a.w.): (ARABISKA*********)

”Det vi lämnar efter oss blir allmosor; det ärver man inte.” Därefter sade han: ”Hur skulle jag då kunna fördela det?” Fatima (r.a.) blev något förtörnad över detta svar. [Muslim: Fi al-jihad wa as-sayr (1759); al-Bukhari: 6/139, 141; 7/259, Fi al-maghazi: Kapitel: Hadithen om Banu an-Nadir; at-Tabaqat: 8/18; Siyar a’lam an-nubala: 2/120] Fatima (r.a.) återvände hem och blev sjuk. Det har också berättats att Fatima (r.a.) blev ledsen över Abu Bakrs (r.a.) svar och blev så missnöjd med honom att hon inte talade med honom förrän hon dog. Men i en berättelse av imam ash-Sha’bi (r.h.) sägs det att Abu Bakr (r.a.) besökte hennes hem när Fatima (r.a.) hade blivit sjuk och bad om tillstånd att träffa henne. ‘Ali (r.a.) gick till Fatima (r.a.) och sade: ”Abu Bakr (r.a.) vill träffa dig.” Fatima (r.a.) frågade ‘Ali (r.a.): ”Samtycker du till att jag ger honom tillstånd att träffa mig?” ‘Ali (r.a.) svarade: ”Ja.” Fatima gav då sitt tillstånd. Abu Bakr (r.a.) gick in i huset och, efter att ha utbytt hälsningar, sade han: ”Vid Allahs ed! Jag kan överge all min rikedom, min familj och min klan för att vinna Allahs, Allahs Sändebuds (s.a.w.) och er, ahl al-bayt – Profetens familjs medlemmars – välbehag.” Genom Abu Bakrs (r.a.) ord försvann all smärta ur Fatimas (r.a.) hjärta, och hon blev glad. [at-Tabaqat: 8/27] Efter att imam adh-Dhahabi (r.a.) hade nämnt detta kommenterade han att Fatima (r.a.) kände till seden att en kvinna måste få sin makes tillstånd för att ta emot en annan man i makens hem. Detta framgår av denna händelse. [Siyar a’lam an-nubala: 2/121] Denna berättelse visar att även om Fatima (r.a.) tidigare hade hyst ett visst missnöje i sitt hjärta, försvann det senare. Dessutom framgår det av en berättelse att Fatima (r.a.) före sin död testamenterade till Abu Bakrs (r.a.) hustru att hon skulle tvätta henne efter hennes död. [Nisa’ mubashsharat bil-jannah: 224; not 1]

Döden

Precis som Fatimas (r.a.) tre andra systrar gick bort i sin ungdom, lämnade även hon denna värld åtta månader efter den ädle Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång – enligt en annan uppgift efter sjuttio dagar. Vissa har också sagt att hon gick bort två, fyra eller åtta månader efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång. Den korrekta uppfattningen är emellertid att Fatima (r.a.) gick bort åtta månader efter den ädle Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång. Allahs Sändebuds (s.a.w.) förutsägelse – ”Du kommer att vara den första av min familj att förenas med mig” – blev verklighet. Om Fatima (r.a.) föddes fem år före Profetens (s.a.w.) kallelse, var hon 29 år när hon dog. Andra har sagt att Fatima (r.a.) föddes ett år efter Profetens kallelse; enligt denna uppfattning skulle hon inte ha varit 29 år. Eftersom de flesta biografiexperter anser att Fatima (r.a.) var 29 år när hon dog, måste hon därför ha fötts fem år före Profetens kallelse. [Siyar a’lam an-nubala: 2/127]

Al-Waqidi sade att Fatima (r.a.) gick bort den 3 ramadan år 11 efter hijra. Al-‘Abbas (r.a.) ledde begravningsbönen. ‘Ali, Fadl och al-‘Abbas (r.a.) steg ner i graven och slutförde begravningen. I enlighet med hennes testamente begravdes hon på natten. Det har också berättats att ‘Ali, eller enligt en annan uppgift Abu Bakr (r.a.), ledde begravningsbönen. Hennes make ‘Ali (r.a.) och Asma’ bint ‘Umais (r.a.) tvättade henne. [al-Isti’ab: 4/367, 368; Ansab al-ashraf: 1/402, 405]

Det finns inte mycket information om Fatimas (r.a.) sista sjukdom. Det finns ingen berättelse om att hon hade drabbats av någon allvarlig sjukdom och varit sängliggande en tid. Umm Salama (r.a.) sade: ”’Ali (r.a.) var inte vid Fatimas (r.a.) sida när hon gick bort. Hon kallade på mig och sade: ’Ordna vatten åt mig så att jag kan tvätta mig. Ta fram rena, nya kläder som jag kan bära.’ Jag ordnade vatten och tog fram nya kläder åt henne. Hon tvättade sig noggrant och tog på sig de nya kläderna. Sedan sade hon: ’Bädda min säng; jag vill vila.’ Jag bäddade sängen åt henne. Hon lade sig på sängen vänd mot qibla. Därefter sade hon till mig: ’Tiden för min avfärd är mycket nära. Jag har tvättat mig. Det finns inget behov av att tvätta mig en andra gång. Det finns inte heller något behov av att ta av mig mina kläder.’ Därefter föll hon i dödens famn.”

När ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) kom hem berättade jag allt detta för honom. Han ansåg att Fāṭimas (må Allah vara nöjd med henne) tidigare tvagning var tillräcklig och begravde henne i detta tillstånd. [Ad-Dā ʿalām an-nisāʾ – 4/131] En liknande berättelse har också återgivits från Umm Rāfiʿ. I vissa berättelser sägs det att ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom), enligt en annan uppfattning Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom), tvättade henne. [Aṭ-Ṭabaqāt – 8/17, ʿ8; Siyar aʿlām an-nubalāʾ – 2/129]

Endast ett fåtal människor fick möjlighet att delta i begravningsbönen. Anledningen var att hon avled på natten och att ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) begravde henne samma natt, i enlighet med Fāṭimas testamente. Liknande berättelser har återgivits på olika ställen i Aṭ-Ṭabaqāt. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att Fāṭima (må Allah vara nöjd med henne) levde i sex månader efter Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och att hon begravdes nattetid. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ – 2/129]

Blyghet och anständighet var bland de främsta kännetecknen i Fāṭimas (må Allah vara nöjd med henne) karaktär. När hennes död närmade sig sade hon till Asmāʾ bint ʿUmays (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag tycker inte om att kvinnors kroppar förs till begravningsplatsen utan att vara täckta. Då blottas de. Ingen skillnad görs mellan mäns och kvinnors kroppar. Att män bär kvinnors kroppar öppet är en dålig handling av dem.” Asmāʾ bint ʿUmays (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”O Allahs Sändebuds dotter! Jag såg en god metod i Abessinien. Om du tillåter mig kan jag visa dig den.” Med dessa ord hämtade hon några palmgrenar och spände ett tygstycke över dem, så att det blev som ett förhänge. Fāṭima (må Allah vara nöjd med henne) tyckte mycket om denna metod och blev mycket glad.

Fāṭimas (må Allah vara nöjd med henne) kropp fördes till graven bakom ett förhänge. Detta var den första kroppen som i islam fördes på detta sätt. Efter henne bars även den troendes moder Zaynab bint Jaḥshs kropp på detta sätt till graven.

När ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) hade slutfört begravningen och svepningen av sin hustru Fāṭima (må Allah vara nöjd med henne) och återvände hem, såg han mycket sorgsen och bedrövad ut. I sitt sörjande upprepade han gång på gång följande verser: [Aʿlām an-nisāʾ – 4/131]

”Jag ser att världens sjukdomar i stor mängd har slagit sig ned inom mig. Och en människa som tillhör denna värld förblir sjuk ända till döden.

Efter varje möte mellan människor som älskar varandra kommer en separation. Tiden för mötet utan separation är mycket kort.

Fāṭimas (må Allah vara nöjd med henne) separation från Aḥmad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bevisar att ingen vänskap varar för evigt.”

Hazrat ‘Alī (må Allah vara nöjd med honom) brukade varje dag gå till Fātimas (må Allah vara nöjd med henne) grav, minnas henne och gråta samt recitera följande två versrader: (arabiska*********)

”Vad har hänt mig, eftersom jag kommer för att hälsa vid graven, men min älskades grav inte ger något svar på min fråga?”

O grav! Vad har hänt dig, eftersom du inte svarar på din åkallares rop?

Har du tröttnat på kärleken till din älskade?

Begravningsplats

Al-Wāqidī säger: Jag frågade ‘Abd ar-Rahmān ibn Abī al-Mawlā: De flesta säger att Hazrat Fātimas (må Allah vara nöjd med henne) grav finns på al-Baqī‘-kyrkogården. Vad anser du? Han svarade: Hon begravdes inte på al-Baqī‘. Hon begravdes i ett hörn av ‘Aqīls hus. Avståndet mellan hennes grav och vägen var ungefär sju alnar. [Sahābiyyāt, s. 153]

Återgivning av hadither

Hazrat Fātima (må Allah vara nöjd med henne) återberättade arton hadither från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). En av dessa hadither är muttafaq ‘alayhi, det vill säga att al-Bukhārī och Muslim har sammanställt den med Hazrat ‘Ā’ishas (må Allah vara nöjd med henne) berättarkedja. Imām Abū Dāwūd, Ibn Mājah och at-Tirmidhī har i sina respektive samlingar sammanställt hadither återberättade av Fātima (må Allah vara nöjd med henne). De som återberättade hadither från Fātima (må Allah vara nöjd med henne) var: hennes två älskade söner Hasan och Husayn, hennes make ‘Alī ibn Abī Tālib, de troendes moder ‘Ā’isha, Salmā Umm Rāfi‘, Anas ibn Mālik, Umm Salama, Fātima bint al-Husayn (må Allah vara nöjd med dem) samt många andra. Ibn al-Jawzī säger: Vi känner inte till att någon annan av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) döttrar än Fātima (må Allah vara nöjd med henne) har återberättat någon hadith från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). [Siyar A‘lām an-Nubalā’, 2/119; A‘lām an-Nisā’, s. 128, not 1]

Umm al-Fadl bint al-Harith (må Allah vara nöjd med henne)

Umm al-Fadl Lubaba al-Kubra, som endast är känd under namnet Umm al-Fadl. Enligt arabisk sed antog hon en kunya efter sin äldste son al-Fadl ibn Abbas. Hennes far var al-Harith ibn Huzn al-Hilali och hennes mor Hind bint Awf al-Kinaniyya. Denna Hind var även känd som Khawla. [Tabaqat-8/277; al-Isi‘ab-4/398] Profetens vördnadsvärde farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom) gifte sig med henne. Umm al-Fadl var således Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) en stolt faster. Abbas barn var al-Fadl, Abdullah, Ubaydullah, Ma‘bad, Qutham, Abd al-Rahman samt mor till Umm Habib. Imam Dhahabi sade: ”Hon var mor till Abbas sex ädla söner.” [Siyar a‘lam an-nubala-2/314; Ansab al-ashraf-1/447] Den arabiske poeten Abdullah ibn Yazid al-Hilali sade: ”Ingen ädel arabisk kvinna har fött barn som kan jämföras med Umm al-Fadls sex barn.” [Tabaqat-8/277; marginalanteckningar till al-Isti‘ab och al-Isaba-4/399]

Hon hade många hel-, halv- och styvsyskon, av vilka flera blev berömda i historien på olika sätt. Bland dem fanns Maymuna bint al-Harith, som var känd som Lubaba as-Sughra och var den berömde sahabin och befälhavaren Khalid ibn al-Walids (må Allah vara nöjd med honom) stolta mor. Även Azzah bint al-Harith och Hudhayla bint al-Harith. De tre sistnämnda var hennes styvsystrar. Mahmiya ibn Jaza‘a az-Zubaydi, Sulma, Asma och Salama var alla hennes halvsyskon. [Usd al-ghaba-5/539] Det framgår alltså att hon var fullsyster till de troendes moder Maymuna och moster till befälhavaren Khalid ibn al-Walid. Hennes syster Salma var hustru till Hamza (må Allah vara nöjd med honom), och Asma var hustru till den berömde befälhavaren och martyr-sahabin Ja‘far ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), som var ‘Alis (må Allah vara nöjd med honom) bror. Efter Ja‘fars martyrdöd blev den förste kalifen Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) hennes andre make. Efter Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) bortgång blev ‘Ali (må Allah vara nöjd med honom) hennes tredje make. Umm al-Fadls mor var lyckligt lottad i det avseendet att hon fick de bästa sönerna från dåtidens främsta arabiska familjer som makar åt sina döttrar. Ingen annan kvinna kan mäta sig med henne i denna lycka. [Tabaqat-8/278; al-Isi‘ab-4/399]

Hon blev muslim i den första delen av den islamiska kallelsen i Mecka. Det har berättats att hon var den första kvinnan i Mecka som antog islam efter Khadija (må Allah vara nöjd med henne). [Tabaqat-8/277] I verket al-Isaba sägs det emellertid också att hon blev muslim före hijra. [Siyar a‘lam an-nubala-2/315] Hadithlärda har dock förklarat denna berättelse svag och den förstnämnda berättelsen korrekt. [Sahabiyyat-174] Imam Dhahabi räknade henne till de tidiga muslimerna. [Siyar a‘lam an-nubala-2/315]

Abu Rafi‘, Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tjänare, sade: ”Jag var Abbas slav. Islam trädde in bland medlemmarna av vårt hushåll. Abbas och Umm al-Fadl antog islam.” [Hayat as-sahaba-34/530 11; Tabaqat-8/278] Det korrekta är alltså att Abbas antog islam redan tidigt men höll det hemligt.

Trots att hon var muslim sedan islams första tid i Mecka höll hon sig kvar på Meckas mark under alla dessa motgångar, ända tills hennes make Abbas (må Allah vara nöjd med honom) utvandrade till Medina. Abbas (må Allah vara nöjd med honom) offentliggjorde sin islam mycket sent och utvandrade till Medina alldeles i slutskedet. Då utvandrade Umm al-Fadl (må Allah vara nöjd med henne) till Medina tillsammans med sina barn. Därför brukade hennes son Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) senare recitera vers 75 i sura an-Nisa och säga: ”Min mor och jag är den kvinna och det barn som i denna vers uppmanas att kämpa för de svaga kvinnorna och barnen.” [Sahih al-Bukhari, Kitab at-tafsir, sura an-Nisa] Versens innebörd är följande: ”Och vad är det med er att ni inte kämpar för Allahs sak och för de svaga männen, kvinnorna och barnen som säger: ’Vår Herre! För oss ut ur denna stad vars invånare är orättfärdiga!’” Av hadithen framgår att de antog islam före Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och inte kunde utvandra. Detta har Imam adh-Dhahabi sagt. [Siyar a‘lam an-nubala-2/315]

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förklarade Umm al-Fadl och hennes andra systrar vara troende. En gång nämndes inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namnen på systrarna Maymuna, Umm al-Fadl, Lubaba as-Sughra, Hudhayla, Azzah, Asma och Salma. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Alla dessa systrar är mu’minat, det vill säga troende.” [Tabaqat-8/278; al-Isti‘ab-4/401] Av vissa händelser i Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) liv framgår att han inte bara älskade sin faster Umm al-Fadl, utan också värdesatte henne högt. Fastern älskade honom också mycket. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade ofta besöka henne i hennes hem och vila där en stund vid middagstid. [Tabaqat-8/277; Usud al-ghaba-5/539]

Al-Ajlah har återberättat detta genom Zayd ibn Ali ibn Husayn. Efter att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade fått profetskapet lade han huvudet i knät på ingen annan kvinna än Umm al-Fadl, och det var inte heller tillåtet för honom att göra det. Umm al-Fadl brukade lägga Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) huvud i sitt knä, rengöra det och applicera kohl på hans ögon. En dag, när hon applicerade kohl, föll plötsligt en tår från hennes öga på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kind. Han lyfte huvudet och frågade: ”Vad har hänt?” Umm al-Fadl sade: ”Må Allah låta dig dö. Om du ändå kunde säga vem bland oss som ska efterträda dig, om detta ledarskap och denna makt stannar hos oss eller övergår till andra.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Efter mig kommer ni att vara maktlösa och svaga.” [Tabaqat-8/278] Av Imam Ahmads återberättelse framgår att denna händelse ägde rum under Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sista sjukdom på dödsbädden. [Hayat as-sahaba-2/337]

Under avskedshajj utförde även Ummul Fadl vallfärden tillsammans med Allahs Sändebud (sa). På dagen för vistelsen vid Arafat var följeslagarna osäkra på om Allahs Sändebud (sa) fastade eller inte. Till slut berättade de för Ummul Fadl om sin tvekan. För att bekräfta saken räckte Ummul Fadl fram en bägare mjölk till Allahs Sändebud (sa), och han drack den. På så sätt undanröjdes all deras tvekan och osäkerhet.[Tabaqat-8/279;]

En dag sade Ummul Fadl (ra) till Allahs Sändebud (sa): ”Jag såg i en dröm att en del av din kropp fanns i mitt hus.” Allahs Sändebud (sa) sade: ”Om Gud vill är drömtydningen god. Fatima kommer att få en son, och du kommer att amma honom. På så sätt blir du hans vårdnadshavare.” I enlighet med denna förutsägelse födde Fatima Hasan (ra), och Ummul Fadl ammade honom. En dag bar hon Hasan i famnen och förde honom till Allahs Sändebud (sa). Barnet Hasan kissade i sin morfaders knä. Ummul Fadl tillrättavisade honom och sade: ”Har du kissat i Allahs Sändebuds (sa) knä?” Sändebudet (sa) sade: ”Du sårar mig genom att tillrättavisa barnet.” Därefter tvättades urinen bort med vatten.[Samma källa]

Ummul Fadl (ra) återberättade trettio hadither från Allahs Sändebud (sa). Detta har imam Dhahabi nämnt med hänvisning till Musnad av Baqi ibn Mukhalled. Av dessa är endast en hadith muttafaq ʿalayh, återberättad av imam Bukhari, medan tre återberättades enbart av imam Muslim.[Siyar aʿlam an-nubala-2/315; se Bukhari-2/204, 4/206; Muslim, hadith nr 462, 1123, 1451;]

Bland dem som återberättade hadither från Ummul Fadl var de mest framstående: Abdullah, Tammam, Anas ibn Malik, Abdullah ibn Harith, Umayr, Kuraib och Fabus.[Usud al-ghaba-5/540]

Ummul Fadl (ra) var en högtstående ʿabid och en kvinna som var likgiltig inför denna värld. Det var hennes vana att fasta varje måndag och onsdag. Detta har hennes duglige son, den store följeslagaren Abdullah ibn Abbas (ra), berättat.[Tabaqat-8/278; Siyar as-sahabiyyat-117] Hon avled under den tredje kalifen Uthmans (ra) kalifat. Hennes make Abbas (ra) var då fortfarande i livet. Uthman (ra) förrättade begravningsbönen.[Siyar aʿlam an-nubala-2/315; Siyar as-sahabiyyat-117]

Safiyya (ra), dotter till Abd al-Muttalib

Safiyya (ra) och den ädle Allahs Sändebud (sa) hade samma och gemensamma släktlinje och härstamning. Safiyya (ra) var nämligen dotter till Abd al-Muttalib och Allahs Sändebuds (sa) faster. Å andra sidan var Hala bint Wahab, Allahs Sändebuds (sa) mors halvsyster, Safiyyas mor. Därför var Safiyyas mor, från denna sida sett, Allahs Sändebuds (sa) moster.[Usud al-ghaba-5/892; al-Isaba-4/348] Hamza (ra), Uhuds martyr och martyrernas herre, var hennes bror. De hade samma mor.[Tahdhib al-asma wa al-lughat-1/349]

Under den förislamiska okunnighetens tid gifte hon sig med Harith ibn Harb, bror till Abu Sufyan ibn Harb. Hon födde honom en son. Efter Hariths död gifte hon sig för andra gången med Awwam ibn Khuwaylid, med vilken hon blev mor till tre söner: Zubayr, Saib och Abd al-Kaʿba.[Tabaqat-8/42] Det bör nämnas att denne Awwam var bror till de troendes moder, Khadija al-Kubra (ra). Därmed framgår det att hon var den stolta modern till Zubayr ibn al-Awwam (ra), en av de tio som fått löfte om paradiset, samt farmor till den framstående följeslagaren Abdullah ibn az-Zubayr, som höjde sin röst i protest mot förtryck och tyranni och blev martyr för Yazids tyranniska armé.

Hazrat Safiyya (ra) antog islam. Det råder oenighet bland sirah-specialisterna om vilka av Allahs Sändebuds (sa) fastrar som antog islam. När det gäller hennes islam finns det däremot ingen oenighet bland specialisterna. Ibn Sa‘d har nämnt att även ‘Arwa, ‘Atika och andra fastrar antog islam. Men sanningen är att ingen annan än Safiyya antog islam. Det är också vad Ibn al-Athir har sagt. [Usud al-Ghaba 5/492; Tahdhib al-asma’ wa al-lughat 1/349] Om hennes hijra känner man endast till att hon utvandrade till Medina tillsammans med sin make ‘Awwam. Ibn Sa‘d har bara sagt följande: [Tabaqat-8] (arabiska*****) ”Hon utvandrade till Medina.”

Hazrat ‘Aisha (ra) berättar: När denna vers (arabiska*******) [surah ash-Shu‘ara’ – 214] uppenbarades för Allahs Sändebud (sa) i Mecka, reste han sig och tilltalade dem på följande sätt: [Siyar a‘lam an-nubala 2/271]

”O Fatima, dotter till Muhammad, o Safiyya, dotter till ‘Abd al-Muttalib, o ättlingar till ‘Abd al-Muttalib! Jag kan inte göra något för er inför Allah. Ni kan be mig om vad ni vill av mina ägodelar.”

Hon deltog i flera jihad. Under slaget vid Uhud lämnades kvinnorna för sin säkerhet i poeten Hassan ibn Thabits (ra) fästning Fari‘. Denna fästning kallades också ‘Utum-fästningen. Hassan befann sig också tillsammans med dem. Hazrat Safiyya var en av dessa kvinnor. En dag såg hon en jude gå omkring i närheten av fästningen. Hon blev mycket orolig; om han fick reda på var kvinnorna befann sig kunde en fruktansvärd fara uppstå. Allahs Sändebud (sa) befann sig nämligen då på jihadfältet med sin armé. Hazrat Safiyya (ra), som insåg farans allvar, sade till Hassan: ”Döda denne jude, annars kommer han att berätta för de andra judarna var vi befinner oss.” Hassan (ra) sade: ”Du vet att jag inte kan göra något åt detta. Om jag hade haft det modet skulle jag ha varit tillsammans med Allahs Sändebud (sa).” Safiyya tog då själv en påle från tältet, kastade sig över juden och dödade honom. Därefter sade hon till Hassan (ra): ”Gå nu och hämta hans tillhörigheter. Eftersom jag är kvinna och han var man kan jag inte göra detta. Det måste du göra.” Hassan sade: ”Det finns inget behov av dessa saker.” [Tabaqat 8/41; Kanz al-‘ummal 7/99; Sirat Ibn Hisham 2/228; al-Aghani 4/164; al-Bidaya 4/108]

I en annan berättelse sägs det att Safiyya (ra), efter att ha dödat mannen, högg av hans huvud och sade till Hassan: ”Ta det och kasta ner det bland judarna nedanför fästningen.” Han sade: ”Det är inte mitt arbete.” Då kastade Safiyya själv huvudet bland judarna. Av rädsla skingrades de. Senare brukade Safiyya (ra) säga: (arabiska*********)

”Jag är den första kvinnan som har dödat en man.” Detta har berättats av ‘Urwa. [Slaget vid Uhud ägde rum före slaget vid Khandaq. Hazrat Safiyya deltog även i slaget vid Uhud och gav där ett strålande exempel på mod. Under en fas av slaget skingrades muslimerna och började fly efter Qurayshs angrepp. I själva verket hade ett slags nederlag inträffat. Hazrat Safiyya (ra) tog då ett spjut i handen och slog varje flyende soldat hon fick syn på, samtidigt som hon ropade med upprörd röst: ”Flyr ni och lämnar Allahs Sändebud (sa)?” Detta kom till Allahs Sändebuds (sa) kännedom. Sändebudet (sa) sade till Zubayr att han inte skulle låta henne se Hamzas kropp. Quraysh behandlade nämligen de döda omänskligt; de skar i kropparna och vanställde dem. Sändebudet (sa) gav Zubayr denna befallning eftersom han tänkte att hon kunde förlora fattningen när hon såg sin brors kropp i ett sådant fruktansvärt skick. På Allahs Sändebuds (sa) befallning gick Zubayr (ra) till sin mor och sade: ”Mor, Allahs Sändebud (sa) ber dig att återvända.” Hon svarade: ”Jag har fått veta att min brors kropp har vanställts. Allah vet att jag inte alls tycker om att min brors kropp har behandlats på detta sätt, men jag ska naturligtvis ha tålamod. Insha’Allah ska jag behärska mig.” Zubayr (ra) berättade för Allahs Sändebud (sa) vad hans mor hade sagt. Därefter gav han Safiyya (ra) tillåtelse att gå till sin brors kropp. Hazrat Safiyya gick fram till sin brors kropp och såg de sönderstyckade delarna. Hon behärskade sig fullständigt. Hon uttalade endast ”Inna lillahi wa inna ilayhi raji‘un” och fortsatte att be om hans förlåtelse. När hon hade gått därifrån befallde Sändebudet (sa) att Hazrat Hamzas (ra) kropp skulle begravas. [Tabaqat 8/42; Usud al-Ghaba 5/492]

Allahs Sändebud (sa) sade den dagen: ”Om jag inte hade velat skona Safiyyas sorg och inte hade fruktat att detta skulle bli en sed efter mig, skulle jag ha lämnat Hamzas kropp så här på slagfältet, så att djuren och fåglarna kunde äta upp den.” [Sirat Ibn Hisham 2/95]

För Hazrat Safiyyas (ra) försörjning fastställde Allahs Sändebud (sa), efter erövringen av Khaybar, en årlig tilldelning på fyrtio wasq spannmål från den skörd som producerades där. [Tabaqat 8/41]

Under kalifen Hazrat Umars (ra) regering dog hon i Medina år 20 efter hijra, vid 73 års ålder. Hon begravdes på Baqi-begravningsplatsen, på gården till Mugira ibn Shu‘ba, bredvid platsen för tvagning. Många har sagt att ett stort antal berättelser återberättats från henne av Guds Sändebud (sa). Detta är inte korrekt. (Alldeles tidigare, 8/42; Tahdhib al-asma’ wa al-lughat, 1/349; al-Isti‘ab, i marginalanteckningarna till al-Isaba, 4/345.)

Poetisk begåvning

Hazrat Safiyya (ra) var en poet och vältalig kvinna från hashimiternas gren av Quraysh-stammen. Hon blev också berömd för jihad och andra goda gärningar. Hon behärskade det arabiska språket mycket väl. Verser strömmade fritt från hennes läppar. Dessa verser hade storslagna och uttrycksfulla teman och var flytande; de var fyllda av milda, sanna och väl avvägda känslor samt enastående tapperhet och mod. Det har berättats att när hon vaggade sitt lilla barn az-Zubayr i famnen, strömmade verser som uttryckte tapperhet fritt från hennes läppar. (Siyar a‘lam an-nubala, 1/45)

Av de dikter av Hazrat Safiyya (ra) som finns bevarade i historiens och sira-litteraturens verk framgår det utan tvekan att hon var en av arabernas stora kvinnliga poeter. Särskilt anmärkningsvärd var hennes framgång med att skriva elegier. Därför har många kallat henne ”Quraysh-stammens Khansa”. (Nisa’ min ‘asr an-nubuwwah, 419)

Allama Suyuti sade i verket Ad-Durr al-Manthur: (Ad-Durar al-Manthur, 261)

”Hon var en ren och uttrycksfull poet. I tal, handling, heder och anseende samt ädel börd var hon framstående bland hela det arabiska folket.”

Efter Abd al-Muttalibs död samlade Safiyya (ra) sina systrar och Banū Hashims döttrar och höll något som liknade en sorgehögtid. Vid denna högtid reciterade många kvinnor elegier som de själva hade författat. Denna elegi har samlats i olika verk. (Se: Sira Ibn Hisham, 1/169–174)

Hennes två verser lyder:

Nattetid, för en man från höglandet

vaknar jag av en klagande kvinnas röst

Därefter rann tårarna längs mina båda kinder på ett sådant sätt att

de föll, liksom pärlor rullar från en sluttning.

Efter Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) bortgång författade hon en sorgedikt. Några delar av den återfinns i olika verk. Här återges några av dess verser: [Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/271; se: Hayāt as-sahāba 3/347–348](arabiska*****)

‘O mina ögon! Visa frikostighet med att fälla tårar och vaka om natten

i detta avseende. Sörj en av de bästa avlidna,

klaga över den förlorade personen

Över Muhammad al-Mustafa med djup sorg och smärta

klaga. Den sorg och smärta som förenas i hjärtat

och blir ett med varandra har fått honom att stödja sig

som en sjuk person.

Mitt liv hade varit i fara—

när hans förutbestämda död kom,

vilket är nedtecknat i en mycket vördad bok.

Han var mild mot människorna,

Den barmhärtige och den allra bästa vägledaren.

Må Allah visa honom nåd i alla livets och dödens skeden.

och på den eviga dagen skänke Allah honom paradiset.’

Några verser ur en annan sorgesång, skriven till minne av Hans höghet, Guds ädle Sändebud, lyder som följer:

‘O Allahs Sändebud! Du var vårt hopp och vårt stöd. Du behandlade oss väl och var inte hård.

Du var barmhärtig, en vägvisare och en lärare. Må min mor, min moster, min farbror, min morbror, ja, mitt liv och all min egendom i dag offras för din skull, liksom varje sörjandes.

Om Herren över mänskligheten hade låtit vår profet leva för evigt, skulle vi ha varit lyckliga. Men Hans beslut är redan fattat.

Må frid från Allah vila över dig till din ära! Och må du med ett nöjt hjärta träda in i det eviga paradiset.’

Jag har redan berättat om det mod som hadhrat Safiyya visade när de muslimska soldaterna under slaget vid Uhud, i ett tillstånd av förvirring, skingrades och hamnade långt från Profeten (sa). Vid den tiden författade hon också en dikt till minne av Hamza (ra). I den skildrar hon en scen; en av verserna lyder: [Al-Isaba 4/349] (arabiska*******)

”Och över dig har kommit en dag vars sol har förmörkats, fastän den var strålande.”

Ummu Aiman Baraka (ra)

Ummu Aiman var Allahs Sändebuds (sa) frigivna slavinna. Hennes egentliga namn var Baraka. Hon var av abessinisk härkomst. Hennes far hette Tha‘laba ibn ‘Amr. Hon var slavinna hos Allahs Sändebuds (sa) ädle far ‘Abdullah — enligt en annan uppgift hos hans mor Amina. [Ansab al-Ashraf 1/96] Genom arv blev hon Allahs Sändebuds (sa) slavinna, och han frigav henne. [Siyar A‘lam an-Nubala 2/223] Hon var Allahs Sändebuds (sa) ammande vårdarinna. Hon var en av dem som bar honom i famnen och tog hand om honom under hans uppväxt. [Ansab al-Ashraf 1/96, 476] Allahs Sändebud (sa) hade sju getter, och Ummu Aiman vallade dem. [Samma verk 1/513]

När Allahs Sändebud (sa) var sex år gammal reste hans mor Amina tillsammans med honom till Medina för att besöka hans fars grav. ‘Abd al-Muttalib och Ummu Aiman följde också med på denna resa. [Samma verk 1/94]

‘Ubayd ibn ‘Amr al-Khazraji kom från Yathrib till Mecka och bosatte sig där. Där gifte han sig med Ummu Aiman. Al-Baladhuri säger att Ummu Aiman gifte sig med ‘Ubayd under den hedniska tiden. Hon tillbringade många år som änka i Allahs Sändebuds (sa) hushåll. En dag sade Allahs Sändebud (sa) till sina följeslagare i Mecka: ”Om någon av er vill gifta sig med en kvinna som tillhör paradiset, låt honom då gifta sig med Ummu Aiman.” När Zayd ibn Haritha, Allahs Sändebuds (sa) adoptivson och mycket älskade person, uttryckte sin önskan att gifta sig med henne, tog Allahs Sändebud (sa) själv initiativet och gifte bort Aiman med honom. I Zayds hushåll föddes den senare berömde befälhavaren Usama. Enligt arabisk sed antog hon, efter sonen Aiman från sitt första äktenskap, tillnamnet Umm Aiman, och blev historiskt berömd under detta namn. Hennes egentliga namn var Barakat. Denne Aiman blev muslim och stupade som martyr i slaget vid Hunayn. [Samma verk 1/472–473; Tabaqat 8/224; Siyar A‘lam an-Nubala 2/224]

Ummu Aiman (ra) blev muslim redan under islams första tid. Hon var en av de personer som fick äran att utvandra både till Abessinien och Medina. Först utvandrade hon till Abessinien. Därefter återvände hon till Mecka och utvandrade på nytt, denna gång till Medina tillsammans med sin make Zayd ibn Haritha. [Siyar as-Sahabiyyat 111; Ansab al-Ashraf 1/320] Hon deltog i slagen vid Uhud och Khaybar. Vid Uhud hade hon ansvar för att ge soldaterna vatten och vårda de sårade.

Al-Baladhuri säger: Allahs Sändebuds (sa) ammande vårdarinna Ummu Aiman (ra) gav, tillsammans med de ansariska kvinnorna, de muslimska kämparna vatten under slaget vid Uhud. Hibbon ibn ‘Araqa sköt en pil mot henne. Pilen träffade hennes sköld, varpå en del av hennes kropp blottades. När bågskytten såg detta brast han ut i högt skratt. Då räckte Profeten (sa) pilen till Sa‘d ibn Abi Waqqas och sade: ”Skjut den.” Sa‘d sköt pilen, och den träffade Hibbon. Han föll genast till marken och dog. När Allahs Sändebud (sa) såg detta skrattade han så att hans tänder syntes. [Samma verk 1/320]

Al-Harith ibn Hatib, Tha‘laba ibn Hatib, Sawad ibn Ghaziyya, Sa‘d ibn ‘Uthman och ytterligare några personer flydde från Uhudfältet. Ummu Ayman förebrådde dem strängt. Hon började kasta damm i ansiktet på dem och sade till dem: ”Gå och spinn garn; ni har en spinnrock.”[al-Isaba-1/326]

Ummu Ayman (r.a.) förblev knuten till Allahs Sändebuds (s.a.w.) familj hela sitt liv. Tillsammans med medlemmarna av Allahs Sändebuds (s.a.w.) familj gjorde hon hijra till Medina.[al-Isaba-4/450; al-Isti‘ab-4/450; Hayatus-Sahaba-1/369] Även vid ‘Alis och Fatimas bröllop ser vi Ummu Ayman (r.a.) längst fram bland de närvarande. Profeten (s.a.w.) skickade sin älskade dotter Fatima till hennes makes hem och redan följande morgon skyndade han till svärsonens hus för att se sin dotter och svärson. Han knackade på dörren. Det var mycket folk av kvinnorna i bröllopshuset. När alla märkte att Allahs Sändebud (s.a.w.) var där blev de mycket uppmärksamma. När Ummu Ayman öppnade dörren sade Profeten (s.a.w.) till henne: ”Kalla på min bror.” Det bör nämnas att svärsonen ‘Ali (r.a.) var Allahs Sändebuds (s.a.w.) kusin. Ummu Ayman (r.a.) hade tillbringat natten i ‘Alis hus. Hon sade till Allahs Sändebud (s.a.w.): ”O Allahs Sändebud! Varför kallar du ‘Ali för din bror? Är han inte din dotters make?”[Hayatus-Sahaba-2/668]

När Zaynab, Allahs Sändebuds (s.a.w.) dotter, avled under det åttonde hijriåret, deltog hon tillsammans med de andra kvinnorna i tvagningen av henne. Tidigare, när Ruqayya, Allahs Sändebuds (s.a.w.) dotter, avled under slaget vid Badr, var det också Ummu Ayman som tvättade henne. Al-Kalbi sade: ”När de troendes moder Khadija (r.a.) dog, tvättades hon av Ummu Ayman och Umm al-Fadl.”[Ansab al-Ashraf-1/400, 401, 406]

Den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) visade Ayman stor uppskattning och ära. Ibland tilltalade han henne också som ”mor”. Han brukade även säga: ”Den sista kvarvarande medlemmen av denna familj.”[Tabaqat-8/223; al-Hakim-4/63] Ummu Ayman (r.a.) var något naiv till sin läggning. Profeten (s.a.w.) brukade ibland skämta lite med henne. En dag kom Ummu Ayman (r.a.) till Allahs Sändebud (s.a.w.) och sade: ”O Allahs Sändebud! Ordna så att jag får rida på något riddjur.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Jag ska låta dig rida på en kamelunge.” Ummu Ayman sade: ”En unge kommer inte att kunna bära min vikt.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Jag ska låta dig rida på en unge.” I själva verket skämtade Profeten (s.a.w.) lite med henne. Det har återberättats i en hadith att Allahs Sändebud (s.a.w.) inte skämtade utan anledning; även hans skämt innehöll sanning. Så är det också i detta fall, eftersom alla kameler – vare sig de är små eller stora – är ungar till någon kamelko.[Al-Bidaya-6/46; al-Adab al-Mufrad av al-Bukhari-41; Siyar a‘lam an-nubala-2/225]

Ummu Ayman (r.a.) kunde inte uttala alla arabiska språkljud.[Tabaqat-8/225] Abu Ja‘far al-Baqir berättade att Ummu Ayman (r.a.) en dag gick till Allahs Sändebud (s.a.w.) och, när hon skulle hälsa, uttalade hon det så här: ”Salāmu lā ‘alaykum.” Från och med den dagen tillät Profeten (s.a.w.) henne att endast säga ”as-salāmu”.[Där ovan; Siyar a‘lam an-nubala-2/225]

När Allahs Sändebud (s.a.w.) dog blev Ummu Ayman mycket bedrövad och började gråta. Folk sade: ”Gråter du?” Hon svarade: ”Vid Allah, jag visste att han skulle dö. Men jag gråter därför att uppenbarelsen från himlen från och med i dag har upphört att komma till oss.” Det har också återberättats från Anas (r.a.): ”Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade ibland besöka Ummu Ayman. Låt oss gå och besöka henne också.” När de båda kom fram till Ummu Ayman började hon gråta. De sade: ”Varför gråter du? Det som finns hos Allah är bättre för Hans Sändebud (s.a.w.).” Ummu Ayman sade: ”Jag gråter inte för att jag inte vet det. Jag gråter därför att uppenbarelsen från himlen har upphört att komma.” När Abu Bakr och ‘Umar (r.a.) hörde detta började båda gråta.[Sahih Muslim; Fada’il as-Sahaba (2454); Ibn Majah: al-Jana’iz (1635); Kanz al-‘Ummal-4/48; al-Bidaya-5/274] På samma sätt, när den andre kalifen ‘Umar blev martyr, fortsatte hon att säga under gråt: ”I dag har islam blivit svagt.”[Siyar a‘lam an-nubala-2/227]

Efter att Allahs Sändebud (s.a.w.) hade gjort hijra till Medina överlät ansarerna frivilligt många av sina dadelträdgårdar till Allahs Sändebud (s.a.w.). Senare, när Medinas judiska stammar Banu Qurayza och Banu Nadir fördrevs från Medina och allt de ägde kom i muslimernas händer, började han återlämna dessa trädgårdar till ansarerna. Några av dem tillhörde också Anas (r.a.). Allahs Sändebud (s.a.w.) hade gett den trädgården till Ummu Ayman. När Anas (r.a.) gick till Ummu Ayman för att få tillbaka trädgården vägrade hon att återlämna den. Senare gav Allahs Sändebud (s.a.w.) henne tio gånger så mycket i stället för den trädgården.[Sahih al-Bukhari; al-Maghazi-7/316; Muslim; al-Jihad wa as-Siyar-2/341]

En dag gick Allahs Sändebud (s.a.w.) till Ummu Aymans hus. Ummu Ayman bjöd honom på en dryck. Profeten (s.a.w.) fastade. Därför tvekade han att dricka. Detta gjorde Ummu Ayman mycket missnöjd.[Muslim-2/341] Troligen visste hon inte att Allahs Sändebud (s.a.w.) fastade. Och Allahs Sändebud (s.a.w.) ansåg inte heller att det var nödvändigt att upplysa henne om det.

Hazrat Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne) återberättade också hadither från Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Fem hadither har återberättats genom hennes auktoritet. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/227] Bland dem som återberättade hadither från henne märks särskilt Anas ibn Mālik, Hanash ibn ʿAbdullah as-Sanʿānī och Abū Yazīd. [Sahābiyyāt 200]

Som tidigare nämnts hade hon två söner: Ayman med sin första make och Usāma med sin andra make. Båda var följeslagare. Usāma var en mycket framstående följeslagare och stod Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket nära. Ayman hade en son som hette Hajjāj ibn Ayman. En dag gick han in i moskén, utförde bugningen och nedfallandet slarvigt och avslutade bönen mycket hastigt. Hazrat ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) satt i närheten. Han kallade på Ibn Ayman (må Allah vara nöjd med honom) och frågade: ”Tror du att du har bett? Din bön är inte giltig. Gå och be igen.” När Ibn Ayman hade gått frågade Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) människorna: ”Vem är den mannen?” De svarade: ”Hajjāj ibn Ayman, Ummu Aymans dotterson.” Då sade Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom): ”När Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg honom brukade han visa honom ömhet.” [at-Tabaqāt 8/225; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/226]

Hazrat Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne) avled under kalifen Hazrat ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Det som Ibn al-Athīr har sagt, nämligen att hon avled fem eller sex månader efter Guds sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bortgång, är inte korrekt. [at-Tabaqāt 8/227; Sahābiyyāt 200]

I flera sīra-verk återges en mirakulös händelse knuten till Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne). När hon var på väg att utvandra blev det kväll på en plats längs vägen, och hon led svårt av törst. Det fanns inget vatten i närheten. Då kom plötsligt en hink med vatten, upphängd i ett vitt rep från himlen, och ställde sig framför henne. Hon drack sig mätt på vattnet. Följden blev att hon aldrig mer i sitt liv led av törst. Hon brukade säga: ”Även under den hetaste middagen, när jag fastar, blir jag inte törstig.” [at-Tabaqāt 8/224; Hayāt as-sahāba 3/618]

at-Tabarānī har återberättat följande: En grupp människor ur Ghifār-stammen kom till Medina, till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), för att anta islam. Jahjah al-Ghifārī var en av dem. De bad tillsammans med Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i moskén. Efter att bönen avslutats med hälsningen sade Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Var och en av de bedjande ska ta med sig gästen som sitter bredvid honom.” Jahjah al-Ghifārī berättar: ”Alla gick därifrån. I moskén blev bara jag och Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kvar. Jag var en lång och kraftig man. Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tog med mig hem och lät sedan mjölka en get åt mig. Jag tömde den i en enda klunk. Därefter lät han hämta tillagad mat ur grytan, och även den åt jag upp. När Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne) såg detta sade hon: ’Må Allah låta den som i natt lät Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gå hungrig förbli hungrig.’ Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Ummu Ayman, var tyst. Han har ätit av sin försörjning, och vår försörjning vilar hos Allah.’

Natten gick och nästa dag samlades hela gruppen. Var och en började tala om sin måltid. Även Jahjah berättade om sin upplevelse. Dagen gick. De bad maghrib-bönen tillsammans med Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Liksom dagen innan gav Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) samma uppmaning. Alla gick iväg med var sin gäst. Jahjah berättar: ”Ännu en gång blev jag och Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kvar. I själva verket ville ingen ta med mig på grund av min väldiga kroppshydda. Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tog med mig hem. Sedan lät han mjölka en get och hämtade mjölken. Jag drack och blev mätt av det. När Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne) såg mitt tillstånd denna dag utbrast hon förvånat: ’O Guds sändebud! Är detta inte vår gårdagsgäst?’ Han svarade: ’Jo, det är samma gäst. Men i natt åt han som en troende äter.’ [Kanz al-ʿummāl 1/93; al-Isāba 1/253; Hayāt as-sahāba 2/197–198]

Hazrat Ummu Ayman (må Allah vara nöjd med henne) brukade laga mat åt Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). En dag siktade hon mjöl och bakade bröd åt Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) av det siktade mjölet. När Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg brödet frågade han: ”Vad är detta?” Ummu Ayman svarade: ”I vårt land bakar vi sådant bröd. Därför ville jag låta dig äta sådant bröd.” Det bör nämnas att Ummu Aymans (må Allah vara nöjd med henne) hemland var Abessinien. Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Blanda det som siktats bort från dessa bröd, kliet, med degen. Knåda sedan ihop det till en degklump igen.” [at-Targhīb wa at-tarhīb 5/154; Hayāt as-sahāba 2/273]

Ummu Hānī bint Abī Tālib (må Allah vara nöjd med henne)

I historien är hon känd under smeknamnet Ummu Hani. Hennes egentliga namn var Fakhta, enligt en annan uppgift Hind. Hon var dotter till den högt ärade farbrodern Abu Talib och den högt ärade faster Fatima bint Asad till Guds sändebud. Hon var helsyster till Aqil, Ja’far, Talib och Ali (må Allah vara nöjd med dem). [Sira av Ibn Hisham, 2/420; A’lam an-nisa, 4/14; al-Isi’ab, 2/772] Det är inte mycket som är känt om hennes barndom och ungdom. Däremot finns en eller två berättelser om hennes giftermål. Exempelvis skickade Guds sändebud, innan han fick sitt profetskap, ett frieribud till hennes farbror Abu Talib angående Ummu Hanis giftermål. Houbayra ibn Amr ibn A’idh al-Makhzumi skickade samtidigt också ett frieribud. Farbrodern antog Houbayras frieri och gifte bort Ummu Hani med honom. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Brorson! Vi har ingått ett äktenskapligt förbund med henne. Endast ädla män är jämlika med ädla kvinnor.” [A’lam an-nisa, 4/14] Detta är allt som berättas. Inga ytterligare uppgifter finns i någon berättelse. Att hon var gift med Houbayra ibn Amr är emellertid känt genom flera olika källor. [Usd al-ghaba, 5/624]

Det finns en viss skillnad mellan de olika berättelserna om när Ummu Hani antog islam. Imam adh-Dhahabi säger: [Siyar a’lam an-nubala, 2/312] (Arabiska*******)

”Hon antog islam sent. Hon antog islam på dagen för erövringen av Mecka.”

Bland de berättelser som finns om Guds sändebud återfinns emellertid även en berättelse av Ummu Hani (må Allah vara nöjd med henne) i flera verk. Av den framgår att Guds sändebuds mi’raj ägde rum från Ummu Hanis hus och att hon då var muslim. Detta inträffade före hijra. Hon berättar: ”Guds sändebuds isra (nattresan från Mecka till Bayt al-Maqdis) ägde rum från mitt hus. Den natten förrättade han isha-bönen och sov i mitt hus. Vi somnade också. Strax före fajr väckte han oss. Sedan sade han: ’Ummu Hani! Du såg att jag i går natt förrättade isha-bönen i denna dal. Därefter begav jag mig till Bayt al-Maqdis och förrättade bönen där. Och nu förrättade jag fajr-bönen tillsammans med er, vilket ni kunde se.’ Sedan reste han sig för att gå ut. Jag grep tag i ena hörnet av hans mantel, så att en del av hans mage blottades. Den såg då ut som ett vikt linnetyg av egyptisk koptisk vävnad. Jag sade: ’Allahs profet! Berätta inte detta för någon annan. De kommer inte att tro på något sådant och de kommer att skada dig.’ Han sade: ’Vid Allah! Jag kommer verkligen att berätta detta för dem.’”

Jag sade till min abessinska slavinna: ”Följ efter Guds sändebud och lyssna på vad han säger till människorna och vad de säger till honom.” Guds sändebud gick ut och berättade för människorna vad han hade sett. När de hörde det blev de alldeles häpna av förvåning. De sade: ”Muhammad! Vilka bevis har du för detta påstående? Vi har aldrig hört något sådant förut.” Han sade: ”Jag passerade en karavan från en viss stam i en viss dal. De hade förlorat en kamel, och jag visade dem var kamelen fanns. Jag var då på väg mot شام. Sedan träffade jag en karavan från en viss stam vid ’Dajnan’. När jag passerade dem sov de. Deras vattenkärl var täckt med något. Jag drack vatten ur kärlet och täckte sedan över det igen. Beviset för mitt påstående är att denna karavan nu befinner sig på vägen från Bayda till passet vid Tan’im. Längst fram finns en grå kamel.” Människorna skyndade genast mot Tan’im och fann dem. De frågade dem om vattnet i kärlet som hade täckts över, och de bekräftade att det stämde. När karavanen vars kamel hade försvunnit återvände till Mecka frågade man även dem, och de bekräftade också att det stämde. [Sira av Ibn Hisham, 1/402–403; Ibn Kathir, as-Sira an-nabawiyya, 1/295]

På dagen för erövringen av Mecka träder Ummu Hani fram på historiens scen. Flera händelser kring henne har återgetts i sira- och historieverken. Den dagen antog hon islam, medan hennes make flydde från Mecka mot Najran. [Ansab al-ashraf, 1/362] När maken fick höra att hans hustru Ummu Hani hade antagit islam författade han en dikt där han förebrådde henne. Delar av dikten återfinns i flera sira-verk. [Sira av Ibn Hisham, 2/420; Usd al-ghaba, 5/628; Ibn Durayd, al-Ishtiqaq, 152] I följande versrader förklarar han för sin hustru varför han hade flytt från Mecka. [A’lam an-nisa, 4/14] (Arabiska********)

”Vid ditt liv! Jag vände inte Muhammad och hans följeslagare ryggen och flydde av rädsla eller av fruktan för att bli dödad. Men jag tänkte djupt över min egen situation och insåg då att mina pilar och mitt svärd inte räckte till i detta krig. Jag höll fast vid mitt beslut. Men när jag fruktade att min ställning skulle bli trängd återvände jag, liksom ett lejon återvänder till sina ungar.”

Många har sagt att hans återvändande innebar att han återvände till islam, men det är inte riktigt. Han dog nämligen fast i sin otro.

Den dagen då Mecka erövrades gick hon till den plats där Allahs Sändebud (s.a.w.) uppehöll sig och såg honom göra den rituella tvagningen och be åtta rakʿat duha-bön. Den dagen gav hon två släktingar skydd i sitt hem. När hon berättade detta för Allahs Sändebud (s.a.w.) förklarade även han dem under sitt beskydd. Nedan återges dessa berättelser.

På dagen då Mecka erövrades sökte al-Harith ibn Hisham skydd i Ummu Hanis hem. Då kom Ummu Hanis bror ʿAli (r.a.) dit. Hon berättade för ʿAli (r.a.) om al-Harith. Genast tog ʿAli (r.a.) upp sitt svärd för att döda honom. Ummu Hani sade till honom: ”Broder! Jag har gett honom beskydd.” Men ʿAli (r.a.) lyssnade inte på henne. Då kastade sig Ummu Hani över honom, grep hårt om hans båda händer och sade: ”Vid Allahs ed! Du kan inte döda honom. Jag har gett honom skydd.” ʿAli (r.a.) kunde inte ta ett enda steg framåt. Han försökte frigöra sig från hennes grepp, men lyckades inte.

Då kom Profeten (s.a.w.) dit. Ummu Hani (r.a.) sade: ”O Allahs Sändebud! Jag har gett den och den personen skydd, men ʿAli vill döda honom.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Den du har gett skydd, har även vi gett skydd. Var inte arg på ʿAli, för när ʿAli blir arg blir Allah vred. Släpp honom.” Ummu Hani släppte ʿAli. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”En kvinna har besegrat dig.” ʿAli sade: ”Vid Allahs ed, o Allahs Sändebud! Jag kunde inte ens lyfta min fot från marken.” Allahs Sändebud (s.a.w.) skrattade.[Pragukta-4/15; Musnad Ahmad-5/242]

Ibn Hisham har återgett händelsen på följande sätt i sin Sira: Ummu Hani sade: ”När Allahs Sändebud (s.a.w.) slog läger på den höga marken i Mecka, flydde två män ur min svärfars stam, Banu Makhzum, nämligen al-Harith ibn Hisham och ʿAbdullah ibn Abi Rabiʿa, och sökte skydd i mitt hem. Då kom min bror ʿAli och försökte döda dem. Jag stängde dörren och skyndade till Allahs Sändebud (s.a.w.) på den höga marken i Mecka. Han hälsade mig välkommen och sade: ’Ummu Hani! I vilket ärende har du kommit?’ Jag berättade då för honom om de två männen och om ʿAli. Han sade: ’Dem du har gett beskydd har även vi gett beskydd. Därför ska han inte döda dem.’[Sirat Ibn Hisham-2/411; Hayat as-Sahaba-1/182; 3/145, 146]

Ummu Hani sade: ”På dagen då Mecka erövrades gick jag till Allahs Sändebud (s.a.w.). Jag såg att han badade och att Fatima skärmade av honom med ett tygstycke. Jag hälsade på honom. Han frågade: ’Vem är du?’ Jag svarade: ’Jag är Ummu Hani, Abu Talibs dotter.’ Han sade: ’Ummu Hani! Välkommen!’ Efter att ha badat ställde han sig till bönen. Han bad åtta rakʿat iklädd och insvept i ett enda tygstycke. Sedan sade jag: ’O Allahs Sändebud! Min bror ʿAli har för avsikt att döda en man som jag har gett skydd.’ Han sade: ’Ummu Hani! Den du har gett skydd har även vi gett skydd.’ Det var duha-bönen.[Sahih al-Bukhari-3.43; Babu Salat al-Fajr fi as-Safar-6/195, 196; Kitab al-Maghazi; Babu Manzil an-Nabiyyi Yawm al-Fath; Sahih Muslim (336), Babu Salat al-Musafirin wa Qasriha; Babu Istihbab Salat ad-Duha; al-Muwatta-1/152; Babu Salat ad-Duha]

Ummu Hani (r.a.) hade en djup vördnad och respekt för Allahs ädle Sändebud (s.a.w.). Under perioden kring erövringen av Mecka gick Allahs Sändebud (s.a.w.) en dag till hennes hem. När Ummu Hani (r.a.) gav honom sherbet att dricka, drack han en del och räckte sedan fram det till Ummu Hani. Ummu Hani hade fastat en frivillig fasta den dagen. Hon bröt fastan och drack det återstående sherbet som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade druckit av. När Allahs Sändebud (s.a.w.) frågade varför hon hade brutit fastan på detta sätt, svarade hon: ”Jag kan inte avstå från möjligheten att dricka sherbet som du har druckit av.” Allahs Sändebud (s.a.w.) älskade henne mycket. En gång sade han: ”Ummu Hani, ta emot en get. Det är något mycket välsignat.”[Musnad Ahmad-6/343]

Ummu Hanis (r.a.) make Hubayra förblev ståndaktig i sin otro och dog i det tillståndet. Efter att Ummu Hani hade antagit islam skedde en separation mellan makarna på grund av islam. Därefter friade Allahs Sändebud (s.a.w.) till henne. Ummu Hani svarade: ”Vid Allahs ed! Jag älskade dig redan under den hedniska tiden. Nu, under islams tid, har denna kärlek blivit ännu djupare. Men jag är nu en kvinna som drabbats av svårigheter. Jag har många små söner och döttrar. Jag är rädd att de ska orsaka dig besvär.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Bland kvinnor som rider på riddjur är Qurayshs kvinnor de bästa. De är mest ömsinta mot sina barn och mest omsorgsfulla när det gäller sina makars rättigheter.”[Sirat Ibn Hisham-2/420; Ansab al-Ashraf-1/459]

I en annan berättelse sägs också att hon sade: ”O Allahs Sändebud! Du är mig kärare än min hörsel och min syn. Makens rätt är något mycket stort. Om jag ägnar mig åt min make måste jag avstå från mycket som gäller mig själv och mina barn. Och om jag ägnar mig åt barnen kommer makens rätt att försummas.” När Allahs Sändebud (s.a.w.) hörde detta sade han: ”Bland kvinnor som rider på kamelryggar är Qurayshs kvinnor de främsta. De är lika ömsinta mot sina små barn som de är omsorgsfulla när det gäller sina makars rättigheter.” Därefter tog Allahs Sändebud inte upp saken mer.[al-ʿIqd al-Farid-6/89; Siyar Aʿlam an-Nubala-2/314; Ansab-1/459; Aʿlam an-Nisa-4/16]

En gång berättade Umm Hani följande om ʿAmmar ibn Yasir, hans far Yasir och hans bror ʿAbdullah. [Musnad Ahmad 6/343]

Umm Hani berättade att ʿAmmar ibn Yasir, hans far Yasir, hans bror ʿAbdullah ibn Yasir och hans mor Sumayya torterades för Allahs skull. En dag, när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick förbi dem, sade han: ”O Yasirs familj! Ha tålamod. Er boning är paradiset.” Därefter dog Yasir till följd av tortyren. Sumayya förolämpade Abu Jahl med hårda ord. När Abu Jahl stötte ett spjut mot hennes könsorgan dog även hon. Och när ʿAbdullah träffades av en pil föll även han död ner. [Ansab al-ashraf 1/160]

På liknande sätt har Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) gett en kort beskrivning av hur hon såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Hon sade: ”Jag har aldrig sett någon med vackrare tänder än Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När jag såg Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mage kom jag att tänka på vikt papper. På dagen för erövringen av Mekka såg jag att Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hår var delat i fyra tofsar.” [Samma källa 1/393] Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) berättade också om profetens dotter Fatimas anspråk på faderns arv hos den förste kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), efter den ädle Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång. [Samma källa 1/393]

Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) återberättade 46 hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), vilka finns sammanställda i olika hadithsamlingar. [Bukhari 6/195, 196: kapitlet om försörjning åt kvinnor och deras familjer; Muslim (336), kapitlet om rekommendationen att förrätta duha-bönen] Bland de personer som återberättade hadither genom hennes förmedling finns särskilt Jaʿda, Yahya, Harun, Abu Murra, Abu Salih, ʿAbdullah ibn ʿAyyash, ʿAbdullah ibn al-Harith ibn Nawfal, ʿAbd ar-Rahman ibn Abi Layla, ash-Shaʿbi, ʿAta, Kurayb, Mujahid, ʿUrwa ibn az-Zubayr, Muhammad ibn ʿUqba med flera. [Siyar aʿlam an-nubala 2/312; Aʿlam an-nisa 4/16]

Det är inte exakt känt när Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) dog. Enligt uppgifterna i verket ”Al-Isaba fi tamyiz as-sahaba” levde hon ännu efter ʿAlis (må Allah vara nöjd med honom) död. [Siyar aʿlam an-nubala 2/313] Några av hennes barns namn var ʿAmr, Hani, Yusuf och Jaʿda. Alla var de ʿAlis (må Allah vara nöjd med honom) systersöner. ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) utnämnde Jaʿda till guvernör över Khurasan. [Samma källa 2/312–313; Sahabiyyat 229]

En särskild hedersbevisning för Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) är att den ädle Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad henne om mat, åt av den och berömde den. En dag sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Umm Hani: ”Har du något att äta?”

Umm Hani: ”Jag har inget annat än några bitar torrt bröd. Jag skäms över att lägga fram det för dig.”

Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Hämta då just det.”

Umm Hani berättade. Guds sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) bröt det i bitar och blandade det med salt och vatten. Sedan sade han: ”Finns det någon sås?” Umm Hani sade: ”Guds sändebud! Jag har inget annat än lite vinäger.” Guds sändebud bad henne hämta vinägern. Han blandade vinägern med brödbitarna och åt. Därefter lovprisade han Gud och sade: ”Vinäger är en utmärkt sås. Umm Hani! Det hushåll där det finns vinäger blir inte fattigt.” [As-Sīrat al-Halabiyya 3/42; Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwa, s. 398]

Halima as-Saʿdiyya (må Gud vara nöjd med henne)

Under den förislamiska tiden var det sed bland de förnäma araberna att de, när ett barn föddes, överlämnade det till en ammande kvinna från en annan stam. De ansåg att detta gav barnet ädelhet och språklig renhet. De förnäma invånarna i Mecka skickade sina spädbarn till de ökenlevande beduinerna. Där tillbringade barnen den tid då de ammades hos beduinernas ammor. Till sina barn valde de ammor som av naturen var intelligenta och hade god smak. Vid valet fäste de särskild vikt vid ammans höga moral, välbyggda kropp, rena och vältaliga språk samt sociala anseende och ställning. Den amma som hade dessa egenskaper blev framgångsrik i sitt yrke.

Mödrar som ammade spädbarn kom från öknen till olika städer och samhällen för att söka efter barn som behövde ammas. Därifrån tog de, mot ersättning, med sig spädbarn och återvände till öknen. Samtidigt som de ammade barnen lärde de dem beduinernas lekar, konsten att resa tält, adab och akhlaq samt ett rent och vältaligt språk. Han brukade nämna att han var född bland Quraysh och hade ammats och uppfostrats hos Banū Saʿd. [Sīrat Ibn Hisham 1/167] Han sade till följeslagarna: ”Jag är den renaste och mest vältalige talaren bland er, eftersom jag är från Quraysh och ammades och växte upp hos Banū Saʿd.” En gång sade Abū Bakr as-Siddīq (må Gud vara nöjd med honom): ”Guds sändebud! Jag har aldrig sett någon som talar renare och mer vältaligt än du.” Han svarade: ”Vad skulle hindra mig från att vara sådan? Jag är från Quraysh och ammades hos Banū Saʿd.” [Ibn Kathīr, As-Sīra an-nabawiyya 1/115; As-Sīra al-Halabiyya 1/146]

Halima as-Saʿdiyya (må Gud vara nöjd med henne), som vi här behandlar, var Guds sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) lyckosamma amma, det vill säga hans mjölkmor, från Banū Saʿd-stammen. När poeten shaykh Yusuf an-Nabhani (må Gud förbarma sig över honom) presenterade henne sade han: [Citerat i verket Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwa med hänvisning till an-Nabhanis verk ”Hujjat Allāh ʿalā al-ʿālamīn”, s. 11]

”Hon ammades av Halima, den fullkomligt lyckosamma, från en stam med framstående kännetecken bland de ädla stammarna.

Hos henne var maten knapp. Därefter blev hon den mest välbärgade bland stadsborna.

Hon var en lyckosam kvinna; genom sin lycka blev hon en lyckosam kvinna.” [Sīrat Ibn Hisham 1/160]

Denna lyckligt lottade kvinna var Halīma bint ʿAbdallāh ibn al-Hārith al-Saʿdiyya (r.a.), Allahs Sändebuds (s.a.s.) fostermor. Hennes make hette al-Hārith ibn ʿAbd al-ʿUzzā ibn Rifāʿa al-Saʿdī. Hennes barn var ʿAbdallāh, Unaysa och Khuzayma, enligt en annan uppgift Hudhāfa. Den sistnämnde är också känd som al-Shaymāʾ. Alla dessa var al-Hāriths biologiska barn och Allahs Sändebuds (s.a.s.) mjölkbröder och mjölksyster. Allahs Sändebud (s.a.s.) och ʿAbdallāh diade samtidigt. Det bör nämnas att denne al-Hārith hade smeknamnen Juwayb och Abū Kabsha. [Samma källa; Ansāb al-Ashrāf 1/90–91]

Halīma var fostermor och ammande mor åt Allahs Sändebuds (s.a.s.) kusin Abū Sufyān ibn al-Hārith ibn ʿAbd al-Muttalib. En kvinna ur Banū Saʿd var fostermor och ammande mor åt Allahs Sändebuds (s.a.s.) farbror Hamza ibn ʿAbd al-Muttalib. När Allahs Sändebud (s.a.s.) var hos Halīma var Hamzas (r.a.) fostermor en dag där. När Allahs Sändebud (s.a.s.) var hos Halīma lät Hamzas (r.a.) fostermor honom en dag dia från sitt eget bröst. Dessutom hade Allahs Sändebud (s.a.s.) innan han kom till Halīma under en tid diat Abū Lahabs slavinna Thuwayba. Thuwayba hade också låtit Hamza dia under en tid. Därför var Hamza Allahs Sändebuds (s.a.s.) mjölkbror från två håll: genom Banū Saʿd och genom Thuwayba. [Rijāl al-Mubashshirūn bi-l-Janna 1/7, 2/189; Nisāʾ min ʿAsr al-Nubuwwa, s. 11; Sīrat Ibn Hishām 1/161; not 6]

Halīma ammade Allahs Sändebud (s.a.s.). Därför blev hon den mest berömda amman i Arabien. Hon har berättat hur hon fick Allahs Sändebud (s.a.s.) som spädbarn. Hon sade: Det var ett år av torka och hungersnöd. Tillsammans med ytterligare tio kvinnor ur Banū Saʿd gav jag mig av på jakt efter spädbarn, ridande på en svag, vit åsnehona. Vi hade också en gammal kamelhona med oss. Vid Allahs ed! Inte en enda droppe mjölk kom ur hennes juver. På grund av våra barns gråt av hunger kunde vi inte sova alls om nätterna. Min son ʿAbdallāhs mage blev inte mätt av mjölken från mitt bröst och vår kamelko. Vi hoppades dock på regn och bättre tider. Till slut kom vi fram till Mecka. Allahs Sändebud (s.a.s.) som spädbarn visades för var och en av oss. När vi fick höra att han var föräldralös ville ingen längre ta honom. Vi hoppades nämligen få god ersättning från barnets föräldrar. Vi sade till varandra: ”Pojken är föräldralös. Vad kan hans mor och farfar egentligen ge?” Därför avvisade vi honom. Under tiden hade alla i gruppen utom jag fått ett ammande barn. När vi beslöt att återvända till vår stam sade jag till min make: ”Vid Allahs ed! De andra kommer att återvända med ammande barn, medan jag kommer att återvända tomhänt. Det tycker jag inte alls om. Jag går till detta hashimitiska föräldralösa barn och återvänder med honom.” Han sade: ”Ja, gör det. Kanske har Allah lagt välsignelse och välstånd i honom för oss.” Sedan gick jag till hans hus och tog honom med mig. [Ansāb al-Ashrāf 1/93–94]

I en annan berättelse sägs det. Halīma berättar: När jag kom fram hälsade ʿAbd al-Muttalib mig välkommen och frågade: ”Vem är du?” Jag svarade: ”En kvinna ur Banū Saʿd.” Han sade: ”Vad heter du?” Jag svarade: ”Halīma.”

ʿAbd al-Muttalib log lite och sade: ”Bravo! Bravo! Lycka och klokhet.” Han sade detta med hänsyftning på orden saʿd och hilm i namnen ʿAbd al-Muttalib och Halīma – två egenskaper genom vilka hon tycks ha fått alla tiders välgång och evig ära. Han förde Halīma till profetens (s.a.s.) mor Āminas hus. Det var hos henne som Halīma tog emot barnet Muhammed. [Samma källa; Ibn Kathīr, al-Sīra 1/112–113; al-Dhahabī, Tārīkh al-Islām 1/45–46] Redan från början förstod Halīma på olika sätt att hennes lycka var god. I vissa berättelser sägs det till exempel att när Halīma tillsammans med ʿAbd al-Muttalib kom fram till profeten (s.a.s.), hörde ʿAbd al-Muttalib en osynlig röst recitera följande verser: [Nisāʾ min ʿAsr al-Nubuwwa, s. 12]

”Muhammed, Āminas son, är sannerligen ytterst pålitlig, den bäste bland skapelsens varelser och den främste bland dem.

Ingen annan än Halīma kommer att amma honom. Hur pålitlig är han inte för de rättfärdiga!

Han är fri från oanständiga brister och ren från all synd och orenhet.”

Du ska inte överlämna honom till någon annan än henne. Denna befallning och detta beslut har kommit från den Allsmäktige.”

Så snart Halima tog emot Profeten (s.a.w.) kom välsignelse och välstånd över henne och hennes make. Så snart Halima tog spädbarnet Muhammad (s.a.w.) i famnen och tryckte honom mot sitt bröst, fylldes hennes uttorkade bröst med mjölk. Han drack sig mätt. Sedan gav Halima sitt eget spädbarn, Abd Allah, bröstet, och även han drack sig mätt. Därefter somnade de båda barnen.

Halima och hennes make var båda plågade av hunger och törst, eftersom deras honkamel hade torra juver. Var skulle de få mat eller mjölk ifrån? Men plötsligt förändrades deras situation. Halima har själv berättat om detta: ”Min make gick fram till vår honkamel och fann att hennes juver var fyllda med mjölk. Han mjölkade henne, och vi drack båda tills vi blev mätta. Vi tillbringade natten i största lycka. På morgonen sade min make till mig: ’Vid Allahs ed, Halima! Vet att du har tagit emot ett välsignat barn.’

Jag sade: ’Vid Allahs ed, det hoppas jag.’ Sedan gav vi oss av för att återvända till vår by. Jag satte mig på min honåsna med spädbarnet Muhammad (s.a.w.) i famnen. Vilket under! Hon började gå så snabbt att ingen av de andra åsnorna i vårt följe kunde hålla jämna steg med henne. Efter en tid sade kvinnorna som följde med mig: ’Du, Zuw a ybs dotter! Säg, är detta verkligen samma åsna som du red på när du gav dig av?’ Jag svarade: ’Ja, det är samma åsna.’ De sade: ’Vid Allahs ed, då måste det finnas något särskilt med saken.’ [Sirat Ibn Hisham 1/164; Usud al-Ghaba 5/427; al-Bidaya wa-n-Nihaya 3/255]

Karavanen nådde Banu Sa’ds by. Det året rådde brist och fattigdom överallt där. Halima började se välsignelsen och godheten hos detta föräldralösa barn. Välsignelse och välstånd började prägla allt hos dem. Hennes getter och får gick ut för att beta på de torra betesmarkerna tillsammans med de andras getter och får. När de återvände var hennes djurs juver fyllda med mjölk, medan de andras återvände precis som de hade gått ut. Därför sade hennes stamfränder till sina herdar: ’Vad är det med er? Kan ni inte låta era djur beta där Abu Z u waybs dotter låter sina getter beta?’ Men även när de gjorde det märkte de att det inte hjälpte.

På detta sätt gick två år för Halima. Varje dag fick hon se välsignelse och välstånd från Allah. Under denna tid hade Profetens (s.a.w.) amningsperiod nått sitt slut.

Profeten (s.a.w.) växte på ett sätt som vanligtvis inte ses hos andra barn. Halima ansåg att det nu var dags att föra honom till hans mor i Mekka. Eftersom hon under dessa två år hade sett så mycket godhet och välsignelse hos barnet, ville hon naturligtvis behålla honom hos sig ännu en tid. Trots detta förde hon honom till Mekka.

Mor Amina blev mycket glad när hon fick tillbaka sin älskade son, särskilt när hon såg att han hade vuxit som om han vore ett fyraårigt barn, trots att han ännu inte hade fyllt två år. Halima bad mor Amina att få behålla barnet hos sig i byn ännu en tid. Modern gick med på det. Halima återvände jublande till byn med barnet. Även barnet blev mycket lyckligt över att få återvända till landsbygdens natur. Så återvände Profeten (s.a.w.) för andra gången till Banu Sa’d. Det var här det märkliga underverket med bröstets klyvning inträffade, när han var fyra eller fem år gammal.

Imam Muslim återberättar med sin egen isnad från Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom): En dag lekte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med andra barn när Jibril (frid vare med honom) kom till honom. Han grep honom, lade honom på rygg på marken och öppnade hans bröst. Därefter tog han ut hans hjärta (qalb), avlägsnade en blodklump därifrån och sade: ”Detta är Satans del i dig.” Sedan tvättade han den i en gyllene skål med Zamzams vatten och satte tillbaka den på sin plats. Lekkamraterna såg detta, sprang till hans fostermor Halima och sade: ”Muhammad har blivit dödad!” Alla skyndade dit och fann honom blek i ansiktet. [Sahih Muslim 1/101; Ibn Kathir, as-Sira 1/13; as-Sira al-Hasabiyya 1/150; al-Bayhaqi, Dalail an-Nubuwwa 1/135]

Efter denna händelse blev Halima orolig. Hon återlämnade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till hans mor.

Ibn Ishaq säger att några lärda berättade för honom att anledningen till att Muhammad som barn återlämnades till sin mor var följande: När Halima (må Allah vara nöjd med henne) för andra gången tog Muhammad till sig, efter att han hade nått avvänjningsåldern, såg några kristna från Abessinien honom och frågade om hans identitet. De granskade honom noggrant. Sedan ville de föra honom till sitt land och till sin kung. De sade: ”Detta barn kommer att uträtta något stort i framtiden. Vi ser tecknen på det hos honom.” Halima blev rädd att de kanske skulle stjäla honom och föra bort honom. Därför återlämnade hon honom till hans mor. [Sirat Ibn Hisham 1/167] Han uppfostrades under sin mors omsorg tills han var sex år gammal. Därefter avled hans mor.

Det har återberättats att när Halima för sista gången förde den unge Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till hans mor, gick hon vilse med honom när de hade nått de högre delarna av Mecka. Senare fann Waraqa ibn Nawfal och en annan man från Quraysh honom. De tog honom med sig till Abd al-Muttalib och sade: ”Här är din son. Vi såg honom gå omkring där uppe i Mecka. När vi frågade honom vem han var sade han: ’Jag är Muhammad ibn Abdillah ibn Abd al-Muttalib.’ Därför har vi tagit honom till dig.” [Ibn Kathir, as-Sira 1/15] Därefter bar Abd al-Muttalib honom på sina axlar och gick runt Kaba medan han reciterade en dikt. En vers ur dikten lyder som följer: [Sirat Ibn Hisham 1/167]

”För hans skull söker jag skydd hos människornas Skapare från var och en som går med hjälp av sina benskaft och fotsulor.”

Efter att ha återlämnat Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till hans mor återvände Halima till sin hembygd. Många år gick. Under tiden blev Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vuxen och gifte sig. Men han glömde aldrig sin mor Halima. Han brukade ofta berätta för sin hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne) om hennes ömhet och kärlek samt om hur hon hade uppfostrat honom. Även Khadija (må Allah vara nöjd med henne) fick lust att träffa Halima. En gång kom Halima under ett år av nöd. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tog emot henne med stor heder i sitt hem och visade henne gästfrihet. Halima berättade om uteblivet regn, om hur djuren dog och om den svåra nöden. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) talade med Khadija (må Allah vara nöjd med henne) om hur hon kunde hjälpa henne. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gav henne, med största respekt, fyrtio getter och en kamel för att bära vatten och färdas fram och tillbaka. När Halima återvände denna gång tog hon med sig många gåvor till sin familj. [Ansab al-Ashraf 1/95; Nisa’ Mubashsharat bil-Jannah 1/32]

När Allah den Upphöjde valde Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till profet och sändebud för mänskligheten och befallde honom att kalla människorna till Allah, antog Halima islam. [as-Sira al-Halabiyya 1/32] Det sägs att hon, hennes make och hennes barn – Abdallah, ash-Shayma och Unaysa – alla antog islam. Författaren till ”as-Sira al-Halabiyya” säger: De flesta lärda hyser ingen tvekan om att hon antog islam. Ibn Hibban har återberättat en autentisk hadith som bevisar att hon antog islam. Hafiz Mughultay har skrivit ett verk om Halimas konversion till islam med titeln ”at-Tuhfat al-Jasima fi Islami Halima”. [Nisa min Asr an-Nubuwwa, s. 15]

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var en mild och barmhärtig människa. Han älskade inte bara människorna omkring sig, utan alla, både nära och fjärran, och skickade gåvor till dem. Hans fostermor Halima var naturligtvis inget undantag. Under hela sitt liv mindes Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Halimas ömhet och kärlek. Modern Halima hade en djup plats i Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hjärta. Därför hörde man honom även när han var över fyrtio år gammal kalla henne ”mor, mor”, och man såg honom ta av sig sin mantel och breda ut den som en sittplats åt henne. Inte nog med det: man såg honom också noggrant lyssna till hennes berättelser om hur hon hade det, hennes bekymmer och hennes klagomål. Man såg honom dessutom tala med henne med ett glatt leende och ett gott humör, som en son som är fullständigt hängiven sin mor. [al-Isaba 4/274]

Qadi ‘Iyad nämner i verket ”Ash-Shifa”, i samband med beskrivningen av den ställning Halima och hennes släktingar hade hos Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom), att Abu Tufayl sade: ”När jag var ung såg jag Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) en dag dela ut kött på en plats som kallades Ji‘rana[”Ji‘rana” ligger på vägen mellan Taif och Mekka, men inte nära Mekka. (Tahdhib al-Asma’ wa-l-Lughat 3/59)]. Då kom en beduinkvinna och gick ända fram till Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) bredde ut sin mantel åt henne och lät henne sitta. Kvinnan satte sig. Jag frågade människorna: ’Vem är denna kvinna?’ De svarade: ’Hon är Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) mor, hon ammade honom.’ [A‘lam an-Nisa’ 1/290]

‘Umar ibn as-Sa’ib har berättat: En dag satt Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Då kom hans fostermor. Han bredde ut ena sidan av ett tygstycke och lät henne sitta på det. En stund senare kom Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) fosterson, ‘Abdullah ibn al-Harith. Sändebudet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) reste sig och lät honom sitta framför sig. [Tabaqat 1/114; al-Isti‘ab 4/262; Ash-Shifa 1/260; Usud al-Ghaba 5/428]

Al-Baladhuri har berättat: Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) fostersyster Ash-Shayma brukade, tillsammans med sin mor Halima, bära honom i famnen och leka med honom. Denna Ash-Shayma togs till fånga av den muslimska armén under slaget vid Hunayn. Hon behandlades hårt och sade då: ’O människor! Vet att jag är er profets syster.’ När hon fördes till Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) sade hon: ’Jag är din syster. Jag brukade bära dig i famnen tillsammans med min mor, och du brukade bita mig.’ Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) kände igen henne, bredde ut sin mantel åt henne och lät henne sitta. Han frigav henne och gav henne många gåvor, däribland en manlig slav och en kvinnlig slav. [Ansab al-Ashraf 1/93]

Om den ärevördiga Halimas (må Allah vara nöjd med henne) död har Shaykh Ahmad Zayni Dahlan sagt att hon antog islam, emigrerade, dog i Medina och begravdes på al-Baqi‘-kyrkogården. Hennes grav är välkänd där. [Nisa’ min ‘Asr an-Nubuwwah, s. 17] En berättelse av al-Baladhuri antyder emellertid att hon inte emigrerade till Medina och att hon dog före erövringen av Mekka. Berättelsen lyder: På dagen för erövringen av Mekka, när Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) befann sig i dalen al-Abtah, kom Halimas syster till honom tillsammans med sin mans syster. Hon gav Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) en skål ost och en skål smör som gåvor. Sändebudet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) frågade henne om Halimas tillstånd. Hon berättade att Halima hade dött. Då fylldes Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) båda ögon med tårar. Därefter frågade Sändebudet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) om deras situation. De berättade om sin nöd och fattigdom. Sändebudet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) beordrade att de skulle få kläder, ett lastdjur och tvåhundra dirham. När hon skulle gå sade hon till Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom): ’Du är en utmärkt beskyddare både som liten och som vuxen.’ [Ansab al-Ashraf, s. 91; Dala’il an-Nubuwwah 1/133] Hon berättade hadither från Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom), och ‘Abdullah ibn Ja‘far (må Allah vara nöjd med honom) berättade från henne. [al-Isti‘ab 4/262]

Ash-Shayma‘ bint al-Harith as-Sa‘diyya (må Allah vara nöjd med henne)

Ash-Shaymas egentliga namn var Hudhafa, enligt en annan uppgift Jadhdhama. Hennes tillnamn var Ash-Shayma och Ash-Shamma. Hon var en beduinkvinna från Banu Sa‘d. I sin stam var hon endast känd under sitt tillnamn. [Al-Bayhaqi, Dala’il an-Nubuwwah 1/132] Troligen fick hon detta namn eftersom hon hade många födelsemärken på kroppen. [Nisa’ min ‘Asr an-Nubuwwah, s. 337, not 2; al-Isaba 4/335] Det bör påpekas att det inte finns någon annan kvinnlig följeslagare som hette Ash-Shayma. Hennes far var al-Harith ibn ‘Abd al-‘Uzza ibn Rifa‘a as-Sa‘diyya, och hennes mor var den ärevördiga Halima as-Sa‘diyya (må Allah vara nöjd med henne), den store Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) fostermor. Ash-Shaymas främsta kännetecken var att hon var den store Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) fostersyster. Det bör nämnas att Halimas (må Allah vara nöjd med henne) barn ‘Abdullah, Unaysa och Ash-Shayma var Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) tre fosterbröder och fostersystrar. Ash-Shayma hjälpte sin mor Halima mycket med att ta hand om den lille Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom).

Efter att den ärevördiga Halima (må Allah vara nöjd med henne) hade ammat och uppfostrat den lille Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom) i två år återvände hon, med hans mors samtycke i Mekka, till sin stam med sitt fosterbarn Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Då hade han lärt sig gå och leka med sina fosterbröder och fostersystrar. Liksom alla andra beduinflickor och -pojkar vallade Halimas barn getter och får på betesmarkerna i närheten av deras by. Ibland tog de även med sig sitt fosterbarn, den lille Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Under denna tid tog Ash-Shayma hand om honom. När vägen var lång eller solen brände hett bar hon honom i famnen. Ibland satte hon ned honom igen. Vid andra tillfällen satte hon sig med honom i skuggan och lyfte honom med båda händerna medan hon vaggade honom och sjöng följande två verser med melodi: [Samma källa, 4/336; Ahmad Zayni Dahlan, as-Sira an-Nabawiyya 4/366] (arabiska****)

’O vår Försörjare! Muhammad, som Du har skänkt oss,

Låt honom leva, så att vi får se honom som en ung man.

Därefter får vi se honom som en ärad ledare, inför vilken de fiender som hyser fiendskap mot honom kommer att böja sina huvuden.

O Allah! Skänk honom evig ära och värdighet.’

I vissa återberättelser återges den första versen så här: [Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwah–338] (Arabisk********)

‘O vår Herre! Låt min bror Muhammad leva.’

Vilka underbara böner var inte detta, där varje ord var betydelsefullt! Alla dessa böner blev besvarade inför Allah den Allsmäktige.

Ash-Shaymāʾ och alla medlemmar av hennes familj, unga som gamla, kunde se den godhet och välsignelse som fanns hos barnet Muhammad (frid vare med honom). Därför utvecklade alla en stark tillgivenhet och kärlek till honom. När mor Halīma alltid ville ta med honom hit och dit, varnade hon henne gång på gång och sade att Muhammad (frid vare med honom) inte fick försvinna ur sikte. Ändå kunde hon inte känna sig lugn. Under arbetet sprang hon då och då iväg för att se var Muhammad (frid vare med honom) befann sig och vad han gjorde.

En dag vilade mor Halīma, utmattad av den intensiva middagshettan. Strax därefter märkte hon att varken ash-Shaymāʾ eller Muhammad fanns i närheten. Vart hade de gått i denna brännande hetta? Hon blev orolig och gav sig ut för att leta. Hon såg ash-Shaymāʾ en bit från huset, där hon bar Muhammad i famnen och dansade med honom medan hon sjöng denna sång: (Arabisk*****)

”Detta är min bror, även om min mor inte födde honom. Han tillhör inte heller min fars eller farbrors släkt. O Allah! Skänk honom välstånd.”

Mor Halima sade förebrående: ”Ash-Shaymaʿ, leker du med honom i detta solsken?” Ash-Shaymaʿ svarade: ”Mor, solen har inte nått min brors kropp. Jag ser hur ett moln ger honom skugga över huvudet. När han stannar, stannar molnet, och när han går, går molnet också. På detta sätt kom vi hit.” Hon såg förundrat på pojkens ansikte och frågade:

”Är detta verkligen sant?” Ash-Shaymaʿ svarade: ”Vid Allah, det är sant! Vid Allah, det är sant!” [As-Sīra al-Halabiyya 1/167–168]

Den ädle Guds Sändebud (s.a.w.) tillbringade sina första fem år tillsammans med mor Halima i Banu Saʿds by. Förutom att växa upp i öknens rena ljus och friska luft tillägnade han sig också deras rena och oförfalskade arabiska språk och uttryckssätt. Detta erkände han öppet senare i livet. Han sade: (arabiska********)

”Jag är den renaste och mest vältaliga av er alla, eftersom jag är av Qurayshs ätt och växte upp med att dia hos Banu Saʿd.” Han glömde aldrig under hela sitt liv minnena från dessa fem år av sin tidiga barndom. Han mindes under hela sitt liv den omsorg, kärlek och ömhet som mor Halima, hans syster Ash-Shaymaʿ och de övriga familjemedlemmarna hade visat honom.

Tiden gick, och det lilla barnet Muhammad från den tiden växte upp. Så småningom fick han profetskapet. Han utvandrade till Medina. Han drogs in i krig och konflikter med motståndarna. När den muslimska armén segrade i slaget mot Hawazin togs även Ash-Shaymaʿ till fånga av den muslimska armén tillsammans med många andra manliga och kvinnliga medlemmar av Banu Saʿd. När hon tillfångatogs sade hon till de muslimska krigarna: ”Vid Allah! Ni kommer att få veta att jag är er ledares fostersyster.” Men eftersom de inte trodde på henne förde de henne inför Allahs Sändebud (s.a.w.). Ash-Shaymaʿ sade: ”O Allahs Sändebud! Jag är din fostersyster.” Sändebudet (s.a.w.) sade: ”Kan du lägga fram något bevis eller kännetecken som styrker ditt påstående?” Hon svarade: ”En dag bar jag dig på ryggen. Du bet mig, och här är märket efter det.” [Ibn Hazm, Jamharat Ansab al-ʿArab 1/265] Sändebudet (s.a.w.) kände igen märket. Han bredde ut en mantel, lät henne sitta på den och frågade hur hon mådde. Sedan sade han: ”Om du vill kan du stanna hos mig och få omsorg och ära. Om du vill kan du återvända till din stam.” Ash-Shaymaʿ sade: ”Jag vill återvända till min stam.” Därefter antog hon islam och förklarade att hon trodde på Allahs Sändebuds (s.a.w.) budskap. Sändebudet (s.a.w.) skickade henne tillbaka till hennes stam tillsammans med en slav vid namn Makhul, en slavinna, många getter, får och kameler samt gåvor. [De har fortfarande en levande släktlinje. (Al-Bidaya wa-n-Nihaya 4/363, Al-Isaba 3/435; Ansab al-Ashraf 1/93] [Usd al-Ghaba 5/489; Al-Bidaya wa-n-Nihaya 3/363; Tarikh at-Tabari 2/171; Ansab al-Ashraf 1/93; Aʿlam an-Nisa 2/317; Al-Aʿlam 3/184] Ibn al-Kalbi säger att Ash-Shaymaʿ kom till Allahs Sändebud (s.a.w.) tillsammans med en delegation och som identifikation visade märket efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) tand på sin kropp från hans barndom. [Ansab al-Ashraf 1/93]

Mänsklighetens store profet visade inte bara sin fostersyster Ash-Shaymaʿ storsinthet; hans förlåtelse och storsinthet omfattade hela Banu Saʿd. Det bör nämnas att Banu Saʿd var en gren av den stora stammen Hawazin. Under det åttonde hijriåret besegrades Hawazin-stammen i slaget vid Hunayn. Deras egendom föll då i muslimernas händer som krigsbyte, och deras kvinnor och barn togs till fånga. Då kom en delegation från Hawazin-stammen till Allahs Sändebud (s.a.w.) och förklarade sin underkastelse och sitt antagande av islam. Bland dem fanns också Allahs Sändebuds (s.a.w.) fosterfarbror. De bad om förlåtelse, krävde att fångarna skulle friges och bad att deras beslagtagna egendom skulle återlämnas. Delegationens talesman, Zuhayr ibn Surad, reste sig och höll ett tal. En del av det lyder: (arabiska****)

”O Allahs Sändebud! Bland dessa fångar finns också dina fastrar, mostrar och andra vårdnadshavare som tog hand om dig och bar dig i famnen och på ryggen. Vi tog hand om dig, bar dig i famnen och på ryggen och lät dig dia från våra bröst. … Jag såg dig som ett dibarn. Jag har aldrig sett något dibarn bättre än du. Jag såg dig som ett avvant barn. Jag har aldrig sett någon avvand bättre än du. Sedan såg jag dig som ung man. Jag har aldrig sett någon ung man bättre än du. Hos dig nådde godhet och välvilja sin fullkomlighet. Trots allt är vi ditt ursprung, dina rötter och din stam. Visa oss därför nåd och välvilja; Allah kommer att visa dig nåd.” Därefter reciterade han följande verser: (arabiska*********)

’O Allahs Sändebud! Visa oss barmhärtighet och nåd. Ni är en sådan person till vilken vi sätter vårt hopp och vars gunst vi väntar på.

Visa nåd mot de kvinnor vars mjölk Ni har druckit, när Er mun fylldes av deras rena och klara mjölk.

Förlåt de mödrar vars mjölk Ni har druckit. Förvisso är förlåtelsens egenskap något som hela skapelsen bär.’

Efter att den ädle Allahs Sändebud (s.a.v.) hade hört hennes hänförande framställning och ljuva poesi sade han: ”Allt som tillhör mig och Banū ʿAbd al-Muttalib är ert.”

Quraysh utbrast: ”Allt som tillhör oss är till för Allah och Hans Sändebud.”

Ibn Kathīr säger att Sändebudet (s.a.v.) därefter frigav alla i fosterfaderns stam med heder.[Al-Bidāya wa-n-Nihāya-4/363, 364; Tārīkh at-Tabarī-2/173; ʿUyūn al-Athar-2/223; as-Sīra al-Ḥalabiyya-1/170]

Det finns inga fler kända uppgifter om den ädla Ash-Shaymāʾs (må Allah vara nöjd med henne) liv. Det har förblivit helt okänt när och var hon avled. Az-Ziriklī har sagt att hon dog efter år 8 efter hijra/år 630 e.Kr.[Al-Aʿlām-3/184]

Asmāʾ bint Abī Bakr (må Allah vara nöjd med henne)

Ḥaḍrat Abu Bakr as-Siddiq (ra), den nära vännen till den ädle Allahs Sändebud under hans livstid och hans förste kalif efter hans bortgång, var Ḥaḍrat Asmas (ra) far. Hennes mor var Qutayla bint Abd al-Uzza. Denne Abd al-Uzza var en berömd och respekterad ledare inom Quraysh-stammen. Abu Bakrs (ra) ärevördige far, Abu Quhafa eller Abu Atik, var hennes farfar. Abdullah ibn Abu Bakr var hennes helbror, och de troendes moder, Ḥaḍrat Aisha (ra), var hennes halvsyster. Zubayr ibn al-Awwam (ra), Allahs Sändebuds (saw) hawari, det vill säga särskilde hjälpare, var hennes make, och den martyr som dog på sanningens och rättvisans väg, Ḥaḍrat Abdullah ibn az-Zubayr (ra), var hennes son. Hon föddes i Mekka tjugosju år före hijra. Då var hennes far, Ḥaḍrat Abu Bakr as-Siddiq (ra), något över tjugo år gammal.[Ṭabaqāt Ibn Saʿd 8/449; Usd al-Ghāba 5/372; Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ 2/297] Detta är en kort presentation av Ḥaḍrat Asma bint Abu Bakr. Det finns ytterligare uppgifter om henne. Hennes make Zubayr ibn al-Awwam (ra) var en av de tio som under sin livstid fick det glädjande budskapet om paradiset, och hennes svärmor var Allahs Sändebuds (saw) faster, Ḥaḍrat Safiyya bint Abd al-Muttalib (ra), som var hans maḥram. Det bör nämnas att hon var Abu Bakr as-Siddiqs (ra) äldsta barn och något mer än tio år äldre än Aisha (ra).[Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ 2/288] Denna kvinnliga sahabiyya hade hög ära och aktning både genom sin härkomst och genom islam. Till härkomsten hörde hon till Taym-grenen av Quraysh i Mekka. Dessutom var hennes far, farfar, syster, svärmor och son alla framstående följeslagare till Allahs Sändebud (saw). Vad kan vara en större ära, aktning och stolthet för en muslim än detta?

Efter att Ḥaḍrat Allahs ädle Sändebud (saw) hade börjat kalla till och förmedla islam i Mekka började de polyteistiska motståndarna där utsätta honom för övergrepp och förföljelse. Dag för dag tilltog detta. Till slut beslöt de att mörda Sändebudet (saw). Då beslöt han att lämna Mekka. Vid den tiden var Abu Bakr (ra) en av dem som hade antagit islam i Mekka. Han stod Allahs Sändebud (saw) mycket nära och var honom fullständigt betrodd. En natt lämnade Sändebudet (saw) i hemlighet Mekka tillsammans med Abu Bakr (ra) och tog sin tillflykt till en grotta i berget Thawr, i utkanten av Mekka. Därför kallades Abu Bakr (ra) för Rafīq al-Ghār, det vill säga grottans vän. Mekkas polyteister kom i sitt sökande efter dem ända fram till ingången till denna grotta, men Allah skyddade sin älskade Profet (saw) genom särskilda åtgärder. Bland dem som vid denna tid i hemlighet höll kontakten med dem och hjälpte dem var Ḥaḍrat Asma (ra). Varje natt tog hon ensam mat hemifrån till grottan och återvände efter att ha gett dem mat.

Ḥaḍrat Asmas (ra) bror Abdullah (ra), som ännu inte hade antagit islam, gick under hela dagen omkring på olika platser i Mekka och fick kännedom om polyteisternas råd och avsikter. I nattens mörker kom han sedan och underrättade Allahs Sändebud (saw) om detta. Den betrodde herden hos Ḥaḍrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) hette Amir. Han vallade getter i närheten av berget Thawr och gick med hjorden till grottans ingång, där han mjölkade dem och gav mjölken till dem. Genom att föra dit denna gethjord utplånades spåren efter Asmas (ra) och Abdullahs (ra) färder fram och tillbaka. Därför lyckades polyteisterna inte finna dem.

När Mekkas polyteister, trots sina yttersta ansträngningar, inte lyckades finna något spår av dem, tillkännagav de att den som kunde hitta dem skulle få hundra kameler i belöning. Den tredje natten, när Ḥaḍrat Asma tog med mat till dem, sade Sändebudet (saw): ”Gå tillbaka och säg till Ali (ra) att han nästa natt ska komma till denna grotta med tre kameler och en vägvisare.” I enlighet med instruktionen kom Ali (ra) dit med tre kameler och en vägvisare. Ḥaḍrat Asma (ra) kom också med färdkost för två eller tre dagar. Sändebudet (saw) sade åt dem att snabbt förbereda avfärden. Det behövdes något att binda ihop färdkostens bylte och vattenlädrets öppning med. I brådskan fanns inget rep till hands. Då tog Asma (ra) av sig sitt niṭāq, sitt midjeband, och delade det i två delar. Med den ena band hon ihop färdkosten och med den andra vattenlädrets öppning. När Sändebudet såg detta uttalade han: (arabiska**********)

”Må Allah i paradiset ge dig två niṭāq i utbyte mot detta enda niṭāq.”

På detta sätt fick hon hederstiteln Dhāt an-Niṭāqayn (hon som äger två midjeband).[Ṭabaqāt 8/450; al-Istīʿāb 4/229; Usd al-Ghāba 5/372 (6698); al-Bayhaqī, Dalāʾil an-Nubuwwa 2/472; Tahdhīb al-Asmāʾ wa-l-Lughāt 2/597] Denna titel, som uttalades av Allahs Sändebuds (saw) rena läppar, godtogs av Allah. Därför är hon än i dag, omkring ett och ett halvt tusen år senare, berömd bland världens människor under denna titel.

Det finns ytterligare några uppfattningar om varför Asma fick hederstiteln Dhāt an-Niqātayn. Vissa har sagt att hon brukade binda ett midjeband ovanpå ett annat och att hon därför fick denna titel. Andra har sagt att hon hade två niṭāq, eller midjeband. Det ena band hon runt midjan, medan hon med det andra band den mat som Allahs Sändebud (saw) behövde och tog den till grottan. Därför fick hon denna titel. Det bör nämnas att det är en vanlig vana bland arabiska kvinnor att bära midjeband.[Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwa 238, not 1]

Ibn Hajar säger att hon rev sitt niṭāq i två delar. Med den ena band hon fast färdkosten åt Allahs Sändebud (saw) och Abu Bakr (ra), medan hon använde den andra som sitt eget midjeband. Därifrån började hon kallas Dhāt an-Niṭāq eller Dhāt an-Niṭāqayn, det vill säga hon som äger ett eller två midjeband.[Banāt aṣ-Ṣaḥāba 50]

Det råder delade meningar om huruvida denna händelse med ”nitāq” ägde rum i grottan på berget Thawr eller i Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hem när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) lämnade Mecka. En återberättelse i Imām al-Bukhārīs verk och i Ibn Isḥāqs Sīra tyder på att detta inträffade när de i nattens mörker lämnade Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hem i Mecka.

Det har exempelvis återberättats att när Allah gav de muslimska meckaborna tillstånd att utvandra från Mecka till Medina, började de förtryckta och förföljda muslimerna lämna Mecka i grupper och bege sig till Medina. När avgudadyrkarna började hindra dem, fortsatte muslimerna att i hemlighet lämna Mecka, ensamma eller i små grupper. Alla insåg utvandringens stora dygd och tycktes därför tävla med varandra om att uppnå denna lycka. En dag gick Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till den älskade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad om tillstånd att utvandra. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: (arabiska***** ) – ”Ha inte så bråttom; Allah kommer att ge dig en följeslagare.” Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) förstod att det var Profeten själv (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som skulle vara hans följeslagare på resan. Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hjärta fylldes av glädje. Att få vara Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare på resan till Medina, utvandringens hem, kunde knappast innebära större glädje.

Efter att ha hört denna antydande förkunnelse från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) berättade Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) detta för sina två döttrar, Asmāʾ och ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med dem). Även de blev överlyckliga när de fick veta att deras far skulle vara Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare under utvandringen. Därefter väntade de på denna välsignade stund.

En dag gav Allah därefter Sin Profet tillstånd att utvandra till Medina. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var på väg till Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hem mitt på dagen, medan han undgick alla vakternas blickar som tillhörde Qurayshs avgudadyrkare. Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) såg honom först inifrån huset och sprang till sin far och sade: ”Far! Där kommer Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mot vårt hus med huvudet och ansiktet täckta. Han brukar aldrig komma vid denna tid.” Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Må mina föräldrar offras för honom! Vid Allah, han har inte kommit vid denna tidpunkt annat än på grund av en mycket viktig sak.”

Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skyndade sig för att välkomna Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han bad om tillstånd att komma in i huset. När Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gav honom tillstånd gick han in. Han sade till Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ”Be dem som finns omkring dig att gå ut en stund.” Asmāʾ och ʿĀʾisha var där. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”O Allahs Sändebud! Dessa är mina två döttrar.”

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jag har fått tillstånd att ge mig av och utvandra.” Av den överväldigande glädjen började Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gråta. Han sade: ”O Allahs Sändebud! Kommer jag att få äran att vara din följeslagare?” Han svarade: ”Ja.” ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Vid Allah! Före den dagen hade jag aldrig kunnat föreställa mig att någon kunde gråta av överväldigande glädje. Den dagen såg jag Abū Bakr gråta.” [Musnad Aḥmad 6/348; Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, hadith nr 3905; Ṭabaqāt 8/25]

ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) har också berättat om händelsen med ”Dhāt an-Nitāq”: ”Vi två systrar gjorde i ordning de färdkostförråd som de behövde. Vi lade deras nödvändigheter i en lädersäck. Därefter rev Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) sönder sitt nitāq och band ihop säckens öppning med det. Därför fick hon tillnamnet ’Dhāt an-Nitāq’.” [Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, hadith nr 3905]

Av denna återberättelse ovan framgår att händelsen då Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) rev sitt nitāq i två delar och fick tillnamnet ”Dhāt an-Nitāqayn” ägde rum i Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hem, när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) begav sig mot berget Thawr.

Asmas son, Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom), kom senare i konflikt med de umayyadiska kaliferna och deltog i krig. Då brukade invånarna i Sham hånfullt kalla honom son till Dhat an-Nitaqayn. När detta nådde Asmas öron sade hon till sin son: ”De hånar dig?” Han svarade: ”Ja.” Asma (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Vid Allah! Det de säger är sant.” När sedan Hajjaj ibn Yusuf kom för att träffa Asma sade hon till honom: ”Hur kan ni försöka förolämpa Abdullah genom att kalla honom ’Dhat an-Nitaqayns son’? Ja, jag hade bara ett nitaq, och det måste kvinnor ha. Med det andra nitaqet band jag fast Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) matvaror.” [A’lām an-nisā’ 1/47]

Äktenskap och antagande av islam

Asma (må Allah vara nöjd med henne) var Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) äldsta barn. När den islamiska förkunnelsen började i Mecka var Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) den förste bland männen att anta islam. Det är naturligt att han måste ha fört fram islams budskap till sin familj och att de också hade antagit det. Därför kan man anta att Asma (må Allah vara nöjd med henne) var den första bland Sahābas barn att anta islam. Eftersom hon föddes tjugosju år före hijra måste hon då ha varit i mitten av sitt andra årtionde. Hon var fortfarande bara en ung flicka. Imam an-Nawawi (må Allah vara nöjd med honom) säger: [Tahdhīb al-asmā’ wa-l-lughāt 2/597; Banāt as-sahāba 40]

”Asma (må Allah vara nöjd med henne) antog islam efter sjutton andra personer, och det skedde mycket tidigt.” Ibn Abd al-Barr (må Allah vara nöjd med honom) säger: [Al-Istīʿāb 12/196]

”Hennes antagande av islam skedde mycket tidigt i Mecka.” Ibn Asakir har nämnt att Asma (må Allah vara nöjd med henne) var tio år äldre än Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När han därefter behandlade muhajirernas antagande av islam sade han: [Tārīkh madīnat Dimashq, Tarājim an-nisā’ 10]

(Arabiska********)

”Därefter antog några människor ur de arabiska stammarna islam. En av dem var Asma bint Abi Bakr (må Allah vara nöjd med henne). Hon var då fortfarande ung. Ordningen bland de kvinnor som först antog islam var följande: Khadija, Umm Ayman al-Habashiyya, Umm al-Fadl, hustru till Abbas, samt Fatima bint Khattab, Umars syster (må Allah vara nöjd med henne). [Banāt as-sahāba 41]

När islams förkunnelse spreds snabbt i Mecka, när de polyteistiska qurayshernas förföljelser och övergrepp blev allt hårdare och de förföljda muslimerna på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning en efter en emigrerade från Mecka, skickade hans kusin på fädernet, az-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom), ett frieribud till Asma (må Allah vara nöjd med henne).

Az-Zubayr var en av de unga män som under islams första tid svarade på Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) inbjudan och antog islam. Efter att ha antagit islam ägnade han sig helt åt islams tjänst, liksom de andra muslimerna under den första tiden. Han uthärdade också med ett leende på läpparna alla slags övergrepp och förföljelser från de fientliga avgudadyrkarna. Därför blev han känd som en nära följeslagare till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och som hans ryttare.

Az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) var en modig ung man. Han satte religionen framför denna värld och gav det eviga livet företräde framför det världsliga livet. När han emellertid friade till en förmögen och ädel familj, likt Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom), hade han inte något annat av världsliga ägodelar än en enda häst. Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) familj godkände förslaget, och äktenskapet mellan Asmā’ och az-Zubayr ingicks.

Asmā’: hennes klokhet och list

När Abu Bakr as-Siddīq (må Allah vara nöjd med honom) antog islam hade han omkring hundratusen dirham i sin ägo. Efter att ha antagit islam överlämnade han all sin rikedom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), för att främja och sprida islam samt hjälpa och stödja de nya muslimerna. Därför tog han vid hijran med sig alla de pengar han hade i sin ägo – omkring femtusen, eller enligt en annan uppgift fem- eller sextusen – och lämnade sina barn och sin familj under Allahs beskydd. Efter att ha tagit avsked av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) vid berget Thawr återvände Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) hem. Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) far, Abū Quhāfa, Asmās farfar, hade ännu inte antagit islam. Han hade blivit mycket svag av ålderdom och hade förlorat synen. På morgonen fick han genom folks tal höra att hans son hade försvunnit och kom till sin sons hus. Med stor sorg sade han: ”Ack! Abu Bakr har själv gett sig av och tagit med sig all rikedom, och lämnat sina söner och döttrar i svårigheter.” Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) utbrast genast: ”Nej, farfar, han har lämnat mycket rikedom åt oss.”

Med dessa ord fyllde Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) en påse med stenar, knöt ihop öppningen och lade den på den plats där Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) brukade förvara sina besparingar, för att trösta den gamle mannen. Sedan täckte hon den med ett tygstycke. Därefter tog hon farfadern i handen och ledde honom till denna förmögenhetsförvaring. Hon lade hans hand på påsen med stenarna och lät honom föra den över den. Den gamle mannen blev lugnad, eftersom han trodde att det fanns tillräckligt med pengar där. Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag gjorde endast detta för att trösta honom. Vid Allahs ed! Han lämnade ingenting åt oss.” (Al-Fath ar-Rabbānī, Sharh al-Musnad, 20/282; Sīrat Ibn Hishām, 1/448; Nihāyat al-ʿĀbir, 16/332)

Ett slag från ummats farao, Abu Jahl

När det på morgonen spreds på Mekkas gator och gränder att Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade lämnat Mekka i nattens mörker, blev avgudadyrkarna som från vettet. Abu Jahl, som var denna ummats faraoliknande tyrann, och de övriga avgudadyrkande ledarna i Mekka började genomsöka husen till Banū Hāshim och deras grenar, belägna på Mekkas högre och lägre mark, från grunden. En grupp qurayshiter, ledda av den förbannade uslingen Abu Jahl, omringade Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus. Gruppens ledare Abu Jahl gick fram och knackade på dörren. I huset fanns då ingen annan än Asmā’, hennes syster ʿĀ’isha och ʿĀ’ishas (må Allah vara nöjd med henne) mor Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne). Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag öppnade dörren och gick ut till dem. De sade: ’Abu Bakrs dotter, var är din far?’”

Jag sade: ”Vid Allahs ed! Jag vet inte var min far är.” Genast lyfte Abu Jahl ena handen. Han var en usel och ondskefull man. Han gav mig ett kraftigt slag på kinden, så att mitt örhänge flög av. (Tārīkh Madīnat Dimashq, Tarājim an-Nisā’, s. 3)

Man kan till viss del förstå hur låg och syndfull Abu Jahl var genom denna händelse. Det fanns ingen man i det hus där detta inträffade. Asma’ (ra) var då gravid, och hennes ädle make, az-Zubayr ibn al-‘Awwam (ra), var frånvarande. Han hade redan före denna händelse utvandrat till Medina. [Banat as-Sahaba, s. 53] Denne az-Zubayr (ra) var en av den tidens främsta modiga ryttarkrigare i Arabien. I hans närvaro hade ingen av de hårdhjärtade männen i Mecka mod nog att ens kasta en blick på hans hustru, än mindre lyfta handen mot henne.

Hijran och den första sonen bland muhajirerna

När profeten Muhammed (sa) och Abu Bakr as-Siddiq (ra) hade anlänt till Medina och, efter att ha övervunnit de första problemen på den nya platsen, hade fått möjlighet att slå sig till ro något, beslöt de att ordna så att kvinnorna kunde hämtas från Mecka. Det bör nämnas att Asmas make, az-Zubayr (ra), hade anlänt till Medina redan före profeten (sa). Profeten (sa) skickade Zayd ibn Haritha (ra) och sin slav Rafi‘ till Mecka. Abu Bakr (ra) skickade samtidigt en man.

Abu Bakrs (ra) son ‘Abdullah begav sig mot Medina tillsammans med sin mor, sina två systrar Asma’ och ‘Aisha samt några av familjens kvinnor. Asma (ra) var då höggravid. När de hade nått Quba i Medina födde hon det ofödda barnet, ‘Abdullah. [at-Tabaqat 8/123; Usud al-Ghaba 5/392]

Asmas (ra) berättelse om detta lyder:

”Jag var då fullgången i min graviditet. I detta tillstånd anlände jag till Medina och slog mig ner i Quba. Sedan födde jag ‘Abdullah. Jag tog honom och lade honom i Guds sändebuds (sa) famn. Han lät hämta en dadel, tuggade den och lade sitt saliv i barnets mun. På så sätt var Guds sändebuds (sa) saliv det första som efter födelsen kom ner i hans mage.

Profeten (sa) bad också om hans välsignelse och välgång. [Sahih al-Bukhari 1/555] Han var det första barnet som föddes i en muhajirfamilj i Medina. Eftersom inget barn föddes åt något av de medinska muhajirparen började folk säga att judarna hade förhäxat dem och att de därför aldrig skulle få barn. När ‘Abdullah föddes, till skam för fienden, fylldes muhajirerna av glädje. De protesterade mot judarnas falska påståenden genom att ropa takbir. [Sahih al-Bukhari, hadith nr 3909, 5467; at-Tabari, Tarikh al-Umam wa al-Muluk 2.10; senare, när ‘Abdullah (ra) blev martyr genom Hajjajs armé, ropade invånarna i Sham takbir av glädje när de hörde nyheten. När den berömde sahabien ‘Abdullah ibn ‘Umar (ra) hörde ropen frågade han: ”Vad gäller denna takbir?” Det sades till honom: ”Invånarna i Sham ropar takbir av glädje sedan de hört nyheten om att ‘Abdullah (ra) dödats.” Han sade: ”De som ropade takbir när de hörde om hans födelse var bättre än dessa, som i dag ropar takbir när de hör att han har dödats.” (Al-‘Iqd al-Farid 4/419; Wafayat al-A‘yan 3/73, 75)] Profeten (sa) befallde barnets morfar Abu Bakr (ra) att läsa adhan i hans båda öron. Han gjorde det. Profeten (sa) gav barnet namnet ‘Abdullah och gav honom kunya, alltså tilltalsnamn, efter morfaderns tilltalsnamn: Abu Bakr. Senare brukade ‘Abdullah ibn az-Zubayr (ra) säga, något stolt: (arabiska) ”Jag gjorde hijra medan jag ännu låg i min mors liv.” Han brukade också säga: ”Min mor gjorde hijra medan hon bar mig i sin mage. All den trötthet och hunger hon fick utstå fick även jag utstå.” [Al-Isaba 5/229; Nasab Quraysh 237]

Asma’ (ra) uppfostrade sin son ‘Abdullah med all den kärlek och ömhet hon hade i sitt hjärta, så att han senare skulle kunna bli en av islams främsta söner. Asmas (ra) dröm blev verklighet. Hennes son lyckades skriva in sitt namn bland dem som gav sina liv för att etablera sanning och skönhet på denna jord. Hon brukade vagga barnet på sin arm och recitera versrader där hon jämförde honom med ett glänsande, skinande svärd. Några rader ur dikten lyder: [Anba’ Nujaba’ al-Abna’ 85; A‘lam an-Nisa’ 1/49; Banat as-Sahaba 55]

(Arabiska*******)

Mellan hans far, Allahs Sändebuds (s.a.w.) nära följeslagare, och hans morfar, Abu Bakr as-Siddiq, skulle han vara vit och skinande som ett skarpt, glänsande svärd.

Detta är min uppfattning om honom. Och många uppfattningar blir verklighet. Allah är den som äger ära och makten att skänka.

Han skulle göra honom så skicklig i tal och vältalighet att han skulle göra även de största talarna mållösa och undanröja de hjälplösas och oförmögnas olyckor. När ögonens pupiller omges av ögonbryn och hästar galopperar, både enskilt och i grupper.»

Med Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) som far och Asma som mor föddes sönerna Abdullah, al-Mundhir, Urwa, Asim och al-Muhajir, samt döttrarna Khadijat al-Kubra, Umm al-Hasan och Aisha. Hilyat al-Awliya 2/255.

Stark tro

Efter att hon hade antagit det islamiska levnadssättet blev hennes tro så fast förankrad i hennes hjärta att hon inte gjorde den minsta eftergift åt avgudadyrkan och otro. Till och med sina närmaste icke-muslimska anhöriga bröt hon kontakten med, eftersom hon tänkte att de kunde orsaka Allahs och Hans Sändebuds (s.a.w.) missnöje. När Asmas far skilde sig från hennes mor bröts deras relation redan under den förislamiska okunnighetens tid. Hela Asmas familj blev en islamisk familj. En dag kom Asmas mor för att träffa sin dotter, och Asma frågade Allahs Sändebud (s.a.w.) om hon skulle upprätthålla en god relation med sin avgudadyrkande mor. Då uppenbarades denna vers: Sura al-Mumtahana, vers 8. (Arabisk text)

Då befallde Allahs Sändebud (s.a.w.) henne att behandla sin avgudadyrkande mor väl och sade: ”Ja, upprätthåll en god relation med din mor.” Tafsir al-Qurtubi 10/239; Musnad Ahmad 6/344, 347, 355. Amir ibn Abdillah återberättade från sin far, Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom): En gång kom Qutayla bint Abd al-Uzza till sin dotter Asmas hem med gåvor som russin, ghee, ost och annat. Asma vägrade ta emot dem. Hon lät henne inte ens komma in i huset. Aisha underrättade Allahs Sändebud (s.a.w.) om saken och frågade honom om hans åsikt. Då uppenbarades den ovan nämnda versen ur sura al-Mumtahana. Därefter tog Asma varmt emot sin mor, förde in henne i huset och satte henne till rätta, samt tog emot hennes gåvor. Musnad Ahmad 6/344; ad-Durr al-Manthur 8/131.

Ärade Asma (må Allah vara nöjd med henne) var en ytterst ödmjuk och anspråkslös människa. Hon skämdes inte för att själv utföra alla hushållssysslor. Ärade Asma (må Allah vara nöjd med henne) berättade själv för oss följande om den ekonomiska nöden och fattigdomen i hennes och hennes make, ärade az-Zubayrs (må Allah vara nöjd med honom), hushåll samt om hur hon själv utförde alla hushållets ansvar och skyldigheter:

När jag gifte mig med az-Zubayr ibn al-‘Awwam ägde han inte någon förmögenhet alls. Han hade inte heller någon slav som kunde utföra fysiskt arbete. Han var ytterst fattig och behövande. Det enda han ägde var en häst och en kamel. Jag skötte själv dessa djur. Ärade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade skänkt az-Zubayr en bit dadelpalmsodling tre farsakh från Medinas centrum. Därifrån samlade jag upp dadelkärnorna, fyllde en säck med dem och bar hem den på huvudet. Sedan malde jag dem själv och gav dem åt kamelen och hästen. Jag hämtade vatten från brunnen genom att fylla en hink och bar det hem i en lädersäck. Dessutom utförde jag själv alla hushållssysslor. Eftersom jag inte kunde baka bröd särskilt bra brukade jag knåda mjölet, forma det till degklumpar och låta det ligga. Intill vårt hus bodde ansariernas hustrur. De var mycket enkla och vänliga till sin natur. De älskade oss mycket. De blev mycket glada när de kunde hjälpa andra. De brukade baka och grädda mitt bröd åt mig. Varje dag var jag tvungen att möta dessa realiteter.

En dag, liksom alla andra dagar, var jag på väg hem från odlingen med en börda av dadelkärnor när jag mötte Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på vägen. Flera följeslagare var då tillsammans med honom. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick sin kamel att sätta sig och kallade på mig för att jag skulle sätta mig bakom honom. Jag kände mig generad med tanke på min make az-Zubayrs heder och värdighet. När han förstod att jag skämdes gav han sig av. När jag kom hem berättade jag detta för az-Zubayr. Han sade: ”Allah vet att det är mer plågsamt för mig att du bär denna börda på huvudet än att du sätter dig bakom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på hans rids djur.” En tid efter denna händelse skickade min far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en slav till mig. Denne befriade mig från att sköta hästen, och jag blev åtminstone något lättad från alla dessa svårigheter. [at-Tabaqat 8/250; Siyar a‘lam an-nubala 2/290; Musnad Ahmad 6/352]

På grund av fattigdomen och den ekonomiska nöden var hon mycket noggrann med hushållets utgifter. Hon använde varje sak med måtta och spenderade endast efter behov. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick höra talas om detta förbjöd han henne att spendera så exakt och beräknat. Han sade: ”Spendera inte på detta sätt, efter noggrann beräkning. Annars kommer Allah att ge dig endast i samma mått.” Därefter övergav hon denna vana.

Under en period av sitt liv blev ärade Asma (må Allah vara nöjd med henne) ägare till stor rikedom. Denna rikedom kunde dock inte på något sätt påverka hennes enkla och anspråkslösa livsstil. Hon bar grova kläder hela livet och levde helt utan begär efter världslig njutning; hon mättade sig med torrt bröd. Efter erövringen av Irak återvände hennes son Munzir hem och hade med sig några tunna, mjuka och mönstrade kvinnokläder av hög kvalitet, som han överlämnade till sin mor. På grund av sin ålder hade ärade Asma (må Allah vara nöjd med henne) då förlorat synen. Därför försökte hon bedöma klädernas kvalitet genom att stryka handen över dem. När hon förstod att de var av mycket hög kvalitet vägrade hon att bära dem. När Munzir hämtade grova kläder tog hon emot dem och blev glad. Sedan sade hon: ”Min son! Låt mig bara bära grova kläder.” [at-Tabaqat 8/250]

Generositet

En av de främsta egenskaperna i ärade Asmas (må Allah vara nöjd med henne) karaktär var hennes generositet. Denna egenskap hade hon fått genom sin starka tro på Allah och sitt familjearv. Hennes far Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) generositet hade hans tre döttrar – Asma, ‘Aisha och Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med dem) – helt och fullt tagit till sig. Denna generositet utvecklades till sin fulla omfattning inom dem. Under deras tid blev de till och med föredömen i detta avseende. Ärade ‘Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) berättar följande om sin mors och mosters generositet: [Tarikh al-Islam wa tabaqat al-mashahir wa al-a‘lam 3/135; Siyar a‘lam an-nubala 2/292]

”Jag har aldrig sett någon kvinna som var mer generös än min mor Asma och min moster ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Det fanns dock en viss skillnad mellan deras sätt att vara givmilda. Min moster ‘Aishas vana var först att samla ihop olika saker. När hon såg att tillräckligt mycket hade samlats brukade hon plötsligt, en dag, ge bort allt. Men min mor Asmas (må Allah vara nöjd med henne) vana var annorlunda. Hon sparade aldrig något hos sig till nästa dag.”

Det är möjligt att Asma (ra) följde Allahs Sändebuds (saw) råd till henne i fråga om givmildhet. Han förbjöd Asma att samla saker på hög och att räkna noggrant innan hon spenderade, och sade: ”Om du gör så kommer Allah också att göra så mot dig. Källorna till din försörjning kommer att stängas.” Allahs Sändebud (saw) sade: [Sahih al-Bukhari, Fil-hiba (2590, 2591), Fis-zakat (1433, 1434)]

”Asma! Räkna inte, annars kommer Allah också att räkna med dig när det gäller att ge.”

Asma (ra) sade: Efter detta råd från Allahs Sändebud (saw) räknade jag inte längre vad jag hade spenderat eller vad som hade kommit till mig. Vad jag än spenderade ersatte Allah åt mig.[Tarikh Madinati Dimashq (Tarajim an-nisa’), 19; Nisa’ min ‘asr an-nubuwwah, 357]

Hon brukade råda sina söner och döttrar och säga: ”Förmögenhet har getts för att hjälpa och göra gott mot andra, inte för att samlas på hög. Om ni inte spenderar era rikedomar på Allahs tjänare utan är snåla, kommer Allah också att beröva er Sin nåd. Vad ni än skänker eller spenderar blir i själva verket er skatt; denna skatt kommer aldrig att minska eller gå förlorad.[Tarikh Madinati Dimashq, 16; Tabaqat, 8/357]

När Hazrat Asma’ (ra) någon gång blev sjuk brukade hon frige alla slavar som ägdes av henne.[Tabaqat, 8/283] Vid de troendes moder Hazrat Aishas (ra) död lämnade hon efter sig en jordegendom som Asma’ (ra) ärvde. Hon sålde denna jord för hundratusen dirham och fördelade hela summan bland sina släktingar och närstående.[Sahih al-Bukhari, Bab Hibat al-Wahid lil-Jama‘ah]

Hazrat Asmas (ra) make, Hazrat Zubayr (ra), var en ganska hårdhänt person. Därför frågade Asma’ (ra) en gång Allahs Sändebud (saw): ”Får jag utan min makes tillstånd skänka något av hans egendom till fattiga och behövande?” Han svarade: ”Ja, det får du.”[Musnad, 6/353]

En gång kom Hazrat Asmas (ra) mor till henne i Medina och bad om ekonomisk hjälp. Som hon brukade skyndade hon sig till Allahs Sändebud (saw) och frågade: ”Min mor är en avgudadyrkare och ber mig om ekonomisk hjälp. Får jag hjälpa henne?” Allahs Sändebud (saw) sade: ”Hon är din mor.”[Sahabiyyat, 160] Det vill säga: Du får hjälpa henne. Muhammad ibn al-Munkadir (d. 130 e.H.) var en framstående tabi‘i. Han sade: ”Asma’ var en kvinna med ett ädelt och givmilt sinnelag.”[Tabaqat, 8/353]

Missförstånd med svärmodern

Asmas svärmor var Safiyya bint Abd al-Muttalib, Allahs Sändebuds faster, må Allah vara nöjd med henne. Hon var en av de främsta kvinnliga poeterna. Hon blev också berömd för sitt mod och sin tapperhet under det islamiska livet. Men hon var något barsk till sin läggning. När hon blev arg gick hon ofta till överdrift. Därför uppstod det ibland missförstånd mellan henne och hennes svärdotter Asma, må Allah vara nöjd med henne. Detta ledde också till att det uppstod spänningar mellan mor och son. Ibn Asakir har återberättat en sådan händelse genom Urwa ibn az-Zubayr. En gång hade Safiyya och hennes son az-Zubayr ett häftigt ordutbyte om något som rörde Asma. Asma och az-Zubayrs lilla dotter Khadija brukade alltid vara hos sin farmor. Hon hörde vad hennes far och farmor sade och gick till sin mor och sade: ”Mor, varför skällde du på farmor? Hon har klagat hos far.” Saken blev snart känd. Safiyya blev mycket missnöjd med sin son, eftersom hon trodde att han hade berättat för sin hustru vad hon hade sagt. Därför förebrådde hon honom. Az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade till sin mor: ”Mor, jag berättade det inte för henne.” Då blev modern ännu argare. Hon trodde att sonen dolde sanningen för henne. I själva verket visste inte heller az-Zubayr vem Asma hade fått veta saken av. I sin vrede reciterade Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, flera förebrående verser riktade till sin son. Till slut klarlades saken. Az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Mor, det var Khadija som berättade detta för Asma.” Safiyya sade: ”Jaså! Låt henne aldrig mer komma in i mitt hus.” [Historien om Damaskus stad, biografier över kvinnorna, s. 17–18] Det bör nämnas att Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, var mycket förtjust i Asma och az-Zubayrs barn. Hon brukade bära Abdullah ibn az-Zubayr i famnen och vagga honom, samtidigt som hon reciterade versrader med melodisk röst. [Banat as-Sahaba, s. 62, not 1]

Gudfruktan och kunskap

Att ge bort allt för Allahs sak, givmildhet och ädla karaktärsdrag förskönade hennes personlighet, medan kunskap, gudfruktan, klokhet och framstående kunskaper i fiqh ytterligare upphöjde hennes ställning. Hon deltog på samma sätt som männen i återberättandet av Allahs Sändebuds hadither, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i jihad och i andra liknande verksamheter. Hon ägnade sig åt gudsdyrkan ödmjukt och undergivet och reciterade Koranen med full koncentration. När hon reciterade någon särskild vers brukade hon, med ett förkrossat hjärta, upprepa den gång på gång. Hennes make har berättat: ”En dag gick jag in till Asma, må Allah vara nöjd med henne, och såg henne stå i bön medan hon reciterade denna vers [Sura at-Tur, 27].

’Därefter visade Allah oss nåd och skyddade oss från Eldens straff.’

Hon reciterade den. Därefter sökte hon skydd hos Allah. Jag stod kvar, men hon grät och sökte skydd hos Allah. Efter att ha stått där en lång stund gick jag till marknaden. När jag hade uträttat mina ärenden återvände jag dit och såg att hon fortfarande grät och sökte skydd hos Allah. [Hilyat al-awliya, 2/55; ad-Durr al-manthur, 7/635]

Ibn al-Jawzi nämner att det på den tiden framträdde en grupp koranrecitatörer och åhörare som uppförde sig på ovanliga sätt när de reciterade eller lyssnade på Koranen. De kunde till exempel svimma, slita sönder sina kläder och slå sig själva i huvudet och ansiktet. De trodde att de på detta sätt sökte Allahs skydd och tillflykt. De trodde också att Allahs Sändebuds följeslagare, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som hade de renaste hjärtana och var de mest rättfärdiga av människorna, brukade göra så och att de endast följde dem. [Al-Qussam wa al-mudhakkirin, s. 40] Den berömde hadithlärde från Kufa, Husayn ibn Abd ar-Rahman as-Sulami (d. 136 AH), sade: ”En gång frågade jag Asma bint Abi Bakr, må Allah vara nöjd med henne: ’Varför brukade Allahs Sändebuds följeslagare göra så när de reciterade Koranen?’ Hon svarade: ’Så som Allah har beskrivit dem: deras ögon fylls av tårar och deras hud knottrar sig.’ Jag sade: ’Här finns människor som svimmar när Koranen reciteras inför dem.’ Ärevördiga Asma, må Allah vara nöjd med henne, sade:

’Jag söker skydd hos Allah från den fördrivne Satan.’ [Al-Bahr al-muhit, 9/196; Historien om Damaskus stad, biografier över kvinnorna, s. 20]

I själva verket hänvisade Asma, må Allah vara nöjd med henne, till två verser i Koranen som beskriver följeslagarnas tillstånd när de reciterade Koranen. Dessa två verser är: [Sura al-Ma’ida, 83]

”När de hör det som har uppenbarats för Sändebudet, ser du deras ögon flöda av tårar på grund av den sanning de har insett.”

(Arabiska*****************)

”Allah har uppenbarat den bästa berättelsen, en Skrift vars delar överensstämmer med varandra och som upprepas gång på gång. Därav ryser huden på dem som fruktar sin Herre, varefter deras kroppar och hjärtan mjuknar och böjer sig inför åminnelsen av Allah.” [Sura az-Zumar 23]

De frommaste och mest gudfruktiga människorna i denna ummah var de ädla sahaberna (ra). De fick den korrekta kunskapen om islam direkt från den ädle Allahs Sändebud (sa). Därför är det på inget sätt tillåtet att utföra sådant i dyrkans namn som de inte själva utförde. Detta ville Hazrat Asma (ra) förklara genom att läsa ”A‘udhu billah”. Hon ville också förklara att det som dessa människor gör i själva verket är Satans verk. Ärlighet och uppriktighet var en del av Hazrat Asmas (ra) natur. Hon kände med hela mänskligheten. En gång förrättade den ädle Allahs Sändebud (sa) solförmörkelsebönen. Bönen var mycket lång. Asma (ra) blev rädd och började, utmattad, se sig omkring. Plötsligt fick hon syn på två kvinnor som stod en bit från henne. Den ena av kvinnorna var något kraftig, medan den andra var något smal och svag. När hon såg dem stå kvar i bönen fick hon mod och styrka. Hon ändrade sitt beslut att gå därifrån och sade tyst till sig själv: ”Jag bör stå ännu längre än de.” [Musnad Ahmad 3/349] Hon gjorde också som hon hade sagt. Hon stod orörlig ända tills bönen var slut. Bönen varade i flera timmar. Hon stod stadigt, men till slut kunde hon inte längre hålla sig uppe. Hon var nära att förlora medvetandet och man behövde stänka vatten på hennes huvud. [Sahih al-Bukhari 1/144]

Under den tiden var Hazrat Asma (ra) en källa till många olika slags kunskap. Hon var också en skicklig uttolkare av drömmar. Al-Waqidi sade: [Tahdhib al-Asma wa al-Lughat 2/598]

(Arabiska***************)

”Sa‘id ibn al-Musayyib (rah) var en av de främsta drömuttolkarna. Han fick denna kunskap av Asma bint Abi Bakr. Och Asma fick den av sin far Abu Bakr (ra).”

Hazrat Asma (ra) hade många beundrare och följare. De kom för att träffa henne med vördnad och respekt. Hennes fromhet och renhet var vida berömda. Människor kom för att be henne om du‘a. I synnerhet när de drabbades av olyckor och svårigheter kom de för att be henne göra du‘a. När en kvinna som hade feber kom till henne, stänkte hon vatten över hennes bröst och sade: ”Allahs Sändebud (sa) har sagt: Feber är helvetets eld, så kyl den med vatten.” [Sahih Muslim, as-Salam 2211; al-Bukhari, at-Tibb 5724]

När de troendes moder, Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), avled, gav hon en av den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mantlar till Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne). När någon i Asmas (må Allah vara nöjd med henne) hushåll blev sjuk, gav hon honom eller henne vatten som manteln hade tvättats i. [Muslim, Fil-Libani waz-Zinati (2069); Tabaqat 1/454; Musnad 6/348]

Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) utförde hajj flera gånger. Första gången gjorde hon det tillsammans med den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

Att bevara och återberätta hadither ur minnet

Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) överträffade många av de ädla sahabiernas (må Allah vara nöjd med dem) döttrar när det gällde att bevara och återberätta den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither ur minnet. Bland kvinnorna i Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) familj intog hon emellertid andra platsen. I detta avseende överträffades hon av Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). De manliga och kvinnliga sahabier från vilka färre än hundra hadither har återberättats kallas ”Ashabul Ashara”.

[Bland de kvinnliga sahabier som räknas till ”Ashabul Ashara” finns bland andra följande:

1. Asma bint Yazid (må Allah vara nöjd med henne). Antal återberättade hadither: 81

2. Maymuna bint al-Harith, de troendes moder (må Allah vara nöjd med henne). Antal återberättade hadither: 76

3. Umm Habiba, de troendes moder (må Allah vara nöjd med henne). Antal återberättade hadither: 60

4. Asmāʾ bint ʿUmays (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 65

5. Asmāʾ bint Abī Bakr (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 58

6. Ummu Hānī bint Abī Tālib (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 46

7. Fāṭima bint Qays (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 34

8. Umm al-Faḍl bint al-Ḥārith (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 30

9. Ummu Qays bint Miḥṣān (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 24

10. ar-Rubayyiʿ bint Muʿawwidh (må Allah vara nöjd med henne). Antalet återberättade hadither – 21

(Banāt aṣ-Ṣaḥāba—s. 65; not 1]

Hennes make az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) hörde också till denna kategori av hadithberättare. Hon återberättade dock tjugo hadither fler än sin make. Medan hon återberättade 58, enligt en annan uppgift 56, var antalet hadither som hennes make återberättade 38.

De hadither som återberättats av Asma (må Allah vara nöjd med henne) har samlats i olika verk inom Sunan och Musnad, däribland Sahihayn. Fjorton hadither har samlats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Dessutom har al-Bukhari ensam samlat fyra och Muslim ensam fyra. [A‘lam an-nisa’ 1/49; al-Isaba 4/230; Banat as-sahaba 65–66]

Bland de mest framstående personer som återberättade hadither från Asma (må Allah vara nöjd med henne) var hennes två söner Abd Allah och Urwa, hennes dotterson Abd Allah ibn Urwa, hennes frigivne slav Abd Allah ibn Qaysan, Ibn Abbas, Muhammad ibn al-Munkadir, Wahb ibn Qaysan och många andra. Bland kvinnorna fanns Fatima bint Shayba, Umm Kulthum, al-Hajabas frigivna slavinna, och många andra. [Siyar a‘lam an-nubala 2/292; Tahdhib al-asma wa-l-lughat 2/597; Tahdhib at-tahdhib 10/451]

Asma (må Allah vara nöjd med henne) hade också poetisk begåvning. Dessutom var hon en vältalig kvinna. I olika verk finns den elegi som hon författade efter att hennes make az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) och hennes son Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) hade lidit martyrdöden. [A‘lam an-nisa’ 1/49]

Skilsmässa

I olika sira-verk har det kortfattat nämnts att az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) skilde sig från Asma (må Allah vara nöjd med henne). Inget verk anger dock någon orsak till detta. Ibn al-Athir har emellertid nämnt två möjliga orsaker. Den ena är att Asma (må Allah vara nöjd med henne) hade nått hög ålder och att hennes syn på grund av åldern också hade börjat försvagas. [Usd al-ghaba 5/393] Därför ville az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) hålla henne på avstånd. Den andra är att det, av någon anledning, uppstod bitterhet i deras förhållande, vilket till slut ledde till skilsmässa, det vill säga att relationen bröts. Den första orsaken är på intet sätt rimlig. Kan man föreställa sig att en man av az-Zubayrs (må Allah vara nöjd med honom) rang skulle överge sin hustru, som var mor till många barn, på grund av hennes ålder? Och dessutom när hon hade blivit blind? Den andra orsaken som nämnts är däremot rimlig. Av den anledningen kan en skilsmässa ha ägt rum. Az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) hade ett något strävt och hårt sinnelag. Därför försämrades relationen mellan dem och ledde slutligen till separation. Detta får stöd av en annan berättelse från Ibn al-Athir. En gång blev az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) mycket arg på sin hustru Asma (må Allah vara nöjd med henne) på grund av något som hade sagts. Det gick till och med så långt att han slog henne. Asma (må Allah vara nöjd med henne) kallade på sin son Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) för att få hjälp. När az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) såg honom komma sade han: ”Om du kommer hit skiljer jag mig från din mor.” Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Har du gjort min mor till föremål för din ed?” Därefter befriade han med våld sin mor ur sin fars händer. Sedan separerade Asma från honom. [Siyar a‘lam an-nubala 2/292; Tarikh al-islam wa tabaqat al-mashahir wa-l-a‘lam 3/134] ”Ta Hisham ibn Urwa till dig.” [Tabaqat 8/253; Usd al-ghaba 5/393] Hur det än förhöll sig, flyttade Asma (må Allah vara nöjd med henne) efter skilsmässan till sin son Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) och fortsatte att bo där. Abd Allah (må Allah vara nöjd med honom) tjänade sin mor hela livet som en plikttrogen och lydig son. Moderns tillfredsställelse var det enda målet i hans liv.

Av ytterligare några berättelser framgår att az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) behandlade Asma (må Allah vara nöjd med henne) hårt. En dag gick Asma (må Allah vara nöjd med henne) till sin far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och klagade över az-Zubayrs (må Allah vara nöjd med honom) hårda behandling av henne. Efter att ha lyssnat på Asma (må Allah vara nöjd med henne) berömde Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) först az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) och vittnade om hans duglighet på många områden. Sedan rådde han henne: ”Min dotter! Ha tålamod. Om en kvinna har en rättfärdig make och han dör före henne, och hustrun inte gifter om sig, kommer de att återförenas i paradiset.” [A‘lam an-nisa’ 2/48; Banat as-sahaba 59]

Tapperhet och mod samt tålamod och ståndaktighet

Sedan urminnes tider har arabernas tapperhet och mod varit utmärkande drag och egenskaper hos dem. Därför blev Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) inte bara berömd för sin givmildhet, utan också känd som en modig och tapper kvinna. När lag och ordning försämrades i Medina under Saʿīd ibn al-ʿĀs (må Allah vara nöjd med honom), och omfattande anarki spred sig i staden, brukade Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) sova med en vass dolk under kudden. När människor frågade henne om orsaken sade hon: ”Om någon tjuv, rövare eller förbrytare skulle ta sig in i huset och angripa mig, skulle jag skära upp hans mage.” [Nisā’ hawlā ar-Rasūl, s. 184] Hon var tillsammans med az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) och bevittnade det berömda slaget vid Yarmūk. [Banāt as-Sahāba, s. 69.]

När ʿAbdullāh (må Allah vara nöjd med honom), son till Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne), hade nått full vuxen ålder gjorde folket i större delen av Syrien, liksom i Hijāz, Egypten, Irak och Khorasan, uppror mot de umayyadiska kaliferna, erkände honom som kalif och svor honom trohetsed. Före sin död utsåg Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom), grundaren av det umayyadiska kalifatet, sin son Yazīd till tronföljare och införde därmed det första kungadömet i islams historia. Men folket i olika delar av det islamiska kalifatet kunde inte acceptera att Yazīd på detta monarkiska sätt tog makten eller hans icke-islamiska livsföring. Även ʿAbdullāh (må Allah vara nöjd med honom) vägrade att svära Yazīd trohetsed. Han förklarade Mecka som det islamiska kalifatets huvudstad och slog sig ned där. Människor kom i stora skaror från alla håll och svor honom trohetsed. Han fortsatte att styra i de områden som stod under hans kontroll. När ʿAbd al-Malik ibn Marwān tog över ansvaret för kalifatet beslöt hans vesir, al-Hajjāj ibn Yūsuf, att bekämpa ʿAbdullāh (må Allah vara nöjd med honom). Med en stor militärstyrka belägrade han Mecka den första dagen av Dhū al-Hijja år 72 enligt hijra-kalendern. Mecka blev fullständigt avskuret från all kontakt med omvärlden. Kriget mellan de båda sidorna fortsatte i sex månader utan avbrott. På grund av den långvariga belägringen blev människorna i Meckas liv alltmer begränsat. Antalet av ʿAbdullāhs (må Allah vara nöjd med honom) anhängare minskade dag för dag. När de inte såg någon möjlighet till seger började de lämna honom. Med sina få återstående anhängare tog han sin tillflykt till Kabahelgedomen. Strax före den slutliga sammandrabbningen med den umayyadiska armén gick han för att träffa sin mor Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) för sista gången. Asmā’ (må Allah vara nöjd med henne) var då tyngd av ålderdom och blind. Historien har inte kunnat bevara många detaljer ur Asmā’s händelserika liv. Men den skarpa intelligens, karaktärsstyrka, fasta tro, yttersta självuppoffring, förtröstan på Allah och hängivenhet till sanningen som hon visade under detta sista möte mellan mor och son kommer för alltid att förbli outplånligt bevarade i historien. Dialogen mellan mor och son löd så här:

ʿAbdullāh: Mor, as-salāmu ʿalaykum wa raḥmatullāhi wa barakātuhu.

Asmā’: Wa ʿalayka as-salām. ʿAbdullāh! Hajjājs armé kastar stenar mot dina trupper som befinner sig i den heliga helgedomen, och får husen i Mecka att skaka. Vad är syftet med att du kommer i ett så kritiskt ögonblick?

ʿAbdullāh: Jag har kommit för att rådgöra med dig.

Asmā’: Rådgöra? Om vad?

ʿAbdullāh: Av rädsla för eller lockade av Hajjāj har mina följeslagare lämnat mig i faran; till och med mina barn och min familj har övergett mig. Nu är bara ett fåtal människor kvar hos mig. Oavsett hur stort deras tålamod och mod är kan de omöjligen hålla ut längre än en eller två timmar. Samtidigt har umayyaderna skickat ett erbjudande: om jag erkänner Mālik ibn Marwān som kalif, lägger ned vapnen och svär honom trohetsed, kommer de att ge mig vad jag än önskar av världslig lycka och rikedom. Vad råder du mig att göra under dessa omständigheter?

Asmā’ sade med något höjd röst: ”Detta är helt och hållet ditt eget beslut, och du känner dig själv bäst. Om du är fast övertygad om att du står på sanningens sida och kallar människor till sanningen, så förbli ståndaktig liksom de som förblev ståndaktiga under ditt baner och dog som martyrer. Men om du längtar efter världslig lycka och rikedom, då är du den uslaste av människor. Du förstör dig själv och ditt folk. Kämpa som en man och låt inte rädslan för livet få dig att uthärda någon förnedring. Att dö av svärdshugg med heder är långt bättre än ett förnedrande liv! Jag blir glad om du blir martyr. Men om du eftertraktar denna förgängliga värld, vem är då uslare än du? Om du tror att du har blivit ensam och att du inte har något annat val än att kapitulera, då är detta inte en hedervärd mans handlingssätt. Hur länge kommer du att leva? Dö med ett gott namn och ett gott rykte; då kommer jag att finna tröst.”

Abdullah: Då kommer jag med säkerhet att dödas i dag.

Asma: Det är bättre att dödas i strid än att frivilligt överlämna dig åt Hajjaj och låta Banu Umayyas ynglingar leka med ditt avhuggna huvud.

Abdullah: Mor, jag är inte rädd för att dödas. Jag är rädd för att de ska tortera mig på olika sätt. De kommer att hugga av mina händer och fötter, slita sönder mina lemmar och lemlästa mig.

Asma: Min son! Efter döden finns det inget för människan att frukta. En slaktad get känner ingen smärta när skinnet flås av den.

När han hörde sin mor säga detta strålade ljuset från Abdullahs ansikte ännu klarare. Han sade: Min välsignade mor, må er ädla ställning bli ännu mer välsignad. I denna svåra stund kom jag till er endast för att få höra dessa ord från er. Allah vet att jag inte blev rädd och inte blev svag. Han är vittne till att jag inte kämpar på grund av begär efter eller kärlek till någon världslig njutning, rikedom eller ära. Nej, jag kämpar på grund av mitt intensiva hat och min avsky mot att förklara det förbjudna som tillåtet. Jag går nu för att göra det som ni har föredragit. Om jag blir martyr, sörj då inte för min skull, utan överlämna allt som tillhör er åt Allah.

Asma: Om du dödas för en lögn och orättvisa, kommer jag att sörja.

Abdullah: Mor, ni kan vara förvissad om att er son aldrig har begått orätt, oanständiga eller skamlösa handlingar, brutit mot Allahs lag, svikit någons förtroende eller gjort någon muslim eller dhimmi orätt. Det finns inget i denna värld som är bättre för honom än Allahs välbehag. Det är inte min avsikt att genom dessa ord förklara mig själv ren och oskyldig, för Allah vet bäst vem jag är. Därefter lyfte han ansiktet mot himlen och sade med stor ödmjukhet: Min Gud, Du vet mycket väl att allt jag sade till min mor endast var för att trösta henne, så att hon inte skulle lida när hon såg mig i detta tillstånd.

Asma sade: – (ARABISKA****************)

”All lovprisning tillhör Allah, som har hållit dig fast vid det som behagar Honom och mig.” Min son! Jag hoppas att mitt tålamod i fråga om dig ska bli ett enastående tålamod. Om du blir dödad inför mina ögon, blir det ett tillfälle för mig att få belöning. Om du segrar, blir det en glädje för mig. Gå nu framåt i Allahs namn. Min son! Kom lite närmare mig, så att jag för sista gången får känna doften av din kropp och röra vid dig en stund. Detta är nämligen det sista mötet mellan dig och mig i detta jordiska liv.”

‘Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) böjde sig ned och täckte moderns händer och fötter med kyssar, medan modern tryckte sin näsa och mun mot sonens huvud, ansikte och axlar, luktade på honom och kysste honom samt lät sina båda händer ömt smeka hans kropp. När hon vid avskedet skulle omfamna sin son, sköt hon honom åter ifrån sig och sade: ”‘Abdullah! Vad är det du har på dig?”

– Mor, det här är ju min rustning.

– Min son, detta är inte klädseln för dem som längtar efter martyrskap.

– Mor, jag har tagit på mig detta för att göra dig glad och skänka ro åt ditt hjärta.[Asahab-e Rasulers livsberättelser 1/211–212]

– Ta av dig den. Det här är det rätta med tanke på din personlighet, ditt mod och dina angrepp. Dessutom blir det lättare för dig att vara aktiv, röra dig snabbt och förflytta dig. Ta i stället på dig vida byxor. Då förblir dina privata delar täckta även om du skulle kastas till marken.

På moderns uppmaning tog ‘Abdullah av sig sin rustning, tog på sig byxorna och begav sig mot den heliga moskén för att ansluta sig till striden, medan han sade: ”Mor, glöm inte att be för mig – både före och efter att jag blir dödad.”

– Jag kommer aldrig att glömma att be inför Allah. Vissa strider för det falska, men din strid är för sanningen. Sedan lyfte hon båda händerna mot himlen och bad: ”O Allah, förbarma Dig över honom för hans långa nattliga dyrkan och hans högljudda gråt, när människor i nattens mörker ligger försänkta i djup sömn. O Allah, visa honom nåd för den hunger och törst han uthärdade i middagshettan i Mekka och Medina medan han fastade. O Allah! Låt Din barmhärtighet regna över honom för hans godhet mot sina föräldrar. O Allah, jag överlämnar honom åt Dig. Jag är nöjd med vilket beslut Du än fattar för hans del. Som belöning för detta, ge mig de tålamodigas belöning.”

Hans mor, den ärevördiga Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne),s ord skänkte den ärevördige ʿAbdullāh (må Allah vara nöjd med honom) frid i hjärtat. Han gick iväg och stupade efter att ha kämpat med yttersta tålamod. Före sin död uttalade han följande två versrader: [Hayātus-sahābah 1/574; Banāt as-Sahābah 70] (arabiska ***************)

Min mor Asmāʾ! Gråt inte över mig om jag dödas. Inget annat återstår än min ädelhet och min fromhet. Och det återstår ett skarpt svärd, genom vars slag min högra hand har blivit svag.’

Innan solen gick ner den dagen mötte den ärevördige ʿAbdullāh (må Allah vara nöjd med honom) sin store Herre. Efter att ha dödat honom lät al-Hajjāj hänga upp hans kropp. Modern Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) kom tillsammans med sin tjänarinna för att se sin sons kropp. Hon såg att kroppen hängde med ansiktet vänt nedåt. Hon ställde sig bredvid kroppen och sade lugnt och bestämt: ”Är det ännu inte dags för denne islams ryttare att stiga ner från hästryggen?” För att skingra folkmassan skickade al-Hajjāj män för att föra bort henne. Hon vägrade att gå. Han skickade då åter män med budet att hon skulle släpas bort i håret om hon inte gick genast. Den ärevördiga Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) blev inte rädd för al-Hajjāj. Hon brydde sig inte alls om hans hot.

Att uttala sanningen var det strålande kännetecknet för den ärevördiga Asmāʾs (må Allah vara nöjd med henne) karaktär. Inför en människoslaktare och tyrann som al-Hajjāj uttalade hon sanningen med mycket kraftfull röst. Hon gav honom ansikte mot ansikte ett förkrossande svar och krossade hans högmod. Efter den ärevördige ʿAbdullāhs (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd kom al-Hajjāj till den ärevördiga Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Din son begick religionsfientliga handlingar i Allahs heliga hus och spred ateism. Därför lät Allah honom smaka ett hårt straff.”

Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) svarade med fast röst: ”Du är en lögnare. Min son var inte ateist. Han fastade och var en lydig och plikttrogen son mot sina föräldrar. Men jag hörde den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga att en lögnaktig bedragare och en tyrann skulle födas bland Thaqīf. Den lögnaktige – al-Mukhtār ath-Thaqafī – har jag redan sett. Och tyrannen är du, som jag nu ser framför mig.” När al-Hajjāj hörde detta från den ärevördiga Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) blev han rasande och reste sig från sin sittande ställning. Men han förlorade modet att säga något och stod tyst. [Sahīh Muslim, Faḍāʾil as-Sahābah, hadith nr 2545; at-Tabaqāt 8/254; Musnad Ahmad 6/351; Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ 2/296]

I en annan berättelse sägs det att al-Hajjāj sade till Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne): ”Säg mig, hur behandlade jag Allahs fiende ʿAbdullāh?” Asmāʾ svarade: ”Du förstörde hans värld, medan han förstörde ditt liv efter detta. Jag har hört att du brukade håna honom genom att kalla honom son till ’hon med de två höftbanden’.” Vid Allahs ed, jag är själv ’hon med de två höftbanden’. Med det ena bandet band jag fast Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) mat. Det andra bandet sitter fortfarande runt min midja. [at-Tabaqāt 8/254; Tārīkh al-Islām wa Ṭabaqāt al-Mashāhīr wa al-Aʿlām 3/136] Det har också berättats att al-Hajjāj kom till Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Mor, de troendes befälhavare har beordrat mig att fråga hur du mår. Finns det något du behöver?” Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) svarade mycket strängt: ”Jag är inte din mor. Jag är mor till mannen som hänger på en påle vid vägens slut. Jag behöver ingenting.” [Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ 2/294]

En dag efter den ärevördige ʿAbdullāhs (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd sades det till den ärevördige ʿAbdullāh ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom): ”Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) sitter i ett hörn av moskén.” Han lutade sig något mot henne och sade: ”Denna livlösa kropp är ingenting. Själen har redan nått Allah. Frukta Allah och visa tålamod.” Asmāʾ sade: ”Vad har hindrat mig från att göra det? Även profeten Yahyā ibn Zakariyyās (må Allah vara nöjd med honom) huvud hade skänkts till en prostituerad bland Israels barn.” [ovannämnda verk 2/295; Tahdhīb al-Asmāʾ wa al-Lughāt 2/330]

Det bör nämnas att när Palestinas härskare Herodian ville gifta sig med sin faster Herodas, motsatte sig Yahyā detta. I deras religion var äktenskap mellan faster och brorson inte tillåtet. Men Herodas dotter och hennes mor samtyckte. De ställde villkoret för Herodian att äktenskapet skulle äga rum om han kunde hugga av Yahyās huvud och föra det till dem på ett fat. Det gjorde han. Den ärevördiga Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne) syftade på denna händelse. [Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ 2/295; not 1; Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ 369]

Medan Hadrat Abdullahs kropp hade hängt i flera dagar brukade Hadrat Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) be till Allah och säga: ”O Allah! Låt mig inte dö innan Abdullah har tvättats och hans svepning och begravning har ordnats.” När kroppen hade tagits ner bad Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) att få den och tvättade den med stor möda i Zamzams vatten. [Zad al-Ma‘ad 1/140; Tarikh al-Islam wa Tabaqat al-Mashahir wal-A‘lam 1/503; al-Faqihi säger: ”Som en välsignelse brukade Mekkas invånare tvätta sina döda med Zamzams vatten.” (Nisa’ Mubashsharat fil-Jannah 266)] Köttet hade ruttnat och lösts upp. Trots att Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) såg sin sons tillstånd bröt hon inte alls samman. Hon visade tålamod och tackade Allah.

Ibn Mulayka säger: ”Jag var en av dem som fick ansvaret för tvagningen. Vi grep tag i en kroppsdel, och den lossnade i våra händer. Vi tvättade den, lade den på svepningen och grep sedan tag i en annan kroppsdel. På detta sätt fullföljde vi hans tvagning. Därefter reste sig hans mor Asma’ och bad begravningsbönen. Han begravdes på al-Mu‘alla-kyrkogården i Mekka. [A‘lam an-Nisa’ 1/52; Banat as-Sahaba 71]

Hadrat Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr på tisdagen, den 17:e Jumada al-awwal år 73 efter hijra. Några dagar senare gick även Hadrat Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) bort i Mekka, år 73 efter hijra. Hon var då hundra år gammal. Bland de manliga och kvinnliga Muhajir-följeslagarna var hon den sista som dog. [Siyar A‘lam an-Nubala 2/296; A‘lam an-Nisa 1/52, 53] Under detta långa liv tappade hon inte en enda tand och drabbades inte heller av ens den minsta sinnesförvirring. Hon begravdes i Mekka intill sin son Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). [Banat as-Sahaba 72]

Före sin död testamenterade hon följande: ”Ni ska värma mina kläder genom att bränna väldoftande trä och sedan parfymera min kropp. Applicera ingen parfym på min svepning, följ inte liket med eld och begrav mig inte nattetid. [Tahdhib al-Asma’ wal-Lughat 2/598]”

Ummu Sulaym bint Milhan (må Allah vara nöjd med henne)

Hennes tillnamn var Ummu Sulaym. Det råder stor oenighet om hennes egentliga namn. Följande namn har nämnts: Sahla, Rumayla, Mulayka, al-Gumaysā’ och ar-Rumaysā’. Hon var en framstående kvinnlig följeslagare från Ansar bland Banu Najjar. Hon var den stolta modern till den framstående följeslagaren och profeten Allahs, må Allah vara nöjd med honom, högt älskade tjänare Anas. Hennes far hette Milhan ibn Khalid och hennes mor Mulayka bint Malik ibn ‘Adi ibn Zayd ibn Manat. I en annan berättelse anges namnet som ‘Unayka. [al-Isaba 4/461–462; Tabaqat 3/504] Hennes bror var den ädle följeslagaren Haram ibn Milhan, som blev martyr i den historiska händelsen vid Bi’r Ma‘una. [Hayat as-Sahaba (arabiska) 1/528] I historien är hon berömd under namnet Ummu Sulaym.

Tidigt i sitt liv, under den förislamiska okunnighetens tid, gifte hon sig med Malik ibn Nadar. Tio år före Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hijra till Medina födde hon sonen Anas med honom. Hon var en av de första bland Ansar som antog islam. När hon antog islam bröt hennes make Malik med henne, lämnade henne och hennes barn och begav sig bort från landet. [al-Isaba 4/461] Detta har återberättats från Anas. En dag kom Ummu Sulaym till sin make Malik och sade: ”I dag har jag kommit med ett budskap som du inte tycker om.” Malik sade: ”Du kommer alltid med budskap från denne beduin som jag inte tycker om.” Hon invände mot sin makes ord och sade: ”Ja, han är en beduin, men Allah har utvalt honom och gjort honom till profet.” Malik frågade: ”Nå, vilket budskap har du då kommit med i dag? Låt mig höra.” Hon sade: ”Det har förklarats förbjudet att dricka vin.” Malik sade: ”Då är det slut mellan dig och mig.” Därefter lämnade han hem, hushåll, hustru och son och begav sig till al-Sham, där han dog som avgudadyrkare. [Hayat as-Sahaba 2/590; al-Isaba 4/461; Tarikh Ibn ‘Asakir 6/5]

Av ovanstående berättelse framgår att hennes separation från Malik ägde rum långt efter att Allahs Sändebud, må Allah vara nöjd med honom, hade kommit till Medina, när vin förklarades förbjudet. Däremot framgår det av de berättelser som återgetts om hennes andra äktenskap med Abu Talha, må Allah vara nöjd med honom, att deras separation ägde rum innan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina. Vissa berättelser visar att hon tog Abu Talha till sin andre make redan innan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina. Det finns också berättelser enligt vilka Abu Talha antog islam i Medina genom Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, egen hand, varefter Ummu Sulaym gifte sig med honom. Det finns många berättelser av detta slag. Det är emellertid fastslaget att Ummu Sulaym antog islam innan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina. Nedan återger jag en eller två berättelser om hennes andra äktenskap med Abu Talha. Det har återberättats från Anas: Innan Abu Talha antog islam friade han till Ummu Sulaym. Som svar sade Ummu Sulaym: ”Abu Talha, vet du inte att den gudom som du dyrkar är gjord av lera?” Han sade: ”Det stämmer.” Ummu Sulaym sade åter: ”Skäms du inte över att dyrka ett träd? Om du antar islam har jag inget att invända mot att gifta mig med dig. I så fall kommer jag inte heller att kräva någon annan hemgift än att du antar islam.” Abu Talha gick därifrån och sade: ”Jag ska tänka över saken.” Efter en kort stund återvände han och reciterade: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.”

Därefter kallade Umm Sulaym på sin son Anas och sade: ”Anas! Ordna Abu Talhas bröllop.” Anas lät sin mor gifta sig med Abu Talha. Händelsen har återberättats i flera verk genom olika berättarkedjor.[Hayatus-Sahaba 1/196; al-Isaba 4/461; Tabaqat 3/504; Ibn Asakirs historia 6/5]

I en annan återberättelse sägs det att Anas sade: När Abu Talha friade till Umm Sulaym sade hon till honom: ”Jag har trott på denne man och förklarat att han är Allahs Sändebud. Om du följer honom kan jag gifta mig med dig.” Abu Talha sade: ”Då antar jag också din religion.” Därefter gifte Umm Sulaym sig med honom. Abu Talhas islam var hennes brudgåva. I denna berättarkedja återges också att Umm Sulaym sade när Abu Talha friade: ”Jag kommer inte att gifta om mig förrän Anas har blivit vuxen och är kapabel att sitta i olika samlingar.” Anas sade: ”Må Allah belöna min mor å mina vägnar. Hon har uppfostrat mig på bästa sätt.” När Abu Talha hörde Umm Sulayms ord sade han: ”Anas har ju redan suttit i samlingar och talat.” Därefter lät Anas sin mor gifta sig med honom.

I en annan återberättelse sägs det att när Umm Sulaym avvisade Abu Talhas frieri sade han till henne: ”Vid Allah, detta är kanske inte vad du egentligen önskar.” Hon frågade tillbaka: ”Önskar du guld eller silver?” Då sade Umm Sulaym: ”Jag tar dig och Allahs Profet till vittnen och förklarar: Om du antar islam går jag med på att gifta mig med dig i utbyte mot att du antar islam.” När Abu Talha hörde detta sade han: ”Vem kan hjälpa mig med detta?” Umm Sulaym sade till sin son Anas: ”Anas, gå med din farbror.” Han reste sig. Anas sade: ”Abu Talha lade handen på min axel, och så gick vi. När vi närmade oss Allahs Sändebud hörde han vad vi sade och utbrast: ’Se där, Abu Talha! Islams ära och härlighet lyser mellan hans ögon.’ Abu Talha hälsade Profeten och sade: ’Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud.’ Därefter gifte Sändebudet honom med Umm Sulaym i utbyte mot att han antog islam.

Umm Sulaym fick Anas med sin första make och två söner med sin andre make, den ädle Abu Talha: (1) Abu Umayr och (2) Abdullah. Abu Umayr dog i barndomen. Genom de två andra sönerna fortplantades släktlinjen.

Det tålamod som Umm Sulaym visade vid Abu Umayrs död är lärorikt för hela mänskligheten. När Abu Umayr dog hade han just lärt sig gå. När han tog små steg brukade hans far och mor betrakta honom med orubblig blick. Då tog den Allsmäktige Allah honom bort från denna värld. Pojken var mycket älskad av Abu Talha.

Abu Talha hade lämnat hemmet för ett ärende och lämnat den sjuke pojken hemma. Under tiden dog pojken. Modern Umm Sulaym bad de övriga i hushållet att inte säga något; när Abu Talha kom tillbaka frågade han hur den sjuke pojken mådde. Umm Sulaym sade: ”Han är i bättre skick än han var.” På grund av sin hustrus ord trodde Abu Talha att pojken mådde bättre. Han åt och drack som vanligt och gick till sängs. Umm Sulaym avslutade också sina sysslor, gjorde sig fin, parfymerade sig och gick till sängs. Man och hustru kom varandra nära. Därefter berättade Umm Sulaym för sin man om sonens död på följande sätt: ”Abu Talha, om någon anförtrodde dig en sak och senare kom för att hämta tillbaka den, skulle du då vägra lämna tillbaka den?” Abu Talha svarade: ”Aldrig.” Umm Sulaym sade: ”Då måste du ha tålamod med vår son. Han har lämnat denna värld.” Abu Talha frågade: ”Var är han nu?” Hon svarade: ”Där inne, i det avskilda rummet.” Abu Talha gick in, lyfte täcket från pojkens ansikte och sade: ”Inna lillahi.” En annan återberättelse säger att Umm Sulaym begravde den döde pojken innan Abu Talha kom tillbaka.

Därefter kom Abu Talha till Allahs Sändebuds närvaro och berättade för honom om sonens död och om Umm Sulayms agerande. När Sändebudet hade hört allt sade han: ”Den Allsmäktige Allah har välsignat denna natt för er. Vid Honom som sände mig med sanningen! Allah har lagt ett ’omnämnande’ i hennes livmoder. Därför kunde hon visa så stort tålamod vid sin sons död.”[Hayatus-Sahaba 2/590; Muslim 2/342; al-Isaba 4/461] Den natten föddes en son genom deras förening. Han var Abdullah ibn Talha. Allah skänkte honom många barn och efterkommande.[al-Isaba 4/461; se även Sahabernas livsberättelser, del 3, s. 115] I en annan återberättelse sägs det att Sändebudet den dagen bad för detta par: ”O Allah, skänk välsignelse och godhet i deras natt tillsammans.”

Därefter födde Umm Sulaym barnet. När Sändebudet fick höra detta sade han till Anas: ”Gå till din mor och säg åt henne att efter att ha klippt navelsträngen inte ge barnet något i munnen, utan skicka det till mig.” Anas sade: ”Min mor lyfte upp pojken från mig, och jag bar honom och lade honom framför Allahs Sändebud.” Sedan bad Sändebudet Anas att hämta tre Ajwa-dadlar. När Anas kom med dem tog han bort kärnorna, stoppade dadlarna i sin egen mun och tuggade dem väl. Därefter öppnade han barnets mun och lade en del av det i den. Barnet började röra på munnen och suga. När Sändebudet såg detta sade han: ”Mina ansarier tycker om dadlar.” Sedan gav han barnet till Anas och sade: ”Ta honom till din mor.” Sändebudet gav barnet namnet Abdullah och bad även för honom: ”Må Allah göra honom rättfärdig och gudfruktig.” En av ansarierna sade: ”Jag såg nio av denna Abdullahs söner, och de var alla framstående koranrecitatörer.”[Hayatus-Sahaba 2/590–591; Ibn Asakirs historia 6/6]

Strax efter att Allahs Sändebud (frid över honom) hade kommit till Medina tog Umm Sulaym den lille pojken Anas i handen och förde honom till Allahs Sändebud (frid över honom) och sade: ”O Allahs Sändebud! Här är Anas. Han kommer att tjäna dig.” Anas var då endast tio år gammal. Från den tiden och fram till Allahs Sändebuds (frid över honom) bortgång tjänade Anas honom. Därför blev han känd som ”Profetens tjänare” (frid över honom).[al-Isaba 4/462] I en annan berättelse sägs det att hon dessutom vädjade: ”O Allahs Sändebud! Be en liten bön för honom.” Allahs Sändebud (frid över honom) bad också för honom.[Muslim 2/944; Bukhari 2/302] Det sägs att det möte där den ärevördige Allahs Sändebud (frid över honom) upprättade broderskapsband mellan muhajirerna och ansarerna i Medina hölls i Umm Sulayms hem. Den ärevördiga Umm Sulaym brukade med stort intresse följa med till de stora striderna, tillsammans med Umm Sulaym och några andra kvinnliga ansarer. De gav soldaterna vatten och vårdade de sårade.[Muslim 2/103; Hayatus Sahaba 1/592–593] Tirmidhi har också återberättat denna hadith. Även när den muslimska armén drabbades av motgångar i slaget vid Uhud utförde hon sin uppgift med stort mod. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag såg Aisha och Umm Sulaym komma med vattenfyllda lädersäckar och ge de sårade att dricka. När lädersäckarna blev tomma fyllde de dem igen och gav dem vatten.”[Bukhari, Kitab al-Maghazi 2/581]

Under det sjunde året efter hijra deltog hon även i slaget vid Khaybar. I Khaybar, eller på vägen tillbaka därifrån, ägde den ärevördige Allahs Sändebuds (frid över honom) äktenskap med den ärevördiga Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) och bröllopsnatten rum. Det var hon som kammade och gjorde Safiyya i ordning och förde henne till Allahs Sändebud (frid över honom).[Sahih Muslim 1/546; Sirat Ibn Hisham 2/340; al-Isaba 4/462]

Det återberättas från den ärevördige Abdullah ibn Abi Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Under slaget vid Hunayn stod Umm Sulaym med en dolk i handen. En gång fick Allahs Sändebud (frid över honom) syn på henne mitt under striden. Hon stod då bredvid sin make Abu Talha med en mantel virad runt midjan. Abdullah ibn Abi Talha låg i hennes mage. Abu Talhas kamel var med henne. För att hålla kamelen under kontroll hade de lagt händerna mellan dess hår och tygeln. Allahs Sändebud (frid över honom) ropade: ”Umm Sulaym?” Hon svarade: ”Ja, O Allahs Sändebud! Må mina föräldrar offras för dig! Så som du dödar dem som strider mot dig, kommer jag på samma sätt att döda dem som flyr från slagfältet och lämnar dig. De förtjänar verkligen att dödas.” När Allahs Sändebud (frid över honom) hörde detta sade han: ”Umm Sulaym! Räcker inte Allah i denna sak?” Umm Sulaym hade då en dolk i handen. Abu Talha pekade på den och sade: ”Umm Sulaym, varför har du denna dolk i handen?” Hon svarade: ”Om någon avgudadyrkare kommer inom räckhåll för mig ska jag med denna dolk sprätta upp hans mage.” När Abu Talha hörde detta sade han: ”O Allahs Sändebud! Har du hört vad Umm Sulaym ar-Rumaysa säger?” Då log Allahs Sändebud (frid över honom) milt.[Muslim 2/]

Under det femte året efter hijra gifte sig Allahs Sändebud (frid över honom) med de troendes moder, den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Med anledning av detta tillverkade Umm Sulaym själv ett mycket vackert, utsökt broderat ylleplagg och skickade det med sin son Anas. Hon instruerade också Anas att säga att Allahs Sändebud (frid över honom) skulle ta emot denna lilla gåva från henne.

Umm Sulaym brukade ibland tillaga mat och skicka den till Allahs Sändebud (frid över honom). När hon tillagade något gott i sitt eget hem skickade hon också en del av det till Allahs Sändebud (frid över honom). Detta har återberättats av Abu Hatim. Med anledning av Allahs Sändebuds (frid över honom) första samlag med en av sina hustrur tillagade Umm Sulaym hais, en maträtt gjord av dadlar, aqit och fett, och hällde den i ett kärl av mässing eller trä. Sedan kallade hon på sin son Anas och sade: ”Ta detta till Allahs Sändebud (frid över honom) och säg: ’Detta är en liten gåva från oss.’” Anas sade: ”Människorna led vid den tiden av svår livsmedelsbrist. Jag tog kärlet och gick dit och sade: ’O Allahs Sändebud! Umm Sulaym har skickat detta till dig. Hon hälsar dig också och säger att detta är en liten gåva från oss.’ Allahs Sändebud (frid över honom) tittade på kärlet och sade: ’Ställ det i ett hörn av huset och kalla hit den och den.’ Han nämnde många människors namn. Han sade dessutom: ’Ta med dig varje muslim du möter på vägen.’ Anas sade: ’Jag bjöd dem vars namn han hade nämnt. Och jag bjöd även alla muslimer som jag mötte på vägen. När jag kom tillbaka såg jag att hela Allahs Sändebuds (frid över honom) hus – Suffa och hustrurnas rum – var fullt av människor.”

Berättaren frågade Anas: ”Hur många människor kan det ha varit?” Han svarade: ”Ungefär tre hundra.” Anas sade: ”Allahs Sändebud (frid över honom) bad mig hämta matfatet. Jag bar fram det. Han lade sin hand på det och bad en åkallan. Sedan sade han: ’Sätt er tio och tio, säg bismillah och ät var och en från den sida som är närmast honom.’ Alla åt sig mätta enligt Allahs Sändebuds (frid över honom) anvisning. Sedan sade han till mig: ’Lyft bort fatet.’ Anas sade: ’Jag gick fram och lyfte bort fatet. Jag tittade i det, men jag kan inte säga om det fanns mer i det när jag ställde fram det än när jag lyfte bort det.’ [Hayatus Sahaba 2/660–661]

En annan händelse har Anas återberättat från sin mor. Hans mor hade en get. Hon tillverkade ghee av dess mjölk och fyllde ett läderkärl med det. En dag gav hon kärlet till Rabiba och sade: ”Ta detta till Allahs Sändebud (frid över honom); han kommer att äta det som tillbehör.” Rabiba tog det i handen, gick till Allahs Sändebud (frid över honom) och sade: ”O Allahs Sändebud! Umm Sulaym har skickat ett uqiyya-mått, eller ett kärl, med ghee.” Allahs Sändebud (frid över honom) sade till människorna: ”Häll ut gheet och lämna tillbaka kärlet till henne.” Det tomma kärlet lämnades tillbaka till henne. Hon hängde det på en stolpe. När Umm Sulaym kom hem såg hon att ghee rann över ur kärlet. Hon sade: ”Jag har ju följt din befallning. Om du inte tror mig, följ med mig så frågar vi Allahs Sändebud (frid över honom).” Umm Sulaym tog med sig Rabiba till Allahs Sändebud (frid över honom) och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag skickade ett kärl med ghee genom henne.” Allahs Sändebud (frid över honom) sade: ”Ja, hon överlämnade det.” Då sade Umm Sulaym: ”Jag svär vid Honom som har sänt dig med sanningen och den sanna religionen: kärlet är fortfarande fyllt med ghee, och det rinner över.” När Allahs Sändebud (frid över honom) hörde detta sade han: ”Umm Sulaym!”

”Må Allah ge dig mat på samma sätt som du gav Hans profet mat. Är du så förvånad? Ät själv och ge andra att äta.” Umm Sulaym sade: ”Jag gick hem och fördelade det i flera glas, och vi åt av det under en eller två månader.” [Al-Bidaya 6/102; Hayatus Sahaba 2/635]

Imam Muslim har återberättat ytterligare en händelse. Anas berättar: En dag sade Abu Talha till min mor Ummu Sulaym: ”I dag tyckte jag mig höra Allahs Sändebuds (s.a.) röst något svag. Jag fick intrycket att han var hungrig. Har du något att äta?” Min mor svarade: ”Ja.” Hon band in några brödbitar i ett tygstycke och skickade mig till Allahs Sändebud (s.a.). Så snart Sändebudet (s.a.) fick syn på mig frågade han: ”Har Abu Talha skickat dig?” Jag svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Mat?” Jag svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud (s.a.) sade till sina följeslagare: ”Res er.” De reste sig, och jag gick framför dem. När Abu Talha såg alla dessa människor kallade han på sin hustru och sade: ”Ummu Sulaym, se! Allahs Sändebud (s.a.) har kommit med folk. Vi har ju inte tillräckligt med mat för att ge alla att äta.” Ummu Sulaym svarade: ”Allah och Hans Sändebud (s.a.) vet bäst.” Abu Talha lät gästerna sätta sig. Allahs Sändebud (s.a.) gick in i huset och sade: ”Ta fram det som finns.” Det fanns bara lite mat, men den bars fram. Han sade: ”Be tio personer komma in först.” Tio personer gick in, åt sig mätta och gick ut. Därefter kom ytterligare tio. På detta sätt åt sammanlagt sjuttio eller åttio personer sig mätta på denna mat.[Bukhari-2/342; Muslim-2/178; al-Bidaya-9/105; Hayatus Sahaba-2/193–194]

Hon älskade den Ädle Profeten (s.a.) gränslöst. Den Ädle Profeten (s.a.) brukade ofta besöka Ummu Sulayms hem och vila där vid middagstid. Vid dessa tillfällen samlade Ummu Sulaym in Allahs Sändebuds (s.a.) svett och hårstrån som föll från honom.[Bukhari-2/929]

Anas (r.a.) berättar: En dag kom Allahs Sändebud (s.a.) till vårt hus vid middagstid, vilade och började svettas. Min mor hämtade en flaska och började samla upp svetten i den. När Allahs Sändebud (s.a.) vaknade frågade han: ”Ummu Sulaym, vad gör du?” Min mor svarade: ”Denna svett från dig är väldoftande för oss.” Anas brukade säga: ”Under hela mitt liv har jag aldrig känt någon mysk eller ambra som doftat ljuvligare än doften av Allahs Sändebuds (s.a.) svett.”[Tarikh Ibn ‘Asakir-3/144, 145] Anas berättar vidare: Min mor Ummu Sulaym hade en liten son, Abu ‘Umayr, med Abu Talha. När Allahs Sändebud (s.a.) kom till vårt hus brukade han skämta lite med honom. En dag såg han Abu ‘Umayr sitta med sorgsen min. Allahs Sändebud (s.a.) sade: ”Abu ‘Umayr, varför sitter du så dyster?” Min mor svarade: ”Hans lilla lekkamrat, nughayr, har dött.” Från den dagen brukade Allahs Sändebud (s.a.) när han såg honom skämtsamt säga:

”Ya Aba ‘Umayr, ma fa‘ala an-nughayr?” – O Abu ‘Umayr, vad gjorde din lilla nughayr? Det bör nämnas att nughayrah är en liten fågel, ungefär som en sparv med röd näbb.[Ibid. 3/139; Hayatus Sahaba-2/570, 571; Tabaqat-3/506]

Anas (r.a.) berättar: Förutom hos sina hustrur besökte Allahs Sändebud (s.a.) ingen annan kvinnas hem så ofta som Ummu Sulayms. När man en gång frågade honom om orsaken sade han: ”Jag känner medlidande med henne. Hennes far och bror blev martyrer tillsammans med mig.”[Muslim-2/341; al-Isaba-4/461] Ibn Hajar säger: Förklaringen till att Allahs Sändebud (s.a.) gick in i Ummu Haram och hennes syster Ummu Sulayms hem är att de båda bodde i samma hus och att Ummu Sulaym brukade följa med Allahs Sändebud (s.a.) i jihad.[al-Isaba-4/461]

Ummu Sulaym var Allahs Sändebuds (s.a.) moster. Släktlinjen från Salma bint ‘Amr, mor till Allahs Sändebuds (s.a.) farfar ‘Abd al-Muttalib, förenas med Anas mors släkt vid ‘Amir ibn Ghanam.[Usud al-Ghaba-1/127; Asahhus Siyar-606] Hon älskade Allahs Sändebud (s.a.) innerligt och hyste vördnad och respekt för honom. Allahs Sändebud (s.a.) glömde henne aldrig. Han gav även denna ädla kvinna det glädjande budskapet om Paradiset.[Daira-i Ma‘arif-i Islamiyya (urdu)-3/402]

Ummu Sulaym hade stor ära och hög rang. Allahs Sändebud (s.a.) sade: ”Jag gick in i Paradiset och hörde en kvinnas röst. Jag frågade: ’Vem är denna kvinna?’ Jag fick till svar: ’Det är Ghumaysa bint Milhan, Anas mor.’”[Muslim-2/342]

Ummu Sulaym återberättade många hadither från Allahs Sändebud (s.a.). Anas ibn Malik, Ibn ‘Abbas, Zayd ibn Thabit, Abu Salama ibn ‘Abd ar-Rahman och många andra följeslagare återberättade hadither från henne. Allmänheten brukade fråga henne om nödvändiga religiösa frågor. En gång uppstod en tvist mellan ‘Abdullah ibn ‘Abbas och Zayd ibn Thabit, och båda accepterade henne som domare.[Musnad-6/431; al-Isaba-4/362]

Hon skämdes inte för att fråga Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) om religiösa frågor för att få kunskap. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Vilka goda kvinnor ansarerna är! Blyghet hindrar dem inte från att ställa frågor om religiösa frågor och från att lära känna religionen.” Imam Ahmad återberättade från Umm Sulaym. Hon sade: ”Jag satt bredvid Umm Salama, Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hustru. Jag frågade: ’Guds Sändebud! Om en kvinna i sömnen ser att hon har samlag med sin man, måste hon då göra helkroppstvagning?’ När Umm Salama hörde frågan utbrast hon: ’Umm Sulaym, må dina händer bli dammiga! Du har fått hela kvinnosläktet att skämmas inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid).’ Sulaym svarade: ’Allah skäms inte för att uppenbara sanningen. Det är bättre att fråga Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) än att förbli i mörker om en fråga.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) svarade: ’Umm Sulaym, må dina händer bli dammiga! Helkroppstvagning blir obligatorisk för henne om hon vaknar och ser vätska.’ Umm Sulaym frågade åter: ’Guds Sändebud! Har kvinnor också vätska?’ Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ’Om de inte hade vätska, hur skulle då barnet kunna likna henne? De är ju likadana som män.’ [Hayātus-Sahāba 3/221–222]

Det har återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: ”En gång tog min mor mig till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och sade: ’Guds Sändebud! Be en liten bön för denne lille tjänare till dig.’ Allahs Sändebud bad: ’O Allah, välsigna honom med överflöd i rikedom och avkomma, ge honom ett långt liv och förlåt hans synder.’” Mot slutet av sitt liv sade Anas: ”Bland mina barn och barnbarn har jag begravt 98 — enligt en annan uppgift 102 — personer med egna händer. Min trädgård ger blommor två gånger om året. Jag har fått leva så länge att jag har blivit trött på livet. Nu hoppas jag på den fjärde bönen, det vill säga förlåtelse för mina synder.” [Samma källa 3/347, 633]

Anas (må Allah vara nöjd med honom) tjänade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) varje dag och återvände hem vid middagstid. En dag var han på väg hem mitt på dagen. På vägen såg han pojkar i samma ålder som han själv leka. Han tyckte om leken och stannade för att titta på den. Efter en stund såg han att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kom mot dem. Han tog Anas i handen och skickade honom för att uträtta ett ärende. När Anas kom tillbaka gick Allahs Sändebud hemåt. Eftersom Anas blev försenad med att komma hem frågade hans mor, Umm Sulaym, varför det hade dröjt så länge. Han svarade: ’Jag gick på ett hemligt ärende åt Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Därför blev jag försenad.’ Modern trodde att pojken kanske dolde sanningen och frågade därför: ’Vad var det för ärende?’ Anas svarade: ’Det är en hemlighet som inte får berättas för någon.’ Modern sade: ’Behåll då hemligheten och avslöja den inte för någon.’ [Al-Fath ar-Rabbānī 22/204; Hayātus-Sahāba 1/343; 2/503] Anas bevarade denna hemlighet hela sitt liv.

På detta sätt finns många berättelser ur Umm Sulayms liv utspridda i olika böcker, och de är mycket lärorika. Det finns ingen tillförlitlig uppgift om året för hennes död.

Umm Harām bint Milhān ((må Allah vara nöjd med henne))

Det är inte känt vad Umm Harāms (må Allah vara nöjd med henne) egentliga namn var. Detta var hennes tillnamn, och det är under detta namn hon blivit berömd i historien. Hon var dotter i den berömda Najjār-grenen av Medinas Khazraj-stam. Hennes far var Milhān ibn Khālid. Genom sin mor var hon syster till Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) och moster till den berömde följeslagaren Anas ibn Mālik, som tjänade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Genom amning var hon dessutom moster till den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). [As-Sīra al-Halabiyya 3/73]

Milhāns familj från Najjār-klanen i Medina var en mycket lyckosam familj. Redan i början av den islamiska förkunnelsen i Medina sökte familjens medlemmar skydd under islams skugga. En djup kärlek till Allah och Hans Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) slog rot i familjemedlemmarnas innersta hjärtan. Alla — män såväl som kvinnor — gjorde betydande insatser i goda gärningar såsom jihad, kunskapssökande, att offra sina liv i islams tjänst och frikostighet. Milhāns båda söner, Harām och Sulaym (må Allah vara nöjd med dem), deltog i striderna vid Badr och Uhud. Båda var bland de främsta deltagarna vid Bi’r Maʿūna och led martyrdöden där. En av de största förtjänsterna i Harām ibn Milhāns (må Allah vara nöjd med honom) liv var att han lyckades få sin mördare, Jabbār ibn Sulamī, att bli muslim innan han dog. Händelsen var i korthet följande: När Jabbār ibn Sulamī sköt en pil mot Harām trängde den igenom hans bröst, och han ropade högt:

”Jag svär vid Kabaens Herre, jag har verkligen lyckats.” Med detta menade han: ”Jag har lyckats uppnå martyrskap.” När mördaren Jabbār fick veta betydelsen av orden förändrades hans sinnelag. Han ångrade sig, trädde in i islam och blev muslim. Den sista meningen som Harām ibn Milhān (må Allah vara nöjd med honom) uttalade i sitt liv blev orsaken till att Jabbār ibn Sulamī (må Allah vara nöjd med honom) antog islam. [Bukhari: kapitlet om ar-Rajīʿ; Nisāmīn Asr an-Nubuwwa 42]

Bland de ädla kvinnorna i Medina som i den ädle Allahs Sändebuds (saw) sällskap ytterligare förskönade sin karaktär fanns Milhans två döttrar, Umm Sulaym och Umm Haram. Endast författaren till ”at-Tahdhib” har nämnt att Umm Harams (ra) första make var Amr ibn Qays al-Ansari [at-Tahdhib 12/46]. I de flesta böcker anges emellertid den berömde följeslagaren Ubadah ibn as-Samit som hennes make. Ibn Sa’d ansåg att Ubadah ibn as-Samit var hennes första make och Amr ibn Qays hennes andra make [Tabaqat 8/268]. Genom tillförlitliga sira-verk framgår dock att Ubadah ibn as-Samit (ra) var hennes sista make [Sahabiyyat 210]. Denne Ubadah (ra) var en framstående ansarisk följeslagare från islams tidiga period, medlem av Aqaba, naqib, en modig mujahid i Badr, Uhud och Khandaq samt deltagare i alla betydande händelser, däribland Bay’at ar-Ridwan. Han avled i Ramla i Palestina år 34 efter hijra [Tahdhib al-Asma’ wa al-Lughat 1/256–257; al-A’lam 3/258].

Den moské som den ädle Allahs Sändebud (saw) byggde två mil från Medinas centrum (Mu’jam al-Buldan 4/302), på grundval av taqwa och gudsfruktan, var Masjid Quba. Om denna moské uppenbarades följande vers [Surat at-Tawbah 108; as-Sira al-Halabiyya 3/73]: ”Den moské vars grund lades på gudsfruktan redan från den första dagen är mer värdig att du förrättar bön i.”

Denna moské har en oerhörd betydelse i islams historia. Ibn Umar (ra) sade: ”Allahs Sändebud (saw) brukade komma till denna moské ridande eller till fots och förrätta två rak’at bön där” [Sahih Muslim 4/127]. Umm Harams familj bodde intill denna heliga moské i Quba. Allahs Sändebud (saw) visade Haram (ra) stor respekt och uppskattning. Han brukade ibland gå till hennes hem och vila där vid middagstid [Usd al-Ghaba 5/574; al-Isti’ab 4/424; adh-Dhahabi: Tarikh 3/317; al-Isaba 4/441]. Ibland förrättade han även bön där. Anas (ra) sade: ”En dag kom Profeten (saw) till oss. Då fanns endast jag, min mor Umm Sulaym och min moster Umm Haram i huset. Han sade till oss: ’Kom, så förrättar jag bön tillsammans med er.’ Det var inte tid för någon obligatorisk bön. Han förrättade bön tillsammans med oss och bad för alla välsignelser i denna värld och i det kommande livet för alla i vår familj” [Sahih Muslim 2/128]. En gång när Allahs Sändebud (saw) kom till Umm Harams (ra) hem lagade hon mat åt honom och lät honom äta. Efter måltiden vilade han en stund, medan Umm Haram (ra) delade hans hår och började leta efter löss. Då blev Allahs Sändebud (saw) lätt sömnig. En stund senare vaknade han, log milt och gav Umm Haram (ra) det glada budskapet om martyrskap. Från den dagen började hon kallas ”ash-Shahida” (den kvinnliga martyren). Den andra kvinna som Allahs Sändebud (saw) gav det glada budskapet om martyrskap var Umm Waraqah al-Ansariyya (ra). Det bör nämnas att Abd al-Muttalibs mor, Allahs Sändebuds (saw) farfar, var dotter till Banu Najjar. Eftersom Umm Haram (ra) därför var släkt med Allahs Sändebud (saw) som hans moster var hon mahram för honom. Därför kunde hon röra vid Allahs Sändebuds (saw) huvud och plocka bort löss [Nisa min Asr an-Nubuwwah 44].

Imam at-Tirmidhi sammanställde en berättelse från Anas ibn Malik. Han sade: ”Allahs Sändebud (saw) brukade komma till Umm Harams hem, och hon brukade ge Allahs Sändebud (saw) mat. Umm Haram var Ubadah ibn as-Samits hustru. En dag kom Allahs Sändebud (saw), och hon gav honom mat. Sedan delade hon hans hår och började leta efter löss. Allahs Sändebud (saw) somnade. En stund senare vaknade han och log milt. Umm Haram frågade: ’O Allahs Sändebud! Varför log du?’ Han svarade: ’I sömnen visades det för mig att några av min umma hade gått ombord på fartyg för att korsa havet i syfte att kämpa jihad för Allahs sak.’ Umm Haram bad: ’O Allahs Sändebud! Be Allah att även jag må räknas bland dem.’

Därefter lade Allahs Sändebud (saw) sitt huvud och somnade igen. Efter en stund vaknade han leende. Umm Haram frågade åter: ’O Allahs Sändebud! Varför ler du?’ Allahs Sändebud (saw) upprepade sitt tidigare svar. Umm Haram bad åter på samma sätt. Då sade Allahs Sändebud (saw): ”Du tillhör den första gruppen.”

Tiden gick. Allahs Sändebud (saw) avled. De första och andra kaliferna, Abu Bakr och Umar (ra), lämnade denna värld den ene efter den andre. Det islamiska kalifatets gränser utvidgades betydligt. Den tredje kalifen, Uthman (ra), satt på kalifatets tron. Syriens guvernör, Mu’awiyah ibn Abi Sufyan (ra), bad kalifen om tillstånd att genomföra ett fälttåg mot ön Qubrus (Cypern) i havet. Vid denna tid stod Qubrus under bysantinskt-romerskt styre. Tidigare hade muslimerna varken haft någon flotta eller någon erfarenhet av fälttåg till sjöss. Med anledning av amir Mu’awiyahs (ra) begäran sammankallade därför Uthman (ra) ett möte med shurarådet. Efter lång diskussion och överläggning fattades beslutet att bygga en flotta och genomföra ett fälttåg mot Qubrus sjövägen. Detta var muslimernas första sjöexpedition. Därför vidtogs mycket stora försiktighetsåtgärder.

I enlighet med shurarådets beslut beordrade Uthman (ra) år 27 efter hijra att ett fälttåg mot Qubrus skulle genomföras över havet. Mu’awiyah (ra) byggde en flotta. I denna flotta inkluderade han många högt uppsatta följeslagare, såsom Abu Dharr al-Ghifari (ra), Abu ad-Darda (ra) och Ubadah ibn as-Samit (ra).

Den dag då Allahs Sändebud (saw) förutsade att Umm Haram skulle delta i ett sjökrig, och då hon hörde honom säga: ”En första grupp ur min umma kommer att strida till sjöss och därigenom göra paradiset obligatoriskt för sig själva. Umm Haram, du kommer också att vara bland dem” [Bukhari: al-Jihad; Hilyat al-Awliya wa Tabaqat al-Mashahir wa al-A’lam 2/61; Tarikh Dimashq 486 (Tarajim an-Nisa)].

Från den dagen väntade Umm Haram (må Allah vara nöjd med henne) på en sådan sjöexpedition. Efter lång tid kom möjligheten. Hon gav sig ut i jihad tillsammans med sin make, Ubadah ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom). Efter att ha korsat det stormiga havet landsteg den muslimska armén på Cypern, drev bort den romerska armén och hissade där islams fana. I själva verket erövrades Cypern utan strid, enbart genom ett fredsfördrag.

När armén efter erövringen av Cypern förberedde sig för att återvända till fastlandet föll Umm Haram (må Allah vara nöjd med henne) en dag när hon skulle stiga upp på ett riddjur. Hon skadades svårt och avled där till följd av skadan. Hon begravdes på ön Cyperns mark. [Sunan at-Tirmidhi, hadith nr 1645; Dalā’il an-nubuwwa 2/712; Nasab Quraysh, s. 124–125]

Hisham ibn al-Ghaz sade: Umm Haram bint Milhan har sin grav på Cypern. Lokalbefolkningen brukar säga: ”Detta är graven till en rättfärdig kvinna.” [Tarikh Dimashq 496 (Tarajim an-nisa)] Han sade också: ”År 91 efter hijra såg jag hennes grav vid havskusten i Baqaqis och stod bredvid den.” Än i dag samlas där stora skaror av människor från olika världsdelar. [Nisa min asr an-nubuwwa, s. 47]

Umm Haram (må Allah vara nöjd med henne) var den första kvinnliga sjökrigaren i islams historia. Hon var den första kvinnliga sahabīn och sjöfararen som korsade Vita havet i krigssyfte.

Återberättande av hadither

Umm Haram (må Allah vara nöjd med henne) återberättade hadither från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Sammanlagt har fem hadither återberättats från henne. Dessa hadither återberättades av många framstående sahaba och tabi’in, såsom Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), Amr ibn al-Aswad (må Allah vara nöjd med honom), Ubadah ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom), Ata ibn Yasar samt Ya’la ibn Shaddad ibn Aws (må Allah vara nöjd med honom), bland andra.

Hon efterlämnade tre söner: Qays, Abdullah och Muhammad. De två första var söner till hennes första make, och den siste var son till Ubadah ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom). [Tabaqat 8/318; al-Isaba 4/442]

Fatima bint Qays al-–Fihriyya ((må Allah vara nöjd med henne))

Hazrat Fatimas (ra) far var Qays ibn Khalid och hennes mor Umayma bint Rabi’a. Hennes bror var Dahhak ibn Qays. Fatima var tio år äldre än Dahhak. Fatimas mor Umayma var dotter till Banu Kinana. Hennes första äktenskap var med Abu Amr Hafs ibn Mugira. [Al-Isti’ab-4/383 (marginalanteckning till Al-Isaba); Tabaqat-8/273] Hon antog islam under den första perioden av den islamiska kallelsen i Mekka, och när kvinnorna började utvandra från Mekka gjorde även hon hijra. [Usud al-Ghaba-5/526]

Under hijriåret 10 sändes en armé under Hazrat Alis (ra) ledning mot Jemen. Fatimas make Abu Amr var också medlem av denna armé. Amr hade redan gett Fatima två skilsmässor. När han nu avreste från Medina lät han genom deras äktenskapsombud, Ayyash ibn Rabi’a (ra), meddela henne den tredje skilsmässan. Tillsammans med detta skickade han fem sa’ korn och fem sa’ dadlar som hennes försörjning. När Fatima bad Ayyash om underhåll och en bostad sade han: ”Din make har endast skickat dessa dadlar och detta korn. Vi har inget annat hos oss. Och det som har getts är endast en gest av välvilja och medkänsla. Annars har du ingen annan rätt till något hos oss.”

Fatima kunde inte godta vad Ayyash hade sagt. Hon packade sina kläder och gick direkt till Rasulullahs (sa) tjänst. Khalid ibn al-Walid och några andra personer var också närvarande. Fatima berättade hela händelsen. Profeten (sa) frågade: ”Hur många gånger har Abu Amr skilt sig från dig?” Hon svarade: ”Tre gånger.” Rasulullah (sa) sade: ”Då har Abu Amr inte längre ansvaret för din mat och ditt uppehälle. Bo nu hos Shurayk och fullfölj din idda.” Men Umm Shurayks släktingar bodde i hennes hus, så han sade åter: ”Ibn Maktum är blind, och han är din kusin. Därför är det bättre att du fullföljer din idda hos honom.”

På Rasulullahs (sa) befallning började Hazrat Fatima bo i Ibn Maktums hus. När hon hade fullföljt sin idda började frierier komma från alla håll. Bland dem fanns frierier från Mu’awiya ibn Abi Sufyan, Abu Jahm och Usama ibn Zayd. Fatima (ra) rådfrågade Rasulullah (sa) om dessa frierier. Rasulullah (sa) sade: ”Mu’awiya är fattig och äger inte mycket, medan Abu Jahm är grälsjuk och hård till sinnet. Usama ibn Zayd är bättre än dessa två. Gift dig med honom.” Fatima trodde att Rasulullah (sa) själv skulle ge henne äran att bli hans hustru. Därför tvekade hon inför att gifta sig med Usama. När Rasulullah (sa) såg hennes situation sade han till henne: ”Vad hindrar dig från att gifta dig med honom? Lyd Allah och Hans Sändebud (sa). Det finns gott i det för dig.” På grund av dessa ord från Rasulullah (sa) gifte Fatima (ra) sig med Usama ibn Zayd. Fatima (ra) brukade senare säga: ”Efter detta äktenskap blev jag föremål för människors avund.” [Sahih Muslim-1/483; Musnad-6/411–414; Tabaqat-8/274–275]

Efter kalifen Hazrat Umars (ra) död under hijriåret 23 hölls shurarådets möten i Fatimas (ra) hus. [Al-Isti’ab-4/383; Usud al-Ghaba-5/527] Under hijriåret 54 avled hennes make Usama (ra). Hon blev djupt bedrövad av separationen från sin make. Som änka tillbringade hon resten av sitt liv i sin bror Dahhaks hushåll. Senare, när Yazid ibn Mu’awiya (ra) under sin kalifattid utnämnde Dahhak ibn Qays till guvernör över Irak, flyttade Fatima till Kufa och fortsatte att bo där. [Usud al-Ghaba-5/526] Det är inte känt exakt vilket år hon dog. Hon levde emellertid fortfarande under Abdullah ibn al-Zubayrs (ra) kalifat. [Sahih Muslim-1/485]

Hon var en vacker kvinna. [Al-Isaba-4/384] Samtidigt var hon en fulländad kvinna med skarpt intellekt, stor klokhet, förfinad kulturell smak samt sunda åsikter och tankar. [Usud al-Ghaba-5/526]

Dottern till Hazrat Sa’id ibn Zayd var hustru till Abdullah ibn Amr ibn Uthman. Fatima (ra) var flickans moster. Abdullah gav sin hustru tre skilsmässor. Fatima bad flickan att komma till henne. När Marwan fick veta detta skickade han Qubaysa till henne. Qubaysa kom till Fatima och sade: ”Hur kan ni föra ut en kvinna ur hennes hem innan hennes idda är fullbordad?” Hon svarade: ”Det beror på att Rasulullah (sa) befallde mig att göra så.” Sedan berättade hon om händelsen i sitt eget liv och reciterade följande vers ur Koranen som stöd för detta. (Arabiska**********) [Sura at-Talaq, vers 1–2] Efter att ha reciterat detta sade hon: ”Detta gäller situationen med en återkallelig skilsmässa, alltså en skilsmässa där hustrun kan tas tillbaka. Därefter kommer: (Arabiska*********) ’När ni skiljer er från era hustrur, skilj er från dem med hänsyn till deras idda och räkna iddan. Frukta Allah, er Herre. Fördriv dem inte ur deras hem, såvida de inte begår en uppenbart skamlös handling. När de sedan närmar sig slutet av sin idda, behåll dem på ett skäligt sätt eller skilj er från dem på ett skäligt sätt.’”

På grundval av den sistnämnda versen finns efter tre skilsmässor ingen möjlighet kvar under några omständigheter. Sedan sade hon: ”Eftersom vi anser att en hustru i denna situation inte ska få något underhåll om hon inte är gravid, finns det ingen mening med att hålla henne kvar.” [Sahih al-Bukhari-9/421–422; Sahih Muslim, kapitlet om skilsmässa, hadith nr 1480; Abu Dawud, hadith om skilsmässa nr 2284; Tirmidhi, äktenskapskapitlet, hadith nr 1135; Muwatta Imam Malik-1/98; Musnad-6/415–416]

Hazrat Fatima bint Qays (r.a.) återberättade flera hadither från Allahs sändebud (s.a.w.). Bland de mest framstående personer som hörde och återberättade dessa hadither från henne var al-Qasim ibn Muhammad, Abu Bakr ibn Abu Jahm, Abu Salama, Sa’id ibn al-Musayyib, Urwa, Abdullah ibn Abdullah, al-Aswad, Sulayman ibn Yasar, Abdullah al-Bahi, Muhammad ibn Abd al-Rahman ibn Thawban, al-Sha’bi, Abd al-Rahman ibn Asim och Tamim. [Siyar a’lam al-nubala 2/319; al-Isti’ab 4/383; Sahabiyyat 180]

Hazrat Fatima (r.a.) var en mycket förfinad, smakfull och artig kvinna. Den berömde tabi’in-imamen al-Sha’bi var hennes elev. En gång kom han för att besöka Fatima. Fatima (r.a.) gav honom dadlar att äta och blandade sattu åt honom att dricka. [Sahih Muslim 1/484]

Fatima bint Khattab (r.a.)

Hazrat Fatimas (r.a.) far var al-Khattab ibn Nufayl, en ättling av al-Adi-grenen inom Quraysh-stammen i Mecka. Hennes mor var Hantama bint Hashim ibn al-Mughira, dotter av al-Makhzum-grenen inom Quraysh-stammen. [Ibn Sa’d, Tabaqat 8/267; al-Isaba 4/370] Fatimas (r.a.) främsta kännetecken var att hon var syster till Hazrat Umar ibn al-Khattab (r.a.) och hustru till Hazrat Sa’id ibn Zayd (r.a.). Hennes kunya var Umm Jamil. [Usd al-ghaba 5/519; al-Isti’ab 4/370] Under islams första tid i Mecka hörde Fatima (r.a.) och hennes make till de få män och kvinnor som antog islam innan Allahs sändebud (s.a.w.) började uppehålla sig i al-Arqam ibn Abi al-Arqams (r.a.) hus. [Tabaqat 8/267; Nisa min asr al-nubuwwa 462]

Fatima var en synnerligen intelligent och framsynt kvinna med ett klart sinnelag och ett rent hjärta. Hennes tro var så stark att inte ens det minsta utrymme för tvivel kunde få fäste i den. Det har återberättats att de första kvinnorna efter Hazrat Khadija (r.a.) att anta islam var, i tur och ordning, Umm al-Fadl, hustru till Abbas ibn Abd al-Muttalib (r.a.), Asma (r.a.), dotter till Hazrat Abu Bakr (r.a.), och Fatima (r.a.), Khattabs dotter. [al-Sira al-Halabiyya 1/445] Efter att Ibn Hisham nämnt namnen på åtta personer som antog islam under den första perioden i Mecka behandlade han frågan om islamantagandet hos ytterligare tio män och kvinnor; bland dessa finns Sa’id ibn Zayd och hans hustru Fatima (r.a.). [Ibn Hishams sira 1/252–254]

Qurayshs avgudadyrkare i Mecka utsatte muslimerna för olika slags förföljelse. Umar ibn al-Khattab (r.a.) förföljde även sin syster Fatima (r.a.) eftersom hon hade antagit islam. Han förföljde också andra muslimer. Men hans syster Fatima väckte ånger inom honom och ledde honom mot islam.

Redan före islams framträdande gifte sig Fatima (r.a.) med Sa’id ibn Zayd ibn Amr ibn Nufayl ur Quraysh-stammen i Mecka. Sa’id utvandrade till Medina och deltog tillsammans med Allahs sändebud (s.a.w.) i alla expeditioner, däribland slaget vid Badr. Han var en av de lyckosamma tio som av Allahs sändebud (s.a.w.) fick det glada budskapet om paradiset. Han avled i Medina år 51 efter hijra. [al-A’lam 3/146; Siyar a’lam al-nubala 1/124] Det har återberättats att makarna båda antog islam samtidigt. Det har också återberättats att Fatima blev muslim före sin make. [al-Isti’ab, marginalnoterna till al-Isaba 4/383]

Fatimas och Umars (r.a.) islamantagande

I tillförlitliga gamla källor har detaljerade redogörelser för Umar (må Allah vara nöjd med honom) och hans antagande av islam förmedlats genom olika berättelser. Här återges en sammanfattning av dessa berättelser.

Umar var berömd för sitt kärva temperament, sitt hårda sinnelag och sin ytterst fientliga inställning till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). En dag lämnade han sitt hem med sitt svärd hängande över axeln, i avsikt att döda Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid).

På vägen mötte han Nuʿaym ibn ʿAbdullah an-Nahhām. Denne frågade: ”Umar! Vart är du på väg?” Umar svarade: ”Jag är på väg för att döda Muhammad.” Nuʿaym sade: ”Om du dödar Muhammad, kommer Banū Hāshim och Banū Zuhrah då att låta dig vara?” Umar sade: ”Det verkar som om även du har övergett dina förfäders religion och blivit en otrogen.” Nuʿaym sade: ”Umar! Vill du att jag ska berätta något för dig som kommer att förvåna dig? Din syster och hennes make har båda antagit islam och övergett den religion du följer.” När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta begav han sig, upprörd och rasande, mot sin systers och svågers hus. Där befann sig då Khabbāb ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom). Han hade med sig ett häfte där Sura Tā-Hā var nedskriven och undervisade dem båda i denna sura. När de märkte att Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade kommit, gömde sig Khabbāb (må Allah vara nöjd med honom) i ett hörn av huset. Fātimah gömde häftet. Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade hört Khabbāb undervisa dem i Koranen när han närmade sig huset. Därför frågade han så snart han kom in: ”Vad var det för mumlande ljud jag hörde hos er?” De svarade: ”Vi talade med varandra.” Umar sade: ”Kanske har ni avfallit från religionen. Jag har fått veta att ni har blivit anhängare av Muhammads religion.” Svågern Saʿīd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Umar! Om sanningen finns någon annanstans än i din egen religion, vad tänker du då göra?” Nu kunde Umar (må Allah vara nöjd med honom) inte längre behärska sig. Han kastade sig över Saʿīd, slog honom upprepade gånger, fällde honom till marken och började trampa på honom med båda fötterna. Fātimah fick bort Umar, som hade kastat sig över hennes make. Men Umar (må Allah vara nöjd med honom) slog Fātimah (må Allah vara nöjd med henne) så hårt i ansiktet att hennes ansikte täcktes av blod. Då sade Fātimah: ”Umar! Sanningen finns utanför din religion. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Och jag vittnar om att Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) är Allahs Sändebud. Jag har redan antagit islam. Nu finns det ingen möjlighet för mig att lämna den av rädsla för dig.”

När Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg sin systers blodiga ansikte blev han förskräckt. Han skämdes och ångrade sig. Han sade: ”Nåväl, ge mig det häfte ni läste ur, så att jag kan läsa det.” Umar kunde läsa och skriva. Hans syster var mycket angelägen om att hennes bror Umar skulle anta islam. Hon sade: ”Du är en oren människa, och ingen utom rena människor får röra vid detta. Gå och tvätta dig och kom sedan tillbaka.” Umar reste sig som en lydig pojke, gick och tvättade sig och återvände sedan. Han tog häftet i sina händer och läste: (Arabiska*********) ”I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.” Efter att ha läst detta sade han: ”Vilka vackra och heliga namn!” Sedan läste han från (Arabiska *********) fram till denna vers: [Sura Tā-Hā 20:14] (Arabiska******) ”Jag är sannerligen Allah. Det finns ingen gud utom Jag. Dyrka därför Mig och förrätta bönen för att minnas Mig.”

Därefter utropade han med glädje: ”Detta är verkligen mycket underbara och storslagna ord! Var är Muhammad? Ta mig till honom.”

När Khabbāb ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom) hörde Umars (må Allah vara nöjd med honom) uppmaning skyndade han fram till honom. Han sade till Umar: ”Umar! Glada nyheter till dig! Jag hoppas att den bön som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) bad förra torsdagen har besvarats genom dig.” Den bönen löd: (Arabiska**************) ”O Allah! Stärk islam genom Umar ibn al-Khattāb eller Abū Jahl ibn Hishām.” Khabbāb (må Allah vara nöjd med honom) berättade också att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) nu befann sig i al-Arqams hus vid foten av berget Safā.

Därefter kom Umar (må Allah vara nöjd med honom) till al-Arqams hus nära berget Safā och förklarade inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) att han hade antagit islam. [För en detaljerad redogörelse av händelsen, se: Sīrat Ibn Hishām 1/343–345; at-Tabaqāt 3/267–268; Usud al-Ghābah 4/52–53; Sifat as-Safwah 1/269–271; Aʿlām an-Nisāʾ 4/50; adh-Dhahabī, Tārīkh 1/174–175]

Fātimah (må Allah vara nöjd med henne) blev mycket glad över att hon, trots att hon hade blivit slagen av sin egen bror, hade lyckats föra honom in i islam. När befallningen kom att utvandra från Mecka till Medina begav sig Fātimah och hennes make Saʿīd ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) till Medina tillsammans med de första utvandrarna. [Al-Istīʿāb 2/553] Där deltog hon efter bästa förmåga, tillsammans med de andra muslimska kvinnorna, i uppbyggnaden av det islamiska samhället.

Ibn al-Djawzi (må Allah förbarma sig över honom) sade att Fatima (må Allah vara nöjd med henne) återberättade hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Det går dock inte att fastställa hur många. Ingen hadith återberättad av henne återfinns i de autentiska hadithsamlingarna. [Nisa min athar an-nubuwwah–468] Ibn Hajar (må Allah förbarma sig över honom) återberättade denna hadith från henne. (arabiska****************) [Al-Isaba–4/381]

”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: Så länge kärleken till det världsliga livet inte visar sig bland min umma genom ogudaktiga lärda, de som vilseleder och tyranniska härskare, kommer den att förbli i godhet och välgång. Men när kärleken till det världsliga livet visar sig bland dem fruktar jag att Allah då kommer att låta straffet drabba dem i stor omfattning.”

I verket ”Ad-Durr al-Manthur” beskrivs hennes storhet och höga ställning på följande sätt: (arabiska*******) [Ad-Durr al-Manthur–364]

”Hon var en vältalig, lärd och intelligent kvinna. När hon dog lämnade hon efter sig fyra söner. Hon älskade det goda och välgörande, avskydde det onda och skadliga, uppmanade till goda gärningar och förbjöd dåliga gärningar.”

Hon avled under kalifen Umars (må Allah vara nöjd med honom) tid. När hon dog lämnade hon efter sig fyra söner. De var: Abdullah, Abd ar-Rahman, Azyad och Aswad. [Samma källa]

Fatima bint al-–Asad ((må Allah vara nöjd med henne))

Hon var en framstående kvinnlig sahabiya som tog hand om Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på samma sätt som en människas bröst skyddar hennes hjärta och ögonfransarna skyddar ögonen. Hon älskade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) så som en kärleksfull mor älskar sitt enda barn. Bland de framstående kvinnor vars insatser i islams tidiga historia har skrivits med gyllene bokstäver finns också denna kvinnas namn. Hon hade stor ädelhet och hög ställning. Efter vår älskade profet Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) farfar Abd al-Muttalibs död välsignades hon med möjligheten att ta hand om hans uppfostran. Hon var den stolta modern till Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), islams fjärde kalif och en av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) främsta skickliga ryttarhjältar bland följeslagarna. Hon var farmor till Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem), de två ledarna för paradisets ungdomar. Hon var mor till Jafar at-Tayyar (må Allah vara nöjd med honom), en av de tre martyrerna i det stora slaget vid Mu’ta. Framför allt var hon svärmor till vår älskade profets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) älskade dotter, Hasan och Husayns (må Allah vara nöjd med dem) mor, Fatima az-Zahra (må Allah vara nöjd med henne). Imam Shams ad-Din adh-Dhahabi (må Allah förbarma sig över honom) beskrev henne på följande sätt: (arabiska*************) [Siyar a’lam an-nubala–2/118]

Fatimas far hette Asad. Hennes farfar var Hashim och hennes farfars far Abd Manaf ibn Qusayy. Hon var dotter i Qurayshs hashimitiska gren och mor till Ali ibn Abi Talib. Genom farfadern Hashim förenades hennes släktlinje med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) släktlinje. Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) farfar Abd al-Muttalib var å ena sidan hennes svärfar och å andra sidan hennes farbror. Hon var en av de kvinnor som under den första perioden utvandrade från Mekka till Medina.

När Abd al-Muttalib, Allahs Sändebuds farfar, förstod att hans liv närmade sig sitt slut, kallade han på sin son Abu Talib och anförtrodde honom vården och uppfostran av hans föräldralöse brorson Muhammad ibn Abd Allah. Han ville att hans föräldralöse sonson skulle växa upp under direkt tillsyn av Abu Talib och hans hustru Fatima bint Asad. Han uppmanade dem att visa Muhammad särskild omsorg. Från och med då blev den unge Muhammad en del av Abu Talibs och Fatimas (r.a.) hushåll. Fatima ägnade sig tillsammans med sin make åt att vaka över och uppfostra Muhammad. När den unge Muhammad hade blivit en del av familjen lade hon märke till att hennes barns mat välsignades rikligt när de åt tillsammans med Muhammad. Abu Talib hade många söner och döttrar. Han var mycket fattig. Den mat som brukade ordnas för familjen vid varje måltid räckte inte till för att alla skulle bli mätta, vare sig de åt tillsammans eller var för sig. Men när Muhammad åt tillsammans med dem blev alla mätta. Därför brukade Abu Talib säga när barnen satte sig för att äta: ”Vänta lite, tills min son Muhammad kommer.” Han kom, åt tillsammans med dem, och deras mat blev över. Om han först drack ur en skål mjölk blev alla mätta och belåtna, trots att en av dem ensam hade kunnat dricka upp hela skålen. Därför brukade Abu Talib säga till honom: ”Du är verkligen en mycket välsignad pojke.”

Barn och ungdomar brukar vara rufsiga och smutsiga av damm, men Muhammad (s.a.) var alltid välvårdad, med håret inoljat och ögonen målade med kohl. [Sira av Ibn Hisham 1/120] Fatima bint Asad såg allt detta. Därför växte hennes ömhet och kärlek till Muhammad (s.a.) ännu mer, och hon blev ännu mer omsorgsfull mot honom. På detta sätt uppfostrade hon honom från barndomen till ungdomen, det vill säga fram till hans äktenskap med Khadija (r.a.), med större ömhet och kärlek än hon visade sina egna barn. Hon vakade över honom som om hon skyddade honom i sitt sköte från allt ont och all olycka. Därför såg Profeten (s.a.) under hela sitt liv sin mor Amina bint Wahb återspeglad i sin faster Fatima bint Asad. Han betraktade henne som sin andra mor efter sin biologiska mor.

Hans hustru Fatima bint Asad lyssnade uppmärksamt till allt som människor sade om Muhammad (s.a.), särskilt till det som hennes make Abu Talib ofta brukade säga: ”Min brorson kommer att bli en man av stor ära.” [As-Sira al-Halabiyya 1/189; Nisa’un Mubashsharat bil-Janna 41] Hon hörde också sin make berätta om de övernaturliga händelser som hade inträffat kring den unge Muhammad (s.a.) under resan till Syrien. Dessutom hörde hon Maysaras berättelse, Khadijas slav, om det han hade bevittnat under resan till Syrien tillsammans med den unge Muhammad (s.a.). Det hon själv såg hos Muhammad (s.a.) och det hon hörde andra berätta om honom påverkade och fängslade henne så djupt att hon utan minsta tvekan eller betänklighet anförtrodde sin älskade son Ali åt hans vård.

På nära håll såg hon i Muhammad (s.a.) en kärleksfull fars gestalt. Hon lade märke till hans starka intresse för och entusiasm inför Ali ända sedan Ali föddes. Det har berättats att hon sade: ”När Ali hade fötts tog Muhammad lite saliv från sin egen mun och lade det i hans mun. Sedan somnade han medan han sög på hans tunga. Nästa morgon skickade vi efter en ammande kvinna åt Ali. Men han tog inte emot någon kvinnas bröst. Jag kallade på Muhammad. Han gav lite mjölk på sin tunga, och Ali somnade medan han sög på den. Så fortsatte det så länge Allah ville. [As-Sira al-Halabiyya 1/432; samma källa] När Fatima bint Asad såg och hörde allt detta växte hennes ömhet, kärlek, vördnad och respekt för Muhammad dag för dag. Hon uppmanade sin son Ali att bli Muhammads ständige följeslagare.

I början, när Allahs Sändebud (s.a.) brukade be på Kabaområdet, fäste Quraysh inte särskilt stor vikt vid det. Men när han började be regelbundet brukade Ali och Zayd hålla vakt över honom. Så småningom kom det därhän att de alltid följde med Allahs Sändebud (s.a.) när han gick ut ur huset. En dag gick Ali (r.a.) ut ur huset tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.), och Abu Talib kunde inte hitta honom när han ropade på honom. Alis mor Fatima sade: ”Jag såg honom gå tillsammans med Muhammad.” Abu Talib letade efter dem och fann dem i Shi’b Abi Talib. Muhammad (s.a.) stod i bön, medan Ali (r.a.) höll vakt över honom. [Ansab al-Ashraf 1/111]

Muhammad (s.a.) blev profet. Han fick befallningen att kalla sitt eget folk och sina nära släktingar och vänner till islam. Allah uppenbarade: (arabiska *******) [Sura ash-Shu’ara 214] ”Varna dina närmaste släktingar.”

Profeten (s.a.) lydde sin Herres befallning. Han kallade sina nära släktingar till världens och det kommande livets välgång och uppmanade dem att tro på Allah och Hans Sändebud. Bland de fåtal kvinnor som trodde på Allah och Hans Sändebud och blev muslimer under islams allra första tid var Fatima bint Asad en av de främsta. Den dagen kunde hennes make Abu Talib inte svara på sin brorson Muhammads (s.a.) uppmaning, men deras unge son Ali (r.a.) trodde på Allah och Hans Sändebud.

Härifrån började den ädla följeslagerskan Fatima bint Asads (r.a.) livs andra skede. Quraysh reste sig beslutsamt mot Muhammad och hans religion islam. De hamnade i konflikt med Banu Hashim. När de såg att Abu Talib och hans hustru stödde och gav Muhammad (s.a.) beskydd, krävde de att Muhammad skulle överlämnas till dem. Men farbrodern och fastern stod fast vid sin brorson Muhammad (s.a.). De böjde sig inte för någon påtryckning. De avvisade bestämt kravet på att överlämna Muhammad (s.a.) till dem. Därför blev de hämndlystna mot dem som hade trott och blivit Muhammads (s.a.) följare.

När Profeten (s.a.) såg att Quraysh gick till överdrift i sina förföljelser och övergrepp mot hans anhängare, gav han dem tillåtelse att utvandra till Abessinien. Bland den grupp muslimer som först utvandrade till Abessinien för att undkomma Qurayshs förföljelser fanns även Fāṭima bint Asads älskade son Jaʿfar ibn Abī Ṭālib (r.a.) och hans hustru Asmāʾ bint ʿUmays (r.a.). Vid avresan liknade denna son till moder Fāṭima den Ädle Profeten (s.a.) till utseende och uppförande. De fem personer från Quraysh som människor ansåg likna Allahs Sändebud (s.a.) var: Jaʿfar ibn Abī Ṭālib, Qutham ibn al-ʿAbbās, al-Sāʾib ibn ʿUbayd ibn ʿAbd Yazīd ibn Hāshim ibn ʿAbd al-Muṭṭalib, Abū Sufyān ibn al-Ḥārith ibn ʿAbd al-Muṭṭalib och al-Ḥasan ibn ʿAlī ibn Abī Ṭālib (r.a.). [Nisāʾun Mubashshirāt bil-Jannah, s. 42]

När Quraysh såg att saken gradvis höll på att komma utanför deras kontroll, beslutade de att hålla alla män och kvinnor, barn och ungdomar samt gamla från Banū Hāshim och Banū ʿAbd al-Muṭṭalib belägrade i dalen Shiʿb Abī Ṭālib. Fāṭima bint Asad (r.a.) accepterade denna belägring tillsammans med de andra kvinnorna för att vinna Allahs välbehag. Liksom de andra fick hon under dessa tre år av belägrat liv utstå gränslös hunger och svält och kunde endast överleva genom att äta löv från träden. Till slut, efter tre år, under profetskapets tionde år, hävdes belägringen. Tillsammans med de andra muslimerna återvände även Fāṭima (r.a.) till friheten. Under dessa tre år visade kvinnorna prov på yttersta tålamod och uthållighet.

Efter befrielsen från Shiʿb Abī Ṭālib avled under profetskapets tionde år två av Allahs Sändebuds (s.a.) allra närmaste personer med endast kort tid emellan. Först lämnade hans älskade hustru, de troendes moder Khadīja bint Khuwaylid (r.a.), och därefter hans farbror Abū Ṭālib denna värld. Fram till dess hade dessa båda varit som sköldar i Allahs Sändebuds (s.a.) liv. När de nu var borta började de förtryckande Quraysh ännu häftigare och öppnare utsätta Profeten (s.a.) och hans anhängare för övergrepp och förföljelse. Till slut gav Allah den Allsmäktige den Ädle Profeten (s.a.) och muslimerna tillåtelse att utvandra till Medina.

Allahs Sändebud (s.a.) och hans följeslagare utvandrade till Medina. Även Fāṭima bint Asad (r.a.) lämnade Mecka tillsammans med de andra och begav sig till Medina. Zubayr ibn Bakkār sade följande om hennes islam och utvandring: [al-Istīʿāb, 4/370] ”Hon antog islam och utvandrade till Allah och Hans Sändebud.”

Hennes ställning och rang

Den framstående tābiʿī-imamen al-Shaʿbī sade följande om hennes islam och utvandring: [Usd al-Ghābah, nr 7168; al-Iṣābah, 4/380] ”Fāṭima bint Asad ibn Hāshim, mor till ʿAlī ibn Abī Ṭālib (r.a.), antog islam och utvandrade till Medina.”

Om Fāṭima bint Asads (r.a.) ställning och betydelse hos Allahs Sändebud (s.a.) säger Ibn Saʿd: [Ṭabaqāt, 8/222; Ṣifat al-Ṣafwah, 2/54; al-Iṣābah, 4/380] ”Fāṭima bint Asad antog islam. Hon var en rättfärdig kvinna. Allahs Sändebud (s.a.) brukade besöka henne och vila middag i hennes hem.”

På grund av hennes sannfärdighet och fromhet hyste Allahs Sändebud (s.a.) en ytterst djup vördnad och respekt för henne. Som gengäld för att hon hade uppfostrat honom, lärt honom gott uppförande och behandlat honom väl, bemötte Sändebudet (s.a.) henne alltid på bästa sätt. Hennes son ʿAlī (r.a.) gifte sig med Allahs Sändebuds dotter Fāṭima (r.a.). Då visade hon sig vara både en kärleksfull mor och en föredömlig svärmor. Deras liv var inte präglat av rikedom och överflöd. Allt arbete måste de utföra själva. Efter att ʿAlī (r.a.) hade fört Profetens dotter Fāṭima (r.a.) till sitt hem sade han till sin mor: ”Jag ska hjälpa Fāṭima bint Allahs Sändebud med att hämta vatten och att gå ut för olika ärenden när det behövs, och du ska hjälpa henne med hushållsarbetet, att mala säden och knåda degen.” [Ṣifat al-Ṣafwah, 2/54; al-Dhahabī, Tārīkh al-Islām, 3/621; Usd al-Ghābah, 5/517]

Eftersom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hyste en särskild kärlek och vördnad för Fatima bint Asad brukade han ibland skicka henne olika gåvor och presenter. Jaʿda ibn Hubayra återberättade från Ali. Han sade: En gång skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) två par mycket fina, nya klädesplagg till oss. Han skickade samtidigt följande besked: ”Gör niqab-tyg av dessa två och fördela dem bland Fatimorna.” Jag delade dem i fyra delar. En del gav jag till Fatima, Allahs Sändebuds dotter, en del till Fatima bint Asad och en annan del till Fatima bint Hamza (må Allah vara nöjd med henne). Men han nämnde inte vem han gav den fjärde delen till. Ibn Hajar (må Allah förbarma sig över honom) sade: Troligen gav han den fjärde delen till Fatima bint Shayba, ʿAqil ibn Abi Talibs hustru. [Usud al-Ghaba-5/517; al-Isaba-4/380] Det bör nämnas att det fanns tjugofyra kvinnliga följeslagare som hette Fatima. [Nisa’un min ʿasr an-nubuwwa-22; Nisa’un mubashsharat bil-janna-44]

Ibn al-Athir sade att Fatima bint Asad var den första hashimitiska kvinnan som födde ett barn av hashimitisk härkomst. [Al-Istiʿab-2/774; Siyar aʿlam an-nubala-2/118] Hon var den första hashimiten vars livmoder bar en kalif. Därefter föddes al-Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) av Fatima, Allahs Sändebuds dotter (må Allahs frid och välsignelser vara över henne). Därefter föddes kalifen al-Amin av Zubayda, kalifen Harun al-Rashids hustru. [Nisa’un mubashsharat bil-janna-45]

Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne) hade också en hedersplats i de ädla följeslagarnas hjärtan, särskilt hos följeslagarna som var poeter. Efter att Jaʿfar ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) stupade som martyr i Mu’ta skrev poeten Hassan ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) en dikt till hans minne, där han även prisade hans mor Fatima högt. [Sirat Ibn Hisham-2/151]

På samma sätt prisade poeten al-Hajjaj ibn ʿUlat as-Sulami även hans mor när han lovordade Ali (må Allah vara nöjd med honom) för hans tapperhet och mod i slaget vid Uhud. [Al-Bidaya wa an-Nihaya-7/336; Nisa’un mubashsharat bil-janna-45]

Många anser att hon dog före hijra. Detta är dock inte korrekt. Imam as-Samhudi (må Allah förbarma sig över honom) nämner i sitt verk ”Al-Wafa bi akhbar Dar al-Mustafa” att hon dog i Medina och begravdes på kyrkogården ar-Rawha. [Al-Isaba-4/380]

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade en särskild plats i sitt hjärta för Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne). Därför glömde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte heller efter hennes död att visa henne respekt. Han svepte in Fatima i sitt eget klädesplagg, steg ner i hennes grav och lade sig bredvid henne samt prisade henne genom att nämna hennes goda gärningar. [Usud al-Ghaba-5/517] As-Samhudi nämner att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte steg ner i någon annan grav än fem gravar. Av dessa tillhörde tre kvinnor och två män. En av dem fanns i Mecka och fyra i Medina. De i Medina var: 1. graven till Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) son. Pojken hade bott i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hem och stått under hans omsorg. 2. graven till ʿAbdullah al-Muzani (må Allah vara nöjd med honom), känd som ”Dhu al-Bijadayn” (den som hade två mantelstycken). 3. graven till Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne), modern till de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne). 4. graven till Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne). [Wafa al-Wafa-3/897; Nisa’un min ʿasr an-nubuwwa-23]

Fatima bint Asads död lämnade ett djupt sorgens avtryck i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och följeslagarnas hjärtan. Allahs Sändebud bad för henne, prisade henne och svepte in henne i sitt eget klädesplagg. Jabir ibn ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi satt tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Då kom en person och sade: ”O Allahs Sändebud! Alis, Jaʿfars och ʿAqils mor har avlidit.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Kom, låt oss alla gå till min mor.” Vi reste oss och gick så tyst att det var som om en fågel satt på var och en av våra huvuden. När vi kom fram till husets dörr tog Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) av sig sitt klädesplagg, gav det till familjemedlemmarna och sade: ”När ni har tvättat henne, lägg detta under hennes liksvepning.”

När människorna bar ut kroppen för begravningen tog Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) först en gång en del av bårens börda på sin axel, gick sedan en gång framför båren och därefter en gång bakom den. På detta sätt kom han fram till graven. Sedan steg han ner i graven, rullade sig där och steg åter upp. Därefter sade han: ”I Allahs namn och med Allahs namn, sänk ner henne i graven.” När begravningen var avslutad reste han sig och sade: ”Min mor och min fostrarinna! Må Allah belöna dig väl. Du var verkligen en enastående mor och en enastående fostrarinna för mig.” Jabir sade: Vi frågade: ”O Allahs Sändebud! Du har utfört två handlingar här som vi aldrig tidigare har sett dig utföra.” Han sade: ”Vilka två handlingar?” Vi svarade: ”Att du tog av dig ditt klädesplagg och att du rullade dig i graven.” Han sade: ”Vad gäller klädesplagget ville jag att helvetets eld aldrig skulle vidröra henne, om Allah vill. Och genom att rulla mig i graven ville jag att Allah skulle göra hennes grav rymlig.” [Kanz al-Ummal-13/636; Siyar aʿlam an-nubala-2/118]

I en annan berättelse sägs det att Profeten (frid över honom) lade sig på rygg i Fatima bint Asads grav. Därefter läste han denna åkallan: (arabisk text****************) ”O Allah, Du som ger liv och död! Du är den Evige, som aldrig dör. Förlåt min mor Fatima bint Asad och lär henne hennes argument och bevis. Gör hennes grav rymlig genom Din profets och mina tidigare profeters förtjänst. Du är den mest barmhärtige av alla barmhärtiga.”

Därefter uttalade han takbīr fyra gånger. Profeten (frid över honom), Abbas och Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) sänkte kroppen i graven. [Nisāʾun Mubashsharāt bil-Jannah-47]

Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Fatima (må Allah vara nöjd med henne), Alis (må Allah vara nöjd med honom) mor, gick bort, klädde Profeten (frid över honom) henne i ett av sina egna plagg och lade sig bredvid henne. Folket sade: ”Allahs sändebud (frid över honom)! Vi har aldrig tidigare sett dig göra något sådant.” Han sade: ”Efter Abu Talib har ingen behandlat mig bättre än hon. Jag klädde henne i mitt plagg för att hon skulle kläs i Paradisets klädnad, och jag lade mig bredvid henne för att det skulle göras lätt för henne.” [Aʿlām an-Nisāʾ-4/33; Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ-2/118]

Av denna berättelse framgår det att Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne) verkligen kommer att träda in i Paradiset. Imam al-Qurtubi sade att Allah den Allsmäktige hade skänkt sin profet Muhammad (frid över honom) den särskilda egenskapen att han inte skulle utsättas för gravens sammanpressning. Eftersom han hade legat i Fatima bint Asads grav befriades Fatima (må Allah vara nöjd med henne), genom hans välsignelse, från gravens sammanpressning. [As-Sīrat al-Ḥalabiyya-2/673]

Hazrat Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne), Alis (må Allah vara nöjd med honom) mor, dog, gick Allahs sändebud (frid över honom) till hennes hem och stod vid hennes huvud och sade: ”O min mor, må Allah förbarma sig över dig! Efter min mor brukade du mätta mig trots att du själv gick hungrig; du klädde mig innan du själv klädde dig och gav mig god mat utan att själv äta av den. Genom detta hoppades du på Allahs välbehag och på det hinsides.” [Majmaʿ az-Zawāʾid-9/256; Nisāʾun Mubashsharāt bil-Jannah-48]

Den ädle Allahs sändebud (frid över honom) var så storsint att han aldrig glömde ens den minsta vänlighet eller välgärning som någon visade honom. Alltid uttryckte han sin tacksamhet mot den personen i ord och handling. Hur skulle han då kunna glömma Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne), som hade spelat en mors roll i profetens (frid över honom) liv, utvandrat för Allahs och Hans sändebuds skull och under hela sitt liv tänkt på Allahs sändebuds välbefinnande? Han behandlade henne så som hon förtjänade att behandlas.

Fyrtiosex (46) hadither har återberättats från Hazrat Fatima bint Asad (må Allah vara nöjd med henne), däribland en som är muttafaq ʿalayh (återgiven med samma isnad i Bukhari och Muslim). [Aʿlām an-Nisāʾ-4/33]

Hennes söner var: Talib, Aqil, Jaʿfar och Ali (må Allah vara nöjd med honom), och hennes döttrar var: Hammad och Rita. [Tabaqat-8/161]

Sumayya bint Khubbat ((ra))

Den första martyren i islam, högvälborna Sumayya (ra), var en kvinnlig sahabi. Det finns inte särskilt mycket information om hennes härstamning. Ibn Sa’d uppgav att hennes far hette ”Khubbat” [Tabaqat-8/267], men Baladhuri uppgav ”Khayyat” [Ansabul Ashraf-1/157]. Hon var mor till den berömde martyriske sahabin Ammar ibn Yasir (ra) och slavinna hos Abu Hudhayfa ibn al-Mughira al-Makhzumi i Mecka [Tabaqat-8/268].

En grupp genealoger, däribland al-Waqidi, har sagt att Yasir, den högvälborne Ammars (ra) far, härstammade från den ansiska grenen av Madhhaj-stammen i Jemen. Hans son Ammar var emellertid en frigiven slav till Banu Makhzum i Mecka. Yasir kom till Mecka tillsammans med sina två bröder, al-Harith och Malik, för att söka efter deras försvunne fjärde bror. Al-Harith och Malik återvände till sitt hemland Jemen, men Yasir stannade kvar i Mecka. Enligt sedvänjan i Mecka ingick han ett beskyddsförbund med Abu Hudhayfa ibn al-Mughira al-Makhzumi och bosatte sig där. Abu Hudhayfa gifte bort sin slavinna Sumayya med Yasir, och deras son Ammar föddes. Abu Hudhayfa frigav Ammar från slaveriet och lät honom stanna hos sig. Så länge Abu Hudhayfa levde var Ammar hos honom [Sira Ibn Hisham-1/261; not-4; Ansabul Ashraf-1/157]. Det bör nämnas att denne Abu Hudhayfa var farbror till den usle Abu Jahl [Al-A’lam-3/140]. När högvälborna Sumayya (ra) hade försvagats av ålderdom började den islamiska förkunnelsen i Mecka. Hon antog islam i dess första skede i hemlighet tillsammans med sin make Yasir och sin son Ammar. Efter en tid tillkännagav de det offentligt. I Mecka hade de inga släktingar eller vänner som kunde skydda dem från qurayshernas grymhet. Därför skonade dessa dem inte från någon överdriven tortyr.

Imam Ahmad och Ibn Majah har återberättat att Abdullah ibn Mas’ud (ra) sade: ”De första som öppet bekände islam var sju personer: Allahs Sändebud (sa), Abu Bakr, Ammar, Ammars mor Sumayya, Suhayb, Bilal och al-Miqdad (ra). Allah skyddade Allahs Sändebud (sa) genom hans farbror och Abu Bakr genom hans stam. De andra brukade avgudadyrkarna klä i järnrustningar och ställa dem i den brännande solen.” [Al-Bidaya-3/28; Kanz al-Ummal-7/14; Al-Isaba-4/335; Hayatus Sahaba-1/288]

Jabir (ra) berättar: ”En dag, när avgudadyrkarna torterade Ammar och hans familj, gick Allahs Sändebud (sa) förbi på den vägen. När han såg deras tillstånd sade han: ’O Yasirs familj! Ta emot det glada budskapet. För er finns löftet om paradiset.’” [Hayatus Sahaba-1/291]

Abdullah ibn Ja’far (ra) sade: ”När Sändebudet (sa) såg dem i detta hjälplösa tillstånd sade han: ’O Yasirs familj, ha tålamod. Paradiset har bestämts för er.’” [Sira Ibn Hisham-1/320; Ansabul Ashraf-1/160; Hayatus Sahaba-1/291] I Ibn Abbas (ra):s återberättelse sägs också att Abu Jahl dödade Sumayya (ra) genom att stöta ett spjut mot henne. Yasir dog till följd av tortyr och förföljelse, och Abdullah ibn Yasir träffades av en pil och dog av detta.

Uthman (ra) sade: ”En dag gick jag tillsammans med Allahs Sändebud (sa) i dalen al-Batha. Då såg jag Ammars far få syn på Sändebudet (sa) och utropa: ’O Allahs Sändebud! Är detta tidens gång?’ Sändebudet (sa) sade: ’O Yasirs familj, ha tålamod. O Allah, förlåt Yasirs familj.’” [Tabaqat-3/177; Kanz al-Ummal-7/72]

Efter att ha utsatts för tortyr hela dagen brukade de friges på kvällen. En kväll återvände den högvälborna Sumayya hem efter att ha torterats, som vanligt. Den usle Abu Jahl fortsatte att förolämpa henne med oanständiga ord. Till slut överskred hans bestialitet alla gränser. Han kastade ett spjut mot Sumayya, och det trängde in i hennes könsorgan; därigenom blev hon martyr. [Tabaqat-8/265; Al-Bidaya-3/59; Sిఫatus Safwa-2/32] Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom skall vi återvända.

Sonen Ammars sorg över moderns hjälplösa död hade inga gränser. Han kom till Allahs Sändebud (s.a.w.) och sade: ”O Allahs Sändebud! Nu har förtrycket och övergreppen gått över alla gränser.” Sändebudet (s.a.w.) uppmanade honom att ha tålamod. Sedan sade han: ”O Allah, låt ingen ur Yāsirs familj straffas med helvetets eld.” [Sīrat Ibn Hišām-1/319; not 5]

Händelsen då Ḥadrat Sumayya (r.a.) blev martyr inträffade före hijra. Därför var hon islams första martyr. Ḥadrat Mujāhid (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”Islams första martyr var Ammars mor, Sumayya.” [Ṭabaqāt-8/265; al-Bidāya-3/59; Ṣifat aṣ-Ṣafwa-2/32]

När den usle Abū Jahl dödades i slaget vid Badr sade Allahs Sändebud (s.a.w.) till Ammar: ”Allah har dödat din mors mördare.” [al-Iṣāba-4/335] Ḥadrat Sumayya (r.a.) blev martyr år 615 e.Kr. [al-Aʿlām-3/140]

Ummu Umara ((r.a.))

En kvinnlig ansār från Medina. Hon blev historiskt berömd under tillnamnet Ummu Umara. Hennes egentliga namn var Nusayba. Hennes far hette Kaʿb ibn Amr. Hon var dotter i den berömda Khazraj-stammens gren Najjār i Medina. [Siyar aʿlām an-nubalā-2/278] Hon föddes i Medina omkring fyrtio år före Allahs Sändebuds (s.a.w.) hijra till Medina. [Ṣaḥābiyyāt-204] Hon var syster till den berömde badriske följeslagaren Ḥadrat Abdallah ibn Kaʿb al-Māzinī. [Siyar aʿlām an-nubalā-2/278]

Ummu Umara gifte sig först med Zayd ibn ʿĀṣim ibn Amr. Denne Zayd var hennes kusin. Efter hans död gifte hon sig för andra gången med Ghāziya ibn Amr. Hon blev mor till sammanlagt fyra barn: Abdallah och Ḥabīb i sitt första äktenskap samt Tamīm och Khawla i sitt andra. [Ṭabaqāt-8/412; al-Iṣāba-4/479]

Under islams allra första tid förkunnade den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) islam i Mekka och de omkringliggande trakterna, samtidigt som han dag för dag mötte allt hårdare motstånd. Även om känslor av förtvivlan och oro ibland uppstod i hans hjärta fortsatte han sitt förkunnelsearbete med full tillit till Allahs nåd, hjälp och stöd. Under en sådan period av Allahs Sändebuds (s.a.w.) liv i Mekka kom sex män från Yathrib till Mekka. De träffade Allahs Sändebud (s.a.w.), lyssnade till honom, antog islam och återvände till Yathrib. Året därpå reste de till Mekka under pilgrimsfärdssäsongen tillsammans med ytterligare sex personer. I hemlighet träffade de Allahs Sändebud (s.a.w.) och svor trohetsed till honom. Detta kallas den första trohetseden vid al-Aqaba. På deras begäran skickade Allahs Sändebud (s.a.w.) Musʿab ibn Umayr (r.a.) med dem till Medina som förkunnare, för att islam skulle spridas och få fäste i Yathrib, det vill säga Medina. Under det följande året ägnade sig denna lilla grupp intensivt åt att förkunna islam i Medina. De arbetade så uppriktigt att islams budskap nådde varje hem i Medina inom endast ett år. Under denna tid antog många av Medinas framstående ledare och män och kvinnor från förnäma familjer islams budskap. Följden blev att Musʿab under nästa pilgrimsfärdssäsong reste till Mekka med en stor grupp på sjuttiotre personer, enligt en annan uppgift sjuttiofem, och i hemlighet träffade Allahs Sändebud (s.a.w.) vid al-Aqaba. Där ägde den andra trohetseden vid al-Aqaba rum. Ummu Umara (r.a.) var en av de män och kvinnor i Medina som antog islam genom Ḥadrat Musʿabs förkunnelse före Allahs Sändebuds (s.a.w.) hijra till Medina. Och inte bara hon; under denna tid antog hela hennes familj islam. På så sätt blev hon en av de kvinnliga ansār som antog islam under den första perioden. [Ṣaḥābiyyāt-204]

En av de viktigaste händelserna i Ḥadrat Ummu Umaras liv var hennes deltagande i trohetseden vid al-Aqaba. Sjuttiofem muslimer deltog i den andra trohetseden vid al-Aqaba. Två av dem var kvinnor. Den ena var Ummu Umara (r.a.), och den andra var Ummu Manī (r.a.). [Sīrat Ibn Hišām-1/441] Efter männens trohetsed kallade Ummu Umaras make, Ḥadrat Ghāziya ibn Amr, på de två kvinnorna och förde dem inför Allahs Sändebud (s.a.w.). Han sade: ”O Allahs Sändebud! Dessa två kvinnor har också kommit tillsammans med oss för att avlägga trohetseden.” Han sade: ”Jag tar deras trohetsed på samma löfte som jag tog er trohetsed på. Det behövs inget handslag. Jag skakar inte hand med kvinnor.” [Ansāb al-ašrāf-1/250; al-Iṣāba-4/479; Sīrat Ibn Hišām-1/466]

Under det andra året efter hijra ägde slaget vid Uhud rum. Ummu Umara (må Allah vara nöjd med henne) deltog i detta slag. I detta slag blev många muslimer martyrer, däribland Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vördnadsvärde farbror, Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Al-Waqidi säger: [Siyar aʿlam an-nubala-2/278] Ummu Umara deltog i Uhud tillsammans med sin make Ghaziyya ibn Amr och sina två söner från det första äktenskapet, Abdullah och Habib [i vissa berättelser nämns Khubayb i stället för Habib]. Hon hade egentligen gått dit med en gammal vattenlägel för att ge krigarna vatten. Men vid ett skede drogs hon in i den direkta striden. Hon visade prov på en enastående krigskonst. Hennes kropp sargades av tolv, enligt en annan uppgift tretton, slag från fienden. [Tabakat-8/412; Siyar aʿlam an-nubala-2/279] I vissa berättelser sägs det att hon i detta slag sårade tolv polyteistiska soldater med pilar och spjut. [Ansab al-ashraf-1/325]

Under en fas av slaget vid Uhud bröts den muslimska arméns stridsmoral ned av fiendens motangrepp. Med undantag för en handfull modiga mujāhidīn skingrades alla från slagfältet och lämnade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Bland de få mujāhidīn som satte sina liv på spel för att skydda Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fanns Ummu Umara, hennes make Ghaziyya och hennes två söner Abdullah och Habib.

Innan denna kritiska situation på slagfältet, när den muslimska armén fortfarande kämpade mycket kraftfullt mot fiendens armé och hade nått segerns tröskel, satt Ummu Umara (må Allah vara nöjd med henne) inte sysslolös. Hon fyllde sin vattenlägel och gav mujāhidīn vatten. Då såg hon att alla flydde från slagfältet. Endast några få mujāhidīn stod kvar bredvid Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hon gick också fram och stod orubbligt vid Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sida, beredd att offra sitt liv. Hennes make och två söner anslöt sig till henne. Å ena sidan avvärjde hon de otrognas angrepp mot Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och å andra sidan gick hon till våldsamma motangrepp mot dem och slog många av dem till marken.

Ummu Umara beskrev den fruktansvärda fasen av slaget vid Uhud så här: ”Jag såg att människorna flydde och lämnade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Endast en handfull, färre än tio, stod vid Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sida. Jag, mina två söner och min make stod vid Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sida och skyddade honom. Under tiden passerade de andra mujāhidīn, besegrade, förbi Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg att jag inte hade någon sköld i handen. Han såg en man som flydde och hade en sköld. Han sade till honom: ’Hör du, kasta din sköld till någon som slåss.’ Mannen kastade skölden, och jag tog upp den. Med den skölden fortsatte jag att skydda Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Den dagen behandlade ryttarna oss mycket illa. Om de hade varit fotsoldater som vi, skulle vi ha kunnat tillfoga fienden skada.”

Hon sade vidare: ”En ryttare kom fram mot oss och högg mot mig med sitt svärd, men jag avvärjde hugget med skölden. Han kunde inte göra mig något. När han sedan vände sig om för att ge sig av högg jag svärdet mot hästens bakben. Hästen föll till marken tillsammans med ryttaren. Då ropade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på min son och sade: ’Du, Ummu Umaras son! Hjälp din mor.’ Han skyndade fram och hjälpte mig. På så sätt skickade jag honom till dödens boning. [Tabakat-8/413; Siyar aʿlam an-nubala-2/279]”

Ummu Umaras son har berättat. Han sade: ”Jag deltog i slaget vid Uhud. När de muslimska mujāhidīn hade skilts från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), gick jag och min mor till honom och började skydda honom från de otrognas angrepp. Då sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till mig: ’Är du Ummu Umaras son?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Kasta något mot fienderna.’ Jag kastade en sten mot en man framför mig. Mannen satt på en häst. Stenen träffade hästens ena öga. Hästen började sprattla och föll till marken tillsammans med sin ryttare. Jag fortsatte då att kasta stenar på mannen. När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg detta log han milt. [Siyar aʿlam an-nubala-2/280]”

På Uhuds dag antog Ummu Umara (må Allah vara nöjd med henne) en skräckinjagande gestalt. Damra ibn Saʿids farfar, som var en av Uhuds krigare, har berättat att Ummu Umara den dagen band tyg runt midjan och gick till ett våldsamt angrepp mot fienden. I detta slag blev tretton delar av hennes kropp allvarligt skadade. [Tabakat-8/413]

Vid detta tillfälle slog en otrogen med ett slag så att en tand på den ädle Allahs Sändebud gick sönder. Den usle Ibn Qami’a högg med sitt svärd mot Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), men hugget missade. I samma ögonblick vände Umara (må Allah vara nöjd med honom) sig om. Han kastade sig över odjuret Ibn Qami’a. Men eftersom hela hans kropp var täckt av rustning hade angreppet ingen större verkan. Därefter högg han mot Ummu Umara, och hugget träffade hennes axel. Hon blev svårt skadad. [Samma källa-8/424; Ibn Hisham-2/81–82]

Ibn Qamīʿa flydde och räddade sitt liv. Men Umm ʿUmāras skada var mycket allvarlig. Hela hennes kropp blev genomdränkt av blod. Hennes son ʿAbdullāh berättade: ”Min mor blev svårt skadad den dagen. Blödningen ville inte upphöra.” Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade till henne: ”Förbind ditt sår.” I en annan berättelse sägs det att när Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg att hon hade blivit skadad, kallade han på hennes son ʿAbdullāh och sade: ”Se till din mor, se till din mor. Förbind hennes sår. O Allah, gör dem alla till mina följeslagare i Paradiset.” [Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/281] Umm ʿUmāra sade: ”Jag bryr mig inte om de svårigheter och olyckor som har drabbat mig i denna värld.” [aṭ-Ṭabaqāt 8/414–415] Den dagen stod Allahs Sändebud (frid vare med honom) själv bredvid och såg till att hennes sår blev förbundet. Då nämnde Allahs Sändebud (frid vare med honom) namnen på några modiga följeslagare och sade: ”Umm ʿUmāras insats i dag har varit mycket viktigare än deras insatser.” Därefter behandlades hennes sår i nästan ett år. [Samma källa 8/412; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/279]

Under detta våldsamma angrepp vid Uhud blev även Umm ʿUmāras son ʿAbdullāh svårt skadad. ʿAbdullāh berättade: ”Den dagen blev jag svårt skadad. Blödningen ville inte upphöra.” När Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg detta sade han: ”Förbind ditt sår.” En stund senare kom min mor springande mot mig med flera förband i händerna och förband mitt sår. Allahs Sändebud (frid vare med honom) stod då bredvid. När hon hade avslutat förbandet sade min mor till mig: ”Upp, min son! Slå mot fiendesoldaternas nackar.” Då sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”O Umm ʿUmāra, var finner man någon som besitter så mycket styrka och förmåga som du?”

ʿAbdullāh berättade vidare: ”Vid den tiden fick vi syn på den fiendesoldat som hade skadat mig, inte långt därifrån. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade till min mor: ’Det där är mannen som skadade din son.’ Min mor sade: ’Jag ska möta honom och krossa hans skenben.’ Med dessa ord slog hon honom och fällde honom. När Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg detta började han skratta, och jag kunde se hans framtänder. Därefter sade han: ’Umm ʿUmāra, du har fått din hämnd.’ Sedan angrep vi honom båda två, slag efter slag, och skickade honom till Helvetet. Då sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ’Umm ʿUmāra, all lovprisning tillkommer Allah, som har låtit dig återhämta dig.’” [Samma källa]

Slaget vid Uhud tog slut. Mujahiderna började återvända hem. Allahs Sändebud (frid vare med honom) återvände inte hem förrän han hade skickat ʿAbdullāh ibn Kaʿb al-Māzinī för att ta reda på hur Umm ʿUmāra mådde.

Några dagar efter slaget vid Uhud kungjorde Allahs Sändebud (frid vare med honom) att mujahiderna i Medina skulle bege sig till Ḥamrāʾ al-Asad [en plats åtta miles bort på vänster sida av vägen från Medina mot Dhū al-Ḥulayfa]. Umm ʿUmāra gjorde sig redo att bege sig dit genom att linda ett kläde omkring sig. Men på grund av blödningen från såren kunde hon inte göra det. [aṭ-Ṭabaqāt 8/413]

Förutom vid Uhud deltog hon i många andra slag. Enligt Ibn Saʿds berättelse deltog hon i expeditionerna till Uhud, al-Ḥudaybiyya, Khaybar, qaḍāʾ-ʿumran, Ḥunayn och Yamāma. Enligt al-Ḥākim och Ibn al-Mundhir deltog hon även vid Badr. Imām adh-Dhahabī säger dock att uppgiften om hennes deltagande vid Badr inte är korrekt. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/278–282] Förutom slaget vid Yamāma finns det emellertid inga detaljerade uppgifter om hennes deltagande i något annat slag eller någon annan expedition. Umm ʿUmāras syster deltog också i striderna tillsammans med henne. [Ibn Hishām 1/466]

Efter Allahs Sändebuds (frid vare med honom) bortgång blev Musaylima al-Kadhdhāb, invånare i Yamāma och dess ledare, en avfälling. Han var en grym och tyrannisk människa. Hans stam hade omkring fyrtio tusen stridsdugliga män. Alla stödde honom. Förblindad av sin makt hävdade han att han var en profet och tvingade alla sina anhängare att erkänna detta. De som vägrade acceptera hans falska anspråk på profetskap utsatte han för olika slags tortyr. Umm ʿUmāras son, Ḥabīb ibn Zayd, tillfångatogs av Musaylima på vägen från Oman till Medina. Musaylima sade till honom: ’Du vittnar ju om att Muḥammad är Allahs Sändebud.’ Ḥabīb svarade: ’Ja, det vittnar jag om.’ Då sade Musaylima: ’Nej, du måste säga att Musaylima är Allahs Sändebud.’ Ḥabīb avvisade bestämt hans påstående. Musaylima, som falskeligen gjorde anspråk på profetskap, högg av en av Ḥabībs händer. Därefter krävde han samma erkännande av Ḥabīb. Han vägrade som tidigare. Den stenhårde Musaylima högg då av även hans andra hand. Kort sagt höll den usle Musaylima fast vid sitt anspråk, medan Ḥabīb höll fast vid sin starka tro. Den fördömde Musaylima högg av Ḥabībs kroppsdelar en efter en. Denne Guds tjänare ansåg det lättare att ge sitt liv än att avvika ens det minsta från sin tro. När Umm ʿUmāra fick höra om detta fattade hon mod och beslöt inom sig att, om den muslimska armén någon gång skulle inleda ett fälttåg mot denne falske profet, skulle hon också delta och, om Allah ville, själv skicka denne tyrann till Helvetet. [Samma källa; Ṣaḥābiyyāt 207; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/281]

Kalifen Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fick höra om Musaylimas sådan fräckhet och överträdelse. För att rycka upp denna avfällighets rot skickade han Khālid ibn al-Walīd (må Allah vara nöjd med honom) med fyra tusen soldater. Umm ʿUmāra såg detta som ett gyllene tillfälle att förverkliga sitt beslut. Hon bad kalifen om tillstånd att delta i expeditionen. Kalifen gav henne tillstånd. Umm ʿUmāra begav sig till Yamāma tillsammans med Khālid ibn al-Walīds (må Allah vara nöjd med honom) armé. Ett våldsamt slag utkämpades. Tolv hundra mujahider blev martyrer. Enligt historikernas berättelser dödades åtta eller nio tusen av Musaylimas soldater. Till slut segrade den muslimska armén genom att Musaylima dödades.

En våldsam strid pågår. Ummu Umara (ra) väntar på ett tillfälle. Hennes enda mål är den grymme Musaylima al-Kadhdhab, hennes sons baneman. Till slut bryter hon sig genom fiendens led medan hon med den ena handen svingar ett spjut och med den andra ett svärd, och når fram till Musaylima. Innan hon nådde dit hade elva delar av hennes kropp skadats av spjut- och svärdshugg. Inte nog med det: den ena armen hade skilts från kroppen. Ändå vacklade hon inte i sitt beslut och förlorade inte alls sitt tålamod. Hon tog ytterligare ett steg framåt. Just när hon skulle rikta ett svärdshugg mot Musaylima träffades han plötsligt samtidigt av två svärdshugg. Han föll avskuren från hästens rygg. Hon såg förvånat att hennes son Abdullah stod bredvid. Hon frågade: ”Var det du som dödade honom?” Abdullah svarade: ”Det ena hugget var mitt och det andra var Wahshis. Jag kan inte avgöra vems hugg han dog av.” Ummu Umara blev mycket lycklig och föll genast ned i sujud al-shukr. [Ibn Hisham 1/466; Sahabiyyat 208]

Ummu Umara (ra) hade mycket allvarliga skador. Hon hade dessutom fått en arm avhuggen och hade därför blivit mycket svag. Armébefälhavaren Khalid ibn al-Walid var en stor beundrare av hennes tapperhet och mod. Han visade henne också stor vördnad. Under sin egen tillsyn ordnade han med hennes vård och behandling. Han höll ständigt noggrann uppsikt för att hennes behandling inte skulle brista på något sätt. När hon hade tillfrisknat uttryckte hon därför tacksamhet mot Khalid under resten av sitt liv. När hon prisade honom sade hon: ”Han är en medkännande, storsint och ödmjuk ledare. Han tog hand om mig och behandlade mig med stor uppriktighet.” Efter återkomsten till Medina brukade kalifen Abu Bakr (ra) ofta besöka henne. [Tabaqat 8/416]

Ummu Umara (ra) var en kvinnlig krigare. Vi har bevittnat den förbluffande verkligheten av hennes tapperhet och mod på flera slagfält. Den krigargestalt vi såg i henne under slagen vid Uhud och Yamama har få motsvarigheter i världshistorien. Den ädle Guds Sändebud (sa) var den person hon älskade mest. Hon bevisade sin kärlek på Uhuds slagfält. Sändebudet (sa) brukade ibland besöka hennes hem. En dag kom Sändebudet (sa) dit. Hon gav honom mat, och han bad henne att äta tillsammans med honom. Ummu Umara sade: ”Jag fastar.” Sändebudet (sa) sade: ”När någon äter hos en fastande ber änglarna för den fastandes skull.” [samma källa; Musnad Ahmad 6/439; Tirmidhi 785; Ibn Majah 1748]

Även kalifen Umar (ra) såg noggrant till att Ummu Umara (ra) fick den respekt och ställning hon förtjänade. Under hans kalifat kom det en gång in några mantlar bland krigsbytet. En av dem var mycket vacker och dyrbar. Några sade att den borde ges till Abdullah (ra), kalifens sons hustru. Andra föreslog att den skulle ges till Kulthum bint Ali (ra), kalifens hustru. Kalifen lyssnade inte på någon av dem. Han sade: ”Jag anser att Ummu Umara är den som har störst rätt till denna mantel. Jag ska ge den till henne. Jag hörde nämligen Guds Sändebud (sa) säga om henne på Uhuds dag: ’Vart jag än riktade blicken såg jag endast Ummu Umara kämpa.’” Därefter skickade han manteln till henne. [Tabaqat 8/415; Siyar a’lam al-nubala 2/281; Ansab al-ashraf 1/326]

Ett antal hadither från Guds Sändebud (sa) har återberättats genom hennes förmedling. Dessa hadither återberättades från henne av Ubbad ibn Tamim ibn Zayd, Harith ibn Abdullah ibn Ka’b, Ikrima och Layla. [al-Isaba 4/480]

Det är inte exakt känt när Ummu Umara (ra) dog. Det är säkert att hon levde fram till kriget mot Musaylima. Men ingen har med säkerhet kunnat säga hur länge hon levde därefter.

Ummu Umara (ra) brukade alltid närvara vid Sändebudets (sa) samlingar och lyssnade uppmärksamt på hans ord. På så sätt blev hennes tro varje dag starkare och hennes kunskap växte. En dag sade hon till Guds Sändebud: ”Jag ser att allt gäller männen; ingenting nämns om kvinnorna.” Hennes önskan var alltså att kvinnorna skulle nämnas i Koranen på samma sätt som männen. Som svar på hennes önskan uppenbarades den trettiofemte versen i sura al-Ahzab. [Tirmidhi 4/116; samma källa 4/479]

Ummu Waraqa ibn Nawfal ((ra))

Det finns många kvinnor i denna värld som tidens gång har dolt och som historien har förblivit tyst om. Trots detta skapade Allah den Allsmäktige en händelse i deras liv genom vilken deras livshistoria blev känd. Och när de ansamlade lagren av damm och skräp hade rensats bort från deras minne och hågkomst, blev deras porträtt strålande och lysande. En av dem var Ummu Waraka al-Ansariyya (må Allah vara nöjd med henne). Ummu Waraka är det namn under vilket hon är känd i historien. Inte i en enda av de biografiska ordböckerna över följeslagarna har hennes egentliga namn nämnts. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav henne epitetet ”ash-Shahida” (den kvinnliga martyren). [Al-Isaba 4/481] Hennes släktlinje var följande: Ummu Waraka bint Abd Allah ibn al-Harith ibn Uwaymir ibn Nawfal. I verket Usud al-Ghaba förekommer dock Umayr i stället för Uwaymir. Eftersom hon härstammade från en avlägsen förfader i sin släkt, Nawfal, blev hon känd som Ummu Waraka bint Nawfal. [Usud al-Ghaba 5/626; Tahdhib at-Tahdhib 12/482] Det är inte exakt känt när hon föddes eller dog. Det är emellertid allmänt erkänt att hon dog under kalifen Umar ibn al-Khattabs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Därav kan man dra slutsatsen att hon levde under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid, under hela Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat och under en del av Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Hon dog sannolikt som martyr år 22 efter hijra. [Tabaqat 9/165; Nisa’ ra’idat, s. 108]

Ummu Waraka var en kvinna från ansar. Hon var en av de kvinnor som, strax efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hijra till Medina, trodde på hans budskap och svor trohetseden till honom. [A‘la an-Nisa’ 5/284; Tabaqat 8/457] Hon omfattade islam på ett mycket förträffligt sätt och skaffade sig djup kunskap om Allahs religion. Hon studerade Koranen och lärde sig större delen av den utantill. En berättelse säger att hon samlade hela Koranen. [Al-Isaba 4/505] Det har berättats att när Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) samlade och sammanställde Koranen, tog han även hjälp av Ummu Warakas samling. Hon bevarade några sahifa (häften) där vissa suror ur Koranen var nedskrivna. [Nisa’ ra’idat 108] Även om hon inte hade hela Koranen hos sig, hade hon bevarat större delen av den i skriftlig form. Hon var en troende kvinna med skarpt minne och god kunskap om religionens föreskrifter. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) besökte hennes hem ibland. Hon var en av de få kvinnor som Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade besöka i deras hem. Han värderade henne inte på grund av hennes rikedom eller höga ställning i samhället, utan besökte henne på grund av hennes tro på Allah, fasta övertygelse, kunskap om religionens föreskrifter och hängivenhet i dyrkan. Under det andra året efter hijra beslöt Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att strida mot Mekkas avgudadyrkare vid Badr. Nyheten nådde Ummu Waraka. Hon insisterade på att få delta i striden. Hushållens olika ansvar och plikterna att uppfostra barn kunde inte hindra henne från plikten att föra jihad fi sabilillah (jihad på Allahs väg). Hon skyndade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad om tillåtelse att delta i striden. Hon förklarade sitt syfte och sade att hon skulle förbinda de sårades skador, vårda de sjuka, se till att de fick mat och dryck samt tillgodose de stridandes behov under striden. Hon skulle utföra uppgifter vars betydelse inte på något sätt var mindre än de stridandes. Kanske skulle Allah den Allsmäktige även skänka henne martyrskap genom att hon drog ut tillsammans med dem. I Al-Isabas berättelse återges hennes ord så här: [Al-Isaba 4/505]

”O Allahs Sändebud! Om du tillåter mig skulle jag följa med er till striden. Jag skulle vårda era sjuka och ge de sårade medicin. Kanske skulle Allah den Allsmäktige även skänka mig martyrskap genom detta.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”O Ummu Waraka! Stanna hemma. Sannerligen kommer Allah att låta dig möta martyrskap i ditt eget hem.” I en annan berättelse återges orden: ”Allah kommer att skänka dig martyrskap.” [Tabaqat 8/457; Al-Isti‘ab 4/481; Sunan Abi Dawud 1/97; as-Sira al-Halabiyya 2/357] Det var egentligen från och med denna dag som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kallade henne martyr. Ibland tog han med sig följeslagarna till hennes hem för att besöka henne. Han brukade säga: [Abu Nu‘aym, Hilyat al-Awliya 2/63; Usud al-Ghaba 5/626 (7718)]

”Kom med mig, så går vi och besöker denna kvinnliga martyr.” Genom sådana ord antydde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att denna kvinna skulle bli martyr.

I islams historia känner man till flera områden där Ummu Waraka var en föregångare. Till exempel:

1. Hon var den första kvinnan i vars hem man ordnade med böneutrop.

2. I Medina grundade hon för första gången en gemensam bön för kvinnor och ledde denna gemensamma bön som imam.

3. Hon var islams första kvinna som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav epitetet ”Shahida”.

4. I islams historia var hon den första kvinnan för vars mord en manlig slav och en slavinna avrättades genom att spetsas på pålar. [Nisāʾ Rā’idāt-110]

Umm Waraqah bad Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om tillstånd att inrätta en böneplats i sitt eget hem och utse en böneutropare som skulle läsa upp adhān vid varje bön. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utsåg en böneutropare som skulle läsa upp adhān i hennes hem. Han läste upp adhān vid varje bönetid. Denna ordning bestod fram till Umm Waraqahs död. [Abū Dāwūd 1/97; Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwah 297] Hon var den första kvinnan som fick denna ära och utmärkelse. Ett ögonvittne berättade: ”Jag såg Umm Waraqahs böneutropare. Han var en mycket gammal man. Hans namn var ʿAbd ar-Raḥmān.” [Nisāʾ Mubashshirāt bil-Jannah 293]

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kände till hennes skarpa intellekt, utomordentliga minne och djupa kunskap om religionens regler och föreskrifter. Därför gav han Umm Waraqah tillstånd att, efter att böneutroparen hade läst upp adhān, upprätta församlingsbön i sitt eget hem tillsammans med kvinnorna i grannskapet och att leda dem i bönen. Denna ordning bestod under ʿUmar ibn al-Khaṭṭābs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, det vill säga fram till dagen då Umm Waraqah dog. I islams historia var hon den första kvinna vars hem hade en moské för kvinnor. [Samma källa; Ṣaḥābiyyāt 216]

Umm Waraqah (må Allah vara nöjd med henne) blev äldre. Sönerna och döttrarna växte upp. Döttrarna gifte sig och flyttade en efter en till sina mäns hem. Även sönerna tvingades, på grund av sina egna ansvar, att flytta bort från sin mor. Umm Waraqahs hus var nu nästan helt tomt.

Hon hade en slav och en slavinna som tog hand om henne och skötte hushållet. Hon behandlade dem mycket väl. Hon lovade dem att de efter hennes död skulle bli fria på vanligt sätt, det vill säga befrias från slaveriet. Slaven och slavinnan såg emellertid snart inga tecken på att Umm Waraqah skulle dö, och deras tålamod tog slut. I hennes familjs frånvaro konspirerade de för att mörda henne i det tomma huset. En natt, när tillfälle gavs, virade de ett tygstycke runt henne, ströp henne till döds och flydde, övertygade om att de nu var fria från slaveriet.

ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb (må Allah vara nöjd med honom) brukade varje dag höra ljudet av adhān och kvinnornas församlingsbön från Umm Waraqahs (må Allah vara nöjd med henne) hus. En dag sade han: ”Nå, sedan i går har jag inte hört moster Umm Waraqahs recitation av Koranen. Vad har hänt henne?” Han skickade någon för att ta reda på hur det stod till med henne. Mannen kom tillbaka och sade att huset var låst utifrån och att ingen svarade inifrån när han knackade på dörren. ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) blev misstänksam. Då gick han själv dit. Eftersom han inte såg någon i huset gick han in. Så snart han kom in såg han hennes kropp ligga på golvet, insvept i ett lakan. Han utropade högt: ”Allāhu akbar!” Därefter sade han: ”När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav henne titeln ash-Shahīdah, den kvinnliga martyren, talade han sannerligen sant.” [al-Iṣābah 4/505]

Därefter steg ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) upp på moskéns predikstol och tillkännagav att Umm Waraqah hade blivit martyr. Hennes två slavar hade strypt henne till döds och flytt. Han beordrade att man skulle söka efter dem, gripa dem och föra dem tillbaka. På ett ögonblick spred sig folket åt alla håll för att leta efter dem. De greps medan de var på flykt och fördes inför kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) i Medina. De förhördes. Först försökte de förneka att de hade varit inblandade i mordet, men senare erkände de att de tillsammans hade mördat henne. Då upprepade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sina tidigare ord och sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) talade sanning när han sade: (arabiska*****************) ’Kom med mig och låt oss besöka denna martyr.’” På detta sätt blev Umm Waraqah (må Allah vara nöjd med henne) den första kvinnan i islam som fick benämningen ash-Shahīdah, den kvinnliga martyren.

Straffet för de två slavarna var oundvikligt. ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb (må Allah vara nöjd med honom) beordrade att de skulle avrättas genom att spetsas på pålar. De spetsades på pålar och avrättades. Dessa två slavar var de första personerna i Medina som spetsades på pålar, och Umm Waraqah var den första kvinnan i islam för vars mord en manlig slav och en slavinna avrättades genom att spetsas på pålar. [Abū Dāwūd 1/97; Ṭabaqāt 8/457; al-Istīʿāb 4/482]

Eftersom Umm Waraqa (må Allah vara nöjd med henne) hade förstått religionens innebörd på djupet och tagit på sig ansvaret att undervisa grannar och de kvinnor som kom till henne, blev hon en ledare för de muslimska kvinnorna. Hennes storhet och anseende mångdubblades när hon förklarade för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att hon önskade delta i jihad i hopp om att få martyrskap.

Umm Waraqas (må Allah vara nöjd med henne) död innehåller en lärdom för alla som helt förlitar sig på slavar, slavinnor och tjänare, särskilt när dessa slavar, slavinnor och tjänare är icke-muslimer. Det finns många kända fall i världen där slavar, slavinnor och tjänare har fört med sig mycket olycka i sina herrars liv. Bland människor i nästan alla världens folk och samhällen hör man uttrycket: Var på din vakt mot den du har gjort gott mot. Umm Waraqa behandlade sina slavar och slavinnor väl och lovade att frige dem, men som följd av detta blev hon dödad av deras händer. Denna händelse innehåller en stor lärdom och uppmaning för muslimska kvinnor i modern tid.

Umm Waraqa (må Allah vara nöjd med henne) återberättade hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Hennes barnbarn återberättade dem från henne. [Nisāʾ Rāʾidāt, 113]

Umm Hakīm bint al-–Hārith ((må Allah vara nöjd med henne))

Efter att den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fått profetkallelsen ägnade han mer än tjugo år åt att kalla araberna, särskilt Meckas invånare, till islam – först i Mecka och senare i Medina. Han kallade dem till sanning, skönhet och välgång, men meckanerna betedde sig som blinda och döva. Deras beteende var sådant: (arabiska***********) [sura Hā-Mīm as-Sajda, 5]

”De säger: ’Våra hjärtan är höljda i täckelse inför det som du kallar oss till, i våra öron finns dövhet och mellan dig och oss finns en skiljevägg. Gör därför vad du vill, och vi gör vad vi vill.’”

De återgäldade kärlek och tillgivenhet med fiendskap och återgäldade godhet och välgörenhet med ondska och skada. Deras beteende var sådant: (arabiska ***************) [sura al-Qamar, 3]

”De förkastar sanningen och följer sina egna infall, men varje sak kommer att nå sitt mål.”

De bröt alla band med den ädle Guds Sändebud (saw) och drev honom ut ur Mecka. Inte ens då var de nöjda. De gick gång på gång till strid och angrep honom. De tog alla möjligheter i akt för att släcka islams ljus.

Därefter skänkte Allah, världarnas Herre, dem segern. Mecka erövrades. När den väldiga världen hade blivit trång för dem och de endast såg mörker åt alla håll, visade Allahs Sändebud (saw) dem stor nåd. Han förlät alla deras tidigare handlingar. Meckaborna antog frivilligt islam i stora skaror. Ummu Hakim, hennes far, mor och make antog alla islam på dagen för Meckas erövring. Det bör nämnas att alla fyra hade varit häftiga fiender till islam och Allahs Sändebud (saw). Under de tjugo åren från islams början till strax innan de antog tron hade deras fiendskap gått till överdrift.

Ummu Hakim tillhörde al-Makhzumī-grenen av Quraysh-stammen i Mecka. Ummu Hakim var ett smeknamn; hennes egentliga namn har gått förlorat bakom detta och är inte längre känt. Ummu Hakims familj var ett av de främsta centren för heder, anseende och ledarskap inom Quraysh. Hennes far, al-Harith ibn Hisham ibn al-Mughira al-Makhzumī, var bror till den usle Abu Jahl. Han antog islam på dagen för Meckas erövring. Han var en hövlig och framstående man. För att stärka honom i islam gav Profeten (saw) honom hundra (100) kameler från krigsbytet efter slaget vid Hunayn. Han blev en god muslim. Senare begav han sig till Levanten som mujahid och dog där efter att ha drabbats av sjukdomen Aun. (al-Dhahabi, Tarikh al-Islam 2/183–184)

Hennes mor, Fatima bint al-Walid ibn al-Mughira al-Makhzumiyya, var syster till den berömde fältherren Khalid ibn al-Walid (ra). Hon antog islam på dagen för Meckas erövring. Hon återberättade en hadith från Allahs Sändebud (saw). Hon följde också med sin make al-Harith på hans fälttåg till Levanten. Med al-Harith fick hon sonen Abd al-Rahman och dottern Ummu Hakim. (Tarikh Dimashq, Tarajim al-Nisa, 305–307)

Ummu Hakims make, Ikrima ibn Abi Jahl al-Makhzumī, var en av de främsta ledarna i det förislamiska Mecka. Efter Meckas erövring kom han till Allahs Sändebud (saw), förklarade att han antog islam och blev senare en mycket god muslim. Han drog ut på fälttåg till Levanten och stupade som martyr år 13 efter hijra i slaget vid Ajnadayn, enligt en annan uppgift i slaget vid Yarmuk. Ummu Hakims morbror var Allahs svärd, Khalid ibn al-Walid (ra).

Det var i en sådan familj och miljö som Ummu Hakim växte upp. Hon gifte sig med sin kusin Ikrima. Profeten (saw) trädde fram som sändebud i Mecka. Från den dag då han kallade meckaborna till islam blev denna familj en stark motståndare till Profeten (saw) och islam. Fram till Meckas erövring spelade de nämnda personerna en ledande roll i alla de sammansvärjningar som gjordes för att hejda islam och i alla de krig som utkämpades för att helt utplåna islam. I slaget vid Uhud deltog al-Harith, hans hustru Fatima, Ikrima, hans hustru Ummu Hakim och Khalid ibn al-Walid tillsammans med Qurayshs armé.

De lät inget tillfälle gå förlorat när det gällde att motarbeta islam och skada muslimerna. Ummu Hakims make Ikrima var till och med en av dem som den ädle Guds Sändebud (saw) förklarade vara stora brottslingar och beordrade att dödas även om de påträffades under Kabaöverdraget.

Den ställning som den ädle Guds Sändebud (saw) intog efter Meckas erövring har blivit ett unikt föredöme i mänsklighetens historia. Den dagen omfamnade hans nåd och barmhärtighet alla – fiender och vänner, troende och icke-troende. De som under lång tid hade hyst blind avsky och fientlighet mot honom fann den dagen stor ro i hans omfattande förlåtelse och barmhärtighet, trots sina förhärdade hjärtan. I ett ögonblick vaknade deras hjärtan, och efter att ha slitit sig ur villfarelsens bojor överlämnade de sig likt fjärilar åt ljuset. Ummu Hakim tog själv emot denna möjlighet till förlåtelse för sin makes skull. Tillsammans med andra kvinnor ur Quraysh-stammen, såsom Fatima bint al-Walid, Hind bint Utba och Fakhta bint al-Walid, gick hon till Allahs Sändebud (saw), tillkännagav att hon antog islam och gav bay’a. Efter att hon antagit islam betraktade Profeten (saw) henne med stor respekt. Därför fick hon en särskild hedersställning bland kvinnorna.

Ummu Hakims make Ikrima var en av islams värsta fiender och i den ädle Profetens ögon en stor förbrytare. Därför utfärdade Allahs Sändebud (s.a.w.) en dödsorder mot honom. Efter erövringen av Mekka flydde han av rädsla för sitt liv till Jemen. Genom sin hustru Ummu Hakims ansträngningar återvände han till Mekka och antog islam. Efter att ha antagit islam reste sig Ummu Hakim (r.a.) och sade: ”O Allahs Sändebud! Ikrima har flytt till Jemen av rädsla för att du ska döda honom. Ge honom trygghet, så kommer Allah att ge dig trygghet.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Han är trygg.”

I det ögonblicket gav sig Ummu Hakim av för att söka efter sin make Ikrima. Hon tog med sig en romersk slav. De färdades tillsammans. Under vägen fick slaven onda begär gentemot sin härskarinna. Han ville ha sexuellt umgänge med henne, medan hon försökte vinna tid genom olika undanflykter. På detta sätt nådde de fram till en arabisk stam. Ummu Hakim bad dem om hjälp, och de lovade att hjälpa henne. Hon lämnade slaven i deras förvar och fortsatte ensam. Till slut fann hon Ikrima vid havsstranden i Tihama-regionen. Där talade han med en båtman för att få honom att föra honom över, medan båtmannen sade till honom:

— Var sanningsenlig.

Ikrima sade: ”Hur ska jag vara sanningsenlig?”

Båtmannen sade: ”Säg: (arabiska ************)”

”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom den Ende Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.”

Ikrima sade: ”Det är just därför jag har flytt.”

Mitt under deras samtal kom Ummu Hakim fram. Hon vände sig till sin make och sade: ”O min kusin! Jag kommer från den bästa, ädlaste och renaste av alla människor. Jag bad honom om aman (trygghet), och han beviljade dig aman. Så förstör därför inte längre dig själv.”

Ikrima frågade: ”Talade du själv med honom?” Hon svarade: ”Ja, jag talade själv med honom, och han har gett dig aman.” Hon fortsatte gång på gång att försäkra honom om att han hade fått aman. Till slut kände han sig lugnad och återvände tillsammans med sin hustru. [Aʿlām an-nisāʾ 1/281]

Medan de färdades berättade Ummu Hakim för sin make om slavens onda avsikt. På återvägen dödade Ikrima slaven, innan han hade antagit islam. Under vägen övernattade de i ett hus. Ikrima ville vara intim med sin hustru. Hon avvisade honom bestämt och sade: ”Jag är en muslimsk kvinna, medan du fortfarande är en mushrik.” När Ikrima hörde sin hustru blev han förvånad. Han sade: ”Det som står mellan dig och mig och hindrar vår förening är verkligen en mycket stor sak.”

När Ikrima på detta sätt närmade sig Mecka sade Sändebudet (s.a.w.) till sina följeslagare: ”Ikrima kommer mycket snart till er efter att ha lämnat kufr och blivit troende. Förolämpa inte hans far. Att förolämpa en avliden sårar de levandes hjärtan, men når inte den döde.”

Kort därefter kom Ikrima tillsammans med sin hustru Ummu Hakim till Allahs Sändebud (s.a.w.). Så snart Sändebudet (s.a.w.) såg honom reste han sig glädjestrålande och gick fram mot honom utan att ens svepa manteln omkring sig. Därefter satte sig Sändebudet (s.a.w.). Ikrima stod framför honom och sade:

”O Muhammad! Ummu Hakim har sagt till mig att du har gett mig aman.” Profeten sade: ”Hon har talat sanning. Du är trygg.” Ikrima sade: ”Muhammad, vad kallar du till?”

Sändebudet (s.a.w.) sade: ”Jag kallar dig till att vittna att det inte finns någon gud utom Allah och att jag, Muhammad, är Allahs tjänare och Sändebud. Därefter ska du förrätta bönen och betala zakat.” På detta sätt redogjorde han för islams alla grundpelare.

Ikrima sade: ”Vid Allahs ed! Du kallar endast till sanningen och talar om det som är gott.” Därefter började han säga:

”Redan före denna kallelse var du den sanningsenligaste och mest rättfärdige bland oss.” Sedan sträckte han handen mot Allahs Sändebud (s.a.w.) medan han sade: ”Ashhadu an lā ilāha illā Allāhu wa ashhadu annaka ʿabduhu wa rasūluhu.”

Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Säg: ’Jag tar Allah och alla närvarande till vittnen på att jag är muslim, mujahid och muhajir.’”

Ikrima uttalade då dessa ord. Sedan sade Allahs Sändebud (s.a.v.) till honom: ”Om du i dag ber mig om något som jag skulle ge till någon annan, ska jag ge det till dig.”

Ikrima sade: ”Jag vill att du ber Allah om förlåtelse för all den fientlighet jag har visat dig, för varje strid där jag har stått ansikte mot ansikte med dig och för allt jag har sagt mot dig, i din närvaro eller bakom din rygg.”

Allahs Sändebud (s.a.v.) bad för honom: ”O Allah! Förlåt honom all den fientlighet han har visat mig och alla de vägar han har färdats för att komma till slagfältet i syfte att släcka Ditt ljus. Förlåt också alla nedsättande ord han har sagt om mig, inför mig eller bakom min rygg.”

Av glädje strålade Ikrimas ansikte, och han sade: ”Vid Allah, Allahs Sändebud! Allt jag har spenderat för att hindra människor från Allahs väg ska jag spendera dubbelt så mycket av på Allahs väg, och varje strid jag har utkämpat för att hindra människor från Allahs väg ska jag utkämpa dubbelt så många gånger på Allahs väg.” [At-Tabari, Tarikh 2/160; Al-Bidaya wa-n-Nihaya 4/297; Al-A’lam 2/269; Usud al-Ghaba 5/577; Ashab-e Rasul-er Jibonkotha 1/205–208]

Från och med denna dag anslöt han sig till den kämpande skaran som strävar efter att upprätta Allahs religion på Allahs jord, och genom att bli martyr i slaget vid Yarmuk fullföljde han bokstavligen sitt löfte till Allahs Sändebud (s.a.v.).

Umm Hakim begav sig tillsammans med sin make Ikrima (må Allah vara nöjd med dem) till Sham för att strida mot romarna. På Yarmuks slagfält möttes de romerska och muslimska arméerna, och ett våldsamt slag utkämpades. I denna strid överträffade Qurayshs kvinnor till och med de manliga krigarna i svärdskonst. Umm Hakim var en av dessa kvinnor. I detta slag vid Yarmuk förlorade Umm Hakim (må Allah vara nöjd med henne) sin make. Ikrima (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr i detta slag. [Siyar A’lam an-Nubala 1/324; Al-Isaba 4/426] Efter att ha iakttagit idda i fyra månader och tio dagar fick hon äktenskapsförslag från många män. Yazid ibn Abi Sufyan (må Allah vara nöjd med honom) var en av dem. Till allas besvikelse tackade hon ja till Khalid ibn Said ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom). Äktenskapet ingicks mot en mahr på fyrahundra dinarer. Även om äktenskapskontraktet hade ingåtts, började förberedelserna för slaget vid Marj as-Saffar, som ägde rum söder om Damaskus, redan innan bröllopsnatten. De muslimska soldaterna begav sig dit. Hazrat Khalid (må Allah vara nöjd med honom) ville fullborda äktenskapet med sin hustru innan han drog ut i strid. Hans hustru Umm Hakim sade: ”Det är bättre att vänta tills fiendens samling har besegrats.”

Khalid (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Mitt hjärta säger mig att jag kommer att bli martyr i detta slag.” Umm Hakim invände inte längre. Vid Marj as-Saffar bäddades deras bröllopssäng i ett tält nära en bro, och där tillbringade de natten.

Senare fick denna bro namnet ”Qantarat Umm Hakīm” – Umm Hakīms bro. På morgonen hölls också walīma-måltiden. Så snart måltiden var över började kriget mot romarna. Khālid (ra) kastade sig över fiendens styrkor och stred hjältemodigt tills han vann martyrskapet. Umm Hakīm (ra) var fortfarande klädd som nygift brud, med hennans färg på händerna och väldoftande parfym på kroppen. Hon tog en av stolparna från tältet där hon hade tillbringat bröllopsnatten och höll den i handen. Bredvid detta tält gick hon till strid mot de romerska soldaterna och slog ihjäl sju romerska soldater med stolpen den dagen.[Al-Istīʿāb-4/425; Tārīkh Dimashq-506; Usud al-Ghāba-5/577; Aʿlām an-Nisāʾ-1/281; al-Isāba-4/426]

Umm Hakīm (ra) återvände ännu en gång som änka till Medina. Kalifen Hazrat Umar (ra) gifte sig med henne, och där födde hon dottern Fātima bint Umar. Denna Fātima gifte sig med sonen till hennes farbror Zayd ibn al-Khattāb.[At-Tabarī, Tārīkh-2/564; adh-Dhahabī, Tārīkh-3/274; Nasab Quraysh-303]

Av olika händelser framgår det att Umm Hakīm (ra) avled under sin makes, Hazrat Umars (ra), livstid och under hans kalifat. Allāma Ziriklī har uttryckligen angett det fjortonde året efter hijra.[Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwa-489]

Umāma bint Abil Ās ((ra))

Hazrat Umāmas främsta kännetecken är att hon var dotterdotter till den ädle Guds Sändebud (sa). Hennes far var Abul Ās (ra) ibn ar-Rabīʿ och hennes mor var Zaynab (ra), dotter till Guds Sändebud (sa). Umāma föddes i Mecka under sin morfars livstid. Långt före Umāmas födelse hade hennes mormor, de troendes moder Hazrat Khadīja al-Kubrā (ra), avlidit. Umāmas farmor var Hāla bint Khuwaylid, Hazrat Khadījas yngre syster. Under det åttonde året efter hijra avled Umāmas mor, och under det tolfte året avled hennes far.[Tarājim sayyidāt bayt an-nubuwwa-536–537]

Hennes morfar, den ädle Guds Sändebud (sa), hyste en mycket stor kärlek till den lilla Umāma. Han hade henne alltid med sig och höll henne till och med nära sig under bönen. Ibland hände det att Sändebudet (sa) ställde sig till bön med henne sittande på sin axel. När han gick ned i rukūʿ tog han ned henne från axeln. Sedan satte han henne på sitt huvud när han gick ned i sujūd, och när han reste sig från sujūd lyfte han upp henne på axeln igen. På detta sätt fullföljde han bönen. Genom detta handlingssätt kan man i viss mån förstå hur stark hans kärlek till Umāma var.

Guds Sändebudes (sa) följeslagare Hazrat Abū Qatāda (ra) berättar: En dag, efter att Bilāl hade kallat till bön, väntade vi på middagsbönen – enligt en annan uppgift eftermiddagsbönen. Då kom Sändebudet (sa) till oss med Umāma bint Abil Ās sittande på sin axel. Sändebudet (sa) ställde sig till bön, och vi ställde oss också till bön bakom honom. Umāma satt fortfarande på samma sätt på sin morfars axel.

När Sändebudet (sa) gick ned i rukūʿ tog han ned henne från axeln och satte henne på marken. När han hade avslutat rukūʿ och sujūd och reste sig igen, tog han åter tag i henne och lyfte upp henne på axeln. Han gjorde detta i varje rakʿa och fullföljde bönen på detta sätt.[Sunan an-Nasāʾī-2/45, 3/10; Tabaqāt-8/232; al-Isāba-4/236; Hayāt as-Sahāba-2/482]

Umm al-Mu’minin Hazrat Aisha (ra) berättade: Negus, Abessiniens kejsare, skickade några guldsmycken som gåva till Allahs Sändebud (saw), bland dem även en guldring. Sändebudet (saw) gav den till Umama.[Nisa min Asr an-Nubuwwah-289]

Omfattningen av Allahs Sändebuds (saw) kärlek till Umama kan också förstås genom en annan händelse. En gång fick Allahs Sändebud (saw) ett guldhalsband besatt med pärlor. Han kom in i huset med halsbandet i handen, visade det för sina hustrur och sade: ”Nå, vad tycker ni om det här?” Alla sade: ”Det är alldeles utmärkt! Vi har aldrig tidigare sett ett vackrare halsband.” Sändebudet (saw) sade: ”Jag ska sätta det runt halsen på den i min familj som jag håller mest kär.” Aisha (ra) tänkte för sig själv att han kanske skulle sätta det runt någon annan hustrus hals i stället för hennes. De andra hustrurna antog också att det kanske skulle bli Aishas (ra) lott. Under tiden lekte den lilla Umama på marken inte långt från sin morfar och mormödrar. Sändebudet (saw) gick fram och satte halsbandet runt hennes hals.[Al-Isti‘ab-4/238; Usud al-Ghaba-5/400; as-Sirah al-Halabiyyah-2/452; Durrus-Sahaba fi Manaqib al-Qaraba was-Sahaba-535; A‘lam an-Nisa-1/77]

Hazrat Umamas (ra) far, Abu al-As ibn ar-Rabi (ra), avled år 12 efter hijra. Före sin död uttryckte han sin önskan att gifta bort Umama med hennes kusin, az-Zubayr ibn al-Awwam. Under tiden avled även Umamas moster, Hazrat Fatima (ra). Före sin död bad hon sin make Ali att gifta sig med Umama efter hennes bortgång. Därefter nådde Umama giftasvuxen ålder. Az-Zubayr ibn al-Awwam (ra) tog initiativ till att uppfylla Hazrat Fatimas (ra) sista önskan. Genom hans medling genomfördes Umamas (ra) äktenskap med Ali (ra). Det var under de troendes ledare Umars (ra) kalifat.

Hon levde som Alis (ra) hustru fram till år 40 efter hijra. Under denna tid drabbades Alis (ra) liv av många olika stormar och prövningar. Till slut blev han år 40 efter hijra svårt skadad av en lönnmördare. Han avled av dessa skador. Före sin död sade han till sin hustru Umama: ”Om du efter min död känner behov av en man, kan du gifta dig med al-Mughira ibn Nawfal.” Han sade också till al-Mughira att han skulle gifta sig med Umama efter hans död. Han befarade att Muawiya (ra) efter hans död skulle skicka ett frieri till Umama. Denna farhåga besannades. Han avled. Umama lät sin väntetid, idda, löpa ut. Hazrat Muawiya (ra) dröjde inte alls. Han skrev till Marwan: ”Framför ett frieri till Umama från min sida och spendera tusen dinarer i samband med detta.” Denna nyhet nådde Umama (ra). Hon bad genast al-Mughira genom en budbärare: ”Om du vill ha mig, kom då snabbt.” Han kom, och äktenskapet genomfördes genom Hazrat Hasan ibn Alis (ra) medling.[Al-Isaba-4/237] Hon avled under Muawiyas (ra) kalifat medan hon fortfarande var al-Mughiras hustru. Umama (ra) fick inga barn med Ali (ra). Men i al-Mughiras hem blev hon mor till en son, som hon gav namnet Yahya. Därför fick al-Mughira tillnamnet Abu Yahya.[Samma källa; Usud al-Ghaba-5/400; A‘lam an-Nisa-1/77] Många har dock sagt att hon inte heller fick något barn med al-Mughira. De säger att ingen av Allahs Sändebuds (saw) döttrar, utom Fatima (ra), fick en bestående avkomma. Det kan hända att hon med al-Mughira födde ett barn vid namn Yahya, men att barnet dog redan i spädbarnsåldern. Genom Umamas död upphörde profetens dotter Zaynabs (ra) avkomma, eftersom hennes son Ali hade avlidit före henne.[Tarajim Sayyidati Batin an-Nubuwwah-538; Nisa min Asr an-Nubuwwah-280]

Khawla bint Hakim (ra)

Hazrat Khawla (ra) var dotter till Hakim ibn Umayya i Mekkas Banu Sulaym-stam. Hennes tillnamn var Umm Surayk.[Tabaqat-8/158; Al-Isti‘ab-4/281; Usud al-Ghaba-5/444; Tahdhib at-Tahdhib-12/415] Hennes främsta kännetecken var att hon var hustru till den berömde följeslagaren Hazrat Uthman ibn Mazun (ra). Denne Uthman (ra) var en av de ledande bland de muhajirun som utvandrade till Medina. Han avled i Medina efter slaget vid Badr. Allahs Sändebud (saw) ledde begravningsbönen för honom och begravde honom på Medinas al-Baqi-kyrkogård. Han var den förste följeslagaren som begravdes på al-Baqi-kyrkogården. Khawla (ra) var släkt med Hazrat Allahs Ädle Sändebud (saw) genom mosterskap.[Musnad Ahmad-6/409]

Hon var en av de få kvinnor och män som tidigt antog islam under den första perioden av den islamiska förkunnelsen i Mekka. Hon gifte sig med Uthman ibn مظ‘un innan hon antog islam. Troligen antog makarna islam samtidigt. Efter att ha antagit islam fick hon fullt smaka trons ljuvlighet, och sanningens ljus slet sönder alla slöjor framför hennes ögon. Hon kom att leva i Guds Sändebuds sällskap och närhet. Hon ägnade sig helt åt att tjäna honom. Eftersom hon var släkt med Guds Sändebud blev detta ännu lättare. Varje dag i Mekka tog hon reda på allt som rörde Guds Sändebuds hushåll och hans alla angelägenheter. Även efter flytten till Medina fortsatte hon med detta ända till sin död. Hennes delaktighet i flera stora händelser i Guds Sändebuds liv gav henne en särskild ställning. När Ibn Abd al-Barr (må Allah förbarma sig över honom) presenterade henne sade han: ”Hon var en from och förtjänstfull kvinna.” Även Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) kallade henne from. I ett sammanhang återgav han det på följande sätt: [på arabiska] [Al-Isaba 4/293]

”Den fromma kvinnan, Uthman ibn Mazuns hustru Khawla bint Hakim, ansåg detta.”

På detta sätt har många specialister på sira beskrivit henne som en from kvinna.

Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var den ädla Guds Sändebuds första och mest älskade hustru. Under alla kriser i Guds Sändebuds liv i Mekka stod hon honom mycket nära. Vid varje svår stund tröstade hon sin make, visade medkänsla och hjälpte honom att övervinna alla hinder genom att stå vid hans sida. När en sådan nära hustru och väninna gick bort blev Sändebudet djupt bedrövat och sårat. Dessutom var Khadija mor till Guds Sändebuds barn och den som skötte hushållet. Efter hennes frånfälle blev det svårt att uppfostra de moderlösa barnen och ta hand om hemmet. Därtill ökade avgudadyrkarnas trakasserier och förföljelser. Guds Sändebuds tillstånd bekymrade hans följeslagare mycket.

Under en sådan svår period i den ädle Guds Sändebuds liv kom Khawla en dag till Guds Sändebud och sade, när hon såg honom bedrövad: ”O Guds Sändebud! Jag tycker att du efter Khadijas bortgång har blivit sorgsen och känner hennes frånvaro.” Sändebudet sade: ”Ja, det stämmer. Hon var mor till mina barn och den som styrde hemmet.” Under samtalets gång sade Khawla med stor vördnad: ”O Guds Sändebud! Gift dig på nytt.” Sändebudet frågade: ”Vem är kvinnan?” Khawla sade: ”Det finns både en änka och en jungfru. Vi kan tala om den du föredrar.” Han frågade åter: ”Vem är kvinnan?” Khawla sade: ”Änkan är Sawda bint Zam‘a och jungfrun är Abu Bakrs dotter Aisha.” Sändebudet sade: ”Ja, kvinnor är bättre lämpade att sköta ett sådant ärende. [Tabakat 8/57; Aishas biografi 24] Gå och framför mitt frieri till dem båda.”

Det råder viss oenighet om huruvida Khawla efter Guds Sändebuds medgivande först gick till Aishas eller Sawdas hem. Hur som helst gick hon till Sawdas hus och utropade när hon såg Sawda: ”Vilken välsignelse och vilket välstånd har Allah skänkt dig?” Sawda sade: ”Varför säger du så?” Hon svarade: ”Guds Sändebud har sänt mig med ett frieri till dig.” Sawda sade: ”Jag vill att du talar med min far.”

Sawdas far befann sig då vid livets slut. Han hade helt dragit sig undan från all världslig verksamhet. Khawla gick fram till honom och hälsade honom enligt den förislamiska seden med ”An‘im sabahan” (god morgon).

Den gamle frågade: ”Vem är du?” Khawla svarade: ”Jag är Khawla bint Hakim.” Den gamle hälsade henne välkommen och bad henne sitta nära honom. Khawla framförde frieriet så här: ”Muhammad ibn Abd Allah ibn Abd al-Muttalib har friat till Sawda.” Den gamle sade: ”Vilken ädel och passande friare! Vad säger din väninna Sawda?” Khawla svarade: ”Hon samtycker.” Den gamle bad henne kalla på Sawda. När Sawda kom sade han: ”Min dotter! Den här kvinnan, Khawla, säger att Muhammad ibn Abd Allah har sänt henne för att fria till dig. Han är en ädel friare. Jag vill gifta bort dig med honom. Samtycker du?” Sawda sade: ”Ja, jag samtycker.” Då sade den gamle till Khawla: ”Gå och hämta Muhammad.” Guds Sändebud kom klädd som en brudgum, och Sawdas far överlämnade Sawda till honom. [Al-Tabari: Tarikh 2/211; Al-Bidaya wa-n-Nihaya 2/130; Al-Dhahabi: Tarikh 1/166; Ansab al-Ashraf 1/408; Musnad Ahmad 6/210; Tabakat 8/53]

Efter att ha fått den ädle Gudsbudbärarens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) godkännande gick Khawla till Abu Bakrs hus, träffade Umm Ruman, Aishas mor, och sade: ”Umm Ruman! Vilken välsignelse och rikedom har Allah skänkt ert hus?” Hon svarade: ”Varför säger du så?” Khawla sade: ”Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har sänt mig för att framföra ett äktenskapsförslag gällande Aisha.” Umm Ruman sade: ”Vänta lite. Abu Bakr kommer snart.” Abu Bakr återvände hem, och Khawla framförde förslaget för honom. Det bör nämnas att det var sed bland araberna under okunskapens tid att de, liksom de inte ansåg det tillåtet att gifta sig med sina helbröders barn, inte heller ansåg det lämpligt att gifta sig med barn till halvbröder, kusiner eller styvbröder. När Abu Bakr därför hörde förslaget sade han: ”Khawla! Aisha är ju Gudsbudbärarens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brorsdotter. Hur kan då detta äktenskap äga rum?” Khawla återvände och frågade Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om saken. Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Abu Bakr är min trosbroder. Det är tillåtet att ingå äktenskap med barn till sådana bröder.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) accepterade förslaget och bad Khawla att hämta Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Därefter hämtade Khawla Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och äktenskapet fullbordades. [Sahih al-Bukhari, Babu tazwij as-sighar minal-kibar; Ibn Kathir, As-Sira an-Nabawiyya 1/316; Ashabe Rasul-er Jibon Kotha 5/56]

Khawlas make, Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom), var en av de första muslimerna i Mekka. Han utsattes på olika sätt för förföljelse av avgudadyrkarna. Han emigrerade även till Abessinien och återvände efter en tid till Mekka. Det finns inga uppgifter om att Khawla emigrerade till Abessinien. Om Khawlas äktenskap med Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) ingicks redan under islams första tid, måste även hon, som medlem av Uthmans familj, ha blivit krossad under Qurayshs förtryck och förföljelse. Några sådana uppgifter finns emellertid inte. Däremot är det känt att hon tillsammans med sin make emigrerade till Medina.

Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) hade till sin natur en stark dragning till ruhbaniyya, det vill säga asketism. Gudsdyrkan och nattlig andakt var hans käraste sysselsättningar. Han bad hela natten och fastade under större delen av årets dagar. I sitt hem hade han avsatt ett rum för gudsdyrkan. Där ägnade han sig åt i’tikaf dag och natt. Till slut blev han helt likgiltig inför sin hustru och sina barn. Khawla (må Allah vara nöjd med henne) brukade besöka Profetens hus och höra efter hur Gudsbudbärarens hustrur mådde. En dag kom hon till Profetens hus. Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hustrur såg hennes slitna kläder och frågade: ”Varför ser du ut så där? Din make är ju en välbärgad man bland Quraysh.” Hon svarade: ”Vad har jag med honom att göra? Han fastar om dagen och ber om natten.” Hustrurna berättade detta för Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han skyndade genast till Uthman ibn Maz’uns hus och kallade på honom: ”Uthman! Är inte mitt liv ett föredöme för dig?” Uthman svarade: ”Må mina föräldrar offras för dig! Varför säger du så?” Gudsbudbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du fastar om dagen och tillbringar hela natten stående i bön.” Han svarade: ”Ja, det är så jag gör.” Då sade han: ”Gör inte längre så. Dina ögon, din kropp och din familj har rättigheter över dig. Be, vila, fasta och bryt fastan.” Efter denna vägledning kom hans hustru Khawla åter en dag till Profetens hus. Den dagen var hon klädd som en nygift brud, och väldoft spred sig från hennes kropp. [Siyar a’lam an-nubala 1/157–158; Nisa min asr an-nubuwwah 16]

Khawla (må Allah vara nöjd med henne) var en vältalig kvinna. Hon talade ett rent och klart språk. Hon var en kvinna med känsliga och ömsinta känslor. Det finns också belägg för att hon ägnade sig åt poesi. Efter sin make Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) bortgång författade hon en elegi; några av dess verser lyder som följer: (arabiska *****************) [Nisa min asr an-nubuwwah 169; Hayatus Sahaba 2/611]

”O mitt öga! Fäll oupphörligt tårar

över Uthman ibn Maz’uns stora olycka.

För en sådan person, som tillbringade natten för att vinna sin Skapares välbehag,

goda nyheter för den begravda döde.

För hans skull har Baqī‘ blivit en boningsplats och träden har gett skugga,

hans mark har blivit upplyst efter att ha legat som stenig ödemark,

och hjärtat har tyngts av smärta – en smärta vars slut inte kommer förrän döden.

Mina tårars ådror kommer att bli oförmögna att fälla tårar för hans skull.”

Efter att Khawla (ra) blev änka under det andra hijriåret gifte hon inte om sig. Hon förblev alltid sorgsen. Av återgivningarna i hadith- och sīra-verken framgår det att flera kvinnor självmant erbjöd sig till Profeten (sa) för äktenskap. Aisha (ra) sade: Khawla var en av dem. Urwa ibn az-Zubayr (ra) sade: Vi brukade säga att Khawla själv hade erbjudit sig till Allahs Sändebud (sa). Hon var en from och rättfärdig kvinna. Ibn Abbas (ra) sade att han inte hade tagit emot någon av de kvinnor som hade erbjudit sig till Allahs Sändebud (sa), även om Allah den Allsmäktige hade gett Profeten (sa) rätt att ta emot en sådan kvinna. Denna rätt hade endast givits honom. Allah säger: (arabiska *****************)[Sura al-Ahzab 50]

”Om en troende kvinna erbjuder sig till Profeten och Profeten vill gifta sig med henne, är även hon tillåten.”[Tafsir al-Qurtubi och Tafsir Ibn Kathir – Sura al-Ahzab, verserna 50–51; al-Bidaya wa-n-Nihaya 5/259; at-Tabaqat 8/158; al-Bayhaqi, Dala’il an-Nubuwwa 7/287]

I den ovan nämnda versen har Allah, världarnas Herre, kallat sådana kvinnor troende kvinnor. Detta är en stor stolthet, ära och framgång för dem. Även Khawla hade del i denna stolthet och ära.

Hon fick också äran att delta i jihad tillsammans med Allahs Sändebud (sa). Hon deltog i expeditionen till Taif. Vid detta tillfälle bad hon Allahs Sändebud (sa): ”Allahs Sändebud! Om Taif erövras, ge mig då smyckena som tillhör Badiya bint Ghaylan eller Fari’a bint Aqil.” Det bör nämnas att dessa två kvinnors smycken var de vackraste och mest värdefulla bland kvinnorna i Thaqif-stammen. Allahs Sändebud (sa) sade till henne: ”Jag har ännu inte fått tillstånd beträffande dem, och jag tror inte att vi kommer att besegra dem just nu.” Khawla (ra) lämnade Allahs Sändebud (sa) och berättade detta för Umar ibn al-Khattab (ra). Umar (ra) gick till Allahs Sändebud (sa) och sade: ”Allahs Sändebud! Vad är detta som Khawla har sagt och som hon menar att du har sagt?” Allahs Sändebud (sa) svarade: ”Det har jag sagt.” Umar (ra) sade: ”Ska jag tillkännage avmarschen?” Allahs Sändebud (sa) svarade: ”Ja, gör det.” Umar (ra) tillkännagav avmarschen.[Ibn Hisham, as-Sira 2/484; Usud al-Ghaba 5/444; al-Isaba 4/291; as-Sira al-Halabiyya 3/81–82]

Khawla (må Allah vara nöjd med henne) bevarade också några hadither av Guds ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Sammanlagt har femton (15) hadither återberättats genom henne. Imamerna Muslim, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och Ibn Majah återgav dem i sina samlingar. Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom), Sa’id ibn al-Musayyib, Bishr ibn Sa’id, Urwa (må Allah förbarma sig över honom) och många andra återberättade hadither från henne. [Nisa’min Asr an-Nubuwwah, s. 170; Sahabiyyah, s. 251]

Khawla bint Tha’‘laba ((må Allah vara nöjd med henne))

Khawlas (må Allah vara nöjd med henne) far hette Tha’laba ibn Asram. Ibn Hajar uppgav att hennes far hette Malik och hennes farfar Tha’laba. [Al-Isaba, 4/289] Hon tillhörde Banu Awf, en gren av Medinas Khazraj-stam. Vissa har uppgett att hon i stället för Khawla hette Khuwayla. [Tabaqat, 8/387; Tahdhib at-Tahdhib, 12/414; Usd al-Ghaba, 5/442] Hon antog islam under den första perioden av islams spridning i Medina. Efter att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kom till Medina svor hon honom trohetseden. Hennes familj var en islamisk familj. Hennes tre bröder, Bahhath, Abdullah och Yazid (må Allah vara nöjd med dem), var alla berömda följeslagare från Ansar. De hade antagit islam under den första perioden av islams spridning i Medina. Hennes make var Aws ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom), bror till Ubadah ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom), ledaren för Medinas Khazraj-stam. Denne Aws (må Allah vara nöjd med honom) deltog tillsammans med Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i alla slag, däribland Badr, Uhud och al-Khandaq. Han var poet. Han avled i Ramallah i Palestina år 32 efter hijra, vid 72 års ålder. [Tabaqat, 3/547; Tahdhib al-Asma’ wa al-Lughat, 1/129]

Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade att den första händelsen rörande zihar under den islamiska eran orsakades av Aws ibn as-Samit. [Ibn Qutayba, Al-Ma’arif, s. 255] Hans hustru var Khawla bint Tha’laba (må Allah vara nöjd med henne).

I det förislamiska Arabien hände det ofta att en man, när en mindre osämja eller ett gräl uppstod mellan honom och hans hustru, blev arg och sade: ”Du är för mig som min mors rygg.” Den bokstavliga innebörden av denna mening är: ”Du är för mig som min mors rygg.” Den tydliga innebörden av ett sådant uttalande var att han inte längre betraktade sin hustru som hustru, utan räknade henne bland de kvinnor som var förbjudna för honom. I fiqh-terminologin kallas ett sådant uttalande zihar. På arabiska härstammar ordet zihar från ett ord som betyder rygg. Dess vedertagna betydelse är ett riddjur, något man rider på. Ett riddjur kallas på arabiska zahr, eftersom man rider på dess rygg. Araberna under den förislamiska tiden sade, för att göra sin hustru förbjuden för sig: ”Att göra dig till ett riddjur är för mig lika förbjudet som att göra min mor till ett riddjur.” Därför kallade de det zihar att uttala en sådan mening eller ett sådant påstående. I det förislamiska Arabien ansågs ett sådant uttalande vara likvärdigt med att förklara äktenskapet upplöst genom skilsmässa – eller snarare att bryta relationen ännu mer definitivt. För dem innebar det nämligen att mannen inte bara bröt äktenskapet med sin hustru, utan också gjorde henne förbjuden för sig på samma sätt som hans mor. Därför fanns det i det arabiska samhället fortfarande en möjlighet att återta hustrun efter en skilsmässa, men efter att ha uttalat zihar fanns ingen väg öppen. [Tafhim al-Qur’an, tafsir, sura al-Mujadala, 16/183]

Hadithlärda har genom olika återberättare gett detaljerade redogörelser för händelsen då Aws uttalade zihar. Sammanfattningen och kärnan i dessa berättelser är att Aws (må Allah vara nöjd med honom), när han nådde ålderdomen, hade blivit något grälsjuk till sin läggning. I vissa berättelser sägs det att han hade drabbats av ett tillstånd av vansinne. Hadithåterberättarna använde ett uttryck för att beskriva detta som inte betyder fullständigt vansinne på arabiska, utan betecknar ett tillstånd som det vi menar när vi säger: ”Den och den har blivit galen av ilska.” På grund av detta förändrade temperament hade han redan flera gånger tidigare uttalat zihar mot sin hustru. Men efter att han antagit islam inträffade detta återigen när han grälade med sin hustru.

Därefter kom hans hustru Khawla (må Allah vara nöjd med henne) till Guds ädle Sändebud och berättade hela saken. Sedan vädjade hon: ”O Guds Sändebud! Finns det under dessa omständigheter något sätt att rädda mitt och mina barns liv från en svår katastrof?”

Olika återberättare har återgett vad Guds ädle Sändebud svarade, med olika formuleringar. I vissa berättelser var hans svar: ”Jag har ännu inte fått någon föreskrift om detta.” I en annan berättelse lyder svaret: ”Jag tror att du har blivit förbjuden för din make.” I ytterligare en berättelse sade han: ”Du har blivit förbjuden för honom.” När Khawla (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta svar började hon gråta, jämra sig och vädja mycket.

Hon fortsatte att gång på gång säga till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Han har ju inte uttalat ordet ’talāq’ (skilsmässa). Visa mig någon utväg genom vilken mina barn och min ålderdom kan skyddas från att utsättas för svåra prövningar genom min make.” Men varje gång fortsatte den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att ge henne samma svar i liknande ordalag. Till slut lyfte Khawla (må Allah vara nöjd med henne) sina händer och började be: ”O Allah! Jag anförtror Dig min stora nöd och den brännande smärtan av separationen från min make. O Allah! Låt något som är gott för oss uttalas genom Din Profets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mun.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Då uppstod en sådan scen att jag och alla som var närvarande började gråta över Khawlas klagan och förtvivlade rop.”

Vid denna tid visade sig tillståndet av uppenbarelse över den Ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade med glädje till Khawla (må Allah vara nöjd med henne): ”Khawla, mycket snart kommer Allahs avgörande i din sak.” Detta var en mycket svår stund för henne. Hon blev djupt orolig, vacklande mellan hopp och förtvivlan. Hon började frukta att ett påbud om separation skulle komma och att hon skulle dö av sorgen. Men när hon såg på Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och såg hans leende ansikte fylldes hon av hopp. Av glädje reste hon sig upp. Då sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Khuwayla! Allah har uppenbarat något angående dig och din make.” Därefter reciterade han: [Sura al-Mujādala, 1–4]

”Allah har hört den kvinnas ord som tvistar med dig angående sin make och framlägger sin klagan inför Allah. Allah hör ert samtal. Allah hör sannerligen allt och ser allt. De av er som förklarar sina hustrur vara som sina mödrar — de är inte deras mödrar. Deras mödrar är endast de som födde dem. De uttalar sannerligen oanständiga och grundlösa ord. Allah är förvisso Utplånande av synder, Förlåtande. För dem som förklarar sina hustrur vara som sina mödrar och därefter återtar sina ord är botgöringen denna: att frige en slav innan de rör vid varandra. Detta är en förmaning till er. Allah är underrättad om vad ni gör. Den som inte har förmåga till det ska fasta två månader i följd innan de rör vid varandra. Den som inte heller förmår detta ska ge sextio behövande mat. Detta är för att ni ska tro på Allah och Hans Sändebud. Dessa är de gränser som Allah har fastställt. För de otrogna finns ett plågsamt straff.”

Efter att dessa verser hade uppenbarats sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Khawla: ”Be din make att frige en slav.” Khawla sade: ”O Allahs Sändebud! Han har inte råd att frige en slav.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Då måste han fasta två månader i följd.” Khawla sade: ”Han är ju gammal; hur skulle han kunna fasta? Om han inte äter och dricker två eller tre gånger om dagen börjar hans syn försämras.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Då måste han ge sextio behövande mat.”

Khawla sade: ”Han har inte heller ekonomisk möjlighet att göra detta. Men om du hjälper honom kan det göras.” Då skänkte den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) den mängd livsmedel som behövdes för att ge sextio behövande mat två gånger om dagen. I vissa berättelser sägs det att Khawla (må Allah vara nöjd med henne) gav sin make exakt samma mängd som den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade gett, för att han skulle kunna fullgöra sin botgöring. [Al-Isāba, 4/290]

Hustrun Khawla hade gått till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att få veta avgörandet angående zihār. Under tiden stod maken Aws (må Allah vara nöjd med honom) oroligt vid husets dörr och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Hans bröst bultade av tvekan och oro; vem visste vilket avgörande hon skulle återvända med? När han efter en stund fick syn på Khawla på avstånd ropade han oroligt och frågade: ”Khawla, vad har hänt?”

Khawla sade: ”Det är gott. Du är lyckligt lottad.” Därefter berättade hon för honom om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avgörande och fullgjorde botgöringen. [Tabakāt, 8/379–380; Sajarāt al-dhahab, 1/138–139; Ansāb al-ashrāf, 1/251; Tafhīm al-Qurʾān, 16/185–186]

Den Allsmäktige Allah hedrade Khawla (må Allah vara nöjd med henne) och uppenbarade, som svar på hennes klagan, de ovan nämnda verserna ur sura al-Mujādala. I dem redogör Han inte bara för bestämmelsen om zihār och vidtar åtgärder för att avlägsna hennes lidande och smärta, utan säger också redan i början, för att trösta henne: ”Allah har hört den kvinna som tvistade med dig angående sin make.” Aisha al-Siddīqa (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Helig är Han som hör alla röster och allas klagan. När Khawla bint Thaʿlaba klagade inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) angående sin make var jag närvarande. Trots att jag befann mig så nära kunde jag inte höra allt hon sade. Men Allah den Allsmäktige hörde allt.” [Tafsīr al-Qurtubī och Tafsīr Ibn Kathīr, kommentaren till sura al-Mujādala, verserna 1–4] Efter att verserna hade uppenbarats blev Khawlas (må Allah vara nöjd med henne) namn ”al-Mujādila” (den tvistande kvinnan).

Khawla var en av de mest vältaliga kvinnorna bland ansarerna. Hon var skicklig på att framföra avgörande ord på ett utsökt och elegant sätt. Här kan några exempel ges på det språk och den stil med vilka hon framförde sitt klagomål mot sin make inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hon sade: (arabiska*************************) [Nisa min athar an-nubuwwah-405; Hayatus-sahaba-3/31]

”O Allahs Sändebud! Han har förbrukat min förmögenhet och njutit av min ungdom tills den tagit slut. Jag har lagt min kropp till hans förfogande. Men nu när jag har blivit gammal och inte längre kan få barn har han gjort zihar mot mig.”

En kortfattad berättelse, men den har en konstnärlig form och förmåga att fånga uppmärksamheten. Att hennes klagan hördes och togs emot av Allah, och att ett gynnsamt påbud omedelbart utfärdades från Allah, var något som gav henne en särskild ära och ställning i sahabernas gemenskap. I den hadith som återberättats av Ibn Abi Hatim och al-Bayhaqi sägs det att Umar (må Allah vara nöjd med honom) en gång var på väg någonstans tillsammans med några följeslagare. På vägen ställde sig en kvinna i hans väg. Umar stod kvar, böjde huvudet och lyssnade länge på vad hon hade att säga. Han stod kvar tills hon hade talat färdigt. En av följeslagarna utbrast: ”På grund av denna gamla kvinna låter du Qurayshs ledande män stå här och vänta.” Umar sade: ”Vet ni vem denna kvinna är? Hon är Khawla bint Tha’laba. Hon är en kvinna vars klagan har hörts ovanför den sjunde himlen. Vid Allahs ed! Om hon hade hållit mig stående ända till natten skulle jag ha stått kvar. Jag skulle endast ha bett henne om tillåtelse att gå när det var dags för bönen.” [Tafhim al-Qur’an-16/182]

Ibn Abd al-Barr har i sin bok ”al-Isti’ab” återgett en berättelse från Qatada. När denna kvinna, Khawla, mötte Umar (må Allah vara nöjd med honom) på vägen hälsade han på henne. Efter att kvinnan besvarat hälsningen började hon säga: ”Åh Umar! Det fanns en tid då jag såg dig på Ukaz-marknaden. Då kallade alla dig Umayr. Du gick omkring med en käpp och vallade getter. Efter en kort tid började folk kalla dig Umar. Och efter ytterligare en tid började de kalla dig ”de troendes ledare”. Jag säger dig: frukta Allah något mer när det gäller undersåtarna. Kom ihåg att den som fruktar Allahs förbannelse får även en avlägsen person att bli som en nära släkting. Och beträffande den som fruktar döden finns det en risk att han förlorar just det som han vill skydda.”

När Jarud al-Abdi, Umars följeslagare, hörde detta sade han: ”Kvinna! Du talar mycket oförskämt till de troendes ledare.”

Umar sade: ”Låt henne tala. Vet du vem hon är? Hennes ord har hörts även ovanför den sjunde himlen, så Umar måste sannerligen lyssna.” [Izalat al-khafa-1/51; al-Isti’ab-4/283; al-Isaba-4/283; Kanz al-ummal-1/385; Hayatus-sahaba-2/436]

Detta är Khawla bint Tha’laba (må Allah vara nöjd med henne), en troende ansarisk kvinna om vilken Koranverser uppenbarades. Genom henne infördes en viktig bestämmelse i den islamiska shariah, och muslimska kvinnors ära och ställning höjdes.

Det exakta året och datumet för hennes död är inte känt. Olika händelser visar dock att hon levde under större delen av de rätt vägledda kalifernas kalifat och dog under denna period.

Hawwa bint Yazid (må Allah vara nöjd med henne)

Hawwas far hette Yazid ibn Sinan. Hon var en kvinna från Abd al-Ashhal-stammen i Medina. Hon var hustru till Qays ibn Khutaym från Medina. Den store ansariske sahabīn Sa’d ibn Mu’adh var bror till Hawwas mor, Aqrab bint Mu’adh. Den berömde sahabīn Sa’d var alltså Hawwas morbror. Den store badriske sahabīn Rafi’ ibn Yazid var Hawwas helbror. Hawwa antog islam under den första perioden av islams spridning i Medina, före Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hijra till Medina. Hon var en av de kvinnor som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, betraktade med respekt och vördnad. Hawwa bör ha antagit islam någon gång mellan den första och den andra bay’an vid al-Aqaba. [Al-Isaba 4/277; Nisa min Athar an-Nubuwwah 91]

Hawwa var en av de få kvinnor från Medina som allra först kom till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och avlade bay’a inför honom. Umm Amir, en kvinna från Abd al-Ashhal-stammen, har berättat: ”Jag, Layla bint al-Hutaym och Hawwa bint Yazid kom en dag till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, mellan maghrib- och isha-bönen, med hela kroppen täckt av våra sjalar. Vi hälsade på honom. Han frågade vilka vi var, och vi presenterade oss. Han välkomnade oss och frågade: ’Vad har ni kommit för?’

Vi sade: ’O Allahs Sändebud! Vi har kommit till dig för att avlägga islams bay’a (en trohetsed). Vi har satt vår tro till dig och vittnat om att det du har kommit med är sant.’

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’All lovprisning tillkommer Allah, som har väglett er till islam. Jag har tagit emot er bay’a.’ Umm Amir, må Allah vara nöjd med henne, sade: ’Därefter gick jag något närmare Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Då sade han: ”Jag skakar inte hand med kvinnor. Det jag säger till tusen kvinnor säger jag också till en enda kvinna.”’

Umm Amir sade: ’Vi var de första som avlade bay’a inför Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.’ [Tabaqat 8/12; Al-Isaba 4/276]

Hawwa var en av dem som utsattes för övergrepp och förföljelse på grund av islam. Hennes make, Qays ibn Khutaym, var en berömd poet från Medinas Aws-stam. Trots att han höll fast vid avgudadyrkan antog hans hustru islam utan hans vetskap. När han fick reda på det började han plåga henne för att hindra henne från islam. Han hånade och förlöjligade henne och brukade kasta henne till marken när hon föll ned i sujud under bönen. [Al-Isaba 4/276] Hawwa uthärdade tyst alla dessa övergrepp. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befann sig då i Mecka. Genom de muslimer från Medina som reste till Mecka fick han kännedom om situationen i Medina. Det var av dem han fick veta att Hawwa utsattes för övergrepp. En gång, kort före sin död, reste Qays till marknaden Dhu al-Majaz i Mecka. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra det, begav han sig till den plats där Qays uppehöll sig. När Qays såg Allahs Sändebud uttryckte han sin glädje och visade honom stor respekt och gästfrihet. Allahs Sändebud uppmanade honom att anta islam. Qays bad om betänketid och sade att han skulle återvända till Medina och tänka över saken ytterligare. Allahs Sändebud gick med på det. Därefter bytte han samtalsämne och sade: ’Din hustru Hawwa bint Yazid har ju antagit islam. Du har orsakat henne mycket lidande. Jag vill att du inte längre på något sätt plågar henne. Frukta Allah och kom ihåg mina ord när det gäller henne.’ [Tabaqat 3/324; 8/23; A’lam an-Nisa 1/304]

Qays sade: ’Abu al-Qasim! Av respekt för dig kommer jag inte längre att orsaka henne något lidande.’ Efter att ha gett Allahs Sändebud sitt ord återvände han till Medina. Han sade till sin hustru: ’Din där vän har träffat mig och bett mig att inte på något sätt plåga dig. Därför kommer jag från och med nu inte att säga något till dig. Du kan fritt utöva din religion.’ [Ibn Sallam, Tabaqat ash-Shu’ara 192–193]

I en annan berättelse sägs det att han sade till sin hustru: ”Du får utöva din religion hur du vill. Jag kommer inte längre att hindra dig på något sätt. Vid Allah! Jag har aldrig sett någon med ett vackrare ansikte och en vackrare gestalt än honom.” [Al-Bayhaqi, Dalā’il an-nubuwwa 2/456; A‘lām an-nisā’ 1/304]

Därefter berättade Hawa (må Allah vara nöjd med henne) för sin make allt som hon hade hållit hemligt om islam. Hon började öppet utöva islam. Qays hindrade henne inte alls. När grannar och vänner sade till honom: ”Du håller fortfarande fast vid den polyteistiska religionen, men din hustru har blivit en följare av Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara med honom)”, brukade han svara: ”Jag har lovat Muhammad att jag inte längre ska skada henne, och jag kommer att hålla det löfte jag gav honom.” När Qays höll sitt löfte och inte förföljde sin hustru, och detta nådde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom), sade han: (arabiska************), det vill säga: ”Mannen med de sammanvuxna ögonbrynen har hållit sitt löfte.” [Usd al-ghāba 5/431; Nisā’ min ‘asr an-nubuwwa 94]

På detta sätt började Hawa leva ett ostört islamiskt liv. Under tiden emigrerade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) till Medina. Hawa infann sig redan i det första skedet tillsammans med några andra ansariska kvinnor hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) och avlade troseden.

Qays antog inte islam. Men hans två söner, Yazid och Thabit, som Hawa (må Allah vara nöjd med henne) födde, antog båda islam och fick äran att bli Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) följeslagare. Yazid deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) i slaget vid Uhud och fick tolv sår på kroppen. Den dagen kämpade han våldsamt framför Allahs Sändebud med svärdet i handen. Då tilltalade Allahs Sändebud honom med namnet ”Jasir” och gav honom följande order: (arabiska ************) – ”Jasir! Gå framåt. Jasir! Dra dig tillbaka.”

Denne Yazid stupade som martyr i slaget vid Jasr, som leddes av Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom). [Där ovan nämnda verk] Vad gäller Thabit har Ibn Abd al-Barr i verket Al-Isti‘ab sagt att han nämns bland följeslagarna. Han avled under Mu‘awiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. [Nisā’ min ‘asr an-nubuwwa 92]

Det bör nämnas att Qays ibn Khutayms två systrar, Layla och Lubna, antog islam och avlade troseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). Det finns ingen information om Hawa, må Allah vara nöjd med henne, under hennes sista levnadsår. Historien tiger om när, var och hur hon dog. Alla historiska källor vittnar dock om att hon lyckades bli en god muslim. [Al-Isaba 4/276]

Ash-Shifa bint Abdillah ((må Allah vara nöjd med henne))

Den ärevördiga Ash-Shifa (må Allah vara nöjd med henne) var dotter från Adi-grenen av Quraysh-klanen i Mecka. Hennes teknonym var Umm Sulayman. Hennes far var Abdillah ibn Abd Shams och hennes mor var Fatima bint Abu Wahab, från Amr ibn Makhzums gren inom samma klan. [Usd al-ghāba 5/486; Al-Isaba fi tamyiz as-sahaba 4/333] Ash-Shifa gifte sig med Abu Huthma ibn Hudhayfa al-Adawi. [Tabaqat 8/268; Al-Isti‘ab 4/332] Många har sagt att hennes ursprungliga namn var Layla och att den titel som senare gavs henne blev känd som Ash-Shifa. [Nisā’ min ‘asr an-nubuwwa, not 1, s. 159]

Hon antog islam i Mecka före hijra och var en av de kvinnor som under den första perioden utvandrade från Mecka till Medina. [Al-Isaba-4/333] Hon var en av de kvinnliga sahabiyyat som avlade bay’a inför Allahs sändebud (s.a.w.). [Nisa min asr an-nubuwwah, s. 159] Hon hyste en djup vördnad och kärlek till den ädle Profeten (s.a.w.). Allahs sändebud (s.a.w.) fäste också mycket stor vikt vid denna vördnad och kärlek till honom. Han brukade ibland gå till Shifas hem och vila där. Hazrat Shifa (r.a.) hade särskilt avsatt en säng och en uppsättning kläder i sitt hem åt Allahs sändebud (s.a.w.). Han brukade använda dem. Efter Hazrat Shifas bortgång fortsatte hennes barn att mycket omsorgsfullt bevara dessa föremål. Men den umayyadiske khalifen Marwan ibn al-Hakam (d. 65 AH) tog dem med våld från dem. Därmed gick de förlorade för Shifas familj. [Tahdhib al-asma wa al-lughat-2/87; Al-Isti’ab-4/358]

Hazrat Umar (r.a.) betraktade Shifa med särskild aktning. Han fäste mycket stor vikt vid hennes åsikter och hyste särskild respekt för henne. Han gav henne vissa uppgifter att övervaka och administrera marknaden. [Jamhara al-ansab al-arab-1/150; Al-Isaba-4/333]

Allahs ädle sändebud (s.a.w.) skänkte henne ett hus. I detta hus bodde hon tillsammans med sin son Sulayman. [Nisa min asr an-nubuwwah, s. 161]

En gång kallade khalifen Hazrat Umar (r.a.) henne till sig och skänkte henne en mantel. Just då skänkte han också Atika bint Usayd, som var närvarande, en något finare mantel. Shifa sade till khalifen i anklagande ton: ”Må dina händer bli täckta av damm! Du gav henne en bättre mantel än min, trots att jag blev muslim före henne och är din kusin. Dessutom kom jag hit eftersom du hade kallat på mig, medan hon kom av sig själv.” Umar (r.a.) svarade: ”Jag skulle ha gett dig den bättre manteln, men eftersom hon hade kommit måste jag ge henne företräde, eftersom hon genom släktskap står närmare Allahs sändebud (s.a.w.).” [Al-Isti’ab-4/358; Usud al-ghaba-5/497; Sahabiyyat, s. 240]

Hazrat Shifa var också en stor beundrare av Hazrat Umar (r.a.). Så snart hon fick tid och möjlighet brukade hon framhålla Umars (r.a.) föredöme inför människor. En dag såg hon några unga män gå förbi henne mycket långsamt och tala med dämpade röster. Hon frågade varför de var sådana. Folk svarade: ”De är abid, människor som är upptagna med dyrkan av Allah.” Hazrat Shifa (r.a.) sade då med något irriterad röst: (ARABISKA***********) [Tarikh at-Tabari-2/571; Tabaqat-3/290]

”Vid Allahs ed! När Umar talade gjorde han det med hög röst; när han gick, gick han snabbt; och när han slog någon, gjorde det mycket ont. Vid Allahs ed! Han var den verkligt gudsdyrkande.”

Hazrat Umar (r.a.) brukade ibland gå till Hazrat Shifas (r.a.) hem för att träffa henne och höra hur hon mådde. Han frågade hur hennes man och barn hade det och gav dem råd och vägledning i olika frågor. Shifa (r.a.) berättar: ”En dag kom Umar (r.a.) till mitt hem och såg två män ligga och sova. Dessa två var hennes man och hennes son Sulayman. Umar frågade: ’Vad är det med dem? Deltog de inte i församlingsbönen med oss på morgonen?’ Jag svarade: ’Amir al-mu’minin! De deltog i församlingsbönen. De hade bett hela natten, därefter förrättat fajr-bönen i församling på morgonen och sedan somnat.’ Det var då månaden Ramadan. Umar sade: ’Det är kärare för mig att förrätta fajr-bönen i församling än att be hela natten och därefter utebli från fajr-bönen i församling.’ [Kanz al-ummal-4/243; Hayat as-sahaba-3/123]

Hon kunde vissa besvärjelser och kunde skriva. Under den förislamiska tiden betraktades dessa båda färdigheter som mycket hedervärda. En gång kom hon till Allahs sändebud (s.a.w.) och sade ödmjukt: ”Under den förislamiska tiden kunde jag några besvärjelser. Om du tillåter det kan jag framföra dem.” Allahs sändebud (s.a.w.) gav henne tillåtelse och lyssnade på besvärjelsen. Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ”Du kan fortsätta att behandla med denna besvärjelse. Lär också Hafsa (de troendes moder) den.”

I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till henne: (arabiska**************)

”Lär Hafsa bönen mot namla, på samma sätt som du lärde henne att skriva.” Av denna berättelse framgår det att hon lärde den ärevördiga Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) att skriva. [Al-Isaba 4/333] Det bör nämnas att ”namla”, enligt moderna läkare, är en hudsjukdom av eksemtyp. [A’lam an-nisa 2/201] Med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillstånd lärde hon kvinnorna denna bön. [Nisa min asr an-nubuwwah, s. 160]

Den ärevördiga ash-Shifa (må Allah vara nöjd med henne) återberättade flera hadither direkt från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och från Umar (må Allah vara nöjd med honom). Bland dem som återberättade från henne märks särskilt hennes son Sulayman, hennes sonsöner Abu Salama, Abu Bakr och Uthman, samt Abu Ishaq och de troendes moder, den ärevördiga Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). [Tahdhib at-tahdhib 12/428; Al-Isti’ab 4/333] Antalet hadither som hon återberättade uppgår till tolv. [Al-Isaba 4/333]

Man känner till två av hennes barn: sonen Sulayman och en dotter, som var hustru till Shurahbil ibn Hasana (må Allah vara nöjd med honom). Sulayman var en lärd, gudfruktig och rättskaffens man. Bland muslimska lärda hade han en särskilt hög ställning. [Tabaqat 8/268]

Det är inte känt vilket år den ärevördiga ash-Shifa (må Allah vara nöjd med henne) dog. Många har dock angett att det skedde någon gång omkring år 20 efter hijra, under Umar (må Allah vara nöjd med honom). [A’lam an-nisa 2/163]

En av de framstående hadither som återberättats av den ärevördiga ash-Shifa är: (arabiska************) [Usd al-ghaba 5/487; Al-Isaba 4/333]

”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillfrågades om den bästa gärningen. Han sade: tro på Allah, jihad för Allahs sak och hajj mabrur, det vill säga en hajj som accepteras av Allah.”

At-Tabarani och al-Bayhaqi har återberättat en märklig hadith från den ärevördiga ash-Shifa (må Allah vara nöjd med henne). Shifa (må Allah vara nöjd med henne) berättar: En dag gick jag till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad honom om någon sadaqa. Han fortsatte att säga att han inte hade möjlighet, medan jag fortsatte att insistera. Under tiden blev det dags för bönen. Jag gick ut och begav mig till min dotters hus. Min dotters make var Shurahbil ibn Hasana. När jag då såg Shurahbil hemma sade jag: ”Bönen ska snart börja, och du är hemma nu?” Jag började förebrå honom. Han sade: ”Moster, förebrå mig inte. Jag har bara ett enda plagg, och även det har Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lånat.” Jag sade: ”Den som jag förebrår befinner sig alltså i detta tillstånd, medan jag inte vet något om det.” Shurahbil sade: ”Jag har bara ett enda lagat plagg.” [Kanz al-ummal 4/41; Hayat as-sahaba 1/326]

Hamna bint Jahash (må Allah vara nöjd med henne)

Hadrat Hamna (må Allah vara nöjd med henne) var nära släkt med den ädle Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hon var dotter till hans vördnadsvärda faster Umayma bint Abd al-Muttalib. Å ena sidan var hon alltså Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kusin på fädernet, och å andra sidan var hon också hans svägerska. Hon var helsyster till de troendes moder, Hadrat Zaynab bint Jahash. [Ansab al-Ashraf 1/231; Nisa’un mubashsharat bil-jannah 1/243] Den berömde sahabin Mus’ab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom), Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) första sändebud och da’i (förkunnare av islam) som skickades till Medina, var hennes första make. [Jamharat al-ansab al-arab 1/191; Tabaqat 8/241; al-Isti’ab 4/262]

Hadrat Hamnas (må Allah vara nöjd med henne) make, Mus’ab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom), var en stilig ung man från en välbärgad familj i Mecka. Hans mor, Khunas bint Malik, ägde stora rikedomar. Han växte upp i överflöd från tidig barndom. Modern klädde honom alltid i mycket dyrbara kläder. I Mecka använde ingen dyrare parfym än han. På fötterna bar han skor från Hadramawt. Senare, när Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) erinrade sig Mus’ab, brukade han säga: (ARABISKTEX T UTELÄMNAD)

”I Mecka såg jag ingen med vackrare lockar, mjukare mantlar eller större lyx än Mus’ab.”

När denne unge man hörde att Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) höll till i al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus och i hemlighet kallade människor till islam, gick han en dag dit och antog islam. Därifrån blev han elev vid den profetiska skolan. Under Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) direkta tillsyn fick han undervisning och träning. På mycket kort tid vann han sin lärares sådana förtroende att denne skickade honom till Medina som sändebud och da’i. På så sätt blev han den förste sändebudet och da’in i islams historia. [Nisa min asr an-nubuwwah, s. 50]

Hamna var en av de kvinnor som under islams första tid i Mecka antog islam och fick äran att vinna Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sällskap och närhet. Hela Hamnas familj var muslimsk. När qurayshernas förföljelse av dem i Mecka blev outhärdlig emigrerade de alla, män som kvinnor, till Medina. De män som emigrerade var: Abdullah ibn Jahash, hans bror Abu Ahmad, Ukasha ibn Mihsan, Shuja, Uqba, de två sönerna till Wahab samt Arbad. Kvinnorna var: Zaynab bint Jahash, Umm Habiba bint Jahash, Juzama bint Jandal, Umm Qays bint Mihsan, Umm Habib bint Thumama, Umayya bint Ruqays, Sakhbar bint Tamim och Hamna bint Jahash (må Allah vara nöjd med henne). [Sira av Ibn Hisham 1/472; Durr as-sahaba, s. 556]

Efter ankomsten till Medina ägnade sig Hadrat Hamna (må Allah vara nöjd med henne), liksom andra troende kvinnor, åt att vinna Allahs och Hans Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) välbehag. Genom att inhämta islamisk kunskap från Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sin make bildade hon sig ytterligare. Hon förbättrade också sin moraliska nivå. Därför fick de en hedervärd och föredömlig ställning i Medinas samhälle. Där föddes deras dotter, Zaynab bint Mus’ab. [Tabaqat 3/116; Ansab al-Ashraf 1/437]

När den ädle Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) medinensiska liv började präglas av krig, strider och konflikter med motståndarna, var Hamnas (må Allah vara nöjd med henne) insats mycket lovvärd och föredömlig. Under slaget vid Uhud anslöt sig Hamna (må Allah vara nöjd med henne) tillsammans med några andra muslimska kvinnor till mujahidinerna. Den dagen spelade de en viktig roll. Hadrat Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), en soldat i detta slag och ögonvittne, berättar: ”På dagen för slaget vid Uhud såg jag Umm Sulaym bint Milhan och de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bära var sin vattenlägel hängande på ryggen. Jag såg Hamna bint Jahash ge de törstiga vatten och vårda de sårade. Och jag såg Umm Ayman ge de sårade vatten.” [Al-Waqidi, al-Maghazi 1/249–250; Durr as-sahaba, s. 556]

I slaget vid Uhud blev sjuttio muslimska mujahider, däribland Musʿab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom), martyrer. Efter slaget gick Hamna (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till henne: ”Hamna! Räkna.” Hamna: ”Vem?” Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Din morbror Hamza.” Hamza: (arabiska**********) Må Allah förlåta honom, visa honom nåd och barmhärtighet och skänka honom paradiset!

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade åter: ”Räkna en annan.”

Hamna: ”Vem?”

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Din make, Musʿab ibn Umayr.”

Hamna utstötte ett högt skrik och utbrast: ”Ve mig!”

När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg henne i detta tillstånd sade han: ”I en kvinnas hjärta har maken en plats som ingen annan har.” Han sade detta när han såg att Hamna förblev ståndaktig vid nyheten om sin morbrors och sin brors död, men bröt samman när hon fick höra om sin makes död.

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) frågade Hamna: ”Varför reagerade du så när du hörde om din makes död?” Hamna svarade: ”Jag kom att tänka på att hans barn skulle bli föräldralösa, och jag blev rädd och förlorade kontrollen.” [Sīrat Ibn Hishām 2/98; Ansāb al-Ashrāf 1/438]

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad för Hamna, att Allah skulle ge hennes barn någon bättre än Musʿab i hans ställe. Därefter gifte sig Hamna (må Allah vara nöjd med henne) med den framstående följeslagaren Talha ibn ʿUbaydullah (må Allah vara nöjd med honom). Det bör nämnas att denne Talha var en av de tio som under sin livstid fick det glädjande beskedet om paradiset. Med Talha fick Hamna sonen Muhammad ibn Talha. Han var mycket kärleksfull mot Hamnas (må Allah vara nöjd med henne) barn. [Al-Iṣāba 2/221; Ansāb al-Ashrāf 1/88; Sunan Abī Dāwūd, hadith nr 1590]

Hamna (må Allah vara nöjd med henne) fortsatte att delta i de krig som följde efter slaget vid Uhud. Hon följde även med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Khaybar, och efter segern tilldelade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) henne trettio wasaq av den där producerade skörden. [At-Tabaqat-8/241; Sira Ibn Hisham-2/352]

Efter att hennes son Muhammad ibn Talha hade fötts tog den ädla Hamna (må Allah vara nöjd med henne) honom i famnen till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och bad: ”O Allahs Sändebud! Ge honom ett namn.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) strök honom över huvudet och gav honom namnet Muhammad samt tillnamnet Abu al-Qasim. Rashid ibn Hafs az-Zuhri sade: ”Jag har endast funnit fyra av Profetens följeslagares söner som alla hette Muhammad och hade tillnamnet Abu al-Qasim. De var: 1. Muhammad ibn Abi Bakr (må Allah vara nöjd med honom), 2. Muhammad ibn Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), 3. Muhammad ibn سعد ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom), 4. Muhammad ibn Talha (må Allah vara nöjd med honom).” [Al-Isaba-3/357]

Denne Muhammad ibn Talha, Hamnas (må Allah vara nöjd med henne) son, blev senare en sanningsenlig gudsdyrkare som var likgiltig inför världsliga ting. På grund av hans många och långvariga prostrationer fick han tillnamnet ”Sajjād”. I månaden Jumada al-awwal år 36 efter hijra stupade han martyrdöden tillsammans med sin far Talha i kameleneslaget. Hamna (må Allah vara nöjd med henne) fick ytterligare en son med Talha (må Allah vara nöjd med honom). Han hette Imran ibn Talha (må Allah vara nöjd med honom). [At-Tabaqat-5/166; Jamharat Ansab al-Arab-1/138; Ansab al-Ashraf-1/437]

Den ädla Hamna (må Allah vara nöjd med henne) hade stor förtjänst och hög rang. Hon återberättade hadither från den ädla Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och hennes son Imran ibn Talha återberättade från henne. Hon var syster till de troendes moder, den ädla Zaynab. Det har berättats att när Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) liv närmade sig sitt slut sade hon till sin syster Hamna (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag har förberett min svepning. Efter min död kan kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) skicka min svepning. Om han gör det, ge då bort någon av dem som allmosa.” Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) dog, och Umar (må Allah vara nöjd med honom) skickade fem tygstycken. Hon sveptes i dessa tygstycken, medan Hamna gav bort den svepning som Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hade förberett som allmosa. [Ansab al-Ashraf-1/435; Al-Isaba-4/308] Denna händelse visar att Hamna (må Allah vara nöjd med henne) fortfarande levde efter år 20 efter hijra, eftersom de troendes moder, den ädla Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), avled år 20 efter hijra. [Nisa min Asr an-Nubuwwah-54] Hon levde ett lovvärt liv i dyrkan och hängiven lydnad till Allah och Hans Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och gick därefter vidare till det kommande livet.

De som på olika sätt blev inblandade i händelsen då de troendes moder, den ädla Aishas (må Allah vara nöjd med henne), rena och kyska heder smutskastades var Abdullah ibn Ubayy, Zayd ibn Rifa’a, Mistah ibn Uthatha, Hassan ibn Thabit och Hamna bint Jahsh. De två första av dem var hycklare, medan de tre andra var troende. På grund av vissa mänskliga svagheter och misstag blev de tre troende inblandade i denna fitna. [Tafhim al-Quran, band 3, Surat an-Nur, s. 138; Hayat as-Sahaba-1/588]

Efter att koranverserna hade uppenbarats som tillkännagav Aishas (må Allah vara nöjd med henne) renhet och kyskhet, lät Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utdöma det föreskrivna straffet för falsk ärekränkning mot dem alla. [Al-Bidaya wa an-Nihaya-4/160; Ansab al-Ashraf-1/343; Hayat as-Sahaba-1/590] Om orsaken till att Hamna (må Allah vara nöjd med henne) blev inblandad i denna handling sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Eftersom ingen av mina medhustrur, utom hennes syster Zaynab, gjorde anspråk på att vara min jämlike, tog hon, för sin systers skull, rollen som min motståndare och blev inblandad i fitnan.” [Sira Ibn Hisham-2/300]

Al-Khansa bint Amr ibn ash–Sharid (r.a.)

Hazrat Khansas egentliga namn var Tumadir. På grund av sitt livliga, skarpsinniga och energiska väsen samt sitt tilltalande utseende kallades hon Khansa. Khansa betyder vildko och hind. Till slut sjönk hennes egentliga namn ner i glömskans djup, och hon blev berömd i historien under namnet Khansa. [Sahabiyat, s. 181] Hennes far hette Amr ibn Sharid. Han var av Sulaym-klanen inom Qays-stammen. [Usud al-Ghaba 5/441; al-Isaba 4/287] Banu Sulaym bodde norr om Hijaz och Najd. [Dr. Umar Farrukh: Tarikh al-Adab 1/317]

Duraid ibn as-Simmah var en berömd ledare i det forntida Arabien. När Khansa hade nått giftasålder såg Duraid en dag hur hon med stor omsorg smorde medicin på en av sina kameler och därefter själv gjorde sig ren. Duraid blev förtjust och skickade henne ett frieribud. Khansa avvisade hans frieri med orden: [Ibn Qutayba: ash-Shi’ru wash-Shu’ara, s. 160] (arabiska *****)

”Vill du att jag ska överge mina kusiner på ett sådant sätt att de blir som pilens övre del och den övergivne gamle mannen från Banu Jusham?”

Efter att ha blivit avvisad reciterade Duraid en dikt, vars delar har sammanställts i olika verk. Två av dess versrader lyder följande: [al-Isaba 4/287] (arabiska *******************)

”Mina följeslagare och vänner, välkomna Tumadir och vänta på mig. Er närvaro är nämligen mitt stöd. Har hindens skönhet gjort era hjärtan vansinniga av kärlek, så att ni blivit sjuka av kärleken till henne?”

Efter att ha avvisat Duraids frieri gifte sig Khansa med den unge mannen Rawaha ibn Abd az-Uzza, som tillhörde hennes egen stam. Med honom fick hon sonen Shajara Abdullah. En tid senare dog Rawaha, och hon gifte sig med Mirdas ibn Abi Amr. Med sin andre make fick hon två söner – Yazid och Muawiya – samt en dotter, Umra. [as-Suyuti: ad-Durr al-Manthur, s. 110; ash-Shi’ru wash-Shu’ara, s. 160]

När profetskapets sol gick upp i Mecka och hela världen började lysas upp av dess strålar, glänste Khansas (må Gud vara nöjd med henne) båda ögon av trons ljus. Tillsammans med några medlemmar av sin stam skyndade hon till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) närvaro i Medina och förklarade sin tro på islam. Vid detta möte reciterade hon egna dikter för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sändebudet lyssnade tålmodigt på hennes recitation under lång tid och uttryckte sin förvåning över hennes språkliga renhet och konstnärliga uttrycksform samt sin önskan att få höra mer. [Usud al-Ghaba 5/441; al-Isaba 4/550]

Khansa (må Gud vara nöjd med henne) var poet. Under den första delen av sitt poetiska liv skrev hon dock endast då och då två eller fyra bayt (verser). I det krig som hennes stam utkämpade mot den berömda arabiska stammen Asad dödades hennes köttslige bror Muawiya, medan hennes halvbror Sakhr blev svårt sårad av ett spjut som kastades av en man på motståndarsidan vid namn Abu Thawr al-Asadi. I omkring ett år försökte hon, under oändliga plågor och umbäranden, få sin bror frisk. Men alla hennes ansträngningar misslyckades. Såret var mycket allvarligt. En dag lämnade han denna värld och dränkte sin älskade syster i sorgens hav. [al-Isti’ab (sidonot till al-Isaba) 4/296]

Khansā (må Gud vara nöjd med henne) älskade sina två avlidna bröder djupt. Särskilt på grund av Sakhrs kunskap, klokhet, tålamod, tapperhet, givmildhet, vackra utseende och andra egenskaper hade han en mycket djup plats i Khansās (må Gud vara nöjd med henne) hjärta. Därför sörjde hon hans död gränslöst. Från och med den dagen började hon komponera enastående morṣiyah (sorgepoesi) till minne av Sakhr. [Usud al-Ghābah 5/441] Ibn Qutaybah säger: [Ash-Shiʿr wa ash-Shuʿarāʾ 161] (arabiska********)

”Hon blev blind av att gråta och gråta över Sakhr.”

Det fanns en särskild anledning till att hon älskade Sakhr så djupt. Khansā (må Gud vara nöjd med henne) hade gift sig med en förmögen ung man som var slösaktig. Han slösade bort alla sina pengar och tillgångar på meningslösa saker och blev utfattig. Khansā gick till sin bror Sakhr för att klaga på sin make. Men Sakhr gav sin syster hälften av sin förmögenhet. Hon tog emot den och återvände till sin makes hem. Den slösaktige maken gjorde snart slut även på detta och blev ruinerad. Khansā (må Gud vara nöjd med henne) gick åter till Sakhr. Även denna gång delade Sakhr sin förmögenhet i två lika delar och gav den bättre delen till sin syster. [Dr. ʿUmar Fārūq 1/317] På detta sätt skapade Sakhr en varaktig och djup plats i sin halvsysters hjärta. I de morṣiyah som den ädla Khansā (må Gud vara nöjd med henne) diktade till minne av Sakhr har hon uttryckt sin intensiva smärta och sorg med sådana hjärtsmältande ord att ingen kan höra eller läsa dem utan att bli djupt berörd. Tårar börjar rinna ur vem som helst som hör dem. Om de känslor och emotioner som skildras i dem har professor R. A. Nicholson sagt:

”Det är omöjligt att översätta den gripande och livfulla känslan, passionens kraft och den ädla enkelheten i den stil som utmärker Khansās poesi.” [A Literary History of the Arabs, s. 126]

Nedan återges några verser ur en av hennes morṣiyah, så att dess konstnärliga form, utsmyckning och stil kan beskådas.

(Arabiska**********)

”O mina två ögon, var generösa och var inte snåla. Skall ni inte gråta över den givmilde Sakhr? Skall ni inte gråta över en modig och vacker man som han? Skall ni inte gråta över en ung ledare som han?

Hans svärds handtag är mycket långt,[’Ett långt svärdshandtag’ betyder att han var lång till växten.] askhögen är väldig. [Han var mycket gästvänlig. Därför hade en väldig askhög samlats vid hans hus.] Han blev ledare för sitt folk redan när han var ung.

När hans stam sträckte sig efter någon hedersam och ärofull handling, kastade han sig också snabbt in i den. Därför gick han bort med heder och lycka.

Du kommer att se att heder och ära visar vägen till hans hus. Till och med den högsta äran anser att den bör lovprisa honom.

Om heder och ädel börd kommer på tal, kommer du att se honom insvept i värdighetens mantel.”

I enlighet med de forntida arabiska kvinnornas sed och bruk brukade Khansā (må Allah vara nöjd med henne) gå och sitta vid sin brors grav morgon och kväll, sörja honom och läsa de elegier hon själv hade författat. Några delar av dessa elegier lyder som följer: [Sahabiyyat-184]

(Arabiska*******************************)

”Varje dags soluppgång påminner mig om Sakhr. Och jag minns honom vid varje solnedgång. Om det inte hade funnits många sörjande omkring mig som sörjde sina egna döda, skulle jag ha begått självmord.” [ovan nämnda källa]

(Arabiska******************)

”O Sakhr, vad gör det om du har fått mina båda ögon att gråta? Du har ju fått mig att skratta under så lång tid.

Jag har gråtit för dig bland en skara högljudda klagande. Ändå är jag mer värdig att klaga högljutt än de som klagar högljutt.

Under din livstid avvärjde jag genom dig många olyckor och svårigheter. Vem ska nu avvärja denna stora olycka?

När det är en dålig handling att sörja en dödad person, anser jag att gråt för dig är en mycket god handling.”

När hon beskrev Sakhrs anseende och ära sade hon: [Ash-Shiʿr wa ash-Shuʿarāʾ-162]

(Arabiska**************)

”Stora och framstående ledare följer Sakhr. Sakhr är likt ett berg på vars topp en eld brinner.”

Det vill säga, liksom araberna finner vägen i skenet från en brinnande eld på en bergstopp, finner de också vägen genom att följa Sakhr. Till minne av Sakhr diktade hon även följande elegi: [Al-ʿIqd al-Farīd-3/268]

Arabiska*****************)

O mina ögon, vad har hänt med dem? O, vad har hänt honom? Han har dränkt sin klädnad i tårar. Har jorden befriats från sin börda efter Sakhr, ättling till al-Sharid, död? (Araberna säger att en djärv ryttare är en mycket tung börda för jorden. Genom hans död eller dråp befrias jorden från denna börda.) Därefter svor jag att uttrycka mitt deltagande med en förintad människa. Och medan jag gråter frågar jag: Vad har hänt honom?

Han har själv beslutat att bära all sorg och smärta. Därför är de bättre sorgerna mer passande för mig själv.

Jag ska förhålla mig till honom på ett sätt och enligt en väg — kanske blir det mot honom eller till hans fördel.

En gång sade man till Khansā: ”Berätta något om era två bröders egenskaper.” Hon svarade: (arabiska ***************)

”Vid Allah, Sakhr var en sköld från forna tider och den giftiga röda spetsen på ett fem alnar långt spjut. Och vid Allah, Muʿāwiya var lika vältalig som han var handlingskraftig.

Återigen frågade man henne: ”Vem av de två hade högre rang och större ära?” Hon svarade: (arabiska**********)

”Sakhr är vinterns värme, medan Muʿāwiya är vindens svalka.” Åter frågade man: ”Vems smärta är mest intensiv?” Hon svarade: (arabiska***************)

”Sakhr är hjärtats darrning, medan Muʿāwiya är febern i kroppen.” Därefter reciterade hon följande två versrader: (arabiska**********************)

”De två var två djärva lejon med blodröda klor, två hav mitt i den hårda och vredgade tidens kretslopp, två månar vid rådslag och sammankomster, högt uppsatta i ära och värdighet, ledare likt berg och fria.” [a.a., 3/267]

Genom sådana hjärteknipande elegier och kommentarer som de som citerats här blev Khansā (ra) berömd i hela det förislamiska Arabien som en oöverträffad elegiförfattare.

Efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång brukade Khansā (ra) då och då besöka de troendes moder, ʿĀʾisha (ra). Enligt den tidens arabiska sed band hon ett svart tygstycke runt huvudet som ett tecken på sorg. En gång sade ʿĀʾisha (ra) till henne: ”Det är förbjudet i islam att bära ett sådant sorgetecken. Inte heller jag bar något sådant sorgetecken efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång.” Khansā (ra) svarade: ”Jag visste inte att det var förbjudet. Men det finns en särskild anledning till att jag bär detta tecken.” ʿĀʾisha (ra) ville veta orsaken.

Khansā (ra) sade: ”Den man som min far gifte bort mig med var en ledare för sin stam, men han var en mycket lättsinnig människa. Han spelade bort alla sina och mina tillgångar. När vi hade blivit helt utblottade delade min bror Sakhr alla sina tillgångar i två lika delar och gav mig den bättre delen. Min make spelade snart även bort den. När Sakhr såg min svåra situation beklagade han den och delade återigen alla sina tillgångar i två lika delar och bad mig välja den bättre delen. Då utbrast hans hustru: ’En gång tidigare gav du Khansā hälften av dina tillgångar – dessutom den bättre delen – och nu ber du henne åter välja den bättre delen. Hur länge ska detta fortsätta? Hennes makes tillstånd är ju fortfarande detsamma som förut. Han kommer att spela bort allt igen.’ Då reciterade Sakhr följande två verser för sin hustru: [a.a.; al-Isāba, 4/296]”

(Arabiska**********************)

”Vid Allahs ed, jag ska inte ge honom den sämsta delen av mina tillgångar. Hon är en kysst och dygdig kvinna; den förödmjukelse och skam som drabbar mig är tillräcklig. När jag dör kommer hon att riva sönder sin sjal i sorg efter mig och göra ett sorgetecken av sitt hår.” ”O de troendes moder, därför bär jag detta sorgetecken till minne av honom.” [al-Shiʿr wa al-Shuʿarāʾ, 161]

Under någon period av den andre kalifen ʿUmars kalifat gick Khansā (ra) till kalifens hov. Hon var då femtio år gammal och sörjde fortfarande sin avlidne bror. Tårarna hade runnit från hennes båda ögon så länge att de hade lämnat märken på hennes kinder. Kalifen frågade: ”Khansā, vad är det för märken i ditt ansikte?” Hon svarade: ”Det är märken efter många års gråt över mina två bröder.” Kalifen sade: ”Varför sörjer du dem så mycket? De har ju hamnat i helvetet.” Khansā (ra) svarade: [arabiskt citat] [Dr. ʿUmar Farrūkh, 1/317]

”Detta är den största anledningen till att jag sörjer dem. Tidigare grät jag för att deras blod skulle hämnas, men nu gråter jag över elden i deras helvete.”

Enligt Ibn Qutaybas återgivning sade al-Khansā: [på arabiska] [Ash-Shiʿr wa-sh-Shuʿarā, s. 161; al-ʿIqd al-Farīd 3/266]

”Tidigare grät jag över att Sakhr hade dödats. Nu gråter jag när jag tänker på hans straff i helvetet.”

Efter att ha övergått från det jāhilīyya präglade livet till det islamiska livet blev al-Khansā en renhjärtad muslim, både i sitt uppförande och sina seder samt i sina tankar och sin tro. Hon förstod att ständig jihād är den sanna muslimens heliga ansvar och plikt. Därför tvekade hon inte att offra det käraste hon ägde.

Under kalifen Umars kalifat, år 16 efter hijra, ägde det historiska slaget vid al-Qādisiyya rum. I detta slag mötte den väldiga persiska armén den muslimska armén med stort mod och stor skicklighet. Otaliga soldater på båda sidor dödades eller sårades. Al-Khansā deltog i slaget tillsammans med sina fyra söner. Det tal hon höll till sina fyra söner natten före det avgörande slaget, när hon samlade dem inför sig och uppmuntrade dem, har bevarats i historien. Här återger vi en del av det för läsarna: [Khazānat al-Adab 1/395; Jamharat al-Khuṭab al-ʿArab 1/231; al-Iṣāba 4/288]

(Arabiska*********************************************)

”Mina kära söner! Ni har antagit islam i lydnad och utvandrat frivilligt. Jag svär vid Allah, utom vilken det inte finns någon gud, att ni alla är söner till en och samme man, liksom ni är söner till en och samma kvinna. Jag har inte varit otrogen mot er far, dragit skam över er morbrors släkt eller fläckat ert ursprung och er heder på något sätt. Ni vet hur stor belöning Allah den Allsmäktige har bestämt för muslimerna som kämpar jihād mot de otrogna. Ni ska veta detta väl: det eviga livet i det kommande livet är bättre än det förgängliga jordiska livet. Allah, världarnas Herre, den Allrahögste, säger: ’O ni som tror! Ha tålamod och håll ut, och var ståndaktiga i mötet. Frukta Allah, så att ni kan nå ert mål.’ (Āl ʿImrān 3:200) I morgon bitti ska ni med omdöme kasta er över fienden för att förgöra honom. Sök Hans hjälp i kampen mot Allahs fiender.”

De lydiga sönerna lyssnade uppmärksamt till sin mor. Natten gick. I gryningen begav de sig tillsammans mot slagfältet medan de reciterade några verser ur arabisk poesi. [Al-Qurṭubī och Ibn Ḥajar har samlat många av dessa verser i sina verk. (Al-Istīʿāb 4/296; al-Iṣāba 4/288)] Efter en tid stred de alla med yttersta tapperhet och mod och vann martyrskapet. Det är värt att uppmärksamma de ord som moder al-Khansā uttalade när hon fick höra nyheten om deras martyrskap. Hon sade: [på arabiska] [Usd al-Ghāba 5/442; Jamharat al-Khuṭab al-ʿArab 1/231]

”All lovprisning tillkommer Allah, som har hedrat mig genom att skänka dem martyrskapet. Jag hoppas av min Herre att Han i det kommande livet ska förena mig med dem under skuggan av Sin eviga barmhärtighet.”

Den kvinna som under den förislamiska tiden blev berömd i hela Arabien genom att hela sitt liv skriva sorgedikter och uttrycka sin sorg över en brors död, var samma kvinna som på detta sätt tackade Allah när hon fick höra nyheten om att alla hennes fyra söner hade blivit martyrer. Det är inte känt att hon sörjde dem offentligt, skrev några sorgedikter för dem eller bar något sorgetecken. Hur stark måste inte tron vara för att man ska kunna göra något sådant?

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav var och en av hennes söner ett bidrag på hundra dirham under deras livstid. Även efter deras martyrskap lät han bidragen fortsätta betalas ut till Hazrat Khansa (må Allah vara nöjd med henne). Hon tog emot detta bidrag under resten av sitt liv. [Al-Isaba-4/288; Khazanat al-Adab-1/395, dr Umar Farrukh-1/318]

Poet som Hazrat Khansās ((må Allah vara nöjd med henne)) ställning

Khansa (må Allah vara nöjd med henne) behandlade nästan alla områden inom den arabiska poesin. Men i författandet av sorgedikter hade hon få eller inga jämlikar. Allama Ibn al-Athir skrev: Arabisk **************) [Usud al-Ghaba-5/441]

”De lärda i den arabiska versläran har varit eniga om att ingen större kvinnlig poet än Khansa föddes vare sig före eller efter henne.”

Jarir (död 110 e.H.) var en av den umayyadiska periodens främsta arabiska poeter. En gång frågade man honom: Vem är den främste poeten i Arabien? Han svarade: Arabisk**********) [Durr al-Manthur-110]

”Om Khansa hade funnits, skulle jag ha varit det.”

Bashshar ibn Burd var en av den abbasidiska periodens främsta arabiska poeter. Han sade: När jag noggrant granskar kvinnliga poeters dikter upptäcker jag någon form av brist eller svaghet i var och en av deras dikter. Folk frågade: Är det likadant med Khansas dikter? Han svarade: Hon står ju över även de manliga poeterna. [Tabaqat al-Shu’ara-271]

Alla arabiska poeter ansåg Layla al-Ukhayliyya från umayyadernas tid vara de arabiska kvinnliga poeternas krona, med undantag för al-Khansāʾ (ra). Den egyptiske lärde från modern tid, dr Umar Farrūkh, bedömde al-Khansās poetiska begåvning och hennes poesi på följande sätt: [Tārīkh al-adab al-ʿarabī 1/318]

(Arabiska ******************)

”Al-Khansāʾ är sammantaget den främsta av de arabiska poeterna. Hennes dikter är alla korta stycken. De är ytterst rena, klara, finstämda, välkomponerade och försedda med enastående inledningar. Lovprisande hyllningar utgör endast en mycket liten del av hennes poesi. Såvitt vi har sett dominerar däremot marsiyan i hög grad, särskilt på grund av den smärtsamma sorg hon kände vid sina två bröders död. Hennes marsiyaer är tydliga, finstämda och milda samt ett sanningsenligt uttryck för känslor och emotioner. Trots den överdrivna sorgen och bedrövelsen samt överdrifterna i lovprisningen av de två bröderna är de beduinernas verk till stil och metod.”

Under jahiliyya-perioden fanns det sedvänja att hålla marknader, utställningar och sammankomster på olika platser i hela Arabien. Syftet var att utbyta åsikter samt att visa upp och tävla inom konst, litteratur och kultur. Människor ur alla samhällsskikt deltog, kvinnor och män utan åtskillnad. Araberna reste långväga till dessa marknader. Det hela började i månaden Rabīʿ al-awwal. På den första dagen i denna månad hölls årets första marknad i Dūmat al-Jandal. När denna marknad var över begav de sig till marknaden i al-Hijr. Därefter till Oman och därifrån till Hadramawt. Sedan stannade de på olika platser runt Sanʿāʾ i Jemen, på vissa platser tio dagar och på andra tjugo. Efter att på detta sätt ha färdats runt i hela Arabien, vid tiden nära hajj och under månaden Dhū al-Qaʿda, hölls årets sista marknad vid ʿUkāz, några mil från Mecka [ʿUkāz: beläget mellan Nakhlah och Tāʾif. Där hölls i allmänhet en handelsmarknad. Marknaden grundades år 540 e.Kr. och förblev i drift tills den plundrades av kharijiterna år 129 efter hijra. (Dr ʿAbd al-Munʿim Khafājī och dr Salāh al-Dīn ʿAbd al-Tawwāb: al-Hayāt al-adabiyya fī ʿasray al-jāhiliyya wa-sadr al-islām, s. 28.) Av rädsla för kharijiterna stängdes ʿUkāz-marknaden därefter, och den har inte öppnats igen än i dag. Efter ʿUkāz stängdes även Arabien gamla marknader, såsom Majanna och Dhū al-Majāz, gradvis. Den sista marknaden av detta slag i Mecka förstördes år 197 efter hijra. (Al-Azraqī: Akhbār Makka, 121–122.)] På denna marknad hölls årets sista mässa. Den var Arababiens största och viktigaste. Folk från alla arabiska stammar, särskilt stamhövdingarna, deltog alltid i den. Om en stamhövding av någon anledning inte kunde delta skickade han en representant. På denna mässa fattade araberna slutliga beslut om val av stamledare, lösning av konflikter mellan stammar samt ett slut på ömsesidiga mord och strider, med mera. På denna marknad hade Quraysh-stammen från Mecka den högsta äran och ställningen. När alla frågor hade avgjorts reciterade varje stams poeter sina egenhändigt skrivna dikter. Dikternas ämnen var beskrivningar av hjältemod, tapperhet, frikostighet, gästfrihet, förfädernas tapperhet och styrka, ära, jakt, glädje och fest, blodshämnd, krig och strider, fred och försoning, kärlek och separation, sorg och annat. Det var här de arabiska poeternas rang och anseende fastställdes.

Poeten al-Khansāʾ deltog också i alla dessa marknader och sammankomster, och hennes marsiya erkändes vid ʿUkāz som oöverträffad. När hon kom ridande på en kamel samlades de andra poeterna runt henne. Alla väntade otåligt på att få höra hennes poesi. Till slut tillfredsställde hon dem alla genom att recitera sina marsiyaer.

Vid dessa sammankomster hissades, som ett tecken på al-Khansās särskilda ställning och ära, en flagga vid dörren till hennes tält, och på den stod orden (på arabiska *****). Det betyder: ”Arabernas främsta marsiya-författare.” Ibn Qutayba säger: (på arabiska *******) [al-Shiʿr wa-l-shuʿarāʾ, 161; Sifat Jazīrat al-ʿArab, 263]

Hon brukade uppehålla sig vid dessa säsongsmarknader. Hennes howdah märktes ut på ett särskilt sätt. Araberna betraktade hennes far ʿAmrs och hennes två bröder Sakhrs och Muʿāwiyas död som en mycket stor olycka. Hon reciterade poesi, och människorna grät.” I det förislamiska Arabien föddes många stora poeter. Al-Nābigha al-Dhubyānī (död 604 e.Kr.) var en av dessa stora poeter. Hans poetiska berömmelse är än i dag spridd över hela världen. Hans riktiga namn var Ziyād ibn Muʿāwiya och hans tillnamn Abū Umāma. Abū ʿUbayda skrev om honom: (på arabiska ***************) [Sahābiyyāt, 186]

”Han var en av de främsta poeterna av första rang, och stod i spetsen för alla poeter.” På grund av att han författade en stor mängd poesi av hög kvalitet kallades han al-Nābigha. På ʿUkāz-marknaden byggdes ett rött tält enbart för honom. Detta var ett sällsynt tecken på ära och ställning, och man ansåg att endast han förtjänade att få denna utmärkelse. Ett sådant rött tält fick inte byggas åt någon annan. Anledningen var att endast den som var allmänt erkänd inom poesins område ansågs värdig denna ställning. Ibn Qutayba säger: (på arabiska *****) [al-Shiʿr wa-l-shuʿarāʾ, 160]

”För al-Nabighas skull restes ett tält av rött läder i Ukaz. Poeterna kom till tältet och reciterade sin poesi för honom.”

Med anledning av Ukaz marknad hölls en poetisk sammankomst under poeten al-Nabighas ordförandeskap. Arabvärldens främsta poeter deltog i sammankomsten och vann erkännande genom att recitera sina egna dikter. En gång deltog de tre främsta poeterna i dåtidens Arabien – al-A’sha Abu Basir, Hassan ibn Thabit och Khansa – i en sådan sammankomst. Först reciterade al-A’sha, därefter Hassan. Sist reciterade Khansa. När hon hade avslutat sin recitation sade ordföranden al-Nabigha till henne: (på arabiska ***********)

”Vid Gud! Om Abu Basir inte nyss hade reciterat sin poesi för mig, skulle jag ha sagt att du är den främsta poeten bland både jinner och människor.”

När poeten Hassan hörde al-Nabighas kommentar blev han mycket upprörd. Han reagerade så här: ”Vid Gud! Jag är en större poet än du, din far och din farfar.” Al-Nabigha grep Hassans hand och sade: ”Brorson, kan du säga en vers som är bättre än denna av mina? (på arabiska***********)”

”Du är sannerligen lik den natt som omsluter mig, även om jag trodde att avståndet mellan dig och mig var mycket stort.” Det vill säga: Du omger mig likt natten, oavsett hur långt borta jag befinner mig. Sedan sade han till Khansa: ”Recitera den för honom.” Khansa reciterade ytterligare några av sina verser. Därefter sade al-Nabigha: (på arabiska ****)

”Vid Gud! Jag har aldrig sett någon med två bröst som är en större poet än du.” Det vill säga: Jag har aldrig sett någon kvinnlig poet som är större än du. Genast rättade Khansa al-Nabighas ord på följande sätt: (på arabiska************)

”Nej, vid Gud! Inte heller bland dem med två testiklar.” Det vill säga: Ni har inte sett någon större poet än jag, inte bara bland kvinnor utan inte heller bland män. [Abu al-Faraj al-Isfahani: Kitab al-Aghani-11/6; al-Shi’r wa al-Shu’ara-160]

I vissa återberättelser sägs det att Hassan, som svar på al-Nabighas fråga, reciterade följande vers för honom: (på arabiska ********)

”Hos oss finns stora, genomskinliga och glänsande kärl som skimrar under förmiddagen. Och våra svärd är sådana att blod droppar från deras fästen.” Poeten Hassān ville i sin vers framhäva sin gästfrihet samt sitt mod och sin tapperhet. Men poeten al-Nābigha, enligt en annan uppgift al-Khansāʾ, kritiserade hårt Hassāns vers, påpekade dess brister och avvisade hans anspråk. [Qudāma ibn Jaʿfar: Naqd al-shiʿr, s. 62; al-Aghānī 9/340]

Sammanfattningsvis hade Hadhrat Khansāʾ (ra) en mycket framstående ställning bland dåtidens andra rangens arabiska poeter, vad gäller poetisk kraft och begåvning. En dīwān med hennes dikter publicerades för första gången i tryckt form av ett förlag i Beirut år 1888. År 1889 översattes dīwān till franska. [Sahābiyyāt 188]

Det råder oenighet om det år då Hadhrat Khansāʾ (ra) dog. Enligt en uppgift dog hon i början av ʿUthmāns (ra) kalifat, år 24 efter hijra/644–645 e.Kr. En annan uppgift anger år 42 efter hijra/663 e.Kr. [Dr. ʿUmar Farrūkh 1/318]

Asmāʾ bint Yazīd al-Anṣāriyya (ra)

Hadhrat Asmāʾ (ra) var en kvinnlig följeslagare från Ansār. Hennes far var Yazīd ibn al-Sakan och hennes mor Umm Saʿd ibn Zays ibn Masʿūd. Hennes make var Saʿīd ibn ʿAmmāra, som var känd som Abū Saʿīd al-Anṣārī. [Siyar aʿlām al-nubalāʾ 2/296; al-Iṣāba 4/89] Hadhrat Asmāʾs kunya var Umm Salama, enligt en annan uppgift Umm ʿĀmir. Hon tillhörde Banū ʿAbd al-Ashhals gren av den berömda Aws-stammen i Medina. Hon var dotter till en faster till den framstående följeslagaren Muʿādh ibn Jabal (ra). [Nisāʾ min ʿaṣr al-nubuwwa, s. 78] Ibn Hajar kallade henne Muʿādh ibn Jabals kusin. [al-Iṣāba 4/225]

Det finns inte mycket information om Hadhrat Asmāʾs (ra) födelse och barndom. Om hennes antagande av islam är det endast känt att hon blev muslim efter Allahs Sändebuds (saw) hijra till Medina. Hon hade många framstående egenskaper. Hon var en vältalig kvinna med ett rent och korrekt språk. Hon var också känd för sin intelligens, gudsfruktan, dyrkan och återberättande av hadither. En annan viktig egenskap hos henne var att hon var en modig krigare. Hon brukade tala till Allahs Sändebud (saw) å kvinnornas vägnar och kallades därför kvinnornas talesperson. Enligt en uppgift deltog hon i den sista bayʿan vid al-ʿAqaba. [Hayāt al-ṣaḥāba 1/597; not 4]

Hadhrat Allahs ädla Sändebud (saw) hade kommit till Medina. En dag satt han omgiven av sina ädla följeslagare. Då kom Asmāʾ och höll följande korta tal, riktat till Allahs Sändebud (saw):

”O Allahs Sändebud! Jag har kommit för att framföra några ord å en grupp muslimska kvinnors vägnar. Allah den Upphöjde har sänt dig som vägledare för både kvinnor och män. Vi kvinnor har trott på dig och följt dig. Men vi ser en stor skillnad mellan kvinnor och män. Vi är begränsade till hemmets väggar. Vi tillfredsställer männens sexuella behov och föder deras barn. Ni män kan däremot delta i fredagsbönen, församlingsbönen och begravningsbönen. Ni vallfärdar. Och det viktigaste av allt är att ni ger er ut i jihad på Allahs väg. Medan ni gör detta tar vi hand om era barn, förvaltar era rikedomar och spinner garn på spinnrock för att tillverka kläder. Vår fråga är: kommer vi inte att få del av er belöning? De kvinnor som jag lämnat bakom mig har samma uppfattning och samma åsikt som jag.”

Efter att ha hört Asmas uttalande vände sig Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till följeslagarna och sade: ”Har ni någonsin hört talas om en kvinna som vill lära känna en vackrare religion än denna?” De sade: ”Vi hade inte kunnat föreställa oss att en kvinna kunde ställa en sådan fråga.” Sedan sade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Asma: ”Om en kvinna behandlar sin make väl, lever i samförstånd med honom, lyder honom i det han önskar och inte önskar samt fullgör äktenskapets plikter och rättigheter, får även hon samma belöning som en man. Gå och berätta detta för de andra kvinnorna som du lämnat bakom dig.”

När Asma hörde denna glädjande nyhet från Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) läppar återvände hon glatt, medan hon reciterade ”La ilaha illallah” och ”Allahu akbar”. [Al-Isti’ab-4/233; Usud al-ghaba-5/398; as-Sira al-halabiyya-1/149. At-Tusi tillskrev denna händelse till Asma bint Ubayd al-Ansariyya. Ibn Mundah och Abu Nu’aym ansåg att Asma bint Yazid ibn as-Sakan var en annan kvinna. Ibn Abd al-Barr sade att de två ovan nämnda var samma kvinna, och enligt honom var det denna kvinna som talade med Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Imam Ahmad hade också denna uppfattning. (A’lam an-nisa’-1/67; not 1)]

I den grupp kvinnor som Asma representerade fanns även hennes moster. Hon bar ett guldarmband och guldringar. Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Betalas zakat för dessa smycken?” Hon svarade: ”Nej.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Tycker du om att Allah sätter armband och ringar av eld på dig?” Då sade Asma till sin moster: ”Moster, ta av dig dessa.” Hon tog genast av sig alla smycken och kastade bort dem. Sedan sade Asma: ”O Guds Sändebud! Om vi inte bär smycken kommer vi väl att förlora vår betydelse inför våra makar?” Han sade: ”Tillverka silversmycken och färga dem med saffran, så att de får en gyllene glans.” Vid denna tidpunkt hade tiden för troseden kommit. Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lät dem upprepa några löften. Då sade Asma: ”O Guds Sändebud! Räck fram din hand, så att vi kan röra vid den och fullborda vår trosed.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Jag skakar inte hand med kvinnor.” [Musnad Ahmad-6/453, 454, 458, 460, 461] I vissa källor har smyckeshändelsen tillskrivits Asma. [Sahabiyyat, s. 302]

Ädla Asma (må Allah vara nöjd med henne) brukade alltid befinna sig nära Guds ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). En dag talade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inför henne om Dajjalen. Hon började gråta. Sändebudet reste sig då och gick därifrån. När han kom tillbaka såg han att Asma fortfarande grät på samma sätt. Han frågade: ”Varför gråter du?” Asma sade: ”Vår situation är sådan att slavinnan sätter sig för att knåda mjöl, medan vi under tiden blir hungriga. Innan hon hinner laga färdigt maten blir vi otåliga efter att få äta. Hur ska vi kunna vara tålmodiga när brist råder under Dajjalens tid?” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den dagen kommer tasbih och takbir att skydda er från hunger. Det finns inget behov av så mycket gråt och klagan. Om jag då är vid liv kommer jag att vara en sköld för er. Annars kommer Allah efter mig att skydda varje muslim.” [Musnad Ahmad-6/453]

En kort tid efter att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade emigrerat från Mecka till Medina tillsammans med andra familjemedlemmar flyttade hon officiellt från sitt föräldrahem till sin makes hem. Asma var också närvarande vid denna ceremoni. Asma var en av dem som klädde Aisha som brud. När utsmyckningen var färdig placerades Aisha på en sittplats, och hennes make, Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), underrättades. Han kom och satte sig bredvid Aisha. En av kvinnorna räckte en bägare mjölk till Guds Sändebud. Han drack lite och räckte den till Aisha. Hon höll blygt huvudet nedböjt. Då sade Asma strängt: ”Ta emot det som Guds Sändebud räcker dig.” Aisha tog bägaren med mjölk ur Guds Sändebuds hand, drack lite och räckte sedan tillbaka den till honom. Han gav bägaren till Asma. Asma började vrida på bägaren för att dricka från exakt den plats där Sändebudet hade satt sina läppar. Sändebudet sade: ”Ge även de andra kvinnorna.” Men de närvarande kvinnorna sade: ”Vi har ingen lust att dricka just nu.” Då sade Guds Sändebud: ”Både hunger och lögn?” Det vill säga: ”Blandar ni samman hunger med lögn?” [Samma källa-6/458, 461]

Bland de modiga kvinnliga mujahidernas namn som förekommer i islams historia står det ädla namnet Asma högst. Det är som det bör vara, eftersom hon var dotter i en familj där alla hade offrat sina liv för Guds Sändebuds säkerhet. Under hela Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) liv i Medina, bland annat under slaget vid Uhud, såg familjens medlemmar till hans säkerhet genom att sätta sina liv på spel i varje kritiskt ögonblick.

Det har berättats från Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud på dagen för slaget vid Uhud skildes från huvudstyrkan tillsammans med sju ansarier och två qurayshiter, sammanlagt nio mujahider. Vid ett tillfälle blev Sändebudet sårat av fiendens angrepp. Då sade Sändebudet till dessa få mujahider som befann sig med honom: ”Den som kan driva bort dessa från oss ska få paradiset.” Eller så sade han: ”Han ska vara min följeslagare i paradiset.”

En av ansarierna gick fram, kämpade och blev martyr. Sändebudet sade åter samma sak som tidigare. Ännu en ansar gick fram och kämpade tills han blev martyr. På detta sätt blev alla sju ansarierna martyrer, en efter en. [Sahih Muslim: kapitlet om Uhuds fälttåg.] Den sjunde var Asmas bror Ammara ibn Yazid ibn as-Sakan. När han föll efter att ha blivit svårt sårad av fiendens angrepp kom en grupp mujahider dit. De drev bort avgudadyrkarnas armé och räddade Ammar ur deras händer. Sändebudet ropade till dem: ”För honom till mig.” Sedan lade Sändebudet hans huvud på sina fötter. När han dog i detta tillstånd såg man att hans ansikte vilade på Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) båda fötter. I detta slag vid Uhud blev Asmas far Yazid, hennes andre bror Amir och hennes farbror Ziyad ibn as-Sakan (må Allah vara nöjd med honom) martyrer. [Nisa min asr an-nubuwwah-80]

Hennes familjemedlemmars martyrdöd väckte hennes intresse för jihad. Bayʿat ar-Ridwān, erövringen av Mekka och fälttåget mot Khaybar var några av dessa insatser. Berättarna är eniga om att Asmāʾ (ra) deltog i slaget vid Yarmūk, som ägde rum år 15 efter hijra, och att hon ensam slog ihjäl nio romerska soldater med en tältstång.[Siyar aʿlām an-nubalāʾ -2/297; al-Isāba-4/229; Aʿlām an-nisāʾ; Majmaʿ az-zawāʾid-9/260; Hayāt as-sahāba-1/597]

Hazrat Asmāʾ (ra) tillbringade en lång tid i Allahs Sändebuds (sa) sällskap och närhet, från det att hon antog islam tills Allahs Sändebud (sa) avled. Hon höll sig alltid nära honom. Hon försummade inte ens det minsta tillfälle att tjäna Allahs Sändebud (sa). Hon lyssnade uppmärksamt till allt han sade och lade det på minnet. Vid lämpliga och olämpliga tider ställde hon frågor till Allahs Sändebud (sa) om olika saker och fick kunskap om dem. Därför fick hon bland de ansariska kvinnorna äran att ha återberättat flest hadither. Hon återberättade 81 (åttioen) hadither från Allahs Sändebud (sa).[Aʿlām an-nisāʾ-1/67; Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwah-80]

De som återberättade hadither från Hazrat Asmāʾ (ra) var Mahmūd ibn ʿAmr (hennes systerson), al-Ansārī, Abū Sufyān, frigiven slav åt Ibn Ahmad, ʿAbd ar-Rahmān ibn Thābit as-Sāmit al-Ansārī, Mujāhid ibn Jubayr, Muhājir ibn Abī Muslim och Shahr ibn Hawshab.

Hennes hadither har sammanställts i verk av bland andra Abū Dāwūd, at-Tirmidhī, an-Nasāʾī och Ibn Mājah.[Aʿlām an-nisāʾ-1/67; Siyar as-sahābiyyāt-166] Imam al-Bukhārī har också sammanställt dem i sitt verk ”Al-Adab al-Mufrad”.[Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwah-81]

Genom de hadither som Hazrat Asmāʾ (ra) återberättade får man i stort sett kunskap om bakgrunden och omständigheterna kring uppenbarelsen av olika verser i Koranen, olika sharia-bestämmelser, Allahs Sändebuds (sa) egenskaper, krig och strider, levnadshistoria och annat. Om uppenbarelsen av Sura al-Māʾida sade hon exempelvis: ”Jag höll i tyglarna på Allahs Sändebuds (sa) kamel al-ʿAdbāʾ. Allahs Sändebud (sa) satt då på dess rygg. Under sådana omständigheter kändes det som om kamelens framben skulle brytas och krossas.”[Tafsīr Ibn Kathīr-2.2; Al-Bidāya wa-n-nihāya-3/22]

Jubbah var Allahs Sändebuds (sa) mest omtyckta klädnad. Asmāʾ (ra) beskrev denna jubbah så här: ”Allahs Sändebuds (sa) ärmar räckte ner till handlederna.”[Hayāt as-sahāba-2/705]

Även denna hadith har återberättats från Asmāʾ (ra): Allahs Sändebud (sa) avled medan hans rustning var pantsatt hos en jude i utbyte mot en mängd mat. Hon återberättade också en hadith om att Abū Dharr al-Ghifārī (ra), efter den ädle Allahs Sändebuds (sa) bortgång, skulle kritisera härskarna hårt och därför drivas från plats till plats.[Ibn Mājah (2838); at-Tirmidhī-(1765); Hayāt as-sahāba-2/67]

I hadith-, sīra- och historieverken har mycket berättats om Medinas ansarers medkänsla, generositet och förmåga att sätta andra före sig själva. På samma sätt har det berättats att många av Allahs Sändebuds (sa) mirakel uppenbarades genom hans person. Ibn ʿAsākir återberättade i sitt historiska verk, med Asmāʾ som källa, ett av Allahs Sändebuds (sa) mirakel med Asmāʾs egna ord. Asmāʾ sade: ”En dag såg jag Allahs Sändebud (sa) förrätta maghribbönen i vår moské. Jag gick hem, tog med mig lite kött med ben och bröd, lade det framför honom och sade: ’Må mina föräldrar offras för dig! Ät detta som kvällsmåltid.’ Han kallade på sina följeslagare och sade: ’Börja äta genom att säga bismillāh.’ Allahs Sändebud (sa) åt av denna lilla mängd mat, hans följeslagare åt, och alla som var närvarande åt. Vid Den vars hand mitt liv vilar svär jag: även efter att sammanlagt fyrtio personer hade ätit såg jag att det mesta av köttet och brödet fanns kvar. Därefter drack Allahs Sändebud (sa) vatten ur en lädersäck genom att sätta munnen mot den och gick därifrån. Vi bevarade denna lädersäck. När någon blev sjuk fick han dricka vatten ur den, och ibland drack man också ur den i hopp om att få välsignelse.[Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwah-82]

Hon var synnerligen gästfri. En gång kom Shahr ibn Hawshab till hennes hus. Mat ställdes fram inför honom, men han visade ovilja mot att äta. Då berättade Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) för honom något som hade hänt med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Nu kommer du säkert inte längre att visa ovilja mot att äta.” Shahr sade: ”Mor! Ett sådant misstag kommer inte att ske.”[Al-Isti‘ab 3/726; Musnad Ahmad 6/458]

Efter Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bortgång lämnade Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) Medina och begav sig till Sham. Under denna tid deltog hon i slaget vid Yarmuk. Därefter bosatte hon sig i Damaskus, där hon fortsatte att återberätta hadither. Detta har Ibn ‘Asakir återberättat med Abu Zur‘a som källa.

Det exakta året för Asma’s (må Allah vara nöjd med henne) död är inte känt. ‘Allama adh-Dhahabi (må Allah förbarma sig över honom) sade att hon levde fram till Yazid ibn Mu‘awiyas (må Allah vara nöjd med honom) regeringstid.[Nisa’ min ‘asr an-nubuwwah 83]

Det bör nämnas att Yazid dog den 14 Rabi‘ al-awwal år 64 AH. Adh-Dhahabi sade vidare att Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) bodde i Damaskus och att hennes grav finns i Bab as-Saghir i Damaskus.[Siyar a‘lam an-nubala’ 2/220, 296] Samma sak stöds av Ibn Kathirs uttalande. Hon begravdes i Bab as-Saghir i Damaskus bland dem som dog år 69 AH. Enligt hans uppgift gick Asma’ (må Allah vara nöjd med henne) bort under ‘Abd al-Malik ibn Marwans kalifat.[Nisa’ min ‘asr an-nubuwwah 83] Det finns ingen information om hennes barn.

Ummu Ruman bint ‘Amir (må Allah vara nöjd med henne)

Den ärevördiga Ummu Ruman (må Allah vara nöjd med henne) hade följande härstamning: Ummu Ruman bint ‘Amir ibn ‘Uwaymir ibn ‘Abd Shams ibn ‘Ittab ibn ‘Uzaina al-Kinaniyya.[Usd al-ghaba 5/583; Ansab al-ashraf 1/409; Siyar a‘lam an-nubala’ 2/135] I historiska källor förekommer två olika uttal av namnet: Ummu Ruman och Ummu Rawman. Ibn Ishaq sade att hennes riktiga namn var ”Zaynab”, medan andra sade ”Da‘ad”.[Al-Isaba 4/433; ar-Rawd al-unf 4/12] Hon blev vida känd i historien under tillnamnet Ummu Ruman.

Ummu Ruman föddes och växte upp i området As-Sarat på Arabiska halvön (arabiska****)[Mu‘jam al-buldan 3/204–205;]. När hon nådde giftasålder fick hon en son vid namn ‘Abdullah. Det var den förislamiska al-ayyam al-jahiliyya-perioden. Vid denna tid rådde laglöshet och oro i hela Arabien. Den fred och säkerhet som fanns på Arabiska halvön fanns så gott som endast i staden Mecka, Umm al-Qura.[Sura Ibrahim 35] (arabiska*********)

”När Ibrahim sade: ’Min Herre! Gör denna stad till en stad av fred och säkerhet …’” I centrum av denna ärofulla och upphöjda stad låg Allah, världarnas Herres, hus – Kaba. Genom tiderna har människor velat komma till denna fredens och säkerhetens stad och bosätta sig vid Kaba. Ummu Rumans make, ‘Abdullah ibn al-Harith, hade också en dröm om att bosätta sig som granne till denna heliga Kaba. För att förverkliga denna dröm gav han sig en dag av från sitt hemland As-Sarat mot Mecka tillsammans med sin hustru Ummu Ruman och sin son at-Tufayl. När han kom till Mecka ingick han, enligt arabernas dåvarande sed, ett avtal med Abu Bakr, som var bosatt där. På detta sätt började han bo i Mecka tillsammans med sin familj under Abu Bakrs beskydd. Efter en kort tid dog han. Änkan Ummu Ruman hamnade tillsammans med sin son i en ytterst hjälplös situation i ett främmande land.

Mitt i denna prövning såg Umm Rūmān ett hoppets ljus. Deras beskyddare Abū Bakr var en man med stark personlighet, känd för sin generositet och givmildhet. Det låg i hans natur att stå vid människors sida när de drabbades av svårigheter. När de polyteistiska krafterna i Mekka efter hans antagande av islam började behandla Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) allt hårdare, beslöt han sig för att lämna landet. Då tillrättavisade Ibn ad-Dughunna Quraysh, och i de ord han uttalade beskrevs Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) goda egenskaper på ett enastående sätt. Han sade: (Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwah, 269–270)

”Driver ni ut en sådan man ur landet, en man som hjälper de fattiga och behövande, bevarar släktbanden, bär andras bördor, ger gäster mat och hjälper människor i nöd och motgång?” Hur skulle en sådan man kunna stöta bort en hjälplös änka och hennes barn, som stod under hans beskydd? Han sträckte ut en hjälpande hand till Umm Rūmān. Han gifte sig med henne och förenade henne och hennes son med sin egen familj. På så sätt fick Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) ett utmärkt hem och familjeliv. Under sitt äktenskap med Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) födde hon honom en son och en dotter – ʿAbd ar-Raḥmān och ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med dem). (Samma källa; Nisāʾ Khawālid ar-Rasūl, 264) Denna ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) skulle senare få äran att bli ”de troendes moder”.

Här är det inte oviktigt att nämna att Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) under den förislamiska tiden gifte sig med Qutayla bint ʿAbd al-ʿUzzā al-ʿĀmiriyya. Med henne fick han sonen ʿAbdullāh och dottern Asmāʾ (må Allah vara nöjd med dem). Eftersom Qutayla inte antog islam skildes hon och Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Efter islams ankomst gifte Abū Bakr sig med Asmāʾ bint ʿUmays (må Allah vara nöjd med henne). Med henne fick han sonen Muḥammad ibn Abī Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han gifte sig också med Ḥabība bint Khadīja, och när dottern Umm Kulthūm ännu låg i sin mors livmoder gick Abū Bakr bort. (Nisāʾ mubashshirāt bil-jannah, 84)

Att anta islam

Alla tillförlitliga berättelser bekräftar att Abū Bakr aṣ-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom) var den förste bland fria män att anta islam. Eftersom han utan förbehåll gav allt av sig själv för islams förkunnelse och spridning, är det naturligt att han omedelbart efter sitt antagande av islam erbjöd islams budskap till sina närmaste. Det är känt att han tog sin mor Umm al-Khayr Salmā bint Ṣakhr (må Allah vara nöjd med henne) vid handen och förde henne inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) vägledde henne till islam. Han kallade också sin hustru Umm Rūmān till islam, och hon fick den enastående äran att bli medlem av den grupp som antog islam. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: (Tahdhīb al-Asmāʾ wa-l-Lughāt, 2/183)

(Arabiska**********)

”Så snart jag lärde känna min far såg jag att de båda hade omfattat denna religion.”

Ibn Saʿd säger:

‘Umm Ruman antog islam i Mecka långt tidigare, avlade trohetseden och gjorde även hijra.’ [al-Tabaqat 8/276]

Efter att hon hade antagit islam gjorde hon så gott hon kunde för att med själ och hjärta forma sig själv och sin familj efter islams lära. Islams storhet och verkliga gestalt såg hon förkroppsligad i Allahs Sändebud. För den islamiska förkunnelsens skull brukade Sändebudet besöka Abu Bakrs hem vid både lämpliga och olämpliga tider. När Allahs Sändebud kom på detta välsignade sätt blev Umm Rumān och alla i huset mycket glada. Hon tjänade denna ädle gäst efter bästa förmåga. Umm Rumān hade ett klart sinne och ett medkännande hjärta, fyllt av stark tro. Hon hade också en gränslös förmåga att visa tålamod i svårigheter. Hon led djupt när hon såg avgudadyrkarnas grymma förföljelse av de svaga muslimerna i Mecka. Hon såg hur Sändebudet lärde sina följeslagare tålamod. Hon blev glad när hon såg sin make Abu Bakr stå de svaga muslimerna bi och köpa slavar med egna pengar för att frige dem. Hon uppmuntrade honom i hans ädla gärningar.

Vid sidan av hushållsarbetet var hon mycket omsorgsfull i vården av sin son Abd al-Rahman och sin dotter Aisha. Hon försökte uppfostra sina barn i gudsfruktan och kärlek till Allah och Hans Sändebud. Hennes rena hjärta sade henne redan från början att dottern Aisha i framtiden skulle få en särskild betydelse för islam. Sändebudet brukade komma och gå i huset på morgonen, mitt på dagen och kvällen, ja, när som helst. Ibland gav han Umm Rumān vägledning om hushållsarbetet och barnens uppfostran.

När Aisha var liten hände det ibland att hon retade sin mor. Modern brukade också tillrättavisa sin dotter. Detta gjorde Sändebudet bedrövat. En gång sade han till Umm Rumān: [ovannämnda] (arabiska*****)

‘Umm Rumān! Behandla Aisha väl och kom ihåg mina ord angående henne.’

En dag kom Sändebudet till Abu Bakrs hem och såg Aisha sitta lutad mot dörrtröskeln och gråta. Han sade till Umm Rumān: ”Du har inte tagit mina ord på allvar.” Umm Rumān sade: ”Allahs Sändebud! Den här flickan klagar på mig inför sin far.” Sändebudet sade: ”Oavsett vad hon gör, såra henne inte.” [Asḥāb-e Rasūler Jīban Kathā 5/57]

Hennes ömhet och kärlek till barnen, hennes djupa kärlek till och lydnad inför sin make och framför allt hennes skarpa förstånd gjorde Umm Rumān och hennes familj till ett föredöme. Hon fattade aldrig något viktigt beslut utan att rådgöra med sin make. Hennes roll när profeten giftermålsförslag till dottern Aisha framfördes är ett utmärkt exempel på detta.

Tre år före hijra avled de troendes moder Khadija. Sändebudet greps av djup sorg. En dag såg Khawla bint Hakim, hustru till Uthman ibn مظun, honom bedrövad och sade: ”Allahs Sändebud! Gift dig igen.” Sändebudet frågade: ”Med vem?” Khawla svarade: ”Det finns två slags lämpliga kandidater, en änka och en jungfru; man kan tala med den du föredrar.” Sändebudet frågade åter: ”Vilka är de?” Khawla sade: ”Änkan är Sawda bint Zamʿa, och jungfrun är Abu Bakrs dotter Aisha.” Sändebudet sade: ”Bra. Tala med henne om saken.”

Efter att Khawla (må Allah vara nöjd med henne) fått Allahs Sändebuds (frid vare med honom) samtycke gick hon till Abu Bakrs hus och sade med stor hänförelse till Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne): ”Umm Ruman! Varför har den Allsmäktige Allah skänkt så mycket godhet och välsignelse (välgång och överflöd) till ert hus?” Umm Ruman sade: ”Varför då? Vad har hänt, Khawla?”

Med ett ansikte strålande av glädje sade Khawla (må Allah vara nöjd med henne): ”Allahs Sändebud (frid vare med honom) har frågat efter Aisha (han har skickat ett äktenskapsförslag).”

Umm Ruman tänkte efter en kort stund. Så småningom började hennes ansikte lysa. Hon sade: ”Khawla! Sitt ner en stund, Abu Bakr kommer alldeles strax.”

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kom. När Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) berättade saken för honom sade han: ”Mut’im ibn Adi hade friat till Aisha för sin son Jubayr, och jag hade också gett honom mitt ord. Jag kan inte bryta mitt löfte.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gick till Mut’im ibn Adi och sade: ”Du hade friat till Aisha för din son. Vad har ni nu beslutat? Säg det.” Mut’im frågade sin hustru. Mut’ims familj hade ännu inte antagit islam. Därför sade hustrun: ”Om denna flicka kommer in i vårt hus kommer vår son att avfalla från sin religion. Jag samtycker inte till detta förslag.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) vände sig till Mut’im och sade: ”Vad är din åsikt?” Mut’im sade: ”Min åsikt är densamma som hennes.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) återvände hem och sade till Khawla: ”Ta med Allahs Sändebud (frid vare med honom).” Sändebudet (frid vare med honom) kom, och äktenskapet förrättades.[Musnad Ahmad 6/210–211; Tabaqat 8/58; adh-Dhahabi: Tarikh 1/280–281; Siyar A’lam an-Nubala’ 2/149] Atiyya (må Allah vara nöjd med honom) har beskrivit detta äktenskap så här: ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lekte med andra flickor. Hennes tjänarinna kom och hämtade henne, och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kom och förrättade äktenskapet.” Hur anspråkslöst detta äktenskap var kan man förstå av en berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”När jag gifte mig förstod jag ingenting. Jag blev bortgift. När min mor började hindra mig från att gå ut förstod jag att jag hade blivit gift. Sedan förklarade mor allt för mig.”[Tabaqat 8/59–60] Kort sagt uppfostrade Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) sin dotter Aisha (må Allah vara nöjd med henne) så att hon skulle bli den framtida De troendes moder, husets härskarinna i Profetens hem och värdig att uppenbarelse skulle kunna komma ner i hennes hem.

Hijra

Allahs Sändebud (frid vare med honom) gav sig tillsammans med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) av i nattens mörker mot Medina. De höll sig gömda i grottan på berget Thawr i tre dagar. Av oro och ängslan kunde Umm Ruman inte sova. Å ena sidan oroade hon sig för att Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) inte hade lämnat några pengar hemma åt sina söner och döttrar, och å andra sidan fruktade hon för den älskade Profetens (frid vare med honom) och sin makes säkerhet. Men hon förblev mycket lugn och orubblig, sköt alla bekymmer åt sidan och fortsatte att be till Allah om att Allahs Sändebud (frid vare med honom) tryggt skulle nå Medina.

När Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade fått viss ro i Medina skickade han Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) och Rafi till Mecka för att hämta hans familj till Medina. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skickade också Abdullah tillsammans med dem och bad honom ta med sig Asma’, Aisha och deras mor Umm Ruman till Medina. När dessa människor lämnade Mecka blev Talha ibn Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom) deras följeslagare på hijran. Tillsammans med Abu Rafi och Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med dem) fanns Umm Kulthum, Fatima, De troendes moder Sawda bint Zam’a, Umm Ayman och Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med dem). Och tillsammans med Abdullah ibn Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fanns Umm Ruman, Asma’ och Aisha.[Ansab al-Ashraf 1/269–270]

När denna karavan hade lämnat Mecka och nådde al-Bayda, en boplats för Banu Kinana i Hijaz, blev den kamel som Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och hennes mor Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) färdades på vild och började rusa iväg i hög fart. Varje ögonblick fruktade de att de skulle kastas av tillsammans med howdahen. Som mödrar brukar vara brydde hon sig inte om sitt eget liv; för sin dotter Aisha (må Allah vara nöjd med henne), sitt hjärtas käraste, blev hon upprörd och började gråta. Hon fortsatte att ropa: (på arabiska)

”Rädda mitt barnbarns hustru, rädda min dotter!”

Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Vid denna tid hörde jag någon säga: (arabiska****)”

Lossa kamelns tygel.” Jag lossade tygeln. Genom Allahs vilja blev kamelen lugn och stod stilla.[Al-Bidaya wa-n-Nihaya 3/211; al-Isti‘ab 4/4343]

De var i säkerhet och nådde också Medina tryggt.

Hadrat Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) slog sig ned med sina söner och döttrar i Banu al-Harith ibn Khazrajs kvarter i Medina och bodde där i sju eller åtta månader. Det bör nämnas att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bodde hos sin mor. Medinas klimat var inte gynnsamt för de flesta muhajirun som hade kommit från Mecka. Många män och kvinnor blev sjuka. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) blev sjuk. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) blev sjuk. Genom moderns och dotterns outtröttliga vård återhämtade han sig. När maken hade tillfrisknat blev dottern Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sängliggande. Hennes sjukdom var så allvarlig att nästan alla hennes hårstrån föll av.[Sahih al-Bukhari: kapitlet om hijra; Tabaqat 8/63] Genom moderns vård återhämtade hon sig. När Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) och hennes familj hade befriats från alla dessa prövningar sade hon en dag till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”O Allahs Sändebud! Varför tar du inte din hustru till ditt hem? Jag har inte tillräckligt med pengar för att betala mahr.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Ta mina pengar. Jag lånar ut dem.” Därefter lånade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ett belopp motsvarande mahr av Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och skickade det till Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

Under det sjätte hijriåret, på återvägen från Muraysi‘-slaget, började hycklarna genom en sammansvärjning mot Profetens familj (må Allah välsigna honom och ge honom frid) en fruktansvärd komplott. Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) under denna resa. På återvägen från resan tog en ondskefull grupp en händelse som förevändning och spred förtal i syfte att kasta skam över Hadrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) karaktär. I nästan en månads tid cirkulerade dessa falska anklagelser i Medinas samhälle. Profeten själv (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) familj hamnade i en ytterst besvärlig situation. När Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta förtal mot sin dotter svimmade hon och föll till marken.[A‘lam an-nisa 1/472] Men strax därefter återfick hon medvetandet, tog sig samman och överlämnade allt åt Allah och Hans Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Till en början hölls det som folk sade hemligt för Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När hon senare fick veta det, förebrådde hon sin mor skarpt för att hon hade dolt det.[Nisa hawla ar-Rasul, s. 267] Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återvände från resan till Medina och blev något sjuk, så hon gick till sin mor. Sedan stannade hon hos sin mor under hela denna svåra kris, i en hel månads tid. Under denna tid såg man Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) stå vid sin dotters sida som en föredömlig mor. Hon brukade alltid råda sin dotter att ha tålamod och uppmanade henne att förlita sig på Allah, världarnas Herre. En dag under denna tid kom Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) fädernehem. Abu Bakr och Umm Ruman (må Allah vara nöjd med dem) tänkte att ett avgörande besked kanske skulle lämnas denna dag. Därför kom de båda och satte sig nära. Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Aisha, dessa ord om dig har nått mina öron. Om du är oskyldig hoppas jag att Allah ska uppenbara och bevisa det. Men om du verkligen har begått någon synd, så vänd dig till Allah i ånger och be om förlåtelse. När en tjänare erkänner sin synd och ångrar sig förlåter Allah honom.”

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade knappt hunnit tala förrän mina tårar torkade. Jag sade till min far: ’Svara på Allahs ädla Sändebuds ord.’ Han sade: ’Min dotter! Jag vet inte vad jag ska säga till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).’ Jag sade till min mor: ’Svara Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).’ Hon sade: ’Jag vet inte vad jag ska säga till Allahs Sändebud.’”[Tafsir Ibn Kathir, Tafsir al-Qurtubi: sura an-Nur, verserna 11–21; Bukhari 6/127; tafsir av sura an-Nur.]

Under tiden inträdde det tillstånd som uppstår när uppenbarelsen kommer till Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Till och med i den stränga kylan började svettdroppar falla från hans välsignade ansikte. När vi såg detta blev vi alla tysta. Själv var jag fullständigt orädd. Men min far Abu Bakr och min mor Umm Ruman var i ett mycket plågsamt tillstånd. De var oroliga och ängsliga och tänkte på vilken stor sanning Allah skulle uppenbara. När tillståndet under uppenbarelsen var över såg Allahs ädla Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket glad ut. Det första han sade med ett leende var: ”Aisha, gläd dig! Allah har sänt ned en uppenbarelse som förklarar dig oskyldig.” Därefter reciterade han verserna 11–12 ur sura an-Nur för oss. Min mor sade till mig: ”Res dig och tacka Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).”

Den oro och den fridlöshet som hade drabbat Umm Rūmāns (må Allah vara nöjd med henne) familj efter att hennes älskade dotter ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) hade anklagats för något skamligt försvann efter uppenbarelsen. Den aktning och betydelse som denna familj redan tidigare hade haft hos människor ökade hundrafalt. Som mor kände Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) en glädje utan gräns.

I samband med händelsen kring de troendes moder ʿĀʾisha utsattes modern Umm Rūmāns (må Allah vara nöjd med henne) kropp och själ för en enorm påfrestning. När hon hade gått igenom detta blev hon själv sjuk och sängliggande. Dottern ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) gjorde sitt yttersta för att återställa hennes hälsa. Alla försök misslyckades. Under månaden Dhu al-Hijjah det sjätte året efter hijra avled hon i Medina. [Aʿlām an-nisāʾ 1/472]

Umm Rūmān var en from kvinna. Det enda hon önskade var Allahs och Hans Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, välbehag. Hon tog på sig alla hushållets uppgifter och gav därigenom sin man möjlighet att ägna mer tid åt att tjäna islam. En dag kom hennes man Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hem tillsammans med några av Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gäster. De skulle bjudas på kvällsmat. Men ett brådskande bud kom från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, församling. Han sade till Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) innan han gick: ”Jag blir försenad; ni får ge gästerna mat.” Som han hade sagt lät Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) i rätt tid sin son ʿAbd ar-Raḥmān bära fram maten till gästerna. Men de vägrade äta i värdens frånvaro. När Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) återvände sent på natten och fick veta att gästerna fortfarande var hungriga, blev han mycket arg på Umm Rūmān och sonen ʿAbd ar-Raḥmān. Han var till och med nära att slå sin son. Till slut lugnade han sig genom gästernas ingripande. Maten bars fram till gästerna. När alla hade ätit sig mätta sade Umm Rūmān: ”Det finns fortfarande tre gånger så mycket mat kvar som det som tillagades.” Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skickade maten till Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hus. (Bukhārī 1/84–85)

Hon var en ʿābida, en kvinna som ägnade sig åt gudsdyrkan. Hennes man lärde henne gudsdyrkans regler och tillvägagångssätt. En dag stod hon i bönen och lät blicken vandra åt olika håll. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) såg det och tillrättavisade henne så strängt att hon nästan avbröt sin bön. Sedan sade han: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga:” [Ḥayāt aṣ-ṣaḥāba 3/137]

”När någon av er ställer sig för att be ska han hålla blicken fäst. Låt den inte vandra hit och dit som judarna gör. Att hålla blicken fäst är en del av bönens fulländning.”

Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hyste stor respekt för Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne), både eftersom hon var hans svärmor och på grund av hennes insatser för islam. Därför lyssnade hon tyst när dottern och svärsonen talade i hennes närvaro. Ibland medlade hon också när dottern och svärsonen hade sina älskvärda små gräl. Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade ofta tala om sin första hustru, de troendes moder Khadīja al-Kubrā (må Allah vara nöjd med henne), och nämna hennes många goda egenskaper. Detta väckte kvinnlig svartsjuka hos ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). En dag sade hon: ”Det verkar som om det inte finns någon annan kvinna i världen än Khadīja (må Allah vara nöjd med henne).” Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, blev mycket ledsen över ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) reaktion. Då trädde Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) fram som mor. Hon sade till sin svärson: ”Vad har hänt mellan dig och ʿĀʾisha? Hon är ung och kan förvänta sig förlåtelse från en person som du.” [As-sīra al-ḥalabiyya 3/401]

Umm Rūmāns (må Allah vara nöjd med henne) familj brukade alltid be Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om förbön. En dag gick Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han sade: ”Varför har ni kommit?” De svarade: ”O Allahs Sändebud! Be inför oss om förlåtelse för ʿĀʾisha.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

”O Allah! Förlåt ʿĀʾisha bint Abū Bakrs alla yttre och inre synder, så att hon inte har någon synd kvar.”

Efter denna åkallan, när Profeten (s.a.w.) såg sina svärföräldrar mycket glada, sade han: ”Från den dag då Allah sände mig som profet och fram till denna dag är denna åkallan avsedd för alla muslimer i min ummah.” [Tuhfat as-Siddiq fi fada’il Abi Bakr as-Siddiq, s. 97; Siyar a’lam an-nubala, 2/158]

När Hazrat Umm Ruman (r.a.) dog sörjde dottern Aisha (r.a.) och de övriga familjemedlemmarna djupt, och även hennes svärson, den ädle Profeten (s.a.w.), blev bedrövad. Precis som Profeten (s.a.w.) hade visat henne djup respekt under hennes livstid, visade han även efter hennes död samma respekt för hennes kropp.

Det har berättats att Profeten (s.a.w.) endast steg ner i fem personers gravar och lade dem till vila. Tre av dem var kvinnor och två var män. I Mekka steg han ner i graven för de troendes moder Khadija. Av de fyra andra i Medina var Umm Ruman (r.a.) en. När den ädle Profeten (s.a.w.) lade Umm Rumans (r.a.) kropp till vila i graven på Baqiʿs kyrkogård, bad han denna åkallan: [Al-Istiʿab, 4/431; Al-Isaba, 4/433; Wafa al-wafa, 3/897] (arabiska*****)

”O Allah! Det är inte fördolt för Dig vad Umm Ruman uthärdade för Din och Din Profets välbehag.”

Han sade vidare till de närvarande: [Tabaqat, 8/277; Kanz al-ummal, 12/146; Ansab al-ashraf, 1/420; Ar-Rawd al-anif, 4/21]

”Om någon av er vill glädjas åt att se en storögd houri från paradiset, kan han se Umm Ruman.”

Eftersom (arabiska*****0) endast kommer att finnas i paradiset, framgår det av detta uttalande av Allahs Sändebud (s.a.w.) att Umm Ruman (r.a.) med säkerhet kommer att vara en av paradisets invånare. Detta uttalande innehåller alltså denna glada tidning.

En hadith av Allahs Sändebud (s.a.w.) har återberättats genom Hazrat Umm Ruman (r.a.). Imam Bukhari (r.a.) har sammanställt hadithen.

Ummu Atiyya bint al-Harith (ra)

Ummu Atiyya (ra) var en kvinna från Ansar. Hennes fars namn var al-Harith. [Tahdhib al-Asma wa-l-Lughat-2/364; Tahdhib at-Tahdhib-12/455; Usd al-Ghaba-5/603] Hon var en framstående kvinnlig sahabi. Ummu Atiyya var hennes tillnamn, och det är under detta namn hon blivit känd i historien. Hennes egentliga namn var Nusayba bint al-Harith. [Al-Qamus al-Muhit, uppslagsordet (nasab)] Det bör påpekas att man inte har funnit någon annan kvinnlig sahabi som samtidigt hette Nusayba och hade tillnamnet Ummu Atiyya.

Troligen antog hon islam före Allahs Sändebuds (sa) hijra till Medina. Därför var hon bland de kvinnor som Sändebudet (sa) gav bay’a till efter sin ankomst till Medina, jämsides med männen. Ummu Atiyya har återberättat denna bay’a på följande sätt:

När Allahs Sändebud (sa) kom till Medina samlade han Ansars kvinnor i ett hus. Därefter skickade han dit Umar ibn al-Khattab (ra). Han kom och ställde sig på andra sidan dörren och hälsade med salam, och kvinnorna besvarade hälsningen. Sedan sade han: ”Jag har kommit till er som Allahs Sändebuds (sa) representant.” Vi sade: ”Välkommen, Allahs Sändebud (sa), och välkommen även hans representant.” Han sade: ”Ge bay’a på villkoret att ni inte sätter någon vid Allahs sida, inte stjäl, inte begår äktenskapsbrott, inte dödar era barn, inte riktar falska anklagelser mot någon och inte är olydiga i något gott.”

Vi sade: ”Ja, det har vi godtagit.” Därefter sträckte Umar (ra) ut sin hand från utsidan av dörren, och kvinnorna inne i huset sträckte var och en ut sin hand. (Att sträcka ut handen var i själva verket en symbol för bay’a. Ingen av kvinnorna rörde vid Umars (ra) hand.) Sedan sade Umar (ra): ”O Allah, var vittne!” Ummu Atiyya (ra) berättar vidare: ”Vi fick order att låta våra menstruerande kvinnor och unga flickor gå till böneplatsen under de två eid-festerna, vi förbjöds att följa begravningståg och vi befriades från fredagsbönen.” Den dagen frågade Ummu Atiyya om förklaringen till de två uttrycken ”anklaga” och ”vara olydig i något gott”. [Hayat as-Sahaba-1/251–252]

Den ädle Allahs Sändebud (sa) gav kvinnorna tillstånd att delta i jihad. I verkligheten deltog många kvinnor bland muhajirun och Ansar, och även några av Allahs Sändebuds (sa) hustrur deltog i jihad. Umm al-Mu’minin Aisha (ra) deltog till exempel i slagen vid Uhud och Banu al-Mustaliq, medan Umm al-Mu’minin Umm Salama (ra) deltog i expeditionen till Khaybar och i erövringen av Mecka.

På slagfältet brukade kvinnorna vanligtvis ägna sig åt serviceuppgifter, såsom att vårda de sårade, ge dem medicin, laga mat, ge vatten att dricka och annat liknande. Även Ummu Atiyya följde med Allahs Sändebud (sa) i krig. Hon sade själv: [At-Taj al-Jami’ li-l-Usul-4/344; Tabaqat-8/455; al-Isaba-4/455; al-Isaba-4/455; al-Maghazi-2/685; Sirat Ibn Hisham-2/342]

”Jag deltog i sju krig tillsammans med Profeten (sa). Jag stannade i tälten bakom dem och lagade mat åt dem, gav de sårade medicin och tog hand om de sjuka.” Under slaget vid Khaybar lämnade Ummu Atiyya (ra) hemmet tillsammans med en grupp på tjugo kvinnor, i hopp om att få belöningen för jihad.

Hadhrat Ummu Atiyya (ra) hade en nära relation till Profetens familj. Särskilt hjärtlig var hennes relation till de troendes moder, Hadhrat Aisha (ra). Ibland gav hon Hadhrat Aisha (ra) gåvor. En dag kom Profeten (sa) till Aishas (ra) hem och frågade: ”Har du något att äta?” Aisha (ra) svarade: ”Nej. Men Ummu Atiyya Nusayba hade fått lite kött från en get som getts i allmosa, och hon har skickat en del av det till mig.” Profeten (sa) sade: ”Det har nått sin rätta mottagare.” [Al-Isaba 4/455]

Hadhrat Ummu Atiyya (ra) hade också en relation till den ädle Sändebudet (sa):s döttrar. Beviset på detta är att när Hadhrat Zaynab (ra) avled i början av det åttonde hijriåret, tvättade Ummu Atiyya (ra) hennes kropp. Hon återgav detta på följande sätt: [Muwatta av Imam Malik: Al-Jana’iz; Tabaqat 8/34, 35; Usud al-Ghaba 5/603; adh-Dhahabi: Tarikh 2/520] (arabiska*******)

”När Zaynab, Allahs Sändebuds (sa) dotter, avled, sade Sändebudet (sa): ’Tvätta henne ett udda antal gånger, tre eller fem gånger. Lägg kamfer eller något liknande på henne vid den sista tvättningen. När ni har avslutat tvättningen, meddela mig.’ När vi hade avslutat tvättningen gav Sändebudet (sa) mig ett av sina höftkläden och sade: ’Linda det runt hennes kropp.’”

När ännu en av Allahs Sändebuds (sa) döttrar, Ummu Kulthum (ra), avled, tvättade Ummu Atiyya (ra) även henne. [At-Tabari: Tarikh 2/192; Ibn Majah, hadith nr 1458; Tabaqat 8/38; Al-Isaba 4/466] På detta sätt utförde hon endast sina uppgifter under Allahs Sändebuds (sa) tid.

Under de rätt vägledda kalifernas tid begav sig en av Hadhrat Ummu Atiyyas (ra) söner till ett krig och fördes till Basra i ett svårt sjukdomstillstånd. När modern Ummu Atiyya (ra) fick höra detta skyndade hon sig dit. Men sonen avled dagen innan hon anlände. Hon tog in på Banu Khalafs palats i Basra och gick inte någon annanstans därifrån. På den tredje dagen efter sonens död lät hon hämta parfym, applicerade den på sig och sade:

(arabiska*******)[Sahihan: At-Talaq; Tafsir al-Khazin 1/239]

”En kvinna bör inte sörja någon annan avliden än sin make i mer än tre dagar. För sin make ska hon sörja i fyra månader och tio dagar.”

Hon försökte alltid följa Allahs Sändebuds (sa) befallningar och förbud på rätt sätt. När det förbjöds att alltid hålla dödsklagan sade hon: ’Människor från en viss släkt kom till mig och grät över sin döde. Därför borde även jag, som återgäldning, gå och gråta över någon av deras döda.’ På grund av hennes ord undantog Sändebudet (sa) denna släkt från förbudet. [Sahih Muslim 1/401; Musnad /407]

Ummu Atiyya (ra) var en av de ansariska kvinnor som hade ett skarpt minne. Hon lärde sig och återberättade ett stort antal hadither från Allahs Sändebud (sa). Imam an-Nawawi (rh) har nämnt att fyrtio hadither från Allahs Sändebud (sa) har återberättats genom Ummu Atiyya (ra). Av dessa återberättade al-Bukhari och Muslim sex gemensamt. Dessutom återberättade var och en av dem en hadith enskilt i sitt verk.[Tahdhib al-Asma wa al-Lughat-2/364] Hennes hadither har även sammanställts i Sunan al-Arba’a.

Bland följeslagarna och många framstående tabi’in, däribland Anas ibn Malik (ra), hörde och återberättade flera personer dessa hadither från henne. Bland dem fanns Hafsa bint Sirin (d. 101 e.H.), hennes bror Muhammad ibn Sirin, Abd al-Malik ibn Umayr, Ali ibn al-Aqmar, Ummu Shurah (rh) och andra.[Siyar A’lam an-Nubala-2/318; Tahdhib at-Tahdhib-12/455]

Imam adh-Dhahabi nämnde Ummu Atiyya (ra) bland de lärda följeslagarna. Sanningen i detta framgår tydligt när man beaktar följande återberättelse från henne. Han sade: (arabiska(********)

”Vi har förbjudits att följa begravningståg, men förbudet var inte strängt.” Med detta menade han att kvinnor har förbjudits att följa efter likbåren. Detta förbud är dock inte lika strängt som andra förbud. Det når därför inte graden haram, utan graden makruh.[Nisa min Asr an-Nubuwwah-121, not 1]

Ibn Abd al-Barr räknade Ummu Atiyya (ra) som bosatt i Basra. Den berömda kvinnliga tabi’in Hafsa bint Sirin (rh) sade också detta.[a.a.] Olika historiska uppgifter tyder på att hon inte återvände dit efter att ha lämnat Medina. Hon stannade i Basra till slutet av sitt liv. Hon åtnjöt djup respekt och kärlek från Basras följeslagare (ra), tabi’in och allmänhet. Hennes goda relation med ahl al-bayt, det vill säga Profetens familj, bestod hela livet. Ali (ra) brukade äta och vila i hennes hem.[Tabaqat-8/456; al-Isaba-4/455]

I Basra blev hon känd som en lärd kvinnlig följeslagare. När hennes förståelse av hadither, hennes djupa kunskap om shariahs bestämmelser och hennes närhet till Allahs Sändebud (sa) blev kända, blev hon respekterad av människor ur alla samhällsskikt. Eftersom hon hade tvättat Allahs Sändebuds (sa) två döttrar och återberättade detta, kom följeslagarna som bodde i Basra samt högt ansedda lärda tabi’in, såsom Muhammad ibn Sirin (rh), till henne för att lära sig reglerna och metoderna för att tvätta de döda samt andra frågor.[al-Isti’ab-4/452; al-Isaba-4/455]

Man antar att hon avled i Basra mot slutet av år 70 efter hijra.[Siyar A’lam an-Nubala 2/318]

Zaynab bint Abi Mu’awiya (ra)

På den tiden var namnet Zaynab mycket vanligt i Arabien. I sirah-verken finner man många kvinnor med detta namn. Vår Zaynab var en av de Zaynab som genom sin tro och sina goda gärningar fick en plats i historiens blad. Hon var dotter till den berömda Thaqīf-stammen. Hennes far var ʿAbdullah Abū Muʿāwiyah ibn ʿUttāb. Hennes make var den framstående följeslagaren Hazrat ʿAbdullah ibn Masʿūd (ra). [Ṭabaqāt-8/290; al-Istīʿāb-4/310; Usud al-Ghābah-5/470; Tahdhīb al-Tahdhīb-12/422]

Hon var hantverkare. Hon sålde det hon själv tillverkade och använde inkomsten till att försörja sina söner, döttrar och övriga familjemedlemmar. Hon antog islam tillsammans med de andra och avlade trohetseden inför Allahs Sändebud (sa) tillsammans med de andra kvinnorna. Hon deltog i expeditionen till Khaybar. [Majmaʿ az-Zawāʾid-6/10]

Zaynab (ra) var en av de kvinnliga följeslagare som bevarade Allahs Sändebuds (sa) hadither i minnet och återberättade dem. Åtta hadither har återberättats från henne. Hon återberättade hadither direkt från Allahs Sändebud (sa) samt genom sin make ʿAbdullah ibn Masʿūd och ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb (ra). [Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwah-72] Följande personer återberättade hadither från henne:

Abū ʿUbaydah, ʿUmar ibn al-Ḥārith, Bisr ibn Saʿīd, ʿUbayd ibn Sabbāk, en av hennes brorsöner vars namn inte är känt, samt många andra. [al-Iṣābah-4/313]

Hazrat Zaynab (ra) återberättade att Allahs ädle Sändebud (sa) förbjöd kvinnor att använda någon form av parfym när de gick ut ur hemmet. En dag sade Allahs Sändebud (sa) till henne: ”När du går ut ur hemmet för ʿishāʾ-bönen, ska du inte använda parfym.” [Ṭabaqāt-8/290; al-Istīʿāb-4/310; al-Iṣābah-4/313]

Hazrat Zaynabs (ra) make, Hazrat ʿAbdullah ibn Masʿūd (ra), var en följeslagare av mycket hög rang. Han följde den ädle Allahs Sändebuds (sa) ord och handlingar till punkt och pricka. Han kunde inte ens föreställa sig den minsta avvikelse. Han försökte efter bästa förmåga fostra även sin familj på samma sätt. Som hustru lärde sig Hazrat Zaynab (ra) mycket av de islamiska reglerna och levnadssättet av honom.

Imam Ahmad sammanställde en återberättelse från Hazrat Zaynab (ra). Hon sade: ”När ʿAbdullah (min make) kom hem efter att ha avslutat sitt arbete utanför hemmet stannade han vid dörren och harklade sig och hostade, så att han inte skulle se oss i en situation som han inte tyckte om. En dag kom han tillbaka och harklade sig. Då satt en gammal kvinna hos mig och utförde besvärjelser över mig i syfte att bota sjukdomen ḥumrah. Jag skyndade mig att gömma henne under sängen. När han hade kommit in och satt sig bredvid mig såg han att en tråd hängde från min hals. Han frågade: ’Vad är detta?’

Jag sade: ’Detta har besvärjts och blåsts över för min skull.’ Han tog tag i den, rev sönder den och gjorde den till småbitar. Sedan sade han: ’ʿAbdullahs familj är inte i behov av shirk. Jag hörde Allahs Sändebud (sa) säga: Besvärjelser, amuletter och trolldom är shirk.’

Jag sade till honom: ”Varför säger du så? En gång brukade det komma var ur mina ögon, och jag gick till en viss jude. När han läste besvärjelser över mina ögon och blåste på dem blev jag frisk.”

Han sade: ”Detta är Satans verk. Han brukade sticka dig i ögonen med sin hand. När juden läste besvärjelser och blåste på dem, slutade Satan att sticka dig. För dig räcker det att säga det som Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sade: (arabiska****************)”

”O människornas Herre! Avlägsna denna plåga. Du är den som skänker läkedom, så skänk mig läkedom. Det finns ingen läkedom utom Din läkedom. Skänk en sådan läkedom att ingen sjukdom blir kvar.[Bukhari; at-Tibb, kapitlet om Profetens ruqya; Muslim: kapitlet om ruqya för den sjuke; Abu Dawud (3883); Ibn Majah (3530); Tafsir Ibn Kathir 4/494]”

Islamska rättslärda säger att om zakat är obligatorisk för hustrun, bör hon ge zakat till sin make. Det beror på att ansvaret för familjens försörjning inte ligger på hustrun utan på maken. Om hon därför ger zakatpengarna till sin make i stället för till någon annan, får hon större belöning.

En liknande händelse inträffade även med den ärbara Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). En dag hörde hon Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hålla ett tal där han uppmuntrade kvinnorna att ge sadaqa och söka närhet till Allah. När hon kom hem samlade hon ihop alla sina smycken för att skänka dem. Hennes make, Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom), frågade: ”Vart ska du med dessa smycken?”

Hon sade: ”Genom dessa vill jag vinna Allahs och Hans Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) välbehag och närhet.”

Han sade: ”Ge dem till mig, ge dem till mig och mina barn. Jag är mer berättigad till dem.”[Hilyat al-Awliya wa Tabaqat al-Asfiya 2/69]

Den fortsatta händelsen har imam Bukhari återberättat från Abu Said al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) på följande sätt:

Zaynab, Ibn Masʿuds hustru, sade: ”O Allahs profet! Du har i dag befallt oss att ge sadaqa. Jag har några smycken och vill ge dem som sadaqa. Men Ibn Masʿud, min make, anser att han och hans son har större rätt än andra att få del av den.” Profeten sade: ”Ibn Masʿud har rätt. Din make och din son har större rätt än andra att få del av din sadaqa.”

Händelsen har återberättats från ʿAmr ibn al-Harith på följande sätt:

Zaynab, ʿAbdullah ibn Masʿuds hustru, sade: Allahs Sändebud sade:

”O kvinnor! Ge sadaqa, även om det är era smycken.”

Zaynab sade: När jag hörde detta gick jag tillbaka till ʿAbdullah. Jag sade till honom: ”Du är en fattig man. Allahs Sändebud har befallt oss att ge sadaqa. Gå till honom och fråga om det är tillåtet att ge sadaqa till dig. Om det inte är tillåtet, ska jag ge den till andra.”

Jag gick dit. Jag såg att en annan ansarisk kvinna stod vid Allahs Sändebuds dörr. Det bör nämnas att även denna kvinna hette Zaynab och var hustru till Abu Masʿud al-Ansari. Hon hade samma ärende som jag. Bilal kom ut inifrån. Vi sade till honom: ”Gå genast till Allahs Sändebud och säg till honom att de två kvinnor som står vid dörren vill veta om det är tillåtet att ge sadaqa till sina makar och sina små söner och döttrar. Säg inte vem vi är.”

Bilal gick till Allahs Sändebud och frågade honom om saken. Men Allahs Sändebud frågade: ”Vilka är de?” Bilal svarade: ”En ansarisk kvinna och Zaynab.”

Allahs Sändebud frågade igen: ”Vilken Zaynab?” Bilal svarade: ”ʿAbdullah ibn Masʿuds hustru.” Allahs Sändebud sade: ”De får två belöningar: en för släktskapsbanden och en för sadaqan.” [Bukhari: az-Zakat, kapitlet om sadaqa till släktingar; Muslim: az-Zakat, kapitlet om förtjänsten i att försörja släktingar, hustrun och barnen; Usud al-Ghaba, 5/470–471; al-Isaba, 4/313]

Ḥadrat Zaynabs (ra) make, Ḥadrat ʿAbdullāh ibn Masʿūd (ra), avled år 32 enligt hijri-kalendern. När han låg för döden upprättade han ett testamente till förmån för az-Zubayr ibn al-ʿAwwām och ʿAbdullāh ibn az-Zubayr, där han gav dem viss befogenhet att fatta beslut om omsorgen om hans hustru och döttrar samt om deras giftermål. Tabakāt 3/159. Det finns inga säkra uppgifter om när eller var Ḥadrat Zaynab (ra) avled. Man antar dock att hon levde en längre tid efter sin makes död och avled mot slutet av de rätt vägledda kalifernas kalifat. Nisāʾ min ʿaṣr an-nubuwwah, s. 76.

ar-Rubayyiʿu bint Muʿāwidh (ra)

Ar-Rubayyiʿu var dotter från Medinas klan ʿAdī ibn an-Najjār. Hennes familj tillhörde de ansaritiska familjer som spelade en framstående roll i islams tjänst. Under den första perioden hade denna familj ett ärofullt bidrag i tjänsten åt Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam), islam och de muslimer som kom från Mekka. Hennes ädla far var Muʿāwidh, och hennes bröder var Iyās, ʿĀqil, Khālid och ʿĀmir. Deras mor var ʿAfraʾ bint ʿUbayd al-Anṣāriyya an-Najjāriyya (ra). De tre första barnens far var al-Ḥārith ibn Rifāʿa an-Najjārī. Men de var mer kända under sin mor ʿAfraʾs (ra) namn än under sin fars namn. I historien är de berömda som ʿAfraʾs söner. De fyra återståendes far var al-Bukayr ibn ʿAbd Yalīl al-Laythī. Alla ʿAfraʾs (ra) sju söner deltog tillsammans med Allahs ädla Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) i det första kriget i islam, slaget vid Badr. ʿAwf, Rubayyiʿus farbror, var en av de sex personer från Medina som begav sig till Mekka, träffade Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) i hemlighet och först av alla antog islam. Han var också en ʿAqabī, det vill säga en som deltog i de två trohetsederna vid ʿAqaba. Hennes far Muʿāwidh och den andre farbrodern Muʿādh (ra) deltog i den första trohetseden vid ʿAqaba.

Hennes farmor ʿAfraʾ bint ʿUbayd antog islam i den första tiden efter att islams budskap hade nått Medina. Efter Allahs Sändebuds (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) ankomst till Medina avlade även hon trohetseden tillsammans med de andra ansaritiska kvinnorna. Hennes sju söner deltog under Allahs Sändebuds (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) fana i slaget vid Badr, och två av dem blev martyrer. Finns det bland muslimska kvinnor någon annan som var lika lyckligt lottad som hon? Ar-Rubayyiʿus mor, Ummu Ḥayyāzīd bint Qays, var också dotter till Medinas klan ʿAdī ibn an-Najjār.

Abū Jahl, som hade fått benämningen denna ummahs farao, dödades vid Badr av ʿAfraʾs två söner, och Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) bad en god bön för dem. Han bad: Anṣāb al-ashrāf 1/299; Aḥmad Zaynī Daḥlān, as-Sīra an-nabawiyya 1/389.

Må Allah låta nåd och barmhärtighet komma över ʿAfraʾs två söner, som deltog i dödandet av denna ummahs farao, Abū Jahl.

Ar-Rubayyiʿus mor, Ummu Yazīd bint Qays, var dotter till Medinas Najjār-stam. Hennes syster var Furayʿa bint Muʿāwidh. Även hon var en högt ansedd kvinnlig sahabia. Eftersom hennes böner i Allahs närvaro i mycket hög grad blev besvarade kallades hon Mujābat ad-duʿāwa. Al-Istīʿāb 4/375.

Som tidigare nämnts var Ar-Rubayyiʿus far och farbröder tap­pra krigare i slaget vid Badr. Den dagen lade de genom sina liv grunden till den islamiska seger som följde. Den dagen trädde Qurayshs tappre krigare Abū al-Walīd, ʿUtba ibn Rabīʿa, ut ur den polyteistiska armén mot den muslimska armén tillsammans med sin bror Shayba och sin son al-Walīd ibn ʿUtba och utmanade dem till envig. Genast gick ʿAfraʾs tre söner, Muʿāwidh, Muʿādh och ʿAwf, beväpnade fram mot dem. De frågade: Vilka är ni? De svarade: Vi tillhör ansarerna. De sade: Vi vill inte strida mot er. Sändebudet (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) befallde dem att återvända och befallde deras stamfränder Ḥamza, ʿAlī och ʿUbayda (ra) att träda fram. De gick fram och angrep tillsammans, varvid de skiljde denna satans huvud från hans kropp.

Ar-Rubayyiʿs familj visste att denna ummets farao, Abu Jahl, var det främsta hindret för islams spridning och etablering. Han var så usel till sin natur att han plågade och förolämpade Guds Sändebud. Han förföljde de svaga muslimerna och dödade dem. Därför beslöt Ar-Rubayyiʿs far Muʿawwidh och hennes farbror Muʿadh (må Gud vara nöjd med dem) att döda denne usling om de fick möjlighet. De lovade att antingen döda honom eller själva bli martyrer. Deras efterlängtade möjlighet kom. De sju bröderna begav sig till slaget vid Badr. Det som hände därefter har den berömde muhajir-sahabien ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAwf (må Gud vara nöjd med honom) återgett på ett utmärkt sätt. Han sade: [Sahih al-Bukhari: Fi Fard al-Khumus (3141), Fi al-Maghazi (3964, 3988); Muslim: Fi al-Jihad (1752); Siyar Aʿlam an-Nubala 1/250; Banat as-Sahaba 66]

”På dagen för Badr stod jag i ledet och såg åt höger och vänster. Då upptäckte jag två unga pojkar, en på vardera sidan om mig. Jag kände mig inte särskilt trygg med att ha dem där. Plötsligt viskade den ene till mig så att ingen av de andra följeslagarna skulle höra: ’Farbror! Visa mig Abu Jahl.’ Jag sade: ’Min brorson, vad ska du göra med honom?’ Han svarade: ’Jag har lovat Gud att om jag får syn på honom ska jag antingen döda honom eller själv bli dödad.’ Den andre sade samma sak till mig på samma sätt.”

ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAwf sade: ”Jag blev oerhört glad över att få stå mellan de båda. Jag pekade ut Abu Jahl för dem med handen. Genast kastade de sig över Abu Jahl som två hökar och dödade honom. De var Afras två söner.”

Efter att ha dödat Abu Jahl kastade de sig med stor tapperhet över fienden. Det var också i Badr som Ar-Rubayyiʿs ädle far Muʿawwidh (må Gud vara nöjd med honom) blev martyr. [Al-Istibsar 66] Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) fick frågan om dödandet av Abu Jahl: ”Vem mer var tillsammans med de två när de dödade honom?” Han svarade: ”Änglarna, och ʿAbdullah ibn Masʿud utdelade det sista slaget.” Efter att Abu Jahl hade dödats sade Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom): ”Kan någon gå och se hur det står till med Abu Jahl?” Ibn Masʿud (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Guds Sändebud, jag går.” Han gick dit och såg att Afras två söner hade slagit honom så svårt att han var alldeles livlös. [ʿUyun al-Athar 1/315; As-Sirah al-Halabiyyah 2/433]

Ar-Rubayyiʿ (må Gud vara nöjd med henne) antog islam före den ädle Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) hijra till Medina. Hon var då en ung flicka. Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) kom från Mecka och slog sig ner i Quba. Efter att ha stannat där i tre dagar fortsatte han mot Medinas centrum och tog in hos Abu Ayyub al-Ansari (må Gud vara nöjd med honom), nära Profetens moské. Hela Medina reste sig av glädje och välkomnade honom med sång och dans. En rad ur deras välkomstsång löd så här:

(Arabiska*****)

”Vi är unga pojkar och flickor från Banu an-Najjar. Så roligt! Muhammed är vår granne.”

Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) vände sig till dem och sade: ”Älskar ni mig?” De svarade: ”Ja.” Han sade: ”Gud vet att mitt hjärta älskar er.” Många har sagt att Ar-Rubayyiʿ också fanns bland dessa pojkar och flickor. [Nisa min ʿAsr an-Nubuwwah 150–151] När hon blev äldre engagerade hon sig på olika sätt i den ädle Profetens (må Guds välsignelser och frid vara över honom) och islams kamp för spridning och etablering. Man ser henne närvarande i många olika sammanhang. På grund av denna familjs enastående uppoffringar för islams tjänst betraktade Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) dess medlemmar med särskild aktning. De höll alltid reda på den ädle Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) önskningar och aversioner samt hans välbefinnande och bekvämlighet. Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) tyckte om att äta färska dadlar tillsammans med späda gurkor. Ar-Rubayyiʿ berättar: ”Min far Muʿawwidh ibn ʿAfra (må Gud vara nöjd med honom) skickade mig till Guds Sändebud med ett mått, en saʿ, färska dadlar och lade några späda gurkor ovanpå. Han tyckte om gurkor. Vid den tiden hade några smycken kommit till Guds Sändebud från Bahrain. Han tog en handfull av dem och gav dem till mig. I en annan berättelse nämns guld. Sedan sade han: ’Smycka dig med detta.’ Eller så sade han: ’Gör smycken av detta och bär dem.’ [Bukhari, Fi al-Atʿimah 9/495; Muslim, Fi al-Ashribah (2043); Tirmidhi (1845) och Ibn Majah (3325), Fi al-Atʿimah; Majmaʿ az-Zawaʾid li-l-Haythami 9/13]

När hon nådde giftasålder giftes hon bort med den berömde muhajir-följeslagaren Ibn al-Bukayr al-Laythi, och med honom fick hon sonen Muhammad ibn Iyas. Det som gav detta äktenskap en särskild betydelse och värdighet var att Allahs Sändebud på bröllopsdagens morgon kom till deras hem och satte sig på hennes bädd. Senare i livet berättade ar-Rubayyi med stor stolthet om detta på följande sätt: (al-Bukhari, Fi an-Nikah 5147; Fi al-Maghazi 4001; at-Tirmidhi 1090; Tabaqat 8/328; Tahdhib al-Asma wa al-Lughat 2/609)

På morgonen på min bröllopsdag kom Allahs Sändebud till vårt hus, gick in i mitt rum och satte sig på bädden. Våra små flickor slog på daf och sjöng lovsånger om mina fäder och farbröder som hade stupat i slaget vid Badr. En av dem sjöng: ”Bland oss finns en profet som känner det som ska hända.” Då sade Sändebudet till henne: ”Lämna det där. Säg i stället det som ni sade tidigare.” I en annan berättelse sägs det:

Säg inte så. Säg i stället det som ni sade tidigare. Han sade detta för att hindra henne från att tillskriva honom kunskap om det fördolda och framtida.

Imam adh-Dhahabi återger denna händelse på följande sätt: (Siyar A’lam an-Nubala 3/198)

”På morgonen på hennes bröllopsdag gick Profeten till henne för att besöka henne på grund av deras släktskap.”

Att Allahs Sändebud närvarade på ar-Rubayyi bröllopsdag var sannolikt ett uttryck för hans respekt för henne och hennes familj. Det offer och den uppoffring som denna familj hade gjort för islam kunde Sändebudet inte förbise. För islam hade familjen spenderat sina ägodelar, kämpat mot fienden och även gett sina liv. Hur kunde därför Sändebudet hålla sig borta på glädjens dag för denna faderlösa flicka, vars far hade dödat Abu Jahl och själv hade stupat som martyr vid Badr?

På slagfältet inledde ar-Rubayyi far jihad genom sitt deltagande i slaget vid Badr, och som hans dotter fortsatte hon denna tradition. Faderns blod flöt i hennes ådror. Därför hade hon en okuvlig längtan efter att bege sig till jihad. Hon insåg fullt ut jihadens gränslösa betydelse. För att vinna Allahs välbehag deltog hon därför i flera jihadsexpeditioner tillsammans med Allahs Sändebud. Ibn Kathir säger: ”Hon brukade följa med Allahs Sändebud i jihad. Hon behandlade de sårade och gav de svårt skadade vatten att dricka.” Hon har själv sagt: (Sifat as-Safwa 2/71; at-Taj al-Jami li al-Usul 4/344)

”Vi brukade bege oss till jihad tillsammans med Allahs Sändebud. Vi gav mujahidinerna vatten att dricka, tog hand om dem och skickade de sårade och stupade till Medina.”

I månaden Dhu al-Qaʿda under det sjätte året efter hijra var även hon en av de fjorton hundra mujahider som befann sig i Hudaybiyya när Allahs Sändebud (s.a.) undertecknade ett fredsfördrag med avgudadyrkarna i Mekka. Där avlade även hon den bayʿa som ägde rum inför Allahs Sändebud (s.a.), där man lovade att sätta livet på spel i kampen mot avgudadyrkarna. Denna bayʿa kallas Bayʿat al-Ridwan och Bayʿat al-Shajara. Denna bayʿa har en oerhörd betydelse i islams historia. Av Koranens och hadithernas ord framgår tydligt att Allah, världarnas Herre, och Hans Sändebud (s.a.) uppskattade denna bayʿa mycket. Allah säger till exempel: [Sura al-Fath: 10]

”De som svär trohetsed till dig svär i själva verket trohetsed till Allah. Allahs hand är över deras händer. Den som sedan bryter den, bryter den endast till sin egen nackdel, och den som uppfyller sitt förbund med Allah, honom ska Han sannerligen ge en stor belöning.”

I denna vers likställs det att svära trohetsed genom att lägga handen i Allahs Sändebuds (s.a.) hand med att svära trohetsed genom att lägga handen i Allahs hand. Detta visar hur oerhört betydelsefull denna bayʿa var.

Den ädle Allahs Sändebud (s.a.) sade följande om denna bayʿas betydelse: [Muslim (2496); Tabaqat 2/100–101]

”Ingen av dem som svor trohetsed under trädet kommer att träda in i helvetet.”

Den dagen sade Allahs Sändebud (s.a.) till dem som hade svurit trohetseden: [Bukhari: kapitlet om erövringen]

”I dag är ni de bästa människorna bland jordens invånare.”

Frispråkig

Abu Jahls dråpare, ar-Rubayyiʿ (må Allah vara nöjd med henne), hade en gränslös stolthet över sin ädle far. Detta framgår av en händelse som hon hade med Asmāʾ bint Makhrama, Abu Jahl’s mor. Ar-Rubayyiʿ berättar:

En dag under ʿUmar ibn al-Khattābs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat gick jag tillsammans med några ansariska kvinnor till Asmāʾ bint Makhrama, Abu Jahls mor. ʿAbdullah ibn Abī Rabīʿa, Abu Jahls halvbror på mödernet, var hennes andre son. Han brukade skicka parfym från Jemen till sin mor Asmāʾ i Medina, och hon sålde den. Vi brukade också köpa parfym av henne. Den dagen fyllde hon min flaska med parfym och vägde upp den, precis som hon hade vägt upp parfym åt mina följeslagare. Sedan sade hon: ”Hur mycket är var och en av er skyldig? Låt det skrivas ned.” Jag sade: ”Skriv upp det som ar-Rubayyiʿ bint Muʿawwidh är skyldig.”

Så snart Asmāʾ hörde mitt namn utropade hon: ”Halaka!” – ett förbannelseord. Det betyder: ”Må du dö med smärta i halsen.” Sedan sade hon: ”Är du dotter till den som dödade Qurayshs ledare?”

Jag svarade: ”Inte ledaren, utan den som dödade hans slav.”

Hon sade: ”Vid Allah! Jag kommer inte att sälja någonting till dig.”

Jag sade också: ”Vid Allah! Jag kommer aldrig mer att köpa något av dig heller. Det finns ingen doft i din parfym.” Enligt en annan version sade hon: ”Förutom din parfym har jag aldrig känt en rutten lukt i någon annans parfym.” Efter att ha sagt detta reste jag mig och gick. Egentligen sade jag detta i affekt. I själva verket har jag aldrig känt någon parfym som doftade bättre än hennes. (Al-Maghāzī av al-Wāqidī 1/89; at-Tabaqāt 8/300–301; Ansāb al-Ashrāf 1/298; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 3/199)

Återgivning av hadither

Det var inte bara när det gällde att bege sig ut på jihad som hon hade ett starkt intresse; hon var lika angelägen om att lära sig olika frågor inom sharīʿa, höra Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) uttalanden och iaktta hans sätt att handla. Därför brukade hon ofta besöka de troendes moder, ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Från henne återberättas därför flera av Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) egenskaper. Imām adh-Dhahabī sade: ”Hon fick både umgås med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och återberätta hans hadither. Tjugioen hadither har återberättats från henne. Dessa hadither har samlats i verken Ṣaḥīḥ och Sunan. En av dem är muttafaq ʿalayhi.” (Jawāmiʿ as-sīra an-nabawiyya 282; Banāt as-ṣaḥāba 167–168)

Många framstående lärda bland tābiʿūn hörde hadither från henne och återberättade dem med henne som källa. Några av dessa berömda tābiʿūn var:

Sulaymān ibn Yasār och Abū Salama ibn ʿAbd ar-Raḥmān. Dessa två hörde till de sju främsta lärda bland tābiʿūn. Därutöver fanns Abū ʿUbayda Muḥammad ibn ʿAmmār ibn Yāsir, Nāfiʿ – den frigivne slaven till Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) –, ʿUbāda ibn al-Walīd ibn ʿUbāda ibn aṣ-Ṣāmit (må Allah vara nöjd med honom), Khālid ibn Dhakwān, ʿAbdullāh ibn Muḥammad ibn ʿAqīl, ʿĀʾisha bint Anas ibn Mālik med flera.[Al-Istīʿāb 4/302; Tahdhīb at-Tahdhīb 12/418; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 3/198]

De ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) har gett många underbara beskrivningar av den ädle Allahsändebudets (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ansiktes lyster och skönhet. I några av dessa beskrivningar finns formuleringar med en enastående konstnärlig skönhet som djupt fascinerar läsare och åhörare. Till exempel en formulering av den ädle Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): [Musnad Aḥmad 2/350, 380; Banāt aṣ-Ṣaḥāba 166;]

”Jag har aldrig sett något vackrare än Allahsändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Det var som om solen var i rörelse.” När han skulle beskriva skönheten i Allahsändebudets (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ansikte sade han: [Dalāʾil an-nubuwwa li-l-Bayhaqī 1/200; Usud al-ghāba 5/455;]

”Min son, om du hade sett honom skulle du ha sagt: Solen håller på att gå upp.” Detta är verkligen en enastående beskrivning.

En gång utförde Allahsändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) wuḍūʾ hemma hos ar-Rubayyiʿ. Ar-Rubayyiʿ (må Allah vara nöjd med henne) såg hur han utförde wuḍūʾ. Senare brukade hon återberätta det. Många människor kom till henne för att höra denna beskrivning. En gång kom ʿAbdullāh ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) och bad henne beskriva hur Allahsändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) utförde wuḍūʾ.[Tafsīr al-Qurṭubī 6/89] Denna beskrivning av henne har samlats i olika hadithverk.[Abū Dāwūd: Fī at-Ṭahāra – kapitlet om Profetens (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) wuḍūʾ; at-Tirmidhī: at-Ṭahāra (33); Ibn Mājah (418)]

På denna jord är det lika naturligt att ett manligt och ett kvinnligt par lever i äktenskap som att oenighet, gräl och separation också förekommer i ett sådant liv. Något liknande inträffade även i ar-Rubayyiʿs (må Allah vara nöjd med henne) liv. Efter att länge ha levt tillsammans med sin make Iyās ibn al-Bukayr uppstod en sådan konflikt mellan dem att det på intet sätt längre var möjligt för dem att leva tillsammans. Hon beskrev saken så här: ”En dag grälade jag och min kusin, det vill säga min make. Jag sade till honom: ’Skilj dig från mig genom att ta allt jag äger.’ Han svarade: ’Det är i sin ordning’, och det var vad jag gjorde. Ar-Rubayyiʿ (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Vid Allah! Han tog allt jag ägde, till och med sängen. Jag gick till ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) och berättade allt för honom. Han var då belägrad. Han sade: ’Det är rätt att uppfylla villkoret.’ Till Iyās sade han: ’Du kan, om du vill, ta allt hon äger, ända till och med hårbandet.’ [Al-Iṣāba 4/294; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 3/300] Deras separation ägde rum år 35 enligt hijra.”

Det är känt att den ädla ar-Rubayyiʿ (må Allah vara nöjd med henne) levde ett långt liv. Hennes dödsår är dock inte känt med säkerhet. Imām adh-Dhahabī (må Allah förbarma sig över honom) sade att hon avled efter år 70 enligt hijra, under ʿAbd al-Malik ibn Marwāns kalifat.[Siyar aʿlām an-nubalāʾ 3/300] En källa nämner emellertid att hon dog år 45 enligt hijra. ʿAllāma az-Ziriklī sade att hon levde fram till kalifatet under Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom).[Al-Aʿlām 3/39]

Hind bint Utba

Hind var dotter till Utba ibn Rabia ibn Abd Manaf ibn Abd Shams. Hennes mor var Safiyya bint Umayya ibn Haritha as-Sulamiyya. Hon var född i den förnäma qurayshitiska släkten i Mecka. [Tabaqat 8/235; Tahdhib al-Asma wa al-Lughat 2/35; al-Isaba fi Tamyiz as-Sahaba 4/409] Hon var en av de kvinnor som blev berömda i Arabien både före och efter islam. Hennes främsta kännetecken var att hon var den ärevördiga modern till den högvälborne Muawiya ibn Abi Sufyan (må Allah vara nöjd med honom), grundaren av umayyadkalifatet.

Hinds första äktenskap var med den unge qurayshiten al-Fakih ibn al-Mughira al-Makhzumi, men äktenskapet varade inte. De skildes. Bakom denna skilsmässa finns en fascinerande berättelse, som har återgetts i de klassiska källorna till den arabiska litteraturen. Händelsen gick till så här:

Hind gifte sig med al-Fakih ibn al-Mughira, en ung man från al-Makhzumigrenen av Quraysh-stammen i Mecka. Han var gästfri och hade ett gästhärbärge där gäster kunde bo. Utomstående brukade alltid komma och gå där utan tillstånd. En dag vilade al-Fakih där vid middagstid tillsammans med sin hustru Hind. Efter en stund gick han ut ur rummet och lämnade Hind sovande. Då kom en besökare. När han såg en kvinna ligga och sova vände han tillbaka redan från dörren. På vägen tillbaka mötte mannen al-Fakih, som började misstänka något. Han gick in i rummet och frågade Hind: ”Vem var mannen som just gick ut från dig?” Hind svarade: ”Jag vet ingenting. Jag såg ingen.” Al-Fakih trodde inte på henne. Han bad Hind att gå till sin fars hem. Saken blev känd bland människorna. Hinds far Utba sade till sin dotter: ”Berätta sanningen om det som hänt dig. Om al-Fakihs ord är sanna ska jag låta en lönnmördare döda honom. Då kommer ditt dåliga rykte att undanröjas för alltid. Men om han ljuger ska jag föra honom inför en berömd kahin (spåman) i Jemen.” Hind sade: ”Far, han ljuger.”

Utba gick till al-Fakih och sade till honom: ”Du har riktat en grov anklagelse mot min dotter. Antingen avslöjar du sanningen, eller så måste du följa med till kahinen i Jemen för att få saken avgjord.” Han svarade: ”Godt, låt det bli så.” Al-Fakih gav sig av från Mecka mot Jemen tillsammans med en grupp män och kvinnor ur Banu Makhzum, och Utba gav sig likaledes av tillsammans med en grupp män och kvinnor ur Banu Abd Manaf.

När de närmade sig kahinens hus förändrades Hinds ansiktsuttryck. Hon blev sorgsen. När hennes far såg detta sade han till henne: ”Ditt ansikte såg inte ut så här när vi lämnade Mecka.” Hon svarade: ”Far! Det är inte för att jag har gjort något dåligt som mitt ansikte ser ut så här. Jag tänker på att den man ni är på väg till bara är en människa. Han kan både ha rätt och ha fel. Det kan hända att han anklagar mig, och att detta sedan för alltid kommer att spridas från mun till mun bland araberna.” Hennes far sade: ”Du har rätt.”

Till slut kom de fram till kahinen. Kvinnorna ställde sig på rad. Kahinen gick fram till dem en efter en, lade handen på deras huvuden och sade: ”Gå! Sköt du ditt.” Till slut gick han fram till Hind, lade handen på hennes huvud och sade:

”Gå, du har inte gjort något oanständigt och du är inte heller en äktenskapsbryterska. I framtiden kommer du att föda en kung vars namn ska vara Muawiya.”

När Hind kom ut från Kähins hus tog al-Fakih tag i hennes hand, men Hind slet kraftfullt loss den och sade till al-Fakih: ”Vid Allah! Jag vill att det barn som jag bär ska födas av någon annan man.” Därefter gifte Abu Sufyan sig med henne och blev Muawiyas far.

Det har berättats att Hind efter separationen från al-Fakih sade till sin far: ”Far! Du gifte bort mig med denne man utan att fråga efter min åsikt. Sedan blev det som det blev. Hädanefter får du inte gifta bort mig med någon utan att först utförligt beskriva hans karaktär och egenskaper för mig.” Därefter framförde Suhayl ibn Amr och Abu Sufyan ibn Harb sitt frieri på följande sätt: (arabiska*****)

”O Hind, du kvinna bland kvinnor! Abu Sufyan, Suhayls och Harbs son, har kommit till dig. De hyser intresse för dig och är nöjda med dig.

Genom deras gunst och välvilja kan man leva sitt liv. De kan både skada och göra gott.

De är båda storsinta och givmilda. De är båda modiga hjältar med strålande ansikten.

Jag har lagt fram dem för dig. Det är du som ska välja, eftersom du är en framsynt och klok kvinna. Ta inte till svek och bedrägeri, för den som bedrar blir själv bedragen.”

Hind sade: ”Far! Jag vill inte höra allt detta. Förklara i stället lite för mig hur de båda är till sin karaktär och sina egenskaper. Då kan jag avgöra vem som passar mig bäst.” Utba började då beskriva Suhayl och sade: ”Den ene är en framstående och förmögen man i sin stam. Om du lyder honom kommer han att lyda dig. Om du vänder dig mot honom kommer han att underordna sig dig. Sedan kommer du att ha makt över honom när det gäller familjen och förmögenheten. Den andre är känd av alla för sin höga börd och sina riktiga beslut. Han är sin stams ära och anseende, ytterst stolt och mycket vaksam. Han sover inte vårdslöst när det gäller att vakta sin förmögenhet, och han sänker aldrig sin käpp från sin familj.” Hind sade: ”Far! Den förste kommer att fördärva en fri kvinna. Om hon gör uppror kommer hon inte att underkasta sig igen. Under makens beskydd kommer hon i själva verket att göra allt. Om maken lyder henne kommer hustrun att styra honom med tecken och antydningar. Familjens medlemmar kommer att leva i rädsla för honom. Då kommer deras tillstånd att bli mycket dåligt. Om han i detta läge får ett barn, kommer barnet att vara enfaldigt. Tala inte mer med mig om denne man. Nämn inte heller hans namn för mig. Den andre däremot är värdig att bli make åt en ren, fri och jungfrulig kvinna. Jag är övertygad om att hans stam inte kan ändra hans beslut och att ingen rädsla eller skräck kan skada honom. En man med sådana egenskaper är värdig att bli min make. Gift bort mig med honom.” Utba gifte Hind med Abu Sufyan. Med honom fick Hind en son som hette Muawiya. Suhayl ibn Amr blev djupt sårad när han inte fick Hind och uttryckte sin sorg i en dikt. Han försökte också förringa Abu Sufyan något. Abu Sufyan svarade honom i en dikt.

Sedan inträffade följande. Suhayl gifte sig med en annan kvinna, och hon födde honom en son. När pojken hade vuxit upp gick Suhayl en dag ut med honom på en promenad. På vägen såg han en man rida på en kamelko medan han vallade getter. Pojken sade till sin far: ”Far! Är dessa små getter den storas ungar?” När Suhayl hörde hans fråga kom följande ord spontant från hans läppar: ”Må Allah visa Hind nåd och barmhärtighet.” Med denna kommentar mindes han Hinds framsynthet.[Tārīkh Dimashq – Tarājim an-Nisāʾ 440–441; al-ʿIqd al-Farīd 6/89; as-Sabīḥ al-Ḥalabiyya 6/86–78; Majmaʿ az-Zawāʾid 9/267–268;]

Ibn Saʿd har emellertid sagt att Hindʾs första make var Ḥafṣ ibn al-Mughīra ibn ʿAbdullāh, och att hennes son Abān föddes genom honom.[Ṭabaqāt 8/235]

Hind älskade Musāfir ibn Abī ʿAmr. Musāfir älskade också henne djupt. Denne Musāfir var bland Qurayshs unga män den främste i skönhet, poetisk begåvning och givmildhet. En dag sade Hind till honom: Eftersom du är fattig kommer min familj inte att gå med på att gifta bort mig med dig. Du bör bege dig till någon närbelägen kung, återvända därifrån som ägare till någon förmögenhet och sedan gifta dig med mig. I hopp om att få medel till Hinds mahr begav sig Musāfir till al-Ḥīras kung, an-Nuʿmān ibn al-Mundhir. Efter en tid begav sig Abū Sufyān ibn Ḥarb, enligt en annan uppgift en viss person, från Mecka till al-Ḥīra. Musāfir frågade honom om situationen i Mecka och ville veta om det fanns några nya nyheter därifrån. Abū Sufyān svarade: Det finns inga särskilda nya nyheter. Jag har emellertid gift mig med Hind bint ʿUtba. Musāfir började recitera följande två verser:[Aʿlām an-nisāʾ 5/242]

”O Hind, hon har blivit förbjuden för dig och förvandlats till det mest avskyvärda förbjudna. Hon har blivit lik en usel man som drar sitt vapen ur skidan och vänder och vrider på pil och båge med båda händerna.”

En gång trädde islam fram i Mecka.

Under de följande tjugo åren lyssnade Hind inte till islams kallelse. Tvärtom ägnades denna långa tid åt hennes överdrivna motstånd mot och fiendskap mot Allahs Sändebud, islam och muslimerna. Under denna tid lät hon inget tillfälle att visa sin fiendskap gå förlorat. Kvinnors känslor för guld och smycken är medfödda. Under inga omständigheter vill de avstå från dessa två ting. Men Hind sparade inte på något, inte ens i utbyte mot dem, för att hindra islams spridning och utbredning. På dagen för erövringen av Mecka förklarade Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) Abū Sufyāns hus som en säker plats. Han sade: Den som söker skydd i Abū Sufyāns hus ska vara trygg. När Abū Sufyān efter detta tillkännagivande ville gå in i huset, förebrådde Hind honom och sade: Må Allah göra dig illa. Du är en usel inkräktare.[adh-Dhahabī, Tārīkh al-Islām wa-ṭabaqāt al-mashāhīr wa-l-aʿlām 3/298] På grund av hennes sådan överdrivna fiendskap förklarade Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) att hon skulle dödas. Denna häftiga fiende till islam tillkännagav islam vid tiden för erövringen av Mecka.

Hind var en av Qurayshs vackraste och klokaste kvinnor.[A.a.] Hon hade också en enastående poetisk begåvning. Till minne av de stupade vid Badr, särskilt hennes far ʿUtba, hennes bror al-Walīd ibn ʿUtba, hennes farbror Shayba ibn Rabīʿa och andra, författade hon många elegier.

ʿUmar Riḍā Kaḥḥāla har presenterat Hind på följande sätt:[Aʿlām an-nisāʾ 5/242]

Hind bint ʿUtba ägde skönhet, behag, omdöme, beslutsamhet, förstånd och visdom, språklig renhet och vältalighet, litterär och poetisk begåvning, tapperhet och mod samt självkänsla.

Det har berättats att när Guds Sändebud (saw), efter att ha fått uppdraget att förkunna islam, samlade Qurayshs stammar och lade fram islams budskap för dem, protesterade Abu Lahab mot honom och lämnade platsen efter att ha vägrat att godta det. Därefter kom han till Hind bint ‘Utba och sade: ”‘Utbas dotter! Jag har tagit avstånd från Muhammad och vägrat att godta det som han påstår sig ha kommit med. Jag har stöttat al-Lat och al-‘Uzza, och eftersom han förkastade dem båda är jag vred på Muhammad.” Hind svarade: ”‘Utbas far! Må Allah belöna dig väl.” [Sira Ibn Hisham 1/654]

Hind hyste ett starkt hat och en djup fiendskap mot islam. Trots detta hade hon många goda egenskaper. Historien återger en händelse som tydligt visar hennes starka självrespekt samt hennes djupa medkänsla och sympati för kvinnor. Zaynabs (ra), Guds Sändebuds (saw) dotter, make, Abu al-‘As ibn al-Rabi‘ (ra), begav sig tillsammans med Qurayshs armé till Badr för att strida mot muslimerna. Hans olycka var att han tillfångatogs av den muslimska armén. Med hjälp av sin hustru Zaynab (ra) och tack vare muslimernas generositet blev han frigiven och återvände till Mecka. När han lämnade Medina hade han emellertid lovat Guds Sändebud (saw) att han, efter att ha nått Mecka, med all heder skulle föra Zaynab till Medina. När han återvände till Mecka bad han sin hustru Zaynab (ra) att förbereda sig för resan. Zaynab började förbereda sig i hemlighet. Detta nådde Hind. Hon gick i hemlighet, i nattens mörker, till Zaynab och sade: ”Muhammads dotter! Jag har hört att du tänker bege dig till din far?” Zaynab (ra) svarade: ”Jag har ännu inte fattat något beslut.” Hind trodde att Zaynab kanske dolde saken för henne och sade därför: ”Min kusin! Dölj det inte. Om du behöver något som kan vara till nytta för dig under resan, eller om du har ont om pengar, så säg det till mig; jag ska hjälpa dig. Var inte blyg inför mig. Den konflikt och oenighet som finns mellan män påverkar inte kvinnor på något sätt.” Zaynab (ra) berättade senare: ”Jag var övertygad om att hon skulle göra det hon sade. Ändå var jag rädd för henne. Därför förnekade jag att jag hade för avsikt att ge mig av.” [Samma källa]

En dag gav sig Zaynab (ra) av från Mecka mot Medina. Quraysh hindrade henne och tvingade henne att återvända till Mecka. När Hind fick höra detta lämnade hon huset i raseri, gick fram till dessa uslingar och fördömde skarpt deras skamliga handling. Till dem reciterade hon även följande vers: [Samma källa 1/656; Kvinnor från profetskapets epok 472] (Arabiska*****)

”I tider av försoning och fred kan du uppträda som en hård och sträng åsna, men på slagfältet antar du gestalten av en menstruerande kvinna.”

Qurayshs uslingar förde Zaynab (ra) till Abu Sufyan i Mecka. Det bör nämnas att Zaynab (ra) var gravid. När uslingarna kastade henne från kamelryggen skadades hon också svårt. Döttrarna i Banu Hashim och Banu Umayya började gräla om vem som skulle få ta hand om henne och visa henne omsorg och gästfrihet. Till slut tog Hind henne till sig och vårdade henne tills hon blev frisk. Under denna tid brukade Hind ofta säga till henne: ”Det som har drabbat dig beror på din far.”

Under det andra hijriåret gav sig en stor armé av meckanska avgudadyrkare av med avsikten att utan hinder låta Abu Sufyans handelskaravan från Syrien passera mot Mecka och att för alltid utrota muslimerna. I spetsen för denna armé stod Qurayshs utvalda män och ledare. De beslöt att när de nådde Badr skulle de slakta kameler, äta sig mätta, dricka vin och roa sig. Därefter skulle de utrota muslimerna med rötterna, så att ingen annan i Arabien någonsin skulle våga resa sig mot dem.

I denna meckanska avgudadyrkande armé fanns Hinds far, bror, farbror och make. Av särskild betydelse var Ibn ‘Utba (ra) och hans frigivne slav Salim (ra). I slaget vid Badr hade denne Abu Hudhayfa ibn ‘Utba (ra) och hans frigivne slav Salim (ra) en roll. Abu Hudhayfa (ra) hade en ärofull roll i slaget vid Badr.

I detta slag utmanade han sin far ‘Utba till envig. För att fördöma sin brors sådana handling reciterade Hind följande två verser: [Siyar a‘lam an-nubala’ 1/166; Kvinnor från profetskapets epok 472] (Arabiska******)

‘Abū Hudhayfa, den skelögde, snedtandade och olycksdrabbade, var den sämsta människan när det gällde religionen.

Ska du inte visa tacksamhet mot din far, som uppfostrade dig från det att du var liten och lät dig växa upp till en fullvuxen man utan någon som helst avvikelse?’

Vid slagets början dödades Hindas far, bror och farbror. Inte nog med det, sjuttio av den polyteistiska arméns främsta soldater dödades också. De andra flydde mot Mecka och lämnade sina döda kroppar kvar vid Badr. Längst fram bland dessa flyktingar gick Hinds make Abū Sufyān. Lika upprymda som muslimerna blev över denna seger, lika förbluffade blev alla i Mecka, män som kvinnor, när nyheten om Quraysh-arméns nederlag nådde dem. Till en början kunde många inte tro på nyheten. När de besegrade började återvända till Mecka fanns det inte längre något tvivel om att nyheten var sann. På grund av händelsens fasansfullhet var det som om himlen hade rasat ned över Meckas invånare. Abū Lahab gick till sängs av sorg och bedrövelse och begav sig sju dagar senare, i detta tillstånd, mot helvetet. Så tog hans liv slut. Quraysh-kvinnorna sörjde sina döda under en hel månad. De slog sig för bröstet, rev sig i håret och klagade högljutt. De samlades vid ett stupat offers riddjur eller häst och grät högljutt. Ingen kvinna i Mecka, utom Hind, avstod från denna sorg och klagan. Ja, Hind visade inte den minsta sorg. En dag gick några Quraysh-kvinnor till Hind och frågade henne: ’Grät du inte ens lite över din far, bror, farbror och familjemedlemmar?’ Hon svarade: ’Om jag gråter över dem kommer det att nå Muhammad.’

De och kvinnorna ur Khazraj-stammen kommer att glädjas. Vid Allah! Oljvor och parfym är förbjudna för mig tills jag har tagit hämnd på Muhammad och hans följeslagare. Om jag visste att gråt och klagan skulle lindra min sorg och smärta skulle jag gråta. Men jag vet att smärtan i mitt hjärta inte kommer att försvinna förrän jag har hämnats mina kära.

Hind kom inte i närheten av olja eller parfym och höll sig även borta från Abū Sufyāns säng. Hon fortsatte att hetsa Meckas invånare mot muslimerna ända fram till det följande slaget vid Uhud. Hon författade också många elegier till minne av dem som dödats vid Badr. Några verser ur dessa elegier lyder som följer:[ Poeterna i Arabien-468; A‘lām an-nisā’-5/243] (arabiska*******)

‘Jag gråter över döden för ledaren över de två al-Abtah-dalarna, han som skyddade honom från varje upprorsmans onda avsikter.

Må du gå under! Vet att jag gråter över den dygdige Utba, Shayba och hans son, som skyddade stammen. De hade alla en hög ställning bland ättlingarna till Ghālib. Deras heder och anseende var stort.’

I slaget vid Badr dödades Hinds far Utba, hennes farbror Shayba och hennes bror. Hind började sjunga elegier till deras minne. Al-Khansā’ var på sin tid en av Arabvärldens främsta kvinnliga poeter. I ett av den hedniska tidens krig dödades hennes två bröder Sakhr och Mu‘āwiya. Al-Khansā’ grät och sörjde dem hela sitt liv och författade många gripande elegier, så att hon fick hela Arabien att dela hennes sorg. Därför markerades hennes howdah och tält särskilt vid Ukāẓ-festivalen genom att en fana restes framför dem. Hon brukade säga: ’Jag är den mest olycksdrabbade människan i Arabien.’ När Hind fick höra detta sade hon: ’Jag är ännu mer olycksdrabbad än al-Khansā’.’ Sedan beordrade även hon att hennes howdah skulle markeras särskilt och begav sig till Ukāẓ. Hon sade: ’För min kamel närmare al-Khansās kamel.’ Så gjordes. När hon kom nära al-Khansā’ sade denna: ’Syster! Vem är du?’ Hon svarade: ’Jag är Hind bint Utba, den mest olycksdrabbade människan i Arabien. Jag har fått veta att du inför Arabien har framställt dig själv som den mest olycksdrabbade människan. Vilken olycka har drabbat dig?’ Hon svarade: ’Min far ‘Amr och mina bröder Sakhr och Mu‘āwiyas död.’

Hon frågade i sin tur Hind: ”Vad är det som har drabbat dig?” Hon svarade: ”Min far Utbas och min bror al-Walids död.” Al-Khansā frågade: ”Finns det någon annan?” Därefter reciterade hon en elegi till minne av Abū ʿAmr, Muʿāwiya och Sakhr.[Aʿlām an-nisāʾ – 5/234]

Förberedelserna inför Uhud

Sedan slaget vid Badr hade Quraysh ingen ro i sina hjärtan. Deras kvinnor fortsatte att sörja sina dödade söner, fäder, makar och andra närstående. Deras hjärtan var fyllda av stor smärta. Därefter beslöt avgudadyrkarna i Mecka att ta en kraftfull hämnd för Badr. Den här gången insisterade även kvinnorna på att följa med männen i kriget. Safwān ibn Umayya och några andra ryttare och fotsoldater ville emellertid inte ta med kvinnorna. Hind kom ut ur sitt hus, ställde sig framför dem och sade till Safwān ibn Umayya: ”Du överlevde ju Badr och återvände tryggt till din hustru. Ja, denna gång ska vi följa med och delta i striden. När ni gav er av mot Badr skickade ni tillbaka kvinnorna från al-Juḥfa, men denna gång kommer ingen att kunna vända tillbaka dem. Den gången förlorade de sina kära.”

Qurayshs armé lämnade Mecka och begav sig mot Medina. Femton kvinnor följde med dem under Hinds ledning.[Ansāb al-ashrāf – 1/312–313; Bland de andra kvinnor som reste från Mecka till Uhud fanns Barzāz bint ʿUmūd ath-Thaqafī, Safwān ibn Umayyas hustru, Salāma bint Saʿd, Ṭalḥa ibn Abī Ṭalḥas hustru, Fāṭima bint al-Walīd ibn al-Mughīra, al-Ḥārith ibn Hishāms hustru, samt Hind bint Munabbih, ʿAmr ibn al-ʿĀriṣ hustru. (Al-Wāqidī, al-Maghāzī – 1/202–203)] I deras hjärtan brann hämndens eld häftigt. Vid Badr hade Ḥamza ibn ʿAbd al-Muṭṭalib, Muhammeds (frid över honom) farbror, dödat Hinds älskade person. Därför eggade och uppmuntrade Hind den abessiniske slaven Waḥshī genom att ge honom olika löften. Om han kunde döda Ḥamza skulle hon ge honom rikligt med guld, smycken och pengar. Det bör nämnas att denne Waḥshī var slav hos Jubayr ibn Muṭʿim.

När de båda arméerna stod ansikte mot ansikte på Uhuds slagfält gjorde sig båda sidor redo för strid. Quraysh mindes Badr och dem som hade dödats där. Quraysh-kvinnorna, under Hinds ledning, började slå på tamburiner och gå runt framför sina uppställda soldater medan de sjöng följande sång.[Aʿlām an-nisāʾ – 5/244; I olika återberättelser förekommer vissa skillnader i sången.] (på arabiska***********)

”Vi är stjärnornas döttrar, med mjuka steg och graciösa rörelser. Om ni går framåt kommer vi att omfamna er; men om ni drar er tillbaka kommer vi att skiljas från er för alltid.” På den andra sidan påminde muslimerna sig om Allah, världarnas Herre, och om Hans hjälp. Guds Sändebud (frid över honom) placerade några skickliga bågskyttar på en bestämd plats på berget och ställde upp hela armén på ett sådant sätt att segern, med Allahs vilja, var säker så länge ingen gjorde ett misstag.

Striden började. I början blev avgudadyrkarnas nederlag oundvikligt. Den muslimska armén nådde segerns tröskel. Qurayshs armé splittrades. Quraysh-kvinnorna var på väg att tas till fånga som krigsfångar, förnedrade och förödmjukade. I ett skede av striden började några muslimska soldater ägna sig åt att samla in fiendens övergivna tillhörigheter, medan några av de bågskyttar som hade placerats på berget glömde Guds Sändebuds (frid över honom) befallning och lämnade sina platser. På ett ögonblick förändrades stridens förlopp. Den flyende avgudadyrkarnas armé utnyttjade muslimernas svaghet. De vände om, ställde sig upp och inledde ett motangrepp. Den muslimska armén blev bestört. Striden började på nytt. Slaget avslutades med att sjuttio (70) muslimska soldater blev martyrer, förutom de många dödade och sårade. Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr genom Waḥshīs hand.

Quraysh brast ut i glädje och jubel. De kände sig tillfreds med sig själva, eftersom de ansåg att de hade fått sin hårda hämnd för Badr. Ingen var lyckligare än Hind. Hon kunde inte nöja sig med att Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom) hade dödats. Tillsammans med Quraysh-kvinnorna kastade hon sig över de dödade muslimska soldaterna och skar av deras näsor, öron, händer, fötter och andra kroppsdelar, vilket vanställde dem på det grövsta sätt.

Al-Baladhuri sade följande när han beskrev Hinds grymhet: ”Wahshi dödade den ädle Hamza, skar upp hans bröst, tog ut hans lever och förde den till Hind. Hind tuggade levern med sina tänder och spottade ut den. Därefter gick hon själv dit och stympade Hamzas kropp. Hon skar av hans båda handleder, hans mage och båda hans ben och skiljde dem från kroppen. Sedan kom hon tillbaka och tog av sig de dyrbara, juvelbesatta guldsmyckena från sin egen kropp – bland annat fotringar, ett halsband och örhängen – och gav dem till Wahshi. Hon tog också av sig guldringarna från tårna och gav dem till honom. Detta berodde på att denne Hamza hade dödat hennes far, Utba, i slaget vid Badr. (Ansab al-Ashraf 1/322)”

När den ädle Profeten fick höra att Hind hade tuggat på Hamzas lever sade han: ”Om Hind hade tuggat på Hamzas lever och svalt den, skulle helvetets eld inte ha vidrört henne. Allah, världarnas Herre, har förbjudit helvetets eld att vidröra Hamzas kött.” (Alusi, An-Nisa 5/245)

Det var en så grym och omänsklig handling att inte ens Qurayshs ledare, Abu Sufyan, ville ta ansvar för den. Till en muslim sade han: ”Vid Allah! Jag är varken glad eller missnöjd över den stympning som har utförts på er. Jag förbjöd ingen att göra det, men jag befallde inte heller någon att göra det.” När allt var över ställde sig Hind på en hög klippa och ropade ut följande verser: (Az-Zahabi, Tarikh 2/205)

”Vi har gett er vedergällning för Badr. Det ena kriget följs av det andra, ett flammande krig. Jag hade blivit otålig på grund av min far Utba, min bror, min farbror och mitt folk. Jag har botat mitt hjärta och uppfyllt mitt löfte. O Wahshi! Du har botat mitt hjärta från dess sjukdom.”

Quraysh återvände med hjärtat fyllt av glädje, efter att i viss mån ha gottgjort förlusten, förödmjukelsen och skammen vid Badr. Hind började då sjunga: (Sirat Ibn Hisham 2/168)

”Jag återvänder, men i mitt hjärta finns många samlade sorger. Jag har misslyckats med att uppnå en del av det jag hade föresatt mig. Men jag har uppnått något. Det blev inte som jag hade hoppats, vare sig med mitt mål eller på den väg jag färdades.”

Flera år gick för Quraysh under konflikter och strider med Medinas invånare.

Slaget vid vallgraven, vapenvilan vid Hudaybiyyah och slutligen erövringen av Mecka. När ingen annan utväg återstod gick Abu Sufyan, Quraysh-ledaren och Hinds make, dagen före Allahs Sändares intåg i Mecka till Allahs Sändare för att diskutera säkerheten för Meckas invånare. Där antog han islam. När han återvände till Mecka förkunnade han: ”O Quraysh-folk! Lyssna: Jag har antagit islam. Anta även ni islam, för Muhammed har kommit till er med sådan styrka och makt att ni inte ens kan föreställa er den.” Hind grep då hårt tag om hans huvud och sade: ”Du är folkets sämsta ledare.” Därefter uppmanade Hind Meckas invånare att göra starkt motstånd och att döda Muhammed. (A’lam an-Nisa 5/245)

Att anta islam och avlägga baya

Alla berättelser är överens om att Hind antog islam efter att hennes make Abu Sufyan hade antagit islam på dagen för erövringen av Mecka. Hon blev en mycket god muslim. När alla uppgifter om hennes islamantagande från olika källor sammanställs blir bilden följande:

Hind sade till Abu Sufyan: Jag har beslutat att följa Muhammad.

Abu Sufyan: Så sent som i går såg jag ju att du avskydde detta mycket starkt.

Hind: Vid Allah! Jag fick intrycket att ingen sann tillbedjan av Allah någonsin hade ägt rum i denna moské före gårdagskvällen. De hade kommit dit just för att förrätta bönen genom qiyam, ruku och sujud.

Abu Sufyan: Du har ju redan gjort vad du kunde. När du går till honom ska du ta med dig någon ur din stam. [På dagen för erövringen av Mecka undantog Allahs sändebud sex män och fyra kvinnor från amnestin och beordrade att de skulle dödas så snart de påträffades. Männen var: Ikrima ibn Abi Jahl, Habbab ibn al-Aswad, Abdullah ibn Sad ibn Abi Sarh, Muqayyas ibn Subaba och al-Huwayrith ibn Nuqaydh. Kvinnorna var: Hind bint Utba, Saba, slavinnan till Amr ibn Hashim ibn Abd al-Muttalib, samt Hilal ibn Abdullahs två sångerskor Fartana och Arna. Dessa två sångerskor brukade sjunga sånger som smädade Allahs sändebud. (Ansab al-Ashraf 1/257; Nisa min Asr an-Nubuwwa, s. 486) Ibn Hajar nämner dessutom namnen på ytterligare några kvinnor och män. (Fath al-Bari 8/11–12)]

Efter detta gick Hind till Uthman, enligt en annan uppgift till Umar. Då befann sig även några kvinnor som tidigare hade antagit islam tillsammans med Hind. Uthman gick och hämtade tillstånd för ett möte med Allahs sändebud. Hind fruktade att Allahs sändebud skulle gripa henne på grund av hennes behandling av Hamza. Därför gick hon in till Allahs sändebud med huvudet och ansiktet täckta och förklädd till en okänd person.

Många andra kvinnor följde med henne. Deras avsikt var att avlägga baya inför Allahs sändebud. När de nådde fram till Allahs sändebud satt där redan hans två hustrur, hans dotter Fatima och många andra kvinnor ur Banu Abd al-Muttalib. Med huvudet och ansiktet täckta talade Hind till Allahs sändebud: Jag tuggade på Hamzas lever i slaget vid Uhud; därför känner jag i dag stor skam och ånger. Hon sade detta med huvudet och ansiktet täckta:

’O Allahs sändebud! Lovprisning tillkommer Allah, som har låtit den religion Han har utvalt segra. På grund av det släktskap som finns mellan dig och mig hoppas jag på ett gott bemötande från dig. Nu är jag en troende och trosviss kvinna.” Med dessa ord tog hon av sig sin slöja och presenterade sig: ”O Allahs sändebud! Jag är Hind bint Utba.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Välkommen.” Hind sade: ”Vid Allah! Tidigare fanns det inget hus på jorden som var kärare för mig än ditt hus, när det gällde att förödmjuka och förnedra det. Men nu finns det inget annat hus som är mer vördat av mig än ditt hus.[Profetens följares liv – 1/205]

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ännu mycket mer.” Därefter reciterade han Koranen för dem och tog deras trosed. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Lova att ni inte ska sätta någon vid Allahs sida.”

Hind sade: ”Du kräver av oss ett löfte som du inte kräver av männen. Trots det ger vi dig detta löfte.”

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ni ska inte stjäla.”

Hind sade: ”Vid Allah! Ibland brukar jag ta något av Abu Sufyans egendom. Jag vet inte om det är tillåtet eller förbjudet för mig.”

Abu Sufyan, som satt bredvid, utbrast: ”Det du tidigare har tagit är tillåtet för dig.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Du är alltså Hind bint Utba.”

Hind sade: ”Ja, jag är Hind bint Utba. Förlåt mitt tidigare beteende. Må Allah förlåta dig.”

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ni ska inte begå äktenskapsbrott.”

Hind: O Guds Sändebud! Begår någon fri kvinna otukt?

Guds Sändebud: Ni ska inte döda era barn.

Hind sade: Vi har ju fostrat dem under deras barndom. Du dödade de vuxna bland dem vid Badr. Därför vet du och de detta bättre.

När ‘Umar (r.a.) hörde detta skrattade han.

Guds Sändebud: Ni ska inte rikta falska anklagelser mot någon.

Hind: Att anklaga någon är en mycket dålig handling.

Guds Sändebud: Ni ska inte vara olydiga mot mig i något gott.

Hind: Skulle vi, efter att ha suttit i denna sammankomst, vara olydiga mot dig i något gott?

Sändebudet (s.a.v.) sade till ‘Umar: ”Ta emot dessa kvinnors trohetsed och be till Allah om förlåtelse för dem.”

‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) tog emot deras trohetsed. Sändebudet (s.a.v.) brukade inte skaka hand med kvinnor. Han rörde inte vid någon kvinna förutom en kvinna som var tillåten för honom eller en mahram-kvinna. På samma sätt gav han dem inte möjlighet att röra vid honom. När Hind därför sade: ”O Allahs Sändebud! Vi vill röra vid dig”, sade han: ”Jag skakar inte hand med kvinnor. Det jag säger till en kvinna är samma som det jag säger till hundra kvinnor.”

Därefter lät Sändebudet (s.a.v.) Abu Sufyans och Hinds tidigare äktenskap bestå. [Tabaqat 8/236–237; al-Tabari, Tarikh 2/161–162; al-Isti‘ab 4/411; Usud al-Ghaba 4/4/409; as-Sira al-Halabiyya 3/46–47; händelsen har även återberättats, med vissa variationer, i flera verk, däribland Bukhari, Muslim, Abu Dawud och Nasa’i.]

Bland kvinnorna hade Hind en personlighet präglad av särskilda egenskaper. När islam trädde in i hennes hjärta avlägsnade den all dess orenhet, och hon framträdde i sahabiyyasamhället som en enastående kvinna. Allah den Upphöjde avlägsnade okunnighetens slöja från henne och rensade bort alla osanningar och all fåfänglighet som hade täckt hennes samvete och medvetande. Efter att hon hade antagit islam böjde hon sig aldrig mer för någon falsk trosuppfattning. Hon förverkligade den islamiska tron i praktiken. Före islam hade hon en värdefull avgudabild i sitt hem. När hon återvände efter att ha antagit islam slog hon sönder den med en yxa medan hon sade: ”Vi blev bedragna när det gäller dig.” [Tahdhib al-Asma’ wa al-Lughat 2/357; Tabaqat 8/237; Ansab al-Ashraf 1/360]

Det framgår att Hind var begåvad med artighet och hövlighet. Efter att hon hade antagit islam och erkänt Allahs Sändebuds (s.a.v.) budskap som sant skickade hon en gåva till Allahs Sändebud (s.a.v.). Sändebudet (s.a.v.) bad för henne. I detta sammanhang säger Ibn ‘Asakir: Efter att Hind hade antagit islam skickade hon genom sin tjänstekvinna två rostade killingar och en lädersäck med vatten till Allahs Sändebud (s.a.v.). Sändebudet (s.a.v.) befann sig då i al-Abtahs dal. Tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.v.) fanns då Umm Salama, Maymuna och ytterligare några kvinnor från Banu ‘Abd al-Muttalib. Tjänstekvinnan lade fram maten inför Allahs Sändebud (s.a.v.) och sade: ”Min härskarinna har skickat denna gåva och samtidigt ödmjukt framfört sin ursäkt: För närvarande får våra getter sällan killingar.” Sändebudet (s.a.v.) sade: ”Må Allah välsigna era getter och öka deras antal.”

När tjänstekvinnan återvände och berättade för Hind om Allahs Sändebuds (s.a.v.) bön blev hon mycket glad. Senare brukade tjänstekvinnan säga: ”Vi såg att antalet getter och killingar blev så stort som vi aldrig tidigare hade sett.” Hind brukade säga: ”Detta skedde genom Allahs Sändebuds (s.a.v.) bön och hans välsignelse. All lovprisning tillkommer Allah, som har väglett oss till islam.” Sedan brukade hon berätta om denna dröm: ”I drömmen såg jag att jag stod i solen i all evighet. Skuggan var alldeles nära mig, men jag kunde inte ta mig dit. När Sändebudet (s.a.v.) kom till oss såg jag att jag liksom trädde in i skuggan.” [Tarikh Dimashq, Tarajim an-Nisa’, 456–457]

Hinds visdomsord

Många visdomsord har uttalats av Hind och har nästan blivit ordspråk. Orden är så magiska och tankeinnehållet så upphöjt att de visar hennes skarpa intelligens samt hennes utmärkta förmåga till tänkande och reflektion. De visar också hennes stora erfarenhet av livets skådeplats, hennes fasthet i beslut, hennes framsynthet, hennes förmåga att erkänna sanningen och andra sådana egenskaper. Därför beskrev Ibn al-Athir henne på följande sätt: [Usud al-Ghaba 5/563] (arabiska********)

’Hon var en kvinna med livskraft, stark självkänsla, förmåga att fatta självständiga beslut samt intelligens och visdom.’

Som han sade: ’Kvinnan är en boja. Hon behöver nödvändigtvis en hals att hänga på. Innan du hänger henne om halsen, se noga efter vem du hänger där.’ Han sade också: ’Kvinnor är bojor. Varje man måste bära en boja på sin hand.’ [Al-Bayān wa at-Tabyīn-3/267; Al-A‘lām-8/98]

En händelse från en senare tid. Under kalifen ’Umars kalifat rann vatten framför dörren till Abū Sufyāns (ra) hus i Mecka. När pilgrimerna passerade halkade de. ’Umar (ra) bad honom att sluta låta vattnet rinna på detta sätt. Abū Sufyān (ra) tog inte ’Umars (ra) ord på allvar. En dag gick sedan ’Umar (ra) förbi där. Just på den våta platsen vid dörren halkade han. Han höjde sin piska över Abū Sufyāns (ra) huvud och sade: ’Bad jag dig inte att sluta låta vattnet rinna här?’ Abū Sufyān tryckte genast sitt ansikte med sitt pekfinger. Då sade ’Umar (ra): ’All lovprisning tillkommer Allah, som lät mig få se att jag slår Abū Sufyān i Meckas Batḥā-dal utan att han har någon hjälpare, att jag befaller honom och att han lyder.’ När Hind hörde ’Umars kommentar utropade hon: ’O ’Umar! Beröm honom. Om du berömmer honom kommer du att få något mycket stort.’

När kalifen ’Umar ibn al-Khaṭṭāb (ra) utnämnde Yazīd ibn Abī Sufyān (ra) till guvernör över ash-Shām följde Mu‘āwiya (ra) med Yazīd till ash-Shām. Vid denna tid sade Abū Sufyān (ra) en dag till Hind (ra): ’Hur känns det för dig att din son Mu‘āwiya nu kommer att stå under min son Yazīds befäl?’ Hind svarade: ’Om det uppstår oro i arabernas enighet, då får du se vilken ställning min son och din son kommer att ha.’ Det bör nämnas att Yazīd (ra) var son till Abū Sufiyāns (ra) andra hustru. Kort därefter dog Yazīd (ra) i ash-Shām. ’Umar (ra) utnämnde Mu‘āwiya (ra) i hans ställe. Efter denna utnämning sade Hind till Mu‘āwiya (ra): ’Min son! Vid Allah, få fria kvinnor bland araberna har fött en son som du. Denne man har lyft dig. Därför ska du, vare sig du tycker om det eller inte, göra enligt hans vilja.’ Av den typ av kommentarer och beteenden som den ädla Hind uppvisade vid olika tillfällen framgår det att hon hyste en djup respekt för den ädla ’Umar (ra). Hon betraktade honom alltid med respekt och vördnad.

En gång gick Hind till kalifen ’Umar (ra) och bad om ett lån på fyra tusen dirham från Bait al-Māl. Hon sade: ’Med detta ska jag bedriva handel och betala tillbaka det successivt.’ Kalifen lånade henne pengarna. Hon tog med sig pengarna till Kalb-stammens område och började köpa och sälja där. Under tiden fick hon veta att Abū Sufyān och hans son ’Amr ibn Abī Sufyān hade kommit till Mu‘āwiya (ra). Hon gick genast till Mu‘āwiya (ra).

Det bör nämnas att det redan tidigare hade uppstått en distans mellan henne och Abū Sufyān (ra).

Mu‘āwiya (ra) frågade varför hon hade kommit på detta sätt. Hind svarade: ’Jag har kommit för att hålla ett öga på dig. ’Umar handlar ju endast för Allahs skull. Samtidigt har din far kommit till dig. Jag är rädd att du ska överlämna allt till honom. Folk kommer inte att veta varifrån du ger honom dessa saker. Sedan kommer ’Umar att gripa dig.’ Mu‘āwiya (ra) gav sin far och sin bror kläder, riddjur och hundra dinarer. Brodern ’Amr ansåg att denna gåva var tillräcklig.

Abū Sufyān sade: ’Anse inte detta vara en stor gåva. Gåvan gavs inte utan Hinds vetskap. Och dessa vackra kläder har Hind tagit med.’ Därefter återvände de alla till Medina. En gång frågade Abū Sufyān Hind: ’Gick affärerna med vinst?’ Hind svarade: ’Allah vet bäst. Jag har några affärer i Medina.’ När Hind kom till Medina sålde hon sina varor och gick till ’Umar (ra) för att berätta för honom om sin förlust i affärerna. ’Umar sade: ’Om pengarna som gavs till dig hade varit mina, skulle jag ha efterskänkt dem. Men dessa pengar tillhör muslimerna. Och de vackra kläder som du gav till Abū Sufyān finns fortfarande hos honom.’ Därefter skickade ’Umar (ra) några män för att gripa Abū Sufyān. Han lät honom gå efter att ha återkrävt det som Abū Sufyān var skyldig Hind. ’Umar (ra) frågade Abū Sufyān (ra): ’Hur mycket kontanter gav Mu‘āwiya dig?’ Abū Sufyān svarade: ’Etthundra dinarer.’ [Al-A‘lām an-Nisā’-5/249]

Det står i verket ”Al-ʿIqd al-Farīd”: Abū Sufyān kom från Muʿāwiya till Medina och gick till ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Ge mig något.” ʿUmar sade: ”Jag har inte mycket hos mig som jag kan ge dig.” ʿUmar överlämnade sitt sigill till en man och skickade honom till Hind. Han sade till honom: ”Säg till henne att de två kärlen som du har tagit med dig har Abū Sufyān bett dig skicka vidare.” Efter en kort stund fördes de två kärlen till ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom). I dem fanns tio tusen dirham. ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) skickade kärlen och dirhamerna till bait al-māl. Efter ʿUmar blev ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) kalif. Han ville återlämna pengarna till Abū Sufyān (må Allah vara nöjd med honom). Men Abū Sufyān vägrade att ta emot dem och sade: ”Jag kommer aldrig att ta emot de pengar för vilka ʿUmar tillrättavisade mig.” [Samma källa; Al-ʿIqd al-Farīd 1/49]

Hind och Muʿāwiya

Medan Hind fortfarande ammade sin son Muʿāwiya försökte hon uppfostra honom till en person med självrespekt, generositet, artighet och många andra dygder. När hon bar sitt barn i famnen och vaggade honom brukade hon melodiskt recitera följande verser. [Nisāʾ min ʿAṣr an-Nubuwwah 480]

(Arabiska***********)

”Min son är av ädel börd och ätt. Han är högt älskad och klok bland sin familj. Han är varken en som utför oanständiga handlingar eller en människa av låg karaktär. Han är varken feg eller vek, och inte heller ett tecken på olycka och ofärd. Han är Banū Fihrs ädlaste man, deras ledare. Han låter inte människors föreställningar och antaganden visa sig vara falska, och han flyr inte av rädsla.”

När Muʿāwiya var ett litet barn såg en man honom en dag och sade: ”Jag tror att den här pojken kommer att leda sitt folk.” [Al-ʿIqd al-Farīd 2/287; ʿUyūn al-Akhbār 1/224]

Efter Yazīd ibn Abī Sufyāns död började många säga: ”Vi hoppas att Muʿāwiya blir Yazīds värdige efterträdare.” När Hind hörde detta sade hon: ”En sådan man som Muʿāwiya blir inte någons efterträdare. Vid Allah! Om hela den arabiska halvön förenades och han kastades in i dess mitt, skulle han kunna ta sig ut åt vilket håll han än ville.” [Al-ʿIqd al-Farīd 3/14] En gång sade man till henne: ”Om Muʿāwiya lever kommer han att styra sitt folk.” Hind sade: ”Må han gå under, om han inte styr andra än sitt eget folk.” En gång reste hon till Ṭāʾif med den lille Muʿāwiya. Muʿāwiya satt längst fram i bärstolen på kamelryggen. När en arabisk beduin såg honom sade han till Hind: ”Håll fast barnet ordentligt med båda händerna och uppfostra honom omsorgsfullt, för detta barn kommer i framtiden att bli en stor ledare och en person som bevarar släktbanden.” Hind invände: ”Nej, han kommer snarare att bli en kung med hög ställning och en givmild man.” [Aʿlām an-Nisāʾ 5/250]

När Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) beskrev sin mor sade han: ”Hind var under den förislamiska tiden en mycket betydelsefull kvinna bland Quraysh, och under den islamiska tiden en hedervärd och erfaren kvinna.” Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) var en av Arabens främsta kloka, intelligenta, begåvade och skickliga män. Alla sina egenskaper fick han mer från sin mor än från sin far. Senare i livet tillskrev Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) öppet ofta sina egenskaper till sin mor. Som svar på motståndarnas kritik brukade han stolt säga: ”Jag är Hinds son.” [Al-Bayān wa at-Tabyīn 2/92

Hind (må Allah vara nöjd med henne) förblev trogen Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) löfte hela livet och uppfyllde det till punkt och pricka. Hon deltog i slaget vid Yarmuk och eggade soldaterna på slagfältet mot romarna. Under Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat besökte hon sin son Muawiya. [Tarikh Dimashq, Tarajim an-Nisa – 437; al-A‘lam – 8/98]

Hind (må Allah vara nöjd med henne) återberättade flera hadither från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Muawiya och de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återberättade hadither genom hennes förmedling. En av de hadither som återberättats från henne lyder: [Återberättad i de fem andra böckerna av Sihah Sitta, med undantag för al-Tirmidhi. Musnad Ahmad – 6/39; Tabaqat – 8/237;]

”Jag sade till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ’Abu Sufyan är en snål man. Förutom det jag i hemlighet tar av hans förmögenhet ger han varken min son eller mig något. Begår jag därmed någon synd?’ Han sade: ’Ta på ett skäligt sätt så mycket som behövs för att tillgodose dig och din sons behov.’”

Ibn al-Jawzi sade emellertid i verket al-Mujtana att vi inte känner till att Hind skulle ha återberättat något direkt från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). [A‘lam an-Nisa – 5/250]

Av olika berättelser framgår att Hind (må Allah vara nöjd med henne) avled år 14 efter hijra, motsvarande år 635 e.Kr., under kalifen Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Samma dag som hon avled dog även Abu Quhafa (må Allah vara nöjd med honom), fadern till Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom). [Usud al-Ghaba – 563; Tahdhib al-Asma wa al-Lughat – 2/357] Det har emellertid också återberättats att när Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med honom) avled under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, skickade en person ett frieriförslag till Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) för Hind. Han avvisade det hövligt med orden att hon nu hade blivit ofruktsam och inte längre behövde gifta sig. [al-Isaba – 4/426; Sahabiyyat – 271]

Durra (må Allah vara nöjd med henne), Abu Lahabs dotter

Efter att Allahs ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade fått profetskapet fortsatte han i tre år att i hemlighet förkunna islams budskap i Mekka. Många svarade på hans kallelse och trodde på Allah och Hans Sändebud. Även om det blev känt att många hade antagit tron, förblev de flesta fall dolda av rädsla för Qurayshs förföljelse. Till en början fäste Quraysh inte särskilt stor vikt vid Sändebudets (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förkunnelse. Efter tre år kom Jibril (må frid vara med honom) och uppmanade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att offentligt kalla människorna till islam. Han meddelade honom också att han var en tydlig varnare. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: När denna vers uppenbarades

”Varna dina närmaste släktingar” [Sura ash-Shu‘ara – 214], steg Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) upp på toppen av berget Safa och började ropa med hög röst: ”O ni som tillhör Fihrs stam! O ni som tillhör Adis stam!”

När Qurayshs ledande män hörde detta rop samlades de alla. Den som inte kunde komma skickade en representant för att ta reda på vad saken gällde. Quraysh kom, och Abu Lahab var också med dem. Då sade han: ”Säg mig: Om jag skulle säga att en grupp ryttare gömmer sig på andra sidan berget och vill angripa er, skulle ni tro på det?” Alla svarade: ”Ja, det skulle vi, eftersom vi aldrig har hört dig ljuga.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Lyssna då! Jag har sänts för att varna er för ett fruktansvärt straff.” Abu Lahab sade: ”Må du gå under! Är det därför du har kallat oss hit?”

Efter att Abu Lahab hade sagt detta uppenbarade Allah den Allsmäktige sura al-Lahab. Där sägs:

”Må Abu Lahabs båda händer gå under, och må han själv gå under.” [Sahih Muslim 1/114; Sahih al-Bukhari 2/706; Tafsir al-Khazin 7/311; Tafsir Ibn Kathir: Sura al-Masad]

Durra (må Allah vara nöjd med henne) var dotter till denne Abu Lahab, och Abd al-Muttalib var hennes farfar. Hon var från den hashimitiska grenen av Quraysh i Mecka och kusin till Guds ädlaste Sändebud (frid vare med honom). [Usd al-Ghaba 5/449; al-Isti’ab 4/290; Siyar a’lam al-nubala 2/275] Innan vi behandlar Durras (må Allah vara nöjd med henne) liv är det inte olämpligt att kort beröra hennes föräldrar.

Abu Lahab var en farbror till Guds Sändebud (frid vare med honom). Hans egentliga namn var Abd al-Uzza ibn Abd al-Muttalib ibn Hashim. Han hyste ett intensivt hat och en stark fientlighet mot sin brorson Muhammad (frid vare med honom). Han saknade inte planer och ansträngningar för att plåga honom och förnedra hans religion och person. På grund av sin kroppsliga skönhet och sitt strålande ansikte kallades han ”Abu Lahab” (eldslågan). För en person med ett strålande ansikte borde han däremot ha kallats Abu an-Nur (ljusets fader) eller Abu ad-Diya (glansens fader); men eftersom hans framtida hemvist skulle bli Helvetet lät Allah redan från början människor kalla honom Abu Lahab. [Tafsir Ibn Kathir; Sura al-Lahab]

Trots att Abu Lahab var farbror till Guds ädlaste Sändebud (frid vare med honom) hade han inte den minsta medkänsla eller ömhet för sin brorson. Så snart brorsonen gjorde anspråk på profetskap och öppet började kalla till islam försämrades deras relationer kraftigt. Han förföljde honom för att förödmjuka och vanära honom. Han lät inget tillfälle att plåga honom gå förlorat. För att framställa honom som en lögnare följde han efter honom på marknader och vid olika folksamlingar. Imam Ahmad (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat detta genom Abu az-Zinad. Abu az-Zinad sade: ”En man vid namn Rabi’a ibn Abbad, som senare antog islam, berättade för mig: En gång såg jag Profeten (frid vare med honom) på marknaden Dhu al-Majaz, där han talade till folket och sade: ”

”O folk! Säg: ’Det finns ingen gud utom Allah’, så kommer ni att lyckas.” En folkskara hade samlats runt honom. En man med ett strålande ansikte följde efter honom. Han sade till folket: ”Denne är en avfällande lögnare.” När jag frågade människorna vem denne man var, svarade de: ”Det är hans farbror Abu Lahab.” [Samma källa; Nisa min athar an-nubuwwa 191]

Av Tariq ibn Abdillah al-Muharibis berättelse framgår att Abu Lahab inte bara var upptagen med att vederlägga Profetens (frid vare med honom) ord som lögn, utan också kastade stenar på honom. Detta fick Profetens (frid vare med honom) hälar att börja blöda. [Tafhim al-Qur’an 6/522; Fi zilal al-Qur’an 3/282]

Inte nog med det. Han trodde att hans rikedom skulle skydda honom från all förödmjukelse, vanära och bestraffning i denna värld och i det kommande livet. Det har berättats att när Allahs Sändebud (ﷺ) kallade sitt folk till tro på Allah, sade Abu Lahab: ”Om det min brorson säger är sant, kommer jag på Uppståndelsens dag att kunna friköpa mig själv genom min rikedom och mina barn.” Han förbisåg detta tillkännagivande från Allah den Upphöjde: [Sura ash-Shuʿaraʾ 88–89] (ARABISKA*******)

”Den dag då varken rikedom eller barn kommer att vara till någon nytta. Den som kommer till Allah med ett rent hjärta kommer däremot att ha nytta av det.”

Innan Allahs Sändebud (ﷺ) fick profetskapet hade Abu Lahab gift sina båda söner, ʿUtba och ʿUtayba, med Allahs Sändebuds (ﷺ) båda döttrar, Ruqayya och Umm Kulthum. Men efter att Sändebudet (ﷺ) hade fått profetskapet och börjat förmedla religionens budskap tvingade Abu Lahab sina båda söner att skilja sig från Profetens båda döttrar. [Tafhim al-Qur’an 6/522; Fi Zilal al-Qur’an 3/282]

Efter att Allahs ädle Sändebudes (ﷺ) andre son, ʿAbdullah, hade avlidit blev Abu Lahab så glad att han sprang till sina vänner och sade med jublande röst: ”Muhammad har blivit utan söner.” [Tafhim al-Qur’an 6/490]

Abu Lahabs hustru, Durrahs (må Allah vara nöjd med henne) mor, hette egentligen Arwa och kallades Umm Jamil. Hon var dotter till Harb ibn Umayya och syster till Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med honom). När det gällde fiendskapen mot Allahs ädle Sändebud (ﷺ) var hon inte på något sätt mindre fientlig än sin man. Hon brukade lägga ut törnen på den väg där Sändebudet (ﷺ) brukade gå och vid hans dörr. Hon var mycket oanständig i sitt språk och ytterst grälsjuk. Att förolämpa Profeten (ﷺ), bedriva intrigmakeri, gräla under olika förevändningar samt skapa splittring, osämja och konfliktfyllda situationer var hennes sysselsättning. Kort sagt var hon en kvinna med en smutsig karaktär. Därför har Allah den Upphöjde sagt till hennes fördömande i Koranen:

(ARABISKA*******) – och hans hustru också, vedbärerskan. [Sira Ibn Hisham 1/355]

När denna Umm Jamil fick veta att verser hade uppenbarats till fördömande av henne själv och hennes man, kom hon till Kaba och letade efter Allahs Sändebud (ﷺ), som då befann sig där. Hadhrat Abu Bakr as-Siddiq var också med honom. Abu Lahabs hustru höll en näve stenar i handen. När hon kom nära Sändebudet (ﷺ) tog Allah bort hennes syn, så att hon inte kunde se Sändebudet (ﷺ), medan hon kunde se Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Hon gick fram till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och frågade: ”Var är din följeslagare? Jag har hört att han har förolämpat mig. Vid Allahs ed! Om jag får tag på honom ska jag kasta dessa stenar i hans ansikte. Se, vid Allahs ed! Jag är också poet.” Därefter reciterade hon följande två verser (ARABISKA****)

”Jag har varit olydig mot Muzammam, förnekat hans gärningar och avvisat hans religion med hat och förakt.”

Det bör nämnas att de dåtida avgudadyrkarna i Mekka kallade den ädle Profeten (s.a.v.) ”Muzammam” i stället för Muhammad. Muhammad betyder ”den lovprisade”, medan ”Muzammam” betyder ”den förkastade”. Därefter gick Umm Jamīl därifrån. Abū Bakr as-Siddīq (må Allah vara nöjd med honom) sade till Profeten (s.a.v.): ”O Allahs Sändebud! Såg hon dig inte?” Han svarade: ”Nej, hon såg mig inte. Allah den Upphöjde hade berövat henne synen på mig.” [Ibid., 1/356]

Ibn Ishaq säger att de personer som brukade plåga Allahs Sändebud (s.a.v.) inne i hans hus var Abū Lahab, al-Hakam ibn Abū al-ʿĀs ibn Umayya, ʿUqba ibn Abī Muʿayt, ʿAdī ibn Ḥamrā, Thaqīf ibn al-Asdaʿ och andra. De var alla grannar till Allahs Sändebud (s.a.v.). [Ar-Raḥīq al-Makhtūm, s. 103]

Det är värt att veta vilket öde denna ärkefiende till den ädle Allahs Sändebud (s.a.v.) fick. Han befann sig i Mekka under slaget vid Badr. När han fick höra nyheten om muslimernas seger i slaget drabbades han av en dödlig sjukdom av pestliknande karaktär, kallad al-ʿAdasa, och dog. I tre dagar låg hans lik kvar i huset. Ingen vågade närma sig av rädsla för smitta. När kroppen började ruttna och stanken spred sig kastade en av hans söner vatten på den från avstånd och tvättade liket. Ingen ur Quraysh-stammen gick nära kroppen. Därefter svepte de in den i ett tyg, bar den till ett högt beläget område i Mekka, ställde den lutad mot en mur och täckte den med stenar. Detta var det världsliga, usla slutet för denna ärkefiende till Allah och Hans Sändebud (s.a.v.). [Nisā min ʿAṣr an-Nubuwwa, s. 192]

I en sådan smutsig och skräckinjagande familj föddes och växte Durra bint Abī Lahab upp. Redan som barn såg hon sina föräldrars sådana smutsiga och osmakliga handlingar, men hon kunde inte acceptera deras gärningar och beteende. Innerst inne förkastade hon sina föräldrars avskyvärda handlingar.

Gradvis började hon förstå islams budskap. Islam fick en plats i hennes hjärta. En dag skakade hon av sig avgudadyrkans mörker och strålade av trons ljus. (arabiska****) (Han låter de levande komma fram ur de döda.) Liksom Allah, världarnas Herre, låter de levande komma fram ur de döda, kan man säga att samma sak skedde med Durra när hon antog islam.

Durra (må Allah vara nöjd med henne) antog islam i Mekka. [az-Ziriklī: al-Aʿlām, 2/338] Det är dock inte känt exakt när detta skedde. Sedan emigrerade hon till Medina. [Siyar Aʿlām an-Nubalāʾ, 2/275] Hennes första make var al-Hārith ibn Nawfal ibn al-Hārith ibn ʿAbd al-Muṭṭalib. Han stupade som avgudadyrkare när han deltog på Qurayshs sida i slaget vid Badr. Med honom fick Durra (må Allah vara nöjd med henne) tre söner: ʿUqba, al-Walīd och Abū Muslim. Efter att hon kommit till Medina gifte hon sig för andra gången med den berömde följeslagaren Diḥya al-Kalbī (må Allah vara nöjd med honom). [Ṭabaqāt Ibn Saʿd, 8/50; Nisā min ʿAṣr an-Nubuwwa, s. 193] Denne Diḥya al-Kalbī (må Allah vara nöjd med honom) var en stor följeslagare som antog islam tidigt. Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.v.) i alla slag efter Badr. Han reste till den romerske kejsaren Herakleios hov med ett brev från Allahs Sändebud (s.a.v.). Han var mycket stilig. Jibrīl (frid vare med honom) brukade ibland komma till Allahs Sändebud (s.a.v.) i hans gestalt. Han levde till och med Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. [Tahdhīb al-Asmāʾ wa-l-Lughāt, 1/185]

Efter att Durra (må Allah vara nöjd med henne) hade emigrerat till Medina och där fått stort mottagande, respekt och anseende, kunde vissa muslimska kvinnor ändå inte ta emot henne på ett naturligt sätt. När de tänkte på hennes föräldrars behandling av Allahs Sändebud (s.a.v.) började de se på henne med förakt. Durra (må Allah vara nöjd med henne) hamnade i en mycket besvärlig situation. Allahs Sändebud (s.a.v.) räddade henne ur denna situation. När man sammanför det som har återberättats i olika källor om detta blir berättelsen följande: ”Durra bint Abī Lahab emigrerade till Medina och tog sin tillflykt i Rāfiʿ ibn al-Muʿallā az-Zurqīs (må Allah vara nöjd med honom) hem. Kvinnorna ur Banū Zurayq-stammen kom för att träffa henne och sade: ’Du är alltså dotter till den där Abū Lahab, om vilken följande uppenbarades: (arabiska*********)”

”Var finns då nyttan med denna din emigration?”

Djupt bedrövad kom Durra (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och berättade vad kvinnorna i Zuraik-stammen hade sagt. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lugnade henne och sade: ”Sätt dig.” Därefter förrättade han middagsbönen, satte sig på predikstolen och förblev tyst en stund. Sedan sade han:

”O människor! Varför plågar ni mig när det gäller min familj? Vid Allah! Mina nära släktingar kommer att få min förbön på Uppståndelsens dag. Även stammarna Sudā, Hakam och Thaʿlab i Jemen kommer sannerligen att få den.”[Aʿlām an-nisāʾ-1/409; Usud al-ghāba-5/450; al-Isāba-4/490; Hayāt as-sahāba-1/372]

I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), med hänvisning till Durras ställning, sade:

”Den som gör dig vred gör Allah vred.”[Ash-Shawkānī, Durūs as-sahāba-542]

Durras (må Allah vara nöjd med henne) relation till Profetens familj var inte avlägsen. Därför brukade hon ofta besöka de troendes moder, ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne), och inhämta kunskap om olika islamiska frågor från henne. Ofta hände det att de två tävlade om att få tjäna Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Hon berättade följande om en sådan dag: ”Jag satt hos ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) när Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom in i rummet och sade: ’Ge mig vatten för tvagningen.’ Både ʿĀʾisha och jag sprang mot vattenkärlet. Jag hann ta det före ʿĀʾisha. Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade gjort tvagningen med det vattnet, lyfte han blicken mot mig och sade:

”Du är en av min familj, och jag är en av din familj.”[Imam ash-Shawkānī sade: Imam Ahmad har återberättat hadithen. Alla återberättare i kedjan från Durra är thiqa, det vill säga pålitliga. (Durūs as-sahāba-543)]

Durrā (må Allah vara nöjd med henne) var en av Qurayshs framstående kvinnliga poeter. Hon återberättade även hadither. Totalt återberättade hon tre hadither, direkt från Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och genom ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). En av haditherna som hon återberättade citeras nedan:

”Durrā (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod på predikstolen när en man reste sig och frågade: ’O Allahs Sändebud! Vilken person är bäst?’ Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Den som läser mest Koranen, iakttar mest gudsfruktan och fromhet, oftast uppmanar till goda gärningar, oftast förbjuder dåliga gärningar och oftast upprätthåller släktbanden – den personen är bäst.’”

Den andra hadithen som återberättats från henne lyder: (arabiska********)

”Ingen levande människa får vållas lidande på grund av någon död.”[Al-Isti‘ab-4/291; Al-Isaba-4/291; Al-A‘lam-2/338]

Hon hade en stark poetisk begåvning och ägnade sig åt poesi. Några dikter med utmärkta och djupsinniga tankar förekommer i olika verk under hennes namn. Följande är ett utdrag ur en av hennes dikter om Fijar-kriget: [A‘lam an-Nisa-1/409; Sha‘irat al-‘Arab-120; Nisa min ‘Asr an-Nubuwwah-196] (arabiska*********)

”I gryningen på rädsla och skräckens dag möter de en orubblig armé, lik ett berg, bland vilken det också finns ledare iförda Banu Fihrs stridsdräkter.

När den väldiga armén, upphetsad som en galning och stum, blir synlig, tycker du att den liknar havets upprörda vågor.

Kavalleriet störtar fram likt jaktfalkar med dragna svärd och kastar sig ner framför den gråfärgade armén.

Det dödliga giftet i dessa svärd hetsar även den mest kylslagna av dem och får den hetaste att strömma.

De är ett sådant folk att om en sten står framför dem som ett hinder, blir även de hårda och får den hårda stenen att mjukna.”

Den ära och värdighet som Durra (må Allah vara nöjd med henne) erhöll från Allahs ädle Sändebud bevarade hon under hela sitt liv. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lämnade denna värld medan han var nöjd med henne. Durra (må Allah vara nöjd med henne) avled år 20 efter hijra, under kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom). [Nisā min ʿaṣr an-nubuwwah 1/196]

Det bör nämnas att historien känner till tre kvinnliga följeslagare med namnet Durra. De var Durra bint Abī Sufyān, Durra bint Abī Salama och Durra bint Abī Lahab, må Allah vara nöjd med dem alla.

 Umm Kulthūm (må Allah vara nöjd med henne), dotter till ʿUqba

Umm Kulthūm var dotter i Qurayshs klan i Mecka. Detta var hennes tillnamn; hennes egentliga namn är inte känt. Hennes far var ʿUqba ibn Abī Muʿayṭ al-Umawī och hennes mor Arwā bint Qurayẓ. [Usd al-ghāba 5/614; Tahdhīb al-asmāʾ wa-l-lughāt 2/365; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/276] Det bör nämnas att historien känner till sammanlagt sju kvinnliga följeslagare med namnet Umm Kulthūm. [Se Usd al-ghāba 5/612–615] Hon var halvsyster på moderns sida till den tredje kalifen i islam, den ärevördige ʿUthmān ibn ʿAffān (må Allah vara nöjd med honom), en av de tio som fått löfte om paradiset. Arwā bint Qurayẓ var nämligen även ʿUthmāns mor (må Allah vara nöjd med honom). Umm Kulthūms två biologiska bröder, al-Walīd och ʿUmāra, antog islam i samband med Meckas erövring. [Nisāʾ min ʿaṣr an-nubuwwah 383]

Umm Kulthūms far var en bitter fiende till den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under dennes tid i Mecka. Han blev känd i historien för sin ytterst brutala förföljelse av Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de svaga muslimerna i Mecka. Han togs till fånga av den muslimska armén i slaget vid Badr och dödades på Allahs Sändebuds befallning (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Umm Kulthūm (må Allah vara nöjd med henne) befann sig då i Mecka. Historikerna har nämnt att inte ens en tår föll från hennes ögon när hon fick höra att hennes grymme far hade dödats.

Umm Kulthūm (må Allah vara nöjd med henne) antog islam i unga år medan hon bodde i sin fars hem i Mecka, och där avlade hon troskapseden inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) före hans hijra. Hon var en av dem som bad vända sig mot de två böneriktningarna. [Ovan citerade verk]

Hon var den första kvinnliga muhājir som flydde och ensam gav sig av på vägen till Medina.

Hon föddes i en familj i Mecka som var extremt fientlig mot islam. När det blev känt att hon hade antagit islam ställdes hon inför mycket svåra omständigheter. Hon utsattes för förtryck och brutal misshandel. Hon hölls inspärrad i hemmet för att hon inte skulle kunna göra hijra tillsammans med de muhājirūn som begav sig till Medina. Under dessa förhållanden tvingades hon tillbringa en lång tid.

Ibn Abd al-Barr (d. 463 AH.) berättar att Umm Kulthum (ra) inte kunde göra hijra förrän det sjunde året efter hijra. Omedelbart efter fördraget i Hudaybiyya fick hon möjlighet att göra hijra till Medina och flydde från Mecka dit. Ett villkor i fördraget i Hudaybiyya var att den som lämnade Mecka efter att ha antagit islam och begav sig till Medina skulle skickas tillbaka. Två dagar efter att Umm Kulthum (ra) hade anlänt till Medina kom hennes två bröder, al-Walid och Umarah ibn Uqbah, till Rasulullah (sa) i Medina för att kräva att hon skulle återlämnas. Då uppenbarades den tionde versen i sura al-Mumtahana, där det förbjöds att återlämna de kvinnliga muhajirerna som kom från Mecka. Efter att denna vers hade uppenbarats vägrade Rasulullah (sa) att överlämna Umm Kulthum (ra) till hennes bror.[Al-Bayhaqi, Dalail an-Nubuwwah-4/171; al-Istiab-4/465; Nasab Quraysh-145] Han sade till dem: (arabisk text)

”Villkoret gällde männen, inte kvinnorna.”[Tafhim al-Qur’an-del 17, s. 72; hadithen i Tafhim al-Qur’an har återgivits med hänvisning till Imam Razis Tafsir al-Kabir och Ibn al-Arabis Ahkam al-Qur’an.]

Berättelsen om Umm Kulthum (ra) och hennes hijra till Medina är mycket fascinerande och förvånande. Av olika historiska källor framgår att hon ensam lämnade Mecka och på vägen tog med sig en man från Khuzaa-stammen som följeslagare. Hon nådde Medina till fots, enligt en annan uppgift ridande på en kamel. Ibn Sad (d. 230 AH.) säger: ”Vi känner inte till någon annan kvinna från Quraysh än Umm Kulthum (ra) som ensam, efter att ha antagit islam, gjorde hijra till Allah och Hans Sändebud.”[Tabaqat-8/230]

Låt oss höra berättelsen om Umm Kulthums (ra) hijra från Mecka till Medina och hur hon gick till väga, med hennes egna ord:

En del av min familj bodde på landsbygden (i en oas). Jag brukade gå dit ensam och stanna där i tre eller fyra dagar, varefter jag återvände till Mecka. Ingen hindrade mig från att göra sådana resor. Så småningom beslöt jag mig för att bege mig till Medina. En dag lämnade jag Mecka med avsikt att bege mig till landsbygden. De som hade kommit för att följa mig en bit följde mig en kort sträcka och återvände sedan. Jag fortsatte ensam, och då mötte jag en man från Khuzaa-stammen. Han frågade: Vart ska du?

Jag frågade: Varför frågar du det, och vem är du?

Han svarade: Jag är från Khuzaa-stammen.

När han sade att han var från Khuzaa-stammen kände jag mig lugnad, eftersom denna stam hade slutit ett fördrag och ett fredsavtal med Rasulullah (sa). Jag presenterade mig och sade:

Jag är en kvinna från Quraysh-stammen och vill gå till Allahs Sändebud (s.a.w.), men jag känner inte till vägen.

Han sade: ”Jag ska föra dig till Medina.”

Sedan tog han fram en kamel åt mig. Jag satte mig upp på dess rygg.

Till slut kom vi fram till Medina. Han var en utmärkt följeslagare. Må Allah belöna honom väl. Jag gick till de troendes moder, Umm Salama (r.a.), och presenterade mig. Hon omfamnade mig och sade: ”Har du gjort hijra till den Allsmäktige Allah, Rabb al-‘Alamin, och Hans Sändebud (s.a.w.)?”

Jag sade: ”Ja. Men jag är rädd att jag ska skickas tillbaka.”

En liten stund senare kom Allahs Sändebud (s.a.w.) till Umm Salama (r.a.). När Umm Salama (r.a.) berättade för honom om mig välkomnade han mig med orden: ”Marhaban wa ahlan.”

Jag sade: ”Jag har flytt till dig för min religions skull. Ge mig beskydd och skicka inte tillbaka mig. Om du skickar tillbaka mig kommer de att straffa mig på ett sätt som jag inte kan uthärda.”

Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Den Allsmäktige Allah har förklarat fredsfördraget ogiltigt när det gäller kvinnor. Som tidigare nämnts talades det i den klausul i Hudaybiyyas fredsfördrag som föreskrev att män från Mecka skulle återlämnas endast om män; ingenting sades om kvinnor.” Därefter reciterade Allahs Sändebud (s.a.w.) följande två verser: [Sura al-Mumtahana 10–11] (arabisk text**********)

”Troende! När troende kvinnor utvandrar till er, ska ni pröva dem; Allah känner deras tro väl. Om ni får veta att de är troende, ska ni inte sända tillbaka dem till de otrogna. Troende kvinnor är inte tillåtna för de otrogna, och de otrogna männen är inte tillåtna för de troende kvinnorna. Återbetala dem det som de otrogna har spenderat. Det är ingen synd för er att gifta er med dem, om ni ger dem deras mahr. Håll inte fast vid äktenskapet med otrogna kvinnor. Begär tillbaka det som ni har spenderat, och de otrogna ska begära tillbaka det som de har spenderat. Detta är Allahs föreskrift; Han dömer mellan er. Allah är Allvetande och Allvis. Om någon av era hustrur lämnar er och ansluter sig till de otrogna, och ni därefter får tillfälle, ska ni ge dem vars hustrur har lämnat dem ett belopp motsvarande det som de har spenderat. Frukta Allah, på vilken ni tror.”

Därefter prövade Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) Ummu Kulthum (radiyallahu anha) och alla de kvinnor som kom till Medina efter henne i ljuset av denna vers. Ibn Abbas tillfrågades: Hur gick Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) till väga när han prövade kvinnorna? Han svarade: Han lät kvinnorna som kom till Medina avlägga följande ed: ”Vid Allah! Jag lämnade inte mitt hem av hat eller ovilja mot min make. Vid Allah! Jag lämnade det inte av längtan från ett land till ett annat. Vid Allah! Jag lämnade inte hemmet på grund av någon världslig begärelse eller strävan. Vid Allah! Jag lämnade endast hemmet av kärlek till Allah och Hans Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam).”[Mukhtasar Tafsir Ibn Kathir-3/485; Tafsir al-Khazin ma’a hashiyat al-Baghawi-7/78; Sirat Ibn Hisham-2/325; Siyar a’lam an-nubala-2/276; adh-Dhahabi: Tarikh-2/400; Zad al-ma’ad-3/300]

Genom denna händelse framträder Ummu Kulthums (radiyallahu anha) skarpa intelligens och fasta tro. Allah, världarnas Herre, fastställde genom henne flera särskilda bestämmelser i den islamiska shariah. Detta var en särskild hedersbevisning för henne.

Under livet i Medina intog Ummu Kulthum (radiyallahu anha) en särskilt hedrad ställning bland de kvinnliga sahabiyyat. Allahs ädle Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) betraktade henne med respekt och satte stort värde på hennes uppriktiga tro. Han tog med henne i vissa jihadfälttåg och gav henne i uppdrag att vårda de sårade. Han gav henne också en andel av krigsbytet.[Nisa min asr an-nubuwwah-386]

Äktenskap

Ummu Kulthum (radiyallahu anha) gifte sig inte före hijrah. Efter att hon kommit till Medina friade fyra framstående sahabah till henne. De var az-Zubayr ibn al-Awwam, Zayd ibn Harithah, Abd ar-Rahman ibn Awf och Amr ibn al-As (radiyallahu anhum). Hon rådfrågade sin halvbror Uthman ibn Affan (radiyallahu anhu). Uthman (radiyallahu anhu) sade åt henne att rådfråga Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). Hon gick till Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) och bad honom om råd inför beslutet. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade till henne: ”Gift dig med Zayd ibn Harithah. Det blir bättre för dig.” Hon gifte sig med Zayd.

Zayd (radiyallahu anhu) stupade som martyr i slaget vid Mu’tah. Därefter gifte sig az-Zubayr ibn al-Awwam (radiyallahu anhu) med henne. Az-Zubayr (radiyallahu anhu) var något hård till sin natur. Han behandlade sina hustrur ganska strängt.

Därför begärde Ummu Kulthum (radiyallahu anha) skilsmässa, och han skilde sig från henne. Efter att de hade gått skilda vägar gifte sig Abd ar-Rahman ibn Awf (radiyallahu anhu) med henne. Abd ar-Rahman avled efter att ha drabbats av sjukdom. Då gifte Amr sig med henne. Abd ar-Rahman avled efter att ha drabbats av sjukdom. Vid denna tid var Amr ibn al-As (radiyallahu anhu) guvernör i Egypten. Han gifte sig med Ummu Kulthum (radiyallahu anha), och hon avled i hans hem.[Tahdhib al-asma wa al-lughat-2/365; Tahdhib at-tahdhib-12/477; Ansab al-ashraf-1/471; Siyar a’lam an-nubala-2/277] Detta var under den fjärde kalifen Ali (radiyallahu anhu).

Barn

I Hadrat az-Zubayr ibn al-ʿAwwāms (ra) hem föddes Zaynab, och i ʿAbd ar-Rahmān ibn ʿAwfs (ra) hem föddes Ibrāhīm, Muhammad och Ismāʿīl. I Hadrat Zayd och ʿAmr ibn al-ʿĀs (ra) hem föddes ett barn. I Hadrat Zayd och ʿAmr ibn al-ʿĀs (ra) hem föddes inget barn. Bland hennes barn blev Humayd en tābiʿī och en framstående faqīh och lärd. Han återberättade många hadither. Som liten hörde han hadither från sin morbror, Hadrat ʿUthmān (ra). Ibn al-ʿImād al-Hanbalī sade: ”Han var en berömd och högt ansedd lärd.” Han avled år 95 efter hijra. [Shadharāt adh-Dhahab 1/386–387]

På den tiden, då läsning och skrivning knappast alls var utbredd, fanns det några Quraysh-kvinnor som kunde läsa och skriva. Umm Kulthūm (ra) var en av dem. Hon kunde läsa och skriva. Hon återberättade tio hadither från Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam). Bland dem som återberättade hadither från henne fanns hennes två söner, Humayd ibn Nāfiʿ, och genom honom återberättades hadither. [Al-Istīʿāb 2/794] Hennes hadither har sammanställts i as-Sahīhayn (al-Bukhārī och Muslim). En hadith är muttafaq ʿalayhi. Haditherna har även sammanställts i de övriga verken i as-Sihāh as-Sitta, med undantag för Ibn Mājah. [Sahābiyyāt 243; Nisāʾ min ʿasr an-nubuwwah 388]

 Asmāʾ bint ʿUmays (ra)

Asmāʾ var dotter till den arabiska stammen Khathʿam. Hennes far var ʿUmays ibn Maʿad och hennes mor var Khawla bint ʿAwf. Modern Khawla, som även var känd som Hind, var dotter till Kinnah-stammen. Asmāʾs kunya var Umm ʿAbdillāh. [Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/282] Hon var halvsyster till de troendes moder, Hadrat Maymūnah (ra). [Sīrat Ibn Hishām 1/257; not 7; Siyar sahābiyyāt 141] Hon gifte sig med Jaʿfar ibn Abī Tālib (ra), Hadrat ʿAlī ibn Abī Tālibs äldre bror. [Tabaqāt Ibn Saʿd 8/280; Ibn Qutaybah; al-Maʿārif 171, 173] Hon var hel- eller halvsyster till en grupp berömda kvinnliga sahābiyyāt. Deras antal var nio eller tio. [Al-Isābah 4/231]

Hon blev muslim innan Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) började uppehålla sig i Dār al-Arqam i Mecka. [Tabaqāt 8/280]

Ungefär vid samma tid antog även hennes make, Hadrat Jaʿfar (ra), islam. [Sīrat Ibn Hishām 1/136] Efter att hon hade antagit islam gjorde hon hijra tillsammans med sin make till Abessinien. Där föddes deras tre söner: ʿAbdullāh, Muhammad och ʿAwn. [Ibid. 1/323, 2/359; Ansāb al-ashrāf 1/198; Siyar aʿlām an-nubalāʾ 2/283; Jamharat ansāb al-ʿArab 390]

Efter att ha vistats i Abessinien i flera år anlände hon direkt därifrån till Medina under det sjunde året efter hijra, vid tiden för erövringen av Khaybar. [Ansāb al-ashrāf 1/198; Sīrat Ibn Hishām 2/359, 269] När hon kom till Medina gick hon till de troendes moder, Hadrat Hafsahs (ra), hem. Då var Hadrat ʿUmar (ra) närvarande där. Han frågade: ”Vem är denna kvinna?” Det sades: ”Asmāʾ bint ʿUmays.” ʿUmar (ra) sade: ”Jaså, den abessinska kvinnan, havets kvinna!” Asmāʾ sade: ”Ja, det är jag.” ʿUmar (ra) sade: ”Genom hijra har vi överträffat er i rang.” Asmāʾ sade: ”Ja, det har du rätt i. Ni var tillsammans med Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam). Han gav era hungriga mat och undervisade era okunniga. Men vi befann oss långt borta från vårt land, hjälplösa, och hade lämnat allt för Allahs och Hans Sändebuds välbehag. Med tålamod och ståndaktighet mötte vi allt svårare prövningar och olyckor. Vi väntar på att Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) ska återvända, så att jag kan underrätta honom om saken.” Asmāʾ sade dessa ord med betydande förbittring. Under tiden kom Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) dit. Asmāʾ (ra) berättade allt för honom. Allahs Sändebud (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade: ”De gjorde endast en hijra, medan ni gjorde två hijra. Därför är ni högre i rang.” [Fath al-Bārī 7/317; al-Maghāzī, kapitlet om expeditionen till Khaybar; Muslim, hadith nr 2503; Fī fadāʾil as-sahābah; Kanz al-ʿummāl 8/333]

Det har berättats från Amir. Asma framförde följande klagomål: ”Allahs sändebud! Dessa människor påstår att vi inte är muhajirer.” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”De som säger detta talar osanning. Ni har gjort hijra två gånger. En gång gjorde ni hijra till Najashi, och en annan gång till mig.[Tabaqat-8/281; al-Isaba-4/231]

När detta glädjebudskap, som hade kommit från Allahs sändebuds (frid vare med honom) egna läppar, spreds bland människorna, blev de som hade gjort hijra till Abessinien mycket glada. De kom till Asma för att försäkra sig om att detta glädjebudskap verkligen var sant.[Bukhari-2/607–608; Tabaqat-8/281]

Det historiska slaget vid Mu’ta ägde rum under det åttonde hijriåret. Asmas (må Allah vara nöjd med henne) make Ja’far (må Allah vara nöjd med honom) var en av detta slags befälhavare. Han stupade som martyr i striden. När nyheten nådde Allahs sändebud (frid vare med honom), skyndade han till Asmas (må Allah vara nöjd med henne) hus och sade: ”För mina Ja’fars söner till mig.” Asma tvättade pojkarna, gjorde dem rena och välvårdade och förde dem inför Allahs sändebud (frid vare med honom). Allahs sändebuds (frid vare med honom) båda ögon fylldes av tårar. Han omfamnade pojkarna och kysste dem. Asma frågade: ”Har ni fått några nyheter om Ja’far?” Allahs sändebud (frid vare med honom) svarade: ”Ja, han har stupat som martyr.” Så snart Asma hörde detta började hon skrika, och huset fylldes av klagan. Grannkvinnorna samlades omkring henne och sade till henne att Allahs sändebud (frid vare med honom) förbjöd att man slog sig för bröstet. Därefter reste sig Allahs sändebud (frid vare med honom), återvände till sitt hem och sade: ”Tillaga mat åt Ja’fars söner, för deras mor Asma är förkrossad av sorg och smärta.[Musnad-6/370; Ansab al-ashraf-1/380]

Därefter gick Allahs sändebud (frid vare med honom) till moskén med sorg i hjärtat och ett dystert ansikte och tillkännagav nyheten om Ja’fars (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap. Just då kom en man till Allahs sändebud (frid vare med honom) och sade: ”Ja’fars hustru har börjat klaga högljutt och gråta.” Han sade till mannen: ”Gå och hindra dem från att göra så.” Efter en stund kom mannen tillbaka och sade: ”Allahs sändebud, de slutar inte.” Han skickade åter iväg mannen med samma besked. Men inte heller det hjälpte. Då sade Allahs sändebud (frid vare med honom): ”Fyll hennes mun med jord.” I Sahih al-Bukhari berättas också att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade till mannen: ”Vid Allah! Om ni inte gör detta – fyller hennes mun med jord – kommer Allahs sändebud (frid vare med honom) inte att få någon lättnad från sin plåga.” På den tredje dagen gick Allahs sändebud (frid vare med honom) till Asmas hus och förbjöd henne att sörja på detta sätt.[Musnad-6/369]

Det andra äktenskapet

Sex månader efter hennes make Ja’fars (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap ingick Asma sitt andra äktenskap med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), under månaden Shawwal det åttonde hijriåret, omkring tiden för slaget vid Hunayn. Allahs sändebud (frid vare med honom) förrättade själv vigseln.[al-Isaba-4/231] Två år efter detta äktenskap, under månaden Dhu al-Qa’da det tionde hijriåret, födde Asma sonen Muhammad ibn Abi Bakr, vars far var Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Vid denna tid var Asma på väg till Mecka tillsammans med Allahs sändebuds (frid vare med honom) följe för avskedshajj. När de nådde Dhu al-Hulayfa födde hon Muhammad. Nu blev hon osäker på hur hon skulle fullgöra hajj. Även hennes make Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ville skicka henne tillbaka till Medina. Till slut bad man Allahs sändebud (frid vare med honom) om hans utlåtande. Han sade: ”Säg till henne att hon ska bada och träda in i ihram för hajj.[Tabaqat-8/282; Musnad-6/369; Muslim-3/185–186]

När hennes första make Ja’far dog under det åttonde hijriåret drabbades Asma (må Allah vara nöjd med henne) av stor smärta. Men i hopp om att vinna Allahs och Hans sändebuds välbehag förvandlade hon denna sorg och smärta till tålamod och tacksamhet. När hennes andra make Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dog under det trettonde hijriåret blev hon åter överväldigad av sorg. Genom tålamod och uthållighet tog hon sig även igenom denna sorg. När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) låg för döden testamenterade han att hans hustru Asma skulle tvätta honom efter döden. Asma tvättade honom.[Muwatta-1/223; Tabaqat-8/283] När hon hade avslutat tvagningen sade hon till de närvarande muhajirerna: ”Jag fastar, och dagen är dessutom mycket kall. Måste även jag bada?” De svarade: ”Nej.”[Muwatta-1/222–223; Siyar a’lam al-nubala-2/286]

När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dog var Muhammad, barnet som Asma hade fött med honom, omkring tre år gammal.[Tabaqat-8/284] Senare kom denne Muhammad att bli ett av de viktigaste vittnena till, eller en av huvudpersonerna bakom, den tragiska händelsen när den tredje kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) mördades.

Efter hennes andre make Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) död tog Hazrat Asma Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) till sin tredje make. Barnet Muhammad ibn Abi Bakr flyttade tillsammans med sin mor till sin styvfar Alis (må Allah vara nöjd med honom) hem och växte upp under hans kärlek och omsorg. Det bör nämnas att den främsta orsaken till att många senare försökte lägga ansvaret för mordet på Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) på Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) var denne styvson Muhammads agerande.

Läsarna har kanske lagt märke till att två av Hazrat Asmas söner hette Muhammad – Muhammad ibn Jafar och Muhammad ibn Abi Bakr. En dag började dessa två pojkar hävda sin börd och överlägsenhet gentemot varandra och sade: ”Jag är ädlare än du. Min far är mer ärevördig än din far.” Deras diskussion fortsatte en lång stund. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade till deras mor Asma: ”Du får avgöra denna tvist mellan dem.” Asma sade: ”Bland de arabiska ungdomarna har jag inte funnit någon bättre än Jafar, och bland de äldre har jag inte sett någon bättre än Abu Bakr.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Du har inte lämnat något för mig att säga. Om jag hade sagt något annat än det du sade, skulle jag ha blivit missnöjd.” Asma sade då: ”Och vad gäller godhet är du den tredje av de tre.” [Samma källa, 8/285; Siyar a’lam an-nubala, 2/287]

Med Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) som far födde Hazrat Asma sonen Yahya. Ibn Sad har emellertid i sin Tabaqat, med Muhammad ibn Umars auktoritet, återberättat att Asma med Ali (må Allah vara nöjd med honom) fick två söner: Yahya och Awn. Den förstnämnda berättelsen förefaller vara den riktiga, eftersom majoriteten av siraexperterna har valt denna uppfattning. Allama Ibn al-Athir förklarade den senare uppfattningen vara felaktig. Han skrev att detta var en fantasi av Ibn al-Kalbi, som var en berömd lögnare. [Usd al-ghaba, 5/395; Siyar as-sahabiyyat, 144; al-Isti’ab, 2/745] Således uppgick det totala antalet barn som Hazrat Asma fick med sina tre makar till fem. Med Hazrat Jafar fick hon Muhammad, Abdullah, Awn; med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) Muhammad; och med Ali Yahya. [Ansab al-ashraf, 1/447] Alla fem var söner.

Som redan antytts blev Muhammad ibn Abi Bakr indragen i upproret och oredan under kalifen Uthmans kalifat. Mot denna bakgrund dödades han i Egypten år 38 efter hijra. Hans lik stoppades in i ett åsneskinn och brändes, som en ytterst grym hämnd. Modern Asma blev naturligtvis mycket bedrövad över sin sons tragiska öde. Men hon tappade inte fattningen utan visade tålamod. När hon hörde detta hjärtskärande budskap bredde hon ut sin bönematta och ställde sig för att be. [al-Isaba, 4/231; Sahabiyyat, 173]

Under sin vistelse i Abessinien lärde sig Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) enklare former av folkmedicin. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) låg på sin sista sjukbädd och befann sig vid slutet av sitt jordiska liv, diagnostiserade Umm Salama och Asma (må Allah vara nöjd med henne) gemensamt hans sjukdom som ”dhat al-janb” och försökte ge honom medicin. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vägrade att ta någon medicin. Just då blev han en aning medvetslös. De två kvinnorna såg detta som ett tillfälle. De öppnade försiktigt hans mun och hällde in medicinen. Efter en stund återfick han medvetandet, kände sig något bättre och sade: ”Det är troligtvis Asma som har ordinerat denna behandling.” [Bukhari, 2/851; Ansab al-ashraf, 1/545]

Sextio hadither har återberättats från Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne). Bland de mest framstående av dem som hörde och återberättade hadither från henne märks Abdullah ibn Jafar, Ibn Abbas, Qasim ibn Muhammad, Abdullah ibn Shaddad ibn al-Had, Urwa, Said ibn al-Musayyib, Umm Awn bint Muhammad ibn Jafar, Fatima bint Ali och Abu Yazid al-Madani. [ad-Durr al-manthur, 35; Siyar a’lam an-nubala, 2/278] Hon inhämtade kunskap direkt från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i olika frågor. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lärde henne en åkallan att läsa i tider av prövningar och olyckor. Asma brukade recitera den. [Musnad, 6/369; Kanz al-ummal, 1/299]

Hon hade god kunskap om drömtydning. Därför brukade Umar (må Allah vara nöjd med honom) vanligtvis be just henne att tyda hans drömmar. [Kanz al-ummal, 3/153; al-Isaba, 4/231; Hayat as-sahaba, 3/450]

Hazrat Asmas tredje make, Ali (må Allah vara nöjd med honom), blev martyr år 40 efter hijra. Hazrat Asma gick också bort en kort tid därefter. [Tahdhib at-tahdhib, 12/399; Shajarat adh-dhahab, 1/15, 48]

En dag såg Allahs Sändebud ﷺ Asmās tre söner med hennes förste make Jaʿfar, och de var mycket magra och svaga. Han frågade: ”Varför är de i ett sådant tillstånd?” Asmā sade: ”De har drabbats mycket av det onda ögat.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Varför utför du då inte ruqyah för dem?” Ḥaḍrat Asmā kände till en besvärjelse. Hon reciterade den för Allahs Sändebud ﷺ. Efter att ha hört den sade han: ”Ja, den är riktig.” [Muslim 2/223]

Ḥaḍrat Asmā var under Allahs Sändebuds ﷺ livstid djupt engagerad i hans familj. I vissa berättelser framgår det att hon var mycket aktiv vid Ḥaḍrat Fāṭimas bröllop. Som representant för brudens familj gick hon till svärsonen ʿAlīs hus. [Ḥayātus Ṣaḥābah 2/667–668]

 Bibliografi

1. Imām adh-Dhahabī:

(a) Siyar aʿlām an-nubalāʾ (Beirut: al-Muʾassasah ar-Risālah, 7:e upplagan, 1990)

(b) Tadhkirat al-ḥuffāẓ (Beirut: Dār Iḥyāʾ at-Turāth al-Islāmī)

(c) Tārīkh al-Islām wa-ṭabaqāt al-mashāhīr wa-l-aʿlām (Kairo: Maktabat al-Qudsī, 1367 AH)

2. Ibn Ḥajar:

(a) Tahdhīb at-Tahdhīb, (Hyderabad: Dā’irat al-Ma‘ārif, 1325 e.H.; Beirut: Dār al-Ma‘rifa)

(b) Taqrīb at-Tahdhīb (Lucknow)

(c) al-Isāba fī Tamyīz as-Sahāba, (Beirut: Dār al-Fikr, 1978)

(d) Lisān al-Mīzān, (Hyderabad, 1331 e.H.)

(e) Fath al-Bārī, (Egypt, 1319 e.H.)

3. Jamāl ad-Dīn Yūsuf al-Mizzī: Tahdhīb al-Kamāl fī Asmā’ ar-Rijāl, (Beirut: Mu’assasat ar-Risāla, upplaga 1/1988)

5. Abū Yūsuf: Kitāb al-Kharāj, (Beirut: al-Maktab at-Tijārī)

6. Ibn Kathīr:

(a) Tafsīr al-Qurʾān al-ʿAẓīm, (Misr: Dār Iḥyāʾ al-Kutub al-ʿArabiyya)

(b) Mukhtaṣar Tafsīr Ibn Kathīr, (Beirut: Dār al-Qurʾān al-Karīm, 1981)

(c) as-Sīra an-Nabawiyya, (Beirut: Dār al-Kutub al-ʿIlmiyya)

(d) al-Bidāya wa-n-Nihāya, (Beirut: Maktabat al-Maʿārif; Beirut: Dār al-Kutub al-ʿIlmiyya, 1983)

7. Ibn al-Jawzī: Ṣifat aṣ-Ṣafwa, (Hyderabad: Dāʾirat al-Maʿārif, 1357 AH)

8. Ibn Saʿd: aṭ-Ṭabaqāt al-Kubrā, (Beirut: Dār Ṣādir)

9. Ibn ʿAsākir: at-Tārīkh al-Kabīr, (Syrien: Maṭbaʿat ash-Shām, 1329 AH)

10. Yāqūt al-Ḥamawī: Muʿjam al-Buldān, Beirut: Dār Iḥyāʾ at-Turāth al-ʿArabī)

11. Abu al-Faraj al-Isfahani: Kitab al-Aghani, (Egypten: 1929)

12. Ibn Hazm: Jamharat Ansab al-Arab, (Mecka: Dar al-Ma’arif, 1962)

13. Ibn Khallikan: Wafayat al-A’yan, (Egypten: Maktabat al-Nahda al-Misriyya, 1948)

14. Muhammad al-Alusi: Bulugh al-Arib fi Ma’rifat Ahwal al-Arab, (1314 AH)

15. Ibn al-Athir:

(a) Usud al-Ghaba fi Ma’rifat al-Sahaba, (Beirut: Dar Ihya al-Turath al-Arabi)

(b) Tajrid Asma’ al-Sahaba, (Hyderabad: Da’irat al-Ma’arif, 1:a upplagan, 1315 AH) 16. Al-Baladhuri:

(a) Ansab al-Ashraf, (Egypten: Dar al-Ma’arif)

(b) az-Zirikli: al-Aʿlām, (Beirut: Dār al-ʿIlm li-l-Malāyīn, 4:e upplagan, 1978)

18. Ibn Hishām: as-Sīra an-nabawiyya, (Beirut:)

19. Yūsuf al-Kandhalūbī: Hayāt as-sahāba, (Damaskus: Dār al-Qalam, 2:a upplagan, 1983)

20. Saʿīd al-Ansārī, Maulana: Siyār-i ansāb, (Indien: 1948)

21. Niyāz Fatehpūrī: Sahābiyāt, (Karachi: Nafīs-akademin)

22. Ibn ʿAbd al-Barr: al-Istīʿāb (marginalanteckningar till al-Isāba)

23. Ahmad Khalīl Jumuʿa: Nisāʾ ahl al-bayt, (Damaskus: Dār al-Yamāma, 3:e upplagan, 1998)

24. Ibn Sallām al-Jumahī: Tabaqāt ash-shuʿarāʾ, (Beirut: Dār al-Kutub al-ʿIlmiyya, 1:a upplagan, 1981)

26. Dr. Abd ar-Rahma al-Basha: Suwarun min hayat as-Sahaba, (Saudiarabien, 1:a upplagan)

27. Dr. Shawqi Daif: Tarikh al-adab al-arabi, (Kairo: Dar al-Ma’arif, 7:e upplagan)

28. Dr. Umar Farrukh: Tarikh al-adab al-arabi, (Beirut: Dar al-‘Ilm lil-Malayin, 1985)

29. Jurji Zaydan: Tarikh al-adab wa-l-lugha al-‘arabiyya, (Beirut: Dar al-Maktaba al-Hayat, 3:e upplagan/1978)

30. Alauddin Ali al-Muttaqi: Kanz al-‘Ummal, (Beirut: Mu’assasat ar-Risala, 5:e upplagan, 2985)

31. Ahmad Abd ar-Rahman al-Banna: Bulugh al-amani min asrar al-fath ar-rabbani (sharh al-musnad), (Kairo: Dar ash-Shihab)

32. Dr. Mustafa as-Siba’i: as-Sunna wa makanatuha fi at-tashri’ al-islami, (Beirut: al-Maktab al-Islami, 2:a upplagan, 1976)

33. Haji Khalifa: Kashf az-zunun ‘an asami al-kutub wa-l-funun, (Beirut: Dar al-Fikr, 1990)

34. Muhammad al-Khadari Bek: Tarikh al-Umam al-Islamiyya, (Egypten: al-Maktaba at-Tijariyya al-Kubra, 1969)

35. Muhyiddin ibn Sharaf an-Nawawi: Tahdhib al-Asma wa-l-Lughat, (Egypten: at-Tiba’a al-Mughiriyya)

36. Da’ira-i-Ma’arif-i-Islamia (Lahore)

37. Ibn Abd Rabbihi: al-Iqd al-Farid, (Kairo: Lujnat at-Ta’lif wa-t-Tarjama, 3:e upplagan/1969)

38. Ibn Manzur: Lisan al-Arab, (Kairo: Dar al-Ma’arif)

39. Umar Rida Kahhala: A’lam an-Nisa, (Beirut: Mu’assasat ar-Risala, 5:e upplagan, 1984)

40. Mahmud Mahdi al-Istanbuli och Mustafa ash-Shilbi: Nisa Hawla ar-Rasul (s.a.w.), (Jidda: Maktaba as-Sawadi, 9:e upplagan, 2001)

41. Ahmad Khalil Jum’a: Nisa min Asr an-Nubuwwa, (Mecka: Dar Tayyiba al-Khadra, 2:a upplagan, 2000)

42. Sa’id Ansari: Siyar al-Sahabiyyat, (Ajgar, 1341)

43. Sayyid Sulayman Nadwi: Sirat-i ‘A’isha (ra), (Karachi: Urduakademin Sindh)

44. Dr. Abd al-Karim Zaydan: al-Mufassal fi ahkam al-mar’a wa-l-bayt fi al-shari’a al-islamiyya, (Beirut: Mu’assasat al-Risala, 3:e uppl., 1997)

45. al-Baqillani: I’jaz al-Qur’an, (Beirut: Mu’assasat al-Kutub al-Thaqafiyya, 1:a uppl., 1991)

46. al-Suyuti: al-Durr al-Manthur, (Beirut: Dar al-Ma’rifa)

47. ‘Abd al-Qadir al-Baghdadi: Khizanat al-Adab, (Beirut: Dar Sadir)

48. Muhammad ‘Ali al-Shawkani: Darr al-Sahabi fi Manaqib al-Qaraba wa-l-Sahaba, (Damaskus: Dar al-Fikr, 1:a uppl., 1984)

49. ‘Ali ibn Burhan al-Din al-Halabi: al-Sira al-Halabiyya, (Egypten: 1:a uppl., 1964)

50. Al-Bayhaqi: Dalā’il al-nubuwwa, (Beirut: Dar al-Kutub al-‘Ilmiyya, upplaga 1, 1985)

51. Ahmad Khalil Jum’a: Nisā’ mubashsharāt bil-janna, (Beirut: Dar Ibn Kathir, upplaga 4, 2001)

52. Muhibb al-Din al-Tabari: al-Riyad al-nadira fi manaqib al-‘ashara, (Beirut: Dar al-Kutub al-‘Ilmiyya, upplaga 1, 1984)

53. Ahmad Zayni Dahlan: al-Sira al-nabawiyya, (Beirut: Ahlia lil-nashr wa al-tawzi’, 1983)

54. Abu Nu’aym al-Isfahani: Hilyat al-awliya, (Beirut: Dar al-Kitab al-‘Arabi, upplaga 2, 1967)

55. Khalil Jum’a: Banat al-sahab, (Beirut: al-Zamama, upplaga 1, 1999)

56. al-Samhudi: Wafa’ al-wafa’, (Beirut: Dar Ihya’ al-Turath al-‘Arabi, upplaga 4, 1984)

57. Ibn ‘Asakir: Tarikh Dimashq, (Damaskus: Dar Fikr)

58. al-Haythami: Majmaʿ az-Zawaʾid wa Manbaʿ al-Fawaʾid, (Beirut: Muʾassasat al-Maʿarif, 19856)

59. Musʿab az-Zubayri: Nasab Quraysh, (Egypten: Dar al-Maʿarif, 3:e upplagan)

60. Ibn Qayyim: Zad al-Maʿad, (Beirut: Muʾassasat ar-Risala, 2:a upplagan, 1982)

61. Ibn Qayyim: Zad al-Maʿad, (Beirut: Muʾassasat ar-Risala, 2:a upplagan, 1982)

61. al-Waqidi: al-Maghazi, (Beirut: ʿAlam al-Kutub)

62. Ibn Sayyid an-Nas: ʿUyun al-Athar fi Funun al-Maghazi was-Siyar, (Muʾassasat ʿIzz ad-Din)

63. Ibn Qutayba: ʿUyun al-Akhbar, (Dar al-Kutub, 1963)

64. Ibn Qutayba: al-Maʿarif, (Egypten: Dar al-Maʿarif, 4:e upplagan, 1977)

65. Mansur ‘Ali Nasif: At-Jami’ lil-usul, (Egypten: Matba‘at al-Babi al-Halabi, 4:e upplagan)

66. At-Tabari: Tarikh al-umam wa-l-muluk, (Beirut: Dar al-kutub al-‘ilmiyya, 2:a upplagan, 1988)

67. ‘Abd al-Badi‘ Sakar: Sha‘irat al-‘arab, (Al-Maktab al-Islami, 1:a upplagan, 1967)

68. Ahmad Khalil Jum‘a: Nisa’ min at-tarikh, (Damaskus: Dar al-Yamama, 1:a upplagan, 1997)

70. Dr. ‘A’isha ‘Abd ar-Rahman: Tarajim sayyidat bayt an-nubuwwa, (Kairo: Dar ad-Dayyan li-t-turath, 1:a upplagan, 1988)

71. Ibn Durayd: Al-Ishtiqaq, (Kairo, 1958)

72. Ibn Qudama al-Maqdisi: Al-Istibsar fi nasab as-sahaba min al-ansar, (Beirut: Dar al-fiqh)

73. Imam al-Bukhari: Al-Adab al-mufrad, (Dhaka: Ahsan Publication, 2001)

74. ‘Abdur Rauf Danapuri: Asah as-Sirah, (Karachi)

75. Dr. Abdul Ma‘bud: Berättelsen om Allahs Sändebuds följeslagare, band 1–5, (Dhaka: Bangladesh Islamic Center)

76. Dr. Muhammad Abdul Ma‘bud: Allahs Sändebuds följeslagares poetiska begåvning, (Dhaka: Ahsan Publication, 1:a upplagan, 2003)

77. Olika hadithsamlingar