I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Inledning

Genom Allah den Allsmäktiges särskilda nåd publiceras nu ”Ashab-e Rasulers livsberättelser, band 5”. Vårt främsta mål är att med få ord presentera sahabahs, må Allah vara nöjd med dem, liv för de bengaliskspråkiga läsarna. I de fyra tidigare utgivna banden har vi behandlat de manliga sahabahs livsberättelser. I band 5 behandlas elva av ”Ummahat al-Mu’minin”s livsberättelser. Dessa elva var Hazrat Rasul-e-Karims, frid och välsignelser över honom, ”Azواج-e Mutahharat”, det vill säga hans rena och heliga hustrur.

I islam betraktas män och kvinnor likvärdigt. Lika skyldigheter och lika rättigheter har fastställts för båda. Precis som män har gjort uppoffringar, uthärdat lidanden och bidragit till islams spridning och etablering i världen, har även kvinnor gjort det. Precis som män har utsatts för förtryck och övergrepp och fördrivits från sina hemländer, har kvinnor också fått utstå förtryck och övergrepp och tvingats lämna sina länder. Kvinnorna kämpade sida vid sida med männen mot islams motståndare. Kort sagt stod de kvinnliga sahabahs inte på något sätt tillbaka för de manliga sahabahs när det gällde att göra islam segerrik i världen. Tvärtom blev kvinnornas roll i vissa fall avgörande. Den första som trodde på Rasulullahs, frid och välsignelser över honom, profetskap och sändebudskap var en kvinna, och den första som förrättade salat var en kvinna. Kvinnornas insats för islam är inte på något sätt mindre än männens. Därför har vi tagit initiativ till att vid sidan av de manliga sahabahs liv och gärningar även presentera de kvinnliga sahabahs liv och gärningar för läsarna.

I nästan alla verk inom disciplinen ”Asma ar-Rijal” (biografisk ordbok), som är skriven på arabiska, behandlas de kvinnliga sahabahs identitet och livsberättelser. Ibn Mundah (d. 395 e.H.), Abu Nu‘aym, Ibn ‘Abd al-Barr (d. 463 e.H.) och Abu Musa al-Isfahani (d. 581 e.H.) behandlade var och en de kvinnliga sahabahs biografier i sina respektive verk. Ibn ‘Abd al-Barr behandlade sammanlagt 398 kvinnliga sahabahs biografier i sitt verk ”Al-Isti‘ab”. I Muhammad ibn Sa‘ds (d. 233 e.H.) verk ”At-Tabaqat al-Kubra” finns biografier över sammanlagt 627 kvinnor. Av dessa var 93 kvinnor inte sahabahs. Kvinnornas biografier finns infogade i den åttonde volymen av hans verk. Allamah Ibn al-Athir skrev ett verk om kvinnornas biografier med titeln ”Tarikh an-Nisa”. Titeln förekommer även i olika verk som skrevs senare. Verket är emellertid numera sällsynt. Ett annat betydelsefullt verk av Ibn al-Athir är ”Usd al-Ghabah fi Ma‘rifat as-Sahabah”. I en av dess volymer behandlas enbart kvinnornas livsberättelser. I detta verk finns namnen på sammanlagt 1 022 kvinnliga sahabahs. En annan berömd författare från hijras nionde århundrade var Allamah Ibn Hajar al-‘Asqalani (d. 852 e.H.). Han skrev två omfattande verk med titlarna ”Tahdhib at-Tahdhib” och ”Al-Isabah fi Tamyiz as-Sahabah”. I den tolfte volymen av ”Tahdhib at-Tahdhib” behandlade han 322 kvinnors biografier. Bland dem finns även biografier över några kvinnliga tabi‘in. I verket ”Al-Isabah” finns däremot livsberättelser över 1 545 kvinnliga sahabahs. Det är i detta verk man finner det största antalet kvinnliga sahabahs namn och uppgifter om dem. Många av de namn på kvinnliga sahabahs som nämns i de olika verken ovan förekommer dock flera gånger. Imam adh-Dhahabis (d. 748 e.H.) ”Siyar A‘lam an-Nubala” och ”Tadhkirat al-Huffaz” är två omfattande verk. I dem har han infogat biografier över många kvinnliga sahabahs. De nämnda verken är i huvudsak de grundläggande verk som har skrivits om sahabahs. Alla dessa verk finns tillgängliga för oss.

De som stödde Hazrat Rasul-e-Karim, frid och välsignelser över honom, på alla sätt i hans familjeliv och förmedlade kunskapen om Rasulullahs, frid och välsignelser över honom, familjelivs föredöme till människorna var ”Azواج-e Mutahharat”. Allah den Allsmäktige förklarade dem vara ”Ummahat al-Mu’minin” (de troendes mödrar). De är förebilder och ideal för muslimska kvinnor. Det är deras liv vi har behandlat i band 5. De var sammanlagt elva. När Rasulullah, frid och välsignelser över honom, lämnade denna värld var de nio till antalet.

I vår tid, när vi muslimer är starkt påverkade av den västerländska livssynen och bedömer och analyserar allt inom islam – dess ‘aqidah och trosföreställningar, kultur, lagar och regler med mera – utifrån deras perspektiv, och särskilt när den islamfientliga verksamhet som bedrivs i kvinnofrihetens och framstegets namn breder ut sig med stor kraft, kan frågan om att Rasulullah, frid och välsignelser över honom, hade flera hustrur uppstå även i en troendes sinne. Vi kommer inte att försöka besvara den frågan här. Den är nämligen inte ny; kristna och judar väckte den redan för länge sedan, och muslimska lärda har genom tiderna besvarat den på många olika sätt. Vi vill inte upprepa detta. Det vi vill påminna våra läsare om är att en sann troende måste ha övertygelsen att Rasulullahs, frid och välsignelser över honom, hela liv styrdes och leddes av Allah den Allsmäktige själv. Han gjorde eller sade inget av egen vilja. Därför gjorde han allt han gjorde enligt Allahs vilja och befallning. För det andra: Uppstod någonsin en sådan fråga i någon manlig eller kvinnlig sahabahs sinne som den fråga som väcks i våra sinnen genom de kristnas och judarnas propaganda? Historien säger åtminstone inte det. Varför skulle då vi låta oss förvirras i dag? I själva verket är Allah ensam ägare till allt skapat i denna värld. En ägare har rätt att ge sin egendom till vem han vill och i den mängd han önskar. Ingen har rätt att ifrågasätta det i det fallet, och detsamma gäller här. Allah gav Sin profet, frid och välsignelser över honom, tillstånd att ta elva hustrur, på samma sätt som Han under vissa villkor gav en troende man möjlighet att ta fyra hustrur. Detta var Allahs hikmah. I grunden handlar allt detta om iman. Vår iman måste vara lik sahabahs iman. Om övertygelsen är stark att Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, alla handlingar och allt uppförande skedde med Allahs vilja och tillåtelse, kan inget tvivel eller någon överflödig fråga smyga sig in i hjärtat – precis som det inte kunde göra det i sahabahs hjärtan, må Allah vara nöjd med dem.

Från den dag då Rasulullahs, frid och välsignelser över honom, hustrur förenades med honom genom äktenskapet och Allah förklarade dem vara de troendes mödrar, har de haft en särskild och hedrad plats i alla muslimers hjärtan. Varje muslim har alltid betraktat dem med större ära och vördnad än sin egen mor. Den hedersplats de har fått hos den muslimska ummah saknar motstycke i världens kvinnohistoria.

När en av Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur avled, föll Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, ned i sujud. Folk frågade: ”Varför gör du sujud just nu?” Han svarade: ”När ni ser något av Domedagens tecken gör ni sujud. Finns det då något större tecken på Domedagen än en av Azwaj-e Mutahharats död?” (Abu Dawud: Kitab as-Salat, kapitlet om sujud vid tecken)

Vid Maymunas, må Allah vara nöjd med henne, död på en plats kallad Saraf, inte långt från Mecka, var Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, närvarande. När båren skulle lyftas upp sade han till folket: ”Detta är Maymuna. Bär hennes kropp med vördnad och rör den inte mer än nödvändigt.” (an-Nasa’i: Kitab an-Nikah, omnämnandet av Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, äktenskap och hans hustrur)

Vissa följeslagare älskade Azwaj-e Mutahharat så mycket att de testamenterade betydande delar av sin egendom till dem. Abd ar-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, testamenterade en stor trädgård till dem, vilken såldes för fyra tusen dirham. (at-Tirmidhi: Manaqib Abd ar-Rahman ibn Awf)

Var och en av de rätt vägledda kaliferna visade Azwaj-e Mutahharat stor vördnad och respekt. Under sin kalifattid lät Umar, må Allah vara nöjd med honom, tillverka nio skålar, lika många som de var. När någon frukt eller maträtt kom till honom, skickade han nio portioner till dem, en till var och en. (Muwatta av Imam Malik: Kitab az-Zakat)

Under Kamelslaget visade Ali, må Allah vara nöjd med honom, och de övriga följeslagarna och folket Umm al-Mu’minin Aisha, må Allah vara nöjd med henne, en sådan respekt. Finns det någon motsvarighet till detta någonstans i historien?

Zaynab bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne, gifte sig med Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom. De levde tillsammans som makar i omkring ett år. Eftersom de inte kom överens skildes de åt. När iddah-perioden var över skickade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, samme Zayd till Zaynab med ett äktenskapsförslag. Eftersom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade skickat ett äktenskapsförslag till Zaynab, fylldes Zayds hjärta av så djup vördnad, respekt och aktning för Zaynab att han inte ens kunde lyfta blicken mot henne. Han vände i stället bort ansiktet och talade med henne. Detta är ingen påhittad saga eller berättelse, utan allt är verklig sanning.

När kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, under år 23 efter hijra begav sig till vallfärden som Amir al-Hajj, tog han även Azwaj-e Mutahharat med sig som följeslagare, med största vördnad och respekt. Han anförtrodde Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och Abd ar-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, det övergripande ansvaret för deras säkerhet och omvårdnad. De två färdades framför och bakom deras riddjur och lät ingen komma nära dem. När de stannade någonstans under färden lät de ingen komma i närheten av deras tält. (at-Tabaqat: biografin över Abd ar-Rahman ibn Awf)

Efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång levde många av Ummahat al-Mu’minin länge. I deras biografier har vi försökt skildra hur mycket den muslimska umman hedrade och respekterade dem. Kort sagt är det en muslims trosmässiga ansvar och plikt att visa dem kärlek, vördnad och respekt. Den muslimska umman har aldrig glömt detta ansvar och denna plikt. När även vi läser deras biografier ska vi bevara en ren tanke och känsla inför dem i våra hjärtan.

Tanken och planen att presentera Sahabernas liv för bengaliskspråkiga läsare kom ursprungligen från professor A.K.M. Nazir Ahmad, föreståndare för Bangladesh Islamic Center. Hans intresse och uppmuntran har inspirerat mig att föra detta arbete så långt. På många sätt fortsätter han att hjälpa och stödja mig. Därför uttrycker jag min tacksamhet till honom och ber Allah att skänka honom en god belöning för detta.

Vi har också fått många värdefulla råd och förslag från läsarna beträffande skrivandet om Sahabernas liv. Vi beklagar att vi inte har kunnat ta till oss alla förslag. Vi försöker hämta verkets uppgifter från tillförlitliga arabiska och urduiska källor. Med hänsyn till Ummāhātul Mu’minīns höga ära och värdighet har vi också gjort vårt yttersta för att använda ett lämpligt språk. Om läsarna trots detta upptäcker någon saklig eller språklig inkonsekvens, ber vi dem uppmärksamma oss på den. Må Allah den Allsmäktige godta denna lilla insats av oss för de muslimska mödrarna och systrarna i Bengalen, så att de får tilltro till Ummāhātul Mu’minīn. Āmīn.

5 september 1999

21 Bhadra 1406Muhammad Abdul Mabud

Biträdande professor

Arabiska institutionen

Universitetet i Dhaka

Dhaka–1000.

Khadija bintKhuwaylid (ra)

Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) första hustru var Hazrat Khadija (ra). Hennes teknamn var ’Ummu Hind’ och Ummul-Qasim, och hennes titel eller laqab var ’Tahira’. Hennes far, Khuwaylid ibn Asad, tillhörde Banu Asad-grenen av Quraysh-klanen i Mekka. Genom sin förfader Qusayy förenades hennes släktlinje med Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) släktlinje. Hennes fullständiga namn var alltså Khadija bint Khuwaylid ibn Asad ibn ’Abdul-’Uzza ibn Qusayy. Denne Qusayy var även Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) fjärde förfader. Hazrat Khadijas (ra) mor, Fatima bint Zayd, tillhörde också Quraysh. Zubayr ibn Bakkar säger: Redan under den hedniska tiden var Khadijas laqab ’at-Tahira’. Hon fick detta tillnamn på grund av sin rena och kyska karaktär, när hon hade uppnått mogen ålder och förstånd. Det fanns ett avlägset släktskapsförhållande mellan Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam) och Hazrat Khadija (ra), genom faster och brorson. Därför tog Hazrat Khadija (ra), efter att han hade blivit profet, Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam) till sin kusin Waraqa ibn Nawfal och sade: ’Lyssna till vad din brorson har att säga.’ Troligen sade hon detta med hänvisning till deras släktskap.

Hazrat Khadijas (ra) familj var en framstående och välbärgad familj i Mekka. Hon föddes femton år före ’Amul-Fil’ (Elefantens år), det vill säga år 68 före hijra/556 e.Kr., i staden Mekka. Hakim ibn Hizam säger: ’Min faster Khadija var två år äldre än jag. Jag föddes tretton år före Elefantens år.’

Hazrat Khadijas (ra) far, Khuwaylid ibn Asad, var en respekterad person i sin klan. Han kom till Mekka och blev allierad med sin kusin ’Abdud-Dar ibn Qusayy, varefter han slog sig ned där permanent. Det var där han gifte sig med Fatima bint Zayd, en kvinna från Mekka. Denna Fatima var mor till Ummul-Mu’minin Hazrat Khadija. Khuwaylid var befälhavare för sin stam i Fijar-kriget. Han var far till många barn. Den första sonen var Hizam. Hizam ibn son, den berömde sahabin Hakim, fick under den hedniska tiden ansvaret för att leda Darun-Nadwa i Mekka. Det andra barnet var Khadija (ra). Det tredje barnet var ’Awwam, far till den berömde sahabin Hazrat Zubayr (ra). Safiyya bint ’Abdil-Muttalib, Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) faster och Hazrat Hamzas (ra) helsyster, var ’Awwams hustru och därmed Zubayrs (ra) mor. Hon var alltså Khadijas (ra) yngre brors hustru. Det fjärde barnet var Hala. Hon var svärmor till Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) dotter Hazrat Zaynab (ra), alltså mor till Abul-’As ibn Rabi’. Abul-’As var Rasulullahs (sallallahu ‘alayhi wa sallam) äldste svärson. Det femte barnet var Ruqayya. Dessutom nämner Baladhuri namnen på ytterligare två döttrar, Khalida och Raqiqa. Khalida gifte sig med ’Ilaj ibn Abi Salama, medan Raqiqa gifte sig med ’Abdullah ibn Bijad. Bland Hazrat Khadijas (ra) syskon var det endast Hala (ra) som fick lyckan att anta islam.

Det finns inte mycket information om Hazrat Khadijas (ra) barndom och ungdom i siira-verken. Däremot är det känt på olika sätt att hon växte upp i det hedniska samhället med en mycket ren och kys k karaktär. Med hänsyn till denna karaktärsegenskap hos sin dotter valde hennes far, Khuwaylid, den framstående Torah- och evangeliekännaren Waraqa ibn Nawfal som hennes tilltänkta make. Historikerna tiger dock om varför detta äktenskap inte blev av. Till slut gifte hon sig för första gången med Abu Hala, Hind ibn Zurara at-Tamimi. Han dog redan under den hedniska tiden. Efter Abu Halas död gifte hon sig en andra gång med ’Atiq ibn ’Abid, enligt en annan uppgift med ’A’iz. Detta har Ibn ’Abdil-Barr och de flesta siira-kännare sagt. Enligt en uppgift från Qatada var dock hennes första make ’Atiq och därefter Abu Hala. Yunus ibn Bukayr har återberättat att även Ibn Ishaq hade denna uppfattning. Baladhuri säger att hon skildes från sin andre make ’Atiq. Därefter gifte hon sig med Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam).

Det finns två olika uppgifter i siira-verken om när Hazrat Khadijas (ra) far dog. Enligt den ena uppgiften levde han fortfarande när hon gifte sig med Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam), och dog någon gång efter bröllopet. Vissa har sagt att han dog i Fijar-kriget. Historikern al-Waqidi har återberättat att Khadijas (ra) far dog före Fijar-kriget och att hennes farbror ’Amr ibn Asad gifte bort henne med Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam). Han har också sagt att det råder enighet bland våra följeslagare om att hennes far dog före Fijar-kriget. Det finns ingen oenighet om detta. Imam Suhayli har också sagt detsamma.

Oavsett om det berodde på faderns död, separationen från hennes make eller någon annan orsak, var Hazrat Khadija (ra), liksom många andra ur Quraysh, en mycket framgångsrik handelsidkare. Ibn Sa’d sade följande om hennes handel: ’Khadija var en mycket respekterad och förmögen handelskv innan. Hennes handelsvaror skickades till Syrien, och hennes egna varor motsvarade alla Qurayshs övriga varor tillsammans.’ Genom detta uttalande av Ibn Sa’d kan man förstå omfattningen av Hazrat Khadijas (ra) affärsverksamhet. Genom att anställa kompetenta personer mot delägarskap eller lön köpte och sålde hon varor både inom och utanför landet.

Muhammad, Rasulullah (sallallahu ‘alayhi wa sallam), var då en ung man på tjugofyra eller tjugofem år. Under tiden hade han genom flera handelsresor tillsammans med sin farbror Abu Talib eller på egen hand skaffat sig betydande erfarenhet av handel. Hans ärlighet och pålitlighet i affärerna hade också spridits från mun till mun bland Mekkas invånare. Alla kallade honom då ’al-Amin’. Även Hazrat Khadija (ra) hade hört talas om hans goda rykte. Särskilt från sin svägerska Safiyya hade hon säkerligen hört mycket om ’al-Amin’ Muhammad (sallallahu ‘alayhi wa sallam).

Vid denna tid beslöt Khadīja, må Allah vara nöjd med henne, att skicka varor till Syrien. Hon sökte därför efter en lämplig person. Till slut anställde hon Muḥammad ibn ʿAbdillāh. Här återger vi några berättelser om hur han fick denna anställning.

Nafīsa bint Munya, Yaʿlās syster, berättar: När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade fyllt tjugofem år, kallade Abū Ṭālib honom en dag och sade: ”Min brorson! Jag är en fattig man, och tiden är mycket svår för oss. Vi har drabbats av svår nöd. Vi har varken någon handel eller något annat sätt att försörja oss. En handelskaravan från din stam är på väg till Syrien. Khadīja söker efter personer som kan följa med hennes varor. Om du gick till henne skulle hon kanske välja dig; hon känner till din oklanderliga karaktär. Jag tycker visserligen inte om att du reser till Syrien och fruktar för ditt liv på grund av judarna, men det finns ingen annan utväg.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Kanske skickar hon själv efter någon.” Abū Ṭālib sade: ”Kanske har hon redan anställt någon annan.” Detta samtal mellan farbror och brorson nådde Khadīja. Hon skickade då ett bud till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Jag ska ge dig dubbelt så hög ersättning som andra skulle ge dig.”

Al-Balādhurī har berättat att när Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var tjugo år gammal, sade Abū Ṭālib en dag: ”Min brorson! Khadīja bint Khuwaylid är en förmögen affärskvinna. Hon behöver nu en ärlig, pålitlig och hederlig man som du. Om jag talar med henne om dig kanske hon ger dig ansvar för någon av sina affärer.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Farbror, gör det du anser vara bäst.”

Abū Ṭālib gick till Khadīja och talade med henne om att anställa Muḥammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i någon av hennes affärer. Khadīja blev intresserad när hon hörde förslaget och fattade snabbt beslutet att skicka honom till Syrien.

ʿAbdullāh ibn Muḥammad ibn ʿAqīl har berättat: Abū Ṭālib sade till Muḥammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Min brorson! Jag har hört att Khadīja har anställt den och den som arbetare mot två unga kameler. När det gäller dig accepterar vi inte detta. Vill du tala med henne?” Han svarade: ”Farbror, gör det du anser vara bäst.” Därefter gick Abū Ṭālib till Khadīja och sade: ”Khadīja! Vill du anställa Muḥammad mot lön? Jag har hört att du har anställt den och den mot två unga kameler. När det gäller Muḥammad accepterar vi inte mindre än fyra kameler.”

Av de nämnda berättelserna framgår att Khadīja, må Allah vara nöjd med henne, var en framstående affärskvinna. För att sköta sin handel anställde hon många arbetare och tjänare. Hon hade också en skarp omdömesförmåga. Därför gjorde hon inte alls fel när hon i rätt tid valde Muḥammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och anförtrodde honom ansvaret för handeln. Abū Ṭālib spelade den främsta rollen i att han fick denna anställning. Efteråt sade Abū Ṭālib till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Detta är en ynnest från Allah till dig.” Muḥammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav sig av mot Syrien med Khadījas varor och hennes pålitlige slav Maysara som följeslagare. Under resan uppmanade hans farbröder hans medresenärer att hålla särskild uppsikt över honom. Karavanen nådde Syrien. På vägen satt han i skuggan av ett träd bredvid en kyrka. Maysara var sysselsatt en bit från trädet. Kyrkans präst gick fram till Maysara och frågade: ”Vem är mannen som vilar under trädet?”

Maysara svarade: ”En man ur Quraysh-stammen, från Makkas heliga område.” Prästen sade: ”Den som nu vilar under detta träd är ingen annan än en profet.” Prästen frågade vidare: ”Är hans båda ögon rödaktiga?” Maysara svarade: ”Ja. Denna röda glans försvinner aldrig.” Prästen sade: ”Han är en profet. Han är den siste av profeterna – profeternas sigill.”

Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sålde varor på marknaden tillsammans med Maysara. Vid ett tillfälle uppstod en dispyt mellan Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och en man där. Mannen sade till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Svär vid al-Lāt och al-ʿUzzā.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Jag svär aldrig vid dem. Jag förkastar dem.” Mannen sade: ”Du har rätt.” Därefter sade han till Maysara: ”Vid Allah! Han är en profet.”

Det råder viss oenighet om vilken marknad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) besökte med Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) handelsvaror. Enligt en uppfattning besökte han Busra-marknaden i Syrien. Allama az-Zirikli nämner Hawrans marknad. At-Tabari återger från Ibn Shihab az-Zuhri att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inte reste till Syrien, utan till en abessinisk marknad i Jemen. Berättelsen om resan till Syrien är emellertid den mest välkända. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sålde varorna på marknaden i Syrien och köpte det som skulle köpas. Därefter begav han sig tillsammans med Maysara mot Mekka. Under färden lade Maysara märke till att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) red på sin kamel, medan två änglar bredde ut sin skugga över hans huvud i den starka middagshettan. När de på detta sätt återvände till Mekka sålde han Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) handelsvaror. Denna gång blev vinsten dubbelt så stor, eller nästan dubbelt så stor. Under denna resa ingav Allah den Allsmäktige Maysara djup vördnad och stark kärlek till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Det var som om han blev Allahs Sändebuds tjänare. När de befann sig på en plats nära Mekka som kallades Marr az-Zahran sade Maysara: ”Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), gå till Khadija och berätta för henne hur Allah har behandlat dig.”

De återvände till Mekka från handelsresan. Slaven Maysara överlämnade med största ärlighet och pålitlighet en detaljerad rapport till sin husbonde Khadija om allt som Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gjort under resan, prästens uttalande, änglarnas skuggande, den dubbla vinsten och annat liknande. Maysara sade också: ”Jag brukade sätta mig för att äta tillsammans med honom. Vi blev mätta, trots att det mesta av maten blev över.” Händelserna under denna resa har återgetts på olika sätt i olika böcker. Berättelsernas innehåll är dock i huvudsak detsamma.

Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var på den tiden en klok, förståndig och beslutsam kvinna i Mekka. Människor ur alla samhällsskikt i Mekka var imponerade av hennes rikedom, hövlighet och goda sätt. Till börd och ädel härkomst var hon Qurayshs främsta kvinna. Många ädla unga män ur Quraysh hoppades få henne till hustru. Många av dem skickade friarbud och lade stora summor på detta. Hon avvisade allas deras frierier och skickade själv ett friarbud till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Varför beslöt Khadija (må Allah vara nöjd med henne) att gifta sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)? Det vanliga svaret på denna fråga är att hon, efter att ha hört den pålitlige slaven Maysara berätta om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) moraliska egenskaper och de mirakulösa händelserna, blev imponerad och beslöt sig för äktenskap. Detta var kanske huvudorsaken. Men det finns också andra berättelser. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) återvände från Syrien kom han så småningom in i Mekka. Det var mitt på dagen. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) befann sig då på taket till sitt hus. Därifrån såg hon Muhammad sitta på sin kamel, medan två änglar gav honom skugga. Hon visade denna syn för de andra kvinnorna som var med henne. Al-Mada’ini har dessutom återgett en annan händelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Under den hedniska tiden samlades Mekkas kvinnor på en plats med anledning av någon högtid. Då syntes en okänd person på avstånd. När mannen kom närmare ropade han högt: ”O Mekkas kvinnor! Lyssna noga. Snart kommer en profet att framträda i denna er stad Mekka. Han ska heta Ahmad. Den av er som har möjlighet bör bli hans hustru.” Ibn Ishaq har återgett: Efter att ha hört prästens uttalande och berättelsen om hur två änglar gav Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skugga genom slaven Maysara gick Khadija till Waraqa ibn Nawfal och berättade allt för honom. När Waraqa hörde Khadijas ord sade han: ”Khadija! Om det du säger är sant, då är Muhammad denna nations profet. Jag vet att en profet snart ska komma till denna nation. Det är hans tid.” Därefter fortsatte Waraqa att vänta. Troligen bidrog alla dessa händelser till Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) beslut.

Här behövs en kort presentation av Waraqa ibn Nawfal. För att kunna följa Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) liv i rätt ordning ser vi honom återkommande träda fram på scenen. I islams tidiga historia var han som morgonsolens gyllene sken: Waraqa ibn Nawfal ibn Asad ibn Abd al-Uzza. Hans mor hette Hind bint Abi Kabir. Han var lärd i de himmelska skrifterna och i människors kunskaper. Han hade inga barn. Han var en av dem som trodde på Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) redan innan han framträdde som profet och som dog före detta framträdande.

Det finns många olika berättelser om hur och på vilket sätt frieriet gick till. Nästan alla berättelser är dock överens om att det var Khadija (må Allah vara nöjd med henne) som först framförde frieriet till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

En berättelse säger att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) skickade mig, Nafisa bint Munya, för att ta reda på Muhammads inställning efter att han hade återvänt från Syrien. Jag sade till honom: ”Muhammad! Varför gifter du dig inte?” Han svarade: ”Jag har inte råd att gifta mig.” Jag sade: ”Om du blev erbjuden en vacker kvinna, rikedom, anseende och en ädel börd, skulle du då samtycka?” Han frågade: ”Vem är hon?” Jag svarade: ”Khadija.” Han sade: ”Hur skulle detta kunna vara möjligt för mig?” Jag sade: ”Det ansvaret tar jag på mig.” Han gick med på det.

Ibn Ishaq har återgett att Khadija var en klok och förståndig kvinna. Genom ett sändebud sade hon till Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O min kusin! Din pålitlighet, ärlighet och höga moral har gjort intryck på mig.” Sändebudet var troligen Nafisa bint Munya.

En annan berättelse säger att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) själv talade med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och bad honom framföra frieriet till hennes far. Men han avböjde med hänvisning till att Khadijas far kanske skulle avvisa honom på grund av hans fattigdom. Till slut tog Khadija själv upp saken med sin far och fick hans samtycke.

Många har sagt att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) först skickade Nafisa för att ta reda på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inställning till äktenskapet. När hon fick ett positivt svar talade hon själv direkt med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Detta berodde sannolikt på att kvinnor i det dåtida Arabien, särskilt kvinnor ur förnäma familjer, hade rätt att diskutera och fatta beslut i äktenskapsfrågor. Därför genomförde Khadija själv äktenskapets alla steg, trots att hennes far eller farbror fortfarande levde.

Al-Kalbī berättar: Khadija (må Allah vara nöjd med henne) skickade bud till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och bad honom framföra ett formellt frieri till hennes farbror ʿAmr ibn Asad. Han var då en mycket gammal man. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) berättade för sina farbröder om Khadijas frieri. Han tog med sig sina två farbröder, Abu Talib och Hamza, och gick en bestämd dag till Khadijas hem. Khadija slaktade en get och ordnade en måltid. Hon bjöd också in sin farbror ʿAmr och familjens medlemmar. Hon serverade sin farbror dryck. När måltiden var avslutad sade Khadija till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): Be Abu Talib framföra ett formellt frieri till min farbror ʿAmr för min räkning. Därefter höll Abu Talib äktenskapspredikan och slutförde äktenskapet mellan Khadija och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Kort efter detta äktenskap dog Khadijas farbror (må Allah vara nöjd med henne).

I detta sammanhang finns också flera berättelser om Ḥaḍrat Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) far. Imam Aḥmad har i sin Musnad återberättat från Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) att Khadijas far inte var villig till detta äktenskap. En dag bjöd Khadija hem sin far och några andra Quraysh-män på mat och dryck. När de hade ätit och druckit sig mätta och blivit berusade sade Khadija till sin far: Muhammad har friat till mig. Ge ditt samtycke till detta äktenskap. Fadern gav sitt samtycke. Enligt seden klädde Khadija sin far i nya kläder. När han återfick medvetandet frågade han: Varför har jag dessa nya kläder på mig? Khadija svarade: Jag ska gifta bort dig med denna föräldralöse son till Abu Talib. Vid mitt liv, det kommer aldrig att ske! Khadija sade förebrående: Vill du göra dig själv till åtlöje inför Quraysh i denna fråga? Vill du berätta för dem att du var berusad? På grund av Khadijas ord gav han sitt samtycke. Al-Aʿmash har också återberättat en liknande berättelse från Jabir ibn Samura. Även Imam al-Zuhrī har nämnt en liknande berättelse.

Abu Miḥlaz har berättat: Khadijas far fick alkohol att dricka tills han blev berusad. Därefter kallades Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dit, och äktenskapet förrättades genom honom. Sedan kläddes den gamle mannen enligt seden i nya kläder. När han hade nyktrat till frågade han: Varför har jag dessa nya kläder på mig? Folk sade till honom: Det är Muhammad, din dotters make, som har klätt dig i dem. Han blev ursinnig och tog till vapen. Även Banū Hāshim ställde sig beväpnade för att göra motstånd. Till slut nåddes en förlikning.

En annan berättelse med en annan berättarkedja säger att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) lät sin far dricka så mycket alkohol att han blev medvetslös. Hon slaktade en ko, färgade hennes fars kropp och klädde honom i nya kläder. När han hade återhämtat sig frågade han: Varför slaktades denna ko? Har du glömt att du gifte bort mig med Muhammad? Han svarade: Nej, det gjorde jag inte. Quraysh-stammens främsta män hade friat till dig, men jag gav inte mitt samtycke. Och skulle jag ha gift bort dig med Muhammad? Vi har redan nämnt att det råder oenighet bland sīra-kännarna om Khadijas far levde när hon gifte sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Därför råder det också oenighet om vem som var Khadijas förmyndare (walī) vid detta äktenskap. Vissa har sagt att det var hennes farbror ʿAmr ibn Asad, medan andra har nämnt hennes bror ʿAmr ibn Khuwailid. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gifte bort henne med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), eftersom hennes far dog före Fijār-kriget. Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) säger vidare: ʿAmr var då en mycket gammal man. Ingen annan son till Asad levde vid den tiden, och ʿAmr hade inte heller några barn. Muhammad ibn ʿUmar har också sagt att Khadijas far dog före Fijār. Alla berättelser som kopplar hennes far till Khadijas äktenskap är därför osanna och grundlösa. Det var hennes farbror som gifte bort henne med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Hur det än förhåller sig höll Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) farbror Abu Talib den formella äktenskapspredikan i närvaro av personer från både brudens och brudgummens familjer. Trots att predikan var kort har den, genom sin litterära förträfflighet, beskrivits som ett exempel på den arabiska prosalitteraturen från den förislamiska tiden. Arabiska historiker och litteraturälskare har bevarat predikan. För läsarnas kännedom återger vi den här.

På arabiska blir det:

”All lovprisning tillkommer Allah, som har gjort oss till ättlingar av Ibrahim och avkomlingar till Ismail. Han har skänkt oss en hedervärd stad och ett hus som människor vänder sig till. Han har gett oss auktoritet över människorna. Oavsett vilken Quraysh-ung man Muhammad ibn ʿAbdullah vägs mot, kommer hans vågskål alltid att väga tyngre i godhet, ädelhet och rättfärdighet, även om han är den fattigaste av dem i rikedom och välstånd. Men rikedom och egendom är förgängliga, likt en skugga som försvinner. Han hyser intresse för Khadija bint Khuwailid, och hon hyser samma intresse för honom. Jag tar på mig ansvaret att betala den mahr ni begär.”

Det råder viss oenighet om hur stor mahr som fastställdes vid Allahs sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) och Khadijas (ra) äktenskap. Enligt en berättelse fastställdes, på farbrodern ‘Amrs inrådan, femhundra guldmynt. Al-Kalbi säger: Mahr fastställdes till tolv uqiyya guld. En uqiyya motsvarar fyrtio dirham. Imam Dhahabi har, med Ibn Ishaq som källa, sagt att Allahs sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) gav Khadija (ra) ‘bil-bakara’ som mahr.

Khadija (ra) bar själv alla kostnader för båda parter. Hon skickade två uqiyya guld och silver till Allahs sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) och bad honom använda dem till att ordna kläder åt dem båda samt valiman.

På detta sätt blev Khadija (ra) ‘de troendes moder’. Detta inträffade femton år före Allahs sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) profetskap tillkännagavs. Siraexperterna är dock oeniga om deras respektive ålder vid den tiden.

Al-Kalbi har, med Ibn ‘Abbas (ra) som källa, berättat att Khadija (ra) var tjugoåtta (28) år när Profeten (sallallahu ‘alayhi wa sallam) gifte sig med henne. Experterna ansåg dock inte denna berättelse vara godtagbar, eftersom dess isnad var svag. Zurqani uppger i verket Sharh al-Mawahib att Khadija (ra) var fyrtio år vid äktenskapet. Imam Dhahabi har sagt: Allahs sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) var då tjugofem år, och Khadija (ra) var femton år äldre än honom. Även Hakim ibn Hizam, Khadijas (ra) brorson, har sagt något liknande. Al-Waqidi har, med Nafisa bint Munyas som källa, berättat att Allahs sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) var tjugofyra år. I vissa berättelser anges Allahs sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) ålder till tjugofem och Khadijas (ra) till fyrtiosex. På samma sätt har åldrarna tjugotre och tjugoåtta också nämnts. Den mest korrekta uppfattningen är tjugofem och fyrtio.

Femton år efter äktenskapet fick den ädle Profeten (sallallahu ‘alayhi wa sallam) sitt profetskap. Redan tidigare hade Khadija (ra) blivit fast övertygad om att hennes make Muhammad (sallallahu ‘alayhi wa sallam) skulle bli profet. En hadith med en detaljerad redogörelse för detta finns i Sahih al-Bukhari, i kapitlet ”Uppenbarelsens början”. Hadhrat ‘Aisha (ra) har återberättat den på ett mycket förträffligt sätt.

”Den första uppenbarelsen till Allahs sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) började genom sanna drömmar under sömnen. Allt han såg i drömmen blev tydligt likt morgonens solljus. Därefter tyckte han om att vistas i avskildhet. Han tog med sig mat och dryck och begav sig till Hiras grotta. Där ägnade han sig åt ‘ibada i flera dagar. När maten tog slut återvände han till Khadija (ra). Sedan tog han med sig livsmedel och återvände till grottan. En dag, medan han befann sig i detta tillstånd, kom sanningen till honom. Ängeln kom och tryckte honom så hårt att han kände smärta. Sedan släppte han honom och sade igen: Läs! Han sade åter: Jag kan inte läsa. Ängeln behandlade honom på samma sätt andra och tredje gången som första gången. Till sist sade han:

Det ska vara på arabiska

”Läs i din Herres namn, Han som har skapat. Han som har skapat människan av en blodklump. Läs, och din Herre är den Mest nåderike, Han som har lärt med pennan. Han har lärt människan det hon inte visste.”

Sändebudet återvände darrande av rädsla till hemmet och kallade på Khadija (må Allah vara nöjd med henne): ”Svep in mig i en filt, svep in mig i en filt.” Hon svepte in honom. Hans rädsla försvann. Han berättade hela händelsen för Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och uttryckte sin oro för sitt liv. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade:

Det ska vara på arabiska

”Nej, det kan aldrig ske. Vid Allahs ed! Han kommer inte att förödmjuka dig. Du upprätthåller släktbanden, hjälper fattiga och nödställda, visar gästfrihet och hjälper människor i svårigheter.”

Därefter tog Khadija (må Allah vara nöjd med henne) Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) med sig till sin kusin Waraqa ibn Nawfal. Under den hedniska tiden hade han antagit kristendomen. Han skrev Injil på hebreiska. Vid denna tid var han gammal och blind. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Lyssna på vad din brorson säger.” Han frågade: ”Brorson, vad har hänt dig?” Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) berättade hela händelsen. När Waraqa hade hört allt sade han: ”Detta är den Namus som Allah sände till Moses. Ack, om jag ändå vore vid liv och frisk den dagen! Då kommer ditt folk att driva dig ut ur landet.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) frågade: ”Kommer de att driva ut mig ur landet?” Han svarade: ”Ja. Varje människa som har kommit med något sådant har hela världen vänt sig mot. Om jag fortfarande har kraft och lever vid den tiden, ska jag hjälpa dig på alla sätt.”

Imam az-Zuhri sade: Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var den första som trodde på Allah. Därefter fick Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) profetskapet. När han återvände hem efter att ha fått profetskapet hälsade varje sten och varje träd honom. När han kom hem sade han till Khadija (må Allah vara nöjd med henne): ”Den varelse som jag brukade säga till dig att jag såg i drömmen var Jibril. Han visade sig för mig öppet. Min Herre har sänt honom till mig.” Därefter berättade han för Khadija (må Allah vara nöjd med henne) om allt som hade hänt med uppenbarelsen. När Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hörde honom sade hon: ”Glädjebud! Allah kommer inte att göra dig något ont, utan endast gott. Ta emot det som har kommit från Allah. Det är sannerligen sanningen.”

Därefter skyndade Khadija (må Allah vara nöjd med henne) till Utba ibn Rabias slav Addas. Han var en kristen från Nineve. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) svor vid Allah och frågade Addas: ”Vet du något om Jibril?” Addas sade: ”Helig, helig – helig, helig!” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Berätta något för mig av det du vet om honom.” Addas sade: ”Jibril är den betrodde, den mest tillförlitlige mellan Allah och Hans profeter. Han kom till Moses och Jesus.” Från Addas gick Khadija (må Allah vara nöjd med henne) till Waraqa. Efter att ha hört dem båda återvände hon till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid).

Ibn Ishaq sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) berättade: ”Efter att ha fått uppenbarelsen gick jag ut ur grottan. När jag befann mig halvvägs nedför berget hörde jag en röst från himlen. Det var som om någon sade till mig: ’Muhammad, du är Allahs Sändebud.’ När jag lyfte blicken såg jag Jibril stå där i gestalt av en skinande, ren man. Hans båda fötter nådde varsin horisont i det väldiga rummet. Han sade till mig: ’Muhammad, du är Allahs Sändebud och jag är Jibril.’ Jag stod stilla och betraktade synen. Vart jag än såg på himlen såg jag samma syn. Jag stod kvar i skuggan och såg på. När Khadija märkte att jag dröjde med att återvända skickade hon män för att leta efter mig. De sökte igenom Mekkas högländer utan att hitta mig någonstans och återvände till Khadija. Men jag stod fortfarande orörlig på samma plats.”

Efter en stund försvann Jibril. Jag återvände hem och satte mig intill Khadija. Khadija sade: ”Abul-Qasim! Var har du varit? Jag skickade män för att leta efter dig. De sökte igenom Mekkas högländer men hittade dig ingenstans och återvände.” Då berättade jag allt som hade hänt. När Khadija hörde mig sade hon: ”Min kusin, stå fast! Vid Honom i vars hand Khadijas liv är! Jag hoppas att du blir detta folks profet.” Därefter svepte hon in Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) i en mantel och gick till Waraqa.

Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): En dag befann sig Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ensamt i området Ajyad i Mekka. Han såg en ängel sitta vid himlens horisont med det ena benet lagt över det andra. Han ropade: ”O Muhammad! Jag är Jibril.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev rädd och återvände snabbt till Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Jag är rädd att jag ska bli en kahin.” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Min kusin! Säg inte så. Det kan inte vara så. Du upprätthåller släktbanden, talar sanning och återlämnar anförtrodda saker. Din karaktär är verkligen ädel.”

Abu Maysara sade: Under den första tiden efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fått uppenbarelsen hörde han, när han gick undan ensam och avskilt, någon ropa: ”O Muhammad!” Han blev rädd. Han berättade detta för Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Allah kommer inte att göra dig något ont.” Därefter skickade hon Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillsammans med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till Waraqa.

Det har berättats från imam az-Zuhri: Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fått den första uppenbarelsen upphörde uppenbarelsen under flera dagar. På islamskt språk kallas denna period ”fatrat al-wahy”. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev djupt bekymrat. Han brukade gå till grottan Hira. En dag under denna period såg han Jibril ovanför sig och återvände skräckslagen och orolig till Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Täck över mig med en filt.” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) täckte honom med en filt. I detta tillstånd uppenbarades sura al-Muddaththir. Samma händelse har återberättats från Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), men han sade att det var sura al-Muzzammil som uppenbarades.

En dag ville Khadija (må Allah vara nöjd med henne) pröva saken. Ibn Ishaq har berättat: En dag sade Khadija (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Min kusin! Kan du meddela mig när din följeslagare Jibril (frid vare med honom) kommer till dig?” När Jibril sedan kom sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Khadija (må Allah vara nöjd med henne): ”Här är Jibril.” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) lät Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sitta på sitt högra lår och frågade: ”Ser du honom nu?” Han svarade: ”Ja, jag ser honom.” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) lät Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sitta på sitt vänstra lår och frågade igen: ”Kan du se honom nu?” Han svarade: ”Ja, jag kan se honom.” Därefter tog Khadija (må Allah vara nöjd med henne) av sig sin sjal och blottade sitt bröst. Sedan frågade hon: ”Kan du fortfarande se honom?” Han svarade: ”Nej, nu kan jag inte se honom.” Då sade Khadija (må Allah vara nöjd med henne): ”Glada budskap! Vid Allahs ed, han är verkligen en ängel, inte en djävul. En ängel skulle nämligen skämmas i denna situation.”

En dag gick Khadija (må Allah vara nöjd med henne) upp mot de högre delarna av Mekka för att leta efter Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), med matvaror åt honom. På vägen uppenbarade sig Jibril (frid vare med honom) i skepnad av en okänd man och frågade efter Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Khadija (må Allah vara nöjd med henne) blev rädd. Hon blev orolig och tänkte att mannen kanske skulle kidnappa henne. När Khadija (må Allah vara nöjd med henne) senare berättade detta för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), sade han: ”Mannen var Jibril (frid vare med honom). Han sade till mig att hälsa dig från honom och ge dig det glada budskapet om ett hus i paradiset byggt av ädelstenar och pärlor.”

Alla de tidigare nämnda händelserna ägde rum strax före islams ankomst och under dess första tid. Man känner till många fler sådana händelser, där Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) tålamod, klokhet, starka känslor och tillit till sin make samt hennes stöd för honom under alla omständigheter framträder tydligt. När man granskar dessa händelser blir ytterligare en sak tydlig: redan innan Jibril (frid vare med honom) kom till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tycks hon ha kommit fram till den fasta övertygelsen att hennes make skulle vara en enastående människa. Han skulle bli en profet. Därför uppstod inte ens för ett ögonblick någon tvekan eller osäkerhet hos henne när Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till henne och för första gången berättade att Jibril hade kommit till honom och att han hade fått uppenbarelse. Det var som om hon redan väntade på att få ett sådant budskap och var mentalt förberedd på det. Detta bekräftas och bevisas av hennes olika handlingar och beteenden vid den tiden.

Efter att Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade antagit islam skänkte hon all sin förmögenhet, sina tillgångar och rikedomar till målet att kalla människor till religionen. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) övergav handel och ägnade sig åt tillbedjan av Allah samt åt att sprida och främja islam. Alla inkomster i hushållet upphörde. Samtidigt ökade Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) bekymmer. Med tålamod och beslutsamhet mötte hon alla svåra omständigheter. Ibn Ishaq sade:

Det ska vara på arabiska

‘‘Den smärta som Profeten (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম) kände på grund av polyteisternas avvisande och otro lindrade Allah genom Khadija (রা). Hon tröstade nämligen Profeten (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম), gav honom stöd och uppmuntrade honom. Hon trodde utan minsta tvekan på allt han sade. Ibn Ishaq säger vidare om polyteisternas alla oförskämda handlingar inför Allahs Sändebud (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম):

Det ska vara på arabiska

‘‘För Allahs Sändebud (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম) var Khadija (রা) en sann och rättskaffens rådgivare i islams sak. Vid alla olyckor och svårigheter brukade Profeten (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম) anförtro henne sina innersta tankar och klagomål.’’ Under det sjunde året efter profetskapet, i månaden Muharram, bojkottade Quraysh muslimerna. De tog sin tillflykt till Shi’be Abi Talib. Khadija (রা) blev också internerad där tillsammans med Allahs Sändebud (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম). Under nästan tre år levde Banu Hashim under svår nöd och hungersnöd. De hade nästan inget annat att leva av än trädens löv. Tillsammans med sin make uthärdade Khadija (রা) dessa svårigheter med ett leende. Under dessa svåra tider använde hon sitt inflytande och såg emellanåt på olika sätt till att de fick en del mat. Hennes tre brorsöner – Hakim ibn Hizam, Abu al-Bukhtari och Jum’a ibn al-Aswad – hörde alla till Qurayshs ledare. Trots att de inte var muslimer spelade de på olika sätt en betydande roll i att skicka livsmedel till de bojkottade muslimerna.

En dag var Hakim ibn Hizam på väg till sin faster Khadija (রা), med en tjänare som bar lite vete på huvudet. Hon var då internerad tillsammans med Allahs Sändebud (সাল্লাল্লাহ ‘আলাইহি ওয়া সাল্লাম) i Shi’be Abi Talib. På vägen mötte han den usle Abu Jahl. Denne sade med vredgad röst: ”Är du på väg till Banu Hashim med mat? Vid Allah, du kommer inte att få ta dig dit med denna mat. Om du gör det kommer jag att förödmjuka och vanära dig i Mecka.” Då kom Abu al-Bukhtari ibn Hashim dit. Han sade: ”Varför grälar ni?” Abu Jahl svarade: ”Han är på väg till Banu Hashim med mat.” Abu al-Bukhtari sade: ”Denna mat tillhör ju hans faster och fanns hos Hakim. Han ska ge sin faster hennes mat, och du hindrar honom från det? Flytta dig ur vägen.” Men Abu Jahl lyssnade inte på honom. Då utkämpade de båda ett ordentligt slagsmål. På detta sätt brukade Hakim ofta skicka mat.

En dag lämnade Hadhrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) Shi’be Abi Talib för att skaffa mat. Abu Jahl lade en plan för att angripa honom. Men Allah skyddade honom. När Khadija (må Allah vara nöjd med henne) fick veta detta skickade hon ett bud till sin farbror Jum’a ibn al-Aswad: ”Abu Jahl hindrar honom från att köpa mat. Säg honom några väl valda ord.” Jum’a gjorde som Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade sagt. Därefter upphörde han med sina övergrepp.

Redan innan bönen hade föreskrivits brukade Hadhrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) i hemlighet be tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i hemmet. Ibn Ishaq berättar: En dag, när Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befann sig på den högre marken i Mecka, kom Jibril (frid vare med honom) och slog på en plats vid dalens ena sida, varpå en källa sprang fram. Först gjorde Jibril (frid vare med honom) wudu med vattnet. Därefter gjorde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) wudu på samma sätt. Jibril (frid vare med honom) bad, och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad på samma sätt. Sedan kom Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hem, lärde Khadija (må Allah vara nöjd med henne) att göra wudu och gav henne praktisk undervisning genom att be tillsammans med henne.

Ibn Ishaq har också nämnt att Ali (må Allah vara nöjd med honom) en dag såg de två, det vill säga Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Khadija (må Allah vara nöjd med henne), be. Ali (må Allah vara nöjd med honom) frågade: ”Muhammad, vad är detta?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) framställde då kallelsen till den nya religionen för Ali (må Allah vara nöjd med honom) och förbjöd honom att berätta detta för någon annan. Av denna berättelse framgår att Hadhrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) inom Muhammads ummah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) först av alla fick äran att be tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

En man vid namn Afif al-Kindi hade vid den tiden kommit till Mecka för att köpa några saker. Han bodde i Hadhrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) hus. En morgon lade han märke till att en ung man kom till Kaba, såg upp mot himlen och sedan ställde sig vänd mot böneriktningen. En pojke kom och ställde sig bredvid honom. Därefter kom en kvinna och ställde sig bakom de två. När de hade avslutat bönen gick de därifrån. Afif al-Kindi såg detta och sade till Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Något mycket stort är på väg att hända!” Abbas (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Ali och kvinnan är Muhammads hustru. Min brorson tror att hans religion är Världarnas Herres religion, och allt han gör gör han på Hans befallning. Såvitt jag vet är de endast tre personer i hela världen som följer denna nya religion.”

Det råder viss oenighet om det exakta året för Hadidjas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång. Det har berättats att hon dog i Mecka tre, fyra eller fem år före hijra. Imam Nawawi säger att uppgiften om tre år före hijra är den riktiga. Hon dog tre dagar efter Abu Talibs död.

Al-Baladhuri säger: Banu Hashim lämnade Shi’b Abu Talib under profetkallets tionde år. Efter att de hade lämnat platsen dog Abu Talib samma år, i början av Dhu al-Qa’da eller i mitten av Shawwal. Det råder oenighet om tidsintervallet mellan Abu Talibs och Hadidjas (må Allah vara nöjd med henne) död: 35, 25, 5 eller 3 dagar. Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) dog först. Hon begravdes på kyrkogården Hajun i Mecka. Vid den tiden hade begravningsbönen ännu inte införts. Hadidjas (må Allah vara nöjd med henne) brorson Hakim ibn Hizam säger: Vi bar ut henne ur huset och begravde henne på Hajun. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) steg ner i hennes grav. Hon dog under Ramadan i profetkallets tionde år, vid sextiofem års ålder. Ibn al-Djawzi har också sagt detta. Det har återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) gick bort innan bönen blev obligatorisk. Det har också berättats att hon dog under Ramadan, vid sextiofem års ålder. Hon begravdes på kyrkogården Hajun, belägen på den högre delen av Mecka. Qatada och Urwa sade att hon dog tre år före hijra. Al-Waqidi sade: De befriades från Banu Hashims dal tre år före hijra. Därefter dog Abu Talib. De båda dog samma år. Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) dog dock tre dagar efter Abu Talib. Imam al-Dhahabi säger att Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) var fyrtio år när hon gifte sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och levde tillsammans med honom i tjugofyra år. Enligt denna beräkning levde hon i sextiofyra år.

Efter den högt vördnadsvärde farbrodern Abu Talibs och den älskade hustrun Hadidjas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång började ett nytt kapitel i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv. Det var det svåraste kapitlet. Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallade själv året då de gick bort för ”Am al-Huzn” – sorgens och bedrövelsens år. Efter dessa två högt älskade personers död blev de förhärdade qurayshiterna fullständigt hänsynslösa. De behandlade honom mycket grymt. Vid denna tid, när han hade blivit förtvivlad över meckanerna, begav han sig till Taif. Om Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) hade varit vid liv, hade han åtminstone kunnat berätta för henne om sin egen sorg. Ibn Ishaq säger: Efter Hadidjas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång fortsatte olyckorna att drabba Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), den ena efter den andra. Det berodde på att det inte längre fanns sådana inflytelserika personer som Abu Talib och Hadidja (må Allah vara nöjd med henne), som kunde stå emot de avgudadyrkande krafterna.

Ibn al-Athir säger:

Det arabiska lyder:

”Det råder enighet bland den muslimska umman i denna fråga om att Hadidja (må Allah vara nöjd med henne) var den första av Allahs skapade varelser att bli muslim.”

Al-Zuhri, Qatada, Musa ibn Uqba, Ibn Ishaq, al-Waqidi och Said ibn Yahya säger:

Det arabiska lyder:

”Khadīja, Abū Bakr och ʿAlī – må Allah vara nöjd med dem – var de första att tro på Allah och Hans Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid.”

Det har återberättats från Ḥudhayfa – må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – sade:

Det kommer att vara på arabiska

”När det gäller tron på Allah och Muḥammad var Khadīja – må Allah vara nöjd med henne – den främsta av alla världens kvinnor.”

Saʿīd ibn al-Musayyib sade:

Det kommer att vara på arabiska

– ”Khadīja – må Allah vara nöjd med henne – var den första muslimen bland kvinnorna.”

Imam al-Nawawī sade: al-Zuhrī och en stor grupp lärda har nämnt att Khadīja – må Allah vara nöjd med henne – var den första att tro på Allah och Hans Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Imam Thaʿlabī har återberättat att det råder konsensus om detta. När Ḥaḍrat Khadīja – må Allah vara nöjd med henne – antog islam var hon femtio år gammal. Hennes antagande av islam påverkade även hennes släktingar på fädernet. Vid islams framträdande levde femton framstående män ur hennes fars släkt, Banū Asad ibn ʿAbd al-ʿUzzā. Tio av dem antog islam. De övriga fem dödades i slaget vid Badr medan de fortfarande var otrogna.

Den ädla Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) var mor till många barn. Med sin första make, Abū Hāla, fick hon två söner vid namn Hāla och Hind. Båda antog islam och fick äran att bli Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagare. Hind deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i slaget vid Badr, enligt en annan uppgift i slaget vid Uhud. Enligt al-Balādhurīs berättelse tycks det dock som om hon endast hade en son med sin första make; han hette Hind och fick sitt namn efter sin far. Han var en vältalig man med ett uttrycksfullt språk. Han led martyrdöden på Alīs (må Allah vara nöjd med honom) sida i kamelens slag. Med sin andre make, ʿAtīq, fick hon en dotter vid namn Hindā. Även hon antog islam och fick äran att bli en följeslagare. Enligt en annan berättelse fick hon med sin förste make tre barn: två söner, Hind och Hārith, samt en dotter, Zaynab. Hārith dödades som martyr av en otrogen man nära den jemenitiska hörnan av Kaba. Den andra dotterns smeknamn var Umm Muhammad. Hon gifte sig med Sayfī ibn Umayya och fick en son som hette Muhammad. Därför kallades hon Umm Muhammad.

Ibn Ishāq säger att alla Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) barn, med undantag för Ibrāhīm, föddes av den ädla Khadīja. De var: al-Qāsim, at-Tayyib, Zaynab, Ruqayya, Umm Kulthūm och Fātima (må Allah vara nöjd med dem). Ibn Hishām säger att Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äldste son var al-Qāsim, följd av at-Tayyib och at-Tāhir. Den äldsta dottern var Ruqayya, följd av Zaynab, Umm Kulthūm och Fātima (må Allah vara nöjd med dem).

Ibn Ishāq säger vidare att al-Qāsim, at-Tayyib och at-Tāhir dog redan under okunnighetens tid. Alla döttrarna levde däremot in i islams tid. De antog islam och emigrerade tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Medina.

Av Ibn Ishāqs och Ibn Hishāms berättelser framgår det att at-Tāhir och at-Tayyib var två olika söner. Dessa två namn var emellertid hedersnamn eller tillnamn för Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) son ʿAbdullāh. Al-Wāqidī säger att den ädla Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) fick två söner i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hem: al-Qāsim och ʿAbdullāh. Eftersom ʿAbdullāh föddes efter att profetskapet hade anförtrotts honom kallades han at-Tāhir. Dessutom fick hon fyra döttrar och blev alltså mor till sammanlagt sex barn. Det första barnet var al-Qāsim. Han dog i Mecka i späd ålder, innan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade fått sitt profetskap. Efter honom fick Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kunya eller tillnamnet Abū al-Qāsim. Före sin död hade han lärt sig att gå steg för steg. Enligt al-Balādhurī var han endast två år gammal när han dog.

Imām as-Suhaylī har berättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) efter al-Qāsims död gick till Khadīja (må Allah vara nöjd med henne). Hon grät och sade: ”O Allahs Sändebud! Mitt lilla barn som diade har dött. Om han hade levt tills han hade avslutat diandet skulle jag inte ha varit sorgsen.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tröstade henne och sade: ”Om du vill kan jag låta dig höra hans röst från Paradiset.” Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Denna berättelse visar att al-Qāsim inte dog under okunnighetens tid, utan under islams tid.

Det andra barnet var den ädla Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äldsta dotter. Hon gifte sig med sin kusin Abū al-ʿĀs ibn ar-Rabīʿ. Abū al-ʿĀs mor var Hāla bint Khuwaylid.

Det tredje barnet var den ädle ʿAbdullāh. Han kallades även at-Tayyib och at-Tāhir. Eftersom han föddes efter att profetskapet hade anförtrotts honom fick han dessa namn. Han dog i Mecka som barn. Efter hans död började de otrogna, särskilt al-ʿĀs ibn Wāʾil, håna Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och kalla honom ”abtar”, det vill säga avskuren eller utan avkomma. Då uppenbarades denna vers ur Sūrat al-Kawthar:

Det ska vara på arabiska

–Den som är din fiende är sannerligen stympad och utan avkomma.

Det har också återberättats att det första barnet dog. Det fjärde barnet var den ärevördiga Ruqayya (ra). Hennes första äktenskap var med Utba ibn Abi Lahab. På grund av sin hätska fiendskap mot islam skilde han sig från den ärevördiga Ruqayya. Därefter gifte hon sig med den ärevördige Uthman (ra). Efter hijra avled hon i Medina under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid. Det femte barnet var den ärevördiga Umm Kulthum (ra). Hennes första äktenskap var med Mu’attab, enligt en annan uppgift med Utayba ibn Abi Lahab. Även han skilde sig från sin hustru Umm Kulthum på grund av sitt starka hat mot islam. Efter hennes syster Ruqayyas död gifte hon sig för andra gången med den ärevördige Uthman (ra). Därför fick den ärevördige Uthman (ra) hederstiteln Dhu an-Nurayn, »de två ljusens innehavare«.

Det sjätte barnet, den ärevördiga Fatima (ra), var hustru till den fjärde kalifen, den ärevördige Ali (ra), och mor till de ärevördiga imamerna Hasan och Husayn (ra).

Det bör nämnas att Ibrahim var son till den ärevördiga Maria al-Qibtiyya (ra), som var Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) slavinna. Egyptens härskare Maqawqis skickade Maria till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som gåva. Kort sagt var den ärevördiga Khadija al-Kubra (ra) mor till alla Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) barn utom Ibrahim.

Den ärevördiga Khadija (ra) tog mycket väl hand om sina barn och visade dem stor kärlek. Hon hade också ekonomiska möjligheter och anställde ammor för att uppfostra barnen och amma dem. Hon ordnade allt redan före förlossningen. Hon anställde Salama, Safiyyas slavinna, mot lön för att ta hand om barnen. Salama ammade dem och gav dem mat.

En återberättelse klargör något av hur mycket den ärevördiga Khadija (ra) älskade alla sina barn och hur orolig hon var för deras välgång. En dag frågade hon Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): »O Allahs Sändebud! Var kommer de barn som jag fått med dig och som dog som spädbarn att befinna sig i det kommande livet?« Han svarade: »I paradiset.« Hon frågade åter: »Vart kommer de barn som jag fick med mina avgudadyrkande makar och som dog att gå?« Han svarade: »Till helvetet.« Hon frågade: »Utan att ha utfört några handlingar?« Han svarade: »Allah vet vilka handlingar de kanske skulle ha utfört om de hade levt.« Denna återberättelse visar hennes djupa längtan och omsorg om sina barn. Det går inte att uttömma beskrivningen av de ärevördiga Khadijas (ra), de troendes moders, förtjänster, storhet och rang. Med förundran ser vi hur en kvinna under den mörka okunnighetens tid i Arabien utan minsta tvekan trodde på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskap. Det fanns inte minsta tvivel eller tvekan i hennes hjärta. Den första dagen då uppenbarelsen kom, hennes besök hos Waraqa och hennes fasta övertygelse om att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var en profet – allt detta är värt djup eftertanke.

Redan innan Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick profetskapet var Khadija (ra) fast övertygad om att han skulle bli profet. Därför uppstod inte ens för ett ögonblick någon tvekan i hennes hjärta när Jibril (frid vare med honom) kom. Detta visar tydligt hennes djupa förutseende och skarpa iakttagelseförmåga. Före såväl som efter profetskapets början visade hon alltid Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) respekt och trodde villkorslöst på vart och ett av hans ord. Under deras tjugofem år långa äktenskap kunde inte ens för ett ögonblick någon form av tvivel slå rot i hennes hjärta. Även under okunnighetens tid var hon ren och kysk. Hon dyrkade aldrig avgudar. En dag sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till henne: »Jag kommer aldrig att dyrka Lat och Uzza.« Khadija (ra) sade: »Lämna ämnet Lat och Uzza. Nämn dem inte alls.«

Hon var inte bara den första att tro på Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskap och den första att förrätta bönen tillsammans med honom. Den styrka hon gav islam under dessa svåra dagar kommer att förbli outplånlig för all framtid. Under islams första tid var hon i själva verket Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rådgivare. Efter sitt äktenskap med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) överlämnade hon all sin egendom till sin make. Zayd ibn Haritha (ra) var Khadijas (ra) älskade slav. Även honom skänkte hon till sin make.

Ibn Hisham berättar: Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) brorson Hakim ibn Hizam köpte många slavar på marknaden i Syrien och tog med dem hem. Zayd ibn Haritha var en av dem. Hans faster Khadija gick för att besöka sin brorson Hakim. Brorsonen sade: ”Faster, välj den av dessa slavar som du tycker bäst om.” Khadija (må Allah vara nöjd med henne) valde Zayd och tog honom med sig. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tyckte om Zayd när han såg honom. När Khadija (må Allah vara nöjd med henne) förstod detta gav hon honom till Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som gåva. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) frigav honom från slaveriet och tog honom till sig som adoptivson.

En annan berättelse uppger att Hakim köpte Zayd (må Allah vara nöjd med honom) åt sin faster Khadija (må Allah vara nöjd med henne) på marknaden Ukaz i Arabien. Det har också berättats att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), när han reste till Syrien tillsammans med Maysara med Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) handelsvaror, köpte Zayd åt Khadija under denna resa. Efter giftermålet överlämnade Khadija (må Allah vara nöjd med henne) Zayd som gåva till Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Khadija (må Allah vara nöjd med henne) älskade sin make, Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), djupt. Hon visade också hans vänner och släktingar respekt, frågade efter deras välbefinnande och stod vid deras sida i svårigheter. En gång kom Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fostermor Halima på besök. Khadija tog hand om henne och visade henne samma vördnad och respekt som om hon vore hennes egen svärmor. Halima berättade för Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att boskapen i deras område hade dött på grund av torka och uteblivet regn och att de hade drabbats av nöd. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) talade med Khadija (må Allah vara nöjd med henne) om deras problem. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gav Halima fyrtio getter och kameler, så att de kunde fördelas bland hennes klan.

Suwajba, som var Abu Lahabs slavinna, var ytterligare en av Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ammor. Hon brukade ibland komma till Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han visade henne respekt och behandlade henne väl. Även Khadija (må Allah vara nöjd med henne) visade henne stor respekt och ära. Hon erbjöd sig att köpa Suwajba av Abu Lahab för att befria henne från slaveriet, men han ville inte sälja henne.

Trots att hon var en välbärgad kvinna i Mecka betjänade hon sin make med egna händer. Hon tog själv hand om alla hushållssysslor, inklusive barnens uppfostran. Hon skötte själv makens mat, vila och andra behov. I en hadith från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättas att han sade:

Det arabiska citatet kommer här

En dag kom Jibril (frid vare med honom) till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: ”Guds Sändebud! Khadija kommer med ett kärl som innehåller något slags gryta, mat eller dryck åt dig. Framför henne hälsningar från hennes Herre och från mig, och ge henne det glada budskapet att hon i paradiset ska få ett hus byggt av pärlor.”

Denna hadith visar att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inte överlät alla hushållssysslor åt andra, utan utförde dem själv.

Den ärevördige Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade Khadija (må Allah vara nöjd med henne) djupt. Inte ens efter Khadijas död glömde han under resten av sitt liv för ett ögonblick hennes minne och hennes insatser. Detta bevisas och bekräftas av många av Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) handlingar och uttalanden.

Den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar:

På arabiska lyder det:

– Jag hade aldrig sett Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Trots det var jag inte lika svartsjuk på henne som på någon av Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) andra hustrur. Det berodde på att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) nämnde henne mycket ofta. Varje gång han slaktade en get skar han av en del av köttet och skickade det till Khadijas väninnor. När jag sade: ”Det verkar som om det inte finns någon annan kvinna i världen än Khadija”, brukade han säga: ”Khadija var sådan. Det var genom henne jag fick barn.”

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar vidare: En gång talade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om Khadija. Jag sade något nedsättande: ”Hon var ju gammal. Dessutom var hon sådan och sådan. Allah har gett dig bättre kvinnor i hennes ställe.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Allah har inte gett mig någon bättre kvinna än henne. När människor vägrade tro på mig, trodde hon på mig. När människor berövade mig sin hjälp, gjorde hon mig delaktig i sin rikedom. Allah gav mig barn genom henne och berövade mig barn genom andra.” Jag sade: ”Jag ska aldrig mer förebrå dig på grund av henne.”

I en annan berättelse sägs det: Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Efter Khadijas död brukade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) varje gång en get slaktades i hans hus säga: ”Skicka en del av köttet till Khadijas väninnors hem.” En dag, när han talade om Khadija, sade han: ”Jag älskar Khadijas väninnor.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar vidare: Så snart Khadija kom på tal brukade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) alltid lovorda henne på något sätt. Han brukade inte lämna huset någon dag utan att nämna Khadija. En dag, efter att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade hört Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tala om Khadija, ångrade hon sig och sade inom sig: ”O Allah, om Du avlägsnar Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vrede, ska jag aldrig mer säga något ont om henne.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förstod Aishas (må Allah vara nöjd med henne) sinnesstämning och sade: ”Hur kunde du säga något sådant? När människor förkastade mig gav hon mig skydd.” Vid ett annat tillfälle sade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Allah har ingjutit kärlek till henne i mitt hjärta.”

Abu al-As ibn al-Rabi var en hederlig, pålitlig och välbärgad ung köpman från Mecka. Han var son till Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) syster Hala bint Khuwaylid. Hans moster Khadija (må Allah vara nöjd med henne) betraktade honom som sin egen son. Hon ville gifta honom med sin dotter, den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) motsatte sig inte detta. Bröllopet ägde rum. Bland de värdefulla gåvor som den ärevördiga Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gav sin dotter Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) vid bröllopet fanns ett guldhalsband.

Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fick sitt profetskap. Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) döttrar blev muslimer, men Abu al-As förblev icke-muslim. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gick bort. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) utvandrade till Medina. Dottern Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) stannade kvar i Mecka hos sin make. Abu al-As drog tillsammans med Quraysh från Mecka till Badr för att strida mot muslimerna. Vilken grym ödets ironi! Han blev tillfångatagen och fördes till Medina, till sin svärfar Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Det beslutades att krigsfångarna skulle friges mot lösen. Fångarnas anhöriga skickade lösenpengar från Mecka. Bland de pengar och värdesaker som Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) skickade som lösen för sin make fanns ett guldhalsband. Det var i själva verket det bröllopshalsband som hennes mor Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade gett henne. När Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg halsbandet fylldes hans hjärta av sorg. Bilden av Khadija (må Allah vara nöjd med henne) framträdde i hans minne. Han sade till följeslagarna: ”Om ni kan, frige Zaynabs fånge och återlämna även pengarna.” Följeslagarna samtyckte. De frigav Abu al-As utan någon lösen.

Umm al-Mu’minin Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar:

Det kommer att stå på arabiska

– En dag bad Hala bint Duwaylid, Khadidjas (må Allah vara nöjd med henne) syster, om tillstånd att träffa Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Eftersom systrarnas röster och sätt att be om tillstånd var likadana, blev Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) häpen när han mindes Khadidjas sätt att be om tillstånd. Sedan, när han hade återfått fattningen, utbrast han: ”Å Allah! Det är ju Hala.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Detta väckte min svartsjuka. Jag sade: ”Varför minns du en rödkindad gammal kvinna bland Qurayshs gamla kvinnor, som dog för så länge sedan? Allah har ju gett dig en hustru som är bättre än henne.”

Det har berättats från Muhammad ibn Salama. Efter Umm al-Mu’minin Khadidjas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång blev Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) så djupt bedrövad att hans liv var i fara. Till slut gifte han sig med Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

I hadith- och sīra-litteraturen finns många uttalanden och kommentarer av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om Umm al-Mu’minin Khadidjas (må Allah vara nöjd med henne) förträfflighet och rang. I vår tidigare framställning har vi återgett några av dem. Här återger vi ytterligare några uttalanden.

Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Det kommer att stå på arabiska

Bland världens kvinnor är dessa fyra tillräckliga för er.

Det har också berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

På arabiska:

– De främsta bland världens kvinnor är Maryam, Asiya, Khadija bint Khuwaylid och Fatima (må Allah vara nöjd med dem).

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga:

På arabiska:

– Khadija bint Khuwaylid var den främsta kvinnan under sin tid. Maryam, Imrans dotter, var den främsta kvinnan under sin tid.

Det har berättats från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

På arabiska:

Efter Maryam, Imrans dotter, är Fatima, Khadija och Asiya, Faraos hustru, ledarna för kvinnorna i paradiset.

I en annan hadith, återberättad från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), sägs det: ”Bland paradisets kvinnor är Khadija, Fatima, Maryam och Asiya de främsta.” Imam an-Nasa’i har återberättat denna hadith.

Umm al-Mu’minin Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Jag hörde ofta Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga:

Det arabiska uttrycket lyder:

– Khadija (må Allah vara nöjd med henne) är världens främsta kvinna.

När Imam adh-Dhahabi beskrev Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) ställning och rang sade han: ”Hennes företräden är många. Hon var sin tids främsta kvinna i hela världen. Hon var en av de kvinnor som nådde fulländning i kunskap, intelligens och omdöme. Hon var en klok, mycket hedervärd och gudfruktig kvinna med ett oklanderligt sinnelag. Hon hör till paradisets invånare. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lovordade henne högt, gav henne företräde framför och ansåg henne överlägsen sina andra hustrur. Han visade henne yttersta respekt. Han gifte sig inte med någon annan före henne eller under hennes livstid. Hon var mor till flera av Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) barn. Hon var Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bästa livspartner. Efter att ha förlorat henne blev Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) djupt bedrövat. Hon använde sin förmögenhet för Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skull, medan Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skötte hennes affärer. Genom sin profet gav den Allsmäktige Allah henne det glada budskapet om ett hus i paradiset byggt av pärlor och ädelstenar.”

Det har återberättats genom många källor att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Khadija, Jibril har hälsat dig.” I vissa återberättelser sägs det att Jibril sade: ”Muhammad, framför Khadija en hälsning från din Herre och från mig.” Som svar sade Khadija:

Det arabiska uttrycket lyder:

I en återberättelse från den ärevördige Anas (må Allah vara nöjd med honom) återges den ärevördiga Khadījas (må Allah vara nöjd med henne) svar så här:

Det kommer att vara på arabiska

Den ärevördiga Khadīja tog profeten Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till make, stod orubbligt vid hans sida och överlämnade allt hon ägde i hans händer; därigenom gjorde hon mänskligheten en omätlig tjänst. Vi kan inte avsluta beskrivningen av hennes dygder. Liksom den Allsmäktige Allah och Jibrīl (frid vare med honom) framför även vi otaliga hälsningar till henne och avslutar därmed våra ord.

Sawda bint Zamʿa (må Allah vara nöjd med henne)

Den ärevördiga Sawda (må Allah vara nöjd med henne) var den lyckligt lottade kvinna som den ärevördige Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med efter den ärevördiga de troendes moder Khadījas (må Allah vara nöjd med henne) död. Han levde endast med henne i äktenskap i omkring tre år eller något längre. Därefter tog han den ärevördiga de troendes moder ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) till sitt hem.

Den ärevördiga Sawda var ättling till Banū ʿĀmir ibn Luʾayy, en gren av den berömda qurayshitiska stammen i Mecka. Hennes far, Zamʿa ibn Qays, var qurayshit, och hennes mor, Shamūs bint Qays, tillhörde den berömda Najjār-stammen i Medina. Salmā, den ärevördige Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) farfar ʿAbd al-Muttalibs mor, var också dotter till denna Najjār-släkt. Sawdas morfar Qays ibn ʿAmr och Salmā bint ʿAmr var syskon. Den ärevördiga Sawdas tillnamn var Umm al-Aswad.

Under den förislamiska okunnighetens tid gifte sig den ärevördiga Sawda för första gången med Sakrān ibn ʿAmr. Sakrān var Sawdas kusin. De fyra berömda följeslagarna Suhayl ibn ʿAmr, Sahl ibn ʿAmr, Sulayt ibn ʿAmr och Hātib ibn ʿAmr var Sakrāns bröder. Under den första perioden efter att den ärevördige Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade fått profetskapet antog den ärevördiga Sawda och hennes make Sakrān islam. De tillhörde båda de lyckligt lottade män och kvinnor som antog islam under den första perioden. De antog islam vid samma tid. När den första gruppen hjälplösa muslimer från Mecka emigrerade till Abessinien för att undkomma qurayshiternas förföljelse, höll denna muslimska familj fortfarande fast vid Mecka. Men när deras förföljelse började överskrida alla gränser började en andra grupp muslimer från Mecka förbereda sig för emigrationen till Abessinien. Sawda emigrerade tillsammans med sin make till Abessinien med denna grupp. Efter att ha stannat där i flera år återvände de till Mecka. En kort tid före Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) emigration till Medina dog Sakrān i Mecka som muslim. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) begravde honom i Mecka.

Det har också återberättats att hon emigrerade till Abessinien tillsammans med sin make med både den första och den andra gruppen. En grupp biografiska experter, däribland Abū ʿUbayda och Maʿmar, har sagt att Sakrān återvände från Abessinien till Mecka. Därefter återvände han till Abessinien, antingen efter att ha avfallit eller efter att ha antagit kristendomen, och dog där. Al-Balādhurī säger att den första återberättelsen är korrekt.

Omkring tre år före Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hijra till Medina gifte han sig, efter att de troendes moder, Khadīja (må Allah vara nöjd med henne), hade avlidit, med Sawda (må Allah vara nöjd med henne).

Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) var den ädle Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) första och älskade hustru. I ensamhetens oro, olyckornas fasor och de förtryckande plågoandarnas grymma brutalitet var hon sin käre makes trogna följeslagare. I varje kritiskt ögonblick tröstade hon honom, visade medkänsla och hjälpte honom att övervinna alla hinder genom att stå vid hans sida. När en så innerlig hustru och vän gick bort blev Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) djupt nedstämd och förkrossad. Han blev så plågad av sorgen efter henne att hans liv till och med hamnade i fara. Dessutom var Khadīja Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) barns mor och hemmets föreståndarinna. I hennes frånvaro blev det svårt att uppfostra de moderlösa barnen och sköta hushållet. Därtill ökade avgudadyrkarnas trakasserier och störningar. Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillstånd bekymrade hans följeslagare djupt.

ʿUthmān ibn Mazʿūn (avliden år 2 efter hijra) var en framstående följeslagare. En dag gick hans hustru Khawla bint Hakīm till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Under samtalets gång sade hon plötsligt: ”Allahs Sändebud! Gift dig igen!” Han frågade: ”Vem är den tilltänkta?” Khawla svarade: ”Det finns både en änka och en jungfru. Nu kan vi tala med den du föredrar.” Han frågade åter: ”Vem är den tilltänkta?” Khawla svarade: ”Änkan är Sawda bint Zamʿa, och jungfrun är Abū Bakrs dotter ʿĀʾisha.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Kvinnor är bäst lämpade att sköta detta ärende.” På så sätt gav han sitt samtycke.

När Khawla hade fått Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) samtycke gick hon till Sawdas hem. Sawdas far befann sig då vid livets slut och hade helt dragit sig undan från all världslig verksamhet. När Khawla kom till honom hälsade hon enligt den förislamiska seden med orden: ”Anʿīm sabāḥan!” (God morgon).

Den gamle frågade: ”Vem är du?” Khawla svarade: ”Jag är Khawla bint Hakīm.” Den gamle välkomnade Khawla och lät henne sätta sig nära honom. Khawla framförde sitt budskap så här: ”Muhammad ibn ʿAbdullāh ibn ʿAbd al-Muttalib har friat till Sawda.” Den gamle sade: ”Det är en ädel och jämbördig friare. Vad säger din väninna Sawda?” Khawla svarade: ”Hon samtycker.” Den gamle bad att Sawda skulle kallas dit. När Sawda kom sade han: ”Min dotter! Den här kvinnan, Khawla, säger att Muhammad ibn ʿAbdullāh har skickat henne för att fria till dig. Han är en ädel friare. Jag vill gifta bort dig med honom; samtycker du?” Sawda svarade: ”Ja, jag samtycker.” Då sade den gamle till Khawla: ”Gå och hämta Muhammad.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom i brudgummens klädsel, och Sawdas far överlämnade Sawda åt honom.

Vissa berättelser visar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) före äktenskapet själv talade direkt med Sawda. Det är möjligt att Khawla ordnade detta samtal. Imām Aḥmad har sammanställt en berättelse från ʿAbdullāh ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skickade ett frieri till en kvinna ur sin stam som hette Sawda. Hon hade blivit änka och lämnat efter sig fem eller sex barn. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till henne: ’Vad hindrar dig från att acceptera mitt frieri?’ Sawda sade: ’Vid Allah! O Allahs profet! Av hela skapelsen är du den jag älskar mest. Jag har inget som hindrar mig från att acceptera ditt frieri, men jag fruktar att dessa barn till mig ständigt, morgon och kväll, kommer att störa dig och hindra mig från att tjäna dig.’ Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Finns det något annat hinder?’ Sawda svarade: ’Nej, det finns inget annat hinder.’ Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Må Allah förbarma sig över dig. De bästa kvinnorna är de som rider baklänges på kamelryggar. De dygdiga kvinnorna bland Quraysh är de som visar ömhet mot sina små barn och omsorg om sina makar.’

Det har berättats från Bukayr ibn al-Ashajj att Sakrān återvände till Mecka med Sawda och därefter avled. När hon hade avslutat sin ʿidda friade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till henne. Sawda sade: ”Låt någon ur din stam ansvara för att slutföra äktenskapet.” Därefter överlämnade Sawda ansvaret åt Ḥāṭib ibn ʿAmr al-ʿĀmirī. Det var han som gifte bort Sawda med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Denne Ḥāṭib (må Allah vara nöjd med honom) var en utvandrare och deltog i Badr.

Det finns två uppfattningar om vem som var Sawdas walī vid hennes äktenskap med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). 1. Sawdas far var själv walī och gifte bort henne. 2. Det var Sāliṭ ibn ʿAmr eller, enligt en annan uppfattning, Ḥāṭib, det vill säga Abū Ḥāṭib ibn al-ʿĀmirī. Vissa har sagt att Sawdas far sannolikt hade blivit försvagad av ålderdomens börda. Därför utsåg han Ḥāṭib eller Sāliṭ till walī. Ibn Isḥāq säger: ”Varken Sāliṭ eller Abū Ḥāṭib befann sig i Mecka vid tiden för detta äktenskap. De var i Abessinien. Därför kan det inte komma i fråga att de var walī.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav Sawda ett mahr på fyrahundra dirham.

Al-Waqidi säger: Saudas äktenskap med Guds Sändebud ägde rum i Ramadan under profetskapets tionde år. Eftersom Saudas och Aishas äktenskap ägde rum ungefär samtidigt råder det oenighet bland historikerna om vilket äktenskap som ingicks först. När alla berättelser i frågan granskas framträder två uppfattningar. Den första är att Khawla samtidigt föreslog äktenskap med Aisha och Sauda. Sändebudet samtyckte till båda förslagen och gav Khawla tillstånd att tala med de berörda familjerna. Khawla talade först med Aishas familj och ordnade äktenskapet. Därefter ordnades Saudas äktenskap. Imam Ahmad har återberättat en hadith från A‘imara. Han sade: Sauda var den första kvinna som Guds Sändebud gifte sig med efter mig. Detta är också Abdallah ibn Muhammads ibn Aqils uppfattning.

Enligt Bukayr ibn al-Ashajj gifte sig Guds Sändebud med Sauda efter Khadijas bortgång. Ibn Hibban har också sagt detta. Abdallah ibn Muslim säger: Efter Khadijas död och före äktenskapet med Aisha gifte sig Guds Sändebud med Sauda i Ramadan under profetskapets tionde år. Han bildade hushåll med henne i Mecka och utvandrade tillsammans med henne till Medina.

Abu Salama ibn Abd ar-Rahman och Yahya ibn Abd ar-Rahman har båda berättat: Efter att ha fått Guds Sändebuds tillstånd gick Khawla först till Sauda och därefter till Aisha med frieriet och ordnade deras äktenskap. Guds Sändebud bildade hushåll med Sauda i Mecka. Aisha var då endast sex år gammal. Efter utvandringen till Medina tog han henne till sitt hem. Ibn Ishaq, Qatada, Abu Ubayda, Ibn Qutayba och många andra har sagt att Guds Sändebud gifte sig med Sauda efter Khadija och före Aisha.

Ibn Ishaq återger följande ordning bland Guds Sändebuds hustrur: 1. Khadija, 2. Sauda, 3. Aisha, 4. Hafsa, 5. Zaynab bint Khuzayma, 6. Umm Habiba, 7. Umm Salama, 8. Zaynab bint Jahsh, 9. Juwayriya, 10. Safiyya, 11. Maymuna.

Saudas bror, Abdallah ibn Zam‘a, var icke-muslim fram till tiden för detta äktenskap. Han var inte hemma när äktenskapet ingicks. När han fick veta vad som hade hänt efteråt blev han rasande och började i sorg och vrede slå sig för huvudet. Senare blev han en föredömlig muslim. Under resten av sitt liv beklagade han alltid sitt dåvarande beteende. Det råder också viss oenighet bland biografiforskare om tidpunkten för Saudas äktenskap. I olika verk, däribland at-Tabaqat, anges profetskapets tionde år. Az-Zurqani (3/460) anger däremot det åttonde året. Oenigheten beror i grunden på olika uppgifter om tidpunkten för Khadijas död.

I vissa berättelser sägs det att Sauda under sin förste makes liv såg två drömmar, och när hon berättade dem för sin make gick den tolkning han gav dem i uppfyllelse. Ibn سعد har genom Hisham ibn Muhammads förmedling skrivit att Sauda, medan hennes förste make Sakran ännu levde, en gång drömde att Guds Sändebud kom till henne och lade en fot på hennes axel. När Sauda berättade drömmen för sin make sade han: Vid Gud, om du verkligen har sett denna dröm kommer jag att dö, och du kommer att gifta dig med Guds Sändebud.

Vid ett annat tillfälle drömde hon att hon låg lutad mot en kudde. Plötsligt brast månen på himlen och föll ner över henne. När maken hörde drömmen sade han: Jag kommer snart att dö, och efter min död kommer du att gifta om dig. Samma dag blev han sjuk och dog efter några få dagar.

Professor Ahmad Atiyya förklarar i sitt verk Al-Qamus al-Islami (3/557), utan att ange någon källa, orsaken till att Guds Sändebud gifte sig med Sauda på följande sätt: Sauda var en äldre änka. Hon var kraftigt byggd och tung i sina rörelser. Guds Sändebud räckte henne en hjälpande hand för att stödja henne under ålderdomen och för att lindra något av det lidande hon hade genomgått i livet.

Den ädle Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utvandrade från Mecka till Medina under det trettonde året efter profetskapets början. När han hade kommit fram till Medina och fått möjlighet att slå sig till ro en kort tid, skickade han Zayd ibn Haritha tillbaka till Mecka för att hämta Sawda och de andra. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: När Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade kommit till Medina skickade han Zayd ibn Haritha och Abu Rafi‘ till Mecka med två kameler och femhundra dirham. Därefter gav vi oss alla av mot Medina. Zayd och Abu Rafi‘ återvände till Medina med Fatima, Umm Kulthum, Sawda, Umm Ayman och Usama. Under avskedspilgrimsfärden i det tionde hijriåret var Sawda (må Allah vara nöjd med henne) Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) reskamrat. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav henne tillåtelse att bege sig till Mina innan de andra människorna lämnade Muzdalifa. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Under natten i Muzdalifa bad Sawda Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om tillåtelse att bege sig till Mina innan folkmassorna gav sig av. Sawda var en kraftig kvinna och kunde inte röra sig snabbt. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav henne tillåtelse.

En dag satt alla Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur bredvid honom. Då frågade någon: ”O Guds Sändebud! Vem av oss kommer att dö först?” Han svarade: ”Den vars hand är längst.” De närvarande förstod detta bokstavligt. De mätte sina händer och såg att Sawdas hand var längst av alla. De antog därför att Sawda skulle dö först. Men när Zaynab bint Khuzayma dog före alla andra förstod man att en lång hand betydde givmildhet. Att ge allmosor var hennes käraste gärning. Hon var den första av de rena hustrurna att dö; Sawda levde då fortfarande.

Det råder stor oenighet bland experterna på sira om när Sawda (må Allah vara nöjd med henne) dog. Al-Waqidi säger: ”Det som enligt oss är korrekt är att hon dog i månaden Shawwal år 54 efter hijra.” Ibn al-‘Imad al-Hanbali ansåg att uppfattningen att hon dog år 55 efter hijra, under kalif Mu‘awiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, var den mest korrekta. Ibn Hajar säger att al-Bukhari i sitt historiska verk med en autentisk berättarkedja har återgett att hon avled mot slutet av ‘Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Imam al-Dhahabi har med eftertryck sagt att hon avled mot slutet av kalif ‘Umars kalifat. ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr i slutet av månaden Dhu al-Hijja år 23 efter hijra. Därför måste Sawda ha avlidit ännu tidigare. Al-Baladhuri säger att hon dog år 23 efter hijra och att kalif ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) ledde hennes begravningsbön. Ibn Hibban säger att hon dog år 65 efter hijra. Det har också berättats att hon dog under kalif ‘Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, vid omkring åttio års ålder. De flesta författare till sira-verk har inte skrivit något om Sawdas (må Allah vara nöjd med henne) barn. Så mycket är dock känt att hon inte fick några barn under sitt äktenskap med Guds utvalde Sändebud. Hon hade en son från sin första make Sakran, vid namn ‘Abd al-Rahman, som blev martyr i slaget vid Jalula i Persien.

Bland Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur fanns ingen som var längre till växten än Sawda. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att den som en gång hade sett henne inte kunde undgå att lägga märke till henne. al-Zurqani har berättat att hennes kroppsbyggnad var lång. Allama Shibli Nu‘mani sade att hon var kraftigt byggd. Imam al-Dhahabi har också sagt detta. Därför fick hon under avskedspilgrimsfärden Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillåtelse att bege sig från Muzdalifa till Mina före folkmassorna.

Endast fem hadither har återberättats från Sawda (må Allah vara nöjd med henne). Av dessa återberättade Imam al-Bukhari endast en hadith. Bland följeslagarna hörde och återberättade ‘Abdullah ibn ‘Abbas, Ibn al-Zubayr och Yahya ibn ‘Abdullah al-Ansari hadither från henne.

Omkring tre år före hijra kom Sawda (må Allah vara nöjd med henne) till Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hem. Från Ramadan under det tionde året efter profetskapets början till månaden Rabi‘ al-Awwal under det trettonde hijriåret hade hon under omkring tretton år lyckan att som hustru få åtnjuta Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) närhet och sällskap. Sawda och Aisha gifte sig med Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ungefär samtidigt. Efter giftermålet bodde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kvar i sitt föräldrahem i omkring tre år. Under denna tid var Sawda i praktiken den främsta husmodern. Hon skötte på ett utmärkt sätt alla uppgifter i Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hushåll. Hon tog också på sig ansvaret att uppfostra hans moderlösa dotter Fatima och de andra döttrarna. Troligen tog hon vid denna tid även hand om ‘Ali, som tillhörde profetens familj. Sammanfattningsvis bar Sawda (må Allah vara nöjd med henne), under en svår och kritisk period i Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv, som hans livskamrat ett tungt ansvar och försökte fylla det tomrum som Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade lämnat efter sig.

När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) under det första hijriåret kom till sitt äktenskapliga hem fanns hennes medhustru Sawda redan där. Under sådana omständigheter kunde man föreställa sig att de skulle konkurrera om varandras andel. Men deras förhållande var raka motsatsen till detta naturliga antagande. Allt i deras familjeliv präglades av ömsesidig vänskap, harmoni och enighet. I de flesta frågor som rörde hushållet var Sawda Aishas vän. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag har aldrig sett någon kvinna som, när jag såg henne, fick mig att önska att min själ fanns i hennes kropp, såsom Sawda.”

När det gällde lydnad och följsamhet mot Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade hon en särskild ställning bland alla de rena hustrurna. Under avskedspilgrimsfärden sade Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till de troendes mödrar: ”Efter min tid ska ni hålla er hemma.” Sawda (må Allah vara nöjd med henne) följde denna befallning så strängt att hon aldrig mer lämnade hemmet, inte ens för att utföra hajj. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) övriga hustrur efter hans bortgång brukade utföra hajj, medan Sawda och Zaynab bint Jahsh följde Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning strängt och inte lämnade hemmet. Sawda (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga: ”Jag har utfört både hajj och umra. Nu ska jag, i enlighet med Allahs befallning, stanna hemma.”

En av de mest enastående sidorna av den ädle Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) karaktär och personlighet var hans givmildhet. Bland följeslagarna var denna särskilda egenskap desto tydligare hos den som hade fått större möjlighet att vistas nära honom. Det var hans hustrur som i allra högsta grad hade möjlighet att ta del av Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) närhet och umgänge. Därför fanns denna särskilda egenskap hos dem alla i allmänhet, men med undantag för Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var den mest framträdande hos Saudah. Ibn Sirin har berättat att den ädle kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) en gång skickade en påse till Saudah (må Allah vara nöjd med henne). Hon frågade bäraren: ”Vad finns i påsen?” Han svarade: ”Dirham.” När hon fick veta att dirham hade skickats till henne, likt dadlar i en påse, delade hon genast ut dem bland människorna.

Att sätta andra framför sig själv var också en lysande sida av hennes karaktär. Hon och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) började sitt äktenskapliga liv med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ungefär samtidigt, den ena något före den andra. Hon var dock äldre än Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Därför hade ålderdomen hunnit komma över henne och hennes intresse för män hade avtagit. För att vinna sin make Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) välbehag skänkte hon därför sin tilldelade natt till sin medhustru Aisha (må Allah vara nöjd med henne). En gång sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till Urwah om detta: ”Min systerson! Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade inte ge någon av sina hustrur företräde framför någon annan när det gällde att tillbringa den tilldelade natten hos dem. Många gånger gick han runt till oss alla utan att röra någon av hustrurna. Till sist tillbringade han natten hos den hustru vars natt det var. När Saudah bint Zam’ah blev gammal och fruktade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kanske skulle skilja sig från henne, sade hon: ’O Allahs sändebud! Jag skänker min tilldelade natt till Aisha (må Allah vara nöjd med henne).’ Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) godtog hennes önskan.

Här behöver en sak klargöras. Att Saudah (må Allah vara nöjd med henne) skänkte tiden för sin makes närvaro till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) nämns i hadith- och sīra-verken. Samtidigt finns det i sīra-verken vissa berättelser som antyder att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav Saudah (må Allah vara nöjd med henne) en skilsmässa när hon blev gammal. Därefter återkallade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skilsmässan efter hennes ödmjuka vädjan. Men eftersom berättelserna är mycket svaga enligt hadithlärda saknar de betydelse. Det riktiga är att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte skilde sig från någon av sina hustrur. Hur kan man föreställa sig att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skulle stöta bort henne på hennes ålderdom, henne som han hade tagit till hustru under en särskild period i sitt liv och som med stor skicklighet hade tagit Khadījas (må Allah vara nöjd med henne) plats och ansvar? Därför trodde hadithlärda inte på dessa berättelser. De återfinns inte heller i någon tillförlitlig hadithsamling. Men vad spelar det för roll om de inte återfinns där? Många moderna historiker har fällt oanständiga omdömen om Saudah (må Allah vara nöjd med henne). Vissa har sagt att hon inte kunde vara Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) idealiska hustru.

När man granskar de olika uppgifterna i denna fråga blir det tydligt att Saudah hade blivit gammal. Hon hade blivit oförmögen att tillfredsställa sin make. Samtidigt hade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) flera hustrur. Han var själva sinnebilden av rättvisa och opartiskhet. Han gav alla sina hustrur samma ställning och fördelade den tid han tillbringade med dem lika mellan dem. På så sätt fick Saudah och några andra hustrur lika delar av den tid då Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sökte vila och ro. På grund av sin ålder var de emellertid i själva verket oförmögna att ge Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ro. Genom att frivilligt avstå från sin rätt till förmån för sin medhustru Aisha (må Allah vara nöjd med henne) befriade hon Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) från denna skyldighet. Detta bekräftas av en berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”Saudah blev gammal. Hon förstod vilken ställning jag hade hos Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och att han ville ha mig närmare. Hon blev rädd att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skulle skilja sig från henne. Därför sade hon: ’O Allahs sändebud! Jag skänker min dag till Aisha. Du är fri från ansvar i denna fråga.’ Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) godtog hennes förslag. Saudah var en något sträv kvinna till sitt väsen. Hon var föremål för Aishas (må Allah vara nöjd med henne) gränslösa respekt. Trots detta sade Aisha att Saudah blev mycket snabbt arg. Redan före uppenbarelsen av påbudet om slöjan brukade Umar (må Allah vara nöjd med honom) ofta be Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att utfärda en föreskrift i denna fråga. Eftersom ingen uppenbarelse från Allah hade kommit om saken förblev han tyst. På den tiden fanns det inga toaletter inne i husen i Mecka. De ansåg det inte passande att ha toaletter. Därför gick även kvinnorna ut ur huset på natten till öppna platser för att uträtta sina behov. Saudah var kraftig och lång. Även bland många människor kunde man känna igen henne. En natt var hon på väg ut. På vägen fick Umar syn på henne och ropade: ’Jag har känt igen dig!’ Saudah blev både generad och arg över Umars uppträdande. När hon kom tillbaka klagade hon hos Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) över Umar. Efter denna händelse uppenbarades versen om slöjan.

Det råder stor oenighet om orsaken till att versen om slöjan uppenbarades. En berättelse har redan nämnts ovan. En annan berättelse säger att Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Hos dig samlas alla slags människor, både goda och dåliga. Det vore bättre om du befallde dem att hålla sig bakom en slöja.” Ibn Jarir har återberättat detta från Mujahid i sin tafsir. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) åt tillsammans med följeslagarna. Även en viss person deltog i måltiden. Hans hand råkade vidröra hennes hand. Detta misshagade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket. Efter denna händelse uppenbarades versen om slöjan. Den allmänt vedertagna uppfattningen är emellertid att ”slöjversen” uppenbarades i samband med måltiden vid Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) bröllopsfest. Ibn Hajar har sammanfört dessa berättelser på följande sätt: Det fanns flera orsaker till att versen om slöjan uppenbarades. Av dessa var händelsen med Zaynab den sista. Det var därför den som utgjorde versens uppenbarelseanledning, eftersom versen själv innehåller en hänvisning till denna händelse.

Trots sitt sträva väsen hade Saudah (må Allah vara nöjd med henne) också en enkel och naiv sida. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade le åt vissa av hennes uttalanden. En dag sade hon till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”I går natt bad jag tillsammans med dig. Du stod så länge i rukū‘ att jag trodde att det hade börjat rinna blod ur min näsa. Därför höll jag länge för näsan.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) log milt åt hennes ord.

En gång färdades Sawda tillsammans med ʿAisha och Hafsa (må Allah vara nöjd med dem). De skämtade lite och sade: ”Har du hört något?” Han frågade: ”Om vad?” De sade: ”Dajjalen har trätt fram.” När han hörde detta blev han mycket rädd. I ett tält alldeles intill satt några människor och värmde sig vid en eld. Plötsligt gick han in i tältet. När Hafsa och ʿAisha (må Allah vara nöjd med dem) såg vad han hade gjort, gick de skrattande till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och berättade om sitt skämt. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom, ställde sig vid tältets dörr och sade: ”Dajjalen har ännu inte trätt fram.” Då kom Sawda ut. Spindelväv hade fastnat på hennes kropp, och när hon kom ut rensade hon bort den. Hos många anses denna berättelses kedja vara svag och själva berättelsen tvivelaktig.

Det finns många fler berättelser om Sawdas (må Allah vara nöjd med henne) godtrogenhet. Bakom det faktum att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avstod från honung för egen del låg en fin händelse ur äktenskapet. Många menar att även Sawda på ett godtrogent sätt drogs in i denna händelse. Kortfattat gick det till så här:

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tyckte om sötsaker. När han gick till sin hustru Zaynab bint Djahsh, eller enligt en annan uppgift till Hafsa, drack han honungssirap. Detta väckte en viss svartsjuka hos ʿAisha. Hon ville att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte längre skulle dricka honung där. Därför gjorde hon upp en plan tillsammans med Sawda. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till dem efter att ha druckit honung skulle var och en av dem säga: ”Det luktar mughaffir ur din välsignade mun.” Kanske skulle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) då sluta dricka honung, eftersom han inte tyckte om någon form av dålig lukt. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade druckit honung och kom till dem, sade de alla samma sak enligt den överenskommelse de hade träffat. Resultatet kom snabbt. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förklarade honung förbjuden för sig själv. Då uppenbarades verserna 1–3 i sura at-Tahrim.

Sawda (må Allah vara nöjd med henne) hade ett mycket ömt hjärta. När hon såg sina närståendes sorg och lidande blev hon upprörd. Hennes första makes, Sakran ibn ʿAmr, bror Suhayl ibn ʿAmr tillfångatogs vid Badr och fördes till Medina. Han frigavs mot en lösesumma på fyra tusen dirham. Om detta berättar Ibn Ishaq: När de tillfångatagna från Badr fördes till Medina bodde Sawda hos ʿAwf och Muʿawwidh, ʿAfsars söner. Detta var före uppenbarelsen av påbudet om slöjan. Då tillkännagavs plötsligt att fångarna från Badr hade anlänt. Sawda återvände hem och fann Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) där. Plötsligt fick hon se den fångne Abu Yazid, Suhayl ibn ʿAmr, i ett hörn av rummet. Hans båda händer var hårt bundna med ett rep runt halsen. När hon såg detta kunde hon inte behärska sig längre och utbrast: ”Abu Yazid! Lät ni er verkligen tillfångatas på detta sätt? Kunde ni inte dö med hedern i behåll?” Sawda berättar: ”Då återfick jag fattningen när jag hörde Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) röst inifrån rummet: ’Sawda! Försöker du hetsa honom mot Allah och Hans Sändebud?’” Sawda sade: ”Allahs Sändebud! När jag såg Abu Yazid Suhayl i detta tillstånd kunde jag inte behärska mig. Allahs Sändebud! Be Allah om förlåtelse för mig.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Må Allah förlåta dig.”

Under det åttonde hijriåret avled Zaynab, Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dotter, i Medina. Sawda, Umm Ayman och Umm Salama tvättade hennes kropp.

Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ordnade Sawdas (må Allah vara nöjd med henne) försörjning i Khaybar. ʿAbd ar-Rahman al-Aʿradj brukade säga vid olika samlingar i Medina: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ordnade Sawdas försörjning genom åttio wasaq dadlar och tjugo wasaq vete eller korn.”

‘ʿAisha as-Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne)

De troendes moder ʿAisha as-Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne) var Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) käraste hustru. Hennes kunya var Umm ʿAbdullah och hennes hederstitel as-Siddiqah. I vissa berättelser nämns att hon också hade hederstiteln al-Humayra. Hon var ljushyad och vacker. Därför kallades hon al-Humayra.¹ ʿUrwah berättar: En gång, före uppenbarelsen av påbudet om hijab, kom ʿUyaynah ibn Hisn för att träffa Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). ʿAisha var närvarande där. ʿUyaynah pekade på ʿAisha och sade: ”Allahs Sändebud! Vem är denna al-Humayra (den vackra)?” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”Detta är ʿAisha, Abu Bakrs dotter.”² Många har ansett denna berättelse vara grundlös.³

Abdullah var son till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) syster Asma (må Allah vara nöjd med henne). I historien är han känd som Abdullah ibn az-Zubayr. En kunya bildas vanligtvis efter ett barns namn. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var barnlös. Därför hade hon ingen kunya. I dåtidens Arabien var kunya en symbol för heder och hög börd. Det var inte brukligt att tilltala personer ur de förnäma samhällsklasserna med deras namn. De tilltalades i stället med sin kunya eller sitt tillnamn. En dag sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till sin make, Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Dina andra hustrur har antagit kunya efter sina tidigare mäns barn. Efter vem ska jag anta min kunya?” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Efter din systers son Abdullah.” Från den dagen blev hennes kunya eller tilltalsnamn Umm Abdullah – ”Abdullahs mor”.⁴

Det har också berättats att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) blev mor till en son som dog redan i spädbarnsåldern. Han fick namnet Abdullah.⁵ Det var efter detta barn som hon fick sin kunya. Ibn Hajar al-Asqalani säger att denna berättelse inte är korrekt.⁶ Dessutom nämns det tydligt i flera autentiska hadither att hon var barnlös.⁷

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) far var Allahs Sändebuds kalif, as-Siddiq al-Akbar Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), och hennes mor var Umm Ruman Zaynab bint Amir, enligt en annan uppgift Umayr al-Kinani. På faderns sida tillhörde hon Banu Taym-grenen av Quraysh-stammen, och på moderns sida var hon av Banu Kinana. Hennes mor var dotter till Ghanam ibn Malik al-Kinani.⁸ Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Aishas (må Allah vara nöjd med henne) släktlinjer förenas på faderns sida i den sjunde eller åttonde generationen uppåt och på moderns sida i den elfte eller tolfte generationen.⁹

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) avled år 13 efter hijra. Beträffande hennes mor Umm Ruman har de flesta historiker skrivit att hon avled år fem eller sex efter hijra. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) steg ner i hennes grav, begravde henne och förrättade begravningsbönen för henne.¹⁰ Men denna uppgift är inte korrekt. Tillförlitliga hadither visar nämligen att hon levde ända till Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. I alla hadither om händelsen med ifk under det sjätte året efter hijra – anklagelsen mot Aishas (må Allah vara nöjd med henne) heder – nämns hennes namn. Hon levde också vid tiden för händelsen med takhyir under det nionde året efter hijra, då man fick välja ett av alternativen. Detta framgår av återberättelser i at-Tabaqat, al-Bukhari, Muslim och Musnad Ahmad. Imam al-Bukhari … det framgår av återberättelser i Muslim och Musnad Ahmad. I verket Tarikh as-Saghir nämnde Imam al-Bukhari hennes namn bland dem som avled under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Han avvisade den första återberättelsen. Hafiz Ibn Hajar har i verket at-Tahdhib genom en analytisk genomgång bevisat att Imam al-Bukhariʾs återberättelse är korrekt.¹¹

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) mor Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig första gången med Abdullah ibn al-Harith al-Azdi. Abdullah kom till Mecka med sin hustru Umm Ruman och bosatte sig där efter att ha ingått en allians med Abu Bakr. Detta var före islam. De fick en son som hette at-Tufayl. Abdullah dog, och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gifte sig med Umm Ruman.¹² I detta äktenskap fick hon två barn – Abdullah och Aisha. Det finns inte mycket information i historiska verk och sira-verk om den exakta tidpunkten för Aishas (må Allah vara nöjd med henne) födelse. Därför råder det stor oenighet om hennes födelseår. Sayyid Sulayman Nadwi säger: Historikern Ibn Sad har skrivit, och vissa sira-kännare som följt honom har sagt, att Aisha föddes i början av det fjärde året efter profetskapets början och gifte sig under det tionde året, vid sex års ålder. Men detta kan på inget sätt vara korrekt. Om hon föddes i början av det fjärde året efter profetskapets början skulle hon under det tionde året inte vara sex utan sju år gammal. I själva verket finns det flera uppgifter om Aishas (må Allah vara nöjd med henne) ålder som är allmänt fastslagna. Det är att hon gifte sig tre år före hijra, vid sex års ålder; att hon flyttade till sin makes hem under månaden Shawwal det första året efter hijra, vid nio års ålder; och att hon blev änka under månaden Rabi al-awwal det elfte året efter hijra, vid arton års ålder. Enligt denna beräkning bör hennes exakta födelsetid ha varit mot slutet av det femte året efter profetskapets början, det vill säga under månaden Shawwal det nionde året före hijra, motsvarande juli år 614 e.Kr.¹³

Det bör nämnas att av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tjugotre år långa profetiska liv tillbringades omkring tretton år i Mecka och tio år i Medina. Enligt herr Nadwis uppgift föddes Aisha (må Allah vara nöjd med henne) när fyra år av profetskapet hade gått och det femte året hade börjat. Imam adh-Dhahabi säger att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var åtta år yngre än Fatima. Aisha berättade att hon i Mecka hade träffat en gammal blind elefantförare.¹⁴

Det finns ingen särskild information om när eller hur Aisha (må Allah vara nöjd med henne) blev muslim. Det var emellertid en stor lycka för as-Siddiq al-Akbar (må Allah vara nöjd med honom) att islams ljus först trädde in i hans hem. Därför var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en av de lyckliga och välsignade nyomvända vars öron aldrig ens för ett ögonblick nåddes av otrohetens och avgudadyrkans ljud. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Ända sedan jag började förstå vilka mina föräldrar var har jag funnit dem vara muslimer.”¹⁵ Imam adh-Dhahabi har endast sagt att Aisha blev muslim.¹⁶ Han har dock inte sagt när eller hur. Ibn Hisham nämner dem som antog islam genom Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) under en särskild rubrik. Där finns även Aishas (må Allah vara nöjd med henne) namn.¹⁷

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ammades av Wayils hustru. Denne Wayil hade tillnamnet Abu al-Fuqayyas. Hans bror Aflah – som var Aishas fosterfarbror – brukade senare ibland komma för att träffa Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillstånd gick Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ut till honom. Hennes fosterbror brukade också ibland komma på besök.¹⁸

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) barndom förflöt liksom andra barns. Men den var ändå något annorlunda. Redan som barn visade hon prov på skarpsinne och intelligens. Liksom andra barn var hon intresserad av lekar. Flickor i hennes ålder från grannskapet brukade komma till henne, och för det mesta lekte hon med dem. Men även i leken i den åldern var Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppmärksam på respekt och värdighet. Det hände ofta att hon lekte med dockor tillsammans med de andra, när Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom till deras hem och plötsligt stod bland dem. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade snabbt gömma dockorna, medan de andra flickorna sprang iväg så snart de fick syn på Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade barn. Han ansåg inte heller att deras lekar var något ont. Han brukade kalla tillbaka barnen som hade sprungit iväg och be dem leka med Aisha.19 Av barnens lekar var två hennes allra käraste: att leka med dockor och att gunga.20 En dag lekte Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med dockor när Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom. Bland dockorna fanns också en häst med två vingar. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Hästar har ju inga vingar.” Aisha utbrast genast: ”Varför inte? Hade inte Salomos, frid vare med honom, hästar vingar? Har du inte hört det?” När Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kvicka svar log han på ett sådant sätt att hans tänder syntes.21

Av denna händelse kan man ana Aishas (må Allah vara nöjd med henne) naturliga närvaro och kvickhet, hennes kunskap om historia och traditioner samt hennes skarpa intelligens.

Vanligtvis suddas minnena från barndomen ut ur människans minne. Men Aisha (må Allah vara nöjd med henne) mindes allt från sin barndom. När den ädle Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) utvandrade från Mecka till Medina var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) högst åtta eller nio år gammal. Men ingen annan följeslagare kunde återge händelserna kring utvandringen så väl som hon gjorde.22

Imam Bukhari har återberättat detta i sin tafsir av suran al-Qamar. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: När denna vers:

Det ska vara på arabiska

uppenbarades i Mecka var jag en liten flicka och lekte.23 När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var liten brukade Umm Ruman ibland reta upp henne. Hon brukade också straffa sin dotter. Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog illa vid sig av detta. En gång sade han till Umm Ruman: ”För min skull, straffa henne inte mer.” En gång kom Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Aishas föräldrahem och såg Aisha gråta medan hon lutade sig mot dörrtröskeln. Han sade till Umm Ruman: ”Du har inte tagit hänsyn till mina ord.” Umm Ruman sade: ”Guds Sändebud, denna flicka klagar på mig inför sin far.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Oavsett vad hon gör, så ska du inte göra henne illa.” Allamah Sayyid Sulayman Nadwi har återberättat denna händelse med hänvisning till al-Mustadrak av al-Hakim.

Den ädle Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) första hustru var Khadija bint Khuwaylid. När han gifte sig med henne var Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tjugofem år och Khadija (må Allah vara nöjd med henne) fyrtio. Efter att ha levt tillsammans med Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i tjugofem år avled Khadija (må Allah vara nöjd med henne) i månaden Ramadan under det tionde året efter profetkallelsen, tre år före utvandringen. Då var Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) femtio år och Khadija sextiofem.

I biografin över Sawda nämnde vi att Khawla bint Hakim, hustru till Uthman ibn Maz’un, såg Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bedrövad efter Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång och sade: ”Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), gift dig igen.” Guds Sändebud frågade: ”Med vem?” Khawla sade: ”Det finns både änkor och jungfrur som möjliga brudar. Vi kan tala med den du tycker om.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) frågade igen: ”Vilka är de?” Khawla sade: ”Änkan är Sawda bint Zam’a, och jungfrun är Aisha, Abu Bakrs dotter.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Bra. Tala med henne om saken.”24

Efter att ha fått Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) samtycke gick Khawla (må Allah vara nöjd med henne) först till Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hem och framförde frieriet. I det förislamiska Arabien var det sed att man, liksom man inte gifte bort sina döttrar med deras egna bröders söner, inte heller ansåg det tillåtet att gifta bort dem med söner till halvbröder, släktingar eller fosterbröder. När Abu Bakr därför hörde frieriet sade han: ”Khawla! Aisha är ju Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brorsdotter. Hur kan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifta sig med henne?” Khawla återvände och frågade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om saken. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Abu Bakr är min trosbroder. Äktenskapliga förbindelser med sådana bröders barn är tillåtna.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) godtog frieriet och bad Khawla att hämta Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).25

Innan frieriet mellan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) framfördes, hade hennes äktenskap med Jubayr ibn Mut’im ibn Adi redan diskuterats. Därför behövde man också fråga honom. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gick till Mut’im ibn Adi och sade: ”Du hade friat till Aisha för din son. Säg nu vad ni har beslutat.” Mut’im frågade sin hustru. Mut’ims familj hade ännu inte antagit islam, och därför motsatte sig hans hustru detta frieri. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) vände sig då till Mut’im och frågade: ”Vad säger din hustru?” Mut’im svarade: ”Jag håller med om det hon har sagt.” Därefter sade Abu Bakr till Khawla: ”Hämta Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom, och Abu Bakr förrättade äktenskapet.26 Baladhuri har emellertid uppgett att berättelsen om att Aisha skulle ha varit trolovad med någon annan inte är korrekt.27

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) och Sawdas (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap ägde rum vid samma tid. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog Sawda till sitt hem strax efter äktenskapet, och efter att ha levt med henne ensam i tre år tog han Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till sitt hem.28

Detta äktenskap genomfördes mycket enkelt och utan pompa och ståt. Atiyya (må Allah vara nöjd med honom) har beskrivit äktenskapet så här: ”Aisha lekte med andra flickor. Hennes tjänarinna kom och hämtade henne, och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kom och förrättade äktenskapet.”

Hur enkelt och utan ceremonier detta äktenskap avslutades kan man förstå av en berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv. Hon sade: ”När jag gifte mig visste jag ingenting. Jag hade blivit bortgift. Sedan förklarade min mor allt för mig.”29

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”När jag gifte mig var jag en liten flicka. Jag bar ett slags klädesplagg som kallades hawf. Efter äktenskapet började jag, trots att jag fortfarande var liten, känna blygsel.” Det bör nämnas att hawfa var ett slags plagg av läder, liknande byxor, som barn bar runt mitten av kroppen. Det råder oenighet om hur mycket mahr Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Av Ibn Sa’ds berättelser framgår att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ett hus som mahr, vilket var värt femtio dirham.30 Ibn Ishaq har berättat att det rörde sig om fyrahundra dirham. I en annan berättelse av Ibn Sa’d, återgiven från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv, sägs det: ”Mahr var tolv uqiyya och en nash – vilket motsvarar femhundra dirham.”31 I Sahih Muslim återges från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur vanligtvis fick en mahr på femhundra dirham.32 I Musnad Ahmad återges från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att hennes mahr var femhundra.

Redan innan äktenskapet med Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick Allahs Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) det glada budskapet. En dag såg han i en dröm en man som hade svept in något i en bit siden och visade det för honom och sade: ”Detta är ditt.” När han öppnade det såg han Aisha (må Allah vara nöjd med henne) däri.33

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”I tre nätter såg jag dig i en dröm. En ängel kom med något insvept i en bit siden och sade: ’Detta är din hustru.’ Jag öppnade det från huvudsidan och såg att det var du. Då sade jag: ’Om detta är från Allah, så må det ske.’”34

Imam at-Tirmidhi har återberättat att ‘Aisha (ra) sade: Jibril (må frid vara över honom) kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med hennes avbild, insvept i ett stycke grön siden, och sade: ”Detta är den kvinna som kommer att bli din hustru i denna värld och i det kommande livet.”35

Det råder viss oenighet om den exakta tidpunkten för ‘Aishas (ra) äktenskap. Allama Badr ad-Din al-‘Ayni skrev i sin kommentar till Sahih al-Bukhari: ”‘Aishas (ra) äktenskap ägde rum två år före hijra. Det sägs också att det skedde tre år före hijra, och det har även sagts att det skedde ett och ett halvt år före hijra.”36 Vissa återberättelser uppger att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med ‘Aisha (ra) tre år efter Khadijas (ra) bortgång. Några lärda inom siran säger att ‘Aishas (ra) äktenskap ägde rum samma år som Khadija (ra) avled.37

Sulayman Nadwi säger: Det hade varit möjligt att fastställa det exakta datumet för ‘Aishas (ra) äktenskap utifrån datumet för Khadijas (ra) bortgång. Men inte heller datumet för Khadijas (ra) bortgång är enhälligt fastställt; även där råder oenighet. I detta fall hade ‘Aishas (ra) egen återberättelse kunnat godtas. Men i al-Bukhari och Musnad återfinns två olika återberättelser från henne. Enligt den ena ägde hennes äktenskap rum tre år efter Khadijas (ra) bortgång.38 Den andra anger att äktenskapet ägde rum samma år som Khadija (ra) avled.39

Det som de flesta forskare kommer fram till och som stöds av flertalet tillförlitliga återberättelser är att Khadija (ra) avled i månaden Ramadan under det tionde året av profetskapet, tre år före hijra, och att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med ‘Aisha (ra) månaden därpå, i månaden Shawwal. ‘Aisha (ra) var då sex år gammal. Enligt denna beräkning ägde hennes äktenskap rum i Shawwal, tre år före hijra, vilket motsvarar maj år 620 e.Kr. Ibn ‘Abd al-Barr har stött denna uppfattning i boken al-Isti‘ab. Äktenskapet ingicks alltså samma år som Khadija (ra) avled, medan äktenskapet fullbordades tre år senare, då Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog henne till sitt hem vid nio års ålder. Detta framgår tydligt av en återberättelse från ‘Aisha (ra) som Ibn Sa‘d har återgett.40

Efter äktenskapet stannade ‘Aisha (ra) kvar i sitt föräldrahem i nästan tre år: två år och tre månader i Mecka samt sju eller åtta månader i Medina efter hijra.

När avgudadyrkarnas förtryck och plågor i Mecka överskred vad man kunde uthärda, beslöt Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att göra hijra till Medina. ‘Aisha (ra) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade besöka Abu Bakrs hem varje morgon och kväll. En dag kom han, till skillnad från sin vana, mitt på dagen med huvudet och ansiktet täckta av en mantel. Abu Bakr (ra) satt då med sina båda döttrar, ‘Aisha och Asma. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Abu Bakr! Be de som sitter hos dig att gå undan en stund; jag vill tala med dig.” Abu Bakr svarade: ”O Allahs Sändebud! Det finns ingen annan här än ditt eget hushåll.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom in och berättade om beslutet att göra hijra. Systrarna ‘Aisha och Asma gjorde tillsammans i ordning resgods och utrustning för färden. Därefter gav de sig av mot Medina. De lämnade sina familjer kvar i Mecka, omgivna av fiender.41

När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade fått viss ro i Medina skickade han Zayd ibn Haritha (ra) och Abu Rafi‘ (ra) till Mecka för att hämta hans familj. Han gav dem två kameler och femhundra dirham, som Abu Bakr (ra) hade gett till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) för att täcka hans behov. Abu Bakr (ra) skickade också sin son ‘Abdullah med dem och bad honom att ta med ‘Aisha, Asma och deras mor Umm Ruman till Medina.

När dessa personer avreste från Mecka följde Talha ibn ‘Ubaydillah med dem i avsikt att göra hijra. Tillsammans med Abu Rafi‘ och Zayd ibn Haritha färdades Fatima, Umm Kulthum, Sawda bint Zam‘a, Umm Ayman och Usama ibn Zayd. Och tillsammans med ‘Abdullah ibn Abi Bakr färdades Umm Ruman och ‘Abdullahs två systrar, ‘Aisha och Asma.42

När denna karavan hade lämnat Mecka och nått al-Bayda, där Banu Kinana i Hijaz bodde, skenade plötsligt kamelen som Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och hennes mor Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) red iväg med dem i hög fart. Varje ögonblick fruktade de att de skulle kastas av tillsammans med howdahen. Som det är kvinnors natur hade modern ingen tanke på sitt eget liv utan började oroligt gråta för sin älskade Aishas skull (må Allah vara nöjd med henne). Efter att de hade färdats långt lyckades man fånga och tämja kamelen. Alla var oskadda och nådde Medina i trygghet. Hazrat Rasul Karim (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) höll då på att bygga al-Nabawi-moskén och husen runt omkring den. I ett av dessa hus ordnades bostad för Sawda (må Allah vara nöjd med henne) och Rasulullahs döttrar (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).⁴³

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) slog sig tillsammans med sina anhöriga ner i kvarteret Banu Harith ibn Khazraj i Medina och bodde där hos sin mor i sju eller åtta månader. Medinas klimat var inte gynnsamt för de flesta muhajirerna som hade kommit från Mecka till Medina. Många män och kvinnor blev sjuka. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) drabbades av hög feber. Den unga flickan Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ägnade sig åt att vårda sin far. En dag kom hon till Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och berättade om sin fars tillstånd, varpå han bad för Abu Bakr. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) tillfrisknade.

När hon hade fått sin far frisk blev Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv sängliggande. Nu började fadern ägna sig åt att vårda sin dotter. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gick till sin sjuka dotters bädd och gnuggade ömt sitt ansikte mot hennes. Sjukdomen var så allvarlig att nästan allt hår på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) huvud föll av.⁴⁴

När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) – enligt en annan uppgift Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) – en dag hade befriats från prövningen, sade han till Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O Allahs Sändebud! Varför hämtar du inte din hustru till ditt hem?” Han svarade: ”Jag har inte tillräckligt med pengar för att betala mahr.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Ta emot mina pengar. Jag lånar ut dem till dig.” Därefter lånade Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tolv uqiyya och en nash (= femhundra dirham) av Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och skickade dem till Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

Medina var som Aishas svärföräldrahem. Ansariska kvinnor kom till Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hus för att välkomna bruden. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lekte då med andra flickor på gården, under en dadelpalm. Hennes mor Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) ropade på henne. Så snart hon hörde moderns rop sprang hon flämtande fram. Sedan gick hon in i det rum där de kvinnliga gästerna satt och väntade på henne. När bruden trädde in i rummet utropade kvinnorna: ”Må din ankomst vara välsignad och lyckosam!” De gjorde i ordning bruden. En stund senare kom Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).⁴⁵

Vid den tiden hade inget annat än en skål mjölk ställts fram inför Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Asma bint Yazid var en lekkamrat till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon berättade: ”Jag var Aishas väninna. Jag gjorde henne i ordning och förde henne till Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Andra var också med mig. Vi hade vid den tiden inget annat att ställa fram inför Rasulullah än en skål mjölk. Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog lite mjölk i munnen från skålen och räckte den till Aisha. När jag såg att Aisha skämdes för att ta emot den sade jag till henne: ’Avvisa inte Rasulullahs gåva.’ Då tog hon mycket blygt emot den, drack lite och tänkte lämna tillbaka den. Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till henne: ’Ge den till dina följeslagare.’ Vi sade: ’O Allahs Sändebud! Vi känner ingen lust att dricka just nu.’ Han sade: ’Ljug inte. Varje lögn som en människa säger skrivs ned.’ I en annan berättelse sägs: ’Kombinera inte hunger med lögn. Det skrivs ned, även de små lögnerna.’⁴⁶

Av de autentiska berättelserna framgår att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) flyttade till sin makes hem i månaden Shawwal under det första hijriåret. Allama Ayni har skrivit att hon flyttade till sin makes hem efter slaget vid Badr under det andra hijriåret.⁴⁷ En liknande uppgift har också berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Han gifte sig med mig tre år före hijra och fullbordade äktenskapet med mig i månaden Shawwal, arton månader efter hijra. Vid giftermålet var jag en sexårig flicka, och när äktenskapet fullbordades var jag nio år.”⁴⁸ Men denna berättelse kan inte vara korrekt. Enligt denna berättelse skulle Aishas (må Allah vara nöjd med henne) ålder vid den tiden vara tio år. Alla hadith- och historieverk är emellertid eniga om att hon då var nio år.⁴⁹

Både Aishas (må Allah vara nöjd med henne) giftermål och hennes flytt till sin makes hem ägde rum i månaden Shawwal. Därför brukade hon hela sitt liv föredra att sådana ceremonier hölls i månaden Shawwal. Hon sade: ”Både mitt giftermål och min flytt till min makes hem ägde rum i Shawwal. Vem var därför lyckligare än jag hos min make?”⁵⁰

Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät Aisha, må Allah vara nöjd med henne, flytta in i ett litet rum som hade byggts intill Profetens moské. Det rum där Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, nu ligger begravd är Aishas, må Allah vara nöjd med henne, rum. Senare brukade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, säga: ”Detta är rummet där Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, först lät mig flytta in. Det var här han avled.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät dörren till rummet vetta rakt mot en av moskéns dörrar.⁵¹ Av de tidigare redogörelserna kan var och en förstå hur enkelt och anspråkslöst Aishas, må Allah vara nöjd med henne, bröllop, hennes flytt till makens hem och varje tillhörande ceremoni var. Där fanns inget överdrivet skådespel eller någon överflödande prakt.

Genom Aishas, må Allah vara nöjd med henne, äktenskap avskaffades många av dåtidens arabiska vidskepelser och dåliga seder. De ansåg inte att det var tillåtet att gifta sig med någon slags brorsdotter, inte ens med dottern till en bror genom amning. Därför utbrast Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, när han hörde Khawlas, må Allah vara nöjd med henne, förslag: ”Är detta tillåtet? Aisha är ju Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brorsdotter.” När detta nådde Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ”Abu Bakr är min bror i islam. Det är tillåtet för mig att gifta mig med hans dotter.”

En annan dålig sed var att de inte brukade gifta sig under månaden Shawwal. Någon gång i det förflutna hade pesten brutit ut i Arabien under en Shawwalmånad. Därför trodde de att denna månad var olycksbringande och höll inga bröllop under den.⁵²

Vissa människor i dåtidens Arabien trodde också att om man förde hem en nygift brud under denna månad skulle äktenskapet inte bestå utan sluta i separation. Aishas, må Allah vara nöjd med henne, äktenskap slog sönder grunden för denna föreställning. Ceremonin då bruden fördes till hemmet ägde rum på dagen. Även detta gick emot den rådande seden.⁵³

En annan sed var att de tände eldar framför bruden. Det nygifta parets första blick på varandra utbyttes på någon upphöjd plats eller inomhus. Genom detta äktenskap utrotades alla dessa dåliga seder.

Utbildning

I det forntida Arabien, där det inte ens var vanligt att män kunde läsa och skriva, var det ännu mindre tal om utbildning för kvinnor. Vid islams början kunde endast 17 personer i hela Quraysh-klanen i Mecka läsa och skriva. Bland dem fanns bara en kvinna – Shifa bint Abdillah.⁵⁴ Eftersom islam lade särskild vikt vid läsning och skrivning spreds dessa färdigheter mycket snabbt.

Bland Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur kunde Hafsa, må Allah vara nöjd med henne, och Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, läsa och skriva något. På Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uttryckliga befallning lärde sig Hafsa, må Allah vara nöjd med henne, att läsa och skriva hos Shifa bint Abdillah, må Allah vara nöjd med henne.⁵⁵ Även några andra kvinnliga följeslagare lärde sig läsa och skriva vid den tiden. Det låg många olika visdomar och välsignelser i att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade flera hustrur, särskilt i att han gifte sig med Aisha, må Allah vara nöjd med henne, medan hon ännu var mycket ung. Även om välsignelsen av Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sällskap förde oräkneliga män till den yttersta lyckan, kunde vanliga kvinnor av naturliga skäl inte få del av denna lycka på samma sätt. Det var genom Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur som välsignelserna och hemligheterna i hans sällskap kunde förmedlas och spridas bland världens kvinnor.

Alla de övriga rena hustrurna blev bundna i äktenskap med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) efter att ha blivit änkor eller skilts. I detta avseende var ‘Aishah as-Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne) den enda som välsignades enbart med profetskapets nåd och välsignelser. Barndomen och ungdomsåren är den egentliga tiden för människans utbildning och fostran. Lyckligtvis fick hon under hela denna tid ta emot undervisning och fostran av sin profet, så att hon kunde bli ett ljusets budskap för hälften av mänskligheten.

Bland hela Quraysh-stammen var Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) den mest erfarne och kunnige inom astrologi och poesi. ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) växte upp under en sådan fars omsorg. Därför utvecklade hon genom arv ett intresse för och stor skicklighet i dessa båda ämnen.

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ägnade särskild uppmärksamhet åt att ge sina barn en god utbildning och fostra dem i gott uppförande och god karaktär. I vissa fall var han också sträng. Detta bekräftas i hadith- och sira-verken. En gång var han på väg att slå sin son ‘Abdur-Rahman, enbart för att denne hade dröjt med att servera maten åt gästerna. Även efter sitt giftermål var ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) mycket rädd för sin far när hon hade gjort något fel.56 Ofta tillrättavisade fadern henne strängt. Ibland tvekade han inte heller att slå henne.57 En gång räddade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) henne.58 En annan gång slog han ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) hårt över revbenen i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) närvaro. Då utbrast Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara med honom): ”Abu Bakr! Må Allah förlåta dig! Vi ville inte detta.”59 Den egentliga början på Hazrat ‘Aishahs (må Allah vara nöjd med henne) utbildning och fostran kom efter att hon flyttat till sin makes hem. Under denna tid lärde hon sig läsa. Hon brukade recitera Koranen genom att läsa efter texten. I en berättelse sägs det att hon inte kunde skriva.60 Det har återberättats i hadith att hennes slav Zakwan skrev ner Koranen åt henne.61 I vissa berättelser sägs det emellertid: ”Som svar på det och det brevet skrev hon detta.” Förmodligen har återberättarna sagt ”hon skrev” i stället för ”hon lät skriva”. Sådant händer vanligen. Hur som helst är läsning och skrivning den yttre måttstocken på människans kunskap. Den verkliga kunskapens måttstock ligger på en mycket högre nivå. Den bästa utbildningen består i att uppnå fullkomlighet och renhet i mänsklighet och moral, lära känna trons nödvändiga frågor och shariahns djupa hemligheter samt förvärva kunskap om Allahs ord och Profetens föreskrifter. Hazrat ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) var en skattkammare av all denna kunskap. Dessutom hade hon djup kunskap i historia, litteratur och medicin. Hon lärde sig historia och litteratur av sin far.62 Kunskaperna i medicin förvärvade hon av de människor och sändebud som vid olika tider kom från olika områden och platser till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) hov. Under de sista dagarna av sitt liv var Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) för det mesta sjuk. De behandlingar och läkemedel som de arabiska läkarna ordinerade på olika platser bevarade ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) i sitt minne.

En dag sade ‘Urwah till ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag förvånas över din kunskap i fiqh, poesi och det forntida Arabiens historia. Det är möjligt för dig att förvärva denna kunskap. Men jag kan inte låta bli att förvånas över din kunskap i ’tibb’, det vill säga medicin. Hur och varifrån har du förvärvat denna kunskap?” ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”‘Urwah! Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) brukade vara sjuk under slutet av sitt liv. Människor kom till honom från olika delar av Arabien. De gav honom olika behandlingar och läkemedel, och jag behandlade honom på det sättet. Därifrån förvärvade jag denna kunskap.” I en annan berättelse sägs det att ‘Urwah frågade: ”Varifrån har du fått denna kunskap i medicin?” ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Jag lärde mig av de läkemedel och behandlingar som gavs när jag eller någon annan blev sjuk. Dessutom lade jag på minnet det som människor berättade för varandra om olika sjukdomar och läkemedel.”63

Det fanns ingen bestämd tid för att förvärva religiös kunskap. Den stora läraren i shariah fanns ju i hemmet. Hon var välsignad med hans sällskap dag och natt. Varje dag hölls en samling i Profetens moské där Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) undervisade och gav vägledning. Hazrat ‘Aishahs (må Allah vara nöjd med henne) kammare låg alldeles intill moskén. Därför deltog ‘Aishah (må Allah vara nöjd med henne) från sitt hem i den undervisning som Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) gav människorna utanför. Om hon någon gång inte förstod något på grund av avståndet eller av någon annan anledning, frågade hon honom när han kom hem och fick det förklarat.64 Ibland gick hon närmare moskén.65 Dessutom avsatte Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom), på kvinnornas begäran, en dag i veckan för deras undervisning och fostran.66

Dag och natt hörde hon samtal om otaliga frågor inom ilm och hikmah, det vill säga kunskap och visdom. Hon hade själv för vana att utan tvekan lägga fram varje fråga inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom). Hon blev inte lugn förrän hon var nöjd. En gång sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara med honom):

Det kommer att lyda:

Den vars räkenskap tas på uppståndelsens dag kommer att straffas.

‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”O Allahs sändebud! Allah har ju sagt—

Det ska vara på arabiska

Det vill säga att han ska få en lätt räkenskap. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Detta är framläggandet av gärningarna. Men den vars gärningar granskas i minsta detalj kommer utan tvekan att gå under.”⁶⁷

En gång sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under en predikan och förmaning: ”På uppståndelsens dag kommer alla människor att uppstå nakna.” ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) blev förbryllad och utbrast: ”O Allahs sändebud! Kommer kvinnor och män att uppstå tillsammans? Kommer de då inte att se på varandra?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Tiden kommer att vara fruktansvärt skräckinjagande.” Det vill säga att ingen kommer att ha någon tanke på någon annan.⁶⁸

En dag frågade ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om de otrogna och avgudadyrkarna skulle få belöning för de goda gärningar de utför. I Mekka fanns en avgudadyrkare vid namn ‘Abdullah ibn Jud‘an, som var hederlig och hade ett ömt hjärta. Under den förislamiska tiden samlade han Qurayshs ledare till ett möte för att medla i de inbördes konflikterna och tvisterna bland Quraysh. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var bland dem. ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”O Allahs sändebud! ‘Abdullah ibn Jud‘an behandlade människor vänligt under okunnighetens tid. Han gav mat åt de fattiga och hungriga. Kommer detta inte att vara till någon nytta för honom?” Han svarade: ”Nej, ‘Aisha. Han sade aldrig: ’O Allah! Förlåt mig på uppståndelsens dag.’”

Jihad är en av islams främsta obligatoriska plikter. ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) trodde att eftersom det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor när det gäller andra obligatoriska plikter, skulle det vara likadant även här. En dag frågade hon därför Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hon fick svaret: ”Hajj är kvinnornas jihad.”⁵⁹

En annan dag frågade hon: ”O Allahs sändebud! Jihad är den bästa gärningen. Ska inte vi kvinnor också utföra jihad?” Han sade: ”Nej. Men den bästa formen av jihad är en accepterad hajj.”⁷⁰

Det är ett villkor att både bruden och brudgummen samtycker till äktenskapet. Ofta uttrycker jungfrur inte sitt samtycke med ord av blyghet. Därför frågade ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en dag: ”O Allahs sändebud! Flickans samtycke krävs ju vid äktenskap.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ja, det krävs.” ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Men flickor förblir tysta av blyghet.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Hennes tystnad är hennes samtycke.”⁷¹

En dag, efter att ha förrättat tahajjud-bönen, ville Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lägga sig en stund för att vila utan att först förrätta witr-bönen. ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) utbrast: ”O Allahs Sändebud! Tänker du lägga dig utan att förrätta witr-bönen?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Mina ögon sover, men mitt hjärta sover inte.”⁷² Vid första anblicken kan ”Aishas (må Allah vara nöjd med henne) frågor av detta slag verka respektlösa. Men om hon inte hade visat detta mod skulle Muhammads ummah ha förblivit ovetande om profetskapets djupa hemligheter.

I islam nämns många rättigheter som grannar har. Det är oftast kvinnor som får möjlighet att uppfylla dessa rättigheter. Men om man har flera grannar, vem ska då ges företräde? Därför frågade ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en dag. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Den granne vars dörr ligger närmast dörren till ditt hus ska ges företräde.”⁷³ En gång sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Den som tycker om att möta Allah, honom tycker Allah också om att möta. Och den som tycker om att möta Allah, honom tycker Allah också om att möta. Men den som inte tycker om att möta Allah, honom tycker Allah inte heller om att möta.” ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”O Allahs Sändebud! Ingen av oss tycker väl om döden?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Detta är inte innebörden av mina ord. Innebörden är att när den troende hör talas om Allahs barmhärtighet, välbehag och paradisets tillstånd, längtar hans hjärta efter Allah. Och Allah väntar också på att han ska komma. Men när den otrogne hör talas om Allahs straff och missnöje, tycker han inte om att gå inför Allah. Och Allah tycker inte heller om att möta honom.”⁷⁴

En gång kom en man för att träffa Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han gav honom tillåtelse att komma in och sade: ”Låt honom komma in. Han är den värste mannen i sin stam.” Mannen kom in och satte sig. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) talade med honom med största tålamod, uppmärksamhet och uppriktighet. ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) blev mycket förvånad. När mannen hade gått sade hon: ”O Allahs Sändebud! Du kände ju mannen väl. Men när han kom talade du ändå så uppriktigt och vänligt med honom.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”O ”Aisha! Den värsta människan är den som människor, av rädsla för honom, slutar umgås med.”

En gång kom en man och bad om hjälp. På ”Aishas (må Allah vara nöjd med henne) tecken började tjänstekvinnan ge honom några saker. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”O ”Aisha! Ge inte efter att ha räknat varje sak. Annars kommer Allah också att ge dig efter att ha räknat varje sak.”⁷⁵ Även om det bara är en enda bit, ge den till den behövande och rädda dig därigenom från helvetet. Om en hungrig människa äter den blir det ändå något och hennes mage blir mätt. Vad kan vara bättre än detta?

Vid ett annat tillfälle bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O Allah! Låt mig leva i fattigdom, låt mig dö i fattigdom och uppväck mig på uppståndelsens dag tillsammans med de fattiga.” ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Varför, O Allahs Sändebud?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”De som saknar rikedom kommer in i paradiset fyrtio år före de rika.” ”Aisha, avvisa aldrig en tiggare utan att ge honom något, även om det bara är en bit dadel. Älska de fattiga och låt dem sitta bredvid dig.”⁷⁶

I hadith- och sira-verken återges otaliga frågor av detta slag från Hazrat ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och hennes svar på dem. Dessa var i själva verket hennes dagliga studier. Förutom olika moraliska råd undervisade det ädla Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Hazrat ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med stort tålamod om bönen, hajj, zakat samt otaliga frågor om religionen och världen. ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lärde sig också med stort intresse och omsatte det med största hängivenhet i praktiken.

Hazrat ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade en mycket stark önskan att lära sig. Även i de stunder då det fanns risk att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle bli missnöjd, avstod hon inte från att ställa frågor. Hon kände i själva verket väl till sin ädle makes, Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), karaktär och läggning. Därför kunde hon vara öppen och djärv inför honom. En gång blev Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) av någon anledning irriterad på sina hustrur och lovade att inte gå till någon av dem under den kommande månaden. Han höll fast vid detta löfte i tjugonio dagar. Av en händelse bestod den månaden av tjugonio dagar. Den första dagen i följande månad, det vill säga den trettionde dagen, gick Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Vid första anblicken borde ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ha blivit överlycklig. Men vi ser att hon frågade: ”O Allahs Sändebud! Du sade att du inte skulle komma till oss på en månad. Hur kommer det sig att du kom en dag för tidigt?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”O ”Aisha! En månad kan också bestå av tjugonio dagar.”

Äktenskapligt liv: Det hus där Hazrat ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) flyttade in efter att ha lämnat sitt föräldrahem och blivit hustru var inget praktfullt palats. Runt Profetens moské i stadsdelen Banu Najjar i Medina fanns några små lerhus, och hon flyttade in i ett av dem. Huset låg öster om moskén. En av dess dörrar vette västerut, in mot moskén. Därmed blev moskén som husets gårdsplan. Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade gå in i moskén genom denna dörr. När han gjorde i‘tikaf i moskén brukade han sticka in huvudet i huset, och ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kammade hans hår.⁷⁷ Ibland satt han i moskén, sträckte in handen i huset och bad ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om något.⁷⁸

Rummets bredd var mer än sex alnar. Väggarna var av lera. Taket var gjort av palmblad och grenar. Ovanpå det kunde man lägga en filt som skydd mot regn. Det var så lågt att en person kunde nå taket med handen när han stod upp. Det fanns en enkeldörr, men det behövdes aldrig att stänga den.⁷⁹ För avskildhet hängde en filt över dörren. Intill detta rum fanns ytterligare ett rum, som kallades ”mashraba”. En gång, när Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) höll sig åtskild från sina hustrur, tillbringade han en hel månad där.

Bland rummets möbler fanns en säng, en matta, ett bäddunderlag, en kudde, två krukor för torkade dadlar, ett vattenkärl och en bägare att dricka ur. Inget mer. Dessa föremål nämns på flera ställen i olika hadither. De som bodde där hade inte ens möjlighet att tända en lampa om natten. ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Det gick nästan fyrtio nätter i följd utan att någon lampa tändes i huset.”

I huset bodde sammanlagt endast två personer: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Efter några dagar tillkom en slavinna vid namn Burayra (må Allah vara nöjd med henne). Så länge ’Aisha och Sawda var hans enda två hustrur tillbringade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) varannan natt i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. När han senare tog ytterligare några hustrur, och Sawda (må Allah vara nöjd med henne) frivilligt överlät sin dag till ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne), tillbringade han två nätter av var nio i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum.⁸¹

Det fanns inget större behov av att ordna och snygga till hushållet. Det gavs mycket sällan möjlighet att tillreda eller laga mat. ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade själv säga: ”Det gick aldrig tre dagar i följd utan att Profetens familj åt sig mätt.”⁸² Hon sade också: ”Månad efter månad tändes ingen eld i huset.”⁸³ Under denna tid levde de huvudsakligen på dadlar och vatten.⁸⁴ Efter erövringen av Khaybar fastställde Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ett årligt bidrag åt var och en av sina renade hustrur.⁸⁵ ’Abd ar-Rahman al-A‘raj brukade säga vid sin samling i Medina: ”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) åttio wasq dadlar och tjugo wasq korn – enligt en annan uppgift vete – från skörden i Khaybar till hennes försörjning.”⁸⁶ Men på grund av hennes givmildhet räckte denna mängd mat aldrig hela året.

Profetens ädla följeslagare skickade alltid gåvor och presenter till Profetens familj. Särskilt de dagar då Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vistades i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum brukade människor medvetet skicka fler gåvor just den dagen.⁸⁷

Det hände ofta att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom utifrån och frågade: ”’Aisha, finns det något?” Hon svarade: ”O Allahs Sändebud, det finns ingenting.” Därefter brukade de alla fasta tillsammans.⁸⁸ Ibland skickade någon familj bland ansarerna mjölk. Då drack de den och blev mätta.⁸⁹ Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”På Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tid bestod vår mat de flesta dagar av mjölk.”⁹⁰

Ansvarig för förvaltningen av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hushåll var den ädle Bilal (må Allah vara nöjd med honom). Han fördelade livsmedelsförråden för hela året. När det behövdes tog han lån.⁹¹

När Allahs ädle Sändebud avled hade hela Arabien kommit in under islams beskydd. Stora rikedomar kom från olika områden och samlades i statskassan. Trots detta fanns det den dag Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avled inte ens mat för en enda dag i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hus.

Även under kalifen Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat fick Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en bestämd mängd spannmål från skördarna i Khaybar. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) införde ett regelbundet bidrag för alla. För var och en av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur fastställde han ett årligt bidrag på tio tusen dirham. Men för Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fastställde han tolv tusen. Som förklaring sade han: ”Aisha var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest älskade hustru.”92 En berättelse nämner att kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) under sin tid gav henne möjlighet att välja mellan en andel av skörden i Khaybar och att ta emot mark. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) valde då marken.93

All den rikedom som kom i hennes händer delade hon frikostigt ut bland de fattiga och behövande. Den ovan nämnda ordningen bestod från kalifen Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid till och med amir Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom). Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) var Aishas (må Allah vara nöjd med henne) systerson och blev kalif i Hijaz efter amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom). Han bar alla kostnader för sin moster. Men de dagar då bidraget inte kom från Bayt al-Mal riskerade hans hushåll att stå utan mat.94

Trots att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) av naturen hade skarp intelligens och god insikt gjorde hennes unga ålder att hon ibland begick misstag. Hon brukade mala vete till mjöl hemma och somna, varpå en get kom och åt upp det.95 En dag malde hon själv mjöl och bakade bröd. Sedan väntade hon på att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle komma. Det var natt. Efter en stund kom Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och ställde sig till bönen. Aishas (må Allah vara nöjd med henne) ögon slöts av sömn. Under tiden gick en grannes get in i huset och åt upp allt. Jämfört med Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äldre hustrur var hon inte lika skicklig på att laga mat.96

Äktenskapligt liv

Vi behöver få en bild av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Aishas (må Allah vara nöjd med henne) liv tillsammans och den ljuvliga relationen mellan dem. Islam har varken betraktat kvinnan som så helig att hon upphöjts till en gudinnas ställning eller sett henne enbart som ett föremål för mannens njutning. Sådana har i huvudsak varit människors uppfattningar om kvinnan i både äldre och moderna tider. Därför har kvinnan aldrig i något samhälle fått sin rätta ställning. Det är endast islam som har gett henne den rätta ställningen. Den bästa beskrivning av kvinnan som islam har framfört är att kvinnan i denna konfliktfyllda värld är en källa till mannens frid och tröst. Koranen förkunnar:

Det ska vara på arabiska

Och bland Hans tecken är att Han har skapat hustrur åt er ur er egen krets, för att ni ska finna ro hos dem, och Han har skapat kärlek, tillgivenhet och barmhärtighet mellan er.

(Sura ar-Rum 21)

Vi ser en konkret bild av denna förkunnelse från Allah den Allsmäktige i äktenskapet mellan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Allahs Sändebud sade:⁹⁷

Det kommer att vara på arabiska

– Den bäste bland er är den som är bäst mot sin hustru. Jag är bättre mot mina hustrur än någon av er.

Under deras nio år långa äktenskap präglades deras liv av djup kärlek, ömsesidig medkänsla, gränslös tillgivenhet och hängivenhet. Trots svår fattigdom, hunger och alla andra ogynnsamma omständigheter gick inte en enda dag utan att detta ljuvliga förhållande förblev intakt. Ingen bitterhet eller osämja uppstod mellan dem.

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) djupt. Detta var känt av hela kretsen av följeslagare. Därför skickade de fler gåvor den dag Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillbringade i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hem. De andra hustrurna blev upprörda över detta. De ville att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle beordra människorna att skicka sina gåvor till den plats där han befann sig just den dagen. Men ingen vågade framföra detta. Därför valde de tillsammans Fatima (må Allah vara nöjd med henne), Profetens älskade dotter, för att framföra deras önskemål till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade hört Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) ord sade han: ”Min dotter, vill du inte också det som jag vill?” Fatima förstod sin fars önskan och återvände. Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur ville skicka henne igen, men hon var en äldre, klok och skämtsam kvinna. På ett mycket skickligt sätt framförde hon deras önskemål till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till henne: ”Umm Salama! Besvära mig inte angående Aisha. Ingen annan av mina hustrur har fått uppenbarelse till mig under sitt täcke än Aisha.”⁹⁸ Imam al-Dhahabi säger att Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svar visar att en av orsakerna till att han älskade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) mer än de andra var Allahs befallning. Det var på Allahs befallning som han älskade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) så mycket.⁹⁹

En dag, efter att Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) hade återvänt från slaget vid Dhat as-Salasil, frågade han Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O Allahs Sändebud! Vem är den käraste personen för dig i denna värld?” Han svarade: ”Aisha.” Han frågade då igen: ”O Allahs Sändebud, jag menar bland männen.” Han svarade: ”Aishas far.”¹⁰⁰

En gång, när Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav sin dotter, de troendes moder Hafsa (må Allah vara nöjd med henne), ett råd, sade han: ”Försök inte tävla med Aisha. Hon är ju Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älsklingshustru.”¹⁰¹

Under en resa blev Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kamel plötsligt skrämd och rusade iväg med henne. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev då så orolig att man hörde honom utropa: ”Åh, min brud!”¹⁰²

Under sin sista sjukdom började den ädle Guds Sändebud gång på gång fråga: ”Vilken veckodag är det i dag?” Alla förstod att han väntade på Aishas dag. Därför fördes han till Aishas rum. Där stannade han fram till sin bortgång. Med huvudet vilande mot Aishas bröst tog han sitt sista andetag.103 Guds Sändebud var sjuk i tretton dagar. Av dessa tillbringade han fem dagar hos sina andra hustrur och åtta dagar hos Aisha.

Senare brukade Aisha säga: ”Guds Sändebud gick bort i mitt rum, på min dag, med huvudet mot mitt bröst.” I livets allra sista stund kom Abd ar-Rahman ibn Abi Bakr för att besöka Guds Sändebud med en färsk miswak i handen. Guds Sändebud började gång på gång titta på miswaken. Jag förstod att han ville ha den. Jag tog den, tvättade den, tuggade själv på den så att den blev mjuk och gav den till Guds Sändebud. Han använde den och rengjorde sina tänder väl. Sedan sträckte han ut handen för att lämna tillbaka den till mig, men handen föll ned. Därefter tog han sitt sista andetag. Lovprisad vare den store Allah, som lät hans och min saliv förenas i det sista ögonblicket av Hans Sändebuds jordiska liv.104

Många menar att orsaken till Guds Sändebuds sådana känslor och beundran för Aisha var hennes skönhet och lyster. Men denna uppfattning är helt felaktig. Bland den ädle Sändebudets hustrur var Juwayriya, Zaynab och Safiyya de vackraste. Deras skönhet omnämns i hadith-, sira- och historieverken. Men bortsett från ett par ställen finns det inte mycket omnämnt om Aishas skönhet. En gång, när Umar gav Hafsa ett råd, gjorde han en kommentar om henne. När Guds Sändebud hörde detta log han något.105 Umars kommentar bevisar i själva verket endast att Aisha förtjänade företräde framför Hafsa.

Saken är den att Guds Sändebud själv sade: ”En brud kan väljas för äktenskap på grundval av fyra egenskaper: 1. rikedom, 2. skönhet, 3. ädel härstamning och 4. gudsfruktan. Sök den som har gudsfruktan.”106 Därför var den av hans hustrur som kunde tjäna religionen mest också den som Guds Sändebud älskade allra mest. Aishas förståelse, eftertanke och begrundan samt hennes förmåga att minnas religiösa bestämmelser var i mycket högre grad utvecklade än hos hans andra hustrur. Det var i själva verket dessa egenskaper som gjorde henne till makens älsklingshustru. Den lärde Ibn Hazm har i verket Al-Milal wa-n-Nihal behandlat detta ingående och bevisat det. Denna hadith från Guds Sändebud har återberättats i flera hadithsamlingar.107

Det arabiska ska vara

Bland männen har många uppnått fullkomlighet, men bland kvinnorna har ingen uppnått fullkomlighet utom Maryam bint Imran och Faraos hustru Asiya. Aishas ställning bland alla kvinnor är emellertid som tharids ställning bland all slags mat.

Denna hadith visar innebörden av Guds Sändebuds stora kärlek till Aisha. Hans beundran gällde inte Aishas ungdom, skönhet och fägring, utan hennes inre egenskaper och fullkomlighet. När det gäller dessa inre egenskaper kom Umm Salama efter Aisha. Därför var även hon, trots att hon var äldre, föremål för Guds Sändebuds djupa kärlek. Den ärevördiga Khadija gick bort vid sextiofem års ålder, men hennes kärlek hade en så djup plats i Guds Sändebuds hjärta att till och med Aisha kände svartsjuka på grund av den.108

Aisha hyste en hjärtefylld, ren kärlek till sin make, Guds Sändebud. När någon annan gjorde anspråk på en del av denna kärlek blev hon bedrövad. Om hon någon gång vaknade på natten och inte fann sin make bredvid sig blev hon orolig. En natt vaknade hon djupt in på natten. Hon fann inte sin make bredvid sig. Ingen lampa var tänd i rummet. Hon började treva åt olika håll i mörkret. Till slut fann hon sin makes välsignade fötter på en plats. Han låg i prostration.109

Ännu en gång inträffade samma sak. Aisha (ra) tänkte att han kanske hade gått till någon av sina andra hustrurs rum. Hon såg sig omkring. Då såg hon sin make sitta i ett hörn, stilla försjunken i tasbih. Aisha (ra) skämdes över sina ogrundade misstankar. Hon sade för sig själv: ”Må mina föräldrar offras för honom! Vilka tankar har jag, och i vilket tillstånd befinner han sig egentligen?”¹¹⁰

Det handlar om en annan natt. Aisha (ra) vaknade mitt i natten. När hon inte fann sin make bredvid sig letade hon här och där och kom till slut till begravningsplatsen, där hon såg honom helt upptagen med åkallan och istighfar. Hon återvände sedan tyst. På morgonen berättade hon detta för sin make, och han sade: ”Ja, i natt tyckte jag att något passerade framför mig. Då måste det ha varit du.”

En gång var Aisha (ra) och Hafsa (ra) Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)s resesällskap under en resa. När de färdades om natten brukade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sitta på Aishas (ra) riddjur och samtala med henne medan de fortsatte färden.

En dag rådgjorde Aisha och Hafsa (ra) med varandra och bytte riddjur. På natten steg Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), som vanligt, upp på Aishas (ra) kamel och fortsatte färden medan han samtalade med Hafsa (ra). Aisha (ra) blev emellertid bedrövad över att inte få vara tillsammans med sin make. När karavanen stannade vid nästa rastplats steg hon ner från sitt riddjur, stack sina båda fötter ner i gräset och sade för sig själv: ”O Allah! Nu kan jag inte längre säga något till honom. Skicka då en skorpion eller en orm som kan bita mig!”¹¹¹

Bland Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)s hustrur fanns kvinnor från olika samhällsskikt. Några var döttrar från de främsta och mest förnäma familjerna i Arabien. De led mycket när de levde tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under så enkla och knappa förhållanden. Därför började de gemensamt be Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om en högre levnadsstandard. Med anledning av detta uppenbarades verser ur den heliga Koranen, där de fick höra det slutgiltiga beskedet: De som ville kunde frivilligt bryta förbindelsen och lämna honom, eller acceptera dessa enkla och knappa förhållanden och fortsätta leva tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Eftersom Aisha (ra) var yngre, lät Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) henne rådgöra med sina föräldrar och meddela sitt beslut. Hon sade: ”Jag väljer endast Allahs Sändebud.” Hon fattade detta beslut före alla andra och bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O Allahs Sändebud! Berätta inte för någon annan om mitt beslut.”¹¹²

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade ofta ligga med huvudet i Aishas (ra) knä. En dag vilade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på detta sätt när Abu Bakr (ra), upprörd på sin dotter av någon anledning, kom in i hennes rum och stötte till henne i sidan. Men Aisha (ra) rörde sig inte alls, eftersom hon inte ville störa Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vila.¹¹³

Aisha (ra) bevarade med största omsorg de kläder som den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bar när han gick bort. En gång visade hon en följeslagare en av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mantlar och en filt och sade: ”I dessa kläder gick han bort.”¹¹⁴

Den ädle Profetens hela liv är ett föredöme för mänskligheten. Därför kan vi också i Aishas (ra) och Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv se hur en make bör bete sig för att göra sin hustru glad. Ibland ser vi Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vara mycket öppen och generös tillsammans med Aisha (ra). Han brukade visa uppskattning även när han såg hennes mycket enkla skämt eller lekar. Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog hand om en ansarisk flicka. En gång kom han in i ett mycket enkelt rum och sade: ”Aisha! Här finns väl ingen sång eller musik?”¹¹⁵

En gång på eid-dagen visade några abyssinier upp brottningsövningar genom att svänga och böja sina spjut. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bad sin make att få se uppvisningen. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod framför henne som skydd, medan Aisha (må Allah vara nöjd med henne) njöt av uppvisningen. Han stod kvar ända tills Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv blev trött och gick därifrån.¹¹⁶

En gång talade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med något hög röst till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Då kom hennes far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dit. När han såg denna respektlöshet från sin dotter blev han arg och lyfte handen för att slå henne. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ställde sig snabbt emellan och skyddade Aisha. När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade gått sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Aisha: ”Nå, såg du hur jag räddade dig?”¹¹⁷

En gång kom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tillsammans med en flicka och sade: ”Känner du den här flickan?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Nej.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Hon är slavinna hos den och den. Vill du höra henne sjunga?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) visade intresse för att lyssna. Slavinnan sjöng länge. Efter en stund sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om henne: ”Satan spelar på sin flöjt i hennes näsborre.” Med andra ord ogillade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sådana sånger. För att roa Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ibland också berätta historier för henne.¹¹⁸ Ibland lyssnade han tålmodigt till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelser. Men även under sådana nära och glädjefyllda stunder, om böneutropet nådde hans öron, gick han genast rakt ut, som om han inte kände någon.¹¹⁹

En gång under en resa var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) följeslagare till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Under färden gav Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid ett tillfälle alla följeslagare order att gå före. Sedan sade han till Aisha: ”Kom, så springer vi och ser vem som kommer först.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var lätt och smärt, och därför kom hon först. En tid senare fick de åter möjlighet att tävla i löpning. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Då hade jag blivit kraftigare, och därför kom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) före mig.” Då sade han: ”Detta är återbetalningen för den dagen.”¹²⁰

När den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick möjlighet att äta och dricka tillsammans med Aisha (må Allah vara nöjd med henne), åt de ur samma fat på samma duk. En gång, före påbudet om slöjan, åt de tillsammans när Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom dit. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bjöd honom att äta, och de tre åt tillsammans.¹²¹ Deras kärlek och ömhet under måltiderna var sådan att när Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade satt sina läppar mot en plats, drack Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) från precis samma plats.¹²² Eftersom ingen lampa brukade vara tänd i huset på natten, hände det ibland när de åt i mörkret att deras händer samtidigt nådde samma bit.¹²³

I böckerna om sira och hadith finner man en underbar bild av kärleken, ömheten och den lekfulla förtretligheten mellan Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Deras beteende visar att islam inte förnekar människans naturliga och rena känslor. Ibland ser man dem vara känslosamma på samma sätt som vanliga människor. Vi får inte glömma att Aisha (må Allah vara nöjd med henne), samtidigt som hon var en profets hustru, också var kvinna. Och Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), samtidigt som han var profet och sändebud, var också make. Därför har många av deras handlingar som makar, liksom berättelser om deras ömsesidiga kärleksfulla förtretlighet, återgetts i olika verk; de är mycket häpnadsväckande och lärorika.

Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade ofta minnas sin avlidna första hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne). En gång talade han om Khadija (må Allah vara nöjd med henne), och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) utbrast: ”O Allahs Sändebud! Varför minns du denna gamla kvinna så mycket? Allah har ju gett dig en bättre hustru än henne.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”Allah skänkte mig barn genom henne.”¹²⁴

I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en dag började prisa Khadija (må Allah vara nöjd med henne) och fortsatte att prisa henne under lång tid. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Det brände inom mig”, och sade: ”O Allahs Sändebud! Du prisar så länge en gammal kvinna från Quraysh, vars läppar var röda och som har varit död i lång tid. Allah har ju gett dig bättre hustrur än henne.” När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde detta ändrade hans ansiktsfärg. Han sade: ”Khadija var en sådan hustru till mig att hon trodde på mig när människorna vägrade erkänna mig som profet, stod vid min sida med sina tillgångar när människorna inte ville hjälpa mig, och genom henne gav Allah mig barn, medan de andra hustrurna berövade mig barn.”¹²⁵

En gång fick ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) huvudvärk. Vid den tiden hade profeten Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sista sjukdom ännu inte riktigt börjat. Han sade till ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Om du skulle dö före mig, skulle jag själv tvätta dig, svepa in dig i en liksvepning och be för dig.” ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”O Allahs Sändebud! Du önskar alltså att jag ska dö. Om det verkligen blev så skulle du ta hit en ny hustru och låta henne flytta in i detta rum.” När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta skrattade han till.¹²⁶

Efter händelsen med ”ifk”, det vill säga anklagelsen om osedlighet, när ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) renhet hade förklarats genom uppenbarelsen, sade hennes mor: ”Gå och uttryck din tacksamhet till din make.” ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade genast, med sårad stolthet: ”Jag är inte tacksam mot någon annan än Allah, som har förklarat min renhet.”

En gång sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”ʿAisha! Jag kan märka när du är nöjd med mig och när du är missnöjd.” ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”Hur då?” Han sade: ”När du är missnöjd svär du och säger: ’Vid Ibrahims Herre’, och när du är nöjd säger du: ’Vid Muhammads Herre.’”¹²⁷

Att tjäna sin make

I hadithsamlingarna finns på många ställen berättelser om ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) tjänande av sin make. Här återger vi några av dem. Trots att det fanns tjänare i hemmet utförde hon allt arbete med egna händer. Hon malde själv mjöl, lagade mat, bäddade sängen, hämtade och ställde fram vatten för tvagningen, tvinnade repen kring halsarna på makens offerdjur, kammade makens hår, parfymerade hans kropp, tvättade kläderna, och när de skulle sova på kvällen lade hon miswāk och vatten vid hans huvud. Hon tvättade också miswāken och höll den ren.

En dag gick Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till moskén med en filt svept omkring sig. En följeslagare sade: ”O Allahs Sändebud! Det finns ju en smutsfläck på filten.” Han tog genast av sig filten och skickade den med en tjänare till ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne). ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) bad om vatten, tvättade själv filten, lät den torka och skickade den sedan tillbaka till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).¹²⁸

Qays al-Ghifārī (må Allah vara nöjd med honom) var en av medlemmarna i Aṣḥāb aṣ-Ṣuffa. Han berättade: En dag sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Gå allihop till ʿAishas hus i dag.” Han gick tillsammans med oss till hennes hus och sade: ”ʿAisha! Ge oss alla något att äta.” ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) gav oss alla tillagad mat och lät oss dricka mjölk och vatten.¹²⁹ Detta inträffade sannolikt före uppenbarelsen av påbudet om hijab.

Trots att ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) var makens älsklingshustru tjänade hon honom med ännu större iver än de andra. Hon var alltid uppmärksam på hans bekvämlighet och välbefinnande samt på vad han tyckte om och inte tyckte om. Det behövde ofta tvättas rent, och ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) var den enda som fick möjlighet att göra detta.¹³⁰

Hustruns lydnad och följsamhet:

En av hustruns främsta egenskaper i islam är att lyda och följa sin make. Under de nio långa år som ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) levde tillsammans med sin make gick hon inte bara emot någon av hans befallningar eller tog lätt på dem; även om han genom en antydan eller gest visade att han ogillade något, avstod ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) genast från det. En gång hängde hon omsorgsfullt upp ett draperi med bilder på dörren. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle gå in i rummet föll hans blick på draperiet. Hans ädla ansikte blev genast blekt. När ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) såg detta förstod hon allt. Hon sade: ”Förlåt mig! Vill du säga mig vad jag har gjort för fel?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Änglar går inte in i ett hus där det finns bilder.” När ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta rev hon sönder draperiet.¹³¹

Under makens livstid är det många hustrur som visar full lydnad och följsamhet mot sina makar. Men efter makens död är det svårt att finna någon motsvarighet till den lydnad och efterlevnad av makens befallningar som ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) visade. Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång levde hon länge. Under denna långa tid följde hon varje befallning och uppfyllde varje önskan från sin make på samma sätt som hon hade gjort under hans livstid.

Det ädla Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade lärt ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) generositet. Till slutet av sitt liv bevarade hon denna egenskap med stor hängivenhet. En gång bad hon Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om tillstånd att delta i jihad. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Kvinnornas jihad är hajj.” Efter att ha hört dessa ord började hon omsätta dem i praktiken med sådan stränghet att endast mycket få år av hennes liv förflöt utan hajj.¹³²

En gång skickade en man några kläder och en del kontanta pengar till ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Först vägrade hon att ta emot dem och skickade tillbaka dem. Sedan kallade hon tillbaka mannen och tog emot dem, sägande: ”Jag kom att tänka på en sak.”¹³³

En gång fastade ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) på ’Arafats dag. På grund av den intensiva hettan stänkte hon vatten på sitt huvud. Någon rådde henne att bryta fastan. Hon sade: ”När jag har hört från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att den som fastar på ’Arafats dag får sina synder från hela året förlåtna, hur kan jag då bryta den?”¹³⁴

Efter att ha sett Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) be duha-bönen bad hon denna bön under hela sitt liv. Hon brukade säga: ”Även om min far reste sig ur graven och förbjöd mig att be denna bön, skulle jag inte lyda honom.”¹³⁵ En gång frågade en kvinna ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Vad anser du om att använda henna?” Hon svarade: ”Min älskade tyckte mycket om färgen på henna, men han tyckte inte om dess doft. Det är inte förbjudet. Du kan använda det om du vill.”

Makars religiösa liv i hemmet

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hem var en profets boning. Där fanns inte ens en antydan till rikedom och överflöd. De brydde sig inte heller om världslig prakt. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), när han kom hem, brukade uttala följande ord med något höjd röst, om och om igen.136

På arabiska

Om Adams barn ägde två dalar fyllda med rikedomar, skulle han längta efter en tredje. Endast jorden kan fylla hans girighets mun. Allah säger: ”Jag har endast skapat rikedomar för att bönen ska förrättas och zakat ska ges. Den som vänder sig till Allah, honom vänder sig Allah också till.”

Hans egentliga mål var att påminna om att människans girighet aldrig tar slut och om det verkliga syftet med att ge av sin rikedom.

Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade komma hem efter att ha förrättat isha-bönen. Efter att ha använt siwak gick han genast till sängs. Han vaknade mitt i natten och förrättade tahajjud-bönen. Sent på natten väckte han Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon steg upp och deltog i bönen tillsammans med sin make. Till sist förrättade han witr-bönen. Efter det sanna gryningsljuset hade inträtt förrättade Allahs rena Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) morgonbönens sunnah, lade sig en stund på sidan och talade lite med Aisha (må Allah vara nöjd med henne).137 Därefter gick han ut ur hemmet för att förrätta morgonbönens obligatoriska del. Ibland tillbringade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hela natten i dyrkan och tjänst inför Allah. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde bönen, och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) följde honom som bedjande bakom imamen. När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ställde sig till bön under kusuf och khusuf (sol- och månförmörkelse), ställde hon sig också upp. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde församlingsbönen i moskén, medan hon följde bönen hemifrån.138

Förutom de fem dagliga bönerna och tahajjud brukade hon, genom att se Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), regelbundet också förrätta duha-bönen. Hon fastade ofta. Ibland fastade makarna tillsammans. Under de sista tio dagarna av ramadan brukade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) göra itikaf i moskén. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) deltog också i detta. Hon satte upp ett tält på moskéns gård och avskärmade det. Efter morgonbönen brukade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) komma dit en stund.139

Under det elfte hijriåret följde hon med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på hans avskedsvallfärd. Hon hade avsikt att utföra både hajj och umrah. Men på grund av sin naturliga kvinnliga cykel kunde hon inte utföra tawaf vid rätt tidpunkt. Hon blev mycket bedrövad och började gråta. När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom utifrån och såg henne gråta började han också gråta. Han frågade varför och visade henne vad hon skulle göra. Tillsammans med sin bror Abd ar-Rahman ibn Abi Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fullbordade hon den återstående obligatoriska handlingen.140

En fråga kan uppstå hos vanliga människor som oss: Visade Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) någon lättnad i sitt ansvar som sändebud under den tid då han vilade och återhämtade sig i hemmet – må Allah bevara oss från en sådan tanke? En sådan föreställning är helt ogrundad. Vi har redan nämnt Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande: ”Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade tala med oss. Så snart han hörde böneutropet reste han sig upp. Då kändes det som om han inte ens kände oss.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) satte med stor omsorg upp en gardin med bilder för att glädja Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Men Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uttryckte irritation i stället för belåtenhet.

En gång svarade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hårt en jude som hade förbannat henne med döden. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade genast: ”Aisha! Allah är barmhärtig. Han tycker om barmhärtighet och mildhet.” En annan gång malde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv mjöl, bakade bröd och somnade. Då smög sig en grannes get in i huset och åt upp allt. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sprang efter geten och skulle ge den några slag. Men Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hindrade henne och sade: ”Aisha! Plåga inte din granne.”

Förhållandet till medhustrurna och deras barn:

Såvitt vi vet är förekomsten av en medhustru det mest outhärdliga för en kvinna i denna värld. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade samtidigt allt från en till åtta medhustrur. Genom den stora välsignelsen av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ädla umgänge avlägsnades all orenhet ur deras hjärtan, och de blev rena och klara. Den bild vi får av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) liv med sina medhustrur och deras barn är ett enastående föredöme för världens kvinnor.

Khadija (må Allah vara nöjd med henne) levde visserligen inte under Aishas (må Allah vara nöjd med henne) tid, men hon levde alltid i den Ädle Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hjärta. Han brukade alltid tala med Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Därför sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Jag har aldrig varit så avundsjuk på någon som på Khadija. Det berodde på att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) nämnde henne så ofta, något han inte gjorde med någon annan.” Att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) offrade offerdjur i Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) namn, skickade gåvor till Khadijas väninnor och berättade för denna ummah om hennes alla insatser under islams första tid – såsom att hon tröstade sin make, uppmanade honom till tålamod och stödde honom med alla till buds stående medel – det var också Aisha (må Allah vara nöjd med henne) som förmedlade. Hon berättade även att Allah den Allsmäktige hade gett Khadija (må Allah vara nöjd med henne) det glada budskapet om paradiset.¹⁴¹ Redan detta visar hur rent och rymligt hennes hjärta var.

Om Sawda (må Allah vara nöjd med henne) sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”När jag såg någon annan kvinna än Sawda önskade jag aldrig så starkt att min själ skulle finnas i hennes kropp.” Efter Maymunas (må Allah vara nöjd med henne) död sade hon om henne: ”Hon var den mest gudfruktiga av oss.”¹⁴² Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) kunde laga utsökt mat. Aisha erkände hennes skicklighet så här: ”Jag har aldrig sett någon som kunde laga bättre mat än hon.” Många berättelser om hennes umgänge och uppträdande med medhustrurna finns bevarade i hadith- och sīrah-verken, och de visar hennes generositet, storsinthet och höga moral. Aishas (må Allah vara nöjd med henne) vänliga bemötande och uppförande gjorde alla glada. Därför, när hon befann sig i ett tillstånd av förtvivlan under händelsen med ifk (falsk anklagelse), frågade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hennes medhustru Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) om hennes karaktär. Hon svarade: ”Jag känner inte till något annat hos henne än gott.”¹⁴³

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade inga barn. Några av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) andra hustrur hade däremot flera barn. Hennes förhållande till dem var föredömligt. Zaynab, Ruqayya, Umm Kulthum och Fatima – dessa fyra döttrar var Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) barn. Innan Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kom till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hushåll hade alla utom Fatima gift sig och flyttat till sina respektive makars hem. Under det sjätte hijriåret dog Ruqayya, och under det åttonde respektive nionde hijriåret dog Zaynab och Umm Kulthum. I hadith- och sīrah-verken finner man inte en enda berättelse om ett bittert förhållande mellan dem och Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Tvärtom visar de kommentarer och handlingar av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) som återges om dessa döttrar hur djup hennes tillgivenhet till dem var. Om Zaynab, som dog som martyr på Allahs väg, återberättade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) följande ord av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Hon var min mycket älskade dotter; på grund av sin kärlek till mig blev hon utsatt för lidande.” Det var också Aisha (må Allah vara nöjd med henne) som berättade hur mycket Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade och ömt vårdade Umama, Zaynabs dotter.

När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kom till sin makes hem bodde den ogifta flickan Fatima (må Allah vara nöjd med henne) fortfarande hos sin far. Hon var emellertid fem eller sex år äldre än Aisha. Under ett år, eller något mindre, bodde denna mor och dotter tillsammans. Under det andra hijriåret gifte sig flickan med Ali (må Allah vara nöjd med honom). Aisha (må Allah vara nöjd med henne) deltog tillsammans med de andra mödrarna i förberedelserna inför bröllopet. Inte nog med det: på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppmaning lade hon särskild vikt vid det. Hon putsade huset, gjorde i ordning bädden, tvinnade själv dadelpalmsfibrer till en kudde, serverade dadlar och russin åt gästerna och tillverkade något som liknade en träställning, där vattensäckar och kläder kunde hängas. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: ”Jag har aldrig sett ett så storslaget bröllop som Fatimas.”¹⁴⁴

När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berömde Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sade hon: ”Jag har aldrig sett någon bättre människa än Fatima, med undantag för hennes far.” En gång frågade en tābiʿī Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Vem var Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest kär?” Hon svarade: ”Fatima.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag har aldrig sett någon vars sätt att gå, röra sig och uppträda så liknade Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som Fatimas.” När Fatima kom för att träffa sin far reste han sig rakt upp, kysste sin dotter på pannan och lät henne sitta på hans plats. När fadern i sin tur gick till hennes hem reste sig dottern, kysste honom och lät honom sitta på hennes plats.¹⁴⁵

I sitt äktenskapliga hem blev Fatima (må Allah vara nöjd med henne) lite trött av att själv utföra alla sysslor. En dag kom hon till sin far för att be om en tjänstekvinna. Av en händelse fick hon inte träffa sin far. Hon bad därför modern Aisha att ta upp saken, och återvände sedan.146

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”En dag satt vi alla hustrur bredvid Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Då kom Fatima framifrån. Hennes sätt att gå liknade helt Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid); det fanns inte den minsta skillnad. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kallade henne till sig med stor känsla och lät henne sitta bredvid honom. Sedan viskade han några ord i hennes öra. Fatima började gråta. När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) såg hennes oro sade han åter något i hennes öra. Den här gången började Fatima skratta. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Jag sade: ’Fatima! Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) talar i hemlighet med dig och inte med sina hustrur, och ändå gråter du?’ När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade gått frågade jag Fatima vad saken gällde. Hon svarade: ’Jag kommer inte att avslöja min fars hemlighet.’”

Efter Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) bortgång frågade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) henne en dag återigen om saken. Fatima sade: ”Anledningen till att jag grät var att han hade berättat för mig om sin död. Anledningen till att jag skrattade var att han sade till mig: ’Fatima! Är du inte nöjd med att du ska bli ledarinnan för alla världens kvinnor?’”147

Av alla dessa ovan nämnda händelser förstår man vilket varmt förhållande Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade till sina medhustrurs döttrar. Många fler sådana händelser finns återgivna i hadith- och sira-verken.

Krig och strider

Imam al-Bukhari har återberättat följande. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade, när han berättade om slaget vid Uhud: ”Jag såg Aisha och Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med dem). De bar fyllda vattensäckar på sina axlar och hällde vatten i de sårades munnar. När vattnet tog slut fyllde de dem på nytt och hällde ut det.”148 Vid tiden för slaget vid Uhud var hon inte mer än tio eller elva år gammal. Hon deltog i detta slag och tog hand om de sårade.

Imam al-Bukhari säger att slaget mot Banu al-Mustaliq är detsamma som slaget vid al-Muraysi. Det råder emellertid viss oenighet bland sira-experterna om vilket år detta slag ägde rum. Muhammad ibn Ishaq säger att det ägde rum under det sjätte hijriåret. Musa ibn Uqba säger att det ägde rum under det fjärde hijriåret, medan Urwa säger att det inträffade i sha’ban under det femte hijriåret.149 Al-Muraysi är en källa som tillhör stammen Banu al-Mustaliq. Deras ledare var al-Harith ibn Abi Dirar. Han organiserade sitt eget stamfolk och människor från andra närliggande stammar för att strida mot Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) fick kännedom om detta gav han sig av från Medina med en armé för att kuva dem. Ett stort antal hycklare deltog i denna armé, fler än i något annat slag.150 Till slut stod de båda arméerna mot varandra vid al-Muraysi. Under detta fälttåg smidde hycklarna en vidrig sammansvärjning mot Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Jag ska nu redogöra något mer detaljerat för händelsen.

Under sha’ban i det femte eller sjätte hijriåret fick den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) veta att människorna som bodde vid al-Muraysi förberedde sig för att strida mot muslimerna. Så snart Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) fick veta detta marscherade han med en armé mot dessa människor. Hycklarnas ledare, Abdullah ibn Ubayy, anslöt sig till den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) på denna färd tillsammans med ett stort antal hycklare. Ibn Sa’d säger att inget tidigare slag hade bevittnat ett så stort deltagande av hycklare. Efter fälttåget försökte dessa hycklare på olika sätt skapa splittring bland muslimerna. Genom Allah den Allsmäktiges nåd och Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) framsynthet och skickliga ledarskap misslyckades alla Abdullah ibn Ubayys komplotter.

Under denna resa smidde de en sammansvärjning kring de troendes moder, Aisha (må Allah vara nöjd med henne). De riktade en ytterst kränkande och falsk anklagelse mot den ärbara Aishas (må Allah vara nöjd med henne) karaktär. Den egentliga berättelsen har återgetts med Aishas (må Allah vara nöjd med henne) egna ord i olika hadith- och sīra-böcker, däribland Sahih al-Bukhari. Hon berättar:

När Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle resa långt bort brukade han genom lottning avgöra vilken av hans hustrur som skulle följa med honom. Under striden mot Banu al-Mustaliq föll lotten på mitt namn. Därför följde jag med honom på resan. När vi återvände och hade närmat oss Medina slog Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på natten läger i en avsides belägen trakt. Mot slutet av natten började man förbereda avfärden därifrån. Jag vaknade och gick ut för att uträtta mina behov. När jag återvände och hade kommit nära lägerplatsen fick jag intrycket att mitt halsband hade fallit av någonstans. Jag gick därför tillbaka för att leta efter det. Under tiden hade karavanen redan gett sig av. Det var brukligt att jag vid avfärden satte mig i min hawdaj (en palankin på kamelns rygg), varefter fyra män lyfte den och band fast den på kamelns rygg. På den tiden var vi kvinnor, på grund av fattigdom och brist, mycket lätta och spensliga. När männen lyfte min hawdaj märkte de inte alls att jag inte befann mig i den. Utan att veta om det satte de hawdajn på kamelns rygg och gav sig av.

Jag hittade halsbandet och återvände, men kunde inte se någon där. Därför täckte jag hela kroppen med min mantel och lade mig ned på platsen. Jag tänkte att när de kom längre fram och inte såg mig skulle de återvända för att leta efter mig. I detta tillstånd somnade jag. På morgonen kom Safwan ibn Mu’attal al-Sulami till platsen där jag låg och sov. Så snart han såg mig kände han igen mig, eftersom han hade sett mig några gånger innan påbudet om slöjan uppenbarades. När han fick syn på mig stannade han sin kamel, och i sin förvåning utbrast han: ”Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un! Allahs Sändebuds hustru har blivit kvar här.”

Så snart jag hörde hans röst vaknade jag. Jag reste mig hastigt och täckte ansiktet med min sjal. Han sade inte ett ord till mig. Han förde fram sin egen kamel, lät den sätta sig framför mig och ställde sig sedan på avstånd. Jag satte mig på kamelns rygg, och han gick framför den medan han höll i tyglarna. Ungefär vid middagstid hann vi upp karavanen, just när den hade stannat på en plats. Ingen av dem visste att jag hade blivit kvar. En hel bergskedja av falska anklagelser restes kring denna händelse. Bland dem som gick i spetsen var Abdullah ibn Ubayy den mest framträdande. Men jag hade inte fått veta det minsta om vad som sades mot mig.”

I en annan berättelse sägs det att när Aisha (må Allah vara nöjd med henne), ridande på Safwans kamel, anlände till soldaternas läger och det blev känt att hon hade blivit kvar, började Abdullah ibn Ubayy ropa: ”Vid Allahs ed! Denna kvinna kunde inte ens bevara sin heder. Se, se! Er profets hustru har tillbringat natten med en annan man, och nu har hon öppet kommit tillsammans med honom.”

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Efter återkomsten till Medina blev jag sjuk. I ungefär en månad låg jag till sängs. Överallt i staden spreds nyheterna om denna falska anklagelse. Det dröjde inte länge innan de nådde Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Men jag visste ingenting. Ändå gnagde en misstanke i mitt sinne. När jag tidigare hade varit sjuk brukade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) visa mig sådan omtanke, men denna gång gjorde han inte det. När han kom hem frågade han bara husfolket: ’Hur mår hon?’ Han talade inte med mig. Därför började jag misstänka att något hade hänt. Till slut bad jag honom om tillstånd att gå till min mor, så att hon kunde sköta om mig bättre.”

En natt gick jag ut ur huset för att uträtta mina behov. Vid den tiden hade ännu inte toaletter byggts vid alla våra hus. Vi gick ut i skog och mark för att uträtta våra behov. Misṭah ibn Uthathas mor följde med mig. Hon var min fars kusin. När hon snubblade på vägen råkade hon plötsligt säga: ’Må Misṭah gå under!’ Jag sade: ’Vilken sorts mor är du? Du önskar att din egen son ska gå under, trots att han deltog i slaget vid Badr.’ Hon sade: ’Flicka, har du inte hört någonting?’ Därefter berättade hon hela historien för mig. Hon återgav allt som de falska anklagarna hade sagt om mig.”

Det bör nämnas att, förutom hycklarna, även en liten grupp muslimer kom att delta i denna falska anklagelse. Bland dem märks särskilt Misṭah ibn Uthatha, islams berömde poet Hassan ibn Thabit samt Hamna bint Jahsh, syster till Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”När jag hörde denna berättelse kändes det som om mitt blod förvandlades till vatten. Jag glömde till och med det ärende för vilket jag hade gått ut. Jag återvände raka vägen hem och grät hela natten.”

Under tiden, medan jag var frånvarande, kallade den ädle Budbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på ʿAlī och Usāma ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) och bad dem om råd i denna fråga. Usāma (må Allah vara nöjd med honom) talade väl om mig. Han sade: ”O Allahs Budbärare! Jag har aldrig sett något annat än gott hos någon av dina hustrur. Allt som sägs är lögn och påhittade anklagelser.” ʿAlī sade: ”O Allahs Budbärare! Det råder ingen brist på kvinnor i vårt samhälle. Du kan ta en annan hustru i hennes ställe. Om du vill veta hur saken egentligen ligger till kan du kalla på tjänstekvinnan och fråga henne.”

Tjänstekvinnan kallades in och förhördes. Hon sade: ”Vid Allah, som har sänt dig med den sanna religionen, har jag aldrig sett något ont hos henne som kan klandras. Det enda fel jag har sett är att jag brukade knåda deg och lämna den där och säga: ’Håll ett öga på den en stund.’ Men hon somnade, och sedan kom geten och åt upp den färdiga degen.”

Den dagen sade den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i ett tal: ”O muslimer! Vem bland er kan skydda mig mot den som har sårat mig genom att rikta en falsk anklagelse mot min hustru? Vid Allah, jag har inte sett något fel hos min hustru, och inte heller hos den man om vilken denna anklagelse har riktats. Han har aldrig kommit in i mitt hus medan jag varit frånvarande.” När han hörde detta reste sig Usayd ibn Hudayr, eller enligt vissa berättelser Saʿd ibn Muʿādh (må Allah vara nöjd med honom), och sade: ”O Allahs Budbärare! Om den som anklagat henne tillhör vår klan, ska vi döda honom. Men om han tillhör vår bror Khazraj-klanen, gör vi det du befaller.” Så snart Khazraj-klanens ledare Saʿd ibn ʿUbāda hörde detta reste han sig och sade: ”Du ljuger! Du kommer inte att kunna döda honom under några omständigheter. Du säger att han ska dödas enbart därför att han tillhör Khazraj-klanen. Om han hade varit en av era egna skulle du aldrig ha sagt att han skulle dödas.” Som svar sade man till honom: ”Du är ju en hycklare, och därför stöder du hycklarna.”

På grund av denna ordväxling uppstod ett stort tumult i Profetens moské. Medlemmarna av de båda klanerna Aws och Khazraj var nära att börja slåss inne i moskén. Men den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lugnade dem och steg sedan ned från predikstolen.

I omkring en månad fortsatte dessa påhittade ord om den falska anklagelsen att spridas i samhället. Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fortsatte att lida svårt psykiskt. Jag började gråta. Mina föräldrar tillbringade dagarna i gränslös oro och bekymmer. Till slut kom den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) en dag och satte sig bredvid mig. Under hela denna långa tid hade han inte en enda gång satt sig hos mig. Abū Bakr och Umm Rūmān (ʿĀʾishas föräldrar) tänkte att det kanske skulle sägas något avgörande denna dag. Därför kom även de och satte sig nära oss. Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”ʿĀʾisha, jag har fått höra allt detta om dig. Om du är oskyldig hoppas jag att Allah ska uppenbara och bevisa din oskuld. Men om du verkligen har begått någon synd, så vänd dig i ånger till Allah och be om förlåtelse. När en tjänare erkänner sin synd och ångrar sig, förlåter Allah honom.”

När jag hörde detta torkade mina tårar. Jag sade till min far: ”Svara du på den ädle Budbärarens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord.” Han sade: ”Min dotter! Jag vet inte vad jag ska säga.” Jag sade till min mor: ”Säg du något.” Hon sade: ”Jag vet inte heller vad jag ska säga.” Då sade jag: ”Ni har hört något och det har fastnat i era hjärtan. Om jag nu säger att jag är oskyldig – Allah är vittne, jag är fullständigt oskyldig – kommer ni ändå inte att tro mig. Och om jag erkänner något som jag inte alls har gjort – Allah vet det – försökte jag då minnas profeten Yaʿqūbs (må Allah ge honom frid) namn, men jag kunde inte komma på det. Till slut sade jag: ’I en sådan situation ser jag ingen annan utväg än att säga det som profeten Yūsufs (må Allah ge honom frid) far sade:’

Det ska vara på arabiska

Efter att ha sagt detta vände jag mig åt andra sidan och lade mig ned. Jag sade inom mig: ”Allah känner fullständigt till min oskuld. Han kommer säkert att göra den verkliga saken uppenbar för människorna.” Men jag hade aldrig föreställt mig att uppenbarelse skulle komma till mitt försvar och reciteras ända till Domedagen. Jag trodde att Budbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skulle se en dröm genom vilken Allah skulle göra min oskuld uppenbar. Under tiden inträdde det tillstånd som drabbade den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) när uppenbarelsen kom till honom. Till och med i den stränga kylan började svettdroppar falla från hans välsignade ansikte, dropp efter dropp. När vi såg detta blev vi alla tysta. Innerst inne kände jag mig helt trygg. Men mina föräldrars tillstånd var mycket plågsamt. De var oroliga och ängsliga och tänkte på vilken stor sanning Allah skulle uppenbara. När tillståndet under uppenbarelsen var över såg den ädle Budbäraren (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket glad ut. Det första han sade med ett leende var: ”ʿĀʾisha, gläd dig! Allah har uppenbarat uppenbarelse som förklarar din oskuld.” Därefter reciterade han för oss verserna från vers 11 till och med vers 21 i sūra an-Nūr. Då sade min mor till mig: ”Res dig och tacka Allahs Budbärare (må Allah välsigna honom och ge honom frid).” Jag sade: ”Jag kommer varken att tacka honom eller er båda. Jag tackar Allah, som har uppenbarat Koranverser om min oskuld. Ni förklarade ju inte ens denna falska anklagelse vara osann.”151

Den anklagelse som riktades mot Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kallas på Koranens språk al-ifk. Genom detta ord har Allah den Allsmäktige själv fullständigt tillbakavisat denna anklagelse. Ordet ifk betyder att vända upp och ner på den egentliga innebörden och att säga vad som helst som strider mot den verkliga sanningen. I denna betydelse används det om fullständigt falskt och påhittat tal. När ordet används om en anklagelse betyder det en uppenbart falsk anklagelse, ett falskt förtal.152

Efter att Koranverserna hade uppenbarats och förklarat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) oskuld, verkställdes hadd-straffet (det föreskrivna straffet) mot två män och en kvinna för att öppet ha framfört falska anklagelser. De var Mistah ibn Uthatha, poeten Hassan ibn Thabit och Hamna bint Jahsh (må Allah vara nöjd med dem).153

Händelsen då verserna om tayammum uppenbarades:

Genom Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har Allah den Allsmäktige visat mänskligheten många vägar till gott. Med anledning av al-ifk tillkännagav Han många föreskrifter, förbud och straffbestämmelser för att hålla det mänskliga samhället rent från sexuellt umgänge och oanständighet. På samma sätt gav Han, med henne som anledning, möjligheten till tayammum som ett alternativ till vatten för att uppnå renhet. Jag anser därför att en kort redogörelse för detta här inte skulle vara olämplig.

Vid ännu en resa var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Enligt Ibn Sad var även detta en händelse under resan till slaget vid al-Muraysi.154 Samma halsband bar hon även denna gång. När karavanen nådde en plats som kallades Dhat al-Jaysh eller al-Bayda föll halsbandet åter av hennes hals och försvann någonstans.155 Hon hade lärt sig mycket av den tidigare händelsen. Därför underrättade hon genast Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om saken. Det var nära gryningen. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beordrade en rast. Men där soldaterna hade slagit upp sina tält fanns inte en droppe vatten. Under tiden hade tiden för fajr-bönen kommit. Skrämda och oroliga skyndade människorna till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Aisha har försatt armén i en svår situation.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sprang då genast till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Han såg att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vilade en stund med huvudet i Aishas knä. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade till sin dotter med upprörd röst: ”Du drar alltid nya olyckor över människorna.” Med dessa ord gav han henne i sin ilska och förbittring några stick i sidan. Men Aisha (må Allah vara nöjd med henne) rörde sig inte det minsta, eftersom hon inte ville störa Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vila.

Under tiden blev det morgon. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vaknade och fick kännedom om allt. En egenskap hos de islamiska föreskrifterna är att de alltid har uppenbarats vid lämplig tidpunkt. Tidigare var tvagning obligatorisk inför bönen i islam. Men vid denna händelse uppenbarades följande vers, som angav vad man skulle göra när man inte kunde få tag på vatten:

Det ska vara på arabiska

”Och om ni är sjuka eller på resa, eller om någon av er kommer från toaletten eller har haft könsumgänge med kvinnor och inte finner vatten, ska ni då utföra tayammum med ren jord och stryka den över era ansikten och händer. Sannerligen är Allah förlåtande.” (An-Nisa: 43)

I själva verket är föreskriften om tayammum en särskild gåva – en särskild egenskap som just denna umma har fått. Vilken oerhörd nåd från Allah den Allsmäktige att Han, för rening såsom wudu och ghusl, har gjort något till vattnets ersättning vars tillgång är enklare än vattnets. Denna enkla ordning gavs inte till någon tidigare umma; den gavs endast till Muhammads umma.

Hur som helst blev den känslomässigt upprörda gruppen av muslimska mujahider – som då ansåg sig vara i en svår situation eftersom de saknade vatten – oerhört glada över att få del av Allahs nåd. Usayd ibn Hudayr, som var en framstående sahabi, utbrast med stor känsla: ”Abu Bakr as-Siddiqs familj! Detta är inte den första välsignelse ni har skänkt islam.”156

I en annan berättelse sägs det att Usayd ibn Hudayr sade till Aisha: ”Må Allah belöna dig väl! Varje gång någon olycka har drabbat dig – något du inte tycker om – har Allah genom den skänkt någon form av godhet åt dig och muslimerna.”157

Siddiq Akbar, som bara en stund tidigare hade varit upprörd och velat tillrättavisa sin älskade dotter, sade nu stolt till henne: ”Min hjärtas käraste! Jag visste inte att du var så välsignelsebringande. Genom dig har Allah den Allsmäktige skänkt den muslimska umman så mycket välsignelse och lättnad.”158

Det bör nämnas att Aisha hade lånat detta halsband av sin syster Asma för att bära det.159 När Aishas kamel därefter lyftes upp för att karavanen skulle färdas, fann man halsbandet under kamelen.160

Händelsen med ila eller takhyir:

Det finns många betydelsefulla händelser i Aishas liv tillsammans med den Ädle Budbäraren. De två viktigaste bland dem är händelsen med tahrim samt händelsen med ila eller takhyir. Tahrim är den händelse som rör honung och som har nämnts i Hafsas biografi. Den andra händelsen har visserligen antytts på några ställen tidigare, men eftersom den inte har behandlats utförligt beskrivs den här.

Detta inträffade under det nionde hijriåret, enligt en annan uppfattning samtidigt som händelserna kring Ahzab och Banu Qurayza.161 Vid denna tid hade islams budskap spridits till Arabiska halvöns avlägsna trakter. Rikedomar samlades ständigt i islams Bayt al-mal. Trots detta har redan vissa antydningar getts om den brist och sparsamhet som den Ädle Budbärarens familj levde under. Efter erövringen av Khaybar var den mängd spannmål och dadlar som hade avsatts för de rena hustrarna under hela året mycket otillräcklig. Dessutom hade var och en av dem för vana att visa gästfrihet och att ge allmosor och välgörenhet. Därför var deras levnadsstandard mycket låg. Varje dag gick de hungriga eller halvhungriga. Före äktenskapet med Allahs Budbärare levde de ett mycket välbärgat liv i sina fäders hem eller hos sina tidigare makar. När de därför såg överflödet av pengar och rikedomar i Allahs Budbärares händer, krävde de alla gemensamt att deras tilldelade bidrag skulle höjas.

När detta nådde ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom), förklarade han först för sin dotter Hafsa (må Allah vara nöjd med henne): ”Du ber om en ökning av din försörjning. Det du behöver kan du be mig om.” Därefter gick ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) till var och en av de troendes mödrars dörrar och talade med dem. Umm Salama sade: ”‘Umar! Du lägger dig ju i varje sak; nu har du även börjat lägga dig i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrurs angelägenheter.” När ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta kände han sig förödmjukad och blev tyst.

En dag kom Abu Bakr och ‘Umar (må Allah vara nöjd med dem båda) till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och såg att hans hustrur satt runt honom och ihärdigt bad honom om en ökning av sin försörjning. De båda männen gjorde sig redo att slå sina respektive döttrar, ‘Aisha och Hafsa. Då undkom döttrarna sina fäder genom att lova att de hädanefter inte skulle plåga Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) genom att be om en ökning av sin försörjning.

De andra hustrurna stod fast vid sina krav. Vid denna tidpunkt föll Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) av sin häst och skadades när hans revben slog mot en trädrötter.¹⁶²

Intill ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare fanns ytterligare ett rum som kallades al-Mashraba. Det var där Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppehöll sig. Han svor att inte gå till någon av sina hustrur under en hel månad. Hycklarna spred då ryktet att Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade skilt sig från alla sina hustrur. När följeslagarna hörde detta samlades de i moskén. En orolig stämning rådde i alla hem. Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur började gråta. Ingen bland följeslagarna vågade fråga Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om händelsens verkliga förhållande.

När ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick höra detta kom han till Profetens moské och såg att följeslagarna satt tysta och nedstämda. Han bad två gånger om tillstånd att träffa Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), men fick inget svar. När han vid det tredje försöket fick tillstånd gick han in och såg Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ligga på en brits; märkena efter den grova filten syntes på hans välsignade kropp. ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg sig omkring i rummet och fann där inget annat än några lerkrukor och torra lädersäckar. När ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg detta fylldes hans ögon av tårar. Han sade: ”O Allahs Sändebud! Har du skilt dig från dina hustrur?” Han svarade: ”Nej.” ‘Umar sade: ”Får jag sprida denna glada nyhet bland muslimerna?” När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gett sitt tillstånd började ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) ropa Allahu akbar med hög röst.

Denna månad bestod av tjugonio dagar. ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag räknade dagarna, en efter en. När tjugonio dagar hade gått kom han ut ur rummet.” Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gick först till ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. Hon sade: ”O Allahs Sändebud! Du hade ju svurit att avstå i en månad, men i dag har det gått tjugonio dagar.” Han svarade: ”En månad kan också bestå av tjugonio dagar.”¹⁶³

Eftersom Profetens renade hustrur önskade en högre levnadsstandard, medan den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inte kunde förorena sig själv med världslig njutning och lyx för att göra sina hustrur nöjda, uppenbarade Allah den Allsmäktige verserna om ”takhyir”. ”Takhyir” betyder att ge valfrihet och frihet. Det innebär att den av hustrurna som så önskar kan acceptera fattigdom och brist och fortsätta sitt äktenskapliga liv med Allahs Sändebud. Och den som så önskar kan lämna honom. Versen återges nedan:

På arabiska lyder den:

”O Profet! Säg till dina hustrur: ’Om ni önskar denna värld och dess glitter, så kom, så ska jag ge er något och avskeda er på ett värdigt sätt. Men om ni önskar Allah, Hans Sändebud och ett hem i det kommande livet, så ska ni veta att Allah har berett en väldig belöning för de rättfärdiga bland er.’” (Al-Ahzab: 29)

I den hadith som återges i Sahih Muslim berättar Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) om händelsen från den tiden: En dag kom Abu Bakr och Umar (må Allah vara nöjd med dem) till den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och såg att Profetens hustrur satt runt honom, medan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) satt tyst. Han vände sig till Umar (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ’Ni ser att de sitter runt mig; i själva verket ber de mig om pengar till sina utgifter.’ När de båda följeslagarna hörde detta tillrättavisade de sina respektive döttrar skarpt och sade till dem: ’Ni plågar Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och ber honom om sådant som han inte har.’ En annan berättelse säger att de var nära att slå dem. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hindrade dem.164 Det framgår tydligt av denna händelse hur svår den ekonomiska nöden faktiskt var som den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befann sig i vid den tiden.

När denna vers uppenbarades talade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) först med Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ’Jag vill säga dig något. Svara inte för hastigt; ta reda på vad dina föräldrar tycker.’ Därefter läste den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) upp den nämnda versen för henne och sade att detta var en befallning från Allah. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade genast: ’Vad skulle jag fråga mina föräldrar om i denna fråga? Jag önskar endast Allah, Hans Sändebud och framgången i det kommande livet.’ Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev mycket glad över Aishas (må Allah vara nöjd med henne) svar. Han sade: ’På samma sätt som jag har framställt saken för dig ska jag också framställa den för dina medhustrur.’ Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Jag ber dig att inte berätta för någon annan om mitt beslut.’ Men Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppfyllde inte hennes önskan. Han sade till sina andra hustrur exakt samma sak som han hade sagt till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Samtidigt meddelade han dem att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade valt Allah, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och det kommande livet.165 Var och en av dem gav samma svar som Aisha (må Allah vara nöjd med henne). I sirah-verken kallas denna händelse ’takhyir’. ’Takhyir’ betyder att ge någon ett val: att ge hustrun möjlighet att besluta vilket av två alternativ hon vill välja – om hon ska stanna hos sin make eller skiljas från honom.

Sayyid Abul A’la Maududi har, med hänvisning till Ibn al-Arabis Ahkam al-Qur’an, sagt: När versen om ’takhyir’ uppenbarades hade den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fyra hustrur. De var Sawda, Aisha, Hafsa och Umm Salama (må Allah vara nöjd med dem).166 Men Allama Ibn Kathir har, med hänvisning till Ikrima (må Allah vara nöjd med honom), nämnt att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid den tiden hade sammanlagt nio hustrur. Fem av dem tillhörde Quraysh-stammen – Aisha, Hafsa, Umm Habiba, Sawda och Umm Salama (må Allah vara nöjd med dem) – och de övriga var Safiyya, Maymuna, Juwayriya och Zaynab bint Jahsh al-Asadiyya (må Allah vara nöjd med dem).167 Denna skillnad beror på att det råder oenighet om när händelsen ägde rum.

Makens bortgång

När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var arton år gick hennes make, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), bort. En dag före månaden Safar under det elfte hijriåret kom Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum och såg att hon jämrade sig av huvudvärk. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg hennes tillstånd sade han: ’Om du dog före mig skulle jag själv tvätta dig, svepa dig i en liksvepning och begrava dig.’ Aisha (må Allah vara nöjd med henne) reagerade genast: ’O Allahs Sändebud! Du säger detta bara för att kunna hämta en annan hustru och låta henne bo i detta rum.’ När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta lade han handen på sitt huvud och utbrast: ’Åh, mitt huvud!’ Det har berättats att hans huvudvärk i själva verket började från den stunden.168 Därefter gick han till Maymunas (må Allah vara nöjd med henne) rum och blev sängliggande. Även i detta tillstånd tillbringade han nätterna i den hustru vars rum det enligt turordningen var. Men varje dag frågade han: ’Var ska jag vara i morgon?’ Hustrurna förstod att han ville stanna hos Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Därför gav de alla sitt tillstånd. Från den dagen och fram till sitt jordelivs sista stund vistades han i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum.169

Nu kan någon fråga sig varför den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var så angelägen om att gå till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Var det på grund av att han älskade henne så mycket?

De lärda säger att så var det inte. Allah hade i sådan grad skänkt Aisha (må Allah vara nöjd med henne) intelligens, begåvning, minnesförmåga, naturlig fullkomlighet och tankeförmåga att ingen av de andra hustrurna hade fått motsvarande. Därför är det inte orimligt att anta att Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avsikt var att allt han sade, gjorde och uppträdde på under de sista dagarna av sitt liv skulle bevaras fullständigt. Så blev det också i verkligheten. De flesta autentiska berättelserna om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång har nått världens människor genom Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sjukdom blev allt svårare för varje dag. Till slut blev han oförmögen att gå till moskén för att leda bönen. Hans hustrur ägnade sig åt att vårda honom. De läste några åkallan som de hade lärt sig av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och blåste därefter över honom. Även Aisha (må Allah vara nöjd med henne) läste några åkallan och blåste över honom.170

De församlade gudstjänarna satt och väntade på Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till morgonbönen. Varje gång han försökte resa sig förlorade han medvetandet. Till slut befallde han Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att leda bönen. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag tänkte att vem som än ställde sig på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) plats skulle människorna se honom som olämplig och olycksbringande. Därför sade jag: ’Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), Abu Bakr är en mycket ömhjärtad man. Han kommer inte att klara detta. Han kommer att börja gråta. Be någon annan att göra det.’ Men han gav samma befallning en andra gång. Då bad Aisha (må Allah vara nöjd med henne) Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) att framföra samma sak till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Ni är alla som Josefs kvinnor. Säg att Abu Bakr ska leda bönen.’171

Innan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev sjuk hade han lämnat en summa pengar hos Aisha (må Allah vara nöjd med henne), men glömt att använda dem. Nu kom han ihåg dem under denna svåra sjukdom. Han sade till Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Var finns de där dirhamerna? Ge bort dem för Allahs sak. Hur skulle Muhammad kunna möta Allah med en dålig tanke?” Pengarna delades genast ut bland de fattiga.172

Nu var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sista stund inne. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) satt vid hans huvud, och han lutade sig mot hennes bröst. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fortsatte att be om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillfrisknande. Hans hand låg i hennes hand. Plötsligt drog han till sig handen, befriade den och utropade:

På arabiska lyder det: (Allahumma war-rafīq al-aʿlā)

Det vill säga: ”O Allah! Jag väljer den Högste Vännen.”173

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”När han var frisk brukade han säga att varje profet vid tiden för sin död får välja mellan livet i denna värld och livet i det hinsidiga. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade uttalat dessa ord förstod jag att han hade valt att lämna oss.174 Hon sade: ’Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)! Ni lider verkligen svårt.’ Han sade: ’Belöningen står i proportion till lidandet.’”

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) höll Allahs Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppe i sittande ställning. Plötsligt kände hon tyngden av hans kropp. När hon såg på hans ögon förstod hon att han inte längre var vid liv. Hon lade varsamt hans välsignade huvud på kudden och bröt ihop i gråt.175

Den största hedersbevisningen och värdigheten för Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) är att den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) välsignade kropp begravdes i hennes eget hus, vid sidan av honom.176

En gång drömde Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att tre månar, den ena efter den andra, föll ner i hennes rum. Hon berättade drömmen för sin far, Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom). När den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade begravts i hennes rum sade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till sin dotter: ”Detta är en av de tre månarna, och den bästa av dem.”177 Senare händelser bevisade att den andra och tredje månen i hennes dröm var Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom).

Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) blev änka vid arton års ålder och levde ytterligare fyrtioåtta år som änka. Så länge hon levde befann hon sig nära den välsignade graven. Till en början sov hon alldeles intill Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) grav. Efter att en dag ha sett Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i en dröm slutade hon sova där. Fram till dess att Hazrat ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) begravdes i ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum gick hon in och ut utan hijab. De två som då låg begravda där var nämligen den ene hennes make och den andre hennes far. Efter att ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) begravts bredvid dem brukade hon säga: ”Nu behöver jag bära hijab när jag går dit.”

Allah den Allsmäktige förklarade ett andra äktenskap förbjudet för de renade profetfruarna (de heliga hustrurna). Det har berättats från Ibn ‘Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: En man önskade gifta sig med någon av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur efter hans bortgång. En man frågade Sufyan, som var en av berättarna i denna hadiths berättarkedja: ”Var det ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne)?” Sufyan svarade: ”Berättarna har nämnt det på det sättet.” As-Suddi sade: ”Den som hade denna önskan var Talha ibn ‘Ubaydullah.” Med anledning av detta uppenbarades följande vers:178

Det ska vara på arabiska

”Det är inte tillåtet för er att såra Allahs Sändebud eller att gifta er med hans hustrur efter hans bortgång. Detta är i Allahs ögon en allvarlig synd.179

I en annan vers förklarade Allah den Allsmäktige de renade profetfruarna vara muslimernas mödrar.180

Det ska vara på arabiska

”Profeten står de troende närmare än de själva, och hans hustrur är deras mödrar.”

Huvudsaken är att de ärevördiga profethustrurna – som under en del av sina liv var den store Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) livsledsagarinnor – skulle ägna resten av sina liv åt att praktisera sin makes undervisning och gärningar samt åt att sprida dem. De är muslimernas mödrar. Deras uppgift skulle vara att ge barnen ta‘līm och tarbiyya (undervisning och fostran). Allah själv har angett deras ansvar och plikter på följande sätt:¹⁸¹

”O Profetens hustrur! Ni är inte som andra kvinnor. Om ni fruktar Allah, tala då inte med främmande män på ett mjukt och förföriskt sätt, så att den som har en sjukdom i sitt hjärta får onda begär. Tala på ett anständigt sätt. Stanna i era hem och visa er inte på samma sätt som under den första okunnighetens tid. Förrätta bönen, ge zakat och lyd Allah och Hans Sändebud. O medlemmar av Profetens familj! Allah vill endast avlägsna orenhet från er och rena er fullständigt. Och minns Allahs verser och de visa ord som reciteras i era hem. Allah är sannerligen subtilt insiktsfull och har full kännedom om allt.”

Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) återstående liv var en praktisk förklaring av den ovan citerade uppenbarelsen från Allah. Efter den ädle Allahsändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång valdes den vördnadsvärda fadern till de troendes moder, Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), till kalif. Några dagar efter att Allahsändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svepning och begravning samt kalifvalets besvär hade klarats av ville Profetens hustrur sända Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) till kalifen för deras räkning, för att få arvsfrågan slutligt avgjord. Då påminde ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) dem om att Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under sin livstid hade sagt: ”Jag kommer inte att lämna någon arvinge. Allt jag lämnar efter mig ska räknas som sadaqa.¹⁸²” När de hörde detta blev alla tysta.

Vad hade egentligen Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lämnat efter sig av egendom som kunde ha fördelats bland hans arvingar? Det återges i haditherna att han inte lämnade vare sig dirham och dinarer, fyrfotade djur eller slavar och slavinnor som arv.¹⁸³

Som statens högsta ansvarige hade han dock behållit några trädgårdar och odlingar under sin förvaltning. De inkomster som under Allahsändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) livstid hade använts till olika ändamål fortsatte även under det rätt vägledda kalifatet att användas på samma sätt. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) försörjde sina hustrur med inkomsterna från dessa, och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) lät också detta fortsätta.¹⁸⁴

Faderns död

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fick endast möjlighet att leda kalifatet i två år. Han avled under det trettonde hijriåret. När hans sista stund närmade sig satt hans dotter ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) vid hans huvud. Tidigare, när han var frisk, hade han gett henne viss egendom att förfoga över. Nu tänkte han på att även de andra barnen behövde få del av egendomen och sade: ”Min kära dotter, mitt hjärtas bit! Kommer du att ge denna egendom till dina andra bröder?” Dottern svarade: ”Ja, självklart.” Sedan frågade han henne: ”Hur många tygstycken bestod Allahsändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svepning av?” Hon svarade: ”Tre vita tygstycken.” Han frågade åter: ”Vilken dag avled han?” Hon svarade: ”Måndag.” Han frågade åter: ”Vilken veckodag är det i dag?” Hon svarade: ”Måndag.” Han sade: ”Då måste även jag bege mig bort i natt.” Sedan betraktade han sin egen mantel. Den hade saffransfläckar. Han sade: ”Tvätta detta tygstycke och svep mig i det tillsammans med ytterligare två tygstycken.” Dottern sade: ”Men detta tyg är gammalt.” Han svarade: ”De levande behöver nya kläder mer än de döda.”¹⁸⁵ Samma natt avled han. Han begravdes i Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare, bredvid Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), något längre ned mot fötterna. Detta var den andra månen som föll in i Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare. Vid så ung ålder förlorade hon sin far, bara två år efter att hon hade blivit änka.

Kalifatet under al-Faruq:

Kalifatet under den ädle al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) präglades av framsteg på alla områden. Han fastställde ett kontant bidrag för varje muslim. Enligt en rapport gav han var och en av de rena profetfruarna ett årligt bidrag på tolv tusen.186 I en annan rapport sägs det att han gav var och en av de övriga rena profetfruarna tio tusen och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tolv tusen. Umar (må Allah vara nöjd med honom) förklarade själv orsaken till denna särbehandling: ”Jag ger henne två tusen mer eftersom hon var den som var mest älskad av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).”

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät tillverka nio skålar, lika många som antalet rena profetfruar. När något kom i hans besittning skickade han det i nio olika skålar till dem alla. När gåvor fördelades var han så noggrann att om ett djur slaktades skickade han delar av det, från huvudet till benen, till dem.

Under erövringen av Irak kom en ask fylld med dyrbara pärlor i muslimernas händer. Tillsammans med annat krigsbyte skickades den också till kalifens hov. Det visade sig vara mycket svårt att fördela pärlorna mellan alla. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om ni alla ger ert tillstånd kan jag skicka dessa pärlor till de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon var nämligen Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest älskade hustru.” Asken skickades till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När hon öppnade den sade hon: ”Efter Allahs Sändebud har Ibn al-Khattab visat mig mycket stora ynnestbevis. O Allah, låt mig inte leva så länge att jag i framtiden får ta emot fler sådana ynnestbevis från honom.”

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) önskade bli begravd i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare, nära Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) välsignade fötter. Men han kunde inte förmå sig att säga det. Även om det enligt sharīʿa inte längre är nödvändigt för män att hålla sig bakom en avskärmning från en kvinna när de väl ligger under jorden, ansåg han ändå, av hänsyn till adab och god sed, att han även efter begravningen skulle förbli icke-mahram för Aisha. Under sina allra sista stunder var han mycket bekymrad över dessa tankar. Till slut skickade han sin son med följande bud: ’Framför min hälsning till de troendes moder och säg att Umar önskar bli begravd bredvid sina två vänner.’ Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Även om jag hade reserverat denna plats åt mig själv, ger jag honom den företrädesrätten med tillfredsställelse.’

Trots att de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade gett sitt tillstånd, testamenterade Umar (må Allah vara nöjd med honom) före sitt sista andetag: ”Bär min bår till hennes dörr och be om tillstånd ännu en gång. Om hon ger tillstånd ska ni begrava mig där inne. Annars ska ni begrava mig på den allmänna muslimska begravningsplatsen.” Efter kalifens bortgång följde man hans instruktioner. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gav tillstånd för andra gången, och hans kropp bars in och begravdes där.187

På så sätt blev han den tredje månen i Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) dröm – den genom vilken hennes dröm gick i uppfyllelse.

Att kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) martyrdödades av rebellerna är en tragisk händelse i islams historia. Mot denna bakgrund drogs de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) direkt in i den dåtida politiken. I detta sammanhang inträffade också en annan hjärtskärande händelse: Slaget vid kamelen. Vi kommer inte att fälla något avgörande om huruvida hennes inblandning i händelserna efter Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap var riktig eller felaktig. Vi kommer endast att tro att alla hennes handlingar och ansträngningar var avsedda för religionens och ummans bästa. För att förstå dessa historiska händelser behövs en något mer detaljerad framställning.

Ḥazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat varade i omkring tolv år. Under den första hälften av denna period rådde en lugn och fredlig atmosfär, fri från alla slags problem och oroligheter. Därefter började olika slags klagomål långsamt framföras från folket. Ḥazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har berättat att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) rådde Uthman (må Allah vara nöjd med honom): Om Allah den Allsmäktige någon gång klär honom i kalifatets dräkt, ska han inte frivilligt ta av sig den.188

Ḥazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade ett mycket stort anseende bland den muslimska allmänheten. Enligt Allah den Allsmäktiges förkunnelse var hon muslimernas mor. I Hijaz, Irak, Egypten och alla andra delar av kalifatet betraktades hon som en mor. Människor kom till henne och berättade om sina olika klagomål och svårigheter, och hon gav dem råd och tröst.

Ända fram till den första delen av Ḥazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat levde framstående och visa sahaba fortfarande. Deras råd inhämtades i nationellt viktiga frågor. Till kalifatets viktiga ämbeten utsågs de efter förtjänst. Under de två föregående kalifernas tid hade ingen några klagomål. De unga män som då var ärelystna – såsom Abdallah ibn al-Zubayr, Muhammad ibn Abi Bakr, Marwan ibn al-Hakam, Muhammad ibn Abi Hudhayfa och Sa’id ibn al-‘As – hjälpte de äldre. För dem var varje högre ämbete inom kalifatet och emiratet endast en avlägsen förhoppning.

Abdallah ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) var sonson till Ḥazrat as-Siddiq al-Akbar, kusin till Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på fädernet och son till al-Hawari az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom). Han ansåg sig vara en av de berättigade till kalifatet.

Muhammad ibn Abi Bakr var den förste kalifen Ḥazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) yngste son och Umm al-Mu’minin Aishas (må Allah vara nöjd med henne) halvbror. Efter Abu Bakrs död gifte sig Ali (må Allah vara nöjd med honom) med Muhammads mor. Därför växte Muhammad upp under Alis (må Allah vara nöjd med honom) vård.189 Ali (må Allah vara nöjd med honom) betraktade honom också som sin son.

Muhammad ibn Abi Hudhayfa växte upp under Ḥazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) beskydd. När han blev äldre hoppades han få ett högt ämbete av kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom). Eftersom kalifen inte ansåg honom vara kvalificerad blev han missnöjd, lämnade Medina och begav sig till Egypten.

Marwan och Sa’id ibn al-‘As var båda unga män av umayyadisk börd. Efter att de högt ansedda muhajirerna hade gått bort började även deras söner träda fram med förhoppningen att få mycket från kalifatet. Ḥazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) tillhörde umayyadernas familj. När han därför gav höga ämbeten åt personer som Marwan och Sa’id ibn al-‘As uppstod en stark reaktion bland alla de andra ärelystna ungdomarna ur Quraysh-familjen. Av denna anledning deltog Muhammad ibn Abi Bakr och Muhammad ibn Abi Hudhayfa mest aktivt i protesterna mot Uthman (må Allah vara nöjd med honom). Dessutom hade dessa unga män inte den jämlikhet och rättvisa, ärlighet, pålitlighet, fromhet och gudsfruktan som de framstående sahaba hade. Därför blev de bland allmänheten och soldaterna som hade sett den första generationens sahaba rasande över dessa mäns ledarskap och styre.

Det viktigaste var att araberna av gammalt var fria. De växte upp i öknens fria miljö. Var och en var lojal mot sin egen stam och ansåg sin stam vara överlägsen andra stammar. Den islamiska jämlikhetens ideal fick dem att glömma all sin adelsstolthet och sänkte dem till samma nivå. Även om den första generationens framstående sahaba (må Allah vara nöjd med dem) upprätthöll läran om islamisk jämlikhet, glömde tjänstemännen och ämbetsmännen ur den efterföljande nya generationen den själva och fick även andra att glömma den. De började öppet visa sin godtycklighet och sin stambundna högfärd i sina egna sammankomster och hov. De andra arabiska stammarna tog inte väl emot denna inställning. De krävde lika rättigheter. Å andra sidan kunde de nyomvända icke-arabiska grupperna inte stå ut med att styras av Quraysh, Banu Umayya eller någon annan arabisk stam. Därför deltog de med stor entusiasm i alla slags oroligheter inom kalifatet.

Bland de städer som var kända som mötesplatser mellan araber och perser var Kufa den främsta. Det var från denna stad som fitnan i det islamiska kalifatet började. Den var de arabiska stammarnas största fäste. Saʿīd ibn al-ʿĀṣ var Kufas wali. På nätterna samlades alla stamledare i hans residens. Vanligtvis diskuterade man arabernas krig och strider samt skillnaderna i anseende mellan de arabiska stammarna. Ingen stam ansåg sig emellertid stå lägre i anseende än någon annan. Ofta övergick diskussionerna i debatter, gräl och slagsmål. I detta sammanhang blev Saʿīd ibn al-ʿĀṣ stolta framhållande av att han själv tillhörde Quraysh, när han talade, som att hälla olja på elden. Hans sätt att agera väckte klagomål bland stamledarna. I själva verket antog detta formen av en fitna.

Precis vid denna tid blev en jude vid namn Ibn Saba muslim. Judarnas vana är att, om de inte kan skada sin fiende öppet som fiende, byta skepnad och bli vän. Sedan fullbordar de steg för steg, genom hemliga sammansvärjningar, sin fiendes undergång. Så hade de tidigare behandlat kristendomen.

Denne judes son, Ibn Saba, började sprida bland folket att ʿAlī i själva verket hade den rättmätiga rätten till kalifatet. Han hävdade att Allahs Sändebud hade lämnat en uttrycklig rekommendation om att han skulle bli hans kalif. Med all sin kraft spred han denna felaktiga övertygelse. Han använde olika mindre politiska oroligheter i kalifatet som förevändning och spred sitt nät av sammansvärjningar överallt. Han genomkorsade hela kalifatet. I Kufa, Basra, Egypten och överallt där det fanns stora militärläger skapade han anhängare till revolutionen. Han gjorde Egypten till centrum för dessa revolutionära anhängare och förenade personer som var utspridda på olika platser. I historien har detta kallats den sabāʾitiska rörelsen.

Under kalifen ʿUthmāns tid pågick de flesta krigen och striderna i Afrika. Därför befann sig den största delen av armén där. Under förevändning att delta i kriget fick Muḥammad ibn Abī Bakr och Muḥammad ibn Abī Ḥudhayfa möjlighet att fritt umgås med soldaterna och så missnöjets frön bland dem. Följden blev att Egypten på kort tid förvandlades till centrum för upproret mot ʿUthmān. Vid denna tid var ʿAbdullāh ibn Abī Sarḥ Egyptens wali. Muḥammad ibn Abī Bakr, Muḥammad ibn Abī Ḥudhayfa och andra började öppet agera mot både ʿAbdullāh ibn Abī Sarḥ och kalifen ʿUthmān. På så sätt blev de ledare för ett nytt politiskt parti i Egypten.

Pilgrimssäsongen kom. Enligt den ömsesidiga kommunikationen och överenskommelsen begav sig en grupp på tusen män från Kufa, Basra och Egypten mot Hijaz under förevändning att utföra pilgrimsfärden, och slog läger nära Medina. ʿAlī och flera andra framstående följeslagare övertygade dem och fick dem att vända tillbaka. Efter att ha färdats en bit återvände de emellertid och visade upp ett brev adresserat till Egyptens guvernör. I brevet fanns kalifens order till Egyptens guvernör att döda eller förvisa de egyptiska rebellernas ledare så snart de återvände till Egypten. Enligt rebellernas uppfattning var brevet skrivet av kalifens sekreterare Marwān. Därför omringade de gemensamt kalifen ʿUthmāns hus och lade fram två krav för honom: antingen skulle han överlämna Marwān till rebellerna, eller så skulle han själv avgå. ʿUthmān avvisade båda kraven.

ʿĀʾisha befann sig då i Medina. Hon kallade till sig sin halvbror Muḥammad ibn Abī Bakr, talade honom till rätta och bad honom avstå från ett sådant ytterligt beslut mot kalifen. Men han lyssnade inte på sin syster.

När ett sådant kaotiskt tillstånd rådde i Medina begav sig ʿĀʾisha, liksom varje år, till Mecka för att utföra pilgrimsfärden. Hon ville naturligtvis också ta med sig Muḥammad ibn Abī Bakr, men kunde inte övertala honom. Därefter hölls ʿUthmān belägrad i sitt eget hus under en tid, och till sist led han martyrdöden i rebellernas händer.

ʿUthmān led martyrdöden i rebellernas händer. Nu var det dags att välja en ny kalif. Det var naturligt att allas blickar skulle riktas mot de fyra framstående följeslagare som fortfarande levde och som hade ingått i det sexmannaråd för valet av kalif som den tidigare kalifen ʿUmar hade utsett. De var Ṭalḥa, al-Zubayr, Saʿd ibn Abī Waqqāṣ och ʿAlī. Vid denna tid drog sig Saʿd helt undan och försvann ur människornas blickfång. Basras invånare stödde Ṭalḥa. En del av egyptierna stod på al-Zubayrs sida, men den andra delen och majoriteten av rebellerna stod på ʿAlīs sida. Bland ʿAlīs anhängare spelade al-Ashtar al-Nakhaʿī, ʿAmmār ibn Yāsir och Muḥammad ibn Abī Bakr en ledande roll. På detta sätt fortsatte varje grupp eller fraktion att föreslå namnet på sin föredragna person. Även namnen på ʿAbdullāh ibn ʿUmar, son till den andre kalifen ʿUmar, Abān, son till den tredje kalifen ʿUthmān, och ʿAbd al-Raḥmān, son till den förste kalifen Abū Bakr, lades fram. Efter långa diskussioner, överväganden och debatter valdes ʿAlī till kalif, under rebellernas tryck och på medinabornas önskan.190

Medan alla dessa händelser ägde rum i Medina drömde den ädle Amīr Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) i Syrien om självständighet, och Muḥammad ibn Abī Hudhayfa satt i Egypten och höjde självständighetens fana. Det brutala mordet på Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kalif och den muslimska världens imam, på Medinas heliga mark och under en helig månad, gjorde ett djupt intryck på människor ur alla samhällsklasser. Även de som tidigare hade kritiserat den ädle ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) styrelsesätt brast nu ut i protest mot denna avskyvärda handling. Den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) var en av dessa personer. Ingen hade önskat en sådan överdrift. Före denna händelse hade al-Ashtar al-Nakhaʿī en dag frågat ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Må Allah beskydda mig! Kan jag tala om att döda imamernas imam?” Därigenom började de upproriska sprida ryktet att ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) också hade stött mordet på ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom). Dessutom fanns det ytterligare en anledning till att människor hade fått denna uppfattning: hennes yngre halvbror Muḥammad ibn Abī Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var en av rebellernas ledare.

Vi har redan nämnt att den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) gjorde sitt yttersta för att hindra sin bror från hans överilade verksamhet mot ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom), men misslyckades. Senare sade den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) en gång, när ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) kom på tal: ”Vid Allah! Jag ville aldrig att ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) skulle utsättas för någon form av förödmjukelse. Om jag hade önskat det, må då samma öde drabba mig som drabbade honom. O ʿUbaydullāh ibn ʿAdī! (ʿAdī stod på ʿAlīs, må Allah vara nöjd med honom, sida.) Efter att ha fått veta detta får ingen lura dig. Ingen kunde förnedra Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagare så länge det inte hade uppstått splittring mellan dem. Den som kritiserade ʿUthmān sade sådant som inte borde ha sagts. Vi granskade deras handlingar noggrant och insåg då att de inte ens kom i närheten av följeslagarnas handlingar.” I historiska verk och sīra-verk finns många liknande uttalanden av den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne), som visar att hon inte hade någon som helst del i mordet på ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom). Anklagelserna mot henne var endast ett falskt påstående som rebellerna hade spridit.

Efter denna hjärtskärande händelse i Medina försattes hela den dåvarande muslimska umman i djup sorg. En liten grupp av Profetens följeslagare, som såg hur den trädgård de hade odlat med sitt eget blod förstördes, kunde inte förbli passiv. De började arbeta för att få ett slut på situationen. Gruppen leddes av tre stora följeslagare: de troendes moder, den ädla ʿĀʾisha, den ädle Zubayr och den ädle Talha (må Allah vara nöjd med dem). Talha (må Allah vara nöjd med honom) var qurayshit och gift med dottern till den förste kalifen, den ädle Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han var en av islams tidiga anhängare och en mujāhid som deltog i alla de strider som ägde rum under Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tid. Zubayr var en hjältemodig soldat i islam, Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kusin på mödernet och gift med den ädla Asmāʾ (må Allah vara nöjd med henne), den förste kalifens dotter. Båda var medlemmar i den kalifpanel som den andre kalifen, den ädle ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom), hade utsett.

Som tidigare nämnts begav sig den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) till Mecka för hajj, enligt sin årliga vana, medan kalifen ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) var belägrad i Medina av utifrån kommande rebeller. När hon efter hajj återvände till Medina fick hon höra nyheten om kalifen ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap. Efter att ha färdats ett kort stycke mötte hon den ädle Talha och den ädle Zubayr (må Allah vara nöjd med dem). De hade lämnat Medina med den ädle kalifen ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) tillstånd och var på väg mot Mecka. Den bild av lag och ordning i Medina som de då beskrev för den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) har återgivits i olika äldre historiska verk, däribland al-Ṭabarīs verk. Några delar återges nedan:¹⁹¹

”Vi flydde från Medina på något sätt undan beduinerna och vanligt folk. Vi lämnade människorna i ett sådant tillstånd att de stod handfallna. De kunde varken urskilja sanningen eller förneka lögnen, och de kunde inte heller försvara sig själva.”

Den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Nu bör vi rådgöra om vad vi ska göra.” Då reciterade hon följande vers:

På arabiska blir det:

– Om ledarna för mitt folk hade lytt mig, skulle jag säkert ha kunnat rädda dem från denna olycka.

Hon återvände sedan till Mekka. När nyheten om kalifens martyrdöd spreds i Mekka började människor skynda dit från alla håll. Det har berättats från ‘Umra bint ‘Abd al-Rahman. Vid den tiden sade de troendes moder:¹²⁹ Det finns inget annat folk eller någon annan gemenskap än det folk som förkastar följande vers’ befallning:¹⁹³

Det ska vara på arabiska

– Om två grupper av de troende råkar hamna i strid, så försona dem. Om den ena gruppen angriper den andra, ska ni bekämpa den angripande gruppen tills den återvänder till Allahs befallning. Om den återvänder, ska ni försona dem på ett rättvist sätt och handla rättvist.

Det var pilgrimsfärdens säsong. Så snart tillkännagivandet gjordes svarade flera hundra människor från den heliga moskén. ‘Abdullah ibn ‘Amir kom från Basra med stora mängder kontanta pengar och anslöt sig till ‘A’isha (ra). Ya‘la ibn Munayya kom från Jemen med sju hundra kameler och sex hundra tusen dirham och överlämnade dem till ‘A’isha (ra).¹⁹⁴ I ‘A’ishas (ra) bostad hölls ett rådslag för att besluta i vilken riktning denna armé skulle tåga. ‘A’isha (ra) ansåg att man skulle tåga mot Medina, eftersom sabai’iterna och rebellerna befann sig där. Om hennes beslut hade genomförts den dagen, skulle den islamiska ummans historia kanske ha blivit annorlunda. Men de beslöt att söka militär hjälp från Basra och Kufa, där Talha och al-Zubayr (ra) hade många anhängare, för att utkräva hämnd för ‘Uthmans (ra) blod. Därefter gav sig denna karavan från Mekka av mot Basra.

Hadhrat ‘Abdullah ibn ‘Umar (ra) befann sig då i Mekka. Även honom uppmanades att bege sig mot Basra. Han sade: ’Jag är en av Medinas invånare; jag kommer att göra det som Medinas invånare gör’, och vägrade därför att färdas med denna karavan mot Basra. De övriga de troendes mödrar, som hade förberett sig för att återvända till Medina tillsammans med ‘A’isha (ra), begav sig inte mot Basra med denna karavan. Endast Hafsa (ra) ville följa med, men eftersom hennes bror ‘Abdullah ibn ‘Umar (ra) avrådde henne, gjorde hon det inte heller. De övriga de troendes mödrar och Mekkas vanliga invånare följde dock karavanen på väg mot Basra ända till Dhat al-‘Iraq. Den dagen bevittnade de en så svår tid för islam och grät och sörjde så häftigt att något liknande aldrig hade setts. Därför kallas denna dag i historien Yawm al-Nahib, eller gråtens dag.¹⁹⁵ De troendes moder, Hadhrat ‘A’isha (ra), red på en kamel tillsammans med karavanen mot Basra. Jag anser att det inte vore olämpligt att här ge en kort presentation av denna kamel, som blev vittne till en av historiens största tragedier. Två namn har nämnts när det gäller vem som gav kamelen till de troendes moder. Ya‘la ibn Munayya köpte den för åttio dinarer och gav den till henne. Kamelens namn var al-‘Askar. En annan uppgift säger att kamelen tillhörde en man ur stammen ‘Uraina. Denne man ur ‘Uraina berättade:¹⁹⁶ Jag red på en kamel. Då kom en ryttare fram till mig och sade: ’Vill du sälja denna kamel?’ Jag svarade: ’Ja, det kan jag göra.’ Mannen sade: ’Hur mycket vill du ha?’ Jag svarade: ’Tusen dirham.’ Han sade: ’Är du galen?’ Jag frågade: ’Varför?’ Vid Allahs ed! Jag har lyckats fånga alla som jag har velat fånga när jag ridit på den, och så länge jag suttit på dess rygg har ingen kunnat fånga mig. Han sade: ’Om du bara visste för vem jag vill köpa kamelen. Jag vill köpa den åt de troendes moder, ‘A’isha (ra).’ Jag svarade: ’Då ger jag den till honom utan kostnad.’ Han sade: ’Det går inte till så. Följ i stället med mig till karavanen; vi ska ge dig en kamel och många dirham.’ Jag följde med honom till karavanen. I utbyte gav de mig en honkamel och fyra, enligt en annan uppgift sex hundra dirham.’ Denne man från ‘Uraina togs med som vägvisare för karavanen.

När människorna längs karavanens färdväg fick höra att de troendes moder stod i spetsen för denna armé, anslöt sig många med stor känsla och entusiasm. Innan de ens hade tillryggalagt en enda etapp hade en armé på tre tusen man bildats. Vilket bättre tillfälle kunde de unga männen ur ‘Uthmans (ra) stam, Banu Umayya, ha fått att skapa splittring och oroligheter? Situationen vid den tiden var så ogynnsam för dem att de, jagade från alla håll, hade flytt till Mekka och höll sig gömda där. ‘A’ishas (ra) tillkännagivande var en stor möjlighet för dem. Alla trängde in i hennes armé.

Ibn al-‘As och Marwan ibn al-Hakam ur Banu Umayya gav sig också av med karavanen. När de nådde Marj al-Zahran, enligt en annan uppgift Dhat al-‘Iraq, sade Sa‘id ibn al-‘As till sina anhängare: ’Om ni vill utkräva hämnd för mordet på ‘Uthman (ra), så döda först dessa män.’ Han syftade på Talha, al-Zubayr och andra framstående personer. Bland Banu Umayya var det allmänt spridd uppfattning att ‘Uthmans (ra) mördare inte bara var de som faktiskt hade dödat honom eller kommit utifrån för att demonstrera mot honom, utan att alla de som vid olika tillfällen hade kritiserat Hadhrat ‘Uthmans (ra) styre, liksom de som befann sig i Medina under oroligheterna men inte hade stridit för att skydda honom, räknades bland dem som var delaktiga i hans död. Marwan sade: ’Vi ska få en av dem – Talha, al-Zubayr och ‘Ali (ra) – att strida mot den andre. Den som besegras kommer att vara slut ändå. Och den som segrar kommer att vara så försvagad att vi lätt kan kuva honom.’¹⁹⁷

Banu Umayyas egentliga syfte var i själva verket att omintetgöra Hadhrat ‘A’ishas (ra) uppmaning till försoning och hennes uppriktiga försök. Inte nog med det: när de såg att en tredje makt höll på att växa fram under ‘A’ishas (ra) ledning försökte många av dem på olika sätt skapa splittring inom denna armé. De började fråga vem som skulle bli kalif bland Talha och al-Zubayr efter att ‘Ali (ra) hade besegrats. När Hadhrat ‘A’isha (ra) fick veta detta stoppade hon denna propaganda. Sedan väcktes en annan fråga: ’Må kalifatets avgörande vänta till senare, men vem ska just nu leda bönen?’ Hadhrat ‘A’isha (ra) stoppade även denna splittring genom att utse Talhas och al-Zubayrs (ra) söner att leda bönen varsin dag.

När denna väldiga karavan på vägen nådde en vattenkälla vid namn Haw’ab började hundarna där skälla och föra oväsen. A’isha (må Allah vara nöjd med henne) frågade vad platsen hette. Man svarade: ”Haw’ab.” Då kom hon ihåg ett uttalande av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). En gång hade han sagt till sina hustrur: ”Allah vet vilken av er som hundarna vid Haw’ab kommer att skälla på.” Så snart hon kom ihåg denna förutsägelse beslöt Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att vända tillbaka. När hon mindes denna förutsägelse beslöt Aisha (må Allah vara nöjd med henne) åter att vända tillbaka. Karavanen stannade där i en dag och en natt.¹⁹⁹ Till slut vittnade femtio personer bland lokalbefolkningen om att detta inte var Haw’ab. Då blev hon lugn. Dessutom sade Zubayr: ”Ni bör vända tillbaka, men det kan hända att Allah den Upphöjde genom er låter denna konflikt biläggas.”²⁰⁰ I vissa återberättelser anges orden på följande sätt: Några av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) följeslagare sade: ”Fortsätt framåt utan att vända tillbaka. När människorna får se er kommer Allah att skapa en försoning mellan dem.” När hon tvekade inför att fortsätta framåt sades det till henne: ”Skynda er, Alis (må Allah vara nöjd med honom) armé kommer bakifrån.” Av dessa återberättelser framgår att Aishas (må Allah vara nöjd med henne) syfte med att färdas mot Basra endast var att åstadkomma reform och försoning.

Kufa:

Efter det heliga Mecka, det upplysta Medina och Basra var Kufa Arabias största och viktigaste stad. Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) var dess ståthållare. Representanter för de båda sidorna lade fram sina anspråks rimlighet för honom och sökte hans stöd. Den framstående följeslagaren Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) insåg konfliktens allvar och uppmanade genom sitt inflytande och sina predikningar folket att hålla sig borta från den. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) skickade separata brev till Kufas ledare. Från Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida anlände Ammar ibn Yasir och imam al-Hasan (må Allah vara nöjd med honom) till Kufa. I ett tal i Kufas stora moské redogjorde Ammar tydligt för de aktuella händelserna. Efter att i talet ha beskrivit Aishas (må Allah vara nöjd med henne) heder och ställning sade han: ”Allt detta är riktigt. Men Allah prövar henne i denna sak.” Ammars (må Allah vara nöjd med honom) tal gjorde ett djupt intryck på Kufas invånare. Flera tusen muslimer besvarade hans vädjan. Trots detta fortsatte Kufas invånare att känna tvekan och förlägenhet: å ena sidan stod Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustru, de troendes moder, och å andra sidan Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svärson och kusin. Med vem av dessa två skulle man följa?

Under tiden, när Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade nått närheten av Basra, skickade hon genom budbärare brev till var och en av stadens arabiska ledare. När hon senare kom fram till Basra besökte hon även några av ledarna i deras hem. En av stadens ledare svarade inte på hennes uppmaning. Hon gick själv till hans hem och försökte övertyga honom. Han sade: ”Jag skäms över att inte kunna följa min mors ord.”²⁰¹

På Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida var Uthman ibn Hunayf då Basras ståthållare. Han skickade Imran ibn Husayn och Abu al-Aswad för att få kännedom om det verkliga förhållandet. De infann sig hos Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och frågade, på ståthållarens vägnar, om syftet med hennes ankomst. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade till dem: ”Vid Allah! Människor som jag kan inte lämna sina hem utan att hålla något hemligt. Och ingen mor kan dölja den verkliga händelsen för sina barn.” Därefter lade hon fram den verkliga bilden av situationen i Medina inför dem och uttryckte sin beslutsamhet att straffa dem som hade mördat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och att sätta stopp för de motsättningar och konflikter som hade uppstått bland umman. Till sist sade hon:²⁰² ”Det är min uppgift att befalla er att göra det goda och förbjuda det onda.” Därefter reciterade hon:²⁰³

Det lyder:

– Det finns inget gott i det mesta av deras rådslag, utom i sådana rådslag som gäller välgörenhet, goda gärningar eller att åstadkomma försoning mellan människor.

Dessa två män reste sig från Aishas (må Allah vara nöjd med henne) närvaro och gick till Talha och Zubayr (må Allah vara nöjd med dem). Efter att ha tagit avsked av dem gick de åter till Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Då sade hon: ”Abu al-Aswad, låt inte dina begär föra dig mot helvetet.” Sedan reciterade hon denna vers för dem:²⁰⁴

Ska vara på arabiska

’Stå fasta i att vittna rättvist för Allahs skull.

Effekten av ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) tal blev att ʿImrān, en av de två representanterna, tog avstånd från denna konflikt och rådde Basras guvernör att göra detsamma. Men han avstod inte; tvärtom fortsatte han att försöka skapa opinion till förmån för ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) i Basra. Under tiden fortsatte Ṭalḥa, az-Zubayr och ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med dem) att genom tal och predikningar uppmana Basras invånare att komma till deras hjälp. En dag, efter att Ṭalḥa och az-Zubayr (må Allah vara nöjd med dem) hade talat vid en sammankomst, lade den ädla ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne), när hon märkte tvekan och tvivel bland åhörarna, fram lovprisning av Allah och lovsång till Profeten med mycket lugn och allvarlig röst och höll därefter följande tal:205

’Folket brukade protestera mot ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) handlingar och sprida hans ämbetsmäns och tjänstemäns fel och brister. Människor kom till Medina och bad oss om råd och vägledning. De följde de råd om fred och försoning som vi gav dem. När vi noggrant granskade alla anklagelser mot ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom), fann vi honom vara en oskyldig, gudfruktig och sanningsenlig man. Och bråkmakarna fann vi vara syndare och bedragare. De hade en sak i sina hjärtan och en annan på sina läppar. När deras antal hade ökat trängde de utan anledning och utan att han hade gjort något fel in i ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) hus. Därefter gjorde de sådant som det inte var tillåtet att göra: de utgöt blod, plundrade rikedomar som det inte var rätt att plundra och vanhelgade den heliga mark vars värdighet det var deras plikt att bevara. Var på er vakt! Det som nu måste göras och som ingen bör motsätta sig är att gripa ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) mördare och med fast hand upprätthålla Allahs bud och föreskrifter. Allah har sagt:206

Ska vara på arabiska

– Har du inte sett dem som har fått en del av Skriften? De kallades till Allahs bok för att en uppgörelse skulle kunna nås mellan dem. Därefter vände en grupp bland dem sig bort och vägrade godta den.

Ibn ʿAbd Rabbihi al-Andalusī har i sitt verk sammanställt ett av ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) tal från denna tid. Det är mycket enastående vad gäller språk och stil. Här återges dess översättning:207

’O människor! Var tysta! Var tysta! Ni står i skuld till mig som till en mor. Jag har också rätt att ge er råd. Ingen kan klandra mig på något sätt utom en människa som trotsar Gud. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lämnade denna värld med sitt huvud vilande mot mitt bröst. Jag är en av hans käraste hustrur. Den Allsmäktige Allah har särskilt skyddat mig från andra människor. Genom min person har den troende och hycklaren kunnat särskiljas, och med mig som anledning har Allah föreskrivit tayammum för er.

Min far var den tredje muslimen på denna jord och den andre av de två i grottan på berget Thawr. Han var den förste som hedrades med titeln ”Siddiq”. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avled medan han var nöjd med min far och efter att ha lagt kalifatets mantel över hans axlar. När islams rep började svaja efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång, var det min far som grep tag i det med fast hand. Det var han som drog åt hyckleriets tyglar, släckte avfallets källor och hindrade judarna från att blåsa liv i elden. Vid den tiden väntade vi med slutna ögon på bedrägeri, trolöshet och fitna och oordning. …Ja, nu har jag blivit måltavla för människors frågor. Detta beror på att jag har gett mig av med en armé. Mitt syfte med detta är inte att söka synd och fitna – det är detta jag vill utplåna – utan allt jag säger säger jag med sanning och rättvisa. Jag säger detta för att framföra mina invändningar och upplysa er. Må Allah den Allsmäktige sända välsignelser och frid över profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.”

Folket lyssnade tyst och uppmärksamt på hans tal. Varje ord han uttalade trängde in även i motståndarnas hjärtan som en pilspets. Många av dem lämnade sin sida och anslöt sig till Aishas, må Allah vara nöjd med henne, läger.

När Aisha, må Allah vara nöjd med henne, anlände till Basra skrev hon brev till guvernören i Kufa och till framstående personer i och omkring Kufa och Basra, där hon beskrev syftet med sin ankomst och deras skyldigheter. Det bör nämnas att innan Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Aisha, må Allah vara nöjd med henne, möttes i den slutliga konfrontationen – som kallas Kamelslaget – ägde många mindre sammanstötningar rum mellan de båda sidornas män, och många dödades eller sårades. Till slut etablerades Aishas, må Allah vara nöjd med henne, auktoritet i Basra.

Under tiden förberedde sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, för att från Medina bege sig till Syrien för att kontrollera Muawiya, må Allah vara nöjd med honom. När han fick kännedom om samlingen i Basra tvingades han ändra sitt beslut för att finna en lösning på situationen. Men många följeslagare och deras anhängare, som betraktade detta muslimernas inbördeskrig som en fitna eller prövning, ville inte följa med Ali, må Allah vara nöjd med honom.208 Under månaden Rabi al-thani år 36 efter hijra begav sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, från Medina mot Basra.209 Följden av att många följeslagare den dagen inte aktivt tog ställning för Ali, må Allah vara nöjd med honom, blev att de som hade mördat Uthman, må Allah vara nöjd med honom – vilka Ali väntade på ett tillfälle att avlägsna – trängde in i hans lilla armé. Detta blev å ena sidan en orsak till hans dåliga rykte och å andra sidan till många problem. Den dag då den troendes moder Aishas, må Allah vara nöjd med henne, och de troendes ledare Alis, må Allah vara nöjd med honom, arméer möttes strax utanför Basra, försökte en stor grupp människor som hyste omsorg om den muslimska umman uppriktigt hindra dessa två grupper av troende från konflikt och strid. Genom deras ansträngningar hade förhandlingarna om försoning nästan slutförts. Men å ena sidan fanns Uthmans mördare, må Allah vara nöjd med honom, i Alis armé, må Allah vara nöjd med honom – de insåg att de inte skulle kunna undkomma om en försoning nåddes – och å andra sidan fanns det i den troendes moders armé personer som ville få de två grupperna att strida och därigenom försvaga båda. Därför lyckades de onda krafter som låg på lur inom de båda leden genom en konspiration till slut utlösa det krig som de rättfärdiga hade gjort stora ansträngningar för att förhindra, och Kamelslaget blev verklighet.210

Kamelslaget

Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade gett sig av från Medina med endast sjuhundra män. Ytterligare sju tusen anslöt sig från Kufa. Med en liten armé anlände han till Basra. De båda arméerna ställde upp mot varandra på slagfältet. Den dagen splittrades människorna i varje arabisk stam i två läger. En del av Mudars stam ställde sig framför den andra delen. På samma sätt ställde sig en del av Azd och de andra stammarna mot sina egna stamfränder. Det var verkligen en hjärtskärande syn. Den dagen var varje medlem i de båda arméerna, med några få undantag, en sanningens soldat. Var och en var fast övertygad om att han stod på sanningens sida. Ingen var villig att ens flytta sig det minsta från sin ståndpunkt. Några stamledare från Kufa gick till sina stamfränder bland Basras ledare i moskén och uppmanade dem att hålla sig borta från denna tvist. Men de svarade: ”Ska vi lämna den troendes moder ensam?”

Trots detta var människorna på båda sidor fast övertygade om att saken inte skulle leda till krig och att en lösning till slut skulle nås. En stamledare gick till Ali, må Allah vara nöjd med honom, och uppmanade honom att nå en försoning. Han hade ju varit beredd på detta från första början. När stamledaren frågade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Talha, Zubayr och de troendes moder, vad är ert mål och syfte med denna verksamhet?”, svarade han: ”Att straffa dem som mördade Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och att uppmana till försoning.” Stamledaren sade: ”O de troendes moder! Tänk efter ett ögonblick: för att straffa fem hundra människor har ni låtit fem tusen människors blod flyta, och för fem tusen människors skull kommer ni att behöva låta tusentals människors blod flyta. Hur kan detta vara försoning och reform?” Mannens ord var så tydliga och kraftfulla att den troendes moder blev mållös. Hon gick med på försoning, och alla nådde en gemensam överenskommelse.211

Nu var båda sidor lugna. Tanken på krig och strid hade försvunnit ur deras hjärtan. Ingen tvivlade längre på att allt skulle lösas på ett tillfredsställande sätt. Men de onda gärningsmän som fanns bland de båda sidorna insåg att deras faror skulle bli otaliga om en försoning nåddes. Dessutom skulle deras planer och ansträngningar under många år gå om intet. Då blev de aktiva. Ett stort antal ur sabai-gruppen stod på Alis, må Allah vara nöjd med honom, sida. Efter samtalen, när männen i de båda lägren sov under nattens sista del, gick dessa sabaiiter till angrepp. Dessa få syndare tände plötsligt eldar åt alla håll. Alla vaknade plötsligt och grep sina vapen. Ledarna för varje grupp och stam trodde att motståndarna hade brutit avtalet och gått till angrepp under deras sömn. Ali, må Allah vara nöjd med honom, försökte med all kraft få folket att sluta, men misslyckades.

Detta tumult fortsatte ända till morgonen. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde oväsendet frågade hon: ”Vad har hänt?” Hon fick veta att folket hade börjat strida. Basras qadi, Kaʿb ibn Suwar, kom till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Sätt dig på kamelen och rid fram. Kanske kan du genom din närvaro förmå folket att sluta fred.”²¹² Han band fast en järnklädd hawdaj på kamelns rygg, satte sig i den och red rakt genom armén. Under tiden kallade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) till sig sina motståndare, Hazrat Talha och Hazrat Zubayr. Dessa tre stora sahaba satt till häst och stod en stund på samma plats. Vilken ställning för dessa tre vapenbröder från Badr och Uhud! Det var verkligen en smärtsam syn. Ali (må Allah vara nöjd med honom) påminde de två andra om en profetia av Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Även de kom ihåg den. Genast utplånade Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) all önskan att strida ur sitt hjärta. Hans son Abdullah stod bredvid. Han förebrådde sin far och kallade honom rädd och feg. Zubayr svarade: ”Folk vet att jag inte är rädd. Men Ali (må Allah vara nöjd med honom) påminde mig om något som jag hörde Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga. Jag svär vid Allah att jag inte längre ska strida mot honom.”²¹³

Han drog i hästens tyglar, vände den och lämnade slagfältet mot Medina. En sabait vid namn Ibn Jurmuz följde efter honom och högg på vägen av hans huvud från kroppen med ett enda svärdshugg medan han befann sig i sujud under bönen.

Hazrat Talha (må Allah vara nöjd med honom) hade också beslutat att dra sig tillbaka från slagfältet. Han hamnade i Marwans, från umayyadstammen, blickfång. Denne förstod att det skulle bli svårt att befästa umayyadernas ställning om Talha återvände levande. Han sköt därför en förgiftad pil mot honom. Pilen trängde in i hans ben. Blödningen gick inte att stoppa på något sätt. Av detta sår gick han bort som martyr. Under tiden kallade de troendes moder, Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), till sig Kaʿb ibn Suwar och gav honom sitt eget exemplar av Koranen. Hon sade: ”Gå och kalla folket till försoning genom att visa dem detta.” Han öppnade Koranen och ställde sig mellan de båda grupperna. De onda männen sköt pilar mot honom på avstånd. Därför gick även han bort som martyr.

Det blev middag. Angreppet var överraskande. Till slut drog sig befälhavarna i Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) armé undan från denna fitna. Därför försvagades hennes armé. Det särskilda kännetecknet för detta slag var att majoriteten på båda sidorna trodde att motståndarna var deras muslimska bröder. Därför försökte var och en slå mot motståndarens händer, fötter eller andra kroppsdelar. Alla försökte undvika slag mot huvudet och bröstet. Avsikten var att motståndaren skulle överleva även om händer eller fötter blev avhuggna. De önskade uppriktigt att striden skulle upphöra i vänskap. På olika platser på slagfältet hade högar av avhuggna händer och fötter från de stridandes kroppar bildats.

Sabaiterna önskade att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) skulle hamna i deras händer så att de kunde förödmjuka henne på det grövsta. Efter Hazrat Talhas och Zubayrs (må Allah vara nöjd med dem) martyrskap ryckte därför kufierna fram för att angripa henne.²¹⁴ Även männen i Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) armé drog sig undan från alla håll. De troendes moders kamel stod kvar på samma plats. Pilar och spjut som kastades från alla håll träffade hennes pansarklädda hawdaj. Hennes söner avvärjde angreppen från höger och vänster samt framifrån och bakifrån. Då hördes dessa två versrader från många av deras munnar.²¹⁵

På arabiska:

”O vår moder, o vår moder som vi känner som den bästa! Ser du inte hur många modiga söner som såras och får sina händer och huvuden avhuggna?”

Nu började man från alla håll ropa att detta blodiga slag inte skulle ta slut förrän de hade träffat de troendes moders kamel så att den föll till marken. Banu Dabba hade bildat en ring runt kamelen. Om någon försökte närma sig kamelen lät de honom inte leva. Vid den tiden sjöng de en känsloladdad och upphetsande sång. Dess tre verser lyder som följer:²¹⁶

På arabiska:

– Vi är Dabbas söner, väktare av denna kamel. Döden är sötare för oss än honung.

– Vi är dödens söner – när döden kommer. Med spjutspetsarnas hjälp kungör vi Uthman, son till Affan, död.

– Lämna tillbaka vår ledare till oss, så har vi ingen konflikt med er.’

Känslorna och upphetsningen var så starka att männen från Banu Dabba gick fram en efter en och grep tag i kamelns tygel. När någons hand höggs av av motståndarnas slag, skyndade en annan fram och grep tygeln i ett fast grepp. På detta sätt höggs händerna av på 70 (sjuttio) personer medan de höll i kamelns tygel på samma plats.²¹⁷ På samma sätt kunde ingen av motståndarnas händer som den dagen sträcktes mot den troendes moders kamels tygel dras tillbaka oskadd. Abdullah ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) stod alldeles i närheten. Han sade: ”De avhuggna händerna tycktes då flyga genom luften.” När Ali (må Allah vara nöjd med honom) såg denna syn trängde han genom folkmassan och gick fram. Al-Ashtar al-Nakha‘i nådde fram till Abdullah ibn al-Zubayr. Båda var modiga krigare. Ett svärdslag började mellan dem. Båda blev sårade. I detta tillstånd omfamnade de varandra. Ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) ropade:²¹⁸

På arabiska:

Det vill säga: ”Döda Malik och mig. Döda Malik tillsammans med mig.”

Al-Ashtar al-Nakha‘i brukade senare säga: ”Folk kände inte till mig under namnet Malik, och därför blev jag räddad den dagen. Annars skulle de ha slitit mig i stycken.”

Några män ur Banū Ḍabba stod också på Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida. De såg att om kamelen inte fördes bort ur deras åsyn skulle deras stam utplånas på grund av hur många människor som dödades. När denna tanke hade väckts kom en man ur Ḍabba-stammen, vid namn Buzayr ibn Dalja, bakifrån och högg kamelens ben med sitt svärd så kraftigt att kamelen föll framstupa och satte sig ner. Omedelbart drog sig de som kämpade på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) sida, kring kamelen, undan. När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) såg Alis (må Allah vara nöjd med honom) hand för att se om han hade skadats, utbrast hon: ”Vems förbannade hand är detta?” Aisha sade: ”Nej, du är inte Muḥammad (den lovprisade), du är Mujammam (den förkastade).” En annan berättelse uppger att Aisha frågade: ”Vem är det?” Muḥammad svarade: ”Er lydige bror.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Du är inte lydig, utan olydig.” Muḥammad frågade: ”Syster! Har ni blivit skadad?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Vad angår det dig?”

Under tiden kom den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom) fram till kamelens sadel. Han frågade: ”Mor, hur mår ni?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Jag mår bra.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Må Allah förlåta er.” Aisha sade: ”Må Allah också förlåta er.” 219

Den ädle Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) befann sig i närheten. Han sade: ”Mor, vad tyckte ni om denna strid mellan era barn?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Jag är inte din mor.” Ammar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Även om ni inte tycker om det är ni min mor.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Du skryter för att du har segrat. Du har tagit med dig den hämnd du har utkrävt. Vet att de som handlar på detta sätt aldrig kan vara segrare.”

Den ädla Aisha (må Allah vara nöjd med henne) begav sig från Basra direkt till det välsignade Mekka. Hon stannade där fram till nästa hajj. Därefter återvände hon till Medina och bodde där resten av sitt liv. Hon ångrade under hela sitt liv den metod för gottgörelse som hon hade valt. 225 Ibn Saʿd har återberättat att den ädla Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga: ”Ack, om jag ändå vore ett träd! Ack, om jag ändå vore en sten! Ack, om jag ändå inte vore någonting.” 226 Av detta uttalande kan man förstå omfattningen av hennes ånger.

En gång kom en man från Basra för att träffa Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Aisha (må Allah vara nöjd med henne) frågade honom: ”Deltog du i vårt slag?” Mannen svarade: ”Ja.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”Känner du den man som den dagen reciterade denna vers?”

Det ska vara på arabiska.

Mannen sade: ”Han är min bror.” Berättaren sade att den ädla Aisha (må Allah vara nöjd med henne) därefter grät så mycket att jag fick intrycket att hennes gråt aldrig skulle upphöra. Imam al-Bukhari har återberättat att hon vid tiden för sin död testamenterade att hon inte skulle begravas bredvid Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), utan på al-Baqiʿ-kyrkogården tillsammans med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) övriga hustrur. 227 Ibn Saʿd har återberättat att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) vid tiden för sin död sade: ”Efter Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har jag gjort något nytt. Därför ska ni begrava mig tillsammans med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur.” 228 Det har också återberättats att när hon reciterade versen 229

Det ska vara på arabiska.

När hon reciterade orden ”(Ni ska stanna i era hem)” grät hon så mycket att hennes sjal blev våt av tårarna.230 Efter slaget vid Kamelen sade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, till al-Qa‘qa ibn Amr: ”Vid Allah! Om jag hade dött tjugo år före denna dag, så hade det varit mycket bättre.” När Ali, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta gjorde han exakt samma kommentar.231

En man vid namn ‘Ayn ibn Durayya al-Majashi kom och började slå mot palankinen. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Gå bort! Må Allah förbanna dig.” Mannen sade: ”Jag vill bara få se Humayra en enda gång.” Då förbannade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, honom och sade: ”Må Allah blotta din heder och ära, hugga av dina händer och blotta dina privata delar.” Senare dödades mannen i Basra. Alla hans ägodelar plundrades. Hans kropp hittades i ett öde område som tillhörde stammen Azd, med händer och fötter avhuggna och utan kläder.220

Ali, må Allah vara nöjd med honom, ordnade under ledning av Muhammad ibn Abi Bakr så att de troendes moder fördes från slagfältet till huset som tillhörde en av Basras ledare, ‘Abdullah ibn Khalaf al-Khuza‘i, som hade stått på hennes sida. Sårade soldater ur Aishas, må Allah vara nöjd med henne, armé hade tagit sin tillflykt till husets alla rum och till varje plats utanför det. Därefter gick Ali, må Allah vara nöjd med honom, Ibn ‘Abbas, må Allah vara nöjd med honom, och många andra framstående personer dit för att träffa de troendes moder. Ali, må Allah vara nöjd med honom, hälsade på henne och stannade en stund hos henne. Ali, må Allah vara nöjd med honom, visste att sårade soldater från motståndarsidan hade tagit sin tillflykt i huset. Men han sade inte ett ord om detta.221

De troendes moder stannade några dagar i Basra. Därefter ordnade Ali, må Allah vara nöjd med honom, att hon under Muhammad ibn Abi Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, beskydd och med fyrtio förnäma kvinnor från Basra som följeslagare skulle resa till Hijaz, med vederbörlig värdighet och heder. Han gav henne dessutom tolv tusen dirham.222 Ali, må Allah vara nöjd med honom, och ett stort antal vanliga muslimer följde dem en lång sträcka. Imam Hasan, må Allah vara nöjd med honom, färdades tillsammans med karavanen många mil. De troendes moder avreste från Basra lördagen den första Rajab år 36 enligt hijra-kalendern.223 Under färden sade hon till folket: ”Vid Allah! Förutom det förhållande som en kvinna har till sina svärsöner fanns det ingen fientlighet mellan honom (Ali) och mig. Såvitt jag vet är han en av de rättfärdiga.” Som svar sade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”O folk! Hon har talat sanning. Det finns ingen rivalitet mellan mig och henne. Hon är er profets hustru i denna värld och i det kommande.224

Slaget vid Kamelen ägde rum från gryningen till eftermiddagen torsdagen den tionde Jumada al-Thani år 36 enligt hijra-kalendern.232 Antalet sårade i detta slag var oräkneligt. Sira-specialisterna är oeniga om antalet dödade. Ibn al-Imam al-Hanbali nämner i sitt verk Shajarat al-Dhahab trettiotre tusen, medan en annan uppgift anger sjutton tusen. De flesta historiker, däribland Ibn al-Athir, nämner dock tio tusen. Hälften av dessa stod på Alis, må Allah vara nöjd med honom, sida och hälften på Aishas, må Allah vara nöjd med henne, sida. Ibn al-Athir nämner också att endast tusen män ur Banu Dabbah dödades, och att man alldeles intill kamelen fann kropparna efter sjuttio (70) personer ur Banu Adi.233 I detta slag blev många av islams hjältar martyrer—män som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv hade fostrat och som var bland islams mest prövade söner. Talha, må Allah vara nöjd med honom, och Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, var två av dem. Deras död innebar en oersättlig förlust för den muslimska umman.

När Aishas, må Allah vara nöjd med henne, kamel hade gått ner på slagfältet beordrade Ali, må Allah vara nöjd med honom, en utropare att kungöra: ”Ingen ska förfölja någon som flyr, ingen ska plundra en sårad soldats tillhörigheter, och ingen soldat ska gå in i något hus. När det särskilt gäller kvinnorna gav han följande befallning:234

Den arabiska texten kommer här.

—”Ni får under inga omständigheter blotta någons heder och ära, gå in i något hus eller angripa någon kvinna—even om hon hånar och förolämpar er, era ledare och de rättfärdiga. På Allahs sändebuds tid, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöds vi att slå kvinnor även när dessa kvinnor var avgudadyrkare. Hur skulle vi då kunna slå dessa muslimska kvinnor nu?”

Efter slaget gick Ali (må Allah vara nöjd med honom) omkring bland de lik som låg på slagfältet. När han kom fram till någon han kände stannade han och uttryckte sin sorg, oavsett om personen hade kämpat på hans sida eller på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) sida. Därefter beordrade han att alla de döda från båda sidor skulle samlas på en plats. Som imam ledde han janazabönen för dem alla och lät gräva stora gravar där många begravdes tillsammans. När han stod vid liket av Talha ibn Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom) sade han:

Arabisk text ska skrivas

Sedan sade han: ”Vid Allah! Jag ville inte se någon qurayshit ligga på detta sätt.” Därefter beordrade han att soldaternas efterlämnade tillhörigheter skulle samlas in och förvaras i Basras moské, och tillkännagav: ”Alla får hämta sina egna tillhörigheter därifrån, med undantag för vapnen. Vapnen ska överlämnas till statskassan.”235

Efter slaget brukade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fråga vilka från de båda grupperna som hade dödats. När man berättade för henne att den och den hade dödats sade hon: ”Må Allah förbarma sig över honom.” Om de dödade i detta slag sade Ali (må Allah vara nöjd med honom):236

Arabisk text måste skrivas

– ”Jag hoppas verkligen att alla dessa människor vars hjärtan var uppriktiga inför Allah kommer att träda in i paradiset.”

Här behöver en sak klargöras: Vissa människor med förvridet sinne menar att den egentliga orsaken till Kamelslaget var en gammal bitterhet och fientlighet hos Ali (må Allah vara nöjd med honom). Vid händelsen med ifk sade Ali (må Allah vara nöjd med honom) till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Om du vill kan du lämna henne.” Enligt dem var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) därför arg på Ali (må Allah vara nöjd med honom) ända sedan dess, och denna blodiga sammandrabbning blev följden. Men de hadither och historiska uppgifter som står framför oss ger inget utrymme för en sådan uppfattning. Detta är en fullständigt ogrundad föreställning. Historien innehåller många uppgifter som visar den motsatta bilden. Eftersom det skulle göra framställningen lång nämner vi dem inte här. Vid en genomgång av alla historiska uppgifter framgår att, med undantag för konspiratörerna, var alla på båda sidor fullständigt oskyldiga. De hade inte orsakat konflikten och sammandrabbningen. I detta fall lyckades konspiratörernas sammansvärjning fullt ut.

Ali (må Allah vara nöjd med honom) innehade kalifatet i endast fyra år. Därefter övertog den ädle Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) ansvaret för kalifatet och innehade det under de följande tjugo åren

Han tjänade som den islamiska världens ende härskare. Två år innan hans kalifat tog slut avled Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Under Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) regering tillbringade hon arton år av sitt liv. Med undantag för enstaka händelser förflöt denna långa tid helt stillsamt.

En gång kom Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) till Medina och gick för att besöka Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade till honom: ”Kom du ensam in i mitt hem så där tryggt och självsäkert? Det hade också varit möjligt att jag hade ställt en lönnmördare här, och att han hade huggit av ditt huvud så snart du kom in.” Amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Detta är Dar al-Amān (trygghetens hus); här kunde ni inte ha gjort något sådant. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt: ’Tron är ett skydd mot överrumplande mord.’” Därefter frågade Muawiya (må Allah vara nöjd med honom): ”Hur behandlar jag dig?” Hon svarade: ”Bra.” Då sade Muawiya (må Allah vara nöjd med honom): ”Låt då min sak och Banū Hāshims sak vara; uppgörelsen kommer att ske inför Allah.”237

Hujr ibn Adi (må Allah vara nöjd med honom) var en framstående följeslagare och en av de främsta ledarna för Alis (må Allah vara nöjd med honom) anhängare i Kufa. På grundval av några personers vittnesmål grep Kufas ståthållare honom tillsammans med några andra och skickade honom till Damaskus. Hujr tillhörde stammen Kinda. På den tiden var Kufa ett centrum för Arabiens stora stammar. Även människor ur Kinda-stammen bodde där. Men ingen trädde fram för att skydda Hujr. Trots detta hade Hujr (må Allah vara nöjd med honom) ett betydande inflytande och anseende bland de ädla följeslagarna. Nyheten om hans gripande gjorde emellertid människor i varje del av kalifatet förtvivlade och upprörda. Många ledare för olika arabiska stammar vädjade om hans frigivning, men alla vädjanden avvisades. När denna nyhet nådde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i Medina skickade hon ett sändebud för att vädja för honom. Tyvärr verkställdes dödsdomen mot Hujr (må Allah vara nöjd med honom) innan sändebudet hann fram.238

Senare, när Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) kom till Medina och träffade Aisha (må Allah vara nöjd med henne), tog hon först upp frågan om Hujr (må Allah vara nöjd med honom). Hon sade: ”Muawiya! Var fanns ditt tålamod och ditt omdöme när det gällde Hujr? Fruktade du inte Allah när du lät döda honom?” Muawiya svarade: ”Jag har ingen skuld i hans sak. Skulden ligger hos dem som vittnade mot honom.” En annan berättelse återger att Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”De troendes moder! Jag hade ingen person hos mig som kunde fatta ett riktigt beslut.”239 Den berömde tābiʿīn Masruq (må Allah förbarma sig över honom) berättar att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga: ”Vid Allahs ed! Om Muawiya hade förstått att det fortfarande fanns mod och hederskänsla i Kufa, skulle han aldrig ha fört bort Hujr från deras mitt och dödat honom på detta sätt. Men denne son till den leverätande Hind240 har mycket väl förstått att alla dessa människor har gått bort. Vid Allahs ed! Kufa var hemvist för modiga arabiska ledare med hederskänsla. Labid (må Allah vara nöjd med honom) sade helt riktigt:241

Arabisk text kommer att skrivas

”De människor har gått bort – de under vars beskydd man kunde leva. Nu söker vi skydd hos sådana efterträdare vars hud är som huden på en kamel angripen av hudsjukdom.”

”De är varken till nytta för någon eller inger något hopp om gott. Den som talar med dem får endast sina fel påtalade.”

Vissa människor i Irak och Egypten brukade förtala Uthman (må Allah vara nöjd med honom), medan invånarna i Levanten på motsvarande sätt sade olämpliga saker om Ali (må Allah vara nöjd med honom). Kharijiterna ansåg i sin tur att båda var dåliga. När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick kännedom om dessa gruppers och undergruppers tillstånd sade hon: ”I Koranen har Allah befallt att man ska be om barmhärtighet och förlåtelse för Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare, men dessa människor förolämpar dem.”242

Kharijiterna skiljde sig från Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) parti och samlades först på en plats som kallades Harur. Därför kallades de Haruriyya. En gång kom en kvinna till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och frågade: ”Nå, varför behöver man inte ta igen bönen på samma sätt som fastan under kvinnors särskilda dagar?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade med stor vrede: ”Är du en Haruriyya?!”243 Genom detta uttryckte hon sitt hat mot Haruriyya.

En gång skrev Hazrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) ett brev till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). I brevet bad han henne om några råd. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Frid vare med dig! Därefter hörde jag Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: ’Den som söker Allahs välbehag utan att bry sig om människornas välbehag, honom kommer Allah att skydda från följderna av människornas missnöje. Och den som söker människornas välbehag genom att väcka Allahs missnöje, honom kommer Allah att överlämna åt människorna.’ Frid vare med dig.”244

Mot slutet av sitt liv ville Hazrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) utse sin son Yazid till sin efterträdare. Marwan var då guvernör i Medina på hans uppdrag. Vid en folksamling i moskén nämnde han Yazids namn. Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) bror Abd al-Rahman ibn Abi Bakr (må Allah vara nöjd med honom) reste sig och protesterade. Marwan ville genast gripa honom. Abd al-Rahman sprang in i sin syster Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hus. Marwan vågade inte gå in. Med upprörd röst sade han: ”Detta är den person om vilken följande vers i Koranen uppenbarades:”

Det ska vara på arabiska

– ’Och den som säger till sina föräldrar: Usch över er.’

Från bakom förhänget sade Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Förutom verserna som förklarar min oskuld har Allah inte uppenbarat någon annan vers om oss.”245 Av denna protest framgår att syskonen inte accepterade Yazids nominering med tillfredsställelse. År 49 efter hijra hade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) redan begravts i Hazrat Amirs Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) rum. I ett hörn fanns en tom plats som kunde rymma en grav. Före sin död hade Hazrat Hasan (må Allah vara nöjd med honom) testamenterat åt sin lillebror Hazrat Imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom) att begrava honom på denna tomma plats. Om någon hindrade honom skulle han inte inlåta sig i konflikt eller strid, utan begrava honom på den allmänna muslimska begravningsplatsen. När Hazrat Imam Husayn ville verkställa sin äldre brors testamente gav Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) honom villigt sitt tillstånd. Sa’id ibn al-As, som vid denna tid var guvernör i Medina på Hazrat Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) vägnar, hindrade honom inte heller. Men Marwan ibn al-Hakam gjorde tillsammans med några av sina anhängare kraftigt motstånd. Hans argument var att ingen annan kunde få tillstånd, eftersom rebellerna inte hade tillåtit att Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) begravdes där. Banu Hashim samlades beväpnade till stöd för Hazrat Imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom), och Banu Umayya kom ut ur sina hus beväpnade till stöd för Marwan. Ännu en blodig sammandrabbning höll på att bryta ut. Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) blev mycket orolig.

Han försökte nå en förlikning. Han sade till Marwan: ”Om sonsonen önskar begravas bredvid sin morfar, varför lägger du dig då i det?” Å andra sidan sade han till Imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom): ”Den avlidne imamens testamente var också att inte gå till konflikt eller strid om något hinder uppstod.” Hur som helst visade Hazrat Imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom) tålamod och begravde sin brors kropp i Jannat al-Baqi, bredvid deras mor Hazrat Fatima az-Zahras (må Allah vara nöjd med henne) grav.246 Om detta återges här en berättelse med samma ordalydelse som i Ibn Abd al-Barrs verk al-Isti’ab, Ibn al-Athirs verk Usud al-Ghaba och Allama Suyutis verk Tarikh al-Khulafa:247

– Imam Hasan (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag bad Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att låta mig begravas i hennes rum tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hon gav sitt tillstånd. Men jag vet inte om hon gav detta tillstånd av blygsel. Efter min död ska du åter be henne om tillstånd. Om hon ger sitt tillstånd med glädje, ska du begrava mig där. Jag tror att människorna kommer att hindra er. Om de verkligen gör det, ska ni inte gå till konflikt eller strid med dem på grund av detta. Begrav mig på Baqi-begravningsplatsen.” Efter Hazrat Hasans (må Allah vara nöjd med honom) bortgång bad Hazrat Husayn (må Allah vara nöjd med honom) Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om tillstånd. Hon sade: ”Ja, jag ger mitt tillstånd med glädje.” När saken nådde Marwan sade han: ”Husayn och Aisha ljuger båda två. Hasan kan aldrig begravas där. De lät inte ens Uthman begravas på begravningsplatsen. Och nu vill de begrava Hasan i Aishas rum.”

Bortgång

Hazrat Aisha (ra) gick bort i Medina den 17 Ramadan år 58 enligt hijra, motsvarande den 13 juni 678 e.Kr., vid 66 års ålder. Det var under den sista perioden av Hazrat Amir Muawiyas (ra) kalifat. Före sin död hade hon under en tid varit sängliggande på grund av sjukdom. Otaliga människor trängdes vid dörren för att besöka henne. När någon frågade hur hon mådde svarade hon: ”Jag mår bra.”248 En dag under denna tid bad Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra) om tillstånd att få träffa henne. Hazrat Aisha (ra) tvekade att ta emot honom, eftersom hon tänkte att han kanske skulle komma och genast börja lovorda henne. Men hennes systersöner förklarade för henne: ”Ni är de troendes moder, och han är Ibn Abbas. Han har kommit för att hälsa på er och ta farväl.” Då sade hon: ”Om ni vill, så kalla hit honom.” Hazrat Ibn Abbas (ra) kallades in. De troendes moders förmodan visade sig vara riktig. Så snart Ibn Abbas (ra) hade satt sig började han säga: ”Ända från urminnes tider har ni varit de troendes moder. Ni är Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade hustru. Det återstår bara den stund då er själ lämnar er kropp för att ni ska förenas med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Den natt då ert halsband försvann och Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sökte efter vatten, men människorna inte fann något vatten, uppenbarade Allah den Allsmäktige versen om tayammum på grund av er. Jibril al-Amin (frid vare med honom) kom ner från himlen med verserna om er oskuld och frihet från skuld. Dessa verser kommer att reciteras i varje moské ända fram till uppståndelsens dag.” När hon hade hört så mycket sade hon: ”Ibn Abbas, befria mig från detta lovprisande. Jag hade föredragit att jag inte hade existerat alls.”249

Före sin död testamenterade hon att hon skulle begravas i Jannat al-Baqi tillsammans med Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) övriga hustrur. Om döden inträffade nattetid skulle hon begravas samma natt. Hon gick bort efter nattens witrbön. Därför begravdes hon genast i Jannat al-Baqi enligt sitt testamente. När nyheten om hennes bortgång spreds, genljöd Medina av gråt. Ansarerna kom ut ur sina hem. Så många människor samlades till begravningsbönen att folk berättade att man aldrig tidigare hade sett en så stor folksamling nattetid. Enligt vissa berättelser såg det, på grund av kvinnornas trängsel, ut som om det var eid-dagen. När Hazrat Umm Salama (ra) hörde gråten sade hon: ”Paradiset är säkrat för Aisha (ra). Hon var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest älskade hustru.”

Hazrat Abu Huraira (ra) var vid denna tid guvernör i Medina. Han ledde begravningsbönen. Qasim ibn Muhammad ibn Abi Bakr (ra), Abdullah ibn Abd al-Rahman ibn Abi Bakr, Abdullah ibn Atiq, Urwa ibn al-Zubayr (ra) och Abdullah ibn al-Zubayr (ra) – dessa söner till två bröder och systrar – sänkte ner henne i graven. I enlighet med hennes sista testamente begravdes hon på kyrkogården Jannat al-Baqi.250

Varje muslim sörjde djupt över de troendes moders bortgång. Den berömde tabi’in Hazrat Masruq (rah) sade: ”Om jag inte hade kommit ihåg en sak, skulle jag ha hållit en sorgeförsamling för de troendes moder.” Ubayd ibn Umayr frågade en person: ”Sörjer du över Hazrat Aishas (ra) död?” Mannen svarade: ”Alla som hon var moder för sörjer.” Ibn Sa’d har återberättat alla dessa uppgifter.

Det har redan nämnts att Hazrat Aisha (ra) inte födde något barn. Hon uppfostrade sin syster Hazrat Asmas (ra) son, Hazrat Abdullah ibn al-Zubayr (ra), som om han vore hennes egen son. Abdullah älskade också sin moster som en mor. Efter hijra var denne Abdullah den förste som föddes i en muhajir-familj i Medina. Medinas otrogna och hycklare brukade säga att de muslimska kvinnorna hade blivit ofruktsamma efter att ha kommit till Medina. När han föddes vid denna tid fylldes muslimerna av glädje. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tuggade en dadel och lade den med sin egen hand mot hans gom och utförde tahnik. Hazrat Aisha (ra) uppfostrade denne Abdullah som sin son. Det nämns i hadith att hon uppfostrade en ansarisk flicka och gifte bort henne.251 Dessutom uppfostrades Masruq ibn al-Ajda, Umra bint Aisha bint Talha, Umra bint Abd al-Rahman al-Ansariyya, Asma bint Abd al-Rahman ibn Abi Bakr, Urwa ibn al-Zubayr, Qasim ibn Muhammad och hans bror, Abdullah ibn Yazid samt många andra pojkar och flickor under hennes vård. Det var också hon som uppfostrade och gifte bort Muhammad ibn Abi Bakrs (ra) döttrar.252

Kroppsbyggnad och klädsel

Hazrat Aisha (ra) var en av de flickor som växte mycket snabbt. Vid nio eller tio års ålder hade hon vuxit ordentligt.253 Som barn var hon mycket späd och smal. När hon blev äldre blev hennes kropp något fylligare.254 Hennes hy var en blandning av vitt och rött. Hon hade ett strålande ansikte och var mycket vacker. Därför kallades hon al-Humayra.255

På grund av sparsamhet och anspråkslöshet hade hon endast ett par klädesplagg. Därför tvättade hon det ena och bar det andra.256 Hon hade ett klädesplagg vars värde var omkring fem dirham. Men på den tiden var det så värdefullt att man lånade det för att klä bruden vid bröllop.257 Ibland bar hon saffransfärgade kläder, och emellanåt bar hon även smycken. Runt halsen bar hon ett särskilt slags halsband av svartvita pärlor tillverkat i Jemen. På fingret bar hon en guldring.258 Qasim ibn Muhammad berättar: ”Jag såg Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bära en guldring och gula kläder när hon var i ihram.” Ibland använde hon också en sidensjal. Senare skänkte hon den till Abdullah ibn az-Zubayr.259

Hon var ytterst noggrann med sharias regler för klädsel. En gång kom hennes brorsdotter Hafsa bint Abd ar-Rahman för att träffa henne med en tunn slöja på huvudet. Hon tog den, rev sönder den och sade: ”Vet du inte vad Allah den Upphöjde har sagt i sura an-Nur?” Sedan lät hon hämta en tjock slöja och gav den till henne.260 En gång bodde hon som gäst i ett hus. Värden hade två vuxna döttrar. Hon såg att de bad utan sjal. Hon uppmanade dem strängt och sade att ingen flicka i fortsättningen skulle be utan sjal.261

Vanor och karaktärsdrag

Från barndomen till ungdomen tillbringade Umm al-Mu’minin Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sin tid i sällskap med en sådan ren och helig person vars ankomst till denna värld hade skett för att fullkomna den ädlaste moralen. Detta sällskap förde henne till en sådan idealisk nivå av moral som anses vara den högsta graden av andlig utveckling. Därför var hennes moraliska nivå mycket hög. Hennes hjärta var mycket stort. Dessutom var hon givmild, anspråkslös, hängiven i tillbedjan och barmhärtig.

Kvinnor och anspråkslöshet – dessa två ting verkar stå i motsats till varandra. I en hadith berättas att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jag har sett att de flesta av invånarna i helvetet är kvinnor.” Man frågade honom varför. Han sade: ”Det beror på att de inte visar tacksamhet mot sina makar.” Men hos Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) förenades dessa två egenskaper. Hon levde sitt äktenskapliga liv under yttersta brist och fattigdom, men lät aldrig ens ett ord av klagan komma över sina läppar. Vackra kläder, dyrbara smycken, praktfulla byggnader och välsmakande matvaror – inget av detta hade hon i sin makes hem. Ändå såg hon hur rikedomarna från krigsbytet strömmade in från den ena sidan och ut från den andra. Trots detta väckte det aldrig den minsta girighet eller önskan hos henne att få något av det. En gång efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång bad hon att man skulle hämta mat. Sedan sade hon: ”Jag åt aldrig mig mätt, så att jag inte skulle börja gråta.” En av hennes lärjungar frågade: ”Varför?” Hon sade: ”Jag kommer att tänka på det tillstånd i vilket Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lämnade denna värld. Vid Allahs ed! Han åt aldrig bröd och kött så att han blev mätt två gånger under en och samma dag!”

Allah den Upphöjde hade berövat henne barn. Men hon tog hand om och uppfostrade vanliga muslimers barn, särskilt föräldralösa barn. Hon undervisade dem och tog ansvar för att de giftes bort.

Att fullständigt lyda sin make, Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och att försöka vinna hans välbehag var Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) ständiga tanke och uppgift. Om hon såg att hans ansikte var det minsta blekt eller sorgset blev hon orolig. Hon var så omsorgsfull mot Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) släktingar att hon aldrig avvisade något de sade. En gång blev hennes systerson Abdullah ibn az-Zubayr orolig när han såg sin mosters gränslösa givmildhet och sade att hon nu borde hålla tillbaka sin hand. På grund av dessa ord blev Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) så arg att hon svor att inte tala med Abdullah. Men när människor ur Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) morbrors släkt vädjade, kunde hon inte längre avvisa dem.262 Hon visade också Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vänner den största vördnad och respekt och avvisade aldrig något de sade. Så långt det var möjligt avvisade hon inte någons gåva.

Muhammad ibn Ash’ath (må Allah vara nöjd med honom) var en sahabi. En gång uttryckte han sin önskan att skänka Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en postin (ett läderplagg) och sade: ”Detta är varmt; ni kan bära det.” Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gick med på att ta emot det och bar det ofta.263

Efter uppenbarelsen av verserna om hijab iakttog hon strikt avskildhet. Det fanns en blind tābiʿī vid namn Ishaq. En gång kom han för att träffa henne. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, drog för draperiet. Ishaq sade: ”Varför döljer du dig för mig? Jag kan ju inte se dig.” Hon svarade: ”Vad spelar det för roll att du inte kan se mig? Jag kan ju se dig.”²⁶⁴ En gång under hajj sade de andra kvinnorna: ”De troendes moder, kom så kysser vi den svarta stenen.” Hon svarade: ”Ni kan gå. Jag kan inte gå in bland männen.”²⁶⁵ När hon någon gång behövde utföra tawaf under dagen brukade männen därför vid flera tillfällen föras bort från området.²⁶⁶ I sharia finns inget påbud om avskildhet från de döda. Men även i detta avseende var hon ytterst försiktig. Efter att Umar, må Allah vara nöjd med honom, hade begravts bredvid Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick hon aldrig dit utan avskärmning.

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, talade aldrig illa om någon och yttrade sig inte heller opassande om någon. Många av hennes uttalanden har återberättats i hadithsamlingarna. Men inte ett enda av dem innehåller något illa om en människa eller något som kränker någons heder. Att förtala medhustrur är en vana hos många kvinnor. Men vi har tidigare nämnt med vilken generositet hon brukade lovorda sina medhustrur. Poeten Hassan ibn, må Allah vara nöjd med honom, som genom sin inblandning i händelsen med ifk hade mångdubblat Aishas, må Allah vara nöjd med henne, sorg, brukade också komma till Aishas samlingar, och hon lät honom med stor glädje sitta där. En dag kom Hassan, må Allah vara nöjd med honom, och började recitera en qasida som han hade skrivit till hennes ära. Innebörden av en av verserna var följande:

Så snart hon hörde versen mindes Aisha, må Allah vara nöjd med henne, den gamla händelsen med ifk. Därefter sade hon bara: ”Men du är inte sådan.”²⁶⁷ Många av Aishas, må Allah vara nöjd med henne, närstående kunde inte lätt acceptera att Hassan, må Allah vara nöjd med honom, på detta sätt kom till hennes sällskap. Ibland ville de säga hårda ord till Hassan, men Aisha, må Allah vara nöjd med henne, förbjöd dem strängt att göra det. Masruq, må Allah förbarma sig över honom, berättar: ”En gång sade jag till de troendes moder: ’Varför tillåter du honom att komma till dig på detta sätt?’ Hon svarade: ’Nu har han blivit blind. Och vilket större straff kan det finnas än blindhet? Dessutom brukade han å Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vägnar bemöta hånet och smädelserna från Mekkas avgudadyrkande poeter.’”²⁶⁸

En gång talades det om en viss person. I sammanhanget uttryckte Aisha, må Allah vara nöjd med henne, ingen god uppfattning om honom. Då sade människorna: ”De troendes moder! Den mannen har ju dött.” Så snart hon hörde detta började hon be om förlåtelse för honom. Då sade de: ”Du sade ju nyss inget gott om honom, och nu ber du om förlåtelse för honom.” Hon svarade: ”Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’Ni ska endast tala gott om de döda.’”²⁶⁹

Det fanns inte minsta spår av högmod hos henne. Hon ansåg sig själv vara mycket enkel och obetydlig. Hon tyckte inte alls om att någon berömde henne öppet. I detta sammanhang har vi redan nämnt hur hon betedde sig mot Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, på hennes dödsbädd. Trots sin yttersta ödmjukhet hade hon en stark känsla av självrespekt. Därför kunde hennes beteende gentemot hennes make, Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ibland anta formen av en älskad hustrus sårade värdighet och förebråelse. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under händelsen med ifk läste upp verserna om hennes oskuld för henne och hennes mor sade: ’Min dotter, visa tacksamhet mot din make’, återspeglade hennes svar å ena sidan en stark självrespekt och å andra sidan en vacker scen av förebråelse inför den älskade. Hon sade: ’Jag kommer endast att tacka min Herre, inte någon annan – Han som har hedrat mig genom att förklara mig oskyldig och kysk.’²⁷⁰ Vi har dessutom tidigare nämnt att när hon blev arg på sin make slutade hon att svära vid hans namn. Allt detta var en enastående bild av en älskad hustrus sårade värdighet och förebråelse.

En annan händelse visar hennes självrespekt i dess yttersta form. Abdullah ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, som hon hade uppfostrat med moderlig kärlek, visade i sin tur sin moster Aisha, må Allah vara nöjd med henne, samma respekt och tjänstvillighet som mot en mor. När han en gång såg hur frikostigt hon gav bort sina tillgångar sade han att hennes händer borde bindas. Denna kommentar sårade Aishas, må Allah vara nöjd med henne, självrespekt. Hon svor att hon aldrig mer skulle röra något som tillhörde hennes systerson. Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, hamnade då i stora svårigheter. Till slut blev hon genom framstående personers förböner och medling nådig mot honom.²⁷¹

Förutom en stark självrespekt och personlighet hade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, också ett skarpt sinne för rättvisa. En gång kom en man från Egypten för att träffa henne. Hon frågade honom hur de dåvarande härskarna där behandlade människorna på slagfältet. Mannen svarade att han inte hade sett något sådant i deras beteende som gav anledning till protest. Om någons kamel dog gav de honom en annan; om någon saknade en tjänare gav de honom en tjänare; och om någon behövde pengar till sina utgifter tillgodosåg de hans behov. När Aisha, må Allah vara nöjd med henne, hörde detta svar sade hon: ”Oavsett hur illa egyptierna behandlade min bror Muhammad ibn Abi Bakr kan deras dåliga behandling inte hindra mig från att säga denna sanning till er: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad i just detta rum: ’O Allah! Var hård mot den som behandlar min umma hårt, och var nådig mot den som behandlar den nådigt.’”²⁷²

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, var mycket frikostig i fråga om gåvor. Hennes hjärta var också ytterst generöst och vidsträckt. Hennes syster Asma, må Allah vara nöjd med henne, var likaså mycket givmild. Givmildhet var ett av de mest framträdande dragen i de båda systrarnas karaktär. Abdullah ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag har aldrig sett någon mer givmild än dessa två.” Skillnaden mellan dem var emellertid att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sparade lite i taget. När något hade samlats ihop gav hon bort allt på en gång. Asma, må Allah vara nöjd med henne, sparade däremot aldrig något som kom i hennes hand, utan gav bort det genast.²⁷³ För det mesta var hon skuldsatt. Hon brukade låna av olika människor. När folk frågade varför hon behövde skuldsätta sig så mycket svarade hon: ”Den som har för avsikt att betala tillbaka en skuld får Allahs hjälp med det. Jag söker denna hjälp från Allah.”²⁷⁴ Hon bekymrade sig inte om huruvida hennes välgörenhet var stor eller liten. Hon gav bort vad hon än hade i handen. En gång kom en kvinna med två små barn i famnen och bad om hjälp. Just då fanns det ingenting i huset som kunde ges till dem. Efter att ha letat fann hon en enda dadel. Hon delade den i två delar och gav en till vart och ett av barnen. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom hem berättade hon händelsen för honom.²⁷⁵ En annan gång kom en tiggare och bad om hjälp. Framför Aisha, må Allah vara nöjd med henne, låg några vindruvor. Hon tog en druva och lade den i tiggarens hand. Tiggaren fortsatte att titta på druvan som om han tänkte: ’Ger man verkligen någon bara en enda druva?’ Då sade hon till honom: ’Se hur många druvor som finns i denna enda druva.’²⁷⁶ Hon syftade i själva verket på denna vers ur sura az-Zalzala:

Det ska vara på arabiska

Det vill säga: den som gör så lite som ett atomvikt gott verk kommer att få se det.

Hazrat ‘Urwa (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång gav Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) på en gång bort hela sjuttiotusen dirham för Allahs skull och borstade sedan av hörnet på sin sjal. 277 En gång skickade Hazrat amir Mu‘awiya (må Allah vara nöjd med honom) etthundratusen dirham till Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När kvällen kom fanns inte ens en enda slant kvar. Hon delade ut allt bland de fattiga och behövande. Av en händelse fastade hon den dagen. Tjänstekvinnan sade att hon borde ha sparat något för att köpa mat till iftaren. Hon svarade: ”Varför påminde du mig inte tidigare?” Det finns fler sådana händelser. En gång skickade Hazrat ‘Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) etthundratusen dirham i två stora säckar. Hon hällde ut allt på ett fat och började dela ut det. Även den dagen fastade hon. På kvällen bad hon tjänstekvinnan att hämta något till iftaren. Tjänstekvinnan sade: ”O de troendes moder! Kunde du inte ha köpt lite kött till iftaren för dessa pengar?” Hon svarade: ”Klandra mig inte nu. Varför påminde du mig inte då?” 278 En dag fastade hon och det fanns inget i huset utom ett bröd. Då kom en kvinnlig tiggare och bad om något att äta. Hon sade åt tjänstekvinnan att ge henne brödet. Tjänstekvinnan sade: ”Vad ska du då äta till iftaren på kvällen?” Hon svarade: ”Ge henne brödet nu, så får vi se sedan.” På kvällen skickade någon getkött. Hon sade till tjänstekvinnan: ”Se här, Allah har sänt något bättre än ditt bröd.” 279 Hon sålde sitt bostadshus till amir Mu‘awiya (må Allah vara nöjd med honom) och skänkte alla pengar hon fick för det för Allahs skull. 280

Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var av naturen orädd och modig. Många händelser i hennes liv vittnar om detta mod. På natten kunde hon vakna och ensam gå till kyrkogården. 281 Hon brukade komma till slagfältet och ställa sig där. Under slaget vid Uhud, när den muslimska armén befann sig i oordning, bar hon en vattenlägel på ryggen och gav de sårade soldaterna vatten. 282 Under slaget vid Khandaq, när de avgudadyrkande styrkorna hade omringat Medina från alla håll och man fruktade ett angrepp från judarna inne i staden, gick hon ändå orädd ut ur fästningen och betraktade de muslimska krigarnas stridstaktik. 283 En gång bad hon rentav Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om tillstånd att delta i jihad, men fick inget tillstånd. 284 Den skicklighet med vilken hon ledde soldaterna under Kamelslaget utgör ett storslaget bevis på hennes medfödda mod.

I Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hjärta fanns en stark gudsfruktan. Hennes hjärta var också mycket ömt. Hon började gråta mycket lätt. Under avskedshajj, när hon på grund av menstruationen inte kunde utföra vissa av hajjens ritualer, började hon gråta hejdlöst när hon tänkte på sin olycka. Senare fann hon ro genom Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tröst. 285 En gång blev hon så upprörd av rädsla för Dajjal att hon började gråta. 286 Senare i livet började hon varje gång gråta otröstligt när hon kom att tänka på Kamelslaget.

En gång svor hon en ed angående något. Senare tvingades hon, efter människors enträgna uppmaningar, bryta eden och frigav fyrtio slavar som botgöring. Men händelsen gjorde ett så djupt intryck på hennes hjärta att hennes sjal blev våt av tårar varje gång hon kom att tänka på den, medan hon torkade ögonen. 287 Vi har redan nämnt att hon bröt samman i gråt när hon fick höra om hycklarnas anklagelser i samband med ifk-händelsen. Trots att hennes föräldrar försökte trösta henne upphörde tårarna inte.

En gång kom en fattig kvinna till Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med sina två små barn i hopp om att få hjälp. Det fanns inte mycket i huset då. Hon gav kvinnan tre dadlar. Kvinnan gav en dadel var till sina två barn och tog en i sin egen mun. När de två barnen hade ätit sina dadlar började de titta på sin mor. Då tog kvinnan dadeln ur sin egen mun, delade den i två delar och gav dem varsin del. Hon åt själv ingenting. När Hazrat ‘Aisha såg denna sorgliga scen av moderskärlek och kvinnans hjälplösa situation blev hon djupt rörd. Tårarna började rinna ur hennes ögon. 288

Hon ägnade större delen av sin tid, natt som dag, åt dyrkan. Hon brukade regelbundet förrätta duha-bönen. Hon sade: ”Även om min far skulle stiga upp ur graven och förbjuda mig att förrätta denna bön, skulle jag ändå inte överge den.” 289 På natten vaknade hon och förrättade tahajjud-bönen tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Även efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång höll hon så strängt fast vid denna bön att hon steg upp tidigt på morgonen och förrättade den före fajr-bönen. En dag när hon höll på att förrätta denna bön kom hennes brorson Qasim dit. Han frågade: ”Faster, vilken bön förrättar du?” Hon svarade: ”Jag kunde inte förrätta den på natten, men nu kan jag inte överge den.” 290

Hon fastade under större delen av året. I vissa berättelser sägs det att hon alltid befann sig i fastande tillstånd.²⁹¹ En gång fastade hon på dagen för Arafat under sommaren. Värmen och solhettan var så intensiv att man stänkte vatten på hennes huvud. När hennes bror ʿAbd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom) såg detta sade han: ”Vad är det för mening med att fasta i denna oerhörda hetta? Bryt fastan.” Hon svarade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga att om man fastar på dagen för Arafat blir hela årets synder förlåtna. Och ändå skulle jag bryta min fasta?”²⁹²

Hon var mycket noggrann med att utföra hajj. Det gick mycket sällan ett år utan att hon genomförde hajj. Mot slutet av kalifen ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) liv skickade han ʿUthman (må Allah vara nöjd med honom) och ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAwf (må Allah vara nöjd med honom) tillsammans med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur till hajj.²⁹³ Under hajj var deras uppehållsplatser bestämda. Först brukade de slå läger vid slutet av Wadi Namir. När det blev mycket folk där slog de upp sina tält en bit därifrån, på en plats som kallades Araf. Ibland uppehöll de sig vid foten av Jabal Sabir. Hon fastade på dagen för Arafat. När människorna började lämna Arafat bröt hon fastan.²⁹⁴

Hon var mycket vänlig mot manliga och kvinnliga slavar. Så snart hon fick möjlighet frigav hon slavar under olika förevändningar. En gång frigav hon hela fyrtio slavar som botgöring för en enda ed. Sammanlagt frigav hon 67 (sextiosju) manliga och kvinnliga slavar.²⁹⁵ Hon hade en slavinna från Tamim-stammen. Hon hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga att denna stam härstammade från Ismaʿil (frid vare med honom). På Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anvisning frigav hon slavinnan. I Medina fanns en slavinna vid namn Burayra. Hon hade träffat en överenskommelse med sin herre om att köpa sig fri mot en bestämd summa pengar. Därefter började hon be människor om hjälp. När ʿA’isha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta betalade hon själv hela summan och frigav henne. En gång blev hon sjuk. Folk började säga att någon kanske hade bedrivit trolldom mot henne. Hon kallade på en slavinna och frågade: ”Har du bedrivit trolldom?” Slavinnan erkände. Hon frågade igen: ”Varför?” Slavinnan svarade: ”För att ni skulle dö snart och jag skulle bli fri.” ʿA’isha (må Allah vara nöjd med henne) befallde: ”Sälj henne till en ond människa, och använd pengarna till att köpa en slav och frigöra honom.” Hennes befallning verkställdes.²⁹⁶ I al-Hakims al-Mustadrak, i kapitlet at-Tibb, står det att hon gav slavinnan detta straff för hennes handling, som stred mot sharia.

De fattiga och behövande bör få hjälp i enlighet med deras ställning. ʿA’isha (må Allah vara nöjd med henne) höll alltid detta i åtanke. En gång kom en vanlig tiggare till henne. Hon gav honom en bit bröd och lät honom gå. Därefter kom en tiggare klädd i något bättre kläder. Han såg ut att vara en ansedd person. Hon bad honom sitta ner, bjöd honom på mat och lät honom sedan gå. De närvarande frågade varför hon hade behandlat de två tiggarna olika. Hon svarade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt att människor bör bemötas i enlighet med deras ställning.”²⁹⁷

Hon fäste stor vikt även vid sharias allra enklaste påbud och förbud. Hon undvek även de minsta förbjudna handlingarna. Om hon hörde ljudet av en bjällra när hon var ute och gick, stannade hon genast för att höra det.²⁹⁸ I ett av hennes hus bodde en hyresgäst. Han spelade schack. Hon sade till honom: ”Om du inte upphör med detta kommer jag att kasta ut dig ur huset.”²⁹⁹

ʿA’isha bint Talha berättar: ”En jinn brukade gång på gång komma in i ʿA’ishas (må Allah vara nöjd med henne) hus. Hon fortsatte att förbjuda honom att komma in på detta sätt och hotade till och med att döda honom. Trots detta fortsatte han att komma. En dag slog hon jinnen med en järnstav och dödade honom. Därefter drömde hon att någon sade till henne: ’Du har dödat den och den, trots att han deltog i slaget vid Badr. Han brukade inte gå in i ditt hus annat än när du var bakom förhänget. Han brukade komma till dig för att höra Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hadither.’ ʿA’isha (må Allah vara nöjd med henne) berättade om drömmen för sin far. Han bad henne skänka tolv tusen dirham i välgörenhet som diyah (blodspenning). Imam adh-Dhahabi har återgett denna händelse i sitt verk Siyar Aʿlam an-Nubala. När imam Ahmad återger händelsen i sin Musnad säger han att jinnen brukade komma i en orms skepnad och att ʿA’isha (må Allah vara nöjd med henne) frigav en slav som diyah för honom.”

ʿA’ishas (må Allah vara nöjd med henne) ställning och rang

Det återges i Sahih Muslims kapitel al-Fada’il: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jag lämnar efter mig två stora ting bland er: Allahs bok och Ahl al-Bayt (det vill säga familjen).” De lärda har sagt: Innebörden av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord är att även om Allahs bok är lätt att förstå och tillämpa på grund av sitt enkla språk och sin tydliga framställning, kommer det alltid att finnas behov i världen av människor som kan avslöja dess hemligheter och ge dess vetenskapliga och praktiska förklaring. Efter Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bör sådana personer sökas bland Ahl al-Bayt.

De uttalanden och ord som den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lämnade efter sig om ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne), gjorde också ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) sig värdig genom Sändebudet av Allahs (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sällskap och undervisning. Framför allt förfinade hon sig genom sin medfödda skarpa intelligens och begåvning. Därför råder det ingen oenighet om att hon hade en särskilt hedersam ställning bland Ahl al-Bayt. På denna grund kan man säga: Vem kunde ha undervisat i och förklarat Allahs bok och Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sunna samt islams regler och föreskrifter bättre än hon? Människorna såg endast Profeten utanför hemmet; Profeten i hemmet förblev dold för deras blickar. Men ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) hade lyckan att se Profeten i alla hans tillstånd, både utanför och inne i hemmet. Därför sade Allahs Profet:³⁰⁰

Det ska vara på arabiska

– ‘A’ishas (må Allah vara nöjd med henne) ställning bland kvinnorna är som tharids ställning bland alla slags maträtter. Genom en sann dröm fick Sändebudet av Allah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) det glada budskapet att han skulle få ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) som hustru. Ingen annan av hans hustrurs bäddar än hennes var en plats där Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mottog uppenbarelse. Den store ängeln Jibril al-Amin framförde hälsningar till henne. Hon fick lyckan att se Jibril två gånger. Allah, världarnas Herre, uppenbarade verser som tillkännagav hennes renhet. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) meddelade också att hon skulle vara hans hustru i det kommande livet. Allt detta har återberättats i kapitlet om ‘A’ishas heder och rang i Sahih al-Bukhari.

Umm al-Mu’minin ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) brukade säga: ”Jag säger inte detta av stolthet, utan jag talar om verkliga förhållanden. Allah den Högste har skänkt mig vissa egenskaper som Han inte skänkte någon annan: (1) en ängel visade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) min bild i en dröm, (2) Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med mig när jag var sju år, (3) när jag var nio år flyttade jag till min makes hem, (4) jag var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) enda jungfruliga hustru, (5) uppenbarelse kom till honom även när han befann sig i min bädd, (6) jag var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest älskade hustru, (7) koranverser uppenbarades som förklarade min oskuld, (8) jag såg Jibril (frid vare med honom) med egna ögon, (9) Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dog med huvudet i mitt knä, (10) jag är dotter till hans khalif och hans siddiq, (11) jag skapades ren, (12) jag har fått löftet om förlåtelse och god försörjning i paradiset, (13) i det sista ögonblicket av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) jordiska liv blandades min saliv med hans saliv, (14) han begravdes i mitt rum.” Hon själv nämnde alltså sådana hedersbetygelser och företräden, och många andra sahaba återberättade också många fler. Dessa uppgifter finns spridda i hadith- och sira-verken.³⁰¹

När vissa lärda såg alla dessa företräden och egenskaper hos ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) ansåg de att hon hade högre rang än sin far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Imam al-Dhahabi säger att deras påstående inte kan godtas. Han säger: ”Allah den Högste har gett varje sak dess särskilda företräden. Vi vittnar däremot om att hon var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustru i denna värld och i det kommande livet. Finns det någon större anledning till stolthet för henne än detta? Trots det hade Khadija sådana särskilda företräden som ingen annan kunde uppnå. Ja, jag anser att Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) rang av många skäl var mycket högre än hennes.”³⁰²

När vi gör en analytisk och jämförande betraktelse av den välsignade förebilden ‘A’isha al-Siddiqa (må Allah vara nöjd med henne), finner vi hos henne en egenskap som hon hade fullt ut, inte bara jämfört med alla kvinnliga sahaba utan också med många framstående manliga sahaba: hon hade av naturen och genom sin läggning fått ett reflekterande och eftertänksamt intellekt och sinne. När det gällde djup kunskap om religionens innebörd, förmåga och styrka till ijtihad, metoder för kritik och granskning, korrekt förståelse av händelser, djup insikt samt att uttrycka riktiga och korrekta slutsatser och åsikter, intog hon en mycket hög ställning.

Allt hon sade och alla förklaringar och analyser hon gav var helt i överensstämmelse med visdom och förnuft. Det skulle vara svårt att hitta någon av hennes återberättelser som kräver olika slags ta’wil eller tolkningar för att kunna stödjas av människans förnuft och visdom. Det är naturligtvis sant att hon, eftersom hon stod Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mycket nära, fick ett enastående tillfälle att studera allt han sade och gjorde. Men när vi ser att det även fanns många andra vars närhet till honom inte på något sätt var mindre än hennes, blir ‘A’ishas (må Allah vara nöjd med henne) intellektuella och mentala överlägsenhet tydlig för oss. Återigen kommer vi fram till samma sak: många andra än ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) hörde de ord som kom från Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mun, men de kunde inte nå de slutsatser som hon nådde, och inte heller förstå deras verkliga innebörd så långt som hennes intellekt och sinne förmådde.

Umm al-Mu’minin ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) var en av de främsta och mest intelligenta eleverna i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) undervisningskrets. Hennes kunskapsomfång och kunskapens djup var ojämförliga. Hennes överlägsenhet i kunskap gällde inte endast de lärda kvinnorna på den tiden, alla ummahat al-mu’minin – Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur, som är alla troendes mödrar – eller en del av sahaba; den gällde snarare alla sahaba med undantag för några få framstående följeslagare. Abu Musa al-Ash‘ari (må Allah vara nöjd med honom) sade:³⁰³ ”Vi, Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagare, ställdes aldrig inför någon svår fråga om vilken vi frågade ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) utan att få kunskap om den från henne.”

Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) var en sahabi av mycket hög rang. Hans ovan nämnda uttalande ger oss en uppfattning om omfattningen och bredden av Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskap. Den berömde tabi’in Hazrat Ata ibn Abi Rabah – som hade lyckan att bli lärjunge till många sahaba – sade:304

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var den främsta faqihen bland människorna, den kunnigaste och den som hade de bästa omdömena bland allmänheten.

Hazrat imam al-Zuhri, som var känd som tabi’inernas imam och hade fostrats under flera högt ansedda sahabas vägledning, sade:305

– Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var den kunnigaste av alla människor. Många av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mest framstående sahaba vände sig till henne för att få svar.

Abu Salama, den framstående sahabin Hazrat Abd al-Rahman ibn Awfs (må Allah vara nöjd med honom) begåvade son, och själv en tabi’in av mycket hög rang, sade:306

‘När det gäller kunskapen om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnah, att avge ett avgörande utlåtande i en fråga när det behövs, versernas uppenbarelseanledningar och de subsidiära rättsliga frågorna, har jag aldrig sett någon som var mer kunnig och hade säkrare omdöme än Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

En dag frågade Hazrat Amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) en person vid hovet: ”Säg mig, vem är den främste lärde i vår tid?” Mannen svarade: ”Amir al-mu’minin! Det är ni.” Hazrat Amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Nej. Jag ber dig vid Allah att säga sanningen.” Då svarade mannen: ”Om det är så, då är det Aisha (må Allah vara nöjd med henne).”

Hazrat Urwa ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Den arabiska texten lyder:

– Jag har inte sett någon som var mer kunnig än de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i fråga om vad som är tillåtet och förbjudet, kunskap, poesi och läkekonst.

I en annan återberättelse återges Hazrat Urwas ord så här:

Den arabiska texten lyder:

– Jag har inte sett någon lärd som var större än Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i fråga om Koranen, arvsrätt, vad som är tillåtet och förbjudet, islamisk rättsvetenskap, poesi, läkekonst, arabernas historia och genealogiska kunskap.

Den berömde tabiʿin Hazrat Masruq (må Allah vara nöjd med honom), som uppfostrades under Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) vägledning, fick en gång frågan: Kände de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till läran om arvsrätt? Han svarade:

Den arabiska texten lyder:

– Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv ligger! Jag såg den Allāhs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) främsta följeslagare fråga henne om arvsrätt. De andra hustrurna till Allāhs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog också på sig ansvaret och skyldigheten att bevara, förmedla och sprida Allāhs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hadither och sunna. Men ingen av dem nådde Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) nivå. I detta sammanhang sade Mahmud ibn Labid:

Det ska vara på arabiska

-Profeten Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur hade bevarat många hadither i minnet. Men ingen kunde mäta sig med ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne).

Imam al-Zuhri (må Allah vara nöjd med honom) vittnar om detta:

Det ska vara på arabiska

-Om all den kunskap som fanns hos alla människor och hos Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur hade samlats, skulle ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskap ha varit den mest omfattande och vittomspännande bland dem.

Enligt en annan återberättelse sade imam al-Zuhri: Om all kunskap hos hela kvinnosläktet hade samlats tillsammans med ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskap, skulle ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskap ha varit den främsta.

Med anledning av återberättelserna ovan sade ‘Allama al-Dhahabi: ‘Hon var en enorm kunskapsskatt.’ Han sade vidare: ‘Bland Muhammads umma och bland kvinnor i allmänhet finns ingen mer lärd person än hon.’

Vissa hadithlärda återberättar, när de beskriver ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) förträfflighet, en hadith från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom):

Arabiska kommer här.

– Ta en del av er religion från al-Humayra. När det gäller lärdom och ijtihad, det vill säga kunskap och forskning, lyckades den ädla Aisha (ra) inta en framstående plats inte bara bland kvinnorna utan även bland männen. Hennes ställning och rang inom kunskapen om Koranen, sunna, fiqh och rättsliga bestämmelser var så upphöjda att hennes namn utan tvekan kan nämnas tillsammans med Umar (ra), Ali (ra), Abdullah ibn Masud (ra), Abdullah ibn Abbas (ra) och andra. Här ska vi kortfattat lägga fram en redogörelse för omfattningen och djupet i hennes kunskaper inom olika vetenskaper.

Den heliga Koranen

Vi vet att den heliga Koranen uppenbarades under en period av tjugotre år. Aisha (ra) kom till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hushåll först under uppenbarelsens fjortonde år och stannade där i endast nio år. Hennes samlevnad med Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) varade inte längre än tio år. Större delen av uppenbarelsens tid förflöt innan hennes kunskaper hade vuxit och innan hon nått vuxen ålder. Men en sådan enastående begåvning och skarpsinnig person lät inte heller sin barndom gå till spillo. I Mecka brukade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid olika tillfällen komma till den ädle Siddiq Akbars (ra) hem. Siddiq Akbar (ra) hade också byggt en moské i sitt hem. Där satt han och reciterade den heliga Koranen med största ödmjukhet och ett hjärta fyllt av vördnad och fruktan.

Med tanke på Aishas (ra) ovanliga minnesförmåga var det omöjligt för henne att inte dra nytta av dessa miljöer och omständigheter. Därför hör vi henne beträffande vers 3 i sura al-Qamar–

Arabiska kommer här.

höra henne säga följande om den:

Arabiska kommer här.

Denna vers uppenbarades i Mekka för Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Jag var då en liten flicka och brukade leka.

När händelsen med ifk (falsk anklagelse) inträffade var Aisha (må Allah vara nöjd med henne) omkring tretton eller fjorton år gammal. Fram till dess hade hon inte memorerat någon större del av Koranen. Hon sade själv:

Det ska vara på arabiska

– På den tiden var jag en ung flicka och hade inte läst särskilt mycket av Koranen. Trots det brukade jag redan då citera verser ur Koranen.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade en slav vid namn Abu Yunus. Han kunde läsa och skriva. Hon lät Abu Yunus skriva av Koranen åt henne.

På grund av umgänget med icke-araber var variationerna i koranläsningen störst i Irak.

En gång kom en man från Irak för att träffa Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Han sade: ”De troendes moder! Låt mig få se ditt exemplar av Koranen.” När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) frågade varför, svarade han: ”Hos oss följer människorna ännu ingen bestämd ordning vid koranläsningen. Jag vill ordna mitt exemplar så att det liknar ditt.” Hon sade: ”Det skadar inte om surornas ordning är omkastad.” Sedan tog hon fram sitt exemplar av Koranen och lät honom skriva av verserna i varje sura efter hennes uppläsning.

Under sitt äktenskapliga liv med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade Aisha (må Allah vara nöjd med henne), när innebörden av en vers inte var begriplig för henne, fråga sin make, Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och få veta den. I de autentiska haditherna återges många berättelser om hennes frågor till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om olika verser. Dessutom gav Allah följande befallning till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustrur, de troendes mödrar:

Arabiskan lyder:

– O ni medlemmar av Profetens familj! Minns Allahs verser och de visdomsfulla orden som reciteras i era hem.

De handlade i enlighet med denna befallning, var och en efter sin förmåga och möjlighet. Under tahajjudbönen brukade Allahs Sändebud recitera Koranens långa suror med stor koncentration, ödmjukhet och ett undergivet hjärta. Även Aisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade under dessa böner be bakom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Ingen annan av hans hustrur fick Koranens uppenbarelse medan hon låg i hans säng. Därför var det i hennes öron som de första ljuden av de uppenbarade verserna nådde fram. Hon sade: ”När sura al-Baqara och sura an-Nisa uppenbarades befann jag mig hos Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.”

Kort sagt uppnådde Aisha, må Allah vara nöjd med henne, genom alla dessa omständigheter fullständig kompetens när det gällde recitationen, innebörden och betydelsen av varje koranvers samt metoderna för att härleda föreskrifter och rättsliga bestämmelser. Därför vände hon sig först till den heliga Koranen när hon fick frågor om något. Utöver trosläran, rättsvetenskapen och de rättsliga bestämmelserna försökte hon förstå allt som rörde Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, liv och karaktär – sådant som hör samman med den grundläggande historien – genom den heliga Koranen. En gång kom några människor för att träffa henne. De sade: ”De troendes moder! Berätta för oss något om Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, karaktär!” Hon sade: ”Läser ni inte Koranen? Hans karaktär var Koranen.” De frågade vidare: ”Hur såg Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, nattliga gudstjänst ut?” Hon svarade: ”Har ni inte läst sura al-Muzzammil?”

Genom tillförlitliga berättarkedjor har mycket få uttolkningar av den ädla Koranen återberättats från Profetens följeslagare. Bland det som har återberättats är Aishas, må Allah vara nöjd med henne, förklarande återberättelser ingalunda fåtaliga. Här återges några av dem kortfattat:

Att springa mellan bergen Safa och Marwa är en av hajjens viktigaste riter. Om detta har följande vers uppenbarats i den ädla Koranen:

Arabiskan lyder:

– Safa och Marwa är utan tvekan bland Allah den Högstes kännetecken. För dem som utför hajj eller umra i Kaba finns det därför ingen synd i att gå runt dessa två.

En dag sade Urwa: ”Kära moster! Innebörden av denna vers är ju att det inte gör något om någon inte utför tawaf mellan Safa och Marwa.” Aisha (ra) sade: ”Min systerson! Du har inte förstått det rätt. Om versen hade den innebörd som du har uppfattat, skulle Allah ha sagt så här:”

Det skulle lyda:

– Det vill säga: det gör inget om de inte utför tawaf mellan dem. Versen uppenbarades egentligen med anledning av ansarerna. Före islam brukade folket i Medinas stammar Aws och Khazraj dyrka gudinnan Manat. Manats avgud stod vid berget Mushallal, nära Qudayd. Därför ansåg de att tawaf mellan Safa och Marwa var något felaktigt. Efter att de hade antagit islam frågade de Allahs Sändebud (sallallahu alaihi wa sallam): ”Vi brukade göra så före islam. Vilken är bestämmelsen om detta nu?” Med anledning av detta sade Allah: ”Utför tawaf mellan Safa och Marwa; det finns inget fel i det.” Därefter sade han: ”Allahs Sändebud (sallallahu alaihi wa sallam) utförde tawaf mellan Safa och Marwa. Nu har ingen rätt att överge det.”

Den princip som framgår av Hazrat Aishas (ra) tafsir är att Koranen måste förstås utifrån arabernas grammatik och de ord de använder.

I den 110:e versen i sura Yusuf säger Allah den Allsmäktige:

Det skulle lyda:

– När sändebuden till slut förlorade hoppet och folket trodde att sändebuden hade fått ett falskt löfte, kom Vår hjälp till dem.

Hazrat Urwa frågade Hazrat Aisha (ra): ”Det ska stå på arabiska.”

(det vill säga: det har getts falska löften till profeterna) ska det lyda, inte det arabiska uttrycket.

(det vill säga: de har kallats lögnare) ska det vara? ‘Aisha sade: Det arabiska uttrycket ska vara.

(de har kallats lögnare) sade ‘Urwa: Profeterna var ju helt övertygade om att de hade kallats lögnare och att deras folkslag hade förnekat deras anspråk på profetskap. Vad är då innebörden av det arabiska uttrycket, det vill säga: de antog eller förmodade? Därför är det riktigare att säga: (de har fått falska löften). Den vördnadsvärda ‘Aisha sade: Gud förbjude! Kan Allahs profeter och sändebud hysa en sådan uppfattning om Allah att de har fått falska löften om hjälp? Då frågade den vördnadsvärde ‘Urwa: Vad blir då versens innebörd? Hon sade: Detta sades om profeternas efterföljare. När de hade trott och bekräftat deras profetskap, utsatte deras eget folk dem för förföljelse och övergrepp. Då trodde de, eftersom Allahs hjälp dröjde, att den skulle komma. Till och med sändebuden blev förtvivlade över att deras folks förnekare skulle tro. De tänkte att de troende, på grund av denna försening av Allahs hjälp, kanske skulle säga att vi var lögnare. Då kom plötsligt Allahs hjälp.

Om en hustru har ett klagomål mot sin make, är Koranens föreskrift följande:

Det arabiska uttrycket ska vara

– Om en hustru befarar att hennes make ska behandla henne illa eller försumma henne, är det ingen synd om de vill nå en förlikning; och förlikning är bäst.

Att nå en förlikning för att undanröja missnöje är ju en vanlig sak. Varför behövdes då en särskild befallning från Allah den Allsmäktige för detta? Den vördnadsvärda ‘Aisha sade att denna vers uppenbarades angående en hustru vars make inte längre kom till henne så ofta. Eller angående en hustru som på grund av sin höga ålder inte kunde tillfredsställa sin make. I en sådan särskild situation är det inte fel om hustrun, om hon inte vill begära skilsmässa och vill förbli hustru, avstår från den rätt hon har gentemot sin make. En sådan förlikning är inte dålig. Den är snarare bättre än att de skiljer sig åt.

Allah den Allsmäktige har sagt i sura al-Baqara, vers 238:

Här ska den arabiska texten stå

– Var noga med alla böner, särskilt den mellersta bönen. Det råder oenighet bland Profetens följeslagare om vad som avses med ”den mellersta bönen”. Enligt Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) och Usama (må Allah vara nöjd med honom) är den mellersta bönen zuhr-bönen. Enligt vissa följeslagare är det fajr-bönen. ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) säger att det med den mellersta bönen avses asr-bönen. Hon var så övertygad om denna tolkning att hon lät skriva orden på arabiska i marginalen på sitt exemplar av Koranen. Abu Yunus, ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) slav, berättar att hon gav honom i uppdrag att skriva av en kopia av Koranen och sade åt honom att underrätta henne när han nådde denna vers. När jag nådde denna vers lät hon mig skriva orden på arabiska.

Sedan sade hon: ”Det var så jag hörde det från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).”

I själva verket är den arabiska formuleringen inte en koranvers, utan dess tafsir. I Sura al-Baqara, vers 284, säger den Allsmäktige Allah:

På arabiska lyder det:

– Oavsett om ni visar eller döljer det som finns i era hjärtan kommer Allah att hålla er räkenskap. Sedan förlåter Han den Han vill och straffar den Han vill.

Av denna vers förstår man att Allah kommer att hålla människan räkenskap för alla de tankar och föreställningar som för ett ögonblick uppstår i hennes hjärta. Men om Allah även skulle gripa människan för de oavsiktliga ingivelser och föreställningar som uppstår, skulle det vara omöjligt för någon människa att undgå straff. ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) säger att denna vers har upphävts genom vers 286 i samma sura. Versens innebörd är följande:

”Allah belastar ingen med mer än han förmår. Han får det goda han förtjänat, och mot honom riktas det onda han har gjort.”

Även Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll denna uppfattning. En person frågade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om innebörden av den ovan nämnda versen. Samtidigt hänvisade han till vers 123 i sura an-Nisa. Versens innebörd är: ”Den som gör något ont ska få dess straff.” Frågeställaren sade: Om detta är fallet, hur ska då en tjänare kunna få del av Allahs förlåtelse och barmhärtighet, och hur ska han kunna hoppas på räddning? Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Efter att jag hade frågat Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om uttolkningen av denna vers är du den förste som har ställt denna fråga till mig. Allahs ord är sanna. Men Allah den Upphöjde förlåter sina tjänare deras mindre fel och brister genom olika lidanden och olyckor. När en troende blir sjuk eller drabbas av någon olycka, eller när han lägger ifrån sig något och glömmer var han lagt det och blir rastlös medan han letar efter det, blir allt detta en orsak och ett medel till att han får del av Allahs förlåtelse och barmhärtighet. Till slut blir den troende renad och lämnar denna värld, liksom guld blir rent när det bränns i eld.”

I den sjätte versen i sura an-Nisa talas det om de föräldralösas egendom:

Arabiskan lyder

– De välbärgade ska helt avstå från att förbruka de föräldralösas egendom. Men den fattige får äta därav i skälig omfattning.

Anvisningen i denna vers gäller de föräldralösas förmyndare. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att bestämmelsen i den nämnda versen upphävdes genom följande vers, vers 10 i sura an-Nisa:

Arabiskan lyder

– De som orättmätigt förtär de föräldralösas egendom fyller endast sina magar med eld.

Men i den efterföljande versen nämns straffet för dem som orättmätigt förtär de föräldralösas egendom. Därför säger Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att den vers där tillåtelse att äta nämns gäller dem som har hand om de föräldralösas egendom och affärsverksamhet. Om en sådan förmyndare är välbärgad bör han inte ta någon ersättning. Om han däremot är fattig får han ta emot något i enlighet med sin ställning. På grundval av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttolkning finns det i själva verket ingen motsägelse mellan de två versernas innebörd. Liksom de ovan citerade verserna har många andra verser uttolkats av Aisha (må Allah vara nöjd med henne), och dessa uttolkningar har återberättats i hadith- och tafsirverken.

Hadithen:

Profeten Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) person och verkliga liv utgör i grunden ämnet för hadithvetenskapen. Därför var det den person som hade haft den största möjligheten att stå Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) nära som också hade fått denna möjlighet. Hon gifte sig tre år före hijra. Efter hijra var hon emellertid berövad sin makes närvaro i sex månader. Kort efter ankomsten till Medina flyttade hon in i sin makes hem, och därefter skildes de inte längre åt. Islams första period förflöt under hennes barndom. Men hennes naturliga begåvning och minnesförmåga kompenserade för denna brist. Bland Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur var det endast Hazrat Sawda (må Allah vara nöjd med henne) som var äldre än Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) när det gällde samlivet med Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hennes kroppsliga och själsliga krafter började avta. Flera år före Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång hade hon blivit oförmögen att ta hand om sin make. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var däremot en kvinna i uppåtgående ålder. I den åldern utvecklades hennes förstånd och visdom dag för dag. Hon fick möjlighet att tjäna Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ända till slutet av hans jordiska liv. Därför var hennes kännedom om Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hela liv och om islams alla religiösa föreskrifter större än någon annans.

Med undantag för Hazrat Sawda (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig de övriga hustrurna med Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) efter Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Eftersom Hazrat Sawda (må Allah vara nöjd med henne), på grund av sin ålderdom, överlät sin tilldelade dag till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), fick de andra en dag av Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ensamma sällskap var åttonde dag, medan Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick två dagar. Den moské som var Guds sändebuds (må Allah vara nöjd med honom) centrum för allmän undervisning låg dessutom lyckligtvis intill Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hem. Av alla dessa skäl kunde ingen av hustrurna mäta sig med Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) när det gällde kunskapen om Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hadither och livsföring.

Antalet hadither som Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återberättade var så stort att ingen bland Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur, ja inte heller bland alla kvinnliga följeslagare, och med undantag för endast fyra eller fem manliga följeslagare, kunde göra anspråk på att vara hennes jämlike. Stora följeslagare som Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) stod henne långt överlägsna i rang, på grund av sin långa samvaro och sitt umgänge med honom samt sin skarpa förståelse och intellektuella förmåga. Men den kunskap en hustru normalt kan få om sin make under en månad kan släktingar och vänner inte få under många år. Å andra sidan blev de nämnda högt uppsatta följeslagarna genast efter Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång mycket upptagna med att fullgöra kalifatets ansvarsuppgifter. Därför fick de mycket liten tid och möjlighet att återberätta Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hadither. Ändå handlar de hadither som de återberättade eller bevarade om rättskipning och religiösa föreskrifter. Dessa utgör grunden för vår fiqh. I själva verket var det de som var fria från ansvaret att leda kalifatet som främst fullgjorde uppgiften att återberätta hadither.

Det finns dessutom ännu en orsak till att antalet hadither återberättade av dessa högt ansedda följeslagare var så litet. Deras epok var helt och hållet följeslagarnas epok. På den tiden fanns det mycket sällan behov av att fråga varandra om Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ord eller handlingar. Därför blev också möjligheten att återberätta hadither mycket liten. Den följande generation som varken hade sett Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) eller upplevt hans tid var tabi’in. Deras epok började i huvudsak tjugo till tjugofem år efter Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång. Det var de som ville få detaljerad kunskap om Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv. Men vid den tiden hade dessa högt uppsatta följeslagare lämnat världen. De yngre följeslagarna hade däremot då nått mitten eller slutet av sina liv. Det var de som stillade tabi’inernas törst efter kunskap om Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv och handlingar. Därför var nästan alla de följeslagare vars namn förekommer i hadithsamlingarna som talrika hadithåterberättare unga vid tiden för Guds sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång.

Det finns endast sju följeslagare vars återberättade hadither överstiger ett tusen. Nedan anges deras namn och antalet hadither de återberättade:

1. Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) – 5364

2. Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) – 2660

3. Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) 2630

4. Hazrat Jabir ibn ‘Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) 2540

5. Hazrat Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) 2686

6. Hazrat Abu Sa‘id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) 2270

7. Hazrat ‘Aisha as-Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne) 2210

Enligt siffrorna bredvid de ovan nämnda namnen är Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) placering som hadithberättare den sjunde. Denna lista är dock inte allmänt accepterad. Enligt många har ingen, förutom Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Abbas (må Allah vara nöjd med honom), berättat fler hadither än Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Enligt dem är Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) placering som den som berättat flest hadither den tredje.

De flesta av dem vars namn har nämnts här som personer som berättat fler hadither levde fortfarande efter de troendes moder ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång. Därför fortsatte deras berättartradition ännu en tid. Jämfört med männen hade Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) vissa ytterligare begränsningar. Hon var till exempel en kvinna som iakttog avskildhet. Hon kunde inte närvara vid varje sammankomst på samma sätt som manliga berättare, och studenterna kunde inte heller gå till henne när som helst efter eget önskemål. Till skillnad från de andra fick hon inte möjlighet att bege sig till de stora städerna i det dåvarande islamiska kalifatet. Om hon, liksom de manliga berättarna, hade kunnat dra nytta av alla möjligheter och fördelar, skulle hon ha intagit den främsta platsen av alla.

Av den föregående diskussionen har det framgått att det totala antalet hadither som Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättat är två tusen två hundra tio (2210). Av dessa har 286 hadither samlats i Sahihayn – Bukhari och Muslim. 174 är muttafaqun ‘alayh, 53 har återgetts enbart i Bukhari och 69 enbart i Muslim. Enligt denna beräkning finns totalt 228 hadither i Bukhari och 243 i Muslim. Dessutom har Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) övriga hadither samlats med isnad i olika verk. I den sjätte volymen av Imam Ahmads (må Allah vara nöjd med honom) Musnad (Egypten) har alla hadither som berättats av Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) samlats. Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) höga ställning och stora anseende bland den muslimska umman beror inte på att hon berättade fler hadither, utan främst på hennes djupa och subtila förståelse av hadithernas innebörd och hennes insikt i deras grundläggande betydelse. Bland följeslagarna finns många vars antal berättade hadither är mycket litet. Ändå hör de till följeslagarna som var framstående faqih. De som, utan att förstå den grundläggande innebörden i Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) uttalanden, återberättade allt de hade hört, har ett större antal berättelser. Vi ser att bland alla de följeslagare som är kända för att ha berättat många hadither är det endast Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) som har erkänts som faqih och mujtahid. Det sägs att en fjärdedel av alla shariah-bestämmelser har återberättats från henne. Därför sade Allamah Dhahabi:

Arabisk text kommer att följa

Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lärda följeslagare kände till detta från honom. En grupp människor förvärvade djup kunskap om religionen direkt från honom.

Förutom att Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återberättade många traditioner hade hon också en djup förståelse av religionens innebörd och en stark förmåga att härleda religiösa föreskrifter. Ett särskilt kännetecken för hennes återberättelser är att hon, samtidigt som hon återgav föreskrifter och händelser, i de flesta fall också angav orsaken till dem. För att tydligt framhäva särdragen i hennes återberättelser presenteras här en kort jämförande genomgång tillsammans med återberättelser från andra återberättare.

I Sahih al-Bukhari finns återberättelser från Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om att bada på fredagen. Här återges ett exempel på var och ens återberättelse. Hazrat Abdullah ibn Umar sade:

Arabisk text kommer att följa

– Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Den av er som kommer till fredagsbönen ska absolut bada innan han kommer.

Hazrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Arabisk text kommer att följa

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Det är obligatoriskt för varje vuxen person att göra ghusl på fredagen.

Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse om samma fråga lyder som följer:

Det ska vara på arabiska

Människorna kom från sina hem och från bosättningar utanför Medina. De färdades genom damm och sand. Därför blev de helt täckta av svett och damm. En gång befann sig Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hos mig när en av dessa män kom till honom. Då sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): Det hade varit bättre om ni hade badat denna dag.

En annan berättelse av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lyder så här:

Det ska vara på arabiska

Människorna arbetade med sina händer. När de gick till fredagsbönen gick de dit i det tillståndet. Då sades det till dem: Det hade varit bättre om ni hade badat.

Vi har här återgett tre berättelser om samma ämne. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har tydligt förklarat varför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde att man skulle bada på fredagen – något som inte framgår av de två andra berättelserna.

En gång befallde Hazrat Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att offerköttet skulle ätas upp inom tre dagar. Det fick inte förvaras längre än tre dagar. Hazrat Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, Hazrat Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, och många andra följeslagare ansåg att denna befallning var permanent. Många av dem brukade säga detta till folk. Men Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, ansåg inte att det var en permanent eller slutgiltig befallning. Hon trodde att det var en tillfällig befallning.

Hon återger saken på följande sätt:

Arabiskan lyder:

– Vi brukade konservera offerköttet med salt. I Medina brukade vi lägga fram detta kött för Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, så att han kunde äta det. Han sade: ”Ät inte detta kött efter tre dagar.” Detta var inte något slutgiltigt förbud. Han ville i stället att människor skulle låta även andra äta av detta kött.

I en annan hadith av Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, som Imam al-Tirmidhi har återberättat, anges också den verkliga orsaken till detta förbud. En man frågade: ”De troendes moder! Är det förbjudet att äta offerkött efter mer än tre dagar?” Hon svarade:

Arabiskan lyder:

– Nej. Men vid den tiden var det få människor som kunde utföra offerhandlingen. Därför ville han att även de som inte hade kunnat utföra offerhandlingen skulle få äta av detta kött.

Imam Ahmad har återberättat hadithen på följande sätt:

Det kommer att vara på arabiska

Det stämmer inte att offerköttet inte får ätas efter tre dagar. Snarare kunde mycket få människor frambära offer vid den tiden. Därför gav han denna befallning: de som hade framburit offer skulle låta dem som inte hade kunnat göra det äta av köttet.

Imam Muslim återger denna hadith som en upplysning. Ett år uppstod det brist i och omkring Medina samt på landsbygden. Det var då han gav denna befallning. Året därpå, när bristen hade upphört, upphävde han den befallningen. Det finns också en liknande berättelse från Salama ibn al-Akwa (må Allah vara nöjd med honom).

Vid Kaba finns, efter en av väggarna, ett utrymme som lämnats utanför; det kallas Hatim. När man utför tawaf måste man inkludera Hatim inom den inhägnade delen. En fråga kan uppstå i människors hjärtan: varför ska man även göra tawaf runt något som inte är en del av Kaba? Många följeslagare kan ha frågat Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om svaret på denna fråga. Men i hadithsamlingarna finns ingen sådan berättelse återgiven från dem. Vi finner svaret på frågan i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse. Hon sade: ”Jag frågade: ’Allahs sändebud! Tillhör även denna vägg Kaba?’ Han svarade: ’Ja!’ Jag sade: ’Varför lät människorna då inte denna del ingå i byggnaden när den uppfördes?’ Han svarade: ’Ditt folk saknade medel. Därför lämnade de denna del utanför.’ Jag frågade vidare: ’Varför är då Kabas dörr så högt placerad?’ Han svarade: ’För att han ska kunna släppa in vem han vill och hindra vem han vill.’

Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse är korrekt, förstår man att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) av denna anledning inte kysste de två pelarna på den sidan. Men frågan är följande: när Allahs sändebud visste att Kaba inte var helt grundad på sin ursprungliga grundval, råder det ingen tvekan om att profeten Muhammad, Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), som var arvtagare till Ibrahim (må frid vara över honom) och återupplivare av hans sharia, också kände till detta. Därför sade han som svar på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) fråga: ’Aisha! Om ditt folk inte hade varit så nära sin tid av otro, skulle jag ha rivit Kaba och återuppbyggt den på Ibrahims ursprungliga grundval.’ Eftersom araberna i allmänhet nyligen hade antagit islam, kunde de ha blivit upprörda om Kaba hade byggts om. Av denna fruktan gjordes det inte. Denna hadith visar att om genomförandet av något i sharia fördröjs på grund av en större nytta, är det inte klandervärt. Villkoret är dock att sharia inte kräver att denna handling genomförs omedelbart.”

Med stöd av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse byggde hennes systerson Abdullah ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom), under sin kalifatstid, ut Kaba och grundade den på Ibrahims (må frid vara över honom) ursprungliga grundval. Efter Ibn al-Zubayrs (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd återtog kalifen Abd al-Malik makten över Mecka. Eftersom han trodde att Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) hade gjort detta utifrån sitt eget rättsliga övervägande, rev han byggnaden och återställde den till dess tidigare form. Men när han fick veta att Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) inte hade gjort det utifrån sitt eget rättsliga övervägande, utan med stöd av denna berättelse från de troendes moder, skämdes han djupt och ångrade bittert sitt handlande.

Efter Allahs ädla sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång uppstod en meningsskiljaktighet bland de framstående följeslagarna om var han skulle begravas. I en berättelse sägs det att Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) då sade: ”Profeter begravs där de tar sitt sista andetag.” Därför begravdes Allahs ädla sändebud i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum, där han hade avlidit. Men den verkliga orsaken återfinns i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) berättelse. Hon sade:

Det kommer att vara på arabiska

– Under sin sista sjukdom sade Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Må Allah förbanna judarna och de kristna. De har gjort sina profeters gravar till platser för tillbedjan.” ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Om det inte hade funnits en sådan risk skulle Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) grav ha legat ute på fältet. Men han fruktade att graven skulle göras till en moské.”

Det var i själva verket på grund av att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttryckte denna oro som han begravdes på den plats där han drog sitt sista andetag.

På liknande sätt finner man en tydlig förklaring av hijra i en hadith av ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne), återberättad av al-Bukhari. I allmänhet förstod människor hijra som att lämna sin födelseort och bosätta sig i Medina. Men hon sade: ”Det finns ingen hijra längre. Hijra innebar den tid då människor, av rädsla för sina liv och för att rädda sin religion, kom till Allah och Hans Sändebud. Den situationen finns inte längre. Därför kommer den verkliga hijran inte heller att äga rum.” Av denna anledning brukade Ibn ’Umar (må Allah vara nöjd med honom) säga: ”Efter erövringen av Mecka finns ingen hijra längre.”

Enligt muhadditherna och de lärda inom jarh wa ta‘dil (kritik och bedömning) finns det jämförelsevis mycket få felaktigheter i de hadither som återberättats av ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Det finns också en särskild anledning till detta. Vanliga sahaba hörde kanske ett uttalande av Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) eller såg honom göra något en enda gång och återberättade sedan uttalandet eller handlingen ordagrant för andra. ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade däremot som vana att inte återberätta något för andra förrän hon hade förstått ett uttalande eller en händelse ordentligt. Om hon inte förstod något av Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttalanden eller beteenden, ställde hon upprepade frågor tills hon förstod det. Många sådana frågor från henne återberättas i hadithsamlingarna. De andra hade däremot mycket sällan denna möjlighet.

När det gällde de hadither som hon inte hade hört direkt utan fått höra genom andra, var hon ytterst försiktig när hon återberättade dem. Först efter en mycket grundlig kontroll, granskning, analys och efterforskning återberättade hon dem när hon hade full tillit till uppgifterna. En gång återberättade den berömde sahabin ’Abdullah ibn ’Amr ibn al-’As (må Allah vara nöjd med honom) en hadith för henne. När han kom tillbaka ett år senare skickade ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en person till honom för att återigen höra hadithen. ’Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) återberättade den precis som tidigare, utan någon som helst förändring. När mannen kom tillbaka och återberättade hadithen för ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne), sade hon: ”Vid Allah, jag minns vad Ibn ’Amr sade.”

I enlighet med denna princip brukade hon, om hon hade tagit emot en återberättelse från någon och en annan person kom till henne för att höra den, hänvisa honom till den ursprungliga återberättaren. Syftet var i själva verket att i största möjliga mån minska antalet förmedlare i hadithens återberättarkedja och omvandla den till en högre isnad. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade till exempel be ’asr-bönen i moskén och därefter komma hem och be sunnah-bönen. Den slutgiltiga föreskriften var emellertid att ingen bön skulle bes efter ’asr. Några personer skickade en man till ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) för att fråga hur tillförlitlig den hadith var som återberättades genom hennes återberättarkedja. Hon sade: ”Gå till Umm Salama och fråga henne. Det är hon som är hadithens ursprungliga återberättare.” En annan gång frågade en man henne om att stryka över khuffarna, och hon sade: ”Gå till ’Ali (må Allah vara nöjd med honom). Han brukade följa med Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under hans resor.”

Precis som Hazrat ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) skyddade sina egna återberättelser från alla slags fel och brister, korrigerade hon också ofta andras återberättelser. Hon påpekade och rättade mycket strängt även de minsta felaktigheterna i sina samtidas återberättelser. I muhaddithernas terminologi kallas detta ’idrak.

Hazrat ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) ansåg att en återberättelse inte var riktig om den stred mot Allahs ord. Senare antog hadithvetenskapens experter detta som en av de viktigaste principerna för att granska och bedöma hadither. På grundval av denna princip vägrade Hazrat ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att godta många av andras återberättelser som riktiga. Utifrån sin egen kunskap redogjorde hon i stället för den verkliga innebörden och betydelsen av dessa återberättelser. Exempelvis har Hazrat ’Abdullah ibn ’Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat ’Abdullah ibn ’Umar (må Allah vara nöjd med honom) och flera andra sahaba återberättat:

Det kommer att stå på arabiska.

Det vill säga: den döde straffas på grund av familjemedlemmarnas gråt.’

När denna berättelse återgavs för Aisha (må Allah vara nöjd med henne), vägrade hon att godta den. Hon sade: ”Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade aldrig något sådant. Det som hände var att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en dag gick förbi en judes lik och såg att hans anhöriga hade börjat skrika och utföra klagoritualer. Då sade han: ’De gråter, medan han straffas.’ Innebörden av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande är att orsaken till straffet inte är gråten. Det vill säga, dessa människor utför klagoritualer, medan den döde straffas för sina tidigare gärningar. Gråten är nämligen någon annans handling. Varför skulle den döde behöva bära följderna av någon annans handlingar? Därför sade hon: ’För er räcker Koranen.’ Allah har sagt:

Det kommer att stå på arabiska.

Ingen ska bära någon annans börda.

Berättaren Ibn Abi Mulayka säger: När Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick höra om Aishas (må Allah vara nöjd med henne) återgivning och slutsats kunde han inte ge något svar.

Imam al-Bukhari (må Allah vara nöjd med honom) försökte i ett särskilt avsnitt i kapitlet al-Jana’iz i sitt verk Sahih skapa överensstämmelse mellan Aishas (må Allah vara nöjd med henne) och Ibn Umars (må Allah vara nöjd med honom) två återgivningar. Han sade att om gråt och klagoritualer hade varit den dödes vana under hans liv, och om han under sin livstid inte hade förbjudit sina anhöriga att göra sådant, kommer straffet för deras klagoritualer att drabba honom. Detta beror på att han inte fullgjorde sitt ansvar att undervisa och fostra dem under sin livstid. Allah har sagt:

Det kommer att stå på arabiska

– Ni som tror! Rädda er själva och era familjer från helvetets eld.

Om familjemedlemmarna trots att de under hans livstid fått tillräcklig undervisning ändå fortsätter att hålla klagosånger över den döde, är Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uppfattning i detta fall den riktiga. Allah har ju sagt: ”Ingen ska bära någon annans börda.” Han har också sagt:

Den arabiska texten kommer här.

– Om någon ber en annan att bära hans tunga börda, kommer ingen att bära den, även om det vore en nära anhörig.

Den berömde imamen och hadithlärde Abdullah ibn al-Mubarak (må Allah vara nöjd med honom) hade samma uppfattning som imam al-Bukhari. Vissa har emellertid ifrågasatt imam al-Bukharis försök att förena ståndpunkterna på följande sätt: Om någon under sin livstid inte har tagit ansvar för att ge sin familj rätt undervisning och fostran, kommer han efter sin död att straffas för att inte ha fullgjort detta ansvar. Varför skulle han då straffas för de levandes synder? Bland de rättslärda följer imam al-Shafi‘i, imam Muhammad och imam Abu Hanifa (må Allah vara nöjd med dem) i denna fråga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uppfattning.

Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg Allah, världarnas Herre, två gånger. Masruq (må Allah vara nöjd med honom) frågade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Mor, har Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sett Allah?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Du har sagt något som får vartenda hårstrå på min kropp att resa sig. Den som säger till dig att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sett Allah ljuger.” Därefter reciterade hon denna vers:

Den arabiska texten kommer här.

– Synen kan inte omfatta Honom, men Han omfattar synen. Han är den Allseende, den Allvetande.

Därefter reciterade han denna vers:

Den arabiska texten lyder:

—Det anstår inte någon människa att Allah talar till henne annat än genom uppenbarelse, eller bakom en slöja, eller genom att Han sänder en budbärare.

Även flera andra hadither stöder ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande. Av en hadith som återges i Sahih Muslim framgår att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Han är ju ljus eller strålglans. Hur skulle jag kunna se Honom?”

Mutʿa-äktenskapet, som är ett äktenskap för en bestämd tidsperiod, förekom från den förislamiska tiden och islams begynnelse fram till det sjunde hijriåret. När Khaybar erövrades förklarades denna typ av äktenskap förbjuden. Därefter ansåg Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) och några andra att detta äktenskap fortfarande var tillåtet. Men majoriteten av följeslagarna ansåg det vara förbjudet. En dag frågade en av ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) elever om mutʿa-äktenskapets tillåtlighet. ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade honom inte med en hadith. Hon sade: ”Mellan mig och er finns Allahs Bok.” Därefter reciterade hon denna vers:

Den arabiska texten lyder:

—och de som bevarar sin blygd, utom med avseende på sina hustrur och de slavinnor som de äger; då klandras de inte.

Därför är ingen annan än dessa två former tillåten. Det bör nämnas att en kvinna som erhålls genom mutʿa varken är hustru eller slavinna.

Abu Hurayra har berättat: Den illegitime sonen är den sämste av de tre (föräldrarna och barnet).

När detta nådde hadhrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) öron sade hon: ”Detta är inte korrekt. Det som hände var att en hycklare brukade förtala Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). En dag sade folk: ’O Allahs Sändebud! Mannen är dessutom född utanför äktenskapet.’ Då sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Han är den sämste av de tre.’ Det vill säga: hans föräldrar hade endast begått en syndig handling, men de hade inte förtalat Allahs Sändebud. Men detta barn, som blev till genom deras syndiga handling, förtalar Allahs Sändebud. Därför är han värre än de. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttalande gällde en särskild händelse och inte alla. Allah har ju sagt: ”Ingen skall bära någon annans börda.”’ Det vill säga, brottet är föräldrarnas. Varför skulle barnet hållas ansvarigt för det?

Alla de otrogna som dödades i slaget vid Badr begravdes där vid Badr i en gemensam grav. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod där och talade till de begravda:

Arabiskan lyder

”Har ni funnit er Herres löfte vara sant?” Följeslagarna frågade: ”O Allahs Sändebud! Tilltalar du de döda?” Ibn Umar återberättade från sin far Umar (må Allah vara nöjd med honom), och Anas ibn Malik från Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom), att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som svar sade:

Arabiskan lyder

Ni hör inte bättre än de gör. Men de kan inte svara.

När hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra denna återberättelse sade hon: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade inte detta, utan sade följande:

Det kommer att vara på arabiska

– Nu har de med säkerhet fått veta att allt jag brukade säga till dem var sant.

Därefter reciterade Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) dessa två verser ur Koranen:

Det kommer att vara på arabiska

– ”Du kan inte få de döda att höra kallelsen.”

”Du kan inte få dem som ligger begravda att höra.”

Senare accepterade hadithlärda Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) argument och bevis och försökte förena de två berättelserna. Den berömde tabi’in Hazrat Qatada (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allah gav de dödade vid Badr livet tillbaka för en tid. Som ett mirakel utfört av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick de under denna tid tillbaka hörselförmågan.

De skillnader i återberättningar som förekommer bland Profetens följeslagare i vissa frågor grundar sig till stor del på skillnader i deras förståelse.

Den av Allah skänkta förståelsen och intelligensen hade ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) fått i ännu högre grad än många andra. Denna enastående insikt och förståelse använde hon i arbetet med att återberätta och förklara hadither. Här nämner vi några händelser som visar skärpan i hennes insikt och intelligens.

När Abu Saʿid al-Khudris (må Allah vara nöjd med honom) liv började närma sig sitt slut bad han om nya kläder och tog på sig dem. När han skulle förklara orsaken sade han: ”En muslim uppstår på återuppståndelsens dag i samma klädnad som han dog i.” När ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta sade hon: ”Må Allah visa Abu Saʿid barmhärtighet. Med ’klädnad’ menade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) människans gärningar och handlingar. Annars har Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tydligt sagt att människorna på uppståndelsens dag ska uppstå nakna, barfota och barhuvade.”

Islams föreskrift är att en frånskild kvinna ska fullgöra sin ʿidda i makens hem. En kvinnlig sahabi vid namn Fatima brukade emellertid berätta om en händelse ur sitt eget liv som stred mot denna föreskrift. Hon sade att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gett henne tillstånd att under sin ʿidda lämna makens hem och flytta till en annan plats. Vid olika tillfällen lade hon fram denna händelse som bevis inför många sahaba. Några godtog hennes berättelse, men de flesta sahaba vägrade att acceptera den. När Marwan var guvernör i Medina väcktes så småningom ett mål av detta slag. Den ena parten åberopade Fatimas berättelse som bevis. När ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta tillrättavisade hon Fatima skarpt. Hon sade att det inte låg någon godhet i Fatimas berättelse. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade visserligen gett henne tillstånd att under ʿiddan lämna makens hem, men det berodde på att hennes makes hus låg på en osäker och skrämmande plats.

Det framgår av flera autentiska hadither att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) särskilt tyckte om köttet från getens bog. Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) sade att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) föredrog bogkött. Det var i just bogköttet som giftet hade blandats i och serverats till honom.

Även Abu ʿUbayda sade: ”Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tyckte mest om bogkött.” Men om detta sade ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne):

Det ska vara arabiska.

Det var inte så att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) särskilt föredrog bogkött. Saken var i stället att han bara fick möjlighet att äta kött med långa mellanrum. Därför brukade man servera honom bogkött, eftersom bogkött snabbt blir kokt och mjuknar. Hur mycket en långvarig, mycket nära och förtrolig vän än känner en person, känner en hustru honom ändå långt bättre. Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hela kropp, från håret på huvudet till tånaglarna, var i varje ögonblick ett exempel och en förebild. Därför har varje handling under varje stund av hans liv fått status som lag och föreskrift. Således kan man säga att hans hustrur fick möjlighet att lära känna honom personligen på ett sätt som var omöjligt för andra. Det finns vissa rättsliga frågor där andra framstående sahaba fattade beslut utifrån eget ijtihad eller någon berättelse, men ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) avvisade dem på grundval av sin egen personliga erfarenhet. Än i dag godtas hennes uttalande som bevis i dessa frågor. För läsarnas kännedom nämner vi här några sådana frågor.

ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) gav fatwan att kvinnor vid rituell tvagning måste lösa upp sina hårknutar och blöta håret. När ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta sade hon: ”Varför säger han inte till kvinnorna att de lika gärna kan klippa av sig håret? Jag brukade bada inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) utan att lösa upp håret.”

Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga att om man kysser sin hustru medan man har wudu blir wudun ogiltigt. När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta sade hon: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade inte göra wudu efter att ha kysst någon.” Sedan log hon stilla.

Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) brukade berätta att om en kvinna, en åsna eller en hund passerar framför en man som ber, blir mannens bön ogiltig. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta blev hon arg. Hon sade: ”Ni jämställer alltså oss kvinnor med åsnor och hundar! Jag brukade ligga med benen utsträckta framför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), medan han stod i bön. När han gick ned i sujud petade han på mig med handen, och då drog jag ihop benen. När han reste sig sträckte jag åter ut benen. Ibland behövde jag gå förbi framför honom, så då drog jag ihop mig och gick förbi.”

En dag berättade Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), när han höll en predikan, att om någon på morgonen under en fastedag behövde göra ghusl, skulle han inte fasta den dagen. Människorna gick till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) för att fråga om detta stämde. Aisha sade: ”Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) praxis var den motsatta.” Människorna gick då åter till Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) och uppmärksammade honom på detta. Till sist tog han tillbaka sin tidigare fatwa.

Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) gav fatwan att om någon inte utförde hajj utan endast skickade sitt offerdjur till Mekkas haramområde, skulle alla de begränsningar som gäller för en pilgrim gälla honom tills djuret hade slaktats där. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hörde detta sade hon: ”Med mina egna händer flätade jag repen till Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) offerdjur, och med sina egna händer satte han repen runt offerdjurens halsar. Sedan tog min far dem till Mecka. Trots det var allting halal. Ingenting som var halal blev haram före offret.”

Vi har redan nämnt att Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade en enastående intelligens och minnesförmåga. Minnesförmågan är i själva verket en gåva från Allah den Allsmäktige. Hon hade välsignats med denna gåva i fullaste mått. De koranverser som hon hörde som barn medan hon lekte bevarade hon i minnet hela livet. Hadithvetenskapens tillförlitlighet vilar just på minnet och förmågan att memorera. Att minnas varje dags händelser under profetskapets tid, återge dem ordagrant och förmedla de ord hon hört från Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mun precis så som hon hört dem, är den framgångsrike muhaddithens största ansvar och plikt. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) påpekade sina samtidas misstag och kritiserade dem, spelade skillnaderna och variationerna i deras minnesförmåga en särskilt viktig roll. Här återges några händelser som visar hennes skarpa minne.

Hazrat سعد ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) avled. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) önskade att kroppen skulle föras till moskén, så att även hon kunde delta i begravningsbönen. Människorna protesterade. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Så snabbt människorna glömmer! Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bad begravningsbönen för Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom) just i moskén.”

Människorna frågade Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Hur många gånger utförde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) umra?” Han svarade: ”Fyra gånger. En av dem var i månaden Rajab.” Urwa (må Allah vara nöjd med honom) utropade: ”Kära moster! Hör du inte vad han säger?” Hon frågade: ”Vad säger han?” Urwa svarade: ”Han säger att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde fyra umror, varav en i månaden Rajab.” Då sade hon: ”Må Allah förbarma sig över Abu Abd al-Rahman” (Ibn Umars tillnamn). ”Allahs Sändebud utförde ingen umra utan att jag var med honom, och han utförde ingen umra i Rajab.”

De ädla muhadditherna har, med avseende på återberättandet av hadither, delat in sahaba i fem nivåer, och på nästan varje nivå finns både manliga och kvinnliga sahaba. Första nivån: de sahaba vars återberättade hadither uppgår till tusen eller fler. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hör till denna nivå. Andra nivån: de sahaba vars återberättelser uppgår till fem hundra eller fler men är färre än tusen. På denna nivå finns ingen kvinnlig sahabi. Tredje nivån: de sahaba vars återberättelser uppgår till hundra eller fler men är färre än fem hundra. Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) hör till denna nivå. Fjärde nivån: de sahaba vars återberättelser uppgår till mellan fyrtio och hundra. De flesta sahaba på denna nivå är kvinnor, såsom de troendes moder Hazrat Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), Umm Atiyya (må Allah vara nöjd med henne), de troendes moder Hazrat Hafsa (må Allah vara nöjd med henne), Asma bint Abi Bakr (må Allah vara nöjd med henne), Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne) med flera. Femte nivån: de sahaba vars återberättelser uppgår till fyrtio eller färre. De flesta medlemmarna på denna nivå är kvinnor, såsom Hazrat Umm Qays (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Fatima bint Qays (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Rabi bint Ma’us (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Subra bint Safwan (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Kulthum bint Husayn al-Gifari (må Allah vara nöjd med henne), Hazrat Jada bint Wahab (må Allah vara nöjd med henne) med flera.

Genom diskussionen ovan om dessa nivåer har det blivit klart för oss vilken ställning eller rang Hazrat Aisha (ra) hade inom hadithvetenskapen. Vi såg att hennes ställning var den allra högsta.

Umm al-mu’minin Hazrat Aisha (ra) återberättade hadither direkt från Allahs Sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam). Dessutom återberättade hon hadither genom sin far Hazrat Abu Bakr (ra), ‘Umar (ra), Fatima (ra) och Sa‘d (ra). Å andra sidan var antalet personer som hörde hadither från Hazrat Aisha (ra) och återberättade dem mycket stort. Bland dem fanns både följeslagare och tabi‘in. Efter att ha nämnt namnen på omkring tvåhundra personer sade ‘Allama Dhahabi: ”Dessutom finns det många fler.”

Arbetet med att återberätta följeslagarnas utsagor och att skriva ned och sammanställa hadither började redan omkring mitten av det första hijri-århundradet. Mot slutet av detta århundrade besteg umayyadkalifen Hazrat ‘Umar ibn ‘Abd al-‘Aziz (rahimahullah) kalifatets tron. Under hans tid var den historiskt berömde Abu Bakr ibn ‘Amr ibn Hazm al-Ansari domare i Medina. Han var en person med enastående lärdom i Koranen och hadith. Den största delen av denna lärdom hade han fått genom sin moster Hazrat ‘Umra. Denna ‘Umra var elev till Hazrat Aisha (ra) och hade uppfostrats under hennes tillsyn. Kalifen ‘Umar ibn ‘Abd al-‘Aziz instruerade Abu Bakr att skriva ned ‘Umras återberättelser och skicka dem till honom.

Kunskapen om fiqh och qiyas

Koranen och hadith, eller sunna, är bevisen och argumenten, medan fiqh är deras slutsatser och resultat. Alla de slutsatser som dragits på grundval av Koranen och hadith utgör fiqh och qiyas. Av den tidigare redogörelsen för Hazrat Aishas (ra) skicklighet inom Koranen och hadith har det till viss del redan blivit klart hur mycket expertis hon hade inom kunskapen om fiqh och qiyas. Här lämnas en kort redogörelse för vilka hennes usul eller principer var inom fiqh och qiyas.

Under Allahs Sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) livstid var han själv centrum för alla fatwor och beslut. När något problem uppstod gav han själv dess lösning. Efter Allahs Sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) bortgång efterträdde framstående följeslagare honom; de var kunniga om den djupare innebörden av sharia och islamiska rättsliga frågor. När ett nytt problem uppstod inför Hazrat Abu Bakr (ra) eller Hazrat ‘Umar (ra) samlade han de lärda följeslagarna och bad dem fatta ett beslut. Om någon av dem kände till en särskild hadith återberättade han den. Annars fattade de ett beslut genom qiyas eller analogisk slutledning, grundad på någon annan bestämmelse i Koranen eller hadith. Fram till den tredje kalifen under det rätt vägledda kalifatet var denna fiqh-akademi centrerad i Medina. Under Hazrat ‘Uthmans (ra) kalifat började anarki och oro växa, och många människor lämnade Medina och bosatte sig på platser som Mecka, Taif, Damaskus och Basra. Därefter blev Hazrat ‘Ali (ra) kalif. Han gjorde Kufa till Dar al-Khilafa, kalifatets residens. Av dessa skäl lämnade många av de begåvade eleverna vid Allahs Sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) lärosäte Medina och flyttade till andra städer. Detta ledde emellertid till att kunskapens krets och räckvidd utvidgades ytterligare. Dess samlade form eller särprägel gick dock förlorad. Det som fortfarande fanns kvar fanns endast i Medina.

Efter de framstående följeslagarna ägnade sig fyra personer i Medina för det mesta åt fiqh och fatwor: Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Umar, Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Abbas, Hazrat Abu Huraira och Hazrat Aisha (ra). Där det inte fanns någon tydlig bestämmelse i Koranen och sunna skilde sig även dessa fyra personers metoder åt. ‘Abdullah ibn ‘Umar och Abu Hurairas (ra) metod var att, om det fanns någon bestämmelse i Koranen och sunna eller någon praxis från de tidigare kaliferna beträffande den aktuella rättsfrågan, återgav de den. Om det inte fanns någon sådan vägledning förblev de tysta. Hazrat ‘Abdullah ibn ‘Abbas (ra) brukade däremot, i sådana fall, dra analogiska slutsatser utifrån rättsfrågor som hade lösts med stöd av Koranen, sunna och de tidigare kalifernas praxis, och fatta beslut enligt sitt eget förstånd och omdöme. Hazrat Aishas (ra) princip var att hon först sökte lösningen på problemet i Koranen. Om hon inte fann den där vände hon sig till sunna. Om hon inte heller fann lösningen där använde hon qiyas enligt sitt eget förstånd. Vi har tidigare berört Hazrat Aishas (ra) metod för ijtihad och istinbat (forskning och beslutsfattande). Här presenterar vi ytterligare några exempel.

I Koranen står det:

Det kommer att vara på arabiska

– ”Den frånskilda kvinnan ska hålla sig i väntan i tre ‘qurū’.” Det vill säga, hennes ‘idda-period varar i tre ‘qurū’. Det råder oenighet om betydelsen av ‘qurū’. En brorsdotter till Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) skildes från sin man. När tre perioder av ‘tuhr’, det vill säga tre perioder av renhet, hade gått och en ny månad hade börjat, sade hon åt henne att lämna sin makes hem. Några personer protesterade mot detta och sade att det stred mot Koranens föreskrift. Till stöd för sin uppfattning lade de fram den ovan nämnda versen ur Koranen. Som svar sade de troendes moder: ”Tre ‘qurū’ är riktigt. Men vet ni vad ‘qurū’ betyder? ‘Qurū’ betyder ‘tuhr’ (renhet).” Alla Medinas rättslärda följde Hazrat ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uppfattning i denna fråga. Irakierna däremot förstod ‘qurū’ som hayd (menstruationens särskilda dagar).

Hazrat Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) köpte en slavinna av en kvinna på kredit för åttahundra dirham. Han ställde som villkor att han skulle betala priset när han fick sin lön. Innan han hade betalat priset sålde han samma slavinna tillbaka till kvinnan kontant för sexhundra dirham. Kvinnan informerade Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om denna affär. Hazrat ‘Aisha sade till kvinnan: ”Du har gjort något fel, och det har även Zayd ibn Arqam. Säg till honom att den belöning han hade förvärvat genom att kämpa tillsammans med Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) har gått förlorad. Men om han ångrar sig …”

I denna särskilda situation fastslog Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att de ytterligare tvåhundra dirhamen var ränta. Det har återberättats i flera hadith-samlingar att Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fattade detta beslut med stöd av den 275:e versen i sura al-Baqara.

Om en make överlåter åt sin hustru rätten att skilja sig från honom, och hustrun återlämnar denna rätt till maken och sedan tar honom tillbaka som make, innebär det då ändå att en skilsmässa har ägt rum för henne? I denna fråga var Hazrat ‘Alis (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Zayds (må Allah vara nöjd med honom) uppfattning att en skilsmässa hade ägt rum. Men Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade att inte ens en skilsmässa hade ägt rum. Till stöd för sin uppfattning hänvisade hon till händelsen med Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) ‘takhyīr’. Hon sade att Sändebudet (Allahs välsignelser och frid vare med honom) hade gett sina hustrur valet eller friheten att lämna honom och välja världslig lycka och välstånd, eller att stanna hos honom och uthärda fattigdom och hunger. Alla valde det senare alternativet. Innebar detta att en skilsmässa hade ägt rum för dem?

Om någon frigör en slav uppstår enligt islamisk lag ett slags förhållande mellan den frigivne och den person som frigav honom; i islamisk terminologi kallas detta ‘al-walā’ (beskyddarskap). Till följd av detta kan den frigivande beskyddaren ärva den frigivne slavens egendom, och den frigivne erkänns juridiskt som tillhörande den tidigare beskyddarens släkt. Därför är detta ‘al-walā’-förhållande av mycket stor betydelse. En frigiven slav kom en gång till Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Jag var slav hos ‘Utba ibn Abi Lahab. Makarna sålde mig på villkor att han skulle ha rätt till mitt ‘al-walā’ när jag blev fri. Nu är jag fri. Med vem ska detta ‘al-walā’-förhållande gälla för mig – med ‘Utba ibn Abi Lahab eller med den som frigav mig?” Hazrat ‘Aisha sade: ”Samma sak gällde slavinnan Barira. Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade till mig: ’Köp Barira och frigör henne. Du ska ha rätt till hennes ‘al-walā’, oavsett vilka villkor säljaren ställer i strid med Allahs bud.’

Hazrat Barira (må Allah vara nöjd med henne) var en slavinna. Hennes herre ville sälja henne på villkor att han skulle ha rätt till hennes ‘al-walā’ när hon blev fri. Hazrat Barira (må Allah vara nöjd med henne) kom till Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och berättade om sin situation. Hazrat ‘Aisha uttryckte sin önskan att köpa henne, men ville inte godkänna hennes herres villkor om ‘al-walā’. När Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) kom hem till henne informerade hon honom om saken. Sändebudet (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade till ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Du kan utan tvekan köpa henne och befria henne. Ett villkor som strider mot Allahs Bok blir automatiskt ogiltigt.” Barira (må Allah vara nöjd med henne) blev fri från slaveriet. Den man som hon hade gift sig med medan hon var slavinna ville hon inte längre ha som make efter att hon blivit fri. Människor brukade ge henne allmosor. Av dessa allmosor brukade hon ge mat till Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom), och han tog emot den.

Utifrån denna händelse med Barira (må Allah vara nöjd med henne) härledde Hazrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) flera rättsliga regler i sharia. Hon brukade säga: ”Genom Barira känner man till tre islamiska bestämmelser. Nämligen:”

1. Den som friger slaven blir den som har rätt till al-walā’.
2. Om en slav och en slavinna gifter sig medan de är slavar, och hustrun senare blir frigiven medan maken fortfarande är bunden av slaveriets bojor, får hustrun välja om hon vill behålla den slaviske maken eller inte.
3. Om en person som är berättigad till allmosa får något som allmosa och ger en del av det som gåva till någon som inte är berättigad till allmosa, är det tillåtet för den personen att ta emot gåvan.

Vid avskedshajj deltog omkring hundratusen muslimer. Alla de framstående följeslagarna var Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reskamrater under denna färd. Alla händelser under denna färd borde därför ha varit kända för alla. Även Aisha, må Allah vara nöjd med henne, bevarade sina egna upplevelser i minnet. De har också återgivits ordagrant i olika hadither. Aishas, må Allah vara nöjd med henne, återberättelser kom emellertid att bli grundläggande principer för juristerna och de självständiga rättslärda. När Aisha, må Allah vara nöjd med henne, höll på att utföra hajj-riterna drabbades hon av kvinnans särskilda fysiska tillstånd och blev därför oförmögen att utföra vissa av hajj-riterna. Detta vållade henne stor sorg. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tröstade henne, och på hans uppmaning gick hon åter in i ihram i Tan‘im och utförde tawaf runt Kaba. Efter att hafiz Ibn Qayyim hade återgett denna berättelse från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade han:

Det kommer att vara på arabiska

Ur denna hadith från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, har man härlett några mycket viktiga grundprinciper för hajj, till exempel:

1. Den som avser att utföra umra tillsammans med hajj, det vill säga avser qiran-hajj, behöver endast utföra en tawaf och sa‘y.
2. För kvinnor upphävs tawaf al-qudum på grund av deras särskilda fysiska tillstånd.
3. Om kvinnor får sin särskilda menstruationstillstånd efter hajj är det tillåtet att avse umra.
4. Under menstruationen kan kvinnor utföra alla hajjens riter utom tawaf runt Kaba.

5. Tan’im ingår inte i det heliga området (Haram); det ligger utanför Haram.

6. Umra kan utföras två gånger under ett år, ja till och med två gånger under en månad.

7. Denna händelse med Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bevisar ensam att personer från utanför Mecka kan gå in i ihram i själva Mecka, det vill säga vid Tan’im, och utföra umra.

Här behöver vi säga några ord om qiyas ‘aqli, det vill säga slutledning grundad på insikt och förnuft. Qiyas ‘aqli betyder inte att vem som helst ska fatta beslut om en bestämmelse i sharia utifrån sitt eget förnuft och sin egen insikt. Det betyder snarare att de lärda, som är insatta i sharias djupa mysterier och i de religiösa kunskaperna, genom att studera Koranen och sunna, forska och förverkliga dessa kunskaper i sina egna liv utvecklar en sådan förmåga att de, när en ny fråga ställs inför dem, genom denna förmåga kan förstå att om lagstiftaren, det vill säga Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), hade varit vid liv, skulle han ha gett detta svar. Som exempel kan nämnas en erfaren advokat som har sett domarna i många mål vid en viss domstol. Om han sedan, grundat på sin erfarenhet, drar en slutsats utifrån dessa domar beträffande ett liknande mål och säger att domen skulle bli sådan om målet togs upp i denna domstol, kallas detta qiyas ‘aqli. Av våra tidigare redogörelser har det blivit helt klart i vilken omfattning Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var insatt i de prejudikat och avgöranden som finns inom den islamiska sharian. Därför är det naturligt att risken för fel och misstag i hennes qiyas var mycket liten. Här ska vi nämna ett exempel på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) qiyas ‘aqli.

Under Guds sändebuds livstid (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade kvinnor i allmänhet komma till moskén och delta i bönen i församling. Bakom männen stod barnen och ungdomarna i rader, och bakom dem stod kvinnorna i rader. Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbjöd att man hindrade kvinnor från att komma till moskén.

Hon sade:

Det kommer att vara på arabiska

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång förändrades kvinnornas uppförande, utsmyckning och klädsel på grund av arabernas umgänge med människor från olika folk och stammar, kulturellt utbyte och ekonomiskt välstånd. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) såg detta sade hon: ”Om Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade varit vid liv i dag, skulle han ha förbjudit kvinnorna att komma till moskén.” Hennes uttalande lyder som följer:

Det kommer att vara på arabiska

Det har berättats från Amārah. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Om Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade varit vid liv i denna tid, skulle han ha hindrat kvinnorna från att komma till moskén, på samma sätt som de judiska kvinnorna hindrades.”

Även om Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) beslut inte genomfördes vid den tiden, grundade det sig på ett sådant rationellt analogislut. Genom sina livserfarenheter hade hon förstått hur shariaregeln i detta fall kunde ha varit.

Hazrat Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) utfärdade fatwan att den som tvättar en avliden också måste bada. Och om någon bär den avlidnes bår måste han göra wudu en andra gång. När detta nådde Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade hon:

Det kommer att vara på arabiska

”Blir även en avliden muslim oren? Och vad händer med den som bär trä?”

Bland följeslagarna uppstod en meningsskiljaktighet om huruvida sädesvätska måste komma ut för att ghusl skulle bli obligatoriskt. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga: ”Vatten för vatten” – det vill säga att vatten endast behöver användas när sädesvätska kommer ut, annars inte. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återberättade en hadith som motsade denna uppfattning och sade: ”Om någon begår otukt och ni ändå stenar honom, även om ingen vätska kommer ut, varför skulle då ghusl inte vara obligatoriskt?”

Bland Profetens följeslagare betraktade Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) alla Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) handlingar som sunna och handlade därefter. Han gjorde inte den uppdelning av sunna i religiösa och sedvanliga handlingar som rättslärda har gjort. Han trodde att vad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) än gjorde, oavsett av vilken anledning, var sunna och att det var nödvändigt att följa den. Därför följde han Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) när det gällde rastplatser under resor. Det vill säga, överallt där Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade uppehållit sig under en resa, uppehöll sig Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) senare på exakt samma plats. Om Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) av en händelse hade renat sig på en viss rastplats, brukade även Ibn Umar rena sig där utan något behov av det. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) förespråkade däremot den ovan nämnda åtskillnaden beträffande Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sunna. De stödde inte Ibn Umars (må Allah vara nöjd med honom) uppfattning. Under hajj hade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) slagit upp sitt tält och uppehållit sig i dalen al-Abtah. Men Aisha (må Allah vara nöjd med henne) betraktade inte detta som sunna. I Sahih Muslim och Musnad Ahmad har följande återberättats:

Det kommer att vara på arabiska

”Att uppehålla sig i dalen al-Abtah är inte sunna. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppehöll sig där eftersom det var lättare för honom att ge sig av därifrån.”

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade en annan uppfattning än sina samtida i många rättsvetenskapliga frågor. Senare följde juristerna i Hijaz i de flesta fall hennes uppfattning i praktiken. Imam Malik (må Allah vara nöjd med honom) sammanställde en stor del av Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uppfattningar och praktiska tillämpningar i sitt verk al-Muwatta.

Undervisning och ansvar för att utfärda fatwor

Islam anser att förmedlandet av kunskap till andra är en av kunskapens viktigaste tjänster. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallde:

Det kommer att vara på arabiska

”Den närvarande ska ovillkorligen förmedla detta till den frånvarande.” Hur väl Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fullgjorde detta ansvar har blivit tydligt genom våra tidigare redogörelser. Här vill vi diskutera det lite mer ingående.

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång spred sig de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) till olika städer och områden i det islamiska kalifatet för att sprida och förmedla den islamiska kallelsen och kunskapen. I stora städer som det ärevördiga Mekka, Taif, Bahrain, Jemen, Damaskus, Egypten, Kufa och Basra brukade små grupper av dessa stora lärare slå sig ner. Efter tjugosju år flyttades kalifatets och regeringens centrum först från Medina till Kufa och senare till Damaskus. Trots detta minskade inte Medinas andliga och kunskapsmässiga överlägsenhet det minsta. Ännu då hade Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom), bland andra, var sin undervisningskrets i Medina. Men den största undervisningskretsen var den särskilda platsen i Profetens moské, centrerad kring Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare.

Medina var det islamiska kalifatets hjärta. Människor strömmade dit från alla håll för att besöka platsen och få välsignelse. De som kom dit gick alltid åtminstone en gång till De troendes moders kammare för att framföra sina hälsningar. Hon visade besökarna den respekt de förtjänade. Samtal, hälsningar, frågor om religiösa frågor och svar på dem ägde alla rum bakom förhänget. Män och kvinnor från Irak, Egypten, Levanten och andra områden kom till henne för att be om hennes åsikt och religiösa utlåtanden i olika frågor. Dessa besökare försökte också tillfredsställa de studenter som ständigt vistades i De troendes moders tjänst. En sådan student, Aisha bint Talha, berättade:

Det ska vara på arabiska

”Människor kom till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) från varje stad. På grund av min relation till henne kom de äldre för att träffa mig. De unga utvecklade ett broderligt förhållande till mig. Människor skickade gåvor till mig och skrev brev från olika städer. Jag lade fram dem inför Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ’Kära moster! Detta är ett brev och en gåva från den och den.’ Hon sade: ’Min dotter! Svara på det och skicka också något tillbaka i gengäld.’”

Det var helt naturligt att kvinnorna var fler än männen. När hon besvarade frågor om kvinnorelaterade religiösa frågor sade hon samtidigt: ”Ni ska underrätta männen också.” En gång kom några kvinnor från Basra. Hon gav dem några råd och sade: ”Ni ska underrätta männen. Jag skäms över att säga mycket till dem. Säg till dem att de ska rena sig med vatten.”

Kvinnor, minderåriga pojkar och de män inför vilka Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) inte behövde iaktta slöja satt i moskén innanför kammaren, medan de andra satt i Profetens moské utanför kammaren. Ett förhänge hängde i dörren. Hon satte sig själv bakom förhänget. Människorna ställde frågor och hon svarade. I vissa frågor uppstod diskussioner mellan lärarinnan och eleverna. Ibland redogjorde hon själv utförligt för en fråga, och människorna lyssnade uppmärksamt i tystnad. Hon var också noga med elevernas språk, uttryckssätt och korrekta uttal. En gång kom två av hennes brorsöner. De hade olika mödrar. Den enes språk var inte särskilt korrekt; hans tal innehöll många fel. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) rättade honom och sade: ’Varför talar du inte lika korrekt som den här brorsonen gör? Ja, nu förstår jag: hans mor har undervisat honom och din mor har undervisat dig.’ Det bör nämnas att modern till den vars språk inte var korrekt var slavinna.

Förutom sådana tillfälliga studenter som nämnts ovan tog hon hand om och undervisade små pojkar och flickor från olika familjer samt föräldralösa barn. Ibland tillät hon även pojkar som hade blivit vuxna, inte längre barn, att komma in i hennes hem eftersom de genom amning hade blivit hennes mjölkbröder eller mjölkbarnbarn. De icke-mahram-män som inte fick komma in i hemmet brukade beklaga sig och säga: ”Vi har berövats en god möjlighet att inhämta kunskap.” Qubaysa sade: ”Anledningen till att Urwa överträffade mig i kunskap är att han kunde gå in i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hem.” Iraks allmänt erkände imam Nakha’i fick som barn möjlighet att vistas i Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) närhet. Därför avundades honom hans samtida.

Den ärevördiga ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade vallfärda varje år. Hennes tält restes på platsen mellan bergen Hira och Sabir. Kunskapstörstande människor från fjärran trakter samlades i stora skaror vid hennes tält. Ibland satte hon sig under Zamzams tak på Kaba-området, och de kunskapstörstande samlades framför henne. När hon gick brukade kvinnorna omringa henne från alla håll. Hon gick längst fram likt en imam, medan de andra följde efter. Människorna ville få olika rättsliga frågor lösta och undanröja sina tvivel; hon gav dem lösningarna och skingrade deras tvivel. Hon uppmuntrade dem att ställa vilka frågor som helst. Hon sade: ”Ni kan ställa till mig samma frågor som ni kan ställa till er mor.” En gång sade hon något liknande till den ärevördige Abu Musa al-Ash‘ari (må Allah vara nöjd med honom). Hon brukade säga: ”Jag är er mor.” I själva verket undervisade hon sina studenter som en mor. Hon undervisade ‘Urwa, Qasim, Abu Salama, Masruq och Safiyya med moderlig ömhet. Hon tog emot små pojkar och flickor som sina egna barn och stod själv för alla deras utgifter. Med vissa studenter uppträdde hon så moderligt att även hennes närstående blev svartsjuka när de såg det. Den ärevördige ‘Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) var den ärevördiga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) mycket älskade systerson. En gång sade han till Aswad, en av hans mosters lärjungar: ”Berätta även för mig något av de hemligheter som Umm al-Mu’minin brukade anförtro dig.”

Den ärevördiga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) lärjungar visade henne stor respekt. Den ärevördiga ‘Amara var dotter till en ansarisk kvinna. Hon brukade kalla den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne) för moster. Imam ash-Sha‘bi säger: ”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tog Masruq ibn al-Ajda‘ till sig som en son.” Otaliga människor hämtade kunskap ur den ärevördiga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskapsskatt. Nedan följer en kort presentation av några av dem som växte upp under hennes direkta tillsyn från barndomen och senare blev erkända av hadithlärda som verkliga bärare av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kunskap:

1. ‘Urwa: Hans far var az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom), hans mor Asma bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne), hans morfar den ärevördige Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och hans moster den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hans moster uppfostrade honom med stor kärlek och omsorg. Han var en av de främsta bland Medinas lärda och framstående män. Imam az-Zuhri och många andra var hans studenter. Han betraktas som en imam inom sira- och maghazi-litteraturen. Imam az-Zuhri sade: ”Jag fann honom som ett outtömligt hav.” På Aishas (må Allah vara nöjd med henne) återberättelser samt i fiqh- och fatwakunskap fanns det på den tiden ingen lärd som överträffade honom. Han avled år 94 efter hijra.

2. Qasim ibn Muhammad: Hans farfar var den ärevördige Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och hans faster den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Han växte upp i sin fasters kärleksfulla omsorg från tidig barndom och fick sin undervisning hos henne. När han blev vuxen blev han en imam inom Medinas fiqh. Han var en av medlemmarna i den samling av sju rättslärda som fanns i Medina. Abu az-Ziyad sade: ”Jag har inte sett någon större faqih än Qasim, och jag har inte heller sett någon som var mer kunnig än han i sunnan.” Ibn ‘Uyayna sade: ”Qasim var sin tids främste lärde.” Han avled år 106 efter hijra, enligt en annan uppgift år 107.
3. Abu Salama: Han var son till den berömde följeslagaren ‘Abdur-Rahman ibn ‘Awf (må Allah vara nöjd med honom). Efter faderns död i hans unga ålder växte han upp under den ärevördiga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kärleksfulla omsorg. Han var en av Medinas främsta lärda under sin tid. Imam Muhri sade: ”Jag fann fyra personer som hav; de var ‘Urwa ibn az-Zubayr, Ibn al-Musayyab, Abu Salama och ‘Ubaydullah ibn ‘Abdillah.” Han avled år 94 efter hijra, enligt en annan uppgift år 104.
4. Masruq ibn al-Ajda‘: Hans far var en berömd ryttare från Jemen. Den berömde arabiske hjälten ‘Amr ibn Ma‘dikarib var hans morbror. Imam adh-Dhahabi har återberättat från ash-Sha‘bi att den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tog Masruq till sig som en son. Ibn Sa‘d har återberättat att när han en gång kom för att träffa de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne), befallde hon att en dryck skulle beredas åt Masruq. Hon sade: ”Bered en dryck åt min son.” De flesta av de hadither han återberättade från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har återgetts av Imam Ahmad i hans Musnad och av Imam al-Bukhari i hans al-Jami‘. Jag känner ingen som var mer kunskapstörstande än han. Han var en större mufti än Qadi Shurayh. Qadi Shurayh brukade rådfråga honom. Masruq behövde däremot inte rådfråga Qadi Shurayh. Han tjänstgjorde som domare i Kufa, men tog ingen ersättning. Han var en from asket på hög nivå. Abu Ishaq sade: ”En gång begav han sig till hajj. Från det att han lämnade sitt hem tills han återvände sov han aldrig annat än i sujud.” Hans hustru sade: ”Hans fötter svullnade medan han stod i bön.” Han avled år 63 efter hijra.

5. ‘Amara bint ‘Abdir-Rahman: Hon var sondotter till den berömde ansariska följeslagaren As‘ad ibn Zurara (må Allah vara nöjd med honom). Bland kvinnorna var hon det främsta exemplet på Aishas (må Allah vara nöjd med henne) undervisning och fostran. Hadithlärda nämner hennes namn med stor vördnad och respekt. ”Hon var den kvinna som hade störst kunskap om Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hadither” — så sade Ibn Hibban. Sufyan ath-Thawri sade: ”‘Amaras, Qasims och ‘Urwas hadither är de starkaste och mest tillförlitliga haditherna från Aisha (må Allah vara nöjd med henne).” Umm al-Mu’minin älskade och respekterade henne. Enligt Imam al-Bukharis återberättelse var hon de troendes moders sekreterare. Genom henne skickade människor gåvor och brev till den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

6. Safiyya bint Shayba: Safiyya var dotter till Shayba, Kaba-väktaren. Hennes återberättade hadither har samlats i nästan alla hadithsamlingar. I hadithernas isnad har hon presenterats som ”Safiyya, Shaybas dotter, Aishas (må Allah vara nöjd med henne) särskilda lärjunge” eller som ”en som umgicks med Aisha (må Allah vara nöjd med henne)”. Människor kom till henne för att fråga om olika rättsliga frågor och om den ärevördiga Aishas (må Allah vara nöjd med henne) hadither. Abu Dawud säger:

Det ska vara på arabiska

– Jag gav mig av för pilgrimsfärden tillsammans med ʿAdī ibn ʿAdī al-Kindī. När vi hade kommit fram till Mecka skickade han mig till Ṣafiyya bint Shayba. Hon hade hört hadither från ʿĀʾisha och lärt sig dem utantill.

7. ʿĀʾisha bint Ṭalḥa: Dotter till den berömde följeslagaren Ṭalḥa. Abu Bakr aṣ-Ṣiddīq var hennes morfar och ʿĀʾisha var hennes moster. Hon uppfostrades under sin mosters tillsyn. Abū Zurʿa ad-Dimashqī säger: ”Människor återberättade hadither från henne efter att ha sett hennes heder, värdighet och goda uppförande.”

8. Muʿādha bint ʿAbdallāh al-ʿAdawiyya: En kvinna från Basra. Hon hade äran att vara lärjunge till ʿĀʾisha. Hon återberättade många hadither med ʿĀʾishas egna ord. Hon var en högtstående gudstjänare. Efter sin makes död sov hon aldrig mer i en säng. Här har endast några få personers namn och korta presentationer nämnts. Det finns dessutom många andra.

Även om en del redan har sagts om ʿĀʾishas intresse för och skicklighet i medicin, historia, litteratur, poesi samt talekonst och vältalighet, anser jag ändå att det behövs en särskild behandling av detta. ʿĀʾishas elever och lärjungar har berättat att hon hade mycket goda kunskaper i historia, vältalighet, litteratur och poesi. Hennes kunskaper i medicin var däremot måttliga. Hishām ibn ʿUrwas berättelse:

Det ska vara på arabiska

”Jag har inte sett någon som var mer kunnig än ʿĀʾisha i Koranen, faraʾiḍ, halal och haram (fiqh), poesi, arabernas historia och nasab (släktforskning).”

ʿUrwa säger vidare: ”Jag har inte funnit någon som var mer erfaren än ʿĀʾisha inom medicin. På den tiden bedrevs eller praktiserades medicin inte på något välutvecklat sätt i Arabien. Den främste läkaren i dåtidens Arabien var al-Ḥārith ibn Kalada. Därutöver fanns många andra mindre framstående läkare runtom i Arabien. Detta var vad medicin innebar i det dåtida arabiska samhället, ett icke läskunnigt samhälle: att känna till vissa växters och örters egenskaper, att känna till vissa beprövade läkemedel och liknande. En person frågade ʿĀʾisha: ’Vi går med på att du reciterar poesi; som Abu Bakrs dotter kan du förstås göra det. Men hur lärde du dig denna medicin?’ Hon svarade: ’Under den sista delen av sitt liv brukade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vara sjuk. Arabiska läkare brukade komma till honom. Jag lade på minnet vilka läkemedel de talade om.’ Vi kan förstå att deras medicinska kunskaper låg på denna nivå. Dessutom hade hon lagt på minnet behandlingsanvisningarna för några andra patienter. På den tiden deltog muslimska kvinnor i krig tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De lade bandage på sårade soldater och tog hand om dem. ʿĀʾisha själv vårdade sårade soldater under slaget vid Uḥud. Detta tyder på att muslimska kvinnor under den tiden hade sådana kunskaper i denna disciplin som räckte för att tillgodose de grundläggande behoven.”

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var mycket kunnig i det forntida Arabie􏰀ns historia, jahiliyyans seder och bruk samt de olika arabiska stammarnas och klanernas härstamning. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var hans dotter. Man kan säga att hon ärvde sin fars kunskaper. Därför hör vi Hazrat Urwa säga: ”Jag har inte sett någon som hade större kunskap än Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om arabernas historia och släktforskning.” Hon förmedlade många viktiga uppgifter om sederna och de sociala förhållandena i det förislamiska Arabien, vilka har bevarats i hadithsamlingarna. Hon berättade till exempel vilka olika slags äktenskap som förekom i Arabien, hur skilsmässor gick till, vad som sjöngs vid bröllop, vilka dagar de fastade, var Quraysh uppehöll sig under hajj, vilka ord de uttalade när de såg en död persons omen och mycket annat. Dessa berättelser finns i verk som Sahih al-Bukhari, al-Tirmidhi och Musnad Ahmad.

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) återgav berättelsen om Ansars blodiga strid i Medina under den förislamiska tiden, ”Bu’ath”.⁴⁰¹ Hon berättade också om människornas trosföreställningar och deras gudar och gudinnor. Hon berättade till exempel att de dyrkade en avgud på berget Mushallal.⁴⁰² Hon gav en detaljerad redogörelse för flera mycket viktiga händelser i islams historia, såsom uppenbarelsens början, hur uppenbarelsen kom, hur Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) befann sig under uppenbarelsen, olika händelser från profetskapets första tid, utvandringen och händelsen med ifk i hennes eget liv.⁴⁰³ Det märkliga är att medan de vuxna människor som var delaktiga i eller bevittnade dessa händelser återgav dem med några korta meningar, omfattar Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) redogörelser i hadithsamlingarna flera sidor. Ändå var hon ett barn, eller högst en ung flicka, när många av händelserna ägde rum. Hon beskrev hur Koranen uppenbarades och i vilken ordning, samt hur bönen skulle utföras.⁴⁰⁴ Dessutom har världens människor genom henne fått detaljerade uppgifter om Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) tillstånd vid hans bortgång, arrangemangen kring svepning och begravning, antalet svepkläden, deras mått och annat.⁴⁰⁵ Och inte nog med det: hon berättade också för oss om förhållandena på slagfälten. Vi hör henne berätta om slaget vid Badr,⁴⁰⁶ om Uhud, om vissa händelser vid Khandaq och med Banu Qurayza,⁴⁰⁷ om salat al-khawf, ”bönen i rädsla”, under slaget vid Dhat al-Riqa, om kvinnornas bay’a vid erövringen av Mekka, om delar av händelserna under avskedshajjen och annat. Hon berättade för oss om Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) nattliga dyrkan, hans familjeliv, hans adab och akhlaq samt hans personlighet och uppförande. Hon berättade till och med vilken dag i Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) liv som var den svåraste.⁴⁰⁸ Kort sagt gav hon oss en klar och korrekt bild av Profetens liv. Hon återgav också uppgifter om Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, Hazrat Fatimas (må Allah vara nöjd med henne) och Allahs Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) övriga hustrurs krav och anspråk, bay’a och annat.⁴⁰⁹

Det är riktigt att hennes kunskap om islams historia byggde på egna erfarenheter. Många saker hade ägt rum framför hennes ögon. Men vem hade hon fått veta om det förislamiska Arabiets förhållanden av? Säkerligen hade hon hört det från sin far, Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom).

Litteratur

Av otaliga berättelser framgår att Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var en vältalig kvinna. Hennes tal var mycket tydligt, korrekt och lättflytande. Musa ibn Talha var en av hennes elever. Imam al-Tirmidhi återger följande uttalande av honom i kapitlet ”Mänskliga egenskaper” –

Det ska vara på arabiska

Han återgav följande. Dess innebörd är: ”Jag har inte sett någon som var mer vältalig och språkligt korrekt än Aisha (må Allah vara nöjd med henne).” I al-Hakims al-Mustadrak återges ett uttalande av Ahnaf ibn Qays. Han sade: ”Jag har aldrig hört bättre tal än Aishas (må Allah vara nöjd med henne) strålande beskrivningar och kraftfulla ord.” Bland de hundratals hadither som har återberättats från Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har många av hennes egna formuleringar också bevarats. När man läser dem märker man en enastående konstnärlig form. Där ser man en lyckad användning av metaforer, liknelser och bildspråk. När hon till exempel beskrev hur uppenbarelsen kom till Allahs Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom), sade hon:⁴¹⁰

Det ska vara på arabiska

Det vill säga: ”Till en början fick Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) uppenbarelse genom sanna drömmar i sömnen. Vilken dröm han än såg framträdde den klart, likt morgonens gryningsljus.” Hadrat ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) liknade Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sanna drömmar vid morgonens ljus och strålglans. När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) tog emot uppenbarelse samlades svett på hans välsignade ansikte. Hon liknade svettdropparna vid glänsande pärlor. När hycklarna spred förtal om honom och beskyllde hans karaktär, får vi i hennes berättelse en vacker bild av hur outhärdliga dessa dagar blev. När hon beskrev hur en natt i hans liv såg ut under denna tid sade hon:⁴¹¹

Det kommer att vara på arabiska

Det vill säga: ”Jag grät hela natten. Ända till morgonen upphörde inte mina tårar, och jag lade inte sömnens kohl på mina ögon.” Hon beskrev på ett vackert bildligt sätt att hon tillbringade natten sömnlös och med rinnande tårar, i stället för att säga det direkt. Hon liknade sömnens ankomst till ögonen vid att lägga kohl på dem. Endast den som behärskar språket fullständigt kan uttrycka sig på detta sätt. En gång frågade hon Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid): ”Allahs Sändebud! Om det finns två betesmarker, där djuren har betat på den ena medan den andra är helt skyddad, vilken av dem skulle du då föredra?” I själva verket ville hon veta vilken han föredrog: en kvinna som hade haft en makes sällskap eller en som inte hade haft det. Hon ville egentligen få veta Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) önskan beträffande henne själv. Men i stället för att säga det direkt förklarade hon det på ett utsökt sätt genom en liknelse. Det bör nämnas att Hadrat ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) var den enda av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hustrur som var oskuld. Alla de andra var antingen änkor eller frånskilda.

Hadrat ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) kände också till många gamla arabiska folksagor och kunde återberätta dem på ett vackert sätt. Några hadithsamlingar återger ett par av de berättelser hon berättade. En dag återberättade hon en lång berättelse om elva systrar i Arabien för sin make, Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) lyssnade mycket tålmodigt på hennes berättelse.⁴¹² I denna berättelse kan man lägga märke till hennes utsökta uttryckssätt och konstnärlighet. Den är rik på ord- och satsfigurer.

Talekonst och predikningar:

Endast vältaliga och talbegåvade personer kan hålla tal och predikningar. Det är en gudagiven gåva. Det är en enastående konst att få människor att ansluta sig till ens uppfattning och påverka dem. Från urminnes tider fram till idag har denna konst utövats bland alla världens folk och grupper. Bland de gamla araberna var den mycket utbredd. Historien berättar om de stora predikanterna i det förislamiska Arabien och om deras predikningar och tal. Av olika orsaker och behov utvecklades och förfinades denna predikokonst kraftigt under den islamiska perioden. Den spred sig också bland kvinnor och överskred männens område. Hadrat ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) var en av de främsta kvinnliga predikanterna och talarna. Många av hennes predikningar och tal har bevarats i den arabiska litteraturens äldre källor. De predikningar hon höll under tumultet kring Kamelslaget har återgetts i al-Tabaris historia. Ibn ʿAbd Rabbih har återgivit några av dem i sitt berömda verk al-ʿIqd al-Farid.⁴¹³

Vältalighet och språklig korrekthet är visserligen några av en god talares främsta egenskaper, men det är också viktigt att han eller hon har ett tydligt uttal, en stark röst och förmåga att uttrycka allvar och värdighet. Hadrat ʿAishas (må Allah vara nöjd med henne) röst var sådan. al-Tabari berättar:⁴¹⁴

Det kommer att vara på arabiska

”Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) höll ett tal. Hon hade en stark röst. Hennes röst påverkade de flesta människor, som om den vore en ädel kvinnas röst.”

Ahnaf ibn Qays var en berömd tabi‘i. Han hade förmodligen möjlighet att höra Hadrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) tal i Basra. Han sade: ”Jag har hört Hadrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom), Hadrat Umars (må Allah vara nöjd med honom), Hadrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom), Hadrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) och alla kalifers tal fram till denna tid; men den utsökta skönhet och kraft som fanns i orden från Aishas (må Allah vara nöjd med henne) mun fann jag inte i någon annans ord.” Allama Sayyid Sulayman Nadwi citerar Ahnaf ibn Qays uttalande och säger: ”Enligt min mening är Ahnaf ibn Qays ord inte fria från överdrift, men det råder inget tvivel om att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var en ledig och vältalig talare.”415

Hadrat Amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) och Musa ibn Talha gjorde exakt samma bedömning som Ahnaf. De tal som hon höll under kamelstridens tid präglades av en känslomässig kraft och hetta som var i det närmaste utan motstycke. Tidigare har vi, i samband med vår redogörelse för kamelstriden, återgett en översättning av ett av hennes tal. Här avslutar vi denna redogörelse med ett kort citat ur ännu ett av hennes tal från den tiden.

När Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) anlände till Basra tillsammans med Hadrat Talha och Zubayr (må Allah vara nöjd med dem), samlades Basras invånare vid al-Mirbad. När hon hade vänt sig till den församlade folkmassan höll Talha först och därefter Zubayr sina tal. Sist höll Hadrat Aisha sitt tal. Först prisade hon Allah och framförde välsignelser och frid över Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Sedan sade hon:416

Det arabiska lyder:

”Människorna talade om Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) förseelser och beskyllde hans tjänstemän och ämbetsmän. De kom till Medina, berättade olika uppgifter för oss om dem och bad om råd. Vi undersökte frågorna noggrant. Vi fann Uthman (må Allah vara nöjd med honom) vara ren, gudfruktig och trogen sina löften. Men de som kom med anklagelser framstod för oss som syndare, bedragare och lögnare. De försökte göra motsatsen till det de sade med sina munnar. När de blev tillräckligt starka för att konfrontera honom reste de sig gemensamt mot honom. De angrep honom i hans eget hus. Det blod som var förbjudet att utgjuta gjorde de tillåtet att utgjuta över honom i hans eget hus. Och det som var förbjudet – att plundra egendom och kränka staden – gjorde de utan tvekan och utan orsak tillåtet. Hör! Det som nu måste göras, och det enda ni bör göra, är att gripa Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) mördare och verkställa Allahs boks föreskrifter över dem.” Därefter reciterade hon vers 23 ur sura Ali Imran:

”Har du inte sett dem som har fått en del av Skriften? De kallades till Allahs bok för att den skulle döma mellan dem. Sedan vände sig en grupp av dem bort och vägrade.”

I Basra höll hon ännu ett eldsprutande tal. Tidigare har en del av det återgetts i översättning. Varje ord och mening i detta långa tal tycks ha fyllt åhörarna med stark känsla och hänförelse och hänfört dem. Här återges några rader på hennes originalspråk.417

Det ska vara på arabiska

”O människor, var tysta, var tysta. Jag har sannerligen rätt till en mors anspråk på er och rätt att ge er råd. Ingen kan rikta någon anklagelse mot mig, utom den som har trotsat sin Herre. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avled med sitt huvud vilande mot mitt bröst. I paradiset kommer jag att vara en av hans hustrur. Min Herre hade bevarat mig för honom och hållit mig ren från de andra. Genom mig har Allah skiljt era hycklare från era troende. Genom mig har Allah gett er tillstånd att göra tayammum med jord från al-Abwā. Därefter var min far den andre av två i grottan på berget Thawr, medan Allah var den tredje. Han var den förste som fick hederstiteln as-Siddīq. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lämnade denna värld medan han var nöjd med honom … Ja, nu har jag blivit föremål för människors fråga: Hur kunde jag ge mig av med en armé? Mitt syfte med detta var inte att hysa en önskan om synd eller att söka fitna och fördärv …”

Brev

I de tillförlitliga äldre samlingarna av arabisk litteratur finns många betydelsefulla brev av Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon skrev dessa brev vid olika tillfällen till olika framstående personer. Frågan är nu om hon skrev dessa brev med egen hand eller inte. Det finns inget bevis för att deras innehåll och språk inte var Aishas egna. Därför gav de äldre lärda inom den arabiska litteraturen dessa brev en plats i sina egna verk, med beaktande av deras litterära värde. I den fjärde delen av Ibn Abd Rabbih al-Andalusis berömda samling al-ʿIqd al-Farīd finns många av hennes brev samlade. När hon till exempel anlände till Basra skrev hon till en av ledarna där, Zayd ibn Suhān:

Det ska vara på arabiska

”Från de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till hennes uppriktige son Zayd ibn Suhān. Salamun ʿalayka. Din far var en ledare under den förislamiska tiden, och även under den islamiska tiden. Du befinner dig å din sida i samma ställning som en masbūq-bönedeltagare, om vilken man kan säga att han nästan, eller med säkerhet, har hunnit ikapp. Du har förstått vilken katastrof som drabbade islam genom mordet på Uthman ibn Affan. När mitt brev har nått er ska du hindra människorna från att ställa sig på Ali ibn Abi Talibs sida. Fortsätt att stanna i ditt hem tills min befallning når dig. Wassalam.”

Det är värt att se på det svar som Zayd ibn Suhān gav på det ovan nämnda brevet från de troendes moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Vi återger brevet och avslutar därmed denna framställning. Zayd ibn Suhān skriver:

Det ska vara på arabiska

”Från Zayd ibn Suhan till de troendes moder, Aisha. Frid vare med dig. Därefter: Du har fått befallning att utföra vissa handlingar, medan vi har fått befallning att utföra andra. Du har fått befallning att stanna hemma, medan vi har fått befallning att strida mot människorna tills fitnan har undanröjts. Du har övergett det som du befalldes att göra. Och du har skrivit för att vi ska avstå från det som vi befalldes att göra. Frid vare med dig.”

Den ädla Aishas kärlek till poesi

Araberna under den förislamiska tiden var ett poesikärt folk. Poetens och poesins inflytande över deras individuella och samhälleliga liv var oerhört stort. Hos dem stod poeten högst av alla. De betraktade poeten och profeten som människor av samma rang. Därför kallade de även Allahs Sändebud för poet. Ibn Rashiq al-Qayrawani sade, när han beskrev poetens ställning och anseende i det förislamiska Arabien:⁴²⁰

Det kommer att vara på arabiska

”När en poet etablerade sig i någon arabisk stam kom människor från de andra stammarna för att gratulera den stammen. Olika slags maträtter tillagades. Flickor samlades, liksom vid en bröllopsfest, och spelade musikinstrument. Män samt barn och ungdomar kom för att uttrycka sin glädje. Orsaken var att poeten var deras heders och anseendes försvarare, deras släktes beskyddare samt deras namns och ryktes förkunnare.”

När man läser den klassiska arabiska litteraturens historia ser man att en flodvåg av poetisk verksamhet tycks ha svept genom det förislamiska Arabien. Man finner oräkneliga poeters namn, så många att de inte går att räkna upp. Ibn Qutayba sade:⁴²¹

Det kommer att vara på arabiska

”Poeterna – de som blev berömda för sin poesi i sina samhällen och stammar under både den förislamiska och den islamiska tiden – är så många att ingen kan räkna dem.”

Han sade vidare:⁴²²

På arabiska lyder det:

”De som inte har diktat poesi är mycket få; om vi ville nämna deras namn skulle vi kunna nämna de flestas namn.”

Den berömde följeslagaren Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), som tjänade Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom), berättar:⁴²³

På arabiska lyder det:

Det betyder: ”När Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) kom till oss, reciterades poesi i varje ansarisk familj.”

Kort sagt kunde en arabisk poet genom sin poesi tända en eld på vissa platser, men på andra låta livets regn falla. Denna egenskap var inte begränsad till männen; även kvinnor hade del i den. Före islam och ända fram till hundra år efter islams framväxt fanns denna arabiska egenskap fullt utvecklad bland muslimerna. Från denna tid känner man till otaliga kvinnor som visade sådan skicklighet i att författa poesi och sånger att deras namn blev var och en till en skönhet i den arabiska poesiens värld.

De troendes moder, Aisha (må Allah vara nöjd med henne), föddes under en sådan period i Arabvärldens kulturella historia. Även i hennes egen familj odlades poesin. Hennes far Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var poet.⁴²⁴ Den berömde tabi‘in Sa‘id ibn al-Musayyib säger:⁴²⁵

På arabiska lyder det:

”Abu Bakr (ra) var poet. Umar (ra) var poet. Och Ali (ra) var den främste poeten av de tre.”

Därför kan man säga att hon lärde sig poesins vetenskap direkt av sin far. Hennes kommentarer och åsikter om poesins form, innehåll, bildspråk och annat visar djupet i hennes kunskaper i denna vetenskap. En av hennes hängivna lärjungar, al-Miqdad ibn al-Aswad, sade:

På arabiska lyder det:

”Bland Allahs Sändebuds (sallallahu alaihi wa sallam) följeslagare känner jag ingen som hade större kunskaper än Aisha (ra) i poesi och arvsrättens vetenskap.”

Hazrat Urwa ibn az-Zubayr sade precis samma sak.⁴²⁷ En annan av hennes lärjungar sade: ”Jag är inte förvånad över Aishas (ra) kunskaper i poesi, eftersom hon är Abu Bakrs (ra) dotter.”

Hazrat Aisha (ra) var själv också poet. Några delar av den klagosång som hon författade efter sin fars död har Allama Alusi sammanställt i den andra volymen av sitt verk Bulugh al-Arib.

Imam Bukhari återger en berättelse av Hazrat Urwa i verket Adab al-Mufrad. Han sade att Hazrat Aisha (ra) kunde en hel qasida av Hazrat Ka’b ibn Malik (ra) utantill. En qasida bestod av ungefär fyrtio verser.⁴²⁸ Hazrat Aisha (ra) brukade säga:⁴²⁹

Det blir på arabiska:

”Lär era barn poesi. Då blir deras språk vältaligt.”

Den vördnadsvärda ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) kunde utantill många dikter av poeter från både den förislamiska och den islamiska tiden. När tid och tillfälle gavs brukade hon återge dessa dikter, eller delar av dem, som citat. Många av de dikter eller verser som hon återberättade finns återgivna i olika hadithsamlingar. En person frågade den vördnadsvärda ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) om Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) någonsin hade reciterat poesi. Hon svarade: Ja, han brukade recitera några verser av ʿAbdullah ibn Rawaha. Till exempel:⁴³⁰

Det blir på arabiska:

”Den som du skickar iväg utan färdkost kommer tillbaka till dig med många nyheter.”

En dag hörde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) recitera följande två verser av poeten Zuhayr ibn Janab:⁴³¹

Det blir på arabiska:

”Lyft upp din svage, vars svaghet aldrig kommer att strida mot dig. Därefter ska han få skörda följderna av det han har förvärvat.

Han kommer att belöna dig eller lovorda dig. Den som lovordar din gärning är som den som har belönat dig.»

När Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade hört de två verserna sade han: «Aisha! Han talade sanning. Den som inte visar människor tacksamhet visar inte heller Allah tacksamhet.

Abu Kabir al-Hudhali var en förislamisk poet. Han skrev en dikt till lovprisning av sin styvson, poeten Taʾabbata Sharran. Två av dess verser lyder:⁴³²

Arabiskan kommer att följa

«Han är fri från all orenhet från sin mors livmoder och från alla sjukdomar hos den ammande kvinnan. När du betraktar de kraftiga venerna och blodådrorna i hans ansikte, ser du dem blixtra som blixten under ett kraftigt regn.»

En dag reciterade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) de ovanstående två verserna för Rasulullah (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: «O Allahs Sändebud! Det är ju du som är mer värdig dessa två verser.» Rasulullah blev glad över hennes ord.

«Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade ofta använda följande två verser som exempel:⁴³³

Arabiskan kommer att följa

”När tidens hjul, med dess olyckor och olycksöden, drar fram över ett folk, stannar det till sist hos den siste av oss. Säg till dem som gläds åt vår olycka: Var på er vakt! Snart kommer också ni att möta det vi har mött.”

’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) bror, ‘Abdur-Rahman ibn Abi Bakr (må Allah vara nöjd med honom), avled i närheten av Mecka och begravdes i Mecka. Senare, när ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kom till Mecka, ställde hon sig vid sin brors grav och reciterade följande två versrader:434

Arabisk text följer

”Vi levde tillsammans under lång tid, som kung Jadhīmas två följeslagare. Till och med folk brukade säga om oss att vi aldrig skulle skiljas åt.

Men när vi sedan skildes åt var det som om Malik och jag, trots vår långa samvaro, aldrig hade tillbringat ens en enda natt tillsammans.”

Till en början tålde de mekanska emigranternas kroppar inte Medinas klimat. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), ’Amir ibn Fuhayra (må Allah vara nöjd med honom), Bilal (må Allah vara nöjd med honom) och många andra, ja till och med ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne), drabbades av svår feber efter att de kommit till Medina. I feberyrsel reciterade många av dem då versrader. Några sådana versrader fanns bevarade i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) minne, och hon återberättade dem. Exempelvis brukade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), när febern tilltog, recitera följande versrad:435

Arabisk text följer

”Varje människa börjar dagen bland sin familj och sina närstående, medan döden är närmare än skosnöret.”

Hazrat Bilal (ra) brukade i feberyrsel högt recitera följande två versrader:

Arabiskan följer

”Ack! Om jag ändå visste att jag någon natt skulle få tillbringa natten i Mekkas dalar, med Hajkhir- och Jalilgräs omkring mig. Eller att jag någon dag skulle få ströva omkring vid Majjannas vattensamling, eller att jag en dag skulle få se bergen Shama och Tufayl.”

När Hazrat Amir ibn Fuhayra (ra) fick frågan om sitt tillstånd brukade han recitera denna versrad:⁴³⁶

Arabiskan följer

”Jag har mött döden innan jag hann smaka dess smak. Den fege ynkryggens död kommer ovanifrån.”

I slaget vid Badr dödades många av Qurayshs framstående ledare, och de kastades i Badrs brunn. Qurayshs poeter författade många känsloladdade elegier till deras minne. Hazrat Aisha (ra) hade många versrader ur dessa dikter i sitt minne, och hon återberättade dem också. Hon återberättade även de följande två verserna.⁴³⁷

Arabiskan följer

”Vad har hänt med de många dansöserna och de förnäma vindrickarna som ligger i Badrbrunnen? Umm Bakr önskar dem frid och trygghet. Kan någon frid någonsin komma till mig efter att mina stamfränder har dött?”

Hazrat Sa‘d ibn Mu‘adh (må Allah vara nöjd med honom) brukade under slaget vid vallgraven läsa upp en vers ur en sång på arabisk rajaz-versmått, och även den hade Hazrat ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) lagt på minnet. Hon återgav den på följande sätt:

Den lyder på arabiska:

”Ack! Om bara kamelen inom kort kunde nå fram till striden. När dödens stund närmar sig, hur vacker är då döden.”

När Qurayshs poeter i Mekka diktade till Allahs sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) förtal, hur Medinas muslimska poeter svarade dem får vi också veta genom Hazrat ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne). Hon berättade att Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: ”Skriv dikter som förtalar Quraysh. Dessa dikter kommer att vara mer verkningsfulla mot dem än svärdshugg.” Hazrat ‘Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) var poet. Han skrev en dikt, men Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) tyckte inte särskilt mycket om den. Han bad poeten Ka‘b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) att skriva en dikt som svar till Quraysh. Till sist blev det Hazrat Hassan ibn Thabits tur. Han kom och sade: ”O Allahs sändebud! Vid Honom som har sänt dig som en sann profet! Jag ska förgöra dem så fullständigt som människor skrapar en hud.” Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: ”Det finns ingen anledning att skynda. Abu Bakr är den som bland hela Qurayshs klan är mest kunnig om Qurayshs släktlinjer.” Då gick han till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), fick veta detaljerna om deras olika släktleds slingringar och invecklingar, och återvände sedan till Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) och sade: ”O Allahs sändebud! Jag ska blottlägga deras brister på ett sådant sätt att det blir som när människor drar ut hårstrån ur en degklump.” Därefter reciterade Hassan (må Allah vara nöjd med honom) en qasida, där en vers löd:

Den lyder på arabiska:

”Höjdpunkten av Banu Hashims ära och värdighet är sonsonen till Makhzum. Men din far var en slav.”

Hazrat ‘A’isha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag hörde Allahs sändebud säga: ’Hassan! Så länge du försvarar Allah och Hans sändebud kommer du att få hjälp av den heliga anden.’” Hon berättade vidare: ”Jag hörde också Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) säga: ’Hassan har genom sitt svar befriat honom från sorg och bekymmer.’” Efter att ha berättat detta reciterade de troendes moder även denna qasida av Hassan för oss:⁴³⁸

På arabiska:

Du har förtalat Muhammad, och jag har svarat på det. Jag har min belöning för detta hos Allah.

Du förtalar Muhammad, som är rättfärdig, gudfruktig och Allahs Sändebud. Att hålla löften och förpliktelser är hans naturliga egenskap.

Mina förfäder och min heder och värdighet är alla som en sköld för att skydda Muhammads ära och värdighet mot era angrepp.

Oavsett om någon bland er förtalar, lovprisar eller hjälper Allahs Sändebud är allt detta likvärdigt för honom.

Jibril finns bland oss. Han är Allahs budbärare och den rena anden – ingen kan jämföras med honom.»

Efter Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap, när han fick veta om det kaotiska tillståndet i Medina, uttalades följande versrad från hans läppar:439

På arabiska:

”Om ledarna för mitt folk hade lytt mig, skulle jag ha kunnat rädda dem från denna fälla och undergång.”

När han nådde Basra hördes följande två versrader ofta från hans läppar:

Arabiska följer

”Lämna de orättfärdigas boningar – även om vattnet där är klart – och färdas som de rädda färdas.

Sök bete. Gå sedan och beta i solskenet i Damads gröna dal.”

Som vi redan har nämnt hade den ädla Aisha (må Allah vara nöjd med henne) de två versrader i rajaz-versmåttet, som några av hjältarna hade reciterat under slaget vid Kamelen, i sitt minne. En gång reciterade hon de två versraderna och grät bittert. De två versraderna lyder:

Arabiska följer

”Vår moder! Ni som vi känner som den bästa av mödrar, ser ni inte hur många hjältar som har sårats, hur många huvuden och händer som har huggits av likt gräs?”

Hisham ibn Urwa har återberättat från sin far Urwa. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Må Allah visa nåd och barmhärtighet mot poeten Labid.”

Hon brukade säga:⁴⁴⁰

Det ska vara på arabiska

”Alla de som man kunde leva tillsammans med har gått bort. Nu lever jag bland efterträdarna som en kamel med spetälska.”

Därefter sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne):

”Om han hade sett vår tids tillstånd, vad skulle han då ha sagt! Jag kan recitera tusen sådana verser av poeten Labid. Jämfört med det antal verser av andra poeter som jag kan recitera är detta naturligtvis mycket litet.”

Av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) uttalande kan vi förstå hur stor känsla för poesi hon hade, hur väl hon behärskade detta område och hur många hundra arabiska verser hon hade utantill. När vi behandlade hennes insatser inom hadithvetenskapen såg vi vilket enastående prov på begåvning hon där lämnade efter sig! Samma sak kan ses när det gäller arabisk poesi.

På grund av Aishas (må Allah vara nöjd med henne) stora känsla för poesi och förmåga att uppskatta konstnärliga kvaliteter brukade många poeter recitera sina dikter för henne. Hassan ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) var en erkänd mästare bland ansarerna när det gällde poesi. Eftersom han hade varit inblandad i ifk-händelsen var det naturligt att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hyste missnöje mot honom. Trots detta kom han till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och reciterade sina dikter för henne.⁴⁴¹ Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade lovorda honom och beskriva hans olika förtjänster. Dessutom nämnde hon i detta sammanhang även namnen på profetens (Allahs välsignelser och frid vare med honom) två andra framstående poeter vid sammankomsterna: Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) och Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom).⁴⁴²

I grunden är poesi varken god eller ond. Poesi är en form av tal. Det goda eller onda i talet beror inte på poesins rytm, utan på dess innehåll. Om innehållet inte är dåligt finns det inget fel i dikten. Detsamma gäller prosa. Det goda eller onda beror på innehållet.

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade följande om god och dålig poesi:⁴⁴³

Det ska vara på arabiska

”Viss poesi är god och viss poesi är dålig. Acceptera det goda och förkasta det dåliga.”

Hon återberättade från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Den största syndaren är den poet som förtalar en hel stam.” Att förtala en hel stam på grund av en eller två personers dåliga handlingar är alltså endast ett moraliskt förfall och ett missbruk av poetisk begåvning.

Till sist vill vi säga att Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var en sådan enastående begåvning att hennes liv inte kan beskrivas och bedömas inom ett begränsat utrymme. För att skildra hennes liv och hennes mångsidiga begåvning skulle det behövas ett omfattande verk. I vår framställning har vi försökt ge läsarna en viss bild av henne.

Hafsa bint Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med henne)

De troendes moder Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) var dotter till den andre kalifen Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom). Hennes mor var Zaynab bint Maz’un, en kvinna ur stammen Khuzā’a och den berömde följeslagaren Uthman ibn Maz’uns egen syster. Även han var en följeslagare. Abdullah ibn Umar och Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) var syskon.¹ Hafsa var sex år äldre än Abdullah.² Hon föddes i Mecka fem år före Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) profetskap. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Quraysh i Mecka var då upptagna med att återuppbygga Kaba.”³

När hon nådde giftasålder lät hennes far, Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), henne gifta sig för första gången med Khunays ibn Hudhafa, en medlem av Banu Sahm. Denne Khunays var en av de första som antog islam i Mecka. Han utvandrade till Abessinien tillsammans med den andra gruppen utvandrare.⁴ Musa ibn Uqba och Abu Ma’shar nämner dock inte hans utvandring till Abessinien.⁵ Därifrån återvände han till Mecka och utvandrade sedan vidare till Medina. När han kom till Medina tog han sin tillflykt till Rifa’a ibn Abd al-Mundhirs hem i Banu Amr ibn Awf i Kuba.⁶

Det finns ingen tydlig uppgift om när Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) antog islam. Det är dock säkert känt att med ‘Umars antagande av islam antog också människorna i hans stam och familj islam. Hafsa antog troligen islam tillsammans med sin familj vid samma tidpunkt.⁷

Hon utvandrade till Medina tillsammans med sin make. Kort efter ankomsten till Medina blev hon änka. Hon hade då ännu inte fyllt tjugo år.⁸ Det råder viss oenighet om tidpunkten för Khunays död. Enligt de flesta specialister på profetens biografi deltog han i slagen vid Badr och Uhud. Vid Uhud blev han sårad på flera ställen på kroppen och dog av dessa skador efter återkomsten till Medina.⁹ En annan uppfattning är att han var med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid Badr. Där blev han sjuk eller sårad, och han dog under det andra hijriåret efter att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade återvänt från Badr till Medina.¹⁰

Efter att hans dotter blivit änka började Umar (må Allah vara nöjd med honom) tänka på att hon skulle gifta om sig. Vid denna tid avled emellertid Ruqayya (må Allah vara nöjd med henne), Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dotter och Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) hustru. Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick först till Uthman och uttryckte sin önskan att gifta bort Hafsa med honom. Uthman bad om tid för att överväga saken. Några dagar senare svarade han: ”Jag vill inte gifta mig just nu.” Därefter gick Umar (må Allah vara nöjd med honom) till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Jag vill gifta bort Hafsa med dig.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) förblev tyst och gav inget svar. Umar (må Allah vara nöjd med honom) blev ännu mer sårad av Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) beteende än av Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) svar. Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick då till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och beklagade sig över sin sorg.¹¹ Ibn al-Athir säger att Umar (må Allah vara nöjd med honom) först friade till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), men eftersom han inte svarade friade han därefter till Uthman (må Allah vara nöjd med honom).¹²

Genom äktenskapet med ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne) uppstod ett nära släktskapsband mellan Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Men det fanns inget sådant släktskapsband med Umar (må Allah vara nöjd med honom). Det var Allahs vilja att ett sådant band skulle uppstå genom äktenskapet med Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde om Umars (må Allah vara nöjd med honom) sorg sade han: ”Hafsa kommer att gifta sig med en man som är bättre än Uthman, och Uthman kommer att gifta sig med en kvinna som är bättre än Hafsa.”¹³ I en annan återberättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ska jag inte ge dig en svärson som är bättre än Uthman och Uthman en svärfar som är bättre än du?” Umar svarade: ”Ja, Allahs Sändebud!” Då sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Gift bort din dotter Hafsa med mig, och låt min dotter Umm Kulthum gifta sig med Uthman.”¹⁴ På detta sätt blev äktenskapet definitivt beslutat. Hafsas far Umar blev själv hennes wali och fullbordade äktenskapet. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav Hafsa fyrahundra dirham i mahr.¹⁵

Anledningen till att Uthman och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med dem) inte svarade på Umars (må Allah vara nöjd med honom) frieri var att de hade hört Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tala om Hafsa. De förstod att han ville gifta sig med Hafsa för att hedra Umar (må Allah vara nöjd med honom). Men de vågade inte säga detta till Umar, av rädsla för att deras tolkning kunde vara felaktig.¹⁶ Därför gick Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en dag, efter att äktenskapet mellan Hafsa och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade fullbordats, till Umar (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Allahs Sändebud nämnde Hafsa en dag, men jag ville inte avslöja hans hemlighet. Det fanns ingen annan anledning till att jag inte svarade på ditt frieri.”¹⁷

Det råder viss oenighet bland specialisterna på profetens biografi om när Hafsa gifte sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Denna meningsskiljaktighet beror huvudsakligen på oenigheten om när hennes make dog. Ibn al-Athir säger att äktenskapet enligt de flesta lärda ägde rum under det tredje hijriåret.¹⁸ Enligt Abu Ubayda ägde det rum under det andra hijriåret. Detta är också Ibn Abd al-Barrs uppfattning. Ibn Hajar nämner i verket al-Isaba att uppfattningen om det tredje året är den mest godtagbara, eftersom hennes första make stupade som martyr vid Uhud. Många säger att äktenskapet ägde rum tjugofem, eller enligt en annan uppgift trettio, månader efter utvandringen. I vissa återberättelser anges till och med tjugo månader. Men slaget vid Uhud ägde rum först efter mer än trettio månader från utvandringen. Ibn Sa’d hävdar bestämt att hennes första make dog efter återkomsten från Badr. Ibn Sayyid al-Nas säger att äktenskapet ägde rum i månaden Ma’ban, trettio månader efter utvandringen.²⁰

Det råder viss oenighet bland specialisterna på profetens biografi om det hijriår då Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) dog. Enligt den mest kända uppfattningen avled hon i Medina i månaden Sha’ban år 45 efter hijra. Det var under Amir Mu’awiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, och Marwan var då guvernör i Medina. Han ledde begravningsbönen, följde kistan till al-Baqi-kyrkogården och satt kvar tills begravningen var avslutad. Han bar kistan från al-Hazams familjs hus till al-Mughiras hus, och där tog Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) över hans plats och bar den vidare till graven. Hafsas (må Allah vara nöjd med henne) bror Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) och hennes söner Asim, Salim, Abdullah och Samza sänkte ner kroppen i graven. Så begravdes hon på al-Baqi-kyrkogården. Denna uppfattning har al-Waqidi återberättat genom Ma’mar, al-Zuhri och Salim.²¹ Ibn al-Athir lutar dock åt att Hafsa dog vid den tid då Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) svor trohetsed till Amir Mu’awiya (må Allah vara nöjd med honom). Det var i månaden Jumada al-Awwal år 41 efter hijra. Detta år kallas am al-jama’a, Enhetens år.

En annan berättelse uppger att hon dog år 27 efter hijra, under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Grunden för denna uppfattning är att Wahab ibn Malik sade att hon dog det år då Afrika erövrades. Afrika erövrades under år 27 efter hijra. Men detta är ett allvarligt misstag, eftersom Afrika erövrades två gånger. Den första erövringen ägde rum år 27 efter hijra, medan den andra ägde rum under Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Äran för denna erövring tillföll Muawiya ibn Khudayj (må Allah vara nöjd med honom).²² När Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) dog var hon 63 eller 59 år gammal.

Före sin död gav hon sin bror Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) samma råd som hennes far Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade gett henne vid tiden för sin död. Den markegendom som hennes far hade lämnat henne i Gaba gjorde hon till en waqf för Allahs sak.²³ Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) efterlämnade inga barn.²⁴

Även om Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) inte hade några barn efterlämnade hon många älskade män och kvinnor som hade hört hadither från henne och även återberättat dem. Bland de mest framstående nämns: Abdullah ibn Umar, Hamza ibn Abdullah, Safiyya bint Abi Ubayda (Abdullahs hustru), al-Muttalib ibn Abi Wada’a, Umm Mubashshir al-Ansariyya, Abd ar-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham, Abdullah ibn Safwan ibn Umayya, Shutayr ibn Shakal, Sawwa al-Khuza’i, al-Musayyib ibn Rafi, al-Majlaz och många andra.²⁵

Sammanlagt har 60 hadither återberättats från Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). Hon hade hört dem direkt från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och från sin far Umar (må Allah vara nöjd med honom).²⁶ Fyra av de hadither hon återberättade är muttafaq alayh, och sex återberättades enbart av al-Bukhari.²⁷

Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) hade, liksom alla andra män och kvinnor i dåtidens Arabien, ingen formell utbildning. Men vem kunde ha varit en större lärare än hennes far Umar (må Allah vara nöjd med honom) och hennes make, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)? Under deras fostran och vägledning väcktes hos henne ett starkt intresse för att inhämta kunskap och förstå religionen. Hennes djupa kunskap i religiösa frågor framgår av flera händelser. En gång sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Jag hoppas att de som deltog i Badr och Hudaybiyya inte kommer att hamna i helvetet.” Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) utbrast: ”Allah har ju sagt:”

Det ska vara på arabiska

”Det finns ingen av er som inte kommer att nå dit, det vill säga helvetet.”

Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ja, det stämmer, men Allah har också sagt:”

På arabiska lyder det:

”Därefter ska Jag rädda de gudfruktiga och lämna de orättfärdiga där, knäböjande.” (Sura Maryam 19:71–72)28

När den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg Hafsas (må Allah vara nöjd med henne) starka intresse för att lära sig och skaffa kunskap, tänkte han alltid på att undervisa henne i olika ämnen. Shifāʾ bint ʿAbdullāh var en kvinnlig följeslagare. Hon kunde skriva och läsa. Hafsa lärde sig att skriva av henne. Denna kvinna brukade också utföra en besvärjelse för att bota ett slags sår som kallades namla.29 En dag kom hon till den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Under den förislamiska tiden brukade jag utföra besvärjelser. Om du tillåter det kan jag läsa upp den för dig.” När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade hört den sade han: ”Lär även Hafsa denna besvärjelse.” I en annan återberättelse sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till Shifāʾ: ”Vill du inte lära Hafsa bönen för namla, på samma sätt som du lärde henne att skriva?”30 Under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid och även efter hans bortgång ägnade Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) sig mycket åt dyrkan och gudstjänst. Hon fastade ständigt och tillbringade nätterna i omfattande bön. Jibrīl (frid vare med honom) sade om henne till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Hon fastar mycket och ägnar sig mycket åt dyrkan om natten.”31 I en annan återberättelse sägs det att Jibrīl (frid vare med honom) sade: ”Hon är en rättfärdig kvinna.”32 Det har återberättats att hon dog medan hon fastade.33

Hon ogillade alla former av meningsskiljaktigheter. Efter slaget vid Siffīn, när frågan om skiljedomen i Dūmat al-Jandal kom upp, ville hennes bror ʿAbdullāh ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) inte lämna sitt hem, eftersom han ansåg att detta var ett uppror och en källa till osämja. Men Hafsa sade till honom: ”Du har ingen personlig vinning av att delta, men du bör ändå delta. Människorna kommer att invänta din åsikt. Det kan till och med hända att din frånvaro skapar oenighet bland dem.”34 I en annan återberättelse sägs det att hon sade: ”Det är inte lämpligt att hålla sig borta från en fråga genom vilken en försoning kan åstadkommas mellan Muhammads umma. Du är Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svåger och son till ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb.”35

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång brukade Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) tala med kaliferna, särskilt med sin far, den andre kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom), om olika krav å folkets vägnar. Ofta tog kalifen också emot sin dotters råd. Några sådana händelser återfinns i sīra-verken.

Även efter att ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) blivit kalif försörjde han sitt hushåll genom det bidrag som hade fastställts för honom under den förste kalifen Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). När framstående följeslagare som ʿUthmān, ʿAlī, Ṭalḥa och al-Zubayr (må Allah vara nöjd med dem) såg att hushållet inte klarade sig särskilt väl på detta, samlades de och diskuterade saken. De beslöt att tala med kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) om den. Men vem skulle våga sätta bjällran på katten? Ingen av dem vågade tala med kalifen om saken. Till slut vände de sig till Hafsa och bad henne tala med kalifen. Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) gjorde det, men kalifen påminde henne om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anspråkslösa och enkla liv och lät henne gå.36

Vid ett annat tillfälle bad hon sin far, kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom), att höja kvaliteten på hans kläder och mat och sade: ”Allah den Upphöjde har nu skänkt muslimerna större försörjning än tidigare.” ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) började gråta häftigt när han påminde sin dotter om de hårda realiteterna i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv.37

En gång kom en del pengar och tillgångar till kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom). Hafsa kom och sade: ”De troendes ledare! Allah den Upphöjde har föreskrivit omsorg om nära släktingar. Dina nära släktingar har rätt till en del av dessa tillgångar.” När kalifen hörde sin dotters ord sade han: ”Mina nära släktingar har rätt till min förmögenhet. Men dessa tillgångar tillhör muslimerna. Dotter, du försöker lura din far. Res dig och gå härifrån.” Därefter lämnade Hafsa snabbt platsen, i ett försök att dra i hans mantel.38 Det har återberättats från Ibn Jurayj att kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) en natt, medan han gick runt Kaba, hörde en kvinna sjunga en klagosång med sorgsen melodi. Sången innehöll bland annat följande två versrader:

Det arabiska lyder

– Denna natt har blivit lång och vidsträckt, och alla håll har täckts av tätt mörker. Ensam är jag vaken; bredvid mig finns ingen älskad som jag kan tala kärleksfullt med.

– Allah, den Ende utan like – om inte fruktan för Honom funnes, skulle sängens omgivning säkerligen ha skakat.

Kalifen Umar gick till kvinnan och frågade: ”Vad har hänt dig?” Kvinnan svarade: ”Min man har varit borta från mig i flera månader. Min längtan efter att få honom nära har blivit stark.” Därefter gick Umar till sin dotter Hafsa och sade: ”Jag vill fråga dig om en viktig sak. Hjälp mig. När en kvinna är borta från sin man, efter hur lång tid blir hennes längtan efter att få honom nära stark?” Hafsa sänkte blygt huvudet. Umar sade: ”Allah skäms inte för att låta sanningen komma fram.” Då visade Hafsa med handen tre eller fyra månader. Umar befallde därefter att ingen soldat skulle hållas borta längre än fyra månader.³⁹

Al-Bayhaqi (9/29) har återberättat från Ibn Umar. En dag gick jag ut för att patrullera i staden på natten och hörde en kvinna sjunga de två ovan nämnda versraderna. Därefter frågade jag Hafsa: ”Hur länge kan kvinnor som längst vara utan sina män?” Hafsa svarade: ”Sex eller fyra månader.” Umar sade: ”Jag ska inte hålla någon soldat borta längre än så.”⁴⁰

Hafsa var Umars dotter. Liksom sin far hade hon ett något skarpt temperament. Ibland svarade hon emot Allahs Sändebud ﷺ, vilket kunde leda till osämja i äktenskapet. En sådan händelse har återberättats i bland annat al-Bukhari. En gång sade Umar till Ibn Abbas: ”Under den förislamiska tiden var Qurayshs kvinnor lydiga och underordnade männen. Vi fäste inte den minsta vikt vid dem. Islam gav dem heder. Efter att många verser hade uppenbarats om dem blev vi medvetna om deras ställning och värdighet. När vi kom till Medina såg vi att kvinnorna där hade fått männen att lyda och underordna sig. Så småningom började våra kvinnor lära sig av dem. Mitt hus låg i byn Banu Umayya ibn Zayd i al-Awali. En dag blev jag mycket arg på min hustru. Hon gav inte efter utan svarade mig med ord på ord. Jag tyckte inte alls om hennes svar. Då sade hon: ’Du tycker inte om att jag svarar dig på det sättet, men Allahs Sändebuds hustrur svarar också honom. Några av hans hustrur håller sig borta från honom ända till kvällen.’ I en annan återberättelse sägs det att hon sade: ’Din dotter Hafsa svarar Allahs Sändebud rätt upp i ansiktet. Därför går Allahs Sändebud omkring nedstämd hela dagen.’

Umar sade: ”När jag hörde detta skyndade jag till Hafsa och frågade henne: ’Brukar ni svara Allahs Sändebud ﷺ?’ Hafsa svarade: ’Ja, det gör vi.’ Jag frågade: ’Händer det att någon av er håller sig borta från honom ända till natten?’ Hafsa svarade: ’Ja.’ Jag sade: ’Den av er som gör så kommer inte att lyckas; hon kommer att gå förlorad. Har någon av er känt sig trygg från Allahs vrede efter att Allahs Sändebud blivit vred? Låt inte den som är vackrare än du och mer älskad av Allahs Sändebud bedra dig.’⁴²

I en annan återberättelse sägs det att Umar sade till Hafsa: ”Akta dig! Gör inte så. Jag varnar dig för Allahs vrede. Låt dig inte fångas av högmodets fälla hos den vars skönhet har förtrollat Allahs Sändebud (det vill säga Aisha).”⁴³ I en annan återberättelse sägs det att han sade till Hafsa: ”Svara inte Allahs Sändebud. Du har varken Zaynabs skönhet eller Aishas lycka.”⁴⁴ Al-Tirmidhi har återberättat: En dag satt de troendes moder Safiyya och grät. När Allahs Sändebud kom hem och såg henne gråta frågade han på detta sätt efter orsaken. Safiyya sade: ”Hafsa har kallat mig ’judinnans dotter’.” Allahs Sändebud sade till Hafsa: ”Frukta Allah.” Sedan sade han till Safiyya: ”Du är en profets dotter, din farbror är också en profet, och dessutom är du hustru till en profet. På vilket sätt kan Hafsa anse sig överlägsen dig?”⁴⁵ En annan gång sade Hafsa och Aisha till Safiyya: ”Hos Allahs Sändebud har vi båda högre ställning än du. Vi är hans hustrur och dessutom hans kusiner.” Dessa ord sårade Safiyya djupt. Hon sade till dem: ”Varför sade ni inte till dem att ni omöjligen kan ha högre ställning än jag? Min make är Muhammad, min far är Harun och min farbror är Musa.”⁴⁶

Aisha och Hafsa (må Allah vara nöjd med dem) var varandras medhustrur, men deras förhållande var som mellan systrar. I de flesta frågor hjälpte de varandra. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade om Hafsa: ”Hafsa är sin fars dotter. Liksom hennes far var fast beslutsam i varje ord och handling, så var också Hafsa.”⁴⁷ Bland Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur var Hafsa den enda som kunde göra anspråk på att vara min jämlike.⁴⁸ Vi två var som en enda hand.⁴⁹

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) låg på sin dödsbädd under sin sista sjukdom. Han hade nått slutet av sitt liv. Det blev dags för bönen. Han sade: ”Be Abu Bakr att leda folket i bönen.” Aisha sade: ”Abu Bakr är en känslig man. Om han ställer sig på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) plats och reciterar Koranen kommer han att bli stum av gråt, och folket kommer inte att höra någonting.” Detta sade hon till Hafsa och bad henne säga till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att i stället beordra mig. När Hafsa, i enlighet med Aishas (må Allah vara nöjd med henne) önskan, sade detta till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), sade han: ”Ni är alla som följeslagarna till Josef.”⁵⁰

Trots den underbara samstämmigheten mellan Aisha och Hafsa och den starka vänskapen dem emellan gjorde sig kvinnans naturliga läggning ibland gällande. De blev svartsjuka när det gällde att få makens sällskap och ömhet. En gång följde de båda med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på en resa. På natten red Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på Aishas kamel och färdades vidare medan han samtalade med henne. En dag sade Hafsa till Aisha: ”Om du i natt rider på min kamel och jag rider på din, kommer vi att få se något annat.” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gick med på det. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) färdades då med Hafsa på hennes riddjur. När de nådde lägerplatsen och Aisha inte fann Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), stack hon in sina fötter i idhkhir-gräset och sade argt: ”O Allah! Om ändå någon orm eller skorpion hade stuckit mig!”⁵¹

Aisha och Hafsa var döttrar till Abu Bakr respektive Umar (må Allah vara nöjd med dem). Dessa två stora personligheter stod Allahs Ädla Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mycket nära. Därför stod Aisha och Hafsa enade i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) familjeliv, i motsats till de övriga renade hustrurna. Deras sammanslutning låg bakom många händelser i den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) familjeliv.

Vi måste komma ihåg en sak: alla små och stora händelser i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv var inte enbart händelser av samma slag som i vanliga människors liv. Varje händelse innehåller något lärorikt för mänskligheten. Genom dessa händelser ville Allah den Allsmäktige ge mänskligheten praktisk undervisning i olika regler och uppföranden. Annars hade Han kunnat låta bli att låta sådana händelser inträffa i Sin Profets liv. Vi måste se på varje händelse i vår älskade Profets liv på detta sätt.

Under det nionde hijriåret uppenbarades sura at-Tahrim. Bakom denna uppenbarelse låg en händelse i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) familjeliv. Sötsaker och honung var Allahs Ädla Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mycket omtyckta födoämnen. Han brukade vanligtvis efter asr-bönen besöka alla sina hustrur i deras hem. En dag blev han lite försenad hos Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) jämfört med den vanliga tiden. Detta gjorde Aisha missnöjd. Hon fick veta att en kvinna hade skickat honung till Zaynab som gåva. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade druckit av denna honung hos Zaynab, och därför hade hans vistelse i hennes hem blivit längre. Aisha och Hafsa bildade då en allians. Aisha sade till Hafsa: ”När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kommer till mitt eller ditt rum ska vi säga till honom: ’Det luktar maghafir ur din mun.’” (Maghafir är plural av maghfur. Det är blommor från en viss växt, från vilka bina hämtar honung.) Aisha lärde även Safiyya att säga samma sak. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom till deras rum sade de, enligt den tidigare överenskommelsen, samma sak. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tyckte mycket illa om dålig lukt. När han därefter åter gick till Zaynab sade hon till Allahs Sändebud: ”Det behövs inte.” Då avstod han från att dricka honung för sin egen del. När Aisha fick veta detta beslut sade hon beklagande till Hafsa: ”Vi har gjort något fruktansvärt. Vi har berövat Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) något som han tyckte om.” Det var med anledning av denna händelse som följande vers ur sura at-Tahrim uppenbarades:⁵²

”O Profet! Varför förbjuder du dig själv det som Allah har gjort tillåtet för dig, i syfte att behaga dina hustrur?” (at-Tahrim 1)

I olika berättelser nämns olika personer som den kvinna som serverade honung till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). I vissa berättelser nämns Hafsa. I så fall allierade sig Aisha med Sawda och Safiyya. Detta framgår också av en berättelse hos Ibn سعد.⁵³ I vissa berättelser nämns även Umm Salama.⁵⁴

När den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beslöt att inte dricka honung för att göra sina hustrur nöjda, bad han dem hålla saken hemlig, så att kvinnan som serverade honungen inte skulle känna sig sårad. Enligt de flesta berättelser anförtrodde Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) denna hemlighet åt Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). Men Hafsa kunde inte bevara hemligheten och berättade den för ’Aisha. Det är detta Allah säger i den tredje versen i sura at-Tahrim: ”När Profeten i hemlighet sade något till en av sina hustrur, och hon sedan berättade det vidare och Allah underrättade honom om det, lät Profeten en del av det passera och nämnde en del. När han berättade det för henne sade hon: ’Vem underrättade dig om detta?’ Han sade: ’Den Allvetande, Den Alltigenom Medvetne har underrättat mig.’

Al-Waqidi och många andra biografiska experter har återberättat en annan händelse som orsaken till uppenbarelsen av sura at-Tahrim. En dag var Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) inte hemma. Då kom Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till hennes rum och kallade dit slavinnan Maria al-Qibtiyya och var intim med henne. Under tiden återvände Hafsa och förklarade, av missnöje, denna slavinnas umgänge förbjudet för sig själv. Han bad henne också hålla denna sak hemlig. Men hon kunde inte bevara hemligheten och berättade den för ’Aisha. Då uppenbarades sura at-Tahrim. Nafi sade: ”Är det inte riktigt att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbjöd sin slavinna för sig själv och att Allah den Upphöjde därefter befallde honom att sona detta genom att bryta sin ed?”⁵⁵

Det var om dessa två kvinnor, som hade orsakat dessa händelser och försatt Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i en besvärlig situation, som Allah uppenbarade den fjärde versen i at-Tahrim: ”Om ni båda vänder åter till Allah i ånger, så är det bättre, eftersom era hjärtan har lutat åt orätt. Men om ni hjälper varandra mot Profeten, så bör ni veta att Allah, Gabriel och de rättfärdiga troende är hans beskyddare.”⁵⁶ Dessa två kvinnor var ’Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Hafsa (må Allah vara nöjd med henne). I Sahih al-Bukhari finns en lång berättelse av Ibn ’Abbas (må Allah vara nöjd med honom) om vilka dessa två kvinnor var. Han sade: Jag hade under en längre tid velat fråga ’Umar (må Allah vara nöjd med honom) om de två kvinnor om vilka det i Koranen sägs: ”Om ni båda vänder åter till Allah i ånger.” Till slut gavs tillfälle när han en gång begav sig till hajj, och jag följde med honom som reskamrat. En dag på vägen, när han gjorde wudu och jag hällde vatten över honom, frågade jag: ”Vilka är de två kvinnor om vilka det i Koranen sägs: ’Om ni båda vänder åter till Allah i ånger’?” ’Umar svarade: ”Det är märkligt att du inte vet det. De två är Hafsa och ’Aisha (må Allah vara nöjd med dem).”⁵⁷

Denna obetydliga konflikt inom Profetens familj var inte någon vanlig sak. Hycklarna sökte ständigt efter möjligheter att skapa splittring mellan själva Profetens familj och hans närmaste släktingar och vänner. När de fick kännedom om denna vardagliga oenighet mellan Profetens hustrur ville de kanske blåsa liv i den ytterligare. De tänkte att de nu skulle kunna få ’Aishas och Hafsas fäder, Abu Bakr och ’Umar (må Allah vara nöjd med dem), att vända sig mot Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Men de visste inte att dessa män, under Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fötter, var beredda att offra inte bara sina döttrar utan även sina egna liv. Därför ropade ’Umar (må Allah vara nöjd med honom), när han inte fick tillstånd att träffa Hafsa: ”Om jag får tillstånd kommer jag tillbaka med Hafsas huvud.”⁵⁸ Det är detta som antyds i den fjärde versen i sura at-Tahrim. Det vill säga: även om ’Aisha och Hafsa skulle smida planer och hycklarna utnyttja dem, kommer Allah att hjälpa Sin Profet. Och Allah har Gabriel, änglaskarorna och alla troende män och kvinnor i hela världen på Sin sida.⁵⁹

Det har berättats att Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) efter den ovan nämnda händelsen skilde sig från Hafsa (må Allah vara nöjd med henne), men sedan tog henne tillbaka. Detta har Asim ibn ’Umar sagt.⁶⁰ Efter skilsmässan kom Gabriel (må frid vara över honom) till Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: ”Hafsa fastar mycket och ber mycket under natten. Hon kommer att vara din hustru i paradiset.” På grund av Gabriels ord tog Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) henne tillbaka.⁶¹

Ibn Sa’d har återgett en berättelse från Qays ibn Yazid och Ibn Sirin. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) en skilsmässa. Därefter besökte Hafsas två morbröder, Qudama och ’Uthman ibn Maz’un, Hafsa. Gråtande sade Hafsa till dem: ”Vid Allahs ed! Han skilde sig inte från mig på grund av någon ond handling.” Då kom Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dit. Han sade: ”Gabriel har sagt till mig att jag ska ta tillbaka Hafsa, eftersom hon fastar mycket och ber mycket. Hon kommer att vara min hustru i paradiset.”⁶²

’Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”En gång höll Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sig borta från sina hustrur. Det spreds bland folket att han hade skilt sig från alla sina hustrur. Detta hände innan påbudet om hijab hade kommit. Jag gick till ’Aisha och sade: ’Abu Bakrs dotter! Har du hört att folk säger att du har sårat Allahs Sändebud?’ ’Aisha sade: ’Du har inget med mig att göra, son till al-Khattab. Du kan gå någon annanstans.’”

Därefter gick jag till Hafsa och sade: ”Vid Allahs ed, jag vet att han inte älskar dig. Om jag inte fanns skulle han säkert ha skilt sig från dig.” När Hafsa hörde detta började hon gråta bittert. Jag frågade: ”Var är Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)?” Hon svarade: ”Han är i ett rum intill.” Där såg jag Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sitta. Hans mantel hängde vid dörren. Genom den bad jag om att få träffa Allahs Sändebud. Efter att ha bett flera gånger fick jag tillstånd. Jag sade till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Om du tillåter mig ska jag hugga av Hafsas huvud.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde ett tecken med handen åt mig att lugna mig. När jag hade lugnat mig frågade jag: ”Allahs Sändebud! Har du skilt dig från dina hustrur?” Han svarade: ”Nej.” Då ställde jag mig vid moskéns dörr och ropade högt: ”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har inte skilt sig från sina hustrur.” Då uppenbarades den åttiotredje versen i sura an-Nisa.⁶³ Händelsen har återberättats på olika sätt i olika källor.

Genom berättelserna om oenigheter och skilsmässor i profetens familj har flera av Hafsas egenskaper och hennes höga ställning, liksom vissa bestämmelser i sharia, blivit tydliga för mig. Till exempel:

1. Att skilja sig är tillåtet. Om skilsmässan sker av något behov eller för att uppnå något gott, strider den inte mot fullkomlighet.⁶⁴
2. Allah den Allsmäktige har själv prisat Hafsa och intygat att hon fastade mycket och bad mycket.
3. Även i paradiset kommer hon att få lyckan att vara profetens hustru.
4. För att göra henne glad förklarade profeten två tillåtna saker förbjudna för sig själv.
5. Av Aishas uttalande framgår att hon var lik sin far.’

6. Smärre meningsskiljaktigheter i äktenskapet är något naturligt. I detta avseende bör profetens föredöme följas av oss.

Hafsa hade en stark rädsla för Dajjal. I Medina fanns en man som hette Ibn Sayyad. Många av de tecken eller kännetecken på Dajjal som Allahs sändebud hade beskrivit fanns hos denne man. Till och med Allahs sändebud själv hyste tvivel om honom. En dag råkade Hafsa och Abdullah ibn Umar möta denne man på vägen. När Ibn Umar sade något till honom blev han så rasande och uppblåst att vägen spärrades. Ibn Umar gjorde sig redo att slå honom. Hafsa blev rädd. Hon sade till Ibn Umar: ”Vad har du med honom att göra? Vet du inte att Allahs sändebud har sagt: ’Det är Dajjals vrede som kommer att bli orsaken till att han träder fram’?⁶⁵

Det går inte att i en kort artikel beskriva och avsluta redogörelsen för Umm al-Mu’minīn Ḥafṣas (må Allah vara nöjd med henne) ära och ställning. Allah har meddelat att hon, liksom hon i denna värld blev ett med Profetens levnad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), även kommer att förbli ett med honom i det kommande livet.

Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne)

Ḥaḍrat Zaynab bint Khuzayma ibn al-Ḥārith al-Hilāliyya var dotter till Banū Bakr ibn Hawāzin. Hennes hederstitel eller tillnamn var Umm al-Masākīn. När hennes make stupade som martyr i slaget vid Uhud gifte sig Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med henne samma år, och hon fick den enastående ställningen som Umm al-Mu’minīn.

Det råder oenighet om vem Ḥaḍrat Zaynab bint Khuzaymas (må Allah vara nöjd med henne) första make var. Enligt al-Balādhurī, Ibn al-Kalbī och genealogisten Abū al-Ḥasan ʿAlī al-Jurjānī var hennes första make, före äktenskapet med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), Ṭufayl ibn al-Ḥārith. Ṭufayl ibn al-Ḥārith. När Ṭufayl skilde sig från henne gifte sig hans bror ʿUbayda ibn al-Ḥārith med henne. Han sårades vid Badr och avled i al-Ṣafrāʾ. ʿUbayda var då 64 år gammal. Därefter gifte sig Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med henne under Ramaḍān i det tredje hijrī-året. Detta har al-Balādhurī och Ibn Saʿd uppgett.

Yūnus ibn Muḥammad har, med Ibn Isḥāq som källa, sagt att hon tidigare var hustru till al-Ḥusayn ibn al-Ḥārith ibn ʿAbd al-Muṭṭalib, eller till hans bror al-Ṭufayl ibn al-Ḥārith.² Ibn Hišām säger: Före äktenskapet med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var hon hustru till ʿUbayda ibn al-Ḥārith. Före ʿUbayda hade hon varit hustru till Jahm ibn ʿAmr ibn al-Ḥārith. Denne Jahm var hennes kusin.³

Ibn ʿAbd al-Barr och Ibn al-Athīr menar däremot att hon omedelbart före äktenskapet med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var hustru till ʿAbdullah ibn Jaḥš.⁴ Under det tredje hijrī-året stupade denne ʿAbdullah som martyr i slaget vid Uhud. De otrogna högg av hans kroppsdelar, styckade honom och vanställde hans lik. Han var son till Umayma bint ʿAbd al-Muṭṭalib, Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) faster. Ḥaḍrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) blev djupt smärtsamt berörd av sin makes sådana död. Imām al-Zuhrī har också sagt detta.⁵

I början av Ramaḍān i det tredje hijrī-året gifte sig Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med henne och gav henne tolv ūqiyya guld som mahr. Ibn Hišām säger att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med henne mot en mahr på fyrahundra dirham.⁶ Äktenskapet förmedlades av Qubayṣa ibn ʿAmr al-Hilālī (må Allah vara nöjd med honom).⁷ Enligt vissa berättelser levde hon i två eller tre månader efter äktenskapet med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).⁸ al-Balādhurī säger att hon avled mot slutet av den åttonde dagen i Rabīʿ al-Thānī.⁹ Detta verkar vara den riktiga uppfattningen. Hon var trettio år gammal när hon avled.¹⁰ Bland Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur blev hon, efter Ḥaḍrat Khadīja, den första som under hans livstid blev en paradisets invånare. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde begravningsbönen för henne och begravde henne på al-Baqīʿ-kyrkogården i Medina.¹¹

Ibn Ḥajar (må Allah vara nöjd med honom) säger att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) efter Ḥaṣra tog Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne) till sitt hem. I en berättelse från Ḥaḍrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), efter Zaynab bint Khuzaymas död, gifte sig med henne och tog henne till hennes hem.

Några har sagt att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med detta uttalande

Det arabiska lyder:

(Den av er vars hand är längst kommer mycket snart efter min död att förenas med mig.) åsyftade Zaynab bint Khuzayma. Uttrycket ”lång hand” används bildligt och betyder givmildhet. Eftersom Zaynab brukade ge mycket i allmosor och välgörenhet syftade ”lång hand” på henne.

Men deras uppfattning är helt felaktig. Denna hadith syftar i själva verket på Zaynab bint Jahsh (ra). Hon dog efter Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång, före de övriga rena hustrarna. Hadithlärda är dessutom eniga om att Zaynab bint Khuzayma (ra) gick bort medan Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fortfarande levde.¹³

Ibn Hisham säger:¹⁴

Det arabiska lyder:

– På grund av hennes medkänsla, omtanke och solidaritet med de fattiga och behövande kallades hon ”Umm al-Masakin”, det vill säga de behövandes moder.

Hafiz Ibn Hajar (ra) säger:¹⁵

ska vara på arabiska

Hon brukade ge mat åt de fattiga och behövande och skänka allmosor till dem, och därför kallades hon Umm al-Masākīn.»

Ibn ʿAbd al-Barr och Balādhurī säger att hon redan under den förislamiska tiden kallades så.16

Umm Salama bintAbī Umayya (må Allah vara nöjd med henne)

De troendes moder, Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne), egentliga namn var Hind. Umm Salama var hennes tillnamn, och det är under detta namn hon är mest känd.1 Somliga har sagt att hennes namn var Ramla, men hadithlärda har ansett detta vara felaktigt.2 I själva verket var Ramla namnet på de troendes moder, Umm Habība (må Allah vara nöjd med henne). Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) far var Abū Umayya ibn al-Mughīra ibn ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn al-Makhzūm. Abū Umayyas egentliga namn var Hudhayfa. Men han var känd som Abū Umayya.3 Hans hederstitel var Zād al-Rakb. Zād al-Rakb betyder ”karavanens proviant”. Han hade en särskild ställning bland Mekkas givmilda människor och värdar. När han reste någonstans tillsammans med en karavan tog han på sig ansvaret för hela karavanens försörjning och alla andra behov. Araberna på hans tid gav honom denna titel, nöjda med hans sådan generositet och storsinthet.4 Det bör nämnas att det på den tiden fanns sammanlagt tre personer bland Quraysh som bar titeln Zād al-Rakb: Abū Umayya ibn al-Mughīra, al-Aswad ibn ʿAbd al-Muttalib och Musāfir ibn Abī ʿAmr.5

Hishām, far till Mekkas Abū Jahl, Hāshim, morfar till ʿUmar ibn al-Khattāb (må Allah vara nöjd med honom), al-Walīd ibn al-Mughīra, far till Khālid ibn al-Walīd (må Allah vara nöjd med honom), Abū Hudhayfa al-Makhzūmī, Abū Rabīʿa, far till ʿAyyāsh ibn Rabīʿa, Fākihā, Hafs, Hind bint ʿUtbas första make, och ʿAbd Shams var alla söner till al-Mughīra al-Makhzūmī, bröder till Abū Umayya och fädernebröder till Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Umm Harmala bint Hishām, mor till ʿAmr ibn al-ʿĀs (må Allah vara nöjd med honom), och Khantama bint Hāshim, mor till ʿUmar ibn al-Khattāb (må Allah vara nöjd med honom), var båda Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) kusiner på fädernet. Khālid ibn al-Walīd, al-Walīd ibn al-Walīd, ʿAyyāsh ibn Abī Rabīʿa, Salama ibn Hishām, Abū Jahl ibn Hishām, Khālid ibn Hishām och al-Hārith ibn Hishām var alla hennes kusiner på fädernet.6

Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) mor hette ʿĀtika bint ʿĀmir ibn Rabīʿa ibn Mālik al-Kināniyya.7 Vissa författare har ansett att Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) mor, ʿĀtika, var dotter till ʿAbd al-Muttalib. Därför skulle Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) ha varit en kusin till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).8 I själva verket gifte sig denna ʿĀtika med Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) far, och med honom fick hon tre barn: ʿAbdullāh, Umm Zuhayr och Qarība. Men denna ʿĀtika var inte Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) mor. Hennes mor var ʿĀtika, dotter till ʿĀmir ibn Rabīʿa.9

Det första äktenskapet

Hazrat Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) första äktenskap var med ʿAbdullah ibn ʿAbd al-Asad al-Makhzumi. Hans tillnamn var Abu Salama, och det var under detta namn han blev berömd. Abu Salamas (må Allah vara nöjd med honom) farfar Hilal och Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) farfar Mugira var två bröder. Abu Salamas far ʿAbdullah var profeten Allahs (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) farbror genom giftermål. Han gifte sig med profeten Allahs (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) faster Burra. Deras son var Salama (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Abu Talib, Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) var Abu Salamas ärevördiga morbröder.¹⁰ Abu Salama var å andra sidan profeten Allahs (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mjölkbroder.¹¹

Båda makarna tillhörde de människor som kallas qadīm al-islām, det vill säga de som antog islam under den första perioden. I islams begynnelse, när människorna vacklade mellan tvekan och osäkerhet om huruvida de skulle anta islam eller inte, och när det var mycket svårt att fatta det rätta beslutet, fick detta par lyckan att anta islam.¹² Ibn al-Athir har skrivit att Abu Salama ibn ʿAbd al-Asad, Abu ʿUbayda ibn al-Harith, al-Arqam ibn Abi al-Arqam och ʿUthman ibn Mazʿun alla antog islam samtidigt. Efter dem blev ʿAbdullah ibn Masʿud, Saʿid ibn Zayd och andra muslimer.¹³

Efter att Abu Salama hade antagit islam började Banu Makhzum utsätta honom för grym förföljelse och tortyr. Till slut flydde han och sökte skydd hos Hazrat Abu Talib. Banu Makhzums män sade: ”Abu Talib! Hittills har du hjälpt och stöttat din brorson, men nu vägrar du även att överlämna vår brors son, som befinner sig under ditt beskydd, till oss.” Abu Talib svarade: ”På samma sätt som jag skyddar min brors son från den fara som hotar honom, skyddar jag också min systers son från samma fara.” När befallningen om hijra kom, utvandrade han till Abessinien. Ibn Ishaq säger att han var den förste som gjorde hijra till Abessinien tillsammans med sin hustru.¹⁴

Hijra

Precis som de tillsammans fattade beslutet att anta islam, var de också eniga med varandra i fråga om hijra. De gjorde hijra till Abessinien två gånger i följd.¹⁵ Efter att ha stannat där en tid återvände de till Mecka. Därefter begav de sig åter mot Medina. Den hjärtskärande händelse som Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) mötte under hijran till Medina har Ibn al-Athir återgett i sin bok med hennes egna ord. Han säger:

”När Abu Salama beslöt att bege sig till Medina hade han bara en kamel. Han lät mig och sin son Salama rida på kamelen och började själv leda den i tygeln. Männen ur min fars släkt, Banu Mughira, hindrade Abu Salama och sade: ’Vi låter inte vår dotter ge sig av under sådana usla förhållanden.’ De ryckte tygeln ur Abu Salamas hand och tog med sig mig. Under tiden kom männen ur min makes släkt, Banu Abu ʿAbd al-Asad, och tog min son Salama i sin vård. De sade till Banu Mughira: ’Om ni inte låter er dotter följa med sin make, kommer vi inte att låta vårt barn stanna hos er dotter.’ På så sätt skildes jag, min make och mitt barn åt på tre olika håll. Sorgen över att skiljas från min make och mitt barn gjorde mig mycket svag. Eftersom befallningen om hijra hade kommit, nådde Abu Salama Medina. Själv var jag ensam kvar i Mecka. Varje morgon lämnade jag huset, satte mig på en kulle i Abtahs dal och grät ända till kvällen. Så gick ungefär sju eller åtta dagar.”

En dag såg en av våra välvilliga män ur Banu Mughira mitt svåra tillstånd och blev djupt bedrövad. Han samlade Banu Mughiras män och tillrättavisade dem: ’Varför släpper ni inte denna hjälplösa flicka fri? Varför håller ni henne åtskild från hennes make och barn? Låt henne vara fri och låt henne återförenas med sin make och sitt barn.’ Han uttryckte sig med så starka och känsloladdade ord att medlidande och medkänsla väcktes i hjärtat hos männen ur min fars släkt. De gav mig tillåtelse att bege mig till min make. När Banu ʿAbd al-Asad fick höra detta skickade de också mitt barn till mig. Nu satte jag mig i en hawdaj på kamelen och red med Salama i famnen. Jag lämnade Mecka ensam och nådde Tanʿim. Där mötte jag ʿUthman ibn Talha ibn Abi Talha, som hade hand om Kaʿbas nycklar. När han fick veta vad jag ville frågade han om någon annan var med mig. Jag svarade: ’Nej, ingen annan. Bara jag och detta barn.’ När han hörde detta tog han stadigt tag i min kamels tygel och började gå framför kamelen medan han ledde den.

Allah vet att jag aldrig fann någon i Arabien som var bättre och hövligare än ʿUthman ibn Talha. När vi kom till en rastplats och behövde vila fick han kamelen att sätta sig och gick bort bakom något träd. När det åter var dags att ge sig av gjorde han kamelen i ordning, kom till mig och sade: ’Sätt dig upp på kamelen.’ När jag bekvämt hade satt mig på kamelen tog han tygeln och gick framför den. Hela resan gick till på detta sätt. När vi nådde Quba, en by tillhörande Banu ʿAmr ibn Awf i Medina, sade ʿUthman ibn Talha till mig: ’Din make befinner sig i denna by.’ Abu Salama vistades där. Jag trädde in i byn med förtröstan på Allah och fann Abu Salama. På detta sätt visade ʿUthman ibn Talha mig vägen till Abu Salama och begav sig sedan tillbaka mot Mecka.¹⁶

Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) mindes hela livet denna medkänsla och omtanke från Uthman ibn Talha. Hon brukade ofta säga:

Det ska vara på arabiska

– ”Jag har aldrig sett en hövligare följeslagare än Uthman ibn Talha.”

Under denna prövningens tid utsattes muslimerna från alla håll för förföljelse och förtryck, och deras oro och bekymmer tycktes aldrig ta slut. De svårigheter som Umm Salama fick utstå under hijra var bara en del av detta. Hon var själv medveten om det. Därför brukade hon senare, så snart frågan om hijra kom på tal, säga med en viss stolthet: ”Jag känner inte till någon annan familj bland Ahl al-Bayt som fick utstå sådana svårigheter för islams skull som Abu Salamas familj fick utstå.”17

Liksom Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) överträffade Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) övriga hustrur i många andra egenskaper, utmärkte hon sig också genom att vara den första beslöjade kvinnan som gjorde hijra från Mecka till Medina.18

Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var en kvinna med en stark känsla av personlig värdighet. Hennes far, Abu Umayya, var en framstående och ansedd man bland Quraysh. När Umm Salama anlände till Quba ville människorna veta vem hon var. När hon nämnde sin fars namn ville ingen tro henne. På den tiden var det otänkbart att en förnäm kvinna som hon skulle resa ensam på detta sätt. Umm Salama hyste en brinnande kärlek till islam och var övertygad om att Allahs bud måste följas. Därför reagerade hon inte på någon annans ord och uthärdade allt under tystnad. Så kom pilgrimsfärdssäsongen. När några människor reste från Quba mot Mecka för att utföra hajj, gav hon dem adressen till sin far i Mecka. Då trodde alla på hennes förnäma bakgrund och ädla härkomst. Hon vann en mycket hedrad och respekterad ställning i allas hjärtan.19

De bittra minnena av hijrans vedermödor och förödmjukelser hade ännu inte försvunnit ur deras sinnen, och de hade inte heller fått möjlighet att leva tillsammans som man och hustru med sina barn särskilt länge. Under tiden kom uppmaningen till slaget vid Uhud, och Hazrat Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom) svarade på den och deltog i striden. Under slaget sårades hans arm av en pil som sköts av en annan man med samma namn, Abu Salama al-Hashmi, som tillhörde motståndarsidan. Efter en månads behandling återhämtade han sig.20 En tid därefter skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) honom på expeditionen till Qatan, där han tillbringade 29 dagar. Han återvände till Medina den åttonde eller nionde dagen i Safar under det fjärde hijriåret. Då öppnades hans gamla sår igen och hans liv var i fara. Han avled den nionde dagen i månaden Jumada al-Thani samma år.21 Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) kom för att underrätta Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om sin makes död. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick till Umm Salamas hem. Umm Salama var då överväldigad av sorg. Hon upprepade bara: ”Ack, vilken död han fick långt hemifrån, i ett främmande land!” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmanade henne att ha tålamod och sade: ”Be om förlåtelse för honom och åkalla Allah för honom. Och säg–

Det ska vara på arabiska

”O Allah, ge mig en bättre ersättare än honom.”

Därefter gick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Abu Salamas lik och förrättade hans begravningsbön med största omsorg. Under bönen uttalade han nio takbīr. Folket trodde att han kanske hade räknat fel. Därför sade de: ”O Allahs Sändebud, har du inte gjort ett misstag?” Han svarade: ”Denne man förtjänade dessa takbīr.” När Abu Salama dog var hans båda ögon öppna. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) slöt hans ögon med sina båda välsignade händer och bad om förlåtelse för honom.22

Det andra äktenskapet:

När Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom) avled var Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) gravid. Efter att hon hade fött barnet, och med tanke på hennes ensamhet samt sorg och smärta, friade Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) till henne. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) avvisade hans frieri.23

I en berättelse sägs också att Umar (må Allah vara nöjd med honom) friade till henne. Författaren till verket ”al-Isāba” anser emellertid att Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skickade sitt frieri genom Umar (må Allah vara nöjd med honom). Abu Salamas självuppoffring och Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) hjälplösa och ensamma situation måste ha berört Allahs ädle Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) känslor djupt. Efter att Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) frieri hade avvisats skickade därför Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), på Allah den Allsmäktiges befallning, sitt frieri genom Umar (må Allah vara nöjd med honom). Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) uttryckte, med hänvisning till flera orsaker, sin tvekan inför att acceptera Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frieri. Men Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) godtog alla Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) villkor. Då samtyckte Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). De orsaker hon angav till sin tvekan inför att acceptera Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frieri var följande: (a) Jag är en kvinna med mycket stark självkänsla, (b) jag har flera barn, (c) jag är en äldre kvinna, (d) jag har ingen wali. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”Ansvaret för dina barn vilar på Allah och Hans Sändebud. Allah kommer att avlägsna din starka självkänsla. Vad gäller din wali, finns det ingen bland dem som inte skulle samtycka. Och du är äldre, men jag är äldre än du.”

Därefter sade hon till sin son Umar: ”Gå och ordna mitt äktenskap med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).”24

Äktenskapet med Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ägde rum mot slutet av månaden Shawwal under det fjärde hijri-året. På så sätt lindrades den sorg och smärta hon hade drabbats av efter sin make Abu Salamas (må Allah vara nöjd med honom) död, och hon fick en bättre ersättare än honom. Allah den Upphöjde förvandlade hennes sorg till glädje för all framtid.

Ahmad ibn Ishaq al-Hadrami har återberättat från Ziyad ibn Marʿiyaram. En gång sade Umm Salamas make Abu Salama till henne: ”Jag har fått veta att om en kvinnas make dör och kommer till paradiset, och hustrun inte gifter om sig, kommer Allah att låta även henne få en plats i paradiset tillsammans med sin make. Om detta också gäller mannen, låt oss då lova varandra att du inte gifter om dig efter min död och att jag inte heller gifter om mig efter din.” Abu Salama sade: ”Kommer du att lyda mig?” Umm Salama svarade: ”Var skulle min glädje finnas om inte i att lyda dig?” Abu Salama sade: ”Om jag dör före dig ska du gifta om dig.” Därefter bad Abu Salama: ”O Allah, ge Umm Salama efter min död en bättre make än jag.” Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”När Abu Salama dog brukade jag tänka för mig själv: Vem skulle kunna vara bättre än Abu Salama? En kort tid därefter gifte jag mig med Allahs Sändebud (må Allah vara nöjd med honom).”25

Genom denna berättelse blir man inte bara medveten om det kärleksfulla förhållandet mellan detta äkta par, utan också om hur djup inverkan islams rätta och rena läror hade. Tack vare detta kunde en make behärska alla sina känslor och råda sin älskade hustru att gifta om sig efter hans frånfälle.

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) ett par handkvarnar, två lädersäckar, en kudde med läderöverdrag fylld med palmfibrer samt dadelkärnor. Alla dessa saker hade han också gett till sina andra hustrur.26

När den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gift sig med Umm Salama och Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra talas om hennes utseende och skönhet, uppstod en viss svartsjuka i hennes hjärta. Hon kom för att se Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Efter att ha betraktat henne noggrant förstod hon att Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var ännu vackrare än vad man beskrev henne som. Hon berättade för Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) om hennes skönhet. Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) förklarade för Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att folk överdrev något. Därefter såg Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) henne och sade samma sak. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) betraktade åter Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) skarpt och blev övertygad om att Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) hade rätt.27 Hur det än må vara, visar denna berättelse och många andra liknande berättelser att Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) hade ett vackert utseende.

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var en blygsam kvinna med stark självkänsla. I början efter hennes giftermål med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var situationen sådan att hon varje gång Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom till henne började amma den lilla flickan Zaynab. När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg detta gick han tillbaka. Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) var hennes mjölkbror. När han fick höra detta blev han upprörd och tog flickan till sig. Därefter kom Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Umm Salamas rum och såg sig omkring. När han inte såg den lilla flickan frågade han: ”Var är Zaynab? Vad har du gjort med henne?” Hon svarade: ”Ammar kom och tog henne.” Från den dagen började Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) stanna där.28

Gradvis försvann denna situation, och hon vande sig vid att leva på samma sätt som de andra hustrurna. Senare blev hennes relation till Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) så nära att hon kom att inta en ställning omedelbart efter Aisha (må Allah vara nöjd med henne).

Bland händelserna kring den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) giftermål med Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) är denna särskilt anmärkningsvärd: den dag hon kom till Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hus lagade hon själv maten. Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne) hade gått bort bara en kort tid tidigare. Umm Salama fick flytta in i hennes rum. Husgeråden var redan förberedda. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) tog fram lite korn ur en kruka och lite fett ur ett annat kärl och lade det i en gryta över elden. Därefter malde hon kornet i handkvarnen, blandade det med fettet och tillagade en sorts maträtt. Detta var alltså maten på den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och hans livskamrats bröllopsnatt.29

Den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur var indelade i två grupper. I den ena gruppen ingick Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Hafsa (må Allah vara nöjd med henne), Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) och Sawda (må Allah vara nöjd med henne). I den andra gruppen ingick Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) och de övriga. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mest älskade hustru. Det visste människorna. Därför brukade de skicka gåvor den dag Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vistades i Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. Hustrurna i Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) grupp sade: ”Vi vill också få gåvor liksom Aisha.” Därför borde människorna skicka det de ville skicka till det rum där Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) än befann sig. De utsåg Umm Salama till sin talesperson för att framföra sitt krav till Allahs sändebud.

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) framförde saken till Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) två gånger efter varandra. Han ignorerade henne. När hon tog upp saken för tredje gången sade han: ”Plåga mig inte angående Aisha. För bland er finns ingen annan än hon vars täcke jag har fått uppenbarelse i.”

Umm Salama sade då:

Det ska vara på arabiska

– Allahs Sändebud, jag ber Allah om förlåtelse för att jag har orsakat dig smärta.

Allahs Sändebud levde nöjt tillsammans med henne och accepterade livets knapphet och fattigdom. En gång kom al-Irbad, Ju’al ibn Suraqa och Abdullah ibn Mughaffal (må Allah vara nöjd med dem) till Allahs Sändebud efter att ha återvänt från en resa. De var hungriga. I avsikt att ge dem något att äta gick Sändebudet till Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) och bad om mat. Men han fann inget ätbart i hennes hem.³⁰

Al-Muttalib ibn Abdullah sade: Arabernas änka Umm Salama kom som brud till de muslimska ledarnas hem under kvällens första del och började mala korn under nattens sista del.³¹

Under det femte hijriåret, under belägringen av Medinas judiska stam Banu Qurayza, skickade Allahs Sändebud Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) för att förhandla med dem. Under förhandlingarna gjorde han med en handgest klart för dem att de skulle dödas. Men när han tänkte att han hade avslöjat Allahs Sändebuds hemlighet ångrade han sig djupt. Därefter band han fast sig själv vid en pelare i moskén. Han förblev i detta tillstånd i många dagar, varefter hans ånger godtogs. Den dagen befann sig Sändebudet i Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) hus.

På morgonen vaknade Sändebudet i Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) hus och började le stilla. När Umm Salama såg det sade hon: ”Må Allah alltid hålla dig leende. Vad är orsaken till ditt leende just nu?” Han svarade: ”Abu Lubabas ånger har godtagits.” Umm Salama bad om tillåtelse att berätta denna glada nyhet för honom. Sändebudet sade: ”Ja, om du vill kan du berätta det för honom.” Umm Salamas hus låg så nära Profetens moské att man kunde höra det i moskén om någon ropade från huset. När hon hade fått tillåtelse ställde hon sig vid kammarens dörr och ropade högt: ”Abu Lubaba! Gratulerar! Din ånger har godtagits.” Så snart denna röst nådde människornas öron tycktes hela Medina brista ut i glädje och upphetsning.³²

Detta inträffade innan föreskriften om hijab uppenbarades.

Det året uppenbarades hijabversen (versen om avskildhet). Fram till dess hade Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur gått inför vissa avlägsna släktingar. Nu befalldes de att iaktta avskildhet från alla utom vissa särskilda släktingar och närstående. Ibn Umm Maktum var en högt ansedd blind följeslagare från Quraysh-stammen. Han var också Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) böneutropare. Eftersom han var blind brukade han även få gå in i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) privata rum. En dag gick han, enligt sin tidigare vana, in efter att hijabversen hade uppenbarats. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) och Maymuna (må Allah vara nöjd med henne): ”Iaktta avskildhet från honom.” De sade: ”Men han är ju blind.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ni är inte blinda. Ni ser honom ju.”³³

Han deltog inte i slaget vid vallgraven. Men han befann sig så nära Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att han kunde höra vartenda ord han sade. Han berättade: ”Jag minns mycket väl den tiden då damm hade fastnat på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) välsignade bröst. Han bar tegelstenar på människornas huvuden och reciterade poesi. Plötsligt föll hans blick på Ammar ibn Yasir, och han sade: ’Ibn Sumayya, en upprorisk grupp kommer att döda dig.’”³⁴

Under vapenvilan i Hudaybiyya gav Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ett riktigt gott råd. I Sahih al-Bukhari berättas att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), efter att avtalet hade ingåtts, sade att människorna skulle offra sina djur i Hudaybiyya. Eftersom villkoren i avtalet till synes gick emot muslimernas intressen var muslimerna i allmänhet besvikna och nedstämda. Trots att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav denna befallning tre gånger syntes ingen göra sig redo att följa den. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) återvände till tältet och berättade för Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) vad som hade hänt. Då sade Umm Salama: ”Säg inget till någon. Gå ut, offra ditt eget djur och raka av håret för att avsluta ihram.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följde hennes råd. När människorna såg att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) själv gjorde enligt sin befallning, offrade de alla sina djur och avslutade ihram. Därefter började det nästan bli en tävling om att offra och avsluta ihram.³⁵

Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) råd var mycket väl avpassat för situationen och realistiskt. Det löste ett svårt problem på ett ögonblick.

Under händelsen med ila och takhyir under det nionde hijriåret gav Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar (må Allah vara nöjd med honom) var och en sin dotter råd. Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom till Umm Salama och talade med henne. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade till honom med något skarp röst:

Det ska vara på arabiska

”Ibn Khattab! Det är märkligt att du lägger dig i varje sak. Du har till och med börjat lägga dig i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och hans hustrurs allra privata angelägenheter.”³⁶

I ”Berättelsen om Aisha (må Allah vara nöjd med henne)” har vi behandlat detta ämne mer utförligt. Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) svar var mycket kraftfullt. Därför reste sig Umar (må Allah vara nöjd med honom) tyst och gick därifrån. Under natten spreds samtidigt nyheten att Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade skilt sig från sina hustrur. På morgonen gick Umar (må Allah vara nöjd med honom) till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och berättade allt för honom. När han hörde om Umm Salamas kraftfulla svar log han milt.³⁷

Under erövringen av Mecka var Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) profeten, Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), resesällskap. När karavanen befann sig nära Mecka, på platsen Marr az-Zahran, även kallad Niq al-‘Uqab, kom Abu Sufyan ibn al-Harith ibn ‘Abd al-Muttalib från Mecka och ‘Abdullah ibn Abi Umayya ibn al-Mughira i nattens mörker till muslimernas läger och ville träffa Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Då gav Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följande råd:

Det ska vara på arabiska

”O Allahs sändebud! Den ene är din farbrors son, och den andre är din fastermosters son och din svåger.” Det bör nämnas att Abu Sufyan var son till al-Harith, Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) äldste farbror, medan ‘Abdullah var son till Allahs sändebuds faster ‘Atika och Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) bror.³⁸

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under expeditionen till Taif.³⁹ Under det tionde hijriåret, vid avskedspilgrimsfärden, var Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sjuk. Men eftersom hon inte ville visa någon som helst försummelse när det gällde att utföra en religiös plikt, följde hon ändå med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på resan, trots att hon hade en giltig ursäkt eller anledning. Angående tawaf sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till henne: ”Umm Salama! När tiden för morgonbönen närmar sig ska du rida på kamelen och utföra tawaf.” Det gjorde hon.⁴⁰ Under det elfte hijriåret, när den ädle Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev sjuk under sina sista dagar i livet och vistades i ‘Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum, brukade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) ofta komma för att besöka honom. En dag var Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillstånd mycket dåligt. Hon kunde inte behärska sig och började plötsligt skrika. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förbjöd det och sade: ”Detta är inte muslimernas föredöme.”

En dag under denna tid förvärrades Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sjukdom. Hans hustrur ville ge honom mjölk att dricka, men han avböjde eftersom han inte hade lust att dricka. När han sedan blev något medvetslös öppnade Umm Salama och Umm Habiba (må Allah vara nöjd med dem) med våld hans mun och fick honom att dricka lite.

Vid denna tid berättade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) och Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) en dag för Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om att bilder av människor och statyer placerades i de kristna kyrkorna i Abessinien. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När någon from person bland dem dör gör de hans grav till en kyrka, tillverkar statyer av honom och placerar dem där. På uppståndelsens dag kommer dessa människor att vara de uslaste av Allahs skapelser.”

Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade förutsagt för Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) att Husayn (må Allah vara nöjd med honom) skulle bli martyr. Just när Husayn (må Allah vara nöjd med honom) kämpade tappert och modigt mot Yazids armé såg Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) i en dröm att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade kommit. Han var mycket upprörd, och hans välsignade huvud och skägg var täckta av damm. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”O Allahs sändebud! Varför är du i detta tillstånd?” Han svarade: ”Jag kommer tillbaka från platsen där Husayn blev martyr.” Hon vaknade och tårarna började rinna ur hennes ögon. I detta tillstånd uttalade hon: ”Irakierna har dödat Husayn. Må Allah förgöra dem! De har förödmjukat Husayn; må Allahs förbannelse drabba dem.”⁴¹

Barn

Alla söner och döttrar till Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var från hennes första make. Hon fick inga barn i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hem. I al-Isaba, Usud al-Ghaba och Tabaqat nämns två söner, Salama och Umar, samt en dotter vid namn Zaynab. I Sahih al-Bukhari nämns en dotter vid namn Durra. Enligt detta hade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) fyra barn. Nedan följer en kort redogörelse för dem:

Salama: Han föddes i Abessinien.⁴² Han låg i Umm Salamas famn när hon utvandrade till Medina. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gifte bort Umama, Hamzas dotter, med Salama.⁴³

Umar: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avled var han nio år gammal. Hans teknonym var Abu Hafs. Han återberättade några hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han avled i Medina under Abd al-Malik ibn Marwans tid. Under denne Umars förmyndarskap äktenskapet mellan Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och hans mor Umm Salama ingicks. Under Ali (må Allah vara nöjd med honom) kalifat utsågs han till guvernör över Fars och Bahrain. Hans mor skickade honom tillsammans med Ali (må Allah vara nöjd med honom) i Kamelslaget. Han sade till Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag skickar med dig den son som är kärare för mig än mitt eget liv. Han kommer att stanna hos dig, och därefter sker det som Allah vill. Om det inte hade stridit mot Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning skulle även jag ha gett mig av med dig, liksom Aisha (må Allah vara nöjd med henne), Talha och Zubayr har gjort.”⁴⁴

Durra: Hon omnämns i Sahih al-Bukhari. En dag sade Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Jag har hört att du vill gifta dig med Durra?” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Hur skulle det kunna gå till? Även om jag inte hade uppfostrat henne, hade hon under inga omständigheter varit tillåten för mig, eftersom hon är dotter till min mjölkbroder.”⁴⁵

Zaynab: Hennes ursprungliga namn var Barra, men Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav henne namnet Zaynab. Alla dessa hennes barn antog islam och fick status som kvinnliga följeslagare.⁴⁶

Moral

Hela Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) liv var ett praktiskt exempel på zuhd och taqwa. Hon ägnade mycket liten uppmärksamhet åt världens njutningar, lyx och prakt. En gång bar hon ett halsband. Det innehöll en liten mängd guld. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttryckte sitt missnöje tog hon av sig det.⁴⁷

Hon fastade tre dagar varje månad: måndag, torsdag och fredag.⁴⁸ Hennes första makes söner och döttrar bodde hos henne. Hon tog hand om dem med största omsorg. En gång frågade hon Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Får jag någon belöning för detta?” Han svarade: ”Ja, det får du.”⁴⁹ Hon var ytterst noggrann med shariahs påbud och förbud. En gång lät några människor den rekommenderade tiden för bönen passera. Umm Salama varnade dem och sade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade förrätta middagsbönen tidigt, medan ni förrättar eftermiddagsbönen tidigt?”⁵⁰

En brorsdotter till Umm Salama bad en dag två rakʿat inför henne. Eftersom det fanns damm och smuts på platsen där hon skulle falla ned i sujud, lyfte hon huvudet efter sujud och borstade bort jorden från pannan. Umm Salama förbjöd henne att göra detta och sade att det stred mot Guds sändebuds sed. En av Guds sändebuds tjänare hade en gång gjort på samma sätt. Han sade till honom:

På arabiska:

Må ditt ansikte bli dammigt för Allahs skull.

Hon var själv mycket givmild och uppmuntrade även andra till givmildhet. En gång kom några behövande människor till hennes hus och bad om hjälp. Ummul Husain satt hos henne och tillrättavisade dem. Men Umm Salama stoppade henne och sade: ”Vi har inte fått befallning att göra så.” Sedan sade hon till slavinnan: ”Ge dem något och låt dem gå. Om det inte finns något annat, ge dem varsin dadel.”

En gång sade Abu Abd al-Rahman ibn Awf till henne: ”Mor! Så stora rikedomar har samlats hos mig att jag fruktar min undergång.” Hon svarade: ”Min son! Ge bort dem! Guds sändebud har sagt att det finns många följeslagare som aldrig mer kommer att se mig efter min död.”⁵¹

Hon var mycket mån om andras välbefinnande. Så långt det var möjligt var hon inte snål med att göra gott. Som ett minne av sin kärlek till Guds sändebud bevarade hon ett hårstrå från hans kropp hos sig. I Sahih al-Bukhari berättas att hon hade ett silverkärl där hon förvarade det välsignade hårstrået. När någon av följeslagarna drabbades av sorg eller smärta hämtade de en skål med vatten och ställde den framför henne; då doppade hon det välsignade hårstrået i vattnet. Genom välsignelsen i detta vatten försvann all deras sorg och smärta. Abdullah ibn Mawhab sade: ”Jag var Umm Salamas slav.” Hon tog fram ett hårstrå från Guds sändebud som förvarades i hinna och katam.⁵²

De dagar då Guds sändebud tillbringade natten i Umm Salamas rum brukade hon bädda framför böneplatsen. Guds sändebud bad, medan hon låg på denna bädd.⁵³

Hon var så mån om Guds sändebuds välbefinnande att hon frigav sin slav Safina på villkoret att han skulle tjäna Guds sändebud så länge denne levde.⁵⁴

En gång sade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne): ”O Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), varför nämns inte vi kvinnor i Koranen?” Efter denna fråga steg Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) upp på moskéns minbar och reciterade den trettiofemte versen i sura al-Ahzab:

Arabiskan lyder:

”Sannerligen, muslimska män och muslimska kvinnor, troende män och troende kvinnor, lydiga män och lydiga kvinnor, sanningsenliga män och sanningsenliga kvinnor, tålmodiga män och tålmodiga kvinnor, ödmjuka män och ödmjuka kvinnor, givmilda män och givmilda kvinnor, fastande män och fastande kvinnor, män som bevarar sin könslem och kvinnor som bevarar sin könslem, män som ofta minns Allah och kvinnor som ofta minns Allah – för dem har Allah berett förlåtelse och en stor belöning.” Det var på grund av hennes djupa relation till och kärlek för Allahs ädle sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) vågade ställa en sådan fråga.

Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) storhet och ställning.

Bland Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur hade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) den främsta ställningen i storhet och rang efter Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Ibn Hajar säger:

Arabiskan lyder:

”Umm Salama var begåvad med en enastående skönhet, fullkomlig visdom och förmågan att fatta riktiga beslut.”

Hon återberättade hadither från Abu Salama, Fatima az-Zahra och Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Bland de framstående personer som återberättade hadither genom Umm Salamas försorg fanns Umar, Zaynab (hennes son och dotter), hennes bror Amir, hennes brorson Musab ibn Abdullah, Abdullah ibn Rafi, Nafi ibn Saffin, Abu Kathir, Khayra, Safiyya bint Shayba, Hindah ibn al-Musayyib, Humayd, Urwa, Abu Bakr ibn Abd ar-Rahman, Sulayman ibn Yasar samt andra följeslagare och tabiun.⁵⁵ I hadithsamlingarna finns 378 hadither från henne. Av dessa är tretton muttafaq alayh. Imam al-Bukhari återberättade tre av dem självständigt och Imam Muslim tretton. Därför räknas hon till den tredje graden bland de följeslagare som återberättade hadither. Bland de kvinnliga hadithåterberättarna står ingen över henne utom Aisha (må Allah vara nöjd med henne).⁵⁶

Hazrat Umm Salama (ra) hade ett brinnande intresse för att höra hadither. En dag höll hon på att få sitt hår flätat. Just då steg Allahs Sändebud (sallallahu ‘alayhi wa sallam) upp på moskéns minbar för att hålla khutban. Han hann bara säga: ”O folk!”, och genast sade Umm Salama till kvinnan som flätade hennes hår: ”Bind upp håret.” Hon frågade: ”Varför så bråttom? Han har ju bara sagt: ’O folk!’” Umm Salama sade: ”Mycket bra – ingår inte även vi bland folket?” Sedan band hon själv upp sitt hår, skyndade sig dit och lyssnade stående till Allahs Sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) hela predikan.৫৭

Denna händelse visar tydligt hennes starka längtan efter att förvärva kunskap.

Hazrat Umm Salamas (ra) hadither har sammanställts i Musnad av Imam Ahmad, volym 6, sidorna 289–324. Om Hazrat Umm Salamas (ra) ställning och rang sade Mahmud ibn Labid:

Det lyder på arabiska

Allahs Sändebuds (sallallahu ‘alayhi wa sallam) hustrur hade memorerat många hadither. Men ingen kunde mäta sig med Hazrat Aisha och Hazrat Umm Salama (ra).৫৮

Allama Ibn al-Qayyim sade: ”Om hennes fatwor samlades in skulle de kunna utgöra en liten bok.”৫৯

Imam al-Haramayn sade: ”Jag har aldrig sett någon kvinna som fattar riktigare beslut än Hazrat Umm Salama (ra).

Marwan ibn al-Hakam brukade fråga Hazrat Umm Salama (ra) om religiösa frågor och sade öppet:৬০

Det ska vara på arabiska

– Hur kan vi fråga andra när Allahs Sändebudes hustrur finns bland oss? (Må Allahs välsignelser och frid vara över honom.)

Abu Hurayra och Ibn Abbas – som kallades kunskapens städer – brukade också uppsöka Umm Salamas dörr för att få kunskap. En stor grupp tabiʿun inhämtade kunskap från henne.61

Umm Salama kunde recitera Koranen mycket vackert. Hon reciterade enligt Allahs Sändebudes sätt och metod (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). En gång frågade en person henne hur Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade recitera. Hon svarade: ”Han reciterade varje vers för sig.” Sedan reciterade hon själv några verser för honom.62

Hon var mycket klok och insiktsfull. Före sin bortgång sade den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) något i hemlighet till sin dotter Fatima. Även den mångsidigt begåvade hustrun Aisha ville genast fråga Fatima om det och få veta vad det var. Men Fatima vägrade att berätta det, och Aisha blev generad. Umm Salama skyndade sig däremot inte att få veta hemligheten. Hon väntade tålmodigt och frågade först efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång.

Vers 33 i sura al-Ahzab, som kallas reningsversen, uppenbarades i Umm Salamas hem. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befann sig i hennes rum. Versen lyder:

Det ska vara på arabiska

– O ni medlemmar av Profetens hushåll! Allah vill endast avlägsna orenheten från er och rena er fullständigt.

Efter att denna vers hade uppenbarats kallade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till sig Fatima, Ali, Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem) och sade: ”Dessa är mina ahl al-bayt, det vill säga medlemmar av min familj.” Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”O Allahs Sändebud! Tillhör jag ahl al-bayt?” Han svarade: ”Ja, om Allah vill.”⁶³ I Jamiʿ at-Tirmidhi återges också att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallade till sig de ovan nämnda personerna, svepte en filt över deras huvuden och sade: ”O Allah! Dessa är mina ahl al-bayt. Rena dem.” När Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) hörde denna bön sade hon: ”O Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), tillhör även jag dem?” Han svarade: ”Du är på din plats och du är god.”⁶⁴

En dag satt Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) bredvid Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Då kom Jibril (frid vare med honom) och började tala med honom. När han hade gått frågade Allahs Sändebud: ”Känner du honom?” Umm Salama svarade: ”Dihya al-Kalbi.” Men när Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) senare berättade om händelsen för andra människor fick hon veta att mannen inte var Dihya, utan Jibril (frid vare med honom). Hadithlärda menar att detta inträffade innan föreskriften om hijab uppenbarades.⁶⁵

Att hon var mycket kunnig i den islamiska sharia­ns rättsvetenskap framgår tydligt av många händelser i hennes liv och av hennes uttalanden. Här nämns några av dem: Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga att om någon blev rituellt oren under Ramadan måste han skynda sig att göra ghusl före gryningen; annars skulle hans fasta brytas.

En man frågade Aisha och Umm Salama (må Allah vara nöjd med dem) om Abu Hurayras uppgift stämde. Båda motsatte sig hans uttalande och sade att de själva hade sett Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fasta medan han befann sig i ett rituellt orent tillstånd. När Abu Hurayra fick veta detta ångrade han sig mycket. Han sade: ”Vad ska jag göra? Fadl ibn Abbas hade sagt just detta till mig.” Men det är uppenbart att Umm Salama och Aisha (må Allah vara nöjd med dem) hade större kunskap i denna fråga.⁶⁶

En gång bad några följeslagare Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne): ”Berätta något för oss om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) privata liv.” Hans offentliga och privata liv var likadana. Efter att ha sagt detta fick Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) känslan att hon kanske hade avslöjat någon av Allahs Sändebuds hemligheter. Hon ångrade sig. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom hem berättade hon allt för honom. Allahs Sändebud sade: ”Du gjorde mycket väl.”⁶⁷

Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) brukade be två rakʿat efter ʿasr.

En dag frågade Marwan: ”Varför ber du denna bön?” Han svarade: ”Allahs Sändebud brukade be den.” Eftersom Abdullah ibn az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) hade fått denna hadith genom Aisha (må Allah vara nöjd med henne), skickade Marwan en man till Aisha för att kontrollera dess riktighet. Mannen kom till Aisha och berättade för henne vad Abdullah hade sagt. Hon sade: ”Må Allah förlåta Abdullah! Han har missförstått mina ord. Sade jag inte till honom att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade förbjudit att be denna bön?”⁶⁸

En gång gav hon en man lösningen på en rättslig fråga. Mannen blev inte nöjd med svaret. Han reste sig och gick från henne till de andra hustrurna. Alla gav samma svar. Mannen återvände och berättade detta för Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade till honom: ”Ja, vänta. Jag vill ge dig ett tillfredsställande svar. Jag har hört en hadith om denna fråga från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).”⁶⁹

Att Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) var en mycket blygsam kvinna framgår av många händelser som återberättats i haditherna. En gång frågade Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Om en kvinna drömmer att hennes man har samlag med henne, måste hon då göra ghusl?” Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) satt bredvid och utbrast: ”Umm Sulaym! Må dina händer bli täckta av damm! Du har fått hela kvinnosläktet att skämmas inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Om hon ser vätska måste hon göra ghusl.” Då frågade Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne): ”Allahs Sändebud! Finns det verkligen vätska?”⁷⁰

Efter det rätt vägledda kalifatet brukade de umayyadiska härskarna och deras fanatiska anhängare rikta allehanda oanständiga kommentarer mot Profetens familj, särskilt mot Ali (må Allah vara nöjd med honom). Många förolämpade honom. De troendes moder, Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne), levde vid den tiden. Hon avskydde dem och protesterade ofta. Abu Abdillah al-Jadali (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”En dag gick jag för att träffa Umm Salama. Hon frågade mig: ’Förolämpas Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bland er?’ Jag svarade: ’Må Allah bevara oss från det!’ Då sade hon: ’Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Den som förolämpar Ali har förolämpat mig.’”

I en annan återberättelse sägs det att Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Förolämpas inte Ali och de som älskar honom? Trots att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade honom.”

Denna återberättelse visar hur djup kärlek och omtanke han hade för medlemmarna av Profetens familj.⁷¹

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) återberättade många av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) åkallelser och wird för dag och natt. Hon sade till exempel att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade läsa följande åkallan efter salat al-fajr:⁷²

Det arabiska lyder:

– O Allah! Jag ber Dig om ren försörjning, nyttig kunskap och gärningar som godtas.

Hon återberättade också att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga följande när han lämnade sitt hem:⁷³

Arabiska kommer att stå här

–Bismillah, tawakkaltu ‘alallah. O Allah! Vi söker Din tillflykt från att snubbla, gå vilse, göra orätt, utsättas för orätt, överskrida gränser mot någon eller att någon överskrider gränser mot oss.

Han sade också att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ofta brukade säga:⁷⁴

Arabiska kommer att stå här

–O Du som förändrar hjärtan! Gör mitt hjärta fast på Din religion.

Det har också berättats från henne att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga:⁷⁵

Arabiska kommer att stå här

–O Herre! Förlåt mig, visa mig barmhärtighet och led mig till den raka vägen.

Död

Det råder oenighet om året för hennes död. Al-Waqidis uppfattning är att hon dog i shawwal-månaden år 59 efter hijra och att Hadrat Abu Huraira (ra) ledde hennes begravningsbön. Ibn Hibban säger att hon avled mot slutet av år 61 efter hijra, efter Husayn ibn Alis (ra) martyrskap. Enligt Abu Khaythama dog hon mot slutet av år 60 efter hijra, under Yazid ibn Muawiyas kalifat. Men uppfattningen att hon dog år 63 efter hijra är den mest accepterade. Det var då Harra-incidenten ägde rum. Det vill säga att Yazids armé belägrade Hadrat Abdullah ibn al-Zubayrs (ra) armé i Mecka och angrep Mecka.76

Vid tiden för sin död var Hadrat Umm Salama (ra) 84 år gammal. Hadrat Abu Huraira (ra) ledde hennes begravningsbön.77 Enligt dåtidens sed brukade guvernören i Medina leda begravningsbönen. Walid ibn Utba var vid den tiden guvernör i Medina. Denne Walid var sonson till Abu Sufyan (ra). Före sin död testamenterade Hadrat Umm Salama (ra) att ”Walid skulle gå ut ur Medina mot ödemarken och skicka Hadrat Abu Huraira (ra) för att leda begravningsbönen.” Imam al-Dhahabi har emellertid återgett en berättelse enligt vilken det inte är bevisat att Abu Huraira (ra) ledde bönen, eftersom han dog före Umm Salama (ra). Hadrat Umm Salama (ra) begravdes på al-Baqi-kyrkogården i Medina.78

Zaynab bint Jahsh (ra)

De troendes moder, Hadrat Zaynab, hade kunya Umm Hakim. Hennes far var Jahsh ibn Rîbab al-Asadi från stammen Banu Asad ibn Khuzayma, och hennes mor var Ummayma bint Abd al-Muttalib, Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) faster. Hon var alltså Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) kusin på fädernet. Hadrat Zaynabs (ra) två bröder, Ubaydullah ibn Jahsh och Abu Ahmad ibn Jahsh, gifte sig med Hadrat Abu Sufyans (ra) två döttrar, Umm Habiba respektive Fari’a. Hennes andre bror, Abdullah ibn Jahsh (ra), blev martyr i slaget vid Uhud. De otrogna skar upp hans mage och vanställde hans kropp. Han begravdes tillsammans med sin morbror Hadrat Hamza (ra) i samma grav på Uhuds slagfält. Hamna bint Jahsh och Umm Habiba bint Jahsh var Hadrat Zaynabs två systrar. Båda led av kvinnosjukdomen istihada. De brukade ofta fråga Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) om olika frågor rörande detta. Därför nämns de i haditherna.

Hadrat Abdullah ibn Jahsh och alla hans övriga bröder och systrar antog islam redan under islams första tid. De blev muslimer innan Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) begav sig till Dar al-Arqam. Därefter emigrerade de alla till Abessinien. Där blev deras bror Ubaydullah kristen, medan hans hustru, Hadrat Umm Habiba (ra), förblev fast i islam. Senare gifte Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sig med henne genom Negus försorg. Därefter återvände de alla till Mecka. En tid senare emigrerade Abdullah ibn Jahsh och Abu Ahmad ibn Jahsh till Medina tillsammans med sina familjer och systrar.

Hadrat Zaynab (ra) blev muslim redan under islams första tid. Ibn al-Athir säger:

Det ska vara på arabiska

Han var en av de tidigaste muslimerna.

Äktenskap

Den ädle Guds Sändebud gifte henne med Zayd ibn Haritha, som hade varit hans frigivne slav och adoptivson. Historien innehåller otaliga exempel på hur islam förverkligade läran om jämlikhet och likställdhet och förde människor från alla samhällsskikt samman i samma led. Men äktenskapet mellan Zaynab och Zayd var själva grunden för den praktiska undervisningen i jämlikhet och likställdhet. Därför har det fått företräde och större betydelse framför alla andra exempel av detta slag.

Den höga ställning och ära som Quraysh, särskilt Banu Hashim, hade i hela Arabien som tjänare åt den heliga Kaba, skulle ingen av den tidens kungar i Jemen ha vågat göra anspråk på att vara jämbördig med.

Men islam förklarade att måttstocken för ära och värdighet är taqwa och gudsfruktan, och att all slags högmod, förnämlighet och ädel börd är kännetecken på jahiliyya. Mot denna bakgrund ansågs Zayd, trots att han till det yttre var en slav, vara överlägsen tiotusentals fria män, eftersom islam genom honom hade vunnit gränslös styrka. Förutom att ge en praktisk undervisning i islamisk jämlikhet hade detta äktenskap också ett annat syfte. Ibn al-Athir har beskrivit det så här:

Jag vill inte gifta mig med honom

– Guds Sändebud gifte henne med Zayd för att Zayd skulle undervisa och fostra henne i Allahs Bok och Guds Sändebuds sunnah.

Quraysh skröt över sin härstamning. Det fanns ingen ände på deras stolthet över sin börd. Men Guds Sändebud gifte Zaynab bint Jahsh med Zayd ibn Haritha. Zayd var en person som stod Guds Sändebud mycket nära. Zayd blev muslim vid samma tid som Khadija och Abu Bakr blev muslimer.

Under de flesta expeditionerna utsåg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom till befälhavare över Qurayshs ledare. Zayd kom att stå Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) så nära att han blev känd som Zayd ibn Muhammad. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) visade honom särskild nåd. Trots alla dessa egenskaper och företräden var han slav. Zaynab däremot hade ädel börd. Hazrat Zaynab hade från början inget intresse av detta äktenskap. Hon sade direkt till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom):

Det ska vara på arabiska

Jag väljer honom inte för mig själv. Men till slut samtyckte hon på Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallning. Detta berodde på att följande vers uppenbarades ur sura al-Ahzab:

Det ska vara på arabiska

Det vill säga: När Allah och Hans Sändebud fattar beslut i en fråga har ingen troende man eller kvinna någon som helst valfrihet.

Efter äktenskapet bodde de tillsammans i ett år, men något kärleksfullt och varmt förhållande utvecklades inte. Förhållandet blev dag för dag alltmer bittert. Hazrat Zayd kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), framförde sitt klagomål och uttryckte sin önskan att skilja sig.

Det ska vara på arabiska

– Zayd kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: O Allahs Sändebud! Zaynab sårar mig med sina hårda ord. Jag vill skilja mig från henne.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) försökte hindra Hadrat Zayd från att skilja sig. I Koranen återges detta försök på följande sätt.

Arabiska kommer att anges

– när du sade till den person som Allah och du hade visat välvilja: ”Behåll din hustru och frukta Allah.”

Trots Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) alla försök höll äktenskapet mellan Hadrat Zaynab och Hadrat Zayd (må Allah vara nöjd med honom) inte. Hadrat Zayd (må Allah vara nöjd med honom) skilde sig till slut från henne.

Som jag redan har nämnt ingicks äktenskapet mellan Hadrat Zayd (må Allah vara nöjd med honom) och Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) önskan. Zaynab hade inte alls velat detta äktenskap. Zaynab var Allahs Sändebuds syster. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog hand om henne tills hon uppnått förstånd och mognad. När de därför hade gått skilda vägar började Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) själv önska att gifta sig med henne för att göra henne glad. Men eftersom inflytandet från den förislamiska tidens seder och bruk fortfarande i viss mån fanns kvar i muslimernas sinnen, höll han därför sin önskan för sig själv. Zayd var nämligen hans fosterson. Det förislamiska samhället gjorde ingen skillnad mellan en biologisk son och en fosterson. Zaynab var hustru till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fosterson Zayd efter att ha blivit frånskild från honom. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fruktade att hycklarna och de otrogna skulle ställa till med oväsen om han gifte sig med henne. Men eftersom seden att inte gifta sig med en fostersons frånskilda hustru endast var en förislamisk sed, och eftersom Allah och Hans Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ville utrota den, uppenbarade Allah den önskan som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid den tiden hade i sitt hjärta på följande sätt:

Arabiska kommer att anges

– ”Du döljer i ditt hjärta det som Allah kommer att uppenbara. Du fruktar människorna, fastän det är mer passande för dig att frukta Allah.”

Imam Tirmidhi säger: Om Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade dolt något av uppenbarelsen, skulle det ha varit just denna vers. Detta eftersom Allah i denna vers har uppenbarat en dold önskan hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

I Sahih Muslim har det återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom): När Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) iddah-period hade löpt ut skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Zayd till henne med orden: ”Gå och framför mitt frieri till henne.” Zayd (må Allah vara nöjd med honom) gick dit och såg Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) knåda deg. Zayd berättar: ”När jag fick syn på henne fylldes mitt hjärta av en djup vördnad för henne. Jag förmådde inte lyfta blicken mot henne, eftersom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade sänt sitt frieri till henne. Jag drog mig därför en bit tillbaka.” I en annan återberättelse sägs det att Zayd (må Allah vara nöjd med honom) ställde sig med ryggen vänd mot dörren till Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) hus och sade: ”Zaynab! Jag har kommit med ett frieri från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).” Zaynab svarade: ”Jag arbetar just nu. Jag kan inte säga något innan jag har bett Allah om istikhara.” Med dessa ord började hon gå mot moskén. Under tiden uppenbarade Allah den Upphöjde denna vers för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):

Den arabiska texten lyder

”När Zayd hade uppfyllt sitt behov av henne, gifte Vi bort henne med dig, så att de troende inte skulle känna någon svårighet beträffande hustrurna till deras adoptivsöner när dessa hade uppfyllt sitt behov av dem. Allahs befallning måste verkställas.” Genom denna vers gjorde Allah den Upphöjde det klart för Sin Profet att Han Själv hade ordnat Zaynabs äktenskap med honom. Därför blev Zaynab Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hustru. I denna fråga spelade Zaynabs vilja eller ovilja ingen roll. Ibn Ishaq har sagt att Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förrättades av Abu Ahmad ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom). Det kan hända att äktenskapet senare bekräftades offentligt och att det var Abu Ahmad ibn Jahsh som utförde den ceremonin. Men i Sahih Muslim har det tydligt återberättats att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter uppenbarelsen av denna vers gick till Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) utan något föregående tillstånd. I en återberättelse i de två Sahih-verken berättas att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) brukade skryta inför sina medhustrur och säga: ”Era äktenskap ordnades av era förmyndare, men mitt äktenskap ordnades av Allah den Allsmäktige.” Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) äktenskap med henne ägde rum i månaden Dhu al-Qadah under det femte hijriåret.

I surah al-Ahzabs 37:e vers säger Allah: ”Vi gifte bort henne med dig.” Dessa ord och det använda uttryckssättet gör det helt klart att den Ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte ingick detta äktenskap utifrån sin egen vilja eller lust, utan på Allah den Allsmäktiges uttryckliga befallning.

Av denna vers framgår tydligt att Allah den Allsmäktige lät Sin Profet utföra denna handling för att uppfylla ett särskilt behov och förverkliga ett särskilt gott ändamål, vilket inte kunde uppnås på något annat sätt. I Arabien hade en ytterst allvarlig felaktig sed beträffande så kallade adoptivsläktingar fått spridning, och den hade under många generationer fortsatt att råda med full kraft. Det fanns bara ett sätt som kunde vara verksamt och framgångsrikt för att utrota den: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skulle själv träda fram och rycka upp den med rötterna. Därför är det uppenbart att Allah den Allsmäktige inte lät detta äktenskap äga rum för att öka antalet hustrur i den Ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hem. Han lät det ske för att uppnå ett mycket stort och synnerligen viktigt mål.

Äktenskapet mellan Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) och Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade alltså ägt rum. Men islams fiender förde ett stort oväsen och hetsade upp opinionen genom att säga att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade gift sig med sin svärdotter, trots att även den religiösa lag han själv hade lagt fram förbjöd en far att gifta sig med sin sonhustru. Som svar uppenbarade Allah den Allsmäktige den 40:e versen i surah al-Ahzab:

Den arabiska texten lyder

”O människor! Muhammad är inte far till någon av era män, utan Allahs Sändebud och den siste av profeterna. Allah har kunskap om allt.”

”Muhammad är inte far till någon av era män.” Det vill säga: den man vars frånskilda hustru Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gifte sig med var inte ens Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) son. Därför var det aldrig förbjudet för Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att gifta sig med hans frånskilda hustru. Ni vet själva att den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) faktiskt inte har någon son i livet.

Motståndarnas andra fråga var denna: även om den adopterade sonen inte är en biologisk son, kan det visserligen vara tillåtet att gifta sig med hans frånskilda hustru, men det fanns väl inget behov av att faktiskt gifta sig med henne. Som svar sades: ”Framför allt är han Allahs Sändebud.” Det vill säga: eftersom han är Sändebud är det den ädle Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som har till uppgift att utrota alla missuppfattningar kring sådant som på grund av era felaktiga sedvänjor helt utan grund har betraktats som förbjudet, trots att det är tillåtet och lagligt. Dessutom är han den siste profeten. Efter honom kommer ingen annan sändebud – och än mindre någon profet – att komma. Om någon lag eller samhällelig reform därför under hans livstid skulle förbli verkningslös och inte genomföras, finns det ingen möjlighet att den senare skulle fullbordas av någon annan profet. Att avskaffa denna okunnighetens förkastliga sedvana blev därför en särskild skyldighet för honom själv. Därefter sades, för att ytterligare betona det aktuella ämnet: ”Allah har kunskap om allting.” Det vill säga: Allah vet mycket väl att det är absolut nödvändigt att denna förkastliga sedvana avskaffas nu genom den siste profeten. Annars kommer det efter honom inte att finnas någon människa i världen genom vilken en så fast rotad förkastlig sedvana kan avskaffas.

Walīma-festen

Efter att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade tagit Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) till sitt hem som hustru, ordnade han en walīma. Med detta menas inte att han ordnade en kunglig festmåltid. Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walīma var dock jämförelsevis ganska storslagen. Tillställningen ägde rum på dagen, enligt en annan uppgift på natten. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bjöd oss alla på bröd och kött.” För vårt Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var detta verkligen en kunglig tillställning. För människor från familjer som dag efter dag endast hade kunnat livnära sig på mjölk måste det nämligen ha varit storslaget att ordna kött och bröd åt trehundra personer. Därför brukade Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) senare stolt säga inför sina medhustrur: ”Det var endast vid mitt bröllop som Allahs Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ordnade en walīma med kött och bröd.” Ibn Saʿd har beskrivit denna walīmas särdrag på följande sätt:

Det ska vara på arabiska

”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ordnade inte walīma för någon av sina andra hustrur på det sätt som han gjorde för Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Han ordnade Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walīma med getkött.” Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Han hade aldrig ordnat så god och så riklig mat vid någon av sina andra hustrurs walīma.

Anas (må Allah vara nöjd med honom) ärevördiga mor, Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne), som var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) moster på mödernet, skickade lite mat till Profetens hus inför Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walīma. När maten var färdig skickade Allahs Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tjänaren Anas (må Allah vara nöjd med honom) för att kalla på människor. Tre hundra gäster samlades. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ordnade maten i grupper om tio. Människorna kom i grupper, åt och gick därifrån. De inbjudna gästerna åt sig mätta.

Det har berättats från Abu Hātim att Umm Sulaym, med anledning av den första nattens måltid med en av Allahs Sändebuds hustrur, tillagade en sorts maträtt som kallades ”hais” (gjord av dadlar, aqit och fett) och hällde den i ett kärl av mässing eller trä. Sedan kallade hon på sin son Anas och sade: ”Ta detta till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och säg att det är en liten gåva från oss.” Anas sade: ”På den tiden led människorna av svår matbrist. Jag tog kärlet och gick dit och sade: ’O Allahs Sändebud! Umm Sulaym har skickat detta till dig. Hon sänder dig också sin hälsning och säger att detta är en liten gåva från oss.’ Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg på kärlet och sade: ’Ställ det i ett hörn av huset och kalla på den och den.’ Han nämnde många personers namn. Dessutom sade han: ’Ta med dig alla muslimer du möter på vägen.’ Anas sade: ’Jag bjöd dem vars namn han hade nämnt. När jag kom tillbaka såg jag att hela Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hus, Suffa och hujra var fulla av människor.’ Berättaren frågade Anas: ’Hur många människor var det?’ Han svarade: ’Omkring tre hundra.’ Anas sade: ’Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad mig hämta matfatet. Jag bar fram det. Han lade sin hand över det och bad. Sedan sade han: ’Sätt er tio åt gången, säg bismillah och ät var och en från den sida som är närmast er.’ Alla åt sig mätta enligt Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) instruktion. Därefter sade han till mig: ’Lyft bort fatet.’ Anas sade: ’Jag gick fram och lyfte fatet. Jag tittade i det, men jag kan inte säga om det var mer när jag ställde dit det eller när jag lyfte bort det.’ Detta hände vid Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walīma.

Allah den Allsmäktige vill förvandla muslimerna till ett civiliserat folk. Därför uppenbarades följande vers i den heliga Koranen med anledning av en händelse vid Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walima, i syfte att avskaffa några av de barbariska och ociviliserade sedvänjor som rådde bland människorna under den hedniska tiden:

Det kommer att vara på arabiska

– Ni som tror! Gå inte in i Profetens hus utan tillstånd och sitt inte heller och vänta på att maten ska bli klar utan att först ha blivit inbjudna. Men om ni blir inbjudna till en måltid, så kom. Och när ni har ätit, skingra er genast och sitt inte kvar för att samtala. Ett sådant beteende besvärar Profeten, men han skäms för att säga det till er. Allah skäms däremot inte för att säga sanningen.

I den ovan nämnda versen fördöms flera dåliga sedvänjor bland araberna.

1. I forna tider brukade araberna utan minsta betänklighet gå in i varandras hem. Om någon behövde träffa en annan, fanns det ingen skyldighet att stå vid dörren, ropa och be om tillstånd innan man gick in. I stället gick man in i huset och frågade kvinnorna och barnen om husets herre var hemma. Denna hedniska sedvänja ledde till många slags fel och brister. Ofta blev den början till olika oönskade händelser som orsakade moralisk förödelse. Därför fastställdes först regeln att ingen, vare sig en nära vän eller en avlägsen släkting, fick gå in i den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bostad utan tillstånd. Senare gjordes denna regel genom suran an-Nur allmän för alla muslimers hem.

2. Bland araberna fanns ännu en dålig sedvänja och oskick. De brukade dyka upp hos en vän eller en bekant vid måltidstid, eller komma till en sådan persons hem och sitta kvar tills det blev dags att äta. Naturligtvis hamnade husets ägare då i en mycket besvärlig situation. Därför befallde Allah den Högste i denna vers att man skulle avstå från denna dåliga sedvänja. Han befallde att man endast skulle gå till någons hem för att äta när husets ägare hade bjudit in en. Denna befallning gällde inte bara den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hem. Utan denna regel skulle allmänt bli en vedertagen sed i alla muslimers hem. Som exempel nämns endast Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hem.

3. I denna vers fördöms ytterligare en dålig sedvänja. I samhället finns det människor som går till någons hem för att äta efter att ha blivit bjudna, men som även efter måltiden sitter kvar utan anledning. De börjar samtala med varandra på ett sådant sätt att samtalet aldrig tycks ta slut. De tänker inte alls på vilka besvär detta orsakar husets ägare och de övriga i hemmet. Många brukade till och med besvära Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). På grund av sin gränslösa artighet och ödmjuka natur uthärdade han tyst dessa samtal. Till slut blev en sådan händelse på dagen för Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) walima det som gjorde Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lidande fullständigt. Det var i själva verket denna händelse som blev orsaken till att versen uppenbarades.

Anas (må Allah vara nöjd med honom), den ädle Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) särskilde tjänare, berättar att denna walima ägde rum på natten. De flesta gästerna åt och gick sedan därifrån. Men två eller tre personer satt kvar orörliga och fortsatte att vara upptagna med olika samtal.

Den ädle Guds Sändebud blev till slut så besvärad att han reste sig och gick en gång runt till hustrurna i de inre rummen. När han kom tillbaka såg han att männen fortfarande satt kvar orubbligt. Han gick åter in och satte sig i ’Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. När en stor del av natten hade gått och han fick veta att männen hade gått, gick han till Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) rum. Efter denna händelse blev det nödvändigt att Allah den Allsmäktige själv varnade människorna för denna dåliga vana. Enligt Anas berättelse uppenbarades den aktuella versen just med anledning av denna händelse.

Efter den ovan nämnda händelsen satte den ädle Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upp ett draperi för husets dörr och förbjöd människor att gå in i huset. Detta inträffade i månaden Dhu al-Qaʿda under det femte hijriåret.

Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap hade flera särskilda kännetecken som inte återfinns någon annanstans. Kortfattat var de följande:

1. Den villfarelse som innebar att ett adoptiv- eller fosterbarn betraktades som likvärdigt med en biologisk son undanröjdes.
2. Detta äktenskap undanröjde det bergslika statusgap som hade funnits mellan en slav och en fri person och blev ett konkret exempel på islamisk jämlikhet. Slaven Zayd gavs samma ställning som Banu Hashim, arabernas mest framstående och ädlaste klan.
3. Det var med anledning av detta äktenskap som föreskriften om hijab uppenbarades; eller så kan man säga att detta äktenskap utgjorde bakgrunden till uppenbarelsen av föreskriften om hijab.
4. Uppenbarelse kom beträffande detta äktenskap.
5. Bröllopsfesten för detta äktenskap hölls med stor prakt.

På grund av allt detta brukade Hazrat Zaynab skryta inför sina medhustrur. En dag sade hon rent ut till Allahs Sändebud: ”O Allahs Sändebud, jag är inte lik någon av dina andra hustrur. Det finns ingen bland dem vars äktenskap inte ordnades av hennes far, bror eller någon annan förmyndare ur hennes släkt. Jag är den enda vars äktenskap Allah den Allsmäktige ingick med dig från himlen. Din farfar och min farfar är samma person, och beträffande mig var Jibril sändebudet.”

Imam al-Dhahabi sade: Det kommer att vara på arabiska.

– Allah gifte Zaynab med sin Profet utan någon förmyndare eller något vittne.”

Bland Allahs Sändebuds hustrur var Hazrat Zaynab en av dem som kunde göra anspråk på att vara Hazrat Aishas jämlike. Om detta sade Aisha själv följande:

Det kommer att vara på arabiska

– Bland Allahs Sändebuds hustrur var hon den enda som kunde göra anspråk på att vara min jämlike.”

Hazrat Zaynab hade också fog för detta anspråk. Hon var nämligen Allahs Sändebuds kusin på fädernet och var dessutom mycket vacker. Allahs Sändebud ville också alltid göra henne glad. Hazrat Zaynab hade vissa egenskaper som endast mycket få kvinnor besitter. När det gällde att vinna Allahs Sändebuds närhet fanns det i det fördolda en tävlingsanda mellan Hazrat Aisha och henne. I enlighet med kvinnans natur fick denna en form av from avund, som i shariah-termer kallas ghibta. Jag använder uttrycket ”from avund” eftersom de uppfattningar, åsikter och kommentarer om varandra som återges i hadith- och sira-verken på intet sätt ger uttryck för oren avund. Verklig avund förblindar nämligen människan. Hon kan varken se eller tåla något gott hos sin motståndare. Men ingen av dem var sådan. Genom välsignelsen av Allahs Sändebuds rena sällskap hade de blivit så storsinta och ädelmodiga att den ena öppet erkände den andras goda egenskaper. De fortsatte att förkunna detta för människor hela livet. Endast människor av verklig storhet kan handla så. Som exempel kan händelsen med ifk nämnas. Hazrat Hamna bint Jahsh, Hazrat Aishas syster, drogs också in i den. Hon tänkte att om hon genom detta tillfälle kunde få sin systers medhustru och rival Aisha på fall, skulle hennes syster Zaynab bli utan rival. Med sin systers bästa för ögonen drogs hon in i denna smutsiga konspiration.

Det vi bör se på är vilken roll Hazrat Zaynab spelade vid denna tid. Det var ett utmärkt tillfälle att angripa en rivaliserande medhustru och röja ett hinder ur vägen. Det är inte känt att någon medhustru i världen någonsin har låtit ett sådant gynnsamt tillfälle gå henne ur händerna. Men med tanke på den nivå av moral och andlighet som Hazrat Zaynab hade nått, hur kan man föreställa sig att en sådan person skulle kunna utnyttja en så smutsig konspiration? Därför frågade Allahs Sändebud under Hazrat Aishas svåra prövning en dag Hazrat Zaynab om hennes uppfattning om Aisha. Hazrat Zaynab svarade mycket tydligt:

På arabiska:

”Jag känner inte till något annat hos henne än det goda.” Därefter uppenbarades tio verser i Koranen som tillkännagav Hadrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) oskuld. Samtidigt bevisades och fastställdes också Hadrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) sannfärdighet och höga moral. Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) mindes denna skuld till Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hela sitt liv. Under hela sitt liv berättade hon detta för människor. Alla de egenskaper hon hade sett hos Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) återgav hon öppet för andra. Ibn Hajar al-Asqalani (må Allah förbarma sig över honom) har skrivit:

På arabiska:

– Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lovordade Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) högt när hon återberättade händelsen med ”Ifk”.

När en så skarpsinnig, lärd och ädel kvinna som Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) prisar Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) så överväldigande, behövs det knappast någon ytterligare förklaring för att förstå vilken rang och ställning hon hade. Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade nämligen, med sitt gudagivna skarpa förstånd, på nära håll och på djupet observerat och studerat Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Hadrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) verkliga ställning framgår tydligt av de uttalanden av Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) som finns spridda i hadithsamlingarna. Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade:

På arabiska:

– ”Jag har aldrig sett någon kvinna som var mer hängiven religionen, mer gudfruktig, mer sanningsenlig, mer givmild, frikostig, rättfärdig och mer ivrig att vinna Allahs välbehag än Zaynab (må Allah vara nöjd med henne). Det enda var att hennes temperament ibland var något skarpt. Men hon brukade mycket snart ångra det.”

Allama Ibn Abd al-Barr har återgett följande uttalande av Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om Hadrat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne):

Det kommer att vara på arabiska

-När det gäller religionen har jag aldrig sett någon kvinna som var bättre än Zaynab (må Allah vara nöjd med henne).

Ibn Saʿd har sammanställt följande uttalande av Aisha (må Allah vara nöjd med henne):

Det kommer att vara på arabiska

-Må Allah visa Zaynab bint Jahsh barmhärtighet! Hon uppnådde verkligen en ojämförlig heder och rang i denna värld. Allah gifte själv bort henne med Sin Profet, och flera verser ur Koranen uppenbarades med anledning av henne.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade också: ’Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav det glada budskapet att han i det kommande livet skulle möta henne först av alla och att hon skulle bli hans hustru i paradiset.’

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade om henne:

Det kommer att vara på arabiska

Det vill säga, hon var mycket mer gudfruktig, fastade oftare och förrättade bönen oftare.

Att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hade en särskild ställning hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bevisas av flera händelser. En gång, i en viss fråga, skickade de rena hustrurna honom Fatima (må Allah vara nöjd med henne) som sändebud för att övertala Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Men hon återvände efter att ha misslyckats med sitt uppdrag. Då enades alla om att välja Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) för detta uppdrag, eftersom de alla ansåg att hon var bäst lämpad för det. Hon utförde uppgiften med stort mod. Hon gick till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och försökte med stor kraft bevisa att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) inte var värdig denna ställning. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) satt tyst bredvid och lyssnade på hennes framställning, samtidigt som hon i smyg kastade blickar mot Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) välsignade ansikte. När Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hade avslutat sitt anförande reste sig Aisha (må Allah vara nöjd med henne), efter att ha fått Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillstånd, och höll ett så kraftfullt anförande att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) blev svarslös. Då sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hon är ju Abu Bakrs dotter.”

Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var en mycket givmild, frikostig, gudsförtröstansfull och anspråkslös kvinna. Hon betraktades som den föräldralösas, nödlidandes och behövandes hopp och tillflykt. Hennes barmhärtighet och medkänsla med de fattiga och olyckliga hade inga gränser. Ibn Saʿd har berättat:

Det ska vara på arabiska

– ”Zaynab bint Jahsh lämnade inte ens en dirham eller dinar efter sig. Vad hon än fick i sin hand gav hon bort. Hon var de fattigas och behövandes tillflykt.”

Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var hantverkare. Med sina egna händer och genom en egen metod garvade och beredde hon hudar, och allt hon tjänade på detta skänkte hon till behövande människor.

I en annan berättelse från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sägs det att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) spann garn för hand och gav det till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) krigsfångar. De vävde sedan tyg, som Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) använde i krig. Hennes givmildhet var sådan att kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) fastställde ett årligt bidrag på tolv tusen dirham åt henne, men hon tog aldrig emot det. En gång skickade Umar (må Allah vara nöjd med honom) henne ett års bidrag. Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) täckte dirhamen med ett tygstycke. Därefter befallde hon Bazrah ibn Rafiʿ att dela ut dirhamen bland släktingar samt fattiga och behövande. Bazrah frågade: ”Har även vi någon rätt till detta?” Hon svarade: ”Det som finns under tyget är ditt.” När han plockade upp det visade det sig vara femtio, enligt en annan uppgift åttiofem, dirham. Efter att alla dirham hade delats ut bad hon denna åkallan:

Det ska vara på arabiska

”Åh Allah! Låt inte dessa pengar nå mig igen i framtiden, för detta är en prövning.”

Denna nyhet nådde kalifen ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom. Han kommenterade:

Det ska vara på arabiska

”Detta är en kvinna från vilken man endast kan förvänta sig godhet.” Därefter stod ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, en stund vid hennes dörr och skickade henne hälsningen frid. Han sade till Zaynab, må Allah vara nöjd med henne: ”Jag har fått veta allt som du har gjort.” När han återvände skickade han ytterligare tusen dirham till henne för hennes utgifter. Hon använde även dessa på samma sätt som tidigare. Historikerna säger att Zaynabs, må Allah vara nöjd med henne, ovannämnda åkallan blev besvarad och att hon avled samma år.

Att Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, var ytterst gudsfruktande, ödmjuk och hängiven i dyrkan, har bekräftats av självaste Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. En gång delade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, krigsbytet bland muhajirerna. Under tiden sade Zaynab något till honom. Då tillrättavisade ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, henne strängt. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom: ”Säg inget till henne. Hon är en stor dyrkare och asketisk kvinna.”

Dödsfall:

Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, avled år 20 efter hijra, under kalifen ʿUmars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. Det var samma år som Egypten erövrades. Enligt hafiz Ibn Hajar levde hon i femtiotre år. Detta är de flesta historikers uppfattning. Historikern al-Waqidi menade däremot att Zaynabs, må Allah vara nöjd med henne, totala livslängd var femtio år, vilket strider mot majoritetens uppfattning. Al-Waqidi sade vidare att hon var trettiofem år när hon gifte sig med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, medan andra uppgav att hon var trettioåtta år.

Ända till det sista ögonblicket av sitt liv behöll hon sin vana att ge bort allmosor. Hon ordnade själv med sitt svepkläde. Hon sade dock till sina anhöriga: ”Efter min död kan ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, komma att skicka svepkläden. Om han gör det, ska ni skänka ett av de två svepklädena till de fattiga och behövande.” ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, skickade fem tygstycken, och hon sveptes i dessa. Det tyg som Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, hade lämnat efter sig, skänkte hennes syster Hafsa bort. Hon testamenterade också att hon skulle bäras på samma bår som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade burits till graven på. Hon var den första kvinnan som efter Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, bars på denna bår. Båda hennes testamenten uppfylldes. Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, övriga hustrur tvättade hennes kropp.

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) förrättade hennes begravningsbön, och hon begravdes på al-Baqīʿ-kyrkogården.

Rabīʿa ibn ʿAbdullāh berättar: ”Jag såg Umar (må Allah vara nöjd med honom) med sin piska hängande över ena axeln. Han gick fram i detta skick och förrättade Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) begravningsbön med fyra takbīr. Han stannade vid graven tills vatten hade stänkts över den.”

ʿAbdullāh ibn Abī Sulayt (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Jag såg Abū Aḥmad ibn Jaḥsh [Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) bror] bära Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) bår medan han grät. Han var blind. Jag hörde Umar (må Allah vara nöjd med honom) säga till honom: ’Abū Aḥmad, kliv åt sidan från båren så att du inte skadas av människornas trängsel.’ Abū Aḥmad sade: ’Umar, genom henne har vi fått all godhet. Mina tårar lindrar den intensiva smärtan inom mig.’ Umar sade: ’Nåväl, låt honom vara, låt honom vara.’”

Precis när Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) skulle begravas kom en qurayshisk yngling dit iförd två färggranna egyptiska klädesplagg och med håret kammat. Umar (må Allah vara nöjd med honom) höjde sin käpp över hans huvud och sade: ”Så som du har kommit får det att se ut som om vi håller på med en lek. Här begraver de äldre sin mor.” Det var en mycket het dag. Där graven grävdes lät Umar (må Allah vara nöjd med honom) sätta upp ett tält. Det sägs att detta var det första tält som sattes upp över en grav på al-Baqīʿ. När kroppen skulle sänkas ner i graven frågade Umar (må Allah vara nöjd med honom) Profetens (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) övriga hustrur vilka som skulle stiga ner i graven. De svarade: ”De som brukade besöka henne under hennes livstid.” Därefter steg Muḥammad ibn ʿAbdullāh ibn Jaḥsh, Usāma ibn Zayd, ʿAbdullāh ibn Abī Aḥmad ibn Jaḥsh och Muḥammad ibn Ṭalḥa (må Allah vara nöjd med dem) ner i graven på Umars (må Allah vara nöjd med honom) befallning. Alla var släktingar till Zaynab (må Allah vara nöjd med henne).

ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) blev djupt sorgsen över Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) död. Hon uttryckte sina känslor vid den tiden på följande sätt:

Det ska vara på arabiska

”Hon gick bort i ett lovprisat och oöverträffat tillstånd. Hon lämnade de föräldralösa och änkorna oroliga och bedrövade.” Den dag Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) dog började de fattiga och behövande i Medina att klaga och jämra sig av sorg.

Allahs ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) tilldelade Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) hundra wasaq spannmål från skörden som producerades i Khaybar.

Den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) efterlämnade endast ett hus som arv. Under sin kalifatstid köpte den umayyadiske kalifen al-Walid ibn Abd al-Malik huset av hennes närmaste släktingar för femtio tusen dirham och införlivade det med Profetens moské.

Den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) återberättade mycket få hadither. I hadithsamlingarna finns endast elva hadither återberättade av henne. Två av dem är muttafaq alayhi. Bland dem som återberättade hadither från henne märks särskilt den ärevördiga Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), Zaynab bint Abi Salama, Muhammad ibn Abd Allah ibn Jahsh, Kulthum bint Talaq och den nämnde slaven.

En gång, före den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) bortgång, sade han till sina hustrur:

Arabiskan lyder

– ”Den av er som först kommer att förenas med mig är hon vars hand är längst.” Med uttrycket ”lång hand” avsåg han bildligt givmildhet. Men de ärade hustrurna förstod det bokstavligt. Därför samlades de och mätte varandras händer för att se vems hand som var längst. Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var kort till växten. De fortsatte att göra detta tills Zaynab bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne) gick bort. Men när hon dog först tänkte de efter och förstod innebörden av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) ord. Därför sade den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne) när hon förklarade denna hadith:

Arabiskan lyder

– ”Den som hade den längsta handen bland oss var Zaynab. Hon arbetade nämligen och förtjänade pengar med sina egna händer och gav sedan bort dem som allmosor.”

Många har ansett att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) med detta uttalande syftade på den ärevördiga Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne). Men denna uppfattning är inte riktig, eftersom den ärevördiga Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne) gick bort före Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom).

Av de berättelser som återges i hadith- och sira-verken förstår man att den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) var en mycket vacker kvinna. En gång, när den ärevördige Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav sin dotter, den ärevördiga Hafsa (må Allah vara nöjd med henne), ett råd, sade han:

Det ska vara på arabiska

– Svara inte emot Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord. Du har varken Zaynabs skönhet eller Aishas förmåga att vinna sin makes kärlek.

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång utförde de andra hustrurna hajj, men den ärevördiga Sawda (må Allah vara nöjd med henne) och den ärevördiga Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) utförde inte längre hajj. De lämnade inte längre sina hem. Dessa båda förstod Allahs och Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning på detta sätt.

Den ärevördiga Juwayriya bint al-Harith (må Allah vara nöjd med henne)

Den ärevördiga Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne), de troendes moder, var dotter till Mustaliq-grenen av den berömda arabiska Khuzāʿa-stammen. Hennes far, al-Harith ibn Dirar, var ledare för Banu Mustaliq.¹

Den ärevördiga Juwayriyas (må Allah vara nöjd med henne) första äktenskap var med en man ur hennes egen stam vid namn Musafi ibn Safwan (Dhu Shufar). Han var den ärevördiga Juwayriyas (må Allah vara nöjd med henne) kusin på fädernet och var känd som Dhu ash-Shufar.² Hennes far al-Harith och hennes make Musafi var båda bittra fiender till islam. Senare kom hennes far till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och antog islam.³

Slaget mot Banu al-Mustaliq:

”Al-Mustaliq” var ett tillnamn för en man vid namn Juẓayma ibn Saʿd, ur stammen Banu Khuzaʿa. Namnet på en vattenbrunn som tillhörde Banu Khuzaʿa var ”al-Muraysiʿ”. Under expeditionen mot Banu al-Mustaliq slog Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, läger tillsammans med sin armé vid denna brunn. Därför blev expeditionen i historien känd som expeditionen mot Banu al-Mustaliq eller slaget vid al-Muraysiʿ. Expeditionen ägde rum i månaden Shaʿban under det femte hijriåret. Många har emellertid sagt att den ägde rum under det sjätte året.⁴ Detta verkar dock inte vara korrekt.

Under det femte hijriåret fick Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, veta att al-Harith ibn Dirar, ledaren för Banu al-Mustaliq, på uppmaning av Quraysh i Mekka hade börjat förbereda ett anfall mot Medina med en armé bestående av sina egna män och medlemmar av andra arabiska stammar. För att kontrollera om uppgiften var sann skickade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Buraida ibn al-Husayb al-Aslami, må Allah vara nöjd med honom. När han anlände dit talade han direkt med al-Harith och förstod att uppgiften var sann. Han återvände genast och meddelade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den verkliga situationen. Utan dröjsmål beordrade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagarna att förbereda sig för expeditionen.

Armén förbereddes. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lämnade Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom, eller enligt en annan uppgift Abu Dharr al-Ghifari, som sin ställföreträdare i Medina och gav sig själv av med armén. I vissa berättelser nämns också att Numayla ibn ʿAbdullah al-Laythi lämnades kvar som ställföreträdare i Medina. Hur som helst lämnade han Medina den 2 Shaʿban under det femte hijriåret och slog läger vid al-Muraysiʿ, nio etapper från Medina.

Alla uppgifter nådde den samlade armén av otrogna under al-Hariths ledning. De blev rädda. De andra arabiska stammarna förlorade lusten att göra motstånd och skingrades åt var sitt håll. Endast männen ur al-Hariths egen stam stannade kvar hos honom. De ställde upp sig i led och höll under lång tid den muslimska armén tillbaka genom att skjuta pilar och kasta spjut. Till slut gick den muslimska armén plötsligt till gemensamt anfall och besegrade fiendens armé. Ledaren al-Harith flydde.

Elva otrogna soldater dödades och alla de andra togs till fånga. Ingen soldat ur den muslimska armén dog som martyr. Men av misstag dödades en man vid namn Hisham ibn Subaba, som tillhörde ʿUbada ibn Samit, må Allah vara nöjd med honom. Omkring 600 män, kvinnor och barn från fiendesidan togs till fånga, och den muslimska armén erhöll två tusen kameler samt fem tusen getter och får som ghanima (krigsbyte).⁵

Bland dessa krigsfångar fanns även Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne. Ibn Ishaq har återberättat detta, och berättelsen har också återgetts i vissa hadithsamlingar. Alla krigsfångar förklarades vara slavar och fördelades bland de soldater som deltagit i striden. Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne, tillföll enligt en uppgift Thabit ibn Qays, må Allah vara nöjd med honom, och enligt en annan uppgift hans kusin. Hon var dotter till stamledaren. Dessutom hade hon en stark självkänsla, ett milt sinnelag samt skönhet och behag. Hon kunde inte acceptera ett liv som slavinna. Hon bad Thabit ibn Qays, må Allah vara nöjd med honom, om mukataba. Thabit, må Allah vara nöjd med honom, upprättade ett mukataba-avtal om att befria henne från slaveriet i utbyte mot nio uqiyya guld. Men var skulle Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne, få en sådan summa ifrån? Hon beslöt att samla in det nödvändiga beloppet genom att be människor om hjälp.

När Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade avslutat fördelningen av krigsbytet kom Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne, inför honom och sade: ”Allahs Sändebud! Jag har kommit som muslim. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och jag vittnar att du är Hans Sändebud. Jag är dotter till min stamledare, al-Harith ibn Dirar. Jag togs till fånga av den muslimska armén och tillföll Thabit ibn Qays. Thabit har upprättat ett mukataba-avtal med mig. Men jag kan inte betala beloppet. Jag har kommit till dig i hopp om att du ska hjälpa mig att betala det avtalade beloppet.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Hoppas du inte på något bättre än detta?” Hon frågade: ”Vad då?” Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag betalar hela det avtalade beloppet åt dig och gifter mig med dig.” Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne, blev mycket glad över det oväntade erbjudandet och gav sitt samtycke. Därefter kallade Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till sig Thabit och gav honom det avtalade beloppet, varigenom Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne, befriades från slaveriet. Sedan gifte han sig med henne och gav henne ställningen som en fri hustru. Ibn Ishaq har återberättat händelsen på detta sätt.⁶

I en annan berättelse sägs det att Juwayriyas far, al-Harith, var en av Arabias framstående ledare. När hans dotter togs till fånga av den muslimska armén kom han till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Min dotter kan inte bli slavinna. Min ställning står långt över slaveriet. Befria henne.” Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Är det inte bättre att vi låter frågan avgöras av Juwayriyas egen vilja?” Al-Harith gick till sin dotter Juwayriya och sade: ”Muhammad har överlämnat beslutet till din vilja. Se till att du inte bringar skam över mig.” Juwayriya sade till sin far: ”Jag föredrar att stanna hos Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Därefter gifte sig Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med henne.⁷

Ibn Saʿd har också nämnt i at-Tabaqāt att det var hennes far som betalade hennes lösen. När hon hade blivit helt fri gifte sig Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med henne med hennes samtycke.

När nyheten om giftermålet spreds bland de muslimska krigarna sade de: ”Banū al-Muṣṭaliq är nu Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ärade svärfamilj. De som tillhör den familj som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har gift sig in i kan aldrig vara slavar och slavinnor.” Därefter rådgjorde de med varandra och befriade gemensamt alla fångarna.⁸

Ibn al-Athīr har skrivit att alla fångar från hundra hushåll bland Banū al-Muṣṭaliq befriades med anledning av detta. Imām Abū Dāwūd och imām Aḥmad har återberättat från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade:⁹

Det ska vara på arabiska.

”Jag har inte sett någon kvinna som varit till större gagn för sitt folk än Juwayriya.”

Ibn Isḥāq har sagt att hundra hushåll inte betyder hundra människor. Deras antal översteg nämligen sjuhundra. Hundra hushåll betyder hundra hushålls medlemmar.¹⁰

Ibn al-Athīr och flera andra har återberättat händelsen på följande sätt: Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) hade redan börjat leva som Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustru. Hennes far, al-Ḥārith, kände inte till detta. För att friköpa sin dotter lastade han många kameler med lösenpengar och andra tillgångar och begav sig mot Medina. När han på vägen kom fram till ʿAqīq-dalen lösgjorde han kamelerna från deras tyglar för att låta dem beta. Bland dessa kameler fanns två som han höll särskilt mycket av. Därför gömde han dem på en hemlig plats. Därefter anlände han till Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro i Medina och sade:

”Ni har tagit min dotter till fånga. Här är hennes lösen; låt henne följa med mig.”

Därefter började han lägga fram allt det gods, de kameler och annat som han hade tagit med sig, en sak i taget. Då frågade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom: ”Var är de två kameler som du lämnade bundna i Aqīq-dalen?

När al-Harith fick denna upplysning från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev han djupt förvånad. Han uttalade genast trosbekännelsen och blev muslim. Sedan fick han veta att den person han hade skyndat sig för att befria under tiden hade blivit en prydnad i Profetens hushåll. Han blev mycket glad över sin dotters sådana lycka och träffade henne med stor glädje. Därefter begav han sig glatt tillsammans med henne mot sitt folks hembygd.11

Al-Wāqidī har återberättat detta från ʿUrwa. Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) sade: Tre dagar före Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ankomst drömde jag att månen kom farande från Yathrib och föll i mitt knä. Jag tyckte inte att det var lämpligt att berätta detta för någon. Därefter kom Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När jag blev tillfångatagen hoppades jag att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Sedan befriade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mig och gifte sig med mig. Jag berättade inte om denna dröm för någon i min stam. Jag visste ingenting om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ankomst förrän en av mina kusiner berättade det för mig. Därefter prisade jag Allah den Allsmäktige.12 Imam Muslim har sammanställt en berättelse från Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom). Han sade:13

På arabiska lyder det:

– ”Juwayriyas (må Allah vara nöjd med henne) första namn var Barra. Därefter ändrade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) det till Juwayriya.” Eftersom det första namnet innehöll ett drag av självtillfredsställelse såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) däri en antydan till något olycksbådande och ont. Därför tyckte han inte om det. I en berättelse från Ibn ʿAbbas (må Allah vara nöjd med honom) sägs det:14

På arabiska lyder det:

– ”Han tyckte inte om att hon kallades Barra. Därför gick han därifrån.”

Allah den Allsmäktige har sagt i den heliga Koranen:

På arabiska lyder det:

– Anse inte er själva vara rena. Det var huvudsakligen med denna vers i åtanke som Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ändrade hennes namn.

Ibn Saʿd sade följande om Hadrat Juwayriyas (må Allah vara nöjd med henne) hemgift:15

På arabiska lyder det:

– Frigivningen av varje fånge från Banū al-Muṣṭaliq fastställdes som hennes hemgift.

När Hadrat Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var hon endast tjugo år gammal. Hadrat ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) tyckte redan vid första anblicken att hon var mycket vacker och att hennes sätt att föra sig var mycket behagligt och älskvärt. När Hadrat ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) beskrev hennes skönhet sade hon:16

På arabiska lyder det:

– Juwayriya förenade ljuvlighet och charm. Den som såg henne fick henne genast en plats i sitt hjärta.

Imam adh-Dhahabi säger:17

På arabiska:

”Hon var en av de vackraste kvinnorna.”

Hon var en mycket ståtlig kvinna. Hon hade en gränslös känsla av självrespekt. Detta bevisas av hennes rastlöshet och ihärdiga ansträngningar att bli fri från slaveriet. Hon var likgiltig inför världsliga njutningar och överdåd, och helt hängiven åt dyrkan av Allah. Av flera hadither framgår att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kom till henne och fann henne upptagen med tasbih och tahlil.

När kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) införde bidrag fastställde han ett årligt belopp på tolv tusen för alla av Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustrur, med undantag för Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) och Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne). För dessa två fastställde han sex tusen vardera. Han gjorde detta eftersom de under en del av sina liv hade varit slavar. Men de reagerade upprört på Umars (må Allah vara nöjd med honom) behandling och vägrade ta emot bidraget. De krävde likabehandling. Umar (må Allah vara nöjd med honom) tvingades godta deras krav. I en annan berättelse nämns även Maymuna (må Allah vara nöjd med henne), och där anges tio tusen i stället för tolv tusen.18

En morgon såg Allahs ädle sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) satt i moskén och bad. Han gick därifrån. När han kom tillbaka vid middagstid fann han henne fortfarande i samma tillstånd och sade: ”Förblir du alltid så här?” Hon svarade jakande. Då sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Ska jag inte lära dig några ord som är bättre och viktigare än denna frivilliga dyrkan?” Därefter lärde han henne denna bön:19

På arabiska:

Det finns dock vissa skillnader mellan de olika berättelserna.

I en återberättelse från Ibn Saʿd berättas det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en fredag kom till Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne). Den dagen fastade Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne). Eftersom han inte tyckte om att hon fastade endast en dag frågade han: ”Fastade du i går?” Hon svarade: ”Nej.” Han frågade sedan: ”Har du för avsikt att fasta i morgon?” Hon svarade: ”Nej.” Då sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Då ska du bryta fastan.”٢٠

Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) älskade henne djupt. Han brukade ofta komma till hennes hem. En gång kom han till hennes hem och frågade: ”Finns det något att äta?” Hon svarade: ”Min slavinna hade gett mig lite kött från välgörenhet; det är det enda jag har. För övrigt finns det inget annat.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Ta hit det.” Välgörenheten hade ju nått den som den hade givits till.٢١

Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) återberättade sju hadither från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Av dessa återberättade imam al-Bukhari en och Muslim två.٢٢ Bland dem som hörde hadither från henne var de mest framstående: Ibn Abbas, Jabir, Ibn Umar, Ubayd ibn as-Sabbaq, Tufayl, Abu Ayyub al-Muraghi, Mujahid, Kurayb, Kulthum ibn al-Mustaliq, Abdullah ibn Shaddad ibn al-Had och andra.٢٣

När Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under det femte hijriåret var hon tjugo år gammal. Enligt den korrekta uppfattningen avled hon i Medina i månaden Rabi al-awwal år 50 efter hijra. Hon var då 65 år gammal. Marwan, Medinas dåvarande ståthållare, ledde begravningsbönen. Hennes grav finns på al-Baqiʿ-kyrkogården i Medina. Enligt Muhammad ibn Umars återberättelse var hennes dödsår 56 efter hijra.٢٤

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fastställde som försörjning åt Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) åttio wasaq dadlar från Khaybars skörd samt tjugo wasaq korn—enligt en annan uppgift vete.٢٥

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) återberättade: En gång sade Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Jag vill frige den här slaven.” Han sade: ”Ge honom till din morbror, som bor i byn. Han kommer att ta hand om honom. Då får du större belöning.”٢٦

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång levde Juwayriya (må Allah vara nöjd med henne) länge. Men det finns inte mycket detaljerad information om hennes verksamhet under denna period.

Ummu Habiba (må Allah vara nöjd med henne)

De troendes moder, Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), var dotter till Qurayshs ledare Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med honom). Före islam var tre personer bland Quraysh i Mecka mycket inflytelserika ledare: Utba, Abu Jahl och Abu Sufyan. Qurayshs militära banér, kallat ”Uqab”, förvarades hos Abu Sufyan. Han var en framstående köpman. Han skickade handelskaravaner till Sham, Rom och Ajam. Ibland reste han själv med karavanerna. Abu Sufyans egentliga namn var Sakhr ibn Harb.¹

Abu Sufyan hade en dotter som hette Zaynab. Hon gifte sig med Dawud ibn Urwa ibn Masud ath-Thaqafi från Taif.² Hans två andra döttrar gifte sig med två bröder till de troendes moder, Zaynab bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne). Fari’a gifte sig med Abu Ahmad ibn Jahsh och Umm Habiba med Ubaydullah ibn Jahsh. Abu Sufyan hade en son, Muawiya (må Allah vara nöjd med honom), som hamnade i konflikt och strid med de troendes ledare, Ali (må Allah vara nöjd med honom). Denne Muawiyas son Yazid lät Guds Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sonson, den ädle imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom), dödas i Karbala. Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) grundade det umayyadiska kalifatet.

Abu Sufyans hustru Hind bint Utba tuggade på levern av Guds Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) farbror, den ädle Hamza (må Allah vara nöjd med honom), på Uhuds slagfält. Hind var mor till den ädle Muawiya (må Allah vara nöjd med honom). Abu Sufyans andra hustru, Safiyya bint Abi al-As, var mor till de troendes moder, den ädla Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne). Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) var Umm Habibas halvbror. Umm Habibas mor Safiyya var faster till den tredje kalifen, den ädle Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom). Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) föddes i Mecka sjutton år före Guds Sändebuds (Allahs välsignelser och frid vare med honom) profetkallelse.³

Abu Sufyan, hans hustru Hind och de flesta i hans familj blev muslimer vid erövringen av Mecka. Men Abu Sufyan hade ännu inte blivit en verklig muslim. Han räknades då till mu’allafatul-qulub. Några lärda har skrivit att han senare blev en god muslim.⁴

Även om Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) och Fari’as (må Allah vara nöjd med henne) fädernefamilj förblev fientlig mot islam fram till erövringen av Mecka, blev deras makars familj muslimer redan under islams första tid. De antog också islam tillsammans med sina makar.

Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) utvandrade till Abessinien tillsammans med sin make Ubaydullah ibn Jahsh för att undkomma de meckanska avgudadyrkarnas förföljelser. På Abessiniens mark föddes dottern Habiba, som var Ubaydullahs barn. Ibn سعد har dock, med al-Waqidis auktoritet som källa, nämnt att ”Habiba” föddes i Mecka före utvandringen till Abessinien.⁵ Det var efter denna dotter som hon fick sitt teknonym, ”Umm Habiba”. Hennes riktiga namn, ”Ramla”, föll i glömska, och hon blev känd under detta teknonym.⁶

Några dagar efter ankomsten till Abessinien avsade sig maken Ubaydullah islam och antog kristendomen. Före hans avfall såg Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) honom en gång i en dröm i en fruktansvärd gestalt. Hon blev rädd och orolig och tänkte för sig själv att något dåligt säkert skulle drabba honom. På morgonen sade Ubaydullah till henne: ”Umm Habiba! Jag har tänkt djupt över religionen. Jag har inte funnit någon religion bättre än kristendomen. Även om jag blev muslim, är jag nu på väg att bli kristen.” Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) tillrättavisade honom kraftigt för hans avvikelse och berättade även om sin dröm. Men ingenting hjälpte. Han förblev kristen. Således skildes de åt. Ubaydullah började därefter leva ett hänsynslöst liv. En dag dog han efter att ha fallit omkull i ett kraftigt berusat tillstånd. En annan uppgift säger att han drunknade i havet när han var berusad.⁷ Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) berättade vidare: ”Jag såg att någon kallade på mig och sade: ’O de troendes moder!’ Jag blev rädd. Jag tolkade det som att Guds Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) skulle gifta sig med mig.”⁸

Efter skilsmässan fortsatte Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) att bo i Abessinien tillsammans med sin dotter Habiba. Denna nyhet nådde Guds Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) i Medina. När Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) idda hade löpt ut skickade Guds Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) Amr ibn Umayya ad-Damri (må Allah vara nöjd med honom) från Medina till Abessiniens kejsare Negus, med ett brev och fyrahundra dinarer som brudgåva. I brevet skrev han till Negus: ”Ordna Umm Habibas äktenskap med mig.” Så snart Negus hade fått brevet skickade han sin slavinna Abraha till Umm Habiba för att framföra frieriet. Han lät henne också meddela: ”Guds Sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) har skrivit till mig att ordna ditt äktenskap. Utse nu en representant från din sida för att genomföra ceremonin.” Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) gav Abraha, som hade förmedlat denna glada nyhet, två silverarmband, örhängen och en dekorerad ring. Hon utsåg därefter sin kusin Khalid ibn Said ibn Abi al-As till sin representant och skickade honom till Negus.⁹

På kvällen kallade an-Najashi till sig den i Abessinien bosatte Jaʿfar ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) och de övriga följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) till sitt hov, och äktenskapet ingicks i allas närvaro.10 An-Najashi höll själv äktenskapspredikan och överlämnade, å Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vägnar, brudgåvan på fyrahundra dinarer till Khalid ibn Saʿid. När ceremonin var avslutad och alla gjorde sig redo att resa sig, stoppade Khalid ibn Saʿid dem och sade: ”Profeternas (må Allah vara nöjd med dem) sunnah, eller sed, är att bjuda på mat efter äktenskapet.” Därefter lät han alla äta och tog avsked av dem.11 Det finns flera återgivningar om storleken på brudgåvan i detta äktenskap. I en återgivning i al-Mustadrak nämns fyra tusen dinarer. I Abu Dawuds återgivning nämns fyra tusen dirham. Ibn Abi Khaythama återger från imam az-Zuhri att det var fyrtio uqiyyah. Allamah az-Zurqani har dock uttalat att återgivningen om fyrahundra dinarer är den mest tillförlitliga.12

När brudgåvan nådde Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), ville hon ge femtio dinarer av den till tjänstekvinnan Abrahah. Men Abrahah vägrade ta emot dem och sade: ”An-Najashi har förbjudit mig att ta emot dem.” Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) lämnade också tillbaka allt som hon tidigare hade gett henne. Efter äktenskapet skickade an-Najashi mycket mysk, ambra, parfym och andra saker som gåvor till Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne). Detta har Ummu Sahabi (må Allah vara nöjd med henne) själv återberättat. Hon berättade också att Abrahah då meddelade att hon hade antagit islam och bad mig underrätta Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om hennes islam och framföra hennes hälsning. Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”När jag kom till Medina berättade jag för Allahs Sändebud om allt som rörde äktenskapet, underrättade honom om allt Abrahah hade gjort och framförde hennes hälsning.” Han log milt och sade:

Abrahah kommer att bli13

Äktenskapet mellan Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och Umm Habiba ingicks år 6 efter hijrah, enligt en annan uppgift år 7. Umm al-Muʾminin Umm Habiba var då trettiosex eller trettiosju år gammal. Efter äktenskapet skickade an-Najashi Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) sjövägen till Medina tillsammans med en grupp emigranter under ledning av Shurahbil ibn Hasana (må Allah vara nöjd med honom), enligt en annan uppgift Jaʿfar ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom).14 När denna karavan nådde Medina befann sig Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i Khaybar.15

Ibn Hazm (må Allah vara nöjd med honom) hävdade att det råder konsensus om att Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap ingicks i Abessinien. Sīrah-experterna är eniga om detta. En återgivning från Hadhrat Qatada (må Allah vara nöjd med honom) och imam az-Zuhri uppger emellertid att Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap ingicks i Medina genom ʿUthman ibn ʿAffans (må Allah vara nöjd med honom) försorg.16

Vid detta äktenskap hölls en walimah, där han bjöd gästerna på kött. Några sīrah-experter har sagt att det kan ha hållits ännu en äktenskapsceremoni och walimah efter ankomsten till Medina.

I en återgivning i Sahih Muslim sägs att människorna inte såg med blida ögon på Abu Sufyan, som antog islam efter erövringen av Mecka, och inte heller tyckte om hans umgänge. Därför bad han Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om tre saker. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beviljade hans önskemål. En av dessa tre saker var följande: Abu Sufyan sade: ”För mig är Umm Habiba den vackraste flickan i Arabien. Gift dig med henne.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev nöjd.17

Av denna återgivning kan man förstå att Umm Habiba ännu inte hade gift sig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) när Abu Sufyan antog islam. Sīrah-experterna anser att detta endast var berättarens uppfattning. Därför avvisade Ibn Saʿd, Ibn Hazm, Ibn al-Jawzi, Ibn al-Athir, al-Bayhaqi, ʿAbd al-ʿAzim al-Mundhiri och andra hadithlärda den ovannämnda återgivningen i Sahih Muslim. Många har tolkat denna återgivning genom att säga att Abu Sufyan egentligen avsåg att äktenskapet skulle ingås formellt en andra gång.18

Vi har redan nämnt att biografernas lärda är eniga om att Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) äktenskapskontrakt ingicks i Abessinien. Dessutom har ännu en händelse till stöd för detta återberättats i biografiverken. Enligt en bestämmelse i fördraget i al-Hudaybiyya slöt den Mekka-närbelägna stammen Khuza’a förbund med muslimerna i Medina. Då bröt Quraysh detta avtal och började förtrycka dem. Khuza’as folk bad Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om hjälp. Detta gjorde Quraysh i Mekka oroliga. För att få fredsfördraget att fortsätta gälla skickade de Abu Sufyan till Medina som sitt ombud. När Abu Sufyan kom till Medina gick han först till sin dotter, de troendes moder Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne). När dottern såg sin far vek hon ihop Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bädd och lät honom inte sitta på den. Abu Sufyan frågade sin dotter: ”Min dotter! Vek du ihop bädden för att du inte ansåg att den var lämplig för mig att sitta på, eller för att du inte ansåg mig värdig bädden?” Hon svarade: ”Detta är Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bädd. Och du är en avgudadyrkare och oren. Därför ville jag inte att du skulle sitta på Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bädd.” När Abu Sufyan hörde detta från sin dotter reste han sig därifrån, gick till Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), satte sig hos honom och sade till sin dotter:

Arabiska lyder:

Efter att jag lämnade dig har mycket ont kommit in i dig.19

Av händelsen ovan framgår att Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) blev Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustru långt innan Abu Sufyan antog islam. Dessutom återges i Ibn Sa’ds verk följande berättelse: När nyheten om Umm Habibas (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap nådde Abu Sufyan i Mekka var han Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) motståndare och fiende. Han ogillade dock inte detta äktenskap. Han sade:

Arabiska lyder:

– Det är en så ädel och passande börd att den inte kan förkastas.20

Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) avled i Medina år 44 efter hijra, enligt en annan uppgift år 42, under hennes bror den ädle Mu’awiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Hon begravdes i Medina. Hon var 73 år gammal när hon dog. Marwan ledde begravningsbönen. Därefter steg hennes brors och systers söner ner i graven och begravde henne.21 Det enda som är känt om graven är att den låg i den ädle Alis (må Allah vara nöjd med honom) hus. Det har återberättats från imamen Zayn al-Abidin (må Allah förbarma sig över honom) att han sade: ”En gång grävde jag i ett hörn av Amrs hus. Där fann jag en steninskrift. På den stod det:”

Arabiska lyder:

”Detta är graven till Ramla bint Sakhr.” Jag lade tillbaka den där. Av denna berättelse framgår att hennes grav fanns i Alis (må Allah vara nöjd med honom) hus. Hon reste till Damaskus för att träffa sin bror Muawiya (må Allah vara nöjd med honom). Det sägs att hon dog där och begravdes där. Imam adh-Dhahabi säger att detta är ett grundlöst påstående och att hennes grav finns i Medina.²³

Före sin död lät hon kalla till sig Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade till dem: ”Mitt förhållande till er var sådant som förhållandet mellan medhustrur brukar vara. Eftersom ni önskade det så, önskade även jag det. Be Allah om förlåtelse för mig.” När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bad om förlåtelse för henne blev hon glad och sade:

Det ska vara på arabiska

– Du har gjort mig glad. Må Allah göra dig glad.²⁴

Med sin första make fick hon två barn, Abdullah och Habiba. Habiba växte upp i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hushåll under hans omsorg. Hon gifte sig med en framstående ledare för Thaqif-stammen.

Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) var mycket vacker. I Sahih Muslim återges hennes far Abu Sufyans beskrivning på följande sätt:

Det ska vara på arabiska

– För mig är Umm Habiba den vackraste och mest sköna dottern i hela Arabien.

I olika hadithsamlingar har sextiofem (65) hadither återberättats från Umm Habiba, må Allah vara nöjd med henne. Av dessa är två överenskomna av al-Bukhari och Muslim, medan två återberättades enbart av imam Muslim.25 Antalet berättare som återberättade hadither från henne är inte heller litet. Några av de mest framstående bland dem är: Habiba (hennes dotter), Muʿawiya, ʿUtba (Abu Sufyans två söner), Abdullah ibn ʿUtba, Abu Sufyan ibn Saʿid al-Thaqafi, Salim ibn Sawwar, Abu al-Jarrah, Safiyya bint Shayba, Zaynab bint Umm Salama, Urwa ibn al-Zubayr, Abu Salih al-Samman, Shahr ibn Hawshab, ʿAnbasa, Shutayr ibn Shakal, Abu al-Malih Amir al-Hudhali och andra.26

Umm al-muʾminin Umm Habiba, må Allah vara nöjd med henne, var en kvinna med mycket stark tro. När man betänker vilket tålamod, vilken ståndaktighet och vilken klokhet hon visade i den tid hon levde i, kan man inte annat än förundras. Redan vid islams framträdande insåg hon sanningen genom sitt förstånd och sin intelligens och höll fast vid den. Det som många mycket kloka människor på den tiden inte kunde göra, eller behövde lång tid för att göra, kunde hon lätt åstadkomma. För sanningens skull lämnade hon sitt land och övergav föräldrar, syskon och alla släktingar och vänner. Den make som hon hade förlitat sig på när hon övergav allt lämnade henne sedan i ett främmande land. Men hon avvek inte det minsta från sanningen. Hon förblev bergfast i sin tro. Hur stark måste inte tron vara för att någon ska kunna göra allt detta? Det var sannolikt just för denna starka tro som den Allsmäktige Allah som belöning skänkte henne den upphöjda ställningen som de troendes moder redan i denna värld.

Tillsammans med sin starka tro bar hon också en gränslös kärlek till Allahs Sändebud i sitt hjärta. Hur högt och heligt hon ansåg Allahs Sändebud vara framgår av att hon inte lät sin polyteistiske far sätta sig på Allahs Sändebuds bädd. Hon sade rakt i ansiktet på sin far: ”Du är polyteist och oren. Jag vill inte att du ska sätta dig på Allahs Sändebuds bädd och orena den.” Detta är tro; detta är kärlek till Allah och Hans Sändebud.

Precis som hon själv noggrant följde den ädle Sändebudets hadither, uppmanade hon också andra att följa dem. Hennes systerson Abu Sufyan ibn Saʿid ibn al-Mughira kom en gång på besök. Han åt sattu och sköljde endast munnen. Umm al-muʾminin sade: ”Du bör göra wudu. Allahs Sändebud har nämligen sagt att man måste göra wudu efter att ha ätit något som tillagats över eld.”27

Tre dagar efter att hennes far Abu Sufyan hade gått bort bad hon om parfym, smorde den på sin panna och sade:

Den arabiska texten följer

– Jag hörde Allahs Sändebud säga: ”Det är inte tillåtet för en kvinna som tror på Allah och den yttersta dagen att sörja någon avliden i mer än tre dagar, utom sin ende make. För sin make ska hon sörja i fyra månader och tio dagar.”28

En gång hörde hon Allahs Sändebud säga: ”Den som varje dag ber tolv rakʿat frivillig bön får ett hus byggt åt sig i paradiset.” Umm Habiba sade: ”Sedan dess har jag alltid bett dem.” Följden blev att hennes lärjunge och bror ʿUtba, ʿUtbas lärjunge ʿAmr ibn Uways och ʿAmrs lärjunge Nuʿman ibn Salim, var och en under sin egen tid, alltid brukade be denna bön.

Av naturen var hon sanningskär. En gång sade hon till Allahs Sändebud: ”Gift dig med min syster.” Sändebudet sade: ”Önskar du verkligen det?” Hon svarade: ”Varför skulle jag inte önska det? Ingen bör hindras från att se mig eller någon av mina systrar i goda omständigheter.”

Al-Dhahabi säger följande när han beskriver hennes rang: Bland Allahs Sändebuds hustrur var ingen närmare släkt med honom än hon. Ingen av Allahs Sändebuds hustrur hade en större brudgåva än hon. Allahs Sändebud gifte sig inte med någon hustru som befann sig längre bort än hon.²⁹

Ibn Abbas sade: När Allahs Sändebud gifte sig med Umm Habiba uppenbarades följande vers:³⁰

Det ska vara på arabiska

”Kanske kommer Allah att skapa vänskap mellan er och dem som ni är fiender med.” (Sura al-Mumtahina, 7)

Maymuna bint al-Harith

Efter de troendes moder Hafsa gifte Allahs Sändebud sig med Maymuna bint al-Harith al-Hilaliyya. Det var henne som Sändebudet senast gifte sig med – detta har Ibn Saʿd sagt. Hennes far var al-Harith ibn Hayn och hennes mor Hind bint Awf.¹

Maymuna var från Quraysh-stammen. Hon var släkt med många av Arabiens mest ansedda och ädla familjer. Hennes syster Umm al-Fadl Lubaba al-Kubra var hustru till Abbas. Hennes sex söner – Fadl, Abdullah, Ubaydullah, Maʿbad, Qutham och Abd al-Rahman – var framstående söner inom islam. Hennes andra syster, Lubaba al-Sughra, var mor till Khalid ibn al-Walid. Den tredje systern, Bayda, var mor till Yazid ibn al-Asam. Den fjärde systern hette Umm Hafid, och hennes namn var Huzayla. Imam Malik har utförligt återberättat i al-Muwatta, medan Bukhari och Muslim har återberättat det något kortare, att Allahs Sändebud en gång besökte Maymuna i hennes hem. Abdullah ibn Abbas och Khalid ibn al-Walid var närvarande där. Kött av en varanödla serverades framför dem. Maymuna sade: ”Detta kött har sänts av min syster Huzayla bint al-Harith.” Allahs Sändebud åt inte varanödleköttet, men de andra åt det med hans tillåtelse. Av en återberättelse som Imam al-Tahawi sammanställt framgår det att Maymuna inte heller åt, eftersom Allahs Sändebud avstod från att äta.

Alla de ovan nämnda systrarna var halvsyskon på faderns sida. I verket Mawāhib Ladunniyya berättas det att Asmā bint Umays, hustru till Jaʿfar ibn Abī Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom), var hans halvsyster på moderns sida. Med Jaʿfar ibn (må Allah vara nöjd med honom) fick hon tre söner, vid namn ʿAbdullah, Muḥammad och ʿAwn. Efter att Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) stupat som martyr i slaget vid Muʾta gifte sig Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom) med henne, och med honom fick hon Muḥammad ibn Abī Bakr. Efter Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) bortgång gifte sig ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) med Asmā (må Allah vara nöjd med henne). Med honom fick hon två söner, vid namn Yaḥyā och ʿAwn. En annan halvsyster på moderns sida till Maymūna (må Allah vara nöjd med henne), Salmā bint Umays (må Allah vara nöjd med henne), var hustru till Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom). Hennes andra halvsyster på moderns sida var Salāma bint Umays. Hon förblev icke-muslim.²

Äktenskap

Maymūnas (må Allah vara nöjd med henne) första äktenskap var med Masʿūd ibn ʿAmr ibn ʿUmayr al-Thaqafī. Denna uppgift finns i Ṭabaqāt, al-Zurqānī och andra verk. Ibn Ḥajar, författaren till al-Iṣāba, diskuterar dock inte vem hennes första make var. Han säger endast att hon före Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var hustru till Abū Ruhm ibn ʿAbd al-ʿUzzā. Hur det än förhåller sig visar olika berättelser att hon gifte sig med Abū Ruhm efter att hennes äktenskap med Masʿūd ibn ʿAmr hade upplösts. När Abū Ruhm dog under det sjunde hijriåret fick hon status som hustru till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hon var Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sista hustru. Efter henne gav Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ingen annan kvinna status som hustru.³

Äktenskapet mellan Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) ingicks under beskydd av al-ʿAbbās ibn ʿAbd al-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med honom). När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) under det sjunde hijriåret gav sig av mot Mecka för att utföra ʿUmrat al-Qaḍāʾ, skickade han Jaʿfar ibn Abī Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom) till Maymūna (må Allah vara nöjd med henne), som befann sig i Mecka, med ett äktenskapsförslag. Hon utsåg sin svåger al-ʿAbbās ibn ʿAbd al-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med honom) till sitt ombud. Många anser att al-ʿAbbās själv fick Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att bli intresserad av detta äktenskap.⁴

Enligt Ibn Hishāms berättelse överlät Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) frågan om äktenskapet åt sin syster Umm al-Faḍl. Hon överlät i sin tur ansvaret åt sin make al-ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom).⁵

Hur det än förhåller sig gifte den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sig med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) under denna ʿUmra, i månaden Dhū al-Qaʿda under det sjunde hijriåret, mot en hemgift på femhundra – enligt en annan uppgift fyrahundra – dirham.⁶⁷ Efter att ha utfört ʿUmra gjorde han på vägen tillbaka till Medina ett uppehåll på en plats som kallades Sarif, sex till tolv miles från Mecka. Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tjänare Abū Rāfiʿ kom dit med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne). I Sarif fullbordade Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) äktenskapet med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i det tält som hade rests åt honom.⁸

I en berättelse från Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) uppges det att Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i Mecka medan ʿUmra utfördes. Med anledning av ʿUmra hade han för avsikt att stanna där i tre dagar. På den tredje dagen kom Ḥuwayṭib ibn ʿAbd al-ʿUzzā tillsammans med några andra Quraysh-män till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Enligt fördraget i al-Ḥudaybiya löper tiden för er vistelse ut i dag. Lämna Mecka.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Vad hade det gjort er om ni gav mig lite mer tid? Jag skulle fullborda äktenskapet med Maymūna bland er och tillreda en bröllopsmåltid åt er.” De sade: ”Vi behöver inte er måltid. Lämna Mecka.”⁹ Därför lämnade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skyndsamt Mecka, begav sig till Sarif och stannade där, och där fullbordade han äktenskapet med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne).

Det råder enighet bland alla experter på sīra om att den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gifte sig med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) under ʿUmrat al-Qaḍāʾ. Bland de rättslärda råder det emellertid stor oenighet om huruvida Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befann sig i iḥrām eller var fri från iḥrām vid tidpunkten för äktenskapet.¹⁰

Ibn Hajar (må Allah förbarma sig över honom) försökte förena dessa motstridiga uppgifter och sade att äktenskapet ingicks under ihram, medan samlaget ägde rum efter att umran hade fullbordats, då de åter var i halal-tillstånd.11

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) beskrev Hazrat Maymunas (må Allah vara nöjd med henne) karaktärsdrag och sade:

Det ska vara på arabiska

– Bland oss var Maymuna den som fruktade Allah mest och som i högst grad upprätthöll släktbanden.12

Hon var en kvinna med mycket ren tro och sunda föreställningar. Genom olika händelser blev hennes klara tänkande och rena tro tydligt. En gång avlade en kvinna, medan hon var sjuk, ett löfte att hon skulle bege sig till Bayt al-Maqdis och förrätta bönen om Allah gjorde henne frisk. Genom Allahs vilja blev hon frisk. Nu ville hon bege sig till Bayt al-Maqdis för att uppfylla sitt löfte. Därför kom hon till Hazrat Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) för att ta farväl. Hazrat Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) förklarade för henne att belöningen för att förrätta bönen i Profetens moské är tusen gånger större än i andra moskéer. Därför skulle hon stanna här i stället för att bege sig dit.13

Hon brukade ibland låna pengar. En gång hade hon lånat lite mer än vanligt. Då frågade någon: ”Hur ska du kunna betala tillbaka så mycket?” Hon svarade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt att den som har för avsikt att betala tillbaka sin skuld får den betald av Allah själv.”14 Hazrat Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) hade en stark önskan att frige slavar. En gång frigav hon en slavinna, och Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Genom detta har du förvärvat en stor belöning.”15

Hon var mycket sträng när det gällde sharias påbud och förbud. Hon visade ingen som helst eftergivenhet i detta avseende. En gång kom en nära släkting till henne på besök. Det luktade alkohol ur hans mun. Hon tillrättavisade honom kraftigt och sade bestämt åt honom att aldrig mer komma till henne.16

En gång gick en slavinna till Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), som tillhörde Hazrat Maymuna (må Allah vara nöjd med henne), och såg att makarnas sängar stod långt ifrån varandra. Slavinnan tänkte att det kanske hade uppstått någon osämja mellan mannen och hustrun. Men när hon frågade fick hon veta att så inte var fallet; Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) gick däremot till en separat säng när hans hustru hade menstruation. Slavinnan återvände och berättade allt för de troendes moder, Maymuna (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade till slavinnan: ”Gå och säg till honom: Varför visar du sådan likgiltighet inför Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sed och föredöme? Han brukade ju alltid vila i våra sängar.”17

En gång kom Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) för att besöka sin moster Maymuna (må Allah vara nöjd med henne). När hans moster såg att håret på hans huvud och hans skägg var ovårdade frågade hon: ”Min pojke, varför ser du ut så här?” Ibn Abbas svarade: ”Ummu Ammar har för närvarande menstruation. Hon brukar ordna mitt hår.” Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Bra, mycket bra! Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade ligga med huvudet i vårt knä och recitera Koranen när vi befann oss i detta särskilda tillstånd. I det tillståndet lyfte vi upp mattan och lade den i moskén. Min pojke! Har du något i handen?”¹⁸

Antalet hadither som har återberättats från Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) är 46, enligt en annan uppgift 76. Av dessa är sju muttafaq ʿalayh. En återberättades separat av al-Bukhari och fem separat av Muslim. De övriga har samlats i olika hadithsamlingar. Genom några av de hadither som återberättats från henne får man kännedom om hennes djupa insikt i sharias subtila lärdomar.

Bland dem som hörde och återberättade hadither från Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) finns följande framstående personer:

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Shaddad ibn al-Had, Abd al-Rahman ibn al-Sa’ib, Yazid ibn Asam (de var alla hennes systers söner), Ubaydullah al-Khawlani, Nadba (en slavinna), Ata ibn Yasar, Musayman ibn Yasar, Ibrahim ibn Abdullah ibn Ma’bad ibn Abbas, Kurayb, Ubayda ibn Sibaq, Ubaydullah ibn Abdullah ibn Utba, Aliya bint Subay och andra.¹⁹

Det råder betydande oenighet om det år då Maymuna (må Allah vara nöjd med henne) avled. Olika återberättelser anger hijriåren 51, 61, 63 och 66. De flesta siraexperter, däribland Ibn Hajar, har emellertid ansett att uppgiften om år 51 är den riktiga.²⁰ En annan anmärkningsvärd händelse i hennes liv är att hon omkring 44 år efter den dag då hon på platsen Sarif för första gången blev förenad med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som hans hustru, avled just där. Hon begravdes på exakt den plats där hon hade tillbringat sin bröllopsnatt med Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).²¹

Det har också återberättats att hon begav sig till Mecka för att utföra hajj. Efter hajj avled hon där. På order av Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) bars hennes kropp på axlar till Sarif, där hon begravdes.²²

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) ledde begravningsbönen. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abd al-Rahman ibn Khalid ibn al-Walid, Abdullah ibn Shaddad ibn al-Had, Abdullah ibn al-Khawlani och Yazid ibn al-Asamm sänkte kroppen i graven. När kroppen bars upp på båren sade Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Var försiktiga! Det är Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hustru. Skaka henne inte för mycket. Bär henne med vördnad, för hon är er mor.”²³

Safiyya bintHuwayy ibn Akhtab (må Allah vara nöjd med henne)

De troendes moder, Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Huyayy ibn Akhtab, var en ättling till Hazrat Harun ibn Imran (frid vare med honom) genom Levi ibn Yaqubs släktlinje. Därför kallades hon Safiyya bint Huyayy al-Isra’iliyya. Hennes far, Huyayy ibn Akhtab, tillhörde den berömda judiska stammen Banu Nadir i Medina, och hennes mor, Barra bint Samawal, var från den judiska stammen Banu Qurayza.¹

Hazrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) egentliga namn var Zaynab. Eftersom hon tillföll muslimerna som krigsbyte efter slaget vid Khaybar och vid fördelningen hamnade på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lott, och eftersom krigsbytet som tillföll en ledare eller kung i dåtidens Arabien kallades safiyya, blev Zaynab därefter känd som Safiyya och hennes egentliga namn föll i glömska. Detta har författaren till Siyarus Sahabiyyat sagt med al-Zurqanis auktoritet.²

Hazrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) far och morfar var båda mycket respekterade ledare för sina respektive klaner. Bland de judiska samhällen som sedan urminnes tider hade bott i norra Arabien ansågs deras två klaner—Banu Qurayza och Banu Nadir—ha större ära och ställning än alla andra arabiska judiska klaner. Varje Ibn Akhtab i stammen betraktades med gränslös respekt och ära. Stammens arabiska medlemmar följde hans befallningar och ledarskap utan att ifrågasätta dem. Morfadern Samawal var berömd över hela Arabiska halvön för sitt hjältemod och sin tapperhet. Kort sagt var Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) av mycket ädel härkomst på både faderns och moderns sida.³

Äktenskap:

Salam ibn Mishkam från Banu Qurayza var en berömd poet och ledare. Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig först med honom. Detta äktenskap varade inte. Efter skilsmässan gifte hon sig med Kinana ibn Abi al-Huqayq, brorson till Abu Rafi‘, den berömde köpmannen från Hijaz och en av Khaybars ledare. När det gällde ära och inflytande stod Kinana inte tillbaka för Salam på något sätt. Han var ledare för den mycket berömda fästningen al-Qamus i Khaybar och dessutom en framstående poet.⁴ Han bodde i denna fästning med sin familj. När Khaybar efter ett våldsamt och blodigt slag föll i muslimernas händer och fästningen al-Qamus intogs, dödades Hazrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) make Kinana inne i fästningen, och alla andra medlemmar av hans familj, däribland Safiyya, togs till fånga av muslimerna. Bland dem fanns också två av Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) kusiner. Ibn Ishaq har sagt att Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) var Kিনanas unga hustru. Det var bara några dagar sedan de hade gift sig.⁵

Detta krig var så förödande för judarna i Khaybar att alla deras förhoppningar och stöd försvann som kamfer i vinden, och de förlorade all förmåga att åter resa sig i framtiden. Alla deras framstående ledare dödades i detta slag. Bland de dödade fanns Hazrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) far och bror. Därför var hon mer än någon annan av alla krigsfångarna värd barmhärtighet och nåd.

När krigsbytet enligt reglerna skulle fördelas mellan mujahiderna och alla fångar därför samlades ihop, meddelade Dihya al-Kalbi Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att han behövde en slavinna. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav honom tillåtelse att välja bland de tillfångatagna kvinnorna. Dihya (må Allah vara nöjd med honom) valde Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). Eftersom Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) hade högre rang än Dihya (må Allah vara nöjd med honom) när det gällde anseende och värdighet, sade några av följeslagarna: ”O Allahs Sändebud! Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) är ledarinnan för Banu Nadir och Banu Qurayza. Hon är värdig dig.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följde detta råd och lät kalla dit Dihya al-Kalbi tillsammans med Safiyya. Han sade åt Dihya att välja en annan slavinna och behöll Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) hos sig. Därefter frigav han henne från slaveriet och gifte sig med henne.⁶ I Sahih al-Bukhari berättas att hennes frigivning från slaveriet fastställdes som hennes mahr.

Det ska vara på arabiska

Imam Shafi‘i har i verket Kitab al-Umm, med al-Waqidis auktoritet som källa, berättat att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav Dihya al-Kalbi Kinanahs syster i stället för Safiyya, må Allah vara nöjd med henne. Ibn Ishaq har berättat att Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav honom Safiyyas kusin. I Sahih Muslim står det att Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, från Dihya i utbyte mot sju fångar.⁸ Allama Zurqani säger att uttrycket ”fick genom köp” inte ska förstås bokstavligt.⁹

Detta hände under det sjunde hijriåret. I en berättelse i Sahih al-Bukhari står det att Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på vägen tillbaka till Medina efter fälttåget mot Khaybar stannade vid en plats som kallades Sahba. Där kammade Umm Sulaym, må Allah vara nöjd med henne, den ärevördige Anas mor, Safiyyas hår, må Allah vara nöjd med henne, bytte hennes kläder och parfymerade hennes kropp. Därefter skickade hon henne till Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Äktenskapet fullbordades där och där hölls också bröllopsmåltiden. Någon tog med dadlar, någon fett och någon hais, det vill säga vad och en hade av mat. När allt hade samlats satte de sig alla tillsammans och åt. Detta var i själva verket bröllopsmåltiden. Berättelsen om denna måltid har återberättats i de två Sahih-verken från den ärevördige Anas, må Allah vara nöjd med honom.¹⁰ Vid Sahba tillbringade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tre dagar tillsammans med Safiyya, må Allah vara nöjd med henne. Den första bröllopsnatten stod den ärevördige Abu Ayyub al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, utan Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vetskap hela natten vakt vid tältets dörr med ett oskadat svärd i handen. På morgonen frågade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom om orsaken. Han svarade: ”Kvinnans far, make, bröder och alla hennes nära släktingar har dödats. Därför var jag rädd att hon skulle göra något ont.” När Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta log han och bad för honom.¹¹

När Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav sig av från Sahba med Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, sittande på hans kamel, kunde människorna inte förstå om han hade gett henne en hustrus status eller behöll henne som slavinna i sin ägo. När Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förstod hur människorna tänkte, lät han hänga upp ett draperi och förde Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, utom människornas synhåll. Genom detta draperi meddelade han i själva verket att Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, inte var en slavinna, utan hade fått status som en ärevördig hustru.¹² I vissa berättelser står det att Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, använde sin egen aba som draperi. På vägen från Sahba snubblade kamelen som bar Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och Safiyya, må Allah vara nöjd med henne. De båda ryttarna kastades ner från dess rygg. Allah den Allsmäktige bevarade dem oskadda. Så snart de hade fallit hoppade den ärevördige Abu Talha, må Allah vara nöjd med honom, ner från sin ritt och skyndade till Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”O Allahs profet! Har du skadat dig?” Han svarade: ”Nej. Se efter kvinnan.” Abu Talha täckte genast sitt ansikte med ett tygstycke, gick fram till den ärevördiga Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, och kastade ett tygstycke över henne. Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, reste sig. Abu Talha gjorde i ordning sin kamel, och Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, steg upp på den med Safiyya, må Allah vara nöjd med henne.

När de gav sig av från Sabā satte den ärevördiga Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, sin fot på Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, knä och steg upp på kamelns rygg.¹⁴

Den ärevördige Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättar: När Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, hade förts in i Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tält, var vi närvarande där. Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Res er från er mor.” På kvällen gick vi dit igen. Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom till oss. I hans mantel fanns då två mudd av ajwa-dadlar. Han sade till oss: ”Ät av er mors bröllopsmåltid.”¹⁵ När Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom till Medina lät han den ärevördiga Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, bo i den berömde följeslagaren al-Harith ibn Nu‘mans, må Allah vara nöjd med honom, hus. Den ärevördige al-Harith, må Allah vara nöjd med honom, var en av Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mest hängivna följeslagare. Allah hade också skänkt honom riklig rikedom. Han höll alltid Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, behov i minnet och skyndade till hans hjälp när det behövdes. Han lämnade med glädje sitt hus åt den ärevördiga Safiyya, så att hon kunde bo där. Av Umm Sinan al-Salamiyyas berättelse framgår att när kvinnorna hade hört om den ärevördiga Safiyyas, må Allah vara nöjd med henne, skönhet och utseende, kom Zaynab bint Jahsh, Hafsa och Yasār tillsammans med några kvinnor från ansarerna för att se henne. Även Aisha, må Allah vara nöjd med henne, kom med ansarkvinnorna för att se Safiyya, med nikab dragen över ansiktet. När hon återvände följde Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, efter henne och frågade:

”O Aisha! Hur tyckte du att hon såg ut?”

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, svarade: ”Jag såg henne. Hon är ju en judisk kvinna.” Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Säg inte så. Hon har antagit islam och blivit en god muslim.”¹⁶

De troendes moder, den ärevördiga Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, var en mycket beslutsam kvinna. Det är inte känt att hon någon gång i livet hade blivit otålig. När al-Qamus-fästningen föll och islams fana hissades över hela Khaybar förde den ärevördige Bilal, må Allah vara nöjd med honom, Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, och hennes kusiner till Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De gick förbi judarnas lik. En sådan situation är vanligtvis mycket gripande. Även hjärtat hos en människa med mycket starkt sinne skälver inför den. Därför började kvinnorna som följde henne skrika när de såg denna fruktansvärda syn. De rev sig i håret och sörjde högljutt. Men se på den ärevördiga Safiyyas, må Allah vara nöjd med henne, tillstånd: Hon gick som fånge förbi sin älskade makes lik, utan att alls bli upprörd. Hon visade inte den minsta förändring. Hon fortsatte att gå med fasta steg. Senare tillrättavisade Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Bilal, må Allah vara nöjd med honom, för att han hade fört dem förbi deras fäders och bröders lik på detta sätt.¹⁷

Hazrat Safiyya hyste en gränslös kärlek till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) låg på sin dödsbädd i Hazrat Aishas hem, samlades en dag Safiyya och de andra hustrurna för att besöka och vårda sin make. En gång sade Hazrat Safiyya med ett hjärta fyllt av djup smärta: ”O Allahs Profet! Jag skulle ha varit glad om jag själv hade fått bära alla dessa plågor som du genomlider.” När de andra hustrurna hörde hennes ord började de se på varandra på ett sådant sätt som om de misstänkte henne för det hon hade sagt. Då sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Vid Allahs ed! Hon har talat sanning.”18

Sådan var också den ädle Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kärlek till Hazrat Safiyya. Han tyckte om hennes sällskap och försökte alltid göra henne glad. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav sig av på pilgrimsfärd tillsammans med Safiyya och några andra av sina hustrur. På vägen blev Safiyyas riddjur sjukt och lade sig ner. Safiyya blev rädd och började gråta. När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fick veta det kom han och torkade tårarna från hennes ögon med sina välsignade händer. Men hennes gråt upphörde inte; den blev tvärtom ännu starkare. Eftersom han inte såg någon annan utväg stannade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) där tillsammans med alla de andra. På kvällen sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till sin hustru Hazrat Zaynab bint Jahsh: ”Zaynab, ge Safiyya ett riddjur.” Hazrat Zaynab svarade: ”Ska jag ge ett riddjur till den här judiska kvinnan?” På grund av detta svar blev Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mycket missnöjd och avstod under två eller tre månader från att tala med Hazrat Zaynab eller gå till henne. Till slut lyckades Hazrat Aisha, efter stora ansträngningar, genomla denna missnöjdhet hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) genom sin medling.19

Vid ett annat tillfälle kommenterade Hazrat Aisha Hazrat Safiyyas kroppsbyggnad. Då sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Du har sagt något som, om det blandades med havet, skulle blandas in i det” — det vill säga att till och med havets vatten skulle grumlas.20

Efter att hon hade antagit islam och blivit renad brukade hon bli mycket sårad när någon hånade henne genom att kalla henne judinna. En dag gick Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till hennes rum och såg att hon grät. När han frågade varför hon grät svarade hon: ”Aisha och Zaynab hävdar att de är bättre än de andra hustrurna, eftersom de, förutom att vara dina hustrur, också är dina kusiner.”

För att trösta henne sade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Varför sade du inte till dem: ’Min far är Harun, min farbror är Musa och min make är Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hur kan ni därför vara bättre än jag?’”21

Hazrat Safiyya var av naturen mycket generös och givmild. Ibn Sa‘d har skrivit att hon under sin livstid skänkte bort det hus där hon bodde. Av Allama Zurqanis berättelse framgår att hon, efter att ha kommit till Medina som de troendes moder, delade sina två guldörhängen mellan Hazrat Fatima och de övriga renade hustrurna.22

Under år 35 enligt hijri gjorde upprorsmännen så att den tredje kalifen, Hazrat Uthman, belägrades i sitt hem i Medina. Vid denna tid sträckte Hazrat Safiyya ut en hjälpande hand till kalifen. När upprorsmännen hade stoppat alla leveranser och all kommunikation till kalifens hus och satt ut vakter runt det, begav sig Hazrat Safiyya en dag ridande på en mula mot kalifens hem. En tjänare följde med henne. Hon hamnade i Ashhtar Nakha‘is blickfång. För att hindra henne från att fortsätta började Ashhtar slå mulan. Hazrat Safiyya sade: ”Jag behöver inte bli förödmjukad. Jag återvänder. Släpp min mula.” Därefter återvände hon hem och gav Hazrat Hasan ansvaret för kontakten med kalifens hus. Han brukade från de troendes moder Safiyyas hem föra mat och vatten till kalifens bostad.23

När kalifen ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) införde bidragssystemet fastställde han tolv tusen för var och en av Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) övriga hustrur, men sex tusen för Hazrat Juwayriya och Hazrat Safiyya. När hon protesterade fastställdes därefter tolv tusen även för henne.24

Alla experter på sira har utan förbehåll lovordat Hazrat Safiyyas (ra) moraliska egenskaper. Allama Ibn Abd al-Barr skrev:

Det ska vara på arabiska

– ”Safiyya (ra) var en tålmodig, intelligent och lärd kvinna.”25

Ibn al-Athir sade:

Det ska vara på arabiska

– ”Hon var en av de allra klokaste kvinnorna.”26

Allama al-Dhahabi sade:

Det ska vara på arabiska

– ”Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) var hövlig, intelligent, av ädel börd, vacker och from.”27

Liksom de andra av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hustrur var även Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) ett centrum för kunskap och andlig insikt. Människor brukade ofta ställa henne frågor om olika ämnen och blev tillfredsställda när de fick svar. En kvinna vid namn Suhayra bint Haykar kom en gång till Medina efter att ha utfört hajj för att träffa Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). När hon gick till Hadhrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) hem såg hon att många kvinnor från Kufa satt där och ställde henne olika frågor. Och hon besvarade dem på ett mycket vackert sätt.

Även Suhayra hade kommit i samma ärende. Genom kvinnorna från Kufa ville hon få veta vad som gäller för nabidh. När Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) hörde frågan sade hon: ”Irakierna brukar ofta fråga om denna rättsfråga.”28

Tio hadither har återberättats från Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). Dessa återberättades av bland andra Imam Zayn al-Abidin, Ishaq ibn Abdullah ibn Harith, Muslim ibn Safwan, Kinana och Ayazid ibn Mu’attab. En av de tio haditherna är muttafaq ‘alayh.29

Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) avled i Medina under Ramadan år 50 efter hijra, vid sextio års ålder. Hadhrat Sa’id ibn al-‘As (må Allah vara nöjd med honom) ledde hennes begravningsbön. Enligt en annan uppgift var det Hadhrat Mu’awiya (må Allah vara nöjd med honom) som ledde bönen; vid den tiden befann han sig i Medina efter att ha utfört hajj.30 Hon begravdes på al-Baqi’-kyrkogården.31 Före sin död testamenterade hon att hennes systerdotter eller systerson skulle få en tredjedel av den kvarlåtna egendomen.32

Ibn Sa’d har återgett från al-Waqidi att hon efterlämnade etthundratusen dirham. Ibn Hisham uppgav trettiotusen. Hadhrat Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) systerdotter eller systerson var jude. Därför började människorna tveka och känna sig tveksamma inför att verkställa hennes testamente. När Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta skickade hon emellertid följande budskap genom en person: ”Människor! Frukta Allah. Verkställ Safiyyas (må Allah vara nöjd med henne) testamente.” Till slut verkställdes det.33

Ibn Sa’d har återberättat från al-Waqidi att Hadhrat Safiyya sade: ”När jag kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade jag ännu inte fyllt sjutton år.”34 Al-Waqidi har dessutom sagt att hon avled år 52 efter hijra. En annan av hans återberättelser anger år 50 efter hijra. Ibn Hajar ansåg att uppgiften om år 50 var den riktigare. Ibn Mundah och Ibn Hibban uppgav att hon dog år 36 efter hijra. Men Ibn Hajar sade att detta var helt fel, eftersom Ali ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) ännu inte ens var född år 36 efter hijra. Trots detta har Bukhari och Muslim sammanställt hadither som återberättats från Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne).35 Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) kunde laga mycket god mat. Även när Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vistades hos någon av sina andra hustrur brukade hon ibland laga mat och skicka den till honom. En gång skickade hon mat när Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vistades hos Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne); berättelsen om detta finns återgiven i Bukhari, Nasai och flera andra verk.

En gång sade Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne): ”O Allahs Sändebud! Alla dina andra hustrur har släktingar, utom jag. Om något skulle hända dig, hos vem ska jag då söka skydd?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Hos Ali (må Allah vara nöjd med honom).”36 De troendes moder, Hadhrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne), har berättat: En gång befann sig Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i moskén för i’tikaf under de sista tio dagarna av Ramadan. En dag gick hon då till moskén för att träffa Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Efter att ha talat med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) en stund reste hon sig för att återvända hem. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följde henne genom moskén ända fram till moskédörren nära Umm Salamas dörr. Vid den tiden gick två män från ansar förbi på den vägen. De hälsade på Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till dem: ”Stanna ett ögonblick; detta är Safiyya bint Huyayy.” När de hörde detta sade de subhanallah och utropade takbir. Därefter sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Satan kan nå varje ven och blodåder i Adams barns kropp. Jag var rädd att han skulle ingjuta något ont i era hjärtan.”37

En slavinna till Hazrat Safiyya (ra) klagade en gång inför kalifen Hazrat Umar (ra) och sade att det fortfarande fanns judiska drag hos henne. Hon höll fortfarande lördagen helig och upprätthöll sina förbindelser med judarna. För att kontrollera sanningshalten i slavinnans ord skickade Hazrat Umar (ra) någon för att fråga Hazrat Safiyya (ra) om anklagelsen. Hon svarade: ”Sedan Allah gav mig fredagen i stället för lördagen finns det inget behov av att hålla lördagen helig. Beträffande att jag upprätthåller mina förbindelser med judarna är mitt svar att jag har släktingar där. Jag måste se till att bevara släktbanden med dem.” Sedan kallade hon på slavinnan och frågade vem som hade uppmuntrat henne att framföra denna anklagelse. Slavinnan svarade: ”Satan.” Hazrat Safiyya (ra) blev tyst och frigav slavinnan från slaveriet.³⁸

Före sitt äktenskap med Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) drömde Hazrat Safiyya en natt att månen på himlen lossnade och föll ner i hennes knä. När hon berättade om drömmen för sin mor eller, enligt en annan berättelse, för sin make, slog han henne på kinden och sade: ”Du sträcker din hals mot Muhammad, arabernas kung.” Märket efter slaget fanns kvar på hennes kind ända tills hon kom till Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam). När Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) frågade vad märket berodde på berättade hon hela händelsen för honom.³⁹