Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abdullah och hans kunya var Abu Musa. Det var genom denna kunya han blev mest känd. Hans far hette Qays och hans mor Tayyiba. Man känner inte till särskilt mycket om hans liv före islam. Det man vet är att han var från Jemen. Eftersom han tillhörde al-Ashʿar-stammen därifrån blev han känd som al-Ashʿari. När den ädle Abu Musa fick kännedom om islam kom han från Jemen till Mekka och svor trohetseden till Allahs Sändebud (saw). Han knöt vänskapsband med Abd Shams-stammen i Mekka. Efter att ha vistats en tid i Mekka återvände han till Jemen för att kalla sitt folk till islam. Den ädle Abu Musa var en av de mest inflytelserika ledarna i sin klan. Klanens medlemmar svarade snabbt och i stor omfattning på kallelsen. Med en grupp på omkring femtio muslimer gav han sig sjövägen från Jemen för att bege sig till Allahs Sändebud (saw). Det ogynnsamma vädret till havs drev gruppen till Abessinien i stället för Hijaz. Under tiden hade den ädle Jaʿfar ibn Abi Talib och hans följeslagare, som fortfarande befann sig i Abessinien, gett sig av mot Medina. Abu Musa och hans grupp följde med denna karavan mot Medina. De kom fram till Medina, samtidigt som den muslimska armén under Allahs Sändebuds (saw) ledning återvände dit efter att ha avslutat erövringen av Khaybar. Allahs Sändebud (saw) gav Abu Musa och alla hans följeslagare en andel av krigsbytet från Khaybar. Den ädle Abu Musa deltog i erövringen av Mekka och i slaget vid Hunayn. Efter att ha flytt från Hunayns slagfält samlades Banu Hawazin i Awta-dalen. Allahs Sändebud (saw) sände en grupp under den ädle Abu Amirs ledning för att fullständigt besegra dem. När gruppen nådde Awta dödade den Hawazins hövding, Durayd ibn as-Simma, och skingrade hans män. Men genom en tillfällighet blev Abu Amir svårt sårad av en pil som sköts av en avgudadyrkare vid namn Hashimi. Abu Musa al-Ashʿari förföljde och dödade denne avgudadyrkare. Före sin död utsåg den ädle Abu Amir Abu Musa till sin efterträdare och bad honom: ”Broder, framför min sista hälsning till Allahs Sändebud och be honom att be om förlåtelse för mig.” Abu Amir drog sitt sista andetag. Abu Musa återvände tillsammans med sin armé till Medina och berättade för Allahs Sändebud (saw) om Abu Amirs sista önskan. Allahs Sändebud (saw) lät hämta vatten, gjorde wudu och bad om förlåtelse för Abu Amir. Abu Musa sade: ”O Allahs Sändebud, be även en liten bön för mig.” Allahs Sändebud (saw) bad: ”O Allah, förlåt Abdullah ibn Qays synder och ge honom möjlighet att träda in i paradiset med heder på Uppståndelsens dag.” Under det nionde hijriåret pågick förberedelserna inför expeditionen till Tabuk. Abu Musas följeslagare skickade honom till Allahs Sändebud (saw) för att be om riddjur åt dem. När Abu Musa kom fram var Allahs Sändebud (saw) av någon anledning upprörd. Abu Musa, som inte förstod detta, sade: ”O Allahs Sändebud, mina följeslagare har skickat mig för att be dig ge dem riddjur.” Allahs Sändebud (saw) satt ner. Med upprörd röst utropade han: ”Vid Allah, jag ska inte ge er några riddjur!” Abu Musa blev rädd och tänkte: ”Jag undrar om jag har uppträtt respektlöst.” Han återvände mycket bedrövad och berättade den dåliga nyheten för sina följeslagare. Men han hade ännu inte hunnit stå stilla när Bilal kom springande och sade: ”Abdullah ibn Qays, var är du? Kom, Allahs Sändebud kallar på dig.” Tillsammans med Bilal infann han sig hos Allahs Sändebud (saw). Allahs Sändebud pekade på två bundna kameler i närheten och sade: ”Ta dessa två till dina följeslagare.” Den ädle Abu Musa tog de två kamelerna och återvände till sitt folk. Han sade: ”Allahs Sändebud (saw) har gett er dessa två kameler som riddjur. Men några av er måste följa med mig till någon som hörde Allahs Sändebuds tidigare ord, så att ni inte tror att det jag sade tidigare var något jag själv hittade på.” Folket sade: ”Vid Allah, vi tror att du är sanningsenlig. Men eftersom du säger det, låt oss gå.” På detta sätt tog han med sig några av dem och bevisade sanningen i det han tidigare hade sagt. En dag efter återkomsten från Tabuk gick två framstående män ur Ashʿari-stammen tillsammans med den ädle Abu Musa al-Ashʿari till Allahs Sändebud. De uttryckte sin önskan att få någon form av ämbete. Allahs Sändebud (saw) höll på att använda siwak. När han hörde deras ord slutade han använda den. Han vände sig mot Abu Musa och sade: ”Abu Musa, Abu Musa!” Abu Musa sade: ”O Allahs Sändebud, jag kände inte till vad de hade i sina hjärtan. Jag visste inte att de skulle uttrycka en önskan om att få ett ämbete.” Allahs Sändebud (saw) sade: ”Om någon själv eftersträvar ett ämbete kommer jag aldrig att utse honom till det. Men Abu Musa, bege dig till Jemen. Jag har utsett dig till dess wali.” Sedan urminnes tider hade Jemen varit uppdelat i två delar: Yaman al-Aqsa och Yaman al-Adna. Den ädle Muʿadh ibn Jabal fick ansvaret för Yaman al-Aqsa och Abu Musa för Yaman al-Adna. När Allahs Sändebud (saw) tog avsked av dem sade han till dem: ”Behandla Jemens folk mildt och visa ingen hårdhet. Håll människorna nöjda och gör dem inte upprörda. Lev tillsammans i ömsesidig samhörighet.” Eftersom Jemen var Abu Musas hemland hade han redan från början stort inflytande över dess invånare. Därför skötte han sitt uppdrag väl. Han hade en personlig vänskap med den närliggande walin, den ädle Muʿadh. Ibland möttes de vid gränsen och utbytte åsikter om olika frågor. Under det tionde hijriåret utförde Allahs Sändebud (saw) hajj. Den ädle Abu Musa kom från Jemen och deltog i hajj. Allahs Sändebud frågade honom: ”Abdullah ibn Qays, har du kommit för att utföra hajj?” Han svarade: ”Ja, o Allahs Sändebud!” Allahs Sändebud frågade: ”Vilken avsikt hade du?” Han svarade: ”Jag sade att den avsikt som Allahs Sändebud hade också var min avsikt.” Allahs Sändebud frågade igen: ”Har du tagit med dig offerdjuret?” Han svarade: ”Nej.” Allahs Sändebud befallde: ”Efter tawaf och saʿi ska du träda ur ihram.” (Sahih al-Bukhari.) Det bör nämnas att Allahs Sändebud (saw) utförde hajj qiran. Vid hajj qiran är det nödvändigt att ta med sig ett offerdjur. Efter hajj återvände Abu Musa till Jemen. Under tiden gjorde en falsk profet vid namn al-Aswad al-Ansi anspråk på profetskap och gjorde uppror. Till och med den ädle Muʿadh ibn Jabal tvingades bege sig till Marib, Abu Musas huvudstad. Inte heller där kunde de stanna länge. Till slut tog de sin tillflykt till Hadramawt. Även om Ibn Maktuh al-Muradi dödade al-Aswad al-Ansi blossade upproret åter upp efter Allahs Sändebuds (saw) bortgång. Därefter sände den förste kalifen, den ädle Abu Bakr (ra), en armé från Medina och slog ner upproret. Jemens två walis återvände till sina platser och återtog sina respektive uppgifter. Den ädle Abu Musa återvände från Hadramawt till sin tjänsteort i Hadramawt och fortsatte under den andra kalifens kalifatperiods första tid att sköta sitt uppdrag med stor framgång. När den ädle Umars (ra) kalifat började organisera expeditioner i olika områden lämnade Abu Musa (ra), driven av en stark längtan att delta i jihad, sitt uppdrag som wali och anslöt sig som soldat till den ädle Saʿd ibn Abi Waqqas armé. Under det sjuttonde hijriåret erövrade han Nasibin på befälhavaren Saʿds order. Samma år avsattes Basras wali, al-Mughira ibn Shuʿba (ra), och Abu Musa (ra) utsågs i hans ställe. Khuzistan ligger intill Basras gräns. Området var fortfarande under iraniernas kontroll. Under det sextonde hijriåret ledde den ädle al-Mughira (ra) en militär expedition mot Ahwaz för att erövra Khuzistan. Ahwaz hövding slöt fred med al-Mughira mot att årligen betala en mindre skatt. al-Mughira återvände. När Abu Musa tog över ansvaret i al-Mughiras ställe under det sjuttonde hijriåret slutade invånarna i Ahwaz att betala skatten och gjorde uppror. Abu Musa tvingades därför skicka soldater, som erövrade Ahwaz och fortsatte expeditionen ända till Manadhir. Den framstående militära officeren, den ädle Muhajir ibn Ziyad (ra), blev martyr under en etapp av expeditionen mot Manadhir. Fiendens armé skilde hans huvud från kroppen och hängde det på fästningens kupol. Abu Musa gav den ädle Rabi, Muhajirs bror, ansvaret för att erövra Manadhir. Rabi lyckades erövra Manadhir. Under tiden belägrade Abu Musa Sus. Stadens invånare tog sin tillflykt till fästningen. Till slut nådde deras ledare en överenskommelse med Abu Musa på villkoret att hundra personer ur hans klan skulle få leva. Ledaren förde fram hundra personer, en efter en, och Abu Musa frigav dem i enlighet med villkoret. Olyckligtvis glömde ledaren att ange sitt eget namn, och enligt fredsvillkoren dödades han. Efter belägringen av Sus belägrade Abu Musa Ramhurmuz, och ett fredsavtal slöts med invånarna på villkor att de årligen skulle betala åttahundratusen dirham i skatt. Efter att ha jagats från alla håll hade Hormuzan, den iranske shahanshahens befälhavare, tagit sin tillflykt till Shushtars starka fästning. Abu Musa belägrade staden, men alla försök att inta den misslyckades. En dag kom oväntat en man i hemlighet ut ur staden och begav sig till Abu Musas läger. Han föreslog att han skulle få staden att falla om han garanterades säkerhet. Mannens villkor godkändes. Han tog med sig en arab vid namn Ashras. Ashras täckte sitt huvud och ansikte med en mantel och följde mannen som en tjänare. Genom floden och hemliga tunnlar tog de sig in i staden och passerade avloppskanaler och gränder tills de kom fram till Hormuzans privata palats. På detta sätt undersökte Ashras i hemlighet stadens hela situation. Sedan återvände han i hemlighet till Abu Musa och lämnade en detaljerad rapport. Därefter angrep Ashras på Abu Musas order plötsligt med två hundra modiga soldater. De dödade portvakterna och öppnade porten. Abu Musa och alla hans soldater befann sig redan vid porten. Så snart den öppnades gick alla soldater samtidigt in i staden, och tumult uppstod. Hormuzan flydde och tog sin tillflykt till fästningen. När den muslimska armén nådde fram till fästningen gick Hormuzan upp på fästningens kupol och meddelade att han var beredd att kapitulera. Hans villkor godkändes, och han skickades tillsammans med den ädle kalifen till Medina, kalifatets säte. Efter erövringen av Shushtar belägrade den muslimska armén under Abu Musas ledning Jundishapur. Belägringen pågick i flera dagar. En dag öppnade stadens invånare plötsligt stadsporten. De var helt lugna och upptagna med sina vanliga sysslor. När den muslimska armén gick in i staden blev soldaterna förvånade över att se dem så orädda. När invånarna tillfrågades sade de: ”Varför skulle vi vara rädda? Vi har ju fått säkerhet på villkor att vi betalar jizya.” Efter undersökning kom det fram att en slav i den muslimska armén i hemlighet och på egen hand hade undertecknat detta säkerhetsavtal. Befälhavaren Abu Musa vägrade att godkänna slavens avtal. Stadens invånare sade: ”Vi vet inte vem som är slav och vem som är fri.” Till slut lades frågan fram inför kalifen i Medina. Kalifen meddelade: ”Muslimernas slavar är också muslimer. De som han har gett aman, alltså säkerhet, har fått denna säkerhet av alla muslimer.” På detta sätt befästes islams ställning i hela Khuzistan under Abu Musas ledning. Samtidigt befriades hans bas, Basra, från fiendens hot. Efter Khuzistans fall förberedde iranierna under det tjugoförsta hijriåret ett avgörande slag vid Nahavand. Kalifen Umar (ra) skickade Nuʿman ibn Muqarrin till Nahavand med en väldig armé och befallde Abu Musa att hjälpa honom. När Abu Musa fick kalifens order nådde han Nahavand med en stor armé. Även i detta slag led den iranska armén ett förkrossande nederlag. Efter erövringen av Khuzistan bad Abu Musa kalifen att det erövrade området skulle införlivas med Basra. Invånarna i Kufa bad samtidigt sin wali, Ammar ibn Yasir (ra), att området skulle införlivas med Kufa. Kalifen stödde Abu Musas krav och införlivade det erövrade området med Basra. Kufaborna blev däremot missnöjda med Ammar eftersom deras krav inte uppfylldes. Till slut avsatte kalifen, enligt kufabornas önskan, Ammar och utsåg under det tjugoandra hijriåret Abu Musa till wali över Kufa. Men ett år senare, under det tjugotredje hijriåret, förflyttades han åter till Basra. Samma år lade en man vid namn Dabba fram följande anklagelser mot Abu Musa inför kalifen:

1. Abu Musa tog själv hand om sextio söner till hövdingar bland krigsfångarna.

2. Han överlämnade hela ansvaret för förvaltningen åt Ziyad ibn Sumayya, och i praktiken har Ziyad nu full kontroll över allt.

3. Han gav poeten Hutay’a ett tusen dirham i belöning.

4. En av hans slavinnor, som hette Akliyya Nammi, fick utmärkt mat två gånger om dagen, trots att vanligt folk inte fick äta sådan mat.

Hazrat Umar skrev själv ner anklagelserna. Han kallade Abu Musa till Medina och förhörde honom. Därefter genomförde han en ordentlig undersökning för att fastställa om anklagelserna var sanna eller falska. Den första anklagelsen visade sig vara falsk. Som svar på den andra sade Abu Musa att Ziyad var en skicklig politiker och en duglig administratör. ”Jag har utsett honom till rådgivare”, sade han. Kalifen kallade till sig Ziyad och prövade honom, och fann honom vara en kompetent person. Han beordrade att Ziyad skulle få behålla sin post. Som svar på den tredje anklagelsen sade Abu Musa: ”För att Hutay’a inte skulle förtala mig gav jag honom en gåva ur mina egna pengar.” Men han kunde inte ge något svar på den fjärde anklagelsen. Hazrat Umar skällde lite på honom och lät honom sedan gå. (Tabari)

Samma år, år 23 enligt hijra, ledde Abu Musa ett fälttåg mot Isfahan och införlivade området med det islamiska kalifatet. När han återvände efter erövringen av Isfahan förflyttades han samma år från Basra till Kufa. Basras invånare led av svår vattenbrist. Saken fördes fram inför kalifen. Kalifen beordrade att en kanal skulle grävas från floden Tigris ända fram till staden Basra. Under Abu Musas ledning grävdes en tio mil lång kanal, vilket avhjälpte Basras invånares vattenbrist. I historien blev denna kanal berömd under namnet Nahr Abi Musa. I månaden Dhu al-Hijja år 23 enligt hijra dog kalif Umar martyrdöden. Efter att Hazrat Uthman hade tagit över ansvaret för kalifatet genomförde han många förändringar i förvaltningsstrukturen. Abu Musa behöll dock posten som guvernör i Basra fram till år 29 enligt hijra. År 29 gjorde kurderna uppror. Abu Musa gick till moskén och höll ett brinnande tal om jihad mot dem. I talet beskrev han förtjänsten i att färdas till fots på Allahs väg. Som reaktion på detta gjorde sig några mujahider redo att gå till fots, trots att de hade hästar. En av Abu Musas kritiker sade till dem: ”Vi bör inte ha så bråttom. Låt oss se hur vår emir Abu Musa färdas.” Abu Musa gav sig också av ridande på en häst. Mujahiderna grep tag i hästens tyglar och började protestera. Abu Musas tal hade egentligen inte inneburit att de som hade hästar inte skulle använda dem. Faktum var att det på den tiden rådde fitna och konspirationer. Bråkmakarna reste till Medina med anledning av denna obetydliga händelse och krävde att han skulle avsättas. Kalif Uthman avsatte honom. År 34 enligt hijra utsåg kalif Uthman åter Abu Musa till guvernör i Kufa, i stället för Sa’id ibn al-As, som var Kufas invånares guvernör. Överallt i kalifatet pågick då allvarliga intriger och konspirationer. Rasulullahs förutsägelse om Abu Musa fanns i hans minne. Därför brukade han alltid i sina tal påminna Kufas invånare om denna förutsägelse och råda dem att hålla sig borta från all fitna. År 35 enligt hijra, efter Hazrat Uthmans martyrdöd och Hazrat Alis tillträde som kalif, trädde denna fitna fram. Aisha, Talha och Zubayr, må Allah vara nöjd med dem, höjde sina röster i kravet på vedergällning för den tredje kalifen Hazrat Uthmans blod och begav sig från Mecka mot Basra. Kalif Hazrat Ali begav sig å sin sida till en plats som kallades Dhu Qar för att möta dem. Samtidigt skickade han Hasan till Kufa tillsammans med Ammar ibn Yasir. När Hazrat Hasan kom till Kufa höll Abu Musa al-Ashari ett tal inför en stor folksamling i Kufas moské. I talet rådde han folket att hålla sig borta från denna fitna. Hazrat Hasan kom dit och hade en ordväxling med Abu Musa. Abu Musa steg tyst ner från moskéns predikstol och började utan någon protest alls bo i en okänd by i Syrien. På så sätt förhöll han sig helt neutral i inbördeskriget. Vid Siffin förklarade Hazrat Ali och Hazrat Muawiya vapenvila på villkoret att saken skulle avgöras av två neutrala domare, en från vardera sidan, och att båda parter skulle godta deras gemensamma beslut. Alis sida utsåg Abu Musa och Muawiyas sida utsåg Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, till domare. Båda parterna samlades på en plats som kallades Dumat al-Jandal. De två männen hade en lång diskussion om saken. Till slut kom de fram till beslutet att både Ali och Muawiya, för ummans skull, skulle avsättas från kalifatets post och att shurarådet skulle välja någon annan till kalif. De trädde båda fram inför folket för att tillkännage sitt beslut. På Amr ibn al-As begäran reste sig Abu Musa först för att meddela beslutet; men Abu Musa övergav sitt tidigare beslut och utropade plötsligt Hazrat Muawiya till kalif. Abu Musa blev helt bestört.

Abu Musa var i själva verket mycket enkel och naiv till sin natur. Han visste inte vad bedrägeri och politiskt ränksmideri var. Därför hade Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, motsatt sig att han skulle utses till domare. Men på grund av påtryckningarna från sina anhängare gick även han med på det. Efter att Abu Musa hade besegrats i Amr ibn al-As politiska ränker blev han så bränd av ånger att han i samma stund begav sig mot Mecka. Därefter deltog han inte längre i någon angelägenhet under resten av sitt liv. Det råder olika uppfattningar om året och platsen för hans död. Enligt vissa dog han i Mecka, medan andra menar att han dog i Kufa. Den mest berömda uppfattningen är dock att han avled i Mecka. På samma sätt finns det flera uppfattningar om dödsåret: år 42, 44 eller 52 enligt hijra. Den mest välkända uppfattningen är emellertid att han dog år 44 enligt hijra. (Tadhkirat al-Huffaz)

Hazrat Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, var ända till slutet av sitt liv mycket noggrann med att följa Rasulullahs, må Allah välsigna honom och ge honom frid, påbud och förbud. När hans tillstånd blev kritiskt och han förlorade medvetandet började kvinnorna till och med gråta och klaga. Även i detta fruktansvärda ögonblick återfick han medvetandet för ett kort ögonblick och utropade: ”Det som Rasulullah, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att han ville befrias från, nämligen sådana högljudda klagande kvinnor.” Under sitt tidiga liv hade fattigdom varit hans ständiga följeslagare. Men senare levde han i välstånd. Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, fastställde hans bidrag.

De framstående sahabier som hade lyckan att stå Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, särskilt nära var Hazrat Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom, en av. Under Rasulullahs livstid var han en av de sex personer som fick tillstånd att utfärda fatwor. (Tazkirat al-Huffaz) En tabi‘i vid namn al-Aswad sade: ”I Kufa har jag inte sett någon mer lärd än Hazrat Ali och Hazrat Abu Musa, må Allah vara nöjd med dem.” Hazrat Ali sade: ”Från huvudet till fötterna är Abu Musa färgad av kunskap.” Han höll sig alltid i lärda människors sällskap och diskuterade olika frågor med dem. Dessa diskussioner kunde ibland övergå i debatter och disputationer. Han brukade särskilt debattera med Abdullah ibn Masud och Mu‘adh ibn Jabal, må Allah vara nöjd med dem. En gång uppstod en diskussion mellan Abdullah ibn Masud och Abu Musa, må Allah vara nöjd med dem, om en fråga rörande tayammum. Imam Bukhari har återgett denna diskussion i kapitlet om tayammum. Han var inte bara kunskapstörstande, utan ansträngde sig också av alla krafter för att sprida och förmedla kunskap. Han ansåg att det var obligatoriskt att lära andra det man själv hade fått kunskap om. En gång sade han i en predikan: ”Den som Allah har skänkt kunskap bör förmedla den till sina bröder. Men om något som han inte har kunskap om ska han inte låta ett enda ord komma ur sin mun.” Även hans undervisningsmetoder var varierade. Förutom de vanliga undervisningssammankomsterna brukade han ibland samla människor och tala inför dem. Om han på vägen eller någon annanstans träffade en grupp människor förmedlade han en eller två utsagor av Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till dem. När han undervisade uppträdde han mycket milt. Om någon av okunnighet ställde en dum fråga blev han inte upprörd, utan förklarade saken för honom med mycket mild ton.

Abu Musas förhållande till den heliga Koranen var mycket djupt. Han tillbringade nästan varje stund, natt och dag, med koranrecitation och undervisning i Koranen. När han var wali i Jemen frågade Mu‘adh ibn Jabal honom en gång: ”Hur reciterar du Koranen?” Han svarade: ”När jag än får möjlighet, natt eller dag, reciterar jag lite.” Han reciterade Koranen med en mycket vacker röst. Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Abu Musa har fått en del av Dawuds, frid vare med honom, melodiska röst.”

Rasulullah tyckte mycket om den. Så snart han hörde Abu Musas koranrecitation brukade han stanna. En gång var Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på väg någonstans tillsammans med Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne. På vägen hörde han Abu Musa recitera Koranen och stannade där. Efter att ha lyssnat en stund fortsatte han sedan framåt. En gång reciterade Abu Musa Koranen högt under isha-bönen. När de troendes mödrar hörde hans ljuvliga röst gick de fram till förhänget vid sina kammare, lade öronen intill det och fortsatte att lyssna på koranrecitationen. När han fick veta detta på morgonen sade han: ”Om jag hade vetat det, skulle jag ha reciterat med ännu mer fängslande röst och gjort dem förälskade i Koranen.” Det var på grund av hans enastående vackra recitation som Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skickade honom till Jemen tillsammans med Mu‘adh ibn Jabal för att undervisa de nyblivna muslimerna i Koranen. Hans insats för hadithens tjänst var inte mindre än hans insats för den heliga Koranen. I Kufa hade han en egen undervisningskrets för hadith. Genom denna undervisning utbildades många stora muhaddither. Antalet hadither som han återberättade var 360. Av dessa återberättade Bukhari och Muslim gemensamt 50, medan Bukhari återberättade 45 och Muslim 25 var för sig. Trots sin stora kunskap om Koranen och hadith var han medveten om sina egna misstag och brister. På samma sätt uppskattade han även andras kunskap. En gång utfärdade han en fatwa i en arvsfråga. Den som hade frågat om fatwan frågade också Abdullah ibn Masud om saken. Abdullah ibn Masud gav en annan fatwa. Abu Musa erkände sitt misstag och sade: ”Så länge Abdullah ibn Masud lever bör ni inte komma till mig.” Hazrat Abu Musas liv var en verklig avbild av Rasulullahs, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, liv. Han försökte alltid efterlikna och följa varje handling, varje sätt att gå och tala och allt annat hos Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, exakt. En gång var han på väg från Mekka till Medina. På vägen bad han två rak‘at i isha-bönen. Därefter reste han sig igen och bad en rak‘at genom att recitera hundra verser ur sura an-Nisa. När människorna protesterade sade han: ”Jag försöker alltid sätta mina fötter där Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, satte sina och göra exakt det han gjorde.”

Förutom fastan under Ramadan brukade han också fasta frivilligt, eftersom Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade gjort det. Han fastade alltid på Ashura och uppmanade människorna att göra detsamma. Han var mycket noggrann med mustahabb-handlingar, inte bara med sunnah. Det är mustahabb att själv slakta offerdjuret. Bara av denna anledning befallde han även sina egna döttrar att själva slakta djuret.

Rasulullahs, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, föreskrift var att den som besöker någons hem ska be om tillstånd innan han går in. Om han inte får tillstånd efter att ha bett om det tre gånger ska han återvända. En gång gick Abu Musa för att träffa kalifen Umar. Han bad om tillstånd tre gånger, en gång i taget, men eftersom kalifen var upptagen med något annat kunde han inte svara. Abu Musa återvände. Vid ett annat tillfälle frågade kalifen varför Abu Musa hade gått tillbaka. Han svarade: ”Eftersom jag inte fick något svar efter att ha bett om tillstånd tre gånger återvände jag.” Därefter återberättade han den hadith av Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som rörde denna fråga. Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Ta med ett vittne som har hört denna hadith från någon annan än dig.” Abu Musa, darrande av rädsla, kom till en sammankomst med ansarierna. Ubay ibn Ka‘b, som var närvarande där, hade också hört hadithen. Han kom till Umar, må Allah vara nöjd med honom, och vittnade. ash-Sha‘bi sade: ”Kunskap hämtas från sex personer: Umar, Ali, Ubay, Ibn Masud, Zayd och Abu Musa.”

Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, utnämnde honom till wali över Basra och skickade honom dit. När han kom till Basra höll han ett tal inför den församlade befolkningen och sade: ”De troendes ledare har skickat mig till er. Jag ska undervisa er i er Herres bok och Hans profets sunnah, och jag ska rengöra era vägar och gator för ert bästa.” När folket hörde talet blev de förvånade. Att bilda och kultivera folket och undervisa dem i religionen kunde visserligen ingå i härskarens ansvar. Men hur kunde han ansvara för att rengöra deras vägar och gator? Saken verkade mycket märklig för dem. Därför sade Hazrat Hasan, må Allah vara nöjd med honom, om honom: ”Ingen bättre ryttare än han har kommit till Basras invånare.” (Rijalun Hawla Rasul) Rasulullah, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade säga om honom: ”Abu Musa är ryttarnas ledare.”

För Hazrat Abu Musa var omsorgen om ummans välfärd det viktigaste. Därför avstod han under hela sitt liv från alla personliga förmåner och möjligheter. När kriget pågick mellan Ali och Muawiya, må Allah vara nöjd med dem, sade Muawiya en dag till Abu Musa att om han stödde Muawiya skulle han utse hans två söner till wali över Basra respektive Kufa och även se till hans förmåner och välbefinnande. Som svar skrev Abu Musa: ”Du har skrivit till mig om en mycket viktig fråga för Muhammads ummah. Det som du har erbjudit mig behöver jag inte.”

Blyghet och anständighet är en del av tron. Detta drag fanns fullkomligt hos Abu Musa. Även när han sov om natten brukade han ta på sig särskilda kläder för att hans awrah inte skulle blottas. En gång såg han några människor bada nakna i vattnet. Han sade: ”Även om jag själv många gånger har badat naken, tycker jag inte om detta.”

Suhayb ibn Sinan ar-Rumi (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Suhayb och hans kunya Abu Yahya. Hans far var Sinan och hans mor Salma bint Qa’id. Fadern var son av Arabens Banu Numayr och modern av Banu Tamim-klanen. Han kallades ar-Rumi, det vill säga romaren. I själva verket var han dock inte romare. Han var arab.

Ungefär två årtionden före Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick sin profetkallelse var hans far, Sinan ibn Malik, härskare över den gamla staden Ubulla i Basra som den persiske kejsarens representant. Suhayb var faderns käraste barn. En gång reste hans mor tillsammans med Suhayb och några andra människor, åtföljda av en styrka, till en by i Irak som kallades Saniyya. Plötsligt anföll den romerska armén byn om natten, överraskande, och utförde omfattande dödande och plundring. Kvinnor och barn togs till fånga och gjordes till slavar. Bland fångarna fanns även barnet Suhayb. Han var då inte mer än fem år gammal.

Suhayb såldes på en slavmarknad i Rom. Han gick ständigt från en herres händer till en annan. Sådant var slavarnas öde i det dåtida romerska samhället. På detta sätt fick han möjlighet att inifrån tränga djupt in i det romerska samhället och på nära håll bevittna den omoral och synd som förekom där.

Suhayb växte upp i det romerska landet och nådde vuxen ålder. Han glömde det arabiska språket eller kom nära att glömma det. Men han glömde inte en enda dag att han var son av det arabiska ökenfolket. Ständigt räknade han dagarna tills han skulle befrias från slaveriets bojor och återförenas med sin stam i Arabien. Hans längtan blev ännu starkare den dag han hörde en kristen kahin (spåman) säga: ”Tiden närmar sig då en profet ska framträda i Mecka på den Arabiska halvön. Han ska bekräfta sanningen i Jesus, Marias sons, budskap och föra människorna från mörker till ljus.”

Suhayb väntade på ett tillfälle. Och tillfället kom. En dag flydde han från sin herre och tog sig till Mecka. Meckaborna började kalla honom Suhayb ar-Rumi på grund av hans blonda hår och hans talbesvär. I Mecka ingick han ett avtal med den framstående quraysh-ledaren Abdullah ibn Jud’an och började bedriva handel tillsammans med honom. Han nådde stor framgång i affärerna. En annan berättelse säger dock att Banu Kalb i Arabien köpte honom och förde honom till Mecka. Abdullah ibn Jud’an köpte honom av dem och frigav honom.

Trots de tusentals bestyren med sina affärer och sin handel i Mecka glömde Suhayb inte för ett ögonblick den kristne kahinens profetia. Varje gång han kom att tänka på den sade han inom sig: ”När ska det ske?” Han behövde emellertid inte leva så särskilt länge på detta sätt.

En dag återvände han från en resa och fick höra att Muhammad ibn Abdullah hade fått profetskapet. Han kallade människorna till tro på den ende Guden, uppmuntrade dem till rättvisa och godhet och befallde dem att avstå från orättvisor och omoral. Suhayb frågade människorna: ”Är det här den person som kallas al-Amin?” De svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Var bor han?” Det sades: ”Han bor i al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus nära berget Safa. Men var försiktig så att ingen av Quraysh ser dig hos honom. Om de ser dig hos Muhammad kommer de att behandla dig på samma sätt som de behandlar oss. Du är en främling här, och det finns ingen som kan skydda dig. Inte heller finns din stam eller din klan här.”

Suhayb begav sig mycket försiktigt mot Dar al-Arqam. När han nådde fram till Arqams husdörr såg han Ammar ibn Yasir stå där. Han kände honom sedan tidigare. Efter en stunds tvekan gick han fram till honom och frågade: ”Ammar, är du här?”

Ammar frågade tillbaka: ”Säg du i stället, varför har du kommit?” Suhayb svarade: ”Jag vill gå till denne man och höra något av det han säger.”

Ammar sade: ”Det är också mitt ärende.” Suhayb sade: ”Då går vi in i Allahs namn.”

De båda gick tillsammans fram till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och lyssnade till honom. Deras hjärtan strålade av trons ljus. Tillsammans sträckte de båda fram sina händer mot Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och uttalade trosbekännelsen. Den dagen stannade de kvar i Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) sällskap och lyssnade till hans visa och vägledande ord. När människornas larm hade tystnat sent på natten lämnade de i tysthet och mörker Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) närvaro och begav sig var och en till sin bostad. Före Suhayb hade mer än trettio sahaba antagit islam. De flesta av dem höll sin islamiska tro hemlig av rädsla för Quraysh. Trots att Suhayb var utlänning och inte hade någon släkting eller vän i Mecka höll han inte sitt antagande av islam hemligt. Han tillkännagav att han hade antagit islam. Liksom Bilal, Ammar, Sumayya, Khabbab och andra blev även han utsatt för Qurayshs grymma förföljelse. Han fortsatte att uthärda alla plågor med stort tålamod. Han visste att vägen till paradiset inte var beströdd med rosor.

När Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) beslöt sig för hijra fick Suhayb kännedom om det. Han var fast övertygad om att han skulle bli ”den tredje av de tre” – det vill säga Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom), Abu Bakr och Suhayb. Men detta blev inte av på grund av Qurayshs vaksamma bevakning. Quraysh höll honom under uppsikt för att hindra honom från att lämna Mecka med sin stora förmögenhet.

Efter Allahs Sändebuds hijra väntade Suhayb på ett tillfälle. Quraysh lät honom inte heller försvinna ur sikte. Till slut tog han sin tillflykt till en list.

Under en mycket kall natt började han gång på gång gå ut ur huset för att uträtta sina behov. Så snart han hade kommit tillbaka efter ett besök gick han ut igen. Qurayshs vakter sade till varandra: ”Lat och Uzza har gjort hans mage dålig.” De kände sig något lugnade, återvände hem och lade sig på sina sängar. Suhayb utnyttjade tillfället, lämnade huset och tog vägen mot Medina.

Så snart Suhayb hade lämnat Mecka och färdats en kort sträcka fick vakterna reda på vad som hade hänt. De sadlade snabbt snabba hästar och satte efter honom. När Suhayb märkte att de var där klättrade han upp på en hög kulle, tog fram pil och båge och sade till dem: ”Qurayshs folk! Ni vet att jag är den skickligaste bågskytten och prickskytten bland er. Vid Allah, ni kommer inte att kunna nå mig förrän jag har dödat er, en efter en, med var och en av de pilar jag har. Och sedan har jag dessutom mitt svärd.” En av Quraysh sade: ”Vid Allah! Vi kommer inte att låta dig rädda livet och ta med dig din förmögenhet. Du kom till Mecka tomhänt. Det var här du blev ägare till all denna rikedom.”

Suhaib sade: ”Om jag överlämnar min förmögenhet till er, kommer ni då att lämna min väg fri?” De svarade: ”Ja.”

Suhaib tog dem med sig till sitt hus i Mecka och överlämnade sin förmögenhet till dem. Quraysh lät honom då passera. På detta sätt övergav Suhaib allt för trons skull och begav sig till Medina. Han sörjde inte det mödosamt förvärvade välstånd som han lämnat bakom sig det minsta. När han under färden blev trött, räckte det att han mindes sitt möte med Allahs Sändebud (saw) för att all trötthet skulle försvinna och han skulle fortsätta sin resa. Så nådde han Quba. Allahs Sändebud (saw) befann sig då i Quba, i Kulsum ibn Hidams hus. När Sändebudet (saw) såg honom komma blev han glad och utbrast: ”Abu Yahya, din handel har varit lönsam!” Det sade han tre gånger. Glädjen lyste i Suhaibs ansikte. Han utropade: ”Vid Allah, Allahs Sändebud, ingen har kommit till dig före mig. Jibril måste ha berättat detta för dig.” Handeln hade verkligen varit lönsam. Till bekräftelse på detta kom Jibril (as) med uppenbarelsen: ”Bland människorna finns den som säljer sitt liv för att söka Allahs välbehag. Och Allah är ytterst barmhärtig mot Sina tjänare.”

I Medina var Suhaib Sa’d ibn Khuthaymas gäst, och ett broderskapsband upprättades mellan honom och al-Harith ibn as-Simma al-Ansari.

Suhaib var en skicklig bågskytt. Han följde Allahs Sändebud (saw) i alla slag, däribland Badr, Uhud och Khandaq. På sin ålderdom brukade han vid offentliga sammankomster på ett fängslande sätt berätta om dessa krig och strider.

Om sitt sällskap med Allahs Sändebud (saw) brukade han själv säga: ”Jag var närvarande vid varje scen och i varje situation tillsammans med Allahs Sändebud (saw). Varje gång han tog emot en trohetsed var jag närvarande. Jag deltog i hans mindre expeditioner. I vart och ett av de slag han utkämpade, från början till slut, stred jag vid hans högra eller vänstra sida. Varje gång och överallt där muslimerna greps av rädsla för fienden bakom eller framför dem, var jag alltid med dem. Vi lät aldrig Allahs Sändebud (saw) hamna mellan oss och fienden. Så gick Allahs Sändebud (saw) bort till sin Herres närhet.” (Rijālun hawla ar-Rasūl, s. 130)

Umar (ra) hade en mycket hög uppfattning om Suhaib. Han älskade honom djupt. Före sin död testamenterade han att Suhaib skulle leda begravningsbönen för honom. Han skulle också fortsätta att bära ansvaret för kalifatet tills medlemmarna i shuran hade tillkännagett den nye kalifens namn. Efter Umars (ra) död fullgjorde Suhaib detta ansvar mycket skickligt i tre dagar.

Han avled i Medina år 38 efter hijra, vid 72 års ålder. Han begravdes på Medinas kyrkogård al-Baqi.

Suhaib (ra) fick möjlighet att tillbringa en stor del av sitt liv i den Helige Sändebudets sällskap. Han brukade säga: ”Jag hade lyckan att få vara i Allahs Sändebuds (saw) sällskap redan före uppenbarelsens början.” Därför samlades alla goda egenskaper hos honom. Förutom god karaktär och självrespekt gav även hans närvaro, kvickhet, humor och andra egenskaper hans personlighet ytterligare charm.

Han var gästfri och givmild. Mot de fattiga och behövande var han mycket frikostig. Ibland trodde människor att han var oerhört slösaktig. En gång sade Umar till honom: ”Jag tycker inte om det du säger. För det första är din kunya Abu Yahya. Det fanns en profet med detta namn, men du har ingen son med det namnet. För det andra är du mycket slösaktig. För det tredje påstår du att du är arab.” Han svarade: ”Jag valde inte själv denna kunya; det var Allahs Sändebud som valde den. Vad gäller slösaktigheten, så grundar jag mitt handlande på Allahs Sändebuds ord: ’De bästa bland er är de som ger människor mat och besvarar deras hälsning.’ Svaret på den tredje anklagelsen är att jag verkligen är av arabisk härkomst. Som barn rövades jag bort av romarna. De skiljde mig från min stam och gjorde mig till slav, och därför glömde jag min stam och min släkt.”

Hazrat Suhaybs kroppsbyggnad var medelmåttig, varken lång eller kort. Hans ansikte var strålande och hans hår tjockt. På ålderdomen färgade han sitt hår med henna. Han hade en viss tröghet i tungan och stammade. En gång ropade han på sin tjänare Yahnas. Det lät som om han sade: ”Nas.” Nas betyder människor. När Hazrat Umar hörde ropet utbrast han: ”Varför ropar mannen ’nas’, alltså människor, på det sättet?” Hazrat Umm Salama sade: ”Med ’nas’ ropar han inte på människor, utan på sin tjänare Yahnas. På grund av sin tungas tröghet kan han inte uttala namnet ordentligt.”

Ammar ibn Yasir

Hans namn var Ammar och hans kunya var Abu al-Yaqzan. Hans far var Yasir och hans mor Sumayya. Fadern tillhörde Qahtans ätt och hade ursprungligen sitt hem i Jemen. En av hans bröder försvann. När Yasir sökte efter den försvunne brodern kom han tillsammans med de andra två bröderna, Harith och Malik, till Mekka. De andra två bröderna återvände till Jemen, men Yasir stannade ensam kvar i Mekka. Han ingick en allians med Banu Makhzum i Mekka och gifte sig med en slavinna vid namn Sumayya, som tillhörde Abu Hudhayfa al-Makhzumi. Det var med denna Sumayya som Hazrat Ammar föddes. Abu Hudhayfa frigav Ammar redan under hans barndom, och deras relation förblev livet ut som mellan far och son.

Hazrat Ammar och Hazrat Suhayb ibn Sinan antog islam samtidigt. Ammar berättade: ”Jag såg Suhayb stå vid dörren till al-Arqams hus och frågade honom: ’Vad har du för avsikt?’ Han sade: ’Säg först vad du har för avsikt.’ Jag sade: ’Jag vill träffa Muhammad och höra något av det han säger.’ Han sade: ’Jag har samma avsikt.’ Därefter antog vi båda islam tillsammans.” Ammars far Yasir antog också islam antingen samtidigt med Ammar eller något före eller efter honom.

När Hazrat Ammar antog islam fann han att fem män och två kvinnor, förutom Abu Bakr, hade antagit islam före honom. Detta betyder emellertid bara att dessa var de enda som då öppet hade förklarat att de antagit islam. Enligt autentiska berättelser hade däremot mer än trettio följeslagare antagit islam före Ammar. De flesta av dem höll dock sin islam hemlig av rädsla för de otrogna.

Mekka var inte Hazrat Ammars födelseort. Han hade ingen anhörig där som han kunde kalla sin egen. Han hade inte heller någon världslig högättad ställning eller makt. Dessutom hade hans mor Sumayya ännu inte befriats från slaveriet hos Banu Makhzum. Under sådana förhållanden antog han islam, och på grund av sin starka trosiver kunde han inte hålla detta hemligt ens en dag. Han förklarade det öppet för alla. När Mekkas avgudadyrkare fann honom och hans familj försvarslösa började de utsätta dem för olika slags tortyr. Under den brännande middagshettan lades han på rygg på heta stenar, och hans kropp brändes med glödande järn. Men inför Ammars trosstyrka besegrades alla avgudadyrkarnas övergrepp och plågor.

Hazrat Ammars mor, Hazrat Sumayya, blev brutalt martyrdödad av den usle Abu Jahl med sitt spjut. Hazrat Sumayya var den första martyren i islams historia. Ammars far Yasir och hans bror Abdullah led också martyrdöden efter att ha utsatts för avgudadyrkarnas övergrepp. En dag lade avgudadyrkarna Ammar på glödande kol. Då kom Allahs Sändebud dit. Med sorg lade han sin välsignade hand på Ammars huvud och sade: ”O eld, bli kall för Ammar, såsom du blev kall för Ibrahim.” När Allahs Sändebud gick förbi Ammars familjs hus och såg dem utsättas för tortyr, tröstade han dem. En dag sade han: ”Ammars familj, gläd er! Paradiset väntar på er.” Vid ett tillfälle klagade Hazrat Ammar hos Allahs Sändebud över denna outhärdliga orättvisa och tortyr. Allahs Sändebud sade: ”Ha tålamod, ha tålamod.” Därefter bad han: ”O Allah, förlåt medlemmarna av Yasirs familj.”

En dag höll polyteisterna honom nedsänkt i vatten så länge att han förlorade medvetandet. I detta tillstånd tvingade fienderna fram de bekännelser de önskade genom hans mun. När han återfick medvetandet började han plågas av ånger. Gråtande kom han till den Helige Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) närvaro. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Ammar, vad har hänt?” Ammar svarade: ”I dag lät de mig inte gå förrän jag sade något ont om dig och något gott om deras avgudar.” Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Vad säger ditt hjärta?” ”Mitt hjärta är fyllt av tro.” Den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) torkade ömt hans tårar och sade: ”Det är ingen skada skedd. Om du åter ställs inför en sådan situation, gör då samma sak igen.” Därefter reciterade han följande vers ur sura an-Nahl: ”Den som förnekar tron efter att ha trott – utom den som tvingas därtill medan hans hjärta förblir fast i tron – för honom finns ingen skuld.” (an-Nahl/14)

En gång frågade den ärevördige Sa’id ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom) den ärevördige Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Utsatte Quraysh verkligen muslimerna för så svår förföljelse att de tvingades överge religionen?” Han svarade: ”Vid Allah, ja. Quraysh slog dem och höll dem hungrande. De blev till och med så svaga att de inte längre kunde resa sig eller sätta sig. I detta tillstånd tvingade de dem att uttala bekännelser mot vad deras hjärtan trodde. Ammar var en av dessa förföljda muslimer.”

Det råder oenighet bland biografiforskare om huruvida den ärevördige Ammar utvandrade till Abessinien. Somliga har sagt att han följde med den andra karavanen som begav sig till Abessinien. När befallningen om utvandringen till Medina kom, utvandrade han dit och blev den ärevördige Mubashshir ibn al-Mundhirs gäst. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) upprättade ett broderskapsband mellan honom och Hudhayfa ibn al-Yaman al-Ansari och skänkte honom dessutom ett jordstycke för stadigvarande bosättning.

Sex eller sju månader efter utvandringen lades grunden till moskén i Medina. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) deltog själv i moskébygget. Den ärevördige Ammar deltog också aktivt i bygget. Han bar tegelstenar på huvudet och upprepade denna vers: ”Nahnu al-muslimun nabni al-masajid – Vi är muslimer, vi bygger moskéer.” Den ärevördige Abu Sa’id berättar: ”Vi bar en tegelsten var, medan Ammar bar två.” En gång gick Ammar förbi Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) borstade ömt dammet från hans huvud och sade: ”Ve dig, Ammar! En upprorisk grupp kommer att döda dig. Du kommer att kalla dem till Allah, medan de kommer att kalla dig till helvetet.” En gång lade någon en så tung börda på hans huvud att folk började ropa: ”Ammar kommer att dö, Ammar kommer att dö!” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gick fram, lyfte tegelstenarna från Ammars huvud och kastade dem åt sidan.

Ammar deltog i alla de krig som utkämpades från Badr till Tabuk. Även i de flesta av de blodiga strider som ägde rum under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tid visade han sig vara en modig krigare. Den ärevördige Abdullah ibn Umar berättar: ”I slaget vid Yamama slets ett av Ammars öron loss från kroppen, föll till marken och fortsatte att hoppa. Trots detta fortsatte han hänsynslöst att anfalla gång på gång. Vart han än gick slogs de otrognas led sönder. En gång var den muslimska armén nära att skingras helt. Ammar ställde sig vid en sten mitt på ett vidsträckt fält och ropade: ’Muslimska kämpar! Flyr ni från paradiset? Jag är Ammar ibn Yasir. Kom, kom till mig!’ Detta rop verkade som magi på den muslimska armén; de reste sig åter och tog hem segern.”

Under hijraåret 20 utnämnde den andre kalifen, den ärevördige Umar (må Allah vara nöjd med honom), honom till guvernör eller härskare över Kufa. Han skötte detta ansvar mycket skickligt i ett år och nio månader. Under denna tid begärde Basras invånare att vissa nyligen erövrade områden skulle införlivas med Basra. Några av Kufas ledare bad sin emir Ammar att övertala kalifen att låta dessa områden införlivas med Kufa. Men den ärevördige Ammar ville inte dras in i denna tvist. Kufas ledare blev rasande. En av dem förolämpade honom genom att kalla honom ”den öronstympade”. Som svar uttryckte han sin sorg och sade: ”Ve dig, du förolämpade mitt käraste och bästa öra – det öra som höggs av på Allahs väg.”

På grund av denna fråga anklagade några av Kufas ledare honom för att vara olämplig i sitt administrativa arbete. Kalifen avskedade honom. Dagen efter avskedandet kallade kalifen honom till sig och sade att han måste berätta sanningen. ”Tidigare var jag inte glad när jag utnämndes, och nu är jag inte heller missnöjd över att ha blivit avskedad.”

Under den tredje kalifen, den ärevördige Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, blossade protester och missnöje upp överallt. Under hijraåret 35 tillsatte kalifen därför en undersökningskommission för att utreda orsakerna. Den ärevördige Ammar var en av kommissionens medlemmar. Han fick i uppdrag att undersöka Egypten, som var protesternas huvudsakliga centrum. Han reste till Egypten.

De övriga medlemmarna i kommissionen återvände mycket snart och lade fram rapporterna från sina respektive områden. Men Hazrat Ammar dröjde längre än väntat med att återvända. Under tiden började olika rykten och föreställningar om honom spridas i Medina, kalifatets residensstad. När han återvände från Egypten verkade han ha påverkats av dem som skapade uppror och oordning. Vid offentliga möten började han skarpt kritisera Hazrat Uthmans styrelsesätt och de provinsiella guvernörernas olika handlingar. Följden blev att konflikter uppstod med kalifens män. En gång misshandlade Uthmans (ra) tjänare honom så svårt att hela hans kropp svullnade upp. Han fick dessutom en allvarlig skada på ett revben. Han hade ett förbund från den förislamiska tiden med Banu Makhzum. De begav sig till kalifens hov och hotade att utkräva hämnd om Ammar inte överlevde sina skador. (Al-Istiab) Liknande händelser blev allt vanligare. När de som skapade oordning ryckte fram mot Medina skickade Hazrat Uthman (ra) Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas till Ammar med uppmaningen att använda sitt inflytande för att få dem att vända tillbaka. Men Ammar vägrade. (Tabari)

Hazrat Uthman (ra) blev martyr. Ansvaret för kalifatet lades på Hazrat Ali. Hazrat Aisha, Talha, Zubayr och andra begav sig mot Basra med krav på hämnd för Uthmans blod. För att vinna Kufas invånare till sin sida skickade Hazrat Ali Ammar tillsammans med Imam Hasan till Kufa. När Hazrat Ammar anlände till Kufa höll Hazrat Abu Musa al-Ashari (ra) ett tal vid en folkförsamling i Kufas stora moské. Han fick stiga ner från predikstolen, varefter först Hazrat Hasan och sedan Hazrat Ammar höll tal och lyckades få Kufas invånare att stödja Ali (ra). Följande morgon samlades en styrka på omkring nio och ett halvt tusen soldater vid Ammars sida för att kämpa på Alis (ra) sida.

I månaden Jumada al-Thani år 36 efter hijra möttes Hazrat Alis och Aishas styrkor vid en plats kallad Dhu Qar, nära Basra. Hazrat Ammar anslöt sig till slaget tillsammans med Kufas armé. Redan i slagets inledning, när Hazrat Zubayr såg att Ammar stod på Alis sida, mindes han Allahs Sändebuds ord: ”Sanningen är med Ammar; den upproriska gruppen kommer att döda honom.” Han insåg sitt misstag och drog sig bort från striden. Hazrat Ammar var i detta slag fast övertygad om att han stod på sanningens sida. Därför kämpade han med stort mod och segrade. I historien är detta slag känt som Kamelslaget.

Efter Kamelslaget utkämpades slaget vid Siffin mellan Hazrat Ali och Hazrat Muawiya. Även i detta slag anslöt sig Hazrat Ammar till Hazrat Alis sida. Han var då nittioett år gammal, enligt en annan uppgift nittiotre. Trots sin höga ålder kunde han inte sitta hemma, inspirerad som han var av jihad. Han hade med säkerhet förstått att sanningen låg på Alis (ra) sida. Därför kämpade han även i denna ålder med ett lejons tapperhet. Vart han än gick till angrepp skingrades fiendens led. En gång fick han syn på Hazrat Amr ibn al-As, som bar motståndarlägrets fana. Han sade: ”Jag har kämpat mot denne fanbärare tillsammans med Allahs Sändebud tre gånger. Detta är mitt fjärde slag mot honom. Vid Allah, även om han besegrar mig och driver mig ända till en plats som heter Hajar, kommer jag ändå att tro att vi står på sanningens sida och de på lögnens.” (Tabaqat 1/185)

För att kalla människor till att ansluta sig till Alis (ra) sida i slaget vid Siffin brukade han säga: ”O människor, dra ut med mig till jihad mot dem som påstår att de utkräver hämnd för Uthmans blod. Vid Allah, blodshämnd är inte deras avsikt. De njuter däremot av världens nöjen och vill njuta ännu mer av dem. …… De har inget bidrag under islams första tid som berättigar dem att kräva den muslimska ummans lydnad. De har ingen rätt att leda den muslimska umman. I deras hjärtan finns inte den gudsfruktan som skulle kunna göra dem till sanningens efterföljare. De bedrar människorna genom att tala om hämnd för Uthmans blod. Deras enda mål är att bli tyranniska kungar.” (Rijalun Hawla al-Rasul/216)

Slaget vid Siffin pågick. En kväll drack Hazrat Ammar några klunkar mjölk och sade: ”Allahs Sändebud har sagt till mig att mjölk ska bli min sista föda. Därefter—’I dag ska jag möta mina vänner; i dag ska jag möta Muhammad (sa) och hans följeslagare.’” Med dessa ord anslöt han sig till soldaternas led. Sedan angrep han fiendelägret med våldsam kraft. De kände till Allahs Sändebuds (sa) profetia om Ammar samt hans stora dygder och höga rang. Men många av dem var nya muslimer som inte kände till särskilt mycket om Ammar. En av dem, Ibn al-Ghabiyya, sköt en pil som först fällde Ammar till marken. Därefter skiljde en annan syrisk man hans huvud från kroppen med sitt svärd.

Efter att Ammar hade blivit martyr började de båda dråparna gräla, eftersom var och en ville ensam tillskriva sig äran för dådet. Medan de fortfarande grälade kom de inför Muawiya (ra). Av en händelse var även Hazrat Amr ibn al-As närvarande. När han såg vad som hade hänt sade han: ”Vid Allah, dessa två grälar om en plats i helvetet.” Hazrat Amir Muawiya blev något förnärmad och sade: ”Amr, vad är det du säger? Talar du så om dem som ger sina liv för vår skull?” Amr svarade: ”Vid Allah, det är sanningen. Om jag hade dött för tjugo år sedan hade det varit mycket bättre.”

Efter Hazrat Ammars (ra) martyrskap blev Hazrat Amr ibn al-As djupt skakad. Han gjorde sig redo att dra sig undan från denna konflikt. Men Hazrat Muawiya tröstade honom genom att säga att det inte var vi som hade dödat Ammar; i själva verket var det de som hade fört honom ut ur hans hem och tagit med honom till slagfältet som var hans dråpare. (Tabaqat)

Genom Ammars martyrskap blev sanningen och lögnen åtskilda. Hudhayma ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) deltog i slagen vid Kamelen och Siffin, men drog inte sitt svärd för någondera sidan. Efter Ammars martyrskap insåg han att han borde ställa sig på Alis sida. Då drog han sitt svärd, kastade sig över Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) armé och dog som martyr. På så sätt kastade även alla de följeslagare som hade vacklat i tvekan och villrådighet av sig sina tvivel och ställde sig på Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida.

När Ali (må Allah vara nöjd med honom) hörde om sin käre följeslagare Ammars (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap, sade han sorgset: ”Må Allah förbarma sig över Ammar den dag han antog islam, må Allah förbarma sig över honom den dag han dog som martyr, och må Allah förbarma sig över honom den dag han återuppväcks. Jag såg honom tillsammans med Allahs Sändebud vid den tid då endast fyra eller fem följeslagare hade fått nåden att bekänna sin tro. Ingen av den första generationens följeslagare kan hysa tvivel om hans förlåtelse. Ammar och sanningen är oupplösligt förenade. Den som dödade honom kommer utan tvekan att hamna i helvetet.”

Därefter beordrade Ali (må Allah vara nöjd med honom) att Ammar skulle svepas in och begravas. Ali ledde begravningsbönen och beordrade att Ammar skulle begravas i de bloddränkta kläderna. Detta inträffade år 87 enligt hijrakalendern. Ammar var den första av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare som begravdes i Kufas jord.

Ammar var mycket gudfruktig. På grund av sin taqwa och fruktan för Allah var han alltid tystlåten. Han talade mycket lite. Han sökte ständigt Allahs beskydd mot fitna och oordning. Men Allah prövade honom genom den största av prövningar och gjorde honom till en framgångsrik sanningssökare och sanningens hjälpare.

Han var själva sinnebilden av ödmjukhet och blygsamhet. Marken var hans bekväma bädd. Även när han var guvernör levde han ett mycket enkelt liv. Han gjorde själv sina inköp på marknaden och bar själv allt på ryggen. Han utförde alla arbeten med egna händer. Ibn Abi al-Hudhayl, en samtida till Ammar, berättar: ”Jag såg Ammar, Kufas emir, köpa några gurkor i Kufa. Sedan band han ihop dem med ett rep, lade dem på ryggen och begav sig hem.” (Rijalun hawlar-Rasul, s. 211)

Den främsta drivkraften bakom varje handling som Ammar (må Allah vara nöjd med honom) utförde var att vinna Allahs välbehag. På väg till slaget vid Siffin sade han gång på gång: ”O Allah, om jag visste att Du skulle bli nöjd om jag gav mitt liv genom att kasta mig från ett berg, störta mig i eld eller dränka mig i vatten, skulle jag göra Dig nöjd på det sättet. Jag är på väg till strid. Mitt enda mål är att vinna Ditt välbehag. Jag hoppas att Du inte låter detta mål misslyckas.” (Tabaqat) Om hans ädla karaktär och starka tro sade självaste Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Tron har blandats in i Ammars ådror och blodkärl och blivit en del av honom.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade inför de andra följeslagarna uttrycka stolthet över Ammars tro. En gång uppstod ett missförstånd mellan den berömde fältherren Khalid ibn al-Walid och Ammar i en viss fråga. När detta kom till Allahs Sändebuds kännedom sade han: ”Den som är fiende till Ammar, honom kommer Allah att vara fiende till. Den som hyser avund mot Ammar, honom kommer Allah också att hysa avund mot.” I en annan hadith sägs det: ”Efter mig ska ni följa Abu Bakr och Umar. Och ni ska söka vägledning genom Ammars väg och metod.”

Ammar fann särskild glädje i att dyrka Allah. Han tillbringade hela nätterna i åminnelse av Allah. Han försummade aldrig bönen under några omständigheter. En gång var han på resa och behövde göra den rituella helkroppstvagningen. Trots många försök fann han inget vatten. Då kom han ihåg att jord kan ersätta vatten. I stället för att tvätta sig med vatten täckte han hela kroppen med damm och bad. När han återvände från resan berättade han saken för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), som sade: ”I en sådan situation är endast tayammum tillräckligt.”

Den berömde följeslagaren Hudhayfa ibn al-Yaman (må Allah vara nöjd med honom) kallades ”Sirr Rasulillah” – den som hade kunskap om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) alla hemligheter. När han befann sig på gränsen mellan liv och död frågades han: ”Vem befaller du oss att hålla oss till när människorna blir splittrade och hamnar i olika läger?” Han svarade: ”Håll er till Ibn Sumayya. Han kommer aldrig under hela sitt liv att avvika från sanningen.” Detta var den store följeslagaren Hudhayfas sista ord i livet. (Rijalun hawlar-Rasul, s. 212)

Han återberättade flera hadither från Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). Från honom återberättade Abu Musa al-Ashʿari, Abdullah ibn Abbas, Abdullah ibn Jaʿfar och många andra följeslagare samt tabiʿuner hadither.

Uthman ibn Mazʿun (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Uthman och hans kunya var Abu Saʾib. Hans far hette Mazʿun och hans mor Sukhayla bint Unays. Även under den förislamiska tiden hade han en mycket ren och ädel karaktär. På den tiden var ett stort antal människor vana vid att dricka alkohol. Men han rörde den aldrig. Till dem som drack alkohol brukade han säga: ”Vilken nytta finns det i att dricka något som berövar människan hennes förstånd, gör henne till åtlöje för människor av låg rang och får henne att inte längre kunna skilja mellan sin mor och sin syster när hon är berusad?”

Även hans hjärta var mycket klart och rent. Allahs sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) kallelse påverkade honom mycket snabbt. Enligt författarna till profetbiografierna hade endast tretton personer antagit islam före honom. Han blev således den fjortonde muslimen. En berättelse återgiven av Ibn Saʿd visar att Uthman ibn Mazʿun, Ubayda ibn al-Harith, Abd al-Rahman ibn Awf, Abu Salama Abd al-Asad och Abu Ubayda ibn al-Jarrah antog islam tillsammans innan Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) tog sin tillflykt till al-Arqams hus. Han var den förste muhajiren som dog en naturlig död i Medina och den förste muslimen som begravdes på Medinas Baqiʿ-kyrkogård.

Under det femte året efter profetkallelsen emigrerade den första gruppen muslimer till Abessinien med Allahs sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) tillstånd. Uthman ibn Mazʿun var ledare för denna grupp muhajirer. Hans son Saʾib följde också med gruppen. Efter att ha vistats en tid i Abessinien fick de höra att hela Quraysh i Mekka hade antagit islam. Han begav sig därför med glädje mot Mekka. När han närmade sig Mekka och insåg att nyheten var falsk blev han mycket orolig. Det var nämligen svårt att återvända till ett så avlägset land, samtidigt som det inte var säkert att gå in i Mekka. Så småningom återvände alla hans följeslagare till Mekka med hjälp av sina polyteistiska släktingar, och även han gick in i Mekka under Walid ibn al-Mughiras beskydd. Genom Walid ibn al-Mughiras inflytande skonades Uthman ibn Mazʿun från fysisk misshandel och förföljelse, men han kunde inte alls känna sig lycklig när han såg det förtryck och den misshandel som Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) och de andra följeslagarna utsattes för. En dag förebrådde han sig själv och sade: ”Ve mig! Mina släktingar, vänner och stamfränder uthärdar alla slags förföljelser och övergrepp, medan jag lever bekvämt med hjälp av en polyteist. Vid Allah, detta är en fruktansvärd svaghet hos mig själv.”

Han blev mycket orolig av sådana tankar. Han började plågas av skuldkänslor. Han gick till Walid och sade: ”Abu Abd Shams, du har fullgjort ditt ansvar på bästa sätt. Jag har hittills levt under ditt beskydd, men nu anser jag det bättre att stå under Allahs och Hans sändebuds beskydd. För mig räcker Allahs sändebuds och hans följeslagares exempel.” Walid sade: ”Kanske har någon skadat dig.” Han svarade: ”Nej. Saken är den att jag nu inte behöver någon annans hjälp än Allahs. Följ med mig till Kaʿba nu och förkunna att du återkallar ditt beskydd av mig, på samma sätt som du tidigare förkunnade att du gav mig beskydd.” På hans enträgna begäran tillkännagav Walid en allmän sammankomst på Kaʿbas gård. Uthman ställde sig också upp, bekräftade Walids ord och sade: ”Mina vänner, jag har funnit Walid trogen sitt löfte och barmhärtig. Eftersom vi nu inte önskar någon hjälp annan än Allahs och Hans sändebuds, har jag själv befriat mig från bördan av Walids välgärning och beskydd.”

Efter detta tillkännagivande gick Uthman ibn Mazʿun till Qurayshs sammankomst tillsammans med Labid ibn Rabiʿa. Labid var en berömd poet i dåtidens Arabien. Så snart han kom började poesifesten. Labid började recitera sin qasida. När han kom till versen ”Allt utom Allah är förgängligt” utropade Uthman plötsligt: ”Du har talat sanning.” Men när Labid reciterade den andra versen, ”All njutning kommer oundvikligen att försvinna”, sade han med trotsig röst: ”Du har ljugit.” Alla som var närvarande vid sammankomsten såg på honom med vrede i blicken. De bad Labid att recitera versen igen. Labid reciterade den på nytt, och Uthman förklarade åter att den första versen var sann och den andra falsk. Han sade: ”Du har ljugit. Paradisets välsignelser och njutningar kommer aldrig att förgås.” När Labid hörde detta blev han något förargad och sade: ”Qurayshs män, er sammankomst har aldrig tidigare varit sådan här.” Dessa provocerande ord fick hela sammankomsten att explodera av vrede. Under tiden gick en olycklig man fram till Uthman och slog honom hårt i ansiktet. Slaget gjorde att blod samlades i ett av hans ögon och det blev svart. Människorna sade: ”Uthman, du levde ju mycket väl under Walids beskydd, och även ditt öga var då skyddat från denna plåga.” Han svarade: ”Allahs beskydd är det tryggaste och mest ärofyllda. Mitt andra öga, som fortfarande är friskt, längtar också efter att få dela sin väns lidande.” Walid frågade: ”Vill du åter komma under mitt beskydd?” Han svarade: ”Allahs beskydd räcker nu.” Hans känslor under denna tid kommer vackert till uttryck i en qasida som han själv författade. Även Ali har på ett vackert sätt skildrat denna händelse med Uthman i en av sina dikter. (Se Hayat al-Sahaba, del 1.)

På detta sätt fortsatte Uthman under lång tid att tålmodigt uthärda alla slags förföljelser och övergrepp i Mekka. Därefter gav Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) alla följeslagare tillstånd att emigrera till Medina. Uthman ibn Mazʿun emigrerade från Mekka till Medina tillsammans med sina två bröder Qudama ibn Mazʿun och Abdullah ibn Mazʿun, sin son Saʾib ibn Uthman och alla andra medlemmar av sin familj. Uthman lämnade inte en enda person ur sin klan kvar i Mekka. När han kom till Medina blev han gäst hos Abdullah ibn Salama al-Ajlani (må Allah vara nöjd med honom).

När Allahs Sändebud anlände till Medina skänkte han Uthman och hans bröder ett stort landområde för permanent bosättning och upprättade ett broderskapsband mellan honom och Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan.

Den första sammanstötningen mellan sanningen och lögnen ägde rum på Badrfältet. Han deltog i detta slag. Strax efter återkomsten från slaget drabbades han av en sjukdom. Hans ansariske bror samt hans hustru och övriga familjemedlemmar vårdade honom efter bästa förmåga, men kunde

inte rädda honom från döden. Trettio månader efter hijra avled Uthman ibn Maz’un i Medina.

Umm al-Ala al-Ansariyya, i vars hem Uthman avled, berättar: När han hade tvättats och svepts i kafan och båren hade gjorts i ordning, kom Allahs Sändebud dit. Jag började säga: ”Abu Sa’ib, må Allahs barmhärtighet vila över dig. Jag vittnar om att Allah kommer att hedra dig.” Allahs Sändebud frågade: ”Hur vet du att Allah kommer att hedra honom?” Jag svarade: ”O Allahs Sändebud, om inte han, vem skulle då Allah hedra?” Allahs Sändebud sade: ”Uthman hade en fast tro. Jag hoppas att det som är gott ska komma honom till del. Men vid Allah, trots att jag är Allahs Sändebud vet jag inte vad mitt slutliga öde blir.”

Allahs Sändebud blev djupt bedrövad över Uthman ibn Maz’uns död. Han böjde sig ner tre gånger och kysste hans panna. Då fuktades Uthmans kinder av Allahs Sändebuds tårar. Sedan rätade han på huvudet och sade med gråten i rösten: ”Abu Sa’ib, jag skiljs nu från dig. Må Allah förbarma sig över dig! Du lämnade denna värld på ett sådant sätt att du inte tog något från den, och världen kunde inte heller ta något från dig.”

Inte heller efter Uthmans död glömde Allahs Sändebud honom. När hans dotter Ruqayya avled sade han till henne: ”Gå och förena dig med vår bäste föregångare, Uthman ibn Maz’un.”

När Uthman ibn Maz’un avled fanns det ännu ingen särskild begravningsplats för muslimerna i Medina. Efter Uthmans bortgång valde Allahs Sändebud platsen i Medina som kallades Baqi som begravningsplats. Han var den förste av Allahs Sändebuds följeslagare som begravdes där. Allahs Sändebud förrättade själv begravningsbönen och stod vid graven och övervakade begravningen. Därefter satte han ner något ovanpå graven som ett kännetecken och sade: ”När någon dör hädanefter ska han begravas i närheten av denna plats.”

Uthman hade en mycket högtstående karaktär. Redan under den förislamiska tiden kände han avsky för vin. Blyghet var en del av hans natur.

Han hade en stark dragning till ruhbaniyya, det vill säga asketism. En gång ville han förgöra sina begär och bli en ökenasket eller leva som en världsfrånvänd eremit. Men när Allahs Sändebud (sa) fick veta detta hindrade han honom från avsikten. Han sade: ”Är jag inte den bästa förebilden för dig? Jag har umgänge med min hustru, äter kött, fastar och bryter också fastan. Att kastrera sig är inte en del av min ummahs väg. Den som kastrerar sig eller låter sig kastreras tillhör därför inte min ummah.”

Tillbedjan eller nattlig vaka var hans käraste sysselsättning. Han bad hela natten och fastade under större delen av årets dagar. Han hade avsatt ett rum i sitt hus för tillbedjan. Där gjorde han iʿtikaf dag och natt. En dag höll Allahs Sändebud (sa) i dörrtröskeln till detta rum och sade två eller tre gånger: ”Uthman, Allah sände mig inte för ruhbaniyya eller asketism. Den enkla och raka hanafitiska religionen är den mest älskade av Allah bland alla religioner.

Hans starka hängivenhet till tillbedjan gjorde honom likgiltig inför sin hustru och sina barn. En dag kom hans hustru till Profetens (sa) hem. När Profetens (sa) hustru såg hennes slitna klädsel frågade hon:

”Varför ser du ut så där? Din man är ju en förmögen man bland Quraysh.” Hon svarade: ”Vad har jag med honom att göra? Han ber hela natten och fastar på dagen.” Umm al-mu’mininna berättade detta för Allahs Sändebud (sa). Då skyndade sig Allahs Sändebud (sa) genast till Uthman ibn Maz’uns hus och sade när han kallat på honom: ”Uthman, är inte mitt eget liv ett föredöme för dig?” Uthman sade: ”Må mina föräldrar offras för dig.” Allahs Sändebud (sa) sade: ”Du tillbringar hela natten i tillbedjan och fastar under de flesta dagarna.” Han svarade: ”Ja, så gör jag.” Då sade han: ”Gör inte så. Dina ögon, din kropp och din familj har rättigheter över dig. Be och vila, fasta men bryt också fastan.” Efter denna vägledning kom hans hustru en dag till Profetens (sa) hem. Den gången såg hon ut som en nygift brud. En väldoft spred sig från hennes kropp.

Efter Khadijas (ra) bortgång var det Uthman ibn Maz’uns hustru, Khawla bint Hakim, som framförde äktenskapsförslaget beträffande Aisha och Sawda till Allahs Sändebud (sa). Det var huvudsakligen genom hennes förmedling som Allahs Sändebuds (sa) dessa två äktenskap kom till stånd. (Hayatus Sahaba 2/653)

Abdullah ibn Umar (ra)

Hans namn var Abdullah och hans kunya var Abu Abd al-Rahman. Hans far var Umar ibn al-Khattab och hans mor var Zaynab. Enligt den korrekta uppfattningen var han fjorton år gammal vid slaget vid Uhud under det tredje hijriåret. Enligt denna beräkning föddes han under profetskapets andra år. När Umar antog islam under profetskapets sjätte år var Abdullah omkring fem år gammal.

Så långt tillbaka som han kunde minnas såg Abdullah sitt hem upplyst av islams ljus. Han växte upp i en islamisk miljö. Enligt vissa berättelser antog han islam före sin far. Den korrekta uppfattningen är dock att han fortfarande var ung när hans far antog islam. Som minderårig son följde han därför också sin fars religion.

Umar (r.a.), som var utmattad av de otrognas förföljelser, emigrerade tillsammans med sin familj från Mecka till Medina. Abdullah följde också med sin far till Medina. Efter hijra ägde den första sammandrabbningen mellan sanning och lögn rum vid Badr. Ibn Umar var då en trettonårig pojke. Han ansökte om att få delta i jihad. Eftersom han ännu inte hade uppnått åldern för jihad avslog Allahs Sändebud (s.a.s.) hans ansökan. Ett år senare stod slaget vid Uhud för dörren. Den här gången anmälde han sig. Av samma skäl lyckades han även denna gång inte få Allahs Sändebuds (s.a.s.) tillstånd. Två år därefter, under det femte hijriåret, ägde slaget vid Khandaq rum. Abdullah var då femton år. För första gången fick han Allahs Sändebuds tillstånd att bege sig till jihad.

Under Hudaybiyya-fördraget i det sjätte hijriåret var han Allahs Sändebuds (s.a.s.) reskamrat och fick lyckan att avlägga Bayʿat al-Ridwan. Av en händelse fick han denna ära före sin far, Umar (r.a.). Den dagen skickade Umar (r.a.) honom för att hämta en häst hos en ansar. När han hade gett sig av hörde han att Allahs Sändebud (s.a.s.) tog emot troseden från följeslagarna. Han sprang dit och var den förste som avlade troseden i Allahs Sändebuds (s.a.s.) hand.

Han deltog också i expeditionen till Khaybar. Under denna resa var han en av dem som återberättade de bestämmelser om tillåtet och förbjudet som Allahs Sändebud (s.a.s.) tillkännagav. (Bukhari)

När Mecka erövrades var Ibn Umar en tjugoårig ung man. I denna expedition stod han tillsammans med de andra mujahidinerna. Hans vapen var en snabb häst och ett tungt spjut. Han bar en mantel. En dag vid denna tid höll han på att med egna händer skära gräs åt hästen. När Allahs Sändebud (s.a.s.) såg honom i detta tillstånd utropade han: ”Abdullah, Abdullah.” Efter erövringen av Mecka gick han efter Allahs Sändebud (s.a.s.) in i Kaba. Han berättar: ”De som först gick in tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.s.) var Usama ibn Zayd, Uthman ibn Talha och Bilal ibn Rabah. Därefter var jag den förste som gick in i Kaba.”

Efter erövringen av Mecka deltog han även i expeditionen till Hunayn och belägringen av Taif. Tillsammans med otaliga muslimer följde Ibn Umar också Allahs Sändebud (s.a.s.) på hans avskedshajj och utförde denna hajj.

Under det nionde hijriåret genomfördes expeditionen till Tabuk. Allahs Sändebud (s.a.s.) begav sig till Tabuk med trettiotusen mujahidiner. Ibn Umar var också en av denna armés medlemmar. Kort sagt deltog han i alla viktiga expeditioner och händelser från Khandaq ända fram till de sista dagarna av Allahs Sändebuds (s.a.s.) liv.

Under den första kalifens tid ser man inte Ibn Umar engagerad i någon särskilt betydelsefull verksamhet. Eller också finns det, även om han var engagerad, inte mycket om detta bevarat i historien.

Under den andre kalifens tid finner man däremot i historien att han deltog i vissa expeditioner som vanlig soldat. Han deltog i slaget vid Nihawand och blev sjuk. Han deltog i expeditionerna till Syrien och Egypten och blev sjuk. Historien berättar att han deltog i expeditionerna till Syrien och Egypten. Något betydelsefullt bidrag från honom i dessa expeditioner är dock inte känt. Under denna period var han också frånvarande från statens administrativa verksamhet. Anledningen var sannolikt att kalifen Umar (r.a.) inte tyckte om att hans nära släktingar engagerade sig i några särskilda uppgifter inom kalifatet. Trots detta tog han självmant på sig all sin fars stränghet när någon fråga om den muslimska ummahs vinster eller förluster uppstod. Ett exempel är följande: När kalifen Umar (r.a.) låg på dödsbädden hörde Ibn Umar från sin syster, de troendes moder Hafsa (r.a.), att Umar (r.a.) inte ville utse någon till sin efterträdare. Ibn Umar tänkte på de framtida problem som skulle drabba umman efter faderns bortgång. Skälvande av rädsla gick han inför sin far och sade modigt: ”Olika saker har nått mina öron, och jag har kommit för att underrätta dig om dem. Folk tror att du inte vill utse någon till din efterträdare.” Han fortsatte: ”Anta att en herde vaktar dina kameler och getter. Om han lämnar hjorden på fältet och kommer till dig, hur skulle det då gå för honom? Att vara människornas herde är ännu svårare.” Dessa välgrundade ord behagade kalifen Umar. Efter att ha tänkt en stund sade han: ”Allah själv är den som vakar över Hans boskapshjord.” Till slut överlämnade han ansvaret för att välja nästa kalif åt en grupp framstående följeslagare.

Efter faderns bortgång såg man för första gången Ibn Umar vid rådet som skulle välja kalif. Hadrat Umar hade i sitt testamente föreskrivit att Abdullah endast skulle fungera som rådgivare vid valet av nästa kalif. Han fick inte själv utses till kalif.

Under kalifen Uthmans tid fick han möjlighet att delta i administrativa uppgifter. Men han försökte aldrig skaffa sig någon otillbörlig fördel. Kalifen Uthman (ra) erbjöd honom posten som qadi. Han avböjde och sade: ”Jag dömer varken mellan två personer eller leder deras bön. Profeten (sa) har nämligen sagt: ’Det finns tre slags qadier. Den förste är okunnig; hans plats är helvetet. Den andre är en lärd som söker världsliga fördelar; även han hör till helvetets invånare. Den tredje är den som utövar ijtihad och når fram till det riktiga beslutet. För honom finns varken straff eller belöning.’” Kalifen sade: ”Men även din far brukade döma.” Han svarade: ”Ja, det är sant. Men när han ställdes inför ett problem gick han till Allahs Sändebud (sa). Och när Allahs Sändebud (sa) själv inte kunde fatta ett beslut sökte han Jibrils hjälp. Men till vem ska jag gå nu? För Allahs skull, befria mig från detta.” Kalifen befriade honom från uppdraget, men tog ett löfte av honom att han inte skulle avslöja detta för någon annan. Kalifen visste nämligen att om folk fick veta att Ibn Umar hade avböjt posten som qadi, skulle man inte längre kunna finna någon annan rättskaffens person för denna post. Alla skulle följa Ibn Umars exempel.

Även om han höll sig borta från kalifatets administrativa ansvar höll han sig aldrig borta från jihad fi sabilillah. Närhelst kallelsen till jihad kom svarade han. Under hijraåret 27 deltog han i fälttåget mot Afrika (Tunisien, Algeriet och Marocko). Under hijraåret 30 deltog han tillsammans med Said ibn al-As i fälttågen mot Khorasan och Tabaristan. Men när inre oroligheter och fitna började tog han fullständigt avstånd från människor. Han deltog inte längre i några av kalifatets angelägenheter. Efter Hadrat Uthmans (ra) martyrdöd bad folket honom att ta emot kalifatet. Han avvisade bestämt deras begäran. De hotade honom till och med med döden, men han blev inte det minsta skakad utan förblev fast vid sitt beslut.

Det råder delade meningar om vems kalifat han erkände – Ali (ra) eller Muawiya (ra). Ibn Hajar säger: ”Ibn Umar ansåg att man inte skulle avlägga trohetsed till någon förrän folket hade nått konsensus eller enighet om honom. Det var utifrån denna synpunkt som han inte avlade trohetsed till Ali (ra). Enligt en berättelse i al-Mustadrak avlade han emellertid trohetsed till Ali (ra) på villkor att han inte skulle dras in i inbördeskrig tillsammans med Ali. Ali godkände också detta villkor. Inte en droppe muslimskt blod utgöts genom honom. Ändå kände han ända till slutet av sitt liv en stark skuld över att han inte hade anslutit sig till Alis (ra) sida.”

Efter slaget vid Siffin utsågs Abu Musa al-Ashari och Amr ibn al-As till domare för de båda sidorna. Abu Musa hade föreslagit Abdullah ibn Umar som kalif för sin motpart. Men Amr ibn al-As avvisade förslaget. Tillsammans med andra muslimer hade Ibn Umar kommit till Dumat al-Jandal för att höra de båda domarnas beslut.

Efter Hadrat Alis martyrdöd erkände han Amir Muawiyas kalifat. Han deltog i flera fälttåg under dennes tid. Han deltog även i fälttåget mot Konstantinopel.

Efter Amir Muawiya (ra) övertog Yazid ansvaret för kalifatet. För att undvika den fitna som uppstått genom splittringen inom den muslimska umman avlade han trohetsed till honom. Om detta sade han: ”Om det är gott kommer vi att vara glada, och om det är ont kommer vi att ha tålamod.” Några dagar senare återtog Medinas invånare sin trohetsed till Yazid. Då kallade han samman sin familj och sade: ”Jag har avlagt trohetsed till Yazid att lyda Allah och Hans Sändebud. … Ingen av er får bryta denna trohetsed. Om någon bryter den kommer svärdet att avgöra saken mellan honom och mig.” Enligt hans uppfattning innebar upphävandet eller återtagandet av denna trohetsed ett slags bedrägeri. Och i sharia har ett sådant bedrägeri föreskrivits ett strängt straff. Han avlade inte trohetsed till Yazid av något begär efter världsliga fördelar.

Efter Yazids död blev hans son, Muawiya II, kalif. Han styrde kalifatet i endast tre månader. Efter hans död utropade Abdullah ibn al-Zubayr (ra) sig till kalif i Mekka. Folket i Irak, Hijaz och Jemen avlade trohetsed till honom. Marwan gjorde däremot anspråk på kalifatet och fick Syriens invånare att avlägga trohetsed till honom. Även om större delen av den dåvarande islamiska umman stödde Abdullah ibn al-Zubayr, fäste Abdullah ibn Umar inte den minsta vikt vid hans anspråk. När de två rivaliserande grupperna drabbade samman på grund av anspråket på kalifatet sade en man till Ibn Umar: ”Allah har befallt oss att föra jihad för att förhindra fitna.” Han svarade: ”När det verkligen var fitna förde vi jihad. Då tillät de otrogna inte muslimerna att dyrka Allah; det var den tidens fitna. Det inbördeskrig som pågår i dag är inte jihad, utan en självförgörande kamp om kungamakten.” Men när Hajjaj ibn Yusuf angrep Abdullah ibn al-Zubayr i Mekka och förstörde en del av Kaba uttryckte han stark avsky och fördömde handlingen.

När Abd al-Malik hade fått folkets bayʿa som kalif skickade även Ibn Umar en skriftlig bayʿa. Innehållet i hans bayʿa var följande: ”Jag och min son lovar att, så långt vi förmår, lyda de troendes befälhavare Abd al-Malik i enlighet med Allahs och Sändebudets sunna.” Abd al-Malik visade Ibn Umar stor respekt och följde honom i fråga om att följa shariah. Under hajj utfärdade han order om att Ibn Umar skulle följas i fråga om hur hajjens riter skulle utföras.

Han avled år 74 efter hijra, vid en ålder av 83 eller 84 år. Under hajj trängde spetsen på en förgiftad lans som en man bar in i hans fot. Det var till slut detta gift som orsakade hans död. Den allmänna uppfattningen är att detta inte enbart skedde av en slump, utan att al-Hajjaj låg bakom det. Ibn Umar hade nämligen kraftigt förebrått al-Hajjaj för hans angrepp mot Abd Allah ibn al-Zubayr i Kaba. Detta gjorde al-Hajjaj rasande. Därefter skadade en syrisk soldat honom på detta sätt på hans uppmaning. Ibn Hajar har emellertid sagt att Abd al-Malik hade beordrat al-Hajjaj att inte hamna i konflikt med Ibn Umar. För al-Hajjaj var denna order ytterst plågsam. Därför röjde han Ibn Umar ur världen på denna alternativa väg.

Ibn Saʿd berättar att al-Hajjaj en gång under sin khutba anklagade Ibn al-Zubayr för att ha förvanskat Allahs ord. Ibn Umar protesterade genast och utropade: ”Du ljuger. Ibn al-Zubayr har inte en sådan förmåga, och du har inte heller någon rätt att framföra en sådan anklagelse.” Al-Hajjaj kunde inte lätt acceptera en så hård protest inför den allmänna församlingen. Men han vågade inte heller öppet behandla Ibn Umar respektlöst på något sätt. Därför tog han sin tillflykt till en sådan hemlig sammansvärjning.

I en annan berättelse sägs det att al-Hajjaj en dag höll en så lång khutba att tiden för asr-bönen blev knapp. Ibn Umar utbrast irriterat: ”Solen kan inte vänta på dig.” Hur det än förhöll sig kunde den tyranniske al-Hajjaj av olika skäl inte tåla Ibn Umar, sanningens soldat. Därför såg han till att röja honom ur världen på detta sätt.

När Ibn Umar låg sängbunden på grund av giftets verkan gick al-Hajjaj för att besöka honom. Efter att de hade hälsat på varandra sade al-Hajjaj: ”Om jag fick tag på den skyldige skulle jag hugga huvudet av honom.” Ibn Umar sade: ”Det är ju du som har gjort allt detta. Och sedan säger du att du skulle döda den skyldige om du fick tag på honom.” Efter att ha fått höra denna obehagliga sanning rakt i ansiktet blev al-Hajjaj tyst.

Det var den ädle Abd Allah ibn Umars innerliga önskan att ta sitt sista andetag i Medina al-Munawwara. När hans tillstånd började försämras bad han: ”O Allah, låt mig inte dö i Mecka.” Han gav sin son Salim följande förmaning: ”Om jag dör i Mecka, begrav mig på någon plats utanför Meckas haram. Jag tycker inte att det är bra att begravas i det land från vilket jag utvandrade.” Några få dagar efter att han hade gett sin son Salim denna förmaning lämnade han denna värld.

Efter hans död ville folket begrava kroppen utanför haram i enlighet med hans förmaning. Men al-Hajjaj hindrade dem. Han ledde själv janaza-bönen och begravde honom på den begravningsplats som kallas Fakh.

Under alla förhållanden – på resa och i hemmet, när han stannade hemma och när han befann sig på resa utanför hemmet – hade hans umgänge med Allahs Sändebud, den ädle al-Faruq al-Azams undervisning och fostran, och framför allt hans egen kunskapstörst förvandlat honom till ett hav av islamisk kunskap. Inom vetenskaper som Koranen, hadith och fiqh hade han djupgående kunskaper. I dåtidens Medina kallades vissa lärda män för ”majmaʿ al-bahrayn”, det vill säga mötesplatsen för de två haven, i fråga om kunskap och praktiskt handlande. Ibn Umar var en av dem.

Han hade en stark dragning till recitationen av den heliga Koranen. Han ägnade en stor del av sitt liv åt att studera Koranens suror och verser. Det tog honom fjorton år att enbart studera suran al-Baqara. Detta ger en föreställning om hur mycket tid och möda han lade ned för att förstå Koranen. Denna ovanliga kärlek till Koranen gav honom en enastående förmåga inom korantolkning och ta’wil. Hans förmåga att förstå Koranen utvecklades redan i början av hans ungdom. Därför såg man honom delta i Profetens (s.a.w.) sammankomster tillsammans med de främsta sahaba.

Efter Koranen kommer hadithen. Ibn Umar var en hadithmemorerare av högsta rang. Antalet hadither som han återberättade uppgick till 1 630 (ett tusen sex hundra trettio). Av dessa återberättades 170 av både Bukhari och Muslim, det vill säga de är muttafaqun alayh. Åttioett återberättades enbart av Bukhari och trettioett enbart av Muslim. Han hade en stark önskan att känna till varje ord och handling av Allahs Sändebud (s.a.w.). Under de stunder då han var borta från Allahs Sändebuds (s.a.w.) närhet brukade han fråga dem som hade varit i hans tjänst om vad Allahs Sändebud (s.a.w.) hade sagt och gjort under den tiden, och bevara det i sitt minne. Om han fick höra något nytt som han inte kände till, gick han genast till Allahs Sändebud (s.a.w.) eller till den förste återberättaren för att kontrollera dess äkthet. Detta undersökande sinnelag gjorde Ibn Umar till ett väldiga hav inom hadithvetenskapen. Om han inte mindes varje bokstav i de ord som kommit ur Allahs Sändebuds (s.a.w.) mun, återberättade han dem inte. Hans samtida sade: ”Bland sahaba finns ingen som är mer försiktig än Ibn Umar när det gäller att återberätta Allahs Sändebuds (s.a.w.) hadither utan att lägga till eller dra ifrån.”

Genom Hazrat Ibn Umar spreds en stor del av hadithkunskapen. Han levde mer än sextio år efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång. Under denna långa tid ägnade han sig med odelad koncentration åt studiet av religionens kunskap. Ibn Shihab al-Zuhri sade: ”Ingenting som rörde Allahs Sändebud (s.a.w.) och hans sahaba var okänt för Ibn Umar.” Av rädsla för att detta kunskapsstudium skulle avbrytas tog han inte heller då emot något offentligt ämbete. Han hade sin fasta undervisningscirkel i Medina. Under hajjperioden utfärdade han fatwor. Han brukade också besöka människors hem för att återberätta hadither. Det berättas att han en dag gick till Abdullah ibn Mutis hus. Abdullah bad honom sitta. När Ibn Umar hade satt sig sade han: ”Jag har kommit till dig just nu för att återberätta en hadith för dig. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ’Den som håller sig borta från lydnaden till härskaren kommer på uppståndelsens dag att resa sig utan något bevis till sitt försvar. Och den som dör efter att ha lämnat församlingen dör liksom under jahiliyyah.’”

Han var mycket rädd för att något skulle läggas till eller dras ifrån vid återberättandet av Allahs Sändebuds (s.a.w.) hadither. Därför återberättade han mycket få hadither. Imam al-Sha’bi sade: ”Jag satt hos Abdullah ibn Umar i ett år, men under den tiden återberättade han inte en enda hadith för mig.” Det var inte för att han ansåg att det var dåligt att återberätta hadither eller för att han återberättade få av dem, utan han ansåg det vara nödvändigt. Han tyckte inte om att orden ändrades.

På grund av hans yttersta försiktighet vid återberättandet av hadither blev de hadither han återberättade de mest accepterade bland hadithlärda. När Ibn Shihab al-Zuhri fann Ibn Umars hadith i en fråga ansåg han inte att han behövde någon annans hadith. När det gäller hadithernas berättarkedja brukar hadithlärda kalla kedjan ”Malik an-Nafi an Ibn Umar” för Silsilat adh-Dhahab, eller den gyllene kedjan. Ibn Umar hade nämligen tillbringat omkring femton år i Allahs Sändebuds (s.a.w.) sällskap. Han hade upplevt hela Abu Bakrs och Umars tid och tillbringat omkring trettio år i Umars sällskap. Den andra personen i denna kedja, Nafi, var Ibn Umars slav. Han tjänade sin herre i omkring trettio år. Den tredje personen i kedjan var Imam Malik. Han fick möjlighet att sitta i tio eller tolv år i sin lärare Nafis undervisningscirkel.

Förutom Allahs Sändebud (s.a.w.) hämtade Ibn Umar också kunskap hos framstående sahaba som Abu Bakr, Uthman, Ali, Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn Masud, Bilal, Suhayb, Rafi, Aisha och Hafsa (r.a.).

Hazrat Abdullah ibn Umars liv var en verklig avbild av Allahs Sändebuds (s.a.w.) liv. Hazrat Abu Huzaifa brukade säga: ”Efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång förändrades varje människa på något sätt, men Umar och hans son Abdullah förändrades inte alls.” Nafi, Ibn Umars nära tjänare, brukade säga till sina tabi’in-elever: ”Om Ibn Umar hade levt i denna tid skulle ni, när ni såg hans stränghet i att följa Allahs Sändebuds (s.a.w.) sunnah, säga: ’Den mannen är galen.’” Han levde i omkring åttiofem år och svor trohetseden till Allahs Sändebud (s.a.w.) redan som barn. Mot slutet av sitt liv sade han: ”Från det att jag svor trohetseden till Allahs Sändebud (s.a.w.) fram till denna dag har jag inte brutit den eller ändrat något i den.” Han följde inte bara Profetens (s.a.w.) gudsdyrkan, utan också alla hans mänskliga handlingar och vanor. Under hajjresor brukade han exempelvis senare övernatta på samma platser där Allahs Sändebud (s.a.w.) hade övernattat. På de platser där Allahs Sändebud (s.a.w.) hade bett brukade han också be. Han färdades på samma vägar som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade färdats på. Till och med på de platser där Allahs Sändebud (s.a.w.) hade utfört wudu och ghusl utförde han samma handlingar. Kort sagt följde han varje steg av Allahs Sändebud (s.a.w.) exakt. Människor ansåg att vart och ett av hans ord och handlingar i själva verket var Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord och handlingar. Eftersom människor följde honom brukade han, när han av personliga skäl inte kunde följa sunnah i någon fråga, tydligt säga: ”Detta är inte Allahs Sändebuds (s.a.w.) handling eller praxis. Jag har gjort detta på grund av ett särskilt hinder.” Därmed undanröjdes människornas förvirring. Hazrat Aisha (r.a.) sade om hans följande av sunnah: ”Ingen följer Allahs Sändebuds (s.a.w.) fotspår så som Ibn Umar.”

Hans tafaqquh fi’d-din, det vill säga hans reflektion och forskning kring religionen, hade nått fulländning. Hela sitt liv ägnade han åt kunskapsstudier och att utfärda fatwor. Han var en av Medinas berömda mufti-sahaba. Även sin tids främsta islamiska experter sökte hos honom lösningar på olika rättsfrågor. Framstående tabi’in, såsom Said ibn Jubayr, fick också lösningar på olika rättsfrågor från honom. Senare byggdes den malikitiska rättsskolan huvudsakligen på dessa fatwor av Ibn Umar. Imam Malik sade att Ibn Umar var en av religionens imamer. Om hans fatwor hade samlats skulle de ha blivit ett omfattande verk. Han var ytterst försiktig när han utfärdade fatwor. Hafiz Ibn Abd al-Barr sade: ”Ibn Umar var särskilt försiktig både i sina fatwor och i sin praxis. Liksom han talade efter noggrant övervägande handlade han också först efter noggrant övervägande.

Förutom religiös kunskap tycks Ibn Umar inte ha haft något särskilt intresse för de kunskaper som var vanliga i dåtidens Arabien, såsom poesi, astrologi och vältalighet. Den möjliga orsaken var att han inte ansåg det lämpligt att ägna tid åt studier av annan kunskap än religiös kunskap.

Det är sant att alla följeslagare i allmänhet präglades av Allahs Sändebuds (s.a.w.) karaktärsegenskaper, men hos Ibn Umar var denna prägel djupare. I vart och ett av hans ord och handlingar framträdde tydligt Allahs Sändebuds (s.a.w.) sätt och karaktär.

Allah den Allrahögste har sagt följande när Han prisar följeslagarna i den heliga Koranen: ”Iza zukirallahu wajilat qulubuhum” – när Allah nämns för dem darrar deras hjärtan av fruktan. Detta tillstånd hade nått sin fulla utveckling hos Ibn Umar. En gång reciterades följande vers inför honom: ”Fakayfa iza ji’na min kulli ummatin shahidan” – hur ska det då bli när Vi låter ett vittne från varje folk träda fram? När Ibn Umar hörde denna vers grät han så mycket att hans skägg blev vått av tårarna, och människorna omkring honom påverkades också av detta.

Ibn Umar var en stor gudsdyrkare och en nattlig bedjare. Han tillbringade större delen av natten i dyrkan. Hans tjänare Nafi säger att han brukade be hela natten. När den sanna gryningen närmade sig frågade han mig: ”Har morgonen kommit?” Om jag svarade ja, fortsatte han med istighfar tills det ljusnade något mer. Om jag svarade nej, ställde han sig åter till bön. När han reciterade Koranen upplevde han en himmelsk njutning. Han försummade inte ens de mindre formerna av dyrkan. Inför varje bön gjorde han på nytt wudu. När han gick till moskén satte han långsamt ned fötterna, så att antalet steg skulle bli fler och belöningen större.

Ibn Umar var ett levande exempel på zuhd och taqwa. Han var sin tids oöverträffade zahid och muttaqi. Hazrat Jabir (r.a.) brukade säga: ”Bland oss fanns ingen annan än Ibn Umar som inte lät sig lockas av världens prakt.” Redan från barndomen hade han en stark känsla av taqwa. När Allahs Sändebud (s.a.w.) såg denna egenskap hos honom sade han: ”Rajulus salih” – en rättfärdig tjänare.

Han var mycket givmild. Han gav alltid bort det han älskade mest för Allahs sak. Varje slav eller slavinna som han tyckte om frigav han. Vid ett enda tillfälle kunde han dela ut tusen dirham. Han frigav så många slavar och slavinnor att antalet han hade befriat översteg tusen. En gång red han till hajj på en mycket vacker kamel. Han tyckte mycket om dess gång. Plötsligt steg han av, lastade av packningen från dess rygg och befallde att den skulle tas med bland offerdjuren. Ayyub ibn Wa’il ar-Rasibi berättar: En dag fick Ibn Umar fyra tusen dirham och en sammetsmantel. Nästa dag såg han Ibn Umar köpa foder på kredit på marknaden till sitt riddjur. Ibn Wa’il gick då genast till Ibn Umars hus och frågade hans familj: ”Fick Ibn Umar inte fyra tusen dirham och en sammetsmantel i går?” De svarade: ”Jo.” Ibn Wa’il sade: ”I dag såg jag honom köpa foder till djuret på kredit på marknaden.” De svarade: ”Allt detta delade han ut innan natten tog slut.” Sedan gick han ut med manteln över axlarna. När han återvände hem såg Ibn Wa’il att inte heller den fanns kvar. På hans fråga svarade Ibn Umar: ”Jag gav den till en fattig.” När Ibn Wa’il hörde detta sprang han klappande i händerna mot marknaden. Han ställde sig på en upphöjd plats och ropade: ”Ni köpmän! Vad ska ni med världen till? Här är Ibn Umar: fyra tusen dirham kom i hans händer, och han delade ut dem. Sedan köpte han på morgonen foder till sitt djur på kredit.”

På detta sätt var han en levande tafsir av versen: ”Lan tanalul-birra hatta tunfiqu mimma tuhibbun” – ni kommer aldrig att uppnå godhet förrän ni ger av det ni älskar. Han åt aldrig utan att ta med sig en eller två fattiga och behövande till måltiden. Ofta tillrättavisade han sina söner när de bjöd in de rika till mat men inte kallade de fattiga och behövande tillsammans med dem. Han brukade säga: ”Ni bjuder in de mätta och lämnar de hungriga.”

Han var en framgångsrik affärsman. Han ägde också odlingsbar mark. Han fick dessutom ett bidrag från Bayt al-Mal. Men själv förbrukade han mycket lite. Allt gav han bort. En gång gav en vän honom ett fyllt kärl som gåva. Han frågade: ”Vad är detta?” Vännen svarade: ”Det är medicin. Jag har tagit med den till dig från Irak.” Han frågade då: ”Vilken nytta gör den?” Vännen svarade: ”Den stärker matsmältningen!” Ibn Umar sade: ”Ändå har jag inte ätit mig mätt på fyrtio år.” Var han snål eller fattig? Nej, historien säger inte det. Han gjorde detta för att uttrycka sin medkänsla och sitt deltagande med Allahs Sändebud (s.a.w.) och hans far, Umar ibn al-Khattab.

Han hyste en djup kärlek till Allahs Sändebud (s.a.v.). När den älskade Profeten avled krossades hans hjärta fullständigt. Så snart han mindes Allahs Sändebud (s.a.v.) brast han ut i häftig gråt. Varje gång han återvände till Medina från en resa gick han till den heliga Rawza och framförde sin salam. På grund av sin kärlek till Allahs Sändebud (s.a.v.) älskade han också dennes familj och anhöriga djupt. En gång frågade en irakisk beduin honom om försoningen för att ha dödat en mygga. Han sade till sina följeslagare: ”Se på den här mannen. Han frågar om försoningen för myggans blod, medan det var hans folk som dödade den älskade Profetens hjärtebarn Husayn.” På grund av sin kärlek till Allahs Sändebud (s.a.v.) älskade han även staden Medina innerligt. Trots alla sorger och svårigheter tänkte han aldrig på att lämna Medina.

Hadhrat Ibn Umar (r.a.) avstod alltid från allt som kunde skapa splittring bland den muslimska ummahn. Han var sanningsenlig. Men ibland förblev han tyst när han såg att den muslimska ummahn kunde skadas. En gång hävdade Hadhrat Amir Muawiya (r.a.): ”Vem har större rätt än jag till kalifatet?” Ibn Umar tänkte svara på detta, men avstod av rädsla för fitna och oenighet. Han förblev tyst. På samma sätt bad han fyra rakʿat bakom kalifen Uthman i Mina, trots att han ansåg att man där enligt Allahs Sändebuds (s.a.v.), Abu Bakrs och Umars sunnah skulle förkorta bönen. När han däremot bad ensam bad han endast två rakʿat. Av rädsla för splittring bad han fyra rakʿat bakom Uthman. Han brukade säga: ”Att skapa splittring är en dålig handling.” Han sade också: ”Även om hela Muhammads ummah accepterade mig som kalif och endast två personer vägrade att acceptera mig, skulle jag ändå inte bekämpa dem.”

Av rädsla för splittring avlade han bayʿah till alla kalifer. Under denna tid av fitna och oenighet bad han bakom alla härskare och betalade zakat till dem. Men denna lydnad var begränsad till religionens gränser. Därför bad han först bakom Hajjaj, men när Hajjaj började fördröja bönen slutade han att be bakom honom. Han lämnade till och med Mekka och flyttade till Medina.

Ibn Umar var aldrig rädd för att tala sanning. Han kritiserade de umayyadiska härskarna ansikte mot ansikte. En gång höll Hajjaj en khutbah. Ibn Umar sade till honom: ”Den här mannen är Allahs fiende. Han har vanhelgat Mekkas haram, förstört Baytullah och dödat Allahs älskade tjänare.”

En annan gång gjorde Hajjaj sin khutbah så lång att ʿasr-bönen blev försenad. Ibn Umar ropade: ”Bönetiden håller på att gå ut, avsluta talet!” Tre gånger sade Ibn Umar till de närvarande: ”Om jag reser mig, följer ni då med mig?” Folket svarade: ”Ja.” Ibn Umar reste sig. Hajjaj steg skyndsamt ned från minbaren och ledde bönen. Senare frågade Hajjaj Ibn Umar: ”Varför gjorde du så?” Han svarade: ”Vi kommer till moskén för att be. När bönetiden har infallit bör man leda bönen genast. Sedan kan du prata strunt så länge du vill.” På grund av denna frispråkighet var de tyranniska härskarna i Banu Umayyah mycket rädda för honom.

Islam har avskaffat alla sådana handlingar och egenskaper genom vilka någon människa förnedras eller hedras utan skäl. Ibn Umar var ett levande exempel på denna islamiska jämlikhet. Han tyckte inte alls om något beteende som kunde skapa skillnader inom denna jämlikhet. Därför satte han sig inte på en plats där människor reste sig för att hedra honom. I sitt bemötande av sina tjänare och slavinnor höll han fast vid denna jämlikhet. Han lärde dem att värna om sin självkänsla. Han lät dem sitta tillsammans med honom och äta. Han trodde att det var en stor synd att inte se till slavarnas mat och kläder. Salim berättar att Ibn Umar under hela sitt liv, med endast ett undantag, aldrig skällde på någon slav eller slavinna. En gång slog han en slav av någon anledning. Efteråt ångrade han sig så djupt att han frigav honom.

Ödmjukhet och mildhet var utmärkande drag i hans karaktär. Han avskydde starkt att höra sig själv bli berömd. En man kastade jord i hans ansikte. Därefter återgav han för honom Allahs Sändebuds (s.a.v.) hadith: ”Kasta jord i smickrarens ansikte.” Han hälsade på alla, unga som gamla, utan åtskillnad. Om han under sin färd glömde att hälsa på någon, återvände han och hälsade på honom. Även när han fick höra mycket hårda ord tålde han dem och svarade inte. En man förolämpade honom med grova ord. Som svar sade han bara: ”Jag och min bror tillhör en mycket ädel släkt.” Sedan förblev han tyst.

Av Ibn Umars levnadsteckning ser vi att hans ekonomiska ställning var mycket god. Han brukade dela ut tusentals dirham bland fattiga och behövande under ett och samma möte. Men det sammanlagda värdet av möblerna i hans eget hem översteg inte etthundra dirham. Maymun ibn Mihran berättar: ”Jag gick in i Ibn Umars hem och räknade ut priset på täcken, madrasser, sängkläder och liknande. Tillsammans uppgick det inte till mer än etthundra dirham.” Han levde ett så enkelt och anspråkslöst liv. Han utförde själv sina egna sysslor. Det behagade honom inte att ta emot någon annans hjälp med sina göromål.

Under kalifen Umars tid, när bidragen till alla sahaba fastställdes, fastställdes Ibn Umars bidrag till två och ett halvt tusen dirham. Däremot fastställdes Usama ibn Zayds bidrag till tre tusen dirham. Ibn Umar protesterade inför sin far Umar (må Allah vara nöjd med honom) mot denna skillnad och sade: ”När jag inte på något sätt står efter honom, och du inte står efter hans far, vad är då orsaken till denna skillnad?” Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Du har talat sanning. Men Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) älskade hans far mer än din far och honom mer än dig.” När Ibn Umar hörde svaret förblev han tyst.

Hans karaktärsdrag och dygder kan inte beskrivas och återges i denna korta artikel. En tabi’i sade en gång om honom: ”Om jag skulle vittna om att någon människa hörde till paradisets invånare, skulle jag utan tvekan göra det för Ibn Umar.”

Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abdullah och hans kunya var Abu Muhammad. Hans far var Jahsh och hans mor Umayma. Han var släkt med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på flera sätt. Hans mor Umayma bint Abd al-Muttalib var Allahs Sändebuds faster. Hans syster, de troendes moder Zaynab bint Jahsh, var Allahs Sändebuds hustru. Därför var han både Allahs Sändebuds kusin på mödernet och svåger.

Historien innehåller inga uppgifter om vilket år han föddes. När han blev martyr i slaget vid Uhud under det tredje hijriåret var han emellertid något över fyrtio år gammal. På grundval av detta kan man säga att han föddes i Mecka tjugofyra eller tjugofem år före Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick sin profetkallelse. Under den förislamiska tiden var han en halif, det vill säga bunden till Harb ibn Umayya genom en allians. Vissa har dock uppgett att Banu Abd Shams var hans halif. I grunden finns ingen motsättning mellan de två berättelserna, eftersom Harb ibn Umayya själv var medlem av Banu Abd Shams.

Abdullah var en av ”sābiqūn ilā al-islām”, det vill säga bland dem som tidigt antog islam. Han antog islam redan innan Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sökte skydd i Dar al-Arqam.

Efter att han antagit islam undkom varken han eller hans stam Qurayshs förföljelse och förtryck. Därför gjorde han hijra till Abessinien två gånger. Under den senare utvandringen följde alla hans familjemedlemmar med honom: hans två bröder Abu Ahmad och Ubaydullah, hans tre systrar Zaynab, Umm Habiba och Hamna, samt Ubaydullahs hustru Umm Habiba bint Abi Sufyan. När hans bror Ubaydullah hade kommit till Abessinien lämnade han islam, antog kristendomen och dog där som murtadd, det vill säga avfälling.

Eftersom han hade lämnat islam skilde sig hans hustru Umm Habiba från honom. Senare gifte sig Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med henne och gav henne ställning som sin hustru. (Al-Isaba 2/272) Efter att ha stannat en tid i Abessinien återvände Abdullah till Mecka tillsammans med de övriga familjemedlemmarna. När han kom tillbaka till Mecka fann han att alla medlemmar av hans stam, Banu Ghanam, hade antagit islam. Med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillstånd gjorde han hijra till Medina och tog dem alla med sig. Före dem hade Abu Salama gjort hijra till Medina. Som jag nämnde tidigare hade alla i hans stam antagit islam; han tog med sig hela stammen, unga och gamla, män och kvinnor, och anlände till Medina. Han lämnade inte en enda person från Banu Ghanam kvar i Mecka.

En kort tid efter att de hade lämnat Mecka gick Qurayshs ledare, däribland Utba och Abu Jahl, ut ur sina hus och begav sig mot Banu Ghanams kvarter. Deras avsikt var att se vilka i Ghanam-stammen som hade gett sig av och vilka som hade stannat kvar. De såg att hela kvarteret var öde och tomt på människor. Dörren till ett hus stod öppen, medan ett annat var låst. När Utba såg detta sade han: ”Banu Jahashs hus står ju tomma och öde, och sörjer sina invånare.” När Abu Jahl hörde detta tog han sig in i Abdullah ibn Jahashs hus. Han plundrade dess ägodelar efter eget behag. Av alla hus i kvarteret var Abdullahs det vackraste och mest välbärgade. När Abdullah berättade för Allahs Sändebud om Abu Jahls plundring av hans hus, tröstade han honom och sade: ”Abdullah, är du inte glad över att Allah i utbyte mot detta ska ge dig ett hus i paradiset?” Han svarade: ”Jo, sannerligen, Allahs Sändebud.” Sändebudet (frid vare med honom) sade: ”Det är vad du kommer att få.” Abdullah blev glad.

När Abdullahs familj hade nått Medina gav Hazrat Asim ibn Thabit al-Ansari hela hans familj skydd. Senare upprättade Allahs Sändebud (frid vare med honom) ett mu’akhat, det vill säga ett broderskapsband, mellan de båda.

I rajab under det andra hijriåret valde Allahs Sändebud (frid vare med honom) ut en grupp bestående av åtta följeslagare. Bland dessa åtta fanns Abdullah ibn Jahash och Sa’d ibn Abi Waqqas. Allahs Sändebud talade till dem alla och sade: ”Jag ska utse den av er som är mest uthållig i hunger och törst till er amir.” Därefter utsåg han Abdullah till amir. På så sätt fick han äran att bli den förste amiren för en grupp troende. Allahs Sändebud gav honom färdvägsinstruktioner och överlämnade ett brev med ett sigill till honom. Han sade: ”Öppna inte detta brev före två dagar. När ni har färdats i två dagar ska du öppna och läsa det och handla enligt instruktionerna i brevet.”

Hazrat Abdullah gav sig av från Medina tillsammans med sina följeslagare. Efter två dagars färd öppnade och läste han brevet enligt instruktionerna. I brevet stod det att han skulle nå en plats kallad Nakhlah mellan Mecka och Taif och där skaffa information om Qurayshs rörelser och övriga förhållanden. Han tog emot denna befallning med största vördnad och respekt. Han talade till sina följeslagare och sade: ”Mina vänner, jag kommer att verkställa Allahs Sändebuds (frid vare med honom) befallning. Den av er som önskar martyrskap kan följa med mig, och den som inte vill det kan återvända. Jag kommer inte att tvinga någon.” När de hörde detta tal uttryckte alla sina följeslagare sin önskan att följa honom. När de nådde Nakhlah började de noggrant bevaka Qurayshs rörelser. En dag passerade en handelskaravan från Quraysh längs denna väg. Karavanen bestod av fyra personer: ’Amr ibn al-Hadrami, Hakam ibn Qaysan, Uthman ibn Abdullah och Uthmans bror Mughirah. De hade handelsvaror som läder, russin och annat med sig.

Abdullah ibn Jahash rådgjorde med sina följeslagare om huruvida de skulle angripa karavanen eller inte. Den dagen var den sista dagen i de heliga månaderna. Det bör nämnas att dhu al-qa’dah, dhu al-hijjah, muharram och rajab är de fyra heliga månaderna. Sedan urminnes tider hade araberna betraktat krig, strider och blodsutgjutelse under dessa månader som förbjudna. De övervägde att om de angrep karavanen den dagen skulle det ske under en helig månad. Om de däremot väntade till nästa dag skulle karavanen hinna nå Meckas heliga område. Meckas heliga område är en trygg plats för alla. Om de angrep karavanen där skulle det vara en förbjuden handling. Efter överläggningen beslöt de att anfalla. De genomförde ett överraskningsanfall, dödade karavanens ledare ’Amr ibn al-Hadrami, tog Uthman ibn Abdullah och Hakam ibn Qaysan till fånga, medan den fjärde mannen flydde. De erhöll en stor mängd varor som krigsbyte. Abdullah ibn Jahash avsatte en femtedel av det erhållna krigsbytet för Allah och Hans Sändebud och fördelade de återstående fyra femtedelarna lika mellan sina följeslagare. Vid den tiden hade inga regler för fördelning av krigsbyte ännu fastställts. Abdullahs ijtihad visade sig emellertid vara riktig. Senare uppenbarades i Koranen versen om khumus (en femtedel), som bekräftade hans beslut.

Hazrat Abdullah ibn Jahash kom till Allahs Sändebud (frid vare med honom) i Medina med en femtedel av krigsbytet. Sändebudet (frid vare med honom) vägrade att ta emot det. Han sade: ”Jag gav dig ju inte order att utgjuta blod under en ’haram’, det vill säga förbjuden, månad.”

Även andra muslimer fördömde Abdullah för hans djärvhet och överträdelse. Quraysh började också sprida denna händelse vitt och brett. De gick omkring och sade: ”Muhammads (frid vare med honom) följeslagare har gjort de heliga månaderna tillåtna. Genom att döda och utgjuta blod har de vanhelgat dessa månader.” Hazrat Abdullah och hans följeslagare hamnade i stor fara. De blev rädda, eftersom de fruktade att de hade varit olydiga mot Allahs Sändebud (frid vare med honom). De plågades av ånger. Till sist uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers i Koranen, som uttryckte Hans tillfredsställelse med deras handling: ”De frågar dig om den heliga månaden och strid däri. Säg: ’Att strida däri är en stor synd. Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Honom, att hindra människor från den heliga moskén (Kaba) och att fördriva dess invånare därifrån är ännu större inför Allah. Och att skapa fitnah eller fördärv är värre än att döda.’” (Al-Baqarah 2:217)

Efter att denna vers ur Koranen hade uppenbarats kunde de andas ut av lättnad. Muslimerna kom i grupper för att gratulera dem och omfamnade dem. Allahs Sändebud (frid vare med honom) blev nöjd med dem, tog emot deras andel av krigsbytet och frigav de två fångarna efter att ha tagit emot lösesumman.

Händelsen med ʿAbdullah ibn Jahsh och hans följeslagare var i själva verket en viktig händelse i muslimernas liv. Deras krigsbyte var islams första krigsbyte, mannen som dödades av dem var den första polyteisten som dödades av muslimer, och de två fångarna som de tog var de första fångarna i muslimernas händer. Den fana som gavs till dem var den första fana som Allahs Sändebud (s.a.) överlämnade, och ledaren för denna grupp, ʿAbdullah ibn Jahsh, var den förste ledaren som tilltalades som de troendes ledare. ʿAbdullah ibn Jahsh var också den förste som införde khumus beträffande krigsbyte, och Allah uppenbarade en uppenbarelse som bekräftade detta. (Al-Istīʿāb)

Den ädle ʿAbdullah ibn Jahsh deltog i slagen vid Badr och Uhud. Saʿd ibn Abī Waqqās har berättat: Dagen före slaget vid Uhud bad jag och ʿAbdullah. Jag sade: ”O Allah, låt den fiende som i morgon kommer att strida mot oss vara mycket modig och häftig, så att jag kan döda honom för Din skull och ta hans vapen.” När ʿAbdullah hörde min åkallan sade han ”Āmīn”. Därefter lyfte han händerna och bad: ”O Allah, ge mig en motståndare som är mycket modig och snabbt blir uppbragt. Jag ska strida mot honom för Din skull. Han ska döda mig, skära av min näsa och mina öron, och när jag möter Dig och Du frågar: ’ʿAbdullah, hur blev din näsa och dina öron avskurna?’ ska jag svara: ’För Din och Ditt Sändebuds skull.’” Det var som om han såg att hans önskan skulle uppfyllas med en profetisk syn. Därför svor han gång på gång och sade: ”O Allah, jag svär vid Ditt namn att jag ska strida mot fienden, och han ska döda mig, skära av min näsa och mina öron och lemlästa mig.” (Usd al-Ghābah)

I månaden Shawwāl under det tredje hijriåret började ett våldsamt slag på Uhuds slätter. Den ädle ʿAbdullah ibn Jahsh angrep så häftigt att hans svärd gick sönder i bitar. Allahs Sändebud (s.a.) gav honom en stav av en dadelgren, och han fortsatte länge att strida med den. Då uppfylldes hans önskan om martyrskap genom ett kraftigt slag från Abū al-Hakam ibn Akhnas al-Thaqafī. Polyteisterna vanställde hans kropp; de skar av hans näsa och öron och trädde dem på en tråd som ett halsband. När den ädle Saʿd såg detta utropade han: ”Vid Allah, ʿAbdullahs åkallan var bättre än min åkallan.”

Han levde i något mer än fyrtio år. Han begravdes i samma grav som sin morbror, den ädle Hamza, martyrernas mästare.

När Allahs Sändebud (s.a.) utsåg ʿAbdullah till ledare och skickade honom på expeditionen till Nakhlah sade han till sina följeslagare: ”Även om ʿAbdullah ibn Jahsh inte är den bäste bland er, är han den som bäst uthärdar hunger och törst.” Kärleken till Allah och Hans Sändebud gjorde honom likgiltig inför allt i denna värld. Hans enda önskan var att offra sitt kära liv på Allahs väg. Denna önskan uppfylldes. Han fick den hedersamma titeln ”al-Mujaddāʿ fīllāh” (den vars öron skars av på Allahs väg). Beträffande fångarna i slaget vid Badr rådfrågade Allahs Sändebud (s.a.) Abū Bakr, ʿUmar och ʿAbdullah ibn Jahsh.

ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿĀs (ra)

Hans namn var ʿAbdullah och hans kunya var Abū Muhammad, Abū ʿAbd al-Rahmān och Abū Nusayr. De två förstnämnda kunyorna var dock de mest berömda. Hans far var den berömde befälhavaren och diplomaten ʿAmr ibn al-ʿĀs (ra), och hans mor var Rīṭah bint Munabbih. Det har berättats att ʿAbdullah före islam kallades al-ʿĀs (den syndige, den olydige). Abū Zurʿah nämner i sitt historiska verk att Allahs Sändebud (s.a.) vid en begravning frågade honom: ”Vad heter du?” När han svarade ”al-ʿĀs” sade Sändebudet (s.a.): ”Nej, från och med i dag ska du heta ʿAbdullah.” Från den dagen blev al-ʿĀs ʿAbdullah.

Ibn Saʿd säger att ʿAbdullah antog islam före sin far ʿAmr ibn al-ʿĀs. Enligt olika källor var fadern ʿAmr endast tio till tolv år äldre än sonen ʿAbdullah. Enligt al-Wāqidī var fadern dock tjugo år äldre än sonen. (Tadhkirat al-Huffāẓ, al-Iṣābah, al-Istīʿāb) Far och son emigrerade båda till Medina före erövringen av Mecka. Efter att ʿAbdullah antagit islam tillbringade han större delen av sin tid i Allahs Sändebuds (s.a.) sällskap. Allt som kom ur Allahs Sändebuds (s.a.) mun, både när han var vred och när han var lugn, skrev han ned. Några följeslagare bad honom att inte göra detta och sade att man inte borde skriva ned allt som kom ur Allahs Sändebuds (s.a.) mun när han var upprörd. Han tog upp saken med Allahs Sändebud (s.a.). Sändebudet (s.a.) sade: ”Du kan skriva ned allt jag säger. Jag säger inget annat än sanningen.” (Musnad Ahmad, al-Istīʿāb) Allahs Sändebud (s.a.) älskade honom mer än hans far ʿAmr gjorde, och han hade en framträdande ställning hos Allahs Sändebud (s.a.).

Den tid som Abdullah fick över efter att ha varit i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sällskap ägnade han nästan helt åt att fasta på dagarna och dyrka Allah på nätterna. Gradvis blev han så djupt fäst vid detta att han blev likgiltig inför sin hustru, sin familj och allt världsligt. I detta läge kom hans far till Allahs Sändebud och klagade över hans onormalt asketiska liv. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) kallade på Abdullah och befallde honom att lyda sin far. Han sade: ”Abdullah, fasta men bryt fastan, be, vila och uppfyll även din hustrus och familjs rättigheter. Detta är min väg och min sed. Den som avvisar min väg räknas inte till mitt samfund.”

Abdullah deltog i alla de krig som ägde rum under Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) tid. Under krig brukade han vanligtvis ordna riddjur, och ansvaret för att transportera utrustningen anförtroddes åt honom. En gång frågade en man honom: ”Abu Muhammad, där vi bor används inte dirham och dinar. Våra främsta tillgångar är tamdjur och boskap. Vi köper och säljer kameler i utbyte mot getter. Finns det något problem med detta?” Han sade: ”En gång befallde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) att en kamelryttarstyrka skulle bildas. Jag delade ut alla de kameler jag hade, en efter en. Ändå återstod några män utan riddjur. Jag gick till Allahs Sändebud och sade: ’Allahs Sändebud, efter att jag delat ut alla kameler jag hade finns det fortfarande en grupp män kvar.’ Sändebudet befallde: ’Köp några kameler genom att lova att för varje kamel ge två eller tre kameler som allmosa.’ Jag samlade då in de nödvändiga kamelerna på detta sätt. (Dar Qutni)

I slaget vid Yarmuk kämpade han med stort mod. Under detta slag överlämnade den ärevördige Amr ibn al-As sitt befälsbaner till Abdullah.

Vid Siffin stod den ärevördige Amr ibn al-As på den ärevördige Muawiyas sida. Han tvingade sin son Abdullah att ansluta sig till Muawiyas armé. I själva verket kände han en stark avsky inför detta inbördeskrig. Därför deltog han visserligen på Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) sida, men tog i praktiken inte någon del i striderna. Gång på gång uppmanade han sin far att hålla sig borta från detta självförgörande krig. (Tadhkirat al-Huffaz)

Den ärevördige Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) anslöt sig vid Siffin till den ärevördige Ali (må Allah vara nöjd med honom) och blev martyr. Ammars martyrskap påminde Abdullah om ett uttalande av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). Han frågade sin far Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom): ”Hörde du inte Allahs Sändebud säga: ’Ve Ibn Sumayya (Ammar)! En upprorisk grupp kommer att döda honom’?” När Amr ibn al-As hörde detta såg han på den ärevördige Muawiya och sade: ”Hör du inte vad Abdullah säger?” Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) förklarade Abdullahs ord och sade: ”Han kommer alltid med nya problem. Är det vi som dödade Ammar? Ansvaret för hans död vilar i själva verket på dem som förde honom ut ur hans hem och tog honom med sig hit.” (Musnad Ahmad)

Två män angrep och dödade den ärevördige Ammar (må Allah vara nöjd med honom) samtidigt. De kom till den ärevördige Muawiya medan de grälade och var och en gjorde anspråk på äran att ensam ha dödat honom. Av en händelse var den ärevördige Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) närvarande där. När han hörde deras gräl sade han: ”En av er två bör med tillfredsställelse godta sin motståndares anspråk. Jag hörde nämligen Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) säga: ’En upprorisk grupp kommer att döda Ammar.’” En annan berättelse återger att han sade till den ärevördige Muawiya: ”Ge Ammars mördare det glada budskapet om helvetet.” När den ärevördige Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han irriterat till hans far: ”Amr, tänker du inte föra bort den där galne sonen från min åsyn?” Därefter frågade han själv Abdullah: ”Om det verkligen förhåller sig så, varför är du då med mig?” Den ärevördige Abdullah svarade: ”Därför att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) befallde mig att så länge jag lever förbli lydig mot min far.”

Även om hans händer inte fläckades av detta självförgörande krig vid Siffin, plågades han ändå hela livet av ånger över att ha deltagit i det. Han brukade ofta säga: ”Ack, om jag ändå hade dött tio år tidigare!” Eftersom han hade ställt sig på Muawiyas sida och haft baneret i sin hand ägnade han hela sitt liv åt ånger och att be Allah om förlåtelse. (Al-Istiab)

Den ärevördige Raja (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång satt jag tillsammans med en grupp människor i Profetens moské. Abdullah ibn Amr och Abu Said al-Khudri var också närvarande. När Abdullah såg den ärevördige imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom) komma sade han: ”Ska jag berätta något för er om denne man?” De sade: ”Varför skulle du inte göra det?” Han sade: ”Sedan slaget vid Siffin har jag inte talat med honom. Ändå är hans välvilja mot mig kärare än allt i världen.” Abu Said al-Khudri sade: ”Vill du gå till honom och försvara dig?” Han svarade: ”Ja!” Följande dag gick Abu Said al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) tillsammans med honom till den ärevördige Husayns (må Allah vara nöjd med honom) hem. Den ärevördige Husayn tvekade först att ta emot honom. Men efter Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) enträgna vädjan gick han med på det. Han förklarade bakgrunden till sitt deltagande vid Siffin och sade: ”I enlighet med Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) befallning drog jag inte mitt svärd, sårade ingen med mitt spjut och sköt inte heller någon pil.” (Usd al-Ghaba)

När det gäller kunskap och anseende intog Hazrat Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) en särskild ställning bland alla sahaba. Förutom sitt modersmål arabiska behärskade han även hebreiska. Han hade ingående studerat Tawrat och Injil. Han berättar: ”Jag drömde att jag hade honung i den ena handen och fett i den andra, och att jag slickade i mig dem.” Jag berättade om denna dröm för Rasulullah (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han sade: ”Du kommer att läsa två skrifter: Tawrat och al-Koranen.” (Al-Isaba)

Hazrat Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) samlade en mycket stor del av Rasulullahs (må Allah välsigna honom och ge honom frid) uttalade ord. Han gav sin samling namnet ”Sadiqa”. När man frågade honom om något och han inte hade något om saken i minnet, slog han upp svaret i denna ”Sadiqa”. (Musnad Ahmad) Denna samling var honom mycket kär. Mujahid berättar: ”En gång tog jag fram en bok under hans bädd och började titta i den. Han förbjöd mig att göra det. Jag sade: ’Ni brukar aldrig förbjuda mig något. Varför gör ni det i dag?’ Han sade: ’Detta är den sanningsenliga bok som jag ensam har hört från Rasulullah (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och samlat.’ Han sade också: ’Om denna bok, den heliga Koranen och jordegendomen i Wajah gavs till mig, skulle jag inte behöva något mer i världen.’

Antalet hadither som återberättats av Hazrat Abdullah ibn Amr var sjuhundra. Av dessa återberättades sjutton gemensamt av al-Bukhari och Muslim, åtta återberättades enbart av al-Bukhari och tjugo enbart av Muslim. (Tahdhib)

Kretsen kring Hazrat Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) hadithundervisning var mycket omfattande. Människor kom från fjärran trakter till hans undervisning för att höra hadither. Dessutom samlades stora skaror av kunskapstörstande människor omkring honom vart han än gick. En nahwi-schejk berättar: ”En gång bad jag den gemensamma bönen i moskén i Iliya. En man ställde sig bredvid mig. Efter bönen satte sig människor från alla håll tätt omkring honom. När jag frågade fick jag veta att han var Abdullah ibn Amr ibn al-As.”

Hazrat Abdullah älskade sina elever djupt. Han hyste också stor respekt för sin tids lärda. En gång nämndes Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) i hans närvaro. Han sade: ”Ni har nämnt en man som jag har älskat ända sedan den dag då Rasul (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Sök kunskap om Koranen hos fyra personer’, och som han först av alla nämnde var Abdullah ibn Masud.”

Hazrat Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) återberättade hadither från ett stort antal sahaba, såsom Umar, Abu Darda, Muadh, Abd al-Rahman ibn Awf och sin far Amr, bland andra. Abu Nuaym säger: ”Bland sahaba återberättade Ibn Umar, Abu Umama, Miswar, Saib ibn Yazid och Abu Tufayl, liksom ett stort antal framstående tabiun, hadither från honom.” (Al-Isaba)

Abdullah ibn Amr var särskilt berömd för taqwa, gudsfruktan och omfattande ibadah. I historien har han tilldelats olika hederstitlar, såsom den bedjande, den ångerfulle och den hängivne. Hans far Amr var en mästare i klokhet, list och strategi, medan han själv var en framstående person bland de hängivna, asketerna och frispråkiga. Hela hans liv ägnades åt ibadah. Allteftersom Koranen uppenbarades memorerade han den. När uppenbarelsen var fullbordad hade han blivit hafiz av hela Koranen. På jihadens fält såg man honom alltid i främsta ledet. När den väpnade jihaden däremot var över såg man honom i moskén, fastande om dagen och ägnad åt ibadah om natten. Han var försjunken i koranrecitation och tasbih, eller i tawbah och istighfar. Kort sagt: när det inte kallades till jihad var han tjugofyra timmar om dygnet försjunken i sawm, salat och recitation.

Av naturen hade han en benägenhet för ruhbaniyya, det vill säga asketiskt avståndstagande från världen. En gång kallade Rasulullah (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på honom och sade: ”Abdullah, jag har fått veta att du har bestämt dig för att tillbringa hela ditt liv med att fasta på dagarna och ägna dig åt ibadah på nätterna.” Han sade: ”Ja, o Rasulullah.” Rasul (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du har inte kraft till det. Fasta, men bryt också fastan, och be, men vila också. Fasta endast tre dagar i månaden, eftersom varje god gärning belönas tiofalt.” Han sade: ”Jag har kraft till mer än detta.” Rasul (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Fasta en dag och bryt fastan i två dagar.” Han sade åter: ”Jag har kraft till mer än detta.” Rasul (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Fasta en dag och bryt fastan en dag. Detta är Hazrat Dawuds (frid över honom) metod, och detta är den bästa formen av fasta.” Han bad åter: ”Jag kan fasta på ett ännu bättre sätt.” Rasul (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Det finns ingen fasta som är bättre än detta.” Vid ett annat tillfälle gick Rasulullah (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till hans hem och sade: ”Din kropp, dina ögon, din familj och dina vänner har rättigheter över dig.”

Hela sitt liv följde han Davids (frid vare med honom) exempel när det gällde fastan och tillbringade större delen av nätterna i tillbedjan. Han var så ivrig att recitera Koranen att han fullbordade den en gång var tredje dag. Mot slutet av sitt liv blev emellertid denna överdrivna gudsdyrkan plågsam för honom. Ibland sade han ångerfullt: ”Ack, om jag bara hade tagit emot den ’rukhsah’, det vill säga tillståndet att minska, som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) hade gett.” (Al-Isabah)

När hans far, ’Amr ibn al-’As, såg Abdallahs likgiltighet inför denna värld brukade han ofta klaga hos Allahs Sändebud. En dag tog Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) tag i Abdallahs tand, lade den i hans fars hand och sade: ”Gör det jag säger till dig och visa lydnad mot din far.” [Rijalun hawla ar-Rasul (må Allahs frid och välsignelser vara med honom)] Abdallah lydde sin far hela livet. Det var därför på faderns befallning som han begav sig till Siffin på Muawiyas sida.

Hazrat ’Amr ibn al-’As (må Allah vara nöjd med honom) fick genom det fäderneärvda arvet en enorm förmögenhet och många slavar. Den jordegendom i Taif som kallades Wahaj och som han fick var värd omkring en miljon dirham. (Usud al-Ghabah) Den brukades för hans räkning. En gång uppstod en tvist om denna jordegendom med ’Anbasah ibn Sufyan. Det var nära att konflikten mellan de båda sidorna ledde till blodsutgjutelse. Abdallahs bror, Hazrat Khalid ibn al-’As, kom för att tala honom till rätta. Han sade till Khalid: ”Den som dödas när han försvarar eller skyddar sin egendom är en martyr – minns du inte Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) ord?” (Musnad Ahmad)

Det råder oenighet bland biografiförfattarna om Hazrat Abdallahs (må Allah vara nöjd med honom) dödsår och dödsort. Historikerna har inte heller varit eniga om hur gammal han var när han dog. Som hans dödsort har man nämnt Sham, Mekka, Taif och Egypten, och som dödsår 65, 68 och 69 efter hijra. Enligt den mest kända uppfattningen avled han emellertid år 65 efter hijra, 72 år gammal, i staden Fustat i Egypten. Vid den tiden pågick en våldsam strid mellan Marwan ibn al-Hakams och Abdallah ibn az-Zubayrs arméer, och därför var det inte möjligt att föra hans kropp till den allmänna begravningsplatsen. Han begravdes på den plats där han bodde. (Al-Isabah, Tadhkirat al-Huffaz)

Miqdad ibn ’Amr (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Miqdad och hans kunya var Abu al-Aswad, Abu ’Amr och Abu Said. Hans far var ’Amr ibn Tha’labah. Hans förfäders ursprungliga hemort var Bahara. Ibn al-Kalbi berättar att Miqdads far ’Amr dödade en man ur sin stam och av rädsla för qisas, det vill säga vedergällning, flydde till Hadramaut och slöt ett alliansfördrag med Kinda. Därför kallades han Kindi. Han gifte sig med en kvinna från Hadramaut, och det var i hennes sköte som Miqdad föddes. Miqdad växte upp i Hadramaut. Där råkade han i gräl med en man vid namn Abu Shammar ibn Hajar al-Kindi och högg av ett av hans ben med ett enda svärdshugg. Därefter flydde han till Mekka. I Mekka började han leva i en allians med al-Aswad ibn ’Abd Yaghuth. Hans relation till al-Aswad blev så varm och nära att al-Aswad tog Miqdad till adoptivson. På så sätt blev han känd som Miqdad ibn al-Aswad, det vill säga al-Aswads son Miqdad. När sedan versen ”Kalla dem vid deras fäders namn” (Wa-dʿūhum li-ābāʾihim) uppenbarades i den heliga Koranen, började han i stället för al-Aswad använda namnet Miqdad ibn ’Amr, det vill säga ’Amrs son Miqdad. Därför nämns han i historien ibland som Miqdad ibn ’Amr och ibland som Miqdad ibn al-Aswad. (Al-Isabah, Usud al-Ghabah)

Kort efter att Miqdad hade tagit sin tillflykt till Mekka nåddes hans öron av tawhids budskap. Den ädle Allahs Sändebuds kallelse och förkunnelse blev hans första kontakt med islam. Det var en tid då islams hårdnackade fiender utsatte muslimerna för bestialiska övergrepp. Av rädsla för dem höll många då sin islam hemlig. Men efter att Miqdad hade antagit islam ansåg han det inte rätt att dölja sanningen. Han var en av de sju första personer som i ett sådant ögonblick av yttersta terror öppet förklarade att de hade antagit tron. De sex andra var Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom), Abu Bakr, ’Ammar, hans mor Sumayyah, Suhayb och Bilal (må Allah vara nöjd med dem). (Hayatus-Sahabah 1/218)

Han gifte sig med Dubayah, dotter till az-Zubayr ibn ’Abd al-Muttalib och kusin till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom). Det berättas att han en dag satt tillsammans med Abd ar-Rahman ibn Awf. Plötsligt frågade Abd ar-Rahman: ”Miqdad, varför gifter du dig inte?” Miqdad svarade genast och uppriktigt: ”Gift bort din dotter med mig.” Abd ar-Rahman kände sig förolämpad av detta. Han blev rasande och skällde ut Miqdad ordentligt. Miqdad kom till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) och klagade på Abd ar-Rahman. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Jag ska själv gifta bort dig.” Därefter gifte han bort Miqdad med sin kusin Dubayah. (Al-Isabah)

Efter att öppet ha förkunnat islam drabbades al-Miqdad av svårigheter. Med Allahs Sändebuds (sa) tillstånd gjorde han hijra till Abessinien. Efter att ha vistats där en tid återvände han till Mecka. Vid den tiden hade en ström av människor börjat göra hijra till Medina. På grund av vissa särskilda svårigheter kunde han inte göra hijra till Medina. Han blev kvar i Mecka även efter Allahs Sändebuds hijra till Medina. När en tillfällig konflikt bröt ut mellan Mecka och Medina begav han sig tillsammans med Utba ibn Ghazwan mot Medina som medlem av en framryckande spaningsgrupp från Quraysh. Gruppens ledare var Ikrima ibn Abi Jahl. På vägen drabbade de samman i en mindre skärmytsling med en grupp mujahider från Medina. Ledare eller amir för denna muslimska mujahidgrupp var Hazrat Ubayda ibn al-Harith (ra). När tillfället kom anslöt sig al-Miqdad och Utba ibn Ghazwan till den muslimska mujahidgruppen och nådde Medina tillsammans med dem. I Medina blev de gäster hos Hazrat Kulthum ibn Hidam. (Usud al-Ghaba) När han på uppmaning av Hazrat Ubayy ibn Ka’b (ra) uttryckte önskan att bosätta sig bland Banu Adila (enligt en annan uppgift Jadila), skänkte Allahs Sändebud (sa) honom ett stycke mark i det området.

Under det andra hijriåret började den första direkta militära sammandrabbningen mellan shirk och tawhid. Samma år nådde Qurayshs armé fram till Badrs slätt. För Allahs Sändebuds (sa) följeslagare var detta den första prövningen. Allahs Sändebud (sa) ville pröva deras iman genom att be dem om råd i denna fråga. Framstående följeslagare som Hazrat Abu Bakr as-Siddiq och al-Faruq al-Azam höll tal och uttryckte sin vilja att ge prov på en sällsynt uppoffring och självutgivelse. Hazrat al-Miqdad var också närvarande vid detta möte. Han höll ett känslofyllt tal. I talet försäkrade han Allahs Sändebud (sa) och sade: ”O Allahs Sändebud, gå vidare med att förverkliga den befallning Allah har gett dig. Vi står vid din sida. Vid Allah, Israels barn sade till sin profet Musa: ’Gå du och din Herre och strid, medan vi sitter här’ – vi kommer inte att säga något sådant till dig. Vi kommer i stället att säga till dig: ’Gå du och din Herre och strid mot dem, och vi ska också strida mot dem tillsammans med er.’ Vid Honom som har sänt dig med sanningen, om du för oss ända till Bark al-Ghimad, ska vi följa dig och strida mot din fiende. Vi ska strida från alla håll – till höger om dig, till vänster om dig, framför dig och bakom dig – tills Allah ger dig seger.” (Rijalun Hawla ar-Rasul) När Allahs Sändebud (sa) hörde detta känslofyllda tal lyste hans välsignade ansikte av glädje.

Slaget vid Badr började. Bland de muslimska mujahiderna var endast tre ryttare: al-Miqdad ibn Amr, Murthid ibn Abi Murthid och az-Zubayr ibn al-Awwam. Alla de övriga var fotsoldater eller kamelryttare. Enligt flera berättelser var al-Miqdad dock den ende beridne mujahiden i detta slag. Därför har det sagts: ’Al-Miqdad var den förste som lät sin häst galoppera på Allahs väg.’

Förutom Badr deltog han i alla viktiga slag, däribland Uhud och Khandaq, och visade prov på det yttersta hjältemod. Under det tjugonde hijriåret ledde Hazrat Amr ibn al-As fälttåget mot Egypten. Han bad huvudstaden Medina om ytterligare militär förstärkning. Kalifen Umar (ra) skickade tio tusen soldater och fyra officerare. En av dessa fyra var al-Miqdad ibn Amr. I ett brev till Amr ibn al-As skrev kalifen: ’Var och en av dessa fyra motsvarar tiotusen soldater på fiendens sida.’ Efter att dessa soldater hade anslutit sig vajade islams fana över hela Egypten inom mycket kort tid.

Hazrat Khubayb (ra) korsfästes och dödades av Meckas polyteister. Allahs Sändebud (sa) skickade az-Zubayr och al-Miqdad för att i nattens mörker ta ner Khubaybs kropp från korset. När de hade tagit ner Khubaybs kropp, lagt den på en häst och gett sig av, upptäckte Quraysh dem och började förfölja dem. (Hayatus-Sahaba)

Hazrat al-Miqdad hade en mycket stor mage. Därför började han lida svårt på sin ålderdom. För att lindra hans plågor opererade en av hans romerska slavar hans mage, men operationen misslyckades. I detta tillstånd gick han bort år 33 efter hijra på en plats som kallades Juruf, tre mil från Medina. De troendes befälhavare, Hazrat Uthman (ra), ledde hans begravningsbön. Han begravdes på Medinas Baqi-kyrkogård. När han dog var han omkring sjuttio år gammal.

Hos Hazrat al-Miqdad utvecklades de allra bästa karaktärsegenskaperna. Den hängivenhet och uppriktiga känsla han visade under slaget vid Badr väckte sådan avund bland hela följeslagarnas samfund att de önskade att de hade kunnat vara i hans ställe. Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) brukade säga: ’Ack! Om jag då hade varit gammal nog att delta i slaget vid Badr och al-Miqdads ord hade kommit ur min mun.’ Hazrat Abdullah ibn Masud sade: ’Jag var tillsammans med al-Miqdad i slaget vid Badr. Att ha varit tillsammans med honom i detta slag är så kärt för mig att allt i världen i jämförelse med det är fullständigt värdelöst.’ Den extrema fattigdom och brist som rådde under islams första tid gjorde honom i hög grad uthållig och realistisk. Han sade: ”När jag efter min hijra kom till Medina hade jag ingen ordnad plats att bo eller äta på. Jag var nära att dö av hunger. Till slut gav Allahs Sändebud (sa) mig och två av mina följeslagare plats i huset hos sin värd, Kulthum ibn Hidam. Vid den tiden hade Allahs Sändebud (sa) endast fyra getter. Så många människor levde genom att dricka mjölken från dessa getter. En natt gick Allahs Sändebud (sa) ut någonstans. Han dröjde innan han kom tillbaka. Jag tänkte att någon ansar kanske hade bjudit honom, så att han skulle återvända efter att ha ätit. Så snart denna tanke uppstod i mitt sinne reste jag mig och drack i en enda klunk upp den mjölk som hade sparats åt Allahs Sändebud (sa). Men strax därefter insåg jag att om min tanke var fel skulle jag hamna i stor förlägenhet. Medan jag tvekade på detta sätt återvände Allahs Sändebud (sa) och gick raka vägen till platsen där mjölken brukade stå. Han såg att skålen var tom. Jag började plågas av skam och ånger över mitt misstag. Särskilt när han lyfte handen för att säga något blev min rädsla gränslös. Jag tänkte att allt i detta liv och det kommande snart skulle förstöras för mig genom Allahs Sändebuds (sa) förbön mot mig. Men jag hörde honom säga: ’Allahumma at’imhu man at’amani wa asqi man saqani’ – O Allah, ge mat åt den som gav mig mat och ge dryck åt den som gav mig dryck. När jag hörde denna dua fick jag nytt mod. Jag reste mig och gick till getterna, i hopp om att finna lite mjölk i någon av deras juver. Men genom Allahs gränslösa makt fann jag varje get jag rörde vid fylld med mjölk. Jag mjölkade dem rikligt och bar fram mjölken till Allahs Sändebud (sa). Han frågade: ’Har ni alla druckit?’ Jag svarade: ’O Allahs Sändebud, drick du först, så ska jag berätta allt som hänt.’ Allahs Sändebud (sa) drack sig mätt. När jag kom att tänka på mitt tidigare misstag och min ånger började jag plötsligt skratta. Han frågade: ’Abul-Aswad, varför skrattar du?’ Jag berättade allt för honom. När han hade hört allt sade han: ’Detta var Allahs barmhärtighet. Varför väckte du inte dina två följeslagare? Även de skulle ha fått del av denna välsignelse?’”

Hazrat Miqdad var mycket klok och skarpsinnig. Hans omdöme och intelligens kom till uttryck i många situationer och händelser. En av hans följeslagare berättade: En dag satt vi hos Miqdad. Då riktade en tabi‘i sig till honom och sade: ”Vilken lycka dina två ögon har, som välsignats med att få se Allahs Sändebud (s)! Vid Allahs ed, jag längtar mycket efter att få se allt det som du har sett och närvara vid de scener och händelser som du har varit med om.” När Miqdad hörde detta blev han mycket vred på mannen. Folk sade: ”Varför blir du så upprörd?” Han svarade: ”Det är meningslöst att längta efter det förflutna i stället för att ta vara på nuet. Han vet ju inte vilken roll han skulle ha haft om han hade levt då. Vid Allahs ed, många av dem som levde samtidigt med Allahs Sändebud hamnade i Jahannam eftersom de inte antog tron. Vet han vilket sällskap han skulle ha tillhört? Bör han inte tacka Allah för att Han räddade honom från en sådan olycka och gjorde honom troende på Allah och Hans Sändebud (s)?”

En dag utnämnde Allahs Sändebud (s) honom till amir för en grupp. När han återvände frågade Sändebudet (s): ”Hur kändes det att vara amir, alltså ledare?” Som svar sade han en stor sanning: ”Jag kände mig stå över alla andra och att de andra stod under mig. Vid Hans ed som har sänt dig med sanningen: efter denna dag kommer jag aldrig mer att vara amir över två personer.” Han försökte inte dölja sin svaghet eller hålla sanningen hemlig. Han brukade alltid upprepa denna hadith av Allahs Sändebud: ”Den som räddas från fitna är verkligen lyckligt lottad.”

Han älskade Allahs Sändebud (s) mer än sitt eget liv. Han hade en stark känsla av ansvar för att skydda och trygga Allahs Sändebud (s). Så snart någon form av tumult uppstod i Medina kunde man se honom beväpnad och till häst vid dörren till Allahs Sändebuds (s) bostad. Även när det gällde att tillämpa islams föreskrifter korrekt var han mycket sträng. Liksom han var vaksam mot islams öppna fiender, var han också mycket uppmärksam på minsta likgiltighet och minsta fel hos sina vänner när det gällde islam. En gång gav han sig ut på ett fälttåg med en liten styrka. Fiendestyrkan omringade dem. Gruppens amir beordrade att ingen i styrkan den dagen skulle få lämna sin ridhäst för att rida på hans riddjur. Men en mujahid kände inte till detta. Han handlade i strid med amirens order. Därför fick han från amiren ett hårdare straff än det han egentligen förtjänade. Mujahiden grät när Miqdad gick förbi honom. Han frågade och fick reda på vad som hade hänt. Därefter tog han honom i höger hand, drog honom med sig till amiren och argumenterade med amiren tills denne tvingades erkänna sitt misstag. Han sade till amiren: ”Befria dig själv från ansvaret genom att ge mannen möjlighet att utkräva qisas.” Amirens tog emot Miqdads ord och rättade sig efter dem. Mannen valde dock att förlåta amiren. På detta sätt var han alltid som en ständigt vaksam väktare som försvarade religionens heder och värdighet. Han sade nästan alltid: ”Allah har befallt mig att älska dig och har också meddelat mig att Han älskar dig.” På så sätt välsignades han med Allahs och Hans Sändebuds kärlek.

Allahs Sändebud (s) sade: ”Varje profet har fått sju pålitliga följeslagare och ministrar. Men jag har fått fjorton. De är: Hamza, Ja‘far, Abu Bakr, Umar, Ali, Hasan, Husayn, Abdullah ibn Masud, Salman, Ammar, Hudhayfa, Abu Jafar, Miqdad och Bilal.”

Han tyckte inte alls om smicker eller beröm. En gång började några personer prisa honom i Hazrat Uthmans (r) närvaro. Han blev så vred att han kastade jord i deras ansikten. Hazrat Uthman (r) utropade: ”Miqdad, vad är det som händer?” Han svarade: ”Allahs Sändebud har befallt oss: ’Kasta jord i ansiktet på den som prisar.’”

Hans egentliga yrke var handel. Dessutom skänkte Allahs Sändebud (s) honom en bit mark i Khaybar-området. Senare köpte Hazrat Muawiya (r) den av Miqdads arvingar för etthundratusen dirham.

Miqdads hustru Dubaya berättade: En gång gick Miqdad till en avskild plats i Baqi‘ för att uträtta sina behov. Medan han uträttade sina behov såg han en mus komma ut ur sitt hål med en dinar. På detta sätt bar musen ut sammanlagt sjutton dinarer. Han plockade upp dem, tog med dem till Allahs Sändebud (s) och berättade hela händelsen. Sändebudet (s) frågade om han hade stuckit in handen i hålet. När han svarade nej, att han inte hade stuckit in handen, sade Sändebudet (s): ”Må Allah välsigna denna rikedom åt dig. Du behöver inte betala zakat på denna rikedom.” (Hayatus Sahaba 3/645)

Hazrat Miqdad (r) återberättade ett antal hadither från Allahs Sändebud (s), och framstående sahaba som Ali, Anas, Ubaydullah ibn Adi, Hammam ibn al-Harith och Abdur-Rahman ibn Abi Layla återberättade hadither från honom.

Amr ibn al-As (må Gud vara nöjd med honom)

Amr var hans namn, och Abu Abdallah och Abu Muhammad var hans kunya. Hans far hette al-As och hans mor Nabigha. Genom sin anfader Ka’b ibn Lu’ayy förenades hans släktlinje med Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) släktlinje.

Redan under den förislamiska tiden var Amr ibn al-As klan, Banu Sahm, berömd som en ädel klan. Ansvaret för att medla och avgöra Qurayshs tvister anförtroddes åt denna klan. Det finns inga särskilda uppgifter om hans födelse och barndom. Fram till dess att han antog islam var han en hårdnackad fiende till islam. Han förenade sig med Qurayshs ledare i motståndet mot islam och muslimerna och var mycket ivrig i detta.

Det berättas att han var en av de tre främsta männen bland Quraysh, som var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) värsta fiender. Mot dem bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Gud om hjälp, varpå Gud uppenbarade denna vers som svar: ”Du har ingen del i beslutet: antingen förlåter Han dem eller straffar dem, för de är orättfärdiga.” (Āl ʿImrān 3:128) Allahs Sändebud förstod att han förbjöds att uttala förbannelser över dem. Han överlämnade saken åt Gud. En av dessa tre män skulle senare bli islams store härförare, en av Arab istans främsta skickliga diplomater och Egyptens befriare: Amr ibn al-As (må Gud vara nöjd med honom). (Rijālun hawla ar-Rasūl, s. 614)

Amr ibn al-As var den mest entusiastiske medlemmen av den första grupp muslimer som begav sig till Abessinien. I Abessinien talade han med kungen och olika personer vid hovet och gjorde allt han kunde för att få dem att gå med på att fördriva muslimerna från Abessinien. Vid kungens hov höll han också ett flammande tal där han anklagade muslimerna för avfall. Men alla hans försök misslyckades.

I slaget vid diket slöt nästan alla Arabiska halvöns stammar förbund med Quraysh och samlades i utkanten av Medina för att fullständigt utrota muslimerna. Även här var Amr en av Qurayshs främsta män. Efter slaget vid diket hände något med honom, på något sätt. Till och med hos en så inbiten fiende till islam uppstod en förändring. Han började tänka över islams kallelse och budskap. Han har själv sagt: ”Som ett resultat av dessa funderingar började islams grundläggande budskap långsamt bli tydligt för mig. Så småningom började jag dra mig undan från motståndet mot muslimerna. Qurayshs ledare märkte detta och skickade en man till mig. Han började diskutera med mig. Jag sade till honom: ’Säg mig, vilka står på sanningens sida – vi eller perserna och romarna?’ Han svarade: ’Vi.’ Jag frågade: ’Vilka har lycka, rikedom och välstånd – de eller vi?’ Han svarade: ’De.’ Då sade jag: ’Om det inte finns något liv efter detta liv, vilken nytta har då vårt liv i sanningens tjänst? Redan i denna värld lever vi i misär jämfört med dem som håller sig till lögnen, och i det kommande livet har vi ingen möjlighet att få någon belöning. Därför verkar Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lära – att det efter döden kommer att finnas en annan värld där varje människa får resultatet av sina gärningar – mycket riktig och övertygande.’” Efter slaget vid diket blev han helt övertygad om Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) framgång. Han förstod att islam hade kommit för att segra. Det var denna övertygelse som uppmuntrade honom att anta islam.

Han berättar: ”När jag hade återvänt till Mecka efter slaget vid diket kallade jag till mig mina närmaste släktingar och vänner och sade: ’Vet att Muhammads budskap kommer att segra över alla andra budskap – det råder inget tvivel om detta. Jag har en väl genomtänkt idé och vill veta vad ni tycker om den.’ Jag sade: ’Låt oss bege oss till Najashi och stanna hos honom. Om Muhammad besegrar oss, stannar vi hos Najashi. Och om vårt folk segrar, är vi ändå det främsta folket. I så fall kommer Najashi att behandla oss väl.’ Alla godtog min idé. Därefter diskuterade vi vilken gåva vi kunde ta med till Najashi. Det mest värdefulla föremål vi kunde ge var våra lädervaror. Vi tog med oss en mängd läder och nådde Abessinien.”

När vi var på väg till Najashis hov kom även Amr ibn Umayya ad-Damri dit. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade skickat honom från Medina till Ja’far ibn Abi Talib i ett särskilt ärende. Ja’far ibn Abi Talib befann sig fortfarande i Abessinien. Efter en stund lämnade Amr Najashis hov. Vi beslöt att be Najashi överlämna Amr till oss. Om han gick med på vår begäran och överlämnade Amr till oss, skulle vi döda honom. Då skulle Quraysh förstå att vi hade tagit hämnd genom att döda Muhammads sändebud. Efter detta beslut infann jag mig vid Najashis hov. Enligt sed bugade jag inför honom och lade våra gåvor framför honom. Gåvorna behagade honom mycket.

Därefter sade jag: ”Den person som just nu lämnade Ers hov är sändebud från vår bittraste fiende. Om Ni överlämnar honom till oss kommer vi att döda honom.” På min begäran blev an-Najashi ursinnig. När jag såg att situationen höll på att förvärras sade jag ödmjukt: ”Om jag hade vetat att min begäran skulle göra Er så upprörd, skulle jag inte ha framfört den.” An-Najashi sade: ”Vill du att jag ska överlämna sändebudet från den man till vilken den ’största Namus’ har kommit – han som också kom till Moses (a.s.) – så att ni kan döda honom? ”Jag frågade: ”Är han verkligen en sådan person?” Han sade: ”Amr, er situation är verkligen beklagansvärd. Lyssna till mitt råd: följ honom. Vid Allah, han följer sanningen. Han kommer att segra över sina motståndare, liksom Moses segrade över Farao och hans folk och arméer.” Jag sade: ”Avlägg då trohetseden till honom på mina vägnar.” Han sträckte fram sin hand, och jag avlade islams trohetsed inför honom. Jag återvände till mina följeslagare, men då hade en revolution ägt rum i mitt tänkande. Jag avslöjade ingenting för dem.

Jag gav mig av från Abessinien för att avlägga trohetseden inför Allahs Sändebud (s.a.w.). På vägen mötte jag Khalid ibn al-Walid. Även han var på väg från Mekka till Medina. Jag frågade honom: ”Abu Sulayman, vart är du på väg?” Han svarade: ”Vid Allah, jag står inför en fruktansvärd prövning. Jag är övertygad om att denne man är en profet. Vi borde verkligen anta islam så snart som möjligt. Hur länge ska denna tvekan och osäkerhet fortsätta?” Jag sade: ”Jag är också på väg av samma anledning.” Därefter kom vi båda tillsammans till Allahs Sändebuds (s.a.w.) närvaro. När Allahs Sändebud (s.a.w.) såg oss båda lyste hans ansikte upp. Han sade till följeslagarna: ”Laqad ramātkum Makkatu bifalādhati akbādihā – Mekka har kastat sina mest värdefulla och skarpaste delar av sitt hjärta mot er.” (Rijāl ḥawla ar-Rasūl)

Först avlade Khalid ibn al-Walid trohetseden inför Allahs Sändebud (s.a.w.). Sedan gick jag något närmare och sade: ”O Allahs Sändebud! Även jag vill avlägga trohetseden, men alla mina tidigare synder måste förlåtas.” Han sade: ”Amr, avlägg eden. Islam utplånar alla tidigare synder, och hijra utplånar också alla tidigare överträdelser.” Jag avlade trohetseden inför Allahs Sändebud och återvände. Detta inträffade i början av det sjunde hijriåret, sex månader före erövringen av Khaybar. (Sīrat Ibn Hishām, del 2, s. 276–278; al-Fatḥ ar-Rabbānī, vol. 22; Musnad Imām Aḥmad; Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 1/157–160)

Efter att han hade antagit islam återvände han till Mekka. Efter att ha stannat där en tid gjorde han åter hijra till Medina. Amr ibn al-As var extrem både före och efter sitt antagande av islam. Liksom han tidigare hade varit fast besluten att utrota islam, var han efter sitt antagande av islam lika kompromisslös när det gällde otro och avgudadyrkan. Han sade: ”När jag var otrogen var jag Allahs Sändebuds (s.a.w.) största fiende. Om jag hade dött då skulle Helvetet ha varit min boning. Men efter att jag blivit muslim kunde Allahs Sändebud (s.a.w.) aldrig vara utom synhåll för mig.” Efter hans islamantagande deltog han i flera slag, men det finns inte mycket detaljerad kunskap om hans deltagande. Historien visar dock att flera mindre expeditioner genomfördes under hans ledning.

Ibn Saʿd berättar att några män ur Banū Qudāʿa efter erövringen av Mekka samlades och planerade att angripa muslimerna. Allahs Sändebud (s.a.w.) skickade en styrka på trehundra mujāhidīn mot dem under Abu ʿUbaydas ledning. Därefter skickade Allahs Sändebud (s.a.w.) från Medina ytterligare en styrka på tvåhundra mujāhidīn till hans hjälp, också under Abu ʿUbaydas ledning. Bland dem fanns framstående följeslagare som Abu Bakr och Umar. Tillsammans genomförde de expeditionen under Amr ibn al-As ledning och besegrade fienden. I historien är denna expedition känd som Ghazwa Dhāt as-Salāsil.

De flesta stammarna på Arabiska halvön antog islam efter erövringen av Mekka. Även om vissa stammar antog islam kunde de inte göra sig av med de vidskepelser som hade vårdats i generationer. De var rädda för att riva ned avgudabilderna och centra för avgudadyrkan. Därför skickade Allahs Sändebud (s.a.w.) flera styrkor åt olika håll för att förstöra dessa avgudar, så att de nya muslimernas hjärtan skulle befrias från avgudadyrkan. Ett av dessa centra hette Suʿā. När Amr närmade sig detta centrum fick lokalbefolkningen veta hans avsikt och sade: ”Ni kan inte förstöra detta centrum. Det kommer att försvara sig självt.” Amr sade: ”Drunknar ni fortfarande i sådana felaktiga föreställningar och sådan vidskepelse? Hur kan den som varken kan se eller höra försvara sig själv?” Därefter jämnade han centret med marken. När lokalbefolkningen såg detta stärktes deras tro.

Efter erövringen av Mekka sände Allahs Sändebud (s.a.w.) brev med islams budskap till kungarna och härskarna runt Arabiska halvön. När härskaren i Oman fick brevet antog han islam. Allahs Sändebud (s.a.w.) utnämnde Amr till wali över Oman. Amr stannade i Oman fram till Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång. (Futūḥ al-Buldān)

Efter att Abu Bakr (r.a.) blev kalif blossade fitnan och upproren från falska profeter och dem som vägrade betala zakat upp på Arabiska halvön. Amr ibn al-As befann sig då fortfarande i Oman. På kalifens order begav han sig från Oman mot Bahrain. På vägen blev han gäst hos Qurrah ibn Hurayrah, ledaren för Banū Amr. Qurrah visade honom stor gästfrihet. När de skildes åt sade han till Amr: ”Om zakat tas ut kommer araberna inte att acceptera någons styre eller ledarskap. Om uttaget av zakat upphör kommer de att förbli lojala och lydiga. Därför bör zakat avskaffas.”

Amr sade: ”Qurrah, har du avsagt dig islam? Försöker du skrämma mig med araberna? Vid Allah, jag ska låta sådana människor trampas ihjäl under hästarnas hovar.” Senare fördes Qurrah, tillsammans med andra rebeller, som fånge till Medina, och Amr frigav honom. När Amr anlände till Medina från Oman skickade kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) honom för att slå ned Banu Quda’as uppror. Genom hans ansträngningar återvände Banu Quda’ah åter till islam. När upproret hade slagits ned återvände han till Oman.

Kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skickade under år 13 efter hijrah olika arméer till olika delar av Syrien. Han skrev till Amr: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utnämnde dig till wali över Oman, och därför skickade jag dig dit en andra gång. Nu vill jag anförtro dig ett uppdrag som kommer att vara till gagn för dig i detta liv och i det kommande.” Amr svarade: ”Jag är endast en av Allahs pilar, och du är en skicklig bågskytt. Du har rätt att skjuta denna pil åt vilket håll du vill.” Kalifen avlägsnade honom från Oman och utnämnde honom till befälhavare för den palestinska fronten.

De muslimska arméerna gick till offensiv i Syrien från alla håll. Den romerske kejsaren skickade olika arméer för att möta de muslimska styrkorna. De olika romerska arméerna samlades slutligen vid Ajnadayn. Amr ibn al-As ryckte fram mot Ajnadayn från Palestina. Under tiden anlände Khalid ibn al-Walid och Abu Ubayda till Ajnadayn för att hjälpa Amr, efter att ha avslutat fälttåget mot Basra. Under år 13 efter hijrah utkämpades ett våldsamt slag mellan de muslimska och romerska arméerna vid Ajnadayn. Den romerske befälhavaren dödades och de led ett förkrossande nederlag. Vid Ajnadayn skickade den romerske befälhavaren en arabisk spion för att samla information om den muslimska armén. Efter att ha gått runt i det muslimska militärlägret och granskat det frågade den romerske befälhavaren honom: ”Vilka nyheter har du med dig?” Han berättade sanningen och sade: ”Dessa människor tillbringar nätterna i dyrkan och rider till slagfältet om dagen. Även om deras prins begår ett brott tillämpas sharia­ns bestämmelser på honom.” När befälhavaren hörde detta sade han: ”Om de verkligen besitter sådana egenskaper är det bättre att begravas i jorden än att strida mot dem.”

Amr deltog även i fälttåget mot Damaskus tillsammans med sina två följeslagare Khalid och Abu Ubayda och fick ansvaret att belägra Damaskus port Tuma. Efter Damaskus genomfördes fälttåget mot Fahl. Även i detta fälttåg ledde han framgångsrikt en del av den muslimska armén.

Genom de muslimska arméernas upprepade angrepp led de romerska styrkorna det ena förkrossande nederlaget efter det andra. Slutligen omorganiserades de försvagade romerska styrkorna på den romerske kejsarens order och växte till en enorm armé på tvåhundratusen man. De samlades vid en plats kallad Yarmuk för att göra ett slutgiltigt motstånd mot den muslimska armén. Den muslimska armén anlände också till Yarmuk under ledning av Khalid, Amr och Shurahbil ibn Hasana. De romerska styrkorna var dock fyra gånger större än den förenade muslimska armén. I det blodiga slaget vid Yarmuk kämpade Amr ibn al-As med enastående tapperhet och mod. Den romerska armén led ett förkrossande nederlag. Islams fana höjdes över hela Syrien.

Redan före Yarmuk hade Amr ibn al-As avslutat erövringen av vissa områden i Palestina. Efter Yarmuk riktade han nu sin uppmärksamhet mot fälttåget mot Palestina största stad, ”Iliya” eller Bayt al-Maqdis. Han belägrade Bayt al-Maqdis. Abu Ubayda hjälpte honom också. Han erövrade Bayt al-Maqdis utan någon blodsutgjutelse. På Iliyas invånares begäran kom kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) från Medina till Bayt al-Maqdis och slöt ett historiskt avtal med dem. På detta sätt kom denna ärofyllda stad för första gången under muslimsk kontroll.

Samma år som Bayt al-Maqdis erövrades bröt en epidemi av ta’un, eller pest, ut i hela Syrien, Irak och Egypten. Tusentals människor dog. Amr ibn al-As rådde befälhavaren Abu Ubayda att dra tillbaka soldaterna från Syrien och föra dem till en säker plats. Men Abu Ubayda, som hade en djup tro på ödet, avvisade rådet. Till slut tog pesten även hans liv. Före sin död utnämnde han Amr till befälhavare. Amr ibn al-As drog tillbaka armén från det pestdrabbade området.

Efter att erövringen av Syrien hade avslutats bad Amr kalifen Umar om tillstånd att genomföra ett fälttåg mot Egypten. Under den förislamiska okunnighetens tid brukade Amr resa till och från Egypten i handelsärenden. Därför hade han erfarenhet av Egypten. Kalifen tvekade först att bevilja hans begäran, men gav slutligen sitt tillstånd. När Amr gav sig av mot Egypten med sin lilla armé skickade kalifen Umar en armé under ledning av al-Zubayr ibn al-Awwam för att hjälpa honom.

Den ärevördige Amr ibn al-As vann den ena segern efter den andra i krigen vid Bab al-Yun, al-Arish, Ayn Shams, Fustat och andra platser. Därefter bad han kalifen Umar om tillstånd att rycka fram mot Alexandria. Efter att ha fått tillstånd överlämnade han ansvaret för de erövrade områdena åt den ärevördige Kharija ibn Hudhafa och gav sig av på expeditionen mot Alexandria. Han belägrade Alexandria. Mukawkis armé och stadsborna tog sin tillflykt till en välbefäst borg och gjorde motstånd. Då och då kom de ut ur borgen, genomförde överraskningsanfall och återvände sedan till borgen. Under dessa förhållanden gick nästan två år. Kalifen Umar blev orolig. Han skrev till Amr: ”Ni har suttit här under belägring i två år, men ännu har inget resultat visat sig. Det verkar som om även ni, liksom romarna, har blivit uppslukade av njutning och lyx och glömt era skyldigheter och ert ansvar. Så snart detta brev når dig ska du kalla samman folket, hålla ett tal inför dem om jihad och läsa upp mitt brev för dem. Därefter ska du på fredagen anfalla fiendens armé.”

I enlighet med kalifens order anföll han fiendens armé, och inom mycket kort tid kom Alexandria under den muslimska arméns kontroll. Han skickade Muawiya ibn Hudayj till Medina för att överlämna nyheten om segern till kalifen. När Muawiya anlände till Medina var det eftermiddag. Han gick raka vägen till Profetens moské. När kalifen fick höra detta kallade han genast till sig honom och frågade: ”Varför gick du direkt till moskén i stället för att komma hem till mig?” Muawiya svarade: ”Jag trodde att det var tid för er vila.” Kalifen sade: ”Skulle jag kunna sova på dagen och därigenom förstöra mina undersåtar?”

Efter erövringen av Alexandria erövrade han det ena området efter det andra: Barqa, Zuwaila, Tripolis, al-Maghrib, Sabra och flera andra. Efter erövringen av Tripolis skickade han genom ett sändebud de goda nyheterna till kalifen. Tunisien, Marocko och Algeriet låg bara nio dagar därifrån. Han bad kalifen om tillstånd att genomföra expeditioner till alla dessa områden. Med tanke på fred och ordning i de erövrade områdena beordrade kalifen att expeditionen till Västafrika skulle skjutas upp. Därmed tog Amr ibn al-As expedition i Afrika slut.

Efter att erövringen av Egypten hade slutförts utnämnde kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) honom till guvernör över Egypten. Kort därefter blev den ärevördige Umar martyr. Även kalifen Uthman behöll Amr på hans tidigare post. Vid denna tid gjorde Alexandrias invånare uppror på romersk uppmaning. Amr ibn al-As slog ned upproret med mycket hård hand och rev ned Alexandrias försvarsmurar av rädsla för framtida uppror.

År 26 enligt hijra avsatte den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) honom från posten som guvernör över Egypten. al-Tabari säger att kalifen Uthman aldrig avsatte någon utan ett konkret klagomål mot honom. Som orsak till hans avsättning anges att Egypten, trots att det var ett mycket bördigt land, inte gav de förväntade skatteintäkterna under Amrs tid. Detta klagomål hade riktats mot honom ända sedan Umars tid. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade också skrivit ett brev till honom om saken. Samma klagomål riktades mot honom under Uthmans tid. Den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) skrev till honom om detta, och Amr svarade: ”Kon kan inte ge mer mjölk än den förmår.” Efter detta befriade den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) honom från ansvaret för skatteintäkterna och överlämnade det till Abdullah ibn Sad. Efter denna händelse uppstod en meningsskiljaktighet mellan Amr och Abdullah, och Egyptens förvaltning blev i stor utsträckning paralyserad. Under dessa omständigheter avsatte den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) Amr och utnämnde Abdullah till guvernör över Egypten. (al-Tabari, Ibn al-Athir) En annan berättelse säger att Amr avsattes redan före upproret i Alexandria. När upproret bröt ut utnämnde kalifen Uthman honom till att slå ned det. Efter att upproret hade utrotats ville kalifen endast ge honom ansvar för försvaret. Han avvisade kalifens förslag och sade: ”Det går inte att jag håller i hornen medan han mjölkar.” Enligt denna berättelse avsattes han år 25 enligt hijra.

Efter att ha avsatts från posten som guvernör över Egypten kom den ärevördige Amr ibn al-As till Medina. Han blev något missnöjd med den ärevördige Uthman. Efter ankomsten till Medina hade han ett samtal med kalifen, och hans missnöje framgick tydligt. När han talade med kalifen hade skatteintäkterna från Egypten redan nått kalifen. Dessa intäkter var större än de som Amr ibn al-As hade skickat. Kalifen sade: ”Se, kon har gett mer mjölk.” Amr svarade genast: ”Ja, men kalven kommer att förbli hungrig.” Trots denna händelse förblev den ärevördige Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) lika lojal och trogen mot kalifen Uthman som tidigare. När rebellerna från Egypten anlände till Medina skickade den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) Amr för att försöka övertala dem. Med hjälp av sitt tidigare inflytande fick han rebellerna att återvända. Dessutom brukade den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) rådfråga Amr ibn al-As varje gång något problem uppstod inför honom. Amr gav honom råd med största uppriktighet. När sammansvärjningen mot kalifen, den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom), nådde sin höjdpunkt sammankallade han ett möte med shuran. Den ärevördige Amr ibn al-As var en av mötets medlemmar. Efter att ha rådgjort med shuran frågade kalifen särskilt Amr om hans åsikt. Han rådde kalifen att följa sina två föregångare, Abu Bakr och Umar (må Allah vara nöjd med dem), det vill säga att vara mild när det behövdes och sträng när det behövdes.

Efter att ha avsatts från posten som guvernör över Egypten drog han sig i praktiken undan från politiken och bosatte sig i Palestina. Ibland reste han dock till och från Medina. När kalifen Uthman belägrades av rebellerna befann sig Amr ibn al-As i Medina. När han såg att upproret var utom kontroll lämnade han Medina och sade: ”Må Allah förödmjuka den vars hand är delaktig i mordet på Uthman, och den som inte kan hjälpa honom bör lämna Medina.” Han lämnade Medina och begav sig till Syrien. Han höll dock hela tiden reda på vad som hände i Medina genom andra människor. Därefter ägde den ärevördige Uthmans martyrskap och kamelens slag rum, men han lämnade inte sitt tillbakadragna liv i Syrien. Han blandade sig inte i något.

En konflikt började mellan den ärevördige Ali och den ärevördige Muawiya. Den ärevördige Ali krävde trohetsed av den ärevördige Muawiya. Muawiya rådgjorde med Amr ibn al-As. Det berättas att Amr till en början sade till Muawiya: ”Under inga omständigheter kommer den muslimska umman att ge dig samma ställning som Ali.” Men senare visade det sig att Amr ibn al-As i denna konflikt helt tog Muawiyas parti. I slaget vid Siffin, som utkämpades mellan de båda sidorna, var Amr befälhavare för Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) armé. På Amrs inrådan hängde Muawiya, i det ögonblick då nederlaget i detta slag verkade nära, upp Koranen på spjutspetsar och erbjöd Ali (må Allah vara nöjd med honom) förlikning, varigenom han tvingade Ali att utlysa vapenvila. Därefter bildades, med målet att lösa konflikten, en skiljedomspanel bestående av två medlemmar. I denna panel var Amr ibn al-As Muawiyas utsedda representant, medan Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom) var Alis (må Allah vara nöjd med honom) utsedda representant.

Efter en lång diskussion om saken infann sig Amr och Abu Musa al-Ashari i Dumat al-Jandal för att tillkännage sitt beslut. Men i tillkännagivandets ögonblick frångick Amr det tidigare beslutet och förklarade genom ett diplomatiskt trick Muawiya vara kalif. Samtidigt fick han motståndaren Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) att med egna ord tillkännage Alis (må Allah vara nöjd med honom) avsättning.

Den möjlighet att lösa den muslimska ummans självdestruktiva konflikt som hade uppstått genom bildandet av skiljedomsrådet misslyckades enligt historikerna på grund av Amrs listiga diplomati. Konflikten och kriget började åter mellan de båda sidorna. Amr invaderade Egypten, besegrade och dödade Egyptens guvernör Muhammad ibn Abi Bakr, som hade utsetts av Ali (må Allah vara nöjd med honom), och tog kontroll över Egypten.

Därefter beslutade några medlemmar av den extremistiska kharijitiska sekten att eftersom de tre främsta orsakerna till den muslimska ummans splittring var Ali, Muawiya och Amr, måste de röjas ur världen. Ibn Muljam, Barka ibn Abdillah och Amr ibn Bakr al-Tamimi fick i uppdrag att utföra detta. Enligt beslutet angrep de tre männen dem på bestämda dagar och tider, på olika platser. Ali blev martyr, medan Muawiya överlevde med endast en mindre skada. Eftersom Amr var sjuk hade Kharija ibn Hudhafa gått ut för att leda bönen i hans ställe. Mördaren tog honom för Amr ibn al-As, slog honom och dödade honom. På så sätt överlevde även Amr.

Amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) utnämnde Amr till Egyptens guvernör. Under hans tid som guvernör uppstod ett visst missförstånd mellan honom och Amir Muawiya, men genom en tredje parts medling undertecknades ett avtal mellan dem och han fick behålla posten som Egyptens guvernör. Under sin tid som guvernör i Egypten blev han sjuk år 43 enligt hijra, enligt en annan uppgift år 47 eller 51, och gav upp hoppet om livet. Under sina sista dagar plågades han svårt av ånger över sina tidigare misstag.

När han låg på dödsbädden kom Ibn Abbas för att besöka honom. Efter att de hälsat på varandra frågade han: ”Abu Abdillah, hur är det?” Amr svarade: ”Vad är det du frågar om? Mitt världsliga liv har blivit ordnat, men min religion har gått förlorad. Om det inte hade varit så utan tvärtom, är jag övertygad om att jag skulle ha lyckats. Om det jag önskar i slutet av livet kunde bli verklighet skulle jag naturligtvis önska det. Om det fanns en väg att fly och rädda mig skulle jag fly. Men nu hänger jag som en kastmaskin mellan himlen och jorden. Jag kan varken klättra upp med hjälp av händerna eller gå ner med hjälp av fötterna. Brorson, ge mig ett råd som kan vara till nytta för mig.” Ibn Abbas sade: ”Ack, var finns den tiden nu! Brorsonen har blivit gammal och är nu din bror. Om du nu ber mig gråta kan jag gråta.” Amr sade: ”Jag är nu över åttio år. Nu gör du mig förtvivlad över Allahs barmhärtighet. O Allah, denne Ibn Abbas gör mig förtvivlad över Din barmhärtighet. Ge mig redan nu det straff som gör Dig nöjd.” Ibn Abbas sade: ”Abu Abdillah, det du tog emot var nytt, medan det du ger är gammalt.” Amr sade: ”Ibn Abbas, vad har hänt dig? Du säger motsatsen till det jag säger.” (Al-Istiab)

Abd al-Rahman ibn Shummasa berättar: Han gick för att besöka Amr ibn al-As på dödsbädden. Amr vände ansiktet mot väggen och började gråta. Hans son Abdallah sade: ”Far, varför gråter du? Har inte Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) gett dig det ena glädjebudskapet efter det andra?” Han svarade: ”Mitt bästa kapital är vittnesbördet: Det finns ingen gud utom Allah, Muhammad är Allahs Sändebud. Tre skeden av mitt liv har passerat. Ett skede gick så att jag var en hårdnackad fiende. Min högsta önskan var att på vilket sätt som helst döda Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Sedan började det andra skedet av mitt liv. Jag svor trohetseden till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och antog islam. Då var jag sådan att ingen människa var kärare eller mer vördad av mig än Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). På grund av min överdrivna vördnad och fruktan kunde jag inte se honom ordentligt i ansiktet. Om någon nu frågade mig hur hans välsignade ansikte såg ut skulle jag inte kunna säga honom någonting. Om jag hade dött då hade jag hoppats på paradiset. Därefter kom det tredje skedet av mitt liv. Under denna tid gjorde jag många olika saker. Jag vet inte hur det nu kommer att vara för mig. När jag dör ska de som klagar och jämrar sig inte följa med min begravning. Vid begravningen ska ni långsamt täcka mig med jord. Stanna sedan vid graven så länge det tar att slakta ett djur och fördela dess kött. Då kan jag, medan ni är närvarande, vänja mig vid graven och finna de rätta svaren på Allahs Sändebuds frågor.” (Muslim, Boken om tron)

Han gav sin son Abdallah instruktioner om hur han skulle begravas efter sin död. Därefter ägnade han sig åt åminnelse och sade: ”O Allah, Du befallde och jag lydde inte. Du förbjöd och jag gjorde uppror. Jag är inte oskyldig så att jag kan framföra en ursäkt, och jag är inte mäktig så att jag kan segra.” Sedan drog han sitt sista andetag medan han läste: ”Det finns ingen gud utom Allah.” Inna lillahi wa inna ilayhi rajiun. På den första dagen av Shawwal år 43 enligt hijra, efter eid al-fitr-bönen, ledde hans son Abdallah begravningsbönen. Han begravdes på en plats i Egypten som kallas al-Muqattam. Hans grav bredvid Egyptens första moské, Jami Amr ibn al-As, som han själv hade låtit bygga, är fortfarande utmärkt. Han var nittio år gammal när han dog.

Efter att ha antagit islam tillbringade Hazrat Amr ibn al-As större delen av sitt liv på jihadens slagfält. Därför fick han få möjligheter att inhämta och fördjupa kunskaper. Han kände särskild glädje och njutning när han reciterade Koranen. Han reciterade den mycket vackert. Även om hans liv tillbringades på jihadens slagfält använde han den tid han fick till att utveckla sin kunskap och sina handlingar genom Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) sällskap. Han återberättade 39 hadither eller uttalanden av Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Av dessa återberättades tre av både al-Bukhari och Muslim och kallas därför muttafaq alayh. Tre återberättades enbart av Muslim. Många följeslagare och tabi’in återberättade hadither från honom.

Trots att Hazrat Amr ibn al-As var upptagen med jihad tog han också på sig ansvaret att undervisa och hålla religiösa förmaningar. Efter segern i slaget vid Dhat as-Salasil stannade han kvar där och undervisade och tränade de nyblivna muslimerna. Efter Profeten Muhammads (saw) bortgång, när vissa människors begär efter det världsliga ökade, uppmanade han i sina tal människor att följa Allahs Sändebuds föredöme.

Han hade också sinne för litteratur. Han var sin tids främste prosaförfattare. Att uttrycka mycket med få ord, använda vackra liknelser och försköna språk och tankar var utmärkande drag i hans litteratur. Många exempel på hans litterära verk har bevarats i historiska böcker. Särskilt det brev som kalifen Umar skrev från Medina till Amr, som då befann sig i Egypten, med order om att skicka livsmedel under ”Am ar-Ramadah”, det år då en svår hungersnöd drabbade Arabien, samt Amrs svar på brevet, har bevarats som ett framstående litterärt exempel. Dessutom kom hans litterära begåvning till uttryck i hans tal, brev och olika slags skrifter.

När man studerar Hazrat Amr ibn al-As hela liv ser man att han genomgick många prövande skeden. Han lyckades inte lika väl i alla dessa skeden. Särskilt vissa händelser från den senare delen av hans liv som sahabi är svåra att förklara på ett logiskt och uppenbart sätt. De lärda inom den islamiska umman har bedömt att hans agerande i dessa senare skeden var fel i hans ijtihad. Bortsett från några omstridda händelser under denna period gjorde emellertid hans övergripande liv, liksom de övriga sahabernas, genom umgänget med Allahs Sändebud (saw) honom ren och vacker som en blomma.

Allahs Sändebud (saw) bekräftade själv styrkan i Amr ibn al-As tro. Han sade: ”Människorna antog islam, men Amr ibn al-As trodde.” Vid ett annat tillfälle sade han: ”As två söner – Hisham och Amr – trodde.” (Imam Ahmad-musnaden) Sanningen i detta blev tydlig genom en händelse i hans liv. En gång skickade den ädle Allahs Sändebud (saw) bud till Amr att han genast skulle infinna sig klädd och beväpnad. Amr kom genast enligt ordern. Allahs Sändebud (saw) hade gjort wudu; han lyfte blicken, såg på honom och sänkte sedan blicken medan han sade: ”Jag vill sända dig som amir. Insha Allah kommer du att vara trygg och få rikligt med krigsbyte. Du kommer också att få en del av detta krigsbyte.” Amr utbrast genast: ”O Allahs Sändebud (saw), jag antog inte islam av begär efter rikedom, utan för att mitt hjärta drogs till den.” Allahs Sändebud (saw) sade: ”Ren och god egendom är bäst för den sanningsenlige.” Vid ett annat tillfälle sade Allahs Sändebud (saw) att Amr ibn al-As var en av Qurayshs fromma män. (Musnad Ahmad)

En dag satt han i skuggan av Kaba-muren och berättade hadither för människorna. Han sade: ”Allahs Sändebud (saw) har sagt: ’Den som uppriktigt har svurit bay’a till en imam bör stödja honom med alla sina krafter.’” Abd ar-Rahman ibn Abd al-Kaba, som återberättade denna hadith, frågade: ”Hörde du denna hadith från Allahs Sändebud (saw)?” Amr pekade på sina öron och sitt hjärta och sade: ”Mina två öron har hört den, och mitt hjärta har bevarat den.” Därefter sade Abd ar-Rahman: ”Er kusin Muawiya befaller oss att olagligt förtära varandras egendom och att orättmätigt döda varandra.” När Amr hörde detta förblev han tyst. Sedan sade han: ”Lyd i sådant som inte innebär olydnad mot Allah, och lyd inte i sådant som innebär olydnad.” Detta visar att han av naturen var sanningsenlig.

Den ädle Allahs Sändebud (saw) älskade Amr ibn al-As (ra) på grund av hans insatser. Hazrat Hasan (ra) berättar att en man frågade Amr ibn al-As: ”Är inte den som Allahs Sändebud (saw) älskade ända till sitt sista andetag en man med god karaktär?” Han svarade: ”Vem kan tvivla på hans lyckosamma lott?” Mannen sade: ”Allahs Sändebud (saw) älskade er ända till sitt sista andetag.”

När det gällde kunskap, intelligens och politisk klokhet var han en av de främsta männen i dåtidens Arabien. Imam ash-Sha’bi brukade säga: ”Det finns fyra diplomater i det islamiska Arabien. Amr ibn al-As var en av dem.” (Al-Isaba) Inom diplomatin var endast Hazrat al-Mughira ibn Shu’ba (ra) hans jämlike. Hans fysik, sätt att röra sig, sätt att tala och annat visade tydligt att han var född till ledare. Det berättas att Amir al-Mu’minin Umar (ra) en dag fick syn på honom. Först log han lite och sade sedan: ”Abu Abdallah borde inte vandra omkring på jorden annat än som amir eller ledare.” (Rijalun hawla ar-Rasul, s. 618)

Allahs Sändebud (saw) erkände att han hade ett sunt omdöme. ”Du har det rätta omdömet i islam” sade Allahs Sändebud (saw) till honom. (Kanz al-Ummal) När Hazrat al-Faruq al-A’zam Umar (ra) såg någon trögtänkt brukade han förvånat säga: ”Är Skaparen av denne man och av Amr ibn al-As verkligen samma väsen?” (Al-Isaba)

På grund av Hazrat Amrs gränslösa intelligens och djärvhet anförtrodde den ädle Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) honom ansvaret för många betydelsefulla expeditioner. Vid vissa tillfällen utsågs han till befälhavare även över följeslagare med så hög rang som Abu Bakr, Umar och Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med dem). Han visade verkligen sin duglighet och begåvning som befälhavare eller ledare i varje krisfylld stund för den muslimska umman. Det var när Umar (må Allah vara nöjd med honom), en så omdömesgill härskare, såg hans duglighet som han utnämnde honom till guvernör över Palestina, Jordanien och därefter Egypten; och han lät honom behålla denna post ända till de sista dagarna av sitt kalifat.

I historien omnämns han som ”Egyptens erövrare”, Fātih Misr. Men han var inte en erövrare i den betydelse som detta ord vanligtvis har. I själva verket var han Egyptens befriare. Han befriade egyptierna från romarnas flera hundra år långa slaveri och bojor och banade väg för den islamiska daʿwan i hela Afrika.

Jihad fī sabīlillāh var det ärofulla kapitlet i Hazrat Amrs (må Allah vara nöjd med honom) liv. I alla krig stod han vid sidan av den berömde befälhavaren Hazrat Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom). Han sade själv: ”Ända från början ansåg Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) ingen annan på slagfältet vara jämbördig med Khalid och mig.” (Mustadrak) Så snart det uppstod risk för någon fara i Medina drog han genast sitt svärd och reste sig för att möta den. En gång spreds av någon anledning skräck i Medina. Salim, den frigivne slaven till Hazrat Abu Hudhayfa, ställde sig med svärdet i handen i Medinas moské. Även Amr drog sitt svärd och ställde sig vid hans sida. Senare sade det ädla Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) i sin predikan: ”Varför söker ni inte Allahs och Hans Sändebuds beskydd, och varför tar ni inte Amr och Salim som föredömen?” (al-Isaba)

Hazrat Amr ibn al-As var ytterst givmild. Han spenderade frikostigt för Allahs sak. Själva Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) bekräftade detta flera gånger. Alqama ibn Ramtha al-Balawi berättar: Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) skickade Amr med en armé till Bahrain, medan han själv gav sig av på en annan expedition. Jag följde också med Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) på denna expedition. En dag blev Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) en smula dåsig. När han vaknade sade han: ”Må Allah förbarma sig över Amr.” Alla bland oss som bar detta namn tänkte på dem. På samma sätt drabbades han av dåsighet en andra och en tredje gång, och när han vaknade sade han samma sak varje gång. Till slut tappade vi tålamodet och frågade: ”Vilken Amr talar du om?” Han svarade: ”Amr ibn al-As.” Vi frågade varför. Han sade: ”Jag kom att minnas den gång då jag bad människor om sadaqa, och han kom med en stor mängd sadaqa. När jag frågade honom varifrån han hade fått all denna sadaqa, svarade han: ’Allah har gett den.’” En annan gång sade Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) tre gånger: ”O Allah, förlåt Amr ibn al-As. När jag bad honom att ge sadaqa kom han med sadaqa.”

Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abu Sulayman Khalid och hans tillnamn var Sayfullah (Allahs svärd). Hans far var Walid ibn al-Mughira och hans mor Lubaba as-Sughra, syster till de troendes moder Hazrat Maymuna bint al-Harith och till Lubaba al-Kubra, Hazrat Abbas ibn Abd al-Muttalibs hustru. Guds Sändebud (må Allah välsigna och bevara honom) och Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) var hans morbröder. (Usd al-Ghaba 2/93)

Hans släkt var mycket framstående bland Quraysh i det förislamiska Arabien. Två ämbeten, qubba och aynna (ansvaret för att leda soldater och militärläger), tillhörde hans släkt. När islam trädde fram innehade Khalid dessa ämbeten. (al-Istiab 1/157) Inför Hudaybiyya-fördraget var Khalid ledare för den grupp Quraysh hade skickat ut från Mecka för att bevaka muslimernas rörelser. I slaget vid Uhud kämpade han tappert mot den muslimska armén och förvandlade den meckanska avgudadyrkarnas säkra nederlag till seger.

Det finns olika berättelser om när Hazrat Khalid antog islam. Den mest spridda uppfattningen är dock att han antog islam en kort tid före erövringen av Mecka.

Hadhrat Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) var på väg från Abessinien till Medina för att anta islam. På vägen mötte han en annan karavan som var på väg mot Medina. De var också på väg dit i samma avsikt. I denna andra grupp fanns Hadhrat Khalid. Hadhrat Amr ibn al-As frågade Khalid: ”Vart är du på väg?” Khalid svarade: ”Vid Allah, jag är övertygad om att denne man är en profet – hur länge ska vi fortsätta så här? Kom, låt oss gå och anta islam.” (Al-Isaba 1/413, Musnad Ahmad) Han begav sig till Medina och infann sig hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Först Khalid och därefter Amr ibn al-As svor trohetseden till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Amr återvände till Mecka, men Khalid stannade kvar i Medina.

Hadhrat Khalid sade: ”Efter att jag hade antagit islam sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till mig: ’Jag hade sett tecken på förstånd hos dig och hoppades att detta förstånd till slut skulle överlämna dig åt godhet och välgång.’” Khalid sade: ”När jag svor trohetseden till Allahs Sändebud sade jag: ’Be att Allah förlåter alla de synder jag har begått genom att hindra människor från Allahs väg.’ Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Islam utplånar alla tidigare synder och felsteg.’ Jag sade: ’O Allahs Sändebud, det är på grundval av detta jag svär min trohetsed.’ Han sade: ’O Allah, förlåt honom alla de överträdelser han har begått genom att hindra människor från Din väg.’” (Rijalun Hawla ar-Rasul, s. 284–285)

Efter att han hade antagit islam behöll Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) honom i den militära befattning som han hade haft före islam och tog honom i sin tjänst. (Usd al-Ghaba 2/93) Före islam hade han varit muslimernas bittraste fiende, men efter att ha antagit islam blev han en fruktansvärd fara för avgudadyrkarna. I otaliga strider splittrade hans svärd avgudadyrkarnas enighet.

Efter att ha antagit islam deltog Hadhrat Khalid för första gången i expeditionen till Mu’ta. Som en del av sitt missionsarbete skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Hadhrat al-Harith ibn Umayr al-Azdi med ett brev till härskaren i Busra. Shurahbil ibn Amr al-Ghassani dödade al-Harith på en plats som kallades Mu’ta. För att hämnas denna händelse skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en styrka på två tusen soldater under ledning av Hadhrat Zayd ibn Haritha. Den romerska motståndararmén uppgick till omkring två hundra tusen soldater. Innan Zayd ibn Harithas styrka lämnade Medina gav Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dem följande råd: ”Om Zayd stupar som martyr i striden ska Ja’far leda styrkan, och om Ja’far stupar som martyr ska Abdullah ibn Rawaha leda den. Och om även Abdullah stupar som martyr ska ni utse någon av er till amir.”

De var tre: Zayd, Ja’far och Abdullah. De var de tre hjältarna i expeditionen till Mu’ta i Syrien. I detta ojämna krig visade de prov på enastående hjältemod och tapperhet och led martyrdöden, den ene efter den andre. Till slut övertog Hadhrat Khalid befälet. När de tre befälhavarna stupade efter varandra förlorade den muslimska armén sitt mod. Även om Khalid inte kunde besegra fiendens armé räddade han den muslimska armén från att gå under.

Hadhrat Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillkännagav nyheten i Medina om de tre nämnda befälhavarnas martyrdöd och om att Khalid hade övertagit befälet på följande sätt:

”Zayd ibn Haritha tog fanan i sin hand, stred mot fiendens armé och led martyrdöden. Därefter tog Ja’far upp fanan och även han stred och stupade som martyr. Sedan tog Abdullah ibn Rawaha fanan i sin hand och även han stupade som martyr. Därefter tog en av Allahs svärd fanan i sin hand, och genom hans hand skänkte Allah segern.” (Rijalun Hawla ar-Rasul, s. 286) På detta sätt fick han titeln ”Sayfullah” – Allahs svärd. Det råder dock olika uppfattningar om när eller i samband med vilken händelse han fick denna titel. En annan berättelse lyder att Hadhrat Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befann sig på en viss plats. När någon gick förbi brukade han fråga: ”Vem är det?” Som svar nämndes personens namn. En gång gick Khalid förbi. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frågade: ”Vem är det?” Man svarade: ”Khalid.” Då sade han: ”Khalid, Allahs tjänare – så god han är! Han är ett av Allahs svärd.” Detta inträffade efter Mu’ta. (Usd al-Ghaba 2/94, Al-Isaba 1/413)

Hadhrat Khalid deltog i expeditionen till Mu’ta som vanlig soldat under de tre befälhavarna Zayd, Ja’far och Abdullah. När den siste av dessa tre hade lidit martyrdöden sprang Hadhrat Thabit ibn Aqram fram till fanan och höll upp den med höger hand, för att förhindra att någon oordning skulle uppstå bland den muslimska armén. Med fanan höjd sprang han fram till Hadhrat Khalid och sade: ”Khudh al-liwa’a, ya Aba Sulayman” – ”Abu Sulayman, ta fanan.” Han visste mycket väl att en ny muslim som Khalid inte hade någon rätt att leda en armé där de första muhajirun och ansarerna, de som hade antagit islam i den första tiden, ingick. Med största respekt sade han till Thabit ibn Aqram: ”Nej, jag kan inte ta emot fanan. Du är den mest lämpade för den. Du är äldre och en badrī, det vill säga en som deltog i slaget vid Badr.” Thabit svarade: ”Ta den; i strid är du skickligare än jag. Jag har fört fram denna fana för din skull.” Därefter tilltalade Hadhrat Thabit (må Allah vara nöjd med honom) den muslimska armén och frågade: ”Är ni nöjda med Khalid som befälhavare?” De svarade unisont: ”Ja, vi är nöjda.” (Rijalun Hawla ar-Rasul, s. 286–287) Khalid sade: ”I slaget vid Mu’ta bröt jag sju svärd i min hand. Till slut återstod ett jemenitiskt svärd som var oskadat.” (Usd al-Ghaba 2/94)

Under erövringen av Mekka var han i Allahs sändebuds (s.a.w.) följe. Sändebudet (s.a.w.) anförtrodde honom befälet över den muslimska arméns södra flank. Även om Mekka erövrades utan blodsutgjutelse, dödades den dagen några avgudadyrkare av Khalids män. Han gick in i Mekka från Qudars riktning och mötte på vägen en grupp avgudadyrkare från Mekka. Avgudadyrkarna började skjuta pilar. Han besvarade dem genom att skjuta pilar tillbaka. Några av avgudadyrkarna dödades då. Därför måste han stå till svars inför Allahs sändebud (s.a.w.). När Sändebudet (s.a.w.) fick veta att avgudadyrkarna hade inlett angreppet, accepterade han detta som Allahs vilja och förblev tyst.

Han deltog i expeditionen till Hunayn. En muslimsk armé på tolv tusen soldater bildades. Den ärade Allahs sändebud (s.a.w.) delade hela armén i flera stamvis organiserade avdelningar. Banu Sulaym-stammen gick längst fram i hela armén, och dess befälhavare var den ärade Khalid. I detta slag visade han stort mod och tapperhet. Han sårades på flera ställen på kroppen. Allahs sändebud (s.a.w.) kom för att besöka honom, blåste över hans sår, och han återhämtade sig snabbt. (Usud al-Ghaba 2/95) Under expeditionen till Taif var Khalid befälhavare för förtruppen. Under det nionde hijriåret deltog han även i expeditionen till Tabuk. I detta krig sände Sändebudet (s.a.w.) honom med fyrahundra soldater mot Ukaydir ibn Abd al-Malik, hövdingen över Dumat al-Jandal. Khalid dödade Ukaydirs bror och förde Ukaydir som fånge till Allahs sändebud (s.a.w.).

Under det nionde hijriåret sände Allahs sändebud (s.a.w.) Khalid till Banu Juzayma-stammen för att kalla dem till islam. Genom Khalids förkunnelse antog Banu Juzayma-stammen islam. Men eftersom de av okunnighet inte kunde uttrycka detta på ett korrekt sätt, missförstod Khalid dem. Han beordrade ett angrepp. Till följd av detta dödades och sårades många ur stammen. När Allahs sändebud (s.a.w.) fick kännedom om saken blev han djupt bedrövad. Han lyfte sina händer och bad: ”O Allah, jag är helt fri från ansvar för det Khalid har gjort.” Därefter sände han den ärade Ali och gav dem full ersättning för all skada. Han lät även ersätta de hundar som hade dödats. (Bukhari: Kitab al-Maghazi, Usud al-Ghaba 2/94)

Efter denna händelse återvände Khalid till Medina, och en ordväxling uppstod mellan honom och Abd al-Rahman ibn Awf om saken. Till slut förolämpade Khalid Abd al-Rahman. När detta nådde Allahs sändebud (s.a.w.) blev han arg och sade till Khalid: ”Förolämpa inte mina följeslagare. Om någon av er skulle spendera guld motsvarande berget Uhud, skulle han ändå inte kunna uppnå samma förtjänst som de fått genom att spendera en mudd, eller ens hälften av den.” (Usud al-Ghaba 2/95)

Under det tionde hijriåret sände den ärade Allahs sändebud (s.a.w.) Khalid till Banu Abd al-Maddan-stammen i Najran för att kalla dem till islam. Eftersom Khalid hade fattat ett förhastat beslut och begått ett allvarligt misstag i fallet med Banu Juzayma, gav Sändebudet (s.a.w.) honom särskilda instruktioner före avresan: ”Du ska endast kalla dem till islam; under inga omständigheter får du dra svärdet.” Han följde dessa instruktioner till punkt och pricka. Genom hans förkunnelse antog hela Abd al-Maddan-stammen islam. På så sätt framträdde en soldat från slagfältet för första gången som en verklig dāʿī till islam, det vill säga en som kallar människor till islam. Han undervisade och fostrade dessa nyblivna muslimer och tog dem med sig till Allahs sändebuds (s.a.w.) närvaro. Samma år sändes Ali och Khalid (må Allah vara nöjd med dem) för att kalla Jemens invånare till islam. Jemens invånare svarade på deras kallelse och antog islam.

En av avgudadyrkarnas centra för avgudadyrkan bland Quraysh i det förislamiska Arabien var al-Uzza. Allahs sändebud (s.a.w.) sände Khalid för att förstöra centret. När han kom dit jämnade han det med marken medan han reciterade följande verser: ”O Uzza, du är inte helig. Vi förnekar dig. Jag har sett att Allah har förnedrat dig.” (Usud al-Ghaba 2/94)

Så snart den ärade Allahs sändebud (s.a.w.) hade avlidit blossade ett allvarligt uppror upp runtom på Arabiska halvön, lett av avfällingar, falska anspråkare på profetskap och personer som vägrade betala zakat. För att krossa dessa upprorsmakare förberedde kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en armé och steg själv upp på sin häst för att ge sig av. Men de framstående följeslagarna ansåg att kalifen vid denna tid borde stanna i Medina, kalifatets huvudstad. Den ärade Ali (må Allah vara nöjd med honom) tog tag i kalifens hästs tyglar och frågade: ”Allahs sändebuds kalif, vart är du på väg? Jag säger samma sak till dig som Allahs sändebud (s.a.w.) sade till dig på Uhuds dag: ’O Abu Bakr, ditt svärd har blivit vansinnigt; plåga oss inte genom att utsätta dig själv.’” Kalifen ändrade sitt beslut och stannade i Medina. Han delade hela armén i elva avdelningar och gav Khalid ansvaret för en av dem. När han sände iväg Khalid från Medina sade han till honom: ”Jag har hört Allahs sändebud säga om dig: ’Khalid är ett av Allahs svärd, som Allah har dragit ur skidan mot de otrogna och hycklarna. Vilken god tjänare Khalid är för Allah, och vilken god bror han är för stammen.’” (Rijalun Hawla al-Rasul 291)

Den ärade Khalid gav sig av från Medina med sin armé. Före varje expedition brukade han instruera sin armé: ”Behandla inte bönderna illa. Låt dem leva i trygghet. Men om någon av dem ger sig ut för att strida mot er, ska ni strida mot dem.”

Khalid led ett fälttåg mot den falske profeten Tulayha. En våldsam strid pågick. I varje sammandrabbning led Tulayhas följeslagare nederlag. En dag frågade Tulayha sina närmaste: ”Varför blir vi så besegrade?” De svarade: ”Därför att var och en av oss önskar att hans kamrat ska dö före honom. De som vi strider mot, däremot, önskar var och en att själv dö före sin kamrat.” (Hayatus-Sahaba 3/693) Khalid dödade Tulayhas följeslagare och tog trettio av dem till fånga och skickade dem till Medina. Han ledde också ett fälttåg mot Musaylima al-Kadhdhab. Den falske Musaylima dödades av Wahshi, Hazrat Hamzas baneman.

Efter att ha utrotat de falska profeternas fitna vände sig Hazrat Khalid mot dem som vägrade betala zakat och mot de murtadd som hade avfallit från islam. Först angrep han stammarna Asad och Ghatafan. Några av dem dödades, några togs till fånga och de återstående ångrade sig och återvände till islam. (Tarikh al-Khulafa, al-Suyuti, s. 72) Khalid gick i spetsen för alla fälttåg mot de murtadd. Al-Tabari har sagt: ”Alla segrar som vanns i fälttågen mot de murtadd tillskrivs Khalid och de andra.”

Efter att ha slagit ned de interna oroligheterna ryckte Hazrat Khalid fram mot Irak. I slagen vid Mazar, Qaysar, Alim, Amghishiya, Hira, Anbar, Ayn al-Tamr, Dumat al-Jandal, Hasid, Khanafis, Sanaa wa Bishr, Firad och andra platser visade han en enastående tapperhet och skicklighet och lade hela Irak under sig. Khalids sista strid mot irakierna ägde rum vid Firad. Den muslimska armén stod på den ena stranden av Eufrat och den förenade irakiska armén på den andra. Irakierna föreslog: ”Antingen kommer ni över till denna sida, eller så låter ni oss gå över till er.” Hazrat Khalid accepterade förslaget och lät dem komma över. En våldsam strid började på båda sidor. Den muslimska armén omringade fiendearmén från tre håll. Bakom dem låg den våldsamt strömmande Eufrat. Om de drog sig tillbaka skulle de drunkna, och om de ryckte fram skulle de falla för de muslimska soldaternas svärd; de hade ingen annan utväg. Hazrat Khalid fångade hela fiendearmén i en kvarnsten och krossade den. Efter detta slag begav sig Hazrat Khalid i hemlighet till hajj.

När Hazrat Khalid stred i Irak var en annan muslimsk armé inbegripen i strider i Syrien. Så snart Khalids fälttåg i Irak var avslutat fick han från kalifens hov order att förena sig med armén i Syrien. Khalid kom från Irak till Bosra. Den islamiska armén hade redan väntat på honom där. Så snart Khalid anlände angrep han Bosra. Bosras invånare räddade sina liv genom att ingå ett fredsavtal.

Efter fälttåget mot Bosra anlände Hazrat Khalid och Abu Ubayda till Ajnadayn. Hazrat Amr ibn al-As befann sig redan där. Under det trettonde hijriåret utkämpades en våldsam strid. Ajnadayn lades under Khalids välde.

Under befäl av general Abu Ubayda hade den muslimska armén belägrat Dimashq från fyra håll. Hazrat Khalid hade ansvaret för den ena sidan. Trots tre månaders belägring hade man inte nått något resultat. Vid denna tid födde prästen i Dimashq en son. Stadens invånare drack vin och hängav sig åt glädje under födelsefesten. Under kriget sov Hazrat Khalid nästan aldrig om nätterna. Han var då upptagen med militär planering och med att söka information om fienden. Han fick kännedom om Dimashqbornas tillstånd och fattade genast ett beslut. Han beordrade sina trupper att, så snart de hörde takbir-ropen, skynda till stadsporten och anfalla. Samtidigt valde han ut några framstående soldater och tog sig med hjälp av rep in i staden. De dödade plötsligt portvakten, bröt upp låset och började ropa takbir. Så snart soldaterna utanför hörde takbir-ropen trängde de samfällt in. Stadens invånare låg då försänkta i sömn. De blev skräckslagna av det överraskande angreppet. De fattade snabbt beslutet att erbjuda general Abu Ubayda en fredsuppgörelse och öppnade själva de andra portarna i stadsmuren. Medan Hazrat Khalid trädde in som segrare slöt Hazrat Abu Ubayda ett fredsavtal. Hälften av staden hade erövrats genom strid, men Abu Ubayda behandlade ändå alla stadsbor lika, i enlighet med fredsavtalets villkor. (Tarikh, Ibn al-Athir 6/329)

Khalid deltog också i slaget vid Fahl. I detta slag var han befälhavare för förtruppen. Romarna led ett förkrossande nederlag. Efter Fahl ryckte Khalid och Abu Ubayda fram mot Hims. Vid denna tid hade Yazid ibn Abu Sufyan det administrativa ansvaret för Dimashq. Romarna planerade på nytt att återta Dimashq. Yazid satte sig emot dem. En våldsam strid pågick. Då dök Hazrat Khalid plötsligt upp bakifrån som en komet. Alla utom ett fåtal av den romerska arméns soldater dödades av Khalids trupper.

När den romerske härskaren där fick höra om den romerska arméns nederlag på olika fronter i Syrien uttryckte han till slut en önskan om att sluta fred med muslimerna. Men hans rådgivare eggade honom till krig och sade: ”Vi ska sannerligen hindra Abu Bakrs ryttare från att tränga in i vårt land.” Under befäl av general Mahan samlade de en väldig armé på två hundra fyrtio tusen man vid Yarmuk. Även deras präster lämnade sina eremitboningar och hetsade upp folket i religionens namn. När kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han: ”Vid Allahs ed, genom Khalid ska jag bota dem från denna eggelse av deras begär.” Ja, Khalid var den dagen romarnas motgift mot denna stora sjukdom.

När Hazrat Khalid anlände till slagfältet såg han att de olika befälhavarna för den muslimska armén ledde sina respektive trupper var för sig. Han höll ett kort tal till de muslimska krigarna. Efter att ha prisat Allah och Hans Sändebud sade han: ”Denna dag är en av Allahs dagar. I dag bör ni inte visa stolthet eller högmod. Var uppriktiga i er jihad och sök Allahs välbehag genom era gärningar. Låt oss dela på emarah, eller ledarskapet. Må några av oss vara amir i dag, några i morgon och några i övermorgon. På så sätt kommer ni alla att vara amirer. Låt mig få denna dag.” Alla samtyckte till förslaget. (Rijalun Hawla ar-Rasul, s. 295) Han utsåg en officer för var och en av hela arméns 38/36 avdelningar. Den dagen formerade han den muslimska armén på ett sätt som araberna aldrig tidigare hade sett.

Efter att den muslimska armén hade intagit sina positioner vid Yarmuk kallade Hazrat Khalid till sig kvinnorna och gav dem för första gången svärd i händerna. Han befallde dem: ”Ni ska inta positioner bakom de muslimska mujahidinerna. Om ni ser någon fly och dra sig tillbaka, ska ni döda honom med detta svärd.” (Rijalun Hawla ar-Rasul, s. 295)

Mitt under dessa förberedelser sade en muslimsk mujahid med förtvivlad röst: ”Romarnas antal är så stort, medan vårt antal är så litet.” Khalid sade till honom: ”Det du säger är inte rätt. Säg i stället: ’Hur få är romarna och hur många är muslimerna’ – inte till antalet människor; genom seger ökar arméns antal, och genom nederlag minskar det. Vid Allahs ed, om min hästs hovar hade varit i gott skick skulle jag inte ha brytt mig om deras överlägsenhet.” (Tarikh al-Ummah al-Islamiyyah 1/193) Det bör nämnas att hovarna på Hazrat Khalids häst ’Askar hade blivit skadade under den långa resan.

Strax innan slaget vid Yarmuk skulle börja meddelade den romerske befälhavaren ’Mahan’ genom ett sändebud att han ville tala direkt med Khalid. Khalid gick med på det. De båda befälhavarna möttes ansikte mot ansikte på fältet mellan de två arméerna. Den romerske befälhavaren sade till Khalid: ”Vi har fått veta att hårt arbete och hunger har drivit er från ert land och fört er hit. Om ni vill kan vi ge var och en av er tio dinarer, ett klädesplagg och lite mat. I utbyte återvänder ni hem. Nästa år kommer jag också att skicka liknande saker till er.” Khalid förstod den förolämpning som låg dold i den romerske befälhavarens ord. Han gnisslade tänder av vrede och gav honom ett passande svar: ”Hunger har inte drivit oss från vårt land och fört oss hit, så som du sade. Men vi är ett blodtörstigt folk. Vi har fått veta att det inte finns något blod på jorden som är mer åtråvärt och ädelt än romarnas blod. Därför har vi kommit hit, lockade av detta blod.” Så snart den store krigaren Khalid hade uttalat dessa ord drog han i tyglarna på sin häst, återvände rakt till sin egen armé och förklarade krig med ropet ’Allahu akbar, huyyi riyahal-jannah’.

Den romerska armén ryckte fram med en sådan fruktansvärd kraft att araberna aldrig tidigare hade sett något liknande. I den muslimska arméns centrum hade Ikrimah ibn Abi Jahl och Qaqa ibn Amr befälet. Khalid beordrade dem att anfalla. De två kastade sig över fiendens armé medan de reciterade versrader. Ett fullskaligt slag började. Khalid beordrade hela sin armé att anfalla. Han trängde in i centrum mellan det romerska kavalleriet och infanteriet. Överallt där han drog fram splittrades den romerska armén. En våldsam strid fortsatte under en hel dag och natt. Nästa morgon sågs Khalid ovanpå den romerske befälhavarens plattform. Enligt Tabari drunknade, utöver dem som dödades på slagfältet, etthundratjugo tusen romerska soldater bland de flyende i den bakre delen av armén i Jordanfloden.

Slaget var över. Nästa morgon fann man Ikrimah och hans son Amr ibn Ikrimah svårt sårade. Khalid lade Ikrimahs huvud på sitt eget lår och Amrs huvud på sitt underben. Han strök dem över huvudet och hällde samtidigt droppar av vatten i deras strupar. Han sade: ”Ibn al-Hantamah” – det vill säga Umar – trodde att vi inte visste hur man vinner martyrskap. Aldrig!” I detta slag vann tre tusen muslimska soldater martyrskap. (Tarikh al-Ummah al-Islamiyyah 1/193)

Hur starkt Khalid ibn al-Walids personlighet påverkade den romerska armén kan förstås genom olika händelser. Slaget vid Yarmuk pågick. Under slagets gång kom en befälhavare i den romerska armén, vid namn ’Jarjah’, ut från sitt läger. Hans avsikt var att tala direkt med Khalid. Khalid gav honom tid och möjlighet. Jarjah sade: ”Khalid, säg mig sanningen och ljug inte. En fri och ädel person ljuger inte. Har Allah sänt ned från himlen ett sådant svärd till er profet att han gav det till dig, och att alla som detta svärd har höjts mot har blivit besegrade?”

Khalid: Nej.

Jarjah: Varför kallas ni då ”Saifullah” – Allahs svärd?

Khalid: Allah sände sin Sändebud till oss. Några av oss trodde på honom, andra gjorde det inte. Till en början tillhörde jag den senare gruppen. Därefter vände Allah mitt hjärta. Jag trodde på Hans Sändebud och svor trohetseden till honom. Sändebudet (s.a.) bad för mig. Han sade till mig: ”Du är ett av Allahs svärd.” På så sätt blev jag ”Saifullah”.

Jarjah: Till vad kallar ni människor?

Khalid: Till tron på Allahs enhet och till islam.

Jarjah: Hur då? Ni ligger ju före.

Khalid: Vi steg upp och satt tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.). Vi såg hans mirakler och övernaturliga gärningar. Den som hade sett det vi såg och hört det vi hörde borde utan tvekan lätt ha antagit islam. Men ni, som inte såg honom och inte hörde hans ord, och ändå trodde på det osedda, har en ännu större belöning, om ni tror uppriktigt på Allah.”

Jarjah red fram och stannade bredvid Khalid och sade: Khalid, lär mig islam.

Jarjah antog islam och förrättade två rakʿah-böner. Dessa två rakʿah var den första och sista bönen i hans liv. Därefter drog denne nyblivne muslimske romare, med längtan efter martyrskap, tillsammans med den muslimska armén ut i krig mot romarna. Allah den Allsmäktige uppfyllde hans längtan. Han blev martyr (Rijalun Hawla ar-Rasul, 299–301).

När Herakleios hörde nyheten om den romerska arméns förkrossande nederlag vid Jarmuk drog han sig tillbaka och lämnade staden Hims bakom sig. När han gav sig av sade han: ”Salamun alaika ya Suriyya, salaman la liqa’a ba’dahu” – ”Farväl, Syrien, ett farväl efter vilket det inte blir något återseende.” Efter Jarmuk erövrade Hadrat Khalid ”Hadir”.

Efter att ha avslutat expeditionen mot Hadir begav sig Khalid mot ”Qinnasrin”. Invånarna i Qinnasrin gick i förväg in i fästningen för att göra motstånd mot den muslimska armén och stängde portarna. Hadrat Khalid sade till dem: ”Även om ni tar er tillflykt ovan molnen kommer Allah att föra mig dit upp, eller föra er ner till oss.” (Tarikh al-Ummah al-Islamiyyah 2/4) När invånarna i Qinnasrin tänkte på Himsbornas öde slöt de ett fredsavtal med Khalid.

Bayt al-Maqdis hade belägrats. Bland den muslimska arméns befälhavare under denna belägring fanns även Khalid. De kristna invånarna i Bayt al-Maqdis, som inte såg någon annan utväg, hade erbjudit ett fredsavtal. De hade dock som villkor att själva de troendes befälhavare, Umar, skulle underteckna avtalet med egen hand. För att uppfylla deras krav hade Khalid kommit från Medina till Syrien. Han kallade de muslimska arméernas officerare som befann sig i Syrien till Jabia. Khalid kom klädd i mycket praktfulla kläder. Så snart kalifen fick syn på honom steg han av hästen, kastade småsten mot Khalid och sade: ”Har du så snabbt ändrat dina vanor?” Khalid höll upp sitt vapen och sade: ”Men den soldatsmässiga vanan har jag inte övergett.” Kalifen sade: ”Då är det ingen fara.” Under hijraåret 17 slog Abu Ubayda och Khalid gemensamt ned upproret i Hims. Därmed tog också det flera hundra år långa romerska styret i hela Syrien slut.

Inte ens en så framstående befälhavare skonade kalifen Hadrat Umar. Han degraderade Khalid från befälhavare till vanlig soldat. Historikerna är oeniga om vilket år avsättningen ägde rum. Enligt vissa avsattes han under hijraåret 17, efter att fem år av Hadrat Umars kalifat hade gått. Enligt andra berättelser avskedade Hadrat Umar honom så snart han övertog kalifatets ansvar, medan Hadrat Khalid då ledde striderna på Jarmuks slagfält.

Olika personer har återgett händelsen kring Hadrat Khalids avsättning på olika sätt. Vissa har sagt att ett våldsamt krig pågick vid Jarmuk. Då anlände en sändebud från den nye kalifen Umar från Medina till slagfältet med ett brev. Brevet innehöll två besked: nyheten om Abu Bakrs död och utnämningen av Abu Ubayda i Khalids ställe efter att Khalid avsatts. Efter att ha läst brevet bad Khalid om förlåtelse för Abu Bakr och om framgång för Umar. Därefter bad han brevets bärare att inte avslöja brevets innehåll för någon. På så sätt höll Khalid både nyheten om Abu Bakrs död och Umars order hemliga, fortsatte sitt befäl och vann den oundvikliga segern. Därefter gick han fram till Abu Ubayda och visade honom samma respekt som en vanlig soldat. Abu Ubayda trodde först att detta kanske var ett skämt. Men strax därefter förstod han att det inte var ett skämt utan verklighet och sanning. Khalid tog av sig sina befälskläder och lade dem framför Abu Ubayda.

Vissa har återgett den nämnda händelsen på följande sätt: Hadrat Khalids utgifter gick ibland över gränsen. Han brukade ge stora summor pengar till poeter och författare. Han gav poeten A’shajas ibn Qays tio tusen dirham. När kalifen Umar fick kännedom om detta befallde han Abu Ubayda att fråga Khalid ur vilken källa han hade gett bort pengarna. Om han hade tagit dem ur den muslimska ummans medel hade han begått förräderi eller brutit mot sitt förtroende, och om han hade tagit dem ur sina egna medel hade han slösat. Enligt vissa berättelser fick Abu Ubayda kalifens order på Jarmuks slagfält. När han frågade Khalid svarade denne att han hade gett pengarna ur sina privata medel. Därefter läste Abu Ubayda upp kalifens order för honom och tog av Khalids mössa och sänkte hans turban ner över nacken, som ett tecken på att han avsatts från befälsposten. Khalid sade endast: ”Jag har hört kalifens order och godtagit den. Jag är fortfarande beredd att lyda min överordnade och fortsätta min tjänst.” Kalifen kallade honom till Medina. När han anlände till Medina granskades hans tillgångar noggrant, men ingen oegentlighet upptäcktes. Därefter tillkännagav kalifen Umar överallt: ”Jag har inte avsatt Khalid på grund av bristande tillit, ilska eller något liknande.” (Ibn al-Athir 2/418)

Utöver den nämnda händelsen fanns det fler orsaker till Khalids avsättning. Khalid hade en hård soldatsnatur. I varje sak handlade han efter eget tycke och ansåg inte att det var nödvändigt att rådgöra med kalifen. Han skickade inte heller regelbundet arméns redovisning av inkomster och utgifter till kalifens hov. Så snart han hade avslutat expeditionen i Irak begav han sig till Mecka för att utföra hajj, utan tillstånd från kalifen Abu Bakr. Hadrat Abu Bakr blev mycket missnöjd med detta. Kalifen varnade honom gång på gång. Han svarade kalifen: ”Ge mig möjlighet att handla efter eget tycke, annars lämnar jag själv mitt ansvar.” Hadrat Umar hade varit missnöjd med Khalids sådana handlingar ända sedan Abu Bakrs tid. Han rådde upprepade gånger Abu Bakr att avsätta Khalid. Abu Bakr svarade varje gång: ”Jag kan inte sätta i skida ett svärd som Allah har dragit ur skidan.” När Umar övertog kalifatets ansvar försökte han få Khalid att ändra sig, men eftersom försöket inte ledde till något resultat avsatte han honom.

Dessutom nämns i historien en tredje orsak till hans avsättning: bland alla människor, både muslimer och icke-muslimer, hade uppfattningen och tron vuxit fram att islams seger i huvudsak var beroende av Khalids styrka. Kalifen Umar tyckte inte alls om denna ogrundade föreställning. Genom att avsätta Khalid bevisade han att denna tro saknade grund.

Oavsett hur och på vilket sätt detta hände, är Hazrat Khalids roll i detta avseende anmärkningsvärd. I historien finns inget motstycke till det exempel på lydnad, hängivenhet och tro som han visade. Han kunde göra detta eftersom han trodde att en befälhavares och en vanlig soldats ställning var likvärdiga. Under alla omständigheter ansåg han det vara sin oumbärliga plikt att fullgöra sitt ansvar gentemot Allah, Allahs Sändebud och den religion som han hade trott på. I hans ögon fanns det i grunden ingen skillnad mellan en lydig befälhavare och en lydig vanlig soldat. Därför tvekade han inte det minsta att lämna befälsposten och arbeta på samma sätt som en vanlig soldat. Av samma anledning kunde han, efter att ha överlämnat befälet till Abu Ubaida, i ett tal till de vanliga soldaterna säga: ”Abu Ubaida, denna ummats amīn, det vill säga den mest betrodde mannen, har utsetts till er amīr.”

Efter att kalifen Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) avsatte Khalid från befälsposten utnämnde han honom till wālī i olika provinser. Efter en tid avstod Khalid frivilligt från detta uppdrag och började bo permanent i Medina. Han avled i Medina efter en tids sjukdom år 21/22 efter hijra. Enligt många avled han i Hims, men detta förefaller inte vara korrekt. Skälet är att flera källor nämner att kalifen Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) deltog i hans begravningsbön. (Usd al-Ghāba 2/96, al-Isāba 1/415)

Efter Hazrat Khalids (må Allah vara nöjd med honom) död sade kalifen Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Kvinnorna har blivit oförmögna att föda barn som Khalid.” Efter Khalids död grät kalifen mycket förtvivlat. Senare fick människorna veta att han inte grät så enbart av sorgen över Khalids bortgång; eftersom orsaken till Khalids avsättning hade undanröjts ville han i stället åter utnämna honom till befälhavare. Eftersom döden hindrade honom från att förverkliga denna önskan grät han så mycket. (Rijāl ḥawla al-Rasūl, s. 305)

Från livets början till dess slut tillbringade Hazrat Khalid sitt liv på jihads slagfält. Därför fick han mycket få möjligheter och mycket lite tid att vara i den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sällskap. Han sade själv: ”Upptagenheten med jihad berövade mig möjligheten att lära mig en stor del av Koranen.” (al-Isāba 1/415) Trots detta var han inte berövad välsignelsen och kunskapen från profetens sällskap. Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång var han en av de lärda och muftierna bland Medinas följeslagare. Men på grund av sin soldatsjäl satte han sig aldrig på iftāʾs domarsäte. Man känner inte till mer än några få av hans fatwor. (Aʿlām al-Muwaqqiʿīn) Han återberättade sammanlagt 18 hadither. Av dessa återfinns två i både Bukhari och Muslim, medan en återberättades av enbart Bukhari.

En gång grälade Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) och han. Khalid förolämpade honom grovt. Ammar klagade då hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Efter att ha hört hela berättelsen sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Den som hyser avund och fiendskap mot Ammar hyser avund och fiendskap mot Allah.” Dessa ord från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde ett sådant intryck på Khalid att han genast skyndade till Ammar och gjorde honom nöjd. Khalid sade själv: ”När jag reste mig från Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro fanns det inget som var kärare för mig än att vinna Ammars välvilja. Hazrat Khalids vördnad för och kärlek till den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var så stark att han inte kunde tåla om någon sade ens ett obetydligt respektlöst ord om Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). En gång kom en mängd guld till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han delade ut det bland hövdingarna från Najd. Några av Quraysh och ansarerna invände mot detta. En man sade: ’Muhammad, frukta Allah.’ Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Om jag skulle vara olydig mot Allah, vem skulle då lyda Allah?’ Vid dessa respektlösa ord exploderade Khalid av vrede. Han sade: ’O Allahs Sändebud, ge mig tillåtelse att hugga av hans huvud.’ Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lugnade honom. (Bukhari)

Det ljusaste och mest ärofulla kapitlet i Hazrat Khalids liv var ”jihad fī sabīlillāh” – jihad på Allahs väg. Större delen av hans liv tillbringade han på slagfälten. På grund av hans hjältemodiga insatser och oemotståndliga dragning till jihad fick han av den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hederstiteln ”Sayfullah”, Allahs svärd. Han deltog i omkring etthundratjugofem slag. Vart han än begav sig återvände han som segrare. Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade så stort förtroende för honom att han kände sig trygg så snart fanan hamnade i hans händer. Han fick en stor mängd vapen i arv från sina förfäder. Efter att ha antagit islam skänkte han allt till Allahs väg som waqf. (Tabaqāt) Hans vänner och fiender sade om honom: ”Han är en sådan man att han själv inte sover och inte låter någon annan sova heller.” Khalid sade själv: ”Att en kall och hård vinternatt gryningen angripa avgudadyrkarna tillsammans med en grupp muhājirūn är kärare för mig än en natt som jag kan tillbringa med en nygift brud eller en natt då jag får det glädjande beskedet att en son har fötts åt mig.”

En dag på sin dödsbädd sade han beklagande: ”Jag har deltagit i mer än hundra slag; på varje del av min kropp finns ett eller två sår efter svärd, pilar eller spjut. Och nu dör jag i sängen, medan jag trampar med benen som en febersjuk kamel.” När han sade dessa ord rann tårarna nedför hans kinder. (Rijāl ḥawla al-Rasūl, s. 305–306; Usd al-Ghāba 2/95)

Strax före sin död testamenterade han sin kvarlåtenskap till förmån för kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom). Hans kvarlåtenskap bestod inte av något annat än hans häst och några vapen. På detta sätt skänkte han även efter sin död de två ting som varit honom kärast under hans liv till Allahs väg som waqf.

Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lovordade honom vid flera tillfällen och i olika sammanhang. En dag under erövringen av Mecka fick man syn på Khalid en bit därifrån. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”Se efter, vem är det?” Han svarade: ”Khalid.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Vilken god tjänare till Allah denne är!” Vid ett annat tillfälle sade han till följeslagarna: ”Gör inte Khalid illa, för han är Allahs svärd mot de otrogna.”

En gång sände Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Umar (må Allah vara nöjd med honom) för att samla in zakat. Ibn Jamil, Khalid och Abbas vägrade alla tre att betala zakat. När Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick höra detta sade han: ”Ibn Jamil var fattig, och Allah gjorde honom välbärgad. Detta är hans återgäldning. Men ni har gått till överdrift när det gäller Khalid. Han har skänkt all sin krigsutrustning som waqf för Allahs sak. Hur kan zakat tas ut av honom? Och Abbas? Hans ansvar ligger på mig. Vet ni inte att farbrodern står i faderns ställe?” (Abu Dawud 1/163)

Khalid (må Allah vara nöjd med honom) var inte endast en soldat; han var också en skicklig islamisk daʿi – en förkunnare av islam. När Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg den skada som uppstod till följd av hans förhastade beslut beträffande Banu Juzayma och Malik ibn Nuwayra, brukade han senare, när han sände honom på uppdrag, förmana honom: ”Kalla endast till islam, och lyft inte svärdet.” På samma sätt sade han, när han sände honom till Jemen: ”Låt inte kriget börja från din sida.” Efter denna vägledning deltog han i många krig, men det är inte känt att han någonstans begick någon form av överdrift. Under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid och även efter hans bortgång fullgjorde han sin uppgift som daʿi på ett föredömligt sätt. Efter erövringen av Mecka sände Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) olika missioner åt olika håll för att kalla människor till islam, och Khalid ledde några av dem. Banu Juzayma och Banu Abd al-Maddan antog islam genom hans ansträngningar. I Jemens missionsarbete var han medhjälpare åt Ali (må Allah vara nöjd med honom). Genom hans ansträngningar återvände Banu Hawazin, Banu Sulaym, Banu Amir och andra stammar, som hade följt den falske profeten Tulayha al-Asadi, på nytt till islam. Dessutom svarade otaliga människor vid olika tider på hans kallelse och antog islam. Före varje strid kallade han alltid motståndaren till islam, i enlighet med islams regler. Även mitt under den våldsamma striden på slagfältet spelade han framgångsrikt rollen som förkunnare. Den romerske soldaten Jarjah i slaget vid Yarmuk är ett lysande bevis på detta.

Alla händelser i Khalids liv kan inte återges i en kort artikel. Vi upprepar de ord som de troendes ledare Umar (må Allah vara nöjd med honom) uttalade i sorg efter Khalids död: ”Rahimallahu Aba Sulayman, ma inda Allah khayrun mimma kana fihi, laqad asha hamidan wa mata saʿidan – må Allah förbarma sig över Abu Sulayman Khalid. För honom finns hos Allah inget bättre än det tillstånd han befann sig i. Han levde prisad och dog lyckosam.” (Rijalun hawla al-Rasul, s. 308)

Abdullah ibn Hudhafa as-Sahmi (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette Abu Hudhafa Abdullah. Hans fars namn var Hudhafa. Han tillhörde Qurayshs gren Banu Sahm. Han blev muslim under den första perioden av den islamiska kallelsen och stannade under lång tid i den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sällskap. Tillsammans med sin bror Qays ibn Hudhafa utvandrade han till Habasha med den andra gruppen av emigranter som begav sig dit. (Al-Istiʿab)

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i alla slag utom Badr. Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) beskrev honom som en ”Badri”, det vill säga som en deltagare i slaget vid Badr. Musa ibn Uqba, Ibn Ishaq och andra beskrev honom däremot inte som ”Badri”. (Al-Istiʿab)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sände honom som befälhavare för en expedition. Inför avfärden sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till soldaterna under hans befäl att de aldrig fick vara olydiga mot honom. När de hade nått den angivna platsen blev Abdullah av någon anledning mycket arg. Han frågade soldaterna: ”Gav inte Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) er order att lyda mig?” De svarade: ”Jo.” Han sade: ”Samla ved, gör upp en eld och kasta er in i den.” Mujahiderna samlade ved och gjorde upp en eld. Innan de kastade sig in i den såg de på varandra. Många motsatte sig detta och sade: ”Vi följde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att rädda oss från elden, och nu ska vi ge våra liv i denna eld?” Medan denna diskussion pågick slocknade elden. Abdullahs vrede lade sig också. När de återvände från expeditionen berättade de om händelsen för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Om ni hade gått in i den elden, skulle ni aldrig ha kunnat komma ut ur den. Lydnad är endast obligatorisk i sådant som Allah har tillåtit.” (Bukhari: Kitab al-Ahkam, Bab as-Samʿ wa at-Taʿa, Hayat as-Sahaba 1/67)

Den ovan nämnda händelsen återges annorlunda i vissa berättelser. Enligt dessa berättelser var Hadrat Abdullahs order att kasta sig i elden inte en verklig order. Han skämtade bara lite med sina soldater. Hadrat Abu Sa’id al-Khudri (r.a.) återberättade händelsen på följande sätt: Rasulullah (s.a.) skickade en armé, sammansatt av följeslagare, på ett fälttåg. Han utsåg Abdullah ibn Hudhafa till arméns befälhavare. Abdullah var en skämtsam person. Efter att de hade färdats en bit stannade de på en plats. Abdullah frågade arméns medlemmar: ”Har ni inte fått befallning att lyda mig?” De svarade: ”Jo.” Han sade: ”Om jag ger er en order, kommer ni då att följa den?” De svarade: ”Ja.” Han sade: ”I kraft av min rätt och mitt anspråk på lydnad beordrar jag er att kasta er i denna eld.” Så snart de hade fått ordern började några av arméns medlemmar förbereda sig för att kasta sig i elden. Då sade han: ”Stopp! Jag skämtade bara lite med er.” När armén hade återvänt till Medina kom saken till Rasulullahs (s.a.) kännedom. Han sade: ”Om någon beordrar er att vara olydiga mot Allah, ska ni inte lyda honom.” (Sirat Ibn Hisham 2/640)

Under det sjätte, enligt en annan uppgift det sjunde, hijriåret beslöt den ädle Rasul (s.a.) att skicka sändebud med brev innehållande Islams kallelse till de omgivande kungarna, kejsarna och härskarna. Han beslöt också att skicka sändebud till de båda dåtida supermakternas kejsare, Rom och Persien. Men uppgiften var inte lätt. Rasul (s.a.) var medveten om dess svårigheter. Sändebuden var okunniga om språken, kulturen och folken i de länder som de skulle besöka. Där skulle de kalla landets kung eller kejsare att överge sin förfäders religion och anta Islam. Detta diplomatiska uppdrag var utan tvekan ytterst riskfyllt. De som begav sig dit skulle kanske aldrig återvända. Rasulullah (s.a.) beordrade följeslagarna att samlas. Han reste sig för att hålla ett tal. Efter lovprisning och tacksägelse till Allah reciterade han trosbekännelsen. Sedan sade han: ”Amma ba’d! Jag har beslutat att skicka några av er till de icke-arabiska kungarna. Ni får inte invända mot mig, såsom Israels barn invände mot Isa ibn Maryam.”

Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, vi ska uppfylla din önskan. Skicka oss vart du vill.”

Den ädle Rasul (s.a.) valde ut sex följeslagare för att bära hans kallelsebrev till Arabiens och de icke-arabiska ländernas kungar och kejsare. En av dessa sex var Abdullah ibn Hudhafa. Han valdes ut för att överlämna Rasulullahs (s.a.) budskap till Persiens kejsare Kisra.

Abdullah ibn Hudhafa avslutade förberedelserna inför resan, tog farväl av sin hustru och sina barn och gav sig av. Han färdades ensam längs märkliga vägar över höglänta och låglänta trakter. Helt ensam. Förutom Allah, den Ende, hade han ingen med sig. Efter att ha färdats en lång sträcka nådde han Persien. Han meddelade kejsarens hovmän att han hade kommit med ett brev till kejsaren och bad om tillstånd att träffa honom. Saken nådde kejsarens öron. Han beordrade sina hovmän att göra i ordning hovet. När hovet hade gjorts i ordning kallades Persiens framstående män dit. Därefter gavs Abdullah ibn Hudhafa tillstånd att träda in.

Rasulullahs (s.a.) sändebud, Hadrat Abdullah ibn Hudhafa, trädde in i Kisras kungliga hov klädd som en enkel beduin, med en tunn ”shamlah” (en mantel som viras runt kroppen) och en tjock ”aba” (en lång skjorta) svepta om kroppen. Han var lång, bredaxlad och kraftigt byggd. Han var stolt över Islams storhet och trons ära.

Så snart Kisra såg Abdullah träda in beordrade han en hovman att ta brevet ur hans hand. Men Abdullah vägrade att lämna brevet till mannen och sade: ”Nej, Rasulullah (s.a.) har beordrat att brevet ska överlämnas direkt till er. Jag kan inte gå emot den befallningen.”

Kisra sade till sina män: ”Låt honom vara, låt honom komma till mig.” Abdullah gick fram och överlämnade brevet till Kisra. Han kallade på en arabisk-talande sekreterare från Hira och bad honom öppna brevet och läsa det. Läsningen av brevet började:

”I den barmhärtige och nåderike Allahs namn. Från Muhammed, Allahs sändebud, till Persiens kejsare Kisra. Salamun ala man ittaba al-huda – frid vare med dem som följer vägledningen.”

Så snart Kisra hade hört så mycket av brevet brast han ut i vrede; hans ögon och ansikte blev röda och venerna på hans hals svällde. Anledningen var att Allahs sändebud hade inlett brevet med sitt eget namn, det vill säga att ”Muhammad, Allahs sändebud” stod före Kisras namn. Kisra ryckte brevet ur händerna på uppläsaren och rev det i bitar. Han ansåg det inte nödvändigt att ens ta reda på vad brevet innehöll. Han ropade: ”Han är min slav, och ändå skriver han till mig på detta sätt?” Därefter beordrade han att Abdullah skulle föras ut ur audienssalen. Han fördes ut.

Abdullah ibn Hudhafa lämnade Kisras hov. Han visste inte vad Allah hade bestämt för honom. Skulle han dödas eller friges? Olika tankar virvlade runt i hans huvud. Men genast skakade han av sig all oro och sade för sig själv: ”Vid Allahs ed, efter att Allahs sändebuds brev har överlämnats får det bli vad det blir för mig. Jag bryr mig inte om något.” Med dessa ord nämnde han Allahs namn, steg upp på sitt riddjur och gav sig av. Under tiden, när Kisras vrede hade lagt sig något, beordrade han att Abdullah skulle hämtas tillbaka. Men han gick inte längre att finna. Trots att de sökte överallt fann de inget spår av honom. När de undersökte vägen mot Arabiska halvön fick de veta att han hade begett sig hemåt. De kunde inte längre få tag på honom.

Abdullah kom till Allahs sändebud och berättade utförligt om allt som Kisra hade gjort. När sändebudet hade hört allt sade han: ”Mazzaqahu Allahu mulkahu – må Allah slita hans rike i stycken.” (Al-Istīʿāb)

Under tiden skrev Kisra till sin representant, Jemens härskare Badhan: ”Skicka därifrån två kraftiga och starka män och beordra dem att gripa den man i Hijaz som påstår sig vara profet och föra honom till mig.” Badhan valde ut två män och skickade dem till Allahs sändebud. De hade också med sig ett brev till honom från Allahs sändebud, där det stod att han utan dröjsmål skulle infinna sig hos Kisra tillsammans med brevets bärare. Badhan gav dessutom de två männen order att samla in olika upplysningar om Allahs sändebud och återvända för att underrätta honom.

De två männen reste från Jemen och nådde Taif efter att ha färdats oavbrutet natt och dag. Där träffade de en handelskaravan från Quraysh. De frågade dem om Muhammed. De fick veta att Muhammed nu befann sig i staden Yathrib (Medina). När qurayshiterna fick reda på varför de två männen hade kommit återvände de mycket glada till Mecka. De gav meckanerna det glada budskapet: ”Gläd er! Kisra har nu rest sig mot Muhammed. Nu kommer ni att befrias från den skada han vållar er.”

Under tiden nådde de två männen Medina. De träffade Allahs sändebud, överlämnade Badhans brev till honom och sade: ”Stormogulen Kisra har skrivit till vår kung Badhan att han ska skicka män för att hämta dig. Vi har kommit för att hämta dig på hans befallning. Om du besvarar vår uppmaning kommer vi att tala med Kisra för att du ska slippa besvär och för att han inte ska straffa dig på något sätt. Men om du inte besvarar vår uppmaning, tänk då noga på vad du gör. Du känner ju till hans makt och förmåga att förgöra både dig och ditt folk.”

När de hade talat färdigt log Allahs sändebud milt och sade: ”Återvänd i dag till den plats där ni bor och kom tillbaka till mig i morgon.”

Nästa dag kom de till Rasulullah (s.a.v.) och sade: ”Har du förberett dig för att följa med oss för att träffa Kisra?” Guds sändebud (s.a.v.) sade: ”Ni kommer aldrig mer att få träffa Kisra. Gud har tillintetgjort honom. På den och den dagen i den och den månaden dödade hans son Shīrawayh honom och tog över tronen.” När de hörde detta stirrade de på Rasulullah (s.a.v.) med vidöppna ögon av förvåning. De sade:

”Har du tänkt igenom vad du säger? Ska vi skriva detta till Bādhān?”

Rasulullah (s.a.v.) sade: ”Ja. Och ni ska också skriva till honom att denna min religion kommer att nå ända till gränserna för Kisras rike. Om du antar islam kommer du att få styret över ditt folk, tillsammans med allt som står under ditt befäl.”

De båda männen lämnade Rasulullahs (s.a.v.) hov och begav sig raka vägen till Bādhān, som de underrättade om allt Rasulullah (s.a.v.) hade sagt. Bādhān kommenterade: ”Om det Muhammad har sagt är sant, är han sannerligen en profet. Och om det inte är sant ska vi lära honom en läxa.”

Medan de höll på att diskutera detta kom ett brev från Shīrawayh till Bādhān. Brevet löd: ”Därefter har jag dödat Kisra. Jag dödade honom för att hämnas å mitt folks vägnar. … När detta brev har nått dig ska du inhämta trohetseden från människorna omkring dig.”

Så snart Bādhān hade läst Shīrawayhs brev kastade han det åt sidan och förklarade sig vara muslim. Tillsammans med honom antog alla perser i Jemen och dess omgivningar islam.

Detta är en kort sammanfattning av händelsen mellan den persiske kejsaren Kisra och ʿAbdullah ibn Hudhāfah (må Gud vara nöjd med honom). Den händelse han upplevde med den romerske kejsaren var ännu mer häpnadsväckande. Den ägde rum under den andre kalifen, ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom).

År 19 enligt hijra skickade kalifen ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) en armé mot romarna. ʿAbdullah ibn Hudhāfah as-Sahmī ingick också i denna armé. Kejsaren brukade höra många berättelser om de muslimska krigarnas tro, tapperhet och deras villighet att utan förbehåll offra sina liv för Gud och Hans sändebud. Han hade beordrat sina soldater att varje muslimsk soldat som tillfångatogs skulle skickas levande till honom. Genom Guds vilja blev ʿAbdullah tillfångatagen av romarna. Romarna förde honom inför sin kung och sade: ”Denne man är en av Muhammads följeslagare. Han antog hans religion redan i dess första tid. Han har blivit tillfångatagen av oss, och vi har fört honom inför dig.”

Den romerske kejsaren såg länge på Abdullah ibn Hudhafa och sade:

”Jag vill lägga fram en sak för dig.” Abdullah: ”Vad gäller saken?”

Kejsaren: ”Jag föreslår att du antar kristendomen. Om du gör det ska jag frige dig och hedra dig.”

Den fångne Abdullah svarade mycket snabbt och bestämt:

”Ve! Tusen gånger hellre väljer jag döden än det du kallar mig till.”

Kejsaren: ”Jag anser att du är en intelligent man. Om du antar mitt förslag ska jag göra dig till delägare i min makt, ge dig min dotter till hustru och dela mitt rike med dig.”

Den fjättrade fången log milt och sade: ”Vid Allahs ed! Även om hela ditt rike, tillsammans med allt som araberna har makt över, gavs åt mig och jag i utbyte ombads att överge Muhammads (s.a.) religion för ett enda ögonblick, skulle jag inte göra det.”

Kejsaren: ”Då kommer jag att döda dig.”

Fången: ”Ni kan göra vad ni vill med mig.”

På kejsarens order hängdes fången upp på en påle och bands fast ordentligt. Han bands upphängd i båda händerna och erbjöds att anta kristendomen, men vägrade. Sedan bands han upphängd i båda fötterna och uppmanades att avsäga sig islam, men han avvisade bestämt uppmaningen.

Kejsaren beordrade sina män att sluta och att ta ner honom från pålen. Sedan lät han hämta en enorm kittel och beordrade att olja skulle hällas i den. Oljan kokades över eld. När oljan började koka våldsamt hämtades ytterligare två muslimska fångar. En av dem kastades i den heta oljan. Så snart han kastades i den slets köttet från hans kropp sönder och lossnade från benen.

Kejsaren vände sig till Abdullah och uppmanade honom återigen att anta kristendomen. Den här gången avvisade Abdullah det ännu hårdare än tidigare. På kejsarens order fördes Abdullah nu fram till kitteln fylld med het olja. Tårar syntes i Abdullahs ögon. Männen sade till kejsaren: ”Fången gråter nu.” Kejsaren trodde att fången hade blivit rädd. Han beordrade: ”För fången till mig.” Han fördes fram. Även denna gång avvisade han kristendomen med avsky. Då sade kejsaren till Abdullah: ”Förbannelse över dig! Varför gråter du då?” Abdullah svarade: ”Jag gråter för att jag tänker att jag strax kommer att kastas i denna kittel och gå under. Ändå önskar jag att jag hade lika många liv som antalet hårstrån på min kropp och kunde offra dem alla i denna kittel för Allahs sak.”

Då sade den gudsrebelliske kejsaren: ”Om du åtminstone kysser mig på huvudet, ska jag frige dig.”

Först avvisade Abdullah även detta erbjudande. Men han ställde som villkor: ”Om de andra muslimska fångarna också friges tillsammans med mig, går jag med på det.”

Kejsaren sade: ”Ja, även de andra ska friges.”

Abdullah berättar: ”Jag sade till mig själv: Det är inget fel i att de andra muslimska fångarna också friges i utbyte mot detta.” Han gick fram till kejsaren och kysste honom på huvudet. Den romerske kejsaren beordrade att de muslimska fångarna skulle samlas ihop och överlämnas till Abdullah. Det totala antalet fångar var 80.”

När Hazrat Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) hade återvänt till Medina berättade han hela händelsen i detalj för kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom). Kalifen blev överväldigande glad. Han vände sig till de närvarande fångarna och sade: ”Varje muslim bör kyssa Abdullah ibn Hudhafahs huvud, och jag är den som börjar.” Därefter reste han sig och kysste hans huvud. (Se: Hayatus-Sahaba – 1/302, al-Isaba – 2/296–97, al-Istiab, Suwarun min Hayatis-Sahaba – 1/51–56, Usud al-Ghaba – 3/143)

Efter erövringen av Mekka skickade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Khalid ibn al-Walid till Banu Juzayma för att kalla dem till islam. På grund av ett missförstånd angrep Khalid dem, och flera av deras män dödades eller sårades. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev djupt bedrövad över detta. Han betalade ersättning för de dödade och förlät även Khalid. Ibn Ishaq säger att när Khalid kritiserades för detta sade han: ”Jag kämpade mot dem endast eftersom Abdullah ibn Hudhafa as-Sahmi hade beordrat det. Han hade sagt: ’Om de avstår från att anta islam har Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallt dig att kämpa mot dem.’” (Sirat Ibn Hisham – 2/430)

En dag satt Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på predikstolen och kungjorde: ”Så länge jag sitter här kommer svaret att ges på vilken fråga som helst som någon av er ställer.” Abdullah ibn Hudhafa reste sig och frågade: ”Vem är min far?” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”Din far är Hudhafa.” (Al-Isaba – 2/296) När hans mor hörde detta sade hon: ”Vilken farlig fråga du ställde till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)! Gud förbjude att han hade sagt något annat – hur skulle då min situation ha varit?”

Abdullah svarade: ”Jag ville kontrollera sanningen i min härstamning. Om han hade knutit mig till någon abessinsk slav skulle jag ha accepterat det.” (Al-Istiab)

Flera hadither har återberättats från Hazrat Abdullah ibn Hudhafa. En av dem har återberättats av al-Bukhari. Bland de framstående personer som återberättade hadither från honom finns Abu Wa’il, Sulayman och Ibn Yasar.

Ibn Yunus säger att Abdullah deltog i fälttåget mot Egypten och avled i Egypten under Hazrat Uthmans kalifat. Han begravdes också där. (Al-Isaba – 2/296)

Återberättat från Jabir. En man bad Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om hjälp, och han gav honom något. Sedan bad en annan man, och han lovade honom något. Umar ibn al-Khattab reste sig och sade: ”O Allahs sändebud! Man har bett mig om hjälp, och jag har gett. Sedan bad man igen, och jag gav igen. Därefter bad man ännu en gång, och jag lovade.” Det verkade som om Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte uppskattade hans ord. Då reste sig Abdullah ibn Hudhafa och sade: ”O Allahs sändebud, ge du, och frukta inte knapphet från Honom som äger Tronen.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Detta är jag befalld att göra.” (Hayatus-Sahaba – 2/145)

Ibn Asakir har återberättat från Zuhri: Ett klagomål framfördes till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mot Abdullah: ”Han är en skämtsam och skojfrisk människa.” Han sade: ”Låt honom vara, för han har en stor mage. Han älskar Allah och Hans sändebud mycket.” (Hayatus-Sahaba – 2/321)

Khabbab ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette Khabbab, hade kunya Abu Abdillah och hans far hette Aratt. Det råder delade meningar om hans härstamning. Några har sagt att han tillhörde Banu Tamim, medan andra har sagt att han var son av Banu Khuzāʿa. Enligt den riktiga uppfattningen tillhörde han dock Banu Tamim. (Sīrat Ibn Hisham 1/254) I sin barndom föll han i slaveri. Hans historia som slav har återgetts i historien på följande sätt:

En kvinna från Banu Khuzāʿa vid namn Umm Anmar gick till slavmarknaden i Mecka. Hennes avsikt var att köpa en frisk och välbyggd slav som kunde utföra alla hennes uppgifter. Hon började noggrant granska ansiktena på de slavar som hade förts dit för att säljas. Till slut valde hon en ung slavpojke som ännu inte hade nått vuxen ålder. Slaven var dock vid god hälsa, och hans ansikte bar tydliga tecken på intelligens. Det var just därför hon valde honom. Efter att ha betalat priset tog hon med sig den unge slaven.

Efter att de hade gått en bit vände sig Umm Anmar mot slaven och frågade:

Min gosse, vad heter du?

Khabbab.

Vad heter din far?

Al-Aratt.

Var ligger ditt hemland?

Najd.

Så du är från Arabien?

Ja, jag är av Banu Tamim.

Hur hamnade du på denna slavmarknad i Mecka?

En av Arabie­ns stammar angrep vår stam, plundrade våra husdjur, dödade männen och tog kvinnorna och barnen till fånga och gjorde dem till slavar. Jag är ett av dessa tillfångatagna barn. Sedan bytte jag ägare och kom till Mecka, och nu är jag i er ägo.

Ummu Anmar överlämnade sin slav till en smed i Mecka för att han skulle lära honom konsten och tekniken att tillverka svärd. Inom kort blev denne intelligente slav skicklig i svärdtillverkning. Ummu Anmar hyrde en butik, köpte smedens verktyg och utrustning och satte honom i arbete med att tillverka svärd.

Inom kort spreds ryktet i Mecka om hans ärlighet, hängivenhet, pålitlighet och skicklighet i att tillverka svärd. Folk började strömma till hans butik för att köpa de svärd han tillverkade.

Trots sin ungdom hade Khabbab tillägnat sig de äldres klokhet och de gamlas visdom. På lediga stunder mellan arbetet brukade han för sig själv begrunda det elände som det jahiliska samhället var helt nedsjunket i. Han tänkte på vilken fruktansvärd okunnighet och villfarelse hela det arabiska folket höll på att drunkna i, och att han själv var ett av dess mest föraktliga offer. Han grubblade och sade ibland omedvetet till sig själv: ”Denna natt måste ha ett slut.” För att få uppleva detta slut önskade han i sitt hjärta ett långt liv.

Khabbab behövde inte vänta länge. Han fick höra att ett ljussken strålade från Muhammad ibn Abdillah, en ung man ur Banu Hashim. Han skyndade dit. Han lyssnade till hans ord och såg detta ljus. Omedelbart sträckte han fram handen och uttalade: ”La ilaha illallah wa anna Muhammadan abduhu wa rasuluhu.” På så sätt blev han världens sjätte muslim. Därför kallades han ”Sadesul-Islam”. Mujahid säger emellertid: ”Först förkunnade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) islam. Därefter förkunnade Abu Bakr, Khabbab, Suhayb, Bilal, Ammar och Ammars mor Sumayya islam, i denna ordning.” Enligt denna berättelse var Khabbab den tredje muslimen. (Usd al-Ghaba 2/98, al-Isaba 1/426) Khabbab antog islam vid den tid då den ädle Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) i hemlighet kallade till islam i Arqam ibn Abi al-Arqams hus.

Från och med nu började det andra kapitlet i Khabbabs liv. Det var kapitlet där han med ett leende uthärdade förföljelse och övergrepp för sanningens skull och satte sitt liv på spel för att sprida sanningen. Khabbab dolde inte för någon att han hade antagit islam. Inom kort nådde nyheten hans husbonde Ummu Anmars öron. Hon blev rasande. Tillsammans med sin bror Siba ibn Abdil-Uzza och en grupp män ur Banu Khuza’a gick hon till Khabbab. Han var då djupt koncentrerad på sitt arbete. Siba gick fram ett steg och sade:

Vi har hört något om dig, men vi trodde inte på det.

Vad då?

Vi har hört att du har avfallit från din religion och blivit anhängare till en ung man ur Banu Hashim?

Jag har inte avfallit från min religion, men jag har trott på den ende Gud, som inte har någon medhjälpare. Jag har övergett er avgudadyrkan och vittnat om att Muhammad är Allahs tjänare och Sändebud.

Så snart hans ord nådde deras öron kastade de sig över honom. De började slå honom med knytnävarna och sparka honom och trampa på honom. Alla hammare, järnplåtar och järnbitar från hans verkstad kastade de på honom. Khabbab förlorade medvetandet och föll till marken, medan hans kropp färgades av hans eget blod.

En annan dag hände följande. Några Quraysh-män gick hem till Khabbab för att hämta de svärd de hade beställt. Khabbab tillverkade svärd och sålde dem i Mecka samt skickade dem även till andra platser. På grund av sitt arbete var han sällan borta hemifrån någon längre tid. Men de fann inte Khabbab hemma och väntade på honom. Efter en stund kom Khabbab hem. I hans ansikte syntes ett strålande frågetecken. Han hälsade på de anlända och satte sig. De frågade: ”Khabbab, är svärden färdiga?”

Ett sken av glädje lyste i Khabbabs ögon och ansikte. Han tänkte på något för sig själv. Då utbrast han omedvetet: ”Hans sak är högst märklig.”

Genast frågade männen: ”Vem talar du om? Vi vill ju veta om svärden är färdiga.”

Khabbab såg djupt på dem och sade:

”Har ni sett honom? Har ni hört något av det han sagt?”

De såg förvånat på varandra. En av dem frågade skämtsamt: ”Har du sett honom?”

Khabbab ställde en något gåtfull fråga: ”Vem talar du om?”

Mannen svarade med upprörd röst: ”Jag talar om den som du talar om.”

Khabbab lät inte detta tillfälle att uttrycka sanningen gå förlorat. Han sade: ”Ja, jag har sett honom och även hört hans ord. Jag såg att sanningen strömmade från alla håll omkring honom och att nūr strålade från hans ansikte.”

De anlända männen började nu förstå vad saken gällde. En av dem ropade och frågade:

”Du, Ummu Anmars slav! Vem talar du om?” Khabbab svarade lugnt:

”Mina arabiska bröder, vem skulle det annars vara? Vem bland ert folk finns det, förutom honom, från vilken sanningen strömmar åt alla håll och vars ansikte strålar av nūr?”

”Vi antar att du talar om Muhammed.” Khabbab vaggade lite på huvudet och sade upprymt:

”Ja, han är Allahs Sändebud, sänd till oss. Allah har sänt honom för att föra oss från mörker till ljus.”

Han visste inte vad som därefter kom ut ur hans mun eller vad som sades till honom. Så mycket minns han: När han efter några timmar återfick medvetandet såg han att männen var borta. Hans kropp var bedövad av smärta och plåga, och hela hans kropp samt hans kläder var täckta av blod. Händelsen hade ägt rum precis framför hans hus. Med stor möda reste han sig, gick in i huset, lade förband på de skadade ställena och började förbereda sig för ännu en prövning. (Rijalun Hawla ar-Rasul–230)

På detta sätt kom Hazrat Khabbab att inta en särskild plats bland dem som utsattes för förtryck och övergrepp för dīnens skull. Trots att han var fattig och svag var Khabbab en av de främsta bland dem som reste sig mot qurayshiternas högmod och förvrängning.

Liksom en eld i torra löv spreds berättelsen om Khabbabs antagande av den nya religionen och hans lidande av straff snabbt genom Mak্কas gränder. Makkaborna blev förstummade av Khabbabs djärvhet. Aldrig tidigare hade de hört talas om att någon, efter att ha blivit en av Muhammads efterföljare, öppet hade förkunnat detta inför människor i en så utmanande ton.

Khabbabs fall skakade Qurayshs ledare. De hade aldrig föreställt sig att denne namnlöse, stam- och medellöse slavsmed, som tillhörde Ummu Anmar, skulle våga och drista sig att på detta sätt frigöra sig från deras makt och fördöma deras dyrkade gudar samt deras fäders och förfäders religion. De trodde att han efter en sådan misshandel skulle lugna sig och aldrig mer begå en sådan dårskap.

Qurayshs antagande visade sig vara felaktigt. Resultatet blev tvärtom det motsatta. Khabbabs djärvhet stärkte modet hos hans följeslagare. Även de blev ivriga att öppet tillkännage att de antog islam. En efter en började de förkunna sanningens trosbekännelse.

Qurayshledarna Abu Sufyan ibn Harb, Walid ibn al-Mughira, Abu Jahl och andra samlades på Kabaområdet. De diskuterade Muhammads sak. De såg att hans sak växte och fick allt större betydelse dag för dag, ja, timme för timme. De beslöt att inte låta saken växa ytterligare och förklarade sin fasta föresats att utrota den. Från och med denna dag skulle varje stam börja förfölja och plåga de av Muhammads efterföljare som tillhörde stammen. Antingen skulle de överge sin nya religion eller också dö.

Ansvaret för att tukta Khabbab anförtroddes åt Siba ibn Abdil-Uzza och hans stam. När marken blev het under den brännande middagshettan drog de ut Khabbab till dalen i Mecka. De klädde av honom helt och satte på honom en rustning av järn. Han led av törst i den olidliga hettan, men fick ändå inte en enda droppe vatten. När han i sin svåra törst började vrida sig i plågor sade de till honom:

Vad säger du om Muhammad?

Han brukade svara: Han är Allahs tjänare och Sändebud. Han har kommit till oss med den sanna och rätta religionen för att föra oss från mörker till ljus.

Då slog och misshandlade de honom igen och utdelade slag med knytnävarna. Sedan frågade de:

Vad är ditt uttalande om Lāt och al-ʿUzzā? Han brukade säga: Dessa två stumma och döva avgudabilder har ingen makt att orsaka skada eller skänka nytta.

Återigen brukade de hetta upp stenar i eld och lägga honom på stenarna. Khabbāb berättar: En dag tog de mig med sig. De tände en eld och hettade upp en sten. Sedan lade de mig på stenen, och en av dem satte sin fot på mitt bröst och tryckte ner mig med den. (Hayātus-Sahāba 1/292) På detta sätt låg han där, medan fettet från hans båda skuldror smälte och rann ner. Imām Shaʿbī säger att köttet på hans rygg lossnade.

Hans husmor Ummu Anmār var inte det minsta mindre brutal än sin bror Sibā. En dag såg hon profeten Muhammad (s.a.w.) stå i Khabbābs verkstad och tala med honom, och hon blev som en galen hund. Hon brukade komma till Khabbābs verkstad varannan dag, hetta upp järnplåtar i Khabbābs smedja och trycka dem mot hans huvud. I den intensiva smärtan vred han sig och förlorade medvetandet.

En dag, när man hettade upp järn och tryckte det mot Khabbābs huvud, färdades Allahs Sändebud (s.a.w.) just då någonstans längs den vägen. När han såg Khabbābs tillstånd stannade han upp. Hans hjärta smälte av medlidande. Men vad kunde han göra? Förutom att be för Khabbāb och trösta honom kunde han inte göra något annat. Han lyfte båda händerna mot himlen och sade med stark känsla: ”Allāhumma unsur Khabbāban – O Allah, hjälp Khabbāb.” (Rijālun hawla r-Rasūl 331)

Allah den Allsmäktige hade besvarat Khabbābs förbannelse mot Ummu Anmār. Hon fick själv se dess följder innan hon emigrerade från Mekka till Medina. Plötsligt började hon lida av en sådan smärta i huvudet att hon hela tiden skällde som en hund. Hennes söner gick till olika läkare för att få henne behandlad. Alla läkarna sade: Det finns inget läkemedel som kan bota denna smärta. Men om man hettar upp järn i eld och behandlar huvudet med det kan smärtan lindras något. Man började hetta upp järnplåtar och behandla hennes huvud med dem.

En dag under kalifen Hazrat ʿUmars (r.a.) kalifat gick Khabbāb till honom. Kalifen visade honom största heder, lät honom sitta på en hög dyna och sade: ”Med undantag för Bilāl finns det ingen som är mer värdig än du att sitta på denna plats.” Khabbāb sade: ”Hur skulle han kunna vara jämlik med mig? Även bland polyteisterna hade han många som hjälpte honom, men förutom Allah den Ende fanns det ingen som hyste medkänsla med mig.” Kalifen ville veta vilken tortyr han hade fått utstå från Quraysh. Men Khabbāb tvekade att berätta om den. Efter kalifens upprepade enträgna frågor drog han undan sin mantel och blottade sin rygg. När kalifen såg dess fasansfulla utseende ryggade han tillbaka och frågade: ”Hur blev den så här?”

Khabbāb sade: ”Avgudadyrkarna tände en eld. När den hade förvandlats till glöd tog de av mig kläderna från kroppen. Sedan släpade de mig med våld och lade mig på rygg över den. Köttet föll av benen i min rygg. Det smälta fettet från min rygg var det som släckte elden.” Till följd av denna händelse blev huden på hans rygg vitfläckig som hos en spetälsk. (Hayātus-Sahāba 1/292, al-Mustadrak, Sīrat Ibn Hishām, not 1/343)

Förutom den fysiska tortyren brukade Quraysh håna, förlöjliga och bespotta honom. De lade också beslag på pengar som de var skyldiga honom. Ibn Ishāq säger: En mekkanisk otrogen vid namn ʿĀs ibn Wāʾil as-Sahmī köpte några svärd av honom och hade fortfarande en summa pengar att betala honom för dem. Khabbāb gick till honom för att kräva betalningen. Han sade: ”Hör du, Khabbāb, tror inte er vän Muhammad – vars religion du följer – att paradisets invånare får allt de önskar av guld, silver, kläder eller tjänare?” Khabbāb svarade: ”Jo, det gör han.” Han sade: ”Khabbāb, ge mig anstånd till Uppståndelsens dag; jag ska gå dit och betala det jag är skyldig dig. Vid Allah, varken din vän Muhammad eller du är kärare för Allah än jag. Ni kommer inte heller att få större lycka än jag.” Efter denna händelse uppenbarade Allah den Allsmäktige följande verser: ”Har du sett den som förnekar Mina verser och säger: ’Jag kommer förvisso att få rikedom och barn’? Har han då kunskap om det fördolda, eller har han fått ett löfte av den Nåderike? Nej, aldrig! Jag ska skriva ned vad han säger och låta hans straff öka. Det han talar om ska förbli i Min ägo, och han ska komma till Mig ensam.” (Sūrat Maryam 77–80)

En dag kom Khabbab tillsammans med några andra förföljda vänner till Allahs Sändebud (saw) och berättade om sina lidanden och svårigheter. Khabbab berättar: När vi framförde våra bekymmer för Allahs Sändebud (saw) låg han i skuggan av Kaba, med en randig mantel under huvudet. Vi sade: ”O Allahs Sändebud, vill du inte be Allah om hjälp och förlåtelse för oss?”

När Allahs Sändebud (saw) hörde våra ord blev hans ädla ansikte rött. Han satte sig upp och sade sedan: ”Många av dem som levde före er greps, grävdes ned till hälften i en grop och klövs därefter från hjässan med en såg. Deras kött slets bort från benen med järnkammar. Ändå vek de inte en tum från sin religion. Allah kommer sannerligen att fullända denna religion. En dag kommer en resenär att färdas från Sana till Hadramaut. Under denna långa resa kommer han inte att frukta någon annan än Allah. Då kommer vargen att vakta fårhjorden. Men ni har blivit alltför otåliga.” (Rijalun hawlar-Rasul, s. 231; Usud al-Ghaba 2/98)

Khabbab och hans vänner lyssnade uppmärksamt till denna förkunnelse från Allahs Sändebud (saw). De beslöt att visa det mått av tålamod och uppoffring som Allah och Hans Sändebud älskar. På så sätt blev deras tro ännu starkare.

Den omänskliga tortyren av Khabbab fortsatte tills Umm Anmar frigav honom. Imam al-Sha’bi sade: ”Trots hundratals plågor förblev Khabbab tålmodig. Hans ryggrad försvagades inte det minsta av de otrognas förföljelse.” Under sin tid i Mecka ägnade han all sin tid åt dyrkan och arbetet med att förmedla religionen. De som ännu inte vågade öppet tillkännage att de hade antagit islam undervisade han i Koranen i hemlighet, genom att gå från hus till hus. Han undervisade i hemlighet Fatima och Sa’id, syster respektive svåger till Umar (ra), i Koranen. Den dag då Umar (ra) gav sig av för att döda Allahs ädle Sändebud och på vägen fick höra av Nu’aym ibn Abdillah att hans syster och svåger hade antagit islam, kom han till deras hus. Just då undervisade Khabbab (ra) dem i Koranen. När Khabbab märkte att Umar (ra) hade kommit gömde han sig i ett hörn av Fatimas hus. Sedan, när Koranläsningen hade förändrat Umar (ra) och han sade: ”För mig till Muhammad”, trädde Khabbab fram ur sitt gömställe. Han sade till Umar (ra): ”O Umar, jag hoppas att Allah har besvarat Allahs Profets bön för dig. Jag hörde Allahs Sändebud (saw) be i går: ’O Allah, stärk islam genom en av dessa två män: Abu al-Hakam eller Umar ibn al-Khattab.’” Umar sade: ”Khabbab, säg mig var Muhammad befinner sig nu. Jag vill gå till honom och anta islam.” Khabbab sade: ”Han befinner sig nu i ett hus nära berget Safa tillsammans med några av sina följeslagare.” (Sirat Ibn Hisham 1/343, 345; Hayatus-Sahaba 1/297)

En dag kom två ledare för Quraysh, Aqra ibn Habis och Uyayna ibn al-Fazari, till Allahs Sändebud (saw) och såg att han satt tillsammans med slavar och svaga troende, däribland Ammar, Suhayb, Bilal och Khabbab. De båda ledarna ignorerade alla närvarande, kallade Allahs ädle Sändebud (saw) åt sidan och sade: ”Arabernas framstående ledare kommer till dig som representanter. Vi kan inte sitta tillsammans med dessa slavar; håll dem på avstånd.” Sändebudet (saw) höll med dem. De sade: ”Låt oss då genast skriva ned en överenskommelse.” Sändebudet (saw) kallade på Ali och lät hämta papper och penna. Khabbab berättar: ”Vi satt då en bit därifrån. Då kom Jibril (as) med dessa verser: ’Visa inte bort dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och söker Hans välbehag. Du är inte ansvarig för deras gärningar så att du skulle driva bort dem; om du gör det blir du en av de orättfärdiga.’” (Sura al-An’am 52–53)

Khabbab berättar: Så snart ovanstående vers hade uppenbarats kastade Allahs ädle Sändebud (saw) ifrån sig papperet och pennan och kallade oss till sig. När vi kom nära hälsade han på oss. Vi satte oss med våra knän intill Allahs Sändebuds (saw) knän. Då uppenbarade Allah den Högste denna vers:

”Håll dig tålmodigt tillsammans med dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och söker Hans välbehag, och låt inte dina ögon vändas bort från dem i begär efter det världsliga livets prakt.” (Sura al-Kahf 28)

Khabbab berättar: Efter detta, när vi satt tillsammans med Allahs Sändebud (saw), reste han sig aldrig förrän vi hade rest oss. (Hayatus-Sahaba 2/475)

Khabbab uthärdade under lång tid tålmodigt Qurayshs gränslösa förföljelse i Mecka och höll fast vid Meckas jord. Till slut gav Allah den Allsmäktige tillstånd till hijra, och han utvandrade till Medina. Han gjorde inte hijra för att undkomma förföljelsen, utan för att vinna Allahs välbehag och tillfredsställelse. Han brukade säga: ”Jag gjorde endast hijra tillsammans med Allahs Sändebud för Allahs skull.” Efter ankomsten till Medina upprättade den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett religiöst broderskap mellan honom och Khirash ibn Sammā, enligt en annan uppgift Jabr ibn Utayq. (Usud al-Ghaba 2/99)

Efter ankomsten till Medina fick Hazrat Khabbabs liv uppleva något av den ro och trygghet som han hade varit berövad under hela sitt liv. Här fick han möjlighet att vara i nära sällskap med Allahs ädle Sändebud. Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud i alla krig, däribland Badr och Uhud. Under slaget vid Uhud bevittnade han med egna ögon vad som hände med Siba, Umm Anmars bror. Den dagen dödades han av Hazrat Hamza, må Allah vara nöjd med honom.

Hazrat Khabbabs hela liv var märkt av fattigdomens hårda slag. Före islam och under en tid efter islams ankomst försörjde han sig genom att tillverka svärd. Under den senare delen av sitt liv blev han tillräckligt välbärgad. När kaliferna Hazrat Umar och Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med dem, under sina kalifat fastställde bidrag åt alla sahaba efter deras respektive rang, började Hazrat Khabbab få ett stort bidrag. Då samlades stora rikedomar i hans händer. Men hans sätt att hantera dessa pengar var ovanligt. Han lade sina dirham och dinarer på en öppen plats. Behövande och fattiga kunde därifrån fritt ta det de behövde, utan att någon tillåtelse krävdes. Trots allt detta var han alltid rädd och tänkte att Allah kanske skulle kräva räkenskap för denna rikedom och straffa honom för den.

En grupp av hans följeslagare berättar: ”Vi gick för att besöka Khabbab under hans sista sjukdom. Han pekade mot en del av sitt förfallna hus och sade till oss: ’Här finns åttio tusen dirham. Vid Allahs ed, jag har aldrig stängt denna plats och aldrig hindrat någon behövande från att ta därifrån.’ Efter att ha sagt detta började han gråta häftigt. Hans vänner frågade honom: ’Varför gråter du?’ Han svarade: ’Mina följeslagare har lämnat denna värld utan att få någon belöning för sina gärningar. Jag lever och har blivit ägare till så stora rikedomar. Jag är rädd att denna rikedom är belöningen för mina goda gärningar. Därför gråter jag oroligt.’ Sedan rann tårarna nedför hans kinder när han pekade på det dyrbara svepkläde som hade köpts åt honom och sade: ’Se, detta är Amirs svepkläde. Men när Allahs Sändebuds farbror Hazrat Hamza blev martyr vid Uhud fanns inget annat tyg till hans svepning än ett enda lakan. När hans huvud täcktes med det syntes fötterna, och när fötterna täcktes syntes huvudet.’”

År 37 efter hijra blev han sjuk i Kufa. Trots behandling förvärrades sjukdomen dag för dag. Han fortsatte att lida av sjukdomen under lång tid. I detta tillstånd brukade han ibland säga: ”Om Allahs Sändebud inte hade förbjudit att önska sig döden, skulle jag ha bett om döden.” (Al-Isaba 1/416, Usud al-Ghaba 2/99) Det råder oenighet bland sīra-författarna om dödsåret, dödsorten och hans ålder vid dödsfallet. Enligt den mest berömda uppfattningen avled han i Kufa år 39 efter hijra, vid 72 års ålder, efter slaget vid Siffin. På grund av sin sjukdom kunde han inte delta i slaget vid Siffin. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, fick höra om hans död på vägen tillbaka från slaget vid Siffin och ledde själv begravningsbönen. Kufaborna brukade vanligtvis begrava de döda inne i staden. Före sin död testamenterade Hazrat Khabbab att han skulle begravas utanför staden. I enlighet med hans testamente begravdes han utanför Kufa. Han var den första sahabi som begravdes utanför Kufa. (Usud al-Ghaba 2/100)

Efter att Hazrat Khabbab hade begravts stod de troendes befälhavare, Ali, må Allah vara nöjd med honom, vid hans grav och sade: ”Må Allah förbarma sig över Khabbab. Han antog islam ivrigt, gjorde hijra lydigt och levde sitt liv som en mujahid. Allah låter inte dem som gör goda gärningar gå förlorade.”

Hazrat Khabbab hade ett starkt intresse av att känna till Allahs Sändebuds ord och handlingar. Ibland höll han sig vaken om nätterna och i hemlighet iakttog han hur Allahs Sändebud utförde sin tillbedjan, för att sedan fråga honom om det på morgonen. En gång bad Allahs Sändebud hela natten, och han iakttog honom i hemlighet. På morgonen kom han till Allahs Sändebud och sade: ”Må mina föräldrar offras för dig, Allahs Sändebud. I natt bad du en bön som du aldrig tidigare hade bett.” Han svarade: ”Ja, det var en bön präglad av hopp och fruktan. Jag bad Allah om tre saker. Han gav mig två, men inte den tredje. Den första var att Allah inte skulle låta min umma förgås genom svält. Detta beviljade Han. Den andra var att Han inte skulle låta någon främmande fiende besegra min umma. Även detta beviljade Allah. Den tredje var att Han inte skulle låta en del av min umma utsätta en annan del för grymhet. Detta beviljades inte.” (Usud al-Ghaba 2/99)

Han återberättade trettiotre (33) hadither från Allahs Sändebud. Av dessa återberättades tre som muttafaqun alayh, två enbart av al-Bukhari och en enbart av Muslim. Bland de framstående sahaba och tabi’in som återberättade hadither från honom fanns hans son Abdullah, Abu Umama al-Bahili, Abu Ma’mar, Abdullah ibn Shukhayr, Qays ibn Abi Hazim, Masruq ibn al-Ajda och Alqama ibn Qays, med flera.

Dottern till Hazrat Khabbab ibn al-Aratt berättade: ”En gång gav sig min far av till jihad. När han tog avsked lämnade han endast en get åt oss för vår försörjning och sade: ’När ni behöver mjölka geten, ta den till Ahl as-Suffa.’ Vi tog geten till dem. Där såg vi Allahs Sändebud (s.a.w.) sitta. Han band geten och mjölkade den. Han sade: ’Ta med det största kärlet i ert hus till mig.’ Jag hämtade kärlet som vi brukade knåda deg i. Han mjölkade den i det, och det fylldes. Han gav oss kärlet med mjölk och sade: ’Ta det. Drick själva och ge även era grannar. Och varje gång ni behöver det, ta geten till mig så ska jag mjölka den.’ Vi brukade ofta ta tillbaka geten efter att Allahs Sändebud (s.a.w.) hade mjölkat den med sina egna händer. Min far återvände från jihad. När han gick för att mjölka geten upphörde mjölken. Min mor sade: ’Du har förstört geten! Tidigare fick vi detta kärl fullt av mjölk.’ Han frågade: ’Vem brukade mjölka den?’ Mor sade: ’Allahs Sändebud (s.a.w.).’ Han sade: ’Ansåg du mig vara hans jämlike? Vem har händer med större välsignelse än hans?’ (Hayatus Sahaba 3/637)”

Mughira ibn Shu’ba (r.a.)

Hans namn var Abu Abdillah Mughira och hans far var Shu’ba ibn Abi Amir. Förutom Abu Abdillah var Abu Muhammad och Abu Isa också hans kunya. Han tillhörde Banu Thaqif. Hans mor, Umama bint Afkam, var dotter till en man ur Banu Nasr ibn Muawiya. Han antog islam under det femte hijriåret, året för slaget vid Khandaq, och samma år emigrerade han från Mekka till Medina, där han stannade i Allahs Sändebuds (s.a.w.) sällskap. (Al-Isaba 3/452, Usud al-Ghaba 4/406, Al-Istiab)

Bayhaqi har återberättat en händelse om när Mughira för första gången träffade den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.). Mughira sade: ’Den första dagen jag träffade Allahs Sändebud gick Abu Jahl och jag genom en liten gränd i Mekka. Då mötte vi Allahs Sändebud (s.a.w.). Sändebudet (s.a.w.) sade till Abu Jahl: ”O Abu al-Hakam – du, Abu al-Hakam; kom till Allah och Hans Sändebud.” Abu Jahl sade: ”O Muhammad! Kommer du inte att upphöra med att förtala våra gudar och avgudar? Vill du bara att vi ska vittna om att du har förmedlat budskapet? Då vittnar vi om att du har förmedlat det. Vid Allahs ed, om jag visste att det du säger var sant skulle vi följa dig.”’

Allahs Sändebud (s.a.w.) gick därifrån. Abu Jahl vände sig till mig och började säga: ’Vid Allahs ed! Jag vet med säkerhet att det Muhammad säger är sant. Men det som hindrar mig från att acceptera det är följande: Banu Qusay sade: ”Hijaba tillhör oss.” (Det vill säga att nycklarna till Kaba finns hos dem och att ingen får gå in i Kaba utan deras tillstånd.) Vi sade: ”Ja.” De sade: ”Siqaya tillhör oss.” (Ansvaret för att ge pilgrimerna vatten.) Vi sade: ”Ja.” Sedan sade de: ”Al-Nadwa tillhör oss.” (Ansvaret för rådsmötet.) Vi sade: ”Ja.” Därefter sade de: ”Al-Liwa, krigsfanan, tillhör oss.” Vi sade: ”Ja.” De gav människor mat, och även vi gav mat. När vi hade blivit deras jämlikar i detta sade de: ”Vi har en profet.” Vid Allahs ed, det kan jag inte acceptera.’ (Hayatus Sahaba 1/84)

Han följde med Allahs Sändebud (s.a.w.) under expeditionen till Hudaybiyya och deltog i Bay’at ar-Ridwan. Quraysh hindrade dem från att gå in i Mekka. Från Qurayshs sida kom Urwa ibn Masud ath-Thaqafi för att förhandla med Allahs Sändebud (s.a.w.). Enligt den allmänna arabiska seden sträckte han under samtalet då och då handen mot Allahs Sändebuds (s.a.w.) heliga skägg. Detta uppfattades av muslimerna som ett oförskämt beteende, och Mughira blev upprörd. Varje gång Urwa sträckte fram handen lade Mughira utan att tveka sin hand på svärdets fäste. Till slut brast hans tålamod. Han sade i ett strängt tonfall: ’Akta dig! Håll din hand under kontroll.’ Urwa vände sig om och tittade. När han kände igen honom sade han: ’Din bedragare! Har jag inte arbetat för din skull?’ Det bör nämnas att Urwa var Mughiras farbror. Under den förislamiska tiden hade Mughira dödat flera personer. Det var denne Urwa ibn Masud som betalade diyah, blodspengar, för de dödade. Urwa syftade på denna händelse. (Bukhari: Kitab ash-Shurut fi al-Jihad wal-Musaliha, Usud al-Ghaba 4/406, Hayatus Sahaba 1/102)

Efter Hudaybiyya fick han äran att delta i flera expeditioner. Allahs Sändebud (s.a.w.) skickade honom och Abu Sufyan till Taif tillsammans med en särskild styrka. De besegrade fiendens styrkor med hjältemod och mod.

Banu Thaqif antog islam och kom till Medina för att avlägga bay’a inför Allahs Sändebud (s.a.w.). Mughira vallade kameler i utkanten av Medina, och det var honom som männen från Thaqif först mötte. Så snart Mughira såg dem sprang han för att ge Allahs Sändebud (s.a.w.) denna glada nyhet. På vägen mötte han Abu Bakr (r.a.) och berättade nyheten för honom. Abu Bakr bad honom under ed: ’Ge inte Allahs Sändebud (s.a.w.) denna glada nyhet före mig. Jag vill vara den förste som informerar Allahs Sändebud (s.a.w.) om detta.’ Mughira respekterade hans önskan. Abu Bakr (r.a.) var därför den förste att låta den glada nyheten nå Allahs Sändebuds (s.a.w.) öron. Därefter gick Mughira till männen från Thaqif och lärde dem hur de skulle hälsa Allahs Sändebud (s.a.w.) på islamiskt sätt. (Hayatus Sahaba 1/184)

Han var närvarande vid begravningen och svepningen efter Guds Sändebuds (över honom vare frid) död. När människorna hade sänkt Guds Sändebuds (över honom vare frid) heliga kropp i graven och klivit upp därifrån, kastade han plötsligt med avsikt sin ring i graven. Den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom) bad honom hämta upp ringen. Han steg ner i graven och rörde vid Guds Sändebuds (över honom vare frid) heliga fötter med handen. Sedan, medan graven långsamt fylldes med jord, steg han upp ur den. Han gjorde detta för att få äran och glansen av att vara den siste som tog avsked av Guds Sändebud (över honom vare frid). Han brukade ofta stolt säga till människor: ”Jag var den siste av er som skildes från Guds Sändebud (över honom vare frid).” (Tabakāt)

Efter den ädle Guds Sändebuds död spelade han en aktiv roll i de flesta krigen under de två första kalifernas tid. På order av den ädle Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) deltog han först i expeditionen till Bahira. Han deltog också i att utplåna de avfälliga i Yamama.

Efter att upproret från de falska profeterna hade slagits ned deltog han i fälttåget mot Irak. Efter segern vid Buwaib ryckte den muslimska armén fram mot Qadisiyya. Den persiske befälhavaren, den berömde hjälten Rustam, föreslog förhandlingar och bad att muslimerna skulle skicka en representant. Som svar på hans förslag avlöste flera sändebud varandra. Till sist anförtroddes detta uppdrag åt den ädle Mugira.

Perserna lät Rustams hov smyckas mycket praktfullt för att skrämma och injaga fruktan i det muslimska sändebudet. Alla officerare i den persiska armén bar dyrbara sidenkläder. Rustam själv bar en guldbesatt krona på huvudet och satt stolt på podiet. Hela hovet var täckt av dyrbara mattor. När den ädle Mugira kom till hovet steg han utan tvekan rakt upp på podiet och satte sig bredvid Rustam. Rustams rådgivare blev mycket förargade när de såg honom sitta där så djärvt. De tog Mugira i armen, drog ner honom och satte honom nedanför podiet. Mugira sade:

”Vi är araber. Hos oss finns ingen sed enligt vilken en person blir gud och de andra tillber honom. Vi är alla jämlika. Det var ni som kallade hit oss; vi kom inte hit på eget initiativ. Är ert beteende rimligt? Om er situation förblir sådan kommer ni snart att försvinna. Jag förstår att ert styre har råkat i oordning, att ert nederlag är oundvikligt och att inget rike med sådan intelligens kan bestå.”

Hovets folk av lägre rang sade: ”Den här arabiske mannen har talat sanning.”

Iranierna var inte vana vid en sådan jämlikhet. När de hörde Mugiras ord blev de något dämpade. Rustam skämdes också en smula. Han sade att det var tjänarnas misstag. Sedan tog han, för att behaga Mugira, en pil ur Mugiras koger och frågade skämtsamt: ”Vad ska man göra med den här?” Mugira svarade: ”Även om gnistan är liten är den eld.” Rustam pekade då på Mugiras svärd och sade: ”Ditt svärd är ju mycket gammalt.” Mugira sade: ”Även om fästet är gammalt är eggen vass.” Därefter började de diskutera huvudfrågan.

Rustam nämnde sitt eget folks mod, tapperhet, styrka och makt samt arabernas ringhet och fattigdom och sade: ”Ni är våra grannar, och vi brukar behandla er väl. Vi kommer inte heller att låta er drabbas av olycka och motgång. Dessutom kommer vi att ge var och en av era soldater gåvor efter deras rang.”

Mughīra sade:

”Det världsliga livet är inte vårt mål; vårt enda mål och syfte är det kommande livet. Allah har sänt en profet till oss. Allah sade till honom: ’Jag ska låta denna grupp segra över dem som inte antar Min religion och genom dem hämnas på dem. Så länge de håller fast vid religionen ska Jag låta dem segra. De förödmjukade kommer att förkasta denna religion, medan de ärofulla kommer att hålla fast vid den.’”

Rustam: ”Vilken religion är det?”

Mughīra: ”Grunden för denna religion är bekännelsen ’Lā ilāha illallāh – det finns ingen gud utom Allah’, att vittna om detta och att erkänna allt som har kommit från Allah.”

Rustam: ”Det var verkligen utmärkt! Vad mer?”

Mughīra: ”Varje människa är Adams avkomling; alla är vi bröder.”

Rustam: ”Så utmärkt! Om vi antar er religion, kommer ni då att återvända till ert land?”

Mughīra: ”Vid Allahs ed, det kommer vi att göra. Därefter kommer vi inte att närma oss ert land, annat än för handel eller något annat nödvändigt ärende.”

Rustam: ”Mycket bra sagt!”

Berättaren säger: När Mugira hade gått ut diskuterade Rustam islam med sina ledande män. De vägrade att anta islam. Må Allah låta olycka och förnedring drabba dem.

I en annan berättelse sägs det att Rustam vid ett skede av samtalet sade: ”Vi kommer att döda er.”

Mugira sade: ”Om ni dödar oss kommer vi att träda in i paradiset, och om vi dödar er blir helvetet er boning, och då kommer ni att tvingas betala jizya.” När de hörde talas om jizya började de skrika.

Mugira sade: ”Om ni vägrar att betala jizya blir svärdet den slutliga avgörelsen mellan er och oss.” Inför detta hårda svar blev Rustam ursinnig. Han sade: ”Vid solen! Redan före soluppgången i morgon kommer er armé att vara fullständigt tillintetgjord.”

Mugira sade: ”Kommer ni att korsa floden och bege er mot oss, eller ska vi komma till er?”

Rustam: ”Vi kommer själva att korsa floden och bege oss mot er.”

Efter detta samtal återvände Mugira till lägret. De muslimska soldaterna drog sig något tillbaka och gav den persiska armén möjlighet att korsa floden. Hazrat Mugira deltog i detta slag, och den persiska armén led ett förkrossande nederlag. (Hayatus-Sahaba 1/220, 222–223, 3/687–692, Tarikh al-Ummah al-Islamiyyah 1/209).

Under det nittonde året efter hijra tog invånarna i Rayy, Qawmas och Isfahan kontakt med shahanshah Yazdegerd och samlade en armé på sextiotusen soldater mot muslimerna. Hazrat Ammar ibn Yasir underrättade kalifen Umar (ra) om saken utan dröjsmål. Kalifen uttryckte sin önskan att själv ge sig av med armén, men avstod från detta med hänsyn till den inre freden och ordningen. Han befallde Basras och Kufas båda amirer att tillsammans med sina respektive arméer marschera mot Nihawand. Han utnämnde Nu’man ibn Muqarrin till befälhavare och instruerade honom: ”Om du blir martyr ska Hudhayfa ibn al-Yaman efterträda dig. Om Hudhayfa blir martyr ska Jarir ibn Abdillah al-Bajali efterträda honom, och om han blir martyr ska Mughira ibn Shu’ba höja baneret.”

Efter att de muslimska soldaterna slagit läger nära Nihawand föreslog iranierna åter förhandlingar och bad att en sändebud skulle skickas. Eftersom Mughira redan en gång framgångsrikt hade utfört uppdraget som sändebud valdes han även denna gång. När han infann sig som sändebud vid iraniernas hov såg han att situationen var densamma som tidigare. Den iranske befälhavaren Marwanshah satt på en tron med en guldbesatt krona på huvudet. Hovets övriga soldater och vakter stod allvarliga och högtidliga med glänsande svärd hängande över axlarna. Hela hovet var tyst och stilla. Mughira gick rakt in utan att fästa någon uppmärksamhet vid någon. Vakterna försökte hindra honom på vägen. Han sade till dem: ”Det är inte passande att behandla ett sändebud på detta sätt.” Förhandlingarna började. Den persiske befälhavaren Marwanshah sade: ”Ni är araber. Det finns inget folk i världen som är mer olyckligt, fattigt och orent än ni. Våra soldater skulle ha utplånat er för länge sedan, men eftersom ni är så lågt stående ska vi förlåta er. Annars kommer ni att få se era lik vrida sig på slagfältet.”

Efter att ha lovprisat Allah och framfört lovsånger till Profeten sade Hazrat Mughira: ”Så som du säger var vi utan tvekan en gång sådana. Men vår Profet (sa) har förändrat vår natur och vårt väsen. Nu är vårt område öppet åt alla håll. Så länge våra lik inte ligger och vrider sig på slagfältet kan vi inte avstå från att ta era troner och kronor.”

Sändebudsuppdraget misslyckades. Förberedelserna för krig började på båda sidor. Hazrat Mughira fick ansvaret för den vänstra flygeln. I detta slag vid Nihawand blev Hazrat Nu’man ibn Muqarrin svårt sårad och låg inför döden. Men den muslimska arméns styrka, mod och beslutsamhet förändrades inte. Den persiska armén besegrades. Efter slaget gick Hazrat Ma’qal för att besöka Hazrat Nu’man ibn Muqarrin. Han andades fortfarande och kunde ännu se. Han frågade: ”Vem är det?” Ma’qal uppgav sitt namn. Nu’man frågade: ”Vad blev resultatet av slaget?” Ma’qal svarade: ”Allah har skänkt oss segern.” Han sade: ”Alhamdulillah – all lovprisning tillkommer Allah. Underrätta Umar.” Så snart han hade sagt detta drog han sitt sista andetag.

Efter Nihawand sändes olika arméer till olika områden och omfattande fälttåg genomfördes. Hazrat Mughira fick det övergripande ansvaret för fälttåget mot Hamadan. Han besegrade Hamadans invånare med stor framgång och tvingade dem att sluta ett fredsavtal. Han deltog också i slaget vid Yarmuk. I detta slag fick han en allvarlig skada på ögat. (Al-Isaba 3/453, Usud al-Ghaba 4/401)

Efter att staden Basra hade grundats utnämnde Hazrat Umar (ra) honom till dess wali. Under sin tid som wali i Basra införde han många regler och administrativa ordningar. För att för första gången kunna betala soldaternas löner, bidrag och annat upprättade han i Basra ett särskilt ”diwan”, det vill säga ett ämbetsverk. (Al-Isaba 3/453) En tid senare avskedade kalifen Umar (ra) honom från posten som wali på grund av en allvarlig anklagelse mot hans heder. Efter utredningen förklarades han oskyldig. (Usud al-Ghaba 4/406) Hazrat Umar (ra) blev mycket glad och prisade Allah när en följeslagare till Allahs Sändebud (sa) hade förklarats oskyldig till den skamliga anklagelse som riktats mot honom. Efter denna händelse utnämnde Hazrat Umar (ra) honom till wali i Kufa i stället för Ammar ibn Yasir (ra). Han kvarstod på denna post till slutet av Hazrat Umars kalifat. Hazrat Uthman (ra) avskedade honom från denna post. (Usud al-Ghaba – 4/407)

Han hjälpte alltid kalifen Hazrat Uthman (ra) genom att ge honom uppriktiga råd. Imam Ahmad har återberättat detta från Mughira. När Hazrat Uthman satt belägrad i sitt hus gick Mughira en dag till honom. Han sade till kalifen: ”Du är folkets imam och ledare. Du ser själv vad som har drabbat dig. Jag ska föreslå tre vägar för dig; välj vilken som helst av dem. 1. Gå ut ur huset och förklara jihad mot rebellerna. 2. Gå i hemlighet ut genom husets bakdörr, bestig ett riddjur och bege dig raka vägen till Mecka. Där kommer ingen att skada dig. 3. Bege dig till Syrien, eftersom Muawiya finns där.” Kalifen Uthman svarade: ”För det första vill jag inte vara den förste som utgjuter blod bland Allahs Sändebuds (sa) umma. För det andra har jag hört Allahs Sändebud säga: ’En man från Quraysh kommer att begravas i Mecka, och halva världens straff kommer att drabba honom.’ Jag vill absolut inte vara den mannen. För det tredje vill jag inte lämna Dar al-Hijra och Mujawirat Rasulillah – hijra-platsen och närheten till Allahs Sändebud (Medina) – för att bege mig till Syrien. (Hayat al-Sahaba 2/396)

En konflikt började mellan Hazrat Ali (ra) och Hazrat Muawiya (ra). Till en början stod Hazrat Mughira (ra) på Hazrat Alis (ra) sida. Han infann sig hos Ali (ra) och gav honom uppriktigt följande råd: ”Om du vill stärka ditt kalifat, utnämn då Talha och Zubayr till wali för Kufa respektive Basra. Låt däremot Amir Muawiya tills vidare behålla sin tidigare post; när du väl har etablerat full auktoritet kan du göra vad du vill.” Hazrat Ali (ra) svarade honom: ”Jag ska överväga saken med Talha och Zubayr, men så länge Muawiya inte upphör med sina nuvarande handlingar kommer jag varken att utnämna honom till wali någonstans eller ta emot någon hjälp från honom.” Mughira blev upprörd över detta svar. (Al-Istiiab) Efter mordet på Hazrat Uthman (ra) uppstod strider och sammandrabbningar mellan två rivaliserande grupper inom den muslimska umman. Han höll sig omsorgsfullt borta från dessa strider. Efter Siffin deltog även han i skiljedomen vid Dumat al-Jandal. När skiljedomen vid Dumat al-Jandal misslyckades anslöt han sig till Hazrat Muawiyas (ra) sida och svor honom trohetseden, bay’a. Därefter började han öppet motsätta sig Hazrat Ali (ra). (Al-Isaba 3/453, Mustadrak 3/450)

Hazrat Mugīras (må Allah vara nöjd med honom) stöd och hjälp kom Hazrat Muʿāwiya till stor nytta. Han löste många stora problem mycket snabbt med hjälp av sitt skarpa intellekt. När så svåra problem uppstod framför amīr Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) i frågor som rörde kalifatet, skulle Hazrat Muʿāwiya ha ställts inför en ytterst allvarlig kris om inte Mugīras klokhet och begåvning hade kommit till användning. Ziyād var en av de främsta bland Arabiens mycket listiga och skickliga män. Han hade varit guvernör över Persien på Hazrat ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) vägnar och var en bitter motståndare till Hazrat Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom). Även efter Hazrat ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd och efter att Hazrat Hasan (må Allah vara nöjd med honom) avstått från anspråket på kalifatet, när Hazrat Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) var den obestridde kalifen över hela den muslimska världen, erkände Ziyād honom fortfarande inte som kalif. Hazrat Mugīra gjorde till och med en sådan hårdnackad fiende lojal mot Hazrat Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) och räddade Muʿāwiya från en mycket allvarlig fara.

År 41 enligt hijra utnämnde Hazrat amīr Muʿāwiya Hazrat Mugīra till guvernör över Kūfa som belöning för hans särskilda insatser. När kharijiterna i Kūfa gjorde uppror år 33 enligt hijra slog han ned upproret med stor skicklighet. På så sätt spelade han en mycket betydelsefull roll i att stärka Hazrat Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat.

Det råder oenighet om vilket år Hazrat Mugīra dog. Många har sagt att han dog av den pest som bröt ut i Kūfa år 50 enligt hijra. Andra har sagt att han dog år 49 eller 51 enligt hijra. Han var 70 (sjuttio) år gammal när han dog.

Även om Hazrat Mugīra (må Allah vara nöjd med honom) var en framstående diplomat och soldat, hade han också uppnått betydande skicklighet i religiösa vetenskaper. Bland sina jämnåriga hade han en särskild ställning tack vare sin djupa kunskap. I olika hadithsamlingar finns 133 hadither återberättade av honom. Av dessa återberättas nio av både al-Bukhārī och Muslim, en återberättas endast av al-Bukhārī och två endast av Muslim. Många sahāba och tābiʿūn återberättade hadither från honom, däribland hans tre söner ʿUrwa, Hamza och ʿAqqār, samt bland andra Zubayr ibn Yaḥyā, Miswar ibn Makhrama, Qays ibn Abī Ḥāzim, Masrūq ibn al-Ajdaʿ, Nāfiʿ ibn Hubayra, ʿUrwa ibn al-Zubayr och ʿAmr ibn Wahb.

Trots sin skicklighet i religiös kunskap ägnade han sig, i stället för att slå sig ned på kunskapens och fatwans område, åt politikens och diplomatins komplicerade fält. Det var där hans begåvning och kompetens utvecklades till fullo. Han räknas som en av Arab världens främsta diplomater. Imām al-Shaʿbī sade: ”Arabernas fyra mest listiga män är Muʿāwiya ibn Abī Sufyān, ʿAmr ibn al-ʿĀṣ, Mugīra ibn Shuʿba och Ziyād.” (Usd al-Ghāba 4/407, al-Iṣāba 3/453) Ibn Saʿd sade att människor, på grund av hans enastående klokhet och begåvning, brukade kalla honom ”Mughīrat al-raʾy” – Mugīra, mannen med insikt och omdöme. (al-Istīʿāb) På grund av alla dessa enastående egenskaper utnämnde Hazrat ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) honom till många höga ämbeten. Han fick till och med den sällsynta äran att tjänstgöra som sändebud vid det iranska hovet.

Qabīṣa ibn Jābir sade: ”Jag tillbringade lång tid i Mugīras sällskap. Han var så insiktsfull och intelligent att om en stad hade åtta portar och det var omöjligt att ta sig ut genom någon av dem utan list och skicklighet, skulle Mugīra ha kunnat ta sig ut genom varenda en av dem. Han var en mästare på att lösa komplicerade problem.” Al-Ṭabarī sade: ”När han uttryckte ett beslut brukade han samtidigt lämna en väg öppen för att kunna dra sig tillbaka från det. Närhelst två frågor blev osäkra, visade sig hans riktiga omdöme alltid i den ena av dem.” (al-Iṣāba 3/453)

Det finns många underhållande berättelser i historien om Hazrat Mugīras list och diplomati. Hazrat ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) utnämnde honom till guvernör över Bahrain. Bahrains invånare framförde klagomål mot honom till kalifen. Hazrat ʿUmar avskedade honom. För att förhindra att han åter skulle utnämnas till guvernör där utarbetade en dahqān, en lokal hövding, en farlig komplott. Han samlade ihop hundratusen dirham, lämnade in pengarna till kalifen och sade: ”Mugīra hade förskingrat detta belopp ur den offentliga skattkammaren och deponerat det hos mig.” Hazrat ʿUmar började förhöra honom mycket strängt. Situationen var ytterst känslig. Å ena sidan stod en sahābī till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), å andra sidan hade otaliga människor vittnat mot honom, och de förskingrade pengarna fanns dessutom på plats. Det behövdes inga ytterligare vittnen eller bevis för att bevisa skulden. Ändå behöll Mugīra sitt lugn och sin närvaro i denna situation. Mycket lugnt sade han: ”Dahqānen, hövdingen, har ljugit. Jag hade faktiskt deponerat tvåhundratusen hos honom, och han har förskingrat hundratusen.” När dahqānen hörde detta bröt han ihop av rädsla. Nu skulle han behöva lämna in hela tvåhundratusen till den offentliga skattkammaren. Han erkände öppet sitt bedrägeri. Om och om igen svor han och sade: ”Mugīra hade inte deponerat några pengar alls hos mig.” På så sätt kom sanningen fram. Han hade hittat på hela berättelsen för att sprida vanära om Mugīra. När saken hade klarats upp frågade Hazrat ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) Mugīra: ”Varför erkände du att det handlade om tvåhundratusen?” Han svarade: ”Han hade falskt anklagat mig. Jag hade inget annat sätt att hämnas på honom än detta.” (al-Iṣāba 3/453)

Den berömde sahābīn Nuʿmān ibn Muqarrin sade en gång till Mugīra: ”Vid Allah, du är verkligen en man med klokhet, goda råd och rätt omdöme” – det vill säga: ”Wallāhi innaka la-dhū manāqib.” (Ḥayāt al-Ṣaḥāba 1/512)

Abdur Rahman ibn Abi Bakr (ra)

Hans namn före islam var Abd al-Kaʿba, enligt en annan uppgift Abd al-Uzza. Efter att han antog islam gav Allahs Sändebud (sa) honom namnet Abdur Rahman. Han hade tre tilltalsnamn eller kunya: Abu Abdillah, Abu Muhammad efter sin son Muhammad och Abu Uthman. Abu Abdillah är dock det mest berömda. Hans far var den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra), och hans mor var Umm Ruman eller Umm Rumman. Han var faderns äldste son och heliga moder Hazrat Aishas (ra) helbror. (Usd al-Ghaba 3/304–305)

Alla Hazrat Abu Bakr Siddiqs barn antog islam i ett tidigt skede, men Abdur Rahman höll sig länge borta från islam. I slaget vid Badr anslöt han sig till Quraysh i Mekka. Under slagets förlopp gick han något framåt och sade utmanande till muslimerna: ”Hal min mubarizin” – finns det någon som vågar möta mig i envig? När hans far Abu Bakr (ra) hörde denna utmaning blev hans ansikte rött av vrede. Han uttryckte sin önskan att gå ut i envig med honom, men Hazrat Allahs ädla Sändebud (sa) hindrade honom. Även i slaget vid Uhud stod han på Qurayshs sida från Mekka. I detta slag var han en av medlemmarna i Qurayshs bågskyttestyrka. (Usd al-Ghaba 3/305) Senare sade Abdur Rahman en dag till sin far Abu Bakr (ra): ”Jag fick syn på dig på Uhuds slagfält, men undvek dig.” Abu Bakr (ra) svarade: ”Om jag hade fått syn på dig, skulle jag inte ha låtit dig komma undan.” (Hayat al-Sahaba 2/313)

Hazrat Abdur Rahman antog islam vid tiden för fördraget i Hudaybiyya. Därefter gjorde han hijra till Medina och började bo tillsammans med sin far Abu Bakr (ra). Han skötte alla sin fars angelägenheter. En natt bjöd Hazrat Abu Bakr (ra) några av folket från Ashab al-Suffa på mat. Han sade till Abdur Rahman: ”Jag går för att tjäna Allahs Sändebud (sa); innan jag kommer tillbaka ska du ge gästerna mat.” I enlighet med sin fars instruktioner dukade Abdur Rahman i rätt tid fram maten för gästerna. Men de vägrade äta i värdens frånvaro. Av en händelse kom Hazrat Abu Bakr (ra) sent tillbaka den dagen. När han återvände och fick veta att gästerna fortfarande var hungriga blev han mycket upprörd och sade till Abdur Rahman: ”Vid Allahs ed! Jag ska inte ge dig någon mat.” Abdur Rahman satt skräckslagen hopkrupen i ett hörn av huset. Efter att ha samlat lite mod sade han: ”Fråga gästerna om jag bad dem att äta.” Gästerna bekräftade Abdur Rahmans ord. De svor också och sade: ”Vi ska inte äta förrän du låter Abdur Rahman äta.” På så sätt lade sig Abu Bakrs vrede, och alla satte sig tillsammans och åt. Abdur Rahman berättar: ”Den dagen välsignades vår mat så mycket att vi åt av den utan att den minskade det minsta. Jag tog med mig en del av maten till Allahs Sändebud (sa). Allahs Sändebud (sa) åt av den tillsammans med flera sahaba.” (Bukhari)

Av naturen var Hazrat Abdur Rahman mycket modig. Han var en skicklig bågskytt. Från fördraget i Hudaybiyya fram till Allahs Sändebuds (sa) sista levnadsdag deltog han i varje slag som utkämpades och visade prov på hjältemod och tapperhet. Under expeditionen till Khaybar följde han med Allahs Sändebud (sa) och fick fyrtio wasaq spannmål från Khaybars krigsbyte. (Sirat Ibn Hisham 2/352) Även under avskedshajj var han Allahs Sändebuds (sa) reskamrat. Hazrat Allahs ädla Sändebud (sa) skickade honom tillsammans med Hazrat Aisha (ra) till Tanʿim för att hon skulle ikläda sig ihram på nytt. Det bör nämnas att Hazrat Aisha (ra) under denna resa fick menstruation och därför avbröt ihram efter att ha skjutit upp vissa obligatoriska hajj-ritualer. När hon hade återhämtat sig begav hon sig på Allahs Sändebuds (sa) befallning till Tanʿim, iklädde sig ihram på nytt och utförde de uppskjutna ritualerna. (Sirat Ibn Hisham 2/602)

Efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång spelade han tillsammans med andra en aktiv roll i att slå ned de uppror som uppstod runtom på Arabiska halvön. I det blodiga slaget vid Yamama mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab visade han prov på yttersta tapperhet. I detta slag dödade han ensam sju berömda krigare ur fiendens led. På ett ställe i fiendens fästning vid Yamama hade en spricka bildat en liten öppning. De muslimska mujahiderna försökte gång på gång tränga in genom öppningen men misslyckades. En tapper fiendesoldat vid namn Mahkam ibn Tufayl vaktade nämligen öppningen orubbligt. Hazrat Abdur Rahman siktade mot hans bröst och sköt en pil; av pilens träff föll han omkull på marken. De muslimska mujahiderna trängde genast in, trampade på sina kamraters fötter och öppnade fästningens port. På så sätt föll fästningen. Efter Hazrat Uthmans martyrskap anslöt sig Abdur Rahman i kamelen-slaget, som utkämpades på grund av missförstånd mellan Hazrat Ali och Hazrat Aisha (ra), till sin systers sida. (Al-Isaba 2/408)

Hazrat Amir Muawiya (ra) började redan under sin livstid försöka utse sin son Yazid till sin efterträdare. Han befallde Marwan, Medinas wali, att få Medinas folk att avlägga bayʿa, trohetseden, till Yazid som hans utsedde efterträdare. Han befallde honom också att läsa upp detta beslut för de församlade i Medinas moské. Marwan verkställde Muawiyas (ra) order på vederbörligt sätt. Han samlade Medinas invånare i moskén och läste upp Amir Muawiyas beslut för dem. Så snart han hade avslutat uppläsningen reste sig Hazrat Abdur Rahman ibn Abi Bakr med ett språng och bröt församlingens tystnad genom att ryta: ”Vid Allahs ed! Ni förvandlar kalifatet till ett herakliskt system utan att ta hänsyn till umma Muhammadiyas åsikt. När en herakl dör kommer en annan herakl att efterträda honom.” I en annan berättelse sägs det att Marwan sade: ”Detta är ju den metod som Abu Bakr och Umar införde.” Abdur Rahman invände: ”Nej, detta är Herakles och Caesars metod: metoden att sätta sonen på tronen efter fadern.” Abdullah ibn al-Zubayr och Husayn ibn Ali gav också Abdur Rahman sitt starka stöd. (Al-Isaba 2/408, Usd al-Ghaba 3/306)

Marwan sade då med mycket upprörd röst, medan han pekade på Abdur Rahman: ”Vänner! Detta är den person om vilken denna vers i Koranen uppenbarades: ’Den som säger till sina föräldrar: Usch för er båda!’” Det vill säga, Allah har klandrat honom för att inte lyda sina föräldrar. Sura al-Ahqaf 17. De troendes moder, Hazrat Aisha (ra), hörde hans ord från sitt rum. Hon utropade upprört: ”Vid Allahs ed! Nej, den uppenbarades inte om Abdur Rahman. Om ni vill kan jag säga om vilken person denna vers uppenbarades.” (Al-Isaba 4/408, Usd al-Ghaba 3/306)

Hazrat Abd ar-Rahman insåg den dagen att om Muawiyas (ra) önskan uppfylldes skulle den muslimska umman ställas inför ett katastrofalt resultat. Han förstod med säkerhet att detta var en sammansvärjning för att avskaffa det islamiska kalifatsystemet och påtvinga den muslimska umman kejsarvälde.

Hazrat Abd ar-Rahman började högljutt protestera mot Hazrat Muawiyas åtgärd. Hazrat Muawiya (ra) valde då en annan väg. För att tysta Abd ar-Rahman skickade han ett sändebud till honom med hundratusen dirham. Abd ar-Rahman, son till Hazrat as-Siddiq al-Akbar, kastade dirhampåsen långt bort och sade till sändebudet: ”Gå tillbaka. Säg till Muawiya att Abd ar-Rahman inte kommer att sälja sin dīn för världens skull.” (Al-Istiab, Usud al-Ghaba 3/306, Hayatus Sahaba 2/254, Rijalun Hawlar Rasul 528)

Efter denna händelse fick Hazrat Abd ar-Rahman veta att Hazrat Muawiya (ra) var på väg från Syrien till Medina, och han lämnade genast Medina och begav sig till Mecka. Där bosatte han sig på en plats kallad ”Habshi”, tio mil från staden, och enligt den mest korrekta uppfattningen avled han år 53 efter hijra, före Yazids bay’a. Hans död inträffade mycket plötsligt. På dödsdagen gick han, helt frisk, till sängs som vanligt, men vaknade aldrig ur den sömnen. Hazrat Aisha började misstänka att någon kanske hade förgiftat honom. Några dagar senare kom en frisk och stark kvinna till Hazrat Aisha (ra) och dog medan hon befann sig i sujud under bönen. Efter denna händelse försvann hennes misstanke. Hazrat Abd ar-Rahmans följeslagare förde hans kropp till Mecka och begravde honom.

När Hazrat Aisha (ra) fick beskedet om sin brors död begav hon sig till Mecka för att utföra hajj och brast i gråt när hon stod vid graven. Under gråten reciterade hon gång på gång en vers ur en elegi skriven av poeten Mutammim ibn Nuwayra. Sedan sade hon, riktad till sin brors själ: ”Vid Allahs ed! Om jag hade varit närvarande vid din död skulle jag inte gråta så här nu, och jag skulle ha begravt dig på den plats där du dog.” (Mustadrak 3/476, al-Isaba 2/408)

Hazrat Abd ar-Rahman (ra) återberättade ett stort antal hadither från Allahs sändebud (sa). Många sahaba och tabi’in återberättade hadither från honom.

Abu Huzaifa ibn Utba (ra)

Hans namn var Abu Huzaifa Hashim, enligt en annan uppgift Hashem; hans far var Utba, hans mor Fatima bint Safwan och hans kunya Umm Safwan. Han tillhörde Quraysh-stammen.

Abu Huzaifa var en av de tidiga muslimerna, det vill säga en av dem som antog islam under den första perioden. Hans far Utba var en av de främsta männen bland Qurayshs ledare, vilka var bittra fiender till islam. Han ägnade sitt liv åt att bekämpa islam. Men vilken ära visar inte Allah! Hans son Abu Huzaifa dröjde inte alls med att anta islams kallelse. Redan innan Allahs sändebud (sa) i Mecka tog sin tillflykt till Hazrat Arqam ibn Abil-Arqams hus hade han fått äran att anta islam, och liksom många andra utsattes han för omänsklig tortyr av Quraysh. (Usud al-Ghaba 5/170) Ibn Ishaq säger att han antog islam efter fyrtiotre (43) personer. (Al-Isaba 4/42)

Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) deltog i båda emigrationerna till Abessinien. Efter den första emigrationen återvände han till Mekka. Senare begav han sig åter till Abessinien. Under emigrationen till Abessinien var även hans hustru, Sahla bint Suhayl, med honom. Deras son Muhammad ibn Abi Hudhayfa föddes i Abessinien under denna vistelse. (Usud al-Ghaba – 5/170).

När han för andra gången återvände från Abessinien till Mekka såg han att de muslimer som befann sig i Mekka i stort antal hade börjat emigrera till Medina. Tillsammans med sin frigivne Salem begav även han sig till Medina, där han blev gäst hos Abbad ibn Bishr al-Ansari. Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upprättade ett broderskap mellan dem. (Usud al-Ghaba – 5/170).

Han deltog med stort mod i alla de slag som utkämpades under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid. Särskilt slaget vid Badr var mycket lärorikt för honom och för alla muslimer. I detta slag kämpade han på den ena sidan och hans far Utba på den andra, båda tappert. Den dagen fick kärleken till sanningen och rättvisan muslimerna att glömma banden mellan nära och fjärran. Abu Hudhayfa ropade då och utmanade sin far, motståndarsidans modige hjälte Utba, till envig. När hans syster Hind bint Utba hörde denna utmaning tillrättavisade och fördömde hon honom kraftigt i en dikt. I verket Usud al-Ghaba har två versrader ur dikten återgetts.

I slaget vid Badr dödades de flesta av Qurayshs ledare, däribland Abu Hudhayfas far Utba, av den muslimska armén. Alla deras kroppar kastades i en brunn vid Badr och täcktes med jord. Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ställde sig vid brunnen och ropade den ene dödade Quraysh-ledarens namn efter det andra: ”Utba! Shayba! Umayya ibn Khalaf! Abu Jahl! Har ni funnit Allahs löfte vara sant? Jag har funnit mitt löfte vara sant.” (Bukhari) Ibn Ishaq berättar att Abu Hudhayfa vid denna tid verkade mycket bekymrad och nedstämd. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg hans tillstånd frågade han: ”Abu Hudhayfa, kanske sörjer du din far?” Abu Hudhayfa svarade: ”Vid Allah, nej. Jag sörjer inte att han dödades. Men jag trodde att han var en klok, insiktsfull och beslutsam man. Därför hoppades jag att han skulle få lyckan att anta tron. Men när Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bekräftade att han hade dött i otro, beklagade jag mitt fåfänga hopp.” Därefter bad Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för Abu Hudhayfa. (Sirat Ibn Hisham – 1/638–641, Usud al-Ghaba – 5/171)

Efter Allahs ädle Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång, under den förste kalifen Abu Bakr al-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, började några falska profeters villfarelse och uppror sprida sig på Arabiska halvön. Musaylima al-Kadhdhab från Yamama var en av dessa falska profeter. Kalifen skickade en armé mot honom. Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) ingick också i denna armé. Han kämpade tappert mot den falske profeten Musaylimas styrkor och blev martyr på slagfältet i Yamama. När han dog var han 53 eller 54 år gammal.

Det berättas från Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en dag under slaget vid Badr sade till följeslagarna: ”Jag har fått veta att vissa män ur Banu Hashim och några andra stammar har tvingats att delta i detta slag. Vi behöver inte strida mot dem. Om någon av er möter en man ur Banu Hashim ska han inte döda honom. Om någon möter Abu al-Bukhtari ibn Hisham ska han inte döda honom, eftersom han har kommit hit under tvång.” Abu Hudhayfa utbrast genast: ”Ska vi döda våra fäder, söner och bröder men skona Abbas? Vid Allah, om jag möter honom ska jag hugga honom i stycken med mitt svärd.” När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde detta från Hudhayfa sade han: ”Abu Hafs (Umar), ska Allahs Sändebuds farbror dödas med svärd?” Umar sade: ”Allahs Sändebud, ge mig tillåtelse så ska jag med mitt svärd hugga av honom huvudet. Vid Allah, han är en hycklare.” Abu Hudhayfa sade: ”Sedan den dag jag sade detta känner jag mig inte trygg, och jag är ständigt rädd tills jag har sonat det genom martyrskap.” Genom att bli martyr i slaget vid Yamama sonade han det. (Hayat al-Sahaba – 2/364–365).

Salem, Abu Hudhayfas mawla (må Allah vara nöjd med honom)

En dag sade Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till följeslagarna: ”Lär er Koranen av fyra personer: Abdullah ibn Masud, Salem, Abu Hudhayfas mawla, Ubayy ibn Kab och Muadh ibn Jabal.” Vem var då denne Salem, Abu Hudhayfas mawla, som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förklarade vara pålitlig när det gällde att lära ut Koranen?

Han hette Salim och hade kunya Abu Abdullah. Det råder oenighet om hans fars namn. Ibn Mundah sade: ”Ubayd ibn Rabia.” Enligt vissa andra var det Maqal. Han var av iranskt ursprung. Istakhr i Persien var hans förfäders hemtrakt. Han kom till Medina som slav till Subayta bint Yuar al-Ansariyya. Subayta var hustru till Abu Hudhayfa. När Subayta frigav honom villkorslöst tog Abu Hudhayfa honom till sig som son. Han blev känd som Salim ibn Abu Hudhayfa, liksom Zayd hade blivit känd som Zayd ibn Muhammad. Vissa har omnämnt honom som Abu Hudhayfas slav. Av dessa skäl räknades han bland muhajirerna. Å andra sidan kallades han även ansari eftersom han var Subaytas frigivne slav. Eftersom han ursprungligen var av persisk härkomst har vissa också kallat honom ajami, det vill säga icke-arab.

Salim bodde i Mecka tillsammans med Abu Hudhayfa. Denne Abu Hudhayfa var son till Utba, Meckas Quraysh-ledare och islams ständige fiende. Abu Hudhayfa och hans adoptivson Salim hörde till dem som redan vid början av den islamiska kallelsen svarade med labbayk. De två, far och son, fortsatte i stillhet och ödmjukhet att dyrka sin Herre och visade gränslöst tålamod inför Qurayshs brutala förföljelser. En dag uppenbarades en koranvers som upphävde bruket att adoptera söner: ”Kalla dem efter deras fäder” – knyt dem till deras fäder genom deras namn. Varje adoptivson började då använda sin biologiska fars namn. Så blev Zayd ibn Muhammad Zayd ibn Haritha. Men Salims fars identitet var okänd. Därför blev han känd som ”Salim mawla Abu Hudhayfa” – Salim, Abu Hudhayfas vän, följeslagare, broder eller frigivne slav.

Islam avskaffade bruket att adoptera söner. Kanske ville islam säga att ni inte bör ge blod, släktskap eller någon annan relation större betydelse än den islamiska broderskapets relation. Era relationer bör byggas på tro och trosövertygelse. Muslimerna i den första generationen hade förstått detta mycket väl. Därför fanns det för dem, efter Allah och Hans Sändebud, inget kärare än deras trosbröder. Detta såg vi bland ansarerna och muhajirerna. På samma sätt ser vi det i relationen mellan den ädle Quraysh-mannen Abu Hudhayfa och hans okände, namnlöse slav Salim, vars fars identitet var okänd.

Salims tro var som de sannfärdigas tro, och på Allahs väg vandrade han som de gudfruktiga. Han brydde sig inte om vilken ställning han hade i samhället eller vem hans far var. Det nya samhälle som islam byggde upp gav honom, på grund av hans gudsfruktan och uppriktighet, den högsta ställningen. I detta storslagna och välsignade nya samhälle kände Abu Hudhayfa stolthet över att ta sin tidigare slav som broder och vän. Han gifte till och med bort sin brorsdotter Fatima bint al-Walid med honom och gav därigenom sin egen familj ära och heder. I det samhällssystem som avlägsnade all orättvisa och förtryck och förklarade alla former av falsk aristokratisk stolthet ogiltiga, gjorde Salims tro, ärlighet och ståndaktighet honom till en av de främsta personerna.

Redan före den ädle Sändebudets utvandring utvandrade han till Medina tillsammans med sin trosvän Abu Hudhayfa. I Medina blev han gäst hos Abbad ibn Bishr. I Mecka upprättade Allahs Sändebud ett trosbroderskap mellan honom och Abu Ubayda ibn al-Jarrah. Men i Medina etablerades hans broderskapsrelation med Muadh ibn Maiz al-Ansari.

Bland dem som under följeslagarnas tid betraktades som imamer inom recitationskonsten var Salim en av de främsta. Han hade en så melodisk röst att åhörarna lyssnade hänförda när han började recitera Koranen. En dag blev de troendes moder Aisha fördröjd på vägen till Allahs Sändebud. Allahs Sändebud frågade: ”Varför blev du försenad?” Aisha svarade: ”En koranrecitatör reciterade Koranen med en melodisk röst, så jag stannade för att lyssna.” Hon beskrev hur vacker hans recitation var. När Allahs Sändebud hörde hennes beskrivning drog han sin mantel omkring sig, gick ut och såg att recitatören ingen annan var än Salim mawla Abu Hudhayfa. Efter att ha hört hans recitation sade Allahs Sändebud: ”Alhamdulillah, al-ladhi ja’ala fi ummati mithlak” – all lovprisning tillkommer Allah, som har skapat en sådan som du i min umma. (Usud al-Ghaba 2/246).

På grund av sin melodiska röst och att han hade memorerat stora delar av Koranen betraktades Salim med stor respekt och aktning bland de ädla följeslagarna. Abdullah ibn Umar berättar: ”Innan Allahs Sändebud utvandrade till Medina ledde Salim bönen för dem som hade utvandrat till Medina, i Qubas moské.” (Bukhari) Framstående följeslagare som Abu Bakr och Umar bad också bakom honom.

Han var tillsammans med den ädle Sändebudet i alla slag, däribland Badr, Uhud och Khandaq. (Usud al-Ghaba 2/246) I slaget vid Badr dödade han med egen hand den otrogne Umayr ibn Abi Umayr. (Ibn Hisham 1/708).

Efter erövringen av Mekka skickade Allahs Sändebud (s.a.w.) flera delegationer med uppdrag att kalla till Islam till byarna och stammarna runt Mekka. Han sade till dem: ”Ni skickas inte som krigare, utan som da’ier eller förkunnare.” Ledare för en sådan delegation var Hadhrat Khalid ibn al-Walid. När Khalid hade nått sin destination inträffade en händelse som ledde till att han drog sitt svärd, varvid motståndarna led stora förluster. När Allahs Sändebud (s.a.w.) fick höra detta bad han länge Allah om ursäkt och sade: ”O Allah, jag avsäger mig inför Dig allt ansvar för det Khalid har gjort.” Hadhrat Salem följde med Hadhrat Khalid under detta fälttåg. Salem accepterade inte Khalids handling i tysthet. Han protesterade kraftfullt mot den. Inför hans protester blev den store hjälten Khalid ibland svarslös, ibland försökte han lägga fram argument till sitt försvar, och ibland hamnade han i en häftig ordväxling med Salem. Men Salem stod fast vid sin åsikt. Den dagen lät han sig inte tystas från att säga sanningen av rädsla för Khalid.

Salem, som bara några dagar tidigare hade varit en slav i Mekka, brydde sig nu inte det minsta om en ädel qurayshitisk härförare från Mekka som Khalid. Khalid blev inte heller på något sätt irriterad. Islam hade nämligen gett dem båda samma ställning. Salem accepterade den dagen inte Khalids misstag genom att visa ledaren överdriven vördnad och respekt. I stället protesterade han som en som delade ansvaret. Han gjorde inte detta för självbelåtenhet eller berömmelse, utan hade gång på gång hört Allahs Sändebud (s.a.w.) säga: ”Ad-dīn an-nasīhah” – religionen är detsamma som uppriktig rådgivning. Det var denna rådgivning han den dagen gav Khalid.

När Allahs Sändebud (s.a.w.) fick höra om Hadhrat Khalids överträdelse frågade han: ”Var det ingen som protesterade mot eller fördömde hans handling?” Allahs ädle Sändebud blev mycket vred när han fick höra: ”Jo, Salem protesterade. Han hade en ordväxling med honom.”

Allahs ädle Sändebud (s.a.w.) gick till Allahs närhet. Hadhrat Abu Bakrs kalifat ställdes inför de avfälligas eller religionsförnekarnas sammansvärjning. Det fruktansvärda slaget vid Yamama utkämpades mot dem. Ett så fruktansvärt slag hade aldrig tidigare ägt rum i Islams historia. Den muslimska armén lämnade Medina med Yamama som mål. Salem och hans trosbroder Abu Hudhayfa gav sig av tillsammans med de andra. Under stridens första fas hamnade den muslimska armén i viss oordning. Då insåg de att krig är krig och ansvar är ansvar. Hadhrat Khalid ibn al-Walid organiserade dem på nytt och ställde upp armén på ett enastående sätt. När den muslimska armén först började dra sig tillbaka ropade Hadhrat Salem: ”Ack! Vår situation var inte sådan under Allahs Sändebuds (s.a.w.) tid.” Han grävde en grop åt sig själv och stod orubbligt i den. (Usud al-Ghaba 2/246).

I slaget vid Yamama bars den muslimska arméns fana först av Hadhrat Zayd ibn al-Khattab. När han led martyrdöden föll fanan till marken. Salem lyfte genast upp den. Några invände mot att han bar fanan och sade: ”Vi fruktar att fiendestyrkorna ska anfalla från ditt håll.” Salem sade: ”Då skulle jag bli en av Koranens uslaste bärare.” (Hayat as-Sahaba 1/535).

Innan de anföll fiendestyrkorna omfamnade de två trosbröderna Abu Hudhayfa och Salem varandra och lovade att dö som martyrer på sanningens religions väg. Därefter kastade de sig över fiendestyrkorna. Abu Hudhayfa ropade å ena sidan: ”Ni som bär Koranen! Försköna Koranen genom era handlingar.” Samtidigt högg han med sitt svärd mot Musaylima al-Kadhdhabs styrkor. Salem ropade å andra sidan: ”Jag kommer att bli en av Koranens uslaste bärare om fiendestyrkorna anfaller från mitt håll.” Medan han sade detta högg han med båda händerna sina svärd mot fiendesoldaternas nackar.

Ett avfällings svärd träffade hans högra hand med ett kraftigt slag. Handen höggs av. Han höll fanan högt med vänster hand. När även vänster hand höggs av av fiendens slag virade han fanan runt halsen och höll fast den. I detta tillstånd fortsatte han att recitera denna koranvers: ”Muhammad är endast en Sändebud, och hur många profeter har inte kämpat tillsammans med många gudfruktiga män.” … ”Muhammad är inget annat än Allahs Sändebud. Före honom har många profeter haft många gudfruktiga män som kämpat tillsammans med dem. De blev inte svaga och gav inte heller upp inför de olyckor och prövningar som drabbade dem på Allahs väg. Allah älskar de tålmodiga.” Detta var hans slagord strax före döden.

Efter en kort stund omringades Salem av en grupp avfällingar. Den store hjälten Salem föll till marken. Livets puls fanns fortfarande kvar i hans kropp. När Musaylima al-Kadhdhab hade dödats slutade slaget med muslimernas seger och de avfälligas nederlag. Muslimerna började söka efter de sårade och döda. De fann Salem i hans livs sista stund. I detta tillstånd frågade Salem dem: ”Hur är Abu Hudhayfas tillstånd?”

– Han har gått martyrdöden till mötes.

– Hur är det med den som fruktade att fiendens armé skulle anfalla från min sida?

– Han har blivit martyr.

– Lägg mig mellan dem.

– De två har blivit martyrer på varsin sida om dig.

Hazrat Salem log endast ett svagt leende för sista gången. Han sade inget mer. Salem och Abu Hudhayfa fick båda det som de innerligt hade önskat sig. De antog islam tillsammans, levde tillsammans och gick martyrdöden till mötes tillsammans på samma plats.

Berättelsen om Hazrat Salem liknar berättelsen om Bilal och otaliga andra hjälplösa slavar. Islam kastade slaveriets ok från deras allas axlar och satte dem på platser som imamer, ledare och vägledare i ett sanningsenligt och välgörande samhälle. Alla den stora islams egenskaper var samlade hos honom. Hans mest framträdande egenskap var att han öppet uttryckte det som han visste var sant; han avstod aldrig från att säga det. Hans troende vänner gav honom namnet ”Salem minas-salihin” – Salem, en av de sanningsenliga.

Hazrat Umar ibn al-Khattab (må Gud vara nöjd med honom) lovordade Salem mycket. Innan sin död sade han angående valet av kalif: ”Om Salem hade varit vid liv i dag skulle jag ha anförtrott honom kalifatet utan att ens rådfråga shuran.” (Usud al-Ghaba 2/246).

Hazrat Salem var barnlös. Därför testamenterade han före sin död hur hans kvarlåtenskap skulle fördelas: en tredjedel till frigivning av slavar och andra islamiska ändamål, och en tredjedel till förmån för hans tidigare herre, Hazrat Subaita. När Hazrat Abu Bakr (r.a.) enligt testamentet skickade en tredjedel till Subaita vägrade han ta emot den och sade: ”Jag frigav honom villkorslöst och förväntade mig ingenting i gengäld.” Senare deponerade kalifen Umar (r.a.) den i Bait al-Mal. (Al-Isti‘ab, Usud al-Ghaba 2/247).

Hadither från Allahs Sändebud (s.a.w.) har återberättats av Hazrat Salem. Många följeslagare återberättade också hadither från honom.

Hatib ibn Abi Balta’a

Hans namn var Hatib och hans kunya var Abu Muhammad och Abu Abdillah. Hans far hette Abu Balta’a Amr. Sira-författarna är oeniga om hans härstamning och om hur han kom till Mecka. Enligt den mest framstående uppfattningen var hans förfäders ursprungliga hemvist Jemen. De bosatte sig i Mecka efter att ha blivit allierade med Banu Asad och därefter med Zubayr ibn al-Awwam. Några har också sagt att han var slav hos Ubaydullah ibn Humayd. Han blev fri genom att betala sig fri enligt ett mukataba-avtal. (Usud al-Ghaba 1/361).

Marzubani säger i sitt verk Mu‘jam ash-Shu‘ara: ”Under den förislamiska tiden var han en av Qurayshs mest berömda ryttare och poeter.” (Al-Isaba 1/300)

Han antog islam före hijra och, efter att Medina hade etablerats som islams centrum, begav han sig dit tillsammans med sin slav Sa‘d. Där var han gäst hos Hazrat Mundhir ibn Muhammad al-Ansari och ingick ett mu’akhat, ett broderskapsförbund, med Hazrat Khalid ibn Rakhbala (r.a.).

Musa ibn Uqba och Ibn Ishaq säger att han deltog i slaget vid Badr tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.). Han var också närvarande vid fördraget i Hudaybiyya. (Usud al-Ghaba 1/361). Enligt flera berättelser deltog han dessutom i alla de slag som utkämpades tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.), däribland Uhud och Khandaq.

Efter återkomsten från Uhud, under det sjätte året efter hijra, sände Allahs Sändebud (s.a.w.) honom som islams missionär och förkunnare till den egyptiske härskaren Muqawqis hov. Det brev från Allahs Sändebud (s.a.w.) som han bar med sig till Muqawqis hade följande innehåll:

”Därefter inbjuder jag er till islams budskap. Om ni antar islam kommer ni att vara trygga, och Allah kommer att ge er dubbel belöning. Men om ni avvisar det, kommer alla kopters synder att vila på er. O ni som har fått den himmelska Skriften! Kom till ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi endast ska dyrka Allah, inte sätta något vid Hans sida och inte upphöja någon av oss till gudom i stället för Allah.”

Hadhrat Hatib ibn Abi Balta’a infann sig vid Mukawqis hov i Egypten och överlämnade ovan nämnda brev från Allahs Sändebud, frid vare med honom, till honom. Följande samtal ägde rum mellan dem:

Hatib: Före er har här funnits en härskare som ansåg sig själv vara Gud. Allah sänkte honom i straffet i denna värld och i det kommande livet och tog en exemplariskt hämnd på honom. Ni bör också ta lärdom av andra. Det är inte önskvärt att ni själva blir ett varnande exempel.

Mukawqis: Vi följer en religion. Så länge ingen annan religion bevisas vara bättre än den kan vi inte överge den.

Hatib: Vi inbjuder er till islams din – den bästa och mest fullkomliga av alla religioner. När denne profet kallade människorna till denna din, gjorde Quraysh häftigt motstånd. Judarna visade dessutom den största fientligheten. De kristna var däremot jämförelsevis mer tillmötesgående. Vid Allahs ed! Precis som Musa förkunnade det glada budskapet om Isa, har Isa också förkunnat det glada budskapet om Muhammad. Liksom ni kallar judarna till evangeliet, kallar vi er till Koranen. Alla folk och nationer som finns på jorden när en profet träder fram är den profetens ummah, och det är obligatoriskt för dem att lyda honom. Eftersom ni har fått leva under en profets tid är det er ovillkorliga plikt att tro på honom. Vi försöker inte vända er bort från Messias religion, utan vill i själva verket leda er till den på rätt sätt.

Mukawqis: Är Muhammad verkligen en profet?

Hatib: Varför skulle han inte vara det?

Mukawqis: När Quraysh fördrev honom från hans egen stad, varför bad han då inte Allah att straffa dem?

Hatib: Tror ni att Jesus, må Allahs frid vara med honom, är Allahs sändebud? Om så är fallet, varför bad han då inte om olycka över sitt folk när han korsfästes?

Inför detta träffande och omedelbara svar lät Makukases läppar utan vidare höra ett uttryck av beundran. Han sade vidare: ”Ni är sannerligen en mycket lärd man och har kommit från en mycket lärd man.” (Usud al-Ghaba 1/361.) ”Av det jag har övervägt framgår att denne profet inte befaller något meningslöst och inte heller hindrar från något önskvärt. Jag kan varken kalla honom en vilseledd trollkarl eller en lögnaktig spåman. Hos honom finns många tecken på profetskap. Jag ska snart tänka igenom saken grundligt.” Efter att ha sagt detta tog han upp den ärevördiga skrivelsen från Allahs ädle Sändebud, lade den i en elfenbensask och förseglade den, varefter han överlämnade den till en närvarande slavinnas förvar.

Makukases tog med största respekt avsked av den ädle Hatib och skickade med honom värdefulla gåvor till Allahs Sändebud: tre slavinnor, en mula vid namn Duldul samt en mängd kläder. (Zad al-Ma’ad, s. 257.) En av de tre slavinnorna som Makukas skickade var Maria al-Qibtiyya. Den ädle Allahs Sändebud behöll henne för egen del, och med henne fick Allahs Sändebud sonen Ibrahim. Den andra slavinnan var Sirin, Marias syster. Allahs Sändebud gav henne till den berömde poeten Hassan ibn Thabit, och med henne fick han Abd al-Rahman ibn Hassan. Den tredje slavinnan gav Allahs Sändebud till Abu Jahl ibn Hudhayfa al-Adawi. (Hayat as-Sahaba 1/140–141, Usud al-Ghaba 1/362.)

Under det åttonde hijriåret började förberedelserna för erövringen av Mecka. Allahs Sändebud varnade alla, så att motståndarna, Quraysh i Mecka, inte skulle få kännedom om saken. Även om den ädle Hatib inte bodde i Mecka blev han, på grund av sin gamla vänskap med Quraysh, svag i sin hållning gentemot dem. Han skickade en kvinna ur Muzayna-stammen till Mecka med ett brev som innehöll nyheten om Medinabornas hemliga förberedelser. I gengäld kom man överens om att han skulle betala henne den avtalade ersättningen. Kvinnan gömde brevet i sin hårfläta och begav sig mot Mecka. Under tiden fick Allahs Sändebud genom uppenbarelsen kännedom om allt. Han gav genast Ali, Zubayr och Miqdad i uppdrag att förfölja kvinnan och återta brevet. De tre satte av i hög fart och hann upp kvinnan på en plats som kallades ”Khalīqa”, eller enligt en annan uppgift ”Rawdat Khakh”. Först sökte de igenom hennes riddjur men fann ingenting. Då sade den ädle Ali till kvinnan: ”Jag svär vid Allah att Allahs Sändebud inte har fått någon falsk underrättelse, och att vi inte heller har fått någon falsk uppgift. Antingen tar du själv fram brevet, eller så kommer vi att söka igenom dig naken.” När kvinnan såg deras stränghet sade hon: ”Gå undan en stund.” De gick undan. Hon löste upp sin hårfläta och tog fram brevet ur den. De tre tog brevet och infann sig hos Allahs Sändebud. Efter att ha läst brevet frågade Allahs Sändebud förvånat: ”O Hatib, varför gjorde du detta?” Hatib svarade: ”O Allahs Sändebud, fatta inte ett förhastat beslut om mig. Även om jag inte tillhör Quraysh har jag under den hedniska tiden utvecklat en nära relation till dem. Eftersom alla emigranter hjälper sina släktingar och vänner i Mecka, ville jag åtminstone ge Quraysh något tillbaka för den godhet de visar mina släktingar. Jag gjorde inte detta för att avfalla, lämna islam eller ge otro företräde framför islam.” (Sahih al-Bukhari, Kitab al-Maghazi.)

I en annan berättelse sägs det att Hatib sade: ”O Allahs Sändebud! Min familj finns bland dem. Jag skrev brevet i tron att det inte skulle skada Allah eller Hans Sändebud. Sedan jag antog islam har inget tvivel om Allah uppstått i mitt hjärta. Men i Mecka var jag en främling, och där finns min mor, mina bröder och mina söner.” (Al-Isaba 1/300; Hayat as-Sahaba 2/425.)

Efter att ha hört Hatibs förklaring sade den ädle Allahs Sändebud till de närvarande följeslagarna: ”Han har sagt sanningen. Därför får ingen förolämpa honom.” Umar sade: ”O Allahs Sändebud! Han har handlat förrädiskt mot Allah, Sändebudet och muslimerna. Tillåt mig att hugga huvudet av denne hycklare.” Allahs Sändebud sade: ”Deltog han inte i slaget vid Badr? Allah har gett Badr-krigarna tillåtelse och sagt: ’Gör vad ni vill; paradiset är er.’” Inför denna enastående generositet från barmhärtighetens profet, världarnas nåd, fylldes Umars båda ögon med tårar. (Sahih al-Bukhari, Fadlu man shahida Badran.)

Med anledning av denna händelse uppenbarades följande vers ur den heliga Koranen:

”Ni som tror! Ta inte Min fiende och er fiende till vänner. Ni visar dem vänskap, fastän de förnekar den sanning som har kommit till er. (Sura al-Mumtahina 1.)

Efter den ädle Gudsbudbärarens bortgång skickade den förste kalifen, Abu Bakr, honom för andra gången till al-Muqawqis hov och slöt ett fredsavtal med al-Muqawqis. Detta avtal förblev i kraft mellan de båda parterna fram till Amr ibn al-As erövring av Egypten. (Al-Isti’ab).

Han avled i Medina år 30 enligt hijra, vid 65 års ålder. Uthman ledde begravningsbönen, och hans begravning ägde rum i närvaro av en stor folkskara. (Al-Isti’ab).

Att hålla löften, återgälda välgärningar och tala klarspråk var några av de främsta dragen i hans karaktär. Han hyste gränslös omtanke om sina släktingar och vänner. Det brev han skrev före erövringen av Mecka skrevs huvudsakligen på grund av denna omtanke. Gudsbudbäraren insåg detta och förlät honom. Hans läggning var något barsk. Han behandlade slavarna strängt. Därför brukade Gudsbudbäraren och de efterföljande kaliferna ibland tillrättavisa honom för att få honom att bättra sig. En gång kom en av hans slavar till den ädle Gudsbudbärarens tjänst och klagade över hans hårdhet: ”Gudsbudbärare, Hatib kommer säkerligen att hamna i helvetet.” Gudsbudbäraren sade: ”Du ljuger. Den som deltog i Badr och Hudaybiyya kan inte hamna i helvetet.” (Al-Isti’ab).

Under Umars kalifat klagade hans slavar många gånger inför kalifen över hans hårdhet. En gång slaktade en av hans slavar en kamel som tillhörde en man ur Muzayna-stammen, och som straff fastställde han ett hårt straff för slaven. När kalifen fick veta detta kallade han honom till sig och sade: ”Jag har fått veta att du låter dina slavar svälta.” Kalifen varnade honom strängt.

Handel var hans främsta försörjningskälla. Han tjänade mycket pengar på en matbutik. När han dog efterlämnade han fyra tusen dinarer och många hus. Vissa har sagt att tre hadither från Gudsbudbäraren har förmedlats av Hatib, medan andra har sagt att det rör sig om två hadither.

‘Utba ibn Ghazwan

Hans namn var Utba och hans teknonym Abu Abdillah. Hans far var Ghazwan ibn Jabir. Under den förislamiska okunnighetens tid hade hans stam ett förbund med Banu Nawfal ibn Abd Manaf. Utba var en av de personer som i islams begynnelse svarade på kallelsen till Guds enhet. En gång hävdade han i ett tal att han var den sjunde muslimen. (Usd al-Ghaba-3).

Utmattad av de otrognas förföljelser i Mecka deltog han i den andra utvandringen till Abessinien. Han var då 40 år gammal. Efter att ha vistats en tid i Abessinien återvände han till Mecka och fortsatte att bo där. Gudsbudbäraren befann sig fortfarande i Mecka. (Al-Istis’ab, Usd al-Ghaba-3/364).

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, utvandrade till Medina och den militära konflikten mellan otro och islam började, färdades han och al-Miqdad mot Medina tillsammans med en qurajshitisk armé. Ikrima ibn Abi Jahl var arméns ledare. På vägen drabbade denna armé samman i en mindre strid med en liten grupp muslimska mujahider från Medina. Ledare för denna grupp var den ärevördige Ubayda ibn al-Harith. Utba och al-Miqdad väntade på ett lämpligt tillfälle. När tillfälle gavs anslöt de sig till mujahidgruppen. När Utba kom till Medina blev han gäst hos den ärevördige Abdullah ibn Salama al-Ajlani, och ett broderskapsband upprättades mellan honom och den ärevördige Abu Dujana al-Ansari. (Ibn Sa’ds Tabakat, 3/69).

Den ärevördige Utba ibn Ghazwan var en skicklig bågskytt. Förutom vid Badr, Uhud och al-Khandaq spelade han en mycket modig roll i alla de slag där Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, själv deltog. Han var också medlem av den spaningsgrupp som Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, skickade mot Nakhlah under Abdullah ibn Jahshs ledning. (Hayatus Sahaba, 2/350).

År 14 enligt hijra skickade den andre kalifen, den ärevördige Umar, må Allah vara nöjd med honom, honom från Medina med en armé och gav honom ansvaret att företa ett fälttåg mot Iraks hamnstad Ubulla, Maysan och de omkringliggande områdena. Händelsen har återgetts på följande sätt i flera böcker: ”De troendes ledare, den ärevördige Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, gick efter isha-bönen till sängs för att vila en stund, så att han senare under natten skulle kunna gå ut och göra en rundtur i staden. Men sömnen ville inte infinna sig. En budbärare hade kommit med nyheten att den besegrade persiska armén hade samlat sig efter att ha varit splittrad för att genomföra en motoffensiv. Kalifen hade dessutom informerats om att staden Ubulla, nära Basra, var den främsta källan till pengar och manskap för den besegrade persiska armén. Kalifen beslutade därför att inleda ett fälttåg mot Ubulla för att stänga denna källa för den persiska armén. Men bristen på tillräcklig militär styrka stod i vägen för att genomföra beslutet. Vid denna tid var nämligen nästan alla i Medina, utom ett fåtal, engagerade i fälttåg på olika fronter. Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, beslöt då att använda sin välkända metod. Den gick ut på att kompensera bristen på soldater genom ett starkt och kompetent ledarskap. Han tänkte på armébefälhavarna. Efter en stund sade han för sig själv: ’Jag har funnit honom. Ja, jag har funnit honom.’ Med dessa ord gick han till sängs. Han var den mujahid som hade prövats i sådana krig som Badr, Uhud och al-Khandaq. Även Yamama vittnade om hans duglighet och insats. I inget krig hade hans svärd blivit slött, och inte en enda av hans pilar hade missat sitt mål. Dessutom hade han gjort två hijra och var den sjunde muslimen på jordens yta.”

På morgonen sade han: ’Kalla hit någon Utba ibn Ghazwan.’ Kalifen gav honom befälet över en armé på något fler än tre hundra man och lovade dessutom att förstärka honom med ytterligare soldater som skulle följa efter.

Strax innan Utba skulle lämna Medina med sin armé gav kalifen Umar följande råd till arméchefen Utba:

”Avresa med dina följeslagare, förlita er på Allahs barmhärtighet och välsignelse, mot Arabiska halvöns yttersta gräns och det område som ligger närmast de icke-arabiska rikena. Iaktta så mycket taqwa som ni förmår och kom ihåg att ni är på väg in i fiendeland. Jag hoppas att Allah ska hjälpa dig. Jag har skrivit till al-Ala ibn al-Hadrami och bett honom skicka Arfaja ibn Harthama för att bistå dig. Han är en duglig mujahid i kampen mot fienden. Han ska vara din rådgivare. Kalla de icke-arabiska folken till Allah. Ge dem som antar denna kallelse säkerhet. De som avvisar den ska ni låta leva under ert styre genom att ålägga dem jizya. Annars ska ni avgöra saken med svärdet. Under färden ska du uppmuntra de arabiska stammar som du passerar att strida mot fienden, och frukta Allah under alla omständigheter. (Usd al-Ghaba, 3/364).”

Utba ibn Ghazwan gav sig av med sin armé. Tillsammans med armén färdades även hans hustru och ytterligare femton kvinnor, som var andra soldaters hustrur. De nådde ett område med en sorts vattenväxt kallad qasba, inte långt från staden Ubulla. Vid den tiden hade de ingenting att äta för att kunna överleva. När de drabbades av svår hunger befallde Utba några av sina soldater att leta efter något ätbart. Ett häpnadsväckande händelseförlopp är förbundet med deras sökande efter mat. En av dem berättar:

”Vi gick in i den täta skogen för att söka efter mat. Där såg vi två säckar ligga. Den ena var fylld med dadlar och den andra med ett slags vita korn täckta av ett gyllene hölje på ovansidan. Vi släpade säckarna till närheten av vårt militärläger. En av oss tittade på säcken med kornen och sade: ’Det där är gift som fienden har lämnat efter sig. Ingen får gå nära den.’ Vi började äta dadlarna. Under tiden sprang vår häst fram till säcken med kornen och började äta ur den. Vi hade nästan beslutat oss för att slakta hästen innan den dog, så att vi kunde äta dess kött.”

Därefter sade hästens ägare till oss: ”Låt oss vänta lite och vakta hästen i natt. Om det visar sig att hästen verkligen håller på att dö kan vi slakta den.” Men på morgonen såg vi att hästen var helt frisk. Då sade min syster till mig: ”Bror, jag hörde far säga att giftets verkan försvinner om det upphettas och kokas över eld.” Sedan tog hon några sädeskorn, lade dem i en gryta och började koka dem. Efter en stund ropade hon på oss och sade: ”Titta, så röda de har blivit.” Hon skalade kornen och tog fram de vita kärnorna. Vi lade dem i ett kärl. Utba sade: ”Ät dem och säg Bismillah.” Vi åt och fann att de smakade utmärkt. Senare fick vi veta att dessa sädeskorn kallades ”ris”.

Detta Ubulla låg vid Tigris och var en starkt befäst bas för fiendens armé. Utba erövrade denna bas med endast sexhundra krigare och några kvinnor. Deras vapen var också mycket enkla: pilar, svärd, spjut och liknande. Men med hjälp av sin klokhet, intelligens och tapperhet lyckades han genomföra det som verkade omöjligt.

Utba tillverkade många fanor åt kvinnorna och band dem vid spetsarna på spjuten. Han befallde dem att hålla dem högt bakom de muslimska mujahiderna. Han sade också till dem: ”När vi närmar oss staden Ubulla ska ni virvla upp så mycket damm som möjligt, så att hela omgivningen blir mörk av damm.”

När den muslimska armén närmade sig Ubulla kom den persiska armén ut ur staden och fick se ett dammoln som sträckte sig ända till horisonten samt otaliga fanor som vajade. De sade till varandra: ”Detta är bara förtruppen. Bakom den finns otaliga soldater, och det är de som virvlar upp allt detta damm.” Frukt grep deras hjärtan och de blev skakade av skräck. De tog vad de kunde få tag på, steg ombord på båtarna som låg för ankar i Tigris och började tävla med varandra om att fly. Utba trädde in i Ubulla utan att förlora en enda man ur sin armé. Därefter underkuvade han städerna och byarna längs Tigris stränder och höjde islams fana.

I Ubulla erhöll den muslimska armén oräkneliga krigsbyten. När en av den muslimska arméns soldater kom till Medina frågade medinaborna honom hur muslimerna hade det i Ubulla. Han svarade: ”Vad är det ni frågar om? Vid Allahs ed, när jag lämnade dem vägde de guld och silver på vågar.” När medinaborna hörde detta sadlade de sina riddjur och begav sig mot Ubulla.

Efter erövringen av Ubulla tänkte Utba att om hans soldater slog sig ned tillsammans med stadens invånare i detta främmande land, skulle de mycket snart vänja sig vid främmande seder och förlora sin särart. Han underrättade kalifen Umar om saken och bad om tillstånd att bygga en militär stad på en plats kallad Basra. Basra låg nära Ubullas hamn, där fartyg från Indien och Persien som trafikerade Persiska viken brukade ankra. Utba begav sig först till platsen tillsammans med åttahundra män och lade grunden till staden Basra. Han tilldelade varje stam ett eget kvarter. Ansvaret för att bygga den stora moskén överlämnade han åt Mihjan ibn al-Adra. Till en början byggdes stadens hus av trä och sten. Därför byggdes även den stora moskén av trä. Han lät dock inte bygga något palats åt sig själv, utan bodde i ett tält av tyg. (Usud al-Ghaba 3/364.)

Utba utsågs till den nya stadens förste ståthållare och skötte sitt uppdrag med stor skicklighet i sex månader. Men hans asketiska och världsförsakande hållning gentemot världsliga njutningar och rikedomar fick honom att vilja lämna sin post. Dessutom blev han förskräckt när han såg Basras muslimers lyxliv. De som bara kort dessförinnan inte kände till någon bättre mat än kokt ris hade nu vant sig vid den persiska överklassens maträtter. Han blev orolig för religionens skull. Vid denna tid höll han ett historiskt tal till de människor som hade samlats i moskén. Några delar av det lyder:

”Mina vänner! Denna värld är föränderlig och förgänglig. Större delen av den har redan passerat. Ni kommer med säkerhet att förflyttas från denna värld till en plats där ingen förstörelse finns. Varför tar ni då inte med er den bästa reskosten? Jag har fått veta att om ett stenblock kastas från helvetets rand, kommer det inte att nå dess botten ens på sjuttio år. Men vid Allahs ed! Ni kommer att fylla det. Vad, förvånas ni? Vid Allahs ed, jag har fått veta att paradisets port kommer att vara så bred att det tar fyrtio år att färdas över avståndet. Men en dag kommer en sådan trängsel att uppstå där. När jag antog tron fanns det endast sex personer tillsammans med Allahs Sändebud. Vi befann oss i så yttersta nöd och fattigdom att trädens löv var vårt främsta medel för att överleva. Av att äta dessa löv fick vi sår på läpparna. En dag hittade jag en mantel. Jag rev den itu och gjorde ländkläden av den åt mig och Sa’d ibn Abi Waqqas. Men i dag har det kommit en tid då var och en av oss har blivit ståthållare över någon stad. Jag söker Allahs beskydd från att hamna i ett sådant tillstånd att jag anser mig själv vara stor trots att jag är föraktad inför Allah. Profetskapet har nått sitt slut. Därefter kommer kungadömet att upprättas, och snart kommer ni att pröva andra ståthållare. (Musnad Ahmad ibn Hanbal 4/174.)

Därefter gav ʿUtba, må Allah vara nöjd med honom, order åt Majāshī ibn Masʿūd att genomföra militära expeditioner i områdena längs Eufrat. Han utsåg al-Mughīra ibn Shuʿba till sin ställföreträdare och reste till det heliga Mecka för hajj. Där befann sig även de troendes ledare, ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom. Där bad han kalifen att befria honom från hans uppdrag, men kalifen avslog hans begäran. Han bad om detta gång på gång, och kalifen avslog det lika många gånger. Kalifen befallde honom att återvända till Basra och återuppta sitt uppdrag. Trots sin ovilja godtog han kalifens befallning. Under resan från Mecka mot Basra, strax innan han steg upp på kamelen, bad han mycket ödmjukt: ”Allāhumma lā taruddanī ilayhā, Allāhumma lā taruddanī ilayhā” – ”O Allah, låt mig inte återvända till Basra; O Allah, låt mig inte återvända dit.” Allah den Upphöjde besvarade hans bön. På vägen föll han plötsligt från kamelens rygg och avled på en plats som kallades Maʿdān Salīm, sjuttiofem år gammal. Han avled år 17 efter hijra, enligt en annan uppgift år 20. Hadither har återberättats från ʿUtba ibn Ghazwān i Sahih Muslim och andra Sunan-samlingar.

ʿĀmir ibn Fuheira (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette ʿĀmir och hade tillnamnet Abū ʿAmr. Hans far hette Fuheira; enligt en annan uppgift var Fuheira hans mors namn. Ibn Hishām säger: ”ʿĀmir ibn Fuheira var en icke-arabisk svart slav hos Banū Asad. Ḥazrat Abū Bakr al-Ṣiddīq köpte honom och frigav honom.” (Sīrat Ibn Hishām 1/259.) En annan berättelse uppger att ʿĀmir var slav hos Ṭufayl ibn ʿAbdullāh från stammen Iyād, som var Ḥazrat ʿĀishas halvbror på mödernet. Ḥazrat al-Ṣiddīq al-Akbar, må Allah vara nöjd med honom, frigav ʿĀmir ibn Fuheira ur slaveriet före hijra. Han var den sjunde av dem som han frigav. (Sīrat Ibn Hishām 1/318.)

Redan i islams allra första tid, innan Guds ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog sin tillflykt till Ḥazrat al-Arqams hus i Mecka, antog ʿĀmir ibn Fuheira kallelsen till tawhid. Han var redan en hjälplös slav, och när han dessutom antog islam föll ett berg av prövningar över honom. Olika former av tortyr utsattes han för. Men inför all förföljelse stod han orubblig som ett berg. Till sist befriades han från slaveriets kedjor genom Ḥazrat al-Ṣiddīq al-Akbars, må Allah vara nöjd med honom, ädelmod. (Usud al-Ghāba 3/191.)

När Guds ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillsammans med Abū Bakr al-Ṣiddīq, må Allah vara nöjd med honom, lämnade Mecka på väg till Medina och gömde sig i grottan på berget Thawr, brukade ʿĀmir ibn Fuheira hela dagarna låta Abū Bakrs getter beta på betesmarkerna runt berget Thawr. Sedan brukade han mjölka dem och ge Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abū Bakr mjölk att dricka. Under tiden brukade Ḥazrat Abū Bakrs son ʿAbdullāh varje natt i hemlighet komma till grottan på berget Thawr för att underrätta Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och al-Ṣiddīq al-Akbar om situationen i Mecka. På morgonen, när han återvände hem, följde ʿĀmir efter honom med gethjorden och suddade ut spåren efter hans fötter, så att ingen skulle hysa minsta misstanke. (Sīrat Ibn Hishām 1/486; al-Bukhārī, Kitāb al-Maghāzī.)

Därefter lämnade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, grottan på berget Thawr och begav sig mot Medina. Abū Bakr lät ʿĀmir rida bakom sig på sitt riddjur. På så sätt gjorde ʿĀmir hijra till Medina. I Medina blev han gäst hos Ḥazrat Saʿd ibn Khuthayma, och ett muʾākhāt, det vill säga ett religiöst brödraskap, upprättades mellan honom och Ḥazrat al-Ḥārith ibn Aws. (Ṭabaqāt Ibn Saʿd 3/164.)

ʿĀmir var en av de människor som kom från Mecka till Medina vars hälsa till en början inte tålde Medinas klimat. Han blev mycket sjuk. Ibn Isḥāq återberättar att Ḥazrat ʿĀisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde hijra till Medina, var Medina det område på Allahs jord som hade mest feber. Där drabbades Guds Sändebuds följeslagare i stor omfattning av feber. Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, bodde i samma rum som sina två frigivna slavar, ʿĀmir ibn Fuheira och Bilāl. Alla blev de sjuka i feber. Jag gick för att besöka dem. Detta var innan föreskriften om hijab hade kommit. På grund av den svåra febern var de då medvetslösa. Efter att först ha frågat hur Abū Bakr mådde gick jag till ʿĀmir ibn Fuheira och frågade: ’ʿĀmir, hur känner du dig?’ Han svarade genom att recitera två versrader: ’Jag har mött döden innan jag smakat dess smak; den feges död kommer säkerligen plötsligt ovanifrån. Varje människa försöker leva efter sin förmåga, liksom kon skyddar sin hud med sina horn.’”

ʿĀisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Vid Allahs ed, ʿĀmir själv vet inte vad han säger.” Därefter frågade Ḥazrat ʿĀisha hur Bilāl mådde, återvände till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade för honom om deras tillstånd. Då bad Guds Sändebud: ”O Allah, gör Medina lika kär och älskad för oss som Mecka, eller ännu kärare och mer älskad. Välsigna vår mat där och för bort dess sjukdomar till en plats som kallas Maḥyā.” (Sīrat Ibn Hishām 1/588–589; Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Bāb Hijrat al-Nabī wa Aṣḥābih.)

Profeten Muhammeds (ﷺ) bön blir besvarad, och de återhämtar sig alla.

Hazrat Amir ibn Fuhayra deltog i slagen vid Badr och Uhud. Efter slaget vid Uhud kom en man vid namn Abu Bara Amir ibn Malik till Medina för att träffa Allahs Sändebud (ﷺ). Hazrat den ädle Profeten (ﷺ) inbjöd honom till islam, men han varken antog eller avvisade den. Han sade: ”Muhammed, om du skickade några av dina följeslagare till Najds folk och de framförde din inbjudan till najdierna, tror jag att de skulle anta din inbjudan.” Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ”Jag fruktar att de ska angripa dem från najdiernas sida.” Abu Bara sade: ”Jag ansvarar för deras säkerhet. Skicka män, så kan de kalla dem till din religion.” I tillit till hans ord valde Hazrat den ädle Profeten (ﷺ) ut fyrtio, enligt en annan uppgift sjuttio, män och bildade en grupp. Hazrat Amir ibn Fuhayra ingick också i denna grupp. På Allahs Sändebuds (ﷺ) befallning avreste gruppen från Medina under det fjärde året efter hijra, fyra månader efter slaget vid Uhud, och slog läger på en plats kallad Bir Mauna, mellan Banu Amir och Harra Banu Sulaym.

Därefter skickade de genom Haram ibn Milhan ett brev från Allahs Sändebud (ﷺ) till Amir ibn Tufayl. Amir ibn Tufayl dödade budbäraren Haram ibn Milhan utan att ens läsa brevet. Sedan angrep han gruppen överraskande med hjälp av Banu Sulaym, Ri’l och Dhakwan och dödade alla utom Ka’b ibn Zayd, enligt en annan uppgift Amr ibn Umayya al-Damri (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Ka’b överlevde med nöd och näppe, svårt skadad. Senare blev han martyr i slaget vid Khandaq. (Sirat Ibn Hisham 1/183–186)

När förrädaren Jabbar ibn Salmas spjut genomborrade Hazrat Amir ibn Fuhayras (må Allah vara nöjd med honom) bröst, kom orden utan ansträngning över hans läppar: ”Fuztu wa-rabbi – vid Allahs ed, jag har lyckats.” Hans kropp steg hoppande upp mot himlen. Änglarna svepte och begravde honom. För hans rena själ öppnades porten till det högsta ‘Illiyyin. När mördaren Jabbar ibn Salma såg detta mirakulösa skådespel blev han stum av förundran och så djupt påverkad att han antog islam. Efter denna hjärtskärande händelse vid Bir Mauna läste Hazrat den ädle Profeten (ﷺ) qunut al-nazila i gryningsbönen under fyrtio dagar i sträck och bad mot dessa mördare. Efter denna händelse kom Amir ibn Tufayl till Medina och frågade Allahs Sändebud (ﷺ): ”Muhammed, vem var den man som fördes upp till himlen så snart han hade blivit träffad av en pil?” Allahs Sändebud (ﷺ) svarade: ”Det var Amir ibn Fuhayra.” (Not: Sirat Ibn Hisham 1/186; Tabaqat Ibn Sa’d – Maghazi.)

Hazrat Amir ibn Fuhayras hud var svart som hos de abessinska afrikanerna, och större delen av hans trettiofyra år långa liv hade tillbringats i slaveri och träldom hos grymma herrar. Men till sin karaktär var han ädel. Det tålamod och den ståndaktighet han visade under olika prövningar och olyckor lät hans karaktärs skönhet stråla fram på ett enastående sätt. Han var så pålitlig att Allahs Sändebud (ﷺ) anförtrodde honom många svåra situationer. Hans starka längtan efter martyrskap hade gjort honom likgiltig inför världen. Därför kom orden utan ansträngning över hans läppar när ett spjut genomborrade hans bröst i striden vid Bir Mauna: ”Fuztu wa-rabbi – vid Allahs ed, jag har lyckats.”

Abdullah ibn Suhayl (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abdullah och hans tilltalsnamn eller kunya var Abu Suhayl. Hans far var Suhayl och hans mor Fakhta bint Amir.

Han antog tron under islams första tid och utvandrade till Abessinien med den andra karavanen på väg dit. Efter att ha vistats en tid i Abessinien återvände han till Mecka, varpå hans far fängslade honom och utsatte honom för grym tortyr. Eftersom Abdullah inte kunde uthärda tortyren låtsades han överge islam och återgå till ett polyteistiskt liv, till avgudadyrkan. Hans föräldrar och Meckas polyteister blev, efter att ha sett hans yttre beteende, övertygade om att han hade lämnat islam.

Under tiden lämnade Allahs ädle Sändebud Mecka och begav sig till Medina. En militär konflikt bröt ut mellan Mecka och Medina. Mekkanerna tog med sig Abdullah för att han skulle kämpa mot muslimerna vid Badr som deras stridskamrat. Men de visste inte att mörkret från avgudadyrkan aldrig kan tränga in i ett hjärta där trons ljus en gång har trätt in. I själva verket hade Abdullah aldrig lämnat islam. Han väntade endast på ett tillfälle. Vid Badr anslöt han sig till den muslimska armén.

Vid en plötslig händelse blev Abdullahs far ursinnig. För att hämnas gick han till våldsamt angrepp. Men det ledde inte till något. Abdullah var då fri och kämpade modigt mot sin fars armé, skuldra vid skuldra med sina trosbröder. Till slut segrade muslimerna. Efter Badr deltog Hadrat Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, modigt i alla de berömda slagen tillsammans med Allahs Sändebud, frid vare med honom. Han deltog också i fördraget i Hudaybiyya och i trohetseden vid Ridwan. (Al-Isaba 2/323).

Även vid erövringen av Mecka var Hadrat Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, Allahs Sändebuds, frid vare med honom, reskamrat. Hans far Suhayl levde fortfarande i Mecka som otrogen. Hadrat Abdullah bad Allahs Sändebud, frid vare med honom, om aman, det vill säga beskydd, för sin far. Om detta har hans far Suhayl berättat: När Allahs Sändebud, frid vare med honom, gick in i Mecka, gick jag in i mitt hus och stängde dörren. Sedan skickade jag min son Abdullah till Muhammad, frid vare med honom, för att be om beskydd för mig. Jag var nämligen inte övertygad om att jag skulle undgå att dödas. Abdullah gick till Allahs Sändebud, frid vare med honom, och sade: ”Allahs Sändebud, ger du min far aman, det vill säga beskydd?” Allahs Sändebud, frid vare med honom, svarade: ”Ja. Han har fått beskydd genom Allahs beskydd. Låt honom visa sig.” Därefter sade Allahs Sändebud, frid vare med honom, till människorna omkring sig: ”Låt ingen se ned på Suhayl ibn Amr. Vid Allahs ed, han är en hedervärd och klok man. En sådan man kan aldrig förbli ovetande om islams skönhet. Nu har han ju insett att det inte finns någon godhet i det som han brukade stödja.”

Hadrat Abdullah gick till sin far och förmedlade Allahs Sändebuds, frid vare med honom, besked och gav honom det glädjande budskapet. Fadern blev rörd av sonens lycka och utbrast: ”Vid Allahs ed, du har varit rättfärdig både som barn och som vuxen.” Efter denna försäkran från Allahs Sändebud kom Suhayl, fortfarande tveksam och vacklande, till hans närvaro. Han lämnade Mecka tillsammans med Allahs Sändebud för att delta i slaget vid Hunayn. På vägen, vid en plats kallad Ji’rana inte långt från Mecka, antog han islam. Hadrat Allahs ädle Sändebud gav honom hundra kameler från bytet från Hunayn. (Hayatus-Sahaba 1/173–174).

Under kalifen Abu Bakr as-Siddiqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat uppstod ett uppror på Arabiska halvön bland dem som vägrade betala zakat och bland de falska profeterna. Hadrat Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, spelade en aktiv roll i att slå ned detta uppror. I den blodiga drabbning som ägde rum år 12 enligt hijra på Yamamas slätt mot den falske profeten Musaylima blev Abdullah martyr. Enligt den mest berömda uppfattningen var han endast trettioåtta år gammal när han dog.

Abdullahs far Suhayl levde fortfarande i Mecka. Efter denna händelse kom kalifen Hadrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till Mecka för att utföra hajj. Han träffade Abdullahs far och försökte trösta honom. Abdullahs far sade till kalifen: ”Allahs Sändebud, frid vare med honom, har sagt att en martyr kommer att medla för eller vädja för sjuttio (70) personer ur sin familj. Jag hoppas att min son inte kommer att glömma mig då.”

Zayd ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Zayd och hans tillnamn Abu Abd ar-Rahman. Hans far var Khattab ibn Nufayl och hans mor Asma bint Wahb. Han var halvbror till Hadrat Umar ibn al-Khattab och äldre än Hadrat Umar. (Usud al-Ghaba 2/228).

Även om al-Khattabs hus var skräckslaget på grund av Umars överdrifter under islams första tid, antog Zayd ändå islam före Umar och emigrerade dessutom till Medina tillsammans med den första gruppen av muhajirun. Efter att den ädle Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade kommit till Medina upprättade han ett broderskapsband mellan Zayd och Ma’n ibn Adi al-Ajlani.

Efter ankomsten till Medina deltog han för första gången i slaget vid Badr. Därefter deltog han även i Uhud. Han var oerhört modig. I varje strid önskade han martyrskap mer än seger. Vid Uhud kämpade han med gränslöst mod. Då lade hans bror Umar märke till att Zayds rustning hade fallit av, utan att han brydde sig om det. Han trängde in bland fiendens styrkor med bar överkropp. Umar älskade sin bror mycket. Han ropade högt till honom: ”Ta min rustning, Zayd, och kämpa iförd den – Zayd, här får du min rustning. Ta på dig den och strid.”

Zayd svarade: ”Jag önskar martyrskap lika mycket som du gör, Umar – jag vill liksom du dricka martyrskapets ljuva dryck.” Därefter kämpade de båda utan rustning. (Ibn Sa’ds at-Tabaqat 3/275; Hayatus-Sahaba 1/515; Rijalun hawlar-Rasul, s. 344.)

Han var närvarande vid händelsen i Hudaybiyya och svor trohetseden till den ädle Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Dessutom deltog han aktivt i striderna vid Khandaq, Hunayn, Awtas och flera andra. Även under avskedspilgrimsfärden följde han med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Under denna resa hörde han Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, säga: ”Ge era tjänare och slavinnor samma mat och kläder som ni själva äter och bär. Om de begår något fel och ni inte kan förlåta dem, så sälj dem.” (at-Tabaqat 3/274.)

Under kalifen Abu Bakr as-Siddiqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat deltog Zayd tillsammans med andra i olika strider för att undanröja den avfällighetsoro och det uppror som hade blossat upp, och han dödade många avfällingar med egen hand. Den berömde avfällingen Nihar ibn Unfuh, vars avfall från islam Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade förutsagt medan han fortfarande var muslim, dödades av Zayd själv. Under slaget vid Yamama mot Musaylima al-Kadhdhab anförtroddes Zayd uppgiften att bära islams fana. Under striden genomförde Banu Hanifa en gång ett så våldsamt angrepp att den muslimska armén kom till nederlagets rand. Några soldater flydde till och med från slagfältet. Detta ökade Zayds mod ytterligare. Han ropade till sina följeslagare: ”O folk, bit ihop tänderna och fortsätt att förinta fienden. Stå fasta. Jag svär vid Allah att jag inte ska säga ett ord förrän Allah besegrar dem eller jag möter Allah. När jag möter Allah ska jag där försvara mig med mina ord.” (Rijalun hawlar-Rasul, s. 345.) Därefter fortsatte han att be Allah om förlåtelse för sina följeslagares misstag och sade: ”O Allah, jag ber Dig om förlåtelse för att mina följeslagare flydde.” (Hayatus-Sahaba 1/534–535.) I detta läge svängde han med fanan, bröt igenom fiendens led och fortsatte framåt; medan han svingade sitt svärd blev han martyr. Efter hans martyrskap tog Salim, må Allah vara nöjd med honom, över fanan. Zayd, må Allah vara nöjd med honom, dog år 12 efter hijra. (Al-Isaba 1/565.)

Zayd, må Allah vara nöjd med honom, var en av Umars, må Allah vara nöjd med honom, allra käraste personer. Vid hans död blev Umar djupt bedrövad. Varje gång någon olycka drabbade honom brukade han säga: ”Jag har upplevt sorgen efter Zayds död och härdat ut.” När Umar, må Allah vara nöjd med honom, såg Zayds dråpare sade han: ”Må du gå under! Du har dödat min bror. Morgonbrisen för med sig minnet av honom.” (Hayatus-Sahaba 2/592.) Trots sorgen efter denna så käre brors död blev han inte förvirrad eller handlingsförlamad. I Medina tog han tillsammans med kalifen Abu Bakr emot de soldater som återvände från Yamama. När han av dem fick höra om sin brors martyrskap utropade han: ”Han har gått före mig i två goda gärningar: han antog islam före mig och blev martyr före mig.” (Al-Isaba 1/565.)

Just vid denna tid dödades också en bror till Mutammim ibn Nuwayra, en berömd arabisk poet på den tiden, av Khalid ibn al-Walid i en strid. Poeten Mutammim älskade sin bror mycket. Till minne av den döde brodern författade han en så sorglig elegi att åhörarnas ögon fylldes av tårar när de hörde den. Av en händelse träffade poeten Umar, må Allah vara nöjd med honom. Umar frågade honom: ”Hur mycket sörjde du din brors död?” Poeten svarade: ”På grund av någon sjukdom började tårarna rinna ur mitt ena öga, och sedan dess har de inte slutat.” När Umar hörde detta sade han: ”Detta är sorgens yttersta gräns. Ingen sörjer så djupt över den som har gått bort.” Därefter sade han: ”Må Allah förlåta Zayd. Om jag hade varit poet skulle jag ha skrivit en elegi över honom.” När poeten Mutammim hörde detta utropade han: ”De troendes ledare, om min bror hade blivit martyr på samma sätt som din bror, skulle jag aldrig ha fällt en tår.” Poetens ord gav Umar, må Allah vara nöjd med honom, betydande tröst. Därefter sade han: ”Ingen har någonsin gett mig bättre tröst än detta.” Flera personer återberättade hadither från Zayd ibn al-Khattab.

Shurahbil ibn Hasana, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Shurahbil och hans kunya, eller tillnamn, var Abu Abdallah eller Abu Abd al-Rahman. Hans far var Abdallah ibn al-Mutaʿ och hans mor Hasana. Enligt Abu Amr var Hasana emellertid namnet på hans dotter. Hur det än förhöll sig gifte sig Shurahbils mor Hasana för andra gången med Sufyan al-Ansari efter att Shurahbils far hade avlidit. Därför blev han känd genom sin mors namn i stället för sin fars. Det råder delade meningar om Hasanas härstamning. Några har sagt att hon tillhörde Kinda-stammen, andra att hon tillhörde Tamim-stammen och många menar att hon tillhörde Banu Jumah-stammen. Han antog islam under islams första tid i Mecka och gjorde hijra till Abyssinien tillsammans med sin familj. Därefter flyttade han därifrån till Medina. (Sirat Ibn Hisham 2/364, 369).

Shurahbil hade äran att bli muslim redan under islams första tid och gjorde hijra till Abyssinien tillsammans med den första karavanen som begav sig dit från Mecka. Därefter kom han direkt från Abyssinien till Medina och bosatte sig hos Banu Khurayq-stammen, som han var släkt med genom sin mor. Det finns inga betydande historiska uppgifter om hans liv från det att han kom till Medina fram till profeten Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, död. Troligen kom han till Medina kort före profeten Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, död. Hans betydelsefulla verksamhet i islams tjänst började under kalifen Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat.

Under år 12 efter hijra utsåg kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fyra av den muslimska arméns främsta krigare till befälhavare. De var: 1. Amr ibn al-As, 2. Yazid ibn Abi Sufyan, 3. Abu Ubayda ibn al-Jarrah och 4. Shurahbil ibn Hasana. Han valde ut soldater åt var och en och angav också vilken väg var och en skulle ta. Han fastställde även vem som efter segern skulle bli wali över vilket område: Amr över Palestina, Yazid över Damaskus och Shurahbil över Jordanien. (Tarikh al-Umma al-Islamiyya 1/190–191). I vissa berättelser nämns emellertid fem armébefälhavare. Av de fyra som nämns ovan återges tre, medan Khalid ibn al-Walid och Iyaz ibn Ghanm al-Fihri nämns i stället för Abu Ubayda. (Hayat al-Sahaba 3/684, 1/213). Ibn al-Barqi säger att kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, utnämnde Shurahbil till härskare över en fjärdedel av al-Sham. (Al-Isaba 2/143).

Under fälttåget i Syrien var Shurahbil befälhavare i slaget vid Bosra. Före slagets början samtalade han med motståndarens ledare Romanus. När samtalet inte ledde till något började han organisera sina trupper och rycka fram, och då anlände Khalid. Khalid övertog ansvaret som överbefälhavare, och under hans ledning gick motståndarna med på att betala jizya. (Futuh al-Buldan, s. 119).

Efter Bosra samlades romarna vid Ajnadayn. Khalid ryckte fram för att möta dem. Efter att ha färdats en sträcka anslöt sig även Shurahbil till honom. Tillsammans mötte de den romerska armén, och efter en fruktansvärd och blodig sammandrabbning segrade den muslimska armén. Under fälttåget mot Damaskus var han befälhavare för infanteriet och fick under belägringen ansvar för att bevaka en av portarna. Han innehade detta ansvar fram till segerns slut.

Efter erövringen av Damaskus ryckte den muslimska armén fram mot Baysan via Fahl. På grund av översvämningen tvingades de göra halt i Fahl på vägen. Shurahbil befann sig också med denna armé. Genom hans vaksamhet räddades den muslimska armén från en allvarlig fara. I själva verket hade romarna brutit en damm vid havet och orsakat en översvämning i området mellan Fahl och Baysan. Den muslimska armén gjorde halt och slog läger i Fahl. Under denna kritiska situation höll Shurahbil vakt över lägret hela natten för att romarna inte skulle kunna anfalla överraskande. Och verkligen, en dag gick romarna plötsligt till anfall bakifrån, men tack vare Shurahbils framsynthet och vaksamhet besegrades romarna.

Efter Fahl ryckte Shurahbil och Amr ibn al-As fram mot Baysan. Bysans invånare hade bevittnat vad som hade hänt i Fahl och stängde därför fästningens portar i stället för att gå ut i öppen strid. Så snart Shurahbil nådde Baysan belägrade han fästningen. Belägringen fortsatte under lång tid. En dag försökte några män lämna fästningen och gå till angrepp, men de dödades. Till slut slöt de fred på de villkor som hade fastställts för Damaskus. Därefter skickade invånarna i Tiberias en delegation till Shurahbil och ingick ett avtal. Sedan förde den ädle Shurahbil området Jordanien och alla städer i dess omgivningar under islamiskt styre, nästan utan motstånd och utan blodsutgjutelse.

Under fälttåget vid Yarmuk drog den muslimska armén sig samman från alla delar av Syrien och samlades vid Yarmuk. Även den ädle Shurahbil kom dit. Han och Yazid ibn Abu Sufyan slog läger på samma plats. Khalid var fälttågets sipahsalar, det vill säga överbefälhavare. Han delade hela armén på ett helt nytt sätt i trettiosex avdelningar och ställde varje avdelning under en officers befäl. Ansvar för den högra respektive vänstra flygeln anförtroddes åt den ädle Amr ibn al-As och Shurahbil ibn Hasana. När den muslimska armén efter romarnas första angrepp i detta slag började vackla och många flydde från slagfältet stod Shurahbil fortfarande fast. I detta slag kämpade han med livet som insats.

Under det artonde året efter hijra deltog den muslimska armén i fälttåget mot Syrien. Vid denna tid bröt pesten ut i epidemisk omfattning i Irak, Syrien och Egypten. Amr ibn al-As sade: ”Denna pest är Allahs straff. Sprid er därför i olika dalar och bergspass.” När Shurahbil hörde detta blev han mycket arg. Han sade: ”Amr har inte sagt det riktiga. Även när jag var en följeslagare till Allahs sändebud var Amr mer vilse än kamelerna i hans familj. Denna pest är förvisso en bön från era profeter, Herrens barmhärtighet, och många sanningsenliga människor bland era föregångare har dött i den.” (Hayatus-Sahaba 2/581.) Han var en person som helt och hållet förlitade sig på Allah. Därför ansåg han det inte vara lämpligt att lämna platsen av rädsla för sjukdomen. Han lämnade inte platsen. Det berättas att Muadh ibn Jabal, Abu Ubayda, Shurahbil ibn Hasana och Abu Malik al-Ashari, må Allah vara nöjd med dem, drabbades av pesten samma dag. (Hayatus-Sahaba 2/582.) Under denna pest i Amwas avled den ädle Shurahbil ibn Hasana, liksom många andra, vid sextiosju års ålder. Ibn Yunus säger emellertid att Allahs sändebud skickade Shurahbil till Egypten och att han dog där. (Al-Isaba 2/143.)

Ibn Yunus uppfattning verkar av flera skäl inte vara godtagbar.

Även om hela den ädle Shurahbils liv tillbringades i landsflykt i Abessinien och senare på jihadens slagfält, stod han inte på något sätt tillbaka när det gällde att återberätta Allahs sändebuds hadither. Han återberättade ett antal hadither.

Det återberättas från Shifa bint Abdillah. Hon sade: ”Jag gick till Allahs sändebud för att be om någon allmosa. Men han förklarade att han inte hade möjlighet att ge någon allmosa, medan jag fortsatte att insistera. Under tiden blev det dags för bönen. Jag gick ut från Allahs sändebuds närvaro och gick till min dotters hus. Shurahbil ibn Hasanas hustru var min dotter. Jag fann Shurahbil hemma. Jag sade till honom: ’Det har blivit dags för bönen, och du sitter hemma?’ Jag började förebrå honom. Då sade han: ’Förebrå mig inte. Jag har bara ett enda klädesplagg, och även det har Allahs sändebud lånat.’ Jag sade: ’Må mina föräldrar offras för honom! Hela dagen har jag grälat med Allahs sändebud, utan att alls förstå hans så beklagansvärda tillstånd.’ Shurahbil sade: ’Allahs sändebud hade bara ett enda klädesplagg, och vi lappade det.’” (Hayatus-Sahaba 1/326.)

Abul As ibn Rabi, må Allah vara nöjd med honom

Det råder stor oenighet i historiska källor om Abul As egentliga namn. Några av de namn som nämns är Laqit, Hisham, Mihsham, Yasir och Yasიმ. Hans kunya, eller tillnamn, var dock Abul As, och det är under detta namn han är känd i historien. Hans far var Rabi ibn Abd al-Uzza, och hans mor var Hala bint Khuwaylid, den ädla Khadijas, må Allah vara nöjd med henne, helsyster. Eftersom han var son till en man från Qurayshs gren Abd Shams kallades han kort och gott ”Abshami”. Abul As kunde fritt komma och gå i sin moster Khadijas, må Allah vara nöjd med henne, och hennes make Allahs sändebuds hem. Han var mycket älskad av dem båda. Abul As trädde så småningom in i vuxenlivet. Hans tilltalande utseende fängslade allas hjärtan. Tack vare sin ädla härkomst, arabiska tapperhet, starka självkänsla och andra egenskaper hade han en särskild ställning bland dåtidens unga män i Mecka. Dessutom utvecklades hos Abul As fullt ut den särskilda egenskap hos Quraysh som Koranen har förkunnat – deras handelskaravaner färdas på vintern mot Jemen och på sommaren mot Sham. Hans handelskaravaner färdades ständigt mellan Mecka och Sham. Varje karavan bestod av minst tvåhundra män och hundra kameler. På grund av hans affärssinne, ärlighet och pålitlighet anförtrodde människor tryggt sina varor åt honom. Ibn Ishaq säger: ’När det gällde rikedom, pålitlighet och handel var han vid den tiden en av de få framstående männen i Mecka.’ (Al-Isaba 4/122.)

Tiden gick vidare i sin egen takt. Under tiden växte Zaynab, Muhammeds äldsta dotter, upp. De förnäma unga männen i Mecka blev ivriga att få henne som livspartner. Och varför skulle de inte ha varit ivriga? Zaynab var dotter till den främsta grenen av Quraysh i Mecka. Hon var inte bara högt aktad på både faderns och moderns sida, utan också den mest rena och kyska vad gäller karaktär, uppförande och moral. Får verkligen alla som önskar en sådan brud henne till sin lott? Till slut blev hennes kusin Abul As ibn Rabi, en ung man från Mecka, välsignad med äran att få henne.

Några år efter Abul As äktenskap med Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, fick Muhammed profetskapet. Han sändes med den sanna religionen och vägledningen. Han fick i uppdrag att förmedla religionens budskap till sina närmaste släktingar. Khadija, må Allah vara nöjd med henne, och hennes döttrar – Zaynab, Ruqayya, Umm Kulthum och Fatima, må Allah vara nöjd med dem – trodde på Allahs sändebud. Fatima var dock fortfarande mycket liten. Allahs sändebuds svärson Abul As älskade och respekterade sin hustru Zaynab mycket. Men han var inte villig att överge sina förfäders religion och anta sin älskade hustrus nya religion. Så fortsatte situationen. Under tiden uppstod en allvarlig konflikt mellan Allahs sändebud och Quraysh. Quraysh sade sinsemellan:

”Må ni gå under! Genom att gifta bort era döttrar med Muhammed tar ni på er hans bekymmer. Om ni skickade tillbaka alla dessa flickor till honom, skulle han lämna er i fred och ägna sig åt dem.” Många av dem instämde och sade: ”Det där är verkligen ett utmärkt argument!” De gick alla till Abu al-As och sade: ”Abu al-As, vi ska gifta bort vilken Quraysh-skönhet du än önskar med dig.” Abu al-As sade: ”Vid Allah! Nej, det går inte. Jag kan inte överge min hustru. Även om ni gav mig alla andra kvinnor i stället, skulle jag inte föredra det.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade sina två andra döttrar, Ruqayya och Umm Kulthum, från deras makars hem tillbaka till sin far. Den ädle Allahs Sändebud blev mycket glad när hans döttrar återvände, efter att deras makar hade lämnat dem. Innerst inne önskade han att även Abu al-As skulle lämna Zaynab, liksom de två andra svärsönerna hade lämnat sina hustrur! Eftersom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hade möjlighet att skilja Zaynab från Abu al-As, och eftersom äktenskap mellan troende kvinnor och avgudadyrkare ännu inte hade förklarats förbjudet, förhöll han sig tyst.

Tiden gick snabbt. Den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utvandrade till Medina. Militär konflikt började med Quraysh. Quraysh samlades i Badr för att strida mot muslimerna. Trots sin stora motvilja begav sig Abu al-As till Badr tillsammans med Quraysh, eftersom hans ställning bland Quraysh gjorde det omöjligt för honom att utebli. Vid Badr led Quraysh ett förkrossande nederlag. Flera av deras ledare dödades och ett stort antal krigare togs till fånga, medan resten flydde för att rädda sina liv. Vilken grym ödets ironi: bland dessa fångar fanns också Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svärson Abu al-As. Ibn Ishaq säger att den ärevördige Abd Allah ibn al-Zubayr ibn al-Nu’man, må Allah vara nöjd med honom, tog honom till fånga vid Badr. Enligt al-Waqidi blev han emellertid tillfångatagen av den ärevördige Khirash ibn Sammah, må Allah vara nöjd med honom. (Al-Isaba 4/122)

Muslimerna beslutade att fångarna från Badr skulle friges mot lösen. Beroende på fångarnas sociala ställning och om de var rika eller fattiga fastställdes lösensumman till mellan ett tusen och fyra tusen dirham. Fångarnas representanter började resa fram och tillbaka mellan Mecka och Medina med de fastställda lösensummorna. Zaynab, Allahs Sändebuds dotter, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade ett sändebud till Medina med lösen för sin make Abu al-As. Enligt al-Waqidi var det hans bror Amr ibn Rabi som kom till Medina med Abu al-As lösensumma. I stället för dirham skickade Zaynab ett halsband som lösen. Hennes mor, den ärevördiga Khadija, må Allah vara nöjd med henne, hade gett henne detta halsband som bröllopsgåva. Så snart den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg halsbandet blev han bedrövad och täckte sitt sorgsna ansikte med ett tunt tygstycke. Minnena av hans älskade hustru och dotter steg fram inför hans inre blick.

Efter en stund sade den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till följeslagarna: ”Zaynab har skickat detta halsband som lösen för sin make. Om ni vill kan ni frige hennes fånge och återlämna halsbandet till henne.” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, för att vinna din tillfredsställelse ska vi göra det.” Följeslagarna samtyckte. Men innan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frigav Abu al-As, tog han från honom löftet att han efter återkomsten till Mecka omedelbart skulle skicka Zaynab till Medina.

Så snart Abu al-As återvände till Mecka började han förbereda sig för att uppfylla sitt löfte. Han bad sin hustru Zaynab att förbereda sig för resan. Han sade också till Zaynab: ”Din fars representanter väntar inte långt från Mecka på att hämta dig.” När Abu al-As hade gjort i ordning allt för hustruns resa kallade han på sin bror Amr, enligt en annan uppgift Kinana, och bad honom följa med Zaynab och överlämna henne till de väntande sändebuden.

Ibn Ishaq säger att när förberedelserna för resan var avslutade tog Zaynabs svåger Kinana ibn Rabi fram en kamel och ställde den där. Zaynab satte sig i den täckta sitsen på kamelns rygg. Kinana hängde sin båge över axeln, tog ett knippe pilar i handen och lämnade Mecka mitt på ljusa dagen. Det blev stor uppståndelse bland Quraysh. De förföljde dem och fångade dem strax därpå, i dalen Dhu Tuwa. I sira-verken finns flera olika berättelser om denna händelse. Några av dem återges här. Kinana ibn Rabi blev rasande över Qurayshs uppträdande, tog ner bågen från axeln, lade pilknippet framför sig och sade: ”Om någon av er försöker närma sig Zaynab kommer hans bröst att bli måltavla för mina pilar.” Kinana var en skicklig bågskytt, och ingen av hans pilar missade vanligtvis sitt mål. När Abu Sufyan ibn Harb hörde detta gick han fram till honom och sade: ”Brorson, sänk den pil du riktar mot oss en stund. Vi vill tala med dig.” Abu Sufyan sade: ”Det du har gjort är inte rätt. Du har öppet lämnat Mecka med Zaynab inför människorna, medan vi bara sitter och ser på. Alla invånare i Arabien vet vilken olycka som drabbade oss vid Badr och hur mycket denna Zaynabs far har gjort för att förgöra oss. Om du på detta sätt öppet för bort hans dotter mitt framför våra näsor kommer alla att betrakta oss som fega, och alla kommer att se detta som en skam för oss. Ta Zaynab tillbaka hem. Låt henne stanna hos sin make en tid. När folk sedan börjar säga att vi hindrade Zaynab från att lämna Mecka, ska du i hemlighet föra henne till hennes far.”

Kinana/Amr gick med på detta, och Zaynab återvände till Mecka. Efter några dagar lämnade han åter Mecka med Zaynab i nattens mörker och överlämnade henne, enligt sin brors instruktioner, till hennes fars representanter på den bestämda platsen.

At-Tabarani har återberättat från Urwah ibn az-Zubayr: En man gav sig av tillsammans med Zaynab, Allahs Sändebuds dotter. Två män från Quraysh förföljde dem och hann upp dem. De övermannade mannen som följde Zaynab och kastade honom från kamelns rygg. Zaynab slungades mot en sten. Hennes kropp skars upp och började blöda. I detta tillstånd förde de Zaynab till Abu Sufyan. Abu Sufyan överlämnade henne till Banu Hashims kvinnor. Senare emigrerade hon till Medina. På grund av smärtan hon fick när hon kastades från kamelen fortsatte Zaynab att känna denna smärta under resten av sitt liv, och till slut dog hon av den. Därför betraktade människor henne som en martyr. (Hayatus-Sahaba 1/371).

Det har återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne: Zaynab, Allahs Sändebuds dotter, gav sig av från Mecka mot Medina tillsammans med Kinana. Mekkaborna förföljde dem. Hাবbar ibn al-Aswad var den förste som hann upp Zaynab. När han träffade hennes kamel med en pil föll Zaynab och skadades. Hon var gravid. På grund av denna skada dog barnet i hennes livmoder. Därefter började Banu Hashim och Banu Umayya tvista om Zaynab. Till slut kom hon att vistas hos Hind bint Utbah. Hind brukade ofta säga till henne: ”Denna olycka har drabbat dig på grund av din far.”

En dag sade Allahs Sändebud till Zayd ibn Haritha: ”Kan du hämta Zaynab?” Zayd samtyckte. Allahs Ädle Sändebud gav Zayd en ring och sade: ”Ta med denna. Den kommer att nå Zaynab.” Med ringen begav sig Zayd mot Mecka. I utkanten av Mecka såg han en herde som vallade getter. Han frågade herden: ”Vem är du herde åt?” Herden svarade: ”Abul-As.” Han frågade igen: ”Vems getter är det?” Han svarade: ”Zaynab bint Muhammad.” Zayd gick en bit tillsammans med herden. Sedan sade han till honom: ”Om jag ger dig något, kan du då överlämna det till Zaynab?” Han samtyckte. Zayd gav honom ringen, och herden överlämnade den till Zaynab.

Zaynab frågade herden: ”Vem gav dig denna?” Han svarade: ”En man.” Hon frågade igen: ”Var lämnade du honom?” Han svarade: ”På den och den platsen.” Zaynab förblev tyst. I nattens mörker gick Zaynab i hemlighet dit. Zayd sade till henne: ”Sätt dig på min kamel och sitt framför mig.” Zaynab avböjde och sade: ”Nej, sitt du framför mig.” På detta sätt satt Zaynab bakom Zayd och nådde Medina. Allahs Ädle Sändebud brukade ofta säga: ”Min bästa dotter har fått utstå lidande för min skull.” (Hayatus-Sahaba 1/371–372).

Efter separationen från sin hustru Zaynab tillbringade Abul-As flera år i Mecka. Kort före Allahs Sändebuds erövring av Mecka begav han sig till Syrien med en handelskaravan. Efter avslutad handel återvände han till Mecka. Karavanen bestod av hundra kameler och omkring etthundrasjuttio män. När de befann sig nära Medina överföll en liten patrullstyrka, som hade sänts från Medina under ledning av Zayd ibn Haritha, dem och förde alla män tillsammans med kamelerna som fångar till Medina. Abul-As lyckades dock fly.

Enligt Musa ibn Uqba var det emellertid Abu Basir och hans män som angrep Abul-As karavan. Det bör nämnas att Abu Basir och ytterligare några personer antog islam efter fördraget i Hudaybiyya. Men enligt fördragets villkor vägrade folket i Medina att ta emot dem. Därför flydde de från Mecka och bosatte sig i kustområdet vid Röda havet. De började genomföra överraskningsattacker mot handelskaravaner från Mecka. På grund av deras räder var Qurayshs handel nära att upphöra. Mekkaborna tvingades därför be Allahs Sändebud att låta dem återvända till Medina. (Al-Isaba 4/122).

Hur det än var flydde Abul-As inte till Mecka, utan gick i rädsla och skräck i hemlighet in i Medina under nattens mörker och begav sig direkt till Zaynab för att be om beskydd. Zaynab försäkrade honom om sitt beskydd.

Natten gick. När Allahs Ädle Sändebud gick till moskén för morgonbönen stod han i mihraben och sade ”Allahu akbar”, varpå han inledde bönen med takbirat al-ihram. De som bad bakom honom hade också avslutat takbirat al-ihram. Då hördes Zaynabs röst från kvinnornas rad längst bak: ”Människor! Jag är Zaynab, Muhammads dotter. Jag har gett Abul-As beskydd; ge även ni honom beskydd.”

Efter att ha avslutat bönen vände sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till folket och frågade: ”Hörde ni också det som jag hörde?”

Folket svarade: ”Ja, Allahs Sändebud!” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är att jag inte visste någonting om detta. Hon har gett honom beskydd å alla muslimers vägnar.” Därefter gick han hem och sade till sin dotter: ”Ta väl hand om Abu al-As och behandla honom hedervärt. Men kom ihåg att du inte längre är tillåten för honom.” Sedan kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till de män ur truppen som hade tagit Abu al-As karavels kameler och män till fånga. Han sade till dem: ”Ni känner till den här mannens ställning bland oss. Ni har tagit hans handelsvaror. Om ni är vänliga mot honom och återlämnar hans egendom blir jag glad. Om ni inte samtycker har jag ingen invändning. Ni kan behålla egendomen som en gåva från Allah. Ni har större rätt till den.” Alla sade: ”Hör på, Abu al-As! Du är en framstående man bland Quraysh, Allahs Sändebuds kusin och hans svärson. Gör så här: anta islam och stanna i Medina tillsammans med Mekkas invånares egendom. Du kommer att leva mycket bekvämt.” Abu al-As sade: ”Det ni säger är mycket skamligt. Ska jag börja mitt liv i den nya religionen genom bedrägeri?”

Abu al-As förde sin karavan vidare och anlände till Mekka. Efter att ha återlämnat var och ens egendom sade han: ”Ni ur Quraysh-stammen! Har ni något mer att kräva av mig?” De svarade: ”Nej. Må Allah belöna dig med det bästa. Vi har funnit dig vara en utmärkt person som håller sina löften.”

Abu al-As sade vidare: ”Jag har till fullo uppfyllt era rättigheter. Nu förkunnar jag: Ashhadu an la ilaha illallahu wa anna Muhammadan rasulullah – jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad sannerligen är Allahs Sändebud.”

Jag kunde ha gjort denna förkunnelse medan jag befann mig i Medina. Men jag gjorde inte det, eftersom ni då skulle ha trott att jag hade gjort det endast för att tillägna mig er egendom efter att ha återlämnat den. När Allah gav mig förmågan att återlämna var och ens egendom till er och jag hade befriats från mitt ansvar, då förkunnar jag islam.”

Därefter lämnade Abu al-As Mekka och kom till Medina för att träffa Allahs Sändebud. Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog emot honom med heder och överlämnade även hans hustru Zaynab till honom. Allahs ädle Sändebud brukade ofta säga om honom: ”Han talade sanning när han talade med mig. Han gav mig ett löfte och höll det.”

Efter att Abu al-As, må Allah vara nöjd med honom, hade antagit islam fick han ingen möjlighet att delta i något krig tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han avled under Abu Bakrs kalifat, i månaden Dhu al-Hijjah år 12 efter hijra. Enligt Ibn Mundah blev han dock martyr i slaget vid Yamamah. (Al-Isabah 4/123, Al-Isti’ab.)

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hyste stor kärlek till Umamah, dotter till Zaynab och Abu al-As. Det berättas att han brukade bära henne på sina axlar under bönen.

ʿUmayr ibn Wahb (må Allah vara nöjd med honom):

Hans namn var ʿUmayr och hans kunya, eller smeknamn, var Abū Umayya. Hans far var Wahb och hans mor Umm Sakhīla. Han var en av Qurayshs framstående och modiga ledare. Före islam var han en bitter fiende till islam och Allahs sändebud. Han var en skarpsinnig person med en genomträngande och djup blick samt en stark förmåga till insikt.

Han anslöt sig till Quraysh-armén från Mecka i slaget vid Badr. Strax innan striden började gav Quraysh-armén honom i uppdrag att bedöma den muslimska arméns styrka. Han red runt den muslimska armén och återvände sedan till Qurayshs läger, där han meddelade: ”De är omkring tre hundra. Det kan vara något färre eller något fler.” Hans uppskattning var korrekt. Quraysh frågade honom: ”Finns det någon möjlighet att förstärkningar kommer till dem bakifrån?” Han svarade: ”Jag har inte sett något sådant. Men, o Quraysh! Jag har sett deras kameler bära en säker död. Förutom sina svärd har de inget att försvara sig med och ingenstans att ta sin tillflykt. Vid Allah, det förefaller mig som om en av er kommer att dödas för varje man av dem som ni dödar. Om lika många av er måste dö som de är, vad vinner ni då? Tänk nu efter vad ni ska göra.” För att få Quraysh att avstå från striden sade han också: ”Folket från Medina har ormarnas ansikten; inte ens av den yttersta törsten blir de svaga. De kan kämpa mot oss och ta hämnd. Män med strålande ansikten som ni bör inte gå ut i strid mot dem.”

Många av Qurayshs ledare påverkades av hans ord. De började nästan fatta beslutet att återvända till Mecka. Men Abū Jahl satte käppar i hjulet för deras beslut. Hans hjärta brann av avund och krigets eld. Genom Allahs vilja blev Abū Jahl den första anstiftaren till detta krig. Bland många andra tillfångatogs även Wahb, ʿUmayrs son, av den muslimska armén.

ʿUmayr ibn Wahb lämnade sin son Wahb fången hos muslimerna och återvände själv från Badr till Mecka efter att ha räddat sitt liv. Han fruktade att den behandling han i Mecka hade utsatt Allahs sändebud och hans följeslagare för kanske skulle hämnas på hans tillfångatagna son. En morgon efter återkomsten till Mecka gick han ut ur sitt hus och begav sig till Kaba för att utföra tawāf och falla ned inför avgudarna. Där fick han se Safwān ibn Umayya sitta på Kabaområdet. Han gick fram till Safwān och sade:

– O Qurayshs ledare, god morgon.

– Abū Wahb, god morgon. Sätt dig, så talar vi en stund. Tiden går lite snabbare när man talar. ʿUmayr satte sig bredvid Safwān. De talade om situationen vid Badr och den olycka som drabbat dem där, och räknade upp vilka som hade tillfångatagits vid Badr av Muhammad och hans följeslagare. De uttryckte sin sorg över de Quraysh-ledare som hade dödats vid Badr, kastats i Kalīb-brunnen och täckts över med jord.

Efter en stund sade Safwān ibn Umayya, gripen av känslor och upphetsning: ”Vid Allah, efter att de dödats på detta sätt känns ingenting längre bra.” ʿUmayr sade:

– Du har talat sanning. Efter en stunds tystnad sade han åter: ”Jag svär vid Kaba­ns Herre: om jag inte hade haft en börda av skulder på mina axlar och ansvar för familj och anhöriga, skulle jag genast bege mig till Medina, göra slut på Muhammad och sätta stopp för alla hans illdåd.” Sedan sänkte han rösten något och sade: ”Min son Wahab hålls ju fången där hos dem. Om jag beger mig dit kommer ingen att misstänka något.”

Safwan ibn Umayya lät inte tillfället gå honom ur händerna. Han såg på Umayr och sade: ”Umayr, jag tar på mig ansvaret för alla dina skulder, hur stora de än må vara. Och så länge jag lever, och så länge din familj och dina anhöriga lever, ska de bo hos mig. Jag saknar inte pengar eller tillgångar. De ska leva ett gott liv.”

Umayr sade:

– Låt vårt samtal förbli hemligt. Ingen får veta något.

Safwan sade:

– Så ska det bli.

Umayr reste sig från Kaba­ns gård och gick hem. Hans hjärta brann av hämnd mot Muhammad. Han började förbereda sig för att genomföra sitt beslut. Ingen misstänkte något om hans förberedelser inför resan. Vid den tiden skyndade nämligen delegationer fram och tillbaka mellan Mecka och Medina med lösenpengar för att friköpa fångarna från Badr.

Umayr slipade sitt svärd och doppade det i ett starkt gift. Hans riddjur gjordes i ordning. Han steg upp och begav sig mot Medina. Hans hjärta brann då av hat och bitterhet, som om det hade förvandlats till kol.

När Umayr nådde Medina begav han sig raka vägen till moskén. Han steg av sitt riddjur nära moskéns dörr.

Vid moskéns dörr satt vid denna tid den ädle Umar ibn al-Khattab och några följeslagare och samtalade om händelserna vid Badr. De hade livligt diskuterat hur Quraysh hade dödats, hur var och en hade blivit tillfångatagen och vilket mod och vilken tapperhet de utvandrade och hjälparna hade visat.

Plötsligt fick den ädle Umar syn på Umayr. Han var på väg rakt mot moskén efter att ha stigit av sitt riddjur. Ett svärd hängde över hans axel. Umar utbrast förskräckt: ”Det där är den där hunden, Guds fiende Umayr ibn Wahb. Vid Gud, hans avsikter är inte goda. I Mekka hetsade han alltid de otrogna mot oss. Före slaget vid Badr var han Mekkas spion.” Sedan vände han sig till sina följeslagare och sade:

– Gå till Guds Sändebud och stanna omkring honom. Låt inte denna syndare på något sätt lura honom.

Umar skyndade sig till Guds Sändebud och sade: ”O Guds Sändebud, Guds fiende Umayr har kommit med ett svärd hängande över axeln. Jag tror inte att han har kommit utan onda avsikter.”

Guds Sändebud sade:

– För honom till mig.

Den ädle Umar gick fram till Umayr, grep tag i hans kläder vid halsen med ena handen och tryckte hans nacke mot svärdets fäste med den andra, och förde honom inför Guds Sändebud. När Guds Sändebud såg honom i detta tillstånd befallde han Umar att släppa honom. Umar släppte honom. På Guds Sändebuds befallning steg Umar också tillbaka från honom. Guds Sändebud sade till Umayr: ”Umayr, kom lite närmare.”

Umayr gick lite närmare och sade: ”God morgon.”

I det förislamiska Arabien brukade människor hälsa varandra på detta sätt.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Umayr, Allah har hedrat oss genom att lära oss en bättre hälsning än din. Genom salam har Allah höjt vår värdighet. Denna salam är hälsningen för paradisets invånare.”

Umayr sade: ”Vår hälsning är inte heller obekant för dig.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) frågade: ”I vilket ärende har du kommit?”

”Jag har kommit för att frige den fånge som ni håller i ert förvar. Hur det än må vara tillhör du och jag ju samma släkt och samma stam. Visa mig godhet när det gäller honom.”

”Varför hänger då detta svärd runt din hals?”

”Må Allah låta detta svärd drabbas av olycka. Till vilken nytta var detta svärd för oss vid Badr?”

När jag steg av riddjuret glömde jag att ta ner det från min hals. Det blev kvar i det tillståndet.

– Umayr, säg mig sanningen: varför har du kommit?

– Jag har endast kommit i syfte att frige fångar. Guds Sändebud sade: ”Vilket avtal slöt du med Safwan?”

Vid denna fråga blev Umayr mycket rädd. Han frågade tillbaka: ”Vilket avtal slöt jag?”

Guds Sändebud sade: ”Du och Safwan ibn Umayya satt på Kaba-området och talade om de dödade Quraysh-ledarna som kastats i Qalib-brunnen. Du sade: ’Om jag inte hade haft en skuldbörda på min hals och ansvaret för min familj, skulle jag ha begett mig till Medina och dödat Muhammad.’ På villkor att du skulle döda mig har Safwan tagit på sig alla dina skyldigheter. Gud står emellan dig och ditt syfte.”

Umayr blev för en stund förstummad. Sedan samlade han sig något och utropade: ”Ashhadu annaka rasulullah – jag vittnar att du sannerligen är Guds Sändebud. O Guds Sändebud, vi brukade förneka de himmelska budskap som du förde med dig till oss och den uppenbarelse som sändes ner till dig. Men det samtal jag hade med Safwan känner ingen annan än han och jag till. Vid Gud, jag har blivit övertygad om att det endast är Gud som har berättat detta för dig. All lovprisning tillkommer Gud, som har lett mig till dig för att vägleda mig.” Därefter upprepade han: ”Ashhadu an la ilaha illallah wa anna Muhammadan rasulullah.”

Den ädle Guds Sändebud befallde följeslagarna: ”Lär er broder Umayr religionen, undervisa honom i Koranen och frige hans fånge.

Före sitt islamantagande var Umayr en av Qurayshs främsta ”shaytaner”, eller ledare. Efter att ha blivit muslim blev han en framstående hjälpare och följeslagare i islam. Efter hans islamantagande sade Umar ibn al-Khattab, må Gud vara nöjd med honom: ”Vid Den vars hand mitt liv vilar, svär jag: när Umayr uppenbarade sig i Medina hade inte ens en gris varit kärare för mig än han. Men i dag är han mig kärare än något av mina barn.” (Rijalun hawlar Rasul, s. 325)

Efter att ha antagit islam blev Umayr upptagen med att rena sig själv genom islamisk undervisning och fylla sitt hjärta med Koranens ljus. Han glömde nästan Mecka och dem han hade lämnat där.

Under tiden såg Safwan ibn Umayya varje dag färgstarka drömmar i sitt sinne. Han gick till olika samlingsplatser för Quraysh i Mecka och brukade säga: ”Snart kommer en stor glädjande nyhet att nå er. Genom den kommer ni att få tröst efter Badr.”

Safwans väntan blev allt längre. Först blev han något orolig, och sedan blev han rastlös. Han började fråga varje karavan eller ryttare som kom från Medina om Umayr. Men ingen kunde ge honom ett tillfredsställande svar. Så fick han syn på en ryttare som kom från Medina. I sin stora iver frågade Safwan honom genast: ”Har det inte hänt något nytt i Medina?” Mannen svarade: ”Jo, en enorm händelse har inträffat.” Safwans ansikte lyste upp, och hans hjärta och sinne höll på att brista av glädje och hänförelse. Han frågade genast igen: ”Berätta för mig vad som har hänt.” Mannen sade: ”Umayr har antagit islam. Där tar han emot undervisning i den nya religionen och lär sig Koranen.” Det var som om Safwans värld hade vänts upp och ner. Det var som om blixten hade slagit ner i hans huvud. Han hade trott att även om alla människor i världen antog islam, skulle Umayr aldrig göra det.

Så snart han hade antagit islam insåg Umayr på rätt sätt vilket ansvar denna religion innebar. Han förstod att han måste lägga lika mycket kraft på att tjäna denna religion som han hade lagt på att bekämpa den. Lika mycket som han hade bedrivit propaganda mot denna religion måste han kalla människor till den. Hur mycket han älskade Allah och Hans Sändebud måste han bevisa genom uppriktighet, jihad och lydnad.

Efter att under en tid ha fått undervisning och fostran i islam i Medina kom Hadhrat Umayr en dag till Allahs Sändebud och sade: ”O Allahs Sändebud, en stor del av mitt liv har jag ägnat åt att släcka Allahs ljus och förfölja och plåga islams anhängare. Jag önskar att, om du tillåter det, få bege mig till Mecka och kalla Quraysh till Allah och Hans Sändebud. Om de tar emot min daʿwa, blir det en mycket god gärning. Men om de avvisar den, kommer jag att tillfoga dem samma smärta som jag tidigare tillfogade Allahs Sändebuds följeslagare.”

Allahs Sändebud gav honom tillåtelse. En dag återvände Umayr till Mecka med svärdet hängande över axeln och iförd stridsutrustning. Det första han gjorde i Mecka var att träffa Safwan ibn Umayya och säga: ”O Safwan, du är en av ledarna i Mecka och en av Qurayshs främsta lärda. Ni dyrkar stenar och slaktar djur i avgudarnas namn – anser du verkligen att detta är någon religion? Jag vittnar emellertid om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Allahs Sändebud.” Safwan var nära att kasta sig över Umayr, men Umayrs svärd stoppade honom bestämt. I vrede och sorg kastade Safwan några oanständiga förolämpningar i ansiktet på Umayr och gick därifrån.

På detta sätt återvände Umayr till Mecka som muslim. Några dagar tidigare hade han lämnat Mecka som avgudadyrkare, men när han nu åter trädde in i Mecka var hans framtoning precis sådan som Hadhrat Umar hade haft den dag han antog islam. Efter att Umar hade antagit islam hade han ropat: ”Jag svär vid Allah att på varje plats där jag satt när jag befann mig i otro ska jag också sitta när jag har tron.”

I detta avseende tycks Umayr ha tagit Umar som sin förebild. Natt och dag fortsatte han att kalla människor till islam på Mekkas gator och i dess gränder. På bara några veckor antog ett stort antal människor tron genom Umayrs försorg. Före slaget vid Uhud återvände han till Medina tillsammans med denna grupp av troende. Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud i alla expeditioner, däribland Uhud, Khandaq och erövringen av Mecka.

På den glädjefyllda dagen då Mekka erövrades glömde Umayr inte sin vän och följeslagare Safwan. Efter att Allahs Sändebud ﷺ hade anlänt till Mekka flydde Safwan av rädsla för sitt liv från Mekka och nådde Jidda på väg mot Jemen. När Umayr fick höra detta blev han djupt bedrövad. Han beslöt sig bestämt för att rädda Safwan ur Satans klor. Han skyndade till Allahs Sändebud ﷺ och sade: ”O Allahs profet! Safwan ibn Umayya är en ledare för sitt folk. Han har flytt från Mekka av rädsla för dig. Han kommer att kasta sig i havet. Ge honom min garanti för säkerhet.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Han är i säkerhet.” Umayr sade: ”O Allahs Sändebud, ge mig ett tecken som visar att du har beviljat honom säkerhet.” Då gav Allahs Sändebud ﷺ honom den mantel som han hade burit på huvudet när han trädde in i Mekka.

Umayr ibn Jubayr berättar:

”Umayr tog manteln och gick iväg. När han nådde Safwan förberedde denne sig för att korsa havet. Han sade: ’Må mina föräldrar offras för dig, Safwan! Förgör inte dig själv på detta sätt. Här har jag med mig Allahs Sändebuds garanti för din säkerhet.’

Safwan sade:

– Må du gå under! Gå bort från mig. Tala inte med mig. Umayr sade: ’Safwan! Må mina föräldrar offras för dig. Allahs Sändebud ﷺ är sannerligen den bäste av människorna. Han är också den mest gudfruktige och tålmodige av dem. Hans ära är din ära.’ Safwan sade: ’Jag fruktar för mitt liv.’ Umayr sade: ’Han är ännu mer fördragsam och ädel än så.’

Umayr må Allah vara nöjd med honom tog med sig Safwan och infann sig hos Allahs Sändebud ﷺ. Safwan sade: ”Denne man påstår att du har beviljat mig säkerhet.”

Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Han har talat sanning.”

Safwan sade: ”Ge mig två månaders betänketid.”

Allahs sändebud sade: ”Du får fyra månaders frist.”

Inom kort antog Safwan, må Allah vara nöjd med honom, islam. (Rijalun Hawlar Rasul 325, Hayatus Sahaba 1)

Under Abu Bakrs kalifat bistod Umayr, må Allah vara nöjd med honom, kalifen i alla viktiga angelägenheter. Under Umars kalifat ledde Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, fälttåget i Egypten. När erövringen av Alexandria drog ut på tiden skickade Umar, må Allah vara nöjd med honom, tio tusen soldater från Medina till hans hjälp, under ledning av fyra framstående militära befälhavare. En av dessa fyra befälhavare var Umayr ibn Wahb, må Allah vara nöjd med honom.

Umar gav Amr ibn al-As rådet att placera dessa fyra befälhavare i främsta ledet under anfallet. Genom deras insatser blev fälttåget mot Alexandria framgångsrikt. Efter erövringen av Alexandria lade han på Amrs order många områden i Egypten under muslimsk kontroll. Han avled mot slutet av Umars kalifat, må Allah vara nöjd med honom.

Salama ibn al-Akwa, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Sinan och hans far var Amr ibn al-Akwa. Det råder delade meningar om hans kunya, alltså tillnamn. Följande namn nämns: Abu Muslim, Abu Iyas och Abu Amir. Tillnamnet Abu Iyas, efter sonen Iyas, är dock det mest välkända. (Al-Istiab)

Siraexperterna har inte uttalat sig om när Salama antog islam. Det är emellertid ett historiskt faktum att han antog islam före det sjätte hijriåret och även utvandrade till Medina. De flesta muhajirerna utvandrade tillsammans med sina familjer; men Salama utvandrade för Allahs skull efter att ha lämnat hustru och barn.

Efter ankomsten till Medina deltog han i nästan alla krig. I samband med fördraget i Hudaybiyya har ”Bay‘at ar-Ridwan”, eller ”Bay‘at ash-Shajara”, en särskild betydelse i islams historia. Under händelserna i Hudaybiyya under det sjätte hijriåret, när den helige Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra nyheten om Uthmans martyrskap i händerna på Mekkas otrogna och tog en dödsed av de muslimer som hade kommit till Hudaybiyya med Allahs sändebud, svor Salama trohetseden tre gånger inför Allahs sändebud. Han berättade: ”Under trädet i Hudaybiyya svor jag dödseden inför Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Sedan gick jag åt sidan. När folkmassan hade tunnats ut något såg Allahs sändebud mig och sade: ’Salama, vad har hänt med dig? Du har ju inte svurit eden.’ Jag sade: ’Allahs sändebud, jag har redan svurit eden.’ Sändebudet sade: ’Vad gör det? Svär en gång till.’ Jag svor eden igen. Vid detta tillfälle gav Allahs sändebud honom en sköld som gåva. Därefter fick han åter syn på Allahs sändebud. Han frågade: ’Salama, tänker du inte svära eden?’ Salama svarade: ’Allahs sändebud, jag har redan svurit eden två gånger.’ Han sade: ’Gör det en gång till.’ Salama svor eden för tredje gången. Då frågade Allahs sändebud: ’Salama, vad har du gjort med skölden?’ Han svarade: ’Min farbror stod helt obeväpnad, så jag gav den till honom.’ När Allahs sändebud hörde detta började han skratta och sade: ’Ditt exempel liknar den person som ber: O Allah, ge mig en vän som är kärare för mig än mitt eget liv.’”

I Hudaybiyya pågick trohetseden till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, när muslimerna slöt fred med Mekkas invånare. Muslimerna drog en lättnadens suck och började omfamna varandra. Salama låg tryggt under ett träd. Då kom fyra polyteister och satte sig bredvid honom. De började tala om Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, på ett sätt som han inte ville höra. Han reste sig och satte sig under ett annat träd. När han hade gått därifrån lade de fyra polyteisterna ifrån sig sina vapen och lade sig ner. Då ropade någon plötsligt: ”Muhajirun, skynda er hit! Ibn Zanīm har blivit dödad.” Så snart Salama hörde detta tog han sina vapen och rusade mot de fyra polyteisterna. De låg fortfarande ner. Salama tog deras vapen i besittning och sade: ”Om ni vill er själva väl, följ med mig utan motstånd. Vid Allah, om någon lyfter huvudet kommer jag att sticka ut hans öga.” Han förde dem till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Även Salamas farbror kom med omkring 70–71 tillfångatagna polyteister. Profeten, den ädle, frid och välsignelser över honom, släppte dem alla. Med anledning av denna händelse uppenbarades följande vers i Koranen:

”Och Han är den Gud som, efter att ha gett er seger över de otrogna på Mekkas mark, höll deras händer borta från er och era händer borta från dem.” (Sura al-Fath/3).

När muslimernas karavan återvände till Medina slog de läger nära ett berg. Polyteisterna hade onda avsikter i sinnet. Allahs ädle Sändebud, frid och välsignelser över honom, fick kännedom om detta. Han ansåg att lägret behövde bevakas. Han bad om förlåtelse för den som skulle sitta på berget och hålla vakt. Denna lycka tillföll Salama. Hela natten klättrade han gång på gång upp på berget och försökte höra fiendens fotsteg.

Några av Allahs ädle Sändebuds kameler betade på betesmarken vid ”Dhi Qarwah”. En dag gjorde män ur Banu Ghatafan, enligt en annan uppgift Banu Fazara, ett överraskande angrepp, dödade herden och förde bort kamelerna. Salama ibn al-Akwa befann sig alldeles i närheten av platsen. Sent på natten hade han gått ut, och en slav till Abd al-Rahman ibn Awf berättade för honom att Allahs Sändebuds kameler hade blivit bortrövade. Salama skickade Abd al-Rahmans slav till Medina för att underrätta Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Sedan klättrade han upp på bergstoppen och ropade ”Ya Sabahah!” (en varningssignal om ett fiendeangrepp) så högt att ropet nådde från den ena änden av Medina till den andra. Ensam satte han efter rövarbandet. Rövarna letade efter vatten, och just då kom han fram till dem. Han var en skicklig bågskytt. Han sköt pilar med säkert sikte och nynnade:

”Jag är son till al-Akwaʿ

I dag är dagen för de uslas undergång.”

Det vill säga: ”Jag är al-Akwaʿs son – i dag är dagen då de lågsinnade ska förgöras.” Han anföll på ett sådant sätt att rövarna flydde och lämnade kamelerna efter sig. Förvirrade lämnade de även sina mantlar. Under tiden kom Allahs ädle Sändebud, frid och välsignelser över honom, dit tillsammans med fler män. Salama sade: ”O Allahs Sändebud, jag lät dem inte dricka vatten. Om vi följer efter dem nu kan vi gripa dem.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”När du har besegrat dem, visa förlåtelse.” (Bukhari, Kitab al-Maghazi, kapitlet om expeditionen till Dhi Qarwah, Sira Ibn Hisham 2/281–82, Hayat al-Sahaba 1/559–61.) Händelsen har återgetts på olika sätt i olika verk.

I slaget vid Khaybar visade han ett enastående mod. Efter erövringen av Khaybar återvände han till Medina hand i hand med Allahs ädle Sändebud, frid och välsignelser över honom.

Efter Khaybar deltog han i striderna mot Thaqif och Hawazin. Under detta fälttåg kom en man ridande på en kamel till den muslimska militärlägret. Han band kamelen och anslöt sig stillsamt till de muslimska soldaterna vid frukosten. Sedan kastade han vaksamma blickar åt alla håll, bedömde muslimernas styrka, steg åter upp på kamelen och gav sig snabbt av. Eftersom han hade kommit och sedan åter lämnat platsen misstänkte muslimerna att han var en spion. En man satte efter honom. Även Salama följde efter honom och sprang förbi, grep mannen och dödade honom med ett enda svärdshugg. Därefter återvände han med den döde mannens riddjur. Allahs Sändebud (s.a.w.) frågade: ”Vem dödade mannen?” Folket svarade: ”Salama.” Allahs Sändebud (s.a.w.) förklarade: ”Allt som den döde ägde ska tillfalla honom.” Under det sjunde hijriåret sände Allahs Sändebud (s.a.w.) en styrka under Abu Bakrs ledning mot Banu Kilab. Salama ingick också i denna styrka. Under detta fälttåg dödade han ensam sju personer. Många av kvinnorna till dem som hade flytt tog han till fånga. Bland fångarna fanns också en vacker flicka. Hazrat Abu Bakr anförtrodde flickan åt Hazrat Salama. Hazrat Salama förde henne till Medina. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Överlämna flickan till mig.” Salama överlämnade henne åt Allahs Sändebud (s.a.w.). I utbyte mot denna flicka befriade Allahs Sändebud (s.a.w.) de muslimer som hölls fångna hos de otrogna.

Efter att Hazrat Salama ibn al-Akwa hade antagit islam deltog han i nästan alla krig mot de otrogna. Enligt vissa berättelser deltog han sammanlagt i fjorton krig: sju som följeslagare till Allahs Sändebud (s.a.w.) och de återstående sju i olika expeditioner som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade sänt ut. Enligt en berättelse i al-Mustadrak var antalet krig han deltog i sammanlagt sexton. En gång sade han: ”Jag deltog i sju krig tillsammans med Allahs Sändebud och i nio tillsammans med Zayd ibn Haritha.” (Rijalun hawla ar-Rasul, s. 555)

Bland infanteristerna som stred med pil och spjut var Salama en av de skickligaste. När fiendesoldaterna gick till anfall drog han sig tillbaka. Men när fienden drog sig tillbaka eller vilade slog han till med överraskande angrepp. Detta var hans stridstaktik. Med denna taktik besegrade han ensam den styrka som leddes av Uyayna ibn Hisn al-Fazari i slaget vid Dhu Qarad, i Medinas utkant. Han förföljde dem ensam, anföll dem och slog tillbaka deras angrepp. På detta sätt drev han dem långt bort från Medina.

När det gällde tapperhet och mod, särskilt snabb löpning, hade Salama en framstående ställning bland Profetens följeslagare. Författaren till al-Isaba skriver: ”Han var en av de tappraste och snabbare än en häst.” Under vapenvilan vid Hudaybiyya, eller enligt en annan uppfattning under expeditionen till Dhu Qarad, sade Allahs ädle Sändebud följande till hans beröm: ”Den bäste av våra infanterister är Salama ibn al-Akwa.” (Rijalun hawla ar-Rasul, s. 555)

Hazrat Salama var en mycket stark människa. Det verkade som om han inte visste vad sorg och smärta var. Men under slaget vid Khaybar stod han vid liket av sin bror, eller enligt en annan uppfattning sin farbror, Hazrat Amir ibn al-Akwa, och sjöng lågmält en sorgsen sång. Dess sista vers löd: ”O Allah, sänd frid över oss och gör våra fötter fasta inför fienden.”

Under detta slag vid Khaybar slog hans bror Amir med full kraft en avgudadyrkare med sitt svärd. Men hugget missade sitt mål och träffade hans egen kropp, och därmed dog han som martyr. Efter denna händelse sade några muslimer: ”Stackars Amir – han gick miste om lyckan att dö som martyr.” Just den dagen, när även Salama liksom de andra började tro att hans bror hade gått miste om belöningen för jihad och martyrskap, blev han djupt bedrövad och nedstämd. Han sprang till Allahs Sändebud (s.a.w.) och frågade:

”O Allahs Sändebud, har Amirs alla goda gärningar gått om intet – är det verkligen så?”

Allahs Sändebud (s.a.w.) sade:

-Han dog som en mujahid. Han har två belöningar att vänta. Nu simmar han i Paradisets floder. (Rijalun hawla ar-Rasul: 555–556).

Hazrat Salama förblev i Medina från profeten den ädle Sändebudets död, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fram till Hazrat Uthmans martyrskap, må Allah vara nöjd med honom. Efter mordet på Hazrat Uthman insåg denne modige mujahid att dörren till fitna, alltså inbördes splittring, hade öppnats bland det muslimska folket. En man som hela sitt liv hade kämpat mot de otrogna tillsammans med sina bröder kunde nu inte anse det rätt att bära vapen mot dessa bröder. Den skicklighet i kampen mot polyteisterna för vilken han hade fått beröm av Allahs Sändebud kunde på intet sätt användas för att kämpa mot en troende eller för att döda en muslim.

Efter denna insikt lastade han sina tillhörigheter på en kamel, lämnade Medina och begav sig raka vägen till Rabadha. Där fortsatte han att bo resten av sitt liv. Det var till just denna Rabadha som Hazrat Abu Dharr al-Ghifari, må Allah vara nöjd med honom, tidigare hade lämnat Medina; det var också där han drog sitt sista andetag.

Hazrat Salama tillbringade resten av sitt liv i Rabadha. Några dagar före sin död fick han plötsligt en stark längtan efter att återvända till Medina. Han reste till Medina. Efter att ha tillbringat två dagar där avled han plötsligt på den tredje dagen. På så sätt begravdes han i sin älskades heliga land, intill martyrerna och de sannfärdiga vännerna. (Rijalun hawla ar-Rasul: 556–557).

Historikerna är oense om året för hans död. Enligt den riktiga uppfattningen avled han år 74 efter hijra. En annan uppfattning anger år 64 efter hijra som dödsår. Waqidi och hans efterföljare ansåg att han levde i åttio år. Ibn Hajar säger att Waqidis uppfattning inte kan vara riktig enligt den första uppgiften om dödsåret. I så fall skulle han ha varit nära tio år gammal vid trohetseden i Hudaybiyya. Ingen kan dessutom avlägga en ed att kämpa till döden vid den åldern. Jag har också sett hos Ibn Sad att han avled mot slutet av Hazrat Muawiyas kalifat, må Allah vara nöjd med honom. Al-Baladhuri har också nämnt detta. (Al-Isaba 2/67).

Hazrat Salama fick möjlighet att stå Allahs Sändebud nära, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han fick också äran att följa Allahs Sändebud på många expeditioner. Han tog väl till vara denna möjlighet. Dessutom återberättade han hadither från Abu Bakr, Umar, Uthman och Talha, må Allah vara nöjd med dem. Antalet hadither som han återberättade är sjuttiosju (77). Av dessa är sexton muttafaq alayh, det vill säga återberättade av både Bukhari och Muslim. Fem återberättades enbart av Bukhari och nio enbart av Muslim. (Tahdhib al-Kamal: 148) Bland dem som återberättade hadither från honom märks särskilt Iyas ibn Salama, Yazid ibn Ubayd, Abd ar-Rahman ibn Abdillah och Muhammad ibn al-Hanafiyya.

När det gällde att spendera för Allahs sak var Hazrat Salama mycket givmild. Om någon bad honom om något för Allahs skull lät han honom inte återvända tomhänt. Han brukade säga: ”Om man inte ger för Allahs skull, för vems skull ska man då ge?” Däremot tyckte han inte om att be för Allahs skull.

Han ansåg att sadaqah-egendom var förbjuden för honom själv. Om han misstänkte att något var sadaqah drog han sig undan från det. Därför tyckte han inte heller om att senare köpa tillbaka något som han själv hade skänkt som sadaqah.

Han var så noggrann när det gällde det förbjudna och det tillåtna att han inte lät barnen leka någon lek som liknade hasardspel.

Salama, må Allah vara nöjd med honom, var en av de följeslagare i Medina som utfärdade fatwor. Ibn Saʿd har återberättat från Ziyad ibn Mina. Han säger: Ibn Abbas, Ibn Umar, Abu Saʿid al-Khudri, Abu Hurayra, Abdullah ibn Amr ibn al-As, Jabir ibn Abdullah, Rafi ibn Khadij, Salama ibn Akwa och flera andra följeslagare utfärdade fatwor i Medina. (Hayatus Sahaba 3/254).

Imam al-Bukhari återberättar i verket ”Al-Adab al-Mufrad” (s. 144) från Abd al-Rahman ibn Razin. Han säger: Vi färdades genom Rabdha. Vi fick veta att Salama ibn Akwa befann sig där. Jag gick till honom och hälsade. Han sträckte fram sina båda händer, visade dem för oss och sade: ”Med dessa båda händer svor jag trohetseden till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” Han sträckte fram en av sina handflator. Den var så stor som en kamels fot. (Hayatus Sahaba 2/498–499).

En gång frågade man Salama, må Allah vara nöjd med honom: ”Vilka ord svor ni trohetseden till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på under dagen i Hudaybiyya?” De svarade: ”Mawt”, det vill säga på döden. (Al-Istiʿab, Hayatus Sahaba 1/249).

Salamas, må Allah vara nöjd med honom, son Yas lyfte på ett enastående sätt fram sin fars dygd och egenskaper med endast en mening. Han sade: ”Ma kadaba abi qattu” – ”Min far har aldrig någonsin ljugit.” (Rijalun hawla al-Rasul 554).

Denna enda egenskap är tillräcklig för att en människa ska nå den högsta ställningen bland sanningsenliga människor. Under varje skede av sitt liv gav han prov på denna sanningsenlighet.

Abu Umar Yusuf al-Qurtubi, författaren till verket ”Al-Istiʿab fi Asma al-Ashab”, har genom Ibn Ishaq återgett en märklig berättelse om Salama, må Allah vara nöjd med honom. Ibn Ishaq säger: ”Jag har hört att Salama var den person som en varg talade med. Salama sade: Jag såg en varg jaga en hjort. Jag jagade efter den och tog hjorten ur dess mun. Då sade vargen: ’Vad är det med dig? Jag vill bara äta den försörjning som Allah har gett mig. Det är inte heller din egendom, så att du kan rycka den ur min mun.’ Salama sade: Jag sade: ’O Allahs tjänare, se vilken märklig händelse! Vargen talar.’ När vargen hörde mina ord sade den: ’Ännu märkligare är att Allahs sändebud kallar er till att dyrka Allah, medan ni förnekar detta och skyndar mot avgudadyrkan.’ Salama sade: Därefter infann jag mig hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och antog islam. Allah vet bäst vilken varg detta var.” (Al-Istiʿab).

Abu Salama ibn Abdil Asad, må Allah vara nöjd med honom

Han hette Abd Allah och hade kunya eller tillnamnet Abu Salama. Hans far var Abd al-Asad och hans mor Barrah bint Abd al-Muttalib. Han var kusin på mödernet till Guds sändebud ﷺ. Enligt en autentisk berättelse var han dessutom Guds sändebuds ﷺ fosterbror. Abu Lahabs slavinna Suwaybah ammade Guds sändebud ﷺ, Hamzah och Abu Salama. (Sīrat Ibn Hisham 2/96).

Han anslöt sig till de troendes skara innan den ädle Guds sändebud ﷺ tog sin tillflykt till Arqam ibn Abi al-Arqams hus. Efter att Abu Bakr må Allah vara nöjd med honom hade antagit islam, kallade han först Uthman ibn Affan, Talhah ibn Ubayd Allah, al-Zubayr ibn al-Awwam och Sa’d ibn Abi Waqqas till islam. Han förde dem alla till Guds sändebud ﷺ. Alla antog islam tillsammans. Följande dag förde han Uthman ibn Maz’un, Abu Ubaydah ibn al-Jarrah, Abd al-Rahman ibn Awf, Abu Salama och al-Arqam ibn Abi al-Arqam till Guds sändebud ﷺ. Även de antog islam tillsammans. (Al-Bidayah 3/29.) Hans hustru Umm Salama följde också honom. (Usd al-Ghabah 5/281).

Han och hans hustru Umm Salama utvandrade tillsammans med den första gruppen som utvandrade till Abessinien. På Abessiniens jord föddes deras dotter Zaynab bint Abi Salama. (Sīrat Ibn Hisham 1/322, 326.) Efter en tid lämnade han Abessinien och trädde in i Mekka under Abu Talib ibn Abd al-Muttalibs beskydd. Några män ur Banu Makhzum kom till Abu Talib och sade klagande: ”O Abu Talib, du har skyddat din brorson Muhammad från oss. Nu ger du dessutom en av våra egna män beskydd?” Abu Talib svarade: ”Han har bett mig om beskydd. Dessutom är han min systerson. Om jag inte kan beskydda min systers son, kan jag inte heller beskydda min brors son.” Då reste sig Abu Lahab till slut och sade: ”Quraysh! Ni går för långt mot denne gamle man. Om ni inte upphör med detta kommer vi att ställa oss vid den gamle mannens sida.” På grund av Abu Lahabs ord drog sig männen ur Banu Makhzum tillbaka. (Sīrat Ibn Hisham 1/369, 371.) Även andra gången utvandrade han tillsammans med sin hustru till Abessinien. Efter den sista återkomsten från Abessinien till Mekka begav han sig efter en tid åter till Medina.

Abu Salamas hustru Umm Salama berättar om deras utvandring till Medina: När Abu Salama hade beslutat att utvandra till Medina gjorde han i ordning sin kamel. Han satte mig på kamelns rygg och placerade min son Salama i mitt knä. Sedan tog han kamelns tyglar och ledde den. Män ur min fars stam, Banu Mughirah, spärrade hans väg och sade: ”När det gäller dig själv kan du göra vad du vill. Men vi kommer inte att låta denna dotter av vår stam resa utomlands med dig.” De tog mig med sig. Då blev Abu Salamas stam, Banu Abd al-Asad, vred och sade: ”När ni har tagit er dotter ifrån oss kommer vi inte att låta vårt barn, det vill säga Salama, stanna hos hans mor.” De tog min son. Jag var fången hos min fars stam Banu Mughirah, barnet Salama i mitt knä var hos hans fars stam Banu Abd al-Asad, och min make Abu Salama var i Medina. På detta sätt skilde de oss åt.

Varje dag gick jag till Mekkas dal al-Abtah och satt där och grät. I nästan ett år fällde jag tårar. Till slut såg en man ur min fars stam mig i detta tillstånd och kände medlidande med mig. Han sade till Banu Mughirah: ”Tänker ni inte låta denna olyckliga kvinna lämna Mekka? Varför plågar ni henne genom att skilja henne från make och barn på detta sätt?” Då sade Banu Mughirah till mig: ”Om du vill kan du gå till din make.” Även Banu Abd al-Asad återlämnade min son till mig. Jag red på en kamel och begav mig mot Medina till min make. Ingen annan av Guds tjänare var med mig. När jag nådde Tan’im mötte jag Uthman ibn Talhah. Han frågade mig: ”Abu Umayyas dotter, vart är du på väg?” Jag svarade: ”Till min make i Medina.” Han frågade: ”Är ingen annan med dig?” Jag svarade: ”Ingen annan än den Ende Guden.” Han tog min kamels tyglar och började gå, och följde mig till byn Banu Amr ibn Awf i Quba, i utkanten av Medina. Där sade han: ”Din make bor här.” Sedan vände han tillbaka mot Mekka. Där förenades jag med min make. Denne Uthman ibn Talhah antog islam efter vapenvilan i Hudaybiyyah. (Hayat al-Sahabah 1/358–359).

Abu Salama utvandrade till Medina ett år före eden som Yathribs invånare svor till Guds sändebud ﷺ vid al-Aqabah. (Sīrat Ibn Hisham 1/468.) Enligt en berättelse i al-Bukhari var han den första muhajiren som begav sig till Medina. Men i en annan berättelse sägs Mus’ab ibn Umayr ha varit den första muhajiren till Medina. När lärde Ibn Hajar försöker förena dessa två berättelser säger han: När Abu Salama återvände från Abessinien till Mekka började Mekkas avgudadyrkare åter förfölja honom. Då begav han sig till Medina av rädsla för Quraysh, inte i avsikt att bosätta sig där permanent. Mus’ab ibn Umayr begav sig däremot till Medina efter att befallningen om utvandring hade kommit. På så sätt finns det i grunden ingen motsättning mellan de två berättelserna. (Fath al-Bari 7/203).

Dagen då Abu Salama anlände till Medina var den tionde dagen i månaden Muharram. Amr ibn Awfs familj tog emot honom som gäst under hela två månader. När den ädle Guds sändebud ﷺ kom till Medina upprättade han ett broderskapsförbund mellan Abu Salama och Khuzaymah al-Ansari och skänkte dem dessutom en bit mark för ett separat boende.

Han spelade en modig roll i slagen vid Badr och Uhud. I slaget vid Uhud träffades hans arm av en pil från Abu Usamah al-Jushami. Efter en månads lång behandling läkte såret till det yttre, men invärtes uppstod en skada. Trots detta fick han ansvaret för expeditionen till Qatan.

”Qatan” är namnet på ett berg. Banu Asad hade sin bosättning här. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick veta att Tulayha och Asad ibn Khuwailid eggade upp sin egen stam och andra stammar som de påverkade till att föra krig mot Medina. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, beslöt att stoppa dessa aktiviteter. Han samlade en styrka på etthundrafemtio mujāhidīn från muhājirūn och ansār och beordrade dem att under Muharram- eller Safar-månaden år 4 efter hijra marschera mot ”Qatan” under Abu Salamas ledning. När Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, överlämnade fanan till Abu Salama sade han: ”Ge er av. Skingra Banu Asad innan de hinner förena sig.”

Den ädle Abu Salama tog en föga känd väg och dök plötsligt upp i Banu Asads bosättning. De blev handlingsförlamade av detta överraskande anfall och började fly. Abu Salama delade sin styrka i tre grupper och beordrade dem att förfölja dem. De jagade dem långt bort och fick ett stort antal kameler, getter och får som krigsbyte. Hela krigsbytet överlämnade de till Guds Sändebud i Medina.

Den ädle Abu Salama återvände till Medina från expeditionen till ”Qatan”. Under tiden började såret efter pilen han träffats av i slaget vid Uhud åter förgiftas. Efter att ha varit sjuk en längre tid avled han den 3:e dagen i månaden Jumādā al-Ākhirah år 4 efter hijra, enligt en annan uppgift år 3. Strax före hans sista andetag kom Guds Sändebud för att besöka honom. När hans själ hade lämnat kroppen slöt Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, med sina välsignade händer hans öppna ögon och sade: ”När en människas själ tas, förblir dess båda ögon öppna för att se den.” (Ibn Saʿds al-Ṭabaqāt, 3/172).

Under tiden började kvinnorna bakom förhänget sörja högljutt. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick dem att sluta och sade: ”Nu är det tid för åkallan. De änglar som kommer från himlen till den döde säger också ’āmīn’ tillsammans med dessa bedjandes åkallan.” Därefter bad Guds Sändebud för honom: ”O Allah, gör hans grav rymlig och upplyst. Förlåt hans synder och höj hans rang bland den vägledda gruppen.” (Ibn Saʿd, 3/172).

Den ädle Abu Salama avled på en plats kallad ”al-ʿĀliyah” i utkanten av Medina. Han hade kommit från Quba och bosatt sig just där. Han tvättades med vatten från brunnen ”Yasīrah”, som tillhörde Banū Umayyah ibn Zāyid, och begravdes i Medinas heliga jord.

Bland Profetens följeslagare hade den ädle Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom, en särskilt hög rang. När han blev sjuk brukade Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ofta besöka honom.

Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, berättar: ”En dag återvände Abu Salama mycket glatt från Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sammankomst. Han fortsatte att säga: ’I dag gjorde ett uttalande av Guds Sändebud mig mycket glad.’ Han sade: ’Om en muslim som drabbats av en olycka under sin prövning vänder sig till Allah och säger: ”O Allah, hjälp mig genom denna olycka och ge mig en bättre ersättning för den”, då besvarar Allah hans åkallan.’ När jag därför blev djupt bedrövad över Abu Salamas död bad jag också denna åkallan. Men genast tänkte jag: Vem kan vara en bättre ersättning än Abu Salama? När min väntetid hade löpt ut och Profeten själv skickade ett frieribud till mig förstod jag att Allah hade ordnat en bättre ersättning. (Musnad Ahmad ibn Hanbal, 4/127). På detta sätt blev Umm Salama de troendes moder.”

Den ädle Abu Salama efterlämnade två söner, Salama och Umar, och två döttrar, Zaynab och Durrah.

När kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, under sin kalifattid fastställde bidrag åt alla, beordrade han att barnen till de muhajirun och ansar som hade deltagit i Badr skulle få två tusen. När frågan om Umar, Abu Salamas son, kom upp sade han: ”Ge honom tusen extra.” Muhammad ibn Abdallah – vars far var Abdallah ibn Jahsh, som stupade som martyr vid Uhud – protesterade och sade: ”Hans far har ingen särskild förtjänst framför våra fäder.”

Kalifen sade: ”För hans far Abu Salama ska han få två tusen, och för sin mor Umm Salama ytterligare tusen. Om du hade haft en mor som hans, skulle jag också ha gett dig tusen extra.” (Hayatus-Sahaba 1/216–217).

Aqil ibn Abi Talib, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Aqil och hans tillnamn Abu Yazid. Hans far var Abu Talib ibn Abd al-Muttalib och hans mor Fatima. Han tillhörde Qurayshs hashemitiska gren. Han var halvbror till den fjärde kalifen Ali, må Allah vara nöjd med honom, och tjugo år äldre än Ali.

Aqil växte upp hos sin far Abu Talib. En gång, före Allahs Sändares, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, profetskap, drabbades Mecka av svår nöd. Bland Quraysh var Allahs Sändares och Abbas ekonomiska situation något bättre än de andras. En dag sade Allahs Sändare till Abbas: ”Farbror, du känner till din bror Abu Talibs situation. Han har många barn. Låt oss ta ansvar för några av hans barn.” De gick båda till Abu Talib och framförde sitt förslag. Abu Talib sade: ”Ni får ta vem ni vill, utom Aqil.” Allahs Sändare tog Ali, och Abbas tog Ja’far. (Hayatus-Sahaba 2/530).

Aqils hjärta hade från början en svag böjelse mot islam och muslimerna. Men av rädsla för Quraysh kunde han inte öppet anta islam. Trots sin motvilja deltog han i slaget vid Badr tillsammans med de ledande avgudadyrkarna, och liksom många andra blev även han tillfångatagen av den muslimska armén. Allahs Sändare bad Ali att ta reda på vilka ur hans släkt som hade blivit tillfångatagna. Ali undersökte saken och sade: ”Nawfal, Abbas och Aqil har blivit tillfångatagna.” När Allahs Sändare hörde detta gick han själv för att träffa dem. När han stod bredvid Aqil sade han: ”Abu Jahl har dödats.” Aqil sade: ”Nu finns det ingen motståndare till muslimerna kvar i Tihamaområdet.” Aqil var utblottad. Abbas betalade hans lösen och frigav honom. Vid Badr hade han tagits till fånga av Ubayd ibn Aws. (Sirat Ibn Hisham 1/687).

Efter att ha blivit frigiven från fångenskapen återvände han till Mecka. Under året då Mecka erövrades, eller enligt en annan uppfattning efter fördraget i Hudaybiyya, antog han islam och emigrerade till Medina i början av det åttonde hijriåret. (Al-Isaba 2/494).

Efter att ha deltagit i expeditionen till Mu’ta återvände han till Mecka och blev sjuk. Därför kunde han inte delta i erövringen av Mecka eller expeditionerna till Ta’if och Hunayn. (Usd al-Ghaba 3/422). Enligt vissa berättelser deltog han emellertid i slaget vid Hunayn. I början av detta slag, när den muslimska armén höll på att besegras och till och med muhajirun och ansar började fly, var han en av dem som stod fast. (Al-Isaba 2/494).

Ibn Hisham säger: På dagen för slaget vid Hunayn gick Aqil ibn Abi Talib in i sin hustru Fatima bint Sh ayba ibn Rabias tält med ett blodbestänkt svärd i handen. Hustrun sade: Jag förstår att du har stridit. Men vilken krigsbyte har du tagit med åt mig? Aqil sade: Här, ta denna nål; du kan sy kläder med den. Han gav nålen till sin hustru. Då hördes Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, utropares röst. Han förkunnade: Den som har tagit något ska lämna tillbaka det. Även om det bara är en nål och tråd ska det lämnas tillbaka. Aqil vände sig till sin hustru och sade: Även din nål är borta. Med dessa ord tog han nålen ur hennes hand och kastade den på högen av krigsbyte. (Sirat Ibn Hisham 2/492).

Från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bortgång, det vill säga efter slaget vid Hunayn, fram till slutet av kalifen Uthmans kalifat finns det inte mycket historiskt material om Aqils roll och verksamhet. Under Umar kalifat började emellertid stora summor samlas i Bayt al-Mal, och han rådfrågade framstående följeslagare om dessa pengar. Ali, må Allah vara nöjd med honom, föreslog att alla pengar skulle fördelas bland folket. Uthman sade: Det finns gott om pengar, och alla kommer att få. Men om man inte håller räkning på vem som fick och vem som inte fick, kommer saken att bli kaotisk. Då sade al-Walid ibn Hisham ibn al-Mughira: O de troendes befälhavare! Jag har varit i Syrien. Där såg jag kungarna; de upprättar register och skriver ned allt separat. Kalifen uppskattade hans förslag. Han gav Aqil, Makhrama och al-Zubayr ibn Mut’im i uppdrag att upprätta en rangordnad förteckning över medborgarna. Dessa tre var framstående släktkännare bland Quraysh. De upprättade förteckningen. (Hayat al-Sahaba 2/220).

Under konflikten mellan Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, återkommer Aqil på historiens sidor. Trots att han var Alis bror, må Allah vara nöjd med honom, höll han för sina egna behov kontakt med befälhavaren Muawiya, må Allah vara nöjd med honom. Under konflikten mellan Ali och Muawiya lämnade han Medina och begav sig till Muawiya i Syrien. Historien anger orsaken på följande sätt: Aqil var skuldsatt och fattig, och han behövde pengar. Befälhavaren Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, skattkammare stod öppen. Fattigdom och nöd tvingade honom att ställa sig på Muawiyas sida.

När konflikten mellan Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, och Ali, må Allah vara nöjd med honom, var som mest intensiv, gick Aqil en gång till Ali i hopp om att få sina skulder betalda. Ali tog emot honom med stor heder och gav sin son Hasan ansvaret att ta hand om honom. Hasan ordnade mycket omsorgsfullt en viloplats åt honom. På kvällen dukades en duk fram och Aqil kallades till måltid. När Aqil kom såg han några torra brödbitar, salt och lite grönsaker framdukade. Aqil sade: Är detta allt som finns att äta? Ali sade: Ja. Då framförde Aqil sitt ärende och sade: Betala mina skulder. Ali frågade: Hur mycket uppgår de till? Han svarade: Fyrtio tusen dirham. Ali sade: Var ska jag få så mycket pengar ifrån? Vänta lite; när mitt bidrag uppgår till fyra tusen kan jag ge dem till dig. Aqil sade: Vad är det som hindrar dig? Bayt al-Mal står ju under din kontroll. Hur länge ska du hålla mig på halster i väntan på att ditt bidrag höjs? Ali sade: Jag är endast en förvaltare av muslimernas pengar. Vill du att jag ska ge dig dessa pengar och därmed svika mitt förtroende? Efter detta svar begav sig Aqil direkt till befälhavaren Muawiya i Syrien. Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, frågade Aqil: Hur fann du Ali och hans följeslagare? Aqil sade: De är sanna följeslagare till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Den enda bristen är att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte finns bland dem. Men du och dina följeslagare är precis som Abu Sufyans följeslagare. Trots denna jämförelse kallade befälhavaren Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, Aqil till sig följande dag och lade femtio tusen dirham i hans hand. (Usd al-Ghaba 4/423).

Efter att Aqil hade kommit till Syrien brukade Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, framställa honom som ett bevis och säga: Om jag inte stod på sanningens sida, hur kunde då Aqil lämna sin bror Ali och ställa sig på min sida? En gång lade Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, fram sitt argument inför människor medan Aqil var närvarande. Aqil protesterade då och sade: Min bror är god när det gäller religionen, medan du är god när det gäller världen. Det är bara det att jag har föredragit världen framför religionen. Vad gäller livet efter detta ber jag Allah om ett gott slut för honom. (Usd al-Ghaba 3/423).

Aqil avled mot slutet av Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, kalifat eller i början av Yazids regering. (Al-Isaba 2/494).

Efter att han antog islam berövades han möjligheten att under en längre tid åtnjuta Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap. Därför uppnådde han inte den kunskapliga skicklighet som han borde ha haft, trots att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var hans mycket nära och älskade anhörig. Trots detta finns några få hadither återberättade av honom i hadithsamlingarna. Muhammad, Hasan al-Basri, Ata och andra tabi’un återberättade hadither från honom. Förutom religiös kunskap var han kunnig inom flera områden från den förislamiska tiden. Han var mycket väl insatt i ilm al-ansab, ayyām al-arab – släktforskning och historien om de forntida arabernas krig och strider. Människor kom till honom för att inhämta kunskap om dessa ämnen. Efter bönen brukade han tala om sådana frågor i Profetens moské, och människor satt och lyssnade på honom.

Hisham al-Kalbi säger: Människor gick till dessa fyra personer bland Quraysh – Aqil, Makhrama, Huwaytib och Abu Jahl – för att få sina tvister och konflikter avgjorda. (Al-Isaba 2/494).

Allahs ädle Sändebud älskade honom djupt. Han brukade säga: ”Abu Zayd, jag hyser dubbelt så mycket kärlek till dig: dels på grund av släktskapet, dels eftersom min farbror älskade dig.”

I alla livets förhållanden, i medgång och motgång, följde Aqil, må Allah vara nöjd med honom, noggrant Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sunna. En gång hade han nyligen gift sig. På morgonen kom grannar från området för att gratulera honom. De hälsade honom med två ord som var brukliga under den hedniska tiden. Orden innehöll inget som stred mot islam. Men eftersom det fanns ett islamiskt sätt att framföra gratulationer rättade han dem och sade: ”Säg inte så, utan säg: Barakallahu lakum wa barakallahu alaykum. Vi har blivit befallda att säga det på detta sätt.” Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade till hans försörjning fastställt en årlig tilldelning på 140 wasaq av den spannmål som producerades i Khaybar. (Sirat Ibn Hisham 2/350).

Hakim ibn Hizam, må Allah vara nöjd med honom

Han hette Hakim och hade kunya Abu Khalid. Hans far var Hizam ibn Khuwaylid och hans mor Zaynab, enligt en annan uppgift Safiyya. Hakim sade själv: ”Jag föddes tretton år före ’Amul Fil’ (Elefantens år), det vill säga tretton år före Abrahas angrepp på Kaba.” Al-Waqidi säger: ”Hakim föddes fem år före Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” Hans far Hizam dog i Fijar-kriget. Hakim deltog själv i detta krig. Zubayr ibn Bakkar säger: ”Hakim föddes inne i Kaba.” (Al-Isaba 1/349).

Historien berättar att han var det enda barn i Arabien som föddes inne i Kaba. Hans mor gick in i Kaba tillsammans med några väninnor. Den dagen var Kabas dörr öppen med anledning av något särskilt tillfälle. Hans mor var då gravid. Genom Allahs vilja fick hon där värkar, och hon hann inte komma ut. Ett skinn breddes ut, och hon födde en son. Han fick namnet Hakim ibn Hizam. De troendes moder, Khadija bint Khuwaylid, var hans faster.

Hakim växte upp i en förmögen och ädel familj i Mecka. Han var mycket hövlig och intelligent. Quraysh valde honom till sin ledare. Under den hedniska tiden kallades de i Arabien som tog hand om och gav mat åt pilgrimerna som kom till Mecka för att besöka Allahs hus för ”mut’im”, det vill säga en som ger mat. Hakim var också en av de framstående ”mut’im” i Mecka. (Sirat Ibn Hisham 1/664–665).

Under den hedniska tiden brukade han med egna pengar hjälpa dem som kom till Mecka för att besöka Allahs hus och där hamnade i nöd. Före profetskapets början var han Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, nära vän. Trots att han var äldre än Allahs Sändebud älskade han honom och betraktade hans sällskap som värdefullt. På samma sätt älskade Allahs Sändebud honom och höll honom sällskap.

Därefter gifte sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med Khadija bint Khuwaylid, och ett släktskapsband mellan Allahs Sändebud och Hakim upprättades. Detta stärkte deras gamla relation ytterligare. Det är emellertid mycket förvånande att han, trots den så djupa relationen mellan dem, inte trodde på Allahs Sändebud förrän dagen före erövringen av Mecka. När han antog tron hade tjugo år gått sedan Allahs Sändebuds profetskap började.

Med den kunskap, intelligens och släktskap med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) som Allah den Upphöjde hade skänkt Hakim, hade det varit naturligt att just han först av alla skulle svara på hans kallelse och anta tron. Men så blev det inte, enligt Allahs vilja. Precis som vi förundras över detta, förundrades han själv över sitt eget handlande. Efter att han hade antagit islam plågades han under resten av sitt liv av ånger över sina tidigare handlingar. En dag efter hans islamiska trosantagande såg hans son honom sitta och gråta. Han frågade:

Far, varför gråter du?

Min son, det finns många orsaker till min gråt.

För det första antog jag islam sent. Därför gick jag miste om många stora goda gärningar. Även om jag nu skulle spendera en mängd guld motsvarande hela jordens mängd för Allahs sak, skulle jag ändå inte kunna uppnå samma förtjänst.

För det andra räddade Allah mitt liv vid Badr och Uhud. Då lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle hjälpa Quraysh mot Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och att jag aldrig mer skulle lämna Mecka. Men kort därefter vågade jag återigen hjälpa Quraysh.

För det tredje såg jag varje gång jag tänkte på att anta islam på de äldre och respekterade ledarna bland Quraysh. De höll fast vid sina okunnighets­tidens sedvänjor och sitt beteende. Jag följde också dem. Ack, om jag bara inte hade följt dem! Det var följandet av mina förfäder och ledare som fördärvade mig. Min son, varför skulle jag nu inte gråta?

Liksom vi och Hakim själv förundrades över att han antog islam så sent, förundrades även Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte mindre. Han önskade att andra kloka män som Hakim snabbt skulle ansluta sig till islam.

Natten före erövringen av Mecka sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till sina följeslagare: ”Jag tyckte inte om att fyra män från Mecka förblev avgudadyrkare. Jag önskade att de skulle anta islam.”

Man frågade: Vilka var de? Han sade: ʿAttab ibn Usayd, az-Zubayr ibn Muṭʿim, Hakim ibn Hizam och Suhayl ibn ʿAmr. Genom Allahs nåd antog de alla islam. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillsammans med sina följeslagare var belägrade i Shiʿb Abi Talib i Mekka, brukade Hakim, trots att han fortfarande var polyteist, i hemlighet skicka matvaror till sin faster Khadija. En dag upptäcktes han när han bar med sig vete av den usle Abu Jahl. Abu Jahl hindrade honom. Abu al-Bakhtari ibn Hisham befann sig i närheten. Han kom fram och sade till Abu Jahl: ”Han skickar bara lite mat till sin faster. Hindrar du honom från det?” Till slut utkämpade de ett våldsamt slagsmål. (Sira Ibn Hisham 1/353–354).

När antalet anhängare till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade ökat både inom och utanför Mekka, trots Qurayshs motstånd, blev Quraysh ännu mer oroliga. De samlades i Dar an-Nadwa i Mekka för att fatta ett slutgiltigt beslut angående Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Hakim var också närvarande vid detta möte tillsammans med de övriga Quraysh-ledarna. Även Iblis var närvarande vid mötet, förklädd till en gammal man från Najd. (Sira Ibn Hisham 1/480–481).

Efter att Quraysh hade slagit läger vid Badr kom några av deras män fram för att dricka vatten ur Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brunn. Hakim var en av dem. Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förbjöd sina följeslagare att hindra dem från att dricka. Alla som drack av det vattnet, utom Hakim, dödades vid Badr. (Sira Ibn Hisham 1/622).

Efter att Quraysh hade slagit läger vid Badr skickade de ʿUmayr ibn Wahb för att fastställa antalet soldater i den muslimska armén. ʿUmayr gick runt den muslimska lägerplatsen och sade när han återvände: ”De kan vara tre hundra, något färre eller något fler.” ʿUmayr uttryckte sin åsikt att Quraysh inte borde gå ut i strid. När Hakim ibn Hizam hörde detta gick han genom folkmassan till ʿUtba ibn Rabiʿa och sade: ”Abu al-Walid! Du är Qurayshs ledare och hövding. Du är en respekterad person bland Quraysh. Vill du inte att ditt goda rykte ska ihågkommas bland dem för all framtid?” ʿUtba sade: ”Hakim, varför säger du detta?” Hakim sade: ”Du ska föra folket tillbaka till Mekka.” ʿUtba skickade Hakim till Abu Jahl. Hakim berättar: ”När jag kom till Abu Jahl såg jag att han smorde sin sköld med olja. Jag sade: ’Abu al-Hakam! ʿUtba har skickat mig till dig i detta ärende.’ Abu Jahl sade: ’Vid Allahs ed! Han har blivit feg när han såg Muhammad och hans följeslagare.’”

”Vi återvänder inte förrän Allah har avgjort saken mellan Muhammad och oss. Och ʿUtba skulle naturligtvis säga något sådant. Hans son finns ju bland dem. Därför försöker han skrämma er.” På detta sätt omintetgjordes de försök som Hakim och ʿUtba hade gjort för att undvika en konflikt, genom Abu Jahls envishet. Genom Allahs vilja blev Abu Jahl det första offret vid Badr. (Sira Ibn Hisham 1/622–624).

Hakim berättade senare följande om nederlaget vid Badr: ”Vi hörde ett ljud som om något hade fallit från himlen ner på marken. Ljudet var som när en sten faller på ett fat. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade kastat stenen. Vi blev besegrade.” (Hayat as-Sahaba 3/550).

Med avsikt att erövra Mekka nådde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Marr az-Zahran och slog läger där. För att i hemlighet samla information på Qurayshs vägnar gav sig Abu Sufyan ibn Harb, Hakim ibn Hizam och Budayl ibn Warqa ut från Mekka. När de nådde en plats kallad ʿUraq, inte långt från Mekka, hörde de oväsendet från kameler, hästar och människor. De fortsatte längre fram och tog sig under nattens mörker så småningom in i det muslimska området. De muslimska vakterna grep dem. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, gav Abu Sufyan flera slag i nacken. Abu Sufyan ropade förskräckt på Abbas om hjälp. Abbas skyndade dit och befriade honom från ʿUmars grepp. När Hakim och Budayl hade tagits till fånga och förts fram inför Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, antog de frivilligt islam. Även Abu Sufyan antog islam. (Hayat as-Sahaba 1/163, 170–172; Sira Ibn Hisham 2/400).

På dagen för erövringen av Mekka gick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, in i Mekka som en segrare. Han tillkännagav sitt beslut att visa Hakim ibn Hizam ära. Han beordrade att följande kungörelse skulle utfärdas:

1. Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare, och Muhammad är Hans tjänare och sändebud – den som vittnar om detta är trygg.

2. Den som lägger ner sitt vapen och sätter sig på Kaba-området är trygg.

3. De som stänger dörren till sina hus och stannar där är trygga.

4. Den som söker skydd i Abu Sufyans hus är trygg.

5. Den som söker skydd i Hakim ibn Hazams hus är också trygg.

Hakim ibn Hazams hus låg i den lägre delen av Mecka, medan Abu Sufyans hus låg i den högre delen.

Hakim ibn Hazam tog emot islam med största uppriktighet. Efter att ha antagit islam lovade han att han i sitt muslimska liv skulle ägna samma engagemang och spendera lika mycket pengar för islam som han under sitt liv före islam hade ägnat åt och spenderat i kampen mot islam och Allahs sändebud.

Dār an-Nadwa i Mecka var ett hus. Där samlades qurayshiterna för rådslag och beslut. Qusayy, en framstående man ur Quraysh-stammen, lät bygga detta hus. Efter flera ägarbyten blev Hakim dess ägare under tiden före islam. Efter att han hade antagit islam sålde han huset för hundratusen dirham under Muawiyas kalifat. Muawiya förebrådde honom och sade: ”Har du sålt dina förfäders anseende och ädla börd?” Hakim svarade: ”All ära och all ädel börd har försvunnit, utom taqwa, gudsfruktan. Under den hedniska tiden köpte jag huset i utbyte mot ett kärl vin. I dag sålde jag det för hundratusen dirham. Jag vill också meddela dig att hela denna summa kommer att spenderas på Allahs väg. Var ligger då förlusten?” (Sīrat Ibn Hishām 1/125)

Efter att ha antagit islam utförde Hakim ibn Hizam hajj en gång. Han drev framför sig hundra kameler av bästa ras, utsmyckade med dyrbara tyger. Han offrade dem alla i hopp om att vinna Allahs välbehag.

En annan gång utförde han hajj. När han befann sig på Arafat hade han hundra slavar med sig. Runt halsen på var och en hängde en silverplatta, på vilken det stod: ”En slav som frigivits för Allahs skull av Hakim ibn Hizam.” Han frigav dem alla. Under en annan hajj tog han med sig ett tusen getter. Han offrade dem alla i Mina och lät fattiga och behövande muslimer äta av köttet.

Efter slaget vid Hunayn bad Hakim ibn Hizam Allahs sändebud om en del av krigsbytet. Allahs sändebud gav honom något. Han bad igen, och Allahs sändebud gav honom åter något. På så sätt fick han ensam hundra kameler den dagen. Då var han nybliven muslim. (Sirat Ibn Hisham, 2493).

Därefter sade Allahs sändebud till honom:

”O Hakim, denna rikedom är mycket söt och mycket kär. Den som tar emot den med självbehärskning blir välsignad genom den. Men den som tar emot den med begär blir inte välsignad genom den. Han liknar den som äter men inte blir mätt. Den övre handen är bättre än den undre handen. Det vill säga, givarens hand är bättre än mottagarens hand.”

När Hakim hörde dessa ord ur Allahs sändebuds mun sade han: ”O Allahs sändebud, jag svär vid Honom som sände dig med sanningen: från och med i dag ska jag aldrig mer under resten av mitt liv be någon om någonting. Jag ska inte heller ta emot någonting från någon.” Hakim höll sin ed på ett föredömligt sätt.

Under Abu Bakrs kalifat uppmanade kalifen Hakim flera gånger att ta emot sitt bidrag från bayt al-mal. Hakim avvisade det gång på gång. Umar blev kalif. Även han började uppmana Hakim gång på gång att ta emot sin andel. Till slut sade Umar, med folket som vittnen: ”O muslimska folk! Lyssna och lägg detta på minnet: Jag har uppmanat Hakim att ta emot sin andel, men han fortsätter att avvisa den.” På detta sätt tog Hakim fram till sin död inte emot någonting genom att sträcka ut handen till någon. Umar brukade ofta säga: ”O Allah, jag tar Dig till vittne på att jag kallade Hakim för att han skulle ta emot sin andel, men han avvisade den.” (Hayatus Sahaba, 2/250–251).

En gång reste Hakim ibn Hizam till Jemen medan han fortfarande var polyteist. Därifrån köpte han en mantel från Jemens kung Dhu Yazan och tog den med sig till Medina, där han gav den som gåva till Allahs sändebud. Men Allahs sändebud avvisade den och sade: ”Jag tar inte emot någon gåva från en polyteist.” När Hakim sålde manteln köpte Allahs sändebud den och gick in i moskén iförd den. Hakim sade: ”Jag har aldrig sett någon se så vacker ut i detta plagg. Allahs sändebud såg ut som fullmånen på en klar natt.” Då kom en dikt till Allahs sändebuds lov spontant över mina läppar. (Hayatus Sahaba, 2/243–244).

En gång skickade Allahs Sändebud ﷺ Hakim till marknaden med en dinar för att köpa en offerget. På marknaden köpte han en get för en dinar och sålde den sedan för två dinarer. Därefter köpte han en get för den ena dinaren och kom till Allahs Sändebud ﷺ med den andra dinaren. Allahs Sändebud ﷺ bad om välsignelse i hans försörjning och befallde honom att skänka dinaren från vinsten som allmosa. (Hayatus-Sahaba 3/345)

Det råder oenighet om året då Hakim avled. Imam al-Bukhari har nämnt i sitt verk ”al-Tarikh” att han avled år 60 efter hijra, vid en ålder av 120 år. Enligt Urwa avled han emellertid under det tionde året av kalifen Muawiyas kalifat.

Nawfal ibn al-Harith رضي الله عنه

Hans namn var Nawfal och hans kunya, eller tillnamn, var Abu al-Harith. Hans far var al-Harith ibn Abd al-Muttalib och hans mor Ghaziyya. Han tillhörde Qurayshs hashimitiska gren. Han var Allahs Sändebuds ﷺ kusin.

Så snart Allahs Sändebud ﷺ började kalla till islam blev även hans närmaste släktingar hans fiender och började ihärdigt motsätta sig honom. Men i Nawfels hjärta fanns alltid kärlek till hans bror. Därför kunde han, även när han fortfarande var avgudadyrkare, inte helhjärtat acceptera motståndet mot Allahs Sändebud ﷺ. Tvingad av de mekkanska avgudadyrkarnas påtryckningar begav han sig till Badr för att strida mot muslimerna. Men vid den tiden upprepade han gång på gång följande vers:

”Att strida mot Ahmad är förbjudet för mig; jag betraktar Ahmad som min nära släkting.”

När meckanernas avgudadyrkande armé besegrades vid Badr blev även han tillfångatagen tillsammans med de andra. Han antog islam medan han befann sig i fångenskap. När Allahs Sändebud ﷺ sade till honom: ”Nawfal, friköp dig själv genom att betala lösen”, svarade Nawfal: ”Jag har inte möjlighet att betala lösen.” Nawfal utbrast: ”Vid Allah, ingen utom den Ende Guden känner till pilarna i Jidda. Jag vittnar att du är Allahs Sändebud.” Han hade ett tusen pilar i Jidda. En annan uppfattning är emellertid att han antog islam det år då slaget vid vallgraven ägde rum och flyttade till Medina. (Not: Sirat Ibn Hisham 2/3; al-Isaba 3/577).

Nawfal var en god poet. Han uttryckte sin upplevelse av att anta islam i många dikter. Några av hans verser lyder:

‘Gå bort, gå bort, jag är inte längre en av er.

Jag har inget samband med Quraysh-ledarnas religion.

Jag vittnar om att Muhammad sannerligen är en profet.

Han har kommit med vägledning och gudomlig kunskap från sin Herre.

Han är Allahs Sändebud – han kallar till taqwa,

Allahs Sändebud är ingen poet.

Med denna tro ska jag leva.

Även i graven ska jag vila på denna tro.

Jag ska åter uppstå på Uppståndelsens dag med denna tro.’

På tröskeln till slaget vid Khandaq eller erövringen av Mekka reste han åter mot Medina tillsammans med al-Abbas, må Allah vara nöjd med honom. När de nådde Abwa uttryckte Rabiʿa ibn al-Harith ibn ʿAbd al-Muttalib sin önskan att återvända till Mekka. Nawfal sade till honom: ”Vart skulle du återvända, till det avgudadyrkiska land där dess invånare förnekar Allahs Sändebud och dess folk strider mot honom? Nu har Allah skänkt ära åt Sin Sändebud, och hans följeslagares antal har också ökat. Följ med oss.” Därefter utvandrade karavanen och nådde Medina.

Nawfal och al-Abbas hade haft en nära relation ända sedan tiden före deras antagande av islam. Därför upprättade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ett religiöst broderskap mellan dem och tilldelade dem dessutom två hus att bo i. Det ena huset låg på platsen Rahbat al-Qada, intill Profetens moské, och det andra låg vid marknaden, på vägen till Thaniyyat al-Widaʿ.

Efter ankomsten till Medina deltog han först av allt i erövringen av Mekka. Han deltog i olika expeditioner, däribland till Taif och Hunayn, och visade enastående skicklighet och tapperhet. Särskilt vid Hunayn visade han extremt stort mod. Även när den muslimska armén skingrades och stod på randen till nederlag stod han orubblig som ett berg inför fienden. I detta slag gav han den muslimska armén stor hjälp. Inför avfärden överlämnade han tre tusen pilar till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Allahs Sändebud sade: ”Det är som om jag ser dina pilar genomborra avgudadyrkarnas ryggar.” (Not: Sira av Ibn Hisham 2/3.)

Nawfal, må Allah vara nöjd med honom, avled i Medina år 15 efter hijra, och kalifen Umar förrättade begravningsbönen för honom. Han begravdes på Medinas kyrkogård Baqi.

Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, frågade alltid efter Nawfal och såg till hur han hade det. Han gifte honom med en kvinna från Medina. Vid den tiden fanns det ingen mat i hans hem. Allahs Sändebud skickade sin rustning med Abu Rafi och Abu Ayyub till en jude. De pantsatte rustningen hos denne jude och köpte för pengarna de fick i utbyte trettio saʿ korn, som de tog med till Allahs Sändebud. Han skänkte det till Nawfal.

Abu Rafi, må Allah vara nöjd med honom

Det råder stor oenighet om Abu Rafis, må Allah vara nöjd med honom, egentliga namn. Bland de namn som nämns finns Ibrahim, Aslam, Sinan, Yasar, Salih, Abd al-Rahman, Karman, Yazid, Thabit och Hurmuz. Av dessa är Aslam det mest berömda namnet. (Al-Isaba 4/67.) Abu Rafi är hans kunya, det vill säga hans tillnamn. För att förstå hans ädla börd räcker det att veta att han hade lyckan att få tjäna Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Allahs Sändebud tog honom till sin familj. En större familjeära kan ingen människa få. I själva verket var han en abyssinsk slav.

Abu Rafi var först slav hos Abbas. Abbas skänkte honom till Allahs Sändebud. Senare frigav Allahs ädle Sändebud Abu Rafi i glädje över att Abbas hade antagit islam.

Om hans islam har det berättats att han var en av dem som drogs till islam när de såg glansen i den helige Profetens ansikte. Abu Rafi berättar själv om detta: En gång skickade Quraysh mig till Allahs Sändebud i ett av deras ärenden. Så snart jag såg Allahs Sändebud började mitt hjärta luta mot islam. Jag sade: ”O Allahs Sändebud, jag kommer inte att återvända.” Han sade: ”Jag håller inte kvar en budbärare och bryter inte heller ett löfte. Återvänd nu. Om känslan för islam fortfarande finns i ditt hjärta efter några dagar, så kom tillbaka.” Då återvände han, men efter några dagar kom han tillbaka och antog islam.

Av rädsla för Qurayshs tyranniska makt höll Abu Rafi sitt antagande av islam hemligt ända fram till slaget vid Badr. En dag, strax efter att slaget vid Badr hade avslutats, satt han i ett rum vid Zamzambrunnen nära Kaba och tillverkade pilar. Abbas hustru satt bredvid honom. Då kom den usle Abu Lahab och satte sig där. Abu Lahab började fråga honom om läget efter slaget vid Badr. Det bör nämnas att Abu Lahab inte deltog själv i slaget vid Badr, utan skickade As ibn Hisham som sin representant. Som svar på Abu Lahabs frågor sade Abu Sufyan: ”Vad är det du frågar om? Muslimerna har krossat all vår styrka, dödat många och tagit ett stort antal människor till fånga.” I detta sammanhang berättas en märklig historia: Himlen från jorden och ända upp var fylld av ryttare i svartvita kläder. När Abu Rafi hörde detta utbrast han plötsligt: ”Det var änglar!” Då slog Abu Sufyan honom hårt i ansiktet. Abu Rafi hämtade sig efter slaget och gjorde motstånd, men han var svag. Abu Lahab kastade honom till marken, satte sig på hans bröst och slog honom ordentligt. Abbas hustru kunde inte uthärda att se denna misshandel. Hon tog upp en påle och slog den usle Abu Lahab hårt i huvudet. Den syndfulle Abu Lahabs huvud sprack. Abbas hustru sade då: ”Slår ni honom för att ni anser honom svag och utnyttjar att Abu Rafis herre är frånvarande?” En vecka efter denna händelse dog Abu Lahab av en sjukdom kallad ”adasi” (smittkoppor). (Hayatus-Sahaba 3/530–531).

At-Tabarani återger från Ibn Abbas att han sade: ”Under det femte året efter utvandringen anslöt vi oss till Allahs Sändebud. Det var under Ahzabkriget. Jag var tillsammans med min bror Fadl ibn Abbas. Vår slav Abu Rafi var också med oss. När vi kom fram till Medina fann vi Allahs Sändebud vid skyttegraven.” Av denna berättelse framgår att Abu Rafi utvandrade från Mecka till Medina under det femte året efter hijra. (Hayatus-Sahaba 1/373).

Ibn Hisham har emellertid återgett en berättelse från Aisha. Aisha sade: ”En tid efter Allahs Sändebuds utvandring till Medina, när han hade fått viss ro, skickade han Zayd ibn Haritha och Abu Rafi från Medina till Mecka för att hämta oss.” (Sirat Ibn Hisham)

Av denna berättelse framgår att Abu Rafi kom till Medina före det femte året efter hijra. I Medina började han bo tillsammans med Allahs ädle Sändebud.

Abu Rafi berättar följande om slaget vid Badr: ”Vi begav oss till Khaybar under Alis ledning. Allahs Sändebud gav sin fana till Ali och skickade honom till Khaybar. När vi närmade oss fästningen kom dess invånare ut och började strida mot oss. Ali slet loss en av fästningens portar och använde den som sköld. Den förblev i hans hand till stridens slut. Sedan kastade han bort den. Vi var åtta personer som försökte av all kraft, men trots det kunde vi inte vända på den.” (Hayatus-Sahaba 1/546).

Under det sjunde året efter hijra begav sig Allahs Sändebud till Mecka och utförde Umrat al-Qada i enlighet med fördraget från Hudaybiyya. Abu Rafi var också med som följeslagare på denna resa. Under vistelsen i Mecka ägde Allahs Sändebuds välsignade äktenskap med Maymuna rum. När tiden för vistelsen i Mecka hade löpt ut lämnade Allahs ädle Sändebud Abu Rafi kvar i Mecka och begav sig till Sarif. Senare tog Abu Rafi med sig Maymuna till Sarif, där äktenskapets formaliteter slutfördes. Därefter återvände alla till Medina. (Sirat Ibn Hisham 2/372).

Abu Rafi ingick i den styrka som Allahs Sändebud ﷺ skickade till Jemen under Ali ibn Abi Talibs ledning. I sin frånvaro utsåg Ali Abu Rafi till styrkans befälhavare.

Abu Rafi är ett lysande exempel på den möjlighet islam gav slavar och andra svaga samhällsgrupper att utvecklas. Han var slav, men i anseende och duglighet var han jämbördig med de fria. I hadithsamlingarna finns 68 hadither återberättade av honom. Av dessa återgav Imam al-Bukhari en och Imam Muslim tre självständigt.

Även efter att han hade frigivits från slaveriet gick han inte miste om äran att tjäna Allahs ädla Sändebud ﷺ. Därför kände han till mycket om Sändebudets ﷺ dagliga handlingar och vanor. Framstående följeslagare samlades hos honom för att få veta mer om detta. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) brukade komma till honom tillsammans med en sekreterare och fråga: ”Vad brukade Allahs Sändebud ﷺ göra den ena eller den andra dagen?” Abu Rafi berättade, och sekreteraren skrev ner det. (Al-Isaba 4/92).

Trots att Allahs Sändebud ﷺ hade frigivit honom förblev han själv bunden till att tjäna Sändebudet ﷺ. När Sändebudet ﷺ frigav honom rann tårarna nedför Abu Rafis kinder. Folk sade till honom: ”Du blir fri från slaveriet – varför gråter du då?” Han svarade: ”I dag går en belöning förlorad för mig.” Från och med då var han visserligen juridiskt fri, men han höll fast vid äran att tjäna Allahs Sändebud ﷺ. Under resor var det han som satte upp Sändebudets ﷺ tält. Hans tjänarförhållande till Sändebudet ﷺ var så kärleksfullt och dyrbart för honom att han hela sitt liv presenterade sig som Allahs Sändebuds ﷺ tjänare eller slav.

Allahs ädla Sändebud ﷺ gifte bort följeslagaren Nawfal ibn al-Harith med en kvinna. Efter bröllopet bad han honom om något att äta, men han hade inget. Då gav Allahs Sändebud ﷺ sin rustning till Abu Rafi och Abu Ayyub och skickade dem för att sälja den. De pantsatte rustningen hos en jude och kom till Allahs Sändebud ﷺ med trettio saʿ korn. Allahs Sändebud ﷺ överlämnade kornet till Nawfal. Nawfal berättar: ”Vi åt av detta korn i ett halvt år. Sedan vägde vi det och såg att det inte alls hade minskat, utan fortfarande var lika mycket som tidigare.” När de berättade detta för Allahs Sändebud ﷺ sade han: ”Om ni inte hade vägt det, skulle ni ha kunnat äta av det hela livet.” (Hayat as-Sahaba 3/630).

Under en period av sitt liv hamnade Abu Rafi i stor nöd och ekonomiska svårigheter. Han sträckte till och med ut handen till människor och tog emot allmosor och hjälp. Men han tog aldrig emot mer än vad han behövde. Allahs Sändebud ﷺ hade förutsagt denna period i hans liv. Abu Rafi berättar att Allahs Sändebud ﷺ en dag frågade honom: ”Abu Rafi, hur blir det när du blir fattig?” Abu Rafi frågade: ”Ska jag då ta emot allmosor?” Allahs Sändebud ﷺ svarade: ”Ja.” Han frågade: ”När kommer min fattigdom?” Sändebudet ﷺ svarade: ”Efter min död.” Berättaren Abu Sulaym säger: ”Jag såg honom när han var fattig. Han brukade sitta vid vägkanten och säga: ’Vem vill ge allmosa åt en blind gammal man? Vem vill skänka till den man om vilken Allahs Sändebud ﷺ har sagt att han i framtiden kommer att bli fattig?’ Han hade också sagt: ’Det är inte tillåtet för en rik person att ta emot allmosor, och inte heller för en frisk person.’” Abu Sulaym säger: ”Jag såg en man ge Abu Rafi fyra dirham i gåva, men han lämnade tillbaka en dirham. Mannen sade: ’Abdullah, du får inte lämna tillbaka min gåva.’ Abu Rafi svarade: ’Allahs Sändebud ﷺ har förbjudit mig att samla på mig mer egendom än jag behöver.’” Abu Sulaym säger vidare: ”Till slut såg jag Abu Rafi som en rik man och hörde honom säga: ’Ack, om Abu Rafi ändå hade dött fattig!’” (Hayat as-Sahaba 2/253–254). Enligt al-Waqidi dog han i Medina under Ali ibn Abi Talibs kalifat. (Al-Isaba 4/67).

Ubayda ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Ubayda och hans kunya var Abu al-Harith eller Abu Muawiya. Hans far var al-Harith och hans mor Sukhayla. Hans farfar var Abd al-Muttalib ibn Abd Manaf. Han var av Quraysh-stammen.

Ubayda ibn al-Harith, Abu Salama ibn Abd al-Asad, al-Arqam ibn Abi al-Arqam och Uthman ibn Mazun svarade på Abu Bakrs inbjudan och antog tron tillsammans. Vid den tiden hade Guds ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ännu inte tagit sin tillflykt till al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus. När Ubayda antog islam var han en ledare bland Banu Abd Manaf. I Mecka tog han Bilal till sin trosbroder.

Befallningen att utvandra till Medina kom. Ubayda gav sig av mot Medina tillsammans med sina två bröder Tufayl och Husayn samt Mistah ibn Uthatha. Under färden blev Mistah helt oförmögen att gå. När medlemmarna av den främsta karavanen fick höra detta återvände de, bar honom och tog honom med till Medina. I Medina välkomnade Abd al-Rahman al-Azlanī, må Allah vara nöjd med honom, dem och gav dem mycket omsorgsfull gästfrihet. Strax efter Guds ädle Sändebudes, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ankomst till Medina knöts ett broderskap mellan Ubayda och Umayr ibn Humam al-Ansari. För att han skulle kunna bo separat skänkte Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom också en jordlott. Hela hans familj slog sig ner där.

Åtta månader efter utvandringen sände Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom mot Rabigh som ledare för en grupp på sextio muhajirer, för att bevaka de meckanska avgudadyrkarnas rörelser. I islams historia var detta den andra expeditionen. Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, överlämnade denna styrkas fana till Ubayda. När de nådde närheten av Rabigh drabbade de samman något med en styrka på två hundra avgudadyrkare under Abu Sufyans ledning. Händelsen utvecklades inte till krig och blodsutgjutelse, utan begränsades till att några pilar och spjut kastades.

Efter denna händelse deltog han i slaget vid Badr, den första sammandrabbningen mellan sanningen och falskheten. När leden hade ställts upp kom Utba, Shayba och al-Walid fram från avgudadyrkarnas sida och ropade: ”Finns det någon som vill kämpa mot oss?” Några unga ansarier gick fram ur den muslimska armén. Då ropade de: ”Muhammad, vi kan inte kämpa mot jämlösa. Skicka våra värdiga motståndare till oss.” Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallde Ali, Hamza och Ubayda att träda fram. De hade väntat på denna befallning. Så snart de tre hjältarna fick ordern gick de, svängande sina spjut, fram och ställde sig framför de tre motståndarna. En lång stund kämpade Ubayda och al-Walid mot varandra. Båda blev svårt sårade. Ali och Hamza hade däremot båda fällt sina motståndare. Tillsammans kastade de sig över al-Walid och dödade honom, och bar sedan bort Ubayda från slagfältet, sårad.

Ett av Ubaydas ben slets av nedanför knät. Han blev täckt av blod från topp till tå. För att trösta honom lade Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sitt huvud på hans knä. I detta tillstånd sade Ubayda: ”O Guds Sändebud! Om Abu Talib hade varit vid liv och sett mitt tillstånd, skulle han ha varit övertygad om att jag mer än någon annan hade rätt att säga detta.” Med dessa ord reciterade han följande vers ur en dikt av Abu Talib: ”Vi ska beskydda Muhammad, även om vi faller döda runt honom och glömmer våra barn och hustrur.” (Sīrat Ibn Hisham 2)

När slaget var över gav han sig av mot Medina tillsammans med Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han var svårt sårad. Under färden avled han vid sextiotre års ålder på en plats kallad Safra. Han begravdes i Safras sand.

Han hade en hög ställning hos Guds ädle Sändebud. Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, visade honom stor respekt. En gång slog Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upp sitt tält nära hans grav i Safra. Sahaba sade: ”O Guds Sändebud, härifrån kommer doften av mysk.” Han svarade: ”Här fanns ju Abu Muawiyas grav. Finns det då något att förvånas över?”

Vid Ubaydas, må Allah vara nöjd med honom, död skrev många poeter, däribland Hind bint Uthatha och Kab, sorgedikter. (Sīrat Ibn Hisham 2/24, 25, 41).

Ukāsha ibn Mihsan, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Ukāsha eller Ukkāsha, och hans kunya, alltså tillnamn, var Abū Mihsan. Hans far var Mihsan ibn Hursan. Under den förislamiska tiden var han en halīf, det vill säga förbundsförbunden, till Banū Abd Shams. Han antog islam redan före hijra och lämnade tillsammans med andra Mecka för Medina. (Usd al-Ghāba 4/2).

Han gjorde sig ett strålande namn genom sitt mod i slaget vid Badr. Under detta slag gick hans svärd sönder i bitar. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav honom en dadelgren, och med den angrep han fienden som med en spetsig dolk. Han fortsatte att kämpa med denna gren ända till slagets slut. (Al-Istīʿāb.) Ibn Saʿd återberättar från Zayd ibn Aslam och andra: På dagen för Badr gick Ukāsha ibn Mihsans svärd sönder. Allahs Sändebud gav honom en träkäpp, som i hans hand förvandlades till ett klart glänsande, hårt och vasst svärd av järn. (Hayāt as-Sahāba 3/658).

Han deltog i alla de berömda slagen, däribland Uhud och al-Khandaq, och visade yttersta tapperhet och mod. Under månaden Rabīʿ al-Awwal i det sjunde hijri-året fick han i uppdrag att utplåna Banū Asad. Denna stam hade sitt bosättningsområde i närheten av brunnen Ghamār, längs vägen till Medina. Han begav sig snabbt dit med en styrka på fyrtio man. Men Banū Asads män hade redan i rädsla lämnat platsen och flytt någon annanstans. Eftersom Ukāsha inte fann någon där drev han med sig deras övergivna tvåhundra kameler och några getter och får och återvände till Medina.

Under det tolfte hijri-året beordrade den förste kalifen, Hadrat Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, Hadrat Khālid ibn al-Walīd att slå ned upproret från den falske profeten Tulayha al-Asadī. Hadrat Ukāsha och Hadrat Thābit ibn Arqam var två av de främsta soldaterna i Hadrats Khālids armé. De färdades längst fram före hären. Plötsligt drabbade de samman med fiendesoldater. Bland dessa fanns Tulayha själv och hans bror Salāma. Tulayha angrep Ukāsha, medan Salāma kastade sig över Thābit. Thābit led martyrdöden. Då ropade Tulayha: ”Salāma, kom snabbt och hjälp mig! Han håller på att döda mig.” Salāma hade redan avslutat sitt angrepp. Han skyndade till Tulayhas hjälp, och de två bröderna angrep tillsammans Ukāsha och slog honom till marken. På så sätt blev Ukāsha martyr.

När den muslimska armén nådde fram till de två martyrernas kroppar blev den djupt sorgsen. Hadrat Ukāshas kropp bar märken efter svåra sår; hela hans kropp var söndersliten av skador. Arméchefen Hadrat Khālid steg ned från sin häst och beordrade armén att göra halt. Därefter begravde han de båda martyrerna i deras bloddränkta kläder, i öknens sand.

När det gäller rang och utmärkande egenskaper hörde han till de främsta följeslagarna.

(Usd al-Ghāba 4/3)

Hadrat Allahs ädle Sändebud sade en gång: ”Sjuttio tusen människor kommer att träda in i paradiset utan att behöva stå till svars.” Ukāsha frågade: ”Allahs Sändebud, gäller det mig?” Han sade: ”Du är också en av dem.” Därefter frågade en annan man om sig själv. Då sade Allahs Sändebud: ”Ukāsha har gått före dig.” Efter denna händelse blev Allahs Sändebuds ord ett talesätt. När någon överträffar någon annan i något, säger man: ”Den och den har gått före på samma sätt som Ukāsha.”

Shammās ibn Uthmān, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Shammās, faderns namn var Uthmān och moderns namn Safiyya. Han tillhörde Banū Makhzūm, en gren av Quraysh-stammen. Det har återberättats från Hishām al-Kalbī att hans egentliga namn var Uthmān. Anledningen till att han fick namnet Shammās var att en mycket vacker kristen man en gång kom till Mecka under den hedniska tiden. Det var som om solstrålar strålade från hans ansikte. Människorna blev förundrade och överväldigade av hans enastående skönhet.

Hadrat Shammās morbror, Utba ibn Rabīʿa, hävdade då att han hade en man hos sig från vars ansikte ännu starkare solstrålar strålade. Som svar på denna utmaning presenterade han Hadrat Shammās. Från den dagen blev Uthmān känd som Shammās. Shammās betyder ”den som sprider överflödande solstrålar”. (Usud al-Ghāba 3/375.) Zubayr ibn Bakkār säger: ”Han var en av de stiligaste männen i Mecka.” (Al-Isāba 1/155.)

Hadrat Shammās och hans mor, Hadrat Safiyya bint Rabīʿa, antog islam redan under den första perioden genom att svara på Allahs Sändebuds inbjudan.

Eftersom han inte längre kunde uthärda polyteisternas förföljelser emigrerade han till Abessinien. Han tog även sin mor Safiyya med sig. Därifrån återvände han till Mecka och emigrerade sedan vidare till Medina. I Medina blev han gäst hos Hadrat Mubashshir ibn al-Mundhir. Ett muʾākhāt, det vill säga ett broderskapsband, knöts mellan honom och Hadrat Hanzala ibn Abī ʿĀmir al-Ansārī.

I slagen vid Badr och Uhud kämpade Hadrat Shammās tappert och satte sitt liv på spel. Under slaget vid Uhud förvandlades muslimernas seger plötsligt till nederlag, och alla utom ett fåtal självuppoffrande mujahider lämnade slagfältet. I detta kritiska ögonblick var Shammās en av de få som stannade vid Allahs Sändebuds sida och avvärjde de otrognas angrepp. Allahs Sändebud brukade säga: ”Jag kan inte likna Shammās vid något annat än en sköld.” Den dagen såg Allahs Sändebud Shammās vart han än vände blicken, åt höger eller vänster. Han gjorde sig själv till Allahs Sändebuds sköld. Hela hans kropp blev svårt sargad. När striden var över upptäckte man att det fortfarande fanns en svag livsgnista kvar i honom. I detta tillstånd fördes han till Medina. Hadrat Umm Salama fick ansvaret för hans vård. Men då hade han redan nått slutet av sitt liv. En dag senare drog han sitt sista andetag. Hadrat Allahs ädle Sändebud befallde att han skulle begravas i Uhuds martyrers gravplats, i de blodfläckade kläder han bar, utan att begravningsbönen skulle förrättas. Han fördes tillbaka till Uhud och begravdes där. Historikern Wāqidī säger emellertid att han begravdes på al-Baqīʿ-kyrkogården i Medina. Ingen annan av dem som blev martyrer vid Uhud begravdes på al-Baqīʿ. (Al-Isāba 2/155.)

Hadrat Hassān författade en sorgekväde över hans död. Han var endast trettiofyra år gammal när han dog.

Shuja ibn Wahab (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette Shuja, hade kunya Abu Wahab och hans far hette Wahab. Under den förislamiska tiden var hans familj allierad med Banu AbdࢮShams genom ett förbund. (Usud al-ghaba 2/386).

Han var en av dem som antog islam under islams första tid. På grund av de mekanska avgudadyrkarnas förföljelser begav han sig till Abessinien tillsammans med den andra gruppen som utvandrade dit. (Al-Isaba 3/138).

Under deras vistelse i Abessinien spreds ryktet att alla invånare i Mekka hade underkastat sig Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) lydnad. Då drog kärleken till hemlandet, liksom många andra, även honom tillbaka till Mekka. När han kom till Mekka upptäckte han att uppgiften var helt falsk. Efter att ha stannat en tid i Mekka utvandrade han tryggt till Medina. Där knöts ett religiöst brödraskap mellan honom och Hadrat Aws.

Han deltog i alla berömda slag, däribland Badr och Uhud. I månaden Rabi al-awwal under det åttonde hijriåret fick han i uppdrag att utplåna en grupp ur Banu Hawazin. Dessa hade slagit läger på en plats kallad Rassi, fem dagars färd från Medina. Hadrat Shuja tog med sig tjugofyra modiga mujahider och nådde en dag plötsligt fram till platsen; på dagen färdades de i hemlighet och på natten öppet och självsäkert. Efter att ha besegrat fiendestyrkan tog han med sig ett stort antal av deras kameler, får och getter som byte till Medina. Omfattningen av krigsbytet kan förstås av att varje mujahid, utöver andra saker, fick femton kameler på sin lott.

Efter återkomsten från Hudaybiyya skickade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sändebud med brev till de flesta av världens dåtida kungar och härskare. Han skickade Shuja med ett brev till al-Harith ibn Abi Shიმr al-Ghassani — enligt en annan uppgift till al-Mundhir ibn al-Harith ibn Abi Shimr al-Ghassani. (Hayat as-sahaba 1/127)

Denne al-Harith var härskare över området Guta nära Damaskus. De första meningarna i det brev som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) skrev till honom löd: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs Sändebud Muhammad till al-Harith ibn Abi Shimr. Frid vare över dem som följer vägledningen, tror och bekräftar sanningen. Jag inbjuder dig att tro på Allah, som är En och inte har någon medhjälpare. Om du gör det kommer ditt rike att bestå.”

Al-Harith avvisade denna inbjudan. Men hans vesir Muray antog islam och framförde i hemlighet hälsningar till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) genom Hadrat Shuja.

Av en hadith återberättad av imam al-Zuhri framgår det att Shuja ibn Wahab var den sändebud från Profeten ﷺ som skickades till den persiske Kisras hov. Det var han som överlämnade Allahs Sändebuds ﷺ brev till Kisra. (Hayatus Sahaba 1/136)

Under den förste kalifen Abu Bakrs kalifat föll Shuja i martyrskap på Yamamas slätt i slaget mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab. (Al-Isaba 2/138) När han dog var han något över fyrtio år gammal.

Mihrāz ibn Nadla ﷺ

Hans namn var Mihrāz och hans kunya, eller tillnamn, var Abu Fadla. Han var emellertid främst känd under hederstiteln Akhram al-Asadi.

Det är inte känt exakt när eller hur han antog islam. Sīra-experterna är dock säkra på att han antog islam redan under den första perioden. Efter hijran från Mecka till Medina slöt han en pakt med stammen Abd al-Ashhal, och ett broderskapsband upprättades mellan honom och Ammar ibn Hazim ﷺ.

Musa ibn Uqba, Ibn Ishaq och andra har nämnt honom i förteckningen över de följeslagare som deltog i slaget vid Badr.

Al-Waqidi återberättade från Ayyub ibn Nu’man. Han sade: »Vid Badr togs Abu Aziz ibn Umayr, bror till Mus’ab ibn Umayr, till fånga. Han överlämnades till Mihrāz ibn Nadlas bevakning. Mus’ab sade till Mihrāz: ’Bind hans händer lite hårdare. Han har en förmögen mor i Mecka.’ Abu Aziz sade: ’Broder, är detta din befallning till mig?’ Mus’ab svarade: ’I stället för dig är Mihrāz min bror.’ För att friköpa Abu Aziz skickade hans mor fyra tusen dirham. (Hayatus Sahaba 2/315)

Även i slagen vid Uhud och al-Khandaq kämpade han modigt och satte sitt liv på spel. Det sista och mest betydelsefulla slaget i hans liv var slaget vid Dhu Qarad. Under det sjätte hijriåret angrep Banu Fazara en betesmark i utkanten av Medina, dödade herdarna och förde bort Allahs Sändebuds ﷺ kameler. Salama ibn al-Akwa befann sig alldeles i närheten av platsen. Han skickade Allahs Sändebuds ﷺ slav Rabah — enligt en annan uppgift en slav till Abd al-Rahman ibn Awf — till Medina för att meddela nyheten. Själv klättrade han upp på en bergstopp och ropade »Ya Sabahah!« (ett varningsrop vid fara) så högt att ropet spreds från den ena änden av Medina till den andra. Under en lång stund fortsatte han ensam att bekämpa rövarbandet med hjälp av pilar och stenar. Under tiden syntes Allahs Sändebuds ﷺ armé komma rusande mellan träden. I spetsen för armén red Mihrāz ibn Nadla, och bakom honom Abu Qatada al-Ansari och al-Miqdad ibn al-Aswad ﷺ. Salama ibn al-Akwa grep tag i tyglarna på Akhrams, det vill säga Mihrāz’, häst och sade: »Akhram, rid inte före oss. Jag är rädd att rövarna ska omringa dig och hindra dig från att förena dig med Allahs Sändebud ﷺ och hans följeslagare.« Han svarade: »Salama, om du tror på Allah och den yttersta dagen, och om du vet att paradiset och helvetet är verkliga, så hindra mig inte från att uppnå martyrskap.« Han uttalade dessa ord med sådan känsla att Salama ﷺ släppte hästens tyglar. Mihrāz satte av i galopp, red fram till Abd al-Rahman ibn Farāzi och spärrade vägen för honom. Han utdelade ett så kraftigt svärdshugg mot Abd al-Rahman att dennes häst klövs i två delar. Samtidigt missade inte heller Abd al-Rahmans kastade spjut sitt mål. Mihrāz föll martyrdödad till marken. Abd al-Rahman hoppade då upp på Mihrāz’ häst. Abu Qatada befann sig alldeles bakom dem. Han utdelade genast ett våldsamt slag mot Abd al-Rahman. På så sätt skickade Qatada ﷺ Abd al-Rahman till helvetet och hämnades sin väns död. När Mihrāz föll i martyrskap var han trettiosju eller trettioåtta år gammal.

Den ovan nämnda händelsen är ett tydligt bevis på hans fasta tro och brinnande längtan efter martyrskap. Några dagar före sitt martyrskap drömde han att himlens portar hade öppnats för honom. Medan han färdades genom den högsta världen nådde han Sidrat al-Muntahā. Där sades det till honom: ”Detta är din boning.”

Abu Bakr as-Siddīq var mycket kunnig i att tolka och förklara drömmars innebörd. Följande dag berättade Mihraz drömmen för honom. Han sade: ”Akhram, detta är det glädjande budskapet om ditt martyrskap.” Några dagar efter denna händelse blev hans dröm verklighet under expeditionen till Ḏū Qarad, och han nådde sin beständiga boning, Sidrat al-Muntahā.

Shukrān Sālih

Hans namn var Sālih och hans tillnamn eller hederstitel var ”Shukrān”. Hans far hette ʿAdī. Han var en slav av abessinskt ursprung som tillhörde ʿAbd ar-Rahmān ibn ʿAwf. Men även i slaveriet var ledarskap honom förutbestämt. Guds ädle Sändebud valde honom för sina personliga tjänster. Han köpte honom av ʿAbd ar-Rahmān mot betalning. Enligt vissa berättelser skänkte ʿAbd ar-Rahmān honom till Guds Sändebud utan någon ersättning. Detaljerad kunskap om hans liv finns inte. Inte heller finns det särskilt mycket information i sīra-verken om när eller hur han antog islam.

Under de flesta krig fick Shukrān i uppdrag att vakta krigsbytet och fångarna. Därför fick han under krigen å ena sidan en andel av bytet och å andra sidan ersättning från dem vars fångar han ansvarade för att bevaka. Abū Maʿshar säger att han deltog i slaget vid Badr som slav. Därför fick han ingen andel av krigsbytet. Men var och en gav honom en mindre summa för att han tog hand om fångarna vid Badr. På så sätt fick han till och med mer än de som hade fått en andel av bytet. Sändebudet blev så imponerat av hans omsorg och skicklighet i att utföra sitt uppdrag under slaget vid Badr att han frigav honom från slaveriet.

Under slaget vid ”Marra Yasī” fick han i uppdrag att samla in den besegrade fiendearméns övergivna pengar och tillhörigheter, vapen, getter och får samt deras övriga saker. Guds ädle Sändebud var så nöjd med honom att han på sin dödsbädd testamenterade att han skulle behandlas väl. Shukrān fick äran att tillsammans med Guds Sändebuds familj delta i förberedelserna för begravningen. Ibn Ishāq återberättar från ʿAlī ibn al-Husayn att ʿAlī ibn Abī Tālib, al-Fadl ibn ʿAbbās, Qutham ibn ʿAbbās, Shukrān, Guds Sändebuds frigivne, och Aws ibn Khawlā gick ner i graven och lade Guds Sändebud i graven. (Al-Isāba 2/664).

Det råder delade meningar om huruvida Shukrān efter Guds Sändebuds bortgång stannade i Medina eller bosatte sig i Basra. Han hade nämligen ett hus i Basra. Man känner inte heller med säkerhet till året eller platsen för hans död. I historieskrivningen är han känd som Shukrān mawlā Rasūlillāh – Shukrān, Guds Sändebuds frigivne slav.

ʿUmayr ibn Abī Waqqās

Han hette Umayr, hans far var Abu Waqqas och hans mor Hamna bint Sufyan. Han var helbror till den iranske erövraren Sa’d ibn Abi Waqqas.

Hazrat Umayrs äldre bror Sa’d ibn Abi Waqqas antog islam redan under islams första tid. Även om Hazrat Umayr då var ung följde han sin äldre brors exempel. Vid endast fjorton års ålder gjorde han hijra och anlände till Medina. Profeten (frid vare med honom) knöt ett religiöst broderskap mellan honom och Hazrat Amr ibn Mu’adh, den yngre brodern till Hazrat Sa’d ibn Mu’adh, hövdingen för Medinas stam Abd al-Ashhal. De båda var ungefär jämnåriga.

Under det andra hijriåret pågick förberedelserna inför slaget vid Badr. Hazrat Guds sändebud (frid vare med honom) valde ut soldater. Hazrat Umayr hade också kommit till samlingen. Hans bror Sa’d ibn Abi Waqqas såg att Umayr gick rastlöst fram och tillbaka och undvek hans blick. Han frågade honom: ”Umayr, vad har hänt dig?” Han svarade: ”Bror, jag vill också delta i striden. Kanske skänker Allah mig martyrskap. Men jag är rädd att Guds sändebud (frid vare med honom) ska avvisa mig eftersom han anser mig vara för ung.”

När alla sedan en efter en trädde fram inför Profeten (frid vare med honom) blev Umayrs farhåga verklighet. När han såg till Umayrs ålder sade han: ”Gå tillbaka.” När Hazrat Umayr hörde detta bröt han samman i gråt. Profeten (frid vare med honom) blev rörd av hans gråt, som visade hans längtan efter jihad och hans starka önskan att bli martyr. Umayr fick tillåtelse att delta i striden. Profeten (frid vare med honom) hängde själv svärdet på honom.

Hazrat Umayr (må Allah vara nöjd med honom) var då en sextonårig pojke. Han kunde inte ens hantera vapen ordentligt. Hans äldre bror lärde honom att hålla ett svärd. Fylld av stark iver och entusiasm inför martyrskapet bröt han igenom de otrognas led och trängde in bland dem, där han länge kämpade med yttersta tapperhet. Då uppfyllde ett våldsamt slag från Amr ibn Abd Wudds svärd hans önskan att bli martyr. Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un. Han blev martyr vid endast sexton års ålder. (Hayat al-Sahaba 1/599) Under slaget vid Khandaq dödade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) mördaren Amr ibn Abd Wudd. (Al-Isaba 3/70).

Abu Sufyan ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom)

Det fanns få människor som hade en lika djup och stark relation till Muhammad, Guds sändebud (frid vare med honom), som Abu Sufyan ibn al-Harith. De föddes båda i samma familj vid samma tid. De var varandras kusiner. Abu Sufyans far, al-Harith ibn Abd al-Muttalib, var Guds sändebuds (frid vare med honom) farbror. Han dog under den förislamiska tiden. (Not: Sira Ibn Hisham 1/163).

Guds sändebud (frid vare med honom) och Abu Sufyan var mjölkbröder. Hazrat Halima al-Sa’diyya ammade dem båda. Fram till dess att Guds sändebud (frid vare med honom) mottog profetskapet hade de en djup relation. Det fanns också en betydande likhet mellan deras ansikten. Enligt bland andra Ibn al-Mubarak och Ibrahim ibn Mundhir hette Abu Sufyan egentligen Mughira, medan Abu Sufyan var hans kunya eller tilltalsnamn. (Al-Isaba 4/90, Sira Ibn Hisham 1/647).

Eftersom de två hade så djupa band till varandra på många olika sätt, var det naturligt att Abu Sufyan skulle tro på Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, redan i början av hans profetskap och besvara hans kallelse. Men i stället för det förväntade inträffade det motsatta. Så snart Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, började kalla till islam i Mekka, förvandlades Abu Sufyans vänskap och släktband till avund, hat, fientlighet och olydnad.

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, började kalla till islam var Abu Sufyan en berömd ryttarhjälte bland Quraysh och en framstående poet. Han använde sin tunga och sina pilar i opposition mot Allahs Sändebud och hans kallelse. Han samlade alla sina krafter i fiendskapen mot islam och muslimerna. Varje gång Quraysh planerade ett krig mot Allahs Sändebud gav Abu Sufyan det näring. Han hade ett stort ansvar för alla de olika lidanden som muslimerna utsattes för genom Quraysh. Han använde sin poetiska förmåga till satir och smädelser mot Allahs Sändebud. Han skrev även en oanständig dikt mot honom. Om en rad i en berömd qasida av Hassan ibn Thabit, må Allah vara nöjd med honom, sade Allahs Sändebud: ”Du har smädat Muhammad, och jag har svarat; dess belöning finns hos Allah.” Denna rad riktades i själva verket till Abu Sufyan. (Al-Isaba 4/90)

Denna fiendskap mellan Abu Sufyan och Allahs ädle Sändebud varade i tjugo år. Under denna långa tid gjorde han allt som kunde göras av konspirationer mot muslimerna. I sīra-verken finns en häpnadsväckande berättelse om honom i samband med slaget vid Badr. Abu Rafi berättar: Efter slaget vid Badr satt jag i Mekka nära Zamzamkällan och tillverkade pilar. Då kom Abu Lahab och satte sig bredvid mig. Av någon anledning hade han inte deltagit i Badr utan skickat någon annan i sitt ställe. Sedan kom Abu Sufyan ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib. Abu Lahab lät honom sätta sig nära och bad honom berätta i detalj om händelserna vid Badr. Abu Sufyan sade: ”Vid Allahs ed, de var en grupp inför vilken vi hade överlämnat våra liv. De förde oss vart de ville och tog oss till fånga när de ville. Vid Allahs ed, trots allt detta förebrår jag inte våra män, eftersom vi såg några skinande vita ryttare på flygande hästar, vita och svarta, mellan himlen och jorden. Vid Allahs ed, ingenting kommer att kunna stå emot dem.” Abu Rafi utbrast genast: ”Vid Allahs ed, de måste vara änglar!” Abu Lahab gav Abu Rafi en örfil. (Sīrat Ibn Hisham 1/646–647, Hayat al-Sahaba 3/530)

Till slut upphörde Abu Sufyans fiendskap mot islam strax före erövringen av Mekka. Historien återger hans berättelse om hur han antog islam på följande sätt: Abu Sufyan sade: När islam blev stark och nyheten spreds att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, var på väg för att erövra Mekka, började jag se mörker åt alla håll. Jag sade för mig själv: Vart ska jag nu ta vägen, med vem ska jag gå och hos vem ska jag stanna?

Efter alla dessa funderingar gick jag till min hustru och mina söner och döttrar och sade: ”Gör er redo att lämna Mekka. Tiden för Muhammeds intåg i Mekka närmar sig. Så snart muslimerna får tag på mig kommer de att döda mig.”

De sade till mig: ”Du ser nu att både araber och icke-araber erkänner Muhammeds auktoritet och antar hans religion. Och du framhärdar fortfarande i din fiendskap mot honom? Det är ju du som först av alla borde ha skyndat till hans hjälp och bistått honom.” På detta sätt började de göra mig intresserad av och dragen till Muhammeds religion. Till slut öppnade den Allsmäktige Allah mitt hjärtas dörr.

Jag reste mig genast och befallde min slav Mazkur att förbereda en kamel och en häst. Jag tog också med mig min son Jafar. Vi färdades i stor hastighet mot al-Abwa, mellan Mekka och Medina. Jag hade redan fått veta att Muhammed hade anlänt dit. När jag kom nära al-Abwa klädde jag ut mig, så att ingen skulle känna igen mig och döda mig när han fann mig inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, innan jag hann förklara att jag antagit islam. Jag började gå till fots från ungefär en mils avstånd. Jag såg muslimernas förtrupper tåga mot Mekka, den ena efter den andra. Av rädsla och oro för att någon skulle känna igen mig gick jag en bit vid sidan av deras väg. Plötsligt fick jag syn på Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, mitt i denna människoström. Jag skyndade fram till honom och tog av mig ansiktsslöjan. Så snart han kände igen mig vände han bort ansiktet från mig. Jag gick runt och ställde mig framför honom igen, men han vände åter bort ansiktet. Han gjorde så flera gånger.

Jag hade trott att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, skulle bli mycket glad när jag antog islam. Men när muslimerna såg att Allahs Sändebud vände bort ansiktet från mig, rynkade även de på pannan och vände bort ansiktet från mig. Abu Bakr vände sig mycket strängt bort när han såg mig. Jag såg hjälplöst på Umar ibn al-Khattab. Även han vände sig bort, ännu strängare än sin följeslagare. Han hetsade till och med en ansari mot mig. Denne ansari sade till mig: ”O Allahs fiende! Du har plågat Allahs Sändebud och hans följeslagare.” Med hög röst fortsatte ansarin att förebrå och förolämpa mig, medan muslimerna samlades runt mig och hänsynslöst lyssnade på det och roade sig.

Då fick jag syn på min farbror Abbas. Jag gick ett stycke fram mot honom och sade: ”Farbror, jag hoppades att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle glädjas över att jag antog islam, på grund av vårt släktskap och min ställning bland mitt folk. Tala med Allahs Sändebud om mig och försök få honom att bli välvilligt inställd till mig.” Han sade: ”Efter att ha sett honom vända bort ansiktet från dig kan jag inte säga ett enda ord till Allahs Sändebud om dig. Men om ett tillfälle någonsin yppar sig ska jag tala med honom. Jag vördar nämligen Allahs Sändebud, men jag fruktar honom också.”

Jag sade: ”Farbror, åt vem lämnar du mig då?”

Han sade: ”Jag kan inte göra något utöver det du just hörde.” Mitt hjärta fylldes av oro och bekymmer. Plötsligt fick jag syn på min kusin Ali ibn Abu Talib. Jag berättade saken för honom. Han gav mig samma svar som farbror Abbas. Jag gick då åter till farbror Abbas och sade: ”Farbror, om du inte kan mildra Allahs Sändebuds hjärta gentemot mig, försök åtminstone hindra den man som förtalar och förolämpar mig och hetsar människor mot mig.” Han sade: ”Hur ser mannen ut? Beskriv honom.” Jag beskrev honom. Han sade: ”Det är ju Nuayman ibn al-Harith al-Najjari.” Han gick till Nuayman och sade: ”Hör på, Nuayman! Abu Sufyan är Allahs Sändebuds kusin och min brorson. Även om Allahs Sändebud i dag är missnöjd med honom, kommer han en dag att bli nöjd med honom. Förödmjuka honom därför inte på detta sätt.” Han förklarade detta för honom gång på gång. Till slut gick Nuayman med på det och sade: ”Från och med detta ögonblick ska jag inte säga något hårt till honom mer.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, slog läger på vägen mellan Mecka och Medina, vid en plats som kallades al-Juhfa. Jag gick och satte mig vid ingången till Allahs Sändebuds tält, medan min son Ja‘far stod bredvid mig. När Allahs Sändebud kom ut och fick syn på mig vände han bort ansiktet. Men inte ens detta gjorde mig förtvivlad. Varje gång han slog läger någonstans gick jag på samma sätt dit med min son och satte mig vid ingången till hans tält. Och Allahs Sändebud fortsatte att behandla mig på samma sätt. Så fortsatte det en tid. Jag led svårt, och världen blev trång för mig.

Ibn Ishaq säger: Abu Sufyan ibn al-Harith och Abdullah ibn Abi Umayya bad åter om att få träffa Allahs Sändebud, vid en plats som kallades Niq al-Uqab på vägen mellan Mecka och Medina. Den ärevördiga Umm Salama sade om dem: ”O Allahs Sändebud, dina två kusiner, den ene på din fars sida och den andre på din mors sida, har kommit för att träffa dig.” Allahs Sändebud sade: ”Jag har inget behov av dem längre. Min kusin har skadat min heder, och min kusin på mödernet har sagt allt möjligt till mig i Mecka.” Abu Sufyan hade sin son Ja‘far med sig. När dessa ord nådde honom sade Abu Sufyan: ”Vid Allahs ed, antingen ger han mig tillstånd att träffa honom, eller så tar jag min son i handen och går vart jag vill på jorden och dör av hunger och törst.” När Allahs Sändebud hörde detta blev han något mildare och gav dem tillstånd att träffa honom. De båda kom till Allahs Sändebud och förklarade att de antog islam. (Sirat Ibn Hisham, 2/400–401.)

Abu Sufyan berättar: Allahs Sändebud gick in i Mecka, och jag gick in i Mecka tillsammans med hans följe. När han gav sig av till moskén gick jag efter honom. Jag lämnade honom inte ens för ett ögonblick.

Därefter närmade sig tiden för expeditionen till Hunayn. Alla araber förenade sig och förberedde sig för krig mot muslimerna. Den här gången skulle de till varje pris göra slut på islam och muslimerna. Allahs Sändebud gav sig av med sin armé för att möta dem. Jag följde med. När jag såg de otrognas väldiga armé sade jag inom mig: ”Vid Allahs ed, i dag ska jag gottgöra all min tidigare fiendskap mot Allahs Sändebud. I dag ska jag genom mina handlingar göra Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nöjd med mig.”

De båda arméerna möttes. På grund av de otrognas häftiga angrepp kunde muslimerna inte hålla stånd och började fly från slagfältet. Då såg jag Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stå orubblig som ett berg mitt på slagfältet, ridande på sin mula Shahba. Han svingade svärdet med väldig kraft och försvarade sig själv och sina följeslagare omkring sig. Då föreföll han modig som ett lejon. När jag såg detta hoppade jag av min häst och rusade med draget svärd mot Allahs Sändebud. Allah vet bäst, men i det ögonblicket hoppades jag få dö framför Allahs Sändebud. Min farbror Abbas höll i tyglarna till Allahs Sändebuds mula och stod på ena sidan av honom, medan jag stod på den andra. Jag höll hans riddjur med vänster hand och angrep häftigt med svärdet i höger hand. När Allahs Sändebud såg detta frågade han farbror Abbas: ”Vem är det?” Min farbror svarade: ”Din bror, din farbrors son – Abu Sufyan ibn al-Harith. O Allahs Sändebud, bli nöjd med honom.” Allahs Sändebud sade: ”Jag är nöjd med honom. Allah har förlåtit honom all hans fiendskap mot mig.”

Jag blev utom mig av glädje och kysste den Helige Profetens, frid vare med honom, fötter. Han vände sig mot mig och sade: ”Min broder, gå framåt och anfalla.” Den Helige Profetens, frid vare med honom, ord stärkte mitt mod. Jag genomförde ett våldsamt angrepp och drev motståndarstyrkorna från deras positioner. De andra muslimerna anföll tillsammans med mig. Vi skingrade dem och förföljde dem i nästan en farsakh.”

Abu Sufyan ibn al-Harith blev på Hunayns slagfält välsignad med den Helige Profetens, frid vare med honom, tillfredsställelse och sällskap. Men därefter såg han aldrig mer under sitt liv upp på Allahs Sändebud, frid vare med honom. När han mindes sitt tidigare beteende fylldes han av skam och ånger och vågade därför inte rikta blicken mot den Helige Profetens, frid vare med honom, ädla ansikte.

Efter att Abu Sufyan hade antagit islam plågades han av ånger när han tänkte på sina handlingar och sitt beteende under sitt tidigare liv i okunnighetens tid samt på att han hade varit berövad Allahs Bok. Under resten av sitt liv ägnade han dag och natt åt att recitera Koranen och begripa dess föreskrifter, bestämmelser och förmaningar. Han avstod från världens alla njutningar och rikedomar och vände sig helt och hållet till Allah. En dag var han på väg in i moskén. När den Helige Profeten, frid vare med honom, såg honom kallade han på Aisha och sade: ”Aisha, känner du den här mannen?” Aisha svarade: ”Nej, o Allahs Sändebud.” Den Helige Profeten, frid vare med honom, sade: ”Detta är min kusin Abu Sufyan ibn al-Harith. Se, han går in i moskén före alla andra och lämnar den efter alla andra. Hans blick lämnar aldrig skosnörena på hans skor.”

Efter den Helige Profetens, frid vare med honom, bortgång grät Abu Sufyan bittert, likt en mor som förlorat sitt barn. I en qasida gav han på ett mycket vackert sätt uttryck åt sin sorg över förlusten. Efter att ha antagit islam framförde han en egenkomponerad qasida för Allahs Sändebud, frid vare med honom, där han uttryckte sina dåvarande känslor och bad om förlåtelse. När han i en vers av qasidan sade: ”Han visade mig sanningens väg, den som jag hade fördrivit”, slog Allahs Sändebud, frid vare med honom, honom på bröstet och utbrast: ”Det var du som fördrev mig.” (Ibn Hishams Sira, 2/400–401)

Under Umar, må Allah vara nöjd med honom, kalifat kände Abu Sufyan att slutet på hans liv närmade sig. En dag grävde han själv en grav. Tre dagar senare lämnade han denna värld. Det var som om han hade en överenskommelse med döden. Före sin död sade han till sin hustru, sina barn och sin familj: ”Gråt inte över mig. Vid Allah, efter att jag antog islam har jag inte begått någon syndig handling.” Efter att ha sagt detta drog han sitt sista andetag. Kalifen Umar förrättade hans begravningsbön. Han dog år 15 efter hijra, enligt en annan uppgift år 20 efter hijra. Hisham ibn Urwa återberättar från sin far Urwa att Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade: ”Abu Sufyan är ledaren för paradisets unga män.” (Al-Isaba, 4/90)

Buraida ibn al-Husayb, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Buraida och hans kunya, eller tillnamn, var Abu Abdullah. Hans far hette Husayb ibn Abdullah. Han var hövding för stammen Banu Aslam. Buraida antog islam vid tiden för Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hijra. När den Helige Profeten, frid vare med honom, hade lämnat Mecka för Medina och nått en plats som kallades Gamim, kom Buraida till Allahs Sändebud. Den Helige Profeten, frid vare med honom, framförde islams kallelse för honom, och han antog den utan minsta tvekan. Det bör nämnas att Gamim ligger två dagsresor från Mecka. Där antog ytterligare åttio personer från Banu Aslam islam tillsammans med honom. Den Helige Profeten, frid vare med honom, förrättade kvällsbönen där, och Buraida och hans följeslagare bad bakom honom. (Hayat al-Sahaba, 1/3) Efter att ha antagit islam stannade han kvar hos sin egen stam och kom till Medina efter slagen vid Badr och Uhud. Historiska källor skiljer sig dock åt beträffande tidpunkten för hans islamantagande och hans ankomst till Medina.

Före det sjätte året efter hijra flyttade han till Medina. Han deltog först i vapenvilan vid Hudaybiyya och fick lyckan att delta i Bay’at al-Ridwan. Under det sjunde året efter hijra deltog han i fälttåget mot Khaybar. Han återberättar följande om detta: ”Vi belägrade Khaybar. Den första dagen bar Abu Bakr fanan, men segern uteblev. Den andra dagen var situationen densamma. Folket började bli förtvivlat. Då sade Allahs Sändebud, frid vare med honom: ’I morgon ska jag överlämna fanan till en man som är mycket älskad av Allah och Hans Sändebud. Saken kommer att avgöras redan i morgon.’ När folket tänkte på detta blev de mycket glada. Följande morgon, efter att Allahs Sändebud, frid vare med honom, hade förrättat morgonbönen, befallde han att fanan skulle hämtas. Folket stod uppställda i led. Han kallade på Ali och överlämnade fanan till honom. Den dagen erövrades Khaybar genom Alis hand.”

Under det åttonde hijriåret följde Buraydah med Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, under fälttåget mot Mekka och gick in i Mekka med en armés fana i handen. (Hayatus-Sahaba 1/167).

I detta sammanhang berättar han att han på dagen för erövringen av Mekka bad flera böner med en enda tvagning.

Under slaget vid Tabuk skickade den ädle Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, bud till olika stammar för att uppmuntra människor från Mekka och andra områden att ansluta sig till kriget. Vid detta tillfälle skickade han Buraydah till stammen Aslam och befallde honom att bege sig till en plats kallad Furʿa, belägen mellan Mekka och Medina. (Tarikh Ibn Asakir 1/110).

Efter erövringen av Mekka skickade den ädle Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, en armé till Jemen under befäl av Khalid ibn al-Walid. Buraydah var också medlem av denna armé. Senare skickades en annan armé dit under Ali, och ledningen för hela armén överlämnades åt Ali, må Allah vara nöjd med honom. Efter slaget tog Ali, må Allah vara nöjd med honom, själv en slavinna från krigsbytet. Buraydah kunde inte acceptera detta. När han återvände till Medina tog han upp saken med Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Efter att ha hört allt sade Guds Sändebud: ”Buraydah, hyser du någon motvilja mot Ali?” Buraydah förnekade det. Då sade den ädle Sändebudet, frid och välsignelser vare med honom: ”Hys inte någon avund eller illvilja mot Ali. Han får mer än detta från den femtedel av krigsbytet som tillkommer honom.” (Sahih al-Bukhari – kapitlet om att sända Ali till Jemen).

I en annan berättelse sägs det att färgen i Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, ädla ansikte förändrades när han hörde Buraydahs uttalande. Han sade: ”Buraydah, har jag inte större rätt till de troende än de har till sig själva?” Buraydah svarade: ”Jo, Guds Sändebud!” Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Den vars mawla jag är, hans mawla är även Ali.” Buraydah berättar: ”När jag hörde dessa ord från Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, rena läppar, försvann alla mina invändningar mot Ali. Och från den dagen uppstod en så djup kärlek till honom i mitt hjärta att jag aldrig någonsin känt något liknande för någon annan.” (Musnad Imam Ahmad ibn Hanbal).

Under den ädle Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, sista tid befallde han Usama att leda ett fälttåg till Syrien. Buraydah bar denna armés fana. Usama lämnade Medina och slog läger i stadens utkant, där han förberedde avfärden, när han fick höra att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, befann sig i sitt sista sjukdomstillstånd. Han avbröt avresan och skyndade tillbaka till Guds Sändebuds sjukläger. Tillsammans med de andra återvände även Buraydah till Medina med fanan i handen och reste den framför dörren till Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, hus. Efter Guds Sändebuds bortgång övertog Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, kalifatets ansvar. På kalifens befallning tog Buraydah åter fanan och begav sig till Syrien, där han deltog i striderna. Efter krigets slut återvände han till Medina med fanan i handen och reste den framför Usamas hus. Där stod fanan fram till slutet av Usamas liv. (Hayatus-Sahaba 1/425–426).

Efter att Hazrat Buraydah hade antagit islam deltog han i alla de krig som ägde rum under Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, livstid. I de två Sahih-samlingarna återges från honom att han deltog i sammanlagt sexton krig med Guds Sändebud. (Al-Isabah 1146, Ibn Saʿds Tabaqat – kapitlet om maghazi 136).

Under den ädle Guds Sändebuds livstid bodde Buraydah i Medina. När staden Basra grundades under kalifen Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat blev han permanent bosatt där. Jihadens blod kokade i Hazrat Buraydahs ådror. Han brukade säga till människorna: ”Livets glädje ligger i att rida hästar.” På grund av denna iver och entusiasm lämnade han även under kalifernas tid sitt hem som soldat för att delta i olika fälttåg. Under Uthmans kalifat deltog han i fälttåget till Khorasan, begav sig till Merv och stannade där. Trots att Hazrat Buraydah var en tapper mujahid höll han under kalifernas tid alltid sitt svärd i skidan när muslimer tvistade med varandra. Under hans livstid deltog han inte i något av de inbördeskrig som ägde rum under den andre och den tredje kalifens tid. På grund av sin yttersta försiktighet uttalade han inte ens någon åsikt om de personer på någon av sidorna som hade dragits in i konflikten. I detta sammanhang berättar en man från Banu Bakr ibn Wa’il: ”En gång befann jag mig i Sistan tillsammans med Buraydah al-Aslami. En dag tog jag upp Ali, Uthman, Talha och Zubayr för att få veta hans åsikt om dem. Buraydah vände sig genast mot qibla, satte sig och började lyfta båda händerna i dua: ’O Allah, förlåt Uthman. Förlåt även Ali, Talha och Zubayr.’ Berättaren säger: ’Därefter vände han sig mot mig och sade: ”Vill du bli min mördare?” Jag sade: ”Varför skulle jag vilja mörda dig? Jag bad bara om att få veta detta av dig.” Buraydah sade: ”De var en grupp människor beträffande vilka Allahs vilja redan hade fastställts. Han kan förlåta dem om Han vill, eller straffa dem. Ansvaret för deras räkenskap ligger hos Allah.”’ (Ibn Sa’d 4/176, Hayatus-Sahaba 3/388).

En gång gick han till hadhrat emiren Muawiya, må Allah vara nöjd med honom. Muawiya satt då och samtalade med en man. Buraida sade: ”Muawiya, vill du ge mig möjlighet att säga några ord?” Muawiya svarade: ”Ja.” Han trodde att Buraida kanske skulle säga något liknande det andra brukade säga. Men Buraida sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga: ’Jag hoppas att jag på Uppståndelsens dag ska medla för lika många människor som det finns träd, stenar och sandkorn i hela världen. Muawiya, hoppas du på denna förbön, medan Ali inte får hoppas på den?’” (Musnads samling av imam Ahmad 4/347; Hayatus Sahaba 3/49.) Förmodligen kritiserade den förste mannen hadhrat Ali, och Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, hoppades få höra samma sak från Buraidas mun. Att tala sanning var en av hans särskilda egenskaper. I detta avseende fruktade han inte ens mycket framstående personer.

Buraida åtnjöt särskild respekt och anseende bland Profetens följeslagare. Han bevarade många hadither från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i sitt minne. Antalet hadither som han återberättade uppgår till omkring 164. Av dessa återberättas två som muttafaq alayh, två återberättades av Bukhari och elva återberättades enskilt av Muslim. Alla hadither som han återberättade hade han hört direkt från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, läppar. Bland hans lärjungar märks särskilt hans söner Abdullah och Sulayman, samt bland de övriga Abdullah ibn Khazai, Sha’bi och Maliḥ ibn Usama.

Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, umgicks mycket enkelt och otvunget med honom. En gång var Buraida på väg någonstans när han mötte Allahs Sändebud på vägen. Allahs Sändebud tog Buraidas hand i sin och började gå.

Det återberättas från Buraida. Han sade: ”Vi satt hos Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, när en man ur Quraysh kom. Allahs Sändebud kallade honom till sig och lät honom sitta nära. När mannen reste sig för att gå sade Allahs Sändebud till mig: ’Buraida, känner du den mannen?’ Jag svarade: ’Ja. När det gäller börd och anseende tillhör han mellanskiktet bland Quraysh, men han är den rikaste av dem.’ Jag upprepade detta tre gånger. Sedan sade jag: ’Allahs Sändebud, jag har berättat för dig det jag vet om honom. Men du vet mer än jag.’ Allahs Sändebud sade: ’På Uppståndelsens dag kommer denna egenskap hos honom inte att ha någon betydelse hos Allah.’”

Det han en gång hörde från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, läppar försökte han följa till punkt och pricka. En gång satt han hos Allahs Sändebud. Allahs Sändebud sade: ”Min ummah kommer tre gånger att fördrivas av ett folk med ansikten breda som sköldar och små ögon. De kommer att driva dem framför sig tills de omringar dem på den arabiska halvön. De som flyr undan deras första angrepp kommer att överleva. Vid det andra angreppet kommer några att överleva och andra att dö. Men vid det tredje angreppet kommer alla att dö.” Folk frågade: ”Allahs Sändebud, vilka är de?” Han svarade: ”Turkarna.” Han sade också: ”Vid Den vars hand mitt liv vilar! Dessa människor kommer att binda sina hästar vid pelarna i muslimernas moskéer.”

Efter denna skrämmande profetia höll Buraida alltid två eller tre kameler, färdkost och ett kärl för att dricka vatten redo, så att han skulle kunna fly från denna prövning när tiden än kom. (Musnads samling av imam Ahmad 5/347.)

Hadhrat Buraida var hövding för Aslam-stammen. Hadhrat Rabi’a al-Aslami var en hjälplös och utfattig tjänare hos Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. När han gifte sig befallde Allahs Sändebud Buraida att ordna betalningen av hans mahr. Buraida samlade in bidrag och uppfyllde därmed befallningen.

Han avled i Marv i Persien år 63 efter hijra, under Yazid ibn Muawiyas kalifat. Han efterlämnade två söner, Abdullah och Sulayman.

Uqba ibn Amir al-Juhani, må Allah vara nöjd med honom

Han hette Uqba, kallades Abu Amr och hans far hette Amir. Han tillhörde stammen Banu Juhana. När den ädle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina, vallade Uqba getter långt från Medina. Nyheten om Allahs Sändebuds ankomst spreds genom Medinas gränder och vidare till öknarna och oaserna i dess omgivningar. Låt oss höra Uqba själv berätta hur hans första möte med Allahs Sändebud gick till:

”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Medina vallade jag mina getter utanför staden. När nyheten nådde mig lämnade jag allt och gick för att träffa honom. När jag kom inför Allahs Sändebud sade jag: ’O Allahs Sändebud, vill du ta emot min trohetsed?’ Han frågade för att få veta vem jag var: ’Vem är du?’ Jag svarade: ’Uqba ibn Amir al-Juhani.’ Han frågade: ’Vilken trohetsed är dig kärare: den som de bofasta beduinerna avlägger eller utvandringens trohetsed?’ Jag svarade: ’Utvandringens trohetsed.’ Därefter tog han min trohetsed på samma grund som han tog emigranternas trohetsed. Efter att ha svurit trohetseden till Allahs Sändebud tillbringade jag en natt hos honom och återvände sedan till mina getter i öknen.”

Vi var tolv muslimer. Vi vallade getter långt från Medina. Några av oss sade: ’Det finns inget gott i våra liv om vi inte varannan dag besöker Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lär oss om religionen och får veta vad som uppenbaras för honom.’ Varje dag skulle en av oss turas om att gå till Medina medan de andra vallade hans getter. Jag sade: ’Gå ni i tur och ordning, så tar jag ansvar för era getter.’ Jag ville inte lämna mina getter hos någon annan för att kunna bege mig till Medina.

Mina följeslagare började turas om att bege sig till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, samlingsplats i Medina, medan jag vallade deras getter. När de återvände lyssnade jag till allt de hade hört och lärt sig och lärde mig det av dem. Så fortsatte det en tid. Då väcktes denna känsla inom mig: ’Må du gå under! För getternas skull går du miste om förmånen att umgås med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och att höra de ord som direkt kommer från hans mun!’ Efter denna insikt lämnade jag mina getter och begav mig till Medina för att bosätta mig permanent i Profetens moské, vid Allahs Sändebuds sida.

Jag nådde Medina. När jag kom till Profetens moské hörde jag allra först en man säga att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade sagt: ’Den som tvagar sig fullständigt blir ren från alla sina synder, så som han var den dag hans mor födde honom.’ Jag tyckte mycket om detta uttalande. Då sade Umar ibn al-Khattab: ’Du skulle ha blivit ännu gladare om du hade hört det första uttalandet.’ Jag bad honom upprepa det. Han sade: ’Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har sagt: ”Om någon dör utan att sätta något vid Allahs sida, öppnar Allah alla paradisets portar för honom. Paradiset har åtta portar, och han får träda in genom vilken av dem han vill.”’ Just då kom Allahs Sändebud till oss. Jag satte mig mitt emot honom, men han vände bort ansiktet från mig. Han gjorde så flera gånger. Fjärde gången sade jag: ’O Allahs profet, må mina föräldrar offras för dig! Varför vänder du på detta sätt bort ansiktet från mig?’ Då vände han sin uppmärksamhet mot mig och sade: ’Är en person mer älskad av dig än tolv?’ (Hayatus-Sahaba 3/214–215, Suwar min Hayatis-Sahaba 4/144).

Uqba kämpade för första gången tillsammans med Allahs Sändebud mot de otrogna vid Uhud. Därefter deltog han aktivt i alla de krig som ägde rum under Allahs Sändebuds livstid. Under den andre kalifen Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat deltog han som mujahid i fälttåget mot Syrien. På dagen då Damaskus erövrades visade han prov på stor skicklighet och tapperhet i bågskytte. Efter erövringen av Damaskus skickade befälhavaren Abu Ubayda ibn al-Jarrah, må Allah vara nöjd med honom, honom till Medina för att snabbt överlämna nyheten till kalifen. På endast åtta dagar nådde han kalifen i Medina, efter att utan uppehåll ha färdats dag och natt från en fredagsbön till nästa. I slaget vid Siffin deltog han på Amir Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, sida. Efter erövringen av Egypten utnämnde Muawiya honom en tid till dess wali eller styresman. Abu Amr al-Kindi berättar: ’Muawiya gav honom ansvaret för att driva in skatten kharaj i Egypten och för att leda bönen.’ Senare, när han ville avsätta honom, beordrade han Uqba att anfalla Rhodos. Medan Uqba var på väg mot Rhodos fick han höra att Maslama hade utsetts i hans ställe. Då sade han: ’Först skickar man bort honom och sedan avsätter man honom?’ Detta hände år 47 efter hijra. Efter avsättningen drog han sig tillbaka från fälttåget. Det råder oenighet om vilket år Uqba avled. Enligt den korrekta uppgiften avled han i Egypten år 58 efter hijra, under Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. Han begravdes vid foten av berget Muqattam, söder om nuvarande Kairo. (Al-Isaba 3/489; Tadhkirat al-Huffaz 1/43).

När det gäller kunskap och anseende var Uqba en framstående person. Koranen, hadith, fiqh, faraid och poesi hade en särskild plats hos honom. Allama al-Dhahabi säger: ’Han var samtidigt faqih, allama, recitatör av Allahs bok, kunnig i arvsrättens vetenskap, vältalig och en poet av hög rang.’ (Tadhkirat al-Huffaz 1/43).

Han hade ett särskilt intresse för att lära sig recitera den heliga Koranen. Med stor iver och entusiasm lärde han sig recitationen av den ädla Koranen. Vissa suror lärde han sig direkt av Allahs Sändebud ﷺ. En gång kastade han sig ner vid Allahs Sändebuds ﷺ fötter och bad: ”O Allahs Sändebud, lär mig lite av sura Hud och sura Yusuf.” Det var denna starka iver som gjorde honom till en berömd koranrecitatör.

Han hade en mycket vacker röst. Han reciterade Koranen med en ljuvlig stämma. När tystnaden sänkte sig mitt i natten började han recitera Koranen med en gripande röst. Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare lyssnade uppmärksamt till hans recitation. Av fruktan för Allah smälte deras hjärtan och deras ögon fylldes av tårar. En gång sade kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) till honom: ”Uqba, recitera något ur Koranen för oss.” Uqba började recitera. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde recitationen bröt han samman i gråt, och hans skägg blev vått av tårar. Den ädle Uqba sammanställde själv en kopia av den heliga Koranen. Fram till det nionde hijri-århundradet bevarades denna kopia i moskén i Egypten som kallades ”Jami Uqba ibn Amir”. I slutet av kopian stod det skrivet: ”Uqba ibn Amir al-Juhani har skrivit detta.” Det var den äldsta kända korankopian i världen. Men det olyckliga muslimska folket har, liksom så mycket annat, även förlorat denna värdefulla skatt. (Tahdhib al-Tahdhib 7/243, Suwar min Hayat as-Sahaba 4/148–149, Muhajirin 2/236)

När det gäller återberättandet av Allahs Sändebuds ﷺ hadither stod han sannerligen inte tillbaka. Det totala antalet hadither som han återberättade var femtiofem. Av dessa återberättades sju av både al-Bukhari och Muslim, medan en återberättades enbart av al-Bukhari och sju enbart av Muslim. Många framstående följeslagare reste långa sträckor för att höra hadither från honom. Abu Ayyub reste från Medina till Egypten enbart för att höra en enda hadith, och så snart han hade hört den påbörjade han återresan till Medina. Även den lärde av umman, Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), inhämtade kunskap från honom. Dessutom hämtade många berömda tabiun kunskap ur hans kunskaps skatt. Ibn Asakir återberättar från Ibrahim ibn Abd ar-Rahman ibn Awf. Han sade: ”Vid Allahs ed! Innan Umar ibn al-Khattab dog skickade han efter Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare Abdullah ibn Hudhafa, Abu ad-Darda, Abu Dharr och Uqba ibn Amir från olika platser och sade till dem: ’Vad är detta med alla de hadither ni återberättar från Allahs Sändebud?’ De sade: ’Förbjuder du oss att återberätta hadither?’ Han sade: ’Nej. Men ni ska stanna hos mig. Så länge jag lever får ni inte lämna mig och bege er någonstans.’ Så länge Umar levde reste de inte långt bort från honom. (Hayat as-Sahaba 3/240–241)

Även inom fiqh hade den ädle Uqba djupa kunskaper. Inom de kunskapsområden som var direkt förbundna med religionen, såsom khitaba (predikan och talekonst), poesi med mera, hade han stort kunnande. Även om Uqba (må Allah vara nöjd med honom) var en högt ansedd följeslagare, var han ändå mycket rädd för att fullgöra religiösa uppgifter. Under en period tjänstgjorde han som imam i Egypten, men senare undvek han att leda bönen. Abu Ali al-Hamadani berättar: ”En gång under en resa sade folket till honom: ’Eftersom du är Allahs Sändebuds ﷺ följeslagare ska du leda bönen.’ Han svarade: ’Nej. Jag hörde Allahs Sändebud säga: Om någon leder bönen och förrättar den korrekt och i rätt tid, får både imamen och de bedjande bakom honom belöning. Men om något fel begås, kommer imamen att hållas ansvarig, medan den som följer honom inte har något ansvar.’”

Att tjäna den ädle Allahs Sändebud ﷺ var hans enda passion. Under resor brukade han ofta hålla i tygeln på Allahs Sändebuds ﷺ mula ”ash-Shahba” och leda den. Under denna tjänstgöring och gemenskap lät han aldrig möjligheten att förvärva religiös kunskap gå förlorad. Han berättade: ”En gång följde jag med Allahs Sändebud på en resa. Medan jag ledde hans riddjur sade han: ’Uqba, ska jag berätta för dig om två av de bästa surorna att läsa?’ Jag sade: ’Ja, berätta.’ Han sade: ’De två surorna är: Säg: Jag söker skydd hos gryningens Herre, och Säg: Jag söker skydd hos människornas Herre.’”

Han hyste så stor respekt för Allahs Sändebud ﷺ att han ansåg det vara respektlöst att ens sitta på dennes riddjur. En gång fullgjorde han under en resa den tjänst han hade fått i uppgift, när Allahs Sändebud ﷺ stannade riddjuret och satte sig ner. Han steg ner från riddjurets rygg och sade: ”Uqba, rid du.” Uqba sade: ”Subhanallah, o Allahs Sändebud! Ska jag rida på ditt riddjur?” Allahs Sändebud ﷺ upprepade sin befallning. Uqba gav samma svar. Till slut, efter upprepade uppmaningar, steg Uqba upp på riddjurets rygg för att lyda befallningen, medan Allahs Sändebud ﷺ höll i tygeln och ledde det. Därför kallades han Radif Rasulillah – ”den som red bakom Allahs Sändebud på hans riddjur”. Att dölja människors fel var en särskild egenskap hos Uqba. Han ansåg det vara mycket klandervärt att sprida någons fel. En gång kom hans sekreterare och sade: ”Våra grannar dricker vin.” Han sade: ”Låt dem göra det, men berätta det inte för någon.” Sekreteraren sade: ”Ska jag underrätta polisen?” Han sade: ”Det vore mycket beklagligt! Låt saken vara. Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: Den som döljer någon annans fel är som den som återupplivar en död.” (Hayat as-Sahaba 2/423)

Han hade ett särskilt intresse för militär kunskap, i synnerhet bågskytte. Han uppmuntrade även andra att lära sig denna färdighet. En gång kallade han till sig Khalid ibn al-Walid och sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: ’Allah ska ge tre personer paradiset för en enda pil: den som tillverkar pilen, den som bär den på Allahs väg och den som skjuter den.’ Han sade också: ’Av alla slags lekar är endast tre tillåtna: bågskytte, ridträning och att skämta med sin hustru. Den som lär sig konsten att skjuta pilar och sedan glömmer den har i själva verket förlorat en enorm rikedom.’” (Musnad Imam Ahmad 4/148) Han samlade många olika slags vapen för krig. När man efter hans död undersökte hans efterlämnade egendom fann man att han hade något mer än sjuttio bågar i sitt hem. Tillsammans med dessa bågar fanns ett stort antal pilar och pilspetsar. Allt detta skänkte han bort på Allahs väg. (Suwar min Hayat as-Sahaba 4/150–151)

Den ädle Uqba (må Allah vara nöjd med honom) var välbärgad. Han hade också tjänare. Trots det utförde han själv alla sina arbeten med egna händer.

Hazrat Uqba, må Allah vara nöjd med honom, låg på sin dödsbädd i Egypten. I detta tillstånd kallade han till sig sina barn och gav dem följande råd: ”Mina barn! Jag förbjuder er tre saker; kom ihåg dem noga. 1) Ta inte emot någon hadith av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, från någon annan än en pålitlig och trovärdig person. 2) Bli aldrig skuldsatta, även om ni bär en aba (en tjock, löst sittande mantel som är öppen framtill). 3) Skriv inte poesi. För då kommer era hjärtan att lämna Koranen och bli upptagna med detta i stället.” (Hayatus Sahaba 3/201).

Kort sagt: den slumrande begåvning som fanns hos getherden Hazrat Uqba utvecklades till sin fulla blomning genom hans kortvariga sällskap med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Senare blev han en av följeslagarnas främsta lärda, främsta koranrecitatörer, främsta segerrika befälhavare och främsta härskare. När han lämnade getherdningen och infann sig i Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tjänst, visste han inte ens i sin vildaste fantasi att han en dag skulle bli en främsta soldat i den armé som erövrade Damaskus och få ett hus vid Damaskus Bab Tuma. Den dag han beslöt att återvända till Medina föll det honom inte en enda gång in att han en dag skulle bli en av ledarna för erövringen av Egypten, bli dess wali och få ett hus på berget al-Muqattam i Kairo. Islam utvecklade hans slumrande begåvning så till den grad att han gick från att vara getherde till att bli allt detta.

Abu Barza al-Aslami, må Allah vara nöjd med honom

Det råder stor oenighet bland lärda inom rijalvetenskapen om Abu Barzas egentliga namn. Enligt den mest framträdande uppfattningen var hans namn Nadla ibn Ubayd, medan Abu Barza var hans kunya eller tillnamn. (Al-Isaba 4/19)

Han antog islam redan under den första perioden av den islamiska kallelsen i Mecka. Efter att han blivit muslim deltog han tillsammans med Hazrat Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i alla de sammandrabbningar som ägde rum med de otrogna. På dagen för Meckas erövring förlät Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till och med sina värsta fiender. Men den dagen dödades några förbrytare som hade överskridit gränserna för fiendskap och uppror. Abd al-Rahman ibn Khatal var en av dem. Denne hade först antagit islam. Men efter att ha dödat en av sina muslimska slavar blev han murtadd (avfälling från islam) och flydde till Mecka för att undkomma den islamiska vedergällningen, qisas. Han hade två slavinnor. De brukade gå omkring på Meckas marknad och sjunga sånger som förtalade Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. På dagen för Meckas erövring hade den usle Ibn Khatal ingen annan utväg än att gripa tag i Kabaöverdraget och ligga kvar där i hopp om säkerhet. Följeslagarna sade till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Ibn Khatal har sökt skydd under Kabaöverdraget.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beordrade att han skulle dödas. Så snart Abu Barza fick denna order skyndade han dit och dödade honom. (Abu Dawud, Kitab al-Jihad; Sirat Ibn Hisham 2/410)

Abu Barza bodde i Medina fram till den ädle Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång. Under Hazrat Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat blev han bosatt i Basra. I slaget vid Siffin stred han på Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, sida och mot kharijiterna vid Nahrawan. Under fälttåget till Khorasan var han en mujahid.

Det råder oenighet om när Hazrat Abu Barza, må Allah vara nöjd med honom, dog. Enligt vissa avled han år 60 efter hijra, medan andra menar att han avled år 65 efter hijra. Den senare uppfattningen verkar vara mer korrekt. Han levde nämligen fortfarande vid tiden för konflikten mellan Marwan och Abdullah ibn al-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, och brukade säga: ”De grälar om världsliga ting.” (Hayatus Sahaba 2/407). Vid sin död efterlämnade han sin ende son, al-Mughira.

Hazrat Abu Barza, må Allah vara nöjd med honom, hade fått möjlighet till ett långvarigt sällskap med Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därför bevarade han ett betydande antal hadither av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i sitt minne. Antalet hadither som han återberättade var 64. Av dessa var 27 överenskomna av al-Bukhari och Muslim. Två återberättades enbart av al-Bukhari och fyra enbart av Muslim.

Hos den ädle följeslagaren Abu Barzah, må Allah vara nöjd med honom, fanns en asketisk läggning. Han bar inte dyra kläder och red inte heller häst. Han gick omkring med två tygstycken i saffransfärg som täckte hans awrah. En av hans samtida följeslagare var Ayiz ibn Umar. Han bar värdefulla kläder och red häst. En man som ville skapa osämja mellan dem kom till Ayiz och sade: ”Se på Abu Barzah. Han motsätter sig dig i fråga om klädsel och livsföring. Du bär dyrt khuz-tyg och rider häst, medan han avstår från båda dessa saker.” Men följeslagarnas broderskap var mycket djupare och fastare än deras yttre klädsel och livsstil. Ayiz svarade mannen: ”Må Allah förbarma sig över Abu Barzah. Vem bland oss är idag hans jämlike?” Mannen gick besviken därifrån till Abu Barzah och sade till honom: ”Se på Ayiz. Han tycker inte om ditt sätt att leva. Han rider omkring på häst, och det värdefulla khuz-tyget pryder hans kropp.” Men även här fick mannen samma svar. Abu Barzah sade till honom: ”Må Allah förbarma sig över Ayiz. Vem bland oss är hans jämlike?”

En gång sade en man något hårt till den ädle följeslagaren Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom. Abu Barzah utbrast genast: ”Ska jag hugga huvudet av honom?” Abu Bakr tillrättavisade honom och sade: ”Efter Allahs Sändebud är ett sådant straff inte tillåtet för någon.” (Kanz al-Ummal 2/161, Hayatus Sahaba 2/638)

Att tjäna fattiga och nödställda var en särskild egenskap hos Abu Barzah. Från morgon till kväll gav han fattiga och behövande mat. Hasan ibn Hakim återberättade detta från sin mor.

Abu Barzah gav änkor, föräldralösa och behövande ”sarid” (en sorts omtyckt arabisk maträtt) att äta på morgonen och kvällen. (Hayatus Sahaba 2/194–195)

Han kunde inte tolerera något hån eller skämt om Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Ubaydullah ibn Ziyad ville veta något om Kawthars damm. Han frågade folket: ”Vem kan berätta om Kawthars damm?” Folket nämnde Abu Barzah, må Allah vara nöjd med honom. Ubaydullah skickade efter honom, och han kom. När Ubaydullah såg honom komma sade han hånfullt: ”Är detta er så kallade muhammadian?” Abu Barzah svarade mycket vred: ”Lovad vare Allah! Jag lever i en tid då följeslagarskapets (sällskapets) värde betraktas med förakt.” Med dessa ord satte han sig mycket upprört. Ubaydullah ställde sin fråga, och Abu Barzah svarade: ”Den som förnekar Kawthars damm kommer inte ens att få komma nära det, och Allah kommer inte att låta honom dricka därifrån.” Sedan reste han sig och gick därifrån.

Det har återberättats från Abu Barzah. Han sade: ”Under ett krig (enligt en annan uppgift vid Khaybar) angrep vi den polyteistiska armén och drev bort dem från deras utrustning för brödbakning. Sedan tog vi den i besittning och började äta. Under okunnighetens tid hade vi hört att den som äter vitt bröd blir fet. Efter att ha ätit av deras övergivna bröd började några av oss se på sina egna axlar för att kontrollera om de hade blivit feta.” (Hayatus Sahaba 1/323) Denna händelse visar att de ädla följeslagarna vanligtvis inte använde vitt, fint malet mjöl.

Fadl ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Fadl och hans tilltalsnamn Abu Muhammad. Hans far var den berömde följeslagaren Abbas ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom, och hans mor var Lubaba bint al-Harith al-Hilaliyya. Han var Allahs Sändebuds kusin på fädernet. Han var faderns äldste son. Därför kallades fadern Abbas Abu al-Fadls far, och modern Lubaba kallades Umm al-Fadl, det vill säga Fadls mor.

Han antog islam tillsammans med de övriga familjemedlemmarna redan före slaget vid Badr, men vågade inte tillkännage det av rädsla för de otrogna i Mekka. Kort före erövringen av Mekka emigrerade han till Medina tillsammans med sin far, den ädle al-Abbas, och sin yngre bror Abdullah, må Allah vara nöjd med dem. Vid utvandringen var han tretton år gammal och Abdullah åtta år. (Hayat as-Sahaba 1/373.) Efter sin utvandring till Medina deltog han först i fälttåget mot Mekka. Därefter deltog han även i fälttåget vid Hunayn. När den muslimska armén under angreppets första skede stod på randen till nederlag och började fly, förblev han ändå ståndaktig på slagfältet tillsammans med den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Under avskedspilgrimsfärden satt han på samma riddjur som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därför fick han från och med den dagen hederstiteln ”Rasulens följeslagare” (Rādif ar-Rasūl). Vid denna tid kom en ung man och en vacker ung kvinna från Khathʿam-stammen till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, för att fråga om olika regler för hajj. Eftersom kvinnor inte får bära niqab över ansiktet under hajj var kvinnans ansikte blottat. Fadl var en stilig ung man. Kvinnan fortsatte att kasta sidoblickar på honom, och Fadl fortsatte också att titta på henne. Den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vände flera gånger bort Fadls ansikte åt ett annat håll. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som i dag kan tygla sina ögon, öron och sin tunga kommer att få alla sina synder förlåtna.” (Ibn Saʿd 4/37, al-Isaba 3/208.) Händelsen har också återgetts i Sahih al-Bukhari, i kapitlet Bāb Ḥajj al-Marʾa.

Under steningen i Mina höll han upp sitt tygstycke och gav därmed Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skugga. I Medina gifte Allahs Sändebud bort honom och betalade själv hans brudgåva.

Den ädle Fadl, må Allah vara nöjd med honom, välsignades med möjligheten att utföra den sista tjänsten åt Allahs Sändebud under hans jordiska liv. Under sin sista sjukdom höll Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sitt sista tal. Fadl var en av de två lyckligt lottade män som hjälpte honom ut ur huset för att hålla detta tal. Fadl tillkännagav också för folket att Allahs Sändebud skulle hålla ett tal. (Al-Isaba 3/208.) Efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång var Fadl, må Allah vara nöjd med honom, en av de få lyckligt lottade personer som fick möjlighet att tvätta hans heliga kropp. Den ädle Ali, må Allah vara nöjd med honom, utförde tvagningen; Fadl hällde vatten, höll i Allahs Sändebuds klädnad, och en ansar vid namn Aws ibn Khawli räckte fram vattnet. (Al-Istiʿab, Hayat as-Sahaba 2/341.) Al-Waqidi säger att den ädle Fadl dog under epidemin av pesten i Amwas under den ädle Umars kalifat. Andra har sagt att han stupade som martyr i slaget vid Ajnadayn eller Yamama under den ädle Abu Bakrs kalifat. Ytterligare andra har sagt att han blev martyr i slaget vid Yamama år 15 efter hijra. Det råder stor oenighet om året för hans död. Imam al-Bukhari ansåg dock uppgiften om Ajnadayn vara den mest tillförlitliga. (Al-Isaba 3/209.)

Tjugofyra hadither har återberättats från den ädle Fadl, må Allah vara nöjd med honom. Framstående följeslagare som Ibn Abbas och Abu Hurayra tog också emot hadither från honom. Dessutom tog efterföljarna Qurayb, Qutham ibn Abbas, Abbas ibn Ubaydillah, Rabiʿa ibn al-Harith, Umayr, Abu Saʿid, Sulayman ibn Yasar, ash-Shaʿbi och Ata ibn Abi Rabah med flera emot hadither från honom. (Al-Isaba 3/209.)

Tulayb ibn Umayr, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Tulayb och hans kunya Abu Adi. Hans far var Umayr ibn Wahb och hans mor var Allahs Sändebuds faster, Arwa bint Abd al-Muttalib. Han tillhörde Banu Adi-grenen av Quraysh-stammen. (Ansab al-Ashraf 1/88.)

Det finns inte mycket kännedom om den ädle Tulaybs födelse och liv före islam. Historien berättar att han anslöt sig till en karavan redan under islams första tid. Vissa historiska händelser visar att han hyste gränslös hängivenhet och kärlek till sin kusin Muhammad och hans religion. Tulayb var alltid upprörd över qurayshernas fientliga bemötande av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Ibland gav han också ett hårt svar på qurayshernas grova behandling av Allahs Sändebud. I allt detta gav hans fromma mor honom alltid sitt stöd.

Al-Harith at-Taymi berättar att Tulayb ibn Umayr antog islam medan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppehöll sig i Dar al-Arqam, eller al-Arqams hus, i Mekka. Efter att ha antagit islam gick han därifrån och begav sig raka vägen till sin mor, Arwa bint Abd al-Muttalib. Han sade till henne: ”Mor, jag har följt Muhammad och överlämnat mig åt Allah.” Modern sade: ”Den som är mest lämpad att hjälpa och stödja honom är din kusin. Om jag hade den styrka och förmåga som män har skulle jag naturligtvis skydda honom från människorna.” Tulayb sade: ”Mor, vad hindrar dig från att anta islam och bli hans följare? Din bror Hamza har ju antagit islam.” Modern sade: ”Jag väntar på att se vad mina andra systrar gör. Jag kommer att följa dem.”

Tulayb sade: ”Jag kommer att fortsätta be till Allah för dig tills du går till honom, hälsar på honom och vittnar om la ilaha illallah.” Den lyckliga modern kunde inte avvisa sin sons vädjan. Hon förklarade: ”Ashhadu an la ilaha illallah wa anna Muhammadan rasulullah – jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud, Hans utsände tjänare.” Från och med denna dag började hon med sin tunga ge Allahs Sändebud allt slags stöd och uppmanade sin son Tulayb att under alla omständigheter stå vid Allahs Sändebuds sida. (Tabakat 3/123, al-Isaba 2/233–234).

De som antog islam under islams första tid i Mecka utsattes på olika sätt för Qurayshs förföljelse. En dag bad Tulayb och Hatib ibn Amr i området Ajyad al-Asghar i Mecka. Två av Meckas då värsta våldsverkare, Ibn al-Asda och Ibn al-Ghaytala, fick syn på dem. De angrep Tulayb och Hatib genom att kasta stenar på dem. Hatib och Tulayb avvärjde angreppet i omkring en timme och lyckades till sist fly med livet i behåll. (Ansab al-ashraf 1/117).

Uqba ibn Abi Muayt från Mecka var Allahs Sändebuds värste fiende. Dessutom var han en ytterst nedrig människa. Han plågade Allahs Sändebud på många olika sätt. En dag kom han med en korg avfall och började tömma den vid dörren till Allahs Sändebuds hus. Tulayb fick syn på detta. Han rusade fram, ryckte korgen ur Uqbas händer och vred honom i båda öronen. Uqba blev mycket upprörd och gick efter Tulayb till hans mor för att klaga. Han sade: ”Ser du inte att din son har tagit Muhammads parti?” Abd al-Muttalibs lyckliga dotter svarade: ”Säg du själv: vem skulle vara mer lämpad än Tulayb att ta hans parti? Muhammad är ju hans kusin på mödernet. All vår egendom och våra liv är ju vigda åt Muhammad.” Därefter reciterade hon en vers, vars innebörd var: ”Tulayb har hjälpt sin kusin; han har visat medkänsla med honom när det gäller hans blod och hans egendom.”

Det bör nämnas att denne Uqba togs till fånga av den muslimska armén i slaget vid Badr och dödades på Allahs Sändebuds särskilda befallning. (Ansab al-ashraf 1/147).

Efter att ha antagit islam stannade Tulayb en tid i Mecka och stod emot all Qurayshs förföljelse och förtryck. Men när förtrycket blev extremt och det blev helt omöjligt att stanna kvar i Mecka emigrerade han till Abessinien tillsammans med den andra gruppen som begav sig dit. Efter att ha vistats där en tid hörde han ryktet att alla Meckas invånare hade antagit islam. Tulayb var en av dem som därför återvände från Abessinien till Mecka. (Sirat Ibn Hisham 1/324, 366).

Efter återkomsten från Abessinien stannade han en tid i Mecka. Därefter emigrerade han åter till Medina. I Medina blev han gäst hos Abd Allah ibn Salama al-Ajlani. Allahs Sändebud upprättade ett mu’akhāt, det vill säga ett islamiskt broderskapsband, mellan honom och Mundhir ibn Amr al-Sa’idi.

Enligt Muhammad ibn Umars berättelse deltog Tulayb i slaget vid Badr. al-Tabari säger: ”Att han deltog i slaget vid Badr är bevisat.” Musa ibn Uqba, Muhammad ibn Ishaq och Abu Ma’shar nämner emellertid inte Tulaybs namn i förteckningen över dem som deltog i slaget vid Badr. (Tabakat 3/123)

Det finns ingen ytterligare information om hans verksamhet i siralitteraturen från slaget vid Badr fram till hans död. Man kan dock anta att en så eldig man som han aldrig kunde sitta sysslolös. Han deltog i alla expeditioner fram till sin död.

Han stupade som martyr i slaget vid Ajnadayn under månaden Jumada al-Ula år 13 efter hijra. Musʿab ibn Abdillah säger emellertid att han stupade som martyr i slaget vid Yarmuk. Han var 53 år gammal när han dog. Han efterlämnade inga barn. (Tabaqat 3/124, al-Istiʿab).

Sawbān ibn Najdah, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Sawbān, hans fars namn Najdah och hans kunya, eller smeknamn, Abu Abdillah. Han härstammade från den berömda himyaritiska stammen i Jemen. (Asahh al-Siyar, s. 599) Av någon anledning blev han slav. Den Ädle Allahs Sändebud, över honom vare Allahs välsignelser och frid, köpte honom och frigav honom senare. När han frigav honom sade han till Sawbān: ”Om du vill kan du återvända till ditt eget folk, eller så kan du stanna hos mig. Om du stannar hos mig kommer du att räknas som en medlem av min familj.” Sawbān ansåg det bättre att stanna i Allahs Sändebuds, över honom vare Allahs välsignelser och frid, sällskap än att återvända till sin egen stam.

Efter den Ädle Allahs Sändebuds bortgång stannade han kvar i Medina en kort tid. Utan Allahs Sändebud blev Medina outhärdligt för honom. Han lämnade Medina och bosatte sig på en plats i al-Sham som kallades Ramla. Han deltog i fälttåget mot Egypten och lämnade därefter Ramla för att bosätta sig i Hims. Det var i Hims som han avled år 54 efter hijra.

Sawbān var Allahs Sändebuds, över honom vare Allahs välsignelser och frid, särskilde tjänare. Han fick möjlighet att vara i Allahs Sändebuds sällskap under alla förhållanden, både inom- och utomhus. Därför blev han naturligtvis särskilt kunnig i ʿulūm al-nabawī, det vill säga Profetens kunskaper. Från honom har 127 hadither av Allahs Sändebud återberättats. Förutom att memorera haditherna tog han också ansvar för att förmedla och sprida dem. Allamah Ibn Abd al-Barr har sagt att Sawbān var en av dem som, samtidigt som de memorerade haditherna, också förmedlade dem.

Eftersom den Ädle Sawbān hade memorerat ett stort antal hadither kom otaliga människor till honom för att lyssna på dem. En gång uttryckte människor sin önskan att höra hadither av honom, och då sade han: ”Om en muslim faller ned i sujud inför Allah, höjer Allah hans rang ett steg och förlåter hans synder.” (Musnad Imam Ahmad ibn Hanbal 5/276).

De berömda hadithlärda under Sawbāns tid brukade hos honom kontrollera äktheten i de hadither som de hade hört från andra. En framstående hadithexpert som Saʿdan ibn Talhah hörde en hadith från Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, och kontrollerade dess äkthet hos den Ädle Sawbān. Efter den Ädle Allahs Sändebuds bortgång betraktades han som en av Medinas främsta mujtahidiska följeslagare. (Aʿlam al-Muwaqqiʿin 1/15).

Även kretsen av Sawbāns studenter var mycket omfattande. Saʿdan ibn Talhah, Rashid ibn Saʿd, Jubayr ibn Nusayr, Abd al-Rahman ibn Ghanam och Abu Idris var bland hans framstående studenter.

Han hyste en sådan djup vördnad och respekt för den ädle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att han inte kunde höra ens ett enda ord från en icke-muslim som uttryckte minsta brist på respekt för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utan att reagera. En gång kom en jude till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”As-salamu alayka, ya Muhammad.” Thawban blev genast rasande. Han knuffade juden så kraftigt att den stackars mannen nästan föll och med möda återfick balansen. När mannen hade stadgat sig något frågade han varför Thawban var så arg. Thawban sade: ”Varför sade du ’Ya Muhammad’ i stället för ’Ya Rasulullah’?” Mannen sade: ”Vad har jag gjort för fel? Jag uttalade ju bara hans släktnamn.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, instämde i hans ord och sade: ”Ja, mitt släktnamn är Muhammad.”

Profetskapets ära är sannerligen en väldig sak. Om någon såg på hans relation av tjänarskap eller slaveri till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med likgiltighet eller förakt, brukade han varna honom. En gång blev han sjuk medan han vistades i Hims. När Abd Allah ibn Qarat al-Izdi, Hims dåvarande ståthållare, inte kom för att besöka honom, skrev han i ett brev: ”Om en tjänare till Musa och Isa befann sig hos dig, skulle du då inte fråga om hans hälsa eller gå och besöka honom?” När ståthållaren fick brevet lämnade han hemmet med sådan brådska att folk trodde att något mycket allvarligt hade inträffat. På detta sätt kom han till Thawbans hus och satt länge vid hans sida.

Han var så noggrann med att följa den ädle Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, föreskrifter att han hela livet följde varje föreskrift han en gång hade fått av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och aldrig gjorde något där det fanns minsta risk att en föreskrift skulle överträdas. Al-Tabarani har återberättat från Abu Umama, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vem vill avlägga trohetseden?” Thawban sade: ”Ya Rasulullah, vi har ju redan avlagt trohetseden.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Att ni inte ska be någon om någonting.” Thawban sade: ”Varför, ya Rasulullah?” Han sade: ”För Paradiset.” Thawban avlade då eden på detta. Abu Umama sade: ”Jag såg honom en gång ridande bland folkmassan i Mecka. Då föll hans piska ur handen. Den föll tydligen på en mans nacke, och mannen tog upp den. Därefter ville han räcka den till Thawban, men han tog inte emot den utan steg ned från sitt riddjur och tog själv upp den.” (Hayat as-Sahaba 1/242).

I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Den som lovar mig att inte be människor om något, honom lovar jag Paradiset.” När Thawban hörde detta sade han: ”Jag lovar det.” Därefter bad han aldrig någon om något. (Al-Isaba 1/204).

Yusuf ibn Abd al-Hamid har återberättat: ”Thawban berättade för mig att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en gång bad för sitt hushåll eller sin familj. Jag sade: ’Jag tillhör ju också ahl al-bayt, det vill säga din familj.’ Tredje gången sade han: ’Ja, du tillhör min familj. Men så länge du lever ska du inte stå vid en stängd dörr eller gå till någon härskare för att be om något.’” (Al-Isaba 1/204).

Det är känt från historien att han efter alla dessa föreskrifter aldrig mer under sitt liv bad någon om någonting.

Amr ibn Abasa, må Allah vara nöjd med honom

Han hette Amr och hade kunya eller tillnamnet Abu Najih. Hans far var Abasa ibn Amir och hans mor Ramla bint al-Waqi’a. Han var halvbror på moderns sida till den berömde följeslagaren Abu Dharr al-Ghifari, må Allah vara nöjd med honom. (Al-Isaba 3/5).

Redan från livets början var Amr en rättskaffens människa. Även under jahiliyya, när hela Arabien var uppslukat av avgudadyrkan, avskydde han denna handling och ansåg avgudadyrkarna vara vilseledda. Han brukade hävda att han var islams fjärde person, eller utgjorde en fjärdedel av islam. När man frågade honom på vilken grund han gjorde detta anspråk sade han: ”Under jahiliyya ansåg jag människorna vara vilseledda. Avgudarna hade ingen betydelse för mig. Jag visste att de varken kunde skada eller göra någon nytta. De dyrkade ju stenavgudar. Vid denna tid frågade jag en ahl al-kitāb, det vill säga en person som trodde på en uppenbarad religion, om den bästa religionen. Han sade: ’En man kommer att träda fram i Mecka. Han kommer att överge sitt folks gudom och kalla människorna till en annan gudom. Han kommer att föra med sig den bästa religionen. När du hör att han har trätt fram, ska du följa honom.’”

Amr berättar: ”Vid den tiden fick jag en nyhet från Mecka. Jag vågade inte fråga någon om något nytt hade hänt i Mecka. Till slut red jag på ett djur och kom fram till Mecka. Där frågade jag en ryttare, och han svarade: ’Här har en man trätt fram som avskyr sin folks, eller sitt eget folks, gudom.’ Jag träffade Profeten i hemlighet, eftersom hans eget folk vid den tiden häftigt motsatte sig honom. En annan berättelse säger att Amr träffade Profeten på marknaden i Ukaz. Deras samtal vid det första mötet löd så här: Amr frågade: ’Vem är du?’”

– Jag är Allahs profet.

– Har Allah sänt dig?

– Ja.

– Med vad har Han sänt dig?

– Att tro att Allah är En, att inte sätta någon vid Hans sida, att krossa avgudarna och att upprätthålla släktbanden.

– Har någon antagit denna kallelse?

– Ja, en fri och en slav.

ʿAmr sade: ”De två var Abu Bakr och Bilal.” Därefter bad jag honom: ”Låt även mig få ansluta mig till Allahs tjänare. Jag ska stanna hos dig.” Allahs Sändebud sade: ”Hur kan du stanna hos mig när motståndet mot mig pågår från alla håll? Återvänd nu till ditt hemland. Kom till mig när jag börjar kalla öppet.” ʿAmr sade: ”På detta sätt antog jag islam och började se mig själv som en fjärdedel av islam.” (Al-Isaba 3/6, Hayatus Sahaba 1/71–72.)

I enlighet med Allahs Sändebuds anvisning antog ʿAmr islam och återvände till sin stam. Genom resenärer som färdades till och från Mecka höll han emellertid ständigt sig underrättad om Allahs Sändebud. Efter Allahs Sändebuds hijra till Medina kom några människor från Yathrib, det vill säga Medina, till ʿAmrs stam. Han frågade dem: ”Hur är det med den man som har kommit från Mecka till Medina?” De svarade: ”Människor strömmar till honom i grupper. Hans eget folk hade planerat att döda honom, men lyckades inte. Nu är han i Medina.”

När ʿAmr fick höra detta gav han sig av till Medina. När han kom inför Allahs Sändebud i Medina och presenterade sig sade denne: ”Ja, jag känner igen dig. Du träffade mig i Mecka.” Därefter blev ʿAmr fast bosatt i Medina.

Det råder oenighet om när ʿAmr anlände till Medina. En uppfattning är att han kom till Medina före slaget vid Badr och deltog i det. Den mest spridda uppfattningen är dock att han kom till Medina efter slaget vid Khaybar och före erövringen av Mecka. (Al-Isaba 3/5.)

Slagen vid Badr, Uhud, Hudaybiyya och Khaybar, liksom flera andra slag, hade avslutats medan han ännu befann sig i sitt hemland. Han deltog för första gången i fälttåget för att erövra Mecka. Det finns också berättelser om att han deltog i fälttåget mot Taif. Han har själv berättat följande: Under belägringen av Taif sade Allahs Ädle Sändebud: ”För den som skjuter en pil på Allahs väg öppnas en av Paradisets portar.” När jag hörde detta glädjebud sköt jag sexton pilar. Efter fälttåget mot Taif finns det ingen säker uppgift om att han deltog i något annat slag. Det är dock känt att han deltog i ytterligare några slag. Den exakta tidpunkten för ʿAmr ibn ʿAbasas död är inte känd. Siraexperter har på grundval av uppskattningar sagt att han avled mot slutet av kalifen ʿUthmans kalifat. Därför angav författaren till verket ”Al-Isaba fi Tamyiz as-Sahaba”, Allama Ibn Hajar al-ʿAsqalani, hans dödstid till slutet av det ʿuthmanska kalifatet, enbart på grundval av denna uppskattning – eftersom han inte nämns någonstans under konflikten mellan ʿAli och Muʿawiya eller under amir Muʿawiyas kalifat. (Al-Isaba 3/6.) Men en berättelse i Imam Ahmad ibn Hanbals Musnad visar att amir Muʿawiya och romarna slöt ett avtal. På grund av detta avtal kunde amir Muʿawiya inte anfalla romarna förrän en bestämd tid hade gått. Muʿawiya planerade emellertid att hans armé skulle nå romarnas gräns samtidigt som avtalets giltighetstid löpte ut. Därefter skulle hans armé omedelbart inleda anfallet. Vid denna tid brukade ʿAmr ibn ʿAbasa ropa ut: ”Uppfyll ert löfte, bedra inte!” Av denna berättelse förstår man att han levde ännu under amir Muʿawiyas kalifat. Men om författaren till ”Al-Isaba” har rätt, ägde denna händelse rum under det ʿuthmanska kalifatet, när Muʿawiya var ståthållare i Sham. Även då hade han sammandrabbningar med romarna.

ʿAmr ibn ʿAbasa hade inte särskilt många möjligheter till umgänge med Allahs Sändebud. Men han försökte fullt ut dra nytta av den tid han fick. Vi finner bevis på detta vid hans första möte med Allahs Sändebud i Medina. Han bad: ”ʿAllimni ma ʿallamak Allahu” – Lär mig något av det som Allah har lärt dig. Därför återfinns trots den korta tiden i hans sällskap sammanlagt 48 hadither återberättade av honom i hadithsamlingarna.

Bland sahaba återberättade Ibn Masʿud, Abu Umama al-Bahili och Sahl ibn Saʿd hadither från honom. Bland tabiʿun gjorde även Shurahbil ibn Samat, Saʿdan ibn Abi Talha, Sulaym ibn ʿAmir, ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAmir, Zubayr ibn Nafir, Abu Salam och andra det. (Al-Isaba 3/5.)

Abu Nuʿaym återberättade en händelse från Kabs frigivne slav, eller mawla. Han sade: En dag gick ʿAmr ibn ʿAbasa ut för att valla boskap. Vid middagstid gick jag ut för att leta efter honom. Jag såg att ʿAmr sov på en plats och att ett moln gav honom skugga. Jag väckte honom. När han vaknade sade han till mig: Låt detta förbli en hemlighet mellan mig och dig. Det blir inte bra för dig om du berättar det för någon annan. Jag berättade aldrig detta för någon under hans livstid. (Al-Isaba 3/6)

Walid ibn al-Walid ibn al-Mughira, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Walid och hans far var al-Walid ibn al-Mughira. Han tillhörde Qurayshs gren Banu Makhzum. Han var bror till den berömde följeslagaren och befälhavaren Khalid ibn al-Walid samt Hisham ibn al-Walid. Enligt en återberättelse var han Hishams helbror och Khalids halvbror. Under den ädle Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, liv i Mekka hade Walid ännu inte antagit islam. Sira-verken nämner inte mycket om hur han behandlade muslimerna under denna period. Det framgår dock att han anslöt sig till Qurayshs armé från Mekka, stred mot muslimerna i slaget vid Badr och efter nederlaget togs till fånga av den ädle ʿAbdullah ibn Jahsh, enligt en annan uppgift av Sulayt ibn Qays. (Ansab al-Ashraf 1/302).

Walids två andra bröder, Khalid ibn al-Walid och Hisham ibn al-Walid, kom för att friköpa honom. ʿAbdullah ibn Jahsh krävde en lösesumma på fyra tusen dirham. Khalid tvekade inför att betala en så stor summa. Då blev Hisham mycket arg och sade till Khalid: Vad är det med dig? Är du inte längre hans bror? Även om ʿAbdullah kräver mer än så måste han friköpas. Historikern al-Waqidi säger: Walid togs till fånga medan han fortfarande följde sitt folks religion och frigavs mot fyra tusen dirham. En annan återberättelse säger att den ädle Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, krävde hans fars sköld, rustning och svärd som lösen för Walid. Hans bröder uppfyllde kravet och frigav honom. (Ansab al-Ashraf 1/210)

Efter att Walid hade blivit frigiven begav han sig tillsammans med sina bröder mot Mekka. När de nådde en plats som kallades Dhu al-Hulayfa flydde han från sina bröder och återvände till Medina, till Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, och antog islam. Hans bröder återvände och träffade honom på nytt. De sade: Om du ville bli muslim, varför gjorde du det inte innan lösesumman betalades? Du förstörde bara din fars minnessaker helt i onödan. Walid sade till dem: Liksom de andra qurayshiterna ville även jag betala lösesumman och bli fri. Jag tillkännagav inte min islam före frigivningen för att Quraysh inte skulle kunna säga att jag antog islam av rädsla för att betala lösen eller lösesumman.

Efter att ha antagit islam begav han sig åter tillsammans med sina bröder mot Mekka. Hans bröder sade inte särskilt mycket under färden. Men när de nådde Mekka fängslade de honom, liksom andra förföljda muslimer, och spärrade in honom i ett rum tillsammans med andra fångar som liknade honom: ʿAyyash ibn Rabiʿa, Hisham ibn al-ʿAs, Salama ibn Hisham med flera.

Historikerna har sagt att Quraysh utsatte dessa fångar för omänsklig tortyr. De hotades också med att dödas.

Al-Kalbi säger: På grund av att de antog islam straffades en svag grupp som saknade stamstyrka och manskap. Många av dem avföll från religionen, medan flera från förnäma familjer antog islam och utsattes för prövningar. Bland dem fanns Salama ibn Hisham ibn al-Mughira, Walid ibn al-Walid ibn al-Mughira och ʿAyyash ibn Rabiʿa med flera. (Ansab al-Ashraf 1/19).

Ibn Ishaq säger: När Walid ibn Walid ibn Mugira antog islam gick en grupp män ur Banu Makhzum till hans bror Hisham ibn Walid ibn Mugira och bad honom att överlämna Walid till dem så att de kunde döda honom. Deras argument var att de skulle kunna känna sig trygga beträffande de andra om de dödade honom. Hisham avvisade deras begäran mycket strängt och reciterade en dikt. Han hotade dem dessutom med att, om någon dödade hans bror Walid, skulle han hämnas genom att döda deras mest framstående man. Inför detta yttersta hot gav de upp hoppet om att döda Walid och gick därifrån. (Sirat Ibn Hisham 1/321).

Före slaget vid Badr brukade den ädle Guds Sändebud be till Allah om frigivning av bland andra Ayyash ibn Rabi’a, Salama ibn Hisham och Hisham ibn As. Efter slaget vid Badr, när Walid hade blivit tillfångatagen och förenats med dem, började Guds Sändebud också nämna honom vid namn i sina böner. Al-Bazzar har återberättat från Abu Hurayra: Efter att Guds Sändebud hade avslutat bönen genom att hälsa, lyfte han huvudet och sade, vänd mot qibla: ”O Allah, befria Salama ibn Hisham, Ayyash ibn Rabi’a, Walid ibn Walid och alla de svaga muslimer som inte förmår använda någon utväg och inte känner till någon väg.” En annan återberättelse säger att Guds Sändebud brukade be denna bön under fajr-bönen. (Hayat as-Sahaba 3/348).

Han förblev fången under en längre tid. En dag tog han tillfället i akt och flydde till Medina. Den ädle Guds Sändebud frågade honom om Ayyash och Salamas tillstånd. Walid svarade att de utsattes för tortyr och att en boja hade fästs kring deras bådas fötter. Den ädle Guds Sändebud sade till honom: ”Återvänd till Mecka. Där har en smed antagit islam. Gå först till honom och stanna hos honom. Träffa sedan Ayyash och Salama i hemlighet och säg till dem: ’Jag är mitt sändebud. Följ med mig.’”

I enlighet med Guds Sändebuds befallning anlände Walid till Mecka, träffade Ayyash och Salama och framförde Guds Sändebuds budskap till dem. Enligt planen flydde de från Mecka och begav sig mot Medina. Khalid ibn al-Walid förföljde dem, men misslyckades med att gripa dem och återvände till Mecka.

Under tiden blev Walid, tillsammans med sina två följeslagare, domnad av utmattning efter den oavbrutna färden och den okända faran. Vid denna tid upprepade han gång på gång en vers ur en dikt: ”O mina båda fötter! För mig till mitt folk. Efter denna dag kommer ni aldrig mer att se mig vara sysslolös.”

När han föll på en plats som hette Ajbas skadades ett finger allvarligt och började blöda. Han började recitera en vers riktad till sitt skadade finger: ”O du, du är inget annat än ett finger från vilket blod har runnit.

Allt som du har vunnit är för Allahs sak. (Ansab al-Ashraf 1/209–210)

I enlighet med fördraget i Hudaybiyya reste den ädle Guds Sändebud till Mecka under det sjunde hijriåret för att förrätta den uppskjutna umran från föregående år. Walid var vid denna tid hans följeslagare på resan. Hans bror Khalid ibn al-Walid hade ännu inte antagit islam. Om detta berättar Khalid ibn al-Walid: ”Efter vapenvilan i Hudaybiyya, när jag plågades av en svår inre konflikt och obeslutsamhet, trädde den ädle Guds Sändebud under det sjunde hijriåret, i månaden Dhu al-Qa’da, in i Mecka för att förrätta ’umrat al-qada. Jag höll mig gömd av rädsla för att råka möta någon av dem. Jag träffade ingen av dem. Min bror Walid ibn al-Walid var Guds Sändebuds följeslagare under denna resa. När han inte kunde hitta mig skrev han ett brev till mig. Brevet löd: ’I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Därefter: På grund av din avoghet mot islam har du framstått som en mycket märklig människa för mig. Du är ju en person med stort förstånd och stor visdom. Kan en person som du vara ovetande om islam? Guds Sändebud frågade mig om dig: ”Var är Khalid?” Jag svarade: ”Allah kommer snart att föra honom hit.” Då sade han: ”Kan en person som han vara ovetande om islam? Om hans förstånd och ansträngningar hade varit till muslimernas fördel skulle det ha blivit till hans gagn, och jag skulle ha gett honom större anseende än de andra. Min bror, kom nu och delta i den goda gärning som du har gått miste om.”’” Efter att i själva verket ha fått detta brev fattade Khalid beslutet att anta islam och begav sig kort därefter mot Medina. (Hayat as-Sahaba 1/160; Usud al-Ghaba 5/93).

Det finns två återberättelser om tidpunkten för den ärevördige Walid ibn Walids död. Enligt den ena återberättelsen dog han kort efter att ha befriat Ayyash och Salama och återvänt till Medina. Enligt denna återberättelse kom han, efter att ha nått Medina, direkt till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och sade: ”O Allahs Sändebud, jag är döende. Svep in mig i något av dina utslitna klädesplagg som liksvepning.” Därefter dog han, och Allahs Sändebud svepte honom i sitt eget klädesplagg. (Al-Isaba 3/640; Ansab al-Ashraf 1/210–211).

Men den ovanstående återberättelsen verkar inte vara riktig. Flera återberättelser visar nämligen att han under det sjunde hijriåret deltog tillsammans med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, i utförandet av ”Umrat al-Qada”. Allama Ibn Abd al-Barr har skrivit: ”Det är riktigt att han deltog tillsammans med Allahs Sändebud i ’Umrat al-Qada’. ’Umrat al-Qada ägde rum mot slutet av det sjunde hijriåret.” Å andra sidan framgår det av den första återberättelsen att han dog under det femte hijriåret, två år före ’Umrat al-Qada.

Dessutom har al-Waqidi sagt: ”Vissa anser att Walid flydde från Mecka och anslöt sig till Abu Basirs grupp.” Det bör nämnas att denne Abu Basir kom till Medina efter fördraget i Hudaybiyya. Den ärevördige Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, skickade enligt fördragets villkor tillbaka honom till Mecka. Men på vägen dödade han en av sina följeslagare och återvände sedan till Allahs Sändebud i Medina. Han befallde Abu Basir att lämna Medina. Abu Basir lämnade Medina och begav sig till området vid Röda havets kust. Därefter anslöt sig ytterligare några nyligen islamiserade unga män från Mecka till honom. De brukade angripa och plundra Qurayshs handelskaravaner. Till följd av detta var Qurayshs handel nära att upphöra helt. Till slut hade Quraysh ingen annan utväg än att be Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, att återföra denna grupp till Medina. Allahs Sändebud kallade dem till Medina. (Ansab al-Ashraf 1/210–211).

Men al-Baladhuri ansåg inte denna återberättelse vara riktig. Hur det än må vara finns det i sira-verken inga belägg för att han levde efter det åttonde hijriåret.

De troendes moder, den ärevördiga Umm Salama, var Walid ibn Walids kusin på fädernet. Efter Walids död sade hon till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom: ”O Allahs Sändebud! Han har dött i ett främmande land. Här finns ingen som kan sörja honom.” Allahs Sändebud gav henne tillåtelse att sörja honom. Med Allahs Sändebuds tillåtelse lagade Umm Salama mat och kallade dit de andra kvinnorna i grannskapet. Den ärevördiga Umm Salama började recitera en marsiya, det vill säga en sorgevisa. Två av hennes verser lyder:

”O öga, gråt över Walid ibn Walid ibn al-Mughira. Bland oss var han som regn och nåd under torkan. I anseende och ära var han lik sin far. För sin stam var han ensam tillräcklig.”

Så snart den ärevördige Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, hörde sorgevisan utbrast han: ”Umm Salama, säg inte detta, utan säg i stället: ’Dödens plåga kommer sannerligen. Och från detta har ni alltid sökt befrielse.’” (Sura Qaf 19). (Ansab al-Ashraf 1/210–211; Al-Isaba 3/640).

Ibn Hisham säger: ”Det har nått mig genom Mujahid att han sade: Den följande versen ur sura al-Fath uppenbarades om Walid ibn Walid, Salama ibn Hisham, Ayyash ibn Rabia, Abu Jandal ibn Suhayl och andra som liknade dem: ’Ni skulle ha beordrats att strida, om det inte hade funnits troende män och kvinnor som ni inte kände till. Ni skulle då ha trampat ned dem utan att veta om det, och på grund av dem skulle ni ha drabbats av skada.’”

(Sura al-Fath 25) (Sirat Ibn Hisham 2/321).

Salama ibn Hisham, må Allah vara nöjd med honom:

Hans namn var Salama och hans tillnamn Abu Hashem. Hans far var Hisham ibn Mugheira och hans mor Dabay’a bint Amir. Han var bror till Abu Jahl, islams bittraste fiende.

Dr. Muhammad Hamidullah har återberättat en märklig berättelse från Salamas mor Dabay’a bint Amirs liv före islam. al-Haytham och Ibn al-Kalbi har återberättat: Mutallib ibn Abi Wada’a sade till Ibn Abbas: Dabay’a bint Amir var hustru till Hawza ibn Ali. När Hawza dog fick Dabay’a en stor förmögenhet i arv. Därefter återvände hon till sin faders stam. Där skickade Abdullah ibn Jud’an al-Taymi ett frieri till Dabay’as far. Hennes far samtyckte och gifte bort henne med Abdullah.

Dabay’as far sade då: ”Jag har ju redan gift bort henne med Ibn Jud’an.” Då svor Huzn och sade: ”Om Dabay’a går till Ibn Jud’an kommer jag att döda henne inför hennes make.”

Dabay’as far berättade detta för Ibn Jud’an. Ibn Jud’an meddelade i sin tur att om han handlade enligt Dabay’as kusins krav skulle en fana resas mot honom på Ukaz-marknaden med anklagelsen att han hade brutit avtalet. När Dabay’as far berättade saken för hennes kusin blev denne medgörlig och drog tillbaka sitt krav. Dabay’a skickades till Ibn Jud’an. Hon stannade där så länge Allah ville. Dabay’a var en mycket vacker ung kvinna. En dag när hon under sitt äktenskap med Ibn Jud’an gick runt Kaba i Mecka fick Hisham ibn Mugheira syn på henne. Hisham blev hänförd av Dabay’as skönhet. De talade en stund på Kabaområdet, och till slut sade Hisham: ”Dabay’a! Med denna skönhet och ungdom lever du i en gammal mans hus? Om du kan få skilsmässa från honom kommer jag att gifta mig med dig.”

När Dabay’a kom hem sade hon till sin make Ibn Jud’an: ”Jag är en ung kvinna, medan du är en gammal man.” Ibn Jud’an sade: ”Varför säger du så? Jag har fått veta att Hisham talade med dig under tawaf. Du får inte gifta dig med Hisham – jag skiljer mig inte från dig förrän du lovar mig detta. Du måste dessutom lova att om du gifter dig med honom ska du uppfylla följande villkor: 1. gå runt Kaba naken, 2. offra så många kameler, 3. spinna så mycket ullgarn.”

Dabay’a berättade för Hisham om dessa villkor. Hisham sade: ”Vad gäller det första villkoret ska jag tala med Quraysh och se till att hela Kabaområdet töms. Du ska ensam gå runt Kaba naken i mörkret under nattens sista del. Ingen kommer att få möjlighet att se dig. Jag ska också offra kamelerna för din räkning. Vad gäller garnet är detta ingen religion. Quraysh har hittat på det. Mina grannkvinnor kommer att göra detta för din räkning.” När Dabay’a hade fått Hishams löfte sade hon till sin make Ibn Jud’an: ”Jag går med på dina villkor. Om jag gifter mig med Hisham ska jag uppfylla alla dessa villkor.” Så fick Dabay’a skilsmässa från Ibn Jud’an och gifte sig med Hisham. När Hisham hade talat med Quraysh och tömt Kabaområdet gick Dabay’a naken runt Kaba. al-Kalbi sade: Mutallib ibn Abi Wada’a berättade: ”Jag var då en pojke. Jag kikade genom en av moskéns dörrar och såg Dabay’a ta av sig sina kläder. Under en hel vecka gick hon runt Kaba medan hon reciterade en vers.” Hisham uppfyllde även de två andra villkoren. Det var med denne Hisham som Dabay’a fick Salama ibn Hisham. Senare blev denne Salama en prövad och framstående muslim. Medan Dabay’a levde i äktenskap med Hisham dog hennes tidigare make Abdullah ibn Jud’an. När Dabay’a hörde om hans död sade hon: ”Han var en förträfflig make för en arabisk kvinna.” En tid därefter dog Hisham, och Dabay’a blev änka.

Senare antog Dabāya islam. Under tiden hade även sonen Salāma vuxit upp och antagit islam. Guds ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, friade till Salāma om att få gifta sig med hans mor. Salāma rådgjorde med sin mor och lade märke till hennes motvilja, vilket han meddelade Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Sändebudet drog då tillbaka sitt frieri. (Anṣāb al-ashrāf, redigerad av dr. Hamīdullāh, del 1, not 3, s. 460–461).

Salāma antog islam redan under den första perioden av den islamiska förkunnelsen i Mecka. Han utvandrade till Abessinien. Efter att ha vistats där en tid återvände han tillsammans med många andra muhājirūn till Mecka. Många återvände senare till Abessinien. Salāma ville också återvända, men Abū Jahl hindrade honom. Han började tortera honom. Salāma hölls hungrande och blev även misshandlad. Alla deras försök misslyckades dock. Vid den tiden hade islam ännu inte vunnit någon större styrka. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kunde inte heller ge någon hjälp. Efter bönen bad han emellertid för Salāma och andra som förföljdes likt honom: ”O Allah, befria al-Walīd ibn al-Walīd, Salāma ibn Hishām och ʿAyyāsh ibn Rabīʿa från meckamushrikernas hårdhet.” Berättelsen om hur Salāma befriades och utvandrade till Medina återges utförligt i al-Walīds biografi.

Slaget vid Badr avslutades medan han fortfarande hölls fången av de otrogna i Mecka. Efter slaget vid Badr – enligt en annan uppfattning efter slaget vid diket – kom han till Medina. Efter sin ankomst till Medina deltog han i alla de slag som ägde rum. I slaget vid Muʾta var han en av dem som flydde från stridsfältet under fiendestyrkornas häftiga angrepp. På grund av denna skam och ånger slutade han senare i livet nästan helt att lämna sitt hem. Ibn Isḥāq återberättar från de troendes moder, Umm Salama. Hon frågade Salāma ibn Hishāms hustru: ”Vad har hänt med Salāma? Varför har jag inte sett honom delta i bönen tillsammans med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna?” Salāmas hustru svarade: ”Vid Allahs ed, han kan inte gå ut. Så snart han visar sig börjar människor se honom och ropa: ’Yā furrār, farartum fī sabīlillāh!’ O ni flyktingar, ni har flytt från Allahs väg!” Därför stannar han hemma och går ingenstans utanför huset. (Sīrat Ibn Hishām, 2/382–383).

Guds ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade kalla honom ”Karrār”, det vill säga den häftige angriparen. (Al-Iṣāba, 2/69).

Under Abū Bakr al-Ṣiddīqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat deltog han i fälttåget mot Shām eller Syrien. Under detta fälttåg stupade han som martyr i slaget kallat Marj al-Suffar eller Marj al-Rūm, som ägde rum i månaden Muharram år 14 efter hijra, under ʿUmars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. Enligt ʿUrwa, Mūsā ibn ʿUqba och Abū Zurʿa al-Dimashqī stupade han däremot som martyr i slaget vid Ajnādayn. (Al-Iṣāba, 269).

Salāmas mor Dabāya sade i en dikt: ”O den ädla Kabahelgedomens Herre, det finns ingen anledning till oro. Låt Salāma segra över varje fiende. I osäkra handlingar har han två händer: den ena visar sig, och den andra är givmild.” (Anṣāb al-ashrāf, 1/208).

ʿĀmir ibn Rabīʿa, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var ʿĀmir, hans kunya Abū ʿAbdillāh och hans far Rabīʿa. Hans klan stod i ett klient- eller förbundsförhållande till Khaṭṭāb, fadern till ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom. Khaṭṭāb älskade honom så mycket att han tog honom till sig som en son. Därför var ʿĀmir under sin första tid känd som ʿĀmir ibn al-Khaṭṭāb (Khaṭṭābs son ʿĀmir). Men när Koranen avskaffade denna sed och befallde varje människa att bära sin biologiske fars namn, blev även ʿĀmir i stället för Khaṭṭāb känd under namnet på sin biologiske far, Rabīʿa.

På grund av den ovan nämnda släktskapsrelationen rådde det ända till slutet av deras liv ett mycket varmt förhållande mellan Hazrat Amir och Hazrat Umar. Hazrat Amir följde med Hazrat Umar på dennes resa till Bayt al-Maqdis. Det år då Hazrat Umar begav sig till vallfärden efter att ha utsett Hazrat Uthman till sin efterträdare, var även Amir med honom.

Hazrat Amir var en av de lyckligt lottade som, under islams första tid, svarade på Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kallelse och antog islam innan den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tog sin tillflykt till Hazrat al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus. På grund av konflikten mellan avgudadyrkan och monoteismen samt de otrognas förföljelser och övergrepp kunde inte heller han leva i fred i Mecka. Tillsammans med sin hustru, Hazrat Layla, utvandrade han två gånger till Abessinien i sökandet efter fred och trygghet. Ibn Ishaq har berättat: Amirs hustru sade: ”Vi förberedde oss för att utvandra till Abessinien. Amir gick ut ur huset i ett ärende. Då kom Umar och ställde sig framför mig. Han höll fortfarande fast vid avgudadyrkan. Vi hade blivit förödmjukade av honom. Umar sade till mig: ’Vad är detta, Abdullahs mor? Förbereder ni er för att ge er av?’ Jag svarade: ’Ja, vi ska bege oss från ett av Allahs land till ett annat. Ni har orsakat oss mycket lidande och gjort oss orätt. Vi får se om Allah öppnar någon väg för oss.’ Umar sade: ’Må Allah göra er dag välsignad.’ Amirs hustru sade: ’Den dagen såg jag Umar så mild som jag aldrig tidigare hade sett honom. Umar gick därifrån. Han blev mycket bedrövad över att vi lämnade landet. När Amir kom hem sade jag till honom: ’Abdullahs far, om du bara hade sett den sorg Umar kände och hans medkänsla med oss!’ Amir sade: ’Hoppas du att han ska anta islam?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Khattabs åsna kan anta islam, men den man du såg kommer inte att anta islam.’” (Hayatus Sahaba 1/356).

Hazrat Amir utvandrade tillsammans med sin hustru från Abessinien tillbaka till Mecka och därefter åter till Medina. Ibn Ishaq säger: ”Bland emigranterna var Amir ibn Rabia och Abdullah ibn Jahsh de första som kom till Medina efter Abu Salama.” (Hayatus Sahaba 1/363). Många anser att detta inte är korrekt, eftersom flera personer anlände till Medina före honom. Det är dock sant att hans hustru, Hazrat Layla, var den första kvinnan som utvandrade från Mecka till Medina.

Han var tillsammans med Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i alla slag, däribland Badr, Uhud och al-Khandaq. Dessutom deltog han i mindre expeditioner. Med livet som insats fullgjorde han framgångsrikt uppgiften att förkunna Allahs ord och trosbekännelsen. Han brukade ofta stolt berätta om sina ärofulla gärningar för sin son, Abdullah ibn Amir. En gång sade han i samtalets gång: ”Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, brukade sända oss ut på expeditioner. På grund av fattigdomen gav han oss endast några få dadlar som färdkost. I början fick var och en av oss en handfull, men sedan minskade det tills vi endast fick en enda dadel. Hazrat Abdullah frågade förvånat: ’Hur kunde ni klara er på en enda dadel?’ Han svarade: ’Kära son, säg inte så. När dadlarna tog slut blev vi så desperata att vi längtade även efter denna enda dadel.’

Mot slutet av Hazrat Uthmans kalifat, när stridigheter och inbördes konflikter nådde sin kulmen, drog sig Hazrat Amir undan från människorna. Han ägnade dag och natt åt fasta, bön och gudsdyrkan. En gång var han försjunken i dyrkan till långt in på natten, då han blev en smula dåsig. I drömmen såg han någon säga till honom: ”Stig upp och be Allah att Han räddar dig från denna stridighet, så som Han har räddat sina andra fromma tjänare.” Hazrat Amir satte sig genast upp. Efter denna händelse ökade han sitt tillbakadragande och sin gudsdyrkan ännu mer. Därefter såg ingen honom längre lämna huset. I detta tillstånd blev han sjuk och avled några dagar efter Hazrat Uthmans martyrdöd. Eftersom han hade dragit sig undan så fullständigt visste ingen när han blev sjuk eller när han dog. När människorna plötsligt fick se hans begravningsbön blev de förbluffade.

Musab ibn al-Zubayr säger: Amir dog år 32 efter hijra. Enligt Abu Ubayda var hans dödsår 37 efter hijra. al-Waqidi säger att han avled en kort tid efter Hazrat Uthmans martyrdöd. (Al-Isaba 2/249).

Han återberättade hadither från Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, genom bland andra Hazrat Abdullah ibn Umar, Abdullah ibn al-Zubayr och Abu Umama ibn Sahl. Dessa hadither har återgetts i flera hadithsamlingar, däribland al-Bukhari och Muslim.

Det har återberättats från Amir ibn Rabia: En arabisk man kom till honom. Amir visade honom stor respekt. Mannen berättade detta för Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. När han återvände sade han till Amir: ”Jag bad Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om att få äga en dal vars like i fråga om godhet inte finns någon annanstans i Arabien. Jag hade tänkt skänka dig en del av den, så att den kunde vara till nytta för dig och dina efterkommande.” Amir sade: ”Jag har inget behov av den marken.” Med anledning av denna händelse uppenbarades följande vers i Koranen: ”Människornas räkenskap har närmat sig, men ändå vänder de sig fortfarande bort i likgiltighet.” (Surah al-Anbiya 1). Amir sade: ”Denna vers gör oss likgiltiga inför denna värld.” (Al-Isaba 2/251–252).

ʿUthmān ibn Ṭalḥa, må Allah vara nöjd med honom

Han hette ʿUthmān, hans far hette Ṭalḥa ibn Abī Ṭalḥa och hans mor Umm Saʿīd Salāma. Han tillhörde Banū ʿAmr-grenen av Quraysh i Mekka. Under den förislamiska tiden var han den heliga Kaba‑helgedomens ḥājib, det vill säga dess tillsyningsman och nyckelväktare. Han fortsatte att inneha detta ansvar även under den islamiska tiden. (Usd al-ghāba, 3/372).

ʿUthmān ibn Ṭalḥas far Ṭalḥa, hans tre bröder Musāfi, Kilāb och Ḥārith samt hans farbror ʿUthmān ibn Abī Ṭalḥa dödades av den muslimska armén i slaget vid Uḥud medan de var otrogna. Hans far Ṭalḥa gick i strid mot ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sände honom med ett enda svärdshugg till helvetet. (Sīrat Ibn Hishām, del 1, not 3, s. 470).

Det finns inte mycket kännedom om ʿUthmān ibn Ṭalḥas liv före islam. Historien ger inte heller mycket information om huruvida han deltog i förföljelsen och tortyren av muslimerna i Mekka före hans konversion. En händelse är känd: efter att Muṣʿab ibn ʿUmayr, må Allah vara nöjd med honom, i hemlighet hade antagit islam i Dār al-Arqam i Mekka brukade han be i hemlighet. En dag upptäckte ʿUthmān ibn Ṭalḥa detta och berättade det för hans mor och hans stam. Därför fängslade de Muṣʿab och torterade honom. (Ḥayāt al-Ṣaḥāba, 1/301).

När sīraexperter behandlar Umm Salamas, må Allah vara nöjd med henne, hijra från Mekka till Medina nämner de upprepade gånger ʿUthmān ibn Ṭalḥa. Händelsen kan sammanfattas så här: När Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, efter att ha befriats från Quraysh i Mekka ensam gav sig av mot Medina för att återförenas med sin make Abū Salama, må Allah vara nöjd med honom, och nådde Tanʿīm nära Mekka, kom ʿUthmān ibn Ṭalḥa fram och frågade: ”Abū Umayyas dotter, vart är du på väg?” Hon svarade: ”Till min make i Medina.” ʿUthmān frågade: ”Är ingen annan med dig?” Umm Salama svarade: ”Ingen annan än mitt lilla barn Salama.” Därefter tog ʿUthmān tag i tyglarna på Umm Salamas kamel och började leda den. När han hade fört henne till Banū ʿAmr ibn ʿAwfs by i Qubāʾ, i Medinas utkant, sade han till Umm Salama: ”Gå in i Allahs namn; din make är här.” Sedan återvände ʿUthmān till vägen mot Mekka. (Sīrat Ibn Hishām, 1/469–70).

När Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, gjorde hijra till Medina var ʿUthmān fortfarande icke-muslim.

Det finns olika uppfattningar om när ʿUthmān ibn Ṭalḥa antog islam. En uppfattning är att det skedde vid fördraget i al-Ḥudaybiyya, en annan att det skedde under det åttonde hijriåret och en tredje att det skedde på dagen för erövringen av Mekka. I vissa berättelser sägs det att han, före erövringen av Mekka under det åttonde hijriåret, begav sig till Medina tillsammans med Khālid ibn al-Walīd och ʿAmr ibn al-ʿĀṣ för att anta islam. Jag sade då inom mig: ”Vem ska jag gå till Allahs Sändebud tillsammans med?” Jag talade med Ṣafwān ibn Umayya om saken. Han avvisade bestämt mitt förslag och sade: ”Även om ingen följer med mig kommer jag aldrig att bli hans anhängare.” Därefter gick jag till ʿIkrima ibn Abī Jahl och sade samma sak till honom. Han svarade på samma sätt som Ṣafwān. Sedan träffade jag ʿUthmān ibn Ṭalḥa och sade: ”Vår situation liknar nu rävens, som befinner sig i ett hål medan vatten hälls in i det. Förr eller senare måste den komma ut.” ʿUthmān förstod mina ord, instämde och uttryckte samma önskan som jag. Jag sade: ”I morgon gryr jag av mot Medina.” Därefter beslöt vi att vi följande morgon var och en för sig skulle ta oss till en plats som hette Yājūj, tre mil från Mekka, och därifrån resa tillsammans. Den som kom först skulle vänta på den andre. Före gryningen nådde vi Yājūj och började vår färd. När vi kom till en plats som hette Ḥadda mötte vi ʿAmr ibn al-ʿĀṣ. Efter att ha talat med honom fick vi veta att även han hade gett sig av med samma mål. Sedan anlände vi alla tre tillsammans till Medina och infann oss hos Allahs Sändebud. Jag svor först, därefter ʿUthmān och sedan ʿAmr trohetseden till Allahs Sändebud. Detta skedde i månaden Ṣafar under det åttonde hijriåret. (Ḥayāt al-Ṣaḥāba, 1/161–62). Poeten ʿAbdullāh ibn Zabʿarī skrev vid denna tid en qaṣīda för att välkomna Ṭalḥas islam. Ibn Hishām har sammanställt en del av den i sitt sīraverk (Sīra, 2/278). En annan berättelse anger att ʿUthmān antog islam vid fördraget i al-Ḥudaybiyya och begav sig till Medina tillsammans med Khālid och ʿAmr. (Al-Iṣāba, 3/460). Å andra sidan framgår det av olika berättelser om erövringen av Mekka att ʿUthmān antog islam samma dag, efter att ha fått Kaba‑nyckeln av Allahs Sändebud. Detta kan till synes väcka frågan: Kan Allahs Sändebud efter erövringen av Mekka ha överlämnat Kaba‑nyckeln till en icke-muslim? Att nyckeln överlämnades tyder på att han hade antagit islam tidigare. Men även då uppstår frågan: Före erövringen av Mekka hade Kaba‑nyckeln också varit hos ʿUthmān. Är det möjligt att Kaba‑nyckeln före erövringen av Mekka fanns i händerna på en muslim och att Quraysh accepterade detta? Dessa frågor kan lösas på följande sätt: Han kan ha begett sig till Medina tillsammans med Khālid och ʿAmr, förklarat sin islam och sedan återvänt till Mekka. Mekkas invånare kanske dock inte kände till detta. (Aṣaḥḥ al-siyar, 304–306).

Från den förislamiska tiden fram till före erövringen av Mekka hade ʿUthmān ansvaret för tillsynen över Kaba och för att vakta dess nyckel. På dagen för erövringen av Mekka bad Allahs Sändebud honom om nyckeln för att gå in i Kaba. När han gick hem och bad sin mor om nyckeln vägrade hon att ge honom den. Det är möjligt att ʿUthmāns mor ännu inte hade antagit islam. ʿUthmān höjde sitt oslida svärd och tvingade fram nyckeln från henne, varefter han överlämnade den till Allahs Sändebud. Sändebudet öppnade dörren och gick in i Kaba. ʿUthmān var också med honom. Dörren stängdes från insidan. Sedan renade och rengjorde Sändebudet Kaba och kom ut. Därefter satte sig Allahs Sändebud i moskén. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, kom med Kaba‑nyckeln i handen, ställde sig framför honom och sade: ”O Allahs Sändebud, överlämna nyckeln till oss. Överlämna från och med nu både siqāya och ḥijāba – att ge pilgrimerna vatten och att ansvara för Kaba – till Banū Hāshim.”

Saʿid ibn al-Musayyib berättar: Den dagen försökte al-ʿAbbas ibn ʿAbd al-Muttalib få hand om nyckeln till Kaba, och några andra män ur Banu Hashim stödde honom. Ansvaret för siqaya, det vill säga att förse pilgrimerna med vatten, hade sedan tidigare anförtrotts åt al-ʿAbbas.

Inför detta krav från Banu Hashim sade den ädle Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Var är ʿUthman ibn Talha?” När ʿUthman hade kallats dit gav Guds Sändebud nyckeln till honom – enligt en annan uppgift till ʿUthman och hans kusin Shayba – och sade: ”Här är din nyckel. Från och med nu ska denna nyckel för alltid förbli i er ägo. Den som försöker ta den från er kommer att vara en förtryckare.” (Sira av Ibn Hisham, 2/411–412.)

Ibn Saʿd har skrivit: Nyckeln till Kaba hade sedan tidigare varit anförtrodd åt ʿUthman ibn Talha. Han brukade öppna Kabas dörr varje måndag och torsdag. En gång bad Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, honom att öppna dörren en annan dag, men han avvisade bestämt denna begäran. Guds Sändebud sade då: ”O ʿUthman, den dag kommer då denna nyckel kommer att vara i min besittning, och jag kommer att överlämna den till vem jag än vill.” ʿUthman sade: ”Det är möjligt att hela Qurayshs stam då kommer att ha gått under.” Guds Sändebud avvisade hans ord och sade: ”Nej, den dagen kommer i stället att vara den dag då Quraysh verkligen får ära och heder.” Därför kallade han, på dagen för Mekkas erövring, åter till sig ʿUthman när denne gick därifrån efter att ha tagit emot nyckeln ur Guds Sändebuds hand, och påminde honom om den tidigare händelsen. Då sade ʿUthman: ”O Allahs Sändebud, du är sannerligen Allahs Sändebud.”

Än i dag finns nyckeln till Kaba hos personer ur den Shaybiska klanen i Mekka. Denna Shaybiska klan härstammar från Shayba ibn ʿUthman ibn Abi Talha, kusin till ʿUthman ibn Talha, må Allah vara nöjd med honom. Denne Shayba ibn ʿUthman antog islam vid tiden för slaget vid Hunayn. Hans far, ʿUthman ibn Abi Talha, dödades av den muslimska armén i slaget vid Uhud medan han fortfarande var icke-muslim. Hans mor var Umm Jamil Hind bint ʿUmayr, syster till den berömde följeslagaren Musʿab ibn ʿUmayr, som led martyrdöden i slaget vid Uhud. Enligt en berättelse av historikern al-Waqidi överlämnade Guds ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på dagen för Mekkas erövring nyckeln till Kaba samtidigt till både Shayba och ʿUthman. Vid den tiden var nyckeln i händerna på ʿUthman ibn Talha ibn Abi Talha. Efter hans död tog hans kusin Shayba ibn ʿUthman ibn Abi Talha emot den. Sedan dess har nyckeln till Kaba funnits hos hans manliga efterkommande. (Asahhus-siyar, s. 305.)

Efter Mekkas erövring flyttade ʿUthman ibn Talha, må Allah vara nöjd med honom, till Medina och stannade där så länge Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, levde. Efter Guds Sändebuds bortgång återvände han till Mekka för att åter ta på sig ansvaret att vakta nyckeln till Kaba, och där avled han år 42 enligt hijri-kalendern. Enligt en annan berättelse led han martyrdöden i slaget vid Ajnadayn i början av kalifen ʿUmars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. (Sira av Ibn Hisham, 1, not 3, s. 470.)

Bevis på ʿUthman ibn Talhas, må Allah vara nöjd med honom, artighet, hövlighet och höga moral finner man i berättelsen om Umm Salamas utvandring. När Umm Salama lovordade honom sade hon: ”Vid Allah, jag har aldrig i Arabien sett någon mer hövlig man än honom. När han tillsammans med mig kom fram till en rastplats brukade han få kamelen att lägga sig ned så att jag kunde stiga av och sedan gå en bit bort. När jag hade stigit ned från kamelns howdah och gått undan en liten bit, kom han tillbaka, band kamelen vid ett träd och lade sig under ett träd en bit från mig. När det åter var dags att resa gjorde han i ordning kamelen och ledde den fram till mig, varefter han gick undan och sade: ’Bestig kamelen.’ När jag hade satt mig ordentligt på kamelns rygg kom han tillbaka, tog tag i tygeln och började gå. På detta sätt förde han mig till Medina.” (Sira av Ibn Hisham, 1/469–470; Hayat as-Sahaba, 1/358–359.) Detta var den praktiska gestaltningen av ʿUthman ibn Talhas, må Allah vara nöjd med honom, höga moral före islam.

Hajjaj ibn Ilat, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Hajjaj och hans kunya, det vill säga tillnamn, var Abu Kilab; enligt en annan uppgift var den Abu Muhammad eller Abu ʿAbdullah. Hans far var Ilat ibn Khalid. Han tillhörde stammen Banu Sulaym.

Ibn Saʿd säger: När Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, befann sig i Khaybar kom han till honom, trädde i hans tjänst och antog islam. Därefter bosatte han sig i Medina. Det har berättats från Ibn Shihāb. Han var den förste som erkände Guds Sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, profetskap som sant och skickade folk till honom. (Al-Iṣāba 1/313).

I historien finns en förbluffande berättelse om hans antagande av islam. Ibn Abī al-Dunyā har i verket ”Hawātif al-Jinn”, och Ibn ʿAsākir har återberättat från Wāthila ibn al-Asqaʿ, må Gud vara nöjd med honom. Han sade: Så här gick det till när al-Hajjāj antog islam. Han var på väg till Mecka tillsammans med en karavan. När natten föll i en ödslig och skrämmande dal blev de mycket rädda. Al-Hajjājs följeslagare bad honom: ”Abū Kilāb, håll dig vaken hela natten och sitt och be om beskydd för dig själv och dina följeslagare.” Al-Hajjāj tog på sig vakthållningen och började upprepa följande ord medan han höll sig vaken:

Uʿīḏu nafsī wa-uʿīḏu ṣaḥbī,

min kulli jinniyyin bihādhā an-naqbī,

ḥattā aʿūda sāliman wa-rakbī.

Jag söker beskydd för mig själv och mina följeslagare mot alla jinner i detta bergspass, så att jag och min karavan kan återvända oskadda.

Medan han upprepade dessa ord hörde han plötsligt en röst från det osynliga recitera följande vers ur Koranen:

”O jinner och människor! Om ni kan tränga igenom himlarnas och jordens gränser, så gör det! Men ni kan inte göra det utan kraft.” – Sura ar-Raḥmān 33.

När de nådde Mecka berättade de om händelsen vid Qurayshs samlingsplats. Quraysh sade: ”Abu Kilab, det verkar som om även du har blivit gudlös. Detta är ju den uppenbarelse som enligt Muhammeds påstående har sänts ned till honom.” Hajjaj svarade: ”Vid Allah, det var just dessa ord som jag och mina följeslagare hörde.” Mitt under deras samtal kom Asī ibn Walīl dit. De sade till honom: ”Abu Hisham, hörde du vad denne Abu Kilab säger?” När han frågade vad saken gällde berättade de allt för honom. När han hade hört allt sade han: ”Vad finns det att förvånas över? De har hört det från Muhammed och återger det genom hans mun.” (Hayātus-sahāba 3/576–77).

Hajjajs hustru bodde fortfarande i Mecka, och alla hans tillgångar fanns också där. Efter att ha antagit islam insåg han att han måste flytta dessa tillgångar till Medina. Annars skulle Quraysh ta allt i beslag om de fick veta att han hade antagit islam. Även de polyteistiska meckanerna misstänkte honom. Det var inte heller lätt att föra hans pengar och egendom ut ur Mecka. Därför begav sig Hajjaj till Mecka och spred ryktet att Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade besegrats i Khaybar.

På ett ögonblick spreds nyheten över hela staden. För att göra Mekkas polyteister ännu gladare sade han: ”Alla Muhammeds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillhörigheter säljs. Jag vill köpa dem innan de andra köpmännen hinner dit. Många människor i Mecka är skyldiga mig pengar. Om ni anstränger er lite kan de lätt drivas in.” Meckanerna tog sig an denna goda gärning med all kraft. Genom sina ansträngningar och påtryckningar drev de in hans fordringar. Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, vördnadsvärde farbror al-Abbas, må Allah vara nöjd med honom, befann sig då i Mecka. Han satt hemma och hörde allt. Han blev så bedrövad att han inte ens gick ut för att kontrollera om nyheten var sann eller falsk. Han skickade en pojke för att kalla Hajjaj till sig. När Hajjaj kom avslöjade han den verkliga saken för al-Abbas, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Jag spred detta för att driva in mina utestående fordringar. Jag har själv antagit islam. Om meckanerna får veta det kommer de inte att ge mig ens en enda farthing av det jag har rätt till. Genom Allahs vilja är Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i säkerhet. Den muslimska armén har segrat i Khaybar, och Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har gift sig med dottern till Khaybars ledare, Huyayy ibn Akhtab, och lever nu som äkta man med henne. Avslöja inte denna hemliga information för någon förrän jag har kommit ut ur Qurayshs maktområde.”

I enlighet med överenskommelsen förblev al-Abbas, må Allah vara nöjd med honom, helt tyst i tre dagar. Den fjärde dagen, när han hade försäkrat sig om att Hajjaj hade kommit utom räckhåll för meckanerna, bytte han kläder, gick till Hajjajs hus och avslöjade den verkliga händelsen för hans hustru. Därefter gick han till Kabaområdet. Där pågick redan en diskussion om saken. Han sade till folket: ”Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har erövrat Khaybar, och dottern till Huyayy ibn Akhtab är nu hans hustru. Ledarna för Banu Abi al-Huqayq, det vill säga ledarna för Yathrib, har fått sina huvuden avhuggna. Hajjaj har lurat er och flytt med sina pengar och tillgångar.” Folk frågade: ”Vem hörde ni detta från?” Han svarade: ”Från Hajjaj.” När de frågade Hajjajs hustru bekräftade även hon saken. På den femte dagen kom nyheten också från Medina. Men nu kunde de inte göra någonting. Bytet var utom deras räckhåll. De blev tysta. (Ibn Saʿd 4/2, s. 14–15).

Hajjaj antog islam kort före slaget vid Khaybar. Det var i detta slag som han för första gången anslöt sig till den muslimska armén. När Mecka erövrades befann han sig utanför Medina. Den ädle Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, beslöt att genomföra expeditionen och kallade honom till Medina. På dagen för Meckas erövring gick Khalid ibn al-Walid, må Allah vara nöjd med honom, in i Mecka längs Banu Sulayms väg med en styrka på tusen soldater. I denna styrka bar tre män tre standar: Abbas ibn Mirdas, Khufaf ibn Nudbah och Hajjaj ibn Ilat. (Hayātus-sahāba 1/167).

Hajjaj var en förmögen man. Han lyckades också flytta alla sina tillgångar från Mecka. I Medina byggde han ett hus och en moské åt sig själv. (Al-Isāba, s. 327).

Det finns två uppgifter om tidpunkten för hans död. Enligt den ena dog han i början av Umar al-Faruqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. Enligt den andra blev han martyr i kamelen-slaget mellan Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Den första uppgiften är mer tillförlitlig. I kamelen-slaget var det inte Hajjaj utan hans son som blev martyr.

Qudamah ibn Maz’un, må Allah vara nöjd med honom

Han hette Qudamah och hade kunya eller smeknamnet Abu Umar. Hans far var Maj’un ibn Habib och hans mor Sukhaylah bint al-Anbas. (Anmärkning: Sirat Ibn Hisham 1/253).

Han var son av Banu Jumah-grenen inom Quraysh-stammen. Safiyyah bint al-Khattab, Umar ibn al-Khattabs syster, var hans hustru.

Qudamah antog islam under islams första tid. Bland dem som antog islam på Abu Bakr as-Siddiqs uppmaning fanns Uthman ibn مظ’un och hans två andra bröder, Qudamah och Abdullah. Han hade förmånen att genomföra två hijrah. Efter att han antagit islam emigrerade han först tillsammans med sina två bröder till Abessinien. Därefter hörde många av dem som hade emigrerat till Abessinien ett falskt rykte om att alla meckabor hade antagit islam och återvände därför till Mekka. Qudamah var en av dem som återvände. (Sirat Ibn Hisham 1/367).

Efter att Qudamah återvänt från Abessinien fortsatte han att bo i Mekka. Före slaget vid Badr emigrerade han åter till Medina och fick äran att delta i Badr. Därefter deltog han i alla slag, däribland Uhud och Khandaq.

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) utnämnde Qudamah till guvernör över Bahrain. Medan han innehade detta ämbete anklagades han för att ha druckit alkohol, och den föreskrivna bestraffningen för alkoholkonsumtion, eller ”hadd”, verkställdes mot honom. Han erkände inte sitt brott inför Umar. Även om hans försvar som en av Badr-sahabaherna var trovärdigt, blev hans brott enligt vittnesmålen och bevisen bevisat inför Umar. Därför verkställde kalifen ”hadd” mot honom. Enligt berättelsen kom en gång Jarud, hövding för Banu Abd al-Qays, till kalifen Umar och anklagade Qudamah för att ha druckit alkohol. Kalifen frågade Jarud: ”Finns det något annat vittne till denna händelse än du?” Jarud angav Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) som vittne. Umar kallade till sig Abu Hurayrah och frågade honom. Abu Hurayrah sade: ”Jag har aldrig sett Qudamah dricka alkohol, men jag har sett honom kräkas medan han var berusad.” Umar sade: ”Brottet kan inte bevisas med endast detta vittnesmål.” För att undersöka saken vidare kallade han Qudamah från Bahrain till Medina. Qudamah anlände till Medina. Jarud krävde åter inför kalifen att ”hadd” skulle verkställas mot honom. Umar frågade honom: ”Är du vittne eller kärande?” Jarud svarade: ”Vittne.” Kalifen sade: ”Du har utfört din uppgift; var nu tyst.” Därefter uppmanade Jarud åter kalifen att verkställa ”hadd”. På grund av hans överdrivenhet började Umar hysa misstankar. Han sade till Jarud: ”Håll din tunga i styr, annars varnar jag dig.” Jarud svarade kalifen: ”Umar, din kusin har druckit alkohol och ändå tillrättavisar du mig – det är inte rättvist.” Då sade Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) till kalifen: ”Amir al-mu’minin, om du hyser tvivel om vårt vittnesmål kan du kalla in och fråga Qudamahs hustru, Hind, Walids dotter.” Umar kallade henne. Även hon vittnade mot sin make.

Då välde Umars (må Allah vara nöjd med honom) rättvisa och rättfärdighet fram. Han sade till Qudamah: ”Qudamah, gör dig redo att ta emot straffet.” Qudamah svarade: ”Även om man utifrån deras vittnesmål antar att jag har druckit alkohol, har du ändå ingen rätt att verkställa ’hadd’ mot mig.” Umar frågade: ”Varför inte?” Qudamah reciterade då vers 11 ur den heliga Koranens sura al-Ma’idah: ”Allah säger: De som tror och gör goda gärningar har ingen synd för det de har ätit, när de har fruktat Allah, trott och gjort goda gärningar.” (Sura al-Ma’idah 11).

Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Qudamah, du förvränger versens betydelse. Om du verkligen fruktade Allah skulle du avstå från det förbjudna.” Qudamah var då sjuk. Därför rådfrågade kalifen de andra sahabaherna och uppsköt verkställandet av ”hadd”, alltså bestraffningen, i några dagar. Men för Umar var det outhärdligt att uppskjuta ”hadd” efter att brottet hade bevisats. Han rådfrågade sahabaherna en andra gång. Även denna gång ansåg alla att ”hadd” borde uppskjutas. Men kalifen Umar sade: ”Det är bättre för mig att han dör under piskan än att jag möter Allah medan bördan av detta vilar på mina axlar.” Han dröjde inte längre. Han verkställde ”hadd” mot Qudamah medan denne var sjuk och bröt alla förbindelser med honom.

En tid efter denna händelse utförde de båda hajj tillsammans igen. På vägen tillbaka till Medina somnade Umar (må Allah vara nöjd med honom) på en plats och fick i en dröm instruktion om att återupprätta förhållandet till Qudamah. Så snart han vaknade skickade han efter Qudamah. Men Qudamah vägrade att komma. Umar skickade då någon för andra gången och sade: ”Om du inte kommer frivilligt kommer du att hämtas med tvång.” Qudamah kom. Kalifen inledde själv samtalet. Därefter blev förhållandet mellan de båda åter normalt.

Det berättas att efter den ädle Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bortgång blev ingen annan badrisk följeslagare än Qudamah straffad anklagad för att ha druckit vin. (Al-Isabah 3/229).

Det råder oenighet om vilket år Qudamah, må Allah vara nöjd med honom, avled. Enligt den mest kända uppfattningen avled han år 36 enligt hijri, under Ali, må Allah vara nöjd med honom, kalifat, vid 68 års ålder. En annan uppfattning anger hans dödsår som 56 enligt hijri.

Hisham ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var Hisham och hans kunya eller tillnamn var Abu al-As och Abu Muti. Ibn Hibban säger: Under den förislamiska okunnighetens tid var Hishams kunya Abu al-As, det vill säga den olydiges fader. Efter att han antagit islam ändrade den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, den till Abu Muti – den lydiges fader. (Al-Isabah 2/604). Hans far var al-As ibn Wa’il. Han tillhörde Qurayshs gren Banu Sahm. Han var den yngre brodern till den berömde följeslagaren Amr ibn al-As, som erövrade Egypten.

Lycka eller olycka beror inte på åldersskillnader. Även om Hisham var yngre än Amr var han lyckligare lottad än sin äldre bror. Medan Amr fortfarande kämpade i avgudadyrkandets mörker strålade islams ljus redan från Hishams panna. Han antog islam redan under den första tiden av den islamiska förkunnelsen i Mekka och begav sig, plågad av meckanernas förföljelser, tillsammans med en karavan av muhajirer till Abessinien. Efter att ha stannat där en tid hörde han det falska ryktet att meckanerna hade antagit islam. Då återvände även han, tillsammans med många andra, till Mekka. Därifrån planerade han åter att utvandra till Medina, men tillfångatogs av sin far och medlemmar av sin klan.

Umar ibn al-Khattabs berättelse om detta återges i olika sira-verk. Han sade: ”Vi beslöt att utvandra till Medina. Jag, Ayyash ibn Rabi’ah och Hisham ibn al-As – vi tre – lovade varandra nära brunnen al-Udah, som tillhörde Banu Ghifar, i dalen Tandub, sex mil från Mekka, att var och en av oss skulle vara här följande morgon. Den som uteblev skulle med säkerhet bli tillfångatagen. Jag och Ayyash infann oss i tid, men Hisham blev tillfångatagen och torterad. När vi nådde Medina blev vi gäster hos Banu Amr ibn Awf i Quba. Under tiden kom Abu Jahl ibn Hisham och al-Harith ibn Hisham till Medina för att föra Ayyash tillbaka. De var Ayyashs kusiner på fädernet och hade samma mor. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befann sig då i Mekka. De sade till Ayyash: ’Din mor har svurit att hon inte ska kamma sitt hår eller gå från solen till skuggan innan hon har fått se dig. Återvänd med oss.’ Ayyashs hjärta veknade av kärlek till sin mor.”

Umar sade: Jag bad honom gång på gång att inte återvända med dem. Men till slut begav sig Ayyash tillsammans med dem mot Mekka. Efter att de hade färdats en bit band de fast Ayyash och förde honom under tortyr till Mekka. Där hölls han fången.

Umar sade: På den tiden brukade vi i Medina säga till varandra att Allah inte skulle godta ångern hos dem som på detta sätt hade utsatt sig själva för fara. Därefter kom Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till Medina, och följande vers ur Koranen uppenbarades:

Säg: ”O Mina tjänare, ni som har gjort orätt mot er själva, förtvivla inte om Allahs nåd. Allah kommer att förlåta alla synder. Han är förlåtande och barmhärtig.”

Umar säger: Jag skrev ned versen och skickade den i hemlighet till Hisham i Mekka. Hisham säger: Jag brukade läsa denna vers när jag satt på platsen i Mekka som kallas Dhu Tuwa, men jag förstod ingenting. Till slut bad jag Allah om nåden att förstå den. Då förstod jag att denna vers hade uppenbarats om oss. Därefter begav jag mig till Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, i Medina. (Hayatus-Sahaba 1/345–346; Sira Ibn Hisham 1/474–476; al-Isaba 3/604).

Ibn Hisham säger: En pålitlig person berättade för mig att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, en dag sade i Medina: ”Vem av er kan hjälpa mig när det gäller Ayyash ibn Rabi’a och Hisham ibn al-As?” Walid ibn al-Walid ibn al-Mughira sade: ”O Guds Sändebud, jag ska hjälpa dig med dem.” Därefter begav han sig mot Mekka. Han gick i hemlighet in i Mekka och fick syn på en kvinna som bar på mat. Han frågade henne: ”O Allahs tjänarinna, vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag är på väg till dessa två fångar”, det vill säga Ayyash och Hisham. Walid följde efter kvinnan och fann på så sätt fängelset. De hölls bundna i ett rum utan tak. När natten hade fallit klättrade Walid över muren och nådde fram till dem. Med hjälp av en sten skar han av deras bojor. Sedan gav sig de tre tillsammans av och flydde till Medina ridande på Walids kamel. När deras enda riddjur snubblade skadades ett av Walids fingrar och färgades av blod. Han reciterade följande vers till sitt finger: ”Är du mer än ett finger som blöder? Och vad jag än drabbats av är för Allahs sak.”

”O du, du är ju inget annat än ett finger som har färgats av blod. Det som har drabbat dig har skett för Allahs sak.” (Sira Ibn Hisham 1/476)

Slagen vid Badr, Uhud och al-Khandaq avslutades medan Hisham fortfarande var fånge i Mekka. Efter slaget vid al-Khandaq kom han till Medina. I alla de strider som utkämpades mot de otrogna efter al-Khandaq deltog han aktivt. Waqidi säger att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, under månaden Ramadan före erövringen av Mekka skickade Hisham på ett fälttåg. (al-Isaba 3/604)

Att leda arméer samt visa tapperhet och mod var särskilda kännetecken för Hishams släkt. Barnen i denna familj växte upp under svärdens skugga. Efter Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, bortgång fick man under Abu Bakrs kalifat se prov på några av dessa egenskaper. Enligt vissa berättelser skickade den förste kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, honom tillsammans med Nuaym ibn Abdullah och några andra personer till den romerske kejsaren Herakleios hov för att kalla honom till islam. Hisham berättar i detta sammanhang: Jag skickades tillsammans med några personer till Herakleios. När vi nådde Ghuta, det vill säga Damaskus, begav vi oss till Jabala ibn Ayham al-Ghassanis hus. Han skickade en sändebud för att tala med oss. Vi sade: ”Vi har skickats till kejsaren och kommer inte att tala med någon sändebud. Om vi får tillstånd talar vi med honom själv.” Till slut gav Jabala oss tillstånd att gå till honom.

Jabala sade till oss: ”Vad har ni att säga?” Hisham säger: Jag framförde islams budskap för honom. Vid den tiden bar han och hans hovmän svarta kläder. Jag frågade honom: ”Varför bär ni dessa kläder?” Han svarade: ”Vi har tagit på oss dessa kläder och svurit att vi inte ska ta av dem förrän vi har drivit bort er från Levanten.” Jag sade: ”Vid Allahs ed! Vi kommer, om Allah vill, att ta denna tron och ert imperium från er kejsare. Vår profet Muhammad, frid och välsignelser vare med honom, har förutsagt just detta.” Jabala sade: ”Nej, det är inte ni, utan de som fastar om dagen och står uppe i tillbedjan om natten som är värdiga till detta. Hur fastar ni?” Jag berättade för honom om vår fasta. Då blev Jabalas ansikte mörkt. Därefter skickade han oss, tillsammans med en sändebud, till kejsaren Herakleios.

Hisham säger: Vi fortsatte tillsammans med sändebudet. När vi närmade oss staden sade sändebudet som följde med oss: ”Era riddjur kan inte gå in i kejsarens stad. Om ni vill kan jag ordna turkiska hästar och mulor åt er.” Vi sade: ”Vi kommer inte att gå in i staden på något annat sätt än ridande på dessa djur.” När kejsaren informerades om vår orubblighet gav han oss tillstånd att gå in enligt vår önskan. Med svärden hängande över axlarna nådde vi fram till kejsarens kammare.

När Hisham ibn al-As och hans följeslagare på detta sätt steg ner från sina riddjur utanför det kungliga hovet, betraktade kejsaren dem. När de uttalade ”La ilaha illallah wa Allahu akbar” darrade de som dadelpalmens löv, när de rörs av vinden. Kejsaren lät meddela dem genom andra att de inte hade rätt att förkunna religionen så högljutt. Då gick de till kejsaren.

Kejsaren satt på tronen och de romerska militärbefälhavarna satt på sina platser. Kejsaren sade leende till dem: Varför hälsade ni inte på mig på samma sätt som ni hälsar och utbyter hälsningar sinsemellan? En vältalig arabisktalande man satt bredvid kejsaren. De svarade: Vår hälsning är inte tillåten för dig, och det är inte heller lämpligt för oss att uttala er hälsning med våra munnar. Kejsaren frågade: Hur hälsar ni varandra och er kung? De svarade: ”As-salamu alayka.” Kejsaren frågade på nytt: Vilket är ert högsta uttryck? De svarade: ”La ilaha illallahu wa Allahu akbar” – det finns ingen gud utom Allah, och Allah är den störste. Därefter redogjorde de inför kejsaren för olika delar av islams religion, såsom salat, sawm, hajj och zakat. Delegationen stannade hos honom i tre dagar som hans gäster och återvände sedan till Medina. Detaljerade skildringar av denna missionsresa finns i olika sīra-verk. (Al-Isaba 2/471; Hayat as-Sahaba 1/204, 405, 3/557–562.) I vissa berättelser sägs det emellertid att den som reste till kejsar Herakleios hov med uppdraget att förmedla islam inte var denne Hisham, utan en annan Hisham. (Al-Isaba 3/704.)

Under kalifen Abu Bakrs regering samlade romarna, efter ett par sammandrabbningar, en stor armé vid Ajnadayn och gjorde sig redo för strid. Sammandrabbningen började i månaden Jumada al-awwal år 13 efter hijra. Al-Waqidi har, med Umm Bakr bint al-Miswar som källa, berättat: I detta slag märkte Hisham att några muslimska soldater hade börjat fly. Han kastade då av sig sitt ansiktsskydd, gick rakt in mot fiendens led och ropade: O muslimska soldater! Jag är Hisham ibn al-As. Följ med mig. Flyr ni från paradiset?

Dessa oomskurna människor kan inte stå emot era svärd. Den muslimska armén anslöt sig till Hisham och gick till ett våldsamt angrepp mot den romerska armén. Romarna samlades vid mynningen av en smal passage. Hisham angrep dem från motsatt håll. Romarna gick till gemensamt angrepp, dödade honom och flydde över hans kropp. När de muslimska soldaterna kom dit tvekade de att förfölja fienden av rädsla för att trampa på hans söndertrasade kropp. Då kom hans äldre bror Amr och sade: O människor! Allah har skänkt honom martyrskap, tagit hans själ och hans kropp ligger här. Därefter tog de muslimska soldaterna sig över hans kropp genom den smala passagen och förföljde fiendens armé. Amr ibn al-As samlade ihop de utspridda kvarlevorna och begravde honom. (Al-Isaba 3/604.)

Enligt Ibn al-Mubarak led han emellertid martyrdöden i slaget vid Yarmuk under kalifen Umars tid. (Al-Isti’ab, noter till Al-Isaba 3/593–595)

Hisham ibn al-As var yngre än sin bror Amr ibn al-As, men han var mer rättfärdig än sin äldre bror. Efter Hishams martyrdöd satt några Quraysh-män en gång bakom Kaba och talade om de två bröderna. Då fick de se Amr medan han utförde tawaf och frågade honom: Vem av er två är bättre – du eller din bror Hisham? Han svarade: Jag talar å bådas vägnar. Hans mor var dotter till Hashim ibn al-Mughira, medan min mor var en slavinna. Vår far älskade honom mer än mig. Och ni vet ju hur varje far kan bedöma sina barn. Vi två tävlade i goda gärningar, och han besegrade mig alltid. Både han och jag deltog i strid, och hela natten bad vi båda Allah om att få dö som martyrer. Allah besvarade hans bön, medan min bön inte blev besvarad. (Al-Isaba 1/604)

Allahs ädle Sändebud vittnade om de två brödernas fasta tro. Han sade: Hisham och Amr, al-As två söner, är troende.

När Umar al-Faruq hörde nyheten om Hishams martyrdöd sade han: Må Allah sända sin barmhärtighet över honom. Han var en utmärkt tjänare åt islam.

Dhū ash-Shimālayn, ʿUmayr ibn ʿAbd ʿAmr, må Allah vara nöjd med honom.

Hans egentliga namn var ʿUmayr, hans kunya var Abū Muḥammad och hans laqab eller hederstitel var Dhū ash-Shimālayn. Hans fars namn var ʿAbd ʿAmr. Han tillhörde Khuzāʿa-stammen. Eftersom han utförde alla handlingar med båda händerna blev Dhū ash-Shimālayn, ”den som har två högra händer”, hans hederstitel. Hans far, ʿAbd ʿAmr ibn Naḍla, kom till Mecka och ingick ett förbund med ʿAbd ibn Ḥārith ibn Naḍla ibn Zahbar, varefter han bosatte sig där permanent. ʿAbd gifte sin egen dotter Nūm bint ʿAbd med honom. Med henne fick han sonen Dhū ash-Shimālayn och dottern Rayṭa. (Ṭabaqāt Ibn Saʿd 3/167).

Det bör nämnas att sīra-verken omtalar en eller två personer med de två laqab eller hederstitlarna Dhū ash-Shimālayn, det vill säga ”den som har två högra händer”, och Dhū al-Yadayn, det vill säga ”den som har två händer”. Sīra-experterna är oeniga om huruvida dessa två titlar tillhör samma person eller två olika personer. Enligt majoriteten tillhör båda titlarna samma person. Ibn Saʿd har exempelvis gett ett avsnitt i sitt verk Ṭabaqāt rubriken: ”Dhū al-Yadayn, även kallad Dhū ash-Shimālayn”, det vill säga Dhū al-Yadayn, som också kallas Dhū ash-Shimālayn. (Ṭabaqāt 3/167).

Men denna uppfattning accepteras inte av många. Enligt dem rör det sig i själva verket om två olika personer. Detta stöds också av haditherna. En händelse rörande personen Dhū al-Yadayn har återberättats i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Ṣaḥīḥ Muslim från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom. En gång utförde Guds sändebud bönen med två rakʿāt i stället för fyra och avslutade den med salām. Alla följeslagarna blev förvånade, men ingen vågade ställa någon fråga. Dhū al-Yadayn var mycket modig. Han frågade: ”Guds sändebud! Har bönen förkortats, eller har du glömt?” Guds sändebud bad följeslagarna bekräfta om hans ord var riktiga. Alla stödde Dhū al-Yadayn och sade: ”Du har bara utfört två rakʿāt.” Efter att detta hade bekräftats utförde han de återstående två rakʿāt och gjorde sedan sujūd as-sahw. (Bukhārī: kapitlet om adhān, avsnittet: ”Ska imamen följa de bedjandes utsaga när han tvivlar?”)

Berättaren av ovanstående hadith var Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom. Han antog islam under det sjunde hijriåret, vid tiden för Khaybar-fälttåget. Dhū ash-Shimālayn stupade däremot som martyr i slaget vid Badr, fem år tidigare. Därför kan Dhū al-Yadayn och Dhū ash-Shimālayn inte ha varit samma person. Dessutom skiljer sig deras namn åt. Den ene hette Khirbāq och den andre ʿUmayr. (Siyar aṣ-Ṣaḥāba, al-Muhājirūn 2/327). Abū ʿUmar säger: ”Dhū ash-Shimālayn stupade som martyr vid Badr; han var inte Dhū al-Yadayn.” (Al-Iṣāba 3/33).

Det finns ingen information om när eller hur Dhū ash-Shimālayn antog islam. Efter att ha antagit islam emigrerade han till Medina och blev gäst hos Saʿd ibn Khaythama. Guds sändebud upprättade ett broderskapsband mellan honom och Yazīd ibn Ḥārith. Han levde inte länge efter att ha antagit islam. Efter ankomsten till Medina deltog han och hans trosbroder Yazīd i det stora slaget vid Badr. Detta var det första och sista slaget i hans liv. I detta slag stupade han som martyr genom handen på den icke-troende Abū Usāma Zuhayr ibn Muʿāwiya al-Jushamī. Han var endast trettio år gammal när han dog. Även hans trosbroder Yazīd stupade som martyr i detta slag. (Ṭabaqāt 3/168, Ansāb al-Ashrāf 1/295).

Muʿayqib ibn Abī Fāṭima, må Allah vara nöjd med honom

Muʿayqib tillhörde Daws-stammen. Av någon okänd anledning blev han emellertid slav och kom till Saʿīd ibn al-ʿĀṣ i Mecka. (Ansāb al-Ashrāf 1/200).

Enligt en annan berättelse var han av Azd-stammen och en halif, det vill säga en förbundsförvant, till Mekkas Banu Abd Shams. Han antog islam redan under den första perioden av den islamiska kallelsen och emigrerade till Abessinien tillsammans med den andra gruppen som begav sig dit. Från Abessinien kom han till Medina vid tiden för Khaybar-fälttåget. Enligt en berättelse kom han från Mecka till Medina tillsammans med Abu Musa al-Ashʿari och deltog i Khaybar-fälttåget. I vissa andra berättelser sägs det att han deltog i slaget vid Badr och i Bayʿat al-Ridwan. Detta visar att han kom till Medina före Khaybar-fälttåget. Enligt dessa berättelser emigrerade han inte till Abessinien. Al-Waqidi säger emellertid: ”Jag har hört från dem som säger att han emigrerade till Abessinien att Muʿayqib från Abessinien reste direkt till Medina tillsammans med Jaʿfar ibn Abi Talib.” (Ansab al-Ashraf 1/200).

Det är dock riktigt att han kom till Medina efter Khaybar-fälttåget. Han kunde inte delta i vare sig Badr eller Khaybar. Ibn Saʿd har också upptagit honom bland de följeslagare som antog islam under den första perioden men gick miste om äran att delta i Badr.

Under Guds ädlaste Sändebuds livstid anförtroddes han profetskapets ”khatam”, eller sigill. Därför visade Abu Bakr och Umar honom särskild respekt efter Guds Sändebuds bortgång. Under de båda nämndas kalifat hade han ansvar för all ekonomisk verksamhet och var utsedd till förvaltare av Bayt al-Mal.

Kalifen Umar älskade honom mycket. På ålderns höst drabbades han av spetälska. Kalifen gjorde allt han kunde för att behandla honom. När han fick höra talas om någon skicklig läkare kallade han dit denne och lät honom behandla honom. Men det hjälpte inte. Däremot undanröjdes risken för att sjukdomen skulle förvärras ytterligare. Människor brukar undvika att umgås och äta och dricka tillsammans med spetälska; men Umar brukade sitta och äta med honom vid samma duk. En gång serverades kvällsmat åt kalifen Umar och hans följeslagare. Kalifen gick ut ur huset och kallade på Muʿayqib ibn Abi Fatima för att äta tillsammans med dem. De närvarande blev rädda. Umar sade till Muʿayqib: ”Sätt dig bredvid mig. Vid Gud, om någon annan än du hade haft denna sjukdom skulle jag inte ha ätit ur samma fat med honom. Ät med god aptit från din sida.” Muʿayqib satte sig tillsammans med dem och åt ur samma fat. (Hayat al-Sahaba 2/458). Enligt en annan berättelse sade Umar: ”Om han inte hade varit en av Guds Sändebuds följeslagare skulle jag inte ha ätit med honom.” (Ansab al-Ashraf 1/200).

Efter kalifen Umar fortsatte kalifen Uthman att behandla honom på samma sätt. Guds Sändebuds sigill förblev till slut i hans förvar. Sigillet föll ur hans hand i en brunn som kallades Biʾr Maʿuna, eller Maʿuna-brunnen. Han dog mot slutet av det år då sigillet föll ned i brunnen. Al-Baladhuri säger: ”Han avled det år då Afrika-fälttåget genomfördes under kalifen Uthmans tid.” (Ansab al-Ashraf 1/200)

Historiska källor nämner en son till honom vid namn Muhammad ibn Muʿayqib. Han återberättade också hadither från sin far Muʿayqib.

När det gällde utbildning var han inte någon särskilt framstående person. Däremot var han skicklig i läsning och skrivning. När Umar skänkte sin egendom som waqf författade Muʿayqib waqf-dokumentet. Han var också kunnig i Guds Sändebuds hadither. I hadithsamlingarna finns ett antal hadither återberättade från honom. Av dessa återberättades två av både al-Bukhari och Muslim, det vill säga de är muttafaq ʿalayh, medan en återberättades enbart av imam Muslim.

Aban ibn Saʿid ibn al-ʿAs

Abans far hette Abu Uhayha Sa’id ibn al-‘As och hans mor hette Hind bint al-Mughira. Hans släktlinje förenades med Allahs Sändebuds (s.a.w.) släktlinje genom deras gemensamma anfader Abd Manaf, som var den femte anfadern räknat uppifrån i hans släkt. (Usud al-Ghaba 1/35)

Hans far Sa’id var en framstående person bland Quraysh. Han dog som icke-muslim i Ta’if under det andra eller tredje hijriåret och begravdes där. (Ansab al-Ashraf 1/142, 368).

Han hade flera dugliga söner. Khalid och ‘Amr bland dem antog islam redan under islams första tid och utvandrade till Abessinien. (Al-Isaba 1/13).

Aban förblev avgudadyrkare tillsammans med sina två andra bröder, ‘Ubayda och al-‘As. Han blev djupt bedrövad när hans två bröder Khalid och ‘Amr antog islam. Denna sorg kom till uttryck i en qasida som han författade. En av dess verser lyder:

Ack! Om de döda i Jariba bara hade sett den lögn som ‘Amr och Khalid hade tillskrivit religionen! (Al-Isaba 1/13) (Usud al-Ghaba 1/35).

Aban fortsatte tillsammans med sina två andra bröder att motarbeta Allahs Sändebud (s.a.w.) och muslimerna. Han lämnade Mecka tillsammans med ‘Ubayda och al-‘As för att strida mot muslimerna i slaget vid Badr. ‘Ubayda och al-‘As dödades på ett tragiskt sätt av muslimerna. Aban lyckades med knapp nöd återvända till Mecka med livet i behåll.

Ibn Hisham har nämnt en händelse ur Abans liv före islam: Under tiden före islam gifte Allahs Sändebud (s.a.w.) bort flera av sina döttrar till unga män ur Quraysh i Mecka. När konflikten mellan Allahs Sändebud (s.a.w.) och Quraysh började, bad Qurayshs ledare hans svärsöner att skilja sig från hans döttrar. Allahs Sändebuds (s.a.w.) dotter Ruqayya var hustru till ‘Utba ibn Abi Lahab. Quraysh sade till ‘Utba: »Skilj dig från Muhammeds dotter.« Han gick med på det under förutsättning att de gifte bort honom med en dotter till Aban ibn Sa’id eller en dotter till Sa’id ibn al-‘As. De accepterade ‘Utbas krav, gifte bort honom med Sa’id ibn al-‘As dotter och lät honom därefter skilja sig från Ruqayya. (Sira ibn Hisham 625).

Strax före fördraget i Hudaybiyya skickade Allahs Sändebud (s.a.w.) ‘Uthman (r.a.) till Quraysh i Mecka med sitt budskap. ‘Uthman (r.a.) färdades mot Mecka genom dalen Balda. Quraysh frågade honom: »Vart är du på väg?« ‘Uthman sade till dem det som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade instruerat honom att säga. Då trädde Aban ibn Sa’id fram ur Quraysh och hälsade ‘Uthman välkommen. Han hade redan tidigare en nära relation till ‘Uthman. Aban gjorde sin häst redo, lät ‘Uthman sitta upp bakom honom och tog ansvar för hans säkerhet. Därefter förde Aban ‘Uthman till Mecka. (Hayat as-Sahaba 1/156).

När Uthman kom till Abans hus frågade Aban honom: ”Varför ser dina kläder ut så där?” Uthmans skjorta nådde ungefär till mitten mellan knäna och anklarna. Aban fortsatte: ”Varför låter du inte skjortan bli lika lång som hos männen i ditt folk?” Uthman svarade: ”Så här bär vår Profet sina kläder.” Aban sade: ”Gå runt Kaba.” Uthman svarade: ”Vi kan inte göra något förrän vår Profet har gjort det. Vi följer endast hans fotspår.” (Hayatus-Sahaba 2/358–359; al-Istiab 35; Sirat Ibn Hisham 2/315).

Även om Aban under lång tid hade varit fientligt inställd till islam och islams Profet upphörde han vid denna tid inte alls att söka sanningen. Han brukade fråga lärda män om Allahs Sändebuds profetskap. På den tiden var Sham, eller Syrien, ett centrum för lärda, framstående och erfarna människor. Aban reste dit i affärer. En gång sade han i samtal till en kristen eremit där: ”Jag är son till en man ur Quraysh-stammen i Hijaz. En man ur denna stam gör anspråk på att vara utsedd av Allah. Han säger att Allah har sänt honom som profet, liksom Jesus och Moses.” Eremiten frågade efter mannens namn. Aban svarade: ”Han heter Muhammad.” Eremiten förklarade, i enlighet med beskrivningarna i de himmelska skrifterna, vid vilken ålder en profet skulle träda fram, hans härstamning och annat. När Aban hade hört honom sade han: ”Allt detta finns ju hos den mannen.” Då sade eremiten: ”Vid Allahs ed, då kommer denne man, efter att ha utvidgat sitt herravälde över hela Arabien, att sprida det över hela världen. När du återvänder ska du framföra min hälsning till denne gode tjänare av Allah.” Denne eremit eller präst i Sham hette Yakka. När Aban sedan återvände från Sham var han inte längre densamme som tidigare. Hans kraft att motsätta sig islam och muslimer hade tagit slut. (Usud al-Ghaba 1/35; al-Isaba 1/13).

När Aban tänkte på sina förfäders religion och på jämnårigas förebråelser och hån förblev han helt tyst under en tid. Men den längtan efter sanningen som hade väckts inom honom kunde han inte undertrycka länge. Under tiden återvände hans bröder Amr och Khalid från Abessinien och fortsatte att hålla kontakt med Aban. Därefter antog han islam och utvandrade till Medina, redan före slaget vid Khaybar. De tre bröderna deltog tillsammans med Allahs Sändebud i expeditionen mot Khaybar. (al-Isaba 1/13).

En annan berättelse säger att den ädle Allahs Sändebud, efter att Aban hade anlänt till Medina, utnämnde honom till befälhavare för en liten styrka och sände honom mot Najd. När han efter att ha lyckats med expeditionen återvände till Medina hade segern vid Khaybar redan fullbordats. Just då anlände Abu Hurayra till Medina tillsammans med de övriga utvandrarna från Abessinien. De båda gick tillsammans till Allahs Sändebud. Allahs Sändebud gav dem en del av krigsbytet från Khaybar. Utöver expeditionen till Najd fick han även befälet eller ledarskapet över flera mindre expeditioner av Allahs Sändebud.

Aban deltog tillsammans med Allahs ädle Sändebud i expeditionen mot Taif. När Abu Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, såg Abans fars grav i Taif utbrast han: ”Må Allahs förbannelse eller fördömelse drabba den som ligger i denna grav. Han var en som trotsade Allah och Hans Sändebud.” Aban och hans bror Amr invände genast mot Abu Bakrs ord och sade några förklenande saker om hans far Abu Quhafa. Då sade Allahs Sändebud: ”Förolämpa inte de döda. När ni förolämpar de döda sårar ni de levande.” (Ansab al-Ashraf 1/142, 368).

Allahs ädle Sändebud utnämnde Aban till guvernör över Bahrain i stället för Alā ibn al-Hadrami. Han tjänstgjorde i denna befattning fram till Allahs Sändebuds bortgång. När han fick höra nyheten om Allahs Sändebuds bortgång återvände han till Medina. (al-Istiab 1/35).

Aban tjänstgjorde också som skrivare åt Allahs Sändebud. (Ansab al-Ashraf 1/532).

Efter Allahs Sändebuds bortgång valdes Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till kalif. Även efter att den allmänna trohetseden till honom hade avlagts var Aban en av de få män ur Quraysh som under en tid avstod från att avlägga eden. När medlemmarna av Banu Hashim avlade trohetseden försvann hans invändning, och han avlade också eden.

Kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, avsatte ingen av de guvernörer eller tjänstemän som hade utsetts av Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Även Aban var en guvernör som hade utsetts av Guds sändebud. Abu Bakr bad Aban att återvända till sitt uppdrag, men Aban avvisade kalifens begäran. Enligt vissa berättelser tog han till slut åter på sig uppdraget som guvernör i Jemen efter kalifens upprepade vädjanden.

Ibn Saʿd berättar: När Aban avvisade kalifens begäran sade ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, en dag till Aban: ”Han borde inte ha lämnat sin tjänst på detta sätt utan imamens eller ledarens tillstånd. Och nu vägrar han dessutom att återvända dit på hans befallning.” Aban svarade: ”Vid Allahs ed! Efter Guds sändebud kommer jag inte att arbeta för någon annan. Om jag hade gjort det skulle jag, på grund av Abu Bakrs ställning och hans företräde i att anta islam, ha blivit hans ʿāmil, det vill säga hans tjänsteman.” Abu Bakr rådgjorde då med följeslagarna om vem som kunde skickas till Bahrain. ʿUthmān sade: ”Eftersom ʿAlāʾ ibn al-Haḍramī tidigare var där, bör han skickas dit.” ʿUmar sade: ”Aban bör tvingas att återvända dit.” Men Abu Bakr vägrade att göra detta. Han sade: ”Jag kan inte tvinga den som säger: ’Efter Guds sändebud kommer jag inte att arbeta för någon annan.’” Därefter utnämnde han ʿAlāʾ ibn al-Haḍramī till guvernör i Bahrain. (Ḥayāt al-ṣaḥāba 2/59.)

Det råder delade meningar bland biografiforskare om när den ärevördige Aban dog. Enligt Mūsā ibn ʿUqba och de flesta släktforskare stupade han under slaget vid Ajnādayn, mot slutet av den ärevördige Abu Bakrs kalifat, år 13 efter hijra. Enligt Ibn Isḥāq stupade han i slaget vid Yarmūk, medan andra menar att han stupade på dagen för Marj al-Ṣaffar. En annan berättelse uppger att han dog år 27 efter hijra, under kalifen ʿUthmāns kalifat, och att den ʿuthmānska muṣḥafen sammanställdes under hans överinseende av den ärevördige Zayd ibn Thābit. Det finns emellertid tillräckliga skäl att anse den förstnämnda uppfattningen vara den riktiga.

ʿAmr ibn Umayya, må Allah vara nöjd med honom

Hans namn var ʿAmr och hans kunya, eller tilltalsnamn, var Abū Umayya. Hans fars namn var Umayya. Han tillhörde Banū Kināna. Ibn Hishām beskriver honom som en av den förislamiska Arabvärldens främsta kloka män under tiden nära Guds sändebuds profetkallelse, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och återger i detta sammanhang även en händelse. (Sīrat Ibn Hishām 1/204, 207.) Han kämpade med stor tapperhet och mod mot muslimerna på de mekanska avgudadyrkarnas sida i slagen vid Badr och Uḥud. Strax efter Uḥud antog han islam och emigrerade till Medina.

Efter att han hade antagit islam deltog han för första gången i händelsen vid Biʾr Maʿūna. Händelsen var följande: Under den fjärde månaden efter slaget vid Uḥud kom Abū Barāʾ ʿĀmir ibn Mālik ibn Jaʿfar, Mulāʿib al-Asinna, hövding för Banū Kilāb i Najd, till den ärevördige Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Medina. Guds sändebud framförde islams budskap för honom. Utan att uttrycka något ställningstagande för eller emot sade han: ”Om du skickade några av dina följeslagare till Kilāb-stammen i Najd skulle de kanske anta islam.” Guds sändebud sade: ”Jag hyser oro när det gäller folket i Najd.” Men eftersom Abū Barāʾ tog fullt ansvar för den utsända gruppens säkerhet skickade Guds sändebud en grupp på fyrtio, enligt en annan uppgift sjuttio, män under ledning av Mundhir ibn ʿĀmir. De nådde platsen som kallades Biʾr Maʿūna, slog upp sina tält och stannade där. Genom Ḥarām ibn Milḥān överlämnade de sedan Guds sändebuds brev med islams budskap till ʿĀmir ibn al-Ṭufayl.

ʿĀmir ibn al-Ṭufayl dödade sändebudet Ḥarām och lät meddela stammarna ʿAṣiyya, Riʿl, Dhakwān med flera att de snabbt skulle ge sig av för att strida mot den muslimska gruppen. De samlades. När muslimerna märkte att Ḥarām dröjde med att återvända gav de sig ut för att leta efter honom. Efter att ha färdats en kort sträcka mötte de Riʿl, Dhakwān och de andra stammarna. Alla gick tillsammans till angrepp mot den muslimska gruppen och dödade dem. Endast ʿAmr ibn Umayya överlevde. Han togs till fånga av fiendens styrkor och fördes inför ʿĀmir ibn al-Ṭufayl. När denne fick veta att ʿAmr ibn Umayya tillhörde Muḍar-stammen släppte han honom och sade: ”Jag hade lovat att frige en av min mors slavar.” Som ett tecken på förödmjukelse klippte han dock av håret framtill på hans huvud. (Sīrat Ibn Hishām 2/184–185.)

I denna händelse vid Biʾr Maʿūna stupade även den berömde följeslagaren ʿĀmir ibn Fuhayra. När ʿAmr ibn Umayya hade tillfångatagits och förts inför ʿĀmir ibn al-Ṭufayl pekade denne på ʿĀmir ibn Fuhayras kropp och frågade honom: ”Vem är denne man?” ʿAmr ibn Umayya svarade: ”ʿĀmir ibn Fuhayra.” Då sade ʿĀmir ibn al-Ṭufayl: ”Jag såg att hans kropp, efter att han hade dödats, steg högt upp genom luften mot himlen och sedan åter sänktes ned.” (Ḥayāt al-ṣaḥāba 3/595.)

När ʿAmr ibn Umayya, efter att ha undkommit fienderna vid Biʾr Maʿuna, på väg mot Medina nådde en plats som kallades Qarqara, mötte han två män som kom från motsatt håll. De båda männen kom också och satte sig i skuggan av trädet där han vilade. När ʿAmr ibn Umayya genom samtal med dem fick veta att de tillhörde stammen Banū ʿĀmir förblev han tyst. När de hade somnat angrep ʿAmr dem och dödade dem båda. Han trodde att detta skulle vara en vedergällning för det som Banū ʿĀmir hade gjort mot Allahs sändebuds följeslagare. När ʿAmr hade nått Medina och berättat om händelsen för Allahs sändebud sade han: ”ʿAmr, du har begått två dråp för vilka jag ovillkorligen måste betala diya, det vill säga blodspengar.” Det bör nämnas att Allahs sändebud redan före denna händelse hade slutit ett avtal med Banū ʿĀmir. (Sīrat Ibn Hišām 2/186.) Därefter betalade Allahs sändebud deras diya. (Sīrat Ibn Hišām 1/564.)

Under det sjätte hijriåret beordrade den ädle Allahs sändebud ʿAmr ibn Umayya att bege sig till Abessinien med ett brev som innehöll en inbjudan till islam. I brevet rekommenderade Allahs sändebud Najāshī att ge de muhājirer som befann sig i Abessinien gästfrihet och skickade också ett äktenskapsförslag till Umm Ḥabība bint Abī Sufyān, som fortfarande vistades där tillsammans med Abessiniens muhājirer. Det bör nämnas att Umm Ḥabība var hustru till ʿUbaydullāh ibn Jaḥš. Hon hade tidigt antagit islam i Mecka och utvandrat till Abessinien med sin make. När maken ʿUbaydullāh där avsade sig islam och antog kristendomen upplöstes deras äktenskapliga förbindelse. Efter att ha fått detta inbjudningsbrev antog Najāshī islam genom Ǧaʿfar ibn Abī Ṭālib och skrev ett svar till Allahs sändebud. I brevet nämnde han att han hade antagit islam, framförde hälsningar till Allahs sändebud och angav att han skulle ge muhājirerna gästfrihet, bland annat. I enlighet med Allahs sändebuds brev framförde Najāšī själv äktenskapsförslaget till Umm Ḥabība på hans vägnar. Han blev själv Allahs sändebuds ombud och betalade efter vigseln en brudgåva på fyrahundra dinarer på Allahs sändebuds vägnar. (Sīrat Ibn Hišām 1/224, 324.) (Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 1/158, 3/596–597.)

När denne ʿAmr ibn Umayya nådde fram till Najāšī som Allahs sändebuds sändebud, befann sig även ʿAmr ibn al-ʿĀṣ där, som vid den tiden var islams mest hängivne fiende. Han bad Najāšī att överlämna ʿAmr ibn Umayya till honom så att han kunde döda honom för att hämnas och höja sin ställning hos Qurayš. (Sīrat Ibn Hišām 2/276–277.)

De muhājirer som befann sig i Abessinien fördes av ʿAmr ibn Umayya till Medina med två skepp vid tiden för Khaybarslaget. (Sīrat Ibn Hišām 2/359.)

Efter att han återvänt till Medina från sitt diplomatiska uppdrag i Abessinien fick han i uppdrag att hämnas ett av Abū Sufyāns illdåd. Händelsen var följande: Abū Sufyān uppmuntrade några män att mörda Allahs sändebud. En man åtog sig uppdraget, och Abū Sufyān försåg honom med det han behövde. Han kom till Medina och gick direkt till Allahs sändebud i moskén. Allahs sändebud förstod hans avsikt. Han lät mannen förstå att han visste vilket ärende han hade kommit i. Mannen var nära att angripa Allahs sändebud när ʿUsayd ibn Ḥuḍayr plötsligt grep tag i honom och höll fast honom. En dolk föll fram under mannens kläder. Brottet var uppenbart, och inga vittnen behövdes. Men Barmhärtigheten för hela världarna förlät honom. Då avslöjade han hela Abū Sufyāns komplott.

Eftersom Abū Sufyān var huvudpersonen bakom denna händelse och det på grund av honom ständigt rådde krigstillstånd mellan Qurayš i Mecka och Medinas invånare, skickade den ädle Allahs sändebud ʿAmr ibn Umayya och enligt en annan uppgift Salama ibn Aslam, eller Jabbār ibn Ṣakhr al-Anṣārī, på ett hemligt uppdrag till Mecka. Han beordrade dem att, om de fick möjlighet, för alltid avlägsna denna upphovsman till oroligheterna från världen.

ʿAmr och Salama nådde i hemlighet Mecka, men Muʿāwiya fick syn på dem medan han gjorde tawāf runt Kaba. Nyheten spreds bland Qurayš. De sade till varandra att deras ankomst utan tvekan hade ett syfte och att de säkert skulle ställa till med något. När ʿAmr och Salama märkte att deras ankomst hade blivit känd bland Qurayš lämnade de Mecka. På vägen mötte de ʿUbaydullāh ibn Mālik och en man från Banū Huḏayl. ʿAmr dödade ʿUbaydullāh, och Salama dödade den andre mannen.

Under tiden spred Qurayš ut spejare runt Mecka för att leta efter dem. ʿAmr och Salama mötte två sådana spejare. De dödade den ene och tog den andre till fånga och förde honom till Allahs sändebud i Medina. (Sīrat Ibn Hišām 2/633–634.)

I en återberättelse från Ahmad och at-Tabarānī uppges det att Khubayb ibn ʿAdī blev martyrdödad av de otrogna i Mekka och att hans kropp hängdes upp i ett trästycke. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade ett hemligt uppdrag till Mekka för att hämta Khubaybs kropp. Mannen tog sig i hemlighet till Mekka, klättrade upp på trästycket och skar av repet, varpå Khubaybs kropp föll till marken. Just då upptäckte qurayshiterna honom och jagade honom, varpå han flydde och lämnade kroppen efter sig. En annan återberättelse uppger emellertid att al-Miqdād ibn al-Aswad och az-Zubayr ibn al-ʿAwwām hade fått detta uppdrag och att det var de som genomförde expeditionen. (Hayāt aṣ-Ṣaḥāba 3/596–97).

Efter Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång levde ʿAmr ibn Umayya länge. Det finns emellertid inga särskilda uppgifter om hans senare liv i historien. Han avled i Medina före år 60 efter hijra, under kalifen Muʿāwiya, må Allah vara nöjd med honom. I hadithsamlingarna finns tjugo hadither återberättade från ʿAmr ibn Umayya. ʿAbdullah, Jaʿfar, Faḍl, Zabāriqān, ash-Shaʿbī, Abū Salama ibn ʿAbd ar-Raḥmān, Abū Qilāba, Jurmī och Abū al-Muhājir var bland hans framstående elever.

Han var en av den tidens tappraste och modigaste män i Arabien. Därför anförtrodde Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom ansvaret för våghalsiga expeditioner. Vid sin död efterlämnade han tre söner vid namn Jaʿfar, ʿAbdullah och Faḍl.

Mistaḥ ibn Uthātha, må Allah vara nöjd med honom

Hans riktiga namn var ʿAwf, hans kunya var Abū ʿAbbād och hans laqab, eller hederstitel, var Mistaḥ. Hans far var Uthātha ibn ʿAbbād och hans mor var Abū Bakrs moster, enligt en annan uppgift hans kusin på mödernet. Båda hans föräldrar antog islam under islams första tid. (Al-Iṣāba 3/408).

Mistaḥ antog islam under den första perioden av den islamiska kallelsen. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upprättade ett brödraskapsband mellan honom och Zayd ibn Muzayyin. Det finns inga säkra uppgifter om när han gjorde hijra. Han flyttade emellertid till Medina före slaget vid Badr, och historiska verk samt sīra-verk berättar att han deltog i slaget vid Badr. Han deltog även i Banū al-Muṣṭaliqs slag. På vägen tillbaka från detta slag inträffade händelsen med ifk, det vill säga förtalet mot de troendes moder ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne. När hycklarna spred förtalet drogs även några uppriktiga troende bland följeslagarna in i det. Mistaḥ var en av dem.

Den välkända händelsen som kallas ”händelsen med ifk” antyds i flera verser i den heliga Koranens sura an-Nūr, däribland vers 11. Kortfattat var händelsen följande: De troendes moder ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, befann sig tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under Banū al-Muṣṭaliqs slag (år 6 efter hijra). På vägen tillbaka till Medina slog de läger på en plats. ʿĀʾisha gick en bit bort från lägret för att uträtta sina behov. När hennes halsband föll där började hon leta efter det. Under tiden gav sig karavanen av från platsen, eftersom hennes howdah var täckt med ett draperi och man trodde att hon befann sig därinne. Den eftersläpande vakten Ṣafwān, må Allah vara nöjd med honom, fick syn på henne, lät henne stiga upp på sin kamel och gick till fots, hållande i kamelns tyglar, tills han hann ikapp karavanen. Med anledning av denna händelse började hycklarnas ledare ʿAbdullah ibn Ubayy sprida allehanda förtal. I verserna i sura an-Nūr förklaras ʿĀʾishas, må Allah vara nöjd med henne, oskuld och den stränga bestraffningen för dem som sprider förtal.

När Mistaḥ hade återvänt från slaget berättade han händelsen för sin mor. En natt gick Mistaḥs mor till ʿĀʾishas, må Allah vara nöjd med henne, hus i ett ärende. ʿĀʾisha befann sig då hos sin mor i faderns hus. På den tiden fanns det i hemmen inga särskilda, permanenta platser för att uträtta sina behov. Kvinnorna brukade därför gå ut ur huset på natten och uträtta sina behov i öknen. ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, gick tillsammans med Mistaḥs mor ut ur huset för att uträtta sina behov. På vägen snubblade Mistaḥs mor när hennes klädnad fastnade i hennes sjal. Efter att ha snubblat uttalade hon, i enlighet med arabisk sed, spontant: ”Må Mistaḥ gå under!” ʿĀʾisha invände då: ”Önskar du så en muslim av muhājirūn, som deltog i slaget vid Badr, olycka?” Mistaḥs mor sade då: ”Abū Bakrs dotter, har du inte hört något?” Därefter berättade Mistaḥs mor hela händelsen för henne. (Sīrat Ibn Hishām 1/299–300) (Hayāt aṣ-Ṣaḥāba 1/587).

Den fattige Mistah var en kusin till Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, behandlade honom alltid väl och gav honom ekonomiskt stöd. När han fick veta att Mistah hade varit inblandad i händelsen med ’ifk’ och Koranen förklarade deras påståenden vara falska anklagelser, slutade Abu Bakr att hjälpa Mistah. Han förklarade: ”Från och med nu ska jag inte ens spendera en enda koppardinar på Mistah.” Då uppenbarades följande vers i sura an-Nur: ”De av er som äger rikedom och överflöd får inte svära att de inte ska ge något till sina släktingar och fattiga eller till dem som lämnat sina hem för Allahs sak. Låt dem i stället förlåta och ha överseende med deras fel och brister. Vill ni inte att Allah ska förlåta er? Allah är förlåtande och barmhärtig.” (Sura an-Nur 22).

Efter att versen hade uppenbarats började Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, återigen ge honom stöd som tidigare. Detta framgår utförligt av en lång hadith som återberättats från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, och som finns i al-Bukhari och Muslim. (Al-Isaba 3/408).

Eftersom han hade blivit inblandad i händelsen där en kysk och dygdig kvinna anklagades för äktenskapsbrott, och Koranen hade föreskrivit följande straff för dem: ”De som anklagar kyska och dygdiga kvinnor och inte kan framlägga fyra vittnen ska få åttio piskrapp.” (Sura an-Nur 4), fick även han detta straff tillsammans med de andra. De andra hängivna och framstående sahaba som straffades tillsammans med Mistah var Hazrat Hassan ibn Thabit samt Hamna bint Jahsh, syster till de troendes moder Hazrat Zaynab bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne. (Sirat Ibn Hisham 1/302). (Hayatus Sahaba 1/590).

Vi måste komma ihåg att de hängivna sahaba, däribland Hazrat Mistah, må Allah vara nöjd med honom, som drogs in i händelsen med ’ifk’, enbart blev offer för hycklarnas propaganda. Annars kunde en person som Hazrat Mistah, må Allah vara nöjd med honom, inte medvetet ha blivit inblandad i detta. Dessutom ångrade de sig och underkastade sig straffet. Allah, Allahs Sändebud, de troendes moder Aisha, må Allah vara nöjd med henne, Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och hela den muslimska umman har förlåtit dem. Därför skulle det nu vara oförenligt med tron att hysa någon som helst fiendskap mot dem. Hazrat Mistahs, må Allah vara nöjd med honom, främsta kännetecken framgår av Hazrat Aishas, må Allah vara nöjd med henne, uttalande. Han var bland de första som antog islam, en muhajir som lämnade sitt hem och en mujahid som deltog i slaget vid Badr. Hur många verser i den heliga Koranen har inte uppenbarats till lovprisning av sådana människor!

Det råder olika uppfattningar om när Hazrat Mistah avled. Enligt en uppfattning avled han år 34 efter hijra under Hazrat Uthmans kalifat. En annan uppfattning är att han dog samma år, år 37 efter hijra, efter att ha kämpat på Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, sida i slaget vid Siffin. Han var 56 år gammal när han avled. (Usd al-Ghaba 4/355, Al-Isaba 3/408, Tabaqat 3/52).

Marsad ibn Abi Marsad al-Ghanawi, må Allah vara nöjd med honom

Marsads far hette Abu Marsad Kannaz ibn Husayn. Både far och son antog islam redan i den tidiga fasen av den islamiska förkunnelsen i Mecka, och de utvandrade till Medina före slaget vid Badr. I Mecka stod Marsad i förbund med Hamza ibn Abd al-Muttalib. Efter utvandringen till Medina upprättade Allahs Sändebud ett mu’akhāt- eller brödraskapsband mellan honom och Aws ibn Samit, bror till den berömde ansariske sahabin Ubadah ibn Samit. (Tabaqat 3/48; Al-Isaba 3/398).

Hazrat Marsad och hans far Abu Marsad Kannaz var modiga krigare i slaget vid Badr. I detta slag red Marsad på en häst som hette Sibal och kämpade mycket tappert sida vid sida med Allahs Sändebud. Han deltog även i slaget vid Uhud. (Tabaqat 3/48, Sirat Ibn Hisham 1/666).

Under den förislamiska okunnighetens tid hade Marsad en relation med en prostituerad kvinna i Mekka som hette ‘Inak. När äktenskapsbrott förbjöds i islam bröt han kontakten med henne. Han var mycket stark och modig. Därför anförtrodde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom uppgiften att i hemlighet föra de muslimer som torterades och hölls fångna av de otrogna i Mekka till Medina. En gång begav han sig till Mekka för detta ändamål. Natten var månljus. Han gick tyst genom en av Mekkas gränder. Då fick hans tidigare älskade, ‘Inak, syn på honom och ropade på honom. Han stannade. Hon hälsade honom mycket vänligt och försökte fresta honom att tillbringa natten med henne. Marsad sade: ”‘Inak, Allah har nu förbjudit äktenskapsbrott.” Inak blev djupt sårad av hans så kyliga svar. Hon greps då av hämndlystnad och blev rasande. Hon berättade för människor att Marsad hade kommit. Åtta män började förfölja honom. Han gömde sig på en säker plats. När fienderna inte kunde hitta honom och hade återvänt, kom han fram ur sitt gömställe och begav sig raka vägen mot Medina. När han anlände till Medina gick han till Allahs Sändebud och vädjade: ”O Allahs Sändebud! Låt mig gifta mig med ‘Inak.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade inte utan förblev tyst. Därefter uppenbarades denna vers ur sura an-Nur:

”En äktenskapsbrytare gifter sig endast med en äktenskapsbryterska eller en avgudadyrkande kvinna, och en äktenskapsbryterska gifter sig endast med en äktenskapsbrytare eller en avgudadyrkande man. Detta har förbjudits för de troende.” (Sura an-Nur: 2)

Några män ur stammarna Udal och Qara kom till Medina efter slaget vid Uhud. De infann sig hos Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och vädjade: ”Några av våra stamfränder har antagit islam. Skicka med oss några män som kan undervisa dem i religionen och Koranen.” Enligt Ibn Ishaq skickade den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sex män under ledning av Marsad ibn Abi Marsad, må Allah vara nöjd med honom. I al-Bukhari återges däremot att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade tio män under ledning av Asim ibn Thabit. Marsad var en av dem. När gruppen nådde en plats vid Banu Hudhayls vattenkälla som kallades Raji började männen från Udal och Qara förrädiskt ropa högt. Banu Hudayls män rusade fram med dragna svärd och omringade gruppen. De ädla följeslagarna satt till häst. De gjorde sig redo för strid. Men Banu Hudayl sade: ”Vi vill inte döda er. Vårt enda syfte är att få pengar från Mekkas invånare i utbyte mot er. Kom frivilligt till oss; vi lovar er detta.”

Marsad, Khalid och Asim sade: ”Vi litar inte på avgudadyrkarnas löften.” Med dessa ord gick de till strid och dog som martyrer. De tre andra följeslagarna, Khubayb, Zayd och Abdullah ibn Tariq, visade däremot en viss undergivenhet och lät sig tas till fånga. När fiendesidan började binda deras händer och fötter protesterade Abdullah och sade: ”Detta är ert första förräderi.” De stenade Abdullah till döds på en plats som hette Dahran. Därefter förde de Khubayb och Zayd till Mekka. Två män ur Banu Hudayl hölls fångna hos Quraysh. I utbyte mot dessa två frigav de Khubayb och Zayd. Uqba ibn al-Harith ibn Amir tog hand om Khubayb för att hämnas mordet på sin far, al-Harith. Khubayb, må Allah vara nöjd med honom, hade dödat al-Harith i slaget vid Badr. Safwan ibn Umayya tog däremot hand om Zayd för att hämnas mordet på sin far, Umayya ibn Khalaf. På detta sätt blev de båda offer för Qurayshs hämndlystnad och led en ytterst hjälplös och grym martyrdöd i Mekka. I historien har denna händelse kallats ”Waqiat Yawm ar-Raji”. Ibn سعد säger att händelsen vid Raji ägde rum i månaden Safar, trettiosex månader efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hijra till Medina. (At-Tabaqat 3/48).

Asahus-Siyar, s. 160; Sirat Ibn Hisham, s. 169–174).

Detta räcker som belägg för Hazrat Marsads, må Allah vara nöjd med honom, förtjänster och höga ställning: Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utsåg honom själv till lärare i religionen. Eftersom han dog under Allahs ädle Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, livstid fick han inte möjlighet att visa sin lärdom och kunskap. Ändå är hadithsamlingarna inte helt utan återberättningar från honom. Ahmad ibn Sinan al-Qattan återberättade en hadith från Marsad i sin Musnad, imam al-Baghawi och al-Hakim återberättade den i sina Mustadrak, och at-Tabarani återberättade den i sin Awsat. (Al-Isaba 3/398).

Abu Ahmad ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom

Hans egentliga namn var Abd, alternativt Abdullah, och hans tillnamn var Abu Ahmad. Hans far var Jahsh ibn Riyab och hans mor Umayma bint Abd al-Muttalib. Han var å ena sidan Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kusin på mödernet och å andra sidan helmoders bror till Allahs Sändebuds hustru, de troendes moder Zaynab bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne. (Ansab al-Ashraf 1/88; Al-Isaba 4/3).

Under den inledande perioden av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, islamiska kallelse i Mecka antog Ahmad islam tillsammans med sina två andra bröder, Abdullah och Ubaydullah. De hade antagit islam redan innan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog sin tillflykt till al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus i Mecka. al-Baladhuri har sagt att även om hans två andra bröder, Abdullah och Ubaydullah, emigrerade till Abessinien, gjorde han inte det. Han har vidare sagt att alla berättelser som nämner hans emigration till Abessinien saknar grund. (Ansab al-Ashraf 1/199).

Ibn Ishaq säger följande om Abu Ahmad och hans emigration till Medina: Abdullah ibn Jahsh var en av de första som kom till Medina efter Abu Salama. Han tog med sig sin familj och även en annan av sina bröder, Abu Ahmad. Denne Abu Ahmad var blind. Han brukade vandra omkring på Meckas höglänta och låglänta områden utan någons hjälp. Farwa, Abu Sufyans dotter, var hans hustru. Hans mor var Umayma, Abd al-Muttalibs dotter.

När de hade lämnat sina hem och begett sig till Medina gick Utba ibn Rabi’a, Abbas ibn Abd al-Muttalib och Abu Jahl ibn Hisham en dag förbi deras övergivna hus på väg mot Meckas höglänta områden. Utba pekade på det tomma huset och reciterade en vers av poeten Abu Du’ad al-Iyadi, och sade sorgset: ”Banu Jahshs hus har blivit fullständigt öde.” Abu Jahl svarade: ”Detta är resultatet av vår brorsons handlingar. Han har splittrat vår enhet, vänt upp och ned på allt för oss och skilt oss åt.” … I Medina bodde Abu Salama ibn Abd al-Asad, Abdullah ibn Jahsh och Abu Ahmad i Banu Amr ibn Awfs by i Quba. (Sirat Ibn Hisham 1/470–472).

När han kom till Medina blev han först gäst hos Mu’bashshir ibn Abd al-Mundhir. I Mecka fanns en grupp vars ständiga sysselsättning var att smida ränker mot islam och plåga muslimerna. Gruppens två ledare var Abu Sufyan och Abu Jahl. Eftersom Abu Ahmad hade emigrerat i förväg och kommit utom deras räckhåll undgick han deras direkta förföljelse. Abu Sufyan sålde emellertid orättmätigt deras övergivna hus till Amr ibn Alqama. (Sirat Ibn Hisham 1/499).

Förmodligen var Abu Sufyans dotter Farwa svärdotter i detta hus, och det var i den egenskapen som hon sålde huset. (Sirat Ibn Hisham 1/500). Efter erövringen av Mecka under det åttonde hijriåret tog Abu Ahmad upp frågan om huset med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Folk avbröt honom och sade: ”Abu Ahmad, gör inte anspråk på det som ni har förlorat på Allahs väg igen – Allahs Sändebud tycker inte om det.” En annan berättelse säger att Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter Abu Ahmads anspråk skickade ett meddelande till honom genom Uthman. Uthman viskade detta till honom. Därefter nämnde han inte huset en enda gång mer, ända fram till sin död. Senare fick hans barn veta att Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bett honom avstå från anspråket på huset och i gengäld gett honom det glada budskapet om ett palats i paradiset.

Han författade emellertid en flammande dikt riktad till Abu Sufyan. Några av dess verser lyder: ”Säg till Abu Sufyan att följden av det han har gjort är skam och ånger. Du sålde dina kusiners hus och betalade dina egna skulder.”

Vid Allah, människornas Herre, har jag svurit en stark ed. Gå, ta det; jag har gjort det till en krans åt dig, lik en krans av duvhalsens pärlor, (som aldrig mer kommer att lossna och som du aldrig kommer att kunna lösgöra). (Sirat Ibn Hisham 2/644).

När äktenskapet mellan Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frigivne slav Zayd ibn Haritha och Zaynab bint Jahsh hade upplösts, var det Abu Ahmad som gifte bort henne med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. (Sirat Ibn Hisham 2/644). Abu Ahmad avled i Medina. (Ansab al-Ashraf 1/199).

Det råder emellertid stor oenighet om tidpunkten för hans död. Ibn al-Athīr har bestämt hävdat: ”Han dog efter sin syster Zaynab bint Jaha­sh.” Det vill säga efter år 20 enligt hijra. Zaynab dog nämligen år 20 enligt hijra. Ibn Hajar stödde inte denna uppfattning. Han säger att det också finns en berättelse enligt vilken Zaynab, efter Abū Aḥmads död, lät hämta parfym och applicerade den på hans kropp. I al-Bukhārī och Muslim återges en berättelse från Zaynab bint Umm Salama. Hon sade: ”När en av Zaynab bint Jaha­shs bröder dog, gick jag till Zaynabs hem. Hon lät hämta parfym och applicerade den på hans kropp.” Ibn Hajar säger: ”Detta måste ha inträffat vid Abū Aḥmads död. Zaynabs två andra bröder, ʿAbdullāh och ʿUbaydullāh, dog nämligen på följande sätt: ʿAbdullāh blev martyr vid Uḥud under Allahs Sändebuds livstid, medan ʿUbaydullāh dog i Abessinien som avfälling. Hans hustru Umm Ḥabība gifte sig senare med Allahs Sändebud.” (al-Iṣāba 4/4).

ʿAmr ibn Saʿīd ibn al-ʿĀṣ må Allah vara nöjd med honom

ʿAmrs tillnamn var Abū ʿUqba. Hans far var Saʿīd ibn al-ʿĀṣ. Han tillhörde Qurayshs umayyadiska gren. Hans mor var dotter till Banū Makhzūm. ʿAmr var kusin till Khālid ibn al-Walīd på fädernet. (Usd al-ghāba 4/106). (al-Iṣāba 2/539).

Saʿīd ibn al-ʿĀṣ hade fem söner: Khālid, Abān, Saʿīd, ʿAbdullāh och ʿAmr. Alla antog islam, vid olika tidpunkter. al-Zubayr ibn Bakkār säger: Abū Uḥayha, Saʿīd ibn Saʿīd, son till Saʿīd ibn al-ʿĀṣ, blev martyr under belägringen av Ṭāʾif. ʿAbdullāh ibn Saʿīds tidigare namn var al-Ḥakam. Allahs Sändebud ändrade det till ʿAbdullāh. ʿAmr ibn Saʿīd blev martyr i slaget vid Ajnādayn. Khālid och därefter ʿAmr antog islam. Ibn Isḥāq säger att ʿAmr inte hade några barn. Saʿīd ibn al-ʿĀṣs andre son, Abān, antog islam sist av alla. Abān blev mycket upprörd över att hans bröder, särskilt Khālid och ʿAmr, hade antagit islam. Khālid, ʿAmr och Abān var alla poeter. När hans två bröder Khālid och ʿAmr hade antagit islam skrev han dessutom en dikt där han förebrådde dem. Khālid och ʿAmr svarade honom också i diktform. Delar av dessa dikter har samlats i verken al-Iṣāba, Sīrat Ibn Hishām, Usd al-ghāba och andra. En vers ur den dikt som Abān skrev för att förebrå sina bröder lyder: ”Ack! Om den döde i Jābira kunde se vilken tillflykt till lögnen ʿAmr och Khālid har tagit när det gäller religionen!”

Deras far, Saʿīd ibn al-ʿĀṣ, var begravd på en plats som kallades Jābira. Det är detta som versen syftar på. ʿAmr svarade i diktform. En av hans verser lyder: ”Låt nu de döda vara, de som har gått bort på sina vägar. Kom nu till den sanning vars sanningshalt är fullständigt uppenbar.” (al-Iṣāba 2/539). Sīrat Ibn Hishām 2/360).

Två år efter Khālid ibn Saʿīds utvandring till Abessinien utvandrade ʿAmr ibn Saʿīd till Abessinien med den andra gruppen som begav sig dit, tillsammans med sin hustru Fāṭima bint Ṣafwān. Fāṭima bint Ṣafwān avled i Abessinien. (Sīrat Ibn Hishām 2/360). ʿAmr anlände sedan från Abessinien till Medina med skepp tillsammans med den muslimska karavanen vid tiden för slaget vid Khaybar. Efter sin ankomst till Medina deltog han tillsammans med Allahs Sändebud i flera fälttåg, däribland erövringen av Mekka, samt expeditionerna till Ḥunayn, Ṭāʾif och Tabūk.

Den ädle Allahs Sändebud utnämnde Saʿīds tre söner, Abān, Khālid och ʿAmr, till guvernörer över tre områden. Khālid var guvernör över Jemen, Abān över Bahrain och ʿAmr över området väster om Medina, det vill säga Ṭabūk, Khaybar, Fadak och så vidare. Alla skötte sina uppgifter med stor skicklighet fram till Allahs Sändebuds bortgång. Efter den ädle Allahs Sändebuds bortgång begav de sig till Medina. När den ädle Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hade tagit på sig kalifatets ansvar bad han dem alla att återvända till sina tidigare poster och sade: ”Jag ser ingen som är mer lämpad än ni att sköta förvaltningen.” (al-Iṣāba 2/539).

Men Saʿīd ibn al-ʿĀṣs söner avböjde kalifens begäran och sade: ”Efter Allahs Sändebud kommer vi inte att vara någons förvaltare eller guvernör.”

Efter att Hazrat Abu Bakr hade tagit på sig kalifatets ansvar beslutade han att sända en armé mot romarna i Syrien. Vid ett möte med framstående sahaba diskuterades frågan ingående och deras åsikter inhämtades. En efter en uttryckte alla sina åsikter, medan andra förblev tysta. Då sade Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, för att uppmuntra alla: ”Skulle ni endast ge er av om det fanns utsikt till ett snabbt resultat eller om resan låg nära i tiden?” Amr ibn Said reagerade ilsket på Umars, må Allah vara nöjd med honom, uttalande och sade: ”Tillämpade du det exempel som används om hycklarna på oss? Varför sitter du själv tyst? Börja du själv först.” Därefter uppstod en häftig ordväxling mellan honom och Umar. Då sade kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom: ”Syftet med Umars uttalande är egentligen att inspirera och uppmuntra er.” Genast reste sig Amrs bror Khalid och höll ett tal till stöd för kalifens uttalande. På så sätt avgjordes frågan. (Hayatus Sahaba–1440)

Amr avböjde posten som guvernör och deltog i Syrienexpeditionen som en vanlig mujahid. Slaget vid Ajnadayn ägde rum år 13 efter hijra. Han kämpade med stort mod. Så snart han märkte någon svaghet hos den muslimska armén ropade han och försökte på olika sätt stärka dess stridsmoral. En gång sade han med stark känsla: ”Jag kan inte alls stå ut med att se mina följeslagare visa svaghet på slagfältet. Nu går jag själv in.” Med dessa ord bröt han igenom fiendestyrkornas mitt och trängde in, och medan han kämpade med oerhört mod stupade han som martyr. Efter slaget fann man, när hans kropp togs upp, att hela den var genomborrad av otaliga sår. När man räknade dem fann man sammanlagt trettio märken. Enligt Ibn Ishaq och Musa ibn Uqba stupade Amr emellertid som martyr i slaget vid Marj as-Saffar. (Al-Isaba–2/539)

Waqid ibn Abdillah, må Allah vara nöjd med honom:

Hans namn var Waqid och hans far var Abdillah. Han tillhörde Hanzali-Yarbu-grenen av stammen Banu Tamim. Under den förislamiska tiden stod han i en bundsförvanträttslig relation till Khattab ibn Nufayl. (Tabaqat–3/390, Al-Isaba–3/628)

I början av den islamiska förkunnelsen i Mecka antog Waqid islam redan innan den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick in i Arqam ibn Abi al-Arqams hus. Efter att befallningen om hijra hade kommit, utvandrade han till Medina och blev gäst hos Rifa’a ibn Abd al-Mundhir. I Medina upprättade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ett broderskapsband, mu’akhah, mellan honom och Bishr ibn Bara ibn Ma’rur. (Tabaqat–3/390)

Den sjuttonde månaden efter den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hijra till Medina var Rajab. Under denna månad sände han, för att hålla uppsikt över qurayshernas rörelser, en styrka på tolv, enligt en annan uppgift nio, män under ledning av Hazrat Abdillah ibn Jahsh till Nakhla. Waqid ibn Abdillah var också med i den. När de nådde Nakhla lade de sig i bakhåll. Då fick de syn på en liten handelskaravan från Quraysh. Det var den allra sista dagen i Rajab. Rajab var dessutom en av de fyra månader då krig var förbjudet i Arabien. Därför rådgjorde den muslimska styrkans medlemmar om huruvida de kunde anfalla vid denna tid. Till slut fattades beslutet att anfalla.

Waqid ibn Abdillah, må Allah vara nöjd med honom, avfyrade en pil. Den pilen dödade Amr ibn al-Hadrami på fiendesidan, och två män vid namn Uthman och Hakam togs till fånga.

Eftersom blodsutgjutelsen hade ägt rum under en förbjuden månad började Quraysh bedriva allehanda propaganda mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och muslimerna. De sade: ”Respekterar inte Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans anhängare heligheten hos de förbjudna månader som man har följt sedan urminnes tider?” Inte ens Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kunde själv förmå sig att acceptera det som hade hänt. Han kallade på styrkans män och sade: ”Jag gav er ju inte tillstånd att strida, så varför stred ni?” Med anledning av denna händelse uppenbarades följande vers ur sura al-Baqara:

”O Muhammad! De otrogna frågar dig om strid under den heliga månaden. Säg till dem: ’Att strida under denna månad är en stor synd. Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Allah, att hindra människor från att dyrka i den heliga moskén och att driva ut dess invånare därifrån är en ännu större synd inför Allah än att strida under denna månad. Och att skapa oro och fördärv är en allvarligare synd än att döda.’ (Sura al-Baqara 2:217).”

(al-Isaba 3/628, Asahhus-Siyar 128).

Hur som helst var Amr ibn al-Hadrami den första otrogne som dödades av en muslim. Uthman och al-Hakam var de två första fångarna i islams historia, och det som erhölls från Qurayshs karavan var islams första krigsbyte. (Asahhus-Siyar 128).

Efter denna händelse brukade Banu Yarbu stolt säga att det var en av deras egna som först av alla i islams historia hade dödat en avgudadyrkare. Umar ibn al-Khattab brukade recitera följande vers: ’I Nakhla lät vi våra pilar dricka Ibn al-Hadramis blod, när Waqid tände krigets eld.’ (al-Isaba 3/628)

Efter Nakhla deltog han i alla slag, däribland Badr, Uhud och diket. Han avled i början av den andre kalifen Umars kalifat. Han hade inga barn. I hadithsamlingarna finns ett par hadither återberättade från honom.

Abdullah ibn Makhrama (må Allah vara nöjd med honom)

Hans fullständiga namn var Abu Muhammad Abdullah. Hans far var Makhrama ibn Abdil-Uzza och hans mor Bahsana bint Safwan. Han tillhörde Qurayshs gren Amiri. (al-Isaba 2/365).

Han antog islam i Mecka under den islamiska förkunnelsens första tid. Tillsammans med den andra gruppen som utvandrade till Abessinien gjorde han hijra dit tillsammans med Jafar ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom). Därifrån begav han sig direkt till Medina och blev gäst i Kulthum ibn al-Hidams hus. Allahs ädla Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upprättade ett religiöst brödraskap mellan honom och Farwa ibn Amr al-Bayadi (må Allah vara nöjd med honom). Efter ankomsten till Medina deltog han för första gången i slaget vid Badr och erhöll den stora äran att bli en badrisk följeslagare. Han var då trettio år gammal. Efter Badr deltog han tillsammans med Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i alla slag, däribland Uhud.

Hazrat Abdullah hade en så stark längtan efter att bli martyr att han ständigt var ivrig att färga vartenda hårstrå på sin kropp med blod. Han brukade be: ”O Allah, låt mig inte lämna denna värld förrän varje led i min kropp har blivit sönderslaget och sargat av slag.” Hans bön blev besvarad, och tillfället kom snart.

Under Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs kalifat bröt en våg av ridda, det vill säga avfall från religionen, ut. Han deltog i fälttåget mot dem som en mujahid. Han kämpade så skoningslöst mot avfällingarna att hela hans kropp blev genomborrad av sår. Det var den heliga månaden Ramadan. Han fastade. När solen gick ner och även hans livskväll närmade sig, kom Hazrat Abdullah ibn Makhrama för att se till honom. Abdullah ibn Makhrama frågade honom: ”Kan du inte hämta lite vatten även åt mig?” När han kom tillbaka med vattnet fann han hans livlösa kropp liggande där. Han blev martyr i slaget vid Yamama. Vid sin död var han endast fyrtioen år gammal. (Al-Isaba 2/365).

När det gällde kunskap, gärningar, taqwa och fromhet hade han särskilda egenskaper. Författaren till verket Usud al-Ghaba skriver att han var en hängiven dyrkare, utrustad med stor värdighet.

Källor:

1. Ibn Sa’d: Tabaqat

2. Ibn Hajar al-Asqalani: Al-Isaba

3. Ibn Hajar al-Asqalani: Tahdhib at-Tahdhib

4. Ibn Athir: Usud al-Ghaba

5. Ibn Athir: Tajrid Asma al-Sahaba

6. al-Baladhuri: Ansab al-Ashraf

7. al-Dhahabi: Tadhkirat al-Huffaz

8. al-Dhahabi: Tarikh al-Islam

9. Ibn Kathir: al-Bidaya wa al-Nihaya

10. Ibn Asakir: al-Tarikh al-Kabir

11. al-Zirikli: al-A’lam

12. al-Qurtubi: al-Isti’ab (marginalkommentar till al-Isaba)

13. Ibn Hisham: as-Sira

14. at-Tabari: De historiska annalerna om nationerna och kungarna

15. Maulana Yusuf Kandhalawi: Följeslagarnas liv

16. Muinuddin Ahmad Nadwi: Muhajirerna

17. Dr. Abd ar-Rahman Ra’fat al-Basha: Glimtar ur följeslagarnas liv

18. Khalid Muhammad Khalid: Männen kring Sändebudet

19. Muhammad Khidri Bek: Den islamiska ummats historia

20. Den islamiska encyklopedin (urdu)

21. Olika hadithverk.