I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Inledning

Sahaba Vilka är de??

Ordet ”sahabi” är en form av det arabiska ordet ”suhbat”. I singular används ”sahib” och ”sahabi”, medan ”sahaba” används i plural. Den lexikaliska betydelsen är följeslagare, kamrat, medföljare, någon som lever tillsammans med en annan eller någon som befinner sig i någons sällskap. I islamisk terminologi syftar ordet ”sahaba” på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ädla följeslagare. Ordet ”sahib” har även några andra pluralformer. För att beteckna Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare används emellertid, förutom ”sahaba”, även ”ashab” och ”sahb” som pluralformer av ”sahib”.

Allāma Ibn Hajar (må Allah förbarma sig över honom), i verket ‘al-–Isāba fī tamyīz as-Sahāba’ definierar en sahabi med orden: ”Inna s-sahābiyya man laqiya n-nabiyya sallallāhu alayhi wa sallam mu’minan bihi wa māta alā l-islām” – det vill säga: En sahabi är den som har mött Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med tro på honom och som har avlidit i islam.

I ovanstående definition har tre villkor fastställts för att någon ska räknas som sahabi: 1. Tro på Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). 2. Att möta honom medan man befinner sig i tron (al-liqā). 3. Att avlida i islam (mawt alā l-islām).

Enligt det första villkoret räknas inte sådana personer som sahaba som visserligen träffade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), men inte trodde på honom. Exempel på sådana är Abu Jahl, Abu Lahab och andra otrogna från Mekka. Enligt det andra villkoret, det vill säga mötet, räknas även en person som sahabi om han träffade Profeten, men på grund av blindhet eller något liknande funktionshinder berövades lyckan att se honom med sina ögon. Ett exempel är den blinde sahabin Abdullah ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom).

Enligt det tredje villkoret, det vill säga mawt alā l-islām, kommer även sådana personer att ingå bland sahaba som välsignades med att möta Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) medan de hade tron, därefter blev murtadd (avfällingar), och sedan åter antog islam och avled som muslimer. Även om de efter sitt återinträde i islam inte på nytt mötte Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), räknas de som sahaba. Detta är den mest korrekta uppfattningen. Ett exempel är Hazrat Ash’yas ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) och flera andra. Hadithkännare har räknat Ash’yas ibn Qays till sahaba och sammanställt de hadither han berättat i de autentiska och musnad-verken. Trots detta blev han efter sitt antagande av islam murtadd (avfällig), och under Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat återvände han till islam.

På grundval av det sistnämnda villkoret räknas en person inte som sahabi om han mötte Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som muslim men senare dog som avfälling. Ett exempel är Abdullah ibn Jahsh al-Asadi. Efter att ha blivit muslim emigrerade han till Abessinien, men blev där kristen och dog som avfälling. Till denna grupp hör även Abdullah ibn Khatal, Rabi’a ibn Umayya och andra avfällingar. Villkoret att dö som muslim saknades hos dessa personer för att de skulle kunna räknas som sahaba.

Enligt ovanstående definition omfattar sahaba alla som, efter att ha mött Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med tro, dog som troende – oavsett om deras umgänge med honom varade länge eller kort, oavsett om de återberättade någon hadith från honom eller inte, och oavsett om de deltog i något krig tillsammans med honom eller inte. Detta gäller även den som mötte Allahs Sändebud endast för ett ögonblick under sitt liv och dog i ett tillstånd av tro.

De som inte trodde på Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, men mötte honom med tro på någon tidigare profet, är inte sahaba. När det gäller personer som rabbinen Buhayra, som trodde på en tidigare profet, mötte Allahs Sändebud före hans profetkallelse och trodde att han i framtiden skulle bli profet, råder det däremot tvekan om huruvida de ska räknas som sahaba. Muslimska lärda har inte kunnat uttala något avgörande om dem.

De nämnda definitionens villkor gäller även jinner. Även jinner var sahaba. I den ädla Koranen berättas det om några jinner som lyssnade till Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, recitation av Koranen och började tro. Utan tvekan var de mycket högt ansedda sahaba.

Den nämnda definitionen av sahabi anses vara den mest korrekta av de flesta lärda, däribland imam al-Bukhari och imam Ahmad ibn Hanbal. Det finns naturligtvis även några mindre kända uppfattningar om definitionen av sahabi. Vissa har exempelvis uppställt villkoret att man måste ha sett Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med egna ögon (ru’ya) i stället för att ha mött honom (al-liqa). Därmed skulle emellertid personer som, trots att de var troende, på grund av blindhet berövades lyckan att se Allahs Sändebud med egna ögon falla bort. Ett sådant exempel är Abdullah ibn Umm Maktum, må Allah vara nöjd med honom. Trots detta var han en mycket högt ansedd sahabi.

Hazrat Sa’id ibn al-Musayyib säger: Villkoret för att vara sahabi är att ha umgåtts med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i ett eller två år eller ha deltagit i ett par av hans ghazwaer eller krig. Enligt vissa experter i usul och vissa lärda inom kalam är villkoret för att vara sahabi ett långvarigt umgänge med Allahs Sändebud samt att vara känd och berömd för att följa den profetiska sunna. Vissa har även uppställt villkoret att personen måste ha uppnått vuxen ålder. En grupp lärda anser att den som såg Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ens en gång efter att ha uppnått vuxen ålder är sahabi. Även den som såg honom före vuxen ålder är sahabi, men då på grundval av att Allahs Sändebud såg honom – inte på grundval av att han själv såg Allahs Sändebud. När det gäller hadithåterberättande räknas en sådan person däremot inte som sahabi, utan får status som tabi’i. Man kan fråga: Hur ska man bedöma den som såg Allahs Sändebud efter hans bortgång men före begravningen, såsom skedde med den berömde arabiske poeten Abu Ju’arib al-Hudhali? De lärda är oense i denna fråga. Den godtagbara uppfattningen är dock att en sådan person inte ska räknas till sahabas skara.

Islamska experter är eniga om att umgänget med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eller suhba, är en sådan rang att ingen annan rang bland muslimer kan jämföras med den. Utöver suhbans rang har sahaba al-kiram en helig och hög ställning hos varje muslim, eftersom de genom hårt arbete och självuppoffring stärkte och befäste religionens grundvalar samt tjänade islams förmedling och sharia. Därför anser vissa lärda att den som förringar sahaba är en zindiq. Andra anser att det är ett straffbart brott.

Sahabas ställning

Sahabā kan ha olika rang och ställning sinsemellan, men ingen muslim från senare tider – hur lärd, framstående eller from han än må vara – kan uppnå ens en vanlig sahābis ställning. Koranen, sunnah och ijmā är eniga om detta.

Dessa sahāba var den första förmedlande länken mellan Allahs Sändebud och hans ummah. Genom dem och enbart via deras förmedling fick de senare generationerna kännedom om Allahs ord, den heliga Koranen, Koranens uttolkning, kunskapen om Allahs Sändebud, hans undervisning och föredöme – kort sagt allt som rör religionen. Om denna första länk därför ignoreras, förkastas eller misstro mot dem uppstår, rasar religionens själva grund samman. Misstro mot Koranen och haditherna börjar då slå rot.

Hāfiz Ibn Abdil Barr säger följande när han beskriver sahābas ställning: Allah den Allsmäktige hade skrivit in den sällsynta äran att få umgås med Allahs Sändebud och att bevara och förmedla hans sunnah i dessa stora mäns lott. Därför fick de ställningen som ”de bästa generationerna” och ”den bästa ummah”. Det vill säga: deras tid var den bästa tiden och de var den bästa ummah.

Hāfiz Abū Bakr Ibn Khatīb al-Baghdādī säger: ”Antalet hadither och akhbār om de nämnda idéerna och ämnena är stort, och alla överensstämmer med innebörden i nass al-Qur’ān. I dem uttrycks sahābas storslagna ställning, deras adālah, renhet och liknande. Efter att Allah och Sändebudet har förklarat deras adālah behöver de inte stödja sig på någon annan människas auktoritet. Även om Allah och Sändebudet inte hade gjort något uttalande om dem, skulle deras handlingar – deras hijrah, jihād, hjälp, att de spenderade rikedomar på Allahs väg, dödade sina fäder och söner, gav råd i religionens angelägenheter samt deras fasthet i īmān och yaqīn – ha bevisat att de, vad gäller adālah, tro, renhet och liknande, var bättre än alla andra, oavsett hur många rättfärdiga och rena människor som fram till Domedagen skulle födas i världen.”

Vissa sahāba fick under Allahs sändebuds livstid glädjebudskapet om paradiset. Många muslimska lärda har emellertid uttryckt uppfattningen att alla sahāba hör till paradisets invånare. Ibn Hajar‘al-–Iṣābah’ citerar i verket kommentaren av Spaniens imam Ibn Hazm. Han säger: ”Al-ṣaḥābatu kulluhum min ahli l-jannati qaṭʿan – alla sahāba hör utan tvekan till paradisets invånare.”

Allahs sändebud förbjöd att man kritiserade hans sahāba i syfte att förolämpa eller förnedra dem. Han sade: ”Allah, Allah! Gör dem inte till föremål för kritik efter min bortgång. De som älskar dem gör det av kärlek till mig, och de som hatar dem gör det på grund av sitt hat mot mig.”

Att känna igen en sahābi

Man kan fråga: Hur ska man avgöra vem som är sahābi och vem som inte är det? De lärda inom disciplinerna rijāl och hadith har följt vissa grundprinciper i denna fråga. För det första genom khabar al-tawātur, det vill säga att otaliga människor i varje tidsålder berättar eller vittnar om att en viss person var sahābi. För det andra genom khabar al-mashhūr, det vill säga att ett stort antal människor i varje tidsålder vittnar om att någon är sahābi. För det tredje på grundval av en sahābis berättelse eller vittnesmål. För det fjärde på grundval av en berömd tābiʿīs berättelse eller vittnesmål. För det femte när någon själv gör anspråk på att vara sahābi. I så fall måste man undersöka om personen har två egenskaper. 1. Adālah, det vill säga rättskaffenhet. Detta är en särskild egenskap hos sahāba. Den som gör anspråk på att vara sahābi måste utan tvekan ha denna egenskap. 2. Muʿāṣarah, det vill säga samtidighet. Sahābas tidsålder avslutades år 110 enligt hijrah-kalendern. Anledningen är att Allahs sändebud en månad före sin bortgång sade: ”De som lever på jorden i dag kommer ingen av dem att leva om hundra år från och med i dag.” Om någon därför fortfarande levde efter år 110 enligt hijrah-kalendern och gjorde anspråk på att vara sahābi, godtog de lärda inom rijāl-disciplinen honom inte som sahābi. Många hade gjort sådana anspråk, men deras anspråk visade sig vara falska. Deras biografier finns också nedtecknade inom rijāl-disciplinen. Dessutom har muhadditherna följt ytterligare några regler och principer för att fastställa vem som var sahābi.

Sahabernas antal

Det går inte att fastställa exakt hur många sahaberna var. Imam Abu Zur’a ar-Razi sade att när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick bort, var antalet män och kvinnor som hade sett honom och hört honom tala över hundratusen. Var och en av dem återberättade hadither från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därav kan man lätt föreställa sig hur stort antalet sahaber var som inte återberättade någon hadith. Abu Zur’as uttalande får stöd av ett uttalande av Ka’b ibn Malik, återberättat i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. När han berättade om expeditionen till Tabuk sade han: ”Antalet människor var stort. Ingen förteckning eller något register kunde räkna dem.”

Det är på inget sätt möjligt att göra en fullständig räkning av sahaberna. Mot slutet av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, liv antog människor islam i stora skaror och avlade trohetseden inför honom. Några har sagt att det under det tionde hijriåret inte fanns en enda icke-muslim kvar i Mecka och Taif. Alla antog islam och deltog i avskedshajjen. På samma sätt blev många av Arabiens stammar helt muslimska. De flesta av dem var ökenbor. Det var på inget sätt möjligt att föra register över dem. Dessutom blev otaliga sahaber martyrer under fälttågen mot de falska profeterna och de avfälliga under kalifen Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, tid. Många av deras identiteter kunde inte bevaras.

Sahabernas ställning och företräden har omnämnts i flera verser i den heliga Koranen och i otaliga hadither. Nedan återges innebörden av några verser:

”Muhammad är Allahs Sändebud; och de som följer honom är hårda mot de otrogna och barmhärtiga mot varandra. Du ser dem böja sig och falla ned på sina ansikten i tillbedjan, sökande Allahs nåd och välbehag. Märkena efter nedfallen syns på deras ansikten; sådan är deras beskrivning i Tora och även i Evangeliet.” (Sura al-–Fath: 29)

”Och de främsta bland muhajirerna och ansarerna, liksom de som med uppriktighet följer dem – Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Honom. Han har berett åt dem paradisets lustgårdar, genom vilka floder flyter och där de ska förbli för evigt. Detta är den stora framgången.” (Sura at-–Tawba: 100)

”Denna egendom är till för de behövande muhajirerna, som har drivits bort från sina hem och sin egendom. De söker Allahs nåd och välbehag och hjälper Allah och Hans Sändebud. Det är de som är sanningsenliga. Och de som bodde i denna stad (Medina) och antog tron före muhajirernas ankomst älskar muhajirerna och hyser inget begär i sina hjärtan efter det som har givits dem. De ger dem företräde framför sig själva, även om de själva är behövande.” (Sura al–-Hashr: 8––9) I denna vers prisas först de tidiga muhajirerna och därefter ansarerna.

På samma sätt har det i Sura al -Fath‌: 18,, Sura al -Waqi’a: 10,, och Sura al -Anfal: 64 -e versen samt i olika verser förekommit beröm av de ädla sahaberna, ibland direkt och ibland indirekt.

På liknande sätt talade även Allahs Sändebud ﷺ om sina följeslagare. Han berömde dem stort och fastställde deras heder, rang och ställning. Såsom det har berättats från Hazrat Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom: Allahs Sändebud ﷺ sade:

”De bästa människorna bland min ummah är människorna i min tid. Därefter människorna i den följande tiden, och därefter människorna i tiden efter den. Sedan kommer en grupp människor att träda fram vars eder kommer före deras vittnesmål; de kommer att vittna innan de blir ombedda att avlägga vittnesmål.”

”Förbanna inte mina följeslagare. Vid Honom i vars hand mitt liv är: även om någon av er skulle spendera guld motsvarande Uhudberget, skulle det ändå inte motsvara en mudd korn, eller ens hälften därav, från någon av dem.”

Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade från Allahs Sändebud ﷺ: ”Ni måste handla efter allt som har getts er av Allahs Bok. Ingen ursäkt eller invändning från någon av er beträffande att överge den kommer att godtas. Om ni inte finner något avgörande i Allahs Bok, ska ni söka efter det i min sunnah. Om ni inte heller finner det där, ska ni söka efter det i mina följeslagares uttalanden. Mina följeslagare är som himlens stjärnor. Om ni följer någon av dem kommer ni att finna den rätta vägen. Mina följeslagares inbördes ikhtilaf, eller meningsskiljaktighet, är en barmhärtighet för er.”

Said ibn al-Musayyib återberättade från Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud ﷺ sade:

”Efter mig frågade jag min Rabb – min Herre – om mina följeslagares inbördes meningsskiljaktigheter. Allah uppenbarade för mig: ’Muhammad, dina följeslagare är inför Mig som himlens stjärnor. Liksom stjärnorna är vissa av dem klarare än andra. Den som håller fast vid någon av de frågor som de tvistat om kommer inför Mig att vara på vägledning.’”

Imam al-Shafi’i återberättade en hadith med Hazrat Anas ibn Malik som berättarkedja. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Allah har utvalt mig och mina följeslagare. Han har upprättat äktenskapliga band mellan mig och dem och gjort dem till mina ansarer. I den yttersta tiden kommer en grupp människor att träda fram som kommer att förnedra dem. Var på er vakt: gift inte bort era söner och döttrar med deras söner och döttrar, och gifta inte era söner och döttrar med dem. Var på er vakt: be inte tillsammans med dem och förrätta inte deras begravningsböner. Må Allahs förbannelse vara över dem.”

I Mishkat al-Sharif har en hadith återberättats. Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Bland min ummah kommer endast en grupp med säkerhet att vara från Paradisets folk.” Man frågade: ”Vilka är de?” Han sade: ”De som håller fast vid min och mina följeslagares väg och föredöme.”

I en annan hadith sade Allahs Sändebud (saw.): ”Sahabernas ställning bland min ummah är som saltets ställning bland maten.”

Sahabernas samhälle var ett föredömligt mänskligt samhälle. Deras handlingar utgjorde det främsta exemplet för mänskligheten. I livets alla avseenden var deras ärlighet, pålitlighet, artighet, självuppoffring och goda uppförande utan motstycke. De hyste ömsesidig respekt och medkänsla. De gav alltid de fattigas och behövandes behov och önskemål företräde. I tapperhet och mod saknade de motstycke. Att följa Allahs Sändebud (saw.) var deras livs främsta mål. Hela deras liv och död var för islams skull.

Sahabe Kiram var det första exemplet på det bästa samhälle vars grund den ädle Allahs Sändebud (saw.) hade lagt. Genom välsignelsen av den ädla Profetens (saw.) sällskap förverkligade de den stora mänsklighetens ideal. De var strålande symboler för rättvisa, gudsfruktan, fromhet, godhet och fruktan för Gud. Inom dem var känslan ständigt levande att deras ankomst till denna värld var till för att höja islams fana och upprätta jämlikhet och rättvisa bland mänskligheten. Här skulle de, som pålitliga förvaltare av det gudomliga kalifatet, förverkliga Allahs vilja.

Renheten och oskuldsfullheten hade skapat en sådan renhet i deras hjärtan och kärlek till rättvisa att de, när det gällde sanning och rättvisa, ansåg sig själva lika ansvariga som andra. Trots att de innehade höga ämbeten kunde de inte, och försökte inte heller, rädda sina barn och släktingar och vänner från straffen enligt shariahs bestämmelser.

Kort sagt hade tron och övertygelsen upplyst hela deras begåvning. På mycket kort tid påverkade de större delen av världen. Historien innehåller otaliga exempel på deras militära och organisatoriska skicklighet.

Om vi i dag vill bygga ett samhälle som liknar Sahabe Kirams föredömliga samhälle, måste vi känna till dem. Vi måste förvärva liknande karaktärsdrag och färdigheter. För att leda den medvetenhet som nu växer fram bland den muslimska ummah om att bygga ett koraniskt samhälle mot dess rätta mål, behövs omfattande studier av sahabernas liv. Vi måste hämta vägledning från deras liv. Men hur sorgligt det än är, är sanningen att sahabernas liv studeras mycket lite i det bengaliska muslimska samhället. Här diskuteras fantasifulla berättelser om pirer och helgon i stor omfattning, medan inte ens en bråkdel ägnas åt sahabernas liv.

På arabiska, urdu och andra språk i världen har många omfattande verk skrivits om sahabernas liv. Liksom inom andra grenar av den islamiska litteraturen har inte heller på bengali något större betydelsefullt verk skrivits på detta område. Professor Nazir Ahmad, verkställande redaktör för månadstidskriften ”Prithibi” och föreståndare för Bangladesh Islamic Center, uttryckte genom sin tidskrift önskan att förmedla något om sahabernas liv till läsarna. Det var i huvudsak tack vare hans uppmuntran som jag började skriva fortlöpande i ”Prithibi”. Texterna från ”Prithibi” publiceras nu i bokform under titeln ”Asahabe Rasulers livsberättelser”. Om professor Nazir Ahmads uppmuntran och insats för det fortlöpande skrivandet och utgivningen i bokform inte hade funnits, skulle jag kanske aldrig ha skrivit, och boken skulle kanske aldrig ha publicerats. Därför ber jag att Allah den Allsmäktige måtte ge honom den bästa belöningen.

I första delen av ”Asahabe Rasulers livsberättelser” behandlas sammanlagt trettio sahabers liv. De tillhör alla muhajirīn-kategorin. Bland dem finns också de tio ärorika sahaberna från ”Ashara Mubashshara”. Även om texterna är kortfattade har uppgifterna hämtats från de ursprungliga arabiska och urduspråkiga källorna. Jag har försökt undvika omstridda frågor så långt som möjligt.

Till sist vill jag säga att mitt arbete har varit mödan värt om läsarna har haft ens den minsta nytta av denna skrift. Jag ber läsarna att uppmärksamma mig på eventuella fel eller brister som de upptäcker.

Jag uttrycker min tacksamhet till alla som varit involverade i publiceringen, däribland broder Kamrul Islam. Må Allah den Allsmäktige godta denna ringa ansträngning från min sida. Amin.

27-2-1989 e.Kr.

Muhammad Abdul Ma’bud

Institutionen för arabiska, Dhaka universitet,

Dhaka

Khadija bint Khuwaylid (ra)

Hennes namn var Khadija. Hennes kunya var ”Ummu Hind” och hennes laqab var ”Tahira”. Hennes far var Khuwaylid och hennes mor Fatima bint Zayd. Hon föddes i staden Mecka femton år före ”Am al-Fil”, eller Elefantåret. Genom sin stamfader Qusayy är hennes släktlinje förenad med Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, släktlinje. Redan under den hedniska tiden fick hon tillnamnet ”Tahira” för sin rena och kyska karaktär. (al-–Isaba) Det fanns ett avlägset moster–systerson-förhållande mellan Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och Khadija, må Allah vara nöjd med henne. Därför tog Khadija, må Allah vara nöjd med henne, efter att han hade fått profetskapet med sig Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, till hans kusin Waraka ibn Nawfal och sade: ”Lyssna till din systerson.” Hon sade troligen detta på grundval av deras släktskapsförhållande.

Hennes far Khuwaylid hade utsett den framstående experten på Toran och Evangeliet i dåtidens arabiska samhälle, Waraqa ibn Nawfal, till Khadijas tilltänkta make, men historikerna tiger om varför detta inte förverkligades. Till slut blev hennes första äktenskap med Abu Hala ibn Zurarah al-Tamimi. Han dog redan under den förislamiska tiden. Efter Abu Halas död gifte hon sig för andra gången med ’Atiq ibn ’Abid al-Makhzumi. (Sharh al- Mawahib, al-–Isti’ab) Enligt Qatada var dock ’Atiq hennes första make och därefter Abu Hala. Yunus ibn Bukayr har återberättat att även Ibn Ishaq stödde denna uppfattning. (al- Isaba: 4/281) Ibn Hajar nämner dock att den förstnämnda uppfattningen var majoritetens, däribland Ibn Abd al-Barrs.

Khadijas far Khuwaylid ibn Asad var befälhavare för sin stam i Fijar-kriget. Han var far till många barn. Den förstfödde sonen var Hizam. Hizam hade en son, den berömde sahabin Hakim, som under den förislamiska tiden fick ansvaret för att leda makkanernas ”Dar al-Nadwa”. Det andra barnet var Hazrat Khadija. Det tredje barnet, ’Awwam, var far till den berömde sahabin Hazrat al-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom. Safiyya, som var Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, faster och Hazrat Hamzas helsyster, må Allah vara nöjd med honom, var ’Awwams hustru och alltså al-Zubayrs mor, må Allah vara nöjd med honom. Safiyya var Khadijas yngre brors hustru. Det fjärde barnet var Hala. Hon var mor till Abu al-’As ibn al-Rabi, som var gift med Profetens dotter Hazrat Zaynab, må Allah vara nöjd med henne. Abu al-’As var Profetens äldste svärson, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Det femte barnet var Ruqayya. Av de fem syskonen dog Hizam, ’Awwam och Ruqayya innan islam trädde fram. Hazrat Khadija och Hala fick äran att anta islam.

Det råder oenighet om när Khadijas far dog. Några har sagt att han dog i Fijar-kriget. Enligt imam Suhayli dog han redan före Fijar-kriget. Khadija var då trettiofem år gammal. Enligt vissa dog han efter hennes äktenskap med Allahs Sändebud, frid vare med honom. (Hayatus Sahaba– 2/652)।

Oavsett om det var på grund av faderns eller makens död, eller av någon annan anledning, var Khadija liksom många andra ur Quraysh en framstående affärskvinna. Ibn Sa’d sade om hennes affärsverksamhet: ”Khadija var en mycket ansedd och förmögen affärskvinna. Hennes handelsvaror skickades till Syrien, och hennes egna varor motsvarade alla Qurayshs varor tillsammans.” Ibn Sa’ds uttalande ger en uppfattning om omfattningen av Khadijas affärsverksamhet. Genom partnerskap eller genom att anlita kompetenta personer mot lön köpte och sålde hon varor både inom och utanför landet.

Allahs Sändebud, frid vare med honom, var då en tjugofemårig ung man. Under tiden hade han genom flera handelsresor tillsammans med sin farbror Abu Talib eller på egen hand skaffat sig stor erfarenhet av handel. Berättelserna om hans ärlighet och pålitlighet i affärer hade också spridits från mun till mun bland människorna i Mecka. Alla kände honom då som al-Amīn. Även Khadija hade hört talas om hans goda rykte. Särskilt hade hon säkert hört mycket om al-Amīn Muhammad, frid vare med honom, från sin yngre svägerska Safiyya.

En gång beslöt Khadija att skicka varor till Syrien för handel. Hon sökte efter en lämplig person. I detta sammanhang återger al-Zarqani följande från al-Waqidi: ”Abu Talib kallade på Muhammad, frid vare med honom, och sade: ’Brorson! Jag är en fattig man, och tiden är mycket svår. Vi har drabbats av en svår hungersnöd. Vi har ingen handel och inga andra medel eller resurser. En handelskaravan från din stam är på väg till Syrien. Khadija söker efter någon som kan följa med hennes varor. Om du gick till henne skulle hon kanske välja just dig. Hon känner till din oklanderliga karaktär. Även om jag inte tycker om att du reser till Syrien och fruktar för ditt liv på grund av judarna, finns det ändå inget annat att göra.’ Allahs Sändebud, frid vare med honom, svarade: ’Kanske skickar hon själv efter någon.’ Abu Talib sade: ’Kanske har hon redan anställt någon annan.’ Samtalet mellan farbrorn och brorsonen nådde Khadijas öron. ’Då skickade hon någon till Allahs Sändebud, frid vare med honom.’ (Kommentar, Sīrat Ibn Hišām– 1/188)Det bör nämnas att Allahs Sändebud, frid vare med honom, en gång under sin ungdom reste till Syrien tillsammans med sin farbror. Då varnade munken Buhayra Abu Talib för Allahs Sändebud, frid vare med honom. I den ovanstående berättelsen syftade Abu Talib på detta.

Khadija skickade ett erbjudande till Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) genom en mellanhand: om han reste till Syrien för att ansvara för affärerna skulle Khadija ge honom dubbelt så stor vinst som de andra. Muhammad samtyckte.

Muhammad (frid och välsignelser över honom) begav sig till Syrien med Khadījas (må Allah vara nöjd med henne) handelsvaror och tillsammans med hennes trogne tjänare Maysara. På vägen satte han sig i skuggan av ett träd intill en kyrka. Kyrkans präst gick fram till Maysara och frågade: ”Vem är mannen som vilar under trädet?” Maysara svarade: ”En man ur Quraysh-stammen, från Mekkas heliga område.” Prästen sade: ”Han som nu vilar under detta träd är ingen annan än en profet.” Historikerna har nämnt prästens namn som Nastura. (Anm., Sīrat Ibn Hišām– 1/188) Ibn Hajar al-ʿAsqalānī har emellertid uppgett att prästens namn var Buhayra. (al-–Isāba: 4/281) Han har också sagt att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) begav sig till Basras marknad med denna handelslast. al-Tabarī har återberättat från Ibn Šihāb al-Zuhrī att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) inte begav sig till Syrien med Khadījas handelsvaror, utan till en abessinsk marknad i Jemen. Berättelsen om färden till Syrien är dock den mest berömda. (Tārīkh al-Umma al- Islāmiyya, Muhammad al-–Khiḍrī Bek: 1/64)

Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sålde varorna på marknaden i Syrien och köpte det som skulle köpas. Därefter begav han sig tillsammans med Maysara mot Mecka. På vägen lade Maysara märke till att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) red på sin kamel, medan två änglar bredde ut sin skugga över honom i den brännande middagshettan. När de så återvände till Mecka sålde han Khadijas varor. Den här gången blev vinsten dubbelt så stor, eller nästan dubbelt så stor. När den trogne tjänaren Maysara hade återvänt hem berättade han i detalj för sin husmor Khadija om prästens uttalande och alla de mirakulösa händelserna under resan. (Sīrat Ibn Hisham– 1/189)

Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var en klok, insiktsfull och ädel kvinna. Människor ur alla samhällsskikt i Mecka var imponerade av hennes rikedom, hövlighet och förfining. Många adliga unga män ur Quraysh hoppades få henne till hustru. Hon avvisade dem alla. Efter att ha hört allt från Maysara skickade Khadija själv ett äktenskapsförslag till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). (Sīrat Ibn Hisham– 1/189)

Det finns flera olika berättelser om hur och på vilket sätt äktenskapsförslaget framfördes. Alla berättelser är dock eniga om att det var Khadija som först framförde förslaget till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

I en berättelse sägs det att Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) själv talade med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad honom framföra frieriet till hennes far. Men han vägrade, eftersom han befarade att Khadījas far skulle avvisa honom på grund av hans fattigdom. Till slut, när Khadījas far var berusad efter att ha druckit för mycket vin, tog Khadīja själv upp saken med honom och fick hans samtycke. Men när han hade nyktrat till ändrade han sig åter. Khadīja fick dock på nytt hans samtycke.(Hayatus Sahaba– 2/652) En annan berättelse säger att Nafīsa bint Maniyya, Yaʿlās hustru och Khadījas väninna, tog hela initiativet i denna fråga. Det var hon som först framförde följande frieri till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) å Khadījas vägnar: ”Om du skulle bli erbjuden rikedom, skönhet och tryggad försörjning, skulle du då acceptera det? … Dessa ord syftade på Khadīja.

Saken blev avgjord. På det utsatta datumet kom Abū Tālib, Hamza och ytterligare några personer ur Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) familj till Khadījas hem. Khadīja hade också bjudit in framstående personer ur sin familj. I allas närvaro höll Abū Tālib äktenskapets khutba. Genom sin litterära förtjänst intar denna khutba en särskild plats i den arabiska prosalitteraturen från den förislamiska tiden. Brudgåvan fastställdes till femhundra guldmynt. Khadīja stod själv för alla kostnader på båda sidor. Hon skickade två uqiyya guld och silver till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad honom använda det till att ordna kläder åt dem båda samt walīma.(Hayatus Sahaba– 2/652) På detta sätt blev Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) ”de troendes moder”. Detta inträffade femton år före profetskapets offentliggörande. Även om det råder oenighet bland sīraexperterna om deras åldrar vid denna tid, var Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) enligt den mest korrekta uppfattningen tjugofem år och Khadīja fyrtio.

Femton år efter giftermålet fick den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sitt profetskap. Han underrättade Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) om detta allra först. Redan tidigare var Khadīja fast övertygad om att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skulle bli profet. En hadith i kapitlet ”Uppenbarelsens början” i Sahih al-Bukhari behandlar detta utförligt. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Den första uppenbarelsen till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) började genom sanna drömmar under sömnen. Vad han än såg i drömmen blev tydligt som morgonens solljus. Därefter började han tycka om att vara i avskildhet. Han tog med sig mat och dryck och begav sig till Hirā-grottan. Där ägnade han sig åt dyrkan flera dagar i sträck. När maten tog slut återvände han till Khadīja. Sedan tog han med sig nya förråd och återvände till grottan. En dag, medan han befann sig där, kom sanningen till honom. Ängeln kom till honom och sade: ”Läs!” Han sade: ”Jag kan inte läsa.” Ängeln grep honom och tryckte honom så hårt att han kände smärta. Sedan släppte han honom och sade åter: ”Läs!” Han sade ännu en gång: ”Jag kan inte läsa.” Ängeln behandlade honom på samma sätt både andra och tredje gången. Till slut sade han: ”Läs i din Herres namn, Han som skapade. Han skapade människan av en blodklump …” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) återvände darrande av rädsla till hemmet. Han kallade på Khadīja och sade: ”Täck över mig med filten, täck över mig med filten.” Hon täckte över honom, och hans rädsla försvann. Han berättade hela händelsen för Khadīja och uttryckte sin oro för sitt liv. Khadīja sade: ”Nej, det kan aldrig hända. Vid Allah, Han kommer aldrig att förödmjuka dig. Du upprätthåller släktbanden, hjälper de fattiga och behövande, är gästfri och hjälper människor när de drabbas av olyckor.”

Därefter tog Khadija (må Allah vara nöjd med henne) Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med sig till sin kusin Waraqa ibn Nawfal. Under den tiden av okunnighet hade han antagit kristendomen. Han brukade skriva evangeliet på hebreiska. Han var gammal och blind. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Lyssna på vad din brorson säger.” Han frågade: ”Brorson, vad har hänt dig?” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) berättade hela händelsen. När Waraqa hade hört det sade han: ”Detta är sannerligen den Namus – Allah, som sände honom till Musa (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Ack! Om jag ändå vore vid liv och frisk den dag då ditt folk driver bort dig från ditt land.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Kommer de att driva bort mig från mitt land?” Han svarade: ”Ja. Ingen människa har kommit med det som du har kommit med utan att hela världen har vänt sig mot henne. Om jag lever fram till dess ska jag hjälpa dig på alla sätt. (al-Bukhari, första delen) Inom kort efter denna händelse avled Waraqa.(al-Bukhari, första delen) Kort efter denna händelse avled Waraqa.

Efter att ha antagit islam testamenterade den ädla Khadija all sin förmögenhet som waqf för att förkunna religionen. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) övergav handel och affärsverksamhet och ägnade sig åt tillbedjan av Allah och att sprida islam. Alla hushållets inkomster upphörde. Samtidigt växte Khadijas oro. Hon mötte alla motgångar med tålamod och uthållighet.Al-–Isti’abverket berättas: ”Den smärta som Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kände på grund av polyteisternas avvisande och otro försvann när han kom till Khadija. Detta berodde på att hon tröstade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och gav honom mod och uppmuntran. Hon trodde utan minsta tvekan på allt han sade. Hon framställde polyteisternas alla oförskämda beteenden inför Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) som mycket obetydliga och triviala.”(Tabakāt– 3/740)

Under det sjunde året av profetskapet, i månaden Muharram, bojkottade Quraysh muslimerna. De tog sin tillflykt till Shi’b Abi Talib. Khadija blev också inspärrad där tillsammans med Allahs Sändebud. I nästan tre år genomled Banu Hashim en svår hungersnöd. De hade ingen annan möjlighet att överleva än att äta trädens löv. Khadija uthärdade denna svåra tid med ett leende tillsammans med sin make. Under dessa hårda dagar använde den vördnadsvärda Khadija sitt inflytande och lyckades ibland på olika sätt ordna lite mat. Hennes tre brorsöner – Hakim ibn Hizam, Abu al-Bukhtari och Zum’a ibn al-Aswad – hörde alla till Qurayshs ledande män. Trots att de inte var muslimer spelade de på olika sätt en betydande roll i att skicka livsmedel till muslimerna. En dag skickade Hakim ibn Hizam lite vete till sin faster Khadija genom sin tjänare. På vägen hindrade Abu Jahl honom. Plötsligt kom Abu al-Bukhtari dit. Han sade till Abu Jahl: ”En man skickar lite mat till sin faster – hindrar du honom från det?”(Sirat Ibn Hisham– 1/192)

Ännu hade föreskriften om den obligatoriska bönen inte uppenbarats, men den vördnadsvärda Khadija brukade redan från början förrätta bönen tillsammans med Allahs Sändebud i hemmet. (Tabakat– 8/10)Ibn Ishaq har berättat att Ali en dag såg dem båda – det vill säga Profeten och Khadija – förrätta bönen. Ali frågade: ”Muhammad, vad är detta?” Allahs Sändebud presenterade då den nya religionens budskap för Ali och förbjöd honom att berätta det för någon. (Hayatus Sahaba– 1/70) Denna berättelse visar att den vördnadsvärda Khadija, bland Muhammads samfund, var den första som fick äran att förrätta bönen tillsammans med Allahs Sändebud.

En man vid namn Afik al-Kindi hade kommit till Mecka för att köpa några saker. Han bodde i den ädle Abbas må Allah vara nöjd med honom hus. En morgon lade han märke till att en ung man kom till Kaba och blickade upp mot himlen. Därefter ställde han sig vänd mot böneriktningen. En pojke kom och ställde sig bredvid honom. Sedan kom en kvinna. Hon ställde sig också bakom de två. När de hade avslutat bönen gick de därifrån. Afik al-Kindi såg detta. Han sade till Abbas: ”Något mycket stort håller på att hända.” Abbas svarade: ”Ja.” Han fortsatte: ”Den unge mannen är min brorson Muhammad.” Pojken är min andre brorson Ali, och kvinnan är Muhammads hustru. … Såvitt jag vet är de de enda tre människorna i världen som följer denna nya religion.” (Tabakāt: 8/10–11)

Ibn al-Athir säger att den muslimska umman är enig om att den ädla Khadija, må Allah vara nöjd med henne, var den första som trodde på Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När hon antog islam var hon femtio år gammal. Hennes islam påver­kade även medlemmarna av hennes fars släkt. När islam framträdde levde femton framstående män ur hennes fars släkt, Banu Asad ibn Abd al-Uzza. Tio av dem antog islam. De andra fem dödades som otrogna i slaget vid Badr.

Efter att ha levt som äkta makar med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i tjugofem år avled den ädla Khadija, må Allah vara nöjd med henne, i Mecka den tionde Ramadan under profetskapets tionde år, vid en ålder av sextiofem år. Föreskriften om begravningsbönen hade ännu inte införts. Därför begravdes hon utan begravningsbön på Meckas kyrkogård Jannat al-Mualla. Den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sänkte själv hennes kropp i graven. (Al-–Isaba: 4/283)

En kort tid efter den ädla Khadijas, må Allah vara nöjd med henne, bortgång dog Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, särskilt välvillige farbror Abu Talib. I en berättelse i al-Istيعab sägs det emellertid att Khadija avled tre dagar efter Abu Talibs död. I tider av svårigheter brukade denne farbror hjälpa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på många olika sätt. På grund av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, två nära anhörigas bortgång kom detta år bland den muslimska umman att kallas ”Amul Huzn”, eller sorgens år.

Hazrat Khadija (ra) var mor till många barn. Med sin första make Abu Hala fick hon två söner, Hala och Hind. Båda antog islam och uppnådde äran att bli följeslagare till Rasulullah (saw). Hind deltog tillsammans med Rasulullah (saw) i slaget vid Badr, enligt en annan uppgift i slaget vid Uhud. Han var en vältalig talare. Han blev martyr på Alis (ra) sida i Kamelslaget. Med sin andra make, Atik, fick hon en dotter vid namn Hinda. Även hon antog islam och uppnådde äran att bli följeslagare. (Sharhul Mawāqib, al-–Istiʿāb, Hāshiya, Sīrat Ibn Hishām– 1/187)Enligt en annan berättelse fick hon emellertid tre barn i sitt första äktenskap: två söner, Hind och Harith. Harith blev martyrdödad av en otrogen nära Kabaʾs jemenitiska hörn. Hon fick också en dotter, Zaynab. Dottern från det andra äktenskapet hade kunya Umm Muhammad. (Dāʾira–i–Ma’ʿrif–i–Islāmiyya)

Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick sex barn. Det första barnet var den ärevördige Qasim. Han avled i ung ålder i Mecka. Efter honom fick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kuniyat Abu al-Qasim. Före sin död hade han hunnit lära sig att gå med små, stapplande steg. Det andra barnet var den ärevördiga Zaynab. Det tredje barnet var den ärevördige Abdullah. Han föddes efter profetskapets början och fick därför tillnamnen Tayyib och Tahir. Han avled i ung ålder. Det fjärde barnet var den ärevördiga Ruqayya. Det femte barnet var den ärevördiga Umm Kulthum. Det sjätte barnet var den ärevördiga Fatima (må Allah vara nöjd med henne). Det bör nämnas att Ibrahim var barn till den ärevördiga Maria.

Den ärevördiga Khadija (må Allah vara nöjd med henne) älskade sina barn mycket. Hon hade också god ekonomisk ställning. Hon anställde Salama, Uqbas slavinna, för att ta hand om barnen mot lön.

Bland den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) heliga hustrur hade den ärevördiga Khadija den främsta ställningen. Hon var hans första hustru och gifte sig med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid fyrtio års ålder. Under hennes livstid ingick den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inget annat äktenskap. Alla Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) barn, utom Ibrahim, föddes av henne.

Det går inte att uttömmande beskriva den ärevördiga de troendes moder Khadijas förtjänster och rang. Vi betraktar med häpnad hur en kvinna under dessa mörka dagar i Arabien utan minsta tvekan trodde på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskap. Det fanns inte det minsta tvivel eller någon tvekan i hennes hjärta. Den första dagen då uppenbarelsen kom, hennes besök hos Waraqa och hennes fasta övertygelse om att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var en profet – allt detta är värt djup eftertanke. Redan före Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskap tycks Khadija ha varit fast övertygad om att han skulle bli profet. Därför uppstod inte ens för ett ögonblick någon tvekan i hennes sinne efter Gabriels ankomst. Detta visar tydligt hennes djupa framförhållning och skarpa iakttagelseförmåga. Före såväl som efter profetskapets början visade hon alltid Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) respekt och trodde på vart och ett av hans ord. Under deras tjugofem år långa äktenskap kunde inte ens för ett ögonblick något slags tvivel slå rot i hennes hjärta. Även under okunnighetens tid var hon ren och kysk. Hon dyrkade aldrig avgudar. En dag sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till henne: ”Jag kommer aldrig att dyrka Lat och Uzza.” Khadija sade: ”Lämna Lat och Uzza därhän. Nämn dem inte ens.” (Musnad Ahmad– 4/222)

Hon var inte bara den första som trodde på Muhammads profetskap (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och den första som förrättade salat tillsammans med honom. Den kraft hon gav islam under dessa svåra dagar kommer för alltid att förbli oförglömlig. Vid islams begynnelse var hon i själva verket Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rådgivare. Efter giftermålet med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) överlämnade hon all sin egendom till sin make. Zayd ibn Haritha var hennes älskade slav. Även honom överlämnade hon till sin make. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) älskade Zayd mycket och frigav honom därför för att göra henne glad.

Trots att hon var en förmögen kvinna i Mecka tjänade hon sin make med egna händer. En gång bar hon något till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i ett kärl. Den ärevördige Gabriel sade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Framför Allahs och min hälsning till henne.” (Bukhari)

Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) glömde inte minnet av sin älskade hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne), inte ens efter hennes död. Efter hennes död, när något djur slaktades i hemmet, brukade han leta upp hennes väninnor och skicka kött till dem, hus efter hus. Den ärevördiga Aisha sade: ”Även om jag inte hade sett Khadija (må Allah vara nöjd med henne), brukade jag ändå känna svartsjuka gentemot henne. Så var det inte med någon annan. Det berodde på att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) alltid brukade minnas henne.” Ibland gjorde den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne) Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) arg. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allah har skapat kärlek till henne i mitt hjärta.”

Efter den ärevördiga Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång kom hennes syster Hala en gång för att besöka den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Så snart Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde hennes röst utropade han: ”Har du kommit, Hala?” Då hade minnet av Khadija väckts till liv i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sinne. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade spontant: ”Ni minns en gammal kvinna som har dött. Allah har gett er en hustru som är mycket bättre än hon.” Som svar sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Aldrig! När människor ville kalla mig lögnare och avvisa mig, trodde hon på mig och bekräftade min sanningsenlighet. När alla var otrogna var hon muslim. När ingen kom till min hjälp hjälpte hon mig. Och det var i hennes sköte som mina barn föddes.” Vi anser att det inte finns något större erkännande av den ärevördiga Khadija (må Allah vara nöjd med henne) än detta.

Många hadither har berättats om Hadija (må Allah vara nöjd med henne). I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim står det: ”De främsta kvinnorna på jorden är Maryam, Imrans dotter, och Hadija, Khuwaylids dotter.” Jibril (frid vare med honom) satt hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Då kom Hadija (må Allah vara nöjd med henne). Jibril (frid vare med honom) sade till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid): ”Ge henne det glädjande budskapet om ett paradisets palats byggt av pärlor och ädelstenar.” (Al-Bukhari)

Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abdullah, hans titlar var as-Siddiq och Atiq, och hans tillnamn eller kunya var Abu Bakr. Hans far hette Uthman och hade kunyan Abu Quhafa. Hans mor hette Salma och hade kunyan Umm al-Khayr. Hans släktlinje förenades med Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) släktlinje vid Murra, den sjätte förfadern räknat uppåt i Quraysh-stammen. Han föddes drygt två år efter Allahs Sändebuds födelse, och de båda avled med ungefär samma tidsintervall mellan sig. Därför var hans ålder vid dödsfallet densamma som Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid).

Han hade en strålande, ljus hy, var smal och spenslig samt hade en bred panna. På ålderns höst hade hans hår blivit vitt. Han färgade det med henna. Han var mycket barmhärtig och tålig.

Han var en av Qurayshs framstående personer. På grund av sin kunskap, begåvning, erfarenhet, intelligens, omdömesförmåga och goda karaktär åtnjöt han hela befolkningen i Mekkas respekt. Under den förislamiska tiden deponerades alla de blodspengar eller ersättningar för blodsutgjutelse som Mekkaborna skulle betala hos honom. Han var den främste experten på arabernas kunskap om släktlinjer och härstamning. Han hade också poetisk begåvning. Han talade mycket rent och vältaligt. Han hade fått gudagivna förmågor inom talekonst och vältalighet.

Han var en mycket populär, vänfast och behaglig person i sin stam. Han var köpman, givmild och hederlig. Inte ens under den förislamiska tiden drack han någonsin vin. På grund av hans vänliga umgänge, lärdom och affärsskicklighet knöt många vänskap och nära band till honom. Varje dag höll Mekkas framstående personer regelbundna sammankomster i hans hem.

Abu Bakrs far, Abu Quhafa, var en mycket respekterad person bland Quraysh. Han var gammal och välbärgad. Hans hem var inte bara känt för handel och affärsverksamhet; även i sociala frågor togs hans åsikter emot med stor respekt. Även om han inte drogs till islam före Mekkas erövring finns det inga historiska belägg för att han försökte hindra sin son Abu Bakr från islam. När han ibland såg Ali (må Allah vara nöjd med honom) brukade han dock säga: ”Det är de där pojkspolingarna som har förstört min son.” På dagen för Mekkas erövring infann han sig hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och förklarade att han hade antagit islam. Han avled år 14 efter hijra, omkring hundra år gammal. På sin ålders höst hade han förlorat synen.

Abu Bakrs mor, Umm al-Khayr, antog islam i Mekka under islams första tid, långt före sin make. Hon var en av dem som antog islam i Mekkas Dar al-Arqam. Liksom sin make fick även hon ett långt liv. Vid omkring nittio års ålder lämnade hon denna värld medan hennes son hade insatts som kalif.

Abu Bakr var sin fars enda son. Han uppfostrades under stor kärlek, omsorg och i överflöd. Från barndomen fram till början av vuxenlivet var han beroende av sin far. När han var tjugo år tog han själv över ansvaret för faderns handelsverksamhet.

Abu Bakr var vän med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, ända sedan barndomen. Han följde med på de flesta av Allahs Sändebuds handelsresor. En gång reste han tillsammans med Allahs Sändebud till Syrien i handelsärenden. Då var Abu Bakr omkring arton år och Allahs Sändebud tjugo. När de befann sig vid Syriens gräns satte sig Sändebudet, frid och välsignelser över honom, under ett träd för att vila. Abu Bakr gick en bit framåt och såg sig omkring. Där träffade han en kristen präst, och de samtalade en stund om religion. Mitt under samtalet frågade prästen: ”Vem är det där under trädet?” Abu Bakr svarade: ”En ung man från Quraysh, vid namn Muhammad ibn Abdillah.” Prästen utbrast: ”Denne man kommer att bli arabernas profet.” Orden etsade sig fast i Abu Bakrs hjärta. Från den stunden blev hans övertygelse om att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, verkligen var en profet allt starkare. I historiska källor anges prästens namn som Bahira eller Nastura.

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, offentligt tillkännagav att han hade fått profetskapet uppstod stor oro i Mekka. Mekkas inflytelserika och rika ledare satte in alla krafter mot honom. Vissa började kalla honom galen, medan andra sade att han var besatt av en jinn. På ledarnas uppmaning och genom att följa deras exempel höll sig även vanligt folk borta från islam. Bland Qurayshs rika och ansedda män var Abu Bakr den ende som stod vid Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, sida, gav honom mod och utan tvekan trodde på hans profetskap. I detta sammanhang sade Sändebudet, frid och välsignelser över honom: ”Alla jag har kallat till islam har jag märkt någon form av tvekan hos, utom Abu Bakr.” På detta sätt blev Abu Bakr den förste muslimen bland de vuxna fria männen.

Efter att han hade blivit muslim ägnade han sig tillsammans med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, åt att kalla människor till islam för att stärka islams grundvalar. Han kallade stammarna runt Mekka till islam. Under vallfärdssäsongen gick han till olika tält och kallade människorna till islam. Han presenterade islam och Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, för besökare utifrån. På detta sätt fick arabfolket kännedom om den religion som Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, förkunnade och trodde på honom. Genom hans personliga inflytande och ansträngningar antog många islam, däribland framstående unga män ur Quraysh på den tiden, såsom Uthman, az-Zubayr, Abd ar-Rahman, Sa’d och Talha.

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, offentligt tillkännagav sitt profetskap hade Abu Bakr fyrtio tusen dirham. Han skänkte hela sin förmögenhet till islam. Med dessa pengar köpte han de slavmän och slavkvinnor bland Quraysh som utsattes för förföljelse och tortyr på grund av att de hade antagit islam, och frigav dem. Tretton år senare, när han utvandrade tillsammans med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, till Medina, hade endast två och ett halvt tusen dirham av denna förmögenhet återstått hos honom. Inom kort användes även de återstående dirhamerna för islam. Slavar och slavinnor som Bilal, Khabbab, Ammar, Ammars mor Sumayya, Suhayb och Abu Fukayha befriades ur slaveriets bojor genom hans pengar. Därför sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, senare: ”Jag har återgäldat varje människas godhet mot mig. Men Abu Bakrs goda gärningar är sådana att jag inte förmår återgälda dem. Allah kommer att belöna honom. Ingen annans pengar har varit till lika stor nytta för mig som hans.”

När många, efter att ha hört Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, tala om mi’raj, vacklade mellan tro och otro, trodde Abu Bakr på det utan minsta tvekan. Hasan, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”När de hörde talas om mi’raj avföll ett stort antal muslimer från islam. Människorna gick till Abu Bakr och sade: ’Tror du på din vän? Han säger att han i natt gick till Bayt al-Maqdis, bad där och sedan återvände till Mekka.’”

Abu Bakr sade: ”Betvivlar ni honom?” De svarade: ”Ja, det är just vad han säger till människorna där han sitter i moskén.” Abu Bakr sade: ”Vid Allah, om han har sagt detta så har han sagt sanningen. Vad finns det att förvånas över? Han berättar ju för mig att uppenbarelse kommer till honom från Allah. Uppenbarelse kommer från himlen på bara ett ögonblick. Även det tror jag honom på. Det ni förvånar er över är mindre märkligt än detta.” Därefter gick han till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Han frågade: ”Allahs profet, säger du till folket att du i natt reste till Bayt al-Maqdis?” Han svarade: ”Ja.” Abu Bakr sade: ”Du har talat sanning. Jag vittnar om att du utan tvekan är Allahs Sändebud.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Abu Bakr, du är as-Siddiq.” På detta sätt fick Abu Bakr hederstiteln as-Siddiq.

I Mekka brukade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, besöka Abu Bakrs hem varje morgon och kväll. När han behövde råd i någon fråga rådgjorde han med honom. När Sändebudet, frid och välsignelser över honom, gick någonstans för att kalla människor till islam och förmedla budskapet brukade Abu Bakr vanligtvis följa med honom.

När polyteisternas förföljelse av muslimerna nådde sin höjdpunkt hade han en gång för avsikt att utvandra till Abessinien, men en stamledare vid namn Ibn ad-Dughunna fick honom att avstå från detta beslut. Han erbjöd honom beskydd mot Quraysh på villkor att Abu Bakr inte skulle förrätta bönen offentligt. Men efter en längre tid blev det omöjligt för honom att hålla detta villkor. Han avsade sig Ibn ad-Dughunnas beskydd och gjorde sig beredd att med tillfredsställelse acceptera samma öde som sina övriga muslimska bröder.

Under den svåra stund då Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, utvandrade kommer Abu Bakrs uppoffring, klokhet, tålamod och vänskap för alltid att förbli outplånlig i historien. Hans sällskap med honom har dessutom tydligt omnämnts i den heliga Koranen. Ibn Ishaq berättar: ”När Abu Bakr bad Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, om tillstånd att utvandra brukade Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, säga till honom: ’Ha inte bråttom. Kanske kommer Gud att ge dig en reskamrat.’ När Abu Bakr hörde detta tänkte han att Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, kanske syftade på sig själv. Därför köpte han redan då två kameler och skötte dem mycket omsorgsfullt, i hopp om att de kanske skulle komma till användning när tiden för utvandringen kom.”

De troendes moder, Aisha, må Gud vara nöjd med henne, berättar: Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade komma till Abu Bakrs hem minst en gång om dagen. Den dag han fick tillstånd att utvandra kom han till vårt hus vid middagstid, en tid då han aldrig brukade komma. Så snart Abu Bakr såg honom utropade han: ”Det har säkert hänt något. Annars skulle Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, inte komma vid denna tid.” När han gick in i huset flyttade Abu Bakr sig till ena sidan av sin säng. Vid den tiden fanns ingen annan i Abu Bakrs hus än jag och min syster Asma. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Be de andra som finns här att lämna mig.” Abu Bakr sade: ”Guds Sändebud, det finns ingen här utom mina två döttrar. Vad har hänt dig?” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Gud har gett mig tillstånd att utvandra.” Abu Bakr frågade: ”Får även jag följa med?” Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Ja, det får du.” Aisha säger: ”Före den dagen visste jag inte att en människa kunde gråta av så överväldigande glädje. Jag såg Abu Bakr gråta den dagen.” Därefter sade Abu Bakr: ”Guds Sändebud! Se, jag har gjort dessa två kameler redo just för detta.”

De hyrde och tog med sig Abdullah ibn Uraiqit för att visa dem vägen. Han var polyteist, men pålitlig. I nattens mörker lämnade de Abu Bakrs hus genom bakdörren och tog sin tillflykt till en grotta i berget Thawr, i den lägre delen av Mecka. Ibn Hisham berättar från al-Hasan al-Basri, må Gud vara nöjd med honom: De nådde grottan i berget Thawr på natten. Innan Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, gick in i grottan gick Abu Bakr, må Gud vara nöjd med honom, in och undersökte den för att se om det fanns något rovdjur eller någon orm eller skorpion där. Han tog denna risk endast för att skydda Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, från fara.

Efter Umm al-Mu’minin Hazrat Khadijas bortgång i Mecka, när Abu Bakr såg Guds Sändebud bedrövad, gifte han med största hängivenhet och vördnad bort sin unga dotter Aisha med Guds Sändebud. Han betalade också själv brudgåvan.

Efter utvandringen deltog han tillsammans med Guds Sändebud i alla expeditioner. Han gick inte miste om att delta i en enda expedition.

Under expeditionen till Tabuk var han den muslimska arméns banérförare. Under denna expedition överlämnade han, som svar på Guds Sändebuds begäran, alla pengar och ägodelar som fanns i hans hem till Guds Sändebud. Guds Sändebud frågade: ”Har du lämnat något hemma åt dina söner och döttrar?” Han svarade: ”För dem är Allah och Guds Sändebud tillräckliga.”

Efter erövringen av Mecka, under det nionde året efter hijra, utsåg Guds Sändebud Abu Bakr till ”Amir al-Hajj” med anledning av utförandet av den första islamiska vallfärden. Under Guds Sändebuds sista sjukdom ledde han, på dennes befallning, bönen i Profetens moské. Sammanfattningsvis tjänade Abu Bakr under Guds Sändebuds livstid som hans minister och rådgivare.

Efter Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång blev Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hans efterträdare. Titeln ”Allahs Sändebudes kalif” gavs endast till honom. De efterföljande kaliferna fick titeln ”De troendes ledare”.

Handel var hans yrke. Under den förislamiska tiden var han en förmögen handelsman bland Quraysh. Även efter att han antagit islam fortsatte han med detta yrke för att försörja sig. Men när han blev kalif och kalifatets tunga ansvar lades på hans axlar, blev han tvungen att upphöra med handeln. Efter enträgna uppmaningar från Umar, må Allah vara nöjd med honom, och Abu Ubayda gick han, i enlighet med shurarådets beslut, med på att efter behov ta emot ett minimalt bidrag från Bait al-Mal. Det uppgick till två tusen fem hundra dirham om året. Före sin död beordrade han emellertid att hans fasta och lösa egendom skulle säljas och att hela det belopp som hade tagits emot från Bait al-Mal skulle återbetalas.

När följeslagarna fick beskedet om Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång var de fullständigt förstummade. De kunde inte ens föreställa sig att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kunde ha gått bort. Till och med Umar, må Allah vara nöjd med honom, tog ett oslipat svärd i handen och förkunnade: ”Den som säger att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har gått bort, honom ska jag döda.” Även i denna känslomässigt omtumlande situation förblev Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, mycket fast och orubblig. Han vände sig till den församlade folkmassan och förkunnade: ”De som dyrkade Muhammad ska veta att Muhammad har dött. Men de som dyrkar Allah ska veta att Allah är evigt levande – Han dör inte.” Därefter reciterade han denna vers: ”Muhammad är inget annat än Allahs Sändebud. Före honom har många sändebud gått bort. Om han dör eller dödas, kommer ni då att vända tillbaka? Den som vänder tillbaka kan inte skada Allah det minsta. Allah ska snart belöna dem som visar tacksamhet.” (Sura Al Imran–144) Så snart folket hörde denna vers från Abu Bakrs mun återfick de liksom fattningen. Det föreföll dem som om de hörde versen för första gången. På detta sätt fick det första allvarliga problemet som uppstod omedelbart efter Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång sin lösning genom Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, fasta ingripande.

Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svepning och begravning hade ännu inte slutförts. Under tiden blev frågan om hans efterträdare alltmer komplicerad. Medinas invånare, särskilt ansarerna, samlades på en plats som kallades Saqifa Banu Saida. Ansarerna krävde: Eftersom vi gav Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skydd och med våra liv och vår egendom gjorde det svaga islam starkt och mäktigt, måste någon ur vår krets utses till Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efterträdare. Muhajirerna kunde inte godta detta krav. De sade: Det var vi som sådde islams frö, och vi som vattnade det. Därför har vi större rätt till kalifatet. Situationen tog en annan vändning. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, kallades dit. Han befann sig då nära Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, heliga kropp. När han kom talade han lugnt och sansat. Inför hans argument och bevis böjde sig ansarerna. På detta sätt fick även det andra problemet som uppstod efter Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång en god lösning genom Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, klokhet och omdöme.

Abu Bakr valdes till kalif. Efter att ha blivit kalif höll han ett kort tal till de församlade muhajirerna och ansarerna: ”Mot min vilja har jag utsetts till kalif. Vid Allah, jag önskade att någon annan bland er skulle ta på sig detta ansvar. Jag vill påminna er om att om ni vill att mitt handlande ska likna Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, handlande, ska ni anse mig oförmögen att nå upp till den nivån. Han var en profet. Han var ren från fel och brister. Jag har ingen särskild ställning likt hans. Jag är en vanlig människa. Jag kan inte göra anspråk på att vara bättre än någon av era vanliga människor. … Om ni ser att jag gör det rätta, ska ni hjälpa mig. Om ni ser att jag går vilse, ska ni varna mig.” Hans första korta tal, som fastställde dessa principer, kommer för alltid att förbli ett föredöme för alla statsledare i världen.

Ännu ett uttryck för hans gränslösa karaktärsstyrka var att han, omedelbart efter Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång, skickade iväg Usama ibn Zayds armé. En kort tid före Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång hade han förberett en armé för att hämnas blodet från Zayd ibn Haritha, Jaʿfar ibn Abi Talib och Abdullah ibn Rawaha, må Allah vara nöjd med dem, som hade stupat i expeditionen till Mu’ta. Till arméns befälhavare utsåg han den unge Usama ibn Zayd. På Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning begav sig Usama med sin armé mot Syrien. Så snart de hade lämnat Medina blev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sjuk. De slog läger i Medinas utkant och väntade på att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle tillfriskna. Men det var denna sjukdom som ledde till Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, blev kalif. Samtidigt började olika onda krafter resa sig på skilda håll på Arabiska halvön efter nyheten om Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång. Några avföll från islam, några vägrade att betala zakat och andra gjorde anspråk på profetskap. I denna ytterst kritiska situation rådde många att sändandet av Usamas armé skulle skjutas upp. Men Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, avvisade detta råd med stor beslutsamhet. Om han hade tvekat att skicka armén eller dröjt med det, skulle detta ha varit det första motståndet mot Allahs Sändebudes, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning efter att han hade blivit kalif. Han hade nämligen beordrat Usamas armé att ge sig av under sin sista sjukdom.

Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, stod fast vid beslutet att skicka Usamas armé. Då krävde en grupp av ansarerna att Usama åtminstone skulle avsättas som befälhavare och att en äldre sahabi skulle utses i hans ställe. Det bör nämnas att Usama då endast var tjugo år gammal. Umar framförde förslaget på allas vägnar. När Abu Bakr hörde förslaget blev han rasande. Han grep tag i Umars skägg och sade: ”Skulle Abu Bakr avsätta den som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har utsett?” På detta sätt avvisade han förslaget.

Umar var också en av soldaterna i denna Usamas armé. Samtidigt var det då mycket viktigt för den nye kalifen att han stannade i Medina. Kalifen kunde, om han hade velat, själv ha beordrat honom att stanna i Medina. Men utan att ingripa i Usamas befogenhet bad han honom att låta Umar stanna i Medina. Usama beviljade kalifens begäran. Abu Bakr hade nämligen förstått att Usamas uppdragsgivare var ingen mindre än Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därför stod Usamas befogenhet i detta fall över hans egen. På detta sätt verkställde Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, Allahs Sändebuds befallning till fullo och avstod från minsta motstånd mot den.

Efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång vägrade stammarna Abas och Jubyan att betala zakat. Frågan diskuterades inför kalifen. Många av sahabierna rådde honom att inte inleda ett militärt fälttåg mot dem. Men Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, stod fast. Han sade: ”Vid Allah! Om någon nu vägrar att ge ens den lilla kamelunge som brukade lämnas i zakat under Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tid, kommer jag att förklara krig mot honom.”

Vissa människor gjorde falska anspråk på profetskap. Med oändligt mod och fasthet ledde Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fälttåg mot dessa falska profeter och omintetgjorde alla sammansvärjningar mot islam. Därför har historikerna sagt: Om Abu Bakrs fasthet inte hade funnits, efter Allahs hjälp och stöd, skulle den muslimska nationens historia kanske ha skrivits på ett annat sätt.

Detta var möjligt eftersom två till synes motsatta egenskaper förenades i Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, natur: gränslös fasthet och mildhet. Därför rådde det alltid balans i hans karaktär. Om endast den ena av dessa egenskaper finns hos en människa och den andra saknas, finns det stor risk att balansen i hennes karaktär förstörs. Men genom Allahs nåd fanns båda dessa egenskaper lika starkt hos honom. Även om Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, var muslimernas ledare och kalif, levde han ändå ett mycket anspråkslöst liv. Trots att han var kalif gick han runt på Medinas gator och gränder för att ta reda på hur folket hade det, och ibland utförde han även deras personliga ärenden med egna händer. Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Varje morgon brukade jag utföra hushållsarbetet åt en gammal kvinna. En dag kom jag som vanligt till hennes hus, och den gamla kvinnan sade: ’I dag finns det inget arbete. En from man har redan gjort allt före dig.’ Senare fick Umar veta att denne fromme man var Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. Trots att han var kalif brukade han alltså utföra arbetet åt denna föräldralösa gamla kvinna. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, styrde kalifatet i endast omkring två och ett halvt år. Ändå betraktas denna period som synnerligen viktig i islams historia. Hans viktigaste insats efter Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång var att bevara den muslimska ummans enhet och sammanhållning samt att utplåna upproren i Arabien. Han grundade staten och regeringen på så starka fundament att muslimerna vågade förklara krig mot de två stormakterna Iran och Rom och inom kort erövrade många av deras områden.

En annan av Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, insatser var sammanställningen och bevarandet av den heliga Koranen. Under den första delen av hans kalifat bröt uppror ut på olika platser i Arabien. När dessa uppror slogs ned blev flera hundra koranmemorerare martyrer. Bara i slaget mot Musaylima al-Kadhdhab blev sjuhundra koranmemorerare martyrer. Därefter sammanställde Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, på Umars inrådan hela Koranen i bokform på ett enda ställe och bevarade exemplaret hos sig. Detta ursprungliga koranexemplar är i historien känt som ”Siddiqis mushaf”. De exemplar av Koranen som framställdes senare, under Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, tid, var i grunden endast avskrifter av ”Siddiqis mushaf”.

I den heliga Koranen och i Allahs Sändebuds uttalanden har Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, gränslösa rang och ära förklarats många gånger och på många platser.

Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, återberättade hadither från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Allama al-Dhahabi nämner i verket ”‘Tadhkirat al- Huffaz’”, att han var mycket försiktig när han återberättade hadither. På grund av sin stora försiktighet var antalet hadither som han återberättade mycket litet jämfört med andras. Umar, Uthman, Abd al-Rahman ibn Awf, Ibn Masud, Ibn Umar, Ibn Amr, Ibn Abbas, Hudhayfa, Zayd ibn Thabit, Uqba, Maqil, Anas, Abu Hurayra, Abu Umama, Abu Barza, Abu Musa samt hans två döttrar Aisha och Asma och andra sahabier återberättade hadither från honom. Även framstående tabiiner återberättade från honom.

Den 7 Jumada al-Ukhra år 13 efter hijra drabbades Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) av feber. Efter att ha varit sjuk i 15 dagar avled han i augusti 634 e.Kr., motsvarande den 21 Jumada al-Ukhra år 13 efter hijra. Han begravdes i Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) kammare, strax öster om Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han tjänstgjorde som kalif i två år, tre månader och tio dagar.

’Umar ibn al- Khattab (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Umar, hans laqab var al-Faruq och hans kunya var Abu Hafs. Hans far var Khattab och hans mor Hantama. Han tillhörde Adi-klanen av Quraysh. Genom en person vid namn Ka’b, Umars åttonde förfader, sammanföll hans nasab med Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) nasab. Fadern Khattab var en framstående person i Quraysh. Modern Hantama var dotter till Qurayshs berömde befälhavare Hisham ibn al-Mughira. Khalid ibn al-Walid, en av islams främsta befälhavare, var al-Mughiras sonson. Vid foten av Makka-berget Jabal Aqib låg under den förislamiska tiden bosättningen för Banu Adi ibn Ka’b. Det var här Hazrat Umar bodde. Under den islamiska tiden fick berget, efter Umar, namnet Jabal Umar – Umars berg.(Tabaqat Ibn Sa’d 3/66) Umars kusin var Zayd ibn Nufayl. Före den ädle Allahs Sändebuds framträdande var Zayd en av dem som, genom sitt eget förnuft, övergav avgudadyrkan och blev monoteister i det förislamiska Arabien.

Han föddes tretton år efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) födelse. Vid sin död var han också 63 år gammal, samma ålder som Allahs Sändebud hade uppnått. Historikerna är emellertid oeniga om året för hans födelse och hans antagande av islam.

Han hade en ljus, ljus hy, var skallig, hade insjunkna kinder, ett tjockt skägg, långa och kraftiga mustaschkupor samt en lång kropp. Även bland tusen människor såg man honom som den längste av alla.

Det är inte mycket känt om hans födelse och barndom. Ibn Asakir citerar i sitt Tarikh en berättelse från Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom). Där berättas att Amr ibn al-As en dag satt tillsammans med några vänner när han hörde oväsen. När han frågade vad som hade hänt fick han veta att Khattab hade fått en son. Utifrån denna berättelse förefaller det som om en stor glädjefest hölls när Hazrat Umar föddes.

Det finns också mycket knapphändiga uppgifter om hans ungdom. Vem kunde ana att denna enkla och envisa unge man en dag skulle bli al-Faruq al-Aʿzam? När ʿUmar var tonåring lät hans far honom arbeta som kamelskötare. Han vallade kameler på en plats kallad Dajnan, nära Mecka. En gång, när han under sin kalifattid passerade detta fält, berättade han för sina följeslagare om sina barndomsminnen så här: ”Det fanns en tid då jag, klädd i en ylletröja, vallade Khattabs kameler på detta fält under den brännande solen. Khattab var en mycket sträng och kärv man. Om jag blev trött och tog en kort vila blev jag skoningslöst slagen av min far. Men i dag har jag nått en sådan ställning att ingen utom Allah har makt över mig.” (Tabakāt: 3/266–67)

Redan i början av sin ungdom tillägnade han sig de ämnen som då var obligatoriska för de förnäma araberna, såsom krigskonst, brottning, vältalighet och kunskap om släktlinjer. Kunskapen om släktlinjer, eller nasab, fick han genom arv. Både hans far och hans farfar var särskilt framstående inom detta område. Han var en av sin tids främsta brottare. Han brottades på den arabiska marknaden i ʿUkāz. Allāma Yubayʿānī sade: ”ʿUmar var en väldig kämpe.” Han var en berömd ryttare bland den förislamiska tidens araber. Allāma Jāḥiẓ sade: ”När ʿUmar satt till häst verkade det som om hans kropp hade smält samman med hästens hud.” (Al–Bayān wa-t Tabyīn) Han hade också poetisk begåvning. Nästan alla dikter av den tidens berömda poeter kunde han utantill. I själva verket var han grundläggaren av den vetenskapligt baserade traditionen inom arabisk poesi- och litteraturkritik. När man läser hans åsikter om språk och litteratur inser man hur väl han behärskade dessa områden. Vältalighet var en medfödd egenskap hos honom. I sin ungdom lärde han sig också en del att läsa och skriva. Balādhurī har skrivit: ”När Allahs ädle Sändebud, över honom vare Allahs frid och välsignelser, fick sitt profetskap, fanns det i hela Quraysh-stammen endast sjutton personer som kunde läsa och skriva. ʿUmar var en av dem.

Handel var ett hedervärt yrke bland araberna under hedendomens tid. Även Umar började bedriva handel och gjorde betydande framsteg inom den. Genom sina handelsresor fick han möjlighet att färdas till avlägsna länder och umgås med många lärda och framstående människor. Masʿūdī säger: ”Umar, må Allah vara nöjd med honom, reste under hedendomens tid till Syrien och Irak i handelsärenden. Därigenom fick han möjlighet att umgås med många kungar och härskare bland både araber och icke-araber.” Shiblī Nuʿmānī säger: ”Redan under hedendomens tid hade Umars anseende spridit sig över hela Arabien. Därför utsåg Quraysh alltid honom till sändebud. När en konflikt uppstod med någon annan stam skickades han som ombud för att lösa den.” (Al–Faruq: 14)

Umars antagande av islam är en fängslande händelse. Tack vare hans kusin Zayd var tawhīds budskap inte helt nytt i hans släkt. Den förste bland dem som antog islam var Zayds son Saʿīd. Saʿīd gifte sig sedan med Umars syster Fāṭima. Fāṭima antog också islam tillsammans med sin make. Även en annan framstående person i Umars släkt, Nuʿaym ibn ʿAbdullāh, antog islam. Men fram till dess hade Umar inte hört något alls om islam. När han för första gången hörde talas om islam började han brinna av vrede. Han blev en bitter fiende till dem i sin släkt som hade antagit islam. Under tiden fick han veta att även en av hans slavinnor, vid namn Lubayna, hade antagit islam. Han utsatte alla som stod under hans makt för grym tortyr. Till slut beslöt han att Muhammad, frid och välsignelser över honom, den främste förkunnaren av islam, måste röjas ur världen. Sagt och gjort.

Det berättas från Anas ibn Mālik: ”Umar gick med sitt svärd hängande över axeln. På vägen mötte han en man från Banū Zuhra (enligt en annan uppgift Nuʿaym ibn ʿAbdullāh). Mannen frågade: ’Vart är Umar på väg?’ Han svarade: ’För att göra slut på Muhammad.’ Mannen sade: ’Hur ska du kunna göra slut på Muhammad, frid och välsignelser över honom, och sedan undkomma Banū Hāshim och Banū Zuhra?’ När Umar hörde detta utbrast han: ’Det verkar som om även du har övergett dina förfäders religion och blivit en otrogen.’ Mannen sade: ’Umar, hör en häpnadsväckande nyhet: din syster och svåger har blivit otrogna. De har övergett din religion.’ (Mannens avsikt var i själva verket att få Umar att rikta sig åt ett annat håll än sitt ursprungliga mål.) När Umar hörde detta rusade han i raseri mot sin systers och svågers hus. Umar, må Allah vara nöjd med honom, knackade på dörren. De två höll då på att lära sig Koranen av Khabbāb ibn al-Aratt. När Khabbāb märkte att Umar var på väg gömde han sig i ett annat rum i huset. Umar frågade genast sin syster och svåger: ’Vad var det för mumlande ljud jag hörde hos er?’ De läste då Koranens sura Ṭā Hā. De svarade: ’Vi talade med varandra.’ Umar sade: ’Ni två har förmodligen avfallit från religionen.’ Svågern sade: ’Umar, vad skulle du göra om sanningen fanns någon annanstans än i din religion?’ Umar kastade sig över sin svåger och började trampa honom våldsamt med båda fötterna. När systern kom för att rädda sin make grep Umar tag i henne och slog henne så hårt att hennes ansikte blev blodigt. Systern utbrast i vrede: ’Om sanningen finns någon annanstans än i din religion, då vittnar jag att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar också att Muhammad är Allahs sändebud.’

Några dagar före denna händelse hade en förändring börjat äga rum inom Umar. Quraysh hade utsatt muslimerna i Mecka för grym förföljelse och tortyr, men hade inte lyckats få en enda av dem att återvända. Muslimerna hade tyst tagit emot allt och underkastat sig det. När det behövdes hade de lämnat sina hem, men de hade inte övergett islam. Detta hade skakat om Umar. Han vacklade i en virvel av tvekan och inre konflikt. Denna dag gav blodet i hans älskade systers ansikte och hennes vittnesbörd om sanningen honom en sådan stöt att alla hans tvivel och konflikter försvann som kamfer. I samma ögonblick upplystes hans hjärta av sanningens ljus. Efter att ha renat sig tog han den del av sura Ṭā Hā som hans syster hade i handen och började läsa den. När han hade läst färdigt sade han: ’Ta mig till Muhammad, frid och välsignelser över honom.’ När Khabbāb hörde detta kom han äntligen fram från sitt gömställe i huset. Han sade: ’Goda nyheter, Umar! På torsdagskvällen bad Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, för dig. Jag hoppas att hans bön har blivit besvarad. Han sade: ”O Allah, stärk islam genom Umar ibn al-Khattāb eller ʿAmr ibn Hishām.”’ Khabbāb sade vidare: ’Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, befinner sig nu i Dār al-Arqam vid Ṣafās fot.’

Umar begav sig mot Dar al-Arqam. Några följeslagare vaktade då dörren till al-Arqams hus tillsammans med Hamza och Talha. När de såg Umar blev de förskräckta. Men Hamza lugnade dem och sade: ”Om Allah vill Umar väl, kommer han att anta islam och bli Allahs Sändebuds följeslagare. Annars är det mycket lätt för oss att döda honom.” Allahs Sändebud befann sig inne i huset. Uppenbarelsen kom då ner över honom. En stund senare kom han ut och gick fram till Umar. Han grep hårt tag i Umars kläder och svärdets handtag och sade: ”Umar, tänker du inte upphöra?” … Sedan bad han: ”O Allah, Umar står framför mig. O Allah, stärk religionen genom Umar.” Umar utropade: ”Jag vittnar att du är Allahs Sändebud.” Så snart han hade antagit islam uppmanade han: ”O Allahs Sändebud, kom ut ur huset.”(Tabakāt al-Kubrā/Ibn Sa’d 3/267–69)Detta inträffade under profetskapets sjätte år.

Imam al-Zuhri berättar: Efter att Allahs Sändebud hade gått in i Dar al-Arqam antog Umar islam. Före honom hade sammanlagt fyrtio, eller något fler än fyrtio, män och kvinnor antagit islam. Efter att Umar hade antagit islam kom Jibril och sade: ”Muhammad, himlens invånare har glatts åt att Umar har antagit islam.”(Tabakāt: 3/269)

När Umar antog islam började ett nytt kapitel i islams historia. Även om fyrtio eller femtio personer då hade antagit islam, däribland Hazrat Hamza, var det fortfarande inte säkert för muslimerna att ens öppet kalla sig muslimer, än mindre att gå till Kaba och förrätta bönen där. Detta förändrades så snart Hazrat Umar antog islam. Han förkunnade öppet islam och började förrätta bönen i Kaba tillsammans med de andra.

ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Samma natt som jag antog islam började jag tänka på vem som var den mest hårdnackade fienden till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bland Makkas invånare. Jag skulle själv gå till honom och meddela att jag hade antagit islam. Jag tänkte att Abū Jahl måste vara den största fienden. Så snart det blev morgon knackade jag på hans dörr. Abū Jahl kom ut och frågade: ”Vad för dig hit?” Jag svarade: ”Jag har kommit för att meddela dig att jag tror på Allah och på Hans Sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och att jag har godtagit den lag och de budskap han har förmedlat.” Så snart han hörde detta slog han igen dörren framför mitt ansikte och sade: ”Må Allah vanära dig, och må Han vanära det budskap du har kommit med.”(Sīrat Ibn Hishām)

På detta sätt ställdes Makkas hedniska makt för första gången inför en öppen utmaning. Saʿīd ibn al-Musayyib sade: ”Efter att han hade antagit islam blev islam synligt i Makka.” ʿAbdullāh ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Så snart ʿUmar hade antagit islam började han tvista med Quraysh. Till slut såg han till att han fick be i Kaʿba. Och vi bad alla tillsammans med honom.” Suhayb ibn Sinān sade: ”Efter att han hade antagit islam brukade vi sitta i grupper nära Kaʿba, gå runt Kaʿba i tawāf, hämnas när någon behandlade oss hårt och avvärja varje angrepp mot oss.(Ṭabaqāt: 3/269)Därför gav Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, honom hederstiteln ”al-Fārūq”. Det var på grund av honom som en tydlig åtskillnad uppstod mellan islam och otro. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah har gjort sanningen fast på ʿUmars tunga och i hans hjärta. Därför är han al-Fārūq. Genom honom har Allah skiljt mellan sanning och lögn.(Ṭabaqāt: 3/270)

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beordrade dem som i Makka hade blivit utmattade av avgudadyrkarnas förföljelser att göra hijra till Medina. Efter att Abū Salama, ʿAbdullāh ibn Ashhal, Bilāl och ʿAmmār ibn Yāsir hade gjort hijra till Medina begav sig ʿUmar dit tillsammans med tjugo släktingar och vänner. Bland dessa tjugo fanns hans bror Zayd, hans brorson Saʿīd och hans svärson Khunays. I byn Qubā, i utkanten av Medina, tog han skydd i Rifāʿa ibn ʿAbd al-Mundhirs hus.

Det fanns en särskild skillnad mellan ’Umars hijra och de andras hijra. De andra gjorde hijra i hemlighet, utan att någon visste om det. ’Umars hijra däremot skedde öppet. Den bar på en utmaning och en ton av revolt mot Quraysh. Innan han reste från Mecka till Medina gjorde han först tawaf runt Kaba. Därefter gick han till Qurayshs samlingsplats och tillkännagav: ”Jag beger mig till Medina. Om någon vill göra sin mor sörjande genom att beröva henne hennes son, så kan han möta mig på andra sidan av denna dal.” Efter att ha riktat denna utmaning mot dem begav han sig rakt mot Medina. Men ingen vågade anta utmaningen. (Tarikhul Ummah al-–Islamiyyah: Khidri Bek, 1/198)

Genom olika berättelser får vi veta att Allahs Sändebud vid olika tillfällen knöt band av religiöst brödraskap mellan ’Umar och olika personer. Abu Bakr as-Siddiq, ’Uways ibn Sayida, ’Itban ibn Malik och Mu’adh ibn ’Afra, må Allah vara nöjd med dem, var ’Umars religiösa bröder. Det är dock fastställt att hans religiösa brödraskap etablerades med ’Itban ibn Malik, ledaren för Banu Salim, efter hans hijra till Medina. (Tabakat: 3/272)

Från det första hijriåret fram till Allahs ädle Sändebuds bortgång utgjorde ’Umars, må Allah vara nöjd med honom, livsgärning i själva verket en del av den ädle Sändebudets verksamma liv. Det finns inte en enda av de krig som Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var tvungen att utkämpa, de fördrag han slöt, de föreskrifter han från tid till annan införde eller de metoder han använde för att sprida islam, som genomfördes utan ’Umars aktiva deltagande. Därför skulle en detaljerad redogörelse för dessa händelser inte längre bli en biografi över ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, utan en biografi över Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Hans händelserika liv var oupplösligt förenat med den ädle Sändebudets liv.

Den ädle ’Umar deltog tillsammans med Allahs Sändebud i alla krig, däribland Badr, Uhud och Khandaq. Dessutom ledde han flera sarijja (mindre expeditioner där Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte själv närvarade). Från rådgivningen och truppledningen under slaget vid Badr och inom varje annat område arbetade han beslutsamt tillsammans med den ädle Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Det var ’Umars råd om krigsfångarna från Badr som behagade Allah. Hans särskilda roll i detta slag var följande:

1. I detta slag deltog människor från varje gren av Quraysh-stammen, men inte en enda person från Banu ’Adi, det vill säga ’Umars klan, deltog. Detta skedde genom ’Umars inflytande.

2. I detta slag deltog sammanlagt tolv personer från ’Umars stam och dess bundsförvanter på islams motståndares sida.

3. I detta slag dödade Hazrat Umar sin egen morbror, Asi ibn Hisham, med egen hand. Genom detta dödande bevisade han för första gången att släktingars och närståendes inflytande inte kan få företräde på sanningens väg.

Även i slaget vid Uhud var Hazrat Umar en soldat i främsta ledet. När de muslimska soldaterna vid ett tillfälle drabbades av motgångar och Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sårad tog sin tillflykt till en säker plats på berget tillsammans med en handfull följeslagare, närmade sig Qurayshs ledare Abu Sufyan och ropade högt namnen på Muhammed, frid och välsignelser vare med honom, Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, Umar, må Allah vara nöjd med honom, och andra, och frågade: ”Är ni fortfarande vid liv?” På Profetens, frid och välsignelser vare med honom, tecken svarade ingen Abu Sufyan. När han inte fick något svar förklarade Abu Sufyan: ”De har säkerligen alla dödats.” Detta sårade Umars manlighet. Han kunde inte förbli tyst utan utropade: ”Du Allahs fiende! Vi lever alla.” Abu Sufyan sade: ”Uʿlu Hubal – må Hubal segra.” På Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, tecken svarade Umar: ”Allah är högre och ädlare.”

Även i slaget vid Khandaq spelade Umar en aktiv roll. Ansvaret för att försvara en särskild plats vid Khandaq föll på Umar. Än i dag finns där en moské uppkallad efter honom, som vittnar om detta minne. En dag under slaget var han så upptagen med försvaret att hans asr-bön nästan gick förlorad. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, tröstade honom och sade: ”På grund av upptagenhet har inte heller jag kunnat förrätta bönen ännu.” (Al–Faruq: Shibli Nu’mani: 25)

Redan före eden vid Hudaybiyya började Hazrat Umar förbereda sig för strid. Han skickade sin son Abdullah för att hämta en häst från en ansari. När denne återvände berättade han: ”Människorna avlägger trohetseden inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom.” Umar var då iförd stridsrustning. I detta tillstånd sprang han dit och avlade trohetseden inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom.

Villkoren i fördraget vid Hudaybiyya verkade vid första anblicken förödmjukande för muslimerna. Umar blev upprörd. Först framförde han sin protest mot fördraget inför Abu Bakr och därefter inför Allahs Sändebud själv, frid och välsignelser vare med honom. Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Jag är Allahs Sändebud. Jag gör ingenting utan Allahs befallning.” Umar lugnade sig. Han ångrade sig. Genom att fasta frivilliga fastor, förrätta bönen, frige slavar och ge allmosor sonade han sin oförskämdhet.

I Khaybar fanns många befästa fästningar som tillhörde judarna. Några erövrades lätt. Men två av dem kunde inte erövras hur man än försökte. Den första dagen skickade Profeten, frid och välsignelser vare med honom, Abu Bakr och den andra dagen Umar för att erövra de två fästningarna. Båda återvände utan framgång. Den tredje dagen tillkännagav Profeten, frid och välsignelser vare med honom: ”I morgon ska jag överlämna fanan till en man genom vars händer Allah ska skänka seger.” Nästa dag kom följeslagarna beväpnade till Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, närvaro. Alla bar inom sig en önskan att vinna denna ära. Umar sade: ”I Khaybar har jag aldrig, bortsett från denna händelse, längtat efter att bli befälhavare eller ledare.” Den dagens ära togs av Allahs lejon, Ali, må Allah vara nöjd med honom.

Den erövrade marken i Khaybar fördelades bland mujahiderna. Hazrat Umar gjorde sin andel till waqf för Allahs väg. Detta var det första waqf i islams historia. (Al–Faruq: 30)

Under erövringen av Mecka följde Hadhrat ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som en skugga. När islams ärkefiende Abu Sufyan kom för att överlämna sig, bad ’Umar Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Tillåt mig att göra slut på honom genast.” Den dagen avlade männen i Mecka trohetseden inför Allahs sändebud, medan kvinnorna avlade den inför ’Umar på Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning.

Hadhrat ’Umar deltog också i expeditionen till Hunayn och kämpade tappert. I detta slag skingrades den tolv tusen man starka muslimska armén under de otrognas våldsamma angrepp. Ibn Ishaq säger: Endast några få modiga män bland muhajirerna och ansarerna stod fast vid Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sida i denna farans stund. Bland dem bör särskilt Abu Bakr, ’Umar och Abbas, må Allah vara nöjd med dem, nämnas.

Under expeditionen till Tabuk, som svar på Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppmaning, överlämnade Hadhrat ’Umar hälften av hela sin förmögenhet till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

När Hadhrat ’Umar fick höra om Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång satt han en stund stum och förlamad. Därefter gick han framför Profetens moské, drog sitt svärd ur slidan och förkunnade: ”Den som säger att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har gått bort, honom ska jag klyva huvudet på.” Av denna händelse kan man lätt förstå vidden av hans hängivenhet till och kärlek för Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Efter Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång, och efter den långa diskussionen vid Saqifa Banu Saida, fattade ’Umar snabbt beslutet att avlägga trohetseden till Abu Bakr som kalif. Därmed löstes den stora krisen kring valet av kalif utan svårighet.

När kalifen Hadhrat Abu Bakr insåg att hans sista stund närmade sig ansåg han det vara bäst att utse nästa kalif före sin död. Enligt honom var ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, den mest lämpade personen för kalifatet. Trots detta ansåg han det lämpligt att rådfråga de framstående följeslagarna i frågan. Han kallade till sig Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”Berätta för mig vad du anser om ’Umar.” Han svarade: ”Han är bättre än vilken annan människa som helst, men han har en viss stränghet i sin karaktär.” Abu Bakr sade: ”Det beror på att han har sett mig vara mild; när kalifatets ansvar vilar på hans axlar kommer denna stränghet att minska avsevärt.” Därefter bad Abu Bakr honom att inte avslöja för någon vad de hade talat om. Sedan kallade han till sig ’Uthman ibn Affan och sade: ”Abu Abdillah, berätta för mig vad du anser om ’Umar.” ’Uthman sade: ”Ni känner honom bättre än jag.” Abu Bakr sade: ”Trots det, berätta för mig vad du anser.” ’Uthman sade: ”Så som jag känner honom är hans inre bättre än hans yttre. Vi har ingen annan som är hans like.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, bad honom att hålla deras samtal hemligt och lät honom sedan gå.

När han på detta sätt hade inhämtat olika personers åsikter kallade han till sig ’Uthman ibn Affan och dikterade: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är ett åtagande från Abu Bakr ibn Abi Quhafa till muslimerna. Amma ba’d” – efter att ha sagt så mycket förlorade han medvetandet. Då lade ’Uthman ibn Affan själv till: ”Jag har utsett ’Umar ibn al-Khattab till kalif åt er och har inte försummat något i min strävan efter ert bästa i denna fråga.” Därefter återfick Abu Bakr medvetandet. Det skrivna stycket lästes upp för honom. När han hade hört allt utropade han ”Allahu akbar” och sade: ”Jag var rädd att människorna skulle börja tvista om jag dog medvetslös. Han sade vidare till ’Uthman: Må Allah den Upphöjde belöna dig väl för islams och muslimernas räkning.”

Al-Tabari säger: Därefter såg Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, på människorna. Hans hustru Asma bint Umays höll då upp honom. Till de församlade sade han: ”Är ni nöjda med den man som jag utser åt er? Vid Allah, jag har inte underlåtit någon ansträngning för att inhämta människornas åsikter. Jag har inte utsett någon av mina nära släktingar till denna post. Jag har utsett ’Umar ibn al-Khattab till er kalif. Lyssna därför till honom och lyd honom.” Så började ’Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat den 22 Jumada al-Thani år 13 enligt hijra, motsvarande den 13 augusti 634 e.Kr.

Det är inte möjligt att kortfattat redogöra för Hazrat Umars sätt att styra staten. Under den korta perioden på tio år lät han hela det bysantinska Romarriket och det persiska imperiet falla. Under hans tid erövrades sammanlagt 1 036 städer, inklusive städer i olika regioner. Det var främst under hans tid som det islamiska styret etablerades på ett regelbundet och systematiskt sätt. Alla grenar av regeringen eller staten trädde fram under hans tid. Berättelserna om hans styre och rättvisa har spridits bland människor över hela världen som legender.

Hazrat Umar var den förste kalifen som fick titeln Amir al-Mu’minin. Han var den förste att införa den hijriska tideräkningen, ordna så att tarawih-bönen förrättades i församling, använda durra eller käpp för att styra folket, fastställa åttio piskrapp som straff för alkoholkonsumtion, erövra många länder, grunda städer, fastställa arméns grader och olika bataljoner, upprätta ett nationellt register eller medborgarförteckning, utse qadier och dela in staten i olika provinser.

Umar (må Allah vara nöjd med honom) var en av Allahs Sändebuds skrivare. Han gifte bort sin dotter, Hazrat Hafsa, med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han tjänstgjorde som rådgivande minister åt Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Före och efter sitt antagande av islam var handel hans försörjningskälla. Även efter att kalifatets stora ansvar hade lagts på hans axlar fortsatte han med handel i flera år. Men när detta senare blev omöjligt fastställde framstående sahaba, däribland Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), efter samråd ett årligt bidrag på endast åtta hundra dirham från Bayt al-Mal. När bidragen till andra personer fastställdes från Bayt al-Mal under det 15:e hijriåret bestämdes även hans bidrag till fem tusen dirham, lika stort som de framstående sahabernas.

När det gällde medlen i Bayt al-Mal såg Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) dem som en föräldralös persons pengar. En förmyndare för en föräldralös person förvaltar den föräldralöses egendom. Han får använda så mycket som behövs för den föräldralöses och sin egen försörjning, men får inte slösa. Om det inte finns något behov ska han avstå från att använda den föräldralöses egendom och endast skydda den, och när den föräldralöse blivit vuxen ska han återlämna egendomen till honom. Det var alltid denna syn på Bayt al-Mal som kom till uttryck i Umars (må Allah vara nöjd med honom) handlingar och beteende.

Hazrat Umar gick alltid omkring med en durra eller käpp i handen. Till och med Djävulen flydde när han såg honom. (Tazkirat al- Huffaz) Men därför var han inte förtryckande. Han var en sträng och rättvis domare. Han älskade människorna av hela sitt hjärta, och människorna älskade honom också. Historien innehåller många berättelser om hur han tog hand om sina undersåtar.

Det finns så många hänvisningar och tydliga uttalanden i Koranen och haditherna om Hazrat al-Faruq al-A’zams förtjänster och ställning att de inte kan återges i en kort artikel. Hans ställning hos Allah och Hans Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var mycket hög. Därför har det sagts: ”Koranverser uppenbarades alltid till stöd för Umars åsikter.” Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Khair ul-ummati ba‘da nabiyyihā Abū Bakr summa Umar – efter Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) är Abu Bakr den bästa personen bland umman, därefter Umar.” Hazrat Abdullah ibn Masud sade: ”Umars antagande av islam är islams seger. Hans hijra är Allahs hjälp, och hans kalifat är Allahs nåd.” Med tanke på alla Umars egenskaper sade den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Law kāna ba‘dī nabiyyun lakāna Umar – om någon hade varit profet efter mig skulle det ha varit Umar.” Detta berodde på att han hade profeternas karaktärsdrag och egenskaper.

Umar hade ett betydande bidrag till studiet och spridningen av vetenskap och kunskap. Han lade stor vikt vid att läsa, undervisa och bevara arabisk poesi. Han var ytterst vaksam när det gällde att bevara det arabiska språkets renhet; om någon gjorde ett språkfel i hans närvaro tillrättavisade han honom. Han ansåg att det var en del av religionen att lära sig det arabiska språket korrekt. Allama al-Dhahabi ‘Tazkirat al- Huf‌faz’ nämner i sin bok att Umar var ytterst sträng när det gällde återberättandet av hadither och att han betonade att samma hadith skulle återberättas genom olika isnad.

Den berömde sahabin Mugheira ibn Shu’bas (må Allah vara nöjd med honom) elddyrkande slav Abu Lu’lu’a Firuz knivhögg denne store kalif medan han stod i morgonbönen. På den tredje dagen efter att han hade skadats, onsdagen den 27:e Dhu al-Hijja år 23 enligt hijrikalendern, avled han. Före sin död överlämnade han åt de sex framstående sahaba Ali, Uthman, Abd al-Rahman ibn Awf, Sa’d, Zubayr och Talha (må Allah vara nöjd med dem) ansvaret att bland sig utse en kalif. Hazrat Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) ledde begravningsbönen. Han begravdes i den profetiska gravkammaren bredvid Hazrat al-Siddiq al-Akbar. Vid sin död var han 63 år gammal. Hans kalifat varade i tio år, sex månader och fyra dagar.

’Uthman ibn ’Aff‌an (må Allah vara nöjd med honom)

Namnet var Uthman, kunyah Abu Amr, Abu Abdillah och Abu Layla, och laqab Dhun-Nurayn. (Ṭabaqāt 3/53, Tahdhīb al- Tahdhīb) Hans far var Affan och hans mor Arwa bint Qurayz. Han tillhörde Umayya-grenen av Quraysh-stammen. Hans släktlinje förenas med Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vid Abd Manaf. Han var den tredje kalifen bland de rätt vägledda kaliferna. Hans mormorsmor Bayda bint Abd al-Muttalib var Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, faster. Han föddes år 576 e.Kr., sex år efter Elefantens år. (al-–Istiʿāb) Därmed var han sex år yngre än Allahs ädle Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Det råder emellertid stor oenighet om hans födelseår. Följaktligen råder det liknande meningsskiljaktigheter om hans exakta ålder vid martyrskapet. Enligt vissa berättelser föddes han i Taif. (Fitnat‌al- Kubrā, Dr. Taha Husayn)

Hadhrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom, var medellång och kraftigt byggd. Han hade insjunkna kinder, ett tätt skägg, en strålande ljus hy, tjockt hår, bred bröstkorg och midja, polisonger som hängde ner till öronen, kraftiga underben, långa håriga armar, smittmärken i ansiktet, henn färgat skägg och guldbeslagna tänder.

Den tidiga perioden av Hadhrat Uthmans liv har, liksom hos de andra följeslagarna, förblivit höljd i okunnighetens tidsålders mörker. Hans liv före islam försvann så fullständigt att det verkar som om han föddes tillsammans med islam. Historikerna har inte kunnat förmedla några särskilda uppgifter om hans liv före islam.

Hadhrat Uthman var en av Qurayshs främsta experter på släktforskning. Han hade också djupa kunskaper om Qurayshs forntida historia. På grund av sin visdom, erfarenhet, hövlighet, sociala takt och andra egenskaper samlades alltid en skara människor omkring honom. Ingen missgärning från okunnighetens tidsålder kunde nå honom. Blygsamhet och en stark känsla av personlig värdighet var de främsta kännetecknen för hans ädla karaktär. I sin ungdom började han, liksom andra förnäma qurayshiter, ägna sig åt handel. Tack vare sin gränslösa ärlighet och pålitlighet nådde han enastående framgångar i affärerna. I Mekkas samhälle fick han hederstiteln ”Ghani” som en framstående rik köpman.

Hadhrat Uthman räknas till as-Sabiqun al-Awwalun (de första som antog islam), till de tio som fått löfte om paradiset och till de sex främsta följeslagarna som den ädle Budbäraren, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förblev nöjd med under hela sitt liv. Han hade en nära relation till Abu Bakr as-Siddiq. Det var genom dennes förkunnelse och uppmuntran som han antog islam. (Sīrat Ibn Hisham) Till skillnad från många andra ledare i Mekka svarade Hadhrat Uthman på Allahs Budbärares, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallelse redan i början av hans profetskap och ägnade under hela sitt liv sitt liv, sin förmögenhet och alla sina tillgångar åt muslimernas välgång. Hadhrat Uthman sade: ”Jag var den fjärde av dem som antog islam.” (Usud al- Ghaba) Enligt Ibn Ishaq var Hadhrat Uthman den förste som antog islam efter Abu Bakr, Ali och Zayd ibn Harithah.

Kärnan i de berättelser som sīrah-författare och hadithlärda har återgett om omständigheterna kring Hadhrat Uthmans antagande av islam är följande:

Vissa säger att hans moster Suʿdā var en framstående kahin, det vill säga spådam, på den tiden. Hon berättade för Uthman några saker om den ädle Profeten och uppmuntrade honom att tro på honom. Det var tack vare hennes uppmuntran som han antog islam. (Al -Fit‌nat al- Kubrā) Å andra sidan återger Ibn Saʿd och flera andra följande: Uthman befann sig på resa i Syrien. När han vilade på en plats mellan Muʿān och Zarqāʾ hörde han, i ett sömnigt tillstånd, en utropare säga: ”O ni som sover, skynda er! En budbärare vid namn Ahmad har trätt fram i Mecka.” När han återvände till Mecka fick han höra att detta var sant. Därefter antog han islam på Abu Bakrs uppmaning. (Tabakāt: 3/55)

När Uthman antog islam var han över trettio år gammal. Redan före islam hade han en nära relation till Abu Bakr. Han brukade besöka Abu Bakrs hem nästan varje dag. En dag lade Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fram islam för honom. Av en händelse gick Allahs Sändebud då förbi på den vägen. Han sade: ”Uthman, acceptera inträdet till paradiset. Jag har kommit till er och till alla Allahs skapelser som Hans Sändebud.” Så snart han hörde detta antog han islam. Efter att Uthman hade antagit islam skrev hans moster Suʿdā en qasida för att gratulera honom.

Uthmans helsyster Amīna samt hans halvbröder och halvsystrar Walīd, Khālid, ʿAmmāra och Umm Kulthūm blev alla muslimer. Deras far var ʿUqba ibn Abī Muʿayt. al-Dāruqutnī har återgett att Umm Kulthūm var en av de första muhājirerna. Det sägs att hon var den första kvinnan från Quraysh som avlade trohetseden inför Allahs Sändebud. Uthmans övriga bröder och systrar antog islam vid erövringen av Mecka.

Efter att ha antagit islam, trots att han var en respekterad person bland Quraysh, blev han utsatt för förödmjukelser av islams fiender. Hans farbror al-Hakam ibn Abi al-ʿĀs band honom med rep och slog honom skoningslöst. Han sade: ”Genom att anta en ny religion har du svärtat ner våra förfäders anseende. Vi kommer inte att släppa dig förrän du överger denna religion.” Detta rubbade inte Uthmans tro det minsta. Han brukade säga: ”Gör vad ni vill med mig; jag kommer aldrig att överge denna dīn.” (Ṭabaqāt: 3/55)

Efter att Uthman hade antagit islam gifte Allahs Sändebud sin dotter Ruqayya med honom. När Ruqayya avled i Medina under det andra året efter hijra, gifte Allahs Sändebud sin andra dotter Umm Kulthūm med honom. Därför fick han hederstiteln ”Dhu n-Nurayn” – den som besitter två ljus.

Ruqayya var ett barn som Khadija, må Allah vara nöjd med henne, hade fött. Hennes första äktenskap var med Utba ibn Abi Lahab, medan Ummu Kulthums äktenskap var med Abu Lahabs andre son Utayba. Abu Lahab var en fanatisk fiende till Allahs Profet. Efter att den heliga Koranens sura al-Lahab uppenbarats beordrade Abu Lahab och hans hustru Ummu Jamil (Hammā lat al hatab) sina båda söner att skilja sig från Muhammeds båda döttrar. De skilde sig. Imam Suyuti anser emellertid att Ruqayya gifte sig med Uthman redan innan han antog islam. Mot bakgrund av ovanstående händelse förefaller Suyutis uppfattning inte vara godtagbar.

Bland den första grupp som, under det femte året efter profetskapets början, på grund av de mekanska avgudadyrkarnas förföljelser emigrerade till Abessinien fanns Uthman och hans hustru Ruqayya. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”De första som emigrerade till Abessiniens land var Uthman och hans hustru Ruqayya, Profetens dotter.” Eftersom Allahs Sändebud under lång tid inte fick några nyheter om dem blev han mycket orolig. Vid denna tid kom en qurayshitisk kvinna från Abessinien till Mecka. Allahs Sändebud frågade henne hur de båda mådde. Hon berättade: ”Jag såg Ruqayya rida på en åsna, medan Uthman drev den framför sig.” Allahs Sändebud bad för honom: ”Må Allah hjälpa honom.” Efter Lut, frid vare med honom, var Uthman den förste som emigrerade på Allahs väg tillsammans med sin familj. (al-–Isaba) Under deras vistelse i Abessinien föddes deras son Abdullah, och efter denne sons namn fick Uthman kunya Abu Abdillah. Abdullah dog under det fjärde hijriåret. Hans äktenskapliga liv med Ruqayya var mycket lyckligt. Folk brukade säga att den som ville se det bästa äkta paret borde se Uthman och Ruqayya.

Uthman stannade en tid i Abessinien. Därefter återvände han till Mecka efter att ha hört ryktet att Meckas ledare hade antagit islam. Efter att Allahs Sändebud hade emigrerat till Medina emigrerade han åter till Medina. På så sätt blev han en ”Dhu al-Hijratayn” – en person som hade genomfört två hijra.

Han deltog i alla strider tillsammans med Allahs Sändebud, utom slaget vid Badr. När Allahs Sändebud gav sig av till slaget vid Badr låg Ruqayya sjuk. På Allahs Sändebuds befallning stannade Uthman kvar i Medina för att vårda sin sjuka hustru. Samma dag som nyheten om segern vid Badr nådde Medina gick Ruqayya bort. Allahs Sändebud tillkännagav att Uthman skulle få samma belöning och andel av krigsbytet som de som kämpat vid Badr. (Tabaqat: 3/56) Därför räknas även han indirekt som en Badr-sahabi.

Efter Ruqayyas bortgång gifte Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bort Ruqayyas yngre syster Umm Kulthum med Uthman under det tredje hijriåret. Enligt en berättelse gifte Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bort Umm Kulthum med Uthman på Allahs befallning. Under det nionde hijriåret dog även Umm Kulthum barnlös. Efter Umm Kulthums död sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Om jag hade haft en tredje dotter skulle jag också ha gift bort henne med Uthman.” (Hayatu ’Uthman: Riza Misri)

Uthman deltog även i slaget vid Uhud. Men han kunde inte stå fast tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) likt den lilla grupp krigare som gjorde det. Tillsammans med de flesta mujahidinerna lämnade även han slagfältet. Allah den Allsmäktige förklarade emellertid att Han hade förlåtit dem. I alla de efterföljande slagen deltog han, liksom andra framstående följeslagare.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillkännagav förberedelserna för Tabukexpeditionen. Han tillkännagav även i Mecka och bland de övriga arabiska stammarna att de skulle delta i expeditionen. Han vädjade om hjälp med att organisera den islamiska armén och täcka dess utgifter. Följeslagarna sträckte i stor omfattning ut sina hjälpande händer. Abu Bakr överlämnade alla sina tillgångar till Allahs Sändebud. Umar kom med hälften av alla sina tillgångar. Uthman åtog sig själv alla utgifter för en tredjedel av arméns soldater i detta krig. Han tillhandahöll nio hundra femtio kameler och femtio hästar. Ibn Ishaq säger att Uthman spenderade så enorma summor på Tabukarmén att ingen annan kunde spendera lika mycket. I vissa berättelser sägs det att Uthman inför krigsförberedelserna vid Tabuk kom med tusen dinarer i en pung och hällde dem i Allahs Sändebuds knä. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vände glatt på dinarerna och sade: ”Från och med i dag kommer inget av det Uthman gör att skada honom.” På detta sätt gav han frikostigt bidrag under förberedelserna inför de flesta krigen. En berättelse säger att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), glad över hans gåva under slaget vid Tabuk, bad att alla hans tidigare och senare synder skulle förlåtas och lovade honom Paradiset. (Al–Fitnatul Kubra)

Händelsen vid Hudaybiyya. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kallade på Umar och sade: ”Gå till Mecka och informera Meckas ledare om avsikten med vår ankomst.” Umar sade ödmjukt: ”O Allahs Sändebud! Jag fruktar för mitt liv på grund av Quraysh. Du vet hur starkt min fiendskap med dem är. Jag anser att Uthman är bäst lämpad för detta uppdrag.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kallade på Uthman. Han skickade Uthman till Abu Sufyan och de övriga ledarna för Quraysh med budskapet att vi inte hade kommit för att kriga, utan för att besöka Baytullah.”

Uthman anlände till Mecka med Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) budskap. Den förste han träffade var Aban ibn Said ibn al-As. Aban gav honom beskydd. Tillsammans med Aban träffade han Qurayshs ledare och överlämnade Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) budskap. De sade till Uthman: ”Om du vill kan du utföra tawaf.” Men Uthman avvisade deras förslag och sade: ”Så länge Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte har utfört tawaf kan jag inte utföra tawaf.” Quraysh blev arga över hans ord och höll honom kvar.

Enligt vissa berättelser höll de Uthman fången i tre dagar. Under tiden spreds ryktet i det muslimska lägret vid Hudaybiyya att Uthman hade blivit martyr. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillkännagav: ”Vi ska inte återvända utan att hämnas Uthmans blod.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lade sin högra hand ovanpå sin vänstra och sade: ”O Allah, denna trohetsed är å Uthmans vägnar. Han har rest till Mecka för Din och Ditt Sändebuds sak.” När Uthman återvände från Mecka fick han veta om trohetseden. Även han svor trohetsed inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I historien är denna händelse känd som Bay’at al-Ridwan, Bay’at al-Shajara och flera andra namn. I den heliga Koranen har denna trohetsed prisats.

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång, när trohetseden svors till Abu Bakr, begav sig Uthman mycket snabbt dit efter att ha fått höra nyheten och svor trohetsed till Abu Bakr. När Abu Bakr låg för döden och utsåg Umar till kalif var Uthman den som skrev det dokument där överenskommelsen nedtecknades. Han var den förste som svor trohetsed till kalifen Umar.

När Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, låg på sin dödsbädd efter att ha blivit knivhuggen, bad man honom utse nästa khalif. Men han tvekade och sade: ”Om jag utser en khalif finns det ett föredöme för det, nämligen vad en bättre man än jag gjorde – Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. Och om jag inte utser någon finns det också ett föredöme för det, nämligen vad en bättre man än jag gjorde – Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” Han sade vidare: ”Om Abu Ubayda hade varit vid liv skulle jag ha utsett honom till khalif. Om min Herre frågade mig skulle jag säga: Jag hörde Din profet säga att han är denna ummas amīn, det vill säga dess mest tillförlitlige man. Om Salim, Abu Hudhayfas frigivne slav, också hade varit vid liv i dag, skulle jag ha kunnat utse honom till khalif. Om min Herre frågade mig skulle jag säga: Jag hörde Din profet säga att Salim älskar Allah mycket.” Då sade en man: ”Men Abdullah ibn Umar finns ju.” Han utbrast: ”Må Allah bringa olycka över dig! Vid Allah, jag önskar inte detta av Allah. Om det finns något gott i detta khalifatets ansvar har jag fått det från min släkt, och om det är ont har vi också fått det. Det räcker som räkenskap att en enda man av Umars släkt ställs till svars för det. Jag har kämpat mot mitt eget nafs och berövat min familj mycket. Om jag på något sätt kan undkomma utan vare sig belöning eller förebråelse, kommer jag att betrakta mig själv som lycklig.”

När samma sak åter sades till honom pekade han på Ali, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”Han är den som bäst kan leda er på sanningens väg. Men jag är inte beredd att bära detta ansvar, vare sig i livet eller efter döden. Framför er finns denna grupp om vilken Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade att de är Paradisets invånare. De är Abd Manaf två söner, Ali och Uthman; Allahs Sändebuds två morbröder, Abd al-Rahman och Sad; Allahs Sändebuds hjälpare och kusin på faderns sida, Zubayr ibn al-Awwam; samt Talha. Välj någon av dem till khalif. När någon av dem har valts till khalif ska ni hjälpa honom och behandla honom väl. Om han anförtros något ansvar över någon av er ska ni fullgöra det på rätt sätt.”

Hazrat Umar kallade till sig medlemmarna i den nämnda gruppen och sade: ”Jag har tänkt igenom er situation. Ni är folkets ledare och vägvisare. Ansvaret för khalifatet bör finnas bland er. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gick bort medan han var nöjd med er. Om ni håller er på rätt väg har jag ingen rädsla för folket. Men jag är rädd för att ni ska hamna i inbördes tvister. Då kommer folket att splittras i två läger.”

Därefter fastställde han valperioden till tre dagar och tre nätter efter hans död. Han sade till Miqdad ibn al-Aswad: ”När jag har lagts i graven ska du samla denna grupp, så att de väljer en av sina egna. Han sade till Suhayb: ’I tre dagar ska du leda bönen som imam.’ Du ska gå till Ali, Uthman, Sad, Abd al-Rahman, Zubayr och Talha – om Talha befinner sig i Medina (Talha var då utanför Medina) – och samla dem på en plats. Du ska också kalla dit Abdullah ibn Umar. Men han har ingen rätt till khalifatet. Håll ett vakande öga på dem. Om fem av dem enas om en person och en motsätter sig, ska du hugga av dennes huvud med svärdet. Om fyra enas och två vägrar, ska du hugga av de tvås huvuden. Om de delas i två grupper om tre, ska den grupp som Abdullah ibn Umar stöder välja en av dem. Om den andra gruppen inte godtar Abdullah ibn Umars beslut, ska ni följa den sida där Abd al-Rahman ibn Awf står. Om motståndarna inte accepterar folkets beslut ska ni tvinga dem att acceptera det.”

Efter att Hazrat Umar hade begravts samlade Miqdad ibn Aswad medlemmarna i shuran, enligt en uppgift i al-Miswar ibn al-Makhramas, enligt en annan i Hazrat Aishas rum. De var fem. Talha befann sig fortfarande utanför Medina. Abdullah ibn Umar anslöt sig till dem. Abu Talha utsågs till vakt vid husets dörr. En lång diskussion och häftig ordväxling följde. Till slut sade Abd al-Rahman: ”Vem av er kan avstå från sitt anspråk och överlåta åt mig att välja den bäste bland er?” Jag avstår från mitt anspråk på khalifatet.” Hazrat Uthman var den förste som godtog detta förslag och överlämnade sin myndighet till Abd al-Rahman. Därefter följde alla de andra hans exempel. På så sätt övergick hela ansvaret för valet av khalif till Abd al-Rahman.

Hazrat Abd al-Rahman rådgjorde dag och natt med Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, övriga följeslagare, alla militärer som befann sig i Medina, framstående personer och representanter för folket från alla samhällsskikt. Ibland gjorde han det enskilt och ibland tillsammans med andra. Nästan alla uttryckte sitt stöd för Hazrat Uthman.

Natten före den morgon då Umars fastställda tidsfrist skulle löpa ut kom Abd al-Rahman till al-Makhramas hus. Först kallade han till sig Zubayr och Sad och satte sig med dem en i taget på Suffan i Profetens moské för att tala med dem. På samma sätt samtalade han enskilt med Uthman och Ali fram till gryningen.

Under tiden var Profetens moské fylld av människor. Alla var ivriga att få höra det slutliga beslutet. Efter fajr-bönen höll Abd al-Rahman ett kort tal till de församlade Medinaborna, varefter han tillkännagav Hadrat Uthmans namn som kalif och svor honom trohetsed. Därefter svor även Hadrat Ali honom trohetsed. Sedan svor den församlade folkmassan Hadrat Uthman trohetsed. På måndagsmorgonen den 1 Muharram år 24 efter hijra övertog han ansvaret för kalifatet. (Tārīkh al-Umma al-–Islāmiyya, Khidrī Bek)

Hadrat Uthman fortsatte att fullgöra kalifatets ansvar med stor skicklighet. Under kalifatets första period hördes inga större anklagelser mot honom. Mot slutet började emellertid missnöje mot honom växa fram i områden som Basra, Kufa och Egypten. Den besegrade judiska makten spelade i själva verket en särskilt viktig roll bakom detta missnöje. Gradvis organiserade de sig och gjorde uppror, varefter de belägrade kalifens residens i Medina. Ingen betydande person fanns bland dessa rebeller. De hotade att döda kalifen och krävde att han skulle avgå. De stoppade tillförseln av mat och vatten till kalifens hus. De hindrade människor från att förrätta bönen i moskén. Till slut trängde de in i kalifens hus och mördade den åldrade kalifen medan han fastade och reciterade Koranen. (Innā li-Llāhi wa innā ilayhi rājiʿūn) Denna händelse ägde rum efter asr-bönen fredagen den 18 Dhu al-Hijja år 35 efter hijra. Det gick 25 år mellan Profetens bortgång och Hadrat Uthmans martyrskap. Han tjänstgjorde som kalif i tolv år minus tolv dagar.

Han begravdes i den del av Jannatul Baqi som kallas ”Hashre Kaukab”. Begravningen ägde rum mellan maghrib- och isha-bönen. Zubayr ibn Mut’im, må Allah vara nöjd med honom, ledde begravningsbönen. Vid begravningen för den väldiga kalifatets ledare, som sträckte sig från Kabul till Marocko, deltog endast sjuttio personer. Det råder oenighet om hur gammal han var när han dog. Åldern låg dock mellan 82 och 90 år. ((Al-–Fit-‌nat al- Kubra))

Efter att kalifen Uthman hade blivit belägrad av rebellerna kunde han, om han hade velat, ha tillintetgjort dem. De andra sahaba var också beredda att göra det. Men Uthman, må Allah vara nöjd med honom, ville inte låta någon muslims blod utgjutas för hans egen skull. Han ville inte bli den som inledde blodsutgjutelse bland muslimerna. I själva verket tydliggör det handlingssätt som Uthman, må Allah vara nöjd med honom, valde i ett så känsligt ögonblick skillnaden mellan en kalif och en kung. Om en kung hade varit i hans ställe skulle han inte ha tvekat att använda vilket medel som helst för att behålla sin makt, oavsett hur mycket skada eller förstörelse det hade orsakat. Men han var en rättskaffens kalif. Han ansåg det obetydligt att offra sitt eget liv, men ville ändå inte att en sådan heder skulle gå förlorad – en heder som bör vara kärare för en muslim än allt annat.” ((Kalifat och monarki: Abu al- A’la ’Maududi ))

Det muslimska folket kommer aldrig att kunna glömma Uthmans insatser för islam. Under den kritiska tiden för islam spenderade han på Allahs väg på ett sätt som saknar motstycke bland andra förmögna muslimer. För en stor summa köpte han brunnen Bir Ruma, som ägdes av en jude, och gjorde den till waqf för muslimerna i Medina. Som belöning lovade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom paradiset. Ödets grymma ironi var att vattnet från just den brunn vars waqf en gång hade lindrat Medinabornas vattenbrist stängdes av vid hans eget hus. En dag under belägringen stack han ut huvudet genom fönstret och påminde Medinaborna: ”På Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning var det jag som köpte Bir Ruma och gjorde den till waqf för allmänheten. I dag hindrar ni mig från vattnet ur samma brunn. I dag bryter jag fastan med smutsigt vatten på grund av vattenbrist.”

Sammanfattningen av alla hadither som har återberättats från Allahs Sändebud (saw) om Hazrat Uthmans förtjänster och rang är följande: Han var mycket älskad av Allahs Sändebud (saw). Han hade en särskild ställning bland Allahs Sändebuds (saw) närmaste. Allahs Sändebud (saw) gav honom upprepade gånger det glada budskapet om paradiset. Profeten (saw) sade: ”Varje profet har en vän, och i paradiset kommer min vän att vara Uthman.” (Tirmidhi)Hazrat Abdullah ibn Umar sade: På Profetens (saw) tid ansåg muslimerna Abu Bakr, Umar och Uthman vara de främsta i rang av alla. Ingen annan sahabi gavs någon särskild rang.

Hazrat Uthman (ra) var Allahs Sändebuds (saw) ”katib al-wahy” – uppenbarelsens skrivare. Under Siddiqs och Faruqs tid var han rådgivare. Varje år utförde han hajj. Men det år då han blev martyr kunde han inte utföra hajj på grund av belägringen. Han fastade hela året. Han tillbringade hela natten i dyrkan. Han avslutade Koranen en gång under varje rak‘at. På natten störde han inte någons sömn. På natten tog han inte emot tjänarnas tjänster. Han var ytterst blygsam. Allahs Sändebud (saw) sade: ”Uthman är den mest blygsamme av min ummah.” Han sade också: ”Änglarna känner blygsel när de ser Uthman.” Han var mycket vänlig mot släktingar och vänner. Hans egenskaper och rang kan inte beskrivas i en kort uppsats.

’Ali ibn Abi Talib ((ra))

Namn: Ali. Tillnamn: Asadullah, Haydar och Murtaza. Kunya: Abul Hasan och Abu Turab. Fadern var Abu Talib Abd Manaf och modern Fatima. Båda föräldrarna tillhörde Banu Hashim-grenen av Quraysh-stammen. Ali var Allahs Sändebuds (saw) kusin på faderns sida.

Han föddes tio år före Allahs Sändebuds (saw) profetskap. Abu Talib var en enkel man. För att hjälpa sin farbror tog Allahs Sändebud (saw) Ali under sitt eget ansvar. På så sätt växte han upp som en medlem av profetens familj. När Allahs Sändebud (saw) fick sitt profetskap var Ali mellan nio och elva år gammal. En dag såg han Allahs Ädle Sändebud (saw) och de troendes moder, Hazrat Khadija (ra), knäböjande i prostration inne i huset. Förvånad frågade han: ”Vad är detta?” Han fick svaret: ”Vi dyrkar den ende Guden. Vi inbjuder även dig till detta.” Ali accepterade utan tvekan sin läromästares inbjudan. Han blev muslim. Ingen synd från otro, avgudadyrkan eller okunnighetens tidsålder kunde nå honom.

Hazrat Khadijatul Kubra (ra) bad först av alla tillsammans med Allahs Sändebud (saw). Det råder ingen oenighet om detta. Däremot råder det oenighet om vem av dessa tre – Abu Bakr, Ali och Zayd ibn Haritha – som först antog islam. (Tabakat: 3/21) Enligt återberättelser från Ibn Abbas och Salman al-Farsi (ra) var Ali (ra) den förste att anta islam efter de troendes moder, Hazrat Khadija (ra). Alla är dock eniga om att Hazrat Khadija var den första muslimen bland kvinnorna, Abu Bakr bland de vuxna fria männen, Zayd ibn Haritha bland slavarna och Ali (ra) bland ungdomarna.

Under det tredje året av profetskapet beordrade den ädle Profeten Ali att ordna en måltid för några människor. Alla medlemmar av Abd al-Muttalibs släkt var närvarande. När måltiden var över tilltalade den ädle Profeten dem och sade: ”Jag har kommit med något som är till gagn både för religionen och för denna värld. Vem bland er vill bli min följeslagare?” Alla förblev tysta. Plötsligt utropade Ali: ”Även om jag är ung, lider av en ögonsjukdom och har en svag kropp, ska jag hjälpa dig.”

Tiden för hijra hade kommit. De flesta muslimer hade lämnat Mekka och begett sig till Medina. Den ädle Profeten väntade på Allahs befallning. Samtidigt hade de anti-islamiska krafterna i Mekka beslutat att för alltid undanröja den ädle Profeten från denna värld. Allah underrättade Sin Sändebud om detta. Han fick tillstånd att göra hijra till Medina. För att de otrogna inte skulle misstänka något beordrade Profeten Ali att sova i hans säng, medan han själv tillsammans med as-Siddiq al-Akbar begav sig mot Medina i nattens mörker. Ali sov lugnt och mycket lyckligt, insvept i den ädle Profetens mantel. Han visste att han kunde förlora sitt liv under dessa omständigheter. Men han var övertygad om att det inte kunde finnas någon större lycka än att offra sitt liv på detta sätt. Vid gryningen trängde de brutala männen från Mekka in med sitt onda uppsåt och upptäckte att en av den ädle Profetens hängivna anhängare låg i hans ställe, redo att offra sitt liv. De misslyckades, och Allah den Allsmäktige beskyddade Ali.

Om denna hijra berättar Ali: ”Innan Allahs Sändebud begav sig till Medina beordrade han mig att stanna kvar i Mekka och återlämna de anförtrodda saker som människor hade lämnat hos honom. Det var ju därför han kallades al-Amīn. Jag stannade i Mekka i tre dagar. Sedan begav jag mig mot Medina längs samma väg som Allahs Sändebud hade tagit. Till slut anlände jag till Banū ʿAmr ibn ʿAwf, där Profeten vistades. Jag fick logi hos Kulthūm ibn Hidm.” En annan berättelse säger att Ali anlände till Qubā i mitten av månaden Rabīʿ al-awwal. Allahs Sändebud befann sig då fortfarande i Qubā. (Tabakāt: 3/22)

I början av det medinensiska livet, när Allahs Sändebud upprättade ”muʾākhāt”, det vill säga ett religiöst broderskap, mellan muslimerna, lade han sin ena hand på Alis axel och sade: ”Ali, du är min bror. Du ska vara min arvinge, och jag ska vara din.” (Tabakāt: 3/22) Senare upprättade Allahs Sändebud ett broderskap mellan Ali och Sahl ibn Hunayf. (Tabakāt: 3/23)

Under det andra hijriåret fick Ali äran att bli den ädle Profetens svärson. Han gifte sig med den ädle Profetens älskade dotter, paradisets främsta kvinna, Fātima.

Ḥazrat Alis bidrag till islam är oförglömliga. I alla slag under den Ädle Sändebudets tid visade han störst mod och tapperhet. Därför skänkte Profeten honom ett svärd vid namn Zulfiqar tillsammans med hederstiteln Haydar.

Han deltog i alla slag utom expeditionen till Tabuk. Vid Badr kunde man känna igen honom på hans vita yllehuvudduk. Detta har återberättats från Qatada. I varje slag, inklusive Badr, bar Ali Allahs Sändebuds baner.(Tabakat: 3/23)Vid Uhud, när alla de andra mujahiderna hade besegrats och var på flykt, var Ali en av de fåtaliga soldater som slöt en försvarslinje kring Allahs Sändebud. Det har dock tillkännagivits att Allah har förlåtit dem som flydde.

Det har återberättats från Ibn Ishaq. På dagen för vallgraven trädde Amr ibn Abd Wudd fram iförd rustning. Han ropade högt: ”Vem vill gå ut och kämpa mot mig i en envig?” Ali reste sig och sade: ”Allahs Profet, jag är beredd.” Allahs Sändebud sade: ”Det är Amr. Sätt dig.” Amr ropade åter: ”Finns det ingen som kan kämpa mot mig? Var är det paradis som ni talar om, det paradis där era stupade, enligt er föreställning, ska träda in? Ingen av er vågar nu kämpa mot mig?” Ali reste sig och sade: ”Allahs Sändebud, jag är beredd.” Allahs Sändebud sade: ”Sätt dig.” Efter att för tredje gången ha utmanat dem började Amr recitera en dikt som han själv hade författat. Ali reste sig åter och sade: ”Allahs Sändebud, jag är beredd.” Allahs Sändebud sade: ”Det är ju Amr.” Ali sade: ”Låt det vara så.” Då fick Ali tillstånd. Under det att Ali reciterade en dikt som han själv hade författat gick han fram mot Amr. Amr frågade: ”Vem är du?” Han svarade: ”Ali.” Amr sade: ”Abd Manaf s son?” Ali sade: ”Jag är Ali, Abu Talibs son.” Amr sade: ”Brorson, jag tycker inte om att utgjuta ditt blod.” Ali sade: ”Vid Allah, jag tycker inte illa om att utgjuta ditt blod.” När Amr hörde detta blev han rasande. Han steg ner och drog sitt svärd. Det svärdet var som en flammande eld. Han gick fram och slog mot Alis sköld och högg sönder den. Ali fällde honom med ett enda motangrepp. När Allahs Sändebud såg detta utropade han takbir. Därefter återvände Ali till Allahs Sändebud medan han reciterade en egen dikt. (Al–Bidāya wa Nihāya, Ibn Kathīr 4/106)

Under det sjunde hijriåret genomfördes expeditionen till Khaybar. Där fanns flera starka fästningar som tillhörde judarna. Först fick as-Siddiq al-Akbar och därefter al-Faruq al-A’zam uppdraget att inta fästningarna. Men ingen av dem lyckades. Profeten, över honom Guds frid och välsignelser, tillkännagav: ”I morgon kommer jag att överlämna fanan till en hjälte som är älskad av Gud och Hans Sändebud. Genom hans hand kommer fästningarna att falla.” Nästa morgon hoppades alla följeslagarna få denna ära. Plötsligt kallades Ali. Genom hans hand föll Khaybars ointagliga fästningar.

När Guds Sändebud, över honom Guds frid och välsignelser, avreste till Tabuk-expeditionen utsåg han Ali, må Gud vara nöjd med honom, till sin ställföreträdare i Medina. Ali sade: ”O Guds Sändebud, du ger dig av och lämnar mig hos kvinnorna och barnen?” Guds Sändebud svarade: ”Harun var för Musa, och på samma sätt är du min ställföreträdare. Men det finns ingen profet efter mig.” (Tabakat: 3/24)

Under det nionde hijriåret hölls den första islamiska hajj under muslimsk kontroll. Detta år var as-Siddiq al-Akbar, må Gud vara nöjd med honom, amir al-hajj. Men Guds Sändebud, över honom Guds frid och välsignelser, skickade Ali, må Gud vara nöjd med honom, som särskilt sändebud för att tillkännage att alla avtal som hade ingåtts med de otrogna var upphävda.

Under det tionde hijriåret skickades Khalid Sayfullah för att sprida islam i Jemen. Trots sex månaders ansträngningar lyckades han inte. Han återvände. Guds ädle Sändebud tillkännagav att Ali skulle skickas. Ali kom till Guds Sändebud och sade: ”Du skickar mig till ett folk där nya situationer kommer att uppstå, trots att jag inte har någon erfarenhet av att döma.” Guds Sändebud svarade: ”Gud kommer att ge dig riktiga omdömen och styrka i ditt hjärta.” Han lade sin hand på Alis ansikte. Ali sade: ”Därefter tvekade jag aldrig i någon dom.” Innan avresan satte Guds Sändebud själv en turban på Alis huvud och bad för honom. Ali anlände till Jemen och började kalla människor till islam. Inom kort drogs hela Jemens befolkning till islam, och hela Hamadan-stammen blev muslimer. Guds Sändebud blev ivrig att få träffa Ali. Han bad: ”O Gud, låt mig inte dö innan jag har sett Ali.” Ali anlände från Jemen under avskedshajjen.

Efter Guds Sändebuds bortgång tog hans nära släktingar hand om svepningen och begravningen. Ali, må Gud vara nöjd med honom, fick äran att tvätta hans kropp. Muhajirerna och ansarerna väntade då utanför dörren.

Han erkände Abu Bakrs, Umars och Usmans kalifat, svor trohetsed till dem och deltog i alla viktiga beslut under deras tid. Han gav Usman råd även under mycket känsliga omständigheter. På samma sätt som Abu Bakr kallas ”as-Siddiq”, Umar ”al-Faruq” och Usman ”al-Ghani”, kallades även han ”Ali al-Murtada”. Under Abu Bakrs och Umars tid tjänstgjorde han som minister och rådgivare. Även Usman rådfrågade honom alltid.(Marujuz Zahab: 2/2)

När Hazrat Uthman belägrades av rebellerna spelade Ali (r.a.) den största rollen när det gällde hans säkerhet. Under belägringen utsåg han sina två söner Hasan och Husaynsom ansvariga för säkerheten i Hazrat Uthmans (r.a.) hus.। (Al-–fit-‌natul- Kubra: Dr. Taha Husayn)

Före Hazrat Umars (r.a.) död nämnde han namnen på sex framstående sahaber och testamenterade att nästa kalif skulle väljas bland dem. Ali var en av dem. Före sin död sade han om Ali (r.a.): ”Om folket gör Ali till kalif, kommer han att kunna leda dem på den rätta vägen.” (Al-–fit-‌natul- Kubra) Hazrat Umar utsåg Ali (r.a.) till sin ställföreträdare i Medina under sin resa till Baitul Maqdis.

Efter Hazrat Uthmans (r.a.) martyrdöd pressade rebellerna Hazrat Talha, Zubayr och Ali (r.a.) att ta på sig ansvaret för kalifatet. Alla avböjde bestämt. Genom olika berättelser får man veta att Hazrat Ali (r.a.) gång på gång fortsatte att avvisa detta förslag. Till slut gick Medinas invånare till Hazrat Ali (r.a.) och sade: ”Kalifatets ämbete kan inte förbli vakant på detta sätt. Det finns för närvarande ingen som är mer lämpad för detta ämbete än du. Du är den som har rätt till det.” Till följd av folkets enträgna vädjan gick han slutligen med på att ta ansvar för kalifatet. Han ställde dock som villkor att min bai’a inte får äga rum i hemlighet. Därför krävs samtycke från muslimer ur alla samhällsklasser. En allmän sammankomst hölls i Profetens moské. Alla muhajirer och ansarer, med undantag för endast sexton eller sjutton sahaber, avlade bai’a till Ali (r.a.).

Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, kalifat började under ytterst komplicerade omständigheter. Efter att ha blivit kalif var hans första uppgift att straffa dem som hade mördat Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom. Men det var ingen lätt uppgift. För det första hade ingen kunnat identifiera mördarna. Hazrat Uthmans hustru, Hazrat Naila, hade sett mördarna, men hon kunde inte känna igen någon av dem. Muhammad ibn Abu Bakr hade gått dit i avsikt att döda honom, men drog sig tillbaka efter några förebrående ord från Hazrat Uthman. Muhammad ibn Abu Bakr kunde inte heller identifiera mördarna. För det andra hade Medina då hamnat under tusentals upprorsmäns kontroll. De hade trängt in i Hazrat Alis armé. Många muslimer på den tiden insåg dock inte hans hjälplösa situation. De krävde omedelbart qisas för Hazrat Uthman av Hazrat Ali. Bland dem som framförde detta krav fanns framstående följeslagare, däribland de troendes moder Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, samt Talha och Zubayr, må Allah vara nöjd med dem. Under Hazrat Aishas ledning marscherade de från Mecka mot Basra tillsammans med en armé. Där var antalet av deras anhängare större. Även Ali, må Allah vara nöjd med honom, anlände dit med sin armé. De två motsatta arméerna möttes vid Basras utkant. Hazrat Aisha framförde sitt krav till Hazrat Ali, och Ali redogjorde i sin tur för sina problem. Eftersom båda sidorna präglades av ärlighet och uppriktighet nåddes en uppgörelse. Hazrat Talha och Zubayr började återvända, och även Aisha började förbereda sig för att återvända. Men det fanns bråkmakare och personer som ville skapa oro i båda arméerna. Därför blev de rädda för försoningen. Genom en välplanerad handling angrep de i nattens mörker den ena sidans läger från den andra sidan. Följden blev att båda sidor började tro att motståndarna hade lurat dem under förevändning av försoning och angripit dem. Ett fullskaligt krig bröt ut. Ali, må Allah vara nöjd med honom, segrade. Han lyckades förklara saken för Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, återvände från Basra till Medina.

Under slaget red Aisha på en kamel. Därför är slaget i historien känt som ”Kamelslaget”. Slaget ägde rum i månaden Jumada ath-Thani år 36 efter hijra. Sammanlagt blev tretton tusen muslimer martyrer på de båda sidorna, däribland Hazrat Talha och Zubayr, som tillhörde de tio som fått löftet om paradiset. Det råder dock olika uppfattningar om detta. Hazrat Ali stannade femton dagar i Basra och begav sig därefter till Kufa. Huvudstaden flyttades från Medina till Kufa.

Detta Kamelslag var muslimernas första självdestruktiva konflikt. Många följeslagare anslöt sig inte till någondera sidan i detta slag. De sörjde också denna självdestruktiva konflikt. När Alis armé gav sig av från Medina bröt Medinas invånare ihop i gråt.

Med Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, gick det alltså att nå en förlikning. Men någon uppgörelse kunde inte nås med Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, Syriens ståthållare. Hazrat Ali avsatte honom från posten som Syriens ståthållare. Hazrat Muawiya vägrade att böja sig. Han vägrade att följa Alis order. Kärnan i hans ståndpunkt var: ”Så länge qisas för mordet på Uthman, må Allah vara nöjd med honom, inte har verkställts kommer han inte att erkänna Ali, må Allah vara nöjd med honom, som kalif.”

Under safar i år 37 enligt hijra utbröt en sammandrabbning mellan Hazrat Alis och Hazrat Muawiyas, må Allah vara nöjd med dem, styrkor på en plats som kallades Siffin. Denna sammandrabbning var ännu blodigare än Kamelslaget. Sammanlagt blev 90 000 (nittio tusen) muslimer martyrer på de båda sidorna. Bland dem fanns de framstående följeslagarna Hazrat Ammar ibn Yasir, Khuzayma ibn Thabit och Abu Ammara al-Mazini. Alla blev martyrer för Alis, må Allah vara nöjd med honom, sak på Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, styrkors händer. Det bör nämnas att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade om Ammar ibn Yasir: ”Ve! En upprorisk grupp kommer att döda Ammar.” (Sahih al-Bukhari) Tjugosju framstående följeslagare har återberättat denna hadith. Hazrat Muawiya var också en av hadithens återberättare. Hazrat Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, gav dock hadithen en annan tolkning. Trots allt detta nåddes ingen lösning i frågan.

Under den sista sammandrabbningen vid Siffin, som kallades Laylat al-Har, var Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, nära att vinna. När Hazrat Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, insåg att nederlaget närmade sig, vädjade han till förlikning genom den heliga Koranen. Hans soldater hängde upp Koranen på spjutspetsarna, höll dem högt och fortsatte att säga: ”Denna Koran ska avgöra vår konflikt.” En vapenvila utlystes. På Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, sida utsågs Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, och på Hazrat Muawiyas, må Allah vara nöjd med honom, sida utsågs Hazrat Amr ibn al-As till domare eller skiljedomare. Det beslutades att de båda motstående parterna skulle godta det gemensamma avgörandet från dessa två. En stor sammankomst av muslimer hölls på en plats som kallades Dumat al-Jandal. Men om man analyserar alla historiska uppgifter blir slutsatsen att denna skiljenämnd misslyckades med att skapa fred, eftersom Hazrat Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, i sista stund drog sig från den överenskommelse som han hade nått med Hazrat Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom. Muslimerna återvände besvikna från Dumat al-Jandal. Därefter slöt Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, en överenskommelse för att stoppa det meningslösa blodspillan. Från och med denna dag delades det muslimska kalifatet i praktiken i två delar.

Vid denna tid uppstod en ny grupp som kallades kharijiterna. Till en början stödde de Ali. Senare började de dock sprida uppfattningen att det var kufr, otro, att utse någon människa till ”hakem” eller skiljedomare i trosfrågor. Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade genom att godta Abu Musa al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, som hakem handlat i strid med Koranen. Därför hade Hazrat Ali förlorat rätten att kräva lydnad av dem. De skilde sig från Hazrat Ali. De var ytterst extremistiska. Ali, må Allah vara nöjd med honom, utkämpade en strid mot dem, och många människor dödades eller sårades i den.

Tre personer ur denna kharijitiska grupp – Abd al-Rahman ibn Muljam, al-Barak ibn Abd Allah och Amr ibn Bakr al-Tamimi – samlades i ett hemligt möte efter slaget vid Nahrawan. Efter långa diskussioner kom de fram till att Ali, Muawiya och Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med dem, i grunden bar ansvaret för den interna konflikten inom den muslimska umman. Därför måste dessa tre personer röjas ur världen. Enligt beslutet tog Muljam på sig ansvaret för Ali, medan al-Barak och Amr tog på sig ansvaret för Muawiya respektive Amr ibn al-As. De lovade varandra att antingen döda eller dö. Tiden för morgonbönen den 17 ramadan år 40 enligt hijra fastställdes för dådet. Därefter begav sig Ibn Muljam till Kufa, al-Barak till Damaskus och Amr till Egypten.

På natten till fredagen, den 16 Ramadan år 40 efter hijra, låg attentatsmännen i bakhåll på sina respektive platser. Vid fajr-tiden gick Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, som vanligt mot moskén medan han kallade människorna till bönen med orden ”as-salat”. Då kastade sig den gudlöse Ibn Muljam över honom med ett slipat svärd och sårade honom. Trots att han var sårad gav han order om att attentatsmannen skulle gripas. Han kallade till sig sina söner och gav dem sina sista råd. Efter att ha lett kalifatet i fyra år och nio månader nådde han martyrskapet i Kufa lördagen den 17 Ramadan år 40 efter hijra.

Samma dag och vid samma tidpunkt angreps även Hazrat Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, när han var på väg till moskén. Men attacken misslyckades. Han blev endast lindrigt sårad. ’Amr ibn al-’As gick däremot inte till moskén den dagen på grund av sjukdom. I hans ställe var polisstyrkans chef Kharija ibn Hudhafa på väg till moskén för att leda bönen. Han dödades, eftersom man tog honom för ’Amr ibn al-’As. På så sätt undkom Muawiya och ’Amr ibn al-’As, må Allah vara nöjd med dem, med livet i behåll. ((Tarikhul Ummah al–Islamiyya: Khidri Bek))

Hazrat Hasan ibn Ali, må Allah vara nöjd med honom, ledde begravningsbönen för Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom. Han begravdes intill Kufas stora moské. Enligt en annan berättelse begravdes han dock i Najaf al-Ashraf. Vid sin död var han 63 år gammal.

När attentatsmannen Ibn Muljam hade förts fram gav Ali, må Allah vara nöjd med honom, följande order: ”Han är en fånge. Se till att han får god omvårdnad och mat. Om jag överlever kan jag döda honom eller förlåta honom. Om jag dör ska ni slå honom precis lika mycket som han slog mig. Överskrid inte gränsen. Allah älskar inte dem som överskrider gränsen.” ((Tabakat: 3/35))

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, ledde kalifatet i fem år. Med undantag för Syrien och Egypten stod alla områden, däribland Mecka och Medina, under hans styre. Eftersom hans tid förflöt i inbördeskrig erövrades inga nya områden.

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, utsåg ingen efterträdare. När människorna frågade honom om att välja hans son Hazrat Hasan, må Allah vara nöjd med honom, till kalif, sade han: ”I denna fråga ger jag er varken befallning eller förbud.” En annan person frågade då: ”Varför utser du inte din efterträdare?” Han svarade: ”Jag vill lämna den muslimska umman på samma sätt som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lämnade den.”

Efter Hazrat Alis, må Allah vara nöjd med honom, bortgång valde invånarna i Kufa, ”Dar al-Khilafa” och huvudstaden, Hazrat Hasan, må Allah vara nöjd med honom, till kalif. Han ville inte att den muslimska umman skulle drabbas av inbördes stridigheter och blodsutgjutelse. Därför ansåg han, när Hazrat Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, angrep Irak, att det var bättre att överlämna kalifatets makt till Muawiya än att gå i krig. På detta sätt befriade Hazrat Hasans, må Allah vara nöjd med honom, enastående offer den muslimska nationen från inbördeskrigets grepp. Året då han avgick från kalifatet kallas i islams historia ”Amul Jama’ah” – året för enhet och sammanhållning. Efter sin avgång lämnade Hazrat Hasan Kufa och begav sig till Medina. Nio år senare avled han år 50 efter hijra. Han fick endast möjlighet att leda kalifatet i sex månader.

Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade om Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Bland oss är Ali den bäste beslutsfattaren.” Även Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Aqḍāhum Ali – Ali är den främste domaren bland dem.” När Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, såg hans riktiga beslut sade han flera gånger: ”Lawlā Ali lahalaka Umar – Om det inte hade varit för Ali skulle Umar ha gått under.”

Ali (må Allah vara nöjd med honom) ansåg sig vara jämlik med vilken vanlig muslim som helst och var alltid beredd att stå till svars för varje fel. En gång stal en jude hans rustning. Ali kände igen den när han såg juden sälja den på marknaden. Om han hade velat kunde han ha tagit tillbaka den med våld, men det gjorde han inte. I enlighet med lagen väckte han talan mot juden inför qadin. Qadin var också en sträng och rättvis domare. Han bad Ali (må Allah vara nöjd med honom) om bevis till stöd för hans anspråk, men Ali kunde inte lägga fram några. Qadin dömde därför till judens fördel. Denna dom gjorde ett så starkt intryck på juden att han blev muslim. Han sade: ”Detta är rättvisa som profeternas. Ali, de troendes ledare, har fört mig inför qadin, och den qadi som han själv har utsett har dömt mot honom.” Fram till sitt äktenskap med Fatima (må Allah vara nöjd med henne) bodde han tillsammans med den ädle Sändebudets (må Allah välsigna honom och ge honom frid) familj. Efter äktenskapet började han bo i ett eget hus. Då uppstod behovet av att försörja sig. Men varifrån skulle kapital och redskap komma? Han försörjde sig genom kroppsarbete och genom sin andel av krigsbytet. När bidrag infördes under Umar (må Allah vara nöjd med honom) fastställdes hans årliga bidrag till fem tusen dirham. Hasan sade att han vid sin död inte lämnade efter sig mer än sjuhundra dirham, som han hade sparat för att köpa en slav.(aṭ-Ṭabaqāt: 3/39)

Brist på försörjning försvann aldrig ur Alis (må Allah vara nöjd med honom) liv. En gång berättade han och sade: ”På Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tid brukade jag, av hunger, binda en sten mot magen.(Ḥayāt as-Sahāba: 3/312) Även efter att han blivit kalif måste han kämpa mot hunger och fattigdom. Men hans hjärta var mycket storsint. Han avvisade aldrig någon behövande. Därför fick han ofta vara utan mat tillsammans med hela sin familj. Han var ytterst ödmjuk. Han utförde själv allt hushållsarbete. Han bar alltid grova kläder, och dessutom var de trasiga och lappade. Han var kunskapens port. Människor kom till honom från fjärran för att inhämta kunskap och fann honom vallande kameler eller hackande jorden för att anlägga åkrar. Han var så anspråkslös att han ibland helt enkelt lade sig att sova på marken. En gång såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) honom i detta tillstånd och tilltalade honom: ”O Abu Turab” – ”du som hör till jorden, du enkla man.” Därför fick han tillnamnet ”Abu Turab”. Även efter att han blivit kalif fortsatte han att leva detta enkla liv. Liksom Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade han alltid gå med en durra, det vill säga en käpp, i handen och ge människor råd.(al-–Fitnat al- Kubrā)

Hazrat Ali, må Gud vara nöjd med honom, var medlem av Profetens familj och fick sin utbildning under Profetens, må Guds välsignelser och frid vara över honom, direkta tillsyn. Allahs Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ana madīnat al-ʿilm wa ʿAlī bābuhā” – Jag är kunskapens stad, och Ali är dess port. (Tirmidhi) Han var hafiz av Koranen och en framstående mufassir. Han hade också samlat in vissa hadither. Han var emellertid mycket noggrann när det gällde att ta emot hadither. Om någon återberättade en hadith för honom, lät han berättaren svära en ed. (Tadhkirat al- Huff‌az: 1/10) Han återberättade många hadither från Allahs Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, och många berömda sahaba och tabi’un återberättade hadither från honom. Under de tidigare kalifernas tid brukade tre bland muhajirerna och tre bland ansarerna utfärda fatwor. De var: Umar, Uthman, Ali, Ubayy ibn Ka’b, Mu’adh ibn Jabal och Zayd ibn Thabit. En annan berättelse från Masruq visar att följande bland Allahs Sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sahaba utfärdade fatwor: Ali, Ibn Mas’ud, Zayd, Ubayy ibn Ka’b och Abu Musa al-Ash’ari. (Tabaqat: 4/167, 175)

Ali var en vältalare och en god poet. (Kitab al- Umda: Ibn Rashiq: 1//21) Vi har fått tag på en ”diwan” med hans dikter. Den innehåller sammanlagt 1 400 verser i många dikter. Forskarna anser att många av de dikter som tillskrivs honom har lagts till i efterhand. Det råder dock ingen tvekan bland de lärda om att han var en framstående gestalt i den arabiska poesins värld på sin tid. Det finns en samling av hans tal med titeln ”Nahj al-Balagha”, som alltjämt vittnar om hans enastående vältalighet. (Tarikh al- Adab al-–Arabi: dr Umar Farrukh, 1//309)

Hans första äktenskap var med Fatima, Profetens dotter och paradisets fru, må Allah vara nöjd med henne. Så länge Fatima levde ingick han inget nytt äktenskap. Efter Fatimas död gifte han sig flera gånger. Enligt al-Tabaris berättelse föddes fjorton söner och sjutton döttrar åt honom. Med Fatima fick han tre söner: Hasan, Husayn och Muhsin, samt två döttrar: Zaynab och Umm Kulthum. Muhsin dog redan i barndomen. Enligt al-Waqidis berättelse fortsätter hans släktlinje genom endast fem söner: Hasan, Husayn, Muhammad (Ibn al-Hanafiyya), Abbas och Umar.

Imam Ahmad säger: Det har inte återberättats om någon annan följeslagare det som har återberättats från Allahs Sändebud om Alis rang och förträfflighet. (al–Isaba: 2/508) Det är inte möjligt att i denna korta artikel ens återge en del av alla de egenskaper som har omtalats om honom i historien. Allahs Sändebud bad otaliga gånger för honom och hans barn. Allahs Sändebud sade: Ingen kommer att älska dig utom de troende, och ingen kommer att hysa avund mot dig utom hycklarna.

En dag kom Allahs Sändebuds följeslagare Durar ibn Damra al-Kinani till Muawiya. Muawiya bad honom att beskriva Alis, må Allah vara nöjd med honom, förtjänster. Först vägrade han. Men efter Muawiyas enträgna uppmaningar höll han en lång beskrivning. I den framträdde Alis, må Allah vara nöjd med honom, förtjänster på ett strålande sätt. Historikerna berättar att alla som var närvarande vid sammankomsten, tillsammans med Muawiya, bröt ihop i gråt när de hörde denna beskrivning. Därefter sade Muawiya, må Allah vara nöjd med honom: ”Vid Allahs ed, Abu al-Hasan (Hasans far) var verkligen sådan.” (al–Istiab: 3/44)

Zubayr ibn al- Awwam (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Zubair, hans kunya Abu Abdillah och hans hederstitel ”Hawariyy Rasulillah”. Hans far hette Awwam och hans mor ”Safiyya bint Abd al-Muttalib”. Hans mor, Hazrat Safiyya, var Rasulullahs faster. Zubair var alltså Rasulullahs kusin på fädernet. De troendes moder, Hazrat Khadija al-Kubra, var hans faster. Eftersom han gifte sig med Hazrat Asma, dotter till Hazrat Siddiq Akbar, var Rasulullah hans svåger. Hazrat Asma var syster till de troendes moder, Hazrat Aisha. På så sätt hade han flera släktband till Rasulullah.

Hazrat Zubair föddes tjugoåtta år före hijra. Inte mycket är känt om hans barndom. Det är dock säkert att hans mor från första början uppfostrade honom på ett sådant sätt att han när han blev vuxen skulle bli en djärv, beslutsam och självsäker man. Därför slog hon honom ofta och vande honom vid stränga levnadsvanor. En dag blev hans farbror Nawfal ibn Khuwaylid mycket vred på hans mor, Hazrat Safiyya, och sade: ”Genom att slå pojken så där kommer du ju att döda honom.” Dessutom kallade han på männen ur Banu Hashim och sade: ”Varför övertalar ni inte Safiyya?” Safiyya svarade: ”De som säger att jag inte kan se honom med blida ögon talar lögn. Jag slår honom för att han ska bli klok och senare i livet kunna besegra fiendesoldater och få del av krigsbytet,

Denna uppfostran hade naturligtvis påverkat honom. Redan i unga år brottades han med stora brottare och starka män. En gång i Mecka började han brottas med en kraftig ung man. Han slog honom så hårt att mannens arm gick av. Folk tog honom till Hazrat Safiyya och klagade. I stället för att ångra sonens handling eller be om ursäkt frågade hon dem först: ”Vad tyckte ni om Zubair – var han modig eller feg?”

Zubair antog islam redan vid sexton års ålder. Bland dem som antog islam under den första perioden hade han en enastående och särskilt ärofylld ställning.

Trots att han var ung stod han inte tillbaka för någon när det gällde beslutsamhet och att sätta livet på spel. En gång efter att han hade antagit islam spred någon ryktet att avgudadyrkarna hade tagit Rasulullah till fånga eller dödat honom. När han hörde detta blev han så uppslukad av känslor och upphetsning att han genast drog sitt svärd ur skidan och trängde genom folkmassan till Allahs Sändebuds närvaro. När Rasulullah såg honom frågade han: ”Vad har hänt, Zubair?” Han svarade: ”Jag hade hört att ni hade blivit tillfångatagen eller dödad.” Rasulullah blev mycket glad och bad för honom. Enligt siraförfattarnas berättelser var detta det första svärd som en pojke drog för att offra sig.

Under den första perioden utsattes även han, liksom de andra muslimerna i Mecka, för tortyr och förföljelse. Hans farbror gjorde allt han kunde för att få honom att avsäga sig islam. Men kan prägeln av tawhid, när den en gång har satt sig i en människas hjärta, någonsin suddas ut? I sin vrede började farbrodern utsätta honom för ännu hårdare behandling. Han brukade lägga honom på rygg på heta stenar och slå honom så svårt att livet nästan lämnade honom. Ändå sade han: ”Vad ni än gör kan jag inte bli kafir igen.” Till slut, utan någon annan utväg, lämnade han sitt hemland Mecka och gjorde hijra till Habasha. Efter att ha stannat där en tid återvände han till Mecka. Under tiden gjorde även Rasulullah hijra från Mecka till Medina. Han begav sig också till Medina.

I Mecka upprättade Rasulullah ett islamiskt brödraskap mellan Talha och Zubair. Efter ankomsten till Medina upprättades dock på nytt ett brödraskap mellan honom och Hazrat Salama ibn Salama al-Ansari. Salama var en framstående person i Medina och en av dem som hade avlagt trohetseden vid al-Aqaba.

När det gällde att delta i strider var han enastående. I slaget vid Badr visade han prov på stort mod och stor skicklighet. Han bröt igenom och fullständigt krossade avgudadyrkarnas försvarslinje. En avgudadyrkare klättrade upp på en höjd. När han utmanade till envig grep Zubair honom på ett sådant sätt att de båda började rulla nedför. När Rasulullah såg detta sade han: ”Den av dem som först faller till marken kommer att dödas.” Så blev det också. Avgudadyrkaren föll först till marken, och Zubair dödade honom med ett enda svärdshugg. På samma sätt mötte han Ubayda ibn Said. Han var täckt av rustning från topp till tå, så att endast hans båda ögon syntes. Zubair siktade noggrant mot hans öga och sköt en pil. Träffen var fullkomlig. Pilspetsen gick rakt igenom. Med stor möda lyckades han, sittande ovanpå liket, dra ut pilspetsen. Den hade dock blivit något böjd. Som ett minne tog Rasulullah själv hand om pilen, och efter hans bortgång förvarades den hos olika kalifer ända till den tredje kalifen, Hazrat Uthman. Efter Hazrat Uthmans martyrskap tog Hazrat Abdullah ibn Zubair emot pilen, och den förblev hos honom fram till hans martyrskap.

I Badr kämpade han så häftigt att hans svärd blev slött och hela hans kropp blev sargad av slag efter slag. Ett av såren från denna dag var så djupt att det förblev som en grop för resten av hans liv. Hans son, den ärevördige Urwa, berättar: ”Vi brukade stoppa in våra fingrar i den gropen och leka.” I detta slag bar han en gul turban. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg det sade han: ”I dag har även änglarna kommit klädda på detta sätt.”

När kampen mellan sanning och lögn nådde sin höjdpunkt på Uhuds slagfält drog Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sitt svärd ur skidan och sade: ”Vem ska i dag göra det rättvisa?” Alla följeslagarna sträckte ivrigt fram sina händer. Även Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, sträckte fram sin hand tre gånger; men äran att få det tillföll till slut den ärevördige Abu Dujana al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom. När stridens gång vände i Uhud på grund av bågskyttarnas oförsiktighet och muslimernas säkra seger förvandlades till nederlag, var Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, en av de fjorton följeslagare som kring Allahs ädle sändebud bildade en försvarslinje och var beredda att offra sina liv.

Under vallgravsstriden fick Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, ansvaret för att försvara den sida där de muslimska kvinnorna befann sig. Under denna strid bröt den judiska stammen Banu Qurayza i Medina sitt vänskapsfördrag med muslimerna. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ville skicka någon till dem för att ta reda på deras situation. Tre gånger frågade han: ”Vem av er kan gå till dem och hämta nyheter?” Varje gång svarade den ärevördige Zubayr: ”Jag.” Allahs sändebud blev nöjd med hans iver och sade: ”Varje profet har en hawari. Min hawari är Zubayr.” ”Hawari” betyder följeslagare, kamrat och anhängare.

Efter vallgravsstriden deltog han även i striden mot Banu Qurayza och i Bay’at al-Ridwan. I slaget vid Khaybar visade han prov på gränslöst mod och hjältemod. När Muharrib, Khaybars judiske ledare, hade dödats trädde hans bror Yasir, som var storväxt och mycket stark, ut på slagfältet och utmanade med ett vrål till envig. Den ärevördige Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, kastade sig fram. Då sade hans mor, den ärevördiga Safiyya: ”Allahs sändebud, min son, mitt hjärtas stycke, kommer säkert att bli martyr i dag.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Nej. Zubayr kommer att döda honom.” Och verkligen dödade Zubayr honom kort därefter.

Efter erövringen av Khaybar förbereddes erövringen av Mekka. På grund av en mänsklig svaghet skrev den berömde följeslagaren Hatib ibn Abi Balta’a ett brev till Quraysh i Mekka med all information. I hemlighet skickade han en kvinna till Mekka med brevet. Under tiden fick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom uppenbarelsen kännedom om allt. Bland dem han skickade för att gripa kvinnan med brevet fanns även den ärevördige Zubayr. Kvinnan greps tillsammans med brevet och fördes till Medina. Hatib ibn Abi Balta’a ångrade sig och bad om förlåtelse. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förlät honom.

På dagen för erövringen av Mekka delade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den muslimska armén i flera grupper. I den sista och minsta gruppen befann han sig själv. Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, bar denna grupps fana. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, trädde in i Mekka. När fred och ordning hade återställts överallt kom de ärevördiga Miqdad och Zubayr ridande på sina hästar till Allahs ädle sändebud. Han reste sig och borstade själv dammet från deras båda ansikten.

Under slaget vid Hunayn nådde den ärevördige Zubayr fram till en hemlig bas som tillhörde de otrogna, varpå de överraskade honom med ett anfall. Med stort mod rensade han basen på kort tid. Han deltog även i slagen vid Ta’if och Tabuk. Under det tionde hijriåret var han också Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare under avskedspilgrimsfärden.

Under den andre kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, utkämpade den muslimska armén ett våldsamt slag mot den väldiga romerska armén på Yarmuks slätter i Syrien. Detta var det avgörande slaget för Syriens öde. Den ärevördige Zubayr deltog även i detta slag. I ett kritiskt skede av striden beslöt en grupp muslimska soldater att Zubayr skulle genomföra ett kraftfullt anfall mot den romerska arméns centrum, medan de andra skulle följa honom och stödja honom från sidorna. Enligt beslutet anföll den ärevördige Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, snabbt och häftigt, bröt igenom den romerska arméns led och nådde den andra sidan, men de andra lyckades inte följa honom. När han ensam åter bröt igenom den romerska armén för att återvända blev han våldsamt angripen och fick ett svårt sår i nacken. Den ärevördige Urwa berättar: ”Efter Badr var detta det andra såret som vi som barn brukade stoppa in våra fingrar i och leka med.” Som följd av hans djärva anfall skingrades den romerska armén.

Hazrat Amr ibn al-As har gått till angrepp mot Egypten och belägrar fästningen i Fustat. Amir al-Mu’minin Hazrat Umar skickade honom tio tusen soldater och fyra tusen officerare till hjälp. I brevet skrev han dessutom att var och en av dessa officerare motsvarade tusen ryttare. Hazrat Zubayr var en av dessa fyra tusen officerare. De muslimska soldaterna hade belägrat fästningen i sju månader. Ingen möjlighet till vare sig seger eller nederlag kunde skönjas. En dag sade Hazrat Zubayr, uttröttad: ”I dag ska jag offra mitt liv för muslimerna.” Med dessa ord tog han sitt blottade svärd, lät resa en stege och klättrade upp på toppen av fästningsmuren. Några andra sahaba följde honom. Plötsligt började de ropa ”Allahu Akbar” från muren. Samtidigt fyllde alla muslimska soldater där nere luften och omgivningen med samfällda rop av ”Allahu Akbar”. De kristna soldaterna trodde att muslimerna hade trängt in i fästningen. De blev skräckslagna och förvirrade. Till slut trängde Hazrat Zubayr med stor snabbhet in i fästningen och öppnade porten, varpå den muslimska armén genast tågade in. När Egyptens härskare al-Muqawqis inte såg någon annan utväg föreslog han en fredsuppgörelse, och den antogs. Alla beviljades aman, det vill säga säkerhet.

Under det hijriska året 23 blev den andre kalifen, Hazrat Umar, dödligt sårad av en eld dyrkares knivhugg och avled som martyr. Före sin död bildade han en kommitté bestående av sex framstående sahaba och överlämnade åt dem uppgiften att utse nästa kalif. Han sade: ”Fram till den sista dagen av sin levnad var Allahs Sändebud nöjd med dessa män.” Hazrat Zubayr var en av kommitténs medlemmar.

Under den tredje kalifen Hazrat Uthmans kalifat levde Hazrat Zubayr ett tillbakadraget liv. Han åtog sig inget statligt uppdrag. Han hade faktiskt också blivit äldre. När Hazrat Uthman under år 35 efter hijra belägrades av upprorsmännen, anförtrodde Hazrat Zubayr sin son Hazrat Abdullah uppgiften att skydda honom. När Hazrat Uthman blev martyr förrättade han i hemlighet hans begravningsbön och begravde honom under nattens mörker.

Under Hazrat Alis styre begav han och Hazrat Talha sig till Mecka, där de träffade Hazrat Aisha. Där diskuterade de ingående den muslimska ummans dåvarande situation och beslöt att i stället för att bege sig till Medina resa mot Basra. Ett stort antal människor anslöt sig till dem. Hazrat Ali ryckte samtidigt fram med en armé för att möta dem, och den 10 jumada al-ukhra år 36 efter hijra stod de två muslimska arméerna mot varandra på platsen Dhi Qar, inte långt från Basra. I historien är detta känt som Kamelslaget.

Analysen av detta sorgliga kapitel i islams historia är inte huvudämnet för denna artikel. Men de som en gång var bröder törstade nu efter varandras blod. Oavsett hur saken förhöll sig kan vi med säkerhet säga att detta inte berodde på något personligt gräl eller någon personlig vrede mellan dem. De handlade under känslornas, sanningskärlekens och ärlighetens entusiasm och inspiration. Därför ser vi att människor från samma stam då var uppdelade på två sidor. Dessutom var ledarnas främsta mål på båda sidor att nå en överenskommelse. Därför fördes samtal mellan de två sidorna genom utbyte av sändebud. Av samma anledning ser vi att Hazrat Ali ensam red till mitten av slagfältet och ropade på Hazrat Zubayr: ”Abu Abdullah! Minns du den dag då vi två gick hand i hand förbi Allahs Sändebud? Allahs Sändebud frågade dig: ’Älskar du Ali?’ Du svarade: ’Ja, o Allahs Sändebud!’ Minns du att Allahs Sändebud då sade: ’En dag kommer du att strida mot honom orättmätigt.’ Hazrat Zubayr svarade: ’Ja, nu minns jag det.’

Det var bara ett enda ord. Efter att ha sagt det återvände Hazrat Ali till sitt tält. Under tiden genomgick Zubayr en omvälvning i sitt inre. Alla hans föresatser och all hans beslutsamhet krossades fullständigt. Han kom till de troendes moder, Hazrat Aisha, och sade: ”Jag hade helt fel. Ali påminde mig om ett uttalande av Allahs Sändebud.” Hazrat Aisha frågade: ”Vad tänker du då göra nu?” Han svarade: ”Jag drar mig undan från detta gräl.” Hans son Abdullah sade: ”Far, lämnar du oss i sticket och flyr nu av rädsla för Ali?” Han svarade: ”Jag har svurit att inte strida mot Ali mer.” Abdullah sade: ”Det är möjligt att sona eden.” Då kallade han på sin slav Makul och frigav honom. Men Allahs Sändebuds följeslagare Zubayr sade: ”Min son, Ali påminde mig om något som har dämpat all min iver och entusiasm. Jag är helt säker på att vi inte står på den rätta sidan. Kom, följ även du mig.” Hazrat Abdullah vägrade. Hazrat Zubayr begav sig ensam mot Basra.

När Ahnad ibn Qays såg Hazrat Zubayr ge sig av sade han: ”Gå och ta reda på varför han ger sig av.” Amr ibn Jarmuz sade: ”Jag går.” Med dessa ord beväpnade han sig, satte fart på sin häst och hann upp Hazrat Zubayr. Denne hade då lämnat Basra och kommit en bit därifrån. När ibn Jarmuz kom fram till honom sade han:

– Abu Abdullah. I vilket tillstånd lämnade du folket?

– De håller alla på att skära halsen av varandra.

– Vart är ni på väg nu?

– Jag har insett mitt misstag. Därför vill jag bege mig någon annanstans för att hålla mig borta från denna strid.

Ibn Jarmuz sade: ”Kom, jag måste också gå en bit åt det hållet.” De gick tillsammans. När tiden för zuhr-bönen kom stannade Hazrat Zubayr. Ibn Jarmuz sade: ”Jag ska också be tillsammans med er.” De ställde sig båda till bön. Så snart Hazrat Zubayr böjde sig ned i sujud inför sin Herre, skilde den förrädiske Ibn Jarmuz med ett enda svärdshugg huvudet från Rasulullahs följeslagares kropp. Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un.

Ibn Jarmuz kom till Hazrat Ali med Hazrat Zubayrs svärd, rustning och annat, och berättade med stor stolthet om sin bedrift. Ali kastade en blick på svärdet med ånger och sade: ”Han avvärjde otaliga gånger olyckornas moln från Rasulullahs väg. Du som har dödat Ibn Safiyya, lyssna: Helvetet väntar på dig.” Således gick Hazrat Zubayr bort som martyr år 36 efter hijra och begravdes i dalen as-Siba. Han levde i 64 år.

Hazrat Zubayr hade en synnerligen ädel karaktär. Gudsfruktan, kärleken till sanningen, givmildhet, generositet och oräddhet var utmärkande drag i hans karaktär. Hans hjärta var mjukt som ett barns. Han smälte som vax även vid den minsta sak. När denna vers uppenbarades:

”Du skall sannerligen dö, och även de skall dö. Därefter kommer ni på Uppståndelsens dag att tvista med varandra inför er Herre.” ((az-Zumar/31)) frågade han: ”O Allahs Sändebud! Kommer vår tvist att upprepas på Uppståndelsens dag?” Profeten sade: ”Ja. Varje rättsinnehavare kommer att få sin rätt, ända ned till den minsta atom.” När han hörde detta darrade hans hjärta. Han utropade: ”Allahu akbar. Vilken sträng ordning det kommer att vara.”

En gång gick han till Ummu Ata, som var farmor till hans slav Ibrahim, och såg att de fortfarande hade offerkött kvar efter tashriq-dagarna. Han sade: ”Ummu Ata! Allahs Sändebud förbjöd muslimerna att äta offerkött i mer än tre dagar.” Ummu Ata sade: ”Vad ska jag göra? Människorna skickar så många gåvor att de aldrig tar slut.” ((Musnad av imam Ahmad 1//166))

Hazrat Zubair var visserligen Allahs Sändebuds följeslagare och ständige medkämpe, men på grund av sin gudsfruktan och försiktighet återberättade han mycket få hadither. En dag frågade hans son Abdullah: ”Far, varför återberättar du inte lika många hadither som de andra?” Han svarade: ”Min son, jag hade inte mindre del i Allahs Sändebuds sällskap och vänskap än någon annan. Från den dag jag antog islam har jag aldrig varit skild från Allahs Sändebuds sällskap. Men denna varning från honom har gjort mig mycket försiktig: ’Den som medvetet tillskriver mig en lögn, han skall bereda sig en plats i helvetet.’

Han var så mån om den islamiska jämlikheten att han inte ens ansåg det tillåtet att ge den ena av två avlidna muslimer minsta företräde framför den andra. I slaget vid Uhud blev hans morbror Hazrat Hamza martyr. Hans mor Hazrat Safiyya kom med två tygstycken till sin brors svepning. Men bredvid hennes morbror låg även en ansarisk mans kropp. Han kunde inte acceptera att den ena kroppen skulle få två tygstycken medan den andra blev utan svepning. Han mätte därför de två tygstyckena för att dela dem mellan dem. Av en tillfällighet var det ena tygstycket större än det andra. För att ingen skulle gynnas avgjordes saken genom lottning.

Hazrat Zubair betraktade alla slags faror och olyckor som obetydliga. Fruktan för döden kunde aldrig ens i minsta mån rubba hans fasta beslutsamhet. Under belägringen av Alexandria ville han resa en stege och ta sig in i fästningen. Hans följeslagare sade: ”Därinne härjar en fruktansvärd pest.” Han svarade: ”Vi har ju kommit just för sår och pest. Varför skulle vi då frukta döden?” Den dagen tog han med oerhörd tapperhet sig in i fästningen med hjälp av en stege.

Hazrat Zubair utmärkte sig genom enastående ärlighet, pålitlighet, ledarförmåga och organisatorisk skicklighet. När människor närmade sig döden brukade de uttrycka önskemål om att utse honom till förvaltare av deras barn och förmögenheter. När Mut‘i ibn al-Aswad ville utse honom till testamentsexekutor vägrade han. Då fortsatte han vädjande: ”Jag ber dig vid Allah, Hans Sändebud och den nära släktskapets rätt. Jag hörde den store al-Faruq Umar säga: ’Zubair är en pelare i religionen.’ Hazrat Uthman, Miqdad, Abdullah ibn Masud, Abd ar-Rahman ibn Awf och andra följeslagare utsåg honom till testamentsexekutor när de låg för döden. Med största ärlighet förvaltade han deras egendom och använde den för deras barn och familjer.”

Hazrat Zubair älskade sina hustrur och barn djupt. I synnerhet hyste han en övermåttan stor kärlek till sin son Abdullah och dennes barn. Före sin död var han mycket noga med barnens undervisning och uppfostran. Under slaget vid Yarmuk tog han med sig sin son Abdullah. Han var då endast tio år gammal. Hazrat Zubair lät honom sitta på en häst och anförtrodde honom åt en soldats tillsyn, så att soldaten skulle låta honom se krigets fasansfulla scener och lära honom tapperhet och mod.

När det gällde frikostighet, givmildhet och att spendera för Allahs sak stod han aldrig tillbaka för någon annan. Han hade ett tusen slavar. Varje dag lät han dem arbeta åt andra mot betalning och fick in en betydande summa pengar. Men han ansåg det aldrig rätt att använda ens ett enda mynt av detta för sig själv eller sin familj. Han gav bort allt. Kort sagt: alla de egenskaper som kan finnas hos en av Profetens medkämpar fanns hos Hazrat Zubair.

Handel var Hazrat Zubairs huvudsakliga sysselsättning. Det märkliga var att ingen affär som han gav sig in i någonsin gick med förlust.

I kampen på Allahs väg hade han fått otaliga sår av fiendens pilar och spjut. Ali ibn Khalid berättar: ”En man från Mosul kom till oss. Han berättade: ’Jag var reskamrat till Zubair ibn al-Awwam. Under en del av resan såg jag sådana ärr på hans kropp som jag aldrig hade sett på någon annan. När jag frågade honom sade han: ”Allt detta har jag fått tillsammans med Allahs Sändebud och på Allahs väg.”’

Ali ibn Zayd säger: ”En man som hade sett al-Zubayr berättade för mig: ’På hans bröst fanns otaliga märken efter pilar och spjut, som såg ut som källor.’”

När det gällde kläder och dräkt var han mycket enkel. Hans svärd var däremot ytterst praktfullt. Svärdets handtag var utsmyckat med ett utsökt mönster.

Muawiya frågade Abdullah ibn Abbas: ”Vad är din uppfattning om Talha och al-Zubayr?” Han svarade: ”Må Allah skänka dem båda sin nåd. Vid Allahs ed, de var båda mycket återhållsamma, fromma, rättfärdiga, underkastade sig Allah, rena, renande och martyrer.”

Al-Zubayr sade: ”Allahs Sändebud bad för mig, för mina barn och efterkommande samt för mina barnbarn.”

Al-Zubayrs största utmärkelse och lycka var att han var en av Ashara Mubashshara, det vill säga en av de tio följeslagare som i denna värld fick det glada budskapet om paradiset.

Tal‌ha ibn Ubaydullah (ra)

Abu Muhammad Talha var hans namn. Hans far var Ubaydullah och hans mor Saʿba. Han tillhörde Qurayshs gren Taym. Hazrat Abu Bakr var också medlem av denna Taym-klan. Hans mor Saʿba var syster till den berömde martyrföljeslagaren Hazrat Al ibn al-Hadrami.

Hazrat Talha antog islam redan under islams första tid, när han endast var femton år gammal. Han antog islam efter en inbjudan från Hazrat Abu Bakr as-Siddiq. Under den förislamiska okunnighetens tid var han en regelbunden deltagare i de sammankomster som hölls i Abu Bakrs hem.

Berättelsen om hans antagande av islam är mycket märklig. Han hade rest till Syrien med Qurayshs handelskaravan. När de nådde staden Bosra skildes de övriga qurayshitiska köpmännen i gruppen från honom och blev upptagna med att köpa och sälja på olika platser på marknaden. Han gick omkring på marknaden när en händelse inträffade som förändrade riktningen på Talhas liv. Han berättar:

”Jag befann mig då på Bosras marknad. Jag hörde en kristen präst ropa: ’O handelsmän! Fråga dem som har kommit till denna marknad om någon av dem är från Mecka.’ Jag befann mig alldeles i närheten. Jag gick snabbt fram till honom och sade: ’Ja, jag är från Mecka.’ Han frågade: ’Har Ahmad trätt fram bland er?’ Jag sade: ’Vilken Ahmad?’ Han sade: ’Abdullah ibn Abd al-Muttalibs son. Detta är den månad då han ska träda fram. Han kommer att vara den siste profeten. Han kommer att träda fram i Mecka och utvandra till ett land med den svarta stenen och dadelpalmslundar. Unge man, du bör skynda dig att komma till honom.’ Talha berättar: ’Hans ord gjorde ett djupt intryck på mig. Jag lämnade min karavan, steg upp på mitt riddjur och red iväg. Så snart jag kom hem frågade jag mina familjemedlemmar: ”Har något nytt hänt i Mecka efter att jag reste?” De svarade: ”Ja, Muhammad ibn Abdullah har gjort anspråk på att vara profet, och Abu Bakr, Abu Quhafas son, har blivit hans följeslagare.”’

Talha berättar: Jag gick till Abu Bakr och frågade honom: ’Är det sant att Muhammad har gjort anspråk på profetskapet och att du har blivit hans följeslagare?’ Han svarade: ’Ja’, och bjöd därefter även in mig till islam. Då berättade jag i detalj för honom om den kristne prästens ord. Sedan tog han mig med till Allahs Sändebud ﷺ. Där uttalade jag trosbekännelsen och antog islam, och jag återgav i detalj för Allahs Sändebud ﷺ vad prästen hade sagt. När han hörde det blev han mycket glad. På detta sätt blev jag den fjärde personen som antog islam genom Abu Bakr.

När Talha antog islam började hans mor föra ett stort oväsen. Hennes önskan var nämligen att hennes son skulle bli stammens ledare. Stammedlemmarna försökte pressa honom att avsäga sig islam, men fann honom orubblig som ett berg. När de insåg att de inte skulle kunna få honom att ge efter med vänliga medel valde de att ta till tortyr. Masud ibn Kharash berättar: ’En dag sprang jag mellan Safa och Marwa när jag såg en grupp människor släpa med sig en ung man vars händer var bundna. Sedan lade de honom på mage och började slå honom ursinnigt på ryggen och huvudet. Bakom dem gick en gammal kvinna och skrek sig hes medan hon förolämpade honom. Jag frågade: ”Varför behandlas pojken så här?” De svarade: ”Detta är Talha ibn Ubaydullah. Han har övergett sina förfäders religion och blivit en anhängare till den där mannen från Banu Hashim.” ”Vem är denna kvinna?” De svarade: ”Saʿba bint al-Hadrami – den unge mannens mor.”’

Nawfal ibn Khuwaylid, känd som Qurayshs lejon, kom till Talha. Han band honom med ett rep och band även Abu Bakr med samma rep. Sedan överlämnade han dem båda åt de hårdhjärtade männen i Mecka för att de skulle tortera dem. Eftersom de hade bundits med samma rep kallades de ’al-Qarinan’.

Efter att han antagit islam utsattes han alltså för förföljelse och övergrepp från sina närstående och Quraysh. I tretton långa år uthärdade han allt med oändligt tålamod och fortsatte hängivet sitt arbete med att förmedla och sprida islam. Han sökte efter främmande besökare i dalarna runt Mecka, gick i hemlighet till beduinernas tält och till hemmen hos stadens kända avgudadyrkare och förmedlade trons budskap till dem. Liksom de andra brukade han regelbundet besöka ’Dar al-Arqam’ i Mecka. Under denna svåra tid för islam och muslimer gjorde han allt han förmådde och ansträngde sig på alla tänkbara sätt för Allahs religion.

I oktober år 622 utvandrade Allahs Sändebud ﷺ från Mecka till Medina tillsammans med Abu Bakr. Deras vägvisare under denna mödosamma resa var Abdullah ibn Urayqit. Efter att ha fört dem till Medina återvände han till Mecka och berättade utförligt om deras resa för Abu Bakrs son Abdullah. När Abu Bakrs familj förberedde sig för utvandringen till Medina anslöt sig Talha och Suhayb ibn Sinan till dem. Talha var karavanens ledare. När Talha och Suhayb kom till Medina bodde de hos As’ad ibn Zurara. Ibn Hajar berättar: Före utvandringen hade Allahs Sändebud ﷺ upprättat ett broderskapsband mellan Talha och al-Zubayr i Mecka, och efter utvandringen upprättades ett sådant band mellan honom och den framstående medinensiske följeslagaren Abu Ayyub al-Ansari. En annan berättelse uppger emellertid att Allahs Sändebud ﷺ upprättade ett broderskapsband mellan honom och Ka’b ibn Malik, och att deras relation förblev lika beständig som mellan två bröder livet ut.

Även om han inte deltog direkt i slaget vid Badr deltog han indirekt. Därför gav Allahs Sändebud ﷺ honom en andel av krigsbytet. Under kriget planerade en grupp otrogna att angripa den muslimska bosättningen i Medina. Allahs Sändebud ﷺ skickade Talha för att inhämta information om dem. Förutom Talha skickade Allahs Sändebud ﷺ även sju andra personer till olika platser med olika uppdrag. Därför kunde de inte delta direkt i slaget. De räknas dock som Badr-deltagare.

Under det tredje året efter hijra utkämpades slaget vid Uhud mot de polyteistiska meckanerna. I detta slag satte Talha ett enastående rekord i tapperhet och mod. I själva verket var han hjälten i slaget vid Uhud. När den muslimska armén på grund av bågskyttarnas misstag hamnade i en svår situation, var Talha en av de få soldater som omringade Allahs Sändebud och bildade en försvarslinje. Vid denna tid blev ʿAmmar ibn Yazid martyr. När en pil som en otrogen hade skjutit träffade Qatada ibn Nuʿmans öga, lossnade ögats kula från ögonhålan och hängde över hans kind. Abū Dujāna ställde sig vänd mot Allahs Sändebud och gjorde hela sin kropp till en sköld för honom. Saʿd ibn Abī Waqqās sköt pilar med yttersta mod. Och Talha anföll de otrogna häftigt med ett svärd i den ena handen och ett spjut i den andra.

Vid ett skede i striden hade alla utom tolv av ansarerna och en enda av muhajirerna, Talha, kommit bort från Allahs Sändebud. Sändebudet besteg en bergstopp, och då omringades han av en grupp fiendesoldater. Allahs Sändebud sade till sina följeslagare: ”Den som kan driva bort dem blir min följeslagare i paradiset.” Talha sade: ”Jag går, Allahs Sändebud.” Allahs Sändebud sade: ”Nej, stanna du.” En man från ansarerna sade: ”Jag går.” Han sade: ”Ja, gå.” Ansariten gick och blev martyr efter att ha kämpat mot polyteisterna. På detta sätt ropade Allahs Sändebud gång på gång, och varje gång uttryckte Talha sin vilja att gå, men Allahs Sändebud hindrade honom och skickade en man från ansarerna. När alla ansarer en efter en hade blivit martyrer sade Allahs Sändebud till Talha: ”Nu är det din tur, gå.”

Talha gick till anfall. Allahs Sändebud sårades, en av hans välsignade tänder slogs ut och han blev täckt av blod. Då anföll Talha ensam polyteisterna och drev dem en bit bort. Sedan skyndade han tillbaka till Allahs Sändebud, bar honom på sina axlar upp mot berget, lämnade honom på en plats och gick åter till ett nytt anfall. På detta sätt höll han polyteisterna tillbaka den dagen. Abū Bakr sade: ”Vid denna tid hade Abū ʿUbayda och jag kommit bort från Allahs Sändebud. Efter en stund återvände vi till honom och gick fram för att hjälpa honom, men han sade: ’Lämna mig och se efter er vän Talha.’ Vi såg då att han låg medvetslös i en hålighet, täckt av blod. Den ena handen var nästan avskild från kroppen, och över hela kroppen hade han fått mer än sjuttio hugg och sår från svärd, pilar och spjut.” Därför sade Allahs Sändebud senare om honom: ”Om någon vill glädjas åt att se en död person gå omkring på jorden, låt honom se Talha ibn ʿUbaydullah.” Av denna anledning kallades han den levande martyren. När den ärevördige Abū Bakr nämnde slaget vid Uhud brukade han säga: ”Hela den dagen tillhör Talha.” I detta slag blev Allahs Sändebud så förtjust i Talha att han gav honom det glädjande budskapet om paradiset al-Firdaws.

Under den femte månaden Dhū al-Qaʿda efter hijra började en samlad styrka av olika arabiska stammar och judar förbereda ett angrepp mot Medina. För att stå emot dem beslutade den muslimska armén under Allahs Sändebuds ledning att gräva ett fem alnar djupt dike från öster till väster längs berget Sala i Medinas utkant. Talha sågs vara fullt sysselsatt med arbetet att gräva diket. Så snart grävningen var avslutad belägrade en samlad styrka av Quraysh från Mecka och andra arabiska stammar Medina. Inne i Medina började de judiska stammarna, särskilt Banū Qurayẓa, samtidigt konspirera mot muslimerna efter att ha brutit fördraget. Vid denna tid var muslimerna omringade av fiender både innanför och utanför. I en sådan känslig situation blev några muslimer naturligtvis något oroliga av tanken på sina hustrurs, barns och familjers säkerhet. Men de flesta muslimers mod och tro på Allah förblev orubbliga. De var helt beredda att offra allt de ägde och sina liv för Allahs sak. Talha tillhörde den sistnämnda gruppen. Allah den Upphöjde har i sura al-Ahzabs andra och tredje rukūʿ på ett vackert sätt skildrat muslimernas sinnesstämning vid denna tid.sura al-Ahzabs andra och tredje rukūʿhar på ett vackert sätt skildrat muslimernas sinnesstämning vid denna tid.

Några muslimer stod vid diket och samtalade. Talha gick förbi. Han hörde en av dem säga: ”Vi bör ordna säkerheten för våra hustrur och familjer.” Talha stannade till ett ögonblick och sade: ”Allāhu khayrun ḥāfiẓan” – Allah är den bäste beskyddaren. De som har förlitat sig på sin egen styrka och kraft har misslyckats. Männen sade: ”Ni har helt rätt.” Och de avstod från sin avsikt.

Han deltog i alla expeditionerna, däribland Bayʿat al-Riḍwān, Khaybar och Muʾta, och spelade en betydelsefull roll. På dagen för erövringen av Mecka tillhörde Talha den lilla grupp muhajirer tillsammans med vilken Allahs Sändebud gick in i Mecka, och han gick tillsammans med Allahs Sändebud in i den heliga Kaʿban.

På den 25:e Dhu al-Qa’dah under det tionde hijriåret gav sig Allahs Sändebud (frid vare med honom) av från Medina för att utföra hajj. Detta var den historiska avskedshajj. Talha följde också med Allahs Sändebud (frid vare med honom) på resan. Tillsammans med Allahs Sändebud (frid vare med honom) nådde han Dhu al-Hulayfa, där han iklädde sig ihram. Under denna resa var det ingen annan än Allahs Sändebud (frid vare med honom) och Talha som hade med sig offerdjur. (Sahih al- Bukhari: Kitab al- Hajj)

Hazrat Talha blev djupt bedrövad när den älskade Profeten gick bort. Han greps av stor sorg över Allahs Sändebuds (frid vare med honom) bortgång. Ibland brukade han säga: ”Allah den Allsmäktige har befallt oss att ha tålamod vid alla olyckor. Därför försöker jag visa sabr jamīl vid hans bortgång och ber samtidigt Allah om tawfīq.”

Under Hazrat Abu Bakrs kalifat var han dennes särskilda rådgivare. Genom sina tankar, råd och handlingar hjälpte han honom i alla frågor. Under riddahkrigen rådde många framstående sahāba till en början kalifen att behandla beduinerna som vägrade betala zakat något mildare och att inte förklara jihad mot dem. Men Hazrat Talha sade tydligt: ”En religion där zakat inte ingår kan inte vara sann och riktig.”

I månaden Jumādā ath-Thāniyah under det trettonde hijriåret blev Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sjuk. Hans tillstånd försämrades snabbt. En dag gick Hazrat Talha för att besöka honom. När han hade kommit dit och de båda varit tysta en stund utspelade sig följande samtal mellan dem:

– Ska jag utse Umar till min efterträdare? Abu Muhammad (Talha), vad anser du?

– Bland följeslagarna är Umar den främste i egenskaper; han skiljer mellan sanning och lögn.

– Jag har bett om ditt råd angående att utse honom till min efterträdare.

– Han är något sträng till sin läggning och brukar ställa ganska hårda krav.

– Vilka brister har han?

– När han är så sträng under er tid, vem vet hur mycket strängare han då blir efter er, av pliktkänsla och ansvar?

– När det tunga ansvaret för kalifatet faller på honom kommer han att bli mild.

Till sist sade Talha: Jag har ingen invändning mot att hans egenskaper och duglighet överträffar allas andras. Jag har inte heller undanhållit min reaktion på en sida av hans personlighet.

Under det trettonde hijriåret blev Hazrat Umar kalif. Han gav också Hazrat Talha den heder han förtjänade och drog därför alltid nytta av hans råd.

Efter erövringen av Irak uppstod en meningsskiljaktighet bland sahaba om huruvida jordbruksmarken där skulle delas ut bland mujahiderna som krigsbyte eller inte. En grupp sade att den borde delas. Men kalifen och en annan grupp motsatte sig en uppdelning. Efter långa överläggningar vid shurarådets möte antogs slutligen kalifens ståndpunkt enhälligt. I denna fråga höll Hazrat Talha vid shurarådets möte ett kraftfullt tal där han otvetydigt stödde kalifens ståndpunkt.

Före Amir al-Muminin Hazrat Umars död utsågs sex framstående sahaba, däribland Hazrat Talha, med uppdraget att bland sig välja en kalif. Men genom att visa prov på den yttersta självuppoffringen avstod han själv från anspråken på kalifatet och avgav sin röst till stöd för Hazrat Uthman.

Hazrat Uthman hölls i husarrest av rebellerna. En dag stack han ut huvudet genom husets fönster och talade till rebellgruppen och det församlade folket i Medina. Vid ett tillfälle frågade han: Finns Talha bland er? Ingen svarade. När han så frågade för tredje gången reste sig Hazrat Talha. Hazrat Uthman sade till honom: Jag väntade mig inte att ni skulle vara närvarande bland denna folkmassa och svara först efter att jag frågat tre gånger. Jag ber er vid Allah att minnas den dag då ingen annan än ni och jag var tillsammans med Allahs Sändebud på en viss plats, och Allahs Sändebud sade till er: Talha, varje profet kommer att ha en följeslagare från sitt folk i paradiset. Uthman ibn Affan blir min följeslagare i paradiset. Minns ni det? Talha svarade ja. Sedan reste han sig och gick därifrån genom folkmassan.

Hazrat Uthman blev martyr. En del av den muslimska umman höjde sina röster mot mordet på Hazrat Uthman och krävde qisas. Hazrat Talha och Zubayr begav sig från Medina till Mecka och anslöt sig till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). I utkanten av Basra mötte de Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) armé. Genom Hazrat Qa‘qa ibn Amr inleddes samtal och förhandlingar mellan de båda sidorna. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), de troendes moder Hazrat Aisha, Talha och Zubayr nådde en överenskommelse om en fredlig lösning på problemet. Båda sidor drog en lättnadens suck. Men de judiska anhängarna till den intrigante och konspiratoriske Ibn Saba blev bestörta över detta. Det var i själva verket de som hade mördat Hazrat Uthman. De hade gömt sig bland Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) armé. I nattens mörker började de skjuta pilar mot både Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) och Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) arméer. Soldaterna på båda sidor hade somnat tryggt efter beslutet om fredsavtal. När de väcktes av detta överraskande angrepp trodde de att motståndaren hade inlett ett anfall. Den judiske Ibn Sabas konspiration lyckades. Innan morgonen grydde hade ett våldsamt slag brutit ut, och i historien blev detta slag känt som ’Slaget vid kamelen’. Omkring tio, enligt en annan uppgift tretton, tusen människor från båda sidor dödades i detta slag. Redan i slagets inledningsskede träffade en pil som sabaierna skjutit Hazrat Talha i foten. När Hazrat Qa‘qa ibn Amr såg att blödningen från såret inte ville upphöra bad han honom att bege sig till Basras ’Darul-Ilaj’ (sjukhus). På hans uppmaning begav han sig dit tillsammans med en tjänare. Under tiden hade hans kropp emellertid blivit tömd på blod. Kort efter ankomsten avled han. Han begravdes i Basra.

Ibn Asakir har med hänvisning till olika källor uppgett att Hazrat Talha sårades av en pil som Marwan ibn al-Hakam sköt på dagen för Slaget vid kamelen. Han avled år 36 efter hijra, i Jumada al-awwal, enligt en annan uppgift den 10 Jumada al-thani, vid 64 års ålder.

Hazrat Talha var en förmögen affärsman. Men han hade ingen önskan att samla rikedomar. Många berättelser om hans givmildhet finns bevarade i historien. I historiska källor omnämns han som ’den givmilde Talha’. En gång fick han sjuttiotusen dirham från Hadramaut. På natten blev han bekymrad och orolig. När hans hustru Umm Kulthum, dotter till Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), såg sin mans tillstånd frågade hon:

– Abu Muhammad, vad har hänt dig? Jag tror att du har blivit sårad av något jag gjort.

– Nej, som hustru till en muslimsk man är du verkligen enastående. Men sedan den kvällen har jag tänkt: vilken uppfattning får en människa om sin Herre när han går och lägger sig med så mycket pengar kvar i huset?

– Vad finns det för anledning för dig att vara sorgsen och bekymrad? Var ska du hitta de fattiga och behövande samt dina släktingar så här sent på natten? Så snart morgonen gryr kan du dela ut det.

– Må Allah belöna dig! Det är det man kallar: sådan far, sådan dotter.

Nästa morgon delade han upp alla dirham i olika påsar och kärl och delade ut dem bland de fattiga och behövande bland muhajirun och ansar. Ytterligare en berättelse har återgetts om hans givmildhet. En man kom till Hazrat Talha och bad om hjälp med hänvisning till deras släktskap. Talha sade: Jag har en bit mark på den och den platsen. Uthman ibn Affan vill ge mig trehundratusen dirham i utbyte mot denna mark. Om du vill kan du ta själva marken, eller så kan jag sälja den och ge dig de trehundratusen dirhamen. Mannen ville ta emot pengarna. Då skänkte han honom hela summan från försäljningen.

Abd ar-Rahman ibn ’Awf ((må Allah vara nöjd med honom))

Enligt imam al-Bukhari hette Abd ar-Rahman ibn Awf under den förislamiska okunnighetens tid Abd Amr. Ibn Sa’d nämner i sin ‘Tabakat’ att han under den förislamiska okunnighetens tid hette Abd Ka’ba. Efter att han antog islam gav Allahs Sändebud, frid vare med honom, honom namnet Abd ar-Rahman. Båda hans föräldrar tillhörde Zuhra-klanen. Modern hette Shifa bint Awf. Både hans farfar och morfar hette Awf.

Ibn Sa’d uppger med al-Waqidi som källa att han föddes tio år efter elefantens år. Enligt denna berättelse var han tio år yngre än Allahs Sändebud, frid vare med honom. Allahs Sändebud, frid vare med honom, föddes femtio dagar efter händelsen med elefanten. Ibn Hajar uppger däremot att han var tretton år yngre än Allahs Sändebud, frid vare med honom.

Han var en av dem som antog islam under den första perioden efter att Allahs Sändebud, frid vare med honom, hade fått sitt profetskap. Mekkas framstående män brukade nästan varje dag samlas till möte i Abu Bakrs hem. Abd ar-Rahman var också en regelbunden medlem av denna sammanslutning. Han hade en djup vänskap med Abu Bakr. Det var genom Abu Bakrs inbjudan som han antog islam. Historien har bevarat namnen på fem regelbundna medlemmar av mötena i Abu Bakrs hem: Uthman, Sa’d, Talha, az-Zubayr och Abd ar-Rahman. Alla antog islam redan under den första perioden genom Abu Bakrs inbjudan och fick under detta liv det glada budskapet om paradiset som belöning för sina ofattbara uppoffringar för islam.

Abd ar-Rahman var en av de elva män och fyra kvinnor som under månaden Rajab det femte året efter profetskapets början utgjorde den första gruppen som utvandrade från Mecka till Abessinien. Efter att Allahs Sändebud, frid vare med honom, hade utvandrat till Medina utvandrade även han dit. De som hade utvandrat både till Abessinien och Medina kallades sahib al-hijratayn, det vill säga de som gjort två utvandringar. I Medina tog han sin tillflykt till Sa’d ibn ar-Rabi al-Khazrajis hem, och Allahs Sändebud, frid vare med honom, upprättade ett broderskapsband mellan honom och Sa’d. Imam al-Bukhari har återberättat många hadither om detta genom flera isnader. Anas, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”När Abd ar-Rahman ibn Awf utvandrade till Medina upprättade Allahs Sändebud, frid vare med honom, ett broderskapsband mellan honom och Sa’d ibn ar-Rabi. Sa’d var ledare för Khazraj-klanen i Medina och en förmögen man. Han sade till Abd ar-Rahman: ’Alla bland ansarerna vet att jag är en rik man. Jag vill dela alla mina tillgångar i två lika delar. Jag har två hustrur. Jag vill att du ser på dem båda och väljer en av dem. Jag ska skilja mig från henne, och sedan kan du gifta dig med henne.’ Abd ar-Rahman svarade: ’Må Allah välsigna din familj och skänka den godhet! Broder, jag behöver inget av detta. Visa mig bara vägen till marknaden.’”

Ett sådant starkt förtroende för det islamiska broderskapet och en sådan ojämförlig generositet från Sa’ds sida är sällsynt i den islamiska ummans och hela mänsklighetens historia. Å andra sidan är Abd ar-Rahmans ädelhet, självständighet och fasta beslutsamhet att stå på egna ben särskilt anmärkningsvärda.

På den andra dagen av sin vistelse i Medina frågade Abd ar-Rahman sin ansariska broder Sa’d: ”Finns det någon marknad här där man kan köpa och sälja?” Han svarade: ”Ja, i Yathrib (Medina) finns ju Qaynuqas marknad.” Abd ar-Rahman köpte lite ghee och ost på ett ställe och gick till marknaden. Nästa dag gjorde han samma sak. På så sätt fortsatte han att bedriva handel. När han hade sparat ihop lite pengar gifte han sig med en ansarisk kvinna.

En dag efter giftermålet infann han sig hos Allahs Sändebud, frid vare med honom. När Allahs Sändebud, frid vare med honom, såg saffransfläckarna på hans kläder frågade han: ”Har du gift dig?” Han svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Med vem?” Han svarade: ”Med en ansarisk kvinna.” Allahs Sändebud, frid vare med honom, frågade: ”Hur mycket fastställde du som mahr?” Han svarade: ”Lite guld.” Därefter sade Allahs Sändebud, frid vare med honom: ”Anordna en bröllopsmåltid, även om det bara är med ett får.”

Han fortsatte sin handel. Efter en tid, när han hade samlat ihop ytterligare pengar, höll han bröllopsfesten enligt Allahs Sändebuds (saw) anvisning. Så småningom utvidgades hans handel ytterligare. Han ingick också ett handelsavtal med Umayya ibn Khalaf från Mekka.

Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf deltog i alla strider, däribland Badr, Uhud och al-Khandaq, och visade prov på stort mod och ståndaktighet. Imam al-Bukhari återger i Kitab al-Maghazi följande berättelse om slaget vid Badr, med hans egna ord: ”Under slaget vid Badr stod jag i ledet. En våldsam strid pågick. När jag såg åt höger och vänster upptäckte jag två unga män på var sin sida om mig. Jag hade inte särskilt stort förtroende för dem. Den ene viskade och frågade mig: ’Farbror, säg mig, var finns Abu Jahl?’ Jag svarade: ’Brorson, vad tänker du göra med honom?’ Han sade: ’Jag har lovat Allah att antingen döda honom eller offra mitt eget liv för detta ändamål.’ Den andre viskade samma sak till mig. Abd al-Rahman berättar: ’När jag hörde dem blev jag glad, eftersom jag insåg att jag stod mellan två så ädla män. Jag pekade ut Abu Jahl för dem. Plötsligt kastade de sig båda över Abu Jahl som två hökar och dödade honom på ett ögonblick. Dessa två unga män var Muadh och Muawwidh, Afrahs två söner.’ Abd al-Rahman sårades i foten under slaget vid Badr.

Han deltog också i slaget vid Uhud. Även i detta slag visade han ett oerhört mod. Allahs Sändebud (saw) hade tagit skydd vid en del av berget Uhud, när Ubayy ibn Khalaf kom fram med avsikten att döda Allahs Sändebud. När Abd al-Rahman gick fram för att sända honom till helvetet hindrade Allahs Sändebud (saw) honom. Därefter tog Allahs Sändebud (saw) själv ett spjut från al-Harith ibn al-Simma och kastade det mot Ubayy ibn Khalafs hals. Han blev lätt skadad, flydde skrikande och begav sig mot Mekka. Vid en plats kallad Sarif på vägen dog han och gick till helvetet.

Ibn Saʿd ‘Tabaqat al- Kubra’ har nämnt i verket att Abd al-Rahman visade prov på oerhört mod och hjältemod i slaget vid Uhud. Al-Baladhuri har i sitt verk Futuh al- Buldan, Ibn Hajar i sitt verk al-–Isaba och Ibn Khaldun i sitt verk Tarikh berättat att han i detta slag fick sammanlagt trettioen skador över hela kroppen.

I månaden Shaʿban under det sjätte hijriåret beslutade Allahs Sändebud (saw) att leda en expedition till Dumat al-Jandal, omkring tre hundra miles norr om Medina. Han anförtrodde ledningen av denna styrka åt Abd al-Rahman. Före avresan kom han till Allahs Sändebud (saw). Allahs Sändebud (saw) tog själv av Abd al-Rahmans turban, lade den åt sidan och band i stället en annan, svart turban runt hans huvud. Därefter gav han Abd al-Rahman några anvisningar om krigföring och tog farväl av honom.

När Mecka erövrades befann sig Abd al-Rahman också i den lilla grupp av muhajirun som Allahs Sändebud (saw) var tillsammans med.

Efter erövringen av Mecka skickade Allahs Sändebud (saw) flera grupper åt olika håll för att utföra dawah-arbete på Arabiska halvön. De arabiska stammarna var fortfarande djupt nedsänkta i okunnighet och asabiyya. Därför skickade Allahs Sändebud (saw) ut dawah-grupperna beväpnade, så att de vid behov skulle kunna försvara sig. En sådan grupp, bestående av trettio män, skickades under ledning av Hazrat Khalid ibn al-Walid till Banu Khuzaymas folk. Men ett missförstånd uppstod mellan Hazrat Khalid och Banu Khuzayma. Till slut angrep Hazrat Khalid Banu Khuzayma och dödade eller sårade många av deras män. När Allahs Sändebud (saw) fick kännedom om detta kallade han till sig Hazrat Khalid och förhörde honom, samt bad Allah om förlåtelse för hans misstag. Allahs Sändebud (saw) betalade diyah för de dödade. Till och med om någon hade fått sin hund dödad betalades ersättning för den.

Med anledning av denna olyckshändelse bland Banu Khuzayma uppstod en dispyt och debatt mellan Khalid och Abd al-Rahman. När Allahs Sändebud (saw) fick veta detta kallade han till sig Khalid och tillrättavisade honom. Han sade: ”Du har grälat och tvistat med en sahabi som tillhörde de tidiga föregångarna i tron (sabiqīn al-awwalīn). Det var inte värdigt av dig att göra så. Vid Allahs ed, även om du ägde guld lika mycket som berget Uhud och skänkte alltihop på Allahs väg, skulle du ändå inte kunna mäta dig med någon enda av dessa mina äldre sahaba.” Det bör nämnas att Hazrat Khalid antog islam under det sjätte hijriåret, efter slaget vid al-Ahzab.

Även under den trosprövning som muslimerna utsattes för under Tabukexpeditionen i det nionde hijriåret bestod han provet. Som svar på Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, uppmaning skänkte Abu Bakr, Uthman och Abd ar-Rahman, må Allah vara nöjd med dem, rekordstora summor till expeditionen. När Abd ar-Rahman överlämnade åtta tusen dinarer till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, började hycklarna viska sinsemellan. De sade: ”Han är en som vill synas from – hans avsikt är bara att visa upp sig.” Som svar på dem säger Allah: ”Detta är sannerligen den person över vilken Allahs barmhärtighet kommer att fortsätta att nedsändas.” (Sura At-Tawba: 71) I en annan berättelse sägs det att Umar, må Allah vara nöjd med honom, när han såg denna gåva utbrast: ”Jag tror att Abd ar-Rahman håller på att synda, eftersom han inte har lämnat något alls åt sin familj.” När Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, hörde detta frågade han: ”Abd ar-Rahman, har du lämnat något åt din familj?” Han svarade: ”Ja. Jag har lämnat något åt dem som är mer och bättre än det jag skänkte.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, frågade: ”Hur mycket?” Han svarade: ”Det som Allah och Hans Sändebud har lovat i försörjning, godhet och belöning.”

En dag under Tabukexpeditionen gick Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, ut under morgonbönen för att uträtta sina naturbehov. Han blev något försenad på vägen tillbaka. Under tiden hade bönen börjat. På de församlade gudstjänstutövarnas begäran ställde sig Abd ar-Rahman som imam och började leda bönen. Då återvände Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom; en rakʿa var redan avslutad. När Abd ar-Rahman märkte att Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, hade kommit, försökte han dra sig tillbaka. Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, gav honom med handen tecken att stå kvar på sin plats. Därefter avslutade han även den återstående andra rakʿan, medan Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, bad bakom honom. Imam Muslim och Abu Dawud har återberättat en hadith om detta i sina autentiska verk.

Den förste kalifen, Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, låg på sin dödsbädd. Det fanns inte längre något hopp om hans liv. Han kallade till sig framstående och eftertänksamma följeslagare för att rådgöra med dem om vem som skulle bli kalif efter honom. Han rådfrågade även Abd ar-Rahman och föreslog Umar som näste kalif genom att lyfta fram några av hans egenskaper. Efter att tålmodigt ha lyssnat till kalifens ord sade Abd ar-Rahman: ”Ni har helt rätt. Det råder inget tvivel om hans duglighet. Men till sin natur är han något sträng.

Under Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat fick åtta framstående följeslagare ansvar för fatwor och rättskipning, samtidigt som alla andra ålades att avstå från att utfärda fatwor. Abd ar-Rahman var en av dessa åtta.

Även under sitt kalifat hindrade Umar alla andra än de följeslagare som hade kunskap och gott omdöme från att utföra rättskipning. Till och med Abdullah ibn Masud, som han kallade ”kunskapens skattkammare”, beordrades att avstå när även han började utfärda fatwor utan föregående tillstånd. Umar tillät endast var och en som var expert inom en viss kunskapsgren att uttala sig i den frågan. Under en predikan på platsen Jabia under sin resa i Syrien sade han i detta sammanhang: ”De som vill förstå Koranen bör knyta sig till Ubayy ibn Kab, de som vill lära sig om arvsregler bör vända sig till Zayd ibn Thabit, och de som vill få kunskap om frågor som rör fiqh bör knyta sig till Muadh ibn Jabal och Abd ar-Rahman ibn Awf.”

Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, gav Abd ar-Rahman ställning som särskild rådgivare. När han om nätterna gick runt för att ta reda på hur stadens invånare hade det, tog han ofta med sig Abd ar-Rahman och rådgjorde med honom i olika frågor.

En natt gick kalifen Umar ut för att gå runt i staden tillsammans med Abd ar-Rahman. På avstånd lade de märke till ett hus där det lyste. När de kom närmare såg de att husets dörrar och fönster var stängda, men inifrån hördes höga röster från några människor. Kalifen Umar frågade Abd ar-Rahman: ”Kan du höra rösterna som kommer inifrån?

– Ja, jag kan höra dem.”

– Förstår ni vad han säger?

– Ljudet av röster i kör. Man hör bara oväsen. Det går inte att förstå vad de säger.

– Vet ni vem huset tillhör?

– Huset tillhör ju Rabi’a ibn Umayya.

Umar sade: ”De kanske dricker vin och beter sig berusat. Vad tror ni?”

– Allah har förbjudit oss att spionera. Han har sagt: Wa la tajassasu (spionera inte) och wa la taqfu ma laysa laka bihi ilman (följ inte det som du inte har kunskap om).

När Umar hörde detta sade han: ”Ni har rätt, och ni påminde mig om det i rätt tid.” Med dessa ord gick han vidare tillsammans med Abd al-Rahman. De två verser som den ädle Abd al-Rahman i detta sammanhang påminde de troendes ledare om är själva kärnan i individens grundläggande rättigheter i det muslimska samhällslivet.

Under det sextonde hijriåret ledde erövringen av Irak till att Kisras persiska kejsardöme föll där, och efter slaget vid Yarmuk föll det romerska kejsardömet i Syrien. Kalifen tog initiativ till att fastställa jizya och kharaj. I denna fråga mötte han emellertid starkt motstånd från befälhavaren Khalid ibn al-Walid, Bilal och Abd al-Rahman. Till slut, efter långa diskussioner vid shurarådets fortlöpande möten, antogs kalifens ståndpunkt.

Kalifen Hazrat Umar ville fastställa bidragen till Allahs Sändebuds följeslagare. Han framförde denna önskan till Hazrat Abdur-Rahman. Denne rådde honom att anförtro upprättandet av en förteckning åt tre personer som var kunniga i släktforskning: Makhzama ibn Nawfal, Khaybar ibn Mut’am och Aqil ibn Abu Talib. I enlighet med hans råd gav kalifen dem detta uppdrag. När de hade upprättat förteckningen och lagt fram den för kalifen granskade både Amir al-Mu’minin och Abdur-Rahman den. Efter att ha sett förteckningen sade Hazrat Umar: ”Ändra ordningen i den nuvarande förteckningen och skriv mitt eget namn och namnen på de andra ur min stam när de, i fråga om släktskap, kommer i ordningen efter deras förbindelse med Allahs Sändebud.” Hazrat Ali och Hazrat Abdur-Rahman invände: ”Ni är Amir al-Mu’minin. Förteckningen bör börja med ert namn.” Han sade: ”Nej. Börja med Allahs Sändebuds farbror Abbas och skriv därefter Alis namn.” Han fastställde bidragens storlek efter samråd med Abdur-Rahman. Därefter lade han fram saken för majlis ash-shura.

Azwaj-e-Mutahharat (Allahs Sändebuds hustrur) hade sedan en längre tid uttryckt sin önskan att utföra hajj. Under det tjugotredje hijriåret färdigställde kalifen Umar arrangemangen för deras hajj. Han följde själv med dem på resan. Han anförtrodde Hazrat Abdur-Rahman och Hazrat Uthman ansvaret för alla researrangemang. Under resan färdades Abdur-Rahman beväpnad framför karavanen och Uthman beväpnad bakom den som vakter. De lät ingen person komma nära deras kameler. När de slog läger någonstans fick dessa båda i uppdrag att vakta tälten.

Under det första året av sitt kalifat utnämnde Hazrat Umar Abdur-Rahman till amir al-hajj och skickade honom till Mekka. Han skickade också med honom ett offerdjur från sin egen sida. Det året utförde hela den muslimska världen hajj under hans ledning.

Kalifen Hazrat Umar ledde morgonbönen i församlingen. Firuz, den persiske slaven till Mughira ibn Shu’ba, högg honom med en dolk. Trots att han var skadad grep han genast Abdur-Rahmans hand, som stod bakom honom, ställde honom på sin plats och föll sedan till marken. Därefter avslutade Abdur-Rahman den återstående bönen snabbt.

Tio timmar efter att Hazrat Umar hade skadats sade han till de församlade: ”Såsom ni brukade säga ville även jag utse en amir som kunde bära denna ummas börda. Sedan tänkte jag att om jag gjorde det skulle ansvaret för detta även vila på mig efter min död. Därför vågade jag inte göra det. Dessa sex personer är Ali, Uthman, Abdur-Rahman, Sa’d, Zubayr och Talha. Allahs Sändebud har gett dem det glada budskapet att de ska komma till paradiset. Ni ska välja en av dem till amir. Utöver dessa sex finns också min son Abdullah. Han ska dock inte ha något samband med kalifatet. Om de nämnda sex personerna, i frågan om valet av kalif, delar sig i två lika stora grupper om tre, ska kalifen utses ur den grupp som Abdullah stöder. Men om Abdullahs åsikt inte godtas av allmänheten, ska den åsikt som Abdur-Rahmans grupp omfattar anses vara den godtagbara.” Hazrat Umars råd visar tydligt vilken uppfattning han hade om Abdur-Rahman.

Hazrat Umar avled. Abdur-Rahman var inte villig att bli kalif. Dessutom befann sig Hazrat Talha inte i Medina vid denna tid. De fyra återstående personerna anförtrodde Abdur-Rahman det fulla ansvaret för att välja kalif.

Det uppdrag som hade anförtrotts Hazrat Abdur-Rahman utförde han med största hängivenhet och hederlighet. Under tre dagar och tre nätter i följd rådgjorde han med människor ur olika samhällsskikt. Majoriteten uttryckte sitt stöd för Hazrat Uthman. Slutligen, innan den av Umar fastställda perioden på tre dagar och tre nätter hade löpt ut, uppmanade han folket att delta i morgonbönen i församlingen. Efter bönen tillkännagav han inför den församlade folkmassan Hazrat Uthmans namn som kalif. Från det att Hazrat Umar hade blivit knivhuggen, och på dennes instruktion, ledde han församlingsbönen och skötte alla administrativa angelägenheter fram till dess att Uthmans namn tillkännagavs som den tredje kalifen.

Under muharram i det tjugofjärde hijriåret valdes Hazrat Uthman till kalif. Samma år utsåg han Abdur-Rahman till amir al-hajj. Den muslimska umman utförde årets hajj under hans ledning.

Hazrat Abd ar-Rahman tjänade den muslimska umman särskilt genom att, ända till sin död, vara medlem av kalifen Uthmans shuraråd och ge råd i olika viktiga frågor. Hos var och en av de tre kaliferna Abu Bakr, Umar och Uthman var han en mycket betrodd och förtroendeingivande person.

Enligt Ibn Sa’d avled Hazrat Abd ar-Rahman år 32 efter hijra, vid 75 års ålder. Enligt Ibn Hajar levde han däremot i 72 år. Ibn Hajar har också sagt att antingen Hazrat Uthman eller Zubayr ibn al-Awwam ledde hans begravningsbön och att han begravdes på al-Baqi’-kyrkogården i Medina. Bland dem som bar hans lik till kyrkogården fanns även den berömde sahabien Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas.

Vi har redan sett att Abd ar-Rahman kom till Medina tomhänt. Han började sin affärsverksamhet genom att köpa och sälja små mängder ghee och ost. Med tiden blev han en av den dåvarande muslimska ummans främsta köpmän och rikaste män. Profeten, frid och välsignelser över honom, bad Allah att öka hans rikedom, och den bönen blev också besvarad hos Allah. Men han utvecklade inte den minsta girighet eller dragning till denna rikedom. Under Allahs Sändares, frid och välsignelser över honom, livstid och även efter hans bortgång använde han under resten av sitt liv frikostigt denna rikedom på Allahs väg och för människors välfärd.

En gång beslöt Allahs Sändare, frid och välsignelser över honom, att genomföra en expedition. Han sade: ”Jag har för avsikt att skicka soldater på en expedition. Hjälp till.” Abd ar-Rahman kom springande hem och återvände sedan och sade: ”O Allahs Sändare, jag har dessa fyra tusen. Två tusen ger jag som ett gott lån till min Herre, och de återstående två tusen lämnar jag åt min familj.” Allahs Sändare, frid och välsignelser över honom, sade: ”Må Allah välsigna allt som du har skänkt och allt som du har behållit.”

En gång uppstod stort ståhej i Medina: en handelskaravan hade anlänt från Syrien med enorma mängder spannmål. Bara kameler, kameler överallt. De troendes moder, Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, frågade: ”Vems handelskaravan är detta?” Folket svarade: ”Abd ar-Rahman ibn Awfs.” Hon sade: ”Jag hörde Allahs Sändare, frid och välsignelser över honom, säga: Jag tyckte mig se Abd ar-Rahman luta en gång över sirat och sedan resa sig rak igen.” I en annan återberättelse sägs det att Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Må Allah välsigna honom för allt han har fått i denna värld, och må hans belöning i det hinsides vara ännu större än detta. Jag hörde Allahs Sändare, frid och välsignelser över honom, säga: Abd ar-Rahman kommer att gå in i paradiset krypande.”

När dessa ord av Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, nådde Abd ar-Rahman sade han: ”Om Allah vill måste jag gå in i paradiset upprätt.” Därefter skänkte han hela sitt handelslager som sadaqa. Varorna var lastade på femhundra, enligt en annan uppgift sjuhundra, kameler. Några har sagt att han även skänkte kamelerna tillsammans med handelsvarorna. Hazrat Abd ar-Rahman var djupt hängiven de troendes mödrar. Under hela sitt liv spenderade han frikostigt för deras lycka och välbefinnande. Hos dem var han en betrodd och förtroendeingivande person. En gång sålde han en del mark för fyrtio tusen dinarer och fördelade hela försäljningssumman bland Banu Zuhra (profeten, frid och välsignelser över honom, moder Hazrat Aminas fädernesläkt), muslimer, fattiga och behövande, emigranter och de troendes hustrur. När hennes andel nådde Hazrat Aisha frågade hon: ”Vem har skickat den?” Man svarade: ”Abd ar-Rahman ibn Awf.” Hon sade: ”Allahs Sändare, frid och välsignelser över honom, har sagt: Efter mig kommer de tålmodiga att visa er medkänsla.”

Ibn Hajar ‘al-–Isaba’ nämner i verket, med Ja’far ibn Barqans auktoritet som källa, att Abd ar-Rahman sammanlagt frigav trettiotusen slavar. Även under den förislamiska okunnighetens tid ansåg han att det var förbjudet att dricka vin.

Hazrat Abd ar-Rahman var ett levande exempel på gudsfruktan och medvetenhet om Allah. När han kom till Mecka vände han inte ens blicken mot sitt tidigare hem. Folket frågade: ”Varför är du så missnöjd med ditt tidigare hem?” Han svarade: ”Jag lämnade ju det för min Allahs skull.”

En gång bjöd han sina vänner på mat. Mycket god mat serverades. När han såg maten började han gråta. Folk frågade: ”Vad har hänt?” Han sade: ”Allahs Sändebud (frid vare med honom) har gått bort. Han kunde inte ens äta sig mätt på kornbröd i sitt eget hem.”

En dag fastade han. Efter iftaren såg han på maten som hade ställts fram inför honom och sade: ”Musʿab ibn ʿUmayr var en bättre människa än jag. När han blev martyr fanns det endast ett litet stycke liksvepningstyg för honom. När man täckte hans huvud med det syntes hans fötter, och när man täckte hans fötter syntes hans huvud. Därefter skänkte Allah den Allsmäktige oss detta överflöd i världen. Jag fruktar att vår belöning kanske redan har getts till oss i denna värld.” Sedan började han gråta häftigt.

Umar sade om honom: ”Abdur Rahman var en av de muslimska ledarna.” Ali återberättade i samband med en händelse från Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Abdur Rahman är en betrodd person hos himlen och jorden.”

Abdur Rahman återberättade hadither direkt från Allahs Sändebud (frid vare med honom) och från Umar (må Allah vara nöjd med honom). Från honom återberättade hans söner, såsom Ibrahim, Humayd, Umar, Musʿab och Abu Salama, hans sonson Miswar, hans systerson Miswar ibn Makhrama samt följeslagarna Ibn Abbas, Ibn Umar, Zubayr, Jabir, Anas och Malik ibn Aws med flera hadither. Hans främsta kännetecken är att han var en av de tio som fått löfte om paradiset.

Saʿ’d ibn Abī Waq‌qās ( (ra))

Hans namn var Abu Ishaq Saʿd och hans far var Abu Waqqas Malik. I historien är han känd som Saʿd ibn Abī Waqqās. Han var son av Banu Zuhra-grenen av Quraysh-stammen. Hans mor hette Hamna. Båda hans föräldrar tillhörde Quraysh-stammen. Saʿds far, Abu Waqqas, antog islam och fick äran att bli Allahs Sändebuds (frid vare med honom) följeslagare. När han låg på sin dödsbädd gick Allahs Sändebud (frid vare med honom) för att besöka honom. Även modern Hamna antog islam. Men när hon först fick höra att hennes son Saʿd hade antagit islam började hon föra oväsen och klaga, och hon samlade folk omkring sig. Saʿd blev förvirrad av vrede och sorg över moderns uppträdande, gick till ett hörn av huset och satte sig tyst. Efter en stunds klagan och oväsen sade modern tydligt: ”Så länge Saʿd inte förklarar att han förnekar Muhammeds profetskap kommer jag varken att äta eller dricka något, och jag kommer inte heller att söka skugga undan solen. Allah har ju också befallt lydnad mot modern. Om du inte lyder mig kommer du att betraktas som olydig, och du kommer inte längre att ha någon relation till din mor.”

Saʿd blev mycket orolig. Han infann sig hos Allahs Sändebud (frid vare med honom) och berättade hela händelsen. Innan han hann få svar från Allahs Sändebud (frid vare med honom) uppenbarades den åttonde versen i sura al-Ankabut:

”Vi har anbefallt människan att behandla sina föräldrar väl. Men om de tvingar dig att sätta något vid Min sida, som du inte har någon kunskap om, skall du inte lyda dem.”

Denna koranvers skingrade Hazrat Sa’ds oro. Hans mor åt ingenting på tre dagar, talade inte med någon och gick inte ens från solen in i skuggan. Hennes tillstånd blev ytterst beklagansvärt. Om och om igen kom han till henne och försökte övertyga henne, men hon höll fast vid samma krav: att han skulle avsäga sig islam. Till slut blev han tvungen att säga henne rakt i ansiktet: ”Mor, även om tusen mödrar som du skulle envisas med att jag avsäger mig islam, avstå från mat och dryck och till och med ge upp livet, skulle det ändå vara omöjligt för mig att överge den sanna religionen.” Hazrat Sa’ds dessa djupt sanningsenliga ord gjorde ett starkt intryck på hans mors hjärta. Till slut antog även hon islam. Imam Muslim har återberättat en hadith om detta i kapitlet ”Al-Fada’il” i sitt verk Sahih.

Hazrat Sa’ds bror Umayr, må Allah vara nöjd med honom, antog islam kort efter att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, hade fått sitt profetskap. Han var en av dem som antog islam under den första perioden. Ibn Khaldun nämner i sitt verk ‘Tarikh’ att Abdullah ibn Mas’ud antog islam efter Umayr.

Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, var Hazrat Sa’ds nära vän. Det var genom Abu Bakrs inbjudan som han antog islam. Imam Bukhari har återberättat en hadith om Sa’ds antagande av islam i kapitlet ”Al-Manaqib” i sitt verk Sahih. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Efter att jag hade antagit islam fann jag att jag var den tredje muslimen.” I själva verket antog han islam samtidigt som Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, fick sitt profetskap, men liksom många andra tillkännagav han det inte då. Detta stöds också av berättelsen om hans mor och uppenbarelsen av versen ur sura al-Ankabut. Denna vers uppenbarades nämligen under profetskapets fjärde år. Troligen var det vid denna tid som han avslöjade för sin mor att han hade antagit islam.

Under profetskapets tredje år kom Amr ibn Abasa från stammen Sulaym i hemlighet till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och antog islam. Ännu hade Allah inte gett tillstånd till öppen förkunnelse. Efter att Amr hade antagit islam brukade han be i ett hörn av Shi’b Abi Talib. Quraysh började kasta stenar. När Sa’d såg detta gick han fram tillsammans med ett par muslimer, och de började gräla och slåss med de nämnda otrogna från Quraysh. Hazrat Sa’d slog en av de otrogna skoningslöst med sin piska. Mannens kropp färgades av blod. Detta var den första händelsen i islams historia där en polyteists blod spilldes av en muslims hand.

Efter att Hazrat Mus’ab ibn Umayr och Ibn Umm Maktum hade utvandrat från Mecka till Medina var Sa’d ibn Abi Waqqas en av de fyra personer som utvandrade till Medina. I Sahih Bukhari har en hadith återberättats från al-Bara ibn Azib. Han sade: ”De första som kom till oss var Mus’ab ibn Umayr och Ibn Umm Maktum. Dessa två undervisade Medinas invånare i Koranen. Därefter kom Bilal, Sa’d och Ammar ibn Yasir.” Ibn Sa’d ‘Tabaqat al-Kubra’ uppger, med al-Waqidi som källa, att Sa’d och hans bror Umayr efter sin utvandring från Mecka till Medina bodde hos sin andre bror, Utba ibn Abi Waqqas. Några år tidigare hade Utba dödat en man, flytt från Mecka och sökt tillflykt i Medina.

Hazrat Sa’ds roll i jihad på Allahs väg var oerhört betydelsefull. Hans tapperhet och mod drev islams fiender mot ett mycket ödesdigert slut. Han var den förste muslim som sköt en pil på Allahs väg. Han brukade själv säga:

– ”Jag var den förste arab som sköt med båge för Allahs skull.”

Under en längre tid efter hijran från Mecka till Medina var de muhajiruns ekonomiska situation ytterst bedrövlig. De hade varken matförråd, kläder att bära eller några bestämda medel och möjligheter till försörjning. På grund av trycket från muhajirun som kommit från Mecka hade grunden för Medinas begränsade ekonomiska system börjat skaka. Hela det muslimska samfundet i Medina, utan åtskillnad mellan ansar och muhajirun, hamnade i yttersta ekonomiska nöd. Trots denna extrema fattigdom fortsatte de att sprida och främja islam och förde det ena kriget efter det andra mot de otrogna. Om deras yttersta fattigdom sade Sa’d, må Allah vara nöjd med honom: ’Vi deltog i strider tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, men vid den tiden hade vi inget annat att äta än trädens löv. (Det var genom att äta dem som vi höll oss vid liv.) Och vår avföring var som kamelers och getters avföring.’ – ((Bukhari och Muslim: Manāqib Sa’’ d, må Allah vara nöjd med honom).)

En månad Safar, ett år efter hijran, sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut en patrull på sextio ryttare för att bevaka qurayshernas rörelser. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, ingick också i denna grupp. Vid ett tillfälle fick de syn på en stor grupp qurayshiter under ledning av Ikrima ibn Abi Jahl. Båda sidor undvek emellertid en sammandrabbning. Men när någon från quraysh sidan plötsligt ropade högt sköt Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, genast en pil. Detta var den första pil som sköts mot de otrogna i islams historia.

I månaden Rabi al-Thani under det andra hijriåret lämnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Medina tillsammans med tvåhundra följeslagare. Syftet var att övervaka fiendens rörelser i området kring Medina och visa fienden att muslimerna inte sov. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, bar denna styrkas fana. Vid en plats kallad Bawat ägde denna gång även en mindre sammandrabbning rum med qurayshiterna. Sex månader senare ägde slaget vid Badr rum.

Några dagar före slaget vid Badr var Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, en av de tre män som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände ut för att samla information om qurayshkaravanen. De låg i bakhåll nära Badrs brunn, tillfångatog två män från motståndarsidan och förde dem till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Genom dem fick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mycket information om fiendesidan.

Vid Badr kämpade Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, och hans bror Umayr, må Allah vara nöjd med honom, med stort mod. De dödade flera otrogna var och en och sände dem till Jahannam. Hazrat Umayr, må Allah vara nöjd med honom, led martyrdöden i detta slag. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, dödade Sa’id ibn As, tog hans svärd och överlämnade det till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han uttryckte för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin önskan att få svärdet. Som svar sade han: ’Detta svärd är varken ditt eller mitt.’ Så snart Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, hade rest sig från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och gått en kort sträcka uppenbarades suran al-Anfal. Därefter kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på honom och sade: ’Ta med dig ditt svärd.’

Slaget vid Uhud ägde rum ett år efter Badr. Hazrat Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, deltog även i detta slag. När den säkra segern förvandlades till nederlag på grund av några muslimska soldaters misstag, var Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, en av de få soldater som med risk för sina liv bildade en försvarsmur runt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Imam Bukhari har återgett denna händelse med Sa’ds, må Allah vara nöjd med honom, egna ord:

’På Uhuds dag bredde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut sitt koger framför mig och sade:

Skjut pilar! Må min mor och far offras för dig.’ Ibn Sa’d har också sagt: ’Av en händelse saknades en pil i kogret. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, denna är ju tom.” Han sade: ”Skjut även iväg den.”’

En av den ädle Sa’ds bröder, ’Umayr, stupade som martyr i slaget vid Badr. Under slaget vid Uhud kämpade Sa’d med sitt liv som insats för att skydda Guds Sändebud från de otrognas våldsamma angrepp. Just då skadades den älskade Profetens ansikte av en sten som hans andre bror, den usle ’Utba, kastade, och en tand bröts av. Sa’d brukade ofta säga: ”Jag hade aldrig haft en så stark önskan att döda någon av de otrogna som jag hade när det gällde ’Utba. Men när jag hörde Guds Sändebud säga att Guds vrede skulle drabba den som hade blodat ned Guds Sändebuds ansikte, försvagades min önskan att döda honom och frid sänkte sig över mitt hjärta.”

Under slaget vid Uhud bevittnade han en ovanlig syn. Han sade: ”På Uhuds dag såg jag två skinande vita män till höger och vänster om Guds Sändebud. De kämpade våldsamt mot de otrogna. Varken före eller efter det har jag någonsin sett dem.”

Slaget vid Khandaq ägde rum två år efter Uhud. Även i detta slag deltog han, och han sköt en pil mot en listig otrogen ryttare så att den genomborrade hans öga på ett sådant sätt att Guds Sändebud plötsligt började skratta när han såg det. Under slaget vid Khandaq byggdes ett tält åt Guds Sändebud i en dal vid berget Sala. En kall natt låg Guds Sändebud ensam och insvept i sin filt. Plötsligt hörde han vapnen skramla inne i tältet. Han frågade: ”Vem är det?” Han fick svaret: ”Sa’d, son till Abu Waqqas.” ”Varför har du kommit?” Han sade: ”Guds Sändebud är mig kärare än tusen liv. Jag blev rädd för er skull denna mörka och kalla natt. Därför har jag kommit för att vakta er.” Guds Profet sade: ”Sa’d! Jag var vaken. Jag hoppades att någon from tjänare skulle skydda mig i natt!”

Under det tionde hijri-året följde även Sa’d med Guds Sändebud på avskedspilgrimsfärden. Men redan före pilgrimsfärden blev han svårt sjuk i Mecka. Han gav nästan upp hoppet om livet. Under denna tid kom Guds Sändebud då och då för att höra hur han mådde. Den ädle Sa’d sade: ”En dag, efter att han hade talat med mig, lade han handen på min panna. Sedan lät han handen glida över mitt ansikte och ned till min mage, och bad: ’O Allah, skänk Sa’d läkedom och fullborda hans hijra.’ Det vill säga, låt honom dö i Medina, platsen för hans hijra. Den ädle Sa’d brukade säga: ’Än i dag känner jag den svala beröringen och friden från Guds Sändebuds hand i mitt hjärta.’ Han tillfrisknade och levde ytterligare fyrtiofem år.

Den muslimska armén, under Abu ’Ubayda och al-Muthannas ledning, hade besegrat den persiske Kisras armé och erövrat Irak. Irak stod nu under den muslimska arméns kontroll. Kisras släktingar lade alla sina meningsskiljaktigheter åt sidan, satte Yazdegerd på tronen och samlade under fältherren Rustams ledning en väldig armé för ett nytt angrepp mot den muslimska armén. Den ädle Umar fick höra om dessa förberedelser. Han uttryckte själv en önskan att leda en armé till al-Muthannas hjälp. Men eftersom han inte fick rådets tillstånd sände han, i enlighet med rådets beslut, Sa’d och utsåg honom till överbefälhavare för de samlade styrkorna på den iranska fronten. Den ädle Sa’d nådde Qadisiyya från Medina med sin armé. al-Muthanna hade gått bort redan innan han anlände. På Qadisiyyas slätt utkämpades under befälhavaren Sa’​ds ledning ett avgörande och blodigt slag mellan de muslimska och persiska arméerna. I detta slag krossades den väldiga persiska arméns försvarslinjer, och de led det ena nederlaget efter det andra.

På vägen till Madain, det sasanidiska rikets huvudstad, hade den muslimska armén intagit ”Bahrasir”. Mellan Bahrasir och Madain flöt den vågsvallande och stormiga floden Tigris. Den ädle Sa’d fick veta att shahanshah Yazdegerd höll på att föra bort alla värdefulla tillgångar från huvudstaden Madain. Den ädle Sa’d ryckte snabbt fram mot Madain med sin armé. När han kom till Tigris strand såg han att iranierna redan hade förstört flodbron. Vid Tigris strand höll han ett historiskt tal till de muslimska mujahidinerna. Talets sammanfattning är följande:

”O Allahs tjänare, trons soldater! De sasanidiska härskarna har bundit Allahs tjänare i slaveriets bojor och genom falska och påhittade ord bedragit dem till att dyrka eld och sol. De har samlat deras svett och mödosamt förvärvade rikedomar hos sig själva. När ni kom som deras befriare tog de till flykten och lastade det fattiga folkets rikedomar på hästar och åsnor. Vi kommer aldrig att ge dem en sådan möjlighet. För att hindra oss från att ta de skatter som lastats på deras riddjur har de förstört bron. Men iranierna känner inte oss. De vet inte att de som förtröstar på Allah och tjänar mänskligheten inte förlitar sig på broar eller båtar. I den Allrahögste, den Barmhärtige Givarens namn låter jag min häst gå ned i floden. Följ mig. Gå över Tigris i led, den ene bakom den andre och den ene bredvid den andre. Må Allah hjälpa och beskydda er.”

När talet var slut sade den ädle Sa’d bismillah och red med sin häst ut i floden. De andra mujahidinerna följde också sin befälhavare. Floden var orolig. Men inte den minsta oordning uppstod i Allahs soldaters led. De korsade floden i ordnade led och nådde den andra stranden. De iranska soldaterna stod på ett något säkrare avstånd och såg på detta. De blev stumma av förvåning. Utan vidare började de ropa: ”Ett odjur kommer, ett monster kommer. Fly, fly!”

Efter denna plötsliga attack av de muslimska mujahidinerna lämnade kung Yazdegerd Mada’in och begav sig mot Hulwan, efter att ha övergett oräkneliga skatter. Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) gick in i det öde vita palatset. Stämningen var skräckinjagande. Varje rum i palatset var som ett minnesmärke över lärdomar och förmaningar. Från Hazrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) läppar kom sura Ad-Dukhans följande verser:

– ”Hur många trädgårdar och källor, hur många sädesfält och praktfulla palats samt hur många bekvämligheter, som de njöt av, lämnade de inte efter sig! Så gick det till, och Vi lät ett annat folk ärva allt detta.” (Sura Ad-Dukhan: 25––28)

Efter att Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) hade gått in i det vita palatset förrättade han åtta rakʿat av ”Salat al-Fath”. Därefter tillkännagav han att fredagsbönen med församling skulle hållas i detta kungliga palats denna dag. Sedan lät han bygga en minbar och förrättade fredagsbönen. Detta var den första fredagsbönen i Persien.

Efter erövringen av Mada’in beordrade kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) befälhavaren Sa’d att inte själv förfölja iranierna, utan att utse någon annan och ge honom ansvaret för detta. På kalifens befallning ägnade han sig därefter åt att upprätthålla inre fred och ordning, återuppbygga administrationen, sprida och främja islam samt undervisa och fostra de nya muslimerna. I Mada’in, som i hundratals år hade varit centrum för elddyrkarna och där man aldrig hade hört Allahs namn, lät Hazrat Sa’d för första gången bygga en jamiʿ-moské. Han lät också bygga moskéer i andra städer i Iran. Han utvidgade staden Kufa för de arabiska muslimernas bosättning. Han var även den som anlade staden Basra i Irak.

Kalifen Umar utnämnde Saʿd till guvernör i Kufa. Efter några dagar avsatte han honom från denna post efter klagomål från några Kufabor. Det palats som Saʿd hade byggt åt sig själv i Kufa lät Muhammad ibn Maslama, på Umars befallning, resa från Medina till Kufa och bränna ner. (Majmūʿ’ Fatāwā–Ibn Taymiyya, del 35 s. 40)

Den man från Kufa som hette Usāma ibn Qatāda och som svor inför kalifen Umar och avgav falskt vittnesmål mot Saʿd, bad Saʿd mot honom och bad Allah om tre saker för hans räkning: att Allah skulle låta honom leva länge, plåga honom med fattigdom och göra hans person till ett offer för fitna. Historikerna har sagt att denna bön uppfylldes till punkt och pricka. Det finns inget förvånande i det. Han var ju «mujtajāb ad-daʿwa», en vars böner blir besvarade. Profeten själv bad för honom: «O Allah, besvara Saʿds bön när han ber.»

Det stämmer inte att den ädle ʿUmar trodde att anklagelserna mot Saʿd var sanna. Därför sade han: ”Jag avsatte inte Saʿd på grund av att han var olämplig för statsförvaltningen eller på grund av bristande förtroende för honom.” (al-Bukhari: Kitab al-Manāqib) Den ädle Saʿd förblev kalifen ʿUmars förtrogne ända fram till dennes död. Ett bevis på detta är att Saʿd ingick i den sexmannakommitté som ʿUmar tillsatte före sin död för att välja nästa kalif. Hans sista ord om Saʿd var: ”Om Saʿd får ansvaret för kalifatet är han lämpad för det. Om så inte sker, bör den som blir kalif ta hans hjälp i anspråk.” (al-Bukhari: Kitab al-Manāqib och al-–Isābah). Under sitt första år som kalif utsåg den ädle ʿUthman åter Saʿd till guvernör i Kufa. Men efter några dagar uppstod en meningsskiljaktighet mellan honom och den ädle ʿAbdullah ibn Masʿud, Kufas skattmästare, i en viss fråga, varpå kalifen återkallade Saʿd.

De ansariska bråkmakarna, anhängare till Ibn Saba, hade gått in i Medina för att omringa den ädle kalifen ʿUthman. Under fredagsbönen i Profetens moské fördömde kalifen bråkmakarna med hårda ord. De kastade då stenar och skadade kalifen. Den ädle Saʿd var den förste som trädde fram för att göra motstånd mot dem. Därefter reste sig de övriga följeslagarna samfällt och drev bort dem.

Den ädle ʿUthman blev martyrdödad av rebellerna. Den ädle Saʿd befann sig då i Medina. Medinaborna utsåg den ädle ʿAli till kalif och svor honom trohetsed. När folket gick till Saʿds hus för att svära trohetsed till ʿAli, stängde han dörren framför dem och sade: ”Jag kommer inte att göra det förrän alla människor har svurit trohetsed. Men det finns ingen fara att frukta från min sida.”

Det är inte möjligt att inom detta begränsade utrymme redogöra för det smärtsamma skede som inleddes i islams historia efter mordet på den ädle ʿUthman. För att förstå den ädle Saʿds roll under denna tid räcker det dock med följande antydan: Då splittrades den muslimska umman i tre grupper. En grupp stod på den ädle ʿAlis sida, en grupp stod emot honom och en grupp förhöll sig neutral. Liksom det fanns framstående följeslagare i både gruppen som stödde den ädle ʿAli och gruppen som motsatte sig honom, fanns sådana även i den neutrala gruppen. De ansåg inte att det var tillåtet att lyfta svärdet vare sig för eller emot någon muslim. Därför ser vi att den ädle Saʿd inte deltog på någondera sidan i kamelen eller Siffins slag; han stannade då i sitt eget hem i Medina.

Kort sagt drog han sig undan efter den ädle ʿUthmans martyrdöd. En gång såg han sin son ʿUmar komma till kamelstallet och sade: ”Må Allah skydda mig från denna ryttares ondska.” Därefter kom ʿUmar till sin far och sade: ”Du tillbringar din tid bland kameler och getter, medan människorna här ägnar sig åt statliga konflikter.” Den ädle Saʿd slog sin son på bröstet med handen och sade: ”Tyst!” Jag hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Allah älskar den som drar sig undan, den gudfruktige och den som, när ett korrekt beslut ska fattas, inte bryr sig om människors vrede eller välvilja.”

Efter att ha svurit den ädle ʿAli trohetsed ansåg Saʿd åter de kharijiter som hade lämnat hans grupp vara ogudaktiga. Efter den ädle ʿUthmans martyrdöd kom hans son ʿUmar till honom och sade: ”Nu behöver umman en klok man för att leda kalifatet. Vi anser att du är den lämpade.” Så snart han hade sagt detta utbrast Saʿd: ”Det räcker, nog nu. Du behöver inte uppmuntra mig mer.”

Den ädle Saʿd avled efter att ha varit sjuk en tid i al-ʿAqīq-dalen, tio mil från Medina. Bland biografiförfattarna råder det oenighet om vilket år han avled. Den mest spridda uppfattningen är dock att han avled år 55 efter hijra, vid en ålder av 85 år. Ibn Hajar stöder denna uppfattning i sitt verk Tahdhīb. Efter tvagningen och svepningen fördes kroppen till Medina. Medinas dåvarande guvernör Marwān ledde begravningsbönen. Genom flera berättelser i Sahih Muslim får man detaljerad kunskap om hans begravningsbön.

Efter den ädle Saʿds bortgång lät de troendes moder, den ädla ʿĀʾisha, och de andra rena hustrurna meddela att hans kropp skulle föras till moskén, så att de kunde delta i begravningsbönen. Men människorna blev tveksamma till huruvida kroppen fick föras in i moskén. När den ädla ʿĀʾisha fick veta detta sade hon: ”Glömmer ni så snabbt? Guds Sändebud förrättade ju Suhayl ibn Baydās begravningsbön i denna moské.” Därefter fördes kroppen till de troendes mödrars kamrar, och de förrättade bönen.

Vid tiden för sin död ägde den ädle Saʿd stora rikedomar. Trots detta bad han om en mycket gammal yllekappa och sade: ”Med denna ska ni svepa mig. Det var iförd denna kappa som jag kämpade mot de otrogna i slaget vid Badr. Jag önskar att jag med denna får träda inför Allah.”

Den ädle Saʿds son Muṣʿab berättar: ”Under min fars sista stund vilade hans huvud i mitt knä. När jag såg honom i dödskamp fylldes mina ögon av tårar. Han såg på mig och frågade: ’Min son, varför gråter du?’ Jag svarade: ’När jag ser dig i detta tillstånd.’ Han sade: ’Gråt inte för min skull. Allah kommer aldrig att straffa mig; jag är en av paradisets invånare. Allah kommer att belöna de troende för deras goda gärningar och kommer, som ersättning för de otrognas goda gärningar, att lindra deras straff.’ (Hayatus Sahaba– 3/54)

Den ädle Saʿd hade en mycket hög ställning och stor betydelse hos Guds Sändebud, de rätt vägledda kaliferna och de andra följeslagarna. Genom många hadither får man veta att de fäste mycket stor vikt vid hans åsikt. En gång återberättade Saʿd en hadith om att stryka över lädersockorna. Den ädle ʿAbdullāh ibn ʿUmar ville kontrollera hadithens äkthet hos sin far, den ädle ʿUmar al-Fārūq. Han frågade: ’Har du hört hadithen från Saʿd ibn Abī Waqqās?’ Han svarade: ’Ja.’ ʿUmar sade: ’Ja. När Saʿd återberättar en hadith för er, ska ni inte fråga någon annan om den.’

Ibn Isḥāq berättar: ”Bland Guds Sändebuds följeslagare fanns fyra som var de strängaste: ʿUmar, ʿAlī, az-Zubayr och Saʿd, må Allah vara nöjd med dem.”

Under Guds Sändebuds livstid kallade Saʿd till bön tre gånger när den ädle Bilāl var frånvarande. Guds Sändebud hade befallt honom: ’Om du inte ser Bilāl tillsammans med mig, ska du kalla till bön.’ (Hayatus Sahaba 3/116)

Hazrat Sa’d återberättade många hadither från Allahs Sändebud (s.a.w.). Från honom återberättade hans söner och döttrar, såsom Ibrahim, Amir, Mus’ab, Muhammad och Aisha, liksom framstående följeslagare, såsom Aisha, Ibn Abbas, Ibn Umar och Jabir (r.a.), samt framstående tabi’un, såsom Sa’id ibn al-Musayyib, Abu Uthman al-Nahdi, Qays ibn Abi Hazim, Alqama, Ahnaf och andra, hadither.(Al–Isaba 3/33)

Hazrat Sa’d hade också poetisk begåvning. I de äldre källorna har några av hans dikter sammanställts. Ibn Hajar ‘Al–Isaba’ citerar några verser i verket.

Hazrat Sa’ds främsta kännetecken är att han var en av de tio som under sin livstid fick det glada budskapet om Paradiset, de så kallade Ashara Mubashshara, och att han var den siste av denna grupp som lämnade världen.

Abu Ubayda ibn al- Jar‌rah ( (r.a.))

Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Likulli ummatin aminun, wa aminu hadhihil-ummah Abu Ubayda – varje nation har en betrodd person, och denna muslimska nations mest betrodda person är Abu Ubayda.”

Han hade ett strålande ansikte, ljus hy, en slank och späd kroppsbyggnad samt var lång. Den som såg honom fick sina ögon berikade av synen, och vid mötet väcktes vördnad och kärlek i hjärtat, samtidigt som en känsla av trygghet uppstod. Han var skarpsinnig, ytterst ödmjuk och av naturen blyg. Men i varje kritiskt ögonblick framträdde en lejonlik fasthet i hans karaktär. Hans karaktärs lyskraft och skärpa var som eggen på ett svärd. Med Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord var han Muhammads ummahs ”amin” – den betrodde personen.

Hans fullständiga namn var Amir ibn Abdullah ibn al-Jarrah al-Fihrī al-Qurashī. Men alla kände honom endast som Abu Ubayda. Genom sin femte förfader, Fihr, förenades hans släkt med Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, släkt. Även hans mor var dotter till Fihr-klanen. Enligt sīraexperterna antog han islam.

Hazrat Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Tre personer bland Quraysh överträffade alla andra i vackert utseende, god karaktär och bestående blygsamhet. Om de sade något till dig skulle de inte ljuga, och om du sade något till dem skulle de inte kalla dig lögnare. De var Abu Bakr al-Siddiq, Uthman ibn Affan och Abu Ubayda ibn al-Jarrah.”

Abu Ubayda var en av dem som antog islam redan under den första tiden av islams förkunnelse. Han antog islam dagen efter att Hazrat Abu Bakr hade blivit muslim. Det var genom Abu Bakr som han förklarade sin tro på islam. Därefter begav han sig tillsammans med Abd al-Rahman ibn Awf, Uthman ibn Mazun och al-Arqam ibn Abi al-Arqam till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sammankomst. Där förklarade de alla samtidigt sin tro på islam. På så sätt blev de den första grundvalen för det mäktiga islamiska byggnadsverket.

Abu Ubayda delade muslimernas bittra erfarenheter i Mekka från början till slut. I varje situation stod han fast och bestod det yttersta provet på tron på Allah och Hans Sändebud. Förbittrad av Qurayshs förföljelser emigrerade han två gånger till Abessinien. Därefter emigrerade även han till Medina efter Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utvandring. I Medina upprättades ett religiöst brödraskap, en ”dīnī muʾākhāt”, mellan honom och Saʿd ibn Muʿadh. Men på dagen för slaget vid Badr översteg prövningen av Abu Ubayda alla föreställningar och all fantasi. På slagfältet anföll han de otrogna så hänsynslöst att det verkade som om han var fullständigt likgiltig inför döden. Polyteisterna blev skräckslagna av hans angrepp, och deras ryttare flydde i panik åt alla håll av rädsla för sina liv. Men en man från fiendesidan fortsatte gång på gång att vända tillbaka och ställa sig framför honom. Även Abu Ubayda fortsatte att dra sig undan framför honom, som om han försökte undvika ett möte. Mannen gick in bland folkmassan. Abu Ubayda fortsatte även där att undvika honom. Till slut kom mannen emellan fiendesidan och Abu Ubayda och stod hindrande i hans väg. När hans tålamod till sist brast, högg han med ett enda svärdshugg av mannens huvud från kroppen. Mannen rullade ner på marken.

Vem var mannen? Det var ingen annan än Abu Ubaydas far, Abdullah ibn al-Jarrah. I själva verket dödade Abu Ubayda inte sin far; han dödade avgudadyrkan i sin fars gestalt. Efter denna händelse uppenbarade Allah den Allrahögste följande vers om Abu Ubayda och hans far:

”Du skall aldrig finna människor som tror på Allah och den yttersta dagen älska dem som trotsar Allah och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, även om dessa vore deras fäder, söner, bröder eller deras klan och släkt. Det är sådana människor i vilkas hjärtan Allah har ingjutit tron och som Han har stärkt med en ande från Honom. Han skall föra dem in i lustgårdar under vilka bäckar flyter, och där skall de förbli för evigt. Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Honom. Dessa är Allahs parti. Vet att det är Allahs parti som skall lyckas.” (al- Mujādila– 22)

Det finns inget att förvånas över i Abu Ubaydas sådana handlande. Hans fasta tro på Allah, hans hängivenhet till religionen och hans pålitlighet gentemot Muhammads umma hade nått en sådan fulländning inom honom att många stora män hyste avund när de såg den. Muhammad ibn Jaʿfar berättar: ”En delegation kristna kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ’O Abu al-Qasim! Skicka med oss någon av dina utvalda följeslagare. Han skall avgöra en tvist om viss egendom mellan oss. Ert muslimska samhälle är omtyckt och godtagbart för oss alla.’ När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ’Kom tillbaka till mig i kväll. Jag skall skicka med er en beslutsam och pålitlig man.’ Hazrat Umar ibn al-Khattab sade: ’Den dagen kom jag tidigt till moskén för att förrätta middagsbönen. Aldrig någon annan dag hade jag längtat så mycket efter ledarskap som denna dag. Den enda orsaken var att jag kanske kunde bli den som fick ta emot denna lovprisning från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade avslutat middagsbönen med oss började han se åt höger och vänster. Jag sträckte också lite på halsen för att hamna i hans blickfång. Men medan han lät blicken vandra fick han till slut syn på Abu Ubayda ibn al-Jarrah. Han kallade på honom och sade: ’Gå med dem och avgör deras tvist i enlighet med sanning och rättvisa.’ Då sade jag tyst för mig själv: Abu Ubayda har tagit denna ära ifrån mig.

Abu Ubaida var inte bara en pålitlig förvaltare; han samlade också alltid all sin kraft för att leva upp till det förtroende han hade fått. Detta kom till uttryck på många olika områden.

Inför slaget vid Badr skickade Allahs Sändebud ﷺ en grupp sahaba för att följa Quraysh-karavanens rörelser. Han utsåg Abu Ubaida till deras befälhavare. Som proviant fick de några dadlar. Varje dag gav Abu Ubaida var och en av sina följeslagare endast en dadel. De tillbringade hela dagen med att suga på denna enda dadel och dricka vatten, likt barn som diar sin mors bröst. På så sätt fick de från morgon till kväll bara en enda dadel. Enligt vissa berättelser återges händelsen på följande sätt: Under rajab i det åttonde hijriåret skickade Allahs Sändebud ﷺ en styrka under Abu Ubaidas ledning till kustområdet för att bevaka Qurayshfolkets rörelser. Förutom några dadlar hade de ingen annan proviant med sig. Varje soldat tilldelades endast en dadel om dagen. De levde i flera dagar på denna enda dadel. Till slut avlägsnade Allah den prövning de befann sig i. Vid havsstranden fann de en enorm fisk, och tack vare den kunde de återvända till Medina. Det kan ha varit två skilda händelser.

När muslimerna besegrades i slaget vid Uhud och polyteisterna började ropa högt: ”Var är Muhammad, var är Muhammad …?”, var Abu Ubaida en av de tio män som med sina bröst skyddade Allahs Sändebud ﷺ mot polyteisternas pilar. Efter slaget såg man att Allahs Sändebuds ﷺ tand hade slagits ut, att hans panna var täckt av blod och att två ringar från hans hjälm hade trängt in i hans kind. Abu Bakr as-Siddiq skyndade fram för att dra ut de båda ringarna. Abu Ubaida sade till honom: ”Vid Allahs ed! Låt mig göra det.” Abu Bakr drog sig tillbaka. Abu Ubaida var rädd att Allahs Sändebud ﷺ skulle känna smärta om han drog ut ringarna med handen. Därför grep han först tag i den ena med tänderna och drog ut den med kraft. Men då bröts även en av hans egna tänder. Abu Bakr kommenterade då: ”Abu Ubaida är den främste av dem som har förlorat en tand.” Han deltog också i expeditionerna mot Khandaq och Banu Qurayza. Vid det historiska avtalet i Hudaybiyya undertecknade han som vittne. Under expeditionen till Khaybar visade han prov på yttersta mod och tapperhet. Under expeditionen Dhat as-Salasil skickade Allahs Sändebud ﷺ Abu Ubaida med tvåhundra soldater för att förstärka Amr ibn al-As armé. De segrade. Abu Ubaida deltog i alla händelser, däribland erövringen av Mecka och expeditionen till Taif. Även under avskedshajj var han Allahs Sändebuds ﷺ reskamrat.

Efter att han hade antagit islam följde Abu Ubaida alltid Allahs Sändebud ﷺ som en skugga på alla områden, ända till den sista dagen av Sändebudets liv.

I Saqifa Banu Saida pågick en häftig ordväxling om valet av kalif. Abu Ubaida höll ett viktigt tal riktat till ansarerna. Han varnade dem och sade: ”O ansarernas folk! Det var ni som först hjälpte till. Bli inte i dag de första som skapar splittring.” Vid ett tillfälle sade Abu Bakr till Abu Ubaida: ”Räck fram din hand, så avlägger jag trohetseden till dig. Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: ’Varje folk har en förtrogen man, och du är detta folks förtrogne man.’” Abu Ubaida svarade: ”Jag kan inte räcka fram min hand inför en man som Allahs Sändebud ﷺ befallde oss att låta leda vår bön och som ledde bönen ända till hans död.” Därefter avlades trohetseden till Abu Bakr. Efter att Abu Bakr hade blivit kalif spelade Abu Ubaida rollen som hans främste rådgivare och medhjälpare i frågor som rörde sanning, rättvisa och välgång. Efter Abu Bakr övertog Umar ansvaret som kalif, och Abu Ubaida underkastade sig även hans ledarskap.

Efter att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hade övertagit kalifatet beslöt han under år 13 efter hijra att genomföra en expedition till Syrien. Han beordrade Abu Ubaida att marschera mot Hims, Yazid ibn Abu Sufyan mot Damaskus, Shurahbil mot Jordanien och Amr ibn al-As mot Palestina. Till överbefälhavare för den samlade armén utsåg han Abu Ubaida. Damaskus, Hims, Lattakia och flera andra städer erövrades under Abu Ubaidas ledning. Det var han som ledde det fruktansvärda slaget vid Yarmuk. Efter Amr ibn al-As uppmaning deltog han i erövringen av Bayt al-Maqdis. När invånarna i Bayt al-Maqdis uttryckte önskan att sluta fred med kalifen Umar, skrev Abu Ubaida till kalifen och meddelade honom detta. När kalifen nådde Jabia för att underteckna fredsavtalet välkomnades han av Abu Ubaida. Under år 17 efter hijra avsatte kalifen Umar Khalid Sayfullah från posten som befälhavare och guvernör i Damaskus och utnämnde Abu Ubaida i hans ställe. Khalid Sayfullah sade till folket: ”Ni bör vara glada över att Ummahs förtrogne är er guvernör.”

Under Abu Ubaidas ledning vann den muslimska armén den ena segern efter den andra i Syrien och fortsatte att lägga hela Syriens område under sig. Vid denna tid bröt en pestepidemi ut i Syrien, och varje dag föll tusentals människor offer för den. Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, begav sig själv från huvudstaden Medina till en plats som kallades Sargh för att undersöka situationen. Tillsammans med de andra befälhavarna välkomnade Abu Ubaida kalifen där. Han rådgjorde med de äldre muhajirerna och ansarerna. Alla var enhälligt av åsikten att arméns medlemmar skulle lämna platsen. Umar uppmanade alla att återvända med honom till Medina följande dag. Abu Ubaida, som hade en djup tro på Guds förutbestämmelse, vägrade. Han frågade kalifen: ”Flyr vi från Allahs förutbestämmelse – är inte detta en flykt från Allahs förutbestämmelse?” Kalifen sade sorgset: ”Ack! Om någon annan än du hade sagt detta! Ja, vi flyr från Allahs förutbestämmelse, men mot en annan förutbestämmelse.” Abu Ubaida stannade kvar där tillsammans med sin armé. När de troendes kalif, Umar, hade nått Medina skickade han genom ett sändebud ett brev till Abu Ubaida. I brevet skrev han: ”Jag behöver dig mycket. Jag kallar dig med största brådska. Om detta brev når dig på natten ska du ge dig av före morgonen. Om det når dig på dagen ska du ge dig av före kvällen.” När han fick kalif Umars brev i sin hand sade han: ”Jag förstår varför de troendes befälhavare behöver mig. Han vill rädda den som inte längre kan räddas.” Sedan skrev han: ”De troendes befälhavare, jag förstår varför du behöver mig. Jag befinner mig bland de muslimska kämparna. Jag hoppas inte kunna rädda mig själv från den olycka som har drabbat dem. Jag vill inte lämna dem förrän Allah har fällt det slutliga avgörandet mellan mig och dem. När detta brev når dig, återkalla därför ditt beslut och tillåt mig att stanna här.”

När Umar hade läst detta brev grät han så förtvivlat att tårarna strömmade nedför hans kinder. När människorna omkring honom såg honom gråta frågade de: ”De troendes befälhavare, har Abu Ubaida gått bort?” Han svarade: ”Nej. Men han står på dödens tröskel.”

Umar hade inte misstagit sig. Inom kort drabbades han av pesten. Strax före sin död höll han ett kort råd till sin armé. Han sade: ”Om ni följer det råd jag ger er, kommer ni alltid att förbli på vägen till framgång. Förrätta bönen, fasta under månaden Ramadan, ge zakat, utför hajj och umra, ge varandra råd, tala sanningens och rättvisans ord till era härskare och ledare, dölj ingenting för dem och låt er inte uppslukas av världens njutningar och rikedomar. Även om en människa får leva i tusen år, kommer hennes slut att bli detsamma som det slut ni ser att jag nu möter.” Han avslutade sitt tal med att hälsa alla. Därefter vände han sig till Muadh ibn Jabal och sade: ”Muadh! Led bönen.” Strax därpå lämnade hans själ hans rena kropp och färdades mot den Högste. Muadh reste sig och sade till alla de församlade: ”O människor! Ni är djupt bedrövade över denne mans bortgång. Vid Allah! Jag känner ingen annan människa med ett mer välvilligt bröst, ett renare hjärta, större kärlek till det kommande livet och större omsorg om att ge folket råd än denne man. Be Allah visa honom nåd, så kommer Allah att visa er nåd.” Detta inträffade år 18 efter hijra.

Därefter samlades folket och bar ut Abu Ubaidas kropp. Begravningsbönen hölls under ledning av Muadh ibn Jabal. Muadh ibn Jabal, Amr ibn al-As och Dahhak ibn Qays steg ner i graven och lade hans kropp till vila i jorden. När graven hade täckts med jord höll Muadh ett kort lovtal över honom och sade: ”Abu Ubaida, må Allah förbarma sig över dig! Vid Allah! Jag kommer endast att säga det jag känner till om dig och inte säga något osant, eftersom jag fruktar Allahs straff. Såvitt jag vet var du en av dem som ofta åkallade Allah och vandrade ödmjukt på jorden. Du var också en av dem som tillbringade natten i tillbedjan inför sin Herre, i prostration och stående, och som varken slösade eller var snåla när de spenderade, utan höll sig till en medelväg. Vid Allah! Såvitt jag vet var du ödmjuk och vänlig mot föräldralösa och behövande. Du var en av de främsta motståndarna till de orättfärdiga och högmodiga.”

Gudfruktan, efterföljandet av sunnan, fromhet, ödmjukhet, en känsla för jämlikhet, tillgivenhet och barmhärtighet var utmärkande drag i hans karaktär. En dag gick en man till Abu Ubaidas hus och fann honom gråtande högt. Mannen frågade: ”Vad har hänt, Abu Ubaida? Varför gråter du så?” Han svarade: ”En gång nämnde Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, under ett samtal om muslimernas framtida segrar och rikedomar Syrien. Han sade: ’Abu Ubaida, om du då fortfarande lever, kommer tre tjänare att vara tillräckliga för dig: en för dig själv, en för din familj och en som följer med dig på dina resor. På samma sätt kommer du att anse tre riddjur vara tillräckliga: ett för dig, ett för din tjänare och ett för att transportera dina tillhörigheter.’ Men nu ser jag att mitt hus är fullt av tjänare och mina stall av hästar. Ack, hur ska jag kunna möta Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom? Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ’Den som är mig allra kärast är den som möter mig i exakt det tillstånd där jag lämnade honom.’”

När kalifen Umar besökte Syrien såg han att officerarna bar praktfulla kläder. Han blev så vred att han steg ner från sin häst och började kasta stenbitar mot dem medan han sade: ”Ni har så snabbt vant er vid icke-arabiska seder!” Men Abu Ubaida mötte kalifen som en enkel arab, klädd i mycket enkla arabiska kläder och med en vanlig repgrimma på sin kamel. Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, gick till hans bostad och fann där ännu tydligare tecken på ett mycket enkelt liv. I hans hus fanns ingenting förutom ett svärd, en sköld och en kamels howdah. Kalifen sade: ”Abu Ubaida, du kunde väl ha skaffat det du behövde.” Abu Ubaida svarade: ”De troendes befälhavare, detta är tillräckligt för oss.”

En gång skickade Umar, må Allah vara nöjd med honom, Abu Ubaida fyrahundra dinarer och fyratusen dirham som gåva. Han delade ut alla pengarna bland soldaterna och behöll inte ens ett mynt för sig själv. När Umar fick höra detta sade han: ”All lovprisning tillhör Allah! Det finns verkligen sådana människor i islam.”

Han var så ödmjuk att man, trots att han var arméns befälhavare, inte kunde skilja honom från de vanliga soldaterna. En främling kunde inte känna igen honom som arméns befälhavare. En gång kom en romersk sändebud och frågade: ”Vem är er befälhavare?” När soldaterna pekade ut honom genom att hålla upp druvor, blev sändebudet häpet över befälhavarens mycket enkla klädsel och plats.

Said ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Said och hans kunya var Abu al-A’war. Hans far var Zayd och hans mor Fatima bint Baj’a. Genom sin förfader Ka’b ibn Lu’ayy förenades hans släktlinje med Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, släktlinje.

Zayd, Saʿids far, var en av de få lyckligt lottade männen i Mekka under jāhiliyya-tiden som redan före islams framträdande höll sig borta från shirk och avgudadyrkan och avstod från alla former av synd och oanständighet. Han avstod till och med från köttet av djur som hade slaktats av mushrikerna. En gång, före profetskapets början, mötte Allahs Sändebud honom i dalen Balda. När mat bars fram inför Allahs Sändebud vägrade han att äta. När Zayd uppmanades att äta avböjde han och sade till dem: ”Jag äter inte kött från djur som slaktats i era gudars namn.”

Hadhrat Asmāʾ berättar: En gång såg jag Zayd stå med ryggen lutad mot Kaba och säga: ”O Qurayshs folk! Vid Allah, ingen bland er håller fast vid den hanifitiska religionen utom jag.”

Under jāhiliyya-tiden brukade flickebarn i allmänhet begravas levande. När Zayd fick höra att någonstans ett flickebarn skulle dödas eller begravas, gick han till barnets vårdnadshavare och tog barnet under sitt eget ansvar. När barnet sedan hade vuxit upp tog han det till dess far och sade: ”Om du vill kan du nu ta hand om henne själv, eller så kan du låta henne vara kvar under mitt ansvar.”

Quraysh firade en av sina högtider. Zayd ibn ʿAmr ibn Nufayl stod en bit från folkmassan och iakttog den noggrant. Han såg männen binda dyrbara sidendurbaner runt huvudet och svepa värdefulla jemenitiska mantlar om kroppen. Kvinnorna och barnen var klädda i dyrbara dräkter och drev fram de rikt utsmyckade djuren för att offras inför deras gudar.

Han ställde sig med ryggen lutad mot Kaba. Sedan sade han:

”O Quraysh-stammens folk! Allah den Allsmäktige har skapat dessa getter. Det är Han som låter dem dricka genom att sända ner regn från himlen och som ger dem föda genom att skapa gräs på jorden. Och ändå slaktar ni dem i någon annans namn? Jag ser er som ett okunnigt folk.”

När hans farbror, al-Khattab, som var ʿUmar ibn al-Khattabs far, hörde detta reste han sig, gav honom en örfil på kinden och sade:

”Må du gå under! Ständigt har vi fått höra sådant nonsens från din mun och tvingats stå ut med det. Nu har vår tålamodsgräns överskridits.” Därefter hetsade han de dumma männen i sin stam till att plåga och trakassera honom. Till slut tvingades han lämna Mekka och söka skydd på berget Hira. Men inte ens då gav al-Khattab upp. Han utsåg en grupp Quraysh-ungdomar att ständigt hålla vakt så att Zayd inte ens i hemlighet skulle kunna ta sig in i Mekka.

Därefter träffade Zayd ibn Amr i hemlighet, utan Qurayshs vetskap, Waraqa ibn Nawfal, Abdullah ibn Jahsh, Uthman ibn al-Harith och Umayma bint Abd al-Muttalib, Muhammed ibn Abdullahs faster. Han samtalade med dem om det djupa villfarelsetillstånd som araberna var nedsänkta i. Zayd sade till dem:

”Vid Gud, ni ska veta med visshet att ert folk inte står på någon grund. De har förvrängt Ibrahims din och fortsätter att motsätta sig den. Om ni vill bli räddade, sök då en din för er själva.”

Därefter gick dessa fyra män till de religiösa lärda bland judarna, de kristna och andra religioner för att få kunskap om Ibrahims din, det vill säga hanif-dinen. Waraqa ibn Nawfal antog kristendomen. Men Abdullah ibn Jahsh och Uthman ibn al-Harith kunde inte komma fram till något beslut. Och i Zayd ibn Amr ibn Nufayls liv inträffade en häpnadsväckande händelse. Vi återger den med hans egna ord.

”Jag lärde känna judendomen och kristendomen, men eftersom jag inte fann något i dessa religioner som kunde ge själslig ro vägrade jag att anta dem. Till slut kom jag till Shām (Syrien). Jag hade redan hört att det där fanns en rāhib, en världsavstående man, som var kunnig i de himmelska skrifterna. Jag gick till honom och berättade min historia. När han hade hört mig sade han: ’Min mekkaniske broder, jag tror att du söker Ibrahims din.’”

Jag svarade: ”Ja, det är det jag söker.”

Han sade: ”Den din som du söker finns inte att finna i dag. Men sanningen finns i din stad. Gud kommer att sända en man ur ditt folk som återupplivar Ibrahims din. Om du får träffa honom, ska du följa honom.”

Zayd började åter färdas mot Mecka. Han skyndade på stegen för att finna den utlovade profeten.

När han befann sig ett stycke från Mecka sände Gud den Allsmäktige profeten Muhammed med vägledning och den sanna din. Men Zayd fick inte träffa honom. Innan han hann nå Mecka överfölls han nämligen av en grupp beduinska rövare, som dödade honom.

På så sätt berövades han lyckan att få se Allahs Sändebud. Innan han drog sitt sista andetag blickade han upp mot himlen och bad:

”Allahumma, om Du har berövat mig denna godhet, beröva då inte min son Saʿid den.” – ”O Allah, även om Du har berövat mig denna välsignelse, beröva inte min son Saʿid den.”

Allah den Allsmäktige tog emot Zayids bön. Allahs Sändebud började kalla människorna till islam. Saʿid var en av dem som tidigt trodde på Allah och Hans Sändebud. Det finns inget märkligt i det, eftersom Saʿid hade vuxit upp i ett hem som med avsky hade protesterat mot och förkastat alla qurayshitiska vidskepelser och all villfarelse. Hans far var en man som hade ägnat hela sitt liv åt att söka sanningen. Saʿid antog inte islam ensam; tillsammans med honom gjorde även hans hustru Fatima bint al-Khattab, syster till Umar ibn al-Khattab, det.

På grund av att han antog islam utsattes även denne unge man ur Quraysh för förföljelse och övergrepp, precis som de andra. Quraysh lyckades inte få honom att avsäga sig islam; tvärtom förde han och hans hustru tillsammans en av Qurayshs betydelsefulla män in i islam. Det var hans svåger, Umar ibn al-Khattab. Genom dem lät Allah den Allsmäktige Umar träda in i islam.

Den ädle Saʿid ägnade all sin ungdoms kraft åt att tjäna islam. När han antog islam hade han ännu inte fyllt tjugo år. Med undantag för slaget vid Badr deltog han i alla andra slag tillsammans med Allahs Sändebud. På Allahs Sändebuds befallning befann han sig i Syrien för ett viktigt uppdrag och kunde därför inte delta i slaget vid Badr. Han fick dock sin del av krigsbytet från Badr. Därför var han, även om han inte deltog direkt, indirekt medlem av Badr-armén.

Han deltog aktivt tillsammans med den muslimska armén i att lägga Persiens Kisras och Roms kejsares troner under sig. I vart och ett av de slag som utkämpades mellan muslimerna och dem gjorde han en betydande insats. I slaget vid Yarmuk visade han prov på sin yttersta tapperhet. Han berättar själv:

”I slaget vid Yarmuk var vi tjugosex tusen, eller ungefär så många. Den romerska armén räknade däremot etthundratjugo tusen soldater. Med mycket fasta steg ryckte de fram mot oss, orubbliga som berg. Längst fram gick en stor grupp biskopar och präster. De bar korsförsedda fanor och sjöng böner. Bakom dem stämde den väldiga armén in i deras sång. Deras förenade röster dånade och ekade som åskan från molnen.”

När den muslimska armén såg denna skräckinjagande syn och deras väldiga antal stod den förstummad av förvåning. Deras hjärtan skälvde också något av rädsla. Då reste sig befälhavaren Abu Ubayda och höll ett tal för att sporra de muslimska soldaterna till jihad. Han sade: ”Allahs tjänare! Hjälp Allah, så kommer Han att hjälpa er och göra era fötter fasta.

Allahs tjänare! Ha tålamod. Tålamod är vägen till att befrias från otro, vägen till att vinna Herrens välbehag samt ett skydd mot förödmjukelse och skam. Slipa era pilar och spjut, fatta era sköldar och gör er redo. Avstå i era hjärtan från alla tankar utom åminnelsen av Allah. När tiden är inne ska jag, om Allah vill, ge er instruktioner.»

Saʿīd sade:

Då trädde en man fram ur den muslimska armén och sade till Abū ʿUbayda:

”Jag har beslutat att offra mitt liv just nu. Har du något budskap som ska framföras till Allahs Sändebud?” Abū ʿUbayda sade: ”Ja, det har jag. Framför min och muslimernas hälsning till honom och säg: ’O Allahs Sändebud! Vi har verkligen funnit att vår Herre har uppfyllt det löfte Han gav oss.’

Saʿīd sade:

”Så snart jag hörde hans ord såg jag honom dra sitt svärd ur skidan och gå fram för att drabba Allahs fiender. Då hoppade jag snabbt ned på marken, tog mig fram på knä och gjorde mig redo med mitt spjut i handen. Jag slog den förste ryttaren från fiendesidan som kom mot oss. Därefter kastade jag mig med största mod över fiendens armé. Allah den Upphöjde avlägsnade all rädsla och fruktan ur mitt hjärta. Sedan inledde den muslimska armén ett fullständigt angrepp mot den romerska armén och besegrade den.”

Saʿīd ibn Zayd deltog även i fälttåget mot Damaskus. Efter erövringen av Damaskus utnämnde Abū ʿUbayda honom till dess wali. På så sätt blev han den förste muslimske walian i Damaskus historia. Men på grund av sitt starka intresse för jihad kunde han inte nöja sig med denna befattning. Han skrev till Abū ʿUbayda: ”Ni kommer att kämpa i jihad, medan jag berövas detta. Jag kan inte göra en sådan uppoffring och offra mig på det sättet.” Så snart brevet har nått er, skicka någon i mitt ställe. Jag kommer snart till er. Abū ʿUbayda blev tvungen att utse den ädle Yazīd ibn Abī Sufyān till wali över Damaskus, och den ädle Saʿīd återvände till jihadens slagfält.

Under umayyadernas tid inträffade en märklig händelse med den ädle Saʿīd ibn Zayd i centrum. Under lång tid berättade Medinas invånare om denna händelse.

Det förhöll sig så att en kvinna vid namn Arwā bint Uwajs började sprida ryktet att Saʿīd ibn Zayd med våld hade tagit en del av hennes mark och införlivat den med sin egen. Hon gick omkring och sade detta överallt. Till slut tog hon upp saken med Medinas guvernör Marwān ibn al-Hakam. För att undersöka saken skickade Marwān några män till Saʿīd. För Saʿīd, en av Guds Sändebuds följeslagare, var detta mycket plågsamt. Han sade:

”De tror att jag förtrycker henne. Hur skulle jag kunna förtrycka henne? Jag har hört Guds Sändebud säga: ’Den som orättmätigt tar så mycket som en handsbredd mark kommer på Uppståndelsens dag att få jordens sju lager hängda runt halsen.’ O Allah! Hon har påstått att jag har förtryckt henne. Om hon ljuger, gör då hennes ögon blinda, kasta henne i den brunn som hon tvistar med mig om och låt ett ljus lysa för min skull, så att det blir uppenbart bland muslimerna att jag inte har förtryckt henne.”

Kort därefter översvämmades ʿAqīq-dalen på ett sätt som aldrig tidigare hade skådats. Därigenom blev det dolda märket mellan de två markerna synligt, och muslimerna förstod när de såg det att Saʿīd talade sanning. Innan en månad hade gått blev kvinnan blind. En dag föll hon, medan hon gick omkring på sin mark, ned i den omtvistade brunnen och dog.

ʿAbdullāh ibn ʿUmar sade:

”Vi brukade höra människor säga när de förbannade någon: ’Må Allah göra dig blind, liksom Han gjorde Arwā blind.’ Det finns inget särskilt förvånande i denna händelse, eftersom Guds Sändebud sade:

”Akta er för den förtrycktas bön, för det finns inget hinder mellan den och Allah.” Om detta är varje förtryckt människas ställning, varför skulle det då vara särskilt förvånande att bönen från en förtryckt person som Saʿīd ibn Zayd, en av de tio som fått det glädjande budskapet om paradiset, blir besvarad?

Abū Nuʿaym har återberättat från Birāh ibn al-Hārith: Mughīra ibn Shuʿba satt i en stor moské. Några män från Kufa satt då på hans högra och vänstra sida. Då kom en man vid namn Saʿīd ibn Zayd. Mughīra hälsade på honom och lät honom sitta vid bäddens fotända. Därefter kom en man från Kufa och började rikta förolämpningar mot ʿAlī ibn Abī Tālib inför Mughīra. Han frågade: ”Mughīra, vem förolämpar denne man?” Han svarade: ”ʿAlī ibn Abī Tālib.” Han sade: ”O Mughīra!” Han ropade så tre gånger. Sedan sade han: ”Jag vill inte se att Guds Sändebuds följeslagare förolämpas inför dig utan att du protesterar mot det. Jag vittnar om att Guds Sändebud sade: Abū Bakr är i paradiset, ʿUmar är i paradiset, ʿUthmān är i paradiset, ʿAlī är i paradiset, Talha är i paradiset, Zubayr är i paradiset, ʿAbd al-Raḥmān är i paradiset och Saʿd ibn Mālik är i paradiset. Och även en nionde person är i paradiset; om ni vill kan jag också nämna hans namn.” Berättaren sade: ”Folket ropade unisont och frågade: ’O Guds Sändebuds följeslagare, vem är den nionde?’ Han sade: ’Den nionde är jag.’ Sedan svor han och sade: ’Den som deltagit tillsammans med Guds Sändebud i endast ett enda slag och vars ansikte blivit täckt av damm tillsammans med Guds Sändebud, hans enda handling är bättre än alla goda gärningar i vilken människas liv som helst, även om hon skulle leva lika länge som Nūḥ.’ ”(Hayatus Sahaba/ 2:a– 470 s.)

Han var en av de högt ansedda följeslagarna. Saʿīd ibn Ḥabīb sade: ”Hos Guds Sändebud hade Abū Bakr, ʿUmar, ʿUthmān, ʿAlī, Saʿd, Saʿīd, Talha, Zubayr och ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf samma ställning och roll. På slagfältet stod de framför Guds Sändebud, och i böneförsamlingen stod de bakom honom.”

Bland Profetens följeslagare och de framstående tabi’un, däribland Ibn Umar, Amr ibn Hurayth, Abu at-Tufayl, Abu Uthman an-Nahdi, Said ibn al-Musayyib och Qays ibn Abi Hazim, återberättade man hadither från Said ibn Zayd.

Al-Waqidi säger: ”Han avled i al-Aqiqdalen och begravdes i Medina. Dödsåret var hijraåret 50; enligt en annan uppgift 51 eller 52. Han levde i över sjuttio år. Sa’d ibn Abi Waqqas tvättade honom och svepte honom i en liksvepning, och Abdullah ibn Umar ledde begravningsbönen. Enligt al-Haytham ibn Adi avled han däremot i Kufa, och den framstående följeslagaren al-Mughira ibn Shu’ba ledde hans begravningsbön.”

Hamza ibn Abd al- Muttalib ((må Allah vara nöjd med honom))

Hans namn var Hamza; hans kunya var Abu Ya’la och Abu Umara, och hans hederstitel var Allahs lejon. Han var Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, köttslige farbror. Hamzas mor, Hala bint Uhayb, var kusin till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mor, Aminah. Dessutom var Hamza hans mjölkbroder. Abu Lahabs slavinna Suwayba ammade dem båda. Han var ungefär två år, enligt en annan uppgift fyra år, äldre än Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Redan från barndomen hade han ett starkt intresse för svärdskonst, bågskytte och brottning. Han hade ett gränslöst intresse för resor och jakt och ägnade en stor del av sitt liv åt detta.

Sedan en längre tid hade tawhids kallelse ljudit på Mekkas gator och i dess gränder. Men människor med ett soldatlikt sinnelag, sådana som Hamza, ägnade inte denna kallelse någon större uppmärksamhet.

En dag återvände han från jakt. När han kom nära berget as-Safa kallade en slavinna tillhörande Abdullah ibn Jud’an på honom och berättade nyheten. Hon sade: ”Abu Umara, om du ändå hade kommit för en stund sedan och sett hur det stod till med din brorson! Han förmanade människor intill Kaba. Abu Jahl överöste honom med grova förolämpningar och vållade honom stort lidande. Men Muhammad återvände helt hjälplös utan att svara honom.” När han hörde detta började hans soldatblod koka. Han skyndade mot Kaba. Hans vana var att på vägen hem från jakten stanna en stund och växla några ord med den han mötte. Men i dag hade han blivit vansinnig av hämndlystnad. Utan att ägna någon på vägen minsta uppmärksamhet gick han raka vägen till Kaba och slog Abu Jahl våldsamt i huvudet med sin båge. Abu Jahls huvud sprack. När situationen blev kritisk skyndade några män ur Banu Makhzum till Abu Jahls hjälp. De sade: ”Hamza, du har kanske blivit avfälling.” Han svarade: ”Vem kan hindra mig från detta när dess sanning har blivit uppenbar för mig? Ja, jag vittnar att Muhammad är Allahs Sändebud. Allt han säger är sant. Vid Allahs ed, jag kommer inte att vända tillbaka från detta. Om ni talar sanning, försök då att hindra mig.” Abu Jahl sade till männen som hade kommit till hans hjälp: ”Låt Abu Umara vara. Vid Allahs ed, alldeles nyss förolämpade jag hans brorson grovt.”

Senare sade Hamza: ”Jag hade sagt dessa ord i vredesmod, men därefter började jag brinna av ånger över att ha avfallit från mina förfäders och min stams religion. Jag hamnade i en virvel av tvivel och osäkerhet och kunde inte sova på hela natten. Jag kom till Kaba och bad mycket ödmjukt till Allah att mitt hjärtas dörr skulle öppnas för sanningen och att tvivlet skulle skingras ur mitt hjärta. Efter bönen fylldes mitt hjärta av fast övertygelse. Därefter gick jag till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade för honom om mitt tillstånd. Han bad för att mitt hjärta skulle förbli stadigt.”

Detta var den svåra tid för muslimerna då Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade tagit sin tillflykt till al-Arqam ibn Abi al-Arqams hus och i hemlighet kallade människor till islam. Muslimerna bestod då endast av en handfull skyddslösa människor. Under dessa förhållanden tog situationen plötsligt en annan vändning när Hamza antog islam. De otrognas onödiga övergrepp och hänsynslöshet mot de troende upphörde till stor del, eftersom alla i Mekka kände till hans djärvhet och tapperhet.

En dag efter att Hazrat Hamza hade antagit islam gick Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) till Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) för att tillkännage att han hade antagit islam. Han befann sig då i Arqams hus tillsammans med några följeslagare. Hazrat Hamza var också där. Hazrat Umar var beväpnad. När de närvarande såg honom blev de alla mycket oroliga. Men Hazrat Hamza utbrast: ”Låt honom komma in. Om han har kommit med goda avsikter kommer vi också att behandla honom väl. Annars ska han dödas med sitt eget svärd.” Så snart Hazrat Umar trädde in började han läsa trosbekännelsen. Då fylldes himmel och jord av de närvarande muslimernas takbīr-rop. Efter att dessa två framstående män hade antagit islam blev islam en oemotståndlig kraft. Mekkas avgudadyrkare insåg att det inte längre skulle bli så lätt att ens rispa Muhammeds (frid och välsignelser över honom) kropp.

Under sin vistelse i Mekka knöt Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) ett brödraskapsband mellan Hazrat Hamza och sin älskade tjänare Zayd ibn Haritha. Hans hängivenhet och kärlek till Zayd blev så djup att när han begav sig någonstans utanför hemmet anförtrodde han honom ansvaret för allt.

Under det trettonde året efter profetskapets början utvandrade Hazrat Hamza, tillsammans med många andra, till Medina. Där fick han en verklig möjlighet att visa sin gudagivna styrka och sitt mod.

Under den sjunde månaden efter utvandringen skickade Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) en liten styrka på trettio muhājirer mot havskusten i området Īs. Syftet var att hålla uppsikt över Qurayshs rörelser. Det fanns inga ansarer i denna styrka. Där mötte de vid havskusten en styrka på tre hundra ryttare från Mekka, ledd av Abu Jahl. De var på väg tillbaka från Syrien. Men tack vare Majdi ibn Amr al-Juhanis insatser kunde en sammandrabbning denna gång undvikas. Majdi hade ingått ett fredsavtal med båda parterna. Strax före avfärden från Medina överlämnade Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) den islamiska fanan till Hazrat Hamza. Vissa historiker, däribland Ibn Abd al-Barr, anser att detta var den första fana som Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) överlämnade till någon muslim.(Sīrat Ibn Hisham)

Under det andra året efter hijra, i månaden Safar, ledde Guds Sändebud själv ett fälttåg mot al-Abwa längs Qurayshs handelsväg, med sextio beväpnade följeslagare. Även under detta fälttåg var Hazrat Hamza fanbärare, och befälet över hela hären låg i hans händer. Eftersom Quraysh-karavanen hade passerat innan den muslimska hären hann fram, kom det inte heller denna gång till någon sammandrabbning. På samma sätt fick Hazrat Hamza äran att bära den muslimska härens fana under al-Ushayra-fälttåget under det andra året efter hijra.

Under det andra året efter hijra ägde det viktigaste slaget i islams historia, slaget vid Badr, rum. Han deltog i detta slag. När de båda sidorna hade ställt upp sig i led på slagfältet trädde Utba, Shayba och Walid fram ur Qurayshs led och utmanade någon ur den muslimska hären till envig. Tre unga ansar-soldater ur trons soldater svarade på deras utmaning och gick fram. Men Utba ropade: ”Muhammad, skicka fram våra jämlikar. Vi vill inte slåss mot sådana olämpliga personer.” Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, befallde: ”Hamza, Ali och Ubayda, res er och gå fram.” De hade bara väntat på befallningen. Dessa tre hjältar gick fram med sina lansar och spjut och ställde sig framför sina motståndare. Vid det första anfallet skickade Hazrat Hamza Utba till helvetet. Hazrat Ali besegrade också sin motståndare. Men en långvarig brottningskamp började mellan Abu Ubayda och Walid. Till slut klöv Abu Ubayda honom i två delar med Alis hjälp. När Tuwayma ibn Adi såg fiendens olyckliga situation kom han fram för att hjälpa dem. Med Hamzas hjälp slog Ali, må Allah vara nöjd med honom, honom till marken med ett enda svärdshugg. Därefter inledde den polyteistiska hären ett fullskaligt anfall. De muslimska mujahiderna kastade sig också fram. En våldsam strid började. I detta slag hade Hazrat Hamza stuckit in en strutsfjäder i sin turban. Därför kunde man tydligt se honom vart han än gick. Med båda händerna hårt kring svärdet och med stort mod höll han på att krossa de otrognas led. I detta slag led Allahs och Hans Sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, fiender ett förkrossande nederlag. Umayya ibn Khalaf frågade Abd al-Rahman ibn Awf: ”Vem är denne man med strutsfjädern?” När han svarade: ”Hamza, Guds Sändebuds farbror, må Guds frid och välsignelser vara över honom”, sade han: ”Det är denne man som i dag har orsakat oss den största förödelsen.”

I utkanten av Medina låg den judiska stammen Banu Qaynuqas bosättning. Efter att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade kommit till Medina slöt han ett vänskapsfördrag med dem. Men när muslimerna segrade i slaget vid Badr blossade deras avund upp. De gjorde uppror. På grund av detta fördragsbrott ledde Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, under månaden Shawwal det andra året efter hijra ett militärt fälttåg mot dem. Även under detta fälttåg hade Hazrat Hamza ansvaret för att bära fanan.

Qurayshs stolthet hade sårats djupt av det förkrossande nederlaget vid Badr. En väldig Quraysh-här, besatt av hämndlystnad, ryckte under det tredje året efter hijra fram mot Medina. Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hejdade deras framryckning tillsammans med sina följeslagare vid foten av berget Uhud. Slaget började i månaden Shawwal. Från de otrognas sida trädde en tapper soldat vid namn Siba fram och utmanade till envig. Hazrat Hamza kom ut på slagfältet med sitt svärd draget och ropade: ”Du, son av Umm Anmars orena vatten, har du kommit för att kämpa mot Allah och Hans Sändebud?” Därefter gick han till ett så våldsamt anfall att Siba fälldes med ett enda slag. Sedan började den fullskaliga striden. Genom Hazrat Hamzas snabba angrepp splittrades de otrognas led. I detta slag dödade han ensam trettio otrogna soldater.

Eftersom Hazrat Hamza hade dödat Qurayshs främsta ledare i slaget vid Badr, törstade alla i Quraysh mer än någon annan efter hans blod. Wahshi, mannen som dödade Hazrat Hamza, berättade senare om hur han dödade Hamza på Uhuds slagfält. Ibn Hisham återger detta i sitt verk Sira. Wahshi sade: ”Jag var en abessinsk slav som tillhörde Jubayr ibn Mut’im. I slaget vid Badr dödades Jubayrs farbror Tu’aym ibn ‘Adi av Hamza. När vi hade återvänt till Mecka sade Jubayr till mig: ’Om du kan döda Hamza, Muhammeds farbror, och hämnas mordet på min farbror, ska jag frige dig.’ Han tränade mig särskilt för detta. Jag begav mig mot Uhud enbart i syfte att döda Hamza. Slaget började. Jag gömde mig bakom en sten och väntade på Hamza. När han vid ett tillfälle kom nära mig angrep jag honom överraskande och dödade honom. Därefter återvände jag till mina medsoldater och satte mig sysslolös. Jag deltog inte mer i striden, eftersom mitt mål var uppnått. När jag återvände till Mecka frigavs jag från slaveriet.”

Denna tragiska händelse inträffade i mitten av månaden Shawwal under det tredje året efter hijra. Hazrat Hamza var då nära sextio år gammal.

Efter Hazrat Hamzas martyrskap sjöng kvinnorna från Quraysh glädjesånger. Hind bint Utba, Abu Sufyans hustru, skar av Hamzas näsa och öron och gjorde smycken av dem. Hon skar upp hans bröst och mage, tog ut hans lever, tuggade på den och spottade ut den. När Allahs Sändebud fick höra detta frågade han om hon hade ätit upp någon del av den. Folk svarade: ”Nej.” Då sade han: ”Allah kommer inte att låta någon del av Hamzas kropp komma till helvetet.”

Efter slaget började man begrava och svepa martyrerna. Allahs Sändebud kom fram till den ärevördige farbroderns kropp. Eftersom Hind hade vanställt hans näsa och öron började han gråta när han såg detta. Han sade: ”På uppståndelsens dag kommer Hamza att vara Sayyid ash-Shuhada, alla martyrers ledare. Må Allahs barmhärtighet vara över dig. Såvitt jag vet var du den mest mån om släktbanden och den mest rättfärdige i dina handlingar. Om jag inte hade tänkt på Safiyyas sorg och smärta skulle jag ha lämnat dig så här, så att djuren och fåglarna kunde äta upp dig och Allah på uppståndelsens dag kunde låta dig återuppstå ur deras magar. Vid Allah, det är min plikt att hämnas dig. Jag ska vanställa sjuttio av dem genom att skära av deras näsor och öron, precis som man gjorde med dig.” Efter denna ed av Allahs Sändebud kom Jibril ned med de två följande verserna från suran an-Nahl:

”Om ni straffar, så straffa i samma mån som ni har blivit orättvist behandlade. Men om ni visar tålamod, är det bättre för de tålmodiga. Ha tålamod. Ditt tålamod kan endast komma genom Allahs hjälp. Sörj inte över dem och bekymra dig inte över deras ränker.” (Sura an-Nahl/126––127)

Efter att denna vers hade uppenbarats infriade Allahs Sändebud sin eds expiation. (I Tabaqat Ibn Sa’d)

Hazrat Safiyya var Hazrat Hamzas syster. När hon fick höra om sin brors martyrdöd skyndade hon sig dit för att se honom en sista gång. Men Allahs Sändebud (frid vare med honom) lät henne inte se honom utan tröstade henne något och skickade tillbaka henne. Hazrat Safiyya skickade två tygstycken till sin brors svepning. Men bredvid Hazrat Hamza låg också ett annat lik utan svepning. Därför delades de två tygstyckena mellan de båda. Hazrat Khabbab ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi fann inget annat tyg att svepa in Hamza i än ett enda tygstycke. När vi täckte fötterna med det blev huvudet bart, och när vi täckte huvudet blev fötterna bara. Därför täckte vi huvudet med tygstycket och fötterna med ’izkhir-gräs. ”(Hayatus Sahaba– 1/136)Sayyid al-Shuhada, Hazrat Hamza, begravdes på Uhuds slagfält. Imam al-Bukhari återberättade från Hazrat Jabir att Allahs Sändebud (frid vare med honom) begravde Uhudkrigets martyrer två och två i en grav. Hamza och Abdallah ibn Jahsh begravdes i samma grav.

Ibn Hajar har i verket al-Isaba, med hänvisning till Fawa’id Abi Tahir, nämnt att Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den dag då Muawiya grävde en brunn vid Uhud grät vi över Uhuds martyrer. Vi fann martyrerna helt färska. När en man slog Hazrat Hamza på foten sprutade blod ut.”

Hazrat Wahshi (må Allah vara nöjd med honom), som hade dödat Hazrat Hamza, antog islam efter erövringen av Mecka och infann sig hos Allahs Sändebud (frid vare med honom). Allahs Sändebud frågade honom: ”Är du Wahshi?” Han svarade: ”Ja.” ”Var det du som dödade Hamza?” Han svarade: ”Det som Allahs Sändebud har hört är sant.” Allahs Sändebud sade: ”Kan du dölja ditt ansikte något för mig?” Då gick han genast ut och stod aldrig mer ansikte mot ansikte med Allahs Sändebud under dennes livstid. Efter Allahs Sändebuds bortgång, under Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat, inleddes ett fälttåg mot den falske profeten Musaylima. Han deltog också i detta fälttåg med avsikten att döda Musaylima och därigenom sona dödandet av Hazrat Hamza. Han lyckades. På så sätt lät Allah honom åstadkomma större nytta för islam än den skada han hade orsakat.

Hazrat Hamza hade också poetisk begåvning. Efter att han antagit islam uttryckte han sina känslor vid den tiden genom poesi. Delar av den har citerats i noterna till kapitlet ”Hamzas antagande av islam” i Ibn Hishams Sira.

Abbas ibn Abd al- Muttalib (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Abu al-Fadl Abbas. Hans far var Abd al-Muttalib och hans mor Natila, enligt en annan uppgift Nasila bint Khabbab. Han var Allahs Sändebuds (frid vare med honom) farbror. De två var dock nästan jämnåriga. Historikerna antar att han sannolikt föddes två eller tre år före Allahs Sändebud.

En gång försvann han som barn. Hans mor avlade ett löfte att hon skulle hänga upp ett sidenskynke över Kaba om Abbas återvände. Några dagar senare återvände han välbehållen, och Abd al-Muttalib uppfyllde hennes löfte med stor prakt.

Under den förislamiska okunnighetens tid var han en inflytelserik ledare bland Quraysh. Genom arv fick han ansvaret för underhållet av Kaba och för att ge pilgrimerna vatten.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev profet. I Mekka började han öppet kalla människorna till tawhid. Även om Hazrat Abbas under lång tid inte öppet förklarade att han hade antagit islam, var han en av de främsta understödjarna av denna kallelse. Därför var Hazrat Abbas också närvarande vid det hemliga möte i ett läger i Mina, dit de sjuttiotvå ansarerna från Medina hade kommit under pilgrimsfärdssäsongen, den dag då de uppmanade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att emigrera till Medina och avlade trohetseden inför honom. Även då hade han ännu inte antagit islam. I historien kallas denna trohetsed den andra eden vid al-Aqaba. Med anledning av detta höll han ett tal till de närvarande medinanerna: ”Ni människor av Khazraj! Ni vet att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, åtnjuter heder och anseende bland sitt eget folk. Vi har alltid skyddat honom mot fienden. Nu vill han komma till er. Om ni kan hjälpa honom med era liv som insats, så är det mycket gott. Annars, säg det tydligt redan nu.” Medinanerna svarade med försäkringar om sitt fullständiga stöd. Kort därefter emigrerade Allahs Sändebud till Medina.

Under press från Quraysh i Mekka tvingades han delta i slaget vid Badr tillsammans med Qurayshs armé. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kände till de verkliga förhållandena och instruerade därför sina följeslagare: ”Döda inte Abbas eller någon ur Banu Hashim om ni råkar möta dem under striden. De har förts till slagfältet med tvång.”

I slaget vid Badr blev Abbas, Aqil och Nawfal ibn al-Harith tillfångatagna av muslimerna tillsammans med de övriga polyteistiska Quraysh-männen. Av en händelse bands Abbas så hårt att han började jämra sig av smärta. Hans jämmer störde Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nattvila. När de ädla följeslagarna fick veta detta lossade de banden kring Abbas. Abbas slutade jämra sig. Allahs Sändebud frågade: ”Varför hörs ingen jämmer?” De svarade: ”Hans band har lossats.” Då befallde Allahs Sändebud genast: ”Lossa banden kring alla fångar.”

Badrkrigsfångarna hade inga extra kläder. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav alla kläder att bära. Hazrat Abbas var lång till växten, och ingen mans skjorta passade honom. Hycklaren Abdullah ibn Ubay var lika lång som Abbas. Han skänkte en skjorta till Abbas. Därför skänkte Allahs Sändebud, trots att Abdullah ibn Ubay var en hycklare, en av sina egna skjortor på sonens begäran för att svepa hans lik efter hans död. På så sätt återgäldade han den godhet som hade visats hans farbror.

Det beslutades att krigsfångarna från Badr skulle friges mot lösen. Abbas mor var dotter till en av ansarernas stammar i Medina, Khazraj. Därför vädjade männen ur denna stam till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Abbas är vår systerson. Vi avstår från hans lösen.” Men eftersom detta stred mot jämlikheten godtog Allahs Sändebud inte förslaget. Eftersom Abbas å andra sidan var förmögen krävde Allahs Sändebud en stor lösen av honom. Abbas förklarade att han inte kunde betala ett så stort belopp och sade: ”I mitt hjärta hade jag redan blivit muslim. Polyteisterna tvingade mig att delta i detta krig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah känner till hjärtats tillstånd. Om ditt påstående är sant kommer Allah att belöna dig för det. Men utifrån det yttre tillståndet kan du inte få någon förmån. Inte heller kan din oförmåga att betala lösen godtas. Jag vet nämligen att du i Mekka har lämnat en stor summa pengar hos Umm al-Fadl.” Abbas utbrast förvånat: ”Vid Allah, ingen annan än jag och Umm al-Fadl känner till dessa pengar. Jag är övertygad om att du är Allahs Sändebud.” Därefter betalade han en stor lösen för sig själv, sin brorson Aqil och Nawfal ibn al-Harith och blev frigiven.

Det fanns ett särskilt skäl till att Abbas stannade så länge i Mekka och inte öppet förklarade att han hade antagit islam. Han underrättade alltid Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om de otrognas förehavanden i Mekka. Dessutom var han de svagt troende muslimer som fortfarande befann sig i Mekka till stöd. Därför avrådde Allahs Sändebud honom en gång när han bad om tillstånd att emigrera och sade: ”Det är bättre att du stannar i Mekka. Precis som Allah har avslutat profetskapet genom mig, kommer Han att avsluta utvandringen genom dig.”

Några dagar före Mekkas erövring fick Hazrat Abbas tillstånd att emigrera. Han kom med hela sin familj till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förklarade öppet sin islam och bosatte sig permanent i Medina. Han deltog i erövringen av Mekka. Under expeditionen till Hunayn red han på samma riddjur som Allahs Sändebud. Han berättade: ”I detta slag segrade de otrogna och de muslimska mujahiderna skingrades. Allahs Sändebud sade: ’Abbas, ropa på bågskyttarna.’ Av naturen hade jag en stark röst. Jag ropade: ’Var är bågskyttarna, Aṣḥāb al-Sumra?’ På grund av min röst vände striden på ett ögonblick. Han deltog också i belägringen av Taif, expeditionen till Tabuk och avskedspilgrimsfärden.”

Efter återkomsten från avskedspilgrimsfärden blev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sjuk. Sjukdomen förvärrades dag för dag. Hazrat Ali, Hazrat Abbas och andra medlemmar av Banu Hashim fortsatte att vårda Allahs Sändebud. På dödsdagen kom Hazrat Ali ut ur huset. Människorna frågade: ”Hur är Allahs Sändebuds tillstånd?” Eftersom hans tillstånd den dagen hade förbättrats något svarade han: ”Genom Allahs nåd är han lite bättre.” Men Hazrat Abbas var en erfaren man. Han tog tag i den ena av Alis händer och sade: ”Vad tror du? Vid Allah, om tre dagar kommer ni att börja leva som slavar. Jag kan tydligt se att Allahs Sändebud kommer att avlida av denna sjukdom inom kort. Jag kan förutsäga döden hos medlemmarna av Abd al-Muttalibs familj bara genom att se deras ansikten.”

Den dagen gick Allahs sändebud (ﷺ) bort. Med hjälp av Ali och andra medlemmar av Banu Hashim ordnade Abbas med svepningen och begravningen. Eftersom han var Allahs sändebuds (ﷺ) vördnadsvärde farbror och den äldste bland Banu Hashim kom människor utifrån till honom för att uttrycka sin sorg och sitt deltagande.

Profeten (ﷺ) hyste stor respekt för sin farbror Abbas. Han blev djupt bedrövad även av det minsta lidande som drabbade honom. En gång klagade Abbas över ett beteende från Quraysh, varpå Allahs sändebud (ﷺ) mycket upprört sade: ”Vid Honom i vars hand mitt liv ligger! Den som inte älskar er för Allahs och Sändebudets skull kommer inte att ha trons ljus i sitt hjärta.”

En gång satt Allahs sändebud (ﷺ) i ett sällskap och talade med Abu Bakr och Umar (må Allah vara nöjd med dem). Då kom Abbas. Profeten (ﷺ) lät honom sitta mellan sig själv och Abu Bakr och började tala med något lägre röst. När Abbas hade gått frågade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) varför han hade gjort så. Allahs sändebud (ﷺ) sade: ”Endast en ädel person kan visa en ädel person den respekt han förtjänar.” Han sade också: ”Gabriel har sagt till mig att jag ska sänka min röst när Abbas är närvarande, liksom han har befallt er att sänka era röster inför mig.”

Efter Allahs sändebuds (ﷺ) bortgång visade de efterföljande rättledda kaliferna Abbas den respekt han förtjänade. När Umar och Uthman (må Allah vara nöjd med dem) red förbi honom steg de av sina hästar för att visa honom respekt och sade: ”Detta är Allahs sändebuds (ﷺ) farbror.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) brukade endast för Abbas flytta sig från sin egen plats och bereda honom en plats.

Abbas avled den 12:e dagen i månaden Rajab/Muharram år 32 efter hijra, vid 88 (åttioåtta) års ålder. Den tredje kalifen, Uthman, förrättade begravningsbönen, och Abdullah ibn Abbas steg ner i graven och begravde honom. Han begravdes på al-Baqi-kyrkogården i Medina. Han levde i 32 år efter att han antagit islam och i 56 år under den förislamiska okunnighetens tid.

Under den förislamiska okunnighetens tid var Abbas mycket förmögen. Därför tog Allahs sändebud (ﷺ) vid slaget vid Badr emot tjugo uqiya guld från honom som lösen. Handel och affärsverksamhet var hans försörjningskälla. Han bedrev även räntehandel. Denna verksamhet fortsatte fram till erövringen av Mekka. I sitt historiska tal under avskedshajj år 10 efter hijra sade Allahs sändebud (ﷺ): ”Från och med i dag förklaras all slags räntehandel bland araberna förbjuden, och först av allt förklarar jag Abbas ibn Abd al-Muttalibs räntehandel ogiltig.”

Efter att räntehandeln hade upphört brukade Allahs sändebud (ﷺ) hjälpa honom genom en femtedel av krigsbytet och inkomsterna från trädgården i Fadak. Efter Allahs sändebuds (ﷺ) bortgång gjorde han och Fatima anspråk på Allahs sändebuds (ﷺ) arv inför den förste kalifen. När de från Abu Bakr hörde Allahs sändebuds (ﷺ) uttalande om att profeter inte lämnar något arv efter sig, förblev de tysta.

Abbas var mycket givmild, gästvänlig och barmhärtig. Sa’d ibn Abi Waqqas sade: ”Abbas är Allahs sändebuds farbror, den mest frikostige bland Quraysh och den som ägnar störst omsorg åt sina släktingar.” Han hade ett ömt hjärta. Så snart han lyfte händerna i åkallan strömmade tårarna ur hans ögon. Därför märktes en särskild verkan i hans åkallan.

Rasulullah ﷺ bad för Abbas رضي الله عنه och hans barn. Han bad om förlåtelse för alla deras uppenbara och dolda synder. Abbas återberättade många hadither från Rasulullah ﷺ, och många sahaba och tabi’in återberättade hadither från honom.

Hazrat Abbas hade också poetisk begåvning. Han uttryckte sina erfarenheter från slaget vid Hunayn i en dikt. Några av dess verser har citerats i al-Isti’ab och Ibn Ishaqs sira.

Bilal ibn Rabah (رضي الله عنه)

Hans namn var Abu Abdullah Bilal. Hans far var Rabah och hans mor Hamamah. Han var en slav av abessinskt ursprung, men var född i Mecka. Banu Jumah var hans herrar.

Trots att hans hud var svart utvändigt, eftersom han var en abessinsk slav, var hans hjärta innerligt rent. När de ljushyade araberna, förblindade av föreställningar om ädel börd och aristokrati, fortsatte att avvisa kallelsen till sanningen, upplystes hans hjärta av trons ljus. Även om endast ett fåtal människor antog kallelsen till sanningen, var denne abessiniske slav en av de sju personer som hade modet att öppet förkunna sin tro.

I alla tider har de svaga utsatts för förtryck och övergrepp. På grund av Bilals sociala ställning drabbades han av obeskrivligt lidande och svåra plågor. Genom olika former av straff och tortyr prövades hans sabr och ståndaktighet. Man lade honom på het sand, stenskärvor och glödande kol, band ett rep om hans hals och lät barn släpa honom genom Meckas gränder som en get. Ändå släppte han inte tawhidens starka rep. Abu Jahl lade honom på mage och placerade en stor sten kvarnsten på hans rygg. När han blev orolig under middagens brännande hetta sade Abu Jahl: ’Bilal, vänd dig fortfarande bort från Muhammeds Gud.’ Men ändå kom orden ’Ahad, Ahad’ från hans heliga läppar.

Bland de förtryckande mushrikerna var Umayya ibn Khalaf den mest ivrige. Han använde ständigt nya metoder för straff och tortyr. På olika sätt plågade han honom. Ibland stoppade han honom i ett rått kohudsskinn, och ibland satte han på honom en järnrustning och lät honom sitta på glödhet mark medan han sade: ’Din gud är al-Lat och al-Uzza.’ Men inte ens då kom något annat från denne tawhidälskande mans tunga än ’Ahad, Ahad’. Mushrikerna sade: ’Uttala de ord vi säger.’ Han svarade: ’Min tunga kan inte uttala era ord på rätt sätt.’

Precis som varje dag gick även denna dag förtryckets ångvält över Hazrat Bilal i Batḥa-dalen. Av en händelse färdades Hazrat Abu Bakr as-Siddiq också den vägen. Han blev djupt bedrövad. Han betalade Bilals herre en stor summa pengar och frigav honom. När Rasulullah ﷺ hörde detta sade han: ’Abu Bakr, låt även mig få del i denna gärning.’ Han svarade: ’Ya Rasulullah, jag har redan frigivit honom.’

Efter att ha gjort hijra från Mekka till Medina blev han gäst hos Saʿd ibn Khuthayma (må Gud vara nöjd med honom). Ett broderskap upprättades mellan honom och Abu Ruwayha Abdullah ibn Abd al-Rahman al-Khathʿami (må Gud vara nöjd med honom). Ett djupt band uppstod mellan dem båda. Under den andre kalifen Umar al-Faruqs tid beslöt Bilal (må Gud vara nöjd med honom) att delta i fälttåget mot Syrien. Kalifen Umar frågade: ”Bilal, vem ska hämta ut ditt stipendium?” Han svarade: ”Abu Ruwayha. Det broderskap som Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) upprättade mellan oss kan aldrig brytas.”

Fram till hijra var islam svagt i Mekka, men efter hijra blev det starkt i Medina. Redan från början av detta medinanska liv började grunden för islamiska seder, bruk och kulturella verksamheter läggas. Moskéer grundades, de fem dagliga bönerna infördes och böneutropet började användas. Bilal (må Gud vara nöjd med honom) var den förste som anförtroddes ansvaret för böneutropet. När människor hörde Bilals höga och hjärtevinnande adhan kunde ingen – kvinnor och män, unga och gamla – förbli stilla hemma. När moskén fylldes av tawhids bärare gick han till Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) dörr och ropade: ”Hayya ʿala s-salah, hayya ʿala l-falah, as-salah, Guds Sändebud – bönen har kommit.” Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) kom ut och Bilal uttalade takbir. Om Bilal någon dag inte var närvarande i Medina utförde Abu Mahdhura och ʿAmr ibn Umm Maktum (må Gud vara nöjd med dem) hans uppgift. Bilal (må Gud vara nöjd med honom) brukade vanligtvis kalla till fajr-bönen redan före den sanna gryningen. Därför gjordes böneutropet två gånger på morgonen. Det senare böneutropet gjordes av ʿAmr ibn Umm Maktum (må Gud vara nöjd med honom). Därför var det under Ramadan tillåtet att äta och dricka efter Bilals adhan.

Både när Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) vistades i Medina och när han var på resa var Bilal hans särskilde böneutropare. En gång blev det natt medan Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) var på resa. Några av följeslagarna sade: ”Guds Sändebud, det vore bra om du befallde oss att slå upp våra tält någonstans här för att övernatta.” Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Jag är rädd att sömnen ska få er att försumma bönen.” Bilal tog på sig ansvaret att väcka alla ur sömnen. Efter att ha fått Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) tillåtelse slog alla upp sina tält och lade sig till vila. Bilal (må Gud vara nöjd med honom) satt däremot mycket vaksamt, lutad mot träet på en hawdaj, och väntade på den sanna gryningen. Men av en händelse slöts hans ögon i detta tillstånd, och han föll i en så djup sömn att han inte vaknade före soluppgången. När Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) vaknade frågade han först Bilal: ”Vad hände med ditt ansvar?” Han svarade: ”Guds Sändebud, i dag somnade jag på ett sådant sätt som vanligtvis inte händer mig.” Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När Gud vill tar Han era själar, och när Han vill återlämnar Han dem. Stig upp, kalla till bönen och samla folket till bön.”

Bilal (må Gud vara nöjd med honom) deltog i alla de viktigaste slagen. I slaget vid Badr dödade han Umayya ibn Khalaf, en av islams största fiender. Umayya var en av dem som hade torterat Bilal i Mekka. På dagen då Mekka erövrades var Bilal tillsammans med Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom). Han fick också äran att gå in i Kaba tillsammans med Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom). På Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) befallning stod han på Kabas tak och höjde böneutropet.

Efter Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) bortgång vände sig Bilal (må Gud vara nöjd med honom) till Abu Bakr al-Siddiq (må Gud vara nöjd med honom), den som hade visat honom den största godheten, och sade: ”Guds Sändebuds kalif! Frigav du mig för Guds skull eller för att göra mig till din följeslagare?” Han svarade: ”För Guds skull.” Bilal sade: ”Jag har hört Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) säga att den bästa gärningen för den troende är att kämpa på Guds väg. Därför vill jag göra denna stora gärning till en oskiljaktig del av mitt liv ända till döden.” Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Bilal, lämna mig inte och gör mig inte förkrossad av sorgen över separationen.” Av hänsyn till Abu Bakrs vädjan deltog Bilal inte i något slag under Abu Bakrs livstid.

Efter Abu Bakr blev Umar kalif. Även honom bad Bilal om tillstånd att delta i jihad. Liksom den förste kalifen ville den andre kalifen hindra honom. Men när kalifen Umar såg hans starka iver och orubbliga inställning gav han honom tillstånd att ge sig av. Han deltog i fälttåget mot Syrien. Under kalifen Umars resa till Syrien år 16 enligt hijrakalendern välkomnade även Bilal, tillsammans med de andra militära befälhavarna, kalifen på en plats som kallades Jabiya, och han följde med kalifen på dennes resa till Bayt al-Muqaddas. En dag under resan bad kalifen Bilal att kalla till bönen. Bilal sade: ”Även om jag har lovat att inte kalla till bönen för någon efter Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom), ska jag i dag uppfylla din önskan.” Därefter gjorde han böneutropet med en sådan hjärtevinnande röst att oro uppstod bland de närvarande. Umar grät så mycket att han blev stum. Abu Ubayda och Muadh ibn Jabal (må Gud vara nöjd med dem) brast också i gråt. Alla såg då bilden av profetens tid framför sig, och en särskild känsla väcktes i deras hjärtan.

Bilal tyckte mycket om Syriens gröna och bördiga land. Han bad den andre kalifen om tillstånd att få bosätta sig permanent i Syrien tillsammans med sin muslimske broder Abu Ruwayha. Hans ansökan beviljades. De båda slog sig ned i en liten stad som kallades Khawlan. Redan före dem hade den berömde följeslagaren Abu al-Darda al-Ansaris (må Gud vara nöjd med honom) stam bosatt sig i denna stad. Där gifte de sig båda med två kvinnor ur denna stam och knöt äktenskapliga band med dem.

Bilal (må Gud vara nöjd med honom) fortsatte att bo i Syrien under många år. En dag såg han i en dröm Guds Sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) säga: ”Bilal, hur länge ska detta glädjelösa liv fortsätta? Har tiden ännu inte kommit för dig att besöka mig?” Drömmen rev åter upp såret efter hans kärlek och längtan. Han begav sig genast till Medina och kom till den välsignade, heliga graven, där han började vrida sig av längtan som en slaktad tupp. Han omfamnade och smekte al-Hasan och al-Husayn (må Gud vara nöjd med dem), Guds Sändebuds (må Guds välsignelser och frid vara över honom) älskade barnbarn. De bad Bilal (må Gud vara nöjd med honom) att kalla till fajr-bönen den morgonen. Han kunde inte avvisa deras begäran. Vid den sanna gryningen stod han på taket till Profetens moské och sade ”Allahu akbar”, och ljudet ekade genom Medinas gränder. När Medinas invånare hörde hans böneutrop fyllde de himmel och luft med takbirrop.

När han sade: ”Jag vittnar att Muhammed är Allahs Sändebud”, började alla män och kvinnor i Medina att rastlöst gråtande lämna sina hem och springa mot moskén. Det berättas att en sådan känsloladdad scen aldrig mer hade skådats i Medina.

Denne hängivne älskare av Allahs Sändebud avled under det tjugonde hijriåret, omkring sextio år gammal. Han begravdes nära Babus-Saghir i Damaskus.

Bilals ädla karaktär höjde hans anseende och respekt avsevärt. Umar brukade säga: ”Abu Bakr är vår ledare, och han befriade vår ledare Bilal.”

Att få vara i den ädle Allahs Sändebuds sällskap och tjäna honom var hans livs främsta mål. Han fanns alltid i Allahs Sändebuds närhet och följde med honom på hans resor. Under eidbönen och istisqa-bönen gick han före Allahs Sändebud till böneplatsen med ett spjut i handen. Han deltog också i föreläsningar och predikningar. Trots sina stora behov och sin fattigdom skickade han, så snart han fick något i sin hand, en del av det som gåva till Allahs Sändebud. En gång tog han med sig några dadlar av hög kvalitet till Allahs Sändebud. Han frågade: ”Bilal, var fick du dessa?” Bilal svarade: ”Jag hade några dadlar av sämre kvalitet. Eftersom jag ville skicka något till dig som gåva, bytte jag därför en saʿ av dem mot två saʿ och fick dessa dadlar.” Allahs Sändebud sade: ”Ack, ack, gör inte så! Detta är en form av ocker. Om du måste köpa sådana, skulle du först ha sålt dina dadlar och sedan köpt dessa för pengarna.”

Den förföljelse och tortyr som Bilal fick utstå i Mecka visar hans uthållighet, tålamod och ståndaktighet. Han var ytterst ödmjuk. När någon nämnde någon av hans goda egenskaper brukade han säga: ”Jag är bara en abessinier, som ännu i går var slav.” Ärlighet, renhet och pålitlighet var några av de främsta kännetecknen i hans karaktär.

Eftersom Bilal var Allahs Sändebuds särskilde böneutropare tillbringade han den mesta tiden i moskén. Han ägnade en stor del av dagen och natten åt dyrkan. En gång frågade Allahs Sändebud honom: ”För vilken god handling hoppas du på den största belöningen?” Han svarade: ”Jag har inte gjort någon särskild god handling. Men efter varje tvagning har jag bett.”

Han gifte sig flera gånger in i ansedda arabiska familjer. Allahs Sändebud arrangerade själv hans äktenskap med Abu Bakrs dotter. Han knöt också äktenskapliga band till familjerna Banu Zuhra och Abu ad-Darda, men han fick inga barn i något av dessa äktenskap.

I verket Sahih Ibn Khuzayma berättas det att Allahs Sändebud en dag kallade på Bilal och frågade honom: ”Bilal, tack vare vad nådde du Paradiset före mig? I natt gick jag in i Paradiset och hörde ljudet av dina steg.” Bilal svarade: ”Allahs Sändebud, varje gång jag begår en synd ber jag två rakʿat. Och när min tvagning bryts gör jag genast en ny tvagning och ber två rakʿat.”

Ja’far ibn Abi Talib ((må Allah vara nöjd med honom))

Han hette Abu Abdullah Ja’far, hans far var Abu Talib och hans mor Fatima. Han var ättling till den hashimitiska grenen av Quraysh-stammen. Han var Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kusin och helbror till Ali – må Allah ära hans ansikte. Han var tio år äldre än Ali – må Allah vara nöjd med honom.

Fem män ur Banu Abd Manaf hade ansikten som var så lika Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ansikte att personer med svag syn ofta blev förvirrade när de försökte skilja dem åt. Dessa fem var: 1. Abu Sufyan ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib. Han var både Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kusin och fosterbror. 2. Qutham ibn al-Abbas ibn al-Muttalib. Han var också Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kusin. 3. al-Sa’ib ibn Ubayd ibn Abd Yazid ibn Hashim. Han var Imam al-Shafi’is – må Allah förbarma sig över honom – farfar. 4. Hasan ibn Ali – Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) dotterson. Hans ansikte var det som mest liknade Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ansikte. Den femte personen var Ja’far ibn Abi Talib.

Trots sin höga ställning och stora anseende bland Quraysh var Abu Talibs ekonomiska situation mycket svår på grund av hans många barn och personer han försörjde. Liksom ett slag ovanpå en redan dödligt sårad person gjorde det året utan regn hans svåra situation ännu mer outhärdlig. Under detta förödande torkår brändes alla Qurayshs grödor och även boskapen gick under. En förtvivlan spred sig bland människorna. Vid denna tid fanns det bland Banu Hashim ingen som var mer välbärgad än Muhammad ibn Abdullah och hans farbror Abbas.

En dag sade Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) till sin farbror Abbas: ”Farbror, din bror Abu Talib har ju många barn. Människorna befinner sig nu i en svår svält och lider brist på mat. Låt oss gå till honom och bära en del av hans börda på våra axlar. Jag tar en av hans söner och du tar en annan.”

Abbas sade: ”Du har verkligen uppmanat till något gott och uppmuntrat till en god handling.”

Därefter gick de båda till Abu Talib. De sade: ”Vi har kommit för att lätta en del av bördan för din familj, så att du kan få viss lättnad från den svält som människorna har drabbats av.”

Abu Talib sade: ”Ni får göra vad ni vill, men lämna Aqil åt mig (Aqil ibn Abi Talib).” Därefter tog Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) Ali, och Abbas tog Ja’far.

ʿAlī växte upp under Muhammads (må Allah välsigna honom och ge honom frid) omsorg. Därefter skänkte Allah den Upphöjde Muhammad profetskapet, och bland de unga fick ʿAlī äran att vara den förste som trodde på honom. Jaʿfar växte däremot upp hos sin farbror al-ʿAbbās, blev vuxen och blev självförsörjande efter att ha antagit islam.

Jaʿfar ibn Abī Tālib och hans hustru Asmāʾ bint ʿUmays anslöt sig till islams ljuskaravan redan under dess färd. Båda antog islam genom as-Siddīq al-Akbar innan Allahs Sändebud (s.a.w.) gick in i Dār al-Arqam. (‘Dār al-Arqam’ i Mecka ett hus,। Dār al-Islām även känt। Huset tillhörde Arqam ibn ʿAbd Manāf al- Makhzūmī.। I Mecka Allahs Sändebud (s.a.w.). brukade från detta hus inbjuda människor till islam .।)En dag såg Abū Tālib ʿAlī stå bredvid Allahs Sändebud (s.a.w.) och förrätta bönen. Denna syn gladde Abū Tālib mycket. Han såg på Jaʿfar, som stod bredvid, och sade: ”Jaʿfar, ställ dig du också på ena sidan om din kusin Muhammad (s.a.w.).” Jaʿfar ställde sig på Allahs Sändebuds (s.a.w.) vänstra sida och förrättade bönen den dagen. Denna händelse gjorde ett djupt intryck på Jaʿfar. Inom några få dagar antog han islam. Före honom hade endast 31 eller 32 personer antagit islam.

Allt det fysiska och psykiska lidande som de första muslimerna fick utstå fick även denne hashemitiske unge man och hans unga hustru utstå. Men de förlorade aldrig tålamodet. De visste att vägen till paradiset är svår och full av törnen. Det som emellertid plågade och bekymrade dem, liksom deras övriga trosbröder, var qurayshfolkets försök att hindra dem från att följa islams föreskrifter och dyrka den ende Guden. I varje situation låg qurayshiterna på lur för dem och skapade en kvävande atmosfär.

I ett sådant ögonblick bad Ja’far ibn Abi Talib, hans hustru och några andra sahaba Guds Sändebud om tillstånd att utvandra till Habasha. Med ett hjärta fyllt av djup sorg gav han dem tillstånd. Det som gjorde saken så smärtsam för honom var att dessa rättfärdiga och renhjärtade människor tvingades lämna sitt älskade hemland, platsen där de tillbringat sin barndom, ungdom och tidiga vuxenliv, endast därför att de sade: ”Vår Herre är Allah.” De hade inte begått något annat brott. De lämnade landet, de utsattes för förtryck och förföljelse, och han tvingades hjälplöst se på.

Den första gruppen muhajirun anlände till Habasha under ledning av Ja’far ibn Abi Talib. Där fick de beskydd vid den rättfärdige och rättvise Najashis hov. För första gången sedan de antog islam fick de smaka trygghet och uppleva glädjen i att utan rädsla och fritt dyrka den ende Guden.

Qurayshiterna kände till att denna grupp muslimer hade utvandrat till Habasha och där fått skydd och säkerhet hos kungen. De började konspirera för att döda dem eller föra dem tillbaka. Umm Salama, som var direkt involverad i denna händelse, berättar: ”När vi anlände till Habasha fann vi där goda grannar och trygghet för vår din. Vi utsattes inte för något förtryck när vi dyrkade vår Herre, Allah den Allsmäktige, och vi hörde inte heller något som vi ogillade. När qurayshiterna fick veta detta började de konspirera. De valde ut två starka och kraftfulla unga män bland sig och skickade dem till Najashi. Dessa två var ’Amr ibn al-’As och Abdullah ibn Abi Rabi’a. Tillsammans med dem skickade de dyrbara gåvor till Najashi och de inställsamma prästerna vid hans hov. De gav dem instruktionen att överlämna den gåva som avsatts för varje präst innan de tog upp vår sak med kungen av Habasha.”

De två anlände till Habasha, träffade prästerna hos Najashi och överlämnade till var och en den gåva som var avsedd för honom. Sedan sade de: ”Några vilseledda söner till oss har sökt skydd i kungens rike. De har övergett sina förfäders religion och skapat splittring och oenighet bland sitt eget folk. När vi talar med kungen om dem, ber honom då att återlämna dem till oss utan att ställa några frågor om deras din. Deras folks ledare känner trots allt deras tro och uppförande bäst. Det är de som ska fatta beslut om dem.”

Hovprästerna instämde i det de sade.

Umm Salama berättar: ”För ’Amr ibn al-’As och hans följeslagare fanns det inget mer irriterande än att kungen skulle kalla någon av oss för att höra vad han hade att säga.”

De två infann sig vid Najashis hov och överlämnade gåvorna till honom. Najashi tyckte mycket om gåvorna och lovordade dem varmt. Därefter sade de till kungen: ”Ärade kung, några av våra egensinniga söner har kommit in i ditt rike. De har hittat på en religion som varken vi eller du känner till. De har övergett vår din, men de har inte heller antagit er din. Deras fäder, farbröder och folkets ledare har skickat oss till dig för att föra dem tillbaka. Deras folkledare känner bäst till den oro och det kaos som de har orsakat.”

Najashī vände sig mot de präster som var närvarande vid hans hov. De sade: ”Ers Majestät, de har talat sanning. Deras stamledare känner nämligen bäst till vad de har gjort. Sänd tillbaka dem till deras stamledare, så att stamledarna kan fatta beslut om dem.”

Kungen blev mycket upprörd över prästernas ord. Han sade: ”Vid Allah! Det kan inte komma på fråga. Jag kommer inte att överlämna en enda av dem förrän jag har förhört dem om de anklagelser som riktas mot dem. Om de verkligen är sådana som dessa två män säger, då kommer jag att överlämna dem. Annars kommer jag att låta dem stanna tryggt under mitt beskydd så länge de önskar.”

Umm Salama sade: ”Därefter lät Najashī kalla oss till ett möte med honom. Innan vi gick samlades vi alla på en plats. Vi antog att kungen säkert skulle fråga oss om vår religion. Därför beslöt vi att öppet framföra det vi tror på. Ja‘far ibn Abi Talib skulle tala för allas räkning. Ingen annan skulle säga något.”

Umm Salama sade: ”Därefter gick vi till Najashī och såg att han hade kallat till sig alla sina präster. De satt på kungens högra och vänstra sida i sina särskilda högtidsdräkter, med de religiösa skrifterna uppslagna framför sig. Vi såg också Amr ibn al-As och Abdullah ibn Abi Rabi‘a hos kungen. När vi hade satt oss på våra platser vände Najashī blicken mot oss och frågade: ’Vilken är denna religion som ni har hittat på och genom vilken ni har övergett er fäderneärvda religion, utan att ni heller har antagit min eller någon annan religion?’”

Ja‘far ibn Abi Talib sade för allas räkning: ”Ers Majestät! Vi var ett okunnigt folk. Vi dyrkade avgudar, åt självdöda djur, ägnade oss åt oanständiga handlingar, bröt släktbanden och behandlade våra grannar illa. De starka bland oss berövade de svaga deras rättigheter. Vi befann oss i detta tillstånd. Till slut sände Allah ett sändebud till oss. Vi kände till hans börd, sanningsenlighet, pålitlighet, renhet och annat. Han kallade oss till Allah, så att vi skulle tro på Hans enhet, dyrka Honom och överge dyrkan av de träd, stenar och avgudar som vi och våra förfäder hade dyrkat.”

Han befallde oss att tala sanning, återlämna anförtrodda egendomar på vederbörligt sätt, bevara släktbanden, behandla våra grannar väl och avstå från förbjudna handlingar och olagligt blodspillan. Dessutom förbjöd han oss oanständiga handlingar, lögn, att förtära föräldralösas egendom och att kasta anklagelser mot kyska kvinnor.

Han befallde oss också att dyrka den ende Allah, att inte sätta något vid Hans sida, att upprätta bönen, ge zakat och fasta under månaden Ramadan.

Eftersom vi visste att han var sanningsenlig trodde vi på honom och följde det han hade fört med sig från Allah. Därför tror vi att det som han förklarade tillåtet för oss är tillåtet och att det som han förklarade förbjudet för oss är förbjudet.”

Ärade konung! Därefter började hela vårt folk behandla oss övermodigt. De förföljde oss för att återföra oss från vår religion till avgudadyrkan. När de hade plågat och förtryckt oss svårt och ställt sig mellan oss och vår religion, valde vi att komma just till dig i stället för någon annanstans, i hopp om att vi inte skulle bli förtryckta hos dig.”

Umm Salama berättar: Därefter såg Najashi en stund på Ja’far ibn Abi Talib och frågade: Har ni med er något av det som er profet har fört med sig från Allah? Han svarade: Ja. Läs då något för mig. Ja’far läste: ”Kaf-Ha-Ya-Ain-Sad. Detta är en redogörelse för din Herres nåd mot Sin tjänare Zakariya, när han i hemlighet åkallade sin Herre. Han sade: ’Mina ben har blivit svaga och mitt huvud har blivit vitt av ålderdom; min Herre! Genom att åkalla Dig har jag aldrig blivit besviken.’”

På detta sätt läste han upp den första delen av den heliga Koranens sura Maryam för honom.

När Najashi hörde Allahs ord grät han så mycket att tårarna blötte hans skägg, och prästerna som var närvarande vid hovet grät och blötte de öppna skrifterna framför sig. När Najashi hade lugnat sig något sade han: ”Det som er profet har fört med sig och det som Jesus, frid vare med honom, förde med sig före honom har samma ursprung.” Sedan såg han på Amr och hans följeslagare och sade: ”Gå härifrån. Vid Allahs ed! Jag kommer inte att överlämna dem till er.”

Umm Salama berättar: När vi hade lämnat Najashis hov sade Amr ibn al-As, så att vi skulle höra det, till sin följeslagare: ”Vid Allahs ed! I morgon kommer vi åter till konungen och berättar för honom om sådant de gör som får avundens eld att flamma i hans hjärta och fyller hans hjärta med hat mot dem. Vi ska definitivt uppmuntra konungen att fullständigt fördriva dem.”

När hans följeslagare Abdullah ibn Abi Rabi’a hörde detta sade han: ”Amr, det där bör du inte göra. Även om de motsätter sig oss i religiösa frågor är de ju ändå våra släktingar.”

Amr sade: ”Sluta tala om sådant. Jag ska definitivt underrätta konungen om sådant som kommer att skaka deras hjärtan. Jag ska säga till konungen: De anser att Jesus, son till Maria, bara är en tjänare liksom alla andra.”

Nästa dag infann sig Amr verkligen vid Najashis hov och sade: ”Ärade konung! Dessa människor, som du har gett skydd och hjälpt, säger något mycket allvarligt om Jesus, son till Maria. Skicka någon till dem och fråga dem vad de säger om honom.”

Umm Salama berättar: När vi fick veta detta blev vi mycket bekymrade. Vi frågade varandra: ”Vad ska ni säga när kungen frågar om Isa ibn Maryam?” Vi var alla överens: ”Vi ska inte säga något om honom utöver det som Allah har sagt. Vi ska inte lägga till ens så mycket som en fingertopp till det som vår profet har förmedlat om honom. Sedan får det som är bestämt för oss ske.” Även denna gång skulle Jaʿfar ibn Abi Talib tala för vår räkning.

Negus lät kalla på oss. När vi infann oss hos honom såg vi att prästerna satt där i samma klädsel som dagen innan. Så snart ʿAmr ibn al-ʿAs och hans följeslagare hade kommit dit frågade kungen oss: ”Vad säger ni om Isa ibn Maryam?”

Jaʿfar ibn Abi Talib sade: ”Vi säger inget annat om honom än det vår profet säger.”

”Och vad säger han?”

”Han säger: Han är Allahs tjänare och Hans sändebud. Han är Hans ande och Hans ord, som Han förmedlade till den jungfruliga och rena Maryam.”

När Negus hörde Jaʿfars ord slog han med handen i marken och sade: ”Vid Allah! Det som er profet har sagt om Isa ibn Maryam innehåller inte ens så mycket överdrift som ett hårstrå.” När de patriarker som satt omkring Negus hörde detta gav de ifrån sig föraktfulla ljud genom näsborrarna. Kungen sade: ”Så mycket ni än avskyr det.” Därefter vände han sig till oss och sade: ”Gå, ni är fria och trygga. Om någon förolämpar er eller på något sätt hindrar er ska han få sitt straff. Vid Allah! Även om jag fick ett berg av guld skulle jag inte vilja att någon av er drabbades av den minsta olycka i utbyte mot det.” Sedan vände han sig till ʿAmr och hans följeslagare och sade: ”Ge dessa två män tillbaka deras gåvor. Jag behöver dem inte.”

Umm Salama berättar: På detta sätt misslyckades ʿAmr och hans följeslagares komplott, och de lämnade hovet med brustna hjärtan, besegrade och förtvivlade. Vi fortsatte däremot att bo hos Negus, som hedrade grannar i ett förnämligt hem.

Därefter tillbringade Jaʿfar ibn Abi Talib och hans hustru hela tio år under Negus beskydd, fullständigt trygga och lugna. Under det sjunde året efter hijra gav de sig tillsammans med några andra muslimer av från Abessinien mot Yathrib (Medina). De nådde också Medina, medan Allahs sändebud återvände till Medina efter att ha avslutat erövringen av Khaybar. Allahs sändebud blev så glad när han såg Jaʿfar att han kysste honom mellan ögonen och sade: ”Jag vet inte vilket som gör mig gladast: erövringen av Khaybar eller Jaʿfars ankomst.”

Glädjen och lyckan hos hela det muslimska samfundet i allmänhet och hos de fattiga muslimerna i synnerhet var inte det minsta mindre än Allahs Sändebuds glädje över Jaʿfars ankomst. Jaʿfar var nämligen oerhört barmhärtig och medkännande mot de fattiga och behövande. Därför kallades han Abū al-Masākīn, det vill säga de behövandes fader.

Ett år hade gått sedan Jaʿfar ibn Abī Ṭālib anlände till Medina. I början av det åttonde hijri-året förberedde Allahs Sändebud ﷺ en armé för att anfalla romarnas styrkor i Syrien. Han utsåg Zayd ibn Ḥāritha till befälhavare och sade: ”Om Zayd dödas ska Jaʿfar ibn Abī Ṭālib bli befälhavare. Om Jaʿfar dödas eller såras ska ʿAbdullāh ibn Rawāḥa bli befälhavare. Och om även han dödas eller såras ska muslimerna utse en befälhavare bland sig själva.”

När den muslimska armén nådde platsen Muʾta vid Jordaniens gräns mot Syrien upptäckte den att hundratusen romerska soldater stod redo att möta dem, medan ytterligare hundratusen kristna soldater från de arabiska stammarna Lakhm, Judhām, Quḍāʿa och andra väntade bakom dem för att bistå dem. Muslimerna var däremot endast tre tusen. Så snart striden började föll Zayd ibn Ḥāritha som martyr, likt en hjälte. Därefter hoppade Jaʿfar ibn Abī Ṭālib ned från sin häst och dödade den med sitt svärd, så att fiendens armé inte skulle kunna använda den. Sedan tog han upp fanan och trängde långt in i den romerska arméns led, där han fortsatte att nedgöra fiender. Under detta höggs hans högra arm av. Han höjde då fanan med vänster hand. Efter en kort stund höggs även hans vänstra arm av kroppen av ännu ett svärdshugg. Ändå gav han inte upp. Han höll fanan högt genom att trycka den mot bröstet med sina armar. En stund senare klöv ett tredje svärdshugg hans kropp i två delar.

Därefter tog ʿAbdullāh ibn Rawāḥa upp fanan. Medan han kämpade tappert mot fiendens soldater följde även han sina två följeslagare. Sedan tog Khālid ibn al-Walīd fanan och räddade den muslimska armén.

Ḥazrat ʿAbdullāh ibn ʿUmar deltog också i detta slag. Han berättar: När man sökte efter Jaʿfars kropp fann man femtio sårmärken enbart på kroppens framsida. Över hela kroppen hade han mer än nittio sår, men inte ett enda på ryggen.

När Allahs Sändebud ﷺ fick höra att dessa tre befälhavare hade blivit martyrer blev han djupt bedrövad. Med ett hjärta tungt av sorg gick han till sin kusin Jaʿfars hus. Hans hustru Asmāʾ höll då på att förbereda sig för att välkomna sin make. Hon hade knådat deg till bröd, badat barnen, smort in dem med olja och klätt dem i nya kläder.

Asmāʾ berättar: När jag såg Allahs Sändebud ﷺ komma mot vårt hus med sitt välsignade ansikte täckt av ett tunt och rent tyg fylldes jag av olika slags rädsla och oro. Men av fruktan för att få höra något dåligt vågade jag inte fråga honom om Jaʿfar. Efter att ha frågat hur allt stod till sade han: ”Ta Jaʿfars barn till mig.” Jag kallade på dem. De sprang ivrigt och tävlade om vem som först skulle nå Allahs Sändebud ﷺ. Han omfamnade dem och började kyssa dem. Samtidigt strömmade tårarna oavbrutet ur hans ögon. Jag sade: ”O Allahs Sändebud! Må mina föräldrar offras för dig. Varför gråter du? Har du fått några dåliga nyheter om Jaʿfar och hans två följeslagare?” Han sade: ”Ja. De har blivit martyrer i dag.” I samma stund försvann leendet från de små barnens ansikten. När de hörde sin mor gråta och jämra sig blev de stående alldeles stilla på sina platser, likt stenar, som om en fågel satt på deras huvuden. Grannkvinnorna kom och samlades runt Asmāʾ. Allahs Sändebud ﷺ gick därifrån medan han torkade sina ögon. När han kom hem sade han till sina renade hustrur: ”Se efter Jaʿfars familj i dag. De är i dag helt omtumlade.”

Efter Ḥazrat Jaʿfars martyrskap förblev Allahs Sändebud ﷺ sorgsen och nedstämd under lång tid. Till slut gav Ḥazrat Jibrīl عليه السلام honom det glada budskapet att Allah den Upphöjde hade gett Jaʿfar två nya, blodröda händer i stället för hans två avhuggna händer, och att han flög omkring i paradiset tillsammans med änglarna. Därför fick han tillnamnen Dhū al-Janāḥayn och al-Ṭayyār – den tvåvingade och den flygande.

Ibn Saʿd återger i sitt verk al-Tabaqāt: När Allahs sändebud (saw.) fick höra nyheten om Zayd ibn Harithas, Jaʿfar ibn Abi Talibs och Abdallah ibn Rawahas martyrskap höll han en kort predikan inför de närvarande, där han nämnde dem, prisade dem och bad: ”O Allah, förlåt Zayd. O Allah, förlåt Zayd. O Allah, förlåt Jaʿfar och Abdallah ibn Rawaha.”

Imam Ahmad återger från Abdallah ibn Aslam att Allahs sändebud (saw.) brukade säga till Jaʿfar: ”När det gäller karaktär och utseende liknar du mig.”

Jaʿfar var mycket vänlig mot de fattiga och behövande. Abu Hurayra berättar: ”För de behövande bland oss var Jaʿfar ibn Abi Talib den bäste. Han tog med oss hem till sig och gav oss allt som fanns hos honom att äta. När hans mat tog slut tog han fram sin lilla tomma smörskinnssäck. Vi rev upp den och slickade i oss allt som satt kvar på insidan. Allahs sändebud (saw.) sade: ’Alla profeter som kom före mig fick endast sju nära vänner, men jag har fjorton särskilda vänner, och Jaʿfar är en av dem.’ ”(Bukhari, Manaqib Ja’far)

Zayd ibn Haritha (ra.)

Abu Usama Zayd var hans namn. Hibb Rasulillah (Allahs sändebuds älskade) var hans hederstitel; hans far var Haritha och hans mor Suʿda bint Thaʿlaba.

Suʿda bint Thaʿlaba gav sig av tillsammans med sin lille son Zayd för att bege sig till den fäderneärvda stammen Banu Maʿn. Innan de hann nå den fäderneärvda stammen anföll en natt en grupp rövare från Banu Qayn deras tält, plundrade deras ägodelar, kameler och annat samt tog barnen till fånga. Bland dessa tillfångatagna barn fanns även hennes son Zayd ibn Haritha.

Zayd var då åtta år gammal. Rövargruppen tog honom till ʿUkaz-marknaden för att sälja honom. En Quraysh-ledare vid namn Hakim ibn Hizam ibn Khuwaylid köpte honom för fyrahundra dirham. Han köpte även några andra slavar tillsammans med honom och återvände till Mecka.

När Hakim ibn Hizams faster Khadija bint Khuwaylid hörde att han hade återvänt, kom hon för att träffa honom. Han sade till sin faster: ”Faster, jag har köpt ganska många slavar från ʿUkaz. Välj den av dem som du tycker bäst om. Jag skänker honom till dig som gåva.”

Efter att noggrant ha granskat slavarnas ansikten valde Khadīja Zayd ibn Ḥāritha. Hon hade nämligen sett spår av skarpsinne och intelligens i Zayds ansikte. Hon tog honom med sig hem.

Några dagar efter denna händelse gifte sig Khadīja med Muḥammad ibn ʿAbdullāh. Hon ville ge sin make en gåva. Hon kunde inte finna något vackrare än sin älskade slav Zayd ibn Ḥāritha. Denne slav överlämnade hon till sin make.

Denne lycklige unge slav började växa upp under Muḥammad ibn ʿAbullāhs vård. Genom att få åtnjuta hans ädla sällskap fick han möjlighet att iaktta den bästa karaktärens skönhet. Under tiden hade hans kärleksfulla mor blivit förtvivlad av sorgen efter sin son. Hennes tårar torkade aldrig. Hon hade förlorat nattens sömn. Hennes största sorg var att hon inte visste om hennes son levde eller hade dödats av rövare. Därför blev hon mycket förtvivlad. Hans far, Ḥāritha, fortsatte att söka efter sin försvunne son på alla tänkbara platser. Han frågade varje människa, bekant såväl som obekant, om någon visste var hans son fanns. Han var en framstående poet i dåtidens Arabien. I många dikter som han komponerade vid denna tid blev smärtan över att ha förlorat sin son levande. I en sådan dikt säger han:

Jag gråter över Zayd och vet inte vad som har hänt honom,

Lever han?

Då finns det hopp om att han återvänder, eller har han dött

Vid Allahs ed! Jag vet inte, men ändå fortsätter jag att fråga.

Har du blivit bortrövad av människor från låglandet eller från bergstrakterna?

När solen går upp påminner den mig om honom, och när

den går ner påminner den mig på nytt om honom.

Jag ska färdas från land till land och söka efter dig,

drivande kamelerna framför mig; jag ska aldrig bli trött,

och inte heller mina riddjur. Må mitt liv bestå eller döden komma.

Varje människa är ju dödlig – hur mycket hon än må jaga efter sina förhoppningar.

Under denna hajj-säsong kom några män ur Zayds stam till Mecka för att utföra hajj. När de gjorde tawaf runt Kaba mötte de Zayd. De kände igen varandra och utbytte hälsningar. Efter att ha utfört hajj återvände männen hem och berättade för Zayds far, Haritha, var hans försvunne son befann sig.

När Haritha hade fått veta var hans son befann sig förberedde han sig för resan. Han lastade också lösenbeloppet för Zayd, hans hjärtas käraste och hans ögonsten, på sitt riddjur. Harithas bror Ka’b följde med honom. Efter att utan uppehåll ha färdats längs vägen till Mecka nådde de fram till Muhammad ibn Abdullah och sade:

”O ni ättlingar till ʿAbd al-Muttalib! Ni är grannar till Allahs hus, hjälpare åt de behövande, ni ger de hungriga mat och erbjuder den som söker skydd en tillflykt. Vi har kommit angående den pojke som finns hos er. Vi har också tagit med hans lösen. Visa oss godhet och fastställ hans lösen efter eget önskemål.”

Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vilken pojke talar ni om?”

– Er slav Zayd ibn Haritha.

– Vill ni att jag ger er något bättre än lösenbeloppet?

– Vad är det?

– Jag kallar honom inför er. Låt honom själv fritt välja om han vill stanna hos mig eller följa med er. Om han vill följa med er får ni ta honom utan lösen. Och om han vill stanna hos mig finns det inget jag kan göra åt det.

De instämde och sade: ”Ni har talat mycket rättvist.”

Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade på Zayd och frågade: ”Vilka är dessa två personer?”

Han sade: ”Detta är min far, Haritha ibn Shurahbil. Och detta är min farbror Ka’b.”

Han sade: ”Om du vill kan du följa med dem, och om du vill kan du stanna hos mig.”

Utan minsta tvekan svarade han genast: ”Jag stannar hos dig.”

Hans far sade: ”Må olycka drabba dig! Du övergav dina föräldrar och valde slaveriet?”

Han sade: ”Jag har sett något hos denne man som gör att jag aldrig kan lämna honom.”

Efter detta beslut tog Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Zayd i handen och förde honom till Kaba. Där ställde han sig bredvid den svarta stenen och förklarade inför de närvarande qurayshierna: ”O Qurayshs folk! Vittna om att Zayd från och med i dag är min son. Han ska vara min arvinge, och jag ska vara hans arvinge.”

Vid denna förklaring blev Zayds far och farbror mycket glada. De lämnade honom hos Muhammad ibn Abdullah och återvände med lugna hjärtan till sitt land. Från den dagen blev Zayd ibn Haritha Zayd ibn Muhammad. Alla tilltalade honom som Muhammads son. Till slut uppenbarade Allah den Upphöjde i sura al-Ahzab versen ”Kalla dem vid deras fäders namn” och avskaffade seden att adoptera fosterbarn. Därefter blev han åter känd som Zayd ibn Haritha.

När Zayd valde Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framför sina egna föräldrar visste han inte vilken stor seger han hade vunnit. Han visste inte att den herre som han hade valt framför sin familj och sin stam var Sayyid al-Awwalin wal-Akhirin och Allahs Sändebud, sänt till hela skapelsen. Inte heller föll det honom för ett enda ögonblick in att en stat en dag skulle upprättas i denna värld, fylld av välfärd och rättvisa från öster till väster, och att just han skulle bli grundaren av denna välfärdsstat. Nej, inget av detta kom då in i Zayds tankar eller föreställningar. Allt är Allahs nåd. Han skänker rikligt åt vem Han vill.

Bara några år efter denna händelse fick Muhammad ﷺ profetskapet. Zayd var den förste bland de manliga slavarna att tro. Senare blev han Allahs Sändares ﷺ betrodde förtrogne, befälhavare över hans arméer och tillfällig föreståndare för Medina i hans frånvaro.

Precis som Zayd valde Sändaren ﷺ framför sina föräldrar, älskade Sändaren ﷺ honom djupt och införlivade honom med sina egna barn och sin familj. När Zayd var borta blev han orolig, och när han återvände blev han överlycklig; han tog emot honom med en sådan glädje som man aldrig såg när han träffade någon annan. Aisha berättade hur Allahs Sändare ﷺ tog emot Zayd när han återvände till Medina efter en expedition.

Hon sade:

”Zayd ibn Haritha återvände till Medina. Allahs Sändare ﷺ befann sig då i mitt rum. Han knackade på dörren. Sändaren ﷺ reste sig, nästan naken. På hans kropp fanns inget annat än ett tygstycke som täckte området från naveln till knäna. I detta tillstånd skyndade han mot dörren medan han höll upp tyget. Han omfamnade honom och kysste honom. Vid Allahs ed, varken före eller efter detta såg jag någonsin Allahs Sändare ﷺ så naken.”

Berättelsen om Allahs Sändares ﷺ djupa kärlek till Zayd spred sig bland muslimerna. Därför kallade folk honom ”Zayd al-Hubb”, och han fick hederstiteln ”Hibb Rasulillah”, det vill säga Allahs Sändares ﷺ älskade.

När Hamza antog islam upprättade Allahs Sändare ﷺ ett broderskap mellan honom och Zayd. Ett djupt band uppstod mellan dem. När Hamza någon gång reste brukade han till och med utse sin trosbroder Zayd till sitt ombud.

Allahs Sändare ﷺ hade en slavinna som hette ”Umm Ayman”. En dag sade han till sina följeslagare: ”Om någon vill gifta sig med en kvinna från paradiset, låt honom gifta sig med Umm Ayman.” Zayd gifte sig med henne för att glädja Allahs Sändare ﷺ. Det var med henne som den berömde fältherren Usama ibn Zayd föddes i Mecka.

Efter hijran från Mecka till Medina blev han gäst hos Kulthum ibn Hidm. Ett broderskap upprättades mellan honom och Usayd ibn Hudayr. Fram till dess hade han bott tillsammans med profetens familj som en av dess medlemmar. Efter ankomsten hit fick han ett separat hus, och han gifte sig med Allahs Sändares ﷺ kusin på fädernet, Zaynab bint Jahsh. Eftersom det äktenskapliga samlivet med Zaynab inte kom till stånd skilde han sig från henne. Därefter gifte Allahs Sändare ﷺ sig med Zaynab på Allahs befallning.

Hazrat Zayd var en av den tidens främsta bågskyttar i Arabien. Han deltog i alla expeditioner från Badr till Mu’ta. Det enda undantaget var expeditionen till Marra Yasiya, som han inte kunde delta i. Under detta fälttåg utsåg Guds Sändebud (frid vare med honom) honom till sin ställföreträdare i Medina.

Under det åttonde hijriåret inträffade en tragisk händelse. Det året sände Guds Sändebud (frid vare med honom) al-Harith ibn Umayr al-Azdi med ett brev innehållande Islams budskap till Basras härskare. När al-Harith nådde platsen Mu’ta vid Jordaniens östra gräns stoppades han och tillfångatogs av Shurahbil ibn ‘Amr, en ståthållare under den ghassanidiske kejsaren. Därefter dödade han honom. Guds Sändebud (frid vare med honom) tog saken på största allvar, eftersom inget sändebud tidigare hade dödats på detta sätt. Guds Sändebud (frid vare med honom) förberedde en armé på tre tusen soldater för expeditionen till Mu’ta och gav Hazrat Zayd ibn Haritha befälet. Strax före avfärden sade Guds Sändebud (frid vare med honom): ”Om Zayd blir martyr ska den näste befälhavaren för truppen vara Ja’far ibn Abi Talib. Om Ja’far blir martyr ska befälet gå till Abdullah ibn Rawaha. Om även han blir martyr ska de själva välja en befälhavare bland sig.”

Armén marscherade från Medina under Zayds befäl och nådde Mayan, vid Jordaniens östra gräns. Den romerske kejsaren Herakleios ryckte fram med en väldig armé på hundra tusen soldater för att göra motstånd på ghassanidernas sida. Ytterligare hundra tusen soldater från de polyteistiska araberna anslöt sig till honom. Den förenade armén tog ställning inte långt från den muslimska armén. Den muslimska armén stannade två nätter i Mayan och rådgjorde om vad som borde göras. Några sade att man borde underrätta Guds Sändebud (frid vare med honom) om fiendens styrka genom ett brev och invänta vidare instruktioner. Andra sade: ”Vi kämpar inte genom antal, styrka eller överlägsenhet. Vi kämpar genom denna religion. Gå vidare för det syfte för vilket ni har gett er av. Ni kommer att uppnå endera framgång eller martyrskap – och båda är framgångar.”

Därefter drabbade de två ojämna arméerna samman. Den romerska armén blev fullständigt häpen när den såg tre tusen soldaters mod och tapperhet mot två hundra tusen soldater. Rädsla spred sig också i deras hjärtan.

Det är sällsynt i historien att finna ett exempel på det mod med vilket Zayd ibn Haritha kämpade för att hålla Guds Sändebuds (frid vare med honom) fana högt. Hans kropp genomborrades av otaliga pilar och spjut. Till slut föll han på slagfältet. Därefter tog Ja’far ibn Abi Talib och Abdullah ibn Rawaha, den ene efter den andre, upp fanan och dog som martyrer med stort mod. Sedan valde den muslimska armén enhälligt Khalid ibn al-Walid till befälhavare. Han var ny muslim. Under hans ledning räddades den muslimska armén från ett oundvikligt nederlag och förintelse. Således dog Hazrat Zayd som martyr under det nionde hijriåret, vid femtiofyra eller femtiofem års ålder.

När det sorgliga budskapet från Mu’ta nådde Guds Sändebud (frid vare med honom) blev han så djupt bedrövad att man aldrig hade sett honom så överväldigad av sorg tidigare. Han gick till de martyrdömda befälhavarnas hem för att framföra sitt deltagande till deras familjer. När han kom till Zayds hem omfamnade hans lilla dotter Guds Sändebud medan hon grät, och Guds Sändebud brast ut i högljudd gråt. När Sa’d ibn Ubada såg honom i detta tillstånd utropade han: ”O Guds Sändebud, vad är detta?”

Han sade: ”Detta är ett uttryck för kärlek.”

När Guds Sändebud (frid vare med honom) återvände från avskedshajj skickade han Zayds unge son Usama med en armé för att hämnas mordet på hans far. Många tyckte inte om att en så ung person hade fått befälet. När Guds Sändebud (frid vare med honom) fick höra detta sade han: ”Tidigare kritiserade ni hans fars ledarskap. Nu kan ni inte vara nöjda med hans sons ledarskap. Vid Allah, Zayd var värdig att vara ledare och han var den som stod mig kärast. Därefter var hans son Usama den som stod mig kärast.” Usama var en värdig son till sin far. Efter att ha tagit en rättmätig hämnd för mordet på sin far återvände han till Medina.

Hängivenhet till Allahs sändebud (ﷺ), kärlek till honom, lydnad och strävan efter hans välbehag var det enda mål som Hazrat Zayid hade i livet. Detta framgår av flera händelser i hans liv. Hazrat Umm Ayman (r.a.) var en äldre, nästan ålderstigen kvinna utan yttre skönhet. Enbart för att glädja Allahs sändebud (ﷺ) gifte sig Hazrat Zayid (r.a.) med henne. När hans äktenskap med Hazrat Zaynab (r.a.) upplöstes, framförde han själv återigen Allahs sändebuds (ﷺ) frieriförslag till Zaynab (r.a.). Det gjorde han endast därför att Allahs sändebud (ﷺ) hade uttryckt sin önskan att gifta sig med henne. Av respekt för Hazrat Zaynab (r.a.) såg han därför inte upp mot henne; vänd åt andra hållet framförde han endast förslaget. (Muslim)

När Hazrat Aisha (r.a.) såg Allahs sändebuds (ﷺ) gränslösa kärlek till Hazrat Zayid och hans barn brukade hon säga: ”Om Zayid hade varit vid liv, skulle Allahs sändebud (ﷺ) kanske ha utsett honom till sin efterträdare efter sin död.”

Abdullah ibn Abbas ((r.a.))

Hans namn var Abdullah och hans kunya var Abu al-Abbas. Hans far var Abbas och hans mor var Umm al-Fadl Lubaba. Han tillhörde Qurayshs hashemitiska gren. Han var Allahs sändebuds (ﷺ) kusin på fädernet, och de troendes moder Hazrat Maymunah (r.a.) var hans moster.

Den ädle följeslagaren Hazrat Abdullah ibn Abbas (r.a.) var på många sätt en person med ära och värdighet. Genom blodsband var han Allahs sändebuds (ﷺ) kusin på fädernet. På grund av sin djupa lärdom och omfattande kunskap fick han av den arabiska nationen, ja av Muhammads ummah, titeln ”Habr wa Bahr” (den fromme lärde och havet). Han var ett levande exempel på gudsfruktan och fromhet. Det har sagts om honom att han fastade på dagen, ägnade sig åt dyrkan på natten och under nattens sista vakt bad om ånger och förlåtelse. Av fruktan för Allah grät han så mycket att tårarna hade skapat två fåror på hans kinder.

Detta är den Abdullah ibn Abbas som kallades Muhammads ummahs rabbani (en lärd som känner Allah). Han var den kunnigaste om Allahs bok, den heliga Koranen, den mest insiktsfulle i dess tolkning och innebörd samt den främste i att förstå dess hemligheter.

Han föddes i Mecka, i Shi’b Abi Talib, tre år före Allahs sändebuds (ﷺ) hijra från Mecka till Medina. Quraysh hade bojkottat hans stam, Banu Hashim, och därför levde de då i Shi’b Abi Talib. När Allahs sändebud (ﷺ) avled var han endast en trettonårig pojke. Trots detta bevarade han minnet av ettusen sexhundrasextio av Allahs sändebuds (ﷺ) uttalanden eller hadither och gjorde därigenom den muslimska nationen en stor tjänst, Sahih al- Bukhari och Sahih Muslim varav många har återgetts. Hazrat Abdullahs far, Hazrat Abbas, antog enligt uppgift islam under det åttonde hijriåret, kort före erövringen av Mecka. Enligt Ibn Sa’ds berättelse var Umm al-Fadl den första bland kvinnorna att tro efter de troendes moder Hazrat Khadijah. Därför växte Hazrat Abdullah upp i en miljö präglad av tawhid från födseln och framträdde, när hans förstånd hade mognat, som en muslim med en stark tro.

Hans mor, den framstående kvinnliga följeslagaren Umm al-Fadl Lubaba bint al-Harith al-Hilaliyya, bar honom till Allahs sändebud (ﷺ) efter att Abdullah hade fötts. Allahs sändebud (ﷺ) tog lite saliv från sin välsignade mun och placerade den i spädbarnet Abdullahs mun; på så sätt utförde han tahnik för honom. Därmed kom Allahs sändebuds (ﷺ) rena och välsignelsebringande saliv in i hans mage innan något världsligt hade kommit in där. Och tillsammans med den trädde gudsfruktan och visdom in.

Hans far, Hazrat al-Abbas, gjorde hijra till Medina med hela sin familj under det åttonde hijriåret, en kort tid före erövringen av Mecka. Abdullah var då högst elva år gammal. Ändå tillbringade han redan då större delen av sin tid i Allahs Sändebuds (s.a.) sällskap. En gång kom han hem och berättade: ”Jag såg en person hos Allahs Sändebud (s.a.) som jag inte kände igen.” När Hazrat al-Abbas berättade detta för Allahs Sändebud (s.a.) kallade Profeten (s.a.) till sig Abdullah, satte honom i sitt knä, strök honom över huvudet och bad: ”O Allah, välsigna honom och låt islams ljus spridas genom honom.”

Från sju års ålder ägnade han sig åt Allahs Sändebuds (s.a.) tjänst och omsorg. När det behövdes vatten för wudu ordnade han fram det; när Profeten (s.a.) ställde sig till bön stod han bakom honom och följde honom i bönen; och när Profeten (s.a.) gav sig av på resa red han bakom honom på hans riddjur och blev hans resesällskap. På så sätt följde han honom som en skugga och bar alltid inom sig ett vaket samvete, ett klart intellekt och ett minne starkare än alla den moderna tidens inspelningsapparater.

Även om Hazrat Abdullah av naturen var lugn, klok och skarpsinnig, inföll den period i hans liv då han fick möjlighet att umgås med Allahs Sändebud (s.a.) huvudsakligen under den tid i människans liv då man ägnar sig åt lekar. Han har återberättat: ”Jag brukade leka med de andra pojkarna i gränderna och på gatorna. En dag såg jag Allahs Sändebud (s.a.) komma bakifrån. Jag skyndade mig att gömma mig bakom dörren till ett hus. Men han fick tag i mig. Han lade handen på mitt huvud och sade: ’Gå och kalla på Muawiya.’ Muawiya var Allahs Sändebuds (s.a.) skrivare eller sekreterare. Jag sprang till honom och sade: ’Kom, Allahs Sändebud (s.a.) kallar på dig.’”

De troendes moder, Hazrat Maymuna (r.a.), var Hazrat Abdullahs moster och tillbringade därför oftast sin tid hos honom. Ofta sov han också i hennes rum om natten. Tack vare denna nära relation välsignades han med ett mycket nära umgänge med Allahs Sändebud (s.a.). Han fick även möjlighet att förrätta tahajjudbönen tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.) om natten och att räcka fram vattnet för hans wudu. En gång, när han i Hazrat Maymunas rum ställde sig på Allahs Sändebuds (s.a.) vänstra sida inför tahajjudbönen, tog hon Abdullah i huvudet och placerade honom på den högra sidan.

Hazrat Abdullah ibn Abbas har berättat följande om en händelse i sitt liv: En dag uttryckte Allahs Sändebud (s.a.) sin önskan att göra wudu. Jag ordnade snabbt fram vatten åt honom. Han blev mycket glad över det jag gjorde. När han ställde sig till bön gjorde han tecken åt mig att ställa mig bredvid honom. Men jag ställde mig bakom honom. Efter bönen vände han sig mot mig och frågade: ’Vad hindrade dig från att ställa dig bredvid mig, Abdullah?’ Jag svarade: ’O Allahs Sändebud, i mina ögon är du högt vördad och så ärofull att jag inte ansåg mig värdig att stå jämsides med dig.’ Genast lyfte han båda händerna mot himlen och bad: ’Allahumma atihil hikmah’ – ’O Allah, skänk honom hikmah, det vill säga visdom eller vetenskap.’ En annan gång, när jag om natten räckte fram vattnet för Allahs Sändebuds (s.a.) wudu, bad han för Abdullah: ’Allahumma faqqihhu fid-din wa allimhut-ta’wil’ – ’O Allah, gör honom till en lärd i religionen och lär honom ta’wil, det vill säga tolkningsmetoden.’

Allah den Allsmäktige besvarade sin älskade Profets bön och skänkte den hashemitiske pojken så mycket kunskap att han blev föremål för avund även för de största lärda. Historie- och biografiverken återger många märkliga berättelser om hans omfattande kunskap och skarpa intelligens.

När Allahs Sändebud (s.a.) gick bort var Abdullah endast tretton år gammal. Två och ett kvarts år senare avled den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr. Under den andre kalifen Hazrat Umars kalifat trädde han in i ungdomsåren. Kalifen Umar (r.a.) höll honom under sin omsorg och tillsyn och lät honom sitta tillsammans med de stora sahaberna vid viktiga rådsmöten. Han fick även tillåtelse att sitta tillsammans med Badr-sahaberna. Hadithlärden Ibn Abd al-Barr säger: ’Umar älskade Ibn Abbas och höll honom nära sig.’

Under den tredje kalifen Hazrat Uthmans (r.a.) tid, år 27 enligt hijrikalendern, genomfördes en expedition till Afrika under ledning av Abdullah ibn Abi Sarh, ståthållaren i Egypten. Hazrat Abdullah deltog i expeditionen med en armé från Medina och samtalade som muslimernas sändebud med Afrikas kung Jarjir. När kungen såg hans skarpa intellekt och intelligens sade han: ’Jag antar att du är en av arabernas stora lärda.’

När den ädle Uthman (må Allah vara nöjd med honom) under hijriåret 35 hölls inspärrad i sitt hem av rebellerna utsåg han Abdullah till sin ställföreträdare som amir al-hajj och skickade honom till Mecka. Det årets hajj genomfördes under hans ledning. När han återvände till Medina efter hajj var Medina i uppror. Kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hade lidit martyrdöden genom rebellernas händer, och Medina stod under rebellernas kontroll. De pressade den ädle Ali att ta på sig kalifatets ansvar. Den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom) diskuterade saken med Abdullah. Efter en detaljerad analys av situationen rådde Abdullah Ali (må Allah vara nöjd med honom) att inte ta på sig ansvaret. De omständigheter som den ädle Ali förutsåg skulle uppstå om han tog på sig ansvaret, blev senare alla verklighet.

Under Kamelslaget ansvarade den ädle Abdullah för ledningen av Hijaz-armén på den ädle Alis sida. Ali utsåg honom till ståthållare i Basra. Från Basra deltog han med en armé på Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida i slaget vid Siffin. Det bör nämnas att detta slag utkämpades mellan den ädle Ali och den ädle Muawiya (må Allah vara nöjd med dem båda). Enligt beslutet i Siffin ville den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom) utse den ädle Abdullah till skiljedomare på sin sida, men på grund av de andras invändningar kunde hans önskan inte förverkligas.

När några av Alis (må Allah vara nöjd med honom) följeslagare lämnade honom under konflikten och striderna mellan den ädle Ali och den ädle Muawiya (må Allah vara nöjd med dem båda), sade Abdullah ibn Abbas till Ali: ”De troendes befälhavare, tillåt mig att gå till dem och tala med dem en stund.” Han sade: ”Jag befarar att de kan gå till överdrift mot dig.” Abdullah sade: ”Om Allah vill kommer inget sådant att ske.”

När Abdullah gick till dem insåg han att han aldrig tidigare hade sett något folk som var så fullständigt hängivet åt dyrkan som de. De sade: ”Ibn Abbas, varmt välkommen! Men varför har du kommit?” Han sade: ”För att diskutera något med er.” Några av dem sade: ”Det finns ingen anledning att diskutera med honom.” Men några andra sade: ”Nåväl, tala; vi lyssnar på vad du har att säga.” Han sade: ”Varför intar ni en så extrem hållning gentemot Ali, som är Allahs Sändebuds kusin, hans svärson och den förste som trodde på honom?” De sade: ”Vi vill utkräva ersättning av honom för tre handlingar.” Han sade: ”Vilka är dessa tre handlingar?” De svarade:

1. Genom att utse Abu Musa al-Ashari och Amr ibn al-As till skiljedomare på slagfältet vid Siffin gjorde han människor till domare i fråga om Allahs religion.

2. Han stred mot Aisha och Muawiya, men tog varken deras egendom som krigsbyte eller deras krigsfångar som slavar.

3. Trots att muslimerna svor trohetseden till honom och erkände honom som befälhavare avstod han från titeln ”de troendes befälhavare”.

Som svar sade Ibn Abbas:

”Om jag kan lägga fram något ur Allahs bok och Profetens hadith inför er som ni inte kan förneka, kommer ni då att överge den tro ni håller fast vid?” När de svarade jakande sade han:

”Ni anklagar honom för att ha begått ett brott genom att låta människor döma i en fråga som rör religionen. Men Allah den Upphöjde säger:

”Troende! Jaga inte medan ni befinner er i ihrām. Om någon av er avsiktligt dödar något villebråd, ska två rättfärdiga personer bland er döma att ett motsvarande boskapsdjur ska föras som offer till Kaba.” (al-–Māʾida: 95)

”Jag svär vid Allah: Är det inte mer rimligt att utse människor till domare för att skydda människors blod och liv samt lösa deras inbördes tvister, än att utse domare beträffande en dödad kanin värd fyra dirham?”

De sade: ”Ja, det är mer rimligt att utse domare för att skydda människors blod och lösa deras inbördes tvister.” Ibn Abbas sade: ”Har vi då nått en överenskommelse i denna fråga?” De sade: ”Ja.”

Ibn Abbas sade: ”Ni säger att Ali stred mot Aisha och Muawiya, men att han inte tog dem till fånga och gjorde dem till slavinnor och slavar. Vill ni att er mor Aisha skulle göras till slavinna och behandlas på samma sätt som andra slavinnor? Om ni svarar ja blir ni kafirer. (För i sharia är det tillåtet att behandla en slavinna som en hustru .”।)’

Och om ni säger: ”Aisha är inte vår mor”, blir ni också kafirer. Allah säger nämligen:

”Profeten är mer kärleksfull mot de troende än de själva, och hans hustrur är deras mödrar.” ((Sura al-–Ahzab: 36))

”Välj nu ett av dessa två svar.” Därefter sade han: ”Har vi då kommit fram till ett beslut även i denna fråga?” De svarade: ”Ja.”

Till sist sade han: ”Ni har anklagat Ali för att ha avstått från titeln ’de troendes befälhavare’. Men när avtalet mellan Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och Mekkas polyteister slöts under vapenvilan i Hudaybiyya, och orden ’Muhammad, Allahs Sändebud’ skulle skrivas, sade Quraysh: ’Om vi verkligen trodde att du var Allahs Sändebud, skulle vi inte ha hindrat dig från att nå den ädla Kaba eller ha stridit mot dig. Skriv i stället orden ’Muhammad ibn Abdallah’ i stället för denna formulering.’ Den dagen gick Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, med på deras krav och sade: ’Vid Allah, jag är helt viss om att jag är Allahs Sändebud, oavsett hur mycket ni förnekar det.’ Ali avstod från titeln ’de troendes befälhavare’ av exakt samma anledning. Om Muawiya hade erkänt honom som ’de troendes befälhavare’, skulle det ju inte ha funnits någon tvist alls.” Efter detta sade han: ”Har vi då kommit fram till ett beslut även i denna fråga?” De svarade: ”Ja.”

De som hade lämnat Hazrat Alis sida blev tillfredsställda av Abdullah ibn Abbas lärorika samtal med dem och godtog villigt hans kraftfulla argument. Efter detta möte återvände tjugotusen män till Alis sida, medan de återstående fyratusen höll fast vid sitt förhastade beslut att vara Alis fiender.

Det krig som Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, utkämpade mot de extremistiska kharijiterna ägde rum på en plats som kallades Nahrawan. Abdullah anslöt sig till detta krig från Basra med sju tusen soldater. Hazrat Ali utnämnde dessutom Abdullah till wali över hela Iran, som hade erövrats tillsammans med Basra. Han utrotade kharijiternas uppror i Iran.

Enligt en berättelse avgick Hazrat Abdullah från sitt ämbete som guvernör i Basra under Alis kalifat och begav sig till Mekka. Som skäl anges att en meningsskiljaktighet hade uppstått mellan honom och Basras domare, Abu al-Aswad al-Du’ali, vilket fick honom att avgå. Enligt en annan berättelse fortsatte han att tjänstgöra som wali i Basra ända till slutet av Hazrat Alis kalifat. I början av Hazrat Muawiyas kalifat begav han sig till Mekka och levde där tillbakadraget.

När Hazrat Imam Husayn, efter en inbjudan från Kufas invånare, begav sig från Medina till Kufa via Mekka, försökte Hazrat Abdullah avråda honom genom att påminna honom om Kufabornas förräderi. Hazrat Abdullah blev djupt chockad när Imam Husayn av Karbala martyrdödades tillsammans med hela sin familj. Trots att Hazrat Abdullah befann sig i Mekka vägrade han att avlägga bay’a till Hazrat Abdullah ibn al-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom. Han ansåg dock att denne hade rätt till kalifatet. Bukhari Sharifs hadith gör detta tydligt. Därför blev hans vistelse i Mekka något svår. Han flyttade till Taif. Mot slutet av sitt liv blev han sjuk och drog sitt sista andetag just i Taif.

Hazrat Abdullah ibn Abbas ägnade outtröttlig strävan och möda åt att förvärva kunskap. För detta ändamål använde han alla möjliga vägar och metoder. Under Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, livstid tog han två kupade händer fulla från hans överflödande källa, och efter hans bortgång fortsatte han att stilla sin kunskapstörst hos framstående sahabah. Hur ödmjuk och uthållig han var i sitt sökande efter kunskap kan man förstå av en av hans egna berättelser. Han sade:

”Så snart jag fick veta att någon följeslagare hade bevarat en hadith av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), begav jag mig till dörren till hans hus. När tiden för middagsvilan inföll bredde jag ut min mantel framför hans dörr och lade mig ner. Vinden virvlade upp damm, som kanske blandade sig med mina kläder och min kropp. Ändå gav han mig tillstånd att komma in så snart jag bad om tillstånd att träffa honom. Jag gjorde detta enbart för att ställa frågor till honom. När han kom ut ur huset och såg mig i detta tillstånd sade han: ’Allahs Sändebuds kusin, vad har fört dig hit? Varför underrättade du mig inte? Jag skulle själv ha kommit till dig.’ Jag svarade: ’Det är jag som bör komma till dig, för kunskap är något man går till för att ta emot, inte något man går till för att lämna över.’ Därefter frågade jag honom om hadithen.”

I sitt sökande efter kunskap var Ibn Abbas ödmjuk. Han visade också de lärda den respekt de förtjänade. En särskilt anmärkningsvärd händelse i detta sammanhang är följande. En dag skulle Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom), uppenbarelsens skrivare och ledaren bland Medinas lärda inom rättskipning, fiqh, koranrecitation och faraid, bestiga sitt riddjur. Då kom den hashemitiske unge mannen Abdullah ibn Abbas fram och ställde sig framför honom på samma sätt som en slav står inför sin herre. Han tog tag i riddjurets tyglar och sadel och hjälpte Zayd att stiga upp. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade till honom: ’Allahs Sändebuds kusin, vad gör du? Släpp det.’ Ibn Abbas svarade: ’Vi har befallts att visa våra lärda och kunniga män sådan respekt.’ Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Räck fram en av dina händer.’ När han räckte fram en hand böjde sig Zayd ner och kysste den. Sedan sade han: ’Vi har också befallts att visa profetfamiljens medlemmar sådan respekt.’

Tidens stora lärda och tänkare förundrades djupt när de såg den ädle Ibn Abbas vana, koncentration och arbetsmetod i sitt sökande efter kunskap. Masruq ibn al-Ajda, en av de främsta tabi‘un, sade: ”När jag såg Ibn Abbas sade jag: ’Den vackraste av människor.’ När han talade sade jag: ’Den mest vältalige.’ Och när han förde ett samtal sade jag: ’Den lärdaste av människor.’”

När han hade uppnått en viss tillfredsställelse i sitt kunskapssökande tog han på sig uppgiften att undervisa människor. Från och med då förvandlades hans hus till ett islamiskt universitet. Att kalla hans hus ett universitet i den betydelse vi i dag lägger i ordet är inte någon överdrift. Skillnaden mellan ett modernt universitet och Ibn Abbas universitet är dock att det moderna universitetet har många lärare, medan det där fanns en enda lärare: Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom.

En följeslagare till Ibn Abbas berättar: ’Jag såg en sådan samling hos Ibn Abbas att den var något som hela Quraysh-stammen kunde vara mycket stolt över. Jag såg att vägen framför hans hus var fylld av människor. Jag gick fram till honom och berättade om den väldiga folkträngseln vid husets dörr. Han lät hämta vatten för tvagning, utförde tvagningen och satte sig sedan ner. Därefter sade han: ”Gå ut och säg till dem som väntar att de som vill fråga om Koranen och koranrecitationen ska komma in.” Jag gick ut och sade detta till dem. Därefter trängde så många människor in att både rummet och faktiskt hela huset fylldes. Han besvarade allt de ville veta. Sedan sade han: ”Lämna plats åt era bröder som väntar.” De gick därifrån.’

Därefter sade han till mig: ’Gå ut och säg att de som vill veta mer om Koranens tafsir och ta’wil ska komma in.’ Jag gick ut och sade detta till dem. Sedan fylldes huset av människor. Han besvarade alla deras frågor och informerade dem dessutom om mycket annat. Därefter sade han: ’Lämna plats åt era bröder som väntar.’ De gick ut.

Återigen sade han till mig: ’Gå ut och släpp in dem som vill veta mer om halal, haram och fiqh.’ Jag gick ut och skickade in dem. Även denna grupp var så stor att huset fylldes helt. När han hade besvarat alla deras frågor bad han dem lämna plats åt de följande. De gick därifrån.

Han skickade åter ut mig och bad mig kalla in dem som ville veta mer om faraid och därmed sammanhängande rättsfrågor. Även denna gång fylldes huset. När han på ett tillfredsställande sätt hade besvarat alla deras frågor bad han dem lämna plats åt de följande. De gick därifrån. Sedan skickade han åter ut mig och sade: ’Skicka in dem som vill veta mer om det arabiska språket, poesin och arabernas märkliga litteratur.’ Jag skickade in dem. Än en gång fylldes huset. Han besvarade alla deras frågor, tillfredsställde dem och lät dem sedan gå. Berättaren kommenterar: ’En enda sådan samling räcker som hela Quraysh-stammens ära och stolthet.’

Det var på grund av denna stora tillströmning som Ibn Abbas senare avsatte en dag i veckan för varje ämne. Han höll separata undervisningssammankomster om fiqh, maghazi, poesi, de gamla arabernas historia och andra ämnen. Oavsett hur lärd den som närvarade vid dessa sammankomster var, återvände han därifrån tillfredsställd.

Tack vare sin gränslösa kunskap och tankeförmåga fick den ärevördige Ibn Abbas, trots sin unga ålder, äran att bli medlem av shurarådet under de rättledda kalifernas kalifat. När den ärevördige Umar stod inför ett svårt problem kallade han till sig de äldre och lärda sahaba. Samtidigt lät han även kalla Abdullah ibn Abbas. När han infann sig visade den ärevördige Umar honom stor respekt och sade: ”Vi står inför en svår prövning. Du och de andra som liknar dig ska finna en lösning.”

En gång gav den ärevördige Umar Abdullah ibn Abbas något större uppmärksamhet och företräde än de andra under en sammankomst med äldre och till åren komna sahaba. Abdullah var då en ung man. För detta utsattes Umar för kritik från de äldre sahaba. Några sade: ”Vi har ju också söner och barnbarn i hans ålder; även vi kan ta med dem.” Då prövade den ärevördige Umar Abdullah genom att be honom förklara en vers ur Koranen. Han klarade provet. Då sade Umar: ”Abdullah är sannerligen en ungdom med de klokas förstånd. Han har en frågande tunga och ett vaket hjärta.”

Hisham ibn Urwa frågade sin far Urwa om djupet i Ibn Abbas kunskap och om hans ställning. Han svarade: ”Jag har aldrig sett någon så lärd som Ibn Abbas.”

Amr ibn Habashi berättar: ”Jag frågade Ibn Umar om en vers. Han sade: ’Gå till Ibn Abbas och fråga även honom. Av de återstående personer som har kunskap om allt som uppenbarades för Muhammad är han den mest lärde.’”

Grunden till hans enastående lärdom i tafsir och andra islamiska ämnen var för det första att han fick möjlighet att vistas hos och tjäna den ädle Allahs Sändebud. För det andra var det Allahs Sändebuds åkallan för honom. För det tredje var det hans gränslösa intresse för att förvärva kunskap samt hans outtröttliga ansträngningar och strävan.

När Zayd ibn Thabit avled sade den ärevördige Abu Huraira: ”Den lärde i denna ummah har gått bort, och jag hoppas att Allah den Upphöjde ska låta Abdullah ibn Abbas efterträda honom.”

Den ärevördige Ibn Abbas var, samtidigt som han undervisade framstående studenter och personer, även mån om vanligt folk. Ibland brukade han genom särskilda sammankomster ge allmänheten religiösa förmaningar och råd.

Ibn Abbas var inte en sådan person som uppmanade andra att göra det han själv inte gjorde. Han fastade på dagen och ägnade sig åt tillbedjan på natten. Abdullah ibn Mulayka berättar: ”En gång reste jag tillsammans med Ibn Abbas från Mecka till Medina. Varje gång vi slog upp våra tält någonstans för att vila, tillbringade han en del av natten stående i bön. Under tiden låg de andra reskamraterna medvetslösa i djup sömn på grund av trötthet och utmattning. En natt hörde jag honom recitera följande med fullständig koncentration:

وَجَاءَتْ سَكْرَةُ الْمَوْتِ بِالْحَقِّ ۖ ذَٰلِكَ مَا كُنتَ مِنْهُ تَحِيدُ

’Dödens vånda kommer sannerligen med sanningen. Detta är vad du försökte undfly.’ (Qāf: 19)

Han upprepade denna vers gång på gång och grät. På detta sätt tillbringade han natten ända fram till gryningen.”

Han avled år 68 efter hijra, motsvarande 686/88 e.Kr., i staden Taif. Vid sin bortgång var han sjuttioett år gammal. Muhammad ibn al-Hanafiyya ledde begravningsbönen för honom. Den väldiga moskén i Taif, som kallas ”Ibn Abbas-moskén”, bär än i dag hans minne. Bakom denna moské, åt ena sidan, finns den store följeslagarens grav. Efter att han hade begravts reciterades följande vers ur Koranen:

يَا أَيَّتُهَا النَّفْسُ الْمُطْمَئِنَّةُ – ارْجِعِي إِلَىٰ رَبِّكِ رَاضِيَةً مَّرْضِيَّةً – فَادْخُلِي فِي عِبَادِي – وَادْخُلِي جَنَّتِي –

’O du själ som funnit ro! Återvänd till din Herre, nöjd och tillfreds. Träd därefter in bland Mina tjänare och träda in i Mitt paradis.’ (al-–Fajr: 27–30)

Abdullah ibn Masud ((ra))

Guds Sändebud ﷺ sade om Abdullah ibn Masud رضي الله عنه: ”Den som vill finna glädje i att recitera Koranen korrekt, sådan som den uppenbarades, bör recitera Koranen enligt Ibn Umm Abd.”

Detta var under den tid då han ännu bara var en pojke och inte hade trätt in i ungdomsåren. Han vallade en hjord getter som tillhörde Qurayshs hövding, Uqba ibn Abu Muʿayt, i bergspassen runt Mecka. Människorna kallade honom ”Ibn Umm Abd”. Hans namn var emellertid Abdullah, hans fars namn Masud, hans kunya Abu Abd ar-Rahman och hans mors namn Umm Abd.

Pojken hörde ständigt olika berättelser om att en profet hade framträtt bland hans folk. Men på grund av sin unga ålder och eftersom han för det mesta levde långt från samhällslivet i Mecka fäste han ingen större vikt vid detta. Enligt vanan steg han varje morgon upp, gick ut med Uqbas gethjord och återvände på kvällen.

En dag fick pojken se två äldre män, vars ansikten bar prägel av värdighet, närma sig honom på avstånd. De var så utmattade och törstiga att deras läppar och strupar hade torkat ut fullständigt. När de kom nära hälsade de och sade: ”Min son! Mjölka några av dessa getter åt oss. Låt oss dricka så att vår törst släcks och våra torra strupar fuktas en smula.”

Pojken sade: ”Det kan jag inte göra. Getterna är inte mina. Jag är endast deras herde och förvaltare.” De två männen blev inte missnöjda med hans svar; i stället syntes glädje i deras ansikten. Den ene av dem sade åter: ”Ge mig då en get som ännu inte har kommit i kontakt med en bock.” Pojken pekade ut en liten get som stod alldeles i närheten. Mannen gick fram, fångade geten och började, efter att ha sagt ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”, massera dess juver med handen. Förvånad såg pojken på och tänkte: ”Kan en så liten get, som aldrig har kommit i kontakt med en bock, ge mjölk? Men så märkligt!” Inom kort svällde getens juver upp och stora mängder mjölk började rinna. Den andre mannen lyfte upp en sten med en fördjupning, höll den under spenarna och fyllde den med mjölk. Sedan drack de båda och lät även pojken dricka tillsammans med dem. Ibn Masud berättar: ”Allt jag såg verkade otroligt för mig. När vi alla hade druckit oss mätta vände den fromme mannen sig mot getens juver och sade: ’Krymp ihop.’ Och genast krympte det ihop till sin tidigare storlek. Därefter bad jag den fromme mannen: ’Lär mig de ord som ni uttalade.’ Han sade: ’Du är ju en lärd pojke.’”

Detta var den första berättelsen om Abdullah ibn Masuds möte med islam. Denna mycket fromme man var ingen annan än Guds Sändebud ﷺ själv. Hans följeslagare var Abu Bakr as-Siddiq رضي الله عنه. Vid denna tid hade de sökt skydd i Meckas avlägsna bergspass för att undkomma qurayshernas förföljelse och övergrepp. Pojken tyckte mycket om Guds Sändebud ﷺ och hans följeslagare, och de tyckte i sin tur mycket om pojkens uppförande, pålitlighet och klokhet. De såg goda och lyckobådande tecken hos honom.

En kort tid efter denna händelse antog Abdullah ibn Masud islam och ägnade sig åt att tjäna Guds Sändebud ﷺ. Guds Sändebud ﷺ utsåg honom också till sin tjänare. Från den dagen förvandlades denna lyckligt lottade pojke från getherde till tjänare åt den främste av alla skapade människor.

Abdullah ibn Masud följde sin herre som en skugga. Under resor och i hemmet, inomhus och utomhus, var han alltid vid hans sida. När Guds Sändebud ﷺ sov väckte han honom, höll upp ett förhänge när han badade, satte på honom hans skor när han skulle gå ut, tog av dem när han gick in i huset och bar hans stav och miswak. Även när han befann sig i sina privata gemak gick han till honom. Guds Sändebud ﷺ hade gett honom tillåtelse att när han ville träda in i hans rum och utan minsta tvekan eller förlägenhet få kännedom om alla hans angelägenheter. Därför kallades han ”Sahib as-Sirr”, det vill säga den som kände till alla Guds Sändebuds ﷺ hemligheter.

Abdullah ibn Masud uppfostrades i Profetens hem, följde honom och blev lik honom i uppförande, karaktär och personliga egenskaper. Därför har det sagts om honom: ”När det gäller vägledning, uppförande och karaktär var han den bäste av alla i närheten av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.”

Ibn Masud fick själv sin undervisning i Allahs Sändebuds skola, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Därför var han en av de följeslagare som bäst kunde recitera Koranen, som bäst förstod dess innebörd och betydelse och som hade störst kunskap om Allahs lagar och föreskrifter.

En gång befann sig Umar, må Allah vara nöjd med honom, på Arafats slätt. Då kom en man och sade: ”De troendes ledare! Jag har kommit från Kufa. Där såg jag en man som undervisade människor i Koranen ur sitt eget minne.” När Umar hörde detta blev han så rasande att man sällan hade sett honom så arg. Han började koka av ilska inne i kamelns howdah. Sedan frågade han: ”Må du gå under! Vem är den mannen?”

”Abdullah ibn Masud.”

När Umar hörde Ibn Masuds namn blev han som när vatten hälls över en brinnande eld. Hans vrede försvann och han återfick sitt lugn. Sedan sade han: ”Må du gå under! Vid Allah, jag vet inte om någon annan som lever är mer lämpad än han för detta. Jag ska berätta något för dig om saken.” Umar fortsatte: ”En natt satt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och talade med Abu Bakr. De samtalade om olika frågor som rörde muslimerna, och jag var också med dem. Efter en stund gick Allahs Sändebud ut, och vi gick ut tillsammans med honom. Så snart vi kom ut såg vi en man stående i bön i moskén, men vi kände inte igen honom. Allahs Sändebud stod en stund och lyssnade till hans koranrecitation. Sedan vände han sig till oss och sade: ’Den som vill glädjas åt att recitera Koranen korrekt, så som den uppenbarades, ska recitera den på samma sätt som Ibn Umm Abd.’ Därefter satte sig Abdullah ibn Masud och började åkalla Allah. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, började tyst säga till honom: ’Be, så ska du få. Be, så ska du få.’

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag tänkte för mig själv: ’Vid Allah, i morgon bitti ska jag gå till Abdullah ibn Masud och framföra de goda nyheterna om Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kommentar om hans åkallan.’” Tidigt på morgonen gick jag till honom. När jag kom fram såg jag att Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, redan hade hunnit före mig och framfört de goda nyheterna till honom. Sannerligen, varje gång jag tävlade med Abu Bakr i någon god gärning vann han alltid över mig.

Ett uttalande av honom själv visar särskilt tydligt hur kunnig han var i Allahs bok, Koranen. Han sade: ”Vid Allah, utom vilken det inte finns någon gud, har inte en enda vers i Allahs bok uppenbarats utan att jag vet var den uppenbarades och vad den uppenbarades om. Om jag får veta att det finns någon som har större kunskap om Allahs bok än jag och det är möjligt för mig att nå honom, då beger jag mig till honom.”

Det Abdullah ibn Masud sade om sig själv var inte överdrivet. Jag anser det lämpligt att återge en händelse om detta för läsarna. En gång, under en resa, mötte Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, nattetid en okänd karavan. I nattens djupa mörker kunde man inte se någon av karavanens människor. Av en tillfällighet befann sig även Abdullah ibn Masud i karavanen, men Umar visste inte det. Umar bad en man ropa till dem och fråga varifrån karavanen kom. Abdullah ibn Masud svarade från den andra karavanen:

– ”Från Amīq-dalen.”

– ”Vart är han på väg?”

– ”Till det gamla huset – till det gamla huset (det vill säga Kaba).” När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde svaret sade han: ”Sannerligen finns det en lärd man bland dem.” Han bad honom fråga igen: ”Vilken är Koranens främsta vers?”

– ”Allāhu lā ilāha illā huwa al-ḥayyul-qayyūm, lā taʾkhudhuhu sinatun wa-lā nawm – Det finns ingen gud utom Allah, den evigt levande, den som upprätthåller allt. Varken slummer eller sömn drabbar Honom.”

– ”Vilken vers uttrycker den största känslan för rättvisa och rättfärdighet?”

– ”Inna Allāha yaʾmuru bil-ʿadli wal-iḥsāni wa ītāʾi dhil-qurbā – Allah befaller rättvisa, godhet och att man ger till de närmaste släktingarna.” Sedan ställdes åter frågan:

– ”Vilken vers har den mest omfattande innebörden?”

– ”Fa-man yaʿmal mithqāla dharratin khayran yarah, wa-man yaʿmal mithqāla dharratin sharran yarah – Den som gör så mycket gott som en atoms vikt kommer att få se det, och den som gör så mycket ont som en atoms vikt kommer också att få se det.”

– ’Vilken vers är mest skräckinjagande?’

– ’Laysa bi-amāniyyikum wa-lā amāniyyi ahlil-kitābi man yaʿmal sū’an yujza bihi wa-lā yajid lahu min dūnillāhi waliyyan wa-lā nasīrā’ – ’Det kommer inte att bli enligt era önskningar och inte heller enligt Skriftfolkets önskningar. Den som gör något ont kommer att få lida dess följder. Och för honom finns ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Allah.’

’Vilken vers inger mest hopp?’

– ’Qul yā ʿibādiyalladhīna asrafū ʿalā anfusihim lā taqnaṭū mir raḥmatillāhi innallāha yaghfiru dh-dhunūba jamīʿan. Innahū huwa l-ghafūru r-raḥīm’ – ’Säg: O Mina tjänare, som har gått till överdrift mot er själva! Misströsta inte om Allahs barmhärtighet. Allah förlåter alla synder. Han är sannerligen Den ständigt förlåtande, Den barmhärtige.’

– ’Finns det möjligen någon bland er som är ʿAbdullah ibn Masʿud?’

– Ja.’

ʿAbdullah ibn Masʿud var inte bara en skicklig koranrecitatör, lärd, gudsdyrkare och asket; han var också en arbetsam och klok person samt en framstående mujāhid i svåra och farofyllda stunder. Det räcker som ära för honom att han, efter Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), var den förste muslimen på jorden som offentligt reciterade Koranen bland Quraysh.

En dag samlades Allahs sändebuds följeslagare i Mekka. De var då få till antalet och svaga. De sade till varandra: ’Vid Allah, Koranen har aldrig reciterats offentligt så att Quraysh fått höra den. Vem kan läsa upp Koranen för dem?’

Abdullah ibn Masud sade: ”Jag ska själv recitera för dem.” De andra sade: ”Vi är oroliga för din skull. Vi vill ha någon som har en klan, så att de kan hindra Quraysh om de försöker utsätta honom för någon form av övergrepp.” Ibn Masud sade: ”Ge mig tillåtelse. Allah kommer att beskydda mig.” Med dessa ord begav han sig till moskén och nådde Maqam Ibrahim strax före middagstid. Han ställde sig nära Maqam Ibrahim och började recitera Koranen högt: ”Bismillahir-Rahmanir-Rahim. Ar-Rahman, allama al-Qur’an, khalaqa al-insan, allamahu al-bayan …”

Han fortsatte att recitera. När Quraysh hörde honom blev de för ett ögonblick förundrade. Sedan frågade de varandra: ”Vad är det Ibn Umm Abd säger? Må han gå under! Han reciterar ju det som Muhammad säger.” Alla reste sig och rusade mot honom och började skoningslöst slå honom i ansiktet. Under detta fortsatte han att recitera så mycket som Allah ville. Sedan återvände han till sina följeslagare med en blodig kropp. De sade: ”Det var just detta vi fruktade.” Han sade: ”Vid Allah! Allahs fiender är nu för mig mycket obetydliga, vilket de inte var tidigare. Om ni vill kan jag göra samma sak även i morgon.” De sade: ”Nej, det räcker. Du har låtit dem höra det de avskyr.” Efter att hadhrat Abdullah ibn Masud antagit islam blev han utsatt för Qurayshs förföljelse. Tvingad därtill gjorde han hijrah till Abessinien två gånger. Till slut gjorde han hijrah till Medina för gott. I Medina blev han gäst hos den berömde ansariska sahabin hadhrat Muadh ibn Jabal. Efter att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, anlänt till Medina upprättade han ett religiöst brödraskap mellan dem och skänkte honom en bit mark intill Profetens moské som bostad.

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, i alla viktiga slag. Under slaget vid Badr dödade två unga ansarier Abu Jahl, islams hätske fiende, och lämnade honom på slagfältet. Efter slaget sade Allahs Sändebud: ”Kan någon gå och se hur det står till med Abu Jahl?” Abdullah ibn Masud sprang dit. Abu Jahls livstecken hade ännu inte upphört. Abdullah grep tag i hans skägg med kraft och sade: ”Säg, är du Abu Jahl?”

Han var Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, följeslagare även vid Uhud, Khandaq, Hudaybiyyah, Khaybar och erövringen av Mecka. Under slaget vid Hunayn skingrades den tiotusen man starka muslimska armén genom de otrognas överraskningsattack. Endast åttio krigare stod orubbligt runt Allahs Sändebud, med sina liv som insats. Abdullah ibn Masud var en av dessa åttio. Under detta slag var det Abdullah ibn Masud som räckte Allahs Sändebud den handfull stoft som han kastade mot avgudadyrkarnas armé.

Efter Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, bortgång höll han sig under lång tid borta från all verksamhet. Men under hadhrat Umars kalifat, år 15 efter hijrah, kunde han inte längre förbli sysslolös. Han svarade på kallelsen till jihad, begav sig till slaget vid Yarmuk och kämpade tappert.

År 20 efter hijrah utnämnde kalifen Umar honom till qadi i Kufa. Utöver uppgiften som qadi anförtroddes honom även ansvaret för Bayt al-Mal, utbildning och undervisning samt uppgiften som Kufas guvernörs minister.

I hela tio år utförde han alla dessa uppgifter med stor skicklighet. Under denna långa period hade kalifen Umar dött som martyr, hadhrat Uthman hade övertagit kalifatet och Kufas guvernör hade bytts ut, men Abdullah ibn Masud förblev kvar på sin post. Mot slutet av Uthmans kalifat befriades Abdullah från sina uppgifter. Tillsammans med sina följeslagare och sin familj begav han sig från Kufa mot Hijaz. På vägen nådde han en plats i öknen som kallades Rabdha och fick veta att den berömde sahabin hadhrat Abu Dharr al-Ghifari låg på sin dödsbädd där. Kort efter att han hade anlänt drog Abu Dharr sitt sista andetag. Abdullah ibn Masud ledde janazabönen för honom och ordnade med svepning och begravning. Därifrån reste han till Mecka, utförde umrah och nådde Medina. Resten av sitt liv tillbringade han stillsamt i Medina.

År 32 efter hijrah, när Abdullah var över sextio år gammal, kom en dag plötsligt en man till honom och sade: ”Må Allah inte beröva mig att närvara vid din janazah. I natt såg jag i en dröm Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, stå på en predikstol medan du stod framför honom. Han sade till dig: ’Ibn Masud, du har fått utstå mycket efter mig. Kom, lämna detta och kom till mig.’” Drömmen blev verklighet. Kort därefter insjuknade han, och han dog av denna sjukdom.

Han levde fortfarande under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. När han låg på sin dödsbädd gick Uthman (må Allah vara nöjd med honom) en dag för att besöka honom. Han frågade:

– Vad klagar du över?

– Mina synder.

– Finns det något du önskar dig?

– Min Herres barmhärtighet.

– Du har inte tagit emot ditt bidrag på många år. Ska jag beordra att det återigen ska betalas ut?

– Jag har inget behov av det.

– Det kommer att behövas av dina döttrar efter din död.

– Är ni rädda för att mina döttrar ska drabbas av fattigdom? Jag har ju befallt dem att läsa sura al-Waqi’a varje natt. Jag har hört Allahs Sändebud ﷺ säga: ”Den som läser sura al-Waqi’a varje natt kommer aldrig att drabbas av fattigdom.”

När dagen gick mot sitt slut föll natten, och Abdullah ibn Mas’ud förenades med sin Rafiq al-A’la – den Högste Vännen. Kalifen Uthman förrättade hans begravningsbön, och han begravdes bredvid Uthman ibn Maz’un, må Allah vara nöjd med honom.

Al-–Arqam ibn Abil Arqam ((må Allah vara nöjd med honom))

Hans namn var Abu Abdillah al-Arqam. Hans far var Abul Arqam Abd Manaf och hans mor var Umayma.

Al-Arqams familj hade en framstående ställning och stor makt i det förislamiska Arabien. Hans farfar Abu Jundub Asad ibn Abdillah var på sin tid en ledande person i Mecka.

Al-Arqam antog islam efter elva eller tolv personer.Al-–BidāyaDet har berättats i boken att Abu Bakr, efter att ha antagit islam, framförde islams inbjudan till Uthman ibn Affan, Talha ibn Ubaydillah, az-Zubayr ibn al-Awwam och Sa’d ibn Abi Waqqas. Alla antog genast denna inbjudan. Nästa dag kom han tillsammans med Uthman ibn Maz’un, Abu Ubayda och al-Arqam ibn Abil Arqam till Allahs Sändebud ﷺ. Alla antog islam.

När al-Arqam antog islam var situationen för alla muslimer, inklusive Allahs Sändebud ﷺ, ytterst svår. Mekkas hedniska krafter ville kväva denna rörelse innan den hann vinna styrka. Men islam hade inte kommit för att utplånas. Efter att al-Arqam antagit islam förvandlades hans hus till islams hemliga högkvarter. Så snart islams första historia kommer på tal återkommer berättelsen om Dar al-Arqam, eller al-Arqams hus. Detta hus hade en mycket viktig roll i islams förkunnelse och etablering. Allahs Sändebud ﷺ vistades i detta hus och förkunnade islam i hemlighet, utom räckhåll för Qurayshs blickar. De få personer som dittills hade antagit islam brukade träffa Allahs Sändebud ﷺ här. Dessutom förkunnade Allahs Sändebud ﷺ islam härifrån genom personliga kontakter. Flera människor antog islam i detta historiska hus. Den sista personen som förklarade sin islam i detta hus var Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom. I boken Hayat as-Sahaba berättas att när antalet muslimer hade stigit till trettioåtta, pressade Abu Bakr och de andra Allahs Sändebud ﷺ att förkunna islam offentligt. Inför deras enträgna begäran gick Allahs Sändebud ﷺ med på det. De lämnade al-Arqams hus och spred ut sig på olika platser i den heliga moskén. Enligt planen ställde sig Abu Bakr inför de Quraysh som befann sig på Kaba-området för att hålla ett tal. Så snart han började framföra islams budskap inför dem gick Qurayshs ligister till gemensamt angrepp mot Abu Bakr och började slå honom. Den usle Utba tog av sig sin sko och slog Abu Bakr med den. Abu Bakrs tillstånd blev kritiskt. Abu Bakrs stam, Banu Taym, trädde fram för att rädda honom. När Abu Bakr återfick medvetandet frågade han om Allahs Sändebuds ﷺ tillstånd. Han skickade sin mor Umm al-Khayr till Umm Jamil för att få veta hur Allahs Sändebud ﷺ mådde. Umm Jamil kom och berättade i hemlighet att Allahs Sändebud ﷺ var i säkerhet. Därefter nådde de tre i nattens mörker i hemlighet fram till Allahs Sändebud ﷺ. Här antog Abu Bakrs mor Umm al-Khayr islam genom välsignelsen av Allahs Sändebuds ﷺ bön. De stannade där i en månad. Under tiden steg antalet muslimer till fyrtio. Den dag då Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, blev slagen när han förkunnade Allahs religion, antog även Hamza islam, av en tillfällighet samma dag.

Under den förislamiska tiden var al-Arqam en av medlemmarna i den välgörenhetsallians som hade bildats i Mecka under Allahs Sändebuds ﷺ ledning och som kallades Hilf al-Fudul.

Under det trettonde året efter profetskapet, när ordern om hijra kom, anlände Hazrat Arqam till Medina tillsammans med de övriga sahaba. Ett broderskapsband upprättades mellan honom och Hazrat Abu Talha ibn Sahl. För permanent bosättning skänkte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) honom en jordlott i Medinas kvarter Banu Zuraik.

Han deltog i slaget vid Badr, den första sammandrabbningen mellan sanningen och falskheten. Under detta slag skänkte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) honom ett svärd. Han deltog i alla viktiga fälttåg, däribland Uhud, Khandaq och Khaybar, och kämpade tappert och modigt. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utsåg honom till insamlare av zakat.

Han avled i Medina år 53/55 efter hijra, vid en ålder av 83 år. Före sin död testamenterade han att Hazrat سعد ibn Abi Waqqas skulle leda hans begravningsbön. Men Hazrat سعد befann sig på en plats kallad ’Aqiq, en bit från Medina. När hans ankomst dröjde protesterade Medinas dåvarande wali, Marwan ibn Hakam, och sade: ”Hur länge ska begravningsbönen vänta på en enda person?” Han ville själv gå fram och börja leda begravningsbönen. Men Ubaydullah ibn Arqam gav honom inte tillåtelse. Även stammen Banu Makhzum trädde fram till Ubaydullahs hjälp och stöd. Medan ordväxlingen pågick anlände Hazrat سعد ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom). Han ledde begravningsbönen, och den avlidne begravdes på Medinas Baqiʿ-||||kyrkogård.

Taqwa, fromhet, ointresse för världsliga njutningar och ärlighet var särskilda kännetecken i Hazrat Arqams karaktär. Han hade en stark dragning till dyrkan och nattliga böner. En gång önskade han resa till Bayt al-Maqdis. När han hade avslutat förberedelserna för resan kom han till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) för att ta farväl. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Är det för handelns skull eller för något annat behov?” Arqam svarade: ”Må mina föräldrar offras för dig, jag har inget annat behov. Jag vill endast be i Bayt al-Maqdis.” Då sade han: ”En bön i denna min moské är bättre än tusen böner i vilken annan moské som helst, med undantag för al-Masjid al-Haram.” Så snart Hazrat Arqam hörde detta satte han sig ned och avstod från resan.

Hazrat Arqams huvudsakliga yrke var handel. Efter hijra bosatte han sig permanent i Medina. Det historiska huset i Mecka testamenterade han som waqf till sina barn och efterkommande. Under lång tid betraktades huset som en sevärdhet för resenärer.

Hazrat Arqams hus låg vid foten av berget Safa. När man utförde saʿi mellan Safa och Marwa måste man passera precis framför husets dörr. Huset förblev oförändrat fram till den abbasidiske kalifen Mansurs tid, år 140 efter hijra. Men just detta år gjorde Muhammad ibn Abdullah ibn Hasan uppror i Medina mot det abbasidiska styret. Hazrat Arqams sonson, Abdullah ibn Uthman, var också en av upprorets anhängare och medhjälpare. Därför skickade kalifen Mansur Shihabuddin ibn Abd al-Barr till Abdullah med ett erbjudande om att köpa huset. Abdullah vägrade först att sälja, men på villkor att han skulle befrias ur fängelset och lockad av det höga priset gick han till slut med på försäljningen. Mansur förvärvade äganderätten till detta stora, välsignade och historiska hus för sjutton tusen dinarer. De övriga delägarna var först ovilliga, men så småningom gav även de sitt samtycke.

Efter kalifen Mansur skänkte kalifen Mahdi huset till sin älskade slavinna Khayzuran. Hon rev husets gamla struktur och byggde en helt ny praktfull byggnad. På detta sätt renoverades huset genom tiderna, och gradvis försvann detta storslagna hem, där Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och muslimerna hade sökt skydd under islams svåra period och som under lång tid hade varit platsen där uppenbarelsen och änglarna steg ned.

Abu Hurayra al-–Dawsi ((må Allah vara nöjd med honom))

Finns det någon bland muslimerna som inte känner till namnet Abu Huraira? Under den förislamiska okunnighetens tid brukade folk kalla honom ”Abd Shams”. Senare, när Allah den Allsmäktige välsignade honom genom att vägleda honom till islam och hedrade honom genom att låta honom möta Allahs Sändebud, frågade Sändebudet honom: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Abd Shams (Aruns tjänare).”

Allahs Sändebud sade: ”Nej, från och med i dag heter du Abd ar-Rahman.”

Abu Huraira sade: ”Må min far och mor offras för dig, O Allahs Sändebud! Från och med i dag ska jag heta Abd ar-Rahman.”

”Abu Huraira” var hans kunya, alltså hans smeknamn. När han var liten brukade han alltid leka med en kattunge. När hans följeslagare såg detta gav de honom namnet Abu Huraira (han som har en kattunge). Så småningom blev han känd bland alla under detta namn, medan hans riktiga namn föll i glömska. Efter att han antagit islam och hans förhållande till Allahs Sändebud hade blivit nära brukade Sändebudet ibland kärleksfullt kalla honom ”Abu Hirrin”. Därför föredrog han namnet Abu Hirrin framför Abu Huraira. Han brukade säga: ”Min älskade, Allahs Sändebud, kallade mig med detta namn.” Dessutom är ”hirr” maskulint, medan ”huraira” är feminint.

Abu Huraira antog islam under den berömde följeslagaren Tufayl ibn Amr ad-Dawsis ledning. Efter att han antagit islam stannade han kvar hos sin egen stam, Daws. Under det sjätte hijriåret kom han tillsammans med en delegation från sin stam till Medina för att träffa Allahs Sändebud. Amr ibn Ghalas säger att hans första ankomst till Medina ägde rum under månaden Muharram det sjunde hijriåret, året då Khaybar erövrades.

Efter sin ankomst till Medina ägnade sig denne unge man från Daws oavbrutet åt Allahs Sändebuds tjänst och sällskap. Han vistades i moskén dygnet runt, natt och dag. Hela tiden fick han undervisning och fostran av Allahs Sändebud och bad under hans ledning. Under Allahs Sändebuds livstid hade han varken hustru eller barn. Han hade endast sin åldriga mor. Hon höll fortfarande fast vid avgudadyrkan. Abu Huraira inbjöd ständigt sin kärleksfulla mor till islam, men hon vägrade. Detta gjorde honom djupt bedrövad och sorgsen. En dag uppmanade han henne att tro på Allah och Hans Sändebud, men hon sade så kränkande saker om Profeten att Abu Huraira blev mycket förkrossad. Gråtande skyndade han genast till Allahs Sändebud. Sändebudet frågade honom: ”Varför gråter du?”

Han sade: ”Jag inbjuder alltid min mor till islam, men hon vägrar. I dag inbjöd jag henne återigen till islam, precis som varje dag, men hon sade några saker om dig som gjorde mig mycket ledsen. O Allahs Sändebud, be Allah att vända Abu Hurairas mors hjärta mot islam.” Allahs Sändebud bad.

Abu Huraira berättar: ”Jag återvände hem från Allahs Sändebud. Jag såg att dörren till huset var stängd, men hörde ljudet av vatten därinne. Just när jag skulle gå in sade min mor: ’Abu Huraira, vänta en stund.’ Sedan ordnade hon sina kläder. Därefter kallade hon in mig. Jag gick in, och då började hon genast recitera: ’Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud.’”

Jag återvände till Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid över honom). Då grät jag av glädje, liksom jag en stund tidigare hade gråtit av sorg. Jag sade: ”O Allahs Sändebud, goda nyheter! Den Allsmäktige Allah har besvarat din åkallan. Han har väglett Abu Hurairas mor, och Abu Hurairas mor har antagit islam.”

Abu Huraira älskade Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid över honom). Den kärleken var djup. Han nöjde sig inte med att se på Allahs Sändebud bara en eller två gånger. Han sade: ”Jag har aldrig sett någon vackrare eller mer strålande än Allahs Sändebud. Det var som om solens strålar glänste över hans ansikte.”

Eftersom han hade hedrats med att vara Profetens (Guds välsignelser och frid över honom) följeslagare och hade fått äran att följa hans religion, tackade han alltid den Allsmäktige Allah. Han sade: ”All lovprisning tillhör den Allsmäktige Allah, som vägledde Abu Huraira till islam. Och all lovprisning tillhör den Allah som lärde Abu Huraira Koranen och visade honom nåd genom att låta honom få umgås med Profeten Muhammad, Allahs Sändebud.”

Precis som Abu Huraira var hängiven Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid över honom), var han också helt hängiven kunskapen. Att förvärva kunskap och ägna sig åt kunskapsstudier hade blivit hans vana och främsta mål. Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) berättar:

En dag bad Abu Huraira, en vän till oss och jag till Allah i moskén. Då fick vi syn på Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid över honom). Han kom fram och satte sig mellan oss, och vi blev alla tysta. Han sade: ”Börja med det ni höll på med igen.” Jag och min vän bad till Allah före Abu Huraira. Allahs Sändebud sade ”amen” samtidigt som vi åkallade Allah. Därefter bad Abu Huraira:

”O Allah, jag ber Dig om allt som mina två vänner har bett Dig om. Och dessutom ber jag Dig om kunskap som jag aldrig glömmer.” Även denna gång sade Allahs Sändebud (Guds välsignelser och frid över honom) ”amen”. Vi två sade också: ”Vi ber också om kunskap som vi aldrig glömmer.” Allahs Sändebud sade: ”Denne man från stammen Daws har överträffat er båda i detta avseende.”

Abu Huraira älskade kunskap för andra lika mycket som han älskade den för sig själv. Historien återger en anmärkningsvärd händelse i detta sammanhang. En dag gick han till marknaden i Medina. När han såg människorna försjunkna i köp och försäljning, handel och andra affärer, blev han förvånad. Han stannade och sade: ”Medinabor, ni är verkligen berövade.” Folk frågade: ”Abu Huraira, vad har du sett som visar att vi är berövade?”

Han sade: ”Allahs Sändebuds (Guds välsignelser och frid över honom) arv delas ut, medan ni sitter här? Varför går ni inte dit och tar emot era respektive delar?”

De sade: ”Var?”

Han sade: ”I moskén.”

Människorna skyndade till moskén. Abu Hurayra stod där och väntade på dem. Efter en stund kom de tillbaka och sade: ”Abu Hurayra, vi gick till moskén och gick även in, men vi såg inte att något delades ut.”

Han sade: ”Såg ni ingen i moskén?”

De sade: ”Jo, det gjorde vi. Några stod i bön, några var upptagna med att recitera Koranen och några samtalade med varandra om vad som är haram och halal.”

Han sade: ”Må ni gå under! Detta är ju Allahs Sändebuds arv.”

Abu Hurayra bevarade och förmedlade tusentals av Profetens hadither i sitt minne för den muslimska ummahen. Sahih al-Bukhari återger en hadith från Abu Hurayra. Han sade: ”Bland Allahs Sändebuds följeslagare finns ingen som har återberättat fler hadither från mig än Abdullah ibn Umar, och det beror på att han brukade skriva ned haditherna, medan jag inte gjorde det.”

Många såg med misstänksamhet på att så många hadither återberättades från Allahs Sändebud. Därför sade han: ”Ni kanske tror att jag återberättar väldigt många hadither. Jag var tomhänt och fattig och tillbringade alltid min tid i Allahs Sändebuds sällskap med en sten bunden över magen. Muhajirerna var upptagna med sin handel, medan ansarerna tog hand om sina ägodelar.” Han sade också: ”En dag sade jag: ’Allahs Sändebud, jag hör mycket av det du säger, men jag glömmer mycket av det.’ Då sade Allahs Sändebud: ’Bred ut din mantel.’ Jag bredde ut den. Sedan sade han: ’Tryck den mot ditt bröst.’ Jag tryckte den mot mitt bröst. Efter det glömde jag aldrig något av det han sade.” Imam al-Bukhari sade: ”Fler än åttahundra följeslagare och tabiʿun återberättade hadither från honom.” Bland följeslagarna som återberättade hadither från honom märks särskilt Ibn Abbas, Ibn Umar, Jabir, Anas och Wathila, må Allah vara nöjd med dem.

På grund av sin överdrivna hängivenhet åt att förvärva kunskap och sin yttersta vikt vid att närvara vid Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, sammankomster fick han under sitt liv utstå en sådan hunger och fattigdom som ingen av hans samtida behövde utstå. Om sig själv sade han:

”Ibland blev jag så hungrig att jag, oförmögen att uthärda lidandet, frågade någon av Allahs Sändebuds följeslagare om en vers ur Koranen, trots att jag redan kände till den. Mitt syfte var att han kanske skulle se mitt tillstånd och ta med mig hem för att ge mig mat.

En dag blev jag fruktansvärt hungrig. På grund av hungersmärtan band jag en sten mot magen och satte mig sedan längs den väg där följeslagarna brukade gå. När jag såg Abu Bakr komma frågade jag honom om en vers. Jag trodde att han skulle be mig följa med honom. Men han kallade inte på mig.

Sedan kom Umar ibn al-Khattab. Honom frågade jag också om en vers. Inte heller han sade något. Till sist kom Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Han märkte hur oerhört hungrig jag var. Han sade: ”Abu Hurayra?” Jag svarade: ”Labbayka, Allahs Sändebud.” Med dessa ord följde jag efter honom och gick in i hans hus. När Allahs Sändebud kom in i huset fick han syn på en skål med mjölk. Han frågade husfolket: ”Varifrån kommer mjölken?”

De svarade: ”En viss person har skickat den till dig.” Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Abu Hurayra, gå till Ahlus-Suffa och samla dem.” När han hade sagt detta blev jag mycket bedrövad. Jag sade för mig själv: Hur ska en enda skål mjölk räcka till alla dessa människor från Ahlus-Suffa? Jag ville först dricka mig mätt och sedan gå till dem. Hur som helst gick jag till Ahlus-Suffa och kallade samman dem. När de hade samlats och satt sig hos Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade han:

”Abu Hurayra, ta skålen och låt dem dricka ur den.” Jag gav den till var och en av dem i tur och ordning, och de drack alla tills de var nöjda. Sedan återvände jag med skålen i handen till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Han lyfte blicken mot mig, log milt och sade:

”Nu återstår bara du och jag.” Jag sade: ”Sadaqta, Allahs Sändebud – du har talat sanning, o Allahs Sändebud.” Han sade: ”Drick.” Jag drack. Han sade: ”Drick mer.” Jag drack ännu mer. Varje gång han uppmanade mig att dricka mer drack jag igen. Till slut sade jag: ”Vid Honom som sände dig med sanningen, jag kan inte dricka mer.” Därefter tog Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, skålen och drack upp det som var kvar.

Abu Hurayra behövde emellertid inte leva länge i denna yttersta fattigdom och nöd. Inom kort kom rikedom och välstånd till muslimerna. Krigsbyten började strömma in till muslimerna från alla håll. Abu Hurayra blev ägare till pengar, hus, mark, hustru och barn – till allt detta. Men inget av detta kunde påverka hans ädla hjärta. Han glömde inte en enda dag sitt förflutna. Han brukade alltid säga:

”Jag växte upp som föräldralös och gjorde hijra tomhänt. Jag arbetade för mat och husrum hos Busra bint Ghazwan. När de slog upp sina tält någonstans utförde jag alla möjliga ärenden åt dem, och när de steg upp på sina riddjur drev jag deras kameler framför dem. Till slut skänkte Allah den Allrahögste Busra till mig som hustru. All lovprisning tillkommer Allah, som stärkte Sin religion och gjorde Abu Hurayra till en ledare för denna religion.”

Den andre kalifen, Umar (må Allah vara nöjd med honom), utnämnde Abu Hurayra till guvernör över Bahrain. Senare avsatte han honom. När han därefter ville utnämna honom på nytt avböjde Abu Hurayra, lämnade Medina och bosatte sig på en plats som kallades al-Aqīq.

Under Muawiyas styre utnämndes Abu Hurayra flera gånger till guvernör över Medina. Men makten medförde ingen förändring i hans medfödda ädelhet, generositet, förnöjsamhet med lite och andra goda egenskaper.

Abu Hurayra var då guvernör över Medina. Han gick längs en av Medinas gator med en bunt ved på ryggen åt sin familj. När han på vägen passerade Thaʿlaba ibn Malik sade han: ”Thaʿlaba, lämna lite plats åt guvernören.” Thaʿlaba sade: ”Må Allah förbarma sig över dig. Kan du inte ta dig fram på denna breda väg?” Han sade: ”Bredda vägen för er guvernör och lasten på hans rygg.”

Tillsammans med djup kunskap, gränslös ödmjukhet och generositet förenades hos Abu Hurayra på ett enastående sätt gudsfruktan och kärlek till Allah. Han fastade om dagarna och tillbringade den första tredjedelen av natten i bön. Sedan väckte han sin hustru. Hon tillbringade nattens andra tredjedel i bön och väckte därefter deras dotter. Dottern tillbringade den återstående delen av natten stående i bön. På så sätt upphörde dyrkan aldrig under hela natten i hans hem.

Ikrima berättar att Abu Hurayra uttalade tasbīḥ tolv tusen gånger varje dag. Han brukade säga: ”Jag uttalar tasbīḥ i samma antal som mina dagliga synder.”

Abu Hurayra hade en svart slavinna. En dag blev han och hans familj mycket upprörda över hennes beteende. Han var på väg att slå henne. Han lyfte piskan men stannade sedan upp. Han sade: ”Om jag inte fruktade att behöva stå till svars för detta på uppståndelsens dag, skulle jag slå dig med piskan och plåga dig, såsom du har plågat oss. Men jag ska sälja dig till någon som ger mig ditt rättmätiga pris, och jag är ännu mer i behov av detta pris. Gå, för Allahs skull är du fri.”

En dag sade Abu Hurayras dotter: ”Far, de andra flickorna gör narr av mig. De säger: ’Varför låter inte din far tillverka guldsmycken åt dig?’”

Han sade: ”Dotter, säg till dem att min far fruktar helvetets flammande lågor.” Anledningen till att han inte gav sin dotter guldsmycken var inte girighet eller snålhet när det gällde rikedomar. När det handlade om att spendera på Allahs väg var han alltid mycket givmild. Historien innehåller många berättelser om hans givmildhet. En dag skickade Marwan ibn al-Hakam hundra dinarer till Abu Huraira. Men redan följande dag skickade Marwan åter en man för att meddela: ”Min tjänare gav dig dinarerna av misstag. Jag ville inte ge dem till dig, utan till en annan person.” När Abu Huraira hörde detta sade han, skamsen och förvånad:

”Jag har redan spenderat dem på Allahs väg. Fram till gryningen hade jag inte en enda dinar kvar hos mig. När jag framöver får mitt bidrag från Bayt al-Mal kan ni ta det därifrån.” I själva verket hade han gjort detta för att pröva honom.

Så länge hans mor levde behandlade Abu Huraira henne alltid väl. När han gick hemifrån gick han till dörren till hennes rum och sade: ”Mor, as-salamu alayki wa rahmatullahi wa barakatuhu.”

Modern svarade: ”Kära son, wa alayka as-salamu wa rahmatullahi wa barakatuhu.”

Efter hälsningsutbytet sade Abu Huraira: ”Må Allah förbarma sig över dig och visa dig nåd, så som du gjorde med mig när jag var liten.” Modern sade: ”Må Allah förbarma sig över dig som belöning för den godhet du visat mig när du blev vuxen.” När han återvände hem utbytte mor och son på samma sätt böner och hälsningar.

Precis som Abu Huraira själv visade de äldre respekt och vördnad, brukade han uppmana alla att behandla sina föräldrar väl och upprätthålla goda relationer med sina släktingar. En dag såg han två män gå sida vid sida längs vägen. Den ene var betydligt äldre än den andre. Han kallade på den yngre och frågade: ”Vad är mannen som går tillsammans med dig för dig?”

Han svarade: ”Min far.”

Han sade: ”Kalla honom aldrig vid hans namn, gå inte framför honom och sätt dig inte någonstans innan han har satt sig.”

Under sin sista sjukdom ligger han och gråter förtvivlat. Man frågade honom varför han grät. Han svarade: ”Jag gråter inte för er världsliga skull. Jag gråter när jag tänker på den långa färden och den knappa provianten. Jag har nu nått slutet av den väg som leder till paradiset eller helvetet. Jag vet inte vilken av dessa två vägar jag kommer att ta.”

Han ligger på sin dödsbädd. Marwan ibn al-Hakam kom för att besöka honom och sade: ”Abu Hurayra, må Allah skänka dig läkedom.”

Han svarade: ”Allah, jag älskar att möta Dig. Må även Du tycka om att möta mig och påskynda detta för min skull.”

Så snart Marwan hade besökt honom och gått därifrån drog han sitt sista andetag.

Historikern al-Waqidi berättar: ”Walid ibn Uqba ledde begravningsbönen för honom efter asr-bönen. Ibn Umar, Abu Sa’id al-Khudri (ra) och flera andra följeslagare närvarade vid hans begravning.”

När Walid underrättade Muawiya om hans död skrev han till honom: ”Sök upp hans arvingar och ge dem tio tusen dirham, och behandla hans grannar väl. Han hjälpte nämligen Uthman när denne hölls i husarrest.”

Allama Ibn Hajar al-Asqalani har i verket al-Isaba, med Abu Sulayman som källa, nämnt att Abu Hurayra levde i sjuttioåtta år. Under Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) livstid var han lite över trettio år gammal. Enligt många avled han år 55 efter hijra, men enligt al-Waqidi var hans dödsår 59 efter hijra. Imam al-Bukhari menar däremot att han avled år 57 efter hijra.

Abu Dharr al-–Ghifari ((ra))

Det var i dalen Addan, som förband Mecka med omvärlden, som Ghifar-stammen hade sin bosättning. Qurayshs handelskaravaner från Mecka färdades genom området på väg till och från Syrien. De försörjde sig på den ringa ersättning de fick i utbyte mot att skydda dessa karavaner. Röveri och plundring var också deras yrke. När en handelskaravan inte betalade den mat eller de pengar som de krävde, plundrade de den.

Jundub ibn Junadah, mer känd som Abu Dharr, var också en son av denna stam. Redan från barndomen utmärkte han sig genom sitt gränslösa mod, sin skarpa intelligens och sin framsynthet. Under den första delen av sitt liv i okunnighetens tid var även hans yrke röveri. Han blev känd som en våghalsig rövare ur Ghifar-stammen. Men inom kort inträffade en omvälvning i hans liv. Han började känna djup smärta över att hans stamfränder dyrkade alla möjliga avgudar i stället för den Ende Allah. Han insåg på djupet det religiösa förfall, den blinda tron och de vidskepelser som vid denna tid flödade över hela Arabien. Otåligt väntade han på en profet som skulle rena människornas förstånd, samveten och hjärtan och föra dem från mörker till ljus.

Han övergav röveriet och vände sig med full hängivenhet till dyrkan av Allah, medan hela Arabien var nedsänkt i villfarelsens bottenlösa djup. Hazrat Abu Ma’shar säger: ”Abu Dharr var redan under okunnighetens tid en muwahhid, det vill säga monoteist. Han trodde inte att någon annan än Allah var värd att dyrkas och dyrkade inga andra avgudar eller gudomar. Hans tro och dyrkan av Allah var kända bland människorna. Därför sade den person som först berättade för honom om Allahs Sändebuds (saw) framträdande:

”Abu Dharr, det finns en man i Mecka, liksom du, som säger: ’La ilaha illallah.’”

Han trodde alltså inte bara med läpparna på tawhid; han bad också under okunnighetens tid. Om detta sade han själv: ”Jag brukade be redan tre år före mitt möte med Allahs Sändebud (saw).” Människorna frågade: ”Vem bad du till?” Han svarade: ”Allah.” De frågade igen: ”Åt vilket håll vände du dig?” Han svarade: ”Åt det håll Allah ville.”

Även hans antagande av islam var mycket märkligt. Ibn Hajar har i ‘Al-–Isaba’ utförligt beskrivit berättelsen om hur han antog islam. Kortfattat kan den berättas så här: Han bodde tillsammans med sin stam. En dag fick han höra att en ny profet hade framträtt i Mecka. Han kallade på sin bror Anis och sade: ”Du ska gå till Mecka en stund. Där ska du samla information om den som påstår sig vara profet och säger att uppenbarelse kommer till honom från himlen, och lyssna till några av hans ord. Sedan ska du återvända och underrätta mig.”

Anis begav sig till Mecka. Efter att ha träffat Allahs Sändebud (saw), lyssnat till de ord som kom från hans läppar och återvänt till sin stam, skyndade Abu Dharr genast till Anis när han fick höra nyheten. Med största iver började han fråga honom om den nye profeten. Anis sade:

– ”Vid Allah! Jag såg mannen; han uppmanar människorna till ädla karaktärsegenskaper. Och han säger sådant som inte alls lät som poesi.”

– ”Vad säger folk om honom?”

– ”Vissa säger att han är en trollkarl, andra att han är spåman och ytterligare andra att han är poet.”

– ”Vid Allah! Du har inte släckt min törst och du har inte kunnat tillfredsställa min längtan. Kan du ta hand om min familj, så att jag kan bege mig till Mekka och med egna ögon se hur det står till med honom?”

– ”Självklart. Men var försiktig med invånarna i Mekka.”

Tidigt nästa morgon begav sig Abu Dharr mot Mekka. Han tog med sig lite färdkost och en lädersäck med vatten. Han var ständigt orolig och rädd – tänk om någon fick reda på hans avsikt? I detta tillstånd anlände han till Mekka. Han ansåg det inte lämpligt att fråga någon om Muhammad (s.a.w.), eftersom han inte visste om den person han frågade var Muhammads (s.a.w.) vän eller fiende.

Dagen gick och nattens mörker föll. Han var trött och utmattad. För att vila lade han sig i ett hörn av den heliga moskén. Ali ibn Abi Talib gick förbi på den vägen. Så snart han såg honom förstod han att mannen var resenär. Han ropade: ”Kom med mig hem.” Abu Dharr följde med honom och tillbringade natten där. På morgonen återvände han till moskén med vattensäck och matsäck i händerna. Men ingen av dem frågade den andre någonting.

Även nästa dag gick utan att han fick träffa Profeten. Också denna dag lade han sig att sova i moskén. Även denna dag gick Ali (r.a.) åter förbi på samma väg. Han sade: ”Vad står på? Har mannen fortfarande inte hittat sin destination?” Han tog åter med honom hem. Även denna natt tillbringades där. Inte heller denna dag frågade någon den andre något. På samma sätt kom den tredje natten. Då sade Ali (r.a.):

– ”Säg mig, i vilket ärende har du kommit till Mekka?”

Han sade: ”Om du lovar mig att vägleda mig till det jag söker, kan jag berätta.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) gav sitt löfte.

Abu Dharr sade:

”Jag har kommit till Mecka från långt håll för att träffa den nye profeten och höra något av det han säger.”

Alis (må Allah vara nöjd med honom) ansikte lyste av glädje. Han sade: ”Vid Allah, han är sannerligen en sann profet.” Därefter beskrev han på olika sätt profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han sade vidare: ”I morgon bitti ska du följa efter mig vart jag än går. Om jag märker något som kan innebära fara för dig, stannar jag och låtsas urinera. När jag sedan börjar gå igen, fortsätter du att följa efter mig. På så sätt går du in överallt där jag går in.”

På grund av Abu Dharrs starka längtan och oro över att få se den älskade profeten och höra den uppenbarelse som hade sänts ned till honom kunde han inte ligga stilla i sängen under hela natten. Nästa morgon begav sig Ali (må Allah vara nöjd med honom), med gästen i sällskap, mot Guds sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hus. Abu Dharr följde efter honom. Han hade ingen tanke för något i omgivningen längs vägen. Så kom de fram till Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Abu Dharr hälsade honom.

– ”Frid vare med dig, Guds sändebud.” Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade:

– ”Och frid, Allahs barmhärtighet och Hans välsignelser vare med dig.”

På detta sätt fick Abu Dharr äran att vara den förste som hälsade Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på det islamiska sättet. Därefter blev denna form av hälsningsutbyte antagen och spridd.

Allahs Sändebud bjöd Abu Dharr till islam och reciterade några verser ur Koranen för honom. Där och då uttalade Abu Dharr trosbekännelsen om Guds enhet och tillkännagav att han trädde in i den nya religionen.

Abu Dharr berättade följande om det som hände därefter: Efter att jag hade antagit islam stannade jag kvar i Mecka tillsammans med Allahs Sändebud. Han undervisade mig i islams olika frågor och lärde mig att recitera några verser ur Koranen. Han sade till mig: ”Berätta inte för någon i Mecka att du har antagit islam. Om någon får veta det fruktar jag för ditt liv.”

Jag sade: ”Vid Honom i vars hand mitt liv är, jag kommer inte att lämna Mecka förrän jag har gått till moskén och öppet kallat Quraysh till sanningen.” Allahs Sändebud förblev tyst.

Jag gick till moskén. Quraysh satt då samlade och småpratade. Jag gick fram till dem och sade med högsta möjliga röst: ”O Qurayshs folk! Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.”

Så snart mina ord nådde deras öron blev de förskräckta och häpna. De reste sig alla på en gång och sade: ”Ta fast denne avfälling!” De sprang fram och började slå mig skoningslöst. Allahs Sändebuds farbror, Abbas ibn Abd al-Muttalib, kände igen mig. För att rädda mig ur deras händer kastade han sig över mig. Sedan sade han till dem: ”Må ni förgås! Tänker ni döda en man från Ghifars stam, en man som bor längs vägen där era handelskaravaner färdas?” Då lät de mig vara.

När jag hade återhämtat mig något återvände jag till Allahs Sändebud. När han såg mitt tillstånd sade han: ”Förbjöd jag dig inte att berätta att du hade antagit islam?” Jag sade: ”O Allahs Sändebud! Jag kände en stark önskan inom mig och gjorde bara denna önskan synlig.” Han sade: ”Återvänd till ditt folk. Berätta för dem vad du har sett och hört och kalla dem till Allah. Kanske kommer Allah att låta dem dra nytta av dig och belöna dig. När du får veta att jag öppet kallar människor till islam, kom då till mig.”

Jag återvände till mitt folks hemtrakter. Min bror Anis kom för att träffa mig. Han frågade: ”Vad har du gjort?” Jag svarade: ”Jag har antagit islam och blivit troende.” Genast öppnade Allah dörren till hans hjärta. Han sade: ”Jag har ingen önskan att förkasta din religion. Jag antar islam och blir troende.” Sedan gick vi båda tillsammans till vår mor och kallade även henne till islam. ”Jag känner ingen motvilja mot den religion som ni två bröder följer”, sade hon, och tillkännagav därmed också att hon antog islam.

Från den dagen började denna troende familj outtröttligt kalla människorna i Ghifars stam till islam. De blev aldrig uppgivna i detta arbete och förlorade aldrig sitt mod. Genom deras ihärdiga ansträngningar antog ett stort antal människor i stammen islam, och en gemensam bönegrupp etablerades bland dem. En grupp sade emellertid: ”Vi kommer att hålla fast vid vår religion. När Allahs Sändebud kommer till Medina ska vi anta islam.” Efter Allahs Sändebuds utvandring till Medina antog även de islam. Om Ghifars stam sade Allahs Sändebud: ”Ghifars stam – Allah har förlåtit dem. Och Aslams stam – Allah har skänkt dem fred och trygghet.”

Abu Dharr återvände till Mecka och fortsatte att uppehålla sig i öknen tillsammans med sitt folk. En efter en tog slagen vid Badr, Uhud och al-Khandaq slut. Därefter kom han till Medina och höll sig ständigt i Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap. Han bad Guds Sändebud om möjligheten att få tjäna honom. Hans begäran beviljades. Under sin vistelse i Medina ägnade han all sin tid åt att tjäna Guds Sändebud. Detta var det han älskade mest av allt. Han brukade själv säga:

”Jag tjänade Guds Sändebud, och på min fritid gick jag till moskén och vilade.”

Ibn Ishaq säger: När Abu Dharr hade utvandrat till Medina upprättade Guds Sändebud ett broderskapsband mellan Mundhir ibn ʿAmr och Abu Dharr. Historikern al-Wāqidīs uppfattning i denna fråga är emellertid att Abu Dharr utvandrade till Medina efter att verserna om arvet hade uppenbarats. Därför hade regeln om att upprätta sådana broderskapsband upphävts.

Det finns inga detaljerade uppgifter om hans deltagande i slagen tillsammans med Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Men en händelse om hans deltagande i slaget vid Tabuk har den lärde Ibn Hajar al-Asqalānī‘al-–Isāba’ återberättat i sitt verk, med ʿAbdullah ibn Masʿud som källa: När Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav sig av mot Tabuk började människor visa tvekan inför att delta i slaget genom att ange olika ursäkter. När någon person inte syntes till brukade följeslagarna säga: ”Guds Sändebud, den och den har inte kommit.” Han svarade: ”Om hans avsikt är god kommer Allah snart att förena honom med er. Annars har Allah skilt honom från er och skyddat er från hans sida.” En gång nämndes Abu Dharrs namn och det sades: ”Även han har dragit sig undan.” Det verkliga förhållandet var att hans kamel gick långsamt. Först försökte han få kamelen att gå snabbare, men när han misslyckades lastade han av sina saker, lyfte dem på sina axlar och började gå till fots. Han hann ikapp Guds Sändebud vid en av de främre rastplatserna. En följeslagare fick syn på honom på avstånd och utbrast: ”Guds Sändebud, det verkar komma någon längs vägen.” Han sade: ”Det måste vara Abu Dharr.” Människorna tittade noggrant och kände igen honom. De sade: ”Guds Sändebud, vid Allahs ed, det är verkligen Abu Dharr.” Då sade han:

”Må Allah förbarma sig över Abu Dharr. Han går ensam, han kommer att dö ensam och på uppståndelsens dag kommer han att uppstå ensam.” (Tārīkh al-Islām: al- Dhahabī, tredje delen) Guds Sändebuds förutsägelse uppfylldes bokstavligen.

Abu Dharr var av naturen enkel, anspråkslös, världsförsakande och förtjust i avskildhet. Därför gav den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, honom tillnamnet ”Masih al-Islam”. Efter Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bortgång bröt han helt kontakten med världen. Den brännande sorg som hade börjat inom honom efter separationen från den älskade Profeten mildrades aldrig. Därför krossades hans redan brustna hjärta ännu mer när Abu Bakr gick bort. I hans ögon framstod Medinas vackra trädgård då som berövad sina löv och grenar. Han lämnade Medina och bosatte sig i Shām (Syrien).

Fram till kalifaten under Abu Bakr och Umar rådde islams enkla och okomplicerade livsordning. När rikedom och välstånd naturligt började flöda i takt med segrarna och det islamiska kalifatets expansion, tog prakt och ståt dess plats. Redan under Uthmans tid började olika personer visa upp storslagenhet och överdåd. Detta påverkade i viss mån det allmänna livet. Hos dem började i stället för den enkelhet som präglade Profetens tid spår av njutning och lyx att framträda. Abu Dhar hoppades att människorna skulle följa den enkla, anspråkslösa livsstil utan prakt som hade präglat Profetens tid. Han önskade att alla skulle vara fullständigt likgiltiga inför rikedom och världsliga tillgångar. Enligt hans gudsförtröstande tro och lära fick man inte i dag spara något för morgondagen. Han trodde att ingen muslim hade rätt att samla rikedom medan andra lämnas hungriga och nakna. Muawiya och de andra ledarna ansåg däremot att varje muslim hade rätt att spara överskottet efter att korrekt ha betalat den zakat som Allah ålagt de rika. Denna meningsskiljaktighet växte till slut och tog formen av gräl och ordstrider. Abu Dhar började med stort mod protestera mot dessa personer. Eftersom de ägde mer rikedom än de behövde, började han betrakta dem som de som avses i följande koranvers.

وَالَّذِينَ يَكْنِزُونَ الذَّهَبَ وَالْفِضَّةَ وَلَا يُنفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَبَشِّرْهُم بِعَذَابٍ أَلِيمٍ

– Och ge dem som samlar guld och silver och inte spenderar det på Allahs väg det smärtsamma straffet till del. ”(at-‌ Tawbah: 34)

I den föregående versen talas det om judarna och de kristna. Därför menade Muawiya att denna vers syftade på dessa icke-troende. Abu Dhar ansåg däremot att versen avsåg både muslimer och icke-muslimer. För det andra tolkade Abu Dhar innebörden av att inte spendera på Allahs väg som att man inte ger bort hela sin förmögenhet på Allahs väg. Muawiya ansåg att detta endast hade samband med zakat. På detta sätt började Abu Dhar, i enlighet med sin egen tankevärld och uppfattning, framföra mycket hård kritik. Muawiya befarade att oordning och oro när som helst kunde bryta ut i Sham om detta tillstånd fortsatte. Han underrättade kalifen Uthman om den känsliga situationen och bad honom kalla Abu Dhar till Medina. Uthman sände bud efter honom och kallade honom till Medina.

En dag satt Abu Dhar där. Framför honom frågade kalifen Uthman Ka’b: ”Vad anser du om en person som samlar rikedom, betalar dess zakat och dessutom spenderar på Allahs väg?” Ka’b svarade: ”Man kan hysa goda förhoppningar om en sådan person.” När Abu Dhar hörde detta blev han rasande. Han höjde käppen i handen över Ka’bs huvud och sade: ”Son till en judisk kvinna (Ka’b var son till en judinna), vad förstår du av detta? På Uppståndelsens dag kommer även en sådan persons hjärta att stungas av en skorpion.” Till slut sade Uthman till Abu Dhar: ”Stanna hos mig; en mjölkande kamelko ska komma till din dörr varje morgon och kväll.” Han svarade: ”Jag har inget behov av något av denna värld som du erbjuder.” Därefter gick han därifrån. Till slut bad Uthman honom att bege sig och bosätta sig på en plats som kallades Rabdha, mitt i öknen långt från Medina. Enligt vissa uppgifter bosatte han sig där frivilligt. Långt från bebyggda trakter, på en avlägsen och ödslig plats, avstod han från ett liv i njutning och lyx och följde strängt Allahs Sändebuds liv, som var inriktat på det kommande livet, tills han dog där. Berättelsen om Abu Dhars bortgång är också mycket smärtsam och samtidigt häpnadsväckande. Han avled i Rabdhas öken år 31 enligt hijra, eller enligt en annan uppgift år 32. Hans hustru beskrev hans tillstånd under den sista tiden så här:

När Abu Dharrs tillstånd hade blivit mycket dåligt började jag gråta. Han sade: ”Varför gråter du?” Jag svarade: ”Du är på väg mot det kommande livet i en öde öken. Här finns inget extra tyg, utöver de kläder som du och jag bär, som kan användas som svepning åt dig.” Han sade: ”Sluta gråta. Jag ska ge dig ett glädjebudskap. Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga: ’Om en muslim har två eller tre barn som dör, är det tillräckligt för att rädda honom från Helvetets eld.’ Han sade inför några människor, däribland mig: ’En av er kommer att dö i öknen, och vid hans död kommer en grupp muslimer plötsligt att vara närvarande där.’ Alla dessa människor, utom jag, har dött i bebodda trakter. Nu är jag den ende som är kvar. Därför kan jag med säkerhet säga att det är jag. Jag svär vid Allah att jag inte ljuger, och inte heller ljög den som sade detta. Se mot vägen; den osedda hjälpen är sannerligen på väg.” Jag sade: ”Nu har även pilgrimernas återvändande avslutats, och ingen färdas längre på vägen.” Han sade: ”Nej, gå och se efter.” Således gick jag åt ena hållet, klättrade upp på en höjd och blickade bort över landskapet, medan jag åt andra hållet skyndade tillbaka för att vårda honom. Så fortsatte mitt springande och sökande. Då fick jag syn på några ryttare på avstånd. När jag gjorde tecken åt dem red de snabbt fram till mig och stannade. De frågade om Abu Dharr: ”Vem är denne?” Jag svarade: ”Abu Dharr.” ”En följeslagare till Allahs Sändebud ﷺ?” Jag svarade: ”Ja.” De sade: ”Må våra föräldrar offras för honom”, och gick fram till Abu Dharr. Först berättade Abu Dharr för dem om Sändebudets ﷺ profetia. Därefter gav han följande instruktion: ”Om det finns tillräckligt med tyg till en svepning hos mig eller hos min hustru, så ska ni begrava mig i det.” Sedan tog han en ed av dem att den som hade ens den minsta statliga befattning inte skulle svepa honom. Av en tillfällighet hade alla utom en ung man från Ansar någon form av statligt uppdrag. Abu Dharr tillät just honom att svepa honom. Detta var en jemenitisk karavan. De kom från Kufa. Tillsammans med dem fanns den berömde följeslagaren Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom. Han var på väg till Irak med denna karavan. Det var han som ledde begravningsbönen för Abu Dharr, varefter de alla begravde honom i Rabdhas öken.”

Antalet hadither som återberättats från Abu Dharr är sammanlagt tjugoåtta. Av dessa är tolv muttafak alayh, det vill säga återberättade av både al-Bukhari och Muslim. Två har återberättats enbart av al-Bukhari och sju enbart av Muslim. Anledningen till att antalet hadither som återberättats av honom är så litet jämfört med andras är att han alltid var tystlåten, tyckte om avskildhet och umgicks föga med människor. Därför blev hans kunskap inte särskilt spridd. Ändå inhämtade lärda följeslagare, såsom Anas ibn Malik och Abdullah ibn Abbas, kunskap från honom. Ibn Asakir behandlar detta utförligt i sitt verk ”‘Tārīkh Dimashq’”.

Ali, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades om omfattningen av Abu Dharrs kunskap. Han sade: ”Han hade förvärvat en sådan kunskap som människor inte förmår uppnå. Därefter prövades denna kunskap genom att den upphettades i eld, men ingen orenhet kom fram ur den.” Om denna store asketiske och världsligt avhållsamme följeslagare sade Allahs Sändebud ﷺ: ”Under himlen och ovanpå jorden finns ingen sannare person än Abu Dharr.”

Under Uthmans kalifat begav sig Abu Dharr en gång till hajj. En person kom och sade: ”Uthman bad fyra böneenheter medan han befann sig i Mina (det vill säga, han förkortade inte bönen).” Detta behagade honom inte. Han fördömde det med mycket hårda ord och sade: ”Jag bad bakom Allahs Sändebud ﷺ, Abu Bakr och Umar. Alla bad två böneenheter.” Efter att ha sagt detta ledde han själv bönen och bad fyra böneenheter. Människorna sade: ”Det var ju du som kritiserade de troendes ledare, och nu ber du själv fyra böneenheter.” Han sade: ”Oenighet är en mycket dålig sak. Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Förolämpa inte dem som blir ledare efter mig. Den som har för avsikt att förolämpa dem kastar den islams fasta rep från sina egna axlar och stänger omvändelsens dörr för sig själv.’” ( (Musnad Ahmad, 5//165))

Efter Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, bortgång rann ständigt strömmar av tårar från hans ögon varje gång det heliga namnet kom över hans läppar. Ahnaf ibn Qays berättar: ”En gång såg jag i Bayt al-Maqdis en man falla ned i sujūd gång på gång. Detta väckte en särskild reaktion inom mig. När jag gick till honom för andra gången frågade jag: ’Kan du säga om jag bad ett jämnt eller udda antal böner?’ Han svarade: ’Även om jag inte vet det, vet Allah det säkert.’ Därefter sade han: ’Min vän Abu al-Qasim har sagt till mig’ – och redan efter dessa ord började han gråta. Sedan sade han: ’Min vän Abu al-Qasim har sagt till mig.’ Än en gång stockade sig rösten av gråt. Till slut samlade han sig och sade: ’Min vän Abu al-Qasim, frid och välsignelser över honom, har sagt: Den tjänare som faller ned i sujūd inför Allah en gång, honom höjer Allah en grad, utplånar en av hans synder och skriver ned en god gärning åt honom.’ Jag frågade: ’Vem är du?’ Han svarade: ’Abu Dharr – Allahs Sändebuds följeslagare, frid och välsignelser över honom.’”

En dag kom en man till Abu Dharr. Han lät blicken vandra runt i hans hus. När han inte såg några hushållsföremål frågade han:

– Abu Dharr, var finns dina ägodelar?

– Jag har ett hus i det kommande livet. Alla mina bästa ägodelar skickar jag dit.

En gång skickade Syriens ståthållare trehundra dinarer till honom och lät meddela: ”Använd dessa för att täcka dina behov.” Han sade: ”Fann Syriens ståthållare ingen annan av Allahs tjänare som var lägre än jag?” Med dessa ord skickade han tillbaka dinarerna.

Salman al–Farisi ((r.a.))

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Salman är en av profetfamiljens medlemmar.”

Detta är berättelsen om en sanningssökande man som längtade efter att finna Allah. Han var Salman al-Farisi. Det är Salman al-Farisi själv som med sin tunga återger den häpnadsväckande berättelsen om hur han fann sanningen. Han säger:

På den tiden var jag en persisk ung man från trakten kring Isfahan i Persien. Min by hette Zayyan. Min far var byns dahqan-hövding, den rikaste och mest ansedda mannen där. Ända sedan jag föddes var jag den av hela Allahs skapelse som han älskade mest. Allteftersom jag blev äldre växte också hans ömhet och kärlek till mig. Till slut höll han mig inspärrad i hemmet som en flicka, av rädsla för att någon olycka skulle drabba mig.

Jag började ägna mig åt sträng askes inom mina föräldrars mazu­siska religion och uppnådde snart tjänsten som väktare över vår gudoms eld. Ansvaret att hålla denna tillbedjans eld brinnande dygnet runt lades på mig.

Min far ägde stora landområden. Han skötte dem själv, och de gav oss rikliga skördar. En dag blev han av någon anledning kvar hemma och kunde inte gå till byns gård för att se till den. Han kallade på mig och sade:

”Min son, du ser ju att jag i dag inte kan gå till gården på grund av särskilda omständigheter. Gå du dit i stället och övervaka arbetet där för min räkning.”

Jag begav mig mot gården. När jag på vägen passerade en kyrka som tillhörde de kristna hörde jag några av deras ord. De höll just på att be. Det var dessa ljud som gjorde mig uppmärksam.

Eftersom jag hade hållits inspärrad hemma under lång tid visste jag ingenting om de kristna eller anhängarna av någon annan religion. När jag hörde deras röster gick jag in i kyrkan för att se vad de gjorde. Jag betraktade dem noggrant. Jag tyckte mycket om deras sätt att be och blev dragen till deras religion. För mig själv sade jag: ”Denna religion är bättre än den religion vi följer.” Jag gick inte till gården utan tillbringade den dagen med dem. Jag frågade dem:

– Var har denna religions ursprung?

– I Sham.

Kvällen började falla. Jag återvände hem. Min far började fråga mig vad jag hade gjort under hela dagen.

Jag sade: ”Far, när jag gick förbi några människor såg jag att de bad i sitt gudshus. Jag tyckte mycket om de religiösa riter som jag såg dem utföra. Jag stannade hos dem ända tills solen gick ner.” När min far hörde detta blev han orolig. Han sade:

”Min son, det finns inget gott i den religionen; din religion och dina förfäders religion är bättre än den.” Jag sade: ”Vid Allah, aldrig! Deras religion är bättre än vår religion.”

När min far hörde vad jag sade blev han rädd och fruktade att jag skulle överge min religion. Därför satte han bojor på mina fötter och höll mig inspärrad i huset.

Jag väntade på ett tillfälle. Inom några dagar kom tillfället. I hemlighet skickade jag bud till de kristna och sade att de skulle meddela mig om någon karavan på väg mot Sham kom till dem.

Inom några dagar kom en karavan på väg mot Sham till dem. De meddelade mig. Jag flydde i hemlighet från min fångenskap och gav mig av tillsammans med dem. De förde mig till Sham. När jag hade kommit fram till Sham frågade jag:

– Vem är den främste och mest kunnige personen i denna religion?

De svarade: Biskopen, kyrkans präst.

Jag gick till honom och sade: ”Jag har blivit dragen till kristendomen. Jag önskar stanna hos dig, tjäna dig, lära mig av dig och be tillsammans med dig.” Han sade: ”Kom in.”

Jag gick in till honom och började tjäna honom. Efter bara några dagar förstod jag att mannen var ohederlig. Han uppmanade sina följeslagare att ge allmosor och uppmuntrade dem att söka belöning; men när de överlämnade något till honom för att det skulle användas på Allahs väg, lade han själv beslag på det och samlade det åt sig. Han gav ingenting till de fattiga och behövande. På så sätt samlade han ihop sju krus med guld.

När jag såg hans moraliska förfall började jag hata honom djupt. Inom några dagar dog mannen. De kristna i området samlades för att begrava honom. Jag sade till dem: ”Er vän var en mycket ohederlig människa. Han brukade uppmana er att ge allmosor och inspirerade er till det. Men när ni överlämnade dem till honom lade han beslag på allt. Han gav ingenting till de fattiga och behövande.”

De frågade: ”Hur vet du det?”

Jag sade: ”Jag ska visa er det hemliga förråd där han samlade sin rikedom.”

De sade: ”Gott, visa oss det.”

När jag visade dem det hemliga förrådet hämtade de därifrån sju krus med guld och silver. När de såg detta sade de:

”Vid Allah, vi ska inte begrava honom.”

De hängde upp honom på korset och stenade honom tills hans kropp blev sönderslagen. Efter en kort tid utsåg de en annan person i hans ställe. Jag sökte även hans sällskap. Jag hade aldrig tidigare sett någon som var mer likgiltig inför denna värld, mer fäst vid det kommande livet och mer hängiven åt dyrkan dag och natt än denne man. Jag älskade honom mycket. Jag tillbringade en lång tid med honom. När hans dödsstund närmade sig sade jag till honom:

– Herre, vem råder ni mig att hålla mig till efter er död?

Han sade: Min son, jag känner ingen här som håller fast vid den sanning som jag höll fast vid. Men i Mosul finns en man som heter En-och-en; han har inte ändrat eller utökat denna sanning det minsta. Sök hans sällskap.

Efter min väns död begav jag mig till Mosul och sökte upp den man som han hade beskrivit. Jag berättade allt för honom. Jag sade också att En-och-en vid slutet av sitt liv hade sagt åt mig att söka ert sällskap. Han hade även sagt till mig att ni håller fast vid just den sanning som han tog sitt sista andetag i tro på. När han hörde mina ord sade han: Stanna hos mig.

Jag stannade hos honom. Jag tyckte mycket om hans sätt att leva. Inom kort dog han. När hans dödsstund närmade sig sade jag till honom:

– Herre, ni ser ju att Allahs beslut har nått er. Ni känner dessutom till min situation. Vem råder ni mig nu att gå till?

Han sade: Min son, jag känner ingen som står fast vid det som vi följde. Men i Nasibin finns en man som heter En-och-en. Du kan söka upp honom.

Efter att han hade begravts träffade jag mannen i Nasibin och berättade hela min historia för honom. Han bad mig stanna hos honom. Jag stannade. Även denne man fann jag vara lika oklanderlig till karaktären som de två tidigare vännerna. Vilken ära tillhör Allah! Inom kort dog han. Vid slutet av hans liv sade jag till honom: Ni känner till det mesta om min situation. Vem råder ni mig nu att gå till?

Han sade: ”I ’Amurriyya finns en man som heter Amun. Du ska söka hans suhba. Utöver honom känner jag ingen annan som fortfarande håller fast vid vår sanning.” Jag gick till honom och berättade allt för honom.

När han hade hört min berättelse sade han: ”Stanna hos mig.” Vid Allahs ed såg jag, medan jag var hos honom, att han följde samma tro och väg som sina föregångare. Under tiden hos honom blev jag ägare till många kor och getter.

Inom kort fick jag se att samma öde som jag hade sett drabba hans föregångare också drabbade honom. När slutet på hans liv närmade sig sade jag till honom: ”Du känner ju väl till min situation. Vad råder du mig nu att göra, och till vem råder du mig att gå?”

Han sade: ”Min son! Såvitt jag vet finns det ingen kvar på jordens yta som håller fast vid den sanning som vi höll fast vid. Men inom en nära framtid kommer en profet att träda fram i Arabien. Han kommer att återuppliva Ibrahims religion. Han kommer att fördrivas från sitt hemland och utvandra till ett land med dadelpalmslundar, beläget mellan stora svarta stenar. Han kommer också att ha tydliga tecken, klara som dagsljuset. Han kommer att äta gåvor, men inte sådant som ges som sadaqa. Mellan hans axlar kommer profetskapets sigill att finnas. Om du kan, så bege dig till det landet.”

Därefter dog han. Jag stannade kvar i ’Amurriyya ytterligare en tid. En dag kom några arabiska handelsmän från stammen Kalb dit. Jag sade till dem: ”Om ni tar med mig till Arabien, ger jag er dessa kor och getter i utbyte.” De sade: ”Det går bra, vi tar med dig.”

Jag gav dem korna och getterna, och de tog med mig. När vi nådde en plats som kallades Wadi al-Qura, mellan Medina och Sham, förrådde de mig och sålde mig till en jude. Jag började tjäna som hans slav. Efter en kort tid köpte en kusin till honom, från stammen Banu Qurayza, mig och tog mig till Yasrib (Medina). Där såg jag de dadelpalmer som min vän i ’Amurriyya hade beskrivit, och jag kände igen staden enligt den beskrivning han hade gett av platsen. Där fortsatte jag att arbeta hos min herre.

Profeten (s.a.) kallade då människorna till religionen i Mecka. Men eftersom jag som slav alltid var upptagen med arbete nådde inget om honom eller hans budskap mina öron. Efter en tid utvandrade Allahs Sändebud (s.a.) från Mecka till Yasrib. Jag hade klättrat upp i toppen av en dadelpalm och arbetade med något, medan min herre satt under trädet. Då kom en av hans brorsöner till honom och sade:

”Må Allah förgöra Banu Qayla (stammarna Aws och Khazraj)! Vid Gud, de har just nu samlats i Quba kring en man som i dag har kommit från Mecka och som anser sig vara en profet.”

Så snart hans ord nådde mina öron kändes det som om jag hade fått feber. Jag började skaka våldsamt. Jag var rädd att jag skulle falla med ett brak på min herres nacke där han satt under trädet. Jag klättrade snabbt ner från trädet och sade till mannen:

– Vad sade du? Säg det igen, är du snäll.

När min herre hörde mina ord blev han ursinnig och gav mig en kraftig örfil på kinden, samtidigt som han sade:

– Vad har du med honom att göra? Gå och fortsätt med det du höll på med.

Den kvällen tog jag med mig några av de dadlar jag hade samlat in och begav mig till den plats där Guds Sändebud befann sig. När jag kom fram till Guds Sändebud sade jag till honom:

– Jag har hört att du är en rättfärdig man. Du har några följeslagare som saknar både hjälp och försörjning. Jag hade sparat dessa få saker hos mig för att ge dem som sadaqa, men jag såg att ni var mer berättigade till dem än andra. Med dessa ord räckte jag dadlarna till honom. Han sade till sina följeslagare: ”Ät ni.” Men han drog tillbaka sin egen hand och åt ingenting. Jag sade tyst för mig själv: ”Detta var det första tecknet.”

Den dagen återvände jag. Jag började åter samla ihop några dadlar. Guds Sändebud kom från Quba till Medina. En dag gick jag till honom med dadlarna och sade: ”Jag har sett att du inte äter sådant som ges som sadaqa. Därför har jag nu tagit med en gåva åt dig.” Den här gången åt han själv och uppmanade sina följeslagare att också äta tillsammans med honom. Jag sade tyst för mig själv: ”Detta var det andra tecknet.”

En annan dag gick jag till Guds Sändebud. Han höll då på att begrava en av sina följeslagare på kyrkogården Baqi al-Gharqad. Jag såg honom sitta insvept i en shamla (ett slags löst sittande plagg). Jag hälsade på honom. Sedan började jag kasta blickar mot hans rygg. Jag letade efter profetskapets sigill som min vän i Amuriyya hade beskrivit för mig.

När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, märkte att jag gång på gång tittade mot hans rygg förstod han vad jag ville. Han tog undan manteln från sin rygg, och jag kunde tydligt se sigillet. Då kände jag igen honom helt och hållet, kastade mig över honom, täckte honom med kyssar och grät så att mitt bröst dränktes av tårar. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, såg mig i detta tillstånd frågade han:

– Hur är det med dig?

Jag berättade hela historien i detalj. Han blev förvånad och ville att jag själv skulle berätta historien för hans följeslagare. Jag berättade den för dem. De blev förvånade och mycket glada.

Eftersom Salman, må Allah vara nöjd med honom, var bunden i slaveriets bojor kunde han inte delta i slagen vid Badr och Uhud tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Därför led han mycket. Salman berättar: ”En dag kallade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på mig och sade: ’Slut ett mukātaba-avtal (frigivningsavtal) med din herre.’ Jag slöt ett avtal om att plantera trehundra dadelplantor åt honom och dessutom betala fyrtio uqiyya guld. I gengäld skulle jag bli fri. Jag underrättade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om avtalet. Han kallade på följeslagarna och sade: ’Hjälp er broder.’ Var och en gav mig fem, tio, tjugo eller trettio plantor, så mycket de kunde. På så sätt fick jag ihop mina trehundra plantor. Sedan grävde jag gropar på Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallning. En dag gick han själv med mig dit. Jag räckte honom en planta i taget, och han planterade den. Vid Allahs ed, inte en enda av hans plantor dog. (Historikerna säger att Salman, må Allah vara nöjd med honom, planterade endast en planta, och att just den dog. Alla de övriga planterade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och samtliga överlevde.) På så sätt uppfyllde jag en del av avtalet; det som återstod var betalningen.

En dag kallade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på mig, lade något av guld som liknade ett hönsägg i min hand och sade: ’Gå och betala enligt ditt avtal.’ Jag sade: ’Kommer detta verkligen att räcka till betalningen?’ Han svarade: ’Ta det; Allah kommer att låta det räcka.’ Vid Allahs ed, när vi vägde det visade det sig väga fyrtio uqiyya.

På detta sätt uppfyllde Salman, må Allah vara nöjd med honom, sitt avtal och blev fri. Efter frigivningen från slaveriet började Salman, må Allah vara nöjd med honom, leva tillsammans med muslimerna. På den tiden hade han inget hem. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, upprättade ett broderskapsband, mu’ākhāt, mellan honom och den framstående ansariske följeslagaren Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, liksom mellan de övriga muhājirerna och ansarerna. På grund av slaveriet hade Salman, må Allah vara nöjd med honom, inte kunnat delta i slagen vid Badr och Uhud. Efter att han blivit fri ägde slaget vid al-Khandaq rum. Genom sina betydande insatser i detta slag gottgjorde han sin frånvaro i de två tidigare slagen. Olika stammar från hela Arabien förenade sig med Quraysh och förberedde sig för att angripa Medina. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra detta rådgjorde han med följeslagarna. Många lade fram olika förslag. Salman sade: ’I Persien skyddar man städer genom att gräva vallgravar. Det vore lämpligt att gräva en vallgrav på den oskyddade sidan av Medina för att skydda staden.’ Detta förslag behagade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Genom att gräva en lång vallgrav väster och nordväst om Medina kunde Qurayshs väldiga arméangrepp lätt avvärjas. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, deltog själv i arbetet med att gräva denna vallgrav, eller khandaq. När Qurayshs armé kom till Medinas utkant blev den förbluffad över denna enastående krigstrategi. Efter att ha belägrat Medina i tjugoen eller tjugotvå dagar tvingades den till slut fly. Salman, må Allah vara nöjd med honom, deltog i varje slag som utkämpades efter al-Khandaq. Efter Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bortgång stannade Salman, må Allah vara nöjd med honom, kvar i Medina en tid. Troligen bosatte han sig i Irak mot slutet av Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat eller i början av Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat, medan hans trosbroder Abu al-Darda, må Allah vara nöjd med honom, bosatte sig i Syrien. Under Umars, må Allah vara nöjd med honom, tid spelade han en särskilt viktig roll i erövringen av Iran. Han kämpade på olika fronter sida vid sida med de muslimska mujahidīnerna. Han deltog även i erövringen av Jalula. Umar, må Allah vara nöjd med honom, utnämnde honom till wāli över al-Madā’in. Han avled under Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, kalifat.

Efter att Salman, må Allah vara nöjd med honom, hade antagit islam tillbringade han större delen av sitt liv i Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap. Därför blev han särskilt framstående i kunskap och maʿrifa. När Ali, må Allah vara nöjd med honom, tillfrågades om hans kunskap sade han: ’När det gäller kunskap och visdom var Salman lik Luqman den vise.’ En annan berättelse återger att han sade: ’Han var en lärd i all kunskap, både den första och den sista kunskapen.’ Med den sista kunskapen avses Koranens kunskap. Eftersom Salman inte hade några släktingar eller någon klan i Arabien förklarade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, honom vara en medlem av ahl al-bayt. Muʿadh ibn Jabal, som var en framstående lärd och mujtahid bland följeslagarna, sade: ’Sök kunskap från fyra personer. Salman är en av dessa fyra.’

Sextio hadither har återberättats från Salman, må Allah vara nöjd med honom. Av dessa har tre återberättats gemensamt av al-Bukhari och Muslim, en har återberättats av Muslim ensam och tre av al-Bukhari ensam. Abu Saʿid al-Khudri, Abu al-Tufayl, Ibn Abbas, Aws ibn Malik och Ibn Ajza, må Allah vara nöjd med dem, samt andra framstående följeslagare var hans elever.

Salman hörde till de framstående följeslagare som hade lyckan att få en särskild närhet till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: ”De nätter då Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satte sig för att tala avskilt med Salman, brukade vi, hans hustrur, tro att Salman kanske skulle beröva oss vår nattliga samvaro med honom.”

Han var ett levande exempel på zuhd och taqwa. Han levde som en tillfällig resenär. Under hela sitt liv byggde han inget hus. Om han fann en mur eller skuggan av ett träd någonstans lade han sig där. En man bad honom om tillåtelse att bygga ett hus åt honom. Han avböjde. När mannen gång på gång insisterade frågade han till slut: ”Hur skall huset se ut?” Mannen svarade: ”Så litet att taket når ditt huvud när du står, och när du ligger ned når dina fötter väggen.” Då gick han med på det. En liten hydda byggdes åt honom. Hasan, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Även när Salman fick ett årligt bidrag på fem tusen dirham och härskade över trettiotusen människor hade han bara en enda aba. I den samlade han ved. När han sov lade han den ena delen av aban över kroppen och bredde ut den andra delen under sig.”

När Salman, må Allah vara nöjd med honom, låg på sin dödsbädd gick Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, för att besöka honom. Salman började gråta. Saʿd sade: ”Abu Abdillah, varför gråter du? Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade ju denna värld medan han var nöjd med dig. Du kommer att möta honom vid al-Kawthars bäcken.” Han svarade: ”Jag gråter inte av rädsla för döden. Anledningen till att jag gråter är att Guds Sändebud tog ett löfte av oss att våra tillhörigheter inte skulle vara fler än en resandes tillhörigheter. Ändå har så många saker samlats hos mig.” Saʿd berättar: ”Dessa saker bestod inte av mer än en stor skål, ett kopparfat och en ostbehållare.”

Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom)

Det var det sjunde året av profetskapet i Mecka, före hijra. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare var då utsatta för qurayshfolkets yttersta övergrepp. När han bar det svåra ansvaret och den tunga bördan att kalla till islam mötte han vid varje steg olika slags sorger, smärta och olyckor. Just då började en strimma av glädjens ljus synas i hans liv. En glädjebudbärare kom med det glada budskapet: ”Ummu Ayman har fött en son.” Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, heliga ansikte strålade av glädje. Den lyckosamma nyfödda, vars ankomst till jorden hade gjort Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, så upprymd, var Usama ibn Zayd.

Följeslagarna blev inte förvånade över att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev så upprymd när de fick höra att barnet hade fötts. Alla kände nämligen till vilken ställning barnets föräldrar hade hos Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Barnets mor var Baraka al-Habashiyya, känd som Ummu Ayman. Hon hade varit slavinna hos Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mor, Aminah. Både under hennes livstid och efter hennes bortgång hade denna kvinna tagit hand om Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han öppnade ögonen mot världen lärde han sig att förstå henne som sin mor. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, älskade henne djupt och uppriktigt. Han brukade ofta säga: ”Efter min mor är hon min mor och den återstående medlemmen av min familj.” Denna ädla kvinna var den nyföddes ärorika mor.

Barnets far var Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, älskade, hans adoptivson från tiden före islam, hans trogne följeslagare och den person som efter islam var honom kärast av alla – Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom.

Tillsammans med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gladde sig hela det muslimska samfundet i Mecka åt nyheten om barnets födelse. Liksom de hade gett barnets far hederstiteln ”Guds Sändebuds älskade”, gav de barnet titeln ”den älskades son”, eller Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, älskades son. Denna titel var verkligen välförtjänt. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, älskade honom så mycket att hela världen kunde känna avund när den såg det. Usama var jämnårig med Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dotterson Hasan ibn Fatima. Hasan var mycket vacker, liksom sin morfar Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Usama var däremot mörk och hade en platt näsa, liksom sin habashiska mor, sin habashiska mor. Men Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde ingen som helst skillnad mellan dem i fråga om ömhet och kärlek. Han lät Usama sitta på det ena låret och Hasan på det andra. Sedan tryckte han dem båda mot sitt bröst och sade: ”O Allah, jag älskar dem båda; älska även Du dem båda.”

Hur djup och stark Allahs Sändebuds (s.a.w.) ömhet och kärlek till den unge Usama var framgår av en händelse. En gång snubblade den unge Usama mot dörrtröskeln och föll. Hans panna skars upp och började blöda. Profeten (s.a.w.) bad först Aisha (r.a.) att torka bort blodet. Men han blev inte lugnad av detta. Han reste sig själv, torkade bort blodet, började kyssa såret och tröstade honom med milda, kärleksfulla och ömsinta ord.

Även i sin ungdom fick Usama ta emot Allahs Sändebuds (s.a.w.) kärlek, liksom under sin barndom. En gång köpte Hakim ibn Hizam, en av Qurayshs ledare, från Jemen en dyrbar mantel för femtio dinarer; den hade tillhört Jemens kung Dhu Yazan. Han ville ge manteln till Allahs Sändebud (s.a.w.) som gåva, men denne vägrade ta emot den eftersom Hakim ännu var avgudadyrkare. Profeten (s.a.w.) köpte därför manteln av honom mot betalning. En jumua-dag bar Profeten (s.a.w.) manteln endast en gång. Därefter klädde han Usama i den. Usama bar manteln och gick omkring från morgon till kväll tillsammans med unga muhajirun och ansar i sin egen ålder.

Under sin ungdom utvecklade Usama sådana karaktärsdrag och dygder att han lätt kunde vinna Allahs Sändebuds (s.a.w.) ömhet och kärlek. Skarpsinne, djärvhet, klokhet, ren och oklanderlig karaktär samt gudsfruktan och fromhet var hans särskilda kännetecken.

På dagen för slaget vid Uhud kom Usama tillsammans med flera andra unga följeslagare i sin egen ålder inför Allahs Sändebud (s.a.w.). De ville alla delta i jihad. Allahs Sändebud (s.a.w.) valde ut några av dem och skickade tillbaka de andra eftersom de var minderåriga. Usama återvände hem efter att ha blivit avvisad. Hans ögon fylldes av tårar. Det smärtade honom att han hade berövats möjligheten att kämpa under Allahs Sändebuds (s.a.w.) fana.

Slaget vid Khandaq stod för dörren. Usama var också där, tillsammans med flera andra unga följeslagare. Allahs Sändebud (s.a.w.) valde ut soldater. För att inte ännu en gång, liksom vid Uhud, bli avvisad som för ung ställde Usama sig på tå och sträckte på sig. När Allahs Sändebud (s.a.w.) såg hans iver veknade hans hjärta. Han valde ut honom. Med svärdet hängande över axeln gick Usama ut till jihad. Han var då en pojke på tolv eller tretton år.

Enligt vissa berättelser fick han på grund av sin minderårighet inte delta i de första fälttågen. Han deltog för första gången i fälttåget mot Harqa. Detta fälttåg genomfördes under det sjunde eller åttonde hijriåret. Han var då fjorton år. På grund av sin gränslösa duglighet utsåg Allahs Sändebud (s.a.w.) honom ändå till fälttågets ledare. Om sina erfarenheter från detta fälttåg har han själv berättat: ”Allahs Sändebud (s.a.w.) skickade oss mot Harqa. Fienderna besegrades och började fly. Jag förföljde tillsammans med en ansarisk soldat en flyende soldat. När han kom inom räckhåll för oss ropade han högt: ’Det finns ingen gud utom Allah.’ När ansariern hörde detta drog han sig tillbaka, men jag kastade mitt spjut och genomborrade honom. Han dog. När vi återvände från fälttåget fick Allahs Sändebud (s.a.w.) höra om saken. Han sade till mig: ’Usama, du dödade en man efter att han hade uttalat trosbekännelsen.’ Jag svarade: ’Han sade det bara för att rädda sitt liv.’ Men han lyssnade inte på mig utan upprepade samma ord gång på gång. Jag ångrade mig då så djupt att jag tänkte: ’Om jag bara inte hade blivit muslim före denna dag.’ I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade till honom: ’Varför öppnade du inte hans hjärta och såg efter?’”

I slaget vid Hunayn besegrades den muslimska hären och började fly. Usama stod då orubbligt kvar mot fiendehären tillsammans med endast sex följeslagare, däribland Allahs Sändebuds (s.a.w.) farbror Abbas och Abu Sufyan ibn al-Harith. Med hjälp av denna lilla grupp modiga troende förvandlade Allahs Sändebud (s.a.w.) den dagen ett till synes säkert nederlag till seger och räddade den flyende muslimska hären ur avgudadyrkarnas händer.

Även vid erövringen av Mecka var Usama Allahs Sändebuds (s.a.w.) följeslagare. Han red in i Mecka tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) på samma riddjur. Den dagen var Usama, Bilal och Uthman ibn Talha de tre personer som tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) fick äran att träda in i Kaba. Efter att dessa fyra hade gått in stängdes Kaba-dörren.

Usama deltog i Muʾta-expeditionen tillsammans med sin far, befälhavaren Zayd ibn Haritha. Då var han mindre än arton år gammal. I detta slag bevittnade han sin fars martyrdöd med egna ögon. Men han bröt inte samman. Efter att hans far hade blivit martyr kämpade han tappert under ledning av Jaʿfar ibn Abi Talib och därefter ʿAbdullah ibn Rawaha. När även denna befälhavare, liksom Zayd, blev martyr, stred han under befäl av Khalid ibn al-Walid och räddade den muslimska hären ur den romerska härens klor. Efter att ha överlämnat sin far Zayds kropp åt Allah på Mutʾas slagfält återvände han till Medina ridande på den häst som hans far hade blivit martyr på.

Under det elfte hijriåret beordrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att en armé skulle förberedas för ett avgörande slag mot den romerska hären. Förstklassiga militära experter bland följeslagarna, däribland Abu Bakr, ʿUmar, Saʿd ibn Abi Waqqas och Abu ʿUbayda ibn al-Jarrah, ingick i denna armé. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utsåg Usama ibn Zayd till arméns överbefälhavare. Han var då omkring tjugo år gammal. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beordrade honom att slå läger vid gränsen i närheten av Balqa och Darum al-Kilayar, nära Gazadalen.

Armén gjorde sig redo att ge sig av. Under tiden blev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sjuk. När hans sjukdom förvärrades avbröt Usama marschen tillsammans med armén och väntade på platsen Juruf, i utkanten av Medina. Därifrån kom han varje dag för att besöka Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Usama berättar: ”När Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sjukdom förvärrades gick jag för att besöka honom. Flera andra var med mig. När jag kom in såg jag att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var tyst. På grund av sjukdomens svårighetsgrad kunde han inte tala. När han såg mig lyfte han först handen mot himlen och lade sedan handen på min kropp. Jag förstod att han bad för mig.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, avled. När Usama fick höra nyheten skyndade han till Medina och deltog i svepningen och begravningen. Han fick också äran att sänka Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, rena kropp i graven.

Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, valdes till kalif. Han beordrade Usama att ge sig av. Men en liten grupp bland ansarerna ansåg att arméns avfärd borde fördröjas något i detta läge. De bad ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att tala med kalifen om saken. De sade också till ʿUmar att om kalifen stod fast vid sitt beslut, skulle han åtminstone be honom att utse någon äldre än Usama till arméns befälhavare.

Abu Bakr satt. Så snart han hörde ansarernas uttalande från ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, reste han sig hastigt, grep tag i den store al-Faruqs skägg och utropade med upprörd röst: ”O son till Khattab! Må din mor gå under! Beordrar du mig att avsätta den som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har utsett? Vid Allah, det kommer jag aldrig att göra.”

ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, återvände. Folk frågade: ”Vad är nyheten?” Han svarade: ”Må era mödrar alla gå under! På grund av er fick jag höra mycket från Allahs Sändebuds kalif.”

Armén gav sig av från Medina under den unge befälhavarens ledning. Kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, följde med ett stycke för att ledsaga dem. Usama satt till häst medan kalifen gick till fots. Usama sade: ”O Allahs Sändebuds kalif! Vid Allah, antingen sitter du upp på hästen eller så stiger jag av.” Kalifen svarade: ”Vid Allah, varken du ska stiga av eller jag ska sitta upp. Vad gör det om mina fötter under en stund blir dammiga på Allahs väg?” Sedan sade han till Usama: ”Jag överlämnar din religion, din pålitlighet och slutet på ditt uppdrag åt Allah. Jag ger dig rådet att verkställa den order som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav dig.” Därefter lutade han sig något mot Usama och sade: ”Om du anser det vara gott att jag får hjälp av ʿUmar, tillåt honom då att stanna hos mig.” Usama biföll Abu Bakrs begäran och tillät ʿUmar att stanna hos kalifen i Medina.

Usama verkställde Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning till punkt och pricka. Den muslimska kavalleristyrkan intog gränsposterna Balqa och Kilayat ad-Darum i Palestina. Därmed försvann romarnas skräck för muslimerna för alltid från detta område, och vägen öppnades för erövringen av de vidsträckta landområdena genom hela Syrien, Egypten och Nordafrika, ända till Svarta havet.

Under detta fälttåg dödade han sin fars mördare och hämnades därmed mordet på sin far. Han lastade den häst på vars rygg hans far hade blivit martyr med en stor mängd krigsbyte och återvände till Medina som en segrare. Kalifen Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, tog tillsammans med en stor skara muhajirun och ansar emot honom i Medinas utkant. När Usama anlände till Medina gick han till Profetens moské, bad två rakʿah och gick sedan hem. Historikerna har kommenterat hans seger så här: ”Aldrig har man sett någon armé som var säkrare eller tog större krigsbyte än Usamas armé.”

Genom att på rätt sätt fullgöra det uppdrag som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade anförtrott honom, och genom sin starka personlighet, vann Usama stor kärlek och respekt i det muslimska samfundet. Den andre kalifen, Umar, må Allah vara nöjd med honom, fastställde en större ersättning för Usama än för sin egen son, Abdullah ibn Umar. Abdullah blev upprörd och klagade: ”Far, Usamas ersättning är fyra tusen, medan min är tre tusen. Hans far var inte mer ädel än min far, och han är inte heller mer ädel än jag.” Umar svarade: ”Ve dig! Hans far var kärare för Allahs sändebud än din far, och han var kärare för Allahs sändebud än du.” Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, sade inte något mer.

Varje gång kalifen Umar träffade Usama sade han: ”Välkommen, min amir.” När någon förvånades över denna tilltalade han säga: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utsåg honom till min amir eller ledare.

Under Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, kalifat avstod han från att ta på sig något statligt ämbete av rädsla för fitna och oordning. Men som en välmenande muslim gav han alltid kalifen uppriktiga råd och diskuterade i hemlighet det folkliga missnöjet med kalifen.

När oordning uppstod efter Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, martyrskap, intog han en fullständigt neutral hållning. Han höll sig helt borta från konflikten mellan Ali och Muawiya, må Allah vara nöjd med dem båda. Vid ett tillfälle lät han meddela Ali: ”Om du gick in mellan käftarna på ett lejon skulle även jag gå in med glädje. Men jag har inte det minsta intresse av att delta i denna sak.” Även om han av rädsla för muslimernas blodsutgjutelse inte ville bli indragen i denna konflikt, ansåg han Ali, må Allah vara nöjd med honom, vara på sanningens sida. Därför ångrade han sig och gjorde bot under slutet av sitt liv för att han inte hade hjälpt Ali.

Usama, må Allah vara nöjd med honom, uppfostrades i Profetens hushåll. Därför borde han ha blivit en person med djupgående kunskap. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick bort var han endast arton år gammal. Efter att han hade blivit vuxen fick han inte möjlighet att under en längre tid åtnjuta Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sällskap. Därför nådde han inte på detta område samma förväntade framgång som de lärda sahaba, såsom Abdullah ibn Abbas och Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med dem. Trots detta var det han uppnådde inte alls obetydligt. Han bevarade många av Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalanden i sitt minne. Även framstående sahaba vände sig ibland till honom för att få veta shariahs föreskrifter. När Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, inte fann någon föreskrift i shariah om taʿun, eller pesten, frågade han Usama: ”Har du hört något om taʿun, eller pesten, från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid?” Då återberättade han för Saʿd ett uttalande av Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om detta. Det totala antalet hadither som han återberättade är etthundratjugoåtta. Av dessa återberättades femton av både imam al-Bukhari och imam Muslim. Hasan, Muhammad ibn Abbas, Abu Huraira, Kurayb, Abu Uthman an-Nahdi, Amr ibn Uthman, Abu Waʾil, Amir ibn Saʿd, al-Hasan al-Basri, må Allah vara nöjd med dem, samt andra sahaba och tabiʿun återberättade hadither från honom.

Eftersom han uppfostrades i Profetens hushåll och hade fri tillgång till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, påverkades han i hög grad av Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, undervisning. Under de flesta resor hade han lyckan att färdas på samma riddjur som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därför fick han också många möjligheter att tjäna Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Det var oftast han som bar fram vattnet för ablution och rituell rening.

Trots att han var ung brukade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, rådgöra med honom i olika frågor. När ifk, det vill säga hycklarnas påhittade och oanständiga påståenden om Aisha, må Allah vara nöjd med henne, spreds, var Ali och Usama, må Allah vara nöjd med dem, de två närstående personer som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, rådfrågade i denna fråga.

Denne store fältherre avled i Medina vid sextio års ålder, under slutet av den ärevördige Muawiyas kalifat, år 54 enligt hijra.

Abdullah ibn Umm Maktum ((må Allah vara nöjd med honom))

Abdullah ibn Umm Maktum, Allahs Sändebuds böneutropare, må Allah vara nöjd med honom, var den store följeslagare för vars skull den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillrättavisades från ovanför den sjunde himlen, och till vars ära Jibril, frid vare med honom, steg ned från Allah till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med uppenbarelse. Han var den ädle man om vilken sammanlagt sexton verser uppenbarades i Koranen.

Medinaborna kallade honom Abdullah ibn Umm Maktum. Bland irakierna var han däremot känd som Umar ibn Umm Maktum. Han härstammade från Quraysh-stammen i Mecka. Han var också släkt med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han var kusin till de troendes moder, Khadija bint Khuwaylid, må Allah vara nöjd med henne. Hans far var Qays ibn Zayd och hans mor Atika bint Abdullah. Eftersom hans mor födde Abdullah blind blev hon känd som Atika, Umm Maktum. Maktum betyder blind, och Umm Maktum betyder den blindes mor.

Han saknade syn i sina yttre ögon, men hade fått ett skarpt inre öga. Han bevittnade den tid då islams ljus först började framträda i Mecka. Allah den Allsmäktige öppnade hans inre öga. Han antog tron och blev därmed en av de tidiga troende inom islam. Han delade de mekanska muslimernas uppoffringar, självförsakelse, tålamod och ståndaktighet. Liksom de andra utsattes även han för Qurayshs förföljelse och tortyr. Trots deras tusentals övergrepp gav han inte efter det minsta och förlorade inte heller sitt mod; man kan säga att hans tro aldrig försvagades. Ju mer deras övergrepp tilltog, desto fastare höll han sig till Allahs religion. Samtidigt fördjupades hans förhållande till Allahs Bok, hans förståelse av sharia ökade, och hans besök hos Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, blev allt fler, både vid lämpliga och olämpliga tider.

Hans hängivenhet och kärlek till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, samt hans starka önskan att memorera den heliga Koranen hade blivit så intensiv att han betraktade varje möjlighet i detta avseende som en värdefull gåva och tog vara på varje ögonblick. På grund av sin överväldigande iver tog han ofta även del av den tid som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade avsatt för sig själv eller för någon annan.

Detta var vid den tid då Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stod inför en hård utmaning från Qurayshs ledare i Mecka. Han var mycket angelägen om att de skulle anta islam. En dag träffade han Utba ibn Rabia, Shayba ibn Rabia, Amr ibn Hisham, även kallad Abu Jahl, Umayya ibn Khalaf samt Walid ibn al-Mughira, Khalid Saifullahs far. Han gick från den ene till den andre, samtalade med dem och kallade dem till islam. Han hoppades att de skulle anta hans kallelse eller åtminstone upphöra med att förfölja och plåga hans följeslagare. Medan han var upptagen med detta viktiga arbete kom plötsligt och helt oväntat Abdullah ibn Umm Maktum. Han sade: ”O Allahs Sändebud, lär mig något av det som Allah har lärt dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fäste inte särskild vikt vid hans ord utan fortsatte att rikta sin uppmärksamhet mot Qurayshs ledare, i hopp och förvissning om att de skulle anta islam, så att Allahs religions ära skulle stärkas och arbetet med kallelsen underlättas. Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade avslutat sitt samtal och sin rådgivning med dem och reste sig för att gå hem, grep Allah den Allsmäktige honom och uppenbarade följande tillrättavisning:

”Han rynkade pannan och vände sig bort, eftersom den blinde mannen kom till honom. Hur kan du veta? Kanske skulle han renas eller ta emot förmaningen, så att förmaningen kunde vara till nytta för honom. Men den som inte bryr sig, honom ägnar du uppmärksamhet, trots att du inte är ansvarig för att han inte renar sig själv. Däremot avvisade du den som skyndade sig till dig och var räddhågad. Nej, ett sådant beteende är inte rätt. Detta är en påminnelse. Den som vill ska komma ihåg den. Den finns i ädla skrifter, upphöjda i rang, rena och ädla, nedskrivna av fromma och hedervärda skrivare.”(Abasa: 1–16)

Den dagen uppenbarade ängeln Jibril al-Amīn sammanlagt sexton verser till ära för denna blinde sahabi, Abdullah ibn Umm Maktum, i Allahs Sändebuds hjärta. Verserna har lästs ända till i dag och kommer att läsas så länge människosläktets liv fortsätter på denna jord. Från den dagen visade Allahs Sändebud Abdullah ibn Umm Maktum särskild respekt. När han kom kallade han honom till sig och lät honom sitta nära, frågade hur han mådde och såg till att hans behov blev tillgodosedda. Aisha brukade bereda citron- och honungsdryck åt honom och låta honom dricka den. Han säger: ’Efter att verserna uppenbarades var detta avsett för honom.’ Det finns inget märkligt i detta, för han var ju den person på grund av vilken Allahs Sändebud tillrättavisades strängt från den sjunde himlen.

När Qurayshs hårdhet och förföljelse mot Allahs Sändebud och muslimerna gick över alla gränser, gav Allah den Allrahögste muslimerna tillåtelse att emigrera. Abdullah ibn Umm Maktum var en av dem som mycket tidigt lämnade sitt land för trons skull. Han och Mus’ab ibn Umayr var de första bland sahaba som anlände från Mekka till Medina. När Abdullah ibn Umm Maktum kom till Medina började han, tillsammans med sin vän Mus’ab ibn Umayr, gå från hus till hus och undervisa människorna i Koranen och Allahs religion. Al-Bara ibn Azib berättar: ’Bland Allahs Sändebuds följeslagare var Mus’ab ibn Umayr och Ibn Umm Maktum de första som emigrerade och kom till oss i Medina. Så snart de kom till Medina började de undervisa oss i Koranen.’

Allahs Sändebud emigrerade från Mekka till Medina. Han utsåg Abdullah ibn Umm Maktum och Bilal ibn Rabah till muslimernas böneutropare. Dessa två var den muslimska ummans första böneutropare. På så sätt fortsatte de varje dag att fem gånger kungöra tawhids trosbekännelse, kalla människorna till goda gärningar och uppmuntra dem till det goda. Bilal gjorde adhan, medan Ibn Umm Maktum gjorde iqamah. Ibland gjorde Ibn Umm Maktum adhan och Bilal iqamah. Under ramadan utförde de också en annan uppgift. Medinaborna började äta suhur när de hörde den enes adhan och slutade äta när de hörde den andres. När människorna hörde Bilals adhan vaknade de för suhur. Abdullah ibn Umm Maktum väntade däremot tills den sanna gryningen inträdde; då gjorde han adhan, och när människorna hörde den slutade de äta.

Efter Allahs Sändebuds emigration började krigen och striderna. Men Ibn Umm Maktum kunde på grund av sin oförmåga inte delta i jihad. Efter slaget vid Badr uppenbarade Allah den Allrahögste några verser för sin älskade Profet. I verserna förklarades mujahidernas stora rang och deras överlägsenhet och företräde framför dem som, genom att avstå från jihad, stannade hemma. Versernas innehåll väckte en stark reaktion hos Ibn Umm Maktum. Han blev djupt bedrövad över att gå miste om mujahidernas rang. När denna vers uppenbarades:

”De troende som stannar hemma och mujahiderna på Allahs väg är inte lika i rang.” Allahs Sändebud bad uppenbarelsens skrivare, Zayd ibn Thabit, att skriva ned versen. Då kom Ibn Umm Maktum dit och sade: ”O Allahs Sändebud! Om jag hade varit fysiskt kapabel skulle även jag ha kunnat delta i jihad och uppnå mujahidernas rang.”

Därefter bad han mycket ödmjukt till Allah: ”O Allah, uppenbara något om min oförmåga! O Allah, uppenbara något om min ursäkt!” Hans önskan behagade Allah så mycket att Han genast uppenbarade en uppenbarelse och för all framtid befriade alla oförmögna människor i världen från skyldigheten att delta i jihad.

Uppenbarades:

لَّا يَسْتَوِي الْقَاعِدُونَ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ غَيْرُ أُولِي الضَّرَرِ وَالْمُجَاهِدُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ

‘Muslimer som stannar hemma, med undantag för dem som har giltig ursäkt, är inte jämlika i rang med dem som kämpar för Allahs sak med sina liv och sin egendom.’ Här har uttrycket غَيْرُ أُولِي الضَّرَرِanvänts för att undanta alla oförmögna personer från skyldigheten att delta i jihad.

På grund av denna föreskrift minskade emellertid inte hans iver att bege sig till jihad; den ökade snarare ännu mer. Hans ädla hjärta vägrade att sitta hemma tillsammans med de oförmögna. Ett ädelt hjärta kan nämligen aldrig finna tillfredsställelse i annat än ädla gärningar. Ibn Hajar al-Asqalani säger i boken ‘al- Isaba’: Trots sin blindhet deltog han ibland i strider. Han brukade säga till människorna: ‘Ge mig fanan i handen och ställ mig mellan de två leden. Jag är blind och har ingen rädsla för att fly.’

Även om Hazrat Ibn Umm Maktum på grund av sin oförmåga var berövad jihadens förtjänst, uppnådde han en ännu större ära och heder. När Allahs Sändebud (s.a.w.) begav sig ut från Medina på någon expedition tillsammans med de ledande muhajirerna och ansarerna, lämnade han Ibn Umm Maktum som sin ställföreträdare. Under denna tid tjänstgjorde han som imam för bönen i Profetens moské. Därför fick han denna ära sammanlagt tretton gånger under expeditionerna till Abwa, Bawat, Dhu al-Usayr, Juhayna, Sawiq, Ghatafan, Hamra al-Asad, Najran, Dhat al-Riqa och andra platser. Under slaget vid Badr utförde han denna uppgift i några dagar. Därefter överlämnades uppgiften till Hazrat Abu Lubaba.

Från Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång till slutet av Hazrat Umars (r.a.) kalifat är inte mycket känt om honom. Det enda man vet är att han deltog i slaget vid Qadisiyya och höll den muslimska arméns fana högt. Enligt historikern al-Waqidi avled han i Medina. Ibn Sa’d har emellertid i sin bok Tabaqat, med Zubayr ibn Bakkar som källa, nämnt att han blev martyr i slaget vid Qadisiyya. De flesta författare till sira anser denna berättelse vara mer autentisk.

Under det fjortonde hijriåret beslöt den andre kalifen, Hazrat Umar ibn al-Khattab (r.a.), att utkämpa ett avgörande slag mot den persiska armén. Han skrev till guvernörerna i de olika provinserna:

‘Lämna inte någon utanför som har ett vapen, en häst eller en kamel, eller intelligens. Skicka var och en av dem snabbt till mig.’

Det muslimska folket svarade i stor omfattning på Hazrat al-Faruq al-Azams uppmaning. Människor började från alla håll strömma mot Medina som en flodvåg. Även den blinde Abdullah ibn Umm Maktum kunde inte stanna hemma. Han anslöt sig till mujahidernas led och kom till Medina. Kalifen Umar (r.a.) utnämnde Hazrat سعد ibn Abi Waqqas (r.a.) till befälhavare för denna väldiga armé. Vid avfärden gav kalifen honom råd i olika frågor och tog sedan avsked av honom.

När den muslimska armén nådde Qadisiyya trädde Hadhrat Abdullah ibn Umm Maktum fram, iförd rustning och redo för strid, och bad att få ansvaret för att bära den muslimska arméns standar, eller fana. Han sade: ”Antingen ska jag hålla denna fana högt, eller så ska jag dö.”

Det våldsamma och blodiga slag som utkämpades mellan de muslimska och persiska arméerna på Qadisiyyas slätter har få motsvarigheter i krigshistorien. Till slut, på den tredje dagen av det avgörande slaget, föll världens då största imperium och dess mest ärorika tron genom den muslimska arméns seger. Samtidigt började tawhids fana vaja över detta väldiga hedniska land. Denna stora seger uppnåddes till priset av otaliga martyrers liv. Hadhrat Abdullah ibn Umm Maktum var också en av dessa oräkneliga martyrer. Efter slaget fann man honom liggande på marken, blodig och svårt sargad, medan han höll muslimernas fana tätt omsluten i sina armar.

Ibn Umm Maktum var blind. Hans hus låg också en bit från Profetens moské. På vägen fanns diken, avlopp, buskar och snår. Han hade ingen ständig hjälpare. Trots alla dessa svårigheter brukade han regelbundet komma till Profetens moské och förrätta bönen. Om detta berättade han: ”En dag sade jag: O Allahs Sändebud! Jag är blind, och mitt hus ligger ganska långt från moskén. Jag har visserligen en man som kan leda mig på vägen, men jag tycker inte om honom. Kan du under sådana omständigheter tillåta mig att be hemma? Han sade: ’Hör du böneutropet?’ Jag svarade: Ja. Han sade: ’Då ser jag ingen möjlighet att ge dig tillstånd.’ I en annan berättelse sägs det: Han sade: O Allahs Sändebud! Mellan mitt hus och moskén finns palmträdgårdar och snår. Jag kan inte alltid ha någon som leder mig på vägen. Får jag under sådana omständigheter förrätta bönen hemma? Han sade: ’Hör du iqamat?’ Jag svarade: Ja. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Då ska du komma till moskén och förrätta bönen där. ”(Hayatus Sahaba, 3:e, 121) Böneutropets och iqamatens ljud nådde ända till hans hus, och därför fick han inte tillstånd att förrätta bönen hemma trots att han var blind. Under sin kalifattid gav Hadhrat Umar honom en rahnuma (vägvisare). Hadhrat Abdullah ibn Umm Maktum var hafiz av den heliga Koranen. Hadhrat Anas och Yar ibn Jaysh återberättade hadither från honom. (Tahdhib al- Kamal, 289)

Tufayl ibn ’Amr ad-–Dawsī ((må Allah vara nöjd med honom))

Hans namn var Tufayl. Hans hedersnamn var Dhu’n-Nur. Han kallades ad-Dawsī eftersom han var son av stammen Daws. Daws-stammen var en mäktig stam som bodde i Jemen. Han var denna stams ledare eller hövding. Handel var hans yrke. Därför behövde han då och då resa till och från Mecka.

Tufayl var en av de ädla och självrespekterande männen bland araberna under den förislamiska tiden. Hans gryta togs aldrig ner från elden. Dörren till hans hus stod alltid öppen för gäster.

Han var begåvad med skarpsinne, en lysande intelligens, medfödd poetisk talang och fin känslighet. Han var mycket kunnig om språkets ljuvhet och bitterhet samt språkets förtrollande kraft.

En gång kom Tufayl ibn Amr till Mecka från Tihamaområdet, där hans stam bodde, i affärer. Vid den tiden hade en konflikt redan uppstått mellan Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Quraysh. Båda grupperna var upptagna med att samla anhängare för sina egna åsikter. Å ena sidan kallade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) människorna till deras Herre. Å andra sidan försökte de otrogna med alla möjliga medel hålla människorna borta från honom. Man kan säga att han helt oavsiktligt drogs in i denna konflikt. Han hade ju inte kommit till Mecka av den anledningen. Tidigare hade tanken på denna konflikt mellan Muhammad och Quraysh inte ens uppstått i hans sinne. En märklig berättelse ur hans liv är förknippad med denna konflikt. Han berättar: ”Jag gick in i Mecka. När Qurayshs ledare fick syn på mig kom de fram och hälsade mig på bästa sätt. De gav mig husrum i sitt mest hedervärda hus. Sedan kom deras ledare och lärda till mig och sade: ’Tufayl, du har kommit till vårt hem. Denne man, som påstår sig vara en profet, har skapat kaos i alla våra angelägenheter och splittrat vår enighet. Vi är rädda att även du ska bli vilseledd av hans ord och att samma problem som hos oss ska uppstå bland din stam under ditt ledarskap. Därför ska du inte tala med denne man på något sätt och inte lyssna till något han säger. Hans ord verkar nämligen som magi. Han skapar splittring mellan far och son, mellan bröder och mellan man och hustru.’”

Tufayl berättar: ”Vid Allahs ed, de berättade för mig om Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och beskrev hans olika märkliga gärningar, varigenom de varnade både mig och min stam för honom. Därför beslöt jag att inte närma mig honom, tala med honom eller lyssna till något han sade. På den tiden brukade vi gå runt Kaba och dyrka de avgudar som fanns där. När jag gick till moskén för att gå runt Kaba och dyrka avgudarna stoppade jag noggrant bomull i båda öronen, så att Muhammads (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord under inga omständigheter skulle nå mina öron.”

Så snart jag trädde in i den heliga moskén såg jag honom stå i bön bredvid Kaba. Men hans bön var inte som vår bön, och hans dyrkan var inte som vår dyrkan. Denna syn fyllde mig med glädje, och hans dyrkan berörde mig djupt. Jag ville gå nära honom. Mot min vilja gick jag steg för steg fram till honom. Allah ville att några av hans ord skulle nå mina öron. Trots att jag hade bomull i öronen hörde jag därför några av hans vackra ord. Jag sade till mig själv: ’Må din mor gå förlorad, Tufayl! Du är en intelligent poet. Du kan skilja mellan gott och ont. Vad hindrar dig från att lyssna till denne mans ord? Om han säger något gott, ta då emot det, och om det är ont, förkasta det.’”

Tufayl berättar: Jag väntade. När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade avslutat bönen begav han sig hemåt. Jag följde efter honom och kom till hans hus. Jag sade: ’O Muhammad, ditt folks män har berättat allt detta för mig om dig. De skrämde mig så mycket med berättelserna om dig att jag stoppade bomull i öronen för att inget av det du sade skulle nå dem. Trots det lät Allah den Högste mig höra några av dina ord. Det jag hörde tyckte jag var gott. Förklara därför din sak för mig.’ När han hade framfört sitt budskap på ett tydligt sätt reciterade han sura al-Ikhlas och sura al-Falaq för mig. Sannerligen, jag hade aldrig hört vackrare ord eller något mer enastående. I samma stund sträckte jag fram min hand till honom och bekände islam genom att läsa trosbekännelsen: ’La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah.’”

Efter att han hade antagit islam började Quraysh i Mecka att hota och skrämma honom. Då diktade han en vacker dikt riktad till dem. Diktens ämnen var fördömandet av Quraysh, Allahs enhet och lovprisningen av Allahs Sändebud (ﷺ). Ibn Hajar ‘al-–Isāba’ har i verket sammanställt några av dess verser.

Tufayl sade: ”Därefter stannade jag en längre tid i Mecka, lärde mig islams föreskrifter och memorerade, efter bästa förmåga, delar av Koranen. Jag beslöt att återvända till min stam.”

När min åldrige far fick höra att jag hade återvänt, sprang han till mig. Jag sade: ”Far, håll dig borta från mig. Jag är inte längre något för dig, och du är inte längre något för mig.”

När han hörde detta sade han: ”Varför säger du så, min son?” Jag svarade: ”Jag har antagit islam och blivit en anhängare av Muhammeds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, religion.” Han sade: ”Min son, din religion är också min religion.” Jag sade: ”Gå och tvätta dig, ta på dig rena kläder och kom tillbaka till mig. Jag ska lära dig det jag själv har lärt mig.” Han gick sin väg. När han hade tvättat sig, tagit på sig rena kläder och återvänt till mig, kallade jag honom till islam. Han antog genast islam. Därefter kom min hustru. Även henne bad jag att hålla sig borta. Hon sade: ”Må mina föräldrar vara ett offer för dig”, och frågade varför. Jag sade: ”Islam har brutit bandet mellan dig och mig. Jag har antagit islam och blivit en anhängare av Muhammeds religion.” Hon sade: ”Då är din religion också min religion.” Jag sade: ”Tvätta dig i vattnet från Yushsharas källa och kom tillbaka ren.” (‘Yush–shara’ Daws stammens gudinna–idol। Bredvid den låg det från berget  strömmande en källa .)Hon sade: ”Må mina föräldrar vara ett offer för dig, är du inte det minsta rädd för Yushshara när du överger religionen?” Jag sade: ”Må Yushshara och du gå under. Gå dit och tvätta dig en bit bort från människornas trängsel och kom sedan tillbaka. Denna döva stenstod kan inte skada dig; det tar jag ansvar för.” Hon gick sin väg och återvände en stund senare efter att ha tvättat sig. Jag kallade henne till islam, och hon antog den med glädje. Därefter kallade jag alla människor i Daws-stammen till islam. Alla utom Abu Huraira tvekade emellertid. Av hela Daws-stammen var han den ende som antog islam mycket snabbt.

Tufayl, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Därefter kom jag till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i Mecka. Den här gången hade jag Abu Hurayra med mig. Allahs sändebud frågade: ’Tufayl, hur är läget bland dem du lämnade bakom dig?’ Jag svarade: ’Deras hjärtan har rostat och de är djupt insyltade i kufr. Synd och olydnad har fått grepp om Daws-stammen.’”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde detta reste han sig, gjorde wudu, bad och lyfte sedan händerna mot himlen. Abu Hurayra berättar: När jag såg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, göra detta blev jag rädd att han kanske skulle uttala en förbannelse över min stam och att de skulle gå under. Jag sade tyst för mig själv: ’Må Allah beskydda mitt folk.’ Men oväntat hörde jag Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, säga: ’O Allah, vägled Daws-stammen!’ Detta sade han tre gånger. Sedan vände han sig till Tufayl och sade: ’Gå nu tillbaka till ditt folk. Behandla dem vänligt och kalla dem till islam.’”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lyfte händerna och bad för Daws-stammen sade Tufayl: ’Jag vill inte att du gör det.’ Då sade Allahs sändebud: ’Det finns många bland dem som är som du.’ Det berättas att Jundub ibn Amr ad-Dawsi redan under den förislamiska tiden brukade säga: ’Det finns säkerligen en Skapare till denna värld, men vem Han är vet vi inte.’ När han hörde nyheten om Allahs sändebuds framträdande kom han till Medina tillsammans med sjuttiofem män och antog islam.

Tufayl berättar: Jag återvände och ägnade mig helt åt att kalla Daws-stammen till islam och förmedla dess budskap. Under tiden gjorde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hijra från Mecka till Medina. En efter en avslutades slagen vid Badr, Uhud och Khandaq. Därefter kom jag till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillsammans med åttio familjer ur Daws-stammen. Alla hade antagit islam. Allahs sändebud blev mycket glad när han såg oss och gav oss även en andel av bytet från Khaybar. Vi sade: ’O Allahs sändebud, från och med nu ska vi ansvara för den södra delen i varje strid som du deltar i.’ Tufayl berättar: ’Jag stannade hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Till sist erövrades Mecka genom Allah den Allsmäktiges vilja.’

Tufayl, må Allah vara nöjd med honom, brände upp avgudabilden Dhu al-Kaffayn, som hans stam dyrkade. Samtidigt försvann den återstående shirk bland Daws-stammen, och alla antog islam. Under tiden hade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gett sig av på fälttåget mot Taif. Tufayl, må Allah vara nöjd med honom, anslöt sig till Allahs sändebud i Taif med ytterligare fyrahundra beväpnade män ur sin stam. Tufayl var befälhavare för sin grupp. Allahs sändebud frågade honom: ’Vem ska bära ert banér?’ Han svarade: ’Eftersom Nuʿman ibn Rabiʿa har haft detta ansvar under lång tid, ska han bära banéret även denna gång.’ Allahs sändebud tyckte om hans motivering.

Därefter förblev Tufayl ibn Amr Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ständige följeslagare så länge sändebudet levde. Under kalifen Abu Bakr as-Siddiqs kalifat vigde han sitt liv, sitt svärd och sina barn åt lydnaden mot kalifen. När riddakrigets eld flammade upp överallt gav han sig av tillsammans med sin son Amr som främste soldat i en armé som sändes mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab. På vägen till Yamama såg han en dröm. Han bad sina följeslagare att tyda den. När de frågade: ’Vad såg du?’ svarade han: ’Jag såg att mitt huvud rakades, att en fågel flög ut ur min mun, att min hustru tog in mig i sin mage och att min son Amr snabbt ville dra ut mig. Men en mur reste sig mellan honom och mig.’

De sade: ’Det är en god dröm.’ Tufayl berättar: ’Jag tolkade emellertid drömmen så här: Det rakade huvudet betyder att mitt huvud kommer att skiljas från min hals. Fågeln som flyger ut ur min mun betyder att min själ kommer att lämna kroppen. Att jag går in i min hustrus mage betyder att en grav kommer att grävas åt mig och att jag kommer att begravas. Min innerligaste önskan är att få dö som martyr. Och min son Amr kommer också att önska martyrskap liksom jag, men han kommer att uppnå det något senare.’ Hans tolkning blev sann. Under Yamama-slaget år 11 efter hijra kämpade denne store följeslagare tappert och dog som martyr på själva slagfältet. I detta slag skiljdes hans ende son Amrs högra hand av vid handleden, och på grund av den stora blodförlusten blev han svag. På så sätt återvände han till Medina efter att ha förlorat både sin hand och sin far på slagfältet.

Under den andre kalifen, Umar ibn al-Khattabs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat kom Amr ibn Tufayl en gång till honom. När maten hade dukats fram åt kalifen bjöd han alla som satt hos honom att äta. Alla svarade på inbjudan utom Amr. Kalifen sade till honom: ’Vad är det med dig? Skäms du kanske för din hand?’ Amr svarade: ’Ja, det är därför.’ Kalifen sade: ’Vid Allah, jag kommer inte att äta förrän du har rört om i denna mat med din avhuggna hand. Vid Allah, ingen annan i den muslimska umman än du har en del i paradiset – det vill säga din hand.’ Efter sin fars död drömde han ständigt om martyrskap. Till sist förverkligades hans dröm på Yarmuks slätter, där muslimerna under år 15 efter hijra utkämpade ett fruktansvärt slag mot den romerska armén. På så sätt vann både far och son martyrskapets ära.

När förföljelsen och övergreppen mot Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och muslimerna i Mekka nådde sin höjdpunkt föreslog Tufayl en dag att Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skulle emigrera till hans stam och söka skydd i deras ointagliga fästning. Han försäkrade honom också att han fullt ut skulle ansvara för att skydda Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Men denna ära hade Allah den Allsmäktige bestämt för Medinas ansarer. Därför antog han inte Tufayls erbjudande.

Efter att han hade antagit islam var han upptagen med att kalla sin egen stam till islam och förkunna dess budskap, och fick därför inte möjlighet att tillbringa lång tid i Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap. Men genom hans ansträngningar antog hela Daws-stammen islam.

Sa’id ibn ’‘Amir al–Jumahi ((må Allah vara nöjd med honom))

Historikerna har sagt: Sa’id ibn ‘Amir var en sådan person som köpte det eviga livet i utbyte mot det världsliga livet och satte Allah och Hans Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, framför allt annat.

Hans far hette ‘Amir och hans mor Arwa bint Abi Mu’ayt. Han antog islam före erövringen av Khaybar.

Mekkas Quraysh lurade till sig Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare Khubayb ibn ‘Adi, må Allah vara nöjd med honom, och förde honom som fånge till Mekka. Inför en samlad folkmassa högg de offentligt och ytterst brutalt av hans lemmar medan han fortfarande levde och korsfäste honom. För att människor skulle kunna bevittna denna hjärtskärande syn lät man slå på trummor i hela Mekka. Bland dem som kom från Mekkas område Tan’im för att se detta fanns också Sa’id ibn ‘Amir al-Jumahi.

Hans ådror pulserade då av ungdomens heta blod. Han trängde sig också fram genom folkmassan. Till slut kom han fram och ställde sig bredvid Qurayshs ledare i främsta ledet – Abu Sufyan ibn Harb, Safwan ibn Umayya och andra. Han såg Qurayshs fånge belagd med kedjor. Män och kvinnor, unga och gamla, drev honom mot dödens plats. Deras mål var att genom hans död hämnas de Quraysh-män som hade dödats i slaget vid Badr. Därför var de hänförda av sin djävulska glädje.

Oräkneliga människor anlände till avrättningsplatsen tillsammans med fången. Den långvuxne unge Sa’id ibn ‘Amir stod och såg på. Mitt bland kvinnornas och barnens skrik och oväsen nåddes hans öron av Khubaybs fasta och lugna röst. Han sade: ”Om ni tillåter mig att be två rakʿah innan ni korsfäster mig, får jag då göra det?” De gav honom tillåtelse.

Saʿid ibn ʿAmir såg honom vända sig mot Kaba och be två rakʿat. Vilken vacker och underbar bön det var! Sedan vände han sig mot Qurayshs ledare och sade till dem: ”Vid Allah! Om ni inte skulle tro att jag förlänger bönen av rädsla för döden, skulle jag ha förlängt den ännu mer.”

Därefter såg Saʿid ibn ʿAmir med egna ögon hur männen ur hans stam skar av den ene kroppsdelen efter den andra från Khubaybs kropp medan han fortfarande levde. Och de frågade honom: ”Skulle du tycka om att Muhammad ﷺ sattes i ditt ställe och att du själv blev fri?”

Blodet strömmade från hans kropp, och han sade:

”Vid Allah! Jag befinner mig trygg bland min familj och mina barn, men jag skulle inte ens vilja att Muhammad ﷺ fick en törntagg i kroppen i utbyte mot detta.” När människorna hörde detta lyfte de händerna från alla håll och började skrika: ”Döda honom! Döda honom!”

Därefter såg Saʿid ibn ʿAmir honom blicka upp mot himlen över pålen och säga:

”Allahumma ahsihim ʿadadan waqtulhum badadan wa lā tughādir minhum ahadan – O Allah, räkna dem, döda dem en efter en och lämna ingen av dem kvar.” Detta var hans sista bön. Därefter sargades hans kropp av otaliga slag från svärd och spjut.

Efter några dagar blev Quraysh upptagna med stora händelser och glömde Khubayb och hans påle. Men minnet av Khubayb försvann inte ens för ett ögonblick ur den unge Saʿid ibn ʿAmir al-Jumahis hjärta. När han sov såg han Khubayb i sina drömmar, och när han var vaken såg han honom i sin fantasi. Det var som om han kunde se Khubayb be två rakʿat framför pålen, mycket lugnt, stilla och fridfullt. Det var som om han med sina båda öron kunde höra den ödmjuka tonen i Khubaybs sista förbön mot Quraysh. Han fruktade att blixten när som helst skulle slå ned på honom eller att stenar skulle regna ned från himlen.

Dessutom lärde han sig av Khubayb sådant som han tidigare inte hade känt till. Till exempel att tron och den livslånga kampen på trons väg är det verkliga livet; att en stark tro kan frambringa många enastående och övernaturliga ting; och att en människa vars följeslagare kan älska honom så djupt inte kan vara någon annan än en profet sänd av Allah.

Från den stunden öppnade Allah den Allsmäktige Said ibn Amirs hjärta för islam. En dag reste han sig inför folket och förklarade offentligt att han antog islam och avsvor sig all förbindelse med Qurayshs gudar och avgudabilder. Han antog islam före slaget vid Khaybar.

Said ibn Amir utvandrade till Medina och höll sig ständigt i Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap. Han deltog i alla de efterföljande fälttågen, däribland Khaybar.

Efter Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bortgång tjänade Said ibn Amir hans efterträdare Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och Umar, må Allah vara nöjd med honom, och följde deras befallningar till punkt och pricka under deras kalifat, med draget svärd i handen. Under Umar, må Allah vara nöjd med honom, kalifat begärde befälhavaren Abu Ubayda, må Allah vara nöjd med honom, förstärkningar till slaget vid Yarmuk. Kalifen skickade en styrka från Medina under Saids ledning. Said, må Allah vara nöjd med honom, gjorde en betydande insats vid Yarmuk. Genom att köpa det eviga livet i utbyte mot det jordiska och genom att sätta Allahs välbehag framför alla hjärtats och kroppens begär och önskningar, och genom att sätta Allahs välbehag framför alla hjärtats och kroppens begär och önskningar, blev han ett enastående föredöme för muslimerna. Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, två första kalifer var väl medvetna om Said ibn Amirs ärlighet och gudsfruktan. Därför brukade de alltid ta hans råd.

Den första perioden av kalifen Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat pågick. En dag sade Said ibn Amir till kalifen:

”O Umar, jag uppmanar dig att frukta Allah när det gäller människorna. Men frukta inte människorna när det gäller Allah. Låt inte dina ord stå i strid med dina handlingar. De bästa orden är nämligen de som bekräftas av handlingar.

O Umar, var alltid uppmärksam på de muslimer, både nära och fjärran, som Allah har gjort dig till härskare över. Önska dem det du önskar för dig själv och din familj. Avsky för dem det du avsky för dig själv och din familj. Övervinn alla hinder och svårigheter för att nå fram till sanningen. Frukta inte någon klandrares klander när det gäller Allahs bud.”

Umar frågade:

”Said, vem är kapabel att göra detta?”

Han sade: ”En person som du. Allah har anförtrott dig myndigheten över Muhammads umma, och det finns inget hinder mellan Allah och dig.”

Då sade han till Saʿid: ”Vid Allah, belasta mig inte med denna olycka och dra mig inte mot denna värld.”

Umar sade ilsket:

”Må ni förgås! Ni lägger kalifatets ansvar på mina axlar och vill sedan hålla er borta från mig? Vid Allah, jag tänker inte låta dig gå.” Med dessa ord utnämnde han Saʿid till guvernör över Hims. Sedan frågade han: ”Ska jag fastställa ett bidrag åt dig?” Saʿid svarade: ”De troendes befälhavare, vad ska jag göra med det? Det bidrag jag redan får från Bayt al-Mal är mer än tillräckligt för mina behov.” Saʿid begav sig till Hims.

Efter en tid kom några av de troendes befälhavare Umars betrodda män från Hims till Medina. Umar sade till dem:

”Ge mig en lista över era fattiga och behövande. Jag ska hjälpa dem något.” De upprättade en lista och överlämnade den till Umar. Bland andra fanns även Saʿid ibn Amirs namn på den. Kalifen frågade: ”Vem är denne Saʿid ibn Amir?” De svarade: ”Han är vår guvernör.” Han frågade: ”Är även er guvernör så fattig?”

De svarade: ”Ja, vid Allah. Under flera dagar i sträck har ingen gryta satts över elden i hans hus.”

När kalifen Umar hörde detta grät han så mycket att hans skägg blev vått av tårarna. Sedan lade han tusen dinarer i en påse och sade: ”Hälsa honom från mig och säg att de troendes befälhavare har skickat dessa pengar för att täcka dina personliga behov.”

De kom till Sa’id med en påse full av dinarer. Så snart han öppnade påsen och fick se dinarerna i den, sköt han genast undan den så långt bort som om en stor olycka hade drabbat honom, medan han upprepade: ”Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un.” Hans hustru kom skräckslagen springande och frågade honom:

”Sa’id, vad har hänt dig? Har de troendes befälhavare gått bort?”

Han svarade: ”Nej, utan något ännu större än det.”

”Har någon olycka drabbat muslimerna?”

Han svarade: ”Nej, något ännu större än det.”

Hans hustru frågade: ”Vad är då denna större sak?”

Han svarade: ”Världen har trängt sig in hos mig för att fördärva mitt liv efter döden. Olyckan har kommit in i mitt hem.”

Hans hustru sade: ”Avlägsna olyckan.” Ännu visste hon inte vad det handlade om med dinarerna.

Said sade: ”Vill du hjälpa mig med detta?”

Hans hustru svarade: ”Självklart.”

Sedan lade han dinarerna i flera påsar och delade ut dem bland fattiga muslimer.

Efter några dagar kom Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, till Hims för att med egna ögon se situationen i Syrien. På den tiden kallades Hims för ”Lilla Kufa”, eftersom invånarna i Hims, liksom Kufas invånare, alltid framförde överdrivna klagomål mot sina styresmän. Därför sades det att Hims också var som ett mindre Kufa. Hur som helst, när invånarna i Hims kom för att hälsa på kalifen efter hans ankomst, frågade han dem: ”Vad tyckte ni om er amir?”

De nämnde fyra saker som amiren, Said, hade gjort och riktade allvarliga anklagelser mot honom. Alla fyra sakerna var lika allvarliga.

Umar sade: ”Jag bad invånarna i Hims och deras amir att komma tillsammans till mig. Jag bad till Allah att min uppfattning om honom inte skulle bli en besvikelse, eftersom jag hade ett stort förtroende för honom.”

När invånarna i Hims och deras amir kom till mig frågade jag:

”Vilka klagomål har ni mot er amir?”

De sade: ”Han tar inte emot oss förrän det har gått en god stund av dagen.”

Umar frågade: ”Sa’id, vad har du att säga om denna anklagelse?”

Han var tyst en stund och sade:

”Vid Allah! Jag tycker inte om att avslöja detta för någon. Men eftersom jag måste säga något, så ska jag berätta. Jag har ingen tjänare som hjälper min familj. På morgonen måste jag själv utföra alla hushållssysslor. Jag knådar också degen och bakar brödet. Därefter tvättar jag händerna och ansiktet och tar emot människor. Då har det hunnit bli en bit in på dagen.”

Umar frågade:

”Har ni fler klagomål?”

De sade:

”Han tar inte emot någon på natten.

Umar frågade,

”Said, vad har du att säga om detta?”

Han sade,

”Vid Allah! Det behagar mig inte heller att avslöja detta. Men jag säger: Jag har avsatt dagen för människorna och natten för Allah.”

Umar frågade,

”Vilka andra klagomål har ni?”

De sade,

”En dag i månaden tar han inte emot någon alls.”

Umar frågade: ”Saʿīd, vad gäller saken?”

Han svarade: ”De troendes befälhavare, jag har ingen tjänare. Jag har inga andra kläder än detta plagg jag bär. En gång i månaden tvättar jag det själv och väntar tills det har torkat. Därför kan jag inte ta emot människor under dagens första del. Men under den senare delen tar jag emot dem.”

Umar frågade åter: ”Finns det något annat klagomål mot honom?”

De svarade:

”När han talar med människorna vid samlingen förlorar han ibland plötsligt medvetandet.”

Umar frågade: ”Vad är det som händer, Saʿīd?”

Han svarade:

”När jag ännu var polyteist hade jag sett Khubayb ibn ʿAdī bli korsfäst. Jag hade också sett hur Quraysh skar av hans lemmar, en efter en. Då frågade Quraysh honom,

”Skulle du tycka om att Muhammad, frid vare med honom, försattes i ditt ställe?”

Han svarade: ”Vid Allah, jag skulle inte finna det tilltalande att återvända trygg till min familj och mina barn om det i utbyte innebar att ens ett enda törne skulle rispa Muhammads, frid vare med honom, kropp. Vid Allah! Varje gång minnet av den dagen kommer tillbaka och känslan av att jag inte hjälpte honom den dagen väcks inom mig, förlorar jag medvetandet. Jag tror att Allah inte kommer att förlåta mig denna synd.”

Då sade Umar: ”All lovprisning tillkommer Allah, som inte gjorde min misstanke falsk.” Därefter skickade han hundratusen dinarer för att tillgodose Saids behov. När hans hustru såg dinarerna utbrast hon:

”All lovprisning tillkommer Allah, som har befriat oss från att behöva ta emot dina tjänster. Gå och köp mat åt oss och anställ en tjänare.”

När han hörde detta sade han till sin hustru:

”Vill du inte få något som är bättre än detta?” Hustrun sade: ”Vad är då detta bättre?”

Han sade: ”Låt oss ge dessa dinarer som ett gott lån till Allah. Han kommer att ge oss en bättre belöning, och vi är ju i ännu större behov av den belöningen.”

Hustrun sade: ”Ja, ge dem till Honom. Må Allah ge dig den bästa belöningen.”

När han satt i den samlingen fyllde han dinarerna i flera påsar. Sedan gav han varje familjemedlem en påse och sade: ”Gå och dela ut dem bland den och den änkan, den och den föräldralöse, de fattiga i den och den stammen samt de behövande i den och den stammen.”

Saʿīd var en av dessa ädla män som satte andra framför sig själva, trots sina egna behov.

När han var ståthållare i Hims kallade kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) honom en gång till Medina. Han kom till Medina med en käpp i handen och endast en skål att äta ur. Kalifen frågade: ”Är detta verkligen all din utrustning?” Han svarade: ”Varför skulle jag behöva mer än så? Jag äter ur skålen och hänger min utrustning på käppen.”

Enligt Ibn Saʿd avled han under sitt ämbete som ståthållare i Hims år 20 efter hijra. Enligt Abū ʿUbayda inträffade hans död år 21 efter hijra.

Surāqa ibn Mālik ((må Allah vara nöjd med honom))

När ryktet spreds bland Quraysh att Muḥammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte längre befann sig i Mecka, kunde Qurayshs ledare å ena sidan inte tro på nyheten, medan en känsla av fruktan samtidigt spred sig i Mecka. De började genast genomsöka varje hus i Banū Hāshim. Under sina genomsökningar av husen hos Muḥammads (må Allah välsigna honom och ge honom frid) närstående kom de till Abū Bakrs hus. När hans dotter Asmāʾ hörde deras oväsen kom hon ut. Quraysh-ledaren Abū Jahl frågade henne: ”Var är din far?” Hon svarade: ”Jag vet inte var han är nu.”

Den usle Abū Jahl gav Asmāʾ en kraftig örfil på kinden, så att hennes örhänge flög av och hon själv föll till marken.

När Quraysh var helt övertygade om att Muḥammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) verkligen hade lämnat Mecka ökade deras oro ytterligare. De gav en grupp spårare i uppdrag att följa fotspåren och finna dem. När spårarna kom till grottan på berget Thawr sade de till Quraysh: ”Vid Allah, er följeslagare Muḥammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har ännu inte lämnat denna grotta.” Deras antagande var faktiskt riktigt. Muḥammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och hans följeslagare Abū Bakr befann sig fortfarande inne i grottan, medan Quraysh befann sig ovanför dem. Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom) kunde till och med se Qurayshs fötter när de rörde sig ovanför deras huvuden. Hans ögon blev suddiga av tårar. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg på honom med en blick fylld av kärlek, medkänsla och förebråelse. Abū Bakr viskade: ”O Allahs Sändebud, vid Allah, jag gråter inte av rädsla för mitt eget liv, utan av rädsla för att jag ska behöva se dem behandla dig illa.” För att lugna honom sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Abū Bakr, bekymra dig inte. Allah är med oss.”

Allah skänkte Abu Bakrs hjärta ro. Men gång på gång började han se upp mot Qurayshs fötter, som rörde sig ovanför dem. Till slut sade han till Guds Sändebud (frid och välsignelser vare över honom): ”Guds Sändebud, om någon av dem tittar ner mot sina fötter kommer han att upptäcka oss.” Guds Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) svarade: ”Tror du att vi bara är två? Det finns en tredje med oss – Allah är med oss.”

I det ögonblicket hörde de två en av Qurayshs unga män säga: ”Kom allihop till grottan, så tittar vi lite därinne.” Umayya ibn Khalaf sade hånfullt till honom: ”Ser du inte spindeln och dess nät vid grottans öppning? De har funnits här sedan före Muhammads födelse.” Men Abu Jahl sade: ”Jag svär vid al-Lat och al-Uzza att jag tror att de finns någonstans alldeles i närheten av oss. De hör vad vi säger och ser vad vi gör. Men hans trolldom har fördunklat vår syn, så att vi inte kan se dem.”

Hur som helst gav Quraysh inte alls upp sökandet efter Muhammad (frid och välsignelser vare över honom), och de ändrade inte heller sitt beslut att förfölja honom. De tillkännagav för stammarna som bodde mellan Mekka och Medina att den som kunde överlämna Muhammad, levande eller död, skulle belönas med hundra ädla kameler.

Suraqa ibn Malik al-Madlaji befann sig då på en samlingsplats för sin stam på en plats som kallades Qudayd, inte långt från Mekka. Då kom en budbärare från Quraysh dit och spred nyheten om den belöning som Quraysh hade utfäst för den som överlämnade Muhammad (frid och välsignelser vare över honom), levande eller död.

När Suraqa hörde talas om hundra kameler flammade begärets eld upp inom honom. Men av rädsla för att även de andra skulle gripas av samma begär sade han ingenting och behärskade sig.

Innan Suraqa hann lämna samlingsplatsen kom en annan man ur hans stam dit och sade: ”Vid Allah, tre män passerade nyss förbi mig. Jag tror att det måste ha varit Muhammad, Abu Bakr och deras vägvisare.”

Suraqa sade: ”Nej, så är det inte. Det är män från den och den stammen. Deras kameler har försvunnit, så de letar efter dem.” ”Det kan stämma”, sade mannen och teg.

Om han reste sig och gick därifrån genast kunde de andra börja misstänka något, så han satt kvar där en stund till. När de närvarande började diskutera ett annat ämne tog han tillfället i akt och smög därifrån. Så snart han hade lämnat samlingsplatsen gick han hem. När han kom hem sade han till slavinnan: ”Gå i hemlighet och bind fast min häst i den och den dalen, på ett sådant sätt att ingen ser dig.” Till slaven sade han: ”Ta dessa vapen och gå ut genom husets baksida på ett sådant sätt att ingen ser dig, och lämna dem någonstans i närheten av hästen.”

Suraqa tog på sig rustningen, beväpnade sig och satte sig till häst. Sedan drev han hästen snabbt framåt för att fånga Muhammed, må Allah välsigna honom och ge honom frid, så att ingen annan skulle hinna gripa Muhammed och ta belöningen. Han var en av de skickligaste ryttarna i sin stam. Han var lång och kraftigt byggd, en expert på att följa spår och oerhört tålmodig i faror. Framför allt var han en intelligent poet. Hans häst var av ädel ras.

Suraqa red framåt. Efter att ha färdats en sträcka snubblade hästen, och han kastades långt bort från dess rygg. Han tog detta som ett dåligt omen och utbrast: ”Vad är detta? Förbannelse över dig, häst!” Med dessa ord steg han åter upp på hästryggen. Så snart de hade färdats en bit snubblade hästen igen. Nu blev hans uppfattning om det dåliga omenet ännu starkare. Han övervägde att vända tillbaka, men begäret efter de hundra kamelerna hindrade honom från det.

En liten bit från platsen där hästen hade snubblat för andra gången fick han syn på Muhammed, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillsammans med sina två följeslagare. Genast sträckte han handen mot bågen, men handen blev liksom fullständigt förlamad. Han såg hur hästens ben tycktes sjunka ner i den torra marken, medan en våldsam rök steg upp framför dem och höljde in hästen och hans ögon. Han försökte snabbt driva hästen framåt, men den stod helt stilla, som om benen hade spikats fast i marken med järnspikar.

Då vände sig Suraqa mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans två följeslagare och ropade med mycket ödmjuk röst: ”Hör ni! Be till er Herre att befria min hästs ben. Jag ska inte göra er något ont.” Allahs Sändebud bad, och hästen blev fri. Genast vaknade hans begär åter till liv. Han drev hästen mot Allahs Sändebud igen. Den här gången fastnade hästens ben i marken ännu mer våldsamt än tidigare. Återigen bad han Allahs Sändebud om hjälp och sade: ”Ta dessa matvaror, tillhörigheter och vapen. Jag svär vid Allah att jag, så snart jag blir fri, ska lova att leda de män som följer efter mig bort från er och åt ett annat håll.”

De sade: ”Vi behöver varken dina matvaror eller dina tillhörigheter. Men du ska leda människorna bort från oss.” Därefter bad Allahs Sändebud för honom, och hans häst blev fri. Han beslöt att vända tillbaka och ropade till Allahs Sändebud och hans två följeslagare: ”Vänta en stund! Jag vill tala med er om något. Jag svär vid Allah att jag inte ska göra er något ont.”

Allahs Sändebud och Abu Bakr utbrast båda: ”Vad vill du av oss?” Han sade: ”Vid Allah, Muhammed, jag vet med säkerhet att din religion snart kommer att segra. Lova mig att du ska visa mig ära när jag kommer till ditt rike. Och skriv ner detta åt mig.”

Allahs Sändebud bad Abu Bakr att skriva. Han skrev orden på ett benstycke och överlämnade det till Suraqa. När Suraqa just skulle vända tillbaka sade Allahs Sändebud till honom: ”Suraqa, hur skulle det vara när du bär Kisras kungliga kläder?”

Suraqa sade förvånat: ”Kisra ibn Hurmuz?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, Kisra ibn Hurmuz.”

Suraqa vände om och red tillbaka. På vägen tillbaka såg han att människorna fortfarande sökte efter Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han sade till dem: ”Vänd tillbaka. Jag har sökt efter honom långt härifrån i detta område. Ni vet ju hur skicklig jag är på att följa spår.” På grund av hans ord vände de tillbaka.

Han höll fullständigt tyst om Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans två följeslagare. När han var helt övertygad om att de vid det laget hade nått Medina och fått skydd mot Qurayshs fiendskap, berättade han om det som hade hänt honom. När Abu Jahl fick höra om Suraqas roll och uppträdande gentemot Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förebrådde han honom bittert för hans feghet och för att han inte hade tagit vara på tillfället. Som svar reciterade Suraqa två verser som han själv hade författat:

”Vid Allah, om du hade sett, Abu Hakam,

vad som hände med min häst när dess ben sjönk ner, skulle du förstå

och inte längre ha något tvivel om att Muhammad är en sann Guds Sändebud—

vem kan då hindra honom?”

Ibn Hajar ‘al- Isaba’ har i sitt verk nämnt de två verserna.

Tiden gick snabbt. En dag hade Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i nattens mörker i hemlighet lämnat Mecka; nu trädde han åter in i samma stad som en segrare, tillsammans med tusentals beväpnade följeslagare. De tyranniska och arroganta ledarna bland Quraysh, vars förtryck alltid hade fått Mecka att skälva, infann sig med skräck och bestörtning hos Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att bönfalla om nåd.

Den ädle Profeten sade till dem: ”Gå, ni är alla fria och frigivna.”

Suraqa ibn Malik begav sig till Guds Sändebud för att tillkännage sin islam. Han tog med sig det löftebrev som Guds Sändebud hade utfärdat tio år tidigare. Suraqa har senare berättat:

”Jag kom från Jiʿrāna (en plats nära Mecka) till Guds Sändebud. När jag trängde mig in bland en grupp ansariska soldater började de slå mig med skaften på sina pilar och säga: ’Försvinn, försvinn! Vad vill du?’ Trots detta trängde jag mig in mellan deras led och kom nära Guds Sändebud. Han satt då på sin kamelsto. Jag höjde handen med löftebrevet och sade: ’Guds Sändebud, jag är Suraqa ibn Malik. Och detta är ditt löftebrev.’”

Guds Sändebud sade: ”Suraqa, kom till mig. I dag är dagen då löften hålls och godhet visas.”

Jag gick nära Guds Sändebud och tillkännagav min islam inför honom. På så sätt blev jag välsignad genom hans välvilja och välsignelse.”

När Guds Sändebud dog blev Suraqa djupt bedrövad och sorgsen. Om och om igen kom minnet av den dag då han, lockad av hundra kameler, hade beslutat att döda Guds Sändebud tillbaka i hans tankar. Nu var inte ens alla kameler i världen värda så mycket som spetsen på en enda av Guds Sändebuds naglar. Han upprepade gång på gång Guds Sändebuds fråga: ”Suraqa, hur kommer det att bli den dag du bär Kisrās kläder?” Han hade inte det minsta tvivel om att han verkligen skulle bära Kisrās kläder.

Tiden gick. Ansvaret för det islamiska kalifatet anförtroddes åt ʿUmar al-Fārūq. Under hans ärofyllda tid trängde den muslimska armén in i det persiska riket med stormens hastighet. De förstörde Persiens fästningar, besegrade dess armé och tog över den persiska tronen.

Mot slutet av ʿUmars kalifat anlände befälhavaren Saʿd ibn Abī Waqqāṣ sändebud till Medina med det glädjande budskapet om segern över Persien. Han hade med sig en femtedel av krigsbytet från Persien. När krigsbytets rikedomar lades upp i en hög framför ʿUmar stod han förundrad och såg på dem. Där fanns Kisrās krona, besatt med ädelstenar och pärlor, tyg med guldbroderier, pärlhalsband och två praktfulla klädesplagg av ett slag som ʿUmar aldrig tidigare hade sett. Dessutom fanns där många andra ovärderliga föremål. ʿUmar började vända på dessa dyrbara skatter med sin stav. Sedan såg han på människorna omkring honom och sade: ”De som avstod från att ta något av dessa ting och överlämnade dem, måste verkligen vara ytterst pålitliga.”

Hazrat Ali, som då var närvarande där, sade: ”De troendes befälhavare, du har inte svikit förtroendet, och inte heller har dina undersåtar gjort det. Om du hade ätit orättmätigt, skulle de också ha ätit.”

Därefter kallade Hazrat Umar på Suraqa ibn Malik och klädde honom med egna händer i Kisras skjorta, byxor, skor och övriga kläder. Han hängde Kisras svärd över hans axel, band ett bälte kring hans midja, satte kronan på hans huvud och trädde armband på hans händer. Så underbart!

Medan Hazrat Umar klädde Suraqa i Kisras dräkt fylldes Medinas luft och himmel av muslimernas oupphörliga takbir-rop.

När Suraqa hade fått på sig Kisras kläder vände sig Hazrat Umar till honom och sade: ”Bra, bra! På huvudet av en liten beduin från Mudlaj-stammen glänser den persiske storkonungen Kisras krona, och på hans händer sitter armband.” Därefter såg han upp mot himlen och sade: ”O Allah! Du gav inte denna rikedom till Allahs Sändebud, trots att han var dig kärare och ädlare än jag. Du gav inte heller denna rikedom till Abu Bakr, som också var dig kärare och ädlare än jag. Men du har gett den till mig för att pröva mig. Jag söker skydd hos dig.” Därefter reciterade han följande två verser ur sura al-Mu’minun: ”Tror de att Vi genom de rikedomar och barn som Vi skänker dem som hjälp skyndar på allt slags gott för dem? Nej, de förstår inte.”(Sura al-Mu’’minun: 55––56)

Han lämnade inte sammankomsten förrän all rikedom hade fördelats bland muslimerna.

Imam al-Bukhari har återberättat denna berättelse om Suraqa ibn Malik. Även Imam Ahmad har återberättat den med al-Bara ibn Azib och Abu Bakr as-Siddiq som berättarkedja.

Abu Amr säger att Suraqa ibn Malik avled år 24 efter hijra, under kalifen Uthmans kalifat. Några har sagt att han avled efter Hazrat Uthman.

Ikrima ibn Abi Jahl ((må Allah vara nöjd med honom))

Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade om honom: ”I sanning kommer Ikrima snart att lämna otroheten och komma till er som troende. Förolämpa inte hans far, Abu Jahl. När man förolämpar de döda orsakar det de levande sorg, medan det inte når den döde.”

När profeten Muhammad, Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, började kalla till religionen i Mekka, närmade sig Ikrimas trettioårsdag. Bland Quraysh var han, till börd, den mest ansedde och förmögnaste. Liksom de ädla sönerna från Mekka, Saʿd ibn Abi Waqqas, Musʿab ibn Umayr och andra, borde även han ha antagit islam redan i dess första skede. Men på grund av sin far blev det inte möjligt för honom.

Hans far, Abu Jahl, var Mekkas störste tyrann, de tidiga avgudadyrkarnas ledare och en grym förföljare. Genom hans förtryck och förföljelse prövade den Allsmäktige Gud de troendes tro, och i den prövningen blev de framgångsrika. Genom hans bedrägerier prövade Han de troendes sannfärdighet, och även där blev de framgångsrika. Genom hans bedrägerier prövade Han de troendes sannfärdighet, och även där bestod de provet.

Under sin fars ledning ägnade sig Ikrima åt att bekämpa Muhammad, Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. I detta avseende var hans roll ytterst hård. Genom hans förföljelse blev Guds sändebuds följeslagares liv outhärdliga. När Abu Jahl såg hans grymhet mot islam och muslimerna kände han stor tillfredsställelse.

Hans far ledde avgudadyrkarna i slaget vid Badr. Han svor vid al-Lat och al-ʿUzza att han inte skulle återvända till Mekka utan att ha förödmjukat Muhammad. Han slog läger vid Badr och stannade där i tre dagar. Han slaktade kameler, drack sig berusad och hängav sig åt dans och sång tillsammans med sångare och sångerskor. När Abu Jahl ledde detta krig var Ikrima hans högra hand och främste medhjälpare. Men al-Lat och al-ʿUzza svarade inte på Abu Jahls uppmaning i detta krig; dessa två avgudabilder kunde inte hjälpa honom. Det var inte heller möjligt.

På slagfältet vid Badr låg Abu Jahl med ansiktet mot marken. Ikrima såg med egna ögon hur de muslimska pilarna drack hans fars blod, och med egna öron hörde han sin fars sista skrik.

Ikrima återvände till Mekka och lämnade Quraysh-ledaren Abu Jahls döda kropp vid Badr. Det skamliga nederlaget gav honom inte ens möjlighet att begrava sin fars kropp. Tillsammans med de andra avgudadyrkarnas soldater som dödats vid Badr kastade muslimerna även hans kropp i brunnen som kallades Qalib och täckte den med jord. Så krossades denne högmodige och tyranniske Quraysh-ledares stolthet.

Från och med denna dag tog Ikrimas inställning till islam en ny form. Fram till dess hade han bekämpat islam för att försvara sin fars heder och anseende. Nu beslöt han att hämnas sin fars blod. Tillsammans med de andra som hade förlorat sina fäder vid Badr började han tända hatets eld mot Muhammad, må Guds frid och välsignelser vara över honom, i avgudadyrkarnas hjärtan och uppmuntra dem att hämnas blodet från dem som dödats vid Badr. Så organiserades slaget vid Uhud.

Ikrima ibn Abu Jahl begav sig mot Uhud. Tillsammans med honom färdades även hans hustru Ummu Hakim med kvinnorna som hade förlorat sina makar, bröder och söner vid Badr. Avsikten var att de skulle stanna bakom de stridande soldaterna, slå på musikinstrument, uppmuntra qurayshiterna i striden och ge mod och styrka åt de soldater som var på väg att fly.

Qurayshiterna placerade Khalid ibn al-Walid på högra sidan av sitt kavalleri och Ikrima ibn Abi Jahl på den vänstra. Den dagen visade de båda prov på yttersta mod och krigskonst. De ryckte segerns ära ur händerna på Muhammed (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagare och överlämnade den åt qurayshiterna. Därför kunde qurayshiten Abu Sufyan, som var ledare den dagen, säga: ”Detta är hämnden för dagen vid Badr.”

Därefter kom slaget vid vallgraven. De polyteistiska soldaterna hade belägrat Medina i flera dagar. Ikrimas tålamod höll på att ta slut, och han blev alltmer bitter och frustrerad. Till slut fick han syn på en smal passage på ett ställe i vallgraven. Med stor svårighet fick han in sin häst genom den och tog sig över vallgraven. Ytterligare några polyteistiska soldater följde efter honom över vallgraven. De muslimska soldaterna jagade dem. Ikrima flydde tillsammans med sina andra följeslagare och räddade livet, men en av hans följeslagare, Amr ibn Abd Wudd al-Amiri, dödades av de muslimska soldaterna.

På dagen för erövringen av Mecka insåg qurayshiterna att det på inget sätt skulle vara möjligt att hindra Muhammed (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagare. De beslöt att lämna vägen fri för muslimerna. Muhammed (sallallahu alayhi wa sallam) förklarade: Endast de meckabor som går till strid mot de muslimska soldaterna ska bekämpas. Alla andra ska förlåtas.

Ikrima ibn Abi Jahl och en annan grupp soldater trotsade qurayshiternas beslut och reste motstånd mot muslimerna. En liten grupp muslimska soldater under Khalid ibn al-Walids ledning krossade deras motståndsformation. Han dödade många av dem, medan andra flydde och räddade livet. Bland dessa flyende fanns även Ikrima ibn Abi Jahl.

Efter muslimernas erövring av Mecka blev Ikrima ibn Abi Jahl rådvill. För första gången vaknade han upp ur berusningen av sin makt. Han förstod att Mecka inte längre var säkert för honom. Under tiden förlät Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) alla meckabors tidigare handlingar. Men han nämnde några personer vid namn och förklarade att de var undantagna från denna benådning. Han beordrade att de skulle dödas, även om de hittades under Kaʿbas täcke. Ikrimas namn stod överst på listan över dem som skulle dödas. Eftersom han inte såg någon annan utväg lämnade han i hemlighet Mecka och begav sig mot Jemen.

Under tiden gick Ikrimas hustru Ummu Hakim och Hind bint Utba till Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). Många andra kvinnor följde med dem. Deras avsikt var att avlägga trohetseden inför Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). När de nådde fram till honom satt hans båda hustrur, hans dotter Fatima och många andra kvinnor ur Banu Abd al-Muttalib hos honom. Hind talade med Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) medan hon hade täckt sitt huvud och ansikte. Hind var Abu Sufyans hustru och fursten Muawiyas mor. Det var hon som hade tuggat på Hamzas lever efter slaget vid Uhud. Därför kom hon på dagen för erövringen av Mecka till Allahs Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) närvaro med huvud och ansikte täckta av skam och ånger.

”O Allahs Sändebud, lovprisad vare den Gud som har gett Hans utvalda religion segern. Genom det släktskapsband som finns mellan dig och mig hoppas jag på ett gott bemötande från dig. Nu är jag en troende och övertygad kvinna.” Med dessa ord tog hon av sig slöjan och avslöjade sin identitet: ”O Allahs Sändebud, jag är Hind bint Utba.” Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Välkommen.” Hind sade: ”Vid Allah, o Allahs Sändebud, det fanns tidigare inget hus på jorden som var mig kärare än ditt när det gällde att förnedra och vanära det. Men nu finns det inget hus som är mer ärofyllt för mig än ditt.”

Allahs sändebud, frid vare med honom, sade: ”Ännu mycket mer.”

Därefter reste sig Ikrimas hustru Ummu Hakim och förklarade att hon hade antagit islam. Sedan sade hon: ”O Allahs sändebud, Ikrima har flytt till Jemen av rädsla för att du ska döda honom. Ge honom trygghet; Allah ska ge dig trygghet.” Allahs sändebud, frid vare med honom, sade: ”Han är trygg.”

I det ögonblicket gav sig Ummu Hakim iväg för att söka efter sin make Ikrima. Hon tog med sig en av sina romerska slavar. De färdades tillsammans längs vägen. Under färden väcktes en ond begärelse hos slaven gentemot hans härskarinna. Han ville ha sexuellt umgänge med henne, men hon fortsatte att förhala saken på olika sätt. Så kom de fram till en arabisk stam. Där bad Ummu Hakim dem om hjälp. De lovade att hjälpa henne. Hon lämnade sin slav i deras förvar och fortsatte ensam. Till slut fann hon Ikrima vid havskusten i Tihamaområdet. Där talade hon med en båtsman för att få honom att föra henne över, och båtsmannen sade till henne:

– ”Var sanningsenlig.”

Ikrima sade till honom:

– ”Hur ska jag vara sanningsenlig?”

Båtsmannen sade:

– ”Säg: Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Allahs sändebud.”

– ”Det var endast därför jag flydde.” Mitt under deras samtal kom Ummu Hakim fram. Hon sade till sin make:

”Min kusin, jag kommer från den bäste, ädlaste och renaste av alla människor. Jag har bett honom om skydd för dig, och han har beviljat dig det. Så förstör inte längre dig själv.”

När Ikrima hörde detta frågade han:

– ”Har du själv talat med honom?”

Hon svarade:

– ”Ja, jag har själv talat med honom, och han har gett dig sitt beskydd.” Hon fortsatte att upprepa för honom att han hade fått beskydd och försäkrade honom gång på gång. Till slut kände han sig trygg och återvände tillsammans med sin hustru.

Medan de färdades berättade Ummu Hakim för sin make om slavens uppförande. På vägen tillbaka dödade Ikrima slaven, innan han hade antagit islam.

På vägen övernattade de i ett hus. Ikrima ville vara intim med sin hustru i avskildhet, men hustrun avvisade honom bestämt och sade:

– ”Jag är en muslimsk kvinna, medan du fortfarande är en otrogen.” När Ikrima hörde sin hustru säga detta blev han förvånad.

Han sade:

– ”Det som står i vägen för att du och jag ska kunna förenas är verkligen en mycket allvarlig sak!”

När Ikrima närmade sig Mecka sade Allahs Sändebud till sina följeslagare: ”Ikrima kommer mycket snart till er efter att ha lämnat otro och blivit troende. Förolämpa inte hans far, för om man förolämpar de döda sårar det de levandes hjärtan, men det når inte den döde.”

Efter en kort stund kom Ikrima tillsammans med sin hustru till Allahs Sändebud. Så snart Sändebudet såg honom reste han sig glädjestrålande och gick fram mot honom utan att ens ha svept manteln om sig. Sedan satte sig Sändebudet. Ikrima stod framför honom och sade:

– ”Muhammad, Umm Hakim har sagt till mig att du har gett mig säkerhet.”

Profeten sade: ”Hon har talat sanning. Du är i säkerhet.”

Ikrima sade: ”Muhammad, vad kallar du till?”

Profeten ﷺ sade: ”Jag inbjuder dig att vittna om att det inte finns någon annan gudom än Allah och att jag är Allahs tjänare och Hans sändebud. Därefter ska du förrätta bönen och ge zakat.” På detta sätt förklarade han islams alla pelare.

Ikrima sade: ”Vid Allahs ed, du inbjuder verkligen endast till sanningen och befaller det goda.” Därefter började han säga:

– ”Redan före denna inbjudan var du den sanningsenligaste och den mest rättfärdige bland oss.” Medan han sade detta sträckte han fram sin hand och sade: ”Ashhadu an la ilaha illallah wa ashhadu annaka abduhu wa rasuluhu.” Därefter sade han: ”O Allahs sändebud, lär mig några goda ord som jag kan säga.”

Profeten ﷺ sade: ”Säg: Ashhadu an la ilaha illallah wa anna Muhammadan abduhu wa rasuluhu.”

Profeten ﷺ sade: ”Säg: ’Ushhidullaha wa ushhidu man hadara anni muslimun mujahidun muhajirun’ – inför Allah och alla närvarande vittnar jag: Jag är muslim, mujahid och muhajir.”

Ikrima sade just detta. Då sade Profeten ﷺ till honom: ”Om du i dag ber mig om något som jag ger någon annan, ska jag ge det till dig.”

Ikrima sade: ”Jag ber dig att be Allah om förlåtelse för all den fiendskap jag har visat dig, alla de krig där jag har mött dig och alla de ord jag har sagt mot dig, inför dig eller bakom din rygg.” Genast bad Profeten ﷺ för honom: ”O Allah, förlåt honom för all den fiendskap han har visat mig, alla de vägar han har färdats för att nå slagfältet i syfte att släcka Ditt ljus, och allt annat. Förlåt honom också för alla förtalande ord han har sagt om mig, inför mig eller i min frånvaro.”

Av glädje strålade Ikrimas ansikte. Han sade: ”O Allahs sändebud, vid Allahs ed! Allt jag har spenderat för att hindra människor från Allahs väg ska jag spendera det dubbla av på Allahs väg, och för varje krig jag har utkämpat för att hindra människor från Allahs väg ska jag utkämpa dubbelt så många krig på Allahs väg.”

Från denna dag trädde han in i kallelsens led. Han var en djärv ryttare på slagfältet, den främste i dyrkan i moskén, en som vakade om nätterna och reciterade Guds bok. Han höll den heliga Koranen framför sig och brukade säga: ”Kitābu rabbī kalāmu rabbī – min Herres bok, min Herres ord.” När han sade detta grät han innerligt.

Det löfte som Ikrima hade gett till Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, höll han bokstavligen. Efter att han hade antagit islam deltog han i varje krig som muslimerna utkämpade och gick i främsta ledet under varje expedition de gav sig ut på.

I slaget vid Yarmuk kastade han sig över fienden liksom en törstig person under sommarens middagshetta kastar sig över kallt vatten. Vid ett skede i striden utsattes muslimerna för ett våldsamt tryck. Då steg han av sin häst, drog sitt svärd ur skidan och trängde in i den romerska arméns mitt. När Khalid ibn al-Walid såg att läget blev farligt skyndade han mot honom och sade: ”Ikrima, gör inte detta. Om du stupar blir det farligt för muslimerna.”

Han svarade:

”Khalid, låt mig vara. Du var före mig när det gällde att tro på Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Min far och jag var Guds Sändebuds största fiender. Låt mig sona mitt förflutna. Jag har kämpat mot Guds Sändebud i många slag. Och skulle jag i dag fly av rädsla för den romerska armén? Det är omöjligt för mig.” Därefter vädjade han till muslimerna: ”Vem vill avlägga trohetseden på döden?” Hans farbror al-Harith ibn Hisham, Dirar ibn al-Azwar och ytterligare fyra hundra muslimska soldater svarade på hans uppmaning. Från och med Khalid ibn al-Walids tält kämpade de häftigt och förde en stor seger och ära med sig från Yarmuks slagfält. På just detta slagfält vid Yarmuk såg man al-Harith ibn Hisham, Ayyash ibn Abi Rabi’a och Ikrima ibn Abi Jahl ligga svårt sårade. Al-Harith ibn Hisham, som plågades av törst, bad om vatten. När vatten gavs åt honom såg Ikrima på honom. Då sade han: ”Ge det till Ikrima.” När vattenglaset fördes till Ikrima såg Ayyash på honom. Ikrima sade då: ”Ge det till Ayyash.” När vattenglaset fördes till Ayyash fann man att han hade dragit sitt sista andetag. Därefter tog man glaset och gick i tur och ordning till hans två andra kamrater, men fann att även de hade gått samma väg. Må Gud den Allsmäktige vara nöjd med dem alla och skänka dem Sin välbehag. Amin!

Asma bint Abi Bakr ((ra))

Historikerna säger: ”Asma (ra) levde i hundra år. Men under detta långa liv tappade hon inte en enda tand, och inte heller märktes hos henne den minsta försvagning av förståndet.”

Denna kvinnliga sahabia var i alla avseenden jämlik och värdig. Hennes far, farfar, syster, make och son var alla framstående sahaba. Vad kan vara en större ära, värdighet och stolthet för en muslim än detta?

Hennes far var den ärevördige Abu Bakr al-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, som var Allahs Sändebuds följeslagare under hans livstid och blev hans första kalif efter hans bortgång. Hennes mor var Qutayla bint Abd al-Uzza. Hennes farfar var Abu Quhafa, även kallad Abu Atiq, Abu Bakrs far. Den ärevördiga de troendes moder Aisha, må Allah vara nöjd med henne, var hennes syster. Zubayr ibn al-Awwam, Allahs Sändebuds särskilt nära hjälpare, må Allah vara nöjd med honom, var hennes make, och den för sanningen och rättvisan martyrdödade Abdullah ibn al-Zubayr var hennes son. Detta är en kort presentation av den ärevördiga Asma bint Abu Bakr. Hon föddes tjugosju år före hijra.

Asma, må Allah vara nöjd med henne, var en av dem som antog islam redan under den första tiden. Före henne hade ingen annan än sjutton män och kvinnor fått denna lycka. Hon kallades ”Dhat an-Nitaqayn” – hon som äger två midjeband. När hon under hijran från Mecka till Medina packade färdkost i en påse och vatten i en vattensäck åt Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans far, kunde hon inte hitta något rep att binda öppningarna med. Till slut tog hon av sig sitt eget nitaq, eller midjeband, och delade det i två delar. Med den ena band hon ihop påsens öppning och med den andra vattensäckens. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, såg detta bad han för henne: Må Allah som belöning ge henne två nitaq i paradiset. Så fick hon hederstiteln ”Dhat an-Nitaqayn”.

När hon gifte sig med Zubayr ibn al-Awwam var Zubayr ytterst fattig och utan tillgångar. Han hade inga tjänare och ägde, förutom en enda häst, inget som kunde täcka familjens behov. Däremot hade Zubayr fått en duglig och from hustru. Hon tjänade sin make, malde själv kli åt hans häst och tog hand om den. Till slut skänkte Allah den Allsmäktige dem överflöd, och de räknades som en av de rikaste följeslagarfamiljerna.

Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) berättade: ”När az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) gifte sig med mig ägde han inget annat än en häst. Jag skötte om hästen och gav den kli. Jag malde dadelkärnor till kli. Jag brukade bära dadelkärnorna från az-Zubayrs åker – den åker som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade skänkt honom – på mitt huvud. Åkern låg tre fjärdedels farsakh bort. En dag var jag på väg hem med dadelkärnorna på huvudet när jag mötte Allahs Sändebud på vägen. Han hade då flera andra män med sig. Han kallade på mig och bad mig att stiga upp och sätta mig bakom honom på hans riddjur. Men jag blev blyg och tänkte på az-Zubayr och hans heder och värdighet. Allahs Sändebud red vidare. När jag kom hem berättade jag det som hänt för az-Zubayr. Därefter gav min far, Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), mig en tjänare. Han tog då hand om hästen. Det var som om han befriade mig.”(Siyaru A’lam an Nubala– 2/290–291, Tabaqat– 8/250, Musnad av Ahmad– 6/347,352)

Tiden för hijran från Mekka till Medina närmade sig. Hon var då höggravid och bar Abdullah i sitt liv. Trots detta fruktade hon inte den långa och mödosamma resan, utan gav sig av i Allahs namn. Så snart hon nådde Kuba födde hon Abdullah. Denne Abdullah var det första barn som föddes i en av muhajirernas familjer i Medina efter ankomsten dit. Därför uttryckte muslimerna sin glädje när de hörde nyheten om hans födelse genom att ropa takbir. Hans mor Asma bar det nyfödda barnet i famnen till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och överlämnade honom åt honom. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog lite saliv från sin tunga och förde det in i barnets mun samt bad för honom. Därför var Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, välsignade saliv det första som kom in i hans mage, innan något världsligt hade gjort det.

Hos Asma bint Abu Bakr förenades sådana sällsynta och välbalanserade karaktärsdrag som ärlighet, givmildhet, ädelhet och skarpsinne. Hennes givmildhet hade rentav blivit till ett talesätt. Hennes son Abdullah sade: ”Jag har aldrig sett någon kvinna som var mer givmild än min mor Asma och min moster Aisha. Men det fanns en skillnad mellan deras sätt att vara givmilda. Min moster brukade först samla ihop olika saker. När hon såg att hon hade samlat tillräckligt, delade hon plötsligt ut alltsammans till fattiga och behövande en viss dag. Min mor däremot var helt annorlunda. Hon sparade aldrig något hos sig till nästa dag.”

Asma var mycket skarpsinnig. Hennes intelligens visade sig i olika krissituationer. Av Ibn Hishams berättelse framgår att Abu Jahl och flera andra Quraysh-ledare dagen efter att nyheten om Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abu Bakrs hijra hade spridit sig i Mekka kom till Abu Bakrs hus. När de fick syn på Asma frågade de henne: ”Var är din far Abu Bakr?” När Asma vägrade att svara gav den usle Abu Jahl henne en hård örfil. Då flög hennes båda örhängen av.

Under hijran, medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, uppehöll sig i grottan på berget Thawr, brukade Asma i nattens mörker bära mat och dryck till dem.

Hennes far Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, tog med sig alla sina kontanta pengar när han gjorde hijra. När hennes farfar Abu Quhafa fick veta det sade han: ”Han har lämnat oss i svårigheter både vad gäller liv och egendom.” Asma sade till sin farfar: ”Nej, han har lämnat mycket rikedom efter sig.” Med dessa ord lade hon många stenar på den plats där Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, brukade förvara sina pengar och sin egendom. Sedan kallade hon på Abu Quhafa och sade: ”Se, detta har han lämnat efter sig.” Abu Quhafa var blind. Han trodde på Asmas ord. Asma sade: ”Jag gjorde så för att trösta Abu Quhafa. I själva verket fanns där ingenting.”

Historien har inte kunnat bevara mycket av berättelsen om Asma bint Abu Bakrs händelserika liv. Men den skarpsinnighet, karaktärsstyrka och trosmässiga fasthet som hon visade vid sitt sista möte i livet med sin son Abdullah kommer för alltid att förbli outplånlig i historien. Efter den umayyadiske kalifen Yazid ibn Muawiyas död erkände invånarna i större delen av Syrien samt i Hijaz, Egypten, Irak och Khurasan Abdullah som kalif och avlade bay’a till honom. Men den umayyadiska dynastin kunde inte acceptera detta. För att kuva honom skickade de en stor och mäktig armé under befäl av Hajjaj ibn Yusuf. Ett blodigt slag utkämpades mellan de båda sidorna, och Abdullah ibn az-Zubayr visade då prov på yttersta hjältemod. Till slut började hans följeslagare skingras, eftersom de inte såg någon möjlighet till seger. Han tog ställning i Kabahelgedomen tillsammans med sina sista anhängare. Kort före den slutliga sammanstötningen med den umayyadiska armén gick han dit för att för sista gången träffa sin mor Asma. Asma, må Allah vara nöjd med henne, var då tyngd av ålderdom och blind. Det sista samtalet mellan mor och son återges här:

– Mor, as-salamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh.

– Abdullah, wa alaykas-salam. Hajjajs armé kastar stenar med sina kastmaskiner mot dina trupper, som befinner sig i Haram-helgedomen, och får husen i Mekka att skaka. I ett så kritiskt ögonblick, i vilket syfte har du kommit?

– Avsikten är att rådgöra med oss.

– Rådgivning! Om vad?

– Folk har lämnat mig i faran, antingen av rädsla för Hajjaj eller lockade av hans erbjudanden. Till och med mina barn och min familj har övergett mig. Nu har jag bara ett fåtal män med mig. Hur stort deras tålamod och mod än må vara, kan de under inga omständigheter hålla ut mer än en eller två timmar. Samtidigt har umayyaderna skickat ett erbjudande: om jag erkänner Abd al-Malik ibn Marwan som kalif, lägger ner vapnen och avlägger trohetseden till honom, kommer de att ge mig vad jag än önskar av världslig lycka och rikedom. Vad råder ni mig att göra i denna situation? Asma sade med något högre röst:

– Det här är helt och hållet din egen sak. Och du känner dig själv bäst. Om du är fast övertygad om att du står på sanningens sida och kallar människorna till sanningen, så ska du stå fast liksom de som förblev ståndaktiga under din fana och dog som martyrer. Men om du längtar efter världslig lycka och rikedom, då är du den uslaste av människor. Du har förgjort dig själv och ditt folk.

– Då kommer jag med säkerhet att dödas i dag.

– Det är bättre att du dödas i strid än att du frivilligt överlämnar dig till Hajjaj och låter Banū Umayyas pojkar leka med ditt huvud.

– Jag är inte rädd för att dödas. Jag är rädd att de ska hugga av mina händer och fötter och lemlästa mig.

– Efter döden finns det inget för människan att frukta. När skinnet dras av en slaktad get, känner den då någon smärta?

När Hazrat Abdullah ibn az-Zubayr hörde detta lyste hans ansikte ännu klarare. Han sade: ”Min välsignade mor, må er storslagna värdighet bli ännu mer välsignad. I denna kris hade jag kommit till er endast för att höra dessa ord från er mun. Allah vet att jag inte blev rädd och inte blev svag. Han är vittne till att jag inte kämpar av begär efter, längtan efter eller kärlek till någon världslig lycka, rikedom eller ära. Nej, jag kämpar på grund av mitt hat och min avsky mot att förklara det förbjudna som tillåtet. Jag går nu för att göra det som ni har föredragit. Om jag blir martyr, sörj då inte för min skull utan överlämna allt åt Allah.”

– Om du dödas medan du står på osanningens och orättvisans sida, kommer jag att sörja.

– Mor, var förvissad om att denna er son aldrig har begått någon orätt eller skamlig handling, aldrig överträtt Allahs lag, aldrig svikit någons förtroende, aldrig gjort någon muslim eller dhimmi orätt, och att inget i denna värld är bättre för honom än Allahs välbehag. Jag säger inte detta för att förklara mig själv ren och syndfri, eftersom Allah vet bäst hurdan jag är. Jag säger bara detta för att tålamod och uthållighet ska skapas i ert hjärta. Då sade Asma, må Allah vara nöjd med henne:”

– All lovprisning tillkommer Allah, som har gjort dig ståndaktig i det som Han och jag älskar. Min son, kom lite närmare mig, så att jag för sista gången kan känna doften av din kropp och röra vid dig. Detta är nämligen det sista mötet mellan dig och mig i detta jordiska liv.

Abdullah lade sig på mage och fyllde hennes händer och fötter med kyssar, medan modern tryckte sin näsa och mun mot sin sons huvud, ansikte och axlar, luktade på honom och kysste honom samt lät sina båda händer smeka hans kropp. Efter en stund släppte hon honom medan hon sade:

– Abdullah, vad är det du har på dig?

– Mor, det är min rustning.

– Min son, detta är inte klädseln för dem som längtar efter martyrskap.

– Jag har tagit på mig detta plagg för att glädja dig och skänka frid åt ditt hjärta.

– Ta av dig det. Det är mer lämpligt för din hållning, ditt mod och dina angrepp. Dessutom blir det lättare för dig att vara verksam, röra dig snabbt och förflytta dig. Ta i stället på dig vida byxor. Då förblir din awra täckt även om du kastas till marken.

På sin mors uppmaning tog Abdullah av sig sin rustning, tog på sig byxorna och begav sig mot den heliga moskén för att ansluta sig till striden, medan han sade: – Mor, glöm inte att be för mig.

Genast lyfte hans mor, Asma, sina båda händer mot himlen och bad: ”O Allah, förbarma dig över honom för hans långa nattliga gudsdyrkan och hans högljudda gråt medan människor är försänkta i djup sömn i nattens mörker. O Allah, förbarma dig över honom för den hunger och törst han uthärdar mitt på dagen medan han fastar i Mekka och Medina. O Allah, låt din barmhärtighet regna över honom för hans godhet mot sina föräldrar. O Allah, jag har överlämnat honom åt dig. Jag är nöjd med det beslut du fattar angående honom; ge mig i gengäld de tåligas belöning.”

Innan solen gick ner den dagen mötte Abdullah ibn az-Zubayr sin store Herre. Några dagar efter hans martyrdöd, år 73 efter hijra, lämnade även Asma denna värld. Hon var då hundra år gammal. Av de kvinnliga följeslagarna var hon den sista som dog. (Siyaru A’lam an–Nubala– 2/288)

Efter att Hajjaj hade dödat Abdullah lät han hänga hans kropp på en påle. Hans mor Asma kom för att se sin sons kropp. Hon ställde sig intill den hängande kroppen och sade mycket lugnt: ”Har denne ryttare ännu inte fått tid att stiga av sin häst?” För att skingra folkmassan skickade Hajjaj män för att hämta henne. Hon vägrade att gå. Han skickade åter bud med sina män och lät meddela att om hon inte kom denna gång skulle hon släpas dit i håret. Asma blev inte rädd för Hajjaj. Hon gick inte. Då kom Hajjaj själv. Följande samtal ägde rum mellan dem. Hajjaj sade:

– ”Säg mig, hur behandlade jag Allahs fiende Ibn az-Zubayr?” Asmā sade: ”Du förstörde hans världsliga liv, och han förstörde ditt liv efter döden. Jag har hört att du brukade håna honom genom att kalla honom son till ’Dhāt an-Nitāqayn’. Vid Allahs ed, det är jag som är ’Dhāt an-Nitāqayn’. Med det ena nitāq band jag samman Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abū Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, mat. Med det andra nitāq har jag bundit upp min midja. Kom ihåg att jag hörde den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: I Thaqīf-stammen kommer en lögnaktig bedragare och en orättfärdig att födas. Lögnaren har jag redan sett. ((Al-–Mukhtār)), och den orättfärdige är du.” När al-Hajjāj hörde denna hadith blev han tyst. ((Sahih Muslim: del 2).)।

56 hadither har återberättats från Asmā. Tretton av dem är muttafaq ʿalayh, medan al-Bukhārī ensam har återberättat fem och Muslim ensam fyra. Många framstående sahāba återberättade hadither från henne. Några av deras namn nämns här: hennes två söner – ʿAbdullāh och ʿUrwa, hennes sonson ʿAbdullāh ibn ʿUrwa, hennes sonsons son ʿUbād ibn ʿAbdullāh, Ibn ʿAbbās, Abū Wāqid al-Laythī, Ṣafiyya bint Shayba, Muḥammad ibn al-Munkadir, Wahb ibn Kaysān, Abū Nawfal Muʿāwiya ibn Abī Akbar, al-Muṭṭalib ibn ʿAbdullāh ibn Ḥanṭab, Fāṭima bint al-Mundhir ibn az-Zubayr, Ibn Abī Mulayka, ʿUbād ibn Ḥamza ibn ʿAbdullāh och många andra. ((Siyarū A’ʿlām an-–Nubalāʾ 2//288))

Mus’ab ibn ’Umayr ((r.a.))

Han hette Mus’ab och hade kunya Abu Muhammad. Efter att han antagit islam fick han tillnamnet Mus’ab al-Khayr. Hans far var Umayr och hans mor Khunās bint Mālik. Han var en av Mekkas stiligaste unga män och växte upp i rikedom, omgiven av sina föräldrars djupa kärlek. Eftersom hans mor var förmögen uppfostrade hon honom i stor lyx och överflöd. Alla slags utsökta kläder och förstklassiga parfymer som fanns i Mekka på den tiden använde han. När Mus’ab på något sätt kom på tal inför Allahs Sändebud (s.a.w.) sade han: ”I Mekka fanns det ingen som var stiligare eller bättre klädd än Mus’ab.”(Tabakāt)Historikerna har sagt: ”Han var den främste användaren av parfymer i Mekka.”

Förutom skönhet, god smak och ädel karaktär hade Allah den Allsmäktige skapat hans hjärta med en enastående klarhet. Vid den allra första glimten av tawhid fylldes han av avsky mot shirk, och han infann sig hos den ädle Allahs Sändebud och antog islam. Det var vid den tid då Allahs Sändebud (s.a.w.) vistades i Arqams hus och fortsatte att kalla till islam, medan Mekka hade blivit allt trängre för muslimerna.

På Mekkas gator och i dess gränder, i qurayshernas samlingsplatser och rådslag, handlade alla samtal då om samma sak – Muhammad al-Amīn och hans nya religion, islam. Qurayshernas älskade gunstling brukade lyssna mycket uppmärksamt på dessa samtal. Trots sin unga ålder var han prydnaden och medelpunkten i alla qurayshernas sammankomster och möten. Hans närvaro var önskad vid varje sammankomst. Skarpsinne, lysande intelligens och personlighet var de främsta dragen i hans karaktär. Dessa egenskaper öppnade alla dörrar och lås i hans hjärta.

Han fick höra att Allahs Sändebud (s.a.w.) och de som trodde på honom, på avstånd från qurayshernas alla meningslösa handlingar och deras förtryck och övergrepp, samlades i al-Arqam ibn Abī al-Arqams hus vid foten av berget Safa. En kväll, efter att ha skakat av sig alla tveksamheter och konflikter, infann han sig i Dār al-Arqam. Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade på den tiden träffa sina följeslagare där, lära dem Koranen och be tillsammans med dem.

Så snart Mus’ab ibn Umayr hade satt sig i Dār al-Arqam uppenbarades en koranvers. När den kom från Allahs Sändebuds (s.a.w.) läppar tycktes den tränga in i alla åhörares öron och hjärtans djup. Denna välsignade kväll blev även ibn Umayr ägare till ett troende hjärta. Av glädje och lycka blev han hänförd. Allahs Sändebud (s.a.w.) lade sin välsignade hand på Mus’abs bröst. Mus’ab försänktes i en djup frid. På ett ögonblick fick han mångdubbelt större visdom och kunskap än vad hans ålder antydde och uppnådde en sådan fasthet att tusentals faror och olyckor aldrig mer kunde få honom att vackla det minsta.

Mus’abs mor, Khunās bint Mālik, var en kvinna med en oerhört stark personlighet. Mus’ab fruktade henne som döden själv. Efter att han antagit islam fruktade han ingen på jorden utom sin mor. Quraysh och alla deras krafter, inklusive deras avgudar, blev obetydliga i hans ögon. Men han kunde inte övervinna sin rädsla för sin mor. Därför beslöt han att hålla sitt islamantagande hemligt tills Allahs slutgiltiga avgörande hade kommit, och fortsatte att besöka Dār al-Arqam. Han fortsatte att sitta i Allahs Sändebuds (s.a.w.) samlingar, men hans mor fick inte veta någonting.

En dag såg Uthmān ibn Talhah honom när han i hemlighet gick in i Dār al-Arqam. En annan dag såg Uthmān honom be på samma sätt som Muhammad (s.a.w.), och även detta undgick inte Uthmāns blick. Nyheten spred sig genom Mekkas gator och gränder snabbare än vinden. Även hans mor fick höra den.

Mus’ab ställdes inför sin mor, folk ur sin stam och Meckas ledare. Med en mycket fast tro och ett lugnt sinne började han läsa upp för dem de storslagna ord ur Koranen som han hade trott på. Hans mor försökte tysta honom genom att slå honom på kinden. Förebråelser och misshandel följde. Därefter hölls han inspärrad i hemmet.

Han fortsatte att tillbringa tiden som fånge. Han bevakades dygnet runt. Under denna tid fick han höra att några troende muslimer liksom han själv utvandrade till Abessinien. Genom att lura sin mor lyckades han följa med gruppen till Abessinien.

En dag satt en grupp muslimer tillsammans bredvid Allahs sändebud. Då fick de syn på Mus’ab när han gick förbi. Så snart de såg honom förändrades stämningen bland alla som satt där. De sänkte sina blickar, och några av dem fick tårar i ögonen. Mus’ab bar nämligen då endast en bit slitet läder, lappad hundra gånger. Tecknen på svår fattigdom var tydliga. Alla fick då en bild av hans liv före islam för sina ögon. På den tiden hade hans klädsel varit mjuk, tilltalande och väldoftande som blommorna i en trädgård. När Allahs sändebud såg detta log han lätt och sade: ”Jag såg denne Mus’ab i Mecka. Där fanns ingen ung man som var mer älskad av sina föräldrar än han. Av kärlek till Allah och Hans sändebud övergav han allt.”

Efter att ha vistats en tid i Abessinien återvände han till Mecka. Sedan begav han sig på Allahs sändebuds befallning åter till Abessinien tillsammans med en annan grupp. Men Mus’ab hade förstått att hans liv hade tagit en ny vändning, oavsett om han befann sig i Mecka eller Abessinien. Hans enda förebild var Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans enda eftersträvansvärda mål var den Allsmäktige Allahs välbehag.

När hans mor misslyckades med att få honom att återvända till den nya religionen slutade hon att ge honom allt han behövde. En person som hade övergett deras avgudar och förolämpade dem – även om han var hennes egen son – kunde hon under inga omständigheter låta få mat eller kläder.

När Mus’ab återvände från Abessinien ville hans mor återigen fängsla honom. Han svor inför henne: ”Om du gör det, och alla som hjälper dig med detta, kommer jag att döda er allihop.” Hans mor kände sin trotsige son. Därför tog hon gråtande farväl av honom, och även han tog gråtande farväl av henne.

I avskedets stund stod modern lika fast i otroheten som sonen stod fast i tron. Medan hon drev sin älskade son ut ur hemmet sade hon: ”Gå vart du vill. Kalla mig inte längre mor.” Sonen gick ett steg närmare henne och sade: ”Mor, jag säger något gott till dig, och jag hyser stor ömhet för dig. Säg bara en gång: Ashhadu an la ilaha illallahu wa anna Muhammadan abduhu wa rasuluhu.” Upprörd svor modern vid stjärnorna och sade: ”Jag kommer inte att anta din religion. Om jag antog din religion skulle man anse att mina åsikter, mitt förstånd och mitt omdöme var svaga.” Så blev Mus’ab, den unge man som hade varit Qurayshs mest bortskämda och välbärgade, fördriven från sitt hem och gav sig ut på vägarna. Nu bar han grova, trasiga och lappade kläder. Om han fick mat en dag fick han gå hungrig nästa dag. Men hans hjärta var upplyst av trons ljus.

Under vallfärdstiden kom några män från Medina till Mecka, träffade Allahs sändebud i hemlighet vid al-Aqaba och gav honom sin trosed efter att ha trott på honom. De återvände till Medina. För att undervisa dem i religionen, förmedla religionens budskap till andra och förbereda Medina för utvandringen skickade Allahs sändebud Mus’ab till Medina som sändebud. På så sätt blev han islams första sändebud.

I Mekka fanns det då många följeslagare som var äldre och hade högre ställning än Mus’ab. Trots detta valde Allahs sändebud just honom för detta viktiga uppdrag. Med hjälp av sin av Gud givna intelligens, begåvning och ädla karaktär utförde Mus’ab detta svåra uppdrag med största tillförlitlighet. Genom intensiv strävan, hängivenhet och ädelhet talade han till invånarna i Madinas hjärtan. Därför trädde de in i Allahs religion i stora skaror.

Mus’ab kom till Madina. Dessförinnan hade endast tolv personer från Madina kommit till Aqaba och antagit islam. Men bara några månader efter att han kommit till Madina svarade många på hans kallelse och antog islam. Under den följande pilgrimsfärdssäsongen kom en delegation på sjuttiotvå muslimska Madinabor till Mekka tillsammans med sin religiöse lärare och Profetens sändebud, Mus’ab, och mötte åter Allahs sändebud vid Aqaba.

Mus’ab hade förstått sitt uppdrag och dess gränser på rätt sätt. Han insåg att han var en som kallade till Allah och förkunnade de goda nyheterna om en religion från Allah som kallar mänskligheten till vägledning och den raka vägen. Hans enda ansvar var att förmedla denna religions budskap.

När Mus’ab anlände till Madina blev han gäst hos As’ad ibn Zurarah. De båda började kalla människorna till den ende Guden i Madinas olika stammar, hem och samlingar. De mötte också många slags hinder. Men med klokhet, insikt och tålamod övervann de alla hinder.

En dag kallade han några människor till islam. Plötsligt kom Usayd ibn Hudayr, ledaren för Banu Abd al-Ashhal, beväpnad och mycket upprörd. Han var rasande på den man som hade kommit dit som Muhammads sändebud och uppmuntrade människor att överge sina förfäders religion. Han förolämpade dessutom deras avgudar. När muslimerna som satt bredvid Mus’ab såg Usayds hotfulla uppsyn blev de rädda. Men Mus’ab blev inte rädd, utan välkomnade Usayd med ett leende. Leende gick han fram och ställde sig framför honom. Då sade Usayd till honom och As’ad ibn Zurarah: ”Varför kommer ni till vårt stamområde och på detta sätt bedrar våra svaga och okunniga människor? Om ni inte längtar efter att dö, så lämna vårt område.”

Mus’ab sade leende till honom: ”Vill ni inte sätta er en stund och lyssna på vad jag har att säga? Lyssna på mig. Om ni tycker om det, kan ni acceptera det; om ni inte tycker om det, går vi vår väg.”

Usayd var en förnuftig man. Mus’abs ord tilltalade honom. Det där var ju förnuftiga ord. Varför skulle han invända mot att lyssna? Han lade ifrån sig sitt vapen, satte sig på marken och lyssnade uppmärksamt till Mus’ab.

Mus’ab reciterade verser ur den heliga Koranen och förklarade den religion som profeten Muhammad hade kommit med. Under tiden blev Usayds ansikte allt mer leende. Mus’ab hade ännu inte avslutat sitt tal när Usayd och hans följeslagare utbrast: ”Detta är verkligen mycket vackra och sanna ord. Vad måste man göra för att träda in i er religion?” Mus’ab sade: ”Man måste rena sin kropp och sina kläder och avlägga vittnesbördet: ’Det finns ingen gud utom Allah.’”

Usayd reste sig och gick därifrån. En stund senare, när han återvände, droppade vattnet från hans hår. Stående förklarade han: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans tjänare och sändebud.” Nyheten spreds åt alla håll. Saʿd ibn Muʿādh och Saʿd ibn ʿUbāda skyndade till Musʿab. Båda antog islam. När dessa ledare hade antagit islam började Medinas vanliga invånare säga till varandra: ”Varför ska vi hamna på efterkälken? Kom, låt oss gå till Musʿab och anta islam.”

På detta sätt blev Allahs Sändebuds förste utsände så framgångsrik att det saknar motstycke i historien. Tiden gick snabbt. Allahs Sändebud och hans följeslagare hade emigrerat från Mekka till Medina. Quraysh brann av avund och började konspirera för att utrota dem även från Medina. Vid Badr fick de en sådan läxa att deras avund förvandlades till hämndlystnad. Återigen mötte de muslimerna vid Uhud. Före stridens början såg Sändebudet över den muslimska armén och betraktade allas ansikten. Han tänkte på vems hand islams fana den dagen skulle anförtros. Han granskade dem noggrant. Sedan kallade han på Musʿab och överlämnade fanan till honom.

Ett våldsamt slag började. Qurayshs armé stod inför nederlag. Då glömde den muslimska bågskyttestyrkan Allahs Sändebuds befallning, lämnade sina positioner och började förfölja Quraysh. Men deras handling omintetgjorde den muslimska arméns säkra seger och ledde till nederlag. Qurayshs armé trängde plötsligt in genom bergspasset som de muslimska bågskyttarna hade lämnat och angrep den muslimska armén bakifrån. Den muslimska armén råkade i oordning. Qurayshs armé utnyttjade tillfället och satte in alla sina krafter för att omringa Allahs Sändebud.

Musʿab ibn ʿUmayr insåg farans omfattning. Han höll fanan så högt han kunde, började vråla med sprucken röst som en varg och ropa takbīr högt och upprepade gånger. Samtidigt hoppade och gestikulerade han trotsigt. Hans avsikt var att vända fiendens blick från Allahs Sändebud mot honom själv. På detta sätt förvandlade han den dagen sin enda person till en hel armé. Med största trofasthet höll han fanan högt i ena handen och svingade svärdet med våldsam kraft i den andra. Fiendestyrkorna riktade sig mot honom och försökte nå Allahs Sändebud genom att ta sig över hans kropp. Om Musʿabs sista stund berättar Ibn Saʿd: ”På Uhuds dag bar Musʿab ibn ʿUmayr fanan. När muslimerna skingrades stod Musʿab orubblig och gjorde motstånd. Ryttaren Ibn Qamīʾa kom fram mot honom och högg av hans högra hand med ett svärdshugg. Musʿab utropade då: ’Wa-mā Muhammadun illā rasūl, qad khalat min qablihi r-rusul – Muhammad är endast ett sändebud. Före honom har många sändebud gått bort.’ Musʿab tog upp fanan med vänster hand. Med ännu ett svärdshugg höggs även hans vänstra hand av. Återigen lutade han sig över fanan och höll upp den med båda armarna medan han upprepade: ’Wa-mā Muhammadun illā rasūl.’ Sedan kastades ett spjut mot honom. Han föll till marken tillsammans med fanan. Inna lillāhi wa innā ilayhi rājiʿūn. De ord som Musʿab upprepade gång på gång före sitt martyrskap hade ännu inte uppenbarats som en koranvers. Det var först efter denna händelse vid Uhud som Jibrīl kom med versen ’Wa-mā Muhammadun illā rasūl …’.”

Efter striden fann man Musʿabs kropp. Hans ansikte var täckt av blod och damm. När Allahs Sändebud stod vid kroppen började han gråta hejdlöst. Khabbāb ibn al-Aratt sade: ”Vi emigrerade tillsammans med Allahs Sändebud för Allahs sak och med önskan om Allahs välbehag. Det är Allahs ansvar att belöna oss för denna handling. En av dem bland oss som lämnade denna värld utan att alls ha fått sin belöning för denna handling var Musʿab ibn ʿUmayr.”

Han led martyrdöden vid Uhud. Man fann inget tyg att svepa honom i utom ett enda tygstycke. När man täckte hans huvud med det blottades fötterna, och när man täckte fötterna blottades huvudet. Till sist sade Allahs Sändebud till oss: ”Täck så mycket av huvudsidan som möjligt med tyget och lägg izkhīr-gräs över resten, vid fötterna.” Allahs Sändebud stod vid Musʿabs kropp och reciterade: ”Bland de troende finns män som varit sanna i sitt förbund med Allah …” Sedan såg han på svepningen och sade: ”Jag såg dig i Mekka. Där fanns ingen vars klädnad var mjukare än din eller vars lockar var vackrare. Och i dag ligger du här, täckt av damm, i detta tygstycke.” Han sade också: ”Allahs Sändebud vittnar att ni på uppståndelsens dag alla kommer att vittna inför Allah.” Därefter vände han sig till följeslagarna och sade: ”O människor, besök dem, kom till dem och hälsa dem med frid. Vid Honom i vars hand mitt liv ligger: den som hälsar dem med frid fram till uppståndelsens dag kommer att få svar på sin hälsning.”

Musʿabs bror Abū Rūm ibn ʿUmayr, ʿĀmir ibn Rabīʿa och Suwayt ibn Saʿd sänkte honom i graven och fullbordade begravningen.

Musʿab var en mycket begåvad, generös och vältalig talare. Beviset på dessa egenskaper finner man i den snabbhet med vilken islam spreds i Yathrib (Medina). Han hade memorerat allt av Koranen som hade uppenbarats fram till hans martyrskap. Han var den förste som förrättade fredagsbönen i Medina. När antalet muslimer i Medina hade ökat något började han, med Allahs Sändebuds tillstånd, fredagsbönen i Saʿd ibn Khuthaymas hus. Det var han som ledde bönen. Efter bönen slaktades en get och gudstjänstdeltagarna bjöds på mat. (Ṭabaqāt)(Ṭabaqāt)

…….. Första delen avslutad ……..

Bibliografi

1. Ibn Saʿd – Tabaqāt,

2. Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī – al-Iṣāba,

3. Ibn Hišām – as-Sīra,

4. Ibn Kaṯīr – al-Bidāya wa-n-Nihāya,

5. Ibn ʿAbd al-Barr – al-Istīʿāb,

6. aḏ-Ḏahabī – Taḏkirat al-Ḥuffāẓ,

7. al-Tabari – Ta’rikh al-umam wa-l-muluk,

8. al-Dhahabi – Ta’rikh al-Islam

9. Ibn ’Asakir – Ta’rikh Dimashq al-kabir,

10. Yusuf Kandhalawi – Hayat al-sahaba,

11. Khalid Muhammad Khalid – Rijal hawl al-rasul,

12. dr Abd al-Rahman Ra’fat al-Basha – Suwar min hayat al-sahaba,

13. Muhammad al-Khudari Bek – Ta’rikh al-umma al-islamiyya

14. Mawlana Mu’in al-Din Nadwi – Muhajirin (urdu),

15. Dā’irat al-Ma‘ārif al-Islāmiyya,

16. Olika hadithsamlingar.