Förord

Historia och sira

Under okunskapens tid visste araberna inte vad historia var. För dem bestod historia av muntliga traditioner som hade ärvts från tidigare generationer. Beskrivningar av det arabiska livets natur och särdrag var det enda innehållet i den tidens förhärskande historieskrivning. Den var fylld av berättelser om förfädernas hjältemod och generositet samt om deras lojalitet mot den egna stammen och trofasthet mot sina löften. Denna historia var rik på släktled och redogörelser för vilka som var fiender och bundsförvanter. Berättelserna om den heliga Kaba och dess väktare, Zamzambrunnens uppkomst, Jurhums och Qurayshs ledare, den översvämning som uppstod när Ma’ribs damm brast och hur områdets invånare därefter skingrades åt alla håll, samt spåmännens och prästernas förutsägelser och deras rytmiska prosa och poesi – allt detta, genom vilket man kan lära känna den tidens arabers sociala, politiska och religiösa liv – utgjorde det arabiska folkets histories främsta innehåll. När islam åter framträdde genom profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fortsatte dessa muntliga historieberättelser att föras från mun till mun. Dessutom fann de arabiska berättarna och historieskildrarna ett omfattande och vittfamnande stoff i kallelsen till islam, de profetiska förebud som hade kunnat iakttas före denna kallelse, hans utveckling och uppväxt, hans liv efter profetskapet, händelserna i profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagares liv samt berättelserna om namnkristna muslimer, kristna, judar och avgudadyrkare som var fientliga mot profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans föredömliga liv. Därför blev även dessa nya berättelser på samma sätt spridda bland dem genom muntlig återgivning. Den heliga Koranen, den store profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hadither samt följeslagarnas uttalanden etablerades som ett omfattande bevismaterial för detta nya liv.

Den heliga Koranen var alltså skriftlig redan från början. Men den store profetens, må Allahs frid vara över honom, hadither förblev oskrivna under lång tid, även om människorna betraktade dem som tillförlitliga och auktoritativa berättelser. Ingen vågade skriva ned haditherna i större omfattning. Det var på grund av det uttalande som profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, enligt Abu Sa’id hade sagt: ”Skriv inte ned något av det jag säger förutom Koranen; och om ni har skrivit något, utplåna det.”

Betydelsen av detta förbud är mycket tydlig. Man fruktade att profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord, om de skrevs ned medan Koranen uppenbarades, skulle kunna blandas samman med Koranen och uppgå i den. Det behöver knappast sägas att förbudet uttalades enbart med detta stora mål – att undvika en sådan sammanblandning – för ögonen och att det var begränsat till den tid då Koranen uppenbarades.

Trots detta påbörjades inte ett omfattande arbete med att sammanställa hadither förrän i början av Umar ibn Abd al-Azizs regeringstid. Han innehade kalifatets ämbete från år 99 till år 101 efter hijra. Det sägs att han i fyrtio dagar utförde istikhara för att avgöra om han skulle inleda arbetet med att sammanställa hadither. Till slut fick han en antydan från Allah om att det var hans plikt att göra det. Därför gav han Abu Bakr ibn Muhammad ibn Umar ibn Hazm i uppdrag att samla in hadither. Abu Bakr var guvernör och domare i Medina. Han levde till år 120 efter hijra. De hadither han kunde utantill skrev han ned i en bok och skickade den till olika städer för granskning. Umar ibn Abd al-Aziz gav också Muhammad ibn Muslim ibn Shihab al-Zuhri i uppdrag att samla in hadither. Denne sammanställde en hadithbok.

Därefter fortsatte muslimerna arbetet med att samla in hadither. Arbetet följde emellertid ingen särskild ordningsmetod; var och en samlade in dem på det sätt han fann lämpligt. Några skrev ned dem i form av en bok under ett särskilt kapitel inom de rättsliga föreskrifterna. Sedan fortsatte denna tradition av bokförfattande att utvecklas. I detta skede ser vi att många ordnade kapitlen i hadithböckerna och ur dessa verk avskilde profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, levnadsberättelse. I detta skede skrev de ned berättelsen om hans födelse, hans uppfostran i ammans hem och andra händelser före profetskapet. Därefter gav de en detaljerad skildring av hur han kallade Quraysh till Allahs religion, hur han tåligt uthärdade den förföljelse och det förtryck som Quraysh utsatte honom och hans följeslagare för, samt andra tillhörande händelser. De infogade samtidigt även de hadither som rörde händelserna under krig och strider.

Historikerna följde en annan metod. De skrev omfattande verk om historia. Genom dessa återspeglades deras islamiska engagemang; därför fann de i profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, en oomtvistligt föredömlig förebild för muslimerna och en källa till vägledning.

Framstående muslimska historiker som skrev sira-verk

De första författarna till sira-verk var Urwa ibn az-Zubayr ibn al-Awwam (92 AH), Abban ibn Uthman (105 AH), Wahb ibn Munabbih (110 AH), Shurahbil ibn Sa’d (123 AH), Ibn Shihab az-Zuhri (124 AH) och Abdullah ibn Abu Bakr ibn Hazim (135 AH). Nästan alla deras verk har gått förlorade. Vissa delar har dock på olika håll bevarats i historiska verk. At-Tabaris historia är särskilt värd att nämna i detta sammanhang. En del av Wahb ibn Munabbihs verk finns numera bevarad i staden Heidelberg i Tyskland.

Efter dem framträdde ytterligare en grupp författare av historia och sira-verk. Bland de berömda var Musa ibn Uqba (141 AH), Ma’mar ibn Rashid (150 AH) och Muhammad ibn Ishaq (152 AH). De främsta personerna i den följande gruppen var Ziyad al-Buka’i (183 AH), al-Waqidi, författaren till Maghazi-verket, det vill säga historien om de krig som leddes av Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) (207 AH), Ibn Hisham (218 AH) och den berömde författaren till Tabaqat, Ibn Sa’d (230 AH).

Ibn Ishaqs sira

Bland de nämnda sira-verken är Muhammad ibn Ishaqs sira det mest berömda, mest auktoritativa och tillförlitliga samt det främsta verket. [1. Muhammad ibn Ishaq ibn Yasar ibn Abd al-Muttalib ibn Abd Manaf var en frigiven slav. Hans farfar Yasar var en av krigsfångarna från staden Ayn at-Tamr, belägen mot Baria väster om Kufa. När staden under Abu Bakrs kalifat år 12 AH kom under muslimsk kontroll fördes Yasar till Medina. Där föddes hans sonson Muhammad år 85 AH. Han tillbringade sin ungdom i Medina. Därefter gav han sig ut på resor till muslimskt befolkade länder. År 115 AH begav han sig till Alexandria, där han samlade in och återberättade hadither från en grupp egyptiska hadithlärda. Sedan reste han till al-Jazira, Kufa, Rayy, Buhayra och slutligen Bagdad. Där avled han år 152 AH. Den berömde lärde Ibn Adi uttalade följande om honom: ”Även om Ibn Ishaqs enda förtjänst hade varit att han fick sin tids kungar att avstå från att författa meningslösa böcker och i stället ägna sig åt att skriva om Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) väpnade kamp, hans profetskap och världens skapelsehistoria, skulle han ändå genom denna förtjänst ha ansetts vara den främste och störste.”] Han skrev detta verk i början av den abbasidiska eran. Det berättas att han en gång trädde inför den abbasidiske härskaren al-Mansur i Bagdad. Framför al-Mansur satt hans son al-Mahdi. Al-Mansur sade: ”Ibn Ishaq, vet du vem denne är?” Ibn Ishaq svarade: ”Ja, det är de troendes härskares (al-Mansurs) son.” Då sade al-Mansur: ”Gå och skriv åt honom ett verk som innehåller en redogörelse för alla händelser från Adams skapelse (frid vare med honom) fram till denna dag.” Ibn Ishaq gick då därifrån och skrev efter en tid det nämnda verket och överlämnade det till al-Mansur. Al-Mansur sade: ”Ibn Ishaq, du har gjort verket alltför långt. Skriv nu om det i förkortad form.” Därefter placerades det väldiga verket i kalifens skattkammare.

Ibn Hishams sira

Efter Ibn Ishaq kom Ibn Hisham. [2. Abu Muhammad Abd al-Malik ibn Hisham ibn Ayyub al-Himyari. Han föddes i Basra. Senare reste han till Egypten och träffade imam ash-Shafi’i. Därefter studerade de båda mycket arabisk poesi. Förutom att sammanställa en förkortad version av Ibn Ishaqs sira skrev Ibn Hisham även ett verk om kungarna och släktlinjerna hos Himyar-stammen. Han skrev dessutom ännu ett verk där han förklarade sällsynta dikter som rör sira. Han avled år 218 AH i staden Fustat.] Han presenterade detta sira-verk för oss i förkortad form. Han fullbordade arbetet ungefär ett halvt århundrade efter att Ibn Ishaq hade skrivit originalverket. När han sammanställde denna förkortade version av Ibn Ishaqs verk använde han sig endast av en mellanhand, Ziyad al-Buka’i. [3. Hafiz Abu Muhammad Ziyad ibn Abd al-Malik ibn Attufayl al-Buka’i al-Amiri al-Kufi. Han kallades al-Buka’i eftersom han härstammade från Banu al-Buka, en gren av Banu Amir ibn Sa’sa’a. Han kom till Bagdad och lärde sig där av Ibn Ishaq om berättelserna om Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) militära expeditioner samt undervisade i och förmedlade shariaregler från Muhammad ibn Salim. Därefter återvände han till Kufa. Där avled han år 183 AH under kalifen Harun ar-Rashids regering. Att Ibn Hisham uppskattade denne lärare på ett vederbörligt sätt framgår av följande ord, som återges i början av verket: ”Jag har utelämnat sådant vars återgivning många skulle finna motbjudande eller som al-Buka’i inte hade fastställt som tillförlitligt för oss genom sin egen återberättelse.”] Den ursprungliga bok av Ibn Ishaq som Ibn Hisham återberättade presenterar i detta verk innehållet i en starkt förkortad och redigerad form. På vissa ställen har han också lagt till material och framfört kritik. Ibland har han dessutom jämfört eller granskat Ibn Ishaqs återberättelser mot andra lärdas återberättelser. Han redogjorde redan i början av verket för en del av den metod han följde vid sammanställningen. Trots detta hyser vi inget tvivel om att Ibn Hisham sammanställde Ibn Ishaqs verk med fullständig ärlighet, tillförlitlighet och hängivenhet. Han ändrade inte ett enda ord i det. Och varje gång han ansåg det nödvändigt att påpeka en brist i Ibn Ishaqs återberättelse, förklara ett svårbegripligt uttalande eller lägga fram en annan återberättelse som motsade en viss återberättelse, inledde han detta med orden: ”Ibn Hisham säger”.

Förkortning var i själva verket det huvudsakliga syftet med hans sammanställning av sira-verket. Därför utelämnade han historien om Isma’ils ättlingar, från skapelsens begynnelse, liksom andra berättelser som han inte såg någon koppling till sira. Han tog inte heller med de dikter vars äkthet han hyste tvivel om.

Den som försöker finna innehållet i det ursprungliga sīra-verket genom Ibn Hishams sammanställning kommer där att finna prov på den yttersta hängivenhet och största tillförlitlighet – egenskaper som kännetecknade de muslimska lärde under denna forna tid.

Sīrat Ibn Hishams ställning

Det är i grunden Ibn Ishaqs sīra-verk som från forna tider fram till i dag har betraktats som det främsta auktoritativa verket för läsare av sīra. Det har funnits mycket få personer med djup insikt i Profeten Muhammeds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, livshistoria som inte har tagit Ibn Ishaqs sīra-verk till sin främsta vägledning i detta ämne. Denna sīra av Ibn Ishaq har sedan gammalt varit känd bland de lärde under namnet ”Sīrat Ibn Hisham”. Detta beror på att Ibn Hisham sammanställde och förkortade verket. Ibn Khallikān säger: ”Det var Ibn Hisham som samlade, sammanställde och förkortade hela den livshistoria som Ibn Ishaq hade samlat om Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, inklusive hans militära och allmänna livshistoria. Det är detta verk som nu finns tillgängligt för läsarna under namnet Sīrat Ibn Hisham.”

Ett stort antal kommentatorer och uttolkare tog sig an att skriva kommentarer till Sīrat Ibn Hisham. Bland dem är kommentaren med titeln ”Al-Rawd al-Anf” av Abū al-Qāsim ʿAbd al-Rahmān al-Suhaylī (581 AH) mycket utförlig och omfattande. [4. Abū al-Qāsim ʿAbd al-Rahmān ibn ʿAbd Allāh ibn Ahmad ibn al-Khushaymī al-Suhaylī al-Andalusī al-Mālikī. Suhayl är namnet på en dal i området Qūra i Spanien. Han föddes år 508 AH och bodde där. Senare tillbringade han tre år i Marocko, där han avled år 581 AH.] Därefter ägnade sig Abū Dharr al-Khushānī åt att granska detta verk. [5. Abū Dharr Musʿab ibn Muhammad ibn Masʿūd al-Jayyānī al-Khushānī. Han var känd som al-Khushānī efter byn Khushayn i Spanien och stammen Khushayn i Qādayah. Han föddes år 533 AH och avled år 604 AH.] Han förklarade de svårbegripliga avsnitten och framförde även viss kritik i sitt verk ”Sharh al-Sīra al-Nabawiyya”. Doktor Brunlah publicerade dessutom verket. Badr al-Dīn Muhammad ibn Ahmad al-ʿAynī färdigställde år 805 AH en kommentar till det under titeln ”Kashf al-Lithām fī Sharh Sīrat Ibn Hisham”.

Å andra sidan finner vi att vissa författare också ägnade sig åt att förkorta detta verk. En av dem var Burhān al-Dīn Ibrāhīm ibn Muhammad al-Murhal al-Shāfiʿī. I detta verk, som består av arton kapitel och har titeln ”Al-Dhakhīra fī Mukhtasar al-Sīra”, nöjde han sig inte med att endast förkorta Sīrat Ibn Hisham, utan lade också till vissa uppgifter. Han avslutade arbetet med verket år 661 AH. Därefter färdigställde Abū al-ʿAbbās Ahmad ibn Ibrāhīm ibn ʿAbd al-Rahmān al-Wāsiṭī år 711 AH ännu ett förkortat verk med titeln ”Mukhtasar Sīrat Ibn Hisham”. Vissa författare sammanställde till och med Sīrat Ibn Hisham i poetisk form. Bland dem fanns (1) Abū Muhammad ʿAbd al-ʿAzīz ibn Muhammad ibn Saʿīd al-Dumayrī al-Dayrīnī, avliden år 607 AH, och (2) Abū Nasr al-Fath ibn Mūsā ibn Muhammad al-Maghribī, avliden år 793 AH. Den sistnämndes verk heter ”Al-Fath al-Qarīb fī Sīrat al-Habīb”. Verket sammanställdes i tiotusen versrader.

Den föreliggande förkortade versionen av Sīrat Ibn Hisham

I början av min ungdom försökte jag gång på gång läsa igenom detta verk från början till slut, men dess oordnade och osammanhängande kompositionssätt vållade mig stor mental påfrestning och leda. Därför läste jag lite här och lite där. Det var språkets sötma och elegans samt ämnets betydelse som drog mig till att läsa dessa lösryckta avsnitt. Dessa avsnitt var för mig lika njutbara som en blomstrande trädgård i en karg öken.

I själva verket brukade jag, när jag läste Koranen och haditherna, känna en ren hängivenhet och en innerlig lydnad; när jag läste böcker om sīra fick jag samma slags känsla. Det föreföll som om en oemotståndlig dragningskraft från något okänt mysterium gång på gång fick mig att vilja läsa den. Även min avlidne far var författare inom sīra-området. Han skrev ett förkortat verk i trettio kapitel med titeln ”Talkhīs al-Durūs al-Awwaliyya fī al-Sīra al-Muhammadiyya”. Under lång tid var detta den enda läroboken vid islamiska läroanstalter. Det behöver knappast sägas att sīra på den tiden var ett av skolornas viktigaste ämnen.

Trots detta har jag inte kunnat läsa verket Sira av Ibn Hisham från början till slut. Som jag redan nämnt beror det på bristen på en välordnad framställningsmetod och på den osammanhängande och ryckiga berättarstilen. Plötsligt ställer sig en lång förteckning i vägen för den som läser sira: namnen på alla krigsfångar från Badr, namnen på alla hästar som användes av den muslimska armén vid Badr, samt namnen på alla muslimska soldater från ansarerna och Quraysh som deltog i slaget vid Badr, på dem som stupade och på de polyteister som dödades. På liknande sätt blir de dikter som reciterades under slaget vid Badr, de dialoger som prisade förfädernas ära, de tal där släktleden räknades upp, de långa ordflöden som vävde ett nät av blotta ord och de tolkningar av Koranen som framförs i anslutning till detta, men som saknar samband med siras huvudämne, hinder för läsarens studium av sira. Till detta kommer att större delen av dessa framställningar, enligt den gängse metoden i sira-verk, återges med berättarkedjor, det vill säga isnad; deras betydelse erkänns egentligen endast av kritiska lärda.

Därför har jag genom denna förkortade bok tagit initiativ till att lägga fram denna sammanfattning av sira på ett lättläst sätt, i en form som inte bryter studiernas kontinuitet och i en ny och tilltalande gestalt. Jag har emellertid gjort mitt yttersta för att originalverkets egentliga innehåll ska förbli oförändrat, så att läsaren ska kunna citera det och vara säker på att hämta tillförlitliga uppgifter ur originalverket. Jag har inte ändrat ett enda ord i originalverket. Jag har alltid haft i åtanke att det är mitt ansvar och min plikt att återge författarens utsagor ordagrant. Jag har antagit och konsekvent följt regeln att korrekt citera Ibn Hisham och därför inleda orden med ”Ibn Hisham sade”. Jag har gjort varje ändring där det behövts, i enlighet med sammanställningens behov och krav. Allt det övriga består av Ibn Ishaqs utsagor, återberättade av Ibn Hisham. Jag har inte nämnt berättarnas namn någonstans utom där det varit nödvändigt för att styrka en utsaga, trots att Ibn Ishaq eller Ibn Hisham i originalverket nästan alltid nämner deras namn. Jag har varit noga med att ordna alla Ibn Hishams citat systematiskt och har vid behov förklarat och analyserat vissa av dem. I detta avseende har jag varit tvungen att förlita mig på sira-forskarnas framställningar samt tillförlitliga hadithverk och ordböcker.

För dem som saknar möjlighet att studera originalverket är denna förkortade sammanställning ett enkelt sätt att ta del av det. På så sätt kan en välfungerande förbindelse skapas mellan dagens ungdom och deras gamla och storslagna arv.

Läsarna kan läsa färdigt denna bok på bara några dagar och snabbt tillägna sig värdefull och nyttig kunskap ur den. Om de i stället skulle behöva läsa originalverket, som numera ligger utom räckhåll för de flesta läsare, skulle det ta dem många månader.

Jag ber Allah att Han ska låta samhället dra nytta av denna bok. Om denna lilla och obetydliga insats från min sida på kunskapens område blir framgångsrik, kommer jag att anse mig lycklig och tillfredsställd. Allahs och Hans Sändebuds välbehag är det enda målet med denna insats.

Abdus-Salam Harun

Misr al-Jadida

Mitten av Ramadan

1374 hijri

Den uppstigande släktlinjen från Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Adam, frid vare med honom

Abu Muhammad Abd al-Malik ibn Hisham säger:

I detta verk behandlas Allahs Sändebud, den ädle Muhammeds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, liv. Hans uppstigande släktlinje är följande:

Hans far Abd Allah, hans far Abd al-Muttalib (Abd al-Muttalibs egentliga namn var Shayba), hans far Hashim (Hashims egentliga namn var Amr), hans far Abd Manaf (Abd Manafs egentliga namn var al-Mughira), hans far Qusayy (Qusayys egentliga namn var Zayd), hans far Kilab, hans far Murra, hans far Kab, hans far Lu’ayy, hans far Ghalib, hans far Fihr, hans far Malik, hans far al-Nadr, hans far Kinana, hans far Khuzayma, hans far Mudrika (Mudrikas egentliga namn var Amir), hans far Ilyas, hans far Mudar, hans far Nizar, hans far Ma’ad, hans far Adnan, hans far Udd, hans far Muqawwam, hans far Nahur, hans far Hita Tayrah, hans far Ya’rub, hans far Yashjub, hans far Nabit, hans far Ismail (frid vare med honom), hans far Ibrahim (frid vare med honom), hans far Tarih (Tarih kallades även Azar), hans far Nahur, hans far Sarigh, hans far Rawu, hans far Falikh, hans far Ubayr, hans far Shalikh, hans far Arfakhshad, hans far Sam, hans far Nuh (frid vare med honom), hans far Lamak, hans far Muttawshalakh, hans far Akhnukh (historikerna anser att han var profeten Idris, frid vare med honom), hans far Yard, hans far Mahlil, hans far Qaynan, hans far Yanish, hans far Shith, hans far Adam, frid vare med honom.

Ibn Hisham säger:

”Om Allah vill ska jag börja detta verk med berättelsen om Ismail, profeten Ibrahims son. Därefter ska jag steg för steg redogöra för de förfäder till Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, som föddes genom Ismail, och för deras ättlingar. På så sätt ska jag behandla alla förfäder från Ismail, frid vare med honom, fram till Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, samt de berättelser som är förknippade med dem. Men eftersom vissa av Ismails barn inte var förfäder till profeten Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kommer jag inte att nedteckna deras berättelser, för att hålla verket kort och begränsa det till sådant som rör siran. På samma sätt kommer jag, för att hålla verket kort, att utelämna vissa berättelser av Ibn Ishaq som han hade nedtecknat i detta verk. I dessa berättelser av Ibn Ishaq nämns inte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid; inte heller har något uppenbarats i Koranen om dem, och de utgör inte heller något sammanhang, någon förklaring eller något bevis för någon framställning i detta verk. Jag har även utelämnat vissa dikter som Ibn Ishaq nämnde, eftersom jag har funnit att de är okända för dem som är kunniga i poesi. Dessutom har jag varit tvungen att utelämna vissa motbjudande och hos allmänheten misshagliga uttalanden av Ibn Ishaq samt vissa uppgifter som inte stöds av de lärda. Med undantag för dessa saker kommer jag, om Allah vill, att fullständigt återge all återstående information från Ibn Ishaq i den utsträckning den har berättats och godtagits.”

Släktlinjen bland Ismails, frid vare med honom, efterkommande

Ismails, må frid vara med honom, söner fick tolv manliga barn. De var: Nabet, Qayzar, Azral, Mish, Masmaʿ, Mashi, Dam, Azar, Taym, Yatur, Nabash och Qayum.

Nabet fick Yasjub, Yasjub fick Yaʿrub, Yaʿrub fick Ud, och Ud fick Adnan.

Efter Adnan delades Ismails efterkommande upp i olika stammar. Adnan hade två söner: Maʿad och Ak.

Ak ibn Adnan begav sig till Jemen, och där slog hans efterkommande sig permanent ned. Ak gifte sig inom stammen Banu Ashʿar där och fortsatte att bo tillsammans med dem, varigenom både deras land och språk blev gemensamma. De främsta förfäderna till stammen Banu Ashʿar var: Ashʿar, hans far Nabat, vars far var Ud, vars far var Hamaysa, vars far var ʿAmr, vars far var Urayb, vars far var Yashjub, vars far var Zayd, vars far var Kahlān, vars far var Yashzub, vars far var Yarub och vars far var Qahtan.

Maʿad ibn Adnan, Adnans andre son, fick fyra barn: Nizar, Qudaʿa, Kanas och Iyad. Qudaʿas efterkommande hade lyckan att leva fram till Himyar ibn Saba. Enligt experter på Maʿads släktlinje utplånades emellertid alla övriga efterkommande till Kanas ibn Maʿad. Kung Nuʿman ibn Mundhir av Hira var dock en av deras efterkommande.

Rabiʿa ibn Nasrs dröm

Bland kungarna var Rabiʿa ibn Nasr av Jemen en svag och underkuvad kung. En gång såg han en fruktansvärd dröm och blev mycket skräckslagen. Alla spåmän, trollkarlar och ayef (6. På den tiden fanns en sorts spåmän som förutsade framtiden genom fåglars läten, rörelser och liknande. De kallades ayef.)

eller astrologer i hans rike kallade han samman och sade: ”Jag har sett en dröm som har skrämt mig djupt. Ni ska säga mig vad jag såg i drömmen och vad dess tolkning är.” De församlade astrologerna sade: ”Beskriv drömmen för oss. Vi ska tolka den.” Kungen sade: ”Om jag berättar drömmen för er kommer jag inte att finna någon tröst eller ro i er tolkning. För denna dröm kan endast tolkas av den som kan berätta om drömmen innan jag själv berättar den.” En av astrologerna sade: ”Ers majestät, om ni vill få drömmen tolkad på detta sätt, kalla då hit Satih och Shaqq. Ingen är skickligare än de. De kan berätta det ni vill veta.”

Kungen lät kalla till sig de två spåmännen. Först infann sig Satih vid kungens hov. Kungen sade till honom: ”Jag har sett en dröm som har skrämt och förfärat mig. Säg mig vilken dröm jag har sett. Om du kan återge drömmen korrekt, kommer du också att kunna tyda den korrekt.”

Satih sade: ”Det ska jag göra. Du har i drömmen sett hur ett stycke eld kom fram ur mörkret, steg ned i låglandet och slukade alla varelser som fanns där.”

Kungen sade: ”Utmärkt! Du har verkligen återgett drömmen korrekt. Säg nu vad den betyder.”

Han sade: ”Jag svär vid alla ormar som finns i de två steniga länderna: Abessinierna kommer att tränga in i ditt land och ta hela Jemen i besittning.” Kungen sade: ”O Satih, detta är verkligen en mycket smärtsam och vredeväckande sak.”

När kommer detta att ske? Under min regeringstid eller efter min tid?”

Han sade: ”En tid efter din regeringstid, när mer än sextio eller sjuttio år har gått.” Kungen frågade: ”Kommer detta land att förbli i deras besittning för alltid, eller kommer deras ockupation att upphöra?” Han sade: ”Efter att något mer än sjuttio år har gått kommer deras besittning att upphöra. Därefter kommer de antingen att dödas eller fly.” Kungen frågade på nytt: ”Vem kommer att döda eller fördriva dem?” Satih sade: ”De kommer att dödas eller fördrivas av Iram ibn Dhu Yazan. Han kommer att träda fram från Aden och kommer inte att lämna kvar en enda av dem i Jemen.”

Kungen sade: ”Kommer Irams herravälde att vara bestående eller tillfälligt?”

Satih sade: ”Deras herravälde kommer att vara tillfälligt.”

Kungen sade: ”Genom vems hand kommer makten att upphöra?”

Satih sade: ”Genom en ren och ädel profet. Han kommer att ta emot uppenbarelse från den högre världen.”

Kungen sade: ”Vilken ätt kommer han att härstamma från?”

Satih sade: ”Han kommer att härstamma från Ghalib, son till Fihir, son till Malik, son till Nadar. Hans folk kommer att ha makten ända fram till den stund då hela världen går under.”

Kungen sade: ”Har världen verkligen ett slut?”

Han sade: ”Ja, den dag då jordens första och sista människor samlas. De som gör goda gärningar kommer att vara lyckliga, medan de som gör onda gärningar kommer att lida.”

Kungen sade: ”Är din profetia sann?”

Han sade: ”Ja, vid eden vid nattens mörker och gryningens ljus, vid eden vid den välordnade morgonen: det jag har sagt är helt och hållet sant.”

Därefter kom Shaqq fram till kungens hov. Kungen sade samma saker till Shaqq som han hade sagt till Satih. Men han lät inte Shaqq få veta vad Satih hade sagt – han höll saken hemlig för att se om de båda skulle uttala samma profetia eller olika profetior.

Shaqq sade: ”Ni såg i drömmen att en eldslåga kom fram ur mörkret. Den föll mellan ett berg och en trädgård och slukade därefter alla levande varelser där.”

Kungen förstod att de båda hade sagt samma sak. Den enda skillnaden var att Satih hade sagt att fragmentet föll ner i låglandet, medan Shaqq sade att det föll mellan ett berg och en trädgård. Därefter sade han till Shaqq: ”Du har talat sanning. Säg nu, vad är tolkningen av detta?”

Han sade: ”Jag svär vid alla människor i landet omgivet av två berg: sudaneserna kommer att invadera ert land, och alla svaga människor kommer att tvingas följa deras minsta vink. De kommer att utsträcka sitt herravälde över hela landet, från Abyan till berget Najran.”

Kungen sade: ”Detta är mycket smärtsamt och väcker vrede. När kommer detta att ske? Under min livstid eller först senare?”

Han sade: ”Efter att en lång tid har förflutit efter er död. Därefter kommer en mäktig man att befria er och driva bort inkräktarna efter att ha förödmjukat och skymfat dem svårt.”

Kungen sade: ”Vem är denne mäktige man?”

Han sade: ”En ung man som varken är obetydlig eller lågsint. Han kommer att träda fram ur Dhu Yazans hus. Han kommer inte att låta en enda av inkräktarna stanna kvar i Jemen.”

Kungen sade: ”Kommer denne mans styre att vara bestående eller kortvarigt?”

Shek sade: ”Hans styre kommer att upphöra när en utsänd profet anländer – en som kommer att upprätta sanning och rättvisa och åtföljas av fromma och rättfärdiga människor. Hans folks styre kommer att bestå fram till Uppståndelsens dag.”

Kungen sade: ”Vad är Uppståndelsens dag?”

Han sade: ”Det är den dag då härskarna ska dömas. Ett tillkännagivande kommer att höras från himlen, och alla, både levande och döda, kommer att höra det. Vid den fastställda tiden kommer alla människor att samlas. Den dagen kommer de måttfulla att få framgång och välgång.”

Kungen sade: ”Är verkligen det du har sagt sant?”

Han sade: ”Ja, jag svär vid Herren över himlen och jorden och allt jämnt och ojämnt däremellan: den profetia jag har uttalat för dig är sann och otvivelaktig.”

Rabia trodde på dessa två profeters ord och skickade sina familjemedlemmar till Irak, försedda med nödvändiga färdmedel och förnödenheter. Därefter skrev han ett brev till den dåvarande persiske kejsaren Shapur ibn Khurzad. Shapur ordnade så att de kunde bosätta sig i Hirat.

Abu Karab Hassan ibn Tubba As’ads erövring av kungariket Jemen och angrepp på Yasrib

Efter Rabiʿas död övergick hela Jemens kungadöme till Abu Karib Hassān ibn Tubban Asʿad. Hans far, Tubban Asʿad, hade redan tidigare kommit till Medina (Yathrib) från öster och på så sätt skickligt berett vägen för att etablera sitt herravälde utan att besvära Medinas invånare. Där utsåg han en av sina söner till ståthållare. Men denne son dödades plötsligt av en lönnmördare. Därefter återvände Tubban dit med planen att förstöra Medina och utrota dess invånare. Då samlades en grupp män under ledning av ʿAmr ibn Tallā. Till slut gick de i strid med honom. Gruppen gav intryck av att de kämpade mot honom på dagen och tog emot honom som gäst på natten. Tubban blev förvånad över deras uppträdande och sade: ”Förunderligt! Detta folk är verkligen artigt och ädelt.” Striderna fortsatte på detta sätt. En dag fick två judiska lärda män veta om hans avsikt att förstöra Medina och dess invånare och kom till honom. De sade: ”O kung, gör inte detta. Även om du insisterar kommer ett oöverstigligt hinder att ställas i din väg, så att du inte kan göra det du vill. Dessutom kommer du snart att drabbas av straff.” Kungen sade: ”Av vilken anledning skulle jag drabbas av straff?” De sade: ”Medina är den sista tidens profets tillflyktsort. Han kommer att fördrivas från den heliga platsen av Quraysh och bosätta sig här.”

När kungen hörde detta avstod han. Han tänkte att de båda männen verkligen var visa. Kungen blev imponerad av deras ord. Han lämnade Medina och antog deras religion.

Tubba, det vill säga Tubban Asʿad, och hans stam var avgudadyrkare. Han gav sig av mot Mecka längs vägen från Jemen. När han nådde platsen mellan de två orterna ʿUthmān och Amāj sade några män ur stammen Hudhayl ibn Mudārika till honom: ”O kung, vill du få kännedom om ett okänt hus som är fyllt av dyrbara skatter såsom diamanter, ädelstenar och smaragder, men som dina tidigare kungar inte kände till?” Kungen sade: ”Ja, jag vill verkligen få kännedom om ett sådant hus.” De sade: ”I Mecka finns ett hus. Meckaborna dyrkar där och ber bredvid det.”

I själva verket hade männen ur Banū Hudhayl gett Tubban detta råd i syfte att driva honom mot undergången. De visste nämligen att varje kung som hade velat lägga beslag på Kaʿba-huset, och var och en som hade angripit det, hade gått under.

Tubban ville följa Banū Hudhayls råd. Men innan han gjorde det skickade han ett sändebud till de båda judiska lärda männen för att höra deras åsikt. De lärda sade: ”Banū Hudhayl vill förgöra dig och dina soldater. Vi känner inte till att någon annan än Allah har kunnat göra något av Allahs hus till sin egendom. Om du handlar enligt deras råd kommer du och dina följeslagare att förintas fullständigt. Detta är oundvikligt och ofrånkomligt.” Kungen sade: ”Vad anser ni då att jag bör göra när jag kommer till detta hus?” De sade: ”Du ska göra det som Meckaborna gör. Du ska gå runt huset i tawāf och visa det vördnad och respekt. Medan du vistas där ska du raka ditt huvud. Förbli ytterst ödmjuk tills du har lämnat huset.” Kungen sade: ”Varför gör ni inte detta själva?” De sade: ”Vid Gud, det är huset som vår fader Ibrahim byggde. Allt vi har berättat för dig om detta hus är sant. Men genom att placera ett stort antal avgudar runt huset har Meckaborna hindrat oss från att komma dit. Genom att fortsätta med blodsutgjutelse i närheten av huset, trots att det är förbjudet, har de också hindrat oss från att komma dit. De är avgudadyrkare och orena.”

Tubban följde de båda judiska lärdas råd och genomförde det. Därefter gick han till männen ur Hudhayl-stammen och högg av deras händer och fötter. Sedan kom han till Mecka, gick runt den heliga Kaʿba i tawāf, slaktade djur bredvid den som offer och rakade sitt huvud. På detta sätt tillbringade han sex dagar i Mecka. Under dessa sex dagar ägnade han sig främst åt att slakta offerdjur, ge Meckaborna mat och låta dem dricka honung. Han drömde att han täckte den ädla Kaʿba med ett överdrag. Därefter klädde han Kaʿba med ett grovt tyg kallat khasf.

Återigen drömde han att han klädde Kaʿba med ett ännu bättre tyg. Därför täckte han senare Kaʿba med dyrbart jemenitiskt tyg. Historikerna menar att denne Tubba, det vill säga Tubban, var den förste som klädde den ädla Kaʿba med ett överdrag och att han testamenterade ansvaret för att klä Kaʿba till männen ur Jurhum-stammen, som var Kaʿbas förvaltare. Han var också den förste som befallde att Kaʿba-huset skulle renas, vilket innefattade att befria det från avgudar. Han varnade alla för att utgjuta blod i närheten av Kaʿba och för att lämna lik samt smutsiga tygstycken som använts av menstruerande kvinnor där. Han lät bygga en dörr till Kaʿba-huset och ordnade med lås och nycklar.

Därefter lämnade Tubba Mecka och begav sig mot Jemen tillsammans med sina soldater och de båda judiska lärda männen. När han kom till Jemen bjöd han dess invånare att överge avgudadyrkan och anta den religion han själv hade antagit. Jemens invånare förklarade tydligt att de inte skulle överge sin religion utan att enligt sin sed be elden avgöra saken.

Yamanborna brukade avgöra tvister genom eld. Denna eld slukade förtryckaren men skadade inte den förtryckte. En dag gick yamanborna, tillsammans med sina avgudar och annan utrustning för religionsutövningen, och de två judiska lärda, med sina himmelska skrifter hängande över axlarna, till den plats där elden kom fram och satte sig där. När elden kom fram rörde den sig först mot yamanborna. När de såg detta blev de rädda och drog sig undan från elden. De närvarande förebrådde dem och sade åt dem att tålmodigt sitta kvar på sin plats. Så snart de tålmodigt hade satt sig omringade elden dem och brände upp avgudarna och all annan religiös utrustning till aska. Även de präster ur Himyars stam som bar den religiösa utrustningen brändes till aska. Därför antog Himyars stam Tubbans religion. Från den tiden fick judendomen fäste i Jemen.

Efter Tubban besteg hans son Hassan Jemens kungatron. Tillsammans med hela Jemens folk inledde han ett erövringståg i syfte att lägga hela den arabiska och icke-arabiska världen under sig. När han på detta sätt nådde Bahrains område ville Himyars och de andra jemenitiska stammarna inte längre följa honom vidare. De beslöt att återvända till sitt hemland och sina familjer. De framförde detta till Amr, en av Hassans bröder som deltog i armén, och sade: ”Döda din bror Hassan och återvänd med oss till vårt hemland. Vi ska utse dig till kung.” När Amr rådgjorde med männen i sin armé var alla eniga. Endast Dhu Ru’ayn al-Himyari motsatte sig detta och förbjöd mordet. Men Amr ignorerade hans förbud. Då reciterade Dhu Ru’ayn följande dikt:

”Varning! Vem är beredd att byta ut sin sömn mot sömnlöshet?

Den som bevarar sitt lyckliga liv

är den verkligt lyckosamme. Men

han svek Himyar. Och Dhu Ru’ayn hade en av Gud godkänd ursäkt.”

Han skrev denna dikt på en bit papper och förseglade den. Sedan tog han den till Amr och sade: ”Behåll denna lapp, som jag har skrivit, hos dig.” Amr behöll den. Därefter dödade han sin bror Hassan och återvände till Jemen tillsammans med sina anhängare.

Efter att Amr ibn Tubban hade återvänt drabbades han av svår sömnlöshet. När sjukdomen blev allvarlig kallade han till sig läkare, fågelspåmän, astrologer och siare för att få deras åsikter om orsaken till sin sjukdom. En av dem sade: ”Se, på samma sätt som du dödade din bror har var och en som dödat sin egen bror eller en nära släkting genom blodsband fått lida av sådan sömnlöshet.”

Så snart Amr hörde detta började han döda alla inflytelserika personer i Jemen som hade rått honom att döda hans bror Hassan. Efter att ha dödat dem alla, en efter en, kom han till Dhu Ru’ayn. Då sade denne: ”Beviset på min oskuld finns hos dig.” Amr sade: ”Vad är det?” Dhu Ru’ayn sade: ”En bit papper som jag hade skrivit och gett dig.” Amr tog då fram den och såg att två versrader stod skrivna på den. Han förstod att Dhu Ru’ayn faktiskt hade gett honom ett gott råd. Därför dödade han honom inte.

Därefter dog Amr. Efter hans död uppstod anarki och kaos i Himyars styre, och de splittrades. Utnyttjande detta tog en fruktansvärd och syndfull man utanför kungafamiljen, Lakhnia Yasuf Dhu Shanatir, makten över dem. Han dödade deras ädlingar och ägnade sig åt nöjen tillsammans med medlemmarna av kungafamiljen.

Lakhnia hade homosexualitet som sin största last. En dag kallade han till sig Zur’a Dhu Nuwas, Hassans bror och Tubbaans son, i detta syfte. När Hassan dödades var Zur’a ännu ett litet barn. Inom några år hade han blivit en välbyggd och intelligent ung man. När Lakhnia skickade sin budbärare till Zur’a förstod han dennes onda avsikt. Han gömde en liten, rakbladsvass kniv under foten i sin sko och gick till Lakhnia. Lakhnia kallade honom till en avskild plats och gick till angrepp mot Zur’a. När han fick tillfälle slog Zur’a honom omedelbart och våldsamt med kniven. Efter att ha dödat Lakhnia trädde Zur’a fram inför folket och började stolt berätta om sin bedrift. Då sade folket: ”Du har befriat oss från denne usling. Därför är du den mest lämpade att vara vår härskare.”

Med stöd av Himyarstammen och hela Jemens befolkning upprättade Zur’a Dhu Nuwas ett långvarigt och mäktigt kungadöme över dem. Zur’a var den siste kejsaren av Himyars ätt och var huvudpersonen bakom händelsen då människor kastades i diken och brändes i eld (i Koranens sura al-Buruj).

I den jemenitiska provinsen Najran levde fortfarande en återstående grupp av de sanna anhängarna till Jesus, frid vare med honom. De var lärda och hade en stark beslutsamhet. Deras ledare var Abdullah ibn Samir. Dhu Nuwas genomförde ett militärt fälttåg mot dem och uppmanade dem att anta judendomen. Han sade klart och tydligt: ”Antingen blir ni judar, eller så måste ni förbereda er för döden.” Därför grävdes diken åt dem. Till slut brändes de skoningslöst till döds i eld, medan många andra dödades med svärd och deras kroppar vanställdes. På detta sätt dödade Dhu Nuwas omkring tjugotusen människor.

Det var med anledning av Dhu Nuwas och hans soldater som Allah den Allsmäktige uppenbarade följande uppenbarelse för profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara med honom: ”Förbannelse över dem som grävde diket med den flammande elden. Minns när de satt vid diket och bevittnade det blodbad de utförde bland de troende. De hyste inte någon annan vrede mot de troende än att dessa trodde på Allah, den Allsmäktige och den Evigt Prisade.”

Det sägs att imamen och befälhavaren för denna grupp troende, som dödades av Dhu Nuwas, var Abdullah ibn Samir.

Jemen under abessiniernas kontroll

En av de troende som dödades i Dhu-Nuwās eldgrop lyckades på något sätt rädda sig och fly. Denne man, Dāws Dhu-Thulubān från stammen Saba, tog sig skickligt ut ur elddiket, satte sig på sin häst och red i rasande fart genom öknen, medan han undkom Dhu-Nuwās förföljare. Under sin flykt nådde han den romerske kejsarens hov. Han redogjorde i detalj för den fasansfulla massakern och tortyren som Dhu-Nuwās, som bekände sig till judendomen, och hela hans armé hade utsatt de troende i Najrān för, och bad den romerske kejsaren om militär hjälp mot Dhu-Nuwās styrkor. Kejsaren sade: ”Ditt land ligger mycket långt härifrån. Därför ska jag skriva till Abessiniens kung. Han bekänner sig också till min religion, och hans land ligger nära ditt.” Kejsaren skrev till Abessiniens kung och befallde honom inte bara att hjälpa, utan också att utkräva hämnd. Dāws begav sig till kungen av Abessinien, Najāshī, med den romerske kejsarens brev. Najāshī skickade en armé på sjuttiotusen soldater från Abessinien tillsammans med Dāws. En man vid namn Ariat utsågs till arméns befälhavare. Som hans medhjälpare fanns i armén en annan man vid namn Abraha al-Ashram.

Ariat landsteg med sin armé vid Jemens kust efter att ha färdats sjövägen. Dāws Dhu-Thulubān var också med honom. När Dhu-Nuwās fick höra detta ryckte han tillsammans med Himyar och andra jemenitiska stammar som följde honom fram för att hindra Ariats soldater. Ett våldsamt slag utkämpades mellan de båda sidorna. Till sist besegrades Dhu-Nuwās och hans män. När Dhu-Nuwās såg detta styrde han sin häst mot havet. Hästen kastade sig ut i havet, och Dhu-Nuwās gick under i dess djup. Därmed upphörde Dhu-Nuwās och hans judiska styre. Ariat trädde in i Jemen och besteg tronen.

Konflikten mellan Ariat och Abraha

Ariat fortsatte att styra Jemen under lång tid. Med tiden hamnade Abraha i konflikt med honom. Hans anspråk var att han, som Najāshīs representant, hade större rätt att styra Jemen. De abessinska soldaterna splittrades i två läger i denna fråga. När det var nära att de båda grupperna skulle börja kriga skickade Abraha ett meddelande till Ariat: ”Om abessinierna börjar kriga mot varandra kommer de själva att gå under, och i slutändan vinner ingen något. Låt oss därför mötas i envig. Den av oss två som segrar ska få hela arméns lydnad.” Ariat samtyckte till förslaget och sade: ”Ja, du har rätt.” Ett våldsamt slag utkämpades mellan Ariat och Abraha. Abraha var förhållandevis from, kraftig och kort, medan Ariat var lång, ståtlig och väldig till kroppen. Han hade ett vapen i handen. För att skydda sin rygg placerade Abraha sin slav, Atudah, bakom sig. Ariat slog Abraha i huvudet med sitt svärd, men slaget träffade hans ansikte. Abrahās näsa och ögonbryn skars då av, och hans läpp och öga skadades. Därför kallades han Abraha al-Ashram, den näsafskurne. Då kom Atudah fram bakom Abraha, angrep Ariat och dödade honom. Därefter anslöt sig Ariats abessinska anhängare till Abrahās läger, och Abraha fortsatte att styra Jemen som Abessiniens enhälligt godkända representant.

Berättelsen om elefantens folk

Därefter lät Abraha i Sanāʾ bygga en kyrka vid namn al-Qullays, vars like eller motsvarighet inte fanns i den dåtida världen.[7. Detta är den historiska kyrka som Abraha byggde som ett alternativ till den heliga Kaʿba. Hans önskan var att araberna i stället för Kaʿba skulle göra denna kyrka till centrum för pilgrimsfärden och flytta pilgrimsfärden till kyrkans område.]

Därefter skrev han till Najāshī: ”O kung, jag har byggt en kyrka åt dig vars like inte finns i historien. Jag kommer inte att ge upp förrän jag har flyttat arabernas pilgrimsfärd till denna kyrkas område.” Nyheten om detta brev från Abraha till Najāshī blev snart känd bland araberna. De blev mycket upprörda. I Banū Kināna-stammen fanns en grupp som trodde på att man kunde göra den månad då blodsutgjutelse var förbjuden tillåten. [8. Denna grupp kallades nasāʾah. Det var svårt för araberna att hålla de tre månaderna Dhu l-Qaʿda, Dhu l-Hijja och Muharram sammanhängande som månader utan blodsutgjutelse. De livnärde sig genom bland annat mord, rån och plundring. Därför blev det för dem besvärligt att hålla tre förbjudna månader i följd. Den berörda personen brukade därför, efter att ha fullbordat pilgrimsfärden, gå ut från Minā 8återstoden av …. och inför folket uttala följande förkunnelse: ”Jag är den som inte har någon skamfläck, vars hot inte besvaras och vars beslut ingen kan ändra.” Alla sade med en röst: ”Ja! Ja!” Därefter sade alla åter: ”Skjut upp en av våra förbjudna månader. Gör Muharram tillåten och räkna i stället månaden Safar som förbjuden.” Detta är processen med nasʾ, att godtyckligt skjuta upp den förbjudna månaden. Det är en hednisk sed och en fullständigt icke-islamisk ordning.-Översättarens anm.]

En hetlevrad man bland dem gick i hemlighet till Abrahās kyrka, uträttade sina behov där och återvände sedan till sin boplats.

Med tiden nådde saken Abrahas öron. Han började fråga människorna:

”Vem gjorde detta med kyrkan?” Människorna svarade: ”En arabisk man gjorde det. Han tillhör dem som utför hajj i Kaba i Mecka. När han hörde att du avser att flytta hajj från Mecka hit blev han arg och gjorde detta. Därmed vill han bevisa att denna kyrka inte kan ersätta Kaba och inte är värdig att bli centrum för hajj.”

Abraha blev ursinnig. Han svor att han under alla omständigheter skulle förstöra Kaba. Han berättade för etiopierna om sin avsikt. Etiopierna hjälpte honom att förbereda sig med alla slags medel och utrustning. När tiden var inne gav han sig av för att angripa Kaba med en grupp elefanter. När araberna fick veta detta blev de mycket oroliga och greps av stor fruktan. När de hörde att Abraha ville förstöra Allahs heliga hus, Kaba, insåg araberna att det var deras plikt att föra jihad mot angriparna.

En framstående och inflytelserik medborgare i Jemen, Dhu-Nafr, uppmanade hela Jemens befolkning och de övriga araberna att kämpa mot Abraha för att försvara Kaba. De som svarade på hans uppmaning följde Dhu-Nafr i striden mot Abraha. Men han och hans armé besegrades, och Dhu-Nafr togs till fånga. Därefter fortsatte Abraha mot sitt eftertraktade mål. När han nådde khath’amiternas område reste sig Nufayl ibn Habib al-Khath’ami mot Abraha tillsammans med de båda khath’amiternas stammar Shahran och Nahis samt flera andra arabiska stammar med samma inställning. Även Nufayl och hans män besegrades och togs till fånga i striden. När Abraha befriade Nufayl blev denne hans vägvisare och följde med honom. När Abraha färdades förbi Taif mötte Mas’ud ibn Mu’attib honom tillsammans med några män ur Thaqif-stammen och sade till honom: ”O kung, vi är som fullständigt lydiga slavar och är inte dina motståndare. Det hus som du är på väg mot är inte vårt gudshus. Du vill ju angripa huset i Mecka. Nåväl, vi skickar en man med dig som vägvisare. Han kommer att visa dig Kaba.” Abraha blev vänligt inställd till dem och behandlade dem väl. Taifborna skickade med honom en man vid namn Abu Righal för att visa honom vägen till Mecka. När Abraha och hans följe tillsammans med honom nådde en plats kallad Mughammas dog Abu Righal. Senare brukade araberna kasta stenar på Abu Righals grav, och än i dag kastar människor stenar på hans grav i Mughammas. (9. Namnet på en plats nära Mecka längs vägen till Taif.)

Medan Abraha gjorde halt i Mughammas skickade han en etiopisk medborgare vid namn Aswad ibn Maqsud till Mecka på hästryggen för att rekognosera. Aswad tog sig ända till Mecka och förde på återvägen med sig boskap som tillhörde Quraysh och andra stammar och som betade på betesmarkerna i dalen. Bland denna boskap fanns också tvåhundra kameler som tillhörde Abd al-Muttalib ibn Hashim. Vid denna tid var han den mest framstående personen och den främste ledaren bland Quraysh. Quraysh, Kinana och Hudhayl, som bodde i området, blev upprörda över att boskapen hade tagits och ville gå ut i krig mot Abraha. Men när de insåg sin egen oförmåga avstod de från denna avsikt.

När Abraha skickade Hunata al-Himyari till Mecka sade han till honom: ”Ta först reda på vem som är den mest respekterade personen och ledaren i Mecka. Säg sedan till honom att kungen inte har kommit för att strida mot dem. Han har bara kommit för att förstöra Kaba. Om ni inte går till krig för att hindra oss från att göra detta, har vi ingen avsikt att utgjuta ert blod. Om han inte vill strida mot mig, ska du föra honom till mig.”

Hunata gick in i Mecka och tog reda på att den mest respekterade personen och ledaren i Mecka var Abd al-Muttalib ibn Hashim. När han kom till Abd al-Muttalib framförde han kungens budskap. Abd al-Muttalib sade: ”Vid Allah, vi vill inte strida mot honom, och vi har inte heller förmågan att göra det. Detta är Allahs heliga hus. Det är Hans eget hus och Hans egen hederssak. Om Han inte hindrar honom, finns det inget vi kan göra.”

Då sade Hunata: ”Följ med mig till kungen, eftersom han har befallt mig att föra dig till honom.” Abd al-Muttalib begav sig till Abraha tillsammans med en av sina söner. Så snart han nådde Abrahas soldater frågade han efter Dhu-Nafr, som var hans vän. Han fick träffa den fångne Dhu-Nafr och sade: ”O Dhu-Nafr, kan du på något sätt hjälpa till att avvärja den olycka som har drabbat oss?” Dhu-Nafr svarade: ”Vilken hjälp kan en kunglig fånge erbjuda när han varje ögonblick väntar på att bli dödad? Jag kan i verkligheten inte göra särskilt mycket för er i denna olycka. Men det finns en elefantförare som heter Unays. Han är min vän. Jag skickar ett meddelande till honom. Jag ska underrätta honom om din höga ställning och dina rättigheter och be honom utverka tillstånd så att du kan framföra ditt ärende inför kungen. Jag ska till och med be honom att, om möjligt, tala för dig.” Abd al-Muttalib sade: ”Det räcker.” Därefter skickade Dhu-Nafr följande meddelande till Unays: ”Lyssna! Abd al-Muttalib är Qurayshs obestridde ledare och ledaren för Meckas köpmän. Han är känd som den som förser människorna i dalen och de vilda djuren i bergen med föda. Av de djur som kungen har tagit tillhör tvåhundra kameler denne Abd al-Muttalib. Se därför till att han får träffa kungen och hjälp honom så mycket du kan.” Unays sade: ”Det ska jag göra. Jag ska försöka så gott jag kan.” Unays sade till Abraha: ”O kung, Qurayshs ledare står utanför din audienssal. Han vill träffa dig. Han är ledare för köpmännen i Mecka. Han är berömd för att förse människorna i dalen med mat och för att även förse de vilda djuren på bergstopparna med föda. Tillåt honom vänligen att träffa dig och framföra sina krav.” Abraha gav honom tillstånd.

ʿAbd al-Muṭṭalib var den tidens mest ståtlige samt en mycket ansedd och högt respekterad person. När Abraha såg honom blev han både förtjust och överväldigad. Han ansåg ʿAbd al-Muṭṭalib vara så vördnadsvärd att han inte kunde låta honom sitta på en lägre plats medan han själv satt på en upphöjd tron. Å andra sidan ville han inte heller att etiopierna skulle se honom sitta på samma kungliga tron som kungen. Därför steg Abraha ner från sin kungliga tron och satte sig på en matta på golvet, och lät ʿAbd al-Muṭṭalib sitta bredvid honom. Sedan sade han till tolken: ”Be honom framföra sitt ärende.” Tolken lydde befallningen. ʿAbd al-Muṭṭalib sade: ”Min begäran är att de tvåhundra kameler som har hamnat i kungens besittning ska återlämnas.” När tolken meddelade detta till Abraha sade Abraha genom tolken: ”När jag såg dig första gången blev jag överväldigad av beundran, men nu när jag har hört dina ord har jag fått en stark avsmak för dig. Det är verkligen förvånande att du talar med mig om de tvåhundra kameler som jag har tagit i besittning, trots att vi har kommit för att förstöra Kaʿba-huset, centrum för din och dina förfäders religion, och trots att du vet detta ändå säger du ingenting om saken.” ʿAbd al-Muṭṭalib sade: ”Jag är endast kamelägare. Kaʿba-huset har en annan ägare, och Han kommer att skydda sitt hus.” Abraha sade: ”Han kommer inte att kunna hindra mig från att angripa detta hus.” ʿAbd al-Muṭṭalib sade: ”Det är en sak mellan er och Kaʿba-husets ägare.”

Abraha återlämnade ʿAbd al-Muṭṭalibs kameler. ʿAbd al-Muṭṭalib gick till Quraysh och berättade allt för dem. Han beordrade dem att lämna Mecka och ta sin tillflykt till de dolda grottorna i de närliggande bergen för att skydda sig mot den möjliga misshandeln från Abrahas soldater. Därefter ställde sig ʿAbd al-Muṭṭalib själv tillsammans med en grupp Quraysh-män vid Kaʿbas dörrtröskel, höll fast i den och började be Allah om hjälp och skydd mot Abrahas och hans armés angrepp. ʿAbd al-Muṭṭalib höll fast i Kaʿbas tröskel och sade:

”O Allah! Även en tjänare skyddar sina anhängare. Skydda därför Dina lydiga tjänare. Låt inte deras kors och makt övervinna Din styrka. Om Du har beslutat att överlämna vår qibla åt deras barmhärtighet, gör då vad Du vill!”

Därefter lämnade ʿAbd al-Muṭṭalib Kaʿbas dörrtröskel, och han och hans följeslagare från Quraysh tog sin tillflykt till bergsgrottorna. Därifrån började de iaktta vad Abraha skulle göra när han gick in i Mecka.

Tidigt nästa morgon började Abraha förbereda sig för att gå in i Mecka. Han organiserade sin elefantstyrka och sin armé. Hans elefant hette Maḥmūd. Abraha hade beslutat att först förstöra Kaʿba och därefter återvända till Jemen. När elefantstyrkan leddes mot Mecka kom Nufayl ibn Ḥabīb fram och ställde sig bredvid Abrahas elefant. Sedan tog han tag i dess öra och sade: ”Gå ner på knä. Annars, återvänd lugnt och fredligt till den plats du kom ifrån. Vet att du befinner dig i Allahs heliga stad.” Så snart han släppte örat gick elefanten ner på knä. Nufayl slog elefanten skoningslöst och fick den med stor svårighet uppför berget. Därefter gick det inte att få den att resa sig, trots att den misshandlades upprepade gånger. Sedan stack man in en krokig stav i dess snabel och sårade den blodig för att få den att resa sig. Ändå reste den sig inte. Men så snart man försökte driva den bakåt i riktning mot Jemen började den springa. Även när den drevs mot Syrien fortsatte den att gå med raska steg. Men så snart den drevs mot Mecka gick den ner på knä. Just då sände Allah den Allsmäktige en sorts svarta fåglar från havets riktning. Varje fågel bar tre små stenar: en i näbben och två i klorna. Stenarna var som linser och kikärter. Vem de än träffade började genast dö. Men de träffade inte alla. Många flydde och började återvända mot den plats de hade kommit ifrån. Människorna föll döda längs vägen, på olika platser. Så snart en sten träffade Abraha dog han omedelbart. Ibn Isḥāq säger:

Efter att Allah den Upphöjde hade sänt Muḥammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som profet, nämnde Han denna händelse som en särskild barmhärtighet och ynnest gentemot Quraysh. Genom den räddade Han dem nämligen från faran att hamna under etiopiernas herravälde, så att deras egen tradition kunde bestå. Allah säger i Sūrat al-Fīl:

[Arabiska ***********]

”Har du inte sett hur din Herre behandlade elefantens folk? Gjorde Han inte deras list om intet? Han sände mot dem fåglar i flockar, som kastade hårda stenar på dem och på så sätt gjorde dem till tuggat gräs eller halm.”

Nizars, ibn Maads, ättlingar

Nizar ibn Maad fick tre söner: Mudar, Rabi’a och Anmar. 10. Ibn Hisham nämner Iyad som det fjärde barnet.

Mudars två söner: Ilyas och Aylan

Ilyas tre söner: Mudraka, Tabikha och Kama’a

Mudrakas två söner: Khuzayma och Hudhayl

Khuzaymas fyra söner: Kinanah, Asad, Isdah och al-Hawn

Kinanahs fyra söner: Nadar11, Malik, Abdmanah och Milkan

Nadars två söner: Malik och Yakhlud

Mālik hade en son: Fihr

Fihr hade fyra söner: Ghālib, Muhārib, al-Hārith och Asad

Ghālib hade två söner: Luʾayy och Taym

Luʾayy hade fyra söner: Kaʿb, ʿĀmir, Usāma och Īf

Kaʿb hade tre söner: Murra, ʿAdī och Huṣayṣ

Murra hade tre söner: Kilāb, Taym och Yaqaẓa

Kilāb hade två söner: Quṣayy och Zuhra

Quṣayy hade fyra söner: ʿAbd Manāf, ʿAbd ad-Dār, ʿAbd al-ʿUzzā och ʿAbd Quṣayy

Abd Manafs fyra söner: Hashim, Abd Shams, al-Muttalib och Nawfal

Abd al-Muttalib ibn Hashims efterkommande

Ibn Hisham säger:

”Abd al-Muttalib ibn Hashim fick tio söner och sex döttrar. Sönerna var: al-Abbas, Hamza, Abdullah, Abu Talib, al-Zubayr och al-Harith,

11. Enligt Ibn Hisham är Quraysh ett annat namn för Nadar. Hans efterkommande är kända som Qurayshī. Ingen kan kallas Qurayshī om han inte härstammar från honom. Andra säger att Quraysh är namnet på Fihir ibn Malik.

Hajla, Muqawwim, Dirar och Abu Lahab (vars riktiga namn var Abd al-Uzza). Döttrarna var: Safiyya, Umm Hakim al-Bayda, Atika, Umayma, Arwa och Barra.”

Sändebudet Allahs föräldrar, må Allahs frid och välsignelser vara över honom

Muhammad ibn Abdullah ibn Abd al-Muttalib, Adams (frid vare med honom) främsta avkomling, föddes av Abdullah, Abd al-Muttalibs son, och Amina, Wahabs dotter. Må Allah låta ändlös frid, barmhärtighet och välsignelse komma över hans familj och närstående.

Hans släkt på mödernet är följande:

Amina bint Wahb ibn Abd Manaf ibn Zuhra ibn Kilab ibn Murra ibn Ka’b ibn Lu’ayy ibn Ghalib ibn Fihr ibn Nadar. Aminas mor var Barra bint Abd al-Uzza ibn Uthman ibn Abdud-Dar ibn Qusayy ibn Kilab ibn Murra ibn Lu’ayy ibn Ghalib ibn Fihr ibn Malik ibn Nadar.

Således var Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, den ädlaste, främsta, högsta och mest framstående av Adams ättlingar, på både fädernet och mödernet.

Grävandet av Zamzams brunn och den tvist som uppstod om den

En dag, medan Abd al-Muttalib sov i den heliga Kaba-helgedomens Hatim, fick han i en dröm befallning att gräva Zamzams brunn. Abd al-Muttalib berättade själv följande om detta: Jag sov i Hatim. Då kom en okänd främling till mig och sade: ”Gräv den heliga brunnen.” Jag frågade: ”Vilken helig brunn?” Främlingen försvann utan att svara. Nästa dag gick jag till mitt sovrum och lade mig. Även den natten kom främlingen och sade: ”Gräv den välbevarade brunnen.” Jag frågade: ”Vilken välbevarad brunn?” Främlingen försvann utan att svara. Dagen därpå gick jag för att sova på samma plats. Främlingen kom åter och sade: ”Gräv Zamzam.” Jag sade: ”Vad är Zamzam?” Han sade: ”Den brunn vars vatten aldrig minskar eller sinar, som kan förse det största antalet pilgrimer med dricksvatten, och som ligger nära boet till en kråka med vita vingar, mellan gödsel och blod.” [13. Det sägs att när Abd al-Muttalib började gräva brunnen såg han, på den plats som hade anvisats honom, en myrstack och en kråkgrotta. Men han såg varken gödsel eller blod. Därför blev han tveksam. Plötsligt fick han då se en ko komma rusande dit. En man hade varit på väg att slakta kon, men den sprang sin väg och kom undan. Mannen sprang efter den men lyckades inte fånga den. Till slut sprang kon in på den heliga moskéns område. När kon stannade på den utmärkta platsen slaktade mannen den där. Då kom kons blod och gödsel fram. Hela saken blev klar för Abd al-Muttalib, och han började genast gräva på platsen.]

När främlingen hade klargjort Zamzambrunnens kännetecken för honom, platsen hade fastställts och inget tvivel längre återstod om drömmens sanningshalt, gick han följande morgon dit med sin son al-Harith och en hacka. Vid den tiden hade ingen annan son än al-Harith fötts åt honom. Grävandet av Zamzambrunnen [Det bör nämnas att Abd al-Muttalib i själva verket återgrävde Zamzambrunnen. Brunnen uppstod första gången år 1910 före Kristus, det år då profeten Ismail föddes. Enligt den hijriska tideräkningen uppstod den 2 572 år före Allahs Sändebuds födelse, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Senare torkade Zamzambrunnen ut och begravdes under marken. Till slut fanns inte längre något spår av den kvar. Ingen kunde finna den förrän Abd al-Muttalib återgrävde den. (Makkas historia, s. 22, 23 och 24)] fortsatte. När Abd al-Muttalib fick se stenen varifrån brunnen sprang fram, ropade han i överväldigande glädje: ”Allahu akbar!” När quraysherna hörde ropet förstod de att Abd al-Muttalib hade funnit det han sökte. Alla kom till honom och sade: ”Abd al-Muttalib, det där är ju vår fader Ismails brunn. Vi har också rätt till den. Låt oss få del i brunnen!” Abd al-Muttalib sade: ”Det kan jag inte. Detta har getts enbart åt mig, inte åt er.” De sade: ”Döm rättvist mellan oss. Annars lämnar vi dig inte förrän vi har nått en slutlig uppgörelse.” Abd al-Muttalib sade: ”Gott, välj då vem ni vill som skiljedomare mellan er och mig för att avgöra denna tvist. Jag är beredd att godta hans dom.” De sade: ”I stammen Banu Sa’d finns en spåkvinna som heter Hudhaym. Hon ska vara vår skiljedomare.” Abd al-Muttalib gav sig av dit tillsammans med några män ur stammen Banu Abd Manaf. En man från varje qurayshisk stam följde med honom. Hela resan gick genom ökenområden. Så snart Abd al-Muttalib och hans följe nådde en öken mellan Hijaz och Syrien tog deras vatten slut. Deras tillstånd blev så eländigt av törst att det inte längre fanns något hopp om att överleva. När de bad de medföljande qurayshiska stammarna om dricksvatten vägrade dessa att ge dem något. De sade: ”Vi befinner oss också i öknen. Vi fruktar att vårt tillstånd kan bli som ert.”

Bedrövad över qurayshernas grymma beteende och med tanke på deras möjliga eländiga öde frågade Abd al-Muttalib sina följeslagare: ”Vad anser ni att vi bör göra nu?” Följeslagarna svarade unisont: ”Vi kommer endast att göra det du beslutar. Ge oss den anvisning du finner bäst.” Han sade: ”Jag anser att var och en av oss, med den kraft vi ännu har kvar, bör gräva sin egen grav. När någon sedan dör ska vi som fortfarande lever lägga honom i den graven och täcka över honom med jord. Till sist kommer endast en person att återstå. Det är bättre att bara en mans lik förgås än att hela karavanens lik förgås.” Alla prisade enhälligt Abd al-Muttalibs beslut och grävde var och en sin grav. Därefter satt de och räknade timmarna i väntan på den oundvikliga döden av törst. Efter en stund sade Abd al-Muttalib till sina följeslagare: ”Vid Allah, det är ytterst fegt att bara sitta hjälplösa och överlämna oss åt döden utan att gå någonstans eller söka något sätt att rädda våra liv. Det kan ju vara så att Allah ordnar vatten åt oss någonstans. Kom därför, låt oss ge oss av.” De gjorde sig redo för resan. De övriga quraysherna som färdades med dem, de som hade vägrat att ge dem vatten, hade hittills iakttagit allt de gjorde. Abd al-Muttalib steg upp på sitt riddjur. Så snart riddjuret började gå sprang en källa med drickbart vatten fram under dess hovar. När Abd al-Muttalib och hans följeslagare såg detta ropade de: ”Allahu akbar!” Därefter steg Abd al-Muttalib och hans följeslagare ner från riddjuren, drack vatten och fyllde sina lädersäckar med vatten. Sedan kallade Abd al-Muttalib på quraysherna och sade: ”Kom, Allah har gett oss vatten att dricka. Drick ni också och fyll era lädersäckar.” De kom, drack vatten och fyllde sina lädersäckar. Därefter sade de: ”Abd al-Muttalib, vid Allah, din överlägsenhet över oss har nu fastställts slutgiltigt. Vi kommer aldrig mer att tvista med dig om Zamzam. Vi har förstått att Han som i dag lät dig dricka vatten i denna öken också är Han som har låtit dig dricka av Zamzams vatten. Ägna dig därför utan tvekan på nytt åt ditt ädla arbete med att ge människor vatten.”

Abd al-Muttalib vände tillbaka, och alla de andra i karavanen vände också tillbaka. Ingen gick till spåkvinnan, och alla befriade även Abd al-Muttalib från att behöva gå till henne.

Abd al-Muttalibs löfte att offra sin son

När Abd al-Muttalib grävde Zamzambrunnen hindrades han av Quraysh och avlade därför ett löfte: om han fick tio söner och de under hans livstid blev vuxna och kunde ta hand om honom, skulle han offra en av dem i Allahs namn vid Kaba. När antalet av hans söner hade uppgått till tio och han insåg att de kunde skydda honom, kallade han dem alla till sig och samlade dem. Han berättade för dem om sitt löfte och bad dem därefter att uppfylla det. Alla sönerna samtyckte och frågade: ”Vad ska vi göra?” Han sade: ”Var och en av er ska ta en pil, skriva sitt namn på den och sedan komma till mig.” Alla gjorde så och kom till honom. Abd al-Muttalib gick tillsammans med dem till avguden Hubal. På den tiden stod Hubal nära en hålighet i mitten av Kaba. I denna hålighet samlades allt som offrades till Kaba.

Hos Hubal fanns sju pilar. På varje pil var ett ord ingraverat. På en av dem stod det ”blodspenning”. När de tvistade om vem som skulle bära blodspenningen (det vill säga vem som var min mördare), drog de de sju pilarna. Om pilen med ordet ”blodspenning” kom fram, var den vars namn kom fram skyldig att betala blodspenningen. På en pil stod det ”ja”. När de ville utföra något, drog de pilarna enligt samma regel. Om pilen med ”ja” kom fram, utförde de det önskade. På en annan pil stod det ”nej”. När de ville utföra något drog de pilarna, och om pilen med ”nej” kom fram, utförde de inte den handlingen. På en annan pil stod det ”tillhörande er eller bland er”, på en annan ”allierad”, på en annan ”utanför er” och på en annan ”vatten”. När de ville gräva en brunn drog de en av dessa pilar, däribland denna pil, och handlade sedan enligt det resultat som kom fram.

På den tiden brukade araberna, när de ville omskära en pojke, gifta bort en flicka, begrava en död eller när de tvivlade på om ett barns födelse var legitim, föra barnet eller den berörda personen till avguden Hubal. De tog samtidigt med sig etthundra dirham och en offerkamel. Pengarna och kamelen gav de till den som ansvarade för att dra pilarna. Därefter förde de den vars sak skulle avgöras inför avguden och sade: ”Vår gud, detta är den och dens son, och vi ber dig avgöra en viss sak rörande honom. Meddela oss därför vilket det rätta beslutet är i hans fall.” Sedan bad de den som ansvarade för att dra pilarna att dra en pil. Om pilen med orden ”tillhörande er” kom fram, förstod de att barnet var legitimt. Om pilen med orden ”utanför er” kom fram, ansågs barnet vara deras bundsförvant. Om pilen med ordet ”allierad” kom fram, förblev han bland dem i den ställningen, medan hans börd eller allians förblev oavgjord. Om pilen med ”ja” kom fram i fråga om någon annan önskad handling, utförde de den genast. Men om pilen med ”nej” kom fram, uppsköt de handlingen till det året. Året därpå bad de om ett beslut i samma fråga på samma sätt. På detta sätt var pilarnas beslut det slutgiltiga beslutet i alla deras angelägenheter.

Abd al-Muttalib sade till den som ansvarade för att dra pilarna: ”Dra en pil för mina söner.” Han berättade också för honom om sitt löfte. Abdullah var vid denna tid Abd al-Muttalibs yngste son. (Hamza och Abbas, må Allah vara nöjd med dem, föddes senare men var också yngre än Abdullah.) Han var Abd al-Muttalibs mest älskade barn. Därför iakttog han ivrigt om pilen skulle gå förbi Abdullah. Om den gick förbi honom skulle Abdullah ju överleva. När mannen skulle dra en pil började Abd al-Muttalib, stående vid guden Hubal, åkalla Allah. När pilen sedan drogs visade det sig att Abdullahs namn hade kommit fram. Då gick Abd al-Muttalib, med Abdullah i den ena handen och en stor kniv i den andra, till platsen bredvid Isaf och Na’ila (gudarna), i avsikt att slakta honom. Qurayshs ledare, som satt där och samtalade, reste sig och frågade honom: ”Abd al-Muttalib, vad är det som händer?” Han sade: ”Jag ska slakta denna min son.” Då utropade Quraysh och hans söner unisont: ”Slakta honom inte under några omständigheter utan giltig anledning. Om du slaktar din son på detta sätt kommer det att fortsätta i all framtid. Människor kommer att föra fram sina egna barn och offra dem, och människosläktet kommer att utplånas, den ena efter den andra.” En man vid namn al-Mughira ibn Abdallah ibn Umar ibn Makhzum, från Abdullahs morbröders stam, sade: ”Ge dig inte in i en sådan sak såvida du inte är fullständigt utan utväg. Om vi kan befria honom genom att betala en lösen, är vi beredda att betala den.” Quraysh och Abd al-Muttalibs söner sade däremot: ”Slakta honom inte. Ta honom i stället med dig till Hijaz. Där finns en kvinnlig spåkvinna som har en jinn hos sig. Fråga henne och ta reda på om detta är rätt att göra. Därefter kommer vi inte att hindra dig. Du får göra vad du vill. Om kvinnan säger att han ska slaktas, så slakta honom, och om hon visar på någon annan utväg, följ då den.” Abd al-Muttalib och hans följeslagare följde Qurayshs råd och gav sig av mot Hijaz. De kom till Medina och träffade kvinnan i Khaybar. Abd al-Muttalib berättade för henne om hela hans och sonens situation. Kvinnan sade: ”Gå nu och kom tillbaka när min jinn, som lyder mig, har kommit. Då ska jag fråga honom.” Alla tog avsked av kvinnan och återvände. Så snart Abd al-Muttalib hade lämnat henne åkallade han Allah. Nästa morgon samlades alla åter hos kvinnan. Hon sade: ”Jag har fått den information jag behövde. Vilken lösen gäller i ert samhälle?” De svarade: ”Tio kameler.” Kvinnan sade: ”Återvänd till ert land. För sedan den berörda personen till avguden och offra tio kameler. Dra därefter pilar om kamelerna och den berörda personens öde. Om pilen går emot er mans namn, ska ni lägga till fler kameler tills er herre är nöjd. Men om pilen kommer fram för kamelerna, ska ni förstå att er herre är nöjd och att er man har befriats.”

Därefter begav sig alla till Mekka. När de sedan, i enlighet med kvinnans råd, gick till avguden för att utföra det som ålåg dem, ställde sig ʿAbd al-Muttalib upp och började be till Allah. Därefter förde de fram ʿAbdullah och samtidigt tio kameler, såsom det hade bestämts. ʿAbd al-Muttalib ställde sig vid Hubal och bad till Allah. Sedan drogs lotterna. När lotten föll på ʿAbdullah lade de till ytterligare tio kameler, så att antalet blev tjugo. ʿAbd al-Muttalib bad åter till Allah. Lotterna drogs på nytt, och även denna gång föll lotten på ʿAbdullah. Ytterligare tio kameler lades därför till, så att antalet blev trettio, och ʿAbd al-Muttalib fortsatte att be till Allah. När lotterna åter drogs föll lotten på ʿAbdullah. Ytterligare tio kameler lades till, så att antalet blev fyrtio, och ʿAbd al-Muttalib bad till Allah. Även denna gång föll lotten på ʿAbdullah. Ytterligare tio kameler lades till, så att antalet blev femtio, och ʿAbd al-Muttalib bad till Allah. Lotterna drogs åter, och lotten föll på ʿAbdullah. Därefter lades ytterligare tio kameler till, så att antalet blev sextio. När lotterna sedan drogs på samma sätt föll lotten fortfarande på ʿAbdullah. Ytterligare tio kameler lades till, så att antalet blev sjuttio. När lotterna därefter drogs enligt samma regel föll lotten åter på ʿAbdullah. Sedan lades ytterligare tio kameler till, så att antalet blev åttio, men även då föll lotten på ʿAbdullah. När ytterligare tio kameler lades till och antalet blev nittio föll lotten åter på ʿAbdullah. Därefter lades ytterligare tio kameler till, så att antalet blev hundra. När ʿAbd al-Muttalib enligt samma ordning bad till Allah och lät dra lotterna, föll lotten denna gång på kamelerna. De församlade qurayshiterna och alla de andra utropade: ”Abd al-Muttalib, din Herre är nu fullständigt nöjd!”

Enligt många uppgifter sade ʿAbd al-Muttalib därefter: ”Jag tänker inte sluta förrän lotterna har dragits ytterligare tre gånger.” Lotter drogs då mellan ʿAbdullah och kamelerna, medan ʿAbd al-Muttalib stod och bad. Lotten föll på kamelerna. Så blev det även andra och tredje gången. Till sist offrades de hundra kamelerna, och efter offret lämnades djuren på ett sådant sätt att ingen människa hindrades från att komma fram till dem eller avvisades.

Händelser medan Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befann sig i Aminas moderliv

Enligt en allmänt spridd berättelse brukade Aminah bint Wahb, Allahs Sändebuds mor, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, berätta att efter det att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade blivit till i hennes livmoder kom en okänd besökare till henne och sade: ”Den du bär är mänsklighetens store ledare i denna tid. När han föds ska du säga: ’Jag överlämnar detta barn åt den ende och enastående Herrens beskydd mot all avundsjukas ondska.’ Därefter ska du ge honom namnet Muhammad.” [14. Före Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade endast tre personer fått namnet Muhammad. De var: (1) Muhammad ibn Sufyan ibn Mujashi, poeten al-Farazdaqs farfars far. (2) Muhammad ibn Uhayha ibn al-Jallah. (3) Muhammad ibn Himran ibn Rabiʿah. Var och en av dessa tre mäns fäder fick veta att tiden för en av Allahs sändebuds framträdande närmade sig och att han skulle födas i Hijaz. När de hörde detta från folk började var och en önska att sändebudet skulle bli hans son. Vid ett tillfälle begav de sig till en kung som hade kunskap om de himmelska skrifterna. Han meddelade dem att en profet vid namn Muhammad skulle träda fram. Vid denna tid hade de lämnat sina hustrur hemma medan de var havande. Därför beslöt var och en genast att, om en son föddes, skulle han få namnet Muhammad. I enlighet med detta beslut gav de sina tre söner namnet Muhammad.]

Medan han befann sig i hennes moderliv drömde Aminah att en ljusstråle kom ut ur henne, genom vilken hon kunde se palatsen i Busra i det syriska landet.

Därefter avled hans far, ʿAbdullah, kort därefter, medan han fortfarande befann sig i moderlivet.

Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, födelse

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, föddes på en måndag, vid den lyckobringande tidpunkt då den tolfte natten i månaden Rabiʿ al-Awwal under det år då händelsen med Abrahas fälttåg mot Kaba med elefantarmén ägde rum hade förflutit.

Det har berättats från Qays ibn Makhrama att han sade: ”Jag och Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) föddes under året för Abrahas angrepp. Därför är vi jämnåriga.”

Hassan ibn Thabit sade:

”Jag var då visserligen en pojke på sju eller åtta år, men hade redan blivit ganska stark och lång. Jag hade då fått förmågan att förstå det jag hörde. Plötsligt hörde jag en jude klättra upp på en borg i Yathrib (Medina) och högt ropa: ’O judiska folk!’ Människorna samlades omkring honom och sade: ’Vad har hänt dig?’ Han svarade: ’I natt har den stjärna genom vilken vår profet föds gått upp.’”

När profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fötts skickade hans mor Amina bud till hans farfar Abd al-Muttalib och sade: ”En sonson har fötts åt dig. Kom och se honom.” Abd al-Muttalib kom och såg honom. Då berättade Amina för honom om drömmen hon hade sett under graviditeten, allt som hade sagts till henne om det nyfödda barnet och vilket namn hon hade blivit tillsagd att ge honom. Därefter gick Abd al-Muttalib ut från Kaba med honom och lämnade barnet hos modern medan han sökte efter en amma. Till slut fann man Halima, dotter till Abu Dhu’ayb från Banu Sa‘d ibn Bakr, som amma.

Halimas berättelse

Halima har berättat att hon tillsammans med sin man och en spädbarnsson gav sig av med en grupp kvinnor från Banu Sa‘d för att söka efter ammade barn. Alla dessa kvinnor var upptagna med att söka efter ammade barn. Det året rådde svår missväxt. Vi hade blivit fullständigt utblottade. Jag red på en vit åsna. Med oss hade vi vår gamla kamel, men den gav inte en enda droppe mjölk. Barnet som var med oss grät så mycket av hunger att vi alla tillbringade nätterna sömnlösa. Jag hade ingen mjölk i mina bröst som kunde stilla hans hunger, och inte heller fanns det någon i kamelhonans juver. Vi längtade efter regn och bättre förhållanden. Under dessa omständigheter red jag iväg på min åsna. Vägen var lång, och efter att ha färdats oavbrutet blev hela vår karavan trött och utmattad. Till slut nådde vi Mecka på jakt efter ett ammat barn. Var och en av oss ombads att ta emot Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Men så snart det sades att han var faderlös vägrade var och en, eftersom vi alla hoppades på god ersättning från barnets far. Vi sade till varandra: ’Ett faderlöst barn! Vad kan barnets mor och farfar egentligen ge i ersättning?’ Därför ville ingen av oss ta emot honom. Under tiden hade alla kvinnorna som kommit med mig fått ett eller annat ammat barn. Det var bara jag som inte hade fått något. När jag hade bestämt mig för att återvända tomhänt sade jag till min man: ’Vid Gud, jag tycker inte alls om att återvända tomhänt tillsammans med alla dessa följeslagare. Vid Gud, jag ska gå till det där föräldralösa barnet och ta honom.’ Min man sade: ’Du kan ta honom. Kanske har Allah lagt välsignelse för oss just i honom.’

Halima sade: Därefter gick jag och hämtade det föräldralösa barnet. Jag tog honom endast därför att jag inte hade funnit något annat barn, och gick med honom till karavanen. När jag tog honom i famnen fylldes mina båda bröst med mjölk, och barnet Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) drack sig mätt därav. Även hans mjölkbror drack sig mätt. Därefter somnade de båda, trots att vi tidigare inte hade kunnat sova på grund av hans gråt. När min man gick till vår kamelhona såg han att även hennes juver var fyllt med mjölk. Han mjölkade den rikligt, och vi båda drack oss mätta. Därefter tillbringade vi natten på ett mycket gott sätt.

På morgonen sade min man: ”Halima, vet att du har hämtat ett mycket välsignat barn.” Jag sade: ”Jag tycker verkligen också det.”

Därefter gav vi oss av. Jag satte mig på åsnans rygg. Min åsna lämnade hela karavanen bakom sig och fortsatte framåt. Ingen av karavanens andra åsnor kunde hålla jämna steg med den. Kvinnorna som färdades med mig började säga: ”Abu Dhuaybs dotter, stanna lite och vänta på oss. Är detta inte samma åsna som du red hit på?” Jag svarade dem: ”Jo, det är den.” De sade: ”Vid Gud, nu har den verkligen förändrats.”

Till slut kom vi hem till våra respektive bostäder i Banu Saʿd-stammen. Så torkdrabbat som vårt område var har jag aldrig sett något annat område i världen vara. Efter att vi hade kommit hem med den lille Muhammad återvände våra getter och får varje kväll, mätta efter att ha ätit och med juvren fulla av mjölk. Vi mjölkade dem ordentligt och drack av mjölken, medan de andra inte ens kunde mjölka en droppe. De fick inte en enda droppe mjölk från sina get- och fårhjordar. Till och med människorna i vår stam sade till herdarna: ”Ta era hjordar och låt dem beta där Abu Dhuaybs dotter Halima låter sina får beta.” Trots att herdarna lät sina får beta där jag, Halima, hade låtit mina beta, återvände deras hjordar hungriga. På så sätt började mitt hushåll gradvis fyllas av överflöd, lycka och välstånd. Under dessa förhållanden gick två år, och jag avvande den lille Muhammad, må Guds välsignelser och frid vara över honom, från amningen. Han växte snabbare än de andra pojkarna. När han hade fyllt två år hade han blivit en mycket livlig och välväxt pojke. Vi tog honom till hans mor. Men vi ville helst behålla honom hos oss, eftersom vi hade fått del av stor välsignelse sedan han kom till oss. Jag sade till hans mor: ”Det vore bättre om du lät pojken stanna hos mig tills han blev ännu starkare och friskare. Jag är rädd att han ska drabbas av sjukdomarna eller epidemin i Mecka.” Till slut skickade hon honom tillbaka med oss.

Vi återvände med honom. Bara några månader senare vallade han en dag lamm tillsammans med sin mjölkbror på fältet bakom vårt hus. Då kom hans bror springande och sade till mig och hans far: ”Två män klädda i vita kläder kom, tog tag i min Qurayshitiske bror, lade honom ner, skar upp hans mage, tog ut allt som fanns därinne och började undersöka det.”

Både jag och hans far tog tag i honom och sade: ”Mitt barn, vad har hänt dig?” Han svarade: ”Två män klädda i vitt kom till mig. De lade mig ner och skar upp min mage. Sedan letade de efter något slags föremål. Jag vet inte vad det var.”

Därefter återvände vi med Muhammad, må Guds välsignelser och frid vara över honom, till vårt hem. Min man sade: ”Halima, jag är rädd att något har drabbat pojken. Ta honom därför tillbaka till hans familj innan någon skada sker.”

Vi tog honom verkligen till hans mor. Hans mor sade: ”Amningssyster, du var ju så ivrig att behålla honom hos dig. Vad har hänt som gör att du kommer med honom?” Jag svarade: ”Gud har anförtrott mig två pojkar. Jag har gjort det jag var skyldig att göra. Jag är rädd att något olyckligt ska inträffa, och jag kan inte sluta oroa mig för detta. Därför överlämnar jag nu din son välbehållen till dig.” Aminah sade: ”Det du säger är inte den verkliga händelsen. Berätta sanningen för mig: vad har egentligen hänt?” Hon lät mig inte gå förrän jag hade berättat hela händelsen. När Aminah hade hört berättelsen sade hon: ”Menar du då att han har blivit besatt av en jinn?” Jag svarade: ”Ja.” Hon sade: ”När jag bar honom i mitt sköte drömde jag att ett ljus kom ut ur min kropp, och genom dess sken upplystes palatsen i Busra i Syriens land. Därefter fortsatte han att växa i livmodern. Vid Gud, jag har aldrig upplevt en så lätt och enkel graviditet. När jag födde honom föddes han med händerna på marken och huvudet lyft mot himlen. Du kan lämna honom och gå utan någon oro.”

Berättelsen om bröstets klyvning

Ibn Ishaq säger:

Sawr ibn Yazid har berättat från några lärda personer – såvitt jag förstår endast från Khalid ibn Ma’dan al-Kal’i – att några följeslagare en gång sade till Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam: ”O Allahs Sändebud, berätta något för oss om dig själv.” Han sade: ”Ja, lyssna. Jag är resultatet av fadern Ibrahims bön och uppfyllelsen av brodern Isas glada budskap. När jag blev till såg min mor i en dröm att ett ljus kom ut ur henne, genom vilket Syriens palats upplystes. Jag uppfostrades som spädbarn hos stammen Banu Sa’d ibn Bakr. En dag gick jag tillsammans med en av mina mjölkbröder för att valla får bakom min fostermor Halimas hus. Då kom två män klädda i vita kläder fram till mig. De hade ett gyllene fat fyllt med snö. De grep tag i mig, klöv upp min mage och tog ut mitt hjärta, som de också klöv. Sedan tog de ut en svart, levrad blodklump ur det och kastade bort den. Därefter tvättade och rengjorde de min mage och mitt hjärta med denna snö. Sedan sade den ene till den andre: ’Väg Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, mot tio personer ur hans ummah.’ Han vägde mig, och jag vägde mer än de tio. Därefter sade han igen: ’Väg honom mot hundra personer ur hans ummah.’ Jag vägde mer än hundra personer. Sedan sade han åter: ’Väg honom mot tusen personer ur hans ummah.’ När jag vägdes mot tusen personer vägde jag även denna gång mer än de. Då sade han: ’Låt det vara. Vid Allah, även om han vägs mot hela sin ummah kommer han att väga mer än dem alla.’”

Under sin farfars vårdnad

Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, stod under Allahs omsorg och beskydd även under sin mor Aminah bint Wahabs och sin farfar Abd al-Muttalib ibn Hashims livstid. Under denna tid lät Allah honom växa mycket snabbt och fysiskt utvecklas, så att de mirakel som Allah önskade skulle uppenbaras genom honom. När han var sex år gammal avled hans mor på en plats kallad Abwa, mellan Mekka och Medina. Hon hade rest dit med den lille Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, för att besöka hans morbröders hus hos stammen Banu Adi ibn al-Najjar. Hon avled under återfärden mot Mekka. Efter moderns död växte Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, upp under sin farfar Abd al-Muttalibs ensamma omsorg. En matta brukade bredas ut åt Abd al-Muttalib i skuggan av Kaba. Hans söner och sonsöner brukade sitta runt mattan i väntan på att Abd al-Muttalib skulle komma; av vördnad för honom satte sig ingen på den. Men den beslutsamme unge Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, brukade komma och sätta sig direkt på mattan. Hans farbröder försökte då ta honom och flytta bort honom. När Abd al-Muttalib såg detta sade han: ’Hindra inte min sonson. Vid Allah, han kommer att bli en märklig pojke.’ Sedan satte han sig med honom på mattan och strök honom över ryggen av tillgivenhet. Allt han gjorde behagade honom. När Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, hade fyllt åtta år avled Abd al-Muttalib. Han dog åtta år efter att Abraha hade angripit Kaba med sin elefanthär.

Under farbrodern Abu Talibs vårdnad

Efter Abd al-Muttalibs bortgång växte Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, upp hos sin farbror Abu Talib. På den tiden fanns det en man ur stammen Banu Lahab som avgjorde människors öden genom att iaktta deras kroppsliga kännetecken. När han kom till Mekka samlades Quraysh hos honom med sina söner. Han granskade pojkarnas kroppar och förutsade deras öden. Abu Talib gick också till denne spåman med Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, tillsammans med de andra. Spåmannen såg på honom och började genast tänka efter, som om han begrundade något. En kort stund lät han den unge Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, vara. Efter en stund sade han: ’Man måste ägna denna pojke särskild uppmärksamhet.’ När Abu Talib märkte spåmannens stora intresse för den unge Muhammad förde han honom diskret därifrån. Då sade spåmannen: ’Vad håller ni på med? Ta tillbaka pojken till mig. Vid Allah, han är en ovanlig pojke.’

Berättelsen om munken Bahira

Detta skedde en tid senare. Abu Talib gav sig av till Syrien med en karavan för att bedriva handel. När avresan närmade sig bad den unge Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, enträget att få följa med honom. Den känslosamme farbrodern kunde inte avslå hans begäran. Han sade: ’Jag kommer att ta honom med mig; jag kommer aldrig att resa någonstans utan honom.’

Abu Talib gav sig av på resan med honom. När karavanen nådde området Busra slog den läger. Där fanns en kristen munk som hette Bahira. Han bodde i en kyrka och var mycket kunnig i den kristna religionen. Under lång tid hade en himmelsk skrift förvarats i denna kyrka, och kunskapen hade gått i arv från generation till generation. Tidigare brukade karavanerna ofta passera förbi Bahira, men han brukade inte visa sig för någon eller tala med någon. Men detta år, när Qurayshs karavan, med Abu Talib och den unge Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, bland sig, slog läger på denna plats intill Bahiras kyrka, ordnade Bahira rikligt med mat åt dem.

Det berättas att Bahira satt i sitt kloster när han fick se något märkligt. När karavanen närmade sig såg han att ett moln från himlen följde efter och gav skugga åt endast den unge Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bland hela karavanen. När de sedan stannade under ett träd böjde sig molnet och trädets grenar över Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och gav honom skugga. När Bahira såg detta kom han ut ur klostret och skickade bud till karavanens män: ”O Qurayshs handelsmän! Jag har tillagat mat åt er. Jag ber er alla, både unga och gamla, slavar och herrar, att komma och äta.” En av Quraysh sade: ”O Bahira, i dag har du fått en ny ädel egenskap. Vi har många gånger färdats förbi dig, men aldrig tidigare har du visat sådan gästfrihet. Varför gör du så i dag?” Bahira svarade: ”Det stämmer. Tidigare har jag aldrig gjort detta. Men i dag är ni mina gäster. Därför vill jag av hela mitt hjärta ta hand om er, tillaga mat åt er och låta er alla äta.”

Därefter gick alla för att äta. Men eftersom Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var så ung, stannade han kvar under trädet tillsammans med karavanens följe. Bahira undersökte noggrant alla Qurayshs handelsmän som hade samlats för att äta, men kunde inte se några tecken på det välkända utseende och den hållning som han hade lagt märke till hos den unge Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därför sade han: ”O Qurayshs gäster! Låt ingen av er gå miste om att äta min mat.” De svarade: ”O Bahira, alla som kunde komma har kommit. Det finns bara en ung pojke kvar bland karavanens följe. Han är den yngste i karavanen.” Bahira sade: ”Nej, lämna honom inte. Kalla även på honom, så att han äter med er.” En Quraysh-man sade: ”Vid al-Lat och al-Uzza! Abdullah ibn Abd al-Muttalibs son ska vara med oss utan att äta med oss? Det kan inte ske. Det vore skamligt för oss.” Med dessa ord reste han sig, gick och hämtade den unge Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i famnen och satte honom till bords med de andra. Bahira började då noggrant betrakta hela hans gestalt och undersöka hans särskilda kroppsliga kännetecken. Han hade funnit en beskrivning av dem i de tidigare himmelska skrifterna. När alla gäster hade ätit färdigt och en efter en hade lämnat platsen kom Bahira fram till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Min son, jag ber dig vid al-Lat och al-Uzza att svara på det jag kommer att fråga dig.” Bahira åberopade al-Lat och al-Uzza eftersom han hade hört Quraysh svära vid dessa två avgudar när de talade med varandra. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Fråga mig inte vid al-Lat och al-Uzza. Vid Allah, jag avskyr dessa två gudar mer än allt annat.” Bahira sade: ”Nåväl, då ber jag dig vid Allah att svara på det jag kommer att fråga.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gott. Fråga vad du vill veta.” Därefter började Bahira fråga honom om olika saker: om hans sömn, hans kroppsbyggnad och andra omständigheter. De svar som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav på alla hans frågor överensstämde fullständigt med den kunskap Bahira hade. Sedan såg han på hans rygg och fann profetskapets sigill mellan hans skulderblad. Sigillet satt exakt där det enligt beskrivningen i de himmelska skrifter Bahira hade läst skulle finnas.

Efter detta frågade Bahira Abu Talib: ”Vem är pojken för dig?” Han svarade: ”Min son.” Bahira sade: ”Han är inte din son. Hans far kan inte vara vid liv.” Abu Talib sade: ”Pojken är min brorson.” Bahira frågade: ”Vad hände med hans far?” Abu Talib svarade: ”Hans far dog medan pojken fortfarande låg i sin mors liv.” Bahira sade: ”Hans far dog alltså medan pojken fortfarande låg i sin mors liv.” Bahira sade: ”Ja, det måste vara så. Ta med dig din brorson hem och var på din vakt: skydda honom noggrant från judarna. Vid Allah, om de får se denne pojke och känner igen det tecken som jag har känt igen, kommer de att försöka skada honom. Din brorson kommer nämligen snart att framträda som en stor och enastående människa.” Därefter återvände han skyndsamt till sitt hemland med honom.

Fijars krig

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var tjugo år gammal ägde Fijars krig rum. Kriget kallades Fijar eftersom de båda deltagande stammarna, Kinana och Qays Aylan, hade överträtt sådant som var förbjudet för dem gentemot varandra. Harb ibn Umayya var ledare för Qurayshs och Kinanahs gemensamma styrkor. Under dagens första del besegrade Qays Kinana i striden, men vid middagstid segrade Kinana.[15. Ibn Hisham har nämnt att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, deltog i Fijars krig under några dagar. Hans farbröder tog med honom till slagfältet. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag avvärjde de pilar och spjut som fienderna kastade och plockade upp dem för att överlämna dem till mina farbröder.” Detta var det sista Fijar-kriget. Det är känt som Fijar al-Burad. Före detta hade ytterligare tre Fijar-krig ägt rum. Det första mellan Kinana och Hawazin, det andra mellan Quraysh och Hawazin och det tredje mellan Kinana och Hawazin.]

Äktenskapet med Khadija, må Allah vara nöjd med henne

Khadija bint Khuwaylid var en ansedd och förmögen handelskvinnna i dåtidens Arabien. Hon anställde människor i handel mot en fast lön eller en andel av vinsten. Quraysh var välkända som handelsstam. När hon fick höra om Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sanningsenlighet, pålitlighet och ädla karaktär skickade hon ett bud till honom och erbjöd honom att ta hennes handelsvaror till Syrien. Hon sade att hon skulle ge honom en bättre ersättning än den hon brukade ge andra. Hon ville också skicka med en ung pojke vid namn Maysara för att hjälpa honom. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, antog erbjudandet och gav sig av till Syrien med Khadijas handelsvaror och hennes slav Maysara. Han nådde Syrien kort därefter.

När han hade nått Syrien vilade han under ett träd nära en religionslärares kloster. Religionsläraren frågade Maysara: ”Vem är den som vilar under trädet?” Maysara svarade: ”Han är en man av Quraysh, bosatt i det heliga området.” Religionsläraren sade: ”Ingen annan än en profet har någonsin vilat under detta träd!”

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sålde de varor han hade tagit med sig och köpte några nya saker. Därefter begav han sig mot Mecka. Överallt längs vägen där det blev middag och solen brände starkt såg Maisara att två änglar skuggade Muhammed och skyddade honom från solen medan han red fram på kamelryggen. När han kom fram till Mecka överlämnade han de inköpta varorna till Khadija. Khadija sålde varorna och gjorde nästan dubbelt så stor vinst. Maisara berättade för Khadija vad prästen hade sagt och om hur två änglar hade skuggat Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Khadija var en intelligent och ädel kvinna med en stark personlighet.

Att få kännedom om Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hans storhet och hederlighet betraktades som en särskild lycka för henne, en lycka som hon fick enbart genom Allahs vilja. När Khadija fick höra om denna övernaturliga händelse från Maisara skickade hon bud efter honom och sade: ”Broder, jag är imponerad och djupt berörd av den aktade ställning du har bland ditt folk, av dina släktband och framför allt av det goda rykte du har för pålitlighet, vackert uppförande och sanningsenlighet.” Med dessa ord erbjöd Khadija honom att gifta sig med henne. Bland qurayshiterna var Khadija den mest ädelt bördiga, den högst ansedda och den allra rikaste kvinnan. Därför önskade alla i hennes folk, om de hade möjlighet, att gifta sig med henne.

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, berättade för sina farbröder om Khadijas erbjudande. Hans farbror Hamza besökte Khadijas far, Khuwailid ibn Asad (ibn Abd al-Uzza ibn Qusay ibn Kilab ibn Murra ibn Ka’b ibn Lu’ayy), framförde det formella frieriet, och äktenskapet ingicks.[16. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav Khadija tjugo kameler som brudgåva. Hon var hans första hustru, och under hennes livstid gifte han sig inte med någon annan.]

Alla Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, barn utom Ibrahim föddes av Khadija. De var: Qanim, Tahir, Tayyib, Zaynab, Umm Kulthum och Fatima. På grund av Qasims namn blev Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, även känd som Abu al-Qasim. Qasim och Tahir dog under okunnighetens tid. Alla döttrarna fick däremot uppleva islams framträdande, antog islam och utvandrade tillsammans med sin far.[17. Av beskrivningen kan man förstå att Tahir och Tayyib var två personer. I själva verket var båda dessa tillnamn för Abd Allah, som kallades med båda dessa namn.]

Waraka ibn Nawfals berättelse

Khadijas kusin Waraka ibn Nawfal ibn Asad ibn Abd al-Uzza var en kristen lärd som hade djupa kunskaper om de tidigare himmelska skrifterna. Han var också mycket kunnig i världsliga vetenskaper. Khadija berättade för Waraka om det som hon hade hört från Maisara om den kristne prästens uttalande och om den syn som Maisara själv hade bevittnat, där två änglar skuggade den kommande Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Waraka sade: ”Khadija, om denna händelse verkligen har ägt rum, så ska du veta med säkerhet att Muhammed är denna tids profet. Jag visste att en profets ankomst hade blivit nära förestående bland Adams nuvarande efterkommande och att man väntade på honom. Detta är den profetens tid.” Därefter brukade Waraka beklaga att den väntade profetens ankomst hade dröjt så länge. Ofta sade han otåligt: ”Hur länge ska det dröja ännu?” Så beklagade han sig och reciterade följande dikt:

[Arabiska ************]

”Jag håller envist fast vid minnet av en så viktig sak, en sak som under lång tid har fått många att snyfta och gråta. Efter många berättelser om denna sak har nu också en ny berättelse kommit från Khadija. Ja, Khadija, min väntan har blivit mycket lång. Jag hoppas få se honom träda fram i verklig gestalt från Meckas högland och lågland, den som du har berättat om efter den kristne prästens ord. Jag tycker verkligen inte om att förvränga prästernas ord.”

[Arabiska ************]

”Muhammad kommer snart att bli vår herre och ledare, och han kommer att besegra sina motståndare samt sprida ljus över hela landet—ett ljus genom vilket han kommer att upplysa hela skapelsen. Han kommer att kuva dem som går ut i krig mot honom, medan de som söker försoning med honom kommer att segra. Ack, om jag ändå vore närvarande när allt detta sker! Då skulle jag vara den förste av er att ansluta mig till hans anhängare.”

Återuppbyggnaden av den heliga Kaba

När Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var trettiofem år gammal beslutade Quraysh att renovera den heliga Kaba. Det viktigaste syftet med beslutet var att bygga ett tak över den heliga Kaba, eftersom väggarna riskerade att rasa samman om inget tak byggdes. Vid denna tid var Kabas väggar endast något högre än tre och en halv alnar, och de hade byggts enbart genom att sten staplats på sten. Det fanns inget murbruk. Av en slump drev ett fartyg som tillhörde en romersk köpman med havsströmmen och strandade vid Jiddas kust, där det slogs sönder i bitar. Quraysh tog fartygets plankor och bearbetade dem för att använda dem vid byggandet av taket på den heliga Kaba. Vid samma tid kom även en egyptisk byggmästare till Mecka. Quraysh beslöt inom sig att anlita honom för en del av arbetet med att renovera den heliga Kaba. Då brukade en orm varje dag komma upp ur brunnen intill den heliga Kaba och ligga och sola sig ovanpå Kabas vägg. I brunnen som ormen kom upp ur kastades de föremål som dagligen offrades till Kaba. Quraysh var skräckslagna på grund av ormen, eftersom den var så skräckinjagande att ingen vågade komma nära den. Så snart någon närmade sig reste den sin huva, vred sig medan den högljutt skavde fjäll mot fjäll och gapade. En dag, medan ormen låg och solade sig på den heliga Kabas vägg, sände Allah dit en fågel. Fågeln högg tag i ormen och förde bort den. Då kände Quraysh sig lättade och sade: ”Förhoppningsvis har Allah godkänt vår avsikt. I dag har vi en välvilligt inställd byggmästare, och det nödvändiga virket har blivit tillgängligt. Allah har dessutom befriat oss från ormen.”

Därefter började de riva Kabas väggar för att bygga upp den på nytt. Vid detta tillfälle reste sig Abu Wahab ibn Amr ibn Aidh ibn Imran ibn Makhzum, lossade en sten från Kaba och lyfte den i handen. Men stenen gled genast ur hans hand och återgick till sin plats. När han såg detta märkliga sade han: ”O Quraysh! Använd endast era lagligt förvärvade tillgångar vid byggandet av denna Kaba. Använd inte pengar som har förvärvats genom otukt, ränta eller förtryck.”

Därefter fördelade Quraysh arbetet med att bygga Kabas hus mellan sig. Byggandet av dörrpartiet tilldelades Banu Abd Manaf och Zuhra; området mellan Rukn al-Aswad och Rukn al-Yamani tilldelades Banu Makhzum, tillsammans med ytterligare några Quraysh-klaner; byggandet av Kabas golv tilldelades Banu Jumah och Banu Sahm; och området intill Hajar al-Aswad tilldelades Banu Abd al-Dar, Banu Qusay, Banu Asad ibn Abd al-Uzza och Banu Adi ibn Ka’b.

Nu var det dags att börja riva, men var och en fylldes av en okänd rädsla inför att påbörja arbetet. Då förklarade al-Walid ibn al-Mughira: ”Jag börjar riva.” Han tog hackan, slog mot en del av den förfallna byggnaden och sade: ”O Allah! Jag har inte avvikit från Din religion, och det vi gör är endast i ett gott syfte.” Därefter rev han en del av hörnet mellan Rukn al-Yamani och Rukn al-Aswad. Alla tillbringade den följande natten i oro. De sade: ”Låt oss se om någon olycka drabbar al-Walid. Om något sådant händer ska vi inte fortsätta riva, utan återställa det som har rivits till dess tidigare skick. Annars kommer vi att förstå att Allah är nöjd med vårt företag och då riva resten också.” Nästa morgon återvände al-Walid som vanligt till det påbörjade arbetet och började riva Kabas vägg. De andra började också riva tillsammans med honom. På så sätt fortsatte de tills de nådde den grund som Ibrahim, frid vare med honom, hade byggt, och där stannade de. Därefter gick de alla för att samla sällsynta gröna stenar, puckelformade som en kamelrygg, där stenarna fäster vid varandra. [18. I vissa berättelser sägs det att stenarna var gröna som spetsarna på spjut.]

Därefter samlade Quraysh-klanerna stenar i syfte att återuppbygga Kaba. Varje klan samlade stenar var för sig och slutförde sin del av återuppbyggnaden. När väggarna hade byggts fram till platsen för Hajar al-Aswad började de gräla och tvista om vem som skulle placera den på sin rätta plats. Alla blev starkt angelägna om äran att lyfta Hajar al-Aswad och placera den där den skulle vara. På grund av detta började klanerna sluta sig samman och gjorde sig redo för krig.

Det berättas att Abu Umayya ibn al-Mughira, den äldste mannen i hela Quraysh-stammen vid den tiden, utropade: ”O Quraysh! Låt den som först träder in genom dörren till denna heliga moské få i uppdrag att avgöra denna tvist.” Alla samtyckte till förslaget. Därefter visade det sig att ingen annan än Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, först trädde in. När de såg honom utropade de alla enhälligt: ”Det är vår al-Amīn (den ytterst pålitlige) Muhammad. Vi ska böja oss för hans avgörande.” När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom fram till de tvistande och de berättade för honom vad tvisten gällde, sade han: ”Ge mig ett tygstycke.” När de hade gett honom ett tygstycke bredde han ut det, placerade den svarta stenen mitt på det och sade: ”Varje stam ska fatta tag i en kant av tyget.” Alla grep tag i det och lyfte det till dess rätta plats. Därefter lyfte han själv den svarta stenen, lade den på dess rätta plats och murade fast den.

Arabiska spåmän, judiska präster och kristna prästers förutsägelser

Judiska präster, kristna präster och arabiska spåmän hade redan före Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framträdande förutsagt att tiden för hans ankomst närmade sig. Judarna och de kristna hade uttalat denna förutsägelse genom att beakta den siste profeten och tecknen på tiden för hans framträdande, såsom de beskrivs i deras respektive himmelska skrifter, samt utifrån de löften som deras profeter hade gett om honom. De arabiska spåmännens förutsägelser byggde däremot på underrättelser från jinner som i hemlighet hade avlyssnat änglarnas samtal. På den tiden hindrades de ännu inte från att avlyssna genom att stjärnskott sändes mot dem och drev bort djävlarna. Dessa djävlar brukade komma till manliga och kvinnliga spåmän. Därför gav de ibland vissa förutsägelser om den siste profetens ankomst. Vanliga araber fäste inte särskilt stor vikt vid dessa förutsägelser. Men efter den ädles framträdande och sedan de tecken som hade antytts faktiskt inträffat, kunde alla lära känna dem och förstå dem.

När tiden för Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, profetskap närmade sig, stoppades djävlarna från att avlyssna, och deras tillträde till de platser där de brukade sitta och avlyssna hindrades genom att stjärnskott sändes mot dem. Då förstod jinnerna att denna åtgärd hade vidtagits för att sätta någon särskild process eller ordning från Allah i skapelsen i kraft.

Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kroppsliga och karaktärsmässiga egenskaper

Ibn Hisham säger:

Umar, Ghufras frigivne slav, återgav från Ibrahim, son till Muhammad, son till Ali ibn Abu Talib, följande beskrivning av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kroppsliga och karaktärsmässiga egenskaper:

När Ali ibn Abu Talib brukade lovprisa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade han: ”Han var varken mycket lång eller mycket kort, utan medellång. Hans hår var varken mycket krulligt eller helt rakt, utan lätt vågigt. Han hade varken en mycket kraftig eller fet kropp. Hans ansikte var varken helt runt eller litet. Hans ögon var svarta. Hans ögonbryn var långa, och benstrukturerna vid lederna samt benet mellan hans båda skuldror var upphöjda och tydliga. Området från bröstet till naveln var täckt av fint hår. Hans händer och fotsulor var kraftiga. När han gick släpade han inte fötterna; det verkade som om han gick nedför en sluttning. När han vände sig åt något håll vände han hela kroppen. Mellan hans båda skuldror syntes profetskapets sigill eller märke. Han var i sanning den siste profeten, den mest givmilde, den modigaste, ojämförligt sanningsenlig, den mest ansvarsfulle samt den vänligaste och mest sällskaplige. När människor såg honom för första gången blev de förskräckta.” Ali, som lovprisade honom, sade: ”Jag har aldrig sett någon som honom, vare sig före eller efter honom.”

Om Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i Evangeliet

Ibn Ishaq säger:

Det som, såvitt jag vet, har berättats i det Evangelium som sammanställdes av Jesu följeslagare Johannes, och där Jesus själv lät nedteckna den beskrivning av och det löfte om Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) som han hade fått genom uppenbarelse från Allah, är följande:

”Den som hyser avund och hat mot mig hyser i själva verket hat mot Allah. Om jag inte hade visat dem de gärningar som ingen annan någonsin har utfört inför er, skulle de inte ha varit skyldiga till något. Men nu har de förkastat Allahs tecken. De trodde att de på så sätt skulle kunna besegra både mig och Allah. Detta har skett för att profetian i den gudomliga Skriften skulle uppfyllas. I själva verket har de hatat mig utan rätt. Om ’Manhamanna’ – den som Allah ska sända – kommer till er, då ska han vittna till min fördel. Han är en helig ande som kommer från Allah. Och ni ska också vittna till min fördel, eftersom ni har varit med mig från början. Jag har sagt allt detta till er för att ni inte ska kunna komma med invändningar. [19. Se Bibeln, Johannes 15:23–36.] På syriska betyder ’Munhamanna’ Muhammad. På romerska är dess motsvarighet ’Baraklitas’.”

Mottagandet av profetskapet

När Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fyllde fyrtio år sände Allah honom som en nåd för hela skapelsen och som förkunnare av glada budskap för hela mänskligheten. Allah den Allsmäktige hade tidigare av var och en av de profeter och sändebud som kom till jorden tagit löftet att de skulle tro på profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), stödja honom och hjälpa honom mot hans motståndare. Han skulle också ålägga dem som trodde på och stödde dessa profeter att fullgöra samma uppgift. I enlighet med detta förbund befallde varje profet sina anhängare att acceptera Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och följa honom.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”När Allah den Allsmäktige beslutade att hedra Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och låta mänskligheten få del av hans välsignelse, började Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) se sanna drömmar som en del av profetskapet. Varje dröm han såg blev verklighet lika klart som gryningens soluppgång. Vid denna tid väckte Allah den Allsmäktige hos honom en längtan efter att dra sig undan. Att vistas ensam i avskildhet blev det käraste för honom.”

Abd al-Malik ibn Ubaydullah berättar:

När Allah den Upphöjde beslöt att smycka Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med ära och värdighet och inledde hans profetskap, brukade han, när han gick ut i något ärende, lämna bebyggelsen och bege sig långt bort till bergsdalarna och slätterna kring Mecka. Varje sten eller träd som han passerade brukade då säga: ”Frid vare med dig, o Allahs sändebud!” Så snart Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta såg han sig omkring, åt höger och vänster samt bakom sig. Några dagar förflöt, och Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fortsatte att höra och se detta. När han därefter under månaden Ramadan befann sig i Hira-grottan [20. Hira är namnet på en grotta i ett berg tre mil från Mecka], kom ängeln Jibril, frid vare med honom, till honom med ett budskap från Allah som bar med sig den högsta äran och värdigheten.

Det har berättats från Ubayd ibn Umayr att

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade tillbringa en månad varje år i Hira-grottan. Även Quraysh brukade under okunskapens tid på samma sätt avstå från avgudadyrkan och ägna sig åt avskild andakt. Varje år tillbringade han på detta sätt en månad i avskild tillbedjan. Under denna månad gav han mat åt alla fattiga som vistades hos honom. När denna månad av avskildhet var över, brukade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, innan han återvände hem först gå in i den ädla Kaba och utföra tawaf sju gånger eller fler; först därefter återvände han hem. När sedan den månad kom då Allah skulle skänka honom den högsta äran, det vill säga Ramadan under det år då han fick profetskapet, begav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som vanligt till Hira för att stanna där. Till slut kom den stora natten, den natt då Allah den Upphöjde hedrade honom med budskapet. Då kom Jibril, frid vare med honom, till honom på Allahs befallning.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag sov. Då framträdde Jibril med ett stycke sidenkläde. Något var skrivet på detta sidenstycke. Jibril sade till mig: ’Läs!’ Jag sade: ’Jag kan inte läsa.’”

Då omfamnade han mig så hårt att jag trodde att jag skulle dö. Efter en stund släppte han mig och sade: ’Läs!’ Jag sade: ’Jag kan inte läsa.’ Han omfamnade mig åter med stor kraft. Än en gång fruktade jag att trycket skulle ta livet av mig. Åter släppte han mig och sade: ’Läs!’ Jag sade: ’Vad ska jag läsa?’ Han sade: ’Iqra bismi rabbika …’, det vill säga: ’Läs i din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av en blodklump. Läs! Din Herre är den allmildaste. Det är Han som har lärt med pennan. Han har lärt människan det hon inte visste.’ Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Därefter läste jag de verser som han hade reciterat för mig. När Jibril hade låtit mig läsa så långt stannade han och gick sedan därifrån. Därefter vaknade jag ur sömnen. Det kändes som om jag hade skrivit ner något i mitt medvetande. Sedan lämnade jag Hira-grottan. När jag hade nått en plats mellan bergen hörde jag plötsligt en röst ovanifrån: ”O Muhammad, du är Allahs sändebud och jag är Jibril.” Jag såg upp mot himlen och fick se Jibril i mänsklig gestalt vid den avlägsna horisonten, med sina två vingar utbredda, medan han sade: ”O Muhammad, du är Allahs sändebud och jag är Jibril.” Jag stod förlamad och betraktade honom. När jag såg mot himlens övriga delar fann jag honom överallt i samma gestalt. Jag stod länge orörlig på detta sätt. Jag kunde varken gå bakåt eller framåt. Under tiden skickade Khadija människor för att leta efter mig. När de nådde Meckas höglänta område återvände de till Khadija. Jag stod emellertid fortfarande kvar på samma plats. Därefter försvann Jibril. Jag begav mig tillbaka till min familj. När jag kom till Khadija satte jag mig tätt intill henne. Hon sade: ”O Abu al-Qasim, var har du varit? Jag skickade människor för att leta efter dig. De återvände efter att ha sökt efter dig på Meckas höjder.” Jag berättade för Khadija allt jag hade sett. Khadija sade: ”Ta emot denna händelse som ett mycket gott omen och förbli ståndaktig. Jag svär vid Den i vars hand mitt liv är: jag är övertygad om att du har utsetts till profet för människorna i denna tid.”’

Därefter gick Khadija, insvept i sina kläder, till Waraqa ibn Nawfal. Waraqa var Khadijas kusin. Han hade antagit kristendomen och var mycket kunnig i de himmelska skrifterna. I synnerhet hade han inhämtat mycket kunskap från dem som trodde på Torah och Evangeliet. Khadija berättade för honom i detalj allt som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade sett och hört. När Waraqa hade hört allt utbrast han: ”Quddusun, quddusun! Den allra heligaste ängeln! Den allra heligaste ängeln!” Sedan sade han: ”Jag svär vid Allah, o Khadija, tro mig: den store budbärare som brukade komma till Moses har kommit till Muhammad. Muhammad har verkligen utsetts till profet för människorna i denna tid. [21. Suhayli säger: Trots att Jesus tidsmässigt var den närmare profeten nämnde Waraqa Moses i hans ställe, eftersom Waraqa vid den tiden hade antagit kristendomen. Enligt de kristna är Jesus inte en profet. Enligt deras tro är Jesus i stället en av Allah den Upphöjdes tre gestalter, vilka har förenats i Jesu väsen. Bland de kristna råder det dock oenighet om denna tolkning.] Säg till honom att han ska förbli ståndaktig.”

Khadija återvände till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade för honom vad Waraqa hade sagt. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade avslutat sin månadslånga tillbedjan i Hira-grottan återvände han till Mecka och började som vanligt utföra tawaf runt Kaba. Då frågade Waraqa honom: ”Min brorson, berätta vad du såg och hörde.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, berättade för honom allt som hade hänt. När Waraqa hade hört allt sade han: ”Var förvissad: du är profeten för människorna i denna tid. Den store budbärare som brukade komma till Moses har kommit till dig. Var också förvissad om att ditt budskap kommer att förklaras vara lögn, att du kommer att förföljas, att du kommer att fördrivas från ditt land och att man kommer att strida mot dig. Om jag då fortfarande lever kommer jag säkerligen att öppet hjälpa till att upprätta Allahs religion.” Därefter böjde Waraqa sitt huvud fram mot honom och kysste honom på pannan. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade avslutat tawaf återvände han hem.

Början på Koranens uppenbarelse

Under den heliga månaden Ramadan började uppenbarelsen sändas ned till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allah, den Upphöjde och Allsmäktige, säger:

”Ramadan är den månad då Koranen sändes ned som vägledning för människorna, med klara bevis på vägledningen och som skiljer mellan sanning och falskhet.”

Den Upphöjde Allah säger vidare:

”Vi har sannerligen sänt ned denna Koran under Allmaktens natt. Och vad vet du vad Allmaktens natt är? Allmaktens natt är bättre än tusen månader. Änglarna och Gabriel stiger ned under den natten, med sin Herres tillåtelse, och denna natt råder frid fram till gryningen.” (Sura al-Qadr)

Allah, den Upphöjde, säger vidare:

”Ha-Mim! Vid den klara Skriften! Vi har sänt ned den i en välsignad natt. Vi har sannerligen velat varna. Under denna natt avgörs, enligt Vår befallning, varje sak på ett vist och välgrundat sätt. Och Vi ville sända ett sändebud.” (Sura ad-Dukhan)

Allah, den Upphöjde, säger vidare:

”Om ni tror på Allah, på Hans tjänare och på det som Vi har sänt ned den dag då åtskillnad skedde och de två grupperna möttes …” Med ”den dag då de två grupperna möttes” avses här den dag då avgudadyrkarna och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, möttes på Badrfältet.

Khadīja bint Khuwaylids islamantagande

Khadīja bint Khuwaylid trodde på Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Hon godtog som sann den uppenbarelse han hade fått från Allah. Hon bistod honom i hans uppdrag att fullgöra profetskapet. Hon var i själva verket den första personen som trodde på Allah och Hans Sändebud och godtog honom som sann.

På detta sätt lindrade Allah Sin Profets lidande och svårigheter. Varje gång en oönskad situation uppstod, när någon avvisade hans kallelse och beskyllde honom för lögn, blev han djupt bedrövad. Men så snart han gick till Khadīja försvann hans sorg, med Allahs vilja. Khadīja tröstade honom, lättade hans hjärtas sorg och smärta, bekräftade hans kallelse som fullständigt sann och uppmuntrade honom att ta lättare på människornas bemötande. Må Allah sända Sin barmhärtighet över henne. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Därför har jag befallts att ge Khadīja det glada budskapet om ett hus i paradiset, byggt av pärlor och utsmyckat på ett enastående sätt, där det inte finns något oväsen, någon sorg, något lidande eller någon sjukdom.”

Uppenbarelsens uppehåll

Därefter upphörde uppenbarelsen under en tid, och detta blev mycket plågsamt för Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Sedan uppenbarade sig Jibrīl för honom med sura ad-Duhā. I denna sura svor den store Herren, som hade hedrat honom med profetskapet, att Han inte hade övergett honom och inte heller blivit fientlig mot honom. Den Allsmäktige Allah säger: ”Vid förmiddagen och vid den mörka natten!”

”Din Herre har inte övergett dig, inte lämnat dig och inte blivit fientlig mot dig.” Det vill säga: Han har inte brutit förbindelsen med dig och övergett dig, och det är inte heller så att Han först hyste fiendskap mot dig och sedan åter började älska dig. ”Det som kommer senare är sannerligen bättre för dig än det som varit tidigare.” Det vill säga: det som Jag har förberett åt dig efter din återkomst till Mig är bättre för dig än det Jag har gett dig i denna värld. Han kommer helt visst snart att ge dig så mycket att du blir nöjd. Det vill säga framgång och seger i denna värld samt belöning i det kommande livet. ”Fann Han dig inte föräldralös och gav dig en tillflykt? Och fann Han dig inte vilsen och visade dig vägen? Och fann Han dig inte fattig och gjorde dig oberoende?” I dessa verser påminner Allah den Upphöjde honom om den ära han fick under sitt tidiga liv, om den barmhärtighet och omsorg som Allah visade honom när han var utan mor och far, utan stöd och medel samt vilsen, och om hur Allah genom Sin nåd räddade honom ur hans bedrövliga tillstånd. ”Förtryck därför inte den föräldralöse och avvisa inte den som ber om hjälp.” Det vill säga: visa inte högmod och arrogans mot Allahs svaga tjänare och behandla dem inte grymt och godtyckligt. ”Och förkunna din Herres nåd.” Det vill säga: berätta för människorna om den ojämförliga rikedom och enastående ära som du har fått genom att ta emot profetskapet från Allah, och kalla dem till detta.

Därefter ägnade sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i största hemlighet åt att förmedla religionen till pålitliga och tillförlitliga personer bland sina närmaste. Han började berätta om den stora nåd som Allah hade visat honom själv och hela mänskligheten genom att skänka honom profetskapet.

De första att anta islam

Den förste bland männen som trodde på Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), bad tillsammans med honom och av hela sitt hjärta accepterade den uppenbarelse som Allah hade sänt till honom, var Ali, son till hans farbror Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom). Han var då endast tio år gammal.

Man kan se att Allah visade Ali (må Allah vara nöjd med honom) en särskild ynnest. Att Allah önskade honom väl och hade ordnat det som var bäst för honom framgår av händelserna före hans islamantagande. Quraysh befann sig då i stor nöd. Abu Talib hade många barn och var därför i svår ekonomisk trångmål. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade en annan farbror, Abbas. Han var den förmögnaste bland Banu Hashim. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till honom: ”O Abbas, din bror Abu Talib är tyngd av ansvaret för många barn. Du ser själv hur svårt människorna lider. Låt oss lätta hans börda av att försörja barnen. Jag tar ansvar för en av hans söner och du tar ansvar för en annan. På så sätt kan vi befria honom från ansvaret för två av hans barn.”

Abbas sade: ”Visst, låt oss gå.”

Därefter gick de båda till Abu Talib och sade: ”Vi vill lätta bördan av att försörja dina barn tills folket har befriats från den nuvarande ekonomiska krisen.” Abu Talib sade: ”Lämna Aqil hos mig. Ta sedan vem ni vill.”

Därefter tog Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Ali och lät honom ingå i sin egen familj. Abbas tog Ja’far och lät honom ingå i sin familj. Ali (må Allah vara nöjd med honom) stannade sedan hos Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fram till den tid då han fick sitt profetiska uppdrag. När profetskapet hade anförtrotts honom trodde Ali därför på honom, accepterade honom av hela sitt hjärta som profet och började följa honom.

Enligt vissa historiker brukade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när tiden för bönen inföll, bege sig till en avlägsen bergsgrotta i Mecka, och Ali följde med honom. De gjorde detta i hemlighet, utan att hans far, farbror eller någon i hans stam kände till det. De gick dit tillsammans, bad i avskildhet och återvände hem när kvällen kom. På detta sätt fortsatte de, med Allahs vilja, under en tid. En dag såg Abu Talib dem båda be. Efter bönen frågade han Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Brorson, vilken religion är det egentligen som du följer?” Han svarade: ”Farbror, detta är Allahs religion, Hans änglars religion och Hans profeters och sändebuds religion. Framför allt är det vår fader Abrahams religion. Allah har gjort mig till ett sändebud och sänt mig till mänskligheten med denna religion. Farbror, av alla dem som jag har undervisat i denna religion och kallat till att följa detta levnadssystem är du den som har störst rätt att få denna kallelse. Och jämfört med alla som har accepterat min kallelse och hjälpt mig i mitt arbete är det du som har störst skyldighet att svara på denna kallelse och hjälpa mig.”

Abu Talib sade: ”Brorson, jag kan inte överge mina förfäders religion och seder. Men vid Allah, så länge jag lever kommer du inte att möta något obehagligt på grund av denna verksamhet.”

Därefter antog Zayd ibn Haritha ibn Shurahbil ibn Ka’b ibn Abd al-Uzza islam. Tidigare hade Khadijas systerson, Hakim ibn Hizam ibn Khuwaylid, fört med sig flera slavar från Syrien, däribland Zayd ibn Haritha. En dag kom hans faster Khadija till honom. Vid denna tid var Khadija redan gift med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hakim sade: ”Faster, välj vem du vill av dessa slavar. Vilken pojke du än väljer ger jag honom till dig.” Hon valde Zayd och tog honom. När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg Zayd hos Khadija och uttryckte sin önskan att få honom, gav Khadija honom till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) som gåva. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befriade honom från slaveriets bojor och tog honom till sig som adoptivson. Detta inträffade före profetskapet.

Därefter antog Abu Bakr ibn Abu Quhafa islam. Hans egentliga namn var Atiq, och Abu Quhafas verkliga namn var Uthman. Efter att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hade antagit islam tillkännagav han det öppet. Han var mycket populär, vänlig och godmodig bland sin stam. Bland Quraysh var han den mest ansedde och den som hade störst kännedom om deras släktlinjer. Ingen annan hade lika klok och insiktsfull kunskap om Quraysh, om deras goda och dåliga sidor samt om det som var till deras gagn eller skada. Han var köpman, givmild och väl ansedd. Stammens människor samlades hos honom. På grund av hans vänliga umgänge, lärdom och skicklighet i affärer blev många hans vänner och nära bekanta. Därför började han kalla de av stammens män som kom honom nära och var mycket förtrogna med honom till islam. På hans inbjudan antog Uthman ibn Affan, Zubayr ibn al-Awwam, Abd ar-Rahman ibn Awf, Sa’d ibn Abu Waqqas och Talha ibn Ubaydullah islam, en efter en. Dessa fem, tillsammans med Abu Bakr, Ali och Zayd — sammanlagt åtta personer — var de första muslimerna. Det var de som först upprättade bönen och tog emot islam med hela sitt hjärta och sin själ.

Därefter antog Abu Ubayda ibn al-Jarrah, Abu Salama ibn Abd al-Asad och al-Arqam ibn Abu al-Arqam islam. [22. Al-Arqams hus låg ovanför berget as-Safa. Det var i detta hus som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kallade Quraysh till islam. Detta hemliga tillhåll och denna inbjudan fortsatte fram till dess att antalet muslimer genom Umar, må Allah vara nöjd med honom, nådde fyrtio. När de hade blivit fyrtio trädde de fram offentligt.]

Uthman ibn Mazun och hans två bröder Qudama och Abdullah, Ubayda ibn al-Harith, Sa’id ibn Zayd ibn Amr och hans hustru Fatima, Umar ibn al-Khattabs syster, Asma bint Abu Bakr och Aisha bint Abu Bakr (Aisha var då en ung flicka), Khabbab ibn al-Aratt, Umayr ibn Abu Waqqas, Abdullah ibn Masud, Masud ibn Qari, Salit ibn Amr, Ayyash ibn Abu Rabi’a och hans hustru Asma bint Salama, Khunays ibn Hudhafa, Amir ibn Rabi’a, Abdullah ibn Jahsh och hans bror Abu Ahmad, Ja’far ibn Abu Talib och hans hustru Asma bint Umays, Hatib ibn al-Harith och hans hustru Fatima bint al-Mujallal, hans bror Hutab och hans hustru Fukaia bint Yasar, Ma’mar ibn al-Harith, Sa’ib ibn Uthman ibn Mazun, al-Muttalib ibn Azhar och hans hustru Ramla bint Abu Awf, an-Nahham, det vill säga Nu’aym ibn Abdullah, Amir ibn Fuhayra, Khalid ibn Sa’id ibn al-As och hans hustru Amina bint Khalaf, Hatib ibn Amr, Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Rabi’a, Waqid ibn Abdullah, Khalid, son till Bukayr ibn Abd Yalil, samt Amir, Aqil och Yass, Ammar ibn Yasir och Suhayb ibn Sinan ar-Rumi antog islam. [23. Suhayb var arab till börden. Som barn tillfångatogs han av romarna och växte upp som slav bland dem. Senare köpte en man ur Kalb-stammen honom och förde honom till Mekka, där han sålde honom. Abdullah ibn Jud’an köpte honom och frigav honom. I haditherna nämns Suhayb som den förste romaren som antog islam.]

Den offentliga inbjudan

Därefter började människor, män såväl som kvinnor, i grupper anta islam. Därmed spreds kunskapen om islam över hela Mekka, och omfattande samtal började föras om den. Då befallde Allah, den Upphöjde och Allsmäktige, sitt Sändebud att högljutt förkunna Hans budskap och offentligt gå ut bland folket med inbjudan till Allahs religion. Efter profetskapets början fortsatte det hemliga arbetet med att förkunna islam i tre år, innan den offentliga förkunnelsen inleddes. Då uppenbarade Allah denna befallning: ”Du som är profet, börja nu förkunna högljutt och bry dig inte om avgudadyrkarnas ord.” Han sade också: ”Du som är profet, varna dina närmaste anhöriga, visa medkänsla och godhet mot de troende som följer dig, och säg: ’Jag är en tydlig varningsförmanare.’”

När Allahs Sändebuds följeslagare bad begav de sig till avlägsna bergsgrottor och bad i hemlighet, dolda för människornas blickar. En dag befann sig en liten grupp av Allahs Sändebuds följeslagare, däribland Sa’d ibn Abu Waqqas, i bön i en bergsgrotta någonstans i Mekka. Då kom en grupp avgudadyrkare från Mekka dit. De började hårt fördöma och förolämpa de troende, och till slut angrep de dem och försökte döda dem. Sa’d ibn Abu Waqqas slog då en av avgudadyrkarna mycket kraftigt i huvudet med käkbenet från en död kamel, så att hans huvud sprack. Detta var den första blodspillan för islams skull.

Även om Allahs Sändebud offentligt kallade till islam i enlighet med Allahs befallning, tog de avstånd från honom och protesterade inte mot honom så länge han inte kritiserade deras avgudar. Men när han kritiserade deras avgudar började de betrakta hans rörelse som något fruktansvärt och farligt. De blev våldsamt uppretade mot honom och satte all kraft in på att bekämpa och förfölja honom. Ett litet antal människor hade ännu inte trätt fram offentligt, och han skyddade dem från denna fientlighet för islams skull.

Hans farbror Abu Talib fortsatte att visa Allahs Sändebud full sympati och medkänsla. Han skyddade Allahs Sändebud mot Qurayshs angrepp och ställde sig vid hans sida. Därför kunde han fortsätta att förkunna Allahs religion utan hinder. Men när Quraysh såg att Allahs Sändebud inte brydde sig det minsta om deras starka invändningar mot att bryta med deras avgudar och kritisera dem, och dessutom såg att hans farbror fortsatte att ge honom beskydd och under inga omständigheter överlämnade honom till Quraysh, gick en dag Qurayshs framstående ledare tillsammans till Abu Talib och sade: ”O Abu Talib, din brorson har förolämpat våra avgudar, förtalat vår religion, kallat vår klokhet för dumhet och beskrivit våra förfäder som vilsegångna. Under dessa omständigheter måste du antingen hindra honom från detta eller låta oss tillrättavisa honom.” Abu Talib svarade dem med gripande ord och skickade sedan bort dem efter att ha övertygat och lugnat dem.

Allahs sändebud fortsatte sitt arbete som vanligt. Han fortsatte att kalla människorna till Allahs religion och att sprida och förkunna den. Därför växte qurayshernas hat och vrede dag för dag. De började ägna sig åt häftig kritik mot Allahs sändebud och hetsa varandra mot honom.

Därför kom de åter till Abu Talib och sade: ”O Abu Talib, du är den äldste och en respekterad ledare bland oss. Vi håller dig för en framstående och vördad man.”

Vi sade åt dig att förbjuda din brorson detta, men du gjorde det inte. Vid Allah, vi kan inte låta detta fortsätta på det här sättet. Vi står inte längre ut med hans fräckhet när han kritiserar oss, fördömer våra avgudar och kallar vår klokhet för dumhet. Antingen hindrar du honom, eller så går vi i krig mot honom och mot dig tillsammans med honom, och vi kommer inte att sluta förrän den ena sidan har gått under.”

Abu Talib lät kalla till sig Allahs sändebud. Han sade till honom: ”Brorson, ditt folks män har kommit till mig och sagt dessa saker.” Därefter berättade han för honom vad Qurayshs ledare hade sagt. Sedan sade han: ”När saken har nått detta stadium måste du ta hänsyn till både dig själv och mig. Lägg inte på mig mer än jag förmår bära.”

Allahs sändebud trodde att hans farbror hade ändrat sig, att han ville lämna honom ensam inför Quraysh och inte längre förmådde hjälpa honom. Därför sade Allahs sändebud: ”Farbror, vid Allah, om de så lade solen i min högra hand och månen i min vänstra och bad mig överge detta i utbyte mot dem, skulle jag ändå inte överge det. Jag kommer att fortsätta med detta tills Allah ger Sin religion segern eller tills jag går under medan jag utför detta.” När Allahs sändebud hade sagt detta blev hans ögon fyllda av tårar. Därefter reste han sig och började gå därifrån. När han hade gått en kort sträcka ropade Abu Talib på honom och sade: ”Brorson, kom närmare.” Han gick fram till honom. Abu Talib sade: ”Brorson, det är i sin ordning. Fortsätt att säga det du vill säga. Jag kommer aldrig, av någon anledning, att överlämna dig åt dem.”

När Quraysh fick veta att Abu Talib inte var beredd att lämna Allahs sändebud ensamt i en förnedrande situation och att han, trots brytningen med dem och deras fiendskap, stod fast vid att inte överlämna honom åt dem, tog de med sig en ung man vid namn Umarah ibn al-Walid ibn al-Mughira till Abu Talib och sade: ”O Abu Talib, se på denne unge man. Han heter Umarah ibn al-Walid, och det finns ingen modigare, starkare eller vackrare ung man än han i Quraysh-stammen. Ta honom som din son. Du kan dra nytta av hans klokhet, hjälp och stöd. Och överlämna till oss din brorson, som motsätter sig dina förfäders religion, skapar splittring bland ditt folk och kallar deras klokhet för dumhet. Överlämna honom åt oss så att vi kan döda honom. Du får en människa i utbyte mot en människa.”

Abu Talib sade: ”Vid Allah, ni lägger på mig något ytterst avskyvärt. Kan jag gå med på ett sådant förslag: att ni lämnar ert barn till mig, så att jag föder honom, klär honom och uppfostrar honom, medan jag lämnar min son åt er för att ni ska döda honom? Vid Gud, betänk detta: det kommer aldrig att ske.”

Mut’im ibn Adi sade: ”O Abu Talib, ditt folk har lagt fram ett rättvist förslag för dig. De vill befria dig från något som du själv inte tycker om. Ändå verkar det som om du inte är beredd att godta något av deras förslag.” Abu Talib sade till Mut’im: ”Vid Allah, de har inte behandlat mig rättvist. I själva verket är du fast besluten att förödmjuka mig och därför försöker du vända hela folket mot mig. Gör nu vad du vill.”

Nu gick situationen över allas kontroll och en krigssituation uppstod. Quraysh började hetsa varandra till krig. Varje stam gick till angrepp mot de fåtal muslimer som befann sig bland dem, inledde fruktansvärda förföljelser och utsatte dem för hård press att avsäga sig islam. Endast Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förblev skyddad från denna förföljelse. Allah skyddade honom genom hans farbror Abu Talib.

När Abu Talib såg att Quraysh hade valt en ytterst våldsam väg, tog han initiativ till att kontakta männen ur Banu Hashim och Banu al-Muttalib. Han uppmanade alla att stödja och hjälpa honom i den ståndpunkt han hade intagit: att skydda Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och stå emot varje olämpligt bemötande av honom. Alla i dessa två stammar svarade på hans uppmaning och lovade honom sitt stöd. Den enda som inte gav sitt stöd var Allahs fiende, den förbannade Abu Lahab.

Walid ibn al-Mughiras uttalande om Koranen

En grupp ur Quraysh samlades hos den ålderstigne Quraysh-ledaren Walid ibn al-Mughira. Hajj-säsongen hade då kommit. Walid sade: ”O Quraysh! Hajj-säsongen har kommit. Människor kommer att komma till er från olika delar av Arabien. De har redan hört talas om Muhammed. Bestäm därför en gemensam ståndpunkt om honom. Låt det inte råda någon oenighet bland er i denna fråga. Det får inte bli så att den ene säger en sak och den andre motsäger honom. Då kommer den enes ord att vederläggas av den andres ord.”

Alla sade: ”Bestäm då själv en ståndpunkt. Vi kommer alla att upprepa samma ståndpunkt.” Walid sade: ”Säg ni, säg vad ni tycker; jag lyssnar.” Alla de församlade sade: ”Vi kommer att säga att Muhammed är en spåman.” Walid sade: ”Nej, han är ingen spåman. Vi har sett många spåmän. Muhammeds tal liknar inte spåmännens rytmiska och obegripliga ord.”

Alla sade: ”Då kommer vi att säga att Muhammed är galen.”

Walid sade: ”Nej, han är inte heller galen. Vi har sett många galna människor och vet också vad galenskap är. Den galnes tal präglas av tröghet och otydlighet, är fyllt av starka känsloutbrott och tyngt av tvivel och osäkerhet. Men detta finns inte i Muhammeds tal.”

Alla sade: ”Då kommer vi att säga att han är en poet.”

Walid sade: ”Nej, han är inte heller poet. Vi känner till alla slags poesi. Men Muhammads ord faller inte inom någon kategori av poesi.”

Alla sade då: ”Då ska vi säga att han är en trollkarl.” Walid sade: ”Han är inte heller en trollkarl. Vi har sett många trollkarlar och mycket trolldom. Men Muhammad har inte för vana att knyta knutar och blåsa på dem, så som de gör.” Alla sade: ”Vad menar du då att vi ska säga?”

Walid sade: ”Det råder inget tvivel om att det är mycket behagligt att höra Muhammads ord. Hans grund är mycket stark och hans grenar och kvistar bär rik frukt. Vad ni än säger kommer att bevisas vara lögn. Det lämpligaste vore emellertid att kalla honom trollkarl, eftersom han talar på ett sätt som är lika effektivt som trolldom när det gäller att skapa splittring mellan bröder, mellan makar och mellan släktingar. Därför kan man med rätta kalla honom en trollkarl; genom hans inflytande har folket i själva verket drabbats av splittring.”

När folket därefter började anlända under pilgrimsfärden brukade Quraysh sitta i grupper längs de vägar där människorna färdades. Så snart någon gick förbi dem sade de till honom att akta sig för att komma i kontakt med Muhammad. De informerade honom också om Muhammads verksamhet. Med anledning av detta uppenbarade Allah följande om Walid ibn al-Mughira:

”Låt Mig ta hand om den som Jag har skapat ensam. Efter att Jag hade skapat honom gav Jag honom stora rikedomar och många söner som alltid skulle stå vid hans sida, och Jag gjorde vägen till hans ledarskap och ställning lätt för honom. Ändå begär han att Jag ska ge honom ännu mer. Aldrig! Han är i högsta grad fientlig mot Mina tecken.”

Därefter talade de med var och en de mötte om allt detta beträffande Allahs sändebud. När araberna efter pilgrimsfärdens slut spred sig åt alla håll, var det enda som ständigt diskuterades bland dem Allahs sändebud. På så sätt spreds hans budskap till varje ort i Arabien.

Redogörelse för förföljelsen av Allahs sändebud

Quraysh blev alltmer rasande. Deras fientlighet mot Allahs sändebud och hans följeslagare blev okontrollerbar. De började hetsa upp okunniga och råbarkade människor. Dessa dårar började förolämpa honom genom att kalla honom lögnare och plåga honom på olika sätt. De beskyllde honom för att vara spåman, trollkarl, astrolog och galning. Men Allahs sändebud förblev ståndaktig i sitt arbete med att förkunna och sprida Allahs religion. Han började gradvis framföra sin kallelse allt mer öppet. Trots att Quraysh var djupt upprörda över hans kritik av arabernas falska seder och bruk, hans avvisande av deras avgudadyrkan och hans brytning med deras trosläror präglade av otro, fortsatte han att göra detta med största beslutsamhet. Abdullah ibn Amr ibn al-As berättar:

”En dag, när Qurayshs ledare hade samlats vid den svarta stenen, kom jag dit. De tog upp Guds sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sak och sade: ”Det tålamod vi har visat med den här mannen saknar motstycke. Han har gjort oss till åtlöje och förolämpat våra gudar. Vi har stått ut med honom i en mycket känslig och allvarlig fråga.” Medan de fortsatte att diskutera dök plötsligt Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) upp där. Han gick lugnt fram och kysste den svarta stenen. När han passerade förbi dem fällde några av dem fientliga kommentarer. Jag såg hur dessa kommentarer påverkade Guds sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ansikte. När han passerade dem för andra gången fällde de åter sarkastiska kommentarer. Jag såg hur det påverkade Guds sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ansikte. När de för tredje gången fällde liknande kommentarer medan han passerade stannade han och sade: ”Quraysh, lyssna! Vid Honom i vars hand min själ är: jag har kommit med er undergång, om ni inte antar tron.”

Vid hans ord blev folkmassan stum och förbluffad, som om den hade träffats av blixten. Till och med den bland dem som bara ett ögonblick tidigare hade uttalat de mest hätska och uppviglande orden mot honom försökte lugna Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med så vänliga ord som möjligt. Han tvingades till och med säga: ”Abu al-Qasim, gå du. Du är ju inte dum.”

Därefter gick Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) därifrån. Nästa dag samlades alla på samma plats. Jag var också där. Då började de säga till varandra: ”Såg ni hur långt Muhammed har gått i sin övermodighet och hur fräck han var? Han sade rakt i ansiktet på er det som ni inte alls tycker om att höra. Och ändå lät ni honom gå.”

Just då dök Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) upp där. Och då fanns ingen utväg! Alla kastade sig samtidigt över honom. De omringade honom och fortsatte säga: ”Det är ju du som uttalar de kränkande orden mot vår religion och våra gudar.”

Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ja, det är jag som säger allt detta.” Jag såg hur en av dem tog tag i de båda ändarna av manteln över hans hals och försökte strypa honom till döds. Då trädde Abu Bakr fram och hindrade honom. Han började gråta och sade: ”Ska ni döda en man bara för att han förklarar Allah vara sin Herre?”

Därefter gick folkmassan därifrån. Den dagen såg jag aldrig tidigare eller senare Quraysh utsätta Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) för ett så våldsamt angrepp.”

Hamzas antagande av islam

En man ur Aslam-stammen, med ett enastående minne, berättade för mig:

”En dag träffade Abu Jahl Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i närheten av berget Safa. Då behandlade han honom illa och förolämpade honom. Han sade mycket stötande saker till honom. Han uttalade hånfulla ord mot islam och kastade sarkastiska förolämpningar mot hans budskap och hans verksamhet. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade inte med ett enda ord. En slavinna till Abd Allah ibn Jud’an hörde dessa förolämpningar medan hon satt i sitt hem. Därefter lämnade Abu Jahl platsen och gick till en av Qurayshs samlingsplatser vid Kaba, där han satte sig.”

Kort därefter återvände Hamza, Abd al-Muttalibs son, från jakten med pilbågen i hand. Han var en skicklig jägare. Han var mycket skicklig på att skjuta pilar mot villebråd och att spåra det. När han återvände från en sådan jakt brukade han, om han på vägen såg någon av Qurayshs samlingsplatser eller folksamlingar, stanna där, hälsa och tala med dem. Han var en ädel och kraftfull ung man bland Quraysh. När han gick förbi Abd Allah ibn Jud’ans slavinna hade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, redan återvänt hem. Så snart slavinnan fick syn på Hamza sade hon: ”Om du bara hade sett hur Abu al-Hakam, Hishams son [24. Abu al-Hakam var Abu Jahls tillnamn eller titel. Hans namn var Amr ibn Hisham ibn al-Mughira ibn Abd Allah ibn Umar ibn Makhzum.], nyss behandlade din brorson Muhammad. Muhammad satt här. Så snart han fick syn på honom började han behandla honom illa och förolämpa honom. Han behandlade honom på det mest stötande sätt, medan Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gick därifrån utan att säga ett enda ord.”

När Hamza hörde detta blev han rasande. Allah ville nämligen kröna honom med islams ära. Därför skyndade han iväg för att söka upp Abu Jahl. Han stannade inte hos någon på vägen. Hans avsikt var att lära Abu Jahl en läxa så snart han fann honom. När han trädde in i den heliga moskén såg han att Abu Jahl satt i en samling. Han gick fram mot honom. Så snart han kom nära slog han honom våldsamt med sin båge och skadade honom allvarligt. Därefter sade han: ”Förolämpar du Muhammad? Jag har ju antagit hans religion, och jag stöder allt han säger. Om du kan, slå tillbaka mot mig!”

Genast skyndade några män ur Banu Makhzum fram för att hjälpa Abu Jahl mot Hamza. Men Abu Jahl sade: ”Säg ingenting till Hamza. Jag förolämpade verkligen hans brorson med mycket grova ord.”

Hamza förblev fast och orubblig i islam och fortsatte att hjälpa och stödja Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i hans verksamhet. Efter att Hamza hade antagit islam insåg Quraysh att det inte längre skulle bli lätt att förfölja och förödmjuka Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Så snart de försökte göra något skulle Hamza komma och ställa sig i vägen. Därför minskade de tills vidare förföljelsernas omfattning något.

Utbas plan för att motarbeta Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, verksamhet

En källa har berättat för mig att den framstående Quraysh-ledaren Utba ibn Rabi’a en dag satt i Qurayshs samlingsplats. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, satt då ensam i den heliga moskén. Utba sade: ”O Quraysh! Jag ska gå till Muhammad och tala med honom. Jag ska lägga fram några förslag för honom. Kanske går han med på några av dem och upphör med att förkunna sitt budskap. Vad tycker ni om det?”

Vid denna tid började antalet muslimer öka, eftersom Hamza hade antagit islam. Därför sade alla: ”Det är ett mycket bra förslag. Gå och tala med honom.”

Utba gick till Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och satte sig bredvid honom. Han sade: ”Brorson, du är inte ovetande om hur ansedd och ädel börd du är bland vår stam. Du har framträtt inför ditt folk med en mycket allvarlig sak. Din förkunnelse har skapat splittring bland folket. Du har kallat dem dårar och förnedrat deras förfäder. Lyssna på mig! Jag vill lägga fram några alternativa förslag för dig. Tänk efter om du kan acceptera något av dem.”

Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Gott, tala. Jag lyssnar.”

Utba sade: ”Brorson, om du genom den nya förkunnelse som du har börjat föra fram vill vinna en stor förmögenhet, ska vi samla ihop pengar åt dig och göra dig till den rikaste bland oss. Och om du vill uppnå en hög ställning ska vi göra dig till kung över detta land. Om det däremot är så att en jinn kommer till dig och du inte kan driva bort den, ska vi låta dig få behandling. Vi ska göra dig frisk, oavsett hur mycket det kostar. Ibland får nämligen en jinn makt över en människa, och då krävs behandling för att driva bort den.”

När Utba hade sagt detta tystnade han. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade lyssnat uppmärksamt på Utbas ord. När han hade talat färdigt sade han: ”Abu al-Walid, har du talat färdigt?” – ”Ja.” Han sade: ”Lyssna då på några ord från mig.” Utba sade: ”Tala.” Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, började recitera suran Hamim as-Sajda: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Ha-Mim! Detta är en Skrift som har sänts ned från Allah, den Nåderike, den Barmhärtige. En Skrift på arabiska, Koranen. Dess verser har förklarats utförligt för människor med kunskap. Den har kommit som en förkunnare av goda nyheter och en varnare. Men de flesta av dem vänder sig bort och vill inte lyssna. De säger: ’Våra hjärtan är höljda bakom ett förhänge för det som du kallar oss till.’” Utba lyssnade stumt. Han satt stödd på händerna bakom sig och lyssnade mycket uppmärksamt. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fortsatte recitera tills han kom till versen om nedfallandet i denna sura. Då stannade han och föll ned i tillbedjan. [25. Versen lyder: ”Bland Hans tecken är natten och dagen, solen och månen. Fall inte ned i tillbedjan inför solen eller månen, utan fall ned i tillbedjan inför Allah, som har skapat dem, om det är Honom allena ni är beredda att dyrka.”] Därefter sade han: ”Ni har hört det som skulle höras. Gör nu det ni anser vara rätt.”

Därefter reste sig Utba och återvände till sina följeslagare. När de såg honom började de säga till varandra: ”Utba gick härifrån med ett ansiktsuttryck och återvänder nu med ett annat.” Så snart han hade satt sig bland dem frågade alla honom: ”Abu al-Walid, vad har du att säga?”

Utba sade: ”Jag har hört ord vars like jag aldrig tidigare har hört. Quraysh, det är verkligen varken poesi eller en spåmans ord. Lyssna på mig och lämna denna sak åt mig. Låt denne man göra det han vill göra och ha inget med honom att göra. Jag är övertygad om att det som Muhammad har tagit på sig att förkunna kommer att väcka stor uppståndelse i framtiden. Om araberna besegrar honom har ni därigenom blivit räddade från honom med hjälp av andra. Men om han segrar över araberna, då blir hans rike ert rike och hans ära blir orsaken till er ära. Ni kommer att vara jordens lyckligaste folk.” Då utbrast alla unisont: ”Muhammad har nu förhäxat dig.” Utba sade: ”Detta är min åsikt. Gör nu det ni anser vara bäst.”

Guds Sändebuds samtal med Qurayshs ledare

Islam började gradvis spridas allt mer bland kvinnorna och männen i Qurayshs stammar i Mecka. Quraysh grep sedan de muslimer som de kunde få tag på och utsatte dem för svår tortyr!

Under dessa omständigheter samlades Qurayshs ledare från varje stam en dag efter solnedgången nära den ädla Kaba. De som samlades var Utba ibn Rabi’a, Shayba ibn Rabi’a, Abu Sufyan ibn Harb, Nadr ibn al-Harith, Abu al-Bakhtari ibn Hisham, Aswad ibn al-Muttalib, Zam’a ibn al-Aswad, Walid ibn al-Mughira, Abu Jahl ibn Hisham, Abdullah ibn Abu Umayya, al-As ibn Wa’il, Nubayh ibn al-Hajjaj, Munabbih ibn al-Hajjaj och Umayya ibn Khalaf. De började säga till varandra: ”Kalla hit Muhammad, tala med honom och gräla med honom om det behövs. Då kan ni undgå att klandras inför folket.” De skickade verkligen ett sändebud till honom. Sändebudet kom och sade: ”Qurayshs ledare har samlats för att tala med dig. Följ med till dem en stund.”

Så snart Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta skyndade han sig till dem. Han trodde att de kanske hade tänkt igenom hans kallelse till dem på nytt. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) önskade verkligen innerligt att de skulle återvända till den rätta vägen. Han var djupt bedrövad över deras envishet och övergrepp. Han gick dit och satte sig bredvid Qurayshs ledare. De sade: ”Muhammad, vi har kallat dig hit för att tala med dig. Vid Gud, vi känner inte till någon annan arab som har skapat en sådan splittring inom sitt folk som du har gjort. Du har förebrått våra förfäder, fördömt den rådande religionen, förolämpat avgudarna, kallat förståndiga människor dårar och splittrat folkets enighet. Kort sagt, du har inte lämnat något ont mellan oss och dig som du inte har fört med dig. Om du genom allt detta har beslutat dig för att skaffa rikedom, låt oss då samla ihop pengar åt dig så att du kan bli den rikaste bland oss. Om du genom detta söker en hög ställning, gör vi dig till vår ledare. Om du vill bli kung, låt oss då göra dig till vår kung. Och om den som kommer till dig är en jinn eller demon som har fått makt över dig, är vi beredda att bekosta din behandling, hur mycket det än kostar, så att du blir frisk och vi inte behöver stå till svars inför folket på grund av dig.”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade: ”Jag vill inget av det ni nämner. Syftet med den kallelse jag har framfört till er är inte att jag vill ha era rikedomar, bli den främste bland er i rang eller bli er kung. Allah har sänt mig till er som Sändebud. Han har uppenbarat en Skrift för mig och befallt mig att vara en varnare och en förkunnare av goda nyheter för er. I enlighet med Hans befallning har jag förmedlat min Herres ord till er och gett er goda råd för ert bästa. Om ni antar min kallelse kommer den att föra lycka till er i denna värld och i det kommande livet. Men om ni förkastar den ska jag ha tålamod tills Allah har avgjort saken mellan er och mig.”

De sade: ”Muhammad, om inget av de förslag vi har lagt fram för dig är godtagbart, så lyssna till ännu en sak. Du vet att ingen i världen har ett så trångt hemland som vi. På grund av bristen på vatten och andra livsförnödenheter lever vi ett så outhärdligt liv som inget annat folk på jorden lever. Be därför din Herre, som har sänt dig som Sändebud, att Han flyttar bort dessa berg härifrån så att vårt land blir rymligare, och att Han låter floder rinna i vårt land liksom i Irak och Syrien. Be Honom också att återuppliva våra förfäder, däribland Qusay ibn Kilab, som var en av de mest sanningsenliga och rättvisa ledarna. Vi ska fråga dem om du talar sanning eller lögn. Om de säger att du talar sanning och du gör det vi begär, ska vi tro på dig, erkänna den ställning Gud har gett dig och verkligen godta dig som Allahs Sändebud.”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till dem: ”Jag har inte kommit till er med sådana saker. Utöver det som Allah har sänt mig med står inget annat i min makt. Jag har förmedlat till er det som jag har sänts med. Om ni antar detta kommer det att öppna lyckans portar för er i denna värld och i det kommande livet. Men om ni förkastar det ska jag ha tålamod tills Allah har fällt ett slutgiltigt avgörande mellan er och mig.”

De sade: ”Om inte heller detta förslag behagar dig, så gör då något för din egen skull. Be din Herre att sända en ängel med dig. Han ska inför oss vittna om att du talar sanning och tala med oss å dina vägnar. Må Allah dessutom skapa många trädgårdar och palats åt dig och skänka dig stora skatter av guld och silver. Då kommer den girighet efter rikedom som vi ser hos dig att stillas. Du går ju omkring på marknaden liksom vi och söker ditt uppehälle liksom vi. När du har fått alla dessa rikedomar kommer vi att förstå att du verkligen är bättre än oss och mer hedrad hos din Herre. Om du enligt din egen uppfattning verkligen är ett Sändebud, så visa oss då detta.”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Nej, inte heller det kommer jag att göra. Jag kan inte be Allah om sådana saker. Jag har inte kommit till er med sådana saker. Allah har sänt mig endast som en förkunnare av goda nyheter och en varnare. Om ni besvarar min kallelse blir den en källa till lycka för er i denna värld och i det kommande livet. Men om ni förkastar den, så sker det som Allah beslutar. Jag ska ha tålamod tills Han avgör saken mellan mig och er.”

De sade: ”Låt då några stycken moln falla över våra huvuden, såsom du tror att Allah kan göra om Han vill. Om du inte gör detta kommer vi inte att tro på dig.”

Allahs sändebud sade: ”Det ligger helt i Allahs makt. Om Han vill kan Han naturligtvis göra det.”

De sade: ”Muhammad, visste inte din Herre att vi skulle sitta i råd med dig och be dig om det vi nu har bett dig om? Kunde Han inte ha lärt dig svaren på de frågor vi ställde när Han kom till dig, och kunnat meddela dig vad Han skulle göra med oss om vi avvisade din kallelse? Vi har fått veta att en man vid namn ’Rahman’, som bor i Yamama, lär dig dessa saker.” [26. Mannen var Musaylima ibn Habib al-Hanafi. Han blev känd som Musaylima al-Kadhdhab (lögnaren). Han var gammal och kallades ’Rahman’ under den hedniska tiden. (Rawd al-Anf)]

”Vid Allahs ed, vi kommer aldrig att tro på Rahman. Muhammad, vi förklarar för dig vår oförmåga. Med tanke på hur ditt beteende gentemot oss har utvecklats kommer vi inte att lämna dig i fred. Vi kommer inte att ge upp förrän antingen du förgör oss eller vi förgör dig.” En av de församlade sade: ”Vi dyrkar änglarna. Änglarna är Allahs döttrar.” En annan sade: ”Framför Allah och änglarna inför oss, annars kommer vi inte att tro på dig.”

Efter att ha hört detta lämnade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, platsen. Hans kusin på mödernet, Abdullah ibn Abu Umayya ibn al-Mughira, följde också med honom. Han sade: ”Hör på, Muhammad! Ditt folks män lade fram flera förslag för dig, men du godtog inte ett enda av dem. Sedan bad de dig om sådant genom vilket de skulle kunna förstå och inse den rang som Allah, enligt vad du själv säger, har upphöjt dig till, och därigenom erkänna dig och följa dig. Men inte heller dessa krav uppfyllde du. De framförde också vissa krav för att få veta att du är överlägsen dem och att du är Allahs sändebud, men inte heller detta gick du med på. Vid Allahs ed, du måste klättra upp till himlen på en stege och jag måste se dig stiga upp med mina egna ögon. Därefter måste fyra änglar komma med dig och vittna om sanningen i dina anspråk; annars kommer jag inte att tro på dig. Även om du gjorde allt detta tvivlar jag på att jag skulle tro på dig.” 27. Denne man antog islam strax före erövringen av Mecka.

Därefter lämnade han Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade också honom och återvände hem med ett mycket tungt och sorgset hjärta. När han kallades till dem hade han nämligen skyndat dit i stort hopp. Men när han i verkligheten såg att de hade fjärmat sig ännu mer från honom, fanns det ingen gräns för hans sorg.

Abu Jahl handlar

Efter att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade gått sade Abu Jahl: ”Hör på, Quraysh! Muhammad är inte på något sätt beredd att överge sin hållning. Han kommer under inga omständigheter att upphöra med att kritisera vår religion, förtala våra förfäder, kalla vår klokhet för dumhet och förolämpa våra gudar. Jag svär vid Allah att jag i morgon ska ta med mig den största sten jag kan lyfta och vänta på honom med den i handen. Så snart han faller ned i sujud under bönen ska jag krossa hans huvud med stenen. Sedan får det bli som det blir. Ni får överlämna mig till rättskipningen eller skydda mig; det är er sak. Banu Abd Manaf får göra vad de anser bäst.” Alla sade: ”Vid Allahs ed, vi kommer under inga omständigheter att överlämna dig till rättskipningen. Gör det du har beslutat dig för.”

Nästa dag satte sig Abu Jahl verkligen och väntade på Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med en mycket stor sten. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick också för att be, som han brukade. Trots att han bodde i Mecka bad han vänd mot Syrien. Han stod mellan det Jemenitiska hörnet och den svarta stenen på ett sådant sätt att Kaba låg mellan honom och Syrien. Han började be. Quraysh satt på sin mötesplats och räknade otåligt ögonblicken för att se vad Abu Jahl skulle göra.

När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick ned i sujūd lyfte Abū Jahl en sten och gick mot honom. Men så snart han kom nära honom vände han tillbaka, besegrad, skräckslagen och med ett förskräckt ansiktsuttryck. Hans båda händer blev liksom stela och orörliga över stenen. Han kastade den långt bort. Då gick några av Quraysh fram till honom och sade: ”Abū al-Hakam, vad har hänt dig?” Han sade: ”Jag gick fram till Muhammad och ville genomföra det jag hade föresatt mig inför er i går kväll. Men så snart jag kom nära honom reste sig plötsligt en enorm och skräckinjagande kamel mellan honom och mig. Vid Allah, jag har aldrig sett en så skräckinjagande kamel med en sådan mule, hals och sådana tänder. Kamelens avsikt var att sluka mig.”

Berättelsen om al-Naḍr ibn al-Ḥārith

Efter att Abū Jahl hade sagt detta reste sig al-Naḍr ibn al-Ḥārith. Han sade: ”Qurayshs folk, vid Allah, en olycka har drabbat er, vars bot ni ännu inte har funnit någon utväg för. Muhammad var endast en ung pojke bland er. Han var den mest älskade och den sanningsenligaste av er. Han var den mest pålitlige. Men så snart han nådde mogen ålder framträdde han med något nytt. Då kallade ni honom trollkarl. Nej, vid Allah, han är ingen trollkarl. Vi har sett trollkarlar och sett deras besvärjelser och deras trollkonster. Ni kallade honom spåman. Vid Allah, han är ingen spåman. Vi har hört och sett mycket av spåmännens knep och åthävor. Den stamning, det nonsens och den förvirring som finns i en vansinnigs tal saknas i hans tal. Quraysh, rannsaka ert eget tillstånd. Vid Allah, en fruktansvärd olycka har drabbat er.”

Al-Naḍr ibn al-Ḥārith var en av Qurayshs mest listiga och intriganta män. Hans syssla var att på olika sätt plåga Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och visa fiendskap mot honom. Han hade tillbringat en tid i al-Ḥīra och därifrån lärt sig berättelserna om Persiens kungar. Han kände också till berättelserna om Rustam och Isfandiyār. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satt i en samling och förmedlade Allahs ord och varnade sitt folk genom att nämna hur tidigare folk hade drabbats av Allahs vrede och gått under, sade al-Naḍr så snart Allahs Sändebud hade avslutat sitt tal och gått därifrån: ”Quraysh, jag kan berätta vackrare historier än Muhammad. Kom, låt mig berätta något mer underhållande för er än hans ord.” Därefter berättade han för dem historierna om Persiens kungar samt om Rustam och Isfandiyār. Sedan sade han: ”Kan Muhammad berätta något vackrare än dessa mina berättelser?”

ʿAbdullāh ibn ʿAbbās, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Åtta verser uppenbarades i Koranen om al-Naḍr ibn al-Ḥārith.”

Varje gång verserna lästes upp inför honom sade han: ”Detta är bara berättelser från forna tider!” Denna vers och de andra verser där ”berättelser från forna tider” nämns uppenbarades om just al-Naḍr ibn al-Ḥārith.

Avgudadyrkarnas förföljelse av svaga muslimer

Avgudadyrkarna började utsätta de följeslagare som hade antagit islam och följt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, för svår tortyr. Varje stam angrep med all sin kraft de muslimer som fanns bland dem. På vissa platser höll de dem inspärrade, slog dem och utsatte dem för obeskrivligt lidande genom hunger och törst; på andra platser lade de dem på rygg i Mekkas brännande öken under den stekheta middagen och fortsatte att tortera dem. De svaga tvingades på detta sätt att avsäga sig islam. Några avsade sig islam under trycket av den outhärdliga tortyren. Andra fick hjälp och stöd, och på så sätt räddade Allah dem. Abū Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, slav Bilāl hade en gång varit slav hos en man ur Banū Jumāḥ. Han hette Bilāl ibn Rabāḥ. Hans mor hette Ḥamāmah. Han hade vuxit upp hos dem från barnsben. Han var en hängiven och renhjärtad muslim. Umayyah ibn Khalaf ibn Wahb ibn Ḥudhāfah ibn Jumāḥ brukade vid den stekheta middagen föra honom ut på Mekkas slätt och lägga honom på rygg. Sedan befallde han att en väldig sten skulle läggas på hans bröst. Därefter sade han till honom: ”Om du inte är beredd att förneka Muhammad och dyrka al-Lāt och al-ʿUzzā, måste du ligga så här till din död.” Även medan han uthärdade denna svåra plåga brukade han säga: ”Aḥad”, det vill säga: Allah är En, Allah är En. När han under tortyren uttalade ”Aḥad, Aḥad” gick Waraqah ibn Nawfal ibland förbi honom. När Waraqah ibn Nawfal hörde Bilāls ord sade han genast: ”Vid Allah, Bilāl, Allah är verkligen En, Allah är En, Allah är En.” Därefter gick Waraqah till Umayyah ibn Khalaf och till de andra männen ur Banū Jumāḥ som torterade Bilāl och sade: ”Vid Allah, om ni dödar honom på grund av detta kommer jag verkligen att anse honom vara en stor from man och kyssa marken där hans fötter har gått.” En dag gick Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, förbi där. Han såg att Bilāl torterades på samma sätt. Han sade till Umayyah ibn Khalaf: ”Fruktar du inte Allah ens det minsta när du torterar denna hjälplösa man? Hur länge tänker du fortsätta med detta?”

Han sade: ”Det var ju du som fördärvade honom. Nu är det du som ska befria honom från detta tillstånd.”

Abu Bakr sade: ”Det ska jag göra. Jag har en pojke hos mig som är kraftigare och starkare än honom och som följer din religion. I utbyte mot honom ger jag dig den pojken.” Han sade: ”Jag går med på det.” Abu Bakr sade: ”Jag går med på det. Honom får du.” Därefter överlämnade han pojken till Umayya och tog Bilal från Umayya och frigav honom. Före hijra frigav Abu Bakr sammanlagt sju nyligen islamiserade slavar, däribland Amir ibn Fuhayra, Umm Ubay s och Zinnira. När Zinnira frigavs hade hon redan förlorat synen. Quraysh sade när de såg det: ”Det är al-Lats och al-Uzzas förbannelse som har förstört hennes öga.” Zinnira sade: ”Vid Allah, jag kommer aldrig att frige er”, och då råkade Abu Bakr gå förbi. Så snart han hörde det sade han: ”Du, den-och-dens mor, bryt din ed.” Hon sade: ”Vad säger du? Ska jag bryta min ed? Det var ju du som fördärvade dem. Nu är det du som ska frige dem.” Abu Bakr sade: ”Jag tar dem! De är fria och frigivna.” Till de två flickorna sade han: ”Ge kvinnan tillbaka hennes mjöl.” Flickorna sade: ”Abu Bakr, ska vi först befrias från vårt ansvar och sedan lämna tillbaka mjölet?” Abu Bakr sade: ”Det är upp till er.”

Vid ett annat tillfälle gick han förbi en nyligen islamiserad slavinna från Banu Muʿammal. Umar ibn al-Khattab torterade henne och pressade henne att avsäga sig islam. Umar var då ännu avgudadyrkare. När han hade blivit trött av att slå henne sade han till henne: ”Jag ber dig om ursäkt; det är bara för att jag har blivit trött som jag inte längre kan slå dig.” Flickan sade: ”Må Allah behandla dig på samma sätt.” När Abu Bakr såg detta köpte han genast slavinnan och frigav henne.

En dag sade Abu Bakrs far Abu Quhafa till honom: ”Min son, jag ser att du bara frigiver svaga manliga och kvinnliga slavar. Om du frigav starka unga manliga slavar skulle de kunna stå fast vid din sida när du behövde dem.” När Abu Bakr hörde detta sade han: ”Far, det jag gör gör jag endast för den Allsmäktige Allahs skull.”

Männen ur Banu Makhzum brukade under den heta middagen föra Ammar ibn Yasir och hans föräldrar ut i Mekkas brännande öken och tortera dem. Hela deras familj hade antagit islam. När de torterades brukade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, komma till dem och trösta dem genom att säga: ”Yasirs familj, ha tålamod. Paradiset har lovats er.” Ammars mor, Sumayya, slog de ihjäl. Trots detta avsvor hon sig inte islam.

Och när den gudlöse Abu Jahl än hörde att någon hade antagit islam hetsade han genast Quraysh mot honom. Om den som hade antagit islam var en person med hög ställning förödmjukade och vanärade han honom ändå och sade: ”Du har övergett din fars religion, trots att din far var bättre än du. Därför ska vi bevisa att du är en dåre, visa att dina åsikter är dåliga och felaktiga och inte sluta förrän vi har förnedrat dig.” Om han var köpman sade han till honom: ”Vi ska förstöra din affärsverksamhet och fördärva dina varor.” Och om han var svag brukade han slå honom och hetsa folk mot honom.

Said ibn Jubayr berättar: ”Jag frågade Abdullah ibn Abbas om avgudadyrkarna utsatte Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare för sådan tortyr att de inte kunde klandras även om de avsade sig islam.” Han svarade: ”Ja. De slog dem och plågade dem med hunger och törst. Var och en av dem som utsattes för sådan omänsklig tortyr blev så försvagad att han inte ens kunde sitta upprätt.”

Efter att ha utsatt dem för sådan tortyr frågade de dem: ’Erkänn att al-Lat och al-Uzza också är era gudar, förutom Allah!’ Några av dem svarade: ’Ja.’ De kunde till och med visa på en obetydlig insekt och säga: ’Erkänn även denna som gud vid sidan av Allah!’ Några sade då, utan någon annan utväg för att undkomma den outhärdliga tortyren: ’Ja.’”

Den första hijran för muslimerna i Abessinien

Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, såg att hans följeslagare å ena sidan utsattes för outhärdliga förföljelser, medan han å andra sidan levde ett jämförelsevis tryggt liv tack vare den särskilda gunst han hade fått av Allah den Högste och Abu Talibs stöd. Ändå kunde han inte på minsta sätt förhindra den orättvisa som drabbade dem. Under dessa omständigheter sade han till sina följeslagare: ”Det vore inte illa om ni begav er till Abessinien. Där finns en kung under vars styre ingen behandlas orättvist. Det landet är en tillflykt för sanning och rättvisa. Stanna där tills Allah befriar er från denna outhärdliga situation.” I enlighet med detta råd begav sig Guds Sändebuds följeslagare till Abessinien för att söka Allahs beskydd, av rädsla för att tvingas återvända till otro och för att rädda sin religion och sin tro. Detta var den första hijran efter islams framträdande.

De som först lämnade sitt hemland för denna hijra var Uthman ibn Affan och hans hustru Ruqayya, dotter till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid; Abu Hudhayfa ibn Utba och hans hustru Sahla bint Suhayl; al-Zubayr ibn al-Awwam; Musab ibn Umayr; Abd al-Rahman ibn Awf; Abu Salama ibn Abd al-Asad och hans hustru Layla bint Abi Hathma; Abu Sabra ibn Abu Ruhm samt Suhayl ibn Bayda. Dessa tio var de första muslimerna som gjorde hijra till Abessinien. (Enligt Ibn Hisham var Uthman ibn Mazun gruppens ledare.) Därefter lämnade Jafar ibn Abu Talib, må Allah vara honom till lags, landet. Sedan började muslimerna anlända dit den ena efter den andra och samlas där, vissa med hela sina familjer och andra ensamma, sedan de lämnat sina familjer och anhöriga. På detta sätt uppgick antalet muslimer som gjorde hijra till Abessinien och bosatte sig där till sammanlagt 83 personer. De unga barn som följde med dem eller föddes där efter ankomsten ingår dock inte i detta antal.

Qurayshs sändebud skickas till Abessinien för att hämta tillbaka Muhajirerna

När Quraysh såg att Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare levde tryggt och fredligt i Abessinien, beslöt de att skicka två lämpliga sändebud till Najashi. På så sätt skulle Najashi skicka tillbaka dem, och de skulle få möjlighet att omvända dem från deras religion. De bestämde sig för att till varje pris få ut muslimerna från deras trygga och ostörda tillflykt. De två män som skickades för detta ändamål var Abdullah ibn Abu Rabia och Amr ibn al-As ibn Wail. Quraysh samlade in rikliga gåvor som sändebuden skulle överlämna till Najashi och skickade dem därefter till honom.

Umm Salama bint Abu Umayya ibn al-Mughira, Guds Sändebuds hustru, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, berättar: När vi kom till Abessinien fick vi en god granne. Det var Najashi själv. Vi fick full trygghet i vår religion och kunde ostört dyrka Allah. Ingen behandlade oss illa, och vi behövde inte heller höra något obehagligt. När Quraysh fick veta detta beslöt de att skicka två skickliga sändebud till Najashi angående oss och att skicka honom sällsynta och vackra gåvor från Mecka. Av de varor som kom till Najashi från Mecka ansågs läder vara det finaste. Därför samlade Quraysh ihop och skickade stora mängder läder till honom. De lät inte någon av Najashis ämbetsmän eller hovmän bli utan en gåva. Med alla dessa gåvor skickade de Abdullah ibn Abu Rabia och Amr ibn al-As och instruerade dem om vad de skulle göra. De sade till dem: ”Innan ni talar med Najashi om Muhajirerna ska ni ge varje hovman och ämbetsman en gåva och be honom att överlämna Muhajirerna till er och att inte tala med dem innan han överlämnar dem.”

Därefter gav de sig av och anlände till Najashi. Vid den tiden bodde vi i en god bostad hos den bästa av grannar. Innan de talade med Najashi gav de gåvor till varje hovman och ämbetsman. Till var och en av dem sade de: ”Några dumma ungdomar från vårt land har sökt skydd i kungens rike. De har övergett sitt folks religion, men har inte heller antagit er religion. De har skapat en ny, besynnerlig religion som är helt främmande för både er och oss. De mest ansedda männen i vårt folk har skickat oss till kungen, så att han ska skicka tillbaka dem till deras eget folk. När vi talar med kungen ska ni råda honom att skicka tillbaka dem och att inte tala med dem, eftersom deras eget folk känner deras fel och brister bäst.” Alla hovmän gick med på detta. Därefter gav de Najashi gåvor, och han tog emot dem. Sedan började de tala med honom. De sade: ”O kung, några oförståndiga ungdomar från vårt land har sökt skydd i ditt land. De har övergett sitt folks religion och har inte heller antagit din religion. De har hittat på en besynnerlig religion som är okänd för både dig och oss. De mest ansedda männen i deras folk har skickat oss som sändebud till dig angående dem. De är också deras äldste och släktingar. Vi har kommit för att be dig skicka tillbaka dem. Deras äldste och släktingar känner deras fel och brister bättre än någon annan.”

Umm Salama berättar: Det som Abdullah ibn Abu Rabia och Amr ibn al-As minst av allt ville var att Najashi skulle höra Muhajirernas utsaga. Kungens hovmän sade till kungen: ”O kung, de två har talat sanning. Deras eget folk känner deras fel och brister bäst. Överlämna dem därför till dessa båda sändebud, så att de kan föra dem tillbaka till deras hemland och folk.”

Najashi blev mycket arg. Han sade: ”Nej, under dessa omständigheter kommer jag inte att överlämna dem till dessa två sändebud. En grupp människor bor i min närhet. De har blivit gäster i mitt land. De ansåg det bättre att komma till mig än att bege sig någon annanstans. Jag ska kalla på dem och även höra deras svar på dessa två främlingars påståenden. Om jag finner att de skyddsbehövande verkligen är sådana som dessa två har beskrivit dem, ska jag överlämna dem och skicka tillbaka dem till deras folk; annars ska jag inte göra det. Så länge de vill stanna hos mig ska jag ta emot dem med värdighet.”

Umm Salama berättar: Därefter lät Najashi kalla till sig Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare. När Najashis budbärare gick för att kalla på emigranterna samlades alla för rådslag. De frågade varandra vad de skulle säga när de kom inför kungen. Alla sade enhälligt: ”Vi ska säga det vi vet och det vår profet har befallt oss. Sedan får det som sker ske.”

De kom till hovet. Najashi hade redan kallat dit prästerna och låtit dem infinna sig. De hade öppnat Evangeliet framför kungen. Kungen frågade dem: ”Är detta den religion som ni har antagit och genom vilken ni har skiljt er från ert eget folk, utan att anta vare sig min religion eller någon annan religion?”

Jaʿfar ibn Abū Tālib svarade: ”O kung, vi var ett okunnigt folk. Vi tillbad avgudar, åt köttet från självdöda djur och ägnade oss åt oanständiga och dåliga handlingar. Vi bröt banden till våra nära släktingar, behandlade våra grannar med förakt, och den starke bland oss tog den svages rätt. Under sådana omständigheter sände Allah en man bland oss som profet. Vi kände honom som ädel till börden och sanningsenlig, och vi hade sett honom vara pålitlig och moraliskt hedervärd. Han kallade oss att dyrka endast Allah och tro på Hans enhet. Han uppmanade oss att överge dyrkan av allt annat än Allah, såsom stenar, avgudar och annat. Han befallde oss att tala sanning, värna anförtrodda förpliktelser, behandla våra släktingar väl, uppträda gott mot våra grannar och avstå från förbjudna handlingar och blodsutgjutelse. Han förbjöd oss att ägna oss åt oanständighet, ljuga, förskingra de föräldralösas egendom och anklaga oskyldiga kvinnor för äktenskapsbrott. Han befallde oss att dyrka den ende Guden och inte sätta någon vid Hans sida. Han befallde oss att förrätta bönen och betala zakat.” På detta sätt redogjorde Jaʿfar steg för steg för islams föreskrifter.

Jaʿfar fortsatte: ”Vi svarade på hans kallelse och trodde på honom. Vi började följa de föreskrifter som han förmedlade från Allah. Vi började dyrka den Ende Guden och satte ingen vid Hans sida. Vi avstod från det som han förklarade förbjudet och godtog som tillåtet det som han förklarade tillåtet. Därför blev vårt folk våra fiender. De började förfölja oss och smida planer för att få oss att överge dyrkan av den Ende Guden och återgå till avgudadyrkan. De försökte tvinga oss att åter betrakta avskyvärda synder som tillåtna. När de så fick övertag över oss, gjorde våra liv outhärdliga genom förtryck och tortyr och hindrade oss från att utöva den religion vi hade valt, kom vi till ditt land och sökte skydd. Vi ansåg dig vara bättre än alla andra och ville leva som dina grannar. O konung, vårt hopp är att vi inte ska utsättas för orättvisa hos dig.”

Najashi frågade honom: ”Har du något av det som er profet har kommit med från Allahs ord?” Jaʿfar svarade: ”Ja.” Najashi sade: ”Läs det för mig.” Jaʿfar läste då upp några verser från början av sura Maryam. När Najashi hörde verserna började han gråta, och hans skägg blev vått av tårar. Tillsammans med honom grät även prästerna så mycket att de blötte ner sina evangelier. Därefter sade Najashi: ”Jag är övertygad om att detta budskap och det budskap som kom till ʿĪsā har samma ursprung. O Qurayshs två sändebud, gå er väg. Jag kommer under inga omständigheter att överlämna dem till er. De ska stanna här.”

Umm Salama berättar: När vi hade lämnat hovet sade ʿAmr ibn al-ʿĀs: ”Vid Allahs ed, i morgon ska jag åter komma till Najashi. Då ska jag säga honom något som är ännu mer komprometterande när det gäller de muslimska flyktingarna.” Han sade: ”Gör inte det. Även om de är våra motståndare är det inte rätt av oss att gå så långt, eftersom de har många nära släktingar.” ʿAmr ibn al-ʿĀs sade: ”Jag ska tala om för Najashi att muslimerna tror att ʿĪsā ibn Maryam endast är Allahs tjänare.”

Nästa dag infann vi oss åter vid Najashis hov och sade till honom: ”O konung, flyktingarna säger något mycket allvarligt om ʿĪsā ibn Maryam. Kalla på dem och fråga dem vad de anser om ʿĪsā (frid över honom).”

Kungen kallade åter muslimerna till sitt hov för att fråga dem om deras uppfattning om Jesus. Umm Salama berättar: ”Den här gången ställdes vi inför den svåraste prövningen. De muslimska emigranterna samlades åter för rådslag. Nu stod vi inför en ny fråga: Vad skulle vi säga när kungen frågade om Jesus? Till slut beslöt vi alla att säga exakt det som Allah har sagt och den sanning som vår Profet har förmedlat. Vad resultatet än blev, fick det bli så.”

När emigranterna hade kommit till hovet frågade han dem: ”Vad anser ni om Jesus, Marias son?” Ja’far ibn Abu Talib svarade: ”Vi tror på det som vår Profet har lärt oss om honom. Han har sagt att Jesus är Allahs tjänare, Hans sändebud, en ande från Honom och Hans ord, som Han förmedlade till Maria, jungfrun som ingen man hade rört.”

När Najashi hörde detta slog han hänfört handen mot marken, tog upp en liten träbit och sade: ”Vid Allah, det du har sagt skiljer sig inte från sanningen om Jesus, Marias son, ens med så mycket som denna träbit.”

Medan kungen sade detta började hovmännen vid hans sida viska något i vrede. När kungen hörde dem sade han: ”Hur mycket ni än viskar kommer min ståndpunkt inte att förändras. O emigranter, återvänd nu till era bostäder. Fortsätt att leva helt tryggt och lugnt i mitt rike. Den som förolämpar er ska bötfällas. Även om jag genom att skada någon av er skulle vinna ett berg av guld, skulle jag ändå inte vilja göra det. O ämbetsmän, återlämna gåvorna som dessa två sändebud har gett. Jag behöver dem inte.”

Umm Salama berättar: ”Därefter återvände de båda med den yttersta förödmjukelsens skam över sig. Gåvorna de hade tagit med återlämnades också. Vi fortsatte att bo hos honom i en mycket lugn miljö och i sällskap med den bästa och vänligaste av grannar.”

Umm Salama berättar: ”Vi levde under så lugna förhållanden. Plötsligt började en man i Abessinien strida med Najashi om rätten till hans kungadöme. Aldrig hade vi tidigare varit så bekymrade som då. Vi fruktade att om denne man besegrade Najashi, skulle han kanske inte vilja ge oss skydd på samma sätt som Najashi och inte heller erkänna våra rättmätiga rättigheter. Najashi gav sig av för att strida mot sin rival. Nilen låg mellan de två motståndarna. Emigranterna bland Guds Sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, följeslagare sade: ’Finns det någon här som kan närvara på slagfältet under detta krig mellan abessinierna och sedan återvända och berätta för oss hur striden slutade?’ Zubayr ibn al-Awwam sade: ’Jag går.’ Alla samtyckte till den yngste följeslagarens önskan.”

En lädersäck fylldes med luft och gavs till Zubayr. Han lade den mot bröstet. Sedan simmade han med hjälp av den och tog sig upp på Nilens strand. Därefter gick han till slagfältet.

Umm Salama berättar: ”Under tiden fortsatte vi att be till Allah att Najashi skulle besegra sin fiende och behålla sitt herravälde över landet. Medan vi otåligt väntade på att få veta hur striden hade slutat, fick vi plötsligt syn på Zubayr. Han sprang mot oss medan han viftade med sitt tygstycke och sade: ’Ta emot det glädjande budskapet! Najashi har segrat. Allah har tillintetgjort hans fiende och låtit honom behålla sitt herravälde i Abessinien.’ Därefter blev hans styre i Abessinien befäst. Vi bodde på den bästa platsen där. Till slut återvände vi till Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom. Han befann sig fortfarande i Mecka.”

Umar ibn al-Khattabs antagande av islam

När Amr ibn al-As och Abdullah ibn Abu Rabi’a återvände till Quraysh i Mecka fick Quraysh veta att de inte bara hade misslyckats med att föra tillbaka Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare, utan att an-Najashi dessutom hade avskedat dem efter att ha riktat obehagliga ord till dem. Vid denna tid antog även Umar islam. Han var envis och djärv. Ingen vågade säga eller göra något mot honom ens när han inte var närvarande. Ingen vågade säga eller göra något mot två sådana hjältar som Hamza och Umar. När Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare fick två sådana hjältar som Hamza och Umar som följeslagare, fick de ett betydande skydd mot de otrognas förtryck. Man kan säga att de i styrka och makt till och med överträffade Quraysh.

Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga: ”Vi kunde inte gå till Kaba och be där förrän Umar, al-Khattabs son, antog islam. Efter att Umar hade antagit islam utmanade han Quraysh, gick till Kaba och bad, och vi bad tillsammans med honom. Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam efter att några av följeslagarna hade utvandrat till Habasha [Abessinien].”

Så här gick det till när Umar antog islam: Hans syster Fatima bint al-Khattab och hennes make Said ibn Zayd hade då sökt skydd under islams skugga. De hade båda hållit detta hemligt för Umar. Naim ibn Abdullah an-Nahham från Banu Adi ibn Ka’b höll också sitt antagande av islam hemligt av rädsla för sin stam. Han tillhörde samma folk som Umar. En annan följeslagare, Khabbab ibn al-Aratt, brukade då och då komma till Fatima bint al-Khattab för att undervisa henne i Koranen. En dag gav sig Umar ut med svärdet i handen för att söka efter Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans få följeslagare. Han hade tidigare fått veta att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade samlats i ett hus nära berget Safa tillsammans med fyrtio manliga och kvinnliga följeslagare. Där fanns Hamza ibn Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom), Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) och de muslimer som hade kommit till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i Mecka i stället för att resa till Abessinien. Naim ställde sig framför Umar (må Allah vara nöjd med honom) och frågade: ”Vart är du på väg, Umar?”

Umar sade: ”Jag söker efter den där kätterske Muhammed, som har skapat splittring bland Quraysh, förklarat dem vara dårar, fördömt deras religion och förolämpat deras gudar. Jag ska döda honom.”

Naim sade till honom: ”Umar, du har sannerligen bedragit dig själv. Tror du att Banu Abd Manaf kommer att lämna dig ifred efter att du har dödat Muhammed och låta dig röra dig fritt? Du bör i stället ta hand om ditt eget hus.”

Umar sade: ”Varför? Vad har någon i min familj gjort?”

Naim sade: ”Din svåger och kusin Said ibn Zayd ibn Amr och din syster Fatima. Vid Allah, de har båda antagit islam. De följer Muhammeds religion. Så om du kan, ta först hand om dem.”[28. Hans avsikt var att rikta Umars uppmärksamhet åt ett annat håll, eftersom han fruktade för Allahs Sändebuds liv, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Även om detta kunde leda till att Fatima och hennes make blev förföljda, var det en mycket mindre sak jämfört med faran för Allahs Sändebuds liv, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.]

Så snart Umar hörde detta skyndade han till sin systers och svågers hem. Khabbab ibn al-Aratt var också där. Han hade delar av den heliga Koranen hos sig och undervisade paret Said i dem. I dessa delar stod sura Taha. De märkte att Umar kom. Khabbab gömde sig genast i ett litet rum. Fatima gömde Korantexten. När Umar stod i begrepp att gå in i huset hörde han Khabbab recitera Koranen för dem båda. Så snart han kom in sade han: ”Jag hörde att ni läste något.” Said och Fatima sade båda: ”Du hörde ingenting.” Umar sade: ”Vid Allah, jag hörde er. Ni har antagit Muhammads religion och följer den.” Med dessa ord gav han sin svåger Said en örfil. Fatima reste sig och försökte skydda sin make från hans slag. Umar slog Fatima så hårt att hon skadades.

När de såg Umars hänsynslösa beteende sade de båda: ”Ja, vi har antagit islam och tror på Allah och Hans Sändebud. Gör nu vad du vill.” När Umar såg blodet på sin systers kropp ångrade han sitt beteende.

Sedan sade han till sin syster med ånger i rösten: ”Nå, ge mig boken som ni läste ur. Låt mig läsa lite och se vilket budskap Muhammad förmedlar.” Här bör det nämnas att Umar kunde läsa och skriva.

Hans syster sade: ”Vi är rädda att du förstör den om vi ger den till dig.”

Umar svor vid avgudarna och sade: ”Var inte rädd. Jag ska läsa den och sedan lämna tillbaka den.” När systern hörde detta väcktes hoppet inom henne att han kanske skulle anta islam. Därför sade hon: ”Käre bror, eftersom du är avgudadyrkare är du oren. För att röra vid denna bok måste man däremot rena sig.” 29. Det råder meningsskiljaktighet om huruvida renhet är ett villkor för att röra vid den heliga Koranen. Vissa säger att det är obligatoriskt, medan andra anser att det inte är obligatoriskt utan rekommenderat.

Umar gick genast och badade för att rena sig. Fatima gav honom då Koranen. När han öppnade den såg han att det var sura Taha. Efter att ha läst en bit sade han: ”Vilka vackra ord! Vilket storslaget budskap!” När Khabbab hörde detta bakom sitt gömställe kom han fram och sade: ”Umar, det verkar som om Allah har besvarat Sin profets bön och utvalt dig för islam. I går bad han: ’O Allah, stärk islam genom Abu al-Hakam ibn Hisham eller Umar ibn al-Khattab.’ O Umar, svara på Allahs kallelse, svara på Allahs kallelse!”

Umar sade då: ”Khabbab, tala om för mig var Muhammad finns. Jag vill gå till honom och anta islam.” Khabbab sade: ”Han befinner sig i ett hus nära berget Safa tillsammans med några av sina följeslagare.”

Umar hängde sitt svärd över axeln och gav sig av för att söka Allahs Sändebud och hans följeslagare. När han kom fram till platsen knackade han på dörren. När en av följeslagarna hörde ljudet reste han sig, gick fram och såg honom genom fönstret. Han såg Umar stå där med svärdet i handen. Rädd och skräckslagen gick han tillbaka till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud, Umar står vid dörren med ett svärd.” Hamza, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Låt honom komma in. Om han har kommit med goda avsikter ska vi hjälpa honom, och om han har kommit med onda avsikter ska vi döda honom med hans eget svärd.”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Låt honom komma.” Han gav Umar tillåtelse att gå in. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) reste sig, gick fram till Umar och mötte honom inne i rummet. Han grep honom hårt med knuten hand, antingen i midjebandet på hans byxor eller där de båda ändarna av manteln möts vid halsen. Sedan sade han: ”O son till al-Khattab, i vilket ärende har du kommit? Vid Allah, jag tror inte att du kommer att avstå förrän en svår olycka från Allah drabbar dig.”

Umar sade: ”O Allahs Sändebud, jag har kommit för att tro på Allah, Hans Sändebud och den lagstiftning som Han har uppenbarat.”

Så snart Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta utropade han ”Allahu akbar” så högt att alla Allahs Sändebuds följeslagare förstod att Umar hade antagit islam. Efter att Hamza hade antagit islam stärktes Allahs Sändebuds följeslagares mod oerhört genom att Umar också antog islam. De blev övertygade om att dessa båda nu skulle kunna stå emot polyteisternas övergrepp och förföljelse mot Allahs Sändebud, och att de alla, med hjälp av dessa två, skulle kunna konfrontera muslimernas fiender. Därefter återvände följeslagarna från platsen till sina respektive hem.

Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Samma natt som jag antog islam började jag fundera på vem bland meckaborna som var Allahs Sändebuds allra hårdaste fiende. Jag skulle gå till honom och berätta att jag hade antagit islam. Jag bestämde mig för att Abu Jahl var den största fienden. Därefter gick jag genast till hans hus och knackade på dörren. Abu Jahl kom ut och ställde sig framför mig. Han sade: ’Välkommen, systerson.’ [30. Umars mor, Hantama bint Hisham, var Abu Jahls syster.]”

”Vad för dig hit?” Jag sade: ”Jag har kommit för att berätta för dig att jag tror på Allah och Hans Sändebud Muhammad och har accepterat den vägledning och de budskap som han har fört med sig.” Så snart han hörde detta slog han igen dörren framför ansiktet på mig och sade: ”Må Allah vanära dig, och må Han vanära det budskap du har kommit med.”

Redogörelse för fördraget

Quraysh såg att Allahs Sändebuds följeslagare hade funnit skydd på en trygg och ostörd plats, och att al-Najashi hade tagit på sig ansvaret att ta hand om dem som sökte skydd hos honom. De såg också att Umar hade antagit islam.

Följaktligen hade män som Umar och Hamza anslutit sig till Allahs Sändebuds följeslagare, och islam började spridas bland stammarna i trakterna kring Mecka. Under dessa omständigheter samlades de åter och beslöt att underteckna ett fördrag med innebörden att de övriga Quraysh från och med då inte skulle ingå äktenskap eller bedriva handel med stammarna Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib.

De sammankallade en konferens, upprättade och undertecknade detta fördrag. Därefter hängde de upp fördraget inne i Kaʿba, så att dess betydelse och verkan skulle bli större i deras ögon.

Manṣūr ibn ʿIkrima skrev ned detta fördrag, och genom Allahs Sändebuds förbannelse blev flera av hans fingrar förlamade.

Efter att detta fördrag hade ingåtts sökte medlemmarna av Banū ʿAbd al-Muṭṭalib skydd hos Abū Ṭālib. De samlades alla hos honom och gick tillsammans med Abū Ṭālib in i hans bergsklyfta. Abū Lahab lämnade däremot Banū Hāshim, anslöt sig till de fientliga Quraysh och stödde deras sida. Han brukade säga: ”Muḥammad berättar för mig sådant som jag inte kan se. Han säger att det ska bli liv igen efter döden. Om jag tror på detta, vad återstår då för mig?” Sedan blåste han på sina båda händer och sade: ”Må era båda händer förgås! (Det vill säga: må båda händerna förgås.) Jag ser ingenting av det som Muḥammad säger gälla för er.” (Hans avsikt var troligen att håna frågan om att få gärningsboken i handen. Översättarens anmärkning.) I samband med detta uppenbarade Allah denna vers:

[Arabiska *************]

”Må Abū Lahabs båda händer förgås, och må han själv förgås.”

Belägringen av de båda stammarna Banū ʿAbd al-Muṭṭalib och Banū Hāshim i bergsklyftan fortsatte i två eller tre år. Under denna tid fick de utstå obeskrivliga svårigheter. Ingenting nådde dem, annat än genom den hemliga hjälpen från några få medkännande Quraysh-släktingar.

[31. Enligt vissa är bakgrunden till uppenbarelsen av Sūrat al-Lahab följande: När Allah befallde Allahs Sändebud att kalla sina närmaste släktingar till islam, besteg han en dag Ṣafāberget och kallade till sig hela befolkningen i Mecka. När alla hade samlats sade han: ”Om jag berättade för er att en armé ligger i bakhåll på slätten på andra sidan berget för att anfalla er, skulle ni då tro mig?” Alla svarade då unisont: ”Vi har aldrig sett dig tala osanning.” Då sade han: ”Jag varnar er för ett svårt straff.” Vid detta tillfälle sade Abū Lahab: ”Må du dö! Är det därför du kallade på oss?” Som svar på detta uppenbarades Sūrat al-Lahab.]

Qurayshs förföljelse av Allahs Sändebud

På grund av Allahs särskilda beskydd kunde de inte utsätta honom för något fysiskt angrepp, inför det effektiva motståndet från hans farbror och klanerna Banu Abd al-Muttalib och Banu Hashim. Därför valde de, eftersom de inte såg någon annan utväg, att förtala, håna, smäda och göra narr av honom samt att inlåta sig i gräl och tvister med honom. Koranen fortsatte att uppenbaras med detaljerade skildringar och analyser av Qurayshs sådana handlingar och deras fientliga beteende mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Namnen på några av dem som uppträdde på detta sätt nämns i Koranen. De andras namn nämns inte, utan de innefattas i den allmänna beskrivningen av de otrogna.

Bland de personer från Quraysh vars namn nämns i Koranen var Abu Lahab ibn Abd al-Muttalib en av dem. Hans hustru, Umm Jamil bint Harb ibn Umayya, omnämns som ”vedbärerskan”, det vill säga hon som bar ved. Detta berodde på att hon samlade törnen och spred ut dem på vägen där Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade gå. Därför uppenbarade Allah denna sura om dem båda:

[Arabiska *************]

”Abu Lahabs händer har gått förlorade, och han har själv gått förlorad. Hans rikedom och allt han har förvärvat har inte gagnat honom. Han skall sannerligen kastas i en flammande eld, och även hans hustru, vedbärerskan. Runt hennes hals skall finnas ett rep av palmfibrer.”

Ibn Ishaq säger: Jag har hört att när Umm Jamil fick höra talas om denna sura ur Koranen, som hade uppenbarats angående henne och hennes make, kom hon till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med en sten knuten i handen. Vid denna tid satt han tillsammans med Abu Bakr al-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, i den heliga moskén intill Kaba. När hon kom fram och ställde sig framför dem båda, gjorde Allah den Allsmäktige Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, osynlig för hennes ögon. Därför kunde hon inte se någon annan än Abu Bakr. Hon sade: ”Abu Bakr, var är din följeslagare? Jag har hört att han talar illa om mig. Vid Allah, om jag fick tag på honom skulle jag kasta denna sten i hans ansikte.” Sedan gick hon därifrån. Abu Bakr sade: ”Allahs Sändebud, tror du att hon såg dig?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Hon såg mig inte. Allah hade berövat henne förmågan att se mig.”

Och när Umayya ibn Khalaf ibn Wahb ibn Hudhafa ibn Jumah såg Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade han högljutt förolämpa honom och mumlande tala illa om honom. Allah uppenbarade sura al-Humaza om honom:

[Arabiska *************]

”För varje sådan person som är van att tala kränkande ansikte mot ansikte, förtala bakom ryggen och samla rikedomar och räkna dem om och om igen väntar ofrånkomlig undergång. Han tror att hans rikedom skall göra honom odödlig. Nej! Han skall sannerligen kastas in i den sönderkrossande platsen. Och vad vet du vad den sönderkrossande platsen är? Det är Allahs eld, som har tänts och som tränger in till hjärtana. Den skall sluta sig över dem och försegla dem, medan de är omgivna av höga pelare.”

En annan var al-ʿĀṣ ibn Wāʾil al-Sahmī. Khabbāb ibn al-Aratt, en av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare, var smed. Han hade sålt ett svärd till al-ʿĀṣ och hade därför en ansenlig summa pengar att fordra av honom. När han kom för att kräva betalningen sade al-ʿĀṣ: ”Hör du, Khabbāb! Er man Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tror att de som kommer till paradiset får så mycket guld, silver, kläder och tjänare de önskar, eller hur?” Khabbāb svarade: ”Ja.” Al-ʿĀṣ sade: ”Nåväl, Khabbāb, ge mig anstånd ända till uppståndelsens dag. När jag kommer till paradiset ska jag betala tillbaka det jag är skyldig dig. Khabbāb, jag svär vid Allah att varken du eller din följeslagare Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kommer att ha högre rang hos Allah än jag, och inte heller vara lyckligare än jag.” Med anledning av detta uppenbarade Allah följande om al-ʿĀṣ:

[Arabiska *************]

”Har du sett den som förnekar Mina tecken och säger: ’Jag kommer sannerligen alltid att få rikedom och barn’? Har han då fått kunskap om det fördolda, eller har han slutit ett förbund med den Nåderike? Aldrig! Jag ska skriva ned det han säger och förlänga hans straff. Det som han talar om i fråga om barn och rikedom ska till sist tillhöra Mig, och han ska ensam komma till Mig.” (Sura Maryam)

En annan berättelse återger att Abū Jahl ibn Hishām träffade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Muhammad, du måste sluta förolämpa våra gudar, annars kommer jag att förolämpa din Gud.” Med anledning av detta uppenbarade Allah denna vers:

[Arabiska *************]

”Förolämpa inte dem som de åkallar vid sidan av Allah, så att de i fientlighet och okunnighet förolämpar Allah.” (Al-Anʿām)

En annan sådan person var al-Naḍr ibn al-Ḥārith ibn Kalada ibn ʿAbd Manāf ibn ʿAbd al-Dār ibn Quṣayy. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i någon sammankomst kallade människorna till Allah, reciterade Koranen och berättade för Quraysh om de förgångna folk som hade gått under, samt varnade dem för att drabbas av ett liknande öde, brukade han inför sammankomsternas åhörare berätta historierna om de persiska hjältarna Rustam och Isfandiyār. Sedan sade han: ”Muhammad kan inte berätta bättre historier än jag. Muhammads berättelser är inget annat än sagor från forna tider. Precis som Muhammad har skrivit ned dem har även jag skrivit ned dem.” Om honom uppenbarade Allah följande:

[Arabiska *************]

”De har sagt: ’Detta är berättelser från forna tider som Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har låtit skriva ned. De läses upp för honom varje morgon och kväll.’ O Profet, säg: ’Detta budskap har uppenbarats av Honom som känner alla himlarnas och jordens hemligheter. Sannerligen är Han förlåtande och barmhärtig.’” (Koranen)

[Arabiska *************]

”När den otrogne hör Mina verser läsas upp för sig säger han genast: ’Detta är bara berättelser från forna tider.’” (Al-Qalam)

Vidare uppenbarades följande:

[Arabiska *************]

”Ve varje lögnaktig syndare, som trots att han hör Allahs verser läsas upp inför sig står fast i sin högmodighet och låtsas som om han inte hade hört dem. Förkunna därför för honom ett smärtsamt straff.” (Al-Jathiya)

En annan sådan person var Akhnas ibn Shurayq ibn Amr ibn Wahb al-Thaqafi. Han var en framstående man. Han förödmjukade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på olika sätt och uttalade skamliga ord om honom. Om honom säger Allah i sura al-Qalam:

[Arabiska *************]

”Lyd inte en sådan person som svär överdrivet mycket, som saknar all betydelse, som ständigt förolämpar och baktalar andra, som hindrar goda gärningar, överskrider gränserna och ägnar sig åt syndiga handlingar, som är ytterst ondskefull och orättfärdig och framför allt är ohederlig.”

Walid ibn al-Mughira sade: ”När det i Quraysh finns en hövding som jag och i Thaqif Abu Mas’ud Amr ibn Umayr ath-Thaqafi, skulle uppenbarelsen då sändas ned till Muhammad? Har vi två, de främsta männen i de två städerna, blivit förbigångna?”

Som svar uppenbarade Allah en vers ur suran az-Zukhruf,

[Arabiska *************]

”De sade: ’Borde inte Koranen ha uppenbarats för någon av de främsta männen i de två städerna?’ [32. Det vill säga Mecka och Taif.] Är det de som fördelar din Herres nåd? Det är Vi som har fördelat deras försörjning mellan dem i det världsliga livet och upphöjt vissa av dem över andra i rang, så att de kan ta varandra i tjänst. Din Herres nåd är i själva verket bättre än det som de samlar ihop.”

Uqba ibn Abu Mu’ayt och Ubayy ibn Khalaf var nära vänner. En gång satt Uqba i Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, samling och lyssnade till honom. När Ubayy fick veta detta kom han till Uqba och sade: ”Tror du att jag inte har hört att du satt i Muhammads samling och lyssnade till honom?” Därefter svor han en mycket allvarlig ed och sade: ”Om du har suttit i Muhammads samling och lyssnat till honom utan att spotta honom i ansiktet, då kommer det att vara förbjudet för mig att se ditt ansikte.” Må Allahs förbannelse vara över Uqba! Den uslingen gjorde verkligen som Allahs fiende Ubayy hade befallt honom.

Angående detta uppenbarade Allah:

[Arabiska *************]

”Den dag då den orättfärdige biter sig i fingrarna och säger: ’Ack, om jag ändå hade följt Sändebudet! Ack, om jag ändå inte hade tagit den och den till nära vän! Han ledde mig verkligen vilse efter det att vägledningen hade nått mig.’ Satan är sannerligen mycket skicklig på att förödmjuka människan.”

En dag gick Ubayy ibn Khalaf till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med ett nästan helt förmultnat gammalt ben och sade: ”Muhammad, tror du verkligen att Allah ska ge detta förgängliga ben liv igen?” Därefter krossade han det i sin hand, blåste på det och lät det flyga mot Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Ja, jag säger att Allah ska ge detta ben och dig liv igen efter att ni har förmultnat. Därefter ska Han kasta dig i helvetet.” Med anledning av detta uppenbarade Allah en vers,

[Arabiska *************]

”Han framställer en liknelse om Mig och glömmer sin egen skapelse. Han säger: ’Vem ska ge dessa ben liv igen när de har blivit förmultnade?’ Säg till honom: ’Han ska ge dem liv igen, Han som skapade dem första gången. Han har kunskap om hela skapelsen.’ Det är Han, Allah, som har frambringat eld åt er ur det gröna trädet, och med den tänder ni era eldstäder.” (Yasin)

En annan dag, när Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utförde tawaf runt Kaba, omringades han av al-Aswad ibn al-Muttalib ibn Khalaf och al-As ibn Wa’il al-Sahmi. Alla var de äldre män i sina respektive stammar. De sade: ”Muhammad, kom, låt oss dyrka din Gud och låt du dyrka våra gudar. På så sätt kan vi dela varandras angelägenheter. Om din Gud är bättre än våra gudar får vi del i dyrkan av honom. Och om våra gudar är bättre än din Gud får du också del i dyrkan av dem.” Med anledning av detta uppenbarade Allah:

[Arabiska *************]

”Profet, säg: ’O ni förnekare! Jag dyrkar inte det ni dyrkar, och ni dyrkar inte Honom som jag dyrkar. Jag kommer inte att dyrka det som ni dyrkar, och ni kommer inte att dyrka Honom som jag dyrkar. Ni har er religion och jag har min religion.’” (al-Kafirun)

När Allah nämnde Zaqqum-trädet för att skrämma de otrogna sade Abu Jahl ibn Hisham: ”O Quraysh! Vet ni vad det är för Zaqqum-träd som Muhammad skrämmer er med?” De svarade: ”Nej.” Då sade han: ”Det är dadlar från Medina som förvaras med smör. Jag svär vid Allah att om jag får möjlighet att bo i Medina ska jag äta av det tills jag är mätt.” Med anledning av detta uppenbarade Allah:

[Arabiska *************]

”Zaqqumträdet ska vara syndarens föda; det ska svälla upp i magen som en massa av olja, liksom kokande vatten bubblar och sväller upp.” (Ad-Dukhan)

Det vill säga, Zaqqum är i verkligheten inte sådant som Abu Jahl brukade påstå.

En gång träffade al-Walid ibn al-Mughira Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började tala med honom. Han började hoppas att al-Walid skulle anta islam. Vid detta tillfälle kom den blinde följeslagaren Ibn Umm Maktum dit. Han började tala med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och bad honom läsa upp Koranen för honom. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upplevde hans ankomst och samtal som störande, eftersom han inte kunde ägna al-Walid tillräcklig uppmärksamhet i samtalet. Därför riskerade det hopp han hade hyst om att al-Walid skulle anta islam att gå om intet. När han såg att Abdullah ibn Umm Maktums tal började bli alltför omfattande vände han sig irriterat bort och gav honom ingen uppmärksamhet. Därför uppenbarade Allah den Allsmäktige följande om honom:

[Arabiska *************]

”Han rynkade pannan och vände sig bort eftersom den blinde mannen kom till honom. Och vad vet du? Kanske skulle han rena sig eller ta emot förmaningen, så att förmaningen blev till nytta för honom. Men den som är likgiltig ägnar du stor uppmärksamhet, fastän det inte angår dig om han inte renar sig. Och den som skyndade till dig och fruktade den yttersta konsekvensen, honom visar du likgiltighet. Aldrig! Detta är en förmaning; den som vill kan ta emot den. Den är nedtecknad i ädla skrifter, upphöjda och rena.” (Sura Abasa)

Det vill säga, Allah säger: Jag har sänt dig som en förkunnare av goda nyheter och en varnare för alla, och Jag har inte sänt dig till någon särskild person. Beröva därför inte den som önskar det han söker. Och trakta inte efter den som inte är villig.

De som brukade plåga Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, alldeles vid hans hem var Abu Lahab, al-Hakam ibn Abu al-As, Uqba ibn Abu Muayt, Adi ibn Hamra ath-Thaqafi och Ibnsul Asda al-Hadhali. Alla var hans grannar. Ingen av dem antog islam, med undantag för al-Hakam ibn Abu al-As. Det berättas att dessa människor, när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad, brukade kasta getinälvor på honom. Några av dem kastade också dessa inälvor i de grytor som stod på elden för matlagning i hans hus. Till slut blev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tvungen att gömma sig bakom en vägg när han bad. När de kastade inälvor på hans kropp brukade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lyfta upp dem på änden av en käpp, gå ut ur huset och gå till dörren till den berörda personens hus och säga: ”Ni av Abd Manafs ättlingar, vad är detta för slags grannskapligt uppförande från er sida?” Därefter kastade han inälvorna på gatan.”

Muhajirernas återkomst efter att ha hört nyheten om att folket i Mecka hade antagit islam i Abessinien

De av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare som hade utvandrat till Abessinien fick höra att Meckas invånare hade antagit islam. När de hörde detta begav de sig mot Mecka. När de närmade sig staden fick de veta att det de hade hört om att Meckas invånare hade antagit islam inte stämde. Därför kunde ingen av dem träda in i staden annat än med hjälp av någon bland Meckas invånare eller i hemlighet. Sammanlagt återvände trettiotre följeslagare från Abessinien. Uthman ibn Maz’un trädde in i Mecka under al-Walid ibn al-Mughiras beskydd, medan Abu Salama ibn Abd al-Asad trädde in under Abu Talibs och hans mor Rabah bint Abd al-Muttalibs beskydd.

Berättelsen om hur avtalet upphävdes

Till slut tog en grupp bland Quraysh initiativ till att upphäva det avtal som Quraysh hade undertecknat i syfte att hålla Banu Hashim och Banu al-Muttalib belägrade i bergsdalen. Den som gjorde sig mest förtjänt i denna fråga var Hisham ibn Amr. Han var nämligen Nadla ibn Hisham ibn Abd Manaf al-materne halvsyskon. Hisham brukade komma till de belägrade Banu Hashim och Banu al-Muttalib och förse dem med matvaror, som han förde dit på kamelryggen. När han kom till ingången till bergsdalen tog han av sig hjälmen och slog kraftigt med den mot ena sidan. Därefter gick han in i bergsdalen. Han kom tillbaka igen och lämnade kläder åt dem. På detta sätt försåg han dem vid olika tillfällen med nödvändiga saker.

En dag gick Hisham till Zuhayr ibn Abu Umayya ibn al-Mughira. Zuhayr var son till Atika, Abd al-Muttalibs dotter. Hisham sade: ”Zuhayr, du lever själv bekvämt med mat, kläder, hustru och familj, medan du vet var och hur dina morbröder lever. De hålls bojkottade. Ingen handlar med dem eller gifter sig med dem. Hur kan du acceptera denna situation? Jag svär vid Allah att om de hade varit Abu al-Hakam ibn Hishams (Abu Jahls) morbröder och du hade bett honom att bojkotta dem på detta sätt, skulle han aldrig ha gått med på din begäran.” Zuhayr sade: ”Det räcker, säg inget mer. Hör på, Hisham, vad kan jag göra ensam? Om jag hade haft ännu en man med mig skulle jag ha tagit initiativ till att upphäva detta avtal.” Hisham sade: ”Jag har redan funnit en man.” Zuhayr sade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Jag själv.” Zuhayr sade: ”Hitta en man till.”

Hisham gick till Mut’im ibn Adi och sade till honom: ”Mut’im, om två män ur Banu Abd Manaf skulle dö av svält, skulle du då i tysthet bevittna detta för att bevara Qurayshs välvilja? Om du fortsätter att låta Quraysh få sådana möjligheter kommer de snart att vända sig mot er också.” Mut’im sade: ”Jag förstår. Men vad kan jag göra ensam?” Hisham sade: ”Du har redan funnit ännu en man.” Mut’im sade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Jag själv.” Mut’im sade: ”Vi måste hitta en tredje man.” Hisham sade: ”Jag har också funnit en tredje man.” Mut’im sade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Zuhayr ibn Abu Umayya.” Mut’im sade: ”Hitta en fjärde man.”

Då gick han till Abu al-Bukhtari ibn Hisham och upprepade för honom det han hade sagt till Mut’im. Abu al-Bukhtari sade: ”Om vi gör detta, kommer någon att hjälpa oss?” Han sade: ”Ja.” Abu al-Bukhtari sade: ”Vem?” Hisham sade: ”Zuhayr, Mut’im och jag själv.” Abu al-Bukhtari sade: ”Hitta en femte man.”

Då gick han till Zam’a ibn al-Aswad ibn al-Muttalib. Han tog upp saken med honom och nämnde deras släktskap med de belägrade samt deras rätt till hans stöd. Zam’a sade: ”Finns det någon annan som stöder den sak du uppmanar mig att ta upp?” Han sade: ”Ja.” Därefter berättade han för honom vilka de alla var.

Därefter bestämde de ett datum för att samlas vid foten av berget Hajjun i Mekkas högländer. När tiden var inne samlades de där och beslöt att börja arbeta för att få bojkottavtalet upphävt. Zuhayr sade: ”Jag tar själv initiativet i denna fråga och åtar mig att tala med alla.”

Nästa morgon gick de alla till Qurayshs samlingsplatser och samlades där. Zuhayr kom dit klädd i praktfulla kläder och gick sju varv runt Kaba. Därefter gick han fram till den församlade folkmassan och sade: ”Mekkas folk! Vi äter och klär oss, medan Banu Hashim tynar bort och dör under belägring, utan att någon får köpa eller sälja med dem. Hur kan detta få fortsätta? Vid Allahs ed! Jag kommer inte att ge mig förrän detta avtal, som bryter släktband och uppmuntrar till orättvisa, har rivits sönder.”

Abu Jahl, som satt i ett hörn av den heliga moskén, utbrast: ”Du ljuger. Vid Allahs ed, det kommer inte att rivas sönder.” Då sade Zamʿa ibn al-Aswad: ”Vid Allahs ed, du är själv den störste lögnaren. När detta avtal skrevs gick vi inte med på den saken.” Abu al-Bukhtari sade: ”Zamʿa har rätt. Vi godtar inte det som står skrivet i detta avtal och erkänner det inte heller.” Mutʿim ibn ʿAdi sade: ”Ni två har rätt. Den som säger motsatsen är en lögnare. Inför Allah förklarar vi oss fria från detta avtal och förkastar det som står skrivet i det.” Hisham ibn ʿAmr sade detsamma. Efter att ha hört allt detta sade Abu Jahl: ”Detta har beslutats i nattens mörker och har diskuterats någon annanstans.” När Abu Jahl sade detta satt Abu Talib i ett hörn av moskén. Mutʿim gick fram för att riva sönder avtalet. Men när han tog det i handen såg han att termiterna hade ätit upp hela avtalet, med undantag av orden ”Bismika Allahumma” (”I ditt namn, O Allah”).

Det sägs att handen på Mansur ibn ʿIkrima, som hade skrivit avtalet, blev förlamad.

Berättelsen om en man från stammen Irash som sålde kamelen till Abu Jahl

Ibn Ishaq säger: Abd al-Malik ibn Abd Allah ibn Abu Sufyan al-Thaqafi, som hade ett synnerligen gott minne, berättade för mig:

En man från stammen Irash kom en gång till Mekka med sin kamel. Abu Jahl köpte kamelen av honom, men började sedan undvika att betala dess pris.

Mannen från Irash, som inte såg någon annan utväg, gick till en av Qurayshs samlingar. Där tilltalade han alla närvarande och sade: ”Quraysh! Finns det någon av er som kan få Abu al-Hakam ibn Hisham att betala det han är skyldig mig?”

Titta, jag är en resande främling. Eftersom han ansåg mig vara svag dröjer han med att betala det han är skyldig mig.” Vid denna tid satt Allahs Sändebud vid ena sidan av moskén. Quraysh-männen som var närvarande pekade på Allahs Sändebud och sade: ”Ser du mannen som sitter där? Gå till honom och säg det. Han kommer att få honom att betala det han är skyldig dig.” I själva verket sade de detta endast för att håna honom. De kände mycket väl till den fientliga relationen mellan Abu Jahl och Allahs Sändebud.

Den irashitiske kamelförsäljaren gick fram till Allahs Sändebud och sade: ”Guds tjänare, Abu al-Hakam ibn Hisham använder sin maktställning för att dröja med att betala det han är skyldig mig. Jag är en resande främling. Jag frågade dessa människor vem som kunde hjälpa mig att få ut min rätt, och de pekade alla på dig. Hjälp mig att få ut det han är skyldig mig. Må Allah förbarma sig över dig.”

Allahs Sändebud sade: ”Följ med mig.” Med dessa ord tog han honom med sig och gick iväg. När Quraysh såg honom gå tillsammans med mannen skickade de en person efter dem och sade: ”Gå och se vad Muhammad gör.”

Allahs Sändebud gick till Abu Jahls hus. När han kom fram knackade han på dörren. Abu Jahl frågade inifrån: ”Vem är det?” Han svarade: ”Det är jag, Muhammad. Kom ut en stund!” Abu Jahl kom genast ut. Av rädsla var det som om själen höll på att lämna hans kropp, och hans ansikte hade blivit likblekt. Allahs Sändebud sade till honom: ”Betala denne man det du är skyldig honom.” Han svarade genast: ”Ja, vänta bara lite, så ska jag betala honom.” Med dessa ord gick han in i huset. Efter en stund kom han ut igen och betalade kamelförsäljaren det han var skyldig honom.

Därefter återvände Allahs Sändebud. Han sade till kamelförsäljaren: ”Gå nu tillbaka till det du höll på med.” Kamelförsäljaren gick till Qurayshs mötesplats och sade till de närvarande: ”Må Allah belöna honom rikligt. Han har fått ut det jag hade att fordra.” Till den person som de hade skickat efter dem sade han: ”Nå, vad såg du?” Han svarade: ”Det var en märklig sak! Han behövde inte göra någonting. Han gick bara fram och knackade på dörren, och genast kom Abu Jahl ut, som om han var skräckslagen. Han sade till honom: ’Betala denne man det du är skyldig honom.’ Abu Jahl svarade: ’Ja, vänta bara lite. Jag ska betala honom genast.’ Sedan gick han in och kom omedelbart ut med pengarna och betalade honom.” Efter en kort stund kom Abu Jahl dit, och alla sade till honom: ”Vad har hänt? Vad är det med dig? Vi har aldrig sett dig göra något sådant som det du gjorde i dag!” Abu Jahl sade: ”Det är sant att Muhammad inte gjorde något annat än att knacka på min dörr. Men så snart jag hörde ljudet greps jag av rädsla och gick genast fram till honom. Jag fick se en väldig kamel ovanför hans huvud. Jag har aldrig sett en kamel med en sådan puckel, hals och sådana tänder. Vid Allah, om jag hade vägrat skulle den säkert ha ätit upp mig.”

Isra, eller nattresan

En natt fördes Allahs Sändebud från al-Masjid al-Haram till al-Masjid al-Aqsa, det vill säga Bayt al-Maqdis. [33. Suhayli säger: Några har uppgett att händelsen ägde rum ett år före utvandringen till Medina.] Vid denna tid hade islam fått stor spridning bland Quraysh och andra stammar. Abdullah ibn Masud brukade säga att Buraq fördes till Allahs Sändebud. Det var ett fyrfotat djur. Även tidigare profeter brukade rida på detta djur. Det var så snabbt att det satte ned sina fötter vid synrandens yttersta gräns. Han steg upp på djuret, och hans följeslagare, Jibril, gav sig av tillsammans med honom. Medan han såg oräkneliga tecken i himlen och på jorden fortsatte han framåt. Till slut kom han till Bayt al-Maqdis och stannade där. Där fick han se en stor samling profeter. Bland dem såg han Ibrahim, Musa och Isa. Han ledde dem alla i bönen. Sedan fördes tre kärl fram till honom: ett med vatten, ett med vin och ett med mjölk. Allahs Sändebud sade: ”När dessa tre kärl hade ställts framför mig hörde jag någon säga: ’Om Muhammad tar kärlet med vatten kommer han att gå vilse och hans ummah kommer att gå under. Om han tar kärlet med vin kommer han att gå vilse och hans ummah kommer också att gå vilse. Men om han tar kärlet med mjölk kommer han att få vägledning och hans ummah kommer också att få vägledning.’” När jag hörde detta tog jag kärlet med mjölk och drack av den. Då sade Jibril till mig: ”Muhammad! Du har själv blivit vägledd, och din ummah har också blivit vägledd.”

Det har återberättats från Hasan att han sade: Allahs Sändebud sade: ”Jag sov nära den svarta stenen. Plötsligt kom Jibril och nöp mig. Jag satte mig upp, men eftersom jag inte såg något lade jag mig ned igen. Han kom tillbaka och nöp mig. Jag satte mig åter upp, och när jag inte såg något lade jag mig ned igen. För tredje gången kom han och nöp mig på nytt. När jag denna gång satte mig upp tog han tag i min arm och drog i den. Där fick jag se ett vitt djur. Det var till storleken något mellan en mula och en åsna. Det hade två vingar på sina lår. Med hjälp av vingarna rörde det sina ben, och dess framhovar nådde så långt som synranden. Han lät mig rida på djuret och gav sig sedan av med mig. Vi färdades så nära varandra att ingen av oss skulle tappa bort den andre.” Hasan säger i sin återberättelse: Sedan fortsatte Allahs Sändebud, och Jibril fortsatte tillsammans med honom. När de kom till Bayt al-Maqdis stannade de för att vila. Där såg de en grupp profeter som hade samlats, och bland dem fanns Ibrahim, Musa och Isa. Allahs Sändebud ledde dem i bönen. Därefter fördes två kärl fram till honom: det ena med vin och det andra med mjölk. Allahs Sändebud tog kärlet fyllt med mjölk, drack lite av den och avstod från kärlet med vin. När Jibril såg detta sade han: ”Muhammad! Du själv har letts till islams väg, och din ummah har också letts till islams väg. Vin har förbjudits för er.” Därefter återvände han med Allahs Sändebud till Mecka. Nästa morgon gick han till Quraysh och berättade om nattens händelse. När de flesta hörde detta sade de: ”Vid Allah, detta är verkligen en märklig och otrolig sak. Från Mecka reser många karavaner till Syrien. Det tar dem en månad att komma dit och en månad att återvända. Och Muhammad skulle ha färdats hela denna långa sträcka dit på en enda natt och dessutom återvänt till Mecka!”

Hasan (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”När många muslimer hörde detta övergav de islam. Folk gick till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och frågade honom: ’Abu Bakr, tror du på din vän? Han säger att han i natt begav sig till Bayt al-Maqdis, bad där och därefter återvände till Mecka!’”

Abu Bakr sade: ”Förnekar ni honom?” Alla svarade: ”Ja, det är just detta folk sitter och säger i moskén.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah, om han har sagt detta, så har han talat sanning. Vad är det som förvånar er i detta? Han berättar ju för mig att uppenbarelse kommer till honom från Allah. Uppenbarelse kommer från himlen till jorden på bara ett ögonblick, och även det tror jag på. Det ni häpnar över är mindre märkligt än detta.” Därefter gick han till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och frågade honom: ”Allahs profet, har du sagt till folket att du i natt besökte Bayt al-Maqdis?” Han svarade: ”Ja.” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud, beskriv för mig hur Bayt al-Maqdis ser ut, för jag har varit där.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”I det ögonblicket lyftes Bayt al-Maqdis fram inför mig, och jag betraktade det.” Därefter började Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beskriva dess utseende för Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). När Abu Bakr hörde detta sade han gång på gång: ”Du har talat sanning. Jag vittnar om att du utan tvekan är Allahs Sändebud.” När beskrivningen var avslutad sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till Abu Bakr: ”Abu Bakr, du är as-Siddiq.” Samma dag gav han Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hederstiteln as-Siddiq, det vill säga ”den som är fullkomligt sannfärdig”.

Sa’id ibn al-Musayyab (må Allah förbarma sig över honom) berättar: ”Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beskrev för sina följeslagare profeterna Ibrahim, Musa och Isa, må frid vara över dem. Han hade sett dem den natten. Han sade: ’När det gäller kroppsbyggnaden liknar Ibrahim, må frid vara över honom, er följeslagare – det vill säga Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom – allra mest. Musa, må frid vara över honom, var en lång, mörkhyad och välbyggd man med rak näsa; det var som om han var från stammen Shanu’a. Isa, må frid vara över honom, var medellång, rödlätt och hade mjukt, rakt hår samt många födelsemärken i ansiktet. Det såg ut som om vattendroppar rann från hans hår, som om han nyss hade kommit ut efter att ha badat i ett badhus. Bland er liknade han Urwa ibn Mas’ud ath-Thaqafi allra mest.’”

Berättelsen om Mi’raj

Ibn Ishaq säger: ”Jag har genom en tillförlitlig källa fått veta att Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, sade: Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: ’När ceremonierna i Bayt al-Maqdis var avslutade fördes en stege upp till de högre himlarna fram inför mig. Jag hade aldrig sett något vackrare. När döden närmar sig får människan se just denna stege och stirrar på den med vidöppna ögon. Min följeslagare (Jibril) lät mig klättra uppför stegen och tog mig med till en av himlens portar. Denna port kallas Bab al-Hafaza, det vill säga Väktarnas port. Här tjänstgör en ängel vid namn Isma’il. Under honom står tolv tusen änglar, och under var och en av dessa änglar står i sin tur tolv tusen änglar.’” När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återberättade denna hadith reciterade han följande vers ur Koranen:

[Arabiska *************]

”Ingen känner din Herres härskaror utom Han.” (Sura al-Muddaththir)

”Därefter, när han hade fört mig in, frågade ängeln: ’Jibril, vem är detta?’ Han svarade: ’Detta är Muhammad.’ Ängeln frågade åter: ’Är han en profet?’ Jibril svarade: ’Ja.’ Därefter bad han för min välgång.”

Efter att jag hade trätt in i den första himlen såg jag en man sitta där. Alla döda människors själar fördes fram till honom. När vissa själar fördes fram blev han mycket glad och sade berömmande: ”Detta är en ren själ som har lämnat en ren kropp.” När andra själar fördes fram visade han avsky i ansiktet och sade: ”Ack! Detta är en oren själ som har lämnat en syndfull kropp.” Jag frågade Jibril: ”O Jibril, vem är denne?” Jibril sade: ”Detta är er fader Adam (a.s.). Hans barns själar förs fram inför honom. När han ser en troendes själ blir han glad och säger: ’Detta är en ren själ som har lämnat en ren kropp.’ Men när han ser en otrogen persons själ skriker han, ogillar den och säger med avsky: ’Detta är en syndfull själ som har lämnat en syndfull kropp.’”

Därefter såg jag några människor. Deras läppar liknade kamelers, och i deras knutna händer fanns små glödande, brinnande stenbitar. De stoppade dem i munnen, och strax därefter kom de ut genom ändtarmen. Jag frågade: ”O Jibril, vilka är dessa?” Han svarade: ”Det är de som förskingrar föräldralösa barns egendom.”

Därefter såg jag ännu en grupp människor. Jag hade aldrig sett magar så vidrigt formade som deras. De stod på vägen där Faraos anhängare förs till Helvetet [34. I Koranen nämns att Faraos anhängare kommer att få det hårdaste straffet i Jahannam.] De vred sig som törstiga kameler. Faraos anhängare, som var på väg till Helvetet, trampade på dem med sina fötter, men de hade inte ens förmågan att flytta sig en liten bit därifrån. Jag frågade: ”O Jibril, vilka är dessa?” Han svarade: ”Det är de som tar ränta.”

Därefter såg jag ännu en grupp människor. Framför dem fanns utsökt, välmarmorerat kött, och bredvid det fanns dåligt kött med en motbjudande stank. Trots det åt de det dåliga köttet och avstod från det goda. Jag frågade: ”O Jibril, vilka är dessa?” Han svarade: ”Det är de som, trots att de har lagliga hustrur, går till förbjudna kvinnor.”

Därefter såg jag några kvinnor som hängde med rep bundna vid sina bröst. Jag frågade: ”O Jibril, vilka är dessa?” Han svarade: ”Det är de kvinnor som genom äktenskapsbrott låter barn avlade av andra män räknas som sina mäns barn.”

Därefter förde han mig upp till den andra himlen. Där mötte jag de två kusinerna Isa (a.s.) och Yahya ibn Zakariya (a.s.).

Därefter förde Jibril (a.s.) mig upp till den tredje himlen. Där såg jag en man vars ansikte lyste som fullmånen. Jag sade: ”O Jibril, vem är denne?” Han svarade: ”Detta är Yusuf (a.s.), Yaqubs (a.s.) son.”

Därefter steg jag upp till den fjärde himlen och såg där ännu en man. Jibril upplyste mig om att detta var Idris (a.s.). Därefter steg jag upp till den femte himlen. Där såg jag en gammal man med vitt hår och långt skägg. Jag hade aldrig sett en så vacker gammal man. Jag frågade: ”O Jibril, vem är denne?” Han svarade: ”Det är Harun ibn Imran (a.s.), älskad av sitt folk!” Därefter nådde jag den sjätte himlen. Där såg jag en lång man med brun hy och lång näsa, som om han vore från stammen Shanu’a. Jag sade: ”O Jibril, vem är denne?” Jibril svarade: ”Det är er broder Musa ibn Imran (a.s.).”

Därefter lät han mig stiga upp till den sjunde himlen. Där såg jag en gammal man sitta på en stol nära porten till Bait al-Ma’mur. Er följeslagare, det vill säga Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vare med honom), liknar honom mest av alla. Varje dag träder sjuttiotusen änglar in i Bait al-Ma’mur, och de återvänder aldrig därifrån. Så kommer det att fortsätta fram till Uppståndelsens dag. Jag frågade: ”Vem är denne?” Han svarade: ”Han är er fader Ibrahim (frid vare med honom).”

Därefter tog han mig med in i paradiset. Där såg jag en utomordentligt vacker ung kvinna med något mörka läppar. Jag frågade henne: ”För vem är du?” Hon svarade: ”För Zayd ibn Haritha.” Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) gav Zayd ibn Haritha detta glada budskap.

Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: ”Därefter återvände jag. På vägen mötte jag Musa ibn Imran (frid vare med honom). Han är verkligen en av era bästa vänner. Han frågade mig: ’Hur många böner har föreskrivits för dig?’ Jag svarade: ’Femtio böner varje dag.’ Musa sade: ’Se, bönen är en mycket tung uppgift. Ditt umma är mycket svagt. Återvänd till Allah och be Honom att göra denna plikt lättare för ditt umma.’ Jag återvände till Allah och bad Honom att göra plikten lättare för mig och mitt umma. Allah minskade tio böner. Därefter återvände jag. Jag mötte Musa igen, och han sade samma sak som tidigare. Jag gick tillbaka och bad Allah att minska antalet böner. Allah minskade ytterligare tio böner. På detta sätt fortsatte han att ge mig råd.”

Varje gång jag återvände till honom sade han: ’Gå tillbaka och be Honom att minska det ytterligare.’ På detta sätt minskades antalet tills fem böner om dagen återstod. När jag även denna gång återvände till Musa (frid vare med honom), rådde han mig att be om ytterligare en minskning. Jag sade: ’Jag har återvänt till Allah många gånger och bett Honom att minska det. Jag skäms därför och kan inte återvända igen.’

Den som därför utför dessa fem dagliga böner med tro och gudsfruktan kommer att få belöningen för femtio obligatoriska böner.”

Abu Talibs och Khadijas bortgång

Därefter gick Abu Talib och Khadija (må Allah vara nöjd med henne) bort samma år. Efter detta drabbades Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) av den ena olyckan och prövningen efter den andra. Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var hans mycket sanningsenliga rådgivare. Han brukade anförtro henne alla sina sorger och bekymmer. Och hans farbror Abu Talib var som ett stöd och en sköld för honom. Han motstod Qurayshs övergrepp och gav honom all tänkbar hjälp. Khadija och Abu Talib dog tre år före utvandringen till Medina.

Efter Abu Talibs död började Quraysh utsätta Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) för sådana övergrepp som de inte hade vågat begå medan Abu Talib levde. En dag hindrade till och med en av Qurayshs ytterst usla och oförskämda män honom på hans väg och kastade damm över hans huvud. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) gick hem med dammet på sig. När en av hans döttrar såg detta skyndade hon fram och torkade gråtande bort dammet från hans huvud. Då sade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vare med honom) till henne: ”Mitt barn, gråt inte! Allah kommer att beskydda din far.” Därefter sade han: ”Före Abu Talibs död kunde Quraysh inte behandla mig illa på något sätt.”

När Abu Talib blev sjuk och sjukdomen nådde sitt svåraste stadium överlade Quraysh en dag och sade: ”Hans sjukdom har blivit allvarlig, Hamza och Umar har antagit islam och islam har spridit sig bland alla Qurayshs stammar. Under sådana omständigheter bör vi gå till Abu Talib. Vi bör gå till honom och genom hans medling sluta en överenskommelse med Muhammad. Annars kan hans anhängare till och med ta vår egendom ifrån oss.” Abdullah ibn Abbas berättade: ”De framstående Quraysh-ledarna Utba och Shayba ibn Rabi‘a, Abu Jahl, Umayya ibn Khalaf, Abu Sufyan ibn Harb och andra gick till Abu Talib. De sade till honom: ’O Abu Talib, du vet hur högt aktad du är hos oss. I dag är du svårt sjuk, och vi fruktar för ditt liv. Du känner också till hur vår relation till din brorson ser ut. Kalla därför på honom och nå före din död en förlikning med honom åt oss. Ta ett löfte från oss angående honom och kräv även ett löfte från honom angående oss, så att vi inte överskrider gränserna mot honom och han inte överskrider gränserna mot oss. Vi ska inte ingripa mot honom eller hans religion, och han ska inte ingripa mot oss eller vår religion.’”

Abu Talib skickade efter Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han kom sade han till honom: ”Brorson, dessa är de ledande männen i ditt folk. De har kommit för att få ett ord från dig och i gengäld ge dig ett löfte.” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ja, om ni accepterar ett enda ord från mig kommer ni att bli herrar över hela Arabien, och alla icke-araber kommer att underkasta sig er.” Abu Jahl sade: ”Utmärkt! Då är jag beredd att acceptera tio ord, inte bara ett.” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Förklara att det inte finns någon gud utom Allah och upphör med att dyrka alla andra gudar som ni dyrkar.” När de hörde detta klappade de alla i händerna. Sedan sade de: ”Muhammad, vill du att vi i stället för alla andra gudar endast ska dyrka en enda? Detta är verkligen ett besynnerligt påstående från dig.” Därefter sade de till varandra: ”Se, den här mannen kommer aldrig att ge dig det du hoppas på från honom. Gå därför härifrån och håll fast vid era förfäders religion tills Allahs avgörande kommer angående honom och er.”

När alla hade gått därifrån sade Abu Talib till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Brorson, jag tycker inte att du bad dem om något orätt.”

När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta från Abu Talib väcktes hoppet inom honom om att Abu Talib skulle anta islam. Därför fortsatte han att enträget uppmana Abu Talib och sade: ”Farbror, säg det bara en gång. Då kommer det att bli tillåtet för mig att medla för dig på Uppståndelsens dag.”

När Abu Talib såg hur angelägen Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var sade han: ”Brorson, efter min död kommer du och dina bröder och systrar att bli förödmjukade, och Quraysh kommer att tro att jag antog tron endast av rädsla för döden. Om jag inte hade fruktat detta skulle jag ha uttalat trosbekännelsen och antagit tron. Jag säger detta endast för att göra dig glad.”

När Abu Talibs sista stund därefter närmade sig såg Abbas att Abu Talib rörde på läpparna. Han lutade sitt öra mot hans mun. Sedan sade han till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Brorson, min bror har uttalat den trosbekännelse som du bad honom uttala.” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag hörde det inte.”

Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Angående de Quraysh-män som kom till Abu Talib uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers:”

[Arabiska *************]

”Sad. Vid den fulländade Koranen, fylld av förmaningar. Men de otrogna är uppfyllda av högmod och envishet. Hur många folk före dem har Jag inte förgjort! Då höjde de ett klagorop, men när den stunden kom fanns ingen möjlighet att undkomma. Dessa människor förundrar sig över att en varnare har trätt fram bland dem själva, och de otrogna säger: ’Denne man är ju en trollkarl, en lögnare. Har han gjort alla gudar till en enda gud? Detta är verkligen något märkligt!’ Deras ledare gick därifrån och sade: ’Gå vidare och håll fast vid era gudar. Detta är uppenbarligen avsiktligt. Vi har inte hört något sådant från någon av de senare religionerna. Detta är säkert inget annat än ett påhitt.’” (Sura Sad)

Med ”den senare religionen” avses kristendomen, vars anhängare sade att Allah var den tredje av tre. Därefter dog Abu Talib.

Att söka hjälp hos stammen Banu Thaqif

Efter Abu Talibs död började Quraysh utsätta Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för svåra övergrepp som de inte hade kunnat begå medan hans farbror Abu Talib levde. Därför begav han sig till stammen Banu Thaqif i Taif i hopp om att få hjälp och stöd att stå emot Qurayshs övergrepp. Han hoppades att de kanske skulle anta islam, och därför begav han sig dit ensam.

När han kom fram till Taif gick han till de tre mest ansedda männen i stammen Banu Thaqif. De var tre bröder: Abd Yalil, Masud och Habib. Deras far hette Amr ibn Umayr. En av dem hade gift sig med en kvinna av härkomst från underklanen Banu Jumah i Quraysh-stammen. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satt hos dem bjöd han in dem att anta islam och bad dem hjälpa till att sprida islam. Han bad dem också att stödja honom inför Qurayshs motstånd. En av dem sade: ”Om Allah har sänt dig som Sändebud, låt Honom då riva bort Kaabas heliga klädnad.” [Detta betyder sannolikt att Kaabas anseende hade skadats genom att han sänts som Sändebud, eftersom de ansåg det orimligt att göra en sådan hjälplös man till Sändebud. – Översättaren] En annan sade: ”Fann Allah ingen annan än dig att göra till Sändebud?” Den tredje sade: ”Jag tänker inte tala med dig alls. Om du verkligen är ett Sändebud, såsom du påstår, vore det farligt att försöka säga emot dig. Och om du är en lögnare, är det olämpligt att jag talar med dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, reste sig och gick därifrån utan att säga något mer. Innan han tog avsked bad han dem: ”Eftersom ni inte antog min inbjudan, avslöja då inte det jag sagt för någon annan.” Han gjorde detta av rädsla för att de skulle berätta om honom för andra och hetsa dem mot honom. Men de höll inte denna vädjan. I stället hetsade de stammens okunniga, enfaldiga och slavklassens människor mot honom. De rusade från alla håll mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, medan de förolämpade honom och förde oväsen. En stor mängd människor omringade honom. Han tvingades söka skydd i en muromgärdad fruktträdgård som tillhörde de två bröderna Utba och Shayba ibn Rabia. De båda bröderna befann sig vid denna tid i trädgården. De män ur stammen Thaqif som hade följt efter honom vände då tillbaka.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick och satte sig i skuggan av en vinranka. Utba och Shayba hade fram till dess i tysthet bevittnat Taifbornas obeskrivliga övergrepp mot honom. Under tiden träffade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den kvinna från Qurayshs underklan. Han sade till henne: ”Du såg väl vad dina svågrar gjorde mot mig?”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, därefter hade lugnat sig något, bad han följande bön till Allah:

[Arabiska *************]

”O Allah, till Dig klagar jag över min svaghet, min oförmåga, min brist på stöd och resurser samt min brist på klokhet, och över min ringhet och det förakt och den likgiltighet jag möter bland människorna. O den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, Du är de svagas och föraktades Herre. Du är också min Herre. Åt vems barmhärtighet och medlidande överlämnar Du mig? Åt en främling som behandlar mig grymt, eller åt den fiende som behandlar mig grymt och som har fått makt och övertag över mig? Om Du skänker mig välbefinnande och trygghet, så är det sannerligen en källa till tröst för mig. Jag söker skydd hos Ditt ljus, genom vars framträdande allt mörker upplyses och genom vars hjälp alla problem i denna värld och i det kommande livet löses. Jag är beredd att ödmjukt ta emot alla Dina förebråelser. Det finns ingen kraft eller förmåga att vinna annat än genom Din hjälp.”

När de två bröderna ʿUtba och Shayba såg Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bedrövliga tillstånd och det övergrepp han hade utsatts för under så lång tid, blev de upprörda när de tänkte på sina släktband till honom. ʿAddas lydde befallningen. Han tog fatet fyllt med druvor, ställde det framför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade till honom: ”Ät.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började äta efter att ha sagt ”Bismillah”.

ʿAddas såg på Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ansikte och sade: ”Jag har aldrig hört folket i detta land säga sådana ord (det vill säga ’Bismillah’).” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”O ʿAddas, vilket land kommer du ifrån? Och vilken är din religion?” Han svarade: ”Jag är kristen. Jag är från Nineve.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Han var min broder. Han var profet, och jag är också profet.” Så snart ʿAddas hörde detta lutade han sig mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och började kyssa hans huvud, händer och fötter.

När Rabīʿas båda söner såg detta började de säga till varandra: ”Se där! Han har visst fördärvat pojken.” ʿAddas återvände till ʿUtba och Shayba. De sade till honom: ”Vad är det med dig, ʿAddas? Varför kysste du den där mannens huvud, händer och fötter?” Han svarade: ”Min herre, det finns ingen bättre människa än honom på jorden. Han berättade för mig något som ingen annan än en profet kan känna till.” De sade: ”Vilket nonsens du pratar, ʿAddas. Låt dig inte förledas av honom till att överge din religion, för din religion är bättre än hans.”

Berättelsen om jinnerna från Nassibin

Efter att ha blivit besviken på Banū Thaqīf återvände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från Ṭāʾif till Mecka. På vägen nådde han dalen Nakhlah [namnet på två dalar belägna två dagars och två nätters färd från Mecka. Den ena heter Nakhlat al-Yamāniyya och den andra Nakhlat al-Shāmiyya]. Där bad han mitt i natten. Vid denna tidpunkt passerade sju jinner från Nassibin platsen. De hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, recitera Koranen. När bönen var avslutad återvände de till Nassibin [en stad eller ort på vägen från Mosul till Syrien] och förmedlade Koranens budskap till sitt folk, vilket de hade trott på så snart de hade hört det på vägen. I den heliga Koranens suror al-Jinn och al-Aḥqāf har Allah berättat för Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om dessa jinners historia. Några verser ur sura al-Aḥqāf lyder: ”Minns den tid då Jag riktade en grupp jinner mot dig så att de kunde lyssna till Koranen. När de kom dit sade de till varandra: ’Lyssna tyst.’ När de hade lyssnat färdigt på Koranen återvände de till sitt folk och varnade dem. De sade: ’O vårt folk, vi har hört recitationen av en Skrift som uppenbarats efter Moses och som bekräftar den Skrift han fick (Tora) och vägleder till den sanna och rätta vägen. O vårt folk, svara på den som kallar till Allah och tro på honom, så kommer Han att förlåta era synder och befria er från ett plågsamt straff.’”

I sura al-Jinn har Allah den Upphöjde sagt: ”O Profet, säg: Det har uppenbarats för mig att en grupp jinner lyssnade till Koranens budskap” … Hela denna sura är således fylld av en redogörelse för jinnerna.

Allahs Sändebud (s.a.w.) kom till alla stammar för att förmedla islams budskap

Därefter kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Mecka. Hela Quraysh hade blivit hans värsta fiende, med undantag för en handfull svaga människor som redan hade trott på honom. Under dessa omständigheter gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, under vallfärdstiden fram till de olika stammar som hade kommit till Mecka. Han kallade dem till Allah och sade: ”Jag är den profet som Allah har sänt till er. Stöd mig och skydda mig från förtryck, så ska jag förmedla och förklara för er det budskap som Allah har sänt till mig.”

Rabi’a ibn ‘Abbad berättar:

Jag var då helt nybliven ungdom. Jag hade begett mig till Mina tillsammans med min far. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gick då till de olika arabiska stammarnas läger, som hade kommit utifrån Mecka, och höll följande tal: ”O ni som är ättlingar till den och den! Jag är Allahs Sändebud till er. Allah har befallt er att dyrka endast Honom och inte sätta någon vid Hans sida. Han har förbjudit er att dyrka dessa avgudar. Han har befallt er att stödja mig, tro på mig och skydda mig från förtryck, så att jag kan förmedla Allahs budskap till er.” Vid denna tid följde en man efter honom. Han var skelögd, hade två toviga hårflätor på huvudet och bar kläder från området kring Aden. Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade avslutat sitt kallande tal, sade mannen: ”O ni som är ättlingar till den och den! Denne man (Muhammad) uppmanar er att överge dyrkan av al-Lat och al-‘Uzza och att bryta alliansen med Banu Malik ibn Uqaysh. [35. Uqaysh betyder en ännu inte tämjd kamel som flyr i skräck när den ser vad som helst. Banu Malik ibn Uqaysh är namnet på en av jinnernas stammar.] Han försöker vilseleda människorna genom att framföra ett nytt och förvirrande anspråk. Det är i den riktningen hans kallelse går. Lyssna inte på honom och följ honom inte.” Jag frågade min far: ”Vem är den man som följer efter Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och försöker vederlägga hans kallelse?” Han svarade: ”Det är Muhammads farbror, Abu Lahab, ‘Abd al-‘Uzza ibn ‘Abd al-Muttalib.”

Ibn Ishaq sade: Ibn Shihab al-Zuhri berättade för mig att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, personligen gick till varje läger där människor ur stammen Kinda vistades och kallade dem till Allahs religion. Men alla, däribland deras hövding Mulayh, avvisade honom.

Han gick också till människorna i stammen Banu ‘Amir ibn Sa’sa’a, kallade dem till Allah och erbjöd sig själv inför dem. Då sade en man vid namn Bayhara ibn Firas: ”Om jag tar denne unge Quraysh-man i min tjänst, kommer jag med hans hjälp att kunna erövra hela Arabien.” Därefter utspann sig följande samtal mellan honom och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid:

Bayhara: ”Nåväl, om vi lyder dig och hjälper dig i ditt arbete, och Allah därefter ger dig seger, kommer du då att överlåta makten och myndigheten åt oss?”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Makten och myndigheten ligger i Allahs hand. Han ger dem åt vem Han vill.”

Bayhara: ”Vilken mening skulle det då finnas i att vi, enbart för din skull, blottar våra bröst inför hela Arabien? Om du segrar kommer makten ändå att gå över till andra. Det finns ingen anledning för oss att delta i detta arbete tillsammans med dig.”

På detta sätt avvisade även Banū ʿĀmir-stammen honom. Efter hajj lämnade människorna Mecka och begav sig mot sina respektive områden. Även Banū ʿĀmir-stammens män återvände till sitt folk och gick till en mycket gammal man bland dem. På grund av sin höga ålder kunde han inte längre vallfärda. Varje år, när de återvände från hajj, gick de till den gamle mannen och berättade för honom om vad som hade hänt där. Även detta år frågade den gamle mannen dem, när de hade återvänt, om vad som hade hänt under deras högtid. De svarade: ”I år kom en ung man från Quraysh till oss. Ytterligare en man från Banū ʿAbd al-Muṭṭalib-stammen följde efter honom. Den unge mannen påstod att han var profet. Han bad oss att skydda honom från förföljelse, stödja honom och ta med honom till vårt område.” När den gamle mannen hörde detta lade han båda händerna på sitt huvud och sade: ”O Banū ʿĀmir, tänk efter om ni kan återfå det ni har gått miste om. Ingen av Ismāʿīls ättlingar har någonsin falskeligen gjort anspråk på att vara profet. Vid Allah, det den unge mannen sade är helt sant. Kunde ni inte fatta ett riktigt beslut?”

ʿAbdullah ibn Kaʿb sade: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick även till Banū Ḥanīfas män på deras lägerplats, framförde Allahs religion till dem och bad dem att stödja honom. Men de avvisade honom på det mest skamliga sätt.”

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fortsatte på detta sätt med sitt arbete. Så snart människor samlades i Mecka för hajj eller något annat ändamål gick han till dem. På detta sätt framförde han islams kallelse till varje stam. Han uppmanade dem att ta emot den gudomliga barmhärtighet och vägledning som hade kommit till honom. Så snart han fick veta att någon berömd och ansedd arab hade kommit till Mecka gick han till honom och kallade honom till Allahs religion.

Suwaid ibn Ṣāmit från Banū ʿAmr ibn ʿAwf kom till Mecka för hajj eller umrah. När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick höra om honom träffade han honom och kallade honom till Allah och Hans religion, islam. Suhail sade: ”Jag har också något som liknar det budskap du framför.” Allahs sändebud sade: ”Vad är det för budskap du har?” Han svarade: ”Ett häfte med Luqmāns ord.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Detta är mycket vackert. Men det jag har är ännu bättre. Det är Koranen, som Allah har uppenbarat för mig. Den är en källa till vägledning och ljus.” Därefter reciterade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Koranen för Suwaid och kallade honom till islam. Suwaid avvisade inte denna kallelse. Han sade: ”Det du reciterade ur Koranen är verkligen underbart.” Därefter tog Suwaid avsked av Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och återvände till sitt folk i Medina. En kort tid därefter dödades han av män från Khazraj-stammen. Männen i Banū ʿAmr brukade säga: ”Vi tror att Suwaid dog som muslim.” Suwaid dödades innan det krig som utkämpades mellan Aws- och Khazraj-stammarna på en plats nära Medina som kallades Buʿāth.

Början på islams spridning i Medina

Till slut kom den tid då Allah beslöt att kröna Sin religion med seger, upphöja Sin profet till en ännu ärofullare ställning och uppfylla det löfte Han hade gett honom. Även denna gång fortsatte profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, enligt sin vana att kalla de människor som kom till hajjhögtiden till islam och be de arabiska stammarna att ta honom till sig. Denna gång träffade han några män från Medina. De tillhörde Medinas Khazraj-stam. Han träffade dem på en plats nära al-ʿAqabah. (36. Al-ʿAqabah är namnet på en plats som ligger två miles från Mecka, mellan Mecka och Mina. Därifrån kastar man stenarna, vilket är en av hajjens riter.) Detta skedde eftersom Allah hade beslutat att låta denna grupp nå framgång. (37. Händelsen ägde rum under det elfte året efter profetkallelsen.) Så snart han träffade dem frågade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Vi är män från Khazraj-stammen.” Han frågade på nytt: ”Tillhör ni dem som har slutit en allians med judarna?” De svarade: ”Ja.” Han sade: ”Vill ni sätta er en stund? Jag vill tala med er om något.” De svarade: ”Ja, varsågod.” Därefter satte de sig i Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sällskap. Allahs sändebud kallade dem till islam, presenterade islam för dem och reciterade Koranen för dem.

Den Allsmäktige Allah hade redan skapat en situation som underlättade för dem att anta islam. Judar bodde omkring dem i Medina. De hade en himmelsk Skrift och därigenom gudomlig kunskap. Khazraj och de andra arabiska stammarna var polyteister, det vill säga avgudadyrkare. Tidigare hade judarna besegrat dessa hedniska araber genom aggressiva krig, tagit deras områden i besittning och bosatt sig där. Närhelst en obehaglig situation uppstod mellan avgudadyrkarna och judarna brukade judarna hota avgudadyrkarna med orden: ”Tiden för den tidens profets ankomst har närmat sig. När den profeten kommer ska vi, under hans ledning, hugga er i stycken på samma sätt som folket ʿĀd och Iram massakrerades.”

När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade samtalat med gruppen från Khazraj-stammen och kallat dem till Allahs religion, började de säga till varandra: ”Vid Allah, detta är verkligen den profet som judarna hotar och skrämmer oss med. Vi får under inga omständigheter låta judarna få möjlighet att anta islam före oss.” Under inflytande av denna tanke svarade de genast på Allahs sändebuds kallelse och antog islam. De sade: ”Vi har lämnat vårt folk hjälplöst inför en fruktansvärd fiendes fientlighet. Vi hoppas att Allah ska göra hela vårt folk till era stödjare. Vi ska återvända till dem och även framföra er kallelse till dem. Om Allah gör dem till era stödjare kommer ingen att vara mer ärad och mäktig än ni.”

Efter att ha trott och accepterat islam som sann återvände de så till sitt område. Såvitt man känner till bestod denna grupp från Khazraj-stammen av sex personer. När de hade nått Medina framförde de Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) budskap för sin stam och uppmanade dem att anta islam. På så sätt nådde islams kallelse gradvis varje hem i Medina. Det fanns inte längre ett enda hus där Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) budskap inte diskuterades.

Den första bayʿan vid al-ʿAqaba

Året därpå kom ytterligare tolv personer till Mecka för pilgrimsfärden. De träffade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid al-ʿAqaba. De svor honom trohet efter att ha antagit islam och lovade att överge icke-islamiska handlingar. Denna ceremoni, där trohetseden avlades, kallas den första bayʿan vid al-ʿAqaba. Den hölls enligt samma ordning som kvinnornas trohetsed, vilken ägde rum på berget al-Safa dagen efter erövringen av Mecka, omedelbart efter männens trohetsed. Den första bayʿan vid al-ʿAqaba ägde rum innan befallningen att föra krig mot de otrogna hade kommit. Bland dem som deltog i denna bayʿa fanns Asʿad ibn Zurara, Rafiʿ ibn Malik, ʿUbada ibn al-Samit och Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan.

ʿUbada ibn al-Samit sade: ”Jag var närvarande vid den första bayʿan vid al-ʿAqaba. Vi var tolv män. Vår trohetsed genomfördes enligt samma ordning som kvinnornas trohetsed, och detta ägde rum innan befallningen om krig hade kommit. Vi lovade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att inte sätta någon vid Allahs sida, att inte stjäla, att inte begå otukt, att inte döda våra barn, att inte sprida falska anklagelser mot någon och att inte vara olydiga mot Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i det som är rätt.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Om ni uppfyller dessa löften väntar paradiset på er. Men om ni bryter mot något av dem överlämnas ert öde åt Allah. Om Han vill straffar Han er, och om Han vill förlåter Han er.”

Ibn Ishaq sade: När denna grupp från Medina hade återvänt till sitt folk skickade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Musʿab ibn ʿUmayr med dem för att lära dem läsa Koranen, undervisa dem i islam och förklara islams regler för dem. Han kallades Medinas lärare. Han ledde också bönen för Medinas muslimer, eftersom Aws- och Khazraj-stammarna inte tyckte om att en person från den ena stammen skulle leda bönen för personer från den andra stammen.

Den andra bayʿan vid al-ʿAqaba

Efter en tid återvände Musʿab ibn ʿUmayr till Mecka. Några av de nyblivna muslimerna från Medina begav sig till Mecka för pilgrimsfärden tillsammans med sina avgudadyrkande stamfränder. Mitt under ayyām al-tashrīq lovade de Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att alla skulle samlas vid al-ʿAqaba. Ayyām al-tashrīq är de tre dagarna efter den tionde dagen av dhu al-hijja. Tashrīq betyder att torka skinn i solen; araberna brukade under denna tid torka offerdjurens skinn. När den stund som Allah hade bestämt närmade sig – då Han skulle upphöja Allahs Sändebuds rang och skänka honom seger, stärka islam och muslimerna samt låta avgudadyrkan och avgudadyrkarna falla – fullbordades den andra bayʿan.

Kaʿb ibn Malik sade: Vi gav oss av mot Mecka tillsammans med de avgudadyrkande pilgrimerna från vår stam. Vid det laget hade vi vant oss vid att be och hade lärt oss islams regler. Vår åldrade ledare och stamhövding, al-Bara ibn Maʿrur, var också med oss. När vi hade påbörjat resan och lämnat Medina sade al-Bara: ”Hör på! Jag har bestämt mig för en sak, men jag vet inte om ni kommer att hålla med mig.”

Vi frågade: ”Vad är det?” Han svarade: ”Jag har beslutat att inte be med Kaba bakom mig, utan att be vänd mot Kaba.” Vi sade till honom: ”Vi vet ju att vår profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukar be vänd mot Syrien, det vill säga Bayt al-Maqdis. Vi kan inte gå emot honom.” Han sade: ”Då kommer jag att be vänd mot både Kaba och Bayt al-

Maqdis.” Vi sade: ”Men det kommer inte vi att göra.” När det därför blev dags för bönen bad vi vända mot Bayt al-Maqdis, medan han bad vänd mot Kaba. På detta sätt kom vi fram till Mecka. Eftersom han hade hållit fast vid sin övertygelse kom vi dit medan vi förebrådde honom. Men han övergav inte på något sätt sin ståndpunkt. När vi hade kommit fram till Mecka sade han till mig: ”Brorson, ta mig till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jag ska fråga honom om det var rätt att jag bad på det sätt jag gjorde under hela resan. När jag såg hur ni handlade mot mig började jag tvivla.”

Ka’b ibn Malik berättar: ”Därefter gav vi oss av för att söka Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vi kände inte honom och hade aldrig tidigare sett honom. När vi träffade en man från Mecka frågade vi honom: ”Var finns Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom?” Han frågade: ”Känner ni Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom?” Vi svarade: ”Nej.” Han sade: ”Känner ni hans farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib?” Vi svarade: ”Ja.” Vi kände Abbas sedan tidigare. Han brukade färdas genom vårt område i handelsärenden. Mannen från Mecka sade: ”Gå in i den heliga moskén. Den man ni ser sitta tillsammans med Abbas är Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Vi gick in i den heliga moskén och såg Abbas sitta där, och tillsammans med honom satt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vi hälsade på honom och satte oss hos honom. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade Abbas: ”Känner du dessa två män?” Han svarade: ”Ja, jag känner dem. Detta är deras stamhövding Bara ibn Ma’rur, och detta är Ka’b ibn Malik.” Det Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade om mig då kommer jag aldrig att glömma. Han sade: ”Är du inte poeten Ka’b ibn Malik?” Jag svarade: ”Jo.” Då sade Bara: ”Allahs profet, innan jag gav mig av på denna resa gav Allah mig förmågan att anta islam. Därefter började jag be vänd mot Kaba. Men mina följeslagare ogillade att jag gjorde som jag gjorde, och därför har jag blivit osäker. Allahs Sändebud, vad anser du vara rätt?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du borde ha bett mot samma böneriktning som de andra. Det hade varit bättre om du tålmodigt hade följt den böneriktningen.”

Därefter godtog de Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, böneriktning och började be tillsammans med oss vända mot Bayt al-Maqdis. Senare gav vi oss av för att utföra vallfärden. Vid mitten av tashriq-dagarna lovade vi att träffa Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vid al-Aqaba. Natten efter den dag då vallfärdens ceremonier hade avslutats var den natt då vi hade lovat att möta Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Då var Abd Allah ibn Amr ibn Haram, Abu Jabir, med oss. Han var en av de mest ansedda samhällsledarna. Vi tog även med honom. Men vi lät inte våra medresande avgudadyrkare från stammen ana vilka som var med oss eller vad vi tänkte göra. Vi sade till Abu Jabir: ”Abu Jabir, du är en av våra ansedda ledare. Det levnadssätt du följer är i våra ögon mycket hedervärt. Vi vill inte att du ska kastas i helvetets eld i det kommande livet.” Därefter kallade vi honom till islam och berättade för honom att vi denna dag skulle träffa Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vid al-Aqaba. Abu Jabir antog genast islam och deltog tillsammans med oss i trohetseden vid al-Aqaba. Därefter blev han en kallare till islam.”

Den natten sov vi tillsammans med vårt folks män i karavanen. När en tredjedel av natten hade gått gav vi oss av mot al-Aqaba, i enlighet med det löfte Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gett oss. Vi smög iväg mycket försiktigt och i största hemlighet, likt nattliga fåglar. Under vägen samlades vi i en dalgång nära al-Aqaba. Sammanlagt var vi sjuttiotre personer. Två kvinnor var också med oss. De var Mus’ab, Ka’bs dotter, och Asma, Amr ibn Adis dotter. [39. Ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brukade aldrig vidröra kvinnornas händer. Han tog endast emot deras muntliga ed. När de hade avlagt eden sade han: ”Ni kan gå. Er trohetsed är fullbordad.”]

Ka’b ibn Malik berättar: Vi samlades i dalgången och väntade på Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Till slut kom han dit tillsammans med sin farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib. Abbas hade ännu inte antagit islam. Han hade endast kommit för att bevittna denna viktiga angelägenhet som gällde hans brorson och försäkra sig om hans säkerhet. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade satt sig talade Abbas först till oss. Han sade: ”Ni vet säkert vilken ställning Muhammad, Khazraj-stammens ledare, har bland oss. Hittills har vi skyddat honom från hans folks övergrepp och förföljelse. Han har intagit en enastående ställning bland sitt folk. Därför åtnjuter han ära och trygghet bland sitt folk och i sitt hemland. Trots detta hyser han en stark önskan att vara med er och har bestämt sig för att stanna hos er. Tänk nu efter om ni kan hålla det löfte ni ger honom genom att bjuda honom till er och om ni kan skydda honom från hans fiender. Om ni kan det, ska ni noggrant förstå ert ansvar. Men om ni tror att ni i framtiden kommer att överlämna honom åt hans fiender och att ni, efter att ha tagit honom med er, kommer att utsätta honom för förnedring, bör ni redan nu avstå från att ta på er detta ansvar. För närvarande lever han nämligen med ära och trygghet hos sitt folk och i sitt hemland.” Efter att ha hört Abbas ord sade vi: ”Vi har hört vad du sade. Allahs Sändebud, tala nu och ta emot vilken ed du än önskar!”

Därefter talade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Först reciterade han Koranen, sedan kallade han alla till islam och uppmuntrade dem att omfatta islam. Därefter sade han: ”Jag vill att ni lovar mig att skydda mig på samma sätt som ni skyddar era hustrur och barn från fara.”

Genast tog al-Barāʾ ibn Maʿrūr Allahs sändebud i handen och sade: ”Ja. Vid den Upphöjdes namn, som har sänt dig som profet med den sanna religionen: vi ska skydda dig från fara på samma sätt som vi skyddar våra släktingar, hustrur och barn. O Allahs sändebud, vi svär dig lydnad. Vid Allah, vi har fostrats mitt bland krig och vapen. Vi är ett folk av krigare, generation efter generation.”

Så snart Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān hade avslutat sitt samtal med Allahs sändebud sade han: ”O Allahs sändebud, vi har en allians med judarna, och nu är vi på väg att bryta den. Om Allah efter allt detta skänker dig seger, kommer du då att överge oss och återvända till ditt eget folk?” När Allahs sändebud hörde detta log han och sade: ”Nej, jag ska vara er ständige följeslagare i liv och död, i välgång och motgång. Jag ska betrakta ert blod som mitt eget blod. Jag ska alltid tillhöra er, och ni ska alltid tillhöra mig. Den ni strider mot ska även jag strida mot.”

Allahs sändebud sade också: ”Välj ut tolv naqīb, det vill säga ledare, bland er och skicka dem till mig, så att de kan få medlemmarna av sina respektive stammar att ansluta sig till denna överenskommelse.” Då valde de ut tolv ledare. Nio av dem var från Khazraj-stammen och tre från Aws-stammen.[40. De nio ledarna från Khazraj var: Asad ibn Zurāra, Saʿd ibn Rāwiha, Rāfiʿ ibn Mālik, al-Barāʾ ibn Maʿrūr, ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn Harām, ʿUbāda ibn al-Sāmit, Saʿd ibn ʿUbāda och al-Mundhir ibn ʿAmr ibn Khuraysh. De tre från Aws-stammen var: Usayd ibn Hudayr, Saʿda ibn Khaythama och Rifāʿa ibn al-Mundhir. Ibn Hishām säger att kunniga historiker nämner Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān som ledare i stället för Rifāʿa.]

Den förste som lade sin hand i Allahs sändebuds hand och avlade troseden var al-Barāʾ ibn Maʿrūr. Därefter fick han sitt eget folk att ansluta sig till denna trosed. Så snart vår trosed med Allahs sändebud hade avslutats började Satan ropa så högt från toppen av al-ʿAqaba-berget att jag aldrig hade hört ett så hemskt skrik. Han ropade: ”O ni som bor i Mina, har ni inte sett hur de avfälliga har slutit en överenskommelse med Muzammam, det vill säga den förkastade? [41. Muzammam betyder den förkastade eller klandrade. Det är motsatsen till namnet Muhammad, som betyder den lovprisade. Avgudadyrkarna kallade honom detta namn. De kallade också dem som antog islam för ṣābiʾ, det vill säga avfällingar eller gudlösa.] De planerar att strida mot er.” Allahs sändebud sade: ”Detta är ropet från al-ʿAqabas demon, ʿAzib ibn ʿUzayb.”

Därefter sade Allahs sändebud: ”Gå tillbaka till era respektive följen.”

ʿAbbās ibn ʿUbāda ibn Nāḍala sade: ”O Allahs sändebud, vid Allah, som har sänt dig med den sanna lagen, om du vill kommer vi redan i morgon att angripa dem som befinner sig i Mina med svärd.”

Sedan gick vi och lade oss och sov till morgonen. När morgonen kom omringades vi av en stor grupp qurayshiter. De sade: ”O ni från Khazraj-stammen, vi har fått veta att ni har kommit för att föra Muhammad bort från oss och konspirerar med honom för att strida mot oss. Sanningen är att vi inte tycker om att strida mot någon annan arabisk stam lika lite som vi tycker om att strida mot er.” När de hörde detta började de avgudadyrkare som fanns där svära vid Allah och säga: ”Någon sådan sammansvärjning har inte ägt rum här, och vi känner inte till att något sådant har hänt.”

De talade faktiskt sanning. De visste verkligen ingenting. Medan de svor vid Allah och försäkrade qurayshiterna om detta såg vi på varandra. När människorna hade lämnat Mina började qurayshiterna undersöka saken ännu grundligare. Till slut fick de veta att händelsen verkligen hade ägt rum. Därefter började de skynda åt alla håll på jakt efter männen från Aws- och Khazraj-stammarna. På en plats som kallades Āḍākh, nära Mecka, fann de Saʿd ibn ʿUbāda och al-Mundhir ibn ʿAmr. De lyckades inte gripa al-Mundhir; endast Saʿd blev tillfångatagen. Saʿd hade ganska långt hår. De grep honom, band hans båda händer tätt intill nacken med ett kamelrep och förde honom sedan till Mecka medan de slog honom och drog honom i håret.

Saʿd återger själv följande om detta: Jag var tillfångatagen och hölls fången av dem. Då kom en grupp qurayshiter fram till mig. Bland dem såg jag en ståtlig man med mycket ljus hy, vackert, smärt och lång kropp samt ett behagligt ansikte. Jag tänkte för mig själv: Om man bland denna stora folkmassa kan hoppas på ett vänligt bemötande, så är det hos denne man. Men när mannen kom fram till mig gav han mig genast en hård örfil. Då tänkte jag: När jag har blivit bemött på detta sätt av just denne man, finns det ingen anledning att hoppas på ett vänligt bemötande från någon annan. Så släpade de mig omkring. Jag var fullständigt hjälplös. Plötsligt greps en man ur folkmassan av medlidande med mig och sade: ”Ack! Vilket eländigt tillstånd du befinner dig i. Finns det verkligen ingen bland qurayshiterna som känner dig eller har haft affärer med dig?” Jag svarade: ”Jo, det finns det. En gång brukade jag ge skydd åt Zubayr ibn Mutʿim ibn ʿAdī:s handelsombud och skydda dem när någon i vårt område ville förtrycka dem. Dessutom brukade jag hjälpa al-Hārith ibn Harb ibn Umayyas handelsombud.” Mannen sade: ”Ropa då högt och nämn dessa två mäns namn. Nämn den relation du har till dem.” Jag ropade genast deras namn. Mannen skyndade omedelbart iväg för att leta efter Zubayr och al-Hārith och fann dem i al-Masjid al-Harām, nära Kaba.

Därefter sade han till dem: ”På slätten strax utanför Mekka blir just nu en man från Khazraj brutalt misshandlad. Han blir slagen och säger samtidigt era båda namn och påstår att han känner er.” Zubayr och al-Hārith frågade: ”Vem är mannen?” Han svarade: ”Saʿd ibn ʿUbāda.” De sade: ”Han talar sanning. När våra handelsmän kom till deras område brukade han ge dem skydd och skydda dem från förtryck.” Därefter kom de båda och befriade Saʿd ur folkmassans händer. Sedan gick Saʿd därifrån.

Den sista bayʿan vid al-ʿAqaba och dess villkor

Den sista bayʿan vid al-ʿAqaba ingicks efter att tillstånd till väpnad kamp hade beviljats från Allah. Därför liknade villkoren för denna bayʿa, bortsett från löftet om krig, villkoren för den första bayʿan. Den första bayʿan liknade kvinnornas bayʿa vid erövringen av Mekka, eftersom Allah vid tiden för den första bayʿan inte hade gett sitt Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillstånd att föra krig. Efter att tillståndet hade getts tog därför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i den sista bayʿan vid al-ʿAqaba ett löfte av de troende angående kriget: att de skulle föra krig mot alla världens otrogna. Han ålade dem de villkor för förbundet som kom från Allah och förkunnade att Paradiset väntade dem om de höll förbundet med dessa villkor.

ʿUbāda ibn as-Sāmit (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Vi ingick ett löfte om krig med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Löftets villkor var följande: Oavsett om omständigheterna var svåra eller normala skulle vi alltid tala för sanningen och rättvisan, och när det gällde Allahs religion skulle vi inte bry oss om någon förebråendes förebråelser.”

Tillståndet att föra väpnad kamp

Före bayʿan vid al-ʿAqaba hade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inte fått tillstånd att föra krig eller vid behov utgjuta blod. Fram till dess hade han endast befallts att kalla människorna till Allahs religion, visa tålamod inför förtryck och övergrepp samt förlåta de okunniga. Qurayshiterna utsatte de människor som följde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och som hade tvingats lämna sina hem för extrem och grym förföljelse. Några tvingades till och med lämna islam efter att ha utsatts för outhärdlig tortyr. Qurayshiterna förvisade ett stort antal troende från landet. På detta sätt utsattes vissa muslimer för omänsklig tortyr, vissa övergav islam och vissa lämnade landet. Bland dem gjorde många hijra till Abessinien och många andra till Medina. När muslimerna således var förödmjukade och utblottade på alla sätt, qurayshiterna hade nått gränsen för sitt trots mot Gud och Hans profet hade förkastats, gav Allah sitt Sändebud tillstånd att föra väpnad kamp och besegra de orättfärdiga gudstrotsarna. Detta har jag fått veta av ʿUrwa ibn az-Zubayr och andra återberättare. I enlighet med detta var de första verserna som uppenbarades och förklarade väpnad kamp och blodsutgjutelse tillåtna för att upprätta Allahs lag och försvara de troende följande:

[Arabiska *************]

”De mot vilka krig förs har fått tillstånd att kämpa, eftersom de har blivit orättvist behandlade. Allah har sannerligen makt att hjälpa dem. Det är de som utan rätt har drivits bort från sina hem endast för att de sade: ’Vår Herre är Allah.’ Om Allah inte hade låtit vissa människor hejda andra, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer – där Allahs namn åkallas mycket – ha förstörts. Allah kommer sannerligen att hjälpa den som hjälper Honom. Allah är sannerligen stark och allsmäktig. Det är de som, om Vi ger dem makt på jorden, förrättar bönen, ger zakat, föreskriver det goda och förbjuder det onda. Och hos Allah ligger det slutliga avgörandet i alla angelägenheter.” (Sura al-Hajj 39–41)

Det vill säga: Jag har gjort väpnad kamp tillåten för Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare på grund av den orättvisa och förföljelse de utsattes för. De hade inte begått något brott eller någon synd mot människorna. När de än segrar kommer de att förrätta bönen, ge zakat, föreskriva det goda och förhindra det onda. Därefter uppenbarade Allah åter:

[Arabiska *************]

”Bekämpa dem tills ingen troende längre tvingas överge sin religion och endast lydnaden inför Allah består.” (Sura al-Baqara) Det vill säga: att endast Allah dyrkas och tjänas, och ingen annan.

Tillstånd för muslimerna att utvandra till Medina

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade fått tillstånd från Allah att strida, och den ovannämnda gruppen från Medinas invånare hade lovat att följa de islamiska föreskrifterna samt att ge Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare all möjlig hjälp och stöd, beordrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, de muslimerna att utvandra till Medina och ansluta sig till sina bröder bland ansarerna. Han sade till dem: ”Allah den Upphöjde har skaffat er en trygg bostadsort och några bröder.” Därför började muslimerna utvandra i grupper. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stannade själv kvar i Mecka i väntan på Allahs befallning att lämna Mecka och utvandra till Medina.

Redogörelse för de muslimer som utvandrade till Medina

Den förste av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare av Quraysh-börd som utvandrade var Abu Salama ibn Abd al-Asad från Banu Makhzum. Han utvandrade till Medina ett år före trohetseden vid al-Aqaba. Tidigare hade han kommit från Abessinien till Mecka och besökt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Vid denna tid började Quraysh förfölja honom. Han fick höra att Medinas invånare hade antagit islam och utvandrade därför dit. Efter Abu Salama utvandrade Amir ibn Rabi’a och hans hustru i Medina, Layla bint Abu Hasma, till Medina. Därefter utvandrade Abdullah ibn Jahsh tillsammans med sin familj och sin bror Abd ibn Jahsh. Hans bror kallades även Abu Ahmad. Hans syn var svag. Trots detta brukade han utan någons hjälp färdas omkring på de höglänta och flacka områdena i Mecka. Han var poet.

Därefter utvandrade Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, och Ayyash ibn Abi Rabi’a al-Makhzumi till Medina. Sedan fortsatte muslimerna att i stort antal utvandra till Medina.

Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utvandring

Efter att följeslagarna hade utvandrat till Medina stannade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kvar i väntan på Allahs befallning beträffande utvandringen. Vid denna tid fanns ingen annan kvar i Mecka än Ali ibn Abi Talib, Abu Bakr as-Siddiq och en handfull andra följeslagare. De övriga som fortfarande var där hade antingen tagits till fånga av de otrogna eller tvingats avsäga sig islam. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, brukade ofta be Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om tillstånd att utvandra. Men Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till honom: ”Ha inte bråttom. Kanske kommer Allah att ge dig en följeslagare.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, blev själv hans följeslagare under utvandringen. Det var detta som Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, därefter önskade. När Quraysh såg att många människor utanför deras stam på andra platser hade blivit anhängare till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och att hans följeslagare utvandrade till dem, förstod de att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare hade funnit ett tryggt hemland. Därför blev de vaksamma inför Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avresa från landet. De tänkte att han hade fullbordat sina förberedelser för att bekämpa dem.

För att rådgöra om detta samlades de i rådshuset Dar an-Nadwa. Detta hus tillhörde Qusayy ibn Kilab. Quraysh brukade samlas där för att fatta alla slags beslut. Nu satte de sig för att diskutera vad de skulle göra med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eftersom de var rädda för honom. Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättar att de på den utsatta dagen samlades där för att fatta ett slutgiltigt beslut beträffande Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Denna dag kallas ”dagen för den stora sammankomsten”. På väg in i deras rådshus kom Iblis fram till dem i skepnad av en gammal man insvept i en filt. Han stod precis framför dörren. När de såg honom sade de: ”Vem är denne gamle man?” Han svarade: ”Jag är från Najd. [42. Enligt as-Suhayli är orsaken till att Satan presenterade sig som en man från Najd att Quraysh redan hade meddelat att ingen från Tihamaområdet skulle få delta i detta rådsmöte. De ansåg nämligen att folket i Tihama stödde Muhammed, Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därför framträdde Iblis i skepnad av en gammal man från Najd.]”

”Jag har hört varför ni har samlats här i dag. Därför har jag kommit för att höra ert samtal. Jag hoppas att ni inte heller kommer att gå miste om mina råd och min vägledning.” När de hörde detta gav de honom med största respekt tillstånd att gå in. Han gick in tillsammans med dem. Under tiden hade Qurayshs främsta ledare och hövdingar redan tagit plats därinne. Därefter började de tala med varandra om Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Ni vet alla till vilken nivå denne mans verksamhet har nått. Det går inte att veta när han tillsammans med sina anhängare utanför vår stam plötsligt kommer att kasta sig över oss. Vi är nu inte säkra mot hans angrepp. Låt oss därför tillsammans fatta ett slutgiltigt beslut beträffande honom.”

Rådgivningen fortsatte. Till slut sade någon: ”Bind fast honom med järnkedjor och håll honom inspärrad i en låst kammare. Vänta sedan på att han ska drabbas av samma ömkliga död som tidigare drabbade poeter som han. Zuhayb, Nabigha och andra poeter som dem gick detta öde till mötes.” Då sade den gamle mannen: ”Nej, detta beslut är inte riktigt. Om ni fängslar honom kommer hans anhängare utanför att få höra att han hålls inspärrad i en låst kammare. Då kan de angripa er och rycka honom ur era händer. Därefter kommer deras antal att öka, och en dag kommer de att besegra er. Därför är detta beslut inte riktigt. Tänk efter om ni kan fatta något annat beslut.”

Därefter fortsatte samtalet. Någon sade: ”Vi ska förvisa honom från landet. Då behöver vi inte längre bekymra oss om honom. När han väl har lämnat oss bryr vi oss inte om vart han tar vägen eller var han bor. När han har gett sig av blir vi av med hans besvär. Sedan kan vi själva återställa och normalisera våra inbördes vänskaps- och alliansförbindelser samt andra angelägenheter.”

Den gamle mannen från Najd sade: ”Nej, inte heller detta är ett riktigt beslut. Har ni inte sett hans enastående sätt att tala, hans ljuva språk, hans förnuftiga argument och de sinnesförvirrande saker han påstås ha fått genom uppenbarelse? Om ni vidtar denna åtgärd kan det hända att han beger sig till en annan arabisk stam och med sina ljuva och hjärtefängslande ord får övertag över dem, så att de blir hans anhängare. Sedan kommer han att angripa er tillsammans med dem, erövra ert land och rycka makten ur era händer. Förkasta därför detta och fatta något annat beslut.”

Då sade Abu Jahl: ”Jag har en idé som ingen av er hittills har kommit på.” Alla sade: ”Låt oss höra, Abu al-Hakam, vad är din idé?”

Han sade: ”Vi måste välja ut en stark och ädel ung man från varje stam. Sedan ska vi ge var och en av dem ett skarpt svärd. Dessa unga män ska tillsammans angripa och döda Muhammad. På så sätt kan vi bli av med honom. Och när de alla utför detta tillsammans kommer en del av ansvaret för mordet på Muhammad att falla på varje stam. Därför kommer Abd Manaf-klanen inte att kunna kämpa mot hela folket för att hämnas mordet. De blir tvungna att nöja sig med blodspengar. Vi ska alla stammar tillsammans betala dem blodspengar.”

Den gamle mannen från Najd sade: ”Detta är det rätta beslutet. Jag anser att inget beslut kan vara bättre än detta.”

När detta beslut hade fattats förklarades rådsmötet avslutat, och alla gick hem till sig.

Genast kom Jibril (frid över honom) till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”I natt ska du inte sova i den säng där du brukar sova varje dag.” När en tredjedel av natten hade gått samlades de utsedda mördarna vid dörren till Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hus och lade sig på lur. De väntade på att han skulle somna. Deras avsikt var att angripa honom medan han sov. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, märkte att de var där sade han till Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom): ”Sov i min säng och täck dig från huvud till fot med denna gröna hadramitiska mantel. Var förvissad om att inget slag från deras sida kommer att träffa dig.” När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle sova brukade han svepa denna mantel omkring sig.

Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi berättar att Abu Jahl också ingick i mördarnas grupp. När mördarna hade samlats vid dörren till Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hus sade Abu Jahl till dem: ”Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säger att om ni följer honom ska otaliga trädgårdar, liknande Jordaniens trädgårdar, skapas åt er alla, både araber och icke-araber. Men om ni inte följer honom kommer ni att gå under och utplånas. Efter döden ska ni återuppväckas och brännas i elden.”

Just då kom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ut och ställde sig framför dem. Han tog en handfull jord. Sedan sade han, riktad till Abu Jahl: ”Ja, det säger jag, och även du är en av dem som ska brännas i elden.” I det ögonblicket tog Allah bort deras synförmåga, så att de inte kunde se honom. Han började strö jorden över deras huvuden. Samtidigt läste han följande verser ur sura Ya-Sin:

”Ya-Sin! Vid den visa Koranen, du är sannerligen ett Sändebud. Du följer sannerligen den rätta vägen. Denna Koran har uppenbarats av den Allsmäktige, den Barmhärtige, för att du ska varna ett folk vars förfäder inte varnades, och därför lever de i okunnighet. De flesta av dem har förtjänat Allahs straff och tror därför inte. Vi har lagt bojor om deras halsar, och dessa bojor når upp till deras hakor, så att deras huvuden hålls högt. Vi har rest en mur framför dem och en annan mur bakom dem och täckt över dem, så att de inte kan se.” Medan han läste dessa verser kastade han jord på var och en av deras huvuden. Därefter gick han åt det håll han själv ville.

Efter en stund kom en man utifrån till dem och frågade: ”Varför väntar ni här?” De svarade: ”Vi väntar på Muhammad.” Han sade: ”Må Allah låta er misslyckas! Muhammad har ju gått ut rakt framför er. Kan ni inte se vad ni har på era huvuden?” Då kände var och en på sitt huvud och märkte att det var täckt av damm.

Därefter började de genomsöka huset. När de såg Ali ligga på sängen med Allahs Sändebuds mantel över sig sade de: ”Där är Muhammad, han ligger där med manteln över sig.” Därför väntade de till gryningen. När Ali på morgonen reste sig från sängen och de såg honom utbrast de alla: ”Mannen talade alltså sanning när han sade att Muhammad hade gett sig av.”

Ibn Ishaq säger: Abu Bakr var en mycket förmögen man. När han bad Allahs Sändebud om tillstånd att utvandra brukade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, säga till honom: ”Ha inte bråttom. Kanske kommer Allah att ge dig en följeslagare.” Därför hade han redan då köpt två kameler och hållit dem hemma hos sig. Han gjorde detta som förberedelse inför utvandringen.

Aisha berättade: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade aldrig låta bli att besöka Abu Bakrs hem minst en gång om dagen, antingen på morgonen eller på kvällen. Så kom den dag då Allahs Sändebud fick tillstånd att lämna sina stamfränder i Mecka och utvandra. Den dagen kom han till vårt hus mitt på dagen, vid en tid då han aldrig brukade komma. När Abu Bakr såg honom sade han: ”Något måste ha hänt, annars skulle Allahs Sändebud inte ha kommit vid denna tid.” När han gick in i huset fanns där ingen annan än jag och min syster Asma bint Abu Bakr. Allahs Sändebud sade: ”Be de andra som finns här att lämna mig.” Abu Bakr sade: ”Allahs Sändebud, det finns ingen annan än mina två döttrar. Må mina föräldrar offras för dig. Vad har hänt dig? Berätta för mig.” Allahs Sändebud sade: ”Allah har gett mig tillstånd att lämna Mecka och utvandra.” Abu Bakr frågade: ”Får jag följa med dig?” Allahs Sändebud sade: ”Ja, du får följa med.” Aisha sade: ”Före den dagen visste jag inte att människor kunde gråta av överväldigande glädje. Den dagen såg jag Abu Bakr gråta.” Därefter sade Abu Bakr: ”Allahs Sändebud, se här: jag har förberett dessa två kameler just för detta.” Sedan hyrde de Abd Allah ibn Urayqit som vägvisare och tog honom med sig. Han var avgudadyrkare. De lämnade de två kamelerna hos honom, och han fortsatte att sköta och vakta dem fram till den avtalade tiden.

Ibn Ishaq säger: När Allahs Sändebud lämnade Mecka var det ingen som kände till hans avfärd utom Ali ibn Abu Talib, Abu Bakr as-Siddiq och Abu Bakrs familj. Allahs Sändebud hade själv berättat saken för Ali. Han bad honom stanna kvar i Mecka en tid. Meckaborna brukade anförtro Allahs Sändebud olika saker. De som inte ansåg det säkert att förvara något hos sig själva lämnade det i förvar hos Allahs Sändebud, eftersom alla kände till hans ärlighet och pålitlighet. Därför anförtrodde Allahs Sändebud Ali uppgiften att efter utvandringen återlämna dessa anförtrodda saker och befallde honom att stanna kvar ytterligare en tid i Mecka.

Nu var det dags att lämna Abu Bakrs hus. Allahs Sändebud beslutade sig för att ge sig av och kom till Abu Bakr. Sedan gick de båda ut genom fönstret på baksidan av Abu Bakrs hus. Därefter gick de till en grotta i berget Thawr, som ligger i den lägre delen av Mecka, och gick in i den. Abu Bakr bad sin son Abd Allah att under dagen uppmärksamt lyssna efter om människorna sade något om dem och på kvällen komma till dem och berätta allt. Han gav också sin frigivne tjänare Amir ibn Fuhayra, som senare arbetade mot lön, i uppdrag att under dagen låta sin fårhjord beta och sedan föra den till grottan i berget Thawr, samt på kvällen möta dem vid grottan. Asma bint Abu Bakr brukade varje kväll ta med mat till dem. [43. Ibn Hisham berättar från Hasan al-Basri att Allahs Sändebud och Abu Bakr kom till grottan i berget Thawr på natten. Innan Allahs Sändebud gick in i grottan gick Abu Bakr in och undersökte den noggrant för att se om där fanns något vilddjur eller någon orm. Han tog denna risk för att skydda Allahs Sändebud från fara.] Tillsammans med Abu Bakr stannade Allahs Sändebud tre dagar i grottan i berget Thawr. Under tiden utfäste Quraysh en belöning på hundra kameler till den som överlämnade Allahs Sändebud, som hade undkommit dem. Abd Allah ibn Abu Bakr tillbringade hela dagen tillsammans med Quraysh, lyssnade till deras överläggningar och hörde allt de sade om de båda. Sedan gick han till dem på kvällen och berättade alla dagens nyheter. Tjänaren Amir ibn Fuhayra lät samtidigt Abu Bakrs får beta tillsammans med meckabornas hjordar. När kvällen kom förde han dem emellertid till grottan i berget Thawr och släppte dem där. Då brukade de båda mjölka fåren eller slakta ett av dem. När Abd Allah ibn Abu Bakr på morgonen lämnade grottan i berget Thawr och begav sig till Mecka följde Amir ibn Fuhayra efter med sin fårhjord för att utplåna hans fotspår. Efter att tre dagar hade gått började meckabornas uppståndelse kring dem långsamt lägga sig. Då kom Abd Allah ibn Urayqit ridande på en kamel till grottan i berget Thawr och förde med sig Allahs Sändebuds och Abu Bakrs två kameler. Asma bint Abu Bakr kom till dem med färdkost. Men hon hade glömt att ta med ett rep att hänga upp maten med. De båda gav sig av. Asma försökte hänga upp maten men såg att det inte fanns något rep. Därför tog hon av sig sitt midjebälte, rev det itu, gjorde ett rep av det och band fast och hängde upp maten. Av denna anledning kallades Asma bint Abu Bakr för Dhat an-Nitaqayn, ”hon som har två midjeband”. [44. Ibn Hisham säger: Jag har hört flera lärda män säga att hon kallades Dhat an-Nitaqayn, det vill säga ”hon som har två midjeband”. Förklaringen är att när Asma ville binda fast och hänga upp matbehållaren delade hon sitt bälte i två delar; med den ena band hon runt den, och med den andra hängde hon upp den.]

Abu Bakr tog med sig de två kamelerna till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav honom den bästa kamelen och sade: ”Må min far och mor offras för dig, Allahs sändebud! Rid på den.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag rider inte på en kamel som inte är min.” Han sade: ”O Allahs sändebud, den är din. Må min far och mor offras för dig.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Nej, säg då till vilket pris du köpte den.” Abu Bakr nämnde kamelns pris. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag tar kamelen för detta pris.” Abu Bakr sade: ”Jag ger dig både kamelen och dess pris.”

Därefter steg de båda upp på kamelerna och började färden. Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, lät sin tjänare Amir ibn Fuhayra rida bakom sig för att ge den hjälp som behövdes längs vägen.”

Asma bint Abu Bakr berättar: Efter att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gett sig av, kom en grupp Quraysh-män, däribland Abu Jahl. De ställde sig framför Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, dörr. Jag gick fram till dem. De sade: ”Var är din far?” Jag sade: ”Jag vet inte var min far är.” Då slog den usle och fördärvade Abu Jahl mig så hårt i ansiktet att mitt örhänge flög av.

Därefter gick de därifrån. Tre dagar hade nu gått. Man hade inte fått någon information om i vilken riktning Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gett sig av. Plötsligt kom en jinn sjungande från den lägre delen av Mecka. Människorna kunde inte se honom, men när de hörde hans röst började de följa honom. Så småningom passerade han Meckas högre belägna delar och försvann. Sången han sjöng löd:

[Arabiska *************]

”Må Allah, människornas Herre, ge den bästa belöningen åt de två följeslagarna som tog sin tillflykt till Umm Ma’bads hus. [45. Umm Ma’bads egentliga namn var Atika bint Khalid. Hon var en kvinna ur stammen Banu Ka’b. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Abu Bakr, Amir ibn Fuhayra och Abdullah ibn Urayqat stannade till vid denna kvinnas hus. De ville köpa kött och dadlar av henne, men där fanns ingetdera. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg en get i ett hörn av Umm Ma’bads hus. Geten gav ingen mjölk. Han bad kvinnan om tillåtelse att mjölka den. När han sedan lade handen på dess juver fylldes det med mjölk. När kvinnan såg detta antog hon genast islam.]

De tog sin tillflykt där. De stannade till med stor frikostighet och fortsatte sedan sin färd. Den som blev Muhammeds följeslagare har lyckats. Må hela Banu Ka’b gratuleras till att deras unga kvinna var närvarande och satt på den plats där hon såg till muslimernas behov.”

När vi hörde detta förstod vi att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gett sig av mot Medina.”

Surāqa ibn Mālik ibn Juʿshum berättar: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lämnade Mecka på väg mot Medina. Quraysh utlovade hundra kamelston som belöning åt den som grep honom och förde honom tillbaka. En dag satt jag i mitt folks råd när en av våra män kom fram till oss och sade: ”Vid Allah, jag har just sett en grupp på tre män ge sig av. Jag tror att det är Muhammad och hans följeslagare.” Jag blinkade åt honom för att få honom att tiga och sade sedan: ”Det är folk från den och den stammen. De har förlorat ett djur och letar efter det.” Han sade: ”Kanske är det så.”

Han sade inget mer. Efter att ha stannat där en kort stund gick jag hem och började göra i ordning min häst och mina vapen inför avfärden. Jag tog också med mig mina spådomspilar. Sedan tog jag på mig min stridsdräkt och gav mig av. När jag hade kommit en bit på vägen använde jag pilarna för att spå. Pilen gav just det utslag jag avskydde mest: ”Muhammad kommer inte att skadas.” I själva verket ville jag gripa honom, överlämna honom till Quraysh och få de hundra kamelston som utlovats i belöning. Jag följde deras spår och drev hästen snabbt framåt. Så snart hästen började rusa i hög fart snubblade den, och jag kastades från hästryggen ner på vägen. Då sade jag tyst för mig själv: ”Vad står på?” Jag tog åter fram spådomspilarna och spådde på nytt. Även denna gång blev resultatet detsamma: ”Han kommer inte att skadas.” Det var emellertid inte alls det utslag jag önskade. Trots det gav jag inte upp.

Jag vägrade stanna vad som än hände. Jag följde åter spåren och drev hästen hårt framåt. Muhammad och hans följeslagare kom inom synhåll, och jag kunde se dem tydligt. Plötsligt snubblade hästen igen. Jag kastades av och tänkte: ”Vad står på?” Jag tog åter fram pilarna och spådde. Än en gång blev det oönskade utslaget: ”Han kommer inte att skadas.” Men inte heller denna gång lät jag mig avskräckas. Jag fortsatte att följa efter dem. Återigen fick jag syn på dem tydligt. Så snart jag såg dem snubblade hästen ännu en gång. Den här gången sjönk dess framben ner i marken, och jag kastades av. När jag drog loss hästens båda ben började rök ringla upp från platsen. Då förstod jag att Muhammad hade skyddats från mig och att han var osårbar. Jag ropade därför till dem: ”Jag är Surāqa, Jushams son. Stanna en stund; jag vill tala med er. Vid Allah, alla mina tvivel om er har skingrats. Ni kommer inte att utsättas för något oönskat från min sida.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till Abū Bakr: ”Fråga honom vad han vill av oss.” Jag sade: ”Skriv ett meddelande åt mig. Det ska vara ett bevis mellan er och mig.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad Abū Bakr skriva något åt honom.

Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, skrev ett meddelande på ett ben (eller på en tygbit eller en bit av ett trasigt lerkärl) och kastade det till mig. Jag plockade upp biten, stoppade den i mitt pilkoger och återvände. Efter detta berättade jag inte om händelsen för någon. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade erövrat Mecka och genomfört fälttågen mot Hunayn och Ṭāʾif gick jag till honom med det skrivna meddelandet. Jag mötte honom i Jiʿrāna, mellan Mecka och Ṭāʾif. Jag kom fram till en avdelning ur anṣārerna. De petade mig lätt med sina spjut och sade: ”Försvinn, försvinn! Vad vill du här?” Jag gick fram till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han satt då på en kamel. Jag kan fortfarande se honom framför mig, med sina fötter, vita som ister, placerade i sadelns stigbyglar. Jag höll upp den skrivna biten och sade: ”O Allahs Sändebud! Detta är det föremål på vilket du skrev ett meddelande åt mig. Jag är Surāqa, Jushams son.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”I dag är dagen för att uppfylla löften och visa hederlighet. Kom närmare.” Jag gick fram till honom och antog islam. Därefter kom jag att tänka på en fråga som jag ville ställa till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och jag frågade honom. Men nu minns jag den inte längre. Jag sade: ”O Allahs Sändebud! Jag fyller en vattenbassäng med vatten åt mina egna kameler. Men andra människors herrelösa kameler kommer dit och dricker ur den. Får jag belöning för att på detta sätt ge dessa kameler vatten?” Han sade: ”Den som tillgodoser vilket djurs behov som helst får belöning.” Därefter återvände jag till mitt folk och överlämnade de djur som jag skulle ge i allmosa till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Ibn Isḥāq säger: Vägvisaren ʿAbdullāh ibn Urayqiṭ fortsatte tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, genom Meckas lågland. Därefter nådde han kustområdet. Därifrån fortsatte han genom låglandet i området kring ʿUsfān och nådde, efter att ha passerat Qudayd, en plats som kallades al-Kharrār. Sedan passerade han Lakf och Madlajat Lakf och nådde en plats som kallades Madlaj Mahāj. Därifrån fortsatte han via Marjāḥ Mahāj, Marjāḥ Dhū Ghudāwayn, därefter Baṭn Dhū Kishr och Jadājid, och nådde Azrād. Sedan passerade han Madlajat Tihāns fientliga område Dhū Salām, därefter ʿAbābid och sedan al-Fajja.

Ibn Hishām säger: Därefter nådde han tillsammans med dem en plats som kallades Arj. Då väntade flera av invånarna där på dem. Han nådde en plats som kallades Aws ibn Ḥajar, tillhörande Aslam-stammen. Där väntade flera av invånarna på dem. En man ur Aslam-stammen, Aws Ḥajar, lät Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, rida på en av sina kameler, som hette Ibn ar-Riḍā, så att han kunde färdas till Medina. Han skickade också en av sina tjänare, Masʿūd ibn Hunayda, med honom. Därefter lämnade vägvisaren Arj tillsammans med dem båda. Han tog vägen över Saniyyat al-ʿĀʾir, till höger om Ruqūba, och nådde Baṭn Riʾm. Därifrån fortsatte han rakt till Qubā och kom fram till bebyggelsen där Banū ʿAmr ibn ʿAwf bodde. Det var den brännande, solstekta middagen den tolfte dagen i månaden Rabīʿ al-Awwal. Solen stod då nästan rakt över huvudet.

Ankomsten till Qubā

Abd ar-Rahman ibn Uwaym ibn Saʿida återger följande berättelse från ett stort antal följeslagare ur hans egen stam: När vi fick höra att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade lämnat Mekka och vi trodde att han kunde nå Medina vilken dag som helst, väntade vi varje dag efter morgonbönen på Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, ute på det öppna fältet i vårt område. Vi lämnade inte platsen förrän solens hetta blev outhärdlig. När det inte längre fanns någon skugga återvände vi. Det var en period av intensiv hetta. Den dag då Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, verkligen anlände satt vi liksom varje dag och väntade ute på fältet. När ingen skugga längre återstod eftersom solen stod rakt ovanför oss, gick vi in i våra hus. Så snart vi hade gått in anlände Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. En jude var den förste som fick syn på Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Han hade sett hur vi brukade vänta på honom. Därför ropade han högt: ”O ättlingar av Qayla! [46. Med detta avses alla ansarer. Qayla var deras berömda stammoder.]

Er lyckas skatt har kommit!”

Vi träffade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, i skuggan av en dadelpalm. Abu Bakr, må Gud vara nöjd med honom, som var ungefär jämnårig med honom, var med honom. De flesta av oss hade ännu inte sett Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. En stor folkmassa samlades för att se honom, men ingen kunde urskilja vem som var Abu Bakr och vem som var Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. När skuggan försvann från Guds sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, kropp började Abu Bakr skugga honom med sin mantel. Då kände vi alla igen Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom.

Ibn Ishaq säger: Enligt många blev Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, först gäst hos Kulthum ibn Hidam, medan andra säger att det var hos Saʿd ibn Khaythama. De som säger att han var gäst hos Kulthum ibn Hidam berättar att även om han bodde i Kulthums hus brukade han gå till den ogifte Saʿd ibn Khaythamas hus och sitta där för att ta emot besökare. De ogifta bland muhajirerna bodde också i detta hus. Abu Bakr as-Siddiq, må Gud vara nöjd med honom, var gäst hos Habib ibn Isaf, enligt en annan uppgift hos Khubayja ibn Zayd.

Ali ibn Abu Talib, må Gud vara nöjd med honom, stannade tre dagar i Mekka. Under denna tid återlämnade han de anförtrodda tillgångar som Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade fått i sin vård till deras ägare. Därefter gjorde han hijra och anslöt sig till Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Även han blev gäst hos Kulthum ibn Hidam.

Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, stannade hos stammen Banu Awf i Quba under fyra dagar: måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Under denna tid byggde han en moské där.

Ankomsten till Medina

Därefter lämnade han Quba på fredagen, enligt Guds vilja. Han begav sig till byn Banu Salim ibn Awf och förrättade fredagsbönen där. Han förrättade fredagsbönen i moskén i Batn al-Wadi. Ett annat namn på Batn al-Wadi är Wadi Ranuna. Det var här han förrättade den första fredagsbönen i Medina.

En grupp män från Banu Salim ibn Awf, däribland Itban ibn Malik och Abbas ibn Ubada ibn Nadla, kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs sändebud, med den manskap, det stöd och den trygghet vi har, ber vi dig att slå dig ner och bo permanent hos oss.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, pekade på sin kamel och sade: ”Låt henne gå sin väg. Hon har fått befallning från Allah att föra mig till den plats som är bestämd för mig.” Alla gjorde så. Kamelstoet började gå dit hon själv ville. När hon kom nära Banu Bayadas by kom en grupp män från Banu Bayada, under ledning av Ziyad ibn Labid och F arwa ibn Amr, till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs sändebud, kom till oss och slå dig ner bland det manskap, det stöd och den trygghet vi har.” Han sade: ”Låt denna kamel gå dit hon vill, eftersom hon har fått befallning att föra mig till den plats som är bestämd för mig.” Kamelstoet fortsatte att gå. När hon nådde Banu Saidas by ställde sig en grupp män från Banu Saida, under ledning av Saad ibn Ubada och Mundhir ibn Amr, i vägen för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De upprepade samma önskan som Banu Bayada och Banu Salim hade framfört. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till Banu Saida samma sak som han hade sagt till Banu Bayada och Banu Salim. Kamelstoet fortsatte framåt. När hon gick förbi huset tillhörande Banu Harith inom stammen Khazraj, ställde sig Saad ibn Rabi, Khubayja ibn Zayd och Abdullah ibn Rawaha, tillsammans med flera andra män från Banu Harith, i vägen för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De bjöd honom att stanna hos deras familj och att förlita sig på deras manskap, stöd och trygghet. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt kamelstoet gå. Hon har fått befallning att föra mig till den lämpliga platsen.” Alla lämnade vägen fri och kamelstoet fortsatte framåt. Under färden passerade hon huset till Banu Adi ibn Najjar, familjen till Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, morbröder. Då kom Salit ibn Qays och Abu Salit Usayra ibn Abi Khabija, tillsammans med några män från Banu Adi ibn Najjar, fram och ställde sig framför Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De sade: ”O Allahs sändebud, kom till oss och förlita dig på det manskap, det stöd och den trygghet vi har.” Han sade: ”Låt kamelstoet gå som hon vill. Hon har fått befallning att föra mig till den lämpliga platsen.” Det bör nämnas att Salama bint Amr, Abd al-Muttalibs mor, var dotter till Banu Adi ibn Najjar.

När kamelstoet kom nära Banu Malik ibn Najjars bostäder böjde hon knä och satte sig ner. På den plats där hon satte sig byggdes senare ingången till Profetens moské. På den tiden var platsen ett område där två föräldralösa pojkar från Banu Najjar torkade dadlar. Pojkarna var Sahl och Suhayl, Amrs söner. Mayz ibn Aqra tog hand om dem. Trots att kamelstoet hade böjt knä steg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte ner från hennes rygg, utan satt stilla. Efter en stund gick kamelstoet ett litet stycke framåt. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll fortfarande hennes tygel hårt. Därefter såg kamelstoet sig tillbaka och återvände till sin första rastplats. Där böjde hon åter knä. Den här gången rörde hon sig och gav ifrån sig ett ljud. Hon lade bröstet och den nedre delen av halsen mot marken. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, steg ner från kamelstoets rygg. Abu Ayyub Khalid ibn Zayd bar ner hans tillhörigheter och placerade dem i sitt eget hus. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev Abu Ayyubs gäst. Han frågade honom: ”Vem äger platsen där dadlarna torkas?” Mayaz ibn Aqra sade: ”O Allahs sändebud, den tillhör Sahl och Suhayl, Amrs söner. De är föräldralösa barn som jag tar hand om. Jag ska få deras samtycke. Bygg en moské här.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick befallning att bygga en moské på denna plats. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bodde i Abu Ayyubs hus tills hans moské och bostad hade byggts. Han deltog själv i byggandet av moskén för att uppmuntra muslimerna att delta. Därför deltog både muhajirerna och ansarerna med stort engagemang i arbetet. Om detta reciterade en muslim en dikt som han själv hade författat,

”Om vi sitter ner medan Profeten arbetar, skulle det vara ett tecken på vår yttersta villfarelse.” Under byggandet av moskén reciterade muslimerna då och då dikter med stor entusiasm. Till exempel: ”Det finns inget liv av betydelse utom livet i det kommande. O Allah, skänk din barmhärtighet över ansarerna och muhajirerna.” Och Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stämde in och sade: ”Det finns inget liv av betydelse utom livet i det kommande. O Allah, skänk din barmhärtighet över ansarerna och muhajirerna.”

När moskén och bostaden hade byggts flyttade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från Abu Ayyubs hus till sitt eget hus och började bo där.

Abu Ayyub berättar: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev min gäst i mitt hus, bodde han på bottenvåningen medan jag och min hustru bodde ovanpå. Jag sade: ”O Allahs sändebud, det är mycket obehagligt och olämpligt för mig att jag bor ovanpå medan du bor där nere. Bo därför på övervåningen, så flyttar vi ner och bor på bottenvåningen.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Att vi bor där nere är bekvämare för oss och för dem som kommer för att träffa oss.”

Därför bodde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på bottenvåningen, medan vi bodde ovanpå. En gång gick en av våra vattenfyllda krukor sönder. Vi hade endast en filt och inget täcke eller annat vinterplagg. Av rädsla för att vattnet skulle rinna ner på Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och orsaka honom besvär, torkade jag och min hustru upp vattnet med just den filten.

Vi brukade laga mat åt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på kvällen och skicka den till honom. När han skickade tillbaka det som blev över åt jag och min hustru det från den plats där hans hand hade rört vid maten, i hopp om välsignelse. En kväll skickade vi på detta sätt mat till honom. Vi hade också lagt i lite lök eller vitlök. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade tillbaka maten. Vi kunde inte se något tecken på att Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hand hade rört vid den. Jag blev därför orolig och gick till honom. Jag sade: ”O Allahs sändebud, må mina föräldrar offras för dig. Du skickade tillbaka maten, men jag såg inget tecken på att din hand hade rört vid den. När du brukade skicka tillbaka mat åt jag och min hustru den från den plats där din hand hade rört vid den, för att få välsignelse.”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”

Allahs Sändebud sade: ”Jag kände lukten av ett visst träd i maten. Eftersom jag måste tala ansikte mot ansikte med många människor åt jag inte av den. Men ni får äta den.” Därefter åt vi av maten. Efter det skickade vi aldrig mer lök eller vitlök till Allahs Sändebud. Ibn Ishaq säger: Därefter började emigranterna, den ene efter den andre, att emigrera och ansluta sig till Allahs Sändebud. Endast de som hölls fångna eller hade tvingats avstå från islam på grund av svår förföljelse blev kvar i Mekka. Med undantag för några få familjer var förhållandet för alla familjer sådant att de inte kunde föra alla sina familjemedlemmar och sina ägodelar till Medina. De familjer som lyckades emigrera med alla sina medlemmar var familjen Banu Maz’un ur stammen Banu Jumah, Banu Jahsh ibn Riyab, Banu Umayyas bundsförvanter, samt familjen Banu Bukayr ur Banu Sa’d ibn Layth, som var bundsförvanter till Banu Ka’b. Efter emigrationen stod deras hus helt tomma och reglade.

Att hålla tal i Medina och ingå en överenskommelse

Allahs Sändebud anlände till Medina under månaden Rabi al-awwal och stannade där fram till månaden Safar följande år. Under denna tid byggdes en moské och ett hus åt honom. Dessutom spreds islam vida omkring genom att denna stam bland Medinas ansarer, Banu Malik ibn al-Najjar, antog islam. Förutom de fyra familjerna Khatma, Waqid, Wa’il och Umayya höll sig även en grupp ur stammen Aws fast vid avgudadyrkan.

Abu Salama ibn Abd al-Rahman har berättat för mig att Allahs Sändebud, när han höll sitt första tal i Medina, först ställde sig inför folket och lovprisade Allah på det sätt Han förtjänar. Därefter sade han följande:

”O människor, samla goda gärningar inför det kommande livet. Vet att någon bland er kanske plötsligt dör utan att någon finns kvar som vaktar hans fårhjord. Då kommer hans Herre att fråga honom. Ingen tolk kommer att finnas där. Han kommer att säga: ’Kom inte Mitt sändebud till dig? Skänkte Jag dig inte rikedomar? Hur mycket av detta skickade du då vidare till det kommande livet?’ Då kommer han att se åt höger och vänster, men inte se någonting. Han kommer att se framför sig, och där kommer han inte att se något annat än Helvetet. Den som kan skydda sig själv från Helvetet bör göra sitt yttersta för att skydda sig, även om det bara är med en bit av en dadel. Den som inte ens har möjlighet till detta bör åtminstone skydda sig från Helvetet genom att säga ett gott ord. Varje god gärning belönas nämligen tiofalt, upp till sjuhundrafaldigt. Frid vare med er och Allahs barmhärtighet.”

Vid ett annat tillfälle höll han följande tal:

”All lovprisning tillkommer Allah. Jag lovprisar Honom och ber Honom om hjälp. Vi söker skydd hos Honom mot själens onda ingivelser och dåliga handlingar. Den som Allah vägleder kan ingen leda vilse, och den som Allah låter gå vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Allahs Bok är i sanning det bästa talet. Den som Allah har gjort Koranen kär i hjärtat, som Han har gett möjlighet att anta islam efter att ha varit försjunken i otro, och som har tagit Koranen till sin ledstjärna i stället för människors ord, är framgångsrik. Det finns inget vackrare och mer utsmyckat tal än Koranen. Älska det som Allah älskar. Älska Allah av hela ert hjärta. Försumma inte att recitera Allahs ord och att minnas Honom, och låt inte hjärtat hårdna. Allah väljer nämligen ut några bland varje skapelse. Han har även utvalt vissa handlingar bland deras handlingar och utvalt vissa av sina tjänare. Han tycker om goda ord. Av det som har getts människan finns både det tillåtna och det förbjudna. Tillbe därför Allah och sätt ingen vid Hans sida. Frukta Honom så som Han bör fruktas. Visa uppriktighet inför Allah genom att omsätta det bästa av allt ni säger i handling. Skapa kärlek mellan er genom Allahs nåd. När ett förbund med Allah bryts blir Han vred. Frid vare över er.”

Därefter upprättade Allahs Sändebud ett fördrag mellan ansarerna och emigranterna. Genom detta dokument gav och mottog han löftet om fredlig samexistens med judarna, erkände deras frihet att utöva sin religion och deras äganderätt till sina tillgångar, samt gav och mottog vissa villkor med dem. Fördraget löd som följer:

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

Detta är en förklaring från Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och från de troende muslimerna bland Quraysh och Yathrib samt från dem som senare följer dem, ansluter sig till dem och tillsammans med dem deltar i jihad. De utgör en självständig ummah bland hela mänskligheten. Muhajirerna som kom från Quraysh ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam, och deras tidigare sed att betala blodspengar sinsemellan ska bevaras. Bland de troende i varje grupp ska bruket att friköpa fångar mot lösen gälla. Banu Saida ska också förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Bland de troende i var och en av deras grupper ska fångar kunna friköpas mot lösen. Banu Harith ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Deras tidigare sed att betala blodspengar sinsemellan ska bevaras. Bland de troende i var och en av deras grupper ska bruket att friköpa fångar mot lösen fortsätta. Även Banu Jusham ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Deras tidigare sed att betala blodspengar ska gälla. Bland de troende i var och en av deras grupper ska principen att friköpa fångar mot lösen på ett rättvist sätt bevaras. Även Banu Najjar ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Bland de troende i var och en av deras grupper ska principen att friköpa fångar mot lösen på ett rättvist sätt fortsätta. Banu Amr ibn Awf ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Deras tidigare sed att betala blodspengar ska fortsätta. Bland de troende i var och en av deras grupper ska fångar kunna friköpas mot lösen på ett rättvist sätt. Banu Nabit ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Deras tidigare sed att betala blodspengar ska gälla. Bland de troende i var och en av deras grupper ska principen att friköpa fångar mot lösen på ett rättvist sätt fortsätta. Banu Aws ska förbli enligt det skick de befann sig i när de antog islam. Bland de troende i var och en av deras grupper ska fångar kunna friköpas mot lösen på ett rättvist sätt. De troende ska ge skälig ekonomisk hjälp till var och en bland dem som är skuldsatt eller har många barn, så att blodspengar och lösen kan betalas. Ingen troende ska motsätta sig en annan troendes bundsförvant. De gudfruktiga troende ska vidta verksamma åtgärder mot den bland dem som gör uppror, begår grovt förtryck eller brott, skadar det muslimska samfundets intressen eller skapar oordning. Alla ska gemensamt ingripa mot en sådan förbrytare, även om han är son till någon av dem. Ingen troende ska döda en annan troende till förmån för en otrogen, och ingen troende ska hjälpa en otrogen mot en troende. Den lojale icke-muslimens rättigheter i den muslimska staten ska vara lika tryggade. Muslimerna ska ge även den ringaste icke-muslimen skydd och fullständig säkerhet. De troende ska vara varandras bundsförvanter, men detta gäller inte andra. Den jude bland dem som visar oss lydnad och följer oss ska få samma rättigheter och samma hjälp som vi. Ingen orätt ska tillåtas mot sådana människor, och ingen ska få hjälp att angripa dem. De troendes skydd ska vara ett och detsamma för alla. Om ett krig förs för islams sak ska muslimerna i det kriget inte sluta någon uppgörelse med en icke-muslim annat än på grundval av jämlikhet och rättvisa. Varje stridsgrupp bland oss ska stödja den andra stridsgruppen. En troende får döda en annan endast som vedergällning för ett dödande och i enlighet med Allahs bestämmelse. De gudfruktiga troende står på den bästa och starkaste grunden. Ingen avgudadyrkare i Medina får ta en person från Quraysh i beskydd eller gå i borgen för hans liv och egendom, och han får inte ge honom skydd för att skada någon troende. Den som dödar en troende som inte har begått ett brott som förtjänar dödsstraff, och detta bevisas på behörigt sätt, ska dömas till döden. Om den dödades arvinge emellertid görs nöjd på något annat sätt, ska dödsstraffet inte verkställas. Under alla omständigheter ska alla troende stå emot denne muslimske dråpare, och det är inte tillåtet för någon troende att ta hans parti. För ingen troende som har godtagit denna förklaring och hyser orubblig tro på Allah och den yttersta dagen är det tillåtet att hjälpa eller ge skydd åt den som inför islams lagar inför främmande ting. Den som hjälper eller ger skydd åt en sådan person ska drabbas av Allahs förbannelse, och på uppståndelsens dag ska Allahs vrede falla över honom. Ingen förbön eller lösen ska godtas för honom. När ni än blir oense om något ska ni vända er till Allah och Hans Sändebud för att få saken avgjord.

Så länge de troende befinner sig i krig ska judarna bidra med krigsförnödenheter. Judarna i Banu Awf ska, liksom deras allierade, räknas som en del av samma umma som de troende. Men muslimerna och judarna ska var och en utöva sin egen religion. Den som däremot ägnar sig åt förtryck, övergrepp eller brottsliga handlingar drar endast fördärv över sin egen familj och sina närstående. Judarna i Banu Najjar ska ha samma rättigheter som judarna i Banu Awf. På samma sätt ska judarna i Banu Harith, Banu Saida, Banu Jusham, Banu Aws, Banu Tha’laba och Banu Shatiba ha samma rättigheter som judarna i Banu Awf. Den som ägnar sig åt förtryck, övergrepp och syndfullhet drar dock endast fördärv över sig själv och sin familj och sina närstående. Alla yttre angelägenheter som rör Tha’laba ska åtnjuta samma skydd som deras inre angelägenheter; de ska vara lika heliga som deras liv. Lydnad och trofasthet mot avtalet ska skydda alla från syndfullhet. Tha’labas allierade ska ha samma rättigheter som de själva. Judarnas inre angelägenheter ska vara lika heliga som deras liv. Ingen av dem får lämna Medina utan Muhammeds tillåtelse ﷺ. Alla bör veta att ingen kan undkomma elden genom argument eller förhör. Den som dödar någon gör det på bekostnad av sitt eget och sin familjs och sina närståendes fördärv. Om den dödade däremot själv var en brottsling är saken annorlunda. Gud älskar i detta avseende större storsinthet. Judarna ska själva bära sina egna utgifter, och de ska också själva bära muslimernas utgifter. De som har godtagit denna överenskommelse är skyldiga att ge en fullständig hjälp åt varje part som deltar i krig, och sinsemellan ska de visa välvilja, ge goda råd och vara storsinta; ingen får delta med någon annan i en syndfull handling. Att skada sin allierade är ett fruktansvärt och makalöst brott. Alla är skyldiga att hjälpa den förtryckte. Så länge de troende befinner sig i krig ska judarna fortsätta att ge dem ekonomiskt stöd. [47. Det vill säga: Gud och de troende har inget emot att ta emot deras stöd.] För denna överenskommelses parter ska hela Yathrib vara en trygg plats. Om grannen inte är en brottsling och inte ägnar sig åt skadliga handlingar ska hans liv, egendom och heder åtnjuta fullständig trygghet, precis som ens eget liv, ens egen egendom och ens egen heder. Ingen får gå in i någon annans hus utan husägarens tillstånd. Oavsett vilken obehaglig händelse eller tvist som uppstår mellan dem som har godtagit denna överenskommelse, ska de vända sig till Gud och Muhammed ﷺ för avgörande. Gud önskar att denna överenskommelse ska genomföras med största vaksamhet och ärlighet. [48. Det är värt att påpeka att när denna överenskommelse antogs hade ingen jizya ålagts och muslimerna var svaga. Om judarna då stred på muslimernas sida skulle de få del av krigsbytet. I denna överenskommelse var det obligatoriskt för dem att bidra till krigets kostnader.] Det ska vara känt att Quraysh och deras bundsförvanter inte får ges skydd. De som har godtagit överenskommelsen ska gemensamt stå emot den som angriper Medina. När en uppmaning till fred och försoning framförs ska de sluta fred och försoning med den som framför uppmaningen. När de uppmanas till en sådan fred eller försoning är det också obligatoriskt för de troende att följa den. Men när någon eller några deltar i krig mot religionen ska de få sin berättigade andel från den part som tog in dem i armén. Judarna i Aws och deras allierade ska ha samma rättigheter och skyldigheter som de som har godtagit denna överenskommelse, och de ska få dem fullt ut och rättvist av dem som ingått överenskommelsen. Om någon följer ärlighetens väg ska hans tidigare syndfullhet betraktas med förlåtande ögon. Om någon gör något ont skadar det endast honom själv. Gud vill se största möjliga ärlighet och sanningsenlighet när det gäller lydnaden mot denna överenskommelse. Denna överenskommelse är inget skydd för en förtryckare eller en brottsling. Den som inte ägnar sig åt förtryck eller brott ska, även om han lämnar kriget eller sitter overksam, åtnjuta trygghet inom Medinas gränser. Den som håller fast vid ärlighetens och gudsfruktans väg ska ha Gud och Muhammed ﷺ som sina beskyddare och hjälpare.

Upprättandet av broderskap mellan ansarerna och muhajirerna

Ibn Ishaq säger: Guds sändebud ﷺ upprättade ett broderskapsband mellan muhajirerna och ansarerna. Jag söker skydd hos Gud från att tillskriva honom något han inte sade. Jag har fått veta att han upprättade ett broderskapsband mellan varje par. Därefter tog han Ali ibn Abu Talib i handen och sade: ”Detta är min bror.” På så sätt förenades på nytt i broderskap ledaren för profeterna, de gudfruktigas ledare, sändebudet till världarnas Herre och den som saknar sin like i hela världen, och Ali, Abu Talibs son. Dessutom upprättades ett broderskapsband mellan Guds och Hans sändebuds lejon, Hamza ibn Abd al-Muttalib, som var Guds sändebuds ﷺ farbror, och Zayd ibn Haritha. Inför avfärden till slaget vid Uhud hade Hamza testamenterat att Zayd ibn Haritha skulle ärva hans egendom om han dog. Ja’far al-Tayyar, Abu Talibs son, och Muadh ibn Jabal, som härstammade från Banu Salama, förenades i broderskap. Umar ibn al-Khattab och Itban ibn Malik blev bröder. Abu Ubayda ibn al-Jarrah och Sa’d ibn Muadh, Abd al-Rahman ibn Awf och Sa’d ibn al-Rabi, al-Zubayr ibn al-Awwam och Salama ibn Salama, Uthman ibn Affan och Aws ibn Thabit, Talha ibn Ubaydullah och Ka’b ibn Malik, Sa’id ibn Zayd och Ubayy ibn Ka’b, Mus’ab ibn Umayr och Abu Ayyub Khalid, Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Ka’b, Mus’ab ibn Umayr och Abu Ayyub Khalid, Abu Hudhayfa ibn Utba och Ubbad ibn Bishr, Ammar ibn Yasir och Hudhayfa ibn al-Yaman samt Abu Dharr al-Ghifari och Mundhir ibn Amr upprättade broderskapsband sinsemellan. Dessutom upprättades broderskapsband mellan Hatib ibn Abu Balta’a och Uwaym ibn Sa’ida, Salman al-Farisi och Abu al-Darda samt Birar, Abu Bakrs frigivne slav, och Abu Ruwayha.

Bland de följeslagare mellan vilka Guds sändebud ﷺ upprättade broderskapsband har jag endast fått kännedom om namnen på de följeslagare som nämnts ovan.

Början på böneutropet

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade fått alla sina muhajiriska bröder nära sig i Medina och vunnit ansarernas enade stöd och hjälp, kunde han dra en lättnadens suck. Då blev islam en välorganiserad kraft. Omedelbart inrättades de regelbundna bönerna, zakat och fastan blev obligatoriska och lagar för att bekämpa brott infördes. Även bestämmelserna om vad som är halal och haram började tillämpas. På så sätt etablerades islam fullständigt bland dem. Det var denna grupp av ansarer som, efter att ha antagit tron, blev bofasta här. Efter att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade kommit till Medina samlades muslimerna självmant hos honom när det var dags för bönen; ingen behövde kalla på dem. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, övervägde att låta blåsa i ett horn för att samla folket till bönen, liksom judarna gjorde. Men strax därefter tyckte han inte om denna idé och övergav den. Sedan övervägde han att kalla muslimerna till bönen genom att ringa i en klocka.

Medan dessa överväganden pågick såg Abdullah ibn Zayd i en dröm hur man skulle kalla folket och samla dem. Han kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs sändebud! I natt såg jag i en dröm en okänd man som var klädd i gröna kläder och gick omkring med en klocka i handen. När mannen gick förbi mig sade jag till honom: ’O Allahs tjänare, vill du sälja den där klockan?’ Han sade: ’Vad ska du göra med klockan?’ Jag sade: ’Jag ska kalla folket till bönen.’ Han sade: ’Ska jag lära dig något bättre än detta?’ Jag sade: ’Vad är det? Berätta.’ Han sade: ’Allahu akbar, Allahu akbar, Allahu akbar, Allahu akbar; ash-hadu alla ilaha illallah, ash-hadu alla ilaha illallah; ash-hadu anna Muhammadan rasulullah, ash-hadu anna Muhammadan rasulullah; hayya alas-salah, hayya alas-salah; hayya alal-falah, hayya alal-falah; Allahu akbar, Allahu akbar; la ilaha illallah.’” Så snart han hade berättat drömmen för Allahs sändebud sade han: ”Om Allah vill är denna dröm sann. Ta med dig Bilal och ställ dig på en plats. Lär honom orden och låt honom utföra böneutropet, för hans röst är starkare än din.” Bilal utförde böneutropet. Umar hörde det medan han satt hemma. Omedelbart drog han på sig sin mantel och kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Allahs sändebud! Vid Allah, jag såg samma dröm som Abdullah ibn Zayd såg.” Då uttryckte Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin tacksamhet genom att säga: ”Alhamdulillah.”

Berättelsen om några följeslagares sjukdom

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar:

I Medina hade febern fått stor spridning. Många av Allahs sändebuds följeslagare blev sjuka. Allah den Allsmäktige skonade dock sin profet från den. Abu Bakr bodde i samma rum som sina två tjänare Bilal och Amir ibn Fuhayra. Alla tre drabbades av feber. Jag gick för att besöka dem. Ännu hade föreskriften om slöjan inte uppenbarats. De sjukas lidande var obeskrivligt. Först gick jag till Abu Bakr och frågade: ”Far, hur mår du?” Han svarade genom att recitera en dikt:

”Varje människa befinner sig hos sina närmaste, men döden är honom mycket nära.”

Jag förstod det och sade inom mig: ”Far måste vara omtöcknad.”

Därefter gick jag till Amir ibn Fuhayra och sade: ”Amir, hur mår du?”

Även han svarade genom att recitera poesi: ”Jag har mött döden innan jag hann njuta av dödens sötma,

den feges död finns alltid över hans huvud,

var och en kämpar i jihad med all sin kraft, liksom tjuren skyddar sin hud med sina horn.”

Jag förstod att ʿĀmir hade förlorat förståndet och talade i feberyrsel.

När Bilals feber blev värre gick han ut och lade sig på gården.

Sedan reciterade han poesi med hög röst och sade:

”Ack! Kommer jag någonsin att kunna tillbringa en natt i Fakhkh i sällskap med ʿIdhkhir och rosor?

Och kommer jag någonsin att få gå ner i vattenhålet vid Majanna, om så bara för en enda dag till? Kommer jag någonsin ännu en gång att få se bergen Shāma och Tafīl?[49. Fakhkh: namnet på en plats utanför Mecka. ʿIdhkhir: namnet på en slags väldoftande växt. Majanna: en marknadsplats belägen i det lägre området kring Mecka.][50. Shāma och Tafīl är namnen på två berg i Mecka.]

Det jag hörde från dem gick jag och berättade för Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom. Jag sade: ”På grund av den svåra febern yrar de alla. De förstår inte själva vad de säger.” Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”O Gud, gör Medina lika kär för oss som Mekka, eller ännu kärare. Välsigna de grödor som växer här för vår skull. Avlägsna alla sjukdomar härifrån och för dem till Mahyāʾah.” [51. Mahyāʾah är ett annat namn på al-Juhfah, platsen där pilgrimer från Syrien ikläder sig ihram.]

Datumet för hijra

När Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, anlände till Medina var det strax före den solheta middagen. Datumet var måndagen den tolfte Rabi al-awwal. Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, var då 53 år gammal. Detta inträffade tretton år efter profetskapets början. Därefter stannade han i Medina under de återstående dagarna av månaden Rabi al-awwal samt under månaderna Rabi al-thani, Jumada al-awwal, Jumada al-thani, Rajab, Sha’ban, Ramadan, Shawwal, Dhu al-Qa’dah, Dhu al-Hijjah och Muharram. [Det vill säga att han efter hijran till Medina under denna tid inte reste någonstans utanför Medina. – Redaktören]

Det första krigståget

Exakt tolv månader efter ankomsten till Medina, under månaden Safar, gav han sig av på expeditionen till Waddan, det vill säga Abwa. Han nådde Waddan i sökandet efter Quraysh och Banu Damrah ibn Bakr. Där underkastade sig Banu Damrah honom. Därefter återvände han tryggt till Medina utan att möta någon form av sammansvärjning. Han tillbringade de återstående dagarna av månaden Safar och den första delen av Rabi al-awwal där.

Expeditionen under ledning av Ubaydah ibn al-Harith

Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade själv bundit fast denna expeditions fana.

Under den tid då Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, vistades i Medina skickade han Ubaydah ibn al-Harith med en ryttarstyrka på 60 eller 80 man. Alla var muhajirun. Ingen av ansarerna var med dem. När gruppen nådde en vattensamling i låglandet vid Saniyyat al-Murrah mötte den en stor grupp från Quraysh. Något slag ägde dock inte rum. Endast Sa’d ibn Abi Waqqas avfyrade en pil. Detta var den islamiska arméns första pilskott. Därefter återvände gruppen. Muslimerna var vid denna tid mycket entusiastiska.

Expeditionen mot kusten under Hamzas ledning

Vid denna tid skickade Allahs Sändebud en grupp på trettio beridna muhājirūn under Hamzas ledning mot kusten via Īs. Inte heller under denna expedition skickade han någon ansār. Den muslimska styrkan mötte nu en mekansk styrka på trehundra ryttare under Abu Jahl. Tack vare Majdī ibn ʿAmr al-Juhanīs insats uppstod inte heller denna gång någon strid. Han höll de båda sidorna på avstånd från varandra. Därför drog sig de båda styrkorna tillbaka åt varsitt håll. Inte heller denna gång utkämpades något krig.

Expeditionen till Buʿāṭ

Under månaden Rabīʿ al-awwal gav sig Allahs Sändebud ut på en militär expedition mot Quraysh och nådde platsen Buʿāṭ. Han färdades dit via Ridwā. Utan att någon strid ägde rum återvände han till Medina. Där tillbringade han de återstående dagarna av Rabīʿ ath-thānī och den första delen av Jumādā al-ūlā. [52. När han gav sig av på denna expedition anförtroddes Saʾib ibn ʿUthmān ibn Maẓʿūn ansvaret för Medina. Buʿāṭ: namnet på ett berg i Juhayna-stammens område nära Yanbuʿ.]

Expeditionen till al-ʿUshaira

Allahs Sändebud ledde åter en militär expedition mot Quraysh. [53. Vid denna tid anförtroddes Abu Salama ibn ʿAbd al-Asad ansvaret för att försvara Medina.] Genom bergspasset vid Banū Dinār och därefter genom Habārs öken nådde han med styrkan Ibn Aẓhars dal, där han slog läger i skuggan av ett träd. Där bad han. Där finns därför en moské än i dag. När mat tillagades åt honom åt han tillsammans med alla de andra. Platsen där kokkärlen ställdes ned är fortfarande tydligt synlig. Han fick dricka vatten från en källa där som kallas al-Mushtarāb. Därefter fortsatte han, med platsen Khālayiq på vänster sida, och passerade ʿAbdullah-passet. Sedan svängde han åt vänster, nådde slätten Yalyal och slog läger där Yalyal och Dabuʿa möts. Han drack vatten ur en brunn där. Därefter färdades han genom slätten Farsh Milāl. Till slut nådde han vägen genom Yamāmas små bergstrakter. Sedan följde han denna väg genom Yanbuʿs slätt och slog läger i al-ʿUshaira. Där stannade han några dagar under Jumādā al-ūlā och Jumādā ath-thāniya. Där uppmanade han Banū Mudlij och deras stamallierade från Banū Ḍamra att underkasta sig. Därefter återvände han tryggt till Medina.

Expeditionen under Saʿd ibn Abī Waqqāṣ ledning

Därefter skickade Allahs Sändebud en styrka under Saʿd ibn Abī Waqqāṣ ledning. Denna styrka, bestående av åtta muhājirūn, nådde en plats i Hijaz som kallas Khazzār. Därefter återvände den tryggt till Medina.

Safwān-expeditionen: den första Badr-expeditionen

Mindre än tio dagar efter återkomsten från expeditionen till Ushayra angrep en dag Kurz ibn Jābir al-Fihrī området kring Medina i syfte att plundra de kameler och andra tamdjur som hade släppts lösa där. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satte genast efter honom. [54. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sig av till detta krig, utsåg han Zayd ibn Hāritha till ansvarig för Medinas försvar.] Han nådde fram till en dal vid ena sidan av Badrslätten, vid namn Safwān. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fann inte Kurz ibn Jābirs spår. Denna händelse kallas den första Badr-expeditionen. Därefter återvände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Medina, där han tillbringade de återstående dagarna av månaden Jumādā ath-Thāniya samt månaderna Rajab och Shaʿbān.

En militär expedition under ledning av ʿAbdullah ibn Jahsh

Under månaden Rajab sände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, iväg en styrka bestående av åtta muhājirūn som hade återvänt från den första Badr-expeditionen, under ledning av ʿAbdullah ibn Jahsh. Han tog inte med någon av ansār. Han gav ʿAbdullah ibn Jahsh ett brev och sade att han skulle öppna och läsa det först efter två dagars färd, inte tidigare. När han hade läst brevet skulle han följa dess instruktioner, men inte tvinga någon av sina följeslagare till något.

Efter att ha färdats i två dagar öppnade ʿAbdullah ibn Jahsh brevet och läste det. Där stod: ”När du läser detta brev ska du genast ge dig av och bege dig till en plats som heter Nakhlah, mellan Mecka och Tāʾif, och slå läger där. Håll där utkik efter Quraysh och meddela mig om du får någon information.”

Så snart ʿAbdullah ibn Jahsh hade läst brevet sade han: ”Jag har accepterat och underkastat mig.” Sedan sade han till sina följeslagare: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har beordrat mig att bege mig till Nakhlah och hålla utkik efter Quraysh, samt att meddela honom om jag får någon information. Han har också förbjudit mig att påtvinga någon av er en obligatorisk uppgift i detta. Om någon av er önskar uppnå martyrskap, låt honom då följa med; och den som inte önskar det kan återvända. Själv kommer jag emellertid att lyda Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning.” Efter att ʿAbdullah ibn Jahsh hade sagt detta gav sig alla iväg tillsammans med honom. Ingen återvände. Han trädde in i Hijāz. Vid en plats som hette Bahrān förlorade Saʿd ibn Abī Waqqās och ʿUtbah ibn Ghazwān sina kameler. De båda följde efter kamelerna och blev därför efter ʿAbdullah ibn Jahsh för att leta efter dem. ʿAbdullah ibn Jahsh och hans följeslagare fortsatte däremot sin färd. Till slut nådde de Nakhlah och slog läger där. Vid denna tid passerade en Quraysh-karavan nära dem, med russin och läder samt andra handelsvaror som tillhörde Quraysh. Bland karavanens män fanns ʿAmr ibn al-Hadramī, ʿUthmān ibn ʿAbdullah, dennes bror Nawfal ibn ʿAbdullah och al-Hakam ibn Kaysān. När ʿAbdullah ibn Jahshs män såg dem blev de rädda, eftersom de hade kommit mycket nära karavanen. ʿUkkāshah ibn Mihsan gick fram till dem. Hans huvud var rakat. När Quraysh såg honom blev de lugna och sade: ”Dessa är lokalbefolkning. Det finns inget att frukta från deras sida.” Under tiden rådgjorde muslimerna om Quraysh. Det var den sista dagen i månaden Rajab. Alla ansåg att om de lät Quraysh-karavanen passera denna dag, skulle den därefter träda in i det heliga området och vara skyddad från dem. Men om de dödade dem denna dag skulle de bli skyldiga till att ha utgjutit blod under en förbjuden månad. Därför hamnade de i tvekan och drog sig för att vidta någon åtgärd mot Quraysh-karavanen. Efter en kort stund skakade de emellertid av sig sin tvekan och enades beslutsamt om att döda så många de kunde och ta det som var och en av karavanens män hade. Wāqid ibn ʿAbdullah at-Tamīmī dödade ʿAmr ibn al-Hadramī med ett spjut och tog ʿUthmān ibn ʿAbdullah och al-Hakam ibn Kaysān till fånga. Nawfal ibn ʿAbdullah flydde och räddade sig; de lyckades inte gripa honom. Därefter kom ʿAbdullah ibn Jahsh till Medina och infann sig hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med karavanens återstående män och de två fångarna.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag befallde er ju inte att strida under den förbjudna månaden.” Därefter höll han kvar karavanen och fångarna och vägrade ta emot deras egendom. På grund av Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ord blev ʿAbdullah ibn Jahsh förödmjukad och stod svarslös inför alla. Hans män trodde att de hade gått under. Muslimerna förebrådde dem för denna handling. Quraysh sade å sin sida: ”Muhammad och hans följeslagare har kränkt den förbjudna månadens helgd. De har utgjutit blod under den förbjudna månaden, lagt beslag på andras egendom och tagit människor till fånga.” En av de muslimer som fortfarande befann sig i Mecka svarade: ”Det muslimerna gjorde, gjorde de under månaden Shaʿbān.” [Anledningen till detta påstående var att månaden Shaʿbān hade börjat efter solnedgången på den sista dagen i månaden Rajab. – Red.]

När denna propagandakampanj hade fått stor omfattning uppenbarade Allah den följande versen för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid:

[Arabiska *************]

”De frågar dig om strid under den heliga månaden. Säg: Att strida under den månaden är en synd. Men att hindra människor från Allahs väg är en ännu större synd inför Allah,

att förneka tron, hindra människor från att besöka den heliga moskén och fördriva dess invånare därifrån. Att förfölja människor och få dem att avvika från den rätta vägen är i själva verket ett större brott än att döda. De fortsätter att strida mot er för att, om de förmår, få er att avfalla från er religion.” (Al-Baqarah)

Det vill säga: Även om ni skulle ha begått en överträdelse under den heliga månaden, har de hindrat er från att följa Allahs väg, samtidigt som de har förnekat tron och hindrat er från att besöka den heliga moskén. Och trots att ni är invånare i den heliga moskén har de fördrivit er därifrån; inför Allah är detta ett allvarligare brott än att döda en av era otrogna. Att de förföljde muslimerna, tvingade dem att avfalla från sin religion och återförde dem till det otrogna systemet var ett ännu värre brott än att döda. Detta allra värsta brott fortsatte de ständigt att begå mot er, utan att upphöra med det eller ångra sig.

När denna vägledning uppenbarades i Koranen och Allah avlägsnade muslimernas rädsla och oro, tog Allahs Sändebud formellt hand om den beslagtagna karavanen och fångarna. Quraysh skickade ett meddelande till honom och bad att Uthman och al-Hakam skulle friges mot ersättning. Allahs Sändebud svarade dem: ”Vi kommer inte att frige fångarna förrän våra två män, Sa’d ibn Abi Waqqas och Utba ibn Ghazwan, har återvänt. Vi fruktar att deras liv kan vara i fara på grund av er.” Kort därefter återvände Sa’d och Utba, och då frigav Allahs Sändebud fångarna mot ersättning. En av de två fångarna, al-Hakam ibn Qaysan, antog emellertid islam och blev en uppriktig muslim. Därefter stannade han hos Allahs Sändebud. Senare blev han martyr i händelsen vid Bi’r Ma’una. Uthman ibn Abdullah återvände till Mecka och dog som otrogen.

Förändringen av böneriktningen

Det berättas att böneriktningen ändrades under månaden Sha’ban, arton månader efter att Allahs Sändebud hade anlänt till Medina.

Slaget vid Badr

En dag fick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, veta att en stor karavan tillhörande Quraysh, under ledning av Abu Sufyan ibn Harb, var på väg från Syrien. Karavanen bar på stora rikedomar och handelsvaror som tillhörde Quraysh. I karavanen fanns även trettio eller fyrtio män av Quraysh, däribland Makhrama ibn Nawfal och Amr ibn al-As. Han skickade muslimerna mot dem och sade: ”Detta är Qurayshs karavan. Den innehåller stora rikedomar. Bege er dit. Kanske låter Allah dessa rikedomar hamna i er besittning.” Muslimerna beslöt att ge sig av för att hinna upp karavanen. Några gjorde sig genast redo, medan andra var något långsamma och dröjde. De kunde nämligen inte föreställa sig att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade ställts inför ett krig.

När Abu Sufyan närmade sig Hijaz började han ana vad som höll på att ske. Han började fråga alla förbipasserande han mötte, eftersom han var mycket rädd för muslimernas förberedelser. Till slut berättade några förbipasserande tydligt för honom att Muhammad var på väg med sina följeslagare för att anfalla honom och hans karavan. Abu Sufyan blev därför försiktig och fortsatte framåt. Han skickade genast Damdam ibn Amr al-Ghifari till Mecka mot betalning. Han sade åt honom att gå till Quraysh och be dem skicka beväpnade män för att föra deras rikedomar i säkerhet, samt meddela dem att Muhammad med sina män var på väg att anfalla dem. Damdam begav sig mycket snabbt mot Mecka.

Tre dagar innan Damdam nådde Mecka hade Atika, Abd al-Muttalibs dotter, en skräckinjagande dröm. Hon berättade om saken för sin bror Abbas och sade: ”Min bror, jag hade en dålig dröm i dag. Jag är rädd att någon olycka eller olycka ska drabba ditt folk. Berätta därför inte för någon vad jag säger till dig.”

Abbas sade: ”Vad såg du i drömmen?”

Atika sade: ”Jag såg en ryttare stiga av på den öppna marken i närheten av Mecka. Sedan ropade han med hög röst: ’Quraysh! Förbered er för döden inom tre dagar. Var på er vakt!’ Därefter bar hans kamel honom upp till toppen av berget Abu Qubays. Sedan ropade han återigen och kungjorde samma sak. Därefter rullade han ner en stor sten därifrån. När stenen hade rullat ner och nått bergets fot splittrades den i bitar, och någon av dess bitar föll in i varje hus i Mecka.”

Abbas sade: ”Detta är en allvarlig dröm. Berätta inte för någon om den. Håll den helt hemlig.”

När Abbas sedan gick ut träffade han sin vän Walid ibn Rabi’a. Han berättade drömmen för honom och varnade honom för att berätta den för någon. Walid berättade saken för sin far Utba. På så sätt spreds ryktet över hela Mecka. Quraysh började tala om det vid alla sammankomster och möten.

Abbas berättar: Nästa dag gick jag för att utföra tawaf runt Kaba. Abu Jahl talade där med en grupp män från Quraysh om Atikas dröm. Så snart Abu Jahl såg mig sade han: ”Abbas, kom hit när du har avslutat tawaf.” När jag hade avslutat tawaf gick jag till dem och satte mig. Abu Jahl sade till mig: ”Abd al-Muttalibs son, när berättade denna kvinnliga profet för er sådana här saker?”

Jag sade: ”Vad menar du?”

Abu Jahl sade: ”Jag menar den dröm som Atika hade sett.”

Jag sade: ”Vad hade hon drömt?”

Abu Jahl sade: ”O ättling till Abd al-Muttalib! Era män har hållit på att profetera, och nu ser jag att även era kvinnor har börjat profetera. Atika påstås ha sett en dröm där någon sade: ’Gör er redo inom tre dagar.’ Vi väntar på er i tre dagar. Om det hon sagt är sant, då får det som ska ske ske. Men om tre dagar går utan att något händer, kommer vi att utfärda en skriftlig kungörelse om er: att det i hela Arabien inte finns någon familj som är lika lögnaktig som er.”

Abbas berättar: Jag reagerade inte särskilt på Abu Jahls uttalande. Jag nöjde mig med att förneka det. Jag sade: ”Atika har inte sett någon dröm.” Sedan gick vi var och en till sitt. På eftermiddagen kom kvinnorna i Abd al-Muttalibs familj, en efter en, till mig och sade: ”Varför står ni ut med den där förbannade uslingen? Hittills har han sagt vad han velat om våra män. Nu har han också börjat säga vad han vill om våra kvinnor. Du hör allt detta, men känner du ingen hederskänsla?” Jag sade: ”Vid Allah, jag känner mig mycket besvärad. Jag visade ingen särskild reaktion. Men jag ska nog ta itu med honom. Låt honom säga det en gång till, så ska jag göra vad som behöver göras för er.”

Tre dagar efter Atikas dröm gick jag dit. Jag var då uppfylld av vrede och ilska. Jag tänkte att jag inte hade behandlat den där karlen så som han förtjänade. Om jag fick en ny möjlighet skulle jag göra det jag inte hade kunnat göra den gången. Jag gick in i moskén och fick syn på honom där. Jag började gå mot honom och väntade på att han skulle upprepa något av det han hade sagt den dagen, så att jag kunde kasta mig över honom. Abu Jahl var spensligt byggd, men hans blick var skarp och hans tunga vass. Plötsligt skyndade han mot moskéns dörr. Jag sade tyst för mig själv: ”Må Allahs förbannelse vara över honom! Vad har hänt honom? Varför är hela hans väsen så skräckslaget? Är det av rädsla för min tillrättavisning?” Då förstod jag plötsligt att han hade hört ropen från Damdam ibn Amr al-Ghifari, som jag ännu inte hade hört. Damdam hade kommit ut i Mekkas öken och ropade sittande på sin kamel: ”O Quraysh! En fruktansvärd katastrof! En fruktansvärd katastrof! Era tillgångar finns hos Abu Sufyan. Muhammad har sänt sina följeslagare efter dessa tillgångar. Det verkar som om ni inte kommer att kunna rädda dem. Skynda till deras hjälp! Skynda till deras hjälp!” Innan al-Ghifari hade hunnit ropa detta hade han redan skurit av kamelns nos, vält sin bärstol och rivit sönder sina egna kläder och därigenom utfört ett märkligt spektakel.

På grund av denna fruktansvärda händelse kunde ingen av oss ägna någon annan uppmärksamhet. Folket gjorde sig snabbt redo. De sade: ”Har Muhammad och hans följeslagare trott att vi är lika hjälplösa som Ibn al-Hadramis karavan? Aldrig! Den här gången kommer de sannerligen att få en annan erfarenhet. Den dagen vågade de visa sådan fräckhet mot endast två män. Och dessutom var det sådana män som antingen ville lämna stridsfältet eller skicka någon annan i sitt ställe. Men i dag har hela Quraysh-stammen gjort sig redo för strid. Ingen framstående man bland Quraysh har uteblivit. Den ende som saknas är Abu Lahab, och i hans ställe har han skickat Asi ibn Hisham ibn al-Mughira.” Abu Lahab var skyldig denna man fyra tusen dirham. Eftersom han inte kunde betala tillbaka skulden på grund av sin fattigdom skickade han honom till kriget i sitt ställe, som betalning för den skuld han hade till honom.

Umayya ibn Khalaf hade också beslutat att inte delta i kriget. Han var en storväxt, respektingivande gammal man. Uqba ibn Abu Muayt kom till honom. Umayya satt då tillsammans med folk i den heliga moskén. Uqba gav honom en parfym tillverkad av sandelträ och sade: ”Varsågod, parfymera dig med detta, eftersom du ju är en kvinna.” Umayya sade: ”Försvinn härifrån! Må Allah göra dig ful.” Den gamle Umayya skämdes och gjorde sig därefter redo för att gå ut i krig.

Förberedelserna blev färdiga och alla var fast beslutna att bege sig till slagfältet. Då erinrade de sig kriget som hade utkämpats mellan dem och Banu Bakr ibn Abd Manat och sade: ”Vi fruktar att de kan angripa oss bakifrån.” Denna rädsla gjorde dem tveksamma inför att bege sig till strid. Då antog Iblis Suraqa ibn Malik ibn Jasham al-Mudlajis gestalt och kom till dem. Han sade: ”Jag stannar hos er som beskyddare, så att Kinana-stammen inte kan angripa er bakifrån.” Efter att ha fått denna försäkran lämnade de snabbt Mecka.

Under tiden gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut på expedition tillsammans med sina följeslagare. Några dagar av månaden Ramadan hade då gått. Han utsåg Amr ibn Umm Maktum till att leda bönen. Han överlämnade den vita fanan till Musab ibn Umayr. Framför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bars två svarta fanor. Den ena bars av Ali, Abu Talibs son, och kallades Örnen. Den andra bars av en av ansarerna. Den dagen hade Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare sammanlagt sjuttio kameler. De turades om att rida på dem. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Ali ibn Abu Talib och Mursad ibn Abu Mursad turades om att rida på en kamel. Hamza ibn Abd al-Muttalib och Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, två tjänare, Zayd ibn Haritha och Abu Kabsha, turades om att rida på en annan. Abu Bakr, Umar och Abd al-Rahman ibn Awf turades om att rida på ytterligare en. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, färdades från Medina längs vägen mot Mecka och nådde bergspasset utanför Medina. Därifrån fortsatte han genom al-Aqiq, Dhu al-Hulayfa, Awlat al-Jaysh, Turban, Malal, Marayins Ghamisur Hammam, Sayyala på Yamamas steniga mark, Faj al-Rawha och nådde därifrån Shanuka. När han därifrån nådde en plats kallad Arqaz Dhariya mötte han en beduin. Han frågade beduinen om han hade sett några människor. Men han hade inga upplysningar. Följeslagarna sade till mannen: ”Hälsa Allahs Sändebud.” Han sade: ”Finns Allahs Sändebud bland er?” Alla sade: ”Ja.” Därefter sade han till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Om du verkligen är Allahs Sändebud, säg då vad som finns i magen på denna min kamelko.” Salama ibn Sulama ibn Waqsh sade till honom: ”Fråga inte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Kom till mig, så ska jag säga vad som finns i hennes mage. Du hade samlag med den där kamelkon. Därför finns det en killing i hennes mage som är avlad av dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillrättavisade genast Salama och sade: ”Var tyst! Talar du oanständigt med mannen?” Därefter vände han sin uppmärksamhet åt ett annat håll.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gjorde halt vid en brunn i al-Rawha som kallades Saj­saj. Därifrån gav han sig åter av. Efter att ha färdats en sträcka lämnade han vägen mot Mecka och tog vägen till höger mot Najiyya. Hans mål var Badr. När han nådde en plats nära Badr korsade han en dal som kallades Ruhqan. Denna dal låg mellan bergspassen Nazira och Safra. Därifrån begav han sig upp till bergspasset. Sedan gick han ner därifrån och nådde Safra. När han kom dit sände han Basbas ibn Amr al-Juhani och Adi ibn Abu Zagba al-Juhani till Badr-området för att ta reda på upplysningar om Abu Sufyan ibn Harb och de andra. Efter att ha sänt iväg dessa två i förväg fortsatte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mot Badr.

Under vägen fick han veta att Quraysh hade lämnat Mecka i samlad styrka för att skydda sin handelskaravan. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, meddelade sina följeslagare detta och rådgjorde med dem om vad de borde göra i detta läge. Abu Bakr al-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, reste sig först och framförde sin åsikt på ett mycket utmärkt sätt. Därefter reste sig al-Miqdad ibn Amr och sade: ”O Allahs Sändebud, fortsätt i den riktning som Allah har befallt dig att gå. Vid Allah, vi kommer inte att säga till dig det som Israels barn sade till Musa, frid vare med honom: ’Gå du och din Herre och strid; vi sitter kvar här.’ Vi säger: Gå du och din Herre och strid, och vi kommer också att kämpa tillsammans med dig och din Herre. Vid Den Väldige som har sänt dig med den sanna vägledningen, om du förde oss till Barq al-Ghimad i det avlägsna Jemen, skulle vi följa med dig dit.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tackade al-Miqdad och bad för honom.

Därefter vände sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till ansarerna och sade: ”Ge mig ert råd.” Anledningen till att han lade så stor vikt vid ansarerna var att de var muslimernas stöd. När de svor trohetseden vid al-Aqaba hade de sagt: ”O Allahs Sändebud, så länge du inte har kommit till vårt land kan vi inte ta ansvar för dig. När du kommer till oss kommer du att stå under vårt beskydd. Vi kommer att skydda dig på samma sätt som vi skyddar våra söner, döttrar och hustrur från all slags fara.” Därför fruktade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att ansarerna kanske skulle tro att deras skyldighet att hjälpa honom och skydda honom endast gällde om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, angreps av fienden i Medina. Ansarerna kunde ha tänkt att det inte var deras skyldighet att följa honom om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ville föra dem utanför deras land för att strida mot en fiende. När han därför talade till ansarerna sade Sad ibn Muadh: ”O Allahs Sändebud, du vill kanske höra vår åsikt.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ja.” Sad sade: ”Vi har trott på dig och på att det du har kommit med är den fullkomliga sanningen. På grundval av denna övertygelse har vi lovat och försäkrat dig att vi ska följa dina befallningar och lyda dig. O Allahs Sändebud, gör därför det du anser bäst. Vi är med dig. Vid Allah, som har sänt dig med den största sanningen, om du korsade detta hav framför oss och steg ner i dess bottenlösa vatten, skulle vi också stiga ner tillsammans med dig. Inte en enda av oss skulle stanna kvar bakom dig. Om du i morgon ville möta fienden tillsammans med oss, skulle vi inte ha något emot det. Vi är tålmodiga i strid och fasta i vår beslutsamhet inför fienden. Vi hoppas att Allah ska låta dig se sådana insatser från oss att dina ögon gläds. Förlita dig på Allahs barmhärtighet och gå framåt med oss.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev glad och mycket uppmuntrad när han hörde Sads ord. Därefter sade han: ”Ge er av. Allah har lovat mig att vi ska övervinna den ena av de två karavanerna. Den ena är handelskaravanen med Abu Sufyan och Amr ibn al-As, och den andra är den väldiga, stridsutrustade armé som kom under Abu Jahls ledning. Vid Allah, det är som om jag redan nu ser Quraysh möta en skamlig död.”

Därefter slog Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, läger nära Badrslätten. Sedan gav han sig själv och en av följeslagarna ut på spaning. Efter att ha färdats en bit mötte de en gammal arab. Han frågade honom om han visste något om Quraysh och om han hade hört något om Muhammad och hans följeslagare. Den gamle sade: ”Säg vilka ni är, annars berättar jag inget.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Svara först på det vi frågade om. Sedan ska vi berätta vilka vi är.” Den gamle sade: ”Jag har hört att Muhammad och hans följeslagare gav sig av den och den dagen. Om det stämmer bör de nu befinna sig på den och den platsen. Och om Quraysh har jag hört att de gav sig av den och den dagen. Om det stämmer bör de i dag ha nått den och den platsen.” Den gamle nämnde exakt de platser där de båda grupperna faktiskt befann sig. Sedan frågade han: ”Varifrån kommer ni?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Från vatten.” Den gamle frågade: ”Vad menar du med ’från vatten’? Från Iraks vatten?”

Därefter kom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till sina följeslagare. Under natten skickade han en grupp följeslagare, däribland Ali ibn Abi Talib, az-Zubayr ibn al-Awwam och Sa’d ibn Abi Waqqas, till en vattensamling intill Badrslätten för att ta reda på var Quraysh befann sig. Där fick de se en flock kameler som tillhörde Quraysh och som drack vatten. Bland dem träffade de Aslam, en tjänare hos Banu Hajjaj, och Arid, en tjänare hos Banu As ibn Sa’id. De tog med sig de båda tjänarna. Då bad Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De tillfrågades: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Vi är Qurayshs vattenbärare. De har skickat oss för att hämta dricksvatten åt dem.” Muslimerna trodde inte på dem. De antog att de var Abu Sufyans män. Därefter blev de slagna, och under misshandeln tvingades de erkänna att de var Abu Sufyans män. Sedan släppte muslimerna dem. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade avslutat bönen sade han: ”När de talade sanning slog ni dem, men när de ljög släppte ni dem. Vad är detta för beteende? De talade ju sanning. De är Qurayshs män. Berätta för mig vad ni vet om Quraysh.” De sade: ”Vid Allah, ser ni sanddynen där borta? De befinner sig på andra sidan den.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade: ”Hur många är de?” Aslam och Arid svarade: ”Det vet vi inte.” Han frågade: ”Hur många djur slaktar de varje dag?” De svarade: ”Vissa dagar tio och andra dagar nio.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Då måste de vara mellan nio hundra och ett tusen.” Därefter frågade han: ”Vilka av Qurayshs ledare har kommit?” De svarade: ”Utba ibn Rabi’a, Shayba ibn Rabi’a, Abu al-Bukhtari ibn Hisham, Hakim ibn Hizam, Nawfal ibn Khuwailid, al-Harith ibn Amir ibn Nawfal, Tu’ayma ibn Adi ibn Nawfal, an-Nadr ibn al-Harith, Zum’a ibn al-Aswad, Abu Jahl ibn Hisham, Umayya ibn Khalaf, Hujajs båda söner Nabih och Munabbih, Suhayl ibn Amr och Amr ibn Abd Wudd.” Efter att ha fått denna information gick Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till muslimerna och sade: ”Mecka har sänt er sina käraste söner.”

Tidigare hade Basbas ibn Amr och Adi ibn Abu az-Zagba under sin spaning kommit fram till Badrslätten. De steg av sina kameler vid ett berg nära vattensamlingen och fyllde en lädersäck med vatten. Mujdi ibn Amr al-Juhani befann sig då vid vattensamlingens strand. Bland dem som hade kommit till vattensamlingen fanns två slavinnor. Den ena krävde att den andra skulle betala tillbaka det hon var skyldig henne. Den skuldsatta slavinnan sade: ”Karavanen kommer i morgon eller i övermorgon. Då ska jag arbeta för karavanen och betala tillbaka det jag är skyldig dig.” Mujdi sade: ”Du har rätt.” Sedan försonade han de båda. Adi och Basbas hörde samma samtal, återvände till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och berättade vad de hade hört. Abu Sufyan ibn Harb färdades i förväg och lämnade karavanen bakom sig för att försäkra sig om dess säkerhet. När han kom till vattensamlingen frågade han Mujdi ibn Amr: ”Har du märkt att någon har varit här?” Han svarade: ”Jag har inte sett någon misstänkt. Jag såg bara två ryttare på kameler komma till det här berget och stiga av. Sedan fyllde de sina lädersäckar med vatten och gav sig av.” Abu Sufyan gick till platsen där Basbas och Adi hade stigit av sina kameler. Där hittade han lite avföring från deras båda kameler. Han tog upp den, smulade sönder den och fann några kärnor inuti. När han såg dem sade han: ”Vid Allah, detta är foder från Yathrib.” Sedan skyndade han tillbaka till sin karavan. Han ledde den en annan väg, lämnade Badrslätten åt vänster och fortsatte snabbt längs kusten.

När Abu Sufyan hade försäkrat sig om att han hade räddat sin karavan skickade han ett meddelande till Qurayshs armé: ”Ni kom för att skydda er handelskaravan, ert folk och er egendom. Allah har skyddat dem. Återvänd därför till Mecka.” Abu Jahl svarade: ”Vi återvänder under inga omständigheter innan vi har nått marknaden i Badr. Vi ska stanna här i tre dagar, slakta djur och ställa till med en storslagen festmåltid. Vi ska dricka vin, och sångerskorna ska spela musikinstrument och sjunga. Vi ska berätta för araberna om vårt fälttåg och om hur vi samlade vår armé. På så sätt kommer fruktan för oss att förankras i deras hjärtan för all framtid. Så låt oss gå till marknaden.” Det bör nämnas att en marknad hölls varje år på Badrslätten och att den var en av Arabias mest berömda marknader.

Därefter fortsatte Quraysh sina förberedelser och sitt ordnande. De slog läger på andra sidan en ökenlik höjd, längre bort från Badrslätten. Allah lät ett kraftigt regn falla. Slättens mark var inte särskilt torr utan hade redan en viss fuktighet. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare fick så mycket regn att marken där de befann sig blev våt, men det orsakade inga svårigheter för deras förflyttning. Qurayshs lägerplats blev däremot så genomblöt att deras förflyttning blev omöjlig. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, flyttade den muslimska armén till en plats där mer vatten hade samlats.

Hubab ibn al-Mundhir sade: ”Allahs Sändebud, är det Allahs befallning som har fått dig att välja denna plats, så att vi inte kan flytta oss det minsta därifrån? Eller är det din egen strategiska bedömning?” Han svarade: ”Det är endast en strategisk bedömning och min egen åsikt.” Hubab sade: ”Allahs Sändebud, det är inte rätt att välja denna plats. Låt oss därför ge oss av härifrån tillsammans med alla andra. Slå läger på en plats där det finns mindre vatten. Sedan ska vi stänga de brunnar som finns i närheten av den platsen. Ovanpå en av dem ska vi bygga en vattenreservoar och fylla den med vatten. Därefter ska vi strida mot fienden. På så sätt kommer vi att ha tillräckligt med dricksvatten, medan de inte kommer att ha något.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du har rätt.” Därefter bröt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upp tillsammans med alla andra. De kom till en plats där endast lite vatten hade samlats och slog läger där. Sedan befallde han att vattenbrunnarna skulle stängas, och så gjordes. Därefter byggdes en vattenreservoar ovanpå brunnen och fylldes med vatten. Vattenkärl lades också där.

Saʿd ibn Muʿādh sade: ”Guds Sändebud, tillåt oss att bygga en skyddad plattform åt dig. Du ska befinna dig inuti den, medan vi ska bära den åt dig. Sedan ska vi gå ut för att möta fienden. Om Gud ger oss seger, har vårt hopp uppfyllts. Men om det inte sker, ska vi bära dig därifrån. Du kan då ansluta dig till de övriga muslimerna. Guds profet, ett stort antal muslimer kunde inte följa med dig endast därför att de inte visste att du skulle gå ut i strid. De älskar dig inte mindre än vi gör. Om de hade vetat att du skulle gå ut i strid, skulle de inte ha stannat hemma. Genom dem skulle Gud ha skyddat dig, och de skulle ha önskat dig väl och kämpat vid din sida.”

Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, blev glad när han hörde Saʿds ord, berömde honom och bad om välsignelse för honom. Därefter byggdes en skyddad plattform åt Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, och han började uppehålla sig i den.

På morgonen kom Quraysh ut över sanddynerna. Så snart Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, såg dem stiga ned, bad han: ”O Gud, detta är Quraysh, som i högmod och arrogans har gjort uppror mot Dig och förnekat Din Sändebud, och som i dag har gått ut i strid. O Gud, tiden för den hjälp Du har lovat mig är inne. O Gud, tillintetgör dem denna morgon.”

När alla hade kommit ned på slagfältet ryckte en grupp ur Quraysh fram och nådde den vattenreservoar som Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade låtit bygga. I denna grupp fanns även Hakīm ibn Hizām. Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade till följeslagarna: ”Hindra dem inte.” I själva verket dödades var och en som drack vatten ur denna reservoar den dagen. Det enda undantaget var Hakīm ibn Hizām; han dödades inte. Senare antog han islam och blev en god muslim. Han mindes denna händelse hela sitt liv. När han någon gång behövde svära en högtidlig ed brukade han till och med säga: ”Vid den Väldiges ed, som räddade mig på dagen för slaget vid Badr.”

När muslimerna hade blivit lugna och samlade skickade Quraysh ʿUmayr ibn Wahb al-Jumaḥī för att uppskatta antalet av Guds Sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara över honom, följeslagare. Han red runt armén på sin häst och återvände efter ett varv och sade: ”Det kan vara något fler eller färre än tre hundra. Men ge mig lite mer tid, så att jag kan se om de har någon dold ställning eller någon förstärkning.” Därefter genomsökte han hela slätten, men såg ingenting. När han återvände sade han: ”Jag fann ingenting. Men av deras uppträdande att döma har de kommit fast beslutna att kämpa till döden. Yathribs kameler har burit med sig en säker död. De är en grupp vars enda stöd och beskydd är deras svärd. Vid Gud, jag är övertygad om att om en av dem dödas, kommer en av er att dödas i gengäld. När de har dödat lika många av Quraysh som de själva är, kommer det inte längre att vara goda nyheter för oss. Tänk därför fortfarande efter.”

När Hakīm ibn Hizām hörde detta gick han till männen i Qurayshs armé. Först gick han till ʿUtba ibn Rabīʿa och sade: ”Walīds fader, du är en av Qurayshs äldsta ledare, och alla följer ditt ord. Är du beredd att göra något som kommer att göra dig ihågkommen för all framtid?” Han sade: ”Hakīm, vad vill du säga?” Hakīm sade: ”För tillbaka Qurayshs armé och ta på dig ansvaret för att lösa frågan om mordet på din bundsförvant ʿAmr ibn al-Haḍramī.” ʿUtba sade: ”Jag är villig att göra det. I den saken ska jag följa ditt råd. Al-Haḍramī var min bundsförvant, och jag är beredd att betala blodspengarna och ersätta den ekonomiska skadan. Gå till Abū Jahl. Jag tror att ingen annan än han kommer att motsätta sig att Quraysh återvänder.” Därefter reste sig ʿUtba ibn Rabīʿa och sade till Quraysh: ”Quraysh, vi har inget att vinna på att kämpa mot Muhammad och hans följeslagare. Även om vi i dag lyckas döda honom kommer ingen vänskap någonsin att uppstå bland oss. Ingen kommer att vilja se den andre i ansiktet, eftersom han kommer att bli utpekad som den som dödat sin kusin eller någon annan släkting. Låt oss därför återvända och lämna Muhammad och hans män ur vägen. Överlåt deras sak åt araberna. Om alla araber tillsammans dödar honom, har vi uppnått vårt mål. Och om de inte gör det, kommer vi åtminstone att vara oskyldiga inför Muhammad.”

Hakīm sade: ”Därefter gick jag till Abū Jahl och såg att han slipade sina vapen och sin krigsutrustning. Jag sade till honom: ’Abū al-Ḥakam, ʿUtba har skickat mig till dig.’” Sedan berättade jag för honom vad ʿUtba hade sagt. Han sade genast: ”ʿUtba har blivit från vettet. Muhammad måste ha förhäxat honom. Det är aldrig möjligt. Vi återvänder inte förrän Gud har avgjort saken mellan oss och Muhammad. Det ʿUtba har sagt kommer inte från hans hjärta. Eftersom Muhammad och hans män är så få och hans egen son finns bland dem, har han sagt detta av rädsla för att hans son ska riskera livet om det blir strid.” Därefter skickade han ett meddelande till ʿĀmir ibn al-Haḍramī, bror till den dödade ʿAmr ibn al-Haḍramī: ”Din bundsförvant ʿUtba vill föra tillbaka Quraysh, trots att du med egna ögon ser möjligheten att hämnas inom räckhåll. Påminn därför Quraysh om deras löfte att hämnas mordet på din bror.” ʿĀmir ibn al-Haḍramī reste sig, blottade bröstet och började sörjande ropa: ”Ve ʿAmr! Ve ʿAmr!” Genast började krigstrummorna dåna. Quraysh greps av stridsraseri. På ett ögonblick omintetgjorde ʿĀmir det goda initiativ som ʿUtba hade tagit.

Aswad ibn ʿAbd al-Asad al-Makhzūmī var en av Qurayshs ytterst usla och ondskefulla män. Han började med sina avskyvärda handlingar. Han förklarade: ”Jag ska dricka vatten ur muslimernas vattenreservoar eller förstöra den. Även om det leder till min död bryr jag mig inte.” När han därefter gick ut på slagfältet mötte Ḥamza ibn ʿAbd al-Muṭṭalib honom. Under deras ömsesidiga angrepp och motangrepp högg Ḥamza Aswad i benet med sitt svärd. Benet skars av. Vid den tidpunkten befann han sig alldeles intill vattenreservoaren. Han föll på rygg, medan blodet sprutade ur benet. Sedan kröp han åter mot vattenreservoaren och tog sig in över dess gräns för att uppfylla sitt löfte. Ḥamza följde efter honom och dödade honom inne i vattenreservoaren.

Därefter trädde Utba ibn Rabi’a ut på slagfältet. Hans bror Shayba och hans son Walid följde med honom. Han lämnade Qurayshs slagordning och gick fram, ropade ut en utmaning till envig. Då gick tre unga män ur ansarerna, Auf och Mu’awwidh ibn al-Harith (två bröder) samt Abdullah ibn Rawaha, fram för att möta honom. Quraysh frågade: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Vi är ansarerna.” De sade: ”Vi har inget behov av er.” Då ropade någon: ”Muhammad! Skicka fram sådana bland vårt folk som är jämlika med oss.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade då Ubayda ibn al-Harith, Hamza och Ali. När de kom fram och presenterade sig blev motståndarna glada och sade: ”Bra. Nu har vi fått värdiga motståndare.” Den yngste kämpen i den muslimska hären började strida mot Utba ibn Rabi’a, Hamza mot Shayba och Ali mot Walid ibn Utba. Hamza gav inte Shayba och Ali gav inte Walid någon möjlighet att slå tillbaka. De fällde dem med det första hugget. Ubayda och Utba utväxlade däremot varsitt hugg och blev båda allvarligt skadade. Hamza och Ali skyndade fram och dödade Utba med sina svärd. Därefter bar de Ubayda på sina axlar och förde honom till den muslimska hären.

Därefter gick de båda sidorna samtidigt fram mot varandra och kom nära varandra. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till följeslagarna att de inte skulle anfalla förrän han gav order. Han sade: ”Om Quraysh omringar er, ska ni driva bort dem genom att skjuta pilar mot dem.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ställde då upp den muslimska hären och tog sin plats tillsammans med Abu Bakr as-Siddiq på den plats som liknade en upphöjd plattform. Ingen annan var där. Han bad Allah att sända den hjälp Han hade lovat. Han sade: ”O Allah, om denna lilla skara muslimer går under i dag kommer ingen att finnas kvar som dyrkar Dig.” Abu Bakr sade: ”O Allahs sändebud, be till Allah. Det Allah har lovat dig kommer Han sannerligen att uppfylla.” En stund senare föll Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i slummer inne på sin plattform. Sedan kom hjälpen. ”Se, Jibril kommer ridande och håller i tyglarna på en häst. Veck efter veck i hans kläder är täckta av damm.” Strax därefter gick Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut till slagfältet och uppmuntrade kämparna till strid med orden: ”Vid Honom i vars hand Muhammads själ är: den som i dag strider mot de otrogna med tålamod och uppriktighet, endast går framåt och inte under några omständigheter vänder tillbaka, honom ska Allah skänka paradiset.” Umayr ibn Humam ur stammen Banu Salama åt några dadlar ur sin hand. När han hörde Profetens ord sade han: ”Fantastiskt! Då finns det tydligen inget annat hinder för mig på vägen till paradiset än att vinna martyrskap.” Med dessa ord kastade han dadlarna ur handen, grep sitt svärd och gick till strid mot de otrogna. En kort stund senare dog han som martyr.

Därefter tog Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en handfull damm och gick mot Quraysh. Sedan blåste han på den och spred den, medan han sade: ”Må deras ansikten vanställas.” Därefter befallde han följeslagarna: ”Gå till kraftfullt angrepp.” Inom kort led Quraysh ett fullständigt nederlag. Många av Qurayshs främsta ledare dödades eller togs till fånga.

Ibn Abbas berättar att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den dagen sade till följeslagarna: ”Jag har fått veta att några män ur Banu Hashim har förts till striden med tvång. De har inget behov av att strida mot oss. Om någon ur Banu Hashim därför hamnar framför er, ska ni inte döda honom. Om Abu al-Bukhtari ibn Hisham hamnar framför någon av er, ska ni inte döda honom, eftersom även han har förts hit med tvång.” En man i den muslimska hären, Abu Hudhayfa, sade: ”Vi ska döda våra fäder, bröder, söner och släktingar, så varför skulle vi skona Abbas? Om han hamnar framför mig kommer jag att slå honom med mitt svärd.” När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta kallade han på Umar ibn al-Khattab och sade: ”Umar, kan man slå Allahs sändebuds farbror i ansiktet med ett svärd?” Umar sade: ”O Allahs sändebud, ge mig tillåtelse så hugger jag av hans hals med mitt svärd. Jag är säker på att Abu Hudhayfa har blivit hycklare.” Senare brukade Abu Hudhayfa säga: ”Det jag sade den dagen vid Badr har gjort mig orolig. Denna oro kommer inte att lämna mig förrän den sonas genom martyrskap.” Senare dog han som martyr i slaget vid Yamama.

Änglarna hade hjälpt muslimerna under många svåra dagar. Men han befallde att man skulle söka efter om Abu Jahl fanns bland de döda. Ibn Mas’ud berättar: ”Jag högg av hans huvud och bar det till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Jag sade: ’O Allahs sändebud, detta är huvudet på Allahs fiende Abu Jahl.’ Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Är det verkligen så?’ Jag sade: ’Vid Allah, det är det.’” Ibn Mas’ud berättar: ”Att döda Abu Jahl hade varit Allahs sändebuds löfte. Därefter lade jag hans huvud framför Allahs sändebud. Han prisade Allah och uttryckte sin tacksamhet.”

Därefter befallde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att Qurayshs led人的 lik skulle kastas i brunnen. Alla lik utom Umayya ibn Khalafs kastades ner. Umayyas lik hade svällt upp och fastnat i hans rustning. När följeslagarna försökte lösgöra honom från rustningen började hans kött slitas sönder. När de såg detta lät de honom ligga kvar som han var och täckte honom med jord och stenar. Efter att liken hade kastats i brunnen ställde sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, där. Det var midnatt. Följeslagarna hörde honom tilltala de kastade en efter en vid namn och säga: ”O brunnens invånare! O Utba, Shayba, Umayya och Abu Jahl! Har ni verkligen fått det som Allah lovade er? Jag har sannerligen fått se min Herres löfte förverkligas.” Muslimerna sade: ”O Allahs sändebud, tilltalar du dem som har dött och blivit förruttnade?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”De hör mina ord lika väl som ni hör dem, men de kan inte svara.”

Därefter beordrade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att den krigsbyte som fanns hos den muslimska armén skulle samlas in. Muslimerna började tvista om den. De som hade samlat in egendomen sade: ”Denna egendom tillkommer oss.” De som hade kämpat mot fienden sade: ”Denna egendom tillkommer oss, eftersom ni inte skulle ha fått möjlighet att samla in den om vi inte hade kämpat. Eftersom vi var upptagna med att strida mot Quraysh kunde vi inte hjälpa er att samla in krigsbytet, och därför kunde ni samla in det.” De som hade fått i uppdrag att vakta honom, av rädsla för att fienden skulle angripa Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, från en annan väg, sade: ”Vid Allahs ed, ni har inte större rätt till den än vi. Även vi hade fienden i vårt våld och ville döda dem. Det fanns inte heller något som hindrade oss från att samla in denna egendom, och vi ville också samla in den. Men av rädsla för att fienden på nytt skulle angripa Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick vi i uppdrag att vakta honom. Därför är er rätt till denna egendom inte större än vår.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade Abdullah ibn Rawaha till det högt belägna området i Medina och Zayd ibn Haritha till det lågt belägna området för att meddela muslimerna om segern. Därefter begav han sig mot Medina tillsammans med sina män och de polyteistiska krigsfångarna. Bland krigsfångarna fanns även Utba ibn Abu Muayt och Nadr ibn Harith. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tog också med sig det krigsbyte som hade tagits från polyteisterna. Han anförtrodde Abdullah ibn Kab ibn Amr ibn Awf ansvaret för att vakta krigsbytet.

När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade lämnat Safras bergspass och nått sandhöjden mellan bergspasset och Naziyya, satte han sig där och fördelade krigsbytet lika mellan muslimerna. Därefter återupptog Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, färden. När han nådde Rawha började muslimerna på platsen gratulera Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare till den stora seger som Allah hade skänkt dem. Då sade Salama ibn Sulama (må Allah vara nöjd med honom): ”Varför gratulerar ni oss? Vi har ju bara kämpat mot några gamla, erfarna män. De hade blivit svaga som fångade kameler, så vi slaktade dem.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, log och sade: ”Brorson, det var just de som styrde och bestämde.”

När de nådde Safras bergspass dödades krigsfången Nadr ibn Harith. Ali, Abu Talibs son, dödade honom. Därefter fortsatte de framåt. När de nådde Arquz al-Zariyya dödades även Uqba ibn Abu Muayt. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beordrade att han skulle dödas sade Uqba: ”Vem ska då ta hand om barnen, Muhammad?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade kort: ”Elden!” Därefter dödade Asim ibn Thabit ibn Abu al-Aflah al-Ansari Uqba ibn Muayt. Sedan fortsatte Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sin färd. Han nådde Medina en dag innan krigsfångarna anlände. När krigsfångarna anlände fördelades de bland följeslagarna för att inhysas hos dem. Sedan sade han: ”Behandla krigsfångarna med medkänsla.”

Under tiden nådde Haythaman ibn Abdullah först av alla Mecka med det skamliga budskapet om Qurayshs ynkliga nederlag. Quraysh började sörja sina döda. Sedan behärskade de sig och sade till varandra: ”Sörj inte på det sättet. Om Muhammad och hans följeslagare får veta det kommer de att slå sig på låren av glädje. Och skynda inte med att lösa ut fångarna, så att Muhammad och hans följeslagare får möjlighet att ställa hårda krav på er när lösen ska betalas.” Aswad, Abd al-Muttalibs son, hade förlorat sina tre söner. De hette Zamʿa, Aqil och Harith. Han ville sörja sina söner. Mitt i natten hörde han då en sörjande kvinnas röst. Den blinde Aswad sade till en av sina slavar: ”Gå och ta reda på om högljudd klagan har blivit tillåten. Se om Quraysh gråter över sina döda. Då ska jag gråta över Zamʿa, för mitt hjärta brinner.” Slaven återvände och berättade: ”En kvinna klagar över att hon har förlorat sin kamel.” När Aswad hörde detta reciterade han följande dikt: ”Den där kvinnan gråter så hela natten över en kamel – hur kan det komma sig? I själva verket gråter hon inte över en ung kamel, utan över en fullmåne vars lycka var mycket begränsad. Över den fullmånen gråter Banu Husays, Makhzum och Abu al-Walids ättlingar. Om jag gråter finns det många som kan gråta över Aqil och den modige lejonet Harith. Det går inte att räkna upp alla dessa gråtande människor. Zamʿa hade sannerligen ingen like.”

Därefter började Quraysh ordna med att skicka lösen för att frige krigsfångarna. Först bad de om tillstånd att frige Suhayl ibn Amr. Muslimerna sade då: ”Betala nu lösenbeloppet.” Mikraz sade: ”Håll mig kvar i Suhayls ställe och släpp honom, så att han kan gå och skicka lösenbeloppet.” De gick med på detta, släppte Suhayl och höll i stället Mikraz fången. Dessförinnan hade Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, sagt till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Allahs Sändebud, tillåt mig att slå ut Suhayls framtänder, så att hans tunga sticker ut när han talar och han aldrig mer kan gå omkring och hålla tal mot dig.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag ska inte vanställa hans ansikte, för då skulle Allah vanställa mitt ansikte trots att jag är profet.”

En av krigsfångarna var Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svärson, hans dotter Zaynabs make Abu al-As ibn al-Rabi ibn Abd al-Uzza. När Zaynab antog islam uppstod en separation mellan henne och Abu al-As, men Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kunde i praktiken inte skilja dem åt. Därför fortsatte Zaynab, trots att hon hade blivit muslim, att leva i sin polyteistiske makes hem. Under denna tid utvandrade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Senare, när Quraysh drog ut till slaget vid Badr, anslöt sig även Abu al-As till dem. På så sätt blev han en av krigsfångarna och fördes till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Medina.

Därefter började Meckas invånare skicka lösen för att frige krigsfångarna. Zaynab skickade också pengar och det halsband som Khadija hade gett henne vid hennes bröllop som lösen för Abu al-As ibn al-Rabi. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg halsbandet blev han djupt rörd. Han sade till följeslagarna: ”Om ni finner det gott kan ni återlämna den lösen som Zaynab skickade och frige hennes fånge.” Följeslagarna frigav honom och återlämnade både pengarna och halsbandet som hade skickats som lösen.

Abul-ʿAs begav sig till Mekka, och Zaynab kom till Medina, där de började bo hos Allahs sändebud. Islam ledde till att de skildes åt. Inför erövringen av Mekka reste Abul-ʿAs till Syrien i affärer. Han hade anförtrotts kapital som tillhörde både honom själv och Quraysh. När han hade avslutat sina affärer och var på väg tillbaka, tog en styrka som Allahs sändebud hade sänt hans handelsvaror. Abul-ʿAs flydde och räddade sig. När styrkan kom till Zaynab, Allahs sändebuds dotter, och bad om beskydd, gav Zaynab honom beskydd. Han hade kommit för att be att få tillbaka sina ägodelar. På morgonen gick Allahs sändebud till bönen och ställde sig i bön tillsammans med följeslagarna. Då ropade Zaynab från kvinnornas rum: ”O människor, hör upp! Jag har gett Abul-ʿAs ibn ar-Rabī beskydd.” Efter att Allahs sändebud hade avslutat bönen vände han sig mot alla och sade: ”O muslimer, har ni hört det jag har hört?” Alla svarade: ”Ja, det har vi hört.” Allahs sändebud sade: ”Vid Allah, innan jag hörde detta tillkännagivande visste jag ingenting om saken. Enligt överenskommelsen kan vem som helst söka beskydd hos muslimerna.” Därefter gick Allahs sändebud till sin dotter och sade till henne: ”Zaynab, ta väl hand om Abul-ʿAs. Men låt honom inte komma till dig i avskildhet, eftersom du inte längre är tillåten för honom.”

ʿAbdullah ibn Abū Bakr berättar att han sände följande meddelande till den styrka som hade tagit Abul-ʿAs ägodelar: ”Ni vet vilken relation vi har till honom. Ni har tagit några av hans ägodelar i besittning. Om ni vänligt återlämnar hans ägodelar, är det något vi föredrar. Men om ni inte vill göra det, är de krigsbyte som Allah har skänkt er. Det är ni som har den lagliga rätten till dessa ägodelar.” De svarade: ”O Allahs sändebud, vi ska i stället återlämna hans ägodelar till honom.” Därefter kom någon med en hink, någon återlämnade hans gamla vattensäck, någon hans läderkärl och någon till och med det lilla trähandtaget. På så sätt fick han tillbaka alla sina ägodelar precis som de varit. Inte en enda sak saknades. Sedan tog han med sig allt till Mekka och återlämnade till Quraysh det som tillhörde var och en av dem och sade: ”O Quraysh, finns det någon av er som fortfarande har något att få tillbaka?” De svarade: ”Må Allah belöna dig med det bästa. Vi har inget mer att fordra. Du har behandlat oss som en verkligt pålitlig och ädel man.” Då sade han: ”Då vittnar jag om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Hans tjänare och sändebud. Vid Allah, jag antog inte islam hos Allahs sändebud tidigare, endast av rädsla för att ni skulle tro att jag gjorde det för att tillägna mig era ägodelar. När Allah hade gjort det möjligt för mig att överlämna dessa till er och jag hade befriats från mitt ansvar, antog jag islam.” Därefter begav sig Abul-ʿAs till Allahs sändebud.

Bland de krigsfångar från Badr som frigavs av nåd utan lösen fanns Abul-ʿAs ibn ar-Rabī, al-Muttalib ibn Hantab, Sayfī ibn Abū Rifāʿa och Abū ʿAzza ʿAmr ibn ʿAbdullah ibn ʿUthmān. Abū ʿAzza var fattig och hade många döttrar att försörja. Han gick till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud, du vet att jag inte har några tillgångar. Jag är mycket fattig och tyngd av många barn. Visa mig därför nåd.” Allahs sändebud efterskänkte hans lösen och tog ett löfte av honom att han aldrig mer skulle bära vapen mot Allahs sändebud. Abū ʿAzza återvände till sitt folk och reciterade följande dikt till Allahs sändebuds lov

”Vem ska framföra detta budskap från mig till Muhammeds sändebud?

Du är sanningen och världens konung, all lovprisning tillkommer dig.

Du är den som kallar till sanning och rättvisa,

den högt ärade och upphöjde från den Allsmäktige Allah,

du är den högt ärade och upphöjde bland oss,

Den som du strider mot är ytterst olycklig,

och den som du sluter fred med är den lyckligaste.”

Lösenbeloppet som togs ut av polyteisterna varierade från tusen till fyra tusen dirham per fånge. Den som saknade medel behandlades dock barmhärtigt och frigavs utan lösen. Sammanlagt deltog 83 muhājirūn, 161 anṣār från Aws-stammen och 170 anṣār från Khazraj-stammen i slaget vid Badr, och Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav dem en andel av krigsbytet. Antalet muslimer som deltog i slaget vid Badr uppgick till 314, bestående av anṣār och muhājirūn. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav dem alla en andel av krigsbytet samt ersättning. Slaget vid Badr ägde rum på morgonen fredagen den 17 ramadan.

Expeditionen mot Banū Sulaym

Efter återkomsten från slaget vid Badr stannade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sju dagar i Medina. Därefter ledde han en expedition mot stammen Banū Sulaym. Han ledde den själv och intog en vattenkälla som kallades Qadr och tillhörde dem. Där mötte han inget motstånd. Han tillbringade de återstående dagarna av shawwāl och hela månaden dhū al-qaʿda i Medina. Under denna tid frigav han de flesta av Qurayshs krigsfångar mot lösen.[58. När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sig av på denna expedition utsåg han Sibā ibn ʿArqaṭa al-Ghifārī till Medinas ställföreträdare. Vissa säger att han lämnade Ibn Umm Maktūm med ansvaret för Medina.]

Expeditionen mot Sawīq

Det var under månaden dhū al-ḥijja som Abū Sufyān ibn Ḥarb genomförde expeditionen mot Sawīq. Detta år hade polyteisterna gett sig ut i krig utan att utföra vallfärden. Abū Sufyān och andra män ur Quraysh återvände nämligen till Mecka efter nederlagets skam från Badr och svor att de inte skulle tvätta håret med vatten för att rena sig från orenheten efter sexuellt umgänge förrän de hade genomfört ännu en attack mot Muḥammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och tagit en lämplig hämnd.[59. Denna tvagning, liksom vallfärden och äktenskapet, var en sed från den förislamiska tiden.] För att uppfylla denna ed gav sig Abū Sufyān av med tvåhundra ryttare. Efter att ha passerat Najdiyya slog han läger vid en källa nära ett berg kallat Sāʾib, inte långt från Medina. Därefter begav han sig i nattens mörker till huset tillhörande Ḥuyayy ibn Akhṭab från Banū Naḍīr och knackade på dörren. Ḥuyayy blev orolig och vägrade öppna dörren. Abū Sufyān gick då till Sallām ibn Mishkam. Denne var vid denna tid ledare för Banū Naḍīr och förvaltare av deras reservfond, som hade sparats för att hantera kriser och nödsituationer. När Abū Sufyān bad om tillstånd att komma in i hans hus gav han honom tillstånd. Han tog också emot honom som gäst. Sallām informerade honom om den inre situationen i Medina. Därefter återvände Abū Sufyān till sina följeslagare innan natten var över. Han skickade några män ur Qurayshs armé mot Medina. De nådde en plats kallad ʿUrayb i närheten av Medina. Där tände de eld i en dadelträdgård. Där fann de en man från anṣār och en av hans allierade på deras gemensamma jordbruk och dödade dem. Sedan försvann de i den riktning varifrån de hade kommit. Medinas invånare upptäckte vad de hade gjort. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sig ut för att söka efter dem och lämnade Bashīr ibn ʿAbd al-Mundhir med ansvaret för Medina. När han nådde en plats kallad Qarqarat al-Qadr och inte fann något spår av Abū Sufyān och hans män återvände han. Inne på jordbruket såg han några saker som de hade lämnat efter sig. För att kunna fly snabbare genom att lätta sin börda hade de kastat bort dem.[60. Det mesta av det som Quraysh hade lämnat efter sig var mjöl av vete eller korn, som kunde ätas med mjölk, honung och smörfett eller med vatten. Detta mjöl kallas sawīq på arabiska. Därför fick expeditionen namnet ”expeditionen mot Sawīq”.] Eftersom de hade återvänt utan strid frågade muslimerna Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Guds Sändebud, ska detta räknas som vår jihad?” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.”

Expeditionen mot Dhū Amar

Efter att Allahs Sändebud ﷺ hade återvänt från Sawiq-expeditionen tillbringade han hela eller nästan hela den återstående delen av månaden Dhu al-Hijja i Medina. Därefter ledde han en expedition mot Ghatafan-stammen i Najd. Denna expedition kallas Dhu Aar-expeditionen. Han stannade i Najd under hela eller nästan hela månaden Safar. Hela månaden Rabi al-awwal, eller med undantag för några få dagar, tillbringade han i Medina.

Furu-expeditionen mot Bahran

Denna gång ledde han ännu en expedition mot Quraysh. Han korsade Hijaz och nådde Bahran via Furu-området. Där tillbringade han månaderna Rabi ath-thani och Jumada al-ula. Därefter återvände han tryggt till Medina.

Slaget vid Banu Qaynuqa

Den huvudsakliga händelsen gällande Banu Qaynuqa var att en arabisk kvinna kom till Banu Qaynuqas marknad för att sälja några varor. Där satte hon sig nära en guldsmeds butik. Butiksfolket bad kvinnan att ta av sig ansiktsslöjan, men hon vägrade. Då tog guldsmeden tag i ett hörn av hennes klädnad och band fast det vid hennes rygg. Kvinnan märkte inte detta. När hon reste sig blev hon därför genast naken. Marknadsfolket började skratta högt när de såg detta. Kvinnan började omedelbart skrika. En muslim angrep guldsmeden och dödade honom. Guldsmeden var jude. Därför samlade sig judarna och dödade muslimen. Då vädjade den dödade muslimens familj till muslimerna, och när de i vrede gick till angrepp bröt ett krig ut mellan muslimerna och Banu Qaynuqa.

Banu Qaynuqa var de första bland Medinas judar som bröt det avtal som hade ingåtts mellan Allahs Sändebud ﷺ och dem. Därför belägrade Allahs Sändebud ﷺ dem och tvingade dem att kapitulera på förmånliga villkor. När Allahs Sändebud ﷺ på detta sätt, med Allahs hjälp, hade tvingat dem på knä, kom Abdullah ibn Ubayy ibn Salul till honom och sade: ”Muhammad, behandla mina allierade vänligt.” Allahs Sändebud ﷺ svarade inte på detta. Han sade åter: ”Muhammad, behandla mina allierade väl.” Allahs Sändebud ﷺ vände sig bort. Då stack han in handen i fickan på Allahs Sändebuds ﷺ rustning, varpå han sade: ”Släpp mig.” Allahs Sändebud ﷺ blev då så arg att hans ansikte rodnade. Därefter sade han till honom: ”För all del, släpp mig.” Han svarade: ”Nej, ge mig först en försäkran om att du kommer att behandla mina allierade väl, så släpper jag dig. Tro mig, fyrahundra obeväpnade krigare och trehundra rustningsklädda krigare har skyddat mig från hela världens människor. Och nu vill du utplåna dem på en enda dag. Jag är inte trygg ett ögonblick utan dem.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Nåväl, det är gott. Jag lämnar dem åt dig att göra med som du vill.”

Därefter infann sig Ubadah ibn as-Samit (må Allah vara nöjd med honom) hos Allahs Sändebud ﷺ. Även han hade ett alliansförhållande med Banu Qaynuqa. Men utan att bry sig om detta överlämnade han dem åt Allahs Sändebuds ﷺ beslut och förklarade inför Allah och Sändebudet att han befriade sig från ansvaret för det avtal han hade ingått med dem. Han sade: ”O Allahs Sändebud, mina allierade och vänner är endast Allah, Sändebudet och de troende. Jag är fullständigt fri från alliansen med dessa otrogna.”

Det var med anledning av Ubadah ibn as-Samit och Abdullah ibn Ubayy som följande verser ur sura al-Ma’idah uppenbarades:

”Troende! Ta aldrig judar och kristna till vänner och bundsförvanter. De är varandras bundsförvanter. Den av er som tar dem till bundsförvanter räknas som en av dem. Sannerligen visar Allah inte de orättfärdiga den rätta vägen. Du kommer att se dem vars hjärtan är sjuka skynda omkring angående judarnas och de kristnas sak och säga: ”Vi fruktar att en olycka eller en katastrof ska drabba oss.” Men Allah kan skänka seger eller låta något annat ske genom Sin vilja. Då kommer de att ångra det som de dolde inom sig. De troende säger: ”Är detta alltså tillståndet hos dem som svor högtidliga eder och bedyrade med långa ord att de stod på er sida?” Alla deras goda gärningar har gått om intet, och de har blivit fullständigt förlorade. Troende! Om någon av er avfaller från sin religion, så är den dag inte långt borta då Allah ska låta ett folk träda fram som Han älskar och som älskar Honom, som är ödmjuka mot de troende och stränga mot de otrogna, som kämpar på Allahs väg och inte fruktar någons klander eller förebråelser. Att kunna stå så fast är en ynnest från Allah. Han skänker denna ynnest åt den Han vill. Allah är allomfattande och allvetande. Era vänner och bundsförvanter är endast Allah, Hans Sändebud och de troende som förrättar bönen, ger allmosan och böjer sig under Allahs vilja. Den som tar Allah, Hans Sändebud och de troende till bundsförvanter tillhör Allahs parti; och bör veta att det är Allahs parti som slutligen segrar.”

Zayd ibn Harithas expedition till Qarada

Qarada är en vattenplats i Najd. Anledningen till att expeditionen genomfördes var att Quraysh, efter händelsen vid Badr, ansåg att det var farligt att färdas längs den vanliga vägen till Syrien och därför började resa via Irak. En handelskaravan under Abu Sufyans ledning begav sig denna väg mot Syrien. Den viktigaste handelsvaran de hade med sig var en stor mängd silver. Furat ibn Hayyan från Banu Bakr ibn Wa’il var deras lejda vägvisare. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sände Zayd ibn Haritha för att angripa denna karavan. När han kom till Qarada hann han upp karavanen. Karavanens män flydde av rädsla för sina liv, och han förde hela karavanen, med dess handelsvaror, inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Slaget vid Uhud

När de otrogna från Quraysh, märkta av nederlagets skam efter slaget vid Badr, nådde Mecka och Abu Sufyan återvände till Mecka med sin karavan, gick en grupp ur Quraysh – däribland Abdullah ibn Abu Rabi’a, Ikrima ibn Abu Jahl och Safwan ibn Umayya – till Abu Sufyan. Deras fäder, söner eller bröder hade dödats i slaget. Vinsten som hade gjorts på Abu Sufyans karavan fanns fortfarande hos honom. De sade: ”Quraysh! Muhammad har tillfogat er stor skada och dödat era främsta män. Hjälp oss nu med alla tillgångar från denna karavan, så hoppas vi kunna ta lämplig hämnd för våra förlorade män.” Alla samtyckte.

Därefter samtyckte Abu Sufyan, liksom de icke-qurayshiter som ingick i hans karavan – särskilt de ur stammen Kinana och invånarna i Tihama som var lojala mot Quraysh – till att gå ut i krig. Då beslöt även Quraysh att gå i krig mot Muhammad. För att egga hämndlystnaden och hindra krigarna från att fly tog Quraysh med sig ett antal kvinnor. Befälhavaren Abu Sufyan tog med sig sin hustru Hind bint Utba, Ikrima ibn Abu Jahl tog med sig Umm Hakim bint Harith, Harith ibn Hisham tog med sig Fatima bint Walid, Safwan ibn Umayya tog med sig Barza bint Mas’ud och Amr ibn al-As tog med sig Barita bint Munabbih. Därefter ryckte de fram mot Medina. De slog läger nära berget Batn as-Subkha, vid två källor som rann ut från kanalen vid mynningen av dalen framför Medina. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och muslimerna fick höra att de hade slagit sig ned där. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, talade till muslimerna och sade: ”Jag har sett en god dröm. Jag såg att en av mina kor slaktades. Jag såg också att en spricka hade uppstått i den vassa spetsen på mitt svärd. Dessutom såg jag att jag stack in handen i en skyddande rustning.[61. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Att kon slaktades betyder att några av mina följeslagare kommer att dödas. Sprickan som jag såg i den vassa spetsen på mitt svärd är ett tecken på att en person ur min familj kommer att dödas.”] Med denna rustning förstod jag Medina. Om ni anser att ni ska stanna i Medina och utmana dem till strid medan de befinner sig där Quraysh har slagit läger, så kan ni göra det. Om de ändå stannar där kommer det att visa sig vara en mycket dålig plats för dem. Men om de går in i Medina ska vi strida mot dem inne i Medina.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ville egentligen inte lämna Medina. Abdullah ibn Ubayy ibn Salul hade samma uppfattning och motsatte sig att man skulle lämna Medina för att strida. Men de muslimer som inte hade kunnat delta i slaget vid Badr och åt vilka Allah hade bestämt lyckan att få delta i Uhud och andra slag sade: ”Allahs Sändebud, för oss ut ur Medina för att möta fienden. Låt dem inte tro att vi har blivit svaga eller fega.”

Abdullah ibn Ubayy ibn Sulul sade: ”O Allahs sändebud, stanna i Medina och gå inte ut. Vid Allah, om vi går ut ur Medina kommer fienderna att kunna skada oss mer. Men om fienderna går in i Medina och anfaller, kommer vi att kunna tillfoga dem ett större nederlag. Därför, o Allahs sändebud, låt de otrogna vara där de är. Om de stannar där kommer denna plats att bli den värsta platsen för dem att belägra. Och om de går in i Medina kommer våra män att möta dem i strid, medan kvinnor och barn ska kasta stenar på dem ovanifrån. Och om de återvänder, kommer de att återvända på samma sätt som de kom.” Samtidigt började de muslimer som önskade strida mot Quraysh utanför Medina uttrycka sin vilja inför Allahs sändebud. Under tiden gick Allahs sändebud in i sitt hus och tog på sig sin stridsutrustning. Det var fredag. Samma dag avled en ansari vid namn Malik ibn Amr. Allahs sändebud förrättade begravningsbönen för honom. Därefter kom han ut inför muslimerna. När muslimerna tänkte på att han hade velat möta Quraysh medan han stannade i Medina ångrade de sig. De sade: ”O Allahs sändebud, vi borde inte ha avvisat din åsikt. Om du vill stanna i Medina, så gör det.” Allahs sändebud sade: ”Nej, så kan det inte vara. Det anstår inte en profet att ta av sig sina stridskläder efter att ha tagit på sig dem utan att strida.” Därefter gav sig Allahs sändebud av med ett tusen följeslagare. När de nådde en plats som kallades Shawt, mellan Medina och Uhud, bröt sig Abdullah ibn Ubayy ibn Sulul loss med omkring en tredjedel av männen. Han sade: ”Allahs sändebud lyssnade på deras råd, men lyssnade inte på mitt. O folk, jag förstår inte varför vi skulle offra så många liv.”

Han bröt sig loss från den muslimska armén tillsammans med hycklarna bland sitt folk och sina tvivlande anhängare. Abdullah ibn Amr ibn Haram följde efter dem och sade: ”Jag besvär er vid Allah: lämna inte era muslimska bröder och Allahs profet inför fiendens förestående angrepp.” De sade: ”Om vi trodde att det skulle bli strid skulle vi inte ha lämnat er. Vi tror inte att det kommer att bli någon strid.” När de vägrade att återvända till slagfältet sade Abdullah: ”Må Allah avlägsna er, Allahs fiender! Allah kommer inte att låta sitt sändebud vara beroende av er. Allah är tillräcklig för honom.”

Anصارerna sade: ”O Allahs sändebud, vad sägs om att vi ber våra judiska allierade om hjälp?” Han sade: ”Det finns ingen nytta i dem.” Allahs sändebud fortsatte att förbereda sig för striden. Han slog läger i dalen nära berget Uhud. Han placerade soldaterna vid den sida som låg närmast berget och ställde sig med berget bakom sig. Han sade till soldaterna: ”Ingen får börja strida innan jag ger order om det.” Quraysh hade redan släppt ut alla sina kameler och hästar på den bördiga marken vid Samgh, som bevattnades av muslimernas kanal, inte långt från Uhud. När en ansari hörde Allahs sändebuds förbud mot att inleda striden sade han: ”Vi har ännu inte fått ut vår andel av skördarna från Aws och Khazrajs åkrar. Hur kan vi under sådana omständigheter tolerera att djuren betar där?”

Därefter utrustade Allahs sändebud sina sju hundra soldater för strid. Han utsåg Abdullah ibn az-Zubayr till befälhavare för en bågskyttestyrka på femtio man. Han utmärktes med ett vitt tygstycke. Allahs sändebud sade till honom: ”Driv bort fiendens ryttare genom att skjuta pilar mot dem. Vare sig vi vinner eller förlorar striden, låt ingen komma bakifrån. Stå fast på din plats, så att vi inte blir angripna från ditt håll.” Allahs sändebud tog på sig två rustningar samtidigt och överlämnade fanan till Musab ibn Umayr.

Allahs sändebud tog den dagen först inte emot den femtonårige Samura ibn Jundub och Rafi ibn Khadija som stridande. Senare sade flera följeslagare: ”O Allahs sändebud, Rafi är en skicklig bågskytt.” När Allahs sändebud hörde detta gav han honom tillstånd. När Rafi hade fått tillstånd sade några andra: ”O Allahs sändebud, Samura kan besegra Rafi i brottning.” Då gav han även Samura tillstånd. Men han gav inte Usama ibn Zayd, Abdullah ibn Amr, Zayd ibn Thabit, al-Bara ibn Hazm och Usaid ibn Zuhayr tillstånd. Senare fick de tillstånd att delta i slaget vid Khandaq. Då var de femton år gamla.

Quraysh utrustade sin armé, som bestod av tre tusen stridande, för strid. De hade två hundra hästar med sig. Khalid ibn al-Walid placerades på högra sidan av denna ryttarstyrka och Ikrima ibn Abu Jahl på den vänstra.

Allahs sändebud visade sitt svärd och sade: ”Vem är beredd att uppfylla detta svärds rätt?” Många trädde fram. Han gav inte svärdet till någon av dem.

Abu Dujana trädde fram och sade: ”O Allahs sändebud, vad innebär detta svärds rätt?” Allahs sändebud sade: ”Med detta svärd ska fienden slås så mycket att det blir böjt.” Abu Dujana sade: ”O Allahs sändebud, jag tar det och uppfyller dess rätt.” Då gav han svärdet till Abu Dujana. Abu Dujana var verkligen en mycket modig och tapper krigare. Under strid brukade han gå med ett mycket stolt sätt. Han hade ett rött pannband. När han slog sig själv med det förstod man att han snart skulle gå ut i strid. Efter att ha tagit emot svärdet från Allahs sändebud tog han fram pannbandet och slog sig själv på huvudet med det. Därefter började han gå fram och tillbaka mellan soldaternas led på ett svajande och stolt sätt. När Allahs sändebud såg detta sade han: ”Detta sätt att gå är mycket förhatligt för Allah, utom på slagfältet.”

Under tiden sade Abu Sufyan, i syfte att egga männen ur Banu Abdud Dar, som bar hans härs fana, till strid: ”O Banu Abdud Dar! Ni bar vår fana i slaget vid Badr. Men ni såg vilket öde som drabbade oss i det slaget. Kom ihåg att angreppen mot soldaterna alltid kommer från fanans sida. Om fanan faller blir soldaterna besegrade. Därför måste ni antingen hålla fanan stadigt eller lämna den. Vi kan själva hålla den.” När fanbärarna hörde detta riktade de sin uppmärksamhet mot fanan och lovade Abu Sufyan: ”Vi överlämnar vårt befäl åt dig. När vi går ut i strid i morgon, ska du få se hur vi slåss.” Det var just denna beslutsamhet Abu Sufyan ville ingjuta i dem.

När striden började följande dag gick Hind, Utbas dotter, tillsammans med sina kvinnliga följeslagare, spelande på trummor efter männen och eggade dem med dessa ord:

”Utmärkt, o Banu Abdud Dar,

utmärkt är er insats), o ni som skyddar baksidan!

Slå med varje skarpt svärd”

De sade också: ”Om ni fortsätter framåt ska jag omfamna er och bädda mjuka dynor åt er

men om ni drar er tillbaka

ska jag skiljas från er,”

Ni kommer inte att vinna vår kärlek.”

För att följeslagarna skulle kunna känna igen varandra under slaget vid Uhud lärde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem ett lösenrop: ”Amitt, Amitt!” Det betyder: ”Slå ett dödligt slag! Slå ett dödligt slag!”

Så småningom blev striden allt häftigare. Abu Dujana kämpade med sådan oerhörd tapperhet att han dödade var och en som kom i hans väg och fortsatte framåt. Zubayr ibn al-Awwam berättar: ”En man bland avgudadyrkarna dödade varje av våra soldater som han fick syn på. Abu Dujana och denne man närmade sig varandra. Jag bad att Allah skulle föra dem samman. Snart stod de ansikte mot ansikte och började slå mot varandra. Avgudadyrkaren slog Abu Dujana, men Abu Dujana avvärjde slaget med sin lädersköld. Svärdet trängde in i skölden och fastnade där. Abu Dujana slog tillbaka och dödade honom. Sedan såg jag honom höja sitt svärd över Hind bint Utbas huvud. Men i nästa ögonblick sänkte han svärdet. [62. Abu Dujana säger: På slagfältet såg jag någon hetsa de otrogna. Jag gick fram för att hindra honom. När jag höjde svärdet gav han upp ett skrik. Då såg jag att det var en kvinna. Jag avstod, eftersom jag ansåg att det skulle vara en vanära för Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svärd om jag slog en kvinna med det.]

Hamza ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom, dödade under striden Artah ibn Abd Shurahbil. Han var en av männen i den grupp som bar fanan. Strax därefter fick Hamza syn på Siba ibn Abd al-Uzza, som gick förbi honom. Han utmanade honom och sade: ”Du, barbererskans son, kom fram till mig!” Siba mor försörjde sig i Mecka genom att utföra omskärelser.

Wahshi, slav till Jubayr ibn Mut’im, berättar: ”Jag såg på Hamza. Jag såg honom höja sitt svärd mot fienderna och på ett ögonblick hugga ned dem. Han skonade ingen framför sig. När han kämpade täcktes hela hans kropp av damm, så att han blev grå som en grå kamel. Då gick Siba ibn Abd al-Uzza förbi framför mig och närmade sig Hamza. När Hamza fick syn på honom vrålade han: ’Du, barbererskans son, kom hit så ska jag visa dig vad roligt är!’ Med dessa ord slog han mot honom. Det verkade dock som om slaget inte träffade hans huvud. Jag riktade mitt spjut mot Hamza. När jag var säker på att jag hade riktat rätt kastade jag det mot honom. Spjutet trängde in i hans buk och kom ut mellan hans lår. Trots detta gick han fortfarande mot mig. Men i nästa ögonblick förlorade han krafterna och föll omkull. Jag lät honom vara en stund. Han sjönk ned i döden. Då gick jag fram och drog ut mitt spjut.”

Därefter återvände jag till Qurayshs armé. På slagfältet hade jag inget annat mål än att döda Hamza. Jag dödade honom eftersom jag visste att jag skulle bli fri om jag lyckades döda honom. Så snart jag återvände till Mecka frigavs jag. Därefter bodde jag i Mecka. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, erövrade Mecka flydde jag till Taif och stannade där. Men när en delegation från Taif begav sig till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att anta islam blev jag förvirrad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tänkte att jag skulle bege mig till Syrien eller Jemen, eftersom jag där skulle kunna leva i trygghet. Under tiden sade en man till mig: ’Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dödar ingen som antar islam och uttalar trosbekännelsen.’ När jag hörde detta begav jag mig till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han blev djupt förvånad när han såg mig i sin närvaro och såg mig stå framför honom och förklara min underkastelse under den sanna religionen. Han lyfte blicken, såg på mig en gång och sade: ’Sätt dig. Berätta för mig hur du dödade Hamza.’ Jag berättade hela händelsen för honom. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade hört allt sade han: ’Du får aldrig komma framför mig. Jag vill inte se dig.’ Så länge Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, levde brukade jag därför ställa mig åt sidan när jag kom till honom, så att han inte skulle se mitt ansikte.

Mus’ab ibn Umayr, må Allah vara nöjd med honom, kämpade hjältemodigt för att skydda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och blev martyr. Det var Ibn Qami’a al-Laythi som dödade honom. Han trodde att han hade dödat Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därför återvände han till Quraysh och sade: ”Jag har dödat Muhammad.” När Mus’ab hade dödats överlämnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fanan till Ali ibn Abi Talib. Därefter kastade sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, och de andra muslimska hjältekämparna in i striden.

När slaget vid Uhud antog en fruktansvärd form satte sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under ansarernas fana. Genom ett sändebud befallde han Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Gå fram med fanan.” Ali gick fram och ropade: ”Jag är skräckens fader.” [63. Abu Sa’d på Qurayshs sida hade ropat: ”Jag är den som skapar skräck. Vem är beredd att kämpa mot mig? Kom!” Det var som svar på detta som Ali, må Allah vara nöjd med honom, ropade ovanstående.] Abu Sa’d gick fram till honom och sade: ”Skräckens fader, har du lust att kämpa?” Ali svarade: ”Ja.” Därefter började de båda kämpa. Slag och motangrepp följde. Till slut fällde Ali honom med ett enda slag. Efter att ha fällt honom drog sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, därifrån utan att ge honom det dödande slaget. Alis följeslagare sade till honom: ”Varför gick du därifrån utan att ge honom det avgörande slaget?” Han svarade: ”Abu Sa’d blottade sitt kön för mig. Men jag kände medlidande och barmhärtighet med honom, och därför drog jag mig undan från honom. Jag förstod emellertid att det var Allah själv som hade dödat honom.”

Asim ibn Thabit ibn Abu al-Aqlah (må Allah vara nöjd med honom) gick ut i strid och dödade Musafe ibn Talha och hans bror Julas ibn Talha. Han träffade dem båda med sitt spjut, den ene efter den andre. Var och en av dem gick, skadad, till sin mor Sulafa och lade huvudet i hennes knä. Sulafa frågade sin son: ”Min käre son, vem skadade dig?” Han svarade: ”Ibn Abu al-Aqlah.” Då lovade Sulafa att, om hon lyckades döda Asim ibn Thabit ibn Abu al-Aqlah, skulle hon dricka vin ur hans dödskalle.

Hanzala ibn Abu Amir, al-Ghasil [han fick tillnamnet al-Ghasil efter sin död eftersom änglarna hade tvagat honom], gick ut i strid mot Abu Sufyan. Under stridens gång fick Hanzala övertaget över Abu Sufyan. När Quraysh-krigaren Shaddad ibn al-Aswad såg detta överraskade han Hanzala och dödade honom. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till sina följeslagare: ”Änglarna tvagar er följeslagare Hanzala.” Senare fick man veta av hans hustru att han var skyldig att utföra den rituella tvagningen. När han hörde uppmaningen till jihad hade han inte fått tid att tvaga sig, utan gick genast till slagfältet.

Därefter sände Allah sin hjälp till muslimerna och uppfyllde sitt löfte till dem. Därför kunde de döda och tillintetgöra ett stort antal ur Quraysh-armén. De otrogna kunde inte stå emot den muslimska arméns angrepp och tvingades fly, varpå de led ett förkrossande nederlag.

Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah, jag såg Hind, Utbas dotter, och hennes följeslagare fly hals över huvud. Jag såg inte någon stor eller liten grupp bland avgudadyrkarna gå fram för att rädda dem från att tillfångatas. När segern nästan var fullbordad lämnade bågskyttarna plötsligt sina positioner och förföljde Quraysh-armén som flydde, och lämnade bergspasset bakom oss öppet. Vi blev angripna bakifrån. Just då ropade någon: ’Muhammad har dödats.’ Utan någon annan utväg återvände vi till slagfältet, och Quraysh-armén kastade sig åter över oss. Ändå hade vi redan besegrat deras fanbärare och gjort dem så oförmögna att ingen ens kunde närma sig deras fallna fana. Till slut tog en kvinna vid namn Amrah bint al-Harithiyyah upp den och förde den till Quraysh. Därefter samlades de åter kring fanan och tog den till stöd.”

Muslimerna skingrades. Fienderna utnyttjade tillfället, trängde in bland dem och inledde ett omfattande angrepp. Den dagen blev därför en dag av hård prövning och rening. Allah hedrade ett stort antal muslimer med martyrskap. Fienderna nådde till och med fram till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han träffades på ena sidan av kroppen. Därvid bröts en av hans tänder och hans ansikte och läpp skadades. Det var Utba ibn Abu Waqqas som hade tillfogat honom detta slag. Hela hans ansikte blev blodigt. Medan han torkade blodet med handen sade han: ”Hur kan ett folk som blodbestänker sin profets ansikte vinna framgång, när han kallar dem till Allah?” Som svar på detta uttalande uppenbarade Allah den följande versen:

[Arabiska *******]

”Du har ingen makt att fatta det slutliga beslutet, o Profet. Beslutanderätten tillkommer Allah. Han kan förlåta dem eller straffa dem, eftersom de är orättfärdiga.” (Āl ʿImrān)

Enligt Abu Sa’id al-Khudris (må Allah vara nöjd med honom) berättelse bröts Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, högra nedre tand av ett spjutslag från Utba ibn Abu Waqqas, och hans underläpp skadades. Abdullah ibn Shihab al-Zuhri sårade hans panna. Ibn Qum’a slog honom dessutom på överkäken. Därigenom bröts två delar av Allahs Sändebuds hjälm sönder och trängde in i hans käke. Därefter föll han ned i en av de gropar som Abu Amir hade grävt för att få muslimerna att falla i dem och dödas utan att de märkte det. Då kom Ali (må Allah vara nöjd med honom) och tog hans hand, medan Talha ibn Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom) lyfte upp honom. Med deras hjälp kunde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, resa sig. Abu Sa’id al-Khudris far, Malik ibn Sinan, sög blodet från Allahs Sändebuds ansikte. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lade märke till detta sade han: ”Det blod vars blod blandas med vårt blod kommer inte att beröras av helvetets eld.”

När den polyteistiska armén omringade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från alla håll sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Finns det någon som är beredd att offra sitt liv för att försvara oss?” När de hörde detta reste sig fem ansariska följeslagare, däribland Ziyad ibn Sakan, och började kämpa en efter en för att skydda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tills de blev martyrer. Den siste var antingen Ziyad ibn Sakan eller ʿUmarah ibn Yazid ibn Sakan. Även han kämpade tappert och blev svårt sårad. Under tiden återvände en grupp muslimer till platsen och kämpade till den sårade följeslagarens försvar, besegrade fienden och drev bort dem. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, pekade på den sårade följeslagaren och sade: ”För honom till mig.” Muslimerna bar honom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han lade honom ner med huvudet vilande på sitt knä. I detta tillstånd avled följeslagaren.

Abu Dujana, må Allah vara nöjd med honom, började skydda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom att göra sin egen kropp till en sköld. Pilar trängde in i hans rygg, medan han stod böjd över Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och skyddade honom. På detta sätt blev hans kropp genomborrad av ett stort antal pilar. Saʿd ibn Abi Waqqas började skjuta pilar för att försvara Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Saʿd sade: ”Jag såg Abu Dujana ge mig pil efter pil och säga: ’Må mina föräldrar offras för dig. Fortsätt skjuta pilar.’ Ibland gav han mig till och med pilar utan spets och sade: ’Skjut!’”

Efter nederlaget och ryktet om att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade blivit martyr, var Kaʿb ibn Malik den förste som kände igen Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Kaʿb sade: ”Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ögon glänste under hjälmen. Det var genom att se dem som jag kände igen honom, och genast ropade jag: ’Muslimer! Glada nyheter! Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lever. Han är här!’” Därefter gjorde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett tecken åt honom och sade: ”Var tyst.”

När muslimerna hade känt igen Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog de honom alla till bergspasset. Vid denna tid var en grupp muslimer tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, däribland Abu Bakr as-Siddiq, ʿUmar al-Faruq, ʿAli ibn Abi Talib, Talha ibn ʿUbaydullah och az-Zubayr ibn al-ʿAwwam.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vilade i bergspasset anlände Ubayy ibn Khalaf. Han sade: ”Muhammad, även om du denna gång överlever med livet i behåll kommer du inte undan mig.” Muslimerna sade: ”Allahs Sändebud, är det lämpligt att någon av oss visar denne man medkänsla?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt honom komma.” När han kom fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog denne ett spjut från al-Harith ibn Simma. Enligt vissa berättelser gjorde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att ha tagit spjutet en så skräckinjagande fint att vi, precis som en svärm giftiga getingar flyger åt alla håll när kamelen de sitter på plötsligt rör sig kraftigt, blev skräckslagna och skingrades samt skyndade långt bort från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fram mot honom och slog honom med spjutet i nacken. När Ubayy ibn Khalaf träffades kastades han av hästryggen och rullade runt flera gånger.

Tidigare brukade Ubayy ibn Khalaf träffa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Mekka och säga: ”Muhammad, jag har en häst. Den heter al-ʿAwj. Varje dag utfodrar jag den med en faraq (fyrtio kilogram) majs. På den hästen ska jag rida och döda dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade svara: ”Nej, om Allah vill är det jag som kommer att döda dig.”

Såret som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade tillfogat Ubayy på axeln var inte särskilt allvarligt, men det blödde. I detta tillstånd återvände han till Quraysh och sade: ”Vid Allah, Muhammad har dödat mig.” Quraysh sade: ”Du har egentligen blivit alltför skräckslagen. Du har inget att frukta.” Han sade: ”När vi var i Mekka sade Muhammad till mig: ’Jag kommer själv att döda dig.’ Nu fruktar jag att jag kommer att dö även om han bara skulle spotta på mig.” Quraysh gav sig av mot Mekka med honom. På vägen, vid en plats som hette Sarif, dog denne Allahs fiende.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nådde ingången till bergspasset gick ʿAli ibn Abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, ut för att söka vatten. Han fyllde en lädersäck med vatten från Mehraas, en damm eller stenomgärdad sjö i närheten av Uhud, och gav det till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att dricka. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kände en dålig lukt i vattnet och drack det inte. I stället tvättade han blodet från ansiktet med vattnet och hällde en del av det över huvudet medan han sade: ”Den som har färgat Allahs Profets ansikte med blod kommer att drabbas av Allahs fruktansvärda vrede.”

Därefter försökte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bestiga en höjd på berget. Men han hade blivit mycket svag och kunde endast hålla sig uppe med hjälp av två rustningar. När han misslyckades med att bestiga höjden bar Talha ibn Ubaydullah, må Allah vara nöjd med honom, honom upp på sin rygg. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Talha har genom sin goda behandling av Sändebudet förtjänat paradiset.”

Bland dem som stupade i slaget vid Uhud fanns Mukhayriq från stammen Banu Tha‘laba. På dagen för slaget vid Uhud sade han till sina judiska stamfränder: ”Ni vet med säkerhet att det är er skyldighet att hjälpa Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” Judarna sade: ”Men i dag är det lördag.” Han sade: ”Lördagen är ingen giltig ursäkt för er.” Därefter tog han sitt svärd och sin utrustning och begav sig till striden. Han sade: ”Om jag dör, tillhör all min egendom Muhammad. Han får använda den som han vill.” Sedan gick han till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och stupade medan han kämpade på hans sida. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Mukhayriq var den bäste av judarna.”

Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Säg mig, vem är den person som träder in i paradiset trots att han inte bad?” När människorna inte kunde svara frågade de: ”Vem är den lycklige mannen?” Han sade: ”Usayrim, det vill säga Amr ibn Thabit ibn Waqash från Banu Abd al-Ashhal.” Husayn ibn Abd al-Rahman sade: ”Jag frågade Mahmud ibn Asad: ’Hurdan var Usayrim?’ Han svarade: ’Tidigare vägrade han att anta islam. Men den dag då Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, begav sig till Uhud för att strida insåg han islams sanningshalt och antog islam. Sedan sprang han iväg med sitt svärd och nådde slagfältet. Han började strida och blev så svårt sårad att han blev orörlig. Senare gick männen från Banu Abd al-Ashhal till slagfältet för att söka efter sina stupade, och där fann de honom. När de kände igen honom började de säga till varandra: ”Hur kom Usayrim hit? Han brukade ju förneka islam.” Då frågade de honom alla: ”Amr, varför kom du hit för att strida? Var det av lojalitet mot din stam eller av dragning till islam?” Han svarade: ”Av dragning till islam. Jag har trott på Allah och Hans Sändebud och blivit muslim. Därefter kom jag med mitt svärd till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och blev sårad i striden.” En kort stund senare dog Usayrim inför deras ögon. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick höra om honom sade han: ”Han är en av paradisets invånare.”’

Amr ibn Jamuh var svårt halt. Han hade fyra söner, som var som lejon. De brukade följa med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för att strida på olika slagfält. På dagen för slaget vid Uhud ville de hindra sin far Amr från att ge sig av. De sade: ”Allah har befriat dig från skyldigheten att delta i striden.” Amr gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ”Mina söner vill inte låta mig följa med dig i detta slag. Vid Allah, jag hoppas få träda in i paradiset med detta halta ben.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Det stämmer att Allah har befriat dig från skyldigheten att delta i jihad.” Men till hans söner sade han: ”Ni kan lika gärna låta er far gå ut i strid. Det kan ju vara så att Allah har bestämt martyrskap för honom.” Därefter stred Amr vid Uhud och blev martyr. Under tiden började Hind, Utbas dotter, och hennes följeslagerskor vanställa kropparna av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stupade följeslagare. De skar av deras näsor och öron. Hind gjorde fotringar, armband och ett halsband av dem och gav dessa fotringar, halsband och örhängen till Wahshi, Zubayr ibn Mutayms slav. Hon tog ut Hamzas lever och tuggade på den, men kunde inte svälja den och spottade ut den.

Halis ibn Jabbān var den dagen befälhavare över de abessinska soldaterna i Qurayshs armé. Han gick förbi Abu Sufyan och såg att Abu Sufyan slog Hamzas haka med spetsen på sitt spjut och sade: ”Du olydige! Smaka nu på detta.” Halis kunde inte förbli tyst när han såg detta. Männen från Banu Kinana befann sig i närheten. Han kallade på dem och sade: ”Banu Kinana, kom och se Qurayshs ledare! Se hur han behandlar sin döde kusin.” Abu Sufyan blev förlägen och sade: ”Vilken olycka! Det där var ett misstag från min sida. Säg det inte till någon.”

Därefter beslöt Abu Sufyan att återvända hem från slagfältet. Precis innan han gav sig av besteg han berget och ropade med hög röst: ”De aktiva har fått sin rättmätiga belöning. Krigets seger och nederlag växlar; ena dagen är den på den ena sidan och nästa dag på den andra. O Hubal, var överlägsen! Det vill säga: låt din religion segra.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallde Umar, må Allah vara nöjd med honom, att besvara ropet och sade: ”Säg: Allah är störst och högst. Vi och ni är inte jämlika. Våra stupade är paradisets invånare, medan era stupade är helvetets invånare.” När Umar besvarade Abu Sufyan med detta motrop sade Abu Sufyan: ”Umar, kom hit ett ögonblick.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade till Umar: ”Gå och hör vad han vill säga.” Umar gick fram. Abu Sufyan sade: ”Umar, jag ber dig vid Allah: säg sanningen, har vi dödat Muhammad?” Umar svarade: ”Vid Allah, nej. Han har hört vad du säger även nu.” Abu Sufyan sade: ”Jag anser dig vara ärligare och sannfärdigare än Ibn Qum’a.” Det bör nämnas att Ibn Qum’a hade sagt till Quraysh: ”Jag har dödat Muhammad.”

Därefter sade Abu Sufyan till Umar: ”Några av era stupades kroppar har vanställts. Tro mig, jag befallde inte att det skulle göras, men jag förbjöd det inte heller. Jag är varken nöjd eller missnöjd med detta.”

När Abu Sufyan lämnade slagfältet utmanade han dem i förväg genom att säga: ”Vi möts igen på Badrslätten nästa år.” På Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning meddelade genast en av följeslagarna Abu Sufyan att de också var redo att möta honom nästa år.

När Qurayshs armé hade lämnat slagfältet och gett sig av skickade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Ali med följande uppdrag: ”Följ efter dem och ta reda på vart de beger sig och vad de gör. Om de för hästarna söderut och rider på kameler, ska du förstå att de är på väg mot Mecka. Men om de rider på hästar och leder kamelerna, ska du förstå att de är på väg mot Medina. Vid Allahs ed, även om de vill angripa Medina kommer jag att rycka ut mot dem med en armé och göra motstånd.” Ali sade: ”Jag följde efter dem. Jag såg att de förde hästarna söderut och red på kameler mot Mecka.”

Nu gav sig muslimerna ut för att söka efter de döda. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Sök efter Saʿd ibn ar-Rabī och se om han är död eller levande.” En medhjälpare från ansar började leta efter honom. Till slut fann han honom bland de döda, svårt sårad och döende. Han sade till honom: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har befallt mig att ta reda på om du lever eller har dött.” Saʿd sade: ”Betrakta mig som död. Framför min fridshälsning till Allahs Sändebud och säg: ’O Allahs Sändebud, Saʿd ibn ar-Rabī har bett Allah att ge dig från oss den bästa belöning som en profet med rätta kan få från sitt folk.’ Och framför min fridshälsning till muslimerna och säg: ’Saʿd ibn ar-Rabī säger: Om fienden kan nå er profet medan ens enda av er fortfarande lever, kommer ni inte att kunna åberopa någon ursäkt inför Allah.’” Kort efter att han sagt detta föll Saʿd död ner. Därefter gick Muhammad ibn Maslama till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och underrättade honom om Saʿd. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sig själv ut för att söka efter Hamza ibn Abd al-Muttalib. Han fann honom mitt på slätten. Han såg att hans mage hade skurits upp och levern hade tagits ut, och att hans kropp hade vanställts genom att näsan och öronen hade skurits av. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg detta sade han: ”Om Safiyya inte hade blivit bedrövad och om jag inte hade fruktat att en bestående sed skulle uppstå, skulle jag ha lämnat Hamza här och låtit djuren och fåglarna äta hans kropp. Om Allah ger mig seger över Quraysh på något annat slagfält, ska jag vanställa och lemlästa trettio av deras kroppar på detta sätt.” När muslimerna såg att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var djupt bedrövad och ytterst upprörd och skakad över den bestialiska behandlingen av hans farbror, lovade även de att om de någon gång segrade över Quraysh skulle de vanställa deras kroppar på ett sätt som saknade motstycke i arabernas historia.

Abdullah ibn Abbas sade: Det var med anledning av detta löfte från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare som Allah uppenbarade denna vers:

[Arabiska *******]

”Om ni straffar någon, straffa då med ett straff som motsvarar det straff ni har utsatts för från deras sida. Men om ni visar tålamod, så är det bättre för de tålmodiga. Ha tålamod och visa fördragsamhet. Ditt tålamod och din fördragsamhet ska endast vara för Allahs välbehag. Sörj inte över deras beteende och låt inte deras onda avsikter göra ditt hjärta trångt.”

På grund av dessa två verser förlät Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avgudadyrkarna och förbjöd alla att vanställa de dödas kroppar.

Därefter svepte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, in Hamzas kropp i ett tygstycke. Sedan förrättade han begravningsbönen över honom. Därefter bars kroppen fram och lades bredvid de andra kropparna, och han förrättade begravningsbönen över var och en av dem. På detta sätt förrättade han begravningsbönen över Hamza sjuttiotvå gånger.

Ibn Ishaq säger: Safiyya, Abd al-Muttalibs dotter, kom för att se Hamza. Hamza var hennes helbror. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till Safiyyas son, al-Zubayr ibn al-Awwam: ”Gå och tala med din mor och övertala henne att återvända, så att hon inte behöver se sin brors fruktansvärda tillstånd.” Al-Zubayr gick till henne och sade: ”Mor, Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ber dig att återvända.” Safiyya sade: ”Varför? Jag har hört att min brors kropp har blivit stympad. Det skedde för Allahs sak, och det gläder mig. Om Allah vill ska jag vara tålmodig och förbli nöjd.” Al-Zubayr sade: ”Nåväl, låt henne då komma.” Safiyya kom, såg Hamza, sade: ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi”, bad om förlåtelse för honom, och därefter begravdes hans kropp på Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning.

Många muslimer förde martyrernas kroppar till Medina och begravde dem där. Senare förbjöd Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, detta och befallde att de skulle begravas där de hade dödats.

Det har berättats av Abd Allah ibn Tha’laba. När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg martyrernas kroppar sade han: ”Jag vittnar om dessa att var och en som sårats för Allahs sak, när Allah återuppväcker honom på uppståndelsens dag, kommer att låta blod strömma från sitt sår. Blodets färg kommer att vara blodets färg, men dess doft kommer att vara som mysk. Se efter vem av dem som hade lärt sig mest av Koranen. Begrav sedan en sådan person vänd mot de andra.” Därefter begravdes två eller tre personer tillsammans i varje grav.

Därefter gav sig Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, av mot Medina. Då mötte han en kvinna vid namn Hamna bint Jahsh. Först fick hon höra att hennes bror Abd Allah ibn Jahsh hade stupat. Hon sade: ”Vi tillhör Allah”, och bad om förlåtelse. Därefter fick hon höra om sin morbror Hamza ibn Abd al-Muttalib. Åter sade hon: ”Vi tillhör Allah”, och bad om förlåtelse. När hon sedan underrättades om att hennes make Mus’ab ibn Umayr hade stupat, började hon skrika. Då sade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Därför har en dotters make en särskild ställning hos henne.” Han sade detta efter att ha sett henne förbli ståndaktig när hon fick höra om sin morbrors och sin brors död, men skrika när hon fick höra om sin makes död.

Vid denna tid gick Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbi husen till de ansariska följeslagarna ur Banu Abd al-Ashhal och Ja’far-familjen. När han hörde de hjärtskärande gråten från familjerna som sörjde sina anhöriga, vilka hade stupat i striden, fylldes även hans ögon av tårar. Då mindes han Hamza, började också gråta och sade: ”Det finns ingen som gråter över Hamza!” Senare, när Sa’d ibn Mu’adh och Usayd ibn Hudayr återvände hem, befallde de kvinnorna i sina familjer att gråta och sörja över Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, farbror. När Guds sändebud hörde dessa kvinnor gråta över Hamza, gick han ut ur huset. Han såg dem sitta och gråta i moskén och sade till dem: ”Må Allah förbarma sig över er. Nu kan ni gå. Ni har visat mig tillräckligt med medkänsla.”

En annan kvinna från Banu Dinar hade förlorat sin make, sin bror och sin far i slaget vid Uhud. När hon underrättades om att dessa anhöriga hade dödats sade hon oberört: ”Hur är det med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom?” Alla sade: ”Han mår bra. Han är sådan som du önskar att han ska vara.” Kvinnan sade: ”Visa mig Guds sändebud, så att jag får se honom.” Då fördes Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fram för henne. När kvinnan såg honom sade hon: ”O Guds sändebud, när jag har sett att du är i säkerhet är varje annan olycka för mig obetydlig.”

Därefter kom Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hem och gav svärdet till sin dotter Fatima och sade: ”Kära dotter, tvätta och rengör detta. Det har gjort stor nytta i dag.” Även Ali ibn Abu Talib gav sitt svärd till Fatima och sade: ”Tvätta också blodet från detta svärd. Vid Allah, det har gjort stor nytta.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om du i dag var uppriktig i striden, så ska du veta att Sahl ibn Hunayf och Abu Dujana också visade uppriktighet i jihad tillsammans med dig.”

Slaget vid Uhud ägde rum lördagen den 15 shawwal. Följande dag, söndagen den 16 shawwal, lät Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillkännage att fienden skulle förföljas. Ingen som inte hade deltagit i gårdagens strid fick emellertid följa med i dag; endast de som hade varit med dagen innan fick ge sig av. När Jabir ibn Abd Allah hörde detta sade han: ”O Guds sändebud, min far hade lämnat mig hemma för att vakta mina sju systrar. Han sade: ’Det vore inte rätt av vare sig mig eller dig att lämna dessa flickor utan någon man hos sig. Och jag kan inte sitta hemma och föredra att du går med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till jihad framför att stanna hemma. Gå därför inte ifrån dina systrar.’ Därför stannade jag hos dem.” När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta tillät han även honom att följa med på expeditionen för att förfölja fienden. Expeditionens enda syfte var att skrämma fienden. Den genomfördes för att visa dem att muslimernas förföljande var ett tecken på deras styrka och att nederlaget i slaget vid Uhud inte alls hade gjort dem modfällda.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav sig ut på fälttåg och nådde platsen Hamrāʾ al-Asad, belägen åtta mil från Medina. Efter att ha stannat där till måndagen, tisdagen och onsdagen återvände han till Medina. Under denna tid hade han anförtrott ansvaret för Medina åt ʿAbdullāh ibn Umm Maktūm. Maʿbad ibn Abī Maʿbad al-Khuzāʿī var fortfarande polyteist. Alla i hans stam, Khuzāʿa, både muslimer och polyteister, umgicks nära med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och skyddade hans hemligheter i Tihāma-området. Vad som än hände i Tihāma underrättade de Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om det. De dolde ingenting för honom. En dag träffade Maʿbad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Om händelserna vid Uhud sade han: ”Muhammad, vi är bedrövade och ledsna över den olycka som drabbat dig. Vi önskade alla att Allah skulle bevara dig i säkerhet.” Därefter gav sig Maʿbad av, medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stannade kvar i Hamrāʾ al-Asad. När Maʿbad kom till Rawḥā [64. Denna bosättning, Rawḥā, var boplats för Muzayna-stammen och låg två dagars vandring från Medina.] mötte han Abū Sufyān och hans följeslagare. De hade då beslutat att på nytt angripa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans följeslagare. De sade till varandra: ”Vi har redan dödat många av Muhammads inflytelserika och ledande följeslagare, men nu återvänder vi till Mecka utan att ha förintat dem alla. Vi ska i stället angripa de återstående ännu en gång och inte ge oss förrän vi har gjort slut på dem.” När Abū Sufyān såg Maʿbad sade han: ”Maʿbad, vad är nyheterna därifrån?” Maʿbad svarade: ”Jag såg att Muhammad har samlat en väldig skara tillsammans med sina följeslagare och att han skyndar efter er med dem. Jag har aldrig sett en sådan folksamling. Även de som inte deltog i striden på Uhuds dag har nu anslutit sig till Muhammad. De ångrar sina tidigare handlingar.”

”Jag såg hos dem en sådan fruktansvärd vrede och häftighet mot er som jag aldrig tidigare har sett.” Abū Sufyān sade: ”Vad säger du?” Maʿbad sade: ”Jag svär vid Allah att de kanske kommer redan nu. Innan du hinner ge dig av kan du kanske se deras hästars huvuden.” ”Vi har ju förberett oss på att åter angripa dem och utplåna de återstående av dem.” Maʿbad sade: ”Då avråder jag dig. Gör inte detta. När jag såg deras förberedelser komponerade jag till och med en dikt om dem.” Abū Sufyān sade: ”Vilken dikt har du komponerat? Låt oss höra den.” Maʿbad sade: ”Dikten lyder:”

”Av deras dån och vrål höll min kamel på att svimma av skräck

när hästflockar med kortklippta manar vällde fram över jorden som en översvämning:

De rusade snabbt mot slagfältet, med resliga och stolta lejonmän

De är inte som obeväpnade soldater, darrande och med böjda huvuden.

Jag sprang genast därifrån. Jag tänkte att jorden höll på att böja sig

när deras här stormade mot oss tillsammans med en oövervinnlig befälhavare.”

Jag sade: Den dalen skakade av deras åskande steg.

Ni som är kloka och klarsynta bland den heliga Haram-helgedomens invånare,

er varnar jag utan omsvep för Ahmads armé.

Men det finns ingen uselhet i hans armé.

I själva verket finns det inga ord som är tillräckliga för den varning jag uttalar.” När Abu Sufyan och hans följeslagare hörde detta avstod de från att tåga ut i krig.

Abu Sufyan mötte en karavan från Banu Abd al-Qays. Han frågade: ”Vart är ni på väg?” De svarade: ”Till Medina.” Abu Sufyan frågade: ”I vilket ärende?” De svarade: ”För att hämta och lämna livsmedel.” Han sade: ”Kan ni framföra ett meddelande från mig till Muhammad? Om ni gör det ska jag i morgon bege mig till Ukaz-marknaden och ge er en stor mängd russin.” De samtyckte till att framföra meddelandet. Han sade: ”Säg till Muhammad att vi har beslutat att anfalla honom och hans män och utplåna de av dem som finns kvar.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befann sig fortfarande i Hamra al-Asad. Där träffade de honom och framförde Abu Sufyans meddelande. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde detta sade han: ”Hasbunallahu wa ni’mal-wakil! (Allah är tillräcklig för oss, och vilken utmärkt beskyddare Han är!)” Därefter greps två fiendespioner i området av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: Muawiya ibn al-Mughira ibn Abu al-As och Abu Izzat al-Jumahi. Den sistnämnde hade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tagit till fånga som krigsfånge i slaget vid Badr, men senare frigett utan lösen. Han sade: ”Allahs Sändebud, döda mig inte.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Du ska inte få möjlighet att återvända till Mekka och självgott säga: ’Jag har bedragit Muhammad två gånger.’ Zubayr, halshugg honom.” Zubayr halshögg honom genast.

Därefter återvände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Medina. I Medina fanns en framstående man vid namn Abdullah ibn Ubayy ibn Sulul. Varje fredag brukade han inta en särskild roll för att visa sin ställning inför sin stam. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, började tala inför folket reste han sig och sade: ”O folk! Här är Allahs Sändebud framför er. Genom honom har Allah stärkt er och skänkt er ära. Hjälp och stöd honom därför, och lyssna till honom och lyd honom.” Sedan satte han sig. Ingen hade invänt mot denna roll före slaget vid Uhud. Men i slaget vid Uhud blev han en avskyvärd förrädare och fick ett stort antal människor att vända om från vägen till striden. Trots detta reste han sig på fredagen, när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skulle hålla sitt tal, och prisade honom liksom tidigare för att visa sin egen ställning. Muslimerna grep genast tag i hans kläder från alla håll och sade: ”Allahs fiende, sätt dig! Efter det du har gjort passar sådana ord inte i din mun.” När han tog sig ut över de församlade gudstjänarnas nackar sade han: ”Det jag sade för att framhäva Allahs Sändebuds betydelse har tydligen blivit något ont.” Vid moskéns dörr mötte han en ansarisk sahabi. Denne sade: ”Vad har hänt dig?” Han svarade: ”Jag försökte framhäva Allahs Sändebuds betydelse. Då angrep hans följeslagare mig, drog i mig och började förebrå mig. Jag hade försökt framhäva Allahs Sändebuds betydelse, men det verkade mycket illa i allas ögon.” Den ansariske sahabin sade: ”Gå tillbaka. Allahs Sändebud kommer att be Allah om förlåtelse för dig.” Han svarade: ”Jag vill inte att han ska be om förlåtelse för mig.”

Ibn Ishaq sade: ”Slaget vid Uhud var en dag av yttersta prövning och olycka. Genom det prövade Allah de troende och skilde ut hycklarna. De som med sina munnar gjorde anspråk på tro, men i hemlighet bar på otrostankar i sina hjärtan, blev den dagen identifierade. Och de av Allahs älskade tjänare som Han ville hedra med martyrskap hedrade Han den dagen med martyrskap.”

Det tredje året efter hijra: Raji-expeditionen

Efter slaget vid Uhud kom en grupp män från de båda stammarna Adal och Qarah till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De sade: ”O Allahs Sändebud, vårt folk har antagit islam. Skicka därför med oss en grupp av dina följeslagare, så att de kan lära oss islams detaljerade föreskrifter och undervisa oss i Koranen.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade då med dem Mursad ibn Abi Mursad, Khalid ibn Bukayr, Asim ibn Thabit, Khubayb ibn Adi, Zayd ibn al-Dathina och Abdullah ibn Tariq. Han utsåg Mursad ibn Abi Mursad till deras befälhavare. Han gav sig av tillsammans med dem alla. När de nådde Raji, en vattenplats tillhörande stammen Hudhayl, belägen vid Hudayra mellan Usfan och Mekka i en del av Hijaz, förrådde de dem. Förrädarna kallade även på stammen Hudhayl för att få hjälp. Följeslagarna satt fortfarande på sina riddjur. Då såg de att beväpnade män med svärd hade omringat dem från alla håll. De gjorde sig redo att strida med sina egna svärd. Då sade de otrogna: ”Vid Allah, vi vill inte döda er. Vi vill bara genom er få ut lite pengar av Mekkas invånare. Vid Allah svär vi att vi inte ska döda er.” Men Mursad ibn Abi Mursad, Khalid ibn Bukayr och Asim ibn Thabit sade: ”Vi litar inte på någon avgudadyrkares ed eller löfte.” Asim ibn Thabit svarade genom att recitera följande dikt:

”Jag är inte svag, ty jag är en stark man med ett spjut

Jag har en båge med skarpa och spetsiga pilar.

Dess kraftiga och tjocka spjutspetsar flyger undan när de träffas av dessa pilar

I själva verket är döden sann, medan livet är falskt.

Det som Allah har bestämt för människan är oundvikligt

och människan är tvungen att underkasta sig sitt öde.”

Därefter kämpade de mot de otrogna, och alla tre dog som martyrer.

När Asim hade dödats beslöt männen ur Huzayl-stammen att sälja hans huvud till Sulafa bint Sa’d. Efter att hennes två söner hade dödats av Asim i slaget vid Uhud hade hon svurit att dricka vin ur hans kranium om hon fick tag på hans huvud. Huzayl-stammen ville i detta syfte hämta Asims huvud, men kunde inte göra det eftersom getingar och bin hade omringat hans kropp. De sade: ”Låt det ligga här så länge. På eftermiddagen kommer getingarna och bina att ge sig av. Då skär vi av hans huvud och tar det med oss.” Med dessa ord gick de därifrån. Under tiden lät Allah en våldsam översvämning svepa genom området, och i översvämningen försvann Asims kropp, bortförd av vattnet.

Före sitt martyrskap bad Asim Allah att ingen avgudadyrkare skulle kunna röra vid hans kropp och att han själv inte heller skulle röra vid någon avgudadyrkare, eftersom han innerst inne ansåg avgudadyrkarna vara orena och avskydde dem. När Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, fick höra att avgudadyrkarna inte hade kunnat röra vid Asims kropp eftersom getingar och bin hade omringat den, sade han: ”Så skyddar Allah Sin troende tjänare. Under sin livstid hade Asim lovat att han inte skulle röra vid någon avgudadyrkare och inte heller låta någon avgudadyrkare röra vid hans kropp. Efter hans död skyddade Allah honom på samma sätt som han hade skyddat sig själv under sin livstid.”

Zayd ibn al-Dathina, Khubayb ibn Adi och Abdullah ibn Tariq valde alla tre en följsam hållning och önskade överleva. De sträckte fram sina händer och lät sig gripas. De otrogna grep dem och förde dem till Mecka för att sälja dem. När de hade nått Zahran lösgjorde sig Abdullah ibn Tariq från sina handbojor, befriade sig och drog sitt svärd. De otrogna kunde inte fånga honom, men dödade honom genom att kasta stenar på honom på avstånd. Han begravdes i Zahran.

Därefter anlände de till Mecka med Khubayb ibn Adi och Zayd ibn al-Dathina. Quraysh hade två fångar ur Huzayl-stammen. I utbyte mot dem sålde de dessa två följeslagare till Quraysh. Khubayb köptes av Hujayr ibn Abu Wahab på Ukba ibn al-Hariths vägnar, så att Ukba skulle kunna döda honom som hämnd för mordet på hans far. Zayd ibn al-Dathina togs av Safwan ibn Umayya för att dödas som hämnd för mordet på hans far, Umayya ibn Khalaf. Safwan skickade honom tillsammans med sin slav Nastas till Tan’im, utanför den heliga moskén, för att döda honom. Där omringades Zayd av en stor skara Quraysh, däribland Abu Sufyan. När Zayd fördes fram för att dödas sade Abu Sufyan: ”Zayd, skulle du uppskatta att vi i dag fick tag på Muhammad i ditt ställe, dödade honom och skickade dig tillbaka till din familj?” Zayd svarade: ”Vid Allah, jag skulle inte ens för ett ögonblick uppskatta att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, där han befinner sig skulle få en törne i kroppen och lida smärta av den, medan jag satt bekvämt bland min familj.”

Abu Sufyan sade: ”Jag har aldrig sett någon älska någon annan så djupt som Muhammads följeslagare älskade Muhammad.” Därefter dödade Nastas Zayd.

Mabiya, den frigivna slavinnan till Hujayr ibn Abu Wahab, som redan hade antagit islam, berättade: ”Khubayb befann sig hos mig. Han hölls fången i mitt hus. En dag såg jag honom äta vindruvor från en klase lika stor som ett människohuvud, trots att det vid denna tid inte fanns några vindruvor i Mecka. När tiden för hans avrättning närmade sig bad han mig om en rakkniv för att rena och göra sig ren inför döden. Jag lät en pojke från grannskapet hämta en rakkniv åt honom och sade till pojken att gå in till Khubayb med den. När han hade gått in i rummet tänkte jag plötsligt: Vad har jag gjort? Ve och fasa! Tänk om denne man dödar pojken för att hämnas? Då skulle han ta ett liv i förväg som hämnd för att hans eget liv skulle tas. När pojken gav Khubayb rakkniven sade han: ”Blev inte din mor rädd när hon skickade dig till mig med denna rakkniv?” Sedan skickade han genast tillbaka pojken.

Därefter förde Quraysh Khubayb till Tan’im för att döda honom. Khubayb sade: ”Om ni inte har något emot det, låt mig be två rakʿah.” De sade: ”Det går bra, be.”

Han bad två böneenheter mycket omsorgsfullt. Därefter gick han fram inför de otrogna och sade: ”Om ni inte hade trott att jag, av rädsla för att dö, försökte få tiden att gå genom att be en lång bön, skulle jag ha bett en stund till.” Sedan dess har det blivit en sed bland muslimerna att be två böneenheter när de ställs inför en sådan avrättning, och Khubayb var den förste föregångaren som införde denna sed.

Därefter band de fast honom hårt på en träpåle. Då bad Khubayb följande bön: ”O Allah, vi har förmedlat Din Sändebuds budskap. Låt därför i morgon bitti Ditt Sändebud få veta hur vi har behandlats. O Allah, döda dessa fiender, en efter en, och låt ingen av dem undkomma.” Därefter dödade de Khubayb. Må Allah skänka honom sin nåd.

Muʿāwiya, son till Abū Sufyān, brukade säga: ”Den dagen var även jag tillsammans med Abū Sufyān bland dem som hade samlats runt Khubayb. På den tiden gick det ett rykte att om någon blev förbannad och genast lade sig på sidan, skulle han undgå förbannelsen.”

Saʿīd ibn ʿĀmir från Jumuḥ-stammen hade av ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb utsetts till förvaltare i något område i Syrien. Han brukade plötsligt svimma inför människor. Detta meddelades ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb. Man berättade för honom att något hade hänt Saʿīd. ʿUmar frågade honom: ”O Saʿīd, vad har hänt dig?” Saʿīd svarade: ”Ledare över de troende, jag är inte sjuk. Men jag var närvarande när Khubayb dödades och hörde hans förbannelse. Varje gång jag kommer att tänka på den förbannelsen medan jag befinner mig i en folksamling, förlorar jag medvetandet.” Senare återhämtade han sig hos ʿUmar.

ʿAbd Allāh ibn ʿAbbās sade: När gruppen kring ʿĀṣim och Mirsad drabbades vid al-Rajīʿ, och hycklarna fick höra om det, sade de: ”Ve dessa bedragna människor, som lät sig dödas på detta sätt! De stannade inte ens hemma, och de förmedlade inte heller sin profets budskap.” Som svar på hycklarnas ord uppenbarade Allah en vers.

[Arabiska *********]

Det finns människor vars tal om det världsliga livet imponerar på dig (det vill säga, de uttalar vackra ord om islam), och som tar Allah till vittne på det som finns i deras hjärtan (fastän deras inre tillstånd är helt motsatt deras ord), samtidigt som de är bittra fiender till rättvisa och sanning. (Det vill säga, när de samtalar med dig ägnar de sig åt häftig polemik.) Och när han får makt sprider han oordning på jorden och strävar efter att förstöra skördarna och människosläktet. Allah tycker inte om hans destruktiva verksamhet. När han uppmanas att frukta Allah hindrar hans högmod honom från syndens väg. För en sådan människa räcker Gehenna, och vilken usel plats det är! Men det finns också de som offrar sig själva för Allahs välbehag (genom att kämpa på Allahs väg och fullgöra det som tillkommer Honom). Allah är sannerligen mycket nådig mot Sina tjänare.” De sista orden syftar på de muslimska deltagarna i expeditionen till al-Rajīʿ.

Historikerna har citerat Khubaybs poesi i samband med denna händelse. När Khubayb fick veta att beslutet hade fattats att korsfästa honom, sade han denna dikt:

”Faktionerna har samlat alla sina klaner omkring mig

de har visat mig all den fientlighet de förmår,

eftersom jag, trots att mitt liv varit i fara, har förblivit ståndaktig i min övertygelse.

De har samlat alla sina kvinnor och barn,

och jag har förts nära en lång och kraftig gren

(för att korsfästas),

Jag framför endast inför Allah min klagan över mitt liv i landsflykt och min djupa smärta.

och även det som fiendernas grupper har ordnat för att döda mig.”

Ge mig därför, Du som är tronens Herre, förmåga att ha tålamod med den komplott som har smitts mot mig,

ge mig förmåga att uthärda den.

Fienderna har sålt mitt kött,

och samtidigt har hoppets lampa i mitt liv slocknat.

Men den (förestående döden) är enbart för Guds skull,

om Han vill kan Han även åt mina sönderstyckade lemmar oändlig välsignelse

skänka,

De har gett mig död och otro i stället för en enda Gud

hade bett mig att välja en av dem.

Mina ögon har avvisat båda, och mitt hjärta

är inte det minsta rädd (för döden)

Jag bryr mig inte det minsta om döden, eftersom jag ändå måste dö.

Jag önskar bara räddning från den alltförtärande elden i Jahannam.

Vid Allahs ed, jag kommer inte att frukta något när jag dör som muslim, och när jag dödas för Allahs skull spelar det ingen roll åt vilket håll jag faller.

Jag kommer inte att visa minsta eftergivenhet inför fienden,

och inte heller visa någon oro. För det är till Allah jag ska återvända.”

I sorg över Khubayb komponerade och reciterade Hassan ibn Thabit följande dikt:

”Vad har hänt dina ögon, eftersom tårarna inte upphör (han tilltalade sig själv)

utan oavbrutet rinner över bröstet likt pärlor

i sorgen över Khubayb – en av de unga män som visste

att när du möter Honom (Allah) kommer där inte att finnas något misslyckande eller

oro.

Gå därför, o Khubayb! Må Allah belöna dig med den bästa belöningen.”

Vad ska ni svara om Profeten frågar er (o Qurayshiter)

När de rättfärdiga änglarna har samlats vid horisonten,

För vad dödade ni Guds vittne?

I utbyte mot en gudsförnekande opportunist och en person som sprider oreda land efter land?

(Det bör nämnas att Khubayb dödade al-Harith i slaget vid Badr.)

Händelsen vid Bi’r Ma’una (det fjärde hijriåret)

Under återstoden av månaden Shawwal samt månaderna Dhu al-Qa’da, Dhu al-Hijja och Muharram stannade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Medina. Polyteisterna bojkottade årets vallfärd. I månaden Safar sände Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut expeditionen till Bi’r Ma’una. Detta inträffade endast fyra månader efter slaget vid Uhud.

Bakgrunden till händelsen var att Abu Bara Amir ibn Malik ibn Ja’far, känd som ”Mulā’ib al-Asinna” (den som är skicklig i spjutspel), kom till Medina för att träffa Guds sändebud. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, presenterade islam för honom och bjöd in honom att anta islam. Han antog inte islam, men sade inte heller något mot islam. Han sade: ”Muhammad, om du sänder några av dina följeslagare till Najds folk och de bjuder dem till din religion, tror jag att de kommer att anta din religion.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag är rädd att Najds folk ska skada dem.” Abu Bara sade: ”Jag garanterar deras säkerhet. Sänd dem; låt dem bjuda folket till din religion.”

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände fyrtio utvalda och dugliga följeslagare från muslimernas krets under ledning av den framstående följeslagaren Mundhir ibn Amir från stammen Banu Sa’ida. Mundhir kallades ”Mu’annaq li-yamūt” (den som omfamnar döden snabbt). Anledningen till denna titel var att han skyndade mot martyrskapet. Bland hans dugliga följeslagare fanns de framstående följeslagarna al-Harith ibn Simma, Haram ibn Milhan, Urwa ibn Asma, Nafi ibn Budayl ibn Warqa samt Amir ibn Fuhayra, Abu Bakr al-Siddiqs frigivne slav. De gav sig av och slog sig ned vid Bi’r Ma’una. Denna vattenkälla ligger mellan Banu Amirs bosättningsområde och det steniga området som tillhör Banu Sulaym. Båda områdena låg nära vattenkällan, men Banu Sulayms område låg närmare.

Harām ibn Milhān (må Allah vara nöjd med honom) tog med sig ett brev från Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till Islams hårdaste fiende, Āmir ibn al-Tufayl. När han kom fram till honom brydde han sig inte det minsta om brevet utan dödade Harām ibn Mirhān. Därefter bad han Banū Āmir om hjälp för att även döda de övriga sahaberna. Men Banū Āmir avvisade hans begäran och sade: ”Vi vill inte bryta Banū Bārās löfte. Abū Barā har gett dem sitt beskydd.” Āmir bad då, motvilligt, om hjälp från några undergrupper av Sulaym. De gick genast med på det och omringade dem från alla håll. När sahaberna såg dem drog de sina svärd och kämpade tills de blev martyrer. Endast Kaʿb ibn Zayd överlevde. De otrogna lämnade honom där, eftersom de trodde att han var död. Men han levde fortfarande. Trots att han var försvagad av den stora blodförlusten lyckades han med nöd och näppe fly undan med livet från högen av döda. Senare blev han martyr i slaget vid diket.

När angreppet ägde rum befann sig två sahaber, ʿAmr ibn Umayya al-Damrī och en ansarisk sahabi [Mundhir ibn Muhammad ibn ʿUqba], av någon anledning en bit från gruppen. De kände inte till den fara som deras följeslagare befann sig i. Men när de såg några fåglar flyga över deras huvuden började de misstänka att det låg något bakom fåglarnas flykt. De gick fram för att se hur deras följeslagare hade det. De såg att alla låg där, blodiga, och att gruppen som hade angripit dem också var på plats. Ansariern sade till ʿAmr ibn Umayya: ”Vad tycker du att vi bör göra nu?” Han svarade: ”Jag vill gå och träffa Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och berätta allt för honom.” Ansariern sade: ”Jag vill inte fly med livet från det slagfält där Mundhir ibn ʿAmr har blivit martyr. Jag skulle själv aldrig sitta och vänta på att höra nyheten om ett dödande från andras munnar.” Därefter kämpade han och blev martyr.

De otrogna grep och fängslade ʿAmr ibn Umayya. När Āmir ibn al-Tufayl fick höra att han tillhörde Mudars stam skar han av håret på hans panna. Eftersom han mindes att hans mor hade avlagt ett löfte att frige en slavinna, frigav han honom som uppfyllelse av detta löfte. Därefter begav sig ʿAmr ibn Umayya mot Medina. När han hade nått al-Qarqara, som låg inte långt från Medina, kom två män från Banū Āmir och började vila i samma skugga som han. ʿAmr kände inte till att Banū Āmir hade ett freds- och icke-angreppsavtal med Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han frågade dem och fick veta att de tillhörde Banū Āmir. Han väntade en stund. Så snart de blev dåsiga angrep han dem båda och dödade dem. Han trodde att Banū Āmir hade dödat Allahs sändebuds sahaber och att Banū Āmir därför borde utsättas för vedergällning.

När ʿAmr ibn Umayya kom fram till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, berättade han allt som hade hänt. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag måste betala blodspengarna (diyah) för de två män som du dödade.” Därefter sade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Detta orsakades av Abū Barā. Jag ogillade det och var rädd för att det skulle ske.” När Abū Barā fick höra vad som hade hänt blev han mycket sorgsen. Han uttryckte sin vrede över att Āmir ibn al-Tufayl hade brutit sitt löfte och orsakat den olycka som drabbat Allahs sändebuds sahaber, trots att han hade gett dem sitt beskydd. Bland de dödade fanns även Āmir ibn Fuhayra. Hishām ibn ʿUrwa återberättade från sin far att Āmir ibn al-Tufayl sade: ”Det fanns en man bland den gruppen. Strax efter att han hade dödats såg jag honom mellan himlen och jorden. Till slut såg jag honom stiga upp mot himlen och försvinna. Vem var den mannen?” Folket svarade: ”Det var Āmir ibn Fuhayra.”

Fördrivningen av Banū al-Naḍīr (det fjärde hijriåret)

Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick till Banū al-Naḍīr för att be om hjälp med att betala blodspengarna för de två män från Banū Āmir som hade dödats av sahabin ʿAmr ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom). Detta eftersom Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade ett icke-angreppsavtal med dem. Banū al-Naḍīr hade också ett liknande avtal med Banū Āmir. När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kom till Banū al-Naḍīr välkomnade de honom och gick med på att hjälpa honom med blodspengarna.

Men efter en kort stund började en listig sammansvärjning ta form i deras sinnen. I hemlighet började de rådslå om hur de skulle döda Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. De tänkte att de aldrig skulle få en sådan perfekt möjlighet igen. Vid den tiden satt Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, intill en mur. Med honom var Abū Bakr, ʿUmar och ʿAlī, må Allah vara nöjd med dem. Banū al-Naḍīrs män rådgjorde med varandra. De sade: ”Finns det någon som kan klättra upp på taket till huset intill, rulla en stor sten över Muhammad och befria oss från honom?” En man från Banū al-Naḍīr, ʿAmr ibn Jihāsh ibn Kaʿb, klättrade upp på taket för att utföra detta.

Just då fick Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, genom uppenbarelsen kännedom om deras sammansvärjning. Han reste sig från den plats där han satt och återvände till Medina. Hans följeslagare bland sahaberna hade ännu inte märkt vart Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade gått. När de hade väntat länge utan att se honom återvända gav de sig ut för att leta efter honom. På vägen såg de en man som kom från Medina. De frågade honom efter Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han svarade: ”Jag såg Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gå in i Medina.” Sahaberna nådde genast fram till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han befallde dem att förbereda sig för ett angrepp mot Banū al-Naḍīr. Därefter angrep han Banū al-Naḍīr tillsammans med muslimerna. De tog sin tillflykt till sina fästningar. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, befallde sahaberna att hugga ner dadelpalmerna och bränna dem. När Banū al-Naḍīrs män såg detta började de ropa på avstånd: ”Muhammad! Du brukade förbjuda att man skapade fördärv och fördöma den som gjorde det. Varför hugger och bränner du nu dadelpalmerna?”

Vid denna tid skickade några personer ur stammen Banu Awf ibn Khazraj – nämligen Abdullah ibn Ubayy Sulul, hans förtroendeman Malik ibn Abu Kawfal, Suwayd och Dayim från Banu Nadir – följande budskap: ”Var inte rädda och ge inte upp. Vi kommer under inga omständigheter att låta er besegras av muslimerna. Om de strider mot er kommer vi också att gå med er.” Banu Nadir väntade på deras hjälp och varken kapitulerade eller gick till motangrepp. Till slut kom ingen hjälp heller. Då ingav Allah fruktan i deras hjärtan. De bad Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Utgjut inte blod. Förvisa oss i stället, så lämnar vi alla våra vapen. Låt oss ta med så mycket lös egendom som var och en av våra kameler kan bära.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beviljade deras begäran. Man handlade i enlighet med Banu Nadirs förslag. De tog med sig den lösa egendom som kunde bäras på kamelryggar. Några började då bryta loss den övre delen av dörrarna till sina hus och föra bort den på kamelryggar. En del begav sig till Khaybar och andra till Syrien. Bland de ledande personerna som begav sig till Khaybar fanns Sallam ibn Abu al-Huqayq, Kinana ibn Rabi ibn Abu al-Huqayq och Huyayy ibn Akhtab. Khaybars invånare gav dem fullständigt stöd.

Abdullah, Abu Bakrs son, berättar: ”Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hade berättat att Banu Nadir hade tagit med sig sina hustrur, barn och lösa egendom. De tog också med sig sina musikinstrument. Slavinnorna gick bakom dem och spelade på instrumenten. Bland dem fanns även Umm Amr, hustru till Urwa ibn al-Ward al-Abasi. De hade köpt en kvinna vid namn Salma av hennes make. [65. Denna kvinna hade först gift sig in i Muzayna-stammen. En gång angrep Urwa ibn al-Ward dem, plundrade dem och tog då med sig denna kvinna. Urwa brukade ofta besöka Banu Nadir och låna pengar av dem. Ibland pressade de honom också att sälja det han hade plundrat, men han vägrade sälja henne. Då gav de Urwa vin och köpte henne av honom genom list. De skaffade också de nödvändiga vittnena till köpet. Senare brukade Urwa ångra detta och recitera följande dikt: ’Allahs fiender gjorde mig berusad och övermannade mig genom lögn och intriger. Ack, mitt öde! Hur kunde jag samtycka till ett sådant förslag, som mitt samvete ogillade?’] De färdades med sådan prakt och stolthet att ingen annan stam på den tiden hade setts färdas på ett liknande sätt.”

De lämnade all återstående egendom åt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. All denna egendom blev Allahs sändebuds egendom, och han kunde använda den som han ville. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fördelade egendomen endast bland de följeslagare som hade utvandrat först. När Anصارernas Sahl ibn Hunayf och Abu Dujana Simak ibn Kharasha berättade för honom om sin fattigdom gav han även dem något. Hela suran al-Hashr uppenbarades med anledning av Banu Nadir. I denna sura beskrivs det fruktansvärda straff som Allah lät drabba Banu Nadir och de hårda åtgärder som Han lät sitt sändebud vidta mot dem genom att sända en militär expedition mot dem. Allah säger: ”Han är Den som vid det första anfallet drev ut de otrogna bland Bokens folk från deras hem. Ni trodde inte att de skulle ge sig av, och de trodde att deras befästningar skulle skydda dem mot Allah. Men Allah kom över dem från ett håll som de inte hade kunnat föreställa sig och ingav fruktan i deras hjärtan. Därför rev de sina hus med sina egna händer och med de troendes händer. Detta eftersom de själva hade brutit loss de övre delarna av dörrarna till sina hus och tagit dem med sig.”

Ta därför lärdom, ni som har insikt. Om Allah inte hade beslutat att de skulle förvisas – vilket i sig var ett straff från Allah mot dem – skulle Han ha straffat dem redan i denna värld med svärdet. Dessutom väntar dem i det kommande livet Eldens straff, utöver förvisningen. Vilka färska dadelpalmer ni än har huggit ned eller lämnat stående på sina rötter, så skedde det med Allahs tillåtelse och endast för att förödmjuka de olydiga. Den egendom som Allah återlämnade från dem, Banu Nadir, till Sin sändebuds besittning, har ni inte vunnit genom att låta era kameler och hästar springa; Allah ger i stället Sina sändebud makt över vem Han vill. Och det som Allah återlämnade från byarnas invånare till Sitt sändebud – det vill säga det som erövrades genom strid och användning av makt, utan att kameler och hästar drevs fram – tillhör Allah, Hans sändebud, de nära anhöriga, de föräldralösa, de fattiga och vägfararen, så att rikedom inte endast ska cirkulera bland de rika av er. Ta därför emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er.”

Här beskriver den Allsmäktige Allah bestämmelsen om hur egendom som erhållits genom krig ska fördelas bland muslimerna.

Därefter säger Allah:

”Har du inte sett hycklarnas tillstånd? De sade till sina bröder bland Bokens folk, som framhärdade i otro – det vill säga Banu Nadir: ’Om ni förvisas kommer vi också att ge oss av med er. Vi kommer aldrig att lyssna på någon annan när det gäller era angelägenheter, och om ni angrips i krig kommer vi förvisso att hjälpa er.’ Allah vittnar att de är lögnare. Om de förvisas kommer dessa hycklare aldrig att ge sig av med dem, och om de angrips i krig kommer de aldrig att hjälpa dem. Även om de skulle hjälpa dem kommer de att vända flykten till och fly från slagfältet innan striden är över. Därefter kommer ingen hjälp att nå dem någonstans ifrån. Ja, deras rädsla för er är större än deras rädsla för Allah, eftersom de är ett folk utan förstånd. De kommer aldrig att kunna strida mot er samfällt, annat än i befästa samhällen eller bakom murar. Deras inbördes osämja är mycket stor. Du tror att de är enade, men deras hjärtan är splittrade, eftersom de är ett folk utan förnuft. De liknar dem som strax före dem fick smaka följderna av sina gärningar. Dessutom väntar dem ett plågsamt straff. Det är som med Satan, som säger till människan: ’Förneka!’ Men när hon förnekar säger han: ’Jag har inget med dig att göra. Jag fruktar Allah, världarnas Herre.’ För dem båda är straffet att de ska brinna i Elden för evigt. Detta är de orättfärdigas lön.”

Expeditionen till Dhat al-Riqa (4:e året efter hijra)

Efter händelsen med Banū Naḍīr tillbringade Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, hela månaden Rabīʿ al-awwal och en del av Jumādā al-awwal i Medina. Därefter företog han ett fälttåg mot Banū Thaʿlaba, en underklan av Ghatafān, i Najd, samt mot Banū Muḥārib. Han lämnade styret över Medina åt Abū Dharr al-Ghifārī. När han nådde Nakhl, ett område där Ghatafān-stammen bodde i Najd, slog han läger. Detta var expeditionen till Dhāt al-Riqāʿ [66. Riqāʿ betyder tygbitar som används för att lappa något. Anledningen till detta namn är att man under denna expedition använde en lappad fana. Vissa säger att namnet uppkom eftersom marken var så stenig att soldaterna var tvungna att binda tygbitar runt fötterna. Andra säger att Dhāt al-Riqāʿ var namnet på ett träd eller på platsen där händelsen ägde rum.]. Där mötte han en stor samling ur Ghatafān-stammen. De båda sidorna kom nära varandra, men något slag ägde inte rum. Trots detta var båda sidor rädda för varandra. Därför drog Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, bort tillsammans med följeslagarna.

Jābir ibn ʿAbdullāh, må Gud vara nöjd med honom, berättar: Jag red på en svag kamel och gav mig av från Nakhl tillsammans med Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom. När Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, började färdas med hela sin trupp började de andra reskamraterna snabbt dra ifrån, medan jag hamnade efter. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, kom fram till mig och frågade: ”Jābir, hur är det med dig?” Jag svarade: ”Guds sändebud, min kamel har lämnat mig efter.” Han sade: ”Stanna kamelen.” Jag stannade den, och Guds sändebud stannade också sin kamel. Då sade han: ”Ge mig käppen du har i handen, eller bryt av en gren från något träd och gör en käpp åt mig.” Jag gav Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, käppen. Han petade min kamel flera gånger med den och sade sedan till mig: ”Sitt upp.” Jag satt upp. Då började min kamel gå så snabbt att den började lämna även Guds sändebuds kamel bakom sig.

Under samtalet sade Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, till mig: ”Jābir, vill du sälja din kamel till mig?” Jag svarade: ”Guds sändebud, jag ger den till dig utan kostnad.” Han sade: ”Nej, sälj den.” Jag frågade: ”Hur mycket betalar du?” Han sade: ”En dirham.” Jag sade: ”Då blir det en förlust för mig.” Han sade: ”Nå, ska jag då ge två dirham?” Jag svarade: ”Nej.” Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, fortsatte att höja priset tills han nämnde en uqiyya (ett uns). Då sade jag: ”Guds sändebud, är du nöjd med detta pris?” Han svarade: ”Ja.” Jag sade: ”Då ger jag den till dig.” Han sade: ”Jag tar emot den.” Därefter sade han: ”Jābir, har du gift dig?” Jag svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Med en jungfru eller med en tidigare gift kvinna?” Jag svarade: ”Med en tidigare gift kvinna.” Han sade: ”Varför gifte du dig inte med en ung kvinna? Hon skulle ha skämtat med dig, och du skulle ha kunnat skämta med henne.” Jag svarade: ”Guds sändebud, min far blev martyr i slaget vid Uḥud och lämnade efter sig sju döttrar. Därför gifte jag mig med en äldre kvinna som kan ta hand om dem och uppfostra dem.” Han sade: ”Du har gjort rätt, om Gud vill.” Därefter sade han: ”När vi kommer fram till Sirar ska jag be att en kamel slaktas, och den ska slaktas. Sedan ska vi tillbringa en dag där som gäster hos din hustru. Jag ska tala med henne om islam, och hon ska ta hand om oss genom att lägga fram kuddar och bäddar.” Jag sade: ”Guds sändebud, vi har ju inga kuddar.” Han sade: ”Kuddar kommer säkert att finnas. När du kommer dit ska du handla klokt.”

När vi därefter kom fram till Sirar [Sirar är en plats tre mil från Medina] bad Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, att en kamel skulle slaktas. Den slaktades genast. Vi åt av kamelköttet och tillbringade en dag där. På kvällen gick Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, in i huset, och vi gick också in. Jag berättade för min hustru om allt som hade hänt och om allt som Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, hade sagt till mig. När hon hörde detta sade hon: ”Hör mitt beslut: Vi ska lyssna till och följa allt som Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, säger.”

På morgonen tog jag tag i kamelens huvud, ledde den till Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, och band den framför dörren till hans bostad. Därefter gick jag till moskén och satte mig bredvid Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom. När Guds sändebud lämnade moskén såg han kamelen och frågade: ”Vad är detta?” De närvarande sade: ”Guds sändebud, Jābir har tagit med denna kamel.” Han frågade: ”Var är Jābir?” Alla kallade på mig och förde mig till honom. Då sade Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom: ”Jābir, ta denna kamel. Den är din kamel.” Därefter kallade han på Bilāl och sade: ”Ta med Jābir och ge honom en uqiyya som betalning för denna kamel.” Jag gick med Bilāl, och han gav mig något mer än en uqiyya. Vid Gud, denna kamel fortsatte på detta sätt att bidra till mitt välstånd, och i mitt hem erkändes dess betydelse och värde. På vägen hem från Najds steniga slagfält erkändes dess betydelse och värde. Det som hände med den på vägen tillbaka från Najds steniga slagfält var det slutliga uttrycket för denna ära.

Jābir, må Gud vara nöjd med honom, berättar vidare: Efter expeditionen till Dhāt al-Riqāʿ gav vi oss av från Nakhl tillsammans med Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom. Vid detta tillfälle behandlade en muslim en polyteists hustru illa. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, drog bort från slagfältet tillsammans med hela sin trupp. Hennes man återvände hem; han hade tidigare varit frånvarande. När han fick höra att hans hustru hade behandlats illa svor han och lovade att han inte skulle ge sig förrän han åtminstone hade dödat en av Muḥammad, må Guds välsignelser och frid vara med honom, följeslagare. Han följde efter Guds sändebuds, må Guds välsignelser och frid vara med honom, spår. Guds sändebud nådde en plats och gjorde halt. Därefter sade han: ”Vem är beredd att hålla vakt över oss och vaka hela natten i dag?” En muhājir och en anṣārī erbjöd sig. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara med honom, utsåg dem att vakta vid ingången till en grotta i berget. De båda följeslagarna delade natten mellan sig på så sätt att anṣārīn skulle vakta under nattens första del och muhājiren under den senare delen. I enlighet med detta sov muhājiren under den första delen av natten, medan anṣārīn började be stående.

Mördaren, som var polyteist, kom dit mitt i natten. När han såg ansarien be förstod han att han vaktade muslimerna. Omedelbart sköt han en pil mot honom, och den trängde genom hans kropp. Därefter drog han ut pilen ur kroppen och behöll den hos sig. Trots detta förblev han orubblig och fortsatte sin bön. Sedan sköt mördaren ytterligare en pil, och även den trängde genom hans kropp. Därefter drog mördaren ut den också och behöll den hos sig. Trots detta förblev han ståndaktig i bönen. Sedan sköt han en tredje pil. Även denna pil trängde genom följeslagarens kropp. Mördaren drog ut den och behöll den hos sig. Då avslutade han bönen genom att utföra rukūʿ och sujūd och väckte sin följeslagare. Han sade till honom: ”Res dig upp. Mördaren har sårat mig och gjort mig oförmögen.” Muhajiren reste sig genast upp. När mördaren såg dem båda förstod han att de hade upptäckt hans närvaro och blivit på sin vakt. Därför flydde han.

När muhajiren såg ansariens blodiga kropp sade han: ”Subḥān Allāh! Varför väckte du mig inte redan när den första pilen träffade dig?” Ansarien svarade: ”Jag läste en sura i bönen. Jag ville inte avbryta bönen innan jag hade läst färdigt suran. Men eftersom fienden fortsatte att skjuta pilar utförde jag rukūʿ och sujūd och kallade på dig. Vid Allah, om jag inte hade fruktat att jag skulle misslyckas med det uppdrag som Allahs Sändebud hade anförtrott mig, skulle jag inte ha avbrutit bönen förrän jag blev dödad.”

Ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud återvände till Medina efter expeditionen till Dhāt ar-Riqāʿ och stannade där till slutet av Rajab.

Den andra expeditionen till Badr (det fjärde hijriåret)

När tiden för Abu Sufyans utmaning närmade sig gav sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, åter ut på expeditionen till Badr under månaden Shaʿbān.[67. Det bör nämnas att han vid denna tid överlämnade styret över Medina åt den ansariske följeslagaren ʿAbdullah ibn Ubayy ibn ʿAbdullah ibn Sulūl.] Han slog läger där. Han tillbringade åtta nätter där i väntan på Abu Sufyan. Abu Sufyan gav sig under tiden av med Mekkas invånare och gjorde halt vid Majanna. Han kom dit via Zahrān. Därefter beslöt han att återvända till Mekka.

Han sade: ”O Quraysh! Att strida passar er endast under år då skörden är god, när ni kan ta hand om era träd och dricka mjölk. Men detta är ett missväxtår. Jag har beslutat att återvända. Återvänd ni också.” På grund av hans ord återvände folket. Mekkas invånare kallade dem för ”den rostade-mjölsätande armén”. De brukade säga: ”Ni gav er ju bara ut till striden för att äta rostat mjöl.”

Under tiden satt Allahs Sändebud på Badrs slätt och räknade timmarna i väntan på den tid som Abu Sufyan hade fastställt. Då kom Makhsha ibn ʿAmr ad-Damrī till honom. Det var denne man som under expeditionen till Waddān hade slutit ett fredsfördrag med Allahs Sändebud på Banū Damras vägnar. Han sade: ”O Muhammed! Har du kommit till denna vattenplats för att möta Quraysh?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Det har jag verkligen gjort, o broder till Banū Damra! Om du, trots det du ser, önskar det, är vi beredda att häva det fördrag som råder mellan oss och er och strida. Om du vill att Allah genom striden ska avgöra ert och vårt öde, har vi inget emot det.” Han sade: ”Nej, o Muhammed, vid Allah, det har vi inget behov av.”

Allahs Sändebud fortsatte att vänta på Abu Sufyan. Vid denna tid passerade Maʿbad ibn Abu Maʿbad al-Khuzāʿī förbi honom. När han såg Allahs Sändebud där drev han snabbt iväg sin kamel medan han reciterade följande dikt.

”Min kamel avskyr närheten till Muhammed och Medinas dadlar, svarta som russin. Den rusar fram, trogen sin fars gamla seder och bruk. I dag måste den nå Qudayds vattenplats och senast i morgon eftermiddag Dajnanās vattenplats. [Qudayd är namnet på en plats nära Mecka.]”

Följeslagaren Abdullah ibn Rawaha reciterade följande dikt med anledning av Abu Sufyans frånvaro:

”Vi hade lovat att möta Abu Sufyan på Badrs slätt. Men vi fann inte hans löfte sanningsenligt; han håller inte sina löften. Jag svär: om du hade hållit ditt löfte, Abu Sufyan, och mött oss, skulle du ha tvingats återvända förnedrad och tillrättavisad och dessutom ha förlorat dina allierade. På just denna Badrs slätt lämnade vi Utbas och hans sons lemmar. Även Abu Jahls lik lämnade vi här. Ni trotsade Allahs Sändebud! Förbannelse över er troslära och era fula och vilseledande handlingar! Hur mycket ni än förebrår mig kommer jag ändå att säga: allt jag äger och alla mina män är offrade för Allahs Sändebud. Vi följer honom. Vi ger ingen annan än honom vårt löfte. Han är vår ledstjärna som visar vägen genom den mörka natten.”

Expeditionen till Dumat al-Jandal (5:e hijriåret: Rabi al-awwal)

Efter den andra expeditionen till Badr återvände Allahs Sändebud till Medina och stannade där i en månad, det vill säga fram till slutet av månaden dhu al-hijja. Polyteisterna avstod från vallfärden det året. Detta var det fjärde året efter Allahs Sändebuds ankomst till Medina. Därefter företog Allahs Sändebud en militär expedition till Dumat al-Jandal. Där ägde ingen strid rum, ja, han behövde inte ens bege sig ända dit. Han återvände till Medina och tillbringade resten av året där.

Slaget vid skyttegraven (5:e hijriåret, shawwal)

Slaget vid skyttegraven ägde rum under månaden shawwal det femte hijriåret. Bakgrunden till slaget var att en gemensam delegation av judar från Banu Nadir och Banu Wa’il begav sig till Mecka och uppmanade Quraysh att angripa Medina och utplåna Allahs Sändebud, samtidigt som de lovade dem sitt fulla stöd i detta. Bland delegationens framstående medlemmar fanns Salam ibn Abu al-Huqayq, Huyayy ibn Akhtab och Kinana ibn Abu al-Huqayq från Banu Nadir samt Hawa ibn Qays och Abu Ammar från Wa’il. De förmådde ett stort antal arabiska stammar att sluta sig samman och uppmuntrade dem att angripa Allahs Sändebud. Quraysh sade till dem: ”Ni judar är skriftfolk och de första som fick en uppenbarad skrift. Ni känner väl till den fråga där vi är oense med Muhammed. Säg därför: är vår religion bättre eller Muhammeds religion?” De svarade: ”Er religion är bättre än Muhammeds religion, och ni är sanningens fanbärare!”

Det är om dem som Allah den Allsmäktige uppenbarade följande verser ur sura an-Nisa:

”Har du inte sett dem som har fått en del av Skriften, som tror på avgudar och upproriska makter och säger om de otrogna att de är bättre vägledda än de troende? Det är dessa som Allah har förbannat, och den som Allah förbannar kommer aldrig att finna någon hjälpare. Har de kanske en del av herraväldet? I så fall skulle de inte ge människorna ens det minsta. Eller avundas de människorna den ynnest som Allah har skänkt dem, det vill säga profetskapet? Vi gav ju Abrahams ättlingar Skriften och visdom och skänkte dem ett väldig rike. Några av dem trodde på det, medan andra hindrade människorna från att ta emot det. Helvetet är tillräckligt för att bränna dem.”

När judarna sade sådana saker om Quraysh blev deras glädje gränslös. När de dessutom uppmanade dem att anfalla Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, instämde de och förband sig att göra det. Därefter gick dessa judar till Ghatafan-stammen och uppmanade dem att strida mot Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De lovade att själva delta tillsammans med dem och meddelade dem att även Quraysh hade samtyckt och var redo att inleda anfallet.

När tiden var inne drog Quraysh-armén och dess befälhavare Abu Sufyan ut på fälttåg, rustade för strid. Även Ghatafan drog ut, tillsammans med Banu Fazara och deras befälhavare Uyayna ibn Hisn. Al-Harith ibn Awf ibn Abu Haritha drog ut tillsammans med Banu Murra, och med Ashja-stammen drog dess befälhavare Mis’ar ibn Ruzayra ut.

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick veta om dessa krigsförberedelser lät han genast gräva en vallgrav runt Medina. För att uppmuntra muslimerna att delta flitigt i arbetet i hopp om belöning grävde han själv med sina händer. Muslimerna deltog ivrigt i grävandet tillsammans med honom. Han och hans följeslagare fortsatte outtröttligt med arbetet. Endast några hycklare höll sig borta från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna. Med allehanda ursäkter smet de från arbetet och gick i hemlighet hem utan Allahs sändebuds vetskap eller tillstånd. Om däremot någon bland muslimerna drabbades av ett allvarligt problem och av nödvändighet behövde gå till sin familj, underrättade han ändå Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som sig bör och gick först efter att ha fått hans tillstånd. Allahs sändebud tvekade inte att ge tillstånd. Så snart deras behov var tillgodosett återvände de och deltog i det återstående arbetet. På så sätt visade de sitt intresse för och sin uppriktighet i goda gärningar. Angående dessa troende uppenbarade Allah den Högste följande verser ur sura an-Nur:

”De troende är endast de som tror på Allah och Hans sändebud och som, även när de är upptagna med en viktig angelägenhet tillsammans med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte går någonstans utan hans tillstånd. De som ber dig om tillstånd är i sanning de som tror på Allah och Hans sändebud. Profet! När de troende ber dig om tillstånd i någon angelägenhet, ge då den av dem som du vill tillstånd och be Allah om förlåtelse för dem. Allah är sannerligen Förlåtande.”

Dessa verser uppenbarades med avseende på de muslimer som var uppriktiga, ivriga att utföra goda gärningar och lydiga mot Allah och Hans sändebud.

Om de hycklare som i hemlighet brukade gå sin väg utan att be Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om tillstånd säger den Allsmäktige Allah vidare:

”Betrakta inte sändebudets kallelse till er som en kallelse från den ene av er till den andre. Allah känner sannerligen dem av er som smyger undan i hemlighet. De som motsätter sig sändebudets befallning bör akta sig för att en prövning eller ett plågsamt straff plötsligt drabbar dem. Vet att allt i himlarna och på jorden tillhör Allah. Han vet mycket väl vilka av er som följer sanningen och vilka som följer lögnen. Och den dag då de återvänder till Honom kommer Han att underrätta dem om vad de gjorde. Allah har sannerligen full kunskap.” (Sura an-Nur, vers 64)

I dessa verser beskrivs hycklarna som i hemlighet drog sig undan från sina ålagda uppgifter utan att be om Sändebudets tillåtelse.

Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade slutfört grävandet av vallgraven anlände Quraysh med sammanlagt tiotusen krigare från Kinana-stammen, Tihamas invånare och deras olika stammar. De slog läger vid Mujtama al-Asiyal, mellan Juruf och Jugaba, på en plats som kallades Ruma. Även männen från Ghatafan anlände tillsammans med sina allierade från Najd. De slog läger vid en plats kallad ”Jamb Naqma”, i närheten av Uhud. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ställde därefter ut den muslimska armén, som bestod av tre tusen soldater, med berget ”Sala” bakom sig. Mellan honom och fienden fanns vallgraven. Han såg i förväg till att kvinnor och barn placerades i fästningarna.

Huyayy ibn Akhtab från Allahs fiende, Nadir-stammen, gick till Ka’b ibn Asad från Qurayza-stammen. Det var denne Ka’b ibn Asad som hade organiserat försonings- och icke-angreppspakten mellan Qurayza och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han hade på Qurayza-stammens vägnar gett Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett fredslöfte och ingått pakten. När Ka’b, som satt inne, märkte att Huyayy hade kommit stängde han fästningens dörr framför honom. När Huyayy bad honom öppna dörren vägrade han. När Huyayy åter bad honom öppna sade Ka’b: ”Ve dig, Huyayy! Du är en olycksbringande man. Jag har ingått en pakt med Muhammad och jag kommer inte att bryta den. I Muhammads sätt har jag bara sett djup respekt för och stark trohet mot löften.”

Huyayy sade: ”Vad är det? Öppna dörren en stund. Jag vill tala med dig om något.” Ka’b sade: ”Jag kan inte öppna dörren.” Huyayy sade: ”Du har stängt dörren eftersom du tror att jag tänker äta av din mat.” Då blev Ka’b förlägen och öppnade dörren. Därefter sade Huyayy: ”Jag har fört med mig vår tids största ära och ett hav med väldiga vågor åt dig. Jag har samlat hela Qurayshs armé, med dess ledare och hövdingar, och fört dem till Mujtama al-Asiyal i Ruma-området. Dessutom har jag samlat hela Ghatafan-stammen, med dess ledare och framstående män, och ställt dem vid Jamb Naqma, i närheten av Uhud. Alla har lovat och ingått en pakt med mig om att de inte ska ge upp förrän Muhammad och hans följeslagare har förintats.” Ka’b sade: ”Du har snarare ordnat så att jag ska få ansiktet nedsmutsat. Du samlar moln som redan har tömt sitt regn och blivit utan vatten. Nu återstår bara deras åska och muller. De har inget att ge. Ve dig därför, Huyayy! Besvära mig inte. Låt mig vara som jag är. Muhammad har inte behandlat mig illa. Han har endast visat ärlighet, rättvisa och trofasthet mot sitt löfte.” Trots detta gav Huyayy inte upp utan fortsatte att pressa Ka’b. Han lade handen på hans nacke och skakade honom, tills han slutligen lyckades övertyga honom. Han fick honom att avlägga ett löfte. Han sade att om Quraysh och Ghatafan återvände utan att ha dödat Muhammad, skulle han stanna hos Ka’b i hans fästning och att de båda skulle dela varandras glädje och sorg. På detta sätt bröt Ka’b det löfte och den pakt han hade ingått med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

När denna nyhet nådde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna sände han Sa’d ibn Mu’adh ibn Nu’man (må Allah vara nöjd med honom), den dåvarande ledaren för Aws-stammen, Sa’d ibn Ubada ibn Dulaym (må Allah vara nöjd med honom), ledaren för Khazraj, samt Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) och Khawwat ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom). Han sade till dem: ”Gå och undersök om nyheten vi har fått är sann. Om den är sann, kom tillbaka och meddela mig genom en antydande signal. Avslöja det inte öppet och bryt inte ned de vanliga muslimernas mod. Men om de fortfarande håller fast vid pakten, kom tillbaka och tillkännage det öppet.”

När de kom dit fann de att Ka’b, Huyayy och deras anhängare hade en ännu värre inställning mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, än vad som hade rapporterats. De sade: ”Vem är egentligen Allahs Sändebud? Det finns ingen pakt eller något löfte med Muhammad.” När Sa’d ibn Mu’adh hörde detta tillrättavisade han dem.

De svarade med att i sin tur tillrättavisa honom. Sa’d ibn Mu’adh var i själva verket en man med häftigt temperament. Sa’d ibn Ubada sade till honom: ”Låt tillrättavisningarna vara. Den pakt som finns mellan oss och dem är mycket viktigare än tillrättavisningarna.” Därefter återvände de båda ledarna och deras två följeslagare till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hälsade på honom och sade: ”Adal och Qara.” Med andra ord: även dessa har valt samma väg som människorna i Adal och Qara, som hade förrått följeslagaren Khubayb och hans följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) vid Raji’. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta sade han: ”Allah är störst. Muslimer! Ta emot det glada budskapet.”

Vid denna tid antog den olycka som drabbat muslimerna en fruktansvärd omfattning. Rädslan bland dem blev stark. Bekymmer och tankar började virvla från alla håll. Hyckleriet hos hycklarna bland den muslimska gruppen började också avslöjas. Mu’attib ibn Qushayr sade rent ut: ”Muhammad hade lovat oss att vi skulle bli ägare till alla rikedomar i de persiska och romerska imperierna. Men nu är situationen sådan att vi inte ens kan gå på toaletten i trygghet.” Aws ibn Qayzi sade: ”Allahs Sändebud, våra hem och familjer har lämnats oskyddade.” (Det vill säga att hot hade kommit från några män ur deras egen stam.) ”Låt oss därför återvända hem, eftersom våra hem ligger utanför Medina.” Under dessa förhållanden stod Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och avgudadyrkarna mittemot varandra i mer än tjugo dagar men mindre än en månad. Mellan de båda sidorna förekom inget annat slags strid än pilskytte och belägring.

Muslimernas lidande och umbäranden blev outhärdliga på grund av belägringens utdragenhet. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade därför ett meddelande till två ledare för Ghatafān-stammen, ʿUyayna ibn Ḥiṣn och al-Ḥārith ibn ʿAwf, med erbjudandet att ge dem en tredjedel av hela Medinas skörd om de lämnade belägringen tillsammans med sina män och drog bort från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans följeslagare, må Allah vara nöjd med dem. På grundval av detta erbjudande slöts en vapenvila mellan Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och Ghatafān-folket, och ett avtal skrevs. Endast undertecknandet och det slutliga fastställandet av beslutet återstod. Förhandlingarna och parternas samtycke beträffande överenskommelsen hade dock slutförts. Innan det återstående arbetet utfördes kallade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till sig Saʿd ibn Muʿādh och Saʿd ibn ʿUbāda, må Allah vara nöjd med dem. När de kom underrättade han dem om saken och bad om deras råd. De båda sade: ”Allahs sändebud, är detta ett förslag från dig till vårt bästa, eller har Allah befallt dig att göra detta, så att vi måste genomföra det?” Han sade: ”Detta är mitt eget initiativ. Jag ser nämligen att hela Arabien har enat sig och inlett ett totalt angrepp mot er samt upprättat en ogenomtränglig belägring omkring er från alla håll. Därför vill jag bryta deras styrka så mycket som möjligt.”

Saʿd ibn Muʿādh sade: ”Allahs sändebud, tidigare var vi och dessa människor ägnade åt avgudadyrkan och dyrkan av avgudar. Då kände vi inte Allah och tillbad inte heller Allah. På den tiden kunde de inte äta ens en enda dadel från oss, annat än som gäst eller genom köp. Men nu när Allah har klätt oss i islams ära och värdighet och lett oss på sanningens väg, ska vi då ge dem av vår egendom? Vid Allah, vi behöver inget av detta. Vid Allah, vi ska inte ge dem något annat än svärdshugg. På detta sätt kommer Allah att avgöra deras och vårt öde.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Gott, då följer jag din åsikt i denna sak.” Därefter tog Saʿd ibn Muʿādh avtalsdokumentet i sin hand och strök ut allt som stod skrivet. Sedan sade han: ”Låt dem göra vad de kan.”

Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna fortsatte att befinna sig innanför fiendens belägring. Något slag ägde inte rum. Några av Qurayshs ryttare, däribland ʿAmr ibn ʿAbd, ʿIkrima ibn Abū Jahl, Ḥubayra ibn Abū Wahb och Ḍirār ibn al-Khaṭṭāb, försökte emellertid inleda strid. De red fram till Banū Kināna och sade: ”O Banū Kināna, gör er redo för strid. I dag ska ni få se vilka som är skickligast i krig.” Därefter drev de sina hästar fram i hög fart och stannade vid vallgraven. När de såg vallgraven blev de häpna och sade: ”Vid Allah, detta är en krigsstrategi som araberna aldrig tidigare har uppfunnit.” [68. Ibn Hishām säger: Det berättas att Salmān al-Fārisī rådde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att använda denna strategi.]

Därefter tog de sig över vallgraven där den var som smalast. Till häst nådde de muslimernas ställningar mellan berget Sala och vallgraven. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, ryckte fram tillsammans med några muslimer för att möta dem och ställde sig för att hejda dem just vid den öppna plats genom vilken de otrogna hade ridit fram. Ryttarna fortsatte att rida mot dem.

ʿAmr ibn ʿAbd hade blivit så handikappad efter att ha sårats i slaget vid Badr att han inte kunde närvara vid slaget vid Uḥud. För att visa sin rang hade han kommit med ett särskilt kännetecken på sig. Så snart han kom fram ropade han: ”Vem vill kämpa mot mig?” ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, gick fram inför honom. Han sade: ”O ʿAmr, du hade lovat Allah att om någon av Quraysh erbjöd dig ett av två alternativ, skulle du anta det. Är det sant?” Han svarade: ”Ja!” ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Då bjuder jag dig till Allah, Hans sändebud och islam.”

Han svarade: ”Jag har inget behov av det.” ʿAlī sade: ”Då bjuder jag dig till Allah, Hans sändebud och islam.”

Han svarade: ”Jag har inget behov av det.” ʿAlī sade: ”Då bjuder jag dig till strid.” Han sade: ”Men brorson, jag vill inte döda dig.” ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Men jag vill döda dig.” När ʿAmr hörde detta blev han upphetsad. Han hoppade ned från hästen, dödade först hästen och slog den i ansiktet. Därefter gick han mot ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom. En våldsam strid utkämpades mellan dem. Till slut dödade ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, honom.

Därefter besegrades hans ryttartrupp och flydde över vallgraven. När Abū Jahls son ʿIkrima blev förtvivlad efter ʿAmrs död kastade han sitt spjut och flydde. När den muslimske poeten Ḥassān ibn Thābit såg detta sade han:

”Han flydde och lämnade sitt spjut åt oss.”

O Ikrima, du har låtsats som om du inte hade stridit.

Du flydde andfådd som en strutshane.

Det ser ut som om du redan hade lämnat vägen

du vände inte ens tillbaka en smula i försonlig anda.

(När man såg dig fly) tycktes det som om din rygg sade allt.”

Under slaget vid Khandaq och mot Banu Qurayza var Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagares stridsrop: ”Humm, lā yunṣarūn.” Det vill säga: fiendens nederlag är oundvikligt. På grund av fiendernas styrka och makt samt deras överväldigande numerära överlägsenhet var Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare tvungna att hålla stånd på slagfältet under stor fruktan och skräck.

Till slut kom Na’im ibn Mas’ud och sade: ”O Guds sändebud, jag har antagit islam. Min stam känner inte till detta. Ge mig nu vilken instruktion du än anser nödvändig.”

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du är den ende bland oss som åtnjuter fiendens förtroende. Om du kan, så besegra fienden för vår räkning. Krigföring är i själva verket en fråga om strategi.”

Naʿīm ibn Masʿūd gick till Banu Qurayza. Under okunnighetens tid hade han varit deras nära vän. Han sade till dem: ”O Banu Qurayza, ni vet säkert hur mycket jag älskar er. Ni känner särskilt väl till den uppriktiga relation jag har till er.” De svarade: ”Ja, det är sant. Vi har aldrig haft något att anmärka på hos dig.” Då sade han: ”Qurayshs och Ghatafans situation skiljer sig från er. Den här staden är er stad. Här finns era hustrur, barn och ägodelar. Det är inte möjligt för er att föra dem någon annanstans. Quraysh och Ghatafan har kommit för att strida mot Muhammad och hans följeslagare. Ni hjälper och stöder dem, men deras hem, ägodelar och familjer finns någon annanstans. Därför befinner de sig inte i samma situation som ni. Om de ser någon fördel i att stanna här kommer de att ta den. Om de inte gör det återvänder de till sina hem. Då kommer ni att stå ensamma i denna stad inför Muhammad, och i det läget kommer ni inte att kunna stå emot honom. Om ni därför ska strida mot muslimerna, så ta först några av Qurayshs ledare som gisslan. De kommer att hållas som säkerhet hos er. Då kan ni känna er trygga. Ni bör inte strida mot Muhammad med dem vid er sida.” De svarade: ”Du har gett ett riktigt råd.”

Därefter gick han till Quraysh och sade till Abu Sufyan och de andra Quraysh-ledarna som var med honom: ”Ni vet säkert att jag är er uppriktige välgångsönskare och en häftig motståndare till Muhammad. Jag har fått höra en sak. Det är min plikt och ett uttryck för min välvilja mot er att berätta den för er. Avslöja inte detta för någon.”

Naʿīm sade: ”Lyssna då. Judarna har ångrat att de bröt sitt avtal med Muhammad och hans följeslagare. De har sänt ett meddelande till Muhammad och sagt: ’Vi ångrar det vi gjorde. Om vi nu griper några av Qurayshs och Ghatafans ledande män och överlämnar dem till dig, och du dödar dem, blir du då nöjd med oss? Därefter förenar vi oss med dig och utplånar alla de övriga från Quraysh och Ghatafan.’ Muhammad har gått med på detta.” Naʿīm sade vidare till Abu Sufyan: ”Om judarna vill hålla några av era män som gisslan, så överlämna för allt i världen inte en enda man till dem.”

Därefter gick Naʿīm till Ghatafan och sade: ”O Banu Ghatafan, ni är min egen stam och mina närmaste. Ni är kärare för mig än alla andra. Jag antar att ni inte har något att anmärka på hos mig.” De svarade: ”Du talar sanning. Vi har inget att anmärka på hos dig.” Naʿīm sade: ”Då får ni inte låta någon få veta det jag berättar för er.” De svarade: ”Det ska vi göra. Vi ska bevara det du säger som en hemlighet.” Naʿīm upprepade då för dem ordagrant det han hade sagt till Quraysh och framförde även till Ghatafan samma varning beträffande gisslan som han hade uttalat till Quraysh.

Detta utspelade sig natten före lördagen i månaden shawwal under det femte hijriåret. Allah förändrade hela situationen till förmån för sitt sändebud. Abu Sufyan ibn Harb och Ghatafans ledare sände en grupp från Quraysh och Ghatafan, under ledning av ʿIkrima ibn Abu Jahl, till Banu Qurayza. När de kom fram sade de till Banu Qurayza: ”Vi kan inte hålla ut längre. Alla våra kameler och hästar håller på att dö. Gör er därför redo för strid. Vi vill strida mot Muhammad och nå ett avgörande.” De svarade: ”I dag är det lördag, och på denna dag gör vi ingenting. Tidigare har några av våra män gjort något på en lördag, och ni känner till följderna av det. Dessutom kan vi inte strida mot Muhammad för att hjälpa er. Men om ni lämnar några av era män som gisslan hos oss, som en säkerhet, kan vi delta i striden och hjälpa er. Vi fruktar att ni, om ni lider nederlag i striden eller finner det svårt att fortsätta, kommer att återvända till ert eget land utan att bry er om vår säkerhet och lämna oss hjälplösa i Muhammads händer. Vi har ingen förmåga att möta Muhammad.”

När delegationen återvände med Banu Qurayzas svar sade Quraysh och Ghatafan till varandra: ”Det Naʿīm ibn Masʿūd berättade för oss är helt och hållet sant. Låt därför Banu Qurayza få veta att vi inte är villiga att överlämna en enda man till dem som gisslan. Om de vill strida får de komma och strida.” När ett sändebud åter gick till Banu Qurayza med Qurayshs och Ghatafans svar sade Banu Qurayzas ledare till varandra: ”Se! Det Naʿīm sade var helt sant. Quraysh och Ghatafan vill bara strida. De bryr sig inte det minsta om vad som händer med oss. Om de vinner, har de uppnått sitt eget mål. Annars återvänder de till sina länder och lämnar oss hjälplösa i Muhammads händer.”

Därför meddelade de Quraysh och Ghatafan: ”Vi kommer inte att strida mot Muhammad som era allierade så länge ni inte lämnar gisslan till oss.” På detta sätt avvisade de slutgiltigt Ghatafans och Qurayshs förslag, och Allah skapade splittring bland fienderna och besegrade dem. Dessutom lät Allah under den kalla natten en mycket kall vind blåsa över dem. Vinden rev ner deras tält och kastade omkring deras matlagningsredskap.

När underrättelsen om deras osämja och splittring nådde Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sände han följeslagaren Hudhayfa ibn al-Yaman ut nattetid för att övervaka fiendens rörelser.

Det berättas från Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi. En följeslagare från Kufa frågade Hudhayfa ibn al-Yaman: ”Såg du Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hade du hans sällskap?” Han svarade: ”Ja.” Mannen frågade: ”Hur brukade ni behandla honom?” Hudhayfa svarade: ”Vi ansträngde oss så mycket vi kunde för hans skull.” Mannen från Kufa sade: ”Vid Gud, om vi hade fått träffa honom medan han levde, skulle vi inte ha låtit honom gå på marken, utan burit honom på våra nackar.” Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Min brorson, lyssna. Vi befann oss tillsammans med Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vid vallgraven. Han tillbringade en del av natten i bön. Sedan vände han sig mot oss och sade: ’Vem bland er kan ta reda på vad fienden gör och sedan återvända? Jag ber Allah att han ska bli min följeslagare i paradiset!’ Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade som villkor att den som gick skulle återvända efter att ha utfört uppdraget. Ingen bland muslimerna hade kraft att ge sig av på grund av rädsla, kyla och hunger. När ingen gjorde sig redo kallade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på mig. Därför var jag tvungen att göra mig redo att gå. Han sade: ’O Hudhayfa, gå in bland fienden och se sedan vad de gör. När du återvänder till oss, gör då inte något annat.’”

Därefter gick jag iväg och smög försiktigt in bland fiendens styrkor. Guds osynliga styrkor höll fortfarande på att förgöra dem. Alla deras tält och kokkärl hade förstörts, och elden hade slocknat.

Då sade Abu Sufyan till dem: ”O Quraysh, se var och en efter runt omkring sig om det finns någon annan där.” När jag hörde detta lade jag först av alla handen på den närmaste mannen och frågade: ”Vem är du?” Han svarade: ”Den och dens son.” [69. I Sharh al-Mawahib återges följande: Hudhayfa sade: ”Jag lade handen på handen till mannen som satt till höger om mig och frågade: ’Vem är du?’ Han svarade: ’Jag är Muawiya, Abu Sufyans son.’ Sedan frågade jag mannen som satt till vänster om mig: ’Vem är du?’ Han svarade: ’Jag är Amr ibn al-As.’”]

Sedan sade Abu Sufyan: ”O Quraysh, den plats där ni befinner er är inte längre lämplig att stanna på. Våra kameler och hästar har dött. Och Banu Qurayza har övergett oss. De har gjort det vi ogillar. Ni kan själva se vad den våldsamma stormvinden har gjort med oss. Vår matlagningsutrustning, våra tält och allt annat har förstörts. Till och med elden har slocknat. Gå därför alla hemåt. Jag ger mig av.”

Efter att ha sagt detta gick han fram till sin kamel. Kamelen var bunden. Han steg upp på dess rygg och slog den sedan. Efter det tredje slaget reste den sig med ett språng. Även sedan kamelns band hade lösts stod den kvar. Om Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, inte hade befallt mig: ”Gör inget förrän du har återvänt”, hade jag kunnat döda honom om jag hade velat.

Hudhayfa sade: ”Därefter återvände jag till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han bad då iförd en jemenitisk filt. Mitt under bönen fick han syn på mig, drog mig intill sina fötter och lade en del av filten över mig. I detta tillstånd böjde han sig och föll ned i sujud. När han hade avslutat bönen berättade jag för honom allt om fienden.”

När Ghatafan fick veta att Quraysh hade återvänt gav de sig av mot sitt hemland. På morgonen lämnade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna vallgraven och begav sig till Medina, och de lade av sig vapnen.

Expeditionen mot Banu Qurayza (5:e hijriåret)

Vid tiden för zuhr kom Jibril (frid vare med honom) till Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom. På hans huvud bar han en siden­turban. Han red på en sadlad mula insvept i siden. Han sade till Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom: ”O Allahs Sändebud, har du lagt ned vapnen?” Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, svarade: ”Ja.” Jibril sade: ”Men änglarna har ännu inte lagt ned sina vapen. Och du återvänder från slagfältet endast på muslimernas begäran! O Muhammad, Allah har befallt dig att tåga mot Banu Qurayza. Jag skall också bege mig dit och fullständigt tillintetgöra dem.”

När Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, hörde detta, befallde han en person att kungöra: ”De som lyder Allah och Allahs Sändebud skall bege sig till Banu Qurayzas område och be asr-bönen där.”

Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, befallde Ali, Abu Talibs son, må Allah vara nöjd med honom, att tåga mot Banu Qurayzas område med hans fana. Muslimerna följde honom. När Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade gett sig av och kommit nära deras fästning hörde han ett skändligt uttalande mot Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom. När han hörde detta vände han tillbaka. På vägen mötte han Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och sade: ”O Allahs Sändebud, du bör inte gå till dessa usla människor.” Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, sade: ”Varför? Jag antar att du har hört några grova och oanständiga ord om mig från dem.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs Sändebud, det stämmer.” Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, sade: ”Om de hade sett mig skulle de inte ha sagt något sådant.” Därefter kom han nära Banu Qurayzas fästning och sade: ”O apornas bröder, har Allah förnedrat er? Får ni nu smaka Hans straff?” De svarade: ”O Abu al-Qasim (ett vanligt tillnamn för Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom), ingenting är dolt för dig.”

Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, slog läger vid brunnen som kallades ”Atta” i Banu Qurayzas område. Muslimerna började komma i grupper och ansluta sig till honom. Några kom till och med efter den sista gemensamma isha-bönen. De hade ännu inte bett asr-bönen, eftersom Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, hade sagt åt dem att bege sig till Banu Qurayzas område och be asr-bönen där. Eftersom de inte hade något annat val hade de skjutit upp bönen på grund av kriget. Därför bad de asr efter isha. För detta förebrådde Koranen dem inte. Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, belägrade dem i tjugofem dagar. Till slut blev de svårt trängda, och Allah ingav fruktan i deras hjärtan.

Efter att männen från Quraysh och Ghatafan hade gett sig av hemåt stannade Huyayy ibn Akhtab kvar hos Banu Qurayza i deras fästning. Han stannade där för att hålla det löfte han hade gett Banu Qurayza. När Banu Qurayza med säkerhet förstod att Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, inte skulle återvända utan att strida mot dem, kallade Ka’b ibn Asad samman stammens män och sade: ”Lyssna, judar! Ser ni vilken olycka som har drabbat er? För att befria er från denna situation lägger jag fram tre förslag för er. Ni kan välja vilket som helst av dem.” De sade: ”Vilka är dessa förslag?” Han sade: ”Låt oss alla följa och godta Muhammad. Vid Allah, det står klart för oss att han är en profet, och vår religiösa skrift nämner honom också. På så sätt kan vi känna oss trygga och säkra när det gäller våra egna liv och ägodelar samt våra hustrurs och barns liv och ägodelar.” De sade: ”Vi kommer aldrig att förneka Torahs auktoritet och aldrig anta något alternativ till den.” Han sade: ”Om ni inte godtar detta, så kom, låt oss döda alla våra hustrur och barn. Sedan tar vi våra svärd och strider mot Muhammad och hans följeslagare. Då kommer vi inte att ha några bekymmer eller skyldigheter bakom oss. Därefter fortsätter vi att kämpa tills Allah fäller ett slutgiltigt avgörande mellan oss och Muhammad. Om vi dödas kan vi dö i förvissning om våra efterkommandes öde. Och om vi segrar kan vi skaffa oss nya hustrur och barn.” Alla sade: ”Är det möjligt att döda dessa oskyldiga och kära människor? Om de inte längre finns, vad tjänar det då till att vi lever i bekvämlighet och välstånd?” Ka’b sade: ”Om ni även avvisar detta återstår en annan möjlighet. I natt är det lördag. Muhammad och hans följeslagare kommer kanske att känna sig trygga beträffande oss i dag. Låt oss därför genomföra ett överraskningsanfall och döda Muhammad och hans följeslagare.” De sade: ”Ska vi på detta sätt vanära lördagen? Ska vi göra något som våra förfäder inte gjorde på denna dag? Visserligen gjorde några av dem det, och som följd förvandlades deras ansikten. Det är ni väl medvetna om.” Ka’b sade: ”Från urminnes tider fram till i dag har det inte fötts en enda människa bland er som under hela sitt liv har kunnat fatta ett fast och orubbligt beslut ens för en enda natt.”

Sedan de misslyckats med att fatta något beslut skickade de ett sändebud till Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och bad: ”Skicka Abu Lubaba ibn Abd al-Mundhir till oss. Vi vill rådgöra med honom.” Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, skickade honom. När Abu Lubaba kom samlades hela stammen omkring honom, och kvinnorna och barnen gick fram till honom och började gråta. När Abu Lubaba såg detta veknade hans hjärta. De sade: ”O Abu Lubaba, anser du att vi bör godta Muhammads avgörande?” Han svarade: ”Ja.” Samtidigt gjorde han en gest genom att lägga handen mot sin hals, för att visa att detta avgörande inte innebar något annat än döden.

Abu Lubaba sade: ”Jag insåg genast att jag hade förrått Allah och Hans sändebud.” [70. Banu Qurayza belägrades. Eftersom de ansåg att deras undergång var oundviklig skickade de Shas ibn Qays till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han gick till honom och rekommenderade att de skulle benådas på samma villkor som Banu Nadir hade benådats på, det vill säga att de endast skulle få ta med sig sina barn, sina hustrur och så mycket av sina ägodelar som kunde lastas på kamelryggarna. All återstående fast och lös egendom skulle de lämna kvar. De skulle inte alls få ta med sig sina vapen. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avvisade denna begäran. Därefter sade han: ”Ge oss då endast nåd och överlämna våra hustrur och barn till oss, och låt oss sedan lämna platsen. Vi vill inte alls ta med oss några ägodelar på kamelryggarna.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avvisade även denna begäran och betonade att de skulle underkasta sig hans beslut. Shas ibn Qays återvände med detta svar från Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. I Sharh al-Mawahib av Jarfani har det också berättats att Abu Lubaba, när Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avvisade deras begäran om nåd, trodde att han skulle låta döda Banu Qurayza om de underkastade sig hans beslut. Därför underrättade han dem genom en gest om just detta.] Abu Lubaba gick genast, i stället för att bege sig till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Profetens moské. Han band sig vid en av moskéns pelare och sade: ”Jag kommer inte att lämna denna plats förrän Allah har förlåtit mig för det fel jag begick. På den plats där jag förrådde Allah och Allahs sändebud kommer jag aldrig mer att visa mig för någon.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, väntade länge på Abu Lubaba. När han senare fick höra om hela saken sade han: ”Om han hade kommit till mig skulle jag ha bett om förlåtelse för honom. Men eftersom han redan har avlagt denna ed kan jag inte lösgöra honom förrän Allah har förlåtit honom.”

Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, sade: När Abu Lubaba hade blivit förlåten sade jag: ”Allahs sändebud, får jag ge honom detta glädjande budskap?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Du får göra det.” Därefter ställde sig Umm Salama i dörröppningen till sitt rum och sade: ”O Lubaba, gläd dig! Du har blivit förlåten.” Det bör nämnas att versen om avskildhet ännu inte hade uppenbarats.

Därefter skyndade muslimerna till honom för att frigöra honom. Men Abu Lubaba sade: ”Jag kommer inte att frigöra mig själv förrän Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, själv har frigjort mig.” När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick veta detta lösgjorde han hans band när han gick för att förrätta morgonbönen.

Ibn Hisham sade: Abu Lubaba var bunden vid pelaren i sex dagar. Vid varje böne­tillfälle kom hans hustru och lösgjorde honom så att han kunde be. Därefter gick han tillbaka till pelaren och band åter fast sig själv.

Nästa morgon var Banu Qurayza redo att underkasta sig Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beslut. När folket i Aws-stammen fick höra detta skyndade de till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De sade: ”Allahs sändebud, Banu Qurayza är våra allierade. De brukar hjälpa oss mot Khazraj-stammen. Du känner ju till hur du behandlade Khazrajs allierade, Banu Qaynuqa.” Före Banu Qurayza hade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, belägrat Banu Qaynuqa. De var allierade med Khazraj-stammen. Även de hade underkastat sig Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beslut. När Abdullah ibn Ubayy ibn Salul bad om nåd för dem beviljade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem nåd. När Aws-stammen bad Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att skona Banu Qurayzas liv sade han: ”O folk i Aws, om jag utser en av er till skiljedomare, kommer ni då att godta det?” De svarade: ”Ja.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag utser Sad ibn Muadh till skiljedomare.”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade låtit Sad ibn Muadh bo i ett tält i Profetens moské hos Rufayda, en muslimsk mans hustru. Denna kvinna behandlade de sårade och vårdade de nödställda muslimerna. När Sad hade sårats av en pil under slaget vid diket sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till muslimerna: ”Låt Sad bo i Rufaydas tält så att han kan vara nära mig och så att jag kan se till honom och vårda honom.” När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utsåg honom till skiljedomare i frågan om Banu Qurayza tog hans stamfränder honom ridande på en åsna. De hade lagt en lädersadel på åsnans rygg. Han var en mycket kraftig och ståtlig man. Medan de förde honom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade de till honom: ”O Sad, behandla dina allierade vänligt. Du har utsetts till skiljedomare för att du ska behandla dem med medkänsla.” När han såg hur enträget de vädjade sade han: ”Tiden har kommit för Sad att inte bry sig om någons klander eller förebråelser när det gäller Allahs religion.” Några av dem som förde honom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, återvände då till Banu Abd al-Ashhals kvarter. Några av Banu Qurayza kom till dem. Innan Sad hade nått fram till dem hade de hört allt av dem och började gråta, övertygade om att deras död var oundviklig. [71. När de hörde Sads ord: ”Tiden har kommit för Sad att inte bry sig om någons klander eller förebråelser när det gäller Allahs religion”, förstod de att han kanske skulle döma dem till döden. Därför började de gråta redan före sin död, efter att ha fått en föraning om den säkra döden.]

När Sad nådde fram till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Välkomna er ledare.” Då sade qurayshiterna och emigranterna: ”Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning gäller endast ansarerna.” Ansarerna sade: ”Denna befallning gäller alla.” Därefter gick alla fram till honom och sade: ”O Sad, Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har gett dig ansvaret att fatta beslut om dina allierade.” Sad sade: ”Det beslut jag tillkännager ska erkännas som det gällande beslutet. Svär ni alla vid Allah att hålla detta löfte?” De svarade: ”Ja.” Sedan pekade han mot den sida där Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig och sade: ”Är även de som befinner sig där bundna av detta löfte?” Av vördnad nämnde Sad inte Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vid namn. Men Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ja.” Då tillkännagav Sad: ”Mitt beslut är att alla män ur Banu Qurayza ska dödas, att all egendom ska fördelas och att hustrur och barn ska tas till fånga.”

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till Saʿd, må Allah vara nöjd med honom: ”Ditt beslut överensstämmer med det beslut som Allah har fattat ovanför de sju himlarna.”

Därefter fördes alla i Banū Qurayẓa ut ur sina hem och hölls inspärrade i huset som tillhörde Qays ibn al-Ḥāritha i Medina. Sedan gick Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till Medinas marknadsplats – där Medinas marknadsplats fortfarande ligger. De fördes dit i grupper och dödades i dessa diken. Allahs fiende Ḥuyayy ibn Akhṭab och Banū Qurayẓas hövding Kaʿb ibn Asad dödades också. Deras totala antal var sex eller sju hundra. Enligt dem som anser att antalet var högre uppgick det till mellan åtta och nio hundra. När de fördes grupp efter grupp till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade de hövdingen Kaʿb ibn Asad: ”O Kaʿb, hur tror du att man kommer att behandla oss?” Kaʿb sade: ”Förstår ni ingenting? Ser ni inte hur likgiltig och oberörd den som kallar på er är? Ser ni inte att den av er som förs bort inte återvänder? Vid Allahs ed, alla kommer att dödas.”

Så dödades de alla, en efter en.

Islams värste fiende, Ḥuyayy ibn Akhṭab, fördes fram. Han bar ett rosa plagg. Han hade rivit små hål överallt i det, så att det inte skulle tas ifrån honom. Hans båda händer var bundna med rep mot nacken. När han fick syn på Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ”Jag har aldrig ångrat min fiendskap mot dig. Men den som överger Allah måste besegras.” Därefter vände han sig till de församlade och sade: ”O folk, Allahs befallning kan inte överträdas. För Israels barn hade Allah bestämt ödeslott och ett stort blodbad.” Efter att ha sagt detta satte han sig ned, och därefter höggs hans huvud av.

De troendes moder ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Ingen kvinna dödades förutom en enda kvinna från Banū Qurayẓa. Den kvinnan talade obekymrat med mig och skrattade så att hon föll omkull av skratt. Detta skedde i samma stund som hennes stamfränder dödades på Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning. Plötsligt ropade en härold högt: ’Vad är det? Vad har hänt dig?’ Hon svarade: ’Jag kommer att dödas.’ Jag frågade: ’Var är den och den kvinnan?’ När hon hörde detta sade hon: ’Det är jag.’ ’Varför?’ frågade jag. Hon svarade: ’För att jag har begått en katastrof.’ Därefter fördes hon bort och dödades.”[72. Ibn Hišām säger: Det var denna kvinna som kastade en kvarnsten och dödade följeslagaren Khallād ibn Suwayd.]

ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, brukade säga: ”Jag kan inte glömma denna kvinna. Jag förundras över att hon, trots att hon visste att hon skulle dödas, var så glad och munter.”

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallde att varje vuxen man bland Banū Qurayẓa skulle dödas. ʿAṭiyya al-Quraẓī sade: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallde att varje vuxen man skulle dödas. Jag var då en pojke. När man fann att jag inte var vuxen lät man mig gå.”

Ayyūb ibn ʿAbd al-Raḥmān säger: Salma bint Qays, en moster till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom – hon hade bett tillsammans med honom vänd mot båda böneriktningarna och hade deltagit i kvinnornas trohetsed – bad Allahs sändebud att skona Rifāʿa ibn Samūʾal al-Quraẓīs liv. Hon sade: ”Rifāʿa har beslutat sig för att be och äta kamelkött.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beviljade hennes begäran och skonade hans liv. Denne man, Rifāʿa, var vuxen och hade sökt skydd hos Salma. Han kände redan Salmas familj. På detta sätt räddade Salma Rifāʿas liv.

Därefter fördelade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Banū Qurayẓas egendom, hustrur och barn bland muslimerna. Sedan skickade han Saʿd ibn Zayd al-Anṣārī till Najd med några av Banū Qurayẓas slavinnor och slavar. I utbyte köpte han därifrån vapen och hästar åt muslimerna.

Bland kvinnorna i Banū Qurayẓa valde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Rayḥāna bt. ʿAmr ibn Khunāfa åt sig själv. Hon förblev i hans ägo fram till Allahs Sändebuds bortgång. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, föreslog att han skulle gifta sig med henne och ge henne ställningen som hustru. Men hon sade: ”Allahs Sändebud, låt mig hellre få skydd hos dig som slavinna. Det blir mindre bekymmersamt för både mig och dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, handlade i enlighet med hennes önskan. När hon togs emot som slavinna motsatte hon sig häftigt att anta islam och ville hålla fast vid judendomen. Därför höll Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sig borta från henne och blev bedrövad. En dag när han satt i ett möte med följeslagarna hörde han ljudet av skor bakom sig. Han sade: ”Säkerligen kommer Thaʿlaba ibn Saʿya för att meddela mig att Rayḥāna har antagit islam.” Och verkligen kom Thaʿlaba och berättade att Rayḥāna hade antagit islam. Då blev han glad.

Allah den Upphöjde har i den heliga Koranens sura al-Aḥzāb berättat om slaget vid vallgraven och berättelsen om Banū Qurayẓa. Han har berättat hur muslimerna sattes på prov, vilka väldiga välsignelser Han skänkte dem och hur Han räddade dem från alla faror och gav dem seger i båda slagen. Dessförinnan hade hycklarna emellertid yttrat olämpliga ord. Allah säger: ”Troende! Minns den välsignelse Allah skänkte er när stora härar drog ut mot er. Då sände Jag en våldsam storm över dem och härskaror som ni inte kunde se (änglar). Allah såg vad ni gjorde. När de angrep er från alla håll, när mångas ögon stod vidöppna av skräck och själarna nådde strupen, och ni började hysa olika tankar om Allah, då sattes de troende på prov och skakades våldsamt. Hycklarna och de som hade sjuka hjärtan sade: ’Det som Allah och Hans Sändebud har lovat oss är inget annat än bedrägeri.’ En grupp av dem sade: ’Yathribs invånare! Här kan ni inte stanna; vänd därför tillbaka.’ Då bad vissa av deras grupper profeten om tillstånd och sade: ’Våra familjer är utsatta för fara.’ Men de var inte utsatta för någon fara; de sökte bara en förevändning för att fly.”

Denna vers uppenbarades om Aws ibn Qayẓī och hans meningsfränder.

”Om fienderna hade trängt in mot dem från alla sidor och uppmanat dem att ägna sig åt fitna, det vill säga avgudadyrkan, skulle de utan tvivel ha gjort det. De skulle endast sällan ha tvekat inför detta. Tidigare hade de lovat Allah att inte fly från striden. Och om Allahs löfte kommer de sannerligen att få stå till svars. (De båda stammarna Banū Salama och Banū Ḥāritha hade lovat detta efter att ha dragit sig tillbaka i slaget vid Uḥud: att de aldrig mer skulle göra något sådant. Allah påminde dem om det löfte de själva hade avlagt.) Säg: ’Profet! Att fly från döden eller att dödas kommer inte att gagna er; ni får endast njuta av livet en kort tid.’ Säg: ’Vem kan skydda er från Allah om Han beslutar att drabba er med olycka eller visa er barmhärtighet?’ De kommer inte att finna någon annan än Allah som beskyddare eller hjälpare. Allah vet vilka av er som hindrar andra och vilka som säger till sina bröder: ’Kom till oss.’ Dessa hycklare deltar endast sällan i strid (det vill säga annat än när självförsvar eller ett sken av plikt kräver det). Deras enda mål är att tillfredsställa sin avund och sitt hat mot er. När striden närmar sig ser du dem blicka mot dig av rädsla, likt en döende med medvetslösa ögon som flackar av fruktan för döden. Men när faran är över kommer de till er med yviga ord, giriga efter krigsbytet. (Det vill säga de säger sådant som ni inte tycker om. Eftersom de inte tror på det hinsides och inte kommer att få någon belöning, fruktar de döden på samma sätt som de som inte tror på livet efter döden.) De har inte trott, och därför har Allah omintetgjort alla deras goda gärningar. Detta är mycket lätt för Allah. De tror att de allierade (det vill säga de invaderande Quraysh och Ghatafān) ännu inte har gett sig av. Om de allierade åter skulle anfalla, skulle de söka skydd bland beduinerna i öknen och därifrån fråga efter era nyheter; och även om de befann sig bland er skulle de endast i ringa grad delta i striden.”

Därefter tilltalar Allah de troende och säger: ”I Allahs Sändebuds liv har ni ett utmärkt föredöme – för dem som hoppas på Allah och den yttersta dagen.” (Det vill säga inte för dem som försöker tillgodose sina egna intressen genom Allahs Sändebuds närhet eller genom hans ställning.) Därefter nämner Allah de troendes uppriktighet och deras beredskap att erkänna och godta den prövning som Allah hade lovat, och säger: ”När de troende såg de invaderande härarna sade de: ’Detta är vad Allah och Hans Sändebud har lovat oss; Allah och Hans Sändebud talar sanning.’ Detta ökade endast deras tro och underkastelse.” (Det vill säga tålamod i olycka, underkastelse inför ödet och beredskap att godta sanningen.)

”Bland de troende finns män som har hållit sitt löfte till Allah. Några av dem har fullgjort sin plikt (det vill säga avslutat sitt verk och återvänt till Allah, såsom martyrerna vid Badr och Uḥud), medan andra väntar. (Det vill säga de väntar på Allahs hjälp och på att göra det som Sändebudet och följeslagarna gjorde; de har inte gjort någon förändring i detta (det vill säga de har inte hyst tvivel eller tvekan och inte sökt någon alternativ väg).) Allah kommer att belöna de sanningsenliga för deras sanningsenlighet, och om Han vill straffa hycklarna eller förlåta dem. Han är förvisso Förlåtande och Barmhärtig. Allah drev tillbaka de otrogna (det vill säga Quraysh och Ghatafān) med deras vrede och ursinne; de uppnådde ingen framgång. Allah räckte som beskyddare för de troende i striden, för Han är Allsmäktig och Väldig. Han drev ut den grupp bland Bokens folk (det vill säga Banū Qurayẓa) som hade hjälpt de otrogna från deras befästa platser och ingöt skräck i deras hjärtan. Därför kunde ni döda en del av dem och ta en annan del till fånga. (Det vill säga ni dödade männen och tog kvinnorna och barnen till fånga.) Och Han gjorde deras land, deras bostäder, deras egendom och även det land som ni ännu inte hade satt er fot på (det vill säga Khaybar) till er egendom. Allah har sannerligen makt över allt.”

När frågan om Banū Qurayẓa hade lösts försämrades Saʿd ibn Muʿādh plötsligt i sitt sår, och han dog som martyr.

Hasan al-Basri (må Allah förbarma sig över honom) berättar: Sa’d var en mycket kraftig och tung man. Men de som bar hans lik upplevde det som ovanligt lätt. Då sade några av hycklarna: ”Sa’d var ju mycket tung. Ändå har vi aldrig sett ett så lätt lik.” När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta sade han: ”Anledningen till att det upplevdes som lätt är att det, förutom er, fanns många andra bland dem som bar hans lik (det vill säga änglar). Vid Allahs ed, änglarna gladdes och jublade när de tog emot Sa’ds själ. Vid hans död skakade Allahs tron.”

Tre polyteister dödades i slaget vid vallgraven. Munabbih ibn Uthman var en av dem. Han träffades av en pil och dog i Makkah av sina sår. En annan var Nawfal ibn Abdullah från Banu Makhzum. Han hade tagit sig över vallgraven, men greps och dödades. Han hade träffats av en pil. Hans lik var i muslimernas besittning. Polyteisterna erbjöd sig att köpa hans lik. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vi behöver varken hans lik eller dess värde.” Därefter överlämnades hans lik. Den tredje var Amr ibn Abd Wudd från Banu Amir. Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) dödade honom.

Under expeditionen mot Banu Qurayza blev flera muslimer martyrer. Bland dem fanns Khallad ibn Suwayd, som dödades av en kvarnsten som kastades mot honom. Det har berättats att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade om honom: ”Khallad kommer att få belöningen för två martyrer.” Sahaben Abu Sinan dog medan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, belägrade Banu Qurayza. Han begravdes på Banu Qurayzas begravningsplats. När truppernas samling på vallgravens båda sidor hade upphört och de otrogna hade lämnat vallgraven sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Efter detta kommer Quraysh aldrig mer att angripa er; från och med nu kommer det i stället att vara ni som angriper dem.”

Och faktiskt angrep Quraysh därefter aldrig mer muslimerna. I stället ledde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, angrepp mot dem. Till slut gav Allah honom möjligheten att erövra Makkah.

Expeditionen mot Banu Lihyan

Därefter stannade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Madinah under månaderna Dhu al-Hijjah, Muharram, Safar, Rabi al-Awwal och Rabi al-Thani. Den sjätte månaden efter segern över Banu Qurayza, i Jumada al-Ula, gav han sig av på expeditionen mot Banu Lihyan. Syftet med expeditionen var att kräva tillbaka Khubayb ibn Adi och hans följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) från invånarna i al-Raji. Han gav sig av på ett sådant sätt att det verkade som om han färdades mot Syrien. I själva verket avsåg han att angripa invånarna i al-Raji.

Efter att ha lämnat Madinah färdades han först till Makhid och därefter till Batra längs vägen mot Syrien, via berget Gurab nära Madinah. Där svängde han av åt vänster och fortsatte längs vägen mot Makkah, över slätten Bina nära Madinah och genom bergskedjan Yamamah. Därefter nådde han snabbt fram till Banu Lihyans område, Guran. Guran är slätten mellan Amaj och Usfan, som sträcker sig ända till området Saya. När han kom till Guran fann han att de redan hade blivit varnade och hade tagit sin tillflykt till bergen för att vara i säkerhet. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, slog läger i Guran. Eftersom hans överraskningsangrepp hade misslyckats sade han till sina följeslagare: ”Om vi slår läger i Usfan kommer invånarna i Makkah att tro att vi är på väg till Makkah.” Därefter begav han sig med tvåhundra beridna följeslagare till Usfan och slog läger där. Sedan skickade han iväg två ryttare. De nådde fram till Qura al-Ghumaym. Därefter återvände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till Madinah med hela sin armé.

Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under återfärden sade: ”Med Allahs vilja återvänder vi, ångrar oss och lovprisar vår Herre. Jag söker skydd hos Allah från resans svårigheter och från förlusten av familj och egendom.”

Expeditionen till Dhu Qarad

Därefter tillbringade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, några få dagar i Medina. Plötsligt angrep och rövade Uyaina ibn Hisn al-Fazari, tillsammans med några ryttare från Ghatafan, Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mjölkande kameler som gick på bete vid en plats kallad al-Ghaba, nära Medina. Bland de rövade kamelerna befann sig också en man från stammen Banu Ghifar och hans hustru. De dödade mannen och tog med sig kamelerna samt hans hustru.

Den förste som fick kännedom om denna plundring var Salama ibn Amr ibn al-Akwa. Han hade begett sig till al-Ghaba, beväpnad med pil och båge och tillsammans med Talha ibn Abdullahs slav. Han hade en häst med sig. När han kom till en sida av berget Saniyat al-Wada började han ropa högt: ”Hjälp!” Därefter följde han efter dem i hög fart. Han sprang efter dem precis som ett rovdjur jagar sitt byte. Under jakten hann han upp dem och började skjuta pilar mot dem. Varje gång han sköt en pil sade han: ”Ta den! Jag är al-Akwas son. I dag är dagen då de syndfulla ska förgöras.” När plundrarna började förfölja honom drog han sig undan, men strax därefter kom han åter fram och gick till angrepp. Så snart han fick tillfälle sköt han pilar och sade: ”Ta den! Jag är al-Akwas son. I dag är dagen då de syndfulla ska förgöras.” Under tiden började plundrarna ropa: ”Mannen har redan under dagens första del blivit så hård mot oss!”

Salamas rop nådde Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han ropade och tillkännagav: ”Fara! Fara!” Genast började ett stort antal följeslagare samlas hos honom, ridande. Först kom al-Miqdad ibn Amr, därefter Abbad ibn Bishr, och sedan en efter en: سعد ibn Zayd, Usayd ibn Zuhayr, Ukasha ibn Mihsan, Muharrid ibn Nadala, Abu Qatada al-Harith ibn Rabi och Abu Ayyash. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade dem under ledning av سعد ibn Zayd. Han sade: ”Fortsätt förfölja plundrarna. Jag kommer att skicka fler män senare.” Saʿds styrka förföljde dem och hann upp dem. Abu Qatada dödade Habib ibn Uyaina först, täckte honom med sin mantel och gick sedan tillbaka för att ansluta sig till sina män.

En stund senare gav sig Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv av med en grupp muslimer. På vägen såg han Habib insvept i Abu Qatadas mantel. De medföljande följeslagarna sade, efter att ha läst ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi”: ”Vilken olycka! Har Abu Qatada blivit dödad?”

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Nej, det där är inte Abu Qatada. Denne man dödades av Abu Qatada. Han har emellertid svept in honom i sin egen mantel, så att ni ska förstå att det är hans följeslagare.” Ukasha ibn Mihsan grep två av plundrarna, Awbar och hans son Amr, och dödade dem båda på samma gång. De red på samma kamel. De återtog också några av de rövade kamelerna. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, slog läger nära berget Dhu Qarad. Därefter stannade de övriga muslimerna hos honom. Salama ibn al-Akwa sade: ”Allahs sändebud, om du skickar mig med hundra män kan jag återta de återstående kamelerna och fånga plundrarna.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”De äter just nu kvällsmat hos Ghatafans folk.”

Därefter delade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ut en kamel bland varje hundratal av sina följeslagare, och de tillbringade dagen med att äta av den. Sedan återvände Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med följeslagarna till Medina.

Ghifar-mannens hustru kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ridande på en kamel och berättade för honom att hennes man hade dödats. Sedan sade hon: ”Allahs sändebud, jag har svurit att om jag räddas ur faran genom att rida på denna kamels rygg, ska jag slakta den för Allahs skull.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, log och sade: ”Du har velat ge kamelen en mycket dålig återbetalning. Allah lät dig rida på dess rygg och räddade dig ur faran, och ändå vill du slakta den! Inget löfte gäller i fråga om olydnad mot Allah. Ett löfte kan inte uppfyllas med något som du inte äger. Detta är min kamel. Återvänd till din familj. Allah kommer att låta det bli till ditt bästa.”

Banu Mustaliqs expedition

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillbringade återstoden av Jumada al-thani och månaden Rajab i Medina. Därefter företog han under månaden Sha’ban i det sjätte hijriåret ett fälttåg mot Banu Mustaliq, en gren av stammen Khuza’a.

En gång fick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, veta att Banu Mustaliq samlade sina styrkor. Deras ledare var al-Harith ibn Abu Dirar, som var far till Juwayriya, en av Allahs sändebuds hustrur. Så snart Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick höra detta drog han ut med sina trupper för att möta dem. Ett häftigt slag utkämpades vid en källa som kallades al-Muraysi’. Allah lät Banu Mustaliq besegras. Många av dem dödades. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, räknade deras barn, kvinnor och egendom som krigsbyte.

En muslim vid namn Hisham ibn Subaba ur stammen Banu Kalb ibn Awf dödades i detta slag. En ansarisk följeslagare ur Ubada ibn Samits (må Allah vara nöjd med honom) grupp dödade honom av misstag, eftersom han trodde att han tillhörde fienden.

Medan de befann sig vid källan inträffade en sorglig händelse bland muslimerna. Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) hade anställt en man ur Banu Ghifar vid namn Jahjah ibn Masud som daglönare för att ta hand om hans häst. Han hamnade i gräl om vatten med Sinan ibn Wabr al-Juhani, och grälet övergick så småningom i slagsmål. Då ropade al-Juhani: ”O ansarier, hjälp!” Jahjah ropade också: ”O muhajirun, hjälp mig!” Abdullah ibn Ubay ibn Salul befann sig då tillsammans med en grupp av sina stamfränder. Den unge Zayd ibn Arqam var också bland dem. När Abdullah ibn Ubay hörde ropen blev han upprörd och sade: ”Har de till slut verkligen gjort något sådant? De har stannat bland oss, vuxit sig starka i antal och blivit högmodiga. Jag ser att vårt och muhajirernas läge håller på att bli som i ordspråket: ’Föda och göd din egen hund tills den blir fet och stark, så får du se att den en dag biter och äter upp dig själv.’ Vid Allah, om vi återvänder till Medina denna gång kommer de starka att driva bort de svaga därifrån.” Sedan sade han till sina stamfränder: ”Se nu vad ni har gjort mot er själva. Ni har gett dem en plats i detta land och delat med er av er egendom till dem. Om ni inte hade visat dem sådan frikostighet skulle de ha varit tvungna att bege sig någon annanstans.”

Zayd ibn Arqam hörde allt detta och berättade det för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Vid denna tid hade han just besegrat fienden och dragit en lättnadens suck. När han fick höra nyheten var Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) hos honom. Umar sade: ”Be Abbad ibn Bishr att skicka honom till dödens boning.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Umar, om jag gör det kommer folk att säga att Muhammad själv dödar sina följeslagare. Det går inte. Men beordra dem att genast ge sig av härifrån.” Vid den tid då denna order gavs brukade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, normalt inte ge sig av någonstans. Trots det gav sig alla av.

När Abdullah ibn Ubay ibn Salul fick veta att Zayd ibn Arqam hade berättat för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vad han sagt, skyndade han till Allahs sändebud och svor att säga: ”Jag sade inte det som Zayd har berättat.” Eftersom Abdullah ibn Ubay ansågs vara en mycket respekterad man bland sitt folk sade de ansariska följeslagare som befann sig hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”O Allahs sändebud, Zayd kan ha hört fel och kanske inte har kommit ihåg allt han berättade.” På detta sätt visade de viss hänsyn till Abdullah ibn Ubay och räddade honom.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav sig av. Usayd ibn Hudayr mötte honom, hälsade på honom och sade: ”O Allahs sändebud, du har gett dig av vid en mycket olämplig tid. Vanligtvis ger du dig inte av någonstans vid en sådan tid.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Har du inte hört vad er följeslagare har sagt?” Han sade: ”Vilken följeslagare?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Abdullah ibn Ubay.” Usayd sade: ”Vad har han sagt?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Han anser att om han kan återvända till Medina kommer de starka att driva bort de svaga därifrån.” Usayd sade: ”O Allahs sändebud, om du vill kan vi driva bort honom. Han är verkligen mycket usel och låg, medan du är mäktig.” Han sade vidare: ”O Allahs sändebud, visa honom en viss mildhet. Vid Allah, Allah har sänt dig till oss vid en tid då hans stam förberedde sig för att kröna honom. Därför tror han att du har berövat honom ett kungarike.”

Därefter färdades Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillsammans med sina följeslagare under en dag och en natt. Under färden led de outhärdligt i den brännande solen. Därför gjorde de halt på en plats. Så snart folket steg av sina ridhästar lade de sig alla och somnade. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gett sig av vid denna ovanliga tid för att avleda uppmärksamheten från den möjliga negativa reaktion som Abdullah ibn Ubayys ord dagen innan kunde väcka bland folket. Efter vilan fortsatte Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, åter färden tillsammans med hela följet. Under färden genom Hijaz gjorde han halt nära en källa. Platsen hette Baqʿā. När färden åter började därifrån svepte plötsligt en plågsam och skrämmande vind över muslimerna. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Var inte rädda för denna vind. En mycket stor otrogen har dött. Det är därför denna vind blåser.” När han återvände till Medina fann han att Rifāʿa ibn Zayd, en inflytelserik man i stammen Banu Qaynuqā, hade dött just den dagen. Han hade varit hycklarnas beskyddare och anstiftare.

När det gäller Koranens sura al-Munāfiqūn och sådana som Abdullah ibn Ubayy lade Zayd ibn Arqam handen på sitt öra och sade: ”Denne man har uppfyllt Allahs löfte genom sitt öra.” När Abdullah, son till Abdullah ibn Ubayy, fick veta vad hans far hade gjort sade han till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”O Allahs sändebud, jag har hört att du vill döda Abdullah ibn Ubayy på grund av hans fientliga ord. Om du verkligen vill det, beordra då mig, så ska jag föra hans huvud till dig. Vid Allahs ed, Khazraj-stammen vet att ingen där älskar sin far mer än jag. Jag är rädd att du ska be någon döda min far. Om han då dödar honom och jag ser min fars mördare gå öppet omkring, kan min själ kanske hetsa mig och göra mig otålig. Då skulle jag döda honom och tvingas hamna i helvetet, eftersom jag i så fall skulle vara skyldig till att ha dödat en troende i stället för en otrogen.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Nej. Så länge han är med oss ska vi vara överseende mot honom och behandla honom väl.”

Efter detta, varje gång Abdullah ibn Ubayy ställde till med något ont, var det hans egen stam som tillrättavisade honom. De förebrådde och fördömde honom samt grep honom. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en dag fick kännedom om detta sade han till Umar ibn al-Khattab: ”Umar, ser du hur situationen har förändrats? Den dag du rådde mig att döda Abdullah ibn Ubayy skulle många ha rynkat på näsan om jag hade dödat honom. Men om jag i dag beordrar att han ska dödas, kommer samma människor som då rynkade på näsan att döda honom i dag.” Umar sade: ”Vid Allahs ed, jag vet att Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beslut är mer välgörande än mitt beslut.”

Den muslim som Ubayda ibn as-Samit, må Allah vara nöjd med honom, av misstag hade dödat eftersom han misstänkte honom för att vara en fiende, var Hisham ibn Subabas bror. En dag kom Miqyas ibn Subaba från Mecka och träffade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och krävde blodspengar för sin bror. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ordnade med utbetalningen av blodspengarna. Miqyas hade hävdat att han var muslim. Efter att ha fått blodspengarna stannade han en kort tid hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. En dag dödade han sedan sin brors mördare, avsade sig islam och begav sig till Mecka.

Den dagen dödades många människor ur Banu Mustaliq. Ibn Hisham säger i not 73: ”Muslimernas stridsrop under slaget mot Banu Mustaliq var: ’O den som får hjälp, döda, döda!’” Två män ur Banu Mustaliq, däribland Malik och hans son, dödades av Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom. Abd ar-Rahman ibn Awf dödade dessutom ryttaren Ahmar eller Uhaymir.

Den dagen tog Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, många människor till fånga. Han fördelade dem bland muslimerna som slavar och slavinnor. En av dessa krigsfångar var Juwayriya, dotter till Harith ibn Abu Dirar, hövdingen för Banu Mustaliq. Senare fick hon status som Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hustru.

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fördelade krigsfångarna från Banu Mustaliq, hamnade Juwayriya bint al-Harith på lotten hos Thabit ibn Qays eller hos en av hans kusiner. Juwayriya började genast försöka friköpa sig. Hon var en mycket vacker och älskvärd flicka.

Alla som såg henne blev förtjusta i henne. Juwayriya kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för att be om hjälp med att bli fri. Så snart jag såg henne stå vid dörren till mitt rum fick jag en dålig känsla. Jag förstod att hennes förtrollande skönhet, som jag såg, säkerligen inte skulle undgå Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, blick. Därefter träffade hon Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud, jag är dotter till Harith ibn Abu Dirar. Min far är stammens hövding. Du känner till den olycka jag har drabbats av. Jag har hamnat på lotten hos Thabit ibn Qays eller hos hans kusin. Jag ber om din hjälp med att betala min lösen.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Vad sägs om att jag ordnar något bättre för dig?” Hon sade: ”O Allahs sändebud, vad skulle det vara?” Han sade: ”Jag ska betala din lösen och gifta mig med dig.” Juwayriya sade: ”O Allahs sändebud, jag går med på det.” Då sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Då har jag gjort det.” När muslimerna fick veta att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gift sig med Juwayriya, återlämnade de alla människor ur Banu Mustaliq som de höll fångna, eftersom de betraktade dem som Allahs sändebuds släktingar. På detta sätt befriades hundra fångar ur Banu Mustaliq enbart på grund av Juwayriyas giftermål med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Sannerligen känner jag inte till någon kvinna som blev mer till gagn för sin stam än Juwayriya.

Yazid ibn Ruman berättar: Efter att stammen Banu al-Mustaliq hade antagit islam sände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, al-Walid ibn Uqba ibn Abu Mu’ayt till dem. När stammen fick höra att han hade anlänt red många av dess ryttare fram för att välkomna honom. Men al-Walid blev rädd när han såg detta och återvände till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade att stammens män hade försökt döda honom och hindrat honom från att ta med den zakat som de skulle lämna. Då började muslimerna enträget kräva att Banu al-Mustaliq skulle angripas. Därför beslöt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att gå till angrepp. Just då kom en delegation från Banu al-Mustaliq till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Allahs Sändebud, när vi hörde att du hade sänt ett sändebud till oss ville vi välkomna honom och överlämna den zakat som vi skulle lämna. Men han återvände i stor hast. Sedan fick vi höra att han hade sagt till dig att vi hade försökt döda honom. Vid Allahs ed, det var inte därför vi kom.” Med anledning av denna händelse uppenbarade Allah dessa två verser ur sura al-Hujurat.

”Ni som tror! Om en ogudaktig person kommer till er med ett budskap, så undersök det noggrant, så att ni inte av okunskap angriper ett folk och sedan ångrar det ni har gjort. Och vet att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, finns bland er. Om han följde er uppfattning i många frågor skulle ni hamna i svårigheter. …”

Även Aisha, må Allah vara nöjd med henne, följde med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under denna resa. När han återvände med henne och de nådde en plats nära Medina började en grupp muslimer sprida förtal om Aisha, må Allah vara nöjd med henne.

Händelsen med förtalet under expeditionen mot Banu al-Mustaliq under det sjätte hijriåret

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle resa brukade han lotta om vilken av hans hustrur som skulle följa med honom. Den vars namn lotten föll på tog han med sig. Även under expeditionen mot Banu al-Mustaliq drog han lott på sedvanligt sätt, och lotten föll på mitt namn. Därför tog han med mig.

På den tiden var det vanligt att flickor var smala. Därför ökade inte kroppens kött i omfång och vikt. Under resan, när min kamel hade gjorts redo för avfärd, satte jag mig i en hawdaj. Männen kom, lyfte hawdajen och placerade den på kamelns rygg och band sedan fast den med rep. Därefter började färden.

Efter expeditionen mot Banu al-Mustaliq, när Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återvände, kom han nära Medina och tillbringade en natt på en plats. När det sedan tillkännagavs att färden skulle fortsätta började alla ge sig av tillsammans. Vid denna tid gick jag ut för att uträtta mina behov. Runt halsen bar jag ett jemenitiskt pärlhalsband. När jag hade uträttat mina behov och kommit tillbaka upptäckte jag att halsbandet inte längre fanns runt min hals. Jag hade inte alls märkt när det hade fallit av. Därför lämnade jag åter karavanen för att leta efter det och gick tillbaka till den plats där jag hade uträttat mina behov. Under tiden började karavanen göra sig redo för avfärd. Jag hittade halsbandet. De som brukade lyfta min hawdaj kom till min kamel och lyfte den som vanligt. Vid det laget var deras förberedelser för avfärden färdiga. När de lyfte hawdajen trodde de att jag, som vanligt, redan satt inuti den. Därför lyfte de den och band fast den vid kamelen. De hade inte minsta misstanke om var jag befann mig i hawdajen. Sedan drev de kamelen framåt och gav sig av. När jag hade plockat upp halsbandet och återvände till den plats där karavanen hade övernattat var fältet tomt. Där fanns ingen. Hela karavanen hade redan gett sig av. Utan någon annan utväg svepte jag in mig i min mantel och lade mig kvar på platsen. Jag tänkte att när de upptäckte att jag saknades skulle de säkert återvända för att leta efter mig. Jag låg fortfarande kvar när jag såg Safwan ibn al-Mu’attal al-Sulami passera nära mig. Även han hade av någon anledning skilts från karavanen. Han hade inte heller övernattat tillsammans med karavanen. När han såg mig på avstånd kom han fram och stannade framför mig. Han hade sett mig innan föreskriften om slöjan uppenbarades. Så snart han såg mig utbrast han: ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi. Detta är ju Allahs Sändebuds hustru.” Jag var fortfarande insvept i tyg. Han sade: ”Må Allah visa dig barmhärtighet. Hur kom du på efterkälken?” Jag sade inte ett ord till honom. Sedan förde han fram kamelen och sade: ”Stig upp.” Han gick en bit bort. Jag satte mig på kamelns rygg, och han tog tag i dess huvud och skyndade mot karavanen. Så blev det morgon. Folket vilade på en plats när han plötsligt anlände med mig ridande på kamelen. När de som spred förtalet såg detta började de sprida sina anklagelser. Det uppstod oro och stor uppståndelse bland muslimerna på grund av saken. Men jag fick inte veta någonting. Så snart jag kom till Medina blev jag mycket sjuk. Jag visste fortfarande inget om händelsen. Så småningom nådde saken Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och även mina föräldrar. Men inte heller de lät mig få veta det minsta om den. Jag lade dock märke till något ovanligt i Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beteende. Hans vänliga bemötande av mig blev mindre än tidigare. När jag brukade vara sjuk brukade han visa mig ömhet och tillgivenhet. Men under denna sjukdom gjorde han inte det. Det kändes inte bra för mig. Min mor fanns hos mig för att vårda mig. När hon var närvarande kom han fram till mig och sade bara: ”Hur mår du?” Han sade inte ett enda ord mer. Detta vållade mig stor sorg. En dag, när jag såg hans kyliga och hjärtlösa beteende, sade jag till honom: ”Allahs Sändebud, om du tillåter det vill jag gå till min mor. Hon kommer att vårda mig.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav sitt tillstånd och sade: ”Du kan gå; det finns inget hinder.”

Jag gick till min mor. Jag visste fortfarande ingenting om ryktesspridningen. Efter att ha varit sjuk i mer än tjugo dagar blev jag mycket utmärglad.

Vi var araber. Till skillnad från icke-araber byggde vi inga avträden i våra hem. Sådant var motbjudande för oss. Vi kvinnor gick ut till den öppna marken sent på natten för att uträtta våra behov. En natt gick jag ut tillsammans med Umm Mistah, dotter till Abu Ruhama, son till Abd al-Muttalib, för att uträtta våra behov. När denna kvinna gick med mig snubblade hon plötsligt genom att trassla in fötterna i sin egen mantel och utropade genast: ”Må Mistah drabbas av olycka!” Jag sade: ”Usch! Usch! Vad säger du? Hur kan du säga så om en muhajir som deltog i slaget vid Badr?” Hon sade: ”Du Abu Bakrs dotter, har du inte hört något om honom?” Jag sade: ”Vad då?” Då berättade hon för mig om det förtal som spreds. Jag sade: ”Deltog även Mistah i detta förtal?” Hon sade: ”Ja, vid Allahs ed, det gjorde han.”

Aisha berättar: När jag hörde detta kunde jag inte längre uträtta mina behov. Jag återvände hem och började gråta. Av den häftiga gråten höll mitt hjärta på att brista. Jag sade till min mor: ”Må Allah förlåta dig! Folk har redan sagt allt de har att säga. Men varför berättade du inte ens lite för mig om detta? Vad är det som händer?” Min mor sade: ”Kära dotter, ta det här lätt. Om en kvinna är vacker, om hennes man älskar henne mycket och hon dessutom har en medhustru som rival, då angriper alla henne, både män och kvinnor, och ägnar sig åt att sprida otaliga rykten om henne.”

En dag höll Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ett tal inför en samling muslimer. Jag kände inte heller till vad han sade i talet. Han började med att lovprisa Allah. Sedan sade han: ”O människor! Vissa människor smutskastar min familj och talar osanning om dem, trots att jag inte känner till något annat ont om min familj än gott. Dessutom sprids förtal om en man om vilken jag också bara har gott att säga. Han träder aldrig in i mitt hus när jag inte är där.”

Aisha berättar: Den främste upphovsmannen och den hemlige anstiftaren bakom detta förtal var Abd Allah ibn Ubayy ibn Salul. Några män ur Khazraj-stammen hjälpte honom också. Det som Mistah och Hamna bint Jahsh, syster till de troendes moder Zaynab bint Jahsh, hade sagt överdrevs av denna grupp hycklare. Hamnas syster Zaynab bint Jahsh var en av Allahs Sändebuds hustrur. Bland sina hustrur gav Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, endast Zaynab en ställning jämbördig med min. Trots det sade Zaynab inte ett enda ont ord om mig. Allah hade gett henne en högsta grad av hederlighet. Det var endast Hamna bint Jahsh som deltog i förtalsspridningen. Hon grälade till och med med mig till försvar för sin syster. Hennes beteende gjorde mig mycket besvärad.

När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade hållit detta tal sade Usayd ibn Hudayr: ”O Allahs Sändebud! Om de som anklagar är från Aws-stammen räcker vi själva till för att tukta dem. Och om de är från Khazraj, ge oss då den order du vill. Vid Allahs ed, sådana människor förtjänar att dö.” Saʿd ibn ʿUbada ansågs vara en god man. När han hörde detta sade han: ”Det där är lögn! Vi kommer inte att döda dem. De är från Khazraj-stammen, och därför säger du så. Om de hade varit från din egen stam skulle du inte ha sagt detta.” Usayd sade: ”Det är du som ljuger. I själva verket är du en hycklare, och därför försvarar du hycklarna.”

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: Därefter uppstod ett våldsamt gräl mellan de två sidorna, och det fanns till och med risk för att Aws och Khazraj skulle börja kriga mot varandra. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, steg ner från predikstolen och kallade på Ali och Usama ibn Zayd för att rådfråga dem. Usama lovordade mig stort. Sedan sade han: ”O Allahs Sändebud! Din hustru? Jag känner inte till något annat om henne än gott. Detta är ett lögnaktigt och påhittat förtal.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs Sändebud! Det råder ingen brist på kvinnor. Om du vill kan du skilja dig från en hustru och ta en annan. Men fråga tjänstekvinnan; hon kan berätta sanningen.” Därför kallade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på Aishas tjänstekvinna Barira för att förhöra henne. När hon kom slog Ali, må Allah vara nöjd med honom, henne hårt. Sedan sade han: ”Du ska tala sanning inför Allahs Sändebud.” Barira sade: ”Vid Allahs ed! Jag känner Aisha som en kyskt och hederligt levande kvinna. Jag har inte sett något fel hos henne. Det enda jag har märkt är att jag mal vete till mjöl och ber Aisha att vakta det. Men ibland glömmer hon bort mjölet och somnar, och då kommer geten och äter upp det.”

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: Därefter kom Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till mig. Mina föräldrar satt då hos mig. Även en kvinna från Ansar satt hos mig. Jag grät, och kvinnan grät tillsammans med mig. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satte sig hos mig och lovprisade Allah och nämnde Hans egenskaper. Sedan sade han: ”Aisha, om du har gjort något ont av det slag som folk har sagt, så ångra dig inför Allah. Allah tar emot Sina tjänares ånger.”

Så snart Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sagt detta upphörde mina tårar. Det var som om jag inte längre kunde känna hans närvaro. Jag hoppades att mina föräldrar skulle svara honom å mina vägnar, men de sade ingenting. Vid Allahs ed hade jag aldrig ansett mig vara så hedervärd att Allah skulle uppenbara koranverser om mig, som skulle reciteras i moské efter moské och läsas i bönen. Jag hoppades bara att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle få se något i en dröm, genom vilket Allah skulle undanröja det förtal som riktats mot mig. Eftersom Allah visste att jag var oskyldig hoppades jag kanske att Han, om inte genom en dröm, åtminstone på vanligt sätt skulle meddela honom något. Men att en uppenbarelse som ingår i Koranen skulle uppenbaras om mig—vid Allahs ed, jag hade aldrig ansett mig vara så hedervärd.

När jag såg att mina föräldrar inte kunde svara sade jag till dem: ”Svarade ni inte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid?” De sade: ”Vid Allah, vi kan inte komma på något svar.” Sannerligen, under dessa dagar hade Abu Bakrs familj drabbats av en sådan kris att jag inte känner till någon annan familj som någonsin har drabbats av en lika stor kris.

När jag såg att mina föräldrar förblev tysta om mig började mina kinder åter flöda av tårar, och jag började gråta. Jag sade: ”Vid Allah! Jag kommer aldrig att ångra den synd ni talar om. Jag vet att om jag erkänner det som människorna sprider, kommer jag att erkänna något som jag inte alls har gjort. Allah själv är vittne till att jag är helt oskyldig i detta. Och om jag förnekar det kommer ni inte att tro mig.” Aisha sade: Därefter försökte jag minnas Jakobs ord, må frid vara med honom, men jag kunde inte minnas dem. Då sade jag: ”Jag ska upprepa de ord som Josefs far sade: ’Tålamod är det vackraste förhållningssättet.’ Allah ensam är min hjälp mot det ni påstår.” Så snart jag hade sagt detta visade sig uppenbarelsens tecken på Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han täcktes med ett tygstycke och en kudde lades under hans huvud. När jag såg detta förblev jag fullständigt lugn, oberörd och orädd. Jag visste att jag var oskyldig. Allah kunde inte göra mig orätt. Mina föräldrar däremot tycktes vara nära att ge upp andan. De befann sig i ett bedrövligt tillstånd av rädsla för att den förtalande anklagelsen skulle förklaras sann genom uppenbarelsen.

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Efter en stund satte sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, upp i normalt tillstånd. Trots den stränga kylan den dagen rann svetten från hans kropp som pärlor. Medan han torkade svetten från pannan sade han: ”Aisha, gläd dig! Allah har uppenbarat att du är oskyldig.” Jag sade: ”Lov och pris tillhör Allah.”

Därefter gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ut och höll ett tal till muslimerna. Han läste upp för dem de koranverser som hade uppenbarats om saken. Sedan verkställde han straffet för förtal mot Mistah ibn Uthatha, Hassan ibn Thabit och Hamna bint Jahsh, eftersom de var bland de främsta som spred detta förtal.

Ibn Ishaq berättar med hänvisning till några personer ur Banu Najjar:

Umm Ayyub sade till sin make Abu Ayyub Khalid ibn Zayd: ”Har du hört vad som sprids om Aisha?” Abu Ayyub svarade: ”Ja, det har jag. Det är lögn. Umm Ayyub, skulle du kunna göra något sådant?” Umm Ayyub svarade: ”Aldrig.” Abu Ayyub sade: ”Vid Allah, Aisha är utan tvekan bättre än du.”

Aisha sade: Bland de verser som uppenbarades i Koranen om dem som spred detta förtal finns följande: ”De som kom med denna lögn är en grupp bland er. Anse inte detta som något ont för er; det är i själva verket gott för er. Var och en av dem ska bära följderna av den synd han har begått, och den av dem som tog på sig den största delen av denna missgärning ska få ett väldig straff.” (I denna vers syftas på Hassan ibn Thabit och hans medhjälpare, som deltog i spridandet av förtalet.) ”Varför tänkte de troende männen och kvinnorna, när de hörde detta, inte gott om sitt eget folk? (Det vill säga, såsom Abu Ayyub och hans hustru gjorde.) När ni tog emot orden från mun till mun och spred sådant ni inte visste något om och ansåg det vara en obetydlig sak, fastän det inför Allah var en fruktansvärd sak.”

Efter att dessa verser hade uppenbarats om Aisha, må Allah vara nöjd med henne, och dem som spred förtalet mot henne sade Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom: ”Vid Allah, eftersom Mistah har spridit ett så avskyvärt förtal mot Aisha kommer jag inte längre att försörja honom och inte heller göra honom den minsta tjänst.” Det bör nämnas att Mistah var en fattig släkting till honom och att Abu Bakr stod för hans försörjning.

Med anledning av Abu Bakrs löfte uppenbarades följande: ”De av er som har överflöd och givmildhet får inte svära att de inte ska visa frikostighet mot släktingar, fattiga och dem som utvandrat för Allahs sak. De ska i stället visa förlåtelse och barmhärtighet. Vill ni inte att Allah ska förlåta er? Allah är förlåtande, barmhärtig.” När Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, hörde denna vers sade han genast: ”Ja, jag vill att Allah ska förlåta mig.” Därefter tog han åter på sig ansvaret för Mistahs försörjning och svor att aldrig mer överge detta ansvar.

Ibn Ishaq säger: Om det straff som Hassan ibn Thabit fick för att ha riktat förtal mot Aisha, må Allah vara nöjd med henne, reciterade en av muslimerna följande dikt:

”Hassan fick ett rättvist straff, och även Hamna och Mistah,

eftersom han talade oanständiga ord

och gjorde insinuanta uttalanden om deras profets hustru och orsakade honom oro;

de drabbades av Herren över tronens vrede.

De hade skadat Allahs Sändebud, gett vikt åt det eviga, skamliga förtalet

och spridit det överallt samt vanärat honom.”

(Som följd därav) började straffets piskrapp över ryktesspridarna falla i strida strömmar

likt ett hällande regn.”

Händelsen vid Hudaybiyya (det sjätte hijriåret)

Därefter tillbringade Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, månaderna Ramadan och Shawwal i Medina. Under månaden Dhu al-Qiʿda begav han sig mot Mecka för att utföra umra. Han hade ingen avsikt att föra krig. (74. Enligt Ibn Hisham anförtroddes vid denna tid styret över Medina åt Namila ibn Abdallah al-Laythi.) Han tog med sig som reskamrater både de vanliga araberna som bodde i Medina och beduinerna från öknarna i trakten. Han fruktade att Quraysh, enligt sin sedvanliga metod, antingen skulle hindra honom från att besöka Guds hus eller rycka ut för att strida mot honom. På grund av denna farhåga avstod många av dem som hade velat följa med från att ge sig av. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, fortsatte färden tillsammans med de övriga araberna, muhajirerna och ansarerna. Han tog också med sig en karavan av offerkameler och iklädde sig ihram för umra. (75. Han tog med sig sjuttio kameler. Antalet umraresenärer var sjuhundra. En kamel togs med för varje tio personer.) Detta gjorde han för att Quraysh inte skulle misstänka honom för att vilja föra krig, utan förstå att han endast hade kommit för att besöka Guds hus och visa det vördnad.

När han nådde Usfan nära Mecka mötte han Bishr ibn Sufyan al-Kaʿbi. Denne sade: ”Guds sändebud, Qurayshs styrkor har samlats alldeles i närheten. När de hörde om din färd kom de med en väldig kamelkaravan för att strida mot dig. De hade redan samlats i Dhu Tuwa. De har svurit att under inga omständigheter låta dig komma in i Mecka. Under ledning av Khalid ibn al-Walid har de ryckt fram till Kuraʿ al-Ghamim (76. Dhu Tuwa är en plats nära Mecka. Kuraʿ al-Ghamim är en dal belägen åtta mil före Usfan.)” Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Förbannelse över Quraysh! Krigslystnaden har uppslukat dem. Vad skulle de förlora på att låta mig få möjlighet att nå en uppgörelse med hela Arabien? Om araberna besegrar mig, har Quraysh fått sin önskan uppfylld. Men om Gud ger mig seger över araberna, kommer alla att söka skydd i islam. Även om de inte antar islam, kommer de ändå att kunna strida med ännu större kraft. Vad tror Quraysh egentligen? Vid Gud, jag kommer att fortsätta kämpa tills antingen denna sak segrar eller jag går under.”

Därefter sade han: ”Finns det någon som kan föra oss en annan väg än den där Quraysh har samlats?” Då förde denne man dem genom en svårframkomlig bergspassage. Denna färd var mycket ansträngande för muslimerna. Till sist nådde de slättlandet vid dalens utkant. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade till muslimerna: ”Säg: ’Vi ber Gud om förlåtelse och vänder oss i ånger till Honom.’” Alla sade det. Då sade Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom: ”Det var just dessa ord som Musa befallde Israels barn att säga. Men de vägrade att säga dem.”

Därefter befallde Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, alla att gå åt höger genom Jamj och fortsätta mot Sanīyat al-Murar för att nå Hudaybiyyas dal, belägen på Meckas låglänta mark. Den muslimska hären fortsatte enligt hans befallning. Qurayshs främsta ryttartrupp fick från ett annat håll syn på den muslimska härens framryckning och återvände med blixtens hastighet till Quraysh. Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, nådde tillsammans med sitt följe Sanīyat al-Murar, och där stannade hans kamel. Folket sade: ”Kamelens har stannat.” Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Kamelens har inte stannat, och det ligger inte i dess natur att stanna. Men den kraft som höll Abrahas elefanthär tillbaka är samma kraft som hindrar den från att fortsätta mot Mecka. I dag kommer jag att godta vilket förslag Quraysh än lägger fram för mig med hänvisning till blodsbanden.” Därefter bad han sina reskamrater att slå läger. Alla sade: ”Guds sändebud, här finns inget vatten alls. Hur ska vi kunna slå läger här?” Han tog fram en pil, gav den åt en följeslagare och bad honom kasta den i en torr brunn. När han kastade pilen fylldes brunnen med vatten, och muslimerna slog läger där.

När Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade intagit en säker position kom några män ur Khuzāʿa-stammen, ledda av Budeil ibn Warqa, till honom. De samtalade med Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom. De frågade honom: ”I vilket ärende har du kommit?” Han meddelade att han inte hade kommit för att föra krig, utan endast för att besöka det heliga Kaba och visa det vördnad. Han sade till dem samma sak som han hade sagt till Bishr ibn Abu Sufyan. De återvände och sade till Quraysh: ”Quraysh, ni har fattat ett mycket förhastat beslut beträffande Muhammad. Han har i själva verket inte kommit för att strida, utan endast för att besöka Kaba.”

När Quraysh fick höra detta lade de i stället skulden på dem och utsatte dem för obehagliga ord. De sade: ”Även om han inte har kommit för att kriga kommer vi aldrig att låta honom träda in i Mecka med tvång. Alla araber vet att meckaborna aldrig har låtit någon ta sig in i denna stad med våld.”

Alla i stammen Khuzāʿa, både muslimer och avgudadyrkare, önskade innerligt Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, väl och skyddade alla hans hemligheter. Vad som än hände i Mecka höll de det inte hemligt för Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Quraysh skickade Mikrāz ibn Ḥafṣ ibn Akhyāf till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg Mikrāz komma sade han på avstånd: ”Den mannen är en förrädare.” När han kom fram till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och samtalade med honom sade sändebudet samma sak till Mikrāz som han hade sagt till Budayl och hans följeslagare. Han återvände sedan till Quraysh och berättade för dem vad Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade sagt.

Därefter skickade Quraysh Ḥulays ibn ʿAlqama eller ibn Zabān till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Så snart han såg honom sade han: ”Denne man tillhör ett gudfruktigt folk. För våra offerdjur inför honom.” När Ḥulays såg en stor hjord kameler, märkta som offerdjur, passera framför honom, och såg hur deras päls hade fallit av eftersom de under lång tid inte hade kunnat nå offerplatsen, återvände han till Quraysh och berättade vad han hade sett. När han hade sett offerdjuren var han så överväldigad att han inte längre hade något tvivel om att Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, endast hade kommit för att utföra ʿumra, och han ansåg därför inte att det behövdes träffa honom och förhöra honom. När Quraysh hörde hans ord sade de: ”Sitt tyst. Du är en okunnig beduin – vad förstår du?” Detta gjorde honom arg. Han sade: ”O Quraysh! Vi slöt inte någon allians med er för sådana handlingar, och vi ingick inte heller något avtal med er för deras skull. Ska den som har kommit för att besöka Allahs hus och visa det vördnad hindras? Jag svär och lovar att om ni inte låter Muhammad fullfölja det ädla syfte för vilket han har kommit, kommer jag att lämna er tillsammans med hela min stam.” Då sade de: ”Ḥulays, lugna dig en stund! Låt oss nå ett gemensamt beslut.”

Därefter skickade Quraysh ʿUrwa ibn Masʿūd al-Thaqafī till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han satte sig framför Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Muhammad, har du samlat denna väldiga skara för att kuva dina egna släktingar? Men vet att Quraysh också har gett sig av för att möta dig; de har tagit med sig sina svaga kamelhjordar men uppträder som lejon. De har svurit Allah som vittne att aldrig låta dig träda in i staden med våld. Vid Allah, mycket snart kommer alla dessa människor att lämna dig ensam och skilja sig från dig.” Abū Bakr al-Ṣiddīq, må Allah vara nöjd med honom, satt bakom Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hörde detta. Han blev arg och sade: ”Gå och slicka avguden Lāts könsorgan! Tror du att vi skulle överge Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid?” ʿUrwa sade: ”Vem är den mannen?” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är Abū Quḥāfas son.” ʿUrwa sade då till Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom: ”En gång gjorde du mig en tjänst; annars skulle jag i dag ha hämnats på dig för dessa ord. För den tjänstens skull låter jag detta passera.” Därefter började ʿUrwa, medan han talade, röra vid Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skägg. Under tiden stod al-Mughīra ibn Shuʿba, må Allah vara nöjd med honom, bredvid Guds sändebud med svärdet i handen. Varje gång ʿUrwa rörde vid Guds sändebuds skägg slog al-Mughīra till hans hand med svärdet och sade: ”Rör inte Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ansikte, annars faller detta svärd över din nacke.” ʿUrwa sade: ”Förbannelse över dig! Så grov och hårdhjärtad du är.” När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg detta log han smått. ʿUrwa frågade: ”Muhammad, vem är den där mannen?” Han sade: ”Han är din brorson, al-Mughīra ibn Shuʿba.” (Både al-Mughīra och ʿUrwa härstammade från stammen Thaqīf.) ʿUrwa sade: ”Din otacksamme usling! Det var ju alldeles nyligen som jag gjorde dig en sådan stor tjänst.” Därefter samtalade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med ʿUrwa och meddelade honom att han inte hade kommit för att kriga. [77. Ibn Hišām säger: Innan al-Mughīra antog islam hade han dödat tretton män ur Banū Mālik-familjen i Banū Thaqīf. Detta hade skapat en stark spänning mellan de två familjerna. Då hjälpte han Banū Mālik genom att betala tretton blodspengar för att få al-Mughīra fri och ordnade en försoning mellan de båda familjerna. Det är denna händelse ʿUrwa syftade på här.]

ʿUrwa ibn Masʿūd tog farväl av Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han såg hur Guds sändebuds följeslagare visade honom vördnad och ära. När han utförde tvagningen tävlade de om att få hans tvagningsvatten; när han spottade tävlade de om att ta emot hans spott; och när ett hårstrå föll från honom tävlade de om att få det. När han återvände till Quraysh sade han: ”O Quraysh! Jag har sett den persiske kejsaren Kisrā, den romerske kejsaren Caesar och Abessiniens kejsare Najāshī i deras kungliga prakt och omgivning. Vid Allah, jag har aldrig sett någon kung bli föremål för en sådan vördnad och respekt från sitt folk som Muhammad åtnjuter från sina följeslagare. De är inte beredda att överge Muhammad och lämna honom hjälplös inför fienden, oavsett vad de skulle få i utbyte. Gör därför vad ni anser vara bäst.”

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade Khirāsh ibn Umayya al-Khuzāʿī till Quraysh i Mecka. Han lät honom rida på sin egen kamel, Thaʿlab, och skickade honom till ledarna för att förklara syftet med hans ankomst. De försökte döda Guds sändebuds kamel och även döda Khirāsh, må Allah vara nöjd med honom. Men några män från olika stammar samlades, skyddade honom och befriade honom. Därefter återvände han till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Därefter beslöt han att skicka ʿUmar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) till Qurayshs ledare i Mecka för att förklara syftet med deras ankomst. Men ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs sändebud, jag fruktar att Quraysh ska döda mig. I Mecka finns ingen från Banū ʿAdī ibn Kaʿb som kan skydda mig från dem. De vet mycket väl hur bitter fiende till Quraysh jag är. Skicka i stället ʿUthmān ibn ʿAffān (må Allah vara nöjd med honom). Han har långt större inflytande bland meckanerna än jag.” Genast skickade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, så att han kunde förklara för meckanerna att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hade kommit för att kriga, utan för att utföra ʿumrah. ʿUthmān gav sig av. När han hade kommit in i staden mötte han Abān ibn Saʿīd. Abān gav honom beskydd, och därefter kunde han framföra Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, budskap. ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, träffade Abū Sufyān och de övriga ledarna bland Quraysh och framförde Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, budskap. De sade till ʿUthmān: ”Hör på, ʿUthmān, om du vill gå runt Kaba, så gör det.” ʿUthmān sade: ”Jag kommer inte att göra det förrän Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har gått runt den.” Quraysh höll därefter kvar ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom. Samtidigt fick Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och muslimerna höra att ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, hade blivit martyr.

Bayʿat al-Ridwān

Ibn Isḥāq säger: ʿAbdullāh ibn Abī Bakr berättade för mig att när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde att ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, hade blivit dödad, sade han genast: ”Jag lämnar inte denna plats utan att strida mot Quraysh.” Han lät muslimerna avlägga en ed att kämpa. Detta var Bayʿat al-Ridwān. Denna ed avlades under ett träd. Vanliga muslimer brukade säga: ”Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät dem avlägga eden att offra sina liv.” Men Jābir ibn ʿAbdullāh, må Allah vara nöjd med honom, sade att det inte var en ed att offra sina liv. ”Eden avlades för att vi inte skulle fly.” [78. Ibn Hishām har nämnt att Abū Sinān al-Asadī, må Allah vara nöjd med honom, var den förste som avlade eden.]

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät alla muslimer avlägga eden. Ingen utom en enda person stod utanför denna ed. Den som inte deltog hette Jadd ibn Qays. Han tillhörde Banū Salama. Jābir ibn ʿAbdullāh, må Allah vara nöjd med honom, brukade säga: ”Denne man stod utanför eden genom att gömma sig bakom en kamels armhåla. Bilden av hur han gömde sig står fortfarande levande för mina ögon.”

Till slut fick Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med säkerhet veta att uppgiften om att ʿUthmān, må Allah vara nöjd med honom, hade dödats var falsk.

Fredsfördraget eller fördraget vid al-Hudaybiyya

Quraysh skickade Suhayl ibn ʿAmr till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De skickade honom med uppdraget att nå en överenskommelse med Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det enda syftet med denna överenskommelse skulle vara att Muḥammad, liksom detta år, inte skulle gå in i Mecka utan återvända. Araberna skulle aldrig få säga att Muḥammad hade trängt in i Mecka genom att använda makt mot Quraysh.

Suhayl ibn ʿAmr kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När han såg honom komma sade han: ”Denne man har skickats först nu, när Quraysh utan tvivel har beslutat att sluta fred.” Suhayl kom och inledde ett mycket långt samtal. Därefter nådde båda parterna en överenskommelse om fredsfördraget.

Det enda som återstod var att beslutet om fredsfördraget skulle fastställas och skrivas ned. Då skyndade sig Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Abu Bakr, är han inte Allahs Sändebud?” Abu Bakr svarade: ”Jo.” Umar sade: ”Är vi inte muslimer?” Abu Bakr svarade: ”Jo, sannerligen.” Umar sade: ”Är inte Quraysh avgudadyrkare?” Abu Bakr svarade: ”Jo.” Umar sade åter: ”Varför ska vi då på detta sätt ge efter när det gäller vår religion?” Abu Bakr svarade: ”Umar, lyd honom. Jag vittnar om att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs Sändebud.” Umar sade: ”Och jag vittnar att han är Allahs Sändebud.”

Därefter kom han till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Allahs Sändebud, är du inte Allahs Sändebud?” Han svarade: ”Jo.” Umar sade: ”Är de inte avgudadyrkare?” Han svarade: ”Jo.” Umar sade åter: ”Varför ska vi då tåla denna förödmjukelse när det gäller vår religion?” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag är Allahs tjänare och Hans Sändebud. Jag kommer aldrig att överträda Hans befallning, och Han kommer aldrig att leda mig vilse.”

Senare brukade Umar, må Allah vara nöjd med honom, säga: ”Hela mitt liv har jag försökt sona mitt felaktiga beteende den dagen genom allmosor, bön, fasta och frigivning av slavar. För att skydda mig från de dåliga följderna av mina ord har jag gjort allt detta. Till slut har jag börjat hoppas att jag ska få ett gott resultat.”

Därefter kallade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Skriv: ’I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.’” Suhayl sade: ”Detta är ett uttryck jag inte känner till. Skriv i stället: ’I Ditt namn, o Allah.’” Därefter sade han: ”Skriv: ’Allahs Sändebud Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har ingått följande fredsfördrag med Suhayl ibn Amr.’” Så snart han hade sagt detta utropade Suhayl ibn Amr: ”Om jag hade erkänt dig som Allahs Sändebud skulle jag inte ha stridit mot dig. Skriv endast ditt namn och din fars namn.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Gott, skriv då: ’Muhammad, Abd Allahs son, har ingått följande fredsfördrag med Suhayl, Amrs son.’ De båda har kommit överens om att kriget ska upphöra i tio år. Under dessa tio år ska folket åtnjuta fullständig fred och säkerhet och avstå från alla slags angrepp mot varandra. Om någon från Quraysh kommer till Muhammad utan sin förmyndares tillstånd ska han skickas tillbaka. Om någon av Muhammads följeslagare kommer till Quraysh ska Quraysh däremot inte skicka tillbaka honom. Detta avtal ska aldrig brytas. Båda parter ska följa det uppriktigt och med full hängivenhet. Ingen ska förråda den andre, och ingen ska ägna sig åt hemlig smuggling. Vem som helst får fritt ansluta sig till detta avtal eller ingå ett nytt avtal med antingen Muhammad eller Quraysh.” Så snart denna klausul hade tillkännagetts ingick stammen Banu Khuza’a omedelbart en allians med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och Banu Bakr en allians med Quraysh. I fredsfördraget skrevs också: ”Du, Muhammad, ska i år återvända utan att gå in i vår stad Mekka. Nästa år kommer vi att öppna Mekkas portar för dig och själva lämna staden. Du får gå in fritt och stanna i Mekka i tre dagar tillsammans med dina följeslagare. Du får ta med dig svärd i skidor. Du är inte skyldig att gå in utan svärd.”

Medan detta fredsfördrag skrevs under överinseende av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och Suhayl ibn Amr, kom plötsligt Suhayl ibn Amrs son Abu Jandal dit i bojor. Han hade flytt till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vid denna tid var Allahs Sändebuds följeslagare inte närvarande på platsen. De hade redan börjat tvivla på den seger som hade antytts i den dröm Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sett. När de därför såg att klausulen om att återvända detta år utan att utföra umra skrevs in i avtalet, och såg Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tåla och godta detta, hamnade de i stor förvirring och var nära att gå vilse. När Suhayl ibn Amr å andra sidan fick syn på Abu Jandal blev han ursinnig, slog honom våldsamt i ansiktet och grep tag i hans bröstkläder. Han sade: ”Muhammad, avtalet mellan dig och mig blev slutgiltigt innan Abu Jandal kom.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det stämmer.” Därefter började han med stor kraft dra Abu Jandal i bröstkläderna för att föra honom tillbaka till Mekka. Abu Jandal började då ropa högt: ”Muslimer! Ska jag skickas tillbaka till just de Quraysh som torterar mig för att jag har antagit islam?” Hans förtvivlade rop ökade muslimernas vrede ytterligare. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Abu Jandal, ha tålamod och var nöjd med din situation. Allah kommer att skapa en utväg för dig och för de hjälplösa och förtryckta muslimer som liksom du finns kvar i Mekka. Vi har ingått ett freds- och fredsfördrag med Quraysh. Vi har tagit Allah till vittne och lovat varandra detta. Vi kommer inte att bryta vårt löfte till dem.”

Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) skyndade sig till Abu Jandal och sade: ”Abu Jandal, ha tålamod. De är avgudadyrkare. Deras blod är som hundars blod.” Medan Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade detta räckte han samtidigt sitt svärd till Abu Jandal. Han sade: ”Jag hoppades att Abu Jandal skulle ta svärdet och döda sin far.” Men till slut blev Abu Jandal svag inför sin far, och saken stannade där.

När skrivandet av dokumentet var avslutat bevittnade många från både den muslimska och den avgudadyrkande sidan det. Bland de mest framstående vittnena fanns Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), Abd al-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom), Abd Allah ibn Suhayl ibn Amr, Sa’d ibn Abi Waqqas, Mahmud ibn Maslama, Miqraz ibn Hafs och Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom). Miqraz var fortfarande avgudadyrkare. Ali (må Allah vara nöjd med honom) var den som skrev dokumentet.

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var bekymrad över hur offerkamelerna skulle slaktas så att han kunde träda ur ihram. Han bad fortfarande medan han befann sig i ihram. När avtalet hade undertecknats slaktade han sitt offerdjur och rakade sitt huvud. Omedelbart därefter slaktade även alla följeslagare sina offerdjur och rakade sina huvuden. Sedan begav sig Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mot Medina. Medan han fortfarande befann sig mellan Mekka och Medina uppenbarades sura al-Fath:

”O Profet, Vi har skänkt dig en tydlig seger, så att Allah förlåter dig dina tidigare och senare synder, fullbordar Sin nåd över dig och leder dig på en rak väg.”

Allah säger vidare: ”Allah har uppfyllt Sin Sändebuds dröm. Han hade i drömmen sett att han snart skulle träda in i Mecka trygg och säker. Om Allah vill kommer ni säkerligen att träda in i den heliga moskén tryggt och säkert, med rakade eller kortklippta huvuden och utan fruktan. Han, Allahs Sändebud, visste det som ni inte visste. Efter denna händelse (fördraget i Hudaybiyyah) har Han bestämt en nära förestående seger.”

Az-Zuhri sade: Av alla de segrar som islam tidigare hade vunnit var denna (fördraget i Hudaybiyyah) den största. Tidigare gick människor genast i krig när de mötte motståndaren. Men när fördraget hade slutits upphörde kriget, och till följd av detta fick människor möjlighet att umgås och samtala med varandra utan fruktan. Därför började islam spridas vida omkring. Det gick så långt att om man samtalade om islam med någon som hade ens lite förnuft, så antog han islam. Under de två åren efter fördraget var antalet människor som antog islam inte mindre än det sammanlagda antalet som hade antagit islam före fördraget, utan större. 79. Ibn Hisham sade: Beviset till stöd för Az-Zuhris uttalande är att Allahs Sändebud begav sig till Hudaybiyyah med 1 400 muslimer. Bara två år senare, när han begav sig för att erövra Mecka, hade han 10 000 muslimer med sig.

Erövringen av Khaybar: Muharram, det sjunde hijriåret

Efter återkomsten från Hudaybiyyah tillbringade Allahs Sändebud delar av månaderna Dhu al-Hijjah och Muharram i Medina. Polyteisterna genomförde inte vallfärden detta år. Mot slutet av Muharram gav han sig av på expeditionen mot Khaybar.

Abu Mu’attab ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) sade: När Allahs Sändebud anlände till Khaybar sade han till följeslagarna: ”Stanna.” Jag var bland dem. Därefter sade han: ”O Allah, himlarnas och jordens Herre och Herre över allt som finns däri, alltings Herre över alla djävlar och dem som de har vilselett, och den fullkomlige Herren över vinden och allt som den driver, bär och kastar; vi söker skydd hos Dig från allt ont från denna stad och dess invånare. Gå fram i Allahs namn.” Han brukade säga detta varje gång han trädde in i en stad.

Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) sade: Allahs Sändebud brukade inte angripa något folk annat än på morgonen. Om han hörde böneutropet där, avstod han; om han inte hörde böneutropet, gick han till angrepp. Vi anlände till Khaybar på natten och slog läger. Men han hörde inget böneutrop. Därefter fortsatte han färden med oss. Jag red bakom Abu Talhah. Mina fötter berörde Allahs Sändebuds fötter. På morgonen gick Khaybars arbetare ut till dagens arbete med hackor och korgar. När de fick se Allahs Sändebud och hans armé utropade de förskräckt: ”Ve oss! Muhammad har tydligen kommit med sin armé!” Sedan flydde de och vände tillbaka. När Allahs Sändebud såg detta sade han: ”Allah är störst! Khaybar har fallit. När vi anländer till ett folk blir dess invånares morgon sannerligen olycklig.”

Ibn Ishaq sade: När Allahs Sändebud färdades från Medina till Khaybar gick han över berget Isr. Därför byggdes en moské där. Därefter färdades han genom Sahaba. Sedan slog han läger med hela sin armé i Raji-dalen. Där tog han ställning mellan Khaybars invånare och Ghatafan, så att Ghatafan inte skulle kunna hjälpa Khaybars invånare. De brukade alltid hjälpa judarna i Khaybar mot Allahs Sändebud.

När ghatafaniterna hörde att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade anlänt, samlade de en grupp krigare och gav sig av för att förstärka judarna i Khaybar. Efter att ha färdats en kort sträcka hörde de ett tumult som tydde på att en olycka hade drabbat deras familjer och egendom, som de lämnat bakom sig. De tänkte att muslimerna kanske hade angripit deras familjer från ett annat håll. Därför återvände de och började vakta sina respektive familjer och ägodelar, medan de lämnade Khaybars invånare att möta Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter började Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gradvis inta Khaybarjudarnas rikedomar och fästningar, en efter en. Först erövrade han deras fästning Naʿim. Där blev följeslagaren Mahmud ibn Maslama martyr. Han blev martyr när en kvarnsten kastades på honom. Därefter erövrades Abu al-Huqayqs fästning Qamus. Därifrån tog han ett antal judar till fånga. Bland dem fanns Safiyya, dotter till Huyayy ibn Akhtab. Hon var hustru till Kinana ibn al-Rabi. Även två av hennes kusiner greps. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, valde Safiyya åt sig själv. Dihya ibn Khalifa al-Kalbi, må Allah vara nöjd med honom, bad Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om Safiyya. Eftersom han hade valt Safiyya åt sig själv gav han Dihya hennes kusin i stället. Så småningom fördelades de tillfångatagna från Khaybar bland alla följeslagarna.

En efter en kom Khaybars fästningar och deras rikedomar under Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kontroll. Endast de två fästningarna Watih och Sulalim återstod att inta. Till sist erövrade han dessa två fästningar. Han belägrade dem i mer än tio dagar.

Den judiske ledaren Marhab rustade sig och gick fram för att möta Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, medan han reciterade en stridslysten dikt. Dikten löd:

”Hela Khaybar vet att jag är Marhab. (Det vill säga: mycket mäktig.)

En hjälte, skicklig i att slå med vapen, erfaren och välbevandrad.

Ibland genomborrar jag, och ibland utdelar jag ett kraftigt slag.

När tigrarna i vrede rycker fram kan ingen ens komma

nära mig.”

Han utmanade honom: ”Kom, vem är redo att kämpa en duell med mig?” Kaʿb ibn

Mālik (må Allah vara nöjd med honom) sjöng en stridssång och svarade honom:

”Khaybar vet att jag är Kaʿb. Jag skingrar sorg och nöd, och jag är modig och oböjlig.

När striden väl bryter ut följer den ena striden på den andra.

Jag har ett svärd, vasst som en blixts ljussken.

Vi ska trampa er under fötterna, så att alla svårigheter får ett slut.

Genom detta belönas vi, eller också kommer till oss

rikligt med krigsbyte! (Det bytet kommer) genom ett slag med en åskliknande knuten näve.

och det kommer inte att finnas någon anledning till förebråelse för det.”

Guds sändebud sade: ”Vem är beredd att kämpa mot denne man?” Muhammad ibn

Maslama sade: ”O Guds sändebud, jag är beredd att kämpa mot honom. Vid Allah, jag är en mycket stridslysten man. Jag vill hämnas på honom för mordet på min anhörige. Han dödade min bror i går (Mahmud ibn Maslama).” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gå. O Allah, hjälp honom att besegra Marhab.” Därefter började en våldsam strid mellan Muhammad ibn Maslama och Marhab. Ett gammalt träd stod mellan dem som skydd. De tog turvis skydd bakom trädet. Till slut fastnade Marhabs svärd i Muhammad ibn Maslamas sköld. Omedelbart slog Muhammad ibn Maslama Marhab med sitt svärd och dödade honom.

När Marhab hade dödats ryckte hans bror Yasir fram med ett vrål. Enligt Hisham ibn Urwa gick Zubayr ibn al-Awwam för att kämpa mot honom. När hans mor Safiyya bint Abd al-Muttalib hörde detta frågade hon: ”O Allahs sändebud, kommer min son att dödas?” Han sade: ”Nej, din son kommer, om Allah vill, att döda Yasir.” Zubayr dödade verkligen Yasir.

Salama ibn Amr ibn al-Akwa sade: Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade Abu Bakr as-Siddiq med standar för att inta en av fästningarna i Khaybar. Han kämpade, men trots stora ansträngningar kunde han inte inta fästningen och återvände. Nästa dag skickade han Umar ibn al-Khattab. Även han kämpade häftigt, men återvände utan framgång. Då sade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”I morgon bitti ska jag ge standaret till en man som älskar Allah och Hans sändebud. Allah ska skänka segern över fästningen genom hans hand. Han är inte en sådan man som flyr från slagfältet.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade på Ali. Han led då av en ögonsjukdom. Guds sändebud spottade i hans ögon och sade: ”Gå fram med detta standar och kämpa tills Allah ger segern genom din hand.”

Salama sade: Han gick fram. Han hade en väldig styrka och tapperhet, tillräcklig för att kuva fienden. Han rörde sig fram och tillbaka och gjorde utfall. Vi följde efter honom. Han placerade standaret bland en hög stenar nedanför fästningen. En jude såg honom ovanifrån och frågade: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Ali, Abu Talibs son.” Juden sade: ”Vid Toran! Ni har segrat.” Till slut skänkte Allah segern genom Alis hand.

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, belägrade Khaybars invånare i deras två fästningar, Watih och Sulalim. När de med säkerhet förstod att det inte fanns någon annan utväg än döden bad de honom om nåd och föreslog att de skulle fördrivas från Khaybar. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, godtog förslaget och skonade deras liv. Redan tidigare hade han intagit alla deras fästningar utom dessa två, liksom all lös och fast egendom i deras områden an-Natah och al-Qutayba. Invånarna i Fadak fick kännedom om allt detta. De bad Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att skona deras liv i utbyte mot att de fördrevs och att deras jord och rikedomar övertogs. Guds sändebud godtog deras begäran. Bland dem som från judarnas sida kom till Guds sändebud med denna begäran fanns Muhayisa ibn Masud. Han tillhörde Banu Haritha. Khaybars invånare godtog först denna ordning. Senare bad de emellertid att inte fördrivas, utan att få fortsätta bruka jorden på villkor att skörden delades lika. De hävdade att de själva kunde bruka jorden bäst och att de var de mest erfarna och skickliga i detta arbete. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, godkände förslaget och slöt en överenskommelse med dem. Han ställde dock som villkor att vi skulle ha rätt att avhysa er när vi så önskar. Även invånarna i Fadak slöt en överenskommelse med honom på detta villkor. Så blev Khaybar muslimernas gemensamma egendom, medan Fadak blev Guds sändebuds personliga egendom, eftersom ingen militär expedition behövdes för att inta Fadak.

Efter dessa överenskommelser, just när Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, drog en lättnadens suck, gav Zaynab bint al-Harith, hustru till Sallam ibn Mishkam, honom ett stekt får i gåva. Innan hon skickade det stekta fåret frågade hon: ”Vilken del av fåret tycker Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bäst om att äta?” Man berättade för henne att han tyckte bäst om lårköttet. Då blandade hon in extra mycket gift i låret. Därefter förgiftade hon hela fåret och bar det till Guds sändebud. Guds sändebud tuggade på en bit kött därifrån, men svalde den inte. Även följeslagaren Bishr ibn al-Bara ibn Ma‘rur satt och åt tillsammans med honom. Bishr tog också en bit kött i munnen och tuggade den. Han svalde den. Men Guds sändebud kräktes upp den och kastade bort den. Han sade: ”Detta ben meddelar mig att det är förgiftat.” Därefter kallade han på kvinnan och frågade henne. Hon erkände. Han frågade henne: ”Varför gjorde du detta?” Hon svarade: ”Du vet hur du har behandlat mitt folk. Jag tänkte att jag skulle förgifta dig på detta sätt. Om du är en kung skulle jag bli räddad från dig, och om du är en profet skulle du varnas.” När Guds sändebud hörde detta förlät han henne. Men Bishr dog av den bit han hade ätit. Efter att ha fullbordat erövringen av Khaybar begav sig Guds sändebud till Wadi al-Qura. Han belägrade dess invånare i några dagar och begav sig därefter till Medina.

I Khaybar eller på någon plats längs vägen tillbringade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin bröllopsnatt med Safiyya. Umm Sulaym bint Milhan, Anas ibn Maliks mor, hade klätt Safiyya som en brud. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillbringade bröllopsnatten med henne i ett tält som liknade hans kupol. Under tiden höll Abu Ayyub Khalid ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, vakt över Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hela natten med draget svärd i handen. Hela natten patrullerade han runt tältet. På morgonen såg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, honom och frågade: ”Vad står på, Abu Ayyub?” Han svarade: ”O Allahs sändebud, jag höll vakt av rädsla för att någon fara skulle drabba dig från denna kvinna. Du har nämligen låtit döda hennes far, make och andra medlemmar av hennes stam. Dessutom hade hon nyss antagit islam. Därför fruktade jag att någon fara skulle komma över dig från hennes sida.” Många säger att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att ha hört detta sade: ”O Allah, beskydda honom så som Abu Ayyub ägnade hela natten åt att beskydda mig.”

På återvägen från Khaybar slog Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läger på en plats. Sent på natten sade han: ”Vem kan ta på sig ansvaret att väcka oss vid fajr-tiden, så att vi nu kan sova?” Bilal, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs sändebud, jag kan ta på mig detta ansvar.” Då slog Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och de medföljande muslimerna läger och somnade. Under natten började Bilal, må Allah vara nöjd med honom, be. Efter att ha bett en stund satte han sig lutad mot en kamel och väntade på gryningen. Så småningom somnade han. Därför kunde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och de muslimska krigarna inte vakna i rätt tid. De vaknade först när den heta solen började kännas. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vaknade först. När han steg upp sade han till Bilal, må Allah vara nöjd med honom: ”Bilal, vad har du gjort i dag?” Han svarade: ”O Allahs sändebud, jag besegrades också av den sömn som övermannade dig.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Du har talat sanning.” Därefter red han en kort sträcka på sin kamel. Sedan stannade han kamelen och gjorde wudu. Följeslagarna gjorde också wudu. Därefter bad han Bilal att kalla till iqama för bönen. Bilal kallade till iqama. Då ledde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagarna i bönen. När bönen var avslutad vände han sig till följeslagarna och sade: ”Om ni någon gång glömmer att be, ska ni be så snart ni kommer ihåg det. Allah har nämligen sagt: ’Upprätta bönen för att minnas Mig.’”

Efter erövringen av Khaybar lät Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Ibn Luqaym al-Abasi, må Allah vara nöjd med honom, ta hand om alla Khaybars höns och tamdjur. Erövringen av Khaybar fullbordades under månaden Safar. Ibn Luqaym reciterade en dikt om Khaybar, som lyder:

”Av en profet, omgiven av en orädd och djärv armé klädd i vitt,

angreps Nata,

när Natas invånare skingrades åt alla håll

och Aslam- och Ghifar-stammarna splittrades bland dem

och då blev de övertygade om nederlaget.”

Banu Amr ibn Zurars folk såg redan i gryningen

att invånarna i Ash-Shuqqa hade störtats ned i ett kompakt mörker mitt på dagen.

Över hela dess slätt hade förödelse och död dragit fram.

Det hade inte lämnat något kvar, förutom tupparna som gol i gryningen.

Och varje fästning hade intagits av Abd Ashhal

eller av Banu Najjars ryttare.

[Ash Alhal och Banu Najjar är namnen på två av Ansarernas stammar.]

Och Muhajirun, som blottade sina pannor ovanför hjälmarna—

De som inte ens kan tänka sig att fly.

Jag visste att Muhammad med säkerhet skulle segra och

förbli där i generationer.

Den dagens skrik och vrål hade öppnat judarnas ögon.”

Jaʿfar ibn Abū Ṭālibs återkomst från Abessinien

Ibn Hisham säger:

ash-Shaʿbī har berättat att Jaʿfar, Abū Ṭālibs son, återvände till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, den dag då Khaybar erövrades. Han kysste honom på pannan, omfamnade honom och sade: ”I dag kan jag inte avgöra om jag är gladare över erövringen av Khaybar eller över Jaʿfars återkomst.” Ibn Ishaq säger: ʿAmr ibn Umayya ad-Damrī skickades till an-Najashī för att hämta de av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare som hade stannat kvar i Abessinien. Han förde dem tillbaka på två fartyg. Vid denna tid befann sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i Khaybar efter att ha slutit avtalet i al-Hudaybiyya. De följeslagare som levde i landsflykt där var Jaʿfar ibn Abū Ṭālib ur Banū Hāshim ibn ʿAbd Manāfs klan, hans hustru Asmāʾ bint ʿUmays al-Khathʿamiyya och hans son ʿAbdullah ibn Jaʿfar, som föddes under deras vistelse i Abessinien. Ur Banū ʿAbd Shams ibn ʿAbd Manāfs klan var Khālid ibn Saʿīd ibn Umayya, hans hustru Amīna bint Khalaf, sonen Saʿīd och dottern Amāh – båda födda i Abessinien. Även Khālids bror ʿAmr, Muʿayqib ibn Abū Fāṭima, som senare av ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb utsågs till skattmästare för det islamiska bayt al-māl, samt Abū Mūsā al-Ashʿarī. Ur Banū Asad ibn ʿAbd al-ʿUzzās klan: al-Aswad ibn Nawfal ibn Khuwaylid.

Ur Banū ʿAbd ad-Dār ibn Quṣayys klan: Jihām ibn Qays.

Banu Zuhra: Amir ibn Abi Waqqas och Utba ibn Masud.

Banu Taym ibn Murra: al-Harith ibn Khalid ibn Sakhr.

Banu Jumah ibn Amr: Uthman ibn Rabia ibn Uhyan.

Banu Sahm ibn Amr: Mahmiya ibn al-Jaza.

Banu Adi ibn Ka’b: Ma’mar ibn Abdullah ibn Sa’dala.

Banu Amir ibn Lu’ayy: Abu Hatim ibn Amr och Malik ibn Rabia.

Banu Harith ibn Fihr ibn Malik: Harith ibn Abd al-Qays ibn Laqit.

Några av hustrurna till de muslimer som hade avlidit där följde med dem. Najashi skickade sammanlagt 16 män tillsammans med Amr ibn Damari på två fartyg. Bland de muslimer som levde i landsflykt i Abessinien fanns det sammanlagt 34 män som inte hade deltagit i slaget vid Badr, som inte hade återvänt medan Allahs sändebud befann sig i Mecka utan hade kommit senare, och som Najashi inte hade skickat med dessa två fartyg.

Umrat al-Qadā: det 7:e hijriåret: månaden Dhū al-Qaʿda

Efter återkomsten från Khaybar stannade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Medina från månaden Rabīʿ al-awwal till månaden Shawwāl. Under denna tid gav han sig själv av på olika militära expeditioner eller sände andra följeslagare.

Därefter, i månaden Dhū al-Qaʿda, begav han sig mot Mekka för att utföra den umra som hade lämnats ofullbordad föregående år. Föregående år, under samma månad, hade avgudadyrkarna hindrat honom på vägen och tvingat honom att återvända utan att utföra umran. Under denna färd levde de muslimer som föregående år hade varit hans följeslagare under stor brist, nöd och lidande. Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Quraysh ställde sig samlade i sitt möteshus Dār al-Nadwa för att se Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick in i den heliga moskén lade han sitt överkast så att det gick under höger armhåla och över vänster axel. Han lyfte sin högra hand, blottade höger armhåla och sade: ’I dag ska Allah visa barmhärtighet mot den som visar sig stark.’ Sedan kysste han den svarta stenen. Därefter började han och hans följeslagare gå raskt och manligt. När de gick bakom Kaba och kom utom synhåll för Quraysh kysste han det jemenitiska hörnet och gick i normal takt tills han nådde det svarta hörnet och hade avslutat ett varv. Sedan gick han åter raskt och manligt liksom tidigare. På detta sätt gick han tre varv, och de återstående varven fullbordade han genom att gå i normal takt.”

Under denna färd gifte sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med Maymūna bt. al-Ḥārith (må Allah vara nöjd med henne) medan han befann sig i ihrām. ʿAbbās ibn ʿAbd al-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med honom) tog initiativet till detta äktenskap.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stannade tre dagar i Mekka. Den tredje dagen kom några Quraysh-män, under ledning av Ḥuwayṭib ibn ʿAbd al-ʿUzzā, till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Tiden för er vistelse i Mekka har löpt ut. Lämna därför Mekka.” [80. Det vill säga de tre dagar som fastställts i fredsfördraget i al-Ḥudaybiyya.]

Quraysh hade gett honom ansvaret att ordna så att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade staden. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vad skulle det skada om jag ingick äktenskap här i er närvaro, ordnade mat åt er och ni deltog?” De sade: ”Vi behöver inte din mat. Ge dig av.”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade Mekka. Han lämnade sin tjänare Abū Rāfiʿ kvar för att ta hand om Maymūna (må Allah vara nöjd med henne). Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nådde Sarif, nära al-Tanʿīm. Abū Rāfiʿ kom dit med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne) och förde henne till honom. Där tillbringade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bröllopsnatten med Maymūna (må Allah vara nöjd med henne), och därefter återvände han till Medina. Ibn Hishām sade: Enligt Abū ʿUbaydas berättelse uppenbarades följande vers i slutet av denna färd: ”Allah har sannerligen uppfyllt sin sändebuds syn i sanning: ni ska sannerligen träda in i den heliga moskén, om Allah vill, i trygghet, med rakade huvuden eller kortklippt hår, utan fruktan. Han visste det som ni inte visste och bestämde dessutom en nära förestående seger.” (al-Fatḥ, det sista avsnittet)

Slaget vid Muʾta: det 8:e hijriåret: månaden Jumādā al-ūlā

Resten av Dhu al-Hijja och fram till Rabi al-thani tillbringade han i Medina. Detta år ledde och övervakade avgudadyrkarna hajj. I månaden Jumada al-awwal sände han en muslimsk armé mot Syrien under Zayd ibn Harithas befäl. Denna armé mötte fienden i strid vid en plats som kallades Mu’ta. Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning var att om Zayd blev martyr eller sårades, skulle Jafar ta över, och om Jafar blev martyr eller sårades, skulle Abdallah ibn Rawaha utses till befälhavare.

Tre tusen muslimer gjorde sig redo att dra ut i krig. När muslimerna kom för att ta farväl av dem och hälsa dem, började Abdallah ibn Rawaha gråta. Folk frågade: ”Varför gråter du?” Han svarade: ”Jag gråter inte av världens lockelser eller av tillgivenhet till er. Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, läsa en vers ur Koranen. I den versen nämns helvetet och det sägs:

”Var och en av er måste komma nära helvetet. Detta är din Herres slutgiltiga beslut.” (Maryam) Jag vet inte hur jag ska kunna räddas från det efter att ha kommit nära helvetet.” Muslimerna tröstade honom och sade: ”Må Allah vara med er! Må Han skydda er från helvetet och låta er återvända till oss välbehållna och i trygghet.”

Som svar reciterade Abdallah ibn Rawaha följande dikt:

”Jag ber den Allrahögste om förlåtelse och önskar att jag ska kunna

(mot de otrogna) utdela ett blodigt och förödande slag.

Eller att jag med min blodtörstiga hand ska kunna utdela en sådan stöt med spjutet

som snabbt kastar honom (fienden) i dödens käftar och hans lever och inälvor

ska slita sönder.

så att de som passerar nära min grav kan säga: ”Denne man”

blev ledd av Allah till vägledningens väg och gjordes till en segerrik kämpe, och han

leddes på den rätta vägen.”

Därefter gav sig hären av. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följde dem en bit. När han efter en stund hade tagit avsked av dem och återvänt, reciterade Abdullah ibn Rawaha följande dikt:

”Måtte Han, som vi tog avsked av, den (store) mannen,

måtte Allah låta den bäste vännen och den främste avskedstagaren finna lycka och frid bland palmerna.” Därefter började den muslimska hären sin marsch. När de nådde en plats i al-Sham (Syrien) som kallades Maʿan gjorde de halt. Där fick de veta att den romerske kejsaren Herakleios hade slagit läger med hundratusen soldater på en plats i Balqa-området som kallades Maʿab. Ytterligare hundratusen män från stammarna Lakhm, Judham, Bahra och Bali hade anslutit sig till dem. Deras ledare var en man ur stammen Bali och en annan ur stammen Irash var hans medarbetare. Han hette Malik ibn Rafila. När den muslimska hären hade fått kännedom om detta stannade den två dagar i Maʿan och övervägde vad den skulle göra. Till slut beslöt de att skriva till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och meddela honom fiendens truppantal. Antingen skulle han skicka fler soldater till deras hjälp, eller också ge de order han fann bäst, och de skulle handla i enlighet med dessa.

Abdullah ibn Rawaha uppmuntrade muslimerna och sade: ”O muslimer! Det som ni i dag ogillar är just det som ni längtade efter. Det är martyrskapet. Vi strider inte med stöd av numerär styrka eller överlägset antal. Vi strider för den livsordning genom vilken Allah har hedrat oss. Gå därför framåt! Seger eller martyrskap – ett av dessa två goda ting är med säkerhet bestämt för oss.”

Alla muslimer sade: ”Vid Allah, Ibn Rawaha har talat sanning.”

Därefter ryckte muslimerna fram. När de närmade sig gränsen till Balqa mötte de Herakleios förenade romerska och arabiska armé. Platsen i Balqa kallades Masharif. Fienden närmade sig. Muslimerna drog sig åt sidan och slog läger i en by som kallades Mu’ta. De gjorde sig redo för strid genom att utse Kutba ibn Qatada från Banu Udhra till befäl över arméns högra flank och den ansariske Ubayya ibn Malik till befäl över den vänstra. Därefter började ett våldsamt slag mellan de båda sidorna. Överbefälhavaren Zayd ibn Haritha kämpade med all sin kraft, bar Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fana och stupade som martyr. Sedan tog Ja’far ibn Abu Talib fanan. Han steg av hästen, högg av dess ben och stupade som martyr efter att ha kämpat. Strax före sitt martyrskap reciterade han denna dikt:

”Åh! Så underbart paradiset är, och att få komma nära det!

Liksom paradiset är förträffligt och rent, så är också dess dryck.

Romarnas straff har kommit nära; de är otrogna och

mycket sämre än jag, även om jag har fått ta emot deras slag.”

Ibn Hisham sade:

Genom en tillförlitlig källa har jag fått veta att Ja’far ibn Abu Talib först tog fanan i sin högra hand. När fiendens svärd högg av hans högra hand tog han fanan i sin vänstra hand. Även den handen höggs av. Då höll han fast den med sina båda vingar. Därefter stupade han som martyr efter fiendens slag. Må Allah vara nöjd med honom. Han var då trettiotre år gammal. Allah den Allsmäktige gav honom två vingar i paradiset, med vilka han fortsatte att flyga omkring vart han än önskade. Det sägs att en romersk soldat med ett svärdshugg klöv honom i två delar.

Ibn Ishaq säger: Efter att Jaʿfar hade blivit martyr tog ʿAbdullah ibn Rawāḥa upp fanan och red framåt. Han började fundera på om han skulle stiga av hästen och delta i striden, och tvekade något. Därefter sade han för sig själv:

”Jag svär vid Gud, o Ibn Rawāḥa, du måste ge dig in på detta slagfält,

antingen måste du stiga in i striden, eller också måste du avsky att göra det.

Även om alla människor har samlats under stridsrop och bland dem

klagorop hörs,

varför ser jag dig då likgiltig inför paradiset?

Du har ju levt många dagar i välstånd och frid,

men egentligen är du ju i ett gammalt kärl

Du var inget annat än en vattendroppe.

O min själ, även om du inte blir dödad i dag, måste du

en dag dö.

Detta (slagfält) är dödens boning, som du har trätt in i.

Du har hittills fått allt du har önskat dig.

Om du nu handlar som de där två (Zayd och Jaʿfar),

kommer du att ledas på den rätta vägen.”

Därefter steg han ner från hästryggen. Då kom en av hans kusiner med en bit kött med ben, gav den till honom och sade: ”Ta detta och ät det för att hämta lite styrka. Du har gått igenom mycket under de senaste dagarna.” Han tog köttbiten och hade just slitit av en bit med tänderna när han hörde ljudet av våldsamma strider och tumult på ena sidan. Då sade han: ”Skulle jag äta medan jag lever?” Han kastade bort köttbiten, tog sitt svärd och gick framåt. Han stupade som martyr medan han kämpade.

Därefter tog Thabit ibn Aqram från Banu Ajlan-folket fanan. Han sade: ”Muslimer! Utse enhälligt en befälhavare.” Alla sade: ”Du är vår befälhavare.” Han sade: ”Jag är inte kapabel att bära detta ansvar.” Då utsåg muslimerna Khalid ibn al-Walid till befälhavare. Han tog fanan och började kämpa med stort mod. Med armén rörde han sig än mot den ena flanken och än framåt, och fortsatte på detta sätt att strida. När han en gång hade gått till den ena flanken gick även den romerska armén dit och flydde från slagfältet. Därefter återvände han med den muslimska armén till Medina. Det berättas att när den muslimska armén angreps av fienden sade Guds Sändebud: ”Zayd ibn Haritha höjde fanan och blev martyr medan han kämpade. Därefter höjde Ja‘far fanan och blev martyr medan han kämpade.” Sedan förblev Guds Sändebud tyst. Då blev ansiktena på ansarerna bleka. De tänkte att något obehagligt kanske hade hänt Abdullah ibn Rawaha. Efter en stund sade han: ”Efter Ja‘far höjde Abdullah ibn Rawaha fanan och blev martyr medan han kämpade.” Därefter sade han: ”Jag såg i en dröm att dessa tre fördes upp på gyllene divaner i paradiset. Jag såg att Abdullah ibn Rawahas divan var något böjd. Jag frågade: ’Varför är det så?’ Jag fick till svar att Zayd och Ja‘far hade kastat sig in i striden utan minsta dröjsmål.”

Khalid återvände till Medina med trupperna. När de närmade sig Medina gick Guds Sändebud och de vanliga muslimerna fram för att välkomna dem. Särskilt barnen och pojkarna och flickorna sprang snabbt fram. Guds Sändebud red på ett riddjur och färdades fram tillsammans med muslimerna. Han sade: ”Lyft upp barnen på era respektive riddjur. Och för mig Ja‘fars son.” Abdullah ibn Ja‘far fördes till Guds Sändebud. Han satte honom framför sig på riddjuret.

Vid denna tid kastade muslimerna i Medina jord mot denna armé och sade: ”Ni flyktingar! Ni begav er ut i jihad för Allahs sak och flydde.” Guds Sändebud sade: ”Nej, de flydde inte. I stället kommer de att gå till nytt angrepp, om Allah vill.”

Vid denna tid bröt följeslagarna som återvänt från slaget vid Mu’ta samman i gråt när de hörde Hassan ibn Thabits dikt. Diktens innebörd är följande:

”I Medina tillbringade jag en särskilt plågsam natt

När alla människor hade somnat kunde jag inte sova.

Minnet av vännen fick en flod av tårar att strömma ur mina ögon,

För minnet är i själva verket den främsta drivkraften bakom gråt.”

Att förlora en vän är verkligen en stor prövning,

men det finns många ädla människor som, när de ställs inför prövningar,

förblir tålmodiga.

Jag såg de bästa muslimerna kasta sig in i striden, den ena gruppen efter den andra,

och genast efter dem kastade sig deras efterkommande in i striden.

Dessa människor, som en efter en blev martyrer i Mu’ta,

kommer Allah aldrig att beröva närheten till Honom,

bland dem var den framstående Ja’far, han med två vingar,

Zayd och Abdullah. Sannerligen var dödsorsakerna mycket fruktansvärda.

En morgon gav de sig av till strid tillsammans med de troende, och en lyckligt lottad

man var deras befälhavare.

den som lyste bland Banu Hashim som fullmånen,

den modige hjälte som vägrade att acceptera förtryck.

Därefter inledde han ett våldsamt angrepp mot den obesegrade avgudadyrkaren på slagfältet.

Till slut föll han en gång ihop och sjönk ner.

Och han blev en av martyrerna, vars belöning är paradiset

och de gröna, täta lundarna.

Vi såg hos Jaʿfar en obetingad lydnad inför Muhammad och

ett fast ledarskap när order gavs.

I Banū Hāshims ätt finns ännu ära och härlighets pelare.

De är som Islams berg, och deras följeslagare

bland dessa ädla och dygdiga män med milda anletsdrag finns Jaʿfar och ʿAlī,

den allmänt aktade Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, Ḥamza, ʿAbbās och ʿAqīl.

I själva verket, varhelst sandelträdet pressas, därifrån

Det som med nödvändighet kommer fram är sandelträets (det vill säga väldoftande) essens.

(det vill säga, vilket barn som än föds i någon familj inom Banū Ḥamīms ätt,

kommer det att vara likt de ovan nämnda barnen. Oavsett i vilken familj inom denna ätt

det än må födas.)

När människor i ett svårt problem blir hjälplösa och hamnar i knipa,

då är det genom dem som krisen löses.

De är alla Allahs närmaste; över dem har Allah

uppenbarat sin föreskrift och

Den heliga Skriften är tryggt bevarad hos dem.”

Erövringen av Mecka: det 8:e hijriåret, månaden Ramadan

Efter slaget vid Mu’ta stannade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Medina under månaderna Jumada ath-Thani och Rajab.

Vid denna tid angrep Banu Bakr orättmätigt stammen Banu Khuza’a. Anledningen till angreppet var att en man vid namn Malik ibn Abbad från Banu Hadrami, innan islam kom, hade passerat Khuza’as boplatser i affärer, varpå deras män dödade honom och tog allt han hade. Till följd av detta angrep Banu Bakr en man från Khuza’a och dödade honom. Som hämnd dödade Khuza’a, strax före islams framträdande, Aswads tre söner – Salma, Kulthum och Zuayb – nära gränsen till det heliga området. De tillhörde Banu Dail, en gren av Banu Bakr, och Aswad var Hadramis fiende. På grund av detta hade en häftig konflikt länge rått mellan Banu Bakr och Banu Khuza’a. När islam kom dämpades konflikten mellan de båda stammarna, och deras uppmärksamhet riktades mot islam. I det fredsfördrag i Hudaybiyya som hade ingåtts mellan Quraysh och Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fanns villkoret att ingen tredje part fick ingå en allians med Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, eller med Quraysh. I enlighet med detta förklarade Banu Bakr sin allians med Quraysh, och Banu Khuza’a sin allians med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Efter att avtalet hade ingåtts ansåg Banu Dail, en gren av Banu Bakr, att de hade fått ett gyllene tillfälle att hämnas dödandet av Aswads tre söner av Banu Khuza’a. Därför tog Nawfal ibn Muawiya, ledaren för Banu Dail-familjen, initiativ till hämnd. Det bör påpekas att denne man inte hade någon myndighet över hela Banu Bakr. En natt, medan män från Khuza’a befann sig vid sin egen källa al-Watir, dödade Nawfal och hans följeslagare plötsligt en av Khuza’as män. Sedan tog det fart. De båda stammarna slöt sig samman med andra stammar och drabbade samman i ett våldsamt krig. Quraysh gav vid denna tid Banu Bakr vapen, och många av Quraysh deltog i striden mot Khuza’a genom att gömma sig i nattens mörker. I förtvivlan sökte Khuza’a skydd inom det förbjudna området kring al-Masjid al-Haram. Männen ur den hämndlystna stammen Dail, under Nawfals ledning, förföljde dem ända till det heliga området. Banu Bakrs män sade till Nawfal: ”Nawfal, stanna nu. Vi befinner oss inne i det heliga området. Frukta Gud.”

Då sade Nawfal något fruktansvärt. Han sade: ”I dag har han ingen gud eller herre. Banu Bakr, utkräv hämnd! Ni tvekar ju inte ens att stjäla i det heliga området. (Det bör påpekas att Quraysh anklagades för att ha stulit många dyrbara statyer av guld från Kaba.) Varför tvekar ni då att ta hämnd här?” Redan tidigare hade deras törst efter hämnd inte släckts, trots att de i nattens mörker vid al-Watirs källa hade dödat en svag man från Khuza’a vid namn Munabbih. Munabbih hade gått ut tillsammans med en annan man ur sin stam, Tamim ibn Asad. Munabbih sade: ”Tamim, försök skydda dig själv. Jag kommer ändå att dö. Antingen dödar de mig eller så låter de mig gå.” Tamim flydde därifrån, och de dödade Munabbih.

Trots att männen från Khuza’a hade tagit sin tillflykt i Mecka till huset hos Rafi, en tidigare slav till deras allierade Budayl ibn Warqa, dödades många av Khuza’as män i Banu Bakrs och Qurayshs gemensamma angrepp. På detta sätt dödade Quraysh Banu Khuza’a, Guds Sändebuds allierade, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på den förbjudna platsen i det heliga området och bröt därmed fredsfördraget i Hudaybiyya. Därefter begav sig Amr ibn Salim al-Khuza’i och en man från Banu Ka’b till Medina, träffade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade allt som hade hänt. Denna händelse var en av orsakerna till erövringen av Mecka. När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satt omgiven av människor i moskén kom han fram till honom och reciterade en dikt för att be om hans hjälp. Diktens innebörd var följande:

”Herre! Jag vill påminna Muhammad om den gamla alliansen mellan våra fäder och hans fäder och be honom att förnya den. Ni var barn, och vi var fäder. Där antog vi islam och övergav den inte. Må Allah vägleda dig till den rätta vägen. Hjälp oss omedelbart. Och kalla på Allahs tjänare så att de skyndar till vår hjälp. Bland dem finns Allahs Sändebud, som har brutits loss från fördraget. Om han förödmjukas kommer skam att smetas på hans ansikte. Han befinner sig med en här som strömmar fram som havets skummande vågor. Vet att Quraysh har brutit sitt avtal med dig. De har brutit sin fred med dig och lagt ett bakhåll för mig på en plats som kallas Kuda. De är få till antalet och relativt svaga till styrkan. De tillbringade natten i hemlighet vid al-Watir.”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde denna berättelse sade han: ”Amr, du kommer att få hjälp.” Strax därefter såg han ett moln på himlen och sade: ”Detta moln markerar början på hjälpen till Banu Ka’b.”

Därefter reste Budayl ibn Warqa till Medina tillsammans med några män ur Banu Khuza’a och träffade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han berättade för honom om deras olyckor och svårigheter samt om den förföljelse som Quraysh hade utsatt dem för genom att hetsa Banu Bakr mot dem. Sedan återvände han till Mecka. Innan dess hade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, meddelat muslimerna: ”Ni kan utgå från att Abu Sufyan har kommit till er och föreslagit att fredsfördraget ska göras okränkbart och att dess giltighetstid ska förlängas.”

När Budayl ibn Warqa och hans följeslagare återvände till Mecka mötte de Abu Sufyan ibn Harb i Usfan. Quraysh hade sänt honom till Allahs sändebud för att göra fredsfördraget okränkbart och förlänga dess giltighetstid, eftersom de hade blivit rädda efter det de hade gjort mot Banu Khuza’a. Så snart Abu Sufyan träffade Budayl ibn Warqa frågade han honom: ”Budayl, var kommer du ifrån?” Han misstänkte att Budayl hade varit hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Budayl svarade: ”Jag har varit ute och rest i detta område tillsammans med några män ur Banu Khuza’a.” Abu Sufyan sade: ”Har du inte varit hos Muhammad?” Han svarade: ”Nej.” När Budayl hade begett sig till Mecka gick Abu Sufyan till platsen där Budayls kamel hade stått och undersökte dess spillning. När han såg en dadelkärna bland spillningen sade han: ”Budayl har utan tvekan varit hos Muhammad.” Han betraktade dadelkärnan som ett tecken på att Budayl hade varit i Medina.

Därefter begav sig Abu Sufyan till Medina och kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han gick till sin dotter, de troendes moder Umm Habiba. När han tänkte sätta sig på Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bädd tog Umm Habiba bort den. Abu Sufyan sade då: ”Min dotter, anser du inte att jag är värdig att sitta på den bädden?” Umm Habiba svarade: ”Detta är Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bädd. Du är en avgudadyrkare och oren. Jag vill inte att du sitter på Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bädd.” Abu Sufyan sade: ”Min dotter, må du aldrig ha blivit så dålig som när du tog avstånd från mig.”

Abu Sufyan gick till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och talade med honom. Men han besvarade inte något av det han sade. Därefter gick Abu Sufyan till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och bad honom att vädja till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för hans räkning. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, avvisade denna begäran direkt.

Därefter gick han till Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, och framförde samma begäran. Umar sade: ”Vad säger du? Skulle jag vädja till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för din räkning? Vid Allah, även om jag inte fann någon annan hjälpare än mig själv skulle jag ändå bekämpa dig!”

Därefter gick han till Ali ibn Abi Talib, må Allah vara nöjd med honom. Där var Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dotter Fatima, må Allah vara nöjd med henne. Framför henne kröp barnet Hasan, må Allah vara nöjd med honom. Abu Sufyan sade: ”Ali, du är den som visar mig mest medkänsla. Jag har kommit till dig i ett särskilt ärende och vill inte återvända utan framgång. Vädja därför till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för min räkning.” Ali sade: ”Ve dig, Abu Sufyan! Vid Allah, Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har fattat ett beslut i denna sak, och vi kan inte tala med honom om den.”

När Abu Sufyan inte längre visste vad han skulle göra vände han sig till Fatima, må Allah vara nöjd med henne, och sade: ”Muhammads dotter! Skulle du tycka om att din lille son beviljade människor beskydd och därigenom för all framtid blev arabernas ledare?” Fatima, må Allah vara nöjd med henne, svarade: ”Min son har ännu inte blivit värdig att bevilja människor beskydd. Dessutom kan ingen ge någon beskydd mot Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vilja.”

Abu Sufyan sade: ”Ali! Jag ser att situationen är till min nackdel. Ge mig nu ett gott råd.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag känner inte till något råd som kan vara till nytta för dig. Men du är ju ledare för Banu Kinana. Gå och skydda folket. Därefter bör du stanna kvar på din födelseort.” Han sade: ”Kommer detta att rädda mig?” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det tror jag inte, men jag ser ingen annan utväg för dig.” Därefter gick Abu Sufyan till moskén och kungjorde: ”O folk! Jag har tagit på mig ansvaret för att skydda alla invånare i Mecka.” Med dessa ord steg han upp på sin kamel och gav sig av. När han kom till Quraysh frågade de: ”Vad har hänt?” Han svarade: ”Jag gick till Muhammad och talade med honom, men han svarade inte på något jag sade. Sedan gick jag till Abu Bakr, men inte heller han sade något hoppfullt. Därefter gick jag till Umar. Jag fann honom vara den hårdaste av alla motståndare. Sedan gick jag för att träffa Ali. Jag fann honom vara den mest tillmötesgående av dem alla. Ali rådde mig att utföra en viss handling, och det har jag gjort. Jag vet inte om det kommer att leda till något.”

Alla sade: ”Vad rådde Ali dig att göra?” Abu Sufyan sade: ”Han sade åt mig att vidta åtgärder för att skydda Meckas invånare. Det har jag kungjort.” Folket sade: ”Har Muhammad gett dig tillåtelse att göra detta?” Han svarade: ”Nej.” Folket sade: ”Då skämtade Ali bara med dig. Detta kommer inte att vara till någon nytta för dig.” Han sade: ”Men jag hade ingen annan utväg.”

Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beordrade alla muslimer i Medina samt sin familj att förbereda sig för resan. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gick till sin dotter Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och såg att hon packade sina tillhörigheter. När han såg detta sade han: ”Aisha, har Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, beordrat er att förbereda er för en resa?” Aisha (må Allah vara nöjd med henne) svarade: ”Ja, far. Du bör också förbereda dig.” Abu Bakr sade: ”Vart tror du att han har bestämt sig för att resa?” Aisha svarade: ”Det vet jag inte.” Därefter meddelade Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tydligt för muslimerna att han skulle bege sig mot Mecka. Han bad dem att förbereda sig för resan. Han sade också: ”O Allah! Håll alla nyheter om våra förberedelser dolda för Quraysh, så att vi kan överraska dem och gå till angrepp mot dem.” Muslimerna gjorde sig snabbt redo.

När Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade slutfört alla förberedelser för avfärden mot Mecka skickade följeslagaren Hatib ibn Abi Baltaah (må Allah vara nöjd med honom) ett brev till Quraysh genom en kvinna. I brevet meddelade han att Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade förberett sig för att bege sig mot Mecka. Kvinnan gömde brevet i sin hårknut och gav sig av. Omedelbart avslöjade Allah den Allsmäktige genom uppenbarelse för Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Hatibs intrig. Han skickade genast Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) och az-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) med följande order: ”Fånga kvinnan på vägen och hämta Hatibs brev från henne, så att Hatib inte hinner varna Meckas invånare genom att meddela dem alla nyheter om våra förberedelser för fälttåget.” De gav sig av och grep henne på en plats som kallades al-Khalifa. De fick henne att stiga av kamelen och letade efter brevet i kamelns bärstol, men fann det inte. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah, Rasulullahs, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord kan inte vara falska, och inte heller ljuger vi. Ta fram brevet, annars kommer vi att genomsöka din kropp.”

När kvinnan såg att Ali (må Allah vara nöjd med honom) inte tänkte ge sig sade hon: ”Vänd dig bort.” Han vände sig bort. Kvinnan löste upp sin hårknut och tog fram brevet. Ali (må Allah vara nöjd med honom) och az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) tog brevet och infann sig hos Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kallade till sig Hatib och frågade honom varför han hade skickat brevet. Hatib sade: ”Vid Allah, min tro på Allah och Allahs Sändebud har inte förändrats det minsta. Jag har inga släktingar i Mecka. Däremot finns min hustru och mina barn bland Quraysh. Därför ville jag på detta sätt vinna deras välvilja.”

Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud, han har hycklat. Tillåt mig att hugga av honom huvudet.”

Rasulullah, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Umar, du vet inte. Det kan vara så att Allah den Allsmäktige på dagen för slaget vid Badr sade till dem som deltog i slaget vid Badr: ’Gör vad ni vill; Jag har förlåtit er.’”

Allah den Allsmäktige uppenbarade en vers om Hatib i sura al-Mumtahina: ”Troende! Ta inte dem som är mina och era fiender till vänner genom att visa dem ömhet och kärlek och söka deras vänskap. … I Abraham och hans följeslagare har ni ett gott föredöme. Han sade till sitt folk: ’Vi tar avstånd från er och från dem som ni dyrkar vid sidan av Allah. Vi förnekar er och det har uppstått en bestående fiendskap mellan oss och er, tills ni tror på den ende Allah som den ende värd att dyrkas.’”

Därefter gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av mot Mecka. Vid denna tid utsåg han Abu Burhum al-Ghifari till sin ställföreträdare i Medina. Han gav sig av efter att tio dagar av Ramadan hade gått. Han själv och alla muslimer fastade. När de nådde en plats kallad Qudayd, mellan Usfan och deras destination, bröt de alla fastan.

Därifrån gav han sig åter av med tiotusen muslimer och slog läger vid Marr az-Zahran. På vägen anslöt sig omkring sjuhundra, enligt en annan uppgift ettusen, män ur Banu Sulaym samt ettusen män ur Banu Muzayna. Vid denna tid fanns det ingen stam i Arabien där ett betydande antal människor inte hade antagit islam. Alla emigranter och medhjälpare deltog i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fälttåg mot Mecka, och inte en enda av dem drog sig undan.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, slog läger vid Marr az-Zahran. Ännu hade Quraysh inte fått minsta kännedom om hans färd eller vad han tänkte göra. En natt gav sig Abu Sufyan ibn Harb, Hakim ibn Hizam och Budayl ibn Warqa ut för att söka information om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. På vägen mötte Abbas ibn Abd al-Muttalib honom på någon plats. Abu Sufyan ibn al-Harith och Abdullah ibn Umayya ibn al-Mughira nådde på vägen fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på en plats kallad Naif al-Uqab, mellan Mecka och Medina. När de bad om att få träffa Allahs Sändebud sade de troendes moder, Umm Salama: ”Allahs Sändebud, dina kusin och svåger har kommit.” Allahs Sändebud sade: ”Jag har inget behov av dem. Min kusin har förolämpat mig, och min svåger, Abdullah ibn Umayya, Umm Salamas halvbror, motsatte sig mig häftigt när jag vistades i Mecka.”

När de båda fick detta svar sade Abu Sufyan ibn al-Harith: ”Om Allahs Sändebud inte ger mig möjlighet att träffa honom, ska jag ta min son och ge mig bort någonstans, där jag kommer att dö långsamt av hunger och törst.”

När Allahs Sändebud hörde detta veknade hans hjärta. Han gav dem tillstånd. Då gick de båda till honom och antog islam. Abu Sufyan ibn al-Harith bad om förlåtelse för de förnedrande dikter om Allahs Sändebud som han tidigare hade reciterat. Efter att ha antagit islam reciterade han en ny dikt. Diktens innebörd var följande:

”Den dag jag strider som befälhavare kommer Muhammeds armé

definitivt att segra över polyteisternas armé.”

(den polyteistiska armén) likt en vilsegången resenär i nattens mörker.

Nu har min tur kommit, sedan jag fått vägledning.

Den vägledande har väglett mig och förändrat mig

och fört mig till Allahs närhet

honom som jag en gång drev bort.

Den dagen stod jag som ett hinder mellan Muhammad och

jag vände mig bort från honom och smidde krigsplaner,

och jag kallades från Muhammads sida

Även om jag inte hade någon anknytning till honom.

Han fortsatte på den väg han hade färdats – polyteisternas

talade han inte efter eget godtycke

även om han talade som en som hade den rätta uppfattningen

ändå kallades han lögnare.

Så länge jag inte hade fått vägledning hade jag vid varje sammankomst velat behaga dem (polyteisterna)

och hade inte anslutit mig till den (muslimska) gemenskapen.

Säg därför till Banu Thaqif att jag inte vill strida mot dem.

Säg åt Banū Saīf att skrämma någon annan än mig.

För jag befann mig inte bland den armé som

angrep staden

och det angreppet utfördes varken med min tunga eller min hand.

I den armén fanns stammar från avlägsna trakter samt

okända krigare från Sāham och Surdād.”

Det berättas att när han reciterade denna del av dikten: ”Den som jag drev bort långt härifrån har fört mig till Guds närhet”, slog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, honom på bröstet och sade: ”Det var ju du som drev bort mig.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, slog läger vid Marr al-Zahrān blev ʿAbbās ibn ʿAbd al-Muṭṭalib förskräckt. Han insåg att om Quraysh inte på eget initiativ kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och slöt fred med honom, och om han trängde in i Mecka med våld, skulle Quraysh utplånas för alltid.

Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag red på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) vita mulåsna och kom till en plats som kallas Arak. Där började jag leta efter någon skogshuggare, mjölkförsäljare eller annan person som var på väg till Mecka. Om jag fann någon sådan skulle jag berätta för honom att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade anlänt, så att han kunde underrätta meckaborna och de kunde komma till honom och sluta fred innan han tvingades inta Mecka.

Medan jag var upptagen med detta sökande hörde jag Abu Sufyan och Budayl ibn Warqa tala med varandra. Abu Sufyan sade: ”Jag har aldrig tidigare sett en sådan eld som den jag såg i natt, och jag har aldrig tidigare sett en så stor armé.” Budayl sade: ”Det måste vara Khuzāʿas armé. De har säkert förberett sig för krig.” Abu Sufyan svarade: ”Khuzāʿa har varken sådan makt eller så många män att de skulle kunna tända så många eldar och samla en så stor armé.” När jag kände igen Abu Sufyans röst sade jag: ”Abu Sufyan!” Han sade: ”Är det du, Abbas?” Jag sade: ”Ja.” Han sade: ”Vad är det som händer?” Jag sade: ”Vet du inte det? Det är Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och hans armé. Vid Allah! Qurayshs öde är beseglat.” Han sade: ”Vad ska vi då göra nu?” Jag sade: ”Om Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) får tag i dig kommer han att döda dig. Sätt dig därför bakom mig på denna mulåsna. Jag ska ta dig till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och be honom ge dig beskydd.”

Därefter satte han sig bakom mig, medan hans båda följeslagare återvände. Jag red med Abu Sufyan förbi de muslimska styrkornas eldar, en efter en. Alla frågade: ”Vem är det där?” Men så snart de såg att jag satt på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) mulåsna blev de lugna. Ingen lade märke till att Abu Sufyan satt bakom mig.

När vi passerade Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) kom han fram till mig. När han såg Abu Sufyan sitta bakom mig sade han: ”Allahs fiende, Abu Sufyan! Lovad vare Allah, som har överlämnat honom åt oss utan något avtal.” Med dessa ord sprang han till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Jag skyndade mig också. Varken Umar eller mulåsnan var särskilt snabb, men mulåsnan kom ändå fram något tidigare. Jag steg av mulåsnan och gick till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Strax därefter kom även Umar (må Allah vara nöjd med honom) dit. Han sade: ”Allahs Sändebud! Här är Abu Sufyan. Allah har utan svårighet överlämnat honom åt oss. Vi har inte heller något avtal med honom. Tillåt mig därför att hugga av hans huvud.”

Jag sade: ”Allahs Sändebud! Jag har gett honom beskydd.” Därefter satte jag mig hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid), tog tag i hans huvud och sade: ”Vid Allah! I natt låter jag honom inte vara ensam med någon annan än mig.”

Umar (må Allah vara nöjd med honom) fortsatte att säga många saker om Abu Sufyan. När jag hörde det sade jag: ”Var tyst, Umar! Om Abu Sufyan hade tillhört Banu Kaʿb-stammen (Banu Kaʿb var Umars stam), skulle du inte ha talat så. Du talar så bara för att han tillhör Banu Abd Manāf.”

Umar sade: ”Abbas! Säg inte sådant. Om min far hade antagit islam, skulle det ha varit mycket kärare för mig att du antog islam än att min far gjorde det.”

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Abbas, ta Abu Sufyan med dig. Ta med honom till mig i morgon bitti.”

Jag tog med mig Abu Sufyan. Han stannade hos mig under natten. På morgonen tog jag honom med mig till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Abu Sufyan, ve dig! Har tiden ännu inte kommit för dig att erkänna att det inte finns någon gud utom Allah?” Han svarade: ”Din generositet, storhet och kärlek till dina släktingar saknar motstycke. Jag antar att om det hade funnits någon annan gud än Allah, skulle han vid det här laget ha hjälpt mig.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade åter: ”Abu Sufyan, ve dig! Har du ännu inte förstått att jag är Allahs sändebud?” Abu Sufyan sade: ”Må mina föräldrar offras för dig! Du är så generös, tålmodig och hedrar dina släktingar att jag inte kan uttrycka det med ord. Men jag hyser fortfarande vissa tvivel om att du är ett sändebud.” Då sade Abbas: ”Ve dig! Anta islam och vittna om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är Hans sändebud. Annars kommer din nacke genast att huggas av.”

Abu Sufyan vittnade om sanningen och antog islam. Därefter sade Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), Abu Sufyan är något fåfäng och älskar anseende. Ge honom därför något hedervärt.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Gott. Den som går in i Abu Sufyans hus ska vara trygg. Den som stänger dörren till sitt eget hus ska vara säker. Och den som går in i den heliga moskén ska inte heller utsättas för något.”

När Abu Sufyan sedan lämnade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att återvända till Mecka, sade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Abbas, håll honom kvar en stund på bergstoppen vid passet vid dalens kant, så att Allahs soldater passerar framför honom och han får se dem.” Abbas sade: ”Därefter gick jag och höll honom kvar i det pass som Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade angett. Sedan drog de olika stammarna fram i led efter sina respektive fanor. Varje gång en stam passerade framför honom frågade han mig: ’Abbas, vilka är dessa?’ Jag svarade: ’Det är Banu Sulaym, eller Banu Muzayna, eller den och den stammen.’ Abu Sufyan sade genast: ’Jag kan inte på något sätt jämföras med dem.’ Därefter drog Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fram med sin egen gröna armé. [81. Denna armé kallades den gröna armén eftersom den innehöll den största mängden föremål av järn. (Ibn Hisham)] I den fanns muhajirerna och ansarerna samlade. I denna armé syntes ingenting annat än vassa vapen av järn. Abu Sufyan sade: ’Subhan Allah! Subhan Allah! Abbas, vilka är dessa?’ Jag svarade: ’I denna armé finns Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) själv, tillsammans med muhajirerna och ansarerna.’ Han sade: ’Ingen har förmåga att möta denna armé. Vid Allahs ed, Abbas! Din brorson kommer i morgon att bli härskare över ett väldigt imperium.’ Jag sade: ’Abu Sufyan, detta handlar inte om kungamakt. Det är profetskapets makt.’ Han sade: ’Då är det sannerligen något underbart.’ Jag sade: ’Skynda dig till Quraysh.’ Abu Sufyan begav sig till Mecka och förkunnade: ’Quraysh! Muhammad har kommit med en armé som ni inte har förmåga att möta. Den som nu söker skydd i Abu Sufyans hus har inget att frukta.’

Då gick Hind, Utbas dotter, fram till Abu Sufyan, grep honom i mustaschen och sade: ”Quraysh! Döda denna fete storätare. Han har vanärat sig trots den hedersställning han hade som folkets ledare.”

Abu Sufyan sade: ”Akta er för er undergång. Låt inte denna kvinnas ord leda er vilse. En oövervinnelig armé har fallit över er. Under dessa omständigheter är den som går in i mitt hus trygg.”

Alla sade: ”Förbannelse över dig! Vad ska ditt hus göra för oss?” Abu Sufyan sade: ”Den som stänger dörren till sitt hus och den som går in i moskén kommer också att vara trygg.”

Alla begav sig till sina respektive hus eller till den heliga moskén.

Abdullah ibn Abu Bakr berättar: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) nådde Dhu Tuwa band han en turban av rött jemenitiskt tyg runt huvudet och red med sänkt huvud på grund av den seger som han, genom Allahs nåd, var på väg att vinna. Som uttryck för tacksamhet hade han sänkt huvudet så lågt att hans skägg vidrörde kamelens kropp.

Asma, Abu Bakrs dotter (må Allah vara nöjd med henne), berättar: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stannade vid Dhu Tuwa sade Abu Quhafa, Abu Bakrs far, till en av sina unga döttrar: ”Led mig upp på Abu Qubays berg.” Abu Quhafa hade då förlorat synen. Flickan ledde honom upp på berget. Då sade Abu Quhafa till sin dotter: ”Vad ser du?” Hon svarade: ”Jag ser en väldig folksamling.” Han sade: ”Det där är armén.” Flickan sade: ”Jag ser också en man som springer fram och tillbaka framför folksamlingen.” Han sade: ”Han är arméns befälhavare.” Flickan sade: ”Nu har folksamlingen skingrats.” Abu Quhafa sade: ”Då har armén sänts vidare. Led mig nu snabbt hem.” Flickan ledde honom ner från berget. Innan Abu Quhafa hann nå hemmet nådde armén fram till honom. Flickan hade ett silverhalsband runt halsen, och någon ryckte av henne det.

När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) nådde Mecka och gick in i den heliga moskén, kom Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till honom med sin far. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg honom sade han: ”Varför lämnade du inte denne gamle man hemma? Jag skulle själv ha gått till honom.”

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”O Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), det är mer passande att han kommer till dig än att du går till honom.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lät honom sätta sig framför sig. Sedan strök han honom över bröstet och sade: ”Anta islam.” Abu Quhafa antog genast islam. Därefter gick Abu Bakr in i moskén med honom. Vid denna tid var Abu Quhafas huvud täckt av en vit växt som kallades saghamah. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Ta bort detta från hans hår.”

Därefter tog Abu Bakr sin syster i handen och sade: ”Vid Allah, är islam i dag min systers halsband?” Ingen svarade honom. Abu Bakr sade: ”Kära syster! Var inte ledsen över att ditt halsband har gått förlorat.”

Under erövringen av Mecka och slaget vid Taif använde Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare följande kodnamn: för muhajirerna ’Banu Abd ar-Rahman’, för Khazraj-stammen ’Banu Abdullah’ och för Aws ’Banu Ubaydullah’.

När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beordrade muslimerna att gå in i Mecka, tog han ett löfte från befälhavarna att de inte skulle inleda strid med någon så länge ingen angrep dem. Han nämnde endast några få personer vid namn och sade att de skulle dödas även om de gömde sig under Kaba-tyget. En av dessa var Abdullah ibn Sa’d från Banu Amir. Denne man antog först islam och utsågs senare till skrivare av uppenbarelsen. Därefter avföll han åter från islam, blev avgudadyrkare och återvände till Quraysh. Därför beordrade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att han skulle dödas. Men han flydde och sökte skydd hos sin mjölkbroder Uthman ibn Affan. Uthman (må Allah vara nöjd med honom) gömde honom. När situationen i Mecka senare hade blivit normal och folket hade lugnat sig, förde han honom inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Uthman (må Allah vara nöjd med honom) bad om nåd för hans liv. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förblev länge tyst utan att svara. Därefter sade han: ”Nåväl.” När Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hade gått sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till sina följeslagare: ”Jag teg för att någon av er skulle få möjlighet att döda honom.” En av de ansariska följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, du kunde väl ha gett mig en antydan.” Han svarade: ”Det anstår inte en profet att döda människor genom antydningar.” [82. Ibn Hisham säger: Denne man återantog senare islam. Under Umar ibn al-Khattabs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat utsåg han honom till ett statligt ämbete. Senare gav den tredje kalifen, Uthman (må Allah vara nöjd med honom), honom också ansvar för statliga angelägenheter.]

Den andra personen var ʿAbdullah ibn Khatal från Banu Tamim. Anledningen till att ordern om att döda honom utfärdades var att han, när han var muslim, hade skickats tillsammans med en annan person för att samla in zakat. Han hade också en muslimsk tjänare med sig. Under färden stannade de för att vila på en plats. Då bad han tjänaren att slakta en get och laga mat. Men tjänaren somnade utan att laga maten. Då dödade han honom, avsade sig islam och blev avgudadyrkare.

Han hade två slavinnor. De brukade sjunga sånger som förtalade och smädade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beordrade att ʿAbdullah ibn Khatal skulle dödas tillsammans med hans två slavinnor.

En annan var Huwayris ibn Nuqaydh. När han uppehöll sig i Mecka brukade han trakassera Allahs Sändebud.

En annan var Miqyas ibn Lubabah. När en ansarisk följeslagare av misstag dödade hans bror, dödade Miqyas denne ansarier. Därefter blev han avgudadyrkare och begav sig till Quraysh. Därför beordrade han att han skulle dödas.

En annan var Sarah, en frigiven slavinna tillhörande Banu ʿAbd al-Muttalib. Även hon brukade trakassera Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, när hon uppehöll sig i Mecka.

En annan var ʿIkrimah, son till Abu Jahl.

ʿIkrimah flydde till Jemen, och hans hustru Umm Hakim bint al-Harith antog islam. När Umm Hakim bad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om säkerhet för ʿIkrimah, gav han honom säkerhet. Då hämtade hon ʿIkrimah från Jemen. Senare antog ʿIkrimah islam.

ʿAbdullah ibn Khatal och Miqyas dödades. En av ʿAbdullahs två slavinnor dödades emellertid också, medan den andra flydde. Senare benådade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, henne. Han benådade även Sarah. Senare, under ʿUmar ibn al-Khattabs kalifat, dödade en man henne. ʿAli dödade Huwayris.

Umm Hani (må Allah vara nöjd med henne), Abu Talibs dotter, berättar: Strax före erövringen av Mekka flydde två av mina svågrar från Makhzum-klanen och sökte skydd hos mig. Umm Hanis make var Hubayra ibn Abu Wahab från Makhzum-klanen. Umm Hani berättar: Så snart de hade kommit till mig kom min bror Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) till mig och sade: ”Jag ska döda dem.” Jag stängde dörren till huset och gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han badade då. På badkärlet satt deg. Fatima höll upp ett tygstycke för att skyla honom. När han hade avslutat sitt bad bad han åtta rakʿat zuhr-bönen. Sedan såg han på mig och sade: ”Välkommen, Umm Hani! Den du har gett beskydd har också jag gett beskydd. Den du har gett säkerhet har också jag gett säkerhet. Därför får Ali inte döda dem.”

Safiyya bint Shayba berättar: Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick in i Mekka. När folket hade lugnat sig red han till Kaba och utförde tawaf. Då kysste han den svarta stenen efter att ha pekat på den med en stav vars ena ände var böjd. När tawaf var avslutad kallade han på Uthman ibn Talha och tog Kaba-nyckeln från honom. När dörren hade öppnats gick han in i Kaba. Där fick han se en duvstaty av trä. Han slog sönder den och kastade ut den. Därefter ställde han sig på Kabas dörr. Vid denna tid hade människor tagit sin tillflykt till och uppehöll sig i al-Masjid al-Haram för att få skydd till livet från honom.

Ibn Ishaq säger: Jag har hört från tillförlitliga personer att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stod på Kabas tak och höll följande tal:

”Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Han har uppfyllt sitt löfte, hjälpt Sin tjänare till seger och besegrat de otrognas samlade grupper. Lyssna noga: alla tidigare krav på blod, egendom eller pengar trampar jag under mina fötter. Det vill säga, jag upphäver dem. Sedvänjan att tjäna Kaba och ge pilgrimerna gästfrihet ska dock bestå. Lyssna noga: dråp genom misstag ligger nära avsiktligt dråp, vare sig det sker med en käpp eller en stav. För detta ska hundra kameler ges som blodspenning, varav fyrtio ska vara dräktiga. O Quraysh! Allah har upphävt er stolthet över okunnighetstidens börd och er vana att skryta med era förfäder. Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord.” Därefter reciterade han denna vers:

”O människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna. Vi har delat upp er i olika folk och stammar endast för att ni ska kunna känna igen varandra. Den av er som har störst gudsfruktan är i själva verket den mest ärefulle inför Allah.” (al-Hujurat) Därefter sade han vidare: ”O Quraysh! Vilket bemötande förväntar ni er av mig?” Alla svarade: ”Ett gott bemötande, eftersom du är vår ädle bror och son till en ädel bror.”

Han sade: ”Gå! Ni är alla fria.” Därefter satte sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i al-Masjid al-Haram. Ali ibn Abu Talib kom till honom. Han hade Kaba-nyckeln i handen. Han sade: ”O Allahs Sändebud! Ta även ansvaret för att vakta Kabas dörr från oss, tillsammans med uppgiften att ge pilgrimerna gästfrihet.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Var är Uthman ibn Talha?” Uthman kallades dit. Han sade: ”O Uthman! Här är din nyckel. Denna dag är en dag för artighet och godhet.”

Ibn Hisham säger: Jag har fått veta av några lärda personer att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på dagen för erövringen av Mekka gick in i Kaba och där fick se avbildningar av änglar och många andra saker. Han fick till och med se en avbildning av profeten Ibrahim, frid vare med honom. I hans hand fanns spådomspilar för att avgöra gott och ont. När han såg detta sade han: ”Må Allahs förbannelse vila över avgudadyrkarna! De har gjort vår äldste förfader till en som använder spådomspilar för att avgöra gott och ont. Vad har Ibrahim med detta att göra, och vad har detta med honom att göra?” Därefter reciterade han denna vers: ”Ibrahim var varken jude eller kristen. Han var en hängiven muslim. Han var inte heller avgudadyrkare.”

Därefter befallde han att dessa avbildningar skulle förstöras, och de förstördes. Sedan gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, in i Kaba tillsammans med Bilal (må Allah vara nöjd med honom). Han befallde honom att kalla till bönen. Vid denna tid satt Abu Sufyan ibn Harb, Attab ibn Usayd och al-Harith ibn Hisham på Kabas gårdsplan. Attab ibn Usayd sade: ”Det var en välsignelse att Allah i heder hade tagit min far Usayd bort i förväg. Annars skulle han i dag, när han hörde detta bönerop, ha sagt något som även skulle ha väckt hans vrede.” Al-Harith ibn Hisham sade: ”Om jag trodde att han (Muhammad) följde den rätta vägen skulle jag följa honom.” Abu Sufyan sade: ”Jag tänker inte säga någonting. Om jag säger ens ett enda ord kommer även stenarna här att avslöja det.”

Vid detta tillfälle kom Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till dem. Han sade: ”Jag hörde vad ni talade om.” al-Harith och ʿAttab sade: ”Vi vittnar om att du är Allahs sändebud. Ingen av dem som var hos oss berättade detta för dig. Därför kan vi inte anklaga någon av våra följeslagare för att ha berättat detta för dig.” (Detta hade alltså säkert uppenbarats av Allah, och endast Allahs sändebud kunde ha fått kännedom om det.)

Ibn Hisham säger:

ʿAbdullah ibn ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på dagen för erövringen av Mecka red in i Mecka på sitt riddjur och först av allt gick runt Kaba. Vid denna tid stod fortfarande de blybeslagna avgudabilderna runt Kaba. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, pekade mot avgudabilderna med staven i sin hand och sade: ”Sanningen har kommit och det falska har försvunnit. Det falska är sannerligen förutbestämt att försvinna.” Varje avgudabild som han pekade på började falla framstupa eller baklänges. Så föll alla avgudabilderna en efter en.

En tillförlitlig källa har berättat för mig att Fudala ibn ʿUmayr al-Laythi, på dagen för erövringen av Mecka, när Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick runt Kaba, planerade att döda honom. När han närmade sig Allahs sändebud med denna avsikt sade han: ”Vem är det? Fudala, eller hur?” Han svarade: ”Ja, Allahs sändebud.” Han sade: ”Vad tänkte du på inom dig?” Han svarade: ”Ingenting. Jag åkallade Allah.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, log och sade: ”Ångra dig inför Allah.” Därefter lade han sin hand på hans bröst, och hans hjärta blev lugnt. Senare brukade Fudala säga: ”Från det ögonblick då Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog bort sin hand från mitt bröst har ingenting i världen varit mig kärare än han.”

Fudala berättar vidare: Därefter begav jag mig till min familj. På vägen passerade jag en kvinna som jag hade haft en nära relation till. Hon sade: ”Kom, låt oss prata.” Jag svarade: ”Nej.”

Med anledning av detta reciterade Fudala följande dikt:

”Kvinnan kallade på mig för att tala. Jag sade: Allah och islam förbjuder mig att svara på din kallelse. Om du hade sett Muhammed och hans här på erövringens dag – den dag då avgudabilderna krossades och förintades – skulle du ha sett att Allahs religion hade blivit upplyst och att avgudadyrkan hade täckts av mörker.”

Ibn Ishaq säger: Sammanlagt deltog omkring tio tusen muslimer i erövringen av Mecka. Bland dem fanns sjuhundra, eller enligt en annan uppgift ett tusen, från stammen Banu Sulaym, fyrahundra från Banu Ghifar och Banu Aslam, ett tusen tre män från Muzayna, och resten bestod av Quraysh och Ansar, deras allierade samt människor från de arabiska stammarna, däribland Tamim, Qays och ʿAdas.

Den berömda dikten som skrevs om dagen då Mekka erövrades är al-Ansari Hassān ibn Thābits dikt:

”Hela området från Dhāt al-Asābī och Jiʿwā till ʿAdhrā har blivit ödelagt. Jiʿwās hus står övergivna. Banū Ḥashḥāshs område är nu en karg öken. Den våldsamma vinden utplånar dess spår, och himlen låter inget regn falla där. Tidigare fanns där en hjälpsam vän, och kameler och får strövade omkring i områdets lummiga lundar. Låt nu dessa minnen vara. Men det märkliga är att när natten blir sen kommer sömnen inte till mig. Orsaken är det där yviga, trassliga håret — den oordning som hade klamrat sig fast vid henne, så att det inte finns något sätt att återställa hennes sinnesfrid. Det var som om hon blandade honung och vatten med den hemliga drycken från Bayt Baʾs. En dag, när dryckerna granskas, kommer det att visa sig att de är utmärkta, välsmakande och avsedda som offergåvor. Vi ska ge henne rätt att förebrå oss om vi gör något förebråelsevärt — även om det går så långt som till förolämpningar eller slag. Vi ska dricka dessa drycker och omedelbart förvandlas till kungar och härskare, ja, till lejon som inte fruktar något de möter. Vi har skilts från vårt kavalleri, som rusar fram och virvlar upp damm och vars mål är Qāʿidah, Mekkas högland. Jag vet inte om ni har sett det. Det är en här vars män kämpar om tyglarna — om vem som ska rida först — så ivriga är de, och på dess tjurar sitter blodtörstiga spjut. Våra hästar rusar med oerhörd fart. Kvinnorna kan driva dem framåt även med sina slöjor. Om ni inte hindrar oss ska vi utföra ʿumrah — segern är redan säker och alla slöjor har rivits sönder. (Det vill säga: tydliga tecken på seger har visat sig.) Annars får ni vänta på ett framtida krig. Guds sändebud Jibrīl finns bland oss. Han är den allra heligaste anden, utan like. Gud säger: ’Jag har sänt en tjänare som i nöd och motgång talar det rätta ordet. Jag är vittne till hans gärningar. Acceptera honom.’ Men ni — Mekkas invånare — svarade: ’Vi ska inte acceptera honom, och vi har ingen avsikt att göra det.’ Gud sade också: ’Jag har sänt Ansār-hären; deras mål är krig.’ Vi måste möta er på något sätt — ibland med förolämpningar, ibland med krig, ibland med förebråelser. Dem som förebrår eller förolämpar oss ger vi ett förkrossande svar på vers, och dem som försöker utgjuta vårt blod slår vi tillbaka mot. Meddela Abū Sufyān att vårt inträde i Mekka är nära. Det har blivit uppenbart att våra svärd har gjort dig till slav och gjort ledarna för ʿAbd al-Dārs klan till slavar. Du förolämpade Muhammad, och jag svarade dig; hos Gud finns hans belöning. Du förolämpade en ytterst välgörande, generös och uppriktigt sannfärdig man, som är Guds helt pålitlige och vars livsuppgift är att hålla löften. Kan den som förolämpar Guds sändebud vara jämlik med den som prisar och hjälper honom? Vid min far, min farfar och min heder ska jag skydda Muhammads heder från er. Min tunga är skarp och oskyldig. Ingen hink kan grumla mitt hav.”²⁸²

Slaget vid Hunayn: det 8:e hijriåret

Hawāzin-stammen samlades under ledning av Mālik ibn ʿAwf efter att ha hört om Guds sändebud — må Guds välsignelser och frid vara över honom — och erövringen av Mekka. Tillsammans med Hawāzin samlades alla från Banū Thaqīf, Banū Naṣr, Banū Jusham och Banū Saʿd, samt ett mindre antal män från Banū Hilāl. Förutom denna lilla grupp från Banū Saʿd och Banū Hilāl deltog ingen annan från Banū Qays i denna truppsamling.

I Banū Jusham-stammen fanns en äldre man vid namn Durayd ibn al-Ṣimmah. Han var erfaren och skicklig i krig. Det enda han längre kunde göra var att ge råd om krig. Banū Thaqīf hade två hövdingar. Bland deras allierade fanns Qārib ibn al-Aswad, medan Banū Mālik hade Dhū al-Khimār, Subayʿ ibn al-Ḥārith, och hans bror Aḥmar ibn al-Ḥārith. Mālik ibn ʿAwf al-Naṣrī var emellertid hela arméns högste befälhavare. När Mālik beslöt att leda ett angrepp mot Guds sändebud — må Guds välsignelser och frid vara över honom — tvingade han var och en i sin armé att ta med sig sin hustru, sina barn och sin lösa egendom. När han nådde Amṭās-dalen samlades en stor skara hos honom, däribland Durayd ibn al-Ṣimmah. När Durayd nådde Awṭās-dalen frågade han sitt folk: ’Vilken plats är detta?’ Alla svarade: ’Awṭās.’ Han sade: ’Ja, detta är verkligen en lämplig plats för strid. Den är varken för hög eller stenig, och inte heller alltför mjuk. Men varför hör jag kamelernas, getternas och åsnornas läten samt barnens gråt?’ Alla svarade: ’Mālik ibn ʿAwf har tvingat männen i sin armé att ta med sig sina ägodelar, hustrur och barn.’ Han frågade: ’Var är Mālik?’ Mālik kallades dit. Durayd sade: ’Du Mālik, du är ledare och anförare för ditt folk. Det finns ingen ände på de dagar som kommer efter denna dag. Varför hör jag här kamelernas, åsnornas och getternas läten och barnens gråt?’ Mālik svarade: ’Jag har tagit med folkets familjer och ägodelar.’ Durayd frågade: ’Varför?’ Mālik svarade: ’Var och en kommer att ha sin familj och sina ägodelar bakom sig och kommer att kämpa med all sin kraft för att skydda dem. Ingen ska fly från slagfältet.’ Durayd uttryckte sitt missnöje med Māliks resonemang och sade: ’Du tycks verkligen tänka som en herde — som om du hade en herdes förstånd, inte en fältherres. Vad vinner den besegrade på någonting? Om ni besegras i kriget går, förutom din egen undergång, även din familj och dina ägodelar förlorade.’

Durayd sade åter: ’Vad har hänt med Banū Kaʿb och Banū Kilāb?’ Mālik svarade: ’Ingen av dem har kommit till kriget.’ Durayd sade: ’Då har de verkliga, stridbara krigarna inte kommit. Om det i dag hade funnits en möjlighet till verklig seger och ära, skulle Banū Kaʿb och Banū Kilāb naturligtvis ha kommit. Jag tycker att ni borde ha följt det Banū Kaʿb och Banū Kilāb gjorde. Nåväl, vilka framstående krigare har kommit med er?’ Folket svarade: ’ʿAmr ibn ʿĀmir och ʿAwf ibn ʿĀmir.’ Durayd sade: ’De är svaga krigare; de kommer varken att göra någon nytta eller någon skada. Hör på, Mālik: du har inte gjort något gott genom att kasta Hawāzin-stammen i fiendens gap. Skicka dem tillbaka till deras egna trygga platser. Kämpa sedan mot dessa muslimer med ditt kavalleri. Om du segrar kommer de senare att ansluta sig till dig. Och om du besegras kommer åtminstone dina mäns familjer och ägodelar att vara skyddade.’ Mālik svarade: ’Nej, det tänker jag inte göra. Precis som du själv har blivit gammal har också ditt förstånd drabbats av ålderdom och sjukdom. Hawāzin-folk, antingen lyder ni mig, eller så ska jag ensam kämpa med detta svärd till den sista blodsdroppen.’ I själva verket ville Mālik inte att det skulle bli känt att han hade handlat enligt Durayds råd och att Durayds berömmelse eller rykte om klokhet skulle stärkas. De församlade krigarna lovade att lyda Mālik. Durayd sade: ’Jag är inte beredd att delta i dagens strid och utsätta mig för dess faror.’ Han sade på vers:

”Ack, om jag ändå vore ung vid tiden för detta krig

Då skulle jag visa upp allehanda krigsstrategier. En jättelik

armé med långt hår, lik bergsgetter, skulle jag leda.”

Därefter sade Malik: ”Så snart ni ser den muslimska armén ska ni dra era svärd och tillsammans kasta er över dem.”

När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra om Hawazins krigsförberedelser skickade han Abdullah ibn Abu Hadrad al-Aslami för att i hemlighet ta sig in bland dem och samla in information. Abdullah tog sig in bland dem, samlade in information och återvände sedan för att underrätta Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, beslöt att möta Hawazin. Vid denna tidpunkt informerades han om att Safwan ibn Umayya hade stora mängder vapen och krigsutrustning. Safwan var fortfarande polyteist. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skickade bud till honom och bad att få låna vapen och krigsutrustning för att strida mot fienden. Safwan frågade: ”Muhammad, tänker du ta dessa från mig?” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ”Nej, jag lånar dem och garanterar att de kommer att återlämnas till dig.” Han sade: ”Jag har inget emot det.” Därefter lånade han ut hundra rustningar och det antal vapen som behövdes till dem. Det berättas att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, också bad honom ordna transporten av dessa vapen, vilket han gjorde på ett tillbörligt sätt.

Därefter gav sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ut i fälttåg med sammanlagt tolv tusen soldater: två tusen från meckanerna och tio tusen följeslagare som hade kommit med honom från Medina vid erövringen av Mecka. Vid denna tidpunkt utnämnde han Attab ibn Usaid till guvernör över Mecka för de meckaner som blev kvar, och ryckte själv fram med sin armé mot Hawazin.

Det berättas från al-Harith ibn Malik. Han sade: ”Vi gav oss ut på fälttåg till Hunayn tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Vi hade nyligen blivit befriade från okunnighetens tid och hade ännu inte helt övergett dess seder och bruk. Det fanns ett stort, grönskande träd som kallades Dhat Anwat. De otrogna från Quraysh och andra araber brukade varje år komma till detta träd, hänga sina vapen på dess grenar, vistas en dag i dess skugga och slakta djur där. På vägen till Hunayn tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick vi syn på ett stort träd och sade: ’Allahs Sändebud! Låt oss också få ett Dhat Anwat, liksom de otrogna har ett Dhat Anwat.’ Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’Allah är störst! Ert uttalande är likadant som det Moses folk sade till honom: ”Skaffa även åt oss en gud, liksom de otrogna har gudar.” Detta är gamla sedvänjor. Ni vill hålla fast vid de gamla sedvänjorna.’”

Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vi närmade oss Hunayns slätt och började gå ned genom en bred bergsdal i Tihama. Gryningsljuset hade ännu inte visat sig. Fiendesoldaterna hade redan före oss tagit skydd i dalen och låg i bakhåll för oss, gömda i de trånga, svårtillgängliga bergsgrottorna och i området omkring dem. De väntade fullt beredda. Vi gick nedför bergspasset utan minsta oro, och då anföll de plötsligt oss med ett våldsamt, samordnat angrepp. Förvirrade av angreppets plötslighet började våra män i panik fly åt alla håll, var och en dit han kunde, utan att bry sig det minsta om någon annan. Ingen tycktes ha tid att ägna någon annan den minsta uppmärksamhet.”

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ställde sig åt höger och började säga: ”Soldater! Vart är ni på väg? Kom till mig! Jag är Allahs Sändebud. Jag är Muhammad, son till Abdullah. Varför har ni kastat er huvudstupa över kamelerna?” Men förutom ett fåtal utvandrare, ansarer och medlemmar av hans familj blev ingen kvar hos Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Alla gav sig av.

Ibn Ishaq säger: När männen i den muslimska armén flydde i upplösning började några hårdhjärtade män från Mecka, som befann sig hos Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tala på olika sätt, eftersom de ansåg nederlaget vara oundvikligt. Abu Sufyan ibn Harb sade: ”Även om de når ända till havets kust kommer deras nederlag inte att upphöra.” De pilar som användes vid lottning, spådom och hasardspel fanns fortfarande hos Abu Sufyan.

Jabala ibn Hanbal ropade: ”I dag är Muhammads magiska kraft slut.” Shayba Uthman sade: ”Den dagen beslöt jag att döda Muhammad och hämnas allt Quraysh-blod. När jag efter detta beslut närmade mig Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom plötsligt något skräckinjagande framför mig och ställde sig i vägen. Det överväldigade mitt sinne, och jag kunde inte döda honom. Jag insåg att det låg bortom min förmåga att slå honom.”

En man från Mecka har berättat för mig att när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, strax efter att han lämnat Mecka på väg till Hunayn såg det stora antalet av Allahs soldater, sade han: ”I dag kommer vi, vad som än händer, inte att besegras på grund av att vi är få.”

Abbas ibn Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag höll i tygeln till Allahs sändebuds vita mula, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jag var mycket kraftig och hade en stark röst. När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg de muslimska soldaterna fly i panik och hals över huvud sade han: ”Människor! Jag ser inte att ni vänder er om mot någon!” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till mig: ”Abbas! Ropa högt så här: ’O ansarer! O ni som svor eden under trädet!’”

När jag började ropa enligt befallningen svarade var och en: ”Labbayk!” Under tiden kunde några av de ridande följeslagarna inte få sina skenande och flyende kameler att stanna, så de slog dem på halsen med sina rustningar. När inte heller det fick dem att vända, steg de av kamelerna med sina vapen och släppte dem. Därefter gick de mot ljudet och nådde fram till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. På detta sätt samlades omkring hundra följeslagare, ställde sig mot fienden och gick in i ett våldsamt slag.

Först ropade man: ”O ansarer!” Senare började man ropa endast: ”O Khazraj!” Detta berodde på att Khazraj var välkänt bland araberna för sitt mod och sin ståndaktighet på slagfältet. Därefter ryckte Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fram med Khazrajs armé. Sedan såg han mot slagfältet och fick se en våldsam sammandrabbning pågå. Då sade han: ”Nu har slagfältet blivit hett.”

Jabir ibn Abdallah (må Allah vara nöjd med honom) sade:

En befälhavare från Hawazin stred ridande på en kamel. Då rusade Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) och en ansari mot honom och slog mot kamelns ben. Kamel satte sig genom att falla bakåt. Då slog den ansariske mannen befälhavaren och högg av hans ben nedanför knät. Han föll genast ner. I detta ögonblick antog striden en fruktansvärd form och dess förlopp förändrades fullständigt. Muslimerna gick från nederlagets tillstånd mot seger, och striden upphörde inte förrän krigsfångarna kom fram i led inför Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg mot Abu Sufyan ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib. Han kämpade den dagen med yttersta beslutsamhet. Han var en uppriktig muslim. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg att han höll i tygeln till hans mulåsna. Då frågade han: ”Vem är du?” Han svarade: ”O Guds sändebud, jag är din bror.”

Abdullah ibn Abu Bakr berättar: Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick syn på Umm Sulaym bint Milhan tillsammans med sin make Abu Talha vid ena sidan av slätten. Hon hade svept en mantel runt midjan och magen. Hennes son Abdullah ibn Abu Talha var hos henne. Abu Talhas kamel var med honom, och av rädsla för att kamelen skulle springa iväg höll han hårt i repet som var fäst vid dess nos. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Är du Umm Sulaym?” Hon svarade: ”Ja, O Allahs sändebud, må mina föräldrar offras för dig. Döda dem som flyr och överger dig, på samma sätt som du dödar de angripande fienderna, för de förtjänar att dö.”

Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”O Umm Sulaym, räcker inte Allah för detta?” Umm Sulaym hade då en dolk hos sig. Abu Talha sade: ”O Umm Sulaym, vad ska du ha dolken till?” Umm Sulaym svarade: ”Jag har den för att, om någon avgudadyrkare vågar närma sig mig, kunna sprätta upp hans mage med den.” Abu Talha sade: ”O Guds sändebud, har du hört vad Umm Sulaym säger, trots sin ögonsjukdom?”

Abu Qatadah, må Allah vara nöjd med honom, berättar: På dagen för slaget vid Hunayn såg jag en avgudadyrkare och en muslim kämpa mot varandra. Då kom ännu en avgudadyrkare fram för att hjälpa den andre. Jag angrep honom och högg av hans hand med ett svärdshugg. Med den andra handen grep han tag i mig och ville inte släppa mig; han var nära att döda mig. Om han inte snart hade försvagats av den stora blodförlusten skulle han ha dödat mig. När han föll dödade jag honom. Därefter kunde jag, på grund av striden som pågick runt omkring, inte längre ägna honom någon uppmärksamhet. Då kom en man från Mecka och tog hans tillhörigheter. När striden hade upphört sade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Den som dödar någon får allt den dödes tillhörigheter.” Jag sade: ”O Guds sändebud, jag dödade en man som hade många tillhörigheter. Men senare kunde jag, på grund av stridens häftighet, inte längre hålla uppsikt över honom. Jag vet inte vem som tog hans tillhörigheter.” En man från Mecka sade: ”O Guds sändebud, Abu Qatadah talar sanning. Jag har alla den dödes tillhörigheter hos mig. Låt honom göra upp med mig om dessa.” Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vid Allah, säg inte att det ska göras upp om dessa tillhörigheter. Du har kommit för att intrigera mot ett av Allahs lejon, en man som kämpar för Allahs religion. Och nu vill du ta del av hans krigsbyte?” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Abu Bakr har talat sanning. Lämna tillbaka tillhörigheterna till Abu Qatadah.”

Abu Qatadah sade: Därefter tog jag emot alla dessa tillhörigheter från mannen från Mecka och sålde dem. För pengarna köpte jag en liten dadellund. Detta var den första egendom jag någonsin ägde i mitt liv.

Ibn Ishaq sade: Efter Hawazins nederlag räknade man efter och fann att Banū Mālik-stammen av Thaqif hade lidit de största förlusterna. Sjuttio män från denna stam hade stupat i striden. Bland de döda fanns عثمان ibn Abd Allah ibn Rabīʿah ibn al-Hārith ibn Habīb. Stammes befälhavare var Dhul-Khimāl. När han stupade blev Uthman ibn Abd Allah befälhavare, och även han dödades. Efter avgudadyrkarnas förkrossande nederlag i detta slag begav de sig, tillsammans med Malik ibn Awf, till Taif. Några av deras soldater slog läger vid Awtas, medan andra begav sig mot Nakhlah. Bland dem som begav sig mot Nakhlah fanns ingen annan än underklanen Banū Ghiyārah av Thaqif. Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, soldater förföljde dem inte. För att förfölja den del av avgudadyrkarnas armé som hade begivit sig mot Awtas skickade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Abu Amir al-Ashari. Där utmanade han några av de besegrade soldaterna till strid.

Abu Amir al-Ashari blev martyr efter att ha träffats av en pil. Därefter övertog hans kusin Abu Musa al-Ashari befälet. Han ledde striden till seger, och avgudadyrkarna besegrades.

Inför nederlaget tog Malik ibn Awf ställning i en dal mellan två berg tillsammans med en grupp ryttare från sin stam. Han sade till dem: ”Låt de svaga ge sig av. Därefter kommer de starka att anlända. Vänta här tills dess.” Han stannade där tills de svaga, besegrade soldaterna hade gett sig av.

Khalid ibn al-Walid dödade en kvinna. När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom till platsen där hennes lik låg, såg han en stor folksamling. Han frågade: ”Vad har hänt här?” Alla svarade: ”Khalid ibn al-Walid har dödat en kvinna.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till en av sina följeslagare: ”Gå till Khalid och säg till honom att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har förbjudit honom att döda barn, kvinnor, daglönare eller manliga och kvinnliga slavar.”

Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade den dagen sagt: ”Om ni får tag på Bijad från Banu Saʿd ibn Bakr, låt honom inte komma undan.” Han hade begått ett stort brott. Muslimerna lyckades gripa honom och förde honom tillsammans med hans familj, däribland Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fostersyster Shaima bint al-Harith. På vägen behandlades hon något hårdhänt. Då sade hon: ”Allahs sändebud, jag är din fostersyster.” Han frågade: ”Vad är beviset på det?” Hon svarade: ”När jag bar dig på mitt lår bet du mig i ryggen. Märket finns fortfarande kvar.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kände igen henne när han såg bitmärket. Han bredde ut sin mantel åt henne så att hon kunde sitta med heder och sade: ”Om du vill stanna hos mig kan du göra det med heder. Och om du hellre vill att jag ger dig en gåva och att du återvänder till ditt eget folk, kan du också göra det.” Hon sade: ”Ge mig det du vill ge mig och skicka tillbaka mig till mitt folk.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav henne mycket och skickade henne tillbaka till hennes folk.

Enligt Banu Saʿds berättelse skickade han iväg henne med en slav vid namn Maqstal och hans slavinna som gåva. Shaima gifte senare bort slaven och slavinnan med varandra, och deras avkomma fortsatte att leva bland dem under lång tid.

Ibn Hisham säger:

Allah den Allsmäktige uppenbarade följande verser om slaget vid Hunayn:

”Allah har hjälpt er på många slagfält, och även på Hunayns dag, då ni var stolta över er stora numerära överlägsenhet. Men er numerära överlägsenhet hjälpte er inte alls. Den dagen blev den vida jorden trång för er, och ni flydde. Sedan sände Allah ned lugn och trygghet över Sitt sändebud och de troende, och Han sände styrkor som ni inte kunde se. Så straffar Allah de otrogna. Detta är i sanning de otrognas rättmätiga straff.” (At-Tawba)

Ibn Ishaq säger: Därefter fördes alla krigsfångar och allt krigsbyte från Hunayn fram inför Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Masʿud ibn ʿAmr al-Ghifari utsågs att ansvara för krigsbytet. På Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning förvarades krigsbytet och krigsfångarna på en plats som kallades Jiʿrana.

Slaget om Taif: år 8 efter hijra

Den besegrade armén från Banū Thaqīf begav sig till Ṭāʾif, stängde stadens portar och började förbereda sig för en ny strid. ʿUrwa ibn Masʿūd och Ghaylān ibn Salama deltog inte i expeditionerna till Ḥunayn och Ṭāʾif. De hade i Jurash fått utbildning i att hantera stridsvapen såsom stridsvagnar, kanoner och dabūr.

Efter segern vid Ḥunayn gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut på expeditionen. Kaʿb ibn Mālik reciterade en dikt om denna expedition. Dess innebörd är: ”Från Tihāma och Khaybar hade vi undanröjt all tvekan och låtit svärden vila. Vi gav svärden rätt att välja antingen Daws eller Thaqīf. Och om dessa svärd kunde tala, skulle de uttala det slutgiltiga ordet. Om ni inte ser dessa svärd på gårdarna till era bostäder, så var inte alls vänligt inställd till någon av oss som vill skydda er. Vi ska bryta taken på era hus och föra dem till Wajj-slätten. Därmed kommer era hus att ödeläggas.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom först till Nakhlah al-Yamāniyya, därefter till Qarn, sedan till Mulayḥ och därifrån till Buḥrat al-Rughāʾ i Liya-området. Där lät han bygga en moské och bad i den. Därefter färdades han via vägen som kallades Dayqa till Nakhib och slog läger under ett sidraträd kallat ”Ṣādirah”, nära en man från Banū Thaqīfs mark. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, överlämnade ett ultimatum till mannen: ”Utrym denna plats och ge dig av, annars kommer vi att bryta ner din mur.” När mannen vägrade att lämna platsen lät han riva hans mur.

Därefter fortsatte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin färd. När han kom nära Ṭāʾif slog han upp tält och tog ställning där tillsammans med soldaterna. Här dödades några följeslagare av pilar. Eftersom Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, soldater hade tagit ställning alldeles intill Ṭāʾifs murar, träffades de av pilar som invånarna i Ṭāʾif sköt från staden. Invånarna hade stängt stadens portar så väl att muslimerna inte kunde ta sig in. När några följeslagare blev martyrer efter att ha träffats av pilar, flyttade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hela sin armé till den plats där Ṭāʾifs moské ligger i dag. Han belägrade invånarna i Ṭāʾif. Under denna expedition åtföljdes Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av två hustrur, däribland Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Han lät bygga två kupolformade rum åt dem. I utrymmet mellan dessa rum bad han. Därefter fortsatte han att uppehålla sig där. När Banū Thaqīf antog islam byggde ʿAmr ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom) en moské på den plats där Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bett. Det sägs att en krigartrupp brukade hålla till i denna moské. Varje dag kunde man höra deras stridsrop och högljudda skrik. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, belägrade invånarna i Ṭāʾif och utkämpade en häftig strid med pil och båge. [83. Ibn Hišām har sagt att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, använde en kanon i denna strid. Den kanon som han använde mot invånarna i Ṭāʾif var den första kanonen i islam.]

När den utsatta dagen för att bryta Ṭāʾifs murar kom, gick en grupp av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare in under en stridsvagn och avancerade därefter samlat med den för att bryta stadsmurarna. Männen från Banū Thaqīf började kasta brinnande järnprojektiler mot dem. Därför tvingades följeslagarna komma ut under stridsvagnen. Och var och en som kom ut träffades av Thaqīfs pilar. På detta sätt blev ett stort antal muslimer martyrer. I detta läge beordrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att Thaqīfs trädgård skulle huggas ner. Följeslagarna började hugga ner den.

En dag under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, belägring av Thaqīf sade han till Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom): ”Abū Bakr, jag såg i en dröm att jag fick en skål med ghee som gåva. En tupp kom och hackade i den tills den spillde ut allt ghee.” Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag tror att du i dag inte kommer att kunna besegra Banū Thaqīf.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är också min uppfattning.”

En dag sade Khawla bt. Ḥakīm (må Allah vara nöjd med henne), ʿUthmān ibn Maẓʿūns hustru: ”Allahs Sändebud, om Allah ger dig seger över invånarna i Ṭāʾif, ge mig då smyckena från den mest smyckade kvinnan bland Banū Thaqīf, antingen Bādia bt. Ghaylān eller Fāriġa bt. ʿAqīl.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till henne: ”Även om jag inte får tillstånd beträffande Banū Thaqīf?” När Khawla hörde detta gick hon därifrån och berättade saken för ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb (må Allah vara nöjd med honom). ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) gick genast till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och frågade: ”Allahs Sändebud, sade du det som Khawla berättade för mig?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.” ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade du att du inte hade fått tillstånd beträffande Banū Thaqīf?” Han svarade: ”Nej.” ʿUmar sade: ”Ska jag då be muslimerna att lämna denna plats?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.” Då beordrade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) den muslimska armén att ge sig av. När de började marschera ropade Saʿīd ibn ʿUbayd: ”Banū Thaqīf har förblivit precis som de var.” ʿUyayna ibn Ḥiṣn sade: ”Ja, de har förblivit med sin värdighet och ära.” En följeslagare sade: ”ʿUyayna! Avgudadyrkarna avvisade Allahs Sändebud, och ändå lovordar du dem? Du har ju kommit för att kämpa på Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sida. Skäms på dig.” Han svarade: ”Jag kom egentligen inte för att kämpa mot Banū Thaqīf för er skull. Jag kom i avsikt att, om Muḥammad erövrade Ṭāʾif, få en flicka från Banū Thaqīf, så att jag kunde få en son med henne. Banū Thaqīf är nämligen mycket skarpsinniga.”

Under belägringen kom några slavar från Ṭāʾif till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och antog islam. Han frigav dem alla. Senare, när invånarna i Ṭāʾif hade antagit islam, bad några av dem Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att återlämna dessa slavar. En av de främsta bland dem som bad om detta var al-Ḥārith ibn Kalada. Han gav dem ett nekande svar och sade: ”De är Allahs frigivna tjänare. Jag kan inte åter binda dem i slaveriets bojor.”

Sammanlagt tolv följeslagare led martyrdöden i Taif. Av dem var sju qurayshiter, fyra ansarer och en tillhörde stammen Banu Layth.

När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lämnade Taif efter striden och belägringen, reciterade Budayr ibn Zuhayr en dikt som beskrev Taif och Hunayn och vars innebörd var:

”På dagen då vi samlades på Hunayns slätt, i gryningen då vi samlades vid Awtas och på dagen med blixtarnas sken (det sistnämnda syftar troligen på Taif) bröt en våldsam strid ut. Hawazin samlade sitt folk genom list. Till slut blev de som fåglar som drivits bort från sina bon och splittrats i hundra delar. De kunde inte hindra oss från att inta någon ställning; de kunde bara hålla oss ute från sina murar och diken. Vi försökte få Taifs invånare att komma ut, men de stängde portarna och gömde sig på säkra platser i sina hus. En dag kommer de ångerfulla att återvända till den väldiga armén – en armé som strålar av dödens lysande ära och vars samling skimrar i grönt. Om den drivs mot Hazanberget i Najd kommer berget att utplånas. Vi rör oss som skogens lejon när de går över det taggiga gräset. Vi är som snabba hästar som ibland skingras under färden och sedan samlas igen. Vi bär alla slags rustningar. Dessa rustningar tjänar som våra borgar – liksom den instängda luften i en grund brunn, när den släpps ut, kan användas som en borg. Rustningarna är så långa att de når våra skor, och de är lika välgjorda som de rustningar som tillverkades åt Dawud (frid över honom) och åt Hiras kung, ʿAmr ibn Hind.”

Hawazins egendom

En redogörelse för krigsfångarna, gåvorna som gavs för att vinna vissa av dem till islam och belöningarna som gavs till andra

Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och följeslagarna begav sig från Taif till Jiʿrana tillsammans med ett stort antal krigsfångar från Hawazin och slog läger där. Tidigare, när han hade hävt belägringen av Thaqif och lämnat dem, bad en följeslagare honom att uttala en förbannelse över Banu Thaqif. Han svarade: ”O Allah, vägled Thaqif och för dem till mig.”

En delegation från Hawazin kom till Jiʿrana och träffade honom. Vid den tiden hade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sex tusen barn och kvinnor från Hawazin som krigsfångar hos sig. Antalet kameler och får kunde inte räknas. Delegaterna sade: ”O Guds sändebud! Vi är dina släktingar och närstående. Du känner väl till vilken fruktansvärd olycka som har drabbat oss. Visa oss därför nåd; Allah kommer att visa dig nåd.”

En man från Hawazin reste sig. Strax därefter reste sig en man från Banu Saʿd ibn Bakr. Denne man var Zuhayr, även kallad Abu Surad. Han sade: ”O Allahs sändebud! Bland krigsfångarna finns dina fastrar, mostrar och foster mödrar. (Anm. 84: Med foster mödrar avses ammor. Halima, Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fostermor, var en kvinna ur denna Banu Saʿd-stam, som själv var en gren av Hawazin.) Om vi hade ammat al-Harith ibn Abi Shimar eller al-Nuʿman ibn al-Mundhir och de i dag hade intagit din ställning, skulle även de ha visat oss medkänsla. Du är ju bättre än de.”

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vilket vill ni prioritera: er egendom eller era hustrur och barn?” De sade: ”Om du ber oss välja det ena av de två, så återlämna våra barn och kvinnor till oss.” Han sade: ”Jag återlämnar de kvinnor och barn som finns hos mig och hos Banu Abd al-Muttalib. Vad gäller de övriga, så ska ni infinna er tillsammans vid middagsbönen. Då ska ni vädja till alla muslimer och säga: ’Vi vill ha tillbaka våra hustrur och barn. För dem som finns hos muslimerna ber vi Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att vädja till muslimerna, och för dem som finns hos Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ber vi muslimerna att vädja till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.’ Då ska jag återlämna dem som finns hos mig och be muslimerna att också återlämna dem.”

Vid middagsbönen gjorde Hawazin och Banu Saʿds delegater som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade befallt. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillkännagav detta inför dem. Då sade muhajirun och ansar: ”Vi överlämnar till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem som finns hos oss.” Endast Aqra ibn Habis, för egen del och för Banu Tamims del, Uyayna ibn Hisn, för egen del och för Banu Fazara, samt Abbas ibn Mirdas, för egen del och för Banu Sulayms del, svarade inte på denna vädjan. Men Banu Sulaym förkastade Abbas ord och sade: ”Vi överlämnar till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, alla kvinnor och barn som finns hos någon av oss.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag lovar dem bland er som inte vill avstå från sina respektive rättigheter att var och en av dem därefter ska få sex i stället för varje krigsfånge som först hamnar i min hand. Återlämna därför dessa barn och kvinnor.”

Därefter frågade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Hawazins delegater: ”Vad har hänt med Malik ibn Awf?” De svarade: ”Han befinner sig i Taif tillsammans med Banu Thaqif.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Meddela Malik att om han kommer till mig som muslim, så ska jag återlämna all hans egendom och hans fångar till honom och dessutom ge honom hundra kameler.” Malik fruktade att Banu Thaqif skulle hålla honom kvar om de fick kännedom om Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, erbjudande. Därför vidtog han åtgärder för att ta sig till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han lät förbereda en kamel som färdmedel på någon plats längs vägen. Därefter red han från Taif på en häst i den djupa natten och nådde fram till kamelen. Sedan red han på kamelen och infann sig hos Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han mötte honom i Jiʿrana eller i Mecka återlämnade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, alla hans fångar och all hans egendom, och gav honom dessutom hundra kameler. Han antog islam och blev en uppriktig muslim. Därefter reciterade Malik ibn Awf en dikt till Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lovprisning. Dikten lyder:

”I hela mänskligheten har jag aldrig sett eller hört talas om någon människa som är Muhammeds like.

Om han lovar någon något, uppfyller han det helt och hållet,

och han ger frikostigt.

Dessutom, om du vill,

kan han berätta för dig vad som kommer att hända i morgon.”

När de stora stammarna hade flytt med sina egna styrkor och vapen

och de ytterst skarpslipade svärden hade blivit utslitna av slag efter slag

stod han fortfarande i den dammiga stridslinjen, sysselsatt med att vakta ungarna, och

förblev orubblig som ett lejon som låg på lur i sitt tillhåll.”

Därefter utnämnde Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Malik ibn Awf till befälhavare över de muslimer som tillhörde hans egen stam samt över muslimerna i stammarna Banu Sumala, Banu Salima och Banu Kahm. Malik fortsatte, tillsammans med dessa muslimer, att kämpa mot Banu Saqif och lyckades till sist kuva dem. Banu Saqifs poet Abu Mihjan reciterade hånfullt en dikt:

”En gång i tiden brukade fienderna frukta oss. Men

idag är det minsann Banu Salim som angriper oss.

De kränker alla heliga band och bryter sina löften

Mālik anföll oss med deras hjälp. Till och med

våra hem och boningar hade han angripit och slagit sig ner över.

Ändå var det vi som borde ha tagit hämnd.”

Därefter började många bland muslimerna enträget be Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att dela ut fayʾ, det vill säga krigsbyte som erhållits utan strid, i form av kameler och getter. Medan de fortsatte att be honom om detta ledde de honom till ett träd, och hans mantel fastnade i trädet. Då sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Ge mig min mantel. Vid Allah, om jag hade haft så stora rikedomar som träden i Tihamah, skulle jag ha delat ut dem bland er. Ni skulle inte ha funnit ens det minsta spår av snålhet, feghet eller lögn hos mig.” Därefter gick han fram till sin kamel, tog ett hårstrå från dess nacke och höll upp det medan han sade: ”O muslimska folk! Vid Allah, av ert fayʾ tillkommer mig inte mer än en femtedel – inte ens mer än detta lilla ullknippe. Och även denna femtedel har jag gett till er. Om någon därför har tagit så mycket som en nål och en tråd av detta byte, så ska han återlämna det. Kom ihåg att den som begår förskingring kommer att bära denna förskingring som eld på uppståndelsens dag, och den blir en orsak till yttersta vanära och förnedring.”

En ansar hade tagit några ulltrådar för att sy fast den trasiga delen av sin kamels sadel. Han återlämnade dem. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag ger dig min andel av detta.” Han sade: ”Efter det du sade om förskingring har jag ingen som helst användning för detta.” Därefter återlämnade han det.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav rikedomar till inflytelserika och framstående personer för att vinna deras hjärtan. Följande personer gav han hundra kameler var: Abu Sufyan ibn Harb, Muʿawiyah, Abu Sufyans son, Hakim ibn Hizam, al-Harith ibn Kaladah, al-Harith ibn Hisham, Suhayl ibn ʿAmr, Huwaytib ibn ʿAbd al-ʿUzza, ʿAla ibn Jariyah, ʿUyaynah ibn Hisn, al-Aqraʿ ibn Harith, Malik ibn ʿAwf och Safwan ibn Umayyah.

Följande personer gav han färre än hundra kameler: Makhramah ibn Nawfal az-Zuhri, ʿUmayr ibn Wahb al-Jumahi, Hisham ibn ʿAmr och ʿAmr ibn Luʾayy. Saʿid ibn Yarbuʿ as-Sahmi gav han femtio kameler.

Abbas ibn Mirdas gav han färre än femtio. Denne blev arg och förebrådde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom att recitera följande verser,

”Detta var byte som jag hade tagit. Jag fick det genom att rida på ryggen av en unghäst och anfalla bosättningarna på slätten. Jag höll mina stamfränder vakna och tog med mig bytet så att de inte skulle sova. Men de somnade, medan jag ensam höll mig vaken. Det som Uyayna och Aqra inte lyckades ta, lyckades jag och min häst föra bort. På slagfältet är jag en skicklig krigare. Men jag fick inte tillräckligt mycket. Jag blev dock inte helt utan något. Jag fick bara några små kameler. Deras fyra ben har ännu inte blivit särskilt långa. Hisn och al-Harith (far till Uyayna och Aqra, som fick hundra kameler) hade inte större anseende i samhället än min far Mirdas. Och jag själv är inte mindre betydelsefull än någon av dem. Den som ni har förödmjukat i dag kommer aldrig mer att bli hedrad.”

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade till följeslagarna: ”Gå och ge honom något mer så att han blir nöjd och tystnar.” Följeslagarna gick och gav honom ytterligare några kameler, varpå han blev nöjd.

Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Eftersom Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, visade sådan frikostighet mot ledarna för Quraysh och andra arabiska stammar, samtidigt som han inte gav något åt Ansarerna, blev de mycket missnöjda och några började säga olämpliga saker. Några sade till och med: ”Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har gjort sina närmaste nöjda.” Då gick Sa’d ibn ‘Ubada (må Allah vara nöjd med honom) till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ”O Guds sändebud, Ansarerna är mycket upprörda över hur du fördelade krigsbytet. Du fördelade dessa tillgångar bland din egen stam, Quraysh, och andra, men gav inget åt Ansarerna.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”O Sa’d! Vad är din egen uppfattning?” Han svarade: ”O Guds sändebud, jag är en av mitt folk.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Samla då ditt folk här.”

Sa’d samlade Ansarerna där. När några Muhajirun också kom dit gav Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, dem tillåtelse att komma in. När ytterligare några Muhajirun ville komma gav han dem inte tillåtelse. När ännu några Muhajirun ville komma gav han dem inte heller tillåtelse. När alla dessa Ansarer hade samlats gick Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till dem. Först prisade han Allah på lämpligt sätt. Därefter sade han: ”O Ansarer! Jag har hört att vissa olämpliga ord har uttalats från er sida, och jag har fått veta att ni är missnöjda och arga på mig. Säg mig: Var ni inte vilse när jag kom till er? Och vägledde Allah er inte därefter? Var ni inte fattiga, och gjorde Allah er inte välbärgade därefter? Var ni inte fiender till varandra, och gjorde Allah er inte älskade av varandra därefter?” De sade: ”Ja. Allah och Hans sändebud har verkligen visat oss den största välgörenheten.” Han sade vidare: ”O Ansarer, varför svarar ni inte?” De sade: ”O Guds sändebud, vad ska vi svara dig? Guds sändebud har verkligen visat oss den största välgörenheten.”

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Ni kan säga: Du kom till oss när ingen trodde på dig, och endast vi trodde. Alla plågade dig, men endast vi hjälpte dig. Du hade drivits bort, men endast vi gav dig skydd. Du kom till oss hjälplös, och vi tog dig till oss som en av våra egna. Om ni säger detta kommer ni inte alls att ljuga, och alla kommer att bekräfta att det är sant. O Ansarer, har ni blivit missnöjda med mig på grund av denna världens förgängliga tillgångar? Har ni inte tyckt om att jag först anförtrodde en grupp människor åt er? O Ansarer, är ni inte nöjda med att människorna går därifrån med kameler och getter, medan ni i stället går därifrån med Allahs sändebud? Vid Honom i vars hand Muhammeds liv ligger, om jag inte hade behövt utvandra, skulle jag ha varit en Ansar som ni. Om alla går en väg och Ansarerna går en annan, kommer jag att följa Ansarernas väg. O Allah, skänk nåd åt Ansarerna, deras barn och även deras barns efterkommande.”

Ansarernas följeslagare grät så mycket under Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tal att till och med deras skägg blev våta. De utropade med en gemensam röst: ”Vi är nöjda och stolta över att vår del blev Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.”

Därefter gick Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, därifrån. Muslimerna gick också var och en till sina egna göromål.

Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utförande av umra från Ji’rana

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utnämnde ʿAttāb ibn Usayd till tillfällig ståthållare över Mecka, och ʿAttāb genomförde hajj tillsammans med muslimerna under det åttonde hijriåret.

Ibn Ishaq säger:

Därefter avreste Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, från Jiʿrāna i avsikt att utföra umra. Han beordrade att de återstående krigsbytena från erövringen skulle förvaras i Majanna, nära Marr az-Zahrān. Efter att ha fullbordat umran begav han sig till Medina och utnämnde ʿAttāb ibn Usayd, må Allah vara nöjd med honom, till tillfällig ståthållare över Mecka. Han lämnade även Muʿādh ibn Jabal, må Allah vara nöjd med honom, tillsammans med ʿAttāb för att undervisa den muslimska befolkningen i islams detaljerade föreskrifter och i Koranen. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tog med sig de återstående krigsbytena från erövringen till Medina. Han utförde denna umra under månaden Dhu al-Qaʿda. Därför ägde hans avfärd till Medina rum i slutet av Dhu al-Qaʿda eller i början av Dhu al-Hijja. Ibn Ishaq säger att årets hajj genomfördes enligt arabernas sedvänja. ʿAttāb, må Allah vara nöjd med honom, utförde hajj tillsammans med muslimerna. [85. Ibn Hisham säger att det har berättats från Zayd ibn Aslam att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter att ha utnämnt ʿAttāb till härskare över Mecka gav honom ett dagligt bidrag på en dirham. En dag höll han ett tal inför muslimerna och sade: ”Må Allah aldrig göra den tillfredsställd som inte blir nöjd trots ett bidrag på en dirham. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har fastställt ett dagligt bidrag på en dirham åt mig. Nu är jag inte längre beroende av någon.”] Detta var det åttonde hijriåret. Från det att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lämnade Taif, det vill säga från månaden Dhu al-Qaʿda, fram till ramadan under det nionde hijriåret förblev Taifs invånare ståndaktiga i avgudadyrkan och i sitt motstånd mot islam.

Kaʿb ibn Zuhayrs islam efter avfärden från Taif

Efter att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade lämnat Taif skrev Bujayr ibn Zuhayr till sin bror, den framstående och självutnämnde poeten Kaʿb ibn Zuhayr, och meddelade honom: ”Han har dödat många av dem i Mecka som brukade skriva smädedikter om Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Bland Qurayshs poeter flydde Ibn az-Zibaʿrī, Hubayra och andra och räddade sig. Om du vill överleva, infinn dig då utan dröjsmål hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han dödar inte den som kommer till honom som muslim och ångerfull. Om du inte gör det, sök då tillflykt var du än i världen känner dig säker.”

Tidigare hade Kaʿb sagt i en dikt:

”Framför detta budskap till Bujayr: Har du lust att godta det jag har sagt? Och om du inte godtar det, vad ska du då hämta åt mig? Är du intresserad av den karaktär och det sinnelag som jag inte såg hos hans föräldrar (det vill säga Muhammads), och som du inte heller såg hos dina föräldrar? Om du inte godtar mina ord kommer jag inte att sörja, och även om du skadas genom ditt misstag kommer jag inte att rätta till dig. Den pålitlige mannen har gett dig en ny dryck i syfte att forma just denna särskilda karaktär.”

Kaʿb skickade denna dikt till Bujayr, och Bujayr läste upp den för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. När han hörde orden ”Den pålitlige mannen har gett dig en ny dryck” sade han: ”Även om Kaʿb är en lögnare har han talat sanning i detta. Jag är den pålitlige mannen.”

När det återigen reciterades: ”Är du intresserad av den karaktär och läggning som du inte såg hos hans föräldrar?”, sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Ja, han såg inte denna karaktär hos sina föräldrar.”

Ibn Isḥāq säger: När Kaʿb fick Bujayrs brev började han se senapsblommor framför ögonen. Av fruktan för sitt liv torkade hans innersta ut. De fientliga personer som fanns omkring honom började, för att skrämma och förfära honom ännu mer, säga: ”Kaʿbs död är nära.” Utan någon annan utväg skrev han en dikt till lovprisning av Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. I denna dikt nämnde han sin egen fruktan och hur hans fiender hade skrämt honom. Därefter begav han sig till Medina. Där tog han in hos en man ur Juḥayna-stammen som han tidigare hade känt. Sedan tog denne man med sig Kaʿb till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vid tiden för morgonbönen. Han bad tillsammans med Allahs sändebud. Därefter pekade han på Allahs sändebud och sade till Kaʿb: ”Det är han som är Allahs sändebud. Gå fram till honom och be om beskydd.” Kaʿb gick genast fram till Allahs sändebud och satte sig framför honom, utan att han kände igen honom. Kaʿb sade: ”O Allahs sändebud! Om Kaʿb ibn Zuhayr ångrar sig, blir muslim och kommer till dig, kommer du då att ta emot honom?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Ja.” Då sade han: ”O Allahs sändebud! Jag är Kaʿb ibn Zuhayr.” Vid detta tillfälle skyndade en av ansarerna fram till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillåt mig att döda denna Guds fiende.” Allahs sändebud sade: ”Låt honom vara. Han har ångrat sig och kommit efter att ha övergett avgudadyrkan.” På grund av denne ansarers bemötande blev Kaʿb arg på alla ansarer. Muhājirūn sade däremot inget obehagligt till honom. Han skrev en dikt. Den lyder så här:

”Suʿād, min hustru, har skilts från mig, och därför är mitt hjärta brustet. I dag är jag förnedrad och fjättrad. Att följa hennes spår har inte medfört någon lycka för mig. … Jag har hört att Allahs sändebud har hotat mig. Trots detta hoppas jag på Allahs sändebuds förlåtelse. Ha tålamod en stund! Må Han som har skänkt dig Koranens rikedom, fylld av förmaningar, leda dig på den rätta vägen. Straffa mig inte för de illasinnades påfund. Även om jag har sagt många förhastade ord, har jag inte begått något brott. Jag befinner mig i dag i en sådan utsatt ställning att om en elefant hörde allt som jag därifrån ser och hör, skulle den skälva av skräck. Men om Allahs sändebud, med Allahs tillstånd, ger honom trygghet, är det en annan sak. Hittills har jag vandrat omkring i nattens mörker genom den ödsliga öknen. Till sist har jag lagt min hand i handen på den som är mäktig att utkräva hämnd och vars ord är den enda sanningen. Den handen kommer jag inte att dra tillbaka. När jag talade med honom och man sade till mig: ’Du är anklagad och ansvarig för många missdåd’, framstod han för mig som mer skräckinjagande än lejonet i den täta skogen vid ʿIshar—det lejon som håller två andra lejon vid liv genom att föda dem med människokött. När det kastar sig mot en bergstopp slutar det inte förrän det har erövrat toppen. De vilda och rovgiriga djuren i Jawʾ flyr av fruktan för det, och människorna vågar inte ens färdas i dess område i samlad skara. Endast en pålitlig man kan färdas i dess område, beväpnad med ett blodigt vapen och klädd i en gammal, trasig dräkt. Sannerligen är Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett strålande ljus som visar den rätta vägen och Allahs oövervinneliga svärd. När en grupp qurayshiter trodde på honom i Mecka sade några av dem till de troende: ’Försvinn!’ De drevs verkligen bort. Men inför dessa hjältar blev qurayshiterna obeväpnade och hjälplösa—hjältar som i strid bär långa, oslitliga vita rustningar, som inte brister ut i jubel när de segrar, eftersom det är deras vana, och inte bryter samman av förtvivlan när de besegras, eftersom de vet att seger och nederlag ligger i Allahs hand och att deras seger senare är oundviklig. De går med lugna, stadiga steg som vita kameler. När de kortväxta mörka männen flyr undan dem försvarar de sig genom att strida. När slag utdelas träffar de deras bröst, inte deras ryggar, eftersom de inte flyr av rädsla för döden utan går framåt, tar emot fiendens slag med bröstet och står emot.”

Återberättat från ʿĀṣim ibn ʿUmar ibn Qatāda. När Kaʿb sade: ”När de kortväxta mörka männen flyr”, blev ansarerna arga på honom, eftersom han med dessa ord syftade på våra ansarer. En av våra män hade nämligen behandlat honom illa. Senare, för att stilla ansarernas vrede, lovprisade han åter deras uppoffringar, uthållighet och offer för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, samt deras roll som hans högra hand.

Dikten lyder så här:

”Den som vill göra sitt liv välsignat och ärofullt bör inte överge umgänget med de fromma ansarerna. Ädelhet och storsinthet har de ärvt från sina förfäder. Därför är de de främsta av de främstas söner. De avvärjer pilar och spjut med sina rustningar. Deras rustningar är som spjut—inte på någon punkt mindre än dessa. Med ögon röda som glödande kol och med skarp blick ser de på. När de möter striden överlämnar de sina liv åt Profeten för dödens skull. Med höjda svärd och spjut försvarar de de troendes religion. Genom de otrognas blod renar de sig och betraktar detta som en from handling. Liksom brednackade jaktlejon övar strid i Khifāʾs djupa skogar, tränar de också upp sin krigsskicklighet. När de gör motstånd mot angriparen stoppar de honom fullständigt. De slog ʿAlī ibn Masʿūd Mazin al-Ghassānī så hårt i slaget vid Badr att hela Banū Niḍār kuvades och underkastade sig. Om alla stammar visste det jag känner till om ansarerna, skulle till och med mina bittraste motståndare erkänna det. De är ett folk som även under svår hungersnöd visar generositet mot gäster som anländer om natten. De är ett ädelt folk av Ghassāns högättade ättlingar, vars aristokrati inte har någon brist.”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde dikten om hans hustru Suʿād, sade han: ”I denna dikt borde du ha lovprisat dina ansarer, för de är värda det.” Då reciterade Kaʿb den sistnämnda dikten. Ibn Hishām har också sagt att Kaʿb i Profetens moské, sittande inför Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, reciterade dikten som han hade inlett med att nämna sin hustru Suʿād.

Tabukkriget: Rajab, det nionde hijriåret

Därefter stannade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, i Medina från dhu al-hijja till månaden Rajab. Sedan uppmanade han muslimerna att förbereda sig för fälttåget mot Rom. Historiker som al-Zuhri, Yazid ibn Ruman, Abdullah ibn Abu Bakr och Asim ibn Amr har återgett följande skildring av Tabukexpeditionen:

Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, befallde sina följeslagare att förbereda sig för fälttåget mot Rom. Vid den tiden var situationen mycket svår för muslimerna. Å ena sidan rådde en brännande sommarhetta. Å andra sidan led landet av hungersnöd. De frukter som hade mognat var helt mogna. Människorna kände en stark dragning till att skörda sina frukter och stanna på skuggiga, svala platser. Under sådana omständigheter hade ingen lust att ge sig ut. Före de flesta expeditionerna brukade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, ge en vag antydan om målet. Han brukade meddela att den riktning de färdades i inte var det egentliga målet. Men när det gällde Tabukexpeditionen var saken helt annorlunda. Denna gång meddelade han alla målet utan tvetydighet. Målet låg långt borta, tiden var ytterst känslig och fiendens numerära överlägsenhet var dessutom av allvarlig omfattning. För att människorna skulle kunna förbereda sig ordentligt för expeditionen informerade han dem därför i förväg om allt. Han uppmanade muslimerna att förbereda sig och meddelade att de denna gång skulle möta den romerske kejsaren. Under förberedelserna sade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, en dag till Jadd ibn Qays från stammen Banu Salama: ”Jadd, är du beredd att strida mot romarna i år?” Han svarade: ”Guds sändebud, kan du tillåta mig att stanna hemma i stället för att kasta mig in i frestelsens fara? Vid Gud, mitt folk vet att det finns få män som är lika svaga inför kvinnor som jag. Jag fruktar att jag inte kommer att kunna behärska mig när jag ser de romerska kvinnorna.” Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, ägnade honom inte mer uppmärksamhet. Han sade: ”Jag har gett dig tillstånd.” Om Jadd ibn Qays uppenbarades denna vers:

[Arabiska ********]

”Några av dem säger: ’Ge mig tillstånd att stanna hemma och utsätt mig inte för frestelse.’ Vet att de redan har fallit i frestelse. Helvetet omger de otrogna.” Det vill säga att han fruktade att bli förtjust i de romerska kvinnorna. I själva verket var det inte den faran han borde ha fruktat. Genom att inte gå ut i jihad med Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, och genom att sätta sina egna intressen främst utsatte han sig i stället för en ännu större fara. Helvetet är bestämt för honom.

Hycklarna sade till varandra: ”Ge er inte ut på resa i denna brännande hetta.” På detta sätt försökte de hålla sig borta från jihad och fastnade i tvekan och tvivel inför sanningens väg. Den Allsmäktige Gud uppenbarade följande om dem:

”De sade: ’Ge er inte ut på resa i hettan.’ Säg: ’Helvetets eld är ännu hetare.’ Om de bara hade förstått! Låt dem därför skratta lite och gråta mycket. De kommer att få lida straffet för sina onda gärningar.”

Ibn Ishaq säger:

Därefter började Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, organisera expeditionen och uppmanade den muslimska befolkningen att snabbt slutföra sina förberedelser. Han uppmuntrade välbärgade muslimer att stödja Allahs sak genom att bidra med riddjur, pengar, proviant och annat. De rika muslimerna gav rikliga bidrag och ansåg Allahs välbehag vara tillräckligt för dem. Uthman ibn Affan, må Allah vara nöjd med honom, gav vid denna tid det största bidraget av alla. Ibn Hisham har sagt att han skänkte ett tusen dinarer till de fattiga muslimerna som deltog i Tabukexpeditionen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blev så glad att han bad: ”O Allah, var nöjd med Uthman. Jag är nöjd med honom.”

Sju muslimer från ansarerna och andra grupper kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och bad om riddjur. De var ytterst fattiga. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förklarade att han inte kunde förse dem med riddjur. Eftersom de därför inte kunde delta i jihad återvände de gråtande. I historien är de kända som al-Bakkāʾūn, det vill säga de gråtande. De var Salim ibn Umayr från stammen Banu Amr ibn Awf, Ulba ibn Zayd från Banu Haritha, Abu Layla Abd ar-Rahman från Banu Mazin, Amr ibn Humam och Abdullah ibn Mughaffal al-Muzani från Banu Salima. Somliga säger att det i stället var Abdullah ibn Amr, Harmi ibn Abdullah från Banu Wafiq och Irbad ibn Sariya från Banu Fazara, må Allah vara nöjd med dem alla.

Det berättas att Ibn Yamin ibn Umayr, när han såg två av dem, Abu Layla Abd ar-Rahman och Abdullah ibn Mughaffal, gråta, frågade: ”Varför gråter ni?” De svarade: ”Vi gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att be om ett riddjur så att vi kunde delta i expeditionen till Tabuk. Men han kunde inte ge oss något. Inte heller har vi något med vilket vi kan följa med honom på expeditionen.” Då gav Ibn Yamin dem en kamel och några dadlar. De red på detta riddjur och gav sig av för att delta i expeditionen tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. En grupp beduinmuslimer kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framförde olika ursäkter och bad om tillstånd att inte delta i expeditionen. Allah gav dem inte tillstånd. Enligt vissa var de män från Banu Ghifar. Resan började under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledning. Några uppriktiga och renhjärtade muslimer avstod från att delta i expeditionen tillsammans med honom. Ingen hade något att anmärka på deras tro; orsaken till att de blev kvar var endast att de inte kunde visa tillräcklig beslutsamhet. Han förde armén genom bergspasset San Rajī al-Wadāʿ, beläget i utkanten av Medina. Abdullah ibn Ubayy avskilde sina underlydande från Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, huvudstyrka och ledde dem på vägen som gick nedanför San Rajī al-Wadāʿ mot berget Jubab. Enligt många fanns ett stort antal män i denna styrka. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans armé hade ryckt långt fram, återvände Abdullah ibn Ubayy till Medina tillsammans med sina medföljande hycklare och tvivlare. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade Ali ibn Abi Talib, må Allah vara nöjd med honom, för att ta hand om hans familj och anhöriga och bad honom stanna hos dem. Hycklarna spred olika förtal om detta. De sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade lämnat Ali kvar endast för att han ansåg honom lat och ville bli av med honom. När Ali, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta tog han på sig sin rustning och gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Denne befann sig då på en plats som kallades Jurf, tre mil från Medina, där Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, och många andra Medinabor hade jordegendomar. Ali sade: ”O Allahs Sändebud, hycklarna tror att du har lämnat mig kvar eftersom du anser mig lat och vill bli av med mig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”De ljuger. Jag har lämnat dig kvar för att ta hand om mig och din familj. O Ali, är du inte nöjd med att jag har gett dig samma ställning i förhållande till mig som Moses gav Aron i förhållande till sig? Efter mig kommer ingen profet.” När Ali hade hört detta återvände han till Medina, medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fortsatte färden mot expeditionen.

Några dagar efter det att den muslimska armén under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledning hade gett sig av mot Tabuk återvände Abu Khaythama, må Allah vara nöjd med honom, till sin familj. Han såg att hans två hustrur befann sig i varsitt tält i trädgården. De hade stänkt vatten i sina tält för att kyla ned dem. Han kom fram, ställde sig vid tältöppningen och såg in på sina båda hustrur. Han såg också de bekvämligheter som de hade ordnat åt honom. Då sade han med rätta: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lider av sol, vind och hetta, medan Abu Khaythama sitter bland sin mark och sina tillgångar tillsammans med vackra kvinnor i sval skugga och äter tillagad mat? Detta kan aldrig vara rätt. Vid Allahs ed, jag ska inte gå in i något av era tält. Jag ska bege mig till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Gör mig redo för jihad.” De packade hans utrustning. Därefter fördes hans kamel fram. Abu Khaythama gav sig av och skyndade efter Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han hade slagit läger nådde Abu Khaythama fram till honom. På vägen hade en annan följeslagare, Umayr ibn Wahb al-Jumahi, anslutit sig till Abu Khaythama. Även han var på väg för att delta i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, expedition. När de båda hade kommit nära Tabuk sade Abu Khaythama till Umayr: ”Jag har begått en synd. Därför gör det dig ingen skada om du hamnar lite efter mig. Låt mig först nå fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.”

När han kom nära Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Tabuk såg följeslagarna honom och sade: ”En kamelryttare närmar sig härifrån.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är kanske Abu Khaythama.” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, det är verkligen Abu Khaythama.” När Abu Khaythama kom nära steg han av kamelen, hälsade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och gick fram till honom. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”O Abu Khaythama, du har gjort det som var rätt för dig.” Det ursprungliga uttrycket är ”Awlā laka”. Detta uttryck används på flera ställen i den heliga Koranen. Där har vissa uttolkare även gett det betydelsen: ”Du var nära undergången.” I detta sammanhang är emellertid den första betydelsen sannolikt den riktiga, nämligen: ”Du har gjort det som var rätt för dig.” Därefter berättade han hela händelsen för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Allahs Sändebud gratulerade honom och bad för honom.

På vägen till Tabuk passerade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, boplatsen al-Hijr, där ett välmående folk hade bott, och gjorde där ett kort uppehåll. När några följeslagare gick för att hämta dricksvatten ur en av brunnarna där, varnade Guds sändebud dem och sade: ”Drick inte av vattnet här och gör inte wudu med det. Om någon har knådat deg med detta vatten, låt hästarna äta den och ät den inte själva. Gå inte ut ensam på natten.” Nästan alla följeslagare följde Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, anvisning. Endast två män ur stammen Banu Saida gick ut ensamma på natten. Den ene för att uträtta sina behov och den andre för att leta efter sin förlorade kamel. Den som gick för att uträtta sina behov blev medvetslös just på den plats där han gjorde det. Den som gav sig ut för att leta efter kamelen blåste bort av en våldsam vind och kastades upp på berget Tay. När detta meddelades Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade han: ”Förbjöd jag er inte att gå ut ensamma?” Därefter bad Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för den man som hade blivit medvetslös när han gick för att uträtta sina behov, och han tillfrisknade. Och den som hade kastats upp på berget Tay fördes till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av människor ur stammen Tay efter att han hade återvänt till Medina.

Nästa morgon upptäckte man att ingen i karavanen hade ens en droppe vatten. När detta meddelades Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad han till Allah. Allah sände ett moln som gav regn, och därigenom blev allas behov tillgodosedda. Alla samlade dessutom in och sparade det vatten de behövde för den fortsatta färden.

På vägen till Tabuk kom Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kamel bort ännu en gång. Följeslagarna gav sig ut för att leta efter den. Vid denna tid befann sig hos Guds sändebud en följeslagare vid namn Umar ibn Hazm, som hade deltagit i eden vid al-Aqaba och i slaget vid Badr. Han var en framstående äldre man ur Banu Amr. I hans grupp fanns en hycklare ur stammen Banu Qaynuqa vid namn Zayd ibn Luthayt.

Medan Umar var hos Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, satte sig den nämnde Zayd ibn Luthayt hos hans män och sade: ”Nå, Muhammad påstår alltså att han är profet och att han känner till himlens nyheter. Vet han då inte ens var hans kamel är?” Just då sade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i Umars närvaro: ”En man säger att Muhammad påstår sig vara profet och att han känner till himlens nyheter. Varför vet han då inte var hans kamel är? Vid Allah, jag vet ingenting utöver det som Allah har låtit mig veta. Allah har visat mig var kamelen finns. Den finns på en viss plats i denna dal. Dess tygel har fastnat i ett träd. Gå och hämta kamelen.” Följeslagarna gick dit och hämtade kamelen. Därefter återvände Umar till sina män och sade: ”Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, berättade nyss en märklig sak för oss. Någon i vår armé ska ha sagt något sådant, och Allah har underrättat honom om det.” Sedan återgav han vad Zayd ibn Luthayt hade sagt. Då sade en av männen i Umars grupp, som själv hade hört detta men inte gått till Guds sändebud: ”Vid Allah, det var Zayd som sade det.” Umar gick då fram till Zayd, slog honom på nacken och sade: ”O Allahs tjänare, kom till mig! En orm har gömt sig i min karavan utan att jag har vetat om det. O Allahs fiende, lämna min karavan och stanna inte längre hos mig.”

Det har berättats att Zayd därefter ångrade sig och omvände sig. Andra säger emellertid att Zayd anklagades för att ha fortsatt med sitt hyckleri ända fram till sin död.

Under färden hände det ibland att en eller två män skilde sig från den muslimska armén och återvände. När muslimerna meddelade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att någon hade återvänt, sade han: ”Låt honom gå. Om det finns sann kärlek till det goda i honom kommer Allah att föra honom tillbaka till er. Annars har Allah befriat er från hans sällskap. Det är gott.” En gång sade man: ”O Guds sändebud, även Abu Dharr har hamnat efter. Hans kamel har gjort att han blivit efter.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Låt honom hamna efter. Om det finns något gott i honom kommer Allah att föra honom tillbaka till er. Om inte, ska ni veta att Allah har befriat er från honom.” Abu Dharr försökte då många gånger få sin kamel att gå snabbare, men det gav inget resultat. Till slut tog han sin utrustning och sina förråd på ryggen och började gå efter Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. När Guds sändebud gjorde halt på en plats kom han ifatt honom. När Guds sändebud såg honom komma gående ensam sade han: ”Må Allah förbarma sig över Abu Dharr. Han färdas ensam, han dör ensam och han kommer att återuppstå ensam inför Allah.” Abdullah ibn Masud berättar att när Uthman, må Allah vara nöjd med honom, under sin kalifatstid förvisade Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, till Rabdha, fanns där ingen annan hos honom än hans hustru och hans tjänare. Han gav dem följande instruktion: ”När jag dör ska ni tvätta mig, svepa mig i en svepning och lägga mig vid vägen. Säg sedan till den första karavan som passerar: ’Denne man är Guds sändebuds följeslagare, Abu Dharr. Hjälp oss att begrava honom.’” Efter hans död gjorde hustrun och tjänaren som han hade sagt och lade hans kropp vid vägen. Vid denna tid färdades Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, tillsammans med en grupp pilgrimer på väg från Irak. När gruppen fick syn på kroppen som låg vid vägen stannade de förskräckta. Den undgick med knapp nöd att trampas ihjäl under gruppens kameler. Tjänaren ställde sig framför dem och sade: ”Han är Guds sändebuds följeslagare, Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom. Hjälp oss att begrava honom.” Abdullah ibn Masud började gråta och sade: ”Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, talade verkligen sanning: Du färdas ensam, du dör ensam och du kommer att återuppväckas ensam.” Därefter steg han och hans följeslagare av och begravde honom. Sedan berättade Abdullah ibn Masud för dem om Abu D­harrs, må Allah vara nöjd med honom, händelse på vägen till Tabuk och om vad Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade sagt till honom. Därefter berättade Abdullah ibn Masud åter för dem om Abu D­harrs, må Allah vara nöjd med honom, händelse på vägen till Tabuk och om vad Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade sagt till honom. När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, anlände till Tabuk kom Ayla-härskaren Yuhanna ibn Ruba till honom och slöt fred genom att betala jizya. På samma sätt kom invånarna i Jabra och Adhruh och betalade jizya. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skrev därefter följande fredsfördrag åt dem:

”I den barmhärtige och nåderike Allahs namn. Från Allah och Allahs Sändebud Muhammed förklaras säkerhet för Yuhanna ibn Ru’ba, Aylahs invånare och alla deras fartyg och landfordon. Allahs Sändebud tar fullt ansvar för säkerheten för deras personer, deras allierade i Syrien och Jemen samt havets folk. Om någon bryter mot detta avtal kan han inte undgå straff på grund av sina pengar och ägodelar. Den som skadar någon får laglig rätt att utkräva vedergällning från honom. De får använda vatten från vilket vattendrag som helst och färdas på vilka sjö- och landvägar som helst. Ingen får hindra dem.”

Allahs Sändebud sände Khalid ibn al-Walid till Ukaydir, härskaren över Dumat al-Jandal

Därefter sände Allahs Sändebud Khalid ibn al-Walid till Ukaydir ibn Abd al-Malik, härskaren över Dumat al-Jandal. Ukaydir var kristen av stammen Kinda och var dess kung. Allahs Sändebud sade till Khalid: ”När du går dit kommer du att se Ukaydir jaga kor.”

En sommarnatt med månsken satt Ukaydir på taket tillsammans med sin hustru, när Khalid nådde fram inom synhåll från hans fästning. Just då kom en vild ko till dörren på Ukaydirs palats och började stånga den med sina horn. Hans hustru sade: ”Har du någonsin sett en sådan ko?” Han svarade: ”Nej.” Hustrun sade: ”Bör man då låta ett sådant byte gå förlorat?” Han svarade: ”Aldrig.” Med dessa ord gick han ner och steg upp på sin häst. Tillsammans med sin bror Hassan och flera andra ur familjen satte han efter bytet. Så snart de kom ut greps de av den styrka som Allahs Sändebud hade sänt. Ukaydirs bror Hassan dödades av den muslimska styrkan. Han bar en sidenskjorta med guldbroderier. Khalid tog av honom den och skickade den till Medina med en man, innan han själv begav sig dit.

Anas ibn Malik sade: ”När Ukaydirs skjorta hade kommit fram till Allahs Sändebud såg jag den. När muslimerna förundrade sig över den och rörde vid den med sina händer sade Allahs Sändebud: ’Förundras ni över detta? Vid Allah, den näsduk som finns i paradiset åt Sa’d ibn Mu’adh är bättre än denna.’”

Ibn Ishaq sade: Khalid förde Ukaydir till Allahs Sändebud. Han slöt ett avtal med honom mot att han skulle betala jizya, garanterade hans liv och frigav honom. Därefter återvände han till sitt område.

Allahs Sändebud fortsatte inte längre fram från Tabuk, utan stannade där i tio dagar. Därefter återvände han till Medina. På vägen fanns i dalen Wadi al-Mushaqqaq en liten bergskälla. Dess vatten räckte knappt till att släcka törsten hos två eller tre resenärer. Allahs Sändebud sade: ”De som når dalen före oss ska vänta och inte dricka av vattnet förrän vi har kommit.” Men en grupp hycklare kom dit först, drack upp allt vatten som fanns där och gav sig sedan av. När Allahs Sändebud kom dit fann han inte ens en droppe vatten. Han sade: ”Vem kom hit före oss?” Man meddelade honom att det var den och den som hade kommit dit först. Han sade: ”Jag hade ju förbjudit er att dricka vatten innan jag hade kommit fram.” Därefter förbannade han dessa hycklare och bad mot dem. Sedan steg han av sitt riddjur och lade handen vid bergets fot. Genast började, genom Allahs vilja, stora mängder vatten rinna fram. Därefter drack han av vattnet, strök med handen över den plats på berget och bad till Allah. Omedelbart sprutade en vattenkälla fram med ett kraftigt dån, som en blixt. Folket drack sig mätta och fick sina övriga behov tillgodosedda. Allahs Sändebud sade: ”Om ni får leva länge kommer ni i framtiden att höra talas om denna dal, och detta vatten kommer att göra områdena omkring dalen fruktbara.”

Ibn Ishaq berättar: Ibn Uqayma al-Laythi återberättade från Abu Ruhams al-Ghifaris brorson, och al-Laythi återberättade från Ibn Shihab al-Zuhri, att Abu Ruham Kulthum ibn Husayn, en av de följeslagare som deltog i Bay’at al-Ridwan, sade: ”Jag deltog i Tabukexpeditionen tillsammans med Allahs Sändebud och färdades med honom. En natt, när vi passerade al-Akhdar i utkanten av Tabuk, lät Allah sömnen övermanna oss. Eftersom mitt riddjur befann sig alldeles intill Allahs Sändebuds riddjur och mitt riddjur kunde träffa Allahs Sändebuds fötter om de kom för nära, ansträngde jag mig av all kraft för att hålla mig vaken och föra mitt riddjur bort från Allahs Sändebuds riddjur. Under denna färd blev min sömn emellertid oemotståndlig en del av natten. Omedelbart kom mitt riddjur sida vid sida med Allahs Sändebuds riddjur. Jag vaknade av Allahs Sändebuds ’uh’-ljud och sade: ’Allahs Sändebud, be Allah om förlåtelse för mig.’ Han sade: ’Fortsätt färdas.’”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började fråga vilka bland Banu Ghifar som inte hade deltagit i expeditionen, och jag började nämna namnen på dem som inte hade kommit. Han sade: ”Hur är det med de långväxta, rödlätta männen med tunna skägg och ögonbryn?” Jag berättade för honom att de inte hade kommit. Han sade: ”Vad har de kraftiga, kortväxta och mörka männen gjort?” Jag sade: ”Jag har inte sett någon sådan bland oss.” Han sade: ”De som har stora rikedomar i bosättningsområdena för Ghifar och Aslam i Hijaz?” Jag försökte minnas dem i samband med Banu Ghifar, men kunde inte komma ihåg. Till slut mindes jag att de var en grupp ur Banu Aslam, med vilka vi hade ett alliansförbund. Jag sade: ”O Allahs sändebud! De är en grupp ur Banu Aslam, med vilka vi hade ett alliansförbund.” Jag sade: ”O Allahs sändebud! De är en grupp ur Banu Aslam som var våra allierade.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”De kunde åtminstone ha hjälpt en duglig krigare att komma till jihad på Allahs väg genom att bidra med en av sina kameler. Ingenting hindrade dem från det. Vad de andra av mina följeslagare än gör, är det mest smärtsamt för mig att Qurayshs muhajirun, ansarerna samt männen från Banu Ghifar och Banu Aslam inte kom med mig.”

Ankomsten av en delegation från Banu Thaqif och dess antagande av islam under ramadan i det nionde hijriåret

Ibn Ishaq säger:

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, återvände från Tabuk till Medina under ramadan, och samma månad kom en delegation från Banu Thaqif till honom. Bakgrunden till delegationens ankomst var följande: När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tidigare återvände från Taif, följde Urwa ibn Masud al-Thaqafi efter honom. Innan han nådde Medina träffade han Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och antog islam. Därefter bad han Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om tillåtelse att återvända till sitt folk för att kalla dem till islam. Han sade till honom: ”De kommer att döda dig.” Han kände till Banu Thaqifs envishet och halsstarrighet. Han visste också att de brukade avvisa kallelsen från någon av sina egna. Men Urwa sade: ”O Allahs sändebud! Jag är kärare för dem än ett nyfött barn.”

Han var verkligen lika kär och högt ansedd hos dem. Därefter återvände han till sitt folk och kallade dem att anta islam. Han hoppades att ingen skulle motsätta sig honom, med tanke på den ställning, det inflytande och den auktoritet han hade bland stammen. När han stod på taket till sitt folks hus och på vederbörligt sätt kallade dem till islam samt berättade att han själv hade antagit islam, och sedan såg mot dem, sköts pilar mot honom från alla håll. En pil träffade honom, och genom detta dog han som martyr.

Enligt Banu Malik dödades han av Aws ibn Awf från Banu Salim ibn Malik, medan deras allierade säger att han dödades av Wahb ibn Jabir från Banu Attab ibn Malik. (Banu Salim och Banu Attab var familjer inom Banu Malik, en gren av Banu Thaqif.) Efter att Urwa hade blivit sårad frågade man honom: ”Vad anser du om att du har blivit dödad?” Han svarade: ”Detta är en stor ära och heder från Allahs sida för mig. Allah har själv skänkt mig denna ära genom martyrskapet. Jag har inte större rang än de mujahider som kom med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och som uppnådde martyrskap innan han återvände från denna plats. Gräv därför ner mig hos dem.”

Det berättas att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att ha hört nyheten om Urwa ibn Masuds martyrskap sade: ”Urwa kan jämföras med den mujahid vars martyrskap berättas i sura Ya-Sin.”

En månad efter att Urwa hade dödats iakttog Banu Thaqif situationen. Därefter samlades de till ett rådsmöte. De kom fram till att Banu Thaqif inte ensamma skulle kunna kämpa mot och överleva bland hela det arabiska folk som hade antagit islam runt omkring dem. Med anledning av detta beslutade de att ännu en gång skicka någon till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på samma sätt som de tidigare hade skickat Urwa. För detta ändamål rådgjorde de med en viss Abd Yalil ibn Amr, som var jämnårig med Urwa ibn Masud, och bad honom bli Banu Thaqifs representant hos Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När han återvände därifrån skulle Banu Thaqif behandla honom på samma sätt som de hade behandlat Urwa. Han sade: ”Jag går med på det om ni skickar några fler män tillsammans med mig; annars inte.” Till slut beslutade de att skicka sammanlagt sex män: två från de allierade stammarna och tre från Banu Malik tillsammans med Abd Yalil. I enlighet med detta skickade de med Abd Yalil Hakim ibn Amr och Shurahbil ibn Ghaylan från familjen Banu Muattab, samt från Banu Malik Uthman ibn Abu al-As från familjen Banu Yasar, Aws ibn Awf från familjen Banu Salim och Numayr ibn Kharash från familjen Banu Harith. Abd Yalil gav sig av med dem som gruppens ledare. Han tog med sig dessa män för att undgå risken att möta samma öde som Urwa ibn Masud, så att var och en av dem kunde återvända till Taif och engagera sin egen grupp i detta.

När delegationen närmade sig Medina fick några av Profetens följeslagare syn på al-Mughīra ibn Shuʿba vid en källa, medan de vaktade kamelerna. Ansvaret för att låta dessa kameler beta hade fördelats mellan följeslagarna enligt ett rullande schema, och det var al-Mughīras tur den dagen. Efter att ha träffat dem lämnade al-Mughīra kamelerna hos Banū Thaqīfs delegater och skyndade sig iväg för att underrätta Guds Sändebud om deras ankomst. Innan al-Mughīra träffade Guds Sändebud gick han emellertid först till Abū Bakr as-Siddīq. Han berättade för honom att Banū Thaqīfs delegation hade kommit för att anta islam. De ville dock att Guds Sändebud skulle ge dem vissa förmåner och skriva ett fördrag som garanterade deras egendom, mark och invånares säkerhet. Abū Bakr sade till al-Mughīra: ”Jag ber dig vid Allahs namn: låt mig gå före dig till Guds Sändebud och låt mig tala med honom om detta.” Al-Mughīra gick med på det. Abū Bakr gick till Guds Sändebud och underrättade honom om delegationen. Därefter återvände al-Mughīra till sina stamfränder. [Det bör påpekas att al-Mughīra tillhörde Banū Thaqīf.] Han tillbringade resten av middagen med att vila tillsammans med dem och lärde dem hur man hälsar Guds Sändebud på islamiskt vis. När de sedan träffade honom hälsade de emellertid enligt den hedniska seden.

När delegationen infann sig hos Guds Sändebud tilldelades den ett rum vid en sida av Profetens moské. Medan ett fördrag för Banū Thaqīf skrevs, förmedlades samtalen mellan Guds Sändebud och delegationen av Khālid ibn Saʿīd ibn al-ʿĀs, och det var även han som skrev fördraget. Under denna tid, fram till dess att fördraget hade skrivits och delegationen hade antagit islam, åt delegationsmedlemmarna inte heller den mat som kom från Guds Sändebud förrän Khālid först hade ätit av den. Bland de förmåner de begärde av Guds Sändebud fanns att de skulle få fortsätta dyrka al-Lāt och att den inte skulle förstöras inom tre år. Guds Sändebud avvisade detta krav. Därefter förkortade de perioden till ett år. När även detta avvisades fortsatte de att minska perioden tills de kom ner till en månad. Guds Sändebud avvisade även detta. Delegationen förklarade att syftet med kravet var att de ville skydda sig mot ilskan hos de obildade i stammen, de yngre ättlingarna och kvinnorna, och att de inte ville skrämma dessa genom att förstöra avgudabilderna innan stamfolket hade tagit till sig islam. Men Guds Sändebud godtog under inga omständigheter deras krav. Han sade tvärtom med eftertryck att han omedelbart skulle skicka Abū Sufyān ibn Ḥarb och al-Mughīra ibn Shuʿba för att krossa avgudabilden. De begärde också att han inte skulle tvinga dem att förrätta bönen eller att själva krossa avgudabilderna med sina händer. Guds Sändebud sade klart och tydligt att islam inte kan finnas utan bönen, men att de inte skulle tvingas att krossa avgudabilderna med sina egna händer. Delegationen accepterade bönen, även om den kallade den ”förödmjukande”, och gick med på att förrätta den.

Därefter antog de alla islam, och Guds Sändebud skrev ett fördrag åt dem. Sedan utsåg han ʿUthmān ibn ʿĀṣ till deras ledare. Han var den yngste medlemmen i gruppen och hade varit förhållandevis mest ivrig att lära sig Koranen och islam. Abū Bakr sade om honom: ”Guds Sändebud, det förefaller mig som om ʿUthmān är den som bäst förstår islam och lär sig Koranen.”

När delegationen hade slutfört sitt uppdrag och begav sig mot Tāʾif, gav Guds Sändebud Abū Sufyān ibn Ḥarb och al-Mughīra ibn Shuʿba i uppdrag att krossa avgudabilden och skickade dem tillsammans med delegationen. De båda gav sig av med delegationen. När de nådde Tāʾifs utkant ville al-Mughīra skicka Abū Sufyān i förväg. Abū Sufyān vägrade och sade: ”Gå du först och träffa ditt stamfolk.” Abū Sufyān stannade vid en vattensamling som kallades Dhū al-Ḥudum, medan al-Mughīra gick in i staden och genast angrep avgudabilden med en hacka för att krossa al-Lāt och de andra avgudabilderna. Al-Mughīras stam, Banū Muʿattab, hjälpte honom, av rädsla för att hans öde annars skulle bli som ʿUrwa ibn Masʿūds. Under tiden kom kvinnorna i Banū Thaqīf ut på gatorna och sörjde avgudabilden. De sade:

”Gråt över beskyddaren; ni otacksamma har lämnat henne. [88. Avgudadyrkarna kallade al-Lāt ”Daffā”, det vill säga beskyddaren. De trodde nämligen att al-Lāt skyddade dem mot fiender och olyckor.] Ni har lämnat henne åt al-Mughīra för att förstöras. [89. Det vill säga: Banū Thaqīfs folk har blivit otacksamma mot sin beskyddare och lämnat henne åt al-Mughīra för att han skulle förstöra henne.]

De kämpade inte ens ordentligt för hennes skull.” [90. Det vill säga: De borde ha kommit för att kämpa för att skydda beskyddaren, men ingen trädde fram för detta.]

När al-Mughīra därefter började slå al-Lāt med en yxa, började Abū Sufyān utbrista: ”Ack! Ack!”

Efter att ha förstört al-Lāt samlade al-Mughīra ihop alla templets skatter och skickade dem till Abū Sufyān. Bland dessa skatter fanns stora mängder guld och sidenvaror.

Efter att Urwa ibn Masud hade blivit martyr kom hans son Abu Mulayh och hans brorson Qareb ibn Aswad för att träffa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och uttryckte sin avsikt att bryta alla band med Banu Thaqif och överge dem för alltid. Detta inträffade före Yalils delegation anlände. När Abu Mulayh och Qareb hade antagit islam sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till dem: ”Välj vem ni vill som beskyddare.” De sade: ”Vi väljer Allah och Hans Sändebud som beskyddare.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Även er morbror Abu Sufyan?” De svarade: ”Ja.” Senare, när invånarna i Taif hade antagit islam, skickade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Mughirah och Abu Sufyan för att förstöra Lat. Då sade Abu Mulayh: ”O Allahs Sändebud, betala min fars skuld med de skatter som återvinns från Lats tempel.” När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick med på detta sade Qareb: ”O Allahs Sändebud, betala även min far Aswads skuld.” Det bör nämnas att Urwa och Aswad var helbröder. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Aswad dog som polyteist.” Qareb sade: ”O Allahs Sändebud, hjälp en muslimsk släkting, det vill säga mig. Skulden vilar nämligen på mina axlar, och det är jag som ber om hjälp.” Då gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med på detta och sade till Abu Sufyan: ”Betala Urwas och Aswads skulder med Lats skatter.” När Mughirah överlämnade skatterna till Abu Sufyan påminde han honom om Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning. Abu Sufyan betalade Urwas och Aswads skulder.

Det fördrag som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skrev för Banu Thaqif löd som följer: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs Sändebud Muhammad till de troende. Det är förbjudet att hugga ner de taggiga träden i Wajj (en plats i Taif). Den som bryter mot denna befallning ska piskas. Den som överträder gränserna ska gripas och skickas till profeten Muhammad. Detta är Allahs Sändebud Muhammads befallning. Detta dokument har skrivits av Khalid ibn Said på uppdrag av Allahs Sändebud Muhammad ibn Abdullah. Ingen får bryta mot detta dokument. Den som bryter mot det drar därigenom straff över sig själv. Det har nämligen skrivits på befallning av Allahs Sändebud Muhammad.”

Det nionde hijriåret betecknas som ”delegationernas ankomstår”. Sura An-Nasr uppenbarades också detta år.

Ibn Ishaq säger: Efter erövringen av Mecka och Tabuk, Banu Thaqifs antagande av islam och deras trohetsed började arabiska delegationer komma till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från alla håll.

Araberna väntade, så att säga, endast på att Quraysh skulle anta islam. Quraysh var arabernas ledare och vägvisare. De var väktare och förvaltare av den ädla Kaba och den heliga moskén samt obestridda ättlingar till Ismail ibn Ibrahim, frid vare med honom. Ingen bland araberna förnekade detta. Ändå var det just Quraysh som hade rustat sig för att bekämpa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När Mecka erövrades underkastade sig Quraysh Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och accepterade islams herravälde. Då förstod araberna att de inte hade någon makt som kunde hejda Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, segertåg eller fortsätta fientligheten mot honom. De började därför anta islam i stora skaror. Människor kom till honom från alla håll och antog islam. Det är detta som Allah den Upphöjde säger i sura An-Nasr:

[Arabiska *******]

”När Allahs hjälp och segern har kommit och du ser människorna träda in i Allahs religion skara efter skara, lovprisa då din Herres helighet och be Honom om förlåtelse. Han är sannerligen den som förlåter.”

Banu Tamims delegation anländer och sura Al-Hujurat uppenbaras

När delegationerna från de arabiska stammarna började anlända kom först en delegation från stammen Banū Tamīm, ledd av Utārid ibn Ḥājib al-Tamīmī. Bland dem fanns också Banū Tamīms ledande män. Bland de framstående var al-Aqraʿ ibn Ḥābis, Banū Māʿids Zabarqān ibn Badr, ʿAmr ibn al-Aḥtam och Ḥabḥāb ibn Yazīd. Dessutom ingick Nuʿaym ibn Yazīd, Qays ibn al-Ḥārith, Qays ibn ʿĀṣim och ʿUyayna ibn Ḥiṣn i delegationen. Tidigare hade al-Aqraʿ ibn Ḥābis och ʿUyayna ibn Ḥiṣn deltagit i erövringen av Mekka samt i expeditionerna till Ḥunayn och Ṭāʾif. De anslöt sig båda till Banū Tamīms delegation. Denna delegation från Banū Tamīm kom till Profetens moské och började, från utsidan av hans hus, ropa högt till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Muhammad! Kom ut och träffa oss.” Deras rop och oväsen plågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De sade: ”Vi har kommit för att inför dig framhålla våra lysande egenskaper. Tillåt därför vår främste talare och vår poet att tala.” Han gav dem tillåtelse. Då började Utārid ibn Ḥājib tala: ”All lovprisning tillkommer Allah, som har överöst oss med otaliga välsignelser och som ensam har makt över detta. Han har gjort oss till kungar och berikat oss med stora rikedomar och överflöd, genom vilka vi visar vår frikostighet. Han har gjort oss till de mest talrika och förmögnaste bland alla folk i öster. Finns det någon som kan mäta sig med oss? Är vi inte deras ledare och de ädlaste av dem? Den som gör anspråk på att vara vår jämlike i ädelhet och börd får beskriva sin egen förträfflighet. Vi skulle kunna säga mycket mer, men vi skäms över att överdrivet skryta om de välsignelser Allah har skänkt oss. Vår överlägsenhet är välkänd. Jag säger detta endast för att ge er möjlighet att framföra ett självpresentations-tal likt vårt, eller ett ännu bättre tal.”

När Utārid hade sagt detta satte han sig. Då sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Thābit ibn Qays: ”Res dig och svara på hans tal.”

Thābit reste sig och sade:

”All lovprisning tillkommer den store Allah, som har låtit sin vilja råda i himlarna och på jorden och vars kunskap omfattar hela hans herraväldes sfär. Ingenting uppstår eller träder fram utan hans nåd. Att kungar och härskare har framträtt bland oss är ett resultat av hans nåd. Av sin nåd valde han bland sina bästa skapelser den ädlaste till börden, den mest framstående i ädelhet och den som besatt en oöverträffad sanningsenlighet, och utsåg honom till sändebud. Därefter uppenbarade han sin Skrift för honom och utsåg honom till mänsklighetens beskyddare. Han ensam räknas bland hela världens skapelser som den av Allah utvalde. Därefter kallade han människorna till att tro på honom, och emigranterna bland hans eget folk och hans närmaste släktingar tog emot hans kallelse – de som var ädlare, mer ansedda och mer hedervärda än alla andra och som utförde de mest goda gärningarna. De som först tog emot Sändebudets kallelse var vi. Därför är vi Allahs uppriktiga hjälpare och hans Sändebuds närmaste medhjälpare. Vi strider mot dem som inte tror. De som tror på Allahs Sändebud är trygga till liv och egendom från vår hand, medan vi endast med Allahs vilja och på hans befallning bekämpar dem som förnekar tron. Denna kamp har inget slut. Det är tillåtet för oss att döda honom. Med detta sagt ber jag Allah om förlåtelse för mig själv och för alla muslimska män och kvinnor. Frid vare med er.”

Därefter reste sig Zabarqān ibn Badr. Han framförde sitt budskap genom att recitera en dikt. Diktens innebörd var följande:

”Vi är de ädla. Ingen stam är vår jämlike. Kungar och härskare finns bland oss, och alla gudstjänsthus har uppförts på vårt initiativ. Det finns ingen ände på hur många stammar vi har plundrat med våld. Trots detta fortsätter vår heder och ära att växa obevekligt. Även under hungersnöd låter vårt folk andra äta rostat kött. När molnen inte låter regnet falla efter människornas önskan skyndar resenärer om natten till oss från alla håll, och vi ordnar mat åt dem. Då slaktar vi stora kameler och låter gästerna äta sig mätta. Detta är vår medfödda sed. Närhelst du ser att vi kommer till en stam och stolt visar upp vår ädla börd, kommer du också att se att de blir våra efterföljare och att deras huvuden böjs. Den som i dag framhåller sin överlägsenhet inför oss kommer därför att ge oss ny kunskap genom sin beskrivning, och när vår delegation återvänder kommer denna uppgift att spridas. Vi är inte beredda att erkänna någons överlägsenhet. Men ingen kommer att kunna förneka vår överlägsenhet. På detta sätt är vi oövervinneliga i ära och stolthet.”

Ḥassān var inte närvarande vid detta möte. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallade honom för att svara på Banū Tamīms poets tal. Han kom och svarade genom att recitera en dikt. Diktens innebörd var följande:

”När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, trädde fram bland oss skyddade vi honom, trots att det bland oss fanns både sådana som tyckte om honom och sådana som inte gjorde det. Eftersom han hade trätt fram i vår bosättning skyddade vi honom, svärdbeväpnade, mot alla förtryckare och angripare. Han hade trätt fram i ett ädelt hus, beläget bland främmande människor nära Jāriyat al-Jawlān i Syrien. Det finns ingen större ära än gammal ädelhet, nobel börd, kunglig heder och förmågan att uthärda svåra olyckor.”

Hassan säger: När jag nådde fram till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, framförde jag en motdikt genom att exakt efterlikna den rytm i vilken delegationens poet hade reciterat sin dikt. När Zabarqan hade avslutat sin dikt sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Hassan: ”O Hassan! Svara på Zabarqans dikt.” Hassan reste sig och reciterade sitt svar. Diktens innebörd är följande:

”Qurayshs ledare har framlagt ett föredömligt exempel för människorna. Alla som låter gudsfruktan styra sina hemliga handlingar och följer rättvisa och sanningsenlighet är nöjda med dem. De är Qurayshs ledare: ett folk som i strid besegrar fienden eller åtminstone strävar efter och verkar för sitt folks, de troendes, väl. Detta är ingen ny egenskap hos dem; i själva verket är varje ny egenskap i karaktären dålig. Om någon segrare senare framträder bland folken, är varje sådan segrare mindre betydande än deras minst betydande segrare. Om de någonstans visar svaghet, förmår vanliga människor inte visa skicklighet där. Och där alla människor visar skicklighet visar de ingen svaghet. Om de tävlar med vanliga människor eller tävlar med ädla och ansedda personer, är det de som går främst. De kännetecknas av sådan renhet. De befattar sig inte med någon orenhet, och ingen girighet eller begär får dem att förnedras. De är inte snåla med att visa artighet mot grannen och fäster sig inte vid något obetydligt. När vi hyser fiendskap mot en stam döljer vi det inte, och vi ger oss inte i hemlighet hän åt våldsamhet som ett vildsvin. När kriget höjer sin aggressiva näve mot oss och oskyldiga människor såras av dess slag, bringar vi det under kontroll och betvingar det. De, Qurayshs ledare, blir inte högmodiga när de besegrar fienden och blir inte förtvivlade eller rädda när de själva besegras. När de kämpar ansikte mot ansikte med döden liknar de lejonet i Hiljars vildmark, vars fotled ingen kan fjättra med en kedja. Ta emot det de frivilligt ger, men försök inte ta det de i vrede vägrar att ge. Följden av att strida mot dem är ytterst fruktansvärd och bitter. Överge därför deras fiendskap. När andra människor skingras i grupper och deras sinnelag antar olika former, hyser Allahs Sändebuds följeslagare ändå djup vördnad för honom. Mitt enade hjärta har tillägnat dem sitt lov, och varje människas tunga prisar honom. Ty oavsett om folk talar allvarligt eller skämtsamt är de, Muhammeds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare, det bästa av människosläkten.”

När denna omgång av dikt och motdikt var avslutad antog den anlända delegationen islam. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav dem rikliga gåvor som välkomstgåva. När delegationen kom till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, residens hade de lämnat en ung man vid namn Amr ibn Awthum i kamelkaravanen. Qays ibn Asim var något missnöjd med honom. Han sade: ”O Allahs Sändebud, vi har lämnat en av våra män kvar i ridkaravanen. Han är emellertid en ung pojke.” Han ville förringa hans betydelse och antyda att det inte fanns något behov av att ge honom något. Men Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav även honom en gåva liksom de andra. När Amr ibn Awtham fick höra detta tillrättavisade han Qays genom att recitera en dikt:

”Du har förtalat mig inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, men du har ljugit och inte kunnat skada mig.

Vi har fullständigt härskat över er, medan ert herravälde nu är på väg att försvinna.”

Ibn Ishaq säger: Det var med anledning av denna delegation som följande vers i sura al-Hujurat uppenbarades:

[Arabiska *******]

”O Sändebud! De flesta av dem som ropar till dig utifrån, bakom husets förhänge, saknar förstånd.” (Al-Hujurat)

Berättelsen om Amer ibn Tufayl och Arbad ibn Qays, Banū ʿĀmirs representanter

En delegation på tre personer från Banū ʿĀmir kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De var Amer ibn Tufayl, Arbad ibn Qays och Jabbār ibn Sulamī. De var stammens mest ränksmidande hövdingar. Amer ibn Tufayl hade kommit med en dödlig sammansvärjning mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Tidigare hade hans stamfränder, med argumentet att större delen av landets befolkning höll på att anta islam, uppmanat även honom att bli muslim. Men han sade: ”Jag har svurit en ed. Jag kommer inte att sluta förrän hela det arabiska folket har erkänt mitt ledarskap. Och nu skulle jag erkänna denna unge man från Qurayshs ledarskap?” Amer sade till Arbad: ”När vi båda går för att träffa Muhammad ska vi sätta oss på varsin sida. När Muhammad vänder sig mot mig för att tala med mig ska du genast slå honom med ditt svärd.”

Därefter träffade de båda delegaterna Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Amer började säga: ”Muhammad, låt mig få tala med dig i enrum en stund.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Jag kommer inte att ge dig den möjligheten förrän du tror på den ende Guden.” Amer fortsatte att upprepa samma sak för att ge Arbad en möjlighet. Men när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte på något sätt gick med på att tala med honom i enrum, gav han sig av tillsammans med delegationen. På vägen hotade han honom: ”Du ska få se – jag kommer att angripa dig med en väldig armé.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”O Allah, skydda mig från Amer ibn Tufayl.”

När Amer hade lämnat Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade han till Arbad: ”Ve dig, Arbad! Vad gjorde du med den order jag gav dig? Vid Allahs ed, jag ansåg dig vara den modigaste mannen på jorden och var mest rädd för dig. Från och med i dag kommer jag inte längre att frukta dig.” Arbad sade: ”Må du gå under! Ha inte så bråttom. När jag gjorde mig redo att utföra det du hade beordrat mig såg jag att ingen annan stod framför mig än du. Om jag hade huggit då skulle hugget ha träffat din nacke. Skulle jag till slut hugga dig?”

Därefter begav de sig var och en hemåt. På vägen drabbade Allah Amer ibn Tufayls hals med pesten. Han gick till en kvinna från Banū Sulūls hus och dog där av pesten. När han låg för döden klagade han: ”O Banū ʿĀmir! Skulle jag till slut drabbas av kamelens struma, och dessutom i en kvinna från Banū Sulūls hus?” [91. Banū Sulūl var bland araberna känd som en ytterst feg och usel stam. Poeten Samawʾal säger: ”Vi är ett folk som inte betraktar dödande som något skamligare än Banū ʿĀmir och Banū Sulūl gör.”] Efter att Amer hade begravts kom hans följeslagare till Banū ʿĀmirs bosättning med två getter. Männen ur delegationens stam sade till Arbad: ”O Arbad! Hur kommer det sig att ni har kommit?” Han svarade: ”Ingenting. Han (Muhammad) har uppmanat oss att dyrka en varelse som jag, om jag hade fått tag på honom, skulle ha dödat genom att skjuta en pil på honom.” En eller två dagar efter att han hade sagt detta var Arbad på väg någonstans med sin kamel. Plötsligt slungade Allah en blixt över honom från himlen och brände honom och hans kamel till aska. Arbad var poeten Labīds bror. Han diktade följande klagovisa över Arbad:

”Döden skonar ingen, inte ens en kärleksfull far.

Jag fruktade endast döden för Arbad – inte någon katastrof från himlen

eller ett angrepp av ett lejon.”

Därför, o öga, varför fäller du inte tårar för Arbad?

När vi alla, kvinnor och män, genomlevde en tid av svår sorg och nöd

brydde sig Arbad inte om det, även om de alla ropade.

och om de höll sig balanserade

så valde Arbad även då en medelväg.

Han är en vältalig, intelligent och ömhjärtad man.

Samtidigt hade han också en bitterhet inom sig.

När träden blir kala på vintern och sedan åter blir fruktbärande och

blir åter frodigt och de återstående hoppfulla tecknen visar sig,

(det vill säga när hungersnöd drabbar landet och grödor senare åter börjar växa

under gynnsamma förhållanden.) Då brukade han (Arbad)

visa större tapperhet och van skarpsynthet än ett vilt lejon i djungeln).

Sorgens sårade gråterskor sörjer över honom, likt unga hindar

i den karga öknen (som gråter förgäves). På olyckans dag

har döden genom den hjältemodige ryttarens åsklika slag gjort mig djupt bedrövad.

Han brukade plundra, men om den bestulne kom till honom skulle han

gav ersättning och, om han så önskade, återlämnade det (som hade plundrats).

producerar växtlighet trots sin stora brist.

invånarna i steniga områden är verkligen olycksdrabbade

oavsett hur stor deras befolkning är.

Även om de ibland blir något välmående, drabbas de strax därefter åter av

fattigdom. Även om de är många, är de ändå avsedda att drabbas av förstörelse och

undergång.

Ankomsten av Banū ʿAbd al-Qays delegation under Jaruds ledning

En delegation från Banu Abd al-Qays, under ledning av den kristne Jarud ibn Amr, kom till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Hasan berättar: Jarud trädde inför Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och började samtala med honom. Han lade fram islam för honom och bjöd honom att anta islam samt gav honom råd. Jarud sade: ”O Guds sändebud! Jag har en religion. Nu är jag beredd att överge min religion för att anta din. Men kan du försäkra mig om att jag inte kommer att lida någon skada genom att överge min religion?” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ja, jag försäkrar dig. Att anta islam innebär att Allah har gett dig möjlighet att anta en religion som är bättre än din religion.”

När Jarud och hans följeslagare hörde detta antog de islam. Därefter bad de Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om riddjur [färdmedel] för återresan till sitt land. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förklarade att han inte kunde tillhandahålla riddjur. Då sade Jarud: ”O Guds sändebud, må Allah välsigna dig och ge dig frid! På vägen till vårt hemland finns många herrelösa och bortsprungna kameler. Får vi rida på dem?” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Nej, akta er! Rid inte på dem. De kommer att bli färdmedel till helvetet.”

Därefter lämnade Jarud Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och begav sig mot sitt hemland. Han förblev ståndaktig i islam fram till sin död och var en mycket god muslim. Han levde fortfarande när vissa människor avföll från islam efter Guds sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång.

När några av hans stamfränder, som var muslimer, återgick till sin tidigare religion förklarade Jarud för dem att islam var den enda sanna religionen och bjöd dem att återvända till islam. Han sade: ”O människor, jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Hans tjänare och sändebud. Jag förklarar också att den som inte avger detta vittnesmål är en otrogen.”

Ankomsten av Banu Hanifas delegation tillsammans med Musaylima al-Kadhdhab

Banu Hanifas delegation, tillsammans med Musaylima al-Kadhdhab, kom till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De tog in hos en kvinna bland ansarerna, Bint al-Harith, som senare blev husfru hos en man ur Banu Najjar. En historiker från Medina har berättat att Banu Hanifas delegation hade svept in Musaylima i ett tygstycke när Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satt tillsammans med sina följeslagare. I hans hand hade han en avlövad dadelgren. Längst upp på grenen fanns några blad. Den tygklädde Musaylima kom fram till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, talade med honom och bad om något som gåva. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om du ber mig om denna dadelgren, kommer jag inte ens att ge dig den.”

Ibn Ishaq säger: En gammal man från Banu Hanifa, bosatt i Yamama, berättade en annan version av händelsen med Musaylima för mig. Han sade:

När Banu Hanifas delegation kom för att träffa Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lämnade de Musaylima kvar vid kamelkaravanen. Efter att delegationen hade antagit islam meddelade den Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att Musaylima också hade kommit med dem. De sade: ”O Guds sändebud, må Allah välsigna dig och ge dig frid! Vi lämnade en av våra följeslagare för att vakta kamelkaravanen.” Då gav Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, även honom en gåva, på samma sätt som han gav gåvor till delegationens övriga medlemmar. Han sade också: ”Er följeslagare är inte mindre värd än ni, eftersom ni lämnade honom här för att vakta era ägodelar i stället för att ta med honom.” Därefter lämnade delegationen Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och överlämnade till Musaylima det som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade gett honom. Så snart de nådde Yamama avföll Musaylima från islam och började göra anspråk på falskt profetskap. Han sade: ”När ni nämnde mig för Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade han då inte: ’Han är inte mindre värd än ni’? Han sade detta därför att han visste att jag var hans medprofet.” Därefter försökte han genom olika slags rytmiska uttalanden, som han framförde för dem, bevisa att de liknade Koranen. Ett sådant rytmiskt uttalande av honom lyder:

[Arabiska *******]

”Allah har visat nåd mot gravida kvinnor, eftersom Han har låtit människor som kan röra sig komma ut ur deras livmoder – ur inälvor och vätskor.”

Musaylima förklarade vin och otukt tillåtna för sitt folk och befriade dem från bönen. Trots detta fortsatte han att erkänna Allahs Sändebuds profetskap, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Banu Hanīfa-stammen godtog hans påhittade anspråk.

Allah vet bäst vilken av de två ovan nämnda berättelserna som är riktig.

Berättelsen om Adī, son till Hātim Tāʾī

Adī ibn Hātim sade: ”När jag hörde talas om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var det ingen bland araberna som hyste större avsky för honom än jag. Jag var själv en förnäm kristen. Som stamledare betraktades jag som en kung. När jag hörde talas om Allahs Sändebud växte ett starkt hat mot honom i mitt hjärta. Jag hade en arabisk slav som vallade mina kameler. Jag sade till honom: ’Förbered några vältränade, feta kameler åt mig och bind fast dem nära mig. När du sedan hör att Muhammeds armé är på väg hit, ska du underrätta mig.’ Han hämtade kamelerna och band fast dem nära mig.”

En morgon kom han till mig och sade: ”Adī, gör genast det du hade tänkt göra när Muhammeds armé angrep dig.” När jag såg flera fanor vaja frågade jag människorna: ”Vad är det för fanor?” De svarade: ”Det är Muhammeds armés fanor.” När jag hörde detta sade jag till slaven: ”För då fram mina kameler.” Jag steg upp på en av dem och lät min hustru och mina barn rida på de andra. Sedan drev jag iväg karavanen mot de kristna i Syrien. Karavanen gav sig av genom Jushiyas bergspass. Jag lämnade en av Hātims döttrar kvar hos stammen. Själv begav jag mig till Syrien och stannade där. Under tiden kom en grupp ryttare från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att leta efter mig och tog Hātims dotter till fånga. De förde henne till Allahs Sändebud som krigsfånge. Allahs Sändebud hade fått veta att jag hade flytt till Syrien. Han lät Hātims dotter stanna vid ena sidan av Profetens moské. Där hölls även andra kvinnliga krigsfångar och fångar. Hātims dotter var vältalig. När Allahs Sändebud gick förbi dem sade hon: ’Allahs Sändebud, min far har dött och min beskyddare är försvunnen. Visa mig nåd i denna situation, så kommer Allah att visa dig nåd.’ Allahs Sändebud sade: ’Vem är din beskyddare?’ Hon svarade: ’Adī ibn Hātim.’ Allahs Sändebud sade: ’Den Adī som har flytt från Allah och Allahs Sändebud?’ Därefter gick Allahs Sändebud därifrån. Hātims dotter sade: ’Nästa dag gick han åter förbi mig. Jag sade samma sak som dagen innan, och han upprepade samma svar som dagen innan. Dagen därpå gick Allahs Sändebud åter förbi mig. Jag hade blivit förtvivlad. En av Allahs Sändebuds följeslagare sade till mig: ”Res dig och tala med Allahs Sändebud.” Jag reste mig och sade på nytt: ”Allahs Sändebud, jag är faderlös och min beskyddare är också försvunnen. Visa mig därför nåd, så kommer Allah att visa dig nåd.” Allahs Sändebud sade: ”Jag godtar din vädjan. Skynda dig inte att lämna denna plats. När du hittar någon pålitlig person från ditt folk, ska du meddela mig, så att han kan föra dig till ditt land.” Jag tog reda på saken och fick veta att den person som hade sagt åt mig att tala med Allahs Sändebud var Alī, Abū Tālibs son, må Allah vara nöjd med honom. Jag stannade där. Till slut kom en grupp kamelryttare från stammarna Balī eller Quḍāʿa. Jag hade tänkt bege mig till min bror i Syrien. Därför ansåg jag att denna karavan var ett lämpligt ressällskap. Jag gick till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud, en grupp män från mitt folk har kommit. Jag litar på dem och de är lämpliga för att föra mig till min destination.” Allahs Sändebud gav mig ett riddjur, färdkost och kläder. Jag gav mig av med gruppen och kom fram till Syrien.”

Adī sade: ”Jag satt tillsammans med min familj. Plötsligt såg jag en kvinna på en kamel närma sig oss. Jag tänkte för mig själv att det kanske var Hātims dotter. Och mycket riktigt var det hon. Hon kom fram till mig och började förebrå mig på alla sätt hon kunde. Hon sade: ’Du orättfärdige som bryter släktbanden! Du har flytt med dina barn och din hustru, medan du lämnade den återstående medlemmen av din fars familj oskyddad?’ Jag sade: ’Min syster, förebrå mig inte. Jag har verkligen ingen ursäkt. Det du säger är verkligen vad jag gjorde.’”

Hon steg ner från kamelens rygg och stannade hos mig. Hon var en kvinna med skarpt förstånd. Jag frågade: ”Vad anser du om Muhammed?” Hon svarade: ”Jag anser att du omedelbart bör ansluta dig till hans rörelse. Om han är en profet kommer han att visa större välvilja mot den som först ansluter sig till honom. Och om han är en kung kommer din ära inför Jemens ädlingar inte att minska det minsta. Du kommer att förbli precis sådan som du är.” Jag sade: ”Det du säger är riktigt.” Därefter begav jag mig mot Medina för att träffa Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När jag kom dit gick jag in i moskén. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reste sig och begav sig tillsammans med mig mot sitt hem. På vägen mötte vi en gammal kvinna. Hon bad Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att stanna en stund. Han stod kvar länge och lyssnade till hennes olika behov och klagomål. När jag såg detta sade jag för mig själv: ”Vid Allah, denne man kan inte vara någon kung.”

Därefter gick Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med mig in i sitt hem. Han lät mig sitta på en madrass tillverkad av dadelpalmsfibrer. Jag sade: ”Sitt ni.” Han sade: ”Nej, sitt du.” Jag satte mig på den, medan Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satte sig på marken.

Jag sade för mig själv: Detta kan omöjligen vara en kungs uppförande. Sedan sade han: ”O Adi ibn Hatim, är du inte rakusī?” [92. Rakusī kallades en religiös grupp på den tiden. Denna grupp bekände sig till en lära som låg mellan kristendomen och sabianismen.] Jag svarade: ”Jo.” Han sade: ”Brukar du inte ta en fjärdedel av ditt folks krigsbyte?” Jag svarade: ”Jo.” Han sade: ”Men detta är förbjudet enligt din religion.” Jag sade: ”Det är verkligen så.” Då blev jag övertygad om att han verkligen var Allahs profet, som påminde människor om det de hade glömt och lärde dem det de inte kände till. Sedan sade han: ”O Adi, kanske är det åsynen av muslimernas fattigdom som hindrar dig från att träda in i islam. Vid Allah, den dagen är inte långt borta då muslimerna kommer att äga så stora rikedomar att ingen kommer att finnas som vill ta emot pengar. Det kan också vara så att du inte träder in i islam eftersom muslimerna är få och deras fiender många. Vid Allah, den dagen är nära då du kommer att höra att en kvinna ensam, utan rädsla och i trygghet, har ridit på sin kamel från Qadisiyya för att besöka det heliga Huset. Kanske hindras du också från att träda in i islam av att du bara har sett kungar bland de icke-muslimska folken. Men vid Allah, den dagen är nära då Babylons vita palats kommer att falla i muslimernas händer.”

Adi sade: ”Jag har sett två av Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, profetior gå i uppfyllelse. Bara en återstår, och vid Allah kommer även den att gå i uppfyllelse. Jag har sett Babylons vita palats falla i muslimernas händer. Jag har också sett en ensam kvinna färdas tryggt från Qadisiyya och fullgöra vallfärden. Och den dag kommer då rikedomarna blir så överflödande att ingen kommer att finnas som vill ta emot pengar.”

Farwa ibn Musaik al-Muradis ankomst

Ibn Ishaq säger: Farwa ibn Musaik al-Muradi kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, efter att ha förkastat kungarna av Kinda. I det krig som utkämpades mellan Murad och Hamdan före islams framträdande tillfogade Hamdan Murad stora förluster och utförde en omfattande massaker. I historien är den dagen känd som ”Yawmu’r-Radam”, det vill säga ”dagen då massgravar grävdes”. Den dagen leddes Hamdan-arméns angrepp mot Murad av Azda ibn Malik.

När Farwa lämnade kungarna av Kinda och begav sig till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reciterade han följande dikt:

”När jag såg kungarna av Kinda, likt förrädare, i fråga om kungarikets

när han hade föraktat kvinnors heder och anständighet,

efter att ha bestigit sitt riddjur i hopp om större nåd och bättre beskydd

gav jag mig av till Muhammad.”

När Farwa fördes fram inför Guds Sändebud sade han: ”Farwa! Är du bedrövad över den förlust som ditt folk drabbades av vid Yawm al-Radm?” Han svarade: ”Guds Sändebud! Vem skulle inte bli bedrövad över en sådan förlust?” Guds Sändebud sade: ”Lyssna: om du antar islam kommer ditt folk, trots denna förlust, att uppnå allt större välgång.”

Därefter utnämnde han Farwa till styresman över stammarna Murad, Zubayd och Majhid och skickade Khalid ibn Sa’id med honom som insamlare av zakat. Khalid tjänstgjorde där ända fram till Guds Sändebuds bortgång.

Ankomsten av en delegation från Dhu Zubayd under ledning av Amr ibn Ma’di Yakrib

En delegation från Dhu Zubayd, under ledning av Amr ibn Ma’di Yakrib, kom till Guds Sändebud och antog islam. Tidigare, när Amr hade hört talas om Guds Sändebud, hade han sagt till Kays ibn Makshuh al-Muradi: ”Kays! Du är ju ledare för ditt folk. Vi har hört att en Quraysh-man vid namn Muhammad har framträtt i Hijaz och gjort anspråk på att vara profet. Följ med oss till honom, så får vi se om det han påstår är sant. Om han verkligen är profet kommer du utan tvekan att förstå det. Om det blir uppenbart för oss att han verkligen är profet, kommer vi att följa honom. Om inte, kommer vi att få veta hur långt hans kunskap egentligen sträcker sig.” Men Kays avvisade förslaget och kallade det en dåraktig idé. Därefter begav sig Amr ibn Ma’di Yakrib själv, tillsammans med sitt följe, till Guds Sändebud och antog islam. När Kays ibn Makshuh fick höra detta sade han: ”Amr motsatte sig mig och förkastade min åsikt. Nåväl, jag ska visa honom.” Han hotade och varnade Amr mycket allvarligt.

[Enligt Ibn Hisham leddes Hamdan under detta fälttåg av Malik ibn al-Harith al-Hamdani.]

Som svar reciterade ʿAmr följande dikt:

”Den dag då händelsen i Ṣanʿāʾ ägde rum gav jag dig ett gott råd,

jag rådde dig att frukta Allah och hålla med om det rätta.

Du undkom döden likt en åsna som är stolt över sin påle.

Han fann mig på en häst,

på vilken jag kunde hindra hans framfart.

Jag bar en rustning som, på stenig mark,

var stilla som en klarvattensdamm.”

När spjutet träffar hans rustning viker det undan, och dess bästa del flyger långt bort.

Om du kommer för att möta mig, ska du se

att du har kommit för att möta ett lejon med en enda man.

Då kommer du att se vår okuvlige krigare med järnhand och högrest nacke

(det vill säga ivrigt redo för strid).

Om en jämnårig krigare som är hans motståndare försöker besegra honom, så kommer han själv

att besegra honom, gripa honom och slunga honom upp i luften,

och därefter kasta honom till marken och döda honom,

sliter ut hans hjärna och krossar den,

och därefter slukar han den.

”Hans tänder och klor är fläckade av avgudadyrkans förtryck.”

Senare stannade ʿAmr ibn Maʿdī Yakrib hos Banū Zubayr, som stod under Farwa ibn Musayks styre, ända fram till Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång. Därefter avföll han från islam. När han hade avvikit från sanningen reciterade han följande dikt:

”Farwas styre föreföll oss vara det uslaste av alla styren.

Vi fann honom lik en åsna som sticker in nosen i livmodern och luktar.

Om du fick se detta styre, Abu ʿAmr, skulle du

se att hans följe är helt och hållet fyllt av demoner och förrädare.”

Ankomsten av Kindas delegation under ledning av Ashʿath ibn Qays

Ibn Ishaq säger: Ashʿath ibn Qays kom till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med Kindas delegation. Zuhri ibn Shihab har berättat för mig att Ashʿath mötte Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Profetens moské tillsammans med åttio kamelryttare från Kinda. Hans följe kom med välkammat hår, kohl runt ögonen och iklädda jemenitiska mantlar med mönstrat siden. När de kom för att träffa honom sade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Har ni inte blivit muslimer?” De svarade: ”Jo.” Han sade: ”Varför är ni då täckta av så mycket siden?” Så snart han hade sagt detta rev de bort sidenpartierna från sina kläder. Därefter sade Ashʿath ibn Qays till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:

”Guds sändebud! Liksom vi är ättlingar till ʿAqīl al-Murāb är du också ättling till ʿAqīl al-Murār.” [93. Detta var en hederstitel för en av Kindas förfäder. Eftersom Kilab ibn Murārs mor, en av Qurayshs förfäder, var dotter till Banu Kinda, skämtade Ashʿath med att han genom sin mor var ättling till ʿAqīl al-Murāb.] Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, log och sade: ”Använd denna härstamning om ʿAbbas ibn ʿAbd al-Muttalib och Rabīʿa ibn al-Harith.” Dessa två män var köpmän. När de reste till avlägsna arabiska samhällen i affärer och blev tillfrågade om sin härkomst brukade de säga: ”Vi är ättlingar till ʿAqīl al-Murār.” Genom att säga detta försökte de höja sin egen anseendeställning, eftersom Kinda hade många kungar. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade åter: ”Nej, vi är snarare ättlingar till Nadr ibn Kinana. Vi identifierar oss inte genom mödernet och överger aldrig vår faders härkomst.” Därefter skyndade Ashʿath ibn Qays på sina följeslagare att återvända till sitt eget folk och sade: ”Är ni färdiga med ert arbete? Vid Allah, den som säger något sådant—den som framhäver mödernet i stället för fäderneärvda härkomsten—lämnar jag inte förrän jag har gett honom åttio piskrapp.”

Suraq ibn ʿAbdullah al-Azdīs ankomst

Suraq ibn ʿAbdullah al-Azdi kom till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med en grupp män från Azd-stammen, antog islam och blev mycket hängivna muslimer. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utnämnde honom till amir över stammens muslimska medlemmar och befallde honom att tillsammans med dem föra jihad mot de avgudadyrkande jemenitiska stammarna i trakten.

På Guds sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning gav de sig först av mot Jurash för att föra jihad. Denna stad, som var bebodd av jemenitiska stammar, var vid den tiden omgiven av murar och väl befäst. När Khathʿam-stammen hörde att den muslimska armén skyndade dit för att angripa dem, anslöt den sig till jemeniterna. Suraqs armé belägrade de jemenitiska Khathʿamiterna i omkring en månad, medan de senare höll stånd inne i Jurash och förblev oskadda. Därefter återvände Suraq med sin armé. När han nådde berget Shakar ansåg Jurashs invånare att han var besegrad och förföljde honom. Så snart de angrep Suraqs armé gick han till motangrepp och dödade ett stort antal av dem. Tidigare hade Jurashs invånare skickat två män till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Medina för att undersöka situationen. En dag, efter ʿasr-bönen, gick de till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och satte sig hos honom. Han frågade dem: ”Var ligger Shakar?” De två männen från Jurash svarade: ”Guds sändebud! I vårt område finns ett berg som vi Jurashbor kallar Kashar.” Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det bergets namn är inte Kashar, utan Shakar.” De frågade: ”Vad har hänt vid Shakar, Guds sändebud?” Han svarade: ”Just nu dödas där ett stort antal människor.”

När de två männen kom och satte sig hos Abu Bakr eller ʿUthman, må Allah vara nöjd med honom, sade de: ”Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har meddelat att människor ur er stam har dödats. Be honom att åkalla Allah om att befria er stam från denna olycka.” När de bad Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om detta, bad han: ”O Allah, avlägsna denna olycka från Jurashs invånare.” Därefter begav sig de två männen mot Jurash. När de kom fram fick de veta att Suraq ibn ʿAbdullah hade dödat Jurashs invånare precis samma dag och i samma stund som Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade nämnt denna händelse för dem.”

En delegation från Jurash kom till Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och antog islam. Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avsatte flera skyddade områden runt deras stad för betesdjur. Separata områden markerades för hästar, kameler och plogoxar, och det kungjordes att ingen fick fånga eller äta något djur som betade i dessa områden.

Ankomsten av sändebud från Himyars kungar

Himyars kungligheter skickade sändebud med brev till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att meddela att de hade antagit islam. Bland dessa kungligheter fanns al-Harith ibn Abd Kulal, Nu’aym, Ma’afir samt Numan Qayl, Hamdans underkung. [94. Det råder delade meningar om ordet Qayl. Vissa säger endast att det betyder kung. Andra säger att det betyder någon högt uppsatt tjänsteman under kungen. Den senare uppfattningen är den mest spridda.] Dessa sändebud anlände när Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, återvände från expeditionen till Tabuk. Himyars härskare Zurra skickade Malik ibn Murra al-Bahawi. Alla skickade sändebud och brev där de förklarade att de hade antagit islam, avsagt sig avgudadyrkan och brutit förbindelserna med avgudadyrkarna. Som svar skrev Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följande brev till dem: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs sändebud och profet Muhammad till Ibn Abd Kulal, Ruwains, Ma’afirs och Hamdans härskare, Nu’aym ibn Abd Kulal och underkungen Numan. Jag prisar den store Allah, förutom vilken det inte finns någon gud. Efter att vi hade återvänt från romarnas land mötte era sändebud oss i Medina och överlämnade ert budskap till oss. De berättade för oss att ni hade antagit islam och dödat avgudadyrkarna. Om ni följer sanningens väg, lyder Allah och Hans sändebud, förrättar bönen, betalar zakat, ger en femtedel av krigsbytet för Allahs sak, profetens andel och den utvalda del som avskiljs före fördelningen, samt den obligatoriska allmosa som ålagts de troende, då kommer ni att få Allahs vägledning. Den obligatoriska allmosan är en tiondel av skörden från jordbruksmark som bevattnas av regn- och bäcksvatten, och en tjugondel av skörden från konstbevattnad jordbruksmark.

För fyrtio kameler ska det ges en tvåårig ung kamelko, och för trettio kameler en över två år gammal kamel. För fem kameler ska det ges ett får, för tio kameler två får, för fyrtio nötkreatur en ko, och för trettio nötkreatur en ett- eller tvåårig kalv; och för varje fyrtio betande getter eller får ska det ges ett får. Detta är den obligatoriska allmosa som Allah har ålagt de troende. Om någon ger mer är det bättre, men den som endast ger detta, visar sin lydnad mot islam och hjälper de troende att besegra avgudadyrkarna – han är en troende. Han har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra troende. Allah och Allahs sändebud garanterar hans fullständiga säkerhet. Om någon jude eller kristen antar islam blir han en del av de troende. Hans rättigheter och skyldigheter är desamma som de övriga troendes. Om någon däremot vill förbli i sin judiska eller kristna religion ska han inte tvingas att anta islam. Varje sådan vuxen man eller kvinna, vare sig slav eller fri, måste dock betala jizya. Jizyans belopp är en dinar eller tyg till motsvarande värde, beräknat efter inköpspriset på ma’afir, ett särskilt jemenitiskt tyg. Den som betalar denna jizya till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, får sin säkerhet garanterad av Allah och Hans sändebud. Den som vägrar att betala den är Allahs och Hans sändebuds fiende.

Allahs profet och sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ger härskaren över Jemen, Zurra, följande befallning: När mina sändebud Mu’adh ibn Jabal, Abdullah ibn Zayd, Malik ibn Ubadah och Uqbah ibn Namir, må Allah vara nöjd med dem, samt deras följeslagare kommer till er, ska ni behandla dem väl. Om de samlar in den zakat och jizya som era undersåtar är skyldiga och överlämnar den till sändebuden under ledning av Mu’adh ibn Jabal, ska Zurra godkänna detta.

Muhammad förklarar åter att det inte finns någon gud utom Allah och att han är Allahs tjänare och sändebud.

Det bör också nämnas att Malik ibn Murra al-Bahawtari har meddelat mig att du, Zurra, var den förste bland Himyars kungar som antog islam och dödade avgudadyrkarna. Ta därför emot detta glädjebud och denna gratulation, och behandla Himyar väl. Begå inget förräderi och förtryck ingen. Kom ihåg att Allahs sändebud är beskyddare för alla bland er, både rika och fattiga. Zakat och allmosor är inte tillåtna för Muhammad och hans familj. Zakat är ett medel för att rena förmögenheten och är endast tillåten för fattiga muslimer och vägfarare. Malik har överlämnat ditt budskap på ett korrekt och pålitligt sätt. Därför befaller jag er att behandla honom väl. Jag har sänt några av mina följeslagare till er – de mest ärliga, dugliga, kunniga och gudfruktiga bland dem. Jag befaller er att behandla dem väl, eftersom deras rapport kommer att tillmätas störst betydelse. Och frid, Allahs barmhärtighet och Hans välsignelser vare med er.”

Profetens råd till Mu’adh ibn Jabal när han skickades till Jemen

Ibn Ishaq säger: Abdullah ibn Abi Bakr har berättat för mig att det har återberättats för honom att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, vissa råd och tog hans löfte när han skickade honom som sändebud. Han sade: ”Framför inbjudan till islam på ett enkelt sätt, inte på ett svårt sätt. Väcka hopp hos dem och få dem inte att känna motvilja. Då kommer du att möta en grupp av Bokens folk. De kommer att fråga vad nyckeln till paradiset är. Säg till dem: ’Att vittna att Allah är En och inte har någon medhjälpare är nyckeln till paradiset.’”

Banu Harith-stammens antagande av islam genom Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) under expeditionen

Ibn Ishaq säger: Under den tionde hijraåret, i månaden Rabi al-thani eller Jumada al-awwal, sände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Khalid ibn al-Walid till Banu Harith ibn Ka’b i Najran med följande instruktion: ”Innan du inleder strid ska du kalla dem till islam i tre dagar. Om de antar kallelsen ska du godta det. Annars ska du angripa dem.”

Khalid gav sig av. När han nådde Banu Hariths bosättning beordrade han sina följeslagare att sprida ut sig åt alla håll och kalla folket till islam. De sade: ”O folk, anta islam, så kommer ni att vara trygga.” Folket började anta islam, och Khalid stannade kvar hos dem. Han undervisade dem i islam och informerade dem om Koranen och Sändebudets sunna. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade också befallt honom att, om Najrans invånare antog islam i stället för att strida, stanna hos dem och fortsätta att undervisa dem utförligt om islam. Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) skrev då följande brev till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom:

”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Khalid ibn al-Walid till Muhammed, Allahs profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. O Allahs Sändebud! Må frid, Allahs nåd och välsignelser komma över dig. Jag lovprisar Allah inför dig; det finns ingen gud utom Honom. O Allahs Sändebud, må Allahs nåd och välsignelser komma över dig. Du sände mig till Banu Harith med instruktionen att jag i tre dagar inte skulle strida mot dem utan kalla dem till islam. Om de antog islam skulle jag godta det, stanna hos dem och undervisa dem i islams omfattande föreskrifter, Allahs Bok och Sändebudets sunna. Om de däremot inte antog islam skulle jag strida mot dem. Jag har, sedan jag kom till dem, kallat dem till islam i tre dagar enligt Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, instruktion. Jag har sänt mina följeslagare till folket här. De har kallat dem med orden: ’O Banu Harith! Anta islam, så kommer ni att vara trygga.’”

Följaktligen stred Banu Harith inte utan antog islam. Jag stannar kvar bland dem och befaller dem i enlighet med det Allah har befallt, och hindrar dem från det Allah har förbjudit. Jag undervisar dem också i islams omfattande föreskrifter och Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, föreskrifter, och detta arbete fortsätter ännu när jag skriver detta brev. O Allahs Sändebud, frid vare med dig, liksom Allahs nåd och välsignelser.”

Som svar skrev Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följande brev till Khalid: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Muhammed, Allahs profet, till Khalid ibn al-Walid. Frid vare med dig. Jag lovprisar inför dig Allah, utom vilken det inte finns någon gud. Genom ett sändebud fick jag ditt brev och fick veta att Banu Harith hade antagit islam utan att strida och, som svar på er kallelse, vittnat att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Hans tjänare och Sändebud. Du har meddelat att Allah har väglett dem genom vägledningens budskap från Honom. Ge dem därför det glada budskapet och varna dem samtidigt. Kom nu tillbaka och be en delegation från Banu Harith att komma till mig. Och frid, Allahs nåd och välsignelser vare med er.”

När Khalid hade fått Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brev återvände han till Allahs Sändebud i Medina. En delegation från Banu Harith följde med honom. Bland delegationens framstående medlemmar fanns Qays ibn al-Husayn, Yazid ibn Abd al-Madan, Yazid ibn Muhajjal, Abd Allah ibn Qurad al-Ziyadi, Shaddad ibn Abd Allah al-Kinani och Amr ibn Abd Allah al-Dibabi. När de kom till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och han såg dem sade han: ”Vilka är dessa som ser ut som indier?” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, de är män från Banu Harith.” De trädde fram inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hälsade på honom. De sade: ”Vi vittnar att du är Allahs Sändebud och att det inte finns någon gud utom Allah.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Och jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är Allahs Sändebud.” Sedan sade han: ”Är ni då det folk som, när det drivs tillbaka, går ännu längre fram?” Han upprepade detta fyra gånger. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om Khalid inte hade meddelat att ni antog islam utan strid, skulle jag ha huggit av era huvuden och låtit dem falla vid era fötter.” Yazid ibn Abd al-Madan sade: ”Vet att vi inte lovprisade vare sig dig eller Khalid.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vem lovprisade ni då?” De sade: ”O Allahs Sändebud, vi lovprisade Allah, den Väldige och Mäktige, som genom dig har väglett oss.” Han sade: ”Ni talar sanning.” Han sade också: ”Genom vad brukade ni under okunnighetens tid besegra era motståndare i strid?” De sade: ”Vi brukade inte besegra någon.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jo, ni brukade besegra dem som stred mot er.” Delegaterna sade: ”O Allahs Sändebud, orsaken till att vi segrade över våra motståndare var att vi höll ihop och inte ägnade oss åt osämja och konflikter. Vi angrep aldrig någon först eller orättmätigt.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ni talar sanning.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utnämnde Qays ibn al-Husayn till emir över Banu Harith.

Därefter återvände Banū al-Ḥāriths delegation till sitt område i slutet av Shawwāl eller i början av Dhū al-Qaʿda. Fyra månader efter deras avresa avled Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.

Efter delegationens avresa sände Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ʿAmr ibn Ḥazm (må Allah vara nöjd med honom) för att undervisa Banū al-Ḥārith om islams utförliga bestämmelser och hans sunna samt för att samla in deras sadaqa. Han gav honom också ett brev med sina instruktioner. Brevet löd:

”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är en kungörelse från Allah och Hans sändebud. O ni troende, uppfyll avtalen. Detta är en instruktion från profeten Muḥammad, Allahs sändebud, till ʿAmr ibn Ḥazm, Hans sändebud som sänts till Jemen. Han har befallt ʿAmr att frukta Allah överallt och under alla omständigheter. Ni ska veta att Allah är med dem som fruktar Honom och gör goda gärningar. Han befalldes att alltid följa rättvisans och sanningens väg, så som Allah har befallt honom. Han ska uppmuntra människorna att följa godhetens väg och utfärda befallningar därom. Han ska sprida Koranens undervisning bland dem och ge människorna djup kunskap om Koranen, samt varna dem så att ingen rör Koranen i ett orent tillstånd. Han ska upplysa dem om vad som är gott för människorna och vad som är ont, behandla dem som följer det rätta och rättvisan milt och vara sträng mot dem som begår orätt. Allah avskyr nämligen orätt och har befallt att man avstår från det. Han har sagt: ’Var på er vakt! Allahs förbannelse vilar över de orättfärdiga!’ Han ska uppmuntra människorna att eftersträva paradiset och göra sådant som leder dit, och varna dem för helvetet och sådant som leder dit. För att ge människorna djup och omfattande kunskap om islam ska han försöka vinna deras kärlek och undervisa dem om reglerna för den stora vallfärden och den lilla vallfärden, det vill säga ʿumra, samt om sunna, de obligatoriska plikterna och Allahs befallningar. Han ska förbjuda människorna att be iklädda endast ett kort tygstycke, såvida inte tygstycket är så stort att den ena änden kan bäras och den andra viras över nacken; då är saken annorlunda. Han ska förbjuda människorna att sitta med uppdragna ben iklädda endast ett tygstycke på ett sådant sätt att deras blygd blottas. Han ska förbjuda männen att fläta sitt hår och låta det hänga ned över ryggen. Han ska förbjuda människorna att i tider av upprördhet åkalla folk genom att åberopa deras stammar och släktgrupper, och beordra dem att endast åkalla den ende och unike Allahs namn. De som i stället för att kalla till Allah kallar till särskilda stammar och grupper ska undanröjas med svärdet, och den ende och unike Allahs sändebud…”

Därefter återvände Banū al-Ḥāriths delegation till sitt område i slutet av Shawwāl eller i början av Dhū al-Qaʿda. Fyra månader efter deras avresa avled Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.

Efter delegationens avresa sände Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ʿAmr ibn Ḥazm (må Allah vara nöjd med honom) för att undervisa Banū al-Ḥārith om islams utförliga bestämmelser och hans sunna samt för att samla in deras sadaqa. Han gav honom också ett brev med sina instruktioner. Brevet löd:

”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är en kungörelse från Allah och Hans sändebud. O ni troende, uppfyll avtalen. Detta är en instruktion från profeten Muḥammad, Allahs sändebud, till ʿAmr ibn Ḥazm, Hans sändebud som sänts till Jemen. Han har befallt ʿAmr att frukta Allah överallt och under alla omständigheter. Ni ska veta att Allah är med dem som fruktar Honom och gör goda gärningar. Han befalldes att alltid följa rättvisans och sanningens väg, så som Allah har befallt honom. Han ska uppmuntra människorna att följa godhetens väg och utfärda befallningar därom. Han ska sprida Koranens undervisning bland dem och ge människorna djup kunskap om Koranen, samt varna dem så att ingen rör Koranen i ett orent tillstånd. Han ska upplysa dem om vad som är gott för människorna och vad som är ont, behandla dem som följer det rätta och rättvisan milt och vara sträng mot dem som begår orätt. Allah avskyr nämligen orätt och har befallt att man avstår från det. Han har sagt: ’Var på er vakt! Allahs förbannelse vilar över de orättfärdiga!’ Han ska uppmuntra människorna att eftersträva paradiset och göra sådant som leder dit, och varna dem för helvetet och sådant som leder dit. För att ge människorna djup och omfattande kunskap om islam ska han försöka vinna deras kärlek och undervisa dem om reglerna för den stora vallfärden och den lilla vallfärden, det vill säga ʿumra, samt om sunna, de obligatoriska plikterna och Allahs befallningar. Han ska förbjuda människorna att be iklädda endast ett kort tygstycke, såvida inte tygstycket är så stort att den ena änden kan bäras och den andra viras över nacken; då är saken annorlunda. Han ska förbjuda människorna att sitta med uppdragna ben iklädda endast ett tygstycke på ett sådant sätt att deras blygd blottas. Han ska förbjuda männen att fläta sitt hår och låta det hänga ned över ryggen. Han ska förbjuda människorna att i tider av upprördhet åkalla folk genom att åberopa deras stammar och släktgrupper, och beordra dem att endast åkalla den ende och unike Allahs namn. De som i stället för att kalla till Allah kallar till särskilda stammar och grupper ska undanröjas med svärdet. En pålitlig man berättade för mig, med hänvisning till Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’Före den yttersta tiden kommer trettio lögnare att träda fram, och var och en av dem kommer att göra anspråk på profetskap.’”

Expeditionen för att samla in zakat av de tjänstemän och emirer som utsetts av Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom

Ibn Isḥāq säger:

Redan före hans bortgång sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, de amirer och tjänstemän som han hade utsett för att samla in zakat från alla länder och områden som stod under muslimskt styre. Till San’a sände han Muhajir ibn Abu Umayya. Medan han fortfarande befann sig i San’a gjorde al-Aswad al-Ansi uppror mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Ziyad ibn Labid från den ansariska stammen Banu Bayada sände han till Hadramaut, Adi ibn Hatim till stammarna Tayy och Asad, Malik ibn Nuwaira till stammen Banu Hanzala, Zibarkan ibn Badr till en del av stammen Banu Sa’d, Qays ibn Asim till den andra delen av samma stam, och Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom, sände han till Najran för att samla in zakat från muslimerna och jizya från de kristna.

Musaylimas brev till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans svar på det

”Från Allahs Sändebud Musaylima till Allahs Sändebud Muhammad. Frid vare med dig. Jag har gjorts till delägare i ditt profetskap. Hälften av jorden tillhör oss och den andra hälften Quraysh. Men Quraysh överträder alltid gränserna.”

Två sändebud kom till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med detta brev. Ibn Ishaq säger: ”En äldre man från stammen Banu Ashja’ berättade för mig, med Salama ibn Nu’aym som källa, att Nu’aym sade: Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade tagit brevet från de två sändebuden och läst det, sade han till dem: ’Vad är det ni båda säger?’ De svarade: ’Vi säger detsamma som Musaylima säger.’ Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ’Vid Allah! Om det inte stred mot principen att sändebud inte får dödas, skulle jag ha halshuggit er båda.’”

Därefter skrev han till Musaylima: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs Sändebud Muhammad till Musaylima, den falske anspråkstagaren. Frid vare med den som följer den vägledning som kommer från Allah. Vet att jorden helt och hållet tillhör Allah. Han ger vem Han vill bland Sina tjänare makten över jorden, och framgången i det kommande livet tillhör de gudfruktiga.” Detta brevutbyte ägde rum under det tionde året efter hijra.

Avskedshajj

När månaden Dhu al-Qa’da började förberedde sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för hajj och beordrade muslimerna att förbereda sig. När fem dagar återstod av månaden Dhu al-Qa’da gav han sig av för att utföra hajj.

Inför hajj undervisade han folket om hajjens regler och föreskrifter. Därefter höll han ett tal till den församlade folkmassan. Efter att ha prisat Allah sade han:

”O människor, lyssna till mina ord. Jag kommer kanske aldrig mer att träffa er på denna plats efter detta år. O människor, liksom det på denna dag och i denna månad är förbjudet för er att skada andras liv och egendom, så är det förbjudet ända fram till uppståndelsens dag. Ni kommer snart att stå inför Allah och måste svara för era gärningar. Jag har fullgjort mitt uppdrag att förmedla detta till er. Den som har något anförtrott åt sig ska återlämna det till dess ägare. All ränta avskaffas. [95. Alla skulder samt vedergällning för mord och skador avskaffas.] Ni ska endast få tillbaka kapitalet. Ni ska inte begå orätt mot någon, och ni ska inte heller utsättas för orätt. Allahs slutgiltiga beslut är att ingen ränta får förekomma. All ränta tillhörande Abbas ibn Abd al-Muttalib avskaffas. All bestraffning eller vedergällning för mord och skador som begicks under okunnighetens tid avskaffas. Jag börjar med att avskaffa bestraffningen eller vedergällningen för mordet på Ibn Rabi’a, sonson till al-Harith ibn Abd al-Muttalib. Ibn Rabi’a ammades hos Banu Layth. Banu Hudhayl dödade honom. Med detta mord börjar jag förlåta alla mord som begicks under okunnighetens tid.”

Därefter, o människor, finns det ingen möjlighet att Satan någonsin mer dyrkas på detta land. Han har gett upp hoppet om detta. Men om ni lyder Satan i sådant som ni betraktar som smått och obetydligt i era vardagliga handlingar, blir han nöjd med det. Var därför på er vakt mot Satan när det gäller er religion.

O människor, att skjuta upp de heliga månaderna till nästa år är en ännu grövre form av otro. De otrogna leds vilse genom denna sed. Genom den gör de blodsutgjutelse tillåten ett år och förbjuden ett annat. På så sätt försöker de kringgå Allahs heliga dagar. I praktiken gör de därigenom det som Allah har förbjudit tillåtet och det som Allah har tillåtit förbjudet. Tiden har följt sitt eget lopp enligt sin ordning ända sedan himlarnas och jordens skapelse. Hos Allah är antalet månader tolv. Av dessa är fyra heliga. Tre följer varandra i följd, och en är rajab, Mudar-stammens rajab. Den månaden infaller mellan Sha’ban och Jumada ath-Thani. [96. Att rajab kallas ”Mudar-stammens rajab” beror på att det var just Mudar-stammen som gav denna månad betydelse. Ingen annan arabisk stam betraktade denna månad som en helig månad.]

Ni har vissa skyldigheter och rättigheter gentemot era kvinnor. Kvinnorna ska inte låta någon annan ligga i era sängar. Det är också deras skyldighet att inte ägna sig åt förbjudna oanständiga handlingar, eftersom detta väcker ert hat. Om de ändå gör det har Allah gett er rätt att sova i separata sängar från dem och att slå dem lätt. Men om de bättrar sig är det er skyldighet att på ett skäligt sätt ge dem mat och kläder. Var välvilliga mot kvinnorna, eftersom de hos er är som hjälplösa fångar. Ni har tagit emot dem som en förvaltning från Allah, och det var enligt Allahs föreskrifter som ni gjorde dem tillåtna för er.

O hela mänskligheten, förstå mina ord. Jag har fullgjort uppgiften att förmedla Allahs budskap till människorna. Och jag lämnar efter mig något hos er som, om ni håller fast vid det, aldrig kommer att leda er vilse: Allahs Bok och Hans sändebuds sunnah, tydliga och klara ting. O människor – lyssna till mina ord och förstå dem. Vet att varje muslim är den andre muslimens bror. Muslimerna är bröder. Därför är det förbjudet att ta något som tillhör ens bror, om han inte frivilligt ger det. Begå inte orätt mot människor. O Allah, har jag förmedlat Din religion till människorna?” Folket svarade: ”O Allah, sannerligen har Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förmedlat Din religion till oss.” Han sade: ”O Allah, var vittne!”

Usama ibn Zayd skickas till Palestina

Ibn Hisham säger: Efter att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade hållit ovanstående predikan begav han sig tillsammans med hela sin skara

tillbaka till Medina och tillbringade där resten av Dhu al-Hijjas dagar samt månaderna Muharram och Safar. Därefter skickade han en armé till al-Sham (Syrien) under ledning av Usama, son till hans frigivne slav Zayd, och befallde honom att erövra områdena Balqa och Darum i Palestina. Folket gjorde sig redo för avfärd. Alla muhajirun som hade utvandrat i den första hijran reste med honom.

Guds sändebud skickar sändebud till kungar och härskare

Ibn Hisham säger:

Tidigare hade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sänt några av sina följeslagare som sändebud till kungarna och härskarna i olika länder. Han skickade brev till dem med en inbjudan till islam.

Ibn Hisham säger: En pålitlig person från Abu Bakr al-Hudhali berättade för mig att Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en dag efter att ha hindrats från att utföra umra på dagen för Hudaybiyya kom till sina följeslagare och sade: ”O folk! Allah har sänt mig som en nåd till alla människor. Följaktligen, var inte olydiga mot mig på samma sätt som Jesu följeslagare var olydiga mot honom.” Följeslagarna sade: ”O Allahs sändebud, hur var Jesu följeslagare olydiga mot honom?” Han sade: ”De uppgifter som jag ber er utföra brukade även han be dem utföra. Men när han ville sända någon till en närbelägen plats, visade denne motvilja och förhalade saken. Jesus klagade inför Allah över detta. Därför blev var och en av dem som förhalade saken på ett sådant sätt att den som sändes till ett visst folk kom att tala det folkets språk.”

Därefter utsåg Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, några av sina följeslagare till sändebud och skickade brev med en inbjudan till islam till kungarna och härskarna i olika länder. Till den romerske kejsaren skickade han Dihya ibn Khalifa al-Kalbi, till den persiske kejsaren Abdallah ibn Hudhafa al-Sahmi, till Negus av Abessinien Amr ibn Umayya al-Damri, till Yamamas två kungar, Thumama ibn Uthal och Hawdha ibn Ali, Hatib ibn Amr, till Bahrains kung al-Mundhir ibn Sawa Ala ibn al-Hadrami, och till kungen över det syriska gränsriket, al-Harith ibn Abi Shamir al-Ghassani, Shuja ibn Wahb al-Asadi.

Ibn Hisham säger: Såvitt jag vet sändes Salit till Thumama, Hawdha och al-Mundhir.

Ibn Ishaq säger: Yazid ibn Abu Habib al-Misri berättade för mig att han i en bok hade sett namnen på de sändebud som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade till arabernas och icke-arabernas kungar samt till olika länder. I boken nämndes också vilka råd han brukade ge sina följeslagare när han sände iväg dem. Yazid skickade denna bok till den berömde lärde Muhammad ibn Shihab al-Zuhri. Al-Zuhri intygade att boken var tillförlitlig. I boken stod det: Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till sina följeslagare och sade: ”Allah har sänt mig som en nåd för hela världen. Framför därför budskapet från mig, så ska Allah skänka er sin nåd. Var inte olydiga mot mig såsom Jesu följeslagare var olydiga mot honom.” Följeslagarna sade: ”O Allahs sändebud, hur var de olydiga?” Han sade: ”På samma sätt som jag har gett er uppdrag gav även han dem i uppdrag att framföra budskapet på olika platser. Den person som han skickade till en närbelägen plats blev glad och tyckte om det. Men den som han ville sända långt bort blev missnöjd och vägrade. Jesus bad Allah om hjälp i denna sak. Därför kom var och en av dem att tala det lands språk dit han sändes.”

Ibn Ishaq säger: ”Bland de följeslagare som Jesus sände till olika länder i världen och de efterföljare som senare sändes var de mest framstående följeslagaren Petrus och hans efterföljare Paulus. Paulus var inte en apostel eller följeslagare till Jesus. Dessa sändes till romarna. Andreas och Mantaka sändes till ett område där invånarna åt människor. Tomas sändes till Babylon i öster, Filippos till Kartago i Afrika eller till Afrika, Johannes till staden Afusus, folket i grottan Ashab al-Kahf:s stad, Jakob till Arabiska Hijaz, Simon till barbarernas område och Judas till jorden Jord. Judas var inte Jesu följeslagare.”

Det sista fälttåget

Ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sände Usama, son till Zayd ibn Haritha, till Syrien och gav honom order att inta områdena Balqa och Darum i Palestina. Muslimerna gjorde de nödvändiga förberedelserna. Alla muslimer som hade gjort den första hijran deltog i detta fälttåg.

Början på Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sjukdom

Ibn Ishaq säger: Medan förberedelserna för fälttåget under Usamas ledning fortfarande pågick började tecken på sjukdom visa sig hos Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och till slut avled han av denna sjukdom. Sjukdomen började under de sista dagarna av månaden Safar eller den första dagen av Rabīʿ al-awwal. Den började på följande sätt: En natt gick han sent till Medinas kyrkogård Baqīʿ al-Gharqad och bad om förlåtelse för de gravlagda. Från och med följande dag drabbades han av sjukdom och smärta.

Abu Muʿayhiba, Allahs Sändebuds frigivne slav, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, berättar: Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, väckte mig omkring midnatt och sade: ”Abu Muʿayhiba, jag har befallts att be om förlåtelse för de döda på denna kyrkogård. Följ med mig.” Jag följde med honom. När han stod framför kyrkogården sade han:

”Ni som ligger i gravarna, frid vare med er. Ni befinner er i ett mycket bättre tillstånd än det som människorna har hamnat i dag. Prövningarna har kommit som en djup, mörk natt och blir allt mörkare. Varje olycka som kommer är allvarligare än den föregående.

Därefter vände han sig till mig och sade: ”Abu Muʿayhiba! Jag erbjöds världens rikedomar och rätten att åtnjuta dem för evigt, och därefter Paradiset. Jag fick veta: ’Välj vilket du vill av dessa rikedomar och rätten att åtnjuta dem för evigt, Paradiset och mötet med Allah.’”

Jag sade: ”Allahs Sändebud, välj världens rikedomar och rätten att åtnjuta dem för evigt, och därefter Paradiset.” Han sade: ”Nej, jag väljer i stället mötet med Allah och Paradiset.”

Därefter bad han för de gravlagda på al-Baqi och bad om förlåtelse för dem, och återvände hem. Därefter började hans sjukdoms plågor, och av den avled han slutligen.

Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustru Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade: När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återvände från al-Baqi och såg att jag led av huvudvärk och sade: ”Usch, mitt huvud!” sade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, när han såg detta: ”Nej, Aisha, det är snarare mitt huvud som värker.” Sedan sade han: ”Nå, hur vore det om du dog före mig, så att jag fick svepa dig, begrava dig och förrätta begravningsbönen för dig?” Jag sade: ”Jag kan tydligt föreställa mig att om det hände skulle du återvända hem och roa dig med en av dina andra hustrur.”

När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta log han. För ett ögonblick verkade det som om hans sjukdoms plågor hade försvunnit. Vid den tiden vistades han fortfarande växelvis hos sina hustrur. Men plötsligt förvärrades hans sjukdoms plågor. Han befann sig då i Maymuna, må Allah vara nöjd med henne, hus. Han kallade på alla sina hustrur och bad dem om tillåtelse att få vårdas i mitt hus. Alla gav sitt tillstånd.

En redogörelse för Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur, eller de troendes mödrar

Ibn Hisham säger: Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade nio hustrur. De var: Aisha bint Abu Bakr, må Allah vara nöjd med henne; Hafsa bint Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med henne; Umm Habiba bint Abu Sufyan ibn Harb, må Allah vara nöjd med henne; Umm Salama bint Abu Umayya ibn al-Mughira, må Allah vara nöjd med henne; Sawda bint Zam’a ibn Qays, må Allah vara nöjd med henne; Zaynab bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne; Maymuna bint al-Harith ibn Hazn, må Allah vara nöjd med henne; Juwayriya bint al-Harith ibn Abu Dhirar, må Allah vara nöjd med henne; samt Safiyya bint Huyayy ibn Akhtab. Deras uppgifter har bevarats genom flera tillförlitliga lärda.

[Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sammanlagt tretton hustrur. Men endast de nämnda nio levde när han avled. Två hade dött tidigare. Och med två av dem hade endast ett formellt äktenskap ingåtts. De blev inte Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustrur i hushållet.]

Khadija bint Khuwaylid, må Allah vara nöjd med henne

Khadija var hans första hustru. Hennes far, Khuwaylid ibn Asad, eller enligt en annan uppgift hennes bror Amr ibn Khuwaylid, gifte bort Khadija med Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav henne tjugo jungfruliga kamelston som brudgåva. Alla Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, barn utom Ibrahim föddes av henne. Hennes tidigare make var Abu Hala ibn Malik. Han tillhörde Banu Usayd, som var allierade med Banu Abd al-Dar. Under tiden hon var Abu Halas hustru födde hon en son vid namn Hind och en dotter vid namn Zaynab. Före Abu Hala hade hon varit gift med Atiq ibn Abid. Även där födde hon en son vid namn Abdullah och en dotter vid namn Jariya.

Aisha bint Abu Bakr, må Allah vara nöjd med henne

Hon gifte sig med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Mecka när hon endast var sju år gammal. Efter hijran till Medina trädde hon vid nio eller tio års ålder in i äktenskapligt samliv med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han gifte sig inte med någon annan jungfru än Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Hennes far, Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, gifte bort henne. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gifte sig med henne. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav henne fyra hundra dirham som brudgåva.

Sawda bint Zamʿa, må Allah vara nöjd med henne

Salit ibn Amr, alternativt Abu Hatim ibn Amr, gifte bort henne med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav henne fyra hundra dirham som brudgåva. Hennes tidigare makes namn var Sakran ibn Amr. [97. Ibn Hisham säger att Ibn Ishaq inte instämmer i denna berättelse. Enligt honom levde både Ali och Abu Hatim vid denna tid i exil i Abessinien. Under denna tid var de frånvarande från Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.]

Zaynab bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne

Hennes bror Abu Ahmad ibn Jahsh gifte bort henne. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav henne fyra hundra dirham i brudgåva. Hennes tidigare make var Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom, Guds Sändebuds frigivne slav, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Det var med anledning av Zaynab som denna vers i Koranen uppenbarades: ”När Zayd hade skilt sig från henne, gifte Jag bort henne med dig.”

Umm Salama bint Abu Umayya, må Allah vara nöjd med henne

Ett annat namn hon hade var Hind. Det var hennes egen son Salama som gifte bort henne. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gav henne en madrass fylld med dadelpalmsfibrer, en skål, en tallrik och en handkvarn. Hennes tidigare makes namn var Abdullah Abu Salama. Där födde hon fyra barn: Salama, Umar, Zaynab och Ruqayya.

Hafsa bint Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med henne

Hennes far, Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, gifte själv bort henne till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med en hemgift på fyrahundra dirham. Tidigare hade hon varit gift med Khunays ibn Hudhafa al-Sahmi.

Umm Habiba bint Abu Sufyan ibn Harb, må Allah vara nöjd med henne

Khalid ibn Sa’id ibn As tog initiativ till och framförde frieriet till hennes äktenskap med Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De levde båda då i exil i Abessinien. Negus själv gav henne en hemgift på fyrahundra dinarer å Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vägnar. Hennes tidigare makes namn var Ubaydullah ibn Jahsh al-Asadi. Hennes riktiga namn var Ramla.

Juwayriya bint al-Harith, må Allah vara nöjd med henne

Denna kvinna från Khuzā’a togs till fånga i striden mot Banu Mustaliq och tillföll Thabit ibn Qays, må Allah vara nöjd med honom. Juwayriya slöt ett avtal med al-Harith om att friköpa sig själv mot en lösesumma. För att få hjälp med att betala lösesumman sökte hon skydd hos Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick med på att betala hennes lösesumma och friade till henne. Juwayriya accepterade frieriet. Därefter ägde äktenskapet rum.

Ibn Hisham nämner att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återvände från Banu Mustaliqs område tillsammans med Juwayriya. På vägen lämnade han Juwayriya i en ansarisk följeslagares förvar, beordrade honom att ta hand om henne och begav sig till Medina. När han hade kommit fram till Medina anlände Juwayriyas far, al-Harith ibn Abu Dirar, till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med lösesumman för sin dotters frigivning. När al-Harith kom till platsen Aqiq fick han syn på den rad kameler som han förde till Allahs sändebud som lösesumma. Två av kamelerna föll honom särskilt mycket i smaken. Han gömde dem i en av grottorna i berget Aqiq. Sedan kom han till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Muhammad, ni har tagit min dotter till fånga. Här är hennes lösesumma.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vad har hänt med de två kamelerna som du lämnade gömda i den och den grottan i berget Aqiq?” Al-Harith sade: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att du är Allahs sändebud. Sannerligen är det endast Allah som har underrättat dig om detta.” Al-Harith antog islam. Därefter skickade han män för att hämta de två gömda kamelerna från berget Aqiq. Han överlämnade alla sina kameler till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Hans dotter Juwayriya återlämnades till honom.

Safiyya bint Huyayy ibn Akhtab, må Allah vara nöjd med henne

Safiyya, dotter till den judiske ledaren Huyayy ibn Akhtab, fördes av Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, från Khaybar som krigsfånge och fick därefter status som hustru. Till detta äktenskap ordnade han en enkel bröllopsmåltid, där gästerna bjöds på endast dadlar och rostat mjöl i stället för fett eller kött. Hennes tidigare makes namn var Kinana ibn al-Rabi ibn Abu al-Huqayq.

Maymuna bint al-Harith, må Allah vara nöjd med henne

Al-Abbas ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom, ordnade hennes äktenskap med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han betalade också en brudgåva på fyra hundra dirham å Guds sändebuds vägnar. Hennes tidigare makes namn var Abu Ruhm ibn Abd al-Uzza. Enligt vissa historiker var hon den kvinna som, med den heliga Koranens ord, själv överlämnade sig till Guds sändebud. När äktenskapsförslaget från Guds sändebud nådde henne satt hon på en kamel. Hon svarade genast på förslaget: ”Denna kamel och dess ryttare är vigda åt Allah och Allahs sändebud.” Med anledning av detta uppenbarade den Allsmäktige Allah: ”(Det är tillåtet för dig) om en troende kvinna skänker sig själv och profeten vill gifta sig med henne.”

Vissa säger att kvinnan som överlämnade sig själv till Guds sändebud inte var hon, utan Zaynab bint Jahsh. Andra säger att hon var Umm Shurayk Ghaziyya bint Jabir. Enligt ytterligare andra var hon en kvinna ur Banu Sama-stammen. Guds sändebud sköt emellertid upp frågan om henne.

Zaynab bint Khuzayma, må Allah vara nöjd med henne

Först gifte hon sig med sin kusin Jahm ibn Amr. Därefter gifte hon sig med Ubayda ibn al-Harith. Qabisa ibn Amr al-Hilali gifte bort henne med Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mot en brudgåva på fyra hundra dirham. På grund av hennes stora medlidande med och omtanke om de fattiga, de behövande och de nödlidande kallades hon de behövandes moder.

Dessa elva var Guds sändebuds hustrur, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och med vilka han levde i äktenskap. Av dem levde Khadija bint Khuwaylid, må Allah vara nöjd med henne, och Zaynab bint Khuzayma, må Allah vara nöjd med henne, fortfarande när Guds sändebud avled och även därefter. Med ytterligare två kunde han inte leva i äktenskap. Den ena var Asma bint al-Numan al-Kindiyya. Efter att ha gift sig med henne fann Guds sändebud att hon led av vitaktig hudsjukdom eller spetälska. Därför gav han henne en gåva och skickade tillbaka henne till hennes familj. Den andra var Amra bint Yazid al-Kilabiyya. Så snart hon kom till Guds sändebud bad hon honom om att få bli fri från honom. Guds sändebud sade: ”Hon drar sig undan och söker skydd hos Allah.” Därefter skickade han tillbaka henne till hennes familj. Vissa säger att kvinnan som sökte skydd hos Guds sändebud, det vill säga vägrade att inleda äktenskapligt umgänge, var kusin till Asma bint al-Numan al-Kindiyya. Enligt vissa kallade Guds sändebud henne till sig, varpå hon stolt sade: ”Vi är människor av en ädel stam. Folk kommer till oss; vi går inte till någon.” När Guds sändebud hörde detta skickade han tillbaka henne till hennes familj.

Bland Allahs Sändebuds hustrur var sex av qurayshisk härkomst: Khadija bint Khuwaylid (må Allah vara nöjd med henne), Aisha bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne), Hafsa bint Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med henne), Umm Habiba bint Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med henne), Umm Salama bint Abu Umayya (må Allah vara nöjd med henne) och Sawda bint Zam’a (må Allah vara nöjd med henne). De återstående sju var inte av qurayshisk härkomst. Sex av dem var av arabisk härkomst: Zaynab bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne) från stammen Banu Asad, Zaynab bint al-Harith (må Allah vara nöjd med henne) från stammen Banu Amir, Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne) från stammen Banu Khazaya, Asma bint Nu’man al-Kindi (må Allah vara nöjd med henne) från stammen Kinda och Amra bint Yazid (må Allah vara nöjd med henne) från stammen Banu Kilab. Den sjätte var av icke-arabisk, judisk härkomst: Safiyya (må Allah vara nöjd med henne), dotter till Huyayy ibn Akhtab, från stammen Banu Nadir.

Återstående redogörelse för Allahs Sändebuds sjukdom

Ibn Ishaq säger:

Ubaydullah ibn Abdullah ibn Utba berättade för mig från Allahs Sändebuds hustru Aisha, som berättade för honom, och Muhammad ibn Muslim al-Zuhri berättade från honom, och Ya’qub ibn Utba berättade från honom, att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Efter att jag hade fått tillstånd av de andra hustrurna att han skulle vistas i mitt rum för att vårdas, kom Allahs Sändebud in i mitt rum medan han släpade fötterna efter sig, med huvudet bundet med ett bandage och stödd på axlarna av två män ur sin familj: Fadl ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och en annan man. Enligt Abdullah ibn Abbas var den andre mannen Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom).”

Efter en kort stund tilltog Allahs Sändebuds smärta, och han sade plågat: ”Hämta sju lädersäckar med vatten från olika brunnar och häll det över mitt huvud, så att jag kan gå till folket och få dem att avlägga sin trohetsed.” Vi satte honom nära ett stort kärl för klädtvätt och hällde rikligt med vatten över hans huvud. Till slut sade han:

”Det räcker. Det räcker.”

Al-Zuhri sade: Ayyub ibn Bashir berättade för mig att Allahs Sändebud, med ett bandage bundet kring huvudet, kom ut och satte sig på moskéns predikstol. Så snart han började tala bad han först om barmhärtighet för de martyrer som stupat i slaget vid Uhud och bad Allah om förlåtelse för dem. Han bad länge för dem. Därefter sade han: ”En tjänare fick av Allah välja mellan världens rikedomar och det som finns hos Allah. Tjänaren valde det som finns hos Allah.” Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) förstod innebörden av dessa ord. Han insåg att denna tjänare inte var någon annan än Allahs Sändebud själv. Därför sade han gråtande: ”Må våra liv och våra barn hellre offras för ditt liv.” Allahs Sändebud sade: ”O Abu Bakr, ta det lugnt.” Därefter sade han: ”Stäng dessa öppna dörrar i moskén, men stäng inte dörren som vetter mot Abu Bakrs hus. Av alla dem som har varit i mitt sällskap har jag funnit Abu Bakr vara den mest pålitlige följeslagaren.”

Abd al-Rahman ibn Abdullah berättade för mig att Allahs Sändebud dessutom hade sagt: ”Om jag skulle ta någon av Allahs tjänare till min nära vän, skulle jag ta Abu Bakr. Men så länge vi inte förenas hos Allah kommer endast sällskap, broderskap och tro att vara banden mellan oss.”

Muhammad ibn Jubayr berättade för mig, med hänvisning till Urwa ibn az-Zubayr och andra lärda män, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, trots sin sjukdom blev otålig över att sändandet av Usamas armé fördröjdes. Samtidigt uttryckte några en försiktig invändning mot att den unge Usama hade utsetts till befälhavare, trots att det fanns äldre muhajirer och ansarer. När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick veta detta kom han åter till minbaren med huvudet bandagerat och satte sig där. Efter att ha prisat Allah på lämpligt sätt sade han: ”O människor, skynda på att sända iväg Usamas armé. Om ni har talat om hans befälskap, så talade ni på samma sätt även om hans fars befälskap. Men saken är i själva verket den att Usama är lämpad för detta uppdrag, och att hans far också var lämpad för det.” Därefter steg Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ner från minbaren. Muslimerna började förbereda sändandet av Usamas armé. Samtidigt blev Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sjukdomssmärtor allt svårare. När Usama med sin armé hade nått en lågslätt en farsakh från Medina, och hans trupper samt andra muslimer hade anslutit sig till honom där, inträffade detta just när de ville se hur Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillstånd hade utvecklats. Zuhri sade: Abdullah ibn Kab ibn Malik berättade för mig att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i sitt tal den dagen, utöver det han sade om att be för dem som deltagit i slaget vid Uhud och om muslimernas plikter, också sade: ”O muhajirer, ta väl hand om ansarerna. Andra människor får gradvis ekonomiskt välstånd, men ansarerna har med hänsyn till sin nuvarande situation inte denna möjlighet. De var de som bevarade mina hemligheter och gav mig skydd. Behandla dem därför väl som återgäldning för deras goda behandling. Och om ni får erfara något dåligt från dem, så förlåt dem.”

Därefter steg Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ner från minbaren och gick in i huset. Hans sjukdomssmärtor tilltog genast. Efter en kort stund förlorade han medvetandet.

Vid denna tid samlades några av hans hustrur hos honom, däribland Umm Salama och Maymuna, må Allah vara nöjd med dem, samt några muslimska kvinnor, däribland Asma bint Umays. Hans farbror Abbas, må Allah vara nöjd med honom, hade redan kommit till honom.

Alla beslutade att ge Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, läkemedlet ladud. Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag ska absolut ge honom ladud.” Till slut gavs han ladud, och han återfick medvetandet. När han hade återfått medvetandet frågade han: ”Vem gav mig detta?” Alla svarade: ”O Allahs sändebud, det var din farbror.” Han sade: ”Detta är ett slags läkemedel som några kvinnor från Abessinien har fört med sig. Varför använde ni det?” Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs sändebud, vi befarade att du hade drabbats av lunginflammation.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allah kommer aldrig att låta mig drabbas av den sjukdomen. Ingen i min familj, utom min farbror, ska undgå att få ladud.” Maymuna, må Allah vara nöjd med henne, var tvungen att ta ladud medan hon fastade. På detta sätt lät Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sin familj straffas för denna felaktiga handling.

Usama ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillstånd blev mycket svårt återvände jag, min medföljande armé och muslimerna till Medina. Därefter gick jag för att besöka Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När jag kom fram såg jag att han hade förlorat talförmågan och inte kunde tala. När han fick syn på mig började han lyfta handen mot himlen och sedan lägga den på min kropp. Därav förstod jag att han bad för mig.”

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade:

När jag var hos Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under hans sista stund hörde jag honom uttala följande som sina sista ord: ”Nej, den högste vännen, som är bättre än paradiset, honom vill jag ha.” När jag hörde detta sade jag för mig själv: ”Han väljer inte oss framför honom.” Då förstod jag att den utvalda och käraste sak som han brukade tala om, nämligen att ingen profet får dö innan han har fått välja mellan livet och döden, hade tillkännagivits genom hans ord: ”Nej, den högste vännen, som är bättre än paradiset, honom vill jag ha.”

Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, ledarskap i bönen i församlingen

Al-Zuhrī säger: Jag hörde detta från Ḥamza ibn ʿAbd Allāh ibn ʿUmar. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade: När Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sjukdom förvärrades kraftigt sade han: ”Be Abū Bakr att leda bönen.” Jag sade: ”O Allahs Sändebud, Abū Bakr är en mycket vekhjärtad man. Hans röst är mycket låg, och när han läser Koranen börjar han ofta gråta.” Han sade: ”Säg åt honom att leda bönen.” Jag upprepade åter vad jag hade sagt. Då sade han: ”Ni liknar kvinnorna som handlade med Josef. Gå och säg åt Abū Bakr att leda församlingsbönen.” Sanningen är att jag sade detta endast för att jag ville hålla Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) borta från att leda bönen. Jag visste nämligen att folket skulle hålla Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ansvarig och lägga skulden på honom om något olyckligt inträffade. Jag visste att folket aldrig skulle uppskatta den som efterträdde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Det var av dessa skäl som jag ville hålla honom borta från detta ansvar.

ʿAbd Allāh ibn Zamʿa säger:

När Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sjukdom blev allvarlig var jag hos honom tillsammans med en grupp muslimer. Då kallade Bilāl (må Allah vara nöjd med honom) honom till bönen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Be någon som kan leda bönen att göra det.” Den förste jag fick syn på var ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb (må Allah vara nöjd med honom). Jag sade: ”O ʿUmar, kom och led bönen.” ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) ställde sig för att leda bönen. ʿUmar hade en stark röst. När han uttalade takbīr och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde det, sade han: ”Var är Abū Bakr? Detta behagar varken Allah eller muslimerna.” Man kallade på Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). När ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) hade avslutat den bön han hade påbörjat kom Abū Bakr. Därefter började han leda bönen.

ʿAbd Allāh ibn Zamʿa säger: ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade till mig: ”Ve dig, Ibn Zamʿa! Vad var det för sätt att behandla mig? När du bad mig leda bönen trodde jag att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade beordrat mig att leda bönen. Annars skulle jag inte ha gjort det.” Jag sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beordrade mig inte att be dig leda bönen. Men när jag inte fann Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ansåg jag att du bland de närvarande muslimerna var den mest lämpade att leda bönen.”

Ibn Isḥāq säger: Al-Zuhrī berättade vidare, med hänvisning till Anas ibn Mālik, att den dag då Allah för alltid kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Sin närhet var en måndag. Just när muslimerna förrättade morgonbönen i församling lyfte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förhänget, öppnade dörren och kom ut och ställde sig på tröskeln till dörren intill ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) bostad. Muslimerna som förrättade bönen blev utom sig av glädje när de fick se honom. I sin glädje var de nära att avbryta bönen. När de såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stå ensam utan någons hjälp försvann all deras oro och fruktan på ett ögonblick. Han log glatt när han såg ordningen i deras bön och gjorde tecken åt dem: ”Avsluta inte bönen, utan fullfölj den.” Aldrig hade jag sett Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, se så strålande ut som jag gjorde den stunden. Därefter gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillbaka. När folket såg honom tillfrisknad gick var och en till sitt. Även Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) återvände till sin familj i området al-Sunāḥ. [98. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade mark och ett hus på denna plats, där han bodde med sin familj.]

Muḥammad ibn Ibrāhīm berättade för mig, med hänvisning till al-Qāsim ibn Muḥammad, att när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde ʿUmars takbīr när denne ledde bönen, sade han: ”Var är Abū Bakr? Inför Allah och muslimerna är ingen annans ledarskap av bönen godtagbart än Abū Bakrs (må Allah vara nöjd med honom).” I själva verket skulle muslimerna utan tvivel ha trott att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade utsett Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till kalif, om ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) inte hade sagt en sak före sin död. Men före sin död avvisade ʿUmar denna uppfattning. Han sade: ”Om jag utser en kalif, så hade även den som var bättre än jag överlämnat saken åt deras fria övervägande.” När ʿUmar därefter dog utan att utse någon kalif, förstod muslimerna att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte hade utsett Abū Bakr till kalif.

Abū Bakr ibn ʿAbd Allāh berättade för mig (Ibn Isḥāq): På måndagen, när Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ledde morgonbönen, kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dit med huvudet bundet. Folket drog sig glatt åt sidan från böneraderna. Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) förstod att de hade gjort så för Allahs Sändebuds skull, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därför drog han sig tillbaka från sin plats. Men Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lade handen på hans rygg, sköt honom framåt och sade: ”Du ska leda bönen.” Sedan bad han sittande till höger om Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Efter bönen vände han sig mot de bedjande och höll ett tal med så hög röst att det hördes även utanför moskén. Han sade: ”O folk! Helvetets eld har hettats upp, och prövningarna närmar sig som mörka nätter. Märk väl: ni behöver inte följa något som är mitt eget. Jag har inte förbjudit något som finns i Koranen.” När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade avslutat sitt tal trodde Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebuds hälsa hade återgått till det normala. Eftersom det var hans hustru Sīnt binte Khārijas tur, bad han om tillstånd och begav sig till sin familj i al-Sunāḥ. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick in i sitt hem.

ʿAbd Allāh ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Den dagen, när ʿAlī ibn Abū Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom) kom ut från Allahs Sändebuds närhet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade folket honom: ”O Abū al-Ḥasan, hur mår Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid?” Han svarade: ”All lovprisning tillkommer Allah. Han har återhämtat sig.” Då tog al-ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) honom i handen och sade: ”Vid Allah, om några dagar kommer du att ta över ledarskapet. Vid Allah, jag brukade se dödens tecken i ʿAbd al-Muṭṭalibs söners ansikten, och jag har också sett dem i Allahs Sändebuds ansikte, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Kom, låt oss gå till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Om ansvaret för islam och muslimerna efter honom faller på oss, ska vi förstå det. Men om det går till andra ska vi be honom säga åt dem alla att ta hänsyn till oss.” ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag går inte. Om han vägrar överlämna detta ansvar till oss kommer ingen annan efter honom att göra det.” Därefter avled Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, samma dag, nära middagstid.

Aisha sade:

Den dagen kom Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, direkt från moskén till mig och lade sig med huvudet i mitt knä. Strax därefter kom en man ur Abu Bakrs familj, må Allah vara nöjd med honom, till mig med en grön miswak. Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, såg på den i hans hand på ett sådant sätt att det verkade som om han ville ha den. Jag sade: ”Guds sändebud, vill du ha miswaken?” Han sade: ”Ja.” Då gav jag honom den. Han använde den mycket noggrant och lade sedan undan den. Därefter började Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, bli allt tyngre i mitt knä. Jag såg på hans ansikte och märkte att hans ögon vidgades. Han sade: ”Jag vill ha den bästa vännen, bättre än paradiset?” Jag sade: ”Du har fått välja det du önskar. Och du har valt det som är rätt.”

Därefter drog han sitt sista andetag. Ibn Ishaq sade: Aisha berättade: ”Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, avled med huvudet mot mitt bröst under den tid då det var min tur att hysa honom i mitt hem. Jag har inte gjort någon orätt i detta avseende. Att jag höll honom i famnen när han avled, sedan lade honom på en kudde och började slå mig själv i ansiktet och bröstet tillsammans med de andra kvinnorna – allt detta var endast dårskap och ungdomlig naivitet.”

Det berättas från Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: När Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, avled, reste sig Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”Några hycklare påstår att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, har dött. Vid Allah, han har inte dött. Han har endast gått till Allah, liksom Moses, må frid vare med honom, gjorde, för en kort tid. Moses, må frid vare med honom, gick till Allah i fyrtio dagar. Då spreds det att han hade dött, men därefter återvände han. Vid Allah, Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, kommer att återvända liksom Moses. Nu ska händerna och fötterna huggas av på dem som säger att han har dött.”

När Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fick höra att Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, hade avlidit, skyndade han dit. Umar, må Allah vara nöjd med honom, fortsatte fortfarande att säga samma sak. Utan att bry sig om det gick Abu Bakr till Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vare med honom, i Aishas rum. Han var då täckt med ett jemenitiskt tyg i ett hörn av rummet. Abu Bakr gick fram, tog bort tyget från Guds sändebuds ansikte och kysste honom. Sedan sade han: ”Må min far och mor offras för dig. Du har smakat den död som Allah hade bestämt för dig. Efter detta kommer döden aldrig mer till dig.” Därefter täckte han över ansiktet igen. Sedan gick han ut och såg att Umar, må Allah vara nöjd med honom, fortfarande upprepade samma ord. Han sade: ”Umar, sluta. Var tyst.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, ville emellertid inte sluta. När Abu Bakr såg detta började han tala till folket. När folket hörde honom vände de sig bort från Umar, må Allah vara nöjd med honom, och gick fram till Abu Bakr. Efter att ha prisat Allah sade han:

”O människor! Den som dyrkade Muhammad ska veta att Muhammad har dött. Och den som dyrkade Allah ska veta att Allah är den evigt levande och odödlige.” Därefter reciterade han denna vers:

ARABISK ******

”Muhammad är inget annat än Allahs sändebud. Före honom har många sändebud gått bort. Om han dör eller dödas, kommer ni då att vända tillbaka från islam? Den som vänder tillbaka kan inte skada Allah det minsta. Allah ska belöna de tacksamma på ett tillbörligt sätt.” (Āl ʿImrān)

Därefter förändrades människorna så mycket att det verkade som om de aldrig hade hört denna vers innan de hörde den ur Abu Bakrs mun. De lärde sig versen utantill från Abu Bakr och fortsatte att recitera den oavbrutet. Abu Hurayra berättar att Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När jag hörde denna vers ur Abu Bakrs mun blev jag förstummad och förvirrad. Jag kunde inte längre stå på benen. Då insåg jag att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) verkligen hade avlidit.”

På Banu Saidas gårdsplan

Ibn Ishaq berättar:

Efter Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång samlades en grupp följeslagare från Ansar på den takförsedda gårdsplanen tillhörande Banu Saida och slöt sig samman under Saʿd ibn Ubadas ledarskap. I Fatimas hem svor Ali, az-Zubayr ibn al-Awwam och Talha ibn Ubaydullah trohetsed till ledarskapet. Även Banu Abd al-Ashhal följde dem under Usayd ibn Hudayrs ledarskap. Vid denna tid kom en man till Abu Bakr och Umar och sade: ”Denna grupp av Ansar har samlats på Banu Saidas gårdsplan och bildat en separat allians under Saʿd ibn Ubadas ledarskap. Om ni anser det nödvändigt att bevara muslimernas enhet, skynda er då till dem. Annars kan situationen bli allvarlig. Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svepning och begravning har ännu inte slutförts. Hans familj håller fortfarande honom kvar i det stängda huset.” Umar sade till Abu Bakr: ”Kom, låt oss gå till våra bröder bland Ansar och se vad deras sak gäller.”

Berättelsen av Abdullah ibn Abbas och Umar (må Allah vara nöjd med honom)

Abdullah ibn Abbas berättar: [Mot slutet av Umars kalifat satt jag en dag i Abd ar-Rahman ibn Awfs hus i Mina och väntade på honom. Abd ar-Rahman befann sig då hos Umar. Umar höll på att avsluta sin sista hajj. När Abd ar-Rahman återvände hem från Umar såg han att jag satt där och väntade på honom. På den tiden undervisade jag honom i Koranen. Abd ar-Rahman ibn Awf sade till mig: ”Du skulle bli förvånad om du såg att en man kom till de troendes befälhavare Umar och sade: ’O de troendes befälhavare, vad säger du om den som säger: Om Umar dog skulle jag välja den och den till kalif? Vid Allah, Abu Bakrs val till kalif var bara en plötslig och oväntad händelse.’” När Umar hörde detta blev han arg, eftersom han såg hur man försökte propagera för att utse en viss person till kalif och samtidigt nedvärdera valet av den förste kalifen. Han sade: ”Om Allah vill ska jag redan i eftermiddag hålla ett tal inför folket och varna dem för dem som vill förvränga och förstöra muslimernas tradition och arv.” Abd ar-Rahman sade: ”Jag sade: ’O de troendes befälhavare, gör inte detta. Under hajj samlas nämligen många okunniga, oförståndiga och ansvarslösa människor. Och när du ställer dig inför allmänheten kommer de okunniga att finnas omkring dig. Jag fruktar att de okunniga ska missförstå det du säger och sprida en felaktig tolkning åt alla håll. Vänta därför tills du har återvänt till Medina. Medina är nämligen Guds Sändebuds centralort. Där får du möjlighet att rådgöra med framstående och lärda personer, och om du säger det du vill säga medan du befinner dig där kan de kloka människorna på plats förstå det rätt. Det kommer inte att finnas något utrymme för förvrängning eller missförstånd.’” Umar sade: ”Gott, så ska det bli. När jag kommer till Medina ska jag säga detta vid första bästa tillfälle.”]

Ibn Abbas berättar: I slutet av Dhu al-Hijjah kom vi fram till Medina. Jag fick syn på Saʿid ibn Zayd nära predikstolen och satte mig tätt intill honom. En stund senare såg jag Umar komma. Då sade jag till Saʿid ibn Zayd: ”I dag kommer han att säga något som han aldrig har sagt sedan han blev kalif.” Saʿid blev irriterad när han hörde detta och sade: ”Vad skulle han kunna säga som han aldrig har sagt tidigare?” Hur som helst gick Umar upp och satte sig på predikstolen. Så snart böneutroparen hade avslutat böneutropet höll han, efter att ha prisat Allah, följande tal:

”I dag ska jag säga er något som jag endast kan säga eftersom det var förutbestämt för mig. Kanske säger jag detta eftersom min död har kommit nära. Den av er som kan förstå den riktiga innebörden av detta ska inte i onödan gå omkring och säga sådant som jag inte har sagt. Allah gav Muhammad ﷺ profetskapet och uppenbarade Skriften för honom. I den ingick också straffet för äktenskapsbrott genom stening till döds. Vi läste, lärde oss och förstod detta. Allahs Sändebud ﷺ verkställde själv detta straff, och efter honom tillämpade även vi det. Jag fruktar att någon en dag, efter att lång tid har gått, ska säga: ’Vi finner ingenstans i Allahs Bok något straff för att stena äktenskapsbrytaren till döds.’ På så sätt kommer människor att överge en obligatorisk föreskrift som Allah har uppenbarat och hamna i villfarelse. Bestämmelsen om rajm finns emellertid otvetydigt i Allahs Bok för varje gift man eller kvinna som begår äktenskapsbrott. Brottet måste dock vara bevisat bortom allt tvivel genom vittnen, graviditet eller bekännelse. Vi har också läst denna bestämmelse i Allahs Bok: överge inte er härstamning från er far, för det är en form av otro. Var på er vakt! Allahs Sändebud ﷺ sade att ni inte ska överdriva lovprisningen av mig på samma sätt som det tidigare överdrevs i lovprisningen av Jesus, frid vare med honom. Kalla mig endast ’Allahs tjänare och Sändebud’. Och lyssna till ännu en sak. Jag har hört att den och den ska ha sagt: ’När Umar ibn al-Khattab dör kommer jag att erkänna den och den som kalif.’ Låt ingen av er vilseleda andra genom att säga att Abu Bakrs kalifat var en plötslig och oväntad händelse. Det var faktiskt så. Men Allah skyddade muslimerna från dess möjliga skadliga följder. Sanningen är att ingen bland er är eller har varit mer högt ansedd och vördad än Abu Bakr. Därför är kalifatet ogiltigt för den som erkänner någon som kalif och svär honom trohetseden utan att rådgöra med muslimerna, och trohetseden från den som svär den är också ogiltig och ska inte godtas. Det finns nämligen inget annat sätt att säkerställa att dessa två personer skyddas från att dödas.” [99. Innebörden är att erkännandet av någon som kalif, amir eller ledare genom en trohetsed endast kan vara giltigt genom samråd och enighet. Men om två personer skiljer sig från hela församlingen och på ett godtyckligt sätt svär varandra trohetsed, innebär detta att de förkastar församlingen och splittrar den. En sådan trohetsed ska inte godtas från någon av de två. Båda måste uteslutas ur den större församling som är enig om att välja en ledare bland sina medlemmar. Om församlingen skulle erkänna och ge ledarskapet åt någon av dessa två godtyckliga personer, kan ingen veta vem som när som helst kan komma att döda honom, eftersom de har föraktat och förolämpat församlingen genom att bortse från hela dess uppfattning; ingen kan heller ta ansvar för deras säkerhet. Se Lisān al-ʿArab, kapitlet [arabiskt ***], angående betydelsen av grundordet [arabiskt ***].]

Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Efter Allahs Sändebuds ﷺ bortgång fick vi veta att ansarerna motsatte sig oss. De samlades på gården till Banū Sāʿidah tillsammans med sina framstående äldste. Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), al-Zubayr ibn al-Awwam och deras följeslagare hade skiljt sig från oss, medan muhajirerna samlades hos Abu Bakr. Jag sade till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ”Ta med oss och gå till våra bröder bland ansarerna.” På vägen dit mötte vi två ansvariga män bland dem. De berättade för oss om ansarernas inställning och sade sedan: ”O muhajirer, vart är ni på väg?” Vi svarade: ”Vi ska till våra bröder bland ansarerna.” De sade: ”Ni behöver inte gå till dem. Gör det ni måste göra.” Jag sade: ”Vi måste gå dit.” Sedan kom vi fram till gården till Banū Sāʿidah. Där såg vi en man bland de församlade ansarerna som hade svept en filt omkring sig och täckt sitt ansikte. Jag frågade: ”Vad har hänt honom?” De svarade: ”Han är sjuk.” När vi hade satt oss började en av deras talare hålla ett tal. Han vittnade om Allahs enhet och att Han sänt Sändebudet, och lovprisade Allah på ett sätt som anstod Honom. Han sade: ”Vi är Allahs hjälpare och islams modiga soldater. Och ni, o muhajirer, är en del av oss. Er lilla, stillsamma grupp av ökenbor har redan anslutit sig till oss.”

Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Vi märkte att de ville få oss att avvika från vår grundläggande princip och försökte upprätta ett påtvingat monopol över den. Jag förberedde ett utmärkt tal som jag själv tyckte passade mycket väl. Jag ville framföra det för Abu Bakr. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade en särskild kraftfullhet som gjorde att jag hyste stor respekt för honom och försökte så långt som möjligt undvika att väcka hans missnöje. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Umar, säg något.” Jag ville inte hålla fast vid min envishet och göra honom argare. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) var långt mer vördad och kunnig än vi. Han besvarade deras ord så vackert att inte ett enda ord saknades i det tal som jag hade ägnat lång tid åt att tänka igenom och förbereda, och som jag själv hade varit mycket imponerad av; i stället sade han ännu bättre saker. Han sade: ”Det ni har sagt om era ädla karaktärsdrag och era insatser är riktigt. Det är också obestridligt att araberna inte skulle ha fått veta något om islam om det inte vore för Qurayshs insatser. De har en medelhög ställning i fråga om börd bland araberna, och deras bostadsområde ligger mitt i hela det arabiska folket. Jag föredrar någon av dessa två för er alla. Enas om och svär trohetsed till den av dem som ni föredrar som er ledare.” Med dessa ord tog han Abu Ubaydah ibn al-Jarrahs hand. Bortsett från dessa sista ord fann jag inget annat i hans tal som jag ogillade. Vid Allahs ed, jag kände att även om det hade varit synd att gå till avrättningsplatsen för att halshuggas, skulle det kanske ha varit mycket mer tilltalande för mig än att vara muslimernas ledare medan Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fanns.”

Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Efter Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tal sade en av ansarerna: ”Vi är bland araberna lika pålitliga i fråga om klokhet som vi är överlägsna i anseende och rang. Låt därför en amir komma från vår sida och en annan från er sida, Quraysh.” Därefter uppstod en lång ordväxling, och man började tala med mycket höga röster. Jag fruktade att det till slut skulle uppstå splittring eller konflikt mellan muslimernas två grupper, muhajirerna och ansarerna. Jag sade därför genast, i avsikt att få slut på all oenighet: ”O Abu Bakr, räck fram din hand.” Han räckte fram den, och jag tog hans hand och svor honom trohetsed. Därefter svor muhajirerna trohetsed, och sedan svor även ansarerna trohetsed. Sedan började vi förebrå Saʿd ibn ʿUbādah. En av dem blev arg och sade: ”Ni har trängt undan Saʿd ibn ʿUbādah.” Jag sade: ”Det var Allah som trängde undan Saʿd ibn ʿUbādah.”

Al-Zuhrī sade: ʿUrwah ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) berättade för mig att de två ansarer som Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), Umar (må Allah vara nöjd med honom) och de övriga muhajirerna mötte på vägen till Banū Sāʿidahs gård var Uwaym ibn Sāʿidah och Muʿan ibn ʿAdī från Banū ʿAjlān. Det har berättats att Uwaym ibn Sāʿidah var en av de lyckosamma följeslagare till vilkas lov Allah uppenbarade denna vers—

[Arabiska *******]

”Där finns människor som tycker om att rena sig, och Allah älskar dem som renar sig.” (at-Tawba)

Efter att denna vers hade uppenbarats sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Uwaym ibn Saʿida är en utmärkt man bland detta folk.”

Det berättas om Maʿn ibn ʿAdī (må Allah vara nöjd med honom) att muslimerna den dag då Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avled grät bittert och sade: ”Vi borde ha dött före Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Efter hans bortgång riskerar vår tro att utsättas för en svår prövning.” Men Maʿn ibn ʿAdī sade ensam: ”Jag önskar inte att dö före Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jag trodde på honom under hans livstid, och efter hans bortgång har jag dessutom fått möjlighet att på nytt förnya min tro.” Senare stupade han i slaget vid Yamama, när han under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat kämpade mot Musaylima al-Kadhdhab.

az-Zuhrī berättar med hänvisning till Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom): Dagen efter den första trohetseden till kalifatet på Banū Sāʿidas gårdsplan satte sig Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) på moskéns predikstol. Innan han sade något prisade ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) Allah och höll följande tal: ”O människor! Det jag sade till er i går [det vill säga att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hade dött utan tillfälligt hade försvunnit liksom Mūsā (frid vare med honom), och så vidare] fann jag inte i Koranen, och Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade inte heller sagt det till mig. Jag trodde att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle avlida sist, efter att fullständigt ha ordnat alla delar av vårt gemensamma liv. Men så är det inte. Allah har lämnat kvar ibland er den Bok genom vilken Han ledde sitt Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till det mål Han hade valt för honom. Om ni håller fast vid denna Bok kommer Allah att leda er i den riktning dit Han ledde sitt Sändebud. I dag har Allah överlämnat ert ledarskap åt den främste bland er. Han är en av Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagare – hans trogne vän i grottan på berget Thawr. Ge honom därför er trohetsed och godta honom som kalif eller amīr.” Då gav folket honom sin trohetsed för andra gången. Detta var den allmänna trohetseden efter trohetseden på Banū Sāʿidas gårdsplan.

Därefter höll Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ett tal. Först prisade han Allah på vederbörligt sätt. Sedan sade han: ”O folk! Jag har fått ansvaret för er, men jag är egentligen inte bättre än någon av er. Om jag gör gott, ska ni hjälpa mig, och om jag gör orätt, ska ni rätta mig. Sanningsenlighet är trofasthet, och lögn är förräderi. Den av er som anses svag är stark i mina ögon tills jag, med Allahs vilja, har gett honom hans rätt. Och den av er som anses stark är svag i mina ögon tills jag har tagit ut den rätt som tillkommer honom. Kom ihåg att om ett folk överger kampen på Allahs väg, driver Allah det till förödmjukelse, vanära och olycka. Och det samhälle där oanständighet, skamlöshet och smutsighet blir utbredda fyller Allah med prövningar, olyckor och katastrofer. Så länge jag lyder Allah och Allahs Sändebud ska ni följa mig. Men när jag är olydig mot Allah och Hans Sändebud har ni ingen skyldighet att lyda mig. Var noga med bönen – må Allah sända sin barmhärtighet över er.”

Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: Under ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat färdades jag en gång tillsammans med honom till en plats. Han gick med en käpp i handen för att uträtta ett ärende. Ingen annan än jag var med honom. Han mumlade något för sig själv och slog med käppen mot sitt ben. Plötsligt vände han sig mot mig och sade: ”Ibn ʿAbbās, vet du varför jag sade det jag sade när Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avled?” Jag svarade: ”O de troendes befälhavare, det vet jag inte. Du vet det bäst.” Han sade: ”Jag läste en vers och tänkte att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle stanna kvar bland sitt samfund tills han kunde se deras sista handlingar och vittna om dem. Det var på grund av denna föreställning som jag sade det jag sade. Versen lyder:”

[Arabiska *******]

”Så har Vi gjort er till ett måttfullt samfund, så att ni kan vittna inför mänskligheten och Sändebudet kan vittna inför er.” (al-Baqarah)

Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svepning och begravning

Ibn Ishaq sade: När Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, troskapsed hade avlagts på tisdagen började folket förbereda Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, begravning.

Abdullah ibn Abu Bakr, Husayn ibn Abdullah och andra har berättat för mig att Ali ibn Abu Talib, Abbas ibn Abd al-Muttalib, Fadl ibn Abbas, Qutham ibn Abbas, Usama ibn Zayd och Shuqran, Guds Sändebuds frigivne slav, må Allah vara nöjd med dem, fick i uppdrag att utföra tvagningen av honom. Aws ibn Khawli, må Allah vara nöjd med honom, från familjen Banu Awf i stammen Banu Khazraj, sade till Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom: ”Ali, jag ber dig vid Allah: ordna så att vi får delta i svepningen och begravningen av Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Aws, må Allah vara nöjd med honom, var en följeslagare som hade deltagit i slaget vid Badr. Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Kom.” Han kom och deltog i tvagningen av Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Ali höll Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lutad mot sitt bröst. Abbas, Fadl och Qutham, må Allah vara nöjd med dem, vände honom efter behov tillsammans med Ali, må Allah vara nöjd med honom. Usama ibn Zayd och Shuqran, må Allah vara nöjd med dem, hällde vatten över honom, medan Ali, må Allah vara nöjd med honom, tvättade honom medan han lutade honom mot sitt bröst. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade fortfarande sin skjorta på sig. Ali tvättade honom genom att försiktigt gnida ovanpå skjortan och rörde inte direkt vid hans hud. Under tvagningen sade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Må mina föräldrar offras för dig. Hur ljuvlig doft du har, både levande och död.” Under tvagningen kom inget av det orena som brukar komma ut ur andra dödas kroppar ut ur Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kropp.

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade: När man skulle förbereda tvagningen blev de som hade fått ansvaret för den oense. Frågan var om Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle tvättas efter att hans kläder tagits av, liksom andra döda, eller om han skulle tvättas med kläderna på. Medan denna oenighet pågick lät Allah plötsligt sömn falla över dem. På grund av sömnen föll allas ansikten mot Guds Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bröst. I det tillståndet sade en okänd person från ena sidan av rummet till dem: ”Tvätta Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med kläderna på.” Därefter tvättades Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med skjortan på, och hans kropp gneds genom kläderna.

Ibn Ishaq sade: När tvagningen av Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var avslutad sveptes han i tre tygstycken: två suhārītyger och en jemenitisk mantel som lades i flera veck.

Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, berättade: När förberedelserna för att gräva graven började fick man veta att Abu Ubayda ibn al-Jarrah var skicklig på att gräva en darīh-grav, på det sätt som folket i Mekka gjorde, medan Abu Talha var skicklig på att gräva en lahad-grav i Medina. Abbas, må Allah vara nöjd med honom, kallade på dem båda och sade: ”O Allah, ordna det som är bäst för Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Till slut fick man tag på Abu Talha, och han grävde en lahad-grav åt Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

På tisdagen sveptes och tvättades Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och lades på sin bädd i sitt hem. Därefter blev följeslagarna åter oense om begravningen. Några sade: ”Vi begraver honom i Profetens moské.” Andra sade: ”Vi begraver honom bredvid de andra följeslagarnas gravar.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, avgjorde saken genom att säga: ”Jag hörde Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga att varje profet begravdes på den plats där han avled.”

Då lyfte man bort den bädd på vilken Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade avlidit och grävde graven alldeles därunder. Människorna kom i grupper och förrättade begravningsbönen för Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När männen hade avslutat den förrättade kvinnorna den. Därefter gjorde barnen det. Sedan begravdes Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vid midnatt natten till onsdagen.

Aisha berättar: Det var först när vi hörde ljudet av hackan vid midnatt natten till onsdagen som vi förstod att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll på att begravas.

Ibn Ishaq säger: Ali, al-Fadl, Qutham och Shuqran, må Allah vara nöjd med dem, steg ner i graven för att lägga Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till vila.

När Aws ibn Khawli ännu en gång bad Ali, må Allah vara nöjd med honom, att låta ansarerna få ta del i begravningen av Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad Ali honom att stiga ner i graven. Han steg då ner tillsammans med de andra och deltog i arbetet.

Shuqran begravde också den filt som Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade använda, tillsammans med honom när han lades i graven. Då sade han: ”Efter dig ska ingen annan få använda denna filt.”

Al-Mughira ibn Shuʿba, må Allah vara nöjd med honom, brukade hävda att han hade haft den sista kontakten med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han hade nämligen med avsikt lämnat sin ring i graven och kommit upp därifrån. Sedan gick han, under förevändning att ringen hade fallit ner, sist av alla ner i graven, hämtade ringen och rörde vid Guds Sändebud sist. På så sätt gjorde han anspråk på att ha haft den sista kontakten med honom.

Mukassam Abu al-Qasim, den frigivne slaven till Abdullah ibn al-Harith, berättar: Under kalifatet av antingen Umar eller Uthman gjorde jag umra tillsammans med Ali, må Allah vara nöjd med honom. Han bodde då hos sin syster Umm Hani. När han hade avslutat umran och gjort ghusl kom en grupp muslimer från Irak för att besöka honom. De frågade om al-Mughira ibn Shuʿbas påstående var sant, nämligen att han hade haft den sista kontakten med Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Den som hade den sista kontakten var Qutham ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom.”

Ubaydullah ibn Abdullah ibn Utba berättar att Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade till honom: När Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sjukdom förvärrades hade han en fyrkantig svart filt över sig. Med den täckte han ibland sitt ansikte och tog ibland bort den. Han sade: ”Må Allah förbanna det folk som gör en profets grav till en plats för nedfallande i tillbedjan.” Med dessa ord varnade han sitt samfund.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs Sändebuds sista testamente var detta: ”Må ingen annan religion än islam finnas på Arabiska halvön.”

Ibn Ishaq sade:

Omedelbart efter Allahs Sändebuds bortgång omgavs muslimerna av en fruktansvärd katastrof. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att araberna vid denna tid började avfalla, judarna och de kristna började höja sina huvuden, och hyckleriet bredde ut sig kraftigt. På grund av förlusten av Allahs Sändebud blev muslimernas tillstånd likt en flock regntunga moln under en vinternatt. Detta tillstånd fortsatte tills de samlades under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) ledarskap. Ibn Hisham sade: Abu Ubayda och andra lärda män har berättat för mig att de flesta av Makkas invånare omedelbart efter Allahs Sändebuds bortgång började hysa avsikten att lämna islam. När Makkas dåvarande ståthållare, Attab ibn Usayd, såg detta gömde han sig av rädsla. Därefter samlade Suhayl ibn Amr Makkas invånare och höll ett tal för dem. Efter att ha prisat Allah tillkännagav han Allahs Sändebuds bortgång och sade: ”Genom hans bortgång har islam blivit ännu starkare. Vi kommer att hugga huvudet av den som sprider tvivel och villfarelse.”

Därefter ändrade folket uppfattning, och Attab ibn Usayd trädde fram.

Det var detta tillstånd Allahs Sändebud talade om för Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom): ”Han kommer att hamna i ett sådant tillstånd att du inte kommer att kunna kalla honom ond.”

Hassan ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) författade och reciterade följande sorgepoesi vid Allahs Sändebuds bortgång:

”I Medina finns lysande tecken och minnen av Sändebudet.

Vanliga tecken och minnen försvinner och utplånas.”

Men tecknen från denna heliga plats är oförgängliga och odödliga,

där minbaren, genomsyrad av minnet av den store vägledarens uppstigning, fortfarande finns.

Där finns de hus i vilka, från Allahs sida,

ett strålande ljus brukade uppenbaras

Där finns sådana tidlösa tecken på visdom

som inte förvanskas trots tidsåldrarnas gång.

Ju äldre det blir, desto nya insikter framträder ur det.

Där har jag kunnat känna igen

har jag lärt känna mer av Allahs Sändebuds (frid vare med honom) kännetecken och föredöme

hans grav, där han begravdes.

Där sitter jag och gråter över Sändebudet, på grund av vilken

många ögon fäller tårar och blir lyckliga.

Ögonen fäller i själva verket tårar och minns Allahs Sändebuds (frid vare med honom)

insatser –

vars antal jag inte kan fastställa.

Mitt hjärta, tömt och nedtyngt av sorgen över att ha förlorat Ahmad (frid vare med honom), hans insatser

har ägnat sig åt att minnas.

Men jag har inte kunnat minnas ens en tiondel av hans insatser.

Jag kan endast, med ett sorgset hjärta, vid den grav där Muhammad (frid vare med honom) vilar

stanna en lång stund och gråta; något annat kan jag inte göra.

O, den Sändebudets grav, du har blivit en källa till ändlösa välsignelser och godhet.

Såsom hela detta område har blivit präglat av fotstegen från den rätta vägens vägledare.

O grav, ditt inre har fyllts av välsignelser, eftersom du rymmer en ren och helig varelse

och min allra käraste.

Den har gjorts bred och ordnats lager på lager.

På den graven har många, många lagt jord, och ett ständigt grönt

‘sud’-träd har planterats där.

På natten begravde människorna, genom att begrava Allahs Sändebud (frid vare med honom),

kunskap, barmhärtighet och tålamod

och täckte honom med jord, trots att

han inte är någon som kan läggas i jorden.

Efter begravningen återvände de bedrövade, sedan de hade förlorat Profeten (frid vare med honom).

Och deras ryggar och händer har blivit svaga.

har gått under gråt av sorg över denna ädla människa – vars död den dag

även himlen och jorden grät över

Därför sörjer människorna honom ännu mer. Har någonsin

sorgen efter någon avliden varit jämförbar med sorgen efter Muhammeds död?

På grund av denna död förlorade människorna platsen där uppenbarelsen nedsteg

Han som befann sig på platsen där uppenbarelsen nedsteg var upplyst av Allahs ljus

och detta ljus förmedlade han ända till Jemen och Najd.

Han visade dem som följde honom vägen till den Barmhärtige Allah,

skyddade dem från förnedring och skam och visade dem rättfärdighetens väg.

Han var en sådan ledare för dem som ledde dem mot sanningen

och arbetade hårt för den.

Han var en sådan lärare och vägledare till sanningen

att man kunde uppnå rening genom att följa honom.

Han såg på de troendes fel och brister med överseende

och godtog deras ursäkter.

Om de utförde goda och riktiga handlingar, då var det till deras bästa

att Allah själv var frikostig.

Och om de ålades en uppgift

som var svår för dem,

då gjorde endast Han den lätt för dem.

Så länge Muhammeds (frid vare med honom) efterföljare åtnjuter Allahs välsignelser

kommer Han att vara för dem ett sådant bevis, genom vilket

de kan fastställa den rätta handlingsvägen i alla angelägenheter.

Att människorna går vilse är outhärdligt för Honom, och att de får vägledning

och förblir fasta i vägledningen är Hans innersta önskan.

—— Slut ——-