Den heliga Koranen har sänts från Allah för att ge mänskligheten rätt vägledning. Därför kallas den Kitabullah, det vill säga Allahs bok. Denna bok uppenbarades för den siste profeten och den främste av sändebuden, Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, genom uppenbarelse. Ansvaret att läsa upp denna bok korrekt och förklara dess rätta innebörd hade också anförtrotts åt Sändebudet.

Allah den Upphöjde är denna boks författare, och Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är dess uttolkare. Mänsklighetens världsliga frid och frälsning i det kommande livet är beroende av att följa denna boks undervisning. Därför är det möjligt för alla människor att förstå denna bok. Det är dock inte säkert att alla är värdiga att ta emot dess förmaningar. Allah den Allsmäktige har sagt om Koranen:

“Detta är ett klargörande för människorna och vägledning och en förmaning för de gudfruktiga.” – Al Imran: 138

Det första villkoret för att få vägledning från Koranen är att förstå Koranen. Samtidigt som man förstår den måste också villkoret om taqwa vara uppfyllt. Taqwa innebär att vara villig att följa det Koranen befaller och beredd att avstå från det den säger att man ska lämna. Men hur ska den som inte förstår Koranen kunna följa taqwas väg? Därför måste alla först förstå Koranen.

Naturligtvis kan allas nivå av förståelse av Koranen inte vara densamma. Nivån kommer oundvikligen att variera beroende på vars och ens förmåga. Allah den Allsmäktige kräver inte av någon mer än vad dennes förmåga tillåter. Men de uppgifter som var och en måste utföra i det världsliga livet måste utföras i enlighet med Koranens undervisning. De som inte kan läsa ska inhämta kunskap från dem som har utbildats i Koranens undervisning och sedan fullgöra sina uppgifter.

Men de som under det korta världsliga livet på 50–60 år ägnar 20–30 år åt olika slags utbildning enbart för att försörja sig – om de inte försöker förstå Koranen väl, vilket svar ska de då ge inför Allah i det kommande livet? Att förbli okunnig om Koranen trots att man har inhämtat så mycket kunskap i världen är verkligen ytterst skamligt.

De som har vissa läs- och skrivkunskaper kan förstå Koranen, och med lite uppmärksamhet är det faktiskt också lätt. Det råder ingen tvekan om att de som i någon mån förstår det arabiska språket känner större tillfredsställelse när de förstår Koranen. Men kunskaper i arabiska är inget villkor för att förstå Koranen. Om man ska förklara Koranen för andra måste man naturligtvis kunna arabiska. Men även den som inte kan arabiska kan förstå Koranens budskap.

För dem som, trots att de inte kan arabiska, vill försöka förstå Koranen har jag i denna skrift försökt ge de nödvändiga riktlinjerna i form av en ”synopsis” (en kortfattad antydan). Jag tror att denna skrift också kommer att vara till hjälp för dem som kan det arabiska språket. Grundtankarna i denna skrift har jag hämtat från inledningen till den världsberömda tafsir som heter ”Tafhim al-Quran”, skriven av Sayyid Abul A’la Maududi, en av detta århundrades främsta islamiska tänkare, må Allah förbarma sig över honom. I denna tafsir återger jag här många av de riktlinjer för att förstå Koranen som jag funnit i inledningarna till surorna. Dessutom innehåller denna skrift ytterligare information som jag har samlat från olika böcker.

I moskén på Kazi Office Lane i Magbazar hölls det under 1979 varje vecka, i flera månader utan avbrott, föredrag om ”det enkla sättet att förstå Koranen”. De anteckningar i form av en ”synopsis” som jag gav deltagarna vid dessa möten publicerade Shatabdi Prakashani 1980 som ett häfte och visade därmed dess nytta. Häftet omfattade endast 14 sidor.

Genom de försök jag under 1981 och 1982 gjorde tillsammans med några medarbetare i Koranstudiecirkeln för att förstå Allahs bok har jag blivit övertygad om att de som har någorlunda skolutbildning kan förstå Koranen om de anstränger sig. Därför publiceras denna bok nu under ett nytt namn och i utvidgad form, med den ovannämnda ”synopsisen” som grund och med många nödvändiga tillägg.

I den femte upplagan har tre nya kapitel lagts till: ”Koranens rörelseinriktade tafsir”, ”Studium ur rörelsens perspektiv” och ”Syftet med berättelserna om profeterna”.

Jag är fast övertygad om att det verkligen är lätt att förstå Koranen. Om man inte känner till tekniken för att förstå den kan även det enkla verka svårt. Men om man känner till rätt metod och regler blir även ett svårt arbete lätt. Jag ber att Allah ska ta emot detta häfte som ett hjälpmedel för dem som är intresserade av att studera Koranen.

1. Skillnaden mellan Koranen och andra böcker

a. Koranen sändes inte ned i skriftlig form på en gång, som en vanlig bok. Under 23 år uppenbarades den bit för bit, i form av tal, med hänsyn till den islamiska rörelsens olika situationer.

b. Hela Koranen har inget ämnesbaserat namn. Alla dess namn är beskrivande. Till exempel: Koranen (det som reciteras, det som bör läsas). Furqan (det som visar skillnaden mellan sanning och falskhet). Nur (det som ger det ljus som krävs för att förvärva riktig kunskap). Dhikr (det som ger ofelbara råd och påminner om den undervisning man har glömt). Al-Kitab (den enda boken som är bevarad i Lauh Mahfuz).

c. Av de 114 surorna har 105, med undantag för 9 suror, inga ämnesbaserade namn. Olika namn har getts endast för identifiering. Namnen har hämtats från något ord eller någon bokstav i suran.

d. Följande nio suror har samma namn och behandlar samma ämne:

1. Sura nr 55 – Ar-Rahman

2. Sura nr 63 – Al-Munafiqun

3. Sura nr 65 – At-Talaq

4. Sura nr 71 – Nuh

5. Sura nr 72 – Al-Jinn

6. Sura nr 75 – Al-Qiyamah

7. Sura nr 97 – Al-Qadr

8. Sura 101 – Al-Qāriʿa

9. Sura 112 – Al-Ikhlās

Den sista surans namn förekommer inte i själva suran. Detta namn är en beskrivande benämning. Namnen på de andra surorna har hämtats från ord som förekommer i respektive sura.

e. Koranens språk är i allmänhet kortfattat som ett telegram. Den som sände den känner själv dess rätta betydelse. Den som den sändes till fick den rätta betydelsen förklarad för sig. Därför är den betydelse Han lärde ut den enda tillförlitliga.

2. Det ansvar som gavs åt den på vilken Koranen uppenbarades

a. Hans ansvar var att ge mänskligheten praktisk undervisning i hur man skulle leva enligt de föreskrifter som Allah har fastställt.

b. För att hjälpa honom att fullgöra detta ansvar och leda honom på rätt sätt uppenbarades, när det behövdes, precis så många verser som krävdes.

c. På grund av detta ansvar kom han naturligt att inta rollen som en revolutionär ledare.

d. För att störta det rådande samhällssystemet och bygga upp samhället på nytt måste han leda en rörelse lämpad för en samhällsrevolution.

e. En sådan rörelse leder ofrånkomligen till en konflikt med det etablerade samhällssystemet.

3. Det är på intet sätt möjligt att förstå Koranen genom att skilja den från denna rörelse

a. För att förstå de verser och suror som uppenbarades med anledning av den tjugotre år långa rörelsens olika faser och omständigheter, de etablerade intressenas motstånd, konfliktens olika former och bemötandet av den, måste man hålla den tidens miljö för ögonen.

b. Därför är denna rörelses historia och livet hos dess stora revolutionära ledare Koranens verkliga gestalt och den verkliga Koranen. Skriftens Koran måste förstås utifrån denna levande Koran – det är omöjligt att förstå den enbart utifrån Skriften.

c. Följaktligen är Muhammad (frid vare med honom) Koranens enda officiella och tillförlitliga uttolkare. Ansvaret för att förmedla Koranens innebörd och förklaring var uteslutande anförtrott åt honom.

d. Nya tolkningar av Koranen kan och bör komma till i olika tider – men ingen tolkning som strider mot Profetens tolkning kan godtas.

e. Det är för att bevara Koranens innebörd och förklaring som Profetens (frid vare med honom) livshistoria har bevarats genom haditherna. Annars skulle även bevarandet av Koranens språk ha blivit meningslöst.

4. En rörelseinriktad tafsir av Koranen

Redan under studentlivet försökte jag förstå Koranen genom tafsirverk som publicerats på bengali och engelska. Eftersom jag trodde att det var omöjligt att förstå Koranen utan att vara alim gav jag upp detta försök. År 1954 lyssnade jag under en tid på dars om Koranen hos den avlidne Abdul Khaleq sahib, och det började verka enkelt. Jag fick veta att han höll sin dars utifrån Tafhimul Qur’an, skriven av Maulana Maududi (r.h.). Då började jag med förnyad entusiasm ägna mig åt att studera denna tafsir.

a. Kännetecknen hos Tafhimul Qur’an

Den särskilda ställning som Tafhimul Qur’an har på grund av sina kännetecken kan man inte förstå förrän man har läst detta tafsirverk. Man måste smaka på honung för att förstå hur den är. Det är inte möjligt att genom någon annans ord få en riktig uppfattning om honungens smak och sötma. Koranen uppenbarades för att fullgöra den stora uppgift att upprätta din som Rasul (s.a.) utförde under profetians 23 år, från kallelsen till Kalema Tayyeba till alla områden av samhälls- och statslivet. I hela Koranen finns den vägledning utspridd som Allah den Upphöjde sände närhelst det behövdes, under olika skeden och omständigheter av den islamiska rörelse som leddes av Rasul (s.a.). För att se Koranen i dess ursprungliga form måste man därför försöka förstå den i samband med Rasul (s.a.)s 23 år långa kampfyllda liv. Det är just detta Tafhimul Qur’an har gjort. Det är detta som kännetecknar verket.

b. Den verkliga glädjen i att förstå Koranen

Tafhimul Qur’an har försökt förklara att Koranen kom just för att leda den rörelse som Rasul (s.a.) drev. Därför anges under vilken period av denna rörelse och under vilka omständigheter varje sura uppenbarades, och det förklaras vilken vägledning som gavs i den sura som uppenbarades under dessa förhållanden. Genom detta sätt att behandla ämnet kan läsaren förstå Rasul (s.a.)s rörelse och Koranens roll i denna rörelse så enkelt och väl att han med hela sitt hjärta och sin själ kan uppleva den verkliga glädjen i att förstå Koranen.

Tafhimul Qur’an för den troende läsaren till Rasul (s.a.)s rörelses kampfält. Här har man sett till att läsaren inte bara betraktar konflikten mellan haqq och batil på avstånd, utan kan se sig själv aktiv på haqqs sida och mot batil. Den roll som Rasul (s.a.) och Sahaba al-Kiram (r.a.) behövde spela i den islamiska rörelsen och kampen för iqamat al-din har i denna tafsir blivit så levande att läsaren inte längre kan förbli neutral. Denna tafsir låter inte läsaren nöja sig med enbart glädjen i att sitta hemma och läsa. Den inspirerar honom till islamisk rörelse. Han känner att det är meningslöst att förstå Koranen om han inte driver samma kampfyllda rörelse som Rasul i det samhälle där han lever. Tafhimul Qur’an är inte ett verk av någon passiv mufassir. Denna tafsir, skriven av en kampfylld ledare för rörelsen för iqamat al-din, uppmanar även läsaren att kasta sig in i kampen. Det är detta som är denna tafsirs mod.

c. Varför är inte all tafsir sådan?

Någon kan fråga sig varför den rörelseinriktade tafsir som finns i Tafhim al-Qur’an inte återfinns i de berömda tafsirverken från tidigare tider. Förstod de då inte Koranen korrekt? Svaret på denna fråga behöver vara tydligt.

För fjorton hundra år sedan byggde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upp samhälle och stat på Koranens grund på ett sådant sätt att muslimerna ledde världen i nästan tolv hundra år. Under de trettio år då de rätt vägledda kaliferna styrde var det islamiska samhället och statsskicket fullt ut, till hundra procent, infört. Därefter ersattes kalifatet av monarki, men utbildningsväsendet, rättssystemet och ekonomin fortsatte att fungera enligt islam. Eftersom brister gradvis uppstod i det islamiska styrelseskicket gick makten efter tolv hundra år över i icke-muslimers händer. De tafsirverk som skrevs under de tolv hundra år då muslimerna styrde hade som syfte att sprida Koranens undervisning brett i det muslimska samhället. Eftersom den islamiska staten fortfarande bestod fanns det då inget behov av att tolka Koranen som en bok för en rörelse.

När det brittiska styret i detta subkontinent trängde undan islam från livets alla områden och införde undervisning, civilisation och kultur i strid med Koranen, blev det på nytt nödvändigt att inleda en rörelse för att upprätta en islamisk stat. Denna tanke tog sin början med Shah Waliullah Dehlawi (må Allah förbarma sig över honom). Det var de som bar denna tanketradition som bildade Mujahid-rörelsen och även upprättade en islamisk stat vid den nordvästra gränsen. Även om rörelsens ledare blev martyrer i slaget vid Balakot 1831, försvann inte tanken på att göra islam segrande.

Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) var inte bara en verklig bärare av denna tanketradition, utan ledde också själv den islamiska rörelsen. Därigenom insåg han betydelsen av att förstå Koranen ur rörelsens perspektiv. Därför blev hans tafsir naturligt rörelseinriktad.

5. Bakgrunden till hela Koranen

Dess upphovsmans syn på världen och mänskligheten: Oavsett om någon tror på Koranen eller inte, är det nödvändigt att känna till denna syn för att förstå Koranens budskap

a. Världen – Skaparen har anförtrott människan uppgiften att vara Hans khalifa och gett henne kunskap, förmågan att tänka samt förmågan att skilja mellan gott och ont.

b. Han lämnade inte människan i okunnighetens mörker. Han ordnade så att kunskap skulle förmedlas genom sinnena, förnuftet, ilham och uppenbarelsen. Därför sände Han den första människan som Sändebud. Den livsordning som Han gav honom kallas islam.

c. Redan från den första människan har det tillkännagetts att Allah ensam har herraväldet över hela skapelsen. Han ensam är allas lagstiftare. Ingen är självständig; endast Han har rätt att kräva lydnad. Han stiftar lagar för alla, inklusive människokroppen, och verkställer dem själv.

d. Endast människan har fått rätten att använda hela skapelsen, och därför har hon utrustats med en kroppslig organism som gör det möjligt för henne att använda den materiella världen.

e. Människan har inte fått full frihet att använda universum och människokroppen; hon har endast fått självstyre.

f. Inte ens detta självstyre har hon fått när det gäller att utföra handlingar, utan endast när det gäller viljan och ansträngningen att utföra dem.

g. Den lag som förmedlats genom profeten har inte påtvingats människorna. De har fått veta att om de använder sin vilja och sina ansträngningar i enlighet med Skaparens lag, kommer de att få frid i denna värld och frälsning i Akhirah; annars kommer de att få oro i denna värld och straff i Akhirah.

h. Människans jordiska liv är endast ett ögonblick jämfört med Akhirah, och det jordiska livets resultat kommer att ges i Akhirah. Därför är livet i denna värld endast ett prov. Detta prov pågår varje ögonblick.

i. Varför misslyckas människan i detta prov? Kroppen, som är helt inriktad på materiell kunskap och saknar moralisk kunskap, har en stark dragning till den materiella världen. När människan besegras i den naturliga konflikten mellan nafsens, eller kroppens, krav (materiell existens) och ruhens (moralisk existens), misslyckas hon i provet.

j. I denna värld blir endast de materiella resultaten av människans handlingar synliga; de moraliska resultaten märks endast i liten utsträckning. Därför kommer människan, som en moralisk varelse, att få handlingarnas moraliska resultat först i livet efter detta.

T. Om ruh, den moraliska varelsen eller den verkliga människan, vill få kunskap om världen och livet samt denna värld och det hinsides, är materiell kunskap inte alls tillräcklig. Genom uppenbarelsen måste hon få viss grundläggande kunskap, som endast kan erhållas genom iman (tro på det osedda).

Th. Profeter och sändebud har sänts genom tiderna för att ge praktisk undervisning i hur man möter livets problem och leder livet på rätt väg.

D. Alla profeters deen var densamma (principen om lydnad – lydnad inför Allah), men deras sharia var inte densamma, eftersom samhällets utveckling krävde det.

Dh. Det sista sändebudet sändes under den mänskliga civilisationens fulla utveckling. Den ursprungliga deens eviga läror och den fullständiga sharian finns i Koranen och sunnan.

N. Det var naturligt att alla tidigare uppenbarelseböcker skulle förvanskas. Den sista uppenbarelseboken kommer att bestå för evigt.

T. Den ende Skaparen sände inte olika föreskrifter eller religioner till det mänskliga släkte som Han älskar. Samma grundläggande föreskrift (lydnad inför Skaparen – islam) sändes i fullständig form till Muhammad, efter nödvändiga förändringar och utvidgningar.

Th. Profeterna fullgjorde sitt ansvar på rätt sätt. Men den islamiska ordningen blev segrande varje gång två villkor var uppfyllda: att en grupp kompetenta människor hade formats och att folket inte aktivt motsatte sig den. Utan att dessa två villkor uppfylls samtidigt är seger omöjlig.

D. Muhammad sändes som mänsklighetens främsta föredöme för alla tider, och det är endast genom att följa honom som man kan vinna Allahs välbehag, framgång i denna värld och belöning i det hinsides.

ধ. Det enda sättet att följa alla profeter och sändebud är att följa Muhammed (frid vare med honom).

ন. Eftersom Allah fullbordade sin religion och sharia genom Muhammed, fanns det inte längre något behov av att sända någon annan profet eller något annat sändebud.

৬. Kännetecken för en rörelse lämpad för en samhällsrevolution

ক. En rörelse som drivs i syfte att genomföra en samhällsrevolution kommer oundvikligen i konflikt med den rådande samhällsordningen och de etablerade särintressena.

খ. En sådan rörelse delar huvudsakligen upp samhällets människor i två grupper:

১. Revolutionens anhängare – främst de som inte drar fördel av det rådande samhället.

২. Revolutionens motståndare – de etablerade särintressena eller de som drar fördel av det rådande samhället.

গ. Även om antalet modiga och starka personer är litet på båda sidor, blir många människor anhängare av den ena eller andra sidan – även om de flesta av dem förblir passiva.

ঘ. De flesta människor förblir neutrala eller avvaktar och bedömer situationen – de stöder den sida som segrar.

ঙ. Förutom de troende (mumin) och de icke-troende (kafir) inom den revolutionära ideologin uppträder under rörelsens olika skeden fem typer av hycklare (munafiq):

7. Olika perioder och stadier i Profetens (frid vare med honom) rörelse

a) Profetens (frid vare med honom) rörelse hade två perioder:

1. Den mekkaniska perioden – de första 13 åren. Det var en period av kamp, en period då människor och personligheter formades samt en period av förföljelse.

2. Den medinanska perioden – 10 år efter hijra. Det var en period av seger, en period då samhället byggdes upp, en period av statsstyre och en period av väpnad konfrontation.

b) Olika stadier i den mekkaniska perioden:

Detta behandlas utförligt i inledningen till sura al-Anʿām i Tafhīm al-Qurʾān.

1. En period på 3 år av personlig eller hemlig (underjordisk) dawah och organisering.
2. En period på 2 år av offentlig dawah – motståndarnas hån och smutskastning samt den inledande fasen av förföljelse. Under profetskapets femte år, i månaden Rajab, utvandrade 16 personer (däribland 4 kvinnor) till Abessinien i den första omgången. I den andra omgången utvandrade 15 kvinnor och 88 män.

3. En period på 5 år av olika former av övergrepp och förföljelse. Från profetskapets sjunde till dess nionde år befann sig Profeten (frid vare med honom), tillsammans med sin egen klan Banu Hashim, under sträng blockad i den dal som kallas Shiʿb Abu Talib, under sammanlagt 3 hela år. Under det tionde året gick Profetens (frid vare med honom) farbror Abu Talib och fru Khadija (må Allah vara nöjd med henne) bort.

4. Under de sista tre åren av den mekanska perioden förekom extremt motstånd, brutala förföljelser och till och med försök att mörda Profeten (frid vare med honom). Under vart och ett av dessa tre år fortsatte människor som kom från Medina under hajj att anta islam. Det första året avlade 6 personer trohetseden, det andra året 12 personer (den första trohetseden vid Aqaba), och det sista året avlade 75 personer trohetseden (den andra trohetseden vid Aqaba).

c) Den medinska periodens olika stadier – totalt 10 år.

1. Fram till slaget vid Badr – 1 år och 6 månader.

2. Från Badr till fördraget vid Hudaybiyya – 4 år och 2 månader.

3. Fram till erövringen av Mecka – 1 år och 10 månader.

4. De följande 2 åren och 6 månaderna efter erövringen av Mecka.

8. Tidpunkterna för de viktigaste händelserna under den medinska perioden

1. Hijra – den 12:e Rabi al-Awwal, år 1 AH, anlände han till Medina på en fredag.

2. Slaget vid Badr – Ramadan, 2:a hijriåret

3. Slaget vid Uhud – Shawwal, 3:e hijriåret

4. Fälttåget mot Banū Naḍīr – Rabi al-awwal, 4:e hijriåret.

5. Slaget vid diket (al-Ahzab) – Shawwal, 6:e hijriåret

6. Fördraget i Hudaybiyya och Bayʿat al-Riḍwān – Dhu al-Qaʿda, 6:e hijriåret.

7. Slaget vid Khaybar – Muharram, 7:e hijriåret.

8. Erövringen av Mekka – Ramadan, 8:e hijriåret.

9. Slaget vid Hunayn – Shawwal, 8:e hijriåret.

10. Slaget vid Tabuk – Rajab, det 9:e hijriåret.

11. Avskedshajj – Dhu al-Hijjah, det 10:e hijriåret.

9. De mekanska surornas kännetecken (uppenbarade före hijra)

a) Kännetecken för de tidiga surorna:

1. Råd som gjorde Sändebudet lämpat att fullgöra det väldiga ansvar som anförtrotts honom.

2. Försök att undanröja de rådande felaktiga föreställningarna om livet och världen och skapa en korrekt tro, genom att på olika sätt lägga fram islams grundläggande läror – med större betoning på tawhid, risalat och akhirat.

3. Att väcka människans slumrande samvete och moraliska medvetande och uppmuntra hennes tankeförmåga att acceptera sanningen.

4. De tidiga surornas språk är klart och flyter lätt som en källa, med korta, rytmiska verser; det är mycket fängslande och berör hjärtat, lätt att memorera och utgör mycket högtstående litteratur.

b) De mek­kanska surorna innehåller vägledning för individens utveckling – däri finns inga lagar eller bestämmelser för att bygga upp samhället och staten. Endast mot slutet finns antydningar om samhällsbygge i form av ett ”manifest”. Profeternas ankomst till olika folk i det förflutna – en beskrivning av deras uppgång och fall utifrån folkens bemötande av profeterna (inte för att lära känna historien, utan för att lära av den).

c) Råd om tålamod i olika situationer av kafirers och mushrikers motstånd, samt sätt att besvara och bemöta motståndet.

10. De medinensiska surornas kännetecken

Suror som uppenbarats efter hijra – även om de uppenbarats i Mekka räknas de som medinensiska

1. Långa suror (de flesta),

2. Bestämmelser för samhällsbygget,

a) Straffrätt, arvsbestämmelser, regler för äktenskap och skilsmässa, zakat och ushr med mera.

b) Grunden för grupper, staten, civilisationen och samhällslivet,

Förhållningssättet till hycklare, kafirer, dhimmier, Bokens folk, krigförande fiender och folk som är bundna genom fredsavtal.

Muslimernas skyldigheter under förhållanden som seger och nederlag, fara och fred, trygghet och rädsla, och liknande.

11. Koranens övriga egenskaper

a) Koranens uttryckssätt:

–Lämpligt för en revolutionär rörelse

–Fängslande och ägnat att entusiasmera anhängarna

–Kraftfullt när det gäller att avvärja motståndarna

–En revolutionär ledares dånande tal

— Något som kan sporra sinnet, förståndet och samvetet och framkalla en flod av känslor.

— En känsloladdad och vädjande uppmaning, med ett medkännande hjärta, som kan vinna människors hjärtan.

b) Varför nämns samma sak upprepade gånger i Koranen:

1. I ett särskilt skede av rörelsen behöver det som måste förankras i hjärta och sinne sägas om och om igen.

2. Det har sagts om och om igen, med samma språk eller samma ord, men i nya former och på attraktiva sätt, för att en sak helt ska kunna sjunka in.

3. Allahs egenskaper, tawhid, risalat, akhirah, kitab, iman, taqwa, sabr, tawakkul och liknande är så viktiga att en omfattande upprepning av allt detta är helt naturlig, och det behövs på rörelsens alla nivåer.

c) Koranen är en blue-print, eller en ritning för islamska föreskrifter. Den som fick ansvaret att bygga islams storslagna byggnad enligt denna ritning som Allah har utformat var ingen annan än Rasul (s.a.w.). Han förverkligade planen som ges i Koranen och visade islams fullständiga gestalt.

12. Antalet makki- och madani-suror

a) Av totalt 114 suror råder det oenighet om 17 suror. Det råder stor oenighet om 5 av dessa suror. Enligt majoriteten är 4 av de återstående 12 medinensiska och 8 mekkanska.

1. De 5 suror som det råder stor oenighet om är: al-Bayyinah (98), al-Adiyat (100), al-Ma’un (107), al-Falaq (113) och an-Nas (114).

2. De 4 suror som enligt majoriteten är medinensiska:

ar-Ra’d (13), ar-Rahman (55), ad-Dahr (76) och az-Zilzal (99).

3. De 8 suror som enligt majoriteten är mekkanska:

at-Tin (95), al-Qadr (97), at-Takathur (102), al-Asr (103), Quraysh (106), al-Kawthar (108), al-Kafirun (109) och al-Ikhlas (112).

b) I Tafhim al-Qur’an visar den forskningsbaserade diskussion som Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) för i surornas inledningar om tidpunkten för deras uppenbarelse att endast 25 suror är medinensiska. Enligt detta är 114 − 25 = 89 suror mekkanska. I Tafhim har han visserligen skrivit ”medinensisk” i rubrikerna till sura 55 och 99, trots att han genom sin forskning har bevisat att de är mekkanska. På samma sätt har han skrivit ”mekkansk” i rubriken till sura 107, men genom sin forskning bevisat att den är medinensisk. I sin Tarjuma-ye Qur’an Majid har han däremot skrivit ”medinensisk” i rubrikerna till sura 13 och 76.

c) Enligt majoriteten finns det 28 medinensiska suror och 86 mekkanska suror. Maulana Maududi har i Tafhim skrivit ”medinensisk” i rubrikerna till 27 suror och i Tarjuma-ye Qur’an Majid till 29 suror.

d) De flesta mekkanska surorna finns i Koranens två sista parah. Alla de 11 surorna i den 29:e parah är mekkanska, och 34 av de 37 surorna i Amma-parah är mekkanska. Av totalt 89 mekkanska suror finns 45 i de två sista parah, medan de återstående 44 är spridda över hela Koranen.

e) Eftersom vissa surors första del är mekkansk, är de kända som mekkanska även om den efterföljande delen är medinansk. Ett exempel är sura al-Muzzammil.

13. Förteckning över surorna från den mekkanska perioden

14. Lista över surorna från den medinanska perioden

15. Klassificering av surorna som uppenbarades under olika skeden av den mekanska perioden

Den heliga Koranen är helheten av den vägledning som behövdes under olika skeden av den islamiska rörelsen, vilken leddes av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför blir det lättare att förstå Koranens innebörd om man vet vilka suror som uppenbarades under vilka skeden av vilken period.

Det är särskilt viktigt att klassificera surorna i förhållande till de olika skedena av den mekanska perioden. Men detta är en mycket svår uppgift. Medan det är förhållandevis lätt att fastställa när de medinska surorna uppenbarades, är motsvarande uppgift för den mekanska perioden lika svår. För att kunna förstå Koranen på ett framgångsrikt sätt kan man ändå, på grundval av den forskning som Mawlānā Maudūdī (må Allah vara honom nådig) presenterade i sin tafsir, göra följande klassificering av den mekanska periodens fyra skeden. Det första skedet omfattar sammanlagt 28 suror, det andra 11, det tredje 37 och det fjärde 13 suror = sammanlagt 89 suror.
A) Förteckning över de 28 suror som uppenbarades under den första etappen av den mekanska perioden (under 3 år):

b) Uppenbarelseordningen för de 11 suror som uppenbarades under de två åren av den andra etappen av den mekanska perioden

c) Förteckning över de suror som uppenbarades under de 5 åren i den tredje fasen av den mekanska perioden

d) Lista över de 13 suror som uppenbarades under de 3 åren i den 4:e fasen av den mekanska perioden

Det har tidigare också sagts att det är mycket svårt att fastställa den exakta tidpunkten för när de mekkanska surorna uppenbarades. När det inte finns tydliga traditioner om vissa suror har man varit tvungen att dra slutsatser utifrån deras språk och stil samt det ämne som behandlas. Därför finns det inget sätt att hävda att de mekkanska surorna har ordnats i de fyra ovan nämnda perioderna på ett helt felfritt sätt. Förhoppningen är ändå att denna indelning i perioder ska hjälpa till att förstå surornas budskap. Och det är just det som är det egentliga syftet med denna klassificering.

16. En räknebaserad redogörelse för de mekkanska och medinanska surorna

Nedan följer en redogörelse för de 89 surorna från den mekkanska perioden och de 25 surorna från den medinanska perioden, baserad på den ordningsföljd som Koranens 114 suror har.

17. Koranens ämnesområde

a) Det centrala ämnet:

Den rätta vägledningen till människans välgång och olycka:

Detta centrala ämne kan delas in i negativa och positiva aspekter. Genom hela Koranen har människan å ena sidan varnats för den felaktiga vägen, medan hon å andra sidan har vägleds till den rätta vägen:

b) Negativa aspekter:

1. Med starka argument har det förklarats att det är bristen på korrekt kunskap som gör att människan inte kan förstå livets rätta syfte.

2. På grund av ett ytligt synsätt, ogrundade föreställningar och rådande vidskepelser har människan skapat sådana teorier om världens skapare och universum som ständigt ökar oron i människans liv.

3. Genom att bortse från samvetets krav och moralens band, samt på grund av slaveriet under begären och en materialistisk mentalitet, är människan inte heller medveten om sin egen varelses rätta identitet.

4. Av ovanstående skäl ägnar sig människan åt vilseledda beteenden och onda gärningar, grundade på många orimliga föreställningar om världen och livet.

5. Genom exempel ur mänsklighetens tidigare historia har det bevisats att människor, genom att förkasta Allahs påbud och följa egensinniga uppfattningar och vägar, har gått under gång på gång.

c) Den positiva delen av framställningen är följande:

1. Den felfria kunskapen finns endast hos Allah. Ren kunskap kan endast erhållas från Honom som har skapat människan och hela universum.

2. Endast Allah, för vilken kunskapen om det förflutna och framtiden ständigt är närvarande, kan visa människan den rätta vägen.

3. Det enda sättet för människan att leva rätt i denna värld och uppnå evig frid i det kommande livet är att följa Allahs sändebud fullt ut.

4. Den enda tillförlitliga vägledningen för människans tankar och handlingar är religionen islam.

5. Det enda sättet att uppnå fred i denna värld och frälsning i det kommande livet är att lyda Allah och Hans sändebud.

ঘ) Bland de ämnen som Koranen har behandlat i syfte att tydliggöra det ovan nämnda centrala budskapet är följande särskilt värda att nämna:

১. Uppmärksamheten riktas gång på gång mot jordens och himlens rikes uppbyggnad och beskaffenhet, naturens otaliga tecken samt månen och solen, planeterna och stjärnorna, vinden och regnet med mera. Dessa ämnen har inte behandlats i syfte att undervisa i geografi och vetenskap. Överallt i Koranen har de i stället behandlats gång på gång, på ett mycket tilltalande språk och sätt, för att visa att det bakom allt detta finns en ytterst skicklig Skapare och att Han inte har skapat det utan syfte.

২. Genom att gång på gång nämna allt som Allah den Allsmäktige har skapat för människans behov – särskilt mat och dryck, tamdjur, frukter och grödor – tvingas människan att tänka på att ingen annan än Allah kan ordna allt detta och att människan inte ens skulle kunna överleva en enda dag i världen utan det. Därför är människans plikt att endast tjäna Allah. De två ovannämnda slagen av ämnen kallas tillsammans ”Afak”, det vill säga naturens värld. Hela skapelsen ingår i detta. ”Afak” är plural av ”Ufuq”. ”Ufuq” betyder horisont (Horizon).

৩. Parallellt med behandlingen av ”Afak” behandlas även ”Anfus”. ”Anfus” betyder människolivet eller människans väsen. På många ställen i Koranen har Allah den Allsmäktige beskrivit hur människan har skapats. Människans kropp och olika kroppsdelar har behandlats utförligt. Människans uppmärksamhet riktas mot detta för att göra henne självmedveten och för att få henne att lära känna sin Skapare och bli tacksam mot Honom.

৪. Människosläktets historia innehåller berättelser om många folks uppgång och fall. Dessa berättelser har inte återgetts på samma sätt som i historieböcker. De har återgetts i syfte att dra lärdom av tidigare folk. I detta sammanhang har särskilt de folkslag som de profeter och sändebud som sändes tidigare tillhörde nämnts, och det har bevisats att Allah behandlade dem som de hade behandlat Allahs sändebud. De folk som förnekade sändebuden drabbades säkerligen av Allahs vrede. Syftet med att behandla historien är att bevisa att människosläktets framgång och tillbakagång beror på lydnaden mot sändebudet.

৫. På många ställen i Koranen har vissa ämnen behandlats jämförande, och skillnaden mellan två motsatta ting har tydligt diskuterats och framställts. Överallt där paradiset har beskrivits har även en bild av helvetet målats upp. Så snart de rättfärdigas egenskaper har beskrivits har även de orättfärdigas egenskaper återgetts. Vid sidan av de gudfruktigas kännetecken har även de olydigas mot Allah karaktär framställts. Samtidigt som vägen till framgång har förklarats har också orsakerna till misslyckande nämnts. Bredvid den tilltalande beskrivningen av paradisets lycka har helvetets skräckinjagande bild framställts. Vid uppståndelsen har de godas tillstånd beskrivits bredvid de ondas tillstånd. På detta sätt har Koranen, genom kontrasterande bilder (Contrast), kallat människan till det godas väg.

ঙ) Koranens mest utförligt behandlade ämnen:

১. Kunskapen om Allah. Efter vart och ett av några få verser finner man en hänvisning till någon av Allahs egenskaper. På vissa ställen nämns många av Allahs egenskaper tillsammans.

2. Sändebudens och profeternas identitet, ställning, ansvar och plikter.

3. Argumenten för det kommande livet, dess möjlighet och beskrivning.

4. Vikten av Allahs bok.

Ch) Särskilda ämnen som behandlas i de madinanska surorna:

De ovan nämnda ämnena är spridda genom hela Koranen. Dessa ämnen behandlas i surorna från både den makkanska och den madinanska perioden. De som återfinns i surorna från den makkanska perioden är följande:

1. Först efter hijran till Medina blev det möjligt att bygga ett samhälle och styra en stat. Därför återfinns alla lagar och bestämmelser som behövs, från familjerätt till fullgörandet av statliga uppgifter, i de madinanska surorna. Mot slutet av den makkanska perioden gavs i suran Banī Isrāʾīl en kort antydan om samhälls- och statsbildningen, vilken räknas som en grundprincip. De detaljerade lagarna uppenbarades emellertid först under den madinanska perioden.

2. Även om muslimerna utsattes för förtryck och förföljelse under den makkanska perioden hade de ingen möjlighet att använda våld mot kafirerna och munafiqerna. Först efter hijran, när muslimerna även i liten omfattning fick statsmakt i sina händer, blev det möjligt att strida mot de fientliga krafterna. Därför återfinns detaljerade lagar om krig, vapenvila, internationella relationer, behandlingen av krigsfångar, användningen av egendom och områden som vunnits genom krig samt plikterna gentemot familjerna till dem som stupat i krig, med mera, just i de madinanska surorna.

3. Bland de ämnen som de madinanska surorna ger detaljerade bestämmelser om märks särskilt äktenskap och skilsmässa, arv efter egendom, vad som är halal och haram i fråga om livsmedel samt straffrätt (vilket straff som bör utdömas för olika samhällsskadliga handlingar), införandet av zakatsystemet för social trygghet samt bestämmelser om lån, skulder och transaktioner, med mera.

4. I frågor där grundprinciper har fastställts och ansvaret för att utarbeta nödvändiga lagar på denna grund har överlämnats åt ledarna för den islamiska staten: riktlinjer har getts för principerna för att bilda och styra regeringen, ekonomisk politik, principerna för produktion och distribution, regler för handel och affärsverksamhet med mera. Det var på grundval av dessa principer som Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) införde detaljerade bestämmelser.

På grundval av de bestämmelser som Allahs Koran och Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunna har gett i dessa frågor utfärdade de rättledda kaliferna ännu mer detaljerade lagar.

Dessa frågor är sådana att behovet av nya regler och bestämmelser i varje tidsålder inte kan undvikas. Med Koranens grundprinciper, sunnans tillämpningsregler och de rättledda kalifernas föredöme som vägledning måste nödvändiga bestämmelser utarbetas i olika länder och i varje tidsålder.

5. En fråga som kräver särskild eftertanke: Här behöver man tänka igenom och noggrant överväga en sak. Varför uppenbarades grundprinciper och detaljerade lagar i de medinensiska surorna i frågor där de inte uppenbarades i de mekkanska surorna? Denna fråga hänger samman med förståelsen av Koranen.

Om dessa lagar hade uppenbarats under den mekkanska perioden skulle muslimerna endast ha kunnat recitera dessa verser. I Mekka fanns det ingen möjlighet att tillämpa dessa lagar. Först efter att muslimerna hade fått makten att tillämpa lagarna sände Allah den Allsmäktige lagarna till dem, så att de inte skulle nöja sig med att bara recitera dem. Detta bevisar att Allahs lagar inte uppenbarades enbart för recitation. Därför måste Koranen förstås med en känsla av ansvar för att tillämpa dessa lagar i samhället och staten. Annars kan man inte uppfylla sin skyldighet att förstå Koranen.

18. Koranens sätt att lägga fram sin framställning

De medinensiska surornas ämnen är sådana att de inte verkar särskilt svåra att förstå. Men att förstå det egentliga budskapet i de mekkanska surorna är jämförelsevis mycket svårare. När man väl har förstått Koranens sätt att lägga fram sin framställning kan den emellertid lätt förstås.

a) Först och främst måste man komma ihåg att de mekkanska surornas huvudsakliga ämnen är tawhid, risalat och efterlivet. I vissa suror behandlas en av dessa tre, i andra vilka två som helst och i ytterligare andra behandlas alla tre. Man kommer också att se att ett ämne i vissa suror framställs direkt, medan ett annat eller två andra ämnen framställs indirekt.

b) För att förstå huvudämnet ordentligt har ”afaq” och ”anfus” framställts som argument. Här är beskrivningen av afaq och anfus inte det väsentliga; det väsentliga är tawhid, risalat eller akhirat. Om man inte håller detta i åtanke går man miste om den egentliga lärdomen.

c) För att göra läran om tawhid, risalat och akhirat verkligt begriplig har många berättelser om profeter och sändebud, exempel från olika folk samt liknelser diskuterats. Om man inte håller blicken fäst vid att den grundläggande lärdomen i dessa berättelser och liknelser är tawhid, risalat och akhirat, finns det en risk att just berättelserna och liknelserna betraktas som huvudämnet.

De utförliga berättelser som är kända under namnet ”isra’iliyyat” har importerats från judarnas historia och förvandlat de händelser och berättelser som nämns i Koranen till sådana sagoberättelser att läsaren fastnar i själva berättelsen när han läser tafsir. Då går syftet och lärdomen förlorade: att dessa händelser har nämnts som argument för tawhid, risalat och akhirat.

d) Fastställ huvudämnet: När man därför studerar varje sura måste man först söka efter vilket surans huvudämne är. Till exempel är huvudämnet i sura al-Mulk (sura 67) tawhid. Huvudämnet i sura al-Muddaththir (74) och Abasa (80) är risalat. Huvudämnet i sura Qaf (50), sura adh-Dhariyat (51), sura al-Ma’arij (70) och sura al-Mutaffifin (83) är akhirat. I den första rukūʿen av sura at-Tur (52) och sura al-Haqqah (69) är akhirat huvudämnet, och i den andra rukūʿen är risalat huvudämnet.

När man på detta sätt har sökt efter huvudämnet kommer man att se att olika slags argument har lagts fram för varje ämne. Man måste förstå dessa arguments karaktär. Då blir det lättare att förstå huvudämnet utifrån argumenten. Därför är det nödvändigt att vara väl insatt i olika slags argument för tawhid, risalat och akhirat.

För det första: Argument för tawhid

I varje sura eller rukūʿ där tawhid är huvudämnet finner man ett eller flera av tre slags argument för tawhid.

För det första: Afaqi-argumentet: Alla skapade ting på jorden som är till nytta för människan, liksom de enorma skapelserna i rymden som har ställts till människans tjänst, har lagts fram som argument för tawhid. Därigenom visas att hela universum löper så ordnat och enligt en och samma lag genom en enda Allsmäktig Skapares plan. Ingen annan delar Allah i denna stora plan, i styrningen av världen eller i något som görs för mänsklighetens behov. Hela skapelsens ordning står under Allahs enda vilja och makt. Ingen annans befogenhet gäller där.

För det andra: argumentet utifrån ”anfus”: människans skapelse. Först skapade Allah Adam av jord, skapade Hawwa av honom, och därefter förökar sig människosläktet genom deras sexuella förening, helt enligt Allahs vilja. Den lilla mängd spermier från mannen som förenas med ägget i kvinnans livmoder ger upphov till en ytterst liten skapelse, som enbart genom Allahs plan utvecklas till en människa med en vacker kropp och oräkneliga egenskaper.

Varje del av människans kropp vittnar om att den enda som förtjänar äran för människokroppens sinnrika uppbyggnad och den långtgående utvecklingen av dess sinne och hjärna är Allah. Människan har inget att skryta med i detta. Ingen har förmågan att göra en kvinna av den som Allah vill göra till en man. Den som Han inte gav en hand i moderns livmoder kan ingen annan ge en hand. Den som Han gjort dum kan ingen ge intellektuell förmåga. Med dessa argument har det klargjorts att makten över allt detta helt och hållet ligger hos Allah ensam. Ingen har någon del i Hans makt.

För det tredje har de troendes och de otroendes slut beskrivits, så att människan kan inse vikten av att tro på tawhid. Detta slut har framställts på två sätt.

a) Det historiska argumentet—

Exempel har getts på hur Allah i det förflutna sände straff över folk som inte trodde på tawhid.

b) Argumentet om det fruktansvärda slutet i det kommande livet—

Genom att beskriva vilket straff Allah den Allsmäktige kommer att ge dem som inte tror på tawhid i det kommande livet och hur Han kommer att belöna de troende, har man uppmanat till att acceptera tawhid och varnat för shirk.

Två: argumenten för risalat

Även i de suror eller avsnitt där det huvudsakliga ämnet är ”profetskapet” finner man ett eller flera av tre slags argument:

För det första har Profetens (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) höga och rena karaktär framlagts som bevis, och det har sagts att Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) verkligen är Allahs sändebud. Hans tidigare liv, hans mänskliga egenskaper samt den moraliska och själsliga förbättringen hos dem som kom i kontakt med honom bevisar att hans anspråk på profetskap är mycket välgrundat.

För det andra har Koranen, den Bok från Allah som uppenbarades för Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid), lagts fram som ett bevis. Koranens språk och innehåll är sådana att ingen människa kan ha författat den. I detta avseende har Koranen också utmanat de otrogna. Dess storslagna råd, felfria föreskrifter och förnuftsbaserade inbjudan bevisar att Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) är Allahs sändebud. Om så inte vore fallet, hur fick han då Koranen?

För det tredje har människorna förmanats genom en beskrivning av de fruktansvärda konsekvenserna av att förneka Sändebudet. Dessa konsekvenser har också visats på två sätt:

a) Historiska exempel – straff drabbade redan i denna värld Noas, Shuʿaybs, Lots, Huds, Salihs och andra profeters folk. Beskrivningar av detta nämns gång på gång i Koranen.

b) Konsekvenserna i livet efter detta har nämnts på ett sådant sätt att det framgår att människornas öde där kommer att avgöras utifrån vilka som trodde på Sändebudet och vilka som inte gjorde det.

Tre: Argument för livet efter detta

Även i de suror eller avsnitt där det huvudsakliga ämnet är livet efter detta har ett eller flera av tre slags argument framlagts:

För det första: imkān eller möjlighet – det har bevisats att Akhirah är möjlig.
För det andra: wuqūʿ, det vill säga en redogörelse för att Akhirah med säkerhet kommer att äga rum.
För det tredje: wujūb eller att den måste äga rum – det vill säga att förnuftet, samvetet och sunt förnuft kräver att Akhirah är nödvändig. Dessa tre typer av argument behöver förklaras något närmare ––––

För det första är de argument som har lagts fram för möjligheten av två slag: āfāq och anfus. Āfāq innebär att man genom många exempel ur skapelsen – särskilt genom att upprepade gånger hänvisa till hur död mark återupplivas av regnvatten – har bevisat att det är möjligt att skapa människan på nytt i Akhirah. Anfus innebär att man genom exempel från människans kroppsdelar och organ har sagt: Om Han en gång har skapat allt detta, varför skulle det då vara omöjligt för Honom att skapa det på nytt?

För det andra: wuqūʿ, det vill säga att den verkligen kommer att äga rum. Koranen talar om detta på ett sådant sätt att det inte finns någon möjlighet att tvivla på att Akhirah kommer att äga rum. Akhirah har flera stadier. Det första stadiet är Qiyamah. Den värld vi känner kommer en dag att slås sönder och förintas. Detta kallas Qiyamah. Tiden fram till återuppståndelsen kallas Barzakh. Därefter kommer baʿth, det vill säga att skapas på nytt. Sedan kommer hashr och domen.

I olika suror i Koranen ges så livfulla beskrivningar av Qiyamah och hashr att de bevisar att detta med säkerhet kommer att äga rum. På många ställen används dåtidens språk för att visa att Akhirah, enligt Allahs synsätt, inte är en framtida möjlighet utan är sann som om det vore en händelse i det förflutna.

För det tredje betyder wujūb att något är logiskt nödvändigt, en ovillkorlig skyldighet, oumbärligt och något utan vilket det inte går.

I detta sammanhang har Koranen anfört tre slags argument:

a) Historiska bevis: Genom exempel på många folks uppgång och fall har det bevisats att även om världen är materiell, styrs hela mänskligheten i slutändan av den moraliska lag som Allah har skapat. Allah styr mänskligheten genom en sådan moralisk måttstock att Han med säkerhet sänder sitt straff över varje folk som överskrider dess yttersta gräns.

b) Allah den Allsmäktige har genom argument förklarat att Han, på grund av den valfrihet och frihet i tanke och handling som Han har gett människan i det jordiska livet, inte straffar henne omedelbart efter en ond handling. I världen ser man att människor kan leva ganska lyckligt trots att de begår grov orättvisa. Samtidigt får mycket rättfärdiga människor endast uppleva lidande i livet.

Koranen har framfört argumentet att endast de materiella följderna av goda och onda handlingar visar sig i denna värld, medan de moraliska följderna inte visar sig; på detta sätt har människan satts på prov i världen.

Det har upprepade gånger nämnts i Koranen att människan, samtidigt som hon har fått så många möjligheter och förmåner, också har fått kunskap om gott och ont. En dag måste hon avlägga räkenskap för allt detta. Därför är det kommande livet nödvändigt för att de moraliska följderna ska visa sig.

c) Genom ännu ett slags argument har det gjorts klart att människan med nödvändighet erkänner den moraliska lagen. Människan har fått samvetets förmåga att kalla det goda gott och anse det onda ont. Därför kräver människans samvete att goda handlingar ska få goda följder och onda handlingar onda följder. I den andra versen i sura al-Qiyāmah (nr 75) svär Allah vid nafs al-lawwāmah, det förebrående jaget eller samvetet, och säger att det kommande livet med nödvändighet måste finnas.

Om människan inte ansåg det förnuftigt att goda handlingar belönas och onda handlingar straffas, skulle det mänskliga livet bli omöjligt. Förekomsten av lagar, domstolar och fängelser bevisar att människan styrs av ett moraliskt liv och moraliska lagar. Då kräver samvetet, förnuftet och logiken att det kommande livet måste finnas. På många ställen i Koranen ställs frågan: Hur skulle de rättfärdigas och de onda kunna få samma slut?

19. Studier ur rörelsens perspektiv

Eftersom Koranen uppenbarades med syftet att steg för steg föra den islamiska rörelsen, som leddes under den siste Profetens (frid vare med honom) ledarskap, fram mot seger, bör den studeras ur rörelsens perspektiv. Först då blir det lätt att förstå Koranens innersta budskap.

Under studierna måste man hålla i minnet att rörelsen för sanningens religion pågår på fältet och att de falska krafterna motsätter sig den. Koranen kom just för att stödja sanningen i denna konflikt mellan sanningen och falskheten.

Man måste med inre blick se i vilken period av rörelsen och under vilka omständigheter den del som studeras uppenbarades, samt vilken situation sanningens rörelse befann sig i vid den tiden och vilken roll falskheten spelade. Detta är den verkliga uppenbarelsekontexten.

Om den som studerar inte är aktiv i den islamiska rörelsen kommer han inte att kunna förstå Koranens innersta budskap fullt ut, eftersom hans sinne förblir neutralt i förhållande till rörelsen. I denna konflikt mellan sanningen och falskheten är det ytterst viktigt vilken sida Koranens läsare anser sig stå på. Om han aktivt verkar på sanningens sida kommer det att kännas för honom som om Koranen uppenbarades just för att visa honom den rätta vägen i den nuvarande situationen.

De flesta verserna i Koranen är sådana att de å ena sidan ger de sanningsenliga råd och mod, och å andra sidan utfärdar varningar för att bekämpa falskheten. Det är som ett tveeggat svärd som hugger åt båda hållen. Samma vers innehåller båda sidornas budskap. Möjligheten att förstå den beror på vilken sida läsaren står på. Om han är aktiv i rörelsen kommer budskapet att förstås direkt.

20. Tekniken för att studera suror från den makkanska perioden (metod eller tillvägagångssätt)

a) Först och främst måste man försöka ta reda på när den aktuella suran uppenbarades. Man måste med föreställningsförmågan se den situation som rådde i den rörelse som leddes av Sändebudet (frid vare med honom) under den fas av den makkanska perioden då suran uppenbarades, samt vilken typ av motstånd de otrogna och avgudadyrkarna gjorde.

b) Därefter måste man fastställa surans centrala ämne. Om suran är något längre kan den ha flera ämnen. Tawhid, risalat eller livet efter detta kan var och en, två av dem eller alla tre vara det huvudsakliga ämnet. Den första uppgiften är att fastställa vad huvudämnet är i varje del av suran.

c) Därefter måste man försöka förstå de återstående budskapen i suran, eller i någon av dess rukūʿ eller delar, med det huvudsakliga ämne som man har identifierat för suran eller för den aktuella delen som utgångspunkt. Man måste nämligen utgå från att allt annat har framlagts som argument för detta huvudämne.

Även om det finns någon historisk händelse eller någon allegorisk berättelse, måste man förstå den som något som har anförts som argument till stöd för detta huvudsakliga ämne.

I Sura al-Kahf (nr 18) är syftet med berättelsen om grottans invånare att bevisa att livet efter detta är möjligt. Men i stället för att uppmärksamma den verkliga lärdomen eller förmaningen börjar människor ägna sig åt onödiga detaljer i berättelsen. Därför uppmanas man där att bortse från oväsentliga frågor, såsom hur många de var som sökte skydd i grottan och hur många år de förblev sovande, och att rikta uppmärksamheten mot den verkliga förmaningen.

d) För att förstå suran väl måste verserna delas in utifrån olika punkter. Flera verser kan tillsammans tydliggöra en och samma tanke. Många verser kan också ingå i en enda punkt. Ibland kan en vers dessutom innehålla en separat punkt. I suran an-Naba (nr 78) i Juz’ Amma består till exempel verserna 1–3 av en punkt, verserna 4 och 5 av en annan punkt, och verserna 6–16 av ytterligare en enda punkt eller tanke.

Oavsett hur många punkter suran delas upp i måste innehållet i samtliga punkter förstås i relation till surans centrala eller huvudsakliga tema. Då kommer surans övergripande budskap att sjunka in väl hos läsaren.

Det är med denna metod som jag har försökt behandla surorna i Juz’ Amma. Jag utformade denna metod genom att följa inledningarna till flera suror i Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) berömda tafsir Tafhim al-Qur’an.

Efter att ha diskuterat detta med vänner som försöker studera Koranen på djupet har jag kommit fram till att denna metod verkligen är till stor hjälp för att förstå Koranen. Många har sagt att metoden ger en känsla av tillfredsställelse över att kunna förstå en sura väl, och deras omdömen har ytterligare stärkt min övertygelse i denna fråga.

21. Syftet med profetberättelserna

I många suror i Koranen, särskilt i de längre surorna, nämns profeternas och sändebudens berättelser gång på gång. Verser som rör detta upptar en betydande del av Koranen. Om man inte förstår att det egentliga syftet inte är att berätta historier eller bedriva historieforskning, blir man i stället upptagen med detaljerna i dessa berättelser och händelser.

I Koranen återges ingen profets historia i kronologisk följd. Endast så mycket av en händelse har nämnts som behövs för att lägga fram historiska argument till stöd för det huvudsakliga budskap som avses på den aktuella platsen. Därför återges olika delar av samma profets berättelse i olika suror, efter behov. Ingen profets liv behandlas sammanhängande i en och samma sura som en berättelse. Även om hela berättelsen om profeten Yusuf (frid vare med honom) behandlas i en enda sura, har den inte alls presenterats i form av en berättelse. De viktigaste syftena med att behandla profeternas berättelser är följande:

a) Att uppmuntra de troende att genom profeternas exempel lära sig tålamod, mod, ståndaktighet och hängivenhet.

b) Att varna förnekelsens krafter genom att nämna de allvarliga följderna av att motsätta sig profeterna.

c) Att ge dem som motsatte sig den siste profeten möjlighet att lära av följderna för dem som motsatte sig tidigare profeter.

d) Att bevisa att alla profeter och sändebud som kom genom tiderna bar fram samma religion.

e) Att tydligt framhålla att konflikten mellan sanningen och falskheten är evig. Varje gång en profet försökte upprätta den sanna religionen motsatte sig de etablerade, egenintresserade krafterna som upprätthöll falskheten detta.

f) Allah gav inte profeterna befogenhet att vägleda människor med våld. Profeternas uppgift var endast att försöka få människor att förstå.

g) Om människor inte är villiga att godta sanningen vägleder Allah inte något folk med tvång. Huruvida människor godtar sanningen eller inte beror helt på deras fria vilja.

22. Sätt att sprida Koranens undervisning brett bland folket

Bland muslimer finns en utbredd vana att recitera Koranen. Även om de inte känner till dess betydelse, och när de hör någon recitera Koranen, förstår de att Koranen läses. Eftersom de hyser vördnad för Koranen lyssnar de uppmärksamt när de får möjlighet att höra Koranens betydelse förklaras. Men de får inte möjlighet att höra Koranens budskap på ett enkelt språk.

På många platser i detta land hålls föredrag om den Heliga Koranen under benämningen dars al-Qur’an och tafsir-sammankomster. De muslimska massorna deltar entusiastiskt i stort antal. En gång om året pågår dessa sammankomster ibland i flera dagar med stor prakt. Detta visar folkets intresse för och kärlek till den Ädla Koranen.

Genom att ta vara på denna vördnad för och dragning till Koranen är det lätt att införa dars al-Qur’an i moskéerna, om så bara en dag i veckan. Det har redan införts i ett antal moskéer. Men i många moskéer är det inte möjligt att införa det på grund av bristen på personer som kan hålla dars.

De som gör tafsir av Koranen vid tafsir-sammankomsterna är de lärda. Tack vare sina kunskaper i det arabiska språket kan de göra tafsir på ett kompetent sätt. De har också förmåga att läsa många tafsirverk på arabiska, urdu och bengali. Men eftersom de gör en detaljerad tafsir hinner de bara förmedla lärdomarna från en liten del av Koranen.

Tafsir betyder en detaljerad förklaring. Det är inte möjligt att göra tafsir utan en god lärd. Utan kunskap om den arabiska meningsbyggnaden är det omöjligt att förklara genom att återge betydelsen ord för ord. Därför finns det, på grund av bristen på kvalificerade personer, ingen möjlighet att hålla omfattande tafsir-sammankomster under hela året. Men om man inte gör Koranens lärdomar lättillgängliga för folket kan strävan efter iqamat ad-din inte lyckas. För detta stora ändamål bör dars al-Qur’an anordnas. Dars betyder undervisning. ”Dars al-Qur’an” betyder Koranens undervisning. För att sprida denna undervisning brett bland folket behöver moskéerna anordna dars al-Qur’an. Även om det hålls minst en gång i veckan kommer Koranens ljus att kunna spridas tillräckligt.

Av den Ädla Koranens totalt 114 suror upptar 44 suror efter sura al-Fatiha 25 juz av Koranen. Från juz 26 till juz 30 finns 69 suror i endast 5 juz. Om man lägger till sura al-Fatiha till dessa 69 blir det totalt 70 suror. Av dessa 70 är endast 16 medinensiska suror, medan 54 är mek k anska suror.

Det är framför allt från dessa 70 suror som imamerna reciterar i bönen. Dessutom är majoriteten av dem mek k anska suror. Av den Heliga Koranens 114 suror är 89 mek k anska, och av dessa finns 54 i de sista 5 juz. Ur den islamiska rörelsens perspektiv är det särskilt viktigt att först förstå de mek k anska surorna.

Om veckovis dars al-Qur’an införs kan folket inom ett till ett och ett halvt år få ta del av lärdomarna från dessa 70 suror. Eftersom 16 av dem är medinensiska suror kommer de också att få något ljus om dessa. Om imamerna tar ansvar för att införa veckovis dars al-Qur’an i moskéerna kan denna ordning införas mycket enkelt. Om de anstränger sig en smula blir det en storslagen insats för dinen.

Det som har skrivits i denna bok för att förstå Koranen kan hjälpa imamerna i detta arbete.

Det finns naturligtvis en skillnad mellan att förstå Koranen och att förklara den. För att förstå den kan man på något sätt klara sig även utan kunskaper i arabiska. Men utan åtminstone grundläggande kunskaper i arabisk grammatik är det svårt att förklara den. Ändå kan de som är intresserade av att förklara den, med hjälp av någon lärd, uppnå den minsta nödvändiga kompetensen.

Alla måste erkänna en stor sanning: det är lättare för dem som försöker förklara Koranen att utveckla förmågan att förklara den. Den som ägnar tid och arbete åt att hjälpa andra att förstå, honom ger Allah förmågan att själv förstå den väl. Om han gör något misstag kommer det också att finnas någon bland åhörarna som upptäcker det. Om denna övning fortsätter kommer antalet människor i samhället som förstår Koranen att fortsätta öka.

23. Metoden för Dars al-Qur’an

Den som tar ansvar för Dars al-Qur’an måste först utföra två uppgifter:

a) Först måste han läsa Koranen korrekt. Även om han inte kan läsa den helt enligt tajwīd-reglerna måste han kunna läsa den någorlunda korrekt.

b) Om han inte är en lärd måste han lära sig grundläggande kunskaper i arabiska av någon lärd.

När Dars al-Qur’an presenteras måste man följa nedanstående ordning och utföra momenten ett efter ett:

1. Recitation —- Den mängd verser som ska behandlas i lektionen måste först reciteras och läsas upp.

2. Översättning —- Verserna ska översättas till ett så enkelt språk som möjligt.

3. Uppenbarelsens anledning eller bakgrund —- Tiden och omständigheterna kring de verser som behandlas ska diskuteras.

4. Förklaring —- Innebörden av de verser som behandlas ska diskuteras utförligt.

5. Lärdomar —- Man ska fastställa vilka praktiska lärdomar som kan hämtas från dessa verser. Man ska också lyfta fram vilka råd som kan hämtas genom att relatera dem till de nuvarande omständigheterna.

24. Vilken typ av hjärta kan förstå Koranens djupare innebörd?

a) Man förstår inte Koranens kärnbudskap enbart genom att läsa dess tafsir. När man aktivt deltar i den stora rörelse för Iqamat ad-din, för att vägleda vilken Koranen uppenbarades, öppnas läsarens hjärta på rätt sätt för att förstå Koranen.

b) Ju närmare läsarens hjärta står den medkännande inställningen hos den store människa till vilken Koranen uppenbarades, desto djupare kommer han eller hon att kunna förstå Koranens innebörd. I den mån läsaren känner den oro och vånda som Muhammad (frid vare med honom) bar inom sig för att reformera och skapa fred i det mänskliga samhället, i samma mån kommer han eller hon att kunna förstå Koranen.

c) När man studerar Koranen måste en stark känsla väckas inom en: Min store Herre ger mig råd genom Koranen.

Denna förmaning måste jag ta till mig med hjärta och sinne och följa i mitt eget liv.

d) Med innerlig längtan i hjärtat måste man be sin Herre om styrka och förmåga att förstå Koranen. Man måste be av hela sitt hjärta.

e) Man måste i sitt inre inse Koranens ära, majestät, betydelse och nödvändighet. Man måste komma ihåg att denna Bok inte är lik någon annan bok i världen och läsa den med kärlek och vördnad.

25. Antalet juz, rukūʿ, verser, ord och bokstäver i Koranen

a) Hela Koranen är indelad i 30 lika stora juz. År 86 efter hijra delades den på detta sätt in i juz, halva juz, fjärdedels juz och så vidare. Detta gjorde det lättare för läsarna att hålla räkningen.

b) Det finns sammanlagt 114 suror.

c) Det finns sammanlagt 540 rukūʿ.

d) Det råder stor oenighet om antalet verser. Olika uppfattningar anger mellan 6 000 och 6 666 verser. Detta beror på skillnader i sättet att räkna.

ঙ) Det finns upprepningar av 2 775 verser. Antalet ord är 77, 277 eller 77 934. Skillnaden i sättet att räkna har också lett till oenighet om antalet ord.

চ) Antalet bokstäver är 3 38 606.

”När man aktivt deltar i den stora rörelse för att upprätta religionen, för vilken Koranen uppenbarades som vägledning, öppnas läsarens hjärta på rätt sätt för att förstå Koranen.”

”I den mån den oro och ångest som Muhammad (frid vare med honom) kände för att reformera och skapa fred i det mänskliga samhället uppstår i läsarens hjärta, i den mån kommer han att kunna förstå Koranen.”

”Med innerlig vädjan i hjärtat måste man be sin Herre om styrka och förmåga att förstå Koranen; man måste be med hela sitt hjärta.”

— Slut —