Förord
Inledning: Om den islamiska rörelsen
Vad menar vi med den islamiska rörelsen? Den islamiska rörelsen är ett folkligt arbete som utförs för Allahs skull
Det officiella arbetets otillräcklighet
Rörelsen är ett organiserat, kollektivt arbete Rörelsens uppdrag är att återuppliva islam Hur bör den nödvändiga återupplivningen åstadkommas? Mångfalden av rörelsens verksamhetsområden och vilket som är mest angeläget Mångfaldigandet av verksamhetsområden
Det finns pedagogiskt arbete
Det finns politiskt arbete
Det finns socialt arbete
Det finns ekonomiskt arbete
Det finns kampens arbete (jihad) Det finns medie- och propagandaarbete Det finns intellektuellt och vetenskapligt arbete Fördelning av krafter mellan arbetsområdena Vad bör betonas och ges prioritet?
Kapitel 1: Den islamiska rörelsen inom intellektets och kunskapens område
Regeringen inom intellektets och kunskapens område
Vårt behov av en ny fiqh
De typer av fiqh [förståelse] som vi behöver
Balansens fiqh
Behovet av två nivåer av fiqh Integrering av de två typerna av fiqh vid granskning av intressen och skadeverkningar Svårigheten att tillämpa detta i det verkliga livet Bevis för blickarnas fiqh från den heliga Koranen
Sheikh al-Islam Ibn Taymiyyas syn
När fiqh al-mawāzīn saknas
Prioriteringarnas fiqh
Prioriteringarnas fiqh i Profetens sīra (biografi) Inbördes förhållande mellan prioriteringarnas fiqh och balansernas fiqh
Nödvändigheten av att iaktta proportioner mellan sharīʿas taklīf [rättsliga
bud eller ålägganden] Försummelsen av prioriteringarnas fiqh bland många muslimer Imam al-Ghazali och prioriteringarnas fiqh
Imam Ibn al-Qayyims bedömning av de företrädesvärda gudsdyrkanshandlingarna
Kapitel 2: Den islamiska rörelsen inom propaganda och offentlig
Kunskap
Den islamiska rörelsen inom propagandans område: horisontell expansion
Rörelsen och den bildade eliten
Många bildades missförstånd av islam Hur bör den islamiska väckelsen bemöta de bildade?
Den islamiska rörelsen och massorna
Att säga sanningen, inte bedöva med drömmar
Korrigering av felaktiga föreställningar
Den islamiska rörelsen och arbetarklassen
Den islamiska rörelsen och affärsmän och finansiärer
Den islamiska rörelsen och kvinnors verksamhet
Bristen på islamiskt arbete i kvinnokretsar När kommer kvinnors islamiska arbete att lyckas?
Spridningen av hårdföra idéer på detta område
Problemet med islamiskt arbete inom kvinnlig verksamhet
Ett möjligt motargument och bemötandet av det
Kapitel 3: Den islamiska rörelsen inom utbildning och religiös fostran
Trosbaserad utbildning är grunden Nödvändigheten av ett visst mått av korrekt sufisk utbildning
Fyra fokusområden
Att fokusera på att söka det rätta utöver en ren avsikt
Vikten av ideologisk utbildning av framtida ledare Att förbereda ledarskap för framtiden Ett särskilt institut för att förbereda ledarskap
Kännetecken för den ideologi som behövs
En vetenskaplig ideologi
Den vetenskapliga andans egenskaper som vi behöver
Vissa handlingar som strider mot en vetenskaplig ideologi
En realistisk ideologi
Att balansera ambitioner med förmågor
Att begrava gamla problem
En debatt som vi inte behöver i dag
En traditionalistisk ideologi
Den sanna traditionalistiska metodens grunder – hur både förespråkare och motståndare gör traditionalismen orätt
Att anta de tidiga muslimernas metodologi, inte bara deras rättsliga bedömningar
En förnyelseinriktad ideologi
Förnyelseinriktning står inte i motsats till traditionalism
Islam godkänner förnyelseinriktning
Nödvändigheten av förnyelse av medlen. Hassan al-Banna var inte rigid. Rigiditet är en allvarlig sjukdom. Det jag fruktar för den islamiska rörelsen
En balanserad ideologi
Den balanserade ideologins inställning till de stora frågorna
Den balanserade inställningens tillbakagång bland vissa islamister under vissa perioder
Balansering går hand i hand med förenkling
Rörelsen bör anta en linje av förenkling
En framtidsinriktad ideologi
Den heliga Koranen och framtiden. Profeten och framtiden
Kapitel 4: Den islamiska rörelsen på politisk och global nivå
Mot en rationell politisk fiqh
Negativa ideologiska fenomen
En brist som bör åtgärdas inom politisk fiqh
En viktig dialog om politisk fiqh Den felaktiga användningen av Profetens sira för att absolut härleda rättsliga avgöranden
Rörelsen och befrielsen av muslimska territorier
Rörelsen och befrielserörelserna
Rörelsen och muslimska minoriteter
Viktiga fakta om muslimska minoriteter
Vad behöver dessa minoriteter mest? En nation utan ledarskap [varken en kalif eller en påve]
Rörelsens uppgift i detta avseende
Rörelsen och de utlandsboende
Varför detta intresse för de utlandsboende?
Nödvändigheten av en islamisk närvaro i väst
En konservatism utan isolering och en öppenhet utan upplösning
De fem plikterna för muslimska utlandsboende
En varning för två saker
Den islamiska rörelsen och politisk frihet och demokrati
Den islamiska rörelsen och etniska och religiösa minoriteter
Problemet med etniska minoriteter är löst i islam. Hur löser man problemet med religiösa minoriteter?
Den islamiska rörelsen och dialog med andra
Dialogen med rationella sekularister
Dialogen med rationella härskare
Dialogen med rationella västerlänningar
Den religiösa (islamisk-kristna) dialogen
Den intellektuella dialogen (med orientalister)
Den politiska dialogen med väst
Den islamiska rörelsen och den officiella religiösa institutionen
Rörelsen och grupperna inom den islamiska väckelsen
Slutsats
Nödvändigheten av heltidsarbete med rörelsens uppgifter utfört av kompetenta
personer
Kvalificeringen av specialister
Ett centrum för information och forskning
BILAGOR Fatwor utfärdade av sheikh al-Islam Ibn Taymia
Tillåtligheten att inneha ett offentligt ämbete i en orättfärdig stat, om ämbetsinnehavaren
skulle kunna avhjälpa en del av orättvisan eller motverka ondska och korruption
Konflikten mellan goda och dåliga ting (i en och samma situation)
ORDLISTA
Förord
Av alla de konspirationer som i modern tid har smitts mot islam är det farligaste ett falskt anspråk på profetskap, framfört i början av detta århundrade. Detta anspråk har under de senaste sextio åren varit den främsta orsaken till ett utbrett mentalt kaos bland umma. Liksom vid alla andra schismer är grundorsaken till denna olycka att muslimer i allmänhet är okunniga om sin religion. Om de verkligen hade varit genomsyrade av dess kunskap och utvecklat en klar förståelse av trosartikeln om profetskapets slutgiltighet, skulle det nästan ha varit omöjligt för någon falsk profetskapsanspråkare att slå rot och vinna gehör bland islams folk efter profeten Muhammeds sista uppdrag (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I detta läge är det mest fullkomliga och verkningsfulla botemedlet mot detta onda att på bästa möjliga sätt undervisa så många människor som möjligt om den sanna tron på Muhammeds profetskaps slutgiltighet (må frid vara över honom) och betona denna trosartikels betydelse och värde inom islams religion. Det är också nödvändigt att alla tvivel och skeptiska föreställningar om profeten Muhammeds sista uppdrag (må frid vara över honom) skingras genom förnuft och logik. Detta häfte har utarbetats just för detta ändamål. Läsare som finner det användbart bör ta nästa steg och ge sitt fulla stöd åt spridningen av dess innehåll. Detta häfte bör nå alla läskunniga människor, och efter att själva ha studerat det bör de läsa det högt för de icke läskunniga. Förhoppningen är att ett studium av detta häfte inte bara ska immunisera människor som ännu inte har smittats av denna sjukdom, utan också göra sanningen uppenbar för de rättänkande bland dem som har fått några av dess frön. Men för dem som har fallit offer för falskheten och är oemottagliga för alla förnuftsargument – för dem finns hopp och frälsning endast hos Allah.
Abul A’la Maududi
Lahore: 12 februari 1962.
Inledning
I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
“O människor! Muhammad har inga söner bland era män, men sannerligen är han Guds Sändebud och den siste i profeternas rad. Och Gud har kunskap om allting.” (Sura Al
Ahzab: 40)
Denna vers uppenbarades i den femte Ruku’ (para eller avsnittet) i surah al-Ahzab. I denna Ruku’ har Allah gett svar på alla de invändningar som hycklarna hade framfört och som hade gett upphov till en storm av förtal, smädelser och ofog beträffande den helige profeten Muhammads (må Allahs frid vara över honom) äktenskap med Hadrat Zainab (må Allah vara nöjd med henne).
Dessa hycklare hävdade att Zainab var hustru till den helige profetens adoptivson och att hon genom denna förbindelse stod i samma ställning som profetens svärdotter. När hon därför hade skilt sig från Zaid hade profeten tagit sin egen svärdotter till hustru. För att vederlägga detta påstående klargjorde Allah i vers 37 att detta äktenskap hade gudomligt tillstånd bakom sig och skulle tjäna som ett lagligt prejudikat för muslimska män att gifta sig med sina adoptivsöners hustrur efter att deras makar hade skilt sig från dem. Senare, i verserna 38 och 39, bekräftade Allah att ingen makt kunde hindra profeten från att fullgöra en gudomlig skyldighet. Profeterna är ålagda att frukta Gud, inte människorna. Det har alltid varit apostlarnas sed att förmedla det gudomliga budskapet utan ovidkommande hänsyn och att utföra de plikter som Allah ålagt dem utan fruktan eller tvekan.
Därefter uppenbarades en vers som undanröjde grunden för alla invändningar. För det första hade de anklagat honom: ”Du har tagit din svärdotter till hustru, i strid med din egen lag enligt vilken en sons hustru är förbjuden för hans far.” Som svar på denna anklagelse förklarade den Allsmäktige: ”Muhammad har inte haft någon son bland era män …” och gjorde därmed helt klart att den man vars frånskilda hustru profeten hade gift sig med inte var hans verklige son; handlingen innebar därför inget brott mot denna regel. Deras andra anklagelse löd: ”Låt vara att adoptivsonen inte är den verklige sonen och att en far därför lagligen kan gifta sig med sin adoptivsons frånskilda hustru, men vilket tvång fanns det för profeten att göra det?” Allah svarade på denna anklagelse: ”Men han är sannerligen Allahs sändebud.” Innebörden är att det var Allahs befallning till den helige profeten att utplåna alla fördomar och förklara alla de tabun som den hedniska seden i onödan hade påtvingat människorna vara tillåtna. Profetens handling i detta avseende var entydig och lämnade inget utrymme för tvivel.
[Här kräver de som förnekar att Muhammads (PBUH) profetskap är det slutgiltiga att få veta i vilken tradition denna anklagelse har återgetts. Denna fråga avslöjar i själva verket deras okunnighet. Den heliga Koranen ger på flera ställen svar på de ofogsmakares anklagelser utan att uttryckligen nämna anklagelsen. I varje fall innehåller den relevanta texten dock otvetydiga bevis på vilken anklagelse som besvaras. Även i det föreliggande fallet innehåller svaret frågans innebörd. Användningen av konjunktionsordet ”men” i slutet av den första meningen förutsätter att en del av frågan ännu återstod att behandla. Den andra meningen ger därför svaret på den återstående delen av frågan. Den första meningen hade gett invändarna svaret på deras anklagelse att ”Muhammad hade gift sig med sin svärdotter”. Men frågans andra punkt – ”vilket tvång fanns det för profeten att göra det?” – krävde fortfarande ett svar. Detta svar gavs i nästa mening i texten: ”Men sannerligen är Muhammad Guds sändebud och den siste i Guds profeters led.”
Detta kan förklaras ytterligare med ett exempel från ett vanligt samtal. Någon säger: ”Zaid reste sig inte, men Bakr har ställt sig upp.” Detta förmedlar betydelsen att Zaid inte har rest sig, men saken slutar inte där, eftersom det väcker frågan: ”Om Zaid inte har rest sig, vem har då ställt sig upp?” Bisatsen ”men Bakr har ställt sig upp” ger svaret på denna fråga. Det är likadant i det ovan nämnda fallet.]
För att särskilt betona denna punkt säger Allah: (Khatim Al-Nabbiyeen) ”Och han är den siste i profeternas led”, vilket betyder att ingen sändebud, och inte ens någon profet som fått uppdraget att genomföra reformer inom lagens eller samhällets område som möjligen kan ha lämnats ogjorda (Gud förbjude) under Muhammads (PBUH) livstid, någonsin kommer att efterträda honom. Eftersom Allah hade bestämt att profeten Muhammads (PBUH) ämbete skulle vara det slutgiltiga, var det därför nödvändigt att han fullbordade uppgiften att utrota denna hedniska sed.
Senare betonades denna punkt ytterligare i uppenbarelsen (Wa Kan ul-Allahi Bekulle Shai-in ‘Aleema): ”Gud har kunskap om allt.” Den verkliga innebörden av denna uppenbarelse är att Allah ansåg det bäst att avlägsna denna hedniska sed genom profeten Muhammads förmedling, och att endast Allah kunde känna till den skada som vidmakthållandet av denna otrogna sed skulle ha medfört. Allah visste väl att profetskapets led slutade med Muhammad (PBUH), vars föredöme hela umma skulle följa, och att det, om han inte hade avskaffat denna sed, inte skulle uppstå någon människa med en ställning jämförbar med profeten Muhammads som kunde fullgöra uppgiften. Och även om en reformator senare hade framträtt och brutit denna sed, skulle hans handling inte ha utgjort ett allmänt eller bestående föredöme för muslimer i alla tider och alla länder att följa. Ingen annan efterföljande person skulle bära den gudomliga helighet som är knuten till profeten Muhammads person. Därför har ingen annan människas föredöme än Muhammads förmågan att för alltid utplåna föreställningen om alla hedniska seder ur människornas själar.
Korantextens dom
En grupp som i modern tid har lanserat heresin om ett nytt profetskap förklarar innebörden av ”profetskapets slutgiltighet” som ”profetskapets sigill”, vilket skulle innebära att alla profeter som efterträder Muhammad (PBUH) kommer att bära hans sigill och uppnå profetskap enbart genom hans sigill. Ingen som med andra ord inte bär Muhammads sigill skulle uppnå profetskapets ställning. Men det sammanhang i vilket uttrycket ”den siste i profeternas led” har uppenbarats i den heliga Koranen lämnar inget utrymme för en sådan spekulation. Om uttrycket ”den siste i profeternas led” verkligen hade den innebörd som denna grupp avser, skulle uttrycket uppenbarligen vara malplacerat i det sammanhang där det uppenbarades. Dessutom förvränger uttrycket, om det belastas med denna innebörd, hela syftet med den uppenbarade versen.
I denna vers vederlägger Gud anklagelsen och skingrar de tvivel som ofogsmakarna hade skapat kring profeten Muhammads (PBUH) äktenskap med Zainab (må Allah vara nöjd med henne), den frånskilda hustrun till profetens adoptivson Zaid. Är det rimligt att plötsligt infoga, i detta sammanhang, tanken att Muhammad (PBUH) var ”profeternas sigill” och att Allah hade delegerat till honom befogenheten att intyga efterföljande profeters äkthet? Denna tolkning har inget som helst samband med sammanhanget och strider mot syftet med det gudomliga argumentet mot kättarna. Om denna tolkning vore riktig, skulle de icke troende med fog kunna ha sagt: ”Det är ingen brådska att avskaffa denna sed nu. Ni kan tryggt lämna denna uppgift åt era efterföljande profeter, som kommer att bära ert sigill.”
Enligt en andra tolkning av profetskapets slutgiltighet, som denna grupp för fram, sägs uttrycket ”den siste i profeternas led” betyda ”den upphöjde profeten”. De förklarar vidare att apostlarnas led kommer att fortsätta, även om profetskapets fullkomlighet har nått sin höjdpunkt i Muhammads person (PBUH). Denna tolkning är inte mindre bristfällig och skadlig än den andra. Den har knappast något samband med sammanhanget och förmedlar i själva verket en motsägelsefull innebörd av versen. Om man följer denna argumentation skulle de otrogna och hycklarna med rimlighet ha kunnat säga: ”Herre, det kommer att finnas andra profeter efter dig, hur mycket lägre deras ställning än må vara jämfört med din, som kan fullgöra det gudomliga uppdraget. Varför måste du själv också ta på dig att avskaffa denna sed?”
Den ordboksmässiga betydelsen av ordet ’Khatam-al-Nabiyyin’
Det är uppenbart att texten endast kan bära en innebörd, nämligen att Khatam-al-Nabiyyin står för profetskapets slutgiltighet, med den tydliga innebörden att profetskapet har fullbordats och avslutats med Muhammad (PBUH). Det är inte bara sammanhanget som stöder denna tolkning, utan också lexikografin. Enligt arabiska lexikon och språkbruk betyder Khatam att sätta ett sigill, att försluta, att komma till ett slut och att föra något till dess yttersta slut. Khatama al-‘Amala motsvarar ’Faragha min al-‘Amali’, vilket betyder ’att avsluta uppgiften’. ’Khatama al-Ina’ betyder ’kärlet har förslutits och försetts med sigill, så att inget kan komma in i det och dess innehåll inte heller kan rinna ut’. ’Khatam-al-kitab’ betyder ’brevet har lagts in och förseglats så att det slutligen är säkrat’. ’Khatama-‘Ala-al-Qalb’ betyder ’hjärtat har förseglats så att det inte kan uppfatta något nytt och inte heller förneka det som det redan har tagit till sig’. ’Khitamu-Kulli-Mashrubin’ syftar på ’den sista smaken som finns kvar i munnen när drycken är slut’. Katimatu Kulli Shaiinn ‘Aqibatuhu wa Akhiratuhu betyder: ”Alltings slut betecknar dess undergång och slutliga fullbordan.” Khatm-ul-Shaii Balagha Akhirahu förmedlar betydelsen: ”Att avsluta något betyder att föra det till dess yttersta gräns.”
Uttrycket Khatam-i-Qur’an används i samma betydelse, och de avslutande verserna i koraniska suror kallas Khawatim. Khatim-ul-Qaum Akhirhuum betyder ”den siste mannen i stammen”. (Se Lisan-ul-‘Arab, Qamus och Aqrab-ul-Muwarid.)
[Vi har här hänvisat till tre lexikon, men förklaringen av denna punkt är inte begränsad till dessa verk. Alla auktoritativa ordböcker över det arabiska språket tolkar ordet Khatam i den betydelse vi har angett. Men förnekarna av profetskapets slutgiltighet försöker göra ett lömskt angrepp på Guds religion och hävdar att om vi kallar någon ”poeternas siste”, ”de rättslärdas siste” eller ”uttolkarnas siste”, menar vi inte nödvändigtvis att ingen poet, rättslärd eller uttolkare kommer efter honom; vi menar endast att all förträfflighet i hans verksamhet har koncentrerats i en sådan person.
Den verkliga saken är emellertid att när vi använder sådana överdrivna epitet om någon, ersätter eller avlägsnar vi därmed inte ordet ”sistes” ursprungliga betydelse. Det är absurt att anta att ordet ”siste”, genom sin metaforiska användning för att beteckna en människas förträfflighet eller fullkomlighet, skulle förlora sin ursprungliga eller verkliga betydelse, nämligen ”slutgiltig”. Ett sådant antagande kan endast godtas av en person som saknar grundläggande kunskap om grammatikens regler. Det finns ingen grammatisk princip i något språk enligt vilken ett ords metaforiska betydelse kan tas som dess verkliga eller ursprungliga betydelse. Dessutom ersätter eller utplånar den metaforiska betydelsen aldrig ordets verkliga och grundläggande betydelse.
När du säger till en arab ’Ja Khatam ul-Qaum’, kommer han säkerligen inte att förstå det som att ’stammens fullkomlige eller mest förträfflige man har kommit’. Han kommer däremot att förstå det som att ’hela stammen, ända till den siste mannen, har kommit’. Det finns ytterligare en punkt att beakta. Sådana uttryck som ’den siste poeten’, ’den siste rättslärde’ eller ’den siste hadith-återberättaren’ är lovord som människor använder om andra människor som de anser fullkomliga och förträffliga. De som använder dessa hyperboler om andra människor kan naturligtvis inte säga, och vet inte heller, om människor med sådan förträfflighet kommer att framträda i senare tider eller inte. I mänskligt språk är dessa benämningar alltså hyperboler, men när Gud använder ett uttryck om en person som säger att en viss egenskap har nått sin fullbordan i honom, finns det ingen anledning att förstå det metaforiskt på samma sätt som mänskliga uttryck. Om Allah hade förklarat någon vara ’den siste poeten’, skulle han ha varit den siste poeten i ordets bokstavliga betydelse. Om Allah utser någon till sin ’siste profet’, finns det absolut ingen möjlighet för någon annan person att därefter uppnå denna värdighet. Gud är allvetande. Människan har däremot endast begränsad kunskap. Hur kan man då förstå människors lovprisning av någon som ’den siste poeten’ eller den siste av de rättslärda på samma sätt som Guds förkunnelse att någon är ’den siste profeten’?]
Av denna anledning är alla språkvetare och uttolkare överens om att Khatam-ul-Nabiyyin betyder ”den siste i profeternas led”. Ordet Khatam syftar i sin ordboksmässiga betydelse och i språkbruket inte på det postala frimärke som sätts på utgående post. Dess bokstavliga betydelse är ’sigill’, vilket sätts på kuvertet för att skydda dess innehåll.
Den helige profetens (PBUH) uttalanden om profetskapets slutgiltighet
Innebörden av ordet Khatam, sådan den framgår av den heliga Koranens sammanhang och är densamma som anges i alla lexikon över det arabiska språket, bekräftas också av den helige profetens uttalanden (må frid och välsignelser vara över honom). Vi citerar några autentiska traditioner för att belysa saken.
Den helige profeten (PBUH) sade: ”Israels stam leddes av profeter. När en profet dog efterträdde en annan profet honom. Men ingen profet kommer efter mig; endast kalifer kommer att efterträda mig.” (Bukhari, Kitab-ul-Manaqib.)
Guds profet (PBUH) sade: ”Min ställning i förhållande till de profeter som kom före mig kan förklaras med följande liknelse: En man uppförde en byggnad och smyckade denna byggnad med stor skönhet, men han lämnade en tom nisch i ett hörn där endast en tegelsten saknades. Människorna såg sig omkring i byggnaden och förundrades över dess skönhet, men undrade varför en tegelsten saknades i nischen. Jag är som denna enda saknade tegelsten, och jag är den siste i profeternas led.” (Bukhari, Kitab-ul-Manaqib.)
(Med andra ord har profetskapets byggnad fullbordats genom profeten Muhammads ankomst (PBUH), och det finns ingen tom nisch i denna byggnad som kan ge plats åt ännu en profet.) Fyra traditioner i detta ämne finns återgivna i Muslim, Kitab-ul-Fada’il, Babu Khatimin-Nabiyyin. Den senare traditionen innehåller följande tilläggsmening: ”Så kom jag, och i och med mig tog profeternas led slut.” Samma tradition har med liknande ord återgetts i Tirmidhi, Kitab-ul-
Manaqib, kapitel Fadlin Nabi och Kitab-Adab, kapitel-ul-Amthal. I Musnad Abu Dawud
Tayalisi har denna tradition återgivits tillsammans med andra traditioner som rapporterats av Jabir bin Abdullah; och dess sista mening lyder: ”Det är genom mig som profeternas led har nått sitt slut.” Musnad Ahmad innehåller traditioner som rapporterats av Hadrat Ubayyi bin Ka’b, Hadrat Abu Sa’id Khudri och Hadrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med dem) i samma ämne, med smärre variationer i ordalydelsen här och där. Jag har utrustats med gåvan att uttrycka mycket på ett kortfattat och fulländat sätt. Jag beviljades seger genom den fruktan jag ingav. Krigsbytena gjordes tillåtna för mig. Hela jorden har gjorts till en plats för tillbedjan för mig och har även blivit ett medel för rening för mig. Med andra ord är bönen i min religion inte begränsad till vissa särskilt angivna gudstjänstplatser. Böner kan förrättas var som helst på jorden. Och om vatten inte finns tillgängligt är det tillåtet för mitt folk att utföra tvagning med jord (tayammum) och rena sig med jord om det råder brist på vatten för bad. Jag har sänts av Allah för att bära Hans gudomliga budskap till hela världen. Och profeternas led har nått sitt slut genom mig. (Muslim, Tirmidhi,
Ibn Majah)
Den Helige Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Gud har skänkt mig sex förmåner som de tidigare profeterna inte åtnjöt: Allahs profet (Guds frid och välsignelser vare med honom) bekräftade: ’Budbärarnas och profeternas kedja har nått sitt slut. Det ska inte finnas någon budbärare eller profet efter mig.’ (Tirmidhi,
Kitab-ur-Rouya, kapitel Zahab-un-Nubuwwa, Musnad Ahmad, Marwiyat-Anas bin
Malik) Den Helige Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Jag är Muhammad, jag är Ahmad, jag är utplånaren, och genom mig ska otro utplånas; jag är den som samlar. Människor ska samlas på Domedagen efter min tid. (Med andra ord är Domedagen min enda efterträdare.) Och jag är den siste, i den meningen att ingen profet ska efterträda mig.”
(Bukhari och Muslim, Kitab-ul-Fada’il, kapitel: Asma-un-Nabi; Tirmidhi, Kitab-ul-
Adab, kapitel: Asma-un-Nabi; Muatta’, Kitab-u-Asma in-Nabi, Al-Mustadrak Hakim,
Kitab-ut-Tarikh, kapitel: Asma-un-Nabi.)
Guds Profet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Gud den Allsmäktige har inte sänt någon apostel till världen utan att denne varnade sitt folk för Dajjals framträdande; men Dajjal framträdde inte under deras tid. Jag är den siste i profeternas led, och ni är den sista gruppen av troende. Dajjal kommer därför utan tvivel att framträda bland er.” (Ibn Majah, Kitab al-Fitan, kapitlet om Dajjal.) Abdur Rahman ibn Jubair berättade: ”Jag hörde Abdullah ibn Amr ibn al-As säga att den Helige Profeten en dag kom ut ur sitt hus och anslöt sig till oss. Hans sätt fick oss att tro att han skulle lämna oss. Han sade: ’Jag är Muhammed, Guds olärde profet’ och upprepade detta tre gånger. Därefter sade han: ’Det kommer inte att finnas någon profet efter mig.’” (Musnad Ahmad, berättelserna från Abdullah ibn Amr ibn al-As.) Den Helige Profeten sade: ”Gud kommer inte att sända någon apostel efter mig, utan endast mubashshirat.” Han tillfrågades vad al-mubashshirat betyder. Han svarade: ”En god syn eller en from dröm.” (Musnad Ahmad, berättelsen från Abu Tufail; Nasa’i; Abu Dawud.) Med andra ord finns det ingen möjlighet till gudomlig uppenbarelse i framtiden. Om någon i högsta grad skulle få en ingivelse från Gud, skulle den komma i form av en from dröm. Den Helige Profeten sade: ”Om en apostel skulle ha efterträtt mig, skulle det ha varit Umar ibn al-Khattab.” (Tirmidhi, Kitab al-Manaqib.) Den Helige Profeten sade till Ali: ”Du står mig lika nära som Aron stod Mose. Men ingen apostel kommer efter mig.” (Bukhari och Muslim, Kitab Fada’il al-Sahaba.) Denna tradition återges också i Bukhari och Muslim i berättelsen om slaget vid Tabuk. Musnad återger två traditioner från Sa’d ibn Abi Waqqas i detta ämne. Den sista meningen i den ena lyder: ”Se! Det finns inget profetskap efter mig.” Enligt de detaljerade berättelser som återges av Abu Dawud al-Tayalisi, Imam Ahmad och Muhammad ibn Ishaq hade den Helige Profeten, före avresan till slaget vid Tabuk, beslutat att lämna Ali kvar för att ansvara för Medinas försvar och övervaka stadens angelägenheter. Hycklarna började då sprida antydningar och rykten om Ali. Ali gick till Profeten och sade: ”Guds Profet, lämnar du mig kvar bland kvinnor och barn?” För att lugna honom sade den Helige Profeten: ”Du står mig lika nära som Aron stod Mose.” Det betyder: liksom Mose lämnade Aron kvar på berget Tur för att ta hand om Israels barn, lämnar jag, Muhammed, dig kvar för att ta hand om Medinas försvar. Eftersom Profeten fruktade att denna jämförelse med Aron senare skulle ge upphov till villfarelser, klargjorde han omedelbart: ”Det kommer inte att finnas någon profet efter mig.” Thauban berättar: ”Den Helige Profeten sade: Trettio bedragare kommer att uppstå bland min ummah, och var och en av dem kommer att förkunna för världen att han är en profet. Men jag är den siste av Guds profeter, och ingen apostel kommer efter mig.” (Abu Dawud, Kitab al-Fitan.) Abu Dawud har i Kitab al-Malahim återgett en annan tradition från Abu Huraira i samma ämne. Tirmidhi har också återgett dessa två traditioner från Thauban och Abu Huraira. Den andra traditionen lyder: ”Det kommer att gå så långt att trettio bedragare uppstår och var och en gör anspråk på att vara Guds apostel.” Den Helige Profeten sade: ”Bland Israels barn före er fanns människor som stod i gemenskap med Gud, fastän de inte var hans profeter. Om det skulle finnas någon sådan bland mitt folk, skulle det vara ingen annan än Umar.” (Bukhari, Kitab al-Manaqib.) En version av samma tradition i Muslim har Muhaddithuna i stället för Yukallimuna. Men Mukallim och Muhaddith har samma betydelse: en människa som åtnjuter förmånen att stå i direkt gemenskap med Gud, eller en person som den Allsmäktige tilltalar från det osynliga. Slutsatsen blir därför att om någon bland Muhammeds efterföljare hade kunnat stå i gemenskap med Gud utan att upphöjas till profet, skulle det ha varit Umar. Guds Profet sade: ”Ingen profet kommer efter mig, och därför kommer det inte att finnas någon annan gemenskap av efterföljare till en ny profet.” (Bayhaqi, Kitab al-Ru’ya; Tabarani.) Den Helige Profeten sade: ”Jag är den siste av Guds profeter, och min moské är den sista moskén”, det vill säga Profetens heliga moské. (Muslim, Kitab al-Hajj, kapitlet om bönens företräde i moskén i Mecka och Medina.) Vissa som förnekar profetskapets slutgiltighet hävdar med hänvisning till denna tradition att Profeten kallade sin moské ”den sista moskén”, trots att otaliga andra moskéer har byggts efter den. På samma sätt påstår de att när Profeten sade ”Jag är den siste profeten” menade han endast att Muhammed var den främste bland profeterna och att moskén var ”den sista” i samma begränsade mening. Detta är ett uppenbart felaktigt resonemang. En genomgång av de traditioner i vilka uttalandet återges visar dess verkliga innebörd. Imam Muslim återger från Abu Huraira, Abdullah ibn Umar och de troendes moder Maimuna att det endast finns tre moskéer i världen som har den högsta heligheten: Masjid al-Haram, byggd av Abraham; Masjid al-Aqsa, uppförd av Salomo; och Masjid an-Nabawi i Medina, grundad av den Helige Profeten. Bön i dessa moskéer belönas tusenfalt jämfört med bön i andra moskéer, och det är därför tillåtet att resa till dem för att be. Ingen annan moské har denna särskilda helighet. Profetens ord om ”den sista moskén” ska förstås i detta sammanhang: eftersom ingen profet skulle komma efter honom skulle det inte heller finnas någon fjärde moské med samma särskilda helighet som den sista profetens moské. Ingen annan moské kan därför ha den rangen att en särskild resa dit är föreskriven eller särskilt önskvärd.
Ett stort antal liknande traditioner har återberättats av Profetens följeslagare och nedtecknats av många auktoritativa samlare. De visar tydligt att den Helige Profeten vid flera tillfällen och med olika ord förklarade att han var Guds siste profet, att ingen profet skulle följa honom och att profeternas led hade avslutats med honom. Den som efter honom gör anspråk på att vara Guds profet eller apostel är en bedragare och lögnare.
Följeslagarnas samförstånd
Efter den Heliga Koranen och sunna intar följeslagarnas samförstånd den tredje platsen i auktoritet. Alla tillförlitliga historiska berättelser visar att Profetens följeslagare efter hans död enhälligt förde krig mot dem som gjorde anspråk på profetskap och mot deras anhängare. Fallet Musailama är särskilt betydelsefullt. Han förnekade inte att Muhammed var Guds profet; han hävdade att Gud hade utsett honom till medprofet för att dela Muhammeds uppgift. I brevet han skickade till Profeten stod: ”Från Musailama, Guds profet, till Muhammed, Guds profet. Jag vill meddela dig att jag har utsetts till din partner för att dela profetskapets börda.” Trots att Musailama öppet bekräftade Muhammeds profetskap förklarades han vara avfälling och uteslöts ur det islamiska samfundet. Krig fördes mot honom.
Banu Hanifa hade i god tro accepterat Musailamas anspråk, eftersom de hade fåtts att tro att Muhammed av egen vilja hade utsett honom till sin partner i profetskapet. En man som hade lärt sig Koranen i Medina gick till stammen och framställde falskt Koranens verser som uppenbarelser till Musailama. Trots denna vilseledning erkände Profetens följeslagare inte Banu Hanifa som muslimer utan sände en armé mot dem. Det finns ingen grund för att säga att de endast betraktades som upprorsmän och inte som avfällingar. När militäråtgärden vidtogs förklarade Abu Bakr att fiendens kvinnor och barn skulle tas som slavar, och de förslavades efter att ha tagits till fånga. En flicka gavs som slav till Ali; hon födde honom sonen Muhammad ibn Hanifa, en berömd person i islams historia. (Al-Bidaya wa al-Nihaya, volym VI, s. 316 och 325.) Detta visar klart att Musailama inte bekämpades endast för uppror. Anklagelsen var att han hade gjort anspråk på profetskap efter att profeternas led hade avslutats med Muhammed och därigenom vilselett andra att tro på hans anspråk. Åtgärden vidtogs omedelbart efter Profetens död under Abu Bakrs ledning och hade hela följeslagarkårens enhälliga stöd. Något tydligare exempel på följeslagarnas samförstånd kan knappast finnas.
Alla ummans lärdas samförstånd
Efter följeslagarnas samförstånd kommer de muslimska lärdas samförstånd i religiösa frågor. Islams historia från det första århundradet till modern tid visar att de lärda i alla tider och i alla islamiska länder varit eniga om att ingen ny profet kan utses efter Muhammed. De är också eniga om att den som efter Muhammed gör anspråk på profetskap, liksom den som tror på ett sådant anspråk, är en avfälling och står utanför islams gemenskap.
Under Imam Abu Hanifas tid gjorde en man anspråk på profetskap och sade: ”Låt mig visa er bevisen för mitt profetskap.” Den store imamen varnade då folket: ”Den som ber denne man om bevis för hans profetskap blir själv en avfälling, eftersom Guds Profet uttryckligen har sagt: ’Ingen profet kommer efter mig.’” (Manaqib al-Imam al-A’zam Abi Hanifa, Ibn Ahmad al-Makki, volym I, s. 161.) Ibn Jarir al-Tabari tolkar versen ”utan Guds apostel och profeternas sigill” som att Gud har avslutat och förseglat profetskapet och att dess dörr inte kommer att öppnas för någon fram till världens slut. Imam Tahawi skriver att Muhammed är Guds utvalde profet och Allahs älskade sändebud, den siste av profeterna och ledaren för de gudfruktiga. Efter honom är varje anspråk på profetskap ett uppenbart misstag och dyrkan av det onda självet.
Ibn Hazm skriver att den gudomliga uppenbarelsens kedja avslutades efter Profetens död, eftersom ingen annan än en profet kan ta emot gudomlig uppenbarelse och Gud har förklarat Muhammed vara Guds apostel och den som förseglat profetskapet. Imam Ghazali förklarar att hela umman genom samförstånd förstår orden ”Ingen profet kommer efter honom” som att ingen profet eller apostel kommer att följa honom. Den som avvisar detta samförstånd är en avvikare.
Baghawi skriver att Gud avslutade profeternas led med Muhammed och att ingen profet kommer efter honom. Zamakhshari förklarar att Jesu återkomst inte motsäger Muhammeds profetskaps slutgiltighet, eftersom Jesus utsågs till profet före Muhammed och vid sin återkomst kommer att följa Muhammeds lära och be vänd mot islams qibla. Qadi Iyad skriver att den som gör anspråk på profetskap, eller påstår sig ta emot gudomlig uppenbarelse utan att kalla sig profet, är en avfälling och förnekare av Muhammeds profetskap. Shahrastani säger att den som påstår att en profet ska komma efter Muhammed utan tvekan är en otrogen.
Razi, Baydawi, al-Nasafi, Baghdadi, Ibn Kathir, Suyuti, Ibn Nujaym, Mulla Ali Qari och andra kommentatorer har alla förklarat att Muhammed är den siste av profeterna och att ingen profet kommer efter honom. Ibn Kathir säger att den som gör anspråk på profetskap efter Muhammed är en lögnare, bedragare och vilseledare, oavsett vilka under eller trick han visar upp. Fiqhverk och rättsliga samlingar förklarar likaså att den som inte betraktar Muhammed som Guds siste profet inte är muslim.
Ahl al-Sunna wa al-Jama’a tror därför att ingen profet kommer efter vår Helige Profet Muhammed, eftersom Gud har sagt att han är profeternas sigill och Profeten har sagt: ”Ingen profet kommer efter mig.” Den som påstår motsatsen eller tvivlar på profetskapets slutgiltighet förnekar en grundläggande trosartikel.
Dessa uttalanden kommer från framstående lärda, jurister, hadithlärda och korankommentatorer från Indien till Marocko och Spanien samt från Turkiet till Jemen. De visar att den muslimska världen, från det första århundradet till nutiden, enhälligt har förstått uttrycket Khatam an-Nabiyyin som ”den siste av alla profeter”. Profetskapets ämbete har förseglats efter den Helige Profetens ankomst. Ingen människa som gör anspråk på profetskap, och ingen som tror på ett sådant anspråk, kan därför räknas till islam.
Är Gud vår tros fiende?
Profetskap är en mycket känslig fråga. Enligt Koranen är tron på profetskap en grundläggande trosartikel: den som tror är troende och den som förnekar är otrogen. Om en människa inte tror på en profet är hon en avfälling; om hon tror på en bedragares anspråk att vara profet blir hon otrogen. I en så viktig fråga kan den Allvetande Guden inte ha lämnat människorna i ovisshet. Om en profet skulle komma efter Muhammed, skulle Gud ha klargjort detta i Koranen eller befallt sin apostel att tydligt förkunna det. Guds Apostel skulle inte ha lämnat världen utan att varna sitt folk för kommande apostlar och uppmana dem att tro på dem.
Tvärtom har Gud och Hans Sändebud uttalat sådant som umman i mer än trettonhundra år har förstått som ett klart bevis på att ingen profet kommer efter Muhammed. Om profetskapets dörr verkligen vore öppen och en ny profet framträdde, skulle vi avvisa honom utan rädsla. På domens dag skulle vi lägga fram Guds egna uttalanden och föreskrifter som bevis på att Koranen och Profetens sunna hade lett oss till att förneka den nye profeten. Men om profetskapets dörr faktiskt är stängd och någon trots detta tror på en ny profets anspråk, bör han fråga sig vilket försvar han kan lägga fram inför Gud för att undgå straff och vinna frälsning.
Behöver vi en profet nu?
Profetskap är inte en egenskap som en människa förvärvar genom böner och goda gärningar, och det är inte en belöning för god tjänst. Det är ett ämbete som Gud tillsätter en person till för att fylla ett särskilt behov. Koranen visar att profeter har sänts under fyra omständigheter: när ett folk inte tidigare hade fått någon profet och ett annat folks budskap inte kunde nå det; när ett tidigare budskap hade glömts eller förvanskats; när en tidigare profet inte hade förmedlat religionen fullständigt; eller när en andra profet behövdes för att dela den förstes ansvar.
Ingen av dessa omständigheter återstår efter Muhammeds ankomst. Han sändes till hela mänskligheten. Koranen, hadithsamlingarna och hans biografi vittnar om att det budskap han förmedlade finns bevarat i sin ursprungliga och rena form. Inget har lagts till eller tagits bort ur den Heliga Boken, och ingen kan ändra den fram till uppståndelsens dag. Den tredje omständigheten är också uppfylld, eftersom Gud fullbordade sitt gudomliga uppdrag genom Muhammed. Den fjärde är uppfylld eftersom ingen medprofet utsågs under hans livstid. Det finns därför inget behov av en ny profet.
När Koranen och Profetens sunna har bevarats och det gudomliga uppdraget fullbordats behövs endast reformatorer som renar människorna från deras fel; det finns inget utrymme för nya profeter.
Ett nytt profetskap är en förbannelse snarare än en välsignelse för umman
Varje gång en profet sänds uppstår frågan om tro och otro. De troende bildar en ummah och de otroende en annan gemenskap. Skillnaden är grundläggande: den ena tror på profeten och den andra förnekar honom. De två grupperna kan inte förenas utan att den ena överger sin tro. De hämtar dessutom sin vägledning och lag från olika källor. Därför kan ett nytt profetskap splittra den muslimska gemenskapen.
Profetskapets slutgiltighet är således en stor välsignelse från Allah. Den har gjort det möjligt för umman att bilda ett bestående universellt brödraskap och skyddat det muslimska samhället från permanenta splittringar. Varje människa som erkänner Muhammed som gudomligt utsedd vägledare och ledare och inte söker vägledning från någon annan källa än hans gudomliga budskap kan när som helst bli medlem av islams brödraskap. Om profetskapets ämbete inte hade förseglats efter Muhammed skulle varje ny profet ha söndrat ummans enhet.
När ett profetiskt budskap har sänts till hela mänskligheten, fullständigt förmedlats och bevarats, bör profetskapets ämbete förseglas så att hela världen kan förena sig i trohet mot denne profet. Detta är det enda sättet att skydda islams universella brödraskap från de onödiga konflikter som annars skulle uppstå vid varje ny profets framträdande. Förnuftet bekräftar därför det som Koranen, sunna och ummans samförstånd fastslår: profetskapets ämbete ska förbli förseglat för all framtid.
Masihs verklighet, det vill säga ”Jesu Kristi inkarnation”
Förespråkare för ett nytt profetskap brukar säga till okunniga muslimer att traditionerna har förutsagt ankomsten av en ”inkarnerad Kristus”. De hävdar att Kristus var en profet och att hans återkomst därför inte strider mot profetskapets slutgiltighet. Därefter förklarar de att uttrycket inte syftar på Kristus, Marias son. Jesus är död, säger de; den person som traditionerna förutsäger är en ”människa lik Kristus”, en inkarnation av Jesus, och att följa honom strider därför inte mot tron på profetskapets slutgiltighet.
För att avslöja detta felslut återges autentiska traditioner med hänvisningar till auktoritativa hadithverk. Abu Huraira berättar att Guds Profet sade: ”Jag svär vid Honom som har makt över mitt liv: Marias son ska stiga ned bland er som en rättvis härskare. Han ska bryta korset, döda svinet och göra slut på kriget.” (Bukhari, Kitab Ahadith al-Anbiya, kapitlet om Jesu nedstigning.) Att bryta korset och döda svinet innebär att kristendomen upphör som religion. Kristendomens hela byggnad vilar på tron att Gud korsfäste sin ende son, Jesus, och lät honom dö en förbannad död för att sona människornas synder. De kristna har dessutom övergett Guds lag och gjort svinet tillåtet, trots att det förbjudits av alla profeter. När Jesus återkommer och förklarar: ”Jag är inte Guds son; jag dog inte på korset och sonade inte någons synder”, kommer grunden för den kristna tron att raseras. På samma sätt kommer kristendomens andra särskilda kännetecken att försvinna när Jesus säger: ”Jag förklarade aldrig svinet tillåtet för mina efterföljare och befriade dem aldrig från den gudomliga lagens begränsningar.”
Ibn Maryam; Muslim, kapitel: Bayan Nuzul ‘Isa; Tirmidhi, Abwab al-Fitan; kapitel om
Nuzul ‘Isa; Musnad Ahmad, återberättat av Abu Huraira)
I en annan tradition har ordet jizya ersatts med harb, ”krig”, det vill säga att han kommer att avskaffa jizya för de icke-troende. [Med andra ord innebär detta uttryck att skillnaderna mellan anhängarna av olika religioner kommer att försvinna och att hela mänskligheten kommer att förenas i islams brödraskap. Följaktligen kommer det inte längre att finnas något krig eller någon anledning att påföra någon religiös skatt. Denna tolkning stöds av tradition nr 5 och 15, som citeras längre fram.] En annan tradition, återberättad av Hazrat Abu Huraira, säger: ”Den yttersta dagen kommer inte att inträffa innan Jesus, Marias son, har stigit ned”, och dessa ord följs av den text som återges i traditionen ovan. (Bukhari, Kitab-ul-Muzalim:
kapitel: Kasr-ul-Salib; Ibn Majah, Kitab-ul-Fitan al-Dajjal.)
Hazrat Abu Huraira berättar att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Hur kommer ni att vara när Marias son stiger ned bland er och en person bland er innehar ämbetet som imam (ledare i bönen)?” [Innebörden är att Jesus (frid vare med honom) inte kommer att leda bönen. Han kommer att be bakom muslimernas redan befintlige imam.]
(Bukhari, Kitab Ahadith Anbiya, kapitel: Nuzul Isa; Muslim, Nuzul Isa; Musnad
Ahmad, återberättat av Abu Huraira)
Hazrat Abu Huraira berättar att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jesus, Marias son, kommer då att döda svinen och avlägsna korset. En bönegemenskap kommer att samlas för honom. Han kommer att fördela en sådan enorm mängd varor att ingen kommer att lämnas i behov av någonting. Han kommer att avskaffa skatterna. Han kommer att slå läger i Rauha (en plats belägen 35 miles från Medina) och därifrån bege sig för att utföra hajj eller umrah eller båda.” (Berättaren är osäker på vilken av dessa två den helige Profeten (frid vare med honom) hade nämnt. (Musnad Ahmad, Silsila
Marwiyat Abi Huraira; Muslim, Kitab-ul-Hajj; Bab Jawaz-ul-Tamatttu fil-Hajj wa-
al-Qir’an) Hazrat Abu Huraira berättar att Guds Profet (PBUH), efter att ha nämnt Dajjals fördrivning, sade: “Muslimerna kommer att förbereda sig för krig mot Dajjal och ställa upp sig i led för att förrätta bönen, och takbir kommer att ha uttalats inför bönen när Kristus (PBUH), Marias son, under tiden kommer att stiga ned och leda muslimerna i bönen. Guds fiende Dajjal kommer, när han ser honom, att börja smälta som salt i vatten. Om Kristus (PBUH) lämnade Dajjal åt sig själv skulle han ändå smälta och dö, men Gud kommer att låta Dajjal dödas av Kristus (PBUH), och Kristus kommer att visa muslimerna sitt spjut, färgat av Dajjals blod.” (Mishkat, Kitab-ul-Fitan, Bab: al-Malahim, återgiven av Muslim) Hazrat Abu Huraira berättar att Allahs Sändebud (PBUH) fastslog: “Ingen profet kommer mellan mig och Jesus (PBUH). Jesus kommer att stiga ned. Känn igen honom när ni ser honom; han är en medellång man med rosig, ljus hy. Han kommer att vara klädd i två gula klädesplagg. Håret på hans huvud kommer att se ut som om vatten droppar ur det, trots att håret inte kommer att vara vått. Han kommer att kämpa för islams sak. Han kommer att krossa korset i bitar. Han kommer att döda svinen. Han kommer att avskaffa jizya för de icke-troende. Under hans tid kommer Gud att göra slut på alla andra trosuppfattningar utom islams religion. Och Kristus kommer att döda Dajjal. Han kommer att leva på denna jord i fyrtio år, och vid slutet av denna period kommer han att avlida. Muslimerna kommer att förrätta Kristus begravningsbön
(PBUH). (Abu Dawud, Kitab-ul-Malahim, Bab: Khuruj-ul-Dajjal; Musnad Ahmad,
Marwiyat Abu Huraira)
Hazrat Jabir bin Abdullah berättar att han hörde Profeten (PBUH) säga: “Då kommer Kristus, Marias son, att stiga ned. Muslimernas ledare kommer att säga till honom: “Kom, led oss i bönen”, men han kommer att svara: “Nej, var själva era böneledare.” [Innebörden av Kristus (PBUH):s uttalande är att “någon bland er bör vara er ledare.”] Han kommer att säga detta av respekt för den värdighet som Gud har skänkt islams folk.” (Muslim, Bayan Nuzul Isa ibn Maryam; Musnad
Ahmad, Basilsila Marwiyat Jabir bin Abdullah)
I samband med händelsen med Ibn Sayyad berättar Jabir bin Abdullah att Umar bin Khattab (RAA) sade: “O Guds Sändebud, tillåt mig att döda honom.” Guds Profet svarade: “Om denne man verkligen är han (det vill säga Dajjal), kommer han att dödas av Kristus, Marias son. Du ska inte döda honom. Men om denne man inte är han (Dajjal), har du ingen rätt att döda en individ bland dem som vi har garanterat beskydd (dhimmierna).” (Mishkat, Kitab-ul-Fitan, Bab: Qissa Ibn Sayyad, återgiven av Shara al-Sunnah al-Baghawi). Jabir b. Abdullah berättar att den Helige Profeten (PBUH), när han återgav händelsen med Dajjal, sade: “Vid den tiden kommer Kristus, Marias son, plötsligt att stiga ned bland muslimerna. En församling kommer att samlas till bön och man kommer att säga till honom: “O Guds Ande, träda fram och led oss i bönen.” Men han kommer att säga: ‘Nej, er egen imam ska träda fram och vara ledare.’ När muslimerna så har förrättat morgonbönen kommer de att ge sig av för att strida mot Dajjal. När denne lögnare får se Kristus (PBUH) kommer han att börja smälta som salt i vatten. Kristus (PBUH) kommer att gå fram mot honom och döda honom. Och det kommer att ske att varje sten ropar: ‘Allahs Ande, denne jude gömmer sig bakom mig.’ Inte en enda av Dajjals anhängare kommer att undkomma slakten.” (Musnad Ahmad, Basissila
Riwayat Jabir b. Abdullah)
Hadrat an-Nawas b. Sam’an berättar, medan han återger berättelsen om Dajjal: ”Under tiden, när Dajjal är upptagen med att begå sådana gärningar, skall Gud sända Kristus, Marias son. Kristus (frid vare med honom) skall stiga ned nära det vita tornet i den östra delen av Damaskus, iförd två gula klädesplagg och med händerna vilande på två änglars armar. När han böjer sitt huvud skall det se ut som om vattendroppar faller från hans huvud, och när han lyfter det skall det se ut som om pärlor droppar ned. Ingen otrogen som befinner sig inom räckhåll för hans andedräkt — och hans andedräkt når så långt som hans öga kan se — skall undkomma döden. Därefter skall Marias son förfölja Dajjal och hinna upp honom vid Lyddas port [Observera att Lod, det moderna Lydda, ligger några kilometer från Tel Aviv, huvudstaden i staten Israel i Palestina. Judarna har byggt en stor flygbas på denna plats.] och döda honom.” (Muslim, Dhikr Dajjal; Abu Dawud, Kitab ul-Malahim, Bab: Khuruj Dajjal; Tirmidhi, Abwab-ul-Fitan; Bab: Fi Fitna al-Dajjal; Ibn Majah, Kitab ul-Fitna, Bab: Fitna al-Dajjal.) Abdullah b. Amr b. al-As säger att Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Dajjal skall träda fram bland mitt folk och skall leva i fyrtio [berättaren är här osäker på om Profeten nämnde fyrtio dagar, fyrtio månader eller fyrtio år]. Därefter skall Gud sända Kristus, Marias son, till världen. Till utseendet skall han likna ‘Urwa b. Masud, en av Profetens följeslagare. Kristus skall förfölja Dajjal och döda honom. Därefter skall världens tillstånd under sju år vara sådant att ett gräl mellan två människor inte skall förekomma.” (Muslim, Dhikr-ul-Dajjal.) Hudhaifa b. Usaid al-Ghifari berättar: ”En gång besökte den Helige Profeten (frid vare med honom) oss medan vi satt tillsammans och samtalade. Den Helige Profeten frågade: ’Vad talar ni om?’ Folket svarade: ’Vi talade om Domedagen.’ Den Helige Profeten sade: ’Domedagen skall inte inträffa innan tio tecken visar sig.’ Därefter räknade han upp dessa tecken: rök, Dajjal, Daabba, solens uppgång i väster, Kristus Marias sons nedstigning (frid vare med honom), Yajuj och Majujs framträdande, att tre väldiga sänkor eller jordskred bildas på jorden — ett i öster, ett i väster och ett på den arabiska halvön — samt slutligen en väldig brand som skall uppstå i Jemen och driva människorna mot Domedagens slätt.” (Muslim, Kitab ul-Fitan wa Ashtrat-us Sa’h; Abu Dawud, Kitab ul-Malahim, bab: Amarat ul-Sa’h.) Thauban, den Helige Profetens frigivne slav, berättar att den Helige Profeten (frid vare med honom) sade: ”Gud skall skydda två grupper bland mitt ummahs folk från Helvetets eld. Den ena gruppen består av dem som skall invadera Indien; den andra består av dem som skall sluta sig till Kristus, Marias son (frid vare med honom).” (Nasa’i, Kitab ul-Jihad; Musnad Ahmad, Bisilsila Riwayat Thauban.) Mujamme b. Jaria Ansari berättar: ”Jag hörde den Helige Profeten (frid vare med honom) säga: ’Kristus, Marias son, skall döda Dajjal vid Lods port.’” (Musnad Ahmad, Tirmidhi, Abwab-ul-Fitan.) Abu Umama al-Bahli berättar, medan han nämner Dajjal i en lång tradition: ”Just när muslimernas imam träder fram för att leda morgonbönen skall Kristus, Marias son (frid vare med honom), stiga ned bland dem. Imamen skall dra sig tillbaka för att ge Kristus plats att leda bönen. Men Kristus skall lägga handen mellan imamens skuldror och säga: ’Nej, du skall leda, ty denna församling har samlats för att följa dig i bönen.’ Så skall imamen leda bönen. När bönen är slut skall Kristus (frid vare med honom) befalla: ’Öppna porten.’ Porten skall öppnas. Dajjal kommer att stå utanför porten med en här på sjuttiotusen judiska soldater. Så snart Dajjal får syn på Kristus (frid vare med honom) skall han säga till honom: ’Jag skall slå dig med sådan kraft att du inte överlever slaget.’ Kristus (frid vare med honom) skall förfölja honom och hinna upp honom vid Lods östra port. Gud skall låta judarna besegras. Jorden skall fyllas av muslimer liksom ett kärl fylls till brädden med vatten — hela världen skall recitera samma kalima och ingen annan än den Allsmäktige Guden skall dyrkas.” (Ibn Majah, Kitab-ul-Fitan; Bab: Fitan Dajjal.) `Uthman b. Abi al-`As berättar att han hörde Guds Profet (frid vare med honom) säga: ”Kristus, Marias son, skall stiga ned vid tiden för morgonbönen. Muslimernas ledare skall säga till honom: ’O Guds Ande, led du oss i bönen.’ Han skall svara: ’Detta ummahs människor är ledare för varandra.’ Då skall muslimernas ledare träda fram och leda bönen. När bönen är slut skall Kristus (frid vare med honom) ta sitt vapen och gå mot Dajjal. När Dajjal får se Kristus skall han börja smälta liksom bly. Kristus (frid vare med honom) skall döda honom med sitt vapen. Dajjals följeslagare skall besegras. De skall fly, men ingenstans finna ett gömställe. Till och med träden skall ropa: ’O fromme, denne otrogne gömmer sig bakom mig’, och stenarna skall säga: ’O fromme, denne otrogne har tagit skydd bakom mig.’” (Musnad Ahmad, Tabarani, Hakim.) Samura b. Jundub tillskriver den Helige Profeten (frid vare med honom) följande ord i en lång tradition: ”Sedan, på morgonen, skall Kristus, Marias son, stiga ned bland muslimerna. Och Allah skall låta Dajjal och hans här lida ett förkrossande nederlag. Till och med murarna och trädens rötter skall ropa: ’O fromme, denne otrogne gömmer sig bakom mig. Kom och slå ihjäl honom.’” (Musnad Ahmad, Hakim.) En tradition återgiven av ‘Imarn b. Husain säger att Guds Profet (frid vare med honom) sade: ”Det kommer alltid att finnas en grupp bland mina anhängare som håller fast vid sanningen och övervinner sina motståndare, tills Gud utfärdar sitt beslut och Kristus, Marias son (frid vare med honom), stiger ned till jorden.” (Musnad Ahmad.) Med hänvisning till Dajjals framträdande berättar Hadrat ‘Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Hadrat ‘Isa (frid vare med honom) skall stiga ned och döda Dajjal. Därefter skall Hadrat ‘Isa (frid vare med honom) härska över jorden som en rättvis ledare och en barmhärtig härskare under fyrtio år.” (Musnad Ahmad.) Safina, Guds Sändebuds frigivne slav (frid vare med honom), berättar med anledning av Dajjals framträdande: ”Hadrat ‘Isa (frid vare med honom) skall stiga ned och Gud skall göra slut på Dajjals liv nära Afiqs sluttning.” [Afiq, i modern tid känt som Fiq, är en stad i Syrien belägen vid gränsen mellan Syrien och Israel. Några kilometer väster om staden finns en sjö som kallas Tibriya. Denna sjö är Jordans flods källa. Sydväst om sjön finns en väg mellan bergen som sluttar två tusen fot ned till den plats i Tibriyasjön där floden börjar. Denna bergsväg kallas Afiqs sluttning.] (Musnad Ahmad.) Hadrat Hudaifa b. Yama berättar med hänvisning till Dajjal: ”När muslimerna ställer upp sig i led för att be skall Kristus, Marias son (frid vare med honom), stiga ned från himlen inför deras ögon. Han skall leda bönen. När bönen är slut skall han säga till folket: ’Röj vägen mellan mig och denne Guds fiende.’ Gud skall ge muslimerna seger över Dajjals härskaror. Muslimerna skall tillfoga fienden ett fruktansvärt straff. Till och med träden och stenarna skall ropa: ’O Abdullah, o Abdul Rahman, o muslim, kom, här finns en jude bakom mig, döda honom.’ På detta sätt skall Gud låta judarna förintas och muslimerna bli segrarna. De skall bryta korset, slakta svinen och avskaffa jizya, den skatt som tas ut av icke-muslimer.” (Mustadrak Hakim — en kortare version av denna tradition har återgivits i Muslim. Hafiz Ibn Hajar förklarar i Fath-ul-Bari, band VI, s. 450, att denna tradition är autentisk.) De ovan nämnda är tjugoen traditioner som har förmedlats på fjorton av den Helige Profetens följeslagares auktoritet och som har nedtecknats med korrekta hänvisningar i de mest auktoritativa hadithböckerna. Därutöver finns talrika andra traditioner om samma ämne, men vi har inte återgett dem här av korthetsskäl. Som exempel har vi endast valt sådana traditioner vars överföringskedja är sund och autentisk. Dessa traditioners utslag
Den som läser de ovanstående traditionerna kommer till slutsatsen att de inte nämner ankomsten av en utlovad Masih, en liknande Masih eller en projicering av Masih. De texter som hänvisats till lämnar inget utrymme för någon människa, född av mänsklig säd ur en kvinnas sköte, att förklara: ”Jag är den Masih vars ankomst förutsades av den Helige Profeten Muhammad (frid vare med honom).” Alla dessa traditioner förkunnar tydligt och bestämt ankomsten av den helige Kristus som föddes av Maria utan en far för två tusen år sedan. Det tjänar inget syfte att vid denna tidpunkt öppna debatten om huruvida den helige Kristus är död eller lever någonstans i världen. Antag att han är död; Gud har makt att uppväcka honom till liv [De som förnekar denna möjlighet bör läsa vers 259 i sura al-Baqarah, där Gud med klara ord bekräftar att Han lät en av Sina skapelser ligga död i hundra år och vid periodens slut uppväckte mannen till liv.]; och även om så inte är fallet ligger det inte utanför Guds gudomliga makt att hålla en människa vid liv någonstans i kosmos i tusentals år och återföra henne till världen enligt Sin vilja. I varje fall kommer den som tror på traditionernas sanningshalt och helighet inte att tvivla på att traditionerna förutsäger ankomsten av ’Kristus, Marias son’, och ingen annan. Om en person däremot inte tror på traditionerna, kan han inte heller tro på någons ankomst, eftersom traditionerna är den enda grunden för läran om återkomsten. Mot bakgrund av allt detta är det en märklig och löjlig logik att ta läran om återkomsten, som hämtats ur traditionerna, riva bort den tydliga hänvisningen till Kristus, Marias son, och i Marias sons ställe upprätta en nutida ’inkarnerad Kristus’. En annan punkt som traditionerna gör lika tydlig är att Kristus, Marias son, inte skall stiga ned i egenskap av en nyutnämnd Guds apostel. Han skall inte ta emot några gudomliga uppenbarelser. Han skall inte bära fram något nytt budskap eller något nytt uppdrag från Gud, och han skall inte heller ändra, utvidga eller förkorta Muhammads sharia (frid vare med honom). Kristus, Marias son, skall inte föras till världen för att förnya tron. Kristus, Marias son (frid vare med honom), skall inte kalla människorna att tro på hans egen profetskap, och han skall inte grunda en separat gemenskap av anhängare [Islams ulema har förklarat denna fråga i detalj. ‘Allama Taftazani (722 A.H.–792 A.H.) skriver i Shara ‘Aqaid-i-Nasafi: ’Det är fastställt att Muhammad (frid vare med honom) är den siste Profeten … Om det sägs att Kristus (frid vare med honom), enligt hadithen, skall stiga ned efter Profeten Muhammad (frid vare med honom), svarar vi: Ja, detta har nämnts i traditionerna. Men Kristus (frid vare med honom) skall framträda som Muhammads (frid vare med honom) efterföljare. Kristi sharia är upphävd. Därför skall han varken ta emot gudomliga uppenbarelser eller fastställa någon lag. I alla sina handlingar skall han endast företräda Muhammad (frid vare med honom).’ Samma uppfattning har bekräftats av ‘Allama Alusi i Tafsir Ruhal-Ma’ani: ’När Kristus senare framträder skall han behålla sin värdighet som en tidigare Profet. Gud kommer naturligtvis inte att beröva honom denna värdighet, men han skall inte följa sitt tidigare uppdrag, eftersom alla profeters sharia, även Kristi, är upphävd. Därför blir det en gudomlig skyldighet för Kristus (frid vare med honom) att följa Muhammads lag till punkt och pricka och i anda. Han skall inte få någon gudomlig uppenbarelse och inte anförtros uppgiften att ge nya religiösa lagar. I alla sina gärningar skall Kristus handla som den Helige Profeten Muhammads representant och fungera som ställföreträdare och som en av ledarna för Muhammads anhängare.’ Imam Razi klargör vidare saken så här: ’Profeternas tid sträckte sig fram till Profeten Muhammads ankomst. När Muhammad upphöjdes till Profet upphörde tiden för nya profeters ankomst. Det är inte oförståeligt att Kristus (frid vare med honom), efter sin nedstigning, skall handla som Muhammads (frid vare med honom) efterföljare.’]. Han skall utses för att utföra en särskild uppgift, nämligen att utrota Dajjals ofog. För detta ändamål skall Jesus (frid vare med honom) stiga ned på ett sådant sätt att de muslimer bland vilka han framträder inte skall hysa något tvivel om att han är Jesus, Marias son, vars ankomst vid en mycket lämplig tid förutsades av Profeten Muhammad (frid vare med honom). Jesus (frid vare med honom) skall ansluta sig till muslimernas gemenskap och be bakom muslimernas sittande imam. [Även om två traditioner (nr 5 och 21) tydligt visar att Jesus (frid vare med honom) skall fungera som ledare i den första bönen efter sin nedstigning, säger majoriteten av de traditioner som är jämförelsevis mer autentiska (se nr 3, 7, 9, 15 och 16) att Jesus (frid vare med honom) skall avstå från att leda bönen. Han skall uppmana muslimernas sittande imam att träda fram och leda bönen. Alla traditionslärda och kommentatorer är ense om denna senare punkt.] Han skall låta den sittande imamen gå före honom, så att det blir fullständigt klart att han inte har stigit ned för att hävda sin ställning som Profet eller utöva profetskapets ämbete. Det råder inget tvivel om att ingen annan person kan inneha en imams eller ledares ämbete när en profet finns bland ett folk. När Jesus därför blir en enskild medlem av islams brödraskap, kommer detta i sig att förkunna för världen att han inte har stigit ned för att inneha en profets ämbete. På denna grund är frågan om att öppna profetskapets sigill vid Kristi andra ankomst fullständigt irrelevant. Man kan säga — utan att faktiskt jämföra de två situationerna — att Jesu ankomst liknar utnämningen av en tidigare statsöverhuvud till att utföra en statlig tjänst under den nuvarande statschefens styre. Det är inte svårt för en människa med vanligt sunt förnuft att förstå att utnämningen av en före detta statschef till en statlig uppgift under den nuvarande ledarens styre inte innebär ett brott mot statens författning. Två fall skulle däremot innebära ett brott mot statslagen. Det första är om en tidigare statschef försöker återta ämbetet. Det andra är om någon förnekar existensen av den tidigare regimen under en avliden statschef, eftersom detta skulle innebära ett ifrågasättande av giltigheten i de uppgifter som den tidigare regimen utförde. Om inget av dessa två fall föreligger förändrar den blotta utnämningen av en tidigare statsöverhuvud till en statlig uppgift inte den konstitutionella ställningen. Detsamma gäller Kristus, Marias sons, andra ankomst. Profetskapets sigill bryts inte genom hans andra ankomst. Men om han återigen innehar profetskapets ämbete och börjar utföra en profets uppgifter, eller om en människa förnekar Kristi helighet som tidigare Profet, innebär båda dessa fall ett brott mot Guds lag beträffande profeternas skapelse. Traditionerna har tydligt uteslutit båda dessa möjligheter. Å ena sidan bekräftar traditionerna att ingen Profet skall komma efter Muhammad. Samtidigt förutsäger de Kristus, Marias sons, andra ankomst. Detta räcker för att klargöra att Kristus under sin andra ankomst till världen inte skall utföra en profets uppgifter. På samma sätt skall hans ankomst inte ge upphov till någon ny fråga om tro eller avfall bland islams anhängare. Den som förnekar Kristi helighet som tidigare Profet är en avfälling. Den Helige Profeten själv bekräftade Kristi helighet som tidigare Profet. Muhammads anhängare har därför från början alltid trott på Kristi helighet som tidigare Profet. Denna tro kommer att gälla även vid tiden för Kristi andra ankomst. Då kommer muslimerna inte att tro på en ny profets ämbete. De kommer att hålla fast vid tron på Kristi helighet som tidigare Profet. Denna ståndpunkt strider varken i dag mot tron på profetskapets slutgiltighet eller kommer den att förringa denna tro vid tiden för Kristi andra ankomst till världen. Den sista punkt som dessa och många andra traditioner klargör gäller det faktum att Dajjal — för att undertrycka vars grova missgärningar Gud skall sända Kristus, Marias son (frid vare med honom) — skall framträda bland judarnas folk och utge sig för att vara ’Masih’. Ingen kan förstå detta faktums verklighet utan att studera judarnas historia och religiösa trosföreställningar. Efter Hadrat Sulaimans (frid vare med honom) [det vill säga Salomos] död befann sig Israels stam i ständig tillbakagång, tills de blev slavar under de babyloniska och assyriska imperierna och deras kejserliga herrar skingrade dem över hela jorden. Vid denna tid i deras historia började judarnas profeter förkunna det glada budskapet om ankomsten av en ’Masih’ från Gud, som skulle befria dem från vanära. På grundval av sådana profetior hade judarna länge väntat på ankomsten av en ’masih’ som skulle vara en kung. Denne kung skulle kämpa och erövra territorier. Han skulle samla judarna från hela världen och föra dem samman i Palestina. Han skulle skapa ett mäktigt judiskt imperium. I strid med alla deras ivriga förväntningar kom den av Gud utsedde ’Masih’, Kristus, Marias son (frid vare med honom), utan en armé för att erövra länder. Judarna förnekade då hans profetskap och beslöt att göra slut på hans liv. Sedan dess har judarna över hela världen väntat på framträdandet av en ’Masih Mau’ud’, ’den utlovade Messias’, vars ankomst deras forntida profeter hade förkunnat. Deras litteratur är full av önskedrömmar om detta tusenårsrike. I århundraden har judarna njutit av de fantasibilder som beskrivningen av detta tusenårsrike i Talmud och rabbinernas skrifter har gett upphov till. Det judiska folket har närt hoppet att denne ’utlovade Messias’ skulle vara en stor militär och politisk ledare. Han skulle återställa landet mellan Nilen och Eufrat, som judarna alltid har betraktat som sitt arv. Han skulle samla judarna från världens alla delar och åter föra dem samman i detta land. När vi i dag betraktar Mellanösterns angelägenheter mot bakgrund av Profeten Muhammads profetior, inser vi genast att scenen har förberetts för Dajjals framträdande. Som den Helige Profeten förutsade skulle han framträda som judarnas ’utlovade Messias’. Muslimerna har fördrivits från en stor del av Palestina, och i denna del har en judisk stat vid namn ’Israel’ upprättats. Judar från hela världen strömmar till denna plats. Amerika, Storbritannien och Frankrike har hjälpt till att göra denna judiska stat till en fruktansvärd militärmakt. Judiska vetenskapsmän och tekniker utvecklar landet snabbt med omfattande stöd av judiskt kapital. Israels militära och tekniska potential utgör ett allvarligt hot mot de angränsande muslimska länderna. Israels ledare har aldrig dolt sin avsikt att återta ’sina fäders land’. Den karta över den framtida judiska staten som de länge har publicerat återges på följande sida. [Karta utelämnad] Den visar att de vill införliva hela Syrien, Libanon, Jordanien, nästan hela Irak samt ta Askandron från Turkiet, Sinai och deltaregionen från Egypten och Övre Hijaz och Najd från Saudiarabien. Detta innefattar naturligtvis även den heliga staden Medina. Mot denna bakgrund är det klart att judarna, genom att utnyttja de kritiska förhållanden som ett världskrig skapar, säkerligen kommer att försöka lägga beslag på dessa områden. Och vid denna tidpunkt skall Dajjal framträda, som judarna kommer att betrakta som sin ’utlovade Messias’. Den Helige Profeten (frid vare med honom) förutsade inte endast denne Dajjals ankomst, utan varnade också muslimerna för att de skulle drabbas av enorma svårigheter och att en dag skulle kännas som ett år av lidande och olycka. Av denna anledning brukade Guds Profet (frid vare med honom) be om skydd mot den stora ondskan hos ’Dajjal Masih’ och uppmanade sina anhängare att bönfalla Allah om att rädda dem från dessa onda tiders hårdhet. Det är säkert att Allah inte kommer att sända någon ’inkarnerad Kristus’ för att bekämpa denne ’Dajjal Masih’. Han kommer att utse den verklige Kristus, den Kristus som föddes av Maria och som judarna för två tusen år sedan vägrade att erkänna som Profet. Han kommer att sända samme Kristus som judarna trodde att de hade röjt ur vägen genom att döda honom. Platsen där den verklige Kristus skall stiga ned är inte Indien, Afrika eller Amerika. Det är i Damaskus han skall framträda, eftersom denna plats då kommer att vara det egentliga slagfältet. Se på karta nr 1 [kartan skall utelämnas] så finner ni att Damaskus ligger knappt 50–60 miles från Israels gränser. Om ni minns texten i de traditioner vi har citerat ovan, blir det inte svårt att förstå att Dajjal kommer att tränga in i Syrien med 70 000 judiska soldater och inta ställning framför Damaskus. I denna kris skall Kristus, Marias son (frid vare med honom), stiga ned nära en vit minaret i den östra delen av Damaskus. Efter morgonbönen skall Kristus (frid vare med honom) gå fram tillsammans med muslimerna för att kämpa mot Dajjal. Fienden skall dra sig tillbaka inför Kristus, Marias sons, kraftfulla angrepp, och Dajjal skall fly mot Israel via Afiqs sluttning (hänvisning till tradition nr 21). Kristus (frid vare med honom) skall förfölja Dajjal och förgöra honom på Lyddas flygfält (traditionerna nr 10, 14 och 15). En stor slakt av judarna skall följa och var och en av dem skall förintas. Judarnas nation skall utplånas (traditionerna nr 9, 15 och 21). När Kristus förkunnar sanningen skall den kristna religionen upphöra (traditionerna nr 1, 2, 4 och 6). Och anhängarna till alla religioner, sedan de övergett sina tidigare lojaliteter, skall förenas till det enda brödraskapet, islams brödraskap. Traditionerna avslöjar detta faktum tydligt och utan något tvivel. Mot bakgrund av ovanstående är det propagandanätverk som i vårt land har upprättats i Masih Mau’uds, ’den utlovade Messias’, namn utan tvekan ett falskt och oäkta företag. En av de löjligaste sidorna hos denna usla rörelse är att den person som anser sig vara föremål för Muhammads (frid vare med honom) profetior har gett följande intressanta förklaring av sin identitet som ’Kristus, Marias son’: ”Han (den Allsmäktige Guden) kallade mig Maria i den tredje delen av Barahin-i-Ahmadia. Senare, såsom framgår av Barahin-i-Ahmadia I, uppfostrades jag i Marias gestalt under två år. Därefter fylldes min kropp med Kristi själ, liksom Marias kropp fylldes med Kristi själ, och i metaforisk mening blev jag havande med Kristi själ. Slutligen, efter en period på många månader (högst tio månader), förvandlades jag genom en gudomlig uppenbarelse från Maria till Kristus. Denna uppenbarelse har nedtecknats i slutet av den fjärde delen av Barahin-i-Ahmadia. På detta sätt blev jag alltså Marias son.” (Kashti-e-Noah, s. 87–89.) Med andra ord blev han först Maria, blev sedan havande och kom slutligen fram ur sin egen buk som Kristus, Marias son. Det återstod dock ett problem. Enligt traditionerna skulle Kristus, Marias son, framträda i Damaskus, som i flera tusen år varit en framstående och berömd plats i Syrien och fortfarande bär detta namn på världskartan. Denna svårighet förklarades bort genom ännu ett fantasifullt påstående: ”Låt det vara känt att den Allsmäktige Guden, beträffande tolkningen av ordet ’Damaskus’, i en uppenbarelse har förklarat för mig att namnet Damaskus på denna plats har givits åt en by vars invånare har Yazids egenskaper och följer den orene Yazids vanor och idéer. Staden Qadian, eftersom de flesta av dess invånare uppvisar Yazids egenskaper i sin karaktär, liknar därför Damaskus och har vissa drag gemensamma med det.” (Marginalanteckning i Izala-i-Auham, s. 63–73.) Men det var inte allt. Ännu ett problem krävde en lösning: traditionerna hade förutsagt att Kristus skulle stiga ned nära en vit pelare. Detta problem löstes slutligen när den nye ’Kristus’ fick en vit pelare uppförd åt sig. Traditionerna nämnde att den vita pelaren skulle stå där innan Kristus steg ned nära den, medan pelaren i Qadian byggdes efter framträdandet av ’Masih Mau’ud’. Men bortse från denna avvikelse. Den som med öppna ögon läser de ovanstående tolkningarna av denne ’Masih Mau’ud’ kommer till slutsatsen att en uppenbar bluff öppet har begåtts av en bedragare. Medarbetare! Vi skall snart skiljas åt efter fyra dagar av kongress. Vi har fullbordat den uppgift som vi avsåg att utföra vid denna kongress. Under vårt särskilda sammanträde har vi också i viss utsträckning gått igenom vårt tidigare arbete. Nu, innan vi lämnar varandra, vill jag säga några ord till er — alla medlemmar och medarbetare — och ge de nödvändiga instruktionerna för att i framtiden på rätt sätt fortsätta med Iqamat al-Din (upprättandet av ett islamiskt levnadssätt).
Ta’alluq Billah
(Förbindelsen med Allah) Den första och främsta uppmaning som alla profeter, de rätt vägledda kaliferna och de fromma bland ummahn (det muslimska samfundet) alltid gav sina följeslagare var att ingjuta fruktan för Allah, plantera Hans kärlek i hjärtat och främja förbindelsen med Allah. Därför har även jag, i deras fotspår, valt detta som det första rådet till arbetarna, och även i framtiden kommer jag att göra det närhelst jag får möjlighet, eftersom det förtjänar företräde och prioritet. Tron på Allah är den viktigaste av alla trosartiklar. Därför bör hjärtats förening med Allah ha företräde i bönen. Fruktan för Allah bör ha företräde i moralen, och att söka Allahs välbehag bör ha företräde i alla personliga förehavanden. Kort sagt bör hela vårt livs inriktning grundas på önskan att vinna Allahs välbehag, och detta bör ha företräde framför alla andra motiv, ansträngningar och strävanden. Särskilt detta svåra arbete som vi ägnar oss åt, och för vilket vi står som en islamisk Jama’ah (organiserad grupp) och en rörelse, kan endast blomstra genom den drivkraft som vår förbindelse med Allah utgör. Det kommer att vara starkt eller svagt i proportion till vår förbindelse med Allah. Det är ett erkänt faktum att vad en människa än ägnar sig åt, världsligt eller himmelskt, har den främsta drivkraften bakom varit det syfte för vilket hon har rest sig, och iver kan endast uppstå när hon har ett djupt intresse och en stark entusiasm för att uppnå detta mål. Den som söker sin egen vinning kan inte lyckas utan att vara självisk. Kärlekens intensitet till det egna jaget får honom att tjäna sig själv med en lika stark iver. En människa som arbetar för sina barn och är hängiven sin kärlek till dem offrar sina egna nöjen och bekvämligheter för deras välfärd, och riskerar ibland inte bara sina världsliga tillgångar utan även fördelarna i Akhirah (det kommande livet), så att de ska kunna nå största möjliga framgång. En människa som arbetar för sin nation eller sitt land är fången i kärleken till det, och på grund av denna kärlek uthärdar hon ekonomiska förluster samt svårigheterna med internering och fängelse. Hon arbetar hårt dag och natt och offrar ibland även sitt liv för sin nations eller stats frihet, försvar och överhöghet. Om vi nu strävar efter att upprätta det islamiska levnadssättet, inte för våra egna själviska syften, inte heller av något motiv som rör familjeintressen eller nationella eller statliga intressen, utan endast av en uppriktig önskan att behaga vår Skapare, Allah den Allsmäktige, och om vi har engagerat oss i detta arbete endast därför att vi är övertygade om att detta är Hans verk, kan ni säkert inse att detta arbete inte kan föras framåt om inte vår förbindelse med Allah är verklig, stark och djup. Iver för detta arbete utvecklas endast när alla våra böjelser koncentreras på ansträngningarna att sprida Allahs Ord. För alla dem som har förenat sig i detta arbete räcker det inte att de skulle vara förbundna med ”Allah också”, utan deras förbindelse måste vara med ”endast Allah”. Med andra ord bör det inte vara ”en” förbindelse, utan ”den” enda verkliga och sanna förbindelsen. Vi bör alltid vara vaksamma och medvetna om att vår förbindelse med Allah inte minskar, utan ständigt ökar och blir allt djupare med tiden. Förbindelsen med Allah är den främsta vägledande andan i vårt uppdrag. Lovprisad vare Allah, ingen medlem av vår Jama’ah är omedveten om detta faktum eller okunnig om dess betydelse. Ändå är många ofta inte klara över vad termen Ta’alluq Billah exakt betyder, vilken metod som används för att ingjuta och främja den, och hur man kan avgöra om man verkligen har någon förbindelse med Allah eller inte och, om man har det, i vilken grad. Jag har ofta känt att brist på kunskap och förståelse i detta avseende lämnar människor vilse, utan att veta var de står, vart de ska gå eller hur långt de ännu har kvar att färdas. Följaktligen går några av arbetarna vilse i vaga ideal, medan andra dras mot vägar och metoder som aldrig leder dem till deras mål. Några har svårt att skilja mellan närbesläktade och avlägset besläktade ting – och någon blir helt enkelt förbluffad. Jag ska därför inte bara begränsa mig till råd om Ta’alluq Billah, utan också försöka ge tydliga svar på dessa frågor, efter bästa förmåga.
Betydelsen av Ta’alluq Billah
Dess innebörd enligt Koranen är att en människa ska leva och dö för Allah, och att hennes dyrkan och offer också enbart ska vara för Hans skull. Sannerligen, min bön och mitt offer, mitt liv och min död tillhör alla Allah, världarnas Herre. (An’am: 162) Hon ska dyrka Allah med full hängivenhet och helt och hållet underordna sitt liv åt ovillkorlig underkastelse inför Allah. Koranen säger: De hade inte befallts något annat än att dyrka Allah med uppriktig hängivenhet och vara sanna i tron på Honom. (Bayyinah: 5) Profeten Muhammad (må frid vara med honom) har vid olika tillfällen förklarat denna relation så tydligt att ingen oklarhet återstår beträffande dess innebörd och syfte. Av hans uttalanden framgår det uttryckligen att denna relations natur inte är något annat än följande: Att frukta Allah i alla frågor – öppna såväl som hemliga – (Bayhaqi) och att förlita sig på Allahs makt i stället för på sina egna resurser. (Bayhaqi) Man ska vara beredd att möta människors vrede för att vinna Allahs välbehag och aldrig vara beredd att göra det motsatta. Och när denna anknytning till Allah når den grad att all kärlek, fiendskap, givande och återhållsamhet hos en människa enbart sker för Allahs skull, utan något annat motiv, betyder det att hon har nått fullkomlighet i sin anknytning till Allah. Profeten (frid vare med honom) sade: Den som älskar för Allahs skull, hatar för Allahs skull, ger för Allahs skull och avstår för Allahs skull är den som har fullkomnat sin tro. (Bukhari) Begrunda nu innebörden av Qunut, som ni reciterar varje natt. Varje ord i den pekar mot den förbindelse ni bör ha med Allah. Begrunda dess ord och se själva vilket löfte ni avger inför Allah om den slags förbindelse ni bör ha med Honom. O Allah, vi söker Din hjälp och ber Dig om förlåtelse. Vi tror helt och hållet på Dig och förlitar oss uteslutande på Dig; därför prisar vi Dig med de bästa orden, vi är tacksamma mot Dig och inte otacksamma mot Dig. Därför överger och förkastar vi alla dem som överträder Dina bud. O Allah, vi dyrkar endast Dig, ber för Din skull, böjer oss inför Dig, och alla våra strävanden och ansträngningar är avsedda att leda oss till Dig. Vi hoppas på nåd från Dig och fruktar Ditt straff. Utan tvivel kommer Ditt straff att drabba dem som förkastar tron. Denna anknytning till Allah återspeglas också tydligt i Profetens (frid vare med honom) särskilda Du’a (åkallan), som han brukade recitera vid Tahajjud. Han brukade säga: O Allah, jag har böjt mig inför Dig, förklarat min tro på Dig, satt min tillit till Dig, alltid vänt mig till Dig, kämpat för Dig och lagt fram min sak inför Dig.
Hur kan man stärka Ta’alluq Billah? Det ovan nämnda är den riktiga tolkningen av denna fråga, som gång på gång bör studeras för att bevara den anknytning till Allah som en fast troende bör ha. Låt oss nu betrakta metoden för att förvärva och stärka den. Den enda metoden är att tro på Allah och erkänna Honom som den Ende, utan någon partner, som Försörjaren, Gudomen och Herren över ens eget jag såväl som över hela universum, samt att erkänna alla gudomlighetens egenskaper, rättigheter och privilegier som förbehållna Allah allena och därigenom rena sitt hjärta från alla möjliga spår av polyteism (Shirk). När detta har uppnåtts är förbindelsen med Allah vederbörligen etablerad. Att stärka denna relation med Allah innebär att förstå att ni är Hans ställföreträdare och förvaltare. Det finns två faktorer: den ena är att tänka och förstå, och den andra är att praktisera. Först måste ni fullt ut förstå och begripa er relation till Allah, både till dess natur och dess logiska innebörd, samt hur den i praktiken är bindande för er, med hjälp av Koranen och Hadith (Profetens (frid vare med honom) uttalanden). En riktig uppfattning, urskiljning och uppskattning av denna relation är endast möjlig genom djupa och ingående studier av Koranen och Hadith samt genom att upprepa dessa studier gång på gång för att bevara dem i ert medvetande. Följaktligen bör ni begrunda varje aspekt av er relation till Allah som blir klar för er och rannsaka er själva för att se i vilken utsträckning ni uppfyller denna relations krav och var och i vilken grad ni brister. Er anknytning till Allah kommer att öka i proportion till er självrannsakan och er förståelse av er nödvändiga roll. Er första och främsta relation till Allah är till exempel den mellan en dyrkare och Den som dyrkas. Er andra relation är att ni är anförtrodda med och ansvariga för otaliga förtroenden (Amanat). Er tredje relation till Allah är att ni genom att förklara er tro och övertygelse på Honom har upprättat ett köpekontrakt, och genom detta kontrakt har ni bytt bort ert liv och er egendom till Honom, medan Han har köpt dem i utbyte mot paradiset åt er. Er fjärde relation till Allah är att ni står ansvariga inför Honom. Ni hålls inte endast ansvariga inför Honom för era handlingar och gärningar som är öppna och synliga, utan även en redogörelse förs över era avsikter och önskningar. Kort sagt finns dessa och många andra relationer mellan er och Allah. Därför beror styrkan eller svagheten i er relation till Allah på en riktig förståelse, insikt i och uppfyllelse av dessa relationers krav. Er relation till Allah kommer att bli allt svagare om ni inte bryr er om denna relations krav, och den kommer att bli djupare och starkare om ni är fullt medvetna om och uppmärksamma på dess krav. Men denna begreppsmässiga metod kan varken bli fruktbar eller upprätthållas länge om den inte stärks och befästs genom praktiska medel. Den praktiska metoden är ovillkorlig lydnad inför Allahs befallning och fulla ansträngningar för att utföra de uppgifter som behagar Allah. Sann lydnad inför Allahs bud innebär fullständig efterlevnad – öppet såväl som i hemlighet – inte motvilligt utan med full iver och entusiasm, utan något världsligt mål och enbart för att behaga Allah. Samtidigt ska man öppet såväl som i hemlighet avstå från alla aktiviteter som Allah har förbjudit, med fullt avståndstagande och djupt förakt, utan rädsla för någon världslig förlust och med undantag endast för fruktan inför Allahs vrede. Detta levnadssätt kommer att höja er till ställningen Taqwa (att avstå från sådant som väcker Allahs misshag). När ni dessutom ägnar er åt att sprida allt som behagar Allah och undertrycka och utplåna allt som misshagar Allah, tvekar ni inte att offra något, däribland ert liv, era pengar, er tid, era ansträngningar och ert förstånd, för detta ändamål. Ni skryter inte heller över något av dessa offer och betraktar dem inte som en tjänst mot någon. I stället anser ni att även ert största offer inte når upp till er Skapares rättmätiga anspråk. Detta är då den inställning som höjer er till ställningen Ihsan (vacker underkastelse inför Allahs vilja).
Medel för att stärka Ta’alluq Billah
I verkligheten är det inte så lätt att utveckla en sådan inställning. Det är en mödosam uppgift som kräver mycket energi. Denna energi kan frambringas med hjälp av följande fyra saker. 1. Salah (böner): Du bör inte bara förrätta de obligatoriska bönerna (Fard), utan också Sunnah-bönerna (ytterligare böner) som Profeten (f) regelbundet förrättade, samt så många Nafl-böner (frivilliga böner) som du lätt kan. Men se till att du förrättar Nafl-bönerna inomhus och i avskildhet, så att din personliga anknytning till Allah kan öka och uppriktighet i avsikten utvecklas hos dig. Att visa upp Nafl- eller Tahajjud-böner leder till hyckleri och självgodhet, vilket skadar den uppriktiga tron. Detsamma gäller andra Nafl-handlingar, vars värde minskar när de utförs för att visas upp och offentliggöras. 2. Dhikr-Allah (åminnelse av Allah): Åminnelsen av Allah är en ständig process genom hela livet och under alla omständigheter. Det bästa och mest lämpliga sättet att minnas Allah är det som Profeten (f) själv praktiserade och lärde sina följeslagare, inte de metoder som sufierna under senare tid uppfann eller hämtade från andra. Försök att lära dig så många Du’as som möjligt utantill, sådana som Profeten (f) lärde ut, förstå deras betydelser fullständigt och recitera dem då och då med betydelserna närvarande i ditt medvetande. Det är mycket verksamt för att bevara din uppmärksamhet och hängivenhet till Allah. 3. Sawm (fasta): Utöver den obligatoriska fastan under månaden Ramadan bör du också hålla vissa Nafl-fastor. Det enklaste och mest praktiska sättet är att fasta tre dagar varje månad, med beslutsamheten att under dessa tre dagar uppnå samma grad av Taqwa som är det verkliga syftet med fastan enligt Koranen. 4. Infaq-fi-Sabilillah (att spendera på Allahs väg): Detta spenderande, både Fard och Nafl i den mån ens medel tillåter, bör ske fortlöpande. Men en sak bör alltid hållas i minnet. Det verkliga värdet ligger inte i mängden av det du spenderar, utan i offerandan för Allahs skull. Ett öre från en fattig man, som skär ned på sina matutgifter, är mycket mer värdefullt inför Allah än de tusentalsbelopp som en miljonär spenderar och som endast motsvarar en tiondel eller en tjugondel av hans utgifter för lyx. Du bör också inse den betydelse som fästs vid Sadaqah (att spendera på Allahs väg), vilket Allah och Hans Profet Muhammad (frid vare med honom) har beskrivit som det bästa sättet att rena människan. Du kan själv erfara Sadaqahs verkningar. Anta att du oavsiktligt begår en orätt. När du inser det ångrar du dig (Tawbah) och ber Honom om förlåtelse. Sedan händer samma sak igen. Den här gången lägger du till Sadaqah till din ånger. Du kommer själv att känna vilken skillnad det gör. Du kommer att märka att ånger som följs av Sadaqah gör dig renare och starkare i att stå emot de onda böjelserna. Detta är den rena och enkla metod att komma närmare Allah som Koranen och Sunnah har lärt oss. Om du följer denna metod kan du öka din anknytning till Allah utan att anta de typiska sufiska teknikerna och metoderna, och samtidigt leva ett normalt liv hemma med din familj och fortsätta alla dina världsliga aktiviteter som vanligt.
Måttet på Ta’alluq Billah:
Nu kommer frågan hur man bedömer omfattningen och graden av sin relation till Allah och hur man kan veta om denna anknytning ökar eller minskar. Låt mig säga dig att du inte behöver vänta på uppenbarelser i drömmar, gudomlig inspiration, övernaturlig kraft eller himmelskt ljus i mörka, ensliga celler. Måttet har redan lagts i varje människas hjärta av Allah. Du kan bedöma det vaken och i fullt dagsljus. Gå igenom dina aktiviteter, ansträngningar och önskningar under hela livet. Pröva dig själv för att se hur väl du håller det åtagande du gjorde när du förklarade din tro och övertygelse på Allah. Är du sann mot Allah när du fullgör anförtrodda uppgifter och ansvar, eller sviker du förtroendet? Hur stor del av din tid, dina ansträngningar, din förmåga och din egendom ägnas åt Allahs sak, och hur mycket reserveras för andra aktiviteter? Jämför graden av din förargelse, sorg och oro när dina egna personliga intressen och passioner drabbas med dina känslor och reaktioner när Allahs auktoritet och bud överträds. På så många sätt kan du alltså pröva din anknytning till Allah och varje dag upptäcka om den ökar eller minskar. Bekymra dig inte om de sufiska tekniska begreppen Basharat (glada budskap), Karamat (förträfflighet), Kashf (inspiration) och Tajalliat (gudomliga ljus). Det finns i själva verket ingen större insikt (Kashf) än insikten om Allahs enhet i denna värld av bedrägerier och villfarelser. Ingen förträfflighet (Karamat) är högre än att stå fast inför de farhågor och frestelser som Satan och hans följeslagare skapar och erbjuder. Det finns ingen bättre varseblivning av Allahs ljus än att bevittna sanningen i det famlande mörkret av otro (Kufr), ogudaktighet (Fisq) och förvillelse (Dalalat) runt omkring. Den största möjliga Basharat som en troende kan få kommer genom hans fasta tro på Allah och ståndaktighet på Hans väg. Sannerligen, de som säger att Allah är vår Försörjare och sedan håller fast vid detta påstående, till dem sänder Allah Sina änglar, som säger: ”Var inte rädda och sörj inte, utan gläds åt det glada budskapet att ni tilldelats Paradiset som lovats er.” (Ha-Mim: 30)
Att ge Akhirah (det tillkommande livet) företräde
Mitt andra råd till er efter Ta’alluq Billah är att ge det tillkommande livet företräde framför denna värld i varje fråga. I varje angelägenhet i detta liv bör ert mål vara att uppnå framgång och välsignelse i det tillkommande livet. Koranen berättar för oss att vår eviga boning är det tillkommande livet; vi befinner oss i denna värld endast tillfälligt, för att prövas: vilka av oss kommer att visa sig värdiga att vinna det eviga Paradiset genom att handla rätt inom de gränser som Allah har fastställt – naturligtvis inom gränserna för våra resurser, vår myndighet, den tid som givits oss och de möjligheter Han skänkt oss. Vi prövas inte här genom våra framgångar inom industri, handel, jordbruk eller statskonst, inte genom de storslagna byggnader och vägar vi uppför, och inte heller genom omfattningen av vår framgång i att skapa en storslagen kultur. Den verkliga prövningen gäller i stället vår förmåga att fullgöra våra plikter som Allahs ställföreträdare när det gäller de förtroenden som anförtrotts oss, och huruvida vi lever som laglösa och upproriska eller som lydiga och laglydiga människor. Följer vi Allahs vilja på Hans jord, eller vår egen vilja eller andra anspråk på gudomlighet än Allahs? Försöker vi smycka och förvalta Allahs värld enligt Hans måttstock, eller försöker vi fördärva och förstöra den? Och kämpar vi mot Satans krafter för Allahs skull, eller lägger vi ödmjukt ned våra vapen och överlämnar oss åt dessa krafter? Adams och Evas första prövning (frid vare med dem) i Paradiset var just densamma. Därför måste alla människor som väljs ut för evig vistelse i Paradiset, ur hela mänskligheten, genomgå denna prövning. Det verkliga kriteriet för att avgöra framgång eller misslyckande ligger således inte i individens ställning vid prövningstillfället – huruvida hans förtjänst prövades som kung eller genom att hans huvud lades på bödelns block. Inte heller spelar det någon roll om han fick ett stort kungarike eller måste genomgå prövningen i sin anspråkslösa stuga. Dessa tillfälliga stadier av framgång eller misslyckande i det dödliga livet bevisar inte framgång eller misslyckande i det tillkommande livet. Den sanna framgång som bör vara vårt mål är att vi, oavsett vilken ställning vi har i denna värld och med vilken rikedom vi prövas, ska visa oss vara lydiga tjänare till Allah och följa Hans vilja, så att vi i det tillkommande livet kan uppnå den ställning som är reserverad för Allahs trogna tjänare. Detta är verkligheten. Det räcker inte att förstå eller godta den endast en gång – det krävs stor ansträngning för att ständigt återuppliva den. Annars finns alltid möjligheten att vi, trots att vi inte är otrogna, börjar likna dem som arbetar för världsliga vinster och glömmer det tillkommande livet. Detta händer eftersom det tillkommande livet inte kan uppfattas och blir uppenbart först efter döden. I denna värld kan vi endast genom förståndet uppfatta dess goda eller dåliga följder. Denna värld däremot är lätt att uppfatta; den erbjuder sina söta och bittra smaker om och om igen, och dess framgångar och misslyckanden finns alltid där för att bedra oss. Förlusten av det tillkommande livet kanske endast ger oss ett litet styng i samvetet, om vi över huvud taget har ett samvete. Förlusten av denna värld känner vi däremot fysiskt. Vår familj, våra släktingar, bekanta, vänner och människor i allmänhet känner den inte bara utan får oss också att känna den. På samma sätt ger det tillkommande livets uppnåelse endast en smula tröst och tillfredsställelse åt samvetet, om tanklöshet inte har dödat det. Välståndet i denna värld däremot blir en njutning för hela vår existens. Vi känner det med alla våra sinnen och alla omkring oss delar denna känsla. Därför är det verkligen mycket svårt att omsätta tron på det tillkommande livet i praktiken och grunda hela det dagliga livets synsätt och verksamhet på denna tro, även om det kanske inte verkar så svårt att godta den som tro och övertygelse. Det kan vara lätt att säga att världen är en obetydlighet, men att möta och avvisa världens lockelser och vägra ge efter för världsliga begär är inte alls lätt. Det kan endast ske efter en stor kamp och bevaras genom ihärdiga ansträngningar.
Medel för att utveckla omsorg om Akhirah
Du kanske frågar mig hur man förvärvar denna egenskap och vilka dess krav är. Jag säger åter att det finns två metoder, en reflekterande och en praktisk. Den reflekterande metoden är att du inte ska nöja dig efter att bara ha förklarat: ”Jag tror på det tillkommande livet”, utan göra det till en vana att studera Koranen och fullt ut förstå dess anda och innebörd. Detta sätt att studera Koranen kommer gradvis att utveckla en sådan övertygelse om det tillkommande livet som om du hade sett det med egna ögon. Det finns knappast en enda sida i Koranen där det tillkommande livet inte nämns på ett eller annat sätt. På vissa ställen finner du det beskrivet så detaljerat som om ett ögonvittne berättade. På många ställen framställs livet i det tillkommande livet på ett så utsökt sätt att läsaren känner sig närvarande som en iakttagare. Först när denna världens förklädnad avlägsnas kan man med egna ögon bevittna det som berättas i Koranen. Därför kan ett fortlöpande studium av Koranen med full förståelse gradvis höja människan till en ställning där omsorgen om det tillkommande livet helt tar hennes sinne i besittning, och hon hela tiden faktiskt börjar känna att hon i detta tillfälliga världsliv måste förbereda sig för sin permanenta boning i livet efter döden. Detta synsätt och denna inställning stärks genom studiet av Hadith, där detaljer om livet efter döden ofta beskrivs som ögonvittnesskildringar. Det påminner oss om hur övertygelsen och den fasta tron på det tillkommande livet behärskade Profetens (f) och hans följeslagares liv. Denna övertygelse stärks ytterligare genom besök på begravningsplatser, vilka bör göras enbart för att minnas sitt eget slut, såsom Profeten (f) rådde. Man bör, medan man lever i denna värld av begär och passioner, minnas att en dag kommer då även man själv lämnar denna värld liksom sina föregångare. Man bör emellertid akta sig för att de gravar och helgedomar som de vilseledda påstår vara centra där varje önskan uppfylls och alla problem löses, skulle tjäna något sådant syfte. Besök i stället vanliga människors begravningsplatser eller monarkers stora mausoleer, berövade den prakt och ståt som livvakter och adjutanter visar upp för att få människor att i deras närvaro iaktta ceremonierna. Låt oss nu ta den praktiska metoden. När du lever i denna värld och deltar i angelägenheter som rör ditt samfund, dina vänner, bekanta, din stad, ditt land eller dina egna ansträngningar, och endast kan få hjälp utifrån genom arbete eller ekonomi, finner du dig ofta vid ett vägskäl. Tron på livet efter döden kallar dig åt ena hållet, medan materiella vinster och intressen pressar dig åt det andra. Gör ditt yttersta för att gå den förstnämnda vägen. Om du på grund av någon svaghet eller okunnighet har valt den andra vägen, vänd tillbaka så snart du inser misstaget, utan att bry dig om hur långt du har gått åt fel håll. Se in i dig själv och försök upptäcka hur ofta världsliga intressen och lockelser lyckats uppsluka dig, och hur många gånger du lyckats undvika att avvika från den rätta vägen och låta hänsynen till livet efter döden behärska dig. Denna självrannsakan kommer att säga dig exakt hur mycket din omsorg om livet efter döden har ökat och i vilken grad du behöver avhjälpa bristen. Vilken brist du än upptäcker, försök med all kraft avhjälpa den genom att hålla dig borta från materialisternas sällskap och utveckla vänskap med fromma människor som föredrar det tillkommande livets vinster framför denna värld. Men kom ihåg att det ännu inte finns någon känd väg att utveckla eller avlägsna någon egenskap hos dig utan dina egna ansträngningar eller förmågor.
Undvik Takabbur (arrogans)
Mitt tredje råd till dig är att du inte ska vara stolt över de förbättringar du har gjort hos dig själv och i din kollektiva moral. Du bör, vare sig individuellt eller som Jama’ah och Rörelse, falla in i villfarelsen att du har uppnått fullkomlighet, nått ditt mål, att det inte längre finns utrymme för förbättring i ditt praktiska liv eller att det inte finns något ytterligare mål att uppnå. Jag och de andra ansvariga personerna i Jema’ah ställs ofta inför ett besvärligt problem. Vissa människor försöker förringa Jama’ahs ställning och i själva verket den Islamiska Rörelsen, som är Jama’ahs verkliga syfte. De kallar den ett politiskt parti som arbetar för samma mål som andra politiska organisationer. Fromhet och renhet, liksom andlighet, sägs inte kunna spåras där. Den saknar helt anknytning till Allah och omsorg om det tillkommande livet; dess ledarskap har ingen förbindelse med någon sufiskola och har inte fått fostran i något sufiskt centrum för fromhet och andlig förträfflighet. Därför skulle dess medlemmar inte ha någon möjlighet att få sådan fostran. Syftet med denna kampanj är att sprida missnöje bland Jama’ahs arbetare, så att de återvänder till de gamla religiösa centra som betraktar varje begränsad tjänst för Islam under otrohetens (Kufr) övergripande beskydd som en stor bedrift och som aldrig ens kan föreställa sig att etablera Islam som en fullständig och heltäckande livsordning. De har med all sin vältalighet stämplat varje sådant försök som en antireligiös rörelse. De har alltid motsatt sig varje försök att etablera Islam som en dominerande kraft i samhället mot otro och ogudaktighet (Fisq), genom att framställa alla sådana försök som rent världsliga och drivna av materiella ambitioner och vinster. Under dessa omständigheter är vi tvungna att förklara den verkliga skillnaden mellan det fromhetsbegrepp som den sufiska andligheten för fram och den islamiska fromheten och renheten. Vi måste förklara vad verklig Taqwa (gudsfruktan) och Ihsan (förträfflighet i underkastelse inför Allah) är enligt Islam och hur det skiljer sig från den Taqwa och Ihsan som lärs ut av de så kallade auktoriteterna inom fromhet och religiositet. Samtidigt måste vi också i detalj förklara de metoder för reform och fostran som den Islamiska Rörelsen använder och deras följder, så att var och en som är uppriktig mot Islam och har ett korrekt och oförvanskat begrepp om den islamiska ordningen lätt kan förstå att den som en gång övertygats av och gripits av Islams revolutionära budskap automatiskt genomgår en stor förändring i sitt synsätt och sina föreställningar. Denna övertygelse utvecklar sann fromhet, gudsfruktan och förträfflighet i underkastelse inför Hans vilja. En sådan uppriktighet och övertygelse saknas helt i de stereotypa sufiska metoderna för att fostra fromhet och förträfflighet, inte bara hos eleverna utan också hos deras lärare och vägledare. Vi måste förklara allt detta på grund av våra kritikers orättvisa och osakliga inställning. Vi avser inte att försvara oss själva, men vi anser denna förklaring nödvändig för den Islamiska Rörelsens skull. Vi söker Allahs beskydd mot fåfänga eller stolthet över oss själva på grund av denna framställning eller mot missuppfattningen att vi har fullkomnat oss själva. Må Allah förbjuda att en sådan missuppfattning och bedräglig stolthet berövar oss allt vi hittills uppnått. För att undvika denna olycka vill jag att ni fullt ut förstår följande tre punkter och aldrig glömmer dem: Min första punkt är att fullkomlighet inte har några gränser och att dess högsta punkt ligger utom vår synhåll. Fortsätt att klättra uppåt och betrakta aldrig någon punkt som den högsta. I själva verket är ni aldrig fullkomliga. I samma ögonblick som någon betraktar sig själv som fullkomlig upphör hans strävan efter det bättre och därmed hans utveckling, och tillbakagången börjar. Glöm aldrig att ständig kamp krävs inte bara för att nå en höjd utan också för att förbli där. I samma ögonblick som du upphör att sträva uppåt börjar dragningen nedåt verka. De visa ser aldrig nedåt för att bedöma sina prestationer, utan uppåt för att se hur mycket som ännu inte uppnåtts och hur långt det är till målet. Min nästa punkt är att den människonorm som Islam ställer upp är så hög att den börjar där andra ismer och ideologier avslutar sin förträfflighet och fullkomlighet. Det är inte alls ett utopiskt ideal. Den återspeglas i profeternas praktiska liv liksom i den hängivna följeslagaren till Profeten Muhammads (frid vare med honom) liv och hos de fromma bland Ummah. Håll alltid denna norm i minnet. Den kommer att skydda dig från missuppfattningen att du har uppnått fullkomlighet. Den får dig att inse din egen ringhet och visar dig samtidigt nya höjder att uppnå. Även efter ett helt livs kamp kommer du att känna att många höjder ännu inte nåtts. Var aldrig stolt över din hälsa medan patienter omkring dig varje ögonblick drar sitt sista andetag. Se på det förflutnas monument över moral och fromhet, dem som du ersätter i kampen mot det onda. En sann troende är den som alltid håller dem i minnet som har större islamisk kunskap och fler gärningar, så att törsten efter att samla denna rikedom inte dör. När det gäller materiell rikedom jämför han sig alltid med de fattigare och tackar Allah för det Han har gett honom, och släcker sin törst med det han har. Min tredje punkt är att de egenskaper vi faktiskt har förvärvat hittills verkar imponerande endast därför att förfallet har förnedrat oss och vårt samhälle så mycket. Det lilla ljus som finns i det djupa mörkret har blivit framträdande; i själva verket saknar vi mycket i våra personliga liv när vi bedömer oss själva efter trons i Islam måttstock och minimikrav. Därför får bekännelsen av våra brister inte vara en formalitet. Den måste leda till en fullständig rening från alla de fel och laster som vi finner och upptäcker i våra egna liv.
Ta hand om dina närmaste
Jag vill också råda er att ägna särskild uppmärksamhet åt att reformera era närmaste och anhöriga. Koranen säger: ”Rädda er själva och era närmaste från Elden.” (Tahrim: 6) Ni är mycket noga med era familjers mat och kläder. Men ni bör vara ännu mer noga med att rädda dem från Helvetets bränsle. Gör ert yttersta för att förbättra deras liv efter döden och föra dem in på vägen till Paradiset. Om någon av dem går vilse trots era ansträngningar, kommer ni inte att hållas ansvariga för det. Poängen är att ni på inget sätt bör vara delaktiga i hans misslyckande i det tillkommande livet. Jag får ofta klagomål om att Jama’ahs arbetare inte ägnar lika stor uppmärksamhet åt förbättringen och reformen av sina egna familjer som de gör åt andra. Dessa klagomål kan vara sanna i vissa fall och överdrivna i andra. Det är inte möjligt för mig att undersöka varje individs fall. Därför ger jag ett allmänt råd. Vi bör alla inte bara hysa en längtan och önskan, utan uppriktigt sträva efter att sätta våra närmaste och käraste på vägen till fred och frälsning, så att vi kan få verklig tröst. Jag råder alla Jama’ahs arbetare att intressera sig för varandras liv och sträva efter att förbättra inte bara sina egna barn utan också sina medarbetares barn. Ofta påverkas ett barn inte av sin far men blir starkt påverkat av faderns vänner.
Ömsesidig Islah (förbättring)
Jag råder er också att inte bara sträva efter förbättring och reform av er själva och era familjer, utan även efter era medarbetares förbättring. De som har gått samman för att arbeta som en islamisk Jama’ah för Allahs skull och för att etablera Hans auktoritet och överhöghet i världen måste samarbeta och samordna sig med varandra. De måste förstå att de inte kan uppnå sitt höga ideal utan att stärka sin kollektiva moral och gruppdisciplin. Denna förståelse bör leda till ömsesidig hjälp och samarbete i deras moraliska förbättring och i deras färd på Allahs väg. Detta är den enda vägen till kollektiv rening (Tazkiyah) i Islam. Om ni ser att jag lämnar den rätta vägen, skynda er att föra mig tillbaka, och om jag ser att ni halkar eller vacklar bör jag räcka er en hjälpande hand. Om det finns damm på min ärm, blås bort det, och om jag finner en fläck på er dräkt, rengör jag den. Förmedla till mig vad ni anser vara bättre för mig och ligga i mitt bästa intresse, och jag bör förmedla till er vad jag anser nödvändigt för er förbättring. Vi vet att vi blomstrar i vårt världsliga liv genom våra ömsesidiga transaktioner. Detsamma gäller vårt moraliska och andliga liv; även som islamisk Jama’ah blomstrar och gagnas vi på detta område när vi samarbetar och kompletterar varandra moraliskt och andligt. Den rätta reformmetoden är att vänta och iaktta och undvika förhastade handlingar när du upptäcker något fel hos en medarbetare eller när ett klagomål uppstår mot honom. Försök först förstå situationen och kontakta sedan den berörda personen och tala direkt med honom i förtroende om klagomålet, utan att ens nämna saken för någon annan eller någonstans i den berörda personens frånvaro. Det senare är vanligt baktal, vilket är mycket avskytt i Islam.
Kollektiv Ihtisab (kritik)
Ömsesidig kritik är också ett fruktbart sätt att uppnå kollektiv reform. Gör era medarbetare uppmärksamma på deras fel och brister på ett mycket artigt och uppriktigt sätt. Men var försiktiga, för det kan bli förödande om den uppriktiga kritikens etikettregler inte iakttas ordentligt. Den rättvisa kritikens etikettregler är följande: 1. Kritik bör inte framföras varje gång och överallt. 2. Innan du kritiserar någon, granska först ditt eget hjärta och ha Allah som vittne: kritiserar du av uppriktighet och för hans välbefinnande, eller drivs du av en personlig impuls? I det första fallet är kritiken verkligen fullt berättigad; annars bör du hålla tungan i styr och försöka befria din personlighet från denna orenhet. 3. Dina ord och ditt sätt att kritisera bör få alla att känna att du verkligen vill ha reform och förbättring. 4. Förvissa dig om att ditt klagomål bygger på verkliga och fasta fakta innan du kritiserar någon. Grundlös kritik utan att vara säker på fakta är en synd och skapar oordning. 5. Den som kritiseras bör lugnt lyssna på klagomålet och sedan begrunda det utan fördomar. Han bör öppet erkänna sanningen och bemöta det felaktiga med sansade argument. Att bli förargad över kritik visar arrogans och fåfänga. 6. Kritiken och bemötandet av den bör inte förlängas och förvandlas till ett permanent gräl. Diskussionen är värdefull så länge båda synpunkterna har utvecklats ordentligt, men om frågan inte avgörs bör diskussionen skjutas upp och båda få tänka igenom hela saken lugnt och var för sig. Kritik inom sådana gränser är inte bara till hjälp utan också nödvändig för att rätta till vårt sociala liv. Ingen islamisk Jama’ah kan hålla sig på rätt väg utan sådan konstruktiv kritik. Ingen i Jama’ah bör stå över kritik. Jag betraktar den som oumbärlig för den Islamiska Rörelsens stabilitet och är säker på att den dag då denna hälsosamma kritik upphör kommer Rörelsen att drabbas av olika sjukdomar som leder till dess undergång. Därför har jag ända sedan Jama’ahs början alltid sammankallat ett särskilt möte efter Jama’ahs allmänna möte för att kritiskt bedöma hela organisationens arbete och struktur. Vid sådana särskilda möten erbjuder jag mig själv först för kritik, så att varje invändning eller klagomål mot mig eller mitt arbete öppet kan framföras inför alla utan någon tvekan. Antingen kommer kritiken att rätta mig, eller också kommer min förklaring att undanröja missförståndet hos kritikern och hos alla vars tänkande liknar hans.
Sama’a och Ta’at (lydnad och disciplin)
Ytterligare en sak som jag anser nödvändig att påpeka för er är bristen på disciplin och underkastelse. Det råder inget tvivel om att vi verkar vara mycket disciplinerade när vi jämförs med andra organisationer. Men när vi ser på den norm som Islam ställer upp och dessutom beaktar den svåra uppgift som ligger framför oss, finner vi verkligen att vår disciplin ligger långt under målet. Ni är fullt medvetna om att ni är mycket få till antalet och har ännu färre resurser till ert förfogande på fältet. Er uppgift är att förändra hela det livssystem som bygger på ogudaktighet och okunnighet, till dess form och anda – ett system som är tusen gånger starkare och mer resursrikt. Oavsett om ni jämför er med det till antalet eller resurser är ni ingen match för det. Ni har inget annat att stödja er på för att nå framgång i denna kamp än moralisk överlägsenhet och strikt disciplin. Ni kan lyckas med ert stora uppdrag endast när ni etablerar er moraliska trovärdighet och visar en sådan disciplin och organisation att ni när som helst och var som helst med fullt förtroende kan visa er styrka. I en islamisk Jama’ah som strävar efter att etablera det islamiska livssättet är lydnad mot Jama’ahs myndigheters lagliga befallningar i själva verket underkastelse inför Allah och Profeten (f). Den som ägnar sin tid och energi åt detta uppdrag enbart för Allahs skull och underkastar sig sin Jama’ahs ledare (Amir eller Nazim) för att tjäna Allahs sak, lyder Allah och Profeten (f). Ju starkare anknytningen till Allah och Profeten (f) är, desto starkare är lydnadsandan hos honom. På samma sätt är lydnadsandan svagare ju mindre anknytningen är. Vilket offer kan vara mer värdefullt än det du ger när du lyder en person som annars inte har någon auktoritet över dig, men som du har valt till din ledare endast för att arbeta för Allahs skull, och utför hans order utan agg som en lojal underordnad, även om hans order ibland går emot dina önskningar och intressen? Eftersom detta offer ges för Allahs sak är belöningen hos Allah också mycket stor. Om någon däremot vägrar att inta en underordnad ställning, betraktar underordningen som under sin värdighet eller känner sig sårad när han beordras att göra något och visar oro eller tvekan inför order som går emot hans önskningar eller intressen, bevisar han i praktiken att han ännu inte har underkastat sig Allah och att hans eget jag fortfarande behärskar hans tankar och handlingar.
Råd till de lokala ledarna (Nazims):
Här anser jag det nödvändigt att, utöver mina ovanstående råd till arbetarna, säga ett ord till de organisatoriska ledarna på olika nivåer: även de bör lära sig ledarskapets metoder. Den som anförtrotts något ansvar i Jama’ah och som på grund av sitt ansvar utövar någon auktoritet över andra bör inte hävda sig överdrivet över andra eller njuta av sin auktoritet som om han vore överlägsen dem. Han bör uppträda artigt och hövligt mot sina medarbetare. Han bör vara ytterst noga med att ett olämpligt beteende från hans sida inte skapar olydnad eller grälsjuka hos någon av arbetarna. Han måste skilja mellan unga och gamla, svaga och starka, välbeställda och fattiga i sitt bemötande och uppförande. Han bör ha full kännedom om varje individs omständigheter och behandla var och en enligt hans ställning och omständigheter, med vederbörlig hänsyn och mildhet. Han bör hos sina arbetare ingjuta en sådan anda att de tar råd eller vädjan från sin ledare som en order och genomför den i samma anda. Det skulle verkligen betraktas som brist på disciplin om ledarens vädjan inte gav något svar och han tvingades utfärda en order. Order ges endast till legosoldater. De som frivilligt har gått samman för att arbeta för Allahs sak behöver inga order från en person som de själva valt till sin ledare. De behöver bara en antydan om att de kan tjäna sitt uppdrag var som helst, och sedan går de vidare med det. När denna anda väl har utvecklats bland arbetarna och deras ledare kommer ni inte att finna något spår av sårad stolthet eller illvilja.
Hängivenhet och offer
Mitt sista råd är att alla som står för detta uppdrag och denna rörelse bör utveckla en benägenhet att spendera för Allahs sak och ge denna sak företräde framför sina egna materiella intressen och strävanden. Försök att odla en så djup anknytning till detta uppdrag att den inte låter er vila förrän ni har lagt varje smula av er energi och era resurser på denna sak. Ägna inte bara er person utan också er plånbok och ekonomi åt Allahs sak. Glöm aldrig att Allah har rätt inte bara till er och ert väsen utan också till er tid och era pengar. Allah och Profeten (f) har fastställt den lägsta gränsen, men för den högsta finns ingen gräns. Det är upp till er att avgöra och bedöma hur mycket ni bör spendera på Allahs väg för att kunna övertyga er själva om att ni har betalat det som åligger er. Ingen kan bedöma detta bättre än ni själva. Den bästa domaren är er egen övertygelse och ert samvete. Jag behöver inte säga mer än att ni bör lära en läxa av dem som inte tror på Allah eller det tillkommande livet, men ändå gör så stora offer för sina falska ideal. Vi som tror på Allah och det tillkommande livet borde skämmas över oss själva. Jag finner också att de flesta arbetarna saknar den grad av intresse och hängivenhet som krävs för att etablera den islamiska ordningen. Utan tvivel arbetar några av oss med största iver, vilket vi bör glädjas åt, och jag ber för dem av hela mitt hjärta. Men de flesta arbetarna saknar den nödvändiga hängivenheten. Endast några få av oss känner, såsom en troende bör känna, oro inför de utbredda lasterna, eländet och hjälplösheten hos dem som bekänner sig tro på Allah den Allsmäktige. Detta tillstånd bör orsaka åtminstone lika mycket oro och förtvivlan som du känner när ditt barn är sjukt eller ditt hus hotas av brand. Även här är det mycket svårt för någon att fastställa någon gräns eller omfattning för hur långt denna förtvivlan och oro måste gå och hur stor iver man måste visa. Det är åter upp till individen själv att, på samvetets uppmaning, avgöra hur långt han bör sträva för att övertyga sig om att han som en som tror på den yttersta verkligheten har fullgjort sin plikt. Men för kontrastens skull räcker det att kasta en blick på de ansträngningar som görs av dem som strävar efter att etablera sina falska och förljugna ideal och satsar allt de har till sitt förfogande.
Råd till kvinnor
Mycket av det jag redan har sagt gäller både män och kvinnor. Nu vill jag säga något särskilt till de kvinnor som på något sätt är knutna till den Islamiska Rörelsen. Det första och främsta kravet på er är att förvärva så mycket kunskap om Islam som möjligt. Studera inte bara Koranen utan också Hadith och Fiqh (islamisk rättsvetenskap) med full förståelse. Begränsa er inte till grundläggande kunskap om Islam och trons krav (Iman), utan försök också lära känna de islamiska föreskrifterna om ert personliga liv, familjeliv och allmänna sociala liv. En av huvudorsakerna till att oislamiska seder och bruk blir vanliga i muslimska familjer är våra kvinnors okunnighet om Islams undervisning och islamiska föreskrifter. Nästa sak ni bör göra är att försöka forma ert praktiska liv, er moral och er karaktär, liksom livet och atmosfären i ert hem, efter er kunskap om Islam. En muslimsk kvinna måste vara så fast och sträng att hon håller fast vid det hon anser vara rätt trots motstånd och hinder från sin familj eller andra släktingar. Hon bör inte ge efter för något felaktigt under någon form av tryck. Utan tvivel förtjänar föräldrarna, maken och familjens andra äldre lydnad, respekt och vördnad, och de får aldrig behandlas med olydnad eller arrogans. Men Allahs och Hans Profets (f) rättigheter och vilja står högst. Vem som än pressar dig att följa olydnad mot Allah och Hans Profet (f), vägra bestämt att lyda, vare sig det är din far eller din make. Böj dig aldrig för någon i detta avseende. Förlita dig på Allah och möt modigt de värsta följderna, även om det leder till att ditt världsliga liv förstörs. Ju starkare din beslutsamhet att hålla fast vid Islam är, desto bättre blir dess verkan på familjens miljö genom Allahs nåd. Du får därmed ett gyllene tillfälle att reformera ditt hem. Om du däremot ger efter för oberättigade och antislamska krav kommer ditt eget personliga liv att berövas Islams välsignelser, och du blir ett dåligt exempel på svaghet i tro och moral för människorna omkring dig. Ditt tredje ansvar är att ge dina närmaste och käraste företräde när det gäller reform och förbättring av det islamiska livssättet. De av våra systrar som Allah har välsignat med barn genomgår i själva verket en prövning där inget annat lyckande kan uppväga ett misslyckande. Deras egna barn förtjänar deras bästa uppmärksamhet. Det är deras främsta ansvar att fostra sina barn väl i Islam och dess etikett. Gifta kvinnor har också ansvaret att hålla sina makar på den rätta vägen och hjälpa dem att förbli ståndaktiga i sin färd om de redan befinner sig på den rätta vägen. En dotter kan också förmedla sanningen till sina föräldrar samtidigt som hon visar dem vederbörlig respekt och vördnad. Det minsta hon kan göra är att erbjuda dem islamiska böcker att läsa. För det fjärde bör ni använda så mycket tid ni kan avvara från era hushållssysslor till att förmedla kunskap om Islam till kvinnorna omkring er. Ge unga flickor och outbildade äldre kvinnor undervisning. Förse läskunniga kvinnor med nyttig islamisk litteratur. Anordna kvinnosammankomster och förklara Islams undervisning för dem. Om ni inte kan tala offentligt, läs bara relevanta och nyttiga utdrag ur litteraturen för dem. Kort sagt, gör ert yttersta och använd alla möjliga vägar och medel för att undanröja okunnighet och analfabetism bland kvinnorna omkring er.
KAPITEL ETT: MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, VÄSTEN OCH ISLAM
Innan jag diskuterar de mänskliga rättigheterna i islam vill jag förklara några punkter om två huvudsakliga förhållningssätt till frågan om mänskliga rättigheter: det västerländska och det islamiska. Detta kommer att göra det möjligt för oss att studera frågan ur dess rätta perspektiv och undvika en del av den förvirring som vanligtvis grumlar en sådan diskussion.
Det västerländska förhållningssättet: Människorna i väst har för vana att tillskriva sig själva allt gott och försöker bevisa att det är tack vare dem som världen fått denna välsignelse; annars skulle världen ha varit insvept i okunnighet och helt ovetande om alla dessa fördelar. Låt oss nu se på frågan om mänskliga rättigheter. Det hävdas mycket högljutt och eftertryckligt att världen fick begreppet grundläggande mänskliga rättigheter från Storbritanniens Magna Carta, trots att Magna Carta själv kom till sex hundra år efter islams ankomst. Men sanningen är att ingen före sjuttonhundratalet ens visste att Magna Carta innehöll principerna om rättegång med jury, Habeas Corpus och parlamentets kontroll över beskattningsrätten. Om de människor som utarbetade Magna Carta levde i dag skulle de ha blivit mycket överraskade om man berättade för dem att deras dokument också innehöll alla dessa ideal och principer. De hade inte något sådant syfte, och de var inte heller medvetna om alla dessa begrepp som nu tillskrivs dem. Såvitt jag vet hade västerlänningarna inget begrepp om mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter före sjuttonhundratalet. Även efter sjuttonhundratalet, då filosoferna och rättsvetenskapens tänkare lade fram dessa idéer, kan det praktiska beviset på och förverkligandet av dessa begrepp endast återfinnas i slutet av artonhundratalet, i Amerikas och Frankrikes proklamationer och författningar. Därefter började de grundläggande mänskliga rättigheterna omnämnas i olika länders författningar. Men oftare än inte gavs de rättigheter som beviljades på papperet i själva verket inte människorna i verkliga livet. I mitten av det nuvarande århundradet antog Förenta nationerna, som nu mer träffande och sanningsenligt kan beskrivas som de delade nationerna, en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, antog en resolution mot folkmord och utarbetade föreskrifter för att förhindra det. Men som ni alla vet finns det inte en enda resolution eller föreskrift från Förenta nationerna som kan verkställas. De är bara uttryck för en from förhoppning. De har inga sanktioner bakom sig, ingen fysisk eller moralisk kraft för att genomdriva dem. Trots alla Förenta nationernas högtravande och ambitiösa resolutioner har mänskliga rättigheter kränkts och trampats under fötterna på olika platser, och Förenta nationerna har varit en hjälplös åskådare. Organisationen är inte i stånd att utöva en effektiv kontroll över kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Även det avskyvärda brottet folkmord begås trots alla Förenta nationernas proklamationer. I grannlandet Pakistan har ett folkmord på muslimerna pågått under de senaste tjugoåtta åren, men Förenta nationerna har inte makt och styrka att vidta några åtgärder mot Indien. Inga åtgärder har ens vidtagits mot något land som gjort sig skyldigt till detta synnerligen allvarliga och upprörande brott.
Det islamiska förhållningssättet: Den andra punkten som jag vill klargöra redan från början är att när vi talar om mänskliga rättigheter i islam menar vi i själva verket att dessa rättigheter har beviljats av Gud; de har inte beviljats av någon kung eller lagstiftande församling. De rättigheter som beviljas av kungar eller lagstiftande församlingar kan också dras tillbaka på samma sätt som de tilldelas. Detsamma gäller de rättigheter som godtas och erkänns av diktatorer. De kan bevilja dem när de vill och dra tillbaka dem när de önskar, och de kan öppet kränka dem när det behagar dem. Men eftersom de mänskliga rättigheterna i islam har beviljats av Gud har ingen lagstiftande församling i världen och ingen regering på jorden rätt eller befogenhet att ändra eller förändra de rättigheter som Gud har beviljat. Ingen har rätt att upphäva eller dra tillbaka dem. De är inte heller sådana grundläggande mänskliga rättigheter som beviljas på papperet för syns skull och för att visas upp, men förnekas i det verkliga livet när föreställningen är över. De liknar inte heller filosofiska begrepp som saknar sanktioner bakom sig. Förenta nationernas stadga, proklamationer och resolutioner kan inte jämföras med de rättigheter som Gud har fastställt, eftersom de förra inte är tillämpliga på någon, medan de senare är tillämpliga på varje troende. De utgör en del av den islamiska tron. Varje muslim, liksom varje administratör som gör anspråk på att vara muslim, måste godta, erkänna och verkställa dem. Om de underlåter att verkställa dem och börjar förneka de rättigheter som Gud har garanterat, eller gör ändringar i dem, eller i praktiken kränker dem samtidigt som de bara bekänner sig till dem med läpparna, är Koranens dom över sådana regeringar klar och otvetydig: De som inte dömer efter det som Gud har sänt ned är de otrogna (kafirun). 5:44. Följande vers förkunnar också: ”De är de orättfärdiga (zalimun)” (5:45), medan en tredje vers i samma kapitel säger: ”De är de laglösa (fasiqun)” (5:47). Med andra ord innebär detta att om de världsliga myndigheterna anser sina egna ord och beslut vara riktiga och dem som Gud har gett vara felaktiga, då är de otrogna. Om de däremot anser Guds bud vara riktiga men medvetet avvisar dem och verkställer sina egna beslut i strid med Guds, då är de de som sprider osämja och de orättfärdiga. Fasiq, lagbrytaren, är den som bortser från trohetsbandet, och zalim är den som handlar mot sanningen. Alla världsliga myndigheter som gör anspråk på att vara muslimer men ändå kränker de rättigheter som Gud har fastställt tillhör således en av dessa två kategorier: antingen är de otrogna eller också är de orättfärdiga och de som sprider osämja. De rättigheter som Gud har fastställt är beständiga, varaktiga och eviga. De är inte föremål för några förändringar eller modifieringar, och det finns inget utrymme för ändring eller upphävande.
KAPITEL TVÅ: GRUNDLÄGGANDE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Det första vi finner i islam i detta sammanhang är att islam fastställer vissa rättigheter för människan som mänsklig varelse. Med andra ord innebär det att varje människa, vare sig hon tillhör det ena eller det andra landet, vare sig hon är troende eller otrogen, vare sig hon lever i någon skog eller påträffas i någon öken, oavsett omständigheterna, har vissa grundläggande mänskliga rättigheter enbart därför att hon är människa, och dessa bör erkännas av varje muslim. Det kommer faktiskt att vara hans plikt att uppfylla dessa skyldigheter.
1. Rätten till liv
Den första och främsta grundläggande rättigheten är rätten att leva och respekten för människoliv. Den heliga Koranen fastslår: Var och en som dödar en människa utan (någon anledning som) blodshämnd eller fördärv på jorden, är som om han hade dödat hela mänskligheten … (5:32) När det gäller frågan om att ta någons liv som vedergällning för mord eller frågan om straff för att sprida fördärv på denna jord, kan detta endast avgöras av en vederbörlig och behörig domstol. Om det uppstår krig med någon nation eller något land, kan detta endast avgöras av en vederbörligen upprättad regering. Under inga omständigheter har någon människa på eget bevåg rätt att ta en annan människas liv som vedergällning eller för att vålla ofog på denna jord. Därför åligger det varje människa att under inga omständigheter göra sig skyldig till att ta en människas liv. Om någon har mördat en människa, är det som om han hade dödat hela människosläktet. Dessa instruktioner har upprepats på ett annat ställe i den heliga Koranen: Döda inte en själ som Allah har gjort helig, annat än genom lagens vederbörliga process … (6:151) Även här skiljs mord från förstörelse av liv som utförs i rättvisans tjänst. Endast en vederbörlig och behörig domstol kan avgöra huruvida en individ har förverkat sin rätt till livet genom att åsidosätta andra människors rätt till liv och fred. Profeten, må Guds välsignelser vara över honom, har förklarat mord vara den största synden näst efter avgudadyrkan. Profetens tradition lyder: “De största synderna är att sätta något vid Guds sida och att döda människor.” I alla dessa verser i Koranen och i Profetens traditioner används ordet ’själ’ (nafs) i allmän bemärkelse, utan någon åtskillnad eller begränsning som skulle kunna ge upphov till tolkningen att personer som tillhör den egna nationen, medborgare i det egna landet eller människor av en viss ras eller religion inte får dödas. Påbudet gäller alla människor, och förstörelse av människoliv i sig har förbjudits. ’Rätten till livet’ har givits människan endast av islam. Ni kommer att märka att de människor som talar om mänskliga rättigheter, om de någonsin har nämnt dem i sina konstitutioner eller deklarationer, tydligt antyder att dessa rättigheter endast gäller deras medborgare eller att de har utformats enbart för den vita rasen. Detta framgår tydligt av det faktum att människor jagades som djur i Australien och att landet rensades på ursprungsbefolkningen för den vite mannens skull. På samma sätt förstördes Amerikas ursprungsbefolkning systematiskt, och de indianer som på något sätt överlevde detta folkmord begränsades till särskilda områden kallade reservat. De trängde också in i Afrika och jagade människor som vilda djur. Alla dessa exempel visar att de inte respekterar människoliv som sådant, och om de gör det, är det endast på grundval av nationalitet, hudfärg eller ras. I motsats till detta erkänner islam denna rätt för alla människor. Även om en människa tillhör en primitiv eller vild stam betraktar islam henne ändå som en människa.
2. Rätten till livets trygghet Omedelbart efter den vers i den heliga Koranen som har nämnts i samband med rätten till livet har Gud sagt: “Och den som räddar ett liv är som om han hade räddat hela mänsklighetens liv” (5:32). Det finns flera sätt att rädda en människa från döden. En människa kan vara sjuk eller sårad, oavsett nationalitet, ras eller hudfärg. Om du vet att hon behöver din hjälp, är det din plikt att ordna behandling för hennes sjukdom eller sår. Om hon håller på att dö av svält, är det din plikt att ge henne mat så att hon kan undgå döden. Om hon håller på att drunkna eller hennes liv är i fara, är det din plikt att rädda henne. Ni kommer att bli förvånade över att höra att Talmud, judarnas religiösa bok, innehåller en vers av liknande innebörd, men återger den i en helt annan form. Där sägs: “Den som fördärvade en israelits liv, är enligt Skriften som om han hade fördärvat hela världen. Och den som skyddade och räddade en israelits liv, är enligt Skriften som om han hade räddat hela världen.” Talmud innehåller också uppfattningen att om en icke-israelit håller på att drunkna och du försöker rädda honom, är du en syndare. Kan detta kallas något annat än rasism? Vi betraktar det som vår plikt att rädda varje människoliv, eftersom det är detta vi har ålagts i den heliga Koranen. Om de däremot anser att det över huvud taget är nödvändigt att rädda en människas liv, bör det vara en israelits liv. När det gäller andra människor verkar de enligt denna uppfattning inte vara tillräckligt mänskliga för att förtjäna skydd av sina personer. I deras litteratur innebär begreppet ’goyim’, för vilket det engelska ordet ’gentile’ och det arabiska ordet ummi (olärd) används, att de inte åtnjuter några mänskliga rättigheter; mänskliga rättigheter är förbehållna Israels barn. Koranen har nämnt israeliternas uppfattning och citerar judarna: “Det finns ingen skuld på oss (för vad vi än må göra) beträffande de olärda folken (det vill säga ummi)” (3:75).
3. Respekt för kvinnors kyskhet Den tredje viktiga sak som vi finner i den av islam givna stadgan om mänskliga rättigheter är att en kvinnas kyskhet under alla omständigheter ska respekteras och skyddas, vare sig hon tillhör vår egen nation eller en fiendenation, vare sig vi finner henne i den vilda skogen eller i en erövrad stad, vare sig hon är trosfrände eller tillhör någon annan religion eller inte har någon religion alls. En muslim får under inga omständigheter kränka henne. Alla promiskuösa förbindelser har förbjudits honom, oavsett kvinnans status eller ställning och oavsett om kvinnan frivilligt eller ofrivilligt deltar i handlingen. Den heliga Koranens ord i detta avseende är: “Närma er inte (gränserna för) äktenskapsbrott” (17:32). Ett strängt straff har föreskrivits för detta brott, och påbudet har inte försetts med några villkor. Eftersom kränkning av en kvinnas kyskhet är förbjuden i islam kan en muslim som begår detta brott inte undgå straff, vare sig han får det i denna värld eller i det kommande livet. Detta begrepp om kyskhetens helgd och skyddet av kvinnor finns ingen annanstans än i islam. Västerlandets arméer behöver sina nationers döttrar för att tillfredsställa sina köttsliga lustar även i sina egna länder, och om de skulle ockupera ett annat land kan dess kvinnors öde bättre föreställas än beskrivas. Men muslimernas historia har, bortsett från några enstaka överträdelser av individer här och där, varit fri från detta brott mot kvinnan. Det har aldrig hänt att den muslimska armén efter erövringen av ett främmande land har gått omkring och våldtagit de erövrade folkens kvinnor eller att regeringen i det egna landet har ordnat prostituerade åt dem. Detta är också en stor välsignelse som människosläktet har fått genom islam.2
4. Rätten till en grundläggande levnadsstandard När den heliga Koranen talar om ekonomiska rättigheter ålägger den sina anhängare: Och i deras rikedomar finns en erkänd rätt för de behövande och de nödställda. (51:19) Orden i detta påbud visar att det är en kategorisk och ovillkorlig befallning. Dessutom gavs detta påbud i Mekka, där inget muslimskt samhälle existerade och där muslimerna i allmänhet kom i kontakt med de otrognas befolkning. Den tydliga innebörden av denna vers är därför att var och en som ber om hjälp och var och en som lider brist har en rätt till muslimernas egendom och rikedomar, oavsett om han tillhör den ena eller den andra nationen, det ena eller det andra landet, den ena eller den andra rasen. Om du har möjlighet att hjälpa och en behövande person ber dig om hjälp, eller om du får veta att han är i behov av hjälp, är det din plikt att hjälpa honom. Gud har fastställt hans rätt gentemot dig, och som muslim måste du respektera den.
5. Individens rätt till frihet
Islam har klart och kategoriskt förbjudit den primitiva sedvänjan att tillfångata en fri människa för att göra henne till slav eller sälja henne som slav. Om detta är Profetens (S) klara och otvetydiga ord följande: ”Det finns tre kategorier av människor mot vilka jag själv kommer att vara kärande på Domens dag. En av dessa tre är den som förslavar en fri människa, sedan säljer henne och förtär dessa pengar” (al-Bukhari och Ibn Majjah). Orden i denna profetiska tradition är också allmänna; de har inte begränsats till eller gjorts tillämpliga på någon särskild nation, ras, något särskilt land eller anhängare av någon särskild religion. Européerna är mycket stolta över att hävda att de avskaffade slaveriet i världen, trots att de hade anständigheten att göra det först i mitten av förra århundradet. Före detta hade dessa västmakter bedrivit omfattande räder i Afrika, tillfångatagit dess fria människor, försatt dem i träldom och transporterat dem till sina nya kolonier. Den behandling de utsatte dessa olyckliga människor för var värre än den behandling som ges åt djur. De böcker som västerlänningarna själva har skrivit vittnar om detta.
Den västerländska slavhandeln: Efter ockupationen av Amerika och Västindien fortsatte slavhandeln i tre hundra femtio år. De afrikanska kuster dit de tillfångatagna svartskinnade afrikanerna fördes från Afrikas inland och där de sattes ombord på fartyg som avgick från dessa hamnar, kom att kallas Slavkusten. Under endast ett århundrade (från 1680 till 1786) uppgick det totala antalet fria människor som tillfångatogs och förslavades enbart för de brittiska kolonierna, enligt brittiska författares uppskattning, till 20 miljoner människor. Under loppet av endast ett år (1790) uppges 75 000 människor ha tillfångatagits och skickats till slavarbete i kolonierna. Fartygen som användes för att transportera slavarna var små och smutsiga. Dessa olyckliga afrikaner trängdes in i fartygens lastrum som boskap, ända upp till taket, och många av dem kedjades fast vid trähyllor där de knappt kunde röra sig, eftersom hyllorna låg endast arton tum från varandra, den ena ovanpå den andra. De fick inte lämplig mat, och om de blev sjuka eller skadade gjordes inget försök att ge dem medicinsk behandling. Västerländska författare uppger själva att minst 20 procent av det totala antalet människor som tillfångatogs för slaveri och tvångsarbete dog under transporten från den afrikanska kusten till Amerika. Det har också uppskattats att det totala antalet människor som tillfångatogs för slaveri av de olika europeiska nationerna under slavhandelns höjdpunkt uppgick till minst hundra miljoner. Detta är historien om de människor som dag och natt fördömer muslimer för att de erkänner slaveriets institution. Det är som om en brottsling riktar ett anklagande finger mot en oskyldig människa.
Slaveriets ställning i islam: Kortfattat vill jag berätta för er om slaveriets ställning och natur i islam. Islam försökte lösa problemet med de slavar som fanns i Arabien genom att på olika sätt uppmuntra människor att frige sina slavar. Muslimerna ålades att frige sina slavar som gottgörelse för vissa av sina synder. Att av egen fri vilja frige en slav förklarades vara en handling av stor förtjänst; så mycket att det sades att varje lem hos den människa som frigör en slav kommer att skyddas från helveteselden i utbyte mot den frigivne slavens lem. Resultatet av denna politik blev att alla de gamla slavarna i Arabien hade frigivits när de rätt vägledda kalifernas period hade nåtts. Profeten frigav ensam så många som 63 slavar. ‘Aishah frigav 67 slavar, ‘Abbas frigav 70, ‘Abd Allah ibn ‘Umar frigav ett tusen, och ‘Abd al-Rahman köpte trettio tusen och frigav dem. På samma sätt frigav andra av Profetens följeslagare ett stort antal slavar; detaljerna om detta finns i traditionerna och i den tidens historieböcker. På så sätt löstes problemet med Arabíens slavar under en kort period av trettio eller fyrtio år. Därefter var den enda form av slaveri som återstod i det islamiska samhället krigsfångarna, som tillfångatogs på slagfältet. Dessa krigsfångar hölls kvar av den muslimska regeringen tills deras regering gick med på att ta emot dem tillbaka i utbyte mot muslimska soldater som hade tillfångatagits av dem, eller ordnade att lösen betalades för deras räkning. Om de soldater som de hade tillfångatagit inte utväxlades mot muslimska krigsfångar, eller om deras folk inte betalade lösensumman för att köpa deras frihet, brukade den muslimska regeringen fördela dem bland soldaterna i den armé som hade tillfångatagit dem. Detta var ett mer humant och lämpligt sätt att hantera dem än att hålla dem som boskap i koncentrationsläger, ta ut tvångsarbete av dem och, om även deras kvinnor hade tillfångatagits, avsätta dem för prostitution. I stället för ett sådant grymt och upprörande sätt att hantera krigsfångarna föredrog islam att sprida ut dem bland befolkningen och därigenom föra dem i kontakt med enskilda människor. Dessutom befalldes deras förmyndare att behandla dem väl. Resultatet av denna humana politik blev att de flesta män som tillfångatogs på främmande slagfält och fördes till muslimska länder som slavar antog islam, och deras efterkommande frambringade stora lärda, imamer, rättslärda, uttolkare, statsmän och armégeneraler. Så till den grad att de senare blev härskare över den muslimska världen. Den lösning på detta problem som har föreslagits i vår tid är att de krigförande ländernas krigsfångar ska utväxlas efter fientligheternas upphörande. Muslimerna har däremot tillämpat detta från allra första början, och när motståndaren accepterade utväxling av krigsfångar från båda sidor genomfördes det utan minsta tvekan eller dröjsmål. I modern krigföring finner vi också att om en regering blir fullständigt besegrad och inte längre har någon möjlighet att förhandla om krigsfångarna, medan den segrande parten lätt får tillbaka sina fångar, har erfarenheten visat att den besegrade arméns krigsfångar hålls under förhållanden som är mycket värre än slavarnas. Kan någon berätta för oss vad som blev ödet för de tusentals krigsfångar som Ryssland tog från de besegrade arméerna i Tyskland och Japan under andra världskriget? Ingen har hittills redogjort för dem. Ingen vet hur många tusen av dem som fortfarande lever och hur många tusen som har omkommit på grund av de ryska koncentrations- och arbetslägrens umbäranden. Det tvångsarbete som utkrävdes av dem var mycket värre än den tjänst man kan kräva av slavar. Kanske har inte ens under det gamla Egyptens faraoners tid så hårt arbete utkrävts av slavarna vid byggandet av Egyptens pyramider som det arbete som har utkrävts av krigsfångarna i Ryssland vid utvecklingen av Sibirien och andra efterblivna områden i Ryssland, eller vid arbete i kolgruvor och andra gruvor i temperaturer under noll, dåligt klädda, dåligt utfodrade och brutalt behandlade av sina överordnade.
6. Rätten till rättvisa
Detta är en mycket viktig och värdefull rättighet som islam har gett människan i egenskap av människa. Den heliga Koranen fastslår: ”Låt inte ert hat mot ett folk driva er till övergrepp” (5:2). ”Och låt inte ovilja mot något folk driva er till att avvika från rättvisan. Var rättvisa; det ligger närmast gudsfruktan” (5:8). Koranen betonar åter denna punkt och säger: ”Ni som tror! Stå fasta inför Gud som vittnen för (sanningen och) rättvisan” (4:135). Detta klargör att muslimer måste vara rättvisa inte bara mot vanliga människor utan även mot sina fiender. Med andra ord är den rättvisa som islam uppmanar sina anhängare till inte begränsad till medborgarna i det egna landet eller till människorna i den egna stammen, nationen eller rasen, eller till det muslimska samfundet som helhet, utan gäller alla människor i världen. Muslimer får därför inte vara orättvisa mot någon. Deras bestående vana och karaktär bör vara sådan att ingen människa någonsin ska behöva frukta orättvisa från deras sida, och de bör behandla varje människa överallt med rättvisa och opartiskhet.
7. Människornas jämlikhet
Islam erkänner inte bara absolut jämlikhet mellan människor, oavsett skillnader i hudfärg, ras eller nationalitet, utan gör den också till en viktig och betydelsefull princip och en verklighet. Den Allsmäktige Guden har fastslagit i den heliga Koranen: ”O mänsklighet, Vi har skapat er av en man och en kvinna.” Med andra ord är alla människor bröder till varandra. Alla härstammar från en och samma far och en och samma mor. ”Och Vi har gjort er till folk och stammar för att ni ska kunna lära känna varandra” (49:13). Detta innebär att indelningen av människorna i nationer, raser, grupper och stammar sker för åtskillnadens skull, så att människor av en ras eller stam kan möta och lära känna människor som tillhör en annan ras eller stam och samarbeta med varandra. Denna indelning av människosläktet är varken avsedd att ge en nation anledning att vara stolt över sin överlägsenhet gentemot andra eller att få en nation att behandla en annan med förakt eller vanära, betrakta den som en usel och förnedrad ras eller tillvälla sig dess rättigheter. ”Den ädlaste av er inför Gud är den av er som är mest gudfruktig” (49:13). Med andra ord grundar sig en människas överlägsenhet över en annan endast på gudsmedvetenhet, karaktärens renhet och höga moraliska egenskaper, inte på hudfärg, ras, språk eller nationalitet; och inte ens denna överlägsenhet, som grundar sig på fromhet och ett rent handlande, rättfärdigar att sådana människor uppträder som herrar eller gör anspråk på överlägsenhet över andra människor. Att göra anspråk på överlägsenhet är i sig en klandervärd last som ingen gudfruktig och from människa någonsin kan drömma om att begå. Inte heller har den rättfärdige mer privilegierade rättigheter än andra, eftersom detta strider mot den mänskliga jämlikheten, som fastställs i början av denna vers som en allmän princip. Ur moralisk synpunkt är godhet och dygd i alla avseenden bättre än last och ondska. Detta har Profeten exemplifierat i ett av sina uttalanden: ”Ingen arab har någon överlägsenhet över en icke-arab, och ingen icke-arab har någon överlägsenhet över en arab. Ingen vit har någon överlägsenhet över en svart, och ingen svart har någon överlägsenhet över en vit. Ni är alla Adams barn, och Adam skapades av lera” (al-Bayhaqi och al-Bazzaz). På detta sätt upprättade islam jämlikhet för hela människosläktet och angrep själva roten till alla åtskillnader som grundar sig på hudfärg, ras, språk eller nationalitet. Enligt islam har Gud gett människan denna jämlikhetsrätt som en medfödd rättighet. Därför får ingen människa diskrimineras på grund av hudfärgen, födelseorten, rasen eller nationen där hon föddes. Malcolm X, den berömde ledaren för Afrikas svarta befolkning i Amerika, som hade inlett en bitter kamp mot Amerikas vita befolkning för att vinna medborgerliga rättigheter åt sina svarta landsmän, insåg, när han reste för att utföra pilgrimsfärden och såg hur muslimer från Asien, Afrika, Europa och Amerika, liksom människor av olika raser, språk och hudfärger, bar samma klädedräkt och skyndade mot Guds hus – Ka’bah – och bad stående i en enda rad, utan någon som helst åtskillnad mellan dem, att detta var lösningen på problemet med hudfärg och ras, och inte det han dittills hade försökt söka eller uppnå i Amerika. I dag medger ett antal icke-muslimska tänkare, som är fria från blind fördom, öppet att ingen annan religion eller livsåskådning har löst detta problem med samma grad av framgång som islam har gjort.
8. Rätten att samarbeta och att inte samarbeta Islam har föreskrivit en allmän princip av största betydelse och universell tillämpning: ”Samarbeta med varandra i fromhet och gudsfruktan, och samarbeta inte med varandra i synd och övergrepp” (5:2). Detta innebär att den människa som utför ett ädelt och rättfärdigt arbete, oavsett om hon lever vid Nordpolen eller Sydpolen, har rätt att förvänta sig stöd och aktivt samarbete från muslimerna. Däremot har den som begår synd och övergrepp, även om han är vår närmaste släkting eller granne, inte rätt att vinna vårt stöd och vår hjälp med hänvisning till ras, land, språk eller nationalitet, och han bör inte heller förvänta sig att muslimer ska samarbeta med eller stödja honom. Det är inte heller tillåtet för muslimer att samarbeta med honom. Den ondskefulla och lastbara personen kan vara vår egen bror, men han är inte en av oss och kan inte få någon hjälp eller något stöd från oss så länge han inte ångrar sig och ändrar sitt sätt att leva. Å andra sidan kan den människa som utför goda och rättfärdiga handlingar sakna all släktskap med muslimerna, men muslimerna kommer att vara hennes följeslagare och stöd, eller åtminstone hennes välönskare.
KAPITEL TRE: MEDBORGARNAS RÄTTIGHETER I EN ISLAMISK STAT
Vi har behandlat de mänskliga rättigheterna i allmänhet. Nu vill vi ta upp frågan om medborgarnas rättigheter i en islamisk stat. Eftersom dessa rättigheter är mer omfattande än de allmänna mänskliga rättigheter som har beskrivits tidigare, behöver de behandlas separat.
1. Tryggheten till liv och egendom I det tal som Profeten höll vid avskedshajj sade han: ”Era liv och er egendom är förbjudna för varandra tills ni möter er Herre på uppståndelsens dag.” Den Allsmäktige Gud har fastslagit i den heliga Koranen: ”Den som avsiktligt dödar en troende får som straff leva för evigt i Helvetet. Gud kommer att vredgas över honom och förbanna honom och bereda honom ett fruktansvärt straff” (4:93). Profeten har också sagt om dhimmierna (de icke-muslimska medborgarna i den muslimska staten): ”Den som dödar en person som står under ett förbund (det vill säga en dhimmi) kommer inte ens att känna doften av Paradiset” (al-Bukhari och Abu Dawud). Islam förbjuder dråp men tillåter endast ett undantag: att dödandet sker genom lagens vederbörliga process, vilket Koranen hänvisar till som bi alhaqq (med rätt). Därför får en människa dödas endast när lagen kräver det, och det är uppenbart att endast en domstol kan avgöra huruvida avrättningen genomförs rättvist eller utan rättslig grund. I händelse av krig eller uppror kan endast en rättvis och rättfärdig regering, som följer sharia eller den islamiska lagen, avgöra om ett krig är rättfärdigt eller orättfärdigt, om det är berättigat att ta ett liv eller inte, om en person är rebell eller inte, och vem som kan dömas till döden som straff. Dessa viktiga beslut kan inte överlämnas åt en domstol som har blivit likgiltig inför Gud och står under förvaltningens inflytande. Ett sådant rättsväsende kan leda till att rättvisan går om intet. Inte heller kan statens brott rättfärdigas med stöd av den heliga Koranen eller traditionerna (hadith), när staten öppet och i hemlighet mördar sina medborgare utan någon tvekan eller vid minsta förevändning, därför att de motsätter sig dess orättfärdiga politik och handlingar eller kritiserar den för dess missgärningar, och dessutom skyddar sina lejda lönnmördare, som har gjort sig skyldiga till det avskyvärda brottet att mörda en oskyldig person, med följden att polisen varken vidtar några åtgärder mot sådana brottslingar eller att någon bevisning eller några vittnen mot dessa brottslingar kan läggas fram i domstolarna. Själva existensen av en sådan regering är ett brott, och inget av de dödande som den utför kan i den heliga Koranens språkbruk kallas ”avrättning för rättvisans skull”. Tillsammans med tryggheten till liv har Islam med samma klarhet och bestämdhet tillerkänt människan rätten till trygghet för ägandet av egendom, såsom tidigare nämnts med hänvisning till talet vid avskedshajj. Å andra sidan går den heliga Koranen så långt som att förklara att det är helt förbjudet att ta människors ägodelar eller egendom, såvida de inte förvärvas på lagliga sätt som är tillåtna enligt Guds lagar. Guds lag förklarar kategoriskt: ”Sluka inte varandras rikedomar på falska och olagliga sätt” (2:188).
2. Skyddet av hedern
Den andra viktiga rättigheten är medborgarnas rätt till skydd för sin heder. I det tal som Profeten höll vid avskedspilgrimsfärden, vilket jag hänvisade till tidigare, förbjöd han inte bara muslimerna att kränka varandras liv och egendom, utan även varje intrång i varandras heder, anseende och kyskhet. Den heliga Koranen fastslår tydligt: (a) ”Ni som tror, låt inte ett folk göra narr av ett annat. (b) Förtala inte varandra. (c) Förolämpa inte genom att använda öknamn. (d) Och baktala inte varandra och tala inte illa om varandra” (49:11–12). Detta är islams lag till skydd för hedern, och den är i sanning vida överlägsen och bättre än den västerländska förtalslagen. Enligt islamisk lag gäller att om det bevisas att någon har angripit en annan persons heder, kommer gärningsmannen under alla omständigheter att få sitt vederbörliga straff, oavsett om offret kan bevisa att han är en respektabel och hedervärd person eller inte. Men det intressanta med den västerländska förtalslagen är att den person som väcker talan om förtal först måste bevisa att han är en hedervärd person med gott anseende, och under förhöret utsätts han för försvararens smädliga angrepp, anklagelser och insinuationer i sådan omfattning att han drabbas av större vanära än det angrepp på hans rykte för vilket han hade vänt sig till domstolen. Därtill måste han lägga fram sådana vittnen som i domstolen kan intyga att den anklagade, på grund av gärningsmannens förtalande anklagelser, står vanärad i deras ögon. Herregud! Vilken subtil rättslig princip, och vilket fasthållande vid lagens anda! Hur kan denna orättvisa och oskäliga lag jämföras med den gudomliga lagen? Islam förklarar hädelse vara ett brott, oavsett om den anklagade är en hedervärd person eller inte, och oavsett om de ord som använts vid hädelsen faktiskt har vanärat offret och skadat hans anseende i allmänhetens ögon eller inte. Enligt islamisk lag räcker det som bevis att den anklagade har sagt sådant som enligt sunt förnuft skulle kunna skada kärandens rykte och heder för att den anklagade ska förklaras skyldig till förtal.
3. Privatlivets okränkbarhet och trygghet Islam erkänner varje medborgares rätt i staten att hans privatliv inte utsätts för otillbörlig inblandning eller intrång. Den heliga Koranen har fastställt föreskriften: ”Spionera inte på varandra” (49:12). ”Gå inte in i några hus utom era egna hem, såvida ni inte är säkra på att de som bor där samtycker” (24:27). Profeten gick så långt att han instruerade sina följeslagare att en man inte ens skulle träda in i sitt eget hus plötsligt eller i smyg. Han skulle på något sätt meddela eller ge husets invånare en antydan om att han var på väg in, så att han inte skulle råka se sin mor, syster eller dotter i ett tillstånd där de inte ville bli sedda, och inte heller själv vilja se dem i det tillståndet. Det har också strängt förbjudits att kika in i andra människors hus. Det berättas till och med från Profeten att om en man upptäcker en annan person i färd med att i hemlighet kika in i hans hus och då förblindar hans öga eller ögon som straff, kan han inte ställas till svars och inte heller åtalas. Profeten har till och med förbjudit människor att läsa andras brev. Om en man läser sitt brev och en annan man kastar sidoblickar på det och försöker läsa det, blir hans uppträdande klandervärt. Sådan är den okränkbarhet för privatlivet som islam beviljar individer. Å andra sidan finner vi i den moderna civiliserade världen att inte bara andra människors brev läses och deras korrespondens censureras, utan att även fotostatkopiorna bevaras för framtida bruk eller utpressning. Avlyssningsapparater installeras i hemlighet i människors hus, så att man på avstånd kan höra och spela in samtal som äger rum bakom stängda dörrar. Med andra ord innebär detta att det inte finns något sådant som privatliv och att en individs privatliv i praktiken inte existerar. Denna spionageverksamhet mot individens liv kan inte rättfärdigas på moraliska grunder genom att regeringen hävdar att det är nödvändigt att känna till farliga personers hemligheter. I själva verket grundar sig denna politik på den rädsla och misstänksamhet med vilken moderna regeringar betraktar sina medborgare som är intelligenta och missnöjda med regeringens officiella politik. Detta är exakt vad islam har kallat den grundläggande orsaken till ofog i politiken. Profetens föreskrift lyder: ”När härskaren börjar söka efter orsakerna till missnöjet bland sitt folk, fördärvar han dem” (Abu Dawud). Amir Mu’awiyah har sagt att han själv hörde Profeten säga: ”Om ni försöker ta reda på folkets hemligheter kommer ni förvisso att fördärva dem, eller åtminstone föra dem till randen av undergång.” Uttrycket ”fördärva dem” betyder att när spioner (C.I.D.- eller F.B.I.-agenter) sprids över hela landet för att ta reda på människornas förehavanden, börjar människorna betrakta varandra med misstänksamhet. De blir så rädda för att tala fritt i sina hem att något ord skulle kunna undslippa deras hustrurs eller barns läppar och försätta dem i besvärliga situationer. På detta sätt blir det svårt för en vanlig medborgare att tala fritt, även i sitt eget hem, och samhället börjar lida av ett tillstånd av allmän misstro och misstänksamhet.
4. Den personliga frihetens trygghet
Islam har också fastställt principen att ingen medborgare får fängslas om inte hans skuld har bevisats inför en offentlig domstol. Att gripa en människa enbart på grund av misstanke och kasta honom i fängelse utan ett korrekt domstolsförfarande och utan att ge honom en rimlig möjlighet att lägga fram sitt försvar är inte tillåtet i islam. Det berättas i en hadith att Profeten en gång höll en predikan i moskén, när en man reste sig under predikan och sade: ”Guds profet, för vilket brott har mina grannar gripits?” Profeten hörde frågan och fortsatte sitt tal. Mannen reste sig åter och upprepade samma fråga. Profeten svarade inte heller då utan fortsatte sitt tal. Mannen reste sig för tredje gången och upprepade samma fråga. Då beordrade Profeten att mannens grannar skulle friges. Anledningen till att Profeten hade förblivit tyst när frågan upprepades de två första gångerna var att polischefen befann sig i moskén; om det hade funnits giltiga skäl för gripandet av mannens grannar skulle han ha rest sig för att förklara sin ståndpunkt. Eftersom polischefen inte angav några skäl till dessa gripanden beordrade Profeten att de gripna skulle friges. Polischefen var medveten om den islamiska lagen och reste sig därför inte för att säga: ”Myndigheterna känner till anklagelserna mot de gripna männen, men de kan inte offentliggöras. Om Profeten frågade om deras skuld bakom lyckta dörrar skulle jag upplysa honom.” Om polischefen hade gjort ett sådant uttalande skulle han ha avskedats på stående fot. Det faktum att polischefen inte angav några skäl för gripandena inför den offentliga domstolen var tillräckligt skäl för Profeten att omedelbart beordra att de gripna skulle friges. Den Heliga Koranens föreskrift är mycket tydlig på denna punkt: ”När ni dömer mellan människor, skall ni döma med rättvisa” (4:58). Och Gud har också sagt till Profeten: ”Jag har beordrats att skipa rättvisa mellan er.” Det var därför kalifen ’Umar sade: ”I islam kan ingen fängslas annat än i enlighet med rättvisan.” De ord som används här visar tydligt att rättvisa innebär ett korrekt rättsligt förfarande. Det som har förbjudits och fördömts är att en människa grips och fängslas utan bevis för hennes skuld inför en offentlig domstol och utan att hon får möjlighet att försvara sig mot anklagelserna. Om regeringen misstänker att en viss person har begått ett brott eller sannolikt kommer att begå ett brott inom den närmaste framtiden, bör den lägga fram skälen för sin misstanke inför en domstol, och den skyldige eller misstänkte bör tillåtas att lägga fram sitt försvar inför en offentlig domstol, så att domstolen kan avgöra om misstanken mot honom bygger på hållbara grunder eller inte. Om det finns goda skäl till misstanke bör han dessutom informeras om hur länge han kommer att hållas i häkte i avvaktan på rättegång. Detta beslut bör under alla omständigheter fattas inför en offentlig domstol, så att allmänheten kan höra de anklagelser som regeringen riktar mot honom liksom den anklagades försvar och se att det korrekta rättsliga förfarandet tillämpas på honom och att han inte utsätts för övergrepp. Det korrekta sättet att hantera sådana fall i islam exemplifieras av Profetens berömda beslut som fattades före erövringen av Mekka. Profeten förberedde anfallet mot Mekka när en av hans följeslagare, Hatib ibn Abi Balta’ah, genom en kvinna skickade ett brev till myndigheterna i Mekka och informerade dem om det förestående anfallet. Profeten fick genom gudomlig inspiration kännedom om detta. Han beordrade ’Ali och Zubayr: ”Skynda er längs vägen till Mekka; på en viss plats kommer ni att finna en kvinna som bär på ett brev. Ta brevet från henne och för det till mig.” De begav sig dit och fann kvinnan exakt där Profeten hade sagt. De tog brevet från henne och förde det till Profeten. Detta var verkligen ett tydligt fall av förräderi. Att informera fienden om en armés hemlighet, och dessutom under ett pågående krig, är ett mycket allvarligt brott som är liktydigt med förräderi. Man kan faktiskt inte tänka sig ett allvarligare brott under krig än att röja en militär hemlighet för sin fiende. Vilket fall kunde ha varit mer lämpat för en hemlig förhandling? En militär hemlighet hade förråtts, och sunt förnuft krävde att han skulle ställas inför rätta bakom lyckta dörrar. Men Profeten kallade Hatib till en offentlig förhandling i Profetens moské och bad honom, i närvaro av hundratals människor, att förklara sin ståndpunkt beträffande brevet till Qurayshs ledare, vilket hade uppsnappats på vägen. Den anklagade sade: ”Guds sändebud, må Guds välsignelser vara över dig, jag har inte gjort uppror mot islam, och jag gjorde inte heller detta i avsikt att förråda en militär hemlighet. Saken förhåller sig i själva verket så att min hustru och mina barn bor i Mekka, och jag har ingen stam där som kan skydda dem. Jag skrev detta brev för att Qurayshs ledare skulle stå i tacksamhetsskuld till mig och av tacksamhet skydda min hustru och mina barn.” ’Umar reste sig och sade vördnadsfullt: ”Profet, tillåt mig att hugga ned denna förrädare med svärdet.” Profeten svarade: ”Han är en av dem som deltog i slaget vid Badr, och den förklaring han har lagt fram till sitt försvar förefaller vara riktig.” Låt oss se detta beslut av Profeten i sitt rätta perspektiv. Det var ett tydligt fall av förräderi och röjande av militära hemligheter. Men Profeten frikände Hatib av två skäl. För det första var hans tidigare vandel mycket ren och visade att han inte kunde ha förrått islams sak, eftersom han vid slaget vid Badr, när oddsen var starkt emot muslimerna, hade riskerat sitt liv för deras skull. För det andra befann sig hans familj faktiskt i fara i Mekka. Om han därför hade visat mänsklig svaghet för sina barns skull och skrivit detta brev, var det ett tillräckligt straff för honom att hans hemliga brott avslöjades offentligt och att han vanärades och förödmjukades i de troendes ögon. Gud har hänvisat till Hatibs brott i den Heliga Koranen, men föreslog inget straff för honom utöver förebråelse och förmaning. Kharijiternas hållning och verksamhet under kalifen ’Alis tid är välkända för dem som studerar muslimsk historia. De brukade öppet förolämpa kalifen och hota honom till livet. Men när de greps för dessa förseelser brukade ’Ali frige dem och säga till sina ämbetsmän: ”Så länge de inte faktiskt begår brott mot staten är enbart användningen av förolämpande språk eller hotet om att använda våld inte sådana brott för vilka de kan fängslas.” Imamen Abu Hanifah har återgett följande uttalande av kalifen ’Ali (A): ”Så länge de inte ger sig ut i väpnat uppror kommer de troendes kalif inte att ingripa mot dem.” Vid ett annat tillfälle höll ’Ali en predikan i moskén när kharijiterna där höjde sitt särskilda slagord. ’Ali sade: ”Vi kommer inte att förvägra er rätten att komma till moskéerna för att dyrka Gud, och vi kommer inte heller att hindra er från att få er andel av statens rikedomar, så länge ni är med oss (och stöder oss i våra krig mot de otrogna), och vi kommer aldrig att vidta militära åtgärder mot er så länge ni inte strider mot oss.” Man kan föreställa sig det motstånd som ’Ali mötte; ett våldsammare och mer hätskt motstånd kan inte ens föreställas i en nutida demokratisk stat. Men den frihet han hade tillåtit oppositionen var sådan att ingen regering någonsin har kunnat ge sin opposition. Han grep inte ens dem som hotade honom till livet och fängslade dem inte heller.
5. Rätten att protestera mot tyranni
Bland de rättigheter som islam har tillerkänt människan finns rätten att protestera mot regeringens tyranni. Med hänvisning till detta säger Koranen: ”Gud tycker inte om att onda ord yttras offentligt, utom av den som har blivit orättvist behandlad” (4:148). Detta innebär att Gud starkt ogillar kränkande språk eller hårda fördömande ord, men den person som har blivit utsatt för orättvisa eller tyranni ges av Gud rätten att öppet protestera mot den skada som har tillfogats honom. Denna rätt är inte begränsad enbart till individer. Versens ord är allmänna. Om därför en individ, en grupp människor eller ett parti tillskansar sig makten och, efter att ha tagit över myndighetens tyglar, börjar tyrannisera individer, grupper av människor eller hela landets befolkning, då är det människans av Gud givna rätt att öppet höja sin protestens röst mot detta, och ingen har befogenhet att tillskansa sig denna rätt eller förvägra någon den. Om någon försöker beröva medborgarna denna rätt gör han uppror mot Gud. Amuletten Section 1444 kan skydda en sådan tyrann i denna värld, men den kan inte rädda honom från helveteselden i det kommande livet.
6. Yttrandefrihet Islam ger alla medborgare i den islamiska staten rätt till tanke- och yttrandefrihet, på villkor att denna rätt används för att sprida dygd och sanning och inte för att sprida ondska och fördärv. Detta islamiska frihetsbegrepp är vida överlägset det begrepp som råder i väst. Islam skulle under inga omständigheter tillåta att ondska och fördärv spreds. Det ger inte heller någon rätt att använda kränkande eller stötande språk i kritikens namn. Rätten till yttrandefrihet för att sprida dygd och rättfärdighet är i islam inte bara en rättighet utan också en skyldighet. Den som försöker förvägra sitt folk denna rätt förklarar öppet krig mot Gud, den Allsmäktige. Detsamma gäller försöket att stoppa människor från att göra ont. Oavsett om denna ondska begås av en individ, en grupp människor, den egna landets regering eller något annat lands regering, är det en muslims rätt och även hans skyldighet att varna och tillrättavisa den som gör ont och försöka hindra honom från att fortsätta. Dessutom bör han öppet och offentligt fördöma det och visa den väg av rättfärdighet som individen, nationen eller regeringen bör följa. Den heliga Koranen har beskrivit denna egenskap hos de troende med följande ord: ”De anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt” (9:71). Som kontrast nämner Koranen, när den beskriver hycklarens egenskaper: ”De påbjuder det som är orätt och förbjuder det som är rätt” (9:67). Gud har i Koranen definierat den islamiska regeringens främsta syfte på följande sätt: ”Om Vi ger dessa män makt på jorden kommer de att förrätta bönen, ge allmosan, anbefalla det som är rätt och förbjuda det som är orätt” (22:41). Profeten har sagt: ”Om någon av er möter något ont ska han försöka stoppa det med sin hand (genom att använda kraft). Om han inte kan stoppa det med sin hand ska han försöka stoppa det med sin tunga (det vill säga tala mot det). Om han inte ens kan använda sin tunga ska han åtminstone fördöma det i sitt hjärta. Detta är den svagaste graden av tro” (Muslim). Denna skyldighet att inbjuda människor till rättfärdighet och förbjuda dem att följa ondskans vägar åligger alla sanna muslimer. Om någon regering berövar sina medborgare denna rätt och hindrar dem från att fullgöra denna skyldighet, står den i direkt konflikt med Guds påbud. Regeringen står då inte i konflikt med sitt folk, utan med Gud. På detta sätt för krigar den mot Gud och försöker tillskansa sig den rätt som Gud har gett dess folk, inte bara som en rättighet utan också som en skyldighet. Vad gäller den regering som själv sprider ondska, fördärv och obscenitet och ingriper mot dem som inbjuder människor till dygd och rättfärdighet, är den enligt den heliga Koranen hycklarnas regering.
7. Föreningsfrihet Islam har också gett människor rätt till föreningsfrihet och till att bilda partier eller organisationer. Denna rätt omfattas också av vissa allmänna regler. Den ska utövas för att sprida dygd och rättfärdighet och får aldrig användas för att sprida ondska och fördärv. Vi har inte bara fått denna rätt för att sprida rättfärdighet och dygd, utan har också befallts att utöva den. När den heliga Koranen vänder sig till muslimerna förklarar den: ”Ni är den bästa gemenskap som har frambringats för mänskligheten. Ni anbefaller det som är rätt, förbjuder det som är orätt och tror på Gud…” (3:110). Detta innebär att det är hela den muslimska gemenskapens skyldighet och plikt att inbjuda och uppmana människor till rättfärdighet och dygd och förbjuda dem att göra ont. Om hela den muslimska gemenskapen inte förmår fullgöra denna skyldighet, då ska ”det bland er finnas en gemenskap som kallar till det goda, anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt; dessa ska ha framgång” (3:104). Detta visar tydligt att om hela den muslimska nationen gemensamt börjar försumma sin skyldighet att inbjuda människor till det goda och förbjuda dem att göra ont, är det absolut nödvändigt att den åtminstone rymmer en grupp människor som kan fullgöra denna skyldighet. Som tidigare har sagts är detta inte bara en rättighet utan också en skyldighet, och på dess fullgörande beror framgång och välstånd både här och i det kommande livet. Det är en ironi gentemot Guds religion att i ett muslimskt land den sammanslutning och förening som har bildats för att sprida ondska och fördärv ska ha rätt att styra landet, medan den förening och det parti som har bildats för att sprida rättfärdighet och dygd ska leva i ständig rädsla för trakasserier och för att förklaras olagligt. Förhållandena här är raka motsatsen till det som Gud har föreskrivit. Påståendet är att vi är muslimer och att detta är en islamisk stat5, men det arbete som bedrivs går ut på att sprida ondska och att fördärva, moraliskt förnedra och förödmjuka människorna, samtidigt som det finns en aktiv och effektiv begränsning av det arbete som utförs för att reformera samhället och inbjuda människor till rättfärdighet. Dessutom görs livet outhärdligt och svårt för dem som ägnar sig åt att sprida rättfärdighet och motverka spridningen av ondska och fördärv.
8. Samvets- och övertygelsefrihet Islam ger också sina medborgare i en islamisk stat rätt till samvets- och övertygelsefrihet. Den heliga Koranen har fastställt följande påbud: ”Det finns inget tvång i trosfrågor” (2:256). Även om det inte finns någon sanning eller dygd som är större än sanningens religion – islam – och muslimer uppmanas att inbjuda människor att omfatta islam och lägga fram argument till dess fördel, uppmanas de inte att tvinga på dem denna tro. Ingen kraft får användas för att tvinga dem att acceptera islam. Den som antar den gör det av eget val. Muslimer kommer att välkomna en sådan konvertit till islam med öppna armar och ta upp honom i sin gemenskap med samma rättigheter och privilegier. Men om någon inte accepterar islam måste muslimer erkänna och respektera hans beslut, och inget moraliskt, socialt eller politiskt tryck får utövas på honom för att ändra hans uppfattning.
9. Skydd av religiösa känslor
Vid sidan av trosfriheten och samvetsfriheten har islam gett individen rätt att hans religiösa känslor ska respekteras vederbörligen och att inget ska sägas eller göras som kan inkräkta på denna rätt. Det har föreskrivits av Gud i den heliga Koranen: ”Förolämpa inte dem som de åkallar i stället för Gud” (6:108). Dessa instruktioner gäller inte bara avgudar och gudomar, utan även folkets ledare eller nationella hjältar. Om en grupp människor hyser en övertygelse som enligt dig är felaktig och håller vissa personer i hög aktning, trots att du anser att de inte förtjänar det, är det inte förenligt med islam att använda kränkande språk om dem och därigenom såra deras känslor. Islam förbjuder inte människor att debattera och diskutera religiösa frågor, men kräver att dessa diskussioner förs med anständighet. ”Och argumentera inte med Bokens folk annat än på det hövligaste sättet” (29:46), säger Koranen. Denna befallning är inte begränsad enbart till Skriftens folk, utan gäller i lika hög grad dem som följer andra religioner.
10. Skydd mot godtyckligt frihetsberövande
Islam erkänner också individens rätt att inte gripas eller fängslas för andras brott. Den heliga Koranen har tydligt fastställt denna princip: ”Ingen bärare av bördor ska bära någon annans börda” (6:164). Islam tror på personligt ansvar. Vi själva är ansvariga för våra handlingar, och följderna av våra handlingar kan inte överföras på någon annan. Med andra ord innebär detta att varje människa är ansvarig för sina handlingar. Om en annan människa inte har deltagit i denna handling kan han inte hållas ansvarig för den och inte heller gripas. Det är djupt beklagligt och skamligt att vi inför våra ögon ser denna rättvisa och jämlika princip, som inte har utformats av någon människa utan av hela universums Skapare och Uppehållare, förkastas och överträdas. Det har gått så långt att en man är skyldig till ett brott eller misstänks för det, men att hans hustru grips för hans brott. Saker och ting har gått så långt att oskyldiga människor straffas för andras brott. Som ett nyligt exempel kan nämnas att en man i Karachi (Pakistan) misstänktes vara inblandad i en bombkastningsincident. Under polisens utredning utsattes han för fruktansvärd tortyr för att få fram en bekännelse från honom. När han vidhöll sin oskuld grep polisen hans mor, hustru, dotter och syster och förde dem till polisstationen. De kläddes alla av nakna i hans närvaro, och även han kläddes av helt naken inför deras ögon, för att en bekännelse av brottet skulle kunna tvingas fram. Det verkar som om det i vårt land, för brottsutredningens skull, har blivit tillåtet och lagligt att klä av hushållets oskyldiga kvinnor nakna för att sätta press på den misstänkte. Detta är verkligen upprörande och skamligt. Det är höjden av uselhet och förnedring. Detta är inte något enkelt rykte som jag återger här, utan jag har fullständig kännedom om fallet och kan bevisa mina påståenden inför vilken domstol som helst. Jag vill här fråga vilken rätt sådana tyranner, som begår dessa brott mot mänskligheten, har att säga oss att de är muslimer eller att de sköter statens angelägenheter enligt islams lära och att deras stat är en islamisk stat. De bryter mot och överträder en tydlig lag i den heliga Koranen. De klär av män och kvinnor nakna, vilket är strängt förbjudet i islam. De vanärar och förödmjukar mänskligheten och påstår sedan att de är muslimer.
11. Rätten till livets grundläggande behov Islam har erkänt de behövandes rätt att få hjälp och stöd. ”Och i deras rikedomar finns en fastställd rätt för de behövande och de nödställda” (51:19). I denna vers har Koranen inte bara gett varje människa som ber om hjälp rätt till en del av muslimernas rikedomar, utan också fastställt att om en muslim får veta att en viss människa saknar livets grundläggande behov, så är det hans skyldighet att uppsöka honom och ge honom all den hjälp han kan, oavsett om han ber om hjälp eller inte. För detta ändamål har islam inte enbart förlitat sig på den hjälp och välgörenhet som ges frivilligt, utan gjort den obligatoriska välgörenheten, zakat, till islams tredje pelare, näst efter trosbekännelsen och dyrkan av Gud genom regelbundna böner. Profeten har tydligt instruerat i detta avseende: ”Det ska tas från deras rika och ges till de behövande i samfundet” (al-Bukhari och Muslim). Dessutom har det förklarats att den islamiska staten ska stödja dem som inte har någon som kan stödja dem. Profeten har sagt: ”Statsöverhuvudet är förmyndare för den som inte har någon som kan stödja honom” (Abu Dawud, al-Tirmidhi). Ordet wali, som Profeten har använt, är ett mycket omfattande ord med ett brett spektrum av betydelser. Om det finns ett föräldralöst barn eller en åldrad människa, en krympling eller arbetslös person, någon som är sjuk eller fattig och inte har någon annan som kan stödja eller hjälpa honom, då är det statens plikt och ansvar att stödja och hjälpa honom. Om en avliden människa inte har någon förmyndare eller arvinge, är det statens plikt att ordna med en värdig begravning. Kort sagt har staten anförtrotts plikten och ansvaret att ta hand om alla som behöver hjälp och stöd. En verkligt islamisk stat är därför en verklig välfärdsstat, som ska vara förmyndare och beskyddare för alla behövande.
12. Likhet inför lagen
Islam ger sina medborgare rätt till absolut och fullständig likhet inför lagen. När det gäller muslimerna finns det tydliga anvisningar i den heliga Koranen och haditherna om att de alla är lika i sina rättigheter och skyldigheter: ”De troende är bröder (till varandra)” (49:10). ”Om de (de otrogna) ångrar sig, förrättar bönen och betalar allmoseskatten, är de era bröder i tron” (9:11). Profeten har sagt: ”Muslimernas liv och blod är lika dyrbara” (Abu Dawud; Ibn Majjah). I en annan hadith har han sagt: ”Det skydd som ges av alla muslimer är lika. Till och med den ringaste av dem kan bevilja vem som helst beskydd” (al-Bukhari; Muslim; Abu Dawud). I en annan, mer utförlig tradition från Profeten sägs det att de som accepterar Guds enhet, tror på Hans Sändebuds profetskap, överger primitiva fördomar och ansluter sig till det muslimska samfundet och brödraskapet, ”då har de samma rättigheter och skyldigheter som andra muslimer” (al-Bukhari; al-Nisa’i). Därmed råder absolut likhet mellan de nyomvända till islam och trons gamla anhängare. Detta religiösa brödraskap och denna enhetlighet i rättigheter och skyldigheter utgör grunden för likheten i det islamiska samhället, där ingen persons rättigheter och skyldigheter på något sätt är större eller mindre än andra människors rättigheter och skyldigheter. När det gäller de icke-muslimska medborgarna i den islamiska staten har den islamiska shariahs (lagens) regel om dem uttryckts mycket väl av kalifen ‘Ali med dessa ord: ”De har accepterat vårt beskydd endast därför att deras liv ska vara som våra liv och deras egendom som vår egendom” (Abu Dawud). Med andra ord är deras (dhimmiernas) liv och egendom lika heliga som muslimernas liv och egendom. Att dela in människor i olika klasser var ett av de största brotten som farao enligt Koranen brukade begå: ”Han hade delat upp sitt folk i olika klasser”, … ”Och han förtryckte en grupp av dem (på de andras bekostnad)” (28:4).
13. Härskare står inte över lagen
Islam hävdar och kräver tydligt att alla tjänstemän i den islamiska staten, vare sig det är statschefen eller en vanlig anställd, är lika inför lagen. Ingen av dem står över lagen eller kan göra anspråk på immunitet. Till och med en vanlig medborgare i islam har rätt att framföra ett anspråk eller lämna in ett rättsligt klagomål mot landets högsta verkställande makthavare. Kalifen ‘Umar sade: ”Jag har själv sett Profeten, må Guds välsignelser vara över honom, utkräva vedergällning av sig själv (straffa sig själv för någon brist eller försummelse).” Vid slaget vid Badr, när Profeten rättade till den muslimska arméns led, slog han en soldat på magen i ett försök att skjuta honom tillbaka in i ledet. Soldaten klagade: ”O Profet, du har skadat mig med din käpp.” Profeten blottade genast sin mage och sade: ”Jag är mycket ledsen; du kan hämnas genom att göra samma sak mot mig.” Soldaten trädde fram och kysste Profetens mage och sade att det var allt han önskade. En kvinna från en högt uppsatt och ädel familj greps i samband med en stöld. Målet fördes inför Profeten, och det rekommenderades att hon skulle slippa stöldstraffet. Profeten svarade: ”De folk som levde före er förstördes av Gud därför att de straffade vanligt folk för deras förseelser och lät sina dignitärer gå ostraffade för sina brott; jag svär vid Honom (Gud), som håller mitt liv i Sin hand, att även om Fatimah, Muhammads dotter, hade begått detta brott, skulle jag ha låtit hugga av hennes hand.” Under ‘Umars kalifat piskade Muhammad, son till ‘Amr ibn al-‘As, Egyptens ståthållare, en egyptier. Egyptiern begav sig till Medina och framförde sitt klagomål för den rättfärdige kalifen, som omedelbart kallade ståthållaren och hans son till Medina. När de infann sig inför honom i Medina räckte kalifen en piska till den egyptiske klaganden och bad honom piska ståthållarens son i hans närvaro. Efter att egyptiern hade tagit sin hämnd och var på väg att lämna över piskan till ‘Umar sade denne till egyptiern: ”Ge även den ärade ståthållaren ett slag med piskan. Hans son skulle säkerligen inte ha slagit dig om det inte vore för den falska stolthet han kände över sin fars höga ämbete.” Käranden sade: ”Den person som slog mig har jag redan tagit hämnd på.” ‘Umar sade: ”Vid Gud, om du hade slagit honom (ståthållaren), skulle jag inte ha hindrat dig från att göra det. Du har skonat honom av fri vilja.” Därefter vände han (‘Umar) sig vredgat till ‘Amr ibn al-‘As och sade: ”O ‘Amr, när började du förslava människor, trots att de föddes fria ur sina mödrar?” När den islamiska staten blomstrade i sin ursprungliga ära och prakt kunde vanligt folk på samma sätt lämna in klagomål mot tidens kalif inför domstolen, och kalifen var tvungen att framträda inför qadin för att besvara anklagelserna. Och om kalifen hade ett klagomål mot någon medborgare kunde han inte använda sina administrativa befogenheter och sin makt för att avgöra saken, utan måste hänskjuta den till domstolen för ett korrekt rättsligt avgörande.
14. Rätten att undvika synd
Islam ger också varje medborgare den rätten att han inte ska beordras att begå en synd, ett brott eller en förseelse; och om någon regering, administratör eller avdelningschef beordrar en individ att göra något orätt, har han rätt att vägra följa ordern. Hans vägran att utföra ett sådant brott eller orättvisa instruktioner ska inte betraktas som en förseelse enligt islamisk lag. Tvärtom är det i sig en förseelse att ge sina underordnade order att begå en synd eller göra något orätt, och dessutom en så allvarlig förseelse att den tjänsteman som ger denna syndfulla order, oavsett hans rang och ställning, kan avskedas summariskt. Dessa tydliga instruktioner från Profeten sammanfattas i följande hadith: ”Det är inte tillåtet att olyda Gud genom att följa någon människas order” (Ibn Hanbals Musnad). Med andra ord har ingen rätt att beordra sina underordnade att göra något som strider mot Guds lagar. Om en sådan order ges har den underordnade rätt att ignorera den eller öppet vägra att utföra sådana instruktioner. Enligt denna regel kommer ingen brottsling att kunna bevisa sin oskuld eller undgå straff genom att säga att brottet begicks på regeringens eller överordnade tjänstemäns order. Om en sådan situation uppstår kommer både den person som begår brottet och den person som beordrar att brottet ska begås att kunna ställas inför straffrättsliga förfaranden. Och om en tjänsteman vidtar olämpliga och orättvisa åtgärder mot en underordnad som vägrar att utföra olagliga order, har den underordnade rätt att vända sig till domstol för att få sina rättigheter skyddade, och han kan kräva att tjänstemannen straffas för sina orätta eller orättvisa order.
15. Rätten att delta i statens angelägenheter Enligt islam är regeringarna i denna värld i själva verket representanter (khulafa’) för universums Skapare, och detta ansvar har inte anförtrotts åt någon individ, familj, särskild klass eller grupp av människor, utan åt hela den muslimska nationen. Den heliga Koranen säger: ”Gud har lovat att utse dem av er som tror och gör goda gärningar till Sina representanter på jorden” (24:55). Detta visar tydligt att kalifatet är en kollektiv gåva från Gud, där varje enskild muslims rätt varken är större eller mindre än någon annan persons rätt. Den riktiga metod som den heliga Koranen rekommenderar för att sköta statens angelägenheter är följande: ”Och deras angelägenheter avgörs genom samråd sinsemellan” (42:38). Enligt denna princip är det varje muslims rätt att antingen själv ha direkt inflytande över statens angelägenheter eller att en representant, vald av honom och andra muslimer, ska delta i statens samråd. Islam tillåter eller tolererar under inga omständigheter att en individ, en grupp eller ett parti av individer berövar de vanliga muslimerna deras rättigheter och tillskansar sig statens makt. På samma sätt anser islam det varken rätt eller riktigt att en individ kan iscensätta ett falskt sken av att upprätta en lagstiftande församling och genom underhandstaktiker som bedrägeri, förföljelse, mutor och så vidare få sig själv och män efter eget val valda till församlingen. Detta är inte bara ett förräderi mot det folk vars rättigheter har tillskansats genom olagliga och orättvisa medel, utan också mot Skaparen, som har anförtrott muslimerna att styra denna jord på Hans vägnar och föreskrivit en församlingsprocedur för att utöva dessa befogenheter. Shura, eller den lagstiftande församlingen, betyder inget annat än följande: 1. Regeringens verkställande chef och församlingens ledamöter ska väljas genom folkets fria och självständiga val. 2. Folket och deras representanter ska ha rätt att kritisera och fritt uttrycka sina åsikter. 3. Landets verkliga förhållanden ska redovisas för folket utan att någon omständighet undertrycks, så att de kan bilda sig en uppfattning om huruvida regeringen arbetar på ett riktigt sätt eller inte.
4. Det ska finnas tillräckliga garantier för att endast de människor som har massornas stöd ska styra landet, och att de som inte lyckas vinna detta stöd ska avlägsnas från sina maktpositioner.
KAPITEL FYRA: KRIGSFENDERS RÄTTIGHETER
Efter att ha behandlat medborgarnas rättigheter i en islamisk stat vill jag kort diskutera de rättigheter som islam har tillerkänt dess fiender. På den tid då islam trädde fram var världen helt ovetande om begreppet humana och anständiga krigsregler. Västvärlden blev för första gången medveten om detta begrepp genom den sjuttonde århundradets tänkare Grotius verk. Men den faktiska kodifieringen av ”internationell rätt” i krig började först i mitten av artonhundratalet. Före detta fanns inget begrepp om civiliserat uppförande i krig i Väst. Alla former av barbari och grymhet utövades i krig, och rättigheterna för dem som befann sig i krig erkändes inte ens, än mindre respekterades. De lagar som utformades på detta område under artonhundratalet eller under den följande perioden fram till våra dagar kan inte kallas ”lagar” i ordets verkliga bemärkelse. De är endast av karaktären konventioner och överenskommelser, och att kalla dem ”internationell rätt” är egentligen en sorts missvisande benämning, eftersom ingen nation betraktar dem som bindande när den befinner sig i krig, såvida inte motståndarna också samtycker till att följa dem. Med andra ord innebär dessa civiliserade lagar att om våra fiender respekterar dem, kommer vi också att följa dem, men om de ignorerar dessa mänskliga konventioner och tar till barbariska och grymma sätt att föra krig, kommer vi också att anta samma eller liknande metoder. Det är uppenbart att en sådan ordning, som beror på ömsesidigt godtagande och samtycke, inte kan kallas ”lag”. Och det är därför som bestämmelserna i denna så kallade ”internationella rätt” på alla sätt har överträtts och ignorerats, och varje gång de har reviderats har tillägg eller strykningar gjorts i dem. Krigets och fredens lag i islam: De regler som islam har utformat för att göra krig civiliserat och humant är av lagens karaktär, eftersom de är Guds och Hans Profets påbud, vilka muslimer följer under alla omständigheter, oberoende av fiendens uppförande. Det är nu upp till de lärda att ta reda på i vilken utsträckning Väst har dragit nytta av de krigslagar som islam gav för tretton hundra år sedan, och även efter att ha anpassat vissa av islams lagar, i vilken utsträckning Väst nådde de höjder av civiliserade och humana krigföringsmetoder som muslimer nådde genom islams välsignelser. Västerländska författare har ofta hävdat att Profeten hade lånat allt i sin undervisning från judarna och de kristna. I stället för att säga något till bemötande av detta vill jag endast rekommendera läsaren att hänvisa till Bibeln6, så att han kan se vilka krigsmetoder som rekommenderas i den heliga Bok som dessa västerländska anspråkstagare på civilisation och kultur följer. Vi har i någon detalj granskat de grundläggande mänskliga rättigheter som islam har tillerkänt människan. Låt oss nu ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter islam erkänner för en fiende.
De icke-stridandes rättigheter: Islam har först dragit en tydlig gräns mellan de stridande och de icke-stridande i fiendens land. När det gäller den icke-stridande befolkningen, såsom kvinnor, barn, gamla och svaga med flera, lyder Profetens instruktioner som följer: ”Döda inte någon gammal människa, något barn eller någon kvinna” (Abu Dawud). ”Döda inte munkarna i klostren” eller ”Döda inte de människor som sitter på platser för tillbedjan” (Ibn Hanbals Musnad). Under ett krig såg Profeten en kvinnas lik ligga på marken och sade: ”Hon stred inte. Hur kom det sig då att hon dödades?” Från detta uttalande av Profeten har uttolkare och rättslärda dragit principen att de som inte deltar i strider inte ska dödas under eller efter kriget.
De stridandes rättigheter: Låt oss nu se vilka rättigheter islam har tillerkänt de stridande.
1. Tortyr med eld I hadith finns ett uttalande av Profeten: ”Ingen annan än Eldens Herre bör straffa med eld” (Abu Dawud). Den föreskrift som härleds ur detta uttalande är att motståndaren inte får brännas levande.
2. Skydd för de sårade ”Angrip inte en sårad” – så sade Profeten. Detta innebär att sårade soldater som inte är i stånd att strida och inte heller faktiskt strider inte ska angripas.
3. Krigsfången får inte dödas ”Ingen fånge får sättas till svärdet” – en mycket tydlig och otvetydig instruktion som Profeten (S) gav.
4. Ingen får bindas för att dödas ”Profeten har förbjudit att döda någon som är bunden eller befinner sig i fångenskap.”
5. Ingen plundring eller förstörelse i fiendens land Muslimer har också instruerats av Profeten att om de skulle gå in på fiendens område, får de varken ägna sig åt plundring eller förstöra bostadsområden eller röra någon annans egendom, utom egendomen tillhörande dem som strider mot dem. Det har återberättats i hadith: ”Profeten har förbjudit de troende att plundra” (al-Bukhari; Abu Dawud). Hans föreskrift lyder: ”Bytet är inte mer tillåtet än självdött kött” (Abu Dawud). Abu Bakr al-Siddiq brukade instruera soldaterna när han skickade dem till krig: ”Förstör inte byarna och städerna, skada inte de odlade fälten och trädgårdarna och slakta inte boskapen.” Krigsbytet som förvärvas på slagfältet är något helt annat än detta. Det består av den förmögenhet, de förnödenheter och den utrustning som endast beslagtas från de stridande arméernas läger och militära högkvarter.
6. Egendomens okränkbarhet Muslimerna har också förbjudits att ta något från den allmänna befolkningen i ett erövrat land utan att betala för det. Om den muslimska armén i ett krig ockuperar ett område i fiendens land och slår läger där, har den inte rätt att använda sådant som tillhör folket utan deras samtycke. Om de behöver något ska de köpa det av lokalbefolkningen eller inhämta ägarnas tillstånd. Abu Bakr al-Siddiq gick, när han instruerade de muslimska arméer som sändes till fronten, så långt att han sade att muslimska soldater inte ens skulle använda mjölken från mjölkdjuren utan ägarnas tillstånd.
7. En död kropps okränkbarhet Islam har kategoriskt förbjudit sina anhängare att vanära eller lemlästa sina fienders lik, såsom praktiserades i Arabien före islams ankomst. Det har sagts i hadith: ”Profeten har förbjudit oss att lemlästa fiendernas lik” (al-Bukhari; Abu Dawud). Omständigheten då denna befallning gavs är mycket lärorik. I slaget vid Uhud lemlästade de otrogna muslimernas kroppar, vilka hade fallit på slagfältet och offrat sina liv för islams skull, genom att skära av deras öron och näsor och trä dem tillsammans för att hänga dem runt deras halsar som krigstroféer. Hamzahs, Profetens farbrors, buk skars upp av Quraysh; hans lever togs ut och tuggades av Hind, hustrun till Abu Sufyan, den mekanska arméns ledare. Muslimerna blev naturligtvis ursinniga vid denna fruktansvärda syn. Men Profeten bad sina anhängare att inte behandla fiendernas döda kroppar på samma sätt. Detta stora exempel på tålamod och återhållsamhet är tillräckligt för att övertyga varje förnuftig människa som inte är förblindad av fördomar eller partiskhet om att islam verkligen är den religion som sänts ned av universums Skapare, och att om mänskliga känslor hade haft någon plats i islam, skulle denna fruktansvärda syn på Uhuds slagfält ha fått Profeten att beordra sina anhängare att lemlästa fiendernas kroppar på samma sätt.
8. Återlämnande av fiendens lik I slaget vid Ahzab dödades en mycket berömd och fruktad krigare ur fiendens led, och hans kropp föll ner i den grav som muslimerna hade grävt till försvar av Medina. De otrogna erbjöd Profeten tio tusen dinarer och bad att deras fallne krigares döda kropp skulle överlämnas till dem. Profeten svarade: ”Jag säljer inte döda kroppar. Ni kan ta med er liket av er fallne kamrat.”
9. Förbud mot att bryta fördrag Islam har strängt förbjudit förräderi. En av de instruktioner som Profeten brukade ge de muslimska krigarna när han skickade dem till fronten var: ”Gör er inte skyldiga till trolöshet.” Denna befallning har upprepats i den Heliga Koranen och i hadith gång på gång: även om fienden handlar förrädiskt, får ni aldrig bryta ert löfte. Det finns en berömd händelse under fredsfördraget i Hudaybiyyah. Efter att fördragets villkor hade fastställts kom Abu Jandal, son till de otrognas sändebud som hade förhandlat fram detta fördrag med muslimerna, fjättrad och blodig, rusande till det muslimska lägret och ropade på hjälp. Profeten sade till honom: ”Eftersom fördragets villkor har fastställts kan vi inte hjälpa dig. Du måste återvända med din far. Gud kommer att ge dig någon annan möjlighet att undkomma denna förföljelse.” Hela den muslimska armén berördes djupt och sörjde över Abu Jandals sorgliga situation, och många av dem rördes till tårar. Men när Profeten förklarade: ”Vi kan inte bryta överenskommelsen”, trädde inte en enda person fram för att hjälpa den olycklige fången, och därför släpade de otrogna honom med våld tillbaka till Mekka. Detta är ett ojämförligt exempel på muslimernas iakttagande av överenskommelsens villkor, och islams historia kan uppvisa många exempel av liknande slag.
10. Regler för krigsförklaring
Det har fastställts i den heliga Koranen: ”Om du fruktar förräderi från ett folk, kasta då öppet deras fördrag tillbaka till dem” (8:58). I denna vers förbjuds muslimer att inleda fientligheter mot sina fiender utan att först ha förklarat krig mot dem på vederbörligt sätt, såvida motståndaren naturligtvis inte redan har inlett ett angrepp mot dem. I annat fall har Koranen tydligt ålagt muslimerna att meddela sina fiender att inget fördrag längre råder mellan dem och att de befinner sig i krig med dem. Dagens ”internationella rätt” har också fastställt att fientligheter inte bör inledas utan en krigsförklaring, men eftersom detta är en mänskligt skapad regel står det dem fritt att bryta mot den när det passar dem. Muslimernas lagar har däremot fastställts av Gud och kan därför inte överträdas.
Slutsats:
Detta är en kort skiss över de rättigheter som islam för fjorton hundra år sedan gav människan, åt dem som befann sig i krig med varandra och åt medborgarna i dess stat, vars lag varje troende betraktar som helig. Å ena sidan förnyar och stärker det vår tro på islam när vi inser att världen, inte ens i denna moderna tidsålder som gör så högljudda anspråk på framsteg och upplysning, har kunnat frambringa rättvisare och mer jämlika lagar än de som gavs för 1 400 år sedan. Å andra sidan sårar det ens känslor att muslimer förfogar över ett så storslaget och heltäckande rättssystem, men ändå söker vägledning hos de ledare i väst som inte ens hade kunnat drömma om att nå de höjder av sanning och rättvisa som uppnåddes för länge sedan. Ännu smärtsammare är insikten att de härskare världen över som gör anspråk på att vara muslimer har gjort olydnad mot sin Gud och Profeten till grundvalen och fundamentet för sitt styre. Må Gud förbarma sig över dem och ge dem den sanna vägledningen.
Vittne inför mänskligheten
av Sayyid Abul Al’a Maududi
Översatt och redigerad av Khurram Murad Vittne till sanningen
The Islamic Foundation
Lovprisning och hälsningar
Vårt budskap
Den muslimska ummans syfte och plikt Ansvar och skyldigheter
Existensens enda syfte
Vittnesbörd om sanningen Natur och betydelse Ummans ansvar
Hur ska vi vittna om sanningen? Vittnesbörd med ord Vittnesbörd genom handling
Den islamiska staten
Var står vi?
Vårt vittnesbörd med ord
Vårt vittnesbörd genom handling
Och med vilka konsekvenser!
Vårt straff
I denna värld
Straffet i det kommande livet
Vad är vårt verkliga problem?
Skenproblem
Vårt verkliga problem
Lovprisning och välsignelser All lov och pris tillkommer Gud, som ensam är universums Skapare, Herre och Suverän. Det är Han som styr över det med fullkomlig visdom, absolut makt och oändlig barmhärtighet. Han har skapat människan, utrustat henne med kunskap och förnuft, gjort henne till sin ställföreträdare på jorden och sänt sina Böcker och Sändebud för att vägleda henne. Må Gud välsigna alla dessa Hans rättfärdiga och ädla tjänare, som utsågs till att lära människan hur hon skulle leva som en sann människa, som gjorde henne medveten om det verkliga syftet med hennes liv och visade henne den rätta vägen att leva i denna värld. Den mängd sann vägledning, moral, gudsfruktan och osjälviskhet som världen äger i dag har den dessa Guds tjänares läror att tacka för, frid vare med dem. Detta är en skuld som aldrig kan återgäldas tillräckligt.
Vårt budskap
Bröder och vänner, vi brukar dela upp våra möten i två delar. I den ena delen går vi tillsammans igenom vår verksamhet och diskuterar planer för dess utveckling. Den andra delen ägnar vi åt att förmedla vårt budskap till människorna i det område där vi håller vårt möte. Därför har vi bett er att delta i detta möte, så att vi kan förklara vårt budskap för er. Å ena sidan riktar sig vårt budskap till muslimer, och å andra sidan till alla de människor som står utanför islam. Det är beklagligt att jag i dag inte ser några människor här som tillhör den andra kategorin. Våra tidigare misstag och nuvarande fel har fått många människor att fjärma sig från oss. Därför får vi nästan aldrig möjlighet vare sig att föra dem närmare oss eller att närma oss dem, så att vi kan förmedla det budskap som Gud, som vi alla tror på, har sänt genom Sina sändebud för vår allas vägledning. Eftersom vi inte har några icke-muslimer bland oss, ska jag endast koncentrera mig på den del av vårt budskap som är avsedd för muslimer. Den muslimska ummans syfte och plikt Ansvar och plikter Till muslimerna har vi bara en mycket enkel sak att säga: Förstå och uppfyll det ansvar och de plikter som åligger er i egenskap av muslimer. Ni kan inte komma undan genom att enbart hävda att ni är muslimer och att ni har accepterat Gud som er ende Gud och islam som er religion. Så snart ni erkänner Allah som er ende Herre och Hans vägledning som ert sätt att leva, åtar ni er vissa skyldigheter och plikter. Dessa skyldigheter måste ni alltid vara medvetna om, och dessa plikter måste ni alltid sträva efter att fullgöra. Om ni undviker dem kommer ni inte att undgå de onda följderna av ert handlande i denna värld eller i det kommande livet. Vilka är då dessa plikter? De är inte enbart begränsade till att bekänna tron på Allah, Hans änglar, Hans skrifter, Hans sändebud och Domedagen. De är inte heller begränsade till att förrätta bönerna, iaktta fastorna, vallfärda och betala allmosan. Dessa plikter är inte heller uttömda genom att följa islams föreskrifter om äktenskap, skilsmässa och arv. Utöver alla dessa plikter finns det en som är den viktigaste: att era liv inför hela mänskligheten vittnar om den Sanning som ni har fått av Gud, den Sanning som ni tror är sann.
Existensens enda syfte
Koranen slår tydligt fast att det enda syftet med att göra er till en särskild umma (gemenskap), kallad muslimer, är att vittna om sanningen på ett sådant sätt att mänskligheten inte har någon godtagbar grund för att förneka den. Och så har Vi gjort er till en gemenskap av medelvägen, så att ni kan vara vittnen [till sanningen] inför hela mänskligheten, och Sändebudet kan vara vittne [till den] inför er (al-Baqarah 2:143). Detta uppdrag är det enda mål för vilket er umma har skapats; det är själva skälet till dess existens som ett mänskligt samhälle. Om ni inte fullgör det slösar ni bort ert liv. Detta är nämligen ingen vanlig plikt; det är en plikt som Gud har ålagt er. Det är ett gudomligt bud och en gudomlig kallelse: O ni troende, stå alltid fasta och upprätta, för Guds skull, och vittna om rättvisa (al-Ma’idah 5:8). Det är inte någon bagatell utan ett uttryckligt och allvarligt uppdrag, för Allah säger också: Och vem är större orättgörare än den som undertrycker ett vittnesmål som Gud har anförtrott honom (al-Baqarah 2:140). Ni har varnats för följderna av att undvika denna plikt. Se på Israels folks historia. Även de utsågs till att stå i vittnesbåset; men ibland undertryckte de sanningen, och ibland vittnade de mot den. Genom sitt handlande blev de i själva verket vittnen för lögn i stället för vittnen för sanningen. Följden blev att Gud övergav dem och att en förbannelse föll över dem. Och så drabbades de av förödmjukelse och vanmakt, och de ådrog sig Guds vrede (al-Baqarah 2:61).
Vittnesbördet om sanningen Vad innebär denna plikt att vittna? Begrunda det noggrant: Ni har fått gudomlig vägledning, och sanningen har visats för er. Ni måste därför genom ert vittnesbörd och ert vittnande fastställa dess äkthet och sanningsenlighet inför hela mänskligheten. Detta är ett vittnesbörd som gör den gudomliga vägledningens äkthet och sanningsenlighet självklar för alla att se, och ett vittnande som gör den klar och obestridlig för alla människor. Det var just för detta ändamål som alla sändebud sändes till världen; detta var deras främsta plikt. Efter dem anförtroddes deras efterföljare samma plikt. Och nu har den muslimska umman, som den siste Profetens efterträdare, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fått detta uppdrag, precis som han hade fått det under sin livstid.
Natur och betydelse Vad är betydelsen av detta vittnesbörd? Ni kommer att förstå dess betydelse först när ni inser att människan har gjorts ansvarig för sitt handlande och kommer att belönas eller straffas i det kommande livet enligt den gudomliga lagen, som helt och hållet vilar på detta vittnesbörd. Gud är allvis, allbarmhärtig och fullkomligt rättvis. Hans barmhärtighet, rättvisa och visdom är inte sådana att Han skulle straffa människor för att de levde i strid med Hans vilja när de inte kände till den, att Han skulle ställa människor till svars för att de avvek från den rätta vägen utan att känna till den, eller att Han skulle hålla människor ansvariga för sådant de inte var medvetna om. [1] Som ett skydd mot detta gjorde Han den första människa Han skapade till ett sändebud, och därefter sändes många fler med jämna mellanrum. [2] Alla skulle vara vittnen inför mänskligheten, för att få den att förstå och minnas Guds vilja. Alla skulle lära människorna det rätta sättet att leva sina liv, den uppförandekod de skulle följa för att vinna Guds välbehag, de handlingar de skulle utföra, de handlingar de skulle undvika och det som de skulle ställas till svars för. [3] Detta vittnesbörd gavs av Allahs sändebud så att människorna inte skulle kunna säga till Gud: Hur kan vi straffas för sådant som vi inte varnades för? Koranen säger: [Vi sände] alla sändebud som förkunnare av glada budskap och som varnare, så att människorna inte skulle ha något argument mot Gud efter [det att] dessa sändebud [hade kommit]; Gud är sannerligen allsmäktig, allvis (al-Nisa’ 4:165). På detta sätt gjorde Gud sina sändebud ansvariga för det avgörande uppdraget att vägleda människan å Hans vägnar. De fick alltså ett mycket känsligt och allvarligt ansvar: om de vittnade om sanningen på rätt sätt skulle människorna hållas ansvariga för sina egna handlingar, men om de brast i sin plikt skulle de själva hållas till svars för att deras folk gick vilse. Med andra ord: om inte sändebuden gjorde människorna ansvariga för sitt handlande genom att ge dem ett övertygande och obestridligt vittnesbörd om sanningen, skulle människorna hålla sändebuden ansvariga för sina egna missgärningar och säga: ”Den kunskap som Gud gav er förmedlade ni inte till oss; det levnadssätt som Han visade er visade ni inte oss.” [4] Därför var alla sändebud alltid djupt medvetna om bördan av detta ansvar, och därför ansträngde de sig så hårt för att inför folket vittna om den sanning som anförtrotts åt dem. [5]
Ummans ansvar Alla de som genom sändebuden leddes till kunskap om sanningen och den gudomliga vägledningen samlades till en gemenskap, en umma. Varje umma fick samma uppdrag som sändebuden: att vittna om sanningen. Som sändebudens efterträdare har varje umma samma avgörande roll och samma ansvar som de hade. Om en umma därför fullgör sin plikt att vittna om sanningen på rätt sätt, men människorna ändå inte lyssnar, kommer den att belönas och människorna att ställas till svars. Men om umman försummar sin plikt, eller avger ett falskt vittnesmål, förtjänar den att straffas hårdare än människorna. Umman kommer att hållas ansvarig inte bara för sina egna missgärningar, utan också för missgärningarna hos dem som gick vilse eller vände sig till fel och ondska därför att det vittnesbörd som umman gav dem var vilseledande eller falskt. Bröder, detta är innebörden och logiken i den allvarliga och avgörande plikt som vilar på mig, på er och på alla som anser sig vara en del av den muslimska umman, eller som har fått tillräcklig kännedom om Guds bok och den vägledning som Hans sändebud förde med sig.
Anteckningar av Khurram Murad
1. Guds lag för domen: Koranen har utförligt förklarat den lag enligt vilken människans ansvarighet på Domens dag beror på det vittnesbörd om Sanningen som dess bärare avlägger inför henne. Det är viktigt att förstå vad Koranen säger om detta. För det första: varför har människan placerats på jorden? För att hon ska använda hela sin stora och oerhörda potential till att leva på det rätta sätt som förverkligar meningen med hennes liv. Och Han är den som har skapat himlarna och jorden på sex dagar, och Hans tron var över vattnet, för att Han skulle pröva er och se vem av er som handlar bäst (Hud 11: 7). Han som har skapat döden och livet för att pröva er och se vem av er som handlar bäst (al-Mulk 67: 2). Vi har gjort allt som finns på jorden till en prydnad för den, för att Vi skulle pröva vem av dem som handlar bäst (al-Kahf 18: 7). För det andra: vad är meningen med och syftet med människans liv? Att hon lever såsom hennes Skapare vill att hon ska leva: i underkastelse under och dyrkan av Honom allena. Inte därför att Gud på något sätt behöver hennes dyrkan, utan därför att människan behöver dyrka endast sin Skapare och ingen annan, så att hennes egen natur inte förvrids och fördärvas och så att hon inte lever i motsättning till dess inneboende karaktär. Dessutom kommer hennes jordiska liv endast genom ett sådant levnadssätt att ledas in på den rätta vägen och blomstra, vilket skänker henne frid och lycka (allt detta kallar Koranen falah). Jag har inte skapat jinnerna och människorna annat än för att de ska tjäna och dyrka Mig. Jag begär ingen försörjning av dem och vill inte heller att de ska föda Mig (al-Dhariyat 51: 56–57). För det tredje måste människans jordiska liv följaktligen bedömas. Hon måste avlägga räkenskap för sina handlingar och möta följderna av hur hon lever sitt liv. För att domen uppenbart ska bli rättvis måste den avkunnas först när hennes jordiska liv har nått sitt slut, och endast av Honom som gav henne detta liv, som vet allt och som är Allsmäktig och Allrättvis. Först då kan hon dömas rättvist och få sin rättmätiga belöning eller sitt straff, för allt från de mest dolda, innersta tankarna till följderna av hennes handlingar, som sträcker sig vitt och brett och bortom livet, till kommande generationer. Domaren måste med andra ord vara Domens dags Konung och Herre. Trodde ni då att Vi hade skapat er för lek och att ni inte skulle återvända till Oss? Upphöjd är Gud, Konungen, den Sanna! Det finns ingen gud utom Han, den ädla tronens Herre (al-Mu’minun 23: 115–116). Vi har inte skapat himlarna och jorden och allt som finns däremellan för lek; Vi har skapat dem endast med sanning [mening och syfte], men de flesta av dem förstår inte detta (al-Dukhan 44: 38–39). Eller tror de som begår onda gärningar att Vi ska likställa dem med dem som tror och gör goda gärningar, både i livet och i döden? Vilken usel dom de fäller! Gud har skapat himlarna och jorden med sanning [mening och syfte], för att varje människa ska få vedergällning för det hon har förtjänat och ingen ska behandlas orättvist (al-Jathiyah 45: 21–22). Varje människa ska smaka döden; och på Uppståndelsens dag ska ni sannerligen få er lön till fullo. Den som då räddas från Elden och förs in i paradiset har verkligen vunnit triumfen; det världsliga livet är endast en bedräglig njutning (Al ‘Imran 3: 185). Vi ska på Uppståndelsens dag ställa upp rättvisa vågar, och ingen människa ska tillfogas den minsta orätt; även om det gäller vikten av ett senapskorn ska Vi föra fram det, och Vi är tillräckliga som räknare (al-Anbiya’ 21: 47). Han känner den mest furtiva blicken och det som hjärtana döljer (Ghafir 40: 19). För det fjärde ligger människans slutliga bestämmelse därför i det kommande livet, i Akhirah. Lika viktigt är det faktum att Koranens skildring av Akhirah klart visar och upprepade gånger betonar att människan där ska dömas genom en rättvis rättegång, rättvist och jämlikt, med barmhärtighet och godhet. Ingen ska heller utsättas för orätt, inte ens motsvarande vikten av en atom. Och tävla med varandra, skynda till förlåtelse från er Herre och till ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som har beretts för de gudsmedvetna (Al ‘Imran 3: 133). O mitt folk, detta världsliga liv är endast en kortvarig njutning; det kommande livet är sannerligen den varaktiga boningen. Där ska den som gör en ond gärning endast få vedergällning för något liknande, men de som gör goda gärningar, vare sig de är män eller kvinnor, och är troende, ska träda in i paradiset och där förses med välsignelser utan räkenskap (Ghafir 40: 39–40). Gud gör inte ens så mycket som vikten av en atom orätt (al-Nisa’ 4: 40). För det femte måste människan därför, i all rättvisa, göras medveten om hur hon bör leva sitt jordiska liv. Med andra ord bör hon känna sin Skapare och Herre, vad Han begär av henne, hur Han vill att hon ska dyrka Honom och underkasta sig Honom. Om människan inte känner till allt detta kan hon inte hållas fullt ansvarig och stå till svars om hon följer en felaktig livsväg. Denna kunskap har getts henne i hennes egen natur, i universum omkring henne och i de uppenbarelser som sänts genom Guds sändebud. Och när din Herre tog fram Adams barns avkomlingar ur deras länder och lät dem vittna mot sig själva: Är Jag inte er Herre? De svarade: Jo, vi vittnar om det, så att ni inte på Uppståndelsens dag ska säga: Vi var ovetande om detta. Eller så att ni inte ska säga: Våra fäder satte tidigare medgudar vid Guds sida, och vi var endast deras efterkommande efter dem. Ska Du då förgöra oss på grund av det som de falska gjorde? (al-A’raf 7: 172–173). Hur många tecken finns det inte i himlarna och på jorden som de går förbi utan eftertanke och som de vänder ryggen åt! De flesta av dem tror inte på Gud utan sätter medgudar vid Hans sida (Yusuf 12: 105–106). [Och Gud ska säga:] O jinnernas och människornas samfund! Kom inte sändebud till er ur era egna led, som framförde Mina uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag? … Detta beror på att din Herre inte skulle förgöra samhällen orättvist medan deras folk var ovetande (al-An’am 6: 130–131). För det sjätte kan endast Gud, och ingen annan, av flera skäl som det inte är möjligt att behandla här, ge människan kunskap om den rätta vägledningen. Först och främst därför att endast Han kan tala om för människan hur hon ska förhålla sig till Honom. För det andra därför att endast Skaparen kan tala om för henne hur hon ska förhålla sig till sig själv, till andra människor och till allt annat i universum. Och slutligen därför att endast Gud kan ge människan en vägledning som gäller universellt och för alla tider. Säg: Finns det bland dem som ni sätter vid Guds sida någon som leder till Sanningen? Säg: Gud allena leder till Sanningen. Vem förtjänar då bäst att följas: Han som leder till Sanningen eller den som inte kan leda om han inte själv blir ledd? Vad är det med er? Hur dömer ni? De flesta följer endast gissningar, men gissningar kan aldrig ersätta sanningen (Yunus 10: 35–36). Säg: Ska vi, i stället för Gud, åkalla något som varken kan gagna oss eller skada oss, och ska vi vända tillbaka på våra klackar efter att Gud har lett oss rätt? Som den som Satanerna har förlett till förvirring på jorden och som har följeslagare som kallar honom till vägledningen: Kom till oss! Säg: Guds vägledning är den enda [sanna] vägledningen; därför har vi befallts att underkasta oss världarnas Herre (al-An’am 6: 71).
Detta är alltså den gudomliga lagen för människans dom. Centralt i denna lag är att Sanningen ska vittnas inför mänskligheten fullt ut, troget och med alla möjliga medel. Utan vägledning från Gud kommer människans jordiska liv, både individuellt och kollektivt, att leda till elände och lidande. Men ännu viktigare är att människan utan denna vägledning aldrig kommer att kunna göra sin slutliga bestämmelse härlig.
2. Guds löfte att vägleda: Adam är enligt Koranen varken en mytisk gestalt eller endast en symbol för människosläktet. Han nämns som ett sändebud tillsammans med Noa och Abraham. Gud utvalde Adam, Noa, Abrahams ätt och Imrans ätt framför alla andra människor, avkomlingar av varandra (Al ‘Imran 3: 33). Han fick kunskap och vägledning (2: 31–35); när han gjorde fel och hans svagheter blev uppenbara för honom vände sig Gud till honom i barmhärtighet, upphöjde honom, vägledde honom och lovade honom och hans avkomma fortsatt vägledning (20: 115–127, 2: 38–39). Adam var olydig mot sin Herre och kom därför vilse. Därefter utvalde hans Herre honom, vände sig till honom och vägledde honom. Han sade: Gå ned härifrån, båda två, och var och en av er ska vara den andres fiende. Men vägledning från Mig ska förvisso komma till er; den som följer Min vägledning ska inte gå vilse och inte heller bli olycklig. Men den som vänder sig bort från Min påminnelse ska få ett trångt liv, och på Uppståndelsens dag ska Vi uppväcka honom blind. Han ska säga: Min Herre, varför har Du uppväckt mig blind när jag hade syn? Gud ska säga: Så är det. Våra uppenbarelser kom till dig, men du glömde dem; därför är du i dag bortglömd (Ta Ha 20: 121–126).
3. Sändebuden och deras uppdrag: Det var för att uppfylla detta löfte till mänskligheten som Gud för det första sände Sina sändebud med Sin vägledning och med Sanningen till varje folk – några av dem har Koranen nämnt, andra inte. Vi har sänt dig [O Profet] med Sanningen, som förkunnare av goda nyheter och varnare; det finns inget folk till vilket ingen varnare har kommit (al-Fatir 35: 24). Vi har uppenbarat för dig [O Profet] såsom Vi uppenbarade för Noa och profeterna efter honom, såsom Vi uppenbarade för Abraham, Ismael, Isak och Jakob och deras efterkommande, däribland Jesus, Job, Jona, Aron och Salomo, och såsom Vi gav David Psaltaren; och sändebud som Vi har berättat för dig om tidigare, och sändebud som Vi inte har berättat om; och såsom Gud talade till Mose. Sändebud som förkunnare av goda nyheter och varnare, så att människorna inte skulle ha något argument mot Gud efter sändebudens ankomst; och Gud är Allsmäktig, Allvis (al-Nisa’ 4: 163–165). För det andra gav Han dem alla detta uppdrag och denna plikt: att förmedla Sanningen, att inbjuda människorna att dyrka den Ende Guden och underkasta sig Honom som sin ende Herre, genom ord och exempel. Med andra ord: att vittna om Sanningen inför de män och kvinnor till vilka de sändes, så att de inte skulle ha någon invändning inför Gud, så att de kunde tillfrågas om hur de levt sina liv, så att de som levt efter Sanningen skulle belönas och de som inte gjort det skulle straffas. Vi har inte sänt något sändebud före dig utan att Vi uppenbarat för honom: Det finns ingen gud utom Jag; dyrka därför och tjäna endast Mig (al-Anbiya’ 21: 25). Detta var också Vårt argument, som Vi gav Abraham mot hans folk. Vi upphöjer i grader vem Vi vill. Din Herre är Allvis, Allvetande. Och Vi skänkte honom Isak och Jakob; båda vägledde Vi, och Noa vägledde Vi tidigare. Och bland hans efterkommande vägledde Vi David, Salomo, Job, Josef, Mose och Aron – så belönar Vi dem som gör gott – samt Sakarja, Johannes, Jesus och Elia; var och en var bland de rättfärdiga; och Ismael, Elisa, Jona och Lot. Var och en av dem upphöjde Vi över andra människor. Och även några av deras fäder, deras efterkommande och deras bröder; Vi utvalde dem och ledde dem till den raka vägen. Detta är Guds vägledning; genom den vägleder Han vem Han vill av Sina tjänare. Om de hade satt medgudar vid Guds sida skulle allt de gjort ha varit förgäves. Det är dessa som Vi gav Skriften, domen och profetskapet. Om dessa förnekar det, har Vi anförtrott det åt ett folk som inte förnekar det. Det är dessa som Gud har väglett; följ därför deras vägledning. Säg: Jag begär ingen lön av er för detta; det är endast en påminnelse till alla människor (al-An’am 6: 83–90). Vi sände verkligen ut Våra sändebud med klara bevis och sände med dem Skriften och Vågen, för att människorna skulle upprätta rättvisa (al-Hadid 57: 25). Profeten Muhammad var den siste av dem. Han kom inte med någon ny Sanning, något nytt budskap eller någon ny vägledning; han kom med samma Sanning och anförtroddes samma uppdrag och plikt som alla de sändebud som föregått honom. Detta uppdrag och denna plikt har uttryckts på flera sätt: varning (indhar), förkunnande av goda nyheter (tabshir), inbjudan och kallelse (da’wah), förmedling (tabligh), påminnelse (dhikr), undervisning (ta’lim), överbringande och spridning (tilawah), att påbjuda och främja det goda och rätta samt förbjuda och undanröja det orätta och onda (amr bi ‘l-ma’ruf wa nahi ‘ani ‘l-munkar), att upprätta Din (iqamah), att upprätta rättvisa (qist), att låta den gudomliga vägledningen och Din få herravälde (izhar), eller vittnesbörd (shahadah). Alla dessa uttryck avser samma uppdrag, men från olika perspektiv och med olika betoningar. O Profet! Vi har sänt dig som ett vittne [om Sanningen], som förkunnare av goda nyheter och varnare, som en som kallar till Gud med Hans tillstånd och som en lysande lampa (al-Ahzab 33: 45–46). O Sändebud! Förmedla det som har sänts ned till dig från din Herre. Om du inte gör det har du inte förmedlat Hans budskap (al-Ma’idah 5: 67). Så har Vi också sänt ett sändebud till er ur era egna led, för att förmedla Våra uppenbarelser till er, rena er, lära er Skriften och visheten och lära er det ni inte visste (al-Baqarah 2: 151). Det är Han som har sänt ut Sitt sändebud med vägledningen och Sanningens väg, för att låta den segra över alla andra livsvägar; Gud räcker som vittne (al-Fath 48: 28; även 9: 33, 61: 9). … och de [bland Moses efterföljare] som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de finner nedskriven hos sig i Tora och Evangeliet, och som påbjuder dem det rätta och förbjuder dem det orätta, tillåter dem de goda tingen och förbjuder dem de dåliga tingen och befriar dem från deras bördor och de bojor som varit lagda på dem. De som tror på honom, stöder honom, hjälper honom och följer det ljus som sänts ned med honom – det är de som är de framgångsrika (al-A’raf 7: 157).
4. Människans ansvarighet och vittnesbördet: Det vittnesbörd som sändebuden och alla som anförtrotts samma plikt avlägger utgör grunden för människans ansvarighet i Akhirah och för hennes därav följande belöning och straff. Sanningen har vittnats inför dem så att de inte lämnas med något argument mot Gud; de kommer att ställas till svars eftersom de tog emot den. Denna ståndpunkt har framställts på många ställen i Koranen och ur många olika perspektiv, som vi tidigare har sett. Den som följer den rätta vägen gör det till sitt eget bästa, och den som går vilse gör det till sin egen skada. Ingen bärare av bördor ska bära en annans börda. Vi straffar aldrig förrän Vi har sänt ett sändebud (al-Isra’ 17: 15). På Domens dag ska Vi förvisso kalla alla dem till räkenskap som budskapet sändes till, och Vi ska förvisso kalla budbärarna till räkenskap. Sedan ska Vi med kunskap redogöra för deras gärningar, för Vi var aldrig frånvarande (al-A’raf 7: 6–7). Och när Vi slöt ett förbund med alla profeter – med dig [O Profet], med Noa, Abraham, Mose och Jesus, Marias son – slöt Vi ett högtidligt förbund med dem, för att Han skulle fråga de sannfärdiga om deras sannfärdighet. Och Han har berett ett smärtsamt straff åt dem som förnekar sanningen (al-Ahzab 33: 7–8). Den dag då Gud ska samla alla sändebuden och säga: Vilket svar fick ni? De ska säga: Vi har ingen kunskap. Du är den som känner det fördolda (al-Ma’idah 5: 109). [Och Gud ska säga:] O jinnernas och människornas samfund! Kom inte sändebud till er ur era egna led, som framförde Mina uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag? De ska svara: Vi vittnar mot oss själva. Det världsliga livet bedrog dem, och de ska vittna mot sig själva att de var förnekare (al-An’am 6: 130). Sedan ska de otrogna drivas i grupper till Jahannam. När de når fram öppnas dess portar och dess väktare säger till dem: Kom det inte sändebud till er ur era egna led, som framförde er Herres uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag? De ska svara: Jo, verkligen! Men straffets ord har blivit berättigat mot de otrogna. Och det ska sägas till dem: Gå in genom Jahannams portar och förbli där för evigt. Vilken ond boning för de högmodiga! (al-Zumar 39: 71–72). Vi ska förvisso hjälpa Våra sändebud och dem som tror, i det världsliga livet och den dag då alla vittnen ska träda fram – den dag då de orättfärdigas ursäkter inte ska gagna dem; förbannelsen ska vara deras och den onda boningen deras (Ghafir 40: 51–52).
5. Ansvarskänslan: Koranen ger en mycket gripande skildring av hur Guds sändebud med största allvar ägnade sig åt sitt uppdrag, hur hårt de arbetade för att fullgöra sin plikt och hur svårt de led för sin sak. Deras historia vittnar rikligt om detta. Men här borde två exempel vara tillräckliga: för det första profeten Noa och för det andra profeten Muhammad, må välsignelser och frid vara över dem. Vi sände Noa till hans folk, och han levde bland dem i tusen år, med undantag av femtio … (al-‘Ankabut 29: 14). Han [Noa] sade: Min Herre, jag har kallat på mitt folk natt och dag, men min kallelse fick dem bara att fly ännu längre bort. Och varje gång jag kallade på dem för att Du skulle förlåta dem, stoppade de fingrarna i öronen, svepte sina kläder omkring sig, framhärdade och blev högmodiga i sin stolthet. Sedan kallade jag dem öppet, därefter talade jag offentligt till dem och talade också till dem i hemlighet (Nuh 71: 5–9). Vill du [O Profet] kanske plåga dig själv till döds för att de vägrar tro? (al-Shu’ara’ 26: 3). Den muslimska ummans syfte och plikt
Ansvar och plikter
Till muslimerna har vi endast en mycket enkel sak att säga: Förstå och fullgör det ansvar och de plikter som åligger er genom att ni är muslimer. Ni kan inte komma undan genom att endast bekräfta att ni är muslimer och att ni har erkänt Gud som er ende Gud och islam som er religion. Så snart ni erkänner Allah som er ende Herre och Hans vägledning som er livsväg, tar ni i stället på er vissa skyldigheter och plikter. Ni måste alltid vara medvetna om dessa skyldigheter och alltid sträva efter att fullgöra dessa plikter. Om ni undviker dem kommer ni inte att undgå de onda följderna av ert handlande, vare sig i denna värld eller i det kommande livet. Vilka är då dessa plikter? De är inte endast begränsade till att bekräfta tron på Allah, Hans änglar, Hans böcker, Hans sändebud och Domens dag. De är inte heller begränsade till att förrätta bönerna, iaktta fastorna, vallfärda och betala allmosan. Inte heller uttöms dessa plikter genom att följa islams föreskrifter rörande äktenskap, skilsmässa och arv. Utöver alla dessa plikter finns en som är den viktigaste: att era liv vittnar inför hela mänskligheten om den Sanning som ni har fått av Gud, den Sanning som ni tror är sann.
Existensens enda syfte
Koranen slår tydligt fast att vittnesbördet om Sanningen på ett sådant sätt att mänskligheten inte lämnas någon giltig grund att förneka den är det enda syftet med att ni har bildats som en särskild ummah (gemenskap), kallad muslimer. Och så har Vi gjort er till en medelvägens gemenskap, för att ni ska vara vittnen [om Sanningen] inför hela mänskligheten och Sändebudet vara vittne [om den] inför er (al-Baqarah 2:143). Detta uppdrag är det enda mål för vilket er ummah har kommit till, det är själva existensberättigandet för dess existens som ett mänskligt samhälle. Om ni inte fullgör det slösar ni bort ert liv. Detta är nämligen ingen vanlig plikt; det är en plikt som Gud har ålagt er. Det är ett gudomligt påbud och en gudomlig kallelse: ”Troende, stå alltid fasta och upprätta rättvisan för Guds skull, som vittnen för rättvisan” (al-Ma’idah 5:8). Det är inte någon bagatell utan ett eftertryckligt och allvarligt mandat, för Allah säger också: ”Och vem är mer orättfärdig än den som undertrycker ett vittnesmål som anförtrotts honom av Gud?” (al-Baqarah 2:140). Ni har varnats för följderna av att undvika denna plikt. Se på Israels folks historia. Även de utsågs till att stå i vittnesbåset; men ibland undertryckte de Sanningen, och ibland vittnade de mot den. Genom sitt handlande blev de i själva verket vittnen för falskheten i stället för vittnen för Sanningen. Följden blev att Gud övergav dem och att en förbannelse föll över dem. Så drabbades de av förödmjukelse och maktlöshet, och de ådrog sig Guds vrede (al-Baqarah 2:61).
Vittnesbördet om Sanningen Vad innebär denna vittnesplikt? Begrunda den noggrant: Ni har fått gudomlig vägledning, ni har fått Sanningen visad för er. Därför måste ni genom ert vittnesmål och ert vittnesbörd inför hela mänskligheten fastställa dess äkthet och sanningsenlighet. Detta är ett vittnesmål som gör den gudomliga vägledningens äkthet och sanningsenlighet uppenbar för alla, och ett vittnesbörd som gör den klar och obestridlig för alla människor. Det var just för detta ändamål som alla Sändebud sändes till världen; detta var deras främsta plikt. Efter dem anförtroddes deras efterföljare samma plikt. Och nu har den muslimska ummahn, som efterträdare till den siste Profeten, välsignelser och frid vare med honom, fått detta uppdrag, på samma sätt som han hade fått det under sin livstid.
Natur och betydelse Vilken betydelse har detta vittnesbörd? Ni kommer att förstå dess betydelse först när ni inser att människan har gjorts ansvarig för sina handlingar och kommer att belönas eller straffas i det kommande livet enligt den gudomliga lag som helt vilar på detta vittnesbörd. Gud är allvis, allbarmhärtig och fullkomligt rättvis. Hans barmhärtighet, rättvisa och visdom är inte sådana att Han skulle straffa människor för att de levt i strid med Hans vilja när de inte kände till den, att Han skulle ställa människor till svars för att de avvikit från den rätta vägen utan att känna till den, eller att Han skulle hålla människor ansvariga för sådant som de inte var medvetna om. [1] Det var som en åtgärd mot detta som den första människa Han skapade var ett Sändebud, och att många fler sändes efter honom från tid till annan. [2] Alla skulle vara vittnen inför mänskligheten, för att få den att förstå och minnas Guds vilja. Alla skulle lära människorna det rätta sättet att leva, den uppförandekod de skulle följa för att vinna Guds välbehag, de handlingar de skulle utföra, de handlingar de skulle undvika och det som de skulle ställas till svars för. [3] Detta vittnesbörd gavs av Allahs Sändebud för att människorna inte skulle kunna säga till Gud: ”Hur kan vi straffas för sådant som vi inte varnades för?” Koranen säger: ”[Vi sände] alla Sändebud som förkunnare av glada budskap och varnare, så att människorna inte skulle ha något argument mot Gud efter [det att] dessa Sändebud kommit; Gud är sannerligen Allsmäktig, Allvis” (al-Nisa’ 4:165). På detta sätt gjorde Gud Sina Sändebud ansvariga för det avgörande uppdraget att vägleda människan å Hans vägnar. De fick därmed ett mycket känsligt och allvarligt ansvar: om de vittnade om Sanningen på rätt sätt skulle människorna hållas ansvariga för sina egna handlingar, men om Sändebuden brast i sin plikt skulle de själva ställas till svars för att deras folk gått vilse. Med andra ord: om Sändebuden inte gjorde människorna ansvariga för sitt handlande genom att ge dem ett övertygande och obestridligt vittnesmål om Sanningen, skulle människorna hålla Sändebuden ansvariga för sina egna missgärningar och säga: ”Den kunskap som Gud gav er förmedlade ni inte till oss; det levnadssätt som Han visade er visade ni inte för oss.” [4] Därför förblev alla Sändebud alltid djupt medvetna om bördan av detta ansvar, och därför ansträngde de sig så hårt för att inför folket vittna om den Sanning som hade anförtrotts dem. [5]
Ummahns ansvar Alla som genom Sändebuden leddes till kunskapen om Sanningen och den gudomliga vägledningen bildades till en gemenskap, en ummah. Varje ummah fick samma uppdrag som Sändebuden: att vittna om Sanningen. Som Sändebudens efterträdare har varje ummah samma avgörande roll och samma ansvar som de hade. Om en ummah således fullgör sin plikt att vittna om Sanningen, men människorna ändå inte lyssnar, kommer den att belönas och människorna att ställas till svars. Men om ummah försummar sin plikt, eller om den avger ett falskt vittnesmål, förtjänar den att straffas hårdare än människorna. Ummah kommer inte bara att hållas ansvarig för sina egna missgärningar, utan också för missgärningarna hos dem som gick vilse eller vände sig till villfarelse och ogudaktighet därför att det vittnesmål som ummah gav dem var vilseledande eller falskt. Bröder, detta är den allvarliga och avgörande plikts natur och logik, den som vilar på mig, på er och på alla som anser sig vara en del av den muslimska ummahn, eller som har fått tillräcklig kännedom om Guds Bok och den vägledning som Hans Sändebud förde med sig.
Anteckningar av Khurram Murad
1. Guds lag för domen: Koranen har i betydande detalj förklarat den lag enligt vilken människans ansvarighet på Domens dag beror på det vittnesmål om Sanningen som dess bärare avlägger inför henne. Det är viktigt att förstå vad Koranen säger i detta avseende. För det första: varför har människan placerats på jorden? För att hon ska använda hela sin stora potential till att leva på det rätta sätt som förverkligar meningen med hennes liv. Och Han är den som har skapat himlarna och jorden på sex dagar, och Hans tron var över vattnet, för att Han skulle pröva er och se vem av er som är bäst i handling (Hud 11:7). Han som har skapat döden och livet för att pröva er och se vem av er som är bäst i handling (al-Mulk 67:2). Vi har gjort allt som finns på jorden till en prydnad för den, för att pröva vem av dem som är bäst i handling (al-Kahf 18:7). För det andra: vad är meningen med och syftet med människans liv? Att hon lever så som hennes Skapare önskar att hon ska leva: i underkastelse och dyrkan av endast Honom. Inte därför att Gud på något sätt behöver hennes dyrkan, utan därför att människan behöver dyrka endast sin Skapare och ingen annan, så att hennes egen natur inte förvrids och fördärvas och så att hon inte lever i motsättning till dess inneboende karaktär. Endast genom att leva på detta sätt kommer hennes jordiska liv dessutom att ledas in på den rätta vägen och blomstra, så att det skänker henne frid och lycka (allt detta kallar Koranen falah). Jag har inte skapat jinnerna och människorna annat än för att de ska tjäna och dyrka Mig. Jag begär inte någon försörjning av dem och inte heller att de ska föda Mig (al-Dhariyat 51:56–57). För det tredje måste människans jordiska liv följaktligen dömas. Hon måste redogöra för sina handlingar och möta följderna av hur hon lever sitt liv. För att domen uppenbart ska vara rättvis måste den avkunnas först efter det att hennes jordiska liv har tagit slut, och endast av Honom som gav henne detta liv, som vet allt och som är Allsmäktig och Allrättvis. Först då kan hon dömas rättvist och få sin behöriga belöning och sitt straff för allt, från de mest dolda innersta tankarna till följderna av hennes handlingar, vilka sträcker sig vitt och brett och bortom livet, till kommande generationer. Domaren måste med andra ord vara Domens dags Kung och Herre. Trodde ni då att Vi hade skapat er för lek och att ni inte skulle återvända till Oss? Upphöjd är Gud, den sanne Kungen! Det finns ingen gud utom Han, den ädla tronens Herre (al-Mu’minun 23:115–116). Vi har inte skapat himlarna och jorden och allt däremellan för lek. Vi har skapat dem endast med Sanningen [mening och syfte], men de flesta förstår det inte (al-Dukhan 44:38–39). Eller tror de som begår onda gärningar att Vi ska likställa dem med dem som tror och gör rättfärdiga gärningar, i deras liv såväl som i deras död? Hur dåligt dömer de inte! Gud har skapat himlarna och jorden med Sanningen [mening och syfte], för att varje människa ska få ersättning för det hon har förvärvat och ingen ska tillfogas orätt (al-Jathiyah 45:21–22). Varje människa ska smaka döden, och på Uppståndelsens dag ska ni sannerligen få er fulla lön. Den som då räddas från Elden och förs in i Paradiset har verkligen vunnit segern; det jordiska livet är endast ett bedrägligt nöje (Al ’Imran 3:185). På Uppståndelsens dag ska Vi ställa upp rättvisa vågskålar, och ingen människa ska tillfogas den minsta orätt. Även om det gäller vikten av ett senapskorn ska Vi föra fram det, och Vi räcker som räknare (al-Anbiya’ 21:47). Han känner den mest furtiva blicken och det som hjärtana döljer (Ghafir 40:19). För det fjärde ligger människans slutliga bestämmelse därför i det kommande livet, i Akhirah. Lika viktigt är det faktum att framställningen av Akhirah i Koranen tydligt visar och upprepade gånger betonar att människan där ska dömas genom en rättvis process, rättvist och opartiskt, med barmhärtighet och godhet. Ingen ska heller tillfogas orätt eller behandlas orättvist ens med ett atoms vikt. Och tävla med varandra genom att skynda till förlåtelse från er Herre och till ett Paradis lika vidsträckt som himlarna och jorden, berett för de gudsmedvetna (Al ’Imran 3:133). Mitt folk! Detta jordiska liv är endast ett kortvarigt nöje; det kommande livet är det bestående hemmet. Där ska den som gör en ond gärning endast få motsvarande ersättning, men de som gör rättfärdiga gärningar, vare sig de är män eller kvinnor, och är troende, ska träda in i Paradiset och där få välsignelser utan mått (Ghafir 40:39–40). Gud tillfogar sannerligen inte ens vikten av ett atomkorn orätt (al-Nisa’ 4:40). För det femte måste människan därför, i all rättvisa, göras medveten om hur hon bör leva sitt jordiska liv. Med andra ord måste hon känna sin Skapare och Herre, vad Han önskar av henne och hur Han vill att hon ska dyrka och underkasta sig Honom. Om människan inte känner till allt detta kan hon inte hållas fullt ansvarig och skyldig om hon följer en felaktig livsväg. Denna kunskap har givits henne i hennes egen natur, i universum omkring henne och i de uppenbarelser som sänts genom Guds sändebud. Och när din Herre tog fram Adams barns avkomma ur deras ländryggar och lät dem vittna om sig själva: ’Är Jag inte er Herre?’ sade de: ’Jo, vi vittnar om det’, för att ni inte på Uppståndelsens dag skulle säga: ’Vi var omedvetna om detta.’ Eller för att ni inte skulle säga: ’Det var våra fäder som tidigare satte medgudar vid Guds sida, och vi var bara deras efterkommande efter dem. Ska Du då förgöra oss på grund av det som de falska gjorde?’ (al-A’raf 7:172–173). Hur många tecken finns det inte i himlarna och på jorden som de passerar förbi utan eftertanke och som de vänder ryggen åt! De flesta av dem tror inte på Gud utan sätter medgudar vid Hans sida (Yusuf 12:105–106). [Och Gud ska säga:] ’Ni jinners och människors samfund! Kom det inte sändebud till er ur er egen krets, som förmedlade Mina uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag?’ … Detta beror på att din Herre inte skulle förgöra samhällen orättvist medan deras folk var ovetande (al-An’am 6:130–131). För det sjätte kan endast Gud, och ingen annan, av flera skäl som det inte är möjligt att ta upp här, ge människan kunskap om den rätta vägledningen. Först och främst därför att endast Han kan säga hur människan ska förhålla sig till Honom. För det andra därför att endast Skaparen kan säga hur hon ska förhålla sig till sig själv, till andra människor och till allt annat i universum. Och slutligen därför att endast Gud kan ge människan en vägledning som gäller universellt och för alla tider. Säg: ’Finns det bland dem som ni sätter vid Guds sida någon som leder till Sanningen?’ Säg: ’Det är endast Gud som leder till Sanningen.’ Är då den som leder till Sanningen mer värd att följas eller den som inte kan leda om han inte själv leds? Vad är det med er? Hur dömer ni? De flesta följer endast gissningar, och gissningar kan aldrig ersätta sanningen (Yunus 10:35–36). Säg: ’Ska vi åkalla något annat än Gud, något som varken gagnar eller skadar oss, och vända tillbaka på våra hälar efter det att Gud har väglett oss rätt? Som den som Satanerna på jorden lockat till förvirring, medan han har vänner som kallar honom till vägledningen: ”Kom till oss!” Säg: ”Guds vägledning är den enda sanna vägledningen.” Därför har vi befallts att underkasta oss världarnas Herre’ (al-An’am 6:71). Detta är alltså den gudomliga lagen för människans dom. Kärnan i denna lag är att Sanningen ska bevittnas inför mänskligheten fullständigt, troget och med alla möjliga medel. Utan vägledning från Gud kommer människans jordiska liv, både individuellt och kollektivt, att leda till elände och lidande. Än viktigare är dock att människan utan denna vägledning aldrig kommer att kunna göra sin slutliga bestämmelse härlig.
2. Guds löfte att vägleda: Adam är enligt Koranen varken en mytisk gestalt eller endast en symbol för människosläktet. Han nämns som ett sändebud tillsammans med Noa och Abraham. Gud utvalde Adam, Noa, Abrahams hus och Imrans hus framför alla människor, som avkomlingar av varandra (Al ’Imran 3:33). Han fick kunskap och vägledning (2:31–35). När han hade felat och hans svagheter blivit uppenbara för honom vände Gud sig till honom i barmhärtighet, upphöjde honom, vägledde honom och lovade honom och hans avkomma fortsatt vägledning (20:115–127, 2:38–39). Adam var olydig mot sin Herre och gick därför vilse. Därefter utvalde hans Herre honom, vände sig till honom och vägledde honom. Han sade: ’Gå ned härifrån, båda två, och var och en av er ska vara den andres fiende. Men vägledning från Mig ska sannerligen komma till er, och den som följer Min vägledning ska varken gå vilse eller bli olycklig. Men den som vänder sig bort från Min påminnelse ska få ett trångt liv, och på Uppståndelsens dag ska Vi uppväcka honom blind.’ Han ska säga: ’Min Herre, varför har Du uppväckt mig blind när jag tidigare kunde se?’ Gud ska säga: ’Så är det. Våra tecken kom till dig, men du glömde dem; därför är du i dag glömd’ (Ta Ha 20:121–126).
3. Sändebuden och deras uppdrag: För att uppfylla detta löfte till mänskligheten sände Gud först och främst Sina sändebud med Sin vägledning och Sanningen till varje folk; några av dem har Koranen nämnt och andra inte. Vi har sänt dig [O Profet] med Sanningen som förkunnare av goda nyheter och varnare. Det finns inget folk till vilket ingen varnare har kommit (al-Fatir 35:24). Vi har uppenbarat för dig [O Profet] liksom Vi uppenbarade för Noa och profeterna efter honom, liksom Vi uppenbarade för Abraham, Ismael, Isak och Jakob och deras efterkommande, däribland Jesus, Job, Jona, Aron och Salomo, och liksom Vi gav David Psaltaren. Om några sändebud har Vi berättat för dig tidigare och om andra har Vi inte berättat, och Gud talade verkligen till Mose. Sändebud som förkunnade goda nyheter och varnade, så att människorna inte skulle ha någon ursäkt inför Gud efter sändebudens ankomst. Gud är Allsmäktig, Allvis (al-Nisa’ 4:163–165). För det andra gav Han dem alla detta uppdrag och denna skyldighet: att förmedla Sanningen, inbjuda människor att dyrka den ende Guden och underkasta sig Honom som sin ende Herre, genom ord och exempel. Med andra ord skulle de vittna om Sanningen inför de män och kvinnor till vilka de sändes, så att dessa inte skulle ha någon invändning inför Gud, så att de kunde utfrågas om hur de levt sina liv, så att de som levde enligt Sanningen kunde belönas och de som inte gjorde det kunde straffas. Vi sände inget sändebud före dig utan att Vi uppenbarade för honom: ’Det finns ingen gud utom Jag. Tjäna och dyrka därför endast Mig’ (al-Anbiya’ 21:25). Detta var Vårt argument, som Vi gav Abraham mot hans folk. Vi upphöjer i grader den Vi vill. Din Herre är Allvis, Allvetande. Vi gav honom Isak och Jakob och vägledde dem båda. Och före honom vägledde Vi Noa, och bland hans efterkommande David, Salomo, Job, Josef, Mose och Aron – så belönar Vi dem som gör gott – samt Sakarja, Johannes, Jesus och Elia; alla var de rättfärdiga. Och Ismael, Elisa, Jona och Lot. Alla upphöjde Vi över andra människor. Och några av deras fäder, deras efterkommande och deras bröder; Vi utvalde dem och vägledde dem till den raka vägen. Detta är Guds vägledning. Han vägleder genom den vem Han vill av Sina tjänare. Om de hade satt medgudar vid Guds sida skulle allt de hade gjort ha varit förgäves. Det är dessa som Vi gav Skriften, domen och profetskapet. Om dessa förnekar detta har Vi anförtrott det åt människor som inte förnekar det. Det är dessa som Gud har väglett. Följ därför deras vägledning. Säg: ’Jag begär ingen lön av er för detta; det är endast en påminnelse till alla människor’ (al-An’am 6:83–90). Vi sände verkligen Våra sändebud med klara bevis och sände med dem Skriften och Vågen, för att människorna skulle upprätta rättvisa (al-Hadid 57:25). Profeten Muhammad var den siste av dem. Han kom inte med någon ny Sanning, något nytt budskap eller någon ny vägledning. Han kom med samma Sanning och fick samma uppdrag och skyldighet som alla sändebud före honom. Detta uppdrag och denna skyldighet har uttryckts på flera sätt: varning (indhar), förkunnande av goda nyheter (tabshir), inbjudan och kallelse (da’wah), förmedling (tabligh), påminnelse (dhikr), undervisning (ta’lim), överföring och förkunnelse (tilawah), att ålägga och främja det goda och rätta samt förbjuda och utrota det onda och felaktiga (amr bi ’l-ma’ruf wa nahi ’ani ’l-munkar), upprättande av Din (iqamah), upprättande av rättvisa (qist), att låta den gudomliga vägledningen och Din segra (izhar), eller vittnesbörd (shahadah). Alla dessa uttryck gäller samma uppdrag, men från olika perspektiv och med olika betoningar. O Profet! Vi har sänt dig som vittne [om Sanningen], som förkunnare av goda nyheter och varnare, som en som med Hans tillåtelse kallar till Gud och som en lysande lampa (al-Ahzab 33:45–46). O Sändebud! Förmedla det som har sänts ned till dig från din Herre. Om du inte gör det har du inte förmedlat Hans budskap (al-Ma’idah 5:67). Så har Vi sänt ett sändebud bland er, ur er egen krets, för att förmedla Våra uppenbarelser till er, rena er, undervisa er i Skriften och visdomen och lära er det ni inte visste (al-Baqarah 2:151). Det är Han som har sänt Sitt sändebud med vägledningen och Sanningens religion, för att låta den segra över alla andra livsvägar. Gud räcker som vittne (al-Fath 48:28; även 9:33, 61:9). … och de som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de finner beskriven hos sig i Tora och Evangeliet, som ålägger dem det rätta och förbjuder dem det orätta, tillåter dem de goda tingen och förbjuder dem de dåliga tingen och lyfter av dem deras bördor och bojor. De som tror på honom, stöder honom, hjälper honom och följer det ljus som sänts ned med honom är de som är framgångsrika (al-A’raf 7:157).
4. Människans ansvarighet och vittnesbördet: Det vittnesbörd som sändebuden och alla som anförtrotts samma skyldighet avlägger utgör grunden för människans ansvarighet i Akhirah och för hennes efterföljande belöning och straff. Sanningen bevittnas inför dem så att de inte lämnas med något argument mot Gud; de hålls ansvariga eftersom de tog emot den. Detta har fastställts i Koranen på många ställen och ur många olika perspektiv, som vi tidigare har sett. Den som följer den rätta vägen gör det till sitt eget bästa, och den som går vilse gör det till sin egen förlust. Ingen bärare av bördor ska bära någon annans börda. Vi straffar aldrig förrän Vi har sänt ett sändebud (al-Isra’ 17:15). På Domens dag ska Vi sannerligen kalla alla dem till räkenskap som budskapet sändes till, och Vi ska sannerligen kalla sändebuden till räkenskap. Sedan ska Vi med kunskap redogöra för dem [för deras gärningar], för Vi var aldrig frånvarande (al-A’raf 7:6–7). Och när Vi tog ett förbund av alla profeter, av dig [O Profet], av Noa, Abraham, Mose och Jesus, Marias son, tog Vi ett högtidligt förbund av dem, för att Han skulle fråga de sannfärdiga om deras sannfärdighet. Och Han har berett ett plågsamt straff för dem som förnekar sanningen (al-Ahzab 33:7–8). Den dag då Gud samlar alla sändebuden och säger: ’Vad fick ni för svar?’ De ska säga: ’Vi har ingen kunskap. Du är den som känner det fördolda’ (al-Ma’idah 5:109). [Och Gud ska säga:] ’Ni jinners och människors samfund! Kom det inte sändebud till er ur er egen krets, som förmedlade Mina uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag?’ De ska säga: ’Vi vittnar mot oss själva.’ Det jordiska livet bedrog dem, och de ska vittna mot sig själva att de var förnekare (al-An’am 6:130). De som förnekat sanningen ska drivas i skaror till Jahannam. När de når dit öppnas dess portar och dess väktare säger till dem: ’Kom det inte sändebud till er ur er egen krets, som förmedlade er Herres uppenbarelser till er och varnade er för mötet med denna er dag?’ De ska svara: ’Jo, sannerligen!’ Men straffets ord har då redan fallit över dem som förnekat sanningen. Och det ska sägas till dem: ’Gå in genom Jahannams portar och förbli där för evigt.’ Hur uselt är inte de högmodigas boning! (al-Zumar 39:71–72). Vi ska sannerligen hjälpa Våra sändebud och dem som tror, i detta liv och den dag då vittnena reser sig – den dag då de orättfärdigas ursäkter inte ska gagna dem; förbannelsen ska vara deras och den onda boningen deras (Ghafir 40:51–52).
5. Ansvarskänslan: Koranen ger en mycket gripande skildring av hur Guds sändebud med största allvar ägnade sig åt sitt uppdrag, hur de arbetade hårt för att fullgöra sin skyldighet och hur de led svårt för dess skull. Deras historia vittnar rikligt om detta. Men här borde två exempel räcka: för det första profeten Noa och för det andra profeten Muhammad, över dem vare välsignelser och frid. Vi sände Noa till hans folk, och han stannade hos dem i tusen år, med undantag av femtio (al-’Ankabut 29:14). Han [Noa] sade: ’Min Herre! Jag har kallat på mitt folk natt och dag, men min kallelse har endast fått dem att fly ännu längre bort. Varje gång jag kallade på dem för att Du skulle förlåta dem satte de fingrarna i öronen, svepte in sig i sina kläder, framhärdade och blev högmodiga i sitt övermod. Sedan kallade jag på dem öppet, talade offentligt till dem och talade till dem i det fördolda’ (Nuh 71:5–9). Skulle du [O Profet] kanske plåga dig själv till döds för att de vägrar tro? (al-Shu’ara’ 26:3).
Hur ska vi vittna om Sanningen? Låt oss nu se på vilket sätt vi bör fullgöra vår skyldighet att vittna om Sanningen. Vittnesbördet är av två slag: det ena är vittnesbörd genom ord, eller ordvittnesbördet; det andra är vittnesbörd genom handlingar och gärningar, eller handlingsvittnesbördet.
[6] Ordvittnesbördet
På vilket sätt ska våra ord vittna om Sanningen? Genom vårt tal och vårt skrivande bör vi förkunna och förklara för världen den vägledning som har kommit till oss genom Guds sändebud. Detta är i korthet ordvittnesbördet. Genom att använda alla möjliga utbildningsmetoder och alla möjliga medel för kommunikation och förkunnelse, och genom att tillägna oss all kunskap som samtidens konst och vetenskaper erbjuder, bör vi informera mänskligheten om det levnadssätt som Gud har fastställt för människan. Den vägledning som Islam ger mänskligheten i fråga om tanke och tro, moral och beteende, kultur och civilisation, ekonomi och handel, rättsvetenskap och rättskipning, politik och civil förvaltning – det vill säga i alla aspekter av relationerna mellan människor – bör vi tydligt och fullständigt lägga fram inför mänskligheten. Genom rationella resonemang och övertygande bevis bör vi fastställa dess sanning och sundhet. Genom välgrundad kritik bör vi bemöta allt som strider mot den vägledning Gud har gett. Uppgiften är enorm. Den kan inte fullgöras på ett rättvist sätt om inte tanken på att vägleda människan till den rätta vägen griper hela Ummah lika fullständigt som den grep varje sändebud personligen. Det är också nödvändigt att denna uppgift blir det centrala målet för alla våra kollektiva strävanden, att vi ägnar hela våra hjärtan och sinnen och alla våra resurser åt denna sak. Detta mål bör stå överst i allt vi gör. Under inga omständigheter får vi tillåta någon röst inom oss att vittna mot den Sanning och den gudomliga vägledning vi har.
Handlingsvittnesbördet
På vilket sätt ska våra handlingar och gärningar vittna om Sanningen? För detta ändamål måste vi omsätta den vägledning som vi håller för sann i praktiken. Våra handlingar bör visa de principer som vi säger oss tro på. Enkelt uttryckt: låt våra liv tala sanningen och låt världen höra den inte bara från våra läppar utan också se den i våra gärningar; låt mänskligheten bevittna alla de välsignelser som den gudomliga vägledningen för med sig till människans liv. Låt världen i vårt individuella och kollektiva uppförande smaka den sötma och den prägel som endast tron på den ende Guden kan ge åt karaktär och moral. Låt världen se vilka goda exempel på mänsklighet Islam formar, vilket rättvist samhälle som upprättas, vilken sund samhällsordning som växer fram, vilken ren och ädel civilisation som uppstår, hur vetenskap, litteratur och konst blomstrar och utvecklas på sunda grunder, och vilken rättvis ekonomi – med medkänsla och fri från konflikter – som åstadkoms. Ja, låt den se hur varje aspekt av livet rättas till, utvecklas och berikas. Vi fullgör inte vår skyldighet i denna uppgift om inte våra liv, individuellt och kollektivt, blir en levande förkroppsligelse av Islam: om inte våra personliga karaktärer är ett levande bevis på dess sanning, våra hem genomsyras av dess undervisning, våra företag och fabriker upplyses av dess regler och lagar, våra skolor och institutioner formas av dess idéer och normer och vår litteratur och våra medier återspeglar dess principer. Ja, inte förrän hela vår nationella politik och vårt offentliga liv gör dess sanning uppenbar och självklar. Kort sagt: var och närhelst någon individ eller något folk kommer i kontakt med oss är det vår skyldighet att genom vårt exempel övertyga dem om att de principer och den undervisning som Islam förkunnar som sanna verkligen är sanna, och att de förbättrar människolivets kvalitet och höjer det till bättre och högre nivåer.
Den islamiska staten
Slutligen bör jag nämna ytterligare en viktig sak. Vårt vittnesbörd skulle inte vara fullständigt om vi inte upprättade en stat grundad på islams principer och läror. Genom att omsätta dess ideal och sedvänjor, dess normer och värderingar, dess regler och lagar i offentlig politik och offentliga program skulle en sådan stat visa hur den gudomliga vägledningen leder till jämlikhet och rättvisa, reform och förbättring, omsorg och effektiv förvaltning, social välfärd, fred och ordning, höga moraliska krav på offentliga tjänstemän, dygd och rättfärdighet i inrikespolitiken, ärlighet i utrikespolitiken, civiliserat uppförande i krig samt integritet och lojalitet i fred. Ett sådant offentligt handlande skulle vara ett levande vittnesbörd för hela mänskligheten om att islam verkligen är den sanna garanten för mänskligt välbefinnande och att endast efterlevnaden av dess föreskrifter kan säkerställa mänsklighetens bästa. Först när Sanningen vittnas om på detta sätt, både genom ord och handlingar, kommer det avgörande ansvar som ålagts den muslimska umman att vara fullt fullgjort. Först då kommer det inte längre att finnas någon grund för mänskligheten att förneka eller vända sig bort från den gudomliga vägledningen. Först då, i det häreftervarande livet, kommer den muslimska umman att kunna inta vittnesbåset efter Profeten, välsignelser och frid vare med honom, och förklara: All den sanning och vägledning som vi fick genom denne Profet förmedlade vi till mänskligheten; de som inte följde den får själva bära skulden för att ha gått vilse, inte vi. Detta är den verkliga innebörden och räckvidden av det vittnesbörd som vi som muslimer borde ha avgett inför världen, både genom våra ord och våra handlingar. Men låt oss nu vända oss till de faktiska förhållandena och granska det vittnesbörd som vi i verkligheten avger till förmån för den gudomliga vägledningen.
Anteckningar av Khurram Murad
6. Typer av vittnesbörd: Vittnesbördet med ord kan i stora drag inordnas under Koranens terminologi för att varna (indhar), förmedla glada budskap (tabshir), inbjuda och kalla (da’awah), förmedla (tabligh), undervisa och instruera (ta’lim), samt överbringa och sprida (tilawah). Terminologin för vittnesbördet genom handlingar omfattar att upprätta islam (iqamatu ‘d-din), att göra Guds vägledning och levnadssätt rådande över alla andra (izhar), att upprätta rättvisa (qist), att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta samt jihad. Var står vi?
Vårt ord – vittnesbörd
Först bör vi se på det vittnesbörd som avges genom våra ord. Det finns få bland oss som använder sina tungor och pennor för att vittna om islams sanning. Ännu färre är de som gör det på ett lämpligt och tillräckligt sätt. I övrigt avger muslimerna i stort sett, nästan i varje avseende, sitt vittnesbörd mot islam och inte till dess fördel, som de borde. Vad vittnar våra jordägare om? Att den islamiska arvsrätten är felaktig och att de seder som härstammar från den förislamiska tiden är riktiga. Vad vittnar våra advokater och domare om? Att islams alla lagar är dåliga lagar och att själva deras grund – Guds suveränitet – är oacceptabel. De säger att endast de människoskapade lagar som kommit till oss genom britterna är goda lagar. Vad vittnar våra lärare och utbildningsinstitutioner om? Att den enda sanna och giltiga kunskapen och tanken inom filosofi och vetenskap, historia och sociologi, ekonomi och politik, juridik och etik är den som härrör från den västerländska sekulära världsbilden. Att det islamiska synsättet inom alla dessa discipliner inte ens är värt att beakta. Vad vittnar våra författare om? Att deras litteratur förmedlar samma budskap som de gudlösa författarna i det sekulära Väst. De visar att de som muslimer inte har något eget särpräglat litterärt synsätt. Vad vittnar vår press och våra medier om? Att de enda frågor och debatter som de anser viktiga och som upptar dem, och de enda metoder och normer för kommunikation som de anser lämpliga att använda, är sådana som bär de icke-muslimska mediernas prägel. Vad vittnar våra affärsmän och industrialister om? Att de regler som islam fastställt för ekonomiska transaktioner är opraktiska och att affärer endast kan bedrivas med metoder som utformats av kafirer.* Vad vittnar våra ledare och härskare om? Att de har samma paroller om nationalism och fosterland för att mobilisera folket, samma mål att eftersträva på nationell nivå, samma metoder för att lösa nationella problem och samma principer för politik och författningsskapande som praktiseras av kafirer. De förklarar att islam inte har någon vägledning att erbjuda i detta avseende. Och vad vittnar våra breda massor om? De vittnar om att de inte har något att tala om utom världsliga frågor, att de inte har någon sådan Din som vill spridas eller kräver att de ägnar en del av sin tid åt detta. Detta är alltså det vittnesbörd som hela vår umma avger genom sina ord. Så är fallet inte bara i detta land utan i hela världen.
Vår handling – vittnesbörd
Låt oss nu vända oss till vårt vittnesmål genom handlingar och se på det vittnesmål som våra handlingar och gärningar avger. Här är vårt uppförande ännu mer skandalöst än när det gäller vårt vittnesmål genom ord. Det råder ingen tvekan om att det finns några goda muslimer vars liv är ett sant exempel på islam. Men betänk hur den överväldigande majoriteten av umman, samhället i stort, uppför sig. Vilket vittnesmål avges genom den typiske, vanlige muslimens liv? Att de människor som formats och danats av islam inte på något sätt är bättre än eller skiljer sig från dem som formats av kufr. Om något är de förstnämnda värre än de sistnämnda: exempelvis är det mer sannolikt att en muslim talar lögn, att han förråder och bryter ett förtroende som anförtrotts honom, att han förtrycker människor och gör dem orätt, att han överger sitt löfte, att han stjäl och rånar, att han ägnar sig åt oordnat och våldsamt uppförande, att han hänger sig åt alla slags oanständiga handlingar. När det gäller alla dessa omoraliska handlingar är muslimernas ”prestationer” verkligen inte mindre än något kafirfolks. Vad är vittnesmålet från vårt sociala liv? Se på våra livsstilar, våra seder och ceremonier, våra festligheter, våra marknader och religiösa sammankomster, våra möten och processioner: inte i något avseende representerar vi islam på ett sant sätt. Tvärtom är vårt sociala liv ett beklagansvärt vittnesmål om att islams efterföljare anser de icke-islamiska vägarna vara bättre och mer föredragna än de islamiska. Detsamma gäller vittnesmålet från våra övriga sociala institutioner och kollektiva strävanden. När vi upprättar utbildningsinstitutioner importerar vi allt från kafirer – vår kunskap, vårt utbildningssystem, vår filosofi, vår anda och vårt mål. När vi bildar partier och föreningar utformar vi allt efter de mönster som kafirer fastställt – våra ideal och mål, våra strukturer och stadgar, vår politik och våra metoder. När vi som folk inleder en kamp är vår sak, våra slagord och krav, våra frågor och debatter, våra program och tillvägagångssätt, våra resolutioner, uttalanden och tal alla trogna kopior av kafirsamhällens och kafirnationers praxis. Det har gått så långt att även våra självständiga stater, där sådana finns, har lånat sina författningar, sina lagböcker och sin vägledande politik och sina vägledande principer från kafirer. I vissa stater har den islamiska lagen reducerats till en renodlad personlag; i andra har även denna personlag ändrats. En engelsk författare anmärker hånfullt: Med tanke på de många anklagelser som indier riktat mot den brittiska administrationen är det viktigt att inse att britterna var utomordentligt långsamma med att införa innovationer i lagen … [I själva verket] har resultatet av den brittiska förbindelsen med Indien, såvitt islam beträffar, varit att den muslimska personliga och religiösa lagen har fastställts på en säkrare grund … medan allt annat i sharia har avskaffats … Å andra sidan har Albanien och Turkiet båda blivit sekulära stater [som antagit europeiska straff- och civilrättsliga lagar och till och med ändrat den muslimska straffrätten] … [Således kan man, som Lindsay säger, hävda att] ”den muslimska läran att lagstiftning inte faller inom en jordisk härskares kompetens var i själva verket aldrig något mer än en from fiktion …” Detta är alltså det vittnesmål som nästan alla muslimers handlingar avger. Även detta vittnesmål går emot islam. Det talar inte till dess fördel. Hur mycket läpparnas bekännelse vi än må ge islam, bevisar vårt offentliga uppförande att det inte finns någon aspekt av islam som vi godkänner, att vi inte anser dess lagar vara goda och ägnade att främja vårt välbefinnande. Och med vilka konsekvenser!
Vårt straff
Med tanke på vårt uppförande är vi skyldiga till att avge falskt vittnesmål, till mened och till att dölja Sanningen. Som en följd möter vi precis samma straff som har föreskrivits i Guds lag för sådana allvarliga och avskyvärda brott. Vad är denna lag? När ett folk förkastar och vänder sig bort från Guds vägledning, när de gör sig skyldiga till mened och illojalitet mot sin Skapare, och när de blir förrädare mot Honom, straffar Gud dem hårt i denna värld såväl som i den kommande världen. [7] Denna lag tillämpades på Israels barn. [8] Nu är det vi, den muslimska umman, som står inför rätta. Gud hade inget personligt agg mot judarna som gjorde att Han bara skulle ha straffat dem. Inte heller har Han någon släktskap med eller särskild relation till muslimer som skulle göra att Han befriade oss, trots att vi nu begår samma brott som de begick då. [9]
I denna värld
Det straff som muslimerna får utstå för sina brott i denna värld finns där för alla att se. Ja, omfattningen och takten i vår tillbakagång har stått i direkt proportion till omfattningen och takten i vår försumlighet och vårt misslyckande med att fullgöra vår plikt att vittna om Sanningen, liksom till våra ”framsteg” i att vittna för falskheten. Under de senaste hundra åren har det ena landet efter det andra, från Marocko till Indonesien, gått förlorat för oss genom främmande underkuvande; det ena muslimska folket efter det andra har fallit under kolonialt styre och herravälde. Ordet ”muslim” står inte längre för värdighet och inger inte längre respekt; i stället har det blivit ett kännetecken för förnedring, förödmjukelse, grov efterblivenhet och fullständig maktlöshet. Hur maktlösa har vi inte blivit? Vi har förlorat all ära och respekt i världens ögon. På vissa platser har vårt blod flutit som vatten och vi har utsatts för massakrer i stor skala; på andra platser har vi drivits bort från våra hem; på ytterligare andra har vi torterats och förföljts; och på åter andra har vi reducerats till att leva som livegna. Om muslimska stater har överlevt på vissa platser, har de lidit nederlag efter nederlag tills de inför främmande makter har reducerats till positioner präglade av rädsla och vanmakt. Om de bara hade vittnat om islam genom sina ord och handlingar, skulle de sekulära makterna ha stått i vördnad inför dem. Varför gå så långt bort? Se bara på er situation i Indien. + Eftersom ni undvek er plikt att vittna om islams sanning, ja, eftersom ni gick ännu längre och avgav falskt vittnesmål mot den både genom era ord och era handlingar, rycktes hela landet ur ert grepp. Först besegrades ni av maratherna och sikherna, och senare blev underkastelse under det brittiska styret ert öde. Och nu stirrar ännu större olyckor er i ansiktet. I dag har er minoritetsstatus blivit er största oro; ni lever i fruktan för hindu-majoriteten, av rädsla för att den ska underkuva er och att ni ska drabbas av samma öde som de kastlösa. Men, för Guds skull, säg mig: Skulle en majoritet ha kunnat hota er om ni bara hade varit sanna vittnen för islam? Kommer inte detta problem med majoritet och minoritet att försvinna inom några år om era ord och handlingar i dag bär sant vittnesbörd om islam? I Arabien försökte en ytterst fientlig och förtryckande majoritet utrota en obetydlig minoritet på omkring en på hundratusen. Vad blev resultatet? Inom tio år hade denna minoritet, genom sitt sanningsenliga och trovärdiga vittnesbörd till islams fördel, förvandlats till en majoritet på hundra procent. Senare, när dessa islams vittnen trädde fram ur Arabien, litade människor folk efter folk, inom tjugofem år och från Turkestan till Marocko, på deras vittnesbörds redbarhet och anslöt sig till deras tro. Där det en gång inte bodde någon annan än zoroastrier, kristna och hedningar, bor nu endast muslimer. Ingen oförsonlighet, ingen chauvinism och ingen religiös trångsynthet visade sig vara stark nog att stå emot det levande, sanna vittnesbörd om den gudomliga vägledning som muslimerna gav. Om ni i dag trampas ned, om ni fruktar ännu större katastrofer i morgon, är då inte detta bara straffet för ert falska vittnesmål och ert döljande av Sanningen?
Straffet i den kommande världen Detta är det straff ni får i denna värld, men ett strängare straff kommer sannolikt att utmätas åt er i den kommande världen. Hur kan ni befrias från skulden för varje ont och varje orätt som människan har utsatts för enbart därför att ni underlät att fullgöra er plikt som Sanningens vittnen? Så länge ni inte fullgör er plikt finns det ingen anledning till att ni inte ska hållas ansvariga för det förtryck och den korruption som utövas i världen, och för den omoral och ondska som råder. Ni kanske inte själva är ansvariga för att ha gett upphov till dem, men på grund av ert falska vittnesmål är ni utan tvekan ansvariga för att upprätthålla och föreviga dem, för att andra har gett upphov till dem och för att ni låter dem spridas.
Anmärkningar av Khurram Murad
7. Konsekvenserna av misslyckande och försummelse: Uppdraget att vittna om Sanningen och inbjuda mänskligheten att underkasta sig sin Skapare har ställningen av ett förbund med Gud. De som överger detta uppdrag, eller inte fullgör det eller försummar det, gör sig skyldiga till att bryta sitt förbund. Därför förbannar Gud dem och berövar dem Sina välsignelser. Änglarna förbannar dem också, eftersom det ljus som de förde med sig har släckts av sådana människor medan mänskligheten famlar i mörker; och även mänskligheten förbannar dem, eftersom dess lidanden och olyckor huvudsakligen beror på de människors handlande som anförtroddes detta ljus. De som döljer de klara budskapen och den vägledning som Vi har sänt ned, efter att Vi har gjort dem klara för människorna i Skriften, dem skall Gud och förbannarna förbanna; men dem som ångrar sig, bättrar sig och gör [Skriften] känd skall Jag vända Mig till. Jag är Den som tar emot ånger, Den Barmhärtige. Men de som förblir [i ett tillstånd av] förnekelse och dör som förnekare, över dem skall Guds förbannelse och änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse vila … (al-Baqarah 2:159–161). Förödmjukelse och vanmakt drabbade dem, och de ådrog sig Guds vrede; allt detta därför att de framhärdade i att förneka Guds budskap och orättmätigt döda profeterna; allt detta därför att de gjorde uppror [mot Gud] och framhärdade i att överträda [Guds gränser] (al-Baqarah 2:61). Plikten försummas eller överges uppenbarligen för världsliga vinningars skull. Dessa vinningar beskriver Koranen som en obetydlig fördel, som ådrar de försumliga Guds vrede. Straffet för detta brott, som Koranen nämner, är verkligen unikt, eftersom ett sådant straff inte nämns för något annat brott. De som döljer det som Gud har sänt ned i Skriften och byter bort det mot ett obetydligt pris, de fyller inte sina magar med annat än eld. Gud skall inte tala till dem på Uppståndelsens dag och inte rena dem; och de skall få ett smärtsamt straff. Det är de som har köpt villfarelse i stället för vägledning och straff i stället för förlåtelse. Hur tålmodigt de har accepterat Elden! Allt detta därför att Gud har sänt ned Skriften med Sanningen, och de som tvistar om Skriften befinner sig i den djupaste villfarelsen (al-Baqarah 2:174–176; även 3:77–78).
8. Det judiska exemplet: Israels folks historia återges av Koranen i betydande detalj. Den ger det mest lärorika exemplet på ett folk som vägleddes av några av Guds största budbärare. De slöt ett förbund med Gud om att de endast skulle vara Hans tjänare, endast lyda Honom och vara Hans vittnen. De nådde stora höjder och bidrog mycket till mänsklighetens bästa genom att uppfylla sitt förbund. Men till sist bröt de sitt förbund, led svårt och blev därmed ett varnande exempel på hur människor som Gud utvalt till vittnen för Hans vägledning kan gå vilse och ådra sig Guds vrede. Syftet med att återge deras historia är varken att skapa hat mot någon särskild religion eller något särskilt folk, eller att finna glädje och tröst i deras lidande och förödmjukelse. Detta framgår tydligt av att de fredligaste och mest ärofulla dagarna i judarnas historia under de senaste två tusen åren, trots Koranens mycket stränga förmaningar till Israels folk, har levts under islamiskt styre. Deras historia är i själva verket avsedd att fungera som en spegel som Koranen håller upp för muslimerna, så att de kan känna igen sig själva när de går vilse och förbli medvetna om de smärtsamma följderna av ett sådant handlande. Ett annat syfte var naturligtvis att väcka judarna på Profetens tid, välsignelser och frid vare med honom, och inbjuda dem att tro på den siste Profeten och stödja honom, såsom deras eget uppdrag krävde. Den koraniska redogörelsen liknar den bibliska redogörelsen; om något är den mycket mildare i ton och språk. För det första visar Koranen att stora välsignelser skänktes av Gud till Israels folk, varav den största var Skriften och vägledningen från Honom, och att de utvaldes till Hans särskilda tjänare. Israels barn, minns den välsignelse med vilken Jag välsignade er och hur Jag favoriserade er framför alla andra folk (al-Baqarah 2:47). Och när Mose sade till sitt folk: O mitt folk, minns Guds välsignelse över er, när Han utsåg profeter bland er, gjorde er till kungar och gav er sådant som Han inte hade gett åt någon annan varelse (al-Ma’idah 5:20). Och när Vi slöt ett förbund med Israels barn: Ni skall inte tjäna och dyrka någon annan än Gud; ni skall göra gott mot föräldrarna, den nära släktingen, den faderlöse och den behövande; tala gott till människorna, förrätta bönen och ge allmosan (al-Baqarah 2:83). Och när Vi slöt förbundet med er [Israels barn] och reste Berget över er: håll fast vid det Vi har gett er med [all] er kraft och minns det som finns däri, så att ni må förbli gudsmedvetna. Sedan vände ni er bort efter detta … (al-Baqarah 2:63–64). Vi har sänt ned Tora, vari finns vägledning och ljus; genom den dömde profeterna, som hade underkastat sig [Gud], bland dem som var judar; och det gjorde även gudsmännen och rabbinerna, i enlighet med den del av Guds Skrift som de hade anförtrotts att bevara; och de vittnade om dess sanning (al-Ma’idah 5:44).
Bibeln ger en liknande redogörelse: Gör detta eftersom ni tillhör Herren, er Gud. Av alla folk på jorden valde Han er till sitt eget särskilda folk. Herren älskade er inte och valde er därför att ni var fler än andra folk; ni var den minsta nationen på jorden (5 Mos. 7:6–7). Vid Sinai berg slöt Herren, vår Gud, ett förbund, inte bara med våra fäder utan med alla oss som lever i dag. Där på berget talade Herren till er ansikte mot ansikte ur elden … Herren sade: ”Jag är Herren, er Gud, som räddade er från Egypten, där ni var slavar. Ni skall inte dyrka någon annan gud än Mig” (5 Mos. 5:2–7). Israel, minns detta! Herren och Herren allena är vår Gud. Älska Herren, er Gud, av hela ert hjärta, av hela er själ och av hela er kraft. Glöm aldrig dessa bud som jag ger er i dag. Lär era barn dem. Upprepa dem när ni är hemma och när ni är borta, när ni vilar och när ni arbetar. Bind dem på era armar och bär dem på era pannor som en påminnelse. Skriv dem på dörrposterna i era hus och på era portar (5 Mos. 6:4–9). [Detta är en mycket god uttolkning av de koraniska orden ”och minns”.] Glöm aldrig Herren, er Gud, och vänd er inte till andra gudar för att dyrka och tjäna dem. Om ni gör det varnar jag er i dag: ni kommer med säkerhet att förgöras (5 Mos. 8:19). Israels folk, ni är Mina vittnen; Jag valde er till Min tjänare, så att ni skulle känna Mig, tro på Mig och förstå att Jag är den ende Guden. Vid sidan av Mig finns ingen annan gud; det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någon (Jes. 43:10).
För det andra uppmanar och inbjuder Koranen, liksom Bibeln, Israels folk att uppfylla sitt förbund med Gud, tro på Hans sista budskap och vittna om dess sanning, genom att påminna dem om det löfte och det hot som gavs till dem. Israels barn, minns Min välsignelse med vilken Jag välsignade er, och uppfyll ert förbund [med er], så skall Jag uppfylla Mitt förbund [med er]; och stå i vördnad endast inför Mig! (al-Baqarah 2:40). Minns att Herren, er Gud, är den ende Guden och att Han är trofast. Han skall hålla sitt förbund och visa sin ständiga kärlek i tusen släktled mot dem som älskar Honom och lyder Hans bud, men Han skall inte tveka att straffa dem som hatar Honom (5 Mos. 7:9–10). Om ni lyder Herren, er Gud, och gör allt Han befaller, skall Han göra er till sitt eget folk, såsom Han har lovat … Herren, er Gud, skall göra er till ledare bland folken och inte till efterföljare; ni skall alltid ha framgång och aldrig misslyckas … Men om ni inte lyder Herren, er Gud, och inte troget håller alla Hans bud och lagar som jag ger er i dag, skall alla dessa onda ting drabba er … Herren skall förbanna allt ni gör … (5 Mos. 28:9–19). Jag skall vara er Gud, och ni skall vara Mitt folk (3 Mos. 26:12).
För det tredje anklagar Koranen Israels folk för att ha brutit sitt förbund och försummat sin plikt att endast dyrka och lyda Gud och vara Hans vittnen. De vände sig inte bara själva bort från sin Herres budskap, utan hindrade också andra från att ta emot och följa det. Skriftens folk, varför förnekar ni Guds uppenbarelser trots att ni själva vittnar [om deras sanning]? Skriftens folk, varför klär ni sanningen i lögn och döljer sanningen, trots att ni vet (Al ‘Imran 3:70–71). Säg: Skriftens folk, varför hindrar ni dem som tror från Guds väg och försöker få den att framstå som krokig, trots att ni själva vittnar om dess sanning? (Al ‘Imran 3:99). Gud slöt förvisso ett förbund med Israels barn när Vi utsåg tolv ledare bland dem, och Gud sade: Jag är med er. Om ni förrättar bönen, ger allmosan, tror på Mina budbärare, stöder dem och ger Gud ett gott lån, skall Jag förvisso utplåna era onda gärningar och låta er träda in i lustgårdar genom vilka bäckar flyter. Men den av er som därefter förnekar har förvisso gått vilse från den raka vägen. Och på grund av att de bröt sitt förbund förbannade Vi dem och gjorde deras hjärtan hårda … (al-Ma’idah 5:12–13). Vi slöt förvisso ett förbund med Israels barn och sände budbärare till dem; varje gång en budbärare kom till dem med något som de inte tyckte om [gjorde de uppror], kallade de vissa för lögnare och dödade andra (al-Ma’idah 5:70). Skriftens folk kommer att be dig att sända ned en Skrift åt dem från himlen; de bad Mose om något ännu större än detta och sade: ”Låt oss få se Gud ansikte mot ansikte”, varpå åskviggen drabbade dem för deras orättfärdighet. Sedan tog de kalven till [föremål för dyrkan], efter att den klara Sanningen hade kommit till dem; ändå förlät Vi dem detta och gav Mose en klar auktoritet [för Sanningen]. Och Vi reste Berget över dem och slöt ett förbund med dem; Vi sade till dem: ”Gå in genom porten i ödmjuk bugning”, och Vi sade till dem: ”Överträda inte sabbaten”; och Vi slöt ett högtidligt förbund med dem. [Därför förbannade Vi dem] för att de bröt förbundet, förnekade Guds uppenbarelser, dödade profeterna utan rätt och sade: ”Våra hjärtan är tillslutna [för falsk vägledning].” Nej, Gud har förseglat dem på grund av deras otro, så att de inte tror annat än några få; och för deras otro, för deras utsaga mot Maria, en fruktansvärd lögn, och för att de sade: ”Vi dödade Messias, Jesus, Marias son, Guds budbärare” (al-Nisa’ 4:153–157). De otrogna bland Israels barn förbannades genom Davids och Jesu, Marias sons, tunga; detta därför att de gjorde uppror [mot Gud] och framhärdade i överträdelse. De hindrade inte varandra från de onda handlingar de begick. Verkligen avskyvärda var det de gjorde (al-Ma’idah 5:78–79).
Bibeln talar i samma anda. Dess anklagelse skiljer sig inte från det Koranen säger, även om den uttrycks hårdare och med strängare förmaningar. Dessutom följde Judas ledare, prästerna och folket det syndiga exempel som folken runt omkring dem hade gett genom att dyrka avgudar, och därmed vanhelgade de Templet, som Herren själv hade helgat. Herren, deras förfäders Gud, fortsatte att sända profeter för att varna sitt folk, eftersom Han ville skona dem och Templet. Men de hånade Guds budbärare, ignorerade Hans ord och skrattade åt Hans profeter, tills Herrens vrede mot Hans folk till sist blev så stor att det inte fanns någon räddning (2 Krön. 36:14–16).
Gud sade till mig att skriva ned i en bok hur folket är, så att det skulle finnas en bestående redogörelse för hur onda de är. De gör alltid uppror mot Gud, ljuger alltid och vägrar alltid att lyssna till Herrens undervisning. De säger åt profeterna att tiga. De säger: ”Tala inte till oss om vad som är rätt. Säg oss det vi vill höra. Låt oss behålla våra illusioner. Flytta er och sluta blockera vår väg. Vi vill inte höra om er helige Gud, Israels Gud” (Jes. 30:8–11). Men Ditt folk gjorde uppror och lydde Dig inte; de vände ryggen åt Din lag. De dödade profeterna som varnade dem och sade åt dem att vända tillbaka till Dig. Gång på gång förolämpade de Dig, så Du lät deras fiender besegra och härska över dem (Neh. 9:26–27). De barn som Jag uppfostrade har gjort uppror mot Mig. Boskap vet vem som äger dem, och åsnor vet var deras herre utfodrar dem. Men mitt folk Israel vet ännu mindre. De förstår ingenting … Staden som en gång var trogen beter sig som en prostituerad! En gång var den fylld av rättfärdiga män, men nu finns där bara mördare. Jerusalem, du var en gång som silver, men nu är du värdelös … Dina ledare är upprorsmän och tjuvars vänner; de tar alltid emot gåvor och mutor. De försvarar aldrig faderlösa inför domstol och lyssnar inte när änkor lägger fram sin sak (Jes. 1:2–23).
Och så här tillrättavisar Jesus Israels folk: Jerusalem, Jerusalem! Du dödar profeterna och stenar de budbärare som Gud har sänt till dig! … Och därför skall ert tempel överges och stå tomt (Matt. 23:37–38). De binder tunga bördor på människors ryggar, bördor som är svåra att bära, men själva är de inte ens villiga att lyfta ett finger för att hjälpa dem bära bördorna. Allt de gör gör de för att människor skall se dem. Se på remmarna med Skriftens verser som de bär på sina pannor och armar, och lägg märke till hur stora de är! Lägg också märke till hur långa tofsarna på deras mantlar är! De älskar de bästa platserna vid festmåltider och hedersplatserna i synagogorna; de älskar att bli hälsade med respekt på marknadsplatserna och att kallas ”Lärare” … Ni hycklare! Ni stänger dörren till himmelriket för människorna; själva går ni inte in, och ni tillåter inte heller dem som försöker gå in att göra det! … Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, medan insidan är full av det ni har fått genom våld och själviskhet … Ni liknar vitkalkade gravar, som ser fina ut på utsidan men på insidan är fulla av ben och förruttnade lik … Ni medger alltså att ni är ättlingar till dem som mördade profeterna! Fortsätt då och fullfölj det era förfäder började! Ni ormar och huggormars avkomma! Hur väntar ni er att undgå att dömas till helvetet? Därför säger jag er att jag skall sända profeter, visa män och lärare till er; några av dem kommer ni att döda, andra korsfästa, andra piska i synagogorna och jaga från stad till stad (Matt. 23:4–34).
Kanske finns den mest gripande skildringen av Israels öde i profeten Jesajas klagovisor, frid vare med honom. Han beskriver Israel som en vingård planterad av Gud. Först beskriver han hur Han välsignade den med all överflödande godhet, och går sedan vidare med att beskriva hur den bar sur frukt och hur Gud straffade den – något mycket likt det Sayyid Mawdudi har sagt om muslimerna. Min vän hade en vingård på en mycket bördig kulle. Han grävde jorden och rensade bort stenarna; han planterade de finaste vinstockarna. Han byggde ett torn för att vakta dem och grävde en pressgrop. Han väntade på att druvorna skulle mogna, men varje druva var sur. Så säger nu min vän: ”Ni som bor i Jerusalem och Juda, döm mellan min vingård och mig. Finns det något jag underlät att göra för den? Varför bar den då sura druvor och inte de goda druvor jag väntade mig? Detta är vad jag skall göra med min vingård: Jag skall ta bort häcken runt den, bryta ned muren som skyddar den och låta vilda djur äta av den och trampa ned den. Jag skall låta ogräs växa över den. Jag skall inte beskära vinstockarna eller hacka jorden; i stället skall jag låta tistlar och törnen täcka den. Jag skall till och med förbjuda molnen att låta regn falla över den” (Jes. 5:1–4).
Slutligen klargör Koranen också att det efter Israel är muslimerna som har utsetts att fullgöra samma uppdrag som gavs åt Israel. Vi gav förvisso Israels barn Skriften, visdomen och profetskapet; Vi försåg dem med goda ting och favoriserade dem framför alla andra folk. Och Vi gav dem klara uppenbarelser om det som rör deras Din; ändå började de inte följa olika vägar efter det att kunskapen hade kommit till dem, annat än av ömsesidig överträdelse … Sedan satte Vi dig [O Muhammad] på Vägen [Shari’ah] i det som rör din Din; följ därför den och följ inte de önskningar och aversioner som tillhör dem som saknar kunskap (al-Jathiyah 45:18).
9. Illusioner och ursäkter: När en tro som är lika total, genomgripande, djup och dynamisk som islam – att leva i underkastelse under den Ende Guden, vilket är en kallelse och ett åtagande – förvandlas till en ärftlig och sekteristisk religion, uppfinner dess anhängare vissa folkliga föreställningar för att lugna och stilla sitt samvete. Med sådana illusioner och ursäkter kan de leva i frid samtidigt som de misslyckas med sin totala hängivenhet åt Gud. De försummar det uppdrag som Han har anförtrott dem och vägrar dessutom att ta emot varje uppmaning att förnya sin tro och ta på sig sin plikt. Koranen nämner några sådana folkliga föreställningar som hade blivit en del av den judiska tron och förkastar dem kategoriskt. Återigen är syftet varken att för all framtid fördöma en viss tro och ett visst folk eller att ge näring åt hat mot dem, utan att få dem att rätta sina felaktiga trosföreställningar och, ännu viktigare, att varna muslimerna för att akta sig för sådana föreställningar. Det är ironiskt att man även i dag finner alla dessa folkliga föreställningar som en del av muslimernas tro; till exempel att vår Ummah är Guds älskade, att muslimer, oavsett tillståndet i deras tro och handlande, har monopol på Paradiset, att Guds barmhärtighet och belöningar är förbehållna dem och att deras straff, även om de straffas, endast kommer att vara i några få dagar.
Judarna och de kristna säger: ”Vi är Guds barn och Hans älskade.” Säg: ”Varför straffar Han er då för era synder?” Nej, ni är bara människor bland dem Han har skapat. Han förlåter vem Han vill och straffar vem Han vill (al-Ma’idah 5:18). Och de säger: ”Ingen skall träda in i Paradiset om han inte är jude eller kristen.” Sådana är deras önsketänkande! Säg: ”Framlägg ert bevis, om det ni säger är sant!” Nej, den som underkastar hela sitt väsen åt Gud och handlar med förträfflighet, hans lön finns hos hans Herre; ingen fruktan skall vila över dem och de skall inte sörja (al-Baqarah 2:111–112).
Och de säger: ”Elden skall inte röra oss annat än under ett antal dagar.” Säg: ”Har ni slutit ett förbund med Gud – då kommer Gud inte att bryta Sitt förbund – eller tillskriver ni Gud något som ni inte vet något om?” Nej, den som förvärvar ont och omsluts av sina överträdelser, de är Eldens invånare … (al-Baqarah 2:81). Och när de uppmanas: ”Tro på det Gud har sänt ned”, säger de: ”Vi tror på det som sändes ned till oss”; men de förnekar det som kom därefter, trots att det är sanningen som bekräftar det de har. Säg: ”Varför dödade ni då Guds profeter i forna tider, om ni var troende?” (al-Baqarah 2:91). Säg: ”Om boningen i det kommande livet enbart är er, med uteslutande av alla andra människor, så längta då efter den, om det ni säger är sant!” Men de kommer aldrig att längta efter den på grund av det deras händer har sänt framför sig; Gud känner de orättfärdiga … (al-Baqarah 2:95).
Vad är vårt verkliga problem?
Skenproblem
Vid det här laget måste ni, bröder, ha förstått hur vi som muslimer borde ha levt och uppfört oss, och hur vi faktiskt lever och uppför oss. Ni måste också ha insett vilka allvarliga konsekvenser vi lider på grund av vårt handlande. Därför borde ni inte ha några svårigheter att se att de problem som muslimer betraktar som avgörande för sina samhällen och som de gör sitt yttersta för att lösa med olika medel – en del av dem uppfunna av dem själva, men de flesta kopierade från andra – inte är deras verkliga problem. Den tid, energi och de resurser som de lägger på att lösa dessa problem går helt enkelt till spillo. Vi betraktar oss exempelvis som en minoritet som är omgiven av en överväldigande främmande majoritet, eller som en majoritet som berövats sin suveränitet inom sitt eget territorium, eller som en nation som underkuvats och exploateras av en främmande makt, eller som ett folk som lider av efterblivenhet och fattigdom. Sedan ägnar vi alla våra ansträngningar åt att uppnå mål som härrör från dessa föreställningar och bilder av oss själva. Till exempel mål som att skydda och säkra vår ställning i ett land som minoritet, att uppnå suveränitet inom våra territoriella gränser, att vinna frihet från främmande dominans eller att uppnå samma nivåer av ekonomiska framsteg och utveckling som de avancerade nationerna. Dessa och liknande frågor kan vara de främsta bekymren för dem som inte är muslimer, som inte erkänner Gud som sin Herre och Vägledare, och kan utgöra det centrala målet för deras strävanden. Men för oss muslimer är de inte de grundläggande problemen; vi möter dem endast därför att vi har försummat, och fortfarande försummar, att utföra vår plikt. Om vi hade varit sanna vittnen för islam skulle vi inte ha funnit oss själva vilse i en så tät djungel av komplicerade och olösliga problem. Om vi nu riktar all vår uppmärksamhet och alla våra ansträngningar mot att utföra vår plikt i stället för att slösa bort vår energi på att röja skogen, kommer den att röjas på nolltid – inte bara för oss själva utan för hela mänskligheten. Att hålla världen ren och förbättra den är nämligen vårt ansvar; eftersom vi har övergett vår tilldelade plikt har världen blivit angripen av taggiga snår. Och det är inte förvånande att den mest taggiga delen har fallit på vår lott. Tyvärr försöker våra religiösa och politiska ledare inte förstå denna enkla men avgörande verklighet. Överallt fortsätter de att övertyga muslimerna om att deras problem är problemen hos en minoritet i förhållande till en majoritet, materiella framsteg, nationell säkerhet samt att vinna frihet och självständighet som nationalstat. Dessutom har även de lösningar som de rekommenderar lånats från icke-muslimer. Men lika sant som att jag tror på Gud tror jag att ni blir vilseledda och att ni genom att följa sådana vägar aldrig kommer att uppnå ert välbefinnande och er bestämmelse.
Vårt verkliga problem
Vad är då vårt verkliga problem? Om jag inte berättar det tydligt för er, utan några förbehåll, gör jag er en stor otjänst. Enligt min mening beror ert öde, nu och för alltid, på en enda fråga: Hur förhåller ni er till Guds vägledning, som har kommit till er genom Hans Sändebud, välsignelser och frid vare med honom? Det är på grund av denna vägledning som ni är muslimer. På grund av denna vägledning har ni, vare sig ni tycker om det eller inte, gått med på att bli islams ambassadörer för hela världen. Därför kommer ni endast att stiga från ära till ära i denna värld och få de högsta hedersbevisningarna i den kommande världen om ni följer islam helt och hängivet, om era ord och handlingar bär ett sant vittnesbörd om dess läror och om ert sociala och offentliga uppförande troget representerar varje aspekt av islam. Då kommer de mörka molnen av rädsla och oro, vanära och förödmjukelse, underkastelse och slaveri snart att skingras. Då kommer sanningen i ert budskap och dygden i er karaktär att erövra sinne efter sinne och hjärta efter hjärta. Då kommer er prestige och ert anseende, ert inflytande och er auktoritet, att härska över världen. Hoppet om att uppnå rättvisa kommer att knytas till er, tillit kommer att sättas till er integritet och ärlighet, hoppet om dygd kommer att anförtros åt er, och auktoritet kommer att ges åt er värld. Däremot kommer sekularismens ledare att förlora all trovärdighet och auktoritet. Deras filosofi och världsbild, deras ekonomiska och politiska ideologier, kommer att visa sig vara falska och oäkta när de ställs inför er sanning och ert rättfärdiga uppförande. De krafter som i dag tillhör det sekulära lägret kommer, en efter en, att bryta sig loss och ansluta sig till islams läger. Då kommer en tid när kommunismen i själva Moskva kommer att leva i fruktan för sin blotta överlevnad, när den kapitalistiska demokratin kommer att darra vid tanken på att försvara sig ens i Washington och New York, när den materialistiska sekularismen inte kommer att kunna finna en plats ens på universiteten i London och Paris, och när rasism och nationalism inte kommer att vinna en enda anhängare ens bland brahminerna och tyskarna. Den nuvarande epoken av yttersta förödmjukelse kommer då att överlämnas åt historiens sidor. Den kommer endast att tjäna till att påminna oss om de dagar då anhängarna av en tro så universell och mäktig som islam hade försjunkit i sådan dumhet att de darrade inför käppar och rep, medan de höll Moses stav under armen. Denna framtid är er! Men endast om ni följer islam uppriktigt och uteslutande och tjänar som dess trogna vittnen. Ert nuvarande uppförande är emellertid helt motsatt detta. Ni har välsignats med den gudomliga vägledningen, men likt en orm som vaktar en skatt drar ni själva ingen nytta av den och låter inte heller andra dra nytta av den. Genom att kalla er muslimer har ni antagit ställningen som islams representanter, men det samlade vittnesbördet från era ord och handlingar ges huvudsakligen till förmån för okunskap (Jahillyah), avgudadyrkan, materialism och omoral. Ni har Guds Bok hos er, men ni har ställt den på hyllan och vänder er, för att söka vägledning, till alla möjliga personer som leder till Kufr och till källor som leder er vilse. Ni påstår att ni är den ende Gudens tjänare, men i själva verket tjänar ni varje falsk gud, varje Satan och varje makt som gör uppror mot Gud. Ni har vänner och fiender, men det är alltid era personliga, själviska intressen som avgör er vänskap och er fiendskap. I båda fallen använder ni islam som ett parti i er sak. Därmed har ert uppförande å ena sidan berövat era liv de välsignelser som islam erbjuder er, och å andra sidan fjärmar ni mänskligheten i stället för att locka den till islam. Om ni fortsätter att uppföra er på detta sätt kan ni inte uppnå något gott, vare sig i denna värld eller i den kommande världen. Enligt Guds lag är följden den eländiga situation som ni befinner er i. Det som framtiden har i beredskap för er kan vara mycket värre. För att tala uppriktigt: om ni kanske tar bort islams etikett från er och öppet och uppriktigt följer Kufr, skulle ni åtminstone kunna göra lika stora världsliga framsteg som Amerika, Ryssland och Storbritannien har gjort. Men att göra anspråk på att vara muslimer och ändå uppföra sig som icke-muslimer, och genom att felaktigt representera islam inför mänskligheten stänga dörren till den gudomliga vägledningen för den, är ett så avskyvärt brott att det aldrig kommer att låta er blomstra i denna värld. Det finns inget sätt för er att avvärja det straff som Koranen föreskriver för detta brott. Den judiska historien utgör ett levande bevis på denna verklighet. Ni kan vända er till sekulär nationalism som det mindre onda, ni kan få er själva erkända som en separat nation och uppnå vadhelst muslimsk nationalism försöker uppnå. Men inget av detta kommer att hjälpa er. Det finns endast ett sätt att avvärja Guds straff. Vänd tillbaka från er synd och ångra er.