Muhammad – hans karaktär och uppförande

INLEDNING

Han har påverkat mitt liv i hög grad. Jag har känt honom sedan jag var mycket ung, trots att han levde för 1 400 år sedan. Mina föräldrar lärde mig att älska honom som om han vore det ljus som vägledde vår familj. Mina lärare i grundskolan vårdade denna kärlek ytterligare, och under mitt första år i gymnasiet gav min lärare mig en bok om hans liv som pris för att jag låg främst i klassen i arabiska. I mitt första yrkesarbete dramatiserade jag en viktig del av hans liv för radio. Senare skrev jag en bok om händelserna i hans liv, och den boken har tryckts om flera gånger. I trettioett år, från 1981 till 2012, redigerade jag en veckokolumn med titeln ”Islam i perspektiv” för den saudiska tidningen Arab News, och varje gång skrev jag en artikel om honom eller om det han lärde ut. Jag känner fortfarande att allt detta är långt ifrån vad han förtjänar. Hur kan jag – eller någon annan – skildra det han har gett mänskligheten, när han förblir det ljus som skänker miljontals människor över hela världen ren lycka i livet? Muhammad ibn [Abdullah, född i Mecka år 570 e.Kr. av en far vars ansikte han aldrig fick se, var den man åt vilken Gud anförtrodde uppgiften att förmedla Hans slutgiltiga budskap till mänskligheten. Gud åtog sig att bevara detta budskap så länge mänskligt liv består. Den uppgift som anförtroddes Muhammad var enorm. Hans uppgift var inte bara att förmedla ett budskap och få det kvitterat; han skulle ge vägledning åt samtida och framtida generationer i hur det skulle förverkligas. Hans vägledning är det ljus som lyser genom varje samhälle som beslutar sig för att följa hur Gud vill att mänskligheten ska leva. En vägledning som kommer att gälla för varje individ och varje samhälle så länge det mänskliga livet fortsätter. Detta var Profetens mirakel. Han sade inte till människorna att han skulle utföra mirakler för deras skull eller visa dem spektakulära bedrifter som lämnade dem häpna av förundran. I stället erbjöd han ett levnadssystem som tillgodosåg kroppens, själens och känslornas alla behov. Dessutom höjde han deras strävanden mot ett sublimt ideal. Genom sina handlingar visade han dem vägen att uppnå allt detta på ett mycket enkelt, direkt och ärligt sätt. Det de behövde sträva efter att uppnå låg inom räckhåll för alla. Det fanns inga komplikationer eller godtyckliga påbud. Hundratals böcker har skrivits om Profeten och händelserna i hans liv. De flesta av dessa är skrivna av muslimer som har älskat och följt honom, även om vissa är skrivna av belackare vars ståndpunkt är att förkasta honom och hans budskap. Vanligtvis gäller att ju mer en person lär sig om Profetens liv och budskap, desto mer beundrar han honom. Under sina första fyrtio år, innan hans budskap började förmedlas, levde Muhammad bland sitt folk: han delade deras bekymmer men höll sig borta från allt som var fel eller olämpligt. Han gjorde sig känd som en ärlig och sanningsenlig person. Senare, när han flydde från lönnmördare, jagades han ut i öknen med ett stort pris utfäst på hans huvud; ändå förblev hans tillit till Gud och till sanningen i hans budskap fast som ett berg. Vid ett tillfälle var faran nära och Suraqah, hans förföljare, var redo att slå till, men han lovade Suraqah att denne skulle bära Khusros, den persiske kejsarens, armband. Det löftet skulle uppfyllas efter det att Muhammad hade gått bort. På mindre än tio år genomgick Profetens liv en stor förändring. Den ryttaren, som tillsammans med två män och en vägvisare färdades 500 kilometer längs obekanta vägar genom den arabiska öknen för att undkomma sina förföljare, blev hela Arabiens oomstridde herre. Han byggde en stat som var ägnad åt sanning och rättvisa samt åt människans befrielse över hela världen. Han skrev till kejsare, kungar och härskare och uppmanade dem att tro på Gud och följa Hans budskap; samtidigt levde han ett fattigt liv. Han försmådde inte att tacka ja till en inbjudan från en fattig person och delade gärna en enkel måltid bestående av bröd med fett som hade börjat ruttna. En dag kom han hem för att äta, men den enda mat som fanns i hemmet var en liten bit bröd och lite vinäger. Hans kommentar var: ”Vinäger är god mat till bröd.” Han sade detta vid en tid då han hade kunnat få den finaste rikedom som världen kunde erbjuda. Jag har sagt att hans tillit till Gud var fast som ett berg. Ja, berg kunde rasa samman, och ändå skulle Profetens tro förbli orubblig. I stunder av yttersta fara var han full av förvissning om att den sanning han förkunnade skulle segra. I ögonblicket för sin största triumf visade han ödmjukhet och framförde vederbörligt tack till den Allsmäktige. När gårdagens fiender – just de som hade planerat hans lönnmord och beslutat att utrota hans gemenskap – låg i hans våld, visade han en anmärkningsvärd storsinthet. Den syn som gav honom störst tillfredsställelse vid slutet av hans välsignade liv var hans följeslagare som förrättade gemensam bön i hans moské. Då kände han att han hade förmedlat Guds budskap och fullgjort sin uppgift. I dag förtalas Profeten grovt av författare, karikatyrtecknare, bloggare och andra belackare vars kunskap om honom både är knapphändig och falsk. Han angrips särskilt i tre frågor: hans många äktenskap, hans äktenskap med [A’ishah (som sägs ha varit ett barn vid den tiden) och hans behandling av judarna, särskilt Qurayzah-stammen. En ingående studie av alla dessa frågor visar att det inte finns något att kritisera. Ändå fortsätter angreppen. Tyvärr känner de flesta muslimer i dag inte Profeten tillräckligt väl för att skildra hans liv i dess sanna färger. I stället ökar ilskan i hela den muslimska världen när dessa angrepp görs. Detta bidrar till att fördjupa klyftan mellan muslimer och icke-muslimer, särskilt mellan den muslimska världen och västvärlden. Detta strider mot vad de flesta människor över hela världen vill. Bättre förståelse behövs på båda sidor av skiljelinjen. Min första bok om Profeten, Muhammad: Människa och profet, syftade till att återge de viktigaste händelserna i hans liv, med analyser och kommentarer. I denna bok är mitt mål att visa hans sanna karaktär. Men medan jag skriver känner jag att jag långt ifrån når mitt mål. Jag kan bara uttrycka mina brister med John Drydens ord: Hur kan det mindre förstå det större? Eller det ändliga förnuftet nå oändligheten?1 Hur kan jag visa de två motsatta ytterligheterna: livet i dess mest vardagliga form och livet i dess högsta fullkomlighet? Profeten förenade de båda på det mest naturliga sätt. Om jag kan ge min läsare en glimt av detta, har min ansträngning varit mödan värd. Mina läsare kommer att inse att jag inte försöker bemöta några anklagelser som riktats mot Profeten. Jag försöker endast skildra hans karaktär. I detta har jag vägletts av det som Koranen – Guds eget ord – säger om honom, av hans egna uttalanden och läror samt av det som hans följeslagare har förmedlat till oss om vad han sade och gjorde. Jag har endast förlitat mig på autentiska källor. Jag har emellertid uteslutit ett antal berättelser och uttalanden som kunde ha stärkt ett argument eller illustrerat en poäng, när jag ansåg att de innehöll en mening eller ett ord som kunde kasta tvivel över dem, ofta trots att de ingick i någon av de autentiska samlingarna av Profetens hadither (traditioner). 1 John Dryden, Religio Laici, 39–40.
Jag har ägnat ett kapitel åt Qurayzah-judarnas fall och deras öde, och i denna diskussion intar jag en helt annan ståndpunkt än den traditionella. Läsarna kan själva bedöma om mitt argument är giltigt. Varken i detta fall eller i någon kontroversiell fråga försöker jag försvara Profeten eller rättfärdiga hans handlingar. Det finns inget i hans handlingar eller läror som behöver rättfärdigas; det som behövs är att förstå situationen genom att se till alla aspekter, omständigheter och tillgängliga alternativ. Det återstår att säga att inget porträtt av Profetens karaktär kan göra honom rättvisa. Han var överlägsen allt vi kan föreställa oss. Kanske är den beskrivning som kommer sanningen närmast att han var ”den fullkomliga godhetens lärare”. Må Gud rikligt belöna honom för att han lärde mänskligheten denna fullkomliga godhet. Adil Salahi London augusti 2012

KAPITEL 1

de formativa åren Muhammad, islams profet, var en vanlig människa. Muslimer över hela världen erkänner detta faktum. Ingen islamisk teologisk riktning ger honom någon annan ställning. Ingen tillskriver honom någon gudomlig natur. Koranen betonar också detta faktum: den upprepar det gång på gång och klargör samtidigt att han hade anförtrotts Guds slutliga budskap till mänskligheten. Hans uppgift var att framföra detta budskap i sin helhet. Budskapet finns i Koranen, som är Guds eget ord. Gud har garanterat att Koranen ska bevaras i sin ursprungliga form för all framtid. Den Koran vi har i dag är därför exakt densamma som den Muhammad läste upp för sitt folk för mer än 1 400 år sedan, eftersom inte ett enda ord någonsin har förändrats. Som Guds sändebud förklarade Muhammad också Koranen. Han utvecklade sådant som hade uttryckts i allmänna ordalag, gav detaljer där de behövdes och rättade missuppfattningar när sådana uppstod. Genom sitt eget liv gav han också ett praktiskt exempel på hur de troende bör leva. Det som Muhammad har gett oss utöver Koranen kallas sunna. Sunna är en väsentlig del av den islamiska tron, eftersom den fungerar som ett förklarande tillägg till Koranen. Muslimer ser sunna som ett komplement till Koranen, men den har inte samma ställning. Den är faktiskt en del av den uppenbarelse som profeten tog emot, men den är uttryckt med hans egna ord. Eftersom det är en människas ord kan den inte läsas i bönen. Muhammad blev profet vid fyrtio års ålder. Före det var han inte känd för att tala om religion, Gud, människans ställning eller ens moraliska värderingar och uppförande. Om han tänkte på sådana frågor höll han tankarna för sig själv, eftersom han inte talade om dem med någon, inte ens med sin hustru eller sina närmaste vänner. Ingen vän eller fiende sade någonsin något i stil med: ”Jag minns den tid då du brukade berätta för oss om religion eller moraliska värderingar.” Ingen har påstått att islam var en utveckling av tidigare idéer som Muhammad hade uttryckt i någon form. Profeter är ett särskilt slags människor, eftersom de åtar sig att predika för andra samtidigt som de själva utgör ett praktiskt exempel. Det finns emellertid en undergrupp bland profeterna som uppnår en högre ställning: Guds sändebud, som får budskap att framföra till människorna. Noa, Abraham, Mose och Jesus var de högsta och ädlaste av Guds sändebud. Det har också funnits andra sändebud: några nämns i Koranen, medan andra inte nämns. Alla dessa profeter och sändebud predikade samma gudomliga tro, grundad på Guds enhet. De lärde att all underkastelse endast ska riktas till Honom och att all dyrkan uteslutande ska ägnas Honom. Till sist fördes det gudomliga budskapet till sin slutliga och fullständiga form och riktades till hela mänskligheten, i alla generationer. Detta är Muhammads budskap, så som det förkroppsligas i Koranen och sunna. I denna bok börjar vi studera Muhammad, människan. Jag kommer endast att beröra hans budskap och undervisning genom att studera hans personlighet. Jag har inte för avsikt att presentera den islamiska tron eller redogöra för dess huvudprinciper. I stället börjar jag med att se på hans bakgrund, den sociala miljö där han föddes och växte upp samt de kulturella aspekterna av det samhälle där han levde som ung och vuxen. Därefter ska jag se på hur hans personlighet utvecklades medan han fullgjorde den uppgift som hade tilldelats honom som Guds sändebud. Muhammad föddes år 570 e.Kr. i Mekka, den viktigaste staden i Arabien vid denna tid. Araberna levde i det land som i dag utgör hela Arabiska halvön samt Palestina, Jordanien, södra Syrien och södra Irak. Deras samhälle var stamindelat och betraktade lojalitet mot stammen som det viktigaste bandet mellan människor. Individer identifierade sig som medlemmar av en stam, och stammen skyddade och försvarade sina enskilda medlemmar. En stam kunde lätt gå i krig mot andra stammar på grund av en tvist som bara berörde en eller två av dess medlemmar. I sådana fall var rätt och fel av underordnad betydelse, eftersom stamtillhörigheten stod högst. Dessa stammar kunde vara stora eller små. En stor stam kunde förgrena sig i flera klaner. De olika klanerna betraktade varandra som kusiner, men konkurrerade ändå om ära och anseende. Klanerna hade självstyre, och lojaliteten riktades alltid till det närmaste bandet. En individ var alltså först lojal mot familjen, därefter mot klanen och sedan mot stammen. Stammarna åtnjöt anseende på grund av sin historia, härkomst och styrka. Även stora stammar var stolta över att tillhöra ännu större sådana. Alla araber tillhörde faktiskt en av två huvudgrupper: Adnan och Qahtan. När Muhammad föddes beboddes Mekka av Quraysh-stammen, som av alla araber erkändes som den främsta stammen. Före Quraysh tillhörde Mekka Khuzaah-stammen, som i sin tur hade tagit över efter Jurhum. Muhammad tillhörde Hashim-klanen, som hade haft makten i Mekka under flera generationer. Hans farfar Abd al-Muttalib var faktiskt hövding i Mekka, med en auktoritet som erkändes av alla Quraysh-klaner. Qurayshs ställning som den främsta stammen stärktes av Kaba i Mekka. Kaba byggdes av profeten Abraham och hans son Ismael, som också var profet. Den hade besökts och vördats av människor ända sedan den byggdes. Det var i denna sociala miljö som Muhammad föddes. På den tiden togs barn från framstående familjer i samhället vanligtvis om hand av beduinska ammor, som kom till Mekka för att ta med sig spädbarn hem. Familjerna i Mekka ansåg att det låg i barnens intresse att tillbringa sina första år i öknen, där den rena luften och miljön skulle ge dem en hälsosam start. Beduinfamiljerna fick ekonomisk hjälp i utbyte mot att de tog hand om stadsbarnen. Några dagar efter sin födelse överlämnades därför Muhammad till beduinkvinnan Halimah, som skulle amma och ta hand om honom. Halimah tillhörde stammen Sad ibn Bakr, som var en gren av Hawazin. Två faktorer måste ha haft ett djupt inflytande på Muhammad under hans tidiga år. Den första var förlusten av hans närmaste anhöriga. Hans föräldrars äktenskap varade bara några veckor, varefter hans far Abdullah reste till Syrien med den traditionella handelskaravan som varje år färdades dit. På återvägen blev han sjuk. Karavanens folk lämnade honom i Medina för att hans släktingar på mödernet skulle vårda honom, men han återhämtade sig inte och dog kort därefter. Muhammads mor Aminah dog några år senare, när han bara var sex år. Ett barns sorg efter moderns död är stark, men kanske ännu starkare i den unge Muhammads fall, eftersom han befann sig med henne på en resa till Medina, där de skulle besöka hans fars grav. Avståndet mellan Mekka och Medina är över 450 kilometer. När de kom till al-Abwa, en by som ligger något närmare Mekka än Medina, blev Aminah sjuk och dog. Barnet anförtroddes åt sin amma Umm Ayman, som tog honom tillbaka hem. Muhammads farfar Abd al-Muttalib tog sedan hand om honom, men även han dog när Muhammad bara var åtta år. En sådan följd av förluster av nära och älskade anhöriga måste få ett djupt inflytande på en ung människa. Muhammad mindes sin mor ända till sina sista dagar. Mer än femtio år senare besökte han hennes grav i al-Abwa, och när han stod vid graven grät han av sorg. Han berättade för sina följeslagare att han hade bett Gud om tillåtelse att besöka hennes grav, och att hans bön hade beviljats.1 1 Muslim, Sahih (Begravningsboken). Som svar på en fråga från några av sina följeslagare sade profeten att han tydligt mindes sin farfars död. På samma sätt berättade hans amma Umm Ayman att han grät mycket vid den tiden.2 Av detta kan vi se att den unge Muhammads sorg över sina förluster verkligen var djup. Dessa nära anhörigas död måste ha gett Muhammad insikten att livet för med sig vad det än för med sig, utan några garantier för någon: ingen har rättmätigt anspråk på något annat än det som ges. Senare skulle han förbinda detta med Guds vilja för att betona att ingen kan förvänta sig något annat än det Gud skänker. Den andra faktor som måste ha påverkat Muhammad under hans tidiga formativa år var den kärlek han fick av människorna omkring sig. Halimah, hans amma, och hennes familj älskade honom innerligt, inte minst eftersom de snart insåg att han var ett välsignat barn. Hon upplevde inte heller att det var särskilt betungande att amma honom tillsammans med sin egen son. När de två amningsåren var över tog Halimah honom tillbaka till hans mor Aminah. Halimah bad emellertid att barnet skulle få stanna hos henne, eftersom ökenområdet där hon bodde var en mycket hälsosammare miljö än Mekka. Aminah gick med på detta, och Muhammad stannade hos Halimah tills han var fyra år. Tillbaka i Mekka togs den fyraårige pojken om hand av sin mor under uppsikt av sin farfar Abd al-Muttalib. Båda kände att det var något särskilt med barnet. Farfadern behandlade honom särskilt och gjorde undantag som inget annat barn vanligtvis skulle ha fått i det stränga stam­samhället i Mekka. Kanske fick den gamle vise mannen, på grund av omständigheterna kring pojkens födelse — även om barnets natur troligare var orsaken — en känsla av att han skulle få en ljus framtid. I Arabien, där konkurrensen om äran alltid var hård, kan Abd al-Muttalib, Mekkas hövding som var omkring hundra år gammal, ha hoppats att pojken skulle växa upp och höja Hashim-klanens anseende. Men som nämnts ovan förlorade Muhammad både sin mor och sin farfar inom fyra år efter återkomsten till Mekka. När han var åtta år måste Muhammad därför åter byta hem och flytta till sin farbror Abu Talib, som snart skulle inta en mycket framstående hedersställning i Mekka som ledare för Hashim-klanen. Abu Talib hade emellertid begränsade tillgångar och en stor familj, men han var en föredömlig arabisk hövding. Familjens, klanens och stammens ställning stod högst i hans medvetande. För honom var Muhammad inte bara en föräldralös brorson: han var snart en ung man med fina egenskaper. Abu Talib kunde se att Muhammad var ett begåvat barn med stora framtidsutsikter. Hans fogliga och kärleksfulla natur bådade gott för framtiden, och Abu Talib tänkte att Muhammad kunde fortsätta traditionen från sina ädla förfäder, som hade stärkt sin klans ställning i Arabien. Abu Talib älskade Muhammad lika mycket som sina egna barn, kanske med en viss förkärlek också, med tanke på pojkens särskilda situation och den välsignelse som tycktes utgå från honom. I farbroderns hem togs Muhammad om hand av två kvinnor: Fatimah bint Asad, Abu Talibs hustru, och Umm Ayman, hans amma. Båda överöste honom med moderskärlek. När Fatimah dog omkring femtio år senare deltog profeten, som då var Arabias härskare, personligen i att förbereda henne för begravningen. Han uttryckte sin sorg över hennes bortgång och sade: ”Må Gud överösa dig med sin barmhärtighet, mor. Du var för mig en mor efter att jag hade förlorat min mor: du gick hungrig för att jag skulle få tillräckligt att äta; du gav mig kläder som du själv behövde mer än jag; du avstod från livets goda för att jag skulle kunna njuta av dem; och du sökte endast Guds belöning för allt detta.”3 Umm Ayman var en slavkvinna från Abessinien som tillhörde hans far Abdullah. Enligt dåtidens traditioner tillhörde hon Muhammad efter faderns död. I den islamiska traditionen omtalas hon emellertid aldrig som slav, utan beskrivs alltid som hans amma. Hon var en godhjärtad kvinna som hade följt hans barndom från födelseögonblicket. Hon var hans enda följeslagare när hans mor dog på återresan från Medina, då han bara var sex år. Hon tog honom tillbaka till hans farfar, som uppmanade henne att ta hand om Muhammad och aldrig låta honom komma ur sikte. Hon behövde ingen uppmuntran för att göra detta, eftersom barnet var henne kärt. När han växte upp erkände Muhammad hennes betydelse och återgäldade hennes vänlighet. När han gifte sig med Khadijah, vid tjugofem års ålder, frigav Muhammad henne. Senare gifte han bort henne med Zayd ibn Harithah, som stod honom närmast. Hon fick en son med Zayd, som fick namnet Usamah och som profeten älskade som sitt eget barn. När Muhammad blev Guds sändebud hörde Umm Ayman och hennes familj till de tidiga konvertiterna till islam. Hon fick fortsätta åtnjuta hans vänlighet ända till hans sista dagar. Han brukade säga om henne: ”Umm Ayman är den sista av min familj, och hon var för mig en mor efter det att min mor hade gått bort.”4 Under sin uppväxt drabbades alltså Muhammad av förlusten av de närmaste anhöriga som hade tagit mest hand om honom: hans föräldrar och hans farfar. Ändå var han aldrig långt från ett familjehem där han fick kärlek, vänlighet och omvårdnad som av en mor. Det fanns många kvinnor som älskade Muhammad och tog hand om honom, eftersom han hade sex fastrar som alla var vänliga och kärleksfulla. När vi ser på Muhammads barndom och uppväxt kan vi inte undgå att lägga märke till att Guds vägledande hand alltid fanns där för att se till att han inte saknade det som behövdes för en god start i livet. Han förlorade sina kära, men saknade inte öm kärlek. Frågan är: hur påverkade hans särskilda situation hans karaktär? För det första skulle erfarenheten av döden i så tidig ålder säkert ha fått honom att fråga sig vad livet betyder. För det andra skulle livet i ett farbroderns hem fyllt av kusiner ha gett honom känslan av att vara ett tillskott till familjen, men inte riktigt höra till den. Han skulle ha betraktat allt som påverkade familjen på ett mer distanserat sätt. När han växte upp skulle detta göra honom mer självständig i sitt tänkande och vidga hans perspektiv, eftersom han skulle skilja mellan Abu Talib och sina andra farbröder. Dessutom gav det honom en mer medveten bild av sin plats i familjen och stammen. Vi ser därför hur han höll fast vid sin farbror Abu Talib när denne gav sig av på en handelsresa till Syrien. Han bad att få resa med sin farbror, även om det var ovanligt att en pojke i den åldern deltog i en sådan resa. Abu Talib ville först inte höra talas om det, men det krävdes inte mycket övertalning och den tolvårige pojken gav sig ut på sin första långa resa. Halimah, hans amma, berättade att hon kände att en välsignelse kom in i hennes familj från det ögonblick då hon tog Muhammad från hans mor. Välsignelsen visade sig i familjens försörjning. Beduiner levde av det som deras får, kameler och kor gav. Även under svåra tider, när det var svårt att hitta bete, tycktes hennes boskap ge familjen rikligt med mjölk. Hon förknippade detta med att hon hade fått det fina barnet. Därför ville hon behålla honom längre än den normala tiden. Abu Talib kände likadant. Han lade märke till att när Muhammad deltog i familjens måltid åt alla sig mätta och det vanligtvis blev lite över. När Muhammad inte var där räckte maten knappt. Om Muhammad var sen väntade man därför med måltiden tills han hade kommit. Detta var bara en subtil iakttagelse, eftersom det inte fanns något påtagligt i saken och Muhammad fick ingen särskild ställning till följd av den. Livet i farbroderns hem fortsatte helt enkelt som vanligt. Det finns många berättelser som antyder att människorna omkring Muhammad insåg att han var ämnad för en betydelsefull roll. En berättelse säger till exempel att han på resan till Syrien blev igenkänd av en kristen munk, som ställde många frågor till honom. Munken rådde Muhammads farbror att ta särskilt väl hand om honom och varnade för att Muhammad inte fick upptäckas av judar. Vi har emellertid inget sätt att bekräfta att sådana berättelser är äkta. Händelserna nämndes säkert inte av profeten, eftersom han senare verkligen antog sin roll som Guds sändebud. Dessa berättelser bör därför värderas efter vad de är värda och bör inte ha någon plats i vår förståelse av Muhammads karaktär. Däremot påverkade kvinnorna som tog hand om Muhammad under hans tidiga liv utan tvekan hans synsätt. Aminah, Halimah, Umm Ayman och Fatimah bint Asad gav honom alla en gränslös kärlek. Detta gjorde det möjligt för honom att förstå kvinnans roll i livet. Hans samhälle behandlade kvinnor illa och gav dem en ställning som var underordnad männens. I detta samhälles hierarki hade en slavkvinna en mycket låg ställning. En amma stod inte mycket högre, bortsett från att hon var fri. Faktum är att alla kvinnor betraktades som underlägsna. Under sina tidiga år togs Muhammad om hand av två kvinnor med låg ställning: Halimah och Umm Ayman. Han insåg att han var skyldig dem mycket kärlek. Därför var det senare, som Guds sändebud, inte svårt för honom att betona kvinnors jämlika ställning. Ända till sin sista dag försvarade han kvinnors rättigheter i alla former. Han upprepade ofta sina varningar mot att förvägra föräldralösa och kvinnor deras rättigheter, eftersom dessa utgjorde två av de svagaste grupperna i det mänskliga samhället. Muhammad bodde hos sin farbror tills han blev vuxen. Trots sin hedervärda ställning i Mekka hade Abu Talib begränsade tillgångar. Tiderna var svåra och han var tydligen inte särskilt framgångsrik i affärer. Dessutom hade han en stor familj. När Muhammad därför kom tillbaka till Mekka med sin farbror efter handelsresan till Syrien kände han att han måste göra något för att lätta farbroderns börda. Han ville arbeta, men det fanns inte mycket att göra i Mekka vid denna tid. Mekka hade inget jordbruk, eftersom staden var omgiven av berg och det nästan aldrig regnade. Det ansågs inte heller respektabelt för en fri arab — än mindre för någon från en framstående familj — att utföra manuellt arbete, eftersom sådant arbete hörde slavar och tjänare till. Mekka blomstrade på grund av två faktorer: handeln och Kabas ställning i stadens centrum. Kaba drog till sig besökare under hela året, men vid den årliga vallfärden kom människor i tusental. Vad kunde då en tonåring göra? Det enda arbete en ung man kunde ha i Mekka vid denna tid utan att skada sin ställning var att vara herde. Muhammad arbetade därför som herde och fick en liten lön som hjälpte till med farbroderns familjeekonomi. Herdens arbete ger mycket tid för begrundan och eftertanke. När Muhammad förde sina får till bete var hans enda uppgift att vaka över dem och se till att inget gick vilse eller stals av någon förbipasserande beduin. Ett sådant arbete passade mycket väl ihop med Muhammads fogliga temperament och hans ställning i ett familjehem där han stod något vid sidan av. Han talade inte om dessa år och berättade inte åt vilket håll hans tankar gick. Men han har berättat något mycket betydelsefullt för oss: att alla tidigare profeter tillbringade en del av sin tidiga levnad som herdar. Är arbetet särskilt lämpligt som förberedelse för en profets uppgift? Kamelherdar talar om sin hjord som ett samhälle där varje kamel har sin egen särskilda karaktär. Gäller detta också får? En herde som har insikt och intelligens skulle kunna se sin hjord som individer och känna igen dem på deras särskilda kännetecken. Begrundan och eftertanke skulle göra det möjligt för en sådan herde att överföra detta till det större samhället och fundera över vad som särskiljer och påverkar mänskliga karaktärer. Kanske är det möjligheten att reflektera över människan, livet, målen och ödet som gör herdeyrket särskilt lämpligt som förberedelse för en profets framtida roll. En profets roll är mycket speciell. Ingen mänsklig erfarenhet kan göra en person redo att anta den. Ingen lärare eller institution kan utbilda någon för den. Eftersom Gud väljer de individer som ska utföra denna uppgift ger Han dem den nödvändiga förberedelsen. Utan sådan hjälp, förberedelse och vägledning kan ingen uppfylla uppgiftens krav eller framgångsrikt genomföra den. Muhammads förberedelse för sin framtida uppgift började under hans tidiga år. En gång förklarade han att han behärskade det arabiska språket ovanligt väl och sade att två mycket goda förutsättningar hade bidragit till detta: att han tillhörde Quraysh och att han tillbringade sina tidiga år hos stammen Sad ibn Bakr. Vi kan därför se hans långa vistelse hos denna stam som en del av förberedelsen, eftersom den sammanföll med den tid då ett barn tillägnar sig språk. Detsamma gäller hans yrkesliv, särskilt arbetet som herde. Vi vet inte hur många år Muhammad arbetade som herde, men det måste ha sträckt sig långt in i tonåren och troligen ännu längre. Som ung man som växte upp i ett samhälle med lös sexuell moral hörde Muhammad många berättelser om sina kamraters sexuella äventyr, och det var naturligt att han skulle tänka på att själv pröva detta. Han berättar att han vid två tillfällen bad en annan herde att se efter hans får medan han försökte få lite nöje. Båda gångerna stod han vid ett hus där ett bröllop pågick, men övermannades av en djup sömn. Båda gångerna väcktes han av morgonsolen. Senare påpekade han att detta var ett uttryck för Guds beskydd av den blivande profeten från att sjunka ner i omoraliskt beteende. Flera händelser inträffade under denna period. Han berättade att han som ung pojke en gång lekte med andra pojkar, som samlade stenar till en lek. De var nakna. Just när han klädde av sig för att ansluta sig till dem kände han ett smärtsamt slag och en röst sade åt honom att ta på sig sin mantel. Samma sak hände långt senare när Quraysh renoverade Kaba. Alla deltog i arbetet och han bar stenar på sin axel. Hans farbror al-Abbas föreslog att han skulle använda sitt höftskynke som dyna för att skydda axeln. Återigen varnade en sträng röst honom för detta. Ett viktigare exempel på beskydd mot ovärdigt beteende gäller religiös dyrkan. Araberna dyrkade avgudar som föreställde gudomligheter och som de påstod var Guds medgudar. Muhammad kände instinktivt motvilja mot alla sådana avgudar och insåg att de var livlösa föremål som varken kunde göra gott eller ont. Människor följer emellertid normalt sitt samhälles sedvänjor, särskilt vid högtider. Muhammad skyddades från detta. Hans amma Umm Ayman berättar: Quraysh brukade hylla en avgud som kallades Buwabah. En särskild dag varje år ordnade de en fest till dess ära. De stannade hos avguden hela dagen och rakade sina huvuden. Profetens farbror Abu Talib brukade alltid delta i festen. Varje år bad han sin föräldralöse brorson att följa med, men Muhammad avböjde. Abu Talib blev arg på honom, och även hans fastrar talade med Muhammad om hans uppenbara brist på respekt för avgudarna. De försökte övertala honom att inte fortsätta vara den ende som stod utanför familjen. När de framställde saken berörde de en ung mans skyldighet att visa lojalitet mot sin familj. De sade: ”Du verkar inte vilja delta i någon högtid med ditt folk och inte räknas som en av dem.” Till slut gav Muhammad efter för fastrarnas böner och gick till festen. Han kom tillbaka skräckslagen. Han berättade för sina fastrar att han var rädd att han hade blivit besatt av en ond ande. De försäkrade honom att Gud aldrig skulle låta något sådant drabba honom, med tanke på hans många goda egenskaper. När han berättade om sin upplevelse sade han: ”Varje gång jag närmade mig en avgud såg jag en lång, vit man som sade åt mig att hålla mig tillbaka och inte röra vid avguden.” Umm Ayman betonar att detta var den första och sista avgudafest Muhammad deltog i, fram till dess att han började ta emot sina koraniska uppenbarelser.5 Ändå deltog Muhammad i alla goda delar av sitt samhälles liv. När han bara var femton år hjälpte han sina farbröder när de deltog i det som kallades Fijar-kriget. Detta fyraåriga krig började under de heliga månader då arabisk tradition förbjöd all strid. Därav namnet, som antyder en kränkning av det heliga. De stridande var de två stora arabiska stammarna Quraysh och Qays Aylan. Kort efter krigets slut, när Muhammad var nästan tjugo år, deltog han i att skapa den ädla al-Fudul-alliansen. Den band Quraysh-klanerna samman så att de skulle stå enade till stöd för var och en som utsattes för orättvisa i Mekka, oavsett om personen hörde hemma där eller var besökare. Vid denna tid sökte Muhammad ett nytt arbete, och handeln var pelaren i Mekkas ekonomi. Muhammad började arbeta som ombud åt en berömd affärskvinna som hette Khadijah. Hon var en förmögen änka som bedrev handel på de berömda arabiska marknaderna. Det sägs att Muhammad arbetade för henne på marknadsplatsen Hubashah. Han hade en partner som arbetade tillsammans med honom. Tydligen fick han en måttlig lön. Den bästa möjlighet en ung man i hans ålder kunde få var emellertid att ansluta sig till en handelskaravan som ombud för någon av Mekkas affärsmän. Khadijah behövde ett sådant ombud, och hennes erfarenhet av Muhammad uppmuntrade henne att skicka honom som sitt ombud med den traditionella sommarkaravanen till Syrien. Företaget blev mycket framgångsrikt, eftersom Muhammad säkrade stora vinster åt Khadijah under båda delarna av resan. Det är inte klart om han gjorde flera sådana affärsresor, men hans insats var mycket imponerande. Khadijah hade skickat med en av sina tjänare, Maysarah, som berättade för henne om Muhammads ärlighet, hederlighet och affärsskicklighet. Som förmögen änka hade Khadijah gott om friare, även sådana med god social ställning, men hon hade avvisat dem alla. Nu insåg hon att hon hade funnit en lämplig ungkarl. Khadijah friade diskret till Muhammad, och äktenskapet kom snart till stånd. Det har föreslagits att Muhammad var tjugofem år vid denna tid och Khadijah fyrtio, men detta är högst osäkert. Inom tio år födde hon honom två söner och fyra döttrar, vilket tyder på att hon befann sig i sin fertila ålder. Hon kan därför inte ha varit mycket äldre än trettio. En berättelse från Ibn Abbas, profetens kusin, säger faktiskt att hon var tjugoåtta. Äktenskapet var mycket lyckligt, och Muhammad fortsatte att sköta Khadijahs affärer medan familjen inte saknade något. Han var en föredömlig make och hon var en mycket omtänksam och kärleksfull hustru. Hon blev inte besviken på sitt val: hon hade funnit en man med stor hederlighet, som var högt respekterad av sitt folk för sin ärlighet, sitt mod och sitt vänliga temperament. Kanske är det lämpligt att nu försöka förstå vilken sorts människa Muhammad var. Vi har detaljerade beskrivningar av hans yttre. De mest tillförlitliga är de som återberättats av al-Bukhari och Muslim. Al-Bara ibn Azib berättar: ”Guds sändebud var en man med det vackraste utseendet och det bästa uppförandet. Han var varken mycket lång eller kort.”6 Han berättar också: ”Profeten var medellång och bredaxlad. Hans hår nådde inte nedanför öronen. Jag såg honom en gång bära en röd dräkt och jag har aldrig sett något behagligare.”7 Al-Bara fick frågan om profetens ansikte var avlångt. Han svarade: ”Nej. Det var som fullmånen.” Andra berättelser nämner att hans ögon var djupt svarta mot en klar vit ögonvita, med långa, bågformade och något tunna ögonbryn som inte möttes i mitten. Hans huvud var stort, med en bred panna, raka kinder, en böjd näsa och en bred mun med välformade läppar. Hans hy var ljus med ett inslag av rodnad på kinderna. Hans svarta hår var varken mycket lockigt eller helt rakt. Mot slutet av sitt liv hade han bara några få grå hårstrån. När han gick var hans steg säkra, som om han gick nedför en svagt sluttande passage. Han vände alltid hela ansiktet mot den han talade med och svängde hela kroppen när han behövde vända sig. Han hade alltid ett förtrollande leende som väckte förtroende. Sammantaget var han mycket vacker och hans kroppslukt var mycket behaglig. Anas ibn Malik berättar: ”Jag har aldrig rört vid siden eller brokad som varit mjukare än profetens handflata, och jag har aldrig känt en bättre doft än doften från profetens kropp.”8 Hans sätt och moraliska värderingar gjorde honom älskad av de människor som kom i kontakt med honom. Människorna i hans klan, Hashim, ansåg att han var en som säkert skulle uppfylla löftet om en lysande framtid. I Qurayshs större gemenskap var han högt respekterad för sin hederlighet och sitt rättesinne. Han fick smeknamnet al-Amin, som betyder ”den pålitlige”. Denna egenskap erkändes av hans motståndare, och även de som ville se honom död medgav att han aldrig bröt sitt ord. På samma sätt rådde det inget tvivel om hans vänlighet. De som stod honom nära upplevde att han brydde sig om alla människor, särskilt dem som befann sig i en utsatt ställning. Det han gjorde för Zayd ibn Harithah ger en god bild av hans vänlighet. Zayd var en ung pojke som hade förts bort från sin stam av rövare, som sedan sålde honom som slav. Han hade tydligen sålts mer än en gång innan han fördes till Mekka och blev Khadijahs slav, efter att hennes farbror hade gett honom till henne som gåva. Hon gav i sin tur honom till Muhammad när de gifte sig. Zayd var då i tonåren. När Zayds far fick veta att han befann sig i Mekka kom han dit för att få honom fri. I stället för att sälja Zayd till hans far erbjöd Muhammad honom valet att stanna hos honom eller bli fri och följa med sin far. Till faderns förvåning valde Zayd utan att tveka att stanna hos Muhammad. Han sade till sin far att han inte under några omständigheter ville skiljas från Muhammad. För att lugna fadern frigav Muhammad då Zayd och adopterade honom som son. När Muhammad blev äldre erkändes hans visdom allmänt. Quraysh behövde renovera Kaba, som de betraktade som en helig plats. Denna kubformade, nästan helt svarta byggnad hade en sten av särskild betydelse, en svart meteoritsten, placerad i axelhöjd i ett av byggnadens hörn. Den markerade början och slutet av tawaf-ritualen. När återuppbyggnaden var färdig behövde den svarta stenen läggas tillbaka på sin plats. Varje klan ville få äran att sätta den på plats. Diskussionen blev häftig och känslorna svallade. Några krävde till och med att man skulle slåss om saken. En respekterad äldre man föreslog emellertid skiljedom, och klanerna enades om att den första som kom in skulle vara skiljedomare. Det var Muhammad som kom in, och alla var nöjda med att låta honom avgöra saken. Han insåg att försoning endast kunde uppnås genom att äran delades. Därför lät han lägga ut ett tygstycke på golvet. Den svarta stenen placerades i mitten och en representant för varje klan utsågs. De tog tag i tyget och lyfte det tillsammans. När stenen var i nivå med sin plats lade Muhammad tillbaka den. Alla var nöjda, eftersom ingen klan kunde skryta med att ha fått större ära vid återuppbyggnaden av Kaba. När Muhammad närmade sig trettiofem års ålder fanns det inget som tydde på annat än att han skulle fortsätta sitt lyckliga familjeliv och samtidigt ha en god ställning i samhället. Det finns inga berättelser om att han reste under denna period. Khadijahs handel sköttes hemifrån. Ombud anlitades för att följa med handelskaravanerna till Syrien och Jemen. Hans två söner dog som spädbarn, men hans döttrar växte upp och förväntades flytta till sina blivande mäns hem. Det var ungefär vid denna tid som han började söka avskildhet för ostörd begrundan. Han gick till en grotta i ett närbeläget berg, där han tillbringade flera dagar i dyrkan. Ingen särskild form av dyrkan finns nedtecknad, men det måste huvudsakligen ha varit verbal bön riktad till Gud, Skaparen. Även detta kan vi nu se som en del av den förberedelse som Guds hand gav honom. Genom långvarig eftertanke i ensamhet, högt uppe på berget där universum ter sig så vidsträckt — särskilt under den klara natthimlen med otaliga lysande stjärnor — blir tanken på Gud, den Allsmäktige Skaparen, tydligt närvarande. En annan del av förberedelsen, som kom ännu senare och mycket nära det ögonblick då han först tog emot gudomliga uppenbarelser, var sanningsenliga drömmar. Varje gång han såg en dröm som rörde hans sociala och fysiska miljö blev den snart verklighet, precis som den hade visat sig i drömmen. Detta skulle i förväg lugna honom och försäkra honom om att han inte utsattes för något bedrägeri. När Muhammad närmade sig fyrtio var han en etablerad familjeman. Han var mycket respekterad i sin stam och i Mekkas samhälle i allmänhet. Hans vänlighet var alltid tillgänglig och hans beredvillighet att hjälpa den behövande var säker. Sedan kom det stora ögonblicket. Han sov i Hira-grottan i berget när ängeln kom till honom med en uppslagen bok och bad honom läsa. Muhammad var olärd och svarade att han inte kunde läsa. Ängeln tryckte boken mot hans bröst tills han nästan tappade andan, släppte sedan honom och sade åter åt honom att läsa. Återigen sade han att han inte kunde. Detta upprepades två gånger. Efter den tredje gången sade ängeln till honom: ”Läs i din Herres namn, Han som har skapat människan av en grodd. Läs! Din Herre är den Frikostigaste, Han som har lärt människan att använda pennan, lärt människan vad hon inte visste.” (96:1–5) Han vaknade darrande. När han hade lugnat sig kom ängeln ännu en gång till honom medan han var fullt vaken och upprepade exakt det som hade sagts och gjorts i drömmen. Så snart allt detta var över sprang han hem till sin hustru. Eftersom han darrade bad han henne att svepa in honom, vilket hon gjorde. När han hade återfått fattningen berättade han för henne vad han hade sett. Hon lugnade honom och försäkrade att inget ont kunde drabba honom, eftersom ”du är trogen mot det som anförtrotts dig, du värnar om dina släktskapsband och du talar alltid sanning”. Från och med detta ögonblick blev Muhammad Guds profet. Snart skulle han få veta att han hade anförtrotts ett budskap att framföra till mänskligheten.

KAPITEL 2

sammanfattning av händelser under Profetens livstid

Som mogen fyrtioårig man var Muhammad nu också profet. Det tog en viss tid innan han blev trygg i sin roll, och i detta spelade Khadijah en viktig del. Hon var övertygad om att hennes make – tydligt en man med moralisk rättrådighet och visdom – inte kunde ha något att göra med ondskans värld. Så småningom kom tron med förvissningen. Muhammad trodde nu på Guds enhet och på den absoluta falskheten hos de avgudar som araberna dyrkade. När detta väl hade fastställts inleddes nästa skede, och han blev Guds Sändebud, med uppgiften att göra den rätta tron känd för människorna, kalla dem att tro på den och leva sina dagliga liv i enlighet med den. Han fick följande besked: Du som är insvept i din mantel, res dig och varna. Förkunna din Herres storhet; rena dina kläder; håll dig borta från all orenhet; ge inte bort något för att sedan framhäva hur mycket du har gett; men vänd dig tålmodigt till din Herre. (74: 1–7)

I den första uppenbarelsen sade Gud åt honom att läsa. Eftersom Muhammad var olärd innebar detta att recitera ur minnet – en handling som till en början hade liten betydelse för andra. Men därefter fick han besked att resa sig och varna. Detta var inte längre en passiv handling som skulle utföras för och av honom själv. Den krävde i stället kontakt med andra, eftersom han skulle varna dem för att de måste tro på Guds enhet och följa Hans bud. Muhammad (må Guds frid vara med honom), som hädanefter blev känd genom sina titlar Profeten och Guds Sändebud, tog på sig båda uppgifterna och utförde dem så väl han kunde. Han bad Gud hjälpa honom och litade på Hans stöd.

Under gudomlig vägledning började han närma sig människor, förklara sin roll och sitt budskap för dem och kalla dem att anta islam – den nya tron vars själva namn betyder fullständig underkastelse under Gud. På Guds befallning började Profeten sin mission i det fördolda. Han talade med människor som stod honom nära och som han kunde lita på. Snart bildades en muslimsk familjekrets som omfattade Zayd ibn Harithah, omkring trettio år gammal, Khadijah och [Ali ibn Abi Talib, Profetens unge kusin som han hade tagit in i sitt hem för att lätta sin farbrors börda när Makkah gick igenom svåra tider. Abu Bakr, Profetens nära vän, antog också islam utan att tveka. Fler följde snart, däribland Profetens döttrar, Abu Talibs hustru Fatimah bint Asad och Umm Ayman. Unga män som Talhah ibn [Ubaydillah, al-Zubayr ibn al-[Awwam, Sa[d ibn Abi Waqqas och Sa[id ibn Zayd trädde fram, liksom [Ammar ibn Yasir och hans föräldrar Yasir och Sumayyah. Så uppstod ett litet muslimskt samfund.

Även om förkunnelsen av den nya tron fortsatte i hemlighet märkte Qurayshs äldste att något var på gång. De brydde sig emellertid inte om att undersöka saken, eftersom de antog att den inte kunde utgöra någon fara för deras etablerade samhällsordning. Tre år senare fick Profeten instruktion att offentliggöra sitt budskap och kalla människor att anta det. Som han skulle visa under hela sin bana drog han sig aldrig undan från att fullgöra en plikt. Därför vände han sig till sin närmaste klan, Hashim-klanen, och bjöd dem på en måltid. Med medkänsla vädjade han till dem att anta islam, eftersom detta skulle rädda dem från de sociala sjukdomar som plågade deras materialistiska livsstil och ge dem ett framtida liv att se fram emot.

Han talade också till alla Qurayshs klaner. Han stod på al-Safa-kullen nära Ka[bah och klargjorde för dem att Gud hade anförtrott honom ett budskap som gällde hela mänskligheten i alla generationer. I båda fallen möttes han av ett fientligt mottagande, särskilt från sin farbror Abu Lahab. Konfrontationen ledde inte till stora problem i början, men snart insåg Makkahs ledare att islams budskap stadigt vann anhängare bland människor som tillhörde deras olika klaner. Budskapet förebådade en grundläggande förändring av den samhällsordning som då gav ledarna deras privilegier och höll slavarna, de fattiga och de svaga i deras våld, eftersom islam förespråkade en rättvis fördelning av rikedom. Framför allt hotade det den religiösa auktoritet som Quraysh utövade över hela Arabiska halvön.

Qurayshs äldste kunde inte ställa Profeten personligen till svars, eftersom hans klan skyddade honom, och de ville inte att en fejd skulle uppstå inom deras samhälle. De försökte förhandla fram arrangemang som skulle tysta islams budskap, men Muhammad accepterade ingen kompromiss och förhandlingarna bröt samman mer än en gång. Varje gång detta skedde följdes sammanbrottet av en period av förföljelse mot de svagare bland dem som blev muslimer. Stämningen i Makkah blev betydligt mer spänd. Hotet om en blodig konfrontation ökade, eftersom hårdföra otroende blev allt mer högljudda och förespråkade behovet av att effektivt stoppa kallelsen till islam.

År 615 e.Kr., två år efter det offentliga framträdandet, rådde Profeten många av sina följeslagare att utvandra till Abessinien, ett land ”som styrs av en rättvis kung, där ni kan finna en trygg tillflykt”.1 Sammanlagt utvandrade åttiotre män och nitton kvinnor till Abessinien, där de fick asyl av Negus, landets kung. De utgjorde ungefär hälften av det muslimska samfundet i Makkah vid denna tid. Muslim­ska och andra historiker beskriver ofta denna utvandring som en flykt undan förföljelse. Men en noggrann granskning av invandrarnas namn och deras ställning inom sina klaner visar att de inte var målet för Qurayshs förföljelsekampanj. De tillhörde de mest ansedda familjerna och klanerna i Makkah och åtnjöt sina klaners fulla beskydd. Därför kunde de inte utsättas för fysisk skada. De som drabbades hårdast av förföljelsen stannade i stället kvar i Makkah.

Utvandringen var i själva verket en strategisk åtgärd med målet att upprätta en ny bas för islam, där tron kunde förkunnas bland den lokala befolkningen utan rädsla för skada. Några av dessa utvandrare stannade i Abessinien på Profetens order i femton år. De kunde ha anslutit sig till muslimerna i Madinah efter att Profeten och hans följeslagare hade bosatt sig där år 622 e.Kr. Även om några gjorde det, stannade de mer framstående personerna – däribland Profetens egen kusin Ja[far ibn Abi Talib – i Abessinien tills Profeten slutligen kallade tillbaka dem år 629. När de återvände tog de med sig en stor delegation abessinska muslimer, som besökte Madinah och svor Profeten trohet.

Denna utvandring till Abessinien kan ha avvärjt en omedelbar fara som kunde ha uppslukat hela det muslimska samfundet i Makkah. Makkahs ledare förblev fientliga mot islam. De ville inte lyssna till dess budskap och behandlade dess förkunnare hårt. Men de uppfattade inte längre islam som ett hot mot den etablerade ordningen. Profeten förstod att hans budskap riktade sig till hela mänskligheten, inte bara till samhället i Makkah. Därför behövde han föra det till andra. Hans närmaste mål var de övriga arabiska stammarna.

Detta folk var inte svårt att nå, eftersom Makkah var centrum för en årlig pilgrimsfärd dit grupper från alla stammar kom för att utföra pilgrimsritualerna, vörda de stora avgudarna och tillbe vid Ka[bah. Pilgrimsfärden hade varit centrum för Makkahbornas liv ända sedan profeterna Abraham och Ismael byggde den många århundraden tidigare. Quraysh hade emellertid förvrängt de flesta ritualerna och infört märkliga bruk, till exempel att gå runt Ka[bah naken. Närvaron av människor från olika stammar gav Profeten möjlighet att tala till dem och förklara islams budskap. Dessutom kom människor ständigt till Makkah för att besöka den heliga platsen och tillbe där. Några tog med sig varor för att sälja. Profeten försökte träffa varje besökare i Makkah och förklara islam för honom eller henne.

Tanken på Guds enhet var i allmänhet godtagbar för araberna, även om deras gudsbegrepp länge hade förvridits och fördunklats. De avgudar som de dyrkade vid sidan av Gud hade ingen tydlig ställning i deras tänkande. De såg dem som Guds medhjälpare eller partner och antog att avgudarna skulle föra människor närmare Gud. Själva gudsbegreppet var i själva verket oklart för dem. Gud var avlägsen och vag. Därför tilltalade islams tydliga lära om Guds enhet och förkastandet av alla medgudar många. Ändå fanns det hinder som fick de flesta att tveka eller avstå från att anta islam.

Under pilgrims­säsongen gick Profeten till olika stammars läger och förklarade sitt budskap för dem. Deras svar var i regel fientligt. Quraysh inledde en motoffensiv och skickade några av sina mest vältaliga talare för att vända sig till de olika stammarna och varna dem för att lyssna till Muhammad. De klargjorde att Quraysh skulle betrakta varje positiv reaktion på islam som en fientlig handling och hotade med militära repressalier mot varje stam som gav Muhammad ett sådant svar. Qurayshs talare återkom också ständigt till en tanke som hade stark dragningskraft i ett stamsamhälle: eftersom Muhammad var Qurayshs son och de kände honom väl skulle de ha omfattat hans idé utan att tveka om den hade varit god.

I Arabias stamsystem var stammen alltid beskyddare åt den av dess söner eller döttrar som hade något gott att erbjuda. Om stammen stod helt emot någon begränsades den personens möjligheter till framgång kraftigt. Därför var de flesta av dessa stammar mer benägna att lyssna till Qurayshs talare och följa deras råd än att lyssna till Profeten. Quraysh inledde dessutom en effektiv smutskastningskampanj mot Profeten själv och beskrev honom som lögnare, poet, galning och trollkarl. När de insåg att alla dessa beskrivningar blev kontraproduktiva höll de en konferens för att komma överens om vad de skulle säga till pilgrimernas delegationer. Konferensen gick igenom alla alternativen och insåg att inget av dem hade särskilt stor trovärdighet. Till slut enades de om att säga att han var en ”trollkarl som hade kommit med oklara recitationer som skapade osämja mellan man och hustru och mellan bröder i samma familj”.

De flesta stammar lyssnade till Qurayshs argument och ville inte ha något med Profeten att göra. De ansåg att de hade fler intressen gemensamma med Quraysh än med en individ vars anspråk på att få uppenbarelser från höjden inte kunde bevisas. Även om några stammar var villiga att lyssna till honom och imponerades av Koranens enastående skönhet när han reciterade dess verser och av de värderingar den förkunnade, ville de inte binda sig. De kände att de kanske tog på sig något större än de kunde hantera.

Profeten fortsatte ändå att använda pilgrims­säsongen som plattform för att tala till det arabiska folket. Han var säker på att hans budskap var ett sant budskap från Gud och att det till slut skulle segra. Han uppmuntrades av att enskilda omvända fortsatte att ansluta sig, om än långsamt. Oavsett vilka verbala förolämpningar Quraysh riktade mot honom och hans budskap fortsatte han oförskräckt att förkunna det. Men det var ytterst smärtsamt för honom att se de svagare bland hans följeslagare utsättas för tortyr och fysisk press i försök att få dem att lämna islam. Några av dem som tillhörde förnämare familjer fängslades och torterades faktiskt av sina egna familjer.

Situationen fortsatte att försämras. Qurayshs hårdföra män hade tagit initiativet och infört kännbara sanktioner mot det muslimska samfundet, och de ville utvidga dem. De fick hela Quraysh att delta i en total ekonomisk och social bojkott mot Hashim-klanen. Villkoren skrevs ned: ingen i Quraysh fick ha kommersiella förbindelser med någon hashimit, inte ens sälja mat till dem, och inget äktenskap med dem fick ingås förrän de överlämnade Muhammad till Quraysh för att dödas. Hashimiterna ville inte gå med på en sådan förnedring, och både muslimerna och de otroende bland dem uthärdade bojkotten med ståndaktighet. Inte alla i Quraysh var nöjda med bojkotten, men de ansåg sig tvungna att fullfölja den för att inte bryta mot sitt stamsamhälles traditioner. Bojkotten varade därför i tre år, tills fem personer från olika Quraysh-klaner lyckades planera dess upphävande.

Det nionde året av Profetens mission närmade sig sitt slut när bojkotten upphörde. Det fanns emellertid inget tecken på att Quraysh skulle mildra sitt motstånd mot islam. Abu Talib fortsatte att skydda Profeten, även om han hade beslutat att inte bli muslim. Abu Talib hade dock nått hög ålder och blev några månader senare sjuk. Flera klanledare gick till honom och bad honom förhandla fram någon form av överenskommelse mellan dem och Profeten. Profeten insisterade på att han inte kunde ändra Guds budskap: de måste tro på Guds enhet och att Muhammad var Guds Sändebud. Detta var det sista försöket till någon form av samförstånd.

Kort därefter dog Abu Talib, och några veckor senare dog även Khadijah. Profeten berövades därmed den omsorg och det stöd han hade fått av sin farbror i sitt offentliga liv och av sin hustru i hemmet. Situationen blev ännu svårare för honom. Han övervägde att föra sitt budskap till nya områden. Han reste till Taif, en bergsstad omkring fyrtiofem miles bort där den stora stammen Thaqif bodde. Han talade med dess ledare och med folket, men möttes av ett mycket fientligt mottagande. Thaqifs ledare skickade sina slavar för att jaga honom ut ur staden och kastade stenar och andra föremål mot honom, så att hans fötter blödde när han slutligen tog sin tillflykt till en trädgård som tillhörde två bröder, [Utbah och Shaybah, ledare för Qurayshs [Abd Shams-klan. Dessa bröder var otroende, men visade medkänsla med sin stamfrände genom att skicka honom en tallrik vindruvor med en av sina slavar.

När jakten var över lämnade Profeten Taif och återvände till Makkah, men han kände att han inte kunde gå in i staden utan skydd. Han skickade bud till några av stadens ledare, och al-Mut[im ibn [Adiyy, en avlägsen farbror, gav honom tillträde under sitt beskydd. Innan han nådde Makkah satte sig Profeten ned för att begrunda sin situation. Han vädjade innerligt om Guds stöd: Till Dig, min Herre, klagar jag över min svaghet, min brist på stöd och den förnedring jag tvingas utstå. Du som är den mest barmhärtige och nåderike! Du är de svagas Herre, och Du är min Herre. Åt vem överlämnar Du mig? Åt en avlägsen person som tar emot mig med fientlighet? Eller åt en fiende som Du har gett makt över mig? Om Du inte är missnöjd med mig bryr jag mig inte om vad jag möter. Jag skulle emellertid vara mycket lyckligare med Din barmhärtighet. Jag söker skydd i ljuset från Ditt ansikte, genom vilket allt mörker skingras och både detta liv och det kommande livet bringas på rätt väg, så att jag inte drar på mig Din vrede eller blir föremål för Din förbittring. Till Dig underkastar jag mig tills jag vinner Din välbehag. Allt är maktlöst utan Ditt stöd.2

Då kom ängeln Gabriel för att berätta att Gud hade beviljat hans vädjan: ”Här med mig finns den ängel som ansvarar för bergen, så att han kan ta emot dina instruktioner.” Bergens ängel hälsade honom och sade: ”Jag står till din tjänst. Om du vill kan jag sluta de två bergen över deras dal.” Profeten sade: ”Nej. Jag hoppas att det bland deras efterkommande ska finnas människor som tillber Gud ensam och inte sätter någon vid Hans sida.” Flera år senare sade Profeten att denna episod under resan till Taif var det svåraste han någonsin hade behövt möta.

Hemma i Makkah kände Quraysh att Muhammad nu var sårbar för deras övergrepp. De förenade verbala förolämpningar med fysiska angrepp genom att kasta smuts på honom medan han tillbad i den stora moskén. De utmanade honom med absurda krav och skydde inga medel i sina försök att skada honom.

År 620 skulle bevittna början på en förändring i islams och dess Profets ställning. Först fördes han på en nattlig färd. Ängeln Gabriel kom till honom och hade med sig ett himmelskt riddjur som färdades med hög hastighet. Gabriel förde Profeten till Jerusalem, där han mötte alla tidigare profeter, däribland Noa, Abraham, Mose och Jesus. Han ledde en gemensam bön, och de deltog alla. Detta var en symbol för enheten mellan Guds budskap, som fullbordades genom Koranens budskap.

Från Jerusalem tog ängeln honom upp till himlen, där han fick se något av det som väntar dem som är bestämda för helvetet och de stora belöningarna för dem som får komma in i paradiset. Bönen fastställdes till fem böner varje dag för alla muslimer under hela året. Därefter fördes Profeten tillbaka till Makkah. Allt detta skedde inom några timmar, och han återvände vid tiden för morgonbönen.

Vissa muslimska lärda menar att detta var en andlig färd, medan andra säger att allt var en mycket livfull dröm. Det finns ingen anledning att hävda att färden inte verkligen ägde rum, eftersom Gud förvisso kan genomföra vad Han vill. Om Han beslutar att föra Profeten eller någon annan på en mirakulös färd, gör Han det. För Gud är detta lika lätt som att sända regn eller vind, göra jorden lämplig för mänskligt liv eller ge ett barn hörsel och talförmåga. Människor kan säga att detta är naturlagar, men det är Gud som har skapat dem och satt dem i verksamhet. Det mirakulösa förefaller endast så eftersom det är obekant för oss. I själva verket är varje del av livet ett mirakel och allt i universum mirakulöst: allt detta är lätt för Gud.

Profetens villighet att berätta om sin nattliga färd inför en fientlig publik var ett tecken på hans stärkta och välgrundade förtroende för sanningen i sitt budskap. Han fortsatte att förkunna med ny iver. När nästa pilgrims­säsong närmade sig var Profeten mer beslutsam än någonsin att föra sitt budskap till människor utanför Makkah, trots de växande svårigheter han mötte. Pilgrims­säsongen år 620 gav honom ett andrum av hopp och nya möjligheter, när han träffade sex pilgrimer från Yathrib, som senare skulle kallas Madinah.

Det arabiska samhället i Yathrib var till stor del ett jordbrukssamhälle och levde sida vid sida med en stor judisk befolkning. Judarna brukade framhäva sin monoteistiska religion och sade till araberna att de väntade på att en ny profet skulle träda fram, en profet som skulle få kämpa och använda vapen mot sina motståndare. När problem uppstod mellan araber och judar brukade judarna hota araberna med att de skulle följa den nye profeten och tillfoga araberna ett förkrossande nederlag.

De sex araberna från Yathrib satt med Profeten och lyssnade till hans förklaring av sitt budskap och till hans recitation av Koranen. De blev djupt imponerade och förklarade att de antog islam. Yathribs araber tillhörde två huvudstammar, Aws och Khazraj, som ofta låg i krig med varandra. De sex sade till Profeten: ”Vi har lämnat vårt folk i ett fruktansvärt tillstånd av splittring och fiendskap. Om Gud genom dig förenar dem, kommer ingen att vara ädlare än du.” De lovade att förklara sin nya tro för sina stamfränder och träffa Profeten igen under nästa pilgrims­säsong.

De höll sitt löfte och tog med sig ytterligare sex personer. Vid detta andra möte svor alla tolv att de var fasta troende på islam. Löftets villkor var: ”Vi tror på Gud och sätter ingen vid Hans sida. Vi ska inte stjäla, begå äktenskapsbrott, döda våra barn, uttala en lögn om våra barns härstamning eller trotsa Profeten i något som är rimligt.” Vid mötet diskuterades den nya muslimska gemenskapens behov i Yathrib. Profeten skickade en av sina mest lärda följeslagare, Mus[ab ibn Umayr, med dem för att undervisa de nya muslimerna i islams och Koranens principer. Mus[ab skulle också organisera arbetet med att förkunna islam bland Yathribs invånare. Hans uppdrag blev mycket framgångsrikt, och islam spreds snabbt i Yathrib; hela klaner antog den nya tron.

När Mus[ab återvände till Makkah tio månader senare berättade han för Profeten att staden erbjöd en god bas för islam. Pilgrims­säsongen året därpå, år 622 e.Kr., den trettonde sedan islams början, innebar ett aldrig tidigare skådat steg i Arabien. Profeten mötte sjuttiotre män och två kvinnor från Yathrib, som alla var muslimer. De ingick i stadens pilgrimsdelegation. Under nattens skydd smög de sig ut från sitt läger i Mina för att träffa Profeten. De lovade att stödja honom och förklarade sig beredda att göra vilka uppoffringar som än krävdes. De sade att de skulle bekämpa var och en som motsatte sig honom och att de välkomnade alla muslimer i Makkah till Yathrib, där de skulle dela allt de ägde med dem.

De kom överens om att tillsammans bilda ett samhälle skilt från de andra, där islam skulle förena dem till en enda nation, en ummah. Det enda villkoret var att denna nya allians skulle träda i kraft när Profeten hade kommit till Yathrib. Under de följande tre månaderna utvandrade alla muslimer som kunde från Makkah till Yathrib. De reste i små grupper och tog endast med sig några få saker som de kunde bära. De övergav sina hem och företag och lämnade sina klaner. Endast de som fysiskt hindrades från att resa blev kvar.

Profeten stannade i Makkah med Abu Bakr och [Ali, sin kusin, tills han fick instruktion att resa. Under tiden insåg Quraysh vad som höll på att ske och fruktade det värsta. Vid ett krismöte övervägde klanernas ledare alla möjligheter och beslöt att omedelbart döda Profeten. Planen var att välja en modig ung man från varje klan så att alla skulle dela ansvaret för mordet. På så sätt skulle hashimiterna förstå att de inte kunde kämpa mot resten av Quraysh på egen hand och därefter acceptera blodspengar som ersättning.

Profeten lyckades undkomma de blivande mördarna och vidtog alla försiktighetsåtgärder för att vilseleda dem. Efter två veckor kom han till Madinah, där han mottogs mycket varmt. Han började omedelbart organisera sitt nya samhälle, som bestod av Muhajirun, utvandrarna från Makkah, och Ansar, hjälparna, alltså muslimerna från Yathrib, som hädanefter kallades Guds Sändebuds stad, eller kortare Madinah.

Profeten vidtog fyra mycket viktiga åtgärder:

1. Han byggde en moské som skulle tjäna som plats för tillbedjan, skola där muslimer lärde sig sin tros detaljer, mötesplats och säte för regeringen.
2. Han upprättade ett starkt brödraskap mellan Muhajirun och Ansar genom att göra en person ur den ena gruppen till bror åt en person ur den andra. Detta brödraskap ansågs så viktigt att det överordnades stamförbundet.
3. Han slöt en överenskommelse med de andra grupperna i Madinah, nämligen judarna och de arabiska otroende, och gjorde dem alla till medborgare i den nya stat som han upprättade i staden. Dokumentet angav varje grupps plikter och åtaganden i detalj. Det var den första skrivna författningen i mänsklighetens historia och upprättade ett pluralistiskt samhälle grundat på medborgarskap.
4. Han sände ut flera beväpnade expeditioner till områdena runt Madinah för att visa att den nya staten inte fruktade någon. Det arabiska samhället var vant vid stamräder som genomfördes för lättförtjänta vinster. Profeten ville visa att Madinah var för starkt för att någon skulle överväga ett sådant angrepp. Expeditionerna hotade dessutom Qurayshs karavaners handelsväg utan att egentligen gå till strid, utom vid ett tillfälle då en liten sammanstötning ägde rum mellan en grupp på sex muslimer och en liten karavan. Dessa expeditioner bestod endast av Muhajirun.

Det nya samhället i Madinah upptäckte livsutsikter som människorna aldrig tidigare hade mött. Att behandla andra som bröder och systrar i tron, snarare än som blodsfränder och stammedlemmar, gav alla muslimer en ny mening med livet. Att ha en sak att arbeta för gav också deras synsätt en ny dimension. Som förkunnare av islam förde de dess budskap till sina släktingar och medborgare. För första gången kunde muslimerna leva i enlighet med islams läror utan rädsla. Varje dag antog fler människor tron. Profeten fortsatte att forma det nya samfundet, jämna ut dess ojämnheter och befästa den unga islamiska staten.

KAPITEL 3

profetens karaktärs nyckel Varje människa har en nyckel till sin karaktär. När nyckeln har identifierats är det lätt att hantera den personen. Denna nyckel gör det möjligt för oss att förklara hans eller hennes attityder och beteende och att förutse deras reaktion på händelser. Det är ungefär som en husnyckel: den kan vara liten, men den öppnar till en rymlig plats med allt som finns där. Utan nyckeln förblir husets insida okänd, och vi kan bara göra en blind gissning om vad det innehåller. På samma sätt gör en persons nyckel det möjligt för oss att förstå hans eller hennes beteende, även när personen handlar på ett sätt som andra finner märkligt. När det gäller Profeten kan vi bara söka nyckeln till hans personlighet utifrån hans liv före profetskapet, det vill säga innan han började ta emot gudomliga uppenbarelser. På den tiden handlade han på egen hand och visste inget om det gudomliga budskap som skulle anförtros honom. Senare, när han började ta emot sitt budskap, intog han en roll som saknade motstycke, och han fick också vägledning från höjden. Hans uppdrag, ansvar och handlingar drog nytta av denna vägledning och grundade sig på den. Icke-muslimer som skrev om hans liv utan att ta hänsyn till detta kom fram till förklaringar som muslimer finner problematiska. Vissa av dessa skildringar är opartiska, och några beundrar honom till och med. Ändå kommer ett studium av hans liv i rent mänskliga termer, utan att tillmäta den gudomliga vägledning han fick någon betydelse, att framställa vissa av hans handlingar som tvivelaktiga och kanske omöjliga att rättfärdiga. Hans hållning i förhandlingarna med Quraysh som ledde fram till fredsöverenskommelsen i Hudaybiyah föreföll märklig, även för hans närmaste följeslagare. Han rådfrågade ingen, vilket stred mot hans tidigare handlingsmönster, och han accepterade alla de villkor som fienden påtvingade. I en rent mänsklig situation, vad skulle historiker, kritiker eller analytiker säga om en förhandlare som från början förklarade – så som Profeten gjorde – att han skulle acceptera vilket erbjudande som helst, och som faktiskt inte krävde någon eftergift från den andra sidan i utbyte mot att gå med på deras villkor? När vi börjar söka nyckeln till Muhammads personlighet i hans liv före uppenbarelsernas början upptäcker vi snart att vi får vissa svårigheter, eftersom de berättelser vi har om denna period ger otillräckliga detaljer och kan vara opålitliga. Endast de berättelser om hans tidiga år som Profeten eller hans nära följeslagare nämnde kan verifieras med avseende på äkthet. En berättelse säger till exempel att Muhammad som spädbarn endast brukade dia från det ena bröstet på sin amma. Muslimska historiker föreslår att ”det var som om Gud hade fått honom att göra så för att lämna det andra bröstet fullt åt Halimahs egen son”. Hur kan vi verifiera detta när det saknas en senare bekräftelse från Profeten eller Halimah? De berättelser som kan betraktas som tillförlitliga pekar på en särskild egenskap som vi kan se som nyckeln till Profetens personlighet: strävan efter det rätta. När vi granskar Muhammads personliga historia finner vi att denna egenskap är genomgående i hans karaktär, både före och efter profetskapet. Denna egenskap förstärktes ytterligare av det gudomliga budskap som han förmedlade till mänskligheten. Som nämndes i kapitel 1 var Muhammad tjugo år gammal när han deltog i att bilda den ädla alliansen al-Fudul, som förpliktade Quraysh-klanerna att stå enade till stöd för var och en som utsattes för orättvisa i Makkah, oavsett om personen hörde hemma där eller var besökare. Detta var ett ljust ögonblick i hans förislamiska liv, och ett som han nämnde med värme efter profetskapet. Han var bosatt i Madinah när han sade att han inte skulle byta ut sitt deltagande i denna allians mot något i världen; han förklarade att han även under islam skulle hedra den om någon bad honom om hjälp enligt dess villkor. Det faktum att denna allians hade slutits under den förislamiska tiden av avgudadyrkare förringade inte att det var en ädel allians som syftade till att ge alla deras rättigheter. Profetens uttalande bekräftar en känsla av heder och integritet som endast kan utvecklas hos en man som söker det rätta och står upp för det. Under hela sitt liv upprätthöll Muhammad medvetet en mycket hög grad av integritet. Han skulle inte medvetet säga en lögn. I många samhällen ser människor inte med avsky på lögn. Naturligtvis säger ingen öppet att det är något att vara stolt över att ljuga, men människor råder ofta en släkting eller vän att ljuga för att ta sig ur en besvärlig situation. I det förislamiska arabiska samhället var lögn inget som väckte stor oro. I dag förväntar sig många samhällen att en person ska tala sanning i formella situationer; exempelvis åtalas ett vittne som avger falskt vittnesmål i domstol. Men i små vardagliga frågor tänker människor inte två gånger på att ljuga när det tjänar deras syfte. De erkänner till och med lögnen och väntar sig inte att bli klandrade; andra skrattar ofta eller visar sitt gillande. Muhammad var däremot vida känd bland sitt folk för att tala sanning i alla situationer. Vittnesbörden om detta är många och kommer från både vänner och fiender. Under det femte året av Muhammads profetskap rådde han ett stort antal av sina följeslagare att utvandra till Abessinien. Quraysh fruktade följderna av en sådan utvandring och skickade en delegation till Negus, Abessiniens härskare, med begäran om att de skulle utlämnas. Delegationen försökte ivrigt få Negus att beordra utlämningen utan att förhöra de utvandrade. Negus var emellertid en rättvis man. Därför kallade han de utvandrade till sitt hov och frågade dem om deras religion. Deras talesman Ja[far beskrev deras förhållanden före islam. Sedan sade han: ”Då sände Gud oss en budbärare som vi alltid har känt som en sanningsenlig och hederlig man.”1 De som motsatte sig Profeten i Makkah tvekade inte att säga att han var en sanningsenlig man. När Muhammad fick Guds befallning att offentligt förkunna islam ställde han sig på kullen al-Safa i centrala Makkah och kallade alla klaner till sig. När de hade samlats sade han till dem: ”Om jag berättade för er att beväpnade ryttare befinner sig bortom denna dal och är på väg mot Makkah för att anfalla er, skulle ni då tro mig?” ”Du är pålitlig, och vi har aldrig känt dig som en lögnare”, svarade de. ”Nåväl”, sade han, ”jag har sänts till er för att varna er för ett svårt lidande.”2 Shaykh Abu al-Hasan Ali al-Hasani Nadwi säger att arabernas första svar i Makkah var ett bevis på deras realistiska och praktiska förhållningssätt. De svarade en man som de kände som ärlig och sanningsenlig och som alltid gav uppriktiga råd. Han stod på toppen av en kulle där han kunde se vad som fanns bortom. Från den plats där de stod kunde de inte se något bortom sin dal. De hade ingen anledning att inte tro honom, vad han än sade. Detta var en naturlig inledning som säkrade ett vittnesbörd; med andra ord fastställde den Muhammads trovärdighet, som var välkänd för hans åhörare.3 Ett exempel på ett vittnesbörd från hans motståndare inträffade när Profeten och hans följeslagare begav sig till Makkah för sin kompensatoriska [Umrah (lilla pilgrimsfärd). Som nämndes i kapitel 2 skulle Profeten och hans följeslagare enligt det fredsavtal som året innan hade slutits mellan Profeten och de otrogna i Makkah tillåtas att komma in i Makkah och stanna i tre dagar, men de fick inte bära andra vapen än svärd i sina skidor. När muslimerna skulle påbörja sin resa från Madinah beordrade Profeten att tillräcklig beväpning skulle tas med, så att de var beredda om Quraysh tänkte genomföra ett förrädiskt angrepp. När muslimerna närmade sig Makkah fick dess invånare genom sin förtrupp veta att muslimerna bar vapen med sig. Quraysh skickade genast Mikraz ibn Hafs med några av sina dignitärer för att ta reda på hans avsikter. Mikraz sade till honom: ”Muhammad, du har aldrig varit känd som förrädisk, varken när du var ung eller på din ålderdom. Tänker du gå in i den heliga staden där ditt eget folk bor och bära vapen, trots att du lovat att ditt följe endast skulle bära resenärers vanliga vapen: svärd i skidor?” Profeten svarade: ”Jag för inte in några vapen i staden.” Mikraz sade: ”Detta är en man som är ett föredöme i ärlighet och uppriktighet.”4 Det räckte för Qurayshs delegation att Muhammad sade att han inte skulle föra in vapnen. De återvände genast till sitt folk för att försäkra dem om att han skulle hålla avtalet. Dessa människor hade bekämpat honom i närmare två decennier och anklagat honom för all slags ondska. Ändå tvekade de inte att godta hans ord som ett uttryck för hans verkliga avsikt. Strävan efter det rätta kräver att den som söker det försäkrar sig om att det förtroende han får är välgrundat. Muhammad åtnjöt förtroende under hela sitt liv, och ingen anklagade honom någonsin för att vara ovärdig detta förtroende. Tvärtom gav Makkahs invånare honom långt före islam smeknamnet al-Amin (vilket betyder ”den pålitlige”). Vi ser exempelvis att han ännu bara var i tjugoårsåldern när Khadijah, en förmögen änka, anförtrodde honom att sköta hennes handel med en karavan som reste till Syrien. Hon skulle inte ha gett honom en så viktig uppgift om hon inte varit säker på att hennes förtroende inte skulle missbrukas. Hon hade en välgrundad uppfattning om honom, eftersom hon hade prövat honom på de lokala marknadsplatserna. Det var Muhammads integritet och ärlighet i alla situationer som fick Khadijah att föreslå att de skulle gifta sig. Hon hade avvisat många tidigare friare eftersom hon ansåg att de var ute efter hennes rikedom. I Muhammads fall var det hon som friade, eftersom hon insåg att han var en pålitlig man. Vi har redan nämnt att Quraysh planerade att mörda honom för att hindra hans utvandring. De skyndade sig att genomföra sin plan. Muhammad hade emellertid fått människors depositioner för förvaring. Dessa depositioner tillhörde inte muslimer i Makkah, eftersom nästan alla muslimska makkaner redan hade utvandrat till Madinah. De tillhörde i stället otrogna som fanns i fiendens läger. Trots Makkahs invånares fientlighet mot Muhammad och hans budskap tvivlade de inte det minsta på hans integritet och ärlighet. Den som ägde något värdefullt anförtrodde det åt Muhammad för förvaring, säker på att det skulle vara i tryggt förvar när han ville ha tillbaka det. Som en sidoanmärkning finner jag det förvånande att de i denna situation inte insåg att en person med sådan ärlighet och integritet inte skulle ljuga inför Gud. Det är rimligt att anta att bruket att förvara värdesaker hos Muhammad inte började efter att han blev Guds profet och sändebud, utan hade börjat långt tidigare. Människor fortsatte att erkänna hans ärlighet efter att han började ta emot och förkunna Guds budskap; om något ansåg de honom ännu mer pålitlig och förtroendeingivande. Muhammad gav sin kusin [Ali uppgiften att återlämna människornas depositioner. Genom att återlämna människornas värdesaker efter att ha undkommit ett mordförsök och efter att ha drivits ut ur staden bekräftade han att deras förtroende för honom varit välgrundat. För honom var det otänkbart att ändra sitt handlingssätt trots alla problem som hans folk hade hopat över honom. Han sökte alltid det rätta och gjorde det; det var rätt att de som hade anförtrott honom sina värdesaker skulle få tillbaka dem när han lämnade staden och inte längre kunde hålla dem i tryggt förvar. Att de var fientliga mot honom och hans budskap förändrade ingenting. Strävan efter det rätta kräver rättvisa i varje situation där människor står i konflikt. Profeten var alltid angelägen om att upprätta rättvisa, oavsett vilka de tvistande parterna var. Detta var hans mål innan han valdes till sin stora roll som Profeten, och det fortsatte att vara hans mål varje gång två parter lade sin tvist inför honom för avgörande. I kapitel 1 nämnde vi exempelvis den situation då han ombads medla i tvisten mellan Quraysh-klanerna om den hedersamma uppgiften att lägga den svarta stenen på plats igen. Flera möjligheter stod öppna för honom. Han kunde ha argumenterat för att hans egen klan, Hashim-klanen, skulle utföra den hedersamma uppgiften, eftersom hashimiterna var den mest ansedda klanen. Han kunde ha dömt till förmån för den klan eller de klaner som hade minst att göra med Kaba och pilgrimsfärden. Ett sådant avgörande skulle ha gett dem något som stärkte deras ställning. Han kunde ha valt en neutral person eller argumenterat för sin egen neutralitet. Han gjorde inget av detta. I stället insåg han att situationen krävde fullständig rättvisa och valde ett avgörande där alla klaner deltog på lika villkor. Det var ett helt rättvist avgörande: att uppnå det rätta. Efter profetskapet var Muhammad domare i alla tvister inom det muslimska samfundet eller mellan muslimer och icke-muslimer. Han förklarade för alla berörda att han endast kunde döma på grundval av den bevisning som lades fram inför honom: ”Vem som helst av er”, varnade han, ”kan komma med till synes starkare bevis, och jag kan döma till hans fördel. Men låt honom betänka detta: om jag ger honom något som egentligen tillhör hans broder, ger jag honom endast ett stycke av helvetets eld. Han kan välja att ta emot det eller lämna det.”5 För en troende är detta en mycket stark varning, eftersom den lägger ansvaret på de berörda människorna. De bör veta om de har ett berättigat anspråk eller inte; och om de tvivlar bör de söka klarhet. På detta sätt satte Profeten en hög standard för ansvar och lät alla dela detta ansvar, så att det rätta och rättvisan kunde upprättas. Under den förislamiska tiden var Muhammad mycket angelägen om att behandla alla rättvist. När han ombads medla dömde han rättvist till allas fördel, eftersom det rätta kräver rättvisa. När han blev Guds sändebud höjde han detta till en ännu högre nivå. Ett exempel gäller de judiska samfunden i Madinah. Som nämndes i föregående kapitel var judarna mycket missnöjda med islam och försökte på alla sätt undergräva det muslimska samfundet. De bröt sitt fördrag med Profeten och ställde sig på hans fienders sida. Men när det gällde att döma i fall som rörde judar gav Profeten ett tydligt exempel på hur rättvisa skulle säkerställas. I ett fall stal någon en rustning från en annan person. Båda tillhörde ansarerna, men tjuven misstänktes tydligen för hyckleri. När bevisningen pekade ut den verklige tjuven gömde han i hemlighet den stulna rustningen i en judisk grannes hus. Sedan bad han sina släktingar säga till Profeten att de hade sett den stulna rustningen i judens hus. De gjorde det, och Profeten tillrättavisade anklagaren. Profeten fick emellertid genom koraniska uppenbarelser veta hur saken faktiskt låg till. Detta finns nedtecknat i verserna 105–113 i sura 4 (”Kvinnorna”). Vad skulle vilken härskare som helst göra i en sådan situation, där den anklagade fienden är oskyldig och den intet ont anande vännen är skyldig? Låt oss se på argumentet för att låta saken förbli sådan den syntes, med den materiella bevisningen pekande ut juden som tjuv, eftersom den stulna rustningen hade hittats i hans hus. Sayyid Qutb skriver: Om mänskliga eller världsliga normer eller överväganden hade varit avgörande i den islamiska lagen och dess tillämpning, skulle det ha funnits flera skäl att förbise hela händelsen. Man skulle ha kunnat konstruera en mörkläggning och inte avslöja sakens verklighet på ett sätt som närmade sig en skandal. Det första och tydligaste skälet var att den anklagade själv var jude och tillhörde ett judiskt samfund som kämpade med näbbar och klor mot islam och använde varje vapen som stod till dess förfogande. Muslimerna på den tiden led mycket av judarnas onda planer. [Gud har velat att muslimerna alltid ska lida mycket på grund av judarna!] Judarna i Madinah lät sig inte hejdas av hänsyn till det rätta eller rättvisan. De tillämpade ingen moralisk standard i sina förbindelser med det muslimska samfundet. Ett annat skäl hänger samman med att frågan direkt berörde en grupp ansarer, Madinahs muslimer som hade gett Profeten och hans makkanska följeslagare tillflykt, stöd och beskydd. En sådan händelse kunde lätt ha orsakat stor splittring och stort hat mellan deras olika grupper. Om man riktade anklagelser mot en jude skulle man ha undvikit risken för splittring bland dem. Ett tredje skäl för att godkänna en mörkläggning var att man då skulle ha undvikit att ge judarna i Madinah ytterligare vapen mot ansarerna. Ett avslöjande skulle ha gjort det möjligt för judarna att anklaga ansarerna för att stjäla från varandra och sedan medvetet och falskt beskylla judarna för sina egna brott. Judarna skulle säkert inte låta en sådan möjlighet gå dem ur händerna.6 Utan att tveka förklarade Profeten juden oskyldig. Han bekymrade sig inte om något av de överväganden som kunde ha fått människor att stödja en mörkläggning. Han var angelägen om att det rätta och rättvisan skulle upprättas. Han inskärpte hos alla sina följeslagare att orättvisa leder till undergång för både individen och samfundet, eftersom rättvisa upprättar det rätta och stärker samfundet. Vi ser tydligt hur strävan efter det rätta ledde Muhammad till att döma rättvist långt före islams ankomst, och hur strävan efter det rätta under islam fick honom att ställa rättvisan på en högre nivå. Strävan efter det rätta verkar ha varit något som fanns inpräglat i Muhammads natur redan från mycket ung ålder. Detta framgår av berättelsen om hans möte med en kristen munk i Syrien när han ännu bara var tolv år. Berättelsen är vida spridd i den islamiska historieskrivningens källor, men dess tillförlitlighet kan inte fastställas med absolut säkerhet. Flera orientalister betraktar den som ett viktigt bevis som stöder deras påstående att Muhammad träffade kristna präster och lärde sig av dem. Vi behöver inte diskutera dessa påståenden här, annat än att säga att om detta är deras bevis, så är deras sak fortfarande svag. Den aktuella berättelsen nämner att Muhammad vid tolv års ålder klamrade sig fast vid sin farbror Abu Talib när denne skulle ge sig av på en handelsresa till Syrien med en handelskaravan. Abu Talib var en varmhjärtad farbror och tog sin älskade brorson med sig. Karavanens väg gick nära Bahiras eremitage. Bahira var en kristen munk som bjöd in karavanens människor att äta hos honom. Medan han serverade dem fortsatte han att se på Muhammad. Sedan tog han honom åt sidan och frågade ut honom om honom själv. Därefter frågade han honom under ed vid al-Lat och al-[Uzza, två av de främsta arabiska avgudarna. Muhammad avbröt honom och sade: ”Fråga mig inte vid al-Lat och al-[Uzza, för jag hatar inget så som jag hatar dem.” Bahira omformulerade sin fråga och svor i stället vid Gud, och Muhammad svarade honom normalt. Efter detta samtal frågade Bahira Abu Talib vilken relation Muhammad hade till honom. När Abu Talib bekräftade att Muhammads far hade dött före hans födelse sade Bahira till Abu Talib att ta särskilt väl hand om sin brorson, eftersom judarna i synnerhet kunde skada honom. Poängen här är det hat som en tolvåring uttryckte mot de avgudar som hans folk dyrkade. Detta var inte en inställning som grundade sig på någon religiös princip. Vid den tiden hade Muhammad inte kommit i kontakt med någon religiös undervisning utöver det som var känt i Makkah, vilket var en mycket låg form av avgudadyrkan. Det fanns vissa människor i Makkah som förkastade avgudadyrkan, men ingen av dem visade någon benägenhet att börja förkunna en ny religion. Även de vars förkastande av avgudadyrkan var välkänt och omtalat sökte antingen fortfarande efter en bättre tro, som Waraqah ibn Nawfal, eller var mycket unga, som Zayd ibn [Amr. Detta var en instinktiv motvilja som kanske grundade sig på en personlig iakttagelse: att dessa gudomar inte var mer än människotillverkade statyer. Muhammads förkastande av avgudadyrkan följde honom genom hela livet. Han var vuxen när händelsen med avguden Buwabah, som omtalades i kapitel 1, inträffade. Eftersom han var älskad av hela sin familj gav han efter för sina fastrars påtryckningar och gick till avgudens festival, eftersom den betydde mycket för hans familj. Varje gång han närmade sig någon avgud sade man åt honom att hålla sig borta från den. Detta är en aspekt av det gudomliga beskyddet från allt som hade med hednisk gudsdyrkan att göra. Mer relevant här är hans vägran att delta i denna festival år efter år, trots fastrarnas påtryckningar. Detta visar att han var fullständigt övertygad om att dyrkan av sådana avgudar var fel, eftersom den inte motsvarade hans kriterier för vad som var rätt. För honom var avgudarna värdelösa föremål, tillverkade av människor, uppställda av människor och vördade av människor; detta var absurt för Muhammad, som alltid sökte det rätta. Detta är endast två exempel från ett helt liv där han alltid höll sig borta från avgudadyrkan. Aldrig under sitt liv före profetskapet vände sig Muhammad till någon av de gudomar som hans folk dyrkade. Han rörde inte vid någon av dem och sökte inte välsignelse från någon av dem. Han avlägsnade sig helt enkelt från sitt folks rudimentära religion och förkastade den i dess helhet. Om vi granskar Muhammads liv före profetskapet ser vi en man som var hängiven sin familj. När han förlorade någon som stod honom nära sörjde han djupt; när han bodde i sin farbrors hem umgicks han med familjen som en omtänksam människa; när han var tolv klamrade han sig fast vid sin farbror när denne skulle resa, eftersom han inte ville förlora honom ens under några veckor; när han gifte sig var han en föredömlig make och far. Han deltog i allt ädelt som hans familj och klan gjorde, däribland att kämpa tillsammans med sina farbröder. Han deltog i alliansen för att avlägsna orättvisa. När vi ser hur engagerad han var i sin familj och sin klan undrar vi vilken anledning han kunde ha att utebli från de religiösa festivaler som hans familj lade stor vikt vid. Den enda anledningen var att denna dyrkan stred mot hans känsla för sanningen och hans starka strävan efter det rätta. När Muhammad var i mitten av trettioårsåldern började han söka ensamhet som en tillflykt från de motbjudande sidorna av livet i Makkah: dess hedniska gudsdyrkan och lösa moral. Han gick till en grotta på berget Hira, några kilometer utanför Makkah, och stannade där i flera dagar i en sorts gudsdyrkan som saknade erkänd form eller ordning. Grottan var liten och helt avskild, med plats för endast en person att stå, sitta eller ligga ner. Från ingången kunde Kaba tydligt ses på avstånd genom en liten öppning i den andra änden. Framför grottan fanns ett litet öppet område som skyddades från solen av två stora klippblock på två sidor, medan den fjärde sidan var helt öppen och släppte in en lätt svalkande bris. Där stannade Muhammad i flera dagar i fullständig hängivenhet. Det arabiska ordet för denna hängivenhet är tahannuth, vilket betyder ”självrening”. Profeten berättade inte för oss vilken sorts dyrkan han brukade ägna sig åt under dessa dagar. Koranen berättar emellertid att han aldrig förväntade sig att ta emot uppenbarelser från höjden före det ögonblick då ängeln kom till honom med den första uppenbarelsen.7 Den säger också att han aldrig läste någon bok och inte heller kunde skriva med sin hand.8 Under denna period hade Muhammad ingen klar uppfattning om Gud. Zayd ibn [Amr, som var en av dem som sökte följa en religion som gav en tydlig insikt, brukade vända sig till Gud och säga: ”Min Herre, jag vet inte på vilket riktigt sätt jag ska dyrka dig.” Troligen skulle Muhammad ha sagt samma sak under denna tid. Vissa muslimska historiker säger att Muhammad före profetskapet dyrkade enligt Abrahams religion. Under den förislamiska tiden brukade araberna vara stolta över att de var Abrahams efterkommande genom hans son Ismael. Men den religion som deras förfäder hade följt, sådan den hade lärts dem av profeten Ismael, hade blivit så fördunklad att endast några rudimentära delar återstod, främst i samband med pilgrimsfärden. Även pilgrimsritualerna hade förvrängts kraftigt. De fortsatte att tro på Gud som himlarnas och jordens Skapare, men för dem var Gud avlägsen. Därför trodde de att de behövde dyrka gudomar och avgudar som skulle föra dem närmare Gud.9 Därför förstår vi påståendet att Muhammad under dessa ensamma dagar dyrkade enligt Abrahams religion så, att han riktade sin dyrkan till Gud, himlarnas och jordens Skapare. Han hade emellertid ingen klar uppfattning om Gud eller om hur Han skulle dyrkas. Hans hängivenhet var endast ett försök att genom ensamhet och eftertanke nå en bättre förståelse. Därför ser vi hans perioder av ensamhet, som blev allt vanligare när han närmade sig fyrtioårsåldern, som förenliga med hans strävan efter det rätta. Det han sökte var en riktig förståelse av människans ställning och liv. Under en av dessa perioder av ensamhet kom ängeln till honom för första gången, såsom berättades i kapitel 1. Detta var hans första kontakt med den hinsides världen. Ingen människa är någonsin förberedd för sådana kontakter; därför darrade Muhammad och kände fruktan. Han visste inte vad kontakten innebar eller vilken natur den ängel hade som kom till honom. Han kunde inte säga något om det. Detta förklarar hans snabba flykt hem och hans vädjan till sin hustru att täcka honom och svepa något varmt omkring honom. Hans hustrus försäkringar gav honom emellertid ingen säkerhet; hur kunde han vara säker när hon inte heller hade någon kunskap om saken? Ändå grundade sig hennes försäkringar på att han hade en ädel karaktär. Hon sade till honom: ”Du är god mot dina släktingar; du hjälper de svaga; du är givmild mot de fattiga; du välkomnar gäster.”10 Hon sade också att han alltid talade sanning. Hon tillade att en människa med sådana egenskaper aldrig kunde svikas av Gud. Muhammad var inte nöjd med sin hustrus försäkran, eftersom den endast var ett logiskt argument och han ville ha mer. Därför gick han tillsammans med sin hustru till Waraqah ibn Nawfal, en kusin till henne. Waraqah var en gammal blind man som hade rest vitt och brett i sökandet efter den rätta tron. Han hade blivit kristen och var väl förtrogen med Bibeln. Waraqah lyssnade till varje detalj i mötet med ängeln innan han drog sin slutsats: ”Du har mött den ärkeängel som brukade komma till profeten Moses.” Waraqah berättade också för honom att han skulle bli det sändebud som hade utlovats i alla gudomliga skrifter. Han sade vidare att Muhammads uppgift skulle bli svår och att hans folk skulle driva bort honom: ”Jag önskar att jag får leva då, för då kommer jag med säkerhet att ge dig orubbligt stöd.”11 Av de berättelser vi har verkar det som om Waraqah träffade honom mer än en gång under de följande dagarna och gav honom försäkringar. Waraqah skulle emellertid snart dö. Här ser vi en man som hade varit med om en unik upplevelse, något som ingen bland hans folk tidigare hade upplevt. Det fanns inga uppgifter om någon profet bland araberna sedan Ismael. Därför måste sakens sanning fastställas, och det var syftet med dessa möten med Waraqah. Från honom, en mänsklig lärd man med ett starkt religiöst intresse, hade Muhammad fått en viss insikt i profetskapet. Därför kunde han bättre förstå de försäkringar som ängeln gav vid de följande besöken, och sanningen blev snart klar. Den följande uppenbarelsen gav därför Muhammad trygghet inför framtiden, men rådde honom att förbereda sig för den uppgift som hade tilldelats honom, en uppgift som skulle bli svår. Han kunde endast förbereda sig genom långa timmar av hängivenhet och bön under natten: Du som är insvept! Stå i bön om natten, utom en liten del av den, halva den eller något mindre, eller öka den. Läs Koranen lugnt och tydligt. Vi ska lägga på dig ett tungt budskap. Nattens timmar är starkare i steget och klarare i talet. Under dagen har du en lång rad saker att sköta. Kom därför ihåg din Herres namn och ägna dig helhjärtat åt Honom. Han är österns och västerns Herre. Det finns ingen gud utom Han. Ta Honom till din beskyddare. (73:1–9) Profeten lydde: under ett helt år stod han i tillbedjan långa timmar varje natt. Han visste att det var hans plikt, och detta gav honom ytterligare trygghet. Han insåg att han hade fått en svår uppgift som skulle föra mänskligheten in på den rätta vägen i de viktigaste frågorna om religion och dyrkan. Detta var den absoluta sanningen som kom till honom från den rätta källan, Gud den Allsmäktige. Han behövde inte längre söka efter det rätta, eftersom han skulle känna det i varje situation under återstoden av sitt liv.

KAPITEL 4

behovet av ett gudomligt budskap Ängeln kom när Muhammad befann sig i avskildhet i grottan på berget Hira och sade åt honom att läsa Koranens fem första korta verser. Muhammads profetskap började i det ögonblick då han tog emot dessa första uppenbarelser. Liksom andra lärda definierar imam Ibn Hazm profetskap som förvärvet av kunskap som är absolut viss och som inte kan nås genom mänsklig strävan eller erfarenhet. Sådan kunskap kan endast skänkas av Gud, och Han ger den endast till de tjänare som Han väljer till profeter. Vissa profeter kan få gudomliga budskap, som de sedan framför till de människor som de riktas till. Om en profet inte får ett eget budskap arbetar han med budskapet från en tidigare sändebud. Israels barn hade otaliga profeter, men sändebuden bland dem var få. Moses och Aron är kanske de tydligaste exemplen på detta. Gud valde Moses att förmedla det budskap som fanns i Tora, medan Aron var en profet som arbetade med Moses budskap. Ett antal av Guds sändebud nämns vid namn i Koranen, men Gud säger att Han också sände sändebud om vilka Han valde att inte berätta för oss. När Han tilltalar Profeten säger Han i Koranen: ”Vi har sänt andra sändebud före dig. Om några av dem har Vi berättat för dig, men om andra har Vi inte berättat.” (40:78) Kort efter det att uppenbarelserna hade börjat blev Muhammad Guds sändebud, när Gud uppenbarade verserna för honom: ”Du som är insvept i din mantel, res dig och varna!” (74:1–2).1 Detta innebar att Profeten skulle förkunna den gudomliga tron i enlighet med det budskap som han skulle få. Allt som hade bevarats från tidigare gudomliga budskap (det vill säga var fritt från förvanskning) skulle bekräftas eller ändras genom det nya budskapet. I alla tidigare fall sändes Guds sändebud till sina egna folk; de talade deras språk och uppmanade dem att tro på Gud och att leva sina liv i enlighet med de budskap som hade överlämnats till dem. Profeten förklarades vara Guds slutgiltiga sändebud, och hans budskap var det sista som Gud skulle ge mänskligheten. Av denna anledning finns hans budskap i en bok – Koranen – som Gud har garanterat att bevara oförändrad för all framtid. Att mänskligheten alltid behöver ett gudomligt budskap är odiskutabelt, och detta har ett nära samband med syftet med människans skapelse. Enligt alla profeter och Guds sändebud har människan uppgiften att bygga ett dygdigt liv på jorden. När profeten Salih uppmanade sitt folk att dyrka Gud allena sade han till dem: ”Han har låtit er uppstå ur jorden och låtit er slå er ned på den.” (11:61) Med bosättningen följer framsteg och förädling av det vackra och nyttiga (vilket det arabiska motsvarande uttrycket ista[marakum, som används i denna koranvers, antyder). När vi betraktar vår ställning i universum blir det tydligt att vi, trots alla upptäckter och framsteg som vi har gjort under århundradena, endast kan röra oss inom ett begränsat område och att våra förmågor är ändliga. Människan har alltid känt att det finns en väldig värld bortom denna, och det är strävan att nå den och upptäcka dess hemligheter som har drivit hennes forskning, vetenskapliga sökande, filosofiska teorier, poesi och skönlitteratur. Detta har gett upphov till alla mänskliga framsteg. Ändå är även de som gör de mest spännande upptäckterna först med att erkänna att de bara skrapar på ytan och att mycket mer återstår bortom den. Detta gäller människans natur, psykologi, känslor och sinnesstämningar lika mycket som den materiella värld som omger oss. När vi hanterar den materiella världen kan vi göra misstag. Men vi kan alltid ändra våra metoder och korrigera våra fel. Situationen är inte lika enkel när vi reglerar känslor, sinnesstämningar och människans natur. Ett litet misstag på dessa områden kan få långtgående och skadliga följder. Behovet av att avvärja sådana följder genom att korrigera ett ursprungligt misstag möter ofta motstånd från en del av befolkningen, eftersom varje mänsklig situation har positiva och negativa sidor. De som har något att vinna på dess positiva sidor kommer – helt förståeligt – att motsätta sig förändringen. Dessutom går vi ofta för långt i motsatt riktning när vi försöker korrigera sådana följder, så att ännu en korrigering behövs efter en tid. Om det från början hade funnits riktig vägledning skulle många av samhällets fel ha kunnat undvikas. Om vi till exempel ser på den sexuella moralen i det västerländska samhället och dess utveckling under de senaste två århundradena, finner vi att 1800-talet tillämpade stränga värderingar. Första hälften av 1900-talet bevittnade två världskrig, vilka avlägsnade nästan all denna stränghet. När p-pillret ansågs säkert hyllades den så kallade ”sexuella revolutionen” på 1960-talet som en befrielse från godtyckliga värderingar. Intellektuella diskussioner som jämförde 1800-talets och 1900-talets värderingar på detta område tenderade att avfärda de tidigare stränga hållningarna som hyckleri: man antog att den tidigare befolkningen egentligen inte trodde på stränga värderingar, utan tvingades av samhället att upprätthålla skenet. Varje argument om att tidens litteratur inte stödde en sådan bedömning bemöts vanligtvis med uppfattningen att romanförfattare och dramatiker var tvungna att utöva självcensur för att deras verk inte skulle förbjudas. Å andra sidan har det västerländska samhället rört sig så långt bort från den tidens värderingar att vissa människor kanske undrar om det som fortfarande är oacceptabelt i dag kan bli acceptabelt i framtiden. Under de senaste åren har den vetenskapliga utvecklingen ställt mycket svåra etiska frågor, särskilt när det gäller genteknik samt medicinskt assisterad befruktning och graviditet. Det mänskliga samhället har försökt finna tillfredsställande svar på frågor som följande: Vem har den rättmätiga rätten till ett barn som fötts av en surrogatmamma? Om en kvinna kommer överens med ett par om att föda ett barn som är resultatet av artificiell insemination, men senare bestämmer sig för att behålla barnet när det föds, räcker det då att hon återbetalar paret den avgift de eventuellt har betalat henne i förskott? Hur bindande är ett sådant avtal? Är det rätt att använda provrörsteknik för att hjälpa en äldre kvinna att bli gravid (som i det nyliga fallet där en sextionioårig kvinna födde barn genom artificiell insemination)? I vilken utsträckning kan genteknik användas för att ge par möjlighet att välja sitt blivande barns kön och egenskaper? Och hur är det med medicinskt assisterat självmord: är det rätt att hjälpa svårt sjuka människor att avsluta sina liv om de så önskar? I sådana frågor är det svårt att avgöra i vilken utsträckning det mänskliga samhället kan gå fram på grundval av försök och misstag. Om de skadliga följderna av försök på ett visst område är allvarliga och svåra att avhjälpa kan det innebära att människor utsätts för svåra problem som de hade kunnat besparas om riktig vägledning hade funnits. Vi behöver vägledning för att undvika farliga områden och leva ett någorlunda lyckligt liv. Eftersom mänsklig erfarenhet inte kan ge oss denna vägledning är den enda tillgängliga källan Skaparen: Han känner sin skapelse och kan avgöra vad som gagnar eller skadar oss. Gudomlig vägledning har getts oss ända sedan mänskligheten kom till. Den ges på två sätt: det första är den mänskliga naturen när den är sund och inte fördärvad av negativa inflytanden, och det andra är genom profeterna. Dessa två verkar tillsammans, eftersom det budskap som profeterna förkunnar stärker den mänskliga naturens resurser och ser till att den förblir på rätt väg. Här behöver vi påminna oss om definitionen av profetskap, som är förvärvet av kunskap som är absolut viss och som inte kan nås genom mänsklig strävan eller erfarenhet. Gud är enligt islam universums och allt existerandes Skapare. Han är den Absoluta, den Omsorgsfulle och den Barmhärtige. Hans kunskap är fullkomlig och omfattar allt. För att uppskatta Guds kunskap kan vi säga att den är fullkomlig och oberoende av tid och plats. Med andra ord tillförs inget till den som ett resultat av någon händelse i universum. Vi kan inte säga att det har funnits en tidpunkt då Gud inte visste något och sedan lärde sig det: detta gäller inte Gud. Därför är Gud den enda källa som kan ge oss vägledning som är fullkomlig och tillämplig på människans liv. Han har gjort detta genom de budskap som Hans sändebud har överlämnat. Livet efter döden En fråga som ständigt har förbryllat mänskligheten är vad som händer med oss efter döden. Den gudomliga religionens ståndpunkt är att vi kommer att återuppväckas till ett andra, evigt liv, då vi måste stå till svars för vad vi gör i detta liv och rikligt belönas om våra goda gärningar väger tyngre än våra onda. De människor vars dåliga gärningar vida överstiger deras goda gärningar kommer att dömas av Gud: Han väljer att antingen förlåta eller straffa dem. Denna gudomliga dom kommer att sända människor till paradiset eller helvetet, allteftersom Gud – i Sin absoluta rättvisa och barmhärtighet – finner det rättvist. Han är aldrig orättvis mot någon, och Hans förlåtelse kan vara fullständig. Han förlåter alla synder, även mycket allvarliga sådana, med det enda undantaget att påstå att Han har medgudar av något slag. Därför kommer alla som tror på Guds enhet, accepterar Hans budskap och gör goda gärningar i detta liv med säkerhet att få Guds förlåtelse för sina synder och belönas för sina goda gärningar. Eftersom vårt nuvarande liv är begränsat och kort, medan det andra livet är evigt, är det rimligt att alla förbereder sig för det senare genom att tro på Gud och göra goda gärningar i detta liv. När människor accepterar denna kallelse och följer den påverkar dess nytta starkt människans liv på jorden. Människor som gör gott älskas och respekteras av dem omkring dem, eftersom de gagnar sitt samhälle. Detta innebär att den väg som den gudomliga tron främjar kommer att ha starka och positiva verkningar på vårt nuvarande liv och samtidigt säkerställa lycka i det kommande livet. Här kan vissa frågor uppstå: Hur kan vi vara säkra på att det finns ett andra liv? Vilka bevis har vi för det? Människor kommer inte tillbaka efter döden för att berätta vad som händer när de lämnar vår värld, så hur kan vi tala om det kommande livet med visshet? Beviset finns i det faktum att Gud är rättvis och inte kommer att tillåta orättvisa att segra. Det finns mycket orättvisa i människans liv, både på individ- och samhällsnivå. Orättvisor förekommer överallt: husbonden som misshandlar sina tjänare; arbetsgivaren som betalar låg lön för mycket lönsamt arbete; multinationella företag som samlar enorma vinster medan de håller sin arbetsstyrka i tredje världen under fattigdomsgränsen; maken som misshandlar sin hustru; föräldrarna som utsätter sina barn för övergrepp; och diktatorn som tyranniserar hela befolkningen i ett land. Antalet orättvisor i vilken by, ort, stad eller vilket land som helst är omätligt. Ändå är Gud rättvis och tillåter inte att orättvisa förblir ostraffad. Orättvisa situationer är vanliga i världen omkring oss, och när en orättvis situation uppstår görs vanligtvis försök att rätta till den. Om vårt liv hade varit ett mål i sig skulle dessa försök lyckas och alla fel rättas till inom det. Människan är den dyrbaraste av alla skapelser i vår värld. Därför bör situationer som skapar elände i det mänskliga samhället förebyggas från början och rättas till när de uppstår. Många förblir emellertid olösta, både på individ- och samhällsnivå. Det är därför logiskt att dra slutsatsen att varken Guds skapelsesystem eller Hans rättvisa skulle tillåta en sådan ofullkomlighet i ett fullkomligt utformat livssystem. Därför är ett andra liv, där rättvisa fullt ut skulle upprättas, nödvändigt. Detta är vad den gudomliga tron har lovat ända sedan människans skapelse. Detta framställs tydligast i Koranen, som förkroppsligar det islamiska budskapet. När vi dessutom ser på livet i vår värld finner vi att det finns oräkneliga balanser som måste samverka för att livet ska kunna fortsätta. Om någon av dessa balanser rubbas, även i liten grad, kan katastrofala följder för både människan och miljön uppstå. Sådana väl avvägda balanser kan inte ha uppstått av sig själva; de är i stället resultatet av Guds fina skapelseplan och fullkomliga avstämning av den värld vi lever i. Denna finjustering och balans gäller också hela universum. Det är osannolikt att Skaparen skulle ha upprättat en så fullkomlig ordning bara för att överge den och lämna världen att reglera sig själv utan något ingripande. Det skulle vara som en ingenjör som konstruerade en fullkomlig maskin och sedan lämnade den att gå av sig själv utan att tänka på underhåll. Guds vägledning ger i stället de insikter som människan behöver för att upprätthålla denna balans. Sådan insikt kan inte fås från någon annan källa. Människan har skilts från alla skapelser som lever i världen genom sin fria vilja. Vi har fått förmågan att bestämma hur vi ska leva. Vi påverkas visserligen av naturens krafter och har liten möjlighet att styra dem. Men bortsett från detta kan vi välja vårt handlingssätt i praktiskt taget alla situationer. Denna förmåga lägger på oss ett tydligt ansvar att välja det som främjar mänskligt liv och mänskliga framsteg samt det som bevarar och utvecklar vår miljö. Ansvar går hand i hand med ansvarighet. Vi är ansvariga inför Gud, och denna ansvarighet gäller i det kommande livet. Dessutom är det rätt att vår bokföring hålls öppen inför Gud, eftersom det är Han som har gett oss medlen och verktygen att fullgöra det ansvar Han har tilldelat oss. Vi får inte glömma att detta ansvar tjänar våra egna intressen, eftersom det kräver att vi bygger ett lyckligt mänskligt liv på jorden och främjar mänskliga framsteg. Det slutgiltiga budskapet Gud har skänkt oss vägledning i form av ett budskap, som Han överlämnade till oss genom ett mänskligt sändebud som levde ett normalt liv mitt i ett vanligt mänskligt samhälle. Detta budskap sändes för att hjälpa oss att fullgöra vårt ansvar och avlägga en god redovisning för vår tid på jorden. Under århundradenas lopp sände Gud många sändebud med Sin vägledning. Alla framförde samma grundläggande budskap, även om det fanns skillnader i detaljfrågor. Alla religioner krävde att människor skulle tro på Guds enhet, förrätta sina böner och betala zakat (det vill säga obligatorisk välgörenhet). Detta är den gudomliga trons pelare i alla dess former. De utgör trons renhet och bygger på erkännandet av människans ställning som Guds tjänare, som riktar sina böner enbart till Honom och upprätthåller socialt samarbete och trygghet. Guds sändebud sändes emellertid ursprungligen till sina egna folk och fick också budskap som endast gällde deras samhällen. När mänskligheten nådde sin mognad var det nödvändigt att lägga fram ett budskap från Gud som skulle gälla lika för hela mänskligheten i alla kommande generationer och överallt i världen. Detta budskap är förkroppsligat i Koranen, Guds eget ord, som överlämnades till oss genom Profeten, som tog emot det från ängeln Gabriel. När en profet tilltalade sitt folk och uppmanade dem att tro på Gud och domedagen bad de honom alltid att lägga fram mirakulösa bevis till stöd för sitt budskap. Araberna i Mekka krävde också sådana mirakler av Profeten. Gud gav tidigare sändebud sådana mirakulösa tecken: profeten Moses förvandlade sin stav till en snabbt rörlig orm, och hans hand ändrade färg när han lade den mot sitt bröst; profeten Jesus botade den blinde och återgav en död man livet; och andra profeter fick mirakler som passade deras folk och deras civilisationens nivå. Profeten Muhammad fick inget av detta, eftersom hans budskap var tillämpligt på hela mänskligheten i alla generationer. Att frambringa ett mirakel som ses av en begränsad grupp människor, hur stor den än må vara, vid en viss tid och på en viss plats, passar inte med denna ställning hos hans budskap och dess universella tillämplighet. Profeten hänvisar till detta när han säger: Varje profet fick sådana mirakulösa tecken som skulle få människor att tro. Det jag har fått är uppenbarelser som Gud har skänkt mig. Jag hoppas att jag blir den som har flest följare på domedagen.2 De budskap som tidigare sändebud fick tog olika former. Skrifter gavs åt Abraham, Moses och Jesus, och psalmerna gavs åt David. Koranen beskriver både Tora och Evangeliet som innehållande ”vägledning och ljus”.3 Dessa budskap utsattes emellertid för förändringar och förvanskning, som i vissa fall gick i motsatt riktning mot det Gud ville. Människor frågar ofta varför Gud tillät sådan förvanskning att smyga sig in i Hans budskap. Orsaken är att Gud inte avsåg dessa budskap att vara de slutgiltiga. Han har lovat att bevara Sitt slutgiltiga budskap oförändrat och fritt från all förvanskning. Eftersom detta slutgiltiga budskap riktar sig till hela mänskligheten i alla generationer måste det ha formen av en bok; det kunde inte ta någon annan form. Därför har vi Koranen, Guds ord, som har förblivit och för alltid kommer att förbli tillgängligt för hela mänskligheten i sin ursprungliga form, fritt från all förvanskning enligt Guds garanti. Lärda har visat hur Koranen bevarades från uppenbarelsernas första dagar. I dag läses Koranen varje dag över hela världen, precis som den har gjort ända sedan uppenbarelserna fullbordades för mer än 1 400 år sedan. Det finns absolut ingen skillnad mellan handskrivna exemplar från många århundraden tillbaka och exemplar som framställs i dag någonstans i världen. Vissa människor undrar hur ett budskap som uppenbarades för fjorton århundraden sedan kan vara tillämpligt i dag eller om ytterligare tusen år. Det finns vissa områden som gäller alla människor överallt i världen, oavsett deras utvecklingsnivå, till exempel förhållandet mellan människan och Gud. På detta område fastställs reglerna på ett flexibelt sätt, så att människor utan svårighet kan anpassa sin tid och sitt engagemang till religionens krav. Bönen är ett tydligt exempel. Vi förrättar fem obligatoriska böner varje dag. Den tillåtna tidsramen för varje bön gör det emellertid lätt för vem som helst att förrätta dem utan att missa någon. Dessutom finns det vid nödsituationer lättnader som gör det möjligt för människor att fullgöra sin plikt. På andra områden, där sociala förhållanden genomgår grundläggande förändringar, lägger det gudomliga budskapet fast tydliga principer och värderingar som måste tillämpas, samtidigt som människor får sköta sitt liv som de vill. Ekonomiska förhållanden i ett utvecklat industrisamhälle skiljer sig till exempel starkt från förhållandena i ett medeltida jordbrukssamhälle. På detta område förbjuder islamiska principer ocker, exploatering och monopol. De kräver att de fattiga tas om hand och inrättar zakatsystemet för att uppfylla detta krav. Dessutom måste arbetare och anställda få sina löner när de förfaller till betalning. Koranen beskriver också tydliga värderingar som måste upprätthållas. Så länge dess principer och värderingar tillämpas ger islam människor full rätt att sköta sina angelägenheter som de finner lämpligt. Profeten gav sina följeslagare ett mycket tydligt uttalande om detta: ”Ni känner bäst till era världsliga angelägenheter.” Ett mänskligt sändebud Gud valde inte att uppenbara Sin vägledningsbok på en gång, så att människor kunde studera den noggrant och sedan tillämpa den. I stället gav Han oss ett mycket bättre alternativ genom att sända oss ett sändebud som skulle överlämna Hans budskap och lära oss hur det skulle omsättas i praktiken. Sändebudet var en människa som hade fötts och uppfostrats på samma sätt som alla andra. Han utmärkte sig inte annat än genom att han var mottagare av Guds budskap och genom sina personliga egenskaper. Han rörde sig bland människorna och levde sitt liv som en vanlig människa. Att Gud skulle välja en vanlig person att överlämna Hans budskap är en stridsfråga för de otrogna. De undrar ofta varför Gud valde en vanlig människa till Sitt sändebud i stället för en ängel. Detta bygger på föreställningen att människor skulle förstå budskapets betydelse och acceptera det om en ängel överlämnade det. Ett sådant argument bygger på det sätt som människor sköter sina egna angelägenheter. När statsöverhuvuden skickar meddelanden till sina motsvarigheter skickar de premiärministern eller utrikesministern, vilket ger meddelandet större betydelse genom budbärarens identitet eller ställning. Gudomliga budskap får sin betydelse av att de kommer från Gud. Ett gudomligt budskap sänds för att människor ska tillämpa det i sina egna liv. Om en ängel sändes med det och visade människor hur det skulle tillämpas skulle människor säkert invända att det inte kan vara tillämpligt på dem, eftersom de inte är änglar. När människor begår en synd skulle de säga att de inte kan undvika den eftersom de är människor, medan Guds sändebud skulle finna det lätt att undvika synd, eftersom änglar är skapade för att göra det Gud befaller dem. För att vara relevant måste ett budskap från Gud överlämnas av en medlem av det samhälle som det sänds till. Ett budskap till mänskligheten kan därför endast överlämnas av en människa. Gud säger i Koranen: Ingenting har hindrat människor från att tro när vägledningen kom till dem annat än att de sade: ”Kan det vara så att Gud har sänt en människa som Sitt sändebud?” Säg: ”Om det på jorden hade funnits änglar som vandrade omkring och bodde där, skulle Vi ha sänt en ängel som sändebud till dem från himlen.” (17:94–95) Mänskliga sändebud överlämnar inte bara budskapet; de visar också praktiskt hur det ska tillämpas. Människor kommer alltid att se upp till dem för att se hur Guds befallningar ska utföras. De vet att varje exempel som ges kan efterliknas av dem. Ingenting som sändebudet gör ligger bortom deras förmåga, eftersom sändebudet liksom de själva är underkastat mänskliga begränsningar. Å andra sidan samspelar ett mänskligt sändebud fullt ut med samhället och delar dess känslor, bekymmer, glädje, triumfer och förhoppningar. Därigenom kan människorna uppskatta den oändliga nåd som Gud har skänkt dem genom att välja en av dem till Sitt sändebud. Islams budskap uppenbarades under en period av tjugotre år, under vilken Profeten levde bland sitt folk, vägledde dem i varje steg och förändrade deras sätt att leva. När de behövde undervisning gav han dem den, och när något verkade oklart för dem skingrade han snart deras osäkerhet. Om en uppgift verkade alltför svår hjälpte han dem med den eller visade dem hur de kunde utföra den utan ansträngning. När saker gick emot deras förväntningar och de fann det svårt att göra det han befallde dem behövde han bara göra det inför dem, så skyndade de sig att följa hans exempel. När fredsavtalet i Hudaybiyyah till exempel undertecknades krävde det att muslimerna skulle återvända till Medina utan att fullborda sin gudstjänst vid Kaba i Mekka. Deras blickar var riktade mot att gå in i Mekka och förrätta gudstjänsten där, men fredsavtalet krävde att de skulle återvända och skjuta upp sitt besök i Mekka ett år. Profeten sade åt dem att slakta sina offerdjur och avsluta invigningen på den plats där de befann sig, så att de kunde återvända. De var så upprörda att ingen gjorde som han sade. Men efter råd från sin hustru slaktade Profeten sitt offerdjur och började raka sitt huvud inför dem. De följde omedelbart hans exempel. När muslimerna ställdes inför ett problem under dessa välsignade år gick de till Guds sändebud. Om han visste svaret berättade han det för dem; om inte väntade han på vägledning från Gud, som vanligtvis kom i form av koraniska uppenbarelser. Ta som exempel Khuwaylah bint Tha[labah, som kom till Profeten med tårar i ögonen. Hon klagade över att hennes man hade sagt de fula ord som skulle göra henne förbjuden för honom. Det var en avskyvärd sed hos araberna: när en man ville såra sin hustru på grund av något hon hade gjort sade han till henne att hon var som hans mor för honom och att han inte längre skulle närma sig henne sexuellt. I denna situation var hon inte frånskild, men hon blev förbjuden för sin make. När hennes muslimske man sade dessa ord gick Khuwaylah till Profeten för att framföra sitt klagomål mot honom. Det är lärorikt att ta del av hennes berättelse så som hon själv återgav den: Jag var gift med Aws ibn al-Samit, och han hade blivit gammal och var hetsig till humöret. En dag kom han in och jag ifrågasatte något han hade sagt. Han blev då arg och sade till mig: ”Du är för mig som min mors rygg.” Sedan gick han ut och satt en stund med sitt folk. Senare kom han tillbaka och visade att han ville ha samlag. Jag sade: ”Aldrig! Vid Honom som håller Khuwaylahs själ i Sin hand, du får inte närma dig mig efter att du har sagt det du sade, förrän Gud och Hans sändebud har dömt i vår sak.” Han försökte tvinga mig, men jag övermannade honom på det sätt som en kvinna kan övermanna en svag gammal man. Jag lämnade honom och gick till en av mina grannar för att låna en klänning av henne. Jag gick till Profeten och satte mig framför honom. Jag berättade vad som hade hänt och klagade kraftigt över min mans dåliga uppförande. Profeten sade till mig: ”Khuwaylah! Din kusin är en gammal man. Var därför vänlig och gudfruktig i din behandling av honom.” Innan jag gick uppenbarades uppenbarelser från höjden om mig. Profeten upplevde det som han brukade uppleva när uppenbarelser gavs till honom. Sedan återfick han medvetandet och sade: ”Khuwaylah! Gud har uppenbarat koranverser om dig och din make.” Därefter läste han för mig verserna som börjar: ”Gud har hört den kvinnas ord som vädjar till dig angående sin man och klagar inför Gud. Gud har hört vad ni båda hade att säga. Gud hör allt och ser allt. Om någon av er säger till sina hustrur: ’Du är för mig som min mors rygg’, så är de inte deras mödrar; deras mödrar är de som har fött dem. Det de säger är förkastligt och lögnaktigt. Men Gud är förlåtande och överseende. De som skiljer sig från sina hustrur genom att säga: ’Du är för mig lika förbjuden som min mor’ och sedan tar tillbaka det de har sagt måste sona det genom att frige en slav innan makarna får återuppta sitt fullständiga äktenskapliga förhållande. Detta är en förmaning till er, och Gud är fullt medveten om allt ni gör. Men den som saknar möjlighet ska i stället fasta två sammanhängande månader innan makarna får återuppta sitt fullständiga äktenskapliga förhållande; och den som inte förmår det ska ge sextio behövande människor mat. Detta för att ni ska visa er tro på Gud och Hans sändebud. Detta är de gränser som Gud har fastställt. Ett plågsamt straff väntar dem som inte tror.” (58:1–4) Profeten sade sedan till mig: ”Säg åt honom att frige en slav.” Jag sade: ”Guds sändebud! Han har inte möjlighet att göra det.” Han sade: ”Låt honom då fasta två sammanhängande månader.” Jag sade: ”Han är verkligen en gammal man som inte kan fasta.” Han sade: ”Då ska han ge sextio fattiga människor en wasq4 dadlar.” Jag sade: ”Guds sändebud! Vid Gud, han har inte råd med det.” Profeten sade då: ”Då ska vi hjälpa honom med en säck dadlar.” Jag sade: ”Guds sändebud! Även jag ska hjälpa honom med en annan säck.” Profeten sade: ”Det är gott och vänligt av dig. Gå och ge detta i välgörenhet för hans räkning, och ta väl hand om din kusin.” Jag gjorde som Profeten sade till mig. (Återberättad av Ahmad och Abu Dawud.)5 Detta fall visar i vilken utsträckning Guds sändebud var engagerat i det muslimska samhällets liv under dessa tjugotre år av uppenbarelse. Det handlar om en enkel kvinna och hennes gamle och svage man, som hade grälat så att situationen blev ohållbar. Lösningen kom direkt från Gud, som sade att Han hade hört hennes klagomål. Dessa år av hjälp från Guds sändebud till det första muslimska samfundet var nödvändiga, eftersom de gav praktisk vägledning som under årens lopp har studerats av lärda, så att korrekt tillämpning av gudomlig vägledning i olika tider och miljöer skulle bli enkel och okomplicerad. De gav också Guds sändebud den tid som behövdes för att forma ett sammanhängande samhälle, förenat av sin tro och sitt förkunnande av det gudomliga budskapet, ur ett oregerligt stamsamhälle där omotiverade räder var vanligt förekommande. Det muslimska samhälle som Profeten formade under denna period var väl rustat att bära Guds budskap till mänskligheten och inleda den islamiska civilisation som skulle leda mänskligheten under många århundraden. 4 En wasq är ett volymmått som uppskattas väga omkring 130 kilogram vete. 5 Sayyid Qutb, I Koranens skugga, vol. 16, The Islamic Foundation, Leicestershire, 2009, s. 393–394.

KAPITEL 5

Muhammad: Guds sändebud

Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom) förstod tydligt sin roll som Guds sändebud. Han var medveten om att detta innebar att han måste förmedla Guds budskap och göra det känt för alla. En av hans unga följeslagare, [Abdullah ibn [Amr, uttryckte att budskapet om Guds enhet ges för att öppna ögon som varit blinda, öron som inte kunnat höra och hjärtan som förseglats. Guds budskap öppnar således alla människans förmågor till varseblivning för den stora sanningen i universum, nämligen Guds enhet. Med andra ord behövde Profeten få människor att förstå att Gud är Skaparen av universum och allt som finns i det, och att inse vad detta innebar för dem: att de måste underkasta sig Honom ensam och leva sina liv på ett sätt som stämmer överens med en sådan underkastelse. Som Guds sändebud skulle Muhammad ge mänskligheten tydliga begrepp om Gud, människan och relationen mellan de två, samt förklara vad jordelivets slut kommer att innebära för varje människa. Muhammad, en man som hade levt fyrtio år bland sitt folk och vunnit deras respekt genom sitt goda uppförande och sin hederlighet, var tvungen att berätta för dem att han hade utvalts av Gud till att vara Hans sändebud och att han förmedlade Guds budskap till dem. Vilken reaktion kunde han förvänta sig? Hur skulle människor se på en man som berättar för dem att han har en särskild relation till Gud och därför har auktoritet över dem? Hur skulle de känna när han beordrade dem att ändra sina levnadssätt för att inte väcka Guds missnöje? Han sade faktiskt till dem att de, om de inte lydde honom, utsatte sig för Guds stränga straff. Med tanke på detta budskaps innebörd är det förväntat att människorna ville ha bevis för hans påståenden. Profeten möttes upprepade gånger av krav på materiella bevis för att bekräfta hans ställning som Guds sändebud. Människorna ville att detta bevis tydligt skulle visa att det kom direkt från Gud själv. När han berättade för dem att det endast var Gud som beslutar att visa ett mirakulöst tecken, bemötte de hans svar med hån och sårande anklagelser. Koranen berättar om sådana krav:

De säger också: ”Vad är detta för sändebud, som äter mat och går omkring på marknadsplatserna? Varför har inte en ängel sänts ned till honom för att varna tillsammans med honom? Eller varför har ingen skatt getts honom? Eller varför har han inte en trädgård från vilken han kan få sin försörjning?” De orättfärdiga säger: ”Den man ni följer är sannerligen förhäxad.” (25:7–8)

När situationen i Mekka blev polariserad mellan dem som häftigt motsatte sig honom och dem som accepterade hans budskap, försökte de förstnämnda ihärdigt undertrycka islam helt och hållet, och deras krav på mirakler blev alltför absurda för att förtjäna ett svar. Koranen nämner dessa krav:

De säger: ”Vi kommer inte att tro på dig förrän du låter en källa springa fram ur jorden åt oss, eller tills du har en trädgård med dadelpalmer och vinrankor och låter floder flyta genom den, eller tills du låter himlen falla ned över oss i stycken, såsom du har hotat, eller tills du för Gud och änglarna inför oss ansikte mot ansikte, eller tills du har ett hus av guld, eller tills du stiger upp till himlen. Men vi kommer inte att tro på din uppstigning förrän du för ned till oss en bok som vi kan läsa.” Säg: ”Upphöjd i sin gränslösa härlighet är min Herre. Jag är endast en människa och ett sändebud.” (17:90–93)

Det behöver knappast sägas att om Profeten hade fått något i stil med det som dessa arabiska otrogna krävde, skulle de ändå ha förnekat hans budskap. Skatter, praktfulla jordbruk och trädgårdar ägs av vanliga människor, men deras enorma rikedom ger dem ingen särskild status. På samma sätt skulle dessa otrogna fortfarande ha hävdat att Profeten var en trollkarl om han hade frambringat något mirakulöst, såsom att låta källor springa fram ur jorden, precis som tidigare otrogna hade påstått det om sina egna profeter och sändebud. Vissa otrogna anklagade honom för trolldom ändå.

Poängen här är att mirakulösa bevis inte saknas: överallt omkring oss finns mirakulösa tecken som visar på Gud som alltings Skapare. Dessa tecken finns i varje barns födelse, i varje frö som får en växt eller ett träd att växa upp, i varje blomma som slår ut och sprider sin doft och i varje liten och stor skapelse, oavsett dess beskaffenhet. Det enda som behövs är att verkligen reflektera över det vi ser omkring oss för att inse att Guds, Skaparens, hand ligger bakom allt. Om det hade varit nödvändigt att ha ett materiellt mirakel för att vi skulle tro, skulle vår tro bli meningslös. Det ligger föga förtjänst i att förstå att ett bord är tillverkat av en snickare, en bil av en maskiningenjör eller en dator av en hårdvaruingenjör. Vi kan ha studiehandledningar och manualer som visar den teknik som används för att tillverka vad som helst i det mänskliga samhället, men vi kan inte förstå hur Gud skapar liv i någon av dess former.

Profeten sade till människorna att de måste tro på Guds enhet. Det är ett medvetet steg som människan tar, och det kräver att man förbinder sig till vad en sådan tro innebär. För att hjälpa människorna att fatta beslutet att ta detta steg sände Gud ett budskap som innehöll vägledning samt ett bevis som överensstämmer med människans natur och är logiskt godtagbart. Trots detta var det upp till varje människa att ta detta steg, vilket måste tas frivilligt och utan påtryckningar eller hinder från någon part. När majoriteten av Mekkas invånare motsatte sig Profeten och försökte tvinga hans följeslagare att avsäga sig sin tro, bestod Profetens svar endast i att be dem låta honom förkunna sitt budskap fritt genom att tala med andra stammar. Allt han ville ha var en plattform där han kunde tala till människorna och valfrihet för alla.

Tungt ansvar

Profeten varnades redan från början för att hans uppgift inte skulle bli lätt. I en mycket tidig koranuppenbarelse sade Gud till honom: ”Vi ska lägga ett tungt budskap på dig.” (73:5) Profeten förstod att han skulle bära ett tungt ansvar. Svårigheten i uppgiften låg inte i att förmedla budskapet, eftersom han var väl rustad för detta genom sin förmåga att uttrycka sig flytande, sitt stora behärskande av språket, välgrundade argument och en ädel karaktär som erkändes av alla som kände honom. I stället förstod han av detta uttalande att det skulle finnas ett starkt motstånd mot honom och hans budskap. Därför sade han till sin hustru Khadijah, när hon en natt sade åt honom att vila en stund: ”Khadijah, tiden för en vilsam sömn är över.”

Han insåg att han inte längre var herre över sin egen tid; han behövde ägna sig åt sitt uppdrag varje stund på dagen och natten, och han visade sig vara uppgiften värdig. Detta väcker frågan hur mycket en människa kan uthärda för att fullgöra sin uppgift som Guds sändebud. Vilken börda tog Muhammad på sig när han accepterade sin roll?

Under de allra första dagarna gick Muhammad för att träffa Waraqah ibn Nawfal, den åldrade lärde i de gudomliga religionerna, för att få lugnande besked om det han hade sett vid sitt första möte med Gabriel. Waraqah sade till Muhammad att han skulle möta stort motstånd. Muhammad fick verkligen utstå mycket personligt övergrepp. Han förolämpades, hånades och smutskastades. Han anklagades också för att vara en trollkarl, en galning, en poet som ägnade sig åt överdrifter och en munk som var isolerad från livet. Listan över anklagelser är i själva verket nästan oändlig. Fysiska övergrepp var ett ständigt hot mot honom, även om det skydd som hans farbror gav honom i vått och torrt minskade detta något.

När Qurayshs hårdföra män ansåg att de kunde komma undan med personliga övergrepp mot Profeten hade de inga betänkligheter inför att göra det. De kastade smuts på honom när han bad nära Kaba, och han kunde inte lyfta huvudet förrän hans unga dotter kom för att hjälpa honom. De försökte mörda honom vid mer än ett tillfälle. Till slut var han tvungen att fly från sin hemstad. Ändå var allt detta lättare för honom att uthärda än att se sina följeslagare utsättas för tortyr och de värsta formerna av fysiska övergrepp.

Föredömligt tålamod

Profeten insåg att han måste uthärda allt detta och mycket mer utan att hämnas någon personlig skada, inte ens ett fysiskt angrepp. Anas ibn Malik berättar till exempel:

Jag gick tillsammans med Guds sändebud när han bar en mantel med en grov kant. En beduin hann ikapp honom och drog hårt i honom. Jag såg på Profetens hals och såg hur mantelns kant hade lämnat ett tydligt märke på hans hud på grund av beduinens hårdhänta sätt. Sedan sade beduinen till honom: ”Muhammad, beordra att jag ska få en del av de pengar som Gud har gett dig.” Profeten såg på honom och gav sedan den nödvändiga ordern att han skulle få sin andel. (Återberättad av al-Bukhari och Muslim.)

Beduinen ville ha pengar och tänkte att Profeten skulle ge honom det. I stället för att fråga på ett korrekt sätt och visa Profeten den respekt han hade rätt till, drog han emellertid mycket grovt i Prof

KAPITEL 6

Bevis för profetskap

Imam Ibn Hazm definierar profetskap som ”förvärvandet av absolut säker kunskap som inte kan erhållas genom mänsklig ansträngning eller erfarenhet”. Sådan kunskap kan endast komma från Gud. Detta är tydligt i fråga om flera profeter som nämns i Koranen. När Koranen till exempel talar om den unge David och vad Gud skulle ge honom när Han gjorde honom till profet, säger den: ”David dräpte Goljat, och Gud skänkte honom kungadömet och visdom samt lärde honom vad Han ville.” (2:251) På samma sätt gav Gud Josef både kunskap och visdom när han nådde vuxen ålder: ”När han nådde full manbarhet skänkte Vi honom visdom och kunskap.” (12:22) Den kunskap som gavs till Moses beskrivs med mycket likartade ord: ”När han nådde full manbarhet och blev fullt mogen skänkte Vi honom visdom och kunskap.” (28:14) Profeten påminns i Koranen om den särskilda kunskap som Gud skänkte honom: ”Det är Gud som har sänt ned denna Skrift till dig och skänkt dig visdom samt lärt dig det du inte visste. Guds ynnest mot dig är verkligen stor.” (4:113)

Alla profeter fick kunskap som de inte kunde ha förvärvat på något sätt som stod till människors förfogande. Kännetecknet på profetskap är att sådan kunskap måste vara sann och inte kunna betvivlas. Ett av de tydligaste exemplen finns i de instruktioner som gavs till Moses mor när hon födde honom. Vid den tiden dödade farao varje gossebarn som föddes bland Israels barn. Koranen säger:

Vi ingav din moder: ”Lägg [ditt barn] i en kista och kasta den i floden. Floden ska föra honom i land, och en fiende till Mig och en fiende till honom ska ta upp honom.” (20:38–39)

Bevis för profetskap

Koranen ger ytterligare detaljer:

Vi uppenbarade för Moses moder: ”Amma honom, och när du sedan känner fruktan för hans skull, kasta honom i floden och frukta inte och sörj inte. Vi ska återföra honom till dig och göra honom till en av Våra sändebud.” (28:7)

Den information som Moses mor fick berättade för henne vilka steg hon skulle ta för att Moses skulle vara trygg. Det första steget efter att hon hade ammat honom var att utsätta honom för flera faror: som spädbarn skulle han läggas i en träkista och kastas i Nilen, så att han skulle tas upp av en fiende. I denna farliga situation skulle han inte bara vara trygg, utan också återförenas med sin mor så att hon kunde ta hand om honom. Ingen kunde ha gett henne sådan information; tvärtom skulle planen att kasta honom i floden ha verkat absurd för varje klok människa. Ändå handlade hon efter den, och varje detalj i den information hon fått blev verklighet.

Sådan kunskap ges till profeterna genom uppenbarelse eller ingivelse. Muhammeds uppenbarelser var av två slag: Koranen, som är Guds eget ord, och hadith, som är gudomlig uppenbarelse till sitt innehåll men uttryckt av profeten i hans egen stil. Jag ska inte gå in på det som kännetecknar någon av dem, även om det åter är värt att notera att Koranen har bevarats oförändrad, utan någon skillnad i text eller betydelse, alltifrån dess uppenbarelse. Detta uppfyller Guds löfte: ”Det är Vi som har sänt ned denna Påminnelse, och det är Vi som ska bevara den.” (15:9)

Detta påstående är ett av många bevis för att Koranen är Guds ord. Ingen kunde med sådan eftertrycklighet göra detta påstående om sitt eget skrivande, eller ens om någon bok eller något dokument över huvud taget. Mer än fjorton århundraden har gått sedan detta löfte gavs. Under denna tid har den muslimska världen genomgått många perioder av svårigheter, krig, ockupation, kaos och till och med tillbakagång, men Koranen förblev oförändrad genom allt detta.

Koranen innehåller kunskap som profeten inte kunde ha förvärvat på något mänskligt sätt. Början av sura 30 hänvisar till det nederlag som det bysantinska riket led mot sin rivaliserande stormakt, det persiska riket. Vid denna tid befann sig profeten fortfarande i Mekka och mötte motstånd från de otrogna, som gladde sig åt persernas seger eftersom de ansåg att deras egen avgudadyrkan stod persernas dualism närmare än bysantinernas tro på en enda Gud. Suran börjar så här:

Bysantinerna har besegrats i de närmaste länderna. Men efter sitt nederlag ska de segra inom några få år. Allt avgörande tillkommer Gud, både före och efter. Och den dagen ska de troende glädja sig åt Guds hjälp. Han hjälper den Han vill. Han är den Allsmäktige, den Barmhärtige. (30:2–5)

En muslim betraktar inte denna uppgift om en framtida händelse som en profetia, utan som sann information från Gud. De senare händelserna inträffade verkligen exakt så som Koranen förutsade: på mindre än tio år hade bysantinerna vunnit en anmärkningsvärd seger över perserna och återtagit det land som de hade förlorat till dem. Samma dag uppnådde muslimerna sin stora seger i slaget vid Badr, deras första militära sammanstötning med de otrogna. När denna sura uppenbarades var antalet muslimer kanske inte fler än 300, och ingen av dem kunde ha föreställt sig att de skulle delta i ett slag mot någon. Detta förstår vi bättre om vi minns att det arabiska ordet nasr, som i översättningen återges med ”hjälp”, också betyder ”seger”, särskilt en militär seger.

Ett annat exempel kan ses i de händelser som ledde till att fredsavtalet i Hudaybiyya undertecknades mellan muslimerna och Quraysh i slutet av år 6 efter hijra (628 e.Kr.). Som förklarades i kapitel 2 reste profeten tillsammans med 1 400 av sina följeslagare för att besöka Kaba i Mekka och förrätta gudstjänst där. Quraysh nekade dem tillträde. Till slut undertecknades ett avtal mellan de två sidorna som krävde att muslimerna skulle återvända. Muslimerna skulle få besöka Mekka i tre dagar följande år, under förutsättning att de inte bar andra vapen än sina personliga svärd.

När profeten och hans följeslagare började sin återresa uppenbarade Gud sura 48, som kommenterar dessa händelser. Den innehåller en vers som talar om vad som skulle hända ett år senare:

Ni ska helt visst träda in i den heliga moskén, om Gud vill, i full trygghet, med rakade huvuden eller kortklippt hår och utan fruktan. Han visste det ni inte visste och skänkte er dessutom en nära förestående seger. (48:27)

Versen försäkrade muslimerna om att deras besök i Mekka skulle äga rum och att de skulle vara trygga där och kunna fullborda sina gudstjänstriter; detta antyds av uttrycket ”med rakade huvuden eller kortklippt hår”. Ingen annan än Gud kunde göra ett sådant påstående: Hur kunde profeten eller någon annan tala om ett besök ”i full trygghet”? Hur kunde någon vara säker på Qurayshs inställning när muslimerna inte skulle ha andra vapen än sina svärd? Ändå var det exakt detta som hände.

Versen lovar också ”en nära förestående seger” i en annan situation än detta besök. Det syftade på den seger som muslimerna uppnådde i slaget vid Khaybar, som ägde rum omkring tre månader senare. När denna vers uppenbarades var ingen bland muslimerna, inte ens profeten, medveten om någon militär konflikt som skulle äga rum inom en nära framtid. Koranen gav detta löfte, och det uppfylldes exakt så som det hade uttalats.

Mänskliga begränsningar

Profeten betonade alltid sin mänskliga ställning och att han var underkastad samma begränsningar som alla andra människor. I en mycket autentisk hadith gav han sina följeslagare denna varning:

Jag är endast en människa, och ni lägger fram era tvister inför mig. Den ena parten kan ha ett mer övertygande argument, och jag kan tro att han talar sanning. Då kan jag döma till hans fördel utifrån det jag har framför mig. Om jag ger någon något som rätteligen tillhör hans broder, ger jag honom endast en bit av elden. Han kan ta den eller lämna den. (Återberättad av Malik och finns även i alla de sex autentiska samlingarna.)

Han betonade också att han inte hade kunskap om det som ligger bortom människans varseblivning, utom det som Gud gav honom: ”Säg: ’Jag säger inte till er att Guds skatter finns hos mig, och jag känner inte heller det som ligger bortom människans varseblivning’” (6:50), och: ”Om jag hade haft kunskap om det som ligger bortom människans varseblivning, skulle jag ha skaffat mig mycket gott och inget ont skulle någonsin ha drabbat mig.” (7:188)

Det faktum att Koranen ger information om framtida händelser, samtidigt som den betonar de mänskliga begränsningarna hos den profet som tog emot Koranen från ovan, utgör ett ovedersägligt bevis för att Koranen uppenbarades av Gud, som ensam känner allt i det förflutna, nuet och framtiden.

Ibland gav profeten människor information som han inte kunde ha fått på något annat sätt än genom gudomlig uppenbarelse. Det handlade vanligen om saker som de själva hade deltagit i, och varje inblandad person insåg att profeten inte kunde ha fått sin

KAPITEL 7

Muhammad: Guds tjänare

För att vara muslim måste en person först avge följande trosbekännelse: ”Jag vittnar att det inte finns någon gudom utom Gud, och jag vittnar att Muhammad är Guds sändebud.” Ordet islam betyder ”underkastelse eller självöverlämnande”, och en muslim är den som underkastar sig Gud. När denna trosbekännelse avges medvetet visar den underkastelse under Gud och ett åtagande att lyda Gud i alla situationer. Denna lydnad uppnås genom att följa och tillämpa Profetens lära, eftersom det var han som förmedlade Guds budskap till oss. En vanlig variant av trosbekännelsen ovan, särskilt i bönen, ändrar den andra delen till: ”Jag vittnar att Muhammad är Guds tjänare och sändebud.” Det är viktigt att överväga vad detta tillägg innebär och komma ihåg att alla skapade varelser, människor såväl som andra, är Guds tjänare. Det arabiska ordet för tjänare är [abd, vilket också betyder ”slav” eller ”tillbedjare”. Därför används [abd ofta som en del av en persons namn, följt av ett av Guds namn eller attribut. Så har vi namn som [Abd al-Hadi, [Abd al-Rahman eller [Abd al-Ghafur; de betyder respektive ”Tjänare åt Den som ger vägledning”, ”Nådens Herre” och ”Förlåtaren”. Vissa använder ordet ”slav” för [abd. Detta är emellertid felaktigt, eftersom slaveriets betydelser och associationer är helt annorlunda än de som gäller bandet mellan Gud och människan. Detta band upprättas genom underkastelse under Gud och ett åtagande att i alla avseenden göra Hans vilja. Gud ålägger emellertid ingen något som är alltför svårt för honom. Tvärtom är Han barmhärtig mot dem, alltid redo att förlåta deras synder och överse med deras misstag. Han ger dem vägledning så att de väljer den väg som skänker dem lycka i detta liv och i det kommande livet. Förhållandet mellan människan och Gud är således ett förhållande präglat av omsorg och ömsesidig kärlek.

Människan väljer att underkasta sig Gud och inser att hon genom denna underkastelse kommer i harmoni med universum omkring sig, eftersom universum, tillsammans med alla varelser som lever i det, underkastar sig Gud. Endast människan har fått valfrihet, vilket gör det möjligt för henne att olyda Gud och gå emot de naturlagar som Gud satt i rörelse. När människan därför underkastar sig Gud gör hon en verklig ansträngning och förklarar att hon av fri vilja väljer att följa Guds vägledning. Gud svarar då genom att skänka Sin barmhärtighet och ge Sina tillbedjare en rik belöning: Han låter dem träda in i paradiset i det kommande livet. I paradiset kommer varje människa att leva i oavbruten lycka.

Detta särskilda förhållande mellan människan och Gud ger människan en känsla av stolthet över sin ställning. Hon kommer inte längre att vilja underordna sig någon auktoritet som kräver att hon olyder Gud. I stället vill hon tillämpa Guds lagar och följa Hans vägledning, eftersom hon vet att detta skapar harmoni mellan henne och världen omkring henne. Hon inser att om hon vänder sig bort från Guds budskap hamnar hon i konflikt med världen omkring sig och med sin mänskliga natur. En sådan konflikt skänker människan elände i denna värld och placerar henne i fel ställning i det kommande livet. Stolthet över ett sådant förhållande till Gud leder emellertid inte de troende till högmod; i stället frambringar den ödmjukhet i deras umgänge med alla människor. Eftersom Gud har gynnat människan med Sin vägledning är en god troende därför tacksam mot Gud, och denna tacksamhet uttrycks genom ständig ödmjukhet. Först när Guds auktoritet utmanas reser sig den troende för att hävda stoltheten över sin tro. I en sådan situation gläds den troende åt att underkasta sig Gud ensam och böjer sig inte för någon annan än Gud.

För att vara Guds tjänare måste en person stå emot frestelser. Människor utsätts ofta för frestelser, materiella eller andra. När en person har möjlighet att vinna något som är mycket tilltalande för den mänskliga naturen kan det vara mycket svårt att stå emot frestelsen, särskilt när inga negativa följder är omedelbart förestående. I många samhällen är vissa saker som religionen förbjuder tillåtna enligt landets lagar, och människor kan frestas att överträda det religiösa förbudet. När dessutom ingen omedelbar påföljd hotar kan denna frestelse bli ännu starkare. Endast en känsla av stolthet över att vara Guds tjänare kan hjälpa en människa att övervinna frestelsen och hålla en rak väg som upprätthåller lydnaden mot den gudomliga lagen. Vi måste komma ihåg att den gudomliga lagen endast kräver det som är gott för människan och det som säkerställer vår lycka i både detta liv och det kommande.

När människor betraktar sig själva som Guds tjänare och underkastar sig Honom bör de vara medvetna om att ingen förvärvar en särskild ställning. Den enda ställning som finns är den som Gud skänker som en nådegåva, såsom Han gav den åt Guds profeter och sändebud. Bortsett från dessa får ingen en ställning som skiljer honom eller henne från resten av mänskligheten. En person kan vara mycket gudfruktig och Gud kan vara nöjd med honom eller henne, men personen kommer inte att veta detta förrän på Domens dag. Gud kan dock skänka honom eller henne Sin nåd i detta liv genom att göra det som verkar svårt lättare, jämna vägen eller ge styrka att övervinna svagheter. Guds tjänare kommer att känna Hans hand i allt detta, men kommer inte att anta att de har förtjänat det eller att det tillkommer dem som en rättighet. I stället kommer de alltid att förstå att det skänktes som en nådegåva från Gud. Därför blir de mer gudfruktiga och deras underkastelse under Gud blir tydligare och fullständigare.

Allt detta gällde Profeten, eftersom han var ”Guds tjänare och sändebud”. Som Guds tjänare underkastade han sig villigt och fullständigt Gud och accepterade Hans vilja, oavsett vad den kunde föra med sig. Därför strävade han inte efter någon särskild ställning. Före sitt första möte med ängeln Gabriel hade han ingen uppfattning om det rätta förhållandet mellan människan och Gud, eftersom inget av profeterna Abrahams och Ismaels arv fanns kvar utom en vag tro på Gud och några förvrängda ritualer. Han kunde därför inte ha någon föreställning om vilken väg han skulle följa. Vissa araber, särskilt i Medina, som hade kontakt med kristna eller judar, fick höra att de båda religionernas skrifter förutsade det slutliga sändebudet som skulle fullborda den gudomliga tron. Makkas araber hade däremot ingen sådan information. När de senare fick höra att Muhammad var en profet frågade några av dem: ”Vad är en profet?” Gud säger i Koranen: ”Du kunde aldrig hoppas att denna Bok skulle anförtros åt dig. Men den kom genom din Herres nåd.” (28:86)

Profeten insåg den enastående nåd som Gud hade skänkt honom och ägnade sig åt den uppgift som hade tilldelats honom. Under hela de tjugotre åren av sitt uppdrag förlorade han aldrig ur sikte sin främsta ställning som Guds tjänare. Genom sitt exempel visade han att det är en hedervärd ställning för varje människa att vara Guds tjänare. När omständigheterna var svåra och krävde ett enormt offer brukade han säga: ”Jag är Guds tjänare, och jag kommer aldrig att olyda Honom.” Profetens insikt om sin ställning som Guds tjänare gav honom en känsla av frid och lugn, även i de mest kritiska och farliga situationerna. Detta var möjligt eftersom han till fullo förstod det löfte som Gud har gett alla troende: ”För den som fruktar Gud kommer Han att bereda en utväg och försörja honom från ett håll han inte väntar sig. Gud är nog för den som förtröstar på Honom. Gud genomför alltid Sin avsikt. Gud har fastställt ett mått för allting.” (65:2–3)

Profeten fruktade Gud och satte fullt sin lit till Honom; därför fruktade han ingen och skrämdes inte av någon situation. Tvärtom var han mycket lugn när saker och ting var som svårast, eftersom han litade på att vad som än hände skulle vara gott, då det var Guds val. Ett exempel ser vi från den tid då han måste fly från Mekka, medan planen att mörda honom var i full gång. Han färdades i motsatt riktning mot den han egentligen skulle ta för att förvirra sina förföljare. Han och hans ende följeslagare, Abu Bakr, tog sedan sin tillflykt till en grotta. Förföljarna passerade utanför grottan, och Abu Bakr sade till honom: ”Det räcker att någon av dem tittar på var han sätter fötterna, så kommer han att se oss.” Men hans förtröstan på Gud svek honom aldrig. Han svarade: ”Abu Bakr, vad tror du om två människor när Gud är med dem?” (Återberättat av al-Bukhari.) De som förföljde dem kunde lätt ha sett dem, och om de hade gjort det skulle resultatet bara ha blivit ett, eftersom Quraysh dagen före enhälligt hade beslutat att döda honom och satt ett mycket högt pris på hans huvud. I detta ytterst kritiska ögonblick erkände Profeten endast att Gud var med honom och visade inte ens en antydan till oro. Han gjorde allt han kunde för att undkomma dem och satte sin lit till Gud.

Fullständig förtröstan på Gud

Profeten arbetade hårt för att ingjuta denna fullständiga förtröstan på Gud hos sina följeslagare. Han ansåg att muslimer, som Guds tjänare, måste sätta all sin lit till Gud, oavsett vad som händer dem. Khabbab ibn al-Aratt var en muslim vars låga ställning i Mekka gjorde honom särskilt utsatt. Han utsattes för enorm tortyr. Han berättar: ”Vi klagade inför Guds sändebud medan han låg lutad mot ett lakan nära Kaba. Vi sade: ’Ber du inte Gud att hjälpa oss? Ber du inte för oss?’ Han sade: ’Under tider före er kunde en troende föras bort, ett hål grävdes i marken och han placerades däri. En såg placerades över hans huvud och sedan sågades han itu. Eller också torterades han med järnkammar som slet sönder hans kött och blottade hans ben. Inget av detta skulle få honom att vända sig bort från sin tro. Vid Gud, Han kommer att låta denna vår sak nå full seger, så att en ensam resenär kan färdas från Sanaa till Hadramaut utan att frukta någon annan än Gud, och så att en varg kan döda hans får. Ni vill bara påskynda saken.’” (Återberättat av al-Bukhari, Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i och andra.)

Av den mängd berättelser som talar om Profeten och hans karaktär vet vi att han kände med var och en av sina följeslagare. Närhelst de mötte en svårighet delade han deras känslor. När de utsattes för förföljelse var hans smärta inte mindre än deras. Denna hadith berättar emellertid att några av dem som led mest under Qurayshs händer, som använde alla slags tortyrmetoder, klagade inför Profeten över vad de tvingades uthärda och bad honom att be för dem. Han bemötte deras begäran mycket lugnt och sade att det inte var något ovanligt i det de tvingades uthärda. Ondskans krafter kommer alltid att försöka tysta sanningens röst. Han ville att de skulle sätta sin lit till Gud och vara förvissade om att islam skulle segra.

Vi misstar oss emellertid om vi tror att vi genom att sätta vår lit till Gud kommer att skonas från all motgång, fysisk eller annan. Profeten föreslog att Khabbab och de andra som klagade skulle uthärda tortyren och förföljelsen samtidigt som de satte sin lit till Gud. Han bekräftade att även om det slutliga resultatet skulle bli den gudomliga trons sanningens seger, var det alltid nödvändigt att uthärda svårigheter och vara ståndaktig i motgång.

Strax före det första stora slaget mellan muslimerna och Qurayshs avgudadyrkande araber vid Badr bad Profeten innerligt Gud att ge honom seger. I sin bön sade han: ”Min Herre, om Du låter denna skara av troende gå under i dag kommer ingen att finnas kvar som tillber Dig.”¹ För honom var ett nederlag som skulle utplåna de troende en möjlighet som han hoppades kunna avvärja. Därför vädjade han ivrigt till Gud att uppfylla Sitt löfte om seger. Han kände inte alls till Guds plan. Han gjorde aldrig anspråk på att veta något annat än de sanningar som Gud beslöt att uppenbara för honom vid varje särskilt tillfälle.

När den torra vallgraven grävdes för att försvara Medina mot de anfallande arméerna hjälpte han till att bryta sönder en hård klippa. Han sade till sina följeslagare att han kunde se Syriens och Persiens palats samt Sanaa-portarna varje gång gnistorna flög när han slog på klippan, men han visste inte när eller hur dessa länder skulle ansluta sig till islam. Han berättade för sina följeslagare allt han visste. Som det sedan blev kom alla dessa områden att bli delar av den muslimska staten inom två årtionden, och många av dem som hörde hans ord då fick vara med om uppfyllelsen av denna profetia.

Kraven på underkastelse under och förtröstan på Gud innebär inte att en muslim lämnar allt åt Gud att ta hand om. Tvärtom kräver förtröstan på Gud att en muslim vidtar alla möjliga åtgärder för att möta varje situation. När detta är gjort förtröstar Guds tjänare på att Gud ska åstadkomma det bästa resultatet. Detta var tydligt i Profetens handlande under hela hans liv, och detta är ett exempel som vi måste följa.

¹ Ibn Hisham, Al-Sirah al-Nabawiyyah, vol. 2, s. 267. Se även al-Bukhari, Sahih (Tafsirboken), sura 54.

Den mest hängivne tillbedjaren

Förbundet med förtröstan på Gud och att sätta sin lit till Honom är tillbedjans aspekt, som är en lika viktig innebörd av termen [abd, vilken betyder ”Guds tjänare”. Kanske har mänskligheten inte sett, och kommer inte att se, en person som är mer hängiven i sin tillbedjan än Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom). Vi behöver bara känna till hans beteende och undervisning för att inse detta. I själva verket var tillbedjan för honom som luften han andades. Här kan jag endast ge en glimt av hans tillbedjan, även om jag hävdar att en ordentlig studie alltid kommer att bekräfta detta påstående.

Islamisk tillbedjan har olika aspekter och former: bönen är både fysisk och verbal, zakat är ekonomisk, fastan är en tillbedjan genom avhållsamhet och pilgrimsfärden förenar alla fyra aspekterna. Av dessa är bönen den viktigaste formen av islamisk tillbedjan. Profeten säger: ”En religion som inte innefattar bön är värdelös.” Det arabiska ordet för bön är salah, vilket härstammar från en rot som betecknar ”kontakt, förbindelse eller band”. Den islamiska bönen ger verkligen allt detta och upprättar ett band mellan den troende och Gud.

För att ge Muhammad den styrka som behövdes för att fullgöra hans roll som Hans sändebud befallde Gud honom, i det tidiga skedet av hans uppdrag, att varje natt tillbringa en stor del av natten i tillbedjan: ”Stå i bön om natten, utom en liten del av den, halva den eller något mindre, eller lägg därtill. Läs Koranen lugnt och tydligt. Vi ska lägga på dig ett tungt budskap.” (73:2–5) Under ett helt år ägnade Profeten och de få människor som svarade på hans kallelse och trodde på islam sig åt nattlig tillbedjan genom att be och läsa Koranen. De lärda hävdar att den närmaste ställning till Gud som någon människa kan uppnå är att stå i bön, läsa Koranen, som är Guds eget ord, och begrunda dess innebörd.

Senare lättades detta krav. Nattlig tillbedjan förblev en viktig del av utformningen av en muslims karaktär, men den blev frivillig; man kan ägna endast några minuter åt sådan tillbedjan eller välja att göra det under längre tid. Denna handlings betydelse ligger i den förståelse den ger av förhållandet mellan människan och Gud.

En viktig del av islamisk tillbedjan är att lovprisa Gud genom att prisa Honom och uttrycka vår tacksamhet till Honom för alla de välsignelser Han ger oss. Detta bidrar också till vår riktiga förståelse av vår ställning i universum och ger oss den rätta uppfattningen om Gud. Denna förståelse härrör från vad Profeten har lärt oss genom ord och exempel:

Muhammad: Guds tjänare

Strax före islam fanns det människor som inte hade någon uppfattning om Gud, men Muhammad gav dem ett inre ljus och ledde dem till en klar kunskap om deras Herre. Det fanns andra som hade felaktiga föreställningar om Gud och inbillade sig att Han hade en son eller medgudar som fungerade som mellanhänder. Men Muhammad gav mänskligheten den klaraste bilden av Guds absoluta enhet och visade tydligt att Gud inte har någon son, dotter, partner, motsvarighet eller like av något slag: ”Har de valt andra beskyddare än Honom? Gud ensam är allas Beskyddare. Han ger liv åt de döda och Han har makt över allting. Vad ni än tvistar om tillhör det slutliga avgörandet Gud. Sådan är Gud, min Herre. På Honom förtröstar jag och till Honom vänder jag mig alltid. Han är himlarnas och jordens Skapare. Han har skapat makar åt er ur er egen krets, liksom Han har skapat makar åt boskapen, för att ni ska föröka er. Ingenting kan ens på minsta sätt jämföras med Honom. Han ensam hör allt och ser allt. Hans är himlarnas och jordens nycklar. Han ger riklig försörjning åt vem Han vill och mäter den åt vem Han vill. Han har full kunskap om allting.” (42:9–12)

Muhammads kunskap om Gud är fullkomlig och utan motstycke hos någon som någonsin har levt eller kommer att leva, eftersom den bygger på en syn som aldrig kunde försvinna. En muslim som följer Profetens exempel inser att hans kunskap om Gud har särskilda kännetecken som tydligt avspeglas i hans tal. Det är klart, sant, varmt, genomträngande, fritt från tvetydighet och konstladhet. Mänskligt tal måste ha en viss grad av värme för att uppnå den önskade verkan. När Muhammad talar om Gud, vare sig i hopp eller fruktan, har själva orden en stark kraft, ett flödande känsloliv och stor värme. Oavsett om du läser hans ord eller lyssnar till dem kommer ditt hjärta att påverkas på rätt sätt, och du kommer att känna Guds, alla världars Herres, storhet.²

Föreställ dig vad jorden rymmer längs en rak linje som går från en punkt på dess yta tills den återkommer vid den motsatta änden. Det måste finnas en mängd saker som vi ännu inte känner till. Gud påminner oss: ”Ni [människor] har fått endast ringa kunskap.” (17:85) Gud ger oss en bild av Sin kunskap att begrunda:

² Muhammad al-Ghazali, Fann al-Dhikr wa’l-Du[a’ [Inda Khatam al-Anbiya’ (Konsten att lovprisa Gud och åkalla Honom genom den siste profeten), Kairo, 1998, s. 10–11.

”Han är Nådens Herre, etablerad på Sin allmakts tron. Honom tillhör allt som finns i himlarna och på jorden, allt som finns mellan dem och allt som finns under jorden. Om du talar högt, så vet Han det fördolda och det som är ännu mer dolt. Han är Gud; det finns ingen gudom utom Han. Honom allena tillkommer alla fullkomlighetens attribut.” (20:5–8)

En hemlighet som endast en person känner till och noggrant bevarar kan betraktas som okänd för andra. Gud berättar för oss att Han känner till varje sådan hemlighet och även det som är ännu mer dolt. Till och med den minsta partikel i jordens djup är väl känd för Gud, den Allsmäktige. Kanske är detta så långt vår föreställningsförmåga kan nå, men i detta universum finns världar som vi inte vet något om. Ändå är allt i dessa världar och bortom dem känt av Gud. Ingenting är dolt för Honom.

Med denna syn på Gud riktade Profeten sig till Gud i sin bön med ord som vi med fördel kan lära oss utantill och ofta upprepa. Enligt [Alis beskrivning av Profetens bön sade han när han bugade sig: ”Min Herre, jag bugar mig för Dig, tror på Dig och underkastar mig Dig. Min hörsel, min syn, min hjärna, mina ben och mina nerver böjer sig alla inför Dig.” När han lyfte huvudet sade han: ”Må Gud lyssna till den som prisar Honom. Min Herre, lovprisningen tillkommer Dig, så mycket att den skulle fylla himlarna, jorden, allt däremellan och vad Du än önskar bortom detta.” När han sedan föll ned i sujud sade han: ”Min Herre, inför Dig faller jag ned; på Dig tror jag och Dig underkastar jag mig. Mitt ansikte ligger ned inför Den som skapade och formade det och gav det dess hörsel och syn. All ära tillkommer Gud, den bäste av alla skapare.”³ Ett sådant tilltal till Gud förkroppsligar innebörden av fullkomligt gudomskap och fullkomlig underkastelse under Honom.

³ Muhammad al-Ghazali, samma verk, s. 11.

I Koranens berättelser, lagstiftning, bilder av universum och beskrivning av uppståndelsen på Domens dag läser vi hundratals hänvisningar till Guds ädla attribut. Koranen accepterar inte att Guds lovprisning framställs på ett teoretiskt sätt som lämnar hjärtat oberört eller saknar betydelse för människans beteende. Profeten, Guds mest hängivne tillbedjare, omsatte denna syn i praktiken i alla delar av sitt liv. Så blev han en Guds människa, med hjärta och sinne riktade mot Gud, och närmade sig allt i livet i Guds namn, som om han såg Gud och hörde Honom.

Den som är nöjd med Gud ger inte efter för känslor av fruktan eller begär; den som hämtar sin styrka från Gud oroas inte av fiendens numerära styrka; den som vakar över Gud innan han företar sig något handlar på samma sätt offentligt och privat; och de som söker framgång i det kommande livet låter sig inte avledas från sin väg av detta livs mål. Muhammads hjärta var alltid levande genom medvetenheten om hans Herre. Han hade en djup känsla av Guds storhet, och detta var den fasta grunden för hans relationer med andra människor och med Skaparen.

Lyssna till honom när han riktade denna åkallan till Gud: ”Min Herre, jag åkallar Dig genom att Du känner allt som ligger bortom människans varseblivning och genom Din Allmakt: låt mig leva så länge Du vet att livet är bättre för mig, och låt mig dö när Du vet att döden är bättre för mig. Min Herre, jag ber Dig att göra mig gudfruktig under alla förhållanden. Hjälp mig att säga sanningen när jag är nöjd och när jag är arg. Ge mig måttfullhet i fattigdom och välstånd. Jag ber Dig om oändlig glädje och tröst samt ständig tillfredsställelse. Ge mig förmågan att vara nöjd med vad Du ger mig och uppståndelse efter döden. Jag ber Dig om lyckan att få se Ditt ansikte och längta efter att möta Dig i ett liv fritt från smärtsamt lidande och förvirrande stridigheter. Ge oss, vår Herre, den prakt som tron frambringar och gör oss till vägledare som följer den rätta vägen.”⁴

⁴ Muhammad al-Ghazali, samma verk, s. 12.

När vi studerar Profetens liv finner vi honom förhärliga Gud och prisa Honom i varje ögonblick av sitt liv. Han brukade vakna före gryningen och lämna sin bädd medan nattens mörka slöja fortfarande täckte allt. Då sade han: ”Lovprisad vare Gud, som har återgett mig min själ, gett mig fysisk styrka och tillåtit mig att lovprisa Honom.” Lägg märke till hur han välkomnar livet, fylld av optimism: ”Lovprisad vare Gud, som har återgett mig min själ.” Livet är en gåva från Gud och vi kan göra många goda saker under en dag. Profeten uttrycker sin tacksamhet för sitt välbefinnande. Vi kan länge begrunda den sista delen av denna åkallan, där Guds tillåtelse att lovprisa Honom nämns. Det är ett uttryck för fullständig hängivenhet som ord knappast kan beskriva.

⁴ Muhammad al-Ghazali, samma verk, s. 12.

Muhammad, Guds ständigt tacksamme tjänare, börjar sin lovprisning med ord som i varje bokstav och varje ljud förmedlar trosvisshet och ren kärlek. Han säger dessa ord morgon och kväll: ”Min Herre, jag ber Dig skänka mig god hälsa i detta liv och i det kommande livet, förlåta mig och ge mig renhet i tro, liv, familj och egendom. Min Herre, ge mig ett skydd som döljer mina brister och trygghet i tider av fruktan. Skydda mig från det som ligger framför mig, bakom mig, till höger om mig, till vänster om mig och ovanför mig. Jag åkallar Din storhet för att skydda mig från varje fara som ligger under mig.”

Profeten uppmanade varje muslim att säga när dagen börjar eller slutar: ”Min Herre, Du känner allt som ligger bortom människans varseblivning och allt som någon kan bevittna. Du är himlarnas och jordens Skapare. Du är alltings Herre och ägare. Jag vittnar att det inte finns någon gudom utom Du. Jag söker skydd hos Dig från det onda som finns inom mig och från Satans anslag.”⁵ Detta är endast en glimt av hur ofta Profeten förhärligade Gud och prisade Honom varje dag i sitt liv. Hans medvetenhet om Guds närvaro lämnade honom aldrig för ett ögonblick, och han prisade Honom vid varje vändpunkt och före varje handling. Profeten är därför den fullkomliga förebilden för alla troende.

⁵ Samma verk, s. 17–18.

Några av oss kanske undrar om vi måste upprepa alla dessa åkallelser hela tiden. De lärda klargör med rätta att även om de alla är rekommenderade är ingen av dem obligatorisk. Den framlidne shejken Muhammad al-Ghazali säger emellertid följande om detta: ”Jag känner att det är nödvändigt att länge begrunda sådana lovprisningar och innerliga åkallelser när hjärtat börjar slakna och relationen till Gud försvagas. De är mycket effektiva när det gäller att ge oss den rätta uppfattningen om Gud och göra oss medvetna om betydelsen av Hans stora attribut. Tron blir verkningslös när den inte bygger på en upplyst insikt. När övertygelsen bara är marginell kan den inte styra beteendet eller hålla tygellösa begär i schack. Profetens följeslagare kunde verkligen nå trons höjdpunkt och förändra historiens gång, ersätta författningar och moral med oändligt bättre sådana, endast därför att de stod nära Profeten, såg hans liv och vägleddes av hans ljus. På så sätt lät de hans föredömliga uppriktighet och kärlek till Gud fylla deras hjärtan, liksom de fyllde hans. Sådan är den mänskliga naturen. Enligt min mening måste det upplysa våra hjärtan och sinnen att lyssna till Profeten när han riktade sin åkallan till Gud och känna hans känslor när han vädjade till Gud; det motiverar oss att komma närmare Gud.”⁶

⁶ Muhammad al-Ghazali, samma verk, s. 19.

På samma sätt kan vi, när vi begrundar hur Profeten förhärligade Gud vid varje vändpunkt och prisade Honom för allt som hände, naturligt bli bekymrade över att vi, hur hårt vi än försöker, kommer att komma till korta inför det som krävs. Människor som tänker så kan sedan driva sig själva för hårt. Profeten var emellertid angelägen om att visa att han inte föraktade bekvämlighet och lyx. Han ville att människor skulle njuta av livet, samtidigt som de kom ihåg sitt förhållande till Gud.

[A’ishah berättar att när Profeten sade åt människor att göra något angav han endast handlingar som låg inom deras förmåga. När de sade till Profeten: ”Vi är inte som du, Guds sändebud. Hur skulle vi kunna vara det, när Gud har förlåtit dig alla dina synder, tidigare och framtida?” blev han arg, och vreden syntes i hans ansikte. Han sade till dem: ”Jag är den som fruktar Gud mest och den som bäst känner till vad Gud önskar.” (Återberättat av al-Bukhari.)

[Abdullah ibn [Amr var en gudfruktig ung följeslagare till Profeten. Han berättar att Profeten träffade honom och sade: ”[Abdullah, jag har fått höra att du fastar varje dag och tillbringar långa timmar i nattlig tillbedjan.” [Abdullah bekräftade att han gjorde det. Profeten sade: ”Gör inte så. Fasta vissa dagar och fasta inte andra. Ägna vissa nätter åt nattlig tillbedjan och sov ordentligt andra nätter. Din kropp har en rättighet över dig; dina ögon har en rättighet över dig; din hustru har en rättighet över dig; och din gäst har en rättighet över dig.” (Återberättat av al-Bukhari och Muslim.)

Genom att ta Profetens vägledning som helhet kan vi finna en medelväg där vi iakttar och fullgör det som är plikt, lägger till en del av det frivilliga, sköter vårt arbete och tillgodoser våra familjers behov.

KAPITEL 8

en man som förmedlar Guds budskap Profeten uppmanades upprepade gånger i Koranen att betona sin mänskliga ställning. I en vers sägs: Säg: Jag är endast en människa liksom ni. Det har uppenbarats för mig att er Gud är den ende Guden. Följ därför den raka vägen till Honom och be Honom om förlåtelse. Ve dem som sätter medgudar vid Hans sida. (41:6) Här, liksom på andra ställen i Koranen, betonas två saker: för det första att Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) är en vanlig människa liksom alla andra, och för det andra att han tar emot uppenbarelser från höjden om vilken religion människor gör väl i att anta. Profeten tog faktiskt emot uppenbarelser under en period av tjugotre år. När dessa uppenbarelser hade fullbordats var islams religion fullbordad. Gud säger i den sista koranuppenbarelsen: ”I dag har Jag fullkomnat er religion för er, skänkt er hela måttet av Mina välsignelser och valt islam åt er som religion.” (5:3) Profeten hade ingen kontroll över när någon uppenbarelse av Koranen skulle komma eller över dess innehåll, eftersom Gud bestämde när och vad Han skulle uppenbara för Sitt sändebud. Att Koranen uppenbarades under en så lång period tjänade flera syften. Ett av dem var att vissa regler uppenbarades först när det muslimska samfundet kände behov av dem. Till exempel anger de inledande verserna i sura 24 (”Ljuset”) straffet för äktenskapsbrott. De innehåller också ett straff för att anklaga någon för äktenskapsbrott utan att lägga fram de bevis som krävs för att styrka anklagelsen: ”De som anklagar kyska kvinnor för äktenskapsbrott och inte kan framföra fyra vittnen, ska piskas med åttio piskrapp. Ta aldrig därefter emot deras vittnesmål; de är verkligen överträdare.” (24:4) När Profeten läste upp detta för sina följeslagare undrade en av dem, Saʿd ibn ʿUbada, hur detta skulle fungera om en man fann sin hustru i säng med en annan man. Profeten svarade att detta var Guds uppenbarelser. Saʿd ansåg emellertid fortfarande att ytterligare förklaring behövdes. En kort tid senare trädde en man fram och anklagade sin hustru för äktenskapsbrott. Profeten krävde att han skulle ta med sina vittnen. Mannen invände att eftersom detta hade skett i hemmet hade han inga vittnen. Profeten sade att han inte hade något annat val än att kräva de angivna bevisen, annars skulle han straffa anklagaren i enlighet med versen ovan. Mannen sade: ”Vid Gud, jag ska inte straffas för att jag talar sanning.” Medan denna diskussion pågick fick Profeten ta emot de verser som följer i suran: Och de som anklagar sina egna hustrur men inte har några vittnen utom sig själva, ska låta var och en av dem fyra gånger ta Gud till vittne på att han talar sanning och den femte gången be att Guds förbannelse må drabba honom om han ljuger. Men straffet ska avvärjas från henne om hon fyra gånger tar Gud till vittne på att han ljuger och den femte gången ber att Guds vrede må drabba henne om han talar sanning. Om inte Guds nåd och Hans barmhärtighet hade varit över er, och om Gud inte hade varit den som tar emot ånger, den Vise …! (24:6–10) Att denna bestämmelse uppenbarades först när fallet hade lagts fram inför Profeten visade det muslimska samfundet att Gud tog hand om dem och sörjde för deras välfärd. Detta var en storslagen känsla för dem som fick uppleva det, och det var något unikt i mänsklighetens historia. Dessutom gav det ytterligare bevis för att Profeten endast gav samfundet det som hade skänkts honom. Han hade inget inflytande över vad som skulle uppenbaras eller när det skulle uppenbaras. Ibland berörde detta honom personligen, som i fallet med det som kallas ifk, ”Förtalsberättelsen”. Det syftar på ett rykte, spritt av några hycklare, om att Aisha, Profetens hustru, hade umgåtts med en man vid namn Safwan. Ryktet spreds i Medina under en månad, medan Aisha var sjuk och inte kunde tillfrågas. Ingen lade fram några bevis, men människor talade. Profeten fick inga uppenbarelser om saken och kunde därför inte ingripa på något sätt. Han straffade varken dem som spred ryktena eller förebrådde sin hustru. Det mesta han gjorde var att be några av sina följeslagare om råd. Först när Koranen uppenbarades och förklarade Aishas oskuld vidtog Profeten rätta åtgärder. Vad betyder denna upprepade hänvisning till Muhammads mänskliga ställning? Människor öser ofta beröm över sina hjältar och historiska gestalter. Vissa profeter har tilldelats gudomlig ställning; många hävdade till exempel att Jesus var Guds son. När det gäller Muhammad kan inget sådant hävdas. Det fanns visserligen människor som prisade honom på ett överdrivet sätt. Vissa sufier hävdade att Gud inte skulle ha skapat universum utan honom. Det är naturligtvis absurt. Men även de som framförde sådana oacceptabla påståenden erkände att han var mänsklig. Ingen muslim – oavsett teologisk skola – avviker från detta. Ur en annan synvinkel innebar Muhammads mänskliga ställning att allt som Gud krävde av människor också gällde honom. Han skulle dyrka endast Gud under hela sitt liv och inte utelämna något av de gudstjänsthandlingar som islam krävde. Gud säger till honom i Koranen: ”Dyrka din Herre tills vissheten [om döden] når dig.” (15:99) Profeten var en förebild i dyrkan. Han ägnade sig åt dyrkan under dygnets alla timmar, natt som dag. Alla andra islamiska plikter, såsom zakat, fastan och vallfärden, gällde honom. Han fastade under varje ramadan utan undantag. Han betalade sin zakat och utförde vallfärden. Han utförde betydligt mer av alla islams olika gudstjänsthandlingar än vad som krävdes. Han utförde vallfärden endast en gång, vilket krävs av alla muslimer, men detta berodde på att han under flera år inte kunde vallfärda eftersom de otrogna härskade i Mecka. Efter att Mecka hade kommit under hans kontroll levde han inte tillräckligt länge för att kunna göra det mer än en gång. Som människa, profet och Guds sändebud fick Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) också följande uppmaning: ”Var därför tålmodig i motgången, ty Guds löfte är sant. Be om förlåtelse för dina synder och prisa din Herre morgon och kväll.” (40:55) Frågan här är: kunde Profeten ha begått synder så att han behövde be om förlåtelse? Profeten övervägde förvisso aldrig att göra något som Gud hade förbjudit. Att gå emot Guds vilja är en synd. Detta betyder att Profeten aldrig medvetet hade för avsikt att på något sätt trotsa Gud. Men vissa tankar kan ha uppstått hos honom vid ett eller annat tillfälle till följd av särskilda omständigheter. I hans fall kan sådana små saker ha utgjort ett förbiseende, och han uppmanades att be Gud om förlåtelse för dem. Denna vers visar att om Profeten måste be Gud om förlåtelse, behöver vi alla göra detsamma, men i ännu större omfattning.
En man som förmedlar Guds budskap Som nämndes i kapitel 6 ägnade Profeten mycket tid åt dyrkan. Han kunde tillbringa långa delar av natten i bön och åkallan. Samtidigt gjorde han alltid saker och ting lätta för sina följeslagare och anhängare. Han var angelägen om att inte ge dem uppgifter som de skulle finna alltför betungande. Varför var han då så mån om att ägna så mycket tid åt hängivenhet? Svaret gavs av Aisha, hans hustru, när hon ställde samma fråga till Profeten och påpekade att Gud redan hade förlåtit honom varje möjlig synd som han kunde ha begått eller kunde komma att begå. Profeten svarade: ”Borde jag då inte vara en Guds tjänare som tackar Honom?” Hans extra ansträngning var ett uttryck för hans tacksamhet mot den Allsmäktige för alla de gåvor Han hade skänkt honom. Samtidigt ville Profeten försäkra sig om att hans följeslagare och anhängare i kommande generationer inte skulle överanstränga sig i sina försök att vara fromma, och därför brukade han framhålla de lättnader som medgavs. Han såg till att människor följde dessa. Han säger till oss: ”Gud älskar att de lättnader Han beviljar används på samma sätt som de uppgifter som kräver stora ansträngningar utförs.” Människor tenderar emellertid att göra saker och ting svårare för sig själva. De förringar ofta sina goda handlingar och tycker att de måste göra mer. Aisha berättar: Profeten gjorde något och påpekade att det var en lättnad som människor hade fått. Några avstod emellertid från att göra det. Detta berättades för Profeten. Han vände sig till människorna efter att först ha prisat Gud. Han sade: ”Vad är det med vissa människor? De avstår från att göra det som jag gör. Vid Gud, jag är den som känner Gud bäst och den som fruktar Gud mest.” (Återberättat av al-Bukhari och Muslim.) Profeten sätter saker och ting i rätt perspektiv och klargör att inte ens den mest krävande ansträngning i dyrkan och goda gärningar räcker för att någon ska kunna vara säker på att få komma till paradiset. Detta beror på att Gud har gett oss oerhörda välsignelser. Även om vi ägnade all vår tid åt bön och hängivenhet skulle vi fortfarande inte kunna tacka Gud tillräckligt för det Han har gett oss. I stället krävs en handling av Guds nåd, och den kommer Han säkert att skänka var och en som är uppriktig i sin tro. Aisha citerar Profeten: ”Gör det rätta med måtta och gläd er. Ingen handling räcker för att någon ska komma in i paradiset.” Människorna frågade: ”Inte ens du, Guds sändebud?” Han sade: ”Inte ens jag, om inte Gud skänker mig Sin förlåtelse och nåd.” (Återberättat av al-Bukhari och Muslim.)
Kärlek och medkänsla Som människa upplevde Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) alla de känslor och sinnesstämningar som vanliga människor upplever. Han var mycket känslig, och därför svämmade hans känslor över. Men han höll sina känslor under kontroll genom sin tro. Profeten var en kärleksfull och omtänksam man, och hans kärlek omfattade många olika slags människor. Som far var han mycket kärleksfull och medkännande. Profeten förändrade i grunden arabernas sätt att behandla sina barn och visade sin kärlek till sina döttrar. Aisha berättar: Jag har aldrig sett någon som mer liknade Guds sändebud i utseende, sätt och gång än hans dotter Fatima. När hon kom för att besöka Profeten reste han sig, kysste henne och lät henne sitta på hans plats. När han besökte henne reste hon sig, kysste honom och lät honom sitta på hennes plats. (Återberättat av al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi.) Profetens handling här innebar ett avsteg från vad araberna var vana vid. Före islam behandlades kvinnor ofta illa i Arabien. I vissa fall, om en ung kvinna blev änka, behandlade hennes avlidne makes närmaste släktingar henne som en del av den kvarlåtenskap som deras släkting lämnat efter sig. Han kunde antingen gifta sig med henne eller bestämma vem som fick gifta sig med henne. En dotters födelse togs emot med dysterhet av hennes far. Unga flickor begravdes levande av rädsla för fattigdom, eftersom kvinnor inte tjänade sitt uppehälle. Profeten älskade alla människor och brydde sig djupt om sina följeslagare, som trodde på hans budskap. Han kände med dem när de drabbades av motgångar och var generös mot dem med allt han hade. I kapitel 6 berättade jag historien om Jabir ibn Abdullah och hur han bjöd Profeten att komma med några personer på middag i hans hem. Profeten tog med sig alla som arbetade med att gräva den torra vallgraven för att befästa Medina. Han sade också till Jabirs hustru att äta sin måltid och ge mat åt sina grannar. Det inträffade många liknande händelser under Profetens liv, och vi kommer att behandla detta i ett senare kapitel. Sådana händelser betraktas inte som mirakler som skulle bevisa sanningen i Muhammads budskap. De var snarare en aspekt av Guds välsignelse, genom vilken maten ökades så att den räckte till hela gruppen. Händelsen visar emellertid att Profeten var medveten om de förhållanden under vilka hans följeslagare arbetade. Han insåg att de var fattiga och behövde mat. Hans egen hunger och utsikten att få en god måltid distraherade honom inte från behovet av att ta hand om sina följeslagare. Han ville att alla skulle få del av den tröst som den varma måltiden innebar. Han litade på att Gud skulle välsigna måltiden och öka maten. Profeten var övertygad om att budskapet han hade fått från Gud var sanningen och att det skulle ge människor lycka i detta liv och i det kommande livet. Om de förkastade det skulle de utsätta sig för Guds straff i det kommande livet liksom för olycka i detta liv. Därför gjorde han allt han kunde för att övertyga dem om att anta det. Han önskade dem väl även när de var mycket hårda mot honom och hans följeslagare. Så snart han såg den minsta antydan till att någon kanske skulle lyssna på det han förkunnade gick han till dem och visade dem all sin kärlek och omsorg. Deras fientlighet hindrade honom aldrig från att försöka, och han förlät villigt deras kränkande ord och förolämpningar. När en förhärdad motståndare vände sig till honom i en positiv gest välkomnade han honom med öppna armar. Ett gott exempel är Ikrima ibn Abi Jahl, som följde sin fars exempel och gjorde allt som stod i hans makt för att undergräva islam. Han befann sig i fiendelägret i tjugoett år. Till slut övertalade Ikrimas hustru honom att ändra sin inställning till islam, eftersom den drevs av högmod och närdes av hat. Han följde med henne till Medina för att träffa Profeten. När Profeten såg honom komma in i moskén sade han till sina följeslagare att inte tala illa om hans far, eftersom ”att tala illa om de döda inte skadar dem, men sårar deras levande anhöriga”. Han välkomnade Ikrima och beskrev honom som ”den invandrade ryttaren”.¹ Hur är det då med hat? Frågan här är hur den motsatta känslan till kärlek påverkade Profeten. Profeten uttryckte aldrig hat mot någon, inte ens mot sina mest oförsonliga motståndare. En person kunde visserligen ha gjort sig skyldig till en ondskefull komplott mot Profeten, men i samma ögonblick som personen ändrade sin inställning accepterade och välkomnade Profeten honom utan att hysa något agg. När Profeten till exempel tågade in i Mecka och staden föll till islam efter mycket ringa strider fanns det fortfarande många människor som bar på agg mot Profeten personligen och mot islam. Fudala var en av dem. Han gick bakom Profeten medan Profeten gick runt Kaba, det vill säga utförde tawaf. Fudala tänkte: ”Om jag dödar honom nu bryr jag mig inte om vad som händer mig efteråt. Jag skulle ha hämnats Quraysh på honom.” När han kom närmare vände sig Profeten till honom och sade: ”Fudala?” Han svarade: ”Ja, Guds sändebud.” Profeten frågade: ”Vad tänkte du på?” Han sade: ”Ingenting, jag utförde bara min tawaf.” Profeten log och lade sin hand mot Fudalas bröst, nära hans hjärta. Fudala sade senare: ”När han lyfte sin hand fanns det ingen som var kärare för mig än Muhammad.”² ¹ Al-Hakim, Al-Mustadrak, vol. 3, s. 241–242. ² Ibn Hisham, Al-Sirah al-Nabawiyyah, vol. 4, s. 37.
Profeten uttryckte dock ibland stark motvilja mot vissa människor. Han sade: ”Bland er är de jag ogillar mest de pratmakare och pedanter som överdrivet framhäver sin vältalighet.” Det finns liknande hadither som talar om egenskaper och sätt att uppträda som allmänt ogillas. Profeten själv uttrycker ogillande av sådana egenskaper. Detta visar att hans negativa känslor dämpades av hans förståelse av sin roll och av hans tro på Gud. När vi underkastar oss Gud och accepterar allt som Gud bestämmer för oss börjar vi se på saker och ting i ett annat ljus, så att våra personliga intressen blir mindre viktiga än våra större intressen. När det gäller Profeten var hans fokus alltid att få människor att förstå det budskap han förmedlade, så att de kunde inta en insatt hållning till det.
Negativa känslor I vilken utsträckning påverkades Profeten av negativa känslor som vrede, oro och rädsla? Som en mänsklig budbärare, som levde mitt i ett mänskligt samhälle och förkunnade ett gudomligt budskap som krävde att människor följde vissa läror, upplevde Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) alla mänskliga känslor. Den uppgift som tilldelats honom innefattade att vara en förebild för hela mänskligheten. Gud säger i Koranen: ”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme för var och en som hoppas på Gud och den yttersta dagen och ofta minns Gud.” (33:21) Utan att själv uppleva sådana känslor skulle han inte ha kunnat vara en sådan förebild. Människor ger ofta efter för frestelser när ställning, rikedom, makt, sex och liknande erbjuds. Profeten erbjöds allt detta mer än en gång. Utbah ibn Rabiʿah var till exempel ledare för Abd Shams-klanen inom Quraysh och högt respekterad av alla människor i Arabien. Han hörde till den moderata sidan av Quraysh. Han tyckte inte om den polarisering som ägde rum mellan de nya muslimerna och resten av befolkningen i Mecka. En dag såg han Profeten dyrka vid Kaba. Han talade med honom i hopp om att nå någon form av förståelse. Han tilltalade honom på ett mycket vänligt sätt och framhöll problemet innan han gav honom följande erbjudanden: ”Min brorson, om du har inlett denna sak i hopp om att tjäna pengar är vi alla villiga att ge dig en del av våra egna tillgångar, så att du blir den rikaste bland oss. Om du önskar ära och ställning gör vi dig till vår herre och rådfrågar dig i alla frågor. Om det är en tron du söker gör vi dig till vår kung. Om du däremot är besatt och inte kan stå emot det som överväldigar dig, ska vi inte spara någon kostnad för att söka ett botemedel åt dig.”
En man som förmedlar Guds budskap Profetens svar bestod i att recitera de första trettioåtta verserna ur sura 41 i Koranen för Utbah, och Utbah lyssnade uppmärksamt. När Profeten hade avslutat sin recitation föll han ned i ödmjuk dyrkan inför Gud och sade sedan till Utbah: ”Du har hört vad jag har att säga, och du kan själv bilda dig en uppfattning.”³ Denna recitation förklarade islams grundprinciper för Utbah, tillsammans med Guds varning om ett hårt straff för dem som förkastar Hans tro. Utbah insåg att Profeten inte skulle gå med på någon kompromiss. Han återvände därför till sitt folk och föreslog att de skulle lämna Muhammad i fred och låta honom föra sitt budskap vart han ville. Han resonerade att om Muhammad nådde ära och makt skulle de dra nytta av det; om andra dödade honom skulle Quraysh slippa behöva göra det själva. Erbjudandet omfattade allt som människor begär och ofta faller för. Ibland är frestelsen så stark att motstånd kräver en stor styrka, som endast kan tillföras genom en stark tro på ens principer. Processen av tvekan mellan frestelse och motstånd kallas ofta i islamisk terminologi att lyssna till sin egen Satan. Profeten nämnde detta för sina följeslagare. Han förklarade för dem att var och en hade sin egen Satan, som frestade dem att begå olika synder. De frågade honom om även han hade en Satan som gjorde detsamma. Han sade: ”Ja, det har jag, men Gud har hjälpt mig mot honom och nu säger han mig endast det som är gott.” Sådan hjälp har alltid getts till profeter och sändebud. De är vägledare som hjälper samhällen genom livet och visar vägen till den sanna tron och den riktiga förståelsen av Gud, människan och bandet mellan dem. Detta gör det möjligt för Guds sändebud att dämpa negativa känslor och sinnesstämningar och vidga sitt perspektiv. På så sätt kan de bära det ansvar de åtar sig när de accepterar den roll som tilldelats dem. Vrede är ett naturligt mänskligt drag och alla kan bli arga, även om vissa har kort stubin och lätt blir arga. Profeten var angelägen om att göra sina följeslagare uppmärksamma på att vrede kan få människor att göra sådant som de snart kommer att ångra. Därför rådde han dem att inte låta vreden få övertaget. Han sade: ”Styrka består inte i att övermanna människor; verklig styrka är att behärska sig när man är arg.” (Återberättat av al-Bukhari.) En av Profetens följeslagare bad honom om råd. Profeten sade till honom: ”Bli inte arg.” Mannen upprepade sin fråga flera gånger, och varje gång sade Profeten: ”Bli inte arg.” (Återberättat av al-Bukhari och Muslim.) Profeten menade naturligtvis inte att mannen inte skulle känna vrede, eftersom vrede är följden av sådant som knappast ligger inom vår kontroll och en reaktion på det som kan hända eller på vad andra kan säga eller göra. Profetens råd bör förstås som en uppmaning att inte handla när man befinner sig i ett tillstånd av vrede. Profeten visade oss till och med hur vi mycket snabbt kan minska vår vrede. Sulayman ibn Surad berättar: Två personer grälade i Profetens närvaro, och vi satt tillsammans med honom. Den ene var arg, kallade den andre öknamn och hade ett ansikte som var rött av vrede. Profeten sade: ”Jag känner till ett ord som skulle skingra hans vrede om han bara sade det. Det är: Jag söker skydd hos Gud mot Satan, den förbannade.” Människorna sade till mannen: ”Har du inte hört vad Profeten nyss sade?” Mannen sade: ”Jag är inte galen.” (Återberättat av al-Bukhari.) Var Profeten någonsin arg? Visst kände han vrede ibland. Men han visade aldrig vrede över något som rörde honom personligen. Han visade och uttryckte sin vrede när de gränser som Gud hade fastställt överskreds. Abu Masud berättar: En man sade till Profeten: ”Jag kommer ofta sent till morgonbönen på grund av vår imam. Han gör bönen för lång.” Jag hade aldrig sett Profeten bli så arg i någon situation när han förmanade någon. Han sade: ”Människor, se upp med vad ni gör. Vissa av er får andra att hålla sig borta. Den som leder en gemensam bön ska göra den kort. Det kan finnas sjuka och äldre bland de bedjande, eller människor som måste ta itu med något brådskande.” (Återberättat av al-Bukhari.) Att Profeten aldrig sågs vara arg över någon personlig sak visar hur Gud gjorde det möjligt för honom att tygla sina negativa känslor. Men när det gällde religionen eller en överträdelse av gudomlig vägledning syntes hans vrede tydligt. Ändå handlade han inte förrän vreden hade lagt sig. Oro är en annan negativ känsla som kan bryta ned en människa. Led Profeten någonsin av oro? Profeten var en mycket känslig person och älskade sitt folk. Som fast troende på Gud visade han aldrig någon oro för sina egna angelägenheter. Även i de farligaste situationerna handlade han utan att visa någon som helst oro för vad som kunde hända honom. Detta ser vi i slagen vid Uhud och Hunayn, när den muslimska armén var på reträtt och han stod kvar med ett mycket litet antal av sina följeslagare. I dessa situationer gick han mot fienden utan att frukta något. När läget däremot blev svårt visade han stor oro för vad som kunde hända det muslimska samfundet. Strax före slaget vid Badr, när en liten och dåligt utrustad grupp av hans följeslagare stod inför en mycket större styrka av otrogna, var hans oro för vad som kunde hända dem tydlig. Han bad innerligt Gud att skona dem och ge dem seger. I sin åkallan vädjade han till Gud: ”Min Herre, om denna grupp människor går under kommer Du inte att dyrkas.” Han betonade att det muslimska samfundet var det enda samfundet på jorden som dyrkade Gud allena med full uppriktighet. På samma sätt syntes hans oro när Profeten såg moln röra sig över Medina. Hans hustru frågade honom vad som bekymrade honom. Han sade: ”Ett tidigare folk straffades med regn. Hur kan jag veta att detta inte kommer att föra med sig ett slags straff?” När det började regna försvann hans oro. Rädsla är en annan känsla som vanligtvis betraktas som negativ, men den har förvisso positiva sidor eftersom den är knuten till människans överlevnadsinstinkt. Människor fruktar normalt allt som hotar deras liv eller utsätter dem för fara eller skada. Måttlig rädsla bidrar dessutom till att förebygga oförsiktighet. Orädda människor kan vårdslöst utsätta sig själva eller sina familjer för fara. När människor däremot låter rädslan styra deras beteende kan de förlora mycket av sin självkänsla. Under en diktatur leder människors rädsla för att göra motstånd ofta till att de accepterar förödmjukelse. Därför bör den rätta balansen upprätthållas. I Koranen får vi veta att profeten Moses kände rädsla vid mer än ett tillfälle. Före sitt profetskap måste han fly från Egypten av rädsla för sitt liv. Efter att ha dödat en egyptier gick han omkring i staden ”rädd och vaksam”.⁴ Hans rädsla var välgrundad, eftersom han snart fick veta att människor planerade att döda honom. Senare, när Gud ville att han skulle se de tecken han hade fått för att bevisa sin ställning som Guds sändebud, uppmanades han att kasta ner sin stav. ”Men när han såg den röra sig som om den vore en orm vände han sig bort och flydde utan att se tillbaka. [Gud sade:] ’Moses! Kom närmare och var inte rädd! Du är i trygghet.’” (28:31) Detta är normala känslor: vem skulle inte rysa av rädsla när han ser att hans promenadkäpp börjar röra sig snabbt som en orm i samma ögonblick som han kastar den på marken? Guds sändebud är vanliga människor – bortsett från att de tar emot uppenbarelser från höjden – och de upplever alla mänskliga känslor och sinnesstämningar. Men de hanterar dem på rätt sätt. Detsamma gällde Profeten. Som nämndes i kapitel 1 blev upplevelsen överväldigande när ängeln Gabriel kom till honom för första gången. Han sprang från grottan där han hade varit ensam och stannade inte förrän han nådde sitt hem, flera kilometer därifrån. Han sade till sin hustru att täcka över honom eftersom han skakade. Även detta är en normal känsla: vem skulle inte gripas av panik när han ser en bevingad varelse hålla en bok och trycka den mot hans bröst tills han nästan kvävs, enbart därför att han invänder att han inte kan läsa? Ängeln upprepade detta tre gånger, och varje gång kände Muhammad att han höll på att dö. Det enda som fick detta tryckande och kvävande att upphöra var när han frågade: ”Vad ska jag läsa?” Senare, när han hade återhämtat sig, sade han till sin hustru: ”Jag fruktade för mig själv.” Hon lugnade honom och sade att en man med hans ädla egenskaper inte kunde skadas av onda krafter. Hans följeslagare beskriver honom emellertid som den modigaste av alla människor. När de befann sig i strid och situationen blev svår sökte de sig nära honom och hämtade styrka från hans mod. Det råder inget tvivel om att han aldrig fruktade för sitt liv under de tjugotre år som hans uppdrag varade. Vi kan alltså dra slutsatsen att Muhammad före sitt profetskap upplevde den normala sorts rädsla i situationer som gör människor rädda. Efter att han blivit Guds sändebud gjorde hans fullständiga underkastelse under Gud det möjligt för honom att avlägsna rädslan för sig själv och sitt liv. Han litade på att det Gud ville för honom var det bästa alternativet. Detta är den sanna troendes hållning. Sammanfattningsvis var Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) en man med ädel karaktär. Alla ädla egenskaper kom till uttryck hos honom på bästa möjliga sätt. Han var en man som upplevde alla de andra känslor som människor upplever. Men hans kontakt med ängeln som förde honom Guds uppenbarelser hjälpte honom att förstärka alla positiva mänskliga egenskaper och minska alla negativa drag till ett minimum.

KAPITEL 9

Barmhärtighet åt alla

En kort vers i Koranen ger en mycket exakt definition av det uppdrag som anförtroddes Profeten när Gud valde honom till Sin siste budbärare till mänskligheten: ”Vi har sänt dig som en [uppenbarelse av Vår] nåd till alla världar.” (21:107) Koranens stil förenar flera par av egenskaper som är mycket svåra, eller kanske till och med omöjliga, att förena. Ett av dessa par är ordknapphet och vidsträckt innebörd. I den vers som citeras här har orden ”uppenbarelse av Vår” lagts till i översättningen av originaltexten för att göra den lättare att förstå. Det arabiska originalet har en vidare innebörd och betyder också att Profeten själv var fylld av medkänsla. Detta kommer utöver det faktum att det var Guds barmhärtighet som gjorde det nödvändigt att sända en profet för att överlämna Guds slutgiltiga budskap till mänskligheten.

Versen talar om medkänsla med ”alla världar”. Vissa förstår detta uttryck som att det omfattar hela mänskligheten, men det begränsar dess innebörd. Hans medkänsla omfattar i stället alla skapelser, däribland djur och växter. När vi studerar hans liv ser vi att medkänslan genomsyrade alla hans handlingar. Hårdhet var honom främmande. Medkänslan påverkade alla hans handlingar i alla situationer. Den påverkade verkligen också sättet han behandlade sina fiender på. Han förtvivlade aldrig om att någon skulle kunna ta emot det gudomliga budskapets sanning, och han gladde sig över varje ny människa som anslöt sig till islam. Han ansåg att en människa genom att anta islam inte bara slår in på den rätta vägen till ett bättre slags liv i denna värld, utan också hoppas vinna Guds barmhärtighet på Domens dag. Därför var Profeten angelägen om att tala även till sina mest hårdnackade motståndare, förklara kärnan i sitt budskap för dem och uppmana dem att tro på Guds enhet.

När tiderna var svåra och de otrogna gjorde våldsamt motstånd mot hans kallelse, förföljde hans följeslagare och utsatte dem för tortyr, skulle de troende ha kunnat frestas att nedkalla Guds förbannelser över dem som försökte undertrycka sanningen och förföljde dess förespråkare. Det är bara naturligt att de förtryckta söker Guds hjälp mot sina förtryckare. Muslimerna var utan tvekan förtryckta under hela den mekkanska perioden, liksom de är det i många delar av världen i dag. Därför sökte Profetens följeslagare, som befann sig under ett enormt tryck, hans hjälp med sina svårigheter.

Abu Hurayrah berättar: ”Det sades till Profeten: ’Guds sändebud! Be Gud mot avgudadyrkarna.’ Han svarade: ’Jag har inte sänts för att förbanna människor; jag har sänts som barmhärtighet för mänskligheten.’” (Återberättad av Muslim och av al-Bukhari i Al-Adab al-Mufrad.)

Profeten såg sitt uppdrag som en handling av Guds nåd och barmhärtighet mot hela mänskligheten. Att nedkalla Guds förbannelse över någon grupp människor var därför oförenligt med hans uppdrag, även när dessa människor motsatte sig islam och använde all sin makt och alla sina resurser för att undergräva den. Även om en viss person kan förtjäna att förbannas på grund av sina onda gärningar, rättfärdigar detta inte en allmän förbannelse, inte ens mot avgudadyrkare som tillber statyer i stället för Gud. Profeten förstod detta väl och strävade efter att utveckla sin medfödda medkänsla så att han alltid skulle vara barmhärtig och medkännande mot alla människor.

När Profeten beordrade en militär expedition såg han till att islamiska normer för krigets etik följdes. När han sände ut en sådan expedition uppmanade han alltid sina befälhavare och soldater att följa dessa etiska regler. Anas ibn Malik berättar att Profeten brukade säga till dem:

”Bryt upp i Guds namn, med Hans hjälp och på grundval av Guds sändebuds budskap. Döda inte en gammal människa, ett barn, en yngling eller en kvinna. Samla inte på er något av krigsbytet, utan samla ihop det. Rätta till det som behöver rättas och gör gott, för Gud älskar dem som gör gott.”1

Detta bekräftas i flera hadither, av vilka några dessutom förbjuder att fälla träd och att marschera genom odlingsmark.

Profeten ansåg alltid att islams fiender var vilseledda människor. Om han måste strida mot dem var det endast därför att de var angripare. För honom rättfärdigade detta emellertid inte att man dödade någon som inte deltog i striderna. De äldre, de unga och kvinnorna bar inte vapen. Därför fastslog Profeten att muslimer inte fick döda dem.

Ingen bestående fiendskap

Även när Muhammad själv, eller det muslimska samfundet i allmänhet, mötte stora svårigheter, behandlade han dem som var fientliga med vänlighet och hoppades alltid att de skulle förändra sin fientliga inställning. Jag nämnde i kapitel 2 att Profeten efter tio år av att ha förkunnat sitt budskap i Mekka, inför stor fientlighet från stadens invånare, begav sig till Taif, och hur dess invånare och ledare var så fientliga att de till och med utsatte honom för fysisk misshandel. Gud sände honom änglar som erbjöd sig att straffa dem enligt hans befallning, inklusive att förinta dem fullständigt. Han sade: ”Jag hoppas att Gud ur deras avkomma ska låta framträda människor som tillber Honom ensam och inte sätter någon vid Hans sida.”2

En enskild motståndare som går till ytterligheter i sin fiendskap och sedan hamnar i sin motståndares händer kan utgöra en stark frestelse för segraren att döda honom eller utsätta honom för hårda fysiska och psykiska straff. Profeten saknade inte sådana hårdnackade motståndare, av vilka några förenade aktiv fientlighet med verbala förolämpningar och hån. Ändå tog Profeten emot var och en av dem utan tvekan när de kom till honom, antingen ensamma eller med en mellanhand, och förklarade sin trohet.

Vissa otrognas fientlighet var särskilt smärtsam för Profeten, eftersom han hade förväntat sig att de skulle vara vänligt inställda till honom. Bland dem fanns al-Mughirah (Abu Sufyan) ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib och Abdullah ibn Abi Umayyah. De båda var Profetens kusiner, och al-Mughirah hade varit hans lekkamrat i barndomen. När Profeten mottog sitt budskap valde al-Mughirah att vara mycket fientlig mot honom och angrep honom i sin poesi. Abdullah ibn Abi Umayyah hade tidigare varit mycket kränkande mot Profeten, trots att hans mor var Profetens faster. En gång sade han till Profeten att han aldrig skulle tro på honom förrän han hade sett honom klättra uppför en stege ända till himlen och återvända med ett skriftligt vittnesmål om att han var Guds sändebud, och dessutom ta med sig fyra änglar som kunde vittna om detta.

Förolämpningar från nära släktingar är särskilt smärtsamma. Därför var Profeten inte angelägen om att träffa någon av dessa två män, och när han underrättades om att de närmade sig vägrade han att ta emot dem. Umm Salamah, en av Profetens hustrur, försökte medla för de båda männens räkning, eftersom den ene av dem, Abdullah, var hennes bror. Hon sade till Profeten: ”Guds sändebud, de är ju dina egna kusiner och släktingar.” Han svarade: ”Jag behöver dem inte. Min kusin förtalade mig, och min fasters son var den som sade det du känner till i Mekka.”3

När de fick veta vad Profeten hade sagt kände de att de befann sig i en mycket svår situation och visste inte vad de skulle göra. Al-Mughirah, som hade sin son med sig, sade: ”Om han inte tar emot mig ska jag ta min son i handen, och vi ska båda vandra genom landet tills vi dör av svält och törst.”2

Då fick de råd av Ali ibn Abi Talib, som var kusin till både Profeten och al-Mughirah. De följde rådet, gick raka vägen till honom och sade: ”Gud har verkligen skänkt dig en högre ställning än vår, och vi har verkligen gjort fel.” (12:91) Detta var de ord som profeten Josefs bröder hade sagt när de kände igen honom, enligt Koranen. Profeten gav dem därför samma svar som profeten Josef hade gett och sade till dem: ”I dag ska ingen förebråelse riktas mot er. Må Gud förlåta er. Han är sannerligen den Barmhärtigaste.” (12:92) På så sätt återupprättades al-Mughirah och hans släkting.

Profeten hade beordrat att två män, Ikrimah ibn Abi Jahl och Ka‘b ibn Zuhayr, skulle dödas när han tog över Mekka. Ikrimahs far var islams mest hårdnackade motståndare, från den första dagen fram till sin död i slaget vid Badr. Under femton år gjorde Abu Jahl allt han kunde för att undertrycka islam, och han hade torterat och dödat några av de första muslimerna. Han försökte till och med döda Profeten vid mer än ett tillfälle. Ikrimah hade samma inställning som sin far. När Profeten gick in i Mekka försökte han kämpa mot den muslimska armén, men besegrades snart. Därefter flydde han till Jemen.

Hans hustru, Umm Hakim, gick till Profeten och svor honom trohet som muslim. Sedan

KAPITEL 10

Adel när den är som bäst

Anas ibn Malik berättar att en kvinna som var känd för att vara psykiskt instabil sade till Profeten: ”Guds sändebud, jag behöver din hjälp i en viss sak.” Han sade: ”Välj vilken väg som helst, så kommer jag till dig och hjälper dig med det du behöver.” Han stannade hos henne på någon väg och samtalade med henne om hennes behov tills hon hade uträttat sitt ärende. (Återberättad av Muslim, Ahmad, Abu Dawud och al-Bayhaqi i Dala’il al-Nubuwwah.)

Profeten satt tillsammans med sina följeslagare när denna kvinna, som var känd för att vara psykiskt instabil, sade till honom att hon behövde hans hjälp. Hans omedelbara reaktion var att göra henne lugn och nöjd. Han sade till henne att han var beredd att lyssna på henne. Samtidigt respekterade han hennes privatliv och bad henne inte att tala om sitt problem inför andra människor. Han visste att en psykiskt störd person kan fästa stor vikt vid sådant som människor vanligtvis betraktar som obetydligt, och han ville inte genera henne. Han bad henne välja en plats där hon skulle känna sig bekväm med att förklara för honom vad hon behövde. Platsen borde uppenbarligen vara öppen, så att människor kunde se dem. Det behöver knappast sägas att det inte fanns några kaféer eller restauranger i Medina vid denna tid. Därför dög vilken plats som helst på gatan. Profeten stannade hos kvinnan och lyssnade medan hon förklarade sitt behov. Sedan gav han henne den hjälp hon behövde. Detta var typiskt för Profeten, eftersom han alltid tog sig an de svagaste och mest utsatta i samhället.

Anas berättar: ”Vilken ung tjänsteflicka som helst i Medina kunde komma till Profeten och ta honom i handen. Han drog inte undan sin hand från hennes. Hon kunde föra honom vart hon ville.”¹ (Återberättad av Ahmad och Ibn Majah.)

¹ Denna hadith handlar om unga tjänsteflickor som tog Profeten i handen. Detta låter mycket märkligt för de flesta muslimer, eftersom de tror att Profeten aldrig rörde vid någon kvinna utom sina hustrur och döttrar. De hänvisar till att han aldrig skakade hand med kvinnor när de svor honom sin trohet. Hadithen nämner inte om sådana tjänsteflickor alltid var unga flickor eller unga kvinnor. Den arabiska texten tillåter båda tolkningarna. Jag har talat med lärda om detta, och några av dem föredrar att läsa det som att det gällde unga flickor. Några andra ser dock inget problem med det även om det betyder unga kvinnor. De säger att Profetens normala vana var att inte skaka hand med kvinnor, särskilt vid trohetseden. Men om en ung kvinna behövde tryggheten i att hålla honom i handen, hindrade han henne inte. I ett rättsligt utlåtande säger sheikh Yusuf al-Qaradawi att han inte kunde finna någon text som förbjuder att skaka hand med en kvinna, men han råder män att inte först räcka fram handen.

En tjänsteflicka kan ha fått i uppdrag av sitt folk att göra eller hämta något och kanske inte ha vetat var hon skulle få tag på det eller hur hon skulle utföra sin uppgift. Den bästa personen att be om hjälp var Profeten, och därför tog hon honom i handen. För att lugna henne lät han henne leda honom vart hon ville tills han hade gett henne den hjälp hon behövde. Detta är två av de många exemplen på hur Profeten behandlade de svagaste delarna av samhället. Han ville att de skulle känna att han alltid stod till deras förfogande och att han skulle hjälpa även den fattigaste eller svagaste med vad de än önskade. För honom var alla viktiga. Om en flicka behövde hans hjälp, så fick hon den. Den andra hadithen nämner inte en viss tjänsteflicka. Den antyder snarare att detta var Profetens normala beteende, och av hadithens formulering verkar det som om det var brukligt att tjänsteflickor kom till honom för sådan hjälp.

Att träffa någon med auktoritet är kanske inte lätt för vissa människor, särskilt för dem som är medvetna om sin svaga ställning i samhället. Profeten ville försäkra sig om att ingen skulle känna sig rädd när han eller hon träffade honom. Även om hans ställning som Guds sändebud var långt viktigare än någon kungs eller statschefs, hade han ett glatt sätt, så att alla som talade med honom kunde framföra sitt ärende tydligt. Ändå kände sig vissa människor inte trygga när de talade med honom, och han försökte hårt att lugna dem.

Abu Mas‘ud al-Badri berättar att en man skakade kraftigt när han talade med Profeten. Profeten sade till honom: ”Ta det lugnt, ta det lugnt! Jag är ingen kung. Jag är son till en kvinna som brukade äta torkat och saltat kött.” (Återberättad av Ibn Majah och al-Hakim.)

Profeten gav den skräckslagne mannen en levande bild av sin egen mor som en vanlig fattig människa, tvungen att förlita sig på den enklaste typen av föda för sitt uppehälle. (Människor som inte hade råd med kött hela tiden brukade bevara det de kunde få genom att torka och salta det.)

När vi ser på Profetens handlingar i olika situationer måste vi komma ihåg att Gud befaller alla muslimer i alla generationer att göra honom till sitt föredöme. Gud säger i Koranen: ”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme för var och en som hoppas på Gud och den yttersta dagen och ofta minns Gud.” (33:21)

Det betyder att om vi tar Profeten till förebild och efterliknar hans inställning och handlingar, kommer det att ge oss belöning från Gud. Denna belöning tillkommer oss av två skäl: själva handlingen är god, eftersom Profeten endast gjorde det som är gott och nyttigt; dessutom är det ett tecken på fast tro på islam att följa Profetens exempel.

Profeten lät allt han sade eller gjorde bli känt: hans liv var en öppen bok. Inget av det han gjorde blev känt först efter hans död, eftersom hans följeslagare och hans hushålls medlemmar berättade allt de såg eller hörde från honom. Till och med hans mest privata liv återgavs tydligt. Människor frågade hans hustrur om hans beteende hemma, och de berättade allt. Vi lär oss till exempel att när han och en av hans hustrur behövde bada kunde de göra det tillsammans och använda samma kärl. Aisha berättar att hon kunde ta vatten och hälla det över sin kropp och säga till honom: ”Lämna lite åt mig”, och att han kunde säga detsamma till henne. En eller två av hans andra hustrur berättade samma sak. Det var nödvändigt att återberätta sådana privata förhållanden, så att muslimer skulle veta vad som är tillåtet i sådana frågor och vad som inte är det. Som vi har nämnt var Profeten inte bara ett föredöme för sin egen generation; han förblir ett föredöme för alla troende inom islam, var de än lever och när de än lever. Det betyder att han förenade de bästa allmänt erkända mänskliga egenskaperna. Detta kunde endast ske genom en handling av Gud, alltings Skapare.

Ödmjukhet är en dygd

En central del av Profetens karaktär var hans blygsamhet. Han var mycket värdig i sitt sätt och sitt uppförande. Han kritiserade inte människor direkt och generade dem inte offentligt. Aisha berättar: ”Om Profeten fick höra att en viss person hade gjort eller sagt något fel, sade han inte: ’Den och den personen säger så och så’, utan han sade: ’Hur kommer det sig att vissa människor säger så och så?’” (Återberättad av Abu Dawud.) Endast när någon gjorde något offentligt som stred mot islam uttalade Profeten den riktiga islamiska regeln. Han gjorde det för att människor skulle lära sig, och han såg till att inte genera någon.

Hans blygsamhet visade sig också i hans personliga angelägenheter. Han skötte sina privata behov och såg till att ingen såg honom. Ingen såg honom någonsin avklädd. Men hans blyghet i privata frågor överfördes inte till hur han framförde sitt budskap: han betonade alltid utan tvekan att han var Guds sändebud och klargjorde för alla människor vad detta innebar.

Ett exempel som förenar båda dessa egenskaper är hans äktenskap med Zaynab bint Jahsh. Zaynab var hans kusin, eftersom hennes mor var Umaymah bint Abd al-Muttalib, hans faster på fädernet. Hon tillhörde därför en ädel familj. Profeten hade tidigare gift bort henne med Zayd ibn Harithah, som han långt före sitt profetskap hade befriat från slaveri och adopterat som son. Islam förbjöd emellertid adoption, och Zayd återgick till sitt gamla namn. Både Zaynab och Zayd var olyckliga i sitt äktenskap. Gud befallde Profeten att låta Zayd skilja sig från henne och därefter själv gifta sig med henne. Detta stred mot den arabiska samhällstraditionen på grund av Zayds tidigare adoption. Profeten förklarade emellertid vad Gud hade sagt till honom och reciterade de koranverser som även innehöll en förebråelse för hans tvekan i frågan.

Bröllopet ägde rum, och Profeten bjöd flera hundra människor på middag med anledning av detta. Efter middagen gick alla utom tre hem. De tre som var kvar satt i Profetens hem och pratade. De förstod inte att de orsakade besvär, och han var för blyg för att antyda att de borde gå. Han gick själv ut och besökte sina andra hustrur, men när han återvände fann han de tre fortfarande sittande och pratande. Han gick ut igen och sedan en tredje gång. Därefter fick han veta att de hade gått och gick tillbaka till sin brud. När det alltså gällde religionen och förändringen av en väletablerad samhällstradition talade han öppet, oavsett vilka följder det kunde få för honom; men när det gällde hans egen privata angelägenhet var han för blyg för att tydligt visa sina känslor.

Ödmjukhet var ett tydligt kännetecken hos Profeten. Kanske visar inget hans ödmjukhet bättre än det val han fick av Gud i ett tidigt skede av sitt profetskap. Abu Hurayrah berättar:

Profeten satt med ängeln Gabriel när han såg upp mot himlen och såg en annan ängel stiga ned. Gabriel sade till Profeten: ”Detta är första gången denna ängel någonsin har stigit ned sedan han skapades.” Ängeln sade: ”Muhammad, din Herre har sänt mig för att ge dig ett val: ska Han göra dig till kung och profet, eller till Sin tjänare och ett sändebud?” Gabriel gav honom en signal att vara ödmjuk inför sin Herre. Profeten sade: ”Jag föredrar att vara Guds tjänare och Hans sändebud.” (Återberättad av Ahmad.)

Den signalen från ängeln Gabriel gav Profeten mer än en antydan om hans ställning inför Gud. Den visade honom att Gud älskar dem som inte framhäver sig själva. Därför var detta ett kännetecken hos Profeten under resten av hans liv.

Umar ibn al-Khattab berättar: ”Jag hörde Profeten säga till oss: ’Överdriv inte min ställning såsom de kristna gjorde med Jesus, Marias son. Jag är endast Guds tjänare. Säg om mig: Guds tjänare och sändebud.’” (Återberättad av al-Bukhari.)

En liknande hadith, återberättad av Anas ibn Malik, nämner att en man tilltalade Profeten och sade: ”Muhammad, du är vår herre och vår herres son. Du är den bäste av oss och son till den bäste av oss.” Profeten sade till de närvarande: ”Håll fast vid gudsfruktan och ge inte efter för Satan. Jag är Muhammad, Abdallahs son. Jag är Guds tjänare och sändebud. Vid Gud, jag tycker inte om att ni upphöjer mig över den ställning Gud har gett mig.” (Återberättad av Ahmad och Abu Dawud.)

Den mänskliga naturen tycker om att få beröm. Profeten var emellertid mycket medveten om att överdrivet beröm skulle höja honom över hans rätta ställning och därmed förstöra den roll han var avsedd att spela i människornas liv. Denna roll var inte begränsad till hans egen generation; den gällde alla generationer, eftersom han skulle vara föredöme för alla muslimer. De som överdrev hans ställning skulle till slut sluta följa hans väg, eftersom de skulle anse sig vara alltför underlägsna för att kunna göra det. Då skulle syftet med att hans liv dokumenterats så noggrant gå förlorat. Han var fullt medveten om detta och försökte därför inpränta i sina följeslagare att han var en vanlig människa, bortsett från det gudomliga budskap som han tog emot och förmedlade. Han skulle också vara ett föredöme både i sitt privatliv och offentligt.

En av folket

Profetens följeslagare insåg hur viktigt det var att följa hans exempel i allt. De kunde emellertid endast lära sig vad han gjorde när han var tillsammans med dem. Därför berättade var och en som umgicks med honom vad han sade eller gjorde. De uppskattade den stora förändring som islam hade fört in i det offentliga livet. Men de behövde veta om detta skulle motsvaras av liknande förändringar i deras privatliv. Flera personer frågade hans hustrur om hans uppförande hemma.

Al-Aswad sade: ”Jag frågade Aisha vad Profeten gjorde hemma. Hon sade: ’Han skötte familjens behov. När det var dags för bönen gick han till bönen.’” (Återberättad av al-Bukhari, Ahmad, al-Tirmidhi och al-Bayhaqi.)

Aisha berättade att hon hade fått frågan vad Profeten gjorde hemma. Hon svarade: ”Han brukade laga sina kläder, reparera sina skor och göra vad män behövde göra hemma.” (Återberättad av Ahmad och al-Bayhaqi.) Till en annan person som ställde samma fråga svarade Aisha: ”Han var en vanlig man, tog hand om sina kläder, mjölkade sina får och betjänade sig själv.” (Återberättad av Ahmad och al-Bayhaqi.)

När Profeten var tillsammans med sina följeslagare behandlade han dem alla lika. Abu Hurayrah och Abu Dharr berättar: ”Profeten brukade sitta bland sina följeslagare som en av dem. En främling kunde komma och inte veta vilken som var Guds sändebud. Han måste fråga.” (Återberättad av al-Nasa’i.) Flera hadither berättar verkligen om människor som kom från olika delar av Arabien. När de gick in i moskén frågade de människorna där: ”Vilken av er är Muhammad?” Dessutom kände nästan alla att de stod Profeten nära. I sitt sätt att behandla sina följeslagare delade Profeten inte in dem i klasser eller grupper, eftersom alla ansågs viktiga.

Abu Hurayrah berättar: En svart man – eller kanske en svart kvinna – brukade rengöra moskén. Sedan dog han, men Profeten underrättades inte om hans död. Några dagar senare frågade Profeten efter honom och undrade varför han inte syntes till. Han fick veta att mannen hade dött. Han sade: ”Varför underrättade ni mig inte?” De gav honom en ursäkt som gjorde klart att de inte hade ansett detta viktigt. Profeten sade: ”Visa mig hans grav.” Han gick till kyrkogården och bad begravningsbönen för honom. (Återberättad av al-Bukhari, Ahmad, Abu Dawud och Ibn Majah.)

Profeten tog emot en inbjudan från vem som helst som erbjöd honom att dela en måltid, även om maten var mycket enkel. Abu Hurayrah citerar honom: ”Om jag bjuds på en måltid som bara består av änden på ett ben, accepterar jag; och om änden på en bog skickas till mig som gåva, accepterar jag.” (Återberättad av al-Bukhari.) Denna acceptans var inte begränsad till muslimer, eftersom Anas berättar att ”en jude bjöd Profeten på en måltid bestående av kornbröd och lätt skämt fett. Han accepterade.” (Återberättad av Ibn Sa‘d.)

Hans följeslagare insåg att Profeten hade ett lättsamt väsen. En av dem berättar: Profeten hade egenskaper som var helt annorlunda än hos människor som utövade makt. Han accepterade varje människas inbjudan. Han kunde hitta en dadel på gatan, plocka upp den och äta den, men var endast orolig för att den kunde vara allmosa. Han kunde rida på en osadlad åsna. (Återberättad av Ibn Sa‘d.)

Profeten var mycket vänlig mot de fattiga. Han ville att de skulle känna att deras fattigdom inte påverkade deras ställning i det muslimska samfundet och inte placerade dem i någon underlägsen ställning inför Gud.

Generös mot alla

Profeten var den mest generösa av alla människor. Han gav bort vad han än hade, även om han verkligen själv behövde det. Alla människor vid denna tid kände till detta, och de kunde när som helst komma till honom med sina önskemål, utan att han avvisade någon. Han spenderade på andra och lämnade inget åt sig själv. Jabir ibn Abdallah sammanfattar detta: ”Guds sändebud sade aldrig nej till någons begäran.” (Återberättad av al-Bukhari, Muslim och Ahmad.)

Sahl ibn Sa‘d berättar att en kvinna kom till Profeten med ett klädesplagg som hon hade broderat. Hon sade till honom: ”Guds sändebud, jag har dekorerat detta plagg med min egen hand för att ge det till dig.” Profeten tog emot det och tackade henne. Berättaren nämner att Profeten behövde det. Han fortsätter: ”Profeten kom ut till oss iförd det som underplagg. En man bland oss rörde vid det och sade: ’Guds sändebud, ge det till mig så att jag kan bära det.’ Profeten sade: ’Ja.’ Han satt med oss en stund och gick sedan därifrån. Han vek ihop det och skickade det till mannen. Några sade till honom: ’Du gjorde inte rätt. Du bad honom ge det till dig, trots att du visste att han inte skulle vägra någon.’ Mannen sade: ’Vid Gud, jag ville bara ha det för att det skulle bli det jag sveptes in i när jag dog.’” Det användes för detta ändamål. (Återberättad av al-Bukhari, Ahmad, Ibn Majah och al-Bayhaqi.)

Denna berättelse visar djupet i deras tro. Mannen ville inte ha plagget för att bära det, utan för att använda det som svepning när han dog. Det skulle tjäna som ett vittne som överlämnades till Gud på domedagen och vittnade om att han hade accepterat islam och följt Profeten. Detta visar också att alla Profetens följeslagare kände till hans generositet, vilket innebar att han inte skulle avslå någon begäran. Detta var anledningen till att de förebrådde mannen när han ville ta plagget, trots att han visste att Profeten behövde det.

Det finns verkligen många berättelser om Profetens generositet. Alla berättar om en man som var lyckligare när han hade gett bort allt han ägde. Enligt en berättelse hade han en gång tio dirham och köpte en skjorta för fyra dirham. Han gick ut iförd den, men en man från Ansarerna bad honom: ”Guds sändebud, jag behöver en skjorta. Vill du ge mig en?” Profeten tog av sig sin skjorta och gav honom den. Sedan gick han tillbaka till affären och köpte en annan skjorta för fyra dirham.

När han gick därifrån såg han en tjänsteflicka gråta på gatan. Han frågade henne vad som fått henne att gråta. Hon sade att hennes folk hade gett henne två dirham för att köpa mjöl till bakning, men att hon hade tappat pengarna. Profeten gav henne de återstående två dirhamen. Hon tog emot dem men fortsatte att gråta när hon gick därifrån. Han frågade henne varför hon grät när hon nu hade pengarna. Hon sade att hon var rädd för att bli straffad. Han tog henne hem.

När han stod vid dörren hälsade han på människorna där inne. De kände igen hans röst men förblev tysta tills han hade hälsat tre gånger. Då svarade de. Han frågade om de hade hört honom första gången. De sade att de hade gjort det, men att de ville höra fler av hans hälsningar. De frågade: ”Vilket gott omen för dig till oss?” Han sade: ”Den här tjänsteflickan fruktade att ni skulle slå henne.” Hennes husbonde sade: ”Jag frigör henne för Guds skull och därför att du har fört henne hem.” Profeten sade att de säkert skulle få en rik belöning från Gud. Sedan sade han: ”Gud har välsignat oss med dessa tio dirham: Han har gett en skjorta åt sitt sändebud och en annan åt en man från Ansarerna, och Han har gett en slavinna friheten. Jag prisar Gud för att Han genom Sin nåd har sörjt för oss.” (Återberättad av al-Haythami och al-Tabarani.)

Den modigaste av män

Många av Profetens följeslagare har bekräftat att han var den modigaste bland dem. Hans följeslagare omfattade verkligen många modiga människor. Ansarerna var till exempel berömda för sitt mod. De måste vara modiga, eftersom de före islam hade utkämpat många strider, både mot varandra och mot yttre styrkor. I Medina fanns flera judiska stammar som hade ingått allianser med de två främsta arabiska stammarna där. Strider blossade upp mellan dem vid olika tillfällen. Ändå vittnade de alla om Profetens mod.

Anas ibn Malik, som tillhörde Ansarerna, berättar: Profeten var den bästa och modigaste av alla människor. En natt väcktes Medinas invånare av ett skrämmande ljud. De gick i riktning mot ljudet. Snart möttes de av Profeten, som återvände efter att ha tagit reda på orsaken. Han red på en osadlad häst som tillhörde Abu Talhah, med sitt svärd hängande kring halsen. Han sade till folket: ”Ni har inget att frukta; ni har inget att frukta.” Sedan pekade han på hästen och sade: ”Det är en fin och snabb häst.” (Återberättad av al-Bukhari, Muslim, Ahmad, al-Tirmidhi, Abu Dawud och Ibn Majah.)

Som nämndes i kapitel 2 drabbades den muslimska armén i slaget vid Hunayn av ett första bakslag som kastade folket i förvirring, och många muslimer gick åt olika håll. Profeten och några av hans följeslagare förblev ståndaktiga. Han sade till sin farbror al-Abbas, som hade en stark röst, att kalla på Ansarerna. Så snart de hörde honom började de åter samlas kring Profeten. De måste kämpa mycket hårt för att stå emot de otrognas angrepp, tills de slutligen lyckades vända deras framryckning.

Al-Bara’, som tillhörde Ansarerna, sade om denna svåra strid: ”Vid Gud, när det blev mycket svårt för oss, var vi skyddade av Profeten. Den modigaste bland oss var den som stod i ledet bredvid honom.” (Återberättad av Muslim.) Ali, som var känd för sitt enastående mod, bekräftar detta: ”När striden rasade som häftigast och kämparna mötte varandra, var vi skyddade av Guds sändebud. Ingen stod fienden närmare än han.” (Återberättad av al-Hakim, Ahmad och al-Bayhaqi.)

Med sinne för humor

Med en uppgift som krävde att han i sin helhet förmedlade Guds budskap till hela mänskligheten och upprättade ett levnadssätt som var helt annorlunda än allt som var känt i världen, måste Profeten ha närmat sig livet på ett mycket allvarligt sätt. Han såg utan tvekan mycket allvarligt på sitt ansvar. Han ägnade sig åt det alla dygnets timmar och såg till att behandla alla människor med respekt. Han såg till att vara tillgänglig för alla.

En relevant fråga är om Profeten, med tanke på ett så tungt ansvar, hade något sinne för humor. Om så var fallet, hur såg det ut? Svaret ges av de tidiga lärda, som sade: ”Alla människor hade vördnad för Profeten. Därför försökte han få människor att slappna av med lite skämtsamhet.” Men han sade aldrig något osant, vare sig på allvar eller på skämt.

Vid ett tillfälle bad en man Profeten att ge honom ett riddjur, eftersom han behövde resa. Profeten sade till honom: ”Jag ska ge dig en kamelunge.” Mannen protesterade och sade att den skulle vara för svag för ändamålet. Profeten log och sade: ”Är inte en stark kamel en kamelunge?” (Återberättad av al-Tirmidhi och Abu Dawud.)

En beduin vid namn Zahir brukade komma till Medina och ge Profeten gåvor från öknen. När Zahir lämnade staden för att återvända hem gav Profeten honom vad han behövde för resan. Profeten sade om honom: ”Zahir är vår ökenbroder, och vi är hans stadsfolk.” Anas, som återberättar denna hadith, nämner att Profeten tyckte om Zahir, som var ful till utseendet.

En gång sålde Zahir varor i Medina. Profeten kom bakifrån och omfamnade honom, men Zahir kunde inte se honom och sade: ”Vem är detta? Lämna mig.” Han lyckades vända sig om och kände igen Profeten. Då hade han inget emot att hans rygg var tryckt mot Profetens bröst. Profeten sade högt: ”Vem vill köpa denna slav?” Zahir sade: ”Guds sändebud, dina varor går inte att sälja.” Profeten sade: ”Men inför Gud är du dyrbar.” (Återberättad av Ahmad och al-Bayhaqi.)

Här bör det påpekas att även om Profeten kallade Zahir ”slav”, använde han det arabiska ordet abd, som också betyder ”Guds tjänare”. Tillsammans med ett milt sinne för humor, som endast byggde på sanning, hade Profeten ett glatt ansikte som välkomnade alla människor. Han skrattade emellertid inte högt eller häftigt. Aisha berättar: ”Jag såg aldrig Guds sändebud skratta så att jag kunde se insidan av hans mun. Han log endast.” (Återberättad av al-Bukhari, Abu Dawud och al-Bayhaqi.)

Denna beskrivning passar med hans övergripande sätt. Ett leende på ett glatt ansikte skänker ändå värme och vänlighet. Profeten skapade ofta en sådan stämning bland sina följeslagare.

Abu Dharr berättar: Jag känner till den siste personen som släpps in i paradiset och den siste som lämnar helvetet. Det är en man som förs fram på domedagen. Änglarna får order att lägga fram hans mindre synder, medan hans allvarligare synder hålls undan. Han får höra: ”På den och den dagen gjorde du detta och detta.” Han medger det, eftersom han inte kan förneka något. Han oroar sig för vad som ska hända honom när hans stora synder läggs fram. Då får han höra: ”I stället för var och en av dessa synder får du en god gärning tillgodoräknad.” Mannen vänder sig om och säger: ”Min Herre, jag gjorde andra synder, men de läggs inte fram för mig.” Jag såg ett brett leende på Profetens ansikte. (Återberättad av Muslim, Abu Dawud och al-Bayhaqi.)

KAPITEL 11

en mycket omtänksam ledare Anas ibn Malik var ung, kanske tolv eller tretton år, eller möjligen yngre, men han var begåvad. Till skillnad från de flesta barn i hans ålder i dåtidens Madinah kunde han läsa och skriva. Dessutom hade han ett gott minne. Hans styvfar tog honom till Profeten kort efter dennes ankomst till Madinah och sade: ”Anas är en god pojke, Guds Sändebud. Låt honom vara din tjänare.” Detta var början på en nära samvaro mellan Anas ibn Malik och Profeten, som varade tills Profeten avled tio år senare. Några besökare i Madinah anmärkte att de trodde att Anas och hans mor, Umm Sulaym, tillhörde Profetens familj, ”på grund av hur ofta de gick in i Profetens hem”. Hur människor behandlar sina tjänare är en tydlig indikation på deras personlighet: människor tenderar att bete sig naturligt med en tjänare, eftersom de inte fruktar någon reaktion. Detta var särskilt sant i det arabiska samhället i islams början. De svagare samhällsklasserna utsattes ständigt för dålig behandling och övergrepp, och detta gällde slavar, tjänare, kvinnor och allierade.1 Ändå uppger Anas ibn Malik att han blev behandlad mycket annorlunda när han tjänade Profeten: Jag tjänade honom i staden och under resor. Vid Gud, han frågade mig aldrig om något jag hade gjort, varför jag hade gjort det på det sätt jag gjorde det; inte heller frågade han mig någonsin om något jag hade underlåtit, varför jag inte hade gjort det. (Återberättad av al-Bukhari, Muslim, Ahmad och al-Tirmidhi.) 1 Allierade var personer som knöt sig till stammar genom ett lojalitetsband som kallades ’allians’. De tillhörde inte stammen genom börd och hade av någon anledning lämnat sina egna stammar. De var skyldiga att utföra alla plikter som stammens medlemmar utförde, men hade färre privilegier. Vissa allierade var tidigare slavar som hade fått sin frihet och valt att stanna hos sina tidigare herrar.
En längre version av denna hadith återger följande ord av Anas: Jag hoppas innerligt att få möta honom på Domens dag och säga till honom: ”Jag är din lille tjänare, Guds Sändebud.” Jag tjänade honom i tio år i Madinah när jag var ung och mitt uppförande var inte det bästa som rekommendation för mig. Han gjorde aldrig den minsta gest av ogillande och sade aldrig till mig: ”Varför gjorde du detta, eller varför underlät du att göra detta?” (Återberättad av Ahmad och Abu Dawud.) Detta visar Profetens lättsamma natur. Man måste dock komma ihåg att Anas var en ung tonåring när han började tjäna Profeten, en ålder då många unga känner sig upproriska eller åtminstone ovilliga att bli tillsagda vad de ska göra. Anas antyder detta i den andra versionen när han säger: ”Mitt uppförande var inte det bästa som rekommendation för mig.” Vad gjorde då Profeten när hans tjänare slöade? Anas berättar: Guds Sändebud var den bästa sortens människa. En dag skickade han mig i ett ärende. Jag tänkte att jag inte skulle gå, men innerst inne kände jag att jag borde gå och utföra det Profeten hade sagt åt mig. Jag gick ut och anslöt mig till några pojkar som lekte på gatan. En stund senare tog Profeten tag i mig bakifrån. Jag vände mig om för att se på honom, och han log. Han sade: ”Unays,2 har du gått för att göra det jag sade åt dig?” Jag sade: ”Ja, Guds Sändebud; jag går nu.” (Återberättad av Muslim och Abu Dawud.) Profeten förstod uppenbarligen att Anas inte var på humör att utföra ett ärende och hellre ville leka med pojkarna på gatan. Han lät honom göra det en stund utan någon tillrättavisning eller hårda ord. Han tog honom helt enkelt bakifrån och log, med en fråga som tjänade som påminnelse. Denna behandling berodde inte på att tjänaren var ung; Profeten visade det bästa uppförandet mot alla människor vid alla tider. När [A’ishah tillfrågades om Profetens uppförande började hennes svar med en fråga till den som frågade henne: ”Läser du Koranen?” Han svarade jakande. Hon sade: ”Profetens uppförande var Koranen i praktiken.” (Återberättad av Muslim, Ahmad och al-Nasa’i.) Koranen ålägger endast det goda. Dess befallningar, rekommendationer och förbud verkar tillsammans för att frambringa det bästa i människan. Tydligen ställdes denna fråga till [A’ishah vid flera tillfällen. 2 Detta är en kärleksfull form av hans namn.
En mycket omtänksam ledare Ibland gav hon ytterligare detaljer. En gång läste hon upp de inledande verserna i sura 23 (”De troende”), där det står: Sannerligen, de troende skall ha framgång, de som är ödmjuka i sin bön, som vänder sig bort från allt tomt och meningslöst, som är verksamma i välgörenhet, som avhåller sig från sexuellt umgänge utom med dem som förenats med dem i äktenskap eller dem som de rättmätigt besitter – då är de fria från all skuld, medan de som söker gå bortom denna [gräns] verkligen är överträdare, som är trogna sina anförtrodda uppdrag och sina löften och som omsorgsfullt förrättar sina böner. Dessa är arvingarna, som skall ärva paradiset; där skall de förbli. (23: 1–11) Sedan tillade hon: ”Sådant var Guds Sändebuds uppförande.” Profeten gav det bästa exemplet genom att behandla människor med respekt och tillgivenhet, oavsett deras sociala ställning. I hans ögon betydde ställning ingenting. Alla var viktiga och alla behandlades på samma sätt. När någon talade med honom var han helt uppmärksam. Han visade att han var mycket intresserad av det som personen talade med honom om. Anas berättar: När en person mötte Profeten och skakade hand med honom tog Profeten inte bort sin hand förrän personen själv hade tagit bort sin. Inte heller vände han sig bort från honom förrän personen hade vänt sig för att gå sin väg. Man såg honom aldrig sträcka fram sina knän mot någon som satt med honom. (Återberättad av al-Tirmidhi och al-Bayhaqi.) Detsamma gällde när en person ville viska något till Profeten. Anas berättar: Jag såg aldrig Profeten flytta bort sitt huvud när en man viskade till honom, förrän mannen själv flyttade bort sitt huvud. Jag såg inte heller Profeten släppa någon annans hand förrän den andra personen hade släppt hans. (Återberättad av Abu Dawud och al-Bayhaqi.) Dessa berättelser bekräftar en egenskap hos Profeten: att ge sin fulla uppmärksamhet åt den som talade med honom eller följde honom. Han gav inte ens den minsta antydan om att den andra personen borde sluta. Dessutom välkomnade han varmt alla som kom till honom. Jarir ibn [Abdullah berättar: ”Guds Sändebud vägrade aldrig att träffa mig sedan jag blev muslim. Varje gång han såg mig log han.” Varje delegation som kom till Madinah fick ett varmt välkomnande. Även de som länge hade varit motståndare till islam och hade kämpat mot den välkomnades om de kom för att träffa Profeten med ett öppet sinne. Om besökaren var en av de tidiga muslimerna var Profetens välkomnande ännu varmare. Abu Dharr tillfrågades om Profeten skakade hand med sina följeslagare. Han sade: Han skakade hand med mig varje gång jag träffade honom. En dag skickade han efter mig, men jag var inte hemma. När jag kom tillbaka fick jag veta det. Så jag gick till honom, och han låg på sin säng. Han omfamnade mig. Det var ännu bättre än ett handslag. (Återberättad av Abu Dawud.) Fulländning i socialt uppförande När Profeten träffade människor frågade han hur de mådde. Anas berättar: ”När Profeten träffade någon frågade han hur han mådde. Om mannen sade att han mådde bra och prisade Gud, bad Profeten för honom: ’Må Gud hålla dig frisk.’” (Återberättad av Ahmad.) På samma sätt frågade Profeten efter var och en som varit frånvarande i tre dagar. Om personen hade rest bort bad Profeten för honom; om han var hemma besökte Profeten honom, och om han var sjuk besökte han honom också. (Återberättad av Abu Ya[la.) Profeten tyckte om att sitta med sina följeslagare och lyssna till deras samtal. Ofta gjorde han det efter gryningsbönen och stannade i moskén till efter soluppgången. En del av denna tid kunde de ägna åt vanligt samtal, minnas tiden före islam och tala om den förändring islam hade fört in i deras liv. Om de skämtade och skrattade deltog han med ett glatt leende.3 Profetens sonson, al-Husayn ibn [Ali, bad sin far beskriva Profetens uppförande och handlingar i detalj. En del av [Alis detaljerade svar gällde hans beteende när han mötte människor. [Ali sade: Guds Sändebud prisade Gud varje gång han satte sig eller reste sig för att gå. Han gjorde inte anspråk på en särskild plats åt sig själv och avrådde faktiskt från detta. När han anslöt sig till en grupp människor satte han sig längst ut i gruppen och uppmuntrade andra att göra likadant. Han gav alla i sammankomsten deras del av sin uppmärksamhet. Den som satt med honom trodde att han var den som stod honom närmast. 3 Muslim, Sahih, Kitab al-Masajid wa Mawadi[ al-Salat (Boken om moskéer och böneplatser).
En mycket omtänksam ledare När någon satt med honom för att diskutera en viss fråga eller förklara ett behov stannade Profeten hos honom tills han gick. Om någon bad honom om något gav han det till honom, eller sade åtminstone några vänliga ord till honom. Hans lättsamma och vänliga sätt omfattade alla. Han blev som en far för alla sina följeslagare. För honom var de alla jämlika och hade samma rättigheter. Tålamod, anspråkslöshet, uthållighet och ärlighet kännetecknade hans sammankomster. Röster höjdes aldrig där och inga oanständigheter yttrades. Misstag översågs. Människor utmärkte sig endast genom sin gudsfruktan. De visade ödmjukhet, respekterade de äldre och var medkännande mot de unga. De hjälpte den behövande och tog hand om varje främling. På en annan fråga om Profetens samspel med dem som betjänade honom svarade [Ali: Guds Sändebud var alltid glad och lättsam till sin natur. Han var varken hård eller sträng i sitt sätt. Han använde aldrig vulgärt eller oanständigt språk och talade aldrig illa om någon. Han översåg med det han ogillade. Han fick ingen att förlora hoppet eller känna sig sviken. Han undvek tre saker: meningslösa gräl, överdrifter och sådant som inte angick honom. Han angrep, skämde ut eller sökte fel hos ingen. Han sade endast det genom vilket han hoppades vinna Guds belöning. När han talade lyssnade alla uppmärksamt. De talade endast när han slutade. De grälade inte i hans närvaro. De lyssnade på den som talade tills han hade slutat… Han skrattade åt det som fick dem att skratta och förvånades över det som förvånade dem. Han hade tålamod med varje främling och uppmuntrade honom att framföra sitt ärende och ställa sin fråga. Hans följeslagare var faktiskt angelägna om att föra sådana främlingar till honom. Han sade: ”Om ni ser någon som behöver något, hjälp honom.” Han tog inte emot beröm annat än som svar på något han hade gjort. Han avbröt aldrig någon utan lyssnade till det de hade att säga. Al-Husayn frågade vidare om den tid då Profeten var tyst och eftertänksam. [Alis svar visade att Profetens tystnad återspeglade ett av fyra syften: tålamod, försiktighet, eftertanke eller begrundan. Hans eftertanke bestod i att överväga det han hörde från människor, medan han begrundade vad som bestod och vad som förgicks. Han förenade tålamod med uthållighet och blev därför aldrig arg eller provocerad. Hans försiktighet visade sig på flera sätt: han valde alltid det goda och övergav det dåliga, så att människor skulle följa hans exempel; han tänkte alltid på vad som skulle gynna hans samfund; och han försökte alltid visa vad som skulle leda till det bästa i detta liv och i det kommande.4 En annan aspekt av Profetens sätt att behandla människor var att han gav hövdingar från andra stammar och samfund ett särskilt välkomnande. Att hedra sådana hövdingar var en naturlig hållning hos Profeten. Men han lärde sina följeslagare att detta hängde samman med god tro. Genom att göra detta inför sina följeslagare betonade han att handlingarna inte bara var uppfyllandet av gott uppförande; de var alla troendes naturliga beteende. Jarir ibn [Abdullah, hövding för Bajilah-stammen i Jemen, kom en gång till Profeten, som satt med sina följeslagare. Ingen flyttade sig för att ge Jarir ibn [Abdullah en plats att sitta på, eftersom alla ville vara så nära Profeten som möjligt. Profeten tog av sig sitt ytterplagg och kastade det till Jarir. Jarir tog Profetens plagg, lade det mot ansiktet och halsen, kysste det och gnuggade sina ögon med det. Han sade till Profeten: ”Må Gud skänka dig av Sina gåvor, såsom du har visat mig gunst.” Sedan lade han plagget på Profetens rygg. Profeten sade till sina följeslagare: ”Den som tror på Gud och Domedagen skall hedra en högt uppsatt person när han kommer för att träffa honom.”5 Inget personligt agg Profeten ville försäkra sig om att ingen skulle ha något personligt agg mot honom. Om han oavsiktligt slog till eller stötte till någon erbjöd han honom att ge igen. Abu Sa[id al-Khudri berättar att Profeten höll på att skära något när en man kom nära honom. Profeten råkade träffa honom i ansiktet med en käpp som han höll i handen och orsakade ett sår. Profeten sade: ”Kom, ge igen.” Mannen sade: ”Jag avstår från det, Guds Sändebud.” (Återberättad av Ahmad, al-Nasa’i och Abu Dawud.) Några av Profetens följeslagare använde sådana tillfällen för att visa sin kärlek till Profeten, som var dem kärare än deras egna barn. Usayd ibn Hudayr från Ansar var en glad person med gott sinne för humor. En gång talade han med några människor som var hos Profeten och fick dem att skratta. Profeten petade honom i sidan med sitt finger. Usayd sade: ”Du har gjort mig illa.” Profeten sade: ”Då är det din tur att peta mig.” Usayd sade: ”Du har en skjorta på dig och jag har ingen.” Profeten lyfte sin skjorta för att låta honom ge igen, men Usayd omfamnade honom och kysste hans sida. Han sade: ”Detta är verkligen vad jag vill.” (Återberättad av al-Bayhaqi.) Nära förbundet med detta var Profetens strävan att människor inte skulle hysa några tvivel om hans beteende. Om han sågs tillsammans med en kvinna ville han att människor skulle veta vem kvinnan var. Safiyyah, hans hustru, berättade att hon under den tid då Profeten tillbringade de sista tio dagarna av Ramadan i moskén en gång kom för att besöka honom. Hon samtalade en stund med honom i moskén och tog sedan avsked. Han reste sig för att följa henne hem. När de befann sig vid moskéns dörr gick två män från Ansar förbi. Profeten sade till dem: ”Vänta ett ögonblick. Detta är Safiyyah bint Huyayy.” De sade: ”All ära tillkommer Gud, Guds Sändebud.” De tyckte att det var allvarligt att Profeten påpekade detta för dem. Profeten lugnade dem och sade: ”Satan når människan som blodet når henne. Jag fruktade att några tankar skulle uppstå i era sinnen.” (Återberättad av al-Bukhari, Muslim, Ahmad och Abu Dawud.) Att ta hand om alla Profeten ville det bästa för alla sina följeslagare. Historien från denna period visar att många människor hade märkliga namn, och några av dessa hade olyckliga betydelser. En stor stam var känd som Kalb-stammen, ett namn som betydde ”hund”. Abu Sufyan, Makkahs hövding, hade en son som han gav namnet Hanzalah, vilket betydde en bitter växt. Profeten klargjorde för alla muslimer att varje barn har rätt till ett gott namn: det är föräldrarnas ansvar att välja goda namn åt sina barn. När [Ali, som var gift med Profetens dotter Fatimah, fick sin första son kallade han honom Harb, vilket betydde ”krig”. Profeten ändrade det till Hasan, vilket betydde ”god, tilltalande”. [Ali ville sedan kalla sin andra son Harb, men Profeten gav honom namnet Husayn, som är en kärleksfull form av Hasan. Profeten gick längre än så och ändrade varje negativt namn. [Umar hade en dotter som hette [Asiyah, vilket betydde ”olydig”, men Profeten gav henne namnet Jamilah, som betyder ”vacker”. På samma sätt gick Guds Sändebud en gång förbi en by som hette [Afrah, vilket betydde ”dammig”, men han gav den namnet Khadirah, som betyder ”full av grönska”. Detta var en del av den omsorg Profeten visade sina följeslagare. En tydlig manifestation av denna omsorg kan ses i Profetens strävan att försäkra sig om att ingen av hans följeslagare efter sin död skulle bli ihågkommen för en obetald skuld. Under de första åren av hans liv i Madinah var dock det muslimska samfundet mycket fattigt och staten hade inga pengar. Abu Hurayrah berättar att en avliden person kunde föras in i moskén för bön före begravningen. Profeten frågade om han hade tillräckligt med pengar för att betala eventuella obetalda skulder. Om han fick veta att det fanns tillräckligt för detta ledde han bönen för den avlidne. Om han fick veta att så inte var fallet sade han till sitt folk att själva be för honom. Senare, när han hade gott om medel, brukade han säga: ”Jag står de troende närmare än de står sig själva. Den av dem som dör och lämnar en obetald skuld skall jag betala den för. Den som lämnar egendom går den till hans arvingar.” (Återberättad i alla de sex autentiska hadith-samlingarna.) Frågan som uppstår här är varför Profeten inte förrättade bönen för en avliden som dog innan han kunde betala sina skulder, trots att en sådan person har större behov av Profetens böner än de flesta. Profeten avsåg genom detta att uppmuntra släktingar och stamfränder att träda fram och åta sig att betala skulderna. Detta fungerade, för det var faktiskt vad som hände. Den avlidnes släktingar ville inte att deras anhörige skulle nekas en sådan bön av Profeten. Därför trädde de fram och åtog sig att betala. Detta svarade direkt mot hans främsta angelägenhet: att rätten skulle upprätthållas; fordringsägaren hade ett berättigat krav som inte fick försummas. Profeten klargjorde att på samma sätt som nära släktingar får arvslotter när den avlidne är välbärgad, bör de också vara generösa när den avlidne är fattig. För Profeten var skuld något som måste betalas så snart som möjligt. Därför försökte han hjälpa de av sina följeslagare som hade skulder. En man från Ansar, [Abdullah ibn [Amr ibn Haram, dödades till exempel i slaget vid Uhud. Han hade en obetald skuld i form av en bestämd mängd dadlar. Hans son Jabir klagade inför Profeten över att avkastningen från deras trädgård inte skulle räcka och att fordringsägaren, en jude, inte ville skjuta upp skulden. Profeten såg till att skulden betalades i tid. Återbetalningen av de obetalda skulder som enskilda i det muslimska samfundet hade var en del av den omsorg Profeten visade alla sina följeslagare, särskilt dem som befann sig i en svag ställning. Oavsett om svagheten berodde på social ställning, okunnighet eller felbedömning sökte Profeten rätta till misstag, ge enkla instruktioner och höja alla sina följeslagares ställning. Anas ibn Malik berättar: Vi var med Guds Sändebud i moskén när en beduin kom fram. Sedan reste han sig och började urinera i moskén. Profetens följeslagare sade åt honom att sluta. Profeten sade: ”Låt honom vara. Hindra honom inte.” De lät honom avsluta. Sedan kallade Profeten honom till sig och sade: ”Moskéer är inte platser där människor får urinera eller kasta sitt skräp. De är platser där människor ägnar tid åt att prisa Gud, förrätta böner och läsa Koranen.” Sedan gav han en man instruktioner. Mannen hämtade en hink vatten och hällde det över den plats där beduinen hade urinerat. (Återberättad av al-Bukhari och Muslim.) Det säger sig självt att en plats för tillbedjan inte skall användas som toalett. Profetens moské hade dessutom knappast några mattor eller heltäckningar, och människorna bad på det hårda golvet. Eftersom beduiner för det mesta bodde i tält i öknen kan beduinen ursäktas om han trodde att han kunde urinera där. Han var kanske omedveten om islams normer för renlighet och rituell rening. Profetens följeslagare blev chockerade av hans handling, men Profeten ville först försäkra sig om att beduinen inte kom till skada. Sedan gav han honom rätt råd och förklarade varför handlingen var fel. Därefter rättade han till saken genom att rena platsen. Ett annat exempel gäller [Abdullah ibn [Abd Nuhm, som var en ung pojke från Muzaynah-stammen, vilken bodde på avstånd från Madinah. Hans rike morbror tog hand om honom efter faderns död och vägledde honom på vägen mot ekonomisk framgång. [Abdullah fick kännedom om islam och ville bli muslim, men hans morbror motsatte sig det. Därför dröjde han med att ta detta steg i hopp om att hans morbror skulle ändra sig. Åren gick, men hans morbror visade inga tecken på att ändra sin uppfattning. Tidigt under det nionde året av Profetens bosättning i Madinah beslutade därför [Abdullah att han inte längre kunde vänta på sin morbror. [Abdullah respekterade sin morbror och ville därför inte ta detta stora steg utan att informera honom. Abdullah sade till sin morbror att han hade väntat på honom för att han skulle ansluta sig till honom och bli muslim. Hans morbror blev ursinnig och sade till [Abdullah att om han blev muslim skulle han ta allt ifrån honom och lämna honom utfattig. [Abdullah sade att han inte brydde sig om materiella ting och skulle gå vidare och ansluta sig till Profeten. Hans morbror gjorde som han hade hotat och tog allt från honom, även hans kläder; han lämnade honom endast i underkläderna. [Abdullahs mor gav honom en matta att täcka sig med. Han delade den i två delar, virade den ena runt sig från midjan och nedåt och lade den andra över axlarna. Sedan gick han till Madinah, träffade Profeten och antog islam. Hans ursprungliga namn var [Abd al-[Uzza. Profeten ändrade det till [Abdullah och gav honom smeknamnet Dhul-Bijadayn, vilket betyder ”mannen med två mattor”. Profeten tog hand om honom och lärde honom Koranen. [Abdullah memorerade en stor del av Koranen och läste ofta högt i moskén. Några människor klagade inför Profeten. De ansåg att det var oförenligt med respekt för Koranen att höja rösten för mycket, och att det kunde störa andra människors koncentration. Profeten sade emellertid åt dem att låta [Abdullah vara och tillade att den unge mannen frivilligt hade lämnat sitt hem för Guds skull. [Abdullah Dhul-Bijadayn anslöt sig till den muslimska armén under expeditionen till Tabuk. Han ville att Profeten skulle be att han skulle bli martyr. Profeten bad emellertid i stället att ingen otrogen skulle utgjuta hans blod. Han upplyste honom om att en person på ett jihadfälttåg är martyr även om han dör av sjukdom under fälttåget. Det var vad som hände honom: han dog av feber på vägen tillbaka. [Abdullah ibn Mas[ud berättar att han var närvarande vid begravningen, som ägde rum på natten. Profeten befann sig nere i graven medan Abu Bakr och [Umar höll hans kropp och sänkte ner honom för att överlämna honom till Profeten, som bad för honom och sade: ”Min Herre, jag är mycket nöjd med honom; var därför nöjd med honom.” Ibn Mas[ud kommenterade: ”Jag önskar att det var jag som begravdes i den graven.”6 Denna expedition ägde rum under år 9 AH (det nionde året av Profetens bosättning i Madinah), vilket innebär att Dhul-Bijadayn hade varit muslim i mindre än ett år när han dog. När goda människor gör fel Profetens förmåga att hantera de allvarliga misstag som hans följeslagare begick var ett kännetecken för hans karaktär. Han insåg att människor kan försvagas inför frestelser eller när de möter hot om fara mot sig själva eller sina nära släktingar. När sådan svaghet leder någon till att kommunicera med fienden vid kritiska ögonblick kan det få allvarliga följder. Så var fallet med Hatib ibn Abi Balta[ah. Quraysh var den ledande arabiska stammen. Profeten tillhörde den, men de flesta av dess medlemmar stod fast emot islam och tvingade Profeten och muslimerna att utvandra till Madinah. Därefter försökte de undertrycka islam med våld och ledde flera arméer i strid mot det muslimska samfundet. De misslyckades i huvudsak. Till slut slöt de ett fredsavtal med Profeten, som skulle gälla i tio år. Mindre än två år in i denna period bröt Quraysh uppenbart mot avtalet genom att kämpa mot en stam som var allierad med Profeten. Profeten beslöt att ingripa mot Quraysh och beordrade mobilisering samt vidtog alla åtgärder för att hålla sina förberedelser och avsikter hemliga. Han ville att Quraysh plötsligt skulle möta det muslimska samfundets växande styrka, så att ett fredligt slut på en långvarig konflikt kunde uppnås. Även om han behövde vara beredd att strida om omständigheterna tvingade fram ett slag, var hans mål att i så fall uppnå en snabb seger med minsta möjliga blodspillan. Hatib ibn Abi Balta[ah var en av Profetens tidiga följeslagare och hade utvandrat med honom till Madinah. Han deltog i varje slag som muslimerna utkämpade efter att de hade upprättat sin stadsstat i Madinah. Ändå smög sig vid detta tillfälle en svaghet in i honom. Han fruktade för sina släktingar i Makkah, som var sårbara för en vedergällningsaktion från Quraysh, trots att de inte var muslimer. Han ville skydda dem genom att göra Quraysh en tjänst och skrev därför ett brev som informerade dem om Profetens avsikter. Brevet återfanns emellertid och Hatibs handling avslöjades. Röster höjdes med krav på att han skulle avrättas, eftersom hans handling var förräderi. Vilken domstol som helst, var som helst i världen, skulle ha funnit honom skyldig till högförräderi för att ha lämnat ut viktiga militära hemligheter till fienden. Profeten lugnade emellertid all upprördhet. Han frågade Hatib om hans motiv, och Hatib förklarade: Jag är verkligen troende på Gud och Hans Sändebud. Jag har inte förändrats alls. Det är inte så att jag hyser några tvivel i trosfrågor. Jag såg bara på min situation i Makkah, där jag har familj och barn. Jag var endast en allierad till Quraysh och var inte född bland dem. Andra bland Muhajirun som har familj eller egendom i Makkah har släktingar och klaner som skyddar dem. Jag tänkte bara att om jag gjorde Quraysh en tjänst genom att varna dem, skulle de återgälda den genom att skydda mina barn och min familj. Det är inte mer än så. Jag skulle aldrig återgå till otro efter att Gud hade väglett mig till den rätta tron.7 Profeten godtog Hatibs förklaring och ursäkt, påminde sina följeslagare om Hatibs tidigare tjänster för islam och sade åt dem att inte döma honom negativt. Hans förlåtelse av Hatibs handling var fullständig.8 Personlig omsorg Vid många tillfällen visade Profeten ett särskilt intresse för sina följeslagares personliga angelägenheter. Han frågade hur de hade det och gav råd, och han hjälpte dem också att lösa sina personliga problem. Jabir ibn [Abdullah var till exempel en ung man, omkring tjugo år, när Profeten anlände till Madinah. Han stod Profeten nära. När den muslimska armén var på väg tillbaka från en expedition red Jabir tillsammans med Profeten och svarade på en fråga från honom genom att säga att han hade gift sig kort före expeditionen. Profeten frågade honom om hans hustru och om hon var ung och oskuld eller en mogen kvinna. Jabir sade att hon var det senare: Profeten sade: ”Hade det inte varit bättre om du hade gift dig med en ung oskuld som du kunde leka och roa dig med?” Jabir sade: ”Guds Sändebud, min far dödades nyligen vid Uhud och lämnade mig med sju systrar att ta hand om. Därför gifte jag mig med en kvinna som kunde ta hand om dem och hålla familjen samlad.” Profeten svarade: ”Då har du gjort det rätta, om Gud vill. När vi kommer till Sirar skall vi slakta några kameler och fira. Din hustru kommer då att höra att vi har firat hennes bröllop och hon kommer att lägga fram sina kuddar.”9 Jabir sade: ”Men vi har inga kuddar, Guds Sändebud.” Profeten sade: ”Men det kommer ni att ha. När ni kommer till Madinah bör du ordna en god fest.” När den muslimska armén kom till Sirar, som låg endast omkring fem kilometer från Madinah, lät Profeten slakta och tillaga ett antal kameler. Hela armén deltog i firandet av det nyligen ingångna äktenskapet för en av dess soldater.10 Många berättelser visar hur Profeten intresserade sig för sina följeslagares personliga angelägenheter. Han hjälpte alla, oavsett deras ställning eller sociala status. En av Profetens tjänare var Rabi[ah ibn Ka[b al-Aslami. Han var mycket plikttrogen i sin tjänst, stannade uppe sent och skötte allt som Profeten behövde. Profeten föreslog att han skulle gifta sig, men Rabi[ah föredrog att förbli ogift så att han kunde vara fri att tjäna Profeten. När Profeten upprepade förslaget flera gånger tänkte Rabi[ah att han inte borde avböja igen. Han hade emellertid inga pengar. Han berättade detta för Profeten, som skickade honom till en viss klan bland Ansar för att framföra Profetens budskap: de skulle ge honom den kvinna som han nämnde till hustru. De samtyckte utan att tveka. Profeten bad sedan några av sina följeslagare att samla ihop en hemgift åt Rabi[ah och skaffa honom ett får att slakta och tillaga. Han skaffade också åt honom all den kornmängd som Profeten hade hemma för att baka bröd. Han bjöd in ett antal människor för att fira äktenskapet.11 Rabi[ah var en föredömlig tjänare åt Profeten. Han stannade alltid kvar och tjänade honom tills han var säker på att Profeten hade somnat. Han var redo att göra vadhelst Profeten bad honom göra. Som uppskattning sade Profeten en gång till honom: ”Jag skall ge dig vad du än ber om.” Rabi[ah blev överlycklig, men han ville ha ett gott pris, eftersom han visste att Profeten alltid höll sina löften. Därför bad han om tid att tänka. Senare kom han till Profeten och sade: ”Min önskan är att jag får vara i ditt sällskap i paradiset.” Profeten frågade honom: ”Vem gav dig detta råd?” Rabi[ah sade: ”Vid Honom som sände dig med sanningen: ingen gav mig något råd. Jag tänkte endast på din ställning nära Gud den Allsmäktige och kom ihåg att detta liv är kort och att det Gud har bestämt för mig med säkerhet kommer. Därför beslöt jag att framföra min önskan för mitt kommande liv.” Profeten var tyst en lång stund. Sedan sade han till Rabi[ah: ”Jag skall verkligen be för dig, men jag vill att du hjälper mig mot dig själv genom att ofta falla ned i bön.”12 Här ser vi inget som liknar relationen mellan herre och tjänare; i stället ser vi en respekt som har föga att göra med social status. Det finns inget som antyder att en tjänare bör sänka sina förhoppningar under den högsta platsen i paradiset. Vi ser råd som skulle säkerställa att önskan uppfylls. Ingenting är mer dyrbart än att vara i Guds Sändebuds sällskap i paradiset. Därför måste man arbeta hårt för det. Att falla ned i bön är höjdpunkten av underkastelse inför Gud. Att hela tiden hålla detta i sikte är säkert att hålla en människa på den rätta vägen: därav Profetens råd till Rabi[ah. Kärare än sig själv Hur återgäldade Profetens följeslagare hans fina behandling? Att säga att han var dem kärare än allt på jorden är en underdrift. I själva verket älskade de honom mer än de älskade sig själva. De insåg att hans handlingar var kännetecknet på en sann troende. För det första uppskattade de den vänlighet han visade dem vid varje tillfälle. De kunde inte hoppas på bättre behandling av någon, och de insåg att deras välfärd var det främsta i hans tankar. Han älskade verkligen hela mänskligheten och gladde sig när någon erkände sanningen om Guds enhet och trodde på Honom: det var hans hopp för alla människor. Av denna anledning var han särskilt vänlig mot dem som trädde fram och förklarade sin tro trots motstånd från sina stamledare och fientliga krafter. Han ville skydda dem och leda dem till det bästa. Profetens följeslagare var också djupt medvetna om den stora förändring som hade ägt rum i deras liv efter att de hade accepterat den islamiska trons sanning. De jämförde sitt nuvarande liv med sina gamla seder, då de dyrkade de statyer som de hade gjort med sina egna händer. De skämdes över sitt förflutna och var tacksamma för sitt nuvarande liv. Deras gamla, tråkiga och godtyckliga traditioner saknade mening, medan deras nuvarande tro på Guds enhet höjde dem till en högre nivå som är människan värdig. Deras tacksamhet mot Muhammad, Profeten som förmedlade Guds budskap, var oändlig. Därför var de alltid redo att offra sina liv för att försvara honom. När Quraysh försökte döda Profeten skyddade några av hans följeslagare honom med sina egna kroppar, medan andra kämpade hårt, trots att de fick flera skador, för att försvara honom. Senare generationer av muslimer kan inte utföra sådana handlingar, eftersom Profeten inte lever mitt ibland dem. Men de delar samma grad av tacksamhet mot den man som förmedlade Guds slutliga budskap, vilket med säkerhet kommer att skänka lycka åt människolivet. Världen är en mycket bättre plats därför att islam vägleder en stor del av mänsklighetens liv.

KAPITEL 12

samhällets omvandling

Profeten gick bort tjugotre år efter den dag då han fick veta att Gud hade utvalt honom till att vara Hans siste sändebud till mänskligheten. Dessa tjugotre år bevittnade den gradvisa uppenbarelsen av Koranen, som förkroppsligar det gudomliga budskap som utgör den islamiska tron. Under denna period ägde en högst genomgripande omvandling rum i det arabiska samhället, och denna förändring fick betydelse för världen i stort.

Det arabiska samhället på Muhammeds tid var stamorganiserat, med en strikt hierarki. Stammar var spridda över hela Arabien. Vissa stammar var små och obetydliga, medan andra var stora och högt respekterade. Ställningen grundade sig dock inte enbart på en stams storlek; den påverkades också av faktorer som stammens historia och tidigare triumfer i krig eller fred, dess relationer med grannarna och de människor som hade kommit ur dess led och blivit berömda.

Quraysh var den främsta stammen i Arabien. De bodde i Mekka och var väktare av dess stora moské, Haram. Mitt i Mekka låg Kaba, den första byggnad som någonsin invigts för dyrkan av Gud allena. Quraysh hämtade mycket stolthet och ära från att ta hand om moskén och dess besökare. Pilgrimer kom till Mekka från hela Arabien, och de insåg Harams betydelse (eller ”Huset”, som det ofta kallades). De hedrade också Quraysh för deras förvaltarskap och var beredda att erkänna denna stams auktoritet, särskilt i religiösa frågor.

En stor stam som Quraysh bestod av flera klaner, och en klan kunde bli tillräckligt stor för att vara en stam i egen rätt. Några av Qurayshs klaner var väl lämpade för en sådan status, men de föredrog att förbli en del av Quraysh, med tanke på den ställning som denna stam hade. Klanerna var dock rivaler om ära och utmärkelse.

Mekka hade inget jordbruk, så dess invånare var beroende av utrikeshandel och organiserade två stora årliga resor till Syrien och Jemen för sin försörjning. Eftersom Quraysh var skickliga affärsmän blev Mekka en rik stad, och dess invånare levde ett bekvämt och lättjefullt liv. De utförde inte manuellt arbete utan förlitade sig i stället på sina slavar och tjänare för sådana uppgifter. De hade ett stort antal slavar och bundsförvanter. De senare var personer som inte tillhörde stammen men var knutna till den; utan en sådan anknytning var varje person som inte tillhörde en stam ständigt utsatt för angrepp.

Stolthet var ett vanligt kännetecken hos dåtidens araber, och de var stolta över sin härstamning, sin stam och sin ras. Tidens poesi var vanligtvis full av lovord över poetens familj och stam. Rivaliteten mellan stammarna drev på litterär konkurrens, där poeterna använde sin talang till största möjliga fördel för att lovprisa sina samhällen. När en stam fick fram en poet firades detta stort, eftersom en god poet kunde ge stammen en framträdande plats på kartan och kanske undergräva dess rivalers ställning. Faktum är att den roll som poeter spelade i samhället kan jämföras med massmediernas roll i vår tid.

Rivaliteten mellan stammarna var dock inte alltid begränsad till skrytsam poesi; den blossade ofta upp i väpnade räder som kanske inte hade något annat syfte än att vinna byte, särskilt när tiderna var svåra. En räd ledde ofta till en vedergällningsräd från den stam som hade angripits. Detta kunde leda till en serie räder och krig som kunde pågå under lång tid.

Den rikedom som Quraysh och andra stora stammar samlade på sig ledde till ett liv präglat av många laster. Dryckenskap och hasardspel var vardagliga företeelser, liksom sexuell omoral. Dessutom var orättvisor vanliga, särskilt när förövaren, vare sig det var en individ eller en stam, ansåg sig kunna komma undan med det. Det var exempelvis inte ovanligt att en rik och mäktig affärsman vägrade att betala någon det som tillkom honom, eftersom det inte fanns någon myndighet som kunde upprätthålla rättvisa. Slavar och samhällets svagare grupper var särskilt utsatta för sådana orättvisor. En herre kunde faktiskt döda sin slav utan att frukta att ställas till svars för brottet.

Det arabiska samhället hade ändå också sina dygder. Bland de främsta fanns mod, frikostighet, gästfrihet och bevarandet av hedern. Detta var värden som alla araber respekterade och värdesatte. Att sådana värden erkändes och följdes ledde till vissa motsägelser i beteendet. För att ge ett exempel: rättvisa lovprisades alltid högt, ändå var orättvisa mycket vanlig. Zuhayr ibn Abi Sulma, en berömd arabisk poet från denna tid, vars poesi fortfarande studeras i skolor och universitet i hela arabvärlden, säger: ”Den som inte handlar orättvist är säker på att drabbas av orättvisa.” I kontrast till detta slöt Qurayshs klaner en pakt om att stödja var och en som utsattes för orättvisa bland dem.

Samhällets omvandling

Islams budskap uppenbarades i detta samhälle. Det var avsett att åstadkomma en fullständig förändring av människans liv, och det började med att omvandla det arabiska samhället. Från första början förklarade islam att det var ett budskap till hela mänskligheten. Därför behandlade Profeten alla människor som jämlikar och såg till att ingen ignorerades i arbetet med att förkunna det nya budskapet på grund av social ställning, ras, hudfärg eller kön.

Vidare klargjorde Profeten för alla nya muslimer att de var bröder och systrar i tron. Under islams första år i Mekka upprättade Profeten ett broderskapsband mellan muslimerna. När han utsåg den ene av dem till bror åt den andre tog han inte hänsyn till deras stammar eller klaner, deras rikedom eller huruvida de var fria män eller slavar. I stället behandlades de som ett enda samfund, förenat genom trons band.

För att ytterligare befästa detta begrepp sade Profeten till dem att de generationer av troende inom tidigare gudomliga religioner, från Adams tid fram till idag, var deras bröder. Han hänvisade alltid till tidigare profeter som sina egna bröder och brukade säga: ”Må Gud förbarma sig över min broder Moses” (eller Noa, eller den profet som nämndes).

När muslimerna i Mekka var tvungna att utvandra till Medina välkomnades de av sina bröder där, som hyste dem i sina hem och delade allt med dem. Profeten gick dock ännu längre och sade till dem att varje person från Medina (det vill säga ansarerna) skulle ha en bror från muhajirun (det vill säga utvandrarna från Mekka).

Broderskapsbandet

Muslimerna tog detta broderskapsband på största allvar. Ett exempel på detta ges av Saʿd ibn al-Rabiʿ och ʿAbd al-Rahman ibn ʿAwf, som Guds Sändebud hade gjort till bröder. Saʿd, en ansar, sade till ʿAbd al-Rahman, som kom från Mekka: ”Jag har det gott ställt och ska ge dig hälften av min egendom. Jag har också två hustrur. Välj en av dem, så skiljer jag mig från henne så att du kan gifta dig med henne när hennes väntetid är över.” ʿAbd al-Rahman tackade honom och sade: ”Må Gud välsigna dig, din familj och din egendom. Jag behöver inget av detta. Visa mig bara vägen till marknadsplatsen, så ska jag försöka försörja mig själv.” Han hade gott affärssinne. Inom några dagar hade han tjänat pengar. En kort tid senare gifte han sig.¹

Det behöver knappast sägas att båda var storsinta i sitt sätt att handla. Detta kännetecknade det samhälle som Profeten grundade.

¹ Hadithen återges i sin helhet av al-Bukhari på flera ställen. Den finns även hos al-Tirmidhi, al-Nasa’i, Ahmad och al-Hakim.

Profeten avskaffade det klassystem som hade verkat inom den stamorganiserade ordningen. Kort innan Medinas invånare fick kännedom om islam hade de försvagats av ett våldsamt krig mellan de två huvudsakliga arabiska stammarna Aws och Khazraj. Profeten satte stopp för detta och ersatte deras rivalitet med trons band. De började kalla varandra bröder. Medinas muslimska befolkning, som bestod av människor från både Aws och Khazraj samt muhajirun som hade kommit från Mekka, bildade verkligen ett enda samfund. Detta fastslogs i Medinastadgan, den första skrivna författningen i mänsklighetens historia. Stadgan reglerade relationerna med andra samfund, däribland judarna och de icke-troende i Medina. I detta nya samhälle fanns en enda klass som alla muslimer tillhörde.

Profeten försökte inte upprätta en ny samhällsordning med våld. Han insåg att det inte var rätt sätt att tvinga fram en samhällsförändring med ren makt för att utrota de sociala orättvisor som var utbredda i många samhällen. I stället åstadkom han en förändring av människors tänkesätt, där de började ifrågasätta gamla normer och värdera dem i Koranens ljus. Det som inte stämde överens med Koranen förkastades, medan det som överensstämde med den förstärktes.

Han utfärdade inget påbud som avskaffade slaveriet, men han gjorde frigivandet av en slav ur träldom till en av de handlingar som gav en muslim den största belö

KAPITEL 13

förändringen av kvinnans ställning

Liksom många samhällen – både gamla och nya – behandlade det förislamiska Arabien kvinnor som underlägsna män. Det fanns emellertid skillnader mellan stammarna när det gällde behandlingen av kvinnor. Även om vissa stammar respekterade kvinnor behandlade de dem inte som männens jämlikar; helhetsbilden var att kvinnor var underlägsna, men graden av denna underlägsenhet varierade. Som jag nämnde i föregående kapitel begravdes flickor ibland levande av rädsla för fattigdom. Det behöver knappast sägas att detta inte var varje ung flickas lott, men det betraktades ändå som en godtagbar sed. Några få människor med gott hjärta försökte rädda unga flickor från ett sådant öde genom att ta över ansvaret för dem och uppfostra dem. Sedvänjan visar emellertid vilken ställning kvinnor hade i Arabien när det islamiska budskapet började förmedlas.

Kvinnor hade i praktiken nästan inga rättigheter i det förislamiska Arabien, såvida de inte var rika. En far kunde gifta bort sin dotter med någon utan att ens rådfråga henne. Hon hade inga arvsrättigheter; tvärtom betraktades hon i vissa fall som en del av kvarlåtenskapen efter sin avlidne make. I denna situation kunde hushållets överhuvud ärva henne som hustru eller ge henne till vem han ville. Kvinnor rådfrågades inte heller i familjefrågor. Det förislamiska Arabien var i allra högsta grad en männens värld.

Denna syn på kvinnor var emellertid på intet sätt unik för Arabien. I Perserriket blomstrade till exempel den zoroastriska tron. I sin senare form, känd som zarvanismen, utvecklade den dualismens begrepp, där Ahriman var ondskans gud. Kvinnor var hans medel för att leda människor vilse. Kvinnor blev således en del av ondskans rike …

De forntida grekerna klassificerade kvinnor som underlägsna varelser vars enda funktion var att föra arten vidare och sköta hushållsarbetet. En kvinna tvingades ha sexuellt umgänge [med utvalda män] och att ägna sig åt prostitution. Aristoteles jämställde henne med slavar och sade att hon borde behandlas som tjänstefolk, eftersom hon var en underlägsen varelse, med svag personlighet och utan egen vilja. Kvinnan har en mycket låg ställning i Platons Staten: ”En mans mod ligger i att befalla; en kvinnas i att utföra ödmjuka plikter …”

Manus lagar säger att ”en kvinna tillhör sin far under barndomen och sin make under ungdomen. Om hennes make dör tillhör hon sina söner, och om hon inte har några tillhör hon sin makes manliga släktingar, eftersom hon under inga omständigheter bör lämnas åt sig själv.” En hustru förväntades till och med dö tillsammans med sin make och brännas med hans lik. Om hon undkom döden var hon fördömd i all evighet.¹

Från den första dagen fick Profeten instruktioner om att hans budskap riktade sig lika mycket till både män och kvinnor. Han försökte därför undanröja varje hinder för jämlikhet och tilltalade män och kvinnor på samma sätt. Den första personen som trodde på hans budskap var faktiskt en kvinna: hans hustru Khadijah.

När vi ser på de religiösa plikter som islam kräver av sina anhängare finner vi att de gäller lika mycket för män och kvinnor. På samma sätt är den belöning som Gud ger för dem densamma. Det finns emellertid vissa skillnader i vissa typer av gudsdyrkan. Dessa skillnader tar hänsyn till biologiska och sociala olikheter, men påverkar i slutändan inte en människas ställning inför Gud. Den viktigaste skillnaden är att kvinnor inte behöver förrätta de fem obligatoriska dagliga bönerna och inte fasta under ramadan när de har menstruation. De kompenserar för detta genom att fasta samma antal dagar senare under året och välja de dagar som passar dem.

I allt annat gäller den grundprincip som upprepade gånger uttrycks i Koranen: ”Den som gör goda gärningar, vare sig han är man eller kvinna, och är troende, honom ska Vi förvisso skänka ett gott liv. Och Vi ska sannerligen belöna dem efter det bästa de någonsin gjorde.” (16:97)

Islam utgår från att män och kvinnor har olika roller i det mänskliga livet: kvinnor tar i allmänhet hand om den kommande generationen och säkerställer därigenom gemenskapens framtida välbefinnande, medan män försörjer familjen och tar hand om det närvarande. Eftersom kvinnor tar hand om sina barn och familjer behöver de inte arbeta för att försörja sig. Deras makar, föräldrar eller andra nära släktingar är skyldiga att ta hand om dem. En kvinna som inte har någon manlig släkting som kan ta hand om henne försörjs av den muslimska staten.

¹ M.H. Al-Khayyat, Al-Mar’ah al-Muslimah wa Qadaya al-[Asr, Damaskus, 2008, s. 25–28.

Förändringen av kvinnans ställning

Ekonomiskt oberoende

Detta är de viktigaste principer som islam kräver att dess anhängare förverkligar. Profeten redogjorde för detaljerna och gav det bästa exemplet på hur de skulle tillämpas i praktiken. Han fastställde regeln att en kvinna får tjäna och äga sina pengar och sin egendom. Hon bestämmer själv hur dessa pengar ska användas eller investeras, förutsatt att hon följer den islamiska lagens bestämmelser. Hon behöver inte stå för några av familjens utgifter, eftersom det är hennes makes ansvar.

Hennes äganderätt garanteras av Koranen:

Åtrå inte de gåvor som Gud har skänkt några av er rikligare än andra. Män ska ha del av det de tjänar och kvinnor ska ha del av det de tjänar. Be därför Gud om något av Hans ynnest. (4:32)

Profeten gjorde detta fullständigt klart för sina följeslagare genom praktiska exempel. En av hans hustrur, Zaynab bint Jahsh, ”brukade utföra hantverk och skänka sina inkomster till välgörenhet”. (Återberättad av Muslim.)

Profeten uppmanade kvinnor att skänka till välgörenhet, ”även om det bara är några av era smycken”. Efter att ha hört detta från Profeten när han talade till kvinnor i moskén gick en kvinna vid namn Zaynab senare till honom. Hon frågade om hon kunde ge sin välgörenhet till sin fattige make och till föräldralösa barn som hon tog hand om (dessa föräldralösa barn var hennes släktingar). Hans svar var: ”Om hon gör det får hon dubbel belöning: en för att vara god mot sina släktingar och en för sin välgörenhet.” (Återberättad av al-Bukhari och Muslim.)

På liknande sätt berättar Jabir ibn [Abdullah att hans moster hade blivit skild. Hon ville gå till sin dadelodling för att övervaka skörden av dadlar. Några av hennes anhöriga försökte hindra henne från detta med hänvisning till att hon fortfarande befann sig i sin väntetid. Hon gick till Profeten och frågade honom om hon fick utföra denna uppgift. Han sade: ”Ja, du får gå och plocka dina dadlar. Det kan hända att du ger bort en del till välgörenhet eller gör något nyttigt.” (Återberättad av Muslim.)

Alla dessa exempel, och flera andra, bekräftar att kvinnor inom islam åtnjuter fullständigt ekonomiskt oberoende. Den muslimska kvinnan har dessutom ett ännu större privilegium. En man kan inte betala sin zakat (obligatoriska allmosa) till sin hustru, eftersom han ansvarar för hennes försörjning; hon kan däremot betala sin zakat till honom, eftersom hon inte har något sådant ansvar, även om hon skulle vara mycket rikare än han.²

² Zakat är en av de viktigaste formerna av islamisk gudsdyrkan och en av islams fem pelare. Varje muslim som äger mer än en viss tröskel (vilken motsvarar 85 gram

I det samhälle som Profeten formade deltog kvinnor också i politiska och sociala aktiviteter sida vid sida med sina manliga trosfränder. Detta deltagande bekräftade på nytt att kvinnor inom islam åtnjuter jämlikhet på livets alla områden. Profeten fastställde emellertid vissa värderingar som skulle iakttas i alla situationer, så att de övergripande islamiska principerna skulle förbli gällande.

Frigörelse på Guds befallning

Den frigörelse av kvinnor som ägde rum i Arabien när islam kom var inte nödvändig på grund av några sociala eller ekonomiska omständigheter. Det enda skälet var att Gud ville ge mänskligheten ett budskap som gav samhällen en stabil grund för att säkerställa lycka för individerna och gemenskapen. Därför tog det hand om både mäns och kvinnors behov och stärkte deras förmågor, så att alla skulle kunna bidra i en atmosfär av enhet, ömsesidigt kompletterande och sammanhållning.

Hörnstenen i relationen mellan de två könen enligt Guds budskap är att hustrur, systrar, döttrar och mödrar under alla omständigheter ska tas väl om hand och behandlas vänligt av sina manliga anhöriga. Eftersom hustrur löper störst risk att bli illa behandlade uppmanade Profeten alltid till vänlighet mot dem. Han gav själv det bästa exemplet för alla muslimer att följa. Han sade: ”De bästa bland er är de som behandlar sina hustrur bäst. Jag är den bäste av er mot mina hustrur.”

Detta korta uttalande anger en princip i den första meningen och ett praktiskt exempel i den andra. Vi måste komma ihåg att muslimer är skyldiga att följa det exempel Profeten gav i alla frågor. Han var aldrig ovänlig mot någon kvinna. En gång blev han arg på en tjänsteflicka som hade gjort något fullständigt oacceptabelt. I det arabiska samhället kunde tjänsteflick

KAPITEL 14

varför nio hustrur till Muhammed? Viskningen spred sig snabbt, när flera hundra araber sökte upp sina närmaste släktingar och nära vänner för att berätta nyheten och diskutera dess följder. Alla insåg att nyheten hade betydelse för resultatet av deras senaste bedrift: bara en månad tidigare hade de genomfört ett mycket framgångsrikt uppdrag, men nu måste de ompröva vad de skulle göra med sina mest värdefulla vinster. Detta var under det femte året efter profetens utvandring till Medina (där han hade upprättat den första islamiska staten). Det var år fyllda av problem, då många fiender angrep den nya staten när den bröt med den arabiska stamordningens mönster. Fram till den islamiska budskapets början erkände araberna inget annat band än lojalitet mot sina stammar. Nu skapade den islamiska staten i Medina en ny gemenskap som gav tron högsta prioritet – ett helt annat socialt band. Vid denna tid tillhörde muslimerna de flesta arabiska stammarna. Medan vissa stammar bara hade en handfull muslimer, var de två stammarna i Medina, Aws och Khazraj, övervägande muslimska och utgjorde huvuddelen av den muslimska gemenskapen.

Som ledare för den muslimska staten måste profeten hålla ett vaksamt öga på situationen för att inte tillåta att planer och intriger smiddes mot islam. Flera arabiska stammar övervägde att inleda överraskningsattacker mot den muslimska staten i Medina. Profeten behövde ha ett aktivt underrättelsenätverk för att känna till vad som pågick i olika delar av Arabien. En dag fick han veta att Mustalaq-stammen, under ledning av al-Harith ibn Abi Dirar, höll på att planera ett angrepp mot Medina. Profeten genomförde en förebyggande strategi: den utnyttjade överraskningsmomentet maximalt, men utan att någonsin inleda ett angrepp för att överrumpla sin fiende.

Varför nio hustrur till Muhammed? Profeten samlade snabbt en liten styrka på några hundra av sina följeslagare och marscherade skyndsamt, så att de plötsligt skulle dyka upp vid Mustalaq-stammens dörr. Han varnade Mustalaq-stammen för att de inte skulle kunna mäta sig med muslimerna och att de snart skulle besegras om de valde att strida. Trots detta valde de att kämpa, och snart stod det klart för dem att ett skamligt nederlag väntade. De kapitulerade efter att endast ha förlorat tio av sina män, och många av deras män och kvinnor togs till fånga. Enligt de krigsregler som rådde vid den tiden måste de köpa sig fria eller förslavas. Profeten var emellertid inte nöjd med något av alternativen, eftersom detta skulle ha fördjupat fientligheten och placerat islam och den muslimska staten på samma nivå som resten av världen. Han ville att människor skulle betrakta hans budskap, om inte välvilligt, så åtminstone neutralt. Därför tillkännagav han snabbt sitt äktenskap med Barrah, dotter till al-Harith ibn Abi Dirar, Mustalaq-hövdingen som hade planerat mot honom.

Profetens äktenskap var ämnet för den viskning som gick runt i det muslimska lägret. Om profeten gifte sig med en kvinna från al-Mustalaq, skulle hela stammen bli hans svärföräldrar. Hur skulle muslimerna då kunna hålla sådana människor kvar någon längre tid eller över huvud taget vinna något slags byte? Alla muslimer älskade profeten mer än de älskade sina egna familjer och mer än de älskade sig själva. Kunde de genera honom genom att hålla hans svärföräldrar i förvar? Definitivt inte. När kvällen föll hade alla Mustalaq-fångar, både män och kvinnor, frigetts till profetens ära.

Profetens äktenskap var alltså ett klokt politiskt och socialt beslut. Det vann en hel stam åt islam – en stam som annars kunde ha anslutit sig till andra stora stammars allierade styrkor, vilka kort därefter skulle inleda en lång belägring av Medina. Profeten ändrade Barras namn och kallade henne Juwayriyyah: Barrah betyder ”pliktrogen, en som väljer allt gott”. Han ansåg att detta namn gjorde ett anspråk som inte kunde styrkas. Han ändrade namnet i åtminstone ytterligare ett fall, när han kallade sin styvdotter Zaynab. Juwayriyyah är en kärleksfull form som bygger på Jariyah, vilket betyder ”ung kvinna”.

Den ärkefiende dotter

Ett liknande fall var profetens äktenskap med Safiyyah bint Huyayy, en judinna som profeten gifte sig med efter att ha tillfogat hennes folk ett svårt nederlag. Hennes egen far var ytterst fientlig mot profeten och slöt allianser samt reste arméer mot honom. Han hade dödats sexton eller sjutton månader tidigare. Nu togs Safiyyah till fånga, liksom många av hennes folk.

Ändå erbjöd profeten sig att gifta sig med henne och klargjorde därigenom för judarna att ett fredligt liv mellan dem och muslimerna var möjligt, om de bara hedrade sitt åtagande att leva i fred. Han hade ingått en överenskommelse med dem kort efter att han flyttat till Medina, och genom detta hade han upprättat den första pluralistiska samhälle världen någonsin hade känt. Men den ena judiska stammen efter den andra bröt överenskommelsen och orsakade därigenom sin egen evakuering från Medina. Sedan dess var de judiska stammarna samlade i Khaybar och planerade åter att angripa den muslimska staten.

Än en gång rörde sig profeten och hans armé snabbt, och judarna fann dem en morgon utanför sina portar. De drog sig genast tillbaka in i sina fästningar, och profeten belägrade dem. Efter en hård strid kapitulerade de, och ett generöst avtal undertecknades mellan de båda parterna. Det tillät judarna att stanna i Khaybar och sköta jordbruket mot hälften av avkastningen.

Profetens äktenskap med Safiyyah var ett mycket betydelsefullt budskap till judarna och till alla människor: muslimer hyser inte någon varaktig fiendskap mot något folk. Således bestämdes relationen av den andra partens inställning: de som ville leva i fred med islam var välkomna. Safiyyah behövde tid för att komma över sorgen efter sin make, som hade dödats i striden, och efter sin far, som hade dödats tidigare. Men hon lärde sig snart att hennes siste make, profeten, var den bäste man som hon eller någon annan kvinna kunde ha gift sig med, och hon älskade honom djupt.

Varken Juwayriyyah eller Safiyyah var gamla, men de var inte heller mycket unga, och båda var änkor. Juwayriyyah hade tidigare varit gift med en kusin till sig, [Abdullah, och Safiyyah hade varit gift två gånger före profeten. Båda var vackra, men varken skönhet eller ålder var en faktor i deras äktenskap med profeten. Han såg till vilken verkan sådana äktenskap skulle få på de båda kvinnornas folk och på den muslimska gemenskapen.

En annan fiendes dotter

Profetens äktenskap med Umm Habibah ingicks också under särskilda omständigheter. Hon tillhörde en mycket ädel familj i Quraysh-stammen. Hennes far var ingen annan än Abu Sufyan Sakhr ibn Harb ur umayyasläkten. Han var fientlig mot islam från början och kämpade mot den. Han blev Qurayshs övergripande ledare efter slaget vid Badr, där många av Qurayshs hövdingar dödades. I sin nya ställning ledde han den ena striden efter den andra mot islam, tills han slutligen blev muslim den dag då Mekka föll för islam.

Umm Habibah, vars namn var Ramlah, antog islam under dess första dagar och anslöt sig till sin make [Ubaydullah ibn Jahsh. De båda hörde till de utvandrare som begav sig till Abessinien under islams femte år. De muslimska utvandrarna levde i Abessinien i flera år. Men [Ubaydullah blev vän med några kristna präster där, som till slut lyckades omvända honom till kristendomen. Hans hustru befann sig därmed i en fruktansvärd situation: hon var fast troende muslim och hade utvandrat till ett främmande land för sin tros skull, medan hennes make nu var motståndare till islam. Trots detta fortsatte de att leva tillsammans tills [Ubaydullah dog.

Hennes situation förvärrades då, eftersom hon var ensam med sin unga dotter, som hade fötts i Abessinien. Det fanns fortfarande ett antal muslimer från Quraysh hos henne och många abessinska muslimer, men hennes personliga situation var ohållbar. Hon kunde inte återvända till sin far, som ledde kampen mot islam. Hon kunde inte resa till Medina, som nu var islams huvudsakliga bas. Hon var tvungen att stanna hos sitt folk, bland vilket hon bara hade några avlägsna kusiner.

En dag hörde hon någon knacka på dörren. Hon öppnade och fann en kvinna från Negus palats – den abessinske kungen – som berättade att han hade fått ett meddelande från profeten i Medina, där denne bad honom ordna hennes äktenskap med profeten. Hon blev mycket glad över nyheten. Hon utsåg Khalid ibn Sa[id, en kusin till henne, till sin förmyndare. Quraysh-muslimerna bjöds den kvällen till kungens palats, där Negus själv förrättade äktenskapet och gav Ramlah hennes brudgåva å profetens vägnar. Därefter reste hon med profetens sändebud, [Amr ibn Umayyah, till Medina.

När Abu Sufyan fick höra om hennes äktenskap med profeten sade han om profeten: ”Han är en hedervärd man som ingen kan klandra.”

Vi känner inte till datumet

KAPITEL 15

Muhammad: den militäre befälhavaren

Strax före början av slaget vid Badr, det första stora slaget i islams historia, skickade Muhammad (må Guds frid vara med honom) ett meddelande till Quraysh där han sade att han, när det gällde krig, helst inte ville strida mot dem. Han påpekade att de inte hade någon anledning att strida mot honom och hans följeslagare och att man därför lätt borde kunna komma överens om en fredlig lösning. En av Qurayshs ledare, [Utbah ibn Rabi[ah, godtog tanken att ett slag var onödigt och försökte övertala sitt folk att överge sin fientliga hållning. Abu Jahl och andra hårdföra män var emellertid fast beslutna att gå ut i krig och lyckades snart dra in alla i ett onödigt slag som slutade med en stor triumf för den muslimska armén över en betydligt större styrka av otrogna.

Detta är ett tydligt exempel på islams inställning till krig: det ska undvikas så långt det är möjligt, men det kan inte helt uteslutas eftersom andra kan ta till strid. Därför bör en muslimsk stat som hamnar i konflikt med andra vara beredd på strid, samtidigt som den försöker undvika denna situation så långt det är möjligt. Den islamiska synen på krig är att det alltid måste vara defensivt och syfta till att upprätta rätt och rättvisa för alla. Ett slag får endast utkämpas för att avlägsna orättvisa, tyranni och aggression.

Islam har emellertid en bred syn på människolivet. Det gudomliga budskapet riktar sig till hela mänskligheten. Muslimer hävdar därför att det är rätt att detta budskap läggs fram för människor var de än bor. I dag talar vi mycket om mänskliga rättigheter. Islam formulerade sin syn på mänskliga rättigheter redan i början av sitt budskap, för fjorton århundraden sedan. Islam gör rätten till frihet till den viktigaste rättigheten för varje man och kvinna. Denna rätt går till och med före rätten till liv. Det behöver knappast sägas att rätten till liv har skänkts av Gud den Allsmäktige till varje barn, oavsett kön. Gud säger emellertid i Koranen: ”Förtryck är ännu värre än dödande” (2:191), och: ”Religiös förföljelse är värre än dödande” (2:217).

Det arabiska ordet fitnah används i båda uttalandena, men översätts i det ena fallet med ”förtryck” och i det andra med ”religiös förföljelse”, för att återge den innebörd som sammanhangen ger ordet. Genom att göra friheten till den grundläggande och mest väsentliga mänskliga rättigheten förädlar islam människan. När människor berövas sin frihet kan de inte utöva sin mänsklighet, utan blir som maskiner; det vill säga, de blir till och med sämre än djur, som handlar efter instinkt.

Islam kräver att det muslimska samfundet undanröjer varje hinder för utövandet av rätten till frihet. Islam hävdar att det är orättvist att lägga hinder i vägen för friheten och kräver att orättvisan avlägsnas. Detta är en del av islams övergripande syn på mänskligheten, vår plats på jorden och den roll Gud har tilldelat oss. Frihet gör det möjligt för människor att fatta beslut och vara skapande, så att varje person kan fullgöra sin roll. Överallt där diktatur råder förlorar människor som lever under dess ok först sin skaparförmåga, därefter stagnerar de och sjunker slutligen ned i djup förödmjukelse och brist på självrespekt. Då är deras mänsklighet förlorad, deras värdighet förspilld och det liv de lever ovärdigt den skapelse som Gud har satt att förvalta jorden.

Därför är undanröjandet av hinder för friheten en väsentlig uppgift för det muslimska samfundet när det förkunnar Guds budskap och uppmanar människor att acceptera och förverkliga det. När hinder med våld har rests måste de därför avlägsnas med motkraft; om detta leder till krig betraktas ett sådant krig som defensivt, eftersom det försvarar människans rätt till frihet.

Profeten och hans följeslagare stannade i Mecka i tretton år och förkunnade sin tro inför brutal förföljelse och orättvisa. Under hela denna period befalldes de att avstå från att använda våld mot sina förföljare. De uppmanades att förbli fredliga och ägna sig åt sin gudsdyrkan. Detta innebar att de, trots att de utsattes för uppenbar orättvisa, uthärdade alla de svårigheter de mötte och samtidigt bevarade en hållning av tålamod och underkastelse.

Som berättas i kapitel 2 nåddes ett viktigt genombrott när islam började spridas bland människorna i Medina. Ett stort antal av de nya muslimerna träffade Profeten vid Mina under pilgrimsfärden och bad honom följa med dem till deras stad tillsammans med alla muslimer från Mecka. De lovade honom sitt fulla stöd, vilket även innefattade att kämpa mot varje angripande styrka som försökte undertrycka hans budskap. De föreslog till och med att de var beredda att gå ut i strid mot de otrogna redan följande dag. Profeten sade emellertid till dem att Gud ännu inte hade tillåtit någon strid.

Kort efter Profetens utvandring till Medina, i början av det fjortonde året av hans budskap, gavs tillstånd i Koranen att kämpa mot förtryck:

Muhammad: den militäre befälhavaren

”Tillstånd att kämpa ges åt dem mot vilka krig förs, eftersom de har blivit förorättade. Gud har sannerligen makt att ge dem seger. Det är de som med orätt har drivits bort från sina hem endast därför att de sade: ’Vår Herre är Gud!’ Om Gud inte höll vissa människor tillbaka genom andra, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer – där Guds namn rikligen åkallas – säkert ha förstörts. Gud kommer sannerligen att hjälpa den som hjälper Hans sak. Gud är sannerligen den Allsmäktige, den Mäktige.” (22:39–40)

Grunderna för detta tillstånd anges tydligt. De som utsatts för orättvisa får kämpa. Eftersom muslimerna var de som blev angripna fick de försvara sig själva och sin frihet. Eftersom de som hade utvandrat till Medina ”med orätt hade drivits bort från sitt hemland” och av ingen annan anledning än sin tro, fick de vidta åtgärder för att bemöta orättvisan. Verserna försvarar tydligt rätten till tro som en del av människans frihet: kloster, kyrkor, synagogor och moskéer måste respekteras och människor måste ges frihet att utöva sin religion.

Under Profetens tid i Mecka, då han förkunnade islam, insåg Quraysh att de egentligen inte hade något verkligt klagomål mot Profeten och hans anhängare. Vid ett tillfälle, när motsättningarna började skärpas, lade en av deras klokare hövdingar, [Utbah ibn Rabi[ah, fram lockande erbjudanden till Profeten om han övergav sitt budskap. Profetens enda svar var att läsa upp ett långt avsnitt ur Koranen för honom. Av detta förstod [Utbah tydligt att Muhammad inte brydde sig om rikedom eller materiella vinster av något slag och att hans enda angelägenhet var att överlämna ett budskap som uppenbarligen kom från en icke-mänsklig källa. Han återvände till sitt folk och sade:

”Jag har hört något sådant som jag aldrig i mitt liv har hört förut. Det är varken poesi eller trolldom. Följ det förslag jag lägger fram för er och lägg skulden för följderna på mig. Låt denne man vara. Det jag har hört från honom kommer sannerligen att leda till stora händelser. Om resten av araberna dödar honom, har ni besparats besväret. Om han segrar, blir vilken ära han än uppnår också er.”1

Detta liknar det råd som [Utbah gav Quraysh strax före slaget vid Badr. Då sade han till dem att de egentligen inte hade något klagomål mot Muhammad och hans anhängare och att det därför skulle vara till större fördel för dem att låta saken bero:

”Lyssna på mig och strid inte mot denne man [det vill säga Profeten] och hans följeslagare. Jag tar på mig hela ansvaret. Ni kan lägga all skuld för denna feghet på mig. Bland dessa människor finns många av våra släktingar. Om vi segrar kommer många av våra män att se sig omkring och få syn på den som dödade deras far eller bror. Detta kommer att leda till stor fiendskap och fientlighet i våra led. Ni kan inte döda dem alla innan de har dödat lika många av er. Men då kan strömmen vända sig mot er. Vad är det ni vill hämnas, utöver en dödad människa och den karavan de har plundrat? Jag ska själv bära allt detta. Mina landsmän, om Muhammad är en lögnare kommer de arabiska vargarna att befria er från honom. Om han är en kung kommer ni att få del av ert syskonbarns kungadöme. Om han däremot verkligen är en profet kommer ni att vara de lyckligaste av alla människor över att ha honom. Mina landsmän, avvisa inte mitt råd och förringa inte min åsikt.”2

Kloka råd följs emellertid sällan i tider då människor blir polariserade. Än i dag får krigshetsare och hårdföra personer ofta sin vilja igenom när krig verkar nära förestående. Quraysh anklagade [Utbah för feghet och drev honom därmed till att bli den förste som inledde fientligheterna. Profeten hade föredragit att Quraysh skulle inse det förnuftiga och förstå att ett krig

KAPITEL 16

att vinna fiendens hjärta De första fjorton åren av det islamiska budskapet var fria från militär konfrontation med någon fiende. Under hela Profetens vistelse i Mekka, som varade i tretton år efter det att han började ta emot Guds budskap, befalldes muslimerna uttryckligen att inte ta till strid, oavsett de påfrestningar och den fysiska misshandel de utsattes för.1 Ungefär vid den tid då Profeten utvandrade till Medina fick muslimerna tillstånd att strida mot angripare. Profeten skickade ut expeditioner i området kring Medina, men dessa var i huvudsak fredliga. De gav muslimerna god träning och avskräckte blivande plundrare från att försöka angripa Medina. Qurayshpartiet drev medvetet situationen mot den första militära konfrontationen. Profetens inställning till krig var förenlig med hans strävan efter det rätta. Han ansåg att det var den muslimska gemenskapens rätt att leva och utöva sin religion i fred. Han ansåg också att varje individ hade rätt att välja sin tro och leva enligt den. Därför ansåg han att det stred mot det rätta att använda tvång för att vända människor bort från deras tro. Han förstod väl att hans mission var en nådegåva som Gud skänkte mänskligheten. Därför avstod han från krig, utom när fienden tvingade honom till det. Bortsett från nederlaget i slaget vid Uhud och det förrädiska dödandet av hans följeslagare vid al-Raji och Bi’r Ma’unah vann Profeten alla militära sammanstötningar. Insikt i Profetens undervisning kan vinnas genom att undersöka hur han behandlade besegrade fiender. 1 För en fullständig diskussion av orsakerna till att muslimerna hindrades från att bekämpa Qurayshs aggression, se Sayyid Qutb, In the Shade of the Qur’an, vol. 3, The Islamic Foundation, Leicestershire, 2001, s. 233–236.
Det första som bör observeras beträffande Profetens segrar är att han aldrig förföljde en besegrad armé som hade börjat dra sig tillbaka. Han lät sina fiender lämna platsen utan att de behövde frukta ett anfall bakifrån. Han var aldrig ute efter att åstadkomma ett förkrossande nederlag; han ville endast att den muslimska gemenskapen skulle kunna leva i fred och förkunna sitt budskap i fred. Dessa besegrade fiender, vilka de än var, var i själva verket mottagare av det gudomliga budskap som han förkunnade. Profeten beslutade därför att de skulle få möjlighet att återvända hem och tänka över sin inställning, eftersom de kanske skulle ompröva sin ståndpunkt och anta islam. När han efter slaget vid Badr hade sjuttio krigsfångar var det första Profeten sade till sina följeslagare en befallning att behandla fångarna väl. Hans anhängare var föredömliga i sin lydnad. När han rådfrågade sina följeslagare om fångarna och vad som skulle göras med dem ville en betydande del av den muslimska gemenskapen att alla skulle dödas, för att försvaga fienden och visa att brytningen med de otrogna var slutgiltig. Profeten valde emellertid att ta emot lösen i utbyte mot att låta dem gå fria. De av dem som kunde läsa och skriva kunde köpa sin frihet genom att lära tio muslimska barn att läsa och skriva. I kapitel 13 diskuterade jag fallet med Mustalaq-stammen, som förberedde sig för att angripa Medina, trots att de inte hade någon anledning att göra det. Sammandrabbningen ledde till att många av deras män och kvinnor togs till fånga, vilket innebar att de antingen skulle förslavas eller behöva köpa sin frihet. Profeten gifte sig med en av deras kvinnor, Juwayriyyah, och gjorde henne till ”de troendes moder”. Följden blev att alla deras män och kvinnor frigavs utan lösen, eftersom muslimerna ansåg att de inte kunde hålla Profetens svärföräldrar i fångenskap. Situationen i Medina var vid denna tid långt ifrån enkel. Resurserna var knappa, och tillströmningen av de muslimer som utvandrat från Mekka utgjorde en börda för ekonomin i den framväxande muslimska staten. Dessutom gjorde det faktum att de måste utkämpa flera slag under en kort period att förhållandena i Medina var långt ifrån stabila. Den lösen de skulle ha tagit från mer än hundra krigsfångar skulle i hög grad ha lindrat de ekonomiska svårigheter de led av. Men Profeten såg till helheten. Han ville att Mustalaqs fientlighet skulle ersättas av vänskap, så att de kunde betrakta islam på ett objektivt sätt, utan några rester av de känslor som deras nederlag hade väckt: det skulle innebära en mycket större vinning för islam. Profetens syn kom verkligen till uttryck i hans ord: ”Om Gud gör dig till medel för att en enda människa följer Hans vägledning, är det bättre för dig än allt som finns under solen.” Sättet på vilket Profeten behandlade Mustalaqs hövding är typiskt för hans inställning. Profeten såg till att al-Harith ibn Abi Dirar insåg islams sanning.
Att vinna fiendens hjärta Profeten handlade dessutom på ett sätt som ledde till att alla fångar från kriget mot al-Mustalaq frigavs. Al-Harith fattade rätt beslut och antog islam tillsammans med ett betydande antal av sina stammän.
Att frige alla fångar Slaget vid Hunayn ägde rum mot slutet av det åttonde året i den islamiska kalendern, kort efter det att Mekka hade fallit för islam efter mycket lite strid. Profetens seger i Mekka fick Hawazins folk, en mycket stor stam som fortfarande höll fast vid avgudadyrkan, att förena sig med en annan betydande stam, Thaqif, i ett sista försök att krossa islam och muslimerna. Hawazins hövding Malik ibn Awf beslutade emellertid om en total mobilisering och förde med sig hela sin armé samt alla deras kvinnor och barn och deras boskap. Han tänkte att när hans män insåg att ett nederlag skulle innebära att de förlorade allt de ägde, skulle de kämpa hårt och förbli ståndaktiga till slutet, tills de hade vunnit. Trots kloka råd om motsatsen gick han till strid och placerade kvinnorna och barnen längst bak. Slaget ledde till ett förkrossande nederlag för Hawazin, medan Thaqif stannade kvar i sin befästa stad Taif. Muslimerna tog alla Hawazins kvinnor och barn till fånga samt all deras boskap och deras pengar som krigsbyte. Den islamiska regeln beträffande krigsbyte är att tjugo procent går till staten och åttio procent delas lika mellan armén. I detta fall omfattade bytet 24 000 kameler, 40 000 får och 4 000 uns silver, utöver 6 000 krigsfångar. Detta var det största krigsbyte muslimerna någonsin hade tagit. Därför utsattes Profeten för starka påtryckningar att dela bytet, eftersom alla ville vara säkra på sina andelar. Profeten ville emellertid något annat. Den verkliga vinsten skulle vara att få ett slut på Hawazins fientlighet och uppmuntra dem att överväga att ansluta sig till muslimernas led. Därför dröjde han med att dela krigsbytet. Profetens tankar var hos Hawazin, som hade förlorat allt. Det var dock inte upp till honom att avgöra vad som skulle göras med krigsbytet. Han hade full myndighet över en femtedel av bytet, men det skulle inte ge någon tillfredsställande lösning, eftersom han hade andra områden att ta hand om som krävde en betydande del av denna femtedel. Till slut kom Hawazin till Profeten och vädjade till honom och bad om medkänsla: ”Guds sändebud, vi är ditt folk och din egen stam. Du känner till den olycka som har drabbat oss. Vi ber dig att visa oss barmhärtighet, må Gud skänka dig Sin nåd.” Deras talesman sade till Profeten: ”Guds sändebud, bland de kvinnor som har blivit fångar hos dig finns några som är dina mostrar och några som var dina ammor när du var ung. Om vi hade haft en sådan relation till kungen av Ghassan i Syrien eller kungen av al-Manadhirah i Irak, och en sådan olycka hade drabbat oss genom deras händer, skulle vi ändå ha hoppats att de skulle visa oss mildhet. Du, Guds sändebud, är den bäste att återgälda vänlighet.”2 Hänvisningen till Profetens mostrar från Hawazin syftar på att Profeten som spädbarn togs om hand av Halimah, en amma från Sa’d, en klan inom Hawazin. Profeten sade till dem att han redan hade väntat i mer än två veckor på att de skulle träda fram. Han förklarade att krigsbytet till största delen tillhörde stridsmännen. Han uppmanade dem att anta islam och göra detta känt för muslimerna. Han lärde dem vad de skulle säga för att vädja till den muslimska gemenskapen. Han sade också till dem att de måste välja antingen sina kvinnor och barn eller sin egendom. De kunde inte få bådadera. De valde att få sina kvinnor och barn tillbaka. Följande dag, efter zuhr-bönen, gjorde de som Profeten hade instruerat dem. De reste sig och vädjade till Profeten och till muslimerna i allmänhet. Profeten svarade dem och uppmanade muslimerna att visa dem vänlighet. Sedan sade han att allt som han och hans klan, hashimiterna, hade skulle återlämnas till Hawazin. Muhajirun och Ansar svarade genast att de avstod från sina andelar till Guds sändebud. Profeten sade till alla att den som var villig att avstå från sin andel skulle belönas av Gud, även om ingen tvingades göra det. Ett litet antal insisterade på att behålla sina andelar, och Profeten kompenserade dem rikligt i utbyte mot att de avstod från kvinnorna och barnen. Därmed frigavs alla Hawazins krigsfångar. En annan aspekt av Profetens sätt att behandla de besegrade var hur han vann Hawazins ledare över på sin sida. Malik ibn Awf var endast trettio år när han ledde sitt folk till deras katastrofala strid mot muslimerna. Han var en lovande ung man med mod och intelligens, men han var vilseledd och ovillig att lyssna på råd. När situationen vände sig mot honom i slaget och han såg nederlaget i vitögat flydde han till Taif, där han anslöt sig till Thaqif, kanske i hopp om att lyckas bättre i en framtida drabbning. Profeten sade emellertid till Hawazins äldste: ”Meddela Malik att om han kommer till mig och förklarar sig vara muslim ska jag återlämna hans familj och egendom till honom och dessutom ge honom hundra kameler.” När Malik fick detta budskap insåg han att det bästa han kunde göra var att gå till Profeten och sluta fred med honom. Han behövde smyga ut ur Taif, eftersom han fruktade att hans värdar skulle hålla kvar honom om de fick höra om hans avsikt. Han hann ikapp Profeten när denne var på väg mot Mekka. Profeten återförenade honom med hans familj, gav tillbaka allt som tillhörde honom och dessutom hundra kameler. Vi bör här komma ihåg att rikedom bland araberna på den tiden uppskattades efter hur många kameler och hur mycket boskap människor hade: en honkamel var mycket värdefull på grund av den stora mängd mjölk den gav. Profeten utsåg också Malik till ledare för muslimerna bland hans folk. Han blev en uppriktig islams soldat. Detta var kännetecknande för Profetens sätt att behandla tidigare motståndare: han sökte vinna över dem till islam. Som ett resultat svarade många och fann att han höll sitt ord. Det räckte för att befästa deras övergång till islam. Ju mer de läste av Koranen och lärde sig islams principer och värderingar, desto bättre muslimer blev de.
Kärlek i stället för fientlighet Det främsta exemplet på hur Profeten behandlade de besegrade var hans sätt att behandla Quraysh när Mekka föll för islam. Quraysh var hans folk, men det var de som hade motsatt sig honom från den första dagen av hans mission. Han hade räckt dem en hand av kärlek och vänskap, men de hade konsekvent svarat med hat och fientlighet. De drev honom och hans följeslagare ut ur deras hemstad. När han hade upprättat sin stat i Medina gick de ut i krig och försökte gång på gång krossa muslimerna. De skickade arméer för att strida mot dem och förenade sig med andra stora stammar, såsom Ghatafan och judarna. När muslimerna slöt ett fredsavtal med Quraysh bröt de senare mot det och hjälpte till att döda Profetens allierade i ett förrädiskt angrepp. De hade därmed förverkat all rätt till generös behandling. De måste betala för sitt förräderi: vilket pris krävde Profeten? För det första upprätthöll han, när Profeten beordrade mobilisering, största möjliga hemlighet så att Quraysh inte skulle få höra om hans avsikt att tåga mot dem. Han ville utnyttja överraskningsmomentet så effektivt som möjligt. När han kom nära Mekka slog han läger där och ändrade sin strategi från hemlighet till största möjliga offentlighet. Han befallde alla i armén att tända nattliga eldar. Detta fungerade utmärkt och fick Qurayshs hövdingar, som såg eldarna, att inse att de, oavsett vilket motstånd de kunde bjuda, inte skulle kunna mäta sig med muslimerna. Sedan förklarade han att den som gick in i Kaba-moskén, stannade hos Abu Sufyan, Qurayshs hövding, eller höll sig inomhus skulle vara säker. Det enda någon behövde göra för att vara trygg var alltså att stanna inomhus. Hans armé gick sedan in i staden från dess fyra riktningar, under stränga instruktioner att inte inleda någon strid om de inte blev angripna. Profeten själv gick in i Mekka, Arabias huvudstad och avgudadyrkans bålverk, staden som hade drivit ut honom endast åtta år tidigare, med huvudet sänkt så lågt att det nästan vidrörde kamelns rygg, som ett erkännande av Guds nåd. Han började med att tillbe vid Kaba. Följande dag, när Mekkas folk samlades för att lyssna till hans tal, erbjöd han dem en ljus framtid. Han frågade dem: ”Vad tror ni att jag kommer att göra med er?” De hade ställt samma fråga till sig själva: Vad skulle denne befälhavare, som hade erövrat deras stad och bringat dem till full underkastelse, göra med dem? De var medvetna om vad de hade gjort mot honom och hans följeslagare under tjugoett år av fientlighet och krig, så vad kunde de vänta sig? Deras svar återspeglade vad de visste om hans karaktär när de sade: ”Vi väntar oss endast godhet från dig. Du är en ädel broder och son till en ädel broder.” Han svarade: ”Ni får alla gå fria.” En sådan ädelmodighet och storsinthet saknar motstycke i mänsklighetens historia av militära erövringar. Men denne erövrare var något enastående. Hans var en erövring av hjärtan, inte av land. Därmed vanns Mekka för islam. Inom några dagar började dess invånare ansluta sig till honom och förklara sig vara muslimer. Ingen tvingades eller utsattes för påtryckningar. De fick tänka på islam på ett objektivt sätt, utan att förvridas av fientlighet eller hämndtankar på grund av sina tidigare nederlag. Även de som innehade privilegier eller hedersfulla ämbeten fick behålla dem. Profeten hade kunnat ta dem ifrån dem och ge dem till sitt eget folk, men han ville inte göra något sådant. I stället förklarade han: ”Detta är ärlighetens dag, då löften hålls.”3 3 Ibn Hisham, ibid., vol. 4, s. 32.

KAPITEL 17

profetens umgänge med judarna Profetens utvandring från Mekka till Yathrib (som kom att kallas Medina)1 grundade den första islamiska staten. Detta var en stadsstat med möjlighet att expandera. Det samhälle som fanns i Medina skilde sig emellertid grundläggande från det som profeten och hans följeslagare hade lämnat bakom sig i Mekka. Mekka var ett homogent samhälle, eftersom Quraysh-stammen utgjorde större delen av befolkningen. De hade sina slavar och andra personer som var knutna till stammen men inte tillhörde den (dem kallade de sina allierade), och dessa utförde manuellt arbete. Quraysh livnärde sig på handel. De var skickliga i internationell handel och organiserade ofta handelsresor till Syrien och Jemen. Detta var en blomstrande verksamhet som gav Mekkas invånare rikedom och ett bekvämt liv. Medina var däremot ett mycket komplext samhälle. Den arabiska befolkningen bestod av två huvudstammar: Aws och Khazraj. Båda hade sitt ursprung i Jemen och samma rötter, men de låg ofta i konflikt, och striderna mellan dem hade försvagat dem båda. Dessutom fanns det en stor judisk gemenskap i Medina. Den bestod av flera stammar, av vilka de viktigaste var Qaynuqa[, Nadir och Qurayzah. Var och en kunde mobilisera en styrka på 700–800 krigare. Judarna bodde i fästningar sydöst om Medina. Dessa tre stammar slöt allianser med antingen Aws eller Khazraj och brukade skapa osämja mellan dem. När en strid bröt ut kunde judarna kämpa tillsammans med sina arabiska allierade mot sina judiska landsmän. Medinas ekonomi 1 Medina är en förkortning av Madinat al-Rasul (som betyder ”profetens stad”). Medina betyder helt enkelt ”staden”.
Medina var beroende av jordbruk, med dadelodlingar som sträckte sig över ett stort område. Både araber och judar var huvudsakligen beroende av dessa för sin försörjning, men före profetens utvandring hade Qaynuqa[-judarna drivits bort från sitt område av de två andra judiska stammarna och flyttat in i Medina. De hade sin egen marknadsplats, där de ägnade sig åt handel och hantverk. Det fanns guldsmeder bland dem. När profeten och hans följeslagare från Mekka, muhajirun, började sin utvandring hade en betydande del av Medinas arabiska befolkning från både Aws och Khazraj antagit islam. Ett ansenligt antal av dessa var dock fortfarande avgudadyrkare. Det är svårt att uppskatta andelen avgudadyrkare bland den arabiska befolkningen när profeten anlände till Medina, men denna andel minskade hela tiden. Allt fler araber antog islam när de såg sina stamfränder, grannar och familjemedlemmar anpassa sina liv efter de höga värderingar som profeten lärde ut. Detta innebar att tre olika religioner levde sida vid sida i Medina, som enligt vår moderna måttstock var en liten stad. Samma befolkning tillhörde också olika etniska grupper: araberna från Mekka tillhörde den [adnanitiska grenen av araberna, medan araberna i Medina tillhörde den qahtanitiska grenen. Judarna var skickliga inom handel och affärsverksamhet, medan Medinas araber uteslutande var beroende av jordbruk. Muhajirun från Mekka deltog också, och många av dem var skickliga affärsmän. Detta var därför en mycket komplex ny situation inom ett begränsat geografiskt område. Till detta kom det yttre hotet. Quraysh i Mekka, som var en kraft att räkna med, var mycket missnöjda med muslimernas utvandring till Medina. Medan muslimerna befann sig i Mekka ansåg Quraysh att de hade situationen under kontroll. Nu när islam hade en egen bas och kunde verka fritt, anade Quraysh en fara för sin överlägsna ställning i Arabien och för sin internationella handel. Kort efter att profeten hade bosatt sig i Medina försökte han organisera det nya samhället. Han vidtog fyra mycket viktiga åtgärder. För det första byggde han moskén, som fungerade som gudstjänstlokal, centrum för diskussioner om den muslimska gemenskapens angelägenheter och plats för rådslag i alla allvarliga frågor. Den fungerade också som en plats där muslimerna kunde utbildas i sin tro. För det andra upprättade han ett broderskap mellan muslimerna, där en av muhajirun blev särskild bror till en av ansar (muslimerna från Medina). För det tredje sände han ut grupper av sina följeslagare på militära expeditioner för att visa att den nya staten var beredd på alla eventualiteter. Som tidigare nämnts ledde dessa inte till några militära sammandrabbningar, med undantag för en liten grupp på åtta män, då en man från Quraysh dödades.
Profetens umgänge med judarna För det fjärde reglerade profeten relationerna mellan Medinas olika befolkningsgrupper. En överenskommelse upprättades som fastställde varje grupps ansvar inom den muslimska gemenskapen och beskrev karaktären hos dess relationer med judarna.2 Dokumentet var kanske den första skriftliga författning som någonsin framställts någonstans i världen och föreskrev ett pluralistiskt samhälle. Här följer några av dess bestämmelser som återspeglar dess pluralistiska karaktär:
Muhajirun från Quraysh ansvarar för det blodvite de ådrar sig.3 De betalar för att frige dem som tagits till fånga bland dem, enligt vad som är rimligt och rättvist bland de troende. [Awf-klanen förblir likadan och ansvarar för det blodvite den ådrar sig. Varje grupp betalar för att frige sina fångar, i enlighet med vad som är rimligt och rättvist bland de troende. De gudfruktiga troende ska stå emot var och en bland dem som överträder gränserna, gör sig skyldig till förtryck eller ägnar sig åt synd, aggression eller fördärv bland de troende. De ska stå enade mot honom även om han skulle vara son till någon av dem … Den minst ansedde bland de troende får erbjuda ett skyddslöfte som är bindande för dem alla. De troende är varandras allierade mot alla människor. Den som tillhör judarna och ansluter sig till oss ska ha vårt stöd och samma rättigheter som vi, utan att utsättas för förtryck eller behöva frukta någon allians mot dem. De troende ska ha ett enda fredslöfte … Varje grupp som ansluter sig till oss i en jihadexpedition ska själv bära ansvaret för sitt manskap. De troende är jämlika när det gäller att offra sina liv för Guds sak … Ingen icke-troende får ge skydd åt någon egendom eller person som tillhör Quraysh, och han får inte heller ställa sig mellan dem och någon troende. Den som dödar en troende och bevisas skyldig ska dödas som vedergällning, såvida inte offrets närmaste anhöriga avstår från sin rätt. Alla troende ska förena sig mot mördaren, och det är inte tillåtet för dem att göra något annat än att ställa honom inför rätta.
2 En fullständig översättning av detta dokument finns i Adil Salahi, Muhammad: Man and Prophet, The Islamic Foundation, Leicestershire, 2008, s. 239–242. 3 Denna bestämmelse säkerställde att en familj, klan eller stam kollektivt ansvarade för att betala blodvite till familjen till den person som någon av dem oavsiktligt hade dödat.
Ingen troende som godtar detta fördrag och tror på Gud och den yttersta dagen får ge stöd åt eller skydd åt någon brottsling … I det ni tvistar om vilar den slutliga domen hos Gud och hos Muhammad (må frid vara med honom). Judarna ska dela utgifterna med de troende så länge de befinner sig i krig [med andra]. Judarnas allierade bland [Awf-klanen ska utgöra en gemenskap med de troende. Judarna har sin religion och muslimerna sin. Detta gäller dem och deras allierade. Den som gör sig skyldig till förtryck eller synd för med sig fördärv över sig själv och sitt hushåll. Judarnas allierade bland klanerna Al-Najjar, Al-Harith, Sa[idah, Jusham, Al-Aws och Tha[labah ska ha samma rättigheter som judarnas allierade bland [Awf. Den som begår orättvisa eller synd för med sig fördärv över sig själv och sitt hushåll … Judarna ska bära sina utgifter och muslimerna sina. De är skyldiga att ge stöd mot var och en som bekämpar någon part i detta avtal. De är skyldiga varandra uppriktiga råd … Ingenting som tillhör Quraysh eller dem som stöder Quraysh ska skyddas. Avtalets parter ska stödja varandra mot var och en som angriper Yathrib. Om de uppmanas att ingå något fredsavtal ska de göra det. Om de inbjuds till något liknande är de troende skyldiga att stödja det, utom när det gäller dem som bekämpar för att undertrycka tron. Varje grupp ska bära sin del av ansvaret i den del som ligger närmast den. Judarnas allierade bland Al-Aws, deras eget folk och deras allierade ska ha samma rättigheter och skyldigheter som avtalets parter, och detta ska uppriktigt respekteras av avtalets parter … Var och en ska bära ansvaret för den handling han begår. Gud godkänner det bästa och sannaste av det som detta avtal innehåller. Detta avtal ger ingen immunitet mot straff åt någon som gjort sig skyldig till förtryck eller synd. Den som lämnar Medina ska vara trygg, och den som stannar ska vara trygg, såvida han inte gjort sig skyldig till orättvisa eller synd. Gud är beskyddare för dem som uppfyller sina löften och är gudfruktiga, och det är även Muhammad, Guds sändebud.
Detta pluralistiska samhälle kunde ha levt i fred inom sitt område under lång tid, men så blev det inte. De olika gruppernas karaktär bidrog till att undergräva försöket att skapa ett samhälle där alla grupper levde i fred och ömsesidig respekt. Medinas historia (som Yathrib) före islams ankomst
Profetens umgänge med judarna berättar för oss att när rivaliteten mellan dess arabiska och judiska gemenskaper tilltog hotade judarna araberna genom att berätta för dem om en förestående profet ”som vi ska följa och sedan kunna krossa er till siste man”. De sex män från Yathrib som var de första att träffa profeten i Mekka och lyssna på honom när han förklarade sitt budskap sade till varandra: ”Detta är den profet som judarna har berättat för er om. Låt dem inte strömma till honom före er.” Man kunde ha väntat sig att en rivalitet skulle uppstå mellan Medinas araber och judarna, eftersom varje gemenskap skulle försöka få profeten över på sin sida. Judarna valde emellertid att hålla sig på avstånd från profeten. Deras rabbiner intog för det mesta en fientlig hållning till honom och hans budskap, även om ett par av dem snart fastställde sanningen i hans budskap och förklarade att de antog islam. Flera andra erkände honom som Guds sändebud kort efter hans ankomst, men vägrade ändå offentligt erkänna att de visste detta. Andra, som Huyayy ibn Akhtab, intog en mycket fientlig hållning och sade att de aldrig skulle tro på honom. Profeten pressade emellertid aldrig någon att anta hans budskap, eftersom han ville att människor endast skulle anta det om de var övertygade om dess sanning. Han var beredd att låta judarna bestämma sin ståndpunkt som de önskade. Han ville bara att de skulle hålla fast vid den överenskommelse de hade undertecknat med honom, vilken gav alla i Medina möjlighet att leva i fred och följa sin tro.
En dold fientlighet kommer upp till ytan Händelserna under de följande åren visade att dessa judar aldrig var nöjda med att följa en politik av fredlig samexistens med grannarna. De ville behålla sin ställning, men insåg att islam oundvikligen skulle spridas och därför utgjorde en allvarlig fara för dem. När muslimerna vann en överväldigande seger i slaget vid Badr, deras första stora möte med Quraysh, kände Medinas judar stor sympati för Qurayshs nederlag. Några av dem reste till och med till Mekka för att framföra sina kondoleanser till Quraysh efter förlusten av flera av dess hövdingar. Några hånade den seger muslimerna hade vunnit och sade till dem att den var tom och betydelselös, samtidigt som de framhöll att muslimerna skulle möta ett annat resultat om de kämpade mot judarna. Qaynuqa[-judarna gick ännu längre och vanärade en muslimsk kvinna på sin marknadsplats, vilket ledde till en sammandrabbning där en jude och en muslim dödades. Den senare händelsen var ett tydligt brott mot den överenskommelse de hade undertecknat med profeten. Han belägrade därför Qaynuqa[-judarna. Belägringen varade i femton dagar, men inga strider ägde rum. Till slut gick de med på att utrymma Medina och lämna sin egendom bakom sig. Profeten gav dem tre dagar att förbereda sig för avfärden. Han utsåg till och med deras allierade, [Ubadah ibn al-Samit, att övervaka deras avfärd. [Ubadah var nära vän med dem, men han var en god muslim. Utnämningen gjordes för att säkerställa att ingen skulle skada dem när de lämnade. De begav sig till ett område som i dag ligger i södra Syrien.4 Det som hände Qaynuqa[ borde ha tjänat som en varning för de övriga judarna i Medina och gjort klart att profeten och muslimerna inte skulle acceptera fientlighet från någon. Om judarna kunde följa överenskommelsens villkor skulle de leva i fred med muslimerna, men varje brott mot överenskommelsen skulle leda till allvarliga följder.
Ett mordförsök Nadir-stammen leddes av Huyayy ibn Akhtab, deras överrabbin. Huyayy ibn Akhtab ska ha känt igen profeten när denne anlände till Medina och bekräftat att han var Guds sändebud. Trots detta förklarade Huyayy ibn Akhtab att han skulle förbli profetens fiende till sin sista dag.5 Han höll verkligen sitt ord. Denna fiendskap hade emellertid ingen annan grund än att Muhammad (må frid vara med honom) inte tillhörde judarna. Det verkar som om den återspeglade en tvist med Gud själv, eftersom Han hade valt en icke-jude till sitt slutliga sändebud, när ”Gud vet bäst vem Han anförtror Sitt budskap åt”. (6:124)
Efter det nederlag som muslimerna led i slaget vid Uhud under det tredje året enligt hijrikalendern, och efter de två förrädiska attackerna mot deras folk vid al-Raji[ och Bi’r Ma[unah, blev den inre fienden (som utgjordes av hycklarna och judarna) självsäker och öppnare i sin fientlighet. Profeten ville därför pröva hur starkt judarna var bundna till den överenskommelse de hade med honom. Han gick till al-Nadirs kvarter tillsammans med några av sina följeslagare och bad om hjälp med att samla in det blodvite som muslimerna skulle betala för två män som oavsiktligt hade dödats. Al-Nadirs hövdingar sade till profeten att de skulle samla in pengarna, men de planerade att mörda honom genom att släppa en sten från ett tak över hans huvud. Ängeln underrättade profeten om planen, och han lämnade platsen omedelbart.6 Profeten skickade dem ett meddelande där han sade att de på grund av sitt förräderi måste lämna Medina inom tio dagar. De skulle få behålla sina egendomar och utse ombud som tog hand om deras gårdar.
4 Ibn Hisham, Al-Sirah al-Nabawiyyah, vol. 2, s. 427–428. Se även al-Waqidi, Kitab al-Maghazi, vol. 1, s. 178. 5 Ibn Hisham, a.a., vol. 2, s. 139. 6 Ibn Hisham, a.a., vol. 3, s. 191.
Profetens umgänge med judarna Till en början gick de med på detta, men sedan skickade [Abdullah ibn Ubayy, hycklarnas ledare (de som låtsades vara muslimer men i verkligheten inte var det), dem ett meddelande där han sade att han var beredd att stödja dem med 2 000 krigare om de avvisade Muhammads erbjudande. Trots råd från några av sina lärdaste rabbiner skickade de profeten ett meddelande där de förklarade att de inte skulle lämna, vad som än hände. Som svar belägrade profeten deras kvarter, och det stöd de hade väntat sig uteblev. Efter att ha uthärdat belägringen, som varade i flera dagar, bad de profeten att låta dem lämna på de villkor han först hade erbjudit. Profeten sade till dem att de måste avstå från det mesta av sin egendom: de fick endast ta med sig så mycket tillhörigheter som kunde lastas på en kamel var. De gick med på detta och fick lämna platsen. Om Nadir hade förblivit trogna mot sin överenskommelse med profeten skulle de inte ha drabbats av någon skada. De skulle ha fortsatt att leva i fred i Medina och samarbeta med muslimerna. Det var deras förräderi som orsakade deras problem. Tidigare, kort efter att profeten hade lämnat deras kvarter och medan de förberedde sig för att döda honom, hade en mycket lärd rabbin bland dem, Kinanah ibn Suwayra’, sagt till dem att han visste orsaken till profetens avfärd. Han tillade: ”Bedra inte er själva. Vid Gud, han är den siste profeten. Ni hoppades att den siste profeten skulle vara en ättling till Aron, men Gud valde den Han ville. Det vi läser i våra böcker och i den oförvanskade Toran säger tydligt att det sista sändebudet skulle födas i Mekka och utvandra till Yathrib. Beskrivningen i Toran passar in på honom i varje detalj.”7 Han fortsatte med att råda dem att antingen anta islam eller godta det erbjudande profeten skulle skicka dem, att lämna platsen och behålla sina egendomar. Han tillade att det första alternativet var bättre. De avvisade emellertid hans råd och följde Huyayy ibn Akhtab.
Profetens behandling av al-Nadir var mild enligt alla måttstockar. Få statsöverhuvuden som hade besegrat personer som planerat att mörda dem skulle helt enkelt låta dem lämna i fred utan att åtminstone gripa de ansvariga och kasta dem i fängelse, om de inte rentav dödade dem. Att låta dem lämna så att de var fria att försöka angripa honom igen – vilket faktiskt hände – kan ha framstått som alltför eftergivet. Ändå förlorade profeten aldrig hoppet om att någon skulle se ljuset i sanningen i hans budskap. Detta var hans roll som ”en nåd för alla världar”, och han fullgjorde den efter bästa förmåga.
Nadir lämnade Medina. De flesta bosatte sig i Khaybar norrut, medan några fortsatte längre norrut, till Syrien och bortom det. Den enda större judiska stammen som återstod i Medina var Qurayzah. Dess överrabbin, Ka[b ibn Asad, hade dittills förblivit trogen den överenskommelse som undertecknats med den muslimska gemenskapen. Detta skulle emellertid inte fortsätta länge. På grund av Qurayzah-judarnas särskilda situation behandlar jag detta i nästa kapitel.
Några små judiska stammar blev kvar i Medina efter att de större stammarna hade evakuerats. Det finns inte mycket om dem i de muslimska historieskrivarnas böcker. Detta beror på att det fanns lite att rapportera på detta område, eftersom stora händelser ägde rum på andra fronter. Den största koncentrationen av judar som fanns kvar i Arabien var i Khaybar, en stad omgiven av bördig mark. Khaybar hyste en betydande del av de judiska stammar som hade evakuerats från Medina, utöver sin egen judiska befolkning.
Khaybar, Fadak och Tayma’ När profeten återvände till Medina efter att ha undertecknat fredsavtalet i al-Hudaybiyah (mot slutet av det sjätte året) fick han veta att judarna i Khaybar höll på att bilda en allians av styrkor som var fientliga mot den muslimska gemenskapen. I kapitel 2 gav jag en kort redogörelse för slaget vid Khaybar och den seger som den lilla muslimska armén vann där. Profeten ville evakuera judarna från Khaybar, men efter att de hade gått med på att lämna ändrade de sig. De var fästa vid sin stad och sin mark, men insåg att de inte kunde besegra muslimerna. Därför lade de fram ett erbjudande för profeten: han skulle låta dem stanna och bruka marken mot hälften av dess avkastning. Profeten gick med på detta, men ställde som villkor att muslimerna skulle vara fria att upphäva avtalet vid en senare tidpunkt.
Det fanns andra judiska orter i norra Arabien, såsom Fadak, Wadi al-Qura och Tayma’. När Fadaks invånare fick höra om muslimernas seger vid Khaybar skickade de en delegation till profeten och bad honom underteckna ett fredsavtal med dem på samma villkor som med Khaybars invånare. Profeten gick med på detta. Enligt de islamiska reglerna tillhörde emellertid deras betalning till profeten (hälften av markens avkastning) honom ensam, eftersom varken mobilisering eller strider hade krävts för att erhålla den. Profeten använde dessa inkomster för att hjälpa de fattiga i den muslimska gemenskapen.
Wadi al-Qura och Tayma’ var annorlunda fall. Profeten belägrade dem, och några enskilda strider ledde till att några av deras bästa krigare dödades. De insåg att fortsatt kamp endast skulle leda till fler dödsoffer och underkastade sig. Profeten gav dem samma villkor som Khaybars judar.
Araber och judar Vissa människor har sagt att det fanns en tydlig skillnad mellan det sätt på vilket profeten behandlade de besegrade araberna och de judar som motsatte sig honom. I inget fall där arabiska stammar kämpade mot honom tvingade han dem att lämna sin mark: de stannade kvar i sina städer, samhällen eller läger. När profeten däremot segrade över judarna evakuerades de. Återspeglar skillnaden i behandling en diskriminerande inställning? Innan vi drar någon slutsats måste vi beakta följande punkter:
1. De araber som motsatte sig profeten (såsom Quraysh och Ghatafan) var öppet fientliga från början. Judarna befann sig i Medina när profeten anlände och bosatte sig där. Han slöt en överenskommelse med dem om att leva sida vid sida, där varje grupps ansvar tydligt fastställdes. Överenskommelsen betraktade Medinas muslimer och judar som en enda nation. Den upprättade ett pluralistiskt samhälle där alla var fria att göra sina val och leva som de ville. Men judarna bröt gång på gång mot överenskommelsen och intog en oberättigat fientlig hållning. Hur skulle samexistensen kunna fortsätta under sådana omständigheter?
2. De tre judiska stammar som evakuerades bodde i Medina, medan ingen av de araber som kämpade mot muslimerna bodde där. När dessa stammar därför valde att bryta sin överenskommelse och gå till offensiv blev de en inre fiende. Det kunde inte tolereras.
3. Profeten gjorde från första början klart att han inte skulle tolerera något nonsens: överenskommelsen var bindande för alla och måste respekteras. När den första stammen evakuerades borde detta ha tjänat som en tydlig varning till de andra att de skulle möta samma öde om de inte följde överenskommelsens villkor. Ändå ville Nadir-stammen döda profeten när han befann sig i deras kvarter, och Qurayzah anslöt sig till de styrkor som var fast beslutna att förinta den muslimska gemenskapen.
4. Genom att bryta sin överenskommelse visade judarna en inåtvänd hållning. De var fullt medvetna om att Guds slutliga sändebud snart skulle framträda. De valde faktiskt att bosätta sig i Medina eftersom de visste att han skulle utvandra dit, vilket uppgavs i Toran och bekräftades av några av deras mest lärda rabbiner. De hoppades att detta sändebud skulle vara en av dem. När de insåg att Gud hade valt en arab till sitt slutliga sändebud missunnade de honom denna ära. Han tvingade dem inte att överge sin religion; han uppmanade dem endast att göra det som deras heliga bok ville att de skulle göra.
5. Även om Khaybars judar förtjänade att evakueras, eftersom de försökte samla styrkor för att bekämpa muslimerna, lät profeten dem stanna och slöt ett fredsavtal med dem. Han slöt liknande avtal med andra judiska bosättningar på Arabiska halvön. Han visade således att han inte var fientlig till fredlig samexistens och samarbete med dem: han ville helt enkelt förhindra all fara för den muslimska gemenskapen.
6. Villkoren för evakueringen var på intet sätt hårda. De evakuerade fick ta med sig så mycket tillhörigheter som kunde lastas på en kamel var, med undantag av vapen. Detta medgivande gjorde det möjligt för dem att bosätta sig där de själva valde. Dessutom fanns inga gränsrestriktioner som hindrade dem från att bege sig vart de ville. Deras närvaro i Medina var faktiskt ett resultat av deras eget val. De kom som immigranter och kunde på samma sätt välja var de skulle bosätta sig. En noggrann granskning av profetens behandling av de judar som valde att vara fientliga mot honom visar att han var mycket eftergiven mot dem. Ingen annan segrare i historien har behandlat sina fiender med samma anda av respekt och mildhet som Muhammad (må frid vara med honom).

KAPITEL 18

judarnas öde i Qurayzah
Ett antal av ledarna för den judiska stammen al-Nadir slog sig ned i Khaybar (i norra Arabien) efter att stammen hade evakuerats från Madinah. Dessa hyste ett starkt agg mot islam och dess profet. Flera av dem begav sig till Makkah och talade med Qurayshs hövdingar och därefter med Ghatafan för att vinna deras stöd. Planen, som de tre grupperna kom överens om, var att samla en så stor styrka som möjligt och marschera mot Madinah för att göra slut på islam och muslimerna. Men som jag nämnde i kapitel 2 fick profeten underrättelser om den stora armé som var på väg mot Madinah. Han och hans följeslagare befäste staden genom att gräva en torr vallgrav tvärs över infarten. De otrognas armé tvingades slå läger på andra sidan vallgraven, eftersom de inte kunde ta sig över den. Den enda större judiska stam som fanns kvar i Madinah var Qurayzah, som fram till dess hade hållit sitt avtal med muslimerna och levt i fred med dem. Huyayy ibn Akhtab, den judiske rabbinen som hade utformat alliansen, ansåg emellertid att en lång belägring inte skulle leda till något, eftersom muslimerna i Madinah hade sina förråd inne i staden (i själva verket var belägringen svårare för angriparna). När Huyayy insåg detta gick han till Qurayzah och övertalade Ka’b ibn Asad, deras överste rabbin, att gå med på att bryta avtalet med profeten och ansluta sig till fiendens allians. Tanken var att inleda ett tånganfall från norr och söder om Madinah för att krossa dess muslimska befolkning. Förberedelserna för detta anfall var långt framskridna när Gud ingrep och sände en kraftig storm som fick Quraysh och Ghatafan att dra sig tillbaka. Muslimerna inledde då en belägring av Qurayzah. Efter tjugofem dagars belägring gick judarna i Qurayzah med på att underkasta sig profetens dom. Han lät dem välja en domare bland sina följeslagare. De valde Sa’d ibn Mu’adh, eftersom han hade varit deras bundsförvant under den förislamiska tiden.

Vad som sedan hände är omstritt. De flesta muslimska historiker håller fast vid den version som återges av Muhammad ibn Ishaq (död 151 AH / 768 e.Kr.), enligt vilken Sa’d ibn Mu’adhs dom var att alla män skulle dödas och alla kvinnor och barn förslavas.1 Denna berättelse är emellertid långt ifrån korrekt: den är i själva verket grundläggande bristfällig och motsägs av andra händelser.2 Ibn Ishaq, vars biografi över profeten bevarats av Ibn Hisham, nämner att Qurayzah, när belägringen började bli påfrestande, bad profeten att sända dem en av sina följeslagare, Abu Lubabah ibn ‘Abd al-Mundhir, eftersom de ville rådfråga honom om sin situation. När Abu Lubabah trädde in i deras fästning reste sig männen för att hälsa honom, medan kvinnorna och barnen mötte honom gråtande. Han kände stark medkänsla med dem. De frågade honom om de borde underkasta sig Muhammads dom. ”Han sade: ’ja’, och gjorde med handen en gest över halsen, vilket innebar att de skulle avrättas.” Ibn Ishaq citerar honom: ”Jag hade knappt tagit ett steg innan jag insåg att jag hade förrått Gud och Hans sändebud.” Han lämnade Qurayzahs kvarter utan att veta vart han skulle ta vägen, men återvände inte till profeten. Till slut band han sig vid en pelare i moskén och förklarade att han inte skulle lämna den förrän han hade fått försäkran om att Gud hade godtagit hans ånger.3 Ibn Ishaq nämner vidare att Abu Lubabah förblev bunden vid pelaren i sex nätter, tills en koranvers uppenbarades som visade att Gud hade godtagit hans ånger. Versen lyder: ”Och det finns andra som har erkänt sina synder efter att ha blandat goda gärningar med onda. Det kan hända att Gud tar emot deras ånger. Gud är mycket förlåtande, barmhärtig.”4 (9: 102)

Denna del av berättelsen är bristfällig på tre punkter, som jag ska redogöra för här:

För det första bad Qurayzah särskilt om Abu Lubabah, eftersom de visste att han ville dem väl. Detta framgår tydligt av beskrivningen av hur de visade honom sin förtvivlan: han var nära att börja gråta på grund av deras nöd. Sedan får vi veta att han rådde dem att underkasta sig profetens dom och samtidigt visade dem att domen skulle innebära deras avrättning. Detta antyder att den dom som domaren skulle avkunna redan hade diskuterats och fastställts i det muslimska lägret när profeten lät dem välja sin domare. Sa’ds domstol skulle alltså bara ha stadfäst en dom som redan hade meddelats. Profeten hade aldrig behandlat någon på detta sätt, eftersom ett sådant förfarande är helt oacceptabelt i islam. När Qurayzah dessutom valde Sa’d ibn Mu’adh, som var deras bundsförvant och Aws-stammens hövding, till domare, sade några av hans stamfränder till honom: ”Guds sändebud har gett dig denna uppgift för att du ska vara vänlig mot dem.” Om detta var Aws-folkets uppfattning, hur är det då möjligt att en av dem, Abu Lubabah, kunde tro att den förestående domen skulle innebära deras död? Och om deras död hade beslutats i förväg och Abu Lubabah kände till det, skulle profeten då ha låtit honom träffa dem utan att varna honom för att avslöja hemligheten?

För det andra: är det möjligt, eller logiskt, att Abu Lubabah skulle råda Qurayzah att underkasta sig profetens dom och samtidigt signalera till dem att domen skulle innebära deras död? Eftersom han var deras vän och hade många förbindelser med dem, skulle han då inte ha rått dem att söka en annan utväg, i stället för att övertyga dem om att godta en på förhand bestämd dödsdom? Dessutom följde de till slut hans råd och underkastade sig profetens dom, vad den än skulle bli. Om de hade vetat att domen redan hade fastställts till avrättning, förefaller det osannolikt att de medvetet skulle ha valt denna handlingsväg.

Slutligen nämner en mer tillförlitlig rapport om Abu Lubabahs bindande vid en pelare i moskén att detta skedde fyra år senare, det vill säga efter expeditionen till Tabuk. Enligt denna berättelse hade profeten beordrat alla muslimer att delta i expeditionen, men ett antal personer stannade kvar. De flesta av dessa var hycklare (de låtsades vara muslimer men var det inte), även om några få, färre än tio, var verkliga troende som hade underlåtit att göra det de hade befallts. Tre av dem gick till profeten och erkände sin skuld. De behandlades på ett särskilt sätt.5 De andra band sig vid pelare i moskén som ett tecken på att de erkände sin skuld och bad profeten om ursäkt. De hoppades att profeten skulle förlåta dem och beordra att de släpptes. Profeten överlämnade saken åt Gud. Några dagar senare uppenbarades deras förlåtelse i den ovan citerade koranversen (9: 102).6 Hela denna sura kommenterar hycklarnas inställning, sådan den visade sig under förberedelserna för expeditionen till Tabuk och i de efterföljande händelserna. Ibn Ishaqs rapport citerar också denna vers som Abu Lubabahs förlåtelse. Qurayzah-episoden ägde rum under år fem, fyra år före uppenbarelsen av denna sura. Det är osannolikt att Abu Lubabah band sig vid en pelare i moskén vid två tillfällen med fyra års mellanrum och fick sin förlåtelse genom samma vers, som uppenbarades vid det andra tillfället.

När belägringen började bli mycket påfrestande för dem sände Qurayzah ett meddelande till profeten, där de förklarade att de var villiga att överlämna sig och godta vilken dom han än avkunnade över dem. Muslimerna bland Aws talade med profeten och vädjade för Qurayzah, eftersom de var deras bundsförvanter. Profeten sade till dem: ”Blir ni nöjda om en man bland er avkunnar domen?” De svarade: ”Ja, det blir vi.” Profeten tilldelade då Sa’d ibn Mu’adh denna uppgift. En annan rapport berättar att profeten sade åt Qurayzah att välja sin domare bland hans följeslagare, och att de valde Sa’d eftersom han var deras bundsförvant och de hoppades att han skulle vara mild. Sa’d ibn Mu’adh hade sårats av en herrelös pil och vårdades under Qurayzahs belägring. Han fördes till profetens tält för att avkunna sin dom. Han började med att försäkra sig om att hans dom skulle vara bindande för både judarna och muslimerna. Båda bekräftade att så skulle vara fallet. Därefter sade han: ”Jag dömer härmed att Qurayzahs stridande män ska dödas, att deras egendom ska delas, att deras kvinnor och barn ska tas till fånga och att deras egendom ska fördelas.” (Återberättad av al-Bukhari.) Profeten fastställde domen och sade att den var från Gud. Domen verkställdes sedan. På profetens order fördes de dömda från Qurayzah till Madinah: männen hölls där i Usamah ibn Zayds hus, medan kvinnorna och barnen hölls i huset hos en kvinna vid namn Kayyisah bint al-Harith.7 Deras vapen och lösöre fördes också till Madinah, medan deras boskap lämnades kvar på fälten. De fick dadlar att äta.

Enligt Ibn Ishaq gällde Sa’d ibn Mu’adhs dom emellertid alla i Qurayzah, vilket innebar att alla deras män dödades och att alla deras kvinnor och barn förslavades. De flesta muslimska historiker citerar honom och godtar hans rapport som korrekt; jag finner den ändå allvarligt bristfällig. Ibn Ishaq var den förste som skrev en detaljerad biografi över profeten och återger många detaljer om de händelser han beskriver. Men liksom många andra tidiga muslimska historiker koncentrerar han sig på de slag som ägde rum under profetens livstid. Hadithforskare kritiserar Ibn Ishaqs metod, eftersom han kombinerar rapporter som han lärt sig av olika personer för att ge en korrekt och sammanhängande skildring av varje händelse. Därför tillskriver han inte varje enskild detalj den lärde av vilken han fått den. Till Ibn Ishaqs försvar hävdar jag att hans metod som historiker var lämplig, trots att den inte möjliggör en ordentlig granskning av hans källor. För en historieläsare skulle en redogörelse för viktiga händelser kunna bli alltför tungrodd om varje liten detalj tillskrevs sin källa när det finns flera källor. Om Ibn Ishaq å andra sidan hade återgett rapporterna från var och en av sina källor separat, skulle hans framställning ha innehållit mycket upprepning och läsarna skulle ha haft svårt att urskilja de mer tillförlitliga versionerna. Ibn Ishaqs metod gör honom emellertid sårbar för anklagelsen att ha förmedlat falska eller felaktiga rapporter. För att få en mer korrekt redogörelse för händelsen måste vi beakta vad som finns tillgängligt från mer tillförlitliga källor.

Koranen ger en kort kommentar om Qurayzah-stammens öde. Den säger att Gud ”drev ned från deras fästen dem bland uppenbarelsens folk som hjälpte dem [det vill säga avgudadyrkarna] och kastade skräck i deras hjärtan: några dödade ni och några tog ni till fånga. Och Han gav er deras land, deras hus och deras egendom, liksom ett land som ni ännu aldrig satt er fot på. Gud har makt över allting.” (33: 26–27) Koranen kommenterade det faktum att muslimerna högg ned ett antal dadelpalmer under belägringen av den judiska stammen al-Nadir och gav en motivering till detta. På samma sätt skulle Koranen ha förklarat varför en sådan behandling behövdes om alla Qurayzah hade dödats eller tagits till fånga.

Den andra tillförlitliga källan är al-Bukharis samling av autentiska profettraditioner. Där finns två utsagor som talar om Sa’d ibn Mu’adhs dom i denna fråga, och båda säger att han dömde att ”deras stridande män skulle dödas och deras avkomma tas till fånga”.8 Den grundläggande bristen i Ibn Ishaqs berättelse är att den gör domen tillämplig på varenda en av Qurayzahs judar och därmed innebär en dödsdom över alla vuxna män och fångenskap för alla kvinnor och barn. Det finns inget i vare sig korantexten eller hadithtexterna som bekräftar detta. Koranen talar om att några människor dödades och några togs till fånga, och de två haditherna talar om att de stridande avrättades och deras avkomma fängslades.

8 Ibn Hajar, Fath al-Bari (en detaljerad kommentar till al-Bukharis Sahih-samling), vol. 7, s. 411–412.

Flera punkter i Ibn Ishaqs rapport ger anledning att ifrågasätta den. Till att börja med nämner han att männen före avrättningen placerades i Usamah ibn Zayds hus, medan kvinnorna placerades i Kayyisah bint al-Hariths hem. Hur många människor kunde dessa två hus rymma? Det är väl känt att de flesta muslimer levde i fattigdom, särskilt de som hade utvandrat från Makkah, och Usamah tillhörde denna grupp. Antalet Qurayzah-män som nämns i dessa rapporter varierar mellan 600 och 900. Vad slags hus skulle kunna rymma alla dessa människor? I själva verket måste antalet kvinnor och barn som påstås ha placerats i Kayyisahs hem ha varit betydligt större.

Dessutom påstås det att vallgravar grävdes på marknadsplatsen för att döda dessa människor. Platserna i Madinah där viktiga händelser ägde rum under islams tidiga period är väl kända och utmärkta. De moskéer som byggdes under profetens livstid, såsom Quba-moskén och Qiblatayn-moskén, står fortfarande kvar. Ändå finns det inga markeringar efter de vallgravar som påstås ha grävts för denna massavrättning.

Det är också brukligt att Ibn Ishaq nämner namnen på de personer som var inblandade i varje viktig händelse han dokumenterar. Han nämner till exempel namnen på var och en av profetens följeslagare som utvandrade till Abessinien (101 totalt) och på var och en som deltog i slaget vid Badr, liksom deras förfäder och klaner (313 personer). Vid detta tillfälle nämner han endast två personer: Huyayy ibn Akhtab och al-Zubayr ibn Bata, och återger samtal som ägde rum innan de dödades. Han nämner att profeten benådade den senare och återlämnade hans egendom till honom. Ändå föredrog al-Zubayr ibn Bata att dö, eftersom de som hade gjort sig skyldiga till Qurayzahs förräderi hade fått sitt rättmätiga straff. Ibn Ishaq återger fallen med dem som beviljades särskild benådning, anger deras namn och identifierar dem som vädjade för dem; däremot ger han oss inte många detaljer om dem som påstås ha avrättats. Han skulle knappast ha kunnat ange namnen på alla Qurayzah-folket, eftersom de uppgick till flera hundra, men han kunde åtminstone ha gett oss namnen på de mer framstående personerna bland dem.

Slutligen ger Muhammad ibn ‘Umar al-Waqidi (130–207 AH / 748–822 e.Kr.) fler detaljer. Al-Waqidi var en framstående historiker som skrev utförligt om islams historia, ofta med stöd av primärkällor, och besökte alla de platser där viktiga händelser under profetens livstid ägde rum. Al-Waqidi anger namnen på nio personer som avrättades till följd av Sa’d ibn Mu’adhs dom: Ka’b ibn Asad, Qurayzahs hövding som gick med på förräderiet; Huyayy ibn Akhtab, den som arbetade hårt för att samla de angripande styrkor som ville förstöra islam och göra slut på det; al-Zubayr ibn Bata; Ghazzal ibn Samuel; Nabbash ibn Qays; Wahb ibn Zayd; ‘Uqbah ibn Zayd; samt två personer med namnet ‘Amr.9 Han nämner också att två personer sändes till var och en av flera ansariska klaner, där de avrättades. Det ger ett sammanlagt antal på färre än tjugofem. När denna information läggs till den mest tillförlitliga lydelsen av Sa’d ibn Mu’adhs dom, som dömde Qurayzahs stridande män till döden, är det möjligt att dra slutsatsen att dessa var de faktiska stridsmän som aktivt deltog i förräderiet, vilket syftade till att utplåna islam och alla muslimer.

Ibn Ishaqs skildring av profetens liv var den huvudsakliga källa som senare historiker förlitade sig på när de analyserade händelser under profetens livstid. I detta fall anser jag emellertid att denna diskussion står på fast grund när den avvisar hans rapport om den judiska stammen Qurayzahs öde. Det första skälet till att avvisa denna rapport är att ett sådant kollektivt straff strider mot islams läror och mot profetens eget handlande. Islam godtar inte att en grupp människor straffas för en persons brott eller att många straffas för några få personers brott. I stället straffas alla som faktiskt deltar i ett brott. Om tio personer till exempel samarbetar för att mörda en person, straffas alla lika. I ett fall som Qurayzahs är det stammens ledare och några av dem som står dem nära som till slut fattar ett beslut och ser till att det genomförs. Majoriteten av stammens medlemmar följer helt enkelt det beslut som fattas och har liten möjlighet att påverka vad som beslutas. Att utdöma samma straff över alla skulle därför inte överensstämma med islams rättviseprinciper.

Profeten förstod sin missions natur ända från början. Under de första åren av sitt profetskap definierade Gud kärnan i hans mission för honom: ”Vi har sänt dig som [en manifestation av Vår] nåd till alla världar.” (21: 107) Under de tjugotre år som hans mission varade visade profeten denna nåd i allt han gjorde. Flera personer försökte döda honom vid olika tillfällen, men han benådade dem alla. När hans triumf stod på sin höjd benådade han Qurayshs folk, som hade varit mycket fientliga mot honom, däribland de flesta av de nitton personer som han redan hade dömt till döden för deras ihållande fientlighet mot islam. Han hade samma inställning till judarna, även till dem som försökte mörda honom. Profeten kan ha godkänt dödandet av Sallam ibn Abi al-Huqayq, men det var endast eftersom denne hade deltagit i att skapa den allians som försökte angripa Madinah och utplåna islam och muslimerna. När profeten däremot besegrade judarna i Khaybar sade han till medlemmarna av familjen Abi al-Huqayq, av vilka många aktivt hade varit fientliga mot islam, att han inte skulle straffa dem för deras tidigare inställning. När vi beaktar alla dessa belägg för den nåd som visades tidigare fiender framstår Ibn Ishaqs skildring som mycket märklig.

Synen på kollektivt straff
Ett mycket viktigt faktum, som också stöder att Ibn Ishaqs rapport bör avvisas, är att ingen av de ledande juristerna i islams historia tycks ha beaktat dess innebörd. Profetens utsagor och handlingar är väl kända för att ha tjänat som grund för avgöranden i liknande fall. Om ett sådant kollektivt straff hade utdömts över Qurayzah-folket skulle juristerna ha övervägt under vilka omständigheter ett sådant kollektivt straff fick tillämpas. Det faktum att inte en enda jurist tillåter kollektivt straff, där många straffas för ett brott som begåtts av några få, visar att rapporten var oacceptabel för dem.

I ett exempel finner vi att imam al-Awza’i (d. 157 AH / 774 e.Kr.) mycket kraftfullt invände mot kollektivt straff. Oroligheter bröt ut bland en grupp icke-muslimer i Libanon. När guvernören Salih ibn ‘Ali hade slagit ned upproret ville han att denna grupp skulle lämna sitt land och bosätta sig någon annanstans. Imam al-Awza’i invände kraftfullt och sade till guvernören: ”Såvitt jag vet är det inte Guds lag att Gud ska straffa de många för de fås fel, utan de få för de mångas fel.”10 Genom att citera detta visar imam al-Qasim ibn Sallam med full klarhet att kollektivt straff är främmande för islams värderingar, principer och lagstiftning. Ibn Sallam var en lärd av samma kaliber som grundarna av de fyra rättsskolorna. Han anses ha haft en egen rättsskola, även om den inte överlevde tillräckligt länge för att följas av senare generationer.

Professor Walid Arafats vetenskapliga artikel i Journal of the Royal Society of Great Britain and Ireland (1976) behandlar Ibn Ishaqs rapport och behandlingen av judarna i Madinah. Arafat diskuterar Ibn Ishaqs källor och föreslår att berättelsen troligen förmedlades till Ibn Ishaq av ättlingar till några av Qurayzah-judarna, vars förfäder hade straffats av profeten. Ibn Ishaq var känd för att söka upp ättlingar och familjer till profetens samtida och be dem om detaljer, som deras familjer hade förmedlat, om händelser under profetens livstid. Denna inställning hos Ibn Ishaq är berömvärd, eftersom den sökte primärkällor. Han borde emellertid ha varit mer försiktig och noggrant kontrollerat sina uppgifter innan han skrev ned dem i sin bok.

Arafat jämför denna rapport med Masada-fallet, där 960 judar enligt vad man tror begick självmord år 73 e.Kr. hellre än att tas till fånga av de bysantinska styrkorna. Stark tvivel har riktats mot detta fall, även av judiska författare.11 Ändå har händelsen alltid fått heroiska övertoner i judisk historieskrivning, särskilt efter Israels grundande. Det är anmärkningsvärt att de antal som anges i rapporter baserade på Ibn Ishaqs skildring ger ett liknande antal Qurayzah-män som påstås ha avrättats. En annan likhet mellan de två händelserna är att Qurayzahs hövding, Ka’b ibn Asad, enligt uppgift föreslog för sina stamfränder att de skulle döda sina kvinnor och barn för att kunna kämpa mot muslimerna till slutet.

Främmande för profetens natur
Ett kollektivt straff av det slag som Qurayzah påstås ha utsatts för skulle inte ha kunnat godkännas av Muhammad (frid vare med honom), eftersom det stred mot hans natur. Låt oss erinra oss profetens inställning efter hans resa till Taif åtta år tidigare. Han befann sig fortfarande i Makkah, där han mötte motstånd från dess invånare. Efter tio år av att ha förmedlat sitt budskap med ringa framgång tänkte han utvidga sin verksamhet till andra områden och begav sig till Taif, där han tillbringade tio dagar med att träffa folket i Thaqif, den främsta stammen som bodde där. De kunde inte ha varit mer fientliga: till slut hetsade de sina slavar och unga pojkar mot honom. De drev ut honom och kastade stenar på honom tills hans fötter blödde (denna berättelse nämns i kapitel 2).

Det viktiga här är vad som hände därefter, när profeten innerligt vädjade till Gud. Han gjorde klart att han var besluten att fortsätta sin mission, men sökte Guds stöd. Bergens ängel kom till honom, hälsade honom och sade: ”Jag står till ditt förfogande. Om du vill kan jag låta de två bergen sluta sig över deras dal.” Profeten sade: ”Nej. Jag hoppas att det bland deras efterkommande ska finnas människor som dyrkar Gud ensam och inte sätter någon vid Hans sida.” (Återberättad av al-Bukhari.) Denna händelse ägde rum vid en tid då profeten kände sig mycket svag inför motståndet och utsattes för angrepp från alla håll. Dessa människor i Taif var inte släkt med honom, och han hade ingen särskild anledning att känna medkänsla med dem. De hånade och misshandlade honom, psykiskt och fysiskt, under tio dagar i följd. Ändå, när han erbjöds att låta dem straffas mycket hårt, var hans omedelbara men väl övervägda reaktion ett bestämt avslag, eftersom han hoppades att deras efterkommande skulle innefatta människor som trodde på Gud.

Domen mot Qurayzah avkunnades däremot vid en tid då det muslimska samfundet såg sina framtidsutsikter förbättras avsevärt. Armén av de konfedererade stammar som hade belägrat Madinah i nästan en månad hade just lämnat platsen vanärad efter obetydliga strider. Profeten kommenterade deras tillbakadragande med orden: ”Från och med nu kommer de aldrig mer att angripa oss. Vi kommer att ha initiativet.” Därefter belägrade han Qurayzah, och de kapitulerade, så att han aldrig mer skulle behöva frukta något från dem. Medkänsla var alltid ett framträdande drag hos profeten. Skulle han i ett sådant styrkeögonblick ha godkänt ett massdödande som för all framtid skulle stigmatisera islam?

Vad hände med Qurayzah?
Ett ytterligare skäl till att avvisa rapporten om kollektiv bestraffning av Qurayzah-judarna är frånvaron av rapporter om efterföljande händelser som senare kan ha ägt rum i det muslimska samfundet. Ibn Ishaqs rapport antyder att alla kvinnor och barn togs till fånga. Frågan uppstår: vad hände med dem därefter? Enligt den allmänna sedvänjan på den tiden skulle de ha blivit slavar och tilldelats dem som hade deltagit i belägringen av Qurayzahs fästen. Men islam hade redan fastställt en regel för krigsfångar: muslimer skulle frige dem, antingen mot lösen eller som en nådegåva. Vi har ingen rapport som antyder att de stannade i Madinah som slavar, och det finns inte en enda berättelse om att någon av dessa kvinnor råkade ut för problem med den familj där hon kan ha placerats. Vi har ingen rapport om någon äldre kvinnas död eller om hur hon begravdes. De barn som berördes skulle ha uppfostrats som muslimer. Vi har inte en enda rapport om att någon av dem utmärkte sig inom något livsområde. Inte heller har vi någon rapport om något samtal mellan profetens följeslagare som hänvisar till bestraffningen av Qurayzah-judarna eller till deras familjers öde. Hur kan denna frånvaro av rapporter förklaras?

En liknande brist på rapporter gäller de två andra judiska stammar som evakuerades från Madinah under profetens livstid: Qaynuqa’ och Nadir. Detta antyder att profetens följeslagare och de tidiga muslimska historikerna inte ägnade sig åt att följa dessa evakuerade judars öde efter att de hade lämnat Madinah. Detsamma måste ha gällt Qurayzah-judarna. Vi drar därför slutsatsen att resten av stammen, efter att de skyldiga till förräderiet hade avrättats, tilläts lämna Madinah på liknande villkor som de andra judiska stammar som tidigare hade evakuerats.

1 Ibn Hisham, Al-Sirah al-Nabawiyyah, vol. 3, s. 257–259.
2 I de första utgåvorna av min bok Muhammad: Man and Prophet följde jag samma linje och argumenterade för en sådan dom. Jag medger emellertid att jag kände mig osäker inför saken och hoppades att ytterligare forskning skulle kasta bättre ljus över den. Senare insåg jag att berättelsen inte kunde bestå vid en noggrann granskning. Jag skrev om de relevanta avsnitten och tog med dem i senare utgåvor, med början 2008.
3 Ibn Hisham, Al-Sirah al-Nabawiyyah, vol. 3, s. 255.
4 Ibn Hisham, a.a., vol. 3, s. 256.
5 För en fullständig redogörelse för berättelsen om ”de tre som blev kvar”, se Adil Salahi, Muhammad: Man and Prophet, The Islamic Foundation, Leicestershire, 2008, s. 710–717.
6 Ahmad ibn al-Husayn al-Bayhaqi, Dala’il al-Nubuwwah, vol. 5, Beirut, 1988, s. 272.
7 Vissa källor anger hennes namn som Ramlah bint al-Harith, medan andra inte nämner hennes förnamn utan säger att hon tillhörde Najjar-klanen.
9 Al-Waqidi, Kitab al-Maghazi, (1966), vol. 2, Oxford University Press, s. 496–521.
10 Al-Qasim ibn Sallam, Kitab al-Amwal, Beirut, 1981, s. 79.
11 Nachman Ben-Yehuda, The Masada Myth: Collective Memory and Mythmaking in Israel, The University of Wisconsin Press, 1995.

KAPITEL 19

Muhammad: statsmannen

Kanske hatade ingen i Arabien Guds sändebud så mycket som jag gjorde. Jag var en man av ädel börd, kristen till religionen, och jag tillämpade den regel som gav mig en fjärdedel av allt krigsbyte som min stam erövrade.1 Det innebar att jag hade min religion för mig själv och verkligen var kung över mitt folk. När jag hörde talas om Profeten hatade jag honom.2 Detta var orden av [Adiyy ibn Hatim, hövdingen för Tayy’-stammen, som bodde i norra Arabien. När Mekka föll för islam, nära slutet av år åtta (det vill säga tjugoett år efter början av Profetens uppdrag), insåg [Adiyy att islam skulle svepa genom resten av Arabien, och han gjorde sina förberedelser inför detta. När han hörde att en muslimsk expedition närmade sig hans område flydde han. Expeditionen, som leddes av Profetens kusin [Ali ibn Abi Talib, förstörde al-Fuls, en av de viktigaste avgudarna som dyrkades av folket i norra Arabien, och tog några fångar från Tayy’-stammen, däribland [Adiyy:s egen syster, Sufanah. Hon var mycket upprörd på sin bror, eftersom han hade lämnat henne kvar men tagit med sig sin närmaste familj. Sufanah, vars far än i dag hålls av alla araber som ett föredöme i hederlighet och generositet, fann sig därför som fånge i Medina. Hon insåg snart vilken ställning Profeten hade bland muslimerna och vädjade till honom medan hon förklarade sin förtvivlan: ”Guds sändebud, mina föräldrar är döda och min beskyddare har försvunnit. Var generös mot mig, må Gud vara generös mot dig.”3 Efter att hon upprepat sin vädjan tre dagar i följd gav Profeten henne friheten, men sade åt henne att stanna i Medina tills hon fann några pålitliga människor som kunde eskortera henne till hennes hemtrakt. Han sade åt henne att underrätta honom innan hon reste. När hon skulle lämna Medina gav Profeten henne en kamel att rida på, några kläder och lite pengar. Hon reste längre än till sin egen hemtrakt: i stället begav hon sig till Syrien för att träffa sin bror. Efter att skarpt ha förebrått honom för att han hade övergett henne rådde hon honom att bege sig till Medina och träffa Profeten. Hon förklarade för honom att det, oavsett om Muhammad var profet eller kung, inte låg i [Adiyy:s intresse att motsätta sig honom. Hon undanhöll honom att hon hade antagit islam. [Adiyy ibn Hatim följde hennes råd och reste till Medina. Han lämnar en lång berättelse om sitt besök, men här är vi intresserade av hans första intryck:

Jag gick för att träffa Profeten i hans moské. När jag hälsade på honom frågade han vad jag hette, och jag sade: ”[Adiyy ibn Hatim.” Sedan reste han sig och tog mig med sig hem. När vi gick till hans bostad stannade en äldre, svag kvinna honom. Han stod länge hos henne medan hon förklarade vad hon ville. Jag tänkte för mig själv: ”Han är verkligen ingen kung.” Sedan tog han mig in i sina rum, gav mig en kudde och sade: ”Sitt på den här.” Jag sade: ”Nej, du sitter på den.” Han sade: ”Den är din.” Jag satte mig på kudden och han satte sig på golvet. Åter tänkte jag för mig själv: ”Han är verkligen ingen kung.”4

Detta var det första intrycket hos en man som, enligt egen utsago, uppträdde som en kung bland sitt folk. Han hade kommit för att avgöra om Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom) var kung eller profet, vid en tidpunkt då Muhammad stod på höjden av sin makt. Några månader tidigare hade Profeten återvänt till Medina efter att ha marscherat in i Mekka och vunnit sin seger vid Hunayn, vilket hade säkrat stora militära och materiella vinster åt hans folk. Även om Profeten vid den tiden var Arab hävdade ledare, uppträdde han ändå osjälviskt. Han kunde till exempel stanna på gatan för långa samtal med en äldre, svag kvinna, lyssna till hennes önskan och se till att hon fick det hon behövde. På samma sätt kunde han sitta på golvet i sitt eget hem och ge sin kudde åt sin gäst att sitta på.

Det sägs med rätta att makt korrumperar, och det finns otaliga exempel på ledare som överger eller glömmer sina ideal när de väl har fått makt. Profeten sökte aldrig makt för sin egen skull. När han hade grundat en stor stat vars folk lovade honom fullständig och orubblig trohet tänkte han aldrig ett ögonblick på sig själv som kung eller statsöverhuvud. Han fortsatte att uppträda på samma sätt som alltid. Han glömde dock aldrig den uppgift som Gud hade tilldelat honom: att förmedla Hans budskap och kalla människor att ta emot det.

När Quraysh motsatte sig honom och i praktiken begränsade hans budskap till Mekkas gränser sökte han föra fram sitt budskap på andra platser. Han sände en stor grupp av sina följeslagare till Abessinien för att upprätta en andra bas för sitt budskap. Samtidigt vände han sig till andra stammar när de samlades i Mekka under pilgrimsfärdssäsongen. Han insåg att han behövde en trygg bas från vilken han kunde tala till människor. När han talade med olika stammar frågade han om deras förmåga och vilja att försvara honom medan han förmedlade sitt budskap till andra. Redan under de första åren av sitt uppdrag insåg han också att han behövde en stats makt för att ge islams förkunnare en trygg tillflykt.

När han till slut hade upprättat sin fasta bas i Medina strävade han först och främst efter att säkerställa full trygghet för sina följeslagare och för de andra medborgarna i Medina. Som nämnts i tidigare kapitel slöt han en överenskommelse som alla delar av befolkningen förband sig att följa. Detta dokument fastställde ansvar och åtaganden och gjorde alla grupper – muslimer, judar och avgudadyrkare – till en enda nation med lika rättigheter i Medina; när oenighet uppstod mellan dem var Profeten dock den slutlige skiljedomaren. Dessa grupper levde således sida vid sida i fred. Varje grupp tog hand om sitt eget folk och delade ansvaret för deras beteende, men de var förenade inför varje aggression från någon yttre makt eller grupp. Detta var en modell för ett pluralistiskt samhälle där ingen grupp försökte upprätta auktoritet över andra grupper. Även om detta senare försämrades med vissa grupper berodde det inte på något fel hos islam eller muslimerna; de andra grupperna var alltid angriparna.

Profetens första ansvar var gentemot hans eget folk, muslimerna. Han formade en gemenskap där stamtillhörighet var en mycket underordnad fråga, eftersom trons band ersatte alla andra band. Han tog hand om dem på ett sätt som vann deras helhjärtade kärlek. Asma’ bint [Umays, som hade tillhört emigranterna i Abessinien och var den sista att återvända, jämförde emigranternas öde med muslimernas i Medina:

Ni var hos Guds sändebud, som gav mat åt de av er som var hungriga och tillrättavisade de okunniga, medan vi befann oss i ett fientligt främmande land och stannade där endast för Guds och Hans sändebuds skull … Vi blev illa behandlade och upplevde ofta rädsla. (Återberättad av al-Bukhari och Muslim.)

Det råder inget tvivel om att Profeten tog hand om sin gemenskap. Till exempel kom de människor som kallades Ahl al-Suffah och anslöt sig till muslimerna i Medina från olika stammar och områden, men alla var fattiga och hemlösa. Profeten inhyste dem i ett härbärge nära moskén och såg till att de fick mat. Förhållandena var ibland mycket svåra, men Profeten lyckades alltid ge dem något. Profeten levde ett fattigt liv, men glömde aldrig dem som var behövande. Ofta välsignade Gud en liten måltid så att den räckte till ett stort antal människor. Detta var allt ett svar på Profetens böner, som han bad eftersom han brydde sig om sitt folk och ville lindra deras svårigheter.

Samtidigt hade Profeten alltid rättvisan i åtanke. Han tog aldrig orättmätigt något från någon, inte ens när ingen kunde ifrågasätta hans beslut. Hedersämbeten tillmättes mycket stor betydelse i Arabien. De var traditionellt knutna till vissa klaner, och klanen gjorde allt den kunde för att visa att den var värdig hedern. Ett av dessa ämbeten var att bära fanan på slagfältet. Eftersom fanan är samlingspunkten under ett slag var det av stor betydelse att hålla den högt hissad.

I slaget vid Badr föll Qurayshs fana snart när dess bärare dödades. [Abd al-Dar-klanen hade traditionellt innehaft Qurayshs fana, och strax innan slaget vid Uhud började försökte Qurayshs ledare sporra [Abd al-Dar genom att fråga dem om de kanske skulle förlora fanan. De försäkrade honom att de skulle försvara den med sina liv. Även om Profeten inte var skyldig att utse någon särskild klan till att bära hans fana frågade han före slaget vem som bar Qurayshs fana. När han fick veta att det var [Abd al-Dar-klanen sade han: ”Det anstår oss bättre att bevara hedern där den hör hemma.” Han kallade på Mus[ab ibn [Umayr, som tillhörde [Abd al-Dar-klanen, och gav honom den muslimska arméns fana.

Andra hedersämbeten som Qurayshs folk var stolta över att inneha var siqayah (att tillhandahålla dricksvatten åt pilgrimerna medan de befann sig i Mekka och på pilgrimsområdet), rifadah (att tillhandahålla mat åt pilgrimerna) och sidanah (att ha hand om Kaba). Det sista tillhörde också [Abd al-Dar-klanen, medan tillhandahållandet av mat och vatten tillhörde Profetens egen klan, hashemiterna.

När Mekka föll för islam bad Profeten om nyckeln till Kaba:s dörr, och han fick den. Några dagar senare bad människor ur hans klan honom att ge dem hedern att vara Kaba:s väktare, utöver de två andra ämbetena. Ingen skulle ha kunnat klandra Profeten om han hade beviljat denna begäran, eftersom Quraysh hade varit fientliga mot honom i tjugoett år. Nu när han var herre över Mekka kunde han göra vad han ville, men hans svar var: ”Detta är en dag av hederlighet, då löften infrias.”5 Han kallade in [Uthman ibn Talhah och gav honom nycklarna tillbaka.

Sådan omsorg och hederlighet kännetecknade Profetens ledarskap under hela hans bana. Detta gjorde honom kär för alla i hans gemenskap, eftersom alla insåg att de skulle få sina rättigheter och ta emot mer av hans omsorg och kärlek. Detta är kännetecknet på ett stort ledarskap och en del av hans ständiga strävan efter det rätta.

När Profeten grundade den muslimska staten i Medina var den en stadsstat mitt i ett ökenområde som beboddes av stammar som levde där de kunde finna vatten och bördig mark. Quraysh var den starkaste och mest respekterade av alla arabiska stammar. De var mycket fientliga mot islam, och denna fientlighet ökade efter att Profeten och hans följeslagare hade funnit stöd i Medina, vars två stammar (Aws och Khazraj) i stort antal anslöt sig till islam. Alla andra stammar intog en hållning till islam som sträckte sig från fientlighet till avvaktande. Endast Khuza[ah, som bodde nära havet (i området nära Jidda), var vänligt inställd till den muslimska staten. Det fanns några muslimer bland Khuza[ahs folk, men majoriteten dyrkade fortfarande avgudar.

Omgiven av fientlighet behövde Profeten befästa sin stat och säkerställa att den var skyddad mot angrepp från varje fientlig styrka. Som nämnts i tidigare kapitel syftade de expeditioner som Profeten sände ut i olika riktningar till att ge araberna i området kring Medina en känsla av att den muslimska staten var stark och redo att möta varje situation.

Profeten följde inte med på de första expeditionerna. Men han ledde för första gången själv en expedition efter ett år av bosättning i Medina. Han ville avskära en handelskaravan som tillhörde Quraysh, men karavanen undkom honom. Han slöt ett fördrag med Damrah-stammen. Fördraget föreskrev att de två sidorna inte skulle inleda angrepp mot varandra:

Damrah får inte hjälpa eller ansluta sig till någon av Profetens fiender. De och deras egendom är skyddade mot angrepp. De har rätt att få hjälp mot varje aggression från vem det än må vara. På samma sätt är de skyldiga att hjälpa Profeten när som helst, såvida de inte själva blir angripna. Om Profeten skulle kalla på dem för att få hjälp skulle de helt säkert svara på hans kallelse.6

Denna typ av fördrag kallas i dag ett ömsesidigt försvarsfördrag. Profeten slöt flera sådana fördrag med olika stammar, särskilt med dem som befann sig i området mellan Mekka och Medina, och på så sätt berövade han Quraysh möjligheten att alliera sig med dem. Detta var mycket viktigt under de första åren, när Quraysh reste den ena armén efter den andra för att angripa muslimerna i en rad försök att krossa den muslimska staten.

Några år senare, när Profeten hade slutit fredsöverenskommelsen i Hudaybiyah med Quraysh, slöt han också några fördrag med stammar i de norra delarna av Arabien. Villkoren i dessa överenskommelser var annorlunda. Den muslimska staten i Medina fruktade inget från dessa stammar. I själva verket behövde stammarna hjälp från muslimerna. Detta återspeglas i villkoren och bestämmelserna i dessa överenskommelser.

När Profeten befann sig i Tabuk under år nio kom Yuhanna ibn Ru’bah, en kristen präst som styrde en plats kallad Aylah, för att träffa Profeten. Han bar ett guldkors. Hans utseende stred mot islamiska värderingar, eftersom islam förbjuder guld för män och förnekar korsfästelsen. Trots detta välkomnade Profeten honom, gav honom en gåva av jemenitiska kläder och upprättade ett skriftligt avtal med honom, som löd:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är en säkerhetsförsäkran från Gud och Muhammad, Profeten, Guds sändebud, till Yuhanna ibn Ru’bah och Aylahs folk, deras båtar och karavaner som färdas på land och till sjöss. De ges detta förbund med Gud och med Muhammad, Profeten, vilket omfattar alla som följer med dem, vare sig de är från Syriens folk, Jemens folk eller sjömän. Om någon av dem begår en överträdelse ska hans pengar inte hindra att han personligen straffas. Den som tar emot den är välkommen att göra det. De får inte hindra människor från att använda någon vattenkälla som de har på land eller till sjöss.7

Profeten slöt också överenskommelser med folket i Adhruh i södra Palestina och med folket i Maqna, som båda var judar. Överenskommelserna föreskrev att de skulle få säkerhets- och trygghetsgarantier från muslimerna. I gengäld skulle de betala ett visst årligt belopp till den muslimska staten: en fjärdedel av sin produktion i Maqnas fall och 100 guldmynt i Adhruhs fall.

I dessa fördrag är saken tydlig: dessa människor behövde leva i fred med den muslimska staten. De insåg att muslimerna samlade styrka och blev den dominerande staten i Arabien. Därför behövde de säkerställa att de var skyddade mot angrepp och att den muslimska staten skulle hjälpa dem om de angreps av andra. Fördragen med dessa människor tillät dem att sköta sina egna angelägenheter som de ville. De var till nytta för den muslimska staten, eftersom de gjorde dess norra gränser fredliga. Dessutom säkerställde de att muslimerna skulle få tidiga varningar om det bysantinska riket hade några planer på sin södra granne.

Profeten tog alla fördrag på största allvar. Han bröt aldrig ett löfte som han hade gett någon och överträdde aldrig ett fördrag som hade ingåtts och bevittnats av båda parter. Några ögonblick efter att fredsöverenskommelsen i Hudaybiyah hade slutits med Quraysh kom till exempel en muslim som hade fängslats och torterats i Mekka och sökte skydd hos muslimerna. Hans far var Qurayshs förhandlare i överenskommelsen. Han krävde att muslimen Abu Jandal skulle överlämnas till honom. Profeten bad honom låta sin son stanna hos muslimerna. I sin vädjan till fadern sade Profeten: ”Bläcket på överenskommelsens dokument har ännu inte torkat.” Fadern vägrade bestämt. Profeten tröstade Abu Jandal och överlämnade honom till hans far, samtidigt som han sade: ”Det är inte rätt för oss i vår tro att bryta våra löften.”8

Profetens strikta iakttagande av de åtaganden han hade gjort genom fördragen motsvarades av hans allvarliga syn på varje överträdelse av fördragen från den andra sidan. Var och en av de tre judiska stammar som var part i Medina-konventionen fördrevs från Medina när de bröt mot dess villkor och intog en fientlig hållning.

Koranen instruerar Profeten att om han fruktar förräderi från någon part i ett fördrag ska han underrätta dem om att fördraget upphävs, eftersom ett fördrag inte får upphävas utan ett sådant meddelande: ”Och om du fruktar förräderi från något folk, återlämna då [ditt fördrag med dem] till dem på ett rättvist sätt. Gud älskar inte de förrädiska.” (8:58)

Senare, när den överväldigande majoriteten av Arabias befolkning hade antagit islam, var det Guds beslut att göra hela Arabiska halvön till islams land. Därför förklarades alla fördrag som inte angav något slutdatum upphävda, med ett meddelande på fyra månader för att ge de berörda människorna tid att avgöra vad de ville göra. Fördragen som angav ett slutdatum skulle gälla till utgången av sina löptider. Detta anges tydligt i de fyra inledande verserna i sura 9. Profeten gjorde det nödvändiga tillkännagivandet på den stora pilgrimsfärdens dag, så att alla stammar skulle få kännedom om det samtidigt. Alla stod därmed klart inför sina framtidsutsikter och de alternativ som stod till buds, och kunde fatta sitt beslut med full insikt om följderna.

Internationell kontakt

När Profeten hade slutit fredsöverenskommelsen i Hudaybiyah med Quraysh och därefter segrat över judarna i Khaybar insåg han att alla hot från områden inom Arabien hade neutraliserats. Han tog då ett avgörande steg i sitt uppdrag och riktade islams budskap till härskarna i de länder som gränsade till Arabien. Han berättade för dem om sitt budskap och kallade dem att anta islam. Han förklarade att de annars skulle bära ansvaret för att ha berövat sitt folk möjligheten att anta den gudomliga uppenbarelsens slutliga form. Hans brev till dessa härskare återspeglar hans fulla medvetenhet om situationen i var och en av dessa stater. Vi kan dela in denna korrespondens i flera kategorier.

Den första var hans brev till Negus. Eftersom ”Negus” är titeln på Abessiniens härskare är lärda oense om huruvida den Negus som Profeten skrev till och kallade att anta islam var samma person som hade tagit emot de muslimska emigranterna från Mekka fjorton år tidigare, eller om det var hans efterträdare. Även om det är svårt att besvara frågan med säkerhet är det troligt att den Negus som tillät emigranterna att stanna och förkunna islam, och vägrade utlämna dem till Quraysh, var företrädare till mottagaren av Profetens brev, eftersom han välkomnade emigranterna och insåg islams sanning redan i början. Eftersom Profeten fortsatte att hålla kontakt med emigranterna är det sannolikt att Negus antog islam. Vid ett tillfälle bad Profeten dessutom gha’ib-bönen (bönen för en avliden person på en avlägsen plats) för Negus.

När Profeten skrev till Negus, samtidigt som han skrev till andra härskare, skrev han till en icke-muslim. Negus svarade positivt och förklarade sig vara muslim. Han skrev ett mycket vänligt brev till Profeten, försäkrade honom om sin trohet och skickade honom gåvor.

Till den andra kategorin kan vi föra samman hans brev till Heraclius, den bysantinske kejsaren, och till al-Muqawqis, Egyptens härskare. De två breven var nästan identiska och citerade samma koranvers:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Muhammad, Guds sändebud, till Heraclius, den bysantinske härskaren. Frid vare med den som följer den rätta vägledningen. Jag kallar dig att tro på islam. Anta islam, så blir du trygg, och Gud ska ge dig dubbel belöning. Om du avvisar ska du bära ansvaret för arianerna.9

9 Al-Bukhari, Sahih (Boken om början av uppenbarelserna till Guds sändebud). Arianerna var Arius anhängare, den egyptier som trodde på Guds enhet och förnekade att Fadern och Sonen var två uppenbarelseformer av Herren.

Den enda skillnaden mellan de två breven gällde mottagaren och hans ställning, samt att ordet ”arianerna” i brevet till Heraclius ersattes med ”kopterna” i brevet till al-Muqawqis. Båda var kristna, men de tillhörde olika kyrkor. Heraclius förhörde inte Dihyah ibn Khalifah, Profetens sändebud. I stället förhörde han Abu Sufyan grundligt om Profeten och krävde tydliga och sanningsenliga svar. Sedan förklarade han att svaren tydde på att Muhammad verkligen var en Guds profet.

Al-Muqawqis förhörde Hatib ibn Abi Balta[ah, som överlämnade Profetens budskap och bekräftade att han väntade den siste Guds sändebuds ankomst. Han bevarade Profetens brev och skattade det högt. Båda kände emellertid att ett antagande av islam skulle innebära att de förlorade sin ställning som härskare. De skickade båda gåvor till Profeten, men al-Muqawqis gåvor var mer varierade och värdefulla.

Utmärkande för Profetens tilltal till de två härskarna var den direkta förklaringen av hans budskap, som tydliggjorde var det skilde sig från deras trosuppfattningar. Båda var kristna och väl förtrogna med sin tro. Al-Muqawqis var också chef för den koptiska kyrkan. Profeten klargjorde dessutom deras ansvar och sade till dem att om de vägrade att ta emot hans budskap skulle de bära ansvaret för att ha berövat sina folk möjligheten att följa Guds budskap.

Till denna kategori kan vi också räkna Profetens brev till Hawdhah ibn [Ali, härskaren över Yamamah (i östra Arabien). Profetens brev var kort: det förklarade islams kärna och lovade att Yamamahs härskare skulle få behålla sitt ämbete om han antog islam. Hawdhah tog väl emot Profetens sändebud, [Salit ibn [Amr, och gav honom en gåva av lokalt vävda kläder, men hans svar till Profeten var en besvikelse. Han skrev att det Profeten förespråkade var alldeles utmärkt och tilltalande: ”Men jag är den bäste poeten och talaren bland mitt folk. Araberna här omkring hyser vördnad för mig. Om du är beredd att ge mig en viss makt ska jag följa dig.”

Profetens reaktion var att han inte skulle ge mannen ens ett landområde så litet som en enda dadel. Medan Heraclius och al-Muqawqis beslöt att vända islam ryggen av rädsla för att förlora sina riken, ville Yamamahs härskare ha en muta för att följa det. Profeten hade lovat att han skulle få behålla sin ställning, men han ville ha mer. Profeten visade tydligt att ingen kunde begära något i utbyte mot att anta islam.

Den tredje kategorin omfattar Profetens brev till den persiske kejsaren och till al-Harith ibn Abi Shammar, den arabiske härskaren över Syrien. Al-Harith var endast en provinsiell härskare som underordnade sig den bysantinske kejsarens högre auktoritet. Ändå blev han mycket upprörd när han läste Profetens brev. I ett raseriutbrott kastade han brevet på golvet och sade: ”Vem kan ta mitt rike ifrån mig? Jag ska marschera mot honom, även om han befinner sig i Jemen.” Han började vidta åtgärder för att mobilisera sina styrkor och genomföra sitt hot. Även om han kunde befalla stora styrkor för att möta varje motstånd behövde han den bysantinske kejsarens godkännande av sin plan innan han kunde göra något. Heraclius svarade på hans brev och gjorde klart att han ogillade al-Hariths planer. Därför gick al-Harith inte vidare.

Profetens brev till Khusru, den persiske kejsaren, löd:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Muhammad, Guds sändebud, till Khusru, Persiens ledare. Frid vare med den som följer den rätta vägledningen, tror på Gud och Hans sändebud och bekänner att det inte finns någon gudom utom Gud, den Ende, som inte har någon medhjälpare, samt att Muhammad är Hans tjänare och sändebud. Jag önskar förmedla Guds kallelse till dig, för jag är Guds sändebud till hela mänskligheten, sänd med uppgiften att varna alla levande för att undergång ska drabba de otrogna. Om du underkastar dig Gud blir du trygg. Om du vägrar ska du bära ansvaret för magierna.10

10 Al-Tabari, Tarikh al-Rusul wa’l-Muluk, vol. 2, s. 654. Magierna är det arabiska namnet på zoroastrierna.

Detta brev skiljer sig betydligt från brevet som skickades till Heraclius. Här betonas Guds enhet starkt, liksom det faktum att brevets avsändare var Guds sändebud. Det läggs också särskild vikt vid Guds sändebuds ställning som Hans tjänare. Detta skulle klargöra Profetens status och Guds enhet som islams centrala idé.

Heraclius var kristen och trodde på Gud som En, även om treenighetsläran gjorde denna enhet oklar. Han var också medveten om Guds profeters och sändebuds ställning. Föreställningen om Guds enhet hade blivit kraftigt förvrängd i Persien, där dualismen hade vunnit starkt gehör och den heliga elden hölls brinnande och dyrkades. Det var därför nödvändigt att betona Guds enhet, islams centrala begrepp.

När Khusru såg brevet blev han också rasande, eftersom Profeten hade nämnt sig själv först. Han rev sönder brevet utan att läsa det. Sedan skrev han till sin ståthållare i Jemen och befallde honom att skicka två modiga och starka män för att gripa Profeten och föra honom till honom. Ståthållaren i Jemen gjorde som han hade blivit befalld.

När dessa män anlände till Medina och överlämnade det de kallade ”kejsarens order” till Profeten, enligt vilken han skulle överlämna sig till dem, sade Profeten åt dem att vänta. Följande dag sade han till dem: ”Min Herre har dödat er herre i natt”, och gav dem sedan ytterligare information om att den persiske kejsaren hade dödats av sin son. De blev upprörda och varnade honom för att han riskerade livet genom att säga detta.

Profeten sade åt dem att skriva ned det och framföra följande budskap till den jemenitiske ståthållaren: ”Min tro och min makt kommer att nå längre än Khusrus … Om ni antar islam låter jag er behålla er ställning och ger er makt över ert folk.” Han gav de två sändebuden ett bälte som innehöll guld och silver, vilket han hade fått som gåva av en annan kung. När den jemenitiske ståthållaren hade fastställt sanningen i det Profeten hade sagt antog han islam. Profeten lät honom vara ståthållare över hela Jemen ända till hans död.

Den sista kategorin består av Profetens brev till Bahrains härskare, som han skickade långt senare. Dessa brev skickades tidigt under år sju, men brevet till al-Mundhir ibn Sawa av Bahrain skickades mot slutet av år åtta, efter att Mekka hade fallit för islam. Profetens brev var formulerat på samma sätt som de brev Profeten skickade till andra härskare.

Al-Mundhir svarade: ”Guds sändebud, jag har läst ditt brev för Bahrains folk. Några av dem tyckte om det och antog islam. Andra vägrade. Det finns magier och judar bland min befolkning och jag väntar på dina instruktioner.”11

Profeten skrev tillbaka till honom:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Muhammad, Guds sändebud, till al-Mundhir ibn Sawa. Frid vare med dig. Jag prisar inför dig Gud, som inte har några medhjälpare, och jag vittnar att det inte finns någon gudom utom Gud och att Muhammad är Hans tjänare och sändebud. Jag påminner dig om Gud, den Allsmäktige. Den som gör gott gör det endast för sin egen skull; och den som lyder mina sändebud lyder mig; och den som ger dem goda råd ger dem åt mig. Mina sändebud har prisat dig inför mig, och jag godtar din förbön för ditt folk. Låt muslimerna bland ditt folk behålla det de har i sin ägo. Jag förlåter alla som har begått synder, så godta deras löften. Vi kommer inte att avsätta dig från ditt ämbete så länge du sköter dig väl. De som vill förbli judar eller magier ska betala en tribut som tecken på sin trohet.12

När vi betraktar Profetens brev till de olika härskarna, däribland världens två mäktigaste ledare, kan vi urskilja flera drag som är gemensamma för dem alla:

1. Profetens tilltal är kraftfullt och beslutsamt; det försöker inte blidka någon eller underordna sig någon auktoritet.

2. Profeten uttrycker sitt syfte mycket klart: han ville förmedla ett budskap från Gud den Allsmäktige och förklarade följderna av mottagarens svar, särskilt om svaret var negativt. Han framhöll särskilt att en härskare som berövar människorna möjligheten att få kännedom om Guds budskap bär ansvaret för att de förblir otrogna.

3. Profeten klargjorde också att han var ett sändebud till hela mänskligheten. Han skingrade varje tanke som mottagaren kunde ha haft på att han såg längre än det område som hade tilldelats honom.

4. Profeten klargjorde vidare att han inte hade någon ambition att utsträcka sitt styre över mottagarens land. Han var inte intresserad av att utvidga sin politiska roll.

5. Alla tilltalades på ett språk som de förstod. När Profeten talade med kristna härskare tog hans tilltal hänsyn till att de trodde på Gud, även om deras föreställning om Honom avvek från islams.

6. Profeten förklarade vidare att ingen skulle tvingas eller pressas att anta islam, eftersom den koraniska principen att ”det finns inget tvång i religionen” (2:256) måste upprätthållas. Kejsare, kungar och härskare kan försöka tvinga sina befolkningar att följa en viss linje, men Profeten klargjorde att varken judar eller magier skulle tvingas att anta islam; de skulle endast behöva betala en skatt i utbyte mot att den islamiska staten skyddade dem.

KAPITEL 20

Muhammad: mannen

Så vilken sorts människa var Muhammad? Svaret är att han var en vanlig människa som, fram till dess att han tog emot Guds budskap, levde ett mycket vanligt liv. Han genomgick en svår barndom: hans far dog innan han föddes, hans mor när han var sex år och hans farfar två år senare. Trots alla dessa förluster saknade han inte kärleksfulla vårdnadshavare som kunde se att den unge pojken kunde få en ljus framtid. Han uppskattade djupt den kärlek han fick, särskilt från sin farbror Abu Talib och Abu Talibs hustru Fatimah bint Asad. När Makkah genomgick svåra tider under Muhammads vuxna liv försökte han minska Abu Talibs börda och föreslog för en annan farbror, al-Abbas, att de var och en skulle ta hand om ett av Abu Talibs barn. För Muhammad var detta helt enkelt en gest av tacksamhet för en välgärning som han aldrig hade glömt.

Redan från unga år hade Muhammad en stark känsla för det rätta och, i förtröstan på sina naturliga instinkter, sökte han det rätta på alla tänkbara sätt. Han sade aldrig en lögn och var alltid rättvis. Kanske hjälpte det honom att inse vad förlust innebar för andra människor att han själv hade saknat den omsorg som endast vänliga föräldrar kunde ge. Detta kan ha uppmuntrat honom att försöka förhindra att någon drabbades av omotiverad förlust; därav hans önskan att följa det rätta och upprätthålla det med alla rättvisa medel. Han var ett föredöme i godhet, och långt före profetskapet var hans rykte för ärlighet och rättvisa oöverträffat. Hans behandling av en ung slav som hans goda hustru hade gett honom som gåva var så välvillig att pojken föredrog att stanna hos honom framför att återförenas med sina föräldrar och sin familj. För att mildra slaget för pojkens besvikne far adopterade Muhammad pojken som son, med full arvsrätt.

Sådan var Muhammad innan han blev medveten om den roll som Gud ville tilldela honom. Gud anförtrodde honom sedan Sitt budskap, som syftar till att erbjuda hela mänskligheten i alla generationer ett sätt att leva. Till sin natur tar detta budskap vara på allt gott i människan och stärker det, samtidigt som det neutraliserar eller motverkar varje negativ egenskap. Muhammad (må Guds frid vara med honom) skulle bli förebilden för mänsklighetens alla framtida generationer. Hans liv efter det att han blev Guds profet och sändebud visar att han levde upp till detta. Han var läraren i all godhet. Han beskriver sin roll med dessa enkla ord: ”Jag har sänts för att fullkomna den goda karaktären.” (Återberättat av Ahmad, al-Bukhari i Al-Adab al-Mufrad, al-Hakim och al-Bayhaqi.) Hans hustru A’ishah beskriver hans karaktär som ”en praktisk tillämpning av Koranen”. (Återberättat av Ahmad och al-Bayhaqi.) Den bästa beskrivningen av hans karaktär är den som Gud själv har gett: ”Du har sannerligen en upphöjd karaktär.” (68:4)

Flera hadither, återberättade av olika personer, framhäver att Profeten aldrig använde ett grovt språk. Anas ibn Malik berättar: ”Guds Sändebud brukade inte använda grovt språk, förbannelser eller skällsord. När han uttryckte missnöje med någon brukade han säga: ’Vad är det med honom? Må han få damm på pannan.’”1 (Återberättat av al-Bukhari.) På en fråga om Profetens karaktär svarade A’ishah: ”Han använde aldrig ett grovt eller oanständigt språk. Han var inte heller grälsjuk på marknadsplatsen. Han besvarade inte en dålig handling med en likaledes dålig handling, utan förlät och hade överseende.” (Återberättat av Ahmad, al-Tirmidhi, al-Tabarani och al-Bayhaqi.)

En annan hadith nämner att Ata’ ibn Yasar frågade Abdullah ibn Amr om beskrivningen av Profeten i Torah. Han sade: Han beskrivs i Torah med liknande ord som i beskrivningen av honom i Koranen. Där står det: ”Du, Profet! Vi har sänt dig som ett vittne, en som förmedlar glada budskap och varnar. Du är en beskyddare för araberna. Du är Min tjänare och Mitt sändebud. Jag har kallat dig al-Mutawakkil [det vill säga den som förtröstar på Gud]. Du använder inte ett grovt eller hårt språk och är inte grälsjuk på marknadsplatsen. Du besvarar inte ont med ont, utan förlåter och har överseende. [Detta sändebud] ska inte kallas till Gud förrän Gud har återställt den förvrängda tron till dess rätta form, så att människor kommer att förklara att ’det finns ingen gudom utom Gud’, och genom detta öppna blinda ögon, döva öron och förhärdade hjärtan.” (Återberättat av al-Bukhari.)

1 ”Må han få damm på pannan” var ett ofta använt bildligt uttryck för missnöje. Dess innebörd har inget att göra med orden i deras bokstavliga betydelse. Vissa språkvetare säger att det är en bön om att personen i fråga ska vara en hängiven människa som ofta ber.

Muhammad: mannen

Vissa människor spelar en roll när de är ute och träffar andra. Profeten spelade emellertid ingen annan roll än att visa sin verkliga karaktär. Till exempel: ”Några av hans följeslagare besökte Umm Salamah, hans hustru. De sade till henne: ’De troendes moder, berätta för oss hur Guds Sändebud är i hemmets avskildhet.’ Hon svarade: ’Han är alltid densamme offentligt och privat.’ Sedan ångrade hon att hon hade svarat dem, eftersom hon kände att hon hade berättat något som han kanske inte ville avslöja. Hon berättar: ’När han kom hem berättade jag det för honom.’ Han sade: ’Du gjorde rätt.’” (Återberättat av Ahmad och al-Tabarani.)

Dessa hadither ger oss tillsammans en bild av en människa som vänder sig bort från allt som är olämpligt och för vilken god karaktär kommer naturligt; han inser att allt som kommer från Gud är gott. Han är den förste att tillämpa det, hemma och offentligt. Profeten var densamme offentligt och tillsammans med sin egen familj: han använde aldrig ett kränkande eller förolämpande språk, förbannade inte och ägnade sig inte åt verbala gräl. Han var medveten om sin uppgift att ”fullkomna den goda karaktären”. Han hade en generös natur.

När hans omständigheter under loppet av några få år förändrades – från att ha drivits ut ur sin hemstad med ett högt pris utsatt på hans huvud till att bli den oomstridde härskaren över hela Arabien – kunde Profeten ha levt ett mycket lyxigt liv. Han föredrog emellertid att leva enkelt, utan sken av makt, storslagenhet eller materiell lyx. Ibland kunde han ha mycket i sin ägo, men han gav bort allt inom mycket kort tid. Jabir berättar: ”Guds Sändebud sade aldrig ’nej’ till något som man bad honom om.” Även när han och hans familj själva behövde det gav han bort vad han än hade. Han hade inget emot att äta den enklaste mat. Anas berättar: Jag tog med lite kornbröd och en smula fett till Profeten, vilket redan hade börjat bli dåligt. Han pantsatte till och med sin rustning hos en judisk pantlånare för att köpa korn till sin familj. Jag hörde honom säga: ”Muhammads familj har inte ens en liten mängd vete eller spannmål.” Vid denna tid hade han nio hustrur. (Återberättat av al-Bukhari.)

Det verkar som om Profeten ville leva ett mycket enkelt liv, så att han inte skulle skilja sig från de fattiga i sitt samhälle. Detta stämmer med den islamiska synen på detta jordiska liv som övergående: det kommande livet är viktigare, eftersom det är evigt och människornas lott däri avgörs av vad de gör under sitt nuvarande liv på jorden. En annan berättelse som visar hans umgänge med sitt samhälle återges av Uthman, som säger: ”Vi följde med Guds Sändebud på resor och i staden. Han besökte de sjuka, närvarade vid våra begravningar och kämpade tillsammans med oss. Han stödde oss med vad han än hade.” (Återberättat av Ahmad och al-Bazzar.)

Vissa människor tror att ju hårdare de pressar sig själva när de fullgör religiösa plikter, desto högre ställning uppnår de i Guds ögon. Islam kräver emellertid inte att människor överanstränger sig, utan visar en medelväg. I vissa religiösa texter kallas den faktiskt ”medelvägen”. Profetens praktiska föredöme visar att han förstod detta och tillämpade det. A’ishah berättar: När Profeten fick välja mellan två alternativ valde han alltid det enklare, såvida det inte var syndfullt. Om det var syndfullt höll han sig så långt borta från det som möjligt. Han sökte aldrig hämnd för sin egen skull. Men om något som Gud hade förbjudit överträddes sökte han hämnd för Guds skull. (Återberättat av al-Bukhari och Muslim.)

En liknande hadith nämner att ”Guds Sändebud aldrig slog någon med sin hand: han slog aldrig en kvinna eller en tjänare. [Han använde sin hand] endast när han kämpade för Guds sak. Han hämnades aldrig för något som hade gjorts mot honom. Endast när något som Gud hade förbjudit överträddes sökte han hämnd för Guds skull.” (Återberättat av Muslim.)

Profetens karaktär framstår som en mycket anspråkslös mans, en man som aldrig försökte utnyttja ett övertag på något sätt. Samtidigt var han uppenbart hängiven sitt budskap och gjorde allt som stod i hans makt för att människor tydligt skulle förstå det och kunna se hur det skulle tillämpas. Han hyste omsorg om andra och försökte göra det lätt för dem att förstå Guds budskap och genomföra det som Han krävde av dem. I sitt tal under avskedspilgrimsfärden redogjorde han till exempel för islams viktigaste principer. Efter varje punkt som han betonade frågade han sin åhörarskara: ”Har jag förmedlat Guds budskap?” När de bekräftade att han hade gjort det bad han Gud att vittna om deras erkännande.

Profetens anspråkslöshet syntes i det sätt på vilket han behandlade sina följeslagare. Han insåg att hans följeslagare skulle bli förebilder för senare generationer av muslimer. Därför såg han till att förklara hur de och alla muslimer skulle behandla honom. Umar ibn al-Khattab citerar honom: ”Överdriv inte i att lovprisa mig så som de kristna överdriver i att lovprisa Jesus, Marias son. Jag är endast Guds tjänare. [Med hänvisning till mig] säg: Guds tjänare och sändebud.” (Återberättat av al-Bukhari och Ibn Hibban.) Hur reagerade de på detta? Anas ibn Malik säger: ”Ingen var dem kärare än Guds Sändebud. Ändå reste de sig inte när de såg honom komma, eftersom de visste att han ogillade det.” (Återberättat av Ahmad och al-Tirmidhi.) Han ville betraktas som en av dem.

Muhammad: mannen

Profeten framhöll också för sina följeslagare att människor endast utmärker sig genom sin karaktär och sitt beteende. I sitt tal under avskedspilgrimsfärden sade han: Människor! Er Herre är en och er far är en. Ingen arab har företräde framför en icke-arab, och ingen icke-arab framför en arab; inte heller har en ljushyad man företräde framför en mörkhyad, eller en mörkhyad framför en ljushyad, utom genom gudsfruktan. (Återberättat av Ahmad.)

Vad kan vi säga som avslutning? Vilket beröm vi än uttalar kommer alltid att vara otillräckligt i förhållande till vad Muhammad, Guds Sändebud, förtjänar. Han var den man som visade vägen och lärde mänskligheten godhet, så att han skulle fullgöra syftet med sitt uppdrag, vilket han uttryckte med sina egna ord: ”Jag har sänts för att fullkomna den goda karaktären.” Frid och Guds välsignelser vare över Muhammad, Guds tjänare och sändebud.

BIBLIOGRAFI

Arabiska klassiska verk Al-Baghawi, Husayn ibn Mas[ud, Al-Anwar fi Shama’il al-Nabiyy al-Mukhtar, ”Fokus på den utvalde profetens seder och karaktär”, Beirut, Dar al-Diya’, 1989 Al-Bayhaqi, Ahmad ibn al-Husayn, Dala’il al-Nubuwwah, redigerad av [Abd alMu[ti Qal[aji, Kairo, 1988. Al-Bukhari, Muhammad ibn Isma[il, Al-Jami[ al-Sahih, ”Den autentiska, omfattande samlingen”, med kommentarer av Ibn Hajar under titeln Fath al-Bari, olika utgåvor. Ibn [Abd al-Wahhab, Muhammad, Mukhtasar Sirat al-Rasul, ”En kortfattad historia om Guds sändebud”, Riyadh, Imam Muhammad ibn Saud University Press Ibn al-Zubayr, [Urwah, Maghazi Rasul Allah, ”Guds sändebuds fälttåg”, Riyadh, Arab Education Council of the Gulf States, 1981 Ibn Hisham, [Abd al-Malik, Al-Sirah al-Nabawiyyah, ”Profetens liv”, Kairo, Mustafa al-Babi al-Halabi Publications, 1955 Ibn Kathir, Isma[il, al-Bidayah wal-Nihayah, Maktabat al-Ma[arif, Beirut, band 1–6, 1966 Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Zad al-Ma[ad fi Hadi Khayr al-[Ibad, ”Vägledningen från Guds bäste tjänare”, Beirut, Al-Risalah Foundation, 1979

BIBLIOGRAFI

Ibn Sayyid al-Nas, Muhammad ibn Muhammad, [Uyun al-Athar fi Funun alMaghazi wal-Shama’il wal-Siyar, ”Höjdpunkter från profetens fälttåg, karaktär och liv”, Beirut, Dar al-Ma[rifah Al-Tirmidhi, Muhammad ibn Sawrah, Al-Shama’il al-Muhammadiyyah, Damaskus, 1976 Sallam, Al-Qasim ibn, Kitab al-Amwal, utan årtal. Al-Suhayli, [Abd al-Rahman ibn [Abdullah, Al-Rawd al-Unuf, ”Den upphöjda trädgården”, Kairo, Dar al-Diya’ Al-Waqidi, Muhammad ibn [Umar, Kitab al-Maghazi, ”Fälttågen”, Beirut, [Alam al-Kutub, 1984 Nya verk Abazah, Nizar, Fi Bayt al-Rasul, Damaskus, 2007 Abu Shuqqah, [Abd al-Halim, Tahrir al-Mar’ah fi [Asr al-Risalah, Dar al-Qalam, Kuwait, vol. 1 (förkortad version), utan årtal. Al-Buti, Muhammad Sa[id, Fiqh al-Sirah, ”En vetenskaplig studie av profetens liv”, Damaskus, 1975 Darwazah, Muhammad [Izzat, Sirat al-Rasul, ”Guds sändebuds liv”, Kairo, [Isa al-Babi al-Halabi, 1965 Duwaydar, Amin, Suwar Min Hayat al-Rasul, ”Glimtar ur Guds sändebuds liv”, Kairo, Dar al-Ma[arif, 1953 Al-Ghadban, Muhammad Munir, Al-Minhaj al-Haraki lil-Sirah al-Nabawiyyah, ”Handlingsmetoden i profetens historia”, Zarqa, Al-Manar, 1984 Al-Ghazali, Muhammad, Fiqh al-Sirah, ”En vetenskaplig studie av profetens liv”, Kairo, [Alam al-Ma[rifah, 1955 Al-Guindi, Anwar, Al-Islam wa Harakat al-Tarikh, ”Islam och historiens vändning”, Kairo, al-Risalah, 1968 Islam Today’s Committee, Hadha Rasulullah, Riyadh, 2011 Khalil, [Imad al-Din, Dirasah fi al-Sirah, ”En studie av profetens liv”, Beirut, Al-Risalah och Dar al-Nafa’is, 1987 Al-Kandahlawi, Muhammad Yusuf, Hayat al-Sahabah, redigerad och kommenterad av Muhammad Ilyas al-Barabankawi, Damaskus, 2000. Khattab, Mahmood S., Al-Rasul al-Qa’id. ”Guds sändebud som militär befälhavare”, Bagdad, Maktabat al-Hayat och Maktabat al-Nahdah, 1960 Al-Nadwi, Abu al-Hasan [Ali al-Hasani, Al-Sirah al-Nabawiyyah, ”Profetens liv”, Jidda, Dar al-Shuruq, 1977 Al-Nadwi, Sulayman, Al-Sirah al-Nabawiyyah, ”Profetens liv”, Damaskus, Dar al-Fath och Al-Maktab al-Islami, 1963 Al-Ouda, Salman, Ma[ al-Mustafa, Riyadh, 2011 Qal[aji, Muhammad Rawas, Al-Tafsir al-Siyasi lil-Sirah al-Nabawiyyah, ”En politisk tolkning av profetens historia”, Beirut, Dar al-Salam, 1979 Qutb, Sayyid, Fi Zilal al-Qur’an, ”I Koranens skugga”, 10:e upplagan, Beirut, Dar al-Shuruq, 1982 Al-Siba[i, Mustafa, Al-Sirah al-Nabawiyyah, ”Profetens liv”, 4:e upplagan, Beirut, Al-Maktab al-Islami, 1977 [Uthman, Muhammad Fathi, Dawlat al-Fikrah, ”Den ideologiska staten”, Kuwait, Al-Dar al-Kuwaytiyah, 1968 Al-Zayid, Samirah, Al-Jami[ fi al-Sirah al-Nabawiyyah, Damaskus, utan årtal. Verk på engelska [Abdul Hakim, Khalifa, The Prophet and His Message, Lahore, Institute of Islamic Culture, 1972 Ahmad, Fazl, Muhammad: the Holy Prophet, ”Islams hjältar-serien”, Lahore, Ashraf, 1960 Ahmad, Syed Khan Bahadur, Essays of the Life of Mohammed and Subjects Subsidiary Thereto, vol. 1, London, Trubner, 1870 Ali, Syed Ameer, A Critical Examination of the Life and Teachings of Mohammed, London, William, 1873 ———, The Spirit of Islam, A History of the Evolution and Ideals of Islam with a Life of the Prophet, amplified and revised ed., London, Chatto & Windus,

BIBLIOGRAFI

Amin, Muhammad (red.), Profeten Muhammads uttalanden, Lahore, Lion Press, 1960 Amin, Muhammad, Profeten Muhammads visdom, Lahore, Lion Press, 1960 Andrae, Tor, Mohammed: Människan och hans tro, översatt av Theophil Menzel, New York, Barnes & Noble, 1957 Armstrong, Karen, Muhammad: Vår tids profet, London, 2006 Azzam, Abdel Rahman, Muhammads eviga budskap, översatt av Caesar E. Farah, New York, Devin-Adair Co., 1964 Bodley, Ronald Victor Courtenay, Sändebudet: Muhammads liv, Garden City, New York, Doubleday & Co., 1946 Bosworth-Smith, R., Mohammed och muhammedanismen, London, Murray, 1889 Ben-Yahuda, Masada-myten: Kollektivt minne och mytskapande i Israel, Wisconsin, University of Wisconsin Press, 1995 Carlyle, Thomas, Om hjältar, hjältedyrkan och det hjältemodiga i historien, Berkeley, University of California Press, 1993 Draz, Muhammad Abd Allah, Islam: Den raka vägen, redigerad av Kenneth Morgan, New York, The Ronald Press, 1958 Essad Bey, Mohammed: En biografi, översatt av Helmut L. Ripperger, New York och Toronto, Longmans, Green & Co., 1936 Galwash, A. A., ”Profeten Mohammads liv”, Islams religion, 5:e uppl., Kairo, Imprimerie Misr, 1958 Al-Ghazali, Abu Hamid Muhammad, Ihya’ [ulum al-din, bok XX, redigerad och översatt av L. Zolondek, Leiden, E.J. Brill, 1963 Gibb, H.A.R., Muhammedanismen: En historisk översikt, London, Oxford University Press, 1953 Glubb, Sir John Bagot, Muhammads liv och tid, London, Hodder & Stoughton, och New York, Stein & Day, 1970 Guillaume, Alfred, Nytt ljus över Muhammads liv, Manchester, Manchester University Press, 1960 Gulick, Robert, Muhammad: Uppfostraren, Lahore, Institute of Islamic Culture,
Haykal, Muhammad Hussein, Muhammads liv, översatt av Ismail AlFaruqi, London, Shorouk International, 1983 Hilliard, Frederick Hadaway, Buddha, profeten och Kristus, London och New York, C. Allen & Unwin och Macmillan, 1956 Hosain, Sayid Safdar, Islams tidiga historia: En opartisk granskning av den tidiga islamiska perioden, sammanställd från autentiska källor, Karachi, Mushtaq Ali K. Laddhani, 1971 Husain, Athar, Profeten Muhammad och hans mission, Bombay och New York, Asia Publishing House, 1967 Ibn Hisham, [Abd al-Malik, Muhammads liv: En översättning av ibn Ishaqs Sirat Rasul Allah, med inledning och noter av A. Guillaume, London och New York, Oxford University Press, 1955 Ibn Sa’d, Muhammad, Kitab al-Tabaqat al-Kabir, översatt av A. Moinul Haq med hjälp av H.K. Ghazanfar, Karachi, Pakistan Historical Society, 1967 Imamuddin, A.M., Muslimernas politiska historia: Profeten och de fromma kaliferna, Dacca, Najmah, 1967 Iqbal, Afzal, Diplomati i islam: En essä om förhandlingskonsten sådan den uppfattades och utvecklades av islams profet, Lahore, Institute of Islamic Culture,
Jan, Tarik, Muhammads Rasul Allahs liv och tid, Islamabad, 1998 Jeffery, Arthur, Islam: Muhammad och hans religion, New York, Liberal Arts Press, 1958 Johnstone, P. Delacy, Muhammad och hans makt, New York, Charles Scribner’s Sons, 1901 Khan, Inamullah, Mohummuds maximer, Karachi, Umma Publishing House,
Lane-Poole, Stanley, Profeten och islam, förkortad från 1879 års upplaga, Lahore, National Book Society, 1964 Liu Chai-Lien, Den arabiska profeten: En skildring av Mohammeds liv utifrån kinesiska och arabiska källor, översatt av Isaac Mason, Shanghai, Commercial Press Ltd.,
Margoliouth, D.S., Mohammed och islams framväxt, London, G.P. Putnam’s Sons, 1905

BIBLIOGRAFI

Mohy-ud-Din, Ata, Den arabiska profeten: Hans budskap och bedrifter, Karachi, Ferozsons, 1955 Muir, Sir William, Mohammeds liv utifrån ursprungliga källor, en ny och reviderad upplaga av T.H. Weir, Edinburgh, J. Grant, 1923 Pike, Edgar Royston, Mohammed, profet för islams religion, 2:a uppl., London, Weidenfeld, 1968 Qutb, Sayyid, I Koranens skugga, Markfield, The Islamic Foundation, 18 vol., 1999–2009 Sarwar, Hafiz Ghulam, Muhammad, den helige profeten, Lahore, Sh. Muhammad Ashraf, 1964 Siddiqui, Abdul Hameed, Muhammads liv, Lahore, Islamic Publications,
Stobart, James William Hampson, Islam och dess grundare, London, Society for Promoting Christian Knowledge; och New York, Pott, Young & Co., 1877 Suhrawardy, Sir Abdullah al-Mamun, Muhammads uttalanden, London, J. Murray, 1954 Watt, William Montgomery, Muhammad i Mecka, Oxford, Clarendon Press,
———, Muhammad i Medina, Oxford, Clarendon Press, 1966 ———, Profet och statsman, London, Oxford University Press, 1961 Wessels, Antonie, En modern arabisk biografi över Muhammad: En kritisk studie av Muhammed Husayn Haykals Hayat Muhammad, Leiden, E.J. Brill, 1972 Widengren, George, Muhammad: Guds sändebud och hans himmelsfärd, Uppsala, Lundequistska Bokhandeln, 1955

REGISTER

A

Al-ʿAbbas, Profetens farbror, 9-10, 34-5, 41, 86-7, 96, 145, 203, 207, 219, 227, 269 ʿAbd al-Muttalib ibn Hashim, Profetens farfar, 3-4 ʿAbd al-Rahman ibn ʿAwf 129, 167 ʿAbdullah ibn ʿAbd al-Asad, Abu Salamah, 207 ʿAbdullah ibn ʿAbd Nuhm, DhulBijadayn, 159-60 ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿAs 66, 107, 174, 178, 270 ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn Haram, 158 ʿAbdullah ibn Jaʿfar 136 ʿAbdullah ibn Jahsh 218, 220 ʿAbdullah ibn Masʿud 72, 160, 179 ʿAbdullah ibn Rawahah 92 ʿAbdullah ibn Ubayy 25, 123, 223, 243 ʿAbdullah ibn ʿUmar 175 ʿAbdullah ibn Unays 217 ʿAbdullah, Profetens far, 3 Abraham 2-3, 27, 20, 28, 40, 52, 61, 90, 99 Abu Ayyub al-Ansari 78 Abu Bakr 15, 22, 39-40, 76, 100, 160, 168, 171, 204, 206 Abu Busayr 31 Abu Dharr al-Ghifari 142, 146, 154,
Abu Hurayrah 120, 126, 128, 135, 140, 142, 149, 157, 177-8, 180, 192 Abu Jahl, ʿAmr ibn Hisham, 76, 87, 122, 213 Abu Jandal ibn Suhayl 29, 263 Abu Lahab, Profetens farbror, 15 Abu Lubabah ibn ʿAbd al-Mundhir 248-50 Abu Masʿud al-Badri 116, 138 Abu Rifaʿah 73 Abu Ruhm ibn Abd al-ʿUzza 207 Abu Saʿid al-Khudri 156, 193 Abu Sayf 129 Abu Sufyan 23, 27, 34, 157, 196-7, 227, 235, 265 Abu Talhah 144 Abu Talib, Profetens farbror, 5-9, 18-19, 50, 269 Abu Usayd al-Ansari 134 Al-Abwa’ 3 ʿAdiyy ibn Hatim 257-8 ʿAdnan, den främsta arabiska stammen, 2 Ahmad Zaki Yamani 189 ʿA’ishah bint Abu Bakr, Profetens hustru, 96, 107, 109, 111-12, 139, 141-2, 146-9, 152, 173, 190, 210,

INDEX

270, 272; hennes ålder vid tiden för hennes äktenskap, xi, 203–206 ʿAli ibn Abi Talib 22, 39–40, 46–47, 92, 122, 145, 149, 154–155, 157, 206, 257 ʿAli Zayn al-ʿAbidin, Profetens sonsons son, 134 Aminah bint Wahb, Profetens mor, 3–4, 7 ʿAmmar ibn Yasir 15 ʿAmr ibn al-ʿAs 32, 179 ʿAmr ibn al-Jamuh 89–90 ʿAmrah bint Rawahah 92 Anas ibn Malik 11, 69, 95, 120, 129, 132, 137, 141–142, 144–145, 151–154, 158, 270–272 Ansar 22–23, 26, 33, 35, 37, 48–49, 70, 91, 123, 136, 143–145, 156–158, 162, 179, 234, 238, 253 ʿAqil ibn Abi Talib 87, 218 Al-Aqraʿ ibn Habis 126 Asma’ bint Abi Bakr 130, 171 Asma’ bint Yazid 191 Asma’ bint Yazid ibn al-Sakan 73 Al-Aswad 141 ʿAttab ibn Usayd 37 Aws, stammen, 21, 64, 168, 194, 237–238, 240, 249–250, 261

B

Badr 23–25, 84–86, 101, 117, 122–123, 196, 213, 215–216, 218–222, 229, 232, 241, 252, 260 Bahira 50 Al-Baraʾ ibn ʿAzib 10–11, 79, 125 Barrah bint al-Harith ibn Abi Dirar, som Profeten gav namnet Juwayriyyah, 195, 207 Bashir ibn Saʿd 92 Bilal ibn Rabah 168 Bujayr ibn Zuhayr 122 Dihyah ibn Khalifah 265

F

Al-Fadl ibn ʿAbbas 87 Fatimah bint Asad 5, 7, 15, 269 Fatimah bint Muhammad, Profetens dotter, 112, 149, 157, 173, 206 Fudalah 113

G

Gabriel, ängeln, 19–20, 25, 60, 68, 76, 88, 99, 117, 140, 179 Ghassan, stammen, 33, 241 Ghatafan, stammen, 26–27, 30, 219–221, 224–225, 235, 245, 247 Ghazzal ibn Samuel 253

H

Hafsah bint [Umar, Profetens hustru, 150, 206 Halimah, Profetens ammande, 3–4, 6–7, 36, 44, 147, 234 Hamra’ al-Asad 223 Hamzah ibn [Abd al-Muttalib 172 Al-Harith ibn Abi Dirar 86, 194–5, 232 Al-Harith ibn Abi Shammar 265 Al-Hasan ibn [Ali 126–8, 132 Hatib ibn Abi Balta[ah 160–1, 265 Hawazin, stammen, 3, 35–6, 124, 147, 233–4 Hawdhah ibn [Ali 265 Heraculas, den bysantinske kejsaren, 208, 264–6 Al-Hubab ibn al-Mundhir 219–20 Al-Hudaybiyah 28–33, 43, 63, 74, 84, 224, 244, 262–4 Hunayn 35–6, 71, 78, 116, 145, 225, 229, 233, 258
Al-Husayn ibn [Ali 131–2, 154–5, 249 Huyayy ibn Akhtab 27, 241–3, 247
Ibn Taymiyah 190 Ibrahim, Profetens son, 129, 208 [Ikrimah ibn Abi Jahl 113, 122 Imam al-Awza[i, [Abd al-Rahman,
[Imran ibn Husayn 92

J

Ja[far ibn Abi Talib 16, 30, 45 Jabir ibn [Abdullah 91, 94, 112, 143, 161, 183 Jarir ibn [Abdullah 153, 156 Jesus 2, 20, 60–1, 110, 141, 272 Jurhum, stammen, 3 Juwayriyyah bint al-Harith, Profetens hustru, 195–6, 198, 207, 232

K

Ka[b ibn Asad 244, 247, 252, 255 Ka[b ibn Zuhayr 122–3 Kayyisah bint al-Harith 250 Khabbab ibn al-Aratt 100 Khadijah bint Khuwaylid, Profetens första hustru, 5, 10, 14–15, 19, 47, 68, 146–8, 182, 199, 202–3, 205, 210, 218 Khalid ibn al-Walid 32–4 Khalid ibn Sa[id 197 Khawlah bint Hakim 193, 203 Khaybar 29–31, 40, 74, 78, 85, 208, 221, 225, 229, 244–7, 253, 264 Khazraj, stammen, 21, 174, 194, 237–8,
Khunays ibn Hudhafah 206 Khusru, den persiske kejsaren, x, 266–7 Khuwaylah bint Tha[labah 63–4 Khuza[ah, stammen, 2, 29, 33, 261
Al-Mada’in 79 Madinah 3, 16, 22–7, 29–31, 37–8, 40, 49, 71, 79, 86, 91, 122–3, 130, 137, 144–5, 148, 151, 159–62, 167–8, 194, 196–7, 206, 214, 216–7, 219, 221–2, 229, 231–2, 237–8, 240–2, 244–5, 247, 252, 256, 258–9, 261–3 Mahmood S. Khattab 218 Makkah 2–4, 7, 10–11, 16–17, 19, 20–3, 28–9, 31–2, 34–5, 40, 44–7, 50–1, 63, 72, 76, 80, 84, 86, 100, 110, 121–2, 125, 161, 165–7, 170, 199–200, 205, 207, 214, 217–19, 221, 224–5, 227–8, 232–3, 235–8, 259–60 Malik ibn [Awf 45, 233–4 Malik ibn al-Huwayrith 133 Maria, den egyptiska kopten, 207–10 Maymunah bint al-Harith, Profetens hustru, ursprungligen kallad Barrah, 207, 209 Maysarah 10 Mikraz ibn Hafs 46 Al-Miqdad ibn al-Aswad 179 Moses 2, 20, 53, 55, 60–1, 72, 82–3, 117, 167 Mount Hira’ 13 Mu[adh ibn Anas 135 Mu[adh ibn Jabal 130 Al-Mughirah (Abu Sufyan) ibn alHarith ibn [Abd al-Muttalib 121–2 Muhajirun 22–3, 32–3, 35, 37, 91, 161, 167–8, 218, 234, 239 Muhammad: som Guds sändebud, 55–118; som Guds tjänare, 97–107; som ledare, 151–64; som människa, 269–73; som herde, 7–8, 148, 202; som statsman, 257–68; som militär befälhavare, 213–30; inställning till krig, 24, 30, 36–7, 71–2, 120, 125,

INDEX

213–36; hans beteende vid möten, 21–2, 138, 153–6; hans umgänge med vanligt folk, 141–3; hans mod, 144–5; omsorg om djur, 33, 135–6; omsorg om barn, 126–33, 151–2, 157, 173–7, 179–80; omsorg om tjänare, 151–2, 162–3, 272; omsorgsfull ledare, 151–62; ändring av namn med dålig betydelse, 157, 159, 195, 207; hans medkänsla, 76–7, 112–14, 119–20, 124–6, 129–30, 132–6, 198; kontroll över negativa känslor, 114–18; hantering av personliga oförrätter, 156–7; hans förhållande till judarna, xi, 22, 24–5, 30, 48–50, 69–71, 94, 142, 168, 179, 195–6, 219, 221, 225, 237–46, 259, 263–4, 267–8, 271; hängivenhet i tillbedjan, 102–7; tidiga insatser för goda ändamål, 10, 44; händelser i hans liv, 14–42; rättvisa mot alla, 47–8, 50, 72, 170–3, 177–8, 199, 260, 269; förlåtelse av fiender, 120–5; formativa år, 1–13; hans generositet, 141–3; umgänge med människor som betjänade honom, 154–6; hans rättvisa, 170–3; nyckeln till hans karaktär, 43–54; kärleksfull mot, 112–14; lojalitet mot vänner och släktingar, 146–7; hans äktenskap, 194–212; barmhärtighet mot alla, 118–36; hans anspråkslöshet, 139–41; naturlig motvilja mot avgudar, 9, 34, 50–1, 120, 169, 202, 217; vägrade aldrig en begäran, 143–4, 258; nattresan till Jerusalem, 20, 76; hans ädelhet, 137–50; överseende med människors misstag, 160–1; betalning av avlidna följeslagares skulder, 157–8; hans fattigdom, 147–50; offentligt tillkännagivande av budskapet, 15, 45–6; hans sinne för humor, 145–6; lösning av människors personliga problem, 161–3; behandling av grannar, 177–80 behandling av föräldrar, 173–7; behandling av släktingar, 177–80; behandling av slavar, 11, 64, 125, 134–5, 168, 208–9; behandling av kvinnor, 181–93; behandling av Qurayzah-judarna, xi, 220–1, 223, 247–57; tillit till Gud, 100–1; att vinna fiendernas hjärtan, 231–6 Muhammad al-Ghazali 106 Muhammad ibn [Umar al-Waqidi Muhammad ibn Ishaq 204, 248, 2502, 254 Muhammad Saleem al-Awa 189 Al-Muqawqis, Egyptens härskare, 208, 264–5 Mus[ab ibn [Umayr 21, 265 Al-Mustalaq, stammen, 26, 91, 123, 194–5, 221, 229, 232 Al-Mut[im ibn [Adiyy 19

N

Nabbash ibn Qays 253 Al-Nadir, stammen, 25-7, 92, 237, 2425, 247, 251, 256 Najran 40 Nasibah bint Ka[b 190 Nawfal ibn al-[Harith 87 Negus, kung av Abessinien, 16, 30-1, 45, 73, 197, 208, 264 Noa 2, 20, 167 Al-Nu[man ibn Bashir 176

Q

Qahtan, den främsta arabiska stammen, 2 Qaynuqa[, stammen, 24, 238, 241-2,
Qays [Aylan, stammen, 10
Quraysh, stammen, 2-3, 8-12, 15-20, 22-9, 31-4, 40, 43-8, 69, 72, 74-5, 80-1, 85-6, 92, 100-1, 113-15, 1601, 164-6, 173, 196-7, 202, 205-6, 213, 215-26, 231, 235, 237-41, 245, 247, 253, 259-64 Qurayzah, stammen, xi, 26-7, 30, 2201, 223, 225, 229, 237, 244-5, 247-56 Qutham ibn [Abbas 87

R

Rabi[ah ibn Ka[b al-Aslami 162 Ruqayyah bint Muhammad, Profetens dotter, 206

S

Sa[d ibn [Ubadah 37, 109, 130 Sa[d ibn Abi Waqqas 15 Sa[d ibn al-Rabi[ 167 Sa[d ibn Bakr, stammen, 3, 8, 36 Sa[d ibn Mu[adh 27, 247-53 Sa[id ibn Zayd 15 Safiyyah bint [Abd al-Muttalib 130 Safiyyah bint Huyayy, Profetens hustru, 78, 157, 195-6 Safwan ibn Umayyah 85 Sahl ibn Sa[d 143 Al-Sakran ibn [Amr 205 Salih ibn [Ali 254 Salih, profeten, 56 Sallam ibn Abi al-Huqayq 253 Samra’ bint Nuhayk 193 Sanaa 79, 100-1 Sawdah bint Zam[ah, Profetens hustru, 205 Sayyid Qutb 49, 212 Shaybah ibn Rabi[ah 19 Shayma’ bint al-Harith 147 Al-Shifa’ bint [Abdullah 193 Sufanah bint Hatim 257 Suhayl ibn [Amr 28 Sulayman ibn Surad 116 Sumayyah bint Khubat 15 Suraqah ibn Malik x

T

Tabuk 38, 160, 228–9, 249, 262 Taif 19–20, 35–6, 72, 121, 170, 218, 220, 229, 233–5, 255 Talhah ibn ʿUbaydillah 15 Thaqif, stammen, 19, 35–6, 38, 233–4

U

ʿUbadah ibn al-Samit 242 Ubayy ibn Kaʿb 130 ʿUbaydillah ibn Jahsh 196 Uhud 24–5, 116, 123, 158, 162, 204, 206, 219, 222–3, 225–7, 229, 231, 242, 260 Umamah bint Abi al-ʿAs 127 ʿUmar ibn al-Khattab 70–1, 94, 124, 141, 148, 157, 160, 168, 193, 206, 208, 211, 272 Umaymah bint ʿAbd al-Muttalib, Profetens faster, 140, 200 ʿUmayr ibn Wahb 85 Umm al-Fadl, al-ʿAbbas hustru, 87, 207 Umm Ayman, Profetens fostermor, 3–5, 7, 9, 15, 200 Umm Habibah, Ramlah bint Abi Sufyan, Profetens hustru, 196–8 Umm Kulthum bint Muhammad, Profetens dotter, 206 Umm Maʿbad 93–4 Umm Qays ibn Mihsan 131 Umm Salamah Hind bint Abi Umayyah, Profetens hustru, 121, 206–7, 210–11, 271 Umm Sulaym 151 ʿUqbah ibn ʿAmir 178 ʿUqbah ibn Zayd 253 Usamah ibn Zayd 129, 173, 250, 252 Usayd ibn Hudayr 156

INDEX

ʿUtbah ibn ʿAmr 87 ʿUtbah ibn Rabiʿah 114, 213 ʿUthman ibn ʿAffan 28, 38, 206, 271 ʿUthman ibn Mazʿun 130 ʿUthman ibn Talhah 32, 261

W

Wahb ibn Zayd 253 Walid Arafat 254 Waraqah ibn Nawfal 50, 53, 68

Y

Yathrib, senare omdöpt till Madinah, 21–22, 80, 237, 240–241, 243 Yuhanna ibn Ru’bah 262

Z

Zahir 145–146 Zayd ibn [Amr 50, 52 Zayd ibn Harithah 5, 15; adoption av Profeten, 11–12, 140, 199–200; äktenskap med Zaynab, 140, 199–201 Zayd ibn Sa[nah 69, 71 Zayd ibn Thabit 130 Zaynab bint Jahsh, Profetens hustru, 140, 183, 199–200, 207 Zaynab bint Khuzaymah, Profetens hustru, 206–207, 209 Al-Zubayr ibn al-[Awwam 15, 130 Al-Zubayr ibn Bata 252–253 Zuhayr ibn Abi Sulma 166