Förläggarens ord

Islam är den livsåskådning, det livsideal och den vägledning som den store Allah har visat för människorna i alla tider. Mänsklighetens välgång och frälsning finns i islam. Därför är de samhällen och civilisationer som byggs på islams livsideal i själva verket sunda samhällen och välordnade civilisationer. De samhällen och civilisationer som genom tiderna och i olika länder har byggts på människans egenhändigt skapade ideologier utanför islams livsåskådning har på intet sätt kunnat bli samhällen och civilisationer inriktade på välgång. De har i stället blivit naturfientliga, förvridna och mänsklighetsförgörande civilisationer.

Ad-, Thamud-, Lots- och faraonernas civilisationer från den förhistoriska tiden, de grekiska, romerska, persiska och indiska civilisationerna från den historiska tiden samt den materialistiska västerländska civilisationen i vår tid är exempel på förvridna civilisationer som vänt Gud ryggen och är fientliga mot mänskligheten.

En av de största beståndsdelarna i en förvriden och förfallen civilisation är nakenhet och skamlöshet, vilket kränker kvinnosläktets kyskhet. Detta är i grunden ett sataniskt verk. Den moderna materialistiska civilisationen försöker, i jämlikhetens namn, dra in kvinnan på mannens alla områden och därigenom hålla henne borta från hennes rätta ansvar som mor; samtidigt försöker den genom att ge män och kvinnor möjlighet till ohämmad umgängelse förvandla hela den mänskliga civilisationen till en förfallen och bestialisk civilisation. Hur den muslimska världen, genom att falla offer för västvärldens förfallna feministiska propaganda, förstör sin egen civilisation, har den lärda författarinnan i denna bok med titeln ”Islam och den moderna muslimska kvinnan” framställt med mycket övertygande argument och fakta.

Den framväxande litteratören Mofachchhel Ahmad har genom att översätta boken på ett mycket lättflytande och gripande språk lämnat ett bevis på sin duglighet. Må den store Allah acceptera denna lilla insats av honom. Amen!

Md. Nesar Uddin Masud

451, Mir Hajirbagh

Dhaka-1204

Kort presentation av författarinnan

     Maryam Jameela föddes 1934 i New York i en amerikansk judisk familj av tyskt ursprung. Hon växte upp i Westchester, New Yorks rikaste och tätast befolkade förort, och fick en helt sekulär utbildning i de offentliga skolorna. Redan i barndomen blev hon något annorlunda än de andra eleverna: vetgirig och oerhört läsintresserad. Man såg henne aldrig utan en bok i handen. Omfattningen av hennes läsning sträckte sig långt bortom skolans läroplan. När hon hade lämnat tonåren och trädde in i vuxenlivet blev hon mycket känslosam och började förakta all den ungdomliga lättsinnighet som vanligtvis förknippas med en attraktiv och vacker ung kvinna. Det som framför allt väckte hennes kunskapstörst var religion, filosofi, historia, antropologi, samhällsvetenskap och biologi. Skolornas och bostadsområdets offentliga bibliotek, och slutligen New York Public Library, kom att bli hennes andra hem.

     Efter att ha tagit examen från gymnasiet började hon 1952 på New York Universitys program i liberal arts. Under sina universitetsstudier blev hon 1953 svårt sjuk. Sjukdomen förvärrades dag för dag, och inom två år tvingades hon lämna universitetet utan att ha tagit någon examen. Hon vårdades i två år (1957–1959) på offentliga och privata sjukhus. När hon återvände hem från sjukhuset upptäckte hon sig själv som författare. Marmaduke Pickthalls översättning av Koranen och två böcker av Allama Muhammad Asad, Road to Macca och Islam at the Cross Roads, tände en brinnande längtan efter islam i hennes hjärta. Genom brevväxling med flera framstående samtida muslimska lärda från muslimska länder och genom vänskapliga kontakter med några nykonverterade muslimer som bodde i New York antog hon islam under Sheikh Dawud Ahmad Faisal vid New Yorks Brooklyn Islamic Mission. Mr Faisal ändrade då hennes namn från Margaret Marcus till Maryam Jameela.

     Därefter började hon brevväxla i stor omfattning med islamiska tänkare över hela världen och läsa alla islamiska böcker och tidskrifter som publicerades på engelska. Genom dessa studier kom hon i kontakt med Maulana Sayyid Abul A’la Maududiis tankar, och från 1960 började hon ha regelbunden brevkontakt med honom. Under den blomstrande våren 1962 bjöd Maulana Maududi Maryam Jameela att flytta till Pakistan och bo i Lahore som en medlem av hans egen familj. Maryam Jameela tog tacksamt emot hans inbjudan. Ett år efter flytten till Pakistan gifte hon sig med Mr Muhammad Yusuf Khan, en heltidsarbetare för Jamaat-e-Islami. Senare tog denne Yusuf Khan ansvar för utgivningen av alla hennes böcker. Maryam Jameela är mor till fyra barn. Hon har bott i en storfamilj tillsammans med sin makes alla barn och hans mahram-släktingar, tillsammans med hans första hustru. Även efter giftermålet fortsatte hon mycket framgångsrikt med sitt litterära arbete och alla sina intellektuella strävanden. I själva verket färdigställdes hennes viktigaste skrifter under graviditeterna och mellan två graviditeter. Hon följer strikt purdah.

Hennes gränslösa avsky för ateism och materialism i alla deras former, såväl nutida som historiska, samt hennes oavbrutna nyfikenhet på abstrakta och transcendenta föreställningar ledde henne slutligen till islam, den rena och raka vägen, som tillfredsställde alla hennes intellektuella och känslomässiga behov. Islam gav henne riktig vägledning om både det jordiska och det eviga livet.

——————

Översättarens ord

Civilisationens grund byggs på kvinnans och mannens ställning, ansvar och inbördes relationer i samhället. Varje gång ett samhälle har berövat kvinnan hennes rätta ställning har detta samhälle drabbats av sammanbrott.

Den ställning för kvinnor och män som islam har anvisat har det muslimska samhället, under inflytande av den moderna materialistiska västerländska civilisationen, avlägsnat sig långt från. I denna pamflett, med titeln ”Islam and the Muslim Women Today (Islam och den moderna muslimska kvinnan)”, har den framstående islamiska tänkaren, den skickliga författaren och den nyblivna muslimen Begum Maryam Jameela, som föddes i en förmögen judisk familj i New York, den moderna fördärvade civilisationens skådeplats, både mycket skickligt skildrat denna förvrängning i det muslimska samhället och blottlagt den västerländska civilisationens inre tomhet.

Även om kvinnor och män tillhör samma mänskliga art finns det stora skillnader mellan dem fysiskt och psykiskt. Fysiskt är mannen stark, viril, mycket modig, skapande, arbetsam och uthållig. Kvinnan är hjälplös och svag samt oförmögen att klara av större ansträngningar och motgångar. På grund av regelbundna menstruationsblödningar, graviditet och det stora ansvaret för att ta hand om barn är hon dessutom olämplig för arbete utanför hemmet.

Psykiskt är mannen beslutsam, övertygad och uthållig; kvinnan är känslosam, svagsint och blygsam.

I kvinnokroppen finns ett överflöd av magnetiska och alkaliska ämnen, medan elektriska och sura ämnen dominerar i manskroppen. Därför finns det, liksom en ömsesidig attraktion mellan magnetism och elektricitet samt mellan syror och baser, av naturen en stark biologisk dragning mellan kvinnor och män. Såsom kvinnokroppens lyster fängslar mannen, på samma sätt hänför manskroppens elektriska glans kvinnan. För att undvika otukt och bevara kvinnans särart har islam därför föreskrivit purdah – befallningen att dölja sin kropps och sitt ansiktes skönhet för främmande män.

Islam har fastställt att kvinnans egentliga verksamhetsområde är hennes hem, hennes hushåll tillsammans med maken. Från sin egen plats kan kvinnan vara bildad, dygdig, lärd, samhällsnyttig, engagerad i offentlig tjänst och organisatör. Islams guldålder bär det tydligaste vittnesbördet om detta.

Såsom mannen genom sin naturliga förmåga och yrkesskicklighet ska ha makt på den yttre arenan utanför hemmet, ska kvinnan på motsvarande sätt, i enlighet med sin naturs krav och bakom purdah, utföra hälften av den mänskliga civilisationens arbete.

Det välgörande samhälle som islam har byggt genom att ge kvinnan de rätta uppgifterna i enlighet med hennes natur har den materialistiska västerländska civilisationen försökt förstöra genom att blåsa i flöjten som kallas ”kvinnans frigörelse”. Dessa förespråkare för kvinnans frigörelse har befriat kvinnorna från deras naturliga blygsamhet och beslöjning och fört in dem sida vid sida med männen på alla arbetsområden. Följden är att alla mänskliga relationer som bestäms av kön gradvis håller på att försvinna. Hem och familjer bryts sönder; relationerna mellan far och son samt mor och dotter går sönder.

I mer än hundrafemtio år har den muslimska världen styrts av väst.

Under denna period trängde västerländsk utbildning, filosofi, kultur, lagstiftning och levnadssätt in i det muslimska samhället. Även om de muslimska länderna senare blev geografiskt självständiga har de ännu inte kunnat frigöra sig från stormakternas slaveriets bojor.

Politiskt styrs de flesta muslimska länder fortfarande av västerlandets mentala avkomlingar, som bär muslimska namn, och dessa nya härskare är i nästan alla samhälls- och statsfrågor beroende av sina västerländska herrar. Följaktligen är inget av islams värden säkert i deras händer. Västerländska krafter verkar ständigt genom dem för att förändra det muslimska samhället. Bland deras otaliga konspirationer finns religionsomvändelse genom NGO:er och missionärsverksamhet under förevändning att hjälpa behövande, samt social förvridning genom att använda ekonomiskt stöd som ett vapen i statsstyret. Resolutionerna från de senaste världskvinnokonferenserna i Kairo och Beijing är utmärkta exempel på detta.

I de muslimska länderna är västerländsk politik, ekonomi, utbildning, filosofi, kultur, lagstiftning samt rätts- och domstolssystem helt införda. Endast familjesystemet är till viss del islamiskt. Även detta har de satt sig före att avskaffa. Deras mål är att genom att förändra bland annat reglerna om slöja och klädsel, relationen mellan kvinnor och män, polygami, lagarna om äktenskap och skilsmässa, föräldrars rättigheter, makars rättigheter och arvsrätten införa ett fullständigt västerländskt rättssystem. Den erfarna författarinnan, som har ingående kunskaper om västerländsk och islamisk civilisation, har på ett vackert sätt framställt just detta i den nämnda boken.

Det är för att göra denna bok tillgänglig för den medvetna läsekretsen som jag har åtagit mig att översätta den till bengali. Om det bengalisktalande muslimska samhället, särskilt kvinnorna och männen i den nuvarande generationen som har vuxit upp i en fientlig miljö, genom denna bok i någon mån kan finna vägledning, kommer mitt arbete att ha varit mödan värt, om Gud vill.

Mofachchhel Ahmad

28.12.95.

Den muslimska kvinnans sociala ansvar

De som tror på det moderna levnadssättets överlägsenhet anser att islamiska värden såsom (1) förmyndarskap vid döttrars äktenskap, (2) polygami, (3) skilsmässa och (4) pardasystemet är skadliga för kvinnans sociala ställning.

I alla muslimska länder i världen pågår numera en rörelse som kallas ”reformrörelsen”. Den vill ställa de bestämmelser som betraktats som islamiska ända sedan islams begynnelse inför rätta och införa de bestämmelser som gäller i icke-muslimska länder på dessa områden.

I denna artikel kommer jag därför utförligt att beskriva den naturliga överlägsenheten hos islams undervisning om kvinnan och hur orättvis behandling av henne i detta avseende orsakar allvarlig social skada. Moderna kvinnliga jämlikhetsförespråkare anser det mycket beklagligt att föräldrarnas eller vårdnadshavarens åsikt väger tyngst när en muslimsk flicka väljer make, och de beskriver detta som faderns grymma förtryck av henne och ett ingrepp i hennes personliga frihet. De har inte fördömt någon annan av islams bestämmelser lika hårt som månggifte. De har framställt det som ett bevis på den yttersta förödmjukelsen av muslimsk kvinnlighet och tygellös sinnlighet. Dessa ”reformister” anser att detta bruk endast passar för ett ytterst fördärvat samhälle och hävdar att det bara kan accepteras under särskilda undantagsförhållanden.

Vi måste naturligtvis förstå att dessa våra modernisters beklagliga erkännande inte alls har sin grund i Koranen eller hadith. Det är helt och hållet ett resultat av deras mentala slaveri under den västerländska civilisationen.

Anledningen till att det västerländska samhället betraktar månggifte med så intensivt hat är att det i hög grad påverkas av en överdriven föreställning om monogami, medan det inte betraktar äktenskapsbrott som lika avskyvärt.

Det är ytterst skamligt och sorgligt att islams familjebestämmelser i många länder med muslimsk majoritet har stympats så till den grad att profeten (s), hans ädla följeslagare (ra) och andra stora män som hade flera hustrur enligt deras samtida lagar själva betraktas som brottslingar. De har också anklagat den islamiska skilsmässolagstiftningen lika hårt som månggifte. De nämner tillståndet enligt sharia att skilja sig från sin hustru som ännu ett bevis på att den muslimska kvinnan förnedras. De har högljutt hävdat att ett ensidigt avvisande av hustrun, likt talaq, måste vara ett oförlåtligt brott. Detta eftersom det tillåter en man att överge sin hustru av mycket små och obetydliga skäl. Därför måste talaq naturligtvis vara ett straffbart brott, och skilsmässa bör endast få beviljas av domstol när ett allvarligt tillstånd, såsom äktenskapsbrott eller obotlig sinnessjukdom, har uppstått.

Där den islamiska sharian har erbjudit ett olyckligt par, som inte kan leva tillsammans, en vacker och värdig lösning på sina problem, har dessa ”reformister” sagt att även en man och en kvinna med oförenliga temperament måste tvingas hålla fast vid sitt äktenskap.

Om en man och en kvinna inte finner ömsesidig tillfredsställelse, kan ingen gudlös moral tvinga dem att älska varandra; därför kommer de att söka kärleken någon annanstans. Deras enda möjlighet att befrias från detta plågsamma samliv präglat av ömsesidigt missnöje är att genom lögner och förtal förmå domstolen att bevilja skilsmässa. Eftersom dessa falska anklagelser blir en källa till social vanära för dem leder hela saken till moraliskt förfall och undergång.

Den som skiljer sig från sin hustru utan en giltig och inför domstol bevisbar anledning kan betraktas som en dålig människa. Men att ge kvinnan möjlighet att efter eget val upplösa äktenskapet, i stället för att låta henne leva under psykisk plåga hela livet, kan inte enligt någon mänsklig bedömning vara fel. Trots detta har våra moderna reformister även i en sådan situation ivrigt arbetat för att stifta lagar som håller kvinnan kvar i livslånga gräl och psykisk plåga.

De moderna bildade ser inte heller med mindre vrede på purdah, eller systemet med åtskillnad mellan kvinnor och män för att förhindra oönskat umgänge. Liksom icke-muslimer är de fast beslutna att avtäcka kvinnokroppen. Därför har de infört samundervisning för kvinnor, rösträtt, möjligheten för kvinnor att ta arbete utomlands samt fullständigt deltagande i alla offentliga verksamheter.

Den yttersta bilden av den ”kvinnofrihet” som statens makthavare har infört är följande: på gatorna marscherar flickor med avtagna niqaber ursinnigt och viftar med banderoller i takt med nationalsången; kvinnor röstar sida vid sida med män i val; kvinnor i armén är klädda i manliga soldatuniformer; kvinnor arbetar tillsammans med män i fabriker; och i skönhetstävlingar betraktar domarna de anländande vackra kvinnornas kroppar och skönhet, likt utsmyckade djur i en presentbutik på en nöjesmässa.

I den moderna civilisationen bestäms måttet på kvinnans heder och respekt genom hennes deltagande i allt män gör, tillsammans med att all hennes skönhet och behag blottläggs. Följden blir att alla de verksamheter som skiljer kvinnor och män åt i detta samtida samhälle fullständigt blandas samman.

Den islamiska läran kan på intet sätt tolerera sådana vilseledda, sexualiserade kulturella värderingar.

Islam har inte gett kvinnan ansvaret att leda på männens område. Hennes ansvar är förlagt till hennes hem, till hennes makes hushåll. Hennes framgång och lycka mäts i hennes lydnad och trohet mot sin make samt i uppfostran av dyrbara barn. Alla muslimska kvinnor föredrar avskildhet, och därför är purdah det oumbärliga medlet.

På den scen i livets drama där mannen blir historiens hjälte kommer kvinnan, bakom purdah, att stödja alla hans verksamheter. Även om kvinnans verksamhet är mindre spännande är den betydligt mer anspråkslös och inte på något sätt mindre viktig för att bevara stabiliteten, utvecklingen och renheten i ett sunt levnadssätt.

Den muslimska kvinnans ansvar som mor

En muslimsk mors främsta ansvar är att inspirera sina barn enligt Koranens och sunnahs lära.

De flesta muslimska kvinnor i icke-arabiska områden som varje morgon vördnadsfullt läser Koranen känner inte ens till den minsta delen av dess betydelse, och försöker inte heller göra det.

Många flickor som är religiöst sinnade men har formats av modern utbildning studerar Koranen, hadith och islamisk litteratur. Men de betraktar dessa ungefär som ett nobelt drama, eller som någon abstrakt filosofi. Därför förmår inte dessa islamrelaterade studier hindra dem ens för ett ögonblick från att se smutsiga filmer, lyssna på oanständig musik, utföra kroppsrörelser i takt med sångerna eller delta i sociala tillställningar iförda oanständiga, kroppsnära kläder.

I detta fall är det de muslimska mödrarnas plikt att förklara för sina uppväxande söner och döttrar att det som deras andra vänner gör i skolor och på högskolor i själva verket inte är rätt. Muslim­ska kvinnor bör läsa Koranen och hadith med syftet att förverkliga deras lärdomar i sitt dagliga liv.

I många muslimers hem ser man att Koranen ligger på en hylla, insvept i ett vackert sidentyg, som om den endast vore till för att samla damm. Dessa oräkneliga oanvända exemplar av Koranen ropar förtvivlat: ”O människor, befria mig från mina bojor, läs mig och följ mig.”

Mödrar som brukar läsa kvinnotidskrifter kommer lätt att stödja sina ungdomars starkt upproriska inställning till de moraliska och religiösa värderingar som länge varit etablerade i samhället. De uppmuntrar till och med deras starka dragning till dåraktigt och avskyvärt beteende samt trivial lättsinnighet, liksom deras totala motvilja mot det traditionella. Dessa mödrar tänker: ”Ateism och materialism är en biologisk verklighet som ungdomar får genom arv. De kommer ändå att anta detta som en revolutionär förändring. Därför bör man låta dem följa denna allomfattande tendens.”

Detta är fullständigt bedrägligt tal. Det kan inte ha någon som helst logisk grund. Tvärtom är det i de flesta fall de så kallade progressivisternas propaganda och kampanjer som har försatt dem i denna förtvivlan.

Eftersom det de hör och ser i massmedierna och det de lär sig vid sina utbildningsinstitutioner inte alls överensstämmer med de värderingar som praktiseras eller lärs ut i deras hem, blir de naturligtvis oppositionella. Om dessa massmedier i stället för att lära ut ett västerländskt levnadssätt hade lärt ut det islamiska levnadssättet, skulle dessa unga män och kvinnor kunna bli helt motsatta i sitt tänkande, sin tro, sina känslor och sitt beteende. För att åstadkomma denna nödvändiga förändring är det endast utbildade mödrar som kan utöva ett ytterst effektivt inflytande över sina barn och spela huvudrollen.

Det islamiska läran om avskildhet kräver att kvinnor lever tillbakadraget, med personlighet och värdighet, och att de för det mesta stannar i sina hem, utom när de vid ett absolut behov går ut för att träffa släktingar och manliga vänner. En mor kan inför sina uppväxande barn vara ett gott föredöme genom de handlingar hon själv praktiserar i sitt privatliv. Den mor som alltid finner trivsel i hemmets och familjens sysslor, som är upptagen med matlagning, tillsyn och omsorg om barnen, regelbundet ber namaz, studerar Koranen och ägnar sig åt andra former av dyrkan, är den som kan skapa en sådan gynnsam islamisk miljö i sin familj att hennes små barn påverkas djupt av den och inte dras till oönskat beteende när de, allt eftersom de växer upp, börjar umgås i den yttre miljön. Därför bör barn få islamisk undervisning redan från mycket ung ålder. Av hadith vet vi att Profetens (s) ädla följeslagares (ra) barn kunde recitera Koranen till och med när de fortfarande gick nakna.

När barn lär sig tala bör de genast få lära sig kaliman, och det är också nödvändigt att lära dem islamiskt känsloladdade uttryck som Bismillah, Alhamdulillah, Allahu Akbar, Inshallah och Mashallah. Så snart barnet lär sig stå och gå bör det uppmuntras att öva på bönen genom att efterlikna modern. När barnet fyller sju år bör mödrarna pressa det att be, och om det fortfarande inte ber vid tio års ålder bör barnet bestraffas. Genom en sådan fostran vänjer sig barnen vid att uppfylla sina skyldigheter gentemot Skaparen och människorna långt innan de blivit förståndiga.

Barnen bör, med hänsyn till ålder och begåvning, få en enkel, tydlig och lättförståelig förklaring av vikten av att fullgöra alla dessa skyldigheter. I detta avseende är det mödrarnas uppgift att göra barnen bekanta med de spännande livsödena och gärningarna hos framstående muslimska personligheter från förr och i nutiden samt väcka hos dem en stark önskan att följa dessa värderingar i sina egna liv. När barnen blivit något äldre och själva kan läsa böcker av egen vilja bör hemmet förses med sådana islamiska böcker som lockar dem till läsning.

Det räcker inte att förbjuda barn som blivit ganska stora eller kommit in i ungdomsåren att se smutsiga filmer på biografer och meningslösa program på radio och TV; man måste också förklara för dem vad som är dåligt med dessa. Om det finns en radio eller TV i hemmet bör mödrarna helt hindra barnen från att lyssna på alla program utom koranrecitation, nyhetsbulletiner, god poesiuppläsning och hälsoundervisningsprogram. Under inga omständigheter bör barn tillåtas lyssna på syndig musik. Det finns inget annat program som kan ha ett sämre moraliskt inflytande på barns karaktär. Om ett barn någon gång hör sådana dåliga sånger från en grannes radio eller TV och börjar sjunga dem, bör modern tvinga barnet att vara tyst och förebrå det genom att säga att det borde skämmas för att sjunga sådana smutsiga sånger.

Muslimska mödrar bör under inga omständigheter gå med på att skicka sina barn till kristna missionsskolor eller kloster för att studera. Där kommer pojkarna och flickorna nämligen ofrånkomligen att påverkas av kristendomen och dess kultur. Inte ens i statliga skolor kan man förvänta sig särskilt goda resultat när det gäller moralisk fostran.

Därför kan man i detta avseende, om man har råd, anlita en privatlärare eller, om man inte har råd, skicka pojkarna och flickorna till moskén för att de ska få undervisning i arabiska, Koranen och hadith och på så sätt kompensera för den materialistiska utbildningen. Om modern har möjlighet kan hon själv ge sina barn sådan undervisning.

Varje mor bör noggrant läsa igenom alla läroböcker som barnen använder i skolan. Hon bör påpeka för barnen vilka uppgifter i dem som är osanna, felaktiga eller skadliga och genom otvetydiga bevis förklara för dem att de är osanna.

Muslimska mödrar bör göra hemmet tilltalande inom ramen för sin förmåga. Nästan alla hem i detta land, även medelklassens bostäder, är ofta ostädade och smutsiga. Många kvinnor låter skräp ligga utspritt på golvet, särskilt på gården och i köket. De har den dåliga vanan att leva bland smutsen utan att själva städa upp den. Islamisk undervisning lär naturligtvis flickor renlighet och ordningsamhet. En muslimsk kvinna bör aldrig skämmas för att själv sopa eller städa hemmet, och det är inte rätt att alltid vara beroende av tjänare och tjänarinnor i detta avseende. Om hon är välbärgad måste hon alltid undvika prakt och slöseri och avstå från dyra hushållsföremål som soffor, toalettbord, leksaker och liknande i västerländsk stil. Husets väggar kan dekoreras med utsirad kalligrafi som innehåller Koranens och hadiths ord. På så sätt blir hemmet både utsmyckat och en påminnelse för alla om att det också är ett muslimskt hem. Bilder som strider mot islamisk undervisning, liksom inramade individuella fotografier och gruppfotografier av familj eller vänner och liknande, bör under inga omständigheter hängas upp i hemmet. Islamisk undervisning lär en flicka åtminstone de grundläggande principerna för renlighet, första hjälpen och hur man tillagar välsmakande halalmat för hushållsarbetet. Många muslimska kvinnor är fullständigt okunniga om matens näringsvärde. Därför vet de inte hur de ska ge sina barn den mat de behöver, trots att det finns gott om nödvändiga och nyttiga livsmedel till hands.

En outbildad och likgiltig muslimsk kvinna kan på intet sätt hindra den icke-islamiska påverkan som dag och natt skadar hennes barn. Endast en bildad, klok och ytterst engagerad muslimsk kvinna kan modigt möta den nuvarande ogynnsamma miljön.

—————————-

Kvinnans frihet och Qasim Amin

Sedan den ädle Profetens (s), hans ärevördiga följeslagares och imamernas tid har sedvänjor som bevarandet av kvinnors och mäns sexuella renhet, bruket av slöja, att flickor stannar i hemmet som trogna hustrur, att kvinnor ägnar sig åt barnuppfostran och hushållsarbete, att acceptera maken som familjens överhuvud och försörjare samt männens rätt till skilsmässa från hustrun och månggifte praktiserats i det muslimska samhället i mer än trettonhundra år. Ingen faqih eller lärd inom någon madhhab har någonsin rest någon fråga i detta avseende. Alla har utan förbehåll accepterat dessa bestämmelser. Fram till dess att den europeiska imperialismen berövade den muslimska världen dess frihet vågade inte ens någon muslim till namnet visa det minsta mod att kritisera denna sociala ställning för muslimska kvinnor, som föreskrivs av Koranen och sunna.

Den första person som i historien, under muslimsk täckmantel, uttalade sig mot bruket av slöja hette Qasim Amin (1865–1904). Qasim Amin var kurd till ursprunget och domare till yrket. Han var lärjunge till shejk Muhammad Abduh. Han tillbringade större delen av sitt liv i Kairo. Under sina studier i persiska fick han genom kristna missionärers propaganda uppfattningen att slöjan, månggiftet och skilsmässan var de enda orsakerna till det muslimska samhällets efterblivenhet. Ju mer denna franska utbildning gav honom argument för den västerländska civilisationens överlägsenhet, desto mer växte hans uppfattning om sin egen underlägsenhet. Senare skrev han: ”Den verkliga civilisationen kommer att vara grundad på vetenskap. Eftersom islam nådde sin fulländning innan den verkliga vetenskapen utvecklades, kan den därför inte betraktas som civilisationens ideal.” Han sade vidare att islams moraliska grund var svag. Han sade: ”Muslimerna, till och med muslimerna på den ädle Profetens (s) tid, var inte bättre än andra människor på något sätt.” Enligt honom var ”vägen till fulländning och högsta överlägsenhet vetenskapen. Ju mer Europa har gått framåt inom vetenskapen, desto mer har det också gått framåt i social överlägsenhet.” Han skrev vidare: ”Europa ligger före oss på alla områden. Även om vi gläder oss åt tanken att européerna är rikare än vi materiellt, men att vi är bättre än dem moraliskt, är det inte sant. Européerna har kommit mycket längre än vi moraliskt. Det finns social moral bland alla deras samhällsklasser. I Europa har kvinnans frihet inte uppstått genom någon sedvänja eller känsla. Den bygger i stället på vetenskap och moral. Därför är det meningslöst att ta till sig europeisk vetenskap utan dess moraliska sida. Dessa två ting är oupplösligt förbundna. Vi bör därför bereda oss på att förändra alla områden och delar av våra liv.”

Det var denna tankegång som fick Qasim Amin att år 1901 börja skriva boken The New Woman, riktad mot slöjan. I denna fråga framställde han det muslimska familjelivet på ett ytterst negativt sätt. I sin bok citerade Qasim Amin följande ur den västerländske författaren Samuel Zimmers bok Childhood in the Muslim World: ”I det muslimska samhället är mannen kvinnans absoluta herre. Kvinnan är ett föremål för hans njutning, likt en leksak som han kan leka med hur han vill. All kunskap tillhör mannen, medan kvinnan är dum och all okunnighet är hennes. Den fria himlen och allt ljus är för mannen, medan allt mörker och all fångenskap är för kvinnan. Mannen ska bara befalla, och kvinnan ska tyst lyda. Allt tillhör mannen, och kvinnan är endast en obetydlig del av allt detta som tillhör honom.” Denne Qasim Amin var den första personen under muslimsk täckmantel som föreslog att den muslimska familjen skulle omorganiseras och utformas efter västerländskt mönster. I detta sammanhang citerade han i sin bok följande ur Albert Houranis bok Arabic Thought in the Liberal Age: ”Se mot de österländska länderna; där kommer ni att se kvinnorna fjättrade i slaveriets kedjor inför männen. Männen är deras härskare. Mannen är en tyrann, och så länge han befinner sig i hemmet fortsätter han sitt förtryck. Se däremot mot de europeiska länderna; där garanterar varje regering människans rättigheter och individens frihet och har gett kvinnan större frihet och högre ställning i tanke och handling.”

Qasim Amin skrev vidare i den nämnda boken: ”Grundorsaken till muslimernas förfall är att sociala värderingar förstörs på grund av okunnighet. Denna okunnighet börjar i familjen. För att förbättra detta tillstånd måste västerländsk utbildning införas. Genom denna utbildning kommer kvinnan inte bara att befrias från familjeproblem, utan också kunna bli självförsörjande för att skydda sig mot männens förtryck. Denna utbildning kommer att befria kvinnan från slöja, avskildhet och förtryck.” Qasim Amin anser att kvinnans vistelse i hemmet är skadlig eftersom den har sitt ursprung i männens misstro mot kvinnor. Männen respekterar inte kvinnorna utan håller dem inspärrade i hemmet. Detta beror på att de inte erkänner kvinnan som fullt ut mänsklig. Mannen förnekar kvinnans mänskliga egenskaper eftersom han endast vill njuta av hennes kropp. När det gäller månggifte har Qasim Amin samma uppfattning. Enligt honom kan ingen kvinna dela sin make med en annan kvinna. Om en man gifter sig en andra gång är det möjligt endast genom att bortse från den första hustruns vilja och önskningar. Han ser också med avsky på skilsmässan. Han säger att om denna sed ska behållas måste kvinnan också ges lika rätt i denna fråga. Han uttrycker uppfattningen att det inte finns något skäl till att kvinnor inte skulle få samma rättigheter som män på det politiska området. Han betonar dock att kvinnor bör få utbildning under lång tid innan de deltar aktivt.

Qasim Amins The New Woman är en tydlig förklaring om att fängsla den moderna muslimska kvinnan i kristna och humanistiska ideal. Den som läser denna bok får verkligen svårt att tro att dess författare är muslim och inte en kristen missionär.

Denna polemik i boken The New Woman mot det muslimska samhället saknar all verklig grund. Det Qasim Amin har sagt är helt och hållet resultatet av att han blint accepterat alla kristna missionärers angrepp, utan minsta försök att på ett opartiskt och öppet sätt undersöka muslimska kvinnors verkliga ställning. Den verkliga sanningen är att det även under denna förfallsperiod strålar ömsesidig kärlek och medkänsla från de flesta muslimska familjer. Av alla länder i världen är det just i de muslimska länderna som familjebanden är starkast. Till följd av denna traditionella familjestruktur får muslimska kvinnor stor respekt, vördnad och värdighet som familjens mödrar och hustrur. De bär inte slöja av rädsla för den så kallade manlige förtryckaren, utan gör det eftersom de vet att detta innebär stor nytta för dem. Det är inte så att detta inte medför att de måste uthärda viss psykisk press. Men det beror inte på kvinnans sociala vanära, utan på det rådande moraliska förfallet och berövandet.

I ett personligt brev till mig, daterat den 1 april 1961, skrev Maulana Sayyid Abul Ala Maududi: ”Den västerländska civilisationen har visat sig vara mycket grym mot kvinnosläktet. Å ena sidan tvingar denna civilisation kvinnan att uppfylla kvinnlighetens naturliga plikter, medan den å andra sidan samtidigt för henne ut ur hemmet för att delta i männens många olika verksamheter; på så sätt har den ställt kvinnan mellan två kvarnstenar. Dessutom har dess propaganda frestat kvinnorna att göra sig konkurrenskraftigt attraktiva inför männen. I denna konkurrens har de övergett den naturliga anständigheten och gått så långt som till otillräcklig klädsel, ja till och med nakenhet. På så sätt har de blivit leksaker i männens händer. Endast islam kan rädda kvinnan från denna misär. Islam tillägnar nämligen kvinnan en enda man och har, genom att ge trygghet åt hennes naturliga uppgifter, upphöjt henne till en hög ställning. Den västerländska civilisationen har däremot förvandlat kvinnan till en tjänstekvinna för otaliga mäns underhållning. Den har också skapat en falsk skamkänsla i hennes hjärta inför sådant arbete som i själva verket anstår en kvinna. Islams principer beträffande familjen och hushållsarbetet är verkligen lämpade för kvinnan och helt förenliga med hennes natur.”

På grund av sin blinda underkastelse under den västerländska civilisationen förstod Qasim Amin år 1901 inte att den västerländska propagandan för kvinnans frigörelse skulle leda kommande generationer mot ett omfattande tillfredsställande av fri, allmän och olaglig sexualitet, och att den därigenom helt skulle bryta människans medfödda familjeband.

I början av 1900-talet åstadkom den storm av propaganda mot muslimska kvinnors slöja som Qasim Amin hade väckt genom denna bok, med kristna missionärers och västerländska imperialisters fulla stöd, en omvälvande förändring i det muslimska samhället. Som följd av denna propaganda trädde i varje muslimskt land en grupp tygellösa kvinnor fram likt ogräs; de var fast beslutna att förstöra muslimska kvinnors riktiga ansvarskänsla och likställa deras levnadssätt med västerländska fördärvade flickors levnadssätt.

——————-

Kvinnans frihet och islam

I den moderna världen finns det kanske inte ett enda muslimskt land som inte har utsatts för den västerländska kvinnorättsrörelsens skadliga propaganda, som inte har stämplat slöjtraditionen som en reaktionär religiös föreskrift eller som inte har godtagit den så kallade kvinnofriheten som en nödvändig del av social och ekonomisk frigörelse. I en rapport som publicerades i Pakistan Times den 19 oktober 1976 sade till exempel Teheranuniversitetets vicekansler, doktor Muhammad Muqaddam: ”Inget land kan moderniseras om inte landets kvinnor görs helt fria från religiös fanatism. I många östliga länder har moderniteten dröjt med att få genomslag just på grund av den fanatism och de primitiva föreställningar som är rotade bland dessa länders folk när det gäller att ge kvinnorna frihet. Om vi inte kan hålla jämna steg med världens övriga länder kommer inte heller vi att kunna bestå som en självständig nation. Kvinnornas roll är tydlig i alla utvecklingsländer i Asien och Afrika. För landets utveckling måste de delta i all social, kulturell och politisk verksamhet. Men det mest beklagliga är att vissa människor i landet inte alls vill förstå detta.”

Exakt samma synpunkt som ovan framfördes vid seminariet ”Kvinnors rättigheter under de två årtiondena efter Pakistans grundande”, som hölls i Lahore i augusti 1976 på initiativ av Pakistans råd för nationell solidaritet. Om vi hävdar att vi är muslimer och anser att islam är den ideologiska grunden för bildandet av vårt land, är det då inte vår plikt att veta vad islam har lärt oss om kvinnans frihet?

När det gäller kvinnans rättigheter sägs det i vers 34 i sura An-Nisa: ”Männen är kvinnornas förmyndare, eftersom Allah har skapat männen med större förmågor än kvinnorna och eftersom männen bekostar kvinnorna.”

Detta innebär att ingen muslimsk kvinna är skyldig att själv försörja sig så länge hon inte har möjlighet att försörja sig, hennes make inte har avlidit, hon inte har blivit frånskild eller det finns en manlig släkting som kan försörja henne.

Enligt Koranens undervisning är maken sin hustrus vän och familjens ledare. Makens plikt är att visa sin hustru rättvisa, kärlek och barmhärtighet, och i gengäld är hustruns ansvar att vara lydig och trogen mot sin make samt visa honom uppriktig tillit, så att han inte blir sedeslös.

Att Koranen har gett maken en grad högre ställning än hustrun beror inte på att han ska vara en grym förtryckare, utan på att familjens trygghet ska upprätthållas genom honom. I en familj där hustrun är ekonomiskt självförsörjande förlorar maken naturligt sin roll som familjens auktoritet. Om moderns auktoritet däremot ökar i familjen, minskar barnens respekt för fadern.

I verserna 30–31 i sura An-Nur förbjuds muslimska män att kasta blickar på icke-mahram-kvinnor och muslimska kvinnor att kasta blickar på icke-mahram-män. Både män och kvinnor uppmanas att sänka blicken inför varandra. Kvinnor uppmanas att bära en sjal över huvudet och att med dess ände täcka ansiktet och bröstet. De förbjuds att visa sin skönhet inför någon annan än sina makar och nära släktingar som de inte får gifta sig med. I praktiken förbjuder denna vers användning av kosmetika i ansiktet och kläder som väcker sexuell åtrå.

Av hadith framgår att när Asma (må Gud vara nöjd med henne), den yngre systern till Profeten (frid över honom) hustrus Aisha (må Gud vara nöjd med henne), en dag kom inför Profeten (frid över honom) i tunna kläder, tillrättavisade den store Profeten henne och sade att när en kvinna har nått puberteten bör inget av henne, utom ansiktet och händerna, visas. I vers 55 i sura Al-Ahzab har Gud den Allsmäktige förbjudit icke-mahram-män och främmande kvinnor att gå in i Profetens (frid över honom) hustrurs hem, och i vers 59 har muslimska kvinnor förbjudits att gå ut iförda attraktiva kläder och smycken samt att offentligt visa något i klädsel eller uppförande som kan väcka människors åtrå efter dem.

Kvinnor får tala öppet endast med familjens mahram-män, tjänare och slavar.

I vers 53 i sura Al-Ahzab uppmanas de troende att visa Profetens (frid över honom) hustrur vederbörlig respekt och, om de vill be dem om något, göra det bakom en förhänge. I vers 59 sägs att när en muslimsk kvinna av någon anledning måste gå ut ur hemmet ska hon täcka hela kroppen med en sjal, så att hon kan kännas igen som en from kvinna och inte bli trakasserad. Koranen har befallt Profetens (frid över honom) hustrur och i praktiken alla muslimska kvinnor att, när de av ett brådskande skäl måste träffa en icke-mahram-man, inte använda ett sådant känsloladdat sätt gentemot honom att kärlek kan uppstå i mannens hjärta. Samtalet ska i stället vara enkelt och formellt. I hadith förbjuds muslimska kvinnor att ensamma ge sig ut på en lång resa med någon annan än sin make eller nära släktingar som de inte får gifta sig med, det vill säga utan en mahram-mans eskort.

När de flesta autentiska hadither avråder muslimska kvinnor från att samlas i moskén för gemensam bön och beskriver bönen i hemmets avskilda vrå som mer omtyckt av Gud, hur kan man då tolerera att en muslimsk kvinna arbetar som privatsekreterare, banktjänsteman, flygvärdinna, hotellstäderska, reklammodell, sångerska, dansös eller skådespelerska i film, television och radio?

I verserna 1–24 i sura an-Nur hotas de som har sexuella relationer utanför äktenskapet med strängt straff i denna värld och i det kommande livet. I islam finns ingen dubbel standard i denna fråga. Koranen och haditherna gör ingen åtskillnad mellan straffen för de kvinnor och män som har olovliga sexuella relationer. Samma stränga straff nämns för båda. Vilket ytterligare bevis för islams stöd för avskildhet kan behövas utöver detta vittnesbörd från Koranen och haditherna? Denna begränsning av muslimska kvinnors rörelsefrihet har införts enbart för att skydda kvinnor och hindra män från att vidta onda åtgärder mot dem. Islam är den enda religionen i världen som inte nöjer sig med att kalla omoral för något ont, utan också befaller världens människor att avstå från alla sociala aktiviteter som uppmuntrar omoral.

De första förespråkarna för kvinnans frigörelse var kommunismens grundare Marx och Engels. I deras bok Kommunistiska manifestet, som publicerades 1848, skrev de: ”Hemmet och familjen är inget annat än en förbannelse. För de binder kvinnorna i slaveriets bojor för all framtid.” De sade: ”Kvinnorna måste befrias från familjebanden och ges möjlighet att uppnå full ekonomisk självständighet genom ständig sysselsättning i fabriker och verkstäder.” Deras senare feministiska företrädare insisterade på att kvinnor och män skulle få möjlighet till fritt sexuellt umgänge genom samundervisning, att arbeta tillsammans på samma arbetsplatser utanför hemmet, att umgås tillsammans vid sociala tillställningar, föräktenskapliga kärleksmöten i halvt nakna kläder samt alkohol- och narkotikabruk, dans och sång vid gemensamma sociala evenemang. I detta sammanhang krävde de att staten skulle tillhandahålla preventivmedel, sterilisering, abort av oönskade graviditeter samt statsstyrda daghem och internat för vård av utomäktenskapliga barn. Detta är den grundläggande idén bakom den moderna teorin om ”kvinnors rättigheter”.

Vid ett seminarium på Gulbergs skola för huslig ekonomi i Lahore försökte Teheranuniversitetets prorektor få åhörarna att förstå att ”den del av den moderna civilisationen som har tillkommit som något skadligt är mycket mindre än den ytterst ängsliga, konservativa och reaktionära föreställningen”. Men känner någon till orsakerna till denna rädsla? Se bara vilka följder kvinnans frigörelse har fått för västerlänningarna!

Den amerikanske historikern och kolumnisten Max Lerner säger: ”Vi lever i ett babyloniskt samhälle. Betoningen av sinnesnjutning och sexuell frihet har brutit sönder alla gamla moraliska band i samhället.” För inte så länge sedan var det kyrkan, staten, familjen och samfundet som avgjorde vad som fick visas offentligt och vad som inte fick visas. Men numera har alla dessa institutioner besegrats av allmänhetens krav. Institutionernas uppgift har nu blivit att enbart lyssna och se. Över hela USA samlas åskådare dagligen i konstgallerier och teatrar för att genom pornografiska dans- och sångnummer av den nästan nakna svenska skådespelerskan i serien ”Jag är en kvinna” hetsa upp sin sexualitet. Den italienske filmregissören Michelangelo Antonioni har i sin film ”Bryt upp” trotsat alla religiösa förbud mot nakenhet. Den franska komiska skådespelerskan Jane Fonda svävar från en nakenhetsscen till nästa, ännu mer nakenhet, medan hon i den gränslöst förföriska filmen Barbarella lovsjunger den fria kärleken. Filmen ”Jasons porträtt”, som varar i minst två timmar och skildrar en svart manlig prostituerads förvridna själs resa, visas nu öppet på nästan alla biografer i Amerika och har förvrängt aspekter av människolivet. Den kristne teologen fader Walter J. Ong säger: ”Vi får snart möjlighet att leva ett friare liv än någon annan känd tid i det förflutna…..” (Ur artikeln ”Allt går åt det håll som samhället går åt”, publicerad i Readers Digest, aprilnumret 1968.)

Låt oss se vilken inverkan detta sociala förfall i väst har haft på de muslimska länderna. Film är ett av de viktigaste och mest effektiva medlen för kvinnans frigörelse och moraliska förfall. ”Varje flicka i Lahores Hira Mandi-distrikt drömmer om att bli skådespelerska. Alla vill bli filmstjärnor. De är beredda att göra vilket offer som helst för att förverkliga denna önskan. Ett stort antal av dessa flickor är beredda att infinna sig var som helst för att behaga de så kallade filmregissörerna och producenterna, som ett villkor för att uppfylla sin dröm om att bli hjältinnor. Det är dessa lättlurade flickor som filmindustrin så enkelt och allmänt förleder. De flesta blir glada om de får möjlighet att spela även små roller. Ytterligare många flickor blir på detta sätt knutna till filmen. Endast några få av dem lyckas naturligtvis etablera sig. Många av stadens hotell används för ’happy hour’. Vissa hotellchefer spelar rollen som kopplare. De flesta restauranger används som mötesplatser där liderliga flickor träffar kunder. Dessa kvinnor kan också ses vid stadens busstationer. Stadens biografer är också välkända platser för att fånga kunder. Det är inte heller så att biograferna endast används för att se film. Polisens roll i alla dessa fall är mycket slapp.” (Ur rapporten ”Prostitution i Lahore”, publicerad i The Pakistan Times den 29 och 30 mars 1968.)

Kan det vara en del av vår nationella utveckling att bygga upp en kvinnlig armé av samma slag som Christine Keeler eller Marilyn Monroe?

Pådrivandet för kvinnans frigörelse i tidningar, radio och film har föraktat och förringat kvinnans roll som hustru och mor. Denna propaganda har beskrivit kvinnors vistelse i hemmet för att uppfostra barnen som en oförlåtlig förlust, eftersom halva arbetskraften därmed saknas i den nationella ekonomiska verksamheten.

Den snabba spridningen av samundervisning i de muslimska länderna under statlig ledning har lett till att den fria blandningen mellan pojkar och flickor samt benägenheten till sexualbrott har ökat så kraftigt att oräkneliga unga män och kvinnor har förts till undergångens rand och otaliga syndiga handlingar har begåtts. Samundervisningen bygger på den felaktiga föreställningen att det inte finns några medfödda skillnader mellan kvinnor och män och att båda därför måste utbildas för samma arbete på samma arbetsplatser. Följden blir att de flickor som får samundervisning förbereder sig mycket dåligt för äktenskap och moderskap. Ändå säger kvinnofrihetsförespråkarna att flickors främsta ansvar är i makens hem. Detta innebär i praktiken att moderna kvinnor måste bära ett dubbelt ansvar. Efter att hela tiden ha arbetat utanför hemmet för att försörja sig måste hon när hon kommer hem uppfylla nästan alla omöjliga krav, såsom att uppfostra barnen, ordna hemmet och tillgodose makens behov. Är detta också rättvisa?

I muslimska länder har man på senare tid antagit familjelagar som liknar västerländsk lagstiftning. Har dessa lagar verkligen lett till någon förbättring för våra kvinnor? Lagen fastställer visserligen noggrant en åldersgräns för äktenskap, men glömmer helt att införa något förbud mot olovliga sexuella handlingar mellan pojkar och flickor som ännu inte uppnått denna ålder (den lagliga äktenskapsåldern).

I de flesta muslimska länder har modernisterna, i strid med Koranens och sunnans lagar, förklarat att månggifte ska begränsas kraftigt eller till och med förbjudas. De vill aldrig förstå vad som är bättre för en hustru: att dela sin makes kärlek med en annan hustru som står under hans beskydd och vars barn får sin fars kärlek och omsorg, eller att se honom i hemlighet ha en olaglig relation med någon kvinna, eftersom den nationella lagen hindrar honom från att ta en annan hustru utan att först skilja sig från sin nuvarande hustru och driva bort henne tillsammans med hennes barn?

Är det inte bättre för den kvinna som inte kan leva väl tillsammans med sin make att han personligen skiljer sig från henne, så att paret kan separera fredligt och på nytt ingå äktenskap med någon de själva väljer? Eller är det bättre att deras ärende går till domstol och att maken, för att uppfylla domstolens ”nödvändiga villkor” för skilsmässa och därmed bli fri från äktenskapet, tvingas rikta falska anklagelser om omoraliskt beteende och sinnessjukdom mot hustrun? Detta skulle bli en social skam för kvinnan och för alltid förstöra all hennes heder och sitt goda rykte.

I själva verket är förespråkarna för kvinnans frigörelse inte intresserade av kvinnans personliga lycka och välbefinnande. Vid ett symposium som anordnades av Allpakistanska kvinnorådet i Lahore erkände fru Satnam Mahmud, en aktiv anhängare av rådet, öppet att även om västerländska kvinnor åtnjuter materiellt överflöd samt full social frihet och lika rättigheter, är de ändå inte lyckliga på det sätt de önskar. Hon sade att om andlig lycka är målet, kan lösningen inte finnas i den så kallade kvinnliga frigörelsen. Den opportunistiska socialarbetaren och en av nämnda kvinnoråds medlemmar, Begum Kaisera Anwar Ali, uttryckte i sitt tal så stark förtvivlan över de högutbildade kvinnor som är okunniga om sin egen religion, kultur och sitt nationella språk att det verkade som om hon inte alls visste att deras organisation stöder och främjar denna arrogans hos flickor.

Vad är det verkliga syftet med kampanjen ”Kvinnans frigörelse måste byggas upp i alla muslimska länder”? Den är i själva verket en farlig konspiration som vill bryta ner våra äktenskap, familjer och till och med hela samhällsordningen. Billiga slagord som ”kvinnors rättigheter”, ”kvinnans frihet” och ”kvinnans utveckling” är endast till för att dölja det egentliga syftet bakom en dimridå.

Kvinnans frigörelse i den muslimska världen kommer att leda till samma yttersta följder som nu äger rum på andra håll i världen. Det skamliga beteende som dagens mänsklighet världen över har ägnat sig åt i sexuella frågor överträffar till och med vilda djurs samvete. Den oundvikliga följden av detta beteende blir att alla band av social moral, däribland äktenskapet och familjesystemet, fullständigt bryts ner, och att ungdomsbrottslighet, korruption, förtryck, politisk instabilitet och laglöshet breder ut sig. Hela den tidigare historien vittnar tydligt om att inget samhälle har kunnat bestå länge när synd och omoral har spridits omfattande i det.

——————–

Kvinnans frigörelse och den muslimska kvinnan

Den mest inflytelserika radikala rörelsen i vår tid, som har krävt en förändring av hela samhällsstrukturen och av alla mänskliga relationer, är den feministiska rörelsen. Den är mer allmänt känd som ”kvinnornas frigörelserörelse”.

”Kvinnornas frigörelserörelse” är inte en skapelse som enbart hör vår tid till. Dess historiska bakgrund sträcker sig ända tillbaka till forntiden. I sitt verk ”Staten” krävde Platon ett slut på familjelivet och på de sociala relationer som präglas av kvinnor och män. Den antika komedin Lysistrata och Henrik Ibsens (1828–1906) drama ”Ett dockhem”, skrivet på 1800-talet, har fört fram dessa feministiska idéer. Den viktorianska tidens ekonom och filosof John Stuart Mill samt den socialistiske filosofen Friedrich Engels lade i essän ”Kvinnans underkastelse” (Subjection of Women), skriven 1869, den teoretiska grunden för kvinnans frigörelse. År 1884 förklarade Engels offentligt: ”Äktenskapet är ett slags glädjelöst slaveri.” Han rekommenderade att äktenskapet skulle avskaffas och att barn skulle uppfostras under statlig ledning.

I Amerika började ”kvinnornas frigörelse”-rörelsen som en utlöpare av abolitioniströrelsen och nykterhetsrörelsen. De kvinnor som deltog i dessa rörelser insåg att de behövde politisk makt för att stärka sina krav. Seneca Falls-konventionen (Seneca Falls Convention) 1848 var en föregångare till denna ”kvinnornas frigörelserörelse”. I konventionens deklaration krävdes att kvinnor skulle ha full kontroll över sin egendom och sina inkomster, att hustrun skulle ha rätt att skilja sig från sin make, att modern skulle ha vårdnaden om barnen, att könsskillnader i arbetslivet skulle avskaffas och att kvinnor och män skulle få lika lön och ersättning för samma arbete, samt att kvinnor skulle få rösträtt och representation i val.

När kampanjen för kvinnlig rösträtt började koncentrerade de mer konservativa feministerna alla sina ansträngningar på just denna fråga. När det nittonde tillägget till USA:s konstitution antogs 1920 visade det sig att kvinnornas rösträtt i val, som de kvinnliga aktivisterna och allmänheten hade föreställt sig, hade godkänts fullt ut i konstitutionen. Därefter låg den feministiska rörelsen latent i mer än fyrtio år.

Den 14 december 1961 undertecknade president John F. Kennedy en exekutiv order om att inrätta en presidentkommission för kvinnors sociala ställning. Orderns syfte var att identifiera de rådande föreställningar, sedvänjor och normer som hindrade förverkligandet av ”kvinnors rättigheter” och att rekommendera åtgärder mot dem. Inrättandet av denna presidentkommission var det första officiella statliga steget i USA för att fastställa kvinnornas ställning. På så sätt väcktes den femtio år gamla vilande feministiska rörelsen åter till liv redan under första hälften av 1960-talet genom möten, samlingar, demonstrationer och motståndsaktioner, och kvinnliga studenter vid högskolor och universitet började delta i dessa politiska aktiviteter. Kvinnorna som deltog i Seneca Falls-konventionen 1848 hade endast protesterat mot förolämpningar och övergrepp från berusade makar och krävt kvinnans lagliga rättigheter inom äktenskapet, skydd för egendom, rätt till förvärvsarbete samt lika lön för kvinnor och män för samma arbete. Men deras arvtagerskor var mycket mer extrema än de.

Historiens största och mest uppmärksammade feministiska protestmöte ägde rum den 26 augusti 1970. Den dagen samlades tusentals kvinnor på Fifth Avenue i New York med plakat i händerna. På plakaten stod: ”Hemmafruar är bara obetalda slavar”, ”Vi kräver statlig ersättning för hushållsarbete”, ”Misshandlade kvinnor, laga inte ris, låt era män svälta hela natten”, ”Glöm mänsklig medkänsla”, ”Gift er inte”, ”Att tvätta handdukar är inte kvinnors arbete”, ”Gör abort lagligt”, ”Underkastelse är inte önskvärd för ett sunt liv” och så vidare.

Dagens feminister motsätter sig kraftigt alla sociala aktiviteter som bestäms av skillnader mellan könen. De kräver absolut och villkorslös jämlikhet mellan kvinnor och män, även när det gäller kroppens uppbyggnad. Feminister erkänner inte att det kan finnas medfödda skillnader mellan kvinnor och män. Därför vill de inte acceptera att hustrun ska vara hemmafru och barnens mor medan maken ska vara försörjare och familjens överhuvud. De anser att kvinnor, liksom män, måste spela en aktiv roll i sexuella aktiviteter; det räcker inte att vara passiv. Därför kräver de full sexuell frihet för kvinnor genom att äktenskapet, hushållet och familjeinstitutionen avskaffas och barnuppfostran organiseras under statlig ledning. De uppmanar alla kvinnor att hävda full kontroll över sitt sexuella liv. Därför kräver de kraftfullt att statliga förbud mot alla preventivmedel ska hävas, så att reklam för dessa produkter kan spridas och alla flickor och kvinnor, gifta som ogifta och i alla åldrar, ska kunna köpa dem på vilket apotek som helst utan läkarordination. De kräver att alla begränsningar av abort ska avskaffas och att kvinnor i alla åldrar ska ha full rätt till abort. Det räcker inte att abort ska vara möjlig när det behövs; abort måste också erbjudas kostnadsfritt under statlig ledning, så att fattiga kvinnor kan få abort när de själva önskar. Samundervisning i alla ämnen måste införas i skolorna. Hushållsekonomi får inte vara förbehållen flickor och handel och teknisk utbildning enbart pojkar. På idrottsplatser och inom fysisk undervisning måste separata arrangemang för pojkar och flickor avskaffas. Flickor måste få tillstånd att idrotta och delta i fysiska tävlingar tillsammans med pojkar i alla åldrar. Massmedierna måste undvika även ord som antyder könsskillnader och sprida föreställningen att ”kvinnor och män är lika i arbete och produktion”. Feminister kritiserar barnböcker eftersom de inte innehåller exempel på familjer med endast en mor eller far och inte framställer moderskap hos ogifta kvinnor eller kvinnor som separerat från sina makar som ett ideal. De säger att mödrar ska få mekaniska leksaker att leka med och pojkar mekaniska dockor. Radikala feminister föreslår att alla traditionella former av äktenskap, hushåll och familj ska avskaffas, att alla kvinnor och män som bor i små områden ska förvandlas till en stor sexuell zon och att barnuppfostran helt ska ställas under statlig ledning. Därför kräver de att kostnadsfria barnomsorgscentraler under statlig ledning ska inrättas i alla områden, på samma sätt som parker, bibliotek och andra bekvämligheter har byggts för allmänhetens förströelse i nästan alla områden i Amerika. Deras krav är att kvinnlighet inte på något sätt får vara ett hinder för att välja yrke.

I en artikel med titeln ”Feminismens återfödelse”, publicerad i tidningen ”The New York Times” 1971, skrevs följande:

”Många kvinnor kan säga att de vill följa traditionella vägar. Men de kan inte göra det eftersom det är mycket skrämmande eller svårt att ens föreställa sig. Ja, de gamla reglerna kan verka erbjuda en trygg ordning. Men det är ungefär som när någon har fått en viss makt i ett fängelse och därför upplever världen utanför som skrämmande. Kanske kan dessa kvinnor inte bestämma vad de föredrar; de är rädda. Vi vill inte tvinga på kvinnor någonting. Vi vill bara lägga fram olika alternativ som kan vara godtagbara för dem. Vi har funnit sådant som är önskvärt och som, om en människa tar till sig det, kan göra henne till en verklig människa. Vi vill ge människor full frihet. Vi vill inte fjättra dem med någon sedvänja, lag eller psykiskt slaveri. Om naturen inte har någon plats för detta, måste naturen skapa en plats för det.”

Ett av de ”alternativa val” som feministerna har funnit för kvinnor är kvinnlig homosexualitet (lesbianism). En gren av kvinnorättsrörelsen är den homosexuella organisation som är känd som ”Döttrarna av Bilitis”. Dess mål är att främja kvinnlig homosexualitet.

På ett annat ställe i boken ”Feminismens återfödelse” sägs det: ”Det finns många medlemmar av kvinnorättsrörelsen som var homosexuella redan innan denna rörelse började, och några medlemmar som blev homosexuella efter att de hade anslutit sig till rörelsen. Bland dem som senare blev homosexuella finns några som valde detta som en politisk protest. Enligt dessa radikala feminister är ’kvinnlig homosexualitet’ ett sätt för kvinnor att försvara sig mot mäns förtryck.”

I en antologi med titeln ”Den nya kvinnan”, som publicerades i New York 1970 och behandlar kvinnorättsrörelsens syften, står det: ”I Amerika är lesbiska en minoritet, men deras antal är inte mindre än tio miljoner. Lesbiska är kvinnor som känner större kärlek till kvinnor än till män. De två framstående psykiatrikerna dr Joel Fort och dr Joe K. Adams har förmodligen lämnat den mest argumenterande och minst fördomsfulla kommentaren om homosexualitet. Deras kommentar, publicerad 1966, lyder: Homosexuella tillhör, liksom heterosexuella, samma mänskliga grupp. De får inte av någon lag, social organisatör eller arbetsgivare behandlas som en separat mänsklig grupp. Lagstiftningen om sexuellt beteende måste ändras så att den kan hantera antisocialt ungdomsbeteende, våldtäkt, trakasserier och liknande. Sexuellt beteende mellan vuxna som sker privat med ömsesidigt samtycke får inte betraktas som något som berättigar till statligt eller offentligt ingripande.”

Tänk nu efter: vad blir följden av denna revolutionerande kvinnorättsrörelse, och vilken sorts samhällsordning är det de vill ha?

På sidorna 122–125 i samma bok sägs det: ”På detta sätt blir kvinnan för mannen som tillbedjaren är för guden. Guden kan ta emot tillbedjarens dyrkan, men kommer inte att göra honom till sin egen, utan senare stöta bort honom med foten. Gud och tillbedjare kan aldrig bli ett. Vår samhälleliga undervisning om sexuallivet är att man under de första tio åren efter könsmognad ska iaktta strikt avhållsamhet (till och med onani betraktas i detta sammanhang på sin höjd som ett slags oförmågeförseelse). Därefter ska man under hela livet hålla sig till endast en sexuell partner. I själva verket försöker samhället hålla oss okunniga och misstänksamma inför ett bättre sexualliv och få oss att tro att den förbjudna frukten av promiskuöst sex aldrig kan vara bättre än det som moraliska människor får. Vilket hinder den konventionella protesten är! Om vi kan överskrida detta hinder och pröva våra homosexuella böjelser och vår nyfikenhet, kan vi först då bedöma hur moraliska eller omoraliska våra känslor är, och först då blir det möjligt att gradvis lära känna deras uppenbara följder, egenskaper och syften och vidta effektiva åtgärder för att hantera dem. Vad händer om mannen förnekar sin manlighet och godtar alla värden som hör samman med jämlikhet, ödmjukhet, ömsesidig dialog, eftertanke, samarbete, artigt avslag och konflikt? Lika lite som vi kan förneka vår föreställningsförmågas utveckling när det gäller sexualiteten, kan vi förneka alla naturliga sexuella beståndsdelar i våra relationer. Det sätt på vilket denna sexuella relation äger rum, det vill säga samtal, beröring, gester, kärleksförklaringar och så vidare, måste skiljas från de konservativas form av moralisk renhet och lämnas åt våra oskyldiga val.”

Är det bättre att för hela livet hänga fast vid äktenskapets rep med en enda person, eller är ett liv med många variationer bättre? Innan många gifter sig vill de ha en inledande relation. Denna inledande relation är mycket viktig och en lovvärd sak. Om någon även ser detta som ett problem beror det på att vi försöker undvika att hamna i klorna på någon dålig flicka. Det är en flyktmentalitet. Det är orätt. Men det beror inte på att man har en sexuell relation med någon, utan på en benägenhet att dra sig undan från att bygga en relation med någon. Därför kommer problemet att bestå.

Vi har en tendens att överdrivet bevara alla våra släktrelationer. Vi vill luckra upp detta, så att alla öppet och direkt kan uttrycka sexuella inviter. Kommer en sådan frihet för kvinnor och män att bryta sönder Amerikas traditionella familjesystem? Jag tror det. För denna familjeordning är en institution som ger upphov till många problem. Familjen är en prövoplats för brist, klagomål och uttryck för duglighet samt för en grupps gemensamma försök att leva tillsammans och försörja många människor.

Tack och lov har den feministiska rörelsen ännu inte nått en sådan extrem omfattning i de muslimska länderna. Men till följd av moderniserings- och västerniseringspolitiken håller purdahtraditionen snabbt på att försvinna, kvinnorna blir rebelliska mot de religiösa traditionerna och formar sig efter västerländska kvinnors mönster.

I boken Kvinnan i den moderna världen, skriven av Raphael Patai och utgiven i New York 1967, beskrivs följande:

”Rika, urbana kvinnor som följer de rådande sederna, särskilt kvinnor av detta slag i Teheran, ägnar numera mycket lite tid åt hushållsarbete. Nästan hela tiden är de upptagna med sociala, yrkesmässiga, rekreativa och välgörenhetsinriktade aktiviteter. Att gå till kläd- och hårvårdssalonger, att gå på hotell och restauranger för frukost och lunch med väninnor samt att delta i olika tillställningar har blivit dessa kvinnors dagliga sysselsättning. Dessutom tillbringar de tid utanför hemmet med sport och semestrar. Ett stort antal kvinnor ur denna klass har blivit alltmer intresserade av kulturellt arbete och välgörenhetsarbete. (s. 77)

Antalet kvinnor som rör sig utanför hemmet ökar kraftigt i Libanons olika städer. Varje söndag är antalet kvinnor bland de människor som samlas på stränderna i Beirut inte alls mindre än antalet män. Nästan alla är unga män och kvinnor ur den nya generationen.

Detta umgänge på stranden är utan tvekan ett tecken på att de sociala banden har försvagats. I Libanon hindras inte heller kvinnor ur den västinriktade över- och medelklassen från att gå omkring i sådana kläder som de vill bära. Flickor ur nästan alla samhällsklasser visar en märklig upptagenhet med klädsel, inte bara på stränder och nöjesplatser utan också vid alla slags tillställningar. Universitetsstudenterna bär visserligen vinterkläder på vintern, men på sommaren bär de åtsittande sidenkläder eller kjolar och tunna blusar. Till detta kommer högklackade skor, nylonstrumpor och tilltalande smink. Vissa muslimska flickor som inte är universitetsstudenter hänger en mycket tunn och symbolisk niqab framför ansiktet. Ännu för några år sedan skämdes flickorna för att bada på stranden. Nu tar de ivrigt till sig detta, och många går i vattnet iförda mycket korta tvådelade baddräkter.”

Feminismen (Feminism) är resultatet av en onaturlig, konstlad och avsiktlig rörelse som syftar till att bryta ned det rådande samhällssystemet. Dess mål är att förneka alla osynliga trosföreställningar, all moral och alla andliga värderingar. Det är antropologins och historiens studenter som kan ge en säker uppfattning om denna feministiska rörelses tomhet och orimlighet. För av alla mänskliga civilisationer och mänskliga beteenden under förhistorisk och historisk tid framgår det mycket tydligt att det alltid kommer att finnas en skillnad mellan kvinnor och män i samhället, och att samhället byggs genom föreningen av dessa två separata väsen, kvinnor och män. I de samhällen där åtskiljandet av hushåll och familj, avskaffandet av faderns auktoritet i familjen och sexuell oordning har blivit utbredda, har alla sådana samhällen till slut förfallit och gått under.

Någon kanske säger: Om det förhåller sig så, hur kommer det sig då att västvärlden, trots sitt moraliska förfall och sin korruption, har förblivit så dynamisk, stark och mäktig när det gäller att leda världen?

Sayyid Abul A’la Maududi har redogjort för detta i avsnittet om kvinnans ställning i sin framstående bok Purdah och islam:

”När moralisk tygellöshet, självförgudning och sexuell förnedring når sin yttersta gräns i ett samhälle, när kvinnor och män, unga och gamla, går vilse i sexuell galenskap – det vill säga när hela samhällets människor blir fullständigt sexuellt depraverade – går detta samhälle helt naturligt mot den oundvikliga följden av undergång. De som bevittnar ett sådant destruktivt samhälles utveckling och välstånd ser i själva verket ett samhälle som står på kanten av en eldgrop och när som helst kan falla ned i den med all sin självgodhet. De tror att ett samhälle når välståndets högsta topp först när alla dess människor har övergett moralen och blivit själviska. Men detta är också en sorglig slutsats. När destruktiva och konstruktiva krafter verkar sida vid sida i ett samhälle, och de konstruktiva krafterna på något sätt ligger före de destruktiva, är det fullständigt orättvist att anse att de destruktiva handlingarna har segrat över de konstruktiva. Låt oss till exempel tänka på en skicklig affärsman som genom hårt arbete, skarp erfarenhet och intelligens har tjänat en stor vinst, men som använder den till alkohol, hasardspel och ett tygellöst liv. Kan denna del av hans verksamhet ge honom något välstånd och någon lycka? Den verkliga sanningen är att den första typen av egenskaper för honom mot framgång, medan den andra typen för honom mot förfall. Om han når framgång tack vare sina goda egenskaper betyder det inte att hans dåliga egenskaper är verkningslösa. Det kan hända att hasardspelandets demon på ett ögonblick berövar honom hela hans förmögenhet, att han till följd av alkoholbruk råkar ut för en så fruktansvärd olycka att han blir bankrutt, och det kan också hända att den sexuella lastens demon driver honom till självmord, mord eller något annat sorgligt tillstånd. Ingen kan med säkerhet säga att han, bara för att han nu befinner sig i välstånd, prakt och till synes munterhet, en dag inte kommer att falla ned i alla dessa sorgliga tillstånd. På samma sätt hämtar en nation till en början sin framåtdrivande kraft från konstruktiva krafter. Men senare börjar förstörelsens frön sås runt omkring den på grund av bristande lämplig tillsyn. Så småningom förlorar denna konstruktiva kraft sin egen fart, och de destruktiva krafterna som verkar överallt kastar den allt djupare ned i avgrunden.”

Var ligger mänsklighetens befrielse? När det gäller samhällsbildningen ger den islamiska sharian familjen företräde som samhällets grundläggande enhet. Ordet familj bär här en vidsträckt betydelse. Det handlar inte om någon familjeföreställning av dagens atomiserade och splittrade slag.

Profetens (frid vare med honom) stora framgång i Medina var att utrota alla slags seder och vidskepelser som var rådande bland lokalbefolkningen och beduinaraberna och bygga upp ett nytt samhälle helt på religionens grund. Det nya samhällets band var å ena sidan knutna till hela den muslimska gemenskapen och å andra sidan till varje muslimsk familj. De muslimska familjerna är var och en en miniatyrbild av det muslimska samhället och dess grundval. I islams grupporienterade natur är fadern familjens imam eller ledare. Han är den huvudansvarige för familjens religiösa verksamhet. Fadern förmedlar familjens religiösa tro, beteende och regler och ser till att de förverkligas. Fadern är Guds representant i familjen; hans auktoritet är symboliskt sett Guds auktoritet. En man blir familjens hedersperson därför att han är familjens religiösa auktoritet. Det är han som tillgodoser familjemedlemmarnas alla religiösa behov. När männen upphörde att tillgodose familjens religiösa behov och misslyckades med att upprätthålla den manliga auktoriteten, vågade kvinnor på vissa håll i muslimska länder uppträda religionsfientligt. Och dessa män bemötte dessa ”avancerade”(?) kvinnors irreligiösa beteende genom att överge sin manlighet och följa kvinnorna.

I boken ”Islams ideal och verklighet” (Ideals and realities of Islam), skriven av Seyyed Hossein Nasr och utgiven i London 1966, står det:

Den traditionella, ortodoxa familjen är en enhet i ett stabilt samhälle. Att en muslimsk man kan gifta sig med fyra kvinnor samtidigt är liksom den fyrkantiga Kaba-byggnaden en symbol för beständighet. Många kanske inte kan förstå varför islam tillåter en sådan familjestruktur, och därför kritiserar de islams månggiftesinstitution. Muslimska modernister hyser därför, liksom de kristna, fientlighet mot islam och hävdar till och med att månggifte är omoraliskt.

För att minska olagliga sexuella relationer rekommenderar de till och med promiskuöst sex (Promiscuity) som en del av samhällsstrukturen. I detta avseende är de modernistiska små muslimska gruppernas synsätt betydligt skadligare än de västerländska observatörernas, som i jämförelse inte är lika allvarligt. Det beror på att de inte vill förstå den islamiska sharians lära och på intet sätt är beredda att låta sharian få företräde framför moderna västerländska klassföreställningar.

Det råder utan tvivel att kvinnor i en liten men mycket betydelsefull del av dagens muslimska samhälle gör motstånd mot de rådande och traditionella islamiska sedvänjorna. I varje civilisations historia ser man att en reaktionär grupp är verksam mot de bestående krafterna. Inom hinduismen ser man alltid att moderskapets sida är stark. Men inom islam är mannens auktoritet det främsta. Kvinnor med en radikal modernistisk läggning har gjort denna islamska sed till det främsta föremålet för angrepp. Dessa modernistiska muslimska kvinnors uppror är i själva verket resultatet av de inre fiendernas försök under fjortonhundra år att bryta sönder det muslimska samhället. Det är den manliga auktoritarianismen som har gjort dessa kvinnor reaktionära. Dessa kvinnor, som är ytterst få jämfört med männen, vill att allt hos dem ska vara västerländskt. De vill med våldsam känsla bli västerländska till sin läggning och klädsel. Det blir svårt att förstå orsaken till denna känslomässiga hållning om man inte analyserar de psykologiska orsaker som ligger bakom den.

Ur islamiskt perspektiv är talet om jämlikhet mellan kvinnor och män lika orimligt som att säga att rosor och jasmin har samma egenskaper. Båda dessa blommor har nämligen olika doft, färg, form och skönhet. På samma sätt är kvinnor och män inte likadana. Var och en av dem har en annan konstitution och ett annat beteende. Kvinnor kan inte vara jämlika med män, lika lite som män kan vara jämlika med kvinnor. Islam har därför inte ställt dem mot varandra som rivaler, utan betraktat dem som varandras medhjälpare. I enlighet med deras respektive natur har islam fastställt olika ansvar och skyldigheter för var och en av dem.

Eftersom mannen måste utföra många viktiga och svåra uppgifter får han åtnjuta vissa sociala företräden och förmåner, såsom auktoritet och ledarskap.

För det första måste han bära det stora ekonomiska ansvaret. Det är han som ansvarar för familjens alla utgifter. Om hustrun däremot är rik, även om hon är ekonomiskt självständig, är det ändå mannen som ansvarar för hennes försörjning. I ett idealiskt muslimskt samhälle behöver kvinnan inte bekymra sig om sin försörjning. Där finns en så vidsträckt familjekrets att hon kan finna sin plats någonstans. Även om hennes man eller far inte finns närvarande kommer detta familjesystem att ge henne skydd och en väg att värja sig mot ekonomisk press. I denna större islamiska familj bär den ansvarige inte bara ansvaret för att försörja och fostra sin hustru och sina barn, utan hjälper vid behov även sin mor, sina systrar, fastrar, mostrar, svägerskor, svärmor och till och med kusiner och andra mer avlägsna släktingar. Till skillnad från stadslivet, där en muslimsk kvinna måste använda all sin kraft för att hitta ett arbete, och eftersom varje familj utgör en ekonomisk enhet, tillgodoses familjens alla behov inom familjen eller genom gemensamma insatser. Därför behöver kvinnan inte engagera sig i onödig ekonomisk verksamhet.

För det andra kan en muslimsk kvinna inte själv söka en make åt sig och inte heller visa upp sin skönhet för att attrahera någon och hoppas kunna få honom till make i framtiden. Därför är den muslimska kvinnan helt befriad från den fruktansvärda oron över att finna någon som make och den outhärdliga smärtan över att inte finna någon. I enlighet med kvinnans naturliga läggning stannar hon i hemmet tills hennes föräldrar eller förmyndare har funnit en lämplig brudgum åt henne. Ett sådant äktenskap är ett verkligt religiöst giltigt äktenskap, och genom det blir familjens och samhällets band varaktiga. Äktenskap som ingås under stundens känslor kan oftast inte bestå. Men äktenskap som ingås efter förmyndarnas sansade övervägande blir oftast varaktiga, och i sådana äktenskap förekommer vanligtvis inte skilsmässa.

För det tredje är muslimska kvinnor, med undantag för enstaka sällsynta behov, befriade från att direkt delta i blodiga krig och politik. För många kan detta förefalla vara en berövning. Men om man bedömer saken utifrån kvinnans verkliga natur och behov visar det sig att deltagande i sådana verksamheter för de flesta kvinnor är mycket betungande och svårt. Även i de moderna samhällen där man genom en ”jämlikhetsinriktad” ordning försöker göra kvinnor och män jämlika hålls kvinnor borta från deltagande i de väpnade styrkorna tills extrema förhållanden uppstår.

På ett annat ställe i boken ”Islams ideal och verklighet” säger Sayyid Hossein Nasr: ”Som motprestation för de möjligheter och förmåner som islam har gett kvinnan måste hon uppfylla vissa bestämda skyldigheter. Den viktigaste av dessa är att skänka familjen ett fridfullt hem och att uppfostra barnen på rätt sätt. I familjen är hustruns roll som en kejsarinnas. Mannen är däremot familjens hedrade gäst hos hustrun. Hemmet och den stora familjekrets där hon lever är den muslimska kvinnans värld. För kvinnan innebär att skiljas från hemmet att skiljas från världen eller att kasta sig i dödens famn. Det är inom den stora familjestrukturen som den muslimska kvinnan finner meningen med sin existens, och inom denna familj finns allt som behövs för att tillgodose hennes behov och ge henne självuppfyllelse.

Sharia anger kvinnans och mannens uppgifter och ställning i samhället som kompletterande varandra, i enlighet med deras natur. Den ger mannen social och politisk överhöghet eftersom han bär alla familjens skyldigheter och skyddar den från all ekonomisk, social och annan familjerelaterad press. Även om mannen härskar i riket utanför hemmet och är familjens överhuvud, följer han ändå med respekt hustruns ledning i hemmet.

De uppgifter som den Allsmäktige Allah har ålagt kvinnor och män var för sig accepterar maken och hustrun i varje muslimsk familj genom ömsesidig förståelse, och tillsammans bygger de en familj med en fast grund, som utgör en grundläggande enhet för hela samhällets sunda struktur.”

De som i den kristna världen stöder kvinnorörelsen för kvinnans frihet förnekar i själva verket hela arvet från sin egen civilisation och har gjort uppror mot det genom att göra uppror mot moraliska, kulturella och andliga värderingar samt förneka familjesystemets nödvändighet.

     Det moderna Europa vet mycket väl att social sammanhållning, fred, stabilitet och enhet rådde i det medeltida kristna samhället, trots feodalsystemets skadlighet och prästernas förtryck. En lysande skildring av de värderingar som levdes efter i de kristna familjerna i det medeltida Europa återges nedan ur familjekrönikan efter den berömde tyske konstnären Albrecht Dürer (1471–1528), som var en from kristen: Detta familjeliv, skildrat av en medlem av familjen Dürer, låg mycket nära det islamiska familjesystemet.

     ”Min vördade far, Albrecht Dürer, reste till Tyskland och vistades länge i ett fattigt landsbygdsområde där. Därefter kom han till Nürnberg på Sankt Eligius dag år 1455 (den 25 juli). Den dagen var Philipp Pirckheimers bröllopsdag. Därför hade huset dekorerats och man hade ordnat mottagning för gästerna under den stora lindens krona. Från den tiden och fram till år 1468 tog min käre far Albrecht Dürer hand om den gamle Hieronymus Hopper. Därefter gifte Hopper bort sin vackra, välbyggda och gudfruktiga femtonåriga dotter Barbara med honom. Detta äktenskap ingicks åtta dagar före Sankt Veitdagen (den 8 juni). Min ädla mor födde åtta barn och uppfostrade dem. Ibland fick hon möta smittsamma sjukdomar och svåra sjukdomar och utstå fruktansvärd hunger, hån, gyckel, förakt och oro; men hon hyste aldrig någon rastlöshet eller hämndlystnad i sitt hjärta. Alla min käre fars barn, mina bröder och systrar, dog, några i unga år och andra som vuxna. Endast vi tre bröder lever fortfarande, och vi kommer att leva så länge Herren vill. Vi tre bröder är jag, Albrecht, min bror Andreas och min broderlige vän Hans. Hans är inte min fars son. Min far var dessutom den äldste bland sina bröder. Hela sitt liv arbetade han hårt. Med sina egna händer tjänade han sitt uppehälle och försörjde sin hustru och sina barn. Hans liv var fyllt av mycket sorg, frestelser och motgångar.”

     Denne man, som var tacksam mot Gud, välvillig mot människor, tålmodig och ödmjuk, var en föredömlig kristen. Alla som kände honom lovordade honom. Han begärde och förväntade sig mycket litet av samhället. Han var fåordig och gudfruktig. Min store far var mycket angelägen om att lära sina barn gudsfruktan. Hans största förhoppning var att fostra sina barn till människor som var goda i Guds och människors ögon. Därför rådde han oss alltid att älska Gud och behandla människor väl. Eftersom jag var mycket intresserad av utbildning fäste han sig särskilt vid mig. Därför skickade han mig till skolan. När jag hade lärt mig läsa och skriva tog han mig från skolan och lärde mig guldsmedens yrke och hantverk. När jag hade blivit skicklig i detta yrke kände jag att det var bättre att bli målare än guldsmed. När jag berättade detta för min far kunde han inte glädja sig åt att höra det, och han beklagade den tid som hade gått förlorad medan jag varit lärling hos honom. Men till slut tillät han mig att gå vidare enligt min egen önskan, och på Sankt Endrits dag år 1486 (den 30 november) placerade min far mig som lärling hos Mikhail och Lojimiyut i tre år. Även under denna tid gav Herren mig kraft att arbeta, och det var då jag lärde mig yrket ordentligt. Men jag blev mycket illa behandlad av mina lärares medhjälpare. När jag efter avslutad utbildning återvände hem beslutade Hans Frey, efter samtal med min far, att gifta bort sin dotter Agnes med mig. Tillsammans med Agnes gav han mig också 200 floriner. Vårt bröllop ägde rum måndagen den 7 juli 1494, strax före Sankt Margareta-dagen.

     En tid därefter drabbades min far av dysenteri, och ingen behandling kunde göra honom frisk. När han såg att döden närmade sig överlämnade han sig lugnt och tålmodigt åt den, och han uppmanade mig att ta hand om min mor och att vi alla skulle leva enligt Guds bud. Hans sista sakramentsdag (dagen för den kristna nattvarden) gick till ända, och han dog en kristen mans död. Han lämnade min mor som änka. Så länge min far levde lovordade han alltid min mor inför mig. Han brukade säga: ”Din mor är en mycket god kvinna.” Därför beslöt jag att aldrig glömma min mor.

     Mina vänner, jag ber er vid Gud: När ni läser berättelsen om min gudfruktige fars död, be då Kristus och Moder Maria om hans salighet i det kommande livet och om ert eget väl, och säg: Må Gud genom vår tjänst åt honom skänka oss ett meningsfullt liv och en välsignad död. Det är aldrig möjligt att en människa lever ett gott liv och sedan dör en ond död. Gud är nämligen barmhärtig.

     Nu vill jag berätta för er att min mor, som jag tog under min vård två år efter min fars död, när hon hade blivit helt utblottad, efter att ha stått under min omsorg i nio långa år blev mycket sjuk på tisdagen före rogationsdagen år 1513. Den morgonen bröt vi upp dörren till hennes rum och bar ut henne. Hon hade blivit så svag att hon inte hade kraft nog att öppna dörren, och att bryta upp den var den enda utvägen. Vi förde henne ner till bottenvåningen, och båda sakramenten (”Herrens måltid”) förrättades för henne. Alla antog nämligen att hon höll på att dö. Ända sedan min fars död hade hon aldrig varit riktigt fysiskt frisk.

     Mer än ett år efter den dag då hon blev sjuk, den 17 maj 1514, två timmar innan nattens mörker tätnade, lämnade min ädla mor Barbara Dürer denna värld. Genom påvens präster hölls en högtid till åminnelse av henne i syfte att utplåna hennes synder och sorger. Före sin död bad hon om välsignelse och lycka i det hinsides för min skull och gav mig många råd om att avstå från syndiga handlingar. Även om hon var mycket rädd för döden förklarade hon att hon inte alls var rädd för att möta Gud. Jag blev så förkrossad av min mors död att jag inte kan uttrycka det i ord. Må Gud välsigna hennes själ. Hon fann alltid stor frid i att lovsjunga Gud och se till att vi visade Gud vördnad. Det var hennes vana att regelbundet gå i kyrkan. Om jag begick något fel blev hon mycket arg och tillrättavisade mig skarpt. Hon var alltid rädd för att jag eller mina bröder skulle begå någon orätt. Varje gång vi gick ut ur huset eller återvände hemifrån sade hon: ”Må Gud hjälpa dig.” Hon påminde oss alltid om vår själ, vår kroppslighet och vår religion. Jag kan inte göra hennes alla gärningar, hennes barmhärtighet mot människor eller hennes lovvärda egenskaper rättvisa genom att beskriva dem. När hon dog var hon 63 år gammal, och jag begravde henne så väl jag förmådde. Må den store Herren också skänka mig en sann kristens död och ge mig nåden att återförenas med Honom, med hans himmelske tjänare, min far, min mor och mina vänner, samt skänka oss ett evigt liv av välgång i det hinsides. Amen! Hela sitt liv drömde min mor om större lycka efter döden.”

     Det samhälle med unisexualitet som förespråkas av jämlikhetsanhängarna är ett samhälle där inga sociala eller kulturella skillnader mellan kvinnor och män erkänns, och där äktenskap, hushåll och familj, blygsamhet, kyskhet och moderskap betraktas som avskyvärda företeelser och inte som kännetecken för ”framsteg” och ”frihet”, utan snarare som orsaker till yttersta förfall. Resultatet blir inget annat än ren anarki, gränslös oordning och fullständig social desorganisation.

     Om det är så, varför är då feminismen så populär? I essän ”Religion och civilisation”, skriven av Abul Hasan Ali Nadwi och publicerad i Lucknow 1970, sägs följande:

     ”Det samhällssystem som bygger på materialism är mycket gammalt och också mycket populärt. Inget annat samhällssystem har varit lika lätt att acceptera, tillfredsställande och enkelt att utveckla för majoriteten av människorna i något land eller någon tid. Hos allmänheten finns en sådan djup och förförisk dragningskraft till det att man inte behöver slå rot djupt i samhället eller väcka människornas intelligens för dess skull. Det kräver inte heller någon uppoffring eller självförsakelse. Ingen behöver utstå sorg eller lidande för någon annans skull. Man behöver bara följa med tiden och dras med i den blinda strömmen. Historien vittnar om att inget annat samhällssystem har fått möjlighet att utöva ett så stort och omfattande herravälde över mänskligheten som materialismen.”

     Aldrig tidigare har moraliskt förfall och social degeneration spridit sig så världsomfattande över mänskligheten som i vår tid. Föreställningen om jämlikhet mellan kvinnor och män har fört mänskligheten till en lägre nivå än djuren. Djuret drivs av sina medfödda instinkter och kan inte göra något som strider mot dess natur. Det finns ingen homosexualitet bland djur. Hanar av samma art dras endast till honor av den arten. Ingen hane känner någonsin sexuell åtrå till en annan hane, och ingen hona känner någonsin sexuell åtrå till en annan hona. Bland djuren bryts moderskapsrelationen helt när ungarna har vuxit upp och lärt sig att ta hand om sig själva. Hos hanarna i de flesta arter märks inget intresse för deras avkomma. Bland djuren finns inga sådana företeelser som blygsamhet, kyskhet, äktenskap eller familjeband, inklusive banden mellan döttrar och söner. Dessa föreställningar och band betraktas endast som en oskiljaktig del av den mänskliga kulturen. Kvinnliga jämlikhetsanhängare vill förstöra just dessa mänskliga egenskaper som kännetecknar människans natur och gradvis försvaga grunden för alla relationer mellan människor och alla sociala band. Följden blir självmord. Och detta självmord kommer inte att drabba någon enskild nation, utan hela människosläktet.

— Slut —