Förord

En stor grupp västerländska författare och orientaliska lärda som står under deras inflytande hyser uppfattningen att den islamiska kulturen har sitt ursprung i tidigare kulturer, särskilt den grekiska och romerska. Eftersom det arabiska sinnet ordnade dessa gamla element på ett nytt sätt och förändrade deras yttre form, menar de att kulturen därför antog formen av en självständig kultur. Det är på grund av detta synsätt som dessa personer söker efter den islamiska kulturens beståndsdelar i de persiska, babyloniska, sarmatiska, feniciska, egyptiska samt grekiska och romerska kulturerna. Därefter söker de i den arabiska naturen efter beståndsdelarna av det sinnelag som efter eget behag hämtade material från dessa kulturer och ordnade det på sitt eget sätt.

En felaktig föreställning

Men detta är en synnerligen allvarlig missuppfattning. Det är visserligen sant att människans nutid alltid påverkas av det förflutna och att varje nyskapelse därför hämtar hjälp från tidigare form- och byggnadselement. Trots detta är det obestridligt att den islamiska kulturen till sin livsande och sina grundläggande beståndsdelar är helt och hållet islamisk och inte ens i minsta mån har påverkats av någon icke-islamisk kultur. I yttre detaljer har den naturligtvis påverkats i någon mån av arabiskt tänkande, arabiska traditioner samt tidigare och senare kulturer. En byggnad har dels sin plan, sin byggnadsteknik och sin utformning i enlighet med sitt syfte; detta är dess egentliga och grundläggande väsen. Dels har den sin färg, variation, utsmyckning och prakt—detta är dess detaljer och mindre angelägenheter. Om man alltså betraktar kulturbyggnaden helt och hållet utifrån dess väsen, finner man att den islamiska kulturbyggnaden helt och hållet är ett resultat av islams formande verksamhet. Dess plan är dess egen. Ingen annan plan har använts som hjälp i detta avseende. Dess byggnadsteknik är självständigt uppfunnen; ingen annan förebild har efterliknats. Dess byggnadssyfte är helt självständigt och nyskapande; inget annat byggnadsverk har uppförts för detta syfte, vare sig tidigare eller senare.

På motsvarande sätt har den islamiska kulturen utformats precis i den form som krävdes för att uppnå detta syfte. I allt som den har byggt för detta ändamål har ingen utomstående arkitekt haft möjlighet att göra några förbättringar eller korrigeringar, och inte heller att lägga till något. Det som återstår är detaljerna och de mindre angelägenheterna;

Även på detta område har islam hämtat mycket få saker från andra kulturer. Man kan till och med säga att det mesta också här är islams eget. Muslimerna har visserligen hämtat färger, variationer, utsmyckningar samt material för prakt och skönhet från andra kulturer och därigenom i någon mån berikat denna sida. Och detta har blivit så framträdande i betraktarnas ögon att de försöker stämpla hela byggnaden som en efterbildning.

Kulturens definition

För att avgöra denna fråga måste vi först få svar på frågan: Vad är kultur? Människor menar att kultur omfattar en nations vetenskap och kunskap, litteratur och filosofi, konst och hantverk, sköna konster, sociala sedvänjor, levnadssätt, statsskick och så vidare. Men i själva verket är detta inte kulturens egentliga livsande, utan endast dess resultat och yttre uttryck. Kultur är varken trädets rot eller stam, utan endast dess grenar, kvistar, blad och lövverk. Ingen kulturs värde kan fastställas utifrån dessa yttre kännetecken och skal. Därför måste vi bortse från dessa och nå fram till kulturens livsande; vi måste söka efter dess grundval och grundläggande beståndsdelar.

Kulturens grundläggande beståndsdelar:

Ur detta perspektiv är det första man bör söka efter i en kultur följande: Vilken uppfattning har den om det världsliga livet? Vilken ställning tilldelar den människan i denna värld? Vad är världen enligt dess synsätt? Vilket förhållande har människan till denna värld? Hur ska människan nyttja och dra fördel av denna värld? I själva verket utövar dessa föreställningar ett djupt inflytande över livets alla verksamheter. Om denna livsåskådning förändras, förändras kulturens hela väsen i grunden.

Den andra fråga som är djupt förbunden med livsåskådningen gäller livets yttersta mål. Vad är syftet med människans liv i denna värld? För vad gör människan alla dessa arrangemang, alla dessa strävanden och ansträngningar, allt detta arbete och slit, alla dessa konflikter och kamper? Mot vilket önskat mål bör människan skynda? För att nå vilken slutpunkt är Adams söner skyldiga att anstränga sig och sträva? Vilken utgång bör människan hålla i minnet i varje handling och varje ansträngning? I själva verket är det just frågan om dessa mål och önskningar som bestämmer och styr riktningen i människans praktiska liv, och motsvarande handlingssätt och vägar till framgång blir hennes livs grundvalar.

Den tredje frågan är: På vilka grundläggande trosföreställningar och idéer formas människans karaktär i den kultur som behandlas? Hur gjuter den människans sinnelag i en särskild form? Vilken typ av tankar väcker den i människans sinne och hjärna? Och vilken verksam kraft finns inom den som, utifrån dess mål och syften, inspirerar människan att anta en särskild uppfattning om det praktiska livet? Det råder ingen tvekan om att människans handlingskraft står under inflytande av hennes tankekraft. Det medvetande som får hennes händer och fötter att verka kommer från hennes sinne och hjärna. Och de trosföreställningar, tankar och idéer som slår rot i hennes sinne och hjärna kommer att få hela hennes handlingskraft att aktiveras under just deras inflytande. Med andra ord: i den form som hennes sinnelag formas, kommer även hennes känslor, önskningar och strävanden att uppstå på motsvarande sätt, och under deras befallning kommer hennes lemmar att fortsätta verka. I själva verket kan ingen kultur i världen etableras utan en grundläggande trosföreställning och ett grundläggande tankesystem. För att förstå och bedöma vilken kultur som helst måste man därför först förstå dess trosföreställningar och tankesystem och mäta deras styrkor och svagheter – på samma sätt som man, för att känna till en byggnads fasthet och beständighet, måste känna till djupet och styrkan hos dess grund.

Den fjärde frågan är: Till vilken slags människa formar den kultur som behandlas människan som människa? Med andra ord, med hjälp av vilken typ av moralisk träning förbereder den människan för att leva ett framgångsrikt liv enligt sitt eget ideal? Vilka slags karaktärsdrag, egenskaper och sinnelag frambringar den hos människan och försöker utveckla och stärka? Till vad förvandlas människan genom dess särskilda moraliska fostran? Även om kulturens egentliga syfte är att omforma samhällsordningen, byggs denna samhällsbyggnad av individer. Och dess fasthet och beständighet beror på att varje sten är rätt huggen, varje tegelsten väl bränd och hållbar, varje bjälke stark, att inget angrips av röta och att inga omogna, undermåliga eller svaga material används någonstans. Den femte frågan är: Hur upprättas relationer mellan människor i denna kultur under olika omständigheter? Vilka slags relationer upprätthålls med den egna familjen, grannarna, vännerna, de människor som lever tillsammans med en, de underställda, de överordnade, de som följer den egna kulturen och de som står utanför den? Vilka rättigheter har människan gentemot andra, och vilka rättigheter har andra gentemot henne, enligt de föreskrifter som fastställts? Vilka gränser har hon underställts? Om hon ges frihet, hur mycket frihet får hon, och om hon hålls bunden, i vilken utsträckning hålls hon då bunden? I själva verket omfattar dessa frågor alla ämnen som rör moralisk karaktär, socialt liv, lagar och regler, politik samt internationella relationer. Därigenom kan man också förstå vilken typ av familjer, samhällen och stater den kultur som behandlas formar.

Av denna diskussion har det framgått att det som kallas kultur består av fem grundläggande beståndsdelar:

(1) Uppfattningen om det världsliga livet,

(2) Livets yttersta mål,

(৩) Grundläggande trosföreställningar och tankesätt

(৪) Individens fostran och (৫) samhällsordningen.

Varje kultur i världen har byggts upp av just dessa fem grundläggande beståndsdelar. Det säger sig självt att även den islamiska kulturen har uppstått med hjälp av dessa beståndsdelar. I denna bok har jag granskat tre av den islamiska kulturens beståndsdelar och förklarat vilken särskild uppfattning om livet, vilket särskilt livsmål samt vilka grundläggande övertygelser och tankesätt denna kultur har byggts på, och hur dessa har gett den formen av en särskild kultur som skiljer sig från världens övriga kulturer. De återstående två beståndsdelarna behandlas inte i denna bok. När det gäller individens fostran kan mina två skrifter ”En undersökande blick på islamisk gudsdyrkan” och ”Khutbat” *১ (predikningar nr ২০–২৮) vara till nytta. Beträffande samhällsordningen kan man få en ungefärlig bild genom mina radiosändningar som publicerats under namnet ”Islamka Nizame Hayat” (islams livsordning).

Källa:

১: Detta är en samling av nio föredrag av författaren. Den har publicerats i form av olika häften, nämligen: Islams verklighet, trons verklighet, jihadets verklighet, vallfärdens verklighet, zakatens verklighet samt bönens och fastans verklighet.

Ett

Islams uppfattning om det jordiska livet:

Människan har från första början burit på en oerhört felaktig uppfattning om sig själv, och än i dag består denna felaktiga uppfattning. Ibland går hon till överdrift och börjar betrakta sig själv som den högsta varelsen i världen. Hennes sinne och tankevärld fylls av fräckhet, högmod och upproriskhet. Hon är inte beredd att betrakta någon kraft som ens jämbördig med hennes egen, än mindre som överlägsen den. Tvärtom uttalar hon orden *********** (Vem är starkare än jag?) och ************ (Jag är er högste herre), och eftersom hon anser sig helt utan ansvar framträder hon som en gudom för tyranni och förtryck, som en levande förkroppsligande av orättvisa, övergrepp, förstörelse och förödelse. Ibland drabbas hon däremot av stränghetens sjukdom och börjar betrakta sig själv som den lägsta varelsen i världen. Hon böjer sitt huvud inför träd, stenar, hav, berg, djur, luft, eld, moln, blixtar, månen, solen och stjärnorna – kort sagt inför varje ting i vilket hon tycker sig finna någon form av kraft eller förmåga att göra gott eller ont. Om hon till och med upptäcker någon kraft hos en annan människa, lik henne själv, tvekar hon inte det minsta att erkänna även honom som en gud och ett föremål för dyrkan.

Människans grundläggande identitet:

Islam har förkastat dessa två extrema uppfattningar och lagt fram människans sanna identitet. Den säger: *************

”Människan bör rikta sin uppmärksamhet mot vad hon skapades av. Hon skapades av en kraftigt utströmmande vätska, som kommer ut mellan ryggen och bröstbenen.” – (Sura At-Tariq: 5–7)

*****************************

”Ser människan inte att Vi har skapat henne av en droppe vätska? Ändå blir hon nu en uppenbar fiende och framställer argument för Oss, medan hon har glömt sitt eget ursprung.”

( **************************************)

”Han började människans skapelse av lera; därefter lät Han hennes avkomma fortgå från ett utdrag av lera, en oren vätska. Sedan fulländade Han hennes gestalt och blåste in Sin ande i henne.” [Sura As-Sajda: 7–9]

( ****************)

”Vi har skapat er av jord, därefter av en droppe vätska, sedan av en klump levrat blod och därefter av en klump kött, helt eller ofullständigt formad, för att visa er Vår makt. Och Vi låter det vi vill av sädesdroppen stanna i moderlivet under en bestämd tid. Sedan låter Vi er komma ut som spädbarn och låter er växa tills ni når mogen ålder. Några av er dör, medan andra når en så hög ålder att de, efter att ha fått förstånd, åter blir oförståndiga.” [Sura al-Hajj: 5]

(****************)

”O människa! Vad har bedragit dig beträffande din nåderike Herre, som skapade dig, formade dina lemmar väl, skapade balans i dina krafter och sammanfogade dina beståndsdelar i den gestalt Han ville?” [Sura al-Infitar: 6–8]

(**************) ”Och Allah har låtit er komma ut ur era mödrars sköten. När ni kom ut var ni i ett tillstånd där ni inte visste någonting. Han gav er hörsel, syn och hjärtan, så att ni skulle visa tacksamhet.”

( *************)

”Har ni tänkt på sädesdroppen som ni för in i kvinnornas sköten? Är det ni som skapar barnen av den, eller är det Vi som skapar dem? Och Vi är förmögna att förändra er kroppsliga gestalt och skapa er i en annan form som ni inte känner till. Ni känner redan till er första skapelse; varför tar ni då inte lärdom av den? Har ni sedan betraktat de grödor som ni odlar? Är det ni som får dem att växa, eller är det Vi som får dem att växa? Om Vi vill kan Vi förvandla dem till torrt gräs, och då fortsätter ni bara att säga: ’Vi har drabbats av förlust, ja, vi har blivit helt berövade.’ Har ni därefter betraktat vattnet som ni dricker? Är det ni som låter det regna från molnen, eller är det Vi som låter det regna? Om Vi vill kan Vi göra det bittert. Varför visar ni då inte tacksamhet? Har ni sedan betraktat elden som ni tänder? Är det ni som har skapat veden som den brinner med, eller är det Vi som har skapat den? Vi har skapat den som en påminnelse och som en livsförnödenhet för de resande. Förkunna därför, o människa, din upphöjde Herres helighet.” – (Sura al-Waqi’a: 58–74)

(***************)

”När stormens fara drabbade er till havs glömde ni alla era falska gudar, och då kom endast Allah i era tankar. Men när Han sedan räddade er och förde er i land återgick ni till upproriskhet; människan är verkligen mycket otacksam. Känner ni er då säkra på att Allah inte kan låta marken uppsluka er eller sända en våldsam vindstorm över er, varefter ni inte finner någon som kan hjälpa er? Eller känner ni er säkra på att Han inte kan föra er tillbaka till havet och sända en rasande stormvind över er, som på grund av er olydnad dränker er, varefter ni inte finner någon som kan hjälpa er mot Oss?” – (Sura Bani Isra’il: 67–69)

I dessa verser krossas människans stolthet och högmod fullständigt. Hennes uppmärksamhet riktas mot detta och hon uppmanas att betrakta sin egentliga natur en stund. En droppe oren och obetydlig vätska kommer in i moderlivet, växer genom olika former av orenhet och förvandlas till en köttklump. Om Allah vill kan Han låta bli att ge denna köttklump liv, och den kan komma ut i ett sådant ofullständigt tillstånd. Genom Sin egen makt ger Allah denna köttklump liv, skapar känsla och medvetande i den och utrustar människan med den kraft och de redskap som hon behöver i jordelivet. På detta sätt kommer du till världen. Men ditt ursprungliga tillstånd är att du kommer som ett hjälplöst barn, utan förmåga att tillgodose ens något av dina egna behov. Det är Allah som genom Sin egen allmakt ordnar det så att du blir omhändertagen och uppfostrad, växer, träder in i ungdomsåren och blir stark och mäktig. Sedan börjar din kraft och förmåga åter avta; du går från ungdom till ålderdom, tills ett hjälplöst tillstånd, likt det i barndomen, åter vilar över dig. Din medvetandeförmåga lämnar dig; din kraft och förmåga försvagas, din kunskap och ditt förstånd försvinner, och till sist slocknar ditt livs ljus för evigt. Du måste lämna rikedom, barn, vänner och släktingar bakom dig och söka skydd i graven. Under detta korta liv kan du inte ens för ett ögonblick hålla dig själv vid liv. Tvärtom är det en högre makt än du som håller dig vid liv och, när Han vill, tvingar dig att lämna världen. Så länge du lever måste du dessutom hålla fast vid naturens lagar. Denna luft, detta vatten, detta ljus, denna värme, jordens skörd och alla dessa naturliga hjälpmedel, som ditt liv är beroende av, står inte under din kontroll. Du har inte skapat dem, och de lyder inte heller din befallning. När just dessa ting reser sig mot dig blir du fullständigt hjälplös inför dem. En enda vindstorm ödelägger era bosättningar. En enda översvämning och storm dränker er. En enda jordbävning förvandlar er till stoft. Hur mycket du än beväpnar dig, hur många lösningar du än utvecklar genom ditt eget förstånd (som du inte själv har skapat), och hur många redskap du än samlar genom ditt samvete (som du inte själv har förvärvat), blir allt detta kraftlöst inför naturens krafter. Ändå skryter du med en sådan kraft, blir övermodigt upprymd, visar ingen hänsyn till någon, når höjden av faraoniskt och namrudiskt högmod, blir en grym förtryckare, en gränslös tyrann eller ytterst arrogant, gör uppror mot Allah, sätter dig själv som gudom (ma’bud) för Allahs tjänare och skapar oro och fördärv i Allahs värld.

Människans ställning i världens skapelse:

Så mycket om att undanröja högmodet. Å andra sidan har islam förklarat för människan att hon inte är så obetydlig som hon själv har kommit att anse sig vara. Han säger därför: ( **************)

”Vi har sannerligen hedrat Adams barn, berett dem färdmedel på land och till sjöss och gynnat dem framför många av dem som Vi har skapat.” – (Sura Bani Isra’il: 70)

(****************)

”(O människa!) Ser du inte att Allah har underordnat allt som finns på jorden åt er?” – (Sura al-Hajj: 65)

( ****************)

(***********)

”Och Han har skapat boskapen, i vilken det finns sådant som skyddar er mot kylan och andra nyttigheter, och av vilken några äter ni. I dem finns också skönhet för er, när ni driver dem ut på morgonen och för dem tillbaka på kvällen. De bär era bördor till platser som ni inte kan nå utan stor möda. Er Herre är sannerligen mycket mild och barmhärtig. Han har skapat hästar, mulor och åsnor för att ni ska rida på dem och som prydnad för livet. Allah skapar också mycket annat som ni ännu inte känner till. Det är Han som sänder ner vatten från himlen. En del av det är till för att ni ska dricka, och en del används för att ge näring åt växter, av vilka ni får föda åt era boskap. Genom detta vatten låter Allah sädesfält, olivträd, dadelpalmer, vindruvor och alla slags frukter växa åt er. I detta finns sannerligen ett tecken för dem som tänker efter. Det är Han som har underordnat natten och dagen, liksom solen och månen, åt er. Och stjärnorna är också underordnade genom Allahs befallning. I detta finns sannerligen tecken för dem som använder sitt förstånd. Och Han har skapat många olikfärgade ting åt er på jorden. I detta finns ett stort tecken för dem som tar lärdom. Och det är Han som har underordnat havet, så att ni kan äta färskt kött (fisk) därifrån och ta fram prydnadsföremål (pärlor och annat) som ni bär. Och ni ser skeppen och fartygen segla genom vattnet och skära genom havet. Havet har således underordnats för att ni ska kunna söka Allahs nåd (det vill säga bedriva handel), så att ni kanske blir tacksamma. Det är Han som har satt bergen på jorden, så att den inte ska svaja med er, och som har skapat floder och vägar, så att ni kan hitta vägen till ert mål. Han har skapat många andra kännetecken; till och med genom stjärnorna hittar människorna vägen. Och om ni skulle räkna Allahs välsignelser, skulle ni finna dem oräkneliga.”

– (Sura an-Nahl: 5–18)

I de ovan nämnda verserna har människan fått veta att allt som finns i världen har underordnats henne för hennes tjänst och nytta, och detsamma gäller allt som finns i himlen. Dessa träd och växter, dessa floder, detta hav, dessa berg, dessa djur, denna natt och dag, detta ljus och mörker, denna måne och sol, dessa stjärnor – kort sagt, allt du ser är din tjänare, avsett för din nytta och skapat så att det kan användas av dig. Du har fått överhöghet över dem; du har tilldelats större ära än de och skapats värdig att låta dem tjäna dig. Varför böjer du då huvudet inför dessa dina tjänare? Varför betraktar du dem som de som uppfyller dina behov? Varför sträcker du ut dina bedjande händer inför dem? Varför ber du dem om hjälp? Varför fruktar och oroar du dig för dem? Varför lovprisar du deras överlägsenhet och storhet? På så sätt förnedrar och vanärar du dig själv, kränker din egen värdighet och gör dig själv till tjänare åt dina egna tjänare och slav åt dina egna slavar!

Människan är Allahs ställföreträdare

Härav framgår att människan varken har så hög rang som hon, driven av högmod, anser sig själv ha, eller är så obetydlig och usel som hon har gjort sig själv. Nu uppstår frågan: Vilken är då människans rätta ställning i världen? Islam svarar: (******************)

”Och när din Herre sade till änglarna: ’Jag vill sätta en khalifa (ställföreträdare) på jorden’, sade de: ’Vill Du sätta någon där som kommer att sprida fördärv och utgjuta blod, medan vi prisar Din storhet och förkunnar Din helighet?’ Han sade: ’Jag vet det som ni inte vet.’ Och Han lärde Adam alla namn. Sedan visade Han honom för änglarna och sade: ’Om ni talar sanning, nämn då namnen på dessa ting.’ De sade: ’Ärad vare Du! Vi vet inget annat än det Du har lärt oss. Du är den Allvetande, den Allvise.’ Han sade: ’O Adam, förkunna för dem namnen på dessa ting.’ När Adam hade förkunnat deras namn för dem, sade Allah: ’Sade Jag inte till er att Jag känner det fördolda i himlarna och på jorden, och att Jag vet allt det ni visar och allt det ni döljer?’ Och när Jag befallde änglarna: ’Fall ned i sujud inför Adam’, föll de alla ned, utom Iblis. Han vägrade, visade högmod och blev en av de olydiga. Och Vi sade till Adam: ’O Adam, bo du och din hustru i paradiset och ät där med behag av vad ni finner, men närma er inte detta träd, annars blir ni bland de orättfärdiga.’ Men Satan fick dem att falla och drev dem ut ur det välstånd de hade levt i.” (Sura al-Baqarah: 30–36)

”…………………arabisk text……………”

”Och när din Herre sade till änglarna: ’Jag vill skapa en människa av torr, mörk lera. När Jag sedan har gett henne en välformad gestalt och blåst in något av Min ande i henne, ska ni falla ned i sujud inför henne.’ Alla änglar föll verkligen ned, utom Iblis; han vägrade att vara bland dem som föll ned. Allah sade: ’O Iblis! Vad är det med dig, eftersom du vägrar att vara bland dem som faller ned?’ Iblis sade: ’Jag är inte sådan att jag skulle falla ned inför denna människa, som Du har skapat av torr, mörk lera.’ Allah sade: ’Gå ut härifrån! Du är fördriven. Och över dig vilar förbannelsen fram till vedergällningens dag.’” (Sura al-Hijr: 28–35)

Detta har beskrivits på olika sätt på flera ställen i den ädla Koranen. Den korta sammanfattningen är följande: Allah skapade människan som Sin ställföreträdare (na’ib) på jorden, gav henne större kunskap än änglarna och lät hennes kunskap stå över änglarnas lovprisning och förkunnande av helighet. Han befallde änglarna att falla ned inför denna Sin ställföreträdare. Änglarna föll ned inför honom, och på så sätt böjde sig alla änglar inför honom. Men Iblis vägrade detta, och således böjde sig de sataniska krafterna inte inför honom. Då var människan fortfarande endast en obetydlig lerdocka; men Allah blåste in ande i henne och gav henne kunskap, och gjorde henne därigenom värdig att vara Allahs ställföreträdare. Änglarna erkände hennes överlägsenhet och böjde sig inför henne. Men Satan erkände henne inte. För detta brott drabbades Satan av förbannelse. Han bad emellertid om att få uppskov till uppståndelsens dag för att vilseleda människan. Därför viskade han onda ingivelser till människan och fick henne utdriven ur paradiset; från den stunden började konflikten mellan människan och Satan. Allah sade till människan: ’Om du följer den vägledning som Jag kommer att sända dig, kan du komma till paradiset. Men om du lyder din ursprunglige fiende Satans befallningar, blir helvetet din boning.’

Ställföreträdarskapets betydelse:

Av denna diskussion framgår följande:

Människans ställning i denna värld är att hon är Allahs khalifa. Khalifa betyder na’ib eller ställföreträdare. En ställföreträdares uppgift är att lyda den som han är ställföreträdare för. Han kan varken lyda någon annan eller förvandla sin herres undersåtar, tjänare, hjälpare och slavar till sina egna undersåtar, tjänare, hjälpare och slavar. Om han gör det anklagas han i stället för uppror och straffas i båda fallen. Där han har utsetts till ställföreträdare får han använda sin herres egendom, styra över Hans undersåtar, ta emot deras tjänster och ha tillsyn över dem; men inte därför att han själv är herre, och inte heller därför att han är underställd någon annan än denne herre, utan därför att han är sin herres ställföreträdare och av sin herre har utsetts till förvaltare av allt som står under hans myndighet. Därför kan han vara en sann, godkänd och belöningsvärd ställföreträdare endast när han inte sviker sin herres förtroende, följer den vägledning som Hans herre har gett och inte överträder Hans bestämmelser. När han styr över sin herres rikedomar, undersåtar, tjänare, hjälpare och slavar, tar emot deras tjänster samt behandlar och vakar över dem, måste han följa de lagar och regler som hans herre har fastställt. Om han inte gör detta är han inte en ställföreträdare utan en upprorsmakare; inte godkänd utan förkastad; inte värdig belöning utan förtjänt av straff. Allah säger:

“…………………arabisk text……………”

”För dem som följer Min vägledning finns ingen rädsla för något straff och ingen anledning till sorg. Men de som är olydiga och vill förklara Mina ord och tecken för lögn, för dem väntar helvetets eld; där ska de förbli för evigt.” (Sura al-Baqara: 38–39)

En ställföreträdare eller förvaltare är aldrig så fri att han kan göra vad han vill efter eget behag, handla som han vill med sin herres rikedomar och undersåtar och inte behöva stå till svars för något av detta. Han måste i stället stå till svars inför sin herre, redovisa varje liten detalj, och hans herre kan fråga honom om varje handling samt straffa eller belöna honom genom att hålla honom ansvarig för allt han har gjort med Hans förtroende, Hans egendom och Hans undersåtar.

En ställföreträdares främsta plikt är att underordna sig lydnaden mot, styret av och den högsta makten hos den som han är ställföreträdare för. Om han inte är beredd att göra detta kommer han varken att kunna förstå betydelsen av sitt ställföreträdarskap eller få en riktig uppfattning om att han har insatts i förvaltarens ställning; inte heller kommer någon känsla av hans ansvar och redovisningsskyldighet att väckas i honom, och han kommer inte att bli i stånd att på rätt sätt fullgöra sitt ansvar och sina plikter beträffande det förtroende som anförtrotts honom. Den handlingsprincip som människan antar utifrån denna föreställning om förtroende och ställföreträdarskap kan hon omöjligen följa utifrån någon annan föreställning. Och även om man skulle anta att det omöjliga vore möjligt för henne, skulle det ändå inte ha något värde. Hon har redan blivit en upprorsmakare genom att förneka sin herres befallningar. Om hon sedan gör goda gärningar genom att följa sina egna begär och impulser eller lyda någon annan, bör hon söka sin belöning hos den hon har lytt. Inför hennes herre är denna goda gärning helt utan betydelse.

Människan är i sitt grundväsen endast en ringa skapelse. Men all den värdighet hon har fått beror enbart på den ande som blåstes in i henne och på att hon gjordes till Allahs ställföreträdare på jorden. Bevarandet av denna värdighet beror nu på att hon inte låter sin ande förorenas genom att lyda Satan och inte förnedrar sig själv från ställföreträdarskapets värdighet till uppror. Om hon försummar detta ansvar måste hon förbli just denna ringa skapelse.

De malakutiska krafterna (krafterna i den osynliga världen) har erkänt människans ställföreträdarskap för Allah och har, som Allahs ställföreträdare, böjt sig inför Honom, men de sataniska krafterna erkänner inte hennes ställföreträdarskap utan vill göra henne till sin lydiga följeslagare. Om människan fullgör ställföreträdarskapets plikt i denna värld och följer den väg som Allah har visat, kommer de malakutiska krafterna att hjälpa henne. Härar av änglar kommer att sändas ned för hennes skull. Malakutvärlden kommer aldrig att vända sig bort från henne. Med hjälp av alla dessa krafter kommer hon att besegra Satan och hans anhängare. Men om hon tvekar att uppfylla ställföreträdarskapets rättigheter och inte följer den väg som Allah har visat, kommer de malakutiska krafterna att lämna hennes gemenskap, eftersom hon därigenom själv avviker från ställföreträdarskapets värdighet. Och när det inte längre finns någon kraft kvar som kan hjälpa henne och hon förvandlas till en ren lerfigur, kommer de sataniska krafterna att få övertag över henne. Därefter blir Satan och hans anhängare hennes enda hjälpare och stöd; hon kommer att lyda deras regler och föreskrifter, och hennes slut blir likt deras.

På grund av att människan är Allahs ställföreträdare är hennes ställning högre och ädlare än allt annat i världen. Allt i världen står under hennes herravälde, är ställt till hennes förfogande, och hon har rätt att dra nytta av det på det sätt som Allah har föreskrivit. Att böja sig inför dessa underordnade ting vore ytterst förnedrande för henne. Om hon böjer sig inför dem gör hon själv orätt mot sig och avviker från Allahs ställföreträdarskaps värdighet. Men det finns en Varelse inför vilken det är hennes ovillkorliga plikt (fard) att böja sig och lyda, och i att falla ned inför Honom ligger ära och värdighet för henne. Vem är denna Varelse? Allah är hennes Herre, och det är Han som har utsett människan till sin ställföreträdare.

Ingen särskild person eller klass av människosläktet är Allahs ställföreträdare; hela mänskligheten har upphöjts till ställföreträdarskapets värdighet, och varje människa är som ställföreträdare eller khalifa jämlik med alla andra människor. Därför bör ingen människa böja sig inför någon annan människa, och ingen har rätt att tvinga någon annan människa att böja sig inför henne. En människa kan endast kräva av en annan människa att hon följer Herrens befallningar och Hans vägledning. I detta avseende är den lydige personen ’amir’ (den som befaller), medan den olydige är ’mamur’ (den som befalls). Den som uppfyller ställföreträdarskapets rättigheter är nämligen bättre än den som inte uppfyller dem. Men överlägsenhet innebär inte att han själv är hennes Herre.

Varje människa har personligen fått förtroendet och ställföreträdarskapets värdighet. Därför kommer varje individ att tillfrågas om sitt ansvar för denna ställning på sin egen plats. Ingen kommer att hållas ansvarig för andras handlingar, och ingen kommer att kunna dra nytta av någon annans goda gärningar. På motsvarande sätt kan ingen befria någon från detta ansvar, och ingen annans missgärning kommer att läggas på någon annans axlar.

Så länge människan lever i världen och förbindelsen mellan lerfiguren (människokroppen) och den ande som Allah blåste in består, förblir hon ställföreträdare. Så snart denna förbindelse bryts, avviker hon från ställföreträdarskapets värdighet på jorden. Hennes gärningar under ställföreträdarskapets tid bör granskas och bedömas, räkenskapen för det förtroende som anförtrotts henne bör göras upp, och det bör undersökas hur hon har fullgjort det ansvar som ålagts henne som ställföreträdare. Om hon har visat förräderi, trolöshet, olydnad, uppror och ansvarslöshet bör hon straffas. Om hon däremot har fullgjort sin plikt med trofasthet, pålitlighet, ansvarskänsla och lydnad, bör hon också få sin belöning.

Islams syn på livet

Av de ovan nämnda orden ’khilafa’ och ’ställföreträdarskap’ framgår ytterligare en viktig sak. En ställföreträdares egentliga plikt är att försöka uppfylla sin rätt till ställföreträdarskap över sin Herres ägodelar fullt ut och, så långt möjligt, använda och förvalta dem på samma sätt som den verklige Ägaren gör. Om en kung utser någon till ställföreträdare (naib) över sina undersåtar, är det bästa sättet för honom att använda ställföreträdarskapets makt att inta samma hållning som kungen själv när det gäller undersåtarnas omvårdnad, ömhet, barmhärtighet, trygghet, rättvisa och, där så krävs, stränghet. Han bör också använda och förvalta kungens egendom och rikedomar med samma klokhet (hikma), insikt, omdöme och försiktighet som kungen.

Innebörden av att kalla människan Allahs kalif och ställföreträdare är alltså att hon endast då kan fullgöra ansvaret för Allahs representation och kalifat helt och fullt, när den princip hon följer i sitt bemötande av Allahs skapelser är densamma som Allahs egen. Med andra ord ska människan, inom sitt begränsade verksamhetsområde, vårda och bevara de ting som Allah har ställt under hennes förfogande med samma upphöjda omsorg som Allah visar när Han beskyddar och vårdar Sina skapelser. På motsvarande sätt ska människan, gentemot de skapelser över vilka hon har fått makt och som har underställts henne, om än i mindre grad, handla på samma sätt som Allah: med den barmhärtiga upphöjdhet med vilken Han använder Sina rikedomar, med den rättvisa och opartiskhet med vilken Han upprätthåller ordningen bland Sina skapelser och med den nåd och medkänsla med vilken Han visar egenskaperna jabr och qahr (det vill säga egenskaper som uttrycker skoningslöshet).

Detta är innebörden i de visa orden. Men människan kan endast uppnå denna höga moraliska rang när hon till fullo inser att hon i denna värld inte är en självständig härskare, utan endast den verklige Härskarens ställföreträdare. Detta är ställföreträdarskapets verkliga ansvar. Det är detta som fastställer karaktären och omfattningen av hennes förhållande till varje ting i världen, även till hennes egen kropp samt hennes fysiska och mentala krafter.

Allt som hittills har sagts i analysen av ställföreträdarskapet finns utförligt beskrivet i Koranen. Därigenom blir varje aspekt av förhållandet mellan världen och människan klar och tydlig.

Människan är ställföreträdare, inte ägare

I Koranen sägs:

***********

“Det är Han som har gjort er till ställföreträdare på jorden och upphöjt några av er över andra i rang, för att pröva er genom det Han har skänkt er.” – (Sura al-An’am: 165)

قَالُوا أُوذِينَا مِن قَبْلِ أَن تَأْتِيَنَا وَمِن بَعْدِ مَا جِئْتَنَا ۚ قَالَ عَسَىٰ رَبُّكُمْ أَن يُهْلِكَ عَدُوَّكُمْ وَيَسْتَخْلِفَكُمْ فِي الْأَرْضِ فَيَنظُرَ كَيْفَ تَعْمَلُونَ

“(Mose sade till Israels barn:) Snart ska Allah förgöra era fiender och göra er till efterträdare på jorden, så att Han kan se hur ni handlar.” – (Sura al-A’raf: 129)

***********

“O David! Vi har gjort dig till vår ställföreträdare på jorden. Döm därför mellan människorna med sanningen och följ inte dina egna begär, för de kommer att leda dig bort från Allahs väg. För dem som avviker från Allahs väg väntar ett hårt straff, eftersom de har glömt Räkenskapens dag.” – (Sura Sad: 26)

*******

“Är inte Allah alla härskares Härskare?” – (Sura at-Tin: 8)

********

“Domen tillhör ingen annan än Allah.” – (Sura al-An’am: 57)

*********

“Säg: O Allah, du som är hela rikenas ägare! Du skänker riket åt den du vill och tar riket från den du vill. Du upphöjer den du vill och förödmjukar den du vill.”

**********

“Följ endast det som har uppenbarats för er från er Herre, Allah, och följ inga andra beskyddare än Honom.” – (Sura al-A’raf: 3)

**********

“Säg: Min bön, min gudsdyrkan, mitt liv och min död – allt tillhör Allah, världarnas Herre.” – (Sura al-An’am: 162)

Av dessa verser framgår tydligt att människan inte äger något av allt det som hon har tillgång till för att bruka, nyttja och råda över i världen – inte ens sig själv. Den verklige ägaren, härskaren och förvaltaren över allt detta är Allah. Människan har ingen rätt att bruka och nyttja dessa ting efter eget godtycke, som om hon vore den verkliga ägaren. Hennes ställning i världen är endast en representants, och hennes befogenhet är begränsad till att följa den väg som Allah har anvisat och bruka och nyttja dessa ting på det sätt Han har visat. Att överskrida dessa fastställda gränser genom att följa sina egna begär eller att lyda någon annan härskares befallningar än den verklige Härskarens är inget annat än uppror och villfarelse.

Det grundläggande villkoret för framgång i världslivet:

I Koranen sägs det:

*************

”De som tror på det falska och förnekar Allah – det är i själva verket de som hör till de förlorade.” – (Sura al-Ankabut: 52)

********

”Den av er som avfaller från sin religion (det vill säga lydnaden inför Allah) och dör som otrogen, hans gärningar blir förspillda i denna värld och i det kommande livet.”

*****

”Den som vägrar att tro får alla sina gärningar omintetgjorda, och i det kommande livet kommer han att höra till de förlorade.” – (Sura al-Maida: 5)

Av dessa verser framgår att människans framgång som Allahs ställföreträdare i det jordiska livet helt och hållet beror på att hon erkänner sin egen Herres styre och myndighet samt utför alla handlingar i medvetandet om att hon är Hans ställföreträdare och förvaltare. Utan detta erkännande blir allt det nyttjande av Allahs rikedomar och ägodelar som hon ägnar sig åt inget annat än ett upproriskt nyttjande. Det är dessutom en självklarhet att även om en upprorsman intar ett land och ger ett utmärkt exempel på hur landet ska tjänas, kommer landets verklige kung inte alls att erkänna denna ”goda gärning”. Inför kungen är en upprorsman alltid en upprorsman. Huruvida hans personliga karaktär är god eller dålig, och huruvida han styr landet väl efter sitt uppror eller inte, spelar ingen roll.

Världen är till för nyttjande och bruk

Det har sagts i Koranen:

“O människor! Ät av det som finns på jorden av tillåtna och rena ting, och lyd inte Satan i något avseende; han är sannerligen er uppenbara fiende. Han befaller er att begå synder och skamlöshet samt att säga om Allah sådant som ni inte vet.” – (Sura al-Baqara: 168–169)

****

“O ni som tror! Förbjud inte för er själva de rena ting som Allah har gjort tillåtna för er, och överskrid inte gränserna; Allah älskar sannerligen inte dem som överskrider gränserna. Ät av den tillåtna och rena försörjning som Allah har skänkt er, och håll er borta från olydnad mot Allah, som ni tror på.” – (Sura al-Ma’ida: 87–88)

********

“(O Profet! Säg: Vem kan förbjuda de utsmyckningar (zinat) som Allah har frambringat för Sina tjänare

***********

“(Vår profet) befaller dem goda gärningar och förbjuder dem orätt och synd, gör de rena tingen tillåtna för dem och de orena tingen förbjudna, och befriar dem från deras bördor och bojor.”

– (Sura al-A’raf: 157)

*******

“Ni ska söka er Herres nåd (det vill säga försörjning genom handel); i detta finns ingen skada för er.”

**********

“Kristi efterföljare hade själva uppfunnit asketismen, endast i hopp om att vinna Allahs välbehag; detta hade Vi inte föreskrivit för dem.”

– (Sura al-Hadid: 27)

**********

“Vi har skapat många jinner och människor för Helvetet. De har hjärtan, men med dem tänker de inte; de har ögon, men med dem ser de inte; de har öron, men med dem hör de inte. De är som boskap, ja, ännu mer vilseledda. Dessa är de som lever i tanklöshet.” – (Sura al-A’raf: 179)

Dessa verser klargör tydligt att det inte är människans uppgift att avstå från världen. Världen är inte något som måste förkastas, som man måste hålla sig borta från eller vars verksamheter, angelägenheter, njutningar och skönhet man måste förbjuda sig själv. Denna värld har skapats för människans skull; därför är hennes uppgift att njuta av och använda den, ja, att göra det i stor omfattning. Men hon ska göra det med hänsyn till skillnaden mellan gott och ont, tillåtet och otillåtet samt det lämpliga och det olämpliga. Allah har gett henne ögon för att se. Om människan inte använder sina kroppsdelar, sina sinnen och sina mentala förmågor, eller använder dem på fel sätt, finns det ingen skillnad mellan henne och ett djur.

Det världsliga livets mysterium:

**************

”Allahs löfte (om det kommande livet) är helt visst sant. Låt därför inte det världsliga livet bedra er, och låt inte bedragaren (Satan) lura er beträffande Allah.” – (Sura Fatir: 5)

********************

”De som gjorde orätt mot sig själva har blivit kvar bakom de världsliga njutningar och nöjen som hade getts åt dem; dessa var brottslingarna.” – (Sura Hud: 116)

*********

”Framställ för dem liknelsen om det världsliga livet. Den är som när vi låter vatten regna från himlen, varpå jordens växtlighet blir frodig och grön. Men till slut blir denna växtlighet till agnar, som de häftiga vindarna sprider åt alla håll. Allah har makt över allting. Rikedom och barn är endast det världsliga livets prydnader; men i din Herres ögon är bestående goda gärningar bättre, både som belöning och som hopp inför framtiden.”

-(Sura al-Kahf: 45–46)

********

“Troende! Låt inte era rikedomar och era barn avleda er från åminnelsen av Allah. De som gör så är i sanning förlorarna.” -(Sura al-Munafiqun: 9)

**********

“Era rikedomar och era barn är inte sådant som kan föra er närmare Oss. Det är endast de som tror och gör goda gärningar som är nära Oss.”

“Vet att livet i denna värld bara är lek, förströelse, yttre prakt, ert skryt inför varandra och en strävan att överträffa varandra i rikedomar och barn. Liknelsen är som när regnet faller och växtligheten som det ger upphov till gläder odlaren. Sedan mognar skörden, och du ser den bli gulnad. Till sist blir den torrt agnar.”

-(Sura al-Hadid: 20)

********

“Bygger ni på varje höjd meningslösa minnesmonument och stora byggnader? Kanske i föreställningen att ni ska förbli här för evigt.”

-(Sura ash-Shu’ara: 128–129)

“Tror ni verkligen att ni ska lämnas i trygghet bland dessa ting här: dessa trädgårdar, dessa källor, dessa sädesfält och dessa palmlundar med vackra höljen? Och ni hugger ut hus ur bergen och lever i glädje.”

-(Sura ash-Shu’ara: 146–149)

“Var ni än befinner er kommer döden att nå er – även om ni befinner er i de starkaste fästningarna.”

-(Sura an-Nisa: 78)

“Alla måste dö; därefter kommer ni alla att föras tillbaka till Oss.”-(Sura al-‘Ankabut: 57)

“Trodde ni att Vi skapade er förgäves och att ni inte skulle återföras till Oss?”

Tidigare sades det att världen har skapats för er; använd och njut av den på bästa sätt. Nu framställs den andra sidan av saken. Det sägs att även om världen är till för er, är ni inte till för världen. Den har inte heller skapats för att världen ska utnyttja er och ni sedan uppgå i den. Låt er aldrig bedras av världslivet så att ni tror att ni måste stanna här för evigt. Var fullt medvetna om att alla dessa ägodelar, rikedomar, prakt och tillhörigheter är förgängliga ting. Allt detta är bara tidens bedrägeri. Allt har förstörelse som sitt slut. Liksom ni kommer vart och ett av dessa ting att blandas med jorden. I denna förgängliga värld är det enda som består människans goda gärningar; godheten i hennes hjärta och själ; godheten i hennes handlingar och uppförande.

Ansvar och redovisning för de egna gärningarna

Därefter sades:

”Den stund för domen som Vi vill hålla dold kommer förvisso att infalla, så att var och en får lön enligt sin strävan.” – (Sura Taha: 15)

”Kommer ni att få någon annan lön än för era gärningar?” – (Sura an-Naml: 90)

”Människan får endast det resultat som motsvarar hennes strävan; hennes strävan kommer snart att ses. Därefter kommer hon att få sin fulla lön. Och till sist måste alla nå fram till er Herre.”

– (Sura an-Najm: 39–42)

”Den som är blind i denna värld kommer också att vara blind i det kommande livet. Och han har kommit långt bort från den rätta vägen.” – (Sura Bani Israil: 72)

”Vad ni än sänder framför er av goda gärningar från denna värld för er själva, det kommer ni att finna hos Allah. Allah ser allt ni gör.”

– (Sura al-Baqarah: 110)

”Frukta den dag då ni ska föras till Allah. Därefter ska var och en få lön för sina gärningar, och ingen orätt ska nå dem.” – (Sura al-Baqarah: 281)

”Den dagen ska var och en finna närvarande det goda och det onda han har gjort.” – (Sura Āl ʿImrān: 30)

”Den dagen är vägningen av alla gärningar en obestridlig sanning. De vars gärningars vågskålar väger tungt, endast de ska nå framgång, och de vars gärningars vågskålar väger lätt, de har vållat sig själva förlust. Detta eftersom de gjorde orätt mot Våra tecken.”

”Den som gör så lite som ett atoms vikt av gott ska få se det, och den som gör så lite som ett atoms vikt av synd ska få se den.” – (Sura az-Zalzalah: 7–8)

”Allah besvarade deras bön och sade: ’Jag ska inte låta någon av er som handlar förspilla sina gärningar – vare sig det är en man eller en kvinna.’” – (Sura Āl ʿImrān: 195)

”Ge av det Vi har skänkt er innan döden kommer till någon av er. Då kommer han att säga: ’Min Herre! Om Du bara gav mig lite mer tid, skulle jag ge ut i Din väg och bli en av de rättfärdiga.’ Men Allah ger aldrig någon mer tid när hans fastställda tid har kommit.” – (Sura al-Munāfiqūn: 10–11)

(Arabiska************)

”Ve!” Om du ändå kunde se den stund då den skyldige står med böjt huvud inför sin Herre och säger: ”Vår Herre! Nu har vi sett och hört. Låt oss därför återvända, så ska vi göra goda gärningar; nu har vi blivit övertygade.” Men det ska sägas: ”Smaka nu på följderna av den likgiltighet som fick er att glömma att ni denna dag skulle stå inför Oss. I dag glömmer även Vi er. Smaka därför i dag det eviga straffet som vedergällning för de gärningar ni brukade utföra.” – (Sura as-Sajda: 12–14

Här sägs det att denna värld är handlingarnas fält, platsen för ansträngning och strävan. Livet efter detta är däremot platsen där man får resultatet, platsen där man får skörda frukten av goda och onda gärningar samt belöningen för sina handlingar. Människan har fått möjlighet att handla i denna värld ända fram till sin död. Därefter kommer hon aldrig mer att få möjlighet att handla. Därför måste hon i detta liv arbeta med minnet av att varje handling, varje beteende och varje god eller ond gärning har sin egen verkan och betydelse, och att hon utifrån denna verkan och betydelse kommer att få ett gott eller ont resultat i livet efter detta. Allt jag får kommer jag att få som resultat av mina ansträngningar i detta liv och av mina nuvarande handlingar; ingen av mina goda gärningar kommer att gå förlorad, och ingen synd kommer att lämnas utan beaktande.

Personligt ansvar

För att ytterligare stärka denna ansvarskänsla har det också förklarats att varje människa är ansvarig för sina egna handlingar. När det gäller detta ansvar delar ingen annan hennes ansvar, och ingen kan rädda någon från följderna av hans eller hennes handlingar.

(Arabiska**********) ”Ni har ansvar för er själva. Om ni är vägledda kan ingen vilseledd person skada er.” – (Sura al-Ma’ida: 105)

(Arabiska***********)

”Varje människa står till svars för det hon förvärvar; ingen bär någon annans börda.” – (Sura al-An’am: 164)

(Arabiska**********)

“På uppståndelsens dag kommer era släktingar och era barn inte att vara till någon nytta för er. Den dagen kommer Allah att döma mellan er, och Han håller era gärningar under uppsikt.” – (Sura al-Mumtahana: 3)

(Arabiska*************)

“Om ni gör goda gärningar gör ni det för er själva, och om ni gör onda gärningar är det också för er själva.” – (Sura Bani Isra’il: 7)

(Arabiska***************)

“Ingen människa kommer att bära någon annans syndabörda; om någon är tyngd av en tung syndabörda och ropar på någon för att få hjälp, kommer denne inte att bära någon del av hans börda – även om det skulle vara en nära släkting.” – (Sura al-Fatir: 18)

(Arabiska***************)

“O mänsklighet! Frukta er Herre och frukta den dag då ingen far kan vara till någon nytta för sin son och ingen son kan vara till minsta nytta för sin far.” – (Sura Luqman: 33)

(Arabiska*************)

“Den som har förnekat, får bära bördan av sitt förnekande, och de som gör goda gärningar bereder vägen för sitt eget bästa.” – (Sura ar-Rum: 44)

Här har varje människa personligen fått bära ansvaret för sina goda och onda handlingar. Det finns ingen möjlighet att hoppas att någon ska sona våra fel och vår försumlighet, och inte heller något utrymme för att förvänta sig att vi på grund av någon släkt- eller annan relation ska befrias från ansvaret för våra synder. Det finns inte heller någon grund för att frukta att någon annans onda gärningar ska påverka våra goda handlingar, eller att någon annans välbehag än Allahs ska kunna påverka om våra handlingar godtas eller förkastas. Om någon lägger handen i elden kan ingenting skydda honom från den naturliga brännskadan. Och om någon dricker honung kan ingenting hindra honom från att uppleva dess söta smak. Ingen kan dela med någon annan påfrestningen av att brännas, och ingen kan heller beröva någon annan den söta smaken. På samma sätt står varje människa ensam och oberoende när det gäller syndernas följder och de goda gärningarnas frukter. Därför är det nödvändigt att varje människa har ett fullt ansvar när det gäller att nyttja och hantera världen. Hon bör vända blicken från världen och det som finns i den och leva med insikten att hon själv är ansvarig för var och en av sina handlingar; syndens börda vilar ensam på henne, och nyttan av de goda gärningarna kommer hon ensam att få åtnjuta.

I den förklaring av islams syn på det jordiska livet som gavs ovan belystes dess olika delar och beståndsdelar. Låt oss nu betrakta dess uppbyggnad och ordning och se hur väl den fullständiga uppfattning som växer fram genom att de spridda delarna förenas överensstämmer med naturen och verkligheten, vilken ställning den kan ha i jämförelse med andra kulturers uppfattningar om det jordiska livet, samt hur den kultur som grundas på denna livsåskådning formar människans tankar och handlingar på ett särskilt sätt.

Den naturliga uppfattningen om livet

Den naturliga uppfattningen om livet För en stund, avlägsna ur ditt sinne de uppfattningar som andra religioner har framfört om världen och det världsliga livet. Betrakta därefter, som en skarpsinnig iakttagare, världen omkring dig och lägg noga märke till vilken ställning du har i denna hela omgivning. Genom denna iakttagelse kommer några saker att framträda mycket tydligt för dina ögon.

Du kommer att se att räckvidden hos alla de krafter du har fått är ytterst begränsad. De sinnesförmågor som din kunskap är beroende av kan inte sträcka sig bortom gränserna för din närmaste omgivning. De lemmar och organ som hela din verksamhet är beroende av kan endast hålla ett fåtal ting under din kontroll. De oräkneliga ting som omger dig är mycket större än din kropp och dina krafter, och i jämförelse med dem framstår ditt individuella jag som ytterst obetydligt och svagt. Ingen av de väldiga krafter som är verksamma i världens stora verkstad står under din kontroll; tvärtom känner du dig fullständigt hjälplös inför dessa krafter. Kroppsligt är du en varelse av medelmåttig storlek. Du segrar över det som är mindre än du själv, men besegras av det som är större än du.

Men inom dig finns en annan kraft som har gett dig överhöghet över alla dessa ting. Det är tack vare denna kraft som du utövar herravälde över alla varelser av samma slag som du och underkuvar dem, trots att deras kroppsliga styrka är mycket större än din. Det är tack vare denna kraft som du nyttjar tingen omkring dig och tar emot deras tjänster efter eget behag. Det är tack vare denna kraft som du upptäcker nya och nya källor till kraft, utvinner dem och använder dem på nya sätt. Det är tack vare denna kraft som du utökar medlen och möjligheterna att förvärva kunskap och når fram till även sådant som ligger utanför räckvidden för dina naturliga krafter. Kort sagt: tack vare denna särskilda kraft blir allt i världen din tjänare, och du får lyckan att ta emot deras tjänster.

Återigen verkar alla de högre krafter i världsverkstaden som inte står under din kontroll på ett sådant sätt att de i allmänhet inte kan kallas dina fiender eller motståndare; tvärtom är de dina hjälpare och verkar till din välfärd och dina fördelar. Vinden, vattnet, ljuset, värmen och alla andra krafter av detta slag, som ditt liv är beroende av, verkar enligt en särskild ordning vars syfte är att hjälpa dig. I denna mening kan du säga att de nämnda tingen lyder dig.

När du betraktar hela denna omgivning på djupet ser du en oerhört mäktig lag i verksamhet. Från de allra minsta tingen till de största av alla är allt lika bundet i denna mäktiga lags tentakler. Hela världens bestånd är dessutom helt beroende av dess ordning och kontroll. Du själv står också under denna lag. Men det finns en väldig skillnad mellan dig och världens övriga ting. De övriga tingen har inte ens den minsta förmåga att göra motstånd mot denna lag. Men du har förmågan att göra motstånd mot den. Inte nog med det: när du vill göra motstånd mot den hjälper den dig också i detta. Naturligtvis lämnar varje sådant motstånd genast efter sig en viss reaktion, och efter att ha gjort motstånd mot den kan du inte heller undgå dess onda följder.

Under denna världsomfattande och oföränderliga lag ser ni olika scener av skapelse och förstörelse. Över hela världen fortsätter en ändlös process av sönderbrytande och uppbyggnad. Enligt samma lag som något skapas och fostras, förstörs och utplånas det också. Inget i världen är fritt från denna lags band. Även sådant som till synes verkar vara befriat från den och som man skulle kunna tro är orörligt och oföränderligt visar sig vid en djupare granskning fortfarande genomgå kretslopp och förändring; inte heller det undgår skapelsens och förstörelsens grepp. Eftersom världens övriga ting antingen saknar medvetande och förstånd eller åtminstone inte har någon kunskap om detta, märker vi inte hos dem några tecken på glädje eller sorg till följd av denna skapelse och förstörelse. Men eftersom människan är en medveten och förståndsbegåvad varelse upplever hon, när hon ser förändringarna omkring sig, en stark reaktion av glädje och sorg. Ibland känner hon så stark glädje när något gynnsamt visar sig att hon glömmer att förstörelse också är möjlig i denna värld. Ibland blir hennes sorg, när hon ser något ogynnsamt, så stark att hon bara ser förstörelse och åter förstörelse i denna värld och glömmer det faktum att skapelse fortfarande är möjlig.

Men hur många motstridiga känslor av glädje och sorg du än bär inom dig, och hur sträng eller överdriven din syn på livet i denna värld än blir under deras inflytande, är du av din egen natur tvungen att faktiskt utnyttja och använda denna värld och ta dina inre krafter i bruk. I din natur finns en önskan att leva, och för att tillfredsställa denna önskan har du fått en väldig kraft som kallas hunger och som ständigt driver dig till handling. Naturen vill sysselsätta dig med att bevara din släktlinje; därför har den ingjutit i dig en okuvlig kraft som kallas sexualdrift och som får dig att uppfylla dess syfte. På liknande sätt har ytterligare flera krafter samlats i din natur för andra syften, och var och en av dessa krafter försöker genom dig uppnå sitt eget mål. Om du uppfyller naturens olika syften på ett gott eller dåligt sätt, om du fullgör dem med glädje eller under tvång, beror helt och hållet på ditt förstånd och omdöme. Inte nog med det: naturen själv har gett dig en särskild förmåga att fullgöra dessa syften eller låta bli att göra det. Men samtidigt har naturen fastställt att det är till ditt eget bästa att uppfylla dess syften med glädje och på ett gott sätt, medan det är skadligt för dig själv att vägra uppfylla dem eller att uppfylla dem på ett dåligt sätt.

Olika religioners och ideologiers föreställningar:

När en person med sund natur och framsynthet betraktar världen och ser på sin egen situation mot bakgrund av denna värld,

kommer vart och ett av de ovan beskrivna förhållandena att framträda inför hans ögon. Men olika grupper bland människorna har betraktat hela denna scen ur olika synvinklar, och det har ofta hänt att de, utifrån den aspekt som framträdde tydligast för dem, har bildat sig en uppfattning om sitt liv i världen utan att ens försöka rikta blicken mot de andra aspekterna.

Som exempel kan nämnas en grupp som, när den såg människans svaghet och hjälplöshet samt naturens stora krafters inflytande och makt gentemot henne, drog slutsatsen att människan i världen är en helt obetydlig varelse och att dessa världens välgörande och skadliga krafter inte står under någon världsomfattande lag, utan är självständiga eller halvständiga. Denna tanke fick ett sådant herravälde över deras sinnen att allt annat trängdes undan ur deras synfält. De glömde den ljusa sidan av sin egen existens och offrade sin känsla av värdighet och heder genom sitt överdrivna erkännande av sin egen svaghet och oförmåga. Avgudadyrkan, trädyrkan, stjärndyrkan och dyrkan av andra naturkrafter är direkta följder av denna lära.

En annan grupp såg världen som en skådeplats enbart för katastrofer. Hela världens tillvaro ansågs vara inrättad endast för att människor skulle lida, plågas och utsättas för förtryck. Alla världens relationer och förbindelser var, enligt dem, särskilda fällor som skulle snärja människan i oro och faror. Och varför bara tala om människan? Hela universum var fångat i sorgens och förstörelsens grepp. Allt som skapas här, skapas endast för att förstöras. Våren kommer för att vintern ska komma och beröva den dess grönska. Livets träd smyckas med lövverk för att döden, i Satans gestalt, ska komma och plundra det på dess skönhet. Stabilitetens skönhet antar en sådan fulländad form för att förstörelsens gudom ska få gott om tillfälle att leka med den. Denna lära lämnade ingen som helst lockelse kvar i världen eller dess liv för dessa människor. De såg vägen till befrielse i att avsäga sig världen, plåga sig själva och leva i askes, utplåna alla sina inre känslor och bryta mot den lag som hade gjort människan till ett redskap enbart för att driva naturens eget maskineri.

En annan grupp såg att världen rymmer rikliga möjligheter till glädje och njutning för människan, och att hon under en kort tid har fått möjlighet att smaka på dem. Känslan av sorg och bedrövelse gör denna njutning bitter; om människan därför utplånar denna känsla och inte låter något bli en orsak till sorg eller bedrövelse för henne, kommer hon här endast att möta glädje och munterhet. Allt som finns för människan finns i denna värld; all den njutning hon kan få måste hon hämta i detta jordiska liv. Efter döden kommer varken människan eller världen och dess glädjeämnen att finnas kvar; allt kommer att sjunka ned i glömskans djup.

Det finns ännu en grupp, som anser att världens glädje och njutning, ja, hela det världsliga livet, är fullständigt syndigt. Enligt dem utgör världens materiella resurser ett slags orenhet och besmittelse för människans själ. Att använda världen, delta i dess verksamhet och smaka dess glädjeämnen innebär ingen renhet eller välgång för människan. Den som vill bli lyckosam genom det himmelska riket bör hålla sig borta från världen. Den som vill njuta av världens rikedom, makt och det jordiska livets fröjder bör däremot veta att det inte finns någon plats för honom i det himmelska riket. Denna grupp har också insett att människan, driven av sin egen natur och läggning, är tvungen att använda världen och engagera sig i dess verksamhet. Hur lockande föreställningen om att träda in i det himmelska riket än må vara, kan den inte vara så stark att människan med dess hjälp kan kämpa mot sin egen natur. Därför har de funnit en genväg till det himmelska riket: de som tror på en särskild varelse ska genom hans försoning befrias från ansvaret för sina gärningar.

En annan grupp har, när den sett den naturliga lagens omfattning, kommit att betrakta människan som en helt oförmögen och svag varelse. De har sett att människan alls inte är en fri och unik varelse; vittnesbörden från psykologin, fysiologin, biologin och ärftlighetslagarna bekräftar just detta. Den naturliga lagen håller henne fast bunden. Hon kan varken tänka något mot denna lag, vilja något eller förmå sig att utföra någon handling. Därför kan inget ansvar för hennes handlingar läggas på henne.

En helt motsatt grupp anser att människan inte bara är en varelse med egen vilja, utan också att hon inte står under eller lyder någon högre vilja och inte heller är skyldig att stå till svars för sina gärningar inför någon annan än sitt eget samvete eller det mänskliga rikets lagar. Hon är denna världens härskare. Allt i världen står under hennes kontroll. Hon har rätt att fritt använda allt detta och njuta av det. För att forma sitt liv väl och upprätthålla en sund ordning och disciplin i sina handlingar och sitt uppförande har hon själv infört regler och begränsningar i sitt privatliv. Men i stort sett är hon fullständigt fri, och tanken på att hon i detta avseende skulle behöva stå till svars inför någon högre varelse är helt orimlig.

Detta är de olika religionernas och ideologiernas olika föreställningar om det jordiska livet. På grundval av de flesta av dessa föreställningar har olika slags kulturer byggts upp. Den verkliga orsaken till att de olika kulturerna uppvisar olika former och särdrag är att de grundar sig på en särskild föreställning om det jordiska livet. Det är denna föreställning som kräver att de antar just denna särskilda form. Om vi ingående granskade var och en av dem och undersökte hur den gav upphov till en viss typ av kultur, skulle det utan tvivel bli en intressant diskussion. Men en sådan diskussion har inget samband med vårt ämne. Vi vill endast tydligt framhäva den islamiska kulturens särdrag. Vårt påstående är att alla de föreställningar om livet som hittills har beskrivits endast är resultatet av att man betraktat världen ur var sitt särskilda perspektiv. Ingen av dessa läror har vuxit fram efter att man betraktat hela universum i dess helhet och fastställt den rätta platsen för allt i denna värld. Därför framstår en lära som har byggts på ett visst perspektiv som ogiltig och felaktig när vi överger detta perspektiv och betraktar världen ur ett annat. Och när man betraktar världen i dess helhet blir alla lärors felaktighet uppenbar.

Den islamiska föreställningens särdrag:

Nu kan man mycket tydligt förstå att det i själva verket är den islamiska läran som bland alla läror överensstämmer med naturen och den verkliga sanningen. Endast denna lära har fastställt ett korrekt förhållande mellan världen och människan. Här ser vi att världen varken är något avskyvärt eller förkastligt, eller något sådant att människan ska bli fäst vid den och uppgå i dess njutningar. Här pågår varken en fullständig uppbyggnadsprocess eller en ensidig förstörelse. Det är lika olämpligt att undvika den som att helt försjunka i den. Den är varken helt oren och besmittad, eller helt ren och fri från orenhet. Människans förhållande till denna värld är inte heller som en kungs förhållande till sitt eget rike. Inte heller är det som en fånges förhållande till ett fängelse. Människan är inte så obetydlig att någon av världens krafter skulle vara värdig hennes sujud, och inte heller så mäktig och inflytelserik att hon skulle få sujud från allt i världen. Hon är varken så oförmögen och hjälplös att hennes personliga vilja och avsikt saknar allt värde, eller så mäktig att hennes vilja och begär står över allting. Hon är varken världsalltets enväldige härskare eller en hjälplös slav under miljontals herrar. Hennes verkliga plats är någonstans mellan dessa ytterligheter.

Hittills vägleder naturen och det sunda förnuftet oss. Men islam går ännu längre och fastställer exakt vad människans sanna värdighet är. Den förklarar: Vilket slags förhållande råder mellan människan och världen? Med vilken tanke ska människan bruka världen? Den öppnar människans ögon genom att säga: Du är inte lik de andra skapelserna. Du är tvärtom Allah Rabbul Alameens ansvariga ställföreträdare i världen (Viceroy). Världen och dess krafter har underställts dig. Du härskar över alla, men är själv underställd En; du lyder alla, men är själv lydig endast mot En. Du har heder över hela skapelsen, men du kan endast göra anspråk på denna heder när du underordnar dig och lyder Honom som har upphöjt dig till ställföreträdare och skänkt dig denna heder på jorden, samt följer de regler och föreskrifter Han har gett. Du har sänts till världen för att bruka den. Därefter kommer du, grundat på vad du än gör i detta världsliga liv – gott eller ont, rent eller orent – att få se motsvarande gott eller ont i livet efter detta. Därför bör känslan av personligt ansvar och redovisningsskyldighet ständigt vara levande inom dig under ditt kortvariga liv på jorden, och du bör inte ens för ett ögonblick glömma att varje sak som Allah Rabbul Alamīn har anförtrott åt dig i egenskap av Hans ställföreträdare kommer att granskas och redovisas in i minsta detalj.

Det råder inget tvivel om att denna föreställning inte är levande i varje muslims medvetande i hela sin vidd och detaljrikedom. Inte ens utanför en särskild del av de bildade har någon en tydlig uppfattning om den. Men eftersom denna föreställning ligger inbäddad i den islamiska kulturens kärna, har muslimerna ännu inte helt frigjort sig från dess inflytande, även om deras karaktär har fjärmat sig långt från sin sanna värdighet och sina verkliga särdrag. Oavsett hur fördärvat beteendet och handlandet hos den muslim som uppfostrats inom den islamiska kulturen än må ha blivit genom yttre påverkan, kommer dessa ting alltid att tränga in i varje åder hos honom: känslan av självaktning och självvärde, att inte böja huvudet inför någon annan än Allah, att inte frukta någon annan än Allah, att inte betrakta någon annan än Allah som ägare och herre, att se sig själv som personligt ansvarig på jorden, att tro att världen är platsen för handling och livet efter detta platsen för vedergällning, att hålla fast vid föreställningen att framgång eller misslyckande i livet efter detta enbart beror på kvaliteten eller bristerna i ens personliga gärningar, samt att betrakta världen och dess rikedomar och njutningsmedel som tillfälliga, medan de personliga gärningarna och deras följder är bestående. Och en skarpsynt person kommer att känna inflytandet från denna troslära och övertygelse, som slagit djupa rötter i hans själ och hjärta, i hans ord och handlingar – hur svagt det än må vara.

När man granskar den islamiska kulturens historia kan vem som helst tydligt inse denna sanning: så länge sann islam i fullständig mening var närvarande i den, var den en genuint realistisk kultur. För dess anhängare var världen ett fält för livet efter detta. De försökte ägna varje ögonblick av det världsliga livet åt att bruka detta fält, så och liknande, för att kunna skörda en större skörd i livet efter detta. De brukade världen i ett så välavvägt tillstånd mellan askes och njutningslystnad att inte ens spår av dess like kan skönjas i någon annan kultur. Föreställningen om Allahs kalifat uppmuntrade dem att helt engagera sig i det världsliga livet och med full aktivitet sköta dess angelägenheter; samtidigt hindrade känslan av ansvar och redovisningsskyldighet dem alltid från att överskrida gränserna. Som Allahs ställföreträdare hade de en stark känsla av egen värdighet. Men samma föreställning hindrade dem också från att bli högmodiga och arroganta. De hyste tillgivenhet till varje världsligt ting som behövdes för att fullgöra kalifatets ansvar på rätt sätt. Men samtidigt kände de ingen dragning till sådant som uppslukar människan i världens överdåd och får henne att glömma sitt ansvar och sina plikter. Kort sagt skötte de världens angelägenheter som om de inte skulle stanna här för evigt, och avstod från att försjunka i dess överdåd med tanken att denna värld var ett härbärge för resande, där de endast hade bosatt sig för en kort tid.

Senare, när islams inflytande minskade och muslimerna påverkades av andra kulturer, förblev inte längre de fullständiga islamiska särdragen kvar i deras karaktär. Därför gjorde de allt som stod i motsats till islams uppfattning om det världsliga livet. De hängav sig åt lyx och utsvävningar. De byggde väldiga byggnader. De drogs till musik, måleri, skulptur och de sköna konsterna. I umgänge och sedvänjor vande de sig vid överdriven utgift och prakt, helt motsatt islamisk smak. I statsstyre, politik och andra världsliga angelägenheter följde de helt icke-islamiska metoder. Trots detta visade sig här och där ett tydligt inflytande från den islamiska föreställning om det världsliga livet som hade slagit rot i deras hjärtan. Och just detta inflytande gav dem en särskild värdighet i jämförelse med andra. En muslimsk kung lät bygga en väldig byggnad vid Yamunas strand och inrättade där alla slags nöjen och praktfulla arrangemang som på den tiden var otänkbara. Men på baksidan av byggnadens mest förtjusande nöjescentrum (det vill säga i riktning mot qibla) lät han hugga in denna dikt:

”Dina fötter är fjättrade, ditt hjärta är förseglat,

dina båda ögon är brända av eld och dina båda fötter sårade av törnen;

du önskar resa västerut

men ändå går du österut,”

Vem är du som går vidare och lämnar målet bakom dig?

Var ännu på din vakt.”

Det palatset var inte oöverträffat i fråga om sina särdrag. I andra nationer i världen finns palats som är praktfullare än det. Men bland världens alla nationer finns inget annat exempel på en sådan tankegång som varnar dem som bygger paradiset på jorden med orden: ’Vem är du som går mot det ovissa och lämnar målet bakom dig – var på din vakt.’¹

1. Detta syftar på Röda fortet i Delhi.

I den islamiska historien finner man otaliga exempel på hur även härskare av kejsarers och Kisras kaliber, i stället för att besegra någon fiende och visa maktens högmod, har kastat sig ned i sujud inför den allsmäktige Allah. När stora tyranniska och arroganta härskare ville trotsa den islamiska sharia kom någon av Allahs tjänare och tillrättavisade dem rakt i ansiktet, varpå de skakade av fruktan för Allah. Till och med fullständigt onda och sedeslösa människor blev medvetna genom något så enkelt som ett ord, och deras liv förändrades genast. När tanken på världens förgänglighet och räkenskapen i det kommande livet väcktes hos människor som var förhäxade av världslig rikedom och överflöd, delade de genast ut allt bland Allahs tjänare och antog ett idealiskt liv i måttfullhet. Kort sagt: hur starkt icke-islamiska inflytanden än har fått spridning i muslimernas liv, kommer den islamiska lärans glans ändå att bli synlig i någon form på varje område av deras nationella liv. Och när ni ser detta kommer ni att tycka att ljuset plötsligt har brutit fram ur mörkret.

।।II

Livets mål

Efter livsåskådningen är den andra särskilt viktiga frågan när man ska bedöma en kulturs högre eller lägre kvalitet denna: vilket mål ställer den fram för människan? Frågan är viktig eftersom människans alla önskningar och konkreta strävanden följer det som hon har fastställt som sitt mål och syfte. Det är målets renhet eller orenhet som avgör hennes sinnelages godhet eller dålighet samt renheten eller orenheten i hennes sätt att leva. På dess upphöjelse eller förfall beror upphöjelsen eller förfallet i hennes tankar och idéer, hennes moraliska karaktär samt den ekonomiska och sociala utvecklingen. På hur klart och tydligt det är beror sammanhållningen eller splittringen i människans önskningar och tankar, ordningen eller oordningen i all hennes livsverksamhet samt koncentrationen eller spridningen av hennes krafter, förmågor och talanger. Kort sagt är det tack vare detta livsmål som människan väljer en enda väg bland de många vägarna för tanke och handling och ägnar sina fysiska och mentala krafter samt sina materiella och andliga medel åt just denna väg. För att kunna pröva en kultur efter en felfri måttstock är det därför absolut nödvändigt för oss att undersöka dess grundläggande mål.

Det nödvändiga kännetecknet hos ett korrekt övergripande mål:

Men innan vi går vidare med diskussionen och undersökningen bör vi fastställa vad som avses med kulturens mål. Det är uppenbart att när vi uttalar ordet ”kultur”, avser vi inte vår individuella kultur, utan vår samlade kultur. Därför kan inte varje enskild människas livsmål vara kulturens mål. Däremot är det absolut nödvändigt att det som är en kulturs mål också blir livsmål för var och en av dess anhängare, oavsett om de är medvetna om detta eller inte. Ur denna synvinkel är kulturens mål det mål som en stor grupp människors samlade liv, vare sig medvetet eller omedvetet, strävar efter. Detta mål måste få ett sådant företräde framför människornas individuella livsmål att varje individ måste anta gruppens livsmål som sitt eget livsmål.

Ett nödvändigt villkor för ett sådant övergripande livsmål är att det står i full överensstämmelse och harmoni med människornas individuella livsmål och att det har förmågan att samtidigt vara både ett individuellt och ett övergripande livsmål. Om det övergripande livsmålet står i strid med människornas individuella livsmål, blir det nämligen redan från början svårt för det att vara ett övergripande livsmål. En tankegång som människor inte personligen omfattar kan aldrig få status som en gemensam tankegång. Även om det genom inflytande från en mäktig fiende skulle förvandlas till ett övergripande livsmål, skulle en konflikt ändå omedvetet fortsätta mellan individens livsmål och samhällets livsmål. Så snart den segrande maktens inflytande började avta skulle människorna åter vända sig mot sina egna livsmål. Därmed skulle också samhällets livsmål försvinna. Samhällets dragningskraft och sammanhållande kraft skulle upplösas, och till sist skulle alla spår av kulturen utplånas. Därför kan det som är människans naturliga livsmål i själva verket vara kulturens korrekta mål. En kulturs verkliga kännetecken är just att den måste lägga fram ett övergripande livsmål som också kan vara exakt samma som individens livsmål.

Ur denna synvinkel uppstår två frågor inför oss, och utan att lösa dem kan vi inte gå vidare:

För det första: Vad är människans individuella livsmål av naturen?

För det andra: I vilken mån överensstämmer de mål som världens övriga kulturer har lagt fram med människans naturliga livsmål?

Människans naturliga livsmål

Frågan om människans naturliga livsmål är denna: Vad strävar människan av naturen efter i världen, och vad är det som hennes natur önskar? Om du för att få veta detta frågar varje individ vad hans eller hennes syfte i världen är, kommer du att få olika svar från olika människor. Du kommer förmodligen inte att hitta ens två personer vars mål, önskningar, förhoppningar och strävanden är helt identiska. Men om du analyserar alla svar kommer du att se att de saker som människor kallar sina mål i själva verket inte alls är mål, utan endast medel för att nå ett särskilt mål; och detta särskilda mål är bekvämlighet och sinnesfrid. Oavsett hur högt utvecklad en person är i fråga om tänkande och intellekt, hur kultiverad han eller hon än är, och inom vilken del av livet personen än verkar, ligger ett enda mål till grund för alla hans eller hennes strävanden: att få frid, trygghet, glädje och frihet från oro. Därför kan vi kalla detta den enskilda människans naturliga livsmål.

Två populära övergripande mål och en granskning av dem

Om man noggrant granskar de övergripande mål som världens olika kulturer har lagt fram, kommer man att se att det finns många skillnader mellan dem. Att fastställa dem här är varken vårt syfte eller möjligt. Men utifrån grundprinciperna kan vi dela in dem i två kategorier:

1. De kulturer vars grund inte vilar på någon religiös eller andlig åskådning har inför sina anhängare ställt upp målet att uppnå överlägsenhet och dominans. Detta mål består av ett antal grundläggande beståndsdelar. De särskilda och viktigaste av dem är följande:

* Strävan efter politiskt företräde och herravälde.

* Önskan att överträffa alla andra i rikedom och tillgångar, vare sig det sker genom att erövra länder eller genom att utöva dominans inom industri och handel.

* Önskan att få företräde framför alla andra i samhällelig utveckling, vare sig det gäller vetenskap och kunskap samt konst, eller prakt och storslagenhet inom kultur och civilisation.

Till synes står detta övergripande livsmål inte i strid med det tidigare nämnda individuella livsmålet. Man kan nämligen utan någon större eftertanke säga att så snart detta mål har fastställts för samhället, fastställs samtidigt även individens livsmål. Det är på grund av detta måls yttre bedräglighet som miljontals människor i en nation låter sina individuella livsmål uppgå i det. Men framsynthet och praktisk erfarenhet har visat att detta övergripande mål i själva verket står helt i strid med individens naturliga livsmål. Det är uppenbart att det inte bara finns en enda nation i världen som önskar uppnå företräde och överlägsenhet; flera nationer kan samtidigt, under samma tidsperiod, hysa detta mål och sträva efter att uppnå det. Den oundvikliga följden blir att häftiga politiska, ekonomiska och civilisatoriska konflikter börjar mellan dem. Ett våldsamt tumult av motstånd, konkurrens och rivalitet uppstår, och mitt i detta larm och denna oordning blir det nästan omöjligt för individen att uppnå frid, välbefinnande, bekvämlighet och sinnesro. Det är just detta tillstånd som i dag råder framför våra ögon i de västerländska länderna. Men även om man antar att endast en enda nation under en viss tidsperiod skulle sträva efter att uppnå detta mål och att ingen annan nation skulle hindra den, skulle människornas individuella livsmål ändå inte kunna förverkligas genom dess framgång. Ett sådant övergripande mål har nämligen till sin natur inte bara att skapa internationell rivalitet, utan också att väcka en anda av ömsesidig konkurrens bland en nations egna medlemmar. Följden blir att varje individs livsmål i nationen blir att dominera andra nationers människor, att överträffa alla andra i rikedom, makt, styrka, prakt och lyx, att lägga nyckeln till andras försörjning i sina egna händer, att upprätta ett eget monopol över alla tänkbara sätt och medel att tjäna pengar, att själv få vinsten och fördelen medan andra får bära förlusten och misslyckandet, samt att försöka göra sig själv till den som befaller och andra till underordnade och lydiga. För det första finner sådana människors önskningar och begär aldrig någon tillfredsställelse; därför förblir de ständigt rastlösa och osäkra. För det andra blir varje hem och varje marknad i en nation ett slagfält när denna sorts rivalitet uppstår bland dess invånare. Följden blir att även om rikedom, makt och lyx samlas i hur stor mängd som helst, blir frid och välbefinnande, trygghet och säkerhet, glädje och bekvämlighet ytterst sällsynta.

Dessutom är det naturligt att en rent materiell utveckling – där andligheten inte har någon plats – aldrig kan skänka människan välbefinnande, eftersom rent sinnliga njutningar utgör ett helt och hållet biologiskt mål. Och om det är sant att människan inte bara är en vanlig levande varelse utan har en ställning som är högre än så, då måste det också med säkerhet vara sant att människan inte kan känna sig trygg enbart genom att uppnå de ting vars njutning är tillräcklig för att tillfredsställa rent biologiska begär.

Två: Kulturer vars grund vilar på religiösa och andliga idéer har i allmänhet förklarat frälsning eller befrielse vara sitt mål. Det andliga element som skänker människan välbefinnande och sinnesro finns utan tvivel närvarande i detta mål. Och det är sant att frälsning kan vara ett folks mål. Men en något djupare granskning visar att inte heller detta i själva verket kan vara ett fullkomligt mål för livet. Det finns flera orsaker till detta.

För det första ligger en form av själviskhet dold i frälsningens mål. Dess natur är att försvaga helheten och stärka individen. När den enskilda människan kan uppnå frälsning genom att utföra vissa särskilda handlingar, finns det inte längre något i detta mål som kan uppmuntra henne att ge helheten företräde framför individualismen och att, för att ordna helheten, tillämpa samma handlingsprincip som samhället. Därför står denna individualistiska idé helt i motsats till kulturens verkliga mål.

För det andra är frågan om frälsning i själva verket nära förbunden med vägen till frälsning. Om detta mål är rent eller orent beror därför i hög grad på renheten eller orenheten hos de vägar som har utarbetats för att uppnå det. Som exempel kan nämnas att i de religioner som föreskriver att världsförsakelse och asketism är vägen till frälsning, kan frälsningen varken vara ett mål för det individuella livet eller ett övergripande mål. Anhängarna av sådana religioner har till slut tvingats skilja religionen från världen och uppfinna mellanliggande vägar för världsliga människors frälsning, såsom att tjäna religiösa människor, botgöring och liknande. Följden har blivit att detta mål inte längre har varit ett gemensamt mål för individen och samhället. För det andra har detta mål, med undantag för ett obetydligt antal religiösa människor, inte längre haft någon sådan storhet, betydelse eller dragningskraft för hela samhället att det kunnat bevaras oförändrat. Därför har världens alla världsliga människor övergett det och skyndat mot det tidigare nämnda materiella målet. Å andra sidan kan enhet inte upprätthållas bland de religioner som förklarar att frälsningen beror på olika gudars och avgudars välbehag. Olika grupper vänder sig till olika gudar, och den verkliga enhet som är kulturens egentliga uppgift att upprätta i målet och genom vars förbindelselänk alla anhängare ska sammanlänkas, blir inte kvar. Därför blir även dessa religioners anhängare tvungna att anta ett annat mål om de vill gå vägen mot världsliga framsteg och organisera sitt samhälle väl.

Det finns också en annan typ av religion, vars kallelse inte riktar sig till hela mänskligheten utan till en särskild ätt eller stam, eller till ett folk som bor inom ett visst geografiskt område. Därför är frälsningen enligt dess synsätt förbehållen just denna särskilda stam eller detta särskilda folk. Detta mål kan utan tvivel under kulturens och civilisationens tidiga stadium förvandlas till ett meningsfullt övergripande mål. Men inte heller det klarar helt prövningen enligt ett felfritt förnufts och omdömes måttstock. Särskilt är det inte förenligt med människans samvete och förnuft att acceptera att frälsningen är förbehållen en viss stam. Därför gör anhängarna av sådana religioner, så snart de tagit några steg på den intellektuella utvecklingens väg, själva uppror mot detta mål, utplånar det ur sina hjärtan och antar något annat mål.

För det tredje: hur heligt frälsningens mål än må framstå ur religiös och andlig synpunkt, finns det ur världslig synpunkt däri inget som kan inspirera ett folk eller skapa den medvetenhet, entusiasm, kraft och aktivitet som krävs för nationella framsteg. Därför har inget folk som strävar efter framsteg hittills antagit det som sitt övergripande mål; bland de folk vars religion har lagt fram just detta enda mål har det i stället ständigt haft ställningen av ett individuellt mål.

Av alla dessa skäl klarar varken det materiella eller det andliga målet helt prövningen enligt en felfri måttstock. Nu ska vi se vilket mål den islamiska kulturen har förklarat vara sitt, och vilka egenskaper hos detta mål som har gjort det till ett fullkomligt mål.

Den islamiska kulturens mål och dess kännetecken:

Redan i början av denna diskussion är det viktigt att noga komma ihåg att frågan om livets mål i själva verket står i nära samband med frågan om livsåskådningen. Den uppfattning vi har om det världsliga livet och den lära vi tror på beträffande vår ställning i världen och världens ställning för oss bestämmer naturligt ett mål för livet, och vi riktar alla våra krafter och förmågor mot att uppnå detta mål. Om vi betraktar världen som en betesmark och livet som en möjlighet enbart att tillfredsställa oss genom att äta, dricka och ägna oss åt världslig lyx, kommer denna biologiska uppfattning utan tvivel att väcka ett biologiskt mål för livet inom oss, och under hela livet kommer vi endast att sträva efter att samla sinnliga njutningsmedel. Om vi däremot betraktar oss själva som medfödda brottslingar och av naturen syndare, kommer denna medfödda skuld att väcka en längtan inom oss efter att befrias från vår fångenskap i denna världens fängelse och fånghåla, och därför kommer vi att förklara befrielsen vara vårt livsmål. Men om vår uppfattning om världen är högre än att se den som en betesmark eller en fånghåla, och om vi som människor anser oss ha en högre ställning än vanliga djur och brottslingar, kommer vi med säkerhet att söka ett mål som är högre än båda dessa mål: sökandet efter materiella njutningsmedel och uppnåendet av befrielse. Då kommer vår blick inte att riktas mot något trivialt eller obetydligt.

När ni utifrån denna princip ser att islam har förklarat människan vara Allahs kalif och Hans ställföreträdare på jorden, kommer ert förnuft och samvete naturligt att nå fram till det mål som denna livsåskådning på ett naturligt sätt kan och bör ge upphov till. Vilket annat mål kan en ställföreträdare ha än att vinna sin herres välbehag och godkännande och i dennes ögon betraktas som en god, lydig, pålitlig och plikttrogen tjänare? Om han är sanningsenlig och har goda avsikter, kan då något annat vara hans mål än att genom att lyda sin herre vinna dennes välbehag? Ska han utföra sina plikter lockad av hoppet om högre lön, någon personlig vinning, befordran eller belöning, eller av utsikten till ökad berömmelse, ära och rang? Om herren i sin glädje ger honom allt detta, är det en annan sak. Herren kan också lova att ge honom detta som ersättning för väl utförd tjänst; han kan till och med få veta att herren, om han fullgör sina plikter korrekt, i sin glädje kommer att skänka honom vissa belöningar. Men om han gör belöningen till sitt eget mål och utför sina plikter enbart i syfte att vinna personlig fördel, kan då någon förnuftig människa kalla en sådan tjänare plikttrogen? Genom detta exempel kan ni också förstå förhållandet mellan Allah och Hans ställföreträdare. När människan är Allahs ställföreträdare på jorden, vilket annat mål kan hon då ha i livet än att vinna Allahs välbehag och tillfredsställelse?

”Ja, den som underkastar sig Allah och gör gott, hans belöning finns hos hans Herre. Sådana människor behöver inte känna någon fruktan och kommer aldrig heller att sörja.” – (Sura al-Baqara: 112)

”Vet att det är genom åminnelsen av Allah som själen finner ro och trygghet.” – (Sura ar-Ra’d: 28)

Det andra som människan önskar uppnå i det jordiska livet är välbefinnande, det vill säga ett liv fritt från bekymmer och oro. Koranen säger att även detta uppnås naturligt om man tror på Allah, skyddar sig mot Hans vrede och i Hans skull lever gudfruktigt och gör goda gärningar.

”Om folket i dessa städer hade trott och varit gudfruktigt, skulle Vi ha öppnat välsignelsernas portar för dem från himlen och jorden.” – (Sura al-A’raf: 96)

”Den som gör goda gärningar medan han är troende – vare sig det är en man eller en kvinna – honom ska Vi förvisso låta leva ett behagligt liv. Sådana människor ska Vi med säkerhet belöna långt bättre än vad deras gärningar förtjänar.” – (Sura an-Nahl: 97)

Det tredje som människan allra mest önskar och eftersträvar är statlig och politisk makt samt dominans och hög rang. Koranen säger att om ni ägnar er helt åt Allah, kommer denna rikedom av sig själv att falla ner vid era fötter.

”Den som tar Allah, Hans sändebud och de troende till sina vänner har anslutit sig till Allahs parti; och Allahs parti kommer förvisso att segra.” _ (Sura al-Ma’ida: 56)

”Vi har efter förmaningarna och uppmaningarna i Zabur skrivit att det är Våra rättfärdiga tjänare som ska ärva jorden.”

”Allah har lovat dem bland er som tror och gör goda gärningar att Han helt visst ska göra dem till efterträdare på jorden, såsom Han gjorde dem som levde före dem till efterträdare. Han ska helt visst befästa den religion som Han har valt åt dem och efter deras fruktan ge dem trygghet.” – (Sura an-Nur: 55)

På samma sätt är frälsningen i det kommande livet människans innersta önskan. Även beträffande detta säger Koranen att det endast är resultatet av att vinna Allahs välbehag:

”O du själ som har funnit ro, återvänd till din Herre, nöjd med Honom och med Hans välbehag över dig. Träd sedan in bland Mina tjänare och träda in i Mitt paradis.” – (Sura al-Fajr: 27–30)

Härav framgår att islam inte ens har ägnat uppmärksamhet åt allt det som andra har förklarat vara önskvärt och eftersträvansvärt. I stället har islam gjort det som, när det uppnås, automatiskt leder till att allt detta uppnås, till sitt mål. En muslim anser det inte ens i minsta mån vara meningsfullt att låta sitt hjärta för ett enda ögonblick upptas av sökandet efter sådant som andra kallar sina mål. Framför honom finns ett stort mål, högre och ädlare än alla dessa mål och än allt i skapelsen. Han vet mycket väl att när han når detta högsta mål, kommer allt som står under det att tillfalla honom av sig självt. Precis som mellanvåningarna ligger under den som klättrar upp till byggnadens översta våning, finner muslimen, när han når sitt mål, att allt annat befinner sig under honom på samma sätt.

Sex: Taqwa är den bästa drivkraften till rättfärdighet – Ytterligare ett kännetecken för detta mål är att det är det enda förfinade och rena mål som kan sporra människan att följa den höga standard för gudsfruktan och rättfärdighet som islam har fastställt, liksom de föreskrifter och förbud beträffande rätt och orätt som islam har lagt fram för detta.

Det råder ingen brist på människor som säger att goda gärningar i denna värld bör utföras enbart därför att de är goda gärningar, och att onda gärningar bör undvikas enbart därför att de är onda. Men de som säger sådant känner inte ens till dess verkliga innebörd. Att utföra goda gärningar enbart för de goda gärningarnas skull innebär att goda gärningar inte har något samband med välfärd eller nytta; en god gärning är helt enkelt en god gärning och kan därför också vara ett mål för människan. På motsvarande sätt innebär att avstå från onda gärningar enbart för deras egen skull att det onda, avskilt från all skada och allt men, är ont genom sin egen beskaffenhet, som om dess själva karaktär kunde vara det som människan måste undvika. Men i verkligheten finns det för människorna i denna värld ingen sådan renodlad god gärning som är fri från den nytta och det väl som kan tillfalla människans person, och inte heller finns det något sådant rent ont som saknar skadlig inverkan på människans person. Sanningen är tvärtom att människans uppfattning om gott och ont har uppstått ur erfarenheten av vinning och förlust, det vill säga nytta och skada. Den handling som verkligen gagnar människan kallar hon god, även om den till synes innehåller viss skada. Och den handling som i verkligheten vållar henne skada kallar hon ond, även om den utåt sett innehåller viss nytta. Om en handling befrias från egenskaperna vinning och förlust och endast förblir en handling, kan vi inte kalla den vare sig god eller ond. Det är otvivelaktigt möjligt för människan, efter att vanan att göra gott har blivit starkare och hon har nått en högre intellektuell nivå, att göra gott enbart för det godas skull och avstå från det onda enbart för det ondas skull, även utan föreställningen om vinning och förlust. Men för det första är detta endast en glömska av det godas och det ondas källa, inte ett avlägsnande av källan; för det andra är det endast filosofernas fantasifulla uppstigning till himlen, och i praktiken har inte ens de största vetenskapsmännen haft lyckan att nå dit. Hur skulle då vanligt folk kunna göra det rena goda och undvika det onda till sitt mål?

Härav har det blivit tydligt att föreställningen om gott och ont inte kan skiljas från föreställningen om vinning och förlust. Så länge ingen välgörande egenskap är inneboende i en god gärning kan den inte vara till gagn för människan. På samma sätt kan en ond gärning inte kallas något som måste undvikas, om ingen skadlig egenskap är dold i den. Om vi nu vill höja gudsfruktan och rättfärdigheten från själviskhetens låga nivå till osjälviskhetens och uppriktighetens höga nivå och kalla dem grunden för en ovillkorlig och universell moralisk lag, är det bästa sättet att fastställa en måttstock för vinning och förlust som står högre än materialism och själviskhet. Enligt denna måttstock ska en god gärning, trots att den är fylld av alla slags materiella och mänskliga förluster, framstå för människan som god enbart därför att den innebär välfärd, medan en syndig handling, trots att den på alla sätt innebär välgång, ska uppfattas som skadlig enbart därför att den är skadlig. Islam har valt just denna väg. Islam har förklarat att uppnåendet eller icke-uppnåendet av Allahs välbehag är den enda måttstocken för vinning och förlust. Denna måttstock är helt ren från materialistisk och självisk orenhet. Enligt den tror den rättfärdige, även om han offrar sitt liv, sin egendom, sina barn, sitt anseende, sitt goda rykte och annat för att vinna Allahs välbehag, att han har gått med vinst. Den onda människan, däremot, kan efter att ha ådragit sig Allahs vrede uppnå alla världsliga materiella och själviska fördelar, men ändå frukta att hon befinner sig i förlust. Just detta gör människan likgiltig inför världslig vinning och förlust och uppmuntrar henne att osjälviskt omfatta gudsfruktan och rättfärdighet.

Hittills har två frågor förklarats. För det första: Vad har islam förklarat vara livets mål? För det andra: Av vilka skäl har detta ansetts vara ett gott mål? Nu måste vi rikta vår uppmärksamhet mot den tredje aspekten av denna fråga. Det vill säga: Vilken roll spelar detta mål i utformningen av den islamiska kulturen som en särpräglad kultur, och vilken särskild ställning har det gett denna kultur?

Målets inverkan på valet av tillvägagångssätt

Tidigare har det antytts att det är absolut nödvändigt att fastställa ett mål i livets alla angelägenheter, liksom att fastställa vägen för att uppnå målet. Ett tillvägagångssätt kan aldrig fastställas på någon annan grund än dess förhållande till målet. Om en person inte har något bestämt mål framför sig utöver att bara vandra omkring, och endast går omkring och sopar dammet från vägar och gränder, kallar vi honom galen eller kringvandrande. Och om han visserligen har ett mål, men inte följer någon särskild väg bland de olika vägarna för att nå det, utan är beredd att välja vilken väg som helst som tycks leda mot målet, kallar vi även honom dum. Den som försöker nå en bestämd plats genom tio olika vägar kan nämligen enligt förnuft och omdöme aldrig nå sitt mål. På samma sätt anser vi inte en person klok om han förklarar något särskilt vara sitt mål, men för att uppnå det väljer en väg som leder i motsatt riktning. Han är som en beduin som tar vägen genom Turkestan för att bege sig mot Kaba. För människans verkliga framgång krävs alltså att hon först fastställer ett mål för sin färd, därefter riktar alla sina önskningar, begär och ansträngningar mot detta mål, och, om det finns flera vägar till målet, väljer den bästa av dem och överger alla de övriga.

Detta val och förkastande är helt i överensstämmelse med förnuft och omdöme. Följden av att fastställa ett mål är att man måste välja den väg som särskilt motsvarar detta mål och undvika alla övriga vägar. När en klok person ger sig ut på en resa fortsätter han på den bästa vägen till målet. Även om han under resan upptäcker ytterligare tio eller tjugo vägar, vänder han sig inte ens om för att se på dem. En klok student väljer den kunskapsgren som bäst hjälper honom att nå sitt mål. Han vill inte lägga sin tid på andra grenar som saknar samband med hans mål. En klok och framsynt affärsman väljer den affärsmetod som han anser vara det bästa sättet att nå framgång. Han betraktar det som dårskap att investera kapital i vilket slags verksamhet som helst eller att lägga ner sitt arbete i vilket yrke som helst. En kritiker kan beträffande detta val och förkastande endast uttala sig om huruvida den valda vägen är den bästa för att nå målet. Men det går inte att invända mot själva valet och förkastandet.

Denna sanning gäller lika mycket livets minsta detaljer som livet i dess helhet. Om en människa inte har något mål för sitt liv, eller om hennes mål endast är att leva för att fortsätta leva, kan hon välja vilket sätt som helst att leva. För henne blir det helt meningslöst att skilja mellan gott och ont, rätt och fel samt bättre och sämre bland de olika vägarna; hon kan tillfredsställa sina begär och behov på vilket sätt hon vill. Även om yttre orsakssamband i viss mån tvingar henne att följa en särskild väg, kan de inte få hela hennes liv att följa någon ordning, disciplin eller regelverk. Det beror på att hon saknar varje grundläggande drivkraft till ordning och disciplin. Om hon däremot har ett mål för sitt liv, eller om det med klart språk uttryckt har rotat sig ett förnuftigt mänskligt mål i hennes sinne, höjt över livets medfödda biologiska mål, kommer hon givetvis att skilja mellan de olika vägarna. Och om hon verkligen är en förnuftig människa måste hon bland livets olika vägar välja den som är mest lämpad för att uppnå hennes mål. Efter att ha fastställt ett mål kan hon inte på något sätt medges samma frihet i valet av väg som en människa utan mål.

Utvidga nu denna princip något. Betrakta samhället i stället för individen: samma princip gäller i lika hög grad för många människor. Så länge ett samhälle befinner sig på civilisationens första stadium och inte har något högt eller högre mål framför sig, utöver livets medfödda biologiska mål, är det lika fritt i fråga om sina seder och sitt levnadssätt som en människa utan mål. Men när en kultur föds inom det genom förnuftets fortgående utveckling och genom att det når civilisationens högre stadier, och denna kultur fastställer ett förnuftigt mål för hela dess liv, blir det absolut nödvändigt att, med detta mål som utgångspunkt, utforma ett särskilt system för trosföreställningar, idéer, handel och umgänge, moralisk karaktär, socialt liv, ekonomi och så vidare, att få kulturens anhängare att följa detta system och att inte ge någon frihet att, inom dess ram, anta någon trosföreställning eller handlingsprincip utanför det.

Strängheten i bevarandet av den egna ordningen och regelverket är helt förenlig med kulturens själva natur. En kultur vars band i detta avseende försvagas och vars ordning och regelverk blir svaga och eftergivliga kan aldrig överleva. Dess existens beror nämligen på att dess anhängare följer de trosföreställningar och handlingsmetoder som kulturen har utformat. När anhängarna inte följer sina trosföreställningar och handlingsmetoder, och idéer, seder, bruk och handlingssätt som står utanför dessa metoder genomsyrar deras verkliga liv, kommer kulturen i praktiken inte längre att existera. Därför är det helt rättmätigt för en kultur att kräva att dess anhängare följer de metoder som den själv har utformat och att utöva påtryckningar för att bryta förbindelserna med andra, utifrån kommande metoder. En kritiker kan som mest uttala sig om huruvida dess syfte är riktigt eller oriktigt, avgöra om denna särskilda väg är lämplig för att uppnå syftet eller uttrycka en uppfattning om huruvida det över huvud taget är möjligt att följa denna metod. Men han kan inte på något sätt hävda att den ifrågavarande kulturen inte har rätt att kräva att dess anhängare följer den metod som den själv har utformat.

När dessutom principen har godtagits att den särskilda väg och metod som fastställs för det andliga och praktiska livet i själva verket beror på målets beskaffenhet, och att målets olikhet nödvändigtvis medför olikhet i vägar och metoder, måste man också medge att de kulturer som skiljer sig åt i fråga om sina mål oundvikligen måste skilja sig från varandra även i sina praktiska och trosmässiga system. Vissa delar av dessa system kan vara likartade, och enskilda detaljer från ett system kan förekomma i ett annat. Men av sådana mindre likheter kan man varken dra slutsatsen att systemen i sin helhet är lika, eller hävda att hela systemet därför med nödvändighet är lånat bara för att vissa detaljer har lånats.

Ur denna grundprincip följer ytterligare två slutsatser:

För det första kan man inte använda ett system från en kultur med ett annat mål som måttstock för att pröva det praktiska systemet hos en kultur som har ett bestämt mål. Att bedöma detta system som korrekt eller felaktigt enbart utifrån dess likhet med det andra systemet är alltså inte en giltig kritik.

För det andra kan man inte bevara en kultur och samtidigt ersätta dess praktiska och trosmässiga system med ett annat system. Inte heller kan man föra in det ena systemets grundläggande beståndsdelar i det andra. Den som anser att en sådan blandning är möjlig eller riktig är okunnig om kulturens grundprinciper och oförmögen att förstå dess anda och beskaffenhet.

Det islamiska kultursystemets uppbyggnad

Dess ursprungliga måls betydelse

När vi har hållit dessa grundläggande saker i minnet blir det lätt att förstå vilken betydelse dess ursprungliga mål har haft för att forma den islamiska kulturen till en helt självständig och särpräglad kultur. I den tidigare framställningen har det utförligt visats att det mål för livet som islam har fastställt i grunden skiljer sig från målen hos andra religioner och kulturer. Det har samtidigt bevisats att olikheter i målen också ger upphov till grundläggande olikheter i tros- och handlingssystemen. Den logiska följden blir alltså att islams mål har format det till en särpräglad kultur som i grunden skiljer sig från andra kulturer och vars trosmässiga och praktiska system uppvisar grundläggande skillnader gentemot andra system. Vissa delar av detta system kan kanske återfinnas även i andra system. Men i andra system är dessa delar infogade på ett sätt som skiljer sig från hur de är infogade här. När en del har infogats i ett system förlorar den sin särskilda beskaffenhet och antar helhetens beskaffenhet. Och när en helhets beskaffenhet skiljer sig från en annan helhets, måste även beskaffenheten hos varje del oundvikligen skilja sig från beskaffenheten hos den andra helhetens delar, hur lika vissa delars yttre form än må vara varandra.

Det har tidigare sagts att islam har förklarat människan vara Allahs ställföreträdare på jorden och fastställt att hennes livsmål är att uppnå den store Herrens, vars ställföreträdare hon är, välbehag. Eftersom detta mål är målet för hela hennes liv måste alla hennes handlingar riktas mot målet, all hennes kropps och själs kraft användas på dess väg, och målet måste ha herravälde över hennes tankar, föreställningar, betraktelser och rörelser. Hennes liv och död, sömn och vaka, ätande och drickande, affärer, relationer, vänskap och fiendskap, ekonomi och sociala liv – kort sagt, allt hos henne – bör ägnas åt detta enda mål. Dessutom måste detta mål vara så inflytelserikt och verksamt inom henne att hon lever och är aktiv just på grund av denna livsande. Nu blir det tydligt att den som har ett sådant mål för sitt liv och lever just för detta mål aldrig kan leva som en människa utan mål eller som någon med ett annat mål. Detta mål förvandlar människan, i enlighet med sin egen beskaffenhet, till en skicklig arbetare och en aktiv tjänare – en arbetare och tjänare som lever endast för att uppnå sitt livsmål.

När islam således har fastställt detta mål väljer den, bland de olika sätten att leva, ett särskilt sätt och tvingar människan att inte slösa bort sin dyrbara tid och värdefulla kraft genom att följa något annat än detta sätt. I enlighet med detta måls natur och beskaffenhet utformar den ett självständigt system för troslära och handlingar och kräver av människan att hon under inga omständigheter överskrider gränserna för detta särskilda system. Den förklarar detta särskilda system vara direkt lydnad och underkastelse och kallar det dīn, det vill säga lydnad och underkastelse. Den säger: ”Inför Allah är religionen endast islam.”

Det är på denna dīn som islam drar en skiljelinje mellan sina anhängare och dem som inte följer den. De som, i enlighet med detta särskilda mål, följer detta system kallar den ”muslimer” (underkastade) och ”mu’min” (troende). Men dem som inte delar detta mål och inte heller följer detta system förklarar den vara ”kafir” (icke-troende). Den utplånar alla skillnader och åtskillnader grundade på härkomst, stam, folk, gemenskap, språk, land och allt annat av detta slag

¹ Även i användningen av ordet kafir har ett mycket högstående uttryckssätt följts. I arabiska lexikon är den grundläggande betydelsen av ”kufr” att dölja. Därför kallas natten kafir, eftersom den döljer tingen. Jordbrukaren kallas också kafir, eftersom han gömmer fröet i jorden, och skalet kallas kafur, eftersom det gömmer frukten inuti fröet. På motsvarande sätt har det att dölja en välsignelse och inte visa tacksamhet kallats ”kufr” eller ”kufrān”. Islam har förklarat ordet kufr vara motsatsen till īmān. Därmed antyds den djupa sanningen att de som vägrar att anta islam i själva verket lägger ett hölje över sin egen natur och beskaffenhet.

Den avskaffar därmed alla andra skiljelinjer och upprättar denna enda skillnad mellan kufr och īmān bland Adams barn. Vemhelst som följer detta system – vare sig han kommer från öst eller väst – är en av de sina. Däremot är den som inte följer detta system – även om han bor under Kाबas murar och hans kött och blod har formats av dadlar från Mecka och Zamzams vatten – inte en av de sina.

På grundval av denna troslära och dessa handlingar har den, liksom den har upprättat en åtskillnad mellan kufr och īmān bland människorna, också upprättat en åtskillnad mellan haram och halal, jāʾiz och najāʾiz samt makruh och mustahabb när det gäller levnadssättet och allt i världen. De handlingar och sedvänjor som, var och en på sitt område, bidrar till att uppnå detta mål och fullgöra kalifatets ansvar är halal, jāʾiz eller mustahabb. De som utgör hinder för denna väg är, var och en på sitt område, haram, najāʾiz eller makruh. Den mu’min som vördar denna skiljelinje är muttaqī (gudfruktig), medan den som inte vördar den är fāsiq (överträdare). Bland Allahs partis medlemmar grundas skillnaden mellan små och stora, höga och låga, inte på rikedom, ädel börd, social ställning eller hudfärg, utan på taqwā.

(***********)

”Sannerligen är de av er mest hedervärda inför Allah de som har störst taqwā.” (Sura al-Hujurāt: 13)

På detta sätt blir den islamiska kulturens väg, när det gäller föreställningar, tankar och fantasier, natur och läggning, moral och karaktär, ekonomi, socialt liv, tamaddun, civilisation, politik och statsstyre – kort sagt hela det mänskliga livet – helt skild från andra kulturers vägar. Orsaken är att islams syn på livet är helt annorlunda än andra kulturers. Det mål som andra kulturer har fastställt för livet är av en annan art än islams mål. Därför skiljer sig också i grunden det förhållningssätt och den handlingsprincip som islam, i enlighet med sin uppfattning, tillämpar gentemot världen och tingen i den, liksom den livsföring den utformar för att uppnå sitt mål, från de förhållningssätt och den livsföring som andra kulturer har antagit. Det finns många tankar och föreställningar i sinnet, många begär och böjelser hos driften samt många sätt att leva som andra kulturer inte bara anser tillåtna att följa, utan ibland ser som absolut nödvändiga för kulturen. Men islam tvingas förklara dem som najāʾiz, makruh och i vissa fall haram. Detta beror på att de helt överensstämmer med dessa kulturers livsåskådningar och bidrar till att uppnå deras livsmål. De har däremot inget samband med islams livsåskådning eller utgör ett hinder på vägen mot dess livsmål. Som exempel kan nämnas att de sköna konsterna för många kulturer i världen är som själva livet, och att personer som är skickliga och framstående inom dessa konstarter får status som ”nationella hjältar”. Men islam förklarar vissa av dem haram, andra makruh och ytterligare andra tillåtna endast i viss utsträckning. Dess regler tillåter uppskattning av skönhet och njutning av konstgjord skönhet endast i den mån att människan samtidigt kan minnas Allah, handla för Hans välbehag och fullgöra kalifatets ansvar. Men när denna kärlek till skönhet blir starkare än pliktkänslan, när överdrivet nöje gör människan till skönhetsdyrkare i stället för Allahs dyrkare, när smaken för de sköna konsterna berusar henne med en kärlek till lyx så att hjärtats öron blir döva för samvetets röst och hon inte längre bevarar den lydnad och ansvarskänsla som krävs för att höra pliktens kallelse – just där reser islam en mur av förakt, ogiltighet och förbud. Därför är dess syfte inte att skapa Tansen, Bandadin, Mani, Bahzad¹, Charlie Chaplin och Mary Pickford, utan att skapa Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom), Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom), Husayn ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom) och Rabia Basri (må Allah vara nöjd med henne).

Med hjälp av detta exempel kan man sluta sig till samhällets, civilisationens och många andra områdens mer omfattande tillstånd. Särskilt när det gäller förhållandet mellan kvinnor och män, de rikas och de fattigas inbördes behandling, förhållandet mellan herrar och undersåtar samt andra mänskliga gruppers inbördes beteende skiljer sig den väg som islam föreskriver principiellt från de vägar som alla gamla och moderna civilisationer har utformat. Att göra andra civilisationers tillvägagångssätt till måttstock och pröva islams väg utifrån den är i grunden ett tecken på villfarelse. De som utför sådana handlingar är ytterst ytliga och djupt okunniga om den verkliga sanningen.

”Tre”

Grundläggande troslära och tankesätt

1. Imans innebörd och betydelse

Efter livsåskådningen och livsmålet ställs nu den tredje frågan inför oss. Det är frågan om vilken grund islam bygger människans karaktär på.

Karaktären och dess psykiska grund

Ursprunget till människans alla handlingar och gärningar är hennes sinne. Som källa till handlingarna har sinnet två tillstånd. Det första tillståndet är sådant att ingen särskild tankegång har fått fäste i det; olika, avskilda och splittrade tankar tränger ständigt in, och den tanke som är starkast i henne blir den som driver henne till handling. Det andra tillståndet är sådant att det inte är ett fält där splittrade tankar rör sig, utan att vissa särskilda tankegångar har slagit så djupa rötter i henne att hela hennes verkliga liv varaktigt kommer att stå under deras inflytande. I stället för att splittrade handlingar utförs genom henne kommer välordnade och sammanhållna handlingar då att utföras. Det första tillståndet kan liknas vid en allmän landsväg; vägen är fri och öppen för varje resande. Ingen har något särpräglat på den. Det andra tillståndet liknar en form, ur vilken föremål med en bestämd form och gestalt ständigt gjuts fram. När människans sinne befinner sig i det första tillståndet säger vi att hon saknar karaktär. Hon kan vara en djävul eller en ängel. Hennes natur rymmer en mångskiftande läggning. Det finns ingen säkerhet om vilken sorts handlingar hon när som helst kan utföra. Om hon däremot kommer till det andra tillståndet säger vi att hon har en egen karaktär. Hennes verkliga liv har då ordning, disciplin och kontinuitet. Dessutom kan man med säkerhet säga vad hon kommer att göra i olika situationer.

Den första förutsättningen för ordning i handlingarna:

Härav framgår att upprätthållandet av en tillförlitlig ordning i människans praktiska liv beror på att en bestämd karaktär formas hos henne. För att forma en sådan karaktär måste hennes sinne befrias från förvirrade tankar, vissa särskilda tankesätt måste slå rot inom henne, och dessa tankesätt måste ges sådan stabilitet, fasthet och orubblighet att inga andra tankar kan tränga in och skapa förvirring i hennes inre värld. Ju djupare dessa tankar är rotade, desto starkare blir karaktären, och desto mer ordnat, sammanhållet och tillförlitligt blir människans praktiska liv. Omvänt gäller att ju svagare detta är och ju större utrymme som ges åt motstridiga tankar, desto svagare blir karaktären, medan det praktiska livet i motsvarande grad blir mer kaotiskt och opålitligt.

Imans innebörd:

I Koranens språk kallas just denna psykiska grund för karaktären för iman. Ordet iman härstammar från roten ’amn’ (*******). Den egentliga betydelsen av ’amn’ är att uppnå själens frid och trygghet. Därifrån har ordet amanat bildats; det är motsatsen till förräderi. Det som man inte behöver frukta ska utsättas för förräderi är alltså amanat. Amin kallas amin just därför att hjärtat känner sig tryggt med hans goda uppförande och litar på att han inte kommer att handla illa. På samma sätt kallas en kamel som är foglig och lydig för amun (***), eftersom man inte behöver frukta olydnad eller skadegörelse från den. Från samma ursprung har även formen iman (****) bildats. Dess innebörd är att man måste slå fast en tanke i sitt inre med så djup övertygelse och sådan visshet att det inte längre finns någon risk att något motsatt den ska finna en väg in. Svag iman innebär att sinnet inte är fullständigt övertygat om denna tanke, att hjärtat inte har uppnått fullständig ro, utan att motsatta tankar fortfarande har möjlighet att tränga in. Följden av detta är att karaktären försvagas, och det är detta som skapar oordning i det praktiska livet. Att uppnå styrka och fasthet i iman är motsatsen till detta. En fast iman innebär att karaktären har grundats på en stark och säker grund. Då kan man lita på att de tankar och föreställningar som har slagit rot i sinnet och format karaktären kommer att omsättas i praktiska handlingar i enlighet med dem.

Imans plats i grundläggandet av en kultur:

Om olika människor tror på olika slags aqida och tankesätt och deras karaktärer vilar på olika och inbördes motsatta grunder, kan ingen social eller samhällelig organisation bildas. De kan liknas vid många stenar som ligger utspridda på ett fält; varje sten har visserligen sin egen styrka, men det finns inget band som förenar dem. Om däremot ett enhetligt tankesätt slår rot som iman i ett stort antal människors sinnen, kommer denna enande iman att göra dem till en nation – på samma sätt som de utspridda stenarna, om de fogas samman med kalk, murbruk och cement, blir till en stark mur. Då kommer de på ett naturligt sätt att börja hjälpa och samarbeta med varandra, och därigenom kommer deras utvecklingstakt att bli allt snabbare. En sådan iman skapar harmoni i deras karaktärer och överensstämmelse i deras praktiska handlingar. Följden blir att en särskild civilisation vinner framgång, en särpräglad kultur träder fram, en ny nation uppstår och kulturens byggnad uppförs enligt en ny metod.

Av denna framställning framgår att den grundläggande tanke som har slagit rot som iman hos en kulturs anhängare får en mycket långtgående betydelse för denna kultur.

Iman är av två slag:

Nu behöver vi se hur världens olika kulturer ser ut med avseende på iman. Ordet iman är egentligen en religiös term. Men eftersom vi här använder det i betydelsen grundläggande tankesätt, kan det i denna betydelse delas in i två kategorier. Den ena är av religiöst slag och den andra av världsligt slag. Iman av religiöst slag kan endast utgöra grundvalen för en religionsbaserad kultur, eftersom samma iman då har auktoritet både inom din och i världen. Men i en kultur som inte är religionsbaserad skiljs den världsliga imanen från den religiösa imanen, och den religiösa imanen har inget inflytande alls över det personliga eller nationella livet.

Religiös iman:

Religiös iman består vanligtvis av sådant som bygger upp den mänskliga karaktären på en andlig och moralisk grund. Dit hör till exempel en eller flera gudomar utrustade med särskilda egenskaper, böcker som erkänns vara gudomliga samt religionslärarnas undervisning och regler, på vilka övertygelse och handling grundas. Om man bortser från det religiösa perspektivet beror framgången för denna typ av iman, sett ur ett rent världsligt perspektiv, på två saker. För det första måste de saker som religionen framställer som sanna och kräver att man tror på vara sanningsenliga enligt förnuft och omdöme. För det andra måste dessa saker vara av sådan art att den mänskliga karaktären på ett välordnat sätt kan omformas på deras grundval. Det vill säga, karaktären måste formas så att dess andlighet blir grundvalen för en högklassig moralisk ordning och så att dess moraliska karaktär, samtidigt som den bevarar sin egen renhet och oklanderlighet, gör människan lämpad att nå framgång och uppfyllelse även i det världsliga livet.

Det första villkoret är nödvändigt eftersom, om iman endast består av en samling föreställningar eller om föreställningarna är många och förnuftet spelar en liten roll, kommer dess inflytande över människans sinne helt att stå under okunnighetens och dumhetens påverkan. Så snart människans kunskap och förnuft börjar röra sig mot högre stadier av utveckling, börjar förtrollningen av de felaktiga föreställningarna brytas, imans grundval börjar vackla, och hela den ordning som hade byggts på den andlighet och moral som individens och nationens karaktär vilade på kommer att falla samman. Som exempel kan vi nämna de föreställningar och trosuppfattningar som olika på mångguderi grundade religioner framställer om gudar, gudomar, Allah och religionslärare. Det opartiska förnuftet vägrar att godta som sanna de egenskaper som tillskrivs dem, de handlingar som läggs dem till last och de berättelser som har skapats om dem, och vägrar att ha iman på dem. Ofta visar det sig också att de nationer som tror på sådant inte är lämpade att uppnå utveckling och framsteg i världen. De felaktiga föreställningarna utövar ett så skadligt inflytande över deras sinnen att även de bästa arbetskrafterna blir fullständigt kraftlösa. Deras inspiration skapar varken storhet eller deras beslutsamhet fasthet. Deras blick vidgas inte, deras hjärnor fylls inte av ljus och deras hjärtan får inget ädelt mod. Till slut blir detta en orsak till varaktig fattigdom, förnedring, oduglighet och slaveri för denna nation. Däremot gäller att de nationer där vägen till framsteg öppnas, i takt med att de utvecklas kunskaps- och förnuftsmässigt, alltmer förlorar sin tro på sina egna Rabb, gudomar och religionslärare. Till en början försöker man visserligen, enbart för att bevara samhällsordningens trygghet, upprätthålla denna felaktiga iman trots stora svårigheter. Men gradvis blir sinnen och hjärnor så häftigt upproriska mot den att det till slut inte finns något band kvar i nationens medvetande som håller fast vid den. Den lämnas åt en liten andlig grupp, som har en verklig eller yrkesmässig iman på den. I hela den övriga nationens hjärtan och sinnen tar däremot en annan typ av iman överhanden – den som vi har kallat världslig iman.

Det andra villkorets nödvändighet är helt uppenbar. Den iman som inte kan förbereda människan för att nå framgång i det världsliga livet förblir begränsad till det moraliska och andliga livet och kan inte nå det materiella livet. När det gäller följderna finns även här två möjligheter. Antingen gör den nation som tror på detta inga framsteg alls, eller också befriar den sig, även om den gör framsteg, mycket snart från deras band; den religiösa imanen lämnar plats åt kulturell iman, och när nationens aktivitet i det materiella livets strävanden ökar, blir den fri från moralens, andlighetens och den religiösa imanens inflytande.

Jag vill inte avsiktligt leta efter brister i någon religion. Därför kommer jag inte här att föra någon utförlig diskussion om de olika religionernas trosföreställningar. Om ni noggrant granskar världens religioner kommer ni förvisso att förstå hur de olika religionernas iman har hindrat deras anhängare från att nå framgång i det världsliga livet och hur de inte har kunnat följa med kunskapens och förnuftets utveckling. Dessutom kommer ni att se att andra nationer under sin nedgång höll fast vid sina religiösa föreställningar och övergav dem under sin uppgång. Muslimen var däremot som starkast i sin iman när han var som mest utvecklad och framstående i världen. Och det var just när han hamnade efter i kunskap, förnuft och världslig utveckling och andra nationer besegrade honom som svagheten kom in i hans iman. I dag befinner sig muslimerna i ett tillstånd av djupaste nedgång. Samtidigt är de svårt drabbade av sjukdomen iman-svaghet. Men för tolvhundra eller trettonhundra år sedan stod de på utvecklingens högsta höjd och var samtidigt ytterst starka i sin iman. Däremot var Europas kristna och Japans buddhister, när de var verkliga kristna och buddhister, på den yttersta graden av förfall. Och när de nådde utveckling och framsteg hade de inte längre någon iman på kristendomen och buddhismen. Detta är i själva verket en så strålande skillnad mellan islams iman och andra religioners iman att varje förnuftig och insiktsfull människa utan svårighet kan inse den.

Världslig iman

Låt oss nu rikta blicken mot de företeelser som vi har kallat världslig iman. Denna iman innehåller inget religiöst element. Här finns varken någon Gud eller någon religionslärare; här finns varken någon gudomlig bok eller någon undervisning som lämpar sig för att bygga upp den mänskliga karaktären på en moralisk och andlig grund. Detta är en rent världslig angelägenhet.

Det största av allt detta är ”qawm”, eller nationen. Människor som bor inom ett geografiskt avgränsat område gör den till en maʿbud (gudom) och dyrkar den med full hängivenhet och koncentration. Alla ”nationsdyrkare” hyser därför iman på att nationen är herre över deras egendom och liv, att det är deras plikt att tjäna den och att det är den största lyckan att offra kropp, själ, egendom och liv för dess skull. Inte nog med detta; de tror också att endast deras nation står på sanningens grund, att endast de är landets arvingar och rättmätiga ägare, att hela världens land är krigsbyte för dem och att alla andra nationer är som krigsfångar. Därför är det varje individs plikt att låta den egna nationens fana vaja över hela världen.

Den andra avguden är landets ”lagar och bestämmelser”. Dessa skapar de själva och tillber sedan själva. Det är denna dyrkan som garanterar deras sociala och kollektiva ordning.

Den tredje avguden är deras egen ”nafs”, det vill säga deras begär. De ägnar ständigt uppmärksamhet åt att tillfredsställa den, uppfylla dess önskningar och behov samt förverkliga dess krav och begär.

Den fjärde avguden är ”kunskap” och ”insikt” (ilm och hikmat). De tror på dessa och går, i deras ljus och under deras vägledning, framåt på utvecklingens och framstegets väg.

Denna tro är utan tvivel till viss del nyttig för det världsliga livet. Men även om vi lämnar frågan om dess värde när det gäller sanning och ärlighet därhän, kan man rent världsligt ändå säga att dess nytta varken är verklig eller varaktig. Dess största brist är att den saknar varje andligt eller moraliskt innehåll; så snart religionens band försvagas öppnas därför dörren för moralisk förvridning. Det är inte heller lagens uppgift att skapa ett moraliskt medvetande i människors hjärtan eller att i egentlig mening fastställa någon moralisk standard. Den innehåller inte ens någon kraft som kan bevara moralen i det individuella och sociala livet. Dess inflytande och verksamhetsområde är mycket begränsade. Särskilt tydligt blir dess hjälplöshet när det gäller lagar och bestämmelser som människorna själva har skapat. Därför beror det helt på människornas vilja om sådana lagars band ska försvagas och inskränkas; ju starkare människornas längtan efter handlingsfrihet blir, desto mer inskränkande och outhärdliga upplever de de gamla moraliska banden. När denna känsla gentemot de moraliska banden blir allmänt utbredd, tvingas lagen under trycket från den allmänna opinionen själv att försvaga sina egna band. Så löses så småningom moralens alla band upp, och en omfattande moralisk förfallsprocess börjar. Moraliskt förfall är dessutom något vars destruktiva verkningar varken överflöd av rikedom, statsmakt, materiella resurser eller kunskap och förnuft kan hejda. Förstörelsen börjar inifrån och får även den starkaste byggnad att rasa, tillsammans med all dess utsmyckning.

Därtill är de övriga skadeverkningarna av nationsdyrkan och självdyrkan så uppenbara att en utförlig och detaljerad beskrivning av dem är överflödig. Numera behövs varken diskussion eller eftertanke för att förstå dem. De har nämligen lämnat idéernas stadium och nått erfarenhetens och iakttagelsens nivå. I dag kan vi med egna ögon se att en storslagen civilisation på grund av dem har nått randen av förstörelse och undergång. Detta är den oundvikliga följden av allt det vars säkra framträdande i dag har skrämt och förfärat hela världen.

Några allmänna grundprinciper

Av hela denna diskussion kan några allmänna grundprinciper fastställas. Innan vi går vidare till den följande diskussionen behöver dessa förankras stadigt i hjärtat i rätt inbördes ordning.

Ett: Ordningen och sammanhållningen i alla människans handlingar beror på att en stabil och klart definierad karaktär formas hos henne. Utan en stabil karaktär förblir människans praktiska liv oordnat, föränderligt och opålitligt.

Två: Det är på sådana föreställningar som har rotat sig djupt i människans sinne med full kraft och fått en sådan dominans att de kan få all hennes handlingskraft att verka under deras inflytande som karaktärens grundval vilar. Inom islamisk terminologi kallas detta att något har rotat sig fast för ”iman”, och alla sådana djupt rotade föreställningar benämner vi ”imaniyat”.

Tre: Karaktärens godhet eller ondska, renhet eller orenhet samt styrka eller svaghet är helt beroende av sundheten och styrkan hos dessa ”imaniyat”, det vill säga trons innehåll. Om de är felfria blir karaktären också felfri; om de är starka blir karaktären också stark. Annars blir förhållandet det motsatta. För att kunna upprätta en felfri och högtstående ordning i människans liv är det därför nödvändigt att grunda hennes karaktär på en ofelbar och stark iman.

Fyra: Liksom iman behövs för att befria den enskilda människans liv och handlingar från splittring och göra dem samlade och ordnade, är det lika nödvändigt att denna enhetliga iman förankras fast i allas hjärtan för att rädda många människor från oenighet och splittring och bygga ett välordnat och sammanhållet samhälle. Det är detta som samhället och civilisationen kräver.

Fem: När en enhetlig nationell karaktär formas hos många människor under inflytande av en enhetlig iman och deras livsverksamhet genom denna karaktär får en viss likhet, är det först då som en kultur av ett särskilt slag och en särskild beskaffenhet uppstår. I detta avseende är imanens innehåll, som bestämmer och stärker den nationella karaktären, av största betydelse för varje kulturs organisation och grundläggning.

Sex: Hos den nation vars iman omfattar andliga frågor är dess religion och kultur ett och detsamma. Men hos den nation vars iman omfattar världsliga frågor är kulturen skild från religionen. I det senare fallet återstår inget särskilt inflytande från religionen över det personliga och nationella livet.

Sju: Att kulturen skiljs från religionen blir till sist orsaken till moralisk förnedring och undergång.

Åtta: Om kulturen ska stå under religionens inflytande måste religionens ”imaniyat” omfatta sådana andliga frågor att de kan bidra till människans intellektuella utveckling, från den enklaste nivån ända upp till den högsta. Samtidigt måste hennes karaktär formas genom sådana frågor att människan kan vara både högtstående religiöst from och världsligt verksam. Hennes världsliga liv ska snarare i själva verket förvandlas till religiöst liv, och hennes religiösa liv till världsligt liv.

Nio: För den nation vars religion och kultur är ett och detsamma är dess iman inte bara religiös iman, utan samtidigt också världslig iman. Om dess iman börjar vackla är det därför förödande både för dess religion och dess kultur, destruktivt både för dess din och dess dunya.

Det är mot bakgrund av dessa allmänna grundprinciper som vi måste granska islams hållning till tron med ett kritiskt öga.

Efter att ha behandlat trons betydelse, dess grundläggande vikt för individens karaktär samt dess centrala roll i den sociala och övergripande kulturen, låt oss nu se vilka ting islam har uppmanat människan att tro på. I vilken grad klarar dess trosinnehåll den rationalistiska kritikens måttstock? Vilken roll spelar tron i dess livssystem? Och hur starkt påverkar den människans individuella och övergripande karaktär?

2. Trons innehåll i islam

I Koranen har trons innehåll behandlats så utförligt att det inte finns utrymme för någon oenighet i denna fråga. Men bland dem som inte har förstått Koranens uttryckssätt eller inte har förmått följa dess framställning har vissa missuppfattningar uppstått. Koranens uttryckssätt är sådant att den på vissa ställen redogör för hela trosföreställningen på en gång, medan den på andra ställen, beroende på tid och omständigheter, redogör för vissa delar av den och lägger tonvikten på just dessa. Därav har vissa människor fått uppfattningen att islams trosföreställning kan särskiljas och delas upp. Det vill säga att det skulle räcka att tro på en eller flera delar av den, medan människan även genom att förneka vissa andra skulle kunna nå välgång. Men Koranens slutgiltiga avgörande är att allt den har framlagt som trosfrågor måste erkännas. Den ena delen kan under inga omständigheter skiljas från den andra. Tillsammans bildar de en enda odelbar helhet, och det är människans plikt att godta den i sin helhet. Om hon förnekar ens en enda del kommer detta förnekande att upphäva erkännandet av alla de övriga.

På ett ställe i Koranen sägs det:

*********

”Sannerligen, över dem som säger: ’Vår Herre är Allah’ och sedan står fasta, sänker sig änglarna.” (Sura Ha-Mim as-Sajda: 30)

I denna vers nämns endast tron på Allah, och det görs klart att framgången i denna värld och i det kommande livet är beroende av den.

På ett annat ställe nämns även den yttersta dagen tillsammans med Allah:

*********

”De som tror på Allah och den yttersta dagen och gör goda gärningar ska få sin belöning hos sin Herre.” (Sura al-Baqarah: 62)

Samma innehåll återfinns även i Aal Imran (12), al-Ma’idah (10) och al-Ra’d (4).

På ett tredje ställe uppmanas man att tro på Allah och Hans sändebud:

*******

”Tro därför på Allah och Hans sändebud. Om ni tror och iakttar taqwa, väntar en stor belöning på er.” (Sura Aal Imran: 179)

Ett liknande uttalande finns även i al-Hadid (4).

På ett annat ställe sägs den som tror på Allah och Muhammad (frid över honom) vara troende:

********

”De troende är endast de som tror på Allah och Hans Sändebud.” (Sura An-Nur: 62)

I Muhammad (4), Jinn (2) och Al-Fatah (2) upprepas samma sak.

På ett ställe uppmanas man att tro på dessa tre ting: Allah, Muhammad (frid över honom) och Koranen:

*******

”Tro därför på Allah, Hans Sändebud och det ljus (Koranen) som Jag har uppenbarat.” (Sura At-Taghabun: 8)

På ett ställe nämns dessa fyra ting: Allah, Allahs Bok, Koranen och den yttersta dagen:

********

”Och de troende tror på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före dig … och tror på Allah och den yttersta dagen.” (Sura an-Nisa: 162)

På ett annat ställe förklaras förnekandet av Allah, änglarna, profeterna och Koranen vara kufr och fasq:

********

”Sannerligen är Allah de otrognas fiende, de som är fiender till Allah, Hans änglar, Hans sändebud, Jibril och Mika’il. Och sannerligen har Jag uppenbarat tydliga verser för dig; ingen annan än en fasik kommer att förneka dem.” (Sura al-Baqarah: 98–99)

På ett ställe kallas den som tror på Allah, änglarna, Allahs Bok, profeterna och Koranen för mu’min:

********

”Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom från hans Herre, och även de troende. Alla tror på Allah, Hans änglar, Hans böcker och Hans sändebud.” (Sura al-Baqarah: 285)

På ett annat ställe anges trons fem delar: tro på Allah, den yttersta dagen, änglarna, Allahs bok och profeterna.

********

”Nej, verklig fromhet består i att människan med hängivenhet och uppriktighet tror på Allah, den yttersta dagen, änglarna, den bok som Allah har uppenbarat och Hans profeter. Dessa är verkligen de sanningsenliga, och dessa är de gudfruktiga.” (Sura al-Baqara: 177)

Tillsammans med de fem nämnda tingen i suran har det också betonats att man ska tro på Muhammad (fvmh) och Koranen, och den som inte tror på dessa har kallats otrogen och vilseledd.

På ett ställe har man lagt särskild vikt endast vid erkännandet av den yttersta dagen och angett att förnekandet av den är orsaken till misslyckande.

*********

Samma sak upprepas i al-Araf (17), Yunus (1), al-Furqan (2), an-Naml (1) och as-Saffat (1).

På ett annat ställe anges även otro mot Allahs bok, tillsammans med förnekandet av den yttersta dagen, som orsaken till det hårdaste straffet:

*********

”De väntade sig inte någon som helst räkenskap och förnekade våra tecken, eftersom de ansåg dem vara rena lögner.”

(Sura an-Naba: 27)

På ett tredje ställe har även Koranen räknats in bland trosartiklarna, tillsammans med tron på den yttersta dagen och Allahs bok.

**********

”De tror på den bok som har uppenbarats för dig (det vill säga Koranen), på de skrifter som uppenbarades före dig och är fast övertygade om det kommande livet. Det är i själva verket sådana människor som följer den livsordning som har uppenbarats från Allah, och det är de som har rätt till framgång.”

(Sura al-Baqarah: 4–5)

På ett fjärde ställe sägs att alla handlingar blir förspillda till följd av att man förnekar den yttersta dagen, Allahs bok och profeterna. En sådan förnekare hör till Jahannams invånare, och hans ’amal’ har inget värde.

Ovan har det upprepade gånger hänvisats till tron på Allahs skrifter, och där har Tawrat, Injil, Zabur och Ibrahims skriftrullar uttryckligen nämnts. Men på tjugo ställen i Koranen har det också tydligt fastslagits att det inte räcker att endast tro på dessa skrifter; det är nödvändigt att dessutom tro på Koranen. Om någon tror på alla skrifterna men förnekar Koranen, är han kafir, precis som den som förnekar alla skrifterna.

[Anmärkning: al-Baqara (11, 12, 14, 16), an-Nisa (7), al-Maida (2–10), ar-Ra’d (3), al-Ankabut (5) och az-Zumar (4)]

Det är inte allt; det är obligatoriskt att tro på varje skrift som Allah har sänt.

”Om någon tror på en del av den men inte på en annan del, är även han kafir.”

(Sura al-Baqara – 10)

På samma sätt har det tydligt sagts beträffande profeterna att det är nödvändigt att tro på dem alla. Man ska tro individuellt på dem vars namn har nämnts och i allmänhet på dem vars namn inte har nämnts. Men om någon tror på alla profeter men förnekar endast Muhammeds (s.a.w.) profetskap, är han med säkerhet kafir. Detta har sagts inte bara på ett ställe utan på tjugo ställen i Koranen, och erkännandet av Muhammeds (s.a.w.) profetskap tillsammans med alla andra profeter har förklarats vara ett nödvändigt villkor för tron.

[Anmärkning: al-Baqara (14), an-Nisa (23), al-Maida (3–11), al-An’am (19), al-A’raf (19–20), al-Anfal (3), al-Mu’minun (4), ash-Shura (5), Muhammed (1) och at-Talaq (2)] I de flesta av verserna där uppmanas den helige Moses och den helige Jesus anhängare att tro på den ädle Profeten (s.a.w.), och det sägs att ni inte kommer att få vägledning förrän ni tror på Koranen och Muhammed (s.a.w.).

Av denna diskussion framgår att trons innehåll i islam är fem saker, nämligen: (1) Allah, (2) änglarna, (3) Allahs skrifter (vilket även innefattar Koranen), (4) profeterna [däribland den helige Muhammed (s.a.w.)], (5) den yttersta dagen, det vill säga Uppståndelsens dag.

Detta är en ungefärlig introduktion till tron. Vad den utförliga trosuppfattningen om varje enskild del innebär, hur dessa delar står i förbindelse med varandra, varför de inte kan skiljas åt, varför förnekandet av en av dem oundvikligen leder till att alla förnekas, och vilken nytta det har att innefatta var och en av dem i trosläran – allt detta kommer att redogöras för längre fram.

Rationalistisk kritik

Alla dessa fem trosföreställningar tillhör det osynliga och ligger helt utanför den materiella världen. Enligt vår indelning är de därför religiösa och andliga trosföreställningar. Det särskilda är emellertid att islam inte bara har grundat sitt andliga system på dem, utan även sitt moraliska, politiska och civilisatoriska system. Genom att förena religion och värld har den utformat ett system där varje sida och område av människans liv verkar. All den kraft som behövs för att upprätta, stabilisera och tillämpa detta system hämtas ur dessa fem trosföreställningar. De utgör en outtömlig kraftkälla för det; dess utflöde upphör aldrig. Nu ska vi se hur mycket värdighet denna troslära, genom vilken ett så stort verk har utförts, förtjänar ur förnuftets perspektiv, och hur väl den lämpar sig för att vara grund och kraftkälla för ett så omfattande och progressivt system.

Innan vi söker svaret på denna fråga måste vi göra klart för oss att islam vill lägga grunden till en kultur som verkligen är mänsklig. Det vill säga, den är inte knuten till folket i något särskilt land eller någon särskild stam, och inte heller har den någon särskild anknytning till en nation med en viss hudfärg eller ett visst språk; hela mänsklighetens välfärd är tvärtom dess mål. Dessutom vill den under sitt inflytande upprätta ett samhällssystem där allt som är gott och gagneligt för människan ska vårdas, medan allt som är skadligt och fördärvligt för henne ska utrotas. Grunden för en sådan renodlat mänsklig kultur kan inte alls läggas på trosföreställningar som är knutna till den materiella världen. För materiella ting och sinnliga föremål förekommer i två former: antingen är alla människors förhållande till dem likvärdigt – såsom till solen, månen, jorden, luften, ljuset och så vidare … eller också är alla människors förhållande till dem inte likvärdigt – såsom till land, stam, hudfärg och språk. Bland den första gruppens företeelser finns inget som lämpar sig som trosföremål, eftersom det är fullständigt meningslöst att tro på deras existens, och det är dessutom felaktigt enligt både kunskap och förnuft att tro att de har någon avsiktlig inverkan på människans välfärd. Inte heller visar sig någon fördel med att tro på dem, i någon riktning, i människans moraliska, andliga eller praktiska liv. Återstår då den andra gruppen. Det är uppenbart att dessa inte kan utgöra grunden för en större mänsklig kultur. De har nämligen uppstått ur diskriminering och åtskillnad, inte ur enhet eller samhörighet. Därför är det absolut nödvändigt att en sådan kulturs grund läggs på trosföremål som är fristående från materiella ting och sinnliga föremål.

Men det räcker inte att dessa bara är fristående från materiella ting och sinnliga föremål; dessutom måste de ha vissa andra egenskaper.

För det första: De får inte vara vidskepliga eller irrationella, utan det sunda förnuftet ska vara benäget att erkänna deras sanningshalt.

För det andra: De får inte vara avlägsna ting, utan måste stå i djup förbindelse med våra liv.

För det tredje: Inom dem måste det finnas en dold kraft, så att kulturens system helt kan få hjälp av dem med att utöva inflytande över människans tänkande och handlingskraft.

Ur detta perspektiv kan vi, när vi betraktar islams trosartiklar, konstatera att den klarar alla dessa tre prövningar helt och hållet.

För det första finns det inget orimligt i den föreställning som islam har lagt fram om Allah, änglarna, uppenbarelsen, profetskapet och livet efter detta. Det är inte omöjligt att någon av dessa saker är verklig. Och det sunda förnuftet avvisar aldrig att man godtar något av detta. Det är visserligen obestridligt att förnuftet inte kan fastställa någon gräns för dessa ting, inte kan nå deras yttersta gränser och inte heller helt förstå deras djupaste innebörd. Men alla de ting vars existens våra lärda vetenskapsmän hittills har bevisat befinner sig i samma situation. Vi har inte godtagit existensen av energi, liv, gravitation, evolution och andra liknande ting därför att vi helt har kunnat förstå deras djupaste innebörd. Vi har snarare godtagit dem därför att vi anser att dessa ting måste finnas för att beskriva de grundläggande orsakerna och betingelserna till de olika särskilda fenomen vi har observerat. Och de teorier vi har utvecklat om den osynliga ordningen bakom de synliga tingen kräver att dessa ting existerar. Därför är det inte nödvändigt att vi med vårt förnuft helt förstår den djupare innebörden av de osynliga ting som islam kräver att vi ska tro på, eller fastställer deras gränser, för att erkänna deras sanningshalt. Som argument räcker det att förstå att världsalltet och

Den ideologi som islam har lagt fram om människan är inte alls orimlig; att den är riktig är uppenbart, och den kräver att alla de fem trosartiklar som islam har lagt fram existerar.

Islams ideologi är följande: För det första har en suverän makt upprättat hela världsalltets ordning och det är Han som styr den. För det andra övervakar en annan klass av oräkneliga krafter, under denna suveräna makt och enligt Hans befallning, denna värld. För det tredje har människans Skapare lagt två tendenser i hennes natur: det goda och det onda; intelligens och dumhet, kunskap och okunnighet är förenade inom henne. Hon kan följa både den rätta och den felaktiga vägen. Av dessa motstridiga krafter och olikartade tendenser börjar människan följa den som blir dominerande. För det fjärde utväljer hennes Skapare, för att stödja de goda tendenserna i denna kamp mellan gott och ont och vägleda människorna till den raka vägen, en framstående person ur mänskligheten och ger honom fullkomlig kunskap samt uppdrar åt honom att vägleda människorna till den rätta vägen. För det femte är människan inte en ansvarsbefriad eller oansvarig varelse. Hon måste stå till svars inför sin Skapare för alla sina frivilliga handlingar. En dag måste hon redogöra för varje atom och få uppleva det goda eller onda resultatet av sina egna handlingar.

Denna lära kräver att de fem tingen Allah, änglarna, uppenbarelsen, profetskapet och den yttersta domens dag existerar. Inget i den är orealistiskt ur förnuftets och omdömets perspektiv. Inget av dess innehåll kan heller betecknas som vidskepelse eller en orimlig tro. Och ju mer vi tänker på detta, desto större blir vårt intresse för dess sanningshalt.

Vi kanske inte kan förstå Allahs innebörd, men det går inte att undvika att erkänna Hans existens. Det är en nödvändighet utan vilken det på intet sätt är möjligt att lösa världsalltets komplicerade problem.

Vi kan inte fastställa några tecken på änglarnas existens, men det finns inget utrymme för tvivel om att de existerar. Alla lärda och vetenskapsmän i världen har på något sätt erkänt dem. De har naturligtvis inte nämnt dem med det namn som Koranen ger dem.

Ur den intellektuella slutledningens perspektiv är inte bara den yttersta domens ankomst och det faktum att hela jordens ordning en dag kommer att krossas mycket sannolika, utan nästan säkra.

Även om det inte kan fastställas med tydliga bevis att människan är ansvarig inför sin Gud och förtjänar belöning eller straff för sina egna handlingar, måste det sunda förnuftet åtminstone erkänna att av alla de läror som har utformats om människans tillstånd efter döden och om dödstillståndet är den lära som islam framfört den bästa, mest fruktbara och närmast det sannolika.

Återstår frågan om uppenbarelsen och profetskapet; det är helt uppenbart att inget vetenskapligt bevis kan läggas fram för detta. Men om vi tränger djupare in i innebörden av de skrifter som framförts som Allahs uppenbarelser och i livet och karaktären hos dem som kallats Allahs sändebud, kan vi komma till slutsatsen att ingen annan bok eller ledare har kunnat utöva ett lika djupt, omfattande, starkt och välgörande inflytande över människosläktets tänkande och handlande. Detta räcker för att tro att det inom dem måste ha funnits något enastående som mänskligt författade böcker och vanliga mänskliga ledare har berövats lyckan att äga.

Av denna diskussion framgår klart att trons innehåll i islam inte strider mot förnuftet. Förnuftet har inget underlag som tvingar det att förneka detta. Det finns inget däri som skulle tvinga människan att förkasta det när hon når någon nivå av vetenskaplig och intellektuell utveckling. Tvärtom vittnar intellektet om dess visshet. Det som återstår är frågan om iman och övertygelse. Den har inte att göra med förnuftet, utan med sinnet och samvetet. Allt det osynliga och kroppslösa som vi tror på är i själva verket beroende av vårt samvete för sin existens. Om vi inte vill godta något osynligt, eller om vårt sinne inte är övertygat om det, kan vi inte tvingas att erkänna det som sant genom något intellektuellt bevis. Som exempel kan nämnas att inget av de bevis som lagts fram för eterns existens kan fastställa den med säkerhet och helt befria den från tvivel och osäkerhet. När vissa filosofer ser dessa bevis tror de därför på etern, medan andra filosofer anser dem otillräckliga och vägrar att tro. Frågan om iman och sann kunskap är således i grunden beroende av sinnets visshet och samvetets vittnesbörd. Intellektet har visserligen ett visst inflytande även här: om det fastställs att den sanna kunskapen om vissa ting strider mot förnuftet, uppstår en konflikt mellan samvetet och intellektet beträffande dem, och iman försvagas därigenom. Men beträffande sådant vars sanna kunskap inte strider mot intellektuella slutsatser, eller där intellektet i någon mån hjälper till att nå sann kunskap, ökar sinnets trygghet och iman stärks därigenom.

För det andra är det mesta av det osynliga innehållet av teoretisk natur; det vill säga att det inte har något samband med vårt praktiska liv. Det finns exempelvis etern, materiens ursprungliga och allmänna form, materia, naturen och naturlagarna, orsakslagen samt många andra teoretiska frågor eller antaganden, vars godtagande eller förkastande inte påverkar våra liv. Men de osynliga ting som islam uppmanar oss att tro på är inte sådana teoretiska frågor. Tvärtom är de djupt förbundna med vårt moraliska och praktiska liv. Anledningen till att deras erkännande kallas principernas källa är att de inte bara är teoretiska sanningar; korrekt kunskap om dem och fullständig iman på dem påverkar starkt våra egna egenskaper och vår natur, våra individuella handlingar samt våra sociala och kollektiva angelägenheter.

För det tredje kan den kraft som krävs för att etablera den islamiska kulturens och livsordningens auktoritet över ett stort mänskligt samhälle med olika intellektuell och bildningsmässig nivå, ända in i de mest dolda och minsta delarna av dess liv, och för att stärka dess band, endast uppnås genom detta erkännande som islam har framfört. En allvetande och allseende, mäktig och majestätisk, barmhärtig och nåderik Allah har auktoritet över oss; Hans otaliga härskaror finns överallt och under alla omständigheter; Han har sänt profeter till människorna, och de föreskrifter som profeten gav oss är inte hans egen skapelse utan helt och hållet mottagna från Allah; och vi måste ovillkorligen erfara de goda eller dåliga följderna av vår lydnad eller olydnad – i denna övertygelse finns en så väldig och omfattande kraft att den inte kan uppnås på något annat sätt. Materiell kraft kan endast omge kroppen; utbildningens och träningens moraliska inflytande kan nå endast de högre skikten i det mänskliga samhället. Lagen kan bara vara verksam där dess väktare kan nå. Men denna övertygelses kraft tar människans sinne och hjärta i besittning. Den omsluter alla inom sig, vanliga och ovanliga, okunniga och bildade, kloka och enfaldiga. I skogens ensamhet och nattens mörker utför den sitt verk. Där det inte finns någon som kan hindra orätt och synd, klandra och fördöma det, eller ens se det, åstadkommer övertygelsen om att Allah är närvarande och ser allt, tron på att profetens undervisning är sann och vissheten om förhöret på uppståndelsens dag sådant som ingen polisman, domare eller professors undervisning någonsin skulle kunna åstadkomma. Dessutom har denna övertygelse på ett sätt som saknar motstycke förenat de oräkneliga, splittrade, oliktänkande och sinsemellan motstridiga människor som är spridda över jorden, format dem till en väldig nation, skapat yttersta enhetlighet i deras tankar, handlingar och sedvänjor, spridit en kultur bland dem trots deras omgivningsmässiga och intellektuella olikheter samt väckt hos dem en drivkraft till självuppoffring för ett högsta mål.

Det som hittills har fastställts är att iman i islamisk terminologi innebär tro på Allah, änglarna, Skrifterna, sändebuden och den yttersta domens dag. Dessa fem övertygelser bildar en enda odelbar helhet. Det vill säga att det finns ett sådant oupplösligt samband mellan dem att förnekandet av en enda del oundvikligen innebär ett förnekande av hela övertygelsen. Dessutom har det genom en rationell granskning bevisats att endast dessa innehåll kan ha status som övertygelse för den kultur som islam vill upprätta, och att en sådan övertygelse är nödvändig för den. Inte heller finns det något i den som är oförenligt med vetenskapliga och intellektuella framsteg.

Nu måste vi rikta vår uppmärksamhet mot den tredje frågan. Den lyder: Vad är trons ställning, och varför har den just denna ställning? Människor har i stor utsträckning misstagit sig när de försökt förstå denna fråga, och även vissa berömda lärda har snubblat på detta område. Därför behöver frågan redogöras för något mer utförligt.

Trons betydelse i islam

Om man frågar vad som är huvudbudskapet i den ädla Koranens förkunnelse, kan svaret ges med ett enda ord. Och det är ”iman”. Syftet med den ädla Korans nedstigning och Profetens (frid vare med honom) ankomst är just att kalla människorna till iman. Koranen säger tydligt om den som bär fram och förmedlar den att han är en som kallar till iman.

Vers

”Vår Herre, vi har sannerligen svarat på kallelsen från en som kallar till iman.”

Och om sig själv förklarar den att den endast kommer att visa den rätta vägen, vägledningen, för dem som är beredda att tro på det osedda, det vill säga de tidigare nämnda trosartiklarna.

Vers

”Koranen är vägledning för de gudfruktiga, som tror på det osedda.” (Sura al-Baqarah 2–3)

Genom förmaningar, goda råd, löften och förbund, argument och bevis samt berättelser kallar den människorna just till detta. Det första den kräver av människorna är att de ska anta iman. Därefter tar den steg mot självrening, moralisk förbättring samt sociala och statliga lagar. För den är iman sanning, ärlighet, kunskap, vägledning och ljus. Frånvaron av iman, det vill säga kufr, innebär däremot okunnighet, orättfärdighet, falskhet, lögn och villfarelse.

Den visa Koranen drar en tydlig gränslinje och delar hela världens människor i två grupper. Den ena gruppen består av dem som har iman, medan den andra består av de otrogna. Den första gruppen är enligt Koranen förankrad i sanningen och rik på kunskapens och ljusets skatter; vägen till vägledning står öppen för den, liksom portarna till taqwa och fromhet. Endast den har rätt till framgång. Den andra gruppen är enligt Koranen otrogen, orättfärdig, okunnig och höljd i mörker; vägen till vägledning är stängd för den. Den har ingen del i taqwa och fromhet. För den har förlust, undergång och misslyckande fastställts. Den framställer dessa två grupper genom liknelsen att den ena är blind och döv, medan den andra har syn och hörsel. Den säger att trons väg är Sirat al-Mustaqim – den raka vägen. Alla andra vägar måste avvisas. Den har utan någon omsvep klart förklarat att den som tror på Allah, Hans Sändebud och Hans Bok har en strålande lampa, med vars hjälp han kan vandra på den raka vägen. Så länge denna lampa finns har han ingen anledning att frukta att gå vilse. Han kommer att kunna se den raka vägen helt åtskild från den krokiga och tryggt och utan hinder nå fram till lyckans mål. Men den som inte har trons lilla lampa har inget ljus alls. För honom är det ytterst svårt att skilja den raka vägen från den krokiga. Lik en blind kommer han att treva sig fram i mörkret efter gissningar och antaganden. Det kan hända att något av hans steg av en tillfällighet hamnar på den raka vägen, men detta är inget säkert sätt att färdas på den raka vägen. Sannolikheten att han avviker från den raka vägen är tvärtom större. Ibland kan han falla ner i en grop och ibland fastna bland törnen.

Om den första gruppen säger Koranen:

{Arabiska}

”De som tror på Sändebudet, stöder och hjälper honom och följer det ljus som har sänts ned med honom – det är i sanning de som har rätt till framgång.” – (Sura al-Aʿraf: 150)

På ett annat ställe sägs:

{Arabiska}

”Människor! Frukta Allah och tro på Hans Sändebud. Han ska ge er en dubbel andel av Sin nåd, ge er ett ljus genom vilket ni kan vandra och förlåta er.”

– (Sura al-Hadid: 28)

Och om den andra gruppen sägs:

{Arabiska}

”Vet ni vem de lyder, de som åkallar andra medhjälpare vid sidan av Allah? De följer endast antaganden och går enbart efter gissningar.” – (Sura Yunus 66)

{Arabiska}

”De följer endast antaganden, och antagandets beskaffenhet är sådan att det inte på något sätt ersätter behovet av sanningen.” – (Sura an-Najm 28)

{Arabiska}

”Vem är mer vilseledd än den som överger den vägledning Allah har gett och följer sina egna begär? Allah visar aldrig sådana orättfärdiga den raka vägen.” – (Sura al-Qasas 50)

{Arabiska}

”För den som Allah inte har gett något ljus finns inget annat ljus.” – (Sura an-Nur 40)

En förklaring av hela detta ämne finns i sura al-Baqara. Därav blir det uppenbart hur stor skillnad som uppstår mellan dessa två grupper av mänskligheten till följd av skillnaden mellan iman och kufr.

{Arabiska}

”Det finns inget tvång i religionen; vägen till vägledning har tydligt skilts från villfarelsen. Den som därför förkastar taghut (sataniska krafter) och tror på Allah har fattat tag i ett starkt, oupplösligt rep. Och Allah hör allt och vet allt. Allah är de troendes beskyddare; Han för dem från mörkret till ljuset. Men de otrognas beskyddare är Satan; han för dem från ljuset till mörkret. Dessa är Eldens invånare; där ska de förbli för evigt.”

Trons företräde framför handlingar

Dessutom har denna skillnad mellan iman och kufr skapat en skillnad även i människans handlingar. Enligt Koranen kan endast den troende vara gudfruktig och rättfärdig. Utan iman kan egenskaperna taqwa och rättskaffenhet inte tillskrivas någon handling, hur god den än må anses vara av världens människor. Koranen säger:

{Arabiska}

”Den som har kommit med sanningen och den som har bekräftat den – endast de är de gudfruktiga.” – (Sura az-Zumar: 33)

{Arabiska}

”Koranen är en vägledning för de gudfruktiga, som tror på det osedda, förrättar bönen och ger av det som Vi har försett dem med, och som tror på det som har uppenbarats för dig och på det som uppenbarades före dig, och som är övertygade om det kommande livet.” – (Sura al-Baqarah: 2–4)

Följaktligen är tron, enligt Koranen, själva grunden för gudsfruktan och fromheten. Den människas goda gärningar som tror blomstrar och pryds av frukt och blommor, på samma sätt som träd planterade i en trädgård på god jord och i ett gott klimat blir friska och fylls av frukt och blommor. Den som däremot fortsätter att utföra gärningar utan tro är som en person som planterar en trädgård på ofruktbar, stenig mark och i ett dåligt klimat.¹ [1. Detta har beskrivits i den Heliga Koranen med en ungefär likadan liknelse. Se sura al-Baqarah: avsnitt 36.] Det är därför som tron överallt i den Heliga Koranen har givits företräde framför goda gärningar. Ingenstans har goda gärningar utan tro förklarats vara ett medel till frälsning och välgång.² [2. Se som exempel al-Baqarah (3–9, 38), an-Nisa (24), al-Ma’idah (2), Hud (2), an-Nahl (13), Ta-Ha (3–6), at-Tin och al-Asr.] Om ni däremot läser Koranen med uppmärksamhet kommer ni att förstå att alla de moraliska föreskrifter och rättsliga bestämmelser som den Heliga Koranen har lagt fram riktar sig till de troende. Sådana verser börjar antingen med **********, eller så har det genom framställningssättet på ett eller annat sätt klargjorts att uppmaningen endast riktar sig till de troende. Vad gäller de otrogna har de inte uppmanats till goda gärningar, utan till tro, och det har tydligt förklarats att de gärningar som utförs av dem som inte är troende saknar allt värde; de är fåfängliga, meningslösa och helt och hållet dömda att gå om intet.

***********

”Liknelsen för de otrogna och deras gärningar är som en hägring i öknen. Den törstige tror på avstånd att det är vatten, men när han kommer fram till den finner han ingenting.” – (Sura an-Nur: 39)

**********

”Säg: ’Ska Vi berätta för er vilka som är de största förlorarna när det gäller deras gärningar? Det är de vars strävanden har gått förlorade i det jordiska livet, medan de trodde att de gjorde mycket gott. Det är de som förnekade sin Herres tecken och inte ens erkände sanningen att de skulle ställas inför Honom. Därför blev deras gärningar förspillda. På Uppståndelsens dag kommer Vi inte att tillmäta deras gärningar något värde, och de ska träda in i helvetet. Detta är vedergällningen för att de var otrogna och gjorde Mina tecken och Mina sändebud till åtlöje.’” – (Sura al-Kahf: 103–106)

Samma ämne har behandlats i sura al-Ma’idah (avsnitt 1), al-An’am (10), al-A’raf (17), at-Tawbah (3), Hud (2), az-Zumar (7) och Muhammad (1). I sura at-Tawbah har det dessutom tydligt förklarats att en otrogen aldrig kan vara likställd med en troende, även om han till synes gör goda gärningar:

***********

”Har ni likställt dem som ger pilgrimerna vatten och underhåller den heliga moskén med den som tror på Allah och den yttersta dagen och kämpar på Allahs väg? Dessa två kan aldrig vara lika inför Allah. Och Allah vägleder inte de orättfärdiga. De som tror, utvandrar och kämpar med sina liv och sin egendom på Allahs väg har den högsta rangen hos Allah. Och det är de som är framgångsrika.” – (Sura at-Tawba 19–20)

Sammanfattning

Av denna diskussion och de verser ur den ädla Koranen som har lagts fram till stöd för den framgår utan tvivel flera saker:

För det första: Iman är grundstenen i det islamiska livssystemet. Hela denna ordning är uppbyggd på den. Skillnaden mellan kufr och islam vilar endast på den grundläggande skillnaden mellan iman och avsaknad av iman.

För det andra: Islams första krav på människan är iman. Först när en person accepterar detta krav träder han in inom islams gränser. Det är för detta som islams alla moraliska föreskrifter och sociala lagar och regler gäller. Den som däremot förkastar detta krav befinner sig utanför islams fastställda område; inga moraliska föreskrifter och inga sociala lagar eller regler är tillämpliga på honom.

För det tredje: Enligt islam är iman grunden för amal. Endast den handling som utförs på grundval av iman är värdefull och betydelsefull enligt islam. Där denna grund över huvud taget saknas är alla handlingar däremot fruktlösa och meningslösa.

En fråga:

Vissa människor kan inte förstå denna betydelse av iman. De säger att det inte finns något sådant mysterium i att anta vissa intellektuella läror att hela mänskligheten kan delas in i två grupper på den grunden. Enligt vår uppfattning är det väsentliga moralen samt människans natur och karaktär; det är på dessa som skillnaden mellan gott och ont, sanning och lögn samt rätt och fel beror. Den som har hög moral, en ren natur och god karaktär kommer vi att kalla en god människa och räkna till de rättfärdigas skara, oavsett om han accepterar dessa läror, det vill säga islams trosföreställningar, eller inte. För den som saknar dessa egenskaper är den trosmässiga skillnaden mellan iman och kufr helt meningslös. Oavsett vilken trosuppfattning han har kommer vi ändå att kalla honom ond. Enligt dem återstår dessutom ytterligare en sak: handlingarnas betydelse och värde beror på iman, och utan iman kan ingen handling betraktas som en god handling. I själva verket är detta ett uttryck för trångsynthet. Att en persons moraliska överlägsenhet och goda gärningar skulle gå förlorade enbart därför att han har en annan uppfattning än islam i fråga om Allah, Guds sändebud, uppenbarelsen eller uppståndelsens dag kan inte godtas utan något förnuftigt bevis. Om islam anser att en trosuppfattning är sann kan islam naturligtvis förkunna den, kalla människor till den och uppmana dem att tro på den. Men i vilken utsträckning kan det vara rimligt att utsträcka trosfrågan till moralens och handlingarnas område och göra moralisk överlägsenhet, karaktärens renhet och handlingarnas förträfflighet beroende av iman?

Det kan uppenbarligen tyckas att denna fråga är så betydelsefull att till och med vissa muslimer, påverkade av den, har varit beredda att ändra islams grundprinciper. Men när man väl har förstått trons innebörd och dess samband med människans natur och karaktär, undanröjs denna invändning av sig själv.

Att fastställa frågans sanningshalt

Först och främst måste man förstå att skillnaden mellan gott och ont hos människor i grunden beror på två skilda faktorer. Den första är människans medfödda natur och läggning; dess större eller mindre förträfflighet ligger inte under hennes egen viljekraft. Den andra är det hon förvärvar; huruvida detta är gott eller ont beror i själva verket på ett riktigt eller bristfälligt bruk av förståndet och tankeförmågan samt viljan och förmågan. Dessa båda ting är i människans liv så sammanflätade genom sina respektive verkningar att vi inte kan skilja dem, eller deras verkningsområden, från varandra. Men som lära vet vi åtminstone att dessa två grunder för förträfflighet och brist i människans tanke- och handlingsliv föreligger var för sig. Den förträfflighet eller brist som grundar sig på den medfödda naturen kan, med hänsyn till sin ursprunglighet, inte tillmätas någon betydelse som bedömningsmått. Betydelse kan endast tillmätas den förträfflighet eller brist som grundar sig på det människan förvärvar.¹ [1. Just detta har uttryckts i Koranen. ************ Det vill säga: Gud håller ingen person ansvarig för en handling som överstiger hans förmåga. Han kommer att få utbytet av det han har förvärvat, och ansvaret för det han har förvärvat kommer att vila på honom. Den medfödda naturen har Gud skänkt åt var och en på det sätt Han har velat. *********** Och Gud vet mycket väl hur stor del av människans liv som utgörs av hennes natur och hur stor del som utgörs av det hon förvärvar. ***********] Hur stora ansträngningar som än görs för utbildning, goda råd, kultur och liknande, har inget av detta samband med den första grunden (det vill säga den medfödda naturen), eftersom det är omöjligt att förändra det som är förträffligt till brist eller det som är bristfälligt till förträfflighet. De är i stället förbundna med den andra grunden (det människan förvärvar). Genom riktig utbildning och ändamålsenlig träning kan man ledas mot brist, och genom felaktig utbildning och missriktad träning kan man också ledas mot brist.

Vilken skulle enligt denna princip vara den riktiga metoden för den som vill leda människans förvärvade krafter mot förträfflighet och utveckla dem i den riktningen? Det skulle vara att skaffa sig riktig kunskap om människan och, med denna kunskap som utgångspunkt, utarbeta en träningsmetod som kan forma hennes moral och karaktär (i den mån dessa har samband med det hon förvärvar) efter en god form. I detta avseende är det absolut nödvändigt att kunskapen går före träningen. Ingen förnuftig människa kan förneka denna prioritet. Kunskap, eller ilm, är nämligen grunden för handling; utan riktig kunskap kan ingen handling vara felfri.

Låt oss nu ta upp frågan om kunskap. En typ av kunskap har att göra med detaljerna i vårt praktiska liv. Den lär vi oss eller undervisar i på skolor och högskolor, och den består av en förening av oräkneliga vetenskaper och konstarter. Den andra typen är den verkliga kunskapen, som i Koranens terminologi benämns (******), det vill säga den enda kunskapen. Den har inte att göra med våra praktiska göromål, utan med ”oss”. Dess ämne är: Vilka är vi? Vilken ställning har vi i den värld där vi lever? Vem har skapat oss och denna värld? Vilken relation har vi till Skaparen? Vilken är den riktiga vägen att leva för oss (vägledning och den raka vägen), och hur kan vi få kunskap om den? Vilket är målet för vår livsresa? Av dessa två typer av kunskap är det i själva verket den andra typen som kan göra anspråk på att vara grundläggande. All vår detaljkunskap är endast förgreningar av den, och hela vår tankevärlds och alla våra handlingars riktighet eller felaktighet beror på huruvida denna kunskap är riktig eller felaktig. Därför kommer varje system som utformas för människans utbildning och kultur att grundas på denna verkliga kunskap. Om den grundläggande kunskapen är korrekt och felfri, kommer även utbildnings- och kultursystemet att vara riktigt. Men om det finns någon förvrängning i denna kunskap, kommer hela utbildnings- och kultursystemet att förvridas till följd av den.

De föreställningar om Gud, änglarna, Skriften, sändebuden och den yttersta domens dag som nämns i den ädla Koranen hör samman med denna grundläggande kunskap. Skälet till att islam med så kraftfulla ord kräver tro på dessa föreställningar är att hela islams kultur- och utbildningssystem helt och hållet vilar på denna grundläggande kunskap. Enligt islam är den enda riktiga förvaltningen av människans förvärvade krafter och av kulturen den som grundas uteslutande på riktig kunskap. Ett system som upprättats utan verklig kunskap, eller som inte vilar på riktig kunskap, är i grunden felaktigt. Genom det har människans förvärvade krafter letts in på fel väg. Även om den strävan och möda som människor lägger ned på dessa vägar uppenbarligen kan förefalla riktig, är själva användningen i verkligheten felaktig. Dess riktning är inte vänd mot det rätta målet för livsresan. Den kan aldrig nå fram till framgångens nivå. Därför kommer den att gå förlorad, och människan kan inte få någon nytta av den. Det är av denna anledning som islam har kallat sin egen väg

”den raka vägen”, det vill säga den enkla och rätta vägen, och krävt att alla vägar som följer okunnighetens eller den felaktiga kunskapens grund ska förkastas:

********************************************* Och därför förklarar islam att alla en persons gärningar är fruktlösa om hans tro inte är ren, och att han till slut kommer att förbli misslyckad. *************

De trosföreställningar som islam har lagt fram är för islam den enda kunskapen, den enda sanningen, den enda vägledningen och det enda ljuset. När detta är deras väsen, måste motsatta trosföreställningar följaktligen vara den enda okunnigheten, den enda lögnen, den enda villfarelsen och det enda mörkret. Om islam inte hade krävt att dessa skulle förkastas så kraftfullt och hade gett anhängarna av dessa felaktiga trosföreställningar samma värde som dem som håller den korrekta tron, skulle islam indirekt ha erkänt att dess trosföreställningar inte är den enda sanningen och att den själv inte har full tilltro till att de är sanning, vägledning och ljus. Under sådana omständigheter skulle det vara fullständigt meningslöst för islam att lägga fram dessa trosföreställningar, utforma ett system för utbildning och kultur på deras grund och kalla människor till att ansluta sig till detta system. Om islam nämligen medger att andra kunskaper, som står i motsats till denna absoluta kunskap, är lika riktiga som den, eller att det inte spelar någon roll om det över huvud taget inte finns någon absolut kunskap, blir det helt meningslöst att lägga fram denna absoluta kunskap och kalla människor till att tro på den. Om islam dessutom medger att människor kan nå välgång genom ett utbildnings- och kultursystem som har utformats på grundval av andra kunskaper, vilka står i motsats till denna absoluta kunskap, eller utan någon absolut kunskap alls, blir även kallelsen till att följa det islamiska systemet helt betydelselös.

Om man dessutom minns den tidigare diskussionen om trons innebörd, blir det lätt att förstå varför islam har lagt så stor vikt vid tron. Fantasivärldens invånare kan bygga palats på sand, vatten och till och med luft. Men islam är en förnuftig religion. Den kan inte bygga sitt utbildnings- och kultursystem på en bräcklig grund. I stället lägger den först en fast grund i människans själ och i djupet av hennes tankeförmåga.

På denna grund uppför den en byggnad som inte faller om någon lutar sig mot den. Först och främst befäster den i människans sinne denna sanning: Du har en enda Gud över dig. Han är din domare och lagstiftare överallt, både i denna värld och i det kommande livet, och du kan inte på något sätt undkomma Hans rike och makt. Inget av det du säger är dolt för Honom. För att vägleda dig har Han sänt sändebud och genom sändebuden gett dig Skriften och sharia. Genom att följa dessa kan du vinna den verklige härskarens, domarens och lagstiftarens välbehag. Om du handlar i strid med Honom, kommer Han, hur hemligt ditt motstånd än förblir, att gripa dig och inte underlåta att straffa dig för det. Efter att ha präglat detta djupt i människans hjärta undervisar islam henne i god läggning och ädel karaktär. Den klargör föreskrifterna och förbuden beträffande rätt och orätt och får, genom kraften i denna trosprägel, människor att följa dess egen undervisning och lyda dess föreskrifter och förbud. Ju djupare denna prägel är, desto fullständigare blir människornas efterföljelse, desto starkare blir lydnaden i motsvarande grad, och desto kraftfullare blir också kultur- och träningssystemet. Men om denna prägel är svag och ytlig, eller inte finns alls, eller om ingen annan prägel har gjorts i sinnet i dess ställe, blir hela systemet för moralisk fostran fullständigt meningslöst, föreskrifterna och förbuden beträffande rätt och orätt blir helt svaga och slappa, och hela utbildnings- och kultursystemet förvandlas till ett barns lekhus. I praktiken finns det därför ingen som helst garanti för att dessa ska upprättas eller bestå. Det kan vara praktfullt, rymligt och högt, men var finns dess fasthet eller beständighet? Just detta har den ädla Koranen beskrivit med hjälp av en liknelse:

**************

”Har du inte sett hur Allah framställt liknelsen med det goda ordet (den korrekta trosföreställningen)? Det är som ett gott träd: dess rötter är fast förankrade under jorden och dess grenar sträcker sig upp till himlen. Det bär ständigt frukt med sin Herres vilja. Allah framställer liknelser för människorna, så att de kan ta lärdom. Och liknelsen med det orena ordet (den felaktiga trosföreställningen) är som ett uselt träd: det kan ryckas upp redan från markens yta. Det har ingen fasthet eller styrka alls. Allah ger de troende fasthet genom ett fast ord (en mogen tro) i både detta liv och det kommande livet, och Han låter de orättfärdiga förbli i ett sådant villfarelsetillstånd. Allah gör vad Han vill.” – (Sura Ibrahim 24–27)

Hittills har de fem aspekter som ingår i tron behandlats i stora drag. Nu måste vi i detalj undersöka vilken trosföreställning islam presenterar beträffande var och en av dem, vilket behovet av varje trosföreställning är och hur den verkar, vilken inverkan den har på människans tankeförmåga och hur en god och fast karaktär formas och byggs upp efter att den har slagit djupa rötter i människornas sinnen och hjärtan.

3. Tron på Allah

Vikten av tron på Allah

Det första och grundläggande i islams övergripande system av trosföreställningar och handlingar är tron på Allah. Alla andra aspekter och grenar av tro och trosföreställningar är endast grenar från denna enda stam. Alla islams moraliska föreskrifter och sociala lagar hämtar sin kraft från denna mittpunkt. Ursprunget och återvändoplatsen för allt i detta system är Allahs väsen. Anledningen till tron på änglarna är att de är Allahs änglar. Anledningen till tron på profeterna är att de är sända av Allah. Anledningen till tron på Domedagen är att den är den dag då Allah har fastställt att dom och räkenskap ska avläggas. De religiösa plikterna har blivit obligatoriska därför att Allah har föreskrivit dem. Ömsesidiga rättigheter kallas rättigheter därför att de vilar på Allahs bud. Att främja det goda och motverka det onda är nödvändigt därför att Allah har befallt det. Kort sagt vilar allt i islam – vare sig det gäller trosföreställningar eller handlingar – på denna tro på Allah. Om man avskiljer denna enda sak förlorar änglarna och Domedagen all betydelse. Profeterna, sändebuden och de Skrifter de har fört med sig blir inte längre värda lydnad. De religiösa plikterna, skyldigheterna, lydnaden och rättigheterna förlorar sin innebörd. Befallningar, förbud och föreskrifter har då ingen bindande kraft. Kort sagt: så snart denna enda mittpunkt avlägsnas rasar hela islams system samman; ja, då återstår inte längre någonting som kan kallas islam.

En utförlig uppfattning om tron på Allah

Den trosföreställning som fungerar som mittpunkt och kraftkälla i detta omfattande ideologiska och praktiska system är inte endast påståendet: ”Allah den Upphöjde finns.” Den innefattar också en fullständig och felfri uppfattning om Allah den Upphöjdes egenskaper – så långt människan kan förstå dem. Ur denna uppfattning om Hans egenskaper hämtas en sådan kraft att den genomsyrar och behärskar hela människans ideologiska och praktiska kraftsfär. Ett blott erkännande av Skaparens existens är inte något som kan kallas ett framträdande kännetecken för islam. Även andra folk har på något sätt erkänt Skaparens existens. Det som i själva verket har gett islam företräde framför alla religioner och trosvägar är att den har framlagt en felfri, fullständig och utförlig uppfattning om Skaparens egenskaper. Dessutom har denna kunskap gjorts till tro, ja till trons grund, och med dess hjälp har så omfattande insatser utförts för själens rening, moralisk förbättring, organisering av verksamheten, främjande av det goda, motverkande av det onda och civilisationens grundläggning, att ingen religion eller något folk i världen har kunnat åstadkomma detsamma.

Den kortfattade formen av tron på Allah – vars muntliga bekännelse och innerliga övertygelse har förklarats vara det första och nödvändiga villkoret för att träda in i islam – är trosbekännelsen ”lā ilāha illā Allāh”. Det innebär att med munnen erkänna och i hjärtat tro att det inte finns någon annan ilāh (herre) än det stora väsen som är känt under namnet Allah. Med andra ord innebär det att skilja ”gudomlighet” (******) från alla ting i universum och förbehålla den åt ett enda väsen; och att knyta alla känslor, föreställningar, tankar, idéer, trosuppfattningar samt all dyrkan och lydnad som hör till gudomligheten (*******) till detta enda väsen. Denna korta trosbekännelse har tre grundläggande beståndsdelar:

För det första: uppfattningen om herravälde (******).

För det andra: dess förnekande i fråga om alla ting.

För det tredje: dess bekräftelse enbart för Allah.

Allt som faktiskt har sagts i den ädla Koranen om Allahs väsen och egenskaper är endast en utförlig förklaring av dessa tre frågor.

För det första har den framställt en fullständig och korrekt uppfattning om ”gudomligheten” (*****), en sådan som vi inte finner i någon bok eller religion i världen. Det är visserligen utan tvivel så att denna uppfattning på något sätt finns hos alla folk och samfund. Men överallt är den antingen felaktig eller ofullständig. Någonstans har ”gudomlighet” (*****) uppfattats som begynnelsen, någonstans har den endast tagits i betydelsen ursprung. Någonstans har den ansetts vara det som skänker styrka och makt, medan den någon annanstans endast har varit ett föremål för fruktan och skräck. På ett ställe är den endast kärlekens centrum, på ett annat betyder den enbart att behov tillgodoses och böner besvaras. Någonstans har den besudlats genom avgudabilder och avbildningar. Någonstans sägs Han befinna sig i himlen, medan Han på andra håll sägs ha antagit människogestalt och stigit ned till jorden. Alla dessa felaktiga och ofullständiga föreställningar har renats och fullkomnats endast genom den stora Skriften, Koranen. Det är denna heliga Skrift som har skänkt gudomligheten (******) renhet och storhet. Den har lärt oss att endast en sådan varelse kan vara ”ilah” eller Herre: Han som är oberoende av allt, självständig och evigt levande; Han som alltid har funnits och alltid kommer att finnas; Han som är den ende härskaren och den högste i makt; vars kunskap omfattar allt; vars barmhärtighet och nåd sträcker sig till alla; vars makt övervinner alla; vars visdom och förstånd saknar varje brist och avvikelse; vars rättvisa och rättfärdighet inte ens rymmer ett spår av förtryck; Han som ger liv och tillhandahåller det som behövs för att upprätthålla livet. Han som äger all makt över gott och ont, vinning och skada; som alla är beroende av för Hans nåd och beskydd; till vilken alla skapade ting återvänder; som håller räkenskap med alla; och som ensam äger rätten att straffa och belöna. Dessutom är dessa egenskaper hos gudomligheten varken delbara eller uppdelningsbara, så att flera gudar skulle kunna finnas samtidigt och vara utrustade med de nämnda egenskaperna eller en del av dem. De är inte heller något tillfälligt eller tidsbundet, så att en gud ibland skulle ha dessa egenskaper och ibland inte; inte heller något överförbart, så att de i dag skulle finnas hos en gud och i morgon hos en annan.

Efter att ha framställt denna fullständiga och rena uppfattning om gudomligheten har Koranen, genom sitt unika uttryckssätt, bevisat att denna betydelse inte rimligen kan tillämpas på något av världens alla skapade ting eller krafter. Alla skapade ting i världen är nämligen beroende av andra, underordnade samt förgängliga och dödliga. Det är inte bara så att de inte kan göra andra nytta eller skada; de förmår inte ens avvärja skadan från sig själva. Ursprunget till deras handlingar och till deras påverkan och reaktioner finns inte i deras eget väsen. De får i stället alla livskraft, handlingskraft och påverkansförmåga från någon annanstans. Därför finns det i hela universum inget ting som ens i minsta mån har förmåga till herravälde eller som har rätt att få ens en liten del av vår underkastelse och lydnad.

Efter detta förnekande begränsar den gudomligheten till ett enda väsen, vars namn är ”Allah”. Samtidigt kräver den av människan att hon, med alla andra förkastade, endast ska tro på Honom, böja sig inför Honom, ära Honom, älska Honom, frukta Honom, hoppas på Honom, be Honom om det hon önskar, förlita sig på Honom under alla förhållanden, ständigt hålla Honom i minnet, veta att hon en dag måste återvända till Honom och avlägga räkenskap inför Honom, samt att hennes goda eller dåliga slutliga öde beror på Hans beslut.

Den moraliska nyttan av tron på Allah

Den tro på Allah som slår rot i människans hjärta tillsammans med denna omfattande föreställning om gudomlighetens egenskaper rymmer sådana enastående nyttigheter som inte kan uppnås genom någon annan tro eller övertygelse.

Vidgade perspektiv

Den första frukten av tron på Allah är att den vidgar människans synsätt lika mycket som Allahs oändliga rike är vidsträckt. Så länge människan betraktar världen utifrån sina egna intressen förblir hennes blick instängd inom en snäv ram, inom vilken hennes krafter, förmågor, kunskaper, förstånd och begär är begränsade; inom denna ram söker hon någon som kan tillgodose hennes behov. Inom denna ram fruktar och krymper hon inför de mäktiga, medan hon utövar makt över de svaga och kraftlösa. Inom samma ram begränsas hennes vänskap och fiendskap, kärlek och hat, vördnad och förakt, och det enda mått hon har är hennes personliga intresse. Men efter tron på Allah sträcker sig hennes blick bortom den egna miljöns gränser och omfattar hela universum. Därefter betraktar hon universum inte utifrån sina egna intressen, utan i förhållande till den ädle Herren. Nu upprättas en helt annan relation mellan henne och varje ting i denna väldiga värld. Nu ser hon inte längre något som kan tillgodose hennes behov, någon mäktig, någon skadlig eller någon nyttig. Nu finner hon ingen som förtjänar vördnad eller förakt, fruktan eller hopp. Hennes vänskap eller fiendskap, kärlek eller hat, bestäms nu inte för hennes egen skull utan för Allahs skull. Hon ser att den Allah som jag tror på inte endast är Skaparen och Uppehållaren för mig, min släkt eller mina landsmän, utan Skaparen av hela himlen och jorden och hela världens Herre. Hans herravälde och kungadöme är inte begränsat till endast mitt land; Han är himlens och jordens Kung samt hela skapelsens Uppehållare. Det är inte bara jag som tillber och tjänar Honom, utan hela himlen och jorden och allt som finns däri har underkastat sig inför Honom. ************* (**********)********** Alla är upptagna med att lovprisa Honom, förklara Hans renhet och förhärliga Honom. **********************(********)******* När hon mot denna bakgrund betraktar universum förblir ingen dold för hennes blick; alla träder av sig själva fram inför hennes ögon. Hennes medkänsla, hennes kärlek och hennes tjänande är inte begränsade till någon ram vars gränser bestäms utifrån hennes personliga relationer.

Den som därför tror på Allah kan aldrig ha ett trångt perspektiv. Hans blick är så vidsträckt att även ordet ”internationalism” (Internationalism) blir för trångt för honom. Han bör snarare kallas ”världsomspännande” och ”skapelseinriktad”.

Självrespekt

Dessutom är det just tron på Allah som befriar människan från förnedring och lyfter henne till självaktningens och självrespektens högsta nivå. Så länge hon inte kände Allah brukade hon böja sitt huvud inför varje mäktig kraft i världen, inför allt som kunde vara till nytta eller skada och inför allt storslaget och väldiga. Hon fruktade dem. Hon sträckte ut sina händer inför dem. Hon bad dem och hoppades på deras hjälp. Men när hon lärde känna Allah förstod hon att de som hon hade sträckt ut sina händer till själva var beroende av andra och behövande(************)-**************; de vars dyrkan och lydnad hon hade ägnat sig åt var själva bara slavar, precis som hon. :***********

De som hon brukade hoppas på skulle hjälpa henne kunde, än mindre hjälpa henne, inte ens hjälpa sig själva. *************(*********)-*********** För den verklige innehavaren av makten är Allah. (************)-*************** Han ensam är härskare, lagstiftare och befallande. (*************)-************** Utan Honom finns ingen hjälpare, beskyddare eller stödjare. *********** Hjälpen kommer endast från Honom.

****(************)-************ Han ensam är försörjaren. (**************)-**************** Himlarnas och jordens nycklar är i Hans hand. *************(*********)-***** Han ensam ger död och liv; utan Hans tillstånd kan ingen döda någon eller rädda någon. *************

Den verkliga makten att skänka nytta eller vålla skada ligger helt i Hans hand. *************

När hon har fått denna kunskap blir hon oberoende, orädd och djärv inför alla världens krafter. Hon böjer inte sitt huvud inför någon annan kraft än Allah. Hon sträcker inte ut sina händer inför någon annan än Allah. Ingen annan än Allahs överlägsenhet och storhet får någon plats i hennes hjärta. Hon ber och hoppas inte hos någon annan än Allah.

Ödmjukhet och saktmod

Men denna självaktning är inte någon falsk självaktning som hon har uppnått genom sin styrka, rikedom, förmåga eller begåvning. Denna självrespekt är inte heller sådan självrespekt som kan uppstå hos en vilsegången människa genom stolthet och högmod. Den är i stället resultatet av en riktig förståelse av förhållandet mellan henne själv, Allah och hela skapelsen. Därför uppstår det hos dem som tror på Allah ett oupplösligt samband mellan självaktning och ödmjukhet samt mellan självrespekt och saktmod och mildhet. Hon vet att hon är fullständigt hjälplös inför Allahs styrka och makt. *********** Varken jag eller någon annan varelse har förmåga att träda ut ur Allahs herravälde. ************** Vad är väl jag? Hela universum är beroende av Allah, medan Allah är oberoende och självförsörjande. *********** Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Allah. *********** Och allt av nåd och rikedom som även jag har fått, har jag fått från Allah. Hur skulle stolthet och högmod kunna finnas kvar efter en sådan tro? Tron på Allahs oundvikliga frukt är just att den gör människan ödmjuk från topp till tå.

************

”Den Nåderikes särskilda tjänare är de som vandrar ödmjukt på jorden, och när de okunniga talar okunnigt till dem, går de vidare med ett fredligt hälsande.” – (Sura al-Furqan: 63)

Försvinnandet av falska förhoppningar

En annan fördel med en korrekt förståelse av relationen mellan Skaparen och skapelsen är att alla falska förhoppningar och fåfänga förlitan som uppstår ur okunskap därigenom tar slut. Samtidigt förstår människan mycket väl att det för henne inte finns någon annan väg till frälsning och välgång än korrekt tro och goda gärningar. De som däremot berövats denna förståelse tänker ibland att det finns många små gudar som är delaktiga i Allahs verk; vi ska smickra dem och få dem att medla för oss. ************ Någon tänker att Allah har en son, och att denne son genom att sona för oss har säkrat vår rätt till frälsning. Någon annan tror att vi själva är Allahs söner och Hans älskade. ************ Oavsett vad vi gör kan vi inte straffas.

Många sådana felaktiga förhoppningar håller ständigt människor fångna i synd och en ond cirkel av överträdelser. Förlitan på dessa gör att de blir likgiltiga inför själens rening och förbättring av sina handlingar. Men den tro på Allah som Koranen lär ut lämnar inget utrymme för falska förhoppningar. Den säger att inget folk eller någon gemenskap har en särskild relation till Allah. Alla är Hans skapelser och Han är allas Skapare*********** All storhet och särskild företrädesställning beror på taqwa. **************** Allah har varken någon son eller någon delägare och hjälpare. ***************** De som ni betraktar som Hans söner eller delägare är alla Hans tjänare och slavar. (*****) Ingen vågar heller drista sig till att medla utan Hans tillåtelse. (*****) Om ni är olydiga kan ingen medlare eller hjälpare rädda er ur Hans grepp. (*****)

Hopp och sinnesfrid

Tillsammans med detta skapar tron på Allah en sådan hoppfull sinnesstämning hos människan att den aldrig besegras av förtvivlan och modlöshet, under några omständigheter. För den troende är tron i själva verket en outtömlig skatt av hopp och längtan, ur vilken han ständigt får varaktig och oavbruten inre styrka och andlig ro. Även om alla världens dörrar stängs för honom, om han berövas alla medel och tillgångar och de olika möjligheterna en efter en överger honom, överger stödet från den Ende Allah honom aldrig. Förtröstande på Honom förblir han alltid uppfylld av hopp och längtan. Detta beror på att Han som den troende tror på har sagt: ”Jag är mycket nära er och Jag hör era böner.” (*****) ”Frukta inte orättvisa från Mig, för Jag är inte orättvis.” (*****) ”Hoppas i stället på Min barmhärtighet, för Min barmhärtighet omfattar allting.” (*****) ”Ingen förtvivlar om Min barmhärtighet utom den som inte tror på Mig.” (*****) För den troende finns däremot inget utrymme för förtvivlan. Om han begår en synd, låt honom be Mig om förlåtelse, så ska Jag förlåta honom. (*****) På ett annat ställe (*****) sägs det: Om världens medel inte hjälper honom, låt honom överge sin förlitan på dem och hålla fast vid Mig; därefter ska fruktan, rädsla och oro inte ens närma sig honom. Mitt åminnande är (*****) något genom vilket människans hjärta finner stabilitet och ro. (*****)

Tålamod, ståndaktighet och förtröstan (*****)

Dessutom utvecklas detta hopp och höjs till den högsta nivån av tålamod, uthållighet och förtröstan på Allah, där den troendes hjärta blir starkt och fast som en hård klippa. Inte ens om hela världens olyckor, fiendskap, sorger, lidanden, förluster och motstridiga krafter förenade sig skulle de kunna rubba honom från hans plats. Denna styrka kan människan inte uppnå på något annat sätt än genom tron på Allah. Den som inte tror på Allah förlitar sig nämligen på materiella eller inbillade medel som i själva verket saknar all kraft. Den som förlitar sig på sådana medel håller i själva verket fast vid ett spindelnät. Den vars liv vilar på ett så svagt stöd är dömd att bli svag. Men den som förlitar sig på Allah och håller fast vid Honom har ett så starkt stöd att det aldrig kan krossas. Med honom står världarnas Herres oövervinneliga kraft; vilken kraft skulle kunna få överhanden över den? Inte ens om hela världens olyckor och prövningar samlades skulle de kunna få honom att avvika från tålamodets, beslutsamhetens och fasthetens väg. Enligt hans övertygelse kommer både gott och ont från Allah. Allt som drabbar människan kommer enligt Allahs fastställda beslut, och ingen utom Allah kan skjuta upp det.

Den övernaturliga kraft med vilken profeterna (frid över dem) mötte fruktansvärda faror i världen, kämpade ensamma mot stora imperier och mäktiga folk, gick fram med föresatsen att erövra världen utan världsliga hjälpmedel och fortsatte sitt uppdrag även inför farornas våldsamma stormar, var kraften i sabr och tawakkul, det vill säga tålamod, uthållighet och förtröstan på Allah. Se till exempel profeten Ibrahims (frid över honom) liv. Han debatterade med sitt lands tyranniske härskare, kastade sig orädd in i elden och lämnade till slut landet utan några som helst medel eller stöd. Se på samma sätt profeten Huds (frid över honom) liv. Se hur han utmanade Ad-folkets väldiga styrka:

(Arabiska*****************************)

”Lägg alla era planer mot mig och ge mig inte något uppskov. Jag förlitar mig på Allah, min och er Herre. Det finns ingen levande varelse vars nacktofs inte ligger i Hans hand.” – Sura Hud 11:55–56

Se på liknande sätt profeten Moses (frid över honom). Med förtröstan enbart på Allah konfronterade han Faraos väldiga makt. När Farao hotade att döda honom svarade han: Jag har tagit min tillflykt till Honom som skyddar mot varje högmodig, min och din Herre. När han lämnade Egypten förföljde Farao honom med hela sin här. Hans rädda folk sade skräckslaget att fienderna hade omringat dem, men han svarade med fullständigt lugn: ”Nej! Allah är med mig; Han kommer att leda mig till trygghet och säkerhet.” Se slutligen på profeten Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom). Under hijra tog han sin tillflykt till en bergsgrotta. Med honom fanns endast en vän. De blodtörstiga otroende kom ända fram till grottans ingång. Ändå visade han ingen oro. I stället sade han till sin följeslagare: ”Var inte rädd; Allah är med oss.” Genom vad annat än tron på Allah kan man uppnå en sådan oövervinnelig kraft, en sådan vilja hård som stål och en sådan fasthet som ett berg?

Mod

En annan egenskap som på ett enastående sätt växer fram genom tron på Allah är mod, oräddhet, tapperhet och djärvhet. Två saker gör människan rädd och feg. Det första är kärleken till det egna livet, familjen och ägodelarna. Det andra är fruktan, som uppstår ur den felaktiga föreställningen att den verkliga kraften att skada och förgöra finns i de föremål som används som vapen. Tron på Allah avlägsnar båda dessa saker ur människans hjärta. Genom den troendes ådror strömmar övertygelsen att Allah är den som mer än någon annan förtjänar kärlek. Hans sinne fylls av vissheten att rikedomar och barn endast är världslig prakt; förr eller senare måste de förgås. Det som kommer från Allah är däremot bestående och oförgängligt och kommer aldrig att förstöras. Det jordiska livet varar bara några få dagar. Även om vi anstränger oss tusentals gånger för att bevara det kommer döden en dag, det är helt säkert.

Varför skulle vi då inte offra detta kortvariga liv för det glädjefyllda och lyckliga liv som kan fås från Allah?

Skulle vi inte ägna världens förgängliga glädjeämnen och våra tillfälliga intressen åt att vinna den Allahs välbehag som är den verklige ägaren till våra liv och vår egendom – Han som i utbyte mot detta har makt att skänka oss ett bättre liv och ännu större välsignelser?

(Arabiska******************)

Därefter kommer frågan om fruktan. Den troende har fått lära sig att den verkliga makten att skada och förgöra inte finns hos människor, djur, ammunition, svärd, trä eller sten, utan ligger i Allahs absoluta makts hand. Även om världens alla krafter förenade sig för att skada någon, skulle inte ens ett hårstrå på honom kunna böjas om Allah inte tillät det. Ingen kan dö före den tidpunkt för sin död som Allah har fastställt. Och när den fastställda dödstiden väl har kommit, kan den inte heller fördröjas genom någons förevändning. När saken förhåller sig så, bör människan därför frukta Allah snarare än människor. Det är i själva verket Han som är den Varelse som man måste frukta. Att tveka inför kampen på Allahs väg är sådana människors lott som saknar tro i sina hjärtan, eftersom de fruktar människor mer än Allah. Den som däremot är en sann troende blir, i stället för att skrämmas när han ser fienden, ännu modigare och oräddare, eftersom han inte förlitar sig på någon världslig makt utan på Allah. I sura Āl ʿImrān sägs:

Förnöjsamhet med det lilla och inre tillfredsställelse

Det är denna tro på Allah som avlägsnar de avskyvärda tendenserna till girighet, begär och avund ur människans hjärta – tendenser som får henne att ta till låga och olagliga metoder för att tillgodose sina intressen och därigenom orsakar fördärv i det mänskliga samhället. Tillsammans med tron växer hos människan förnöjsamhet med det lilla och inre tillfredsställelse. Hon tävlar eller rivaliserar inte med andra människor och skyndar sig aldrig att hämnas förtryck och orättvisa. Hon söker alltid sin Herres nåd och de gåvor Han skänker genom hedervärda vägar; och vad hon än får, stort eller litet, tar hon emot som en gåva från Allah och böjer sig tacksamt inför den. Den troende har fått lära sig att överlägsenhet och företräde ligger i Allahs hand; Han skänker det åt vem Han vill. Försörjningen ligger i Allahs hand; Han skänker den i den mängd Han vill åt vem Han vill. Statsmakten och regeringsmakten står under Allah den Högstes kontroll; Han gör vem Han vill till härskare. Rikedom och ära ligger i Hans hand; Han ärar vem Han vill och förödmjukar vem Han vill. Att vissa får mer och andra mindre av världslig ära, rikedom, makt, skönhet, berömmelse och andra gåvor är likaså en ordning som Allah har fastställt. Allah känner själv bäst det rätta och riktiga i sina handlingar. Det är varken rimligt för människan att försöka förändra den ordning Han har fastställt, eller finns det någon möjlighet att lyckas med det.

Moralisk förbättring och disciplin i handlingar

Det är samhällslivet som drar den största nyttan av tron på Allah. Genom den väcks en ansvarskänsla hos samhällets människor. Renhet uppstår i deras själar och gudsfruktan i deras handlingar. Människornas inbördes transaktioner blir sunda och rena; en känsla av laglydnad väcks; förmågan till lydnad, återhållsamhet och disciplin utvecklas, och människorna blir genom en väldig osynlig kraft renade inifrån och lämpade att bygga ett hederligt och sammanhållet samhälle. Detta är i själva verket trons på Allah övernaturliga kraft – dess mirakel – och det är just därför den har föreskrivits. Ingen världslig klok makt, ingen utbildning och inga predikningar eller förmaningar kan utföra uppgiften att förbättra moralen och skapa disciplin i handlingar så brett och på så djupgående grund. De världsliga makternas räckvidd når inte själen, utan endast kroppen; och inte ens över kroppen har de kontroll överallt och hela tiden. Utbildningens och predikningarnas och förmaningarnas inflytande sträcker sig endast till förnuft och drifter; det förmår inte alltid hålla drifterna fria från sitt inflytande, utan lyckas inte heller hindra dem från att besegra och fördunkla förnuftet. Tron är något som, med hela sin reformerande och organiserande kraft, når människans hjärtas och själs djupaste områden. Där väcker den ett starkt och medvetet samvete, som alltid och överallt fortsätter att visa människan den enkla och raka vägen till gudsfruktan och lydnad. Inte ens hos de allra mest omoraliska drifterna underlåter den att lämna åtminstone någon verkan genom sin förebråelse och sitt klander.

Denna oskattbara nytta uppnås endast genom övertygelsen om Allahs makt, som är en oumbärlig del av tron. På många ställen i den ädla Koranen har människorna varnats för att Allahs kunskap omfattar allting och att inget kan förbli dolt för Honom.

(Arabiska**************)

Öster och väster tillhör Allah; vart ni än vänder era ansikten är Allah närvarande. Sannerligen är Allah allomfattande och allvetande.

(Arabiska***************)

”Var ni än befinner er kommer Allah att kalla er alla till Sig; sannerligen är Allah mäktig över allting.”

(Arabiska*************)

Sannerligen är ingenting i himlarna och på jorden dolt för Allah. – (Sura Āl ʿImrān: 5)

(Arabiska**************)

”Hos Honom finns nycklarna till det fördolda; ingen känner dem utom Han. Han känner allt som finns på land och i hav. Inte ens ett löv faller utan att Allah känner till det. Och det finns inte ett enda korn i jordens djupaste mörker, inte heller något torrt eller vått, som inte är nedtecknat i en klar Skrift.” – (Sura al-Anʿām: 59)

(Arabiska************)

”Det är Vi som har skapat människan, och Vi vet vad som uppstår i hennes nafs. Vi är henne närmare än hennes halsven.” – (Sura Qaf: 16)

(Arabiska***********)

”Inget hemligt samtal äger rum mellan tre utan att Han är den fjärde, och inget mellan fem utan att Han är den sjätte. Inte heller äger något samtal rum mellan färre eller fler än detta utan att Han är med dem, var de än befinner sig.” – (Sura al-Mujadila: 7)

(Arabiska************)

”De kan gömma sig för människorna, men de kan inte gömma sig för Allah. Han är ändå med dem när de om natten talar i strid med Hans välbehag. Och Allah har full kännedom om allt de gör.” – (Sura an-Nisa: 108)

(Arabiska************)

”Vet de inte att Allah känner till allt de gör, i det fördolda såväl som öppet?” – (Sura al-Baqara: 77)

(Arabiska***********)

“Två registrerande änglar sitter på var och ens högra och vänstra sida och registrerar; inget ord kommer ur munnen utan att en övervakare är redo att skriva ner det.” – (Sura Qaf: 17–18)

(Arabiska***********)

“Vare sig någon av er talar i hemlighet eller högt, gömmer sig i nattens mörker eller rör sig i dagens ljus, finns det framför honom och bakom honom utsända väktare från Allah, som på Allahs befallning vakar över hans förehavanden.” – (Sura ar-Ra’d: 10–11)

Samtidigt har det också djupt inpräntats i människans sinne att hon en dag måste träda fram inför Allah (আরবী***********) och avlägga räkenskap för varje enskild sak. (আরবী*****************) Allah den Allsmäktiges grepp är ytterst hårt. (আরবী**************)

Det är just denna övertygelse, som på olika sätt har försökt att djupt förankras i människans sinne, som i själva verket utgör den verksamma kraften i hela islams rättssystem. De gränser mellan haram och halal som islam har fastställt, och alla de föreskrifter som den har gett beträffande moral, samhällsliv och ömsesidiga mellanhavanden, är i själva verket inte beroende av soldater, polis, utbildning eller goda råd för att efterlevas. De får sin verksamma kraft från övertygelsen att deras regent är en allsmäktig härskare, vars kunskap och makt omfattar allting. Den som överträder Hans föreskrifter kan varken dölja sitt brott eller skydda sig mot Hans förhör. Därför har denna varning uttalats på många ställen i Koranen efter att föreskrifterna nämnts: Detta är särskilda gränser fastställda av Allah den Allsmäktige; akta er för att överträda dem. (আরবী***************) Kom ihåg att Allah ser allt vad ni än gör. (আরবী************)

4. Tron på änglarna

Syftet med tron på änglarna

Tron på änglarna är i själva verket fulländningen av tron på Allah och endast dess nödvändiga följd. Syftet är inte bara att erkänna änglarnas existens, utan det egentliga målet är att förstå deras rätta plats i världsordningen, så att tron på Allah grundas på ren tawhid och befrias från alla inslag av shirk och dyrkan av andra än Allah.

Som tidigare nämnts finns det i alla folk och religioner någon form av en ungefärlig föreställning om änglar. På grundval av denna föreställning har olika religioner byggt upp olika trosläror. Enligt vissa är änglarna naturens barn och sådana krafter i naturen som styr världsordningens olika grenar. Enligt andra är de gudar, där var och en är chef för en av världsverkets avdelningar: någon råder över vinden, någon över regnet, någon över ljuset, någon över värmen och någon över elden. Enligt vissa är de Allahs representanter och hjälpare. I någras ögon är de mångfaldens herrar; enligt andra är de endast medvetande; enligt ytterligare andra är de bara en föreställning hos Allah. Och vissa anser dem vara Allahs barn.

Åter andra tror att de har materiella kroppar. Vissa har betraktat dem som abstrakta och kroppslösa. Några har identifierat dem med lysande stjärnor och rörliga himlakroppar. Och andra har skapat ännu märkligare föreställningar om dem. Sammanfattningsvis har bland religionsgrundarna den allmänna föreställningen om änglar varit att de på något sätt är delaktiga i Allahs gudomlighet. Därför har man bett till dem och kallat dem behovsuppfyllare, lyssnare till klagomål och förebedjare. Det är också därför som shirkens herravälde i världen är så starkt.

Änglarnas plats i världsordningen: Koranen har å ena sidan fastställt en ren och fullständig tawhid beträffande Allahs existens, egenskaper och handlingar, och å andra sidan framlagt en korrekt och ren föreställning om änglarna för att för alltid stänga shirkens dörr. Koranen har inte behandlat änglarnas mysterium, eftersom en sådan diskussion är helt överflödig och saknar varje substans. Den innebär ingen nytta för människan, och människan är inte heller i stånd att förstå den. Den avgörande frågan var i stället vilken plats änglarna har i världsordningen. Den ädla Koranen har gett ett mycket tydligt svar på denna fråga. Det har sagts att änglarna inte är Allahs barn och inte heller delaktiga i Hans verk, utan endast Hans tjänare och slavar.

(Arabiska***************)

”De otrogna sade: ’Den Nåderike har tagit sig en son.’ Helig är Han! De är endast Hans hedrade tjänare; de kan inte ens tala före Honom. De gör bara det Han befaller dem. Han vet allt som finns framför dem och bakom dem. De kan inte medla för någon annan än den som Han finner behag i.” – (Sura al-Anbiya: 26–28)

De är förvaltare eller tjänstesekreterare (arabiska*******). Det vill säga: de förvaltar endast de uppgifter som Allah anförtrott dem. Att vara delaktiga i gudomligheten är helt uteslutet; de har inte ens så mycket kraft att de kan få ett enda löv att röra sig. Deras uppgift är endast att ägna sig åt dyrkan, underkastelse och lydnad. De upphör inte ens för ett ögonblick med bön och åkallan, utan tillbringar varje stund med att lovprisa och förkunna sin Herres helighet.

(Arabiska*************)

”Åskan prisar Honom och änglarna lovprisar Honom i fruktan. (Sura ar-Ra‘d: 13)

”Allt som finns i himlarna och allt som rör sig på jorden faller ned i sujud inför Allah. Änglarna gör inte heller uppror eller visar olydnad; de fruktar sin upphöjde Herre och utför det som de befalls att göra.” – (Sura an-Nahl: 49–50)

(Arabiska*************)

”Honom tillhör allt som finns i himlarna och på jorden och allt som finns hos Honom. De (änglarna) är Hans

tjänare och visar ingen olydnad mot Honom; de blir inte heller utmattade. Tvärtom är de dag och natt upptagna med att lovprisa Honom och visar aldrig någon slapphet.” – (Sura al-Anbiya: 19–20)

(Arabiska*************)

”De trotsar aldrig Allahs befallningar till dem, utan utför endast det som de befalls att göra.”

I denna föreställning finns inget utrymme för shirk. För de som man kunde föreställa sig som gudomliga har visat sig vara underordnade och lydiga tjänare, precis som vi. Vem annan än Allah kan då vara centrum för vår dyrkan och tillbedjan, vår underkastelse och lydnad, våra böner om hjälp och vårt beroende?

Människans och änglarnas relativa rang: Men därmed är det inte slut. Den ädla Koranen går vidare och klargör även människans och änglarnas relativa rang, så att människan till fullo kan förstå sin egen ställning i förhållande till dem. Där Adams skapelse nämns i Allahs ord förklaras även detta tydligt. När Allah den Allsmäktige upphöjde den första människan, den ädle Adam (frid vare med honom), till ställningen som Hans ställföreträdare, befallde Han änglarna att falla ned inför honom, och alla utom Iblis föll ned inför honom. (Al-Baqarah: 4; Al-A’raf: 2; Bani Isra’il: 7; Al-Kahf: 7; Ta-Ha: 7; Sad: 5.) Änglarna gjorde anspråk på överlägsenhet över Adam (frid vare med honom) med hänvisning till sin lovprisning och sitt förhärligande av Allah. Då avvisade Allah den Allsmäktige deras anspråk och bevisade genom ett prov att Han hade gett Adam (frid vare med honom) större kunskap än dem. Iblis vägrade att erkänna den höga ställning som den ädle Adam (frid vare med honom) hade och att böja sig ned inför honom i sujud, eftersom han ansåg att beståndsdelen som han själv skapats av var måttstocken för överlägsenhet. Därför förvisades han för evigt från Allahs närhet och dömdes till att gå vilse.

Detta väcker å ena sidan människans självkänsla och samlar å andra sidan hela hennes längtan efter tillbedjan kring dyrkan av Allah. Därav framgår att ingen i hela universum är överlägsen människan utom Allah den Allsmäktige. Änglarna är visserligen ärade tjänare (arabiska*******) och överlägsna andra skapade ting, men även de har böjt sig ned i sujud inför människan. Vem annan än den Allvise Allah kan då vara värdig människans dyrkan och sujud, och vara den som hjälper henne och hör hennes böner?

När tron på änglarna på detta sätt grundas på fullkomlig gudomlig kunskap och insikt, blir även tron på Allah helt uppriktig, ren och oblandad.

Det andra syftet med tron på änglarna

I den ädla Koranen nämns ytterligare en av änglarnas hedersamma uppgifter. Det är att Allah den Allsmäktige genom dem sänder Sina budskap och föreskrifter till profeterna. Genom dem ser Han också till att detta budskap når profeterna rent från all slags förvanskning, tvivel och gissningar. För det första är dessa änglar själva fullständigt lydiga och av god natur. De är fria från och rena från alla slags onda böjelser och all själviskhet. De fruktar Allah och lyder utan tvekan Hans befallningar. Därför gör de själva ingen som helst minskning eller ökning av det budskap som förmedlas genom dem. För det andra är de så mäktiga att ingen satanisk kraft ens i minsta grad kan ingripa i deras förmedling och bevakning av detta budskap. Detta har också beskrivits på flera ställen i den ädla Koranen:

(Arabiska**************)

”Detta finns nedtecknat i upphöjda, rena och ädla skrifter, skrivna av högt aktade och fromma skrivare.” – (Sura Abasa: 13–16)

(arabiska**************)

”Detta är sannerligen en beskrivning av en ädel ängel, som är mycket mäktig och högt aktad hos Tronens Herre, lydig och betrodd.”

(Arabiska***************)

”Han (Allah) har kunskap om det osedda. Han uppenbarar inte för någon vad som är dolt, utom för den budbärare Han behagar. Därefter sätter Han vakande änglar runt honom, för att det ska stå klart att budbärarna verkligen har förmedlat sin Herres budskap. Allah omfattar dem, och Han håller räkning på allting.” – (Sura al-Jinn: 26–28)

****************

”Den heliga anden (Ruh al-Qudus) har sänt ned den från din Herre med sanningen.” – (Sura an-Nahl: 102)

****************

”Detta är sannerligen en Bok som har sänts ned av världarnas Herre, och som den betrodda anden (Ruh al-Amin) har kommit ned med.” – (Sura ash-Shu’ara: 192–193)

***************

”Detta ädla Koranen finns nedtecknad i en dold skrift. Ingen kan röra den utom de renade (änglarna). Den är nedsänd från världarnas Herre.” – (Sura al-Wāqiʿa: 77–80)

Härav framgår att tron på änglarna inte endast är nödvändig för tron på Allah, utan även för tron på Skriften och tron på Sändebudet. Saken är alltså den att tron på änglarna innebär att vi måste erkänna det medium genom vilket Allahs budskap når Sändebudet som troget och tillförlitligt. Tron på detta budskap och på dess förmedlare, profeterna, kan inte vara fullständig förrän vi helt tror på det medium som knyter samman Allah och Hans profeter.

Det tredje syftet

Dessutom har ännu en rang hos änglarna beskrivits i den ädla Koranen. Det är att de är tjänstemän i Allah den Allsmäktiges rike. De änglar som Allah den Allsmäktige låter sköta hela världens ordning är dessa änglar. Den rang som tjänstemännen (Services) har i världens stater är precis den rang de har i Allahs rike. Genom dem låter Han straff drabba vissa och barmhärtighet komma över andra. Han låter vissa dö och ger andra liv. På en plats låter Han regnet falla, på en annan låter Han hungersnöd bryta ut. De fortsätter att skriva ned varje människas handlingar, ord och tankar, och övervakar varje verksamhet. Så länge människan verkar inom den frist som Allah har gett henne, fortsätter dessa tjänstemän, trots att de känner till allt gott och ont hos henne, att på Allahs befallning samarbeta med henne och utföra alla hennes uppgifter. Men så snart hennes tjänstetid är slut upphör den fabrik för hennes kalifat som de drev. Den vind vars kraft en gång höll människan vid liv ödelägger plötsligt hennes bosättning. Det vatten genom vilket människan uppehåller livet dränker henne plötsligt. Den jord där människan levt tryggt, likt i en moders famn, får plötsligt henne att gå under i en enda skakning. Det behövs bara en enda befallning; så snart den kommer sätter kalifens närmaste adjutant genast handbojor på hennes händer. Denna bild har tecknats mycket tydligt på olika ställen i den ädla Koranen.

Ur detta perspektiv är tron på änglarna en nödvändig del av tron på Allah. Det innebär att människan måste erkänna såväl världshärskaren som Hans tjänstemän. Annars kan människan varken förstå sin ställning (Position) i detta väldiga rike på rätt sätt eller handla med full medvetenhet om denna ställning.

5.

Tron på Sändebudet

Profetskapets innebörd

Efter tawhid är islams näst grundläggande trosuppfattning profetskapet (risala). Liksom tawhid är den sanna religionen när det gäller övertygelse, är profetskapet den sanna religionen när det gäller lydnad. Profetskapets (risalas) lexikaliska betydelse är profetkall eller budbärarskap. Den som förmedlar den enes budskap till en annan kallas profet (rasul) eller budbärare. Men i islamisk terminologi kallas den som förmedlar Allahs budskap till Hans tjänare och leder dem på den rätta vägen enligt Allahs bud profet. Därför används i Koranen även ordet ”vägledare” (arabiska******) om en profet eller rasul. Det betyder att han inte bara förmedlar budskapet, utan också leder människorna på den enkla och raka vägen.

Allah har också utsett en vägledare inom människans eget inre. I ljuset av gudomlig inspiration skiljer denne mellan goda och onda tankar samt mellan felaktiga och riktiga handlingar och visar människan den raka vägen i tanke och handling. Så sägs det:

(Arabiska************)

”Vid människans natur och vid Honom som har format den väl, och därefter inspirerat den med dess synd och dess gudsfruktan. Sannerligen har den lyckats som renar sin nafs, och misslyckats har den som förtrycker den.” – (Sura ash-Shams: 7–10)

Men eftersom denna vägledares anvisningar inte är tydliga, och eftersom många andra psykiska och yttre krafter dessutom är knutna till människan för att dra henne mot onda handlingar, kan den naturliga vägledarens enskilda anvisningar inte vara tillräckliga för människan när det gäller att finna sanningens raka väg bland världens otaliga krokiga vägar och färdas tryggt på den. Därför har Allah den Allsmäktige avhjälpt denna brist utifrån. Han har sänt Sina profeter till människorna, så att de med hjälp av gudomlig kunskap och visdom kan stödja denna inre vägledare och med hjälp av lysande tecken tydliggöra den naturliga inspirationens dunkla ljus, som försvagas under trycket från okunnighet och vilseledande krafter.

Detta är den verkliga grunden för profetskapets ställning. Dem som har upphöjts till denna ställning har Allah den Allsmäktige skänkt en enastående kunskap och insikt. Med dess hjälp har de, inte på grundval av gissningar, antaganden eller fantasier, utan på grundval av säker kunskap, förstått innebörden av sådant som vanliga människor tvistar om. Dessutom har de genom denna insikt exakt kunnat urskilja sanningens raka och tydliga väg bland världens krokiga vägar.

Skillnaden mellan profeter och vanliga ledare

Människor har i alla tider erkänt behovet av yttre ledarskap. Ingen har någonsin hävdat att människan enbart kan nöja sig med anvisningarna från sin inre vägledare. Ärorika personer bland förfäder, släkter, stammar och folk, lärda lärare, religiösa ledare, politiska ledare, samhällsreformatorer och andra sådana personer vars klokhet ansågs tillförlitlig upphöjdes ständigt till vägledares ställning och följdes. Men det som ger en profet företräde framför andra ledare är ”gudomlig kunskap”. Andra ledare saknar gudomlig kunskap. De bildar sina uppfattningar och fattar sina beslut enbart på grundval av gissningar, antaganden och fantasier. Även begären i deras nafs smyger sig in i dessa uppfattningar och beslut. Därför innehåller de övertygelser och lagar som de utformar en blandning av både sanning och lögn. Det finns aldrig fullständig sanning i de vägar de fastställer. Det är mot denna djupa sanning som Koranen gång på gång har utfärdat en varning:

(আরবী**********) ”Det de följer är inget annat än gissningar och begär.” – (sura an-Najm: 23)

”De har ingen verklig kunskap; de följer endast gissningar. Och gissningar kan inte på något sätt tillgodose sanningen.” – (sura an-Najm: 28)

(Arabiska**************)

”Men de orättfärdiga följde sina begär utan någon som helst kunskap.” – (sura ar-Rum: 29)

(Arabiska**************)

”Bland människorna finns det en som i högmod vänder sig bort och tvistar om Allah utan någon kunskap, vägledning eller en upplysande Skrift, för att leda människor bort från Allahs väg.” – (sura al-Hajj: 8–9)

(Arabiska************)

”Vem är mer vilseledd än den som i stället för den vägledning som kommit från Allah följer sitt eget begär?”

Däremot skänks profeten eller sändebudet kunskap från Allah. Hans ledarskap styrs inte av gissningar och begärens lustar; i stället leder han människorna mot den raka väg som han tydligt och klart ser i ljuset av den kunskap Allah har skänkt honom. Därför sägs det överallt i Koranen där det nämns att profeterna upphöjts till profetskapets (risālatens) värdighet, också att de har skänkts kunskap. Till exempel uttrycks förlänandet av profetskapet åt Ibrahim (frid vare med honom) på följande sätt:

(Arabiska*************)

”Käre far! Tro mig, jag har fått kunskap som du inte har fått. Följ därför mig, så ska jag leda dig på den raka vägen.” – (Sura Maryam: 43)

Det har nämnts på följande sätt att Lut (frid vare med honom) fick profetskapet:

(Arabiska**************)

”Vi skänkte Lut omdömesförmåga och kunskap.” – (Sura al-Anbiya: 74)

Följande har berättats om Musa (frid vare med honom):

(Arabiska**************)

”När han nådde full mognad och blev en fulländad människa, skänkte Vi honom omdömesförmåga och kunskap.” – (Sura al-Qasas: 2)

Även den ärevördige Dawuds (frid vare med honom) och Sulaymans (frid vare med honom) mottagande av profetskapet omnämns på detta sätt:

(Arabiska**************)

”Var och en av dem skänkte Vi visdom och kunskap.”

Till den siste profeten, den ärevördige Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara med honom), sades:

(Arabiska**************)

”Om du, efter att kunskapen har kommit till dig, följer deras begär, kommer du inte att ha någon beskyddare eller hjälpare från Allah som kan skydda dig.” – (Sura al-Baqara: 120)

Profetskapets ställning: Efter att ha belyst profetens överlägsenhet och särdrag i jämförelse med vanliga ledare bör vi nu rikta vår uppmärksamhet mot de principiella frågor om profetskapet som Koranen har framlagt.

Förhållandet mellan tron på Allah och tron på profeten

Det allra första är att när profeten har tillgång till en enastående kunskapskälla och har fått en ovanlig insikt från Allah, kan endast den trosuppfattning om Allah som han har förmedlat vara korrekt. Om någon formar sin trosuppfattning utifrån sina egna tankar och överväganden eller utifrån andra vetenskapsmäns och filosofers uppfattningar, kommer hans övertygelse om Allah inte bara att vara felaktig, utan han kan inte heller få någon riktig kunskap om de övernaturliga frågor som rör religionens grundläggande ämnen och ligger bortom den allmänna mänskliga bedömningens och förnuftets gränser. Följaktligen beror trons och övertygelsens riktighet helt och hållet på tron på profeten. Det är på intet sätt möjligt att fylla tankens kärl med korrekt kunskap genom att bryta denna förbindelse. Därför har Koranen på många ställen lagt mycket stor vikt vid tron på profeten. Det sägs:

(Arabiska**************)

”Hur många samhällen har Vi inte ställt till hårt svars för att de trotsade sin Herres och Hans profeters befallningar, och straffat dem med svåra straff, så att de fick smaka följderna av sina gärningar. Till slut blev deras utgång olycklig.” – (Sura at-Talaq: 8–9)

(Arabiska**************)

”Den som förnekar Allah och Sändebudet, och vill skilja mellan Allah och Hans sändebud och säger: ’Vi tror på vissa och förnekar andra’ och vill finna en väg däremellan, är utan tvivel en otrogen. För de otrogna har Vi berett ett förnedrande straff. Men de som tror på Allah och Hans sändebud och inte gör någon åtskillnad mellan dem, dem ska Allah snart ge deras belöning. Allah är förvisso mycket förlåtande och barmhärtig.” – (Sura an-Nisa: 150–152)

(Arabiska*************)

”Den som tvistar med Sändebudet även efter att vägledningen blivit tydlig för honom och följer en annan väg än de troendes väg, honom ska Vi låta följa den väg som han själv har valt, och till slut ska Vi låta honom träda in i Helvetet; vilken usel plats det är.” – (Sura an-Nisa: 115)

I otaliga verser av detta slag sägs det mycket tydligt att tron på Allah och tron på Sändebudet är oskiljaktiga. Den som förnekar Allahs profeter och inte vill ta emot deras undervisning är lika vilseledd oavsett om han tror på Allah eller inte. En tro på Allah som formas utan verklig kunskap kan nämligen, även om den är monoteistisk, endast i sällsynta fall vara korrekt och ren.

Enheten i trosbekännelsen

Den andra viktiga saken är att endast tron på profeten kan förena hela mänskligheten på grundval av en enda tro. Grunden till meningsskiljaktigheter är i själva verket okunnighet. När människor inte känner till innebörden av något, fattar de beslut enbart på grundval av antaganden, och därför uppstår naturligt meningsskiljaktigheter mellan dem. Att fatta beslut med hjälp av antaganden och föreställningar är nämligen som att treva sig fram i mörker. Om det inte finns något ljus kommer femtio personer, genom att känna sig fram på ett föremål, att beskriva det på femtio olika sätt och uttrycka femtio olika åsikter. Men när ljuset väl har tänts finns inga meningsskiljaktigheter kvar; alla seende personer kommer i stället att nå enighet om samma sak. När profeterna således har utrustats med mirakulös kunskap och insikt är det alls inte möjligt att meningsskiljaktigheter skulle uppstå i deras uppfattningar, undervisning och handlingssätt. Därför har Koranen sagt att alla profeter tillhör samma gemenskap och att deras undervisning och religion i grunden är densamma. Alla har kallat till samma raka väg. Och för den troende är det obligatoriskt att tro på dem alla. Den som förnekar ens en av profeterna kommer att dömas skyldig till att ha förnekat alla profeter. Då kommer inte ens det minsta tecken på tro att finnas kvar i hans hjärta. Den undervisning han förnekar är nämligen inte bara en enda profets undervisning, utan alla profeters undervisning.

****************

“(Allah sade till profeterna:) O profeter! Ät av det rena och gör goda gärningar. Ni tillhör i grunden samma gemenskap, och Jag är er Herre. Frukta därför Mig. Men senare blev människorna oeniga och delade upp sin religion i olika religioner. Och nu är läget sådant att de gläder sig över det de har.” – (Sura al-Mu’minun: 51–53)

*************

“O Muhammad! Vi har uppenbarat för dig på samma sätt som Vi uppenbarade för Nuh och profeterna efter honom. Och på samma sätt uppenbarade Vi för Ibrahim, Ismail, Ishaq, Yaqub och Yaqubs ätt, Isa, Ayyub, Yunus, Harun och Sulayman, och Vi gav Dawud Zabur. Vi har sänt profeter som Vi tidigare har berättat för dig om, och även profeter som Vi inte har berättat för dig om. Och Allah talade verkligen med Musa före dig.” – (Sura an-Nisa: 163–164)

Många verser av detta slag bevisar att alla profeter kom för att kalla människorna till samma sanna religion och att de sändes till varje folk.

************

Det är nödvändigt att tydligt tro på de profeter bland dessa vars namn uttryckligen nämns i den ädla Koranen. Vad gäller de profeter vars namn inte har meddelats oss, är den riktiga övertygelsen att de alla var kallare till islam. Men olika folk har förändrat deras undervisning och, genom att tvista sinsemellan, skapat separata religioner åt sig själva. Vi kan inte kalla Buddha, Krishna, Zarathustra, Konfucius och andra för profeter, eftersom Koranen inte uttryckligen nämner något om dem. Men vår övertygelse är att Allahs profeter kom till Indien, Kina, Japan, Iran, Afrika, Europa och alla andra länder, och att de alla kallade till samma islam som profeten Muhammad (frid vare med honom). Därför vill vi inte förklara någon nations religiösa ledare för lögnare; vi förnekar endast de felaktiga trosuppfattningar och vägar som i dag är utbredda i världen och som har avvikit från islams Sirat al-Mustaqim.

Lydnad mot profeten och att följa honom

Den oundvikliga följden av tron på profetskapet är att man inte bara i frågor som rör tro och dyrkan, utan på alla livets praktiska områden, måste följa den väg som Allahs sändebud följde. För genom den ”kunskap” och ”insikt” som Allah hade hedrat dem med kunde de med full visshet skilja mellan felaktiga och riktiga vägar. Därför gjorde de allt de avstod från eller tog till sig, liksom allt de befallde, på Allahs vägledning. Vanliga människor skulle inte kunna lyckas fullständigt med att skilja mellan det felaktiga och det riktiga, även om de samlade erfarenhet år efter år eller till och med under generationer. Och även om de uppnådde en viss framgång skulle den inte vila på en fast grund av obestridlig övertygelse, utan vara beroende av rena antaganden och efterforskningar, och risken för villfarelse skulle alltid finnas kvar. Allahs profeter däremot antog den väg de följde i livets handlingar och undervisade andra att gå på grundval av kunskap. Därför finns det ingen möjlighet till villfarelse i den. Det är också därför den ädla Koranen gång på gång befaller lydnad mot profeterna och att följa dem. Den benämner den väg de följde som sharia, den raka vägen och Sirat al-Mustaqim. Den uppmanar dessutom enträget till att avstå från lydnad mot andra människor och att endast lyda profeterna och följa i deras fotspår. För lydnad mot dem är i själva verket lydnad mot Allah, och att följa dem är att följa den gudomliga viljan.

****************

”Vi har sänt varje profet endast för att han, med Allahs tillåtelse, ska åtlydas.” – (Sura an-Nisa: 64)

***************

”Den som lyder profeten lyder i själva verket Allah.” – (Sura an-Nisa: 80)

**************

“O Muhammad! Säg: Om ni vill älska Allah, så följ mig. Då kommer Allah att älska er och förlåta era synder. Allah är förlåtande och barmhärtig. Säg: Lyd Allah och Sändebudet. Men om de vänder sig bort, så vet med säkerhet att Allah inte tycker om de otrogna.” – (Sura Al Imran: 31–32)

****************

“O ni som tror! Lyd Allah och Hans Sändebud och vänd er inte bort från Honom när ni hör Hans befallning. Var inte som de som säger: ’Vi har hört’, fastän de inte hör. Inför Allah är de de värsta av alla varelser, de som inte förstår något.” – (Sura Al-Anfal: 20–22)

****************

“När Allah och Hans Sändebud har avgjort en sak, är det inte tillåtet för någon troende man eller troende kvinna att behålla någon rätt att fatta ett eget beslut i den saken. Och den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud har sannerligen hamnat i uppenbar villfarelse.” – (Sura Al-Ahzab: 36)

************

“Men om de inte lyder dig, så vet att de endast följer sina begär. Och vem är mer vilseledd än den som överger Allahs vägledning och följer sina egna begär?” (Sura Al-Qasas: 50)

I många andra verser betonas också vikten av lydnad inför och efterföljelse av profeten. Dessutom sägs det mycket tydligt i sura al-Ahzab att Allahs Sändebuds liv är en förebild för dem som hoppas på framgång i det kommande livet och på belöning från Allah.

***************

“I Allahs Sändebuds liv fanns sannerligen ett utmärkt exempel för var och en som hoppas på Allah och den yttersta dagen och som åkallar Allah mycket.” – (sura al-Ahzab: 21)

Vikten av tron på profetskapet

Tillsammans med föreskrifterna om lydnad och efterföljelse är tron på profetskapet i själva verket själen, den livgivande kraften, den grundläggande kraften och själva grunden för den islamiska kulturens särprägel.

I varje kultur och samhällssystem fungerar tre saker som grundvalar. För det första tänkesättet, för det andra de moraliska föreskrifterna och för det tredje samhällsordningen. I alla världens kulturer samlas dessa tre saker in på tre olika sätt. Tänkesättet hämtas från lärorna hos sådana tänkare och vetenskapsmän som av den ena eller andra orsaken har fått inflytande över stora människogruppers tänkesätt. De moraliska föreskrifterna hämtas från sådana statsmän, reformatorer och religiösa ledare som under olika tidsperioder har fått makt över särskilda folk. Och samhällsordningen utformas av sådana människor vars skicklighet och förmåga man förlitar sig på inom livets olika områden och delar. I det samhällssystem som etableras på detta sätt kan man oundvikligen urskilja tre grundläggande brister:

För det första: De beståndsdelar som samlas in från dessa tre olika källor bildar en så brokig blandning att det kanske tar ett helt århundrade att få den att anta en enhetlig karaktär. Trots det blir många brister på sammanhang, olikheter och obalanser kvar inom den. Det finns otaliga vetenskapsmän och filosofer i världen. Vars och ens tänkesätt skiljer sig från de andras och är i grunden annorlunda. Vanligen har de inget nära samband med människolivets verkliga problem; tvärtom är de flesta av dem berömda för sin avsky mot människan. Det är från sådana källor som världens människor hämtar sina tänkesätt. Även bland den grupp från vilken den andra beståndsdelen hämtas finner man stor oenighet när det gäller personliga föreställningar, tankesätt och sinnelag. Om det finns något som förenar denna grupp, så är det att varje medlem hör hemma i fantasins värld och följer en överdriven benägenhet för känslor och hänförelse. Deras samband med de konkreta verkliga problemen är mycket svagt. Även den tredje beståndsdelens källor är sinsemellan olika, men de förenas i ett avseende: deras milda känslor är mycket få. Deras överdrivna realism har gjort dem hårda och torra. Det är uppenbart att det är mycket svårt att åstadkomma en riktig och välavvägd blandning av så olikartade och inbördes motstridiga beståndsdelar, och deras oenighet och motsättningar kan omöjligen undgå att framhäva deras särdrag.

För det andra: De tre beståndsdelar som erhålls genom dessa metoder har varken styrkan att bestå eller förmågan att vara allomfattande. Olika tänkare, statsledare och jurister utövar inflytande över olika folk, och därför uppstår principiella skillnader i deras tänkesätt, moraliska föreskrifter och samhällsordningar. Dessutom består inte inflytandet från de framstående tänkare, statsledare och jurister som utövar inflytande över ett folk under dess första tid i senare tidsåldrar; i stället förändras både dessa inflytelserika personer och deras inflytande när tiderna förändras. På så sätt antar kulturerna å ena sidan nationella former, och genom deras motsättningar tänds en sådan konfliktens eld mellan folken att den i själva verket liknar en blixt som sätter fredens torra gräs i brand. Å andra sidan förblir varje folks särskilda kultur och civilisation permanent i ett vacklande tillstånd, och i stället för att utvecklas längs en bestämd väg rör de sig ibland mot evolution och ibland mot revolution.

För det tredje finns inte ens det minsta tecken på helighet i någon av de nämnda källorna till dessa tre beståndsdelar. Det tankesystem som folket får från sina tänkare, de moraliska föreskrifter som det får från sina vägvisare och de samhällsregler som det får från sina lagstiftare är alla resultat av mänskliga ansträngningar, och deras anhängare är fullt medvetna om att de är resultat av mänskliga ansträngningar. Den oundvikliga följden är att efterföljandet aldrig når fulländning. Även när anhängarna följer dem till det yttersta kan de inte genomsyras av en trosmässig anda. De inser själva att det i deras kulturs grundläggande beståndsdelar finns möjlighet till fel och behov av korrigering. Dessutom fortsätter praktiska erfarenheter och prövningar att bevisa deras brister. Därav uppstår naturligt tvivel, tvekan och inre konflikter. På så sätt får inget tankesystem eller någon rättslära någonsin möjlighet att utöva fullständig kontroll över ett folk och att stabilisera samhället och civilisationen.

Däremot förblir den kultur som grundas på tron på en profet fri från de tre nämnda avvikelserna och förvanskningarna.

För det första hämtas kulturens tre beståndsdelar där från samma källa. Samma person fastställer tankesystemet, formulerar de moraliska föreskrifterna och utarbetar även principerna för samhällsordningen. Han är samtidigt vägvisare i tankens värld, den moraliska världen och handlingens värld. Hans blick omfattar problemen i alla tre världarna lika brett. Hos honom förenas tolerans, känslig medkänsla och skicklighet i handling på ett balanserat sätt, och med rätt proportioner av varje beståndsdel införlivar han dem i kulturens helhet så att inget blir över- eller underrepresenterat. Ingen brist på sammanhang eller obalans märks mellan delarna. Detta ligger i själva verket bortom människans krafter och förmågor. Men utan Herrens vägledning är det på intet sätt möjligt att åstadkomma.

För det andra är ingen av dess beståndsdelar knuten till en viss folkgrupp eller tidsålder. Det tankesystem, de moraliska regler och den samhällsordning som Allahs profet fastställer bygger inte på etniska tendenser eller tidsbundna särdrag, utan på sanning och rättfärdighet. Sanning och rättfärdighet är sådant som står över alla gränser mellan öst och väst, svart och vit, icke-arisk och arisk samt forntid och nutid. Det som är sant och bygger på sanningen är på samma sätt sant och sanningsgrundat i varje hörn av världen, hos varje folk och under varje skiftning av tid och tidsålder. Solen är lika mycket sol i Japan som i Gibraltar. Sådan solen var för tusen år sedan kommer den också att vara om tusen år. Om en kultur alltså ska kunna vara universell, mänsklig och bestående, kan det endast vara den kultur som Allahs Sändebud har grundat. Endast den har förmågan att anpassa sig till varje land, folk och tidsålder utan att dess egna principer och grundvalar förändras.

För det tredje har denna kultur uppnått fullständig helighet. Dess anhängare hyser övertygelsen och tron att kulturens grundare är Allahs profet och att han besitter kunskap som Allah har skänkt honom. Det finns inte det minsta tvivel eller den minsta tvekan i hans kunskap. I hans uttalanden finns varken plats för gissningar och antaganden eller för begärens drivkrafter. Vad han än framför, framför han från Allah. Det finns ingen möjlighet att han skulle snava eller ledas in på en felaktig väg. ”Er följeslagare har inte gått vilse och inte heller blivit vilseledd. Han talar inte av egen vilja. Detta är endast en uppenbarelse som uppenbaras för honom. Den Väldige har undervisat honom.” – (Sura an-Najm 2–5). När denna tro och övertygelse tränger in i profetens anhängares ådror följer de profeten med fullständig sinnesro. Det finns ingen plats för tvivel, tvekan eller inre konflikter i deras hjärtan. Det uppstår aldrig i deras sinnen en oro för att denna väg kanske inte är felfri, medan någon annan väg skulle vara sannare eller åtminstone bättre. Det är uppenbart att en sådan kultur kommer att vara stark i den önskade bemärkelsen, och dess efterföljande kommer att vara mycket fast. I den kommer en större disciplin än i världens övriga kulturer att märkas. Dess tankesystem, moraliska regler och samhällsordning kommer att präglas av större sammanhållning, balans och stabilitet.

I själva verket var Allahs profeter denna kulturs byggmästare. Under hundratals år förberedde de grunden för den i världens alla delar. När grunden var helt färdig kom den siste profeten, Muhammed (frid vare med honom), och uppförde en fullständig byggnad för den.

Muhammeds profetskaps särskilda natur

Det som hittills har redogjorts för hörde samman med de allmänna reglerna och bestämmelserna om profetskapet. Men därutöver finns några frågor som särskilt hör samman med Muhammeds profetskap (frid vare med honom). Det råder inget tvivel om att Muhammed och de andra profeterna i grunden inte skiljer sig åt när det gäller profetskapets ställning. Koranens tydliga förklaring är nämligen att ingen åtskillnad är tillåten mellan profeterna. Därför gäller i princip följande för alla profeter: De är alla sända av Allah. Alla har fått visdom och kunskap. Alla kallar till samma raka väg. Alla är vägvisare och ledare för mänskligheten. Lydnad mot dem alla är obligatorisk, och alla deras liv är föredömliga exempel för mänskligheten. Men i praktiken har Allah den Upphöjde i några avseenden gett den siste profeten, Muhammad, en särskild särställning i förhållande till de andra profeterna. Denna särställning är inte någon obetydlig eller lätt fråga, där det saknar betydelse om man fäster avseende vid den eller inte; i själva verket har den grundläggande betydelse för hela islams system. I praktiken vilar alla islams trosföreställningar och lagar på denna särskilda ställning hos Muhammeds profetskap. Därför kan någons tro på profetskapet inte vara ren och fullständig förrän han tror på Muhammed, Allahs Sändebud, med beaktande av denna särskilda och unika ställning.

Skillnaden mellan tidigare profetskap och Muhammeds profetskap

För att förstå detta behöver man hålla några saker i minnet.

För det första: Av koraniska antydningar, forntida historia och intellektuella slutsatser framgår att antalet profeter bör ha uppgått till flera tusen. Koranen säger: (***************) ”Det fanns inget folk till vilket ingen varningsman hade sänts.” Det är uppenbart att så många mänskliga grupper har passerat genom världen att vår historia varken har kunnat eller kan ge oss någon kunskap om dem. Om det därför än så vore att en enda profet kom till varje folk, bör profeternas antal ändå ha överstigit tusen. Detta stöds också av vissa hadither. Där nämns profeternas antal som så högt som etthundratjugofyra tusen. Men bland detta väldiga antal kan de profeter vars namn nämns i den ädla Koranen räknas på fingrarna. Om vi dessutom tar med namnen på de religionslärare vars profetskap inte antyds i den ädla Koranen, överskrider antalet ändå inte tiotalets gräns. Att otaliga profeters namn och spår på detta sätt har utplånats och tecknen på deras undervisning försvunnit bevisar att de kom för särskilda tidsperioder och särskilda folk. De hade inget som kunde ge deras budskap beständighet och varaktighet eller en universell räckvidd.

För det andra: Beträffande de profeter och religionslärare vars namn vi känner är deras levnadsteckningar och undervisning så täckta av legender och förvanskningar att vår okunnighet om dem saknar motstycke. Om man avstår från en fantasibaserad tro på de spår efter dem som finns kvar i dagens värld och granskar dem enbart efter historiska måttstockar, måste man medge att man inte kan förlita sig på en enda av dessa uppgifter. Vi kan inte ens fastställa deras verkliga livstid. Vi känner inte ens till deras verkliga namn. Vi kan inte heller slutgiltigt säga om de verkligen levde i världen. Historiker har till och med betvivlat huruvida berömda personer som Buddha, Zarathustra och Jesus var historiska personer eller endast fantasifoster. Dessutom är det vi vet om deras levnadshistoria så kortfattat och oklart att de inte kan tas som förebilder att efterlikna inom någon del av livet. Detsamma gäller i stort sett deras förkunnade lära och undervisning. Ingen av de skrifter och läror som förs vidare i deras namn kan med säkerhet spåras tillbaka till dem. Tvärtom finns det, både inifrån och utifrån, så starka bevis att det står klart att dessa skrifter och läror har genomgått omfattande förändringar och omarbetningar. Detta visar tydligt att profetskapet och det religiösa ledarskapet hos alla profeter och religionslärare som levde före Muhammed (frid vare med honom) har upphört.

För det tredje: Om nästan alla profeter och religionslärare är det självklart att deras undervisning var avsedd just för de särskilda folk bland vilka de kom. Några av dem uttryckte själva detta, medan händelseförloppet har bevisat det beträffande andra. Undervisningen av Abraham, Mose, Konfucius, Zarathustra och Krishna överskred aldrig gränserna för deras egna folk. Detsamma gäller övriga profeter och religionslärare bland de semitiska och ariska folken. Buddhas och Jesu efterföljare lyckades visserligen föra deras undervisning vidare till andra folk. Men de själva försökte aldrig göra detta och hävdade aldrig att deras budskap var avsett för hela världen. Tvärtom återges det i själva Evangeliet från Jesus att han kom till världen endast för att vägleda Israels barn.

För det fjärde: Av alla profeter och religionslärare är Muhammed (frid vare med honom) den ende vars levnad, karaktär och undervisning vi har tillgång till genom felfria, autentiska och säkra uppgifter, utan minsta utrymme för tvivel om deras sanningshalt. Därför kan man utan rädsla för någon invändning säga att det i dag inte finns något sådant felfritt och tillförlitligt informationsförråd om någon historisk person i världen. Om till och med en tvivlande person skulle hysa misstankar om dess äkthet, måste han kasta hela världens historiska kunskapsförråd i elden. Efter att ha betvivlat äktheten hos ett så omfattande och autentiskt förråd måste han nämligen också medge att all historisk kunskap endast är en hög av lögner och att man inte kan förlita sig på en enda bokstav i den.

För det femte: På detta sätt är det endast Muhammeds (frid vare med honom) levnadssätt och livshistoria som finns bevarade framför oss i detalj bland alla profeter och religionslärare. Inte bara bland folkens religionslärare, utan bland alla historiska personer i världen finns det, med undantag för Muhammed (frid vare med honom), ingen vars livshistoria har bevarats med så många detaljer på historiens sidor. Den enda skillnaden mellan Muhammeds (frid vare med honom) tid och vår tid är att hans fysiska gestalt fanns närvarande då men inte i dag. Om man emellertid inte gör fysisk existens till ett villkor för liv, kan vi säga att han fortfarande lever och kommer att leva så länge hans livshistoria finns kvar i världen. Genom hadith- och biografiverken kan människor i världen än i dag se Muhammeds (frid vare med honom) liv på lika nära håll som hans samtida kunde göra. Därför kan man med full rätt säga att det bland profeter och andra religionslärare endast är Muhammed (frid vare med honom) som det är möjligt att följa på ett verkligt och fullständigt sätt.

För det sjätte: Detsamma gäller Muhammeds (frid vare med honom) undervisning. Som tidigare sagts finns det ingen bland profeterna och religionslärarna vars medförda religiösa skrift och förkunnade undervisning fortfarande föreligger i oförvanskat skick, så att man på ett säkert och tillförlitligt sätt kan knyta den till dess ursprunglige bärare och förkunnare. Denna lyckliga ställning tillkommer Muhammed (frid vare med honom). Den bok han medförde, Koranen, finns bevarad ordagrant på samma språk som han (frid vare med honom) lade fram den på. Förutom Koranen är också den vägledning han gav med sina egna ord bevarad i nästan oförvanskat skick. Och om Gud vill kommer den att förbli bevarad för alltid. Därför är det endast Muhammeds (frid vare med honom) undervisning bland profeternas och religionslärarnas undervisning som kan följas utan oro och utan tvivel.

Sju: Se på den kunskapsbank som finns i världen i dag om de tidigare profeternas och religionslärarnas undervisning och liv. Alla heliga exempel på sanning och ärlighet, välgörenhet och godhet, ädel karaktär och gott uppförande som ni finner där, finner ni också i Muhammeds (s.a.) undervisning och liv. På samma sätt kommer ni inte att finna någon sanning, ärlighet, fromhet eller godhet i undervisningen och livet hos de ledare som har framträtt i mänsklighetens samhälle efter honom, som inte redan finns i Muhammeds (s.a.) undervisning och livsföring. Dessutom kommer ni inte att finna någon annan så rik skatt av sann kunskap, rättfärdiga gärningar och god moral i undervisningen och livet hos någon tidigare eller nuvarande religionslärare i världen som den som finns i den ärevördige Muhammeds (s.a.) undervisning och liv. Det viktigaste är att människan inte kan tänka ut någon felfri utsaga om gudomlig kunskap, moralisk karaktär och världsligt uppförande utanför islam. Därför är det en obestridlig sanning att Muhammeds (s.a.) undervisning och karaktär utgör summan av all godhet. Allt som var sanning har Muhammed (s.a.) gjort klart, och den raka vägen har han lyst upp. För att bevara människans moraliska karaktär och uppförande sunda, både individuellt och kollektivt, och för att leva rätt i världen har han tydligt lagt fram alla de goda principer och regler som kunde behövas. Det finns nu inget utrymme för något tillägg eller någon utvidgning.

Åtta: Av hela skaran av profeter och religionslärare är Muhammed (s.a.) den ende som har hävdat att hans budskap gäller hela mänskligheten, och han skickade också under sin livstid inbjudningsbrev till kungarna och härskarna i olika länder. Hans budskap nådde i praktiken varje del av jorden och varje grupp av mänskligheten. Ingen annan än den ärevördige (s.a.) har uppnått denna särställning. Vissa gjorde inte ens anspråk på universalitet och uppnådde inte heller en universell ställning. Vissa andras religioner har visserligen fått en universell ställning, men de själva gjorde aldrig ett sådant anspråk och strävade inte heller efter det. I själva verket är den ärevördige Muhammed (s.a.) den ende som gjorde anspråk på universalitet, strävade efter den och faktiskt uppnådde den.

Nio: Det kan bara finnas tre orsaker till att profeter sänds till världen. För det första att ingen profet tidigare har kommit för att vägleda ett folk och att det enligt ********** behövs en eller flera profeter för det. För det andra att en profet visserligen hade kommit tidigare, men att tecknen på hans profetskap hade försvunnit; hans undervisning och den bok han hade fört med sig hade förvanskats; tecknen på hans liv hade utplånats, och det hade blivit omöjligt för människorna att följa hans goda exempel. För det tredje att den tidigare profetens eller de tidigare profeternas undervisning var ofullständig och därför behövde ytterligare tillägg och utvidgning. Utöver dessa tre orsaker finns det ingen fjärde orsak till att profeter sänds, och enligt förnuftet kan det inte heller finnas någon.¹ Om en profet har kommit till ett folk, om hans undervisning och liv är bevarade i felfritt skick och inget tillägg eller någon utvidgning behövs, är det under inga omständigheter möjligt att därefter sända en andra profet. Profetskapet är inte enbart en hedersställning som ges som belöning för någon god gärning. Det är i stället en särskild form av tjänst som, när det behövs för en bestämd uppgift, anförtros åt någon. Dessutom är denna ställning varken så liten eller så obetydlig att den anförtros åt någon enbart för att rikta uppmärksamheten på en tidigare undervisning. För denna uppgift är sanningssökande lärda och förnyare tillräckliga. Förnuftet kräver därför slutgiltigt att ingen profet kan komma förrän någon av de nämnda tre orsakerna har inträffat. Och vår tidigare diskussion har bevisat att alla dessa tre orsaker har undanröjts genom Muhammads (s.a.) profetskap. Hans budskap gäller hela mänskligheten, och därför finns det nu inget behov av att särskilda profeter kommer till olika folk. Boken han förde med sig och tecknen på hans profetskap är fullständigt och felfritt bevarade; det finns inget behov av någon ny bok eller någon ny vägledning. Hans undervisning och vägledning är fulländade och fullständiga. På detta område har inget av den sanna kunskapen förblivit dolt, och inte heller saknas någon vägledning eller något föredöme att lägga fram för goda gärningar

¹ En möjlig orsak kan naturligtvis vara att det har behövts sända ytterligare en profet tillsammans med en profet för att hjälpa honom. Några sådana exempel finns också i Koranen. Men detta är inte ämnet för vår diskussion. Den hjälpare profetens profetskap är nämligen endast en fortsättning på den profetskapsgärning för vars bistånd han har utsetts till vizir.

i detta avseende. Därför behövs det inte heller någon som utvidgar den. När dessa tre orsaker inte föreligger – trots att orsaken till att en profet kommer är helt beroende av dessa tre omständigheter – måste man följaktligen erkänna att profetskapets dörr slutgiltigt har stängts efter Muhammads (s.a.) profetskap. Om denna dörr fortfarande står öppen i dag, skulle det innebära att Allah också utför meningslösa handlingar, trots att Allah är fri från detta, ren och helig. Han utför aldrig någon meningslös handling.¹

Koranen har lagt fram Muhammads (s.a.) profetskaps tre särskilda företräden på ett mycket utförligt och tydligt sätt.

Det universella budskapet

Koranen säger

”Säg: ’O människor! Jag är sänd till er alla av Allah, Han som äger herraväldet över himlarna och jorden, det finns ingen gud utom Honom, och Han ger liv och skänker död. Tro därför på Allah och på Hans ummī-profet och Sändebud, som tror på Allah och Hans ord. Följ honom, så att ni kan gå den raka vägen.’ – (Sura al-A’raf: 158)

”O Muhammad! Vi har sänt dig som förkunnare av glada budskap och som varnare för hela mänskligheten, men de flesta människor är omedvetna om detta.” – (Sura Saba: 28)

1. Saken är inte bara den att det vore meningslöst att sända en profet utan behov; det strider också mot förnuftet. När profetskapets uppgift väl har fullbordats bör dess dörr stängas, så att hela världen kan förenas i att följa en enda profet. Om denna dörr däremot förblir öppen, kommer varje ny profets ankomst på nytt att skapa en skiljelinje mellan otro och tro bland människorna, och de som har förenats kommer att börja splittras från varandra.

”O människor! Detta Sändebud har kommit till er från er Herre med sanningen. Tro därför; det är bättre för er. Men om ni fortsätter att förneka, ska ni veta att Allah är himlarnas och jordens Herre.” – (Sura an-Nisa: 170)

”Vi har sänt dig som en nåd för alla världar.” – (Sura al-Anbiya: 107)

”Välsignad är Han som har sänt Boken till Sin tjänare, den som skiljer mellan sanning och falskhet, för att han ska vara en varnare för alla världar.” – (Sura al-Furqan: 1)

Av detta blir flera saker tydliga:

För det första är Muhammads (s.a.s.) budskap inte begränsat till någon särskild tid, något särskilt folk eller något särskilt land. Han är i stället vägvisare och ledare för hela mänskligheten för all framtid.

För det andra är hela mänskligheten befalld att tro på honom och följa honom.

För det tredje kan man inte finna den rätta vägen utan att tro på honom och följa honom.

Dessa tre frågor ingår i övertygelsen, eftersom den universalitet och gränslöshet som kännetecknar den universella kultur som kallas islam helt och hållet vilar på denna övertygelse. Om man i själva verket medger att det går att finna den rätta vägen även utanför den religion som den ädle Profeten (s.a.s.) förkunnade, försvinner den islamiska förkunnelsens universalitet och den islamiska idealbildens universalitet blir meningslös.

Den islamiska religionens fullkomlighet

************

Det är Han som har sänt sitt Sändebud med vägledning och den sanna religionen, för att låta den segra över all religion.” – (Sura at-Tawba: 33)

***********

”I dag har Jag fullkomnat er religion för er, fullbordat Min nåd mot er och valt islam som religion åt er.” Av detta framgår att det som kallas vägledning och det som avses med den sanna religionen har sänts genom den arabiska Profeten (s.a.s.) i fullständig och fullkomlig form. Hans profetskap omfattar alla religioner. Genom honom har religionen fullkomnats. Den rena ström av vägledning som genom de tidigare profeterna hade strömmat ned lite i taget har nu nått fullkomlighetens stadium. Därefter återstår det inte något inom vägledningen, religionen och den sanna kunskapen som skulle kunna kräva att någon annan profet eller något annat sändebud kommer för att förkunna det. Den naturliga följden av att religionens fullkomlighet och nådens fullbordan förkunnas med så tydliga ord är att förbindelsen av lydnad och efterföljelse med de tidigare profetskapsordningarna måste brytas, och att profetskapets dörr för framtiden måste stängas. Dessa två ting – upphävandet av de tidigare religionerna och profetskapets avslutande – är utmärkande kännetecken för Muhammeds sändebudskap (s.a.s.). I den ädla Koranen har just dessa två ting förklarats med tydliga ord.

***********

Upphävandet av tidigare religioner

***********

Innebörden av uttrycket ”upphävandet av tidigare religioner” är att allt som de tidigare profeterna hade förmedlat nu har upphävts. Det är visserligen nödvändigt att i allmänhet tro på deras profetskap och sannfärdighet, eftersom de alla var förkunnare av islams budskap. Att tro på dem är i själva verket detsamma som att tro på islam. Men i praktiken har lydnaden och följandet av dem nu upphört och i stället helt knutits till Muhammads (fvmh) undervisning och levnadsideal. Detta beror på att det principiellt inte finns något behov av det ofullkomliga efter det fullkomliga. För det andra har de tidigare profeternas undervisning och levnadshistoria förvanskats och gått förlorade, vilket i praktiken gjorde ett felfritt följande av dem omöjligt. Därför används i Koranen, överallt där befallningen att lyda och följa Sändebudet ges, orden **** eller ****. Med detta avses särskilt Muhammad (fvmh). Så sägs det:

”Säg till dem: Acceptera lydnaden mot Allah och Sändebudet. Om de sedan inte antar er kallelse, kan Allah omöjligen älska sådana människor (som vägrar att lyda Honom och Sändebudet).” (Sura Āl ʿImrān: 32)

Lyd Allah. Lyd Sändebudet och även dem bland er som har det övergripande ansvaret. (Sura an-Nisāʾ: 59)

”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.” (

Och det är därför som de folk som tror på någon av de tidigare profeterna också har befallts att tro på Muhammad (fvmh) och följa honom. Därför sägs det:

*************

”Ni som har fått Skriften! Vårt sändebud har kommit till er och förklarar mycket av det som ni har dolt i Skriften, men han förlåter också mycket. Från Allah har ett ljus och en tydligt förklarande Skrift kommit till er. Genom den visar Allah dem som följer Hans välbehag vägen till fred, för dem ut ur mörkret till ljuset och leder dem på en rak väg.” (Sura al-Māʾida 15–16)

På ett annat ställe sägs det:

”De troende bland dem som har fått Skriften är de som följer denne olärde profet och detta sändebud, vars beskrivning de finner nedskriven i sin egen Torah och sitt eget Evangelium. Han befaller dem att göra det goda och förbjuder dem det onda. Han gör de rena tingen tillåtna för dem och förbjuder dem de orena, och han befriar dem från deras bördor och bojor. Därför är det de som tror på honom, stöder och hjälper honom samt följer det ljus som har sänts ned med honom, som är de framgångsrika. O Muhammad, säg: ’Människor! Jag är Allahs sändebud till er alla, Han som äger hela herraväldet över himlarna och jorden. Det finns ingen gud utom Honom. Han ger liv och död. Tro därför på Allah och på Hans olärde sändebud och profet, som tror på Allah och Hans ord, och följ honom, så att ni kan vandra på den raka vägen.’” (Sura al-Aʿrāf 157–158)

I dessa tydliga verser har frågan om de tidigare religionernas upphävande förklarats. Dess innebörd och betydelse har klargjorts. Dess orsak har också redogjorts för, och dess naturliga följder har meddelats. Det har dessutom förklarats att vägledning och framgång från och med nu är oupplösligt förbundna med att följa den olärde profeten (frid vare med honom). Vidare har det klargjorts att den religion som den olärde profeten (frid vare med honom) förkunnade i själva verket är en reformering och fulländning av den religion som hade sänts till dem som trodde på Torah och Evangeliet samt till andra folk.

Profetskapets sigill

På detta sätt har även den andra följden av religionens fulländning, nämligen profetskapets sigill, uttryckts med ännu tydligare ord i den ädla Koranen. Det sägs:

”Muhammad är inte far till någon av era män, utan Allahs sändebud och profeternas sigill. Allah har kunskap om allting.” (Sura al-Ahzāb 40)

Förklaringen om att profetskapets dörr har stängts är så tydlig att den som inte bär på någon förvridenhet eller falskhet i sitt hjärta efter detta inte kan finna något utrymme för att öppna profetskapets dörr inom islam. Oavsett om det i det ord som nämns i versen läses med fatha på den angivna bokstaven eller med kasra, blir resultatet detsamma: profetskapets dörr har för alltid stängts i enlighet med Guds kunskap, eftersom ingenting kan inträffa som strider mot Guds kunskap.

Det nödvändiga innehållet i tron på Muhammads profetskap

Dessa tre trosuppfattningar – islams religions fullkomlighet, upphävandet av de tidigare religionerna och profetskapets slutgiltighet – ingår i själva verket i islams troslära, och de utgör ett nödvändigt inslag i profetskapets grundval. Grunden för islams universella kallelse är att en fullständig religion har införts för mänskligheten genom Muhammads kallelse; i den har bristerna i alla tidigare kallelser fullbordats. Ingen sådan brist har lämnats kvar för framtiden att någonsin behöva fyllas. Denna fullkomliga religion har för all framtid upprättat en klar och bestående åtskillnad mellan islam och otro, mellan sanning och falskhet. Därefter kommer den inte att behöva någon som helst minskning eller ökning fram till uppståndelsens dag. I själva verket har Muhammad (frid vare med honom) tydligt förklarat allt som är islam och sanning. Därefter finns ingen möjlighet att något nytt av detta slag ska komma, så att en människas ställning som muslim och som någon som följer sanningen skulle bero på att hon godtar det. Däremot är det som Muhammad (frid vare med honom) har kallat otro och falskhet för alltid otro och falskhet. Det som han har förklarat kan inte i dag bli sanning och islam, och på grundval av något annat kan heller ingen ny åtskillnad mellan otro och islam skapas. På en sådan stark och oföränderlig grund har den världsomspännande, bestående religiösa gemenskapen och den islamiska kulturens högresta byggnad uppförts. Den har byggts på denna grund för att världens människor för all framtid ska kunna förenas genom att följa samma religiösa gemenskap, samma religion och samma kultur. Det ska vara en gemenskap vars fullkomlighet och beständighet de inte behöver frukta för. Islams universella kallelse är grundad på tillit och förtröstan, och på detta beror också islams bestånd och varaktighet. Den som säger att det även efter islams uppenbarelse är tillåtet att följa de tidigare religionerna vill i själva verket beröva islam rätten till en universell kallelse. Om vägledning kan nås genom andra vägar än islam blir det nämligen meningslöst att kalla hela mänskligheten till islam. Den som säger att Muhammads (frid vare med honom) lära kan korrigeras, förändras och utvidgas utifrån varje tids behov och omständigheter vill i själva verket beröva islam rätten till beständighet. Om en religion är ofullständig och kan förändras och utvidgas, är påståendet att den för all framtid är ett medel till vägledning osant. Den som däremot säger att det även efter Muhammad (frid vare med honom) finns utrymme för nya profeter i islam vill i själva verket angripa islams stabilitet. Att hålla profetskapets dörr öppen innebär nämligen att risken för splittring och söndring alltid kommer att finnas inom islams enhet och sammanhållning. Dessutom skulle en ny profets ankomst ge upphov till en ny gränsdragning mellan otro och islam, och i varje sådant fall skulle människor som tror på Gud, Muhammad (frid vare med honom) och Koranen lämna islam i stora skaror. Att öppna profetskapets dörr är därför i själva verket detsamma som att öppna dörren till splittring och villfarelse. Av alla möjliga orsaker till islams utrotning är anspråket på ett nytt profetskap den allvarligaste och farligaste. Den muslimska nationens organisationsform har byggts på denna grund: alla som tror på Muhammad (frid vare med honom) och Koranen är muslimer och troende. De är en religiös gemenskap, en nation. De är bröder till varandra. I glädje och sorg, i lycka och bedrövelse delar de varandras villkor. Om någon nu skulle komma och säga att det inte räcker att tro på Muhammad (frid vare med honom) och Koranen, utan att det dessutom är nödvändigt att tro på mig, och att den som inte tror på mig är otrogen trots att han tror på Muhammad (frid vare med honom) och Koranen, så skapar han på denna grund en skiljelinje mellan otro och islam bland muslimerna och splittrar den enda nation som Muhammad (frid vare med honom) har grundat. Han bryter det brödraskap mellan dem som Koranen har gjort till bröder, skiljer dem åt i bönen och liknande, bryter deras äktenskapliga band och lämnar inte ens relationer som vård av sjuka, deltagande i sorg och medkänsla eller närvaro vid begravningar kvar mellan dem. Vem kan då vara en större fiende till islam, den islamiska nationaliteten, den islamiska kulturen och det islamiska samhällssystemet än han?

Av denna framställning kan man utan svårighet förstå hur viktig tron på islams religions fullkomlighet, de tidigare religionernas upphävande och profetskapets slutgiltighet är i samband med Muhammads profetskap, samt varför dessa måste ingå i tron för islams bestånd och varaktighet och för dess införande.

6

Tron på Skriften

I islams terminologi avses med ”Skriften” en bok som uppenbaras från Gud till en profet för att vägleda människorna. I denna betydelse är Skriften det officiella meddelandet (Official Version) av detta budskap, eller med islamisk terminologi ”Guds ord”, som profeter sänds till världen för att förmedla till människorna, förklara och tolka samt förverkliga i praktiken. Det finns här inget utrymme för att diskutera i vilken mening ”Skriften” är Guds ord eller vad det innebär att den är Guds tal. Det är en rent teologisk fråga och har inget samband med det ämne som behandlas här. I detta sammanhang ska vi endast belysa vilken roll tron på Skriften har i skapandet av den islamiska kulturens grund. För detta är det tillräckligt att veta att de grundläggande principerna och huvudfrågorna i den undervisning som profeten avser att ge människorna uppenbaras från Gud i profetens hjärta. Varken i dess språk eller i dess innebörd finns ens det minsta inflytande från profetens egen intelligens och tanke, vilja eller önskningar. Därför är den, både till ord och innebörd, Guds ord och inte profetens eget verk. Profeten förmedlar detta ord till Guds tjänare som ett betrott sändebud. Dessutom förklarar han dess innebörd och betydelse med hjälp av den insikt Gud har gett honom. På grundval av alla dessa gudomliga principer bygger han upp en fullständig struktur för moral, samhällsliv och civilisation och kultur. Genom undervisning, förkunnelse, goda råd och sin egen rena och fromma karaktär skapar han en grundläggande förändring i människornas föreställningar, böjelser och tankesätt. Han ingjuter i dem en anda av gudsfruktan, renhet, klarhet och gott uppförande. Genom undervisning och praktisk vägledning formar han dem så att ett nytt samhälle växer fram med en ny mentalitet, nya tankar och föreställningar, nya sedvänjor och nya lagar. Dessutom lämnar han bland dem Guds Skrift och samtidigt sådana exempel på sin egen undervisning och rena karaktär att de för alltid fungerar som en ledstjärna för detta samhälle och för kommande generationer.

Förhållandet mellan profetskapet och Skriften

Både ”profetskapet” och ”Skriften” kommer från den ende Guden. De är båda oumbärliga delar av samma gudomliga verklighet och medel för att fullborda samma syfte och samma kallelse. Guds kunskap och visdom finns såväl i Sändebudet som på Skriftens sidor. Det som i den verbala undervisningen kallas ”Skriften” finner sin levande förebild i Sändebudets liv.

Människans natur (fitrah) är sådan att hon inte kan dra någon extraordinär nytta av enbart boklig undervisning. Tillsammans med kunskap behöver hon också en mänsklig lärare och vägledare, som genom sin undervisning förankrar denna kunskap i människors hjärtan och genom sina handlingar, som en förkroppsligad förebild, väcker den livsanda som denna undervisning syftar till hos dem. I hela mänsklighetens historia kommer ni inte att finna ett enda exempel på att en bok, utan vägledning och undervisning från en mänsklig lärare, har kunnat åstadkomma en revolution i något folks mentalitet, synsätt och livsföring. Om de vägledare som har skapat våldsamma revolutioner i olika folks tankar och handlingar inte hade fötts som fullkomliga förkroppsliganden av sin egen undervisning, och om deras undervisning och idealism endast hade framställts i bokform, skulle ingen djärv uttolkare av människans natur ha kunnat hävda att de revolutioner som deras praktiska undervisning åstadkom skulle ha kunnat genomföras enbart genom denna Skrift.

Å andra sidan är det också ett kännetecken hos människans natur att hon, vid sidan av den mänskliga vägledaren, vill ha en auktoritativ och tillförlitlig förklaring av den undervisning som denne förmedlar – oavsett om den är nedtecknad på papper eller bevarad i hjärtat. Om de principer på vilka en vägledare grundar ett folks tänkande, handlingar, moral och civilisation inte bevaras i sin ursprungliga form, börjar spåren av hans undervisning gradvis att utplånas. När dessa spår försvinner försvagas också grunden för det individuella livet samt för den sociala ordningen och lagstiftningen, steg för steg. Till slut återstår för folket bara berättelser och legender. Det har då inte längre kraft att bevara ett starkt samhälle och en stark civilisation intakta. Därför har anhängarna till de vägledare vars undervisning inte bevarats fallit in i villfarelsens och förvillelsens virvel. De folk som de hade organiserat har kommit att uppslukas av alla slags förvrängningar i tänkande, tro, handlingssätt, moral och civilisation. Efter dessa vägledares bortgång fanns det inte längre något kvar som kunde bevara de felfria och riktiga principer på vilka folket ursprungligen hade organiserats.

Världens Skapare var fullkomligt förtrogen med denna natur hos Sin skapelse. Därför införde Han, från det att Han åtog Sig ansvaret för att vägleda mänskligheten, samtidigt både profetskapet och uppenbarelsen för den. Å ena sidan upphöjde Han människor med den bästa karaktären till ledarskapets rang, och å andra sidan sände Han ned Sitt eget ord till dem. På så sätt kunde dessa två ting uppfylla människonaturens båda krav. Om en profet hade kommit utan en Skrift, eller en Skrift utan en profet, skulle förnuftets syfte aldrig ha fullbordats.

Koranens liknelse om fyrljuset och vägvisaren

Koranen har beskrivit detta förhållande mellan profetskapet och Skriften genom en liknelse. På flera ställen liknas profeten vid en vägvisare och ledare, vars uppgift är att visa de vilsegångna den rätta vägen. Så sägs det:

*************

Å andra sidan har den beskrivit Skriften med epitet som ”ljus” (***), ”glans” (***), ”lysande” (***), ”bevis” (***), ”den som skiljer” (***), ”den som skänker ljus” (***), ”den som förklarar” och liknande. Så sägs det:

**************

Dessa liknelser är inte bara poetiska utsmyckningar, utan pekar på en viktig sanning. Deras egentliga innebörd är att vanliga människor inte genom sitt naturliga förstånd och sin förvärvade kunskap får så mycket ljus och vägledning att de kan vandra på sanningens enkla och raka väg. På denna välkända men mörka väg behöver de en enastående vägvisare som är fullständigt insatt i vägens regler. Han behöver ha en fackla i handen, så att han med dess hjälp kan se var det finns gropar, var foten kan halka, var det finns törnsnår och var krokiga och vilseledande vägar tar sin början, och därefter färdas på vägen med kunskap om detta. Hans följeslagare kan också i detta ljus se vägens kännetecken, lära känna den raka vägens tecken och bli medvetna om den krokiga vägens avtagsvägar och svängar, så att de kan följa honom med full framförhållning. I själva verket är det precis samma förhållande mellan Profeten och Skriften som det som råder mellan en vägvisare och en fackla i nattens mörker. Om vi rycker facklan ur vägvisarens hand och börjar färdas med honom på egen hand, kommer vi under färden att möta trevägskorsningar, fyrvägskorsningar och allehanda vägar där vi antingen måste stanna, förvirrade och rådlösa, eller följa en vilseledande väg i facklans sken. Enbart förekomsten av en lampa kan nämligen inte göra människan oberoende av vägvisarens hjälp. På samma sätt måste vi, om vägvisaren inte har en fackla i handen, klamra oss fast vid honom och följa honom som blinda efterföljare; utan ljus kommer vi inte att få ens så mycket framförhållning att vi kan skilja den raka vägen från den krokiga och känna igen de känsliga platser på den raka vägen där människor snubblar eller halkar. När vi alltså färdas på en okänd väg i nattens mörker behöver vi både en erfaren och välbekant vägvisare och en lampa som gör det möjligt att se vägens kännetecken, och vi kan inte klara oss utan någon av dessa två. På samma sätt behöver vi både vår Sändebud och Skriften i den okända, sinnevärldsliga verklighetens värld, där vårt förstånds och vår insikts ljus ensamt inte är till någon nytta. Genom att överge endera av dem kan vi inte finna den raka vägen.

Profeten är en erfaren vägvisare som med hjälp av den insikt Allah har gett honom har lärt känna vägledningens raka väg. Han är så väl insatt i vägens alla detaljer som en vägvisare som färdats otaliga gånger på en väg och därför känner till varje steg på den in i minsta detalj.

Just denna insikt kallas ”visdom” (***), ”kunskap” (***), ”fullständig förståelse” (******), ”gudomlig undervisning” (*********) och ”gudomlig vägledning” (**********), och det nämns upprepade gånger i Koranen att just detta har skänkts åt profeterna. Så sägs det:

*************

Och Skriften är en sådan strålande fackla som inte bara hjälper Profeten att leda sina efterföljare på den raka vägen, utan också smyckar dem med den kunskapens glans, tankens ljus och sanningens strålglans som han har fått från Allah på en högre nivå. Samtidigt gör han dem genom undervisning och fostran så kompetenta att de, om de följer i hans fotspår och håller denna fackla i handen, inte bara själva finner den rätta vägen utan också blir vägledare och ledare för andra människor.

************

”Vi har uppenbarat denna Bok för dig för att du ska föra människorna från mörker till ljus.” (Sura Ibrahim: 1)

***************

”Vi har uppenbarat Påminnelsen (Koranen) för dig för att du ska tydliggöra den vägledning som har uppenbarats för dem, så att de kanske tänker efter. (Sura

Dessutom har den på ett upphöjt sätt förklarat att den skillnad som finns mellan lampan och vägvisaren i den materiella världen inte finns mellan profeten och Boken i den andliga världen. Där finns i stället ett förenande band mellan dessa båda. Därför har samma föremål som på vissa ställen används som liknelse för Boken på andra ställen använts som liknelse för Sändebudet. Även den omvända liknelsen har använts:

******************

”O profet! Vi har sänt dig som ett vittne, som förkunnare av glada budskap och som varnare, och som en som på Allahs befallning kallar till Honom samt som en lysande lampa.” Återigen

****************

”Sanningen är att denna Koran visar den väg som är helt rak och rätt.” I versen kallas Boken för en vägvisare.

Härav framgår att förhållandet mellan Skriften och Sändebudet i grunden är oskiljaktigt. För att människan ska få vägledning är båda lika nödvändiga. För att bevara det intellektuella och praktiska system samt den kultur och civilisation som islam vill upprätta, liksom dess upprättande, beständighet och ansvar, oförändrade och intakta, är det nödvändigt att alltid upprätthålla dess samband med profetskapet och Skriften. Det är på grundval av detta trängande behov som profetskapet och Skriften har förklarats vara två separata, oumbärliga delar av tron, och man har gång på gång uppmanats att tro på var och en av dem. Om uppmaningen inte hade varit avsikten, skulle det inte ha funnits något behov av att göra så, eftersom erkännandet av Sändebudets sannfärdighet innebär ett bevis på sannfärdigheten i den Skrift han förmedlade, medan erkännandet av Skriftens sannfärdighet innebär ett erkännande av sannfärdigheten hos dess bärare och förmedlare.

Tron på alla himmelska skrifter

I samband med denna tro har islam ålagt människor att tro på alla de skrifter som har uppenbarats från Allah till Hans profeter. Liksom det är nödvändigt att tro på alla profeter och sändebud för att vara muslim, är det också nödvändigt att tro på alla skrifter. Därför sägs det upprepade gånger i Koranen:**************

”De gudfruktiga är de som tror på den Skrift som har uppenbarats för dig och även på de skrifter som uppenbarades före dig.” – (Sura al-Baqara: 4)

***************

”Sändebudet och alla troende tror på Allah, på Hans änglar, på alla Hans skrifter och på Hans profeter.” (Sura al-Baqara: 285)

***************

”Allah har uppenbarat Skriften för dig med sanningen; den bekräftar sannfärdigheten hos alla tidigare uppenbarade skrifter.” (Sura Āl ʿImrān: 3)

***************

”Säg: Vi tror på Allah, på den bok som har uppenbarats för oss och på de böcker som uppenbarats för Abrahams, Ismaels, Isaks och Jakobs avkomlingar, samt på det som gavs till Mose, Jesus och de andra profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan någon av dem och vi är dem underdåniga.” – (Sura آل عمران: 84)

************

”De som förnekar denna bok och de andra böcker med vilka Vi sände profeterna kommer snart att få veta följderna därav. När de har bojor och kedjor om halsen ska de släpas genom det skållheta vattnet och därefter kastas in i elden.” – (Sura المؤمن: 70–72)

************

”Vi sände sannerligen profeterna med klara tecken och uppenbarade tillsammans med dem Skriften och måttstocken, så att människorna skulle hålla fast vid sanningen.” – (Sura الحديد: 25)

Vid sidan av denna allmänna beskrivning har man också befallts att tro på vissa skrifter som nämns vid namn. Som exempel har Tawrat kallats vägledning, ljus (***), urskiljning, glans (****), förebild och barmhärtighet – (al-Qasas: 5, al-Ma’ida: 6, al-Anbiya: 4, al-Ahqaf: 2) – och Injil har också kallats vägledning, ljus (***) och förmaning (***), (al-Ma’ida: 4). Slutsatsen är att detta är en av islams grundprinciper: man ska tro utförligt på de skrifter som Koranen nämner ingående och på de skrifter som inte nämns, i allmän bemärkelse. Enligt den islamiska trosuppfattningen finns det inget folk i världen till vilket Allahs profet inte kom med en skrift från Honom. Och alla de skrifter som kom till olika delar av världen och till olika folk var bäckar som sprang fram ur samma källa och ljusstrålar som spreds från samma sol. Alla skrifterna kom med den sanning, sannfärdighet, vägledning och det ljus (***) som kallas ”islam”. Därför tror varje muslim på dem alla. Den som förnekar någon enda av dessa skrifter är skyldig till att ha förnekat alltsammans och till att ha förnekat den verkliga källan.

Att enbart följa Koranen

Men efter tron börjar här gränsen för det praktiska följandet; därför är det nödvändigt att bryta förbindelsen med alla andra skrifter och endast hålla fast vid Koranen. Det finns flera skäl till detta:

För det första har många av de himmelska skrifterna nu gått förlorade. Och av dem som fortfarande finns kvar är ingen annan bok än Koranen bevarad i sitt ursprungliga språk och sin ursprungliga betydelse. I dem har mänskliga ord och uttryck blandats med Guds ord, både till språk och innebörd. Som en oundviklig följd av att människors begär dyrkats har villfarelse blandats med vägledningen i dessa skrifter. Nu har det blivit mycket svårt att skilja mellan vad som däri är sant och vad som är falskt. Så är tillståndet för de skrifter som olika folk har grundat sina religioner på och som misstänks vara himmelska skrifter. I vissa av dem finns inte ens föreställningen att de skulle ha uppenbarats av Allah. Om vissa vet man inte ens, för det fall att de uppenbarades av Allah, till vilken profet och under vilken tid de uppenbarades. Språket i vissa har dött i sådan grad att det i dag till och med är svårt att fastställa deras korrekta betydelse. I vissa kan man tydligt se en blandning av mänskliga begär, felaktiga läror och vidskepelser. Vissa innehåller tydliga läror om avgudadyrkan, dyrkan av andra än Allah och liknande felaktiga föreställningar och handlingar, vilka omöjligen kan vara sanna. Sådana skrifter kan aldrig ge människan felfri kunskap och rätt ljus. Och genom att följa dem kan människan inte heller skydda sig mot villfarelse.

För det andra: av alla skrifter som i dag finns utöver Koranen, vare sig de är himmelska eller misstänks vara himmelska, präglas deras lära och regelsystem antingen starkt av en snäv stam- och nationsbundenhet eller av behoven under en särskild tidsperiod. De har aldrig varit, och kan aldrig vara, ett medel till vägledning och ledning för hela mänskligheten i alla tider.

För det tredje är det utan tvekan så att var och en av dessa skrifter innehåller vissa sanna och riktiga läror, liksom många goda principer och regler för rening av människans natur, karaktär och uppförande. Men ingen skrift innehåller all fromhet och all godhet samlad, och ingen av dem kan ensam ge felfri vägledning inom alla områden och aspekter av människans liv.

Men den ädla Koranen är helt fri från dessa tre brister:

För det första är den bevarad på exakt det språk på vilket den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förmedlade Koranen. Från den första dagen har hundratusentals och miljoner människor i varje tidsålder memorerat den. Hundratals miljoner människor reciterar den dagligen. Dess exemplar har ständigt skrivits ned. Aldrig har någon skillnad förekommit i dess betydelse eller ordalydelse. Därför finns det inget utrymme för minsta tvivel i denna fråga: den Koran som hördes från den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mun är den som finns i världen i dag och som kommer att finnas där för evigt. Aldrig har ett enda ord ändrats i den, och det kan inte heller ske.

För det andra uppenbarades Koranen på arabiska, som fortfarande är ett levande språk. I dag finns det hundratals miljoner arabisktalande människor i världen. De böcker som vid tiden för Koranens uppenbarelse utgjorde språkets främsta och förebildliga litteratur finns fortfarande kvar. De svårigheter som i dag uppstår när man försöker förstå böcker på döda språk finns inte i samma grad när man ska förstå dessa litteraturverks betydelse och innebörd.

För det tredje är Koranen helt sann och ofelbar och från början till slut fylld av gudomlig undervisning. Ingenstans i den kan man finna minsta spår av mänskliga känslor, begärens lustar, nationell eller stamrelaterad själviskhet eller villfarelse som uppstått ur okunnighet. Inte ens den minsta mängd mänskliga ord har kunnat blandas med Allahs ord i den.

Fyra: Hela mänskligheten har bjudits in till detta, och trosföreställningar, karaktär, moral och uppföranderegler har presenterats som inte är begränsade till något särskilt land, folk eller någon särskild tidsperiod. Varje lära i det är lika universell som den är evig.

Fem: All den sanning, grundläggande kunskap, godhet och rättfärdiga handlingar som hade omnämnts i de tidigare himmelska skrifterna har införlivats i denna. Ingen sanning eller rättfärdig handling kan hämtas från någon religiös skrift utan att den omnämns i Koranen. När en så fullständig skrift finns, blir människan naturligt oberoende av andra skrifter.

Av alla dessa skäl har islam förklarat att man ska upphöra att följa alla andra skrifter och att endast Koranen är värd att följas, och har uppmanat hela världen att ta enbart denna skrift som handlingslag och handlingsmetod.

**************

إِنَّا أَنزَلْنَا إِلَيْكَ الْكِتَابَ بِالْحَقِّ لِتَحْكُمَ بَيْنَ النَّاسِ بِمَا أَرَاكَ اللّهُ وَلاَ تَكُن لِّلْخَآئِنِينَ خَصِيمًا

”Vi har sänt ned denna Skrift till dig med sanningen, så att du ska kunna döma mellan människorna med den sanna kunskap som Allah har gett.” (Sura an-Nisa: 105)

”De som därför tror på denna profet, hjälper och stöder honom och följer det ljus som har sänts ned med honom – de är de framgångsrika.” – (Sura al-A’raf: 157)

Och av denna anledning har även de folk som redan har en himmelsk skrift uppmanats att tro på Koranen och följa den. Därför har följande befallning upprepats i Koranen:

******************

”Ni som har fått Skriften! Tro på denna Skrift (Koranen) som Vi har uppenbarat och som bekräftar sanningen i de Skrifter som ni har bevarade hos er.” – (Sura an-Nisāʾ: 47)

************

”Ni som har fått Skriften! Vårt Sändebud har kommit till er. Han klargör för er mycket av det som ni brukade dölja i Skriften och överse med mycket annat. Från Allah har ett ljus och en tydlig Skrift kommit till er. Genom den leder Allah dem som följer Hans välbehag till fredens vägar. Och med Hans tillåtelse för dem från mörkret till ljuset och leder dem till den raka vägen.” – (Sura al-Māʾida: 15–16)

****************

”Vi har uppenbarat tydliga verser för dig, och endast de trotsiga syndarna förnekar dem.” – (Sura al-Baqara: 99)

En utförlig övertygelse om Koranen

Efterföljandet av den Skrift som har betecknats som den felfria vägledningen för människans tänkande och tro, och som har fastställts som en förpliktande lag för det praktiska livet, kan inte vara fullständigt förrän människan hyser en fast övertygelse om att den är ofelbar, grundad på sanningen och fri från alla brister och fel. Om det uppstår något tvivel om dess renhet, kommer hon nämligen inte att ha tillit till den eller känna sig trygg med den, och hon kan inte följa den med fullständig förtröstan. Därför har de nödvändiga delarna av tron på Koranen (īmān bi-l-Qurʾān) uttryckligen fastställts i själva den ädla Koranen. De är följande:

Ett: Den betydelse i vilken Koranen uppenbarades är bevarad. Ingen minskning eller ökning har skett i den. Följande verser vittnar om detta:

*****************

”Det är Vi som samlar den och låter den reciteras. När Vi reciterar den, följ då dess recitation. Därefter är det Vår uppgift att förklara dess betydelse.” – (Sura al-Qiyamah: 17–19)

*****************

”Vi ska lära dig den på ett sådant sätt att du inte kan glömma den – förutom det som Allah vill att du ska glömma; det är en annan sak.” – (Sura al-A’la: 6–7)

*****************

”Det är Vi som har sänt ned denna påminnelse (Koranen), och det är Vi som bevarar den.” – (Sura al-Hijr: 9)

****************

”Läs upp det som har uppenbarats för dig från din Herre; ingen har förmåga att ändra Hans ord.” – (Sura al-Kahf: 27)

Två: Ingen satanisk kraft har det minsta inflytande över Koranens uppenbarelse.

******************

”Satan har inte uppenbarat den; detta är inte något som någon av dem kan göra, och de kan inte heller göra det. De har tvärtom hållits borta från att höra uppenbarelsen.” – (Sura ash-Shu’ara: 210–212)

Tre: Inte ens Profetens egna önskningar och begär har någon plats i Koranen.

*****************

”Han talar inte av eget begär; detta är inget annat än en uppenbarelse som har uppenbarats för honom.” – (Sura an-Najm: 3–4)

Fyra: Det finns över huvud taget ingen plats för lögn och osanning i Koranen.

*****************

”Detta är sannerligen en fast och välbevarad Skrift; lögn kan inte komma till den framifrån och inte heller bakifrån. Den är nedsänd från en Vis och Prisad Varelse.” – (Sura Ha-Mim as-Sajdah: 41–42)

Fem: Koranen är sann från början till slut; den har inte uppenbarats på grundval av gissningar och antaganden, utan på grundval av verklig kunskap. I den finns ingen böjelse eller krokighet; den visar människan den raka vägen.

****************

”De som har kunskap anser att denna Skrift, som har uppenbarats för dig från din Herre, är sanningen; den leder människorna till Allah, den Allsmäktige och Prisade.” – (Sura Saba: 6)

**************

”Det är utan tvivel den obestridliga sanningen.” – (Sura al-Haqqah: 51)

”Vi har kommit till dem med en Skrift som Vi, på grundval av verklig kunskap, har gjort till en omfattande vägledning och barmhärtighet för de troende.” – (Sura al-A’raf: 52)

**************

“O Muhammad! Säg att det är Han som har uppenbarat denna Bok, Han som känner till alla himlens och jordens hemligheter.” –(Sura al-Furqan: 6)

“Inget i denna Bok har sagts på grundval av tvivel.”

****************

“Allah har inte lagt någon snedhet i den; den är helt rak.”

***************

“Utan tvekan visar denna Koran vägen till det som är helt rakt”

**************

För det sjätte: Ingen har rätt att ändra något i Koranens föreskrifter och lära, inte ens profeten själv.

”Säg: Jag har inte rätt att på eget initiativ ändra denna Skrift. Jag följer endast den uppenbarelse som sänds ner till mig. Om jag skulle vara olydig mot min Herre fruktar jag en svår dag.” – (Sura Yunus: 15)

För det sjunde: Det som strider mot Koranen ska inte följas under några omständigheter.

************

”Följ det som har sänts ner till er från er Herre, och följ inte andra beskyddare i stället för Honom.” – (Sura al-A’raf: 3)

Detta är islams omfattande övertygelse om den ädla Koranen, och det är absolut nödvändigt att tro på varje del av den. Den vars övertygelse saknar någon enda del av den kommer aldrig att kunna följa Koranen på ett korrekt och fullständigt sätt. Han kommer i stället att avvika från den raka väg som kallas islam.

Den islamiska kulturens grundval

Tron på en enda Bok och en enda budbärare, lydnaden och efterföljelsen av honom, omformandet av mentaliteten efter den form han skapade, frambringandet av hela trosläran, gudsdyrkan, moralen, transaktionerna och de sociala föreskrifterna ur denna enda källa samt förenandet av hela det muslimska samfundet genom denna tro, lydnad och efterföljelse – allt detta gör islam till en bestående kultur och förvandlar muslimerna till ett enda folk, trots alla slags ärftliga, språkliga, rasmässiga och geografiska skillnader. Skillnader kan visserligen uppstå i lagstiftningen utifrån Koranens verser och Budbärarens sunna, liksom i förståelsen av deras innebörd och syfte, till följd av olikheter i kunskap, förnuft, utforskande, undersökning, perspektiv samt benägenheter och läggningar. Men dessa skillnader gäller endast detaljer och mindre frågor; de gör inte de olika rättsskolorna inom fiqh och kalam till skilda religioner och deras anhängare till separata folk. Den islamiska ummans verkliga grundval är att erkänna Muhammad (frid vare med honom) som Allahs Budbärare och den ende som ska följas, att erkänna den ädla Koranen som Allahs Bok och den enda lagboken, samt att förklara båda dessa som källan till hela trosläran och lagen. De som är eniga i denna grundläggande fråga utgör tillsammans ett enda folk, hur mycket de än må skilja sig åt i detaljer. Och de som inte är eniga i denna grundläggande fråga är, hur många folk de än delar upp sig i sinsemellan, enligt Koranens syn ett annat folk.

I själva verket är Koranen en fullständig sammanställning av de frågor som islams grund vilar på. Den som tror på Koranen tror också på Allah, Hans änglar, Hans bok, Hans profeter och det kommande livet. Detta eftersom den utförliga redogörelsen för hela denna troslära finns i Koranen. Den säkra frukten av ”tron på Koranen” är att människan uppnår fullständig tro. På samma sätt omnämns i den ädla Koranen alla grundprinciper och grundläggande bestämmelser i den islamiska sharia, och dessa principer och bestämmelser har shariahs lagstiftare klargjort genom sina ord och handlingar. Den som därför med orubblig tro förklarar Koranen och Profetens sunna vara lagar som måste följas i livets alla angelägenheter är utan tvekan muslim, både vad gäller tro och handling. Helheten av denna tro och detta laglydnande kallas islam. Där dessa två ting finns, där finns också islam. Och där dessa två inte finns, där finns inte heller islam.

7.

Tron på den yttersta dagen

Med den yttersta dagen avses livet efter döden. Därför kallas det också livet efter detta och det kommande livet. Det finns förmodligen inte en enda sida i den ädla Koranen där det kommande livet inte nämns. Frågan har behandlats på många olika sätt och i många olika former, och har fått en fast förankring i människornas hjärtan. Argument och bevis för dess sanningshalt har lagts fram. En utförlig redogörelse för det har givits. Dess betydelse har förklarats. Människorna har uppmanats att tro på det. Det har tydligt sagts: Den som inte tror på detta slutliga liv får alla sina gärningar omintetgjorda:

”Den varsomhelst som förnekar Våra tecken och förnekar att stå till svars i det kommande livet, hans alla gärningar har gått om intet.” – (Sura al-A’raf: 147)

”Förlorade är de som förnekat budskapet om att de ska möta Allah.” – (Sura al-An’am: 31)

Den tro på det kommande livet som har framställts med så stor betydelse kan i själva verket sägas vara ett svar på vissa frågor som naturligt uppstår i människans sinne.

Några naturliga frågor

Människan upplever mer sorg än glädje och mer lidande och svårigheter än bekvämlighet. Det är helt naturligt att det som sårar människans känslor mest också sätter hennes tankeförmåga mest i rörelse. När vi får något, tänker vi i glädjen över det inte ens på varifrån det kom, hur det kom till eller hur länge det kommer att bestå. Men när vi förlorar något, slår sorgen över förlusten hårt mot vår tankeförmåga, och då börjar vi tänka: Hur kunde det gå förlorat? Vart tog det vägen? Var finns det? Kommer vi någonsin att få det tillbaka? Därför är frågan om livet och dess uppkomst inte lika viktig för oss som frågan om döden och dess följder. När vi ser världens skådeplats och vår egen existens på den, väcks visserligen frågorna i våra sinnen: Vad är detta för tumult? Hur skapades det? Vem skapade det? Men allt detta är tillfälliga funderingar. Med undantag för framstående och djupt tänkande människor ägnar vanligt folk inte dessa frågor någon större uppmärksamhet. Däremot måste varje människa möta döden och dess bitterhet. I varje människas liv kommer många stunder då hon med egna ögon ser släktingar, anhöriga, vänner och kära dö. Hjälplösa och svaga människor dör, liksom mäktiga och starka människor. Sorgliga dödsfall inträffar, och dödsfall som ger lärdom bevittnas också. När var och en ser alla gå denna väg, växer en fast övertygelse i hennes sinne om att även hon måste färdas på denna resa. Det torde vara omöjligt att hitta en människa som, efter att ha sett dessa scener, inte har fått dödens fråga att väcka oro i sitt sinne—vad döden är, vart människan tar vägen efter att ha passerat denna dörr, vad som finns bakom dörren, eller snarare om det verkligen finns något där—sådana frågor väcker oundvikligen starka känslor.

Detta är en allmän fråga som både vanliga och ovanliga människor har tänkt över. Från den enkla bonden till den store filosofen och vetenskapsmannen ägnar alla denna fråga sin uppmärksamhet. Men i detta sammanhang finns ytterligare några frågor som nästan varje tänkande människa ständigt plågas av, och många bittra erfarenheter i livet förstärker denna plåga. Vårt liv på jorden, som bara varar några år, och varje ögonblick och varje sekund av det ägnas åt någon uppgift eller någon strävan. Det vi uppfattar som stillhet är också en form av rörelse. Det vi uppfattar som sysslolöshet är också ett slags handling. För varje handling är det nödvändigt att en god handling får ett gott resultat och en ond handling ett ont resultat. En rättskaffens strävan måste ge goda följder och en orättfärdig strävan dåliga följder. Men får vi i detta jordiska liv verkligen se följderna av alla våra strävanden, resultaten av alla våra ansträngningar och ersättningen för alla våra handlingar? En ogärningsman har tillbringat hela sitt liv i onda handlingar. För vissa av sina onda handlingar har han utan tvivel fått följder här i världen. På grund av någon ond handling har han blivit sjuk. På grund av en annan har han drabbats av sorg, lidande, olyckor och oro. Men samtidigt har han inte i denna värld fått uppleva de fullständiga följderna av många av sina onda handlingar. Många av hans onda handlingar har förblivit dolda för människors ögon, så att han inte ens har drabbats av vanära och förödmjukelse på grund av dem. Och även om han har blivit vanärad, vilken upprättelse har då den stackars människa som han förtryckte fått för sin förlust och skada? Ska då denne ogärningsmans förtryck och plåga, liksom de hjälplösa förtrycktas tålamod och uthållighet, gå förgäves? Kommer följderna av allt detta aldrig att visa sig?

Detsamma gäller goda gärningar. Många goda människor har ägnat hela sitt liv åt goda handlingar utan att få uppleva deras fulla goda följder i denna värld. Tvärtom har de på grund av vissa goda gärningar fått utstå vanära och förödmjukelse. På grund av någon god gärning har de förföljts och tilldelats hårda straff. Och vissa goda gärningar har inte alls blivit kända inför världen. Har då alla dessa stackares goda gärningar gått förlorade? Är det tillräckligt att de efter så hårt arbete och så stora ansträngningar har fått sinnesfrid—är detta det enda resultatet?

Denna fråga rör bara individen och den enskilda människan. Men därefter finns en annan fråga som rör nationers, klassers och tings öde samt hela världens slutliga öde. Vi ser att människor dör och att andra människor föds i deras ställe. Växter och djur försvinner, och andra växter och djur uppstår i deras ställe. Men kommer födelsens och dödens förlopp att fortsätta på detta sätt? Kommer det aldrig att nå sitt slut någonstans? Kommer hela denna världsverkstad, som med hjälp av luft, vatten, jord, ljus, värme och naturens samlade krafter drivs enligt en särskild ordning, att bestå för evigt? Har inget av detta fått en bestämd livslängd? Kommer ingen förändring att inträda i dess regler, ordning och struktur?

Islam har gett en tillfredsställande lösning på alla dessa frågor. Tron på livet efter detta är i själva verket det naturliga svaret på dessa frågor. Men innan vi diskuterar denna lösning, dess sanningshalt och dess moraliska och kulturella följder, bör vi undersöka hur framgångsrik människan själv har varit i sina försök att lösa dessa frågor.

Förnekandet av livet efter detta

En grupp säger att allt som avses med livet tar slut i detta jordiska liv. Döden innebär fullständig förintelse och utplåning; därefter finns inget sådant som livsmedvetande, upplevelse eller följder av handlingar.

”Dessa säger: ’Vi har bara vår första död, och vi kommer inte att återuppväckas.’” (Sura ad-Dukhan 34–35)

”Dessa säger: ’Det finns inget annat liv än vårt liv i denna värld. Vi lever och dör endast här, och ingen annan än tiden förgör oss.’” – (Sura al-Jāthiya: 24)

Däremot kommer denna världsverkstad att fortsätta på samma sätt som den nu fungerar, i all evighet. Dess ordning och disciplin är sådana att den aldrig kan störas.

De som säger sådant gör det inte därför att de med hjälp av någon kunskapskälla har fått säker kunskap om att det faktiskt inte finns någonting efter döden och att denna världsverkstad verkligen är oförgänglig. Nej, de säger det enbart på grundval av sina sinnesintryck. Anledningen till deras slutsats är att de inte har upplevt något tillstånd efter döden. De har inte heller sett något tecken på att världsordningen skulle störas. Men frågan är: Är det tillräckligt att inte uppleva något för att förneka dess existens? Betyder våra upplevelser då föremålens existens, och avsaknaden av en upplevelse deras icke-existens? Om så vore, skulle jag säga: Det jag upplever uppstår i själva verket först då jag upplever det, och när det lämnar min upplevelsesfär försvinner det också naturligt. Floden som jag såg flyta skapades i samma ögonblick som jag såg den flyta, och när den försvann ur mitt synfält upphörde även dess existens. Skulle någon förnuftig människa godta ett sådant påstående från mig som korrekt? Om inte, hur kan då någon förnuftig människa godta påståendet att det inte finns något tillstånd efter döden bara därför att detta tillstånd inte har kunnat fångas av vår iakttagelse och erfarenhet?

Att fatta slutsatser om död och förintelse enbart på grundval av sinnesintryck är alltså lika felaktigt som att de slutsatser som fattas om liv och existens enbart med hjälp av sinnesintryck saknar grund. Om slutsatsen att denna världsordning är evig och oförgänglig är riktig bara för att vi inte har sett den störas, då kan också jag, när jag ser en stark byggnad, säga att den kommer att stå för evigt, eftersom jag inte har sett den rasa och inte heller har sett någon spricka som antyder att den kommer att rasa i framtiden. Skulle mitt resonemang vara godtagbart för förnuftiga människor?

Effekten av att inte tro på det hinsidiga på karaktären:

Filosofer och vetenskapsmän är i stort sett överens om att denna världsordning förr eller senare med nödvändighet kommer att störas. Det finns sannolikt numera ingen lärd som förespråkar den gamla läran om världens evighet. Ändå finns det fortfarande många som kallar döden den slutliga förintelsen, och denna ovan nämnda orimliga föreställning utgör grunden för deras uppfattning. Även om vi bortser från dess orimlighet är det ett obestridligt faktum att människan aldrig kan finna sinnesro genom denna lära. Tvärtom förblir de flesta frågor som uppstår i människans sinne när hon betraktar livets händelser olösta genom denna lära. Framför allt kommer människans liv och karaktär, om de grundas på denna lära, med nödvändighet att ställas inför två situationer. För det första: om omständigheterna är ogynnsamma kommer en våldsam känsla av pessimism, förtvivlan och brist på entusiasm att lägga sig över människan. När hon inte ser någon följd av sina goda gärningar i denna värld kommer hennes handlingskraft att försvagas och mattas. När hon inte ser något sätt att få slut på orättvisa och förtryck kommer hennes mod att brytas ned. När hon ser att ondska, omoral och förtryck breder ut sig i världen kommer hon spontant att tänka att framgång och välstånd i skapelsen endast tillkommer ondskan, medan godhet och goda gärningar endast leder till förfall. Om omständigheterna däremot är gynnsamma kommer människan genom denna lära att förvandlas till ett självdyrkande djur. Hon kommer att tänka att den enda meningsfulla dagen är den som tillbringas i lyx, utsvävningar och njutningar. Om hon berövas någon av världens njutningar och bekvämligheter kommer hon aldrig att få ett annat liv där hon kan hämta igen det. Därför kommer hon hänsynslöst att utöva förtryck och våld, beröva människor deras rättigheter och inte tveka att begå de mest usla handlingar för att uppnå sitt eget välbefinnande och tillfredsställa sina begär. En sådan människa kommer högst att värdesätta de goda gärningar, den artighet och den anständighet som ger henne anseende, berömmelse, ära eller någon annan världslig fördel. På samma sätt kommer hon endast att kalla sådana brott och synder brott och synder vars följder visar sig i form av världsligt straff, kroppsligt lidande eller materiell förlust. Goda gärningar vars frukt inte kommer att visa sig i denna värld kommer hon att betrakta som ren dårskap. Och sådana onda handlingar vars skada inte kommer att drabba henne i denna värld kommer hon, enligt sitt synsätt, att betrakta som meriterande handlingar.

Om ett helt samhälles moraliska system någonstans grundas på en sådan lära och mentalitet, kommer hela dess moraliska föreställningsvärld att förändras. Hela dess moraliska system kommer att grundas på själviskhet och självdyrkan. Där kommer goda gärningar att bli liktydiga med världslig nytta, medan ondska blir ett annat namn för materiell skada. Där kommer lögn endast att betraktas som en synd om den orsakar världslig skada; om den däremot leder till nytta kommer den att fastställas som en god gärning. Om ärlighet är ett medel för att uppnå nytta i världen är den en god handling, men om den är skadlig finns det ingen större ondska än den. Äktenskaplig otrohet kommer, för lyx och njutningars skull, att betraktas som en välsignelse, och endast om den är skadlig för hälsan kommer den att anses klandervärd. Kort sagt: där det inte finns någon fruktan eller förhoppning om goda eller dåliga följder efter detta världsliga liv kommer människan endast att fästa avseende vid sådana följder av hennes handlingar som visar sig i denna värld. Därigenom kommer en sådan förändring att ske i hennes moraliska värdering av handlingar att den alls inte kan passa ett civiliserat samhälle. Det är snarare mer korrekt att säga att en mänsklig grupp med sådana moraliska måttstockar inte kan undgå att sjunka till en nivå som är sämre än djurens.

Någon kan säga att straff och belöning i denna värld inte enbart består av materiella och kroppsliga vinster och förluster; människan har också en kraft som kallas samvetet. Dess plåga och rop är i sig ett tillräckligt straff för onda handlingar i denna värld, och dess frid är en tillräcklig belöning för människans goda gärningar. Men jag säger att det i världen finns många onda handlingar vars materiella fördelar får människan att vara beredd att uthärda samvetets sting. Å andra sidan kräver många goda gärningar så stora uppoffringar av människan att samvetsfrid inte kan vara en tillräcklig belöning. För det andra kommer man, så snart man reflekterar över samvetets natur, att se att dess uppgift inte är att skapa någon moralisk ideologi. I stället börjar samvetet stödja de moraliska ideal som genom en särskild typ av undervisning och träning har präglats in i människans sinne. Därför plågas en hinduisk människas samvete av sådant som en muslimsk människas samvete inte känner någon plåga inför. Om ett samhälles moraliska ideologi därför förändras och måttstocken för gott och ont också förändras, kommer samvetets riktning samtidigt att ändras. För sådana handlingar som samhället låter passera som orätt kommer dess samvete inte att känna någon plåga, och för sådana handlingar som inte erkänns som goda gärningar kommer det inte heller att känna någon frid.

Läran om själavandring

Den andra gruppen förespråkar läran om själavandring. Dess kärna är följande: Döden innebär inte slutlig förintelse, utan endast att man övergår till en annan kropp. Efter att själen lämnat denna kropp tar den sin boning i någon annan kropp. Den förmåga som människan under sitt första liv förvärvar genom sina egna gärningar och böjelser avgör vilken kropp, eller mer korrekt uttryckt, vilken andra bur som passar henne. Om hennes gärningar är onda och genom deras inverkan sämre egenskaper utvecklas inom henne, kommer hennes själ att sjunka ned till en lägre biologisk nivå eller växtnivå. Om hon däremot genom goda gärningar kan utveckla bättre egenskaper, kommer hennes själ att stiga mot högre nivåer. Slutsatsen är att enligt denna lära är all bestraffning och belöning begränsad till denna värld och denna kroppsliga tillvaro. Själarna byter ständigt bur i denna värld endast för att skörda frukten av tidigare gärningar.

En gång i tiden var denna lära mycket populär. Flera århundraden före profeten Jesus (frid vare med honom) var filosofer som Pythagoras och Empedokles dess förespråkare i Grekland. Även i Egyptens forntida historia kan man märka vissa spår av dess inflytande. Också bland judarna trängde läran om själavandring in till följd av yttre påverkan. I dag återfinns denna lära emellertid i de indiskt sprungna religionerna, såsom brahmanismen, buddhismen och jainismen, eller bland ociviliserade eller halvciviliserade folk i Västafrika, Sydafrika, centrala Australien, Indonesien samt Nord- och Sydamerika. Alla övriga civiliserade folk har förkastat den. Den kunskap om världen och dess livsordning som människan hittills har vunnit genom förnuftets och intelligensens utveckling förnekar nämligen alla själavandringslärans grunder. Om vi rentav granskar denna läras historia i de indiskt sprungna religionerna, finner vi att man i det forntida vediska Indien trodde att människan efter döden fick ett annat liv, som var fullständigt behagligt för de rättfärdiga och fullständigt plågsamt för de onda. Därefter började denna lära plötsligt förändras, och i senare tiders indiska litteratur återfinns själavandringen som en filosofisk övertygelse. Orsaken till denna förändring har ännu inte undersökts. Vissa forskare antar att denna tanke kom till arierna från draviderna. Andra säger att den redan fanns bland ariernas lägre klasser. På detta har man byggt en väldig byggnad av senare tiders spekulationer. På liknande sätt finner man visserligen en utförlig framställning av själavandringen i buddhistisk litteratur, men i början fanns den inte alls i denna religion. Av den äldre litteraturen framgår att buddhismens ursprungliga tro var följande: Livet är som en flod som ständigt flyter fram genom kretslopp och förändring. Denna föreställning utvecklades vidare till tanken att samma själ och samma liv finns i hela världen och ständigt byter form efter form och bur efter bur. Därav blir det tydligt att de indiska folken till en början hade fått kunskap genom uppenbarelse och inspiration, men sedan förändrade den och uppfann en filosofisk och gåtfull troslära. Denna lära var helt och hållet ett påfund av deras egna sinnen.

Intellektuell kritik

Här finns inget utrymme för en utförlig diskussion om själavandringen. Men för att visa att själavandringens grundval helt strider mot förnuftet och mot all mänsklig kunskap och vetenskap om livet och världen är det nödvändigt att åtminstone belysa saken något. De som tror på själavandring menar att varje människa får frukten av sina gärningar redan i denna värld: genom goda gärningar stiger hon till en högre nivå i livet, och genom onda gärningar sjunker hon till en lägre nivå. Om människan till exempel gör onda gärningar i detta liv, kommer hon att sjunka ned till den biologiska nivån eller växtnivån. Om ett djur däremot gör goda gärningar under sitt liv, kommer det att stiga till den mänskliga nivån. Detta innebär i sin tur att växt- och djurlivet är följden av onda gärningar i det mänskliga livet, medan det mänskliga livet är resultatet av goda gärningar i växt- och djurlivet. Med andra ord är orsaken till att de som nu är människor blev människor att de tidigare hade gjort goda gärningar som växter och djur. Och orsaken till att de som nu är växter och djur befinner sig i detta tillstånd är att de hade gjort onda gärningar i det mänskliga livet. Om man ska godta denna lära måste man dessutom känna till flera andra saker, och allt detta strider mot förnuftet. Till exempel:

Ett: Det går inte att fastställa någon början på själavandringens kretslopp. För att bli människa måste man först ha varit växt eller djur. Men för att bli växt eller djur måste man tidigare ha varit människa. Förnuftet förklarar ett sådant kretslopp utan början som orealistiskt.

Två: Om själavandringens kretslopp är oändligt måste man anta att inte bara själarna, som gång på gång byter gestalt, utan även de materiella ting som tillhandahåller burar åt själarna är oändliga. Då skulle även denna jord, detta solsystem och alla verksamma krafter inom det vara oändliga. Men förnuftet kräver, och vetenskaplig forskning vittnar också om, att detta solsystem varken saknar början eller är oändligt.

Tre: Man måste anta att det som utgör växternas, djurens och människornas särdrag endast gäller deras kroppsliga egenskaper, inte livet självt. Det liv som i människans bur har fått förnuft och tankeförmåga har nämligen i djurets bur blivit förnuftslöst. Och när det hamnat i växtens bur har det stackars livet till och med förlorat sin vilja och handlingsförmåga.

Fyra: Endast handlingar som utförs efter övervägande och medvetet kan betecknas som goda eller onda, rätta eller orätta. Ur denna synvinkel kan människans handlingar vara rätta eller orätta, och hon kan därför belönas eller straffas; men det är lika orimligt att beteckna växters och djurs handlingar som rätta eller orätta som att straffa eller belöna dem för dem. För att kunna dra en sådan slutsats måste man också anta att växter och djur har förmågan att handla efter övervägande och medvetet.

Fem: Om det kommande livet är en följd av våra handlingar i det nuvarande livet, borde onda handlingar naturligtvis leda till onda följder. Och om vi i det andra livet får just dessa onda följder, hur skulle då goda handlingar kunna utföras utifrån dem? Naturligtvis kommer onda handlingar att utföras genom detta, och följden blir ännu värre i det tredje livet. På så sätt kommer den syndiga människans själ genom återfödelsens kretslopp ständigt att sjunka mot allt lägre nivåer. Hon kan aldrig hoppas på att åter stiga upp. Detta innebär också att en människa visserligen kan bli ett djur, men att det är omöjligt för ett djur att bli människa. Frågan blir då: Genom vilken god handling har de människor som nu är människor blivit det, och varifrån har de kommit?¹ [För en utförligare kritik av läran om återfödelse, se not 30 till sura al-A’raf i Tafhim al-Qur’an.]

Återfödelselärans inverkan på samhället och civilisationen

Dessutom kan ett sunt förnuft av många andra skäl inte godta läran om återfödelse. Därför håller denna lära på att överges i takt med människans framsteg inom tänkande, kunskap och vetenskap. I vår tid är den framför allt utbredd bland de folk som ligger längst efter i intellektuell och vetenskaplig utveckling. Det måste också erkännas att läran om återfödelse dämpar människans mod och viljestyrka och försvagar den livskraftiga drivkraften till framsteg. Ur denna lära har principen om icke-våld uppstått, en princip som är ytterst förödande för människans individuella och nationella liv. Hos ett folk som tror på en sådan princip försvinner dess krigaranda (Spirit) naturligtvis. Dess fysiska styrka försvagas. I själva verket berövas det också de bästa drivkrafterna som utvecklar den fysiska styrkan. Folket i ett sådant land blir svagt inte bara fysiskt utan också mentalt. Till följd av denna dubbla svaghet besegras och underkuvas det, och till sist utplånas det antingen från jordens yta eller uppgår i andra starkare folk.

Återfödelselärans andra skada är att den är civilisationens och kulturens eviga fiende. Den drar människan mot asketism och försakelse av världen. Återfödelselärans anhängare tror att det är begäret som besudlar själen med synd. Därför binds själen gång på gång vid en kroppslig bur och får uppleva följderna av sina egna handlingar. Om människan därför undertrycker begäret och inte låter sig snärjas av världen och dess labyrint, kan själen befrias från återfödelsens kretslopp. Och detta är den enda vägen till befrielse. När människan väl har engagerat sig i världsliga angelägenheter är det nämligen omöjligt för henne att frigöra sig från begäret och dess krav. Den oundvikliga följden blir att de som längtar efter befrielse måste bli asketer och bege sig till skogar, ödemarker eller berg; och de som inte samtycker till detta måste, efter att ha gett upp hoppet om befrielse, vara beredda att kretsa på djurens och växternas nivå. Kan en sådan föreställning eller tro på något sätt bidra till civilisationens och kulturens utveckling? Kan något folk som hyser en sådan tro nå framgång i världen?

Det råder inget tvivel om att läran om återfödelse i flera avseenden åtminstone är bättre än att betrakta döden som fullständig förintelse eller ett evigt avsked. Människan har nämligen en naturlig längtan efter att bestå för evigt, och i läran om återfödelse kan denna längtan till viss del tillfredsställas. Dessutom innehåller denna lära föreställningar om straff och belöning samt om goda och onda handlingars följder, och på denna grund skulle den kunna bidra till ett gott och stabilt moraliskt system. Men vi har gång på gång pekat på den obestridliga sanningen att en lära som strider mot kunskap och förnuft och utgör ett hinder för civilisationens och kulturens utveckling inte kan hålla människans sinne och förstånd bundna lika

starkt etablerade. Och när dess band inte kan bestå, kan dess blotta förekomst som en filosofisk lära på boksidorna inte på något sätt bidra till den moraliska ordningens stabilitet och styrka. Den blir först verkligt nyttig när den, i stället för på boksidorna, är etablerad i människornas hjärtan och de verkligen tror på den.

För det andra har denna lära, med tanke på sin yttersta konsekvens, förlorat sitt eget moraliska värde. Den får nämligen människan att tro att återfödelsens kretslopp fungerar precis som en maskin: följden av varje handling, som redan är fastställd, kommer att förverkligas; dess verkan och följder kan inte förändras genom ånger, förlåtelse eller botgöring. När en sådan person väl har begått en synd kommer han därför för alltid att fastna i syndens kretslopp. Då tänker han: När jag ändå måste bli ett djur eller en växt, varför skulle jag inte njuta fullt ut av alla denna mänskliga tillvaros bekvämligheter, njutningar och nöjen?

Tron på livet efter detta

Två slags slutsatser om världens och människans öde har ovan lagts fram. Därav framgår också att dessa båda uppfattningar inte bara är ofullständiga ur förnuftets och omdömets synvinkel, utan inte heller ger ett fullständigt och tillfredsställande svar på de frågor som naturligt uppstår i människans sinne när hon ser tecknen på förfall och förstörelse i världen. Dessutom saknar de den nödvändiga förmågan att stödja ett korrekt och fast moraliskt system. Låt oss nu höra om den tredje uppfattningen:

För det första: Precis som varje ting i världen har en egen livslängd, varefter förfall och oordning naturligt uppstår i det, har också detta världsallt en bestämd livslängd. När den löper ut kommer hela denna världsbyggnad att krossas, och en annan värld kommer att träda i dess ställe, vars naturlagar kommer att vara helt annorlunda än denna världs naturlagar.

För det andra: Efter att detta världsallt har krossats kommer Allah den Allsmäktige att upprätta en domstol, där allt ska ställas till svars. Den dagen kommer människan att få ett nytt kroppsligt liv. Hon ska träda fram inför sin Herre, där

alla hennes gärningar från det tidigare livet kommer att granskas och vägas med full rättvisa. Hennes sak kommer att dömas med sanning och rättvisa. Hon kommer att belönas för goda gärningar och straffas för onda gärningar.

För det tredje: Människans jordiska liv är i grunden endast en förberedelse för hennes liv efter detta. Detta liv är kortvarigt, medan det livet är evigt. Detta är ofullständigt, medan det är fullkomligt. I detta kortvariga liv visar sig inte de fullständiga resultaten av alla gärningar. Varje grodd kan inte bära frukt i denna ofullständiga värld i enlighet med sin naturliga utveckling. Denna ofullständighet kommer att fullbordas i det andra livet. Och det som här har förblivit fruktlöst och meningslöst kommer där att visa sitt verkliga resultat och sin verkliga betydelse. Därför bör människan i detta världsliga liv inte endast fästa avseende vid de ofullständiga och ibland bedrägliga resultat som visar sig av hennes gärningar. Hon bör i stället värdera sina gärningar med hela denna fullständiga följd av resultat i åtanke.

Det är i själva verket just denna uppfattning som Allahs profeter har framlagt. Och den Heliga Koranen har med kraft uppmanat mänskligheten att följa den. Men innan vi diskuterar denna uppfattnings moraliska följder samt dess ställning och betydelse i den islamiska kulturen, vill vi undersöka vilka argument och bevis som ligger bakom den och i vilken utsträckning förnuftet godtar den.

Den korrekta metoden för intellektuell teoriundersökning

I själva verket gäller frågan om huruvida det finns ett liv efter döden sådant som ligger bortom gränserna för våra sinnen och erfarenheter. Som mest kan vi förnimma att den person som för bara några ögonblick sedan andades och handlade efter sin egen vilja nu har berövats alla tecken på liv. Något har försvunnit ur hans kropp, något som hade gett denna livlösa, orörliga och passiva materia den kraft som gjorde den lämpad för utveckling, förstånd och rörelse. Nu kan frågan uppstå: vart tog detta något vägen? Finns det fortfarande kvar, trots att det har skilts från kroppen, eller har det försvunnit? Och kommer dess förbindelse med denna kropp, eller med någon annan liknande kropp, någonsin att återupprättas? Med hjälp av våra sinnesintryck och vår erfarenhetsbaserade kunskap kan vi inte ge något vare sig nekande eller jakande svar på dessa frågor. Orsaken är att vi i praktiken aldrig har förnimmat detta något, och inte heller gör det nu. Därför måste man redan från början förstå att vetenskapen, det vill säga verklig insikt eller erfarenhetsbaserad kunskap, inte har något som helst samband med denna fråga. När vetenskapen inte kan fatta något jakande beslut i denna fråga, har den inte heller rätt att fatta ett nekande beslut. Vetenskapen kan endast säga: ”Jag vet inte vad som händer efter döden.” Men om den, avvikande från rättvisa och principfasthet, hävdar: ”Eftersom jag inte vet vad som händer efter döden, vet jag därför att ingenting händer efter döden”, då har den med säkerhet överskridit rationalismens gränser.

Efter sinneserfarenheten är eftertanke vår andra kunskapskälla. Människan har alltid vägrat att begränsa sig till det som kan uppfattas med sinnena. Hennes andliga natur har krävt att hon använder tankeförmågan för att lära känna de dolda sanningar som finns bortom det sinnliga. Denna intellektuella undersökning kallas eftertanke. Den har två metoder:

Den första metoden är att blunda för tecknen i världen och i människans egen existens, eller vara mycket hänsynslös, fatta beslut enbart utifrån abstrakta intellektuella överväganden och till slut låta förnuftets kapplöpning fortsätta. Detta är spekulationsfilosofins område, och denna mörka väg är källan till all villfarelse. Härifrån har de filosofiska läror uppstått genom vilka människan förirrar sig i fantasins värld. Härifrån har också olika, ömsesidigt motsägande läror om Gud, änglarna, världsordningen och livet efter detta uppstått; de är inget annat än resultatet av att treva sig fram i mörkret och förlita sig på gissningar, antaganden och fantasi.

Den andra metoden är att öppna ögonen och betrakta naturen och den egna existensen, iaktta de tecken som likt facklor visar vägen till sanningen och, med hjälp av ett sunt omdöme och en korrekt tankeförmåga, genom dessa ljus nå fram till den grundläggande sanning som är dold bakom tecknen. Med denna metod går vetenskap och filosofi framåt tillsammans. Detta är naturligtvis inte heller en säker väg till den fullständiga sanningen; men om man bortser från den himmelska vägledningen är detta människans enda källa till sanningssökande. Med hjälp av denna källa är det möjligt att nå fram till den verkliga sanningen eller åtminstone nära den. Förutsättningen är emellertid att människans observationsförmåga är skarp, hennes förnimmelseförmåga ren och känslig, och att hon har stor förmåga och begåvning för tänkande och forskning. Enligt filosofin beror människans utveckling och framsteg på en förening av observation och eftertanke. Inte en enda av de läror som filosofin i dag bygger på, eller av de grundsatser som ingen vetenskapsstudent kan ta ett enda steg framåt utan att tro på, är beroende enbart av erfarenhet och observation. Varje lära och grundsats bygger på de intellektuella föreställningar för vilka erfarenhet och observation används som material. De grundsatser och lagar som de stora filosoferna tror på – naturlagarna, principen om attraktion och repulsion, orsakssambandets ordning, relativitetsprincipen, evolutionsteorin, principen om de bäst lämpades överlevnad och liknande – är alla resultat av eftertanke kring yttre och naturliga tecken samt intellektuell tillämpning av slutledningar. Annars har ingen fram till i dag gjort någon sinneserfarenhetsmässig observation av dessa lagar och grundsatser.

Dessutom får en filosof genom sina egna observationer och slutledningar lika stark övertygelse om en slutsats som en vanlig människa får genom sin sinnliga observation av ett föremål. Trots detta kan inte ens den främste filosof tvinga en icke-troende att godta denna slutsats. Så länge en person inte betraktar de yttre företeelserna och tecknen ur samma särskilda perspektiv som filosofen och inte använder sin tanke- och forskningsförmåga på samma sätt som filosoferna, kan hans enda sätt att slå in på filosofins väg och göra framsteg där vara att förlita sig på filosofens intellekt och omdöme, överge de slutsatser han själv nått genom observation och eftertanke och hysa en osynlig tilltro till filosofens slutsats.

Detta förhandsantagande måste förankras djupt i hjärtat. För att förstå den Ädla Koranens framställning och argumentation om de övernaturliga tingen måste man inse detta förhandsantagande. Det är just bristen på förståelse för detta som har gett upphov till många slags missuppfattningar. Nu ska vi rikta vår uppmärksamhet mot den Ädla Koranens framställning om livet efter detta.

De icke-troendes frågor om livet efter detta

När den Ädla Koranen lade fram läran om livet efter detta ställde de icke-troende en fråga mot den. Deras fråga var precis densamma som dagens icke-troendes fråga. I själva verket är det endast en fråga som kan ställas i detta sammanhang. Den lyder: Är det inte helt bortom förnuft och föreställningsförmåga att återfå livet efter döden? Hur kan vi godta att den döde, vars kropp har ruttnat och blandats med jorden och vars lemmar har spritts omkring i jord, luft och vatten, åter ska få liv?

Arabiska*************

”De sade: När vi har förgåtts i jorden, ska vi då födas på nytt?” – (Sura as-Sajdah: 10)

Arabiska************

”De sade: När köttet har smält bort och endast våra ben återstår, och vi har blivit till stoft, ska vi då skapas på nytt och uppväckas?

”– (Sura Bani Isra’il: 49)

Arabiska**************

”När vi har dött och blivit jord, ska vi då återuppstå? En sådan återkomst ligger bortom förnuft och föreställning.” – (Sura al-Qaf: 3)

Arabiska***************

”Vem ska åter ge honom liv efter att ben och leder har ruttnat och förmultnat?” – (Sura Ya-Sin: 78)

Den ädla Koranens argumentationslinje

Inför denna invändning använder den ädla Koranen en enastående argumentationslinje. Den består i att Koranen först uppmanar människorna att iaktta tecknen på Allahs makt och att tänka och reflektera över dem.

Han säger:

”Vi ska visa dem Våra tecken i världsalltet och i deras egna väsen, så att det blir klart för dem att detta är sanningen.” – (Sura Ha-Mim as-Sajda: 53)

Arabiska**************

”Reflekterar de inte över himlarnas och jordens ordning?

” – (Sura al-A’raf: 185)

Arabiska*************

”På himlarna och jorden finns många tecken som de går förbi, men de tänker inte på dem.” – (Sura Yusuf: 105)

Genom denna hänvisning sägs det att människan inte har fått förmågan att med egna ögon iaktta sådant som är dolt för hennes sinnen eller att med hjälp av erfarenhet fastställa dess verkliga natur. Men om hon med öppna ögon iakttar de tecken som dag och natt läggs fram inför henne, observerar hur himlarna och jorden är ordnade, betraktar sin egen skapelse och genom eftertanke och forskning kring dessa sinnesförnimbara och iakttagelsebaserade uppgifter försöker nå fram till den verkliga sanningen, kommer hon utan svårighet att förstå att allt som har sagts är korrekt, riktigt och förnuftigt.

Möjligheten av livet efter detta

Därefter lägger Koranen fram de ting bland dessa yttre och synliga tecken som är helt uppenbara för människorna och visar genom dem att det som ni anser ligga bortom förnuft och föreställningsförmåga, hur omöjligt det än må förefalla för ert förnuft och er föreställningsförmåga, i själva verket inte alls är omöjligt.

Arabiska************

”Det är Allah som har rest himlarna utan synliga pelare, och därefter har Han satt sig på Tronen. Han har underordnat solen och månen. Var och en av dem rör sig fram till en bestämd tid. Han leder hela världens angelägenheter. Han förklarar Sina tecken tydligt, så att ni kan vara övertygade om mötet med er Herre

.” – (Sura ar-Raʿd: 2)

Arabiska***********

”Är skapandet av er svårare eller skapandet av himlen? Allah har byggt den (en så stor skapelse).” – (sura an-Nazi’at: 27)

Genom dessa himmelska tecken på makt fastställs sanningen att det endast är Allah som har skapat detta väldiga universum. Han har bundit de stora planeterna och stjärnorna vid sina egna lagar. Det är Hans makt som genom en välordnad förvaltning driver denna ofantliga värld. Därför kan ingen planet avvika ens ett hårstrå från sin omloppsbana; inte heller kan den avvika ens ett ögonblick från sin fastställda livslängd. Det är Hans oändliga kraft som har grundat universums skikt på osynliga, oförnimbara och för människan ouppnåeliga grundvalar. Hur kan man då föreställa sig att Allah, så mäktig och allsmäktig, inte skulle kunna förstöra en obetydlig skapelse som människan en gång och sedan åter ge den liv? Hur mycket nyckfullhet och dumhet måste inte en sådan föreställning vittna om?

Arabiska************

”Ser de inte att den Allah som har skapat himlarna och jorden också är mäktig nog att skapa människor som de?” – (sura Bani Israil: 99)

Efter himlen riktar Koranen vår uppmärksamhet mot tecknen i vår närmaste omgivning, det vill säga jorden:

Arabiska************

”Res runt på jorden och se hur Allah började skapelsen.

Och det är Han, Allah, som ger allt liv på nytt. Allah har sannerligen makt över allting.” – (Sura al-Ankabut: 20)

Arabiska****************

”Ett tecken för dem är den döda jorden: Vi ger den liv och låter grödor växa fram ur den, som de äter.” – (Sura Ya-Sin: 33)

Arabiska****************

”Se tecknet på Allahs barmhärtighet: hur Han ger jorden liv efter att den varit död. Han kommer sannerligen att ge de döda människorna liv. Han har makt över allting.” – (Sura ar-Rum: 50)

Arabiska************

”Bland Hans tecken är detta: ni ser jorden torr och livlös. Men så snart Vi låter regnet falla, börjar den genast spira och smyckas med frukter och blommor. Den som har gett jorden liv kommer därför också att ge de döda människorna liv.

Allah har sannerligen makt över allting.” – (Sura Ha-Mim as-Sajda: 39)

Arabiska**********

“Allah styr vindarna. Sedan lyfter de upp molnmassorna.

Därefter driver Vi dessa molnmassor mot trakter utan vatten, gräs och växtlighet. Sedan ger Han den döda och karga jorden liv med hjälp av regnet. Så kommer även ni att återuppväckas (på Uppståndelsens dag).” – (Sura Fāṭir: 9)

Därefter säger Koranen: Stäng ögonen för allt annat och begrunda själva din existens på djupet. Då kommer du att se att beviset på Allahs makt att ge de döda liv finns inom dig själv.

Arabiska****************

“Har det inte funnits en tid då människan inte var något nämnvärt?” – (Sura ad-Dahr: 1)

Arabiska***************

“Ni var döda, men Allah gav er liv. Sedan kommer Han åter att låta er dö, därefter ge er liv igen. Till Honom måste ni återvända.” – (Sura al-Baqara: 28)

Arabiska***************

”Om ni tvivlar på att återuppväckas efter döden, så ska ni veta att Vi har skapat er av ett livlöst ämne likt jord” (Sura al-Hajj: 5)

Arabiska**************

”Han sade: ’Vem ska ge honom liv igen efter att benen har förmultnat?’ Säg: ’Han som gav dem liv första gången ska ge dem liv igen.’” (Sura Yasin: 78–79)

Arabiska***************

”Säg till dem: ’Bli till stenar, järn eller något annat som enligt er är så främmande för förnuftet att det inte kan få liv.’ Då frågar de: ’Vem ska ge oss liv igen?’ Säg: ’Han som ska ge liv’

’åt er första gången’” (Sura Bani Isra’il: 50–51)

*****************

”Vi har skapat människan av en lerklump. Därefter förvandlade Vi denna klump till en droppe sädesvätska och placerade den på en trygg plats. Sedan förvandlade Vi sädesvätskan till en blodklump. Därefter formade Vi blodklumpen till en köttklump. Sedan skapade Vi ett skelett för köttklumpen. Därefter klädde Vi skelettet med kött. Sedan lät Vi honom framträda som en helt annan skapelse. Välsignad är därför Allah, den bäste av skapare. Därefter kommer ni sannerligen att dö. Sedan kommer ni på Uppståndelsens dag sannerligen att återuppväckas. – (Sura al-Mu’minun: 12–16)”

*****************

”Var människan inte bara en droppe sädesvätska som utgjutits i moderlivet? Därefter blev den en blodklump. Sedan gav Allah den mänsklig gestalt och skapade den välbalanserad till sin natur. Därefter gjorde Han den till två kön och skapade par av män och kvinnor. Är då inte denne Allah mäktig att återge de döda livet?” – (Sura al-Qiyamah: 37–40)

Efter att ha lagt fram dessa klara och tydliga bevis, som ligger nära vår observation och sinneserfarenhet, framlägger Koranen Majid ett argument som är nära förbundet med det allmänna förnuftet. Den säger att det är svårare att återskapa något i dess tidigare form efter att det har skingrats och splittrats än att skapa det ur fullständig intighet. Om den kraft som inte var oförmögen att utföra den svårare uppgiften, varför skulle den då vara oförmögen att fullborda den enklare? Om en person kan uppfinna och tillverka en motor, kan det då vara begripligt att han efter att ha separerat och skilt åt dess delar inte skulle kunna sätta ihop dem igen? Av detta exempel förstår man att den store Skaparen, som skapade er ur intighet, inte på något sätt kan vara oförmögen att skapa er på nytt efter döden.

************

”Ser de inte hur Allah börjar skapelsen? Sedan kommer Han på samma sätt att upprepa den. Detta är sannerligen lättare för Allah.” – (Sura al-Ankabut: 19)

*************

”Han är den som börjar skapelsen. Sedan upprepar Han den, och denna upprepning är mycket lätt för Honom.” – (Sura ar-Rum: 27)

************

”Var vi oförmögna att skapa för första gången? (Nej, de förnekar inte den första skapelsen,) men de hyser tvivel om den nya skapelsen.” (Sura Qaf: 15)

Det återstår ändå ett tvivel: Hur ska de dödas lemmar, som en gång har förstörts och förintats, åter kunna förvandlas till sina tidigare kroppar? Någon har drunknat och hans ben och kött har blivit föda åt fiskar och andra vattenlevande djur. Någon har dött i en brand eller bränts efter sin död, och hela kroppen har förvandlats till aska och rök. Någon har begravts i jorden, och hans kropp har upplösts i marken. Hur är det då möjligt att återställa hans tidigare kropp och blåsa in den tidigare anden i den? Människor har försökt bemöta detta tvivel genom att säga att det inte är nödvändigt att återställa den tidigare kroppen för att ge själen kroppsligt liv. Det kan snarare vara så att själen förblir densamma, medan den får en annan kropp som liknar den tidigare. Men Koranen säger att Allah verkligen är kapabel att återställa den tidigare kroppen. Människans kroppsliga lemmar har inte försvunnit ut i tomma intet; tvärtom finns varje del av dem fortfarande någonstans, om än utspridda. Delarna är spridda på olika sätt i luften, vattnet, jorden, växters eller djurs kroppar och i mineralämnen. Allahs kunskap är så allomfattande att Han känner till var varje del befinner sig. Hans styrka och makt är så gränslösa att Han kan samla dessa utspridda lemmar och ge dem deras tidigare form.

************

”Vi vet vad jorden förtär av dem, och hos Oss finns en bok där allting är bevarat i en säker förteckning.” (Sura Qaf: 4)

************

”Hos Honom finns nycklarna till det fördolda; ingen känner dem utom Han. Han känner allt som finns på land och i havet. Inte ens ett löv faller utan att Han vet det. Det finns inte ett enda korn i jordens mörka skrymslen, inte heller något torrt eller fuktigt, som inte finns nedtecknat i en tydlig bok.” (Sura al-An’am: 59)

Syftet med allt som har sagts ovan är att undanröja de tvivel som ligger till grund för förnekandet av livet efter detta. Den egentliga orsaken till förnekandet är naturligtvis inte att förnekarna genom erfarenhet, observation eller någon annan säker kunskapskälla slutgiltigt och tydligt har kommit fram till att livet efter döden är omöjligt. Den enda grunden för deras förnekande är att de inte kan förstå hur man kan få liv igen efter döden. De har aldrig sett något sådant. Däremot har de alltid sett att den som en gång dör aldrig återvänder. När det därför sägs att den som har dött ska återvända, uppfattar de detta stridande mot naturen som overkligt, omöjligt och bortom förnuft och föreställningsförmåga. Men så snart man tar ytterligare ett steg på vägen av eftertanke och undersökning skingras dessa tvivel, och det som tidigare verkade omöjligt framstår som fullt möjligt. Att människor anser vissa saker möjliga, ja rentav verkliga och sanna, beror på att de är vana vid att observera hur dessa saker äger rum. Ett frö går ner i jorden, gror och framträder som ett väldigt träd med grenar och löv. En droppe sädesvätska når livmodern och kommer därifrån ut som en fullständig människa. Vatten uppstår genom en förening av två vindar. Och enligt en bestämd ordning förvandlas vatten gång på gång till ånga och ånga till vatten. På den väldiga himlarymdens arena rusar miljarder planeter och stjärnor fram som bollar, och utan någon materiell förbindelse är de nära sammanlänkade med varandra. Ingenstans i dessa planet- och stjärnsystems rörelser, omlopp och rotation uppstår den minsta störning. Människor är mycket vana vid att se alla dessa företeelser och betraktar dem därför som vardagliga. Men om dessa ting inte hade visat sig för dem och de i stället hade blivit vana vid någon annan ordning, skulle de ha betraktat just dessa ting som bortom förnuft och föreställningsförmåga och bestämt förnekat att de var möjliga. Låt oss som exempel anta att inga växter växer på planeten Mars. Om man sade till dess invånare att ett frö av en liten vikt, nedlagt i jorden, blir till ett väldig träd och växer till flera tusen, ja flera hundra tusen gånger sin tidigare storlek, skulle detta framstå som lika häpnadsväckande för marsborna som uppståndelsen efter döden framstår för jordens invånare. De skulle också avfärda det på samma sätt. Men det är uppenbart att denna dom om omöjlighet inte grundar sig på kunskap och fakta. Den skulle inte vara resultatet av ett förnuft som nått en insikt genom okunskap och dumhet, utan av bristande förståelse. Förnekandet av livet efter detta är likadant. Om människor förstår häpnadens och förnekandets natur kommer de naturligt att inse att det faktum att något ligger utanför deras förnuft och föreställningsförmåga inte är något bevis för att det är omöjligt eller overkligt. Sådant som människor upptäcker i dag låg för hundra år sedan utanför människans förnuft och föreställningsförmåga. Men i dag har verkliga händelser bevisat att dessa ting i själva verket inte var omöjliga. På samma sätt kommer sådant som människor i dag anser omöjligt att om hundra år bli möjligt genom människans egna händer, och verkliga händelser kommer att bevisa att inget omöjligt finns i det. När saken förhåller sig så med människans förnuft och med mysteriet i det som ligger utanför respektive inom dess räckvidd, kan man inte kalla något omöjligt enbart därför att det ligger utanför detta begränsade förnufts fattningsförmåga.

För att fastställa existensen av något fördolt och bortom sinnenas räckvidd måste man först fastställa dess möjlighet. Därför fastställer Koranen genom obestridliga argument möjligheten av det häreftervarande livet genom att undanröja alla tvivel och invändningar beträffande det. Som ett andra steg bör man därefter fastställa dess nödvändighet. Då kommer människans förnuft lätt att acceptera att något sådant med nödvändighet måste äga rum.

Världsordningen är en klokt utformad ordning

Är denna världsordning skapad av ett klokt väsen, eller har den uppkommit av sig själv utan någon visdom? I själva verket beror det häreftervarande livets nödvändighet just på hur denna fråga avgörs. Den moderna vetenskapens anhängare säger att ingen klok hantverkare har skapat denna världsordning. Den har uppkommit av sig själv och fortsätter, likt en automatisk maskin, att fungera med alla sina delar och organ, däribland människan. Den dag då det ömsesidiga sambandet mellan materia och energi upphör kommer denna ordning att bryta samman och gå i spillror. Det är uppenbart att det är fullkomligt meningslöst att söka något syfte eller någon visdom i den blinda natur som driver denna ordning utan kunskap, förnuft, medvetande, vilja eller klokhet. Därför har dagens materialistiska vetenskap inte bara förpassat den teleologiska kausaliteten i naturens lagar utanför sitt eget område, utan också förklarat ett sådant tänkesätt helt irrelevant och meningslöst. Den hävdar kategoriskt att det inte finns något syfte bakom denna natur eller bakom något av dess ting och skeenden. Ögat finns till exempel inte för att se; seendet är i stället resultatet av den särskilda anordning som finns inuti ögat. På samma sätt är hjärnan inte ett centrum för tänkande, känsla och medvetande; precis som gallan utsöndras från levern, utsöndras tänkande, föreställningar och fantasi från hjärnan. I själva verket är det inget annat än ett rent misstag att kalla de naturliga och normala processerna hos tingen deras syfte och att söka intelligens och klokhet i deras skapelse.

Om man accepterar denna teori finns det inget förnuftigt skäl att erkänna behovet av något annat liv efter det jordiska livet. För en värld vars ordning drivs av en okunnig, förståndslös och omedveten natur, utan något mål eller syfte, kan inte ha högre status än en leksak. En värld där allt är syfteslöst och som kommer att förstöras när denna syfteslöshet nått sin fullbordan kan inte tillskrivas rättvisa, och att förvänta sig räkenskap och rättvisa av en sådan blind natur är fullständigt orimligt. Även om man trots detta skulle anta att den kunde tillskrivas rättvisa, så är människan ändå som en hjälplös docka i dess händer. Hon äger inte ens någon verklig förmåga eller vilja att handla, än mindre förmågan att göra något med egen kraft. Därför bör hon inte hållas ansvarig för någon god eller ond handling – lika lite som en motor hålls ansvarig för att färdas på en rak eller krokig väg. När frågan om ansvar överges, försvinner också frågan om dom, rättvisa, fred och belöning i denna värld; än mindre finns det då något behov av att erkänna ett särskilt liv för människan.

Men denna teori strider fullständigt mot förnuftet. Inga intellektuella bevis eller vetenskapliga vittnesmål har lagts fram för att bevisa den. Till dess stöd har man i huvudsak sagt följande: Vi kan inte se någon skapare eller upprätthållare av världsordningen, och vi förstår inte något syfte med dess skapelse. Vi ser att den är i rörelse och verksam utan någon skapare. Vi kan inte känna till syftet med denna rörelse, och vi ser inte heller något behov av att känna till det. Men att man inte känner till orsaken och ändamålet med något bevisar inte att det saknar orsak och ändamål. Föreställ er att ett barn ser en tryckpress i drift. Det förstår inte i vilket syfte maskinen körs. Därför tror det att den bara är en leksak som drivs utan något särskilt mål eller syfte. Det ser att maskinen låter, att delarna rör sig och att marken skakar – och samtidigt kommer papper tryckta ut. Därför drar det slutsatsen att precis som dessa andra skeenden är en följd av att maskinen är igång, är även de tryckta papperen ett naturligt resultat av dess rörelse. Det förstår inte att av hela maskinens verksamhet är det endast en sak – att trycka och mata ut papper – som är hela maskinens ursprungliga syfte, medan alla de övriga skeendena är naturliga följder av dess rörelse. Dess barnsliga, undersökande blick har ännu inte förmått uppfatta hur maskinens delar är ordnade, sammanfogade och reglerade. Det förstår inte heller att varje del har tillverkats på ett visst sätt och fogats samman på en viss plats därför att just denna form och plats är lämplig för den, och att delen måste vara utformad och placerad så för att kunna utföra sin del av maskinens arbete. Därför inbillar sig barnet, med sitt omogna förstånd, att maskinen har uppkommit av sig själv genom att några järnbitar satts samman. Det saknar den intellektuella förmåga som krävs för att, genom att betrakta maskinens verksamhet och den mångfald som finns i dess konstruktion, förstå att det bakom den med nödvändighet står en klok Skapare, som har tillverkat den enligt en utmärkt metod och en storslagen plan, utan att lämna någon del overksam, olämplig, osammanhängande eller onödig. Det kan inte förstå att något som har utformats med sådan intelligens och klokhet inte kan vara orsaks- eller syfteslöst och meningslöst. Om detta enfaldiga barn, på grundval av sina ofullständiga iakttagelser av tryckpressen och sitt omogna tänkande om den, skulle forma teorin att maskinen saknar orsak och ändamål, att ingen intelligens eller klokhet har använts vid dess skapelse och att ingen högre avsikt ligger bakom dess utformning – skulle då någon förnuftig och mogen vuxen människa erkänna denna teori om maskinen som korrekt och sann?

Om detta inte är riktigt när det gäller en tryckpress, hur kan det då vara riktigt beträffande en världsordning där varje atom vittnar om dess Skapares kunskap, förnuft, vilja, klokhet och framsynthet? Ett barn med omoget förstånd och begränsad blick kan säga vad det vill. Men den förnuftiga människa som med öppna ögon har betraktat tecknen i denna värld kan inte säga vad som helst om skapelsen, syftet och styrningen av en så klokt utformad, välordnad, regelbunden och välplanerad ordning. Hon kan inte ens för ett ögonblick tvivla på att en sådan ordning – där inget är orsaks- eller meningslöst, inget är mindre eller mer än behovet kräver, varje del är helt lämpad för sin plats och sitt ändamål och ingen avvikelse kan iakttas i dess regelbundenhet – har skapats och upprätthålls utan kunskap, förnuft, klokhet eller vilja.

En klokt utformad ordning kan inte vara syfteslös och meningslös

De argument som Koranen Majid har framfört om livet efter detta bygger på denna grundläggande lärosats. Dess innebörd är följande: Skaparen av detta universum är en vis Varelse. Ingen av Hans handlingar saknar framsynthet, och inget som strider mot framsynthet kan tillskrivas Honom. Efter att ha lagt denna grund säger Koranen:

أَفَحَسِبْتُمْ أَنَّمَا خَلَقْنَاكُمْ عَبَثًا وَأَنَّكُمْ إِلَيْنَا لَا تُرْجَعُونَ{115}فَتَعَالَى اللَّهُ الْمَلِكُ الْحَقُّ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ رَبُّ الْعَرْشِ الْكَرِيمِ{116}

”Har ni då trott att Vi skapade er utan mening och att ni inte skulle återföras till Oss? Allah, den upphöjde, den sanne Konungen, står över detta (det vill säga: ingen meningslös handling utgår från Honom).” – (Sura al-Mu’minun: 115–116)

أَيَحْسَبُ الْإِنسَانُ أَن يُتْرَكَ سُدًى{36}

”Tror människan att hon har lämnats utan mening?” – (Sura al-Qiyamah: 36)

} وَمَا خَلَقْنَا السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا لَاعِبِينَ{38}مَا خَلَقْنَاهُمَا إِلَّا بِالْحَقِّ وَلَكِنَّ أَكْثَرَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ{39}إِنَّ يَوْمَ الْفَصْلِ مِيقَاتُهُمْ أَجْمَعِينَ{40}

”Vi skapade inte himlarna, jorden och allt däremellan som lek och tidsfördriv. Vi skapade dem i enlighet med visdomens krav. Men de flesta människor vet inte detta. För dem är en bestämd tid utsatt, fram till Domens dag.” – (Sura ad-Dukhan: 38–40)

 أَوَلَمْ يَتَفَكَّرُوا فِي أَنفُسِهِمْ مَا خَلَقَ اللَّهُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا إِلَّا بِالْحَقِّ وَأَجَلٍ مُّسَمًّى وَإِنَّ كَثِيرًا مِّنَ النَّاسِ بِلِقَاء رَبِّهِمْ لَكَافِرُونَ{8}

”Har de inte tänkt efter i sina hjärtan och insett att Allah har skapat himlarna, jorden och allt däremellan med visdom och fastställt en bestämd tid för dem? Men många människor förnekar mötet med sin Herre.” – (Sura ar-Rum: 8)

I de ovan nämnda verserna antyds att om denna väldiga verkstad, himlarna och jorden, endast skulle bestå en kort tid och sedan förstöras och försvinna utan något resultat eller någon följd, skulle det vara en meningslös och gagnlös handling – endast en lek och ett tidsfördriv. Detta kan aldrig vara en klok persons verk. Om människor tror att denna verkstad har skapats av Allah och betraktar Allah som en vis Varelse, bör de med hjälp av sitt förnuft också förstå att ingenting i skapelsen har skapats utan ett syfte – ingenting är avsett att försvinna fruktlöst och meningslöst. Människan är i synnerhet den främsta av alla skapelser, Ashraful Makhluqat. Hennes medvetna väsen är nyckeln till världens utveckling och hela dess rörelse. Hon har utrustats med kunskap, förstånd, tankeförmåga, framsynthet och vilja, allt med en oändlig vishet. Att en sådan människa skulle leva här i världen i endast några år som en maskin och sedan förstöras och försvinna – att syftet med hennes skapelse skulle vara så meningslöst – är omöjligt.

Vilket slut bör världssystemet få enligt vishetens krav?

Av den föregående diskussionen framgick att skapelsen och upprätthållandet av detta universum inte är en meningslös lek eller ett tidsfördriv, och att ingenting i det är utan orsak eller syfte. Den andra frågan är nu denna: vilket annat slut kan denna väldiga verkstad få, enligt förnuftets krav, än förstörelse och förintelse? Ett utförligt svar på denna fråga finns i den ädla Koranen. När det svaret har hörts blir ett sunt förnuft fullständigt lugnt och tillfredsställt. Men innan man förstår detta svar är det absolut nödvändigt att göra vissa saker fast förankrade i sitt hjärta.

Ett: Alla tecken i skapelsen vittnar om att hela rörelsen av kretslopp och förändring i detta system är riktad mot utveckling. Syftet med all dess utveckling är att föra det ofullkomliga i tingen mot fullkomlighet och göra deras ofullständiga former fullkomliga.

Två: Eftersom utvecklingsprincipen verkar i form av förändring, kräver varje skapelse en upplösning. Skapandet av en form kräver naturligt att den föregående formen förstörs eller upplöses. Och den ofullkomliga formens försvinnande är själva början på skapandet av fullkomlighet. Detta kretslopp och denna förändring äger visserligen rum i varje ögonblick, men först efter många dolda förändringar börjar en stor, uppenbar förändring, i vilken en stor, uppenbar upplösning äger rum. Det är denna andra typ av upplösning som vi på vanligt språk kallar ”död” eller fall. Och tiden från det att en form skapas till dess död eller slutliga upplösning kallar vi ”liv”.

Tre: Varje form kräver en särskild plats eller grund som passar dess tillstånd. Ingen form kan leva i en omgivning som inte passar dess tillstånd. Till exempel är ett djurs kropp olämplig för växtformen. På samma sätt kräver människans väsen exakt den särskilda kroppsliga struktur som har skapats för människan. Om något därför ska ges en högre form, är det absolut nödvändigt att riva den boning som skapats för den lägre formen och bygga en ny boning som passar den nya formen.

Fyra: För den som väl har förstått utvecklingsprincipens omfattning när det gäller universums olika delar kan denna princips utbredning över hela världssystemet inte på något sätt förbli dold. Vi kan inte utifrån detta system säga hur många andra system som har passerat innan det nuvarande världssystemets skapelseprocess började; vart och ett av dem fullbordade sin livstid, lämnade plats åt ett mer utvecklat system och förde skapelseprocessen genom utvecklingens successiva stadier fram till vårt nuvarande system. På samma sätt är inte heller detta system det sista. När även detta har nått sin möjliga fullkomlighet och inte längre har förmåga att höjas till ett högre stadium av fullkomlighet, kommer också det att krossas och ersättas av något annat system. Det systemets lagar och bestämmelser kommer att vara annorlunda, och det kommer att ha förmågan att föra skapelsen vidare till ett fullkomligare stadium.

Fem: Om man fördjupar sig i eftertanke över den nuvarande ordningen i universum kan man tydligt inse att detta är en ofullständig ordning och att den behöver fulländas ytterligare. De inneboende grundläggande realiteterna (haqīqat) hos denna ordnings ting är så täckta av materiell orenhet att de grundläggande realiteterna har reducerats till obetydliga föreställningar, medan deras materiella hölje har fått större anseende än själva realiteterna. Ju finare och friare från materiell orenhet något är, desto mer fördolt och täckt är det i denna världsordning och desto längre bort befinner det sig från förnuftets och medvetandets räckvidd. Här har fasta materiella kroppar betydelse, men subtila och rena realiteter saknar betydelse. Här kan träd, stenar och liknande vägas, men i denna världsordning finns inget sätt att mäta eller väga förnuft, tanke och fantasi, meditation och föreställning, vilja och begär, kallelse och känsla eller framsynthet. Här kan livsmedel vägas, men det finns inget mått för att väga kärlek och hat. Här finns möjlighet att mäta tyg, men inget mått för att mäta vrede och avund. Här kan penningars värde fastställas, men det är inte möjligt att fastställa värdet av de sinnelag som verkar bakom givmildhet och snålhet. Detta är den nuvarande världsordningens brist. Därför kräver förnuftet en högre ordning än denna, där de grundläggande realiteterna framträder tydligt utan att vara beroende av materiella höljen, där det subtila segrar över det grova och där det som i dag är fördolt och täckt blir lysande och tydligare. På liknande sätt är en annan brist i denna värld att materiella lagar och bestämmelser här är dominerande. Därför framträder endast de resultat av handlingar som överensstämmer med de materiella lagarna och bestämmelserna. Resultat som motsvarar förnuft, framsynthet och klokhet framträder däremot inte alls. Om en eld bryter ut brinner här alla brännbara ting, och om man häller vatten blir de ting som tar upp fukt våta. Men om man gör en god gärning framträder dess resultat inte som godhet – vilket är dess naturliga förnuftsmässiga konsekvens. I stället framträder resultatet på ett sätt som passar de materiella lagarna och bestämmelserna, även om det skulle vara en ond gärning, helt motsatt den goda gärningen. När förnuftet ser dessa ofullkomligheter kräver det naturligt att en högre ordning upprättas efter denna ordning, där förnuftsbaserade lagar och regler införs i stället för materiella lagar och bestämmelser, och där de naturliga resultaten av handlingar, som inte kan framträda korrekt eftersom de materiella lagarna och bestämmelserna nu har övertaget, framträder i sin rätta form.

Världsordningens slut

Efter att ha förstått dessa inledande punkter ska vi nu se vilket svar på huvudfrågan man finner i den bild av Domedagen och uppståndelsen i det kommande livet som den visa Koranen har målat upp.

Koranen säger:

مَا خَلَقْنَا السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَمَا بَيْنَهُمَا إِلَّا بِالْحَقِّ وَأَجَلٍ مُّسَمًّى

”Vi har skapat himlarna, jorden och allt som finns däremellan i enlighet med visdomens krav och för en bestämd tid.”

– (Sura al-Ahqaf: 3)

وَسَخَّرَ الشَّمْسَ وَالْقَمَرَ كُلٌّ يَجْرِي لأَجَلٍ مُّسَمًّى

”Han har underställt solen och månen en särskild lag. Allt detta fortgår under en bestämd tid.”

– (Sura ar-Raʿd: 2)

Därefter beskriver den Domedagens tillstånd på följande sätt:

وَإِذَا الْقُبُورُ بُعْثِرَتْO وَإِذَا الْبِحَارُ فُجِّرَتْO وَإِذَا الْكَوَاكِبُ انتَثَرَOإِذَا السَّمَاء انفَطَرَتْO

”När himlen ska rämna, stjärnorna ska spridas, haven ska svämma över och gravarna ska öppnas.”

– (al-Infitar: 1–4)

وَإِذَا الْجِبَالُ سُيِّرَتْ O وَإِذَا النُّجُومُ انكَدَرَتْOإِذَا الشَّمْسُ كُوِّرَتْ

”När solen ska förmörkas, stjärnorna ska störta samman och bergen ska sättas i rörelse.” – (Sura at-Takwir: 1–3)

وَإِذَا الْجِبَالُ نُسِفَتْ O وَإِذَا السَّمَاء فُرِجَتْ O فَإِذَا النُّجُومُ طُمِسَتْ

”När stjärnorna kommer att fördunklas, himlen kommer att rämnas och bergen kommer att blåsas bort.” – (Sura al-Mursalat: 8–10)

وَجُمِعَ الشَّمْسُ وَالْقَمَرُ O وَخَسَفَ الْقَمَرُOفَإِذَا بَرِقَ الْبَصَرُ

”När ögonen kommer att sprängas, månen kommer att förmörkas och månen och solen kommer att förenas till ett.” – (Sura al-Qiyamah: 7–9)

وَحُمِلَتِ الْأَرْضُ وَالْجِبَالُ فَدُكَّتَا دَكَّةً وَاحِدَةً

”När jorden och bergen kommer att bringas i sammanstötning och krossas i ett enda slag.” – (Sura al-Haqqah: 14)

يَوْمَ تُبَدَّلُ الأَرْضُ غَيْرَ الأَرْضِ وَالسَّمَاوَاتُ وَبَرَزُواْ للّهِ الْوَاحِدِ الْقَهَّارِ

”Den dag då jorden kommer att förvandlas till en annan jord och likaså himlen, och alla kommer att träda fram inför Allah, den ende och allsmäktige.” – (Sura Ibrahim: 48)

Dessa verser antyder att den nuvarande världsordningen har en bestämd livslängd. Det är inte en evig ordning. När dess livslängd har löpt ut kommer hela ordningen att störta samman och krossas. Solen, jorden, månen och alla andra planeter och himlakroppar, vars omlopp denna ordning bygger på, kommer alla att skingras och skiljas åt, kollidera med varandra, och detta tillfälliga palats kommer att krossas. Men det innebär inte att hela skapelsen kommer att förintas eller att skapelsens fortlöpande ordning kommer att upphöra. Snarare innebär det att denna särskilda form av skapelsen, som fungerar under den nuvarande ordningen, kommer att förändras och att en annan ordning kommer att upprättas för skapelsen. […………………] Det är detta som antyds i versen.

Hur kommer det hinsidiga livets ordning att vara?

Här kan frågan uppstå: Hur kommer denna ordning att vara? Av beskrivningen i den ädla Koranen framgår tydligt att den kommer att vara fulländningen av den nuvarande ordningens ofullkomlighet, en utvecklad och förädlad form av denna ordning samt helt i överensstämmelse med förnuftets krav. I denna ordning kommer allt att vägas, mätas och räknas. Men det gäller inte materiella ting; där kommer i stället subtila, grundläggande principer och realiteter att vägas: gott och ont, rätt och orätt, gagn och skada, tro och otro, moral och omoral. Människornas avsikter, tankar, vilja och önskningar kommer att mätas. Sinnets dolda handlingar kommer att mätas och vägas. Där kommer inte brödet eller pengarna som gavs till den fattige att räknas, men avsikten bakom denna frikostighet kommer att granskas. För där kommer lagarna, till skillnad från i denna värld, inte att vara materiella utan intellektuella.

إِنَّ السَّمْعَ وَالْبَصَرَ وَالْفُؤَادَ كُلُّ أُولـئِكَ كَانَ عَنْهُ مَسْؤُولاً

”Ögat, örat och sinnet – allt kommer att förhöras” – (Sura Bani Israil: 36)

وَنَضَعُ الْمَوَازِينَ الْقِسْطَ لِيَوْمِ الْقِيَامَةِ فَلَا تُظْلَمُ نَفْسٌ شَيْئًا وَإِن كَانَ مِثْقَالَ حَبَّةٍ مِّنْ خَرْدَلٍ أَتَيْنَا بِهَا وَكَفَى بِنَا حَاسِبِ

”På Uppståndelsens dag kommer Vi att ställa fram precisa vågar för vägning. Ingen kommer därför att utsättas för den minsta orättvisa. Även om en handling väger så lite som ett senapskorn kommer Vi att föra fram den. Och Vi räcker som de som håller räkenskap” – (Sura al-Anbiya: 47)

O وَالْوَزْنُ يَوْمَئِذٍ الْحَقُّ فَمَن ثَقُلَتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَـئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ

وَمَنْ خَفَّتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَـئِكَ الَّذِينَ خَسِرُواْ أَنفُسَهُم

”Den dagen kommer gärningarna med säkerhet att vägas. Därefter kommer den vars gärningars vikt är tung att vinna framgång. Och de vars gärningars vikt är lätt kommer att vara förlorarna.” – (Sura al-Aʿrāf: 8–9)

O فَمَن يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ خَيْرًا يَرَهُ Oيَوْمَئِذٍ يَصْدُرُ النَّاسُ أَشْتَاتًا لِّيُرَوْا أَعْمَالَهُمْ

وَمَن يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ شَرًّا يَرَهُ

”Den dagen kommer människorna att träda fram, var och en för sig, för att få se sina gärningar. Den som har gjort ens så mycket gott som en atoms vikt kommer att få se det, och den som har gjort ens så mycket ont som en smula kommer att få se det.” – (Sura az-Zalzala: 6–8)

I den nuvarande materiella ordningen är sådant som, på grund av de materiella lagarnas begränsningar, i hemlighet är dolt för människors blickar, gömt och undangömt, allt sådant kommer att uppenbaras i denna andra ordning. De dolda, förborgade och subtila sanningarna kommer där tydligt att träda fram. Och varje tings sanna och verkliga värde kommer att framträda i strålande klarhet.

لَقَدْ كُنتَ فِي غَفْلَةٍ مِّنْ هَذَا فَكَشَفْنَا عَنكَ غِطَاءكَ فَبَصَرُكَ الْيَوْمَ حَدِيدٌ

”Människan kommer att få höra: Du var ouppmärksam på detta; därefter har Jag avlägsnat slöjan från dina ögon. Nu är din syn ytterst skarp.” – (Sura Qaf: 22)

يَوْمَئِذٍ تُعْرَضُونَ لَا تَخْفَى مِنكُمْ خَافِيَةٌ

Den dagen kommer ni att föras fram. Ingen av era hemligheter kommer att förbli dold. – (Sura al-Haqqa: 18)

Där kommer gärningarnas verkliga resultat att uppenbaras i enlighet med förnuft, insikt och rättvisa. Under de materiella lagarnas och materiella medlens inflytande i den nuvarande ordningen kan gärningarnas verkliga och förnuftsmässiga resultat inte framträda. Dessa lagar och medel kommer inte att vara verksamma där. Därför kommer allt som här står i vägen för rättvisa och hindrar de exakta resultaten från att framträda, där att bli overksamt och utan inflytande. Här skyddar till exempel rikedom, överflöd av materiella resurser, vänners och bekantas styrka, ansträngningar och påverkansförsök, förböner, familjens inflytande, den egna listigheten, försiktiga klokheten och andra liknande saker människan från följderna av många av hennes gärningar. Men där kommer dessa saker helt att förlora sitt inflytande, och i enlighet med rättvisa och sanningen kommer precis det resultat att framträda som varje sak bör ge upphov till.

هُنَالِكَ تَبْلُو كُلُّ نَفْسٍ مَّا أَسْلَفَتْ

”Där kommer varje person att granska de gärningar han tidigare har utfört.” – (Sura Yunus: 30)

وَوُفِّيَتْ كُلُّ نَفْسٍ مَّا كَسَبَتْ وَهُمْ لاَ يُظْلَمُونَ

”Var och en kommer att få full återgäldning för sina gärningar, och ingen orätt kommer att tillfogas dem ens i minsta mån.” – (Sura Ali Imran: 25)

يَوْمَ تَجِدُ كُلُّ نَفْسٍ مَّا عَمِلَتْ مِنْ خَيْرٍ مُّحْضَرًا وَمَا عَمِلَتْ مِن سُوَءٍ

”Den dagen kommer varje människa att finna varje god och ond gärning som hon själv har utfört.” (Sura Āl ʿImrān: 30)

وَاتَّقُواْ يَوْماً لاَّ تَجْزِي نَفْسٌ عَن نَّفْسٍ شَيْئاً وَلاَ يُقْبَلُ مِنْهَا شَفَاعَةٌ وَلاَ يُؤْخَذُ مِنْهَا عَدْلٌ وَلاَ هُمْ يُنصَرُونَ

”Frukta den dag då ingen människa kan vara till någon nytta för en annan. Ingen förbön kommer att godtas för någon, ingen ersättning kommer att tas emot från någon, och ingen hjälp kommer att ges åt dem.” (Sura al-Baqarah: 48)

Och فَإِذَا نُفِخَ فِي الصُّورِ فَلَا أَنسَابَ بَيْنَهُمْ يَوْمَئِذٍ وَلَا يَتَسَاءلُونَ

Och فَمَن ثَقُلَتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ

وَمَنْ خَفَّتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَئِكَ الَّذِينَ خَسِرُوا أَنفُسَهُمْ فِي جَهَنَّمَ خَالِدُونَ

”När det sedan blåses i trumpeten, kommer det den dagen inte längre att finnas några släktband mellan dem, och de kommer inte ens att fråga varandra. Den dagen kommer de vars gärningars vågskålar väger tungt att nå framgång, medan de vars gärningars vågskålar väger lätt kommer att vara förlorarna.” (Sura al-Muʾminūn: 101–103)

إِلَّا مَنْ أَتَى اللَّهَ بِقَلْبٍ سَلِيمٍ och يَوْمَ لَا يَنفَعُ مَالٌ وَلَا بَنُونَ

”Den dagen kommer rikedom och barn inte att vara till någon nytta, (den dagen) är endast den som kommer inför Allah med ett rent hjärta berättigad till räddning” – (Sura ash-Shuʿarāʾ: 88–89)

***********

”Ni har kommit till Oss ensamma, precis som Vi skapade er ensamma första gången. Allt det som Vi gav er som utrustning har ni lämnat bakom er. Vi ser inte längre de medlare bland er som ni ansåg vara Allahs medgudar när det gällde er omvårdnad och försörjning. Alla band mellan er har brutits och förkastats.”

– (Sura al-Anʿām: 94)

(**********)

”På Uppståndelsens dag kommer era släktingar och barn inte att vara till någon som helst nytta för er. Allah kommer att döma mellan er. Han har sett allt vad ni gör.”

– (Sura al-Mumtaḥanah: 3)

(********)

”Den dagen kommer människan att fly från sin bror, sin mor och far, sin hustru och sina barn. Den dagen kommer var och en att vara helt upptagen av sin egen situation.”

– (Sura Abasa: 34–37)

En mycket stor brist i den nuvarande ordningen är att fördelningen av Allahs välsignelser och rikedomar här inte är beroende av människans gärningar och förtjänster. Den är i stället beroende av många orsaker, där individuella gärningar, kvalifikationer och talanger endast utgör en del av orsaken. Där försvagar andra, mäktigare orsaker de individuella gärningarnas inverkan, och ibland utplånar de den helt. Därför har individens rättmätiga anspråk ingen plats, eller endast mycket liten plats, i fördelningen av välsignelser och rikedomar. Här kan en människa, trots att hon under hela sitt liv har ägnat sig åt förtryck, övergrepp och överträdelser, bli prydd med välstånd, välmåga och världslig rikedom. En annan människa kan däremot, trots att hon under hela sitt liv har levt i tro och gudsfruktan, förbli plågad av misär, sorg och fattigdom. Denna ofullkomlighet måste fullbordas. Förnuftets krav är därför att den nuvarande ordningen förbättras och omvandlas till en ordning där goda och dåliga följder fördelas rättvist, och där var och en, utifrån sina personliga egenskaper, får det som han eller hon förtjänar. Koranen säger att ordningen i livet efter detta kommer att vara just sådan. Som exempel:

(******)

”Ska Vi behandla dem som skapar oro och fördärv på jorden på samma sätt som de troende och rättfärdiga människorna? Ska Vi likställa de gudfruktiga med de gudstrotsiga?”

(*******)

”Har de som gör onda gärningar trott att Vi ska likställa dem med de troende och rättfärdiga människorna? Och att deras liv och död ska vara likadana? Vilket ont beslut de fattar.”

(********)

”Varje person kommer att få en belöning motsvarande exakt hans gärningar.”

– (Sura al-Anʿām: 132)

(*********)

”Paradiset kommer att föras nära de gudfruktiga, och Helvetet kommer att ställas fram inför de vilseledda.”

– (Sura ash-Shuʿarāʾ: 90–91)

Detta är i själva verket en kortfattad skiss av den andra värld som profeten Muhammad (frid vare med honom) och andra profeter har talat om efter den nuvarande världen. De som betraktar denna värld och hela dess uppbyggnad som ett färgsprakande skådespel, en lekplats, ett meningslöst tumult och en labyrint utan något som helst syfte kommer visserligen inte att finna något trovärdigt i denna plan och dess belägg. Men de som betraktar världsordningen som något skapat av Allah och tror att Allah är en vis och förnuftig Varelse, kommer efter att ha begrundat dessa belägg med säkerhet att tvingas erkänna behovet av en sådan världsordning. Och när möjligheten av ett andra liv efter döden väl har fastställts, är det tillräckligt att påvisa nödvändigheten av denna möjlighet för att tro att den vise och förståndige Allah med säkerhet kommer att skapa en värld av detta slag.

Av denna diskussion har det blivit helt klart att den tro på det kommande livet som islam kräver inte alls står utanför förnuftets räckvidd; tvärtom motsvarar den helt förnuftets och klokhetens krav. Ingen utveckling inom kunskap, vetenskap eller intellektuellt tänkande kan försvaga tron det minsta – förutsatt naturligtvis att denna utveckling är verklig och genuin, inte bara ytlig och till för syns skull. (1)

Nödvändigheten av att tro på det kommande livet

Av diskussionen hittills har det bevisats att existensen av ett andra liv efter detta jordiska liv är högst sannolik och överensstämmer med förnuftets krav. Sunt förnuft och verklig vetenskap utgör inget hinder för att tro på detta andra liv som Koranen har lagt fram; tvärtom uppmuntrar de människan ytterligare till det. Men frågan är: varför är det nödvändigt att tro på denna föreställning om livet efter detta? Varför har den gjorts till en del av tron och övertygelsen? Varför har den tillmätts så stor betydelse? Varför har tron på den gjorts oumbärlig för att bli muslim, så att det är omöjligt att vara muslim utan denna tro? Varför skulle tron på Allah, Sändebudet och Skriften inte ha någon nytta om man förnekar den? Varför skulle alla livets goda gärningar och rättfärdiga handlingar gå till spillo?

Någon kan säga att läran om livet efter detta, liksom andra övernaturliga läror, helt enkelt bara är en övernaturlig lära. Jag medger att denna lära har gjorts mycket stark och välgrundad genom bevis och argument, och att det finns tillräckliga skäl att tro på den. Men att en övernaturlig lära har fastställts genom bevis och argument innebär inte att man måste tro på den och att tro och otro blir beroende av just den. Det finns många andra övernaturliga läror, liksom läran om livet efter detta, och även till stöd för dem finns starka förnuftsargument och bevis. Varför har då inte också de tagits med i tron?

För en mer utförlig diskussion om Akhirah, se tafsiren till ordet ”Akhirah” i Tafhim al-Qur’an, del två, samt artikeln ”Livet efter detta” som finns infogad i appendixet till detta verk.

Svaret är: Om föreställningen om livet efter detta bara vore en övernaturlig lära, skulle denna fråga förvisso vara en stark fråga. Under sådana omständigheter skulle det inte finnas något förnuftigt skäl att införliva denna lära med tron och övertygelsen. Om en lära nämligen bara är övernaturlig och inte har något samband med vårt verkliga liv, påverkar den inte vår moraliska karaktär och våra handlingar, vare sig vi är okunniga om den eller förnekar den. Men om man tänker lite djupare över läran om livet efter detta blir det klart att den inte bara är en filosofisk lära; den har ett djupt samband med människans moraliska liv och hennes praktiska liv. Tron på den förändrar i grunden människans syn på det jordiska livet och all hennes verksamhet. Att erkänna denna lära innebär att människan kommer att betrakta sig själv som en ansvarig och förpliktad varelse. I allt hon gör i livet kommer hon att handla med tanken att hon är ansvarig för varje handling och varje gärning. I det framtida livet måste hon stå till svars för allt hon har gjort, och hennes framtida lycka eller olycka kommer att bero på hennes goda eller onda gärningar.

Att däremot inte erkänna denna lära innebär att människan kommer att betrakta sig själv som en ansvarslös varelse. Hon kommer att planera sitt jordiska liv utifrån föreställningen att hon inte behöver stå till svars i något annat liv för det hon gör i detta liv. Inga goda eller dåliga följder kommer i framtiden att visa sig som resultat av hennes gärningar och handlingar i detta liv. Den oundvikliga följden av att vara okunnig om denna lära eller förneka den blir därför att människans blick riktas enbart mot de gärningar vars följder visar sig i denna värld. Och vilka handlingar som är till nytta för henne och vilka som är skadliga kommer hon att avgöra utifrån dessa följder. Hon kommer naturligtvis att avstå från att dricka gift och att lägga handen i elden, eftersom hon vet att hon måste drabbas av dessa båda handlingars dåliga följder redan i denna värld. Men eftersom de fullständiga följderna av sådana handlingar som förtryck och tyranni, orättvisa, lögn, förtal, svek och otukt inte visar sig i sin helhet i denna värld, kommer hon att undvika dem endast i den mån som risken för att deras dåliga följder ska visa sig här är uppenbar. När det däremot inte finns någon utsikt till att deras dåliga följder ska visa sig, eller när det uppstår en förväntan om att vinna någon fördel genom dem, kommer hon inte att känna minsta tvekan inför att utföra dessa handlingar.

Kort sagt kommer, enligt denna lära, ingen moralisk handling att ha något bestämt moraliskt värde i människans ögon. I stället kommer varje handlings godhet eller ondska att vara beroende av de goda eller dåliga följder som visar sig i denna värld. Den som däremot tror på livet efter detta kommer inte bara att rikta blicken mot de följder av en moralisk handling som visar sig i denna värld, utan också mot de följder som kommer att visa sig i det efterföljande livet, och utifrån dessa följder kommer han att avgöra handlingens nytta eller skada. Liksom han tror på giftets förstörelsebringande verkan och eldens brännande kraft, kommer han också att tro på svekets och lögnens förstörelsebringande och brännande kraft. Liksom han tror på giftets förstörelsebringande verkan och eldens brännande kraft, kommer han också att tro på svekets och lögnens förstörelsebringande och brännande kraft. Liksom han anser mat och dryck vara nyttiga, kommer han också att anse rättvisa, trofasthet och renhet vara nyttiga. Han kommer att tro att varje handling har en bestämd och säker följd, även om denna följd kanske inte alls visar sig i detta liv eller kanske visar sig i motsatt form. För honom kommer moraliska handlingar att ha ett fastställt moraliskt värde, och detta värde kommer inte att förändras det minsta genom jordisk nytta eller skada. I hans moraliska system kommer ärlighet, rättvisa och att hålla löften att räknas som godhet och förtjänst, även om de i denna värld endast kan leda till skada eller inte alls till någon nytta. Lögn, förtryck och att bryta löften kommer däremot att erkännas som synd och ond gärning, även om de i denna värld endast kan leda till nytta och inte till minsta skada.

Att vara likgiltig inför livet efter detta eller att inte tro på det innebär alltså inte bara att människan är likgiltig inför eller förnekar en övernaturlig lära. Det innebär snarare att hon har blivit likgiltig inför sin ställning som en ansvarig och förpliktad varelse. Hon har börjat betrakta sig själv som en fri, godtycklig och ansvarslös varelse. Hon har nöjt sig med det yttre livet i denna värld och dess ofullständiga, ja ibland bedrägliga följder. Likgiltig inför livets slutliga vinst och förlust har hon förlitat sig på de ursprungliga, tillfälliga och opålitliga vinsterna och förlusterna. Och utifrån detta har hon fastställt helt föränderlig och bedräglig moralisk värdering för sina handlingar. Hon har berövats en felfri, fast och moralisk ordning, som endast kan uppnås genom ansvarskänsla, en orubblig blick på de slutliga följderna och fasta moraliska värden. På så sätt har hon, bedragen av världens ofullständiga och bristfälliga yttre sken, levt hela sitt liv under en sådan svag och felaktig moralisk ordning där den verkliga förlusten har förvandlats till vinst, och den verkliga förlusten har förvandlats till vinst, medan den verkliga vinsten och förlusten har fått sina namn. Där har det verkligt vackra blivit fult och det verkligt fula kallats vackert; på samma sätt har den verkliga synden blivit fromhet och den verkliga fromheten förvandlats till synd.

Det är just dessa följder av att inte tro på det hinsides livet som Koranen i detalj har beskrivit. Om man granskar Koranens verser i denna fråga blir det tydligt att de förvrängningar som uppstår i människans moraliska liv och handlande till följd av att hon inte tror på det hinsides livet, där har nämnts sammantaget.

För det första: Människan betraktar sig själv som en ändamålslös, godtycklig och ansvarslös varelse och anser därför sitt liv som helhet vara fruktlöst och meningslöst. Eftersom hon tror att ingen övervakar hennes handlingar eller håller henne till räkenskap, utför hon alla sina gärningar:

(*************)

”Tror ni då att Vi har skapat er förgäves och att ni inte ska återvända till Oss?” – (Sura al-Mu’minun 115)

(*************)

”Tror människan att hon ska lämnas åt sig själv, utan syfte?”

– (Sura al-Qiyamah 36)

(************)

”Tror människan att ingen har makt över henne? Hon säger: ’Jag har spenderat en stor förmögenhet.’ Tror hon att ingen har sett henne?” – (Sura al-Balad: 5–7)

Två: En sådan människas blick riktas enbart mot världens yttre sida. Hon betraktar de första och tillfälliga resultaten som de slutgiltiga och verkliga resultaten och fattar, bedragen av detta, felaktiga beslut:

(**************)

”De känner endast till det yttre i det världsliga livet, medan de är helt likgiltiga inför det kommande livet.” – (Sura ar-Rum: 7)

(***********)

”De som inte hoppas på vårt möte och har blivit nöjda med och förvissade om det världsliga livet.” ) – (Sura Yunus: 7)

(**********)

”Nej! Ni älskar det som snabbt kan uppnås och överger det kommande livet.” – (Sura al-Qiyama: 20–21)

(***********)

”Ni föredrar det jordiska livet, fastän det kommande livet är bättre och mer bestående”

– (Sura al-Aʿla: 16–17)

”Det jordiska livet har förlett dem.”

För det tredje blir följden av detta ytliga synsätt att människans uppfattning om tingens värde blir helt omvänd. Sådant som i själva verket är skadligt med avseende på det slutliga resultatet börjar hon, eftersom hon fäster blicken på den skenbara vinsten, betrakta som nyttigt. Handlingar som är felaktiga med avseende på det slutliga resultatet börjar hon, genom att endast se till de första resultaten, betrakta som välgörande. Därför avviker hennes jordiska strävan från den rätta vägen och blir till slut fruktlös.

(***********)

”De som önskade det goda i det jordiska livet sade: ’Ack, om vi ändå hade fått något liknande det som Kārūn hade fått! Han är verkligen lyckligt lottad.’ Men de som hade fått kunskap sade: ’Ve er! Allahs belöning är bättre för den som tror och gör goda gärningar.’”

– (Sura al-Qasas: 79–80)

(************)

”För dem som inte tror på det kommande livet gör Vi deras handlingar mycket tilltalande, och de förblir vilseledda.” – (Sura an-Naml: 8)

(***********)

”Är de så försjunkna i denna villfarelse att de tror att Vi, genom att förse dem med rikedomar och barn, också skyndar oss att främja deras välgång? Men de inser inte den verkliga sanningen.”

– (Sura al-Mu’minun: 55–56)

(**********)

”Ska Vi berätta för er vilka som är de största förlorarna när det gäller handlingar? Det är de vars strävan och ansträngningar i det världsliga livet har letts in på villovägar, medan de trodde att de gjorde mycket goda gärningar. Det är dessa som förnekat sin Herres tecken och mötet med Honom. Därför blev deras handlingar förgäves.” – (Sura al-Kahf: 104–105)

För det fjärde: Sådana människor kan aldrig acceptera den sanna religionen. Om moraliska ideal, goda gärningar och principer för gott uppförande läggs fram för dem, kommer de att avvisa dem; men om trosföreställningar och handlingar som strider mot allt detta läggs fram för dem, kommer de att acceptera dem. Den sanna religionens alla regler och principer kräver nämligen uppoffring av många av det världsliga livets fördelar, nyttigheter och njutningar. Dess grundprincip och lära är att det världsliga livets tillfälliga och övergående fördelar måste offras för det kommande livets bättre och eviga välgång. Men den som inte tror på det kommande livet betraktar det världsliga livets välgång som den yttersta välgången. Därför kan han varken göra sig redo för någon sådan uppoffring eller acceptera de regler och principer i fromheten som kräver en sådan uppoffring. Att inte tro på det kommande livet och att följa den sanna religionen är således två oförenliga saker. Den som inte tror på det kommande livet kan aldrig vara en anhängare av den sanna religionen.

(***********)

”Dem som högmodigt och orättmätigt uppträder på jorden kommer Jag att vända bort från Mina tecken. Även om de ser vilket tecken som helst kommer de inte att tro på det; även om de ser den raka vägen kommer de inte att följa den, men om de ser villfarelsens väg kommer de att slå in på den. Detta beror på att de har förnekat Mina tecken och varit likgiltiga inför dem. Alla deras gärningar kommer att bli fruktlösa om de förnekar Mina tecken och mötet med det kommande livet. Kommer de inte att belönas i enlighet med det de har gjort?” – (Sura al-A’raf: 146–147)

Fem: Genom att förneka det kommande livet påverkas hela människans moraliska och praktiska liv. Hon blir högmodig och upprorisk:

(*************)

”De som inte tror på det kommande livet fortsätter i sina hjärtan att förneka sanningen, och de blir högmodiga.” – (Sura an-Nahl: 22)

(************)

”Farao och hans härskaror uppträdde högmodigt och orättmätigt på jorden och trodde att de aldrig skulle återvända till Mig. Hans uppförande och hans gärningar blev fördärvade.”

– (Sura al-Qasas: 39)

(************)

”Fördärv väntar de ohederliga människor som tar fullt mått när de tar emot från andra, men ger mindre när de mäter åt andra. Tänker de inte på att de ska återuppväckas på en väldig dag?” – (Sura al-Mutaffifin: 1–5)

Han blir hårdhjärtad, trångsynt, skrytsam, självisk och vänder sig bort från dyrkan av Allah:

(************)

”Har du sett den som förnekar återgäldningens dag? Det är han som stöter bort den faderlöse och inte uppmuntrar till att ge den behövande mat. Ve därför de bedjande som är likgiltiga inför sin bön. De gör goda gärningar endast för att visa upp dem för människor. Och de vägrar till och med att ge människor små och vardagliga nyttigheter.”

– (Sura al-Ma’un: 1–7)

Sammanfattningsvis är att ignorera sanningen och ägna sig åt syndiga handlingar den oundvikliga följden av att förneka livet efter detta

(************)

”Det är endast de som har förnekat sanningen och ägnat sig åt syndiga handlingar som förnekar räkenskapens dag.”

– (Sura al-Mutaffifin: 12)

Ingen förnuftig människa kan förneka dessa följder av likgiltighet inför eller förnekande av tron på det kommande livet. Särskilt har vi fått möjlighet att se resultatet av den civilisation som byggts på enbart världsliga och materiella mål, förhäxad av det yttre glitter som präglar det jordiska livet, och där tron på det kommande livet helt har förkastats. Därefter finns det inte minsta utrymme för oss att förneka sanningen att det är helt omöjligt att, tillsammans med förnekandet av det kommande livet, upprätta dyrkan av Allah, religiös fromhet och moraliska ideal.

Det anmärkningsvärda är emellertid att islam vill upprätta just dessa saker helt och fullt. Den kallar människan till god karaktär och rättfärdiga handlingar. För detta måste hon avstå från många av världens materiella intressen och njutningar. Den uppmanar människan att dyrka Allah och förbättra sig själv, något vars nytta eller välgång inte kan iakttas i detta jordiska liv; tvärtom måste människans kropp och själ utsättas för många slags mödor och lidanden. Den gör åtskillnad mellan haram och halal samt mellan renhet och orenhet när det gäller livets alla angelägenheter och utnyttjandet av världens tillgångar. För att uppnå högre andliga mål kräver den av människan att hon offrar sina personliga intressen, sin kärlek och tillgivenhet och ibland till och med sitt liv och sin egendom. Den vill ordna människans liv genom en moralisk lag där varje sak har tilldelats ett särskilt värde, utan minsta hänsyn till världsliga vinster och förluster. Skulle människan verkligen kunna lyckas med att upprätta en sådan religion och sharia utan att tro på det kommande livet? Skulle hon kunna ta till sig en sådan undervisning samtidigt som hon var likgiltig inför eller förnekade denna trosuppfattning? Om svaret är nekande – och det kommer naturligtvis att vara nekande – måste man erkänna att det för att upprätta ett sådant religiöst system och en sådan moralisk lag först och främst är nödvändigt att tron på det kommande livet rotas fast i människans hjärta. Det är just därför som islam har gjort tron på var och en av dessa saker till en del av den grundläggande tron och, efter tron på Allah, lagt störst vikt vid den.

Låt oss nu se i vilken form islam har framställt denna övertygelse och vilken inverkan den har på människans karaktär och beteende.

Det kommande livets företräde framför denna värld

Det första som Koranen sökte befästa i människans sinne var att denna värld är en tillfällig boning för människan. Detta är inte hennes enda liv; efter det finns ett bättre och evigt liv. Välsignelserna i det livet är långt mer omfattande än välsignelserna i det nuvarande livet, och dess olyckor är långt strängare än olyckorna här. Den som låter sig bedras av denna världs yttre glitter, fäster sig vid hoppet om att uppnå dess njutningar och förmåner och genom sina försök att vinna dem berövas lyckan, välståndet och förmånerna i det kommande livet, han köper något mycket dåligt. I själva verket är hela hans affär en ytterst förlustbringande affär. På samma sätt handlar den som betraktar skadan i denna värld som den slutgiltiga skadan och, i sina försök att undgå den, gör sig lämpad för skadan i det kommande livet, ytterst dåraktigt; hans handling kan på intet sätt kallas klok. Detta har i den ädla Koranen behandlats så utförligt att det inte är möjligt att samla alla verser som rör ämnet här. Som exempel citeras här några verser:

(***********)

”Denna värld är inget annat än lek och förströelse. Det verkliga hemmet för livet är det kommande livet.” – (Sura al-Ankabut: 64)

(***********)

” (O Muhammad,) säg: Världens njutningar och rikedomar är mycket obetydliga. För den som lever med taqwa är det kommande livet bättre.” (Sura an-Nisa: 77)

(************)

”Har ni blivit nöjda med det världsliga livet i utbyte mot det kommande livet? Det världsliga livets njutningar och rikedomar är mycket obetydliga jämfört med det kommande livet.” (Sura at-Tawba: 38)

(***********)

”Ni ger det världsliga livet företräde, trots att det kommande livet är bättre och mer beständigt.” – (Sura al-A’la: 16–17)

(*************)

”Varje människa måste smaka döden. Och på Uppståndelsens dag kommer ni att få full lön för detta liv. Den som den dagen räddas från helvetets straff och får träda in i paradiset, han är sannerligen den som lyckas. Och detta världsliga liv är inget annat än ett bedrägligt verktyg.” – (sura Āl ʿImrān: 185)

(************)

”De som har gjort sig själva orätt har försjunkit i de njutningar som de har fått, och det är de som är brottslingarna.” – (sura Hūd: 116)

(************)

”Säg: De som på Uppståndelsens dag har kastat sig själva och sina egna barn i förlust, de är verkligen de som lider en svår förlust. Detta är den verkliga och uppenbara förlusten.” – (sura az-Zumar: 15)

(***********)

”Den som sedan gör uppror och föredrar det världsliga livet, hans boning är helvetet. Men den som fruktar att stå inför sin Herre och håller sin själ tillbaka från begäret, hans boning är paradiset.” – (sura an-Nāziʿāt: 37–41)

(***********)

”Vet att det i det jordiska livet finns lek och förströelse, prakt och skönhet, ömsesidigt skryt och tävlan med varandra om rikedom och barn. Dess liknelse är som regnet: genom regnet växer grödan till fullo, och odlaren gläds åt den. Därefter mognar den och torkar; du ser den sedan bli grå och vissna bort i jorden. Därefter kommer det kommande livet, där somliga får ett hårt straff och andra får Allahs förlåtelse och välbehag. Det jordiska livet är endast ett bedrägligt njutningsmedel.” – (Sura al-Hadid: 20)

(**********)

”Kärleken till kvinnor, barn, högar av guld och silver, märkta hästar, boskap och åkrar har gjorts lockande för människorna. Detta är det jordiska livets njutningar och tillgångar. Men hos Allah finns en bättre återkomst. Muhammad, säg: ’Ska jag berätta för er om något bättre än detta? För dem som iakttar taqwa finns hos deras Herre paradis, under vilket bäckar flyter. Där ska de förbli för evigt, få rena makar och vara välsignade med Allahs välbehag.’” – (A آل عمران: 14–15)

Denna lära – att sätta det kommande livet framför det jordiska, offra tillfälliga fördelar för det kommande livets bestående framgång och uthärda jordiska, kortvariga förluster för att undgå bestående förlust i det kommande livet – har förmedlats i islam på ett mycket kraftfullt och tilltalande sätt. Syftet är att den som tror på Koranen och Muhammad (frid vare med honom) ska utföra varje handling som Allah och Sändebudet (frid vare med honom) har anvisat som ett medel till framgång i det kommande livet, inte under tvång utan av innerlig övertygelse. På samma sätt ska han avstå från allt som de båda har beskrivit som en orsak till förlust i det kommande livet, oavsett hur nyttigt eller skadligt det än anses vara i det jordiska livet.

Gärningsboken och Allahs domstol

Det som den ädla Koranen också har försökt att djupt förankra i människans medvetande är att ett korrekt och felfritt register bevaras över varje handling som människan utför i detta jordiska liv, hur dolt hon än utför den. På Uppståndelsens dag kommer detta register att läggas fram i domstolen. Varje atom som har samband med människans handlingar kommer att vittna om hennes gärningar. Till och med hennes egna lemmar kommer att träda fram och stå i vittnesbåset för att vittna mot henne. Dessutom kommer hennes gärningsbok, eller bok över hennes handlingar, att vägas med största noggrannhet. På den ena vågskålen finns hennes goda gärningar och på den andra hennes onda handlingar. Om de goda gärningarnas vågskål väger tyngre kommer framgången i det kommande livet att välkomna henne, och hennes boning blir paradiset. Men om de onda gärningarna väger tyngre blir hennes slut förstörelse och undergång, och hon hänvisas till den värsta platsen: helvetet. I Allahs domstol kommer var och en ensam, med sin bok över sina handlingar. Där kommer inga av det jordiska livets medel – ära och anseende, släktens stolthet, ansträngningar och bemödanden, rikedom, styrka och förmåga eller något liknande – att vara till någon hjälp.

Koranen har också beskrivit detta ämne mycket utförligt och på ett tilltalande sätt. Som exempel återges här några verser:

Om gärningsbokens tillstånd har det sagts:

(***********)

“Den av er som talar i hemlighet och den som talar högt, den som gömmer sig i nattens mörker och den som rör sig i dagens ljus – bådas tillstånd är detsamma. Framför och bakom var och en av dem finns förvisso väktare utsedda, och de bevarar vart och ett av hans ord på Allahs befallning.” – (Sura ar-Raʿd: 10–11)

وَوُضِعَ الْكِتَابُ فَتَرَى الْمُجْرِمِينَ مُشْفِقِينَ مِمَّا فِيهِ وَيَقُولُونَ يَا وَيْلَتَنَا مَالِ هَٰذَا الْكِتَابِ لَا يُغَادِرُ صَغِيرَةً وَلَا كَبِيرَةً إِلَّا أَحْصَاهَا ۚ وَوَجَدُوا مَا عَمِلُوا حَاضِرًا ۗ وَلَا يَظْلِمُ رَبُّكَ أَحَدًا

“När gärningsboken läggs fram kommer du att se hur de skyldiga blir skräckslagna av det som står skrivet i den. De kommer att säga: ’Ve oss! Vad är det här för bok? Den har inte utelämnat något, vare sig litet eller stort, utan allt finns med i den.’ Och de kommer att finna allt de gjorde närvarande.” – (Sura al-Kahf: 49)

Lem­marnas vittnesmål och människans erkännande:

يَوْمَ تَشْهَدُ عَلَيْهِمْ أَلْسِنَتُهُمْ وَأَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُمْ بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ

“Den dagen kommer deras egna tungor, händer och fötter att vittna om det de gjorde.” – (Sura an-Nur: 24)

حَتَّىٰ إِذَا مَا جَاءُوهَا شَهِدَ عَلَيْهِمْ سَمْعُهُمْ وَأَبْصَارُهُمْ وَجُلُودُهُمْ بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ

وَقَالُوا لِجُلُودِهِمْ لِمَ شَهِدْتُمْ عَلَيْنَا ۖ قَالُوا أَنْطَقَنَا اللَّهُ الَّذِي أَنْطَقَ كُلَّ شَيْءٍ وَهُوَ خَلَقَكُمْ أَوَّلَ مَرَّةٍ وَإِلَيْهِ تُرْجَعُونَ

وَمَا كُنْتُمْ تَسْتَتِرُونَ أَنْ يَشْهَدَ عَلَيْكُمْ سَمْعُكُمْ وَلَا أَبْصَارُكُمْ وَلَا جُلُودُكُمْ وَلَٰكِنْ ظَنَنْتُمْ أَنَّ اللَّهَ لَا يَعْلَمُ كَثِيرًا مِمَّا تَعْمَلُونَ

”När han sedan kommer dit ska hans öron, hans ögon och hans hud vittna om vad han har gjort. Han ska säga till sin hud: ’Varför vittnade du mot mig?’ Den ska svara: ’Det är Gud, som ger allt förmågan att tala, som har gett mig förmågan att tala. … Ni brukade utföra era handlingar i hemlighet och trodde inte att era egna öron, ögon och hud skulle vittna om vad ni hade gjort. Ni trodde tvärtom att Gud inte ens kände till mycket av det ni gjorde.” – (Sura Ha-Mim as-Sajda: 20–22)

 وَشَهِدُوا عَلَىٰ أَنْفُسِهِمْ أَنَّهُمْ كَانُوا كَافِرِيَ

”De ska själva vittna mot sig att de var otacksamma tjänare.” – (Sura al-An’am: 130)

Med en sådan bok över sina gärningar och med dessa vittnen ska människan träda fram inför Guds domstol. Hur kommer då detta framträdande att gå till? Helt ensam och hjälplös ska hon ställa sig i den anklagades bås.

وَلَقَدْ جِئْتُمُونَا فُرَادَىٰ كَمَا خَلَقْنَاكُمْ أَوَّلَ مَرَّةٍ وَتَرَكْتُمْ مَا خَوَّلْنَاكُمْ وَرَاءَ ظُهُورِكُمْ ۖ وَمَا نَرَىٰ مَعَكُمْ شُفَعَاءَكُمُ الَّذِينَ زَعَمْتُمْ أَنَّهُمْ فِيكُمْ شُرَكَاءُ ۚ لَقَدْ تَقَطَّعَ بَيْنَكُمْ وَضَلَّ عَنْكُمْ مَا كُنْتُمْ تَزْعُمُونَ

”På samma sätt som Vi skapade dig första gången har du i dag kommit ensam till Oss. Allt som Vi skänkte dig har du lämnat bakom dig.” – (Sura al-An’am: 94)

Där kommer var och en att lägga fram sin egen räkenskap:

وَكُلَّ إِنْسَانٍ أَلْزَمْنَاهُ طَائِرَهُ فِي عُنُقِهِ ۖ وَنُخْرِجُ لَهُ يَوْمَ الْقِيَامَةِ كِتَابًا يَلْقَاهُ مَنْشُورًا

اقْرَأْ كِتَابَكَ كَفَىٰ بِنَفْسِكَ الْيَوْمَ عَلَيْكَ حَسِيبًا

”Vi har hängt var och ens goda och onda gärningar runt hans hals. På Uppståndelsens dag kommer Vi att ta fram en bok åt honom, som han finner uppslagen framför sig. Det kommer att sägas till honom: ’Läs din gärningsbok. I dag räcker du själv som räkenskapsförare för dig själv.’ – (Sura Bani Isra’il: 13–14)

Där kommer ärvd makt och prestige inte att vara till någon nytta:

لَنْ تَنْفَعَكُمْ أَرْحَامُكُمْ وَلَا أَوْلَادُكُمْ ۚ يَوْمَ الْقِيَامَةِ يَفْصِلُ بَيْنَكُمْ ۚ وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ

”På Uppståndelsens dag kommer era stamförbindelser och era barn inte att vara till någon nytta.” – (Sura al-Mumtahana: 3)

Där kommer förböner inte att vara till någon nytta:

 مَا لِلظَّالِمِينَ مِنْ حَمِيمٍ وَلَا شَفِيعٍ يُطَاعُ

”För de orättfärdiga kommer ingen vän att finnas, och ingen förebedjares förbön kommer att godtas.” – (Sura al-Mu’min: 18)

Där kommer ingen handel med mutor att förekomma:

 يَوْمَ لَا يَنْفَعُ مَالٌ وَلَا بَنُونَ

”Den dagen kommer varken rikedom eller barn att vara till någon nytta.” – (Sura ash-Shu‘ara: 88)

Människornas gärningar kommer att vägas, och varje atom kommer att räknas:

وَنَضَعُ الْمَوَازِينَ الْقِسْطَ لِيَوْمِ الْقِيَامَةِ فَلَا تُظْلَمُ نَفْسٌ شَيْئًا ۖ وَإِنْ كَانَ مِثْقَالَ حَبَّةٍ مِنْ خَرْدَلٍ أَتَيْنَا بِهَا ۗ وَكَفَىٰ بِنَا حَاسِبِينَ

”På Uppståndelsens dag kommer Vi att ställa fram den exakta vågen. Ingen kommer att behandlas orättvist ens med så mycket som en prick. Om en gärning än väger så lite som ett senapskorn, kommer Vi ändå att föra fram den. Och Vi är tillräckliga som räknare.” – (Sura al-Anbiya: 47)

Där kommer frid och belöning i allt att ges i enlighet med gärningarna:

 الْيَوْمَ تُجْزَوْنَ مَا كُنْتُمْ تَعْمَلُونَ

”I dag kommer ni att belönas på samma sätt som ni brukade handla.” – (Sura al-Jathiyah: 28)

 وَلِكُلٍّ دَرَجَاتٌ مِمَّا عَمِلُوا

”Var och en kommer att ha en rang motsvarande det han har gjort.” – (Sura al-An’am: 132)

I själva verket är det fruktan för denna polis och denna domstol som har rotfästs i människornas sinnen. Detta är inte världens polis, från vars blick människan kan gömma sig. Det är inte heller världens domstol, från vars grepp människan kan undkomma genom att bevis inte har samlats in, genom att falska vittnesmål har anskaffats eller genom att olagligt inflytande har utövats. Denna polis vakar tvärtom över henne alltid och under alla omständigheter. Hon kan inte på något sätt undgå domstolens vittnens blickar. Inför den finns en registrering av varje tanke och handling hos människan. Dess dom är så rättvis att ingen missgärning kan undgå straff och ingen god gärning kan undgå belöning.

Fördelarna med tron på livet efter detta

På detta sätt har islam gjort tron på livet efter detta till en väldig grundval för sitt moraliska regelverk och sitt sharia-system. Å ena sidan finns däri en intellektuell drivkraft att hålla fast vid dygd och välgång och att skydda sig mot förstörelse och undergång; å andra sidan finns däri vissheten om belöningen för goda gärningar och fruktan för det säkra straffet för missgärningar. För sin stadga och beständighet är islams regelverk och system inte beroende av någon materiell styrka eller administrativ makt. I stället väcker det, med hjälp av tron på livet efter detta, en väldig samvetskraft i människans sinne. Denna kraft driver människan av naturen, utan yttre lockelser eller hot, till sådana goda gärningar som islam har betecknat som goda gärningar med hänsyn till deras slutliga konsekvenser. På motsvarande sätt ger den henne drivkraft att skydda sig mot sådana missgärningar som islam har fastställt vara missgärningar med hänsyn till deras slutliga konsekvenser.

Det räcker att blicka i den ädla Koranen för att se att denna övertygelse på många ställen har använts för att lära ut moraliska ideal. Så snart människorna uppmanas till gudsfruktan och fromhet sägs det:وَاتَّقُوا اللَّهَ وَاعْلَمُوا أَنَّكُمْ مُلَاقُوهُ”Frukta Allah och vet att ni måste träda fram inför Honom” – (sura al-Baqarah: 223). Samtidigt som människorna uppmuntras till självuppoffring på Allahs väg ges också denna försäkran: när ni dör kommer ni i själva verket inte att dö, utan få evigt liv.وَلَا تَقُولُوا لِمَنْ يُقْتَلُ فِي سَبِيلِ اللَّهِ أَمْوَاتٌ ۚ بَلْ أَحْيَاءٌ وَلَٰكِنْ لَا تَشْعُرُونَ– (sura al-Baqarah: 154). I samband med uppmaningen att visa tålamod under sorg och lidande har det också sagts att Allah har gränslös barmhärtighet och nåd för de tålmodiga:

أُولَٰئِكَ عَلَيْهِمْ صَلَوَاتٌ مِنْ رَبِّهِمْ وَرَحْمَةٌ

Oräddhet och mod har väckts på följande sätt:

قَالَ الَّذِينَ يَظُنُّونَ أَنَّهُمْ مُلَاقُو اللَّهِ كَمْ مِنْ فِئَةٍ قَلِيلَةٍ غَلَبَتْ فِئَةً كَثِيرَةً بِإِذْنِ اللَّهِ

”De som trodde att de skulle träda fram inför Allah sade: ’Genom Allahs befallning besegrar en liten skara en stor armé.’” – (sura al-Baqarah: 249)

Styrka att stå fast inför de svåraste farorna har givits genom följande ord:

نَارُ جَهَنَّمَ أَشَدُّ حَرًّاۚ”Helvetets eld är mycket hetare än denna världens hetta.” (at-Tawbah: 81)

Man har uppmuntrats att spendera sina pengar på goda gärningar genom följande ord:

 وَمَا تُنْفِقُوا مِنْ خَيْرٍ يُوَفَّ إِلَيْكُمْ وَأَنْتُمْ لَا تُظْلَمُونَ

“Ni kommer att få full belöning för allt ni skänker, och ni kommer inte att utsättas för minsta orättvisa.” – (Sura al-Baqara: 172)

För att avhålla från snålhet har det sagts:

 وَلَا يَحْسَبَنَّ الَّذِينَ يَبْخَلُونَ بِمَا آتَاهُمُ اللَّهُ مِنْ فَضْلِهِ هُوَ خَيْرًا لَهُمْ ۖ بَلْ هُوَ شَرٌّ لَهُمْ ۖ سَيُطَوَّقُونَ مَا بَخِلُوا بِهِ يَوْمَ الْقِيَامَةِ

“De som är snåla med det som Allah har berikat dem med av Sin nåd ska inte tro att det är gott för dem; tvärtom är det mycket ont för dem. Den rikedom de är snåla med kommer på Uppståndelsens dag att göras till en boja och läggas runt deras halsar.” – (Sura Ali Imran: 180)

Man har avrått från ränteaffärer med dessa ord:تُرْجَعُونَ فِيهِ إِلَى اللَّهِ“Frukta den dag då ni ska återvända till Allah.” – (Sura al-Baqara: 281)

Man har undervisats i att inte fästa sig vid världens prakt och inte avundas de ondas välstånd genom följande:

لَا يَغُرَّنَّكَ تَقَلُّبُ الَّذِينَ كَفَرُوا فِي الْبِلَادِ مَتَاعٌ قَلِيلٌ ثُمَّ مَأْوَاهُمْ جَهَنَّمُ ۚ وَبِئْسَ الْمِهَادُ لَٰكِنِ الَّذِينَ اتَّقَوْا رَبَّهُمْ لَهُمْ جَنَّاتٌ تَجْرِي مِنْ تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا نُزُلًا مِنْ عِنْدِ اللَّهِ ۗ وَمَا عِنْدَ اللَّهِ خَيْرٌ لِلْأَبْرَارِ

”O Profet, låt inte de olydigas färd i Allahs land få bedra dig. Det är endast ett kortvarigt njutande av detta förgängliga liv. Därefter skall alla hamna i Jahannam, den värsta boningen. Men för dem som lever i gudsfruktan inför sin Herre finns trädgårdar genom vilka floder flyter. Där skall de förbli för evigt. Detta är deras gästgåva från Allah. Och det som finns hos Allah är det bästa för de rättfärdiga tjänarna.” – (Sura Āl ʿImrān: 196–198)

8.

Trons betydelse i den islamiska kulturen

En samlad översikt över trons innehåll

Trons fem aspekter har behandlats utförligt. Därigenom har det tydligt framgått vilken omfattande uppfattning islam har om var och en av dessa aspekter, deras intellektuella status enligt korrekta måttstockar, deras inverkan på den mänskliga karaktären och deras roll i uppbyggandet av kulturens grundvalar. Nu behöver vi betrakta tron som en helhet.

I de inledande kapitlen i denna bok har det sagts att den islamiska kulturens grundval är en särskild uppfattning om det jordiska livet. Den innebär att människans ställning i denna värld inte är som de skapade tingens i allmänhet; hon har i stället sänts hit som den universelle Herrens ställföreträdare. Mot denna bakgrund blir det ett logiskt resultat att uppnå tillfredsställelse hos sin Skapare och Herre blir människolivets naturliga mål, och för att uppnå detta mål blir följande nödvändigt:

För det första: att vinna korrekt kunskap om Allah.

För det andra: att anse endast Allah vara den som befaller och förbjuder, stiftar lagar och regler samt är värd tillbedjan och lydnad, och att helt underordna all sin egen makt och myndighet under den gudomliga lagen.

För det tredje: att känna till de särskilda vägarna och metoderna för att vinna Allahs välbehag.

För det fjärde: att känna till följderna av att vinna Allahs välbehag och följderna av att väcka Hans missnöje, så att ingen låter sig bedras av de ofullständiga resultaten i det jordiska livet.

I själva verket fyller de fem trosföreställningar som tidigare har behandlats utförligt just detta grundläggande behov.

Syftet med allt som har berättats i Koranen om Allahs väsen och egenskaper är att människan ska kunna få en korrekt kunskap om den Upphöjda Varelse från vars sida hon har sänts till världen som Hans ställföreträdare och vars välbehag är hennes livs yttersta mål. På samma sätt är syftet med allt som har sagts om änglarna att människan inte ska börja betrakta någon av de verksamma krafterna i världsalltet som en herre och inte förklara någon annan än Allah som delaktig i herraväldet. Efter att ha fått denna korrekta kunskap innebär tron på Allah att människan, på samma sätt som Allahs oinskränkta herravälde råder över världsalltet och även över den omedvetna sidan av människolivet, endast ska erkänna Allahs herravälde också över livets medvetna och tänkande sida. I varje fråga ska hon erkänna Allah som lagstiftaren och sig själv som den som följer Hans lag. Hon ska underordna sin egen makt och handlingsfrihet de gränser som Allah har fastställt. Det är i själva verket en sådan troskraft som kan sporra människan att frivilligt och villigt böja sig inför Allahs herravälde och myndighet. Genom denna kraft skapas ett särskilt slags samvete inom den troende och formas ett särskilt slags karaktär – något som inte kan göras obligatoriskt genom Allahs lag och bestämmelser, men som är absolut nödvändigt för frivillig efterlevnad.

Tron på profetskapet och Boken fyller det tredje behovet. Genom dessa två får människan omfattande kunskap om de lagar, regler och bestämmelser som Allah har fastställt för henne. Det är genom dessa två som hon kan lära känna de gränser inom vilka Allah har underordnat människans makt och handlingsfrihet. ”Iman bi’r-risalat” och ”iman bil-kitab” innebär att betrakta Budbärarens undervisning som Allahs undervisning och den Bok som han har överlämnat som Allahs Bok. Det är genom denna tro som människan kan utveckla förmågan att med fasthet och beslutsamhet följa de regler, lagar, bestämmelser och sedvänjor som Allahs Budbärare och Hans Bok har visat.

För att fylla det fjärde och sista behovet finns kunskapen om livet efter detta. Genom den blir människans blick så skarp att hon bakom det yttre i detta jordiska liv kan se existensen av en separat värld. Det blir tydligt för henne att det goda och onda, det nyttiga och skadliga i denna värld, inte är något mått på Allahs välbehag eller missnöje. Belöningen och straffet för människans handlingar från Allahs sida upphör inte i denna värld; deras slutliga dom och resultat kommer i stället att tillkännages i en separat värld. Och den domen kommer att vara fullständigt korrekt och tillförlitlig. För att nå framgång och välgång genom den domen är den enda vägen i denna värld att noggrant följa den gudomliga lagen och dess bestämmelser samt fullt ut bevara de gränser som Han har fastställt. Den fasta övertygelsen om denna kunskap och tro kallas iman bil-akhirah, tron på livet efter detta. Efter tron på Allah är detta i själva verket den mest verksamma kraften när det gäller att sporra människan att följa islams lagar och bestämmelser. Denna övertygelse spelar också en mycket stor roll i att göra människan mentalt lämpad och rustad för islamisk kultur.

Det har blivit helt klart genom denna diskussion att de grundläggande trosföreställningar som behandlas här har organiserat och lagt grunden för kulturen på just de linjer som de tidigare redogörelserna hade dragit upp för islams särskilda uppfattning om och bestämda mål med det jordiska livet. De grundläggande trosföreställningar som en sådan kultur behöver ur intellektuell synvinkel kan bestå av dessa fem punkter. Ingen annan trosföreställning har den lämplighet som krävs för att utgöra grunden för denna särskilda kultur. Ingen annan trosföreställning är nämligen förenlig med denna särskilda uppfattning om och detta mål för livet.

Islamisk kulturs struktur

Om man betraktar den föregående utförliga framställningen om tron, det vill säga islams troslära, framträder inför oss en fullständig struktur för den kultur som är byggd på denna grund. Dess viktigaste kännetecken är följande:

Ett: Denna kulturs organisation liknar organisationen av ett rike. I den betraktas Allah, enligt den allmänna religiösa uppfattningen, inte enbart som en ”gudom” som dyrkas. Enligt den världsliga uppfattningen är Han dessutom den högste härskaren. I själva verket är Han detta väldiga rikes kung och kejsare. Sändebudet är Hans representant. Koranen är Hans lagbok. Den som erkänner Hans kungadöme, lyder Hans representant och följer Hans lagbok är detta rikes undersåte. Att vara muslim innebär att man måste erkänna de lagar och bestämmelser som denne kung har fastställt genom Sin representant och Sin lagbok—oavsett om deras tillämpning och visdom är begripliga eller inte—utan invändning. Den som inte är beredd att ge Allahs högsta makt och Hans lagar företräde framför personliga och samhälleliga beslut, och som förbehåller sig rätten att följa eller inte följa Hans befallningar, har inte ens den minsta plats någonstans i detta rike.

Två: Det främsta målet med denna kultur är att förbereda människan för den slutliga framgången, det vill säga att vid domen i det hinsides bli välsignad med Världarnas Herres välbehag. Enligt dess synsätt beror uppnåendet av denna framgång på människans felfria handlande i det nuvarande livet. Men människan kan inte veta vilka handlingar som är nyttiga och vilka som är skadliga med hänsyn till det slutliga resultatet; det är i stället Allah, som avgör i det hinsides, som känner detta bäst. Därför kräver denna kultur att människan i alla livets frågor följer den väg Allah har anvisat och begränsar och reglerar sin handlingsfrihet genom den gudomliga sharia. På motsvarande sätt är denna kultur en storslagen förening av din och dunya. Den kan inte kallas ”religion” i den gängse, snäva betydelsen. Den är i stället ett mer omfattande livssystem som genomsyrar människans tankar och föreställningar, natur och karaktär, sedvänjor och beteenden, familjeangelägenheter, samhälleliga aktiviteter, politiska verksamhet, civilisation och sociala liv—allt. Det gemensamma namnet för de metoder och lagar som Allah har fastställt i alla dessa frågor är ”din al-Islam” eller ”islamisk kultur”.

Tre: Denna kultur är inte en nationell kultur, en inhemsk kultur i geografisk eller språklig mening eller en stamkultur. I egentlig mening är den i stället en mänsklig kultur. Den vänder sig till människan enbart som människa. Den tar emot var och en som tror på tawhid, risalat, Kitab och det hinsides inom sina gränser. På så sätt formar denna kultur en världsomfattande och generös samhörighet, där alla människor kan träda in oavsett ras, stam eller språk. Den har en unik förmåga att sprida sig över hela världen. Den kan knyta hela Adams avkomma samman genom ett gemensamt band och göra dem alla till anhängare av samma kultur. Men målet med att upprätta detta världsomfattande mänskliga broderskap är inte bara att öka antalet egna anhängare; dess främsta syfte är att låta hela mänskligheten få del av nyttan av den sanna kunskap och handlingsväg som mänsklighetens Herre har skänkt för dess välfärd och bästa. Därför har den som första villkor för att ansluta sig till denna brödraskapsgemenskap ställt kravet på iman. Samtidigt har den till denna gemenskap valt endast dem som är beredda att böja sig inför Allahs högsta makt och villiga att följa de gränser och lagar som fastställts genom Allahs Sändebud och Hans Bok. Endast sådana människor—hur få de än må vara—kan anpassa sig till detta kulturella system, och endast genom dem kan ett korrekt och stabilt livssystem upprättas. Att icke-troende, hycklare eller människor med svag tro får plats i detta system är inte ett tecken på dess styrka, utan på dess svaghet.

Fyra: Tillsammans med gränslöshet och universalitet är denna kulturs framträdande kännetecken dess stränga disciplin och starka sammanhållning. Genom dessa gör den sina anhängare underordnade sina egna lagar, både individuellt och samhälleligt. Detta beror på att den, innan den stiftar lagar och fastställer gränser, ordnar så att lagarna följs och gränserna respekteras. Med andra ord säkerställer den redan innan den utfärdar befallningar att befallningarna kommer att verkställas. Därför låter den människan först erkänna Allahs herravälde och auktoritet. Sedan försäkrar den henne om att de bestämmelser som givits genom Sändebudet och Boken är Allahs egna bestämmelser och att lydnad mot dem är just lydnad mot Allah. Dessutom placerar den en vaksam väktare i människans inre; denne förmår henne ständigt och under alla förhållanden att följa de gudomliga bestämmelserna, förebrår henne när hon överträder dem och skrämmer henne med straffet i det hinsides. När denna verksamma kraft på så sätt har rotats i varje människas hjärta och samvete och hennes anhängare har fått förmågan att frivilligt och ivrigt följa lagarna, iaktta föreskrifterna och pryda sig med goda egenskaper, lägger den fram sina egna lagar och bestämmelser för dem, fastställer deras handlingsområde, utformar deras livsföring och kräver att de gör allt större uppoffringar för att uppnå dess eget mål. Detta är i sanning en ytterst vetenskaplig handlingsmetod; ingen annan metod kan vara klokare. Genom denna metod har den islamiska kulturen uppnått ett enormt inflytande och en väldig auktoritet som ingen annan kultur har kunnat uppnå.

Fem: Ur ett världsligt perspektiv vill denna kultur upprätta ett korrekt samhällssystem och bygga upp ett rättskaffens och rent samhälle. Men ett sådant samhälle kan inte skapas förrän dess medlemmar har prytts med god karaktär och goda egenskaper. Därför är det absolut nödvändigt att reformera medlemmarnas individuella karaktär, så att en fast karaktär utvecklas hos dem och de helt naturligt kan öva goda handlingar. Islam har i sitt kulturella system ägnat denna princip full uppmärksamhet. För att träna människorna befäster islam först iman och övertygelse hos dem, eftersom detta är det enda sättet att skapa en stark karaktär på hög nivå hos dem. Genom denna iman skapar den hos människorna sådana utmärkta egenskaper som ärlighet, pålitlighet, god karaktär, självdisciplin, kärlek till sanningen, självbehärskning, organisationsförmåga, generositet, vidsynthet, självrespekt, ödmjukhet, höga ambitioner, mod, självuppoffring, pliktkänsla, tålamod, beslutsamhet, tapperhet, självförnöjsamhet, lydnad mot ledaren, laglydnad och liknande. Samtidigt gör den dem på motsvarande sätt lämpade för att deras sammanslutning som en naturlig följd ska kunna ge upphov till ett framstående samhälle.

Sex: I denna kulturs iman, det vill säga trosuppfattning, finns å ena sidan alla de krafter som krävs för att skapa god karaktär och goda egenskaper samt för att vårda och bevara dem. Å andra sidan finns det också en kraft som gör människan skicklig att på bästa sätt använda världsliga medel och resurser och att balanserat utnyttja de krafter som Allah har skänkt henne. Dessutom är det just denna trosuppfattning som skapar de utmärkta egenskaper hos människan som krävs för världens verkliga utveckling. I den finns en väldig kraft som kan samordna människans arbetsförmåga och använda den på ett välplanerat sätt. Samtidigt finns där kraften att hindra denna arbetsförmåga från att överskrida sina gränser och från att avvika från den sanna vägen till välfärd. På så sätt innehåller den islamiska trosuppfattningen samlat och i fulländad form alla de egenskaper som förekommer var för sig i andra religiösa och världsliga trosuppfattningar. Och den är helt fri från de förvrängningar som kan iakttas i olika religiösa och världsliga trosuppfattningar.

Trons betydelse i den islamiska kulturen

Detta är en kortfattad struktur över den kultur som islam har upprättat. Om vi till exempel betraktar den som en byggnad, måste vi säga: För att göra denna byggnad stadig har dess grund grävts djupt ner i marken. Därefter har man med stor omsorg samlat in särskilt hållbara tegelstenar till den och murat dem med förstklassigt cement. Sedan har byggnaden uppförts så praktfullt att den i höjd sträcker sig ända upp mot himlen och i bredd breder ut sig till horisonten. Men trots denna väldiga bredd och höjd skakar dess väggar och pelare inte det minsta; de står i stället orubbligt som berg. Dörrarna och fönstren i denna byggnad har konstruerats så att ljus utifrån och ren luft kan tränga in på ett vackert sätt, medan damm, sand, skräp och förorenad luft inte alls tillåts komma in. Alla dessa egenskaper hos den ifrågavarande byggnaden har uppstått på grund av en enda sak, och det är iman. Det är den som har gjort dess grundval stadig. Det är den som har förkastat oanvändbara och passiva beståndsdelar och antagit de bästa beståndsdelarna. Det är den som har bränt den råa leran och gjort färdiga tegelstenar av den. Det är på denna som byggnadens bredd, höjd och styrka beror. Den har gett den bredd, höjd och styrka och samtidigt skyddat den mot yttre skada samt gett alla slags oskyldiga och rena ting möjlighet att komma in i den. Iman är därför som denna byggnads liv. Utan den är det inte bara omöjligt för byggnaden att bestå, utan även att över huvud taget byggas. Om den däremot är svag betyder det att hela byggnadens grund är svag, att dess tegelstenar är råa, att dess murbruk och cement är dåliga, att dess pelare är vacklande och att dess väggar inte är väl sammanfogade. Den har ingen förmåga till bredd eller höjd. Den saknar kraft att avvärja yttre skada och att skydda det rena och oskyldiga i sitt inre.

Sammanfattningsvis är frånvaron av iman liktydig med frånvaron av islam. På samma sätt är dess svaghet liktydig med islams svaghet, och imanens styrka är ett annat namn för islams styrka. Eftersom islam dessutom inte bara är en religion, utan en förening av civilisation, kultur, moral, samhällsliv och politik, är imanens betydelse här inte begränsad till en rent religiös ordning; hela folkets moraliska uppförande och livsföring är i högsta grad beroende av den. Den är det främsta stödet för sundheten och renheten i deras inbördes handlingar. Det är den som förenar dem och gör dem till ett folk. Det är den som skyddar deras nationalitet och kultur. Det är den som utgör själva livsnerven i deras civilisation, samhällsliv och politik. Utan den kan islam inte bara bestå som en ”religion”, utan inte heller etableras som en civilisation, kultur eller statsordning. När iman försvagas kan det inte endast kallas en försvagning av den religiösa tron; det betyder att muslimernas moraliska liv har försämrats, att deras karaktär har försvagats, att deras inbördes handlingar har förfallit, att deras civilisation och samhällsordning har brutit samman, att banden i deras nationalitet har slitits av och att de har blivit oförmögna att leva som ett självständigt, hedervärt och starkt folk. Det är i själva verket därför som iman i den islamiska ordningen har antagits som måttstocken för skillnaden mellan islam och kufr. När en person antar iman träder han in i det muslimska folket; han blir jämlik delägare i muslimernas civilisation, samhällsliv och politik, och alla deras sedvänjor samt lagar och regler blir bindande för honom. Men om han inte antar iman kan han inte på något sätt träda innanför islams gränser. Han kan inte på något sätt bli delaktig i islams gemenskap. I denna ordning är det nämligen fullständigt omöjligt för honom att anpassa sig. Han kan inte på något sätt följa dess lagar, regler och föreskrifter.

Rädslan för hyckleri

De som öppet avvisar uppmaningen till iman är ett tydligt fall. Mellan dem och muslimerna finns en mycket tydlig och oöverstiglig gränslinje mellan kufr och iman. Genom att överskrida denna gräns kan de aldrig träda in i islam och åstadkomma skada. Men de som utan att vara troende gör anspråk på iman och har trängt in i muslimernas led, de vars hjärtan döljer en sjukdom av tvivel eller vars tro är mycket svag, är ytterst farliga för den islamiska ordningen. Även om de har trätt innanför islams gränser har de nämligen inte antagit den islamiska karaktären och den islamiska livsföringen. De har inte följt den islamiska lagen eller bevarat Allahs föreskrifter; tvärtom förvränger de genom sin förvridna karaktär och sitt beteende också muslimernas civilisation och kultur, rycker med hjälp av sina psykiska sjukdomar upp rötterna till muslimernas nationalitet och politiska ordning och deltar aktivt i att skapa olika slags fitna mot islam, både inifrån och utifrån. I den ädla Koranen har just sådana människor kallats munafiq eller hycklare, och de fitna som uppstår i det muslimska samhället till följd av deras intrång har också beskrivits utförligt.

Kännetecknet för denna grupp människor är att de visserligen gör anspråk på iman, men i själva verket inte är troende:

———— Arabisk text ——————-

”De säger: ’Vi tror på Allah och den yttersta dagen’, men de är inte troende.” – (Sura al-Baqara: 8)

De talar med muslimer som muslimer och med kafirer som kafirer:

———— Arabisk text ——————-

”När de möter de troende säger de: ’Vi tror’, och när de går till sina sataner säger de: ’Vi står på er sida.’” – (Sura al-Baqara: 14)

De driver med Guds ord och sprider tvivel bland dem och vilseleder människor:

———— Arabisk text ——————-

”När ni ser att de förnekar Allahs verser och driver med dem, ska ni inte sitta med dem” – (Sura an-Nisa: 140)

De känner motvilja mot att fullgöra religiösa plikter, och även när de fullgör dem gör de det endast av tvång och för att ses av muslimer; annars är deras hjärtan i grunden ytterst motvilliga till att lyda Allahs bud:

———— Arabisk text ——————-

”När de reser sig för bönen, reser de sig med stor motvilja och gör det bara för att visa upp sig inför människor; annars minns de inte Allah. Och även när de minns Honom gör de det bara mycket sällan. De befinner sig i ett vacklande mellantillstånd; de hör varken helt till den ena sidan eller den andra.” – (Sura an-Nisa: 142–143)

———— Arabisk text ——————-

De kommer inte till bönen utan motvilja och spenderar inte på Allahs väg utan olust.” – (Sura at-Tawba: 54)

———— Arabisk text ——————-

”Det finns några beduiner som betraktar det de spenderar på Allahs väg som en obligatorisk böter.” – (Sura at-Tawba: 98)

De gör visserligen anspråk på islam, men följer inte islamisk lag; i stället följer de kufriska lagar i sina egna angelägenheter:

———— Arabisk text ——————

”Har du inte sett dem som påstår sig tro på det som uppenbarats för dig och på de skrifter som uppenbarats före dig, men ändå vill föra sina angelägenheter inför sataniska domare? Trots att de har befallts att inte lyda hans (de sataniska krafternas) befallning.” – (Sura an-Nisa: 60)

De gör inte bara sina egna gärningar onda, utan försöker också fördärva muslimernas trosföreställningar och religiösa handlingar:

————- Arabisk text —————–

”De befaller människor att göra det onda, hindrar dem från det goda och håller själva sina händer borta från goda gärningar. De har glömt Allah, och därför har Han också glömt dem.” – (Sura at-Tawba: 67)

————– Arabisk text ——————-

”De önskar att ni skulle förneka tron liksom de har gjort, så att ni blev jämlika.” – (Sura an-Nisa: 89)

De håller sig till muslimerna så länge de har egna intressen att vinna på det. Där deras intressen inte finns eller är mindre, överger de genast muslimernas sällskap.

————– Arabisk text —————

”Några av dem hånar dig beträffande fördelningen av allmosorna. Om de får en del av allmosorna blir de nöjda, men om de inte får något blir de förbittrade.” – (Sura at-Tawba: 58)

När faran på detta sätt tornar upp sig över islam och muslimerna vägrar de att strida, eftersom de inte har någon verklig kärlek till islam och därför inte är beredda att göra någon uppoffring för dess skull; inte heller hoppas de på någon belöning för en sådan uppoffring. De tror inte ens på islams sanning och är därför inte beredda att sätta sina liv på spel för dess intressen. På olika sätt försöker de hålla sig borta från kriget och rädda sina egna liv. Och om de någon gång deltar i kriget gör de det med största motvilja. Följden blir att deras deltagande i stället för att stärka muslimerna blir en källa till svaghet för dem. Detta deras tillstånd beskrivs utförligt i Sura Ali Imran (ruku 12–17), Sura an-Nisa (ruku 10, 11, 12, 20), Sura at-Tawba (ruku 7, 11, 12) och Sura al-Ahzab (ruku 2).

Det mest förödande kännetecknet hos dessa människor är att de, när olyckor drabbar muslimerna, ansluter sig till de otrognas sida. De förser dem med information om vad som pågår bland muslimerna och visar dem sympati. De gläder sig över muslimernas olyckor. Genom att förråda sitt eget folk skaffar de sig fördelar och anseende hos de otrogna. I varje fitna riktad mot islam träder de fram och deltar. Och de fortsätter att konspirera för att skapa splittring och oordning i muslimernas led. Detta kännetecken beskrivs också utförligt i Ali Imran, an-Nisa, at-Tawba, al-Ahzab och al-Munafiqun.

Av detta kan man tydligt förstå att en ren, felfri och sann tro är absolut nödvändig för att det islamiska levnadssystemet ska kunna upprättas, bestå och stå stadigt. Trons svaghet gör hela detta system, från dess djupaste rötter till dess grenar, innehållslöst. Ingenting – civilisation, kultur, moral, samhällsliv eller politik – kan undgå dess förödande verkningar.

9

Det hinsidiga livet

Finns det något liv efter döden? Och om det finns, hur ser detta liv ut? Denna fråga ligger i grunden bortom gränserna för vårt vetande och vårt förstånd. Vi har inga ögon med vilka vi kan kika efter vad som finns på andra sidan dödens gräns och vad som inte finns där. Vi har inga öron med vilka vi kan höra någon röst från andra sidan. Vi har inte heller något instrument till vårt förfogande med vilket vi med säkerhet kan veta om det över huvud taget finns något på andra sidan. Ur vetenskaplig synvinkel ligger denna fråga därför helt utanför vetenskapens räckvidd. Den som med hänvisning till vetenskapen förnekar livet efter döden uttalar sig utan tvekan ovetenskapligt. Ur vetenskapens perspektiv kan man varken säga att det finns något liv där eller att det inte finns något liv där. Därför kan den verkligt vetenskapliga hållningen, åtminstone tills vi finner någon säker kunskapskälla om detta, vara att varken bekräfta eller förneka det hinsidiga livet.

Men kan man inta denna vetenskapliga hållning i det praktiska livet? Absolut inte. Ur intellektuell synvinkel kan det vara möjligt att inte fatta något negativt eller positivt beslut om något förrän vi helt behärskar medlen och möjligheterna att få kunskap om det. Men när vårt praktiska liv blir förbundet med denna sak har vi inget annat val än att låta vårt handlingssätt grundas på ett erkännande eller ett förnekande. Som exempel kan nämnas att ni inte vet någonting om en viss person. Om ni måste göra affärer med honom, måste ni handla utifrån att han antingen är troende eller otrogen. Ni kan naturligtvis tänka för er själva: ”Jag ska handla med honom med tvekan tills det har bevisats om han är troende eller otrogen.” Men om ni handlar med hans trofasthet som något tvivelaktigt, kommer ert handlande i praktiken att se ut som om ni betraktade honom som otrogen. I praktiken kan alltså ett tveksamt ställningstagande mellan erkännande och förnekande endast finnas i sinnet; ett praktiskt handlingssätt kan aldrig grundas på ett tveksamt tillstånd. För detta är ett erkännande eller ett förnekande absolut nödvändigt.

Det kan förstås genom att bara tänka lite djupare över saken att frågan om livet efter detta inte enbart är en filosofisk fråga, utan har ett djupgående samband med vårt verkliga liv. I själva verket är hela vår moraliska syn beroende av denna fråga. Om jag föreställer mig att allt i livet tar slut i detta jordiska liv och att det därefter inte finns något annat liv, kommer mitt moraliska handlande att bli av ett slag. Men om jag tror att det därefter finns ännu ett liv, där jag måste stå till svars för alla mina handlingar i detta liv och där jag, på grundval av det jag gjort i detta liv, kommer att få uppleva goda eller onda följder, då kommer mitt moraliska handlande naturligtvis att bli helt annorlunda. Låt oss ta ett exempel. Anta att en person reser med föreställningen att han härifrån bara behöver ta sig till Karachi. När han väl har nått Karachi kommer hans resa inte bara att vara slut för alltid, utan han kommer där också att befinna sig helt utom räckhåll för polisen, domstolarna och alla förhörande myndigheter.

En annan person däremot anser att resan härifrån till Karachi bara är en etapp. Därefter måste han resa till ännu ett land på andra sidan havet, vars kung också är kung över detta land. I kungens ämbetsverk finns en hemlig redogörelse för allt han gjorde under sin vistelse i Pakistan. Där kommer man genom att granska och analysera denna redogörelse att fastställa vilken ställning han förtjänar med hänsyn till sina handlingar. Ni kan lätt föreställa er hur motsatta dessa två personers handlingsprinciper kommer att vara. Den förste kommer härifrån endast att förbereda sig för resan till Karachi, medan den andre också kommer att fortsätta förbereda sig för de långa etapperna därefter. Den förste kommer att tänka att alla vinster och förluster gäller fram till dess att han når Karachi, och att det därefter inte finns något mer. Den andre kommer däremot att anse att den verkliga vinsten och förlusten inte ligger i resans första etapp, utan i dess slutskede. Den förste kommer endast att fästa avseende vid de följder av hans handlingar som kan visa sig under resan till Karachi. Den andre kommer att rikta sin uppmärksamhet mot de följder som kommer att visa sig när han anländer till landet på andra sidan havet. Det är uppenbart att skillnaden mellan dessa två personers handlingsprinciper är den direkta följden av deras föreställningar om resan. På samma sätt påverkar och bestämmer vår tro på ett liv efter döden i grunden vårt moraliska liv och dess inriktning. När vi i praktiken ska vidta någon åtgärd beror dess riktning på frågan om vi handlar med detta liv som det första och sista livet, eller om vi tar hänsyn till ett kommande liv och dess följder. I det första fallet kommer våra åtgärder att vara av ett slag, och i det andra fallet kommer de att vara helt annorlunda.

Av detta har vi förstått att frågan om livet efter detta inte bara är en filosofisk och intellektuell fråga, utan en fråga om det verkliga livet. Under sådana förhållanden finns det inget utrymme för att förbli tvivlande och vacklande i denna fråga. Oavsett vilken syn vi antar i ett tillstånd av tvivel eller i livet, kommer den till sist att vara den otrognas syn. Därför är vi, hur vi än bedömer saken, tvungna att slutgiltigt avgöra frågan om huruvida det finns ett liv efter döden. Om vetenskapen inte hjälper oss i detta avseende måste vi ta hjälp av intellektuella argument och bevis.

Låt oss nu granska vilka medel vi har tillgång till för intellektuella argument och bevis. Det första medlet framför oss är människan och det andra är denna världsordning. Vi ska undersöka människan mot bakgrund av denna världsordning och se om alla hennes behov och anspråk som människa blir tillgodosedda inom denna ordning, eller om något förblir otillfredsställt så att det behövs någon annan form av ordning för hennes skull. Betrakta människans kropp: den är en sammansättning av många mineralämnen, salter, vatten och gaser. På samma sätt finns det i universum jord, sten, metaller, salt, gas, floder och andra liknande ting. För att dessa ting ska kunna fungera inom sina respektive områden krävs lagar. Dessa är verksamma överallt i universum. Denna ordning ger, liksom den i den yttre miljön låter berg, floder och luft utföra sina respektive funktioner, också människokroppen möjlighet att fungera under dess ledning.

För det andra utvecklas och växer människans kropp genom att ta föda från tingen omkring den. En sådan ordning finns också i skapelsens värld hos träd, rankor, buskar, gräs och liknande, och även här kan man se att det finns nödvändiga lagar för de kroppar som växer.

För det tredje är människans kropp en levande varelse som rör sig av egen vilja, själv skaffar sin föda, själv tar ansvar för sitt beskydd och själv sörjer för att bevara sitt släkte. I skapelsens värld finns många andra slags liv av detta slag – i vatten, på land och i luften kan man se otaliga levande varelser, och även här är lagar och bestämmelser verksamma på ett sätt som omfattar hela deras liv.

Utöver allt detta har människan ännu ett väsen, som vi kallar det moraliska väsendet. Hos henne finns en känsla för att göra gott och ont. Hon kan skilja mellan goda och onda handlingar. Hon har förmåga att göra gott och ont. Hennes natur förväntar sig goda följder av goda handlingar och onda följder av onda handlingar. Hon skiljer av naturen mellan olika moraliska egenskaper såsom förtryck, rättvisa, sanningsenlighet, lögn, rätt och orätt, barmhärtighet, grymhet, tacksamhet, frikostighet, snålhet, svek mot anförtrodda ting och liknande. Dessa egenskaper kan faktiskt iakttas i hennes liv. De är inte inbillade ting, utan påverkar i praktiken mänskliga samhällen och civilisationer. Därför förväntar sig människan av naturen starkt moraliska följder av sina handlingar, på samma sätt som hon förväntar sig deras naturliga följder.

Men se nu noggrant på den nuvarande världsordningen: kan de moraliska följderna av mänskliga handlingar verkligen komma till fullt uttryck inom denna ordning? Jag kan med full visshet säga att det här inte finns någon sådan möjlighet. Såvitt jag vet finns det här åtminstone inget annat väsen som besitter moralisk medvetenhet. Dessutom styrs hela universum enligt naturlagarna. Ingenstans ser man den moraliska lagen vara verksam. Här har silver både vikt och värde, men sanningen har varken vikt eller värde. Här växer det alltid ett mangoträd ur ett mangofrö, men mot dem som sår sanningens frön regnar det ibland blommor och ibland – snarare i de flesta fall – kastas skor. Här finns bestämda lagar för materiella faktorer, och enligt dessa lagar framträder alltid bestämda resultat. Men för moraliska faktorer finns ingen bestämd lag, och deras verksamhet leder inte heller alltid till bestämda resultat. På grund av naturlagarnas makt och dominans kan moraliska följder här aldrig komma till fullt uttryck; även när de gör det, sker det bara i den utsträckning som naturlagarna tillåter. Ofta händer det tvärtom att även om en handling ur moralisk synpunkt har möjlighet att få en viss följd, blir resultatet genom naturlagarnas ingripande helt motsatt. Människan har själv genom sina sociala, kulturella och politiska system gjort ett visst försök att låta de moraliska följderna av hennes handlingar framträda enligt fasta regler. Men detta försök har visat sig vara mycket begränsat och ytterst bristfälligt. Å ena sidan har naturlagarna gjort det begränsat och bristfälligt, och å andra sidan har människans egen svaghet ytterligare förstärkt dessa brister.

Jag vill klargöra mitt resonemang med hjälp av några exempel. Anta att en person är fiende till en annan och sätter eld på dennes hus; då kommer huset att brinna ner. Detta är den naturliga eller fysiska följden av hans handling. Som dess moraliska följd borde personen straffas i den utsträckning som motsvarar den skada han har vållat en familj. Men om denna följd ska komma till uttryck beror på flera omständigheter – till exempel att mordbrännaren hittas, överlämnas till polisen, befinns skyldig, att domstolen korrekt fastställer skadan för den eldhärjade familjen och dess framtida efterkommande, och att brottslingen rättvist straffas i exakt motsvarande grad. Om något av dessa villkor inte uppfylls, kommer den moraliska följden inte alls till uttryck, eller också kommer bara en mycket liten del av den till uttryck. Det kan dessutom hända att personen, efter att fullständigt ha förintat sin fiende, fortsätter att leva ett mycket lyckligt liv i världen.

Låt oss ta ett ännu större exempel. Några personer skaffar sig ett enormt inflytande över sitt eget folk, och hela folket börjar följa deras minsta vink. De utnyttjar denna situation och väcker hos folket en fanatisk dyrkan av den egna nationen och imperialistisk vanvett. På så sätt startar de krig med de omgivande folken, dödar miljontals oskyldiga, ödelägger land efter land och tvingar tiotals

miljoner människor att leva ett liv i förnedring och vanära. Deras gärningar kommer naturligt att framkalla en våldsam reaktion i mänsklighetens historia, och denna reaktion kommer att fortsätta från generation till generation, genom tidsålder efter tidsålder. Tror ni att dessa personer någonsin kan få ett vederbörligt och rättvist straff i detta jordiska liv för det stora brott de har begått? Det är uppenbart att även om allt kött skars från deras kroppar, eller om de brändes levande, eller om de utsattes för något annat hårt straff som människor kan utdöma, skulle de ändå aldrig kunna få ett straff som motsvarar den skada de har vållat miljarder människor och deras framtida efterkommande. Enligt de naturlagar som styr den nuvarande världsordningen är det nämligen på intet sätt möjligt att få ett straff som motsvarar brottet.

På motsvarande sätt kan vi tala om världens föredömliga stormän. De har lärt mänskligheten ärlighet och rättvisa och visat den en ljus väg att leva efter. Genom deras frikostiga gåvor har otaliga människor, generation efter generation och genom tidsålder efter tidsålder, fortsatt att dra nytta, och det går inte att säga hur länge detta kommer att fortsätta i framtiden. Kan dessa stormän i denna värld få full återgäldning för sina gärningar? Kan ni föreställa er att en människa enligt de nuvarande naturlagarna kan få återgäldning även för en handling vars följder kan fortsätta att sträcka sig till otaliga människor i tusentals år efter hennes död?

Jag har redan sagt att det för det första, under den lag som styr den nuvarande världsordningen, inte finns någon möjlighet att få de fullständiga moraliska följderna av mänskliga handlingar. För det andra är följderna av de handlingar människan utför under detta kortvariga liv så vittgående och långvariga att det skulle krävas ett liv som varar i tusentals, ja miljontals år, för att uppleva deras fullständiga resultat. Men enligt de nuvarande naturlagarna är det inte möjligt för människan att få ett så långt liv. Därav framgår att den nuvarande fysiska världen (Physical World) och dess naturlagar räcker för de materiella, kroppsliga och biologiska beståndsdelarna i människan. Men för hennes moraliska beståndsdelar är denna värld fullständigt otillräcklig. Därför behövs en annan världsordning, där den moraliska lagen är den styrande lagen (Governing Law), medan den naturliga lagen underordnas den och endast fungerar som ett hjälpmedel. Där kommer livet inte att vara begränsat utan oändligt, och alla moraliska följder som här förblir dolda eller framträder i en annan form kommer där att komma till uttryck på ett korrekt och fullständigt sätt. Där kommer goda gärningar och sanningsenlighet att ha vikt och värde i stället för guld och silver. Där kommer elden endast att bränna den som av moraliska skäl är värd att brännas. Där kommer de goda att få lycka och frid, medan ogärningsmännen kommer att lida. Förnuftet och naturen kräver av sig själva en sådan världsordning.

I detta avseende leder förnuftet oss endast fram till vad som bör vara, och därmed är dess uppgift avslutad. Nu är både vårt förnuft och vår kunskap oförmögna att fatta något slutgiltigt beslut om huruvida en sådan värld verkligen finns. I detta avseende är det endast Koranen som hjälper oss. Dess budskap är att det som ert förnuft och er natur kräver, det kommer i själva verket också att bli verklighet. Den världsordning som bygger på de nuvarande naturlagarna kommer en dag att krossas, och därefter kommer en ny ordning att upprättas. Där kommer himlen, jorden och allt som finns däremellan att anta en annan gestalt. Sedan kommer Allah den Upphöjde att återuppväcka alla som har levt i världen från skapelsens början till Uppståndelsens dag, och alla kommer samtidigt att stå inför Honom. Där kommer varje människas, varje folks och hela mänsklighetens gärningar att vara bevarade i fullständiga och felfria register. Där kommer en fullständig redogörelse att finnas för varje människas varje handling och den reaktion den har framkallat i denna värld. Alla mänskliga grupper som har berörts av dessa följder kommer att stå fram som vittnen. Även de atomer och partiklar på vilka människors ord och handlingar har lämnat sina avtryck kommer att lägga fram sina berättelser. Människans egna händer och fötter, ögon och öron, tunga och övriga kroppsdelar kommer att vittna om vilka handlingar de användes till. Därefter kommer den Högste Domaren, på grundval av dessa redogörelser, med full rättvisa att förklara vem som är värd hur mycket belöning och hur mycket straff. Omfattningen av denna belöning eller detta straff kommer att vara så vidsträckt att den inte ens kan förstås utifrån den nuvarande världens begränsade måttstockar. Där kommer måtten för tid och rum att vara annorlunda, och även naturlagarna kommer att vara annorlunda. Där kommer människan att få den fulla återverkan av sina goda gärningar, vars följder i denna värld har fortsatt i tusentals år. Döden, sjukdom och ålderdom kommer inte på minsta sätt att störa hennes lycka och frid. På samma sätt kommer hon att få utstå det fulla straffet för sina onda handlingar, vars följder i denna värld har sträckt sig till otaliga människor under tusentals år. Döden eller medvetslösheten kommer inte att kunna rädda henne från detta straff.

Jag känner medlidande med den mentala trångsyntheten hos dem som anser ett sådant liv och en sådan värld vara omöjliga. Om vår nuvarande världsordning kan existera med de nuvarande naturlagarna, varför skulle då inte en annan världsordning kunna existera med andra naturlagar? Möjligheten av en sådan värld kan naturligtvis inte fastställas genom några empiriska bevis eller vittnesmål. För detta krävs det ovillkorligen tro på det osedda, iman bil-ghayb.

— Slut —