Den främste islamiske tänkaren under det nuvarande århundradet, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi rh:s berömda urduverk ”Islam aur Jadid Ma’ashi Nazariyat” publicerades första gången 1961 i bengalisk översättning under namnet ”Islam och moderna ekonomiska doktriner”. I detta verk har författaren på ett ytterst djupt och subtilt sätt lagt fram en grundläggande diskussion om alla ekonomiska doktriner som är rådande i världen i dag.
Genom att hänvisa till islams ekonomiska system och jämföra dem med de moderna ekonomiska doktrinerna har han framgångsrikt bevisat att dessa doktriner är innehållslösa och att en riktig och balanserad lösning på människans verkliga ekonomiska problem endast är möjlig på grundval av det islamiska ekonomiska systemet.
Det är vår fasta övertygelse att det bildade samhället genom att läsa denna bok kommer att inspireras att nå fram till praktiska lösningar på alla sina ekonomiska problem på grundval av islams ekonomiska system.
Må Allah vara vår hjälpare.
—Utgivaren

Kapitalism, kommunism och islam

Fram till vår tid kan alla de ekonomiska system som har utformats i världen principiellt delas in i tre kategorier:
För det första: det kapitalistiska systemet.
För det andra: kommunismen.
För det tredje: det ekonomiska system som islam har lagt fram.

Det kapitalistiska systemet

Enkelt uttryckt är kärnan i det kapitalistiska ekonomiska systemet att varje individ ska vara ägare till den rikedom han själv har förvärvat; ingen annan ska ha någon andel i hans förvärvade egendom, och ingen annans rätt till den ska erkännas. Han ska kunna använda och spendera sin förvärvade egendom hur han än önskar. De rikedomar och produktionsmedel som finns i hans händer ska han kunna lägga beslag på och vägra använda till något annat än sitt eget personliga intresse. Han har full frihet i detta avseende. I själva verket har det kapitalistiska ekonomiska systemet uppstått ur den själviskhet som av naturen finns hos varje människa. Dess fullt utvecklade form visar sig vara så skadlig att alla mänskliga egenskaper som främjar det mänskliga samhällets välfärd och utveckling bleknar inför den.
Även om man diskuterar saken ur en rent ekonomisk och inte en moralisk synvinkel kommer det tydligt att framgå att om denna doktrin genomförs någonstans, kommer fördelningen av rikedom oundvikligen att rubbas katastrofalt. Rikedomarna och produktionsmedlen kommer gradvis att begränsas och hamna i händerna på en lyckligt lottad eller mer försiktig grupp människor, och samhället kommer i praktiken att delas i två klasser. Den ena kommer att bestå av de lyckligt lottade—ägare till väldiga rikedomar; den andra av de olyckliga fattiga, som inte ens får tillräckligt med mat för att stilla hungern två gånger om dagen.
Den första klassens människor kommer att lägga beslag på alla rikedomar och produktionsmedel och använda dem endast för sin egen bekvämlighet, lyx och njutning. För att ytterligare öka deras omfattning kommer de inte heller att tveka att offra samhällets och nationens större intressen. Den fattiga och olyckliga gruppen kommer för alltid att berövas alla andelar i rikedomarna och alla möjligheter. De kommer inte att ha någon annan utväg än att genom omåttlig tjänst hos de rika skaffa sig det som behövs för att leva.
Ett sådant ekonomiskt system skapar å ena sidan ockrare, penningutlånare, utsugare, fabriksägare och orättfärdiga jordägare och förläningsinnehavare. Å andra sidan skapar det en grupp av egendomslösa och hungrande arbetare och bönder. I ett samhälle där ett sådant ekonomiskt system kan genomföras kommer mänskliga känslor som medkänsla, godhet, ömhet, kärlek och ömsesidig hjälp naturligtvis inte att finnas ens i minsta grad. Varje individ kommer att tvingas leva självständigt; ingen kommer att vara vän eller hjälpare åt någon annan. De behövandes och hungrandes liv kommer att bli allt trängre. Följden blir att varje individ i samhället, för att hålla sig vid liv, tvingas inta en ytterst självisk och hämndlysten hållning gentemot de andra.
Var och en kommer att sträva efter att i största möjliga utsträckning få ekonomiska försörjningsmöjligheter och produktionsmedel, lägga beslag på dem för sitt personliga intresse och använda dem just för att öka deras omfattning. Och de som misslyckas i denna kamp för att samla rikedom, eller inte förmår delta fullt ut i den, kommer inte att finna ens den minsta plats på jorden där de kan få skydd. Om de vill tigga kommer det inte att vara lätt att få allmosor; ingen kommer att känna ens den minsta medkänsla med dem, och ingen hand kommer att sträckas ut för att hjälpa dem. Till slut kommer de antingen att begå självmord för att befria sig från livets plågor, eller tvingas kasta sig in i den smutsiga virveln av olika brott och omänskliga handlingar för att stilla hungerns plåga.

I det kapitalistiska samhällssystemet blir det oundvikligt att människans naturliga benägenhet och böjelse riktas mot att samla pengar och använda dem i vinstgivande verksamheter. Som följd av detta växer aktiebolag fram, banker upprättas, providentfonder införs, försäkringsbolag börjar verka och kooperativa föreningar bildas. Bakom alla dessa medel och metoder för att skapa rikedom verkar en enda idé: ”att skapa ännu mer rikedom och samla ännu större förmögenheter”. Denna penningackumulation kan nu ske genom affärstransaktioner, men också genom ränteverksamhet. Ur kapitalistiskt perspektiv finns det i själva verket ingen principiell skillnad mellan ränta och affärsmässiga transaktioner. Därför är dessa två företeelser i det kapitalistiska samhället inte bara sammanblandade med varandra, utan blir också ömsesidigt beroende av varandra i alla slags arbeten och all handel. Där blir ränta nödvändig för affärsverksamheten och affärsverksamhet nödvändig för räntebaserade transaktioner. Ingen av dem kan utvecklas utan den andra. I själva verket skulle hela det kapitalistiska systemet falla samman om möjligheten till ränteverksamhet saknades.

Det kommunistiska ekonomiska systemet

Det ekonomiska system som är helt motsatt det kapitalistiska ekonomiska systemet är det kommunistiska systemet. Kärnan i denna ideologi är att alla medel och produktionsfaktorer för rikedom är samhällets gemensamma egendom; individen har ingen rätt att personligen ta dem i besittning, ingripa i dem efter eget gottfinnande eller personligen ta emot vinsten från dem. Individerna ska i stället utföra vilket arbete som helst för samhällets gemensamma intresse och får endast ersättning för det. Samhället ska tillhandahålla de medel som behövs för deras försörjning, och individerna ska i gengäld arbeta enligt samhällets anvisningar.

Denna ideologi upprättar en ekonomisk organisation som är helt fristående från det kapitalistiska ekonomiska systemet. Inom denna organisation finns inte det minsta utrymme för privat ägande; därför är det omöjligt för någon att samla rikedom och använda den privat i produktionsverksamhet. Eftersom en enorm skillnad har uppstått i fråga om ideal och principer har även arbetsmetoderna förändrats. Det kapitalistiska ekonomiska systemet kan inte fungera utan institutioner och organisationer av sådana slag som banker, livförsäkringar och aktiebolag. Men i det kommunistiska ekonomiska systemet finns det inte bara inget utrymme för dessa institutioner inom den ekonomiska verksamheten, utan de behövs inte heller. Ränteaffärer och räntebaserade transaktioner har ett nära samband med det kapitalistiska ekonomiska systemets natur. Men gentemot det kommunistiska ekonomiska systemet råder en lika stark fientlighet. Det kommunistiska ekonomiska systemet undanröjer själva den grund på vilken en person i samhället tar ränta och en annan betalar den. Det kan under inga omständigheter och på inget sätt acceptera ränta som legitim. I själva verket är det omöjligt att en person som tror på kommunistisk ekonomi samtidigt skulle ägna sig åt räntebaserade transaktioner och vara kommunist.

Det är viktigt att komma ihåg att kommunismen här har analyserats uteslutande ur den rena idealismens perspektiv. I praktiken har det kommunistiska systemet i Ryssland annars gjort en enorm helomvändning och, efter att ha misslyckats med att förverkliga sin extremistiska ideologi, vänt tillbaka mot det kapitalistiska systemet. Där kan personer som får löner som överstiger deras behov nu utan hinder spara överskottet, sätta in det på banken och ta emot ränta på det.

I själva verket är kapitalismen och det kommunistiska systemet två särskilda ideal vid varsin motsatt ytterlighet. Kapitalismen ger visserligen samhällets individer deras naturliga rättigheter, men det finns ingen princip eller ideal som inspirerar dem att tjäna samhällets gemensamma intressen eller tvingar dem att göra det efter behov. Tvärtom skapar den i allmänhet en sorts själviskhet hos individerna. Följden blir att varje individ i praktiken uppmuntras att kämpa mot samhället och kollektivet för sina egna privata intressen. Som resultat av denna intressebaserade kamp förstörs balansen i fördelningen av rikedom. Å ena sidan lägger då ett fåtal människor beslag på hela samhällets och nationens rikedomar samt alla medel och resurser, blir miljonärer och miljardärer och börjar investera dessa pengar för att i ännu större och allt mer hänsynslös omfattning plundra till sig mer rikedom. Å andra sidan börjar den ekonomiska situationen för landets tiotals miljoner invånare gradvis försämras, och deras andel av rikedomarna minskar vid fördelningen tills den når nollpunkten. Det är visserligen sant att kapitalismens enorma rikedomar i det första skedet, genom en storslagen uppvisning, skapar en bländande prakt inom samhället och civilisationen. Men som slutlig följd av den ojämlika fördelningen av rikedomar blockeras blodcirkulationen helt i den ekonomiska världens kropp; nästan hela kroppen börjar torka ut och gå mot undergång på grund av blodbrist, medan de viktigaste kroppsdelarna förstörs av det onormala blodtrycket.

Kommunismen vill korrigera detta fel, men för ett korrekt syftes skull väljer den en ytterst felaktig arbetsmetod. Den vill åstadkomma balans i fördelningen av rikedom, och detta är utan tvekan mycket gott. Men den metod den väljer för detta innebär i själva verket en krigsförklaring mot människans natur. Att beröva samhällets vanliga individer privat ägande och göra alla människor till enbart slavar under samhället och kollektivet är inte bara förödande för det ekonomiska systemet, utan också, i ännu vidare mening, ytterst skadligt för hela den mänskliga civilisationen. Därigenom kommer livspulsen i den ekonomiska verksamheten och civilisationens institutioner ofrånkomligen att tystna, och deras egentliga drivkraft kommer att försvinna. I civilisationens och ekonomins sammanhang är det i själva verket det personliga intresset som får människan att anstränga sig, kämpa och sträva med sina yttersta krafter. I det första skedet förnekade kommunismen detta inom tänkandets och idealismens område. Dess extremistiska filosofer gick så långt som att hävda att det inte finns något sådant som medfödda böjelser hos människan; allt är en skapelse av miljön, och genom utbildning och organisation kan vi skapa en anda av samhällsanda och kollektivitet som är helt fri från personligt intresse. Men den praktiska erfarenheten har undanröjt kommunisternas felaktiga föreställning. I dagens Ryssland uppmuntras känslan av personligt intresse för att väcka arbetsmotivation hos kommunisterna. I själva verket handlar detta om människans medfödda själviskhet; ingen argumentation och ingen vetenskap kan avlägsna denna sak från hennes sinnes och hjärnas trådar. Enastående personer är en annan sak, men en människa av medelmåttig förmåga kan använda hela sin kraft i sinne, hjärna, händer, fötter och armar endast för det arbete där hon har intresse och möjlighet ur sitt eget intresses synvinkel. Om möjligheten till detta intresse helt saknas och hon får veta att hennes personliga ansträngningar inte kan ge henne ens det minsta utöver den gräns för vinst och intresse som har fastställts för henne, kommer hennes tanke- och handlingskraft att bli fullständigt trubbig. Därefter kommer hon inte att kunna göra något annat än att förbli en vanlig lönearbetare eller arbetare och leva på en fastställd lön. Sådan är i själva verket den kommunistiska samhällsordningens inre situation. Dess yttre och praktiska sida är ännu mer skrämmande. Kommunismen avskaffar alla kapitalister och skapar en enda allomfattande och högsta kapitalist, nämligen den kommunistiska regeringen. Bland kapitalistiska personer i icke-kommunistiska regeringar kan man se vissa subtila mänskliga känslor och mänskliga, förfinade böjelser; i den kapitalistiska kommunistiska regeringen finner man inte ens en hundradel av detta. I grunden får den människor att arbeta som livlösa maskiner och fördelar deras försörjning bland dem med fullständig despotism, precis som en maskin. Hos den finns ingen plats för medkänsla och ingen antydan till nåd eller välvilja. Den behandlar inte denna ”maskinmänniska” som en människa eller låter henne arbeta som en människa, utan använder henne som om hon vore en av de olika delarna i en maskin. Därför berövas folket där all frihet i fråga om tanke, åsikt och handling. Utan en sådan våldsam despotism kan den kommunistiska statsordningen varken upprättas eller, när den väl upprättats, bestå ens ett ögonblick. Människans natur är nämligen sådan att hon varje ögonblick är beredd att göra uppror mot ett lika totalt och allomfattande styre. Därför kommer den kommunistiska statsordningen omedelbart att falla sönder, om folket inte hålls inspärrat i den eviga despotismens järnbur. Och det är just därför som Sovjetregeringen i Ryssland är mer hänsynslöst despotisk och våldsam än alla andra regeringar i världen. Dess vanliga medborgare hålls inspärrade i en järnbur på ett sådant sätt att ett motsvarande exempel är sällsynt i någon monarkisk eller demokratisk regering i världen. Denna brutalitet och despotism beror inte enbart på att en diktator som Stalin olyckligtvis har fötts. I själva verket föder det kommunistiska styret av sin natur alltid fram våldsamma despotiska och diktatoriska härskare; det kan aldrig frigöra sig från detta.

Det islamiska idealet

Islam framlägger ett sunt och rättvist system mellan de två nämnda, motsatta och sinsemellan oförenliga ekonomiska systemen. Dess grundprincip är att varje människa helt och fullt ska få sina personliga och naturliga rättigheter. Samtidigt ska balansen i fördelningen av rikedom bevaras på vederbörligt sätt. Å ena sidan ger islam individen rätt till privat ägande och rätt att förfoga över sin egen förmögenhet; å andra sidan begränsar den, genom inre moraliska föreskrifter, utövandet av dessa rättigheter och upprättar genom yttre lagstyre vissa lagliga regler. Därigenom kan rikedomar och produktionsmedel inte samlas och förbli stillastående på någon enda plats. De hålls ständigt i omlopp, och följden blir att varje människa i samhället får möjlighet att erhålla sin nödvändiga andel av dem. Det är därför islam har byggt upp hela det ekonomiska systemet på ett helt nytt sätt och enligt en ny metod. Till sin inre anda, sina sedvänjor och sitt handlingssätt är det helt olikt både kapitalismen och kommunismen.

En kort presentation av islams ekonomiska ideologi är att, enligt islam, är varje individs personliga intresse och hela mänsklighetens gemensamma intresse djupt sammanflätade i det ekonomiska livet. Därför är det synnerligen önskvärt att full harmoni och samarbete råder mellan dem i stället för konflikt, rivalitet och hindrande motsättningar. Om individen, i strid med samhällets intresse, genom sina strävanden lägger beslag på nationens rikedomar och gör sitt eget personliga intresse till grund för hur de ska sparas eller användas, kommer inte bara samhället och kollektivet att skadas; i grunden och till sist kommer skadan även att drabba individen själv. På motsvarande sätt: om samhället, under förevändning att skydda det gemensamma intresset, försummar de enskilda samhällsmedlemmarnas personliga intressen, kommer inte bara individerna att skadas, utan hela samhället blir tvunget att möta en mycket allvarlig skada. Därför innebär individens välfärd kollektivets välfärd, och på motsvarande sätt är det för kollektivets välfärd nödvändigt att de individer som ingår i det lever självständigt och under trygga och bekväma förhållanden. Både individens och kollektivets välfärd beror på att balansen mellan själviskhet och osjälviskhet, eller medkänsla och omtanke, bland samhällets människor bevaras fullständigt. Varje individ ska arbeta för sitt eget personliga intresse, men göra det på ett sådant sätt att ingen annan människa skadas ens det minsta. Var och en ska utan hinder sträva efter att tjäna så mycket pengar som han eller hon förmår, men andra människors rätt till den förmögenhet som tjänats in måste erkännas. Varje individ ska dra nytta av andra människor och samtidigt ge andra människor nytta. För att denna fördelning av vinsten och detta omlopp av rikedomar ska kunna upprätthållas effektivt räcker det inte med en samling moraliska egenskaper hos individerna; samhällets lagar måste tvärtom vara sådana att de kan organisera, reglera och balansera inkomster och utgifter i full harmoni. Ingen bör ha rätt att förvärva pengar genom skadliga metoder och medel, och den förmögenhet som tjänats in på rättmätigt sätt får inte koncentreras till en bestämd plats. Det är tvärtom synnerligen önskvärt att även dess användning och fördelning ordnas så att ett välfungerande omlopp upprätthålls.

Syftet med det ekonomiska system som har grundats på denna ideologi kan aldrig vara att några få personer ska bli ägare till miljarder medan resten av folket förblir hungrigt eller halvhungrigt och blir utblottat och berövat allt. Men dess syfte kan inte heller vara att ingen människa ska kunna bli miljardär och att människors naturliga olikheter med tvång ska jämnas ut millimeter för millimeter. Dess verkliga roll är i stället att följa en helt måttfull princip mellan dessa två ytterligheter. Detta ekonomiska system tar å ena sidan ansvar för att tillgodose varje individs personliga behov i samhället, och skapar å andra sidan oavbrutna möjligheter att fullgöra det gemensamma ansvaret i samhället. Om varje individ i detta samhälle strävar efter att tjäna pengar inom sina naturliga gränser utan att skada andra, och om man vid användningen av den intjänade förmögenheten följer principerna om sparsamhet och ömsesidig hjälp, kan ekonomisk ojämlikhet och skyhöga ekonomiska skillnader av kapitalistisk samhällstyp aldrig uppstå där. Ett sådant ekonomiskt system hindrar nämligen ingen från att bli miljardär, men i detta samhälle kan ingen, även om han blir miljardär, bli orsaken till att hundratals miljoner människor svälter eller bara får äta otillräckligt. Detta ekonomiska system ger däremot varje individ i samhället möjlighet att få del av Allahs otaliga välsignelser, men det strider helt mot dess principer att lägga konstgjorda hinder i vägen för att någon ska kunna förvärva pengar enligt sin naturliga förmåga och arbetskapacitet.

Den historiska bakgrunden till vår tids civilisatoriska problem

Det är allmänt känt att ledarskapet och makten över världens tänkande och ideologier samt över den praktiska samhällsstyrningen under den nära förflutna tiden helt hade hamnat i händerna på västerlänningarna. Just därför har de problem som uppstått i den västerländska världen och i dess liv, liksom de komplikationer som dessa problem gett upphov till, som en naturlig följd lett till att otaliga liknande problem och komplikationer har trätt fram på våra politiska, civilisatoriska och ekonomiska områden. Lika naturligt måste det därför anses vara att de flesta av våra tänkande och insiktsfulla människor ivrigt vill hämta vägledning från de metoder som västerländska tänkare och skickliga ledare har lagt fram för att lösa dessa problem. Därför har det blivit absolut nödvändigt att belysa den historiska bakgrunden till vår tids sociala och civilisatoriska problem. Samtidigt ska vi försöka undersöka uppkomsthistorien för de metoder som i allmänhet föreslås eller används för att lösa de moderna problemen. Jag anser att det i ljuset av denna historiska genomgång blir mycket lätt att förstå vårt egentliga budskap.

Det jordägande feodala samhällssystemet

När det romerska kejsardömet i väster föll sönder under det femte århundradet efter Kristus splittrades Europas civilisatoriska, politiska och ekonomiska enhet. Det band som höll olika folk och stater samman slets itu, och även de förhållanden som hade gjort det möjligt att bevara dessa relationer och förbindelser försvann. Även om en bild av romersk rätt, romersk imperialism och romarnas politiska tänkande hade präglats in i västerlänningarnas sinnen, delades hela Europa upp i små delar när själva imperiet förstördes. Varje geografiskt område styckades upp i otaliga fragment; inte ens människor av samma härkomst och med samma språk kunde någonstans förbli enade. Hela imperiet splittrades och delades på ett sådant sätt att förvaltningen och styret av varje del i praktiken endast kunde skötas lokalt av någon hövding eller feodalherre. I detta samhällssystem framträdde gradvis vissa kännetecken, som i ett senare skede blev mycket starka. Dessa kommer här att nämnas steg för steg:

Ett: Jordägandet var grunden för att få del av den styrande makten. All ära, företräde och herravälde förblev genom ett permanent förläning­ssystem förbehållet enbart jordägarna. Det var de som fick myndighet att upprätthålla fred och ordning i sina respektive områden. Det var också de som hade en direkt relation till samhällsledaren, förläningsinnehavaren eller kungen. De jordlösa bönderna, hantverkarna och köpmännen i dessa områden tvingades däremot leva som fullständigt underordnade undersåtar under deras beskydd. Bland dessa undersåtar uppstod åter olika klasser: somliga blev högre stående undersåtar och andra tillhörde de lägre klasserna. Så slog denna klassindelning och dessa märkliga skillnader i ära, status och rättigheter djupa rötter i det dåtida samhällets innersta väsen. På detta sätt fick det förläningsbaserade feodalsamhället formen av en trappa. Varje person på en högre nivå blev gud för den som befann sig på varje lägre nivå, medan de lägre nivåernas människor blev slavar åt dem som satt på de högre nivåerna. Högst stod områdets feodala familjer, och längst ned stod de fattiga människorna i landet, som aldrig hade fått möjlighet att etablera inflytande och herravälde över någon annan.

Två: De kristnas kyrka hade då just blivit etablerad. Kyrkans myndigheter talade till människorna i Allahs namn, trots att de inte alls hade någon gudomlig lag eller någon vägledande princip hos sig. Dessa etablerade kyrkor gav också sitt fulla stöd åt det framväxande förläningsbaserade feodalsystemet och försåg därmed alla de traditionella institutioner med religiösa intyg som, med sina rättigheter, skillnader och begränsningar, hade slagit djupa rötter i det dåtida samhället. Varje gammal uppfattning fick status som kyrklig troslära, och att ens tänka en tanke som stred mot den började betecknas som otro. Varje sed som en gång hade införts förvandlades till sharia, och man började anse att motstånd mot den innebar motstånd mot Allah, Sändebudet och Hans religion. Den form som litteratur, filosofi, samhälle, politik, ekonomi och andra områden hade antagit under det förläningsbaserade feodalsystemet förklarade kyrkan vara gudagiven. Därför blev varje försök till minsta förändring inte bara ett brott utan rentav klart haram.

Tre: Det fanns då ingen central makt som kunde anlägga stora landsvägar, hålla dem i gott skick och upprätthålla fred eller säkerhet på dem. Därför upphörde all verksamhet av det slaget: långa resor, handel i stor och omfattande skala samt produktion och distribution av stora mängder dagligvaror. Även handel, industri och människornas sinnelag begränsades till de små geografiska områdena inom förläningsinnehavarnas styre.

Fyra: Varje gren av industri och handel förvandlades till ett slutet samfund för köpmän och yrkesutövare. Ingen medlem av ett sådant samfund kunde lämna sitt tidigare yrke, och utomstående fick inte heller möjlighet att träda in i samfundet. Varje samfund kämpade med all kraft för att begränsa sin verksamhet till sitt eget lilla och trånga område. Varor producerades främst för att omedelbart tillgodose lokala behov. De såldes emellertid också i de närliggande områdena och byttes mot andra varor. Av dessa olika orsaker hade vägen till framsteg, expansion, upptäckter och uppfinningar, tekniska förbättringar och kapitalackumulation stängts.

De brister och fel som hade uppstått till följd av det romerska imperiets fall kunde inte alls avhjälpas genom upprättandet av det stora romerska imperiet. Påven och kejsaren gav visserligen Europa ett enande band i andligt, moraliskt och i viss mån politiskt avseende; men inte bara förblev det eländiga tillstånd som det förläningsbaserade feodalsystemet hade försatt samhället, civilisationen och ekonomin i oförändrat, utan det grundades på en så fast grund att det till och med var omöjligt att föreställa sig någon annan livsordning än denna.

Den europeiska renässansen

Hur denna allomfattande stagnation bröts, av vilka orsaker det skedde och hur renässansrörelsen i Europa växte fram i full omfattning hör inte till ämnet för vår diskussion. Kort sagt kan man dock säga att den muslimska dominansen över Spanien och Andalusien å ena sidan, och korstågen å andra sidan, ställde västerlänningarna inför de folk som var föregångare inom dåtidens civilisation och kultur. Den slöja som kristendomens kyrka hade lagt över västerlänningarnas ögon hindrade dem visserligen från att direkt dras till islam; men genom kontakten med muslimerna kunde de ändå tillägna sig en väldig skatt av tankar, vetenskap och kunskap samt avancerade arbetsmetoder, och detta blev till sist början på ett nytt kapitel.

Tiden från det fjärde till det sextonde århundradet är i Europas historia känd som en övergångsperiod under vilken man gick från medeltiden mot den moderna tiden. Under denna period blev varje sida av västerlänningarnas liv aktiv genom påverkan från omvärlden.

Västerlänningarnas kunskaper inom jordbruksvetenskap, medicin, matematik, ingenjörsvetenskap och andra områden fortsatte att växa. Uppfinningen av tryckpressen påskyndade i hög grad spridningen av tankar och kunskap. Tillsammans med det enastående uppvaknandet inom kunskap och vetenskap började kritik och reforminriktad verksamhet ofrånkomligen bedrivas fortlöpande inom livets alla samhällsområden. Det ständiga flödet av ny kunskap och nya uppgifter, liksom utvecklingen inom industri, jordbruk och handel, gav hela civilisationen nytt liv. Dessutom vidgades tankarna och perspektiven genom upptäckten av nya geografiska områden. Samtidigt började nya marknader skapas i avlägsna länder för västerlänningarna, där de kunde sälja sina egna varor och råvaror samt köpa industriprodukter och råvaror från andra länder. Genom detta oerhörda och enastående tillfälle började den århundraden gamla, stillastående handeln åter komma i gång. Trots alla hinder och svårigheter började internationella handelsmän röra sig överallt inom och utanför Europa. Nya marknader och städer började växa fram längs de stora landsvägarna och på centrala platser. Centrum för rikedom, makt, intellekt, civilisation och kultur började gradvis flyttas från småstäder under jagirdarer och små feodala stater till de stora städerna. Dessa började nämligen förvandlas till handelns, industrins samt den nya kunskapens, vetenskapens och litteraturens främsta centra.

Föregångarna till detta nya uppvaknande var människor ur den ”borgerliga” klassen. Bland dem var köpmän, penningutlånare, hantverkare och sjöhandlare de främsta. Det var endast de som fick del av alla möjligheter till denna nya utveckling. Det var de som var etablerade i städerna. De hade kontakter och förbindelser med omvärlden; åtminstone hade den första beröringen med yttre inflytande nått dem, och det var hos dem den ivriga, nästan vansinniga längtan efter att förändra samhällsordningen och uppnå utveckling hade vaknat. Men de hinder och begränsningar som genom kyrkans och feodalherrarnas sammansvärjning hade skapats inom tänkande, moral, religion, samhälle, politik och ekonomi hindrade dem från alla håll att gå framåt och uppnå utveckling. Varje gång de tog ett steg utanför de århundraden gamla, etablerade gränserna inom något område av livet, ställde sig prästerna och jagirdarerna gemensamt i vägen för dem. Därför inleddes en total konflikt mot just dessa krafter, och denna kamp på fyra fronter började inom livets alla områden. Inom kunskap och litteratur utmanades kyrkans etablerade ”mentala” envälde, och större vikt lades vid tankefrihet och behovet av undersökning. Inom ekonomi, samhällsordning och politik växte motståndet mot jagirdarernas inflytande och makt, och starka röster höjdes mot de åtskillnader och den diskriminering som hade etablerats i det jagirdariskt-feodala samhällssystemet. Därmed började den gamla samhällsordningen dra sig tillbaka, medan de nya framväxande krafterna gick framåt. Redan innan sextonde århundradet hade inträtt började de små jagirdömena i Europas olika länder krossas och omvandlas till stora nationalstater. Europas andliga inflytande och maktens mystik bröts, och de religionslösa härskarna i de nya nationalstaterna började konfiskera kyrkans egendomar. Efter att ha övergett en världsomspännande religiös ordning ägnade sig olika folk åt att skapa egna nationella kyrkor. När banden till kyrkans och jagirdarernas gemensamma herravälde sålunda bröts, befriades borgarklassen helt från de sociala och traditionella hinder som den gamla samhällsordningen hade skapat.

Liberalismen under medeltiden

Det samlade namnet på de läror som man grundade kampen mot kyrkan och det feodala systemet på är ”liberalism” – med andra ord gränslös liberalitet. Föregångarna till den nya eran predikade i livets alla områden och inom varje fält av tänkande och handling expansivitet, oförbehållsam givmildhet, tolerans och obunden liberalitet. En liberal politik antogs inom alla områden, såsom religion, filosofi, kunskap och vetenskap, samhälle, civilisation, politik och ekonomi. De försökte undanröja alla slags band, hinder, begränsningar, trångsynthet och stränghet från de progressivas väg.

I denna konflikt och kamp nådde å ena sidan kyrkans och feodalherrarnas trångsynthet sin yttersta gräns, medan borgarklassens gränslösa och orädda liberalitet nådde en annan ytterlighet. På båda sidor antog den yttersta själviskheten en allt skarpare form. Ingen av dem hade den minsta förbindelse med ärlighet, rättvisa, korrekt kunskap och vetenskap eller ett sunt och fördomsfritt tänkande. Medan den ena gruppen använde Allahs, religionens och moralens namn för att bevara de rättigheter som vunnits genom grundlösa föreställningar och trosuppfattningar, osakliga skillnader och diskriminering samt omänskligt tvång och förtryck, började den andra sidan, driven av ren envishet, under förevändning av fri tanke och liberalitet försvaga grunden för religionens och moralens evigt erkända sanningar. Just vid denna tid bröts det evigt understödda sambandet mellan politik och moral. Machiavelli började öppet förespråka denna lära och hävdade att det i fråga om politiska intressen och att vinna fördelar och möjligheter inte kunde finnas något behov av att följa moraliska regler och principer. Det var under denna epok som nationalstaten formades i opposition mot kyrkan och feodalismen, och från denna dag började de giftiga ångorna från den dödliga vulkan av strid och internationell fientlighet som har skapats i dagens värld att samlas. Från denna tid började ränta för första gången betraktas som tillåten. Ändå hade det sedan urminnes tider rått fullständig enighet bland religiösa människor, personer med moralisk medvetenhet och jurister över hela världen om att ränta var förbjuden. Det var inte bara Toran och den ädla Koranen som förklarade ränta förbjuden; även Aristoteles och Platon ansåg den vara förbjuden. Också enligt grekisk och romersk rätt var den förbjuden. Men när borgarklassen under renässansen höjde upprorsfanan mot den kristna kyrkan började ränta kallas en ”oundviklig synd”. Till och med de kristna reformisterna började, påverkade av kraftfull propaganda, betrakta den som tillåten, såsom ett uttryck för mänsklig svaghet. Så småningom kom de framstående tänkarnas alla moraliska diskussioner att kretsa kring vilken räntenivå som borde gälla. De lade all vikt vid debatten om att räntan borde vara ”rimlig”. Till slut rotade sig föreställningen hos dem att religion och moral inte alls kunde ha någon plats i handel och affärsverksamhet. Ur ekonomisk synvinkel är ränta något helt naturligt och rationellt. Lika lite som man kan framföra något mot att hyra ut eller ta en bostad på hyra kan man lägga fram något avgörande argument mot ränta.

Det särskilt märkliga är att den borgerliga klassen under renässansen, efter att ha ropat ut sin fria och ohämmade liberalism och trängt undan prästerna, feodalherrarna och jordägarna så mycket som möjligt, kom och tog just den tomma platsen i besittning. Berusningen av deras extrema liberalism hade fått dem att glömma att det under dem också fanns en väldig klass av folk, och att det var just denna klass som hade förtryckts allra mest av feodalismens kvarnsten. Därför har även de rätt att få del av en betydande del av den nuvarande liberala samhällsordningens stora fördelar. När det parlamentariska styret började i England och parlamentets verkliga makt övergick från lordernas händer till folkets (Commons), lade de liberala borgarna beslag på all denna makt och myndighet. De glömde helt bort de argument med vilka de hade etablerat sin egen rösträtt när de vägrade att bevilja folk ur de lägre klasserna rösträtt.

Den industriella revolutionen

Den revolution som hade inletts under renässansen blev hundra gånger större under 1700-talet genom uppfinningen av maskiner. Nya vetenskapliga teorier, fakta och uppfinningar tillämpades för att utveckla industrin, jordbruket och kommunikationerna. Då började produktionen av varor, insamlingen av råvaror och försäljningen av de producerade varorna i världens alla hörn att fungera på ett osedvanligt effektivt sätt.

Alla de möjligheter till bekvämlighet, styrka, makt och herravälde som denna väldiga revolution öppnade, fick endast den borgerliga klass som uppstått under renässansen möjlighet att lägga beslag på. Industrin och handeln låg nämligen helt i deras händer. Även över vetenskap, lärdom och litteratur hade de ensamma utsträckt sitt fullständiga herravälde. Genom att förena kapital, yrkesskicklighet och organisatorisk förmåga skapade de ett nytt system för industri och handel, som kallades ”modern kapitalism”. Under detta system upprättades stora fabriker och företag i städerna. Yrkesgruppernas skråväsen krossades fullständigt. Små fabriker, privata verksamheter och småkapitaliserade köpmän fick ett allt snävare verksamhetsområde. Arbetarna på landsbygden tvingades strömma in till städerna och ställa sig vid de stora fabriksägarnas dörrar som arbetare och daglönare. För småskaliga köpmän och företagare återstod inget annat än att ta anställning hos stora industrimän och storskaliga affärsmän eller bli deras agenter. Följden blev att borgarna ensamma lade beslag på hela den kraft som vunnits genom vetenskapens nya upptäckter, och deras inflytelsesfär började utvidgas ytterligare.

Men på vägen mot denna utvidgning av inflytelsesfären framstod de nationalstater som skapats av renässansrörelsen som det största hindret. De enväldiga kungarna i dessa stater gjorde anspråk på att ha ”gudomlig rätt”. Ledarna för det tidigare feodala systemet blev dessa kungars krypande tjänare, och nationalkyrkorna blev deras religiösa och andliga beskyddare. Detta trepartsalliansens herravälde började skapa olika hinder och motstånd för borgarna. Dessa hinder och motstånd hindrade inte bara deras framsteg inom industri och handel; även på civilisationens och samhällets områden fanns mycket kvar från den feodala tiden som innebar en outhärdlig ordning för denna uppåtstigande klass.

Modern liberalism

Under denna epok reste sig ”liberalismen”, som tidigare hade segrat i krig, på nytt, utrustad med nya vapen. På politikens område började den blåsa i trumpet för religionslöshet, och på civilisationens, samhällets, litteraturens och ekonomins områden för absolut individuell frihet samt inom ekonomin för en fri och öppen politik (Laissez-faire-politiken). Den förklarade att varken kyrkan, staten eller samhället hade någon som helst rätt att hindra en individs utveckling, strävan eller verksamhet som främjade hans vinning. Det var absolut nödvändigt att varje individ fick fri möjlighet att använda sin egen styrka, förmåga och kompetens enligt sina egna böjelser och att göra framsteg och utvecklas så långt han förmådde. Och i själva verket skulle samhället i grunden uppnå all stor välfärd om varje individ kunde få obegränsad frihet – om han kunde åtnjuta absolut frihet inom livets alla områden och på varje verksamhetsfält. Det är önskvärt att varje individ i alla avseenden befrias från yttre påverkan och hinder, regler och normer, konventionernas band, religiösa och moraliska begränsningar samt lagens och samhällets ingripanden.

På detta sätt använde anhängarna och banérförarna för den nya läran all sin kraft för att överallt förverkliga paroller om liberalism, obundenhet, att allt skulle vara förenligt och att individualism – med deras egen terminologi – skulle vara förnuftig och rationell.

På det politiska området trodde de på idealet att regeringens makt skulle vara så liten som möjligt och individens frihet omfattande och obegränsad. Enligt dem skulle regeringen endast vara en opartisk rättskipande kraft. Den skulle hindra individer från att tränga in i varandras sfärer och skydda den personliga friheten. Alla verksamheter inom civilisationens och det ekonomiska livets områden skulle däremot helt och hållet bedrivas på grundval av individernas fria och obundna initiativ samt deras tänkande och forskning. På detta område fick regeringen inte ingripa det minsta, vare sig som verkställande kraft eller som vägledare. På det politiska området hävdade de dessutom att makten att styra och suveräniteten inte kunde tillhöra någon kunglig familj och inte heller vara en jordägargrupps egendom, utan skulle stå under landets allmänna befolknings bestämmanderätt. Eftersom hela regeringens verksamhet bekostades genom de skatter som folket betalade, skulle regeringens bildande, upplösning och förändring ske enbart efter folkets beslut, och när det gällde lagstiftning och samhällsstyrning skulle endast folkets röst tillerkännas inflytande. De ovan nämnda idéerna och trosföreställningarna antogs som grundval för den nya demokrati som etablerades i världen under senare delen av 1700-talet.

På det ekonomiska området började de med stort eftertryck förkunna principen att, om de naturliga ekonomiska lagarna och principerna fick verka utan yttre påverkan, hinder eller ingripanden, kunde stora välfärdsskapande insatser för samhället spontant genomföras genom individernas egna ansträngningar. Produktionen skulle öka och dess fördelning skulle kunna ske på ett bättre sätt. För detta krävdes naturligtvis att människor fick full frihet att anstränga sig och verka, liksom att regeringen inte gjorde några konstgjorda ingripanden i denna naturliga verksamhet. Denna grundprincip för en obunden ekonomi (Free Enterprise) är den moderna kapitalistiska ekonomins grundläggande formel. Liksom renässansens obundna liberalism innehåller även den industriella revolutionens gränslösa liberalism i betydande grad en anda av sanningsenlighet och uppriktighet, och det råder inget tvivel om att detta till sist blev orsaken till dess seger. Men tillsammans med denna uppriktighet är själviskhet och en extremistisk mentalitet oupplösligt förbundna med den västerländska mentaliteten som två stora svagheter, och dessa har varit verksamma ända sedan papismens och feodalismens tid.

Själviskheten nådde sin yttersta höjd däri att det hos de flesta av dem i grunden av deras krav på rättigheter och rättvisa fanns en skrämmande brist på uppriktighet och osjälviskhet. Det var inte för att de följde sanningen och rättvisans principer som de lade fram riktiga principer, utan den enda orsaken var att dessa tjänade och gynnade deras egna intressen. Beviset var att de alls inte var beredda att erkänna de rättigheter för sina arbetare och den egendomslösa befolkningen som de krävde för sig själva.

Deras extremistiska mentalitet framträdde tydligt i deras bildade lärdas och författares uttalanden vid varje tillfälle. De antog några sanna ideal och utvidgade deras gränser på ett onaturligt sätt. Samtidigt förkastade de helt flera andra sanna principer. I sina praktiska liv gav de de sanningar de själva hade valt den plats och betydelse som de ansåg att de borde ha. Men det är allmänt känt att en sann princip upphör att vara sann när den överskrider sina egna gränser; då blir den helt enkelt en falsk princip, och dess motsatta följder börjar visa sig. Det livssystem som har skapats under inflytande av dessa idéer om obundenhet, individualism och demokrati präglas i varje avseende starkt av en sådan obalans. Eftersom denna framställning emellertid endast är begränsad till det ekonomiska området kommer de övriga områdena inte alls att behandlas. Vi vill endast genom att undersöka denna sida visa hur obalanserat ett ekonomiskt system de har skapat genom att förena själviskhet och en extremistisk mentalitet med det naturliga ekonomiska systemet, och hur allvarliga dess följder har blivit.

Den moderna kapitalistiska ekonomin

I den föregående avhandlingen sade jag kortfattat att den ekonomiska ordning som har grundats på en fri och liberal plundringspolitik har fått den fackmässiga benämningen modern kapitalism (Modern Capitalism).

Grundprinciperna för den obundna ekonomin

Kapitalismens och den oreglerade ekonomins grundprinciper är sju till antalet och anges nedan i tur och ordning:

Ett: Rätten till privat ägande

I ett oreglerat kapitalistiskt ekonomiskt system erkänns inte privat äganderätt endast till vanliga, dagligen använda föremål som kläder, husgeråd, möbler, bostäder, transportmedel och tamdjur; privat äganderätt etableras även till produktionsmedel som maskiner, vapen, mark och råvaror. Privat äganderätt till den första typen av varor har utan invändning erkänts av varje ekonomiskt system, men huruvida produktionsmedel och transportmedel kan eller bör vara privatägda har gett upphov till stora meningsskiljaktigheter mellan olika ekonomiska system. Det kapitalistiska ekonomiska systemet har emellertid även på detta område helt och hållet erkänt privat ägande. Inte nog med det; detta är själva grunden för det kapitalistiska ekonomiska systemet och ett av dess främsta kännetecken.

Två: Friheten att förvärva inkomster

Invånarna i det kapitalistiska samhället har full frihet att, individuellt eller sammanslutna i små grupper, använda sitt eget kapital och sina egna produktionsmedel i produktionen. Därför måste de själva bära allt, vare sig det leder till vinst eller förlust; liksom de själva måste ta risken för eventuella förluster, finns det på samma sätt inget hinder för dem att bygga upp berg av vinster. De har också full frihet att öka eller minska produktionens omfattning. Även fastställandet av priserna på de producerade varorna ligger helt och hållet i deras händer. De har full frihet att anställa människor mot en fast lön eller ersättning, att åta sig vilka villkor eller skyldigheter som helst i sin verksamhet och att utforma regler för detta. Kort sagt måste alla ömsesidiga angelägenheter mellan köpare och säljare, arbetare och ägare, arbetsgivare och tjänare genomföras med full frihet, och det måste finnas full frihet att verkställa varje överenskommelse som de ömsesidigt träffar, oavsett villkoren.

Tre: Privat vinst som drivkraft

Den kapitalistiska ekonomin är när det gäller att utveckla produktionen av nödvändiga varor helt beroende av begäret efter egen vinning och rovlystnaden efter rikedom. Detta egenintresse och denna vinstlystnad finns naturligt hos varje människa, och det är detta som driver människan till arbete och får henne att kasta sig in i produktivt arbete. Enligt kapitalismens anhängare finns det inget bättre – ja, inget annat alls – som kan skapa arbetsmotivation och entusiasm hos människan. Om vinstmarginalen minskas kommer människors lust att förtjäna, deras arbete och deras ansträngningar att minska betydligt. Men om vinstens dörr står fri och öppen, och varje person får full möjlighet att tjäna så mycket som möjligt efter sin egen arbetsinsats, möda och förmåga, kommer var och en att försöka utföra arbete av största möjliga omfattning och högsta möjliga kvalitet. Som ett resultat kommer produktionens omfattning att öka av sig själv och dess kvalitet successivt att förbättras. Alla möjliga produktionsmedel och resurser kommer att börja utnyttjas i största möjliga utsträckning, och tillgången på nödvändiga varor kommer att breddas kraftigt. På så sätt kommer begäret efter privat vinst, till det allmännas bästa, att utföra en sådan enastående tjänst som inte på något annat sätt skulle kunna utföras.

Fyra: Konkurrens och rivalitet

Anhängarna av den kapitalistiska ekonomin säger, när de förespråkar kapitalism och oinskränkt exploatering, att konkurrensen och rivaliteten i ett sådant ekonomiskt system är det enda sättet att tygla individerna och upprätthålla harmoni och balans mellan dem. Även detta system är naturligt och spontant. När det på en öppen marknad finns många producenter, många handlare och många köpare av samma vara, börjar priserna balanseras och stabiliseras under trycket från konkurrensen och rivaliteten. Därigenom kan vinstjakten inte permanent överskrida alla gränser. Vinstnivån kan inte heller sjunka helt och hållet; plötsliga upp- och nedgångar i varupriserna är dock en annan sak. På motsvarande sätt fortsätter arbetare och ägare, var och en på sin plats, genom konkurrens och rivalitet att fastställa en ömsesidigt godtagbar lönenivå. Denna konkurrens och rivalitet måste emellertid vara öppen och helt fri, och den får inte begränsas av någon form av monopol (ensamrätt).

Fem: Skillnaden mellan ägarens och arbetstagarens rättigheter

I det kapitalistiska ekonomiska systemet är de anställda som är knutna till varje företag uppdelade i två grupper. Den första gruppen består av företagets ägare. De startar och driver affärsverksamheten eller industrin på eget ansvar och är till slut ansvariga för dess vinster och förluster. Den andra gruppen består av lönearbetare och avlönade tjänstemän. De har inget samband med moderföretagets vinster och förluster. De ställer endast sin tid, sitt arbete och sin kompetens och yrkesskicklighet till företagets förfogande. Verksamheten går ofta med förlust. Men lönearbetarna är nöjda med att bara få sin lön. Ibland går hela verksamheten dessutom omkull, varvid ägarna blir fullständigt utblottade. Men ingen av dessa förluster drabbar lönearbetarna. För deras del består förändringen endast i att de, när den verksamhet där de i dag arbetar har gått omkull, tvingas söka arbete någon annanstans.

Kapitalismens anhängare säger att det just är denna situation som bevisar att det ur rättvisans synpunkt är den som bär förlustbördan och måste ta affärsrisken som bör få del av vinsten. Lönearbetarna har endast rätt till en skälig lön, och denna lön ska vara den som med hänsyn till arbetets art, beskaffenhet och omfattning betraktas som rättvis enligt marknadens nivå. Om verksamheten går med vinst finns det ingen anledning att höja lönen med hänvisning till vinsten; om verksamheten däremot går med förlust kan lönen inte heller sänkas med hänvisning till detta. Arbetarens skyldighet är endast att arbeta mot en fastställd lön, och detta är det som ger honom rätt att få lön. Om lönen ändras uppåt eller nedåt ska det ske enligt den naturliga lag som gäller för förändringar i priserna på andra varor. Om antalet personer som får arbete minskar och antalet arbetssökande ökar kommer lönen spontant att sjunka, och omvänt kommer lönen att stiga. På motsvarande sätt kommer en skicklig och klok arbetares arbete naturligt att ge högre lön. Företagets ägare kommer, för sin egen vinnings och profits skull, att fortsätta att tillfredsställa honom genom belöningar och befordringar. I den mån arbetaren själv får lön kommer han att arbeta desto hårdare för att utveckla verksamheten och säkerställa dess goda resultat. Ägarna kommer naturligt att tänka på att få större vinst till lägre kostnad och därför sträva efter att betala så låg lön som möjligt. De arbetande massorna kommer däremot naturligt att sträva efter att tillgodose sina behov med största möjliga bekvämlighet och välstånd och att på något sätt förbättra sin levnadsstandard. Därför är det naturligt att de uppriktigt försöker höja lönen. En sådan motsättning kommer naturligt att skapa en konflikt, men trots det kommer även denna fråga, liksom många andra förhållanden i världen, att utvecklas genom många upp- och nedgångar, och lönen kommer att fastställas på en nivå som kan accepteras av båda parter.

Sex: Beroendet av den naturliga utvecklingens verkan

Kapitalismens anhängare brukar säga att när allt i fråga om att göra vinst i affärsverksamheten beror på att producera mer till lägre kostnad, måste företagaren, i sitt eget intresse, sträva efter att i största möjliga utsträckning använda vetenskapliga metoder, hålla maskiner och utrustning i bästa möjliga skick, skaffa stora mängder råvaror till låga priser och vidareutveckla alla metoder och all organisation i sin verksamhet. I ett fritt och obegränsat ekonomiskt system utför den interna organisationen detta av sig själv, utan någon yttre påverkan eller konstgjord styrning. Genom enskilda individers och gruppers personliga ansträngningar, som är många, åtskilda och utspridda, utförs sådana uppgifter för att följa naturlagarna och främja samhällets utveckling och välstånd att de inte ens med hjälp av en övergripande plan skulle kunna utföras lika systematiskt. I själva verket är detta en särskild plan av naturen, som verkar omärkligt.

Sju: Statens och regeringens passivitet

Förespråkarna för det kapitalistiska ekonomiska systemet hävdar att om individerna får möjlighet att arbeta helt fritt utan några hinder eller begränsningar, har naturen, enligt de ovan nämnda principerna, skapat en sådan balans för samhällets välfärd och utveckling att alla till slut gynnas när människor arbetar tillsammans, även om var och en i praktiken arbetar för sitt eget personliga intresse. Som nämnts ovan kommer individerna, när de genom egna ansträngningar kan göra oerhörda vinster som belöning, att använda all sin kraft, förmåga och kompetens för att producera rikliga och överdrivna mängder rikedom. Följden blir ofrånkomligen att bättre varor kommer att produceras i stora mängder för alla. När konkurrens och tävlan börjar på den öppna marknaden mellan affärsmän, industrimän och leverantörer av råvaror uppstår en naturlig balans i varupriserna, varornas kvalitet förbättras av sig själv och samhällets behov av en viss vara och dess mängd blir automatiskt känt. Staten och regeringen bör under inga omständigheter ingripa i den naturliga processen för rikedomens produktion och därigenom krossa denna naturliga balans. Deras uppgift är i stället att skapa de mest gynnsamma förhållandena för att skydda individens arbetsfrihet. Det är deras plikt att upprätthålla fred och säkerhet i hela landet. De måste skydda medborgarnas privata äganderätt. För att säkerställa att ömsesidiga avtal och löften hålls måste de tillämpa lag och styre. Statens uppgift är att skydda landet samt landets handel, näringsliv och rikedomar från yttre angrepp, motstånd och alla faror. Det är statens plikt att fungera som rättskipare, beskyddare och reglerare. Det kan aldrig vara önskvärt att staten själv blir affärsman, industriman eller jordägare, eller att den genom att gång på gång skapa hinder stör affärsmännens, industrimännens och jordägarnas verksamhet.

Orsakerna till sammanbrottet

Sedan den moderna kapitalistiska ekonomins födelse har de nämnda principerna lagts fram inför världen. Trots att de innehåller överdrifter har de i allmänhet fått stöd över hela världen, eftersom de ur verklighetens synvinkel rymmer en betydande grad av sanning. I själva verket är inget av detta nytt. Sedan urminnes tider har den mänskliga ekonomins verksamhet bedrivits på grundval av dessa principer. Det enda nya var den överdrivna stränghet som bourgeoisin tillämpade vid genomförandet av vissa principer i ekonomin under den industriella revolutionen. Dessutom byggde den borgerliga ekonomin inte på de ovan nämnda naturliga principerna, utan förenades med ett stort antal felaktiga principer. Därutöver övergav de flera felaktiga principer som var nödvändiga för en naturlig ekonomisk ordning. I själva verket är dessa lika viktiga som de ovan nämnda principerna för en fri och obegränsad ekonomi. Av ren själviskhet förnekade de många av de principer som de själva hade lagt fram. Det är genom kombinationen av dessa fyra saker som alla de katastrofer som uppstått inom det kapitalistiska ekonomiska systemet har kunnat skapas, och detta har antagit en så fruktansvärd omfattning att hela världen har höjt sina röster mot det.

Här följer en kort granskning och översikt över bristerna i det kapitalistiska ekonomiska systemet:

Ett: De naturliga lagar och regler som människor gång på gång åberopar till stöd för en fri och obegränsad ekonomisk ordning är inte alls sanna i förhållande till deras påståenden och sätt att handla. Lord Keynes sade med rätta att det i världen inte finns någon så stark styrning av moraliska och naturliga lagar och regler att harmoni spontant skulle kunna upprättas mellan individens intresse och samhällets intresse. Det är inte alls riktigt att ur ekonomins grundprinciper härleda påståendet att den moderna extrema själviskheten alltid strävar efter social välfärd. Det är inte heller riktigt att säga att själviskheten alltid är generös. Ofta visar det sig nämligen att en person som strävar efter att tillgodose sitt eget intresse är så okunnig och svag att han inte bara misslyckas med att varaktigt tillgodose något allmänt eller nationellt intresse, utan till och med misslyckas med att uppnå sitt eget intresse.

I själva verket var de överdrivna påståendena inte bara felaktiga ur logisk synvinkel; bourgeoisins kapitalister bevisade dessutom genom sina egna handlingar att deras själviskhet inte var det minsta präglad av generositet. De bildade en enad allians mot tre parter samtidigt: vanliga köpare, arbetande människor och den regering som upprätthöll fred och säkerhet, och de konspirerade gemensamt för att helt lägga beslag på den industriella revolutionens verkliga vinster. Deras inbördes samförstånd krossade det största argument som de själva hade lagt fram till stöd för den fria och obegränsade ekonomin. Det bevisades alltså att påståendet att vinstbalans automatiskt uppstår mellan alla genom en naturlig process av sönderfall och uppbyggnad är fullständigt falskt. Därför tvingades Adam Smith, den främste förespråkaren för den fria och obegränsade ekonomiska ordningen, till slut säga: ”Det är mycket sällsynt att affärsmän samlas någonstans utan att deras möte avslutas med någon konspiration mot allmänheten eller något förslag till höjning av priserna. De låter inte ens möjligheten att sitta tillsammans vid olika festliga tillställningar gå till spillo utan att använda den till detta brottsliga ändamål.”

På samma sätt är kapitalismens anhängares påstående att människor genom privat ägande och möjligheten till fria initiativ och fritt arbete får vissa rättigheter som under inga omständigheter bör begränsas ytterst överdrivet och övermodigt. Om en person inom ramen för sin egendom vidtar sådana åtgärder att tusentals människors liv och försörjning skadas, eller om en person för att tillgodose sitt eget intresse väljer sådana former av strävan och verksamhet att hela samhällets hälsa, moral och säkerhet äventyras, vilken rimlighet kan det då finnas i att ge honom obegränsad frihet att handla på detta sätt och att avstå från att tillämpa lagen för att hindra honom från att skada samhällsintresset under förevändning av individuella rättigheter? De har också utsträckt talet om regeringens neutralitet långt bortom dess rimliga gränser, med följden att skadliga reaktioner blir oundvikliga. Om mäktiga personer börjar exploatera stora mängder människor genom sammanslutningar, medan regeringen förblir en tyst åskådare eller börjar skydda just de mäktigas intressen, är en häftig motreaktion som oundvikligt resultat helt naturlig. Och när en sådan motreaktion uppstår finns det ingen garanti för att den alltid kommer att följa rimliga och lagbundna vägar.

Två: Det råder inget tvivel om att principerna för den fria och obegränsade ordningen drevs till en så överdriven och ytterlig nivå, särskilt under den industriella revolutionens tid, att det var mycket felaktigt. Den industriella revolutionen innebar en grundläggande förändring av produktionsmetoderna. Där man tidigare hade använt mänsklig och animalisk kraft började man under den industriella revolutionens tid använda maskiner. Genom att installera en enda ”maskin” kunde tio personer utföra tusen personers arbete. En sådan produktionsmetod sysselsätter av naturen ett fåtal människor och ställer tusentals inför arbetslöshet. När det gäller en sådan produktionsmetod är kravet på privat ägande, rätten till fria och självständiga initiativ och strävanden samt regeringens neutralitet principiellt orättvist. En person eller en grupp öppnar plötsligt en stor fabrik med hjälp av sina egna resurser, men bryr sig inte det minsta om vilken katastrof detta innebär för tusentals arbetande människors liv genom att småskaliga och individuella producenter slås ut. Hur kan detta vara rimligt? Detta betyder naturligtvis inte att man här förnekar det berättigade i att använda maskinkraft i industriproduktionen. Poängen är att maskinkraft inte alls borde ha använts blint och helt utan urskillning, och att regeringen redan från första dagen borde ha tänkt på och vidtagit åtgärder för att skapa sysselsättning åt de människor som denna industrikraft gjorde arbetslösa. Eftersom inga sådana åtgärder vidtogs uppstod arbetslösheten, så snart den mekaniserade produktionsmetoden började verka, som ett så stort och varaktigt problem i det mänskliga samhället att den tidigare historien inte alls hade stött på något liknande. Det är allmänt känt att arbetslöshet inte är namnet på en enskild företeelse, utan är den ursprungliga källan till otaliga komplicerade problem i människans biologiska, andliga, moraliska och civilisatoriska liv. Men frågan är: vilken rätt kan en person eller ett fåtal människor ha att inom ramen för sitt privata ägande vidta sådana åtgärder att en så allvarlig komplikation uppstår i samhällslivet? Och vilken förnuftig människa kan våga kalla sådana åtgärder ett skydd för det allmänna intresset och samtidigt en generös och oskyldig själviskhet på det individuella planet? Dessutom går det inte att fullt ut beskriva hur allvarlig den dumhet är som består i att den nationella regeringen förblir tyst och passiv genom att ge sådan personlig godtycklighet fria och öppna möjligheter, utan att ens tänka på vilken fruktansvärd katastrof ett fåtal människors verksamhet kan föra över hela nationens liv.

Tre: När mekaniseringen och produktionen på detta sätt gjorde miljontals människor arbetslösa och de lämnade sina byar, landsbygder, kvarter och slumområden för att trängas hos stora fabriksägare och affärsmän i hopp om att få arbete och lön, tvingades dessa dödsmärkta människor att för sitt uppehälle arbeta dag och natt med sönderbrytande arbete mot den minimilön som kapitalisterna fastställde. Ändå fick inte alla arbetslösa arbete; en stor del förblev fortfarande permanent arbetslös, och inte heller hade de som fick arbete någon möjlighet att förhandla med kapitalisterna och sluta avtal på goda villkor. De hade ju själva gett sig ut för att söka sitt uppehälle i ett hjälplöst tillstånd. Om de inte accepterade villkor enligt kapitalisternas vilja fanns det ingen möjlighet ens till kvällens bröd. Trots detta satt tusentals andra hungrande arbetare beredda att ta ifrån dem även denna möjlighet så snart de försökte förhandla. På detta sätt blev det offentligt uppenbart hur tomt det argument var som kapitalismens anhängare brukade framföra: att en lämplig och rättvis lön mellan arbetare och arbetsgivare i en miljö av fri konkurrens automatiskt fastställs genom utbud och efterfrågan. För i verkligheten är den konkurrensmöjlighet som finns här inte alls fri och öppen. Här har en enda person redan i förväg lagt beslag på alla medel och möjligheter till bröd och uppehälle för tusentals människor. Och när tusentals arbetare, plågade av hunger, kom darrande till hans dörr, gav han inte arbete åt alla utan endast åt en tiondel, eller dubbelt så många, av de arbetssökande. Under sådana förhållanden ligger all makt att fastställa lönen hos den ena parten, och ingen av de tusentals arbetssökande har förmåga att få arbetsgivarsidan att acceptera villkor enligt hans egen vilja. Därför har i industrirevolutionens tidevarv, samtidigt som den moderna kapitalismen brett ut sig, inte bara arbetslösheten utan även fattigdomen, nöden och bristen i samhället antagit allt mer fruktansvärda former. De som samlades vid de stora industri- och affärscentrumen för att få lön och arbete tvingades utföra överdrivet mycket arbete under alltför lång tid mot en ytterst ringa lön. I själva verket började de arbeta som rena djur. De bodde i trånga och mörka hus i städerna, liknande duvslag, och därför började deras hälsa brytas ned. Samtidigt sjönk deras sinnelag och mentala läggning på ett obeskrivligt sätt. Överallt växte en smutsig miljö av självcentrering och extrem själviskhet fram. Inte ens mellan far och son fanns något kvar av respekt, kärlek och medkänsla. För föräldrarna blev barnen, och för männen blev hustrurna, en outhärdlig börda. Kort sagt har denna felaktiga, ensidiga, fria och oinskränkta ekonomiska ordnings giftverkan på ett katastrofalt sätt plågat och ödelagt varje del av livet.

Fyra: Dessutom är det märkliga att dessa anspråkstagare på gränslös frihet och demokrati, som hade kämpat mot jordägarna och tillkämpat sig erkänd rösträtt, och som hade blivit ensamma ägare och herrar över brödet och uppehället för hundratals miljoner människor, inte ens var beredda att ge dessa hundratals miljoner människor den minsta rösträtt. De åtnjuter fullt ut rätten för företagare inom samma bransch att bilda egna föreningar och fastställa priserna på varor, de anställdas löner och arbetarnas löner; men de är inte alls beredda att ge tjänstemän och arbetare rätten att organisera sig och gemensamt försöka fastställa löne- och lönesatser. De hävdade till och med upprepade gånger sin fulla rätt att efter eget behag stänga fabriker, samtidigt göra tusentals anställda och arbetare arbetslösa och på så sätt driva dem till svält, så att de tvingades arbeta för lägre lön. Men de var inte alls beredda att ge tjänare och arbetare ens den rättighet att genom strejk försöka höja sina löner. Om en arbetare under arbetet på deras företag blev gammal, sjuk eller oförmögen, ville ledningen åtnjuta full rätt att omedelbart avskeda honom. Men de hade inget svar på den avskedade arbetarens förtvivlade vädjan: ”Jag har förbrukat min hälsa, min kraft och min ungdom för att utveckla just er verksamhet; vart ska jag nu ta vägen i min hjälplösa situation, och hur ska jag stilla hungern i min mage?” Den borgerliga klass som hävdar att vinsten av ett personligt intresse är den enda källan till arbetsmotivation glömmer i den ovan beskrivna situationen helt bort sitt eget argument, som den så ofta har framfört. När det gäller dem själva kan de däremot inte för ett ögonblick glömma att obegränsade möjligheter till vinst ger dem en outtröttlig entusiasm i arbetet och att allmän utveckling och välstånd därigenom blir möjliga. Men när det gäller tjänare och arbetare glömde de fullständigt att deras möjlighet till vinst inte bara var begränsad utan ytterst snäv; och varför skulle de som var förödda i nuet och hade en mörk framtid arbeta med hela sin livskraft?

Fem: Dessutom övergav de borgerliga kapitalisterna affärsverksamhetens naturliga och riktiga metoder och antog, för att främja sina personliga intressen, sådana metoder som stod helt i strid med samhällsintresset. Följden blev att varupriserna artificiellt steg och att utveckling och framsteg, bortsett från förmögenhetsskapandet, saktade ned. Här ska några exempel nämnas:

En sådan metod är att med kapitalets makt köpa upp nödvändiga varor och lagra dem i magasin, varpå varupriserna stiger eftersom utbudet blir mindre än behovet och efterfrågan ökar.

En annan metod har också blivit verksam: otaliga människor placerar sig mellan varornas verkliga producenter och verkliga köpare och fortsätter att köpa och sälja varor på ett osynligt sätt, enbart genom att använda bankernas pengar och telefoner. Varupriserna stiger kraftigt, trots att mellanhänderna inte har någon som helst del i att producera, importera, exportera eller göra varorna användbara. Därför kan de inte heller ha någon legitim rätt att roffa åt sig vinster från detta. Till och med producerade varor bränns upp eller kastas i havet av rädsla för att deras värde ska sjunka enbart därför att mängden är för stor.

Man investerar enorma mängder kapital i produktion av lyxvaror och använder reklam, gratisutdelning, allehanda tomt prat och lockelser för att driva upp efterfrågan på dem. Sådana varor har med tvång påtvingats hjälplösa fattiga och lägre medelklassmänniskor, som inte ens förmår fullgöra livets plikter i full utsträckning, som om de vore en del av deras dagliga behov.

Det har också visat sig att kapital och arbete, i stället för att sättas in i produktion och distribution av varor som är nödvändiga och ytterst angelägna för allmänheten, enligt en fri och oinskränkt princip läggs på att samla helt onödiga varor. Den enda orsaken är att det finns större möjligheter att roffa åt sig vinster genom den senare verksamheten än genom den förra.

I det kapitalistiska samhället gör en person eller en grupp, en produkt som är ytterst skadlig för hälsa, karaktär och civilisation och kultur, attraktiv och glittrande enbart genom kapitalets kraft. Man hetsar öppet upp de lägre samhällsklassernas begär och får dem att köpa denna vara, vilket till slut tvingar dem att skriva in sig helt och hållet i konkursens register. Till sist blir de till och med oförmögna att ge sig själva och sina familjer tillräckligt med mat.
Den allra farligaste och mest förödande metoden är att olika svaga folks naturliga rättigheter berövas för att främja de egna kommersiella och ekonomiska intressena. Genom att dela upp världen i olika områden och låta varje folks stora rika köpmän, penningutlånare, industrialister och affärsmän göra sina respektive folk onaturligt och gränslöst själviska, drivs de in i en ständig konflikt och kamp mot varandra. Följaktligen kan denna situation varken bemästras genom krig eller genom fördrag och överenskommelser.

Mot bakgrund av den föregående diskussionen kan man fråga: kan man hoppas att det övergripande intresset automatiskt kommer att tillgodoses om individerna får fri och obegränsad möjlighet att handla för sina egna intressen? Genom detta lade de snarare själva fram ett bevis inför världen på att principen om obegränsad och fri ekonomisk exploatering aldrig kan vara generös och osjälvisk. Särskilt om även den ekonomiska och politiska makten är koncentrerad och de själva dessutom är lagstiftare, kommer de flesta av individernas strävanden inte att ägnas åt samhällsintresset; i stället kommer nationens och kollektivets intressen att tvingas offras på det individuella intressets altare.

Sex: Ovanpå dessa samhällsomstörtande handlingar antog kapitalisterna ytterligare en farlig princip. De gav samhällets individer obegränsad rätt att samla kapital och investera det på räntebasis. Som en avskyvärd syndig sedvänja har ränta alltid förekommit i nästan alla samhällen i världen. Även världens lagar har ofta tolererat den, om än med avsky.

Men efter den forntida arabiska okunnighetens tid var det den moderna västerländska okunnighetens borgerliga tänkare som upphöjde denna sed till den enda rationella metoden i affärsverksamhet och den enda sunda grunden för hela ekonomin. De skapade också en gynnsam miljö för att stifta sådana lagar i landet att ränteinkasserarens intressen gynnades i stället för låntagarens. Denna stora villfarelse och dess följder kan diskuteras utförligt på annat håll, men här räcker det att kort antyda att resultatet av att ge lån mot ränta, ta lån och göra ränta till ekonomisk grund blev att, på grund av den fria industriella revolutionen, flödet av makt, rikedom, inflytande, alla intressen och vinster började strömma ännu häftigare än tidigare. Följden blev att obalansen i samhällslivet nådde sin yttersta gräns.

Därefter blev de som på något sätt lyckats skaffa sig en del rikedom de lyckligt lottade i samhället. Jämfört med den person som kunde investera kapital i räntebaserad verksamhet och lugnt sitta hemma, blev de affärsmän som var mer begåvade, arbetade hårt, utarbetade planer och grundade organisationer, samt de som arbetade med all sin kraft, drev verksamheter under alla förhållanden och utförde allt arbete med att producera och leverera nödvändiga varor, helt underlägsna och föraktade. Detta berodde på att vinsten från alla dessa verksamheter var helt osäker och obestämd, medan vinsten från ränteverksamhet var bestämd och fullständigt garanterad. I de nämnda verksamheterna fanns risk för förlust, men i den förstnämnda verksamheten var den bestämda och rena vinsten helt säker. Dessa människor var tvungna att bekymra sig om verksamhetens framgångar och misslyckanden samt dess upp- och nedgångar, medan den som bedrev ränteverksamhet endast var intresserad av räntan. När han såg att affärsverksamheten gick framåt fortsatte han oförbehållsamt att investera kapital i den. Men när alla möjligheter till vinst till slut försvann och verksamheten började gå dåligt, sträckte han inte ut en hjälpande hand utan började i stället kräva tillbaka det tidigare investerade kapitalet. Följden blev en svår depression i affärsverksamheten över hela världen. Under alla omständigheter var det andra människor som fick utstå alla förluster, svårigheter och faror; den som bedrev ränteverksamhet behövde endast möta större eller mindre variationer i vinsten.
Inte bara köpmän, industrialister och jordägare, utan även de inhemska regeringarna blev hans slavar. Regeringen utförde vägbyggen, brobyggen, kanalgrävning och andra utvecklingsarbeten med hans pengar, och inte bara under några år utan i flera hundra år drevs skatteintäkter in från enskilda personer för att överlämnas till hans hem. Om nationen dessutom utsattes för ett krig var den nationella statskassan inte alls beredd att ta ansvar för någon av dem som skulle dödas, vars hem skulle förstöras eller som skulle berövas sin far, son eller make. Men för att under hundra eller tvåhundra år driva in pengarna från den lilla grupp människor i nationen som hade lånat ut pengar till kriget, måste de människor som dödats i detta krig själva betala avgifterna. På detta sätt begår det räntebaserade ekonomiska systemet på alla sätt och i alla avseenden den största orättvisan mot samhällets huvudsakliga förmögenhetsproducerande aktörer (huvudfaktorer). Detta system har överlämnat kontrollen över hela den nationella ekonomin till en handfull kapitalister. De har inte det minsta intresse av samhällets välfärd och utveckling, och på motsvarande sätt utför de inte heller något arbete som gagnar samhället och kollektivet. Men eftersom de har lagt beslag på kapitalet, hela den ekonomiska verksamhetens livsnerv, och landets lag har gett dem full rätt att samla det och investera det mot ränta, har de inte bara blivit de främsta delägarna i den rikedom som frambringas av hela samhällets arbete; de har också fått makten att göra hela samhället till slavar under sina egna intressen och att spela ett förödande spel med olika folks och länders öden.

Sju: I det nya samhälle som har byggts på de nämnda grundvalarna för den moderna kapitalistiska ekonomin finns det ingen plats alls för medkänsla, samarbete, barmhärtighet, välvilja eller liknande egenskaper. I ett sådant samhällssystem har inte ens en bror erkänts ha rätt att få hjälp av sin egen bror, för att inte tala om andra människor. Å ena sidan gör uppfinningen av varje ny maskin hundratusentals människor arbetslösa på ett ögonblick. Å andra sidan har varken regeringen, samhället eller fabriksägarna något som helst ansvar för dessa arbetslösa, försörjningslösa, oförmögna och handikappade människor. Det slutar inte där; detta nya system skapade sådana förhållanden och en sådan moral bland folket att ingen längre hade någon pliktkänsla att hjälpa den fallne upp. Alla de åtgärder mot olyckor, sjukdom, död, ålderdom och alla andra motgångar som detta samhälle erbjuder har vidtagits för förvärvsarbetande människor och för sådana som tjänar så mycket att de kan spara ett överskott utöver sina behov. Men varifrån ska de som inte kan tjäna något alls, eller som bara tjänar till att hålla sig vid liv, få hjälp under sin svåra nöd? Det enda svar som de moderna kapitalisterna har är att en sådan hjälplös person ska pantsätta sina kläder, husgeråd eller hustruns smycken hos en penningutlånare och ta ett lån mot ränta på tre procent per år. Och om han till slut inte kan betala tillbaka lånet med ränta, ska han återigen ta ett räntebaserat lån från samma penningutlånare för att betala tillbaka det.

Om miljontals människor i samhället saknar försörjning och tiotals miljoner tjänar så lite att de, trots att butikerna är fyllda med nödvändighetsvaror, inte har råd att köpa dem, hur kan då framsteg inom industri och handel börja ta form? Det är därför vi ser detta märkliga tillstånd: i världen finns det i överflöd av användbara resurser och produktionsmedel, miljontals arbetsföra människor driver omkring, och trots bristen på nödvändiga varor finns det också miljontals människor som vill köpa lyxvaror. Ändå producerar världens fabriker mindre varor än vad deras kapacitet medger. Även dessa varor blir liggande i högar på marknaden, och de ligger där enbart därför att människorna inte har tillräckliga ekonomiska medel för att köpa dem. Det är inte möjligt att sysselsätta miljontals människor, eftersom även den lilla mängd varor som produceras blir liggande osåld i högar på marknaden. Å andra sidan kan kapital och naturresurser inte heller utnyttjas i tillräcklig omfattning. Det är svårt nog att göra ens den lilla del som används lönsam; att våga investera ytterligare kapital och naturresurser är inte ens att tänka på. En sådan situation visar tydligt att det argument som borgerliga tänkare framför till kapitalismens fördel – att strävan efter privat vinst i en fri och obegränsad ekonomi automatiskt leder till utveckling av resurserna och ökad produktion – är helt grundlöst. I ett sådant läge är det inte fråga om framsteg och ökad produktion; erfarenheten har tvärtom visat att de genom sin egen okunnighet har hindrat sig själva från att ens nå den verkliga vägen till vinst.

Socialism och kommunism

Just av de orsaker som analyserades i föregående kapitel uppstod olika slags brister, fel och katastrofer i det samhälle och ekonomiska system som skapades av den industriella revolutionen. Om man tänker djupt och forskar kring den förklaring och analys som vi har framfört på de föregående sidorna, kommer det tydligt att bevisas att de brister och katastrofer som behandlas här inte uppstod på grund av de naturliga grundprinciper som borgarklassens människor lade fram till stöd för den fria ekonomin. Den verkliga grundorsaken var i stället de ytterligare fel som de blandade samman med dessa korrekta principer.

Om man därför hade kunnat bli uppmärksam på dessa fel i rätt tid och västerlänningarna hade lyckats bygga upp ett balanserat och rättvist ekonomiskt system under detta nya revolutionära skede, skulle den industriella revolutionen ha framträtt som en enastående välsignelse och en väldig välgärning för dem själva och för hela mänskligheten. Men det är djupt beklagligt att det västerländska sinnet och den västerländska karaktären även i detta skede uppvisade samma svaghet som de hade visat flera gånger tidigare. Liksom de tidigare hade gått vilse fortsatte också den senare historien på denna väg av inkonsekvens och obalans. Den borgerliga klassen har nu intagit exakt den plats där jordägarna, kyrkans ledare och herrar samt de kungliga dynastierna tidigare stod och ägnade sig åt trångsynthet, förtryck och oönskade överdrifter. Och den plats som borgarna tidigare intog, då de blev sinnebilden för krav på rättigheter, klagomål, vrede och protester, har nu intagits av det arbetande folket. Tidigare försökte de klasser som var nöjda och tillfreds med det feodala samhällssystemet tysta de berövade massorna genom att på ett felaktigt sätt använda vissa sanningar om religion, moral och naturens lagar till stöd för sina oönskade skillnader och åtskillnader samt sina olagliga rättigheter och förtryckande hinder och bojor. I det kapitalistiska systemet har de tillfredsställda klasserna nu börjat göra precis samma sak. Tidigare lade borgarna i sin vrede, envishet och irritation den största kraften på att bekämpa de grundläggande sanningar som deras motståndare åberopade, i stället för att förstå feodalherrarnas och prästerskapets verkliga fel och protestera och ingripa mot dem på rätt sätt. På samma sätt har det arbetande folket och dess ledare nu, under det obetvingliga trycket från vrede och hat, helt förlorat all måtta och balans. I stället för att angripa de verkliga bristerna och felen i det borgerliga samhällslivet angriper de dessa verkliga och naturliga grundprinciper, på vilka det mänskliga samhället, civilisationen och ekonomin har återuppbyggts ända från skapelsens begynnelse.

Människorna i medelklassen var, trots sina tusentals svagheter och brister, åtminstone i någon mån begåvade och bildade. Därför kunde de, trots klagomålens och kompromisslöshetens våldsamhet, i någon mån bevara sin mentala balans. Men när de människor som i århundraden hade förtryckts och trampats under fötterna – människor som uppenbart saknade kunskap, begåvning, eftertanke, erfarenhet och allt annat av detta slag – blev oroliga och förtvivlade av sorg och lidande, och deras hjärtan svämmade över av brist och klagomål, blev de fullständigt våldsamma och upprörda. Då fanns det inte längre någon fråga om att pröva ett påstående mot förnuftets och logikens måttstock innan de godtog det. Den princip och metod som vid denna tid tycktes kunna tillfredsställa deras hat, vrede och önskan om hämnd med största intensitet och kraft var också den som lyckades locka deras sinnen mest.

Det är i själva verket denna förklaring, vrede och förbittring från de fattiga klasserna som i idévärlden gav upphov till ett barn som i terminologin kallas ”socialism”. Ordet socialism betyder ursprungligen samhällelighet. Denna term uppfanns för att uttrycka motsatsen till individualismen, som utgör grunden för det moderna kapitalistiska samhällssystemet. Redan före Karl Marx började man under detta namn lägga fram otaliga och olikartade ideal för ideologier och tankesystem; deras gemensamma syfte var att skapa ett sådant livssystem att hela samhällets välfärd kunde förverkligas på ett allomfattande och kollektivt sätt. I praktiken förblev dock allt detta endast tryckt på papper. Som svar på detta allmänna krav lade Marx fram en särskild sorts socialism, som kallas ”vetenskaplig socialism”, ”marxism”, ”kommunism” och liknande. Det är denna som behandlas här, eftersom den har slagit rot på jorden. Vi har medvetet avstått från terminologiska finurligheter och kommer här att använda de ord som används i allmänt språkbruk och som den vanlige läsaren känner väl till och lätt kan förstå. Den uppstod inom ett halvt sekel efter det moderna kapitalismens födelse, och innan ett halvt sekel hade gått efter dess födelse hade världen redan svämmat över av dess alltomfattande katastrofer och destruktiva verksamhet.

Socialismen och dess grundprinciper

Dessa nya doktrinärers upphovsmän angrep allra först ”äganderätten”. De sade att detta var grundorsaken till alla slags olyckor. Om kläder, husgeråd, möbler och andra liknande föremål förblev privatägda, innebar det ingen nackdel. Men jord, åkrar, textilfabriker, verktyg och andra produktiva krafter och ting borde aldrig få vara privatägda. För så snart någon blev ägare till något av dessa ting skulle han producera rikedom med det, och när han producerade rikedom skulle han med säkerhet samla och lagra den. Då skulle han köpa mer jord, fler åkrar eller textilfabriker och därigenom utöka sina möjligheter att skapa rikedom. När han hade gjort det skulle han anställa andra människor mot bestämda löner, arbetsersättningar eller på kontraktsbasis, och så snart han gjorde detta skulle han handla precis som den borgerliga kapitalismen. Därför: ryck upp själva roten ur vilken sådana faror uppstår. ”Ingen bambu, ingen bambuflöjt.”

En fråga väcktes: Privat äganderätt till produktionsmedlen, liksom till konsumtionsvaror, är inte på något sätt något nytt i det mänskliga samhället; den är inte heller något som de borgerliga kapitalisterna själva har hittat på och fabricerat. I själva verket är den en grundval för samhällslivet, och ända sedan forntiden har det mänskliga samhällets och ekonomins grund vilat på den. Är det verkligen så enkelt att besluta sig för att rycka upp en sådan grundläggande ordning?

Som svar skrevs och framlades plötsligt en fullständig historia, och det sades att privat äganderätt till produktionsmedlen aldrig hade erkänts från det mänskliga samhällets första dagar; det var endast senare tiders mäktiga klasser som, drivna av sina egna intressen, hade infört den i samhället.

Det sades att alla världens religioner, alla slags moraliska föreskrifter och alla världens lagar sedan urminnes tider hade erkänt denna rätt till privat ägande, och att ingen av dem någonsin hade ansett ett samhälle och en ekonomi grundade på privat ägande av produktionsmedlen vara felaktiga.
Som svar sades utan minsta eftertanke att religion, moral och lag i varje tidsålder hade använts som de inflytelserika människornas verktyg. När människor en gång hade etablerat monopol över produktionsmedlen uppstod behovet av vissa doktriner, seder och lagbestämmelser för att skydda och befästa deras eget monopolägande. De som utformade och framlade dessa efter sina egna avsikter fick i samhället ställning som profeter, Guds sändebud, filosofer och vise, lärare i moral samt sharia- och lagstiftare. De arbetande hade länge varit nedsänkta i denna labyrint, men nu skulle de krossa den en gång för alla.

Det sades att det för att utrota dessa rättigheter skulle bli nödvändigt att skapa en hård och total konflikt samt en ändlös kamp, och att människor med olika uppfattningar inom varje nation därigenom måste dras in i ömsesidig kamp; i by efter by och kvarter efter kvarter skulle klasskampens eld flamma våldsamt. Som svar formulerades och framlades omedelbart en ny historiesyn. Där hävdades att hela den mänskliga civilisationens utveckling hade ägt rum genom klasskamp. Någon annan väg till utveckling kunde inte finnas.

Ändå väcktes frågan: Är det inte en grundläggande tanke som ligger i varje människas natur att arbeta för sin egen personliga vinning och sina egna intressen? Föds inte varje mänskligt barn ur sin mors livmoder med denna benägenhet? Om rätten till ägande av produktionsmedlen togs från individerna och de inte fick möjlighet att få vinning i proportion till sina egna ansträngningar och sitt arbete, skulle den medfödda drivkraften att arbeta och anstränga sig helt försvinna. Och detta skulle till slut visa sig vara ytterst förödande för den mänskliga civilisationen och kulturen.

Omedelbart svarade man: Föreställningen om medfödda egenskaper och ärvda benägenheter – allt detta är sådant som bourgeoisin har hittat på. Något sådant finns inte alls hos människan. Alla hennes böjelser och föreställningar är enbart resultatet av den sociala miljön. Om man förändrar en miljö och placerar henne i en helt annan miljö, kommer hennes sinne och tänkande att börja fungera på ett fullständigt annorlunda sätt. Hennes hjärta kommer att fyllas av ett annat slags föreställningar. Hennes sinne kommer att få nya perspektiv. Så länge systemet med privat ägande består, kommer en ”individualistisk mentalitet” att finnas. Men så snart systemet med samhälleligt ägande har etablerats, kommer alla människor att bli ”socialt sinnade”.

Det frågades: Hur ska all ekonomisk verksamhet kunna bedrivas efter att det privata ägandet har avskaffats? Svaret löd att alla produktionsmedel – jord, åkrar, fabriker samt alla slags handels- och industriinrättningar – skulle tas ur individernas händer och göras till nationell egendom. Vinsten från dessa inrättningar skulle fördelas bland dem som arbetade där. Hela det ekonomiska systemet skulle administreras av de förvaltare som valdes genom de arbetandes egna röster.

Frågan uppstod: Hur ska man avskaffa ägandet för dem som för närvarande äger jord, fabriker och andra produktionsmedel och införa samhälleligt och nationellt ägande? Som svar på denna fråga har två särskilda ståndpunkter framförts:

1. Anhängarna av den ena ståndpunkten har svarat att demokratiska metoder ska användas för att uppnå detta syfte. Man ska förändra folkopinionen, ta statsmakten i besittning och genom lagstiftning successivt göra jordbruk, egendom, industrier och företag till nationell och gemensam egendom (ibland mot ersättning och ibland utan ersättning). Det är dessa som särskilt kallas socialister. Ibland kallas denna ståndpunkt ”evolutionär socialism”.

2. Anhängarna av den andra ståndpunkten anser att demokratiska åtgärder inte kan inleda någon grundläggande förändring. Därför är ett revolutionärt program nödvändigt och oundgängligt. De egendomslösa arbetande massorna ska organiseras, och krig och kamp ska föras mot den ägande klassen med alla tänkbara medel och metoder. Den borgerliga regeringens grundval ska ryckas upp med rötterna, och ett diktatoriskt styre av lönearbetare och arbetande människor ska upprättas. Därefter ska jorden med våld tas från jordägarna, fabrikerna från fabriksägarna och företagen från affärsmännen, och den som försöker hindra denna strävan ska kastas in i förstörelsens gap. Alla former av klasskillnader ska avskaffas och hela landets befolkning omvandlas till en enda klass (den klass som tjänar sitt uppehälle genom arbete med sina egna händer), och genom lag ska det förbjudas att anställa någon på individuell basis mot lön och att ta emot den vinst som därigenom uppstår.[Anmärkning—Det bör hållas i minnet att det enligt kommunismens lära är tillåtet för en skräddare eller kock att personligen sy kläder eller tillaga bröd och ge det till någon annan. Men om han anställer någon mot lön eller betalning och tar hans hjälp i detta arbete, blir han genast ”borgerlig”. Allt han gör blir då ett så allvarligt brott att det minsta straffet är konfiskering av egendom.]

När revolutionen på detta sätt har fullbordats och det inte längre finns någon risk för att kapitalistklassen ska återuppstå, kommer detta diktatoriska styre av sig självt (hur det ska gå till vet endast Gud) att falla bort som torra löv. Därefter kommer av sig självt (men hur?) ett sådant statsskick att inta dess plats, där livets alla områden ska fungera väl utan regeringsapparat och tvång, på grundval av människornas ömsesidiga vilja, samförstånd, rådslag och samarbete. Denna metod och uppfattning om samhällsförändring kallas ”revolutionär socialism”. Den betecknas också som ”bolsjevism”. Dess filosofiska namn är ”marxism”, men för människorna i världen är den numera känd och berömd under namnet ”kommunism”.

Under sjuttio eller åttio år fortsatte denna nya form av socialism att spridas i Europa och i de länder som påverkades av Europa, med otaliga grenar och olika slags tankesystem. Till en början var den endast några förvirrade människors vansinne. Dess argument, metoder, bevis och resultat var alla bara meningslöst svammel. Den vann popularitet enbart bland förbittrade och upprörda lönearbetare och arbetare (inte tack vare någon grund i förnuft och kunskap; denna verksamhet drevs endast av ursinniga och upphetsade känslor och lidelser). Men bland västerlänningarnas otaliga svagheter finns en särskilt anmärkningsvärd och märklig svaghet: varje form av extremism och revolutionär hållning fängslar och lockar dem. Särskilt när det rör sig om något fullständigt värdelöst, ett meningslöst vansinne, och det trotsigt och djärvt framförs med hög röst, samtidigt som alla allmänt erkända sanningar skamlöst förnekas och avvisas; och när de egna anspråken dessutom ordnas och förfinas något enligt vetenskapliga metoder, så att ett system uppstår ur dem [Anmärkning—Det finns ingen geografisk avund eller fientlighet bakom detta uttalande. De människor i Orienten som har västvänlig mentalitet är i ännu sämre skick än dessa. Västerlänningarnas mentala tillstånd är däremot betydligt bättre. De lockas av kraftfulla ord och tycker om ett system eller en vetenskaplig metod och ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Men de människor i detta land som har en slavmentalitet följer blint varje västerländsk ledares ord och blir imponerade och påverkade av detta.] då finns det inget mer att säga. Alla dessa egenskaper fanns i full utsträckning i den vetenskapliga socialism som här behandlas. Därför drogs otaliga begåvade människor ur den lägre medelklassen samt vissa galna eller listiga personer ur borgarklassen till denna lära. Högar av böcker och tidningar började skapas för att förklara och analysera denna ståndpunkt samt sprida och propagera för den. I olika delar av världen organiserade sig otaliga partier och grupper som stödde den socialistiska ståndpunkten, och till sist började otaliga människor med stor övertygelse anse att det var möjligt att på grundval av denna lära upprätta ett samhälleligt, civilisatoriskt och ekonomiskt system.

Kommunismen och dess fördelar och nackdelar

Hittills har den regelbundna eller evolutionära kommunismen inte kunnat uppvisa någon som helst bedrift eller insats inför världen. Därför är det inte möjligt för oss att bilda oss någon uppfattning om den praktiska processen att omvandla privatkapitalismen till ett socialistiskt system eller om resultatet av en sådan omvandling. Därför ska vi i stället granska och bedöma den revolutionära kommunismens verksamhet. Den utnyttjade tillfället under första världskriget 1914–1918 och skapade i praktiken en revolution i Ryssland; därefter lyckades den, i enlighet med sina bestående ideal, sin lära och sin livsåskådning, upprätta ett fullständigt samhälls- och statssystem.[Anmärkning—Det är viktigt att komma ihåg att skillnaden mellan socialism och kommunism ligger i handlingsprinciperna. När det gäller nationaliseringen av alla produktionsmedel är de fullständigt eniga. Det finns inte minsta skillnad mellan dem i detta avseende. Allt som därför skrivs om nationaliseringen av egendom och produktionsmedel samt om dess resultat, bortsett från handlingsprinciperna, är tillämpligt på båda lärorna.]

Den ryska kommunismen har under de senaste åren blivit föremål för en intensivt omstridd debatt. Följaktligen har både anhängare och motståndare ägnat sig åt betydande tvister och dragkamp när det gäller att bedöma dess fördelar och nackdelar.

Dess anhängare har tillskrivit kommunismen många sådana förtjänster som i själva verket inte är kommunismens egna, utan endast är resultatet av att styret har hamnat i händerna på kompetenta och dugliga personer. Dess motståndare vill däremot tillskriva den vissa fel och brister som egentligen inte är kommunismens fel, utan har uppstått därför att hänsynslösa och trångsynta personer har kommit till makten.

En princip hos de ryska anhängarna är att de jämför Rysslands vetenskapliga, intellektuella, konstnärliga och kulturella tillstånd under tsarernas tid och tillskriver kommunismen all den utveckling som framträder som skillnaden mellan då och nu. Men att detta i princip är ett enormt misstag råder det inget tvivel om. Om man jämför den utveckling som Ryssland har uppnått under trettio–trettiotvå år med utvecklingen under motsvarande perioder i Amerika, Japan eller Tyskland, kommer man sannolikt att finna att utvecklingstakten i de sistnämnda länderna var högre. Som exempel kan nämnas att den utveckling Japan hade uppnått år 1818 inom utbildning, industri, handel, utnyttjande av naturresurser och rikedomsskapande, hade utvecklats betydligt längre inom dessa områden när Japan besegrade Ryssland år 1904. Vilken ställning hade inte Tyskland år 1870 nått fram till vid början av det tjugonde århundradet, sett till invånarnas vetenskapliga och intellektuella nivå samt landets ekonomiska resurser och produktionstakt? Om man jämför den ryska utvecklingen under motsvarande perioder med dessa utvecklingsinsatser, hur stor del av äran tillkommer då Ryssland? Måste man alltså godta principen att om ett land uppnår en exceptionell utveckling under en viss period, så ska all beröm för detta också tillkomma landets samhällssystem, ekonomi och styrelseform? Ändå kan ledarnas personliga duglighet och arbetsförmåga samt deras medhjälpares hängivenhet ofta ge upphov till sådana storslagna resultat, även när hela samhällslivet bygger på felaktiga principer. På motsvarande sätt finns det bland de fel och brister som man bedriver propaganda mot i det kommunistiska Ryssland många sådana som också förekommer fullt ut under kommunistiska, mäktiga härskares styre. Varför skulle man då tillskriva landets samhällssystem och ekonomi dessa fel och brister i stället för att hänföra dem till dåliga människor?

Fördelar

Om vi bortser från de irrelevanta frågorna och granskar de prestationer hos den ursprungliga kommunismen som har blivit uppenbara genom den ryska kommunismens praktiska erfarenhet, finner vi följande fördelar:

För det första: När jordbruken, fabrikerna och all handel och affärsverksamhet togs ur privatpersoners händer blev resultatet att den vinst som uppstod mellan varornas pris, kostnad och marknadsvärde—och som tidigare hade fördelats mellan godsägarna, fabriksägarna och köpmännen—därefter började samlas direkt i statskassan. Det blev också mycket lättare att använda dessa vinstmedel till allmännyttiga ändamål.

För det andra: Eftersom hela landets produktionsmedel kom att stå under en och samma förvaltning blev det å ena sidan möjligt att använda dem för vidare utveckling och förhållandevis mer välfärdsinriktade ändamål enligt en väl genomtänkt plan. Å andra sidan blev det möjligt att genomföra en samordnad förvaltning för att tillgodose hela landets behov.

För det tredje: När regeringen hade tagit kontroll över alla produktionsmedel och började förvalta dem enligt en omfattande plan blev det möjligt att sysselsätta alla arbetsföra och dugliga personer i landet. Dessutom blev det betydligt lättare att genom utbildning och yrkesutbildning enligt ett väl genomtänkt program utbilda det antal arbetstagare som behövdes för de nödvändiga uppgifterna och tjänsterna inom hela ekonomin.

För det fjärde: Eftersom den vinst från jordbruket, industrin och handeln som nämndes under punkt ett hamnade i regeringens händer, kunde en del av den användas till ”socialförsäkring”, det vill säga att ge stöd ur en gemensam nationell fond till sådana människor i hela landet som inte kan arbeta och försörja sig, som tillfälligt eller permanent blir oförmögna att arbeta, eller som behöver hjälp på grund av sjukdom, barnafödande och många andra omständigheter.

Skada

Det kan faktiskt inte förnekas att de sjukdomar som hade uppstått i samhällslivet till följd av den oreglerade ekonomin nu behandlas effektivt genom kommunismens operation. Men dess tomhet kommer tydligt att framträda så snart man undersöker vilket pris Ryssland har fått betala för detta och vilka nya sjukdomar som har uppstått i stället för de tidigare, sedan dessa avlägsnats:

För det första: Att rycka jord och åkrar, fabriker och andra produktionsmedel ur enskilda personers ägo och kontroll och förklara allt detta som nationell egendom kunde under inga omständigheter genomföras som någon lek eller ett skämt. I själva verket var detta en ytterst svår och mödosam uppgift. Den genomfördes genom flera år av kontinuerligt och oavbrutet brutalt förtryck och underkastelse. Det är lätt att förstå att människor inte utan vidare skulle vara beredda att böja sig inför beslutet att med våld beröva miljontals människor deras små och stora tillgångar. Varhelst och närhelst något sådant genomförs måste det därför åtföljas av omfattande blodspillan och en våldsam masslakt. För att genomföra detta i Ryssland tvingades revolutionärerna kasta omkring 1,9 miljoner människor i dödens gap. Två miljoner människor utsattes för olika straff. Och fyrtio till femtio miljoner människor fördrevs, deporterades och skingrades från sitt hemland och tvingades dö efter att ha drabbats av motgångar på olika platser i världen. Många personer, även bland anhängarna själva, höjde sina röster mot det sätt på vilket flera hundra tusen små och medelstora jordägare (Kulaks) på ett så tragiskt sätt förstördes, enbart för att genomföra den nationella jordbruksförvaltningspolitiken.

För det andra: Om man med tvång försöker beröva och avlägsna dem från ägandet som enligt hela världens allmänt erkända religiösa, moraliska och rättsliga normer är lagliga ägare till sina tillgångar och sin egendom, för att genomföra någon särskild persons eller grupps godtyckliga och nya plan, måste man öppet förneka alla dessa religiösa, moraliska och civilisatoriska föreskrifter som strider mot ens lära. Inte nog med det: samtidigt som man förstör äganderätten måste man använda all sin kraft för att helt utrota dessa religiösa och moraliska föreskrifter. Dessutom måste man utforma en ny filosofi och principlära för att genomföra sin plan med hjälp av all slags hänsynslöshet, grymhet, förtryck, lögn och bedrägeri. På grundval av denna skulle alla former av förtryck, orättvisa, övergrepp, underkastelse, grymhet och hårdhet betraktas som fullständigt legitima. Det är just därför som de kommunistiska ledarna och tjänstemännen tvingades bedriva omfattande propaganda mot Allah och religionen för att genomföra sin planerade revolution, samtidigt som de skoningslöst utrotade borgarklassen och de religiösa människorna i de muslimska och kristna samfunden; de var tvungna att skapa en ny ideologi om karaktär och moral. Med Lenins ord lyder denna ideologi så här:

”Vi förkastar alla sådana former av moralfilosofi som bygger på en tro på en högre värld eller hämtas från tankar som strider mot föreställningar grundade på klasskillnader. Enligt vår uppfattning är moralen helt och uteslutande underordnad klasskampen. Allt som behövs för att utrota det gamla vinstdrivande samhällssystemet och organisera det arbetande folket är, ur moralisk synvinkel, helt förenligt med moralen och legitimt. Med moral menar vi endast att vi måste vara mycket starka och välorganiserade och kämpa mot den profitdrivande klassen med full medvetenhet. Vi erkänner inte alls någon moralisk princip som är ursprunglig och evig. Vi kommer inte att nöja oss förrän vi har rivit sönder denna bedrägliga slöja. Kommunistisk moral kan inte vara något annat än att kämpa för att upprätta arbetarnas oinskränkta styre på ett fast sätt.”

”För att göra detta är det helt nödvändigt att använda alla slags knep, bedrägerier, list, lagstridiga metoder, undanflykter och lögner.”

I själva verket var Ryssland tvunget att betala detta enorma pris i det andra skedet av upprättandet av det kommunistiska samhället. Det var alltså inte bara tio miljoner människors liv; även religion, tro, moralisk karaktär, mänsklighet, humanitet, heder och anseende stod som kraftiga hinder i vägen för att genomföra en sådan ”oprövad” idé och plan.

För det tredje: I vårt eget land har vi själva sett att när de moraliska banden å ena sidan försvagas och olika dagligvaror å andra sidan ställs under statlig kontroll, översköljs hela samhället av en flod av mutor, förskingring, plundring och bedrägeri. När någon nödvändig vara är beroende av att man får ett tillstånd, en licens, ett ransoneringskort eller en kvot, utsätts folket för olika slags svårigheter för att få denna vara. Man måste uppvakta högt uppsatta statliga tjänstemän. Under sådana förhållanden är det lätt att föreställa sig att när grunden för alla allmänt erkända moraliska normer å ena sidan rivs upp, när människorna får ingjutet i sig att allt som behövs för att uppnå målet därför är sant och bör göras, och när landets ledare själva genom omänskligt förtryck och brutalitet visar höjden av denna nya moral – medan å andra sidan inte bara några få nödvändighetsvaror utan landets hela rikedom och alla försörjningsmöjligheter ställs under statlig kontroll – då kan det inte råda något tvivel om att en våldsam flod av mutor, förräderi, plundring och trakasserier mot människor uppstår. Detta sägs inte enbart på grundval av antaganden; bland de nyheter som, efter att ha sållats och censurerats, ändå når omvärlden innanför Rysslands järnridå, finns den allvarliga uppgiften att statstjänstemännen där och direktörerna för olika institutioner inom finansförvaltningen har skapat ett enormt korruptionsproblem. Att ett sådant problem skulle växa fram i ett land som Ryssland är inte heller någon överraskande eller oförutsedd händelse. Det hade snarare varit förvånande om det inte hade inträffat. Det är mycket lätt att krossa ett etablerat system genom ett angrepp av karaktärslöshet, men det är ytterst svårt att på ett välfungerande sätt driva ett nyare system på grundval av karaktärslöshet. För att leda ett sådant system väl behövs i själva verket människor med god och stark karaktär. Men där hade denna redan tidigare utrotats.

Fyra: För att på ett ordnat och framgångsrikt sätt kunna driva landets ekonomiska system på grundval av socialt och nationellt ägande efter att det privata ägandet avskaffats, är det först och främst nödvändigt att vidta vissa åtgärder. Därför måste själviskhet och begäret efter personlig vinst avlägsnas ur människornas sinnen. I stället måste deras benägenhet att arbeta för det allmänna bästa stärkas så kraftigt att den blir den främsta källan till deras arbetsmotivation. Kommunisterna hävdade att mänsklig natur, läggning och ärftliga böjelser endast var en villfarelse skapad av borgerlig filosofi och vetenskap. I verkligheten, menade de, finns inget sådant över huvud taget. Vi ska driva ut och avlägsna personlig vinst och själviska vinstintressen ur människorna och genom att förändra miljön skapa en kollektiv och nationell mentalitet. Men när det gällde att förverkliga detta ogrundade påstående misslyckades kommunisterna katastrofalt. I folkets sinnen i varje land finns det naturligt en viss grad av kollektiv inställning och synsätt, men kommunisterna lyckades inte öka detta ens med ett uns bland sitt lands folk eller bland de ekonomiska och sociala tjänstemännen. Förutom att de inte lyckades avlägsna själviskhet och vinstbegär hos folket och tjänstemännen, kunde de inte ens minska det det minsta. Tvärtom tvingades de till slut, efter att ha tröttnat, att öppet erkänna det och att sporra människors själviskhet för att få dem att arbeta. Så långt befinner de sig på samma nivå som det borgerliga samhällssystemet. Men det som kastade dem i ännu större fördärv än det borgerliga samhället var att de, när de stängde de naturliga vägarna inom jordbruk, industri, handel och andra lönsamma verksamheter för att tillfredsställa folkets personliga vinstbegär, och genom konstgjord propaganda helt godtyckligt och med tvång förklarade den enkla och rimliga formen av detta vinstbegär vara förkastlig, drev denna tanke ned i själens djup. Där förvrängdes den, liksom människans övriga samlade känslor och drivkrafter, och tog en så felaktig väg för att komma till uttryck att den inifrån började angripa samhällets grundvalar och göra det ihåligt. Denna faktor har haft ett oerhördt inflytande bakom ökningen och dominansen av mutor, förräderi, stöld, kidnappning, plundring och många andra allvarliga laster och brister i det kommunistiska samhället. I det kommunistiska samhället är endast en enda sak förbjuden: ingen får använda sin egenförvärvade förmögenhet för att skaffa sig ännu större rikedom eller investera den i någon produktiv verksamhet. I övrigt är alla andra sätt att använda rikedom fritt öppna där, precis som i världens övriga samhällen. Var och en får spendera hur mycket pengar han vill på att köpa kläder, mat, bostad, transportmedel, möbler och alla slags lyxvaror för eget bruk. Han får höja sin levnadsstandard så mycket han önskar. Till och med alla de medel som kan användas i västerländska samhällen för att tillfredsställa begäret efter lyx, bekvämlighet, välstånd och njutning får också användas fritt i det kommunistiska samhället. Allt överskott som därefter återstår får de spara. Dessa ackumulerade pengar kan de, även om de inte kan göra det direkt själva, genom statliga arrangemang investera i lönsam verksamhet och på detta få en årlig ränta på upp till åtta–tio procent. De kan också dö med denna ackumulerade förmögenhet efter att ha lämnat den till sina arvingar.

Fem: All denna omfattande blodsutgjutelse, förstörelse och detta tragiska ödeläggande och denna förstörelse av religion, karaktär och mänsklighet tolererades endast för ett enda syfte. Det var att den vinst som uppstår mellan kostnaden för att producera en vara och dess försäljningspris (Surplas value), och som tidigare endast plundrades av jordägare, fabriksägare och handelsklassen och hamnade i fickorna på ett fåtal personer, i stället skulle samlas i samhällets gemensamma förråd. Och därifrån skulle den kunna fördelas bland alla med full jämlikhet och rättvisa. Detta var också syftet med att avskaffa det privata ägandet. Om detta verkligen hade kunnat uppnås, skulle det ha kunnat betraktas som en stor fördel med kollektivt och nationellt ägande. Men har detta syfte verkligen blivit framgångsrikt förverkligat? Undersök bara hur den vinst från jordbruk, industri och handel som samlas i den nationella kassan efter avskaffandet av det privata ägandet faktiskt fördelas.

Inom den ryska regeringens alla grenar och ekonomiska verksamheter finns det, precis som i vilket borgerligt samhälle som helst, en avgrundslik skillnad mellan lönerna för de lägre tjänstemännen och de höga ämbetsmännen vid alla institutioner. Å ena sidan ligger de vanliga tjänstemännens löner och levnadsstandard på en beklagligt låg nivå jämfört med arbetarnas i Amerika och England. Även om deras situation är något bättre än arbetarnas i Indien och Pakistan, är den utan tvekan inte särskilt mycket bättre. Å andra sidan har inkomsterna för bland andra direktörer, chefer, statliga tjänstemän, militärer, skådespelare och skådespelerskor samt författare och redaktörer ökat och nått upp till flera hundra tusen rubel om året. Följaktligen fördelas vinsten från handel och industri, om än inte fullt ut, mycket ojämlikt mellan de högre och lägre klasserna. Och den fördelas på precis samma sätt som den fördelades mellan arbetarklassen och borgarklassen under tiden före revolutionen.

Dessutom har den eld av hat, fiendskap och allomfattande hämndlysten vrede som tänts mellan det arbetande folket och borgarklassen i syfte att skapa den kommunistiska revolutionen gjort hela världens icke-kommunistiska samhällen och folk fientligt inställda till Ryssland. Därför har Ryssland, efter att ha avskaffat det privata ägandet, tvingats samla vinsten från handel och industriell produktion i statskassan i stället för att fördela den bland borgarna, och använda en stor del av den till militära förberedelser.

Efter att dessa två stora utgiftsposter har finansierats kan endast den del av nationalvinsten som tillfallit de arbetande användas för socialförsäkringen. Men hur stor är den i förhållande till den totala vinsten? Även om man överdriver kraftigt blir den under inga omständigheter mer än en eller två procent. [Anmärkning: I Ryssland samlas medlen till socialförsäkringsfonden in genom att tio till tjugo procent av det totala belopp som varje förvaltning lägger på de anställdas löner, enligt en särskild ordning, deponeras som en del av socialförsäkringsplanen. På detta sätt används fjorton procent av landets totala löne- och arbetarinkomster för de anställdas gemensamma välfärd. Detta motsvarar emellertid endast en eller två procent av den totala ekonomiska vinsten.]

Men frågan är denna: om ett lika stort eller ännu större belopp kan erhållas för att användas till det allmänna bästa på något annat sätt, vilket behov och vilken rimlighet kan det då finnas i att, likt den ryska revolutionen, genom allomfattande orättvisor, övergrepp, förföljelse och förtryck, samtidigt som religion och moral förgörs och det privata ägandet avskaffas, helt i onödan tvinga på ett oskyldigt folk ett konstgjort samhällssystem grundat på nationellt ägande?

Sex: Det blodbad som ägde rum i Ryssland och innebar förstörelsen av liv och egendom, religion och moral, ja, själva mänskligheten, för att införa nationellt ägande, militär styrning och disciplin samt nationell planering, var endast det inledande priset för detta experiment. Men nu när detta har genomförts är det nödvändigt att också lägga fram en jämförande redogörelse för vilken nytta det har medfört i folkets dagliga liv och hur högt pris folket har fått betala i utbyte mot det.

Om man granskar vad Rysslands nuvarande samhällssystem ger folket, framträder följande:

För varje person har man åtminstone ordnat en inkomst som gör det möjligt att få två mål mat om dagen, tillräckligt med kläder för att skyla kroppen och något slags tak över huvudet. Man har också vunnit den sociala fördelen att den enskilde kan få skydd i svåra tider. Detta är i huvudsak de två saker som Rysslands nya system har skänkt landets invånare, och inget mer.

Nu måste vi se hur mycket och vad Ryssland har tagit från folket i utbyte mot detta.

För att genomföra ett nationellt ägandesystem i stället för privat ägande måste all makt i landet oundvikligen överlämnas åt det kommunistiska partiet, som företräder denna ideologi. Till följd av detta partis ideologi och detta oundvikliga krav har ett enväldigt diktatoriskt styre upprättats över landet. Genom att utöva all makt har partiet varit tvunget att krossa systemet med privat ägande och införa det nya systemet med järnhård och obeveklig hand. Detta diktatoriska styre har kallats proletariatets diktatur (Dictatoship of the prolatariat); men det är allmänt känt att Rysslands arbetare, bönder och alla anställda inom samhällets olika områden och sektorer inte är medlemmar av det kommunistiska partiet. Troligen är högst fem procent av det ryska folket partimedlemmar. Även om det därför till det yttre kallas »arbetarnas diktatur», är det i verkligheten endast det kommunistiska partiets diktatur, påtvingad arbetarna.

Och detta diktatoriska styre är inte något obetydligt. Att upprätta nationellt ägande innebär att alla jordägare har avskaffats och att staten har blivit ensam och oinskränkt jordägare, med ensamrätt till all landets mark och alla åkrar. Där finns nu ingen enskild person som fabriksägare eller affärskapitalist; efter att alla dessa har störtats har en sådan kapitalist intagit allas plats, en kapitalist vars absoluta monopol omfattar produktionens alla medel, sidor och former. Samtidigt har hela landets statsmakt koncentrerats i hans diktatur. Detta är den kommunistiska regimen i Ryssland i verkligheten.

Om det nu skulle visa sig att de som utövar hela Rysslands ekonomiska, kulturella och politiska makt har valts genom landets vanliga folks röster, kan detta då verkligen kallas demokrati? Även om någon vågade utmana det kommunistiska partiet, skulle han i ett så vidsträckt land som Ryssland ha någon möjlighet att få mat och husrum? Skulle han kunna använda någon press för att sprida uttalanden mot regeringen? … För att framföra sina åsikter till folket, hur länge skulle det ta honom att färdas genom landet med något transportmedel och tillryggalägga avståndet mellan liv och död?

Saken är i själva verket den att statsmakten i ett system med nationellt ägande koncentrerar så omfattande makt i regeringens händer att ingen någonsin har kunnat bemästra något liknande i något skede av mänsklighetens historia. Inte ens i händerna på någon Djingis khan, Hulagu khan, tsar eller kejsare har så mycket makt någonsin samlats. I själva verket blir landets miljoner invånare fullständigt hjälplösa inför vilket parti som än en gång lyckas lägga beslag på en sådan makt. Det är inte lika svårt och mödosamt att byta ut vilket annat dåligt styre i världen som helst som det blir svårt eller rentav omöjligt att byta ut en kommunistisk regering.

I ett sådant styrelseskick använder det parti som sitter vid makten den press, radio, film, utbildningsinstitutioner och hela förvaltningsapparaten (Administrative Machinary), liksom landets samlade ekonomiska verksamhet, på ett särskilt sätt för att på ett ordnat sätt leda och genomföra den plan och det program (Plan) som det antar för landets hela samhällsliv. För att en sådan plan ska kunna bli framgångsrik måste rätten att tänka, dra slutsatser och fatta beslut i hela landet uteslutande tillkomma de få personer som sitter högst upp i den centrala statsapparaten och utarbetar planen. Utan dem blir landets tiotals miljoner vanliga människor endast händer och fötter som arbetar enligt deras instruktioner och inte får göra minsta fel i att lyda order. I ett sådant system kan det för människor som kritiserar, påtalar fel eller uttrycker avvikande åsikter inte finnas någon annan plats än fängelset och galgen. Om en sådan kritiker förvisas, måste det betraktas som att han har behandlats med stor nåd. Det är just därför som även framstående ledare, funktionärer och ämbetsmän inom Rysslands eget kommunistparti har dömts till döden eller livstids fängelse. Och ändå var det just deras uppriktiga ansträngningar, strävan, duglighet, arbetsförmåga och självuppoffring som en gång hade fört kommunismens experiment och försök framåt mot framgång. Trots detta blev de tvungna att möta ett sådant öde enbart därför att de hade vågat ha en annan uppfattning än det parti som satt vid makten.

Inte nog med detta: var och en som arresterades för att ha uttryckt en avvikande mening anklagades för hårda och oerhört allvarliga gärningar. Inför den kommunistiska domstolen tvingades varje anklagad, i enlighet med de anklagelser som det styrande partiet hade framfört, själv rabbla upp hela förteckningen över sina brott, »för för», och han gjorde det inte med otydliga ord utan erkände klart och tydligt att han var en stor förrädare mot landet, kapitalisternas agent och en giftig orm som hade fötts upp inom Ryssland. Hela denna företeelse visar å ena sidan den kommunistiska moralens fula och avskyvärda gestalt, och å andra sidan kan världens folk inte annat än häpna över den kommunistiska domstolens förbluffande bedrifter.

För det andra: eftersom det kommunistiska systemet upprättades först efter att den privata äganderätten hade avskaffats och religiösa grupper hade undertryckts med våldsam kraft, har de människor vilkas känslor, tro, hopp och längtan detta kommunistiska palats byggdes över ännu inte fullständigt utrotats ur världen eller från Rysslands jord. Därför lever den kommunistiska diktaturregeringen ständigt i skräck inför faran för en kontrarevolution (Counter Revolution). Dessutom vet och förstår kommunistiska tjänstemän mycket väl att det, hur mycket de än förnekar det, finns något sådant som människans natur och läggning, och att denna tydligt kräver möjligheten till personlig vinning. Den strävar kraftfullt efter att återupprätta ett samhällssystem grundat på privat äganderätt. Av dessa skäl är kommunistpartiet självt å ena sidan ständigt upptaget med att genomföra en »utrensning» av sitt eget system och att alltid misshandla även dem hos vilka man finner minsta lilla tillgivenhet för det tidigare systemet eller minsta spår av reformvilja. [Anmärkning: Hittills har denna utrensning genomförts bland flera hundra tusen medlemmar av kommunistpartiet. I Ryssland innebär detta inte bara att en person som anses olämplig för medlemskap i kommunistpartiet berövas sitt medlemskap och sedan lämnas i fred. Efter att denna åtgärd har genomförts har mycket få lyckligt lottade personer undgått plågan att föras till den hemliga polisens tortyrkamrar (Torture Chambers) i Ryssland. Vägen ut ur dessa tortyrkamrar har antingen lett mot kyrkogården eller mot tvångsarbetslägren (Concentration Camps), där människor tvingas utstå helvetets plågor medan de fortfarande lever.] Å andra sidan är partiregeringen hela tiden sysselsatt med att i hela landet för alltid utplåna varje möjlighet, misstanke eller minsta avlägsna antydan om fara för en kontrarevolution. Regeringen har spänt ut ett omfattande och väldigt nät av soldater och hemlig polis över hela landet. Dess otaliga tjänstemän letar i varje institution, i varje hem och familj och vid varje folksamling efter minsta tecken på motstånd mot framåtskridandet. Den hemliga polisens osynliga och mystiska nät har rest en mur av misstänksamhet och tvivel även mellan makar. Till och med deras egna barn tvekar inte att tjänstgöra som hemlig polis mot sina föräldrar. Den ryska polisen och CID:s välplanerade och kloka (?) uppfattning är att om några hundra eller några tusen oskyldiga personer på grund av misstag och fel skulle gripas och dödas, så är det ändå bättre än att några skyldiga brottslingar skulle undkomma och få möjlighet att skapa en kontrarevolution. Därför går de runt och söker på fabriker, i varje kontor och på varje institution: om någon arbetare eller anställd ogillar landets eller den egna avdelningens ledning, eller uttrycker något slags oro eller missnöje, arresteras han helt enkelt omedelbart om det ens finns en misstanke om att han tänker på något sådant – än mindre faktiskt gör det. Eftersom sådana händelser är vardagsmat förstår en arbetares hustru helt naturligt att han har arresterats när han inte återvänder hem på kvällen. Nästa dag börjar hon på eget initiativ lämna hans nödvändiga tillhörigheter till polisstationen, och att dessa saker tas emot innebär att hennes antagande var riktigt. Om hon frågar något får hon naturligtvis inget svar från kontoret. Ibland händer det också att de saker hon skickat tillbaka kommer tillbaka, och då måste man förstå att hennes man har blivit offrad för »den store Lenin». Om kvinnan själv inte vill möta ett liknande öde, är det hennes plikt att, likt en pålitlig kamrat, börja tillbringa dagarna helt tyst och inte yttra ett enda ord i denna sak; hon bör också söka sig en sådan man om vilken det inte finns någon misstanke om att han är »reaktionär».

I själva verket har de hundratals miljoner invånarna i det kommunistiska Ryssland varit tvungna att betala detta enorma pris i utbyte mot två mål mat om dagen och trygghet i svåra tider. Men frågan är: kan denna affär verkligen sägas vara billig till det priset? Det är sant att en hungrig människa ibland blir så kuvad av hungerstötarnas våldsamhet att hon erkänner sig besegrad och föredrar ett liv i fängelse framför sin sorgtyngda frihet. Endast därför att hon där åtminstone får två mål mat om dagen, kläder att täcka kroppen med och tak över huvudet. Men står hela mänskligheten nu inför ett sådant problem att den inte kan få både mat och frihet samtidigt? Är det i vår tid verkligen den enda och sista möjligheten att få mat att förvandla hela jordens yta till ett fängelse och utse några kamrater till dess »fängelsedirektörer» och dörrvakter?

Reaktion

Den kommunism som, för att upprätta ett statssystem på grundval av sina ideal, har genomfört förtryck och övergrepp i så stor omfattning, och vars framgång har hällt olja på den brinnande lågan av klasskampen i världens alla länder, har tvingat tänkarna i alla icke-kommunistiska länder att ägna sig åt nya tankar. De har ägnat sig åt att genom att reformera den fria ekonomins regler och principer avskaffa de arbetande klassernas brister och klagomål samt finna sätt att befria deras länder från faran för en kommunistisk revolution. Även om alla den fria ekonomins inre brister och fel påpekades, och dess brister och fel ständigt kritiserades och påvisades, blev de tydliga och framträdande först när det moderna kapitalistiska systemet upprättades; även då pågick ständigt någon form av yttre, ytlig och partiell reform av dem. Men behovet av förändring och reform upplevdes i själva verket först efter att man på nära håll hade sett den ryska kommunismens verksamhet, inflytande och resultat. Denna reaktion tog sig två motsatta uttryck inom kapitalismens två stora områden.

I de länder där första världskrigets fruktansvärda slag hade krossat hela livsväven hos de folk vars slutliga förintelse hade blivit en allt större fara genom kommunismens kortvariga klasskamp, och där demokratin inte hade slagit djupa och fasta rötter, uppstod fascismen och nazismen.

De folk hos vilka demokratin var fast grundad och vars krig inte hade orsakat någon särskild katastrof i deras livsordning försökte däremot, samtidigt som de behöll sin gamla liberala, öppna och demokratiska kapitalism på dess ideologiska grund, endast genomföra vissa reformer av dess frihet och villkorslöshet, så att risken för dess skadliga följder skulle undanröjas.

Fascismen och nazismen

Kommunisterna försöker vanligtvis anklaga den italienska fascistiska och den tyska nazistiska rörelsen för att vara kapitalisternas reaktion. De har framfört anklagelsen att de borgerliga kapitalisterna, av rädsla för att förlora kampen, hade ställt Hitler och Mussolini i spetsen. Men det verkliga förhållandet är att dessa inte var agenter med onda avsikter som tjänade någon särskild klass särskilda intressen. De bar, liksom Marx och Lenin, på en särskild ideologi. De var lika hängivna och begåvade som dessa, och lika listiga. De såg å ena sidan att krigets tragiska och alltomfattande slag hade förödmjukat deras folk så djupt att all ära och värdighet från flera hundra år hade kastats i stoftet. Å andra sidan hotade den fria ekonomins inre brister och kommunismens yttre glans att störta människor med olika uppfattningar inom nationen i hårda, blodiga strider och förödande konflikter med varandra. Därför ägnade de sig åt att finna effektiva sätt att göra slut på de dolda konflikterna mellan klassintressena och rädda den nationella enheten från undergång. Samtidigt började de försöka stärka sina respektive folks ekonomiska, kulturella och politiska makt och på nytt upprätta deras överlägsenhet och dominans. Men både de och alla deras anhängare och följeslagare hade ärvt västerlandets historiska brister och svagheter. Liksom tidigare tänkare och ledare tog de också till sig vissa sanna och eviga principer och blandade dem med en rad ytterligt överdrivna idéer och principer. De förkastade vissa sanna principer och ersatte dem med en rad felaktiga dumheter. Genom denna blandning lade de grunden till en ojämlik livsordning.

Man kan undersöka i vilken omfattning och enligt vilka regler gott och ont, felaktiga och riktiga principer hade blandats i den livsordning som de hade skapat genom denna blandning, samt vilket nettoresultat av vinster och förluster detta hade lett till. Även om dessa båda ”tvillingbröder” efter nederlaget i andra världskriget utåt sett underkastade sig, finns de fortfarande i olika länder under de nya namn och skepnader som deras nyskapade idéer har fått. Inte heller vårt eget land står över dessa faror eller är fritt från dem. Därför har det blivit ytterst angeläget att urskilja de goda sidorna och de onda delarna inom fascismen och nazismen. Detta behov är även i dag precis lika akut som det var före kriget.

Goda och välgörande handlingar

Kommunisterna hävdar att ömsesidigt hat, fiendskap och krig mellan jordägarna, kapitalistklassen och den arbetande klassen i samhället och nationen är det verkliga och naturliga förhållandet. Men fascisterna och nazisterna protesterar mot detta. Deras protest är i hög grad sann. Enligt dem är det väsentliga inte ”klassen”; det är samhället och nationen som är det verkliga och grundläggande. Dess olika delar och beståndsdelar utför olika slags välgörande arbete för helheten. Sanningen i denna uppfattning hos fascisterna och nazisterna kan inte förnekas. I själva verket är det verkliga förhållandet mellan samhället och nationen å ena sidan och de arbetande å den andra inte fiendskap samt krig och konflikt, utan ett förhållande av stöd, samarbete och ömsesidigt arbete. Deras ansvar är att producera de varor som alla behöver och att genom att öka produktionen på samhällelig och nationell nivå öka den nationella styrkan och rikedomen. Om någon brist, ofullständighet eller avvikelse i detta stöd och denna ömsesidiga hjälp och samverkan visar sig, bör den undanröjas. Om konflikter och meningsskiljaktigheter uppstår måste de avlägsnas. Det är inte på något sätt önskvärt att låta dem växa eller att olika delar av samma samhälle börjar sträva efter varandras förstörelse och efter att stoppa produktionen.

Kommunisterna hävdar att privat ägande och strävan efter personlig vinst i grunden är skadliga med hänsyn till det allmänna intresset och därför bör avskaffas. Fascisterna och nazisterna har också bevisat att denna uppfattning är felaktig. Deras uppfattning att dessa båda företeelser i sig är nyttiga och helt nödvändiga för det allmänna intresset är mycket riktig. Villkoret är emellertid att de, liksom i fråga om den ”fria ekonomin”, inte får vara obegränsade, utan att vissa gränser måste fastställas för dem. De sade att varje människa har rätt att sträva efter och arbeta för att uppnå egen vinst och egna intressen; men denna rätt står inte i motsats till att den måste underordnas det allmänna intresset och användas till dess fördel. Centralfinansen (High Finance), gruvdrift, skeppsbygge och sjöfart, krigsmateriel, industrin och andra stora företag av detta slag (Big Business) bör inte stå under privat ägande. Arrenden och monopol där det allmänna intresset offras för privata intressen måste omedelbart avskaffas. Spekulation måste med säkerhet rensas bort från affärslivet. Räntan i systemet för utlåning och återbetalning av lån måste helt avskaffas. [Anmärkning – Även om de i praktiken inte kunde avskaffa räntan, tog staten själv lån och betalade ränta. Vissa nazister och fascister ansåg båda räntan vara orättfärdig och förespråkade att den skulle avskaffas.]

Handel och näringsliv måste organiseras genom sådana regler och bestämmelser att de stämmer överens med alla berörda människors intressen, inte bara med en enda klass intressen. Om en fabriksägare därefter fastställer priserna på sina varor på ett riktigt sätt, producerar goda produkter, ser till att arbetarna lever väl och är nöjda, arbetar för att utveckla sin industri och tar ut en vinst inom rimliga gränser som ersättning för allt detta arbete, vilket brott begår han då som gör att han helt utan anledning måste betraktas som en fiende till nationen och samhället?

De har med stor rätt avvisat även den liberala och neutrala uppfattningen att regeringen endast ska ansvara för polis och domstolar och inte ägna någon uppmärksamhet eller omsorg åt den omfattande verksamheten inom ekonomin och samhällslivet. De sade att det ingår i den nationella statens främsta skyldigheter att skapa balans, gynnsamma villkor och samarbete mellan ekonomins olika delar på nationell nivå samt att undanröja orsakerna till konflikter och strider. Å ena sidan försökte de använda strejker och å andra sidan produktionsmedlen och produktionskraften. [Anmärkning – När nazistpartiet kom till makten i Tyskland 1933 var omkring åtta miljoner människor arbetslösa och utan sysselsättning, men inom några år förändrades situationen och det uppstod brist på arbetskraft.] De förbjöd genom lag att fabriker förklarades vara ”lockoutade”. De bildade samarbetsråd mellan arbetsgivare och arbetstagare. De försökte fastställa deras rättigheter och skyldigheter på ett rättvist sätt och införde ett välordnat system för att lösa tvister genom ömsesidiga överläggningar, tillsättande av skiljenämnder och, som sista instans, rättsliga avgöranden.

I det kapitalistiska systemet tas inget ansvar för arbetslösa, handikappade och oförmögna människor. Men fascismen och nazismen försökte avhjälpa denna brist i kapitalismen. Nazisterna och fascisterna insåg vilken allvarlig skada det kunde orsaka att låta människor utan inkomstmöjligheter stå utan stöd, och de införde ett omfattande system av ”socialförsäkring” – social trygghet. Genom detta kunde arbetstagarna få stöd vid sjukdom, ålderdom, arbetslöshet och olycksfall. Dessutom upprättade de stora institutioner för hjälp till mödrar, omvårdnad av barn, barnavård, omsorg om handikappade och oförmögna, hjälp till lemlästade under krig, omvårdnad av äldre utan arvingar och liknande välgörenhetsarbete. Före kriget fanns det i Tyskland institutioner av detta slag som ordnade trygghet och försörjning för omkring fem miljoner människor.

Under kapitalismen bedrivs all ekonomisk verksamhet utan planering, eftertanke eller samordning. Därför kan de ekonomiska resurserna inte utnyttjas fullt ut. Och av det som faktiskt utnyttjas upprätthålls ingen balans. Fascisterna och nazisterna riktade all sin uppmärksamhet mot att avhjälpa denna brist i den fria ekonomin. För detta ändamål tog de över den nationella ekonomiska planeringen samt arbetet med organisation och samordning (Co-ordination) genom staten, det vill säga regeringen. De bildade särskilda råd för ekonomins alla sektorer och ökade på detta sätt, genom välorganiserade och samordnade regler och metoder, produktionen på ett häpnadsväckande sätt; samtidigt inleddes en harmonisk utveckling mellan de olika sektorerna.

Dårskap och skada

Ovan har fascismens och nazismens nyttiga sidor behandlats ingående. Men det är också nödvändigt att undersöka hur stort pris Italien och Tyskland betalade för att uppnå dessa fördelar.

För att motverka klasshatets farliga verkningar ordnade nazistiska och fascistiska partier med den berusande drycken av nationsdyrkan, berusning av släktstolthet och högmod, upphetsning av hat, avund, vrede och aggression mot andra nationer samt känslomässig hänförelse inför erövringen av världen och övertagandet av stater. Men sådana handlingar har aldrig varit till gagn för någon nation. En nations riktiga upphöjelse och utveckling kan endast grundas på konstruktiv moral och ett rent och heligt livsmål. Den ledare som i stället för denna väg gör skapandet av hat, risktagande och upphetsning till medel för att bygga, utveckla och stärka nationen förstör sin egen nations sinnelag och natur. Och en nation som har rest sig och formats på detta sätt kommer förr eller senare med nödvändighet att drabbas av ett förkrossande slag; det kan det inte råda minsta tvivel om.

I stället för att på ett enkelt, rakt och förnuftigt sätt genomföra det program för ekonomiska och civilisatoriska reformer som de hade utarbetat för sina folks välfärd, skapade de en helt meningslös och innehållslös samhälls- och statsfilosofi. I den har otaliga överdrifter, listigheter, praktisk dumhet och enfald hopats. Därför formulerade de först följande grundsats: individen har sin plats inom samhällsprincipen; annars har individen inget värde. Sedan gick de vidare och sade: den som inte är införlivad med samhällsprincipen, eller som inom denna princip utgör ett hinder för stabilitet och effektivitet, bör inte finnas och inte heller tillåtas finnas. Därefter byggde de vidare på sitt logiska resonemang och sade: samhällsprincipens verkliga funktion och uttryck är endast möjliga genom nationalstaten, och nationalstatens organisation, ledning och konsolidering är helt beroende av det parti som har gjort ett program för nationell enhet och utveckling till sitt eget. Därför gjorde man genom uttrycken ”Är du tysk, så gå med i nazistpartiet” och ”Är du italienare, så var fascist” nationen och staten samt regeringen och det styrande partiet till en och samma sak i alla avseenden. Varje person som vågade ha en avvikande uppfattning i någon fråga från det styrande partiet förklarades vara en fiende till nationen och nationalstaten. Kritik, debatt och fri åsiktsyttring framställdes som något fruktansvärt. Inget annat parti än det ena tilläts leva vidare i hela landet. Valen förvandlades till en fars, ett meningslöst spel. För att helt och hållet behärska nationens sinnen och medvetande tog regeringen fullständigt kontroll över polisen, radion, skolorna, konsten, litteraturen, teatern och liknande, så att inte en enda annan röst än den enda rösten skulle kunna nå nationens öron. Inte nog med detta: fullständiga åtgärder vidtogs för att ingen annan uppfattning än det styrande partiets skulle kunna väckas i människors sinnen, och om någon egensinnig hjärna började hysa en tanke som stod i strid med nationens ”gudars” tankar och uppfattningar, skulle den antingen förbli utsläckt i hjärnan eller också skulle hela huvudet, tillsammans med hjärnan, begravas i jorden. Utåt sett hade de skapat en mycket förnuftig ideologi. Denna ideologi gick ut på att om ingen central plan utarbetas för det sociala och nationella livet, uppstår oordning, särintressen och ömsesidiga konflikter, och i stort sett slösas kraft, förmåga och resurser bort i stor omfattning. Därför måste hela det nationella livet organiseras, och under en centraliserad regering måste hela landets befolkning, enligt den plan och det handlingsprogram som fastställts av en central makt, fortsätta att arbeta regelbundet som olika delar av en maskin. Enligt dem var detta sättet att föra verksamheten för produktion, utveckling och välstånd snabbt framåt. I enlighet med denna ideologi band de hela folkets liv – dess ekonomiska, civilisatoriska, religiösa, kulturella och politiska sidor och områden – med ett regelverkets oupplösliga band. De började styra allt detta enligt en fastställd ordning. I deras livsform var allt bestämt och organiserat. Varje institutions uppgift var bestämd, lönerna var bestämda; priser, rättigheter och skyldigheter var bestämda, liksom hur förmågor skulle användas och inom vilka områden kapital och resurser skulle användas. Till och med tänkande och fantasi, forskning samt vägarna för att uttrycka inre idéer och böjelser var bestämda. Och för allt detta fanns till och med detaljerade handlingsprogram fastställda för flera år framåt. Hur skulle då de som enbart för nationens skull hade utstått så mycket och använt så mycket av sitt intellekt för att utarbeta en så omfattande plan för hela det nationella livet kunna tolerera att någon kritiserade dem och genom sådan kritik fördärvade vanligt folks sinnen? Hur skulle det kunna tålas att tjänstemän, som borde ägna sig åt sina bestämda uppgifter, i stället drogs in i debatter och att folkets förtroende och tillit till den plan som skapats genom detta gränslösa arbete och denna möda förstördes? Därför var de, i enlighet med den inneboende tendensen i detta ”planerade” liv, inte det minsta beredda att tolerera fri möjlighet till kritik och åsiktsyttring. Tvärtom var deras starka krav att den som ville uttrycka en åsikt måste göra det i överensstämmelse med och till stöd för de styrandes fastställda handlingsprogram. Annars måste var och en hålla munnen stängd; det vill säga, när en plan hade upprättats måste man tiga och samtidigt helt upphöra med att tänka och föreställa sig. Vägen till avvikande åsikter skulle stängas, debatten skulle stängas, kritiken skulle stängas, frågor och granskning skulle stängas; kort sagt skulle hela nationens tänkande och reflekterande, med undantag för några få personers hjärnor, slutgiltigt upphöra och förbli overksamt.

Här väcks åter den första frågan. Är det som den nazistiska och fascistiska ideologin erbjuder värt att ta emot till priset av detta oerhörda offer? Bland hela nationen skulle endast några få vara människor, medan alla de övriga skulle bli jämställda med djur, ja, endast delar av en livlös maskin. Om man betalar detta pris kan man där få trygghet i att få de nödvändiga livsmedlen; annars inte.

Interna reformer och förändringar av det kapitalistiska systemet

Vi ska nu undersöka vilka slags förändringar och reformer invånarna i de länder där den liberala demokratiens rötter var djupt förankrade genomförde i det kapitalistiska systemet, samtidigt som de lät det vila på dess grundvalar, och vilka resultaten av detta blev.

Som redan antytts presenterade borgarklassen under 1700-talet å ena sidan ”fri ekonomi” för att främja sina egna ekonomiska intressen, medan samma borgarklass å andra sidan fyllde himmel och jord med slagord om demokrati, jämlikhet, lika rättigheter och folkets suveränitet för att tillgodose sina politiska intressen. Den krävde frihet att uttrycka åsikter, frihet till tänkande och forskning, frihet att skriva, tala och hålla tal samt rätt till mötes- och organisationsfrihet. Den förkunnade till och med med mycket kraftfulla ord att folket kunde göra uppror mot regeringen som svar på outhärdlig förföljelse, förtryck och våldsanvändning. När de först framförde dessa åsikter hade de emellertid endast kungahusen, jordägarna och kyrkans präster och prästerskap i åtanke. Det var dessa de såg framför sig, och gentemot dem såg de endast sig själva. Därför kunde de inte ens föreställa sig eller inse att den ekonomi byggd på fritt individualistiskt tänkande och det statsskick grundat på demokrati och civilisatorisk jämlikhet som de försökte upprätta, när som helst skulle kunna komma i motsättning till varandra och båda dras in i en hård konflikt.

När deras strävanden ledde till att en nyare demokrati började förverkligas i olika länder och rösträtten utvidgades från jordägare till affärsmän, fabriksägare och personer som bedrev penningutlåningsverksamhet, blev det inte längre möjligt att med något argument beröva arbetare, lantarbetare och bönder denna rätt. Ändå fortsatte bourgeoisin att försöka beröva dem den. Följden blev att deras egna knep började verka mot dem själva. Till slut tvingades de steg för steg erkänna hela folkets rösträtt, på samma sätt som jordägarna en tid tidigare hade tvingats erkänna sin egen rösträtt. Därefter gick det inte längre att finna något argument på grundval av vilket man kunde anse det rimligt att ägarna skulle få organisera sig, men att det inte skulle vara rätt för arbetarna att göra det. Lika orimligt och ogrundat visade det sig vara att ägarna med hjälp av sin gemensamma styrka skulle få påtvinga arbetarna sina villkor och regler, medan de arbetande inte skulle ha rätt att med hjälp av sin kollektiva styrka kräva att deras egna villkor och krav erkändes. Så småningom erkändes därför att arbetare och anställda hade full rätt att bilda egna föreningar, att inte ensamma utan med hjälp av kollektiv styrka förhandla om löner, ersättningar och andra villkor, att använda strejken som ett vapen för att få sina behov och klagomål tillgodosedda samt att bygga upp motstånd för att göra strejken framgångsrik.

Den gamla politiska uppfattningen att statens uppgift endast var att skydda individens frihet och att nationalstaten inte hade några positiva plikter eller skyldigheter försvann i och med att 1800-talet gick mot sitt slut. I dess ställe började nya uppfattningar om folkets rättigheter och demokrati ta form. En demokratisk stat är ett uttryck för landets invånares gemensamma uppfattning; folket förverkligar sin egen politiska makt i statens form och koncentrerar och organiserar den inom staten. Varför skulle man då fortfarande försöka begränsa den demokratiska regeringens verksamhetsområde (jurisdiktion) på samma sätt som de tidigare monarkiska regeringarnas? Den demokratiska regeringens plikter bör inte vara enbart negativa; dess ansvar bör vara att aktivt verka för det allmänna bästa. Om någon form av förtryck, orättvisa eller missförhållanden förekommer i samhället, bör det ingå i den demokratiska regeringens uppgifter att avhjälpa dem både genom lagstiftning och genom administrativa ingripanden.

Det var just under sådana förhållanden som första världskrigets trummor började dåna. Därefter ägde den kommunistiska revolutionen rum i Ryssland. Denna revolution spände bourgeoisins kvinnor och barn framför produktionsmaskinerna likt oxar vid en oljekvarn. Sedan visade sig dess motreaktion i Tyskland och Italien i form av fascism respektive nazism. Därigenom blev både bourgeoisin och den arbetande befolkningen fångna i ett starkt förtryckande styrelsesystems bläckfiskarmar. Dessa händelser gjorde det kapitalistiska systemet något mer ”liberalt” och ledde, dels under trycket från folkets växande styrka och dels på grund av dess egen vilja, till följande förändringar i den gamla fria ekonomin:

Ett: Rätten till representativa organisationer för arbetare och anställda erkändes på vederbörligt sätt inom varje del av det ekonomiska livet. Samtidigt erkändes möjligheten att genom sedvanliga och lagliga metoder införa vissa praktiska ordningar som arbetarnas och de anställdas fackföreningar kunde använda för att få igenom sina krav och utöva största möjliga påtryckning för detta ändamål. På så sätt upphörde motsättningen och dragkampen mellan kapital och arbete visserligen inte helt; men arbetet och arbetsinsatsen var vid denna tid inte längre hjälplösa inför kapitalet såsom under den fria ekonomins epok.

Två: Löneökningar, minskad arbetstid, förbättring av arbetsförhållandena, begränsningar av anställningen av kvinnor och barn som arbetare, större uppmärksamhet på arbetarnas liv och hälsa, försök att förbättra deras bostäder och omgivningar jämfört med tidigare, ersättning vid fysisk skada eller förlust av kroppsdelar och genomförandet av vissa socialförsäkringssystem – allt detta uppnådde visserligen inte den önskvärda nivån; men arbetarnas och de lägre anställdas ställning förblev inte heller lika usel som tidigare.

Tre: Regeringen erkändes som domare och ”medlare” i konflikten mellan arbete och kapital. Olika lagliga metoder och medel fastställdes för att undanröja denna konflikt och lösa tvister och stridigheter. Detta genomfördes visserligen inte i någon större omfattning, och det är inte heller möjligt att på denna grund fullt ut fastställa rättvisa rättigheter och skyldigheter mellan arbetare och ägare inom varje ekonomisk sektor. Regeringen hade dessutom ännu inte själv tagit på sig uppgiften att ge rättslig skiljedom i ekonomiska tvister och konflikter. Trots detta erkändes i princip regeringens rätt och skyldighet att göra det.

Fyra: Det erkändes också som en princip att det var nödvändigt att införa sådana begränsningar av den personliga vinstjakten att den inte kunde komma i strid med samhällsintresset och det allmänna bästa. Det är regeringens skyldighet att införa sådana begränsningar.

Fem: Många regeringar tog på sig ansvaret för att utföra sådana ekonomiska verksamheter som inte alls kunde genomföras på individuell nivå, eller som riskerade att skada det allmänna intresset om de överlämnades åt enskilda. Det gällde exempelvis post- och telegrafväsendet, transportsystemet, byggandet och underhållet av vägar, skogsbruk och distribution, vattenförsörjning och bevattning, produktion och distribution av vattenkraftsel, distribution och ekonomisk kontroll. Dessutom övertog staten mineraltillgångarna i egen förvaltning. Den började också driva stora industrier under sin egen ledning.

Sex: För lågavlönade arbetare och anställda har man infört sådana ordningar att de kan spara lite i taget och köpa lågt värderade aktier i handelsföretag och industriföretag. På många håll får anställda och arbetare enligt särskilda regler en del av sin lön kontant, medan en annan del för deras räkning tillförs företagets kapital. På så sätt har otaliga arbetande anställda också blivit delägare i sina företag eller bolag. I många välkända fabriker har 80–90 procent av arbetarna och de anställda blivit delägare, och eftersom det är lätt att köpa aktier på avbetalning ökar deras andel i industriföretagen ständigt.

Kvarstående brister i det kapitalistiska samhället

Men även efter alla dessa förändringar, korrigeringar och reformer finns det kapitalistiska samhällets grundläggande brister fortfarande kvar i oförändrad form; de har inte alls försvunnit.

Ännu har det inte varit möjligt att utrota arbetslösheten ur det kapitalistiska samhället. Tvärtom har den, utom under krigstid, under alla tider och förhållanden blivit en bestående sjukdom i det kapitalistiska samhället. I ett land som Amerika, som har nått himlen när det gäller industri, handel och förmögenhetsskapande, blir mer än 3,2 miljoner människor arbetslösa så snart den krigsrelaterade aktiviteten minskar. Mellan april och maj år 1149 ökade antalet till mer än 3,5 miljoner, och i juni nådde det upp till 4 miljoner. I själva verket förblir arbetslösheten en oundviklig del av det kapitalistiska samhället, vare sig marknaden för handel, industri och affärsverksamhet är överhettad eller befinner sig i depression.

Det förunderliga mysterium som vi tidigare antytt förblir fortfarande obegripligt och ouppklarat. Å ena sidan lider miljarder människor av brist på livsuppehälle och försörjning och är angelägna om att få även lyxvaror; enorma mängder naturresurser ligger staplade, vilka skulle kunna användas för att framställa ännu fler varor, och det finns också miljontals människor som skulle kunna sättas i arbete. Men å andra sidan producerar det kapitalistiska systemet långt mindre varor än vad världens behov och möjliga konsumtion kräver, och ändå ligger dessa varor osålda på marknaden. Orsaken är att människorna inte har de pengar som behövs för att köpa dem. Och när inte ens denna ringa mängd varor säljs, vågar man inte sysselsätta ännu fler människor eller använda naturens resurser och medel. När människor inte kan sättas i arbete finns det inte heller något sätt att skapa köpkraft hos dem.

Detta är inte den enda bristen; det kapitalistiska systemet har ytterligare en brist. Varje år förstörs medvetet stora mängder producerade varor, skördar, frukter och andra produkter i stället för att släppas ut på marknaden. Samtidigt lider miljarder människor brist på dessa varor. Kapitalisten är beredd att förstöra dem och att lägga miljontals kronor på denna förstörelse, men är inte alls villig att släppa ut dem på marknaden, sänka deras pris och göra dem tillgängliga för behövande människor till ett relativt lågt pris.

En annan brist i det kapitalistiska systemet är ytterst allvarlig. Staten, samhället, de rika klasserna – kort sagt ingen – anser sig vara ansvarig för att försörja de miljarder människor som lider brist och avhjälpa deras nöd. Bland dessa finns många som trots att de är arbetsföra är arbetslösa eller ännu inte har blivit arbetsföra, eller som tillfälligt eller permanent har blivit oförmögna och handikappade. I det kapitalistiska samhället har fortfarande endast de patienter rätt till vård som har pengar i fickan; utbildning får endast den föräldralösa pojke vars far dog efter att ha lämnat efter sig en livförsäkringspolic y. Ännu kan endast den som råkat ut för en olycka resa sig igen, vars goda tider tidigare har förflutit och som själv har ordnat med skydd för de dåliga tiderna. Kort sagt har ansvaret för nödställda, fattiga och hjälplösa människor ännu inte anförtrotts åt någon; att någon undantagsvis kan få hjälp är en annan sak.

I det kapitalistiska samhället höjs varupriserna fortfarande på konstgjord väg; genom att utarbeta regelrätta planer skapar man brist på vissa varor. Och detta är sannerligen inte någon mindre brist. Olika regler och principer för oreglerad handel och affärsmässigt spel fortsätter ännu dag och natt att sönderdela hela ekonomins natur. Om människor på något sätt lyckas samla tillräckligt mycket kapital kan de fortfarande, av begär efter personlig vinst, producera hur mycket som helst av vilken vara som helst och försöka pracka på samhällets människor den med vilka medel som helst. Det spelar ingen roll om samhället behöver den eller inte; det finns inget hinder för detta. Även om varan är skadlig för samhället kan den ändå produceras och säljas. Där hålls fortfarande arbeten som är av avgörande betydelse för samhället och nationen tillbaka, medan arbete och kapital i enorm omfattning läggs på att producera lyxvaror för nöjen och lust, samla material för att tillfredsställa djuriska begär och skapa berg av lycka och bekvämlighet, njutning och överflöd. Är inte detta förvånande? Ännu använder industri- och handelskungarna samt finansväsendets kejsare, i syfte att främja sina egna intressen, öppet och i hemlighet sådana knep och sådan diplomati att elden från internationella konflikter, hat och fiendskap samt krig och strider flammar upp med full kraft.

I det kapitalistiska systemet är det fortfarande de rika kapitalisterna, bankägarna och ockrarna som utövar herravälde över samhället och staten. De bedömer hela det nationella värdet efter räntesatsen som måttstock och låter det kretsa kring denna som sitt centrum. Det är fortfarande dessa kapitalister som avgör till vilka ändamål kapitalet ska användas och till vilka det inte bör användas. När de fattar dessa beslut tar de inte minsta hänsyn till samhällets och nationens behov och välfärd. I stället ser de endast efter i vilka verksamheter man kan uppnå en vinst som motsvarar eller överstiger den gängse marknadsräntan. Om denna bedömningsprincip leder till att det finns större utsikter till vinst genom export av alkohol än genom vattenförsörjning eller bevattning, kommer de utan minsta tvekan eller skam att ägna sig åt att tänka ut sätt att servera alkohol åt de välbeställda och låta folket törsta på grund av vattenbrist.

I det kapitalistiska samhällets kropp finns fortfarande sjukdomen konjunkturcykeln (Trade Cycle). Därför följer efter flera år av högkonjunktur en lågkonjunkturcykel i världsekonomin. Affärs- och handelsvärlden fortsätter att röra sig fritt, obehindrat och likgiltigt med stor intensitet och regelbundenhet, men plötsligt och oväntat märker affärsmännen att de varor som samlas i deras lager inte längre säljs och förs ut i rätt takt. Då slutar de för en tid att lägga order på nya varor. Industriproducenterna ser detta och drar ned något på produktionen. Så snart kapitalägarna får signal om denna fara upphör de att ge lån och försöker dessutom kräva tillbaka tidigare beviljade lån. Till följd av detta börjar fabriker stängas, arbetslöshetsproblemet växer och varupriserna sjunker alltmer. Affärsmän och köpare slutar tillfälligt att lägga order och köpa, i hopp om att varupriserna ska sjunka ännu mer. De fabriker som fortfarande är i drift minskar produktionstakten. Därmed blir arbetslösheten ännu mer akut. När regeringarna ser att inkomsterna minskar skär de ned utgifterna, och lågkonjunkturen blir ännu djupare. På så sätt blir varje steg bakåt orsaken till ett ännu större tillbakasteg. När man slutligen närmar sig gränsen för ett fullständigt och allmänt konkursläge förändras utvecklingen plötsligt. Varupriserna börjar långsamt stiga igen, och därmed börjar högkonjunkturen på nytt. Denna cykel har blivit en bestående sjukdom i det kapitalistiska samhället. Än i dag har ingen behandling eller motåtgärd mot den utformats.

Många sådana brister, stora som små, finns fortfarande kvar i det hittills reglerade och reformerade kapitalistiska systemet, precis som i 1800-talets fria och hänsynslösa kapitalistiska system. Detta bevisar tydligt att demokratin inte har försökt avlägsna de bakomliggande orsakerna till detta ekonomiska systems inneboende brister med någon som helst vaksamhet och klokhet, och inte heller har antagit någon effektiv metod. Det enda som har hänt är snarare att när trycket från de arbetande massorna har ökat, eller när den växande skräcken för kommunismen har blivit allt starkare, har borgarklassen infört många korrigeringar och förändringar i sina regler, principer och arbetssätt. Därigenom har folkets klagomål minskat så mycket att de kommunistiska bedragarna inte längre kan dra särskilt stor fördel av dem.

Historiens lärdom

Om man betraktar den historiska framställning av de ekonomiska systemen som lagts fram tidigare i sin helhet, kommer flera viktiga frågor att framträda tydligt för var och en.

Av denna framställning kan man för det första tydligt förstå de samlade problemen och komplikationerna i de västerländska ländernas ekonomiska historia och i vårt nuvarande samhällsliv. Det visar sig att även jordlänssystemet fortfarande finns kvar här i egen gestalt och vid god hälsa, med många olika särdrag. Samtidigt har det moderna kapitalistiska systemet vuxit fram med många slags brister. Vissa sjukdomar har vi ärvt från vår nedgångsperiod. Andra har nått oss genom den västerländska industriella revolutionen och det kapitalistiska systemet. Skillnaden är dock endast att det här inte finns något påvedöme eller någon kyrklig överhöghetsordning. Det finns inte heller någon sådan prästklass (Priest Class) som skulle kunna knyta förbindelser med de rika och, med åberopande av Gud och religionen, hjälpa till att stödja orättmätiga företräden, särställningar och tvångsmässiga rättigheter.

Varifrån de så kallade storheterna i vårt land hämtar de underhållande förslag som de ständigt lägger fram för att lösa landets och samhällets problem och komplikationer kan varje läsare förstå av den ovanstående historiska framställningen. Vi hör att någon beskriver betydelsen av samhällelig planekonomi, någon annan uttrycker önskan att genomföra ”revolutionära” förändringar i landets ekonomiska system, och någon säger att jord och åkermark måste befrias från privat ägande och göras till nationell egendom. Från ett annat håll höjs åter ropet på att hela den tunga industrin ska nationaliseras. Någon oerfaren ”läkare” presenterar dessutom, efter nya djupa efterforskningar och överväganden, ett enastående recept för att avskaffa privat ägande av jord. Allt detta är inget annat än stulet ur de västerländska ländernas klåpares och amatörtänkares ”kladdhäften”. Nu försöker man här genomföra just sådana experimentella planer som tidigare har prövats i Ryssland, Tyskland, Italien, Amerika och England. Men även i detta avseende finns en skillnad mellan dem och oss, trots likheten. Även de oerfarna människorna i dessa länder tänker självständigt. Men storheterna i vårt land har bara öppnat en läkemedelsbutik och slagit sig ned där. De är lika oerfarna som de är blinda efterföljare och imitatörer av just dessa. Om de oerfarna människorna i väst ser att något orsakar skada, ändrar de själva den ursprungliga ordinationen. Här är det naturligtvis en annan sak om nyheter om någon förändring kommer därifrån; annars kommer läkarna att fortsätta ge patienten medicin enligt samma ordination ända tills han ligger i sitt sista döende tillstånd. De kommer inte att känna något som helst behov av att ändra den.

I det västerländska samhället, dess civilisation och kultur samt dess tänkande, forskning och verksamhet har ännu en företeelse i historien blivit mycket tydlig. Kort sagt är denna historia en historia av oupphörliga konflikter och strider, slitningar, gräl och tvister samt krig och fientligheter. En grupp tar herraväldet över livets område och börjar dra moralen, religionen, lagen, sederna och bruket samt hela samhällets och kulturens system i en viss riktning. Följden blir att den andra gruppen utsätts för den yttersta orättvisan och oskäliga behandlingen. Senare reser sig någon bland dessa förtryckta grupper och hamnar i konflikt och strid med förtryckarna. Samtidigt som den tydligt förnekar betydelsen av deras onda handlingar förnekar den också betydelsen av deras goda handlingar och för systemet för tänkande, forskning och verksamhet från den ena ytterligheten till den motsatta. Följden blir att den yttersta situationen av förtryck och orättvisa uppstår. Därefter uppstår, efter att klagomålens och angreppens stadium har passerats, ett tredje uppror. Strömmen av hat, fiendskap, envishet och halsstarrighet sveper med sig sanningen tillsammans med lögnen. Till slut etableras ett system som är ännu mer extremt än de föregåendes. När man ser häftigheten och den förödande kraften i denna ström och översvämning uppstår i motsatt riktning en annan motreaktion. Inte heller den är det minsta mindre extremistisk än de föregående. På grund av denna slitning ser man den västerländska historien utvecklas som om en berusad person tog sig fram på en krokig och vinglande väg med ostadiga steg, och inte gick stadigt och rakt som en medveten människa med ett sunt samvete. Hegel och Marx såg denna företeelse och antog att detta måste vara det naturliga sättet för den mänskliga civilisationens och kulturens utveckling; men i själva verket är allt detta endast följden av en enda sak: västerlänningarna har under lång tid levt utan Allahs lag och Allahs ljus. Den kristendom de hade fått genom Sankt Paulus hade redan tidigare skilts från den ursprungliga sharia. Hos dem fanns, bortsett från några värdefulla förmaningar av profeten Jesus (frid vare med honom), inte längre någon del av Allahs vägledning. Därför fanns det ingen grund från Allah för att bygga deras kultur, ekonomi och politik till ett väldigt och storslaget palats. I Gamla testamentet hade två procent Allahs lag blandats med nittioåtta procent människors egenhändigt påhittade ord. Därför kunde de, även om de senare drogs till det med halvtro och halvtvivel, inte få någon särskild vägledning därifrån. Islam hade presenterats för Europa strax efter det romerska imperiets sönderfall och vid början av medeltidens mörker; men för det Europa som hade varit villigt att anta kristendomen på villkor att det befriades från sharias band var det inte möjligt att ens i någon mån dras till eller närma sig islam i syfte att få vägledning. Islam är nämligen inte alls beredd att erbjuda enbart religion och tro utan sharia. På grund av detta, och delvis på grund av det hat och den fiendskap som de kristna prästerna hade ingjutit, kunde Europa inte ta emot islams översvämmande ljus. Därefter hade Europas invånare inget annat alternativ än att enbart utifrån sitt eget förstånd och samvete utforma ett levnadssätt och ett system åt sig själva. Det är också vad de faktiskt gjorde; men människan är inte alls kapabel att fatta ett rent förnuftsbaserat beslut. Det är uppenbart och allmänt känt att den vilseledande Satan, som eggar begären, ständigt håller sig till människans förstånd. Det är inte heller okänt för någon att hela mänskligheten inte gemensamt utformar något levnadssystem. Det är endast ett antal begåvade och vakna människor som utformar levnadssätt. Därför kan ett sådant levnadssätt vara tilltalande och godtagbart endast för människor med liknande fientliga åsikter och tankesätt. Just därför har alla de levnadssystem och metoder som från tid till annan utformats i Europa varit obalanserade. Som en oundviklig följd av denna obalans pågår där ständigt konflikter, strider och häftiga slitningar.

Men i verkligheten har ingen bok alls skänkts till oss i denna värld som skingrar okunnighetens och okunskapens dimma beträffande någon form av vägledning och trosföreställning, sann kunskap och vetenskap samt levnadssätt. För att lösa de komplicerade problem som den forntida hinduernas jahiliyya, medeltidens hegelianska styrelsesystem samt den moderna tidens västerländska civilisation och kultur, förenade och sammanblandade, har ställt oss inför — måste även vi då anta de medel och metoder som kommunismen, nazismen, fascismen och kapitalismen har tillgripit i de västerländska länderna? Har vi dessutom verkligen inget annat alternativ? Finns det verkligen ingen fackla av ljus hos oss, med vars hjälp vi kan utforma ett harmoniskt levnadssystem?

Den som har ens den minsta kunskap och insikt om islam kan aldrig svara ja på denna fråga.

Det verkliga problemet – den verkliga komplikationen

Hur kan vi på grundval av islams ideal och principer finna en riktig lösning på dessa problem? För att förstå detta måste vi först och tydligt inse vilket problem och vilken komplikation vi i verkligheten har ställts inför som människor i den nuvarande världen. Kort sagt är denna komplikation — detta problem — följande:

Om vi också antar ett ekonomiskt system enligt vilket varje individ fritt kan lägga beslag på produktionsmedlen efter sin egen vilja och sina egna önskningar, kan sträva och anstränga sig för att fylla sin vinstkassa till brädden på det sätt han önskar, och enligt vilket man för att upprätta rättvisa och rättfärdighet i samhället måste förlita sig uteslutande på konkurrens och på invändnings- och omvälvningskraften hos de lagar och regler som har utformats, då blir alla de brister och fel som har tillskrivits det kapitalistiska systemet oundvikligen följden, och alla de tidigare nämnda bristerna i feodalsystemet kommer oundvikligen att åter resa sig i vårt samhälle. [Anmärkning: Detta har behandlats utförligt i artikeln med titeln ”Modern kapitalism”.]

Om vi å andra sidan avskaffar principen om privat ägande och i dess ställe underställer alla produktionsmedel nationellt ägande och nationell kontroll, kommer de flesta av dessa brister visserligen att försvinna. Men för det första kan en sådan grundläggande förändring inte genomföras utan ett omätligt slöseri med liv och egendom – det vill säga förstörelse – och utan att man, precis som i Ryssland, öppet förklarar krig mot religion och moral. För det andra: även om vi antar att detta skulle kunna genomföras på ett mycket fredligt och ordnat sätt, kan det ändå inte råda något tvivel om att nationellt ägande och en totalitär princip (socialism) fullständigt avskaffar individernas frihet. Att införa socialism på ett ordnat och demokratiskt sätt innebär i själva verket demokratins slutliga avskaffande med demokratins hjälp. För att demokratin ska kunna fungera väl är det nämligen absolut nödvändigt att ett stort antal människor i samhället och nationen kan försörja sig självständigt. Under socialismen uppstår däremot det helt motsatta förhållandet: alla människor som har självständiga yrken och försörjningsmöjligheter berövas dem för alltid. I själva verket kommer alla anställda inom varje del av ekonomin som underställs nationellt ägande att bli precis som statliga tjänstemän. Ingen är ovetande om hur begränsad frihet statliga tjänstemän i något land har när det gäller att uttrycka sina åsikter och handla. Ju mer denna ekonomiska styrning förändras och utvidgas, desto mer kommer friheten att tänka, tala, hålla möten, organisera sig, skriva och publicera samt handla att inskränkas och begränsas – det råder inget tvivel om detta. Den dag då hela ekonomin slutligen har förstatligats kommer alla landets invånare att ha förvandlats till statliga tjänstemän. Och det ligger i själva arten och beskaffenheten hos ett sådant övergripande system att det parti som en gång har kommit till makten aldrig mer kommer att kunna avsättas.

Om vi i stället för att avskaffa det ekonomiska systemet grundat på privat ägande inför en stark statlig kontroll över det och driver hela den nationella ekonomin enligt en centraliserad plan, såsom i fascismen och nazismen, kan många av kapitalismens brister och fel avhjälpas. Men även en sådan begränsning kan visa sig vara förödande för individens frihet. Dess resultat kommer i praktiken utan tvekan att likna socialismens.

Men om vi låter det kapitalistiska ekonomiska systemet förbli grundat på sina ursprungliga fundament och endast inför vissa reformer i det, såsom hittills har skett i exempelvis Amerika och England, kommer demokratin och det privata ägandet kanske att bestå. Men inte en enda av de stora orsaker som har gjort det kapitalistiska ekonomiska systemet till en allvarlig fara – ja, en stor förbannelse – för världen kommer att undanröjas.

Med andra ord: om det på den ena sidan gapar en väldig avgrund, finns det på den andra sidan en väldig ravin. Om man inför ett system för allmänt välstånd försvinner individens frihet. Och om individens frihet bevaras, hindras det allmänna välståndet och går sönder. Världen har ännu inte funnit något livssystem under vilket den industriella revolutionen kan fortsätta att fungera på rätt sätt och växa, med alla sina bidrag och goda resultat, samtidigt som både den individuella friheten och det övergripande samhälleliga välståndet kan förverkligas fullt ut och i perfekt balans. I själva verket beror världens framtid på att finna ett sådant livssystem. Om det verkligen inte går att finna, kommer världens människor att begå självmord med den industriella revolutionens pistol. Men om det verkligen kan uppnås, kommer den stat som kan lägga fram en framgångsrik form av det inför världen att bli den framtida världens obestridde ledare.

Grundprinciperna för det islamiska ekonomiska systemet

Islam har antagit ett ekonomiskt system som ligger mellan kommunismen och kapitalismen. Enligt detta system lägger islam en rad moraliska och praktiska grunder mellan individen och samhället för att bygga ett samhällspalats, så att dessa grunder kan bära det islamiska ekonomiska systemets palats stadigt på sina egna fundament. I detta syfte formar islam varje samhällsmedlems sinne och tänkande på ett sunt sätt och försöker skapa en sådan riktig grundsyn hos dem som ska förvalta detta balanserade ekonomiska system som är absolut nödvändig. Islam ålägger individerna vissa begränsningar och skyldigheter, så att de inte ska skada det allmänna intresset utan i stället kunna vara till gagn för och bidra till det. Även för samhället fastställer islam vissa regler och principer som undanröjer de faktorer som förstör det ekonomiska livet.

För att rätt förstå den lösning som islam har lagt fram för att undanröja den moderna ekonomins komplexitet är det i själva verket absolut nödvändigt att förstå ovanstående grundprinciper för det islamiska ekonomiska systemet.

Ett: Skillnaden mellan tillåtna och otillåtna sätt att förvärva pengar

Det första är att islam inte har gett sina anhängare obegränsade och fria möjligheter att förvärva rikedom. I stället har islam, med hänsyn till nationens och hela samhällets intressen, infört en åtskillnad mellan tillåtna och otillåtna, lagliga och olagliga sätt och metoder att förtjäna pengar. Denna åtskillnad bygger på en särskild grundprincip: alla sätt och metoder att förvärva rikedom där den enes vinning leder till skada för en annan person eller andra personer har förklarats otillåtna. Däremot är alla sådana sätt där vinst och nytta fördelas rättvist mellan de berörda tillåtna och legitima. I den heliga Koranen beskrivs denna grundprincip på följande sätt:

بأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَأْكُلُوا أَمْوَالَكُم بَيْنَكُم بِالْبَاطِلِ إِلا أَنْ تَكُونَ تِجَارَةًعن تراض مِنْكُمْ قد وَلَا تَقْتُلُوا أَنْفُسَكُمْ ، إِنَّ اللَّهَ كَانَ بِكُمْ رَحِيْمَانَ وَمَنْ يفعل ذلك عنوانًا وظُلْمًا فسوف تصليه نارا – – النساء : ٢٩-٣٠

”Ni som tror! Förtär inte varandras egendom på ett olagligt sätt. Alla slags transaktioner ska genomföras med ömsesidigt samtycke och god vilja. Och döda inte er själva. Allah är sannerligen barmhärtig mot er. Den som överskrider gränserna och gör detta genom orätt ska Jag kasta i helvetet.” – Sura an-Nisa: 29–30

I denna vers förklaras att ömsesidiga transaktioner endast kan vara legitima om två villkor är uppfyllda. Det första är att alla transaktioner måste genomföras på grundval av ömsesidig tillfredsställelse och samtycke. Det andra är att transaktionen inte får skydda den enes fördel och intresse på bekostnad av den andres skada och ofärd. Ur detta perspektiv är uttrycket ”Döda inte er själva” mycket betydelsefullt och djupt. Det kan ha två betydelser, och båda avses här: för det första, att ni inte ska döda varandra; för det andra, att ni inte ska förgöra er själva. Den som skadar andra för sin egen vinnings skull är alltså som om han dricker deras blod, och i slutändan öppnar han vägen till sin egen slutliga undergång. I stöld, mutor, hasardspel, bedrägeri, ränta och alla slags affärer som är förbjudna i islam förekommer dessa två orsaker till olaglighet i full utsträckning. Även om det i vissa fall kan finnas ett visst utrymme för ömsesidigt samtycke, saknas där de övriga villkor som nämns i versens uttryck ”Döda inte er själva” (och sådana handlingar leder i stället till självförstörelse).

För det andra: Förbudet mot att samla rikedom

Det andra viktiga budet är att den rikedom som förvärvas på lagliga sätt inte får samlas och omvandlas till kapital. Detta hindrar nämligen rikedomens cirkulation och gör det omöjligt att upprätthålla en balans i fördelningen och spridningen av rikedom. Den som samlar och kapitaliserar rikedom drabbas inte bara själv av en allvarlig moralisk sjukdom; i själva verket begår han ett grovt brott mot hela det mänskliga samhället. Följden blir att hans egen yttersta olycka tar sin början. Därför motsätter sig Koranen kraftfullt snålhet och Qaruns princip. Koranen säger:

ولا يَحْسَبَنَّ الَّذِينَ يَبْخَلُونَ بِمَا أَنَّهُمُ اللَّهُ مِنْ فَضْلِهِ هُوَ خَيْرًا لَّهُمْ بَلْهوَ شَرٌّ لَّهُمْ – – ال عمران : ۱۸۰

”De som är snåla med den nåd som Allah har skänkt dem ska inte tro att detta är gott för dem. Nej, i själva verket är det mycket ont för dem.” – Sura Al Imran: 180

وَالَّذِينَ يَكْذِرُونَ الذَّهَبَ وَالْفِضَّةَ وَلَا يُنْفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِفيشر هم بعذاب اليمن – التوبة : ٣٤

“De som samlar guld och silver (pengar) på hög och inte spenderar det på Allahs väg, underrätta dem om ett plågsamt straff.” – Sura at-Tawba: 34

Detta riktar ett hårt slag mot kapitalismens grundvalar. Att spara överskottsmedel och att inte investera det ackumulerade kapitalet i att frambringa mer rikedom är kapitalismens grundläggande princip. Men islam godkänner inte alls att man samlar och sparar rikedom utöver det nödvändiga som kapital.

Tre: Påbudet att spendera och investera

I stället för att samla rikedom på hög föreskriver islam att den ska spenderas och investeras. Men påbudet att spendera innebär på intet sätt att människan ska använda denna möjlighet till att slösa pengar på personlig bekvämlighet, lyx och överdåd eller på att tillfredsställa sina begär. Påbudet att spendera gäller under villkoret att det ska ske “på Allahs väg”. Det innebär att allt som någon har i överskott utöver sina egna behov ska spenderas och investeras i folkets och kollektivets välfärd. Detta är nämligen Allahs väg.

ويَسْئَلُونَكَ مَاذَا يُنْفِقُونَه قُل العقود – البقرة : ۲۱۹

“Människorna frågar dig vad de ska spendera. Säg: Det som blir över efter era behov (det ska ni spendera).” – Sura al-Baqara: 219

وبالوالدين إحسانًا وبذي القربى واليتمى والمسكين والجاردي القربى والجَارِ الْجُنُبِ َالصَّاحِبِ بِالْجَنبِ وَابْنِ السَّبِيلِ ، وَمَا مَلَكَتَْيْمَانُكُمْ – – النساء : ٣٦

“Visa godhet mot era föräldrar, era nära anhöriga, de föräldralösa och de behövande, mot grannar som är nära anhöriga och grannar som inte är anhöriga, mot era följeslagare, vägfarare samt slavar och slavinnor.”–sura an-Nisa: 36

وَفِي أَمْوَالِهِمْ حَقٌّ لِلسَّائِلِ وَالْمَحْرُومِ . – الذاريات : ١٩

“I deras rikedomar finns en rättighet för de behövande och de som ber om hjälp.”–sura adh-Dhariyat: 19

På denna punkt är islams synsätt helt självständigt från det kapitalistiska synsättet – fullständigt annorlunda.

Kapitalisten anser att fattigdom är oundviklig om man spenderar sina rikedomar. Det är möjligt att bli förmögen endast genom att spara dem. Men islam förklarar att spenderande medför välsignelse – välståndet ökar; egendomen kommer inte att förbrukas eller minska, utan den kommer att öka mer och mer.

الشيطنُ يَعِدُكُمُ الْفَقْرَ وَيَأْمُرُكُمْ بِالْفَحْشَاءِ وَاللَّهُ يَعِدُكُمْ مَّغْفِرَةً مِّنْهُوفضلاً – – البقرة : ٢٦٨

“Satan skrämmer dig med fattigdom och brist och uppmanar dig till skamliga handlingar såsom snålhet. Men Allah lovar er förlåtelse och överflödande gåvor.”–sura al-Baqara: 268

Islam anser att det som spenderas inte går förlorat; dess bästa välsignelse återvänder till dig.

ومَا تُنْفِقُوا مِنْ خَيْرٍ يوف اليكم وانتم لا تُظْلَمُونَ – البقرة : ۲۷۲

”Vad ni än spenderar på goda gärningar kommer att återges åt er i sin helhet, och ingen orätt kommer någonsin att begås mot er.” – Sura al-Baqara: 272

وَانْفَقُوا مِمَّا رَزَقْتُهم سراً وعلانية يُرْجُونَ تِجَارَةً أَنْ تَبُورَ ، لِيُوفِّيهمأجورهم ويزيدهم من فَضْلِهِ – – فاطر : ۲۹-۳۰

”De som spenderar av de rikedomar Jag har gett dem, öppet och i det fördolda, hoppas på en handel som aldrig kan gå med förlust. Allah kommer därför att ge dem deras fulla belöning.” – Sura al-Fatir: 29–30

Kapitalisternas uppfattning är att om rikedom samlas och kapitaliseras och investeras i räntebaserade affärer, kommer det att ge betydande vinster och öka förmögenheten. Islam säger att detta inte stämmer; i räntebaserade affärer minskar förmögenheten i stället. Det riktiga sättet att öka förmögenheten är att spendera den på goda gärningar.

يَمْحَقُ الله الربوا وَيُربي الصدقت – – البقرة : ٢٧٦

”Allah utplånar räntan och låter allmosor och sadaqa växa.” – Sura al-Baqara: 276

ومَا أَتَيْتُمْ مِنْ رِبًا لِيَرْبُوا فِي أَمْوَالِ النَّاسِ فَلَا يَرْبُوا عِنْدَ اللَّهِ ، وَمَاَتَيْتُمْ مِنْ زَكَاةٍ تُرِيدُونَ وَجْهَ اللَّهِ فَأُولَئِكَ هُمُ الْمُضْعِفُونَ

”Det ni tar i ränta i hopp om att människors förmögenheter därigenom ska växa, det växer aldrig hos Allah. Det som verkligen växer är endast den förmögenhet som ni ger som zakat i syfte att vinna Allahs välbehag.” – Sura ar-Rum: 39

Detta är i själva verket en särpräglad islamisk ideologi, helt motsatt den kapitalistiska ideologin. Tanken att rikedom växer genom att man spenderar den, att de använda medlen inte går förlorade utan återkommer i full omfattning tillsammans med ytterligare vinst och välsignelse, medan rikedom som används i ränteaffärer inte växer utan i stället förbrukas, och att rikedom genom zakat och sadaqa ökar i stället för att minska – detta är en lära som vid första anblicken verkar mycket märklig. Åhöraren får intrycket att dessa påståenden kanske endast har samband med belöningen i livet efter detta. Att de också har samband med belöningen i livet efter detta råder det inte minsta tvivel om. Att deras verkliga värde och betydelse, sedda ur islams perspektiv, ligger där är också oomtvistligt. Men om man tänker efter lite djupare kan man förstå att denna typ av ideologi även ur världslig ekonomisk synvinkel vilar på en mycket stark och solid grund. När rikedom samlas och placeras i ränteaffärer kommer den gradvis att koncentreras hos ett fåtal personer, medan den stora majoritetens köpkraft (Purchasing Power) successivt minskar. Nedgång uppstår inom industri, handel och jordbruk, nationens ekonomiska liv närmar sig undergång, och till slut finns det för kapitalismen inte längre någon möjlighet att investera sitt ackumulerade kapital i produktiv verksamhet. [Anmärkning – här hänvisas till en hadith där den ädle Profeten, frid vare med honom, sade:

ان الربا وان كثير فان عاقبته تصير إلى اقل

”Oavsett hur stor räntan är måste den till slut minska.” – Ibn Majah, Bayhaqi, Ahmad]

Den islamiska ekonomiska ordningens följder är de motsatta. I denna ordning leder användningen av rikedom och givandet av zakat och sadaqa till att rikedomen sprids och når varje individ i nationen, så att var och en kan få tillräcklig köpkraft. Industriproduktionen ökar, åkrar och gårdar blir grönskande och bördiga, och handel och affärsverksamhet utvecklas till en enastående nivå. Det gör inget om ingen i detta samhälle blir miljonär, eftersom alla där kommer att leva välbeställda och bekväma, med ett tryggt och lyckligt liv. För att förstå sanningen i denna ekonomiska ideologi, som leder till sådana goda följder, kan man studera den nuvarande ekonomiska situationen under det kapitalistiska systemet. Där har balansen i fördelningen av rikedom rubbats enbart på grund av räntesystemet. Nedgången inom industri och handel har fört folkets ekonomiska liv till randen av förstörelse. Se å andra sidan på situationen i det islamiska samhällets första tid. När den islamiska ekonomiska ordningen där hade etablerats fullt ut, förbättrades folkets ekonomiska välstånd inom bara några år till en mycket hög nivå. Människor sökte då efter personer som var berättigade att ta emot zakat. Trots detta fann man mycket få som inte var skyldiga att betala zakat men som var berättigade att ta emot den. Genom att jämföra dessa två motsatta tillstånd kan man tydligt förstå hur Allah ”utplånar räntan och låter zakat och sadaqa växa och utvecklas”.

Den inställning som islam skapar bland folket är helt motsatt den kapitalistiska mentaliteten. En kapitalist kan inte ens föreställa sig att ge sina pengar till någon annan utan ränta. Som ersättning för att låna ut pengar tar han inte bara ut ränta, utan tvekar inte heller att beslagta låntagarens kläder och husgeråd för att driva in kapitalet och räntan. Islams lära är däremot helt motsatt. Islam lär människan att inte bara låna ut till den behövande och nödställde, utan att hon, om denne verkligen hamnar i ekonomiskt trångmål, inte heller ska vara det minsta sträng när det gäller att kräva tillbaka lånet. Om han dessutom inte har möjlighet att återbetala det, ska du till och med efterskänka det.

وَإِنْ كَانَ نُو عُسرة فنظرة إلى ميسرة ، وَأَنْ تَصَدِّقُوا خَيْرٌ لَّكُمْ إِنْ كُنتُمْ تَعْلَمُونَ – البقرة : ٢٨٠

”Om den skuldsatte har det svårt, ge honom anstånd tills hans situation förbättras. Men om ni efterskänker skulden är det ännu bättre för er. Om ni bara visste, skulle ni förstå vilken välsignelse det innebär.” – Sura al-Baqara: 280

I det kapitalistiska samhället finns det ett system för ömsesidig hjälp; men där går det till så att man först måste bli medlem i ett kooperativ genom att själv betala in pengar. Därefter kan denna organisation, om behov uppstår, låna ut pengar till en medlem till en ränta som är lägre än den gängse räntan. Om man inte själv har pengar kan ingen få någon hjälp från ett sådant kooperativ. Islams uppfattning om ”ömsesidig hjälp” är helt motsatt. De som har förmåga och ekonomiskt välstånd ska, när behov uppstår, inte bara låna ut pengar till dem som har mindre förmåga än de själva, utan också för Guds skull hjälpa dem att återbetala lånet. Därför är ett av de fastställda användningsområdena för zakat ”al-ghārimīn” – att betala skulder åt skuldsatta.

Även när en kapitalist spenderar pengar på en god sak ligger ofta önskan att visa upp sig och vinna anseende och berömmelse som ett starkt motiv bakom det. För en person med begränsat perspektiv blir det nämligen oumbärligt och mycket viktigt att åtminstone vinna anseende, berömmelse, popularitet, inflytande och makt i utbyte mot att spendera pengar. Men islam har föreskrivit att man inte bör ha någon som helst önskan att visa upp sig när man spenderar pengar. Oavsett om du spenderar öppet eller i hemlighet bör ditt syfte inte vara att genast på något sätt få en motprestation för det. I stället måste ni rikta blicken mot handlingens följder. Så långt som er blick når, från denna värld till den kommande, kommer ni att se att era utgifter blomstrar och bär frukt och fortsätter att ge ”vinst” efter vinst. I själva verket är liknelsen för den som spenderar sin rikedom enbart för att visa upp sig som en stenig mark täckt av jord, där frön har såtts. Men en vattenström kommer och sköljer bort hela jordlagret. Den som däremot spenderar pengar för att vinna Guds välbehag och håller sin avsikt ren liknas vid en trädgård anlagd på bördig och god jord. När regn faller ger den dubbla skördar, och även om inget regn faller räcker en lätt duggregn för den.

إِنْ تُبْدُوا الصَّدَقْتِ فَنِعِمَّا هِيَ ، وَإِنْ تُخْفُوهَا وَتُؤْتُوهَا الْفُقَرَاء فَهُوَخَيْرٌ لَّكُمْ – – البقرة : ٢٧١

”Om ni ger allmosor öppet är det också gott; men om ni gör det i hemlighet och låter dem nå de fattiga, är det ännu bättre för er.” – Sura al-Baqara: 271

Även när kapitalisten gör någon god gärning gör han det högst motvilligt och försöker komma undan genom att ge bort det sämsta han äger. Och den som han ger något åt utsätter han för hälften av en dödlig plåga genom sina bittra ord. Islam stöder inte detta det minsta. Islam uppmanar människan att för Guds skull spendera det bästa och finaste hon äger, och förbjuder henne att, efter att ha gett någon något, påminna denne om sin välgärning. Det är till och med helt olämpligt att i sitt hjärta önska att någon, som har tagit emot gåvans välgörenhet, ska uttrycka sin tacksamhet och underkastelse inför en.

انْفِقُوا مِنْ طَيِّبَتِ مَا كَسَبْتُمْ وَمِمَّا أَخْرَجْنَا لَكُمْ مِّنَ الْأَرْضِ مَن وَلَا تَيَمَّمُواالخبيث مِنْهُ تُنْفِقُونَ – البقرة : ٢٦٧

”Spendera det bästa av det ni har förvärvat och det som Jag har frambringat åt er ur jorden på Guds väg. Välj inte medvetet ut det sämsta att spendera.” – Sura al-Baqara: 267

لا تُبْطِلُوا صَدَقَتِكُمْ بِالْمَنِّ وَالأذى ٧ – البقرة : ٢٦٤

“Förstör inte och gör inte era gåvor och allmosor fruktlösa genom att åberopa er välgörenhet och såra den som tagit emot den.” – Sura al-Baqara: 264

يُطْعِمُونَ الطَّعَامَ عَلَى حُبِّهِ مِسْكِينًا وَيَتِيمًا وَأَسِيرَانِ إِنَّمَا نُطْعِمُكُمْ لوَجْهِ اللَّهِ لَا نُرِيدُ مِنْكُمْ جَزَاءً وَلَا شُكُورًا – الدهر : ۸-۹

“De ger mat åt de fattiga, de föräldralösa och fångarna av kärlek till Allah. Och de säger till dem: Vi ger er endast mat för Allahs skull. Vi förväntar oss ingen ersättning, belöning eller tacksamhet från er.” – Sura ad-Dahr: 8–9

Bortsett från den skillnad som finns mellan dessa två slags sinnelag ur rent moralisk synvinkel, kan man enbart ur ekonomisk synvinkel pröva vilket tankesätt som, när det gäller denna syn på vinst och förlust, är starkare och mer vittgående samt mer välordnat och korrekt med hänsyn till följderna. När islams syn på vinst och förlust samt skada och nytta dessutom är sådan som har beskrivits ovan, hur skulle islam då på något sätt kunna tolerera ränteaffärer? Hur skulle detta ens kunna vara möjligt?

Fyra: Zakat

Som jag tidigare har sagt är islams mål att rikedom och egendom inte ska samlas och koncentreras inom något område. De människor i nationen som genom större förmåga eller större lycka än andra har kunnat få mer rikedom och egendom än de behöver, får enligt islam inte hålla den ackumulerad hos sig själva. Tvärtom är det deras skyldighet att använda den. Den ska användas på sådana områden och till sådana ändamål att de mindre lyckligt lottade i samhället, genom rikedomens cirkulation, kan få en tillräcklig del av den. För detta ändamål vill islam å ena sidan, genom verksamma medel som moralisk undervisning, uppmuntran och varningar, skapa en innerlig anda av givmildhet och verklig ömsesidig hjälp. Människorna ska genom sin naturliga benägenhet komma att avsky att samla rikedom inom sig och i stället bli mer ivriga och intresserade av att använda den. Å andra sidan har islam också lagt fram vissa lagar och bestämmelser. Trots denna enastående undervisning och dessa råd om givmildhet kommer de som, på grund av sin krokiga läggning, har blivit alltmer vana vid att roffa åt sig pengar och samla rikedom, eller de hos vilka rikedom på något sätt har samlats, att tvingas avstå åtminstone en bestämd del av sin rikedom för folkets välfärd. Detta är huvudsyftet med de nämnda lagarna och bestämmelserna. Och detta är zakat. Zakat är så viktig i islams ekonomiska system att den har räknats som en av islams pelare. Efter salat har den tillmätts den största betydelsen. Det har tydligt fastslagits att den rikedom som en person samlar och anskaffar aldrig kan vara tillåten om han inte regelbundet betalar zakat på den.

خُذْ مِنْ أَمْوَالِهِمْ صدقة تطهر هم وتزكيهم بها – التوبة : ١٠٣

“Ta ut zakat från deras rikedom och egendom och rena och gör den tillåten genom den.” – Sura at-Tawba: 103

Själva ordet zakat visar att den förmögenhet som finns samlad hos en rik person aldrig kan vara tillåten för honom, om ägaren inte varje år spenderar åtminstone två och en halv procent av den på Allahs väg.

Vad betyder orden ”på Allahs väg”? Allah står över alla behov och är helt oberoende. Ingen förmögenhet når Honom, och Han har inte det minsta behov av den. Hans väg innebär att den förmögne genom att spendera sina egna pengar själv ska försöka göra de fattiga och behövande välbärgade, och spendera och investera dem i utvecklingen av sådana välgörande verksamheter vars nytta hela folket utan åtskillnad kan få del av.

انما الصدقات للفقراء والمسكين والعملينَ عَلَيْهَا وَالْمُؤَلَّفَةِ قُلُوبُهُمْوفِي الرِّقَابِ وَالْغَارِمِينَ وَفِي سَبِيلِ الله وابن السبيل – التوبة : ٦٠

”Sadaqa och zakat är i första hand till för de fattiga och behövande, för de tjänstemän som arbetar med att samla in sadaqa och zakat, för dem vars hjärtan man vill vinna, för att befria människor ur fångenskap, för de skuldsatta, för att spenderas på Allahs väg samt för resande och nödställda vägfarare.”

Detta är i själva verket muslimernas kooperativa organisation för ömsesidig hjälp. Och detta är deras ”livförsäkring”. Den fungerar också som deras providentfond. Den är deras samlade hjälpfond för arbetslösa och inkomstlösa människor, och ett medel för att försörja deras oförmögna, handikappade, förlamade, sjuka, föräldralösa och änkor. Framför allt är zakat ett system som helt befriar en muslim från oro för framtiden. Dess enkla och rättframma regel är denna: ni som nu är förmögna, hjälp andra människor. Om ni i framtiden blir fattiga, kommer andra människor att hjälpa er. Ingen behöver bekymra sig och tyngas av oro över hur det ska bli om man blir fattig, vad som ska hända med hustru och barn om man dör, hur man ska möta svåra olyckor om någon plötslig olycka drabbar en, om man blir sjuk, om ens hus brinner ner, om man sveps bort av en översvämning eller går i konkurs, eller hur man ska klara sig om man blir strandsatt utomlands utan färdmedel eller uppehälle. Endast zakat kan befria människan från alla dessa bekymmer och ge henne trygghet. Det enda människan behöver göra är att av de samlade tillgångarna skänka två och en halv procent och teckna en försäkring för sig själv hos Allahs livförsäkringsbolag. För nu kan du klara dig även utan dessa pengar. Nu kommer de att användas till andra behövande människors välfärd. Men om du i framtiden själv blir behövande, eller om dina barn hamnar i svår nöd, kommer inte bara det du gav att återbetalas, utan mycket mer än det.

Här framträder åter den grundläggande motsättningen och skillnaden mellan kapitalismens och islams regler och arbetssätt. Kapitalismens mål är att samla och ackumulera rikedom, och att ta ränta för att öka den ytterligare, så att de rikedomar som finns utspridda hos dessa människor samlas ihop och koncentreras på ett enda ställe.

Islams mål är riktat i en helt motsatt riktning. Islams mål är för det första att rikedom inte ska koncentreras och kapitaliseras. Om den ändå koncentreras, måste zakats källflöde få rinna från dess sjö, så att de torra och karga åkrar och fält som omger den kan bevattnas och hela marken runtom kan bli grönskande av grödor och överflödande av blommor och frukter. I ett kapitalistiskt samhälle är utbytet av rikedomar blockerat och området begränsat, men i islam är det fritt, obehindrat och öppet. Om man i det kapitalistiska samhällets rikedomssjö vill hämta vatten, måste man redan ha sitt eget ”vatten” lagrat där. Annars kan ingen få så mycket som en droppe därifrån. Men islams regler för vattenreservoaren är helt motsatta. Den som har överflödigt vatten måste hälla det i reservoaren. Och den som behöver det får hämta vatten därifrån. Det är uppenbart att dessa två system och metoder till sin grund och natur står i motsats till varandra, och att dessa två saker aldrig kan förenas i samma ekonomiska system.

Fem: Arvslagen

Efter att ha tillgodosett sina egna behov, spenderat för Allahs sak och betalat zakat har islam antagit en särskild metod för att sprida och fördela den förmögenhet som ändå har samlats på en och samma plats. Denna särskilda metod är ”arvs lagen”. Syftet med denna lag är att dela upp kvarlåtenskapen – oavsett om den är liten eller stor – och sprida den bland nära och avlägsna släktingar samt fördela den enligt deras respektive kategorier. Även om någon saknar arvingar eller ingen arvinge kan hittas, ska han inte ges rätt att hålla egendomen samlad genom att utse en adoptivson; egendomen ska överlämnas till muslimernas bayt al-mal, så att hela nationens befolkning kan dra nytta av den. Någon motsvarighet till den arvsfördelningslag som finns i islam finns inte i något annat ekonomiskt system. Syftet med de övriga ekonomiska systemen som används i världen är däremot begränsat till en enda person eller några få personer [not: även lagen om den äldste sonens arvsrätt (Law of Primogeniture) och systemet med gemensam familjehushållning (Joint Family System) har samma syfte]. Men islam föredrar inte att rikedom och egendom hålls samlad och koncentrerad. Dess syfte är att sprida den – att fördela den bland många människor och därigenom underlätta rikedomens cirkulation.

Sex: Fördelning av ghanima, eller erövrad egendom

Islams mål har även när det gäller fördelningen av ghanima och erövrad egendom fått full verkan. Det har fastställts att den förmögenhet som soldaterna lägger beslag på under ett islamiskt krig ska delas i fem delar. Fyra av delarna ska fördelas bland soldaterna, medan en del ska deponeras i bayt al-mal för att användas till allmänt nationellt välbefinnande.

وَاعْلَمُوا أَنَّمَا غَنِمْتُمْ مِّنْ شَيْءٍ فَإِنَّ لِلَّهِ خُمُسَهُ وَلِرَّسُولِ وَلِذِي الْقُرْبي واليتمى والمسكين وابن السبيل – – الانفال : ٤١

”Och vet att av allt byte som ni har tagit i besittning är en femtedel avsatt för Allah, Hans Sändebud, de närmaste anhöriga, de föräldralösa, de behövande och de hjälplösa vägfararna.” – Surah al-Anfal: 41

Med den andel som tillkommer Allah och Hans Sändebud avses den andel som är avsatt för sociala ändamål och det allmänna välbefinnandet. Den överlämnas, i enlighet med Allahs och Sändebudets föreskrifter, till den islamiska regeringens förvaltning.

Det särskilda skälet till att en andel av ghanima avsattes för Sändebudets nära anhöriga är att de inte fick någon som helst andel av zakat. Dessutom har andelar för ytterligare tre kategorier särskilt avsatts inom denna femtedel:

a. Nationens föräldralösa barn; med dessa medel ska deras utbildning och fostran ordnas. De ska användas för att göra dem kapabla att delta i livets kamp och strävanden.

b. Fattiga, änkor, handikappade, oförmögna, sjuka och behövande – alla slags människor räknas in bland dessa.

c. Resande och utlänningar. Genom sin moraliska undervisning skapar islam en särskild anda av gästfrihet bland människorna. Dessutom erkänns resandes och vägfarandes rätt till zakat, sadaqa och krigsbyte. Detta är i själva verket en mycket viktig institution i islam. Tack vare den har människors resor i muslimska länder för handel, turism, utbildning, studier samt besök vid minnesmärken och historiska lämningar blivit lättare.

Särskilda lagar har stiftats för att all mark och all egendom som tillfaller den islamiska staten till följd av krig ska behållas som statens egen egendom.

ما أَفَاءَ اللَّهُ عَلَى رَسُولِهِ مِنْ أَهْلِ الْقُرَى فَلِلَّهِ وَلِرَّسُولِ وَلِذِي الْقُرْبي واليتمى والمسكين وابن السبيل ( كى لا يَكُونَ دُولَةً بَيْنَ أَغْنِيَاء مِنْكُمْ . الفُقَرَاءِ الْمُهَاجِرِينَ الَّذِينَ أُخْرِجُوا مِنْ دِيَارِهِمْ … وَالَّذِينَ تَبَوَّهُ الدَّارَ والإِيمَانَ مِنْ قَبْلِهِمْ …. وَالَّذِينَ جَاءُوا مِنْ بَعْدِهِمْ – الحشر : ٧-١٠

”Det som Allah har gett Sin Sändebud som fay från byarnas invånare är avsett för Allah, Hans Sändebud, Sändebudets nära anhöriga, de föräldralösa, de behövande och de vägfarande………. Syftet är att denna rikedom inte enbart ska cirkulera bland de rika bland er. ……… Däri finns också en andel för de behövande muhajirerna, som har drivits bort och förvisats från sina hem och sin egendom. ……. Däri finns också en andel för dem som antog tron i Medina före muhajirernas ankomst. Även för framtida generationer finns däri en andel, för dem som kommer senare.” – Sura al-Hashr: 7–10

I den ovan citerade versen har området för användningen av den egendom som erhållits som fay beskrivits tydligt. Inte nog med det: med klara ord uttrycks också det syfte som islam har uppställt inte bara när det gäller fördelningen av fay-egendom, utan för hela det ekonomiska systemet. Och det är:

كي لا يَكُونَ دُولَةً بَيْنَ الْأَغْنِيَاء مِنْكُمْ.

”All rikedom ska inte förbli begränsad enbart till de rika bland er.” – Sura al-Hashr: 7

Detta har visserligen uttryckts i en mycket kort formulering i den ädla Koranen, men trots det utgör det grundstenen i den islamiska ekonomins palats.

Sju: Uppmaningen att följa en medelväg

Å ena sidan har islam infört ett system för att låta rikedomar cirkulera bland nationens medlemmar och göra de fattiga delaktiga i de rikas välstånd (en detaljerad redogörelse har tidigare lagts fram). Å andra sidan har islam befallt varje individ att följa en medelväg och iaktta sparsamhet när det gäller att spendera pengar. Syftet är att individerna genom sparsamhet och en medelväg i fråga om utgifter inte ska rubba balansen i fördelningen av rikedomar genom inskränkthet, överdriven sparsamhet eller slöseri i användningen av sina ekonomiska medel. Koranens omfattande undervisning i denna fråga har uttryckts i följande vers:

ولا تجعل يدك مغلولة الى عنقك ولا تبسطها كُلَّ الْبَسْطِ فَتَقْعُدَملوما محسورا – بنى اسرائي : ٢٩

“Låt inte din hand vara fjättrad vid din hals (så att den aldrig kan öppnas), men sträck inte heller ut den helt. Då kommer du senare att sitta där ångerfull och förtvivlad.” – Sura Bani Israil: 29

وَالَّذِينَ إِذَا أَنْفَقُوا لَمْ يُسْرِفُوا وَلَمْ يَقْتُرُوا وَكَانَ بين ذلك قومًا .

“Allahs goda tjänare är de som, när de spenderar pengar, varken slösar eller spenderar förgäves och inte heller är på något sätt snåla. De håller sig i stället stadigt mitt emellan dessa båda ytterligheter.” – Sura al-Furqan: 67

Syftet med denna undervisning i Koranen är att varje individ ska spendera pengar inom gränserna för sina egna medel och inkomster. Han ska varken överskrida gränserna eller spendera mer än sin inkomst. Annars kan han till slut tvingas sträcka ut handen vid andras dörrar på grund av sina onödiga utgifter. Han kan beröva andra deras försörjning och ta lån av människor utan verkligt behov. Eller också kan han låna andras pengar utan att betala tillbaka dem, eller bli så skuldsatt att han för att återbetala skulderna måste förbruka alla sina ekonomiska medel och därigenom, som en följd av sina egna handlingar, själv hamna bland de fattiga och behövande. Det råder ingen tvekan om att detta är ett ytterst tragiskt tillstånd.

Å andra sidan bör man inte heller vara ytterst snål. Det är helt olämpligt att inte ens spendera så mycket som ens ekonomiska medel tillåter. Att spendera inom ramen för sina inkomster innebär dessutom inte att man, om man får en god inkomst, ska använda hela sin förtjänst till sitt eget välbefinnande, sin bekvämlighet och sin prakt. Hans nära släktingar, vänner och grannar kanske lever under extremt svåra förhållanden, medan han själv hänger sig åt sådan lyx och överflöd. En sådan självisk konsumtion betraktas även den, ur islams perspektiv, som yttersta slöseri.

وات ذا القربي حقه والمسكين وابن السبِيلِ وَلا تُبَذِّرْ تَبْنيران انالمُبَذِّرِينَ كَانُوا إِخْوَانَ الشَّيطين ، وَكَانَ الشَّيْطَنُ لِرَبِّهِ كَفُورًا.

”Ge din nära släkting hans rätt, och även den behövande och den vägfarande. Slösa inte bort dina pengar. De som slösar är Satans bröder, och Satan är olydig och otacksam mot sin Herre.” – Sura Bani Israil: 26–27

Islam har i denna fråga inte nöjt sig med att endast ge moraliska föreskrifter – den har inte ansett det tillräckligt att säga så mycket. Den har också stiftat nödvändiga lagar för att motverka snålhetens och slöseriets avskyvärda former och uttryck. Den har dessutom försökt stoppa alla sedvänjor och regler som rubbar balansen i fördelningen av rikedom. Islam har förklarat hasardspel haram. Den har helt förbjudit alkoholkonsumtion och många överdrivna dåliga vanor, såsom nöjen, lekar och utgifter för fest och munterhet. Deras oundvikliga följd är nämligen slöseri med tid och tillgångar. Islam tillåter inte musikens naturliga dragningskraft att nå den punkt där denna dragning, samtidigt som den ger upphov till många moraliska och andliga brister, också blir en orsak till sammanbrott i det ekonomiska livet. Den reglerar även intresset för utseende och skönhet inom särskilda gränser. De föreskrifter som återberättats från den ädle Profeten (s.) beträffande mycket dyrbara kläder, smycken prydda med diamanter och ädelstenar, kärl av guld och silver samt bilder och avbildningar, rymmer en särskild välgörenhet och djupgående visdom. En stor och viktig välgörande princip i denna fråga är att det i själva verket inte är ett tecken på god smak att använda rikedom, som skulle kunna täcka de mest grundläggande behoven hos era otaliga fattiga bröder och tillhandahålla livsnödvändiga varor och förnödenheter åt dem, enbart på den egna kroppen och det egna hemmets bädd. Det vittnar snarare om fullständig hänsynslöshet och usel själviskhet. Kort sagt uppmuntrar Islam genom både moralisk undervisning och straffbestämmelser människan att leva ett enkelt och okomplicerat liv. Det enkla och okomplicerade liv som Islam uppmuntrar människan att leva innebär att hennes behov och möjligheter att tillfredsställa begär inte kan utvidgas så långt att hon inte kan leva ett måttfullt liv på sin inkomst och därför måste överskrida sina naturliga gränser och ta del av andra människors försörjning och förvärv. Inte heller kan en situation uppstå där den som kan tjäna mer än en måttlig inkomst måste använda all sin rikedom för egen del och inte får använda något av den för dem som tjänar mindre än en måttlig inkomst.

Islams lösning på moderna ekonomiska problem

I samband med genomgången av ”Historiens lärdomar” nämnde vi de ekonomiska problem som förekommer. I detta skede ska vi nu diskutera hur dessa kan lösas på grundval av de principer som Islam har lagt fram. Först anser jag det nödvändigt att erinra om några grundläggande teoretiska fakta i detta sammanhang.

Några grundläggande principer

För att rätt förstå den islamiska samhällsordningen är det först och främst nödvändigt att veta att det, ur islamskt perspektiv, är individen – inte samhället, nationen eller kollektivet – som tillmäts den verkliga betydelsen. I själva verket finns samhället eller nationen inte till för individen eller kollektivet; kollektivet eller nationen finns till för individen. Inför Allah kommer inte ett samhälle, en nation eller ett kollektiv att hållas samlat ansvarigt. Varje individ kommer, som en självständig person med fullständig individuell värdighet, att vara ansvarig och skyldig att stå till svars. Det är på grundvalen av detta individuella ansvar och denna individuella redovisningsskyldighet som människans hela moraliska värde och värdighet vilar. Det sociala livets huvudmål är inte endast det kollektiva välbefinnandet; det som i själva verket eftersträvas är den självständiga individens välbefinnande. Det verkliga måttet på om en samhällsordning är god eller dålig, välgörande eller fördärvbringande, är svaret på frågan i vilken utsträckning den hjälper och främjar, eller hindrar, utvecklingen och förfiningen av individernas självständiga personligheter samt uttrycket för deras personliga förmågor och handlingskraft. Därför kan Islam inte på något sätt godta någon form av samhällsorganisation eller någon ordning som införs i det kollektiva välbefinnandets namn, om den tvingar individer att förlora sin individualitet och stora folkmassor att bli fångar, liksom delar av en maskin, i händerna på ett fåtal härskare.

Utan absolut frihet i tanke och handling kan den enskilda människans individualitet inte utvecklas på rätt sätt, och ett korrekt uttryck för hennes personlighet blir inte heller möjligt. För detta ändamål räcker det inte med frihet att uttrycka åsikter, skriva och tala, att sträva och anstränga sig samt att bilda föreningar och hålla möten och sammankomster; frihet att försörja sig är i lika hög grad nödvändig. Detta är en så naturlig och självklar sanning att det inte kan behövas någon lång och utförlig diskussion för att bevisa den. Allmänt sunt förnuft räcker för att känna och förstå dess nödvändighet och oumbärlighet. Även en enkel vägfarare vet mycket väl att den som saknar frihet i fråga om livsuppehälle och försörjning inte kan ha någon som helst annan frihet. Han kan varken ha frihet att uttrycka sina åsikter, tala eller skriva, eller frihet att sträva och anstränga sig. Följaktligen kan det enda samhälle som är till gagn för mänskligheten vara ett samhälle där en av Allahs tjänare kan skaffa sig mat för två måltider genom sitt eget arbete och sina egna ansträngningar utan att behöva sälja sig själv. Under industrialismens tidevarv är denna möjlighet mycket liten. Tung industri, handelsföretag och storskaligt jordbruk har inskränkt livet för privata hantverkare, yrkeskunniga arbetare, småhandlare och bönder så långt att de inte framgångsrikt kan fortsätta sin självständiga verksamhet och sina yrken i konkurrens med de stora aktörerna. Trots detta kan människor med tillräckliga resurser och arbetsförmåga i ett samhälle där principen om privat ägande erkänns få möjlighet att upprätta egna självständiga industri-, handels- eller jordbruksföretag. För de egendomslösa arbetarna finns där åtminstone så mycket utrymme att en person som inte vill ta anställning eller arbeta mot lön vid en viss institution kan vända sig till vilken annan dörr som helst. Men i ett samhälle där alla eller de flesta produktionsmedel har gjorts till nationell egendom, eller där hela det ekonomiska livet, trots att privat ägande fortfarande är tillåtet, enligt nazistiska eller fascistiska metoder underställs statens absoluta kontroll och organiseras utifrån en allomfattande och total planering, kan folkets personliga ekonomiska frihet på intet sätt bevaras. Och när den försvinner måste även den psykiska, sociala och politiska friheten genast utplånas fullständigt. Därför kan ett livssystem som värdesätter människans personliga individualitet och ger den mänskliga personlighetens utveckling och fullkomning ett ändamålsenligt företräde inte göra annat än trampa ned alla sådana socialt välfärdsinriktade principer, ideal och läror som syftar till att nationalisera jord, fabriker och företag eller till att driva hela ekonomins maskineri genom en central ledning under statens absoluta herravälde.

I detta avseende har islam intagit just denna ståndpunkt. Detta är dock inte den enda orsaken till islams konflikt med kommunismen. Kommunisterna använder tvång och omänskligt förtryck och våld för att rycka produktionsmedlen ur det privata ägandets händer och föra dem till nationellt ägande. Men även om man avstår från denna förtryckande och plundrande metod för att genomföra planen och i stället antar den gradvisa socialismens princip, enligt vilken jord och industriella och kommersiella företag successivt görs till nationell egendom genom lagstiftning, kan islams natur inte på något sätt acceptera den. Ett sådant samhällssystem är nämligen till sin natur skadligt och förödande för mänskligheten. De nazistiska och fascistiska metodernas reglementering (Regimentations) och planeringssystem står också helt i strid med islams natur. Oavsett vilket det övergripande intresset av dessa principer och ideal må vara, står de nämligen uppenbart i motsats till den mänskliga personlighetens fortskridande utveckling och fullkomning.

Det finns ytterligare en aspekt att beakta. Den grund för det sinnelag och det moraliska perspektiv som islam vill skapa hos människan är gudsfruktan och en stark känsla av det egna ansvaret inför att stå till svars inför Allah. Om människor som besitter dessa båda egenskaper får ansvar för allmänna och nationella angelägenheter, kan de inte själva vara beredda att upprätta och administrera ett system där de, samtidigt som de förstår sitt personliga ansvar, också tar på sina axlar det personliga ansvaret för hundratals miljoner människor. Profeten, frid och välsignelser över honom, sade just detta under en hungersnöd i Medina. Det framfördes till honom att priserna på varor steg kraftigt och att han själv skulle fastställa varupriserna. Profeten, frid och välsignelser över honom, vägrade uttryckligen att göra detta. När han lade fram sina skäl för att inte kunna göra det sade han:

إِنِّي أُرِيدُ أَنَّ الْقَى اللَّهَ وَلَيْسَ لِأَحَدٍ عِنْدِي مَظْلَمَةٌ يَطْلُبْنِي بِهَا .

”Jag vill möta Allah i ett sådant tillstånd att det inte finns ens ett uns av anklagelse om att jag har gjort någon orätt mot någon, och att ingen kräver detta av mig.”

[Noten betyder inte att Profeten, frid och välsignelser över honom, förespråkade att höga priser utan begränsning skulle få fortsätta eller att han inte vidtog några åtgärder för att motverka och avhjälpa dem. Det han i själva verket vägrade att göra var att genom statligt konstgjorda ingripanden slå sönder det komplicerade systemet för varupriser. I stället för denna metod använde han sin kraft till att moraliskt förbättra handelsmännen. Genom fortlöpande och oavbruten förkunnelse och undervisning skapade han hos dem uppfattningen att det är en mycket stor synd att avsiktligt höja priserna överdrivet mycket. Hans förkunnelse och undervisning var inte förgäves; dess utmärkta resultat blev tydligt. Inom kort började priserna på alla varor sjunka till en normal nivå.]

Dessutom vill islam i varje fråga hålla människan nära hennes naturliga tillstånd. Islam godtar inte konstladhet på något område av livet. I fråga om den mänskliga ekonomin kan det naturliga tillståndet i själva verket endast vara detta: att individerna tar de medel och resurser för livsuppehälle och försörjning som Allah har skapat på denna jord i besittning, använder och brukar dem individuellt eller kollektivt och drar nytta av dem. De ska fritt fortsätta att utbyta varor samt arbete och tjänster med varandra. Sedan urminnes tider har den mänskliga försörjningens maskineri fungerat just på detta sätt. Endast ett sådant naturligt system kan göra det möjligt för människan att, samtidigt som hon lever i samhället, vara fri i fråga om sin försörjning och stabil och självständig i livet. De otaliga små och stora ideologier (Ism) som skapats av oerfarna eller endast delvis erfarna människor presenterar den ena eller andra konstlade samhälls- och ekonomiska ordningen, och enligt dessa ordningar får människan inte möjlighet att leva som en varelse med en självständig själ, en medveten personlighet och ett ändamålsenligt värde. Där tvingas människan förbli en livlös del av en samhällsmaskin.

Islam stöder inte heller revolutionära handlingsprinciper, liksom den inte stöder konstgjorda metoder. Under okunnighetens tidsålder använde araberna många olika sätt att försörja sig, och Islam förklarade senare många av dem som haram och starkt avskyvärda. Men Islam väckte inga frågor om den förmögenhet och egendom som redan hade gått i människors besittning, och utfärdade inte heller något påbud om att konfiskera rikedomar som tidigare hade förvärvats på haram-sätt. Islam ansåg inte ens att det var nödvändigt att förhöra ockrare, prostituerade eller tjuvar och rånares avkomlingar om deras tidigare bedrifter och handlingar. Den som ägde något fick sin äganderätt till det erkänd av Islams civilrätt. För framtiden stängde Islam emellertid alla vägar till haram-förvärv och lät genom Islams arvsrätt successivt fördela och dela upp de tidigare ägandena i allt mindre andelar.

Diagnos

Efter att ha förstått de ovan nämnda teorierna måste vi än en gång erinra oss bokens inledande resonemang. Redan i början av denna bok sade vi att även om det kapitalistiska samhällssystemet under den industriella revolutionens tidevarv hade vuxit fram sedan urminnes tider och grundats på ekonomiska sedvänjor, fanns det från början fyra grundläggande orsaker till att dess svåra sammanbrott skulle uppstå, och dessa blev till sist orsaken till en kraftig motreaktion. De fyra orsakerna är följande:

För det första: Systemets grundare och ledare drev dessa eviga principer till ytterlighet, trots att detta inte alls var lämpligt för någon annan industriell epok.

För det andra: De fogade ytterligare några felaktiga principer till dessa eviga, naturliga sedvänjor.

För det tredje: De försummade några av den naturliga ekonomiska ordningens grundprinciper, trots att de var lika oerhört viktiga som den kapitalistiska samhällsordningens sju grundprinciper.

Därefter har vi i dessa kapitel utförligt förklarat att alla försök som å ena sidan socialismen, kommunismen, fascismen och nazismen och å andra sidan den kapitalistiska ordningen har gjort för att behandla de fel, brister och sjukdomar som den kapitalistiska ordningen har frambringat, har misslyckats enbart därför att ingen av dem förmådde fastställa sjukdomens verkliga och grundläggande orsak. Den ena gruppen började betrakta de sedvänjor som hade använts sedan urminnes tider som sjukdomens verkliga orsak, och samtidigt som den avskaffade dem utplånade den också individens särart. Den andra gruppen inriktade hela sin ansträngning på att vederlägga anklagelserna och lät sjukdomens och sammanbrottets grundorsaker förbli kvar som förut. I det samhällssystem som den etablerade fanns den individuella friheten kvar, men i praktiken blev den, med hänsyn till det samlade intresset, lika skadlig som den hade varit förödande under kapitalismens mörka stadium.

Om man tänker något på denna metod för att diagnostisera sjukdomen måste man lätt kunna godta att den verkliga mänskligheten behöver ett vetenskapligt, harmoniskt och balanserat ekonomiskt system som

För det första: Den kommer att upprätthålla ekonomins naturliga grundprinciper – eftersom de är nödvändiga för den personliga friheten – men i stället för att överdriva deras tillämpning kommer den att reglera individernas frihet att sträva och arbeta på ett sådant sätt att de inte förblir fiender till samhällets gemensamma intressen och välfärd. Inte nog med det; i praktiken kommer de att bli deras tjänare.

För det andra: Den kommer att hålla alla slags sammanblandningar av felaktiga principer med de nämnda naturliga principerna borta från hela det ekonomiska systemet.

För det tredje: Tillsammans med dessa principer kommer den att förverkliga de övriga grundprinciperna för ett naturligt ekonomiskt system.

För det fjärde: Den kommer inte att tillåta individerna att motsätta sig dessa naturliga grundprinciper eller fortsätta att förneka deras verkliga krav.

Islams motåtgärder

Islam har valt just denna väg. Islam omvandlar det ”obundna ekonomiska systemet” till ett ”fritt ekonomiskt system” och binder det inom vissa regler, begränsningar och gränser, på samma sätt som den begränsar den mänskliga friheten inom samhällets och civilisationens alla övriga områden. Samtidigt stänger den helt alla vägar genom vilka det omvälvande kapitalistiska ekonomiska systemets särskilda inflytande och skadeverkningar kan uppstå i det fria ekonomiska systemet. Därefter kommer vi att försöka lägga fram så detaljerat som möjligt hur ett ekonomiskt system byggs upp på grundval av islams grundprinciper.

1. Äganderätt till jord

I islam erkänns och stöds privat ägande av jord, liksom av andra ting. Jorden kan, liksom andra ting, bli någons egendom genom alla de rättsliga former som har fastställts för att äganderätten till ett ting ska upprättas och bli giltig. Det finns ingen fastställd gräns för detta: oavsett om det rör sig om en kvadratyard eller flera tusen acres, blir den som förvärvar så mycket jord på lagligt sätt och enligt gällande regler utan tvekan dess rättmätige ägare – den räknas som hans lagliga egendom. Det finns inte heller något villkor för äganderättens giltighet att ägaren själv måste bruka sin egen jord. Liksom hus och bohag kan hyras ut, kan även jord arrenderas ut. Jordbruk kan också bedrivas enligt ett system med delning av skörden. Om man skänker jord till någon utan arrende, eller låter någon bruka ens jord utan att ta någon del av skörden, räknas det som sadaqa eller en gåva. Men att bedriva affärsverksamhet på grundval av arrende, årlig hyra och fördelning av skörden, att ingå partnerskap i sådan verksamhet eller att hyra ut något är rättsenligt och tillåtet. De brister i det feodala systemet som finns i vårt samhälle är emellertid varken enbart resultatet av zamindarisystemet, och inte heller kan avskaffandet av privat ägande av jord vara någon behandling eller korrigering av dem. Inte heller blir det till någon nytta att införa konstgjorda tvångsåtgärder, sådana som föreslås av denna tids halvbildade ”läkare” i form av jordbruksreformer. Den riktiga behandlingen kan i stället, på grundval av den islamiska idealens grundprinciper, vara följande:

Ett: Alla hinder och begränsningar som införts för köp och försäljning av mark måste undanröjas, och handeln med mark måste göras lika enkel som handeln med andra allmänna nyttigheter i världen.

Två: Bruket att permanent skilja mellan jordbrukande och icke-jordbrukande samhällsklasser måste för alltid avskaffas i alla avseenden och på alla sätt.

Tre: Alla de särskilda rättigheter som vårt liv och samhälle tillerkänner markägare bör upphävas genom lag.

Fyra: Markägares och jordbrukares ömsesidiga rättigheter, skyldigheter och ansvar bör fastställas genom lag. Utöver dessa särskilt fastställda rättigheter ska markägare inte tillerkännas någon annan rätt gentemot jordbrukarna.

Fem: Zamindari, i den enkla betydelsen markägande, ska endast tillåtas finnas kvar i en särskild form: mellan ägaren och jordbrukaren ska det endast finnas en relation motsvarande den mellan jämbördiga delägare i ett kvarvarande företag. Däremot ska sådan zamindari som fungerar som ett verktyg för förtryck och exploatering och får möjlighet att bli en ”stat inom staten”, eller som orättmätigt görs till ett medel för att vinna politisk ”makt”, inte få samma skydd som laglig och berättigad zamindari eller tillåtet ägande, eftersom den ligger utanför den lagliga och berättigade zamindarins område.

Sex: Alla de islamfientliga sedvänjor som har införts beträffande fördelningen av arv måste avskaffas. Markägarnas nuvarande egendom ska fördelas mellan deras levande arvingar enligt sharias bestämmelser, och även i framtiden ska islams arvsregler tillämpas korrekt på jordbruksegendom.

Sju: Det måste införas kontroll över att jordbruksmark lämnas obrukad. Om staten exempelvis har upplåtit mark kostnadsfritt åt någon, men den lämnas obrukad i mer än tre år, ska denna ”gåva” upphävas. På motsvarande sätt ska köpt mark beskattas när en viss tidsfrist har löpt ut, om den lämnas outnyttjad.

Åtta: En bestämd andel av de grödor som markägare och jordbrukare producerar ska tas ut för att användas i de föreskrivna kategorierna för zakat.

Nio: För att bedriva storskaligt jordbruk med moderna vetenskapliga metoder måste sådana organisationer för ömsesidig hjälp upprättas att småjordägarna, samtidigt som de behåller sin privata äganderätt, på grundval av ömsesidigt samtycke och tillfredsställelse kan omvandla sina egendomar till storskaliga jordbruk och tillsammans utföra arbetet som en organisation.

Om dessa reformåtgärder genomförs kan det inte finnas några brister kvar i godsherravälde och storskaligt markägande som rimligen kan åberopas.

2. Övriga produktionsmedel

Ur islams synpunkt finns det ingen grund för att göra någon åtskillnad mellan konsumtionsvaror och produktionsmedel; därför är det aldrig godtagbart att privat ägande tillåts i det ena fallet men inte är lagligt i det andra. Islam anser det vara en laglig verksamhet att en människa tillverkar eller anskaffar något som andra människor behöver i sitt dagliga liv och säljer det till dem. Detta kan han göra med egna händer eller låta andra utföra mot lön. Han kan äga alla råvaror, verktyg och arbetsplatser som används för att producera eller anskaffa sådana varor. Detta var lagligt före den industriella revolutionen, och det är lika lagligt även i dess senare skede. Men en oreglerad industriell och kommersiell verksamhet var aldrig laglig tidigare och kan inte heller nu på något sätt anses lämplig. Enligt islams bestämmelser var det nödvändigt att ålägga honom att följa följande regler – och det är fortfarande nödvändigt.

Ett: Innan en teknisk uppfinning som öppnar vägen för att använda maskinkraft i stället för mänsklig kraft, arbetsinsats och möda tillämpas inom industri, jordbruk och handel, är det absolut nödvändigt att noggrant bedöma och analysera hur många människors försörjning den kommer att beröva och hur försörjningen för dessa arbetslösa ska ordnas – utan detta får tillstånd att använda uppfinningen under inga omständigheter ges.

Två: Detaljerade bestämmelser om arbetstagarens och arbetsgivarens ömsesidiga rättigheter, skyldigheter, arbetsvillkor och liknande måste helt och hållet överlåtas åt parternas ömsesidiga överenskommelse. Men regeringen ska på eget initiativ fastställa vissa grundläggande rättviseprinciper, såsom en arbetares lägsta lön eller lönenivå, högsta arbetstid, vård vid sjukdom, ersättning vid fysisk skada samt minsta pensionsrätt när han blivit helt arbetsoförmögen, och liknande frågor.

Tre: Regeringen måste själv ta ansvar för att lösa tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare och ska därför fastställa ett system för ömsesidig överenskommelse, skiljedom och domstolsprövning som förhindrar att situationer uppstår där strejk eller lockout (Lock-out) kan förklaras.

Fyra: Hamstring (Hoarding) [Anmärkning – Att i små mängder samla på sig nödvändiga varor i syfte att höja priserna och hålla dem kvar utan att sälja dem kallas i islamsk terminologi ”ihtikār”.] Spekulation (Speculation), kommersiellt hasardspel och vägar till köp och försäljning av sådant som inte är synligt måste slutgiltigt stängas. Dessutom måste sådana metoder genom vilka man artificiellt påverkar varupriserna stoppas med lagens hjälp.
[Anmärkning – Den islamiska shariah-lagstiftningen om handel är i grunden ett viktigt medel för att reformera det ekonomiska livet. Men människorna i världen har inte försökt att tillämpa den för att uppnå välfärd. Tvärtom har det muslimska samfundet självt visat den ett ytterst brottsligt förakt. Här finns inte utrymme att lägga fram en detaljerad redogörelse för denna lagstiftning. Om detta kommer, in sha Allah, en särskild bok att skrivas och publiceras. I detta sammanhang är avsikten endast att säga så mycket som att alla handelsregler och handelsmetoder som är allvarliga och skadliga för det allmänna bästa måste förbjudas genom lag.]

Fem: Att avsiktligt förstöra producerade varor och skördar ska betraktas som ett brott.

Sex: Alla delar av industrin och handeln ska i möjligaste mån hållas öppna och fria för konkurrens. Ingen person eller grupp får beviljas särskilda diskriminerande rättigheter genom att ges möjlighet att bedriva monopolhandel, och andra får inte berövas denna möjlighet.

Sju: Industrier och verksamheter som är skadliga för folkets moraliska karaktär eller hälsa får inte tillåtas fortsätta. Om något av detta i något avseende bedöms vara nödvändigt, måste dess industri och handel underkastas de begränsningar och den kontroll som behovet kräver.

Åtta: Regeringen ska visserligen inte, enligt nazistiska principer, helt ta all industri och handel under sin egen kontroll (Control), men den ska absolut utföra uppgifterna att ge vägledning (Direction) och åstadkomma samordning (Co-ordination), så att världens industri och handel inte går vilse och fullständig harmoni upprättas mellan alla delar av det ekonomiska livet.

Nio: Med hjälp av islams arvsrätt måste även industrimännens och köpmännens ackumulerade förmögenheter fortlöpande fördelas, liksom jordägarnas egendom, så att ingen permanent rik klass kan uppstå.

Tio: Liksom från jordbrukarna måste även en del av köpmännens, industrimännens och affärsmännens inkomster tas ut för att användas till de ändamål för vilka zakat får spenderas.

Islams ekonomiska bestämmelser

När det gäller ekonomin stöder islam individens rättigheter. Islam lägger inget hinder i vägen för att en person sparar den del av sin inkomst som överstiger hans behov, lånar ut den till någon annan, investerar den i någon egen affärsverksamhet eller satsar sitt kapital i en industriell eller kommersiell verksamhet och delar dess vinst och förlust. Även om det ur islams synpunkt är bättre att använda överskottsmedel till samhällsnyttiga ändamål, förklarar islam trots detta även de ovan nämnda fyra formerna av användning vara tillåtna enligt lagen. Därför är det emellertid obligatoriskt att följande regler och bestämmelser följs noggrant.

Ett: Om pengar och förmögenhet hålls ackumulerade ska årligen 2,50 procent av dem ovillkorligen tas ut som zakat och användas för de ändamål som zakat får användas till. När han står inför döden ska hela hans förmögenhet fördelas bland hans arvingar enligt islams arvsrätt.

Två: Om någon lånar ut pengar får han endast återfå det kapitalbelopp han själv lånade ut. Han har under inga omständigheter rätt att ta emot ränta. Det spelar ingen roll om låntagaren tar lånet för att täcka sina personliga utgifter eller för att investera det i någon industri eller handel. På motsvarande sätt: om långivaren, som säkerhet för återbetalningen av det utlånade beloppet, har tagit mark eller annan egendom i pant av låntagaren, får han inte heller dra någon nytta av den. Varje förmån som tas emot i utbyte mot lånet är ränta. Därför får den under inga omständigheter tas emot. På grundval av denna rättsliga fråga kan man lätt göra den analogiska slutledningen, qiyās, att det inte heller är tillåtet att fastställa ett pris för en vara vid kontantköp och ett annat pris vid köp på kredit.

Tre: Om kapital investeras direkt i industri, handel eller jordbruk måste de regler och bestämmelser som har angetts beträffande mark och andra produktionsmedel ovillkorligen följas.

Fyra: Om det rör sig om ett partnerskap måste båda parter delta i vinst och förlust enligt samma andel. Båda måste vara delägare enligt en fastställd andel. Alla sådana affärsverksamheter där kapitalägaren i ett partnerskap endast får del av vinsten och enligt en fastställd procentsats garanterat erhåller vinst – utan att behöva bära någon del av förlusten – ska rättsligt förkastas och betraktas som ogiltiga.

Zakat

Islam har inte ålagt samhället och staten ansvaret att skaffa arbete och försörjning åt medborgarna. Att fullgöra ansvaret att skaffa arbete skulle nämligen aldrig vara möjligt utan att alla produktionsmedel förstatligades – eller åtminstone utan att man upprättade ett sådant herravälde som i det nazistiska systemet. Dess villfarelse och allvarliga skadeverkningar har emellertid redogjorts för tidigare. Trots detta kan islam inte stödja att individerna i samhällslivet helt lämnas åt sina egna medel och sin egen situation och att inget ansvar alls tas för att ta hand om människor som drabbats av svårigheter. Å ena sidan ålägger islam varje människa ett personligt moraliskt ansvar: så snart hon ser någon, vare sig närstående eller främmande, vara i behov av hjälp och stöd, ska hon hjälpa honom eller henne efter sin förmåga. Å andra sidan kräver islam av industriidkare, handelsmän och markägare att de till fullo ska ge dem som de anställer i sin verksamhet deras rättigheter. Därutöver har islam lagt ansvaret på hela samhället och hela statsapparaten att ingen inom dess styrelseområde ska kunna berövas sina mest grundläggande behov. Det är statsapparatens ansvar att ge nödvändig hjälp och skydd åt alla i samhället som är arbetslösa och saknar försörjning, som tillfälligt är oförmögna att arbeta eller är varaktigt oförmögna, eller som har drabbats av någon plötslig olycka eller katastrof. Det är statens skyldighet att ordna vård och uppfostran för hjälplösa barn. Till regeringens ansvar hör till och med att ordna skuldbefrielse för den som är skuldsatt och oförmögen att betala tillbaka sina skulder. Detta är i själva verket en omfattande plan för socialförsäkring, och den måste genomföras direkt under statlig förvaltning. För att anskaffa ekonomiska medel för detta ändamål har islam lagt fram följande metoder:

Ett: Var och en som har ackumulerat ett kapital som överstiger en viss mängd pengar och förmögenhet ska årligen betala 2,50 procent av sitt kapital som zakat.

Två: Varje markägare och jordbrukare ska ovillkorligen skänka tio procent av skörden från sin naturligt bevattnade mark och fem procent av skörden från mark som bevattnas på konstgjord väg till detta ändamål.

Tre: Varje industrialist och köpman ska vid varje års slut skänka 2,50 procent av värdet på sina handelsvaror.

Fyra: Om en boskapsägare håller fler djur än ett visst antal ska han varje år, enligt en fastställd procentsats och beräkning, deponera en del av sin boskapsegendom i statens Bayt al-Mal.

Fem: En femtedel av mineraler och nedgrävda skatter ska tas ut för detta ändamål.

Sex: Om något slags krig bryter ut ska 20 procent av krigsbytet tas ut för detta ändamål.

De tillgångar som samlas in på dessa sätt ska hållas som en ”reserv” för att användas inom de kategorier för zakat och khumus som anges i Koranen. En stor del av dessa kategorier utgörs av den tidigare beskrivna sociala tryggheten.

Begränsat statligt ingripande

Islam godkänner i princip inte att staten själv blir industrialist, köpman eller jordägare. Enligt islam bör statens uppgift endast vara att styra, upprätta rättvisa, undanröja katastrofer, skador och oro samt säkerställa hela samhällets välfärd. Eftersom följderna av att förena affärsverksamhet med politisk makt och styrka är så skadliga, är det på intet sätt möjligt att tolerera detta för några få yttre fördelars skull. Islam tillåter emellertid staten att driva endast sådana industrier och verksamheter som är oumbärliga för det nationella livet, men som enskilda inte är beredda att driva eller vars privata ägande i grunden kan skada hela samhällets intressen. Om staten, utöver sådana verksamheter, ändå själv startar annan industriell eller kommersiell verksamhet i syfte att främja landets utveckling och välfärd, är det dess plikt att driva den framgångsrikt upp till en viss gräns och därefter överlåta den till enskilda för privat drift.

Den balanserade ekonomiska ordningens fyra grundprinciper

Om de sju möjliga och rimliga grundprinciper för ekonomin som vi tidigare nämnde i diskussionen om det ”moderna kapitalistiska systemet” kan förenas med de ovan beskrivna begränsningarna, reglerna, förfarandena och korrigerande åtgärderna, kan detta göra det möjligt att utrota alla brister och fel hos feodalismen och kapitalismen. Dessutom kan det på denna grund byggas ett så balanserat ekonomiskt system att både individuell särart och frihet samt det allmänna välståndet på ett korrekt sätt kan förverkligas med oblandad rättvisa, utan att den nuvarande industriella revolutionens framsteg på minsta sätt hindras.

Här anges fyra grundprinciper för detta balanserade ekonomiska system:

Ett: Ett fritt och obundet ekonomiskt system – med vissa lagliga och administrativa kontroller och begränsningar.
Två: Att zakat är obligatorisk.
Tre: Arvsrätten.
Fyra: Att ränta är haram.

Alla som har fått bevittna den nutida obundna kapitalismens sammanbrott och kommunismens och fascismens förbannelse har principiellt börjat stödja den första av de fyra nämnda grundprinciperna. När det gäller detaljerna råder det dock fortfarande en viss tvekan och vissa problem i människors sinnen. Men vi hoppas att denna tvekan och dessa problem ska undanröjas genom att man läser vad vi har sagt i detta kapitel om jord och andra produktionsmedel. Vår andra bok, med titeln ”Jordägande”, kommer också att vara till stor hjälp för att undanröja denna förvirring och tvekan.

Betydelsen av den andra grundprincipen har nu nästan blivit uppenbar för världens människor. De tre ideologierna kommunism, fascism och kapitalistisk demokrati har lagt fram mycket omfattande system för social trygghet, men zakat kan åstadkomma ett system för social trygghet som är långt mer omfattande än dessa. Eftersom de detaljerade bestämmelserna om zakat är okända uppstår emellertid också i detta avseende många komplikationer i människors sinnen. För människor blir det en svårbegriplig fråga hur zakat och ”khums” kan införlivas på ett harmoniskt sätt i den moderna statens ekonomi. Skriften med titeln ”Bestämmelserna om zakat” kommer att kunna skänka dem stor sinnesro i denna fråga.

När det gäller den tredje grunden har islam, självständigt från alla andra slags lagar i världen, valt sin egen väg och metod. Tidigare kände människor inte till dess förnuftsmässiga grund och framförde därför allehanda frågor och invändningar mot den. Men nu börjar hela det mänskliga samhället gradvis att luta åt detta håll. Till och med den ryska kommunismen har tvingats efterlikna den.

[Anmärkning – I Sovjetrysslands nya arvsrätt har barn, hustru, make, föräldrar, syskon och adoptivbarn gjorts till arvingar. Det har också införts en regel som tillåter varje person att testamentera sin egendom till behövande nära släktingar och samhällsnyttiga institutioner. Släktingarnas rättigheter har dock företräde. Samtidigt har det förklarats förbjudet att upprätta ett testamente i syfte att beröva minderåriga barn eller fattiga arvingar deras arv. Ingen kan se denna lag utan att dra slutsatsen att de ”kommunistiska framstegsvännerna” år 1945 återvände till den lag som hade utformats år 625.]

Men människor i vår tid har särskilt svårt att förstå den fjärde grundens rimlighet i islams ekonomiska plan. Inom den borgerliga nationalekonomin har sedan det gångna århundradet föreställningen slagit djupa rötter att uppfattningen att ränta är haram bara är ett känslomässigt utbrott, och att det bara är en artighetsgest att ge någon ett lån utan ränta. Religionen har, sägs det, framfört detta krav enbart genom att gå till omotiverade överdrifter. Annars är ränta, sett ur förnuftets synvinkel, något fullt begripligt och rationellt; ur ekonomisk synvinkel är den inte bara helt oproblematisk utan i praktiken också mycket nyttig och nödvändig. Det är på grund av denna felaktiga ideologi och dess kraftfulla propaganda som alla det moderna kapitalismens brister och fel syns för dess kritiker. Men ingen riktar sin uppmärksamhet mot det mest grundläggande och allvarliga bristfälliga systemet, nämligen räntan. Till och med Rysslands kommunister vårdar och upprätthåller denna kapitalismens främsta sataniska sedvänja, precis som Storbritannien och Amerika. Det slutar inte där: de muslimer som en gång var räntans största fiender i världen har i dag blivit allvarligt påverkade av västländernas vilseledande propaganda. Bland våra religiösa människor med besegrad sinnesstämning har den felaktiga föreställningen spridit sig att ränta bara kan vara förkastlig när den tas från låntagare som lånar för att täcka sina personliga behov. Men ränta på lån som tas för investeringar i industri och handel anses helt rationell, riktig och lämplig; den sägs vara ren och halal. Därför kan den, enligt islams religion, moralens, förnuftets och nationalekonomins grundprinciper, inte på något sätt vara felaktig. Dessutom finns det flera andra former av självbedräglig tröst. Man föreställer sig att de gamla köpmännens och ockrarnas räntetagande och vår tids räntebaserade banksystem inte är samma sak. Man föreställer sig vidare att dessa bankers ”rena” verksamhet är fullständigt helig och att det är riktigt att ha alla slags förbindelser med den.

Men även de som har befriat sig från alla dessa och liknande missuppfattningar förstår inte hur ekonomin i denna tid ska kunna styras efter att ränta har förbjudits enligt lag.

Det är nödvändigt att skriva en särskild bok om dessa frågor. I denna lilla bok finns det inte utrymme för en detaljerad redogörelse. Min bok ”Ränta och modern bankverksamhet” är särskilt ägnad åt att behandla dessa frågor; därför bör de som vill undanröja missuppfattningar i detta avseende läsa boken med titeln ”Ränta och modern bankverksamhet”.

Slut