Våra ord
Islam är det enda fullkomliga livssystemet. Det finns ingen aspekt av människans liv där islam saknar vägledning. På alla nivåer av människans liv finns tydliga islamiska föreskrifter. På personliga, familjemässiga, sociala, statliga, ekonomiska, kulturella, moraliska och karaktärsmässiga områden samt på andra områden finns ett välordnat avtryck av det islamiska idealet. Islam har förkunnat mänsklighetens frigörelse från slaveriet under andra än Allah och från de bländande kedjorna av människoskapade ideologier, och har skänkt den en struktur som är lämpad för alla tider. Den praktiska sidan av islams föreskrifter är sharia. Muslimer måste röra sig inom de gränser eller det område som sharia fastställer. De har ingen rätt att gå utanför detta. Om någon går utanför det, det vill säga överskrider gränserna, kommer han att betraktas som en upprorsman mot Allah.
Människolivets vidare verksamhetsområde omfattas av det islamiska idealets sfär. Inte heller det statliga förvaltningssystemet står utanför den. Alla ideologier som har uppstått kring statsförvaltningen från civilisationens gryning fram till i dag är produkter av det mänskliga intellektet. Det enda undantaget är det islamiska statsskicket. Dess upphovsman och den som styr det är Allah den Allsmäktige själv. Därför är det utan tvekan felfritt. När risken för att snubbla steg för steg är stor på livsvägens svåra färd, kan människoskapade ideologier inte göra ett verkligt bidrag. Det beror på att möjligheten till fel och brister i dem är mycket stor. Det är genom att följa de felfria föreskrifter som Allah har gett som människan kan nå sitt eftersträvade mål. Dess främsta gåva är det föreskriftssystem som godkänts av sharia.
Imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) var en högt ansedd alim (muhaddith, faqih) och en berömd mujaddid (reformator). Hela sitt liv kämpade han för att väcka det muslimska samfundet, som var präglat av shirk, bid’a och vidskepelse, genom tawhids grundläggande budskap och forma det till rena tjänare åt Allah den Allsmäktige. Hans penna var ytterst skarp. Genom att utrota icke-islamiska tankeströmningar ur statsförvaltningen ville han låta det muslimska samhället genomsyras av det rena islamiska idealet. Ur detta perspektiv är hans verk med titeln ***** (arabiska) ett enastående verk. Den bengaliska översättningen av detta verk är just ”Sharia-styret”. Översättare är den framstående islamiske tänkaren, journalisten och författaren Mawlana Zulfikar Ahmad Kismati. Herr Kismati är en etablerad författare, kunnig i fyra eller fem språk samt upphovsman, översättare och redaktör för många värdefulla verk. Hans översättning är mycket klar och lättflytande.
I den nuvarande upplagan har översättningen blivit ännu bättre genom att översättaren har redigerat om verket.
Det går inte att förneka bristen på grundläggande böcker i detta ämne på bengali. Vi tror att detta verk, som innehåller de grundläggande bestämmelserna för shariastyre och straffrätt, i hög grad kommer att bidra till att avhjälpa en länge efterlängtad brist bland muslimerna i detta land. Vi framför miljontals tacksägelser inför den Allbarmhärtige Allah för att vi har kunnat lägga en sådan bok i läsekretsens händer. Må Allah godta denna vårt ringa försök. – Amin.
Muhammad Golam Kibria
Utgivaren
Författarens förord
All lovprisning tillkommer den store Varelsen, som har sänt Sina profeter och sändebud till mänskligheten med tydliga bevis. Han har sänt Skriften och Mizan, det vill säga rättvisans vågskål, tillsammans med profeterna och sändebuden, för att människorna ska vandra den raka vägen och följa rättvisa och principfasthet. All lovprisning tillkommer Honom, som har sänt järn och järnprodukter, vari det å ena sidan finns hård styrka och skräck, och å andra sidan otaliga medel till människans välfärd.
Allah Taʿala vet bäst vem som bör få Hans hjälp och vem som bör göras till profet. Han är den Ende Mäktige, den Väldige och Allsmäktige, som genom Hazrat Muhammad Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, avslutade profetskapets kedja och gjorde honom till den siste profeten.
*****(arabiska)
”Allah Taʿala har sänt Allahs Sändebud (s.a.s.) med vägledande föreskrifter och det sanna livssystemet, för att han skulle upprätta dess överhöghet över alla egenpåhittade livssystem och religiösa ideologier.” (Sura al-Fath: 28)
Till stöd för den ädle Profeten sände Han ”ett stödjande, kraftfullt bevis”, kunskap och visdom, pennan, vägledning, argument och bevis, makt, styrka och förmåga, inflytande och anseende samt svärdet (styrkans symbol). Det är uppenbart att alla dessa egenskaper är oumbärliga för att uppnå värdighet och ära samt segra över orätt och lögn. Jag förkunnar med stark röst att det inte finns någon annan varelse än Allah som är värd att dyrkas; Han har ingen medhjälpare. Han har ingen medarbetare eller like. Jag förkunnar dessutom att Muhammad är Allahs Sändebud (s.a.s.), en av Allahs tjänare och Hans sändebud. Må otaliga av Allahs barmhärtigheter sänka sig över honom. Må barmhärtighet sänka sig över hans efterkommande och alla hans följeslagare. Må frid och en outsinlig ström av nåd komma över dem. Må denna min förkunnelse och vittnesbörd få den värdighet genom vilken den som förkunnar träder in under gudomligt beskydd och gudomlig omsorg för all framtid.
Den huvudsakliga drivkraften bakom författandet av boken
Även om detta i grunden är en kortfattad bok, redogörs däri fullständigt för de politiska föreskrifter som Allah har uppenbarat samt frågorna kring den ädle Profetens ställföreträdarskap. Därför har ingen härskare eller undersåte, kung eller medborgare, under någon omständighet någon möjlighet att försumma sitt ansvar eller undandra sig det. Det främsta syftet med att skriva denna bok är att ge alla verkställande statstjänstemän samt landets beslutsfattare och administratörer sådana råd och sådan vägledning som Allah Taʿala har gjort obligatoriska för dessa härskare och ledare. Som Allahs Sändebud (s.a.s.) har sagt:
*****(arabiska)
”Allah är nöjd med er på tre områden: (1) att ni endast dyrkar Allah, (2) att ni inte sätter någon vid Hans sida, (3) att ni alla enigt håller fast vid Allahs rep med ett stadigt grepp och inte splittras, samt att ni ger uppriktiga råd till dem över vilka Allah har gett er myndighet.”
Den grundläggande basen för verket ”As-Siyāsah ash-Sharʿiyyah”, eller den shariatiska statsordningen, utgörs av de verser i Allahs bok där det sägs:
******(arabiska)
”Muslimer! Allah befaller er att ni ska överlämna anförtrodda ting, det vill säga människors rättigheter, till deras ägare och rättmätiga innehavare. När ni tar initiativ till att lösa tvister mellan människor, ska ni avgöra dem med rättvisa och rättfärdighet. Hur utmärkt är inte det råd Allah ger er! Det råder inget tvivel om att Allah hör allt och ser allt. Muslimer! Lyd Allahs befallning och lyd Hans Sändebuds befallning, och lyd även befallningen från era ansvariga ledare (i staten). Om ni därefter blir oense i någon fråga, är villkoret för tron på Allah den Upphöjde och på det hinsides att ni hänskjuter den omtvistade frågan till Allah och Hans Sändebud. Detta är bättre för er och bäst vad gäller följderna.” (Sura an-Nisāʾ: 58–59)
Shariaexperterna bland de lärda anser att den förstnämnda versen, ****(arabiska), uppenbarades angående statliga tjänstemän som fastställer statens politik och dem som är knutna till den administrativa myndigheten. De ska överlämna folkets rättigheter till dem och upprätta rättvisa i rättsfall och i andra klagomål från folket.
Genom den andra versens ****(arabiska) sägs det till undersåtarna i allmänhet och till medlemmarna av de olika styrkorna att de ska lyda sina respektive ledare och tjänstemän. Dessa tjänstemän fördelar statens tillgångar, utfärdar order om krig och verkar i krig och konflikter samt liknande situationer. Men oavsett vilken rang en ledare har får man inte lyda honom om han befaller olydnad mot Allah, och man får aldrig följa någon lag eller befallning som strider mot Allahs befallning. I detta avseende sade den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom):
****(arabiska)
”Det är inte tillåtet att lyda när man beordras att utföra något som innebär olydnad mot Skaparen.”
När det därför uppstår oenighet mellan er i någon fråga, ska ni vända er till vad Koranen och sunna säger och därefter fatta beslut i enlighet med detta. Om de tvistande parterna inte löser sin tvist på detta sätt, är det de statliga ämbetsmännens plikt att handla enligt anvisningarna i den ovan nämnda versen och verkställa Allahs befallning. Allahs befallning lyder:
**** (arabiska)
”Hjälp varandra i godhet och gudsfruktan, men hjälp inte varandra i synd och överträdelse.” (Sura al-Māʾida: 2)
Om man handlar i enlighet med denna vers, kommer man att lyda Allah och Hans Sändebud, och deras rättigheter kommer också att uppfyllas på vederbörligt sätt.
I den nämnda versen befalls man att fullgöra anförtrodda uppdrag och att på vederbörligt sätt överlämna de rättmätiga ägarnas rättigheter till dem. Det behöver knappast sägas att fullgörandet av anförtrodda uppdrag, det vill säga att ge folket dess rättigheter, och att följa rättvisa och rättfärdighet i detta, är de två främsta målen för ett rättvist styre, ett gott ledarskap och en välfärdsstat. Genom detta fullgörs de anförtrodda uppdragen.
Översättarens ord
Denna bok om islam och politik är den bengaliska översättningen av den berömda boken ”As-Siyāsah ash-Sharʿiyyah” av den världsberömde politikern och reformatorn från det sjunde och åttonde hijri-århundradet, Shaykh al-Islām Imam Ibn Taymiyya (r), under titeln ”Shariatiskt statsskick”. Jag framför oändlig tacksamhet till Allah för att ha fått möjlighet att på bengali lägga fram denna värdefulla bok till läsarnas tjänst.
Imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) skrev detta verk i en tid då hela den muslimska världen nästan hade förlorat sin politiska styrka och stabilitet. Muslimernas politiska existens hade blivit krisdrabbad. Många sinsemellan motsatta ideologier spreds. Den islamiska staten försvagades alltmer dag för dag.
I själva verket var hijri-talets sjunde århundrade en prövningens tid för muslimerna. Den främsta orsaken till detta förfall var den allmänna sjukdomen att undvika att följa Koranens och sunnans grundläggande principer i karaktär och handling. Statlig oordning och instabilitet drabbade hela folket i form av Allahs straff.
Denna situation var mycket smärtsam för Imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom). Till slut tog han till motståndets båda vapen, pennan och svärdet, mot de aggressiva krafterna. Han höll brinnande tal inför folket. Hans sanningsenliga tal skadade många människors intressen, och många trångsynta och inskränkta personer började motarbeta honom. Utan att bry sig om någon form av motstånd fortsatte han oförskräckt att förkunna rättvisans och sanningens budskap. Till sist började en känsla av enhet och solidaritet växa fram bland muslimerna.
I dag kan man bland den muslimska umman se oenighet, tvekan, konflikter och mindervärdeskänslor i fråga om politisk ideologi. Situationen är inte det minsta bättre än under hijri-talets sjunde århundrade. Det är ett faktum att muslimerna i nästan varje muslimskt land i dag misslyckas med att upprätthålla politisk balans och stabilitet på statlig nivå. Den främsta orsaken är att de avviker från de grundläggande principer som islam benämner ”as-siyāsa ash-sharʿiyya”. Allama Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) har i detta verk redogjort för islams politiska system helt i ljuset av Koranen och sunnan. Han har tydligt framhållit att den ordning islam har fastställt för alla delar av människans liv – vare sig det gäller administration, moral, praktiska frågor eller ekonomi – är evig och slutgiltig. Utan att följa dessa principer från islam är det lika omöjligt att hålla samhället fritt från korruption och främja dess utveckling, framsteg och välstånd, som det är att hålla den offentliga förvaltningen och styrningen fria från fördärv, starka och stabila.
Författaren till ”as-siyāsa ash-sharʿiyya”, shaykh al-islam Imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom), var en världsberömd personlighet som inte behöver någon presentation. Varje ämne han fattade pennan för att behandla diskuterade han uttömmande. Det främsta kännetecknet för hela hans litterära verk är att hans framställning bygger på Koranen och sunnan. I synnerhet lade han fram rikliga belägg från al-Bukhari och Muslim. Han författade många verk, både stora och små.
Även om verket ”as-siyāsa ash-sharʿiyya” inte är särskilt omfattande, har han där tydligt lagt fram de grundläggande principerna för statsstyre och förvaltning med stöd i Koranen och sunnan.
Det är beklagligt att vissa muslimer i dag, trots att detta värdefulla verk finns framför den muslimska umman, på grund av mindervärdeskänslor och okunskap söker vägledning hos andra i frågor som rör statsstyre. Islam har emellertid grundat landets styre och statens förvaltning på vissa grundläggande politiska föreskrifter och principer. Med hjälp av dessa kan hela den muslimska världen återfinna den livskraft inom sig som islam hade under sin gyllene era. Den tomhet som präglar världens människoskapade politiska och administrativa system, liksom deras misslyckande med att skapa fred i det mänskliga samhället, kräver att den islamiska statens styrelse- och förvaltningssystem åter aktiveras på grundval av islams storslagna värderingar och principer.
För alla världens härskare och administratörer, särskilt statscheferna i den muslimska världen och de personer som är knutna till dess förvaltningsapparat, är detta verk en vägledande bok. Om de studerar den med djup koncentration kommer en verklig bild av islamisk politik utan tvekan att framträda för dem, med målet att styra staten väl och erbjuda folket en välfärdsstat. Genom att styra staten på denna grund kan de lösa folkets problem, förbättra deras levnadsstandard och vinna allas hjärtan – och ge den fredsälskande världen nya riktlinjer mot allmän fred, välfärd, stabilitet och välstånd.
Där det i verket finns viktiga ämnen som kräver förklaring har uttalanden av verkets framstående kommentator, Abul Ala Muhammad Ismail, använts i form av noter, vilket ytterligare har ökat dess betydelse.
Jag framför mitt uppriktiga tack och mina lyckönskningar till Ahsan Publications för att ha publicerat den bengaliska översättningen av detta uråldriga och värdefulla verk av Allama Ibn Taymiyya om islams statsskick.
Allama Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom), den hängivne mujahiden som ägnade sitt liv åt islam, skrev detta verk med det storslagna målet att främja mänsklighetens välfärd; samma mål ligger också bakom den bengaliska översättningen. För att befria medborgarnas karaktär från brottslighet på alla nivåer i vårt samhälls- och statsliv, utrota all slags korruption och upprätta rättvisa behövs en gudomlig och opartisk lag. Frånvaron av denna lag och ordning, som är fri från klasskillnader, ger upphov till brottslighet i samhället genom laglöshet, orätt och orättvisa. Till slut eggar denna brottslighet fram tusentals ytterligare brottstendenser i samhällskaraktären. I detta gudomliga statsskick, som genomsyras av en känsla av ansvar inför varje handling, finns inget utrymme för sådant; därför kan detta system under ett rättskaffens ledarskap bringa fred, välfärd och folkets välstånd till samhället och staten. Må detta verk vara till hjälp i ”kampen för att upprätta Allahs religions överhöghet och värdighet”, och må läsningen av detta verk undanröja all förvirring kring statens politik och ideal – det är denna bön jag riktar till Allah. – Zulfikar Ahmad Kismati
Imam Ibn Taymiyyas (må Allah förbarma sig över honom) kortfattade biografi
Det muslimska folket har tvingats gå framåt genom både gynnsamma och ogynnsamma förhållanden. Den muslimska världens historia under trettonde och fjortonde århundradena efter Kristus var djupt tragisk och smärtsam. Överallt hade en våg av oro, instabilitet och sönderfall uppstått. Alla deras historiska berättelser om hjältemod tycktes ha förvandlats till berättelser ur Tusen och en natt. Feghet och passivitet hade bundit fast muslimerna fullständigt.
Just vid denna tid, det vill säga i början av 1200-talet, kastade sig den nomadiska tatariska stammen från Mongoliets öknar, under sin ledare Djingis khan, över den muslimska världen och efterliknade de ociviliserade barbarerna från den förhistoriska tiden. Först drabbade den samman med sultan Muhammad, den dåvarande härskaren över Buchara, som i dag står under rysk ockupation. På en vidsträckt slätt norr om floden Jajhun angrep sultanens 408 000 soldater Djingis khans armé, och redan under krigets första dag dödades 160 000 soldater. I de följande striderna besegrades och dödades sultan Muhammads soldater skoningslöst. Därefter fortsatte de mongoliska tatarernas arméer framåt och förstörde de muslimska rikena ett efter ett. Även Damaskus, som var rikt på vetenskap och andra områden, och staden Bagdad, den muslimska världens dåvarande huvudstad, förvandlades till skådeplatser för tatarernas förtryck och förstörelse.
Samtidigt med detta politiska förfall nådde muslimerna också den yttersta gränsen för förfallet i religiöst tänkande, medvetande och karaktär. På den tiden avsåg man med de bildade i samhället främst dess lärda, ulama. Oenigheten och meningsskiljaktigheterna bland ulama nådde sin kulmen. Även kring vardagliga frågor tvekade inte den ena gruppen muslimer att brutalt döda den andra eller överösa den med förebråelser. På grund av ulamas ömsesidiga avund, hat och gruppering splittrades och försvagades det muslimska samhället i hundratals delar. Fienderna utnyttjade denna muslimska osämja och ödelade allt för detta folk.
Å andra sidan spred sig vidskepelser som bidrog till att utplåna islams livskraft – bid’a, shirk, dyrkan av pirer, dyrkan av gravar och annat – på ett förödande sätt. Tawhids verkliga innebörd var på väg att nästan försvinna. De kätterska pirernas och mashayikhs uttalanden började ges större vikt än att följa Koranens och sunnans undervisning. Den rena förståelsen av islam och dess klara ljus var nästan på väg att försvinna. När okunnighetens mörker på detta sätt nästan hade släckt muslimernas trosljus, gick just då en strålande sol upp på Damaskus himmel. Han var ingen annan än Allama Taqi al-Din Abu al-Abbas Ahmad ibn Abd al-Halim ibn Abd al-Salam ibn Abdallah ibn ibn Qasim, Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya al-Harrani al-Dimashqi.
Allama Ibn Taymiyya trädde fram i detta historiens kritiska skede och höjde sin röst mot falska trosföreställningar och övertygelser. Han förklarade på sätt och vis jihad mot allt detta. Hans reformrörelse, genomsyrad av jihads anda, hade många sidor. Han gjorde motstånd på alla sätt: genom skrivna verk, predikningar och väpnad kamp på slagfältet mot aggressiva krafter. Trots all slags motstånd och okunnighet fortsatte han orädd sitt arbete tillsammans med sina anhängare. När han försökte hålla rättfärdighetens och sanningens budskap högt fick han utstå mycket lidande och många svårigheter. Han levde som fånge. Fängelselivets outhärdliga plågor uthärdade han genom sin trosstyrka.
Det var just hans protester mot och motstånd mot härskarnas – kungarnas, monarkernas och emirernas – oislamiska handlande som gjorde att han drabbades av deras vrede. De orättvisor, förföljelser och hotfulla blickar som imam Ibn Taymiyya (r) fick utstå när han visade ärlighet, osjälviskhet och trosmässig ståndaktighet på Allahs väg saknar nästan motstycke. Om han inte, efter att ha bestått den svåra prövningen av självuppoffring för religionen, hade inspirerats av innebörden i ”afdal al-jihad”, det vill säga ”den bästa jihaden är att säga rätt och sanning inför en orättfärdig härskare”, och visat vägen till kamp, skulle det i senare tider ha rått brist på människor som vågade tala sanning inför vilseledda och tyranniska muslimska härskare samt vidskepliga och stridslystna personer. När man betraktar hela den kämpande imamen Ibn Taymiyyas (r) livsverk finns det inget sätt att kalla dessa omdömen om honom överdrivna. Trots att nästan åttahundra år har gått har efterfrågan på och populariteten hos hans värdefulla skrifter inte minskat. I otaliga bibliotek i Egypten, Hijaz, Iran och andra länder berikar Ibn Taymiyyas (r) verk de berörda samhällenas kunskapsförråd. Denna kämpande lärdes lärda och innehållsrika verk pryder också många bibliotek i Berlin, London, Frankrike och Rom.
Med sin skarpa penna försökte han å ena sidan rena islams ”sirat al-mustaqim” från all orenhet och å andra sidan uppmanade han alla att lämna alla villfarelsens vägar och gå mot Allahs styrelseskick. Under hans tid hade en taghutisk kraft trängt fram och blockerat islams och muslimernas väg; mot denna tog han också till svärdet. Därför tvingades även de mongoliska barbarernas bestialiska kraft att hejdas inför honom. Det säger sig självt att om den islamiska ledningen i varje muslimskt land under senare tider på rätt sätt hade kunnat följa den jihadiska anda som Allama Ibn Taymiyya (r) visade i sin totala kamp för att återupprätta islam, skulle den muslimska världens historia ha formats annorlunda. Det är just därför att så inte skedde som muslimerna i dag överallt är beroende av de taghutiska krafternas nåd.
Födelse
I månaden Rabi al-awwal, på den tionde dagen år 661 enligt hijri-kalendern, föddes Ibn Taymiyya (r) i en stad vid namn Harran. När staden utsattes för tatarernas angrepp, då han var sju år gammal, lämnade han sitt fädernesland tillsammans med sin far och begav sig till Damaskus. Han fick sin grundläggande utbildning, inklusive memoreringen av Koranen, i hemmet. Därefter avslutade han sina islamiska studier hos Damaskus främsta och mest framstående lärare, i dåtidens centrum för islamisk kunskap och vetenskap.
Inom kort spreds överallt berättelserna om hans kunskap, intelligens och förmåga att handla. Hans lärdom i hadithvetenskapen hade vuxit så mycket att folk brukade säga: ”Den hadith som imam Taymiyya inte känner till som hadith är överhuvudtaget ingen hadith.” Ibn Taymiyya lade fram lösningen på alla problem i ljuset av Koranens verser. Om han fann felaktigheter hos tidigare kommentatorer av Koranen framhöll han dem med klara ord. Redan vid tjugo års ålder hade han uppnått denna lärdom och skicklighet. Hans röst var djup, livfull och behaglig. Enligt historikern Ibn Kathir hade många stora syndare och gudsförnekare följt omvändelsens väg och blivit anhängare av den rätta vägen efter att ha hört Ibn Taymiyyas (r) underbara och lärorika predikningar. Shaykh Salih Taj al-Din säger: ”Jag brukade regelbundet närvara i Ibn Taymiyyas (r) undervisningssal. Han rusade fram som en översvämning och flödade som en strömmande flod. Åhörarna satt tysta med slutna ögon. Efter undervisningen verkade han ännu allvarligare och mer skräckinjagande, men med studenterna talade han med ett milt leende och ett glatt lynne. Under undervisningen tyckte man att han hade rört sig i en osynlig värld och i nästa ögonblick återvänt till den verkliga världen.” Trots att han tillbringade större delen av sitt liv i fängelseceller uppgick antalet studenter under hans korta period som lärare till flera tusen. Bland hans elever fanns flera personer som genom lärdom, kunskap, begåvning, arbetsförmåga och karaktärsegenskaper var sin tids främsta personligheter i världen. Särskilt bör sådana lärda som Allama Ibn al-Qayyim, Allama al-Dhahabi, Hafiz Ibn Kathir, Hafiz Ibn Qudama, qadi Sharaf al-Din och Shaykh Sharaf al-Din nämnas.
Översättningen av den grekiska filosofin till arabiska började under det andra hijri-århundradet. Från och med då påverkades det muslimska samhället av den grekiska filosofins materialistiska kärna. Människorna förlorade därför perspektivet i den rena islamiska livsåskådningen och började tänka på allt utifrån ett materialistiskt perspektiv. I början av det abbasidiska styret förvandlades denna rationalistiska rörelse till blind fanatism. Denna mu’tazilism gav upphov till våldsamma strider, likt striden om ”skapandet av Koranen”. Mu’tazilismen besegrade Koranens anhängare genom den grekiska filosofins oövervinneliga inflytande. ”Kalāmvetenskapen” höll det muslimska samhället sysselsatt med subtila logiska diskussioner och gjorde det helt likgiltigt inför det praktiska livets verksamhet.
När imam Ibn Taymiyya (r) såg den muslimska världen drivas mot denna oönskade och meningslösa villfarelse tog han till pennan mot den. År 698 enligt hijri-kalendern skrev han en bok där han skarpt kritiserade mutakallimunernas trosföreställningar och tankar. Han bevisade att de var falska och fastställde, med obestridliga argument och bevis, Koranens och sunnans oförfalskade ideal. Denna bok träffade anhängarna av de felaktiga lärorna som en pil i bröstet. Genom denna bok åstadkom han en ny revolution i tankevärlden. Det var på grund av detta som hans liv av förföljelse började.
När flera anklagelser mot imamens lära framfördes inför Naser Shah, Egyptens härskare, befallde han år 705 enligt hijri-kalendern Damaskus guvernör att sammankalla ett råd av lokala alim och pröva imamens lära. Vid flera möten fick imamens uppfattning överhanden.
Precis som en viss klass människor i dag tjänar pengar genom att utge sig för att vara pirer, fakirer och dervischer och genom att använda sufiernas namn, medan otaliga människor samlas kring dem, var det muslimska samhället på den tiden inte mindre tyngt av denna fitna. När en förenad grupp från de två fakirsekterna Ahmadiyya och Nizariyya riktade bitter kritik mot imam Ibn Taymiyya inför Damaskus guvernör, kallade han honom till sig. Imamen svarade oförskräckt: Dessa fakirer är av två slag: (1) Det ena slaget förtjänar beröm för sin fromhet, helighet, moral och fattigdom. Men de flesta av dem är falska fakirer. De är nedsänkta i orenheten av shirk, bid’a och kufriska föreställningar. De har övergett islams grundläggande läror, Koranen och haditherna, och gjort lögn och bedrägeri till sitt livs enda tillgång. De bedrar världens okunniga människor och snärjer in dem i olika slags bid’a och shirk. För att fylla sina fickor låtsas de ständigt vara fromma. De skapar en så giftig miljö omkring sig att alla som kommer i kontakt med dem blir deras mentala slavar. Dessa människor tömmer sina fickor och lägger allt de äger vid dessa bid’a-fakirers fötter.
Imamen kallas till Egypten
Även om guvernören förblev tyst inför imamens sanningsenliga uttalande, pågick en fruktansvärd konspiration mot honom i hemlighet från andras sida. Nasrullah Munji hetsade Egyptens hovmän mot imamen. De skrev till Damaskus guvernör och bad att imamen skulle skickas till Egypten. Guvernören svarade: Jag har träffat honom två gånger, men jag har inte funnit något fel i hans lära. Senare kom emellertid följande order till honom: ”Om du vill ditt eget bästa, tveka då inte att handla enligt den kungliga förordningen.” Guvernören tvingades därför skicka imamen till Egypten.
När imam Ibn Taymiyya lämnade Damaskus måndagen den 12 ramadan år 705 enligt hijri-kalendern följde stadsborna efter honom i tre miles. De som hade kommit för avskedshyllningen betraktade imamen med tårfyllda ögon.
När han anlände till Egypten redogjorde han på fredagen, inne i en fästning i Kairo, oförskräckt för sin uppfattning inför en samling bestående av överdomaren och hovmännen. Trots detta skonades han inte. Han hölls kvar på grund av andra falska anklagelser. År 707 enligt hijri-kalendern frigavs han. Därefter ledde han fredagsbönen i moskén Jamiyyat al-Hikam och ägnade omkring fyra timmar åt att förklara versen ”Iyyaka na’budu wa iyyaka nasta’in” (det vill säga: ”Endast Dig tillber vi och endast Dig ber vi om hjälp”). Under sin fortsatta vistelse i Egypten började han sprida sin lära (islam) och fortsatte att kritisera och motsätta sig alla felaktiga läror. Han fortsatte att påvisa villfarelsen i Muhyi al-Din Ibn Arabis monism. Men detta var outhärdligt för motståndarna. Sufin Taj al-Din hetsade upp vanligt folk genom möten och sammankomster, framförde flera anklagelser mot honom och krävde att regeringen skulle straffa honom. Regeringen satte honom först under bevakning och spärrade sedan in honom i fängelse. Inte heller under sitt fängelseliv förblev han overksam. Bland fångar som ägnade sig åt olika slags olagliga lekar och nöjen samt ett mållöst liv började han undervisa i islam. Han fick dem att be och gjorde dem karaktärsfastare. Därigenom fann de vilsna människorna i fängelset vägen tillbaka till mänsklighet.
Imam Ibn Taymiyya i fängelsecellen
När fienderna fick kännedom om imam Ibn Taymiyyas arbete konspirerade de och förflyttade honom till fängelset i Alexandria. Under de arton månader han vistades i en fästning där spreds vid flera tillfällen rykten om hans död, vilket fick människor i hela den muslimska världen att gråta och bli förtvivlade. År 709 enligt hijri-kalendern frigavs han på kungens order. När han sedan reste från Alexandria till Kairo följde lokalbefolkningen honom i ett stort tåg långt på vägen och bad för honom. Under sin vistelse i Mashhad i Kairo ägnade han sig åt att sprida Koranen, haditherna och islamisk kunskap och vetenskap.
Vid denna tid (711 e.H.) kom en grupp motståndare till fredagsmoskén, angrep imamen, höll honom inspärrad i ett avskilt rum och misshandlade honom brutalt. När nyheten spreds i staden skyndade människor i stora skaror till honom och förklarade att de, om Huzur gav sitt tillstånd, skulle bränna ner hela staden Misr. Men han tog ingen hämnd utan sade i stället: ”Jag har förlåtit dem.” Därefter stannade han ännu en längre tid i Misr och reste sedan till Bayt al-Muqaddas, innan han återvände till sitt hemland Damaskus. Folket tågade glädjefyllt och hälsade honom välkommen.
Återkomsten till hemlandet Damaskus
Efter sin ankomst till Damaskus ägnade han sig åt att sprida religiös undervisning, författa böcker och tjäna mänskligheten. Hans orädda verksamhet och klarspråk väckte vrede hos de vidskepliga människor som försvarade sina etablerade särintressen. När de åter framförde klagomål till regeringen utfärdades ett kungligt dekret med innebörden att Ibn Taymiyya inte längre fick utfärda några fatwor.
Men imamen sade: ”Det är omöjligt för mig att dölja sanningen.” På grund av hans öppna trots mot det kungliga dekretet utfärdades år 720 e.H. vid ett möte i Dar al-Sa‘adat ett nytt kungligt dekret om att fängsla imamen på nytt. Han satt då inspärrad i fästningen i fem månader och arton dagar. När han frigavs ett år senare återupptog han sitt tidigare arbete. Imamen ägnade sig åt att sprida kunskap. Han såg att många vördnadsvärdas gravar dyrkades. Tusentals människor strömmade i grupper till de begravda vördnadsvärda för att be dem om att deras önskningar skulle uppfyllas. År 726 utfärdade imam Ibn Taymiyya en fatwa med innebörden: ”Det är inte tillåtet att resa till avlägsna länder med avsikten att besöka gravar.” Efter denna fatwa uppstod en landsomfattande agitation mot honom. Motståndarna höll stora möten, höll hätska tal mot honom och hetsade upp folket. Några sade att hans tunga måste skäras av, andra att han måste piskas. Somliga ansåg att han borde hållas fängslad på livstid. En grupp krävde hos kungen av Misr att han skulle avrättas. Därefter beslutade regeringen att fängsla honom. När poliserna som skulle gripa honom kom till honom följde han leende med dem till fängelset. När nyheten nådde Bagdad förklarade stadens då främsta lärda att imamens fatwa överensstämde med islams grundläggande anda och uttryckte sitt stöd för honom. De skickade två brev till kungen. Brevens innebörd var följande: Imam Ibn Taymiyya är århundradets främste mujtahid och den islamiska millatens ledare; inte ens världens sju klimats skattkammare förmår värdera honom. Det märkliga är att denne nationens ledare, som borde ha bott i det kungliga palatset, har placerats i ett fängelse. Han har anklagats på falska grunder. Han bör omedelbart friges.
När irakierna fick höra om imamens fängelsevistelse och lidanden flammade en våldsam eld av sorg upp i hela landet. I ett gemensamt uttalande från de lärda sades det att imam Ibn Taymiyyas uttalande utan minsta tvivel var sant. Därför borde Shaykh al-Islam friges så att han kunde tjäna religionen. Det skulle vara en stor nåd mot hela den muslimska världen. Detta brev från Bagdads främsta ulama kunde inte nå fram till kungen av Misrs hov, eller, om det ändå nådde fram, skedde det vid en tidpunkt då detta den islamiska världens lysande sekelgamla ljus redan hade gått ned. Shaykh al-Islam, imam Ibn Taymiyya, den kämpande mannen som ägnade sitt liv åt islam, lämnade denna värld för alltid.
Under de sista dagarna av sitt liv ägnade Shaykh al-Islam imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom) sig i fängelset åt gudsdyrkan, koranrecitation och studier av Koranen. Under sin sista fängelsevistelse var imamen inspärrad i mer än tre år och tre månader. Även detta grymma liv i fångenskap tillbringade han med att författa sina många grundläggande och värdefulla verk.
När tatarerna under det sjunde och åttonde århundradet angrep muslimerna som ett uttryck för Allahs vrede, till följd av att de hade avvikit från islams lära och ideal, fanns det fortfarande otaliga lärda och fromma andliga ledare i den muslimska världen. Men det fanns mycket få människor som kunde avstå från bekvämlighet och lyx, möta dessa stora olyckor och organisera det muslimska folket. Den ende som med nyskapande kunskap tog på sig detta ansvar var imam Ibn Taymiyya (må Allah förbarma sig över honom). Islam har kommit med en uppmaning till revolution på livets alla områden – inte för att man ska leva i vänskap med det falska. Imam Ibn Taymiyya lämnade genom outhärdliga lidanden och övergrepp ett bevis på detta. För att upprätta Allahs religion skrev och talade han mot det falska och bar vid behov vapen. Hans kämpande liv är som en öppen bok och ett lysande exempel på hur man, även genom att uthärda lidanden och uppoffringar, kan bestå trons prövning.
******(arabiska)
[Ett]
Ansvar och skyldigheter för den shariabaserade styrelsemakten
Det första kapitlets ämne är en redogörelse för ledarskapets innehavare, kommunala tjänstemän, statliga administratörer, domarkåren, tjänstemän på olika nivåer, tjänstemän inom finansförvaltningen, ministrar, ministeriernas sekreterare samt de ansvar och skyldigheter som åligger dem som samlar in sadaqa och frivilliga allmosor samt den statliga zakat.
Frågan om att fullgöra ansvar och skyldigheter är av två slag. (1) Myndighet och ledarskap. När den Ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) erövrade Mecka tog han nycklarna till den ädla Kaba från Banu Shayba. Profeten Allahs (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) farbror Abbas (må Allah vara nöjd med honom) begärde dessa nycklar, så att han kunde få ansvaret för att ordna med vatten åt pilgrimerna och samtidigt få förmyndarskapet över Kaba samt ansvaret att betjäna den. Men Allah tyckte inte om denna hans önskan. Han uppenbarade en vers och befallde att uppgifterna för den ädla Kaba skulle överlämnas till medlemmarna av Banu Shayba, de tidigare tjänarna. Därför framgår det härav att det är obligatoriskt för ledaren att anförtro muslimernas angelägenheter åt personer som är mer kompetenta för dessa uppgifter. Såsom den Ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade:
*******(arabiska)
”Om någon efter att ha fått myndighet över en angelägenhet som rör muslimerna utser en person till styresman, trots att det i det området finns en muslim som är mer kompetent än denne, har han förrått Allah och Hans Sändebud.”
********(arabiska)
Den (statlige tjänsteman) som utser en person till ledare för armén, trots att det inom nationens armé finns en person som är mer kompetent än denne, har förrått Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud. Han har förrått muslimerna. (Al-Hakim har återberättat detta i sin samling av autentiska hadither.)
Vissa lärda har nämnt detta som ett uttalande av Umar (må Allah vara nöjd med honom). De har sagt att Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade detta till sin son. Det var Umars son som återberättade detta. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade:
*********(arabiska)
”Den som får ansvar för någon angelägenhet som rör muslimerna och, i stället för en mer lämpad person, utser någon till ämbetsman som han hyser tillgivenhet för eller som är hans släkting, har svikit Allah, Allahs Sändebud och muslimerna.”
Det första ansvaret för de styrande är att noggrant begrunda denna fråga. Det är nödvändigt att granska och rådgöra om vilka personer som verkligen är lämpade att fullgöra statliga och administrativa uppgifter, samt vilken typ av statliga representanter eller ämbetsmän som bör utses för städer, kommunområden och den lokala förvaltningen. Detta eftersom de som blir befälhavare för militära enheter, de som leder små och stora islamiska arméförband, de som tar ut olika slags tullar och skatter från muslimerna och de som ansvarar för folkets ekonomiska förvaltning, också är de som styr över dessa områden. De leder även statens administrativa verksamhet. Därför är det absolut nödvändigt för högre ämbetsmän och den högste härskaren att tillsätta personer på statens viktiga poster som anses vara goda och kompetenta för muslimerna. Man måste också se till att ingen olämplig person får en utnämning när det finns kompetenta personer. Denna princip måste följas inom alla statliga förvaltningsområden. Det gäller exempelvis imamer och böneutropare i bönen, lärare inom utbildningen, predikanter eller ämbetsmän under hajj, förvaltare av dricksvatten, tillsynsmän för floder, kanaler och källor, förvaltare av statskassan, vakter i militärförläggningar, vapentillverkare där, vakter vid vapenförråd, ledare för olika små och stora styrkor, uppbördsmän för marknadsavgifter samt landsbygdens och den lokala förvaltningens ledare. Vid utnämningen av var och en av dem måste ärlighet och kompetens ges företräde.
När någon blir ledare för det muslimska samfundet och får det styrande ansvaret, är hans uppgift att som tjänstemän utse sådana underordnade som är ärliga, pålitliga och skickliga samt kunniga inom det berörda arbetet. Man bör under inga omständigheter främja personer som själva önskar få makt eller gör anspråk på ett ämbete. De som är ämbetslystna har tvärtom, just genom sin önskan att få ämbetet, en stor brist på lämplighet. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återges att:
******(arabiska)
Det har återberättats från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att några personer en gång kom till honom och bad att få ta emot styrande ansvar från honom. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Vi ger inte något ansvar till personer som frivilligt ber om makt.” (Bukhari och Muslim)
Det har återberättats av Abd al-Rahman ibn Samura att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
*******(arabiska)
”O Abd al-Rahman! Be inte om ledarskap och myndighet. Om ledarskapet kommer i din hand utan att du har bett om det, kommer du att få hjälp från Allah att fullgöra ansvaret. Men om du själv ber om ledarskapet, kommer hela ansvaret för dess goda och dåliga konsekvenser att vila på dig (och du kommer inte att få Allahs hjälp).”
Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
*****arabiska
”Den som önskar posten som domare och ber någon om hjälp för att få den, kommer att överlämnas åt det ansvaret, med dess goda och dåliga konsekvenser. Men den som inte gör anspråk på posten som domare och inte ber någon om hjälp för att få den, honom sänder Allah den Allsmäktige en ängel. Den ängeln leder honom på den rätta vägen.” (Ahl as-Sunna)
Om den högste härskaren därför förlorar sin beslutsamhet och, genom att åsidosätta den mer fromme och kompetente personen, utser en inkompetent person till en ansvarsfull post på grund av vänskap, nepotism, regionalism, maktmissbruk, nationstillhörighet – såsom iransk, turkisk eller romersk – eller någon annan relation, då är det ett förräderi mot Allah och Hans Sändebud. På samma sätt är det inget annat än ett förräderi mot Allah, Hans Sändebud och de muslimska massorna om någons utnämning sker i utbyte mot mutor eller andra förmåner, eller på grund av något annat liknande snävt egenintresse, eller om en olämplig och ohederlig person utses medan en kompetent och hederlig person åsidosätts på grund av hyckleri och fientlighet mot honom. Allah den Allsmäktige har förbjudit sådant förräderi och sagt:
*******arabiska
”O ni troende! Förråd inte medvetet Allah och Hans Sändebud, och förråd inte heller de förtroenden som ni har anförtrott varandra.” (Sura al-Anfal: 27)
Därefter säger Allah:
******arabiska
”Vet att era rikedomar och era barn endast är en fitna, en prövning. Hos Allah finns sannerligen en väldig belöning. (Sura al-Anfal: 28)
Innebörden av den Allsmäktige Allahs ord är att människan ofta, förblindad av kärleken till sina barn och närstående, ger dem någon viktig statlig maktposition. Hon gör en olämplig person till innehavare av makt. Detta är inget annat än ett förräderi mot Allahs anförtrodda ansvar. På samma sätt tar hennes strävan efter överflöd av rikedom och att bygga upp berg av pengar aldrig slut. Denna kärlek till rikedom tvingar henne att ge olämpliga personer företräde och att ägna sig åt orättvisor. För att skaffa sig rikedom på orättmätiga och olagliga sätt exploaterar hon folket. Vissa regionala styresmän eller höga statliga tjänstemän är sådana till sin karaktär att de är skickliga på att smickra överordnade. Därför utser de smickrare till ansvarsfulla poster bland sina närstående, trots att de är olämpliga. En sådan person förråder utan tvekan Allah och Hans Sändebud och sviker det ansvar och den anförtrodda egendom som har lagts på honom.
Om en ansvarig statlig tjänsteman fruktar Allah, kan tygla sin girighet och förmår avstå från att missbruka sin makt, hjälper Allah honom att stå fast vid rättvisa principer. Han skyddar honom från alla motgångar.
Den härskare som är slav under sina egna begär straffar Allah. Han krossar byggnaden av hans syften och förhoppningars drömmar. Han lämnar också hans barn och familj i en förödmjukande situation. Han förlorar de rikedomar som han skaffat på olagliga sätt.
Det finns en berömd berättelse om detta: En gång kallade en av de abbasidiska härskarna till sig de lärda och sade: ”Skriv ner några händelser som ni själva har sett eller hört talas om.” En gång såg jag Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah ha förbarmande med honom), berättade han, när en person kom till honom och sade: ”De troendes ledare! Du har hållit dina barn borta från statens egendom. Du har lämnat dem utan annat än en väg till fattigdom och hjälplöshet. Du lämnar ingenting åt dem.” Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah ha förbarmande med honom) låg då på sin dödsbädd. Han sade: ”Nåväl, för hit barnen till mig.” Alla fördes fram inför honom. Kalifens barn var många. Alla var minderåriga. När han såg barnen började han gråta och sade: ”Mina barn! Jag har gett er det som var er rätt till fullo – jag har inte berövat någon av er något. Utöver detta kan jag inte ge er något av folkets egendom. Var och en av er har i själva verket ett av två tillstånd: antingen blir ni rättfärdiga och fromma, och Allah är de rättfärdiga och goda tjänarnas beskyddare och hjälpare, eller också blir ni onda och osedliga. Jag vill inte lämna något efter mig åt onda och osedliga människor, eftersom de då kommer att ägna sig åt olydnad mot Allah.” ******arabiska ”Gå nu allihop; ni kan lämna mig. Det är allt jag har att säga.”
Därefter säger han: Senare såg jag dessa barn till den ädle Umar ibn Abd al-Aziz; några av dem ägde hundratals hästar och skänkte dem på Allahs väg. Islams mujahider red på dem och kämpade jihad för att upprätta rättvisa.
Därefter sade den abbasidiske kalifen: ”Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) var de muslimska kalifernas kalif.”
I öster lydde turkarnas land och i väster Marocko och Spanien under hans styre; hans makt och auktoritet var även etablerad på ön Cypern, i områdena vid den syriska gränsen, i Tarsus och på andra platser. Hans välde sträckte sig i söder ända till Jemens yttersta gräns. Trots detta ärvde hans barn endast mycket små tillgångar från fadern. Det sägs att värdet av den kvarlåtenskap han lämnade efter sig var mindre än tjugo dirham per barn.1(Allah hjälper sina goda tjänare, såsom Han hjälpte Umar ibn Abd al-Azizs barn. Genom arv fick de inte mycket, men Allah hjälpte dem på ett sådant sätt att var och en blev ägare till stora rikedomar. I Koranen sägs: ”Min beskyddare är endast Allah, som har uppenbarat Skriften, och Han beskyddar de rättfärdiga.” (7:196) – redaktören.) Samtidigt hade jag bland kaliferna sett sådana härskare som efterlämnade så enorma rikedomar att när deras barn efter deras död delade dessa mellan sig, fick var och en upp till sex miljarder ashrafi. Trots detta kom några av dessa barn till slut att tigga. Det finns otaliga berättelser, ögonvittnesskildringar och många berättelser om tidigare generationers erfarenheter, spridda här och där. För de kloka innehåller de många lärdomar.
Profetens liv och föredöme visar att även politisk makt, ledarskap och regeringsmakt är ett anförtrott ansvar, och att detta ansvar måste förvaltas på rätt sätt; det är wajib.
Varningar i denna fråga hade redan framförts på olika sätt. Till Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) sade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) angående ledarskap:
*******Arabiska
”Ledarskap är ett anförtrott ansvar. Detta ledarskap kommer i vissa fall att bli en orsak till skam och ånger på Uppståndelsens dag. Men den som hade ett ledarskap grundat på rättvisa och principfasthet och fullgjorde dess rättigheter på rätt sätt är ett undantag.” (Muslim)
Imam al-Bukhari har i Sahih al-Bukhari återberättat en tradition från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), enligt vilken:
************Arabiska
Den Helige Profeten (frid vare med honom) sade: ”När anförtrodda förpliktelser börjar försummas och förrådas, ska ni invänta den Yttersta dagen.” Man frågade: ”Allahs Sändebud! Vad innebär det att anförtrodda förpliktelser försummas?” Han sade: ”När olämpliga personer får tillträde till ämbeten med regeringsmakt, ledarskap och myndighet, ska ni invänta den Yttersta dagen.” (Bukhari)
Det är mot bakgrund av denna innebörd av anförtrodda förpliktelser som den muslimska umman har nått ijmāʿ i denna fråga: Om förmyndaren eller waṣī för ett föräldralöst barn, förvaltaren av waqf-egendom eller någon som utsetts till ansvarig eller representant för en uppgift behöver använda den berörda ägarens tillgångar, ska han använda dem på bästa sätt (det vill säga inte spendera mer än det fastställda beloppet och inte på något sätt förskingra dem). Såsom Allah den Upphöjde har sagt:
********Arabiska
”Närma er inte den föräldralöses egendom annat än i gott syfte, förrän han uppnått vuxen ålder.”
Härskare och statliga tjänstemän är folkets beskyddare eller förvaltare, liksom en getherde. Den Helige Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har sagt:
******arabiska
”Var och en av er är förvaltare. Var och en kommer att tillfrågas om sina underställdas handlingar. Den som är ledare för samhället och staten kommer att tillfrågas om sina underställda människors handlingar. Hustrun är förvaltare av sin makes hem. Hon kommer att behöva stå till svars för det som ligger under hennes myndighet i detta hem. Barnet är förvaltare av sin fars egendom, och det kommer att tillfrågas om den. Slavtjänaren är förvaltare av sin herres egendom, och han kommer att tillfrågas om den. Var på er vakt! Kom ihåg att var och en av er är förvaltare för de andra. Alla kommer att tillfrågas om dem som står under deras ansvar.”
Den Helige Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har sagt att
*******আরবী
”Om Allah har anförtrott någon ansvaret och myndigheten över andra och denne dör medan han försummar att fullgöra sitt ansvar, kommer Allah att förbjuda honom till och med doften av paradiset.” (Muslim)
En gång kom Abu Muslim al-Khawlani (må Allah förbarma sig över honom) inför Muʿawiya (må Allah vara nöjd med honom), Ibn Abu Sufyan, och sade till honom:
******আরবী
”(O arbetare! Frid vare med dig.)”
Hovmännen sade: ”Säg inte ’Ayyuhal ajir’, utan **আরবী säg det.” Därefter sade han: ******আরবী. Återigen sades det: ”Säg ’Ayyuhal amir’.” Men Abu Muslim al-Khawlani upprepade samma mening tre gånger. De närvarande påminde honom gång på gång om att säga ’Ayyuhal amir’. Till slut sade amir Muʿawiya: ”Låt Abu Muslim tala. Han känner själv bäst till innebörden av sina ord.” Därefter sade Abu Muslim: ”O Muʿawiya! Du är en arbetare. Fårenas herre har anställt dig mot lön för att ta hand om denna flock får. Om du vakar över de får som drabbats av hudsjukdom, behandlar de sjuka fåren och tar hand om dem, kommer fårens ägare att ge dig din lön. Men om du inte ser efter de hudsjuka fåren, inte behandlar de sjuka fåren och inte visar det ansvar som krävs i omsorgen om dem, kommer deras ägare att straffa dig.”
Denna händelse ensam är tillräcklig som förmaning och undervisning för en härskare. Hela mänskligheten är nämligen Allahs tjänare. Statliga tjänstemän är Hans representanter, utsedda att styra Allahs tjänare. Ansvaret att skydda folkets liv, egendom och heder har anförtrotts åt dem.
Även om det finns kompetenta och erfarna personer inom landets handel, ekonomi och frågor som rör ursprungsområdena för jordbruksproduktionen, är det utan tvekan ett förräderi och ett svek att utse någon som är oerfaren och inkompetent på dessa områden till den tjänsten. Om statsmakten gör något sådant blir den förrädisk. En person som saknar kunskap om landets ekonomi och dess livsnerv – jordbruk, industri och handel – kommer nämligen att sälja varor och handelsartiklar till oskäliga priser. Att, trots att en god och hederlig köpare är beredd att betala ett högre eller skäligt pris, inte ge honom varorna till ett skäligt pris på grund av hot, vänskap eller nära släktskap, är inget annat än förräderi. Då kommer varornas ägare utan tvekan att känna avsky mot honom och fördöma honom.
Därför är det de högsta statliga tjänstemännens plikt att inte utse någon förrädisk person till representant eller administrativ ledare, utan att utse en person med god erfarenhet av handel, landets ekonomi eller jordbruk till statlig representant eller härskare.
[Två]
Kvalifikationer för makt och styrande myndighet
Det andra kapitlets ämne är följande: Makten och den styrande myndigheten bör anförtros åt den mest kvalificerade personen. Även om den mest kvalificerade personen inte finns tillgänglig, bör makten och den styrande myndigheten anförtros åt en kvalificerad person. På varje nivå i förvaltningen bör de idealiska personerna för de olika posterna ges makt och utses till representanter. För styrande myndighet är styrka och pålitlighet nödvändiga, så att tillämpningen av de shariatiska bestämmelserna och tillvaratagandet av folkets rättigheter kan underlättas. Olika typer av domare.
Efter den ovanstående diskussionen är det nu nödvändigt att förstå vad som är ledarens plikt. Kort sagt innebär den att han ska utse sådana personer till statliga representanter, tjänstemän eller härskare över någon del av landet som är hederliga och kvalificerade. Ibland uppstår emellertid en situation där man inte kan finna någon med de önskvärda kvalifikationerna för uppgiften. Då är det ledarens plikt att utse en person till uppgiften på grundval av relativ kompetens. Till varje post ska han utse den som, vid en jämförelse, är mest kvalificerad. Om ledaren fullgör denna uppgift genom att tillämpa fullständig opartiskhet, hederlighet och gott omdöme, har han uppfyllt sin plikt och sitt ansvar. Först då kan han kallas en rättvis ledare. Även inför den Allsmäktige Allah kommer han att betraktas som en rättvis härskare. Naturligtvis kan man ändå inte med eftertryck säga att inga fel eller brister kommer att uppstå i vissa fall av olika orsaker. Men vad annat finns det då att göra? Allah den Upphöjde har också talat om att göra den möjliga ansträngningen. Såsom det sägs:
********Arabiska
”O muslimer! Frukta Allah så mycket som ni förmår.” (Sura at-Taghabun: 16)
********Arabiska
”Allah ålägger ingen en börda som överstiger hans förmåga. (Sura al-Baqara: 286)
När Allah gav befallningen om jihad sade Han:
****Arabiska
”Kämpa mot fienderna på Allahs väg. Du är endast ansvarig för dig själv och inte för någon annan. Men uppmuntra även de andra muslimerna till detta. (Sura an-Nisa: 84)
Allah säger vidare:
*******Arabiska
”Troende! Var uppmärksamma på ert eget ansvar. Om ni håller er på den rätta vägen kan de vilseledda inte skada er.” (Sura al-Ma’ida: 105)
Därför kan man anta att den härskare eller myndighet på någon administrativ nivå som inte gör alla möjliga ansträngningar för att utse hederliga personer och som gör sitt yttersta för att fullgöra sin plikt följer vägledningen eller den rätta vägen.
Guds Sändebud (frid vare med honom) sade:
********Arabiska
”När jag befaller er att göra något, ska ni göra det efter bästa förmåga.” (Bukhari–Muslim)
Men om någon brister i det nämnda arbetet under förevändning av en oförmåga som inte erkänns av sharia, kommer det att vara trolöshet. Han kommer att straffas för trolöshet på grund av försummelse av denna plikt. Därför är det hans plikt att noggrant ta reda på vem som är mest kompetent, skicklig och nyttig, samt att föreslå en kompetent och skicklig person för varje befattning. För varje form av myndighet och makt finns det två grundpelare: den ena är styrka och den andra är amanah, det vill säga pålitlighet. Såsom det sägs i den heliga Koranen:
*******Arabiska
Den bäste du kan anställa som tjänare är den som är stark och pålitlig. (Sura al-Qasas: 26)
Egyptens härskare sade till Hazrat Yusuf (frid vare med honom):
*******Arabiska
”Från och med i dag är du en mycket högt aktad och pålitlig person bland oss.”
Angående beskrivningen av den ädle Jibrā’īls (frid vare med honom) värdighet och egenskaper säger Allah den Allsmäktige:
******Arabiska
”Sannerligen är den ädla Koranen ett budskap som förmedlats av en högt aktad ängel, som är kapabel att bära uppenbarelsens tunga börda och har en hög ställning hos Honom som innehar Tronen. Han är där en framstående och pålitlig varelse. (Sura at-Takwīr: 19–21)
Den grundläggande styrkan bakom varje statlig makt och varje styrande myndighet är landets balanserade tillstånd. På slagfältet ligger styrkan i krigsledningen i befälhavarens tapperhet och mod. Han måste vara insatt i och skicklig på alla slags krigsstrategier. Han måste vara vaksam på fiendens bedrägerier och taktiker. Ty, som det heter på arabiska: ”Stridens andra namn är bedrägeri.” Krigsledaren måste känna till krigsstrategierna. För att kunna handla i enlighet med dem måste han vara fullt skicklig. (På den tiden) måste krigsledaren ha erfarenhet av att skjuta och träffa med pilar, så att han kunde tillfoga fiendens styrkor ett lämpligt slag. Han måste vara en skicklig ryttare.
Som Allah den Allsmäktige har sagt:
******Arabiska
”Muslimer! Genom att samla militär styrka och utrustning samt skaffa ett stort antal krigshästar, ska ni vidta så omfattande krigsförberedelser som ni förmår mot de otrogna. (Sura al-Anfāl: 60)”
Allahs sändebud (s.a.) sade:
******Arabiska
”Lär er att skjuta med båge och träna ridning. För mig är bågskytte kärare än ridning. Den som lär sig bågskytte men försummar det och senare glömmer det tillhör inte min grupp.” I en annan återberättelse står det: ******Arabiska
”Bågskytte (det vill säga att förvärva militär förmåga) är en välsignelse. Den som glömmer det har förnekat denna välsignelse.” (Muslim)
Genom dessa uttalanden har man betonat att muslimerna måste besitta all slags styrka, däribland militär förmåga, för att undanröja hindren mot att kunskap, visdom, rättvisa och Guds föreskrifter etableras i samhället. Detta betonas uttryckligen i både Koranen och sunna.
1. Ärlighet och pålitlighet är egenskaper som grundar sig på gudsfruktan.
2. Det är inte rätt att offra Allahs rättigheter i utbyte mot obetydliga världsliga tillgångar.
3. Fullständigt avlägsna människors rädsla ur hjärtat.
Allah den Allsmäktige har gjort dessa tre ädla egenskaper nödvändiga för varje styresman, ledare och person med auktoritet.
I den ädla Koranen har Allah förkunnat:
*******Arabiska
”Frukta inte människorna, utan frukta Mig. Sälj inte Mina verser för ett ringa pris. De som inte styr folket i enlighet med Allahs bud är kafirer (olydiga)1. (Sura al-Ma’ida: 44) (1. Han har tidigare sagt: fasiq och zalim.)
På denna grund delade den Ädle Profeten (frid vare med honom) in härskare och domare i tre kategorier. Han förklarade att två av dessa kategorier skulle hamna i Jahannam. Endast en kategori av domare skulle hamna i paradiset.
Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade:
*********Arabiska
”Domare och härskare är av tre kategorier. Två kategorier av domare hör till Jahannam och en kategori av domare hör till paradiset. Den som därför inser sanningen och dömer rättvist kommer att höra till paradiset.” (Ahl al-Sunna)
De som avgör tvister mellan två stridande parter kallas qāḍīer eller domare. Domaren ska ge dessa båda parter anvisningar. Därför omfattas alla av samma rättsliga bestämmelse, vare sig någon av dem är kalif eller kung, wālī eller ḥākim, någon som innehar statschefens ansvar eller till och med någon som har anförtrotts ansvaret för barns utbildning. Profetens ädla följeslagare framställde saken på detta sätt. De handlade också så, och det är det naturliga.
[Tre]
Ett folkälskande, modigt och hängivet ledarskap
I dagens värld är det mycket sällsynt att finna människor i vilka dessa två ädla egenskaper – styrka och pålitlighet – är förenade. Om det finns två personer, varav den ene är pålitlig och den andre stark, bör auktoritet och ledarskap ges åt den av dem genom vilken landet och folket inte utsätts för skada. Imām Aḥmad (må Allah förbarma sig över honom) tillfrågades om två män, varav den ene var modig och skicklig i krig men syndig i sitt handlande, medan den andre var rättfärdig och from men feg och utan mod: med vem är det lämpligt att föra jihad? Han svarade att man bör föra jihad tillsammans med den krigsskicklige och starke mannen, även om han är fājir. Hans styrka kommer nämligen här att användas till muslimernas fördel, medan hans synd endast drabbar hans eget liv. Den rättfärdige och fromme mannens situation är helt motsatt.
Antalet personer som i dag besitter dessa två ädla egenskaper – styrka, mod och pålitlighet – är ytterst litet. Därför brukade Ḥaḍrat ʿUmar (ra) be:
*********Arabiska
”O Allah! Jag klagar inför Dig över den syndiges grymhet samt den feges svaghet och oförmåga. (Skydda oss från bådas händer!”)
Därför bör man för varje land och område, med hänsyn till dess omständigheter, söka ett hederligt och kompetent ledarskap. Om ledaren för ett land vill utse en styresman eller administratör, är det hans plikt att anförtro denna uppgift åt den främsta personen i det berörda området eller landet. Om det däremot finns två personer, varav den ene är pålitlig och den andre stark och modig, måste han vid utnämningen, utifrån omständigheterna, avgöra vilken av dem som genom en balanserad utövning av dessa två egenskaper bäst kan främja landets och folkets välfärd och minska skadan i förvaltningen av området eller riket.
När det gäller militärt ledarskap bör därför den eller de personer utses som besitter styrka, mod och tapperhet. Även om deras fromma gärningar är något färre bör den modige ges företräde inom krig och försvar framför en svag militär ledning.
Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) fick frågan om två personer, som båda brukar leda i strid. Den ene är en ”fajir”, det vill säga syndfull, men besitter större styrka och mod, medan den andre är rättfärdig och from men svag till sinnet. Vems ledarskap bör man då kämpa under? Han svarade: Den syndfulle mannens styrka och kraft är till muslimernas gagn, medan hans ”fujur”, eller syndfullhet, endast drabbar hans eget liv. Om den rättfärdige och fromme är svag, är hans rättfärdighet och fromhet till nytta för honom själv; men eftersom han är svag blir han en orsak till svaghet när det gäller att försvara muslimernas intressen.
Därför bör man delta i jihad tillsammans med den starke befälhavaren även om han är en ”fajir”.
Rasulullahs (frid vare med honom) uttalande:
********arabiska
”Allah den Allsmäktige låter även genom en ’fajir’ person få hjälp med Sin religion.” (I en annan återberättelse förekommer *****arabiska i stället för ****arabiska, det vill säga: ”Han låter även sådana personer och grupper hjälpa Sin religion som inte har någon del i goda gärningar.)
När man därför inte finner någon orädd militär befälhavare och inte heller någon general som kan ersätta honom, ska man till denna post utse den person som är mer kvalificerad och rättfärdig ur religiös synpunkt. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utsåg Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) till befälhavare för islams armé. Han bar detta ansvar ända sedan han antog islam. Om honom brukade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga:
******arabiska
”Khalid är ett svärd som Allah har dragit för att förgöra polyteisterna.”
Trots detta inträffade det en eller två gånger att Hazrat Khalid (ra) gjorde något som Allahs Sändebud (sa) ogillade. En gång lyfte Allahs Sändebud (sa) sina händer mot himlen och sade:
*******Arabiska
”O Allah! Jag avsäger mig ansvaret för vad Khalid har gjort (i övermått under striden).”
Den Ädle Profeten (sa) uttalade denna bön när Khalid ibn al-Walid (ra), efter att ha blivit tveksam om människorna i stammen Juzaymas tro, hade dödat några av dem och tagit deras pengar och egendom. Detta var i själva verket fullständigt olagligt enligt islam. De andra ärevördiga följeslagarna som befann sig med honom hade förbjudit Hazrat Khalid att göra detta. Den Ädle Profeten (sa) gick själv till människorna i stammen Juzayma och uttryckte sin sympati och medkänsla med dem. Han lovade att återlämna den egendom de hade lämnat kvar på slagfältet. Trots detta misstag behöll Allahs Sändebud (sa) alltid Hazrat Khalid ibn al-Walid som befälhavare för den islamiska armén. Den enda anledningen var att han var mer lämpad än de andra när det gällde krigföring och militär skicklighet. Däremot brukade han göra fel i den allmänna bedömningen av händelser. Sanningens kämpe, Abu Dharr (ra), var å andra sidan mer lämpad när det gällde ärlighet och fromhet. Trots detta sade Allahs Sändebud (sa) till honom:
*******Arabiska
”O Abu Dharr! Jag ser att du är svag. Jag önskar för din del det som jag önskar för min egen del. Bli aldrig ledare ens för två personer. Ta inte på dig ansvaret att förvalta en föräldralös persons egendom.” (Muslim)
Allahs Sändebud (sa) förbjöd Hazrat Abu Dharr att åta sig ledarskap och förvaltarskap. Trots detta sade den Ädle Profeten (sa), när han lovordade just hans ärlighet och storslagna karaktär:
******arabiska
”Abu Dharr befann sig på sanningens högsta höjd. [Här saknas användningen av de bildliga uttrycken och epiteten ’Khazra’ och ’Ghabrara’.]
Profeten (s.a.) sände den ärevördige Amr ibn al-As (r.a.) till slaget vid ’Dhat al-Salasil’ eftersom hans nära släktingar bodde där. Profeten (s.a.) ville visa honom välvilja. Trots att det fanns personer som var bättre än honom skickade han just honom dit och ingen annan.
En gång utsåg Allahs Sändebud (s.a.) Usama ibn Zayd till befälhavare för armén.
Kort sagt utsågs vissa personer till guvernörer, administratörer eller militära befälhavare på grund av deras särskilda egenskaper, med hänsyn till särskilda nationella intressen. Samtidigt kunde det finnas andra som överträffade dem i fromhet, kunskap, visdom och tro.
På samma sätt, när avfällighetsfitnan tog fart under den förste kalifen, den ärevördige Abu Bakr al-Siddiqs (r.a.) regering, sände han Khalid ibn al-Walid (r.a.) som armébefälhavare för att kväsa den. Även till jihad i Irak och Syrien skickades han som befälhavare. Trots detta hände det ofta att den ärevördige Khalid (r.a.) gjorde sådant som inte var önskvärt. Det sägs att personliga böjelser och tendenser ibland påverkade hans handlingar. Trots allt detta avsattes han inte från posten som militär befälhavare; i stället gav överordnade tjänstemän honom en kort och mild tillrättavisning, och hans ”goda sida” gavs företräde framför hans ”skadliga sida”.1 (1. Alla följeslagarna var ***arabiska rättfärdiga. Det kunde hända att de begick misstag i sina beslut, men personliga intressen hade ingen del i dem. Den ärevördige Umar avsatte Khalid, men trots det deltog Khalid i jihad som vanlig soldat och lämnade efter sig ett yttersta islamiskt exempel på lydnad. De var människor med idealisk karaktär. – Redaktören) Man övervägde inte att ersätta honom med någon annan.
Dessutom: om statens högste ämbetsman, det vill säga kalifen, är mindre sträng, behöver hans efterträdare förvisso vara sträng. På samma sätt är det obestridligen nödvändigt att den underordnade representanten har ett milt sinnelag om statens högste ämbetsman är mycket sträng till sin natur. Innan den ärevördige Umar (r.a.) blev kalif förespråkade han att armébefälhavaren Khalid ibn al-Walid (r.a.) skulle avsättas från sin post. Han ville utse Abu Ubayda ibn al-Jarrah (r.a.) till armébefälhavare, eftersom den ärevördige Khalid också var sträng till sin natur. Å andra sidan var den ärevördige Umar ibn al-Khattab (r.a.) själv sträng till sin karaktär. Abu Ubayda var en mild människa. Den ärevördige Abu Bakr al-Siddiq (r.a.) var en lysande symbol för mildhet. Det Abu Bakr gjorde vid den tiden var därför riktigt. Den ärevördige Khalid ibn al-Walid var chef för de islamiska styrkorna under den ärevördige Abu Bakrs tid. Under den ärevördige Umar ibn al-Khattabs regering hade Abu Ubayda ibn al-Jarrah ansvaret för ledningen av den islamiska armén. På detta sätt upprätthålls balansen inom förvaltningen. Den store Profeten (s.a.) sade om sin egen person:
********arabiska
”Jag är barmhärtighetens profet, jag är krigets profet.” Det innebär att det också är min uppgift att vid behov använda våld i självförsvar. Den helige Profeten (frid och välsignelser vare med honom) har sagt:
*******Arabiska
”Jag strider med ett leende på läpparna för att upprätta rättvisa och sanning, och mitt samfund är måttfullt.” Om de ädla följeslagarna har Allah den Allsmäktige sagt:
**********Arabiska
”Mot de otrogna är de mycket stränga, men sinsemellan visar de varandra medkänsla. Du kommer att se dem ibland böja sig och ibland falla ned i prostration; de söker Allahs gåvor och Hans välbehag.” (Sura al-Fath: 28)
********Arabiska
”Milda mot muslimerna och stränga mot de otrogna, det vill säga mot dem som är olydiga mot Allah.” (Sura al-Maida: 54)
Det var därför som Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hade full auktoritet och ledarskap. Deras auktoritet utövades på ett välordnat sätt och präglades av balans. Under den helige Profetens (frid och välsignelser vare med honom) tid betraktades dessa två stora personligheter som hans två armar. Den ene var mild i hjärtat och till sin läggning, medan den andre var hård i hjärtat och till sin läggning. Den helige Profeten (frid och välsignelser vare med honom) har själv sagt följande om dessa två:
********arabiska
”Efter mig ska ni lyda Abu Bakr och Umar.”
Därför ser man att Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), efter Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), visade ett sådant hjältemod och sådan tapperhet i kampen mot de ”avfälliga” att till och med Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) blev förvånad. Han hade aldrig väntat sig en sådan modig insats av Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Alla de andra följeslagarna var också ovetande om denna fråga. De sade: ”Hur kan du föra jihad mot dem enbart för att de vägrar betala zakat?”
Om situationen alltså är sådan att det, utöver egenskaper som ärlighet, hederlighet och pålitlighet, även krävs stränghet och handlingskraft, ska man prioritera ett strängt ledarskap. När det exempelvis gäller att skydda ekonomiska tillgångar behövs en person med strängt sinnelag. För att driva in och bevara ekonomiska tillgångar krävs nämligen både styrka och pålitlighet. Därför måste den lokala förvaltaren och tjänstemannen vara stränga och kraftfulla, så att deras stränghet inte tillåter att någon förhalar indrivningen. Sekreteraren, skrivaren och skattmästaren måste vara kompetenta och pålitliga. Det är genom deras kompetens och pålitlighet som de ekonomiska tillgångarna kan skyddas på rätt sätt. Detsamma gäller ledningen och befälet på slagfältet, och samma bestämmelse är tillämplig där. Krigsledaren ska utses på grundval av råd från kunniga och gudfruktiga personer. På så sätt beaktas båda typerna av kompetens och egenskaper. I själva verket bör samma synsätt och bestämmelse följas när det gäller all administrativ myndighet och alla former av ledarskap.
Om målet och nyttan med myndighet och ledarskap inte kan uppnås genom en enda person, kan två, tre eller ännu fler personer utses för samma uppgift. Den mest kompetenta personen ska dock ges företräde. Om arbetet inte kan utföras av en enda person ska man vid behov utse flera guvernörer och tjänstemän, och under alla omständigheter ge den mer kompetenta personen företräde.
När det gäller domarmakten ska den ges till den mest kunniga, sakkunniga, gudfruktiga och kompetenta personen. Om den ena personen är mer kunnig och den andra mer from och gudfruktig, måste man undersöka om den kunnigare personens kunskap och visdom vid tvekan och osäkerhet, eller den frommare personens intressen och önskningar, kan hindra tillämpningen av den berörda bestämmelsen.
För det har återberättats i en ädel hadith att
*********arabiska
”Allah den Allsmäktige älskar den som är eftertänksam och prövande i stunder av tvekan och osäkerhet vid beslutsfattande, och Han älskar den klokhet som förmår upprätthålla balansen när intresse och begär för något är som starkast.”
Det är önskvärt, men inte nödvändigt, att qadin (domaren) har stöd av den högste ansvarige för krigsfrågor, en armébefälhavare eller den högste administrativa ledaren. Vid utnämningen av en domare ska egenskaper som särskild utbildning och kunskap samt fromhet prioriteras. Om behovet av styrka och handlingskraft i jämförelse med kunskap och fromhet visar sig vara större, ska en sparsam och självständig person prioriteras.
Vissa ʿālim, det vill säga experter på islamisk kunskap, tillfrågades: Om ingen kvalificerad person står att finna för att avgöra rättsfall, och de som finns antingen är en syndig ʿālim eller en from men okunnig person, vem av dessa två ska då prioriteras? De svarade att om den ena personen i högre grad är benägen att avlägsna sig från sanningens och godhetens väg, är det naturligt att brister uppstår i arbetet för religionen; därför bör den fromme personen prioriteras. Om brister i religionens angelägenheter fortsätter att uppstå på grund av härskarnas försummelse, ska ʿālimen i stället prioriteras. De flesta ʿālim ansåg i detta fall att den fromme personen skulle prioriteras. Anledningen är att alla imamer och mujtahider är överens om att en ämbetsman eller amir måste vara rättvis och behörig att avlägga vittnesmål.
Det råder meningsskiljaktighet om villkoret beträffande ʿilm: vilken typ av ʿālim ska utnämnas till ämbetsman i olika frågor? Måste denne ʿālim vara mujtahid, eller muqallid, eller ska man utnämna den som står att finna, oavsett vilken typ han är? Detta har behandlats utförligt på annat håll. Här finns mycket litet utrymme för en sådan diskussion. Det korta svaret är ändå att det, med hänsyn till situationens omständigheter, är tillåtet att vid behov utse en person som relativt sett är lämpad för uppgiften till härskare eller ämbetsman. Man måste nämligen särskilt beakta situationen och miljön för att i största möjliga utsträckning undanröja det onda. En person kan vara mer kvalificerad vad gäller kunskap och insikt, men kanske svag när det gäller att upprätthålla lag och ordning i ett visst område. I så fall behövs en stark person, även om han har mindre insikt.
Myndighet och ledarskap på samhällets olika nivåer finns till för folkets behov. Man måste se hur dessa behov ska tillgodoses. Exempelvis är det de ekonomiskt utsatta samhällsmedborgarnas skyldighet att återbetala de lån de har tagit. Men för närvarande bör man av dem endast kräva det belopp som de har förmåga att betala tillbaka. Det finns till exempel en föreskrift om att samla styrka för jihad och därför skaffa många hästar, det vill säga anskaffa krigsmateriel. Men när medborgarna är oförmögna och saknar möjlighet upphävs denna föreskrift för dem. Då blir det som ligger inom deras förmåga obligatoriskt för dem. Att fullgöra denna obligatoriska plikt blir då deras skyldighet. Hajj och andra former av dyrkan är däremot annorlunda. Detta gäller inte i deras fall. Tvärtom är det obligatoriskt för honom att utföra hajj och liknande.
*******Arabiska
”Den som har förmåga och möjlighet att bege sig till hajj.” (Sura Āl ʿImrān: 97)
Det är inte obligatoriskt att han särskilt ska ägna sig åt att skapa förmåga och möjlighet. Hajj blir nämligen obligatorisk först när han har möjlighet genom normala medel; därför är det inte obligatoriskt att på ett särskilt sätt skapa denna möjlighet.
[Fyra]
Målet med statligt ledarskap och myndighetsutövning i islam:
Att förverkliga Koranens och sunnans undervisning samt lagar och bestämmelser
Detta kapitel behandlar hur den mest lämpade personen identifieras, hur styrets och myndighetsutövningens syften och mål känns igen genom att de förverkligas, hur myndighetens mål är religionens mål – att upprätta religionen och genomföra nödvändiga reformer – samt ett välordnat upprättande av fredagsbönen och församlingsbönen och religiös förbättring av folket.
Hazrat Umar ibn al-Khattab (ra) brukade säga: ”Det är därför jag sänder en härskare, en administrativ tjänsteman eller anställda till er: för att de ska lära er den Allrahögste Allahs bok och Profetens föredöme samt hålla religionen, det vill säga det islamiska levnadssystemet, levande och bestående.”
Vem som är den mest lämpade personen blir känt när man känner till styrets och myndighetsutövningens syfte samt metoden för att nå målet. När målet står klart för dig och du har lärt känna metoden för att nå det, ska du anse att du fullt ut har förstått vad du bör göra.
Om materiella intressen får företräde bland kungar, monarker och den styrande klassen, och de överger religionen, den religiösa undervisningen och värderingarna, befordrar de styrande myndigheterna inom statsapparaten sådana personer genom vilka deras personliga syften och mål i högre grad kan uppnås. En härskare som eftersträvar statsmakten för sina egna personliga intressens skull kommer vid tillsättningar och omplaceringar att ge företräde åt den person som hjälper honom att behålla sin stat, sin myndighet och sin ställning. I den Ädle Profetens (sa) politiska föredöme ser vi att de tjänstemän och befälhavare som hade ansvar för styret och krigsledningen, och som var statsöverhuvudets representanter och militära befälhavare, ledde muslimernas fredagsbön och församlingsbön. De höll värdefulla tal inför folket. Därför befordrade Allahs Sändebud (sa), strax före sin bortgång, Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) till ansvaret att leda bönen. Även i den muslimska umman gav han honom företräde för så viktiga uppgifter som militärt ledarskap.
När den Ädle Profeten (sa) utnämnde någon till befälhavare och sände honom till krigsfältet, beordrade han honom först och främst i den officiella order han fick att upprätta bönen. På samma sätt, när han sände någon som styresman över en stad eller ett område, instruerade han honom först att be tillsammans med församlingen. Så sände Allahs Sändebud (sa) Attab ibn Usayd (ra) som styresman över Mecka. På samma sätt sände han Uthman ibn Abi al-As (ra) som styresman över Taif. Hazrat Ali (ra) sände Hazrat Muadh (ra) och Hazrat Abu Musa (ra) som styresmän över Jemen. Amr ibn Hazm (ra) sände han som styresman över Najran. Som Allahs Sändebuds (sa) ställföreträdare eller representanter ledde de församlingsbönen och upprättade sharia-styret, det vill säga hudud och annat. Krigsbefälhavaren gjorde exakt samma sak. Efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång utförde de kalifer som efterträdde honom i den islamiska staten också dessa statliga och religiösa uppgifter på samma sätt. Umayyadernas kungar och, med undantag för ett eller två fall, även de abbasidiska härskarna gjorde detsamma. Detta gjordes eftersom det viktigaste i islams religion är bönen och jihad.
Det är därför som bönen och jihad ofta nämns tillsammans i många hadither.
När han besökte någon sjuk brukade han säga:
********Arabiska
”O Allah, ge denna Din tjänare hälsa, så att han kan närvara vid bönen och möta Dina fiender.”
*******Arabiska
”O Muadh! Det viktigaste för mig är bönen.”
Hazrat Umars instruktioner till regionala styresmän och tjänstemän:
De officiella förordningar som Hazrat Umar ibn al-Khattab (ra) skickade till de tjänstemän och guvernörer som var utsända till olika områden i den islamiska staten innehöll följande:
*******arabiska
”Det som är viktigt för er hos mig är bönen. Den som värnar om bönen värnar om religionen. Den som försummar bönen kommer i ännu högre grad att försumma andra gärningar.”
Innebörden av Hazrat Umars ord är att Allahs Sändebud sade:
arabiska
”Bönen är religionens pelare.” När de administrativa tjänstemännen vakar över denna pelare, kommer bönen att skydda dem från obscenitet, alla förkastliga handlingar och korruption, och bönen kommer att hjälpa dem i andra former av gudsdyrkan. (”Eftersom ******** den arabiska bönen avhåller från förkastliga och oönskade handlingar.”)
Allah den Högste har sagt:
******arabiska
”Sök hjälp genom ståndaktighet (i religionen) och bönen, och kom ihåg att bönen är en mycket tung börda. Men för dem som fruktar Allah är den inte tung.” (Sura al-Baqara: 45)
********Arabiska
”O muslimer, (håll alltid fast vid religionen och förbli ståndaktiga) sök hjälp genom tålamod och bönen. Allah är sannerligen med de tålmodiga.” (Sura al-Baqara: 153)
Allah den Högste sade, när Han tilltalade Sändebudet (frid vare med honom):
*******Arabiska
”(O Profet!) Uppmana medlemmarna av din familj att be. Håll själv fast vid bönen. Jag ber inte er om någon försörjning; det är snarare Jag som försörjer er. Det bästa slutet finns i taqwa, det vill säga ett försiktigt liv präglat av gudsfruktan.” (Sura Ta-Ha: 132)
*******Arabiska
”Jag har skapat jinnerna och människorna enbart för att de ska dyrka Mig, det vill säga visa fullständig lydnad och underkastelse. Jag förväntar mig ingen försörjning av dem. Och Jag begär inte heller att de ska ge Mig mat. Allah är sannerligen den främste försörjaren, en Väldig Varelse med oerhörd styrka.” (Sura adh-Dhariyat: 56–58)
Det står alltså klart att det främsta målet med auktoritet och ledarskap är att tjäna människorna och reformera dem. Om människorna överger religionen kommer de att drabbas av svår olycka, och de världsliga välsignelser, förmåner och njutningar som de har fått kommer aldrig att vara till någon nytta för dem. Den religiösa nytta som skulle ha uppnåtts genom dessa världsliga handlingar kommer inte att uppnås.
De världsliga ting genom vilka människan kan uppnå religiös välgång är av två slag. Det ena är att överlämna egendomen till den som har rätt till den. Det andra är att straffa den som genom överdrifter och orättmätiga metoder tillskansar sig egendom. Så vet att den som inte överskrider gränserna och inte överdriver har blivit van vid att verka för sin religion. Därför brukade den andre kalifen, hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), säga:
*****arabiska
”O folk, jag skickar mina tjänstemän och guvernörer till er för att de ska lära er er Herres bok och Profetens föredöme samt upprätthålla religionen bland er.”
Eftersom det numera har uppstått förvrängning både bland de styrande och de styrda, vilket har lett till att förvrängning syns i verksamheten på alla områden, har även reformarbetet blivit en svår uppgift. Därför kommer de personer som på alla möjliga sätt arbetar för folkets välgång i både religionen och det världsliga livet att betraktas som sin tids främsta och som de bästa mujahiderna. Guds sändebud (frid vare med honom) har till exempel sagt:
******Arabiska
”En dag för en rättvis imam eller ledare är bättre än sextio års dyrkan.”
I en hadith återberättad från Guds sändebud (frid och välsignelser vare med honom) i Imam Ahmads Musnad står det att han sade:
******Arabiska
”Bland människorna är den rättvise ledaren den som är Allah allra kärast. Och den som i högst grad drabbas av Allahs vrede är den orättvise ledaren.”
Det har återberättats av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
***********Arabiska
”Den dag då det inte finns någon annan skugga än Allahs skugga kommer Allah den Allrahögste att ge sju kategorier av människor en plats under sin barmhärtighets skugga: (1) den rättvise ledaren, (2) den unge mannen som är hängiven åt gudsdyrkan, (3) den person vars hjärta förblir upptaget av tanken på när han åter ska gå till moskén, även efter att han har lämnat den efter bönen, (4) de två personer vars vänskap enbart är för Allahs skull – på grundval av denna vänskap möts de, och om de skiljs åt är det också av samma anledning, (5) den person som i avskildhet och utan att människor vet om det åkallar Allah och låter tårarna falla, (6) den person som, när en ädel och vacker kvinna bjuder honom till sexuellt umgänge, svarar: ’Jag fruktar Allah, världarnas Herre, Allah Rabb al-ʿAlamin’, (7) den person som ger allmosor så hemligt att hans vänstra hand inte vet vad hans högra hand har gett.” (Al-Bukhari och Muslim)
I Sahih Muslim återges det, enligt en berättelse av Hayyad ibn Hammad (må Allah förbarma sig över honom), att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade:
*********arabiska
”Tre slags människor hör till paradisets invånare: (1) en rättvis härskare, statschef och regeringschef, (2) en barmhärtig person vars hjärta smälter av medkänsla med nära anhöriga och muslimer, (3) den rike person som är karaktärsfast och givmild.”
I en hadith från Allahs sändebuds sunan återges det att—
********arabiska
”Den som uppriktigt och ihärdigt ägnar sig åt välgörenhet är lik en mujahid på Allahs väg. Men välgörenheten får inte ges för att bli sedd av människor.”
Allah den Allsmäktige befallde jihad mot de terroristiska och aggressiva krafter som bär orättvisans och förtryckets fana och sade: ********arabiska
”Fortsätt att kämpa (mot dessa fientliga krafter som står i motsats till mänskligheten, genom att enas och använda alla möjliga medel), tills fitna och upplopp (riktade mot de fredsälskande människorna i samhället) har upphört och Allahs religion ensam har fått företräde i samhället.” (Sura al-Baqarah: 193)
En gång framfördes det till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom): ”O Allahs Sändebud! Ibland strider människor för att visa sitt eget mod; ibland drivs de i sin strid av en önskan att hävda sin heder, och ibland är även önskan att visa upp sig verksam bakom striden. Vilken av dessa situationer kan kallas ’jihad på Allahs väg’?” Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade:
********arabiska
Den som strider för att hålla Allahs ord högt, det är jihad fi sabilillah, det vill säga jihad på Allahs väg.” (Hadithen har återberättats i Bukhari och Muslim.)
Därav står det klart att jihadens huvudsakliga mål är att överallt upprätta Allahs rättvisa och klasskillnadsfria lag, att etablera Hans religions företräde och att hålla Hans ord högt. *****arabiska, det vill säga uttrycket ”Allahs ord”, har en vidsträckt innebörd. Med detta avses även den bok som innehåller Allahs föreskrifter, Kalāmullah.
Således har Allah den Allsmäktige sagt:
********Arabiska
“Jag har sänt Mina budbärare med tydliga bevis. Genom dem har Jag sänt Skriften och vågen (rättvisans måttstock), så att de kan upprätta (islams) rättvisa.” (Sura al-Hadid: 25)
Syftet med att sända olika profeter och Skrifter är att människorna ska upprätta Allahs rättigheter och Hans tjänares rättigheter med rättvisa och rättfärdighet.
Därefter säger Allah den Allsmäktige:
********Arabiska
“Jag har skapat järnet. I det finns en väldig, skräckinjagande kraft. I det finns också nyttigheter för människorna. Och ett annat syfte däri är att Allah den Allsmäktige direkt vill veta vilka som genom det träder fram för att hjälpa Honom och Hans budbärare.” (Sura al-Hadid: 25)
Den som alltså överger Allahs Skrifts bestämmelser och dess principer och ideal för att följa en annan ideologi och andra principer, är det Allahs avsikt att han, när han gör motstånd, ska vändas bort från den orätta vägen, även med ett vapen tillverkat av järnredskap. Etableringen, styrkan och beständigheten hos dīn är nämligen i vissa fall beroende inte bara av Allahs Skrift utan även av svärdet (som symbol för makt). Det har berättats av Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) att den store Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde oss ******Arabiska, det vill säga: “att vi skulle slå den främste personen med svärd, det vill säga med ett lämpligt vapen, den person som vänder sig bort från Koranen och träder fram för att utplåna dess anhängare.
När detta alltså är syftet, bör målet eftersträvas genom principen ”akrab fal akrab” (den närmare, därefter den närmaste). När det gäller auktoritet och ledarskap ska man välja två sådana personer och se vem av dem som står målet närmast. Den som av de två är bäst lämpad att uppnå målet ska utses till ämbetsman eller härskare.
Vem bör ges företräde när det gäller ledarskap? I detta sammanhang är Allahs sändebuds (frid vare med honom) uttalande särskilt värt att beakta. Allahs sändebud (frid vare med honom) sade:
”I en islamisk stat och ett islamiskt samhälle ska den person leda nationen som har läst Allahs lagbok mest och bäst förstått dess innebörd. Om flera personer då visar sig vara likvärdiga i fråga om duglighet, ska den som har särskild kunskap om Profetens sunna, principer och föredöme ges företräde. Om alla även då är likvärdiga, ska den som var först med att utvandra ges företräde till ledarskapet. Om alla också är likvärdiga när det gäller utvandringen, ska den äldste utses till ledare. Ingen annan person ska leda inom hans inflytelsesfär och ingen ska utan tillstånd sätta sig på hans hedersplats.” (Muslim)
Om flera personer är lika kvalificerade och det inte går att avgöra vem av dem som är mest kvalificerad, ska ledaren utses genom ”kora”, det vill säga lottdragning. Så gjorde exempelvis Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) under slaget vid Qadisiyya. En omfattande dispyt bröt ut i armén om vem som skulle kalla till bönen. Det gick till och med så långt att en inbördes konflikt hotade att bryta ut. Alla sade: ”Jag ska kalla till bönen.” Många framhöll skälen till att de borde ges företräde. Då följde man Allahs sändebuds (frid vare med honom) följande föreskrift.
*******Arabiska
”Om människor, genom att förstå betydelsen av belöningen för böneutropet och den främsta raden i bönen, finner att lottdragning behövs, ska de göra det.”
[Fem]
Förmögenhet, lån, gemensam verksamhet, mudaraba
avgörande av rättsfall och liknande på det sätt som Allah har föreskrivit
En annan form av offentliga anförtrodda medel är egendom och särskilda och allmänna lån, förvaltarskap, partnerskap, tawakkul, mudaraba, föräldralösas egendom, waqf och liknande. Att ge allmosor och välgörenhet till fattiga, behövande och helt egendomslösa, samt frågor som rör insamlare, tjänstemän, mu’allafat al-qulub, frigivning av slavar, ekonomiskt stöd till skuldsatta och gåvor och välgörenhet på Allahs väg, är bland de ämnen som behandlas i detta kapitel.
Den andra typen av anförtrodda medel är knuten till egendom. Om lån och skulder säger Allah:
******arabiska
”Om någon av er anförtror något åt en annan, skall denne återgälda den som anförtrodde honom det han anförtrotts och frukta Allah, sin Herre.” (Sura al-Baqara: 283)
Till denna typ av anförtrodda medel hör sådant som kapital, särskilda och allmänna lån, såsom deponerad egendom. Det omfattar även den gemensamma delägarens, muwakkils och mudaribs egendom, föräldralösas egendom, waqf-egendom, betalning för inköpta varor, skulder, kvinnors brudgåvor, ersättning i form av vinstandel och liknande.
Om detta har Allah den Allsmäktige sagt:
********arabiska
”Människan är av naturen otålig. När olycka drabbar henne blir hon orolig, och när välstånd drabbar henne blir hon snål. Detta gäller dock inte de bedjande, de som ständigt är hängivna i sin bön, och i vars rikedom en fastställd rätt tillkommer både den bedjande och den behövande. … Och de som bevarar de anförtrodda medlen och sina ingångna avtal och löften.” (Al-Maʿārij: 19–32)
Han sade vidare:
*********Arabisk text
”O profet! Vi har uppenbarat Boken för dig med sanningen. Döm därför mellan människor i deras tvister och rättsfall i enlighet med vad Allah den Allsmäktige har visat dig. Ta inte de förrädiska bedragarnas parti.” (Sura an-Nisāʾ: 105)
Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade:
*******Arabisk text
”Återlämna det anförtrodda till den som anförtrodde det åt dig, precis som det är. Och om någon bedrar och förråder dig, så bedra inte honom.”
Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade:
Arabiska
”Den som muslimerna anser vara pålitlig när det gäller säkerheten för liv och egendom är en ’mumin’. Och den person är en sann ’muslim’ från vars hand och tunga andra muslimer är trygga. En verklig ’muhajir’ är den som håller sig borta från det Allah har förbjudit. På samma sätt är den sanna mujahiden den som kämpar mot sitt eget jag för Allahs skull.”
Detta är en sahih-hadith. Delar av den har återgetts i Bukhari och Muslim. Vissa delar finns också återgivna i Tirmidhi Sharif.
Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade vidare:
********Arabiska
”Den som tar emot en annan människas egendom med avsikt att återlämna den, honom hjälper Allah att återbetala den. Men den som tar pengar eller egendom från någon med avsikt att helt lägga beslag på den, honom låter Allah den Högste förstöra.” (Bukhari)
Allah har ålagt att alla anförtrodda medel ska återlämnas. Man har varnats för att, oavsett om det handlar om svek mot ett förtroende, plundring, rån, stöld eller bedrägeri, måste det återställas. På samma sätt är det obligatoriskt att återlämna pengar, egendom och föremål som tagits emot som lån eller skuld.
Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade om detta i sitt tal under avskedspilgrimsfärden:
*********Arabiska
”Det som har lånats ska återlämnas, och kamelungen ska överlämnas till den som den har avsatts för. En skuld ska naturligtvis återbetalas. Den plikt som åligger ledaren måste han fullgöra. Sannerligen har Allah den Allsmäktige gett varje rättsinnehavare hans rätt. Därför finns inget testamente till förmån för en arvinge.”
Landets högsta styresman, de regionala styresmännen, de administrativa tjänstemännen och hela folket ingår alla i denna kategori. Det är en religiös plikt eller skyldighet för både de styrande och de styrda att på vederbörligt sätt fullgöra de ansvar som åligger dem gentemot varandra. Statsledaren och hans ställföreträdare eller utsedda person får inte försumma att ge folket dess rättmätiga rättigheter. Rättsinnehavaren måste få sin rätt tillgodosedd. Det är deras plikt att tillgodose folkets rättmätiga rättigheter helt och hållet, inte bara delvis. På samma sätt är det en plikt att fullgöra de rättigheter som folket och staten har anförtrott dem. Det är inte heller tillåtet att göra oberättigade eller orättvisa anspråk på staten. Om någon genom att framställa ett orättvist krav äventyrar statens fred, ordning och säkerhet, kommer innebörden av följande vers att vara tillämplig på dem. Nämligen:
***********Arabiska
”O Profet! Det finns också sådana bland dem som talar klagande om dig när det gäller allmosor. När de sedan får något av detta blir de glada, men om de inte får något gör de genast uppror. Om de hade tagit emot det som Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud gav dem med glädje och sagt: ’Allah är tillräcklig för oss; vad gör det om Han inte har gett oss något nu? I framtiden kommer Allah och Hans Sändebud att ge oss av Sin nåd. Vi är ju knutna till Allah’ – då hade detta varit det lämpliga uttalandet från dem. Allmosor är endast en rätt för de fattiga och behövande, för dem som är anställda för att samla in allmosemedel som (statliga) tjänstemän, liksom för dem vars hjärtan det är önskvärt att vinna för (religionen). Allmosemedel ska också användas till frigivning av slavar, till att befria skuldsatta från deras skulder, på Allahs väg och som färdkost för den nödställde resenären som befinner sig långt hemifrån. Detta är de ändamål som Allah har fastställt för fördelningen av allmosor. Allah vet allting och är den Allvise.” (Sura at-Tawba 58–60)
Folket har ingen rätt att avstå från att ge staten de rättigheter som tillkommer den. Även om styresmannen är tyrannisk måste de ändå ge staten det som krävs av dem i statens intresse. Det var med denna innebörd som den store Profeten (frid och välsignelser över honom) uttalade följande, just när anklagelser om förtryck och övergrepp riktades mot statens olika regionala styresmän. Nämligen:
********Arabiska
”Fullgör den rätt eller rättighet som de har gentemot er, eftersom Allah den Allsmäktige kommer att fråga dem om folkets rättigheter.”
Det har återberättats en hadith från den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom), där det sägs:
*********Arabiska
”Profeterna styrde Israels barn. När någon av deras profeter avled utsåg de en annan profet till hans khalif, det vill säga hans efterträdare. Men efter mig kommer det inte att finnas och inte heller komma någon annan profet eller sändebud. Däremot kommer det att finnas många khalifer. Följeslagarna frågade: ’Allahs sändebud, vad befaller du oss att göra under den tiden?’ Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Ni ska fortsätta att lyda dem med fullständig trofasthet. Den förste som utses ska ni visa lydnad och fullgöra er plikt gentemot honom på rätt sätt, och därefter ska ni göra detsamma gentemot den som kommer efter honom. Sedan ska ni uppfylla de rättigheter som åligger er. Allah kommer att kräva härskarna till svars för folkets rättigheter.’ (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)”
I en annan hadith, återberättad av Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, sade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):
*********Arabiska
”Efter mig kommer ni att få se stor rikedom och överflöd, och ni kommer att se sådant och höra sådant som ni inte tycker om.” Följeslagarna frågade: ”Allahs sändebud, säg oss vad vi ska göra i ett sådant ögonblick.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
**********Arabiska
”De vars rättigheter eller anspråk ni har att uppfylla, vare sig det gäller staten eller enskilda, ska ni ge det som tillkommer dem, och för era egna rättigheter ska ni be Allah.”
De som anförtros ansvaret för folkets offentliga medel har ingen rätt att, genom maktmissbruk, förfara godtyckligt med fördelningen av pengarna. De ska inte betrakta statens ekonomiska tillgångar som sina privata tillgångar. De ska inte använda statens pengar efter eget behag. Den som anförtros ansvaret för den offentliga statskassan är nämligen inte ägare, utan endast förvaltare av ett förtroende; han får inte missbruka sin makt och förfara godtyckligt med den. Den Välsignade Profeten (frid vare med honom) har sagt:
********Arabiska
”Vid Allahs ed! Jag ger inte någon något orättmätigt av statens egendom, och jag tar inte heller orättmätigt emot eller håller inne någon annans egendom. Jag fördelar egendomen bland folket exakt så som jag har blivit befalld.” (Bukhari)
Det är värt att uppmärksamma att den Välsignade Profeten (frid vare med honom) var Allahs, världarnas Herres, Sändebud. Han har sagt att inte ens hans egen vilja har någon betydelse när det gäller huruvida någon ska få eller inte få något. Han hade ingen befogenhet att, likt en ägare, efter eget behag använda statens egendom vid fördelningen. Världsliga härskare och höga ämbetsmän visar däremot fullständigt orättvist favorisering av sina närstående och använder statens tillgångar bland dem. De berövar också många berättigade människor deras rätt endast därför att dessa människor inte finns med på listan över deras närstående. Allahs Sändebud (frid vare med honom) var Allahs älskade tjänare. Han använde medlen där Allah hade befallt att de skulle användas.
Hazrat Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) följde också samma princip när det gällde statens egendom. En gång kom flera personer till honom och sade: ”Du behöver något större ekonomiskt välstånd. Det vore bättre om du tog emot lite mer pengar från Bayt al-Mal.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Ni känner inte till förhållandet mellan mig och folket. Det kan liknas vid att några människor är på resa. Alla överlämnar sina ägodelar och pengar i förvar åt en av dem och säger: ’Använd dessa pengar och tillhörigheter för oss när vi behöver dem.’ Är det då tillåtet för den som anförtrotts detta förtroende att använda en del av egendomen och spendera den efter eget behag?”
En gång kom en stor mängd av khums-egendomen (en femtedel av krigsbytet) till Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom). När han såg den sade han: ”Folket har gjort väl som har överlämnat sina förtroenden.” Några av de närvarande sade: ”Du använder de anförtrodda medlen på rätt sätt enligt Allahs befallning. Därför kommer folket regelbundet med sina förtroenden (zakat, ushr, skatter och andra statliga fordringar) och överlämnar dem till dig. Om du hade förskingrat något av detta, skulle de också ha gjort det.”
Folket bör veta vad som avses med ”ulil amr”, det vill säga ledaren. Det är också nödvändigt att känna till vilka rättigheter och vilken ställning han har. Ledaren kan i stor utsträckning liknas vid en marknad. På marknaden får ni varor i samma omfattning som det pris ni betalar. Därför brukade Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom) säga: ”Om du är sanningsenlig och rättvis och visar prov på trofasthet, kommer du också att få samma belöning i gengäld. Men om du visar prov på lögn, orättvisa, övergrepp och svek, kommer du också att bemötas på samma sätt.”
Därför är det en religiös plikt för landets främste härskare och de övriga ämbetsmännen under honom att samla in statens medel enligt rättviseprinciperna och använda dem på rätt sätt där det är lämpligt att använda dem. De får inte beröva de berättigade deras rätt.
En gång inkom ett klagomål till Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) om att några av hans ”naiber” (representanter) förtryckte folket. Då bad han Allah om förlåtelse och utropade:
********আরবী
”O Allah! Jag har inte befallt dem att förtrycka och tyrannisera dem eller att överge Din rätt.”
[sex]
Statlig egendom är av tre slag
Detta kapitels ämnen är: (1) krigsbyte (det vill säga egendom som fienden lämnat kvar på slagfältet), (2) sadaqa-allmosor, (3) fay-egendom. Den Helige Profeten (frid vare med honom) fick fem ytterligare gåvor jämfört med alla andra profeter.
Det är tack vare de svaga arbetarna som ni som är starka får mat och annan hjälp. Krigsbytet ska fördelas endast bland ”ghanimerna” (de som erhållit krigsbyte). Banu Umayya och Banu Abbas gjorde också så.
Det finns tre slags statlig egendom som nämns i Koranen och haditherna: (1) krigsbyte, (2) sadaqa-zakat, (3) fay-egendom. Den egendom som erövras efter strid med de otrogna kallas krigsbyte. I den ädla Koranens sura al-Anfal har Allah den Upphöjde nämnt krigsbytet. Denna sura uppenbarades vid tiden för slaget vid Badr. Ordet ”Anfal” är plural av ordet ”nafl”. Nafl betyder något extra, och anledningen till att suran fick namnet ”Anfal” var att muslimernas egendom ökade. Såsom Allah den Upphöjde har sagt:
*********Arabiska
“O Profet! De muslimska soldaterna frågar dig om reglerna för fördelningen av krigsbytet. Säg till dem att krigsbytet tillhör Allah och Hans Sändebud. (Sura al-Anfal: 1)
********Arabiska
Och vet att en femtedel av allt det ni lägger beslag på tillhör Allah och Hans Sändebud, Sändebudets nära anhöriga, de faderlösa, de behövande tiggarna och den nödställde resenären” (Sura al-Anfal: 41).
Han säger vidare:
*******Arabiska
“Ät av det krigsbyte som ni har lagt beslag på, som tillåtet och gott, och frukta Allah. Allah är förlåtande och barmhärtig. (Sura al-Anfal: 69)
I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas det, på myndighet av Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
******arabiska
”Fem saker har givits mig som ingen profet före mig har fått. (1) Jag har fått seger genom att fruktan för min person ingjutits i fiendens hjärtan på en månads avstånd. (2) Hela jordens yta har gjorts till en moské för mig, och dess jord till ett reningsmedel. Därför ska den av min ummah vars livstid infaller när bönetiden kommer, förrätta bönen. (3) Krigsbytet, det vill säga de tillgångar som lämnas kvar på slagfältet, har gjorts tillåtet för mig. Det var inte tillåtet för någon före mig. (4) Jag har fått rätten till förbön. (5) Före mig sändes profeter och budbärare till sina respektive folk, men jag har sänts till hela mänskligheten.”
Den ädle Profeten (frid vare med honom) har vidare sagt att,
**********Arabiska
‘Jag har sänts med svärdet inför Domedagen, så att människorna ska dyrka den ende Allah, som inte har någon medhjälpare. Min försörjning har lagts under skuggan av mitt spjut. För den som motsätter sig mig väntar förödmjukelse och vanära. Den som antar en annan nations religiösa likhet ska räknas som en av dem. (Musnad Ahmad)
Därför är en femtedel obligatorisk när det gäller krigsbyte. Denna andel ska avskiljas från det och användas enligt Allahs föreskrift. Det återstående krigsbytet ska fördelas bland dem som erövrat det. Hazrat Umar al-Faruq (ra) sade: ”De som deltar i jihad är berättigade till krigsbytet, oavsett om de strider eller inte. Vid fördelningen av krigsbytet ska ni inte ta hänsyn till någons rang, auktoritet eller ledarskap. Inte heller ska ni visa svaghet inför börd eller adelskap. Fördela detta byte fullständigt i enlighet med rättvisa och opartiskhet. Vad brukade den store Profeten (sa) och hans kalifer göra? I Sahih Bukhari står det att Hazrat Saad ibn Abi Waqqas (ra) ansåg sig vara överlägsen andra. Såsom Allahs Sändebud (sa) sade,
************Arabiska
”Er seger och er försörjning ges er genom era svaga.”
Det berättas av Saʿd ibn Abī Waqqās (må Allah vara nöjd med honom) i hadithsamlingen Musnad Ahmad. Han säger: Jag frågade Allahs Sändebud: ”Allahs Sändebud! En person kämpar för att bevara sin stam ära och ledarskap. Bör hans andel vara lika stor som de andras?” Profeten svarade:
*********Arabiska
”Du, Ibn Umm Saʿd! Det vore bättre för dig att dö. Får ni inte försörjning och seger genom era svaga?”
Under umayyadernas och abbasidernas styre fördelades krigsbytet bland dem som hade erövrat det. På den tiden var muslimerna engagerade i jihad mot romarna, turkarna och berberna. Om någon under jihad utförde en djärv handling eller ledde ett viktigt fälttåg, såsom att inta en fästning och därigenom öppna vägen till seger, eller genom att angripa fiendens ledare besegrade fienden, eller utförde någon liknande handling, kunde denne få en ”nufal”, det vill säga något extra. Profeten själv och hans kalifer brukade nämligen ge nufal. Under slaget vid Badhāyā gav Allahs Sändebud exempelvis, utöver khums (en femtedel), ytterligare en fjärdedel. På samma sätt gav han under slaget vid Rajfā, utöver khums, en tredjedel. De lärda är oeniga i denna fråga. Enligt vissa ska nufal och det extra bidraget tas ur khums-fonden. Enligt andra ska det tas ur en femtedel av khums, så att ingen av dem som deltagit i striden framhävs framför någon annan.
Den korrekta uppfattningen är att nufal och extra krigsbyte ska ges ur en fjärdedel av khums; därmed kan den ene komma att ges företräde framför den andre. Men utdelandet av denna nufal måste ske av religiösa skäl; personliga infall eller själviska intressen får inte ha någon plats i det. Den Ädle Profeten (fvmh) gav nufal flera gånger med just detta mål. Detta är även de syriska rättslärdas samt imam Abū Hanīfas, imam Ahmads och andras uppfattning. På denna grund har det sagts att en fjärdedel och en tredjedel får ges utan villkor. Om ett större belopp ska ges måste villkor ställas. Ledaren eller arméns befälhavare kan till exempel säga: ”Den som förstör den och den fästningen” eller ”den som dödar den och den ur fiendegruppen ska få detta.” Vissa anser att nufal inte får överstiga en tredjedel. Ja, det får dock ges med villkor. Dessa två uppfattningar tillskrivs imam Ahmad och andra.
Enligt den korrekta återberättelsen är det tillåtet för ledaren att säga: ”Det som var och en har tagit är hans.” Profeten sade detta under slaget vid Badr. Det får dock sägas endast när nyttan är större och missnöjet mindre.
Imamen eller ledaren har ingen rätt att begå någon form av orättvisa, bedrägeri eller överdrift, eller att skada egendomen. Om någon gör detta måste han på uppståndelsens dag stå till svars inför Allah för det. Även sådana handlingar är nämligen förräderi. Det är inte heller tillåtet att plundra krigsbytet. Allahs Sändebud förbjöd muslimerna att plundra och föra bort krigsbyte efter eget godtycke.
Om ledaren, innan krigsbytet fördelas, ger ett allmänt tillstånd genom att säga: ”Det som var och en har lagt beslag på är hans”, är detta tillåtet och lagligt endast om det sker efter att khums har betalats. Det finns inget särskilt ord eller någon särskild formulering för ett sådant tillstånd. Det räcker att ledaren eller imamen på vilket sätt som helst har gett tillstånd. Om inget allmänt tillstånd har getts och någon ändå tar något, ska han iaktta sådan rättvisa att han endast får ta emot den mängd egendom som skulle ha tillfallit honom om han hade fått tillstånd.
Om imamen upphör att samla in krigsbytet och situationen blir sådan att han fattar beslut efter eget gottfinnande, ska han, när två motstridiga åsikter uppstår, förkasta båda och inta en medelväg. Detta eftersom medelvägen är vägen i Allahs religion. Vid fördelningen av bytet är rättvisan sådan att en andel tillfaller fotfolket, det vill säga infanteriet, medan tre andelar tillfaller kavalleriet som har arabiska hästar. En andel är för ryttaren och två andelar för hästen. Den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) gjorde så i slaget vid Khaybar.
Enligt vissa faqīher får ryttaren två andelar: en andel är hans och en andel är hans hästs. Den förstnämnda uppfattningen är dock den riktiga. En autentisk hadith stöder också denna uppfattning. Hästen har nämligen dessutom sin skötare och annat. Därför behöver hästen mer stöd. Jämfört med fotfolket åstadkoms större nytta genom skötaren eller ryttaren.
Vissa faqīher anser att den arabiska hästen och hästen ”hāzīn” ska få lika stora andelar. Enligt andra ska den arabiska hästen få två andelar och hästen hāzīn en andel. Detta har återberättats från Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och de ädla följeslagarna. En hāzīn är en häst vars mor är nabatisk; den kallas också ”birzawn” och ”bāstarī”. Kastrerade och okastrerade hästar omfattas av samma bestämmelse. Förr i tiden fäste man större vikt vid den hingst som inte hade använts för betäckning av ett sto. Sådana hästar är nämligen starkare och snabbare.
Om det bland krigsbytet finns egendom som tillhör en muslim – vare sig det är mark eller lös egendom – och andra människor kände till detta före fördelningen, ska egendomen återlämnas till honom. Detta är den muslimska ummans enhälliga beslut.
Det finns många regler och bestämmelser som rör krigsbytet och dess fördelning. I detta ämne finns många uttalanden och exempel från föregångarna. Här finns inte utrymme att behandla vilka frågor som råder enhällighet om och vilka som är omstridda. Här har därför endast några grundläggande punkter lagts fram i stora drag.
[Sju]
Zakatens kategorier
Zakat ska fördelas bland åtta kategorier av människor
Sadaqa och zakat är avsedda för de människor som Allah den Allsmäktige har nämnt i den heliga Koranens sura at-Tawba, vers 60. När en person kom till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och bad om zakat, sade han:
*******Arabiska
”Allah den Allsmäktige har själv fördelat sadaqa och zakat bland åtta grupper av människor, utan att godta någon profets eller någon annans önskemål i fråga om fördelningen. Om du tillhör dessa åtta grupper, kommer jag också att ge dig.”
(1–2) *****Arabiska – Faqir och miskin: Vi ska ge dem efter deras behov. Sadaqa och zakat är inte tillåtna för den rike och förmögne. De är inte heller tillåtna för en frisk och stark person som kan arbeta och försörja sig. (Detta är imam Ibn Taymiyyahs egen uppfattning.)
(3) ******Arabiska – De som samlar in sadaqa och zakat: alla som samlar in och förvarar dessa medel samt författare i frågor som rör dem och andra sådana personer omfattas.
(4) ********Arabiska: För dem vars hjärtan behöver vinnas för religionens skull. Jag har nämnt detta i diskussionen om fay-egendom.
(5) ****Arabiska: Att använda sadaqa- och zakatmedel till att frige slavar och befria fångar. Detta är den starkaste uppfattningen.
(6) ******Arabiska: Skuldsatta personer kallas gharimin; det är de som har ådragit sig skulder och blivit oförmögna att betala tillbaka dem i tid. Man ska ge dem så mycket att de kan betala sina skulder. Om någon har blivit skuldsatt på grund av olydnad mot Allah den Allsmäktige ska man inte ge honom medel från krigsbytet förrän han ångrar sig och upphör med denna handling.
(7) *****Arabiska: En person som är hängiven åt Allahs väg. Till denna kategori hör de krigare som inte har fått så mycket av Allahs medel att det räcker för deras behov. De som är kapabla att bege sig till krig ska få så mycket att de kan delta i kriget eller använda hela beloppet till krigsutrustning och betala ut ersättning. Hajj ingår också i fi sabilillah. Profetens (frid vare med honom) uttalande stöder också detta.
(8) *****Arabiska: Ibnus-Sabil. Den nödställde resande som befinner sig på resa.
[Åtta]
Diskussion om krigsbytet och
frågan om olagliga provisioner till tjänstemän
Vad avses med ”mal-e-fai”? Vilka är dess utgiftsområden? Under den store Profetens tid fanns inget formellt finanskontor eller någon finansavdelning. Inte heller under Hazrat Abu Bakr Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) tid. När olika länder erövrades under Hazrat Omars tid och oräkneliga rikedomar började anlända som krigsbyte, beordrade han att ett diwan (kontor) skulle inrättas för detta ändamål. Mutor och bestickning är helt haram. Det som ges i gåvans namn i syfte att få tjänstemän att uträtta något räknas också som bestickning eller muta.
De följande verserna i sura al-Hashr utgör grundtexten om ”fai”. Dessa verser uppenbarades under slaget mot Banu Nadir, som ägde rum efter slaget vid Badr. Allah den Upphöjde säger:
*****************Arabiska
”Ni har inte stridit till häst eller ridande på kameler för det som Allah den Allsmäktige skänkte från dem till sitt Sändebud utan strid, men Allah ger sitt Sändebud makt över vilka Han vill. Allah har makt över allting. Det som Allah den Allsmäktige har skänkt sitt Sändebud från dessa byars invånare tillhör Allah och Sändebudet samt Sändebudets nära anhöriga, de föräldralösa, de behövande och de nödställda resenärerna. [Denna föreskrift har givits] för att rikedomarna inte ska cirkulera enbart bland de välbärgade av er. (O ni troende!) Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er att ta emot. Frukta Allah. Sannerligen är Allah sträng i straff. [Bland den egendom som erövrats utan strid] har även de behövande emigranterna rätt, de som på grund av de otrognas förföljelse och förtryck emigrerade och berövades sina hem och sin egendom, men som nu står stadigt med hjälp av Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud. Dessa är de verkliga muslimerna. Ja, även de som tidigare bodde i Medina och trädde in i islam har rätt till den egendom som erövrats utan strid. De älskar dem som har emigrerat till dem. De känner ingen avund eller begäran i sina hjärtan på grund av det som ges till emigranterna av krigsbytet. Trots sin egen fattigdom ger de emigranterna företräde framför sig själva när det gäller att erbjuda möjligheter och förmåner. De som skyddar sig mot sin egen girighet är de framgångsrika. Även de människor har rätt till detta som emigrerade efter de första emigranterna och ber till Allah med orden:”
”O vår Herre! Förlåt oss och våra bröder som trodde före oss. Låt inte våra hjärtan hysa avund eller fientlighet mot dem som trodde före oss. (Ge oss denna nåd.) O vår Herre! Du är sannerligen mycket nåderik och barmhärtig.” (Sura al-Hashr: 6–10)
Allah den Allsmäktige har i dessa verser också nämnt emigranterna, Ansar och de människor som senare kommer att ha dessa egenskaper och kännetecken. Därför omfattas varje person i den tredje kategorin som har sådana egenskaper, och denna föreskrift kommer att bestå fram till Uppståndelsens dag.
*********Arabisk
”De som senare trodde, emigrerade och deltog i jihad tillsammans med er, de tillhör er.” (Sura al-Anfal: 75)
Även i Allahs ord nämns dessa människor:
********Arabisk
”Och de som följer dem med uppriktig hängivenhet.” (Sura al-Tawba: 100)
Även i denna vers nämns deras angelägenhet på liknande sätt—
***********arabiska
”Och även de människor som ännu inte har anslutit sig till dem (men som till slut kommer att förena sig med dem). Allah är Allsmäktig och Allvis.” (Sura al-Jumuʿa: 3)
******arabiska, det vill säga att ni inte gjorde några ansträngningar eller vidtog några åtgärder för att föra kameler till jihad – ni behövde inte använda dessa för jihadens skull. Islams rättslärda har utifrån denna betydelse sagt: ”Den egendom som erhålls utan strid med de otrogna kallas mal-i-fay.” Ordet ****arabiska är bildat av ****arabiska. ”Idjaf” betyder strid och konflikt. *****arabiska betyder hästar och kameler; det vill säga att ni inte behövde rida på dem och delta i strid.
Sådan egendom kallas ”fay” eftersom Allah den Allsmäktige har skänkt denna egendom till muslimerna från de otrogna utan strid.
Det grundläggande förhållandet är att Allah den Allsmäktige har gett människorna rikedomar för att dessa ska hjälpa dem i dyrkan. Det är uppenbart att det grundläggande syftet med människans skapelse är att dyrka Allah, det vill säga att fullständigt underkasta sig och lyda Honom. Eftersom de otrogna inte dyrkar Allah och inte heller använder sina rikedomar i Allahs dyrkan, har därför deras egendom (de som hindrar sanningen från att nå fram) förklarats halal och tillåten för muslimerna, så att de genom denna egendom kan stärka sig och dyrka Allah. Muslimerna tjänar nämligen endast Allah.
Därför har mal-i-fay givits till dem som hade rätt till den. Det är som när någons arv eller arvsrätt har berövats honom och hans rätt återlämnas, om den tidigare varit i någon annans besittning. Eller så är det som den jizya som tas från judar och kristna, eller som den egendom genom vilken en försoning sluts med fienden, eller som den egendom som en statsledare får som gåva från icke-muslimer. Den kan också jämföras med den egendom som förbrukas för riddjur och på andra sätt när man passerar genom en kristen ort eller någon annan ort. Kort sagt har mal-i-fay förklarats halal och tillåten för muslimerna, så att muslimen genom denna egendom kan vinna styrka och få möjlighet att dyrka Allah.
Det som tas från fiendens köpmän och handelsmän är en tiondel av deras totala egendom, det vill säga ushr. Om dessa handelsmän är dhimmier och lämnar sitt eget område för att bedriva handel i ett annat område, ska hälften av ushr tas från dem, det vill säga en tjugondel. Den andre kalifen, Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), brukade göra så.
De pengar som tas ut som straff från dem som bryter fördrag omfattas också av detta. Kharaj-medlen, som påfördes de icke-troende, ingår också här. Även om en del av detta påförs någon muslim.1 (1. Det kan till exempel vara så att en viss mark först tillhörde en icke-troende men nu har kommit i muslimers händer. Eftersom den ursprungligen är kharaj-mark ska samma kharaj tas ut av muslimen som fastställdes för den ursprungliga marken.)
Därefter kommer alla slags tillgångar att samlas tillsammans med ”mal-e-fay”. All offentlig egendom kommer att deponeras i muslimernas bayt al-mal. Dit hör till exempel egendom utan arvingar. Det kan vara så att en muslim har avlidit utan någon arvinge, eller att det rör sig om plundrad egendom eller övergiven egendom och anförtrodd egendom vars ägare är försvunna. Denna egendom kan vara mark eller någon fast egendom. All sådan egendom och annan liknande egendom tillhör muslimerna, och allt kommer att deponeras i statskassan, bayt al-mal.
I Koranen nämns endast ”mal-e-fay”; någon annan egendom nämns inte. Anledningen är att de människor som avled under den Helige Profetens (s.a.w.) tid hade arvingar. Sahabas släktskap var känt.1 (1. Dessutom var islams inflytelsesfär begränsad till Arabien, och arabernas släktskap var känt för alla. Därför nämns endast en kategori av egendom. I Koranen nämns endast fay.) En gång, när en man ur en viss stam avled, överlämnade den Helige Profeten (s.a.w.) hans kvarlämnade egendom till den berörda stamhövdingen. Denne hövding var, sett till släktskapet, en nära släkting till hans farfar. Detta är uppfattningen hos en del av de framstående lärda, däribland imam Ahmad. Imam Ahmad (rah.) har förklarat detta så: Om en person avlider utan arvingar ska arvet ges till hans frigivne slav. En stor grupp av imam Ahmads lärjungar följer denna uppfattning.
Om en person avlider utan arvingar ska hans kvarlämnade egendom fördelas bland invånarna i det berörda området. Den princip som följdes av den Helige Profeten (s.a.w.) och de rätt vägledda kaliferna var att även det minsta bevis på släktskap mellan den avlidne och dem som gjorde anspråk på arvet var tillräckligt.
Den egendom som regelbundet samlades in från muslimerna var zakat. Utöver zakat togs inget annat från dem. Allahs Sändebud (s.a.w.) brukade säga att muslimen måste delta i jihad på Allahs väg med sitt liv och sin egendom samt följa Allahs befallning.
Under den Helige Profetens (s.a.w.) och Hazrat Abu Bakrs (r.a.) tid fanns det inget fullständigt diwan eller register för den erövrade egendom som fördelades. Den fördelades i stället bland muslimerna på ett rättvist sätt. Under Hazrat Umar ibn al-Khattabs (r.a.) tid utvidgades både rikedomarna och styrets omfattning. Då öppnades diwan och register för krigare, mujahidin och dem som fick bidrag. Umar (r.a.) upprättade själv detta diwan och register. Där skrevs mujahidinernas och den reguljära arméns namn och adresser ned. Detta diwan och register var en ytterst viktig och ärofull angelägenhet för muslimerna. Det fanns separata register över den kharaj och den fay som erhölls från olika städer och bygder.
Under den farukiska perioden och tidigare var de tillgångar som kom in till staten indelade i tre kategorier. Imamen och amiren hade rätt till en kategori av egendom. Han betraktades som dess ägare. Detta stöds av Allahs bok, sunnan och den muslimska ummans ijma (enighet). Det finns också en annan typ av egendom som det är förbjudet för imamen och amiren att ta emot. Om någon till exempel dödas på grund av att han varit inblandad i ett brott, ska hans egendom samlas in från någon annan ort till bayt al-mal, även om han har arvingar eller har dömts till en hadd eller ett religiöst föreskrivet straff.
Det finns ytterligare en kategori av egendom beträffande vilken det finns utrymme för ijtihad (eller tillämpning av omdömesförmåga). De framstående lärda har olika uppfattningar i denna fråga. Om till exempel en person avlider och lämnar egendom efter sig och har nära släktingar, men ingen arvinge av kategorin dhawū al-furūḍ eller asaba, eller någon arvinge av motsvarande rang, råder det skillnader mellan de framstående lärdas uppfattningar och metoder om vilken väg som ska följas.
De flesta människor drabbas av förtryck och tyranni. Styresmännen och de höga statliga tjänstemännen bryr sig inte om vad som är halal och haram. De tar ut skatter från folket. Men folket avstår ibland från att fullgöra sina skyldigheter och stänger därmed vägen för att samla rikedomar i Bayt al-mal. Följden blir att armén (den militära sektorn) och de som arbetar inom jordbruket utsätts för förtryck. Eller så överger folket den obligatoriska jihad. Å andra sidan samlar statsmännen in pengar till Bayt al-mal, men tar inte alls hänsyn till vad som är halal och haram. De straffar folket för att inte ha betalat statliga medel. De överger tillåtna och obligatoriska handlingar och ägnar sig åt sådant som på intet sätt är halal eller tillåtet för de styrande. Huvudsaken är att den som har egendom som han är skyldig att lämna in till statskassan, men trots att han har möjlighet inte gör det, ska straffas. Exempel på sådan egendom är anförtrodda tillgångar, egendom från mudaraba eller från handel och jordbruk som bedrivs på basis av lika delägarskap, föräldralösas egendom, waqf-egendom samt Bayt al-mals tillgångar. Om en låntagare, trots att han har möjlighet, inte betalar sin skuld, ska hans egendom konfiskeras genom att han straffas. Alternativt ska han ange var egendomen finns. När det blivit säkert att han har egendom ska han gripas. Han ska hållas kvar tills han anger var egendomen finns. Det är dock inte nödvändigt att slå honom. Men man ska slå honom för att få honom att ange var egendomen finns eller betala skulden, så att rättsinnehavaren får sin rätt eller så att det blir möjligt att driva in den. Samma regel gäller för nafaqa-e-wajiba, det vill säga den obligatoriska försörjningen, om den svarande har möjlighet att betala försörjningen men ändå inte gör det. Urwa ibn Sharid återberättade från sin far att Guds Sändebud sade till mig—
*******arabiska
”Det är tillåtet att beslagta egendomen och straffa den som, trots att han har möjlighet, inte betalar det han är skyldig.”
Det står i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim— ******arabiska
”Den välbärgade som underlåter att betala det han är skyldig är en orättfärdig.”
Att dröja med att ge rättsinnehavaren hans rätt är liktydigt med att inte ge honom hans rätt och är ett förtryck. Den orättfärdige är utan tvekan en brottsling som förtjänar straff. Det är allmänt erkänt att den som ägnar sig åt haram eller försummar en obligatorisk plikt förtjänar straff. Om straffet därför inte är fastställt i sharia, ska ulul-amr, det vill säga ledaren, tillämpa ijtihad i denna fråga. Han ska straffa den välbärgade som inte betalar det han är skyldig. Den som envist vägrar att betala ska utsättas för kroppsligt straff, så att han tvingas betala. Faqiherna har ett tydligt ställningstagande i denna fråga. Imam Maliks lärjungar samt imam al-Shafi’i och imam Ahmad har tillhandahållit fullständiga bestämmelser om detta. Ingen har någon avvikande mening i frågan. Detta är en allmänt erkänd sak.
Imam al-Bukhari återger i Sahih al-Bukhari en tradition från Ibn Umar. Ibn Umar sade däri: När Guds Sändebud slöt fred med judarna i Khaybar i utbyte mot deras guld, silver och vapen, frågade några judar Guds Sändebud om Huyayy ibn Akhtabs skattkammare. Då sade Profeten— **********arabiska
”All denna egendom har förbrukats, och allt har tagits under kriget.”
Den judiske ledaren Saʿid (Huyy ibn Akhtabs farbror) sade till Guds Sändebud (må frid och välsignelser vara över honom): ”Nu har ett avtal slutits med dig, och enligt avtalet är mängden av denna egendom mycket större.” Guds Sändebud (må frid och välsignelser vara över honom) skickade Saʿid till den ädle Zubayr. Han straffade Saʿid. Berättaren sade: ”Jag såg Huyy ibn Akhtab vandra omkring i ett obebott ökenlandskap.” Då gick människorna dit och undersökte allt noggrant. De tog fram många vattensäckar ur detta öde landskap. Det bör påpekas att denne man var en dhimmi, och en dhimmi får inte straffas utan att ha begått ett brott. Denna straffbestämmelse gäller sådana personer som gör sig skyldiga till att dölja nödvändiga varor. Därför är han straffbar på grund av underlåtenhet att fullgöra en wajib-plikt.
Det är obligatoriskt för ett rättvist ledarskap att konfiskera den egendom som tjänstemän och anställda inom finansförvaltningen orättmätigt tar ut från den muslimska befolkningen. Dessa tjänstemän hade under sina respektive styren, under förevändning av gåvor, presenter, hälsningsgåvor och andra erbjudanden, genom maktmissbruk lagt beslag på folkets egendom. Den ädle Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) sade: ********arabiska
I detta sammanhang är gåvor och presenter i själva verket offentlig egendom som en viss kategori statliga tjänstemän orättmätigt och med tvång tar ut.
Ibrahim al-Harbi (må Allah förbarma sig över honom) återberättar från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i sin ******arabiska bok ”Kitab al-Hidaya”:
********arabiska
”Guds Sändebud (må frid och välsignelser vara över honom) sade att gåvor och presenter som ges till styresmän är förräderi mot det anförtrodda och innebär att offentlig egendom tas ut med tvång.”
I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återges från Abu Humayda al-Saʿidi (må Allah förbarma sig över honom) att Guds Sändebud (må frid och välsignelser vara över honom) utsåg en man vid namn Ibn al-Lutbiyya ur stammen Azd till tjänsteman för att ta ut zakat. Han kom och lade zakat-egendomen framför Profeten och sade: ”Detta är ert, och detta är mitt, vilket människor har gett mig som gåvor.” Guds Sändebud (må frid och välsignelser vara över honom) sade:
**********
”Vilken sorts människa är detta! Vi har gett honom ansvar för ett arbete som Allah har anförtrott åt oss. Nu säger han: ’Detta är er egendom, och det där har getts till mig som en hadiya.’ Låt honom gå hem till sina föräldrar och sitta där och se om hadiya och gåvor ändå kommer till honom! Vid Den Väsendes ed, i vars allsmäktiga hand mitt liv ligger, vad denne man än tar emot kommer det på Uppståndelsens dag att bäras på hans nacke. Om det är en kamel kommer den att skrika och skum kommer att rinna ur dess mun; om det är en ko kommer den att råma, och om det är en get kommer den att bräka. Därefter lyfte Allahs Sändebud (s.a.) sina båda armar så högt att vi kunde se hans armhålor. Han sade tre gånger: ’O Allah! Har jag förmedlat (Ditt budskap)? Jag har förmedlat det.’” (Bukhari och Muslim)
Den innebörd som nämns i denna hadith gäller också de olika ”ulul amr” (regionala härskare och administrativa tjänstemän) på samhällets olika nivåer, som hjälper någon i dennes ärende genom att ta emot mutor, hadiya, gåvor och liknande. Om någon exempelvis får hjälp i sådana ärenden på kontoret som rör olika områden inom handel och näringsliv, anställning och löner, mudaraba, musaqat, muzara’a och liknande, gäller samma regel även där. Därför halverade Umar ibn al-Khattab (r.a.) lönen för vissa tjänstemän. Även om de hade egendom var de skuldsatta. De var inte heller anklagade för förskingring. Anledningen till att han behandlade sina tjänstemän på detta sätt var att de, genom att missbruka sin makt som tjänstemän, hade tagit emot hadiya och gåvor. Umar (r.a.) hade utsett dem till guvernörer och tjänstemän. Därför vidtog han, som en rättvis ledare och härskare, denna åtgärd för att säkerställa en korrekt fördelning av egendom (för att skapa transparens i förvaltningen och bevara den socioekonomiska balansen).
När det uppstår fördärv mellan härskarna och folket är det varje muslims plikt att noggrant sträva efter att fullgöra sina egna skyldigheter. Man ska avstå från det haram och inte betrakta det som haram som Allah har tillåtit.
När folket inte ger gåvor till statliga tjänstemän tvingas det ofta genomgå svåra prövningar och utsättas för fara. Om gåvor inte ges går det inte att undkomma dessa tjänstemäns förtryck och övergrepp. Trots detta fortsätter de att fullgöra sina uppgifter genom att förtrycka och plåga människor på detta sätt. De driver med tvång in mer zakat (skatt) från dem. De förstör sitt efterliv för materiella intressens skull. Den som handlar så för att ge någon annan världslig frid och glädje förstör sitt efterliv. Hans skyldighet var att så långt som möjligt motverka förtryck, beakta folkets möjligheter och behov, undanröja människornas brister och klagomål, informera statschefen om folkets situation och skydda samhället om någon del av folket vill skapa oro.
Allahs Sändebud (s.a.) sade:
************
”Ni ska underrätta mig om de människor som inte kan framföra sina klagomål och behov till mig. För Allah den Högste kommer att hålla fötterna stadiga på as-Sirat för dem som uppmärksammar de styrande på folkets klagomål och behov – den dagen kommer även stora mäns fötter att darra (av situationens fasansfullhet).”
Det återges av Abu Umama al-Bahili i Imam Ahmads verk och i Sunan Abu Dawud att Allahs Sändebud (s.a.) sade:
**********arabiska
”Om någon rekommenderar en annan person och denne som ersättning skickar en gåva, och personen tar emot den, har han närmat sig räntans gräns.”
Ibrahim al-Harbi (må Allah förbarma sig över honom) återberättar från hadhrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) att en person bad en annan att hjälpa honom att få sitt behov tillgodosett. När han hade tillgodosett hans behov skickade den andre en gåva, som han tog emot. Detta var då förbjudet.
Det återberättas av hadhrat Masruq att han talade med Ibn Ziyad om en orättvisa. Därefter upphörde Ibn Ziyad med denna orättvisa. Masruq blev glad och skickade därför en slav till honom som gåva. Men han avvisade den och sade: ”Jag hörde Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) säga att om en orättvisa eller ett övergrepp mot en muslim avlägsnas och denne som ersättning ger den berörda tjänstemannen något, vare sig det är lite eller mycket, så är det förbjudet.” Ibn Ziyad sade: ”Jag sade: ’O Abdur Rahman! Numera förstår vi inget annat än suht (olagliga transaktioner).’” Han svarade: ”Mutor, eller riswat, är kufr.”
Om därför en härskare eller hög ämbetsman tar emot något från sina tjänstemän för egen räkning, trots att detta var avsett för tjänstemannen själv och hans familj, bör ingen av givaren eller mottagaren få hjälp i denna situation. Båda är orättfärdiga. Det kan liknas vid att en tjuv stjäl en annan tj युवs egendom, eller vid två grupper som strider för sin släkts ära samt sitt ledarskap och sin makt. Att då bistå orättvisan är under inga omständigheter tillåtet. Bistånd är nämligen av två slag:
1. Att hjälpa till med goda och gudfruktiga handlingar, såsom att utföra jihad, upprätta sharias strafflag i samhället, hävda människors rättigheter (huquq al-ibad), ordna så att de berättigade får sina rättigheter och liknande. Allah den Högste har i Koranen befallt denna typ av bistånd. Allah och Hans Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har gjort detta bistånd obligatoriskt. Om någon på grund av rädsla och skräck avstår från goda och rättfärdiga handlingar och blir skräckslagen av fruktan för den orättfärdige, och de övriga muslimerna då inte kommer den förtryckte till hjälp, är detta ett brott genom att överge den individuella och kollektiva skyldigheten. Om någon efter eget godtycke anser sig vara gudfruktig och from och därför tycker att han bör hålla sig borta från besvär, men i denna situation inte hjälper den förtryckte, räknas han som skyldig till brottet att ha försummat en obligatorisk plikt. Ofta uppstår förväxling mellan feghet och fromhet. Liksom någon avstår från att hjälpa en annan av feghet, betraktas även en likgiltig hållning ibland som fromhet.
2. Detta slags bistånd innebär synd och olydnad mot Allah, såsom att döda en oskyldig människa eller plundra och råna henne på hennes egendom, eller att slå någon som inte har gjort sig skyldig till misshandel. Allah och Hans Sändebud har förbjudit hjälp och bistånd till sådana brottsliga handlingar.
Om allmän egendom orättmätigt konfiskeras eller tas med våld och det senare av olika skäl blir omöjligt att återlämna den till dess ägare, räknas det däremot också som gudsfruktan och en god handling att använda denna egendom för allmänhetens bästa. Sådan statlig egendom bör användas till muslimernas bästa. Att exempelvis använda den till jihad, till att upprätta olika fronter för jihad eller till mujahidinerna, det vill säga till det militära försvaret, hör till gudsfruktan och goda handlingar. Att spendera den i detta syfte är också ett bistånd till gudsfruktiga handlingar. Eftersom de vars egendom härskaren orättmätigt har konfiskerat, eller deras arvingar, saknas, är det härskarens plikt att använda egendomen till allmännyttiga ändamål. Samtidigt måste härskaren ångra sig inför Allah och göra tawba. Detta är de flesta islamiska rättslärdas uppfattning. Imam Malik, Imam Abu Hanifa, Imam Ahmad och andra har samma uppfattning. Detta har även återberättats från många av de ädla följeslagarna. De shariah-rättsliga bevisen stöder också denna uppfattning.
Om någon annan tar den (olagligt insamlade) egendomen, är det härskarens plikt att återlämna den (efter att ha återtagit den) till dess ägare eller dennes arvingar, eller att använda den till deras gagn. Om de är frånvarande ska den användas till någon välgörenhetsinriktad angelägenhet som gagnar muslimerna. Det är långt bättre att använda egendomen till muslimernas gagn än att låta den gå till spillo. Ty sharia bygger på Allahs ord—
*********Arabiska
”Frukta Allah så mycket ni förmår.” (at-Taghabun: 16)
*******Arabiska
”O ni som tror! Var så gudfruktiga inför Allah som det är er plikt att vara.”
Förklaringen av detta bygger på följande hadith från den ädle Profeten (frid vare med honom)—
*******Arabiska
”När jag befaller er något, ska ni göra ert yttersta för att utföra det.”
Att nå målen för sociala välfärdsinsatser och att helt undanröja eller minska oron i samhället beror allt på att kraven i den ovan nämnda versen respektive hadithen förverkligas.
När välfärd och ofärd kolliderar i samhället ska man välja det av de två välgörande alternativen som medför större nytta. Även bland skadorna ska man undvika den som är mest skadlig.
Den som hjälper en förtryckare är en medhjälpare till synd och olydnad mot Allah. Den som däremot hjälper den förtryckte, bidrar till att minska omfattningen av något förtryck eller övergrepp, eller strävar efter att utkräva rättvisa för förtryck och övergrepp, handlar som den förtrycktes ombud och representant – inte som förtryckarens eller övergreppsmannens. Detta liknar den som har lånat ut pengar eller blivit förvaltare av någons egendom för att skydda den från en förtryckares övergrepp, såsom en föräldralös ägodelar eller waqf-egendom. Det kan hända att en förtryckare på orättmätigt sätt vill lägga beslag på en del av sådan egendom. I det läget kan dess mutawalli, på grund av sin oförmåga, inte undgå att lämna ifrån sig något, men han har försökt lämna ifrån sig så lite som möjligt. Om mutawallin då, efter att ha gjort sitt yttersta, lyckas minska det ens en smula, är det en from och belönad handling. (Det är dock nödvändigt att statliga myndigheter vidtar rättsliga åtgärder mot denne förtryckande våldsman och att allmänheten gör motstånd.)
Under denna bestämmelse innefattas även det ombud eller den representant som vittnar om att egendom har inkasserats och deltar i att dokumentera detta. Samma bestämmelse gäller även den som deltar i att konfiskera egendomen och överlämna den.
Om orättvisa eller förtryck förekommer i någon ort, by, på någon väg, marknad eller i någon stad, och en välgörande person tar initiativ till medling för att motverka detta förtryck och gör allt han kan, försöker ge den berättigade hans rätt med rättvisa och enligt rättvisa principer utan att ta emot mutor, och gör detta orädd trots förebråelser från dem som förebrår, då är även han välgörande och from i sina handlingar.
Men numera ingriper den som på ett orättmätigt sätt lägger sig i sådant ädelt arbete som den förtryckarens representant och hjälper honom. Han fruktar förtryckaren, tar emot mutor från den som söker rättvisa, känner sig dessutom stolt över detta och tar emot pengar från vem han än får något av. Dessa är förtryckare – var skulle deras plats kunna vara om inte i Jahannam? Även deras medhjälpare hör till Jahannams invånare. De kommer utan tvekan att kastas i Jahannam.
[9]
Statens intäktskällor
Med hänsyn till betydelsen bör medlen fördelas stegvis. De som deltar i jihad och de som stöder mujahidinerna har större rätt till statens medel (mal al-fay) än alla andra. Bland de lärda och mujtahidiska rättslärda råder det oenighet om huruvida mal al-fay helt ska användas för muslimernas allmänna välfärd eller om fördelningen av det ska begränsas till mujahidinerna. Profeten (frid och välsignelser över honom) brukade också ge de vars hjärtan skulle vinnas över en del av mal al-fay.
*******Arabiska
”Överlämna anförtrodda rättigheter till deras rättmätiga innehavare.” Det innebär att—
Utgifterna och fördelningen av ekonomiska tillgångar bör ske till gagn för muslimerna. I detta avseende är det obligatoriskt att beakta principen om prioritering efter rangordning. Till exempel att ge vanliga muslimer del av den allmänna välfärden. Bland dem finns också de som deltar i jihad och de som stöder jihad. Av alla har islams mujahidiner störst rätt till mal al-fay, eftersom mal al-fay inte kan förvärvas utan mujahidinerna. Det är genom dessa mujahidiner som dessa medel erhålls, och därför har faqiherna, det vill säga de islamiska rättsexperterna, uttryckt olika uppfattningar om huruvida mal al-fay endast ska användas bland mujahidinerna eller om det ska användas för alla slags ändamål som gagnar allmänheten. Oavsett hur stora medlen är, förutom mal al-fay, omfattar de alla muslimer och deras välfärd. Alla imamer är eniga om att användningsområdena för sadaqa, zakat och krigsbyte har fastställts. De berättigade är följande kategorier av människor, såsom anställda, innehavare av den högsta myndigheten och andra personer. Däribland ingår statliga tjänstemän, domare, de lärda och de som ansvarar för att samla in dessa medel samt de i vars vård förvaltningen av dem har anförtrotts. Även böneimamer, moskéernas böneutropare och andra sådana personer ingår. På samma sätt ingår löner för sådant arbete vars nytta kommer allmänheten till del. Till exempel att bygga befästningar vid gränsen, lägga utgifter på krigsmateriel, bygga nödvändiga bostäder, anlägga vägar för allmänhetens bekvämlighet och jämna ut ojämn mark. Att vid behov uppföra stora och små byggnader, hålla avloppssystem rena, gräva kanaler och reparera gamla kanaler – allt detta är användningsområden för medlen. Även behövande människor ingår.
Bland rättslärda finns det oenighet om huruvida behövande ska prioriteras när det gäller mal al-fay och liknande, bortsett från zakat. Imam Ahmad och andra har två uppfattningar i denna fråga. Vissa har gett dem företräde, medan andra har sagt att direkta religiösa verksamheter ska prioriteras. Enligt denna uppfattning betraktas alla i denna kategori som likvärdiga delägare och lika berättigade, på samma sätt som arvingar har lika andelar i kvarlåtenskap. Den korrekta uppfattningen är dock att de behövande ska prioriteras, eftersom Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) brukade prioritera de behövande. Såsom den vördnadsvärde Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade:
***********Arabiska
”Alla har en andel i dessa tillgångar. Den som först deltog i jihad ska få del av dem. Och den som utstod möda i detta arbete ska få del av dem. Den som ställdes inför svåra och prövande motgångar har rätt till en andel i dem. Och de behövande har rätt till en andel i dem.”
Den vördnadsvärde Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade fördela statens tillgångar mellan fyra kategorier av människor—
1. De genom vars deltagande i krigsexpeditionen krigsbyte har erövrats.
2. De som genomgår särskilda slags svårigheter och ansträngningar för muslimernas skull. Till exempel styrande och de lärda som visar människor den gudomliga vägen till välgång i både religionen och denna värld, samt de som uthärdar oönskade faror, olyckor och lidanden för att förebygga skada och olycka i samhället. Dit hör exempelvis mujahidinerna på Guds väg, som tjänstgör i den islamiska armén.
3. Särskilda personer som är krigsexperter och ger soldater råd, och som genom predikan och förmaningar verkar för att hålla samhället inriktat på det goda genom att sprida islamisk undervisning, kultur och ideal.
4. De som är behövande.
När det har blivit säkerställt att dessa fyra kategorier av människor är tillgodosedda, ska man anse att Allah den Allsmäktige genom dessa medel har gjort folket välbärgat. Därefter ska man ge efter behov eller i förhållande till utfört arbete.
Härav framgår att statliga medel och tillgångar ska ges för medborgarnas välfärd och efter deras behov, och att dessa medel och tillgångar ska användas till muslimernas bästa. Samma sak gäller zakat. Om det därefter återstår ytterligare medel och tillgångar, ska även där rättigheterna motsvara den andel som rättsinnehavaren har rätt till i denna typ av egendom. Exempel på detta är egendom från krigsbyte och arv. Även deras rättsinnehavare eller berättigade mottagare är bestämda.
Där det inte alls är tillåtet för den muslimske statens ledare att ge något till någon på grund av personliga intressen, partiskhet eller nepotism, uppkommer det än mindre någon fråga om tillåtelse att använda statliga medel för förbjudna handlingar. Det gäller exempelvis att ge pengar till hijror, ghatur-pojkar, sångerskor, prostituerade, komiker, skådespelerskor (som motverkar islamiska värderingar), spåmän, astrologer och liknande. Men om det är nödvändigt att vinna någons hjärta för islams skull, är det nödvändigt att ge ekonomiskt stöd i ett sådant fall.
I den ädla Koranen har det förklarats tillåtet (mubah) att ge zakat till mu’allafatul-qulub. Profeten själv, frid och välsignelser över honom, brukade ge medel från fai-fonden till kategorin mu’allafatul-qulub och även till sådana personer som var framstående stamledare. Exempel på detta är Aqra ibn Habis, ledare för Banu Tamim, Uyayna ibn Hisn, ledare för Banu Fazara, Zayd al-Khayr al-Ta’i, ledare för Banu Nabhan, samt Alqash ibn Allama, ledare för Banu Kilab. På samma sätt gav han ekonomiska medel och tillgångar från denna fond till Qurayshs ledare och andra framstående personer, såsom Safwan ibn Umayya, Ikrima ibn Abu Jahl, Abu Sufyan ibn Harb, Muhayil ibn Amr och Harith ibn Hisham med flera. I en hadith som återges i Bukhari och Sahih Muslim och som berättats av Abu Sa’id al-Khudri nämns att Ali en gång hade skickat ett halsband av guld från Jemen till Profeten, frid och välsignelser över honom. Profeten fördelade detta guldhalsband mellan fyra personer. De var: Aqra ibn Habis al-Hanzali, Uyayna ibn Hisn al-Fazari, Alqama ibn Alamita al-Amiri och Zayd al-Khayr al-Ta’i från Banu Kilab. Han var ledare för Banu Nabhan.
Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en djup missbelåtenhet uppstod bland Quraysh och Ansar över denna fördelning. De började säga: ”Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har delat ut rikedomar bland ledarna från Nadjd men lämnat oss utan något.” När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick höra detta kallade han dem till sig och sade: ”Jag gjorde detta för att skapa en djup dragning i deras hjärtan till islam, det vill säga ta’lif al-qulub.” Just då kom en främling dit med ett mycket tätt skägg. Hans kindben var framträdande, hans ögon mycket lysande, hans panna bred och hans huvud rakat. Han sade—
**********Arabiska
”Frukta Allah, Muhammad!” Profeten sade: ”Om jag själv skulle vara olydig mot Allah, vem skulle då lyda Honom? När alla på jorden anser mig vara pålitlig, skulle ni då inte också anse mig vara pålitlig?”
Hadithens återberättare sade att mannen gick därifrån så snart han hade sagt detta. Då reste sig en man bland de församlade och sade: ”Döda honom.” Sahaba-ye kiram har sagt att den som reste sig och uttalade dessa ord var Khalis ibn Walid (må Allah vara nöjd med honom). Han reste sig av islamisk hederskänsla och av kärlek till den store Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Hazrat Khalid bad den store Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om tillstånd att döda mannen. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade—
**********Arabiska
”Bland deras efterkommande kommer det att finnas en grupp som läser Koranen, men deras dolkar kommer inte att sänkas. De kommer att kämpa mot muslimerna och inbjuda polyteisterna. De kommer att lämna islam så som en pil snabbt lämnar en båge. Om jag under min livstid finner dem medan de motsätter sig islam, kommer jag att döda dem på samma sätt som folket ’Ad dödades.”
Rafi ibn Khadij (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav hundratals kameler till Abu Sufyan ibn Harb (må Allah vara nöjd med honom), Safwan ibn Umayya, Uyayna ibn Hisn och Aqra ibn Habis. Han gav Abbas ibn Mirdas något mindre. Då reciterade Abbas ibn Mirdas följande dikt.
******Arabiska
”Ger du den förmögenhet som samlats in av mig och min häst ʿUbayd till ʿUyayna och al-Aqra?”
**********Arabiska
”Hasan och Habis kan inte överträffa Mardas vid rådslag och sammankomster.”
*********Arabiska
”Är jag på något sätt sämre än dessa två? Han lutade den vågskål som inte kunde lyftas, det vill säga som var tung?”
När Allahs Sändebud hörde detta gav han även honom hundra kameler. Denna återberättelse finns i Muslim, och ʿUbayd var namnet på Mardas häst.
”Muʾallafat al-qulūb” är av två slag: icke-muslimer och muslimer. Att vinna de icke-muslimska hjärtana innebär att man hoppas på gott från dem: kanske kommer de att anta islam, eller också minskar den skada som de orsakade islam. Utan att ge dem något kan denna skada inte heller undanröjas.
”Muslimska muʾallafat al-qulūb” är sådana nyblivna muslimer vars ekonomiska stöd gagnar islam. Om man till exempel ger dem ekonomiska tillgångar, kommer deras tro att stärkas när de befrias från ekonomiska bekymmer, och de blir verkligt fromma muslimer. Eller också blir det en fördel i mötet med de islamfientliga krafterna om sådana muslimer står fast på en stabil grund i islam. De kan hålla fienderna skräckslagna. Eller så kan deras vänskap bidra till att skydda muslimerna. Det säger sig självt att det krävs ekonomiska utgifter för att åstadkomma detta genom muslimer med svag tro.”}]}],
Denna typ av rikedom brukade vanligtvis ges till ledande personer och förmögna, medan de svaga och hjälplösa nästan aldrig fick något av den. Så gör kungar och härskare vanligtvis. Men skillnaden i avsikt mellan dessa fall är enorm. Handlingens resultat beror på avsikten. Om avsikten med att skänka rikedom är religiöst väl och att tjäna muslimerna, kommer denna gåva att godtas av Allah på samma sätt som den Helige Profetens (s.a.w.) och de ädla följeslagarnas gåvor. (Han gjorde ju ingenting för sin egen skull.) Men om det vid givandet av rikedom finns en dold avsikt att visa högmod och skapa oro, blir gåvan likadan som de gåvor Farao gav till sina ja-sägare.
De som vill skapa förstörelse och oro inom religionen och som ständigt drivs av onda avsikter mot islam ser på sådana gåvor med ogillande. Dhu al-Khuwaysira var ett exempel på detta; han såg med ogillande på denna gåva från Allahs Sändebud (s.a.w.). Det som Allahs Sändebud (s.a.w.) behövde säga om honom har han redan sagt. Hans vrede över honom har redan uttalats.
Dhu al-Khuwaysiras stam, kharijiterna, gjorde uppror mot de troendes befälhavare, den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom). Efter skiljedomsmötet som hölls för att lösa tvisten med Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) följde Ali den förlikningslinje som kharijiterna motsatte sig. Kharijiterna tog muslimska kvinnor och barn till fånga. Det var dessa människor som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade beordrat muslimerna att kämpa mot. De följde nämligen falska och oroskapande principer och sedvänjor, genom vilka varken deras världsliga liv eller deras liv efter döden var i ordning.
Ibland uppstår förvirring på grund av likheten mellan vilseledd fromhet, rädsla, feghet och snålhet. I båda fallen märks nämligen brister som beror på att handlingar överges. Det kan uppstå förvirring mellan att undvika oro av gudsfruktan och att, på grund av rädsla och snålhet, inte spendera pengar på den jihad som man har beordrats att utföra. Såsom Allahs Sändebud (s.a.w.) sade:
******arabiska
”Det värsta bland människorna är snålhet och girighet.” ******arabiska samt rädsla och feghet. (Imam al-Tirmidhi har bedömt denna hadith som autentisk.)
På samma sätt avstår människor ibland från gärningar och föreställer sig i sina hjärtan, och till och med uttrycker öppet, att detta är gudsfruktan och fromhet. Men i själva verket är detta inget annat än högmod och att anse sig själv vara förmer. Om detta uttalade den store Profeten (s.a.w.) en fullständig och omfattande mening, som kan betraktas som ett viktigt måttstock när det gäller huruvida gärningar blir fruktbara eller fruktlösa. Såsom den store Profeten (s.a.w.) sade: ********arabiska
”Gärningarnas resultat bestäms efter avsikten.”
Liksom själen är oumbärlig för kroppen, är avsikten lika oumbärlig för gärningen. Annars, vari ligger skillnaden mellan att någon faller ned i سجدة inför Allah och att någon annan böjer sitt huvud inför solen? Båda slår pannan mot marken. Deras gudsdyrkans hållning är densamma. De två personernas yttre gestalt och natur är identiska. Den som böjer sitt huvud inför Allah är en älskad tjänare som åtnjuter närhet till Allah, medan månens och solens dyrkare är en föraktad brottsling, avskild från Allah och förvisad långt bort. Det är enbart på grund av avsikten som denna skillnad och åtskillnad uppstår. Om dem som har uppnått närhet till Skaparen har den Allsmäktige Allah förkunnat:
***********Arabiska
”De uppmanar varandra att stå fasta i religionen och uppmanar varandra till medkänsla.” (Sura al-Balad: 17)
*********Arabiska
Det har berättats i hadith: ”Generositet och tålamod är det goda trons vägledare.”
I själva verket är det inte på något sätt möjligt att säkerställa folkets fred och trygghet samt att ta hand om och styra dem utan ekonomisk generositet gentemot dem, en medkännande inställning och mod på samma gång. Snarare måste det sägas att dessa två egenskaper är oumbärliga för att förbättra och främja religionens och världens välstånd. Därför är det nödvändigt att beröva en person som saknar dessa två egenskaper den styrande makten och överlåta den till någon som besitter motsvarande egenskaper. Såsom det förkunnas i den ädla Koranen:
**********Arabiska
”O ni troende! Vad är det med er? När ni uppmanas att dra ut på expeditioner på Allahs väg, sitter ni då kvar, fastklamrade vid marken. Vill ni nöja er med det jordiska livet i stället för det kommande livet? Om så är fallet, kom då ihåg att det jordiska livets njutningar är mycket små jämfört med det kommande livet. Om ni, trots att ni har blivit kallade, inte ger er av på Allahs väg, kommer Allah att tillfoga er ett mycket plågsamt straff. Och Han kommer att sätta ett annat folk i ert ställe för att utföra denna uppgift, och ni kommer inte att kunna skada dem det minsta. Allah är sannerligen allsmäktig. (Sura al-Tawba: 38–39)
Den Allsmäktige Allah säger också:
********Arabiska
”Lägg märke till att ni uppmanas att spendera rikedom och egendom på Allahs väg, men vissa av er är snåla när det gäller detta. De är i själva verket snåla mot sig själva. Allah är fri från behov och fullkomligt självförsörjande. Det är ni som behöver Honom. Om ni vänder er bort kommer Han att ersätta er med andra, och de kommer säkert inte att vara som ni.” (Sura Muhammad: 38)
På ett annat ställe sägs med samma innebörd:
***********Arabiska
”De av er som spenderade av sin liv och egendom på Allahs väg och kämpade före segern kan inte jämställas med de andra när det gäller hög rang. De har en högre rang än de som spenderade liv och egendom och kämpade efter segern. Även om Allah den Upphöjde har lovat båda grupperna gott bemötande.1(Sura al-Hadid: 10)
(1. Anledningen till att de som spenderade pengar på Allahs väg och kämpade före Mekkas erövring får större rang och belöning än människorna i senare tider är att islam då endast var begränsad till Medina, och Medina var då fyllt av hycklare och islams fiender. Ingen är ovetande om de mekanska otrognas fientlighet och konspirationer mot den ädle Profeten (s.a.s.) före hijra. Tvingad av omständigheterna begav han sig till Taif i hopp om framgång. Men på grund av deras dåliga bemötande tvingades han återvända därifrån besviken. Dessutom var den ädle Profeten (s.a.s.), tillsammans med följeslagarna, tvungen att tillbringa tre långa år i oavbruten social bojkott i Shi’b Abi Talib. Under tvång fick vissa följeslagare tillstånd att utvandra till Abessinien. Men även där skickade de otrogna en delegation mot muslimerna. I Qurayshs otrognas ledars möte i ”Dar al-Nadwa”-salen i Mekka fattade de efter långa diskussioner slutligen ett enhälligt beslut att mörda den ädle Profeten (s.a.s.). Då blev han tvungen att utvandra. En stor belöning utlystes emellertid för att gripa honom. Å andra sidan kunde den ädle Profeten (s.a.s.) under de dåvarande förhållandena inte ens förrätta offentlig gudstjänst tillsammans med följeslagarna. Även när han gick ut för att förkunna islam fick han ingen ro där; de otrogna skickade folk efter honom och började sprida förtal mot honom. Slutligen, när han efter utvandringen begav sig till Medina, började de lokala judarna, de kristna och hycklarna ihärdigt motsätta sig honom. Dag och natt ägnade de sig åt konspirationer mot muslimerna och utbytte regelbundet hemlig information och nyheter med de otrogna i Mekka. Så småningom samlades de otrogna i Mekkas Dar al-Nadwa och utarbetade olika konspiratoriska planer. Därför ägde de blodiga slagen vid Badr och Uhud rum.)
Kort sagt var islam begränsad till en viss plats, medan muslimerna då var hjälplösa och medellösa från alla håll. Deras ekonomiska situation var sådan att det var mycket svårt att ordna mat två gånger om dagen. De otrogna däremot var välbärgade och förmögna på alla ekonomiska och sociala områden. Över hela den arabiska halvön hade de då ensam överhöghet, inflytande och makt. Vem kunde därför hindra dem från att utplåna dessa hjälplösa muslimer? De tänkte att om de bara kunde göra slut på en handfull muslimer skulle plågan som kallades islam försvinna. Islam hade nämligen ännu inte spridit sig utanför ett begränsat område. Om de nuvarande muslimerna drevs bort skulle muslimer på andra platser bli ett hot mot dem. I dag, när situationen är sådan att om muslimer fördrivs från ett icke-muslimskt land, beger de sig i hundratusental för att bosätta sig i ett eller flera grannländer med muslimsk befolkning, var situationen alltså inte sådan under tiden före segern. Var det då verkligen svårt att göra slut på ett fåtal muslimer och därmed utplåna islam? Drivna av denna tanke ägnade sig de otrogna åt konspirationer mot den muslimska existensen. Men Allah var muslimernas hjälpare. Med full tillit till Allahs löfte kämpade den ädle Profeten (s.a.s.) av all sin kraft för att göra islam segerrik och etablerad. Hur lätt de otrogna än ansåg det vara att utplåna muslimernas nationella identitet, var det bortom deras förmåga att utplåna dem som hade den Allsmäktige Allahs hjälp bakom sig. Allah har nämligen förklarat:
*******Arabiska
“Han är den store Varelsen som har sänt sitt sändebud med vägledande lagstiftning och den sanna livsordningen, för att låta den segra över alla andra system (människoskapade och falska lagar). Även om de månggudadyrkande otrogna känner obehag inför detta.” (Sura at-Tawba: 33)
Under sådana omständigheter är det lätt att inse hur svårt det är att kämpa för att upprätta ett rättfärdigt ledarskap och avskaffa ett orättfärdigt ledarskap, att spendera rikedom och egendom på trons väg och att sätta sitt liv och sin förmögenhet på spel. Därför är de som offrade sina liv och sin egendom före erövringen av Mecka de högst aktade. Deras insats för oss är oändlig och ojämförlig. Det är nämligen genom deras stora uppoffringar som islam har nått oss och kommer att bestå fram till uppståndelsens dag. Må Allah den Allsmäktige ge oss förmågan att följa deras storslagna föredöme. Amin! )
På olika ställen i Koranen har kampen för mänsklighetens välfärd – att rycka makten ur händerna på ett orättfärdigt, inkompetent och exploaterande ledarskap och överlämna den till ett rättfärdigt ledarskap (för att de exploaterade, berövade och förtryckta människorna ska få rättvisans goda frukter) – nämnts ovan. Om dem som utan tvekan offrade sina liv och sin egendom för detta sägs det: *******Arabiska
“De (det vill säga de troende som kämpar för att upprätta ett rättfärdigt ledarskap) kämpar med sina liv och sin egendom.” (Sura at-Tawba: 20)
Å andra sidan har Koranen, genom att beteckna snålhet och feghet som stora synder, förkunnat:
*******Arabiska
“De som är snåla trots att de har fått del av Allahs rikedom ska inte tro att detta är gott för dem; tvärtom är deras snålhet ytterst skadlig för dem. Den rikedom de har samlat genom sin snålhet kommer nämligen på uppståndelsens dag att bli ett kedjerep runt deras halsar. (Sura Al Imran: 180)
På ett annat ställe sägs det:
*********Arabiska
”Förkunna det smärtsamma straffet för dem som samlar guld och silver på hög och inte spenderar det på Allahs väg.” (Sura at-Tawba: 34)
På samma sätt sägs det i Koranen, till klander av dem som visar feghet och ynkrygghet inför de ogiltiga krafterna när ett rättfärdigt ledarskap ska etableras i samhället i syfte att upprätta Allahs bud:
**********Arabiska
”Den som vänder ryggen när han är omgiven av en konfliktdrabbad och kritisk situation i konfrontationen med de ogiltiga krafterna ska förstå att han har drabbats av Allahs vrede. Hans boning är Gehenna, och det är den allra uslaste platsen. Men om någon handlar så av taktiska skäl i krig eller för att ansluta sig till sitt eget folk, är det en annan sak.” (Sura al-Anfal: 16)
************Arabiska
Det vill säga: ”De svär att även de tillhör er, fastän de inte alls hör till er. Nej, dessa människor är fega ynkryggar, skilda från er.” (Sura at-Tawba: 56)
Det finns otaliga uttalanden om detta i Koranen och haditherna; ja, alla människor i världen är överens om det. Det finns till och med ett ordspråk om detta:
”De kan varken hantera ett spjut eller visa barmhärtighet.” Det sägs också:
******* arabiska
”De är varken skickliga ryttare eller några av Arabens ädlingar.”
Tre kategorier av människor inom politik och styrande makt
När det gäller politik och styrande makt kan man urskilja tre kategorier av människor:
(1) De vars tankar är uppslukade av världsliga begär. Att etablera sin överlägsenhet på jorden, visa arrogans och skapa oro är det enda målet för människorna i denna kategori. De är fullständigt likgiltiga inför räkenskapen i livet efter detta. De tror att styret inte kan fungera utan gåvor och utgifter (det går inte att behålla tronen på annat sätt). Eftersom detta kräver stora summor pengar, som de inte har, tar de till olagliga sätt att skaffa inkomster. Därför blir de plundrare och banditer i härskarnas skepnad. De säger att endast de som kan äta och även föda andra kan inneha den styrande makten. Detta är inget arbete för hederliga människor. De förtjänar att hållas borta från statsmakten. På grund av denna syn hos vissa härskare blir till och med statens principfasta ämbetsmän och dignitärer missnöjda och spelar en ledande roll i att avsätta en sådan statsledare. Härskarna i denna kategori bedömer allt enbart utifrån världslig vinst och förlust. De glömmer helt lyckan och friden i livet efter detta. Om de inte får möjlighet att genom ånger återvända från denna syn, kommer de att drabbas av fullständig förlust både i denna värld och i det kommande livet. Därför kommer de att tillhöra —******* arabiska ”de människor som fördärvar både denna värld och livet efter detta.”
(2) Den andra kategorin: De fruktar Allah och anser visserligen att det är olagligt att begå orätt och förtrycka folket, och de tror till och med att det är nödvändigt att avstå från förbjudna inkomster. Trots detta anser de, på grund av svag tro, att politik och styre inte kan bedrivas utan att samla in pengar på orättfärdiga och förbjudna sätt. Därför väljer de att plundra pengar genom att missbruka makten på olagliga sätt, och i sin politiska verksamhet blir de likgiltiga inför folkets välfärd. Som offer för moralisk svaghet och feghet börjar de därför betrakta samhällstjänande verksamhet med motvilja. De formulerar en egenpåhittad tolkning av religionen som gör att de inte tvekar att överge till och med det som är obligatoriskt, något som är skadligare än vissa förbjudna handlingar. Att överge det obligatoriska och avstå från jihad är i praktiken detsamma som att överge jihad. Under skydd av sina egenpåhittade tolkningar förblir de likgiltiga inför religiösa skyldigheter. Vissa av dem tror dessutom att det är obligatoriskt att förneka de nämnda verksamheterna och att denna skyldighet inte kan uppfyllas utan krig. Därför börjar de också strida mot muslimerna, såsom kharijiterna gjorde. Genom dem uppnås varken världslig eller andlig välfärd. Ibland uppstår dock enstaka fördelar för religionen och världen genom deras verksamhet. Deras misstag i fråga om idjtihad kan då ursäktas och beaktas. Ibland drabbas de också av ännu större skada. Men sett till helheten är deras strävanden felaktiga, trots att de själva tror att de ägnar sig åt goda gärningar. De som tror på denna princip kan varken åstadkomma någon vinning för sig själva eller ge något till andra. De behagar endast ohederliga människor. De anser också att det är orätt och förbjudet att spendera något för att genom ”mu’allafat al-qulub”, det vill säga för att väcka intresse för religionen, få människor att närma sig den.
(3) Den tredje gruppen är ummahens moderata människor. Denna grupp följer Muhammads dīn och de rätt vägledda kaliferna. För alla moderata människor i den muslimska ummahen, både framstående och vanliga, är detta den rätta vägen fram till Uppståndelsens dag. Deras synsätt innebär att medel ska användas till allmännyttiga ändamål och att folkets behov ska tillgodoses, oavsett om de är välbärgade eller fattiga. Det är nödvändigt att använda medel för att säkerställa folkets status, värdighet och heder, tillgodose deras världsliga behov, utföra arbetet med att upprätthålla dīn och reformera samhället. Det är inte lämpligt att ta ut utvecklingsskatt från någon annan än den som har möjlighet att betala. I alla frågor måste gudsfruktan och hänsynen till det allmänna bästa ges företräde. Ty den sharia-baserade styrelseformen kan inte bli fullständig utan gudsfruktande ansvarighet och företräde för det allmänna bästa. Allah säger:
*******arabiska
”Den Allsmäktige Allah är sannerligen med de gudfruktiga, de muttaqī och de rättfärdiga.” (Sura an-Nahl: 128)
Det viktigaste av allt är att folkets försörjning med mat och kläder måste säkerställas och att deras grundläggande behov måste garanteras; man måste själv äta halal. Man måste sträva efter att förtjäna pengar på lagliga sätt. Dessutom är det nödvändigt att välbärgade och rika människor är sparsamma. De behövande hoppas nämligen i högre grad få något och få sina behov tillgodosedda av de välbärgade, något som de vanligtvis inte hoppas på från mindre bemedlade fromma människor.1 (1. Såsom kungar, ministrar, guvernörer, nutida demokratiska statschefer, högt uppsatta statstjänstemän och ledare – det vill säga den styrande gruppen i hela landet – samt samhällsledare har inflytande. Om de är rättvisa och har god karaktär blir folket, ja hela nationen, naturligtvis också karaktärsfast. Om deras karaktär däremot är fördärvad och bristfällig är det oundvikligt att detta återspeglas i den nationella karaktären. I själva verket kräver folkets tjänst att det allmänna intresset ges företräde i alla frågor. Därför säger Sheikh Saadi om detta:
********arabiska
Det vill säga: ”Det är inte fårets uppgift att vakta; det är i stället vakten som är tillsatt att tjäna fåret.” Om högt uppsatta personer själva sträcker handen efter svarta pengar på olagliga sätt, är det förgäves att förvänta sig god karaktär och frihet från girighet hos deras underordnade. Sheikh Saadi säger:
********arabiska
(Det vill säga: ”Om kungen på orättmätigt sätt tar emot fem ägg, kommer hans soldater på olagligt sätt att trä upp tusen tuppar på spett.”)
Att prioritera allmänintresset är kärnan i samhällstjänsten. Därför säger Sheikh Saadi:
*******arabiska
Det vill säga: ”Visa barmhärtighet mot de svaga. Då kommer du inte att falla i händerna på en mäktig fiende.”
Den yttersta sanningen är att denna värld är ett rike som helt och hållet står under Allahs suveränitet. Därför ska endast Hans lag gälla här, och endast genom denna kan välgång uppnås både i denna värld och i det kommande livet. I detta avseende vilar ansvaret för hela folkets väl och ve på de lärda, härskarna och de båda grupperna. Om de är goda är allt i sin ordning; annars går allt till spillo. Därför har det sagts:
********arabiska
Det vill säga: ”Det är endast härskarkretsarna och de ohederliga religiösa ledarna som har orsakat fördärv i religionen.” )
Människor förväntar sig vanligtvis i högre grad en moralisk förbättring från de rättfärdiga än från de rika. Att förbättra sin karaktär efter förmåga och på möjliga sätt är taqwāns och religionens sanna värdighet. Enligt Abu Sufyan ibn Harbs berättelse nämns det i Sahih al-Bukhari och Muslim att kejsar Herakleios frågade Abu Sufyan: ”Vad lär den nämnde profeten er?” Abu Sufyan svarade: ”Han befaller oss att upprätta bönen, hålla fast vid sanningen, förbättra vår karaktär och bevara släktbanden.” I en annan hadith står det att Allah den Högste uppenbarade för profeten Ibrahim: ”O Ibrahim, vet du varför Jag har gjort dig till Min khalil (vän)? Det beror på att det är kärare för dig att ge än att ta emot. På grund av denna karaktärsegenskap har Jag gjort dig till Min khalil.”
Tidigare har generositet nämnts; denna generositet måste alltid utövas med hänsyn till nationens och allmänhetens intressen. När det däremot gäller vrede och tålamod består verkligt hjältemod i att undvika skadliga överdrifter – man måste alltid hålla ett skarpt öga på detta. När det gäller vrede visar sig tre tillstånd hos människan. (1) Att bli vred både för Allahs skull och av personliga intressen. (2) Att inte bli vred vare sig för Allahs skull eller för något personligt intresse. (3) De som kallas ummat al-wasat, det vill säga de moderata, blir endast vrede för Allahs skull. Därför känner de inte alls till vrede som är besmittad av egenintresse. I detta sammanhang har Aishas (må Allah vara nöjd med henne) uttalande återberättats i al-Bukhari och Muslim. Hon sade:
********আরবী
“Den ädle Profeten (saw) slog eller skadade aldrig med egen hand någon tjänare, någon kvinna, något djur eller någon annan. Vad gäller slagfältet är det naturligtvis en annan sak. Och man såg honom aldrig hämnas för sin egen skull. Men när han såg någon utföra en handling som Allah förbjudit eller när Hans gränser överträddes, då blev hans vrede obetvinglig.”
Den härskare som inte blir vred för Allahs skull utan för sin egen, som endast för sin egen vinnings skull kräver ut vad han anser sig ha rätt till men inte ger andra deras rätt, är då den uslaste varelsen i Allahs skapelse. Genom en sådan person är varken denna världens eller den kommande världens välgång möjlig.
De rättfärdigas politik och styrelse var fullkomligt föredömliga. Deras princip var att de fullgjorde statens nödvändiga skyldigheter på vederbörligt sätt. De höll sig med största försiktighet borta från allt som Allah förbjudit. De ägde en så ren karaktär att deras gåvor ledde till omätlig nytta för din. De tog ur statskassan exakt så mycket som var tillåtet för dem. Deras vrede eller missnöje var helt och hållet för Allahs skull. Och det visade sig endast när någon begick en handling som Allah förbjudit. De brukade nästan alltid efterskänka det som tillkom dem själva.
Detta var den profetiska karaktärens kännetecken. Han var fullkomlig och fulländad när det gällde inkomster och utgifter. Därför är de som står honom närmast i karaktär de bästa och mest ädla. Muslimernas första plikt är således att med all kraft sträva efter närhet till Profetens principer, karaktär och föredöme och, efter att ha gjort sitt yttersta, be Allah om förlåtelse för sina misstag och brister. Dessutom måste man slå fast tron på att Allah den Allsmäktige sände Profeten (saw) som det bästa föredömet för ett sant och heltäckande liv. Om detta lyder Koranens ord:
**********আরবী
“Allah befaller er att återlämna anförtrodda medel till deras rättmätiga innehavare.”1 (1. Detta är kärnan i islamiskt eller gudomligt styre. Därför är ordspråket ******আরবী, det vill säga ”I vår religion är khidmat, alltså folkets tjänst, ledarskapets grundläggande filosofi”, brukat i denna betydelse. I dagens värld ser man stora makter och stora staters existens. Men om man söker, kan man någonstans finna ett tecken på ******আরবী? Även om man betraktar de muslimska länderna i dag är det svårt att finna en stat som förkroppsligar *******আরবী (det vill säga ”inte för sin egen skull utan enbart för Allahs skull”). I hela världen kan man i dag se samma färg och samma karaktär, liksom det som framträdde i de romerska och persiska imperierna under den förislamiska tiden.
Imam al-Hind, Hazrat Shah Waliullah Muhaddith Dehlavi (rah), beskrev på ett vackert sätt romarnas och de icke-arabiska folkens tillstånd i sitt världsberömda verk ”Hujjatullahil Balighah”, i avsnittet ”Irtifaqat wa Islah al-Rusum”. Med detta i åtanke bör man, med innebörden av ******আরবী för ögonen, begrunda vad Allah vill av oss, vilken väg vi följer och vilken sorts revolution och förändring världen önskar. Nedan återges en sammanfattning av detta. Shah Sahib skriver: ”Romarna och de icke-arabiska folken hade länge innehaft den statliga makten och blev därför uppslukade av världslig lyx och njutning. Satan hade fått ett sådant inflytande över dem att insamlandet av stora mängder njutningsmedel och lyxföremål samt tävlan i att visa upp lyxföremål blev deras livs syfte och mål. Deras förstånd och omdöme ägnades åt att skaffa allt finare lyxföremål. Därefter uppfann de genom dessa märkliga former av nöjen och förströelse. Hur mycket deras härskare spenderade för att visa maktens glans och prakt framgår av att det för deras ledare, rika stamöverhuvuden och personer ur härskarklassen ansågs skamligt att bära en krona värd mindre än två hundra tusen taka. Det var nödvändigt för dem att ha väldiga kungliga palats med porlande bäckar och floder samt vackra trädgårdar. För tjänsten var det absolut nödvändigt att ha led av slavar och slavinnor samt hjordar av hästar i stallen. Ett mycket stort dukat bord och att det ständigt tillagades dyrbar mat i köket betraktades som en symbol för förnämhet.”
Kort sagt fastställdes levnadsstandarden utifrån en vågskål av dessa livets förnödenheter. Känslan av förnämhet betraktades som en del av deras tro och genomsyrade, som en kronisk sjukdom, deras kulturs och civilisations alla ådror. Till och med bönder och arbetare var drabbade av detta. För dem var det en vanlig sak att störta länder, folk och otaliga människogrupper i olycka för att skaffa sig medel för njutning och lyx. Men eftersom detta inte kunde uppnås utan enorma utgifter lades skattebördan på bönder, köpmän, arbetare och daglönare. När det blev omöjligt att driva in dessa orättvisa och överdrivna skatter lät man i stället de fattiga utsättas för en storm av förtryck och övergrepp genom de avlönade trupperna. Inför den härskande klassens maktdemonstrationer tvingades de underkastade arbeta som oxar och åsnor. Därför hade de inte ens någon möjlighet att ägna minsta uppmärksamhet åt sin egen lycka och bekvämlighet. Situationen hade gått så långt att betydelsen av att tillägna sig religion och karaktärsegenskaper försvann ur föreställningsvärlden hos miljontals och åter miljontals Adams barn. Alla välgörande och utvecklingsinriktade planer och större arbeten, på vilka nationens framtid var beroende, upphörde i praktiken helt. Det är inte så att ingenting åstadkoms inom industrin, men det var enbart föremål för herrarnas nöjen eller hjälpmedel för deras konsumtion. Ty för herrarna hade arbetaren eller hantverkaren inget värde i sig. Den enda vägen till husbondens belåtenhet var bekvämlighet. Å andra sidan uppstod en grupp penninggiriga poeter och författare, efterapare, sångare, smickrare, inställsamma och hoppfulla karriärister, som blev kända som hovfolk eller stod i förbindelse med hovet. Tillsammans med dem deltog också en så kallad grupp hycklande religiösa, som i själva verket inte var religiösa; deras främsta syfte var att tillgodose egna intressen och bedriva religionens handel under religionens förklädnad. Följden blev att själviska intressen och opportunism spred sig som en smittsam sjukdom på alla nivåer i samhället, uppifrån och ned. Hela samhällskroppen sjönk ned i karaktärslöshet. På så sätt hindrades och förstördes, genom de så kallade samhällsledarnas (!) välgärningar, fröna till gudsfruktan och goda karaktärsegenskaper från att gro.
Han säger vidare: ”Efter att denna gränslösa olycka hade drabbat Rūm och ʿAjam bröt Guds vrede lös, och som ett beslut att utrota denna sjukdom genom botemedlet reform sändes en obildad profet (s.a.w.) till Arabien. Hans rena karaktär hade inte berörts av deras falska förnämitet och var helt fri från skuggan av deras seder, bruk och dåliga karaktär. Allah sände sin profet (s.a.w.) som en symbol för ett föredömligt liv och en upphöjd karaktär. Genom hans röst fördömdes rumänsk och persisk karaktärslöshet och gudlös verksamhet, och att hänge sig åt världslig lyx och njutning förklarades vara meningslöst. Icke-arabiska seder och bruk förbjöds. Så förbjöds till exempel fat och kärl av guld och silver, smycken av guld och ädelstenar, sidenkläder, statyer, avgudabilder och liknande som haram. Kort sagt störtades de persiska och romerska imperierna i grunden under den store Profetens ledarskap. Och genom profetens röst tillkännagavs:
*********Arabisk
”Kisra och Caesar har gått under. Därefter kommer de inte att återuppstå.”
Kort sagt var hela världen vid tiden för den store Profetens framträdande under de dåvarande stormakterna Roms och Persiens inflytandesfär. På samma sätt är hela världen i dag bunden i slaveriets famn under två stormakter som England och Amerika. Men om muslimerna, i stället för att bedöma islam fragmentariskt, ägnade sig åt att enligt Guds anvisningar utveckla ett tidsenligt försvarssystem och följde de islamiska föreskrifterna på rätt sätt, skulle dessa två stormakters öde i alla avseenden – moraliskt, ekonomiskt, militärt och andligt – med nödvändighet bli mycket likt Roms och Persiens. I själva verket framhålls andra stater än de nämnda stormakterna visserligen högljutt som självständiga, men i verkligheten och mot bakgrund av de faktiska förhållandena är världssamfundet på olika sätt bundet i deras slaveris hårda kedjor. Det är deras egenintresserade politik, deras smutsiga kultur och civilisation samt deras usla seder och bruk som erkänns som förebilder. Man deltar med särskild iver och omsorg i att forma sin karaktär genom att efterlikna deras osunda kultur och bekväma livsstil. Samtidigt har västvärldens moderna civilisation och kultur på vissa områden i dag försatt världssamfundet i fara och oordning.
Kort sagt: om världen vill ha fred, önskar trygghet i livet och längtar efter frid i både detta liv och det kommande, måste den gå vidare med att helt och hållet tillämpa den gudomliga Skriften, al-Qur’an, och islam i det praktiska livet. Detta är nämligen inte en lag skapad av människor, utan en evig livsordning given av Allah. Dessutom kan fred uppnås i den värld som den Allsmäktige Allah har skapat endast när Hans lag tillämpas. Den store Profeten (s.a.w.) och de rätt vägledda kaliferna inledde, med denna grundprincip, förändringens vind över hela världen genom den islamiska revolutionen. På mindre än ett halvt århundrade etablerades islamiskt styre överallt efter de persiska och romerska imperiernas fall. Därigenom fick världens människor möjlighet att andas ut i trygghet under den svala skuggan av en säker, fredlig och välgörande stat. Dessutom överskuggade ********Arabisk gränslösa makt hela världen. Därför måste man till sist säga med sorg i rösten: Ack! Om den muslimska nationen åter vaknade och gick framåt i lydnad till den store Profeten (s.a.w.) och genom att följa följeslagarnas fotspår, skulle människornas värld nästan förvandlas till en paradisisk trädgård. Överallt skulle fredens dolda, ymniga källa flöda.
******Arabisk
Det vill säga: kanske kommer Allah därefter att skapa ett liknande tillstånd.)
[Tio]
Rättvisa: Guds strafflag för brott
Sharias ”hadd” och ”haqq” är inte begränsade till någon särskild grupp. Det är haram att vädja för någon i fråga om hadd; alla är syndiga brottslingar – den som ger mutan, den som tar emot den och mellanhanden – om de försöker upphäva eller minska den. Den Allsmäktige Guds befallning är följande:
*******arabiska
”När ni avgör människors tvister och rättsfall ska ni döma med rättvisa.” (Sura an-Nisa, ruku 8)
Att döma mellan människor innebär att utfärda domar i frågor som rör sharīʿas hadd och haqq. Hadd och haqq är av två slag. Inget av dessa slag är knutet till någon särskild stam, gemenskap eller grupp. Tvärtom kommer det muslimska folket att dra nytta av denna opartiskhet. Exempelvis ska hadd, eller sharīʿas strafflag, tillämpas på tjuvar, banditer, plundrare, äktenskapsbrytare och andra. Statlig egendom, regeringens egendom, waqf-egendom och egendom som testamenterats – inget av detta är avsett för någon särskild stam eller gemenskap. De styrande i staten, administrativa tjänstemän och alla andra måste ha en särskild, diskrimineringsfri inställning till dessa frågor. Om detta sade Hazrat Ali (ra):
********arabiska
”Fullkomlig rätt eller ofullständig rätt, fullkomligt gott eller ofullständigt gott – ledarskap är oumbärligt för människorna.” Folket frågade: ”O de troendes befälhavare! Nu har vi förstått betydelsen av ett rättfärdigt ledarskap, men vad är innebörden av ofullständig sanning?” Till svar sade han:
*****arabiska
”Den ledare genom vilken haddstraffet (strafflagstiftningen för brott) verkställs, genom vilken säkerheten på vägarna kan garanteras, under vars ledning jihad kan föras mot fienden och genom vilken fa’i, det vill säga krigsbytet, kan fördelas.” Med andra ord måste han, även om hans ledarskap i andra avseenden är bristfälligt, ha en stark roll i stil med verkställandet av hadd. Dessa egenskaper är av flera skäl oumbärliga för statens ledarskap.
Det är statens ledare, de lokala administratörerna och folkets representanter som har skyldighet att diskutera och överväga detta, och hadd måste upprättas för att utrota brott i samhället även utan att någon framställer ett krav. Samma regel gäller även för shahada, det vill säga vittnesmål: vittnesmål bör tas emot utan att någon först framställer ett krav eller yrkande. När det gäller verkställandet av haddstraffet att hugga av tjuvens hand råder det emellertid oenighet bland imamerna om huruvida den vars egendom har stulits måste kräva tillbaka den stulna egendomen. Enligt imam Ahmad och andra kan hadd inte verkställas utan att målsäganden framställer ett krav. Men alla andra imamer är enhälligt av uppfattningen att hadd ska verkställas, oavsett om ett krav har framställts av den person vars egendom stulits eller inte. Vissa lärda föreskriver kravet på att egendomen ska återkrävas för att det inte ska råda något tvivel om att tjuven verkligen har stulit.
Detta är de brott av den karaktär för vilka det är wajib att verkställa hadd. Vare sig den skyldige är ädel eller av låg börd, medlem av en stor grupp eller utan grupptillhörighet, stark eller svag, är det fard att verkställa hadd lika för alla. I detta avseende är det under inga omständigheter tillåtet att upphäva hadd på grund av någons förbön, gåvor, presenter, mutor eller något annat skäl. Guds, Sändebudets, änglarnas och alla människors förbannelse kommer att drabba den som upphäver hadd trots att han har makt att verkställa det. Kort sagt är ingen förbön för att inte verkställa hadd godtagbar. Den som förespråkar detta ********arabiska (det vill säga: ”den domare inom rättsväsendet som säljer Guds verser för ett lågt pris, det vill säga för materiell vinning”) och avstår från att verkställa hadd ska tvärtom räknas till de människor som beskrivs i denna vers.
Abu Dawud (må Allah förbarma sig över honom) återberättar på auktoritet av Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:
*********arabiska
”Den vars förbön hindrar verkställandet av något av Allahs haddstraff har därmed gjort uppror mot Allah. Den som medvetet tvistar till försvar för lögn och falskhet, trots att han vet att det är lögn, kommer att förbli i Allahs missnöje tills han upphör med tvisten. Och den som riktar en sådan falsk anklagelse eller beskyllning mot en muslim att den saknar samband med honom, kommer att hållas fången i Radghatul-khibal.” Sahaba frågade: ”O Allahs Sändebud, vad är Radghatul-khibal?” Han svarade: ”Det är det smälta blodet och var från de helvetesdömdas kroppar.” (Abu Dawud)
Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) nämnde särskilt de styrande, vittnena och de tvistande parterna, eftersom dessa utgör rättskipningens grundpelare och det korrekta avgörandet i de olika tvister, rättsfall och processer som uppstår i samhället är beroende av deras ärlighet.
Berättelsen om kvinnan ur Bani Makhzum-stammen, som återges av Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim från Aisha (må Gud vara nöjd med henne) i samband med förbön, är av särskild betydelse. Kvinnan hade stulit en persons egendom. Några personer kom till Allahs sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) för att tala med honom om att ingripa till hennes förmån. En av dem sade: ”Vem skulle våga tala med honom om detta?” Det sades: ”Endast Usama ibn Zayd (må Gud vara nöjd med honom) kan tala med honom om detta.” När han därför framförde en vädjan till den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) för denna kvinnas räkning, sade Profeten:
********arabiska
”Har du kommit för att vädja i fråga om ett haddstraff som Gud har föreskrivit? Den enda orsaken till att Israels barn tidigare gick under var att de lät sina förnäma personer slippa undan när de stal. Men om någon svag person stal, verkställde de haddstraffet på honom. Jag svär vid Den i vars hand Muhammeds liv är: om även Fatima, Muhammeds dotter, hade stulit, skulle jag ha huggit av hennes hand.” (al-Bukhari och Muslim)
Detta är en mycket lärorik händelse. Quraysh-stammens två grenar var nämligen båda kända som förnäma: (1) Bani Makhzum och (2) Bani Abd Manaf. Det är anmärkningsvärt att inte ens kvinnan ur Makhzum-stammen denna dag undgick att få handen avhuggen. Enligt vissa lärda hade handen huggits av som ersättning för ett obetydligt föremål som hon hade lånat, och det var egentligen inte stöld. Enligt andra var det däremot stöld. I så fall uppstår det inte ens någon fråga när det gäller andra. De var fler till antalet, mycket förnäma och dessutom hade den älskade tjänaren till den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom), Usama ibn Zayd (må Gud vara nöjd med honom), vädjat för hennes räkning. Trots detta uttryckte han starkt missnöje med denna vädjan och sade: ”Har du kommit för att vädja i en haram och otillåten sak? Är detta inte en orättmätig vädjan i fråga om ett haddstraff som Gud har föreskrivit?” Därefter framhöll han exemplet med Fatima (må Gud vara nöjd med henne) och förklarade dess betydelse: inte ens i ett sådant avskyvärt fall skulle någon ha befriats från straffet.
Det berättas att kvinnan vars hand hade huggits av ångrade sig. Därefter brukade hon då och då komma till den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom), och han brukade tillgodose hennes behov.
Det berättas också att
**********arabiska
”Om en tjuv uppriktigt ångrar sig, kommer den avhuggna handen att föra honom till paradiset. Men om han inte ångrar sig, kommer den avhuggna handen att leda honom mot helvetet.”
I verket ”Muwatta” har imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) återberättat att en grupp människor grep en viss tjuv och begav sig till kalifen Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) hov. På vägen mötte de Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) och bad honom att medla hos Uthman (må Allah vara nöjd med honom) för tjuven. Han sade: ”När ett fall som gäller hadd har väckts inför kalifen, drabbar Allahs förbannelse både den som medlar och den för vars räkning medlingen sker.”
En gång låg Safwan ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom) och vilade i moskén. En tjuv kom, tog hans mantel och gav sig av. Han grep honom och förde honom inför Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Safwan (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Ska hans hand huggas av för min enda mantel? Jag har förlåtit honom.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
*******আরবী
”Varför förlät du honom inte innan du förde honom till mig?” Därefter befallde han att hans hand skulle huggas av. (Sunan)
Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avsikt var att du hade möjlighet att förlåta honom innan du förde honom till mig, men efter att du hade ställt honom inför min domstol var det på intet sätt möjligt att upphäva hadd. Ingen har möjlighet att upphäva hadd, vare sig genom förlåtelse, medling eller pengar. Såvitt jag vet är den enhälliga uppfattningen bland lärda på alla nivåer att när tjuvar, banditer, plundrare, kapare och andra liknande förbrytare har förts inför domaren, är deras ånger inte längre godtagbar. Genom ånger upphävs inte hadd-straffet; tvärtom är det obligatoriskt att verkställa hadd medan domen förblir gällande. Om de verkligen har ångrat sig med uppriktig hängivenhet, blir detta hadd-straff en försoning för dem. Och om de förmår förbli ståndaktiga därefter, blir deras ånger ännu fastare och starkare. Detta är likvärdigt med full qisas, eller vedergällning, för den rättmätige rättsinnehavarens rätt. Grunden till detta kan urskiljas i den Allsmäktige Allahs följande ord:
*********আরবী
”Den som medlar för en god sak ska få en del av dess belöning, medan den som medlar för en ond sak ska ha del i dess onda följder. Allah är förvisso fullt seende över allt.” (Sura an-Nisa: 85)
I själva verket betyder medling att be om hjälp och stöd. På arabiska kallas *****আরবী eller ****আরবী för ”dwi”, det vill säga två, vars motsats är **আরবী, det vill säga udda eller en. När alltså ****আরবী (två) förenas med ****আরবী (enhet), blir ”en” så att säga två. Därför räknas hjälp i en god gärning som ******আরবী, det vill säga ”medling för en god sak”. Men om man hjälper till med orätt, orättvisa, fientlighet och synd, räknas det som ****আরবী, ”medling för en ond sak”. Det säger sig självt att människan har befallts att medla till förmån för goda och rättfärdiga gärningar och förbjudits att hjälpa till genom medling i onda gärningar. Såsom ******আরবী. Därför är det en gudomlig föreskrift att inte låta någons lögnaktiga handlingar få stöd. Allah har sagt: ******আরবী ”Allah kommer under inga omständigheter att låta de förrädiska människornas list lyckas.” (Sura Yusuf: 52)
Den Allsmäktige Allah har också sagt:
*********Arabiska
”Straffet för dem som för krig mot Allah och Hans Sändebud och strävar efter att sprida fördärv på jorden är att de ska gripas av de statliga ordningsmakterna och, efter dom, avrättas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter ska huggas av på motsatta sidor, eller att de ska förvisas från landet. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett hårt straff. Men de som ångrar sig innan ni får makt över dem är ett undantag. Vet då att Allah är Förlåtande, Barmhärtig.” (Sura al-Ma’ida 5:33–34)
Denna vers beskriver att det straffet endast efterskänks för dem som uppriktigt gör tawba innan de grips och förs inför domaren. De handlar i enlighet med sin tawba. Däremot kommer de som gör tawba efter att ha förts inför domstolen, enligt versens innebörd, inte att få sin tawba godkänd i juridisk mening, och det blir obligatoriskt att verkställa hadd-straffet mot dem. Det är självklart att denna bestämmelse endast träder i kraft när brottet har bevisats genom vittnen och tillräckliga bevis, eller när gärningsmannen själv erkänner sitt brott och personligen infinner sig i domstolen och avger en bekännelse. Men om han samtidigt också gör tawba råder det delade meningar bland imamerna. Enligt Imam Ahmad ibn Hanbals (må Allah förbarma sig över honom) uppenbara återgivning får hadd-straffet i en sådan situation inte verkställas. Om han själv begär att hadd-straffet ska verkställas mot honom, ska det dock verkställas. Om han inte önskar att hadd-straffet ska verkställas och går därifrån, får det inte verkställas. Hadithen om Hazrat Maiz ibn Malik (må Allah förbarma sig över honom) antyder detta. När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) efter att ha hört följeslagarna berätta om Maiz tillstånd när han stenades sade han *****Arabiska ”Varför lät ni honom inte vara?” Det framgår också av andra hadither att hadd-straffet inte får verkställas mot den som gör tawba efter att ha gripits men innan han förs inför domaren.
Abu Dawud och al-Nasa’i (må Allah förbarma sig över dem) har återberättat från Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
*********Arabiska
”Förlåt varandra inbördes. Om ett ärende förs inför mig blir det nämligen obligatoriskt att verkställa hadd-straffet.”
En hadith återberättad av Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) finns återgiven i al-Nasa’i och Ibn Majah. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
*******Arabisk
”Att verkställa hudud på jorden är för världens människor mer välgörande än fyrtio dagars morgonregn.”
Och detta beror på att synder minskar försörjningen och väcker rädsla för fienden i hjärtat. Detta är bevisat i ljuset av Koranen och haditherna. Faktum är att när hudud verkställs minskar olydnaden mot Allah och brottsligheten avtar. Därför ökar Guds tjänares försörjning, lycka och välbefinnande när syndfullheten minskar, och Allahs gränslösa hjälp fortsätter att komma.
Det är under inga omständigheter tillåtet att ta pengar eller egendom från en äktenskapsbrytare, en alkoholdrickare, en tjuv, en bandit eller rånare eller någon annan brottsbenägen person för att upphäva hudud. Det är inte under några omständigheter tillåtet att ta emot dessa pengar, vare sig privat eller med förevändningen att de ska sättas in i Bayt al-Mal. Pengar som tas emot i syfte att upphäva eller ogiltigförklara hudud är helt förbjudna och haram. Om en domare eller härskare gör detta, har han förenat två olagliga handlingar: (1) han upphävde hudud i utbyte mot förbjudna pengar, (2) han övergav en obligatorisk plikt och ägnade sig åt en förbjuden handling. Den Allsmäktige Allahs ord om detta är:
********arabiska
”Varför förbjöd inte deras lärda och religiösa ledare sina följare att ljuga och äta haramförmögenhet? Hur förkastligt är inte deras religiösa ledares och äldstes sådana överseende och försumliga handlande!” (Sura al-Maida: 63)
Allah den Allsmäktige beskrev judarnas tillstånd och sade: *******arabiska
”De frossar i falska ord och njuter av harampengar.” (Sura al-Maida: 42)
Eftersom judarna tjänade pengar genom ränta, mutor och andra haram- och olagliga metoder. De kallade till och med mutor för ”bartal” och ”hadiya”.
Om en domare således tar emot haram-pengar, måste han också godta falska vittnen. Ändå har Allahs Sändebud (s.a.) sagt:
********arabiska
”Bestickningstagaren, bestickaren och alla som upprätthåller förbindelsen mellan de två är syndare på samma nivå.” (Ahl as-Sunan)
Det har berättats i Sahih al-Bukhari och Muslim: Två personer kom till den Helige Profeten (frid vare med honom) för att få sina fall avgjorda. Den ene sade: ”O Allahs Sändebud! Avgör vårt fall enligt Allahs Bok.” Den andre, som var något mer förståndig, sade också: ”Ja, O Allahs Sändebud! Låt avgörandet ske enligt Allahs Bok, men jag ber om tillåtelse att säga något.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Varsågod, säg det.” Han fortsatte: ”Min son arbetade som arbetare i den här mannens hem. Men av en händelse begick min son zina med hans hustru. Som lösen för hans räkning gav jag hundra getter och befriade dessutom en slav. Jag vidtog dessa åtgärder efter att ha frågat andra om den religiösa rättsfrågan.” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Din son ska få hundra piskrapp och förvisas i ett år. Och rajms straff ska verkställas på den nämnda kvinnan.” Därefter sade han:
******Arabiska
”Vid den store Varelsens ed, i vars hand mitt liv är, ska jag avgöra ert fall på grundval av Allahs föreskrift. Därför ska du ta tillbaka slaven och getterna. Er son ska få hundra piskrapp och dessutom lämna landet i ett år. Och du, Unays! Gå till kvinnan tidigt på morgonen och fråga henne. Om hon erkänner brottet, ska du låta henne stenas till döds. När hon tillfrågades enligt denna befallning erkände hon brottet. Därför avrättades hon genom rajm, det vill säga stening.”
Det är anmärkningsvärt att han inte upphävde hadd-straffet genom att ta emot egendom som hade kommit i vanliga muslimers, fattiga miskiners och mujahidins händer. Därför är det enligt de lärdas ijma, det vill säga enhälliga samstämmighet, inte tillåtet att ta emot egendom i utbyte mot att ett hadd-straff upphävs. Dessutom är alla eniga om att egendom som tas emot från otuktiga, tjuvar, alkoholdrickare, statsupprorsmän, rövare och andra för att de ska undgå hadd-straff är fullständigt haram och oren. I allmänhet är de flesta människors seder och beteenden i strid med moralen och präglade av dålig karaktär; de är ivriga att upphäva hadd-straffets föreskrift med hänvisning till pengar, rikedom, anseende och värdighet. Följden blir att hela samhällskroppen – städer och hamnar, byar och landsbygd, rika och fattiga, kungar och undersåtar, ledare och soldater, kort sagt hela samhället – blir förorenad. Dessutom förödmjukas de styrande härskarnas och domarnas anseende på grund av detta. När de upphäver hadd-straff genom att ta emot mutor blir till och med deras ställning skakad. Om hadd-straffet upphävs för en person blir det svårt att verkställa det mot en annan, och de förlorar sin mentala styrka. Till slut hamnar de på samma nivå som judar och kristna. Som det står i en hadith:
*******Arabisk text
”När mutor kommer in genom en dörr, går förtroende och hederlighet ut genom en annan.”
De pengar som tas ut under namnet ”ta’dībāt” i syfte att bevara kungadömet och myndigheten intakta är haram. I detta sammanhang är det värt att lägga märke till sådana envisa ligister och bråkmakare. De begår missgärningar och kommer sedan till de styrande med pengar och varor, antingen för sin egen skull eller för andras intressen. Därigenom ökar deras begär, girighet och djärvhet ännu mer. På detta sätt tillintetgör de genom mutor statens anseende och goda rykte. Detsamma gäller en viss grupp bönder. Och när det gäller drinkare finns det naturligtvis inget mer att säga. När någon som dricker alkohol grips, köper han sig fri med pengar. Varje drinkare tänker: ”Om jag blir gripen kommer jag säkert att bli fri genom pengarnas makt.” Det säger sig självt att mutpengar och egendom som tjänats genom olagliga metoder inte kan ha någon baraka. Tvärtom leder detta endast till oordning och fördärv. På samma sätt: om någon rik och ansedd person sträcker ut en hjälpande hand till dem och räddar dem från straffet för en hadd—till exempel om en bonde eller arbetare begår ett brott och infinner sig hos kungens eller amīrens, det vill säga statens eller regeringens, personlige assistent, sekreterare eller någon representant, och denne räddar honom genom hjälp och förbön mot Allah och Hans Sändebud—så har Allah och Hans Sändebud förbannat sådan hjälp och förbön. Imām Muslim (rahimahullāh) har genom en berättelse från Ḥaḍrat ʿAlī ibn Abī Ṭālib (raḍiyallāhu ʿanh) återberättat att Allahs Sändebud (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade:
******Arabisk text
”De personer som inför en bidʿa eller ger en brottsling skydd, över dem vilar Allahs och Hans Sändebuds förbannelse.” (Att uppfinna någon självgjord princip eller regel inom sharīʿa kallas bidʿa.) Den Ädle Profeten (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade vidare:
********Arabisk text
”Om någons förbön blir ett hinder för att en av Allahs hudūd verkställs, är detta i själva verket detsamma som att försöka göra Allahs befallning verkningslös.” (Muslim)
Om de som har anförtrotts makten och ansvaret att verkställa hudūd därför förlåter en brottsling och låter honom gå i utbyte mot pengar, är det lätt att föreställa sig hur stor katastrof detta kommer att orsaka. Det kan ske att någon hjälper dem som överskrider mutans gränser, av rädsla för någons inflytande och makt. För det andra kan den egendom i utbyte mot vilken han släpps vara egendom som tillhör Bayt al-Māl eller den styrande. Mutor tas ibland emot öppet och ibland i hemlighet; i båda fallen är mutor förbjudna och haram. Detta är de islamiska rättslärdas enhälliga ståndpunkt. Att till exempel gå i borgen för en vintavernas ägare, upplåta en plats åt den eller ordna en plats åt den någon annanstans, hjälpa till med den på något annat sätt eller ge tillstånd till den efter att ha tagit emot en muta—allt detta är brott av samma slag. Att med tvång ordna prostitution och ta emot betalning för det, att betala en spåman för spådom, att sälja en hund och ta emot dess pris: allt detta är haram, och mutor är likaså haram. Muta innebär här att agera som mellanhand i syfte att främja en haram handling. Allahs Sändebud (ṣallallāhu ʿalayhi wa sallam) sade:
********Arabiska
”Priset för en hund är orent, betalningen för otukt är oren och ersättningen till en spåman är oren.” (Bukhari)
Betalningen och ersättningen för otukt samt ersättningen till en prostituerad kvinna är fullständigt haram. Samma dom gäller för eunucker, vare sig de är slavar eller fria, för den som begår otukt med dem och för spåmän. Det är också fullständigt haram att ta emot ersättning för dessa förbjudna handlingar.
De domare och härskare som inte bekämpar brott och onda handlingar, inte verkställer hudud-straffen utan i stället släpper brottslingen mot betalning, är som den som förklarar det förbjudna tillåtet och som en tjuvligas ledare. De liknar hallickar som ägnar sig åt oanständighet och otukt. De som tar emot pengar i utbyte mot att hjälpa otuktiga står på samma nivå som mutkolvarna. Dessutom är deras tillstånd likt det hos profeten Luts (frid vare med honom) gamla hustru, som underrättade de gudlösa homosexuella om att Luts (frid vare med honom) änglagäster, förklädda till unga pojkar, hade kommit. Om henne säger den Allsmäktige Allah:
*********Arabiska
”Därför räddade Jag Lot och hans familj, men hans hustru, som hörde till dem som blev kvar, räddade Jag inte.” (Sura al-A’raf: 83)
I Koranen sägs också, med Lot (frid vare med honom) som tilltalad:
*******Arabiska
”Ge dig av med din familj under en del av natten (dess sista del), men ingen av er får vända sig om och se tillbaka; din hustru kommer emellertid inte att låta bli att se tillbaka. Därför kommer samma straff att drabba även henne som drabbade dessa syndare.” (Sura Hud: 81)
Därför lät Allah den Allsmäktige den gamla kopplerskan omfattas av samma straff som Han hade sänt över det syndiga folket. Allt detta hör nämligen till överträdelse. Att ta emot pengar för detta räknas dessutom som att medverka till orätt. En person tillsätts i en styrande befattning just för att han på rätt sätt ska fullgöra ansvaret att befalla det goda och förbjuda det onda. Detta är styrets huvudsakliga syfte. Att härskaren själv, genom att ta emot pengar och egendom eller mutor, bereder möjligheter för spridning och främjande av någon ond handling i samhället strider därför mot detta grundläggande syfte. Det är som att någon skickas för att kriga mot fienden, men när han kommer fram börjar han i stället hjälpa fienden mot sin uppdragsgivare. Ett annat exempel är att medel har anslagits för jihad, men i verkligheten används de till att döda muslimer.
Med en annan innebörd kan det förklaras så här: mänsklighetens välfärd uppnås som ett resultat av att befalla det goda och rätta samt förbjuda det onda. Människosläktets ekonomiska och sociala trygghet ligger nämligen i lydnaden mot Allah och Hans Sändebud. Denna lydnad kan i grunden fullkomnas endast genom att befalla det goda och förbjuda det onda. Det är på denna grund som det muslimska folket har förklarats vara ”Khayra ummah”, det vill säga ”det bästa folket”, eftersom det har skapats för hela mänsklighetens välfärd. Så lyder befallningen:
*******Arabiska
”Ni är det bästa folket. Ni har sänts för att ni genom att befalla det goda och rätta och förbjuda det onda ska verka för mänsklighetens välfärd.” (Sura Āl ʿImrān: 110)
Det har också sagts –
*********Arabiska
”Bland er bör det finnas en grupp människor som kallar människorna till det goda, befaller det goda och rätta samt förbjuder onda och förkastliga handlingar.” (Sura Āl ʿImrān: 104)
I beskrivningen av Israels barns tillstånd sägs det:
*********Arabiska
”De brukade inte avstå från de förkastliga handlingar som de ägnade sig åt. Det de gjorde var sannerligen mycket förkastligt.” (Sura al-Māʾida: 79)
Den Allsmäktige Allah har vidare sagt:
*********Arabiska
”När de olydiga glömde de förmaningar som hade riktats till dem, räddade Jag dem bland dem som förbjöd det onda, men Jag lät syndarna drabbas av ett hårt straff på grund av deras onda gärningar.” (Sura al-Aʿrāf: 165)
I denna vers sägs det att de som avhöll sig från synd räddades från straffet, medan Allah lät syndarna drabbas av ett hårt straff.
Det har berättats från Hazrat Thābit (må Allah vara nöjd med honom) att Hazrat Abū Bakr al-Siddīq (må Allah vara nöjd med honom) en gång höll en predikan stående på Profetens predikstol och sade: ”Muslimer! Ni läser denna vers, men ni tillämpar den med en felaktig innebörd:
**********Arabiska
“O troende! Tänk på ert eget välbefinnande. Om ni själva håller fast vid vägledningen, kan ingen annans villfarelse skada er.” (Sura al-Ma’idah: 105)
Jag hörde den ädle Profeten (frid vare med honom) säga:
******Arabiska
“När människor ser onda handlingar men inte vidtar åtgärder för att rätta till dem, finns det en stor risk att Allahs straff snart kommer att drabba dem alla.” I en annan hadith står det:
“Skadan av en synd som begås i hemlighet är begränsad till den berörda syndaren. Men om den begås öppet och inga åtgärder vidtas för att rätta till den, drabbas även allmänheten av dess skadeverkningar. Samma ämne har behandlats i kapitlet om ‘Hudud al-Ilahi och Huquq Allah’, vars huvudsakliga syfte var att befalla det goda och förbjuda det onda.”
I själva verket omfattas sådana goda gärningar som bönen, fastan, hajj, zakat, sanningsenlighet, ärlighet, gott bemötande av föräldrarna, att bevara släktbanden och att behandla familjemedlemmar och grannar väl, av ‘amr bil ma’ruf’, det vill säga påbudet att göra det goda. Det är härskarens samt domarnas och förvaltningsapparatens tjänstemäns ansvar att ålägga sina underställda att förrätta bönen och straffa den som överger bönen. Alla muslimska rättslärda är eniga om detta.
Den andra enhälliga konsensusuppfattningen är att det är en plikt att föra jihad mot en organiserad grupp av namazlösa, som identifierar sig som muslimer men förnekar bönen. På motsvarande sätt finns det en föreskrift om att föra jihad mot dem som överger zakat och fastan. Jihad måste också förklaras mot det som är haram. Det är till exempel en plikt att föra jihad mot sådant som att gifta sig med en kvinna som sharia förbjuder och att skapa kaos i samhället. Det är också en plikt att föra jihad mot grupper som förnekar sharias tydliga och entydiga föreskrifter, tills Allahs religion segrar. Islamska rättslärda är fullständigt eniga om detta.”
Om den som inte ber är en enskild person har det sagts att han ska slås, straffas och hållas fängslad tills han börjar hålla fast vid bönen. Enligt de flesta rättslärda ska regeringen avrätta honom om han förnekar bönen. Regeln är dock att man först ska beordra honom att ångra sig och börja be. Om han ångrar sig och börjar be är det naturligtvis bättre. Annars, det vill säga om han förnekar den som avfälling, ska han avrättas.
Frågan är: På vilken grund sker denna avrättning? Är det för att han blev kafir genom att överge bönen, eller för att han blev fasik? Det finns två uppfattningar i denna fråga. Enligt de flesta islamiska rättslärda är det att övergå från muslim till kafir som utgör grunden för avrättningen. Denna meningsskiljaktighet gäller när han erkänner att bönen är fard men inte praktiserar den; om han däremot förnekar att bönen är fard blir han enligt enhällig uppfattning kafir (avfälling) på grund av detta förnekande. Samma dom gäller alla andra fard, wajib och haram. Om någon, på grund av sitt förnekande, handlar i strid med dem, är det nödvändigt att avrätta honom. I denna situation är den grundläggande orsaken till straffet att överge det som är fard och att ägna sig åt det som är haram. Enligt allas samstämmiga uppfattning är det obligatoriskt för den muslimska umman att föra jihad mot en sådan trotsig, organiserad grupp. Det finns otaliga belägg för detta i Koranen och hadith. Och jihad är en av den troendes förnämsta gärningar. En gång bad någon den store Profeten (s.a.) om följande:
*************Arabiska
”O Allahs Sändebud (s.a.), nämn någon annan gärning som är jämförbar med jihad på Allahs väg.” Han sade: ”Ni förmår inte utföra en sådan gärning.” Mannen sade: ”Berätta för mig.” Profeten (s.a.) sade: ”Ända från det att mujahid-gruppen ger sig av på Allahs väg tills den återvänder ska du fasta oavbrutet utan att någonsin bryta fastan. Och är det möjligt för dig att be hela natten utan att någonsin lämna bönen?” Han sade: ”Vem skulle kunna klara något sådant?” Därefter sade han: ”Det är denna gärning som kan jämställas med jihad på Allahs väg.” (Bukhari och Muslim)
Han sade vidare:
**********Arabiska
”I paradiset finns hundra nivåer. Avståndet mellan en nivå och nästa är lika stort som avståndet mellan himmel och jord. Detta väldiga paradis har Allah den Allsmäktige förberett för dem som kämpar jihad på Hans väg.” (Bukhari och Muslim)
Dessutom har Han sagt:
*********arabiska
”Islam (det vill säga underkastelse inför Allah) är grunden för alla gärningar. Bönen är dess pelare. Och jihad fi sabilillah är det främsta.”
Om detta har Allah sagt:
**********arabiska
”De uppriktiga troende är endast de som tror på Allah och Hans Sändebud. Därefter hyser de inget tvivel och kämpar med sina liv och sin egendom på Allahs väg; det är i sanning dessa som är de verkligt sanningsenliga.” (Sura al-Hujurat: 15)
Den Allsmäktige Allah har vidare sagt:
********arabiska
”Har ni gjort givandet av vatten till pilgrimerna och underhållet av ’den heliga moskén’ likvärdigt med den som tror på Allah och den yttersta dagen och dessutom kämpar på Allahs väg? (Vet att de vad gäller rang) inte är likställda inför Allah, och Allah vägleder inte de orättfärdiga människorna till den raka vägen. De som tror, utvandrar och kämpar med sina liv och sin egendom på Allahs väg har den högsta rangen hos Allah, och det är de som är framgångsrika. Deras Herre ger dem det glada budskapet om Sin nåd, Sin välbehag och paradiset, där de ska leva ett evigt liv i ständig lycka. Hos Allah finns sannerligen ett outtömligt förråd av belöning och vedergällning.” (Sura at-Tawba: 19–22)
[Elva]
Straff för banditer och rånare samt under krigstid
vilka handlingar som är förbjudna för de väpnade styrkorna
Straffet för banditer, rånare och plundrare. När Profeten (frid vare med honom) sände någon till jihad brukade han förmana honom: ”Kämpa mot fienden, men överskrid inte gränserna. Håll dina löften och åtaganden, och stympa inte någon på fiendesidan genom att skära av hans öron eller näsa. Döda inte små barn, och döda inte heller dem som sitter passiva i sina hem med sina vapen. Om de otrogna stympar muslimerna, är det även tillåtet för muslimerna att göra detsamma mot angriparna, men det är bättre att avstå.”
Om en bandit, en plundrare av resandes och utlandsfarandes ägodelar eller en rånare – vare sig han är en lantlig bybo eller stadsbo, en bonde eller en omoralisk soldat, en urban ungdom eller någon annan – lyder Koranens utsaga om deras straff:
ARABISKA
”De som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider förödande terroristisk verksamhet på jorden, deras straff i den islamiska domstolen är att de ska avrättas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter på motsatta sidor ska huggas av, eller att de ska förvisas. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett fruktansvärt straff.” (Sura al-Ma’ida: 33)
Om banditer och plundrare säger bland andra den ädle Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Imam al-Shafi’i har återberättat i sitt verk Sunan:
************arabiska
”Om de både dödar och plundrar egendom ska de som straff dömas till döden och korsfästas. Om de endast dödar men inte plundrar egendom ska de dömas till döden, men inte korsfästas. Men om de endast tar egendom och inte dödar ska deras händer och fötter huggas av på motsatta sidor. Och om de inte tar någon egendom utan endast sprider skräck ska de förvisas.”
Detta är ståndpunkten hos Imam al-Shafi‘i, Imam Ahmad och de flesta islamiska rättslärda. Dessutom ligger denna uppfattning mycket nära Imam Abu Hanifas uppfattning.
Bland dessa finns det vissa personer beträffande vilka överdomaren och amiren måste utöva ijtihad och göra en särskild bedömning. I båda fallen—oavsett om de dödas eller inte—måste det som är till gagn beaktas. Beroende på brottets beskaffenhet och omständigheterna ska dödsstraff eller något annat straff utdömas.
Även om de inte tog pengar eller egendom, men var starka och modiga och hade förmågan att ta dem med våld om de ville, gäller samma bestämmelse för dem. Enligt vissa ska de, om de plundrar egendom, straffas genom att få händerna avhuggna, men inte korsfästas. De flesta lärda stöder den första uppfattningen.
Om någon begår rån och samtidigt dödar någon, ska imamen, amiren, domaren eller myndighetspersonen verkställa hadd-straffet mot honom, det vill säga döma honom till döden. Det är under inga omständigheter tillåtet att benåda en sådan person. Enligt Ibn al-Mundhir har det rått enhällig konsensus, ijma, om detta. Det är inte beroende av den dödades arvingars uppfattning.
Om någon däremot dödar en annan på grund av ömsesidig fiendskap, ovänskap eller någon annan orsak, har den dödades arvingar rätt att kräva dödsstraff, benåda honom eller ta emot blodspengar. Detta beror på att mordet begicks med ett särskilt syfte och av en särskild anledning.
De islamiska rättsexperterna, fuqaha, är eniga om att alla rånare ska dömas till döden. Detta beror på att de har plundrat och rövat egendom. Liksom tjuvar orsakar de också omfattande skada för samhället. Därför ska de dömas till döden på grundval av hadd-straffet.
Om den dödade personen inte är av samma kufu, det vill säga av likvärdig status, som mördaren – exempelvis om mördaren är en fri man men den dödade är en tjänare eller slav, eller om mördaren är muslim medan den dödade är en icke-muslimsk dhimmi eller musta’man (en person som beviljats statligt beskydd) – råder det delade meningar om huruvida det, på grundval av principen ”liv för liv”, är obligatoriskt att döma honom till döden enbart på grund av att han är dråparen. Den starkaste uppfattningen tycks dock vara den som förespråkar dödsstraff. Eftersom ett sådant brott, med hänsyn till risken för omfattande fördärv, bör bestraffas med döden enligt hadd-reglerna, är detta mest gagneligt för samhället. På samma sätt amputeras handen på grund av plundring eller rån, och fängelsestraff utdöms för att ha kränkt andras rättigheter.
Om den motstående stridande, organiserade gruppen består av banditer och skurkar och endast en av dem begår mord medan de övriga är hans medhjälpare, har det sagts att endast mördaren ska dömas till döden. Enligt de flesta islamiska rättslärda ska de emellertid alla dödas, oavsett hur många de är. Samma uppfattning har återberättats från de rätt vägledda kaliferna. Hadhrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät avrätta en medhjälpande observatör på fiendesidan. Denne satt på en hög plats, bevakade muslimernas rörelser och ägnade sig åt att förmedla information till de otrogna. Mördaren lyckas nämligen begå mordet just genom att få information och hjälp från sådana personer. Därför är de lika delaktiga i belöning och straff. På samma sätt har mujahidun alla lika del i belöningen och krigsbytet. Guds store Profet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade –
**********Arabiska
”Muslimernas blod är likvärdigt; det skydd som beviljas av den mest obetydlige bland dem ska respekteras av alla. Inför motståndarna är de som en enda hand. Om en liten styrka som sänts av muslimerna efter en seger i strid skickar krigsbytet, är även de som sände den och stannade kvar bakom lika delägare i det.”
Sammanfattningen är att om en liten trupp bestående av ett fåtal soldater skickas någonstans av en stor muslimsk armé, ska alla, inklusive hela den efterföljande huvudstyrkan som skickat dem, ha lika del i det krigsbyte som de vinner efter segern. Det var nämligen genom huvudstyrkans kraft och hjälp som de kunde vinna. Att ge soldaterna i den lilla truppen något extra utöver deras proportionella andel är emellertid en separat fråga. Profeten (s.a.) gav också extra åt deltagarna i en sariyya-expedition, det vill säga en expedition där han själv inte deltog, alltså åt den lilla truppen. Först gav han dem, efter khums (en femtedel), en fjärdedel. Senare, när människor återvände till landet och skickade en sariyya från området, gav han dem i stället för khums thuluth, det vill säga en tredjedel. På samma sätt bör sariyyan också få del av krigsbytet om armén erövrar krigsbyte! Sariyyan är ju också en muslimsk militärstyrka. Den hade sänts ut på grund av ett särskilt behov. Så var fallet med Talha (r.a.) och Zubayr (r.a.) under slaget vid Badr. De hade sänts ut för folkets välfärd och av militära skäl. Därför har de, liksom de andra som hjälpte till, rätt att på lika villkor få del av fördelarna.
Detsamma gäller dem som dödas i ett falskt och orättfärdigt krig, såsom de krig som många brukade dras in i på grund av regionalism, sekterism, stamfejder och andra dåraktiga, ämnesbundna strider från den okunniga tiden. Till exempel hade de båda stammarna Qays och Yamani dragits in i ett orättfärdigt krig. I detta var de båda anhängare av det falska. Profeten (s.a.) sade: ”Om två muslimer angriper varandra med svärd och försöker döda varandra, blir både den som dödar och den som dödas helvetets invånare.” (Bukhari och Muslim)
I detta försökte båda parter av hela sitt hjärta förgöra varandra. Även om den som dödade och den som dödades inte visste vem som skulle döda och vem som skulle dö, försökte båda efter bästa förmåga försvara sig. Under tiden blev emellertid den ene dödad.
Men om de inte dödar utan endast plundrar egendom, vilket var en vana hos de flesta araber under den okunniga tiden, ska var och ens högra hand och vänstra fot huggas av. De flesta imamer, däribland imam Abu Hanifa, imam al-Shafi’i och imam Ahmad, stöder denna uppfattning. Den har också stöd i Koranen. Som det sägs:
”Eller att deras händer och fötter ska huggas av på motsatta sidor.” (Sura al-Māʾida: 33)
Eftersom han utförde plundringen med hjälp av händerna och förflyttade sig på vägen med hjälp av fötterna, ska dessa två lemmar därför huggas av som straff (för att säkerställa samhällstryggheten och fullständigt utrota denna brottslighet). Därefter ska såren brännas med kokande olivolja eller på något annat sätt i syfte att stoppa blödningen.*(Anmärkning: I dag används olika metoder för att stoppa blödningar. På den tiden brändes såren med olivolja för detta ändamål.) Så att han inte dör. Även tjuvens hand ska huggas av på samma sätt.
I att hugga av händer och fötter ligger således ett ännu mer skräckinjagande straff och en ännu mer avskräckande verkan än i dödsstraffet. När människor ser honom ute i samhället talar de nämligen med varandra och säger att detta är följden av ett visst brott. Därigenom ingjuts fruktan i allmänheten. I Koranen sägs: ”O ni förståndiga! I qiṣāṣ, det vill säga liv för liv, hand för hand och på samma sätt lem för lem, ligger trygghet för människoliv. Dessutom kan människor glömma följderna av ett dödsstraff efter bara några dagar. Därför föredrar vissa människor att bli dödade eller dö framför att få händer och fötter avhuggna. Man kan alltså säga att detta straff för tjuven verkligen är mycket effektivt och mycket lärorikt.”
De väpnade motståndarna hade dragit sina vapen men inte skadat någon och inte plundrat någon egendom; i stället satte de tillbaka svärden i skidorna, flydde eller undvek plundring och strid. I ett sådant fall ska de förvisas. Förvisning har förklarats innebära att de inte får samlas i grupp i utkanten av någon stad, hamn eller tätort eller i någon by. Enligt vissa betyder förvisning i stället att de ska hållas fängslade. Några har sagt att det är imamen, amiren eller härskaren, det vill säga de statliga och dömande myndigheterna, som ska avgöra vilken metod som är riktig och gagnar folket: förvisning, fängslande eller något annat. Detta är innebörden av landsförvisning eller förvisning.
Enligt sharialagen är regeln för att verkställa dödsstraffet mot en bevisat skyldig brottsling att döda honom med ett svärd eller något annat vasst vapen, vilket är den enklaste metoden. Detta är den fastställda regeln för att avrätta människor och slakta djur. Därför sade Guds store Profet,
”Allah har föreskrivit godhet och barmhärtighet mot alla levande varelser. När ni (genom statlig rättskipning) avrättar en (bevisat skyldig brottsling), ska ni göra det på bästa sätt, och när ni slaktar ett djur, ska ni slakta det på bästa sätt. Vässa era knivar så att det slaktade djuret snabbt får ro.” (Muslim)
Han sade också: ”Det är de troende som ger störst ro genom att avrätta brottslingen.” (Utan grymhet.) Regeln för korsfästelse är att han ska hängas på en hög plats, så att människor kan se honom offentligt och det blir allmänt känt. Enligt majoriteten av de islamiska rättslärda ska han hängas på detta sätt efter att dödsstraffet har verkställts. Enligt vissa ska dödsstraffet verkställas genom att brottslingen korsfästs.
Vissa rättslärda anser att dödsstraffet får verkställas även på andra sätt än med svärd. Det är under inga omständigheter tillåtet att stympa den dödade genom att skära av hans näsa och öron. Om de däremot behandlade muslimer på samma sätt, gjorde man detsamma med dem. Ändå ansågs det bättre att inte göra så. Såsom den Allsmäktige Allah säger till de troende,
*********Arabiska
”Var hårda mot fienderna i den utsträckning som krävs, lika hårda som de har varit mot er. Men om ni visar tålamod är det bättre för de tålmodiga. Och du, Profet, visa tålamod; utan Allahs hjälp är det sannerligen inte möjligt för dig att visa tålamod.” (Sura an-Nahl: 126–127)
Det berättas att denna vers uppenbarades med anledning av de otrognas sådana brutala behandling av Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Uhuds martyrer. När Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg synen av den muthla som hade utförts på dem, blev han djupt bedrövad och sade:
*******Arabiska
”Om Allah ger mig seger ska jag utsätta dem för muthla i dubbelt så hög grad som den behandling de utsatte oss för.” Även om den ovan nämnda versen tidigare hade uppenbarats i Mecka, uppenbarades denna vers alltså på nytt.
*******Arabiska
”O Profet! De frågar dig om själens hemlighet. Säg: ’Detta är en befallning från min Herre.’” (Sura Bani Isra’il: 85)
Det finns exempelvis en återberättelse om att följande vers uppenbarades två gånger:
*******Arabiska
”O Sändebud! Förrätta bönen under dagens båda delar, morgon och kväll, samt under nattens första del. Goda gärningar utplånar förvisso synder.” (Sura Hud: 114)
På samma sätt uppenbarades versen i sura an-Nahl först i Mecka och därefter på nytt i Medina. Den uppenbarades alltså två gånger.
Profeten Muhammeds anvisningar om att avstå från övergrepp på slagfältet
Efter att denna vers hade uppenbarats sade Profeten (frid vare med honom), ******Arabiska ”Vi kommer i stället att vara tålmodiga.” Det har återberättats i Sahih Muslim genom Baruda ibn al-Hasib (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Närhelst den ädle Profeten (frid vare med honom) utsåg och sände en person som befälhavare för en sarijja, det vill säga en mindre styrka, eller för en stor armé, brukade han, efter att ha gett honom och hans följeslagare särskilda råd och uppmanat dem till gudsfruktan, säga:
********Arabiska
”Kämpa i Allahs namn, strid på Allahs väg och bekämpa dem som, på grund av sin otro mot Allah, hindrar dem som följer sanningens och rättfärdighetens väg. Men överskrid inte gränserna, begå inte förräderi och utför inte muthla. Döda inte heller barn.”1 (Muslim) (1: Detta var den ädle Profetens krigföring och karaktär, präglad av rättvisa och mänskliga värderingar. Därför kom halva världen, däribland den arabiska världen, under islams beskydd under denna korta period på ungefär ett halvt sekel, och islams fana började vaja överallt. I det dåtida Arabien var tribalism, nepotism, regionalism och liknande vidskepliga sedvänjor så starka att de inte kunde ses någon annanstans i världen. Varje stam hade sin egen gudom. I motsättningen mellan stamlojalitet och rättvisa åsidosattes till och med mänskligheten. Hur allvarligt brottet än var, räknades en orätt begången av en medlem av den egna stammen inte som något brott mot en annan stam; det fanns inte heller något straff eller någon upprättelse för det. Därför kunde den tidens stormakter, det persiska och det romerska imperiet, inte etablera ett varaktigt herravälde här. Å andra sidan lyckades ingen heller förena de inhemska, splittrade stammarna och bilda en stat under en enda makt. I själva verket var den djupt rotade, felaktiga föreställningen om tribalism det främsta hindret för arabernas enhet. Den heliga Koranen har genom sitt tilltal till den ädle Profeten (frid vare med honom) lyft fram just en bild av denna fruktansvärda tribalism.
*******Arabiska
Det förkunnas: ”Även om du skulle spendera alla världens skatter, skulle du inte kunna skapa en känsla av enighet och samförstånd i deras hjärtan. Men det är endast Allah som har skapat kärlek och tillgivenhet i deras hjärtan. Sannerligen är Han Allsmäktig och Allvis.” (Sura al-Anfal)
I den samtida världen var klanbaserade föreställningar i egentlig mening verksamma endast på den arabiska halvön, vilket gjorde att denna region aldrig uppslukades av de persiska eller romerska imperierna. Och om så ändå skedde, var det endast tillfälligt. Därför lyckades ingen stormakt etablera fullständig kontroll över detta område. Å andra sidan kunde de själva inte heller skapa någon självständig, mäktig och suverän stat. Den Helige Profeten (frid vare med honom) var berömd bland folket under hela sin barndom för tillnamnet ”al-Amin”. Detta var den titel som folket enhälligt hade gett honom. Han behandlade alla på samma sätt. Efter utvandringen till Medina anförtroddes han av den Allsmäktige Allah ansvaret för kalifatet. På bara fyra eller fem år lyckades han förena de sinsemellan splittrade klanerna med en kärlekens enhetsband, och under hans storslagna ledarskap befriades hela samhället från det okunnighetens tidsålders förbannelse, klanväsendet; alla klaner förenades till en kropp och en själ. Det var tack vare denna enhet och disciplin som de romerska och persiska imperierna tvingades falla inför islams välde.
Här bör det särskilt uppmärksammas att när den Helige Profeten med sorg i hjärtat såg den fasansfulla synen av den martyrdödade Hazrat Hamzas kropp på Uhuds slagfält, efter att de otrogna hade lemlästat den, undslapp det hans välsignade läppar: ”Om vi får möjlighet kommer vi också att behandla dem på samma sätt.” Mot denna bakgrund tilltalades han från Allahs sida och fick höra:
*****Arabiska
”O muslimer! Om det krävs hårdhet mot fienderna, använd då samma grad av hårdhet som har använts mot er; men om ni är tålmodiga är det bättre för de tålmodiga. Och du, o Profet! Var tålmodig, men utan den Allsmäktige Allahs hjälp är det inte möjligt för dig att vara tålmodig. (Sura an-Nahl: 126–127) Då säger han: ********Arabiska ”Vi kommer sannerligen att vara tålmodiga”.
Enbart på grundval av sin moraliska karaktär lyckades han inom fyra eller fem år etablera en islamisk stat över hela Arabiska halvön. Men när det gällde de gränser som den Allsmäktige Allah hade fastställt visade han ingen nåd mot någon. Han visade bokstavligen i sitt uppförande prov på en fast principfasthet, mod, framsynthet, generositet och ädelhet. Dessutom tog han genom att ösa nåd och barmhärtighet hämnd på hat, uppror och all slags orättvisa och förtryck. Ju mer förtrycket ökade, desto mer utsträckte han sin nådens hand som svar. Han förverkligade Koranens syfte och innebörd fullt ut och med största hängivenhet. I Koranen sägs det:
***********Arabiska
”O Profet! Det goda och det onda kan inte vara lika. Bemöt det onda på bästa sätt. Om du gör så kommer även din värsta fiende att bli din innersta vän. Och det är endast de tålmodiga som får möjlighet att handla på bästa sätt, och denna möjlighet ges åt dem som är synnerligen lyckligt lottade.” (Sura Ha-Mim as-Sajda: 34–35)
Det har också förkunnats:
*******arabiska
”Det är dessa som ska få dubbel belöning som lön för sin uthållighet, eftersom de tror på både Tora och Koranen, och som avvärjer det falska med sanningen och ger av det Vi har skänkt dem till Min väg.” (Sura al-Qasas: 54)
Det är värt att begrunda den ädle Profetens livsföredöme: hans egna stamfränder och närstående utsatte honom för alla slags övergrepp och plågade honom; genom orättfärdiga angrepp lät de hans heliga, välsignade kropp blöda. Men trots detta kom inte förbannelser utan goda böner från hans välsignade läppar. Efter den outsägliga förföljelsen kom följande ord från hans mun:
**********arabiska
”O Allah! Förlåt mitt folk, för de förstår inte.”
Det är i själva verket sådana ord som bör komma ur en profets mun. Därför finns här något att begrunda för de samvetsgranna. Ihsan, det vill säga ädelmod och välvilja, har fyra nivåer genom vilka man kan bemöta folkets orättvisa och övergrepp: (1) förlåtelse och överseende, (2) istighfar för dem, det vill säga att be Allah om förlåtelse för deras brott, (3) att vädja till Allah på grund av folkets orättvisa och övergrepp: de betedde sig så eftersom de inte förstod; annars skulle de inte ha gjort så, (4) att han var så barmhärtig mot sitt folk att han sökte Allahs nåd genom att säga: ”O Allah! De är ju mina egna stamfränder och närstående.” På samma sätt som någon talar för sin son, slav eller vän och säger: ”Det här är min son, slav eller vän; gör honom denna tjänst och bevilja hans begäran.” Det är värt att begrunda hur starkt det skulle påverka dem om någon som står en person nära vädjade för hans närstående med sådana ord. Detta är profetens höga karaktär, ett mirakel, ett exempel på uppriktighet och självuppoffring som har hänfört och skakat världen. Genom sina egna egenskaper har han fängslat allas hjärtan.
Därefter erövrades Mecka med full prakt och ståt. Och han trädde in där som segerherre. De besegrade Qurayshs ledare fördes fram inför samme profet, vars förföljelse hade plågat honom och till och med tvingat honom i landsflykt.
Bland fångarna finns också den man som lade en kamels inälvor på Profetens rygg medan han låg i sujud under bönen. Även de tjänstemän som på Qurayshs vägnar reste till Abessinien för att motarbeta de muslimer som hade utvandrat och sökt skydd hos Abessiniens kejsare, Negus, är i dag närvarande. Här finns också den som med slag sårade Hazrat Siddiq-e Akbar (ra) för att han predikade trosbekännelsen tawhid, de som vid ett rådsmöte i Dar al-Nadwas samlingssal föreslog att den store Profeten (sa) skulle dödas, samt de som deltog i mordöverenskommelsen och de ledare som under tre år höll den store Profeten (sa) inspärrad i ”Shi’b Abi Talib”. Här finns de förtryckare som tvingade honom att lämna sitt älskade hemland Mecka, de otrogna som deltog i slagen vid Badr, Uhud och al-Khandaq, den syndige som dödade och lemlästade Hazrat Hamza, de som hetsade de arabiska stammarna mot Profeten och anstiftarna till komplotterna mot islam och Profeten. Kort sagt: Profetens dödsfiender står i dag, som krigsförbrytare, med böjda huvuden inför den store Profeten medan de befinner sig i fångenskap. Trots att den store Profeten (sa) hade trätt in i Mecka som segrare, hördes följande ord från hans läppar om dessa brottslingar som förtjänade döden:
**********Arabiska
”Den som träder in i Abu Sufyans hus är trygg; den som stänger dörren till sitt eget hus, liksom den som träder in i moskén, beviljas också trygghet.”
Därefter ställde han sig vid den ädla Kaba och förkunnade:
********Arabiska
”Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och har ingen medhjälpare. Han har infriat sitt löfte, hjälpt sin tjänare och ensam besegrat alla stammar. Hör upp! Allt blodspengsanspråk, hämnd för dödande och annan egendom som kan krävas tillbaka läggs under mina båda fötter och avskaffas. Men ansvaret för att bevara nyckeln till Guds hus och för att ge pilgrimerna vatten ska förbli hos de tidigare innehavarna.”
Därefter tilltalade den store Profeten Quraysh i Mecka med mycket allvarlig röst och förkunnade:
*********Arabiska
”O Quraysh! Vilken behandling förväntar ni er av mig i dag?”
Quraysh svarade: ”En god, eftersom ni är vår barmhärtige broder och ädle brorson.” Som svar på detta sade den Helige Profeten i sitt historiska tillkännagivande: ”Gå, ni är alla fria och befriade i dag.” Hans barmhärtighet och nåd är en ära för hela mänskligheten. Hur tog han hämnd för deras tidigare illdåd?
Detta är den Helige Profetens barmhärtighet och nåd samt det islamiska kalifatets främste ledare gudsfruktan, vilket utgör mänsklighetens bästa föredöme och en evig frälsningsstadga.
*******Arabiska )
Om de otrogna, i syfte att plundra förmögenheter, beväpnade marscherar mot muslimska samhällen, ska de då kallas muharib, det vill säga krigsförklarande angripare? Det råder oenighet om detta. Enligt vissa får de inte kallas muharib eller angripare, utan är samhällsfientliga rövare och huliganer. När man ber om hjälp mot sådana kommer stads- och byborna av sig själva springande. Enligt majoriteten gäller samma rättsliga bedömning för stora befolkade områden som för öde ökenfält. Imam Malik, Imam al-Shafi‘i, majoriteten av Imam Ahmads lärjungar samt vissa av Imam Abu Hanifas lärjungar och elever stöder denna uppfattning. I verkligheten bör emellertid sådana förbrytare straffas strängare i städer och hamnar än för rån och plundring på öde fält och slätter. Detta beror på att städer och befolkade områden är säkrare. Det är lätt att snabbt komma varandra till hjälp. Därför är det endast ett starkt sällskap som kan genomföra rån och plundring på en sådan plats. Det är just eftersom de har ett sådant mod som de vågar tränga in i medborgarnas bostäder och med våld försöka lägga beslag på deras förmögenheter och ägodelar. Resande däremot har endast lite gods med sig. Därför är det lätt att angripa dem med en liten styrka. Denna uppfattning är den riktiga och förnuftiga när det gäller dem.
Om de hamnar i strid med käppar och stenar ska även de kallas muharib. I denna fråga har följande uppfattning av juristerna återgivits: *******på arabiska: ”Strid kan endast ske med skarpa vapen.” Vissa har återgett de lärdas ijma (enhälliga samförstånd) i denna fråga: en strid som förs med skarpa och tunga vapen kallas muharaba. Oavsett om det råder meningsskiljaktighet i denna fråga eller inte, är den riktiga uppfattningen den som muslimerna har nått ijma eller samförstånd om. Den innebär att den som tillgriper mord och plundring i syfte att röva förmögenheter, oavsett hur han än inleder striden under sådana omständigheter, är en muharib och kan betecknas som rövare, plundrare och liknande. På samma sätt kallas en otrogen som krigar mot muslimer en harbi. Oavsett hur han krigar – med svärd, spjut, stenar eller vad han än använder – kallas han harbi, medan de muslimska motståndarna kallas mujahider på Allahs väg. De som i syfte att tillägna sig egendom mördar i hemlighet, till exempel genom att bygga butiker, härbärgen, hotell och liknande på framträdande platser längs vägarna och där ge resande inkvartering, och sedan, när någon vägfarare eller utlänning hamnar inom räckhåll, mördar honom och plundrar allt han äger. Vissa bjuder också hem skräddare, läkare eller naturläkare mot betalning, lurar dem och mördar dem för att plundra allt de äger. Ska en sådan person, efter att ha plundrat egendom på detta sätt, kallas muharib, och ska hadd-straffet verkställas mot honom? I denna fråga finns två uppfattningar bland juristerna. (1) Han räknas till muharib. Detta eftersom båda formerna av mord – öppet eller genom bedrägeri – tillhör samma kategori. I båda fallen är det svårt att skydda livet. Tvärtom är ett mord genom sammansvärjning farligare än ett öppet mord. Det kan kanske vara möjligt att skydda sig mot ett öppet mord, men det är betydligt svårare att rädda livet från ett hemligt mord. (2) Den som mördar öppet är i egentlig mening muharib. Dessutom är frågan om den som mördar genom bedrägeri en rättighet som tillkommer den dödades arvingar. Den första uppfattningen stämmer dock bättre överens med sharia-rättens principer, eftersom risken för skada i detta fall är större än hos muharib.
Vilken är bestämmelsen om någon mördar statens ledare? Det råder meningsskiljaktighet bland juristerna i denna fråga. Exempelvis blev Uthman (ra) och Ali (ra) martyrer. Ska deras mördare nu betraktas som muharib? Ska hadd-straffet verkställas mot dem? Eller ska ansvaret för målet överlämnas till arvingarna? Det råder oenighet om detta. Från Imam Ahmad har två uppfattningar återgivits i frågan. Enligt den ena är han muharib. Detta eftersom mordet på en sådan person på statens högsta nivå medför stor risk för oordning och sammanbrott i samhället.
Bar
Om straffet för mördare av regerings- eller statschefen
Om en muḥārib som har mördat sultanen eller kalifen ska få hadd-straffet verkställt mot sig eller om avgörandet ska överlämnas åt arvingarna: om den efterföljande presidenten eller hans representant kallar mördaren till sig, men personer ur hans stam eller gruppering kommer honom till hjälp och börjar förbereda sig för strid, är de islamiska rättslärda i detta fall eniga om att det är en plikt för muslimerna att strida mot dem tills mördaren och hans medhjälpare och anhängare har besegrats och gripits.
Om sultanen, sultanens ställföreträdare, presidenten, regeringschefen eller en härskare kallar mördaren av statschefen till domstolen för att, i enlighet med rättvisa och principer, låta hadd-straffet verkställas mot honom, och mördarens anhängare då förbereder sig för att inleda strid, är det i detta läge en plikt för alla muslimer att, med stöd av regeringsstyrkorna, gripa till jihad mot dem. Kampen ska fortsätta tills de har besegrats. De islamiska rättslärda på alla nivåer är eniga i denna fråga. Om de inte underkastar sig annat än genom att dödsstraff tillämpas, måste de kuvas på vilket sätt som helst. För att upprätthålla lag och ordning måste dessa upprorsmän, inklusive mördarens anhängare, i stor omfattning dödas. Det förstnämnda gällde nämligen frågan om att verkställa hadd-straffet, medan detta gäller en konfrontation med islam. Eftersom detta således i egentlig mening är jihad är dess betydelse större. Genom att skapa kaos i samhället och samlas i grupper plundrar de rikedomar, förstör åkrarnas grödor och orsakar dödsfall; de ägnar sig åt samhällsomstörtande verksamhet. Deras syfte är inte att upprätta religionen eller tjäna landet. De är likställda med dem som krigar mot islam, vilka samlar sig i fästningar, på bergstoppar eller i dalar, plundrar resenärer på allt de äger och begår orättmätiga mord. Om kungen, härskaren, guvernören eller armén uppmanar dem att lyda och säger åt dem att ångra sig, be om förlåtelse, ansluta sig till muslimernas gemenskap och underkasta sig hadd-straffet, börjar de i stället kriga och vidtar åtgärder i självförsvar. Deras tillstånd liknar tillståndet hos dem som plundrar pilgrimsresenärers och vägfarandes tillhörigheter, eller hos rövare och banditer som ligger i bakhåll på bergskullar, eller hos stråtrövare som plötsligt kastar sig över resenärer på väg till andra länder. Trots detta är en konfrontation med dem inte samma sak som en konfrontation med de otrogna, eftersom de inte är otrogna. Innan de har plundrat andras egendom är det inte tillåtet att beslagta deras tillgångar. Om de ändå plundrar, ska ersättning motsvarande den uppkomna skadan utkrävas av dem, om det inte är möjligt att identifiera plundraren. Men om den verklige plundraren identifieras är plundraren och alla hans medhjälpare lika skyldiga, vilket har behandlats tidigare. Om plundringen således bevisas på ett säkert sätt ska egendom motsvarande det plundrade godset tas ut av honom som böter. I annat fall faller ansvaret på de förmögna bland hans stamfränder. Om det är svårt att driva in bötesbeloppet från dem, ska de soldater som strider mot dem för nationens bästa tilldelas månadslöner. Detta krig förs nämligen för att verkställa hadd-straffet och förhindra samhällelig förödelse. Om någon av islams och folkets fiender blir svårt sårad, är det deras ansvar att behandla honom. Om han dör, må han dö utan medicin. Om de flyr behöver man inte förfölja dem, så länge det inte finns risk för att den allmänna säkerheten störs. Men om det är obligatoriskt att verkställa hadd-straffet mot någon av dem, eller om det finns risk för att folkets säkerhet hotas, är det nödvändigt att förfölja dem.
De av dem som tas till fånga ska, liksom de andra, få hadd-straffet verkställt mot sig. Vissa fakīher förespråkar en ännu strängare linje: att man ska ta ut krigsbyte från dem och avskilja khums, det vill säga en femtedel, från detta. De flesta fakīher motsätter sig dock denna uppfattning. Men om de söker skydd i något annat land utanför den islamiska staten och därifrån aktivt deltar i konspirationer mot muslimerna, ska de dömas till döden för brottet att ha gripit till vapen mot muslimerna.
En grupp människor ägnar sig inte åt banditverksamhet eller rån, men de tar ut ett bestämt belopp per resenär och per kamel eller annat djur av vägfarande resenärer i utbyte mot att vakta karavanerna och garantera säkerheten. Detta räknas som en form av tull. Därför ska de straffas på samma sätt som de som orättmätigt tar ut tull. Islamiska rättslärda är oense om huruvida sådana brottslingar ska dödas. De är nämligen inte banditer eller rånare, och vägarna förblir säkra för resor även utan dem. Dessa människor kommer att få ett hårt straff på uppståndelsens dag.
Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade om en kvinna från Ghamid:
**********arabiska
”Hon har ångrat sig så uppriktigt att om de väpnade tullindrivarna hade ångrat sig på samma sätt, skulle även de ha blivit förlåtna.”
Och för dem vars egendom den muslimska armén strider mot muharib för att återta den får man inte alls använda några medel, så länge det inte är möjligt för dem att strida. Guds store profet (frid och välsignelser vare med honom) sade:
*********Arabiska
”Den som dödas när han försvarar sin egendom är martyr; den som dödas när han försvarar sitt liv är martyr; den som dödas när han försvarar sin religion är martyr; och den som dödas när han försvarar sin familjs ära och heder är också martyr.”
Fakīherna har i detta sammanhang använt ****det arabiska ordet, som betyder en förtryckare utan taʾwīl eller statlig makt.
Om det inte går att kuva dem utan krig måste man ofrånkomligen ta till krig. Men om man utan att inleda en konflikt kan få dem att överge denna onda väg genom att spendera en viss summa pengar i syfte att reformera dem, är även detta tillåtet.
Men om deras avsikt är att kränka någons heder, vanära någons mor, syster, hustru, dotter eller liknande, eller begå en skändlig handling med en kvinna eller ett barn, måste man bekämpa dem med hela sitt liv och sin egendom. Man måste till och med strida mot dem om det behövs. Det vill säga, under inga omständigheter får man ge utrymme för sådana synder. Men om målet kan uppnås genom att betala pengar är det tillåtet. Ändå får man inte tåla att ens egen eller kvinnors heder kränks.
Och om hans avsikt är att döda någon, är det naturligtvis nödvändigt att rädda livet och att vidta självförsvarande åtgärder.
I denna fråga finns det två uppfattningar bland ulama, i imām Ahmads madhhab och i andra madhhab. Detta är endast en militär åtgärd medan det finns en sultan eller härskare i landet. Men om – Gud förbjude – en stor fitna uppstår i landet på grund av en maktkamp mellan två härskare, bör folket förhålla sig neutralt och inte ansluta sig till någon sida. Även i denna fråga finns det två uppfattningar i imām Ahmads och andra madhhab.
Om härskaren lyckas gripa tjuvar, huliganer, rövare och plundrare ska de plundrade tillgångarna återkrävas från dem och återlämnas till de rättmätiga ägarna, och hudud-straffet ska verkställas på dem. Samma bestämmelse gäller för tjuven. När tillräcklig bevisning föreligger ska man, om det behövs, straffa dem genom prygel, återta det stulna från dem och återlämna det till ägaren samt hålla dem fängslade. Därefter ska de antingen genom ett juridiskt ombud överlämna de plundrade tillgångarna eller ange var de har gömts. De ska få samma straff som ges för att inte betala fordringsägare deras rättmätiga fordringar. På motsvarande sätt ska det finnas föreskrifter om straff enligt sharia om makar vägrar att uppfylla varandras rättigheter eller om hustrun är olydig; samma sak gäller även här. De förtjänar snarare ett strängare straff eftersom de inte uppfyller den rättmätige rättighetsinnehavarens rätt. Trots detta ska ägaren ha rätt att benåda den skyldige och efter eget gottfinnande efterskänka straffet. När det gäller hudud är saken emellertid annorlunda. Ingen har rätt att hindra verkställandet av hudud eller att benåda. Detta är en otvetydig föreskrift fastställd av Allah.
Det är imamens eller härskarens skyldighet att kräva ersättning av tjuven om denne förstör det stulna, på samma sätt som ersättning krävs av den som orsakat en skada. Imam al-Shafi‘i och imam Ahmad stöder denna uppfattning. Om han emellertid är oförmögen ska han beviljas anstånd. Vissa har sagt att böter och amputation av handen inte kan verkställas samtidigt. Detta stöds av imam Abu Hanifa, må Allah förbarma sig över honom. Enligt vissa gäller föreskriften om böter endast när personen har ekonomisk förmåga. Detta stöds av imam Malik, må Allah förbarma sig över honom. Det är inte tillåtet för staten att ta ut kostnader för att bekämpa tjuvar och rövare eller för att söka efter egendom – såsom utgifter och ersättning – från ägaren. Myndigheterna får under inga omständigheter pressa ägaren att betala ersättning för dem själva eller för soldaterna. Att bekämpa dem är snarare jämförbart med jihad. Därför ska kostnaderna även i detta fall tas från samma källa som finansierar jihad. Om mujahiderna har fått mark eller om deras löner har fastställts av staten är det tillräckligt; annars ska deras behov täckas från bayt al-mal. Detta ingår nämligen också i ”jihad fi sabilillah”.
Om en resande som inte har betalat zakat av en tillfällighet blir tillfångatagen tillsammans med en tjuv, ska zakat tas ut från honom och användas till den jihad som behandlas här, på samma sätt som medel används för trupperna som bekämpar rövare.
Om det på grund av deras styrka blir nödvändigt att ge ekonomiskt stöd för att vinna deras gunst, ska endast ledarna få detta ur fay- och zakatfonderna, på villkor att de antingen överlämnar de övriga eller upphör med sin terroristiska verksamhet. Det är tillåtet för imamen att vidta en sådan åtgärd, eftersom deras styrka därigenom kommer att försvagas. De kommer då att räknas till kategorin mu’allafat al-qulub. Koranen, haditherna, sharias grundprinciper, imam Ahmad och andra framstående imamer stöder detta.
Man bör inte skicka svaga personer, resande, köpmän eller rika människor för att bekämpa tjuvar, rövare och terrorister. Härskaren bör i stället ta ekonomiskt stöd från de välbärgade och skicka starka, modiga och pålitliga personer för detta uppdrag. Om sådana personer emellertid inte står att finna kan ett alternativ övervägas.
Vissa statstjänstemän, ledare, vice ledare, hövdingar, härskare och högt uppsatta militära officerare stöder och beskyddar öppet eller i hemlighet, direkt eller indirekt, terrorister, samhällsfientliga tjuvar och rövare och lägger beslag på en del av deras plundrade egendom. De övertalar målsäganden att nöja sig med en liten summa pengar, och denne går till slut med på det av tvång. Detta är ett allvarligt brott. Dessa personer är ännu grövre brottslingar än tjuvarnas och rövarnas ledare, eftersom det är möjligt att slå ned dem, medan det är svårt att slå ned dessa.
Bestämmelsen beträffande dessa är därför att även de, på grund av sitt stöd till samhällsfientliga personer, är skyldiga till ett straffbart brott. Om rövarna således dödar någon ska även dessa, enligt Hazrat Umar och majoriteten av de lärda, dömas till döden. Om rövarna plundrar egendom ska även deras högra hand och vänstra fot amputeras. Om de är delaktiga i både mord och plundring ska de avrättas och korsfästas. En grupp lärda anser att deras händer och fötter ska huggas av, att de därefter ska dödas och sedan hängas på en påle. Enligt vissa har man rätt att välja antingen avrättning eller korsfästelse. Även om dessa personer i praktiken inte deltog i plundringen eller röveriet och inte heller gav sitt öppna tillstånd, tog de del av den plundrade egendomen. Efter att de hade gripits missbrukade de dessutom sin makt av personligt intresse och begär efter pengar för att sätta sharias bestämmelser ur spel, trots att hudud-straffet skulle verkställas på dem. Att uppfylla Allahs och människornas rättigheter är en religiös plikt. Genom att ge dem skydd och genom detta skydd medverka till mord och plundring är de lika delaktiga. Därför är även de brottslingar över vilka Allahs och Hans Sändebuds förbannelse vilar. I Sahih Muslim har det därför, genom en återberättelse från Hazrat Ali, återgetts att den ädle Profeten sade:
*********Arabiska
”Brott! Syndaren och den som ger brottslingen skydd – över dem har Allah uttalat sin förbannelse.”
Om det bevisas att någon har gett en samhällsfientlig person skydd, ska den som ger honom skydd beordras att föra fram brottslingen eller ange var han befinner sig. Om han följer ordern på ett korrekt sätt är det gott; annars är det tillåtet att hålla honom kvar tills brottslingen har gripits och, om det behövs för att få reda på hans vistelseort, låta honom utsättas för slag och fysisk misshandel. Det har redan nämnts att det inte finns någon annan utväg än att straffa den som hindrar eller förhalar betalningen av den egendom som är obligatorisk att betala.
Den som känner till var den eftersökta egendomen eller personen finns är skyldig att lämna denna information. Det är inte alls tillåtet för honom att hålla den hemlig. Detta räknas i själva verket som att bistå i goda gärningar, och det är obligatoriskt att samarbeta i fromhet och goda gärningar. Om man däremot söker information om någons liv och egendom i orättfärdigt syfte, för att begå övergrepp och förtryck, är det inte alls tillåtet att lämna ut denna information, eftersom det i grunden innebär att man hjälper till med synd och onda gärningar. Tvärtom är det obligatoriskt att hålla informationen hemlig och förhindra detta. Att hjälpa den förtryckte är nämligen obligatoriskt. Det har återberättats från Hazrat Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
*********Arabiska
”Hjälp din orättfärdige eller förtryckte broder. Jag sade: ’Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)! Att hjälpa den förtryckte brodern är ju riktigt. Men hur ska jag hjälpa den orättfärdige?’ Han sade: ’Hindra honom från att begå orätt; det är att hjälpa honom.’” (Bukhari, Muslim)
Det har återberättats från Hazrat al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) i Bukhari och Muslim att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde mig sju saker och förbjöd mig sju saker. Han befallde mig att besöka den sjuke, delta i begravningen, besvara nysningen, uppfylla eden, acceptera inbjudan och hjälpa den förtryckte. Han förbjöd mig att använda guldringar, dricka ur silverkärl, bära alla slags sidenkläder – grova, fina eller tunna – samt att spela hasardspel.
Sammanfattningsvis är det tillåtet att hålla kvar en person som känner till brottslingens vistelseort, eller ge honom något annat straff, om han vägrar att lämna uppgiften, tills han gör det. Men innan straffet utdöms måste det vara säkert bevisat att han känner till adressen. Guvernören, domaren och alla berörda ska tillämpa denna bestämmelse med största allvar och, innan en sådan person som har kunskap straffas, genom en noggrann utredning verkligen fastställa att han känner till den hemliga informationen. Saken förhåller sig inte så att det endast var hans skyldighet att lämna informationen, medan det inte var er skyldighet att fullgöra ert ansvar, och inte heller så att den enes straff ska utdömas på den andre. Ty Koranen säger:
********Arabiska
”Ingen syndare bär en annans syndabörda.” (Sura an-Najm: 38)
Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade:
”Vet att varje syndare syndar endast till sitt eget fördärv.” Det vill säga, det är han själv som måste bära de skadliga följderna av det.
Ett exempel på detta är att kräva pengar av någon som varken har gått i borgen för en person eller är dennes ombud, och från vilken det inte heller finns någon egendom att driva in pengarna; eller att straffa någon för ett brott som hans släkting eller granne har begått, trots att han inte är skyldig till att ha underlåtit någon religiös plikt, inte har gjort något förbjudet och faktiskt inte känner till den orättfärdiges adress. Det är därför inte tillåtet att straffa honom. Straffet förtjänas endast av den som verkligen är brottslig. Men om han känner till den, är det hans plikt att avslöja den. Denna hjälp är obligatorisk för honom enligt Koranen, haditherna och konsensus. Om han däremot, likt sekteristiska och stambundna människor, av rädsla för den orättfärdige vägrar eller avstår från att uppge adressen för att han därigenom orättmätigt vill stödja och gynna honom, eller om han på grund av personlig fiendskap mot den förtryckte döljer uppgiften, så lyder Allahs ord i denna fråga som följer:
*******Arabiska
”Låt inte hat mot något folk få er att handla orättvist. Var rättvisa, för rättvisa är nära förbunden med gudsfruktan.” (Sura al-Māʾida: 8)
Eller också kan det vara så att den anklagade vägrar att bidra till att upprätta rättvisa och stödja religionen av feghet, eller att han vägrar i syfte att förnedra Allahs religion, såsom de religionsavvända brukar göra. När dessa uppmanas: ”Kom, låt oss kämpa på Allahs väg”, sätter de sig likgiltigt ner på marken. Kort sagt är sådana människor, enligt lärda på alla nivåer, straffbara.
De som är aktiva på denna väg förstör de hudud som Allah har föreskrivit och människornas rättigheter. Dessa människor, som är svaga i kraft, styrka och tapperhet, liknar den person som har egendom tillhörande en förtryckare och bedragare hos sig men inte överlämnar den till den rättvise domaren och härskaren, som fullgör sina religiösa plikter. Därför hindras dessa från att fullgöra sina skyldigheter på grund av hans bristande samarbete. Följaktligen är de straffbara brottslingar. Men orsaken till att han inte lämnar upplysningar eller inte överlämnar den brottslige eller den bortrövade egendomen är att den som kräver detta själv kommer att utsätta honom för förtryck och övergrepp. I annat fall är han en samhällsgagnelig och rättskaffens person. Det är dock mycket svårt att avgöra vad som utgör olagligt samarbete och vad som är en situation som uppstått ur önskan att undgå förtryck och övergrepp. Här finns möjligheten att både misstanke och begärens drivkraft sammanfaller. Därför är det domarens skyldighet att skilja mellan sanning och lögn.
Detta tillstånd uppstår vanligtvis bland välbärgade människor på landsbygden eller i städerna. Så snart en släkting, vän eller någon som söker skydd ber dem om hjälp, börjar elden av denna orättvisa partiskhet brinna i deras hjärtan. Dessutom är det begäret att etablera sitt inflytande och sin makt bland samhällets moraliskt fördärvade människor som uppmuntrar dem till denna orättvisa handling. Därför berövar de både den förtryckte och förtryckaren deras rättmätiga rättigheter och lagliga anspråk. Särskilt om den förtryckte är en välbärgad person på samma nivå som de själva, anser de att det vore förödmjukande för dem och oförenligt med deras heder att överlämna den som söker skydd. Detta är emellertid den olagliga frukten av ett okunnigt, jahiliyyah-präglat tänkande. I själva verket är dessa människor den främsta källan till fördärv både i religionen och i världen. Det berättas att de flesta krigen och blodiga konflikterna under jahiliyyah-tiden ägde rum av just denna anledning. Det var nepotismens och stamväsendets drivkraft som eggade Banu Bakr och Banu Taghlib till den historiskt berömda blodiga konflikten som kallas ”Harb al-Basus” (Basuskriget).* (Anmärkning: Kriget mellan de dåtida berömda arabiska stammarna Bakr och Taghallub, som kallades ”Harb al-Basus”, uppstod av följande anledning: Den inflytelserike stamhövdingen Kulayb Wa’il ibn Rabi’a såg en dag en främmande kamelinna beta tillsammans med sin egen kamelinna. Den tillhörde en gäst till Basus bint Munqidh från stammen Tamim. Att en annan mans kamelinna skulle beta och äta gräs på hans betesmark tillsammans med hans egen kamelinna sårade hans stolthet djupt. Omedelbart sårade han kamelinnans juver med en pil och drev bort den. När den skadade kamelinnan återvände hem såg Basus detta, lade händerna på huvudet och ropade: ”Ack, vilken förödmjukelse!” Detta väckte samtidigt stor uppståndelse bland Bakr-stammen. En man ur Bakr-stammen dödade omedelbart Kulayb med ett spjut. Därmed bröt en blodig konflikt ut mellan de båda stammarna, och den fortsatte oavbrutet i fyrtio år från år 891 e.Kr. Till slut ödelades och förstördes otaliga liv och oräkneliga familjer på båda sidor. Ändå låg ingen särskilt betydande händelse bakom detta. Krigets främsta orsaker var en konstlad rasstolthet, klanära, orättfärdig överdrift och en förödande hämndlystnad.)
Det var just med elden från det mörka tidevarvets stamcentrerade tänkande och stolthet som de turkisk-tatariska barbarerna lyckades ödelägga den muslimska världen. Av samma anledning banades vägen för dem att etablera sitt herravälde över sultanerna och kungarna i Mā warāʾ an-nahr, Khorasan och andra områden. Under täckmantel av samma jahiliyyah, stamväsen, rasstolthet och falska glans av aristokrati lyckades de sluka det muslimska imperiet och förvandla den muslimska civilisation, som hade byggts upp under tusen år, till stoft.* (Anmärkning: Bland de andra faktorer som i stor utsträckning bidrog till att det abbasidiska imperiets grundvalar föll samman från öst till väst fanns aristokrati och orättfärdig stolthet. Dess gränser sträckte sig över ett vidsträckt område, från arabiska och icke-arabiska länder, från Iran och Rom ända till Sindh. Europa och Asien låg inom dess inflytelsesfär. Mäktiga kejsare som al-Mansur al-Abbasi, Harun al-Rashid och al-Ma’mun al-Rashid öppnade dörrarna till kunskap och vetenskap för att främja den mänskliga civilisationens utveckling. Det var de som lärde världen hur ett rike skulle styras, och tack vare deras generösa politik fick européerna möjlighet att söka kunskap. På deras initiativ grundades, över hela imperiets vidsträckta område, kunskapens och vetenskapens högsäten samt berömda universitet. Kort sagt vore det ingen överdrift att kalla dem hela världens lärare. Som sin tids makt stod de på ära och anseendes högsta topp. Men efter att ha avvikit från religionens väg (efter år 107 e.H.) och drabbats av splittring genom jahiliyyah-tidens stamväsen, läroskillnader, strider mellan shia och sunni med mera, blev hela folket svagt och kraftlöst. Detta påminde om judarnas och de kristnas tillstånd under den ädle Profetens (frid och välsignelser vare med honom) tid. Deras tillstånd kan vi förstå genom Koranens ord, såsom:
***********arabiska
”Och judarna sade: ’De kristnas religion! Detta är ingen religion alls.’ De kristna sade å sin sida att judarnas religion också var värdelös, trots att båda grupperna läser Skriften.” (Sura al-Baqara: 113) Hur som helst spreds fröna till splittring och stamväsen överallt – i byar och på landsbygden, i städer och hamnar, i moskéer och madrasor, kort sagt bland alla, från folket till soldaterna. Som följd av denna inre strid började de kämpa och döda varandra. Shia-samfundet började tänka på att upprätta en egen stat. Till slut fick de också en möjlighet. Al-Kamī, den shiitiske premiärministern i det abbasidiska kalifatet, uppmanade med hjälp av fraktionssplittringen Djingis khan att angripa kalifatet. Nationen hade redan tidigare varit fångad i splittringens nät, bakom stamväsen och sekterism. Vem kunde då längre hejda de tat äriska rövarhorderna? Därför lät man blodet strömma i Bagdad. Stor staden Bagdad började flyta i det heliga blodet från omkring etthundrafemtiotusen muslimer, av vilka de flesta var lärda, framstående män, emirer, rika och militära befälhavare. Kort sagt förintades den islamiska civilisation som hade byggts upp genom många hundra års mödosamma arbete på ett ögonblick, som en följd av inre strid och religiös sekterism. Inte ens under sådana förhållanden återfick nationen sitt förstånd. Då hade de ömsesidiga meningsskiljaktigheterna mellan Khwarizm Shah och de abbasidiska kaliferna nått sin höjdpunkt. I Ghor, Afghanistan och Indien härskade då härskare av den ghورiska dynastin. I Egypten utrotades den fatimidiska dynastin av Salahuddin Ayyubi. Det var under just dessa förhållanden som de våldsamma tatarerna, understödda av Khwarizm Shah, tillfogade det islamiska imperiet ett förödande slag. Följden blev att det islamiska imperiet, Asien och länderna i Östeuropa kom under tatarernas herravälde. Den islamiska civilisationen och det muslimska imperiet, som under mer än tusen år hade byggts upp bit för bit genom ihärdiga ansträngningar, gick sålunda under i självförstörelsens fruktansvärda gap. Därför, ******arabiske tänkare, o ni visa!
Det kalifat vars grundvalar den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) själv lade i den goda staden Medina, och som Hazrat Siddiq Akbar (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Faruq Azam (må Allah vara nöjd med honom) styrde enligt principen *******Arabisk ”I vår religion utvecklas ledarskap endast genom tjänande”, vars grundprincip var Koranen och sunna, vars konstitution hade uppenbarats från himlen, det kalifat som på mindre än ett halvt århundrade hade lagt halva världen under sig, vars obevekliga inflytande över hela världen hade garanterat mänskligheten fred och trygghet, det kalifat som betraktades som mänsklighetens säkerhetscentrum, som hade etablerat broderskap, jämlikhet, medkänsla, gudsfruktan, rättvisa och rättfärdighet i det mänskliga samhället, som var en gudomlig nåd till mänsklighetens väl, som var en garanti för en fullständig reform av religion och världsliv, som var en samlingspunkt för Arabias stridande stammar och mot vilket till och med himlens änglar såg med önskan att bygga sina bon — så försvann dess verkliga gestalt på detta sätt in i det förflutnas sköte. På samma sätt utplånar orättvisa, förtryck, njutningslystnad och synd en individ, en familj, en stam och därmed en nation i grunden; likaså bryter lättja, begär, aristokrati och nationellt högmod sönder en nations politiska och ekonomiska ryggrad. *******Arabisk ”Därför bör de insiktsfulla tänka djupt.” Det finns otaliga bevis på detta i historien. Den som ödmjukar sig för Allah upphöjer Allah honom. Den som skipar rättvisa och anser sig själv obetydlig, honom hedrar Allah. Ty de gudfruktiga, de gudsmedvetna och fromma är de ädlaste och mest hedervärda inför Allah. Men den som förkastar sanningen och försöker vinna anseende genom våld och förtryck är en syndare och förbrytare; Allah förödmjukar honom, och genom sina egna gärningar blir han själv förnedrad. Allah säger:
*******Arabisk
”Den som önskar ära bör veta att all ära tillhör Allah.” (Sura Fatir: 10)
Om hycklarna säger Allah:
**********arabiska
”De hycklande munafiquerna säger: När vi återvänder till Medina kommer dess hedervärda personer att driva ut de förnedrade, medan den sanna äran tillkommer Allah, Hans Sändebud och de troende, men munafiquerna vet inte detta.” (Sura al-Munafiqun: 8)
Om människor med denna slags karaktär sägs vidare:
*******arabiska
”O profet! Det finns människor vars tal om det jordiska livet behagar dig, och de tar Allah till vittne på vad deras hjärtan hyser, fastän de är de mest hätska av dina fiender i sin argumentation. När de vänder ryggen till skyndar de sig att sprida fördärv i landet. De är verksamma i att förstöra åkrarnas grödor samt människors och djurs avkomma, och Allah älskar inte fördärv. När en sådan människa uppmanas: ’Frukta Allah’, driver hans tomma högmod och stolthet honom till synd. För en sådan människa är Helvetet tillräckligt, och det är sannerligen den uslaste och värsta boningen.” (Sura al-Baqara: 204–206)
Därför är det beskyddarens skyldighet att undersöka om den hjälpsökande verkligen är förtryckt. Om han verkligen är utsatt och förtryckt ska han ge honom beskydd. Men enbart ett påstående bevisar inte att någon är förtryckt; det måste finnas en giltig grund och faktiska omständigheter bakom det. Ofta händer det nämligen att en person klagar över att han själv är förtryckt, trots att han i själva verket är en orättfärdig förtryckare. Därför måste man fråga hans grannar och även någon motpart för att få reda på den verkliga händelsen. Om det genom undersökningen visar sig att han verkligen är en förtryckare, ska man försöka få honom att avstå från förtrycket genom att övertyga och tillrättavisa honom, och genom ett vänligt bemötande försöka leda honom till den rätta vägen. Om möjligt ska man kalla båda parterna och söka en väg till förlikning; vid behov får man använda tvång. Om alla försök misslyckas ska han överlämnas åt statens lag och rätt.
Om situationen är sådan att båda parterna är både förtryckare och förtryckta, vilket ofta är fallet med materialismens slavar och hedonister, såsom Qays- och Yamani-stammarna, och vilket ofta kan iakttas bland stads- och landsbygdsbor; eller om ingen av parterna är förtryckare, men de har hamnat i konflikt med varandra på grund av något missförstånd eller någon felaktig tolkning, ska man försöka lösa den grundläggande tvisten. Om det behövs måste man till och med vända sig till skiljedom. Allah har sagt:
************Arabisk text
”Om två grupper av de troende strider mot varandra, så försona dem. Men om den ena av dem begår övergrepp mot den andra, så bekämpa den överträdande gruppen tills den återvänder till Allahs bud. Om den sedan återvänder, så försona dem med rättvisa och opartiskhet. Allah älskar sannerligen de rättvisa. De troende är endast bröder. Försona därför era två bröder och frukta Allah, så att ni må visas barmhärtighet.” (Sura al-Hujurat: 9–10)
Det sägs vidare:
*************Arabisk text
”Det finns inget gott i de flesta av deras rådslag, utom i den som uppmanar till allmosor, goda gärningar och försoning mellan människor. Den som gör detta för att vinna Allahs välbehag, honom ska Jag ge en väldig belöning.” (Sura an-Nisa: 114)
Det har återberättats från den ädle Profeten (s.a.w.) i Abu Dawud att han tillfrågades: ”Är det blind stamfanatism att hjälpa en person ur sin egen stam i en sanningsfråga?” Han svarade (***arabiska): nej. Han sade vidare:
*******arabiska
Nej, det är stamfanatism att hjälpa en person ur sin egen stam i en orättfärdig handling. Han sade:
********arabiska
”Den främste försvararen bland er är den som försvarar sin stam utan att själv vara inblandad i något brott.”
Den ädle Profeten (s.a.w.) sade:
*********arabiska
”Den som hjälper sin stam i en orättfärdig handling är likt den kamel som faller ned i en brunn och viftar med svansen.”
Han befaller vidare–
*********arabiska
”När ni hör talas om någon som har hissat okunnighetens fana, ska ni då rycka upp honom med rötterna, så att han inte kan växa.”
Kort sagt är varje vädjan, uppmaning och förklaring som strider mot islams och Koranens budskap – vare sig den grundar sig på släktskap, land och etnicitet, religion eller något annat – jähiliyyas mörker, det vill säga den förislamiska tidens okunnighet. Den som gör något sådant är som om han hade hissat okunnighetens fana. Att åberopa Muhajir och Ansar är tvärtom som de två personer som, när de av en tillfällighet hamnade i konflikt med varandra, ropade Muhajiren och Ansaren. Därför måste Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i den situationen säga:
“Har ni kastat er in i jähiliyya, trots att jag själv finns bland er?”
Kort sagt uttrycker han sitt djupa missnöje med deras beteende.
tretton
På grundval av vittnesmål eller egen bekännelse
Om att hugga av tjuvens hand
När stölden har bevisats genom vittnesmål eller genom tjuvens egen bekännelse, måste hans hand omedelbart huggas av. Det är olagligt att fängsla honom eller släppa honom mot betalning.
Det är obligatoriskt att hugga av tjuvens hand. Detta är väl bevisat genom Koranen, hadith och ’ijmāʿ. Den Allsmäktige Allah har sagt:
********arabiska
”Hugg av både den manlige och den kvinnliga tjuvens hand; detta är ett straffstadgande från Allah för vad de har begått. Sannerligen är Allah Allsmäktig och Vis. Men den som efter att ha begått brottet ångrar sig och bättrar sig – Allah tar emot hans ånger. Allah är sannerligen ytterst förlåtande och mycket barmhärtig.” (Sura al-Māʾida: 38–39)
När stöldbrottet har bevisats genom vittnesmål eller gärningsmannens egen bekännelse ska ḥadd-straffet utan dröjsmål verkställas och det föreskrivna straffet genomföras; det är inte tillåtet att skjuta upp det. Personen får inte hållas fängslad eller friges mot fidya, det vill säga i utbyte mot pengar. Hans hand ska huggas av vid en bestämd tidpunkt i dagsljus. Liksom jihad på Allahs väg är en form av dyrkan, räknas även verkställandet av ḥadd som dyrkan, och man måste i sitt hjärta tro att verkställandet av ḥadd är en särskild nåd från Allah för människorna.
Därför bör de styrande, domarna och de statsansvariga vara stränga i denna fråga och inte visa medlidande eller överseende, och ḥadd får under inga omständigheter upphävas. De ska i sina hjärtan hysa tron att vi har vidtagit åtgärden att verkställa ḥadd som en nåd från Allah över folket och för att avhålla brottsbenägna personer från onda handlingar – inte av högmod eller vrede, utan på samma sätt som en far uppfostrar sin son. Om fadern, för att slippa besväret med att göra sitt barn väluppfostrat, överlämnar sonen åt modern, blir det på grund av hennes moderliga mildhet omöjligt för henne att forma honom. Följden blir att pojkens karaktär förstörs. I själva verket är det genom faderns stränga disciplin som sonen utvecklas till en civiliserad, lugn, bildad och karaktärsfast människa. Detta är faderskapets främsta ansvar och hans verkliga nåd mot sonen.1(1. Anmärkning: Vissa ytligt tänkande människor i den moderna världen kommenterar att att hugga av handen för stöld är en barbarisk lag och ett hårt straff. Men den faktiska verkligheten vittnar helt och hållet om motsatsen till denna uppfattning. I den by, det samhälle eller det område där stölder förekommer blir hela området lugnt och tryggt om händerna på en eller två personer huggs av; ingen vågar därefter stjäla igen. Det visar alltså att detta handavhuggande medför oändlig nytta för samhället. Däremot leder det straff för stöld som numera införts genom människoskapad lag, med skaldens ord, till att syndens natt blir allt mörkare efter att straffet utdömts …” Sådana straff skadar samhället och medför ingen som helst nytta. När den nye tjuven hamnar i fängelse och umgås med gamla tjuvar återvänder han som en skickligare tjuv. Om däremot det straffstadgande som islam föreskriver verkställs, undanröjs möjligheten till stöld helt och hållet. Allah blir dessutom nöjd. Därtill sänker sig fred, trygghet och välbefinnande över samhället. När den straffade personen dessutom lär känna ḥadd-straffets nytta och djupare visdom, blir han tillfreds med tanken att han därigenom har fått ett sätt att undgå det hårda straffet i livet efter detta. Detta kan också få brottslingen att anamma taqwā. Därmed etableras lycka och frid i samhället och staten.
Kort sagt rymmer shariaföreskriften ḥadd en oändlig välsignelse och många slags välgörande effekter. Frid och ro sänker sig över både det jordiska och det eviga livet. Må Allah ge världens människor förmågan att inse frågans betydelse. Må åtminstone de muslimska länderna, om inte hela världen, sträva efter att genomföra denna islamiska strafflag och få möjlighet att skörda dess goda frukter. ) Eller så är de som den medkännande läkaren som ordinerar patienten bitter medicin i syfte att bota sjukdomen. Eller som den förruttnande kroppsdelen som, om den avlägsnas från kroppen genom operation, räddar den återstående delen av kroppen. Eller som när man gör ett sår på kroppen genom koppning i hopp om att få ut det förorenade blodet och tillfälligt uthärdar denna smärta med tanke på framtida välgång. Kort sagt uthärdar människan alla dessa plågor för att sjukdomen ska lindras och lyckan återställas. Så är också visdomen med ḥadd: genom straffet ska brottslingen kunna uppnå evig frid.
När hadd-straff verkställs bör härskaren och domaren ha som mål att uppnå folkets övergripande välfärd, tygla de onda och främja de goda. Dessutom bör avsikten vara att man därigenom för det första verkställer Allahs bud och för det andra låter detta straff vara tillräckligt för den anklagade och bli ett medel till frälsning i det kommande livet. Genom detta renas nämligen hans själ. Att på detta sätt verkställa hadd-straff, det vill säga den islamiska strafflagstiftningen, är således inget annat än Allahs direkta och gränslösa nåd mot alla.
Om däremot de statliga myndigheternas avsikt är att göra Allahs tjänare till slavar, bevara sin egen makt, bevisa sin överlägsenhet och tillgodose personliga eller grupprelaterade intressen samt ekonomiska fördelar, blir följderna de motsatta. Genom att avvika från huvudmålet kommer hadd-straffets egentliga syfte att gå förlorat.
Det berättas att Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah förbarma sig över honom), innan han utsågs till kalif, var guvernör över Medina på al-Walid ibn Abd al-Maliks uppdrag. Han ägnade sig helhjärtat åt att fullgöra sitt ansvar för styret och den offentliga servicen. En gång anlände Hajjaj ibn Yusuf till Medina från Irak och frågade lokalbefolkningen om Umar ibn Abd al-Aziz—
”Hur är hans inflytande över er?” Folket svarade: ”Vad ska vi säga om hans inflytande? Vi vågar inte ens se på honom av rädsla.” Hajjaj frågade: ”Hur är er kärlek till honom?” De svarade: ”Han är kärare för oss än våra egna familjer.” Hajjaj frågade: ”Hur behandlar han er i sitt styre?” De svarade: ”Han låter piska oss mellan tre och tio slag.” Därefter sade Hajjaj—
”Denna kärlek, fruktan, påverkan och detta styrelseskick har uppenbarats från himlen; det är också Allahs bud.”
Efter att handen har huggits av är det önskvärt att omedelbart lägga en varm oljekompress på den avhuggna platsen.1 (Anmärkning 1: Numera används andra läkemedel för detta. Syftet är i grunden att stoppa blödningen och förhindra dödsfall till följd av blodförlust.) Det är också mustahabb att hänga den avhuggna handen runt hans hals. Om han stjäl en andra gång ska hans vänstra fot huggas av. Det råder oenighet bland följeslagarna och senare islamiska rättslärda om vilket straff som ska tillämpas om han stjäl en tredje gång. Enligt vissa ska hans vänstra eller högra hand huggas av om han stjäl en tredje eller fjärde gång. Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), imam al-Shafi‘i och, enligt en återberättelse, imam Ahmad stödde denna uppfattning. Imams Ahmads andra uppfattning är att han ska hållas fängslad. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) och sufierna förespråkar denna uppfattning. 1 (Anmärkning 1: Hazrat Abu Hanifas uppfattning i denna fråga är att man i fall som gäller amputation av handen måste beakta de socioekonomiska förhållandena: finns det ett system för en rättvis ekonomisk fördelning i samhället? Dessutom: beror stölden på fattigdom eller på en invand vana?)
Handen ska endast huggas av när stöldens nisab har uppnåtts. Enligt imam Malik, imam al-Shafi‘i, imam Ahmad och andra lärda, invånarna i Hijaz samt hadithlärda är mängden en fjärdedels dinar eller 3 dirham. Enligt vissa är nisab för amputation av handen en dinar eller tio dirham. I Bukhari och Muslim återberättar Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) från den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde att handen skulle huggas av för stölden av en mijanna, det vill säga en sköld, värd tre dirham. Därför är muslimens plikt följande:
************Arabiska
”Han högg av handen på en tjuv som hade stulit en sköld värd tre dirham.” Hadrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
*******
”För att stjäla en fjärdedels dinar eller mer måste handen huggas av.” I samma verk av Muslim återges också:
**********
”En tjuvs hand får endast huggas av för att ha stulit något värt en fjärdedels dinar eller mer.”
I en återberättelse i al-Bukhari sade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom):
*******
”Hugg av handen för stöld av en fjärdedels dinar, men hugg inte av den för mindre än så.” På den tiden var värdet av en dinar tre dirham, och en hel dinars myntvärde motsvarade 12 dirham.
Brottet stöld kan endast fastställas efter att någon har stulit egendom som förvarats på en skyddad plats.
Att stjäla förstörd eller oskyddad egendom, frukt och blommor från träd på öppna fält, vare sig träden är omgärdade av en mur eller saknar stängsel, eller boskap utan herde och liknande, ska inte betraktas som stöld som medför hadd-straff. Därför får handen inte huggas av som straff för att ha stulit sådana saker. Tjuven ska emellertid tilldelas taʿzīr, det vill säga en disciplinär bestraffning, och åläggas att betala dubbel ersättning, såsom det har sagts i hadith.
Lärda är oense om hur stor ersättningen ska vara. Rāfiʿ ibn Khadīj (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag hörde den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Handen ska inte huggas av för frukt eller mogna dadlar.” (Sunan)
ʿAmr ibn Shuʿaybs farfar sade: Jag hörde en man från Banū Muzayna ställa en fråga till den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):
*******Arabiska
“Jag har kommit till dig för att fråga om en försvunnen kamel.”
Han sade—
*******Arabiska
”Dess föda finns med den; den kommer att äta av träd och växter och dricka vatten vid vattenstället. Låt den gå, så att den som söker den kan nå fram till den.”
Mannen sade – på arabiska: ”Vilken är er föreskrift beträffande en bortsprungen get?” Huzur (må Allah vara nöjd med honom) sade –
********på arabiska
”Det blir ditt, din brors eller tigerns; ta hand om det tills den som söker det kommer.” Han sade—
******på arabiska
”Harīsah”, det vill säga det som förs bort från herdens förvar.” Han sade—
*******på arabiska
”Då måste man betala det dubbla värdet och verkställa taʿzīr. Om värdet på det djur som stulits från boskapsstallet motsvarar värdet av en sköld, måste handen huggas av.”
Mannen frågade: ”O Allahs Sändebud! Hur blir det om han stjäl frukt?” Profeten (må Allah vara nöjd med honom) svarade:
*********আরবী
”Den som stoppar något av detta i sin mun utan att ta det från trädet får inget straff. Men om han tar med sig något, måste han betala det dubbla värdet och underkastas taʿzir. Om han däremot tar det tillsammans med busken och dess värde motsvarar värdet av en sköld, ska handen huggas av. Om dess värde är mindre än sköldens värde, ska han betala dubbla böter och underkastas taʿzir genom piskrapp.” (Sunan)
Därefter sade han vidare:
*******আরবী
”Rövaren, rånaren och den som begår förskingring ska inte få handen avhuggen.”
Enligt den lärdares korrekta uppfattning ska handen huggas av på ficktjuven och den som rycker bort egendom som förvaras i en näsduk eller i en ärm.
[Fjorton]
Straffet för otuktiga och homosexuella: stening
Straffet för den otuktige är att den gifte otuktige dödas genom stening. Straffet för ”liwāṭ”, det vill säga homosexualitet, är att både den homosexuelle och den som utsatts för denna avskyvärda handling dödas.
”Rajm”, det vill säga död genom stening, är straffet för den gifte otuktige. Rasulullah (s.a.w.) lät Ma’iz ibn Malik al-Aslami och kvinnan från Ghamid* (*Anmärkning: Den kvinnliga sahabia som i hadithen omnämns som ”kvinnan från Ghamid” hade begått otukt. Ingen annan kände till eller ens föreställde sig något om detta. Men hon var övertygad om att den Allsmäktige Allah kände till hennes synd och att Hans straff var långt plågsammare än alla världens lidanden. Därför gick hon till Huzur (s.a.w.), redogjorde utförligt för sin begångna synd och vädjade: ”Rena mig genom att ge mig det vederbörliga straffet.” När Huzur (s.a.w.) inte fäste så stor vikt vid detta, vädjade hon på nytt: ”Huzur! Det jag säger är inte en galnings svammel. Jag framför detta frivilligt och med fullt medvetande. Låt mig stenas, så att jag kan befrias från det kommande livets straff.” Hon sade vidare: ”Jag tror att jag har blivit gravid till följd av ett olagligt samlag.” Efter att ha hört hennes berättelse sade Huzur (s.a.w.): ”Om det förhåller sig så, kan straffet ännu inte verkställas på dig. Kom tillbaka efter förlossningen.”
Efter förlossningen kom denna Allahs tjänarinna till Huzur (s.a.w.) med barnet i famnen och vädjade: ”Huzur! Jag är den där syndiga kvinnan. Jag har fött barnet, så rena mig genom att verkställa straffet på mig.” Huzur (s.a.w.) sade: ”Barnet är fortfarande beroende av sin mors mjölk. Kom tillbaka när du har avvant det och det har börjat äta bröd.” Därefter kom hon till Huzur (s.a.w.) när barnet hade blivit gammalt nog att äta bröd, med en brödbit i dess hand. Barnet tuggade då på brödet. Hon vädjade: ”Huzur! Jag är den där syndiga kvinnan. Mitt barn behöver inte längre mjölk. Se, det äter bröd. Överlämna det nu till någon och ordna så att jag befrias från det kommande livets straff.”
Således stenades kvinnan till döds. En av dem som kastade stenarna hade fällt en nedsättande kommentar. När Huzur (s.a.w.) fick veta detta frågade han den sahabi: ”Varför gjorde du så? Vet du att hon har ångrat sig så uppriktigt att om hennes ånger fördelades bland alla Medinas invånare skulle den räcka för deras allas frälsning?” Allahu akbar! Vilket underbart tecken på omsorg om det kommande livet.)
Han lät också några judar stenas. Efter honom har de rättledningens kalifer och muslimerna tillämpat rajm som straff för zina.
Ska man nu först ge hundra piskrapp före rajm och därefter tillämpa rajm? I denna fråga råder det oenighet bland islamiska rättslärda. I imam Ahmad ibn Hanbals (må Allah förbarma sig över honom) rättsskola förekommer två uppfattningar.
(1) Om den som begått zina inte är muhsin (gift), ska han enligt Koranens bestämmelse få hundra piskrapp.
(2) Enligt anvisningen i den ädle Profetens (frid vare med honom) hadith ska, utöver hundra piskrapp, även ett beslut om landsförvisning eller exil i ett år utfärdas. Enligt vissa lärda är det emellertid inte obligatoriskt att utdöma ett års exil.
Enligt de flesta islamiska rättslärda får hadd-straffet inte verkställas mot en äktenskapsbrytare förrän fyra vittnens vittnesmål har godtagits eller personen själv har erkänt fyra gånger. Vissa rättslärda säger emellertid att fyra erkännanden inte är särskilt nödvändiga, utan att ett enda erkännande är tillräckligt. Om någon efter att först ha erkänt senare förnekar det, menar vissa lärda att hadd-straffet för honom eller henne då upphävs. Andra menar däremot att hadd-straffet inte upphävs utan ska verkställas.
Med ”muhsan” avses den person som är ”azad”, ”hur”, mukallaf (behörig att följa shariahs bestämmelser) och som efter ett giltigt äktenskap har haft samlag med sin hustru åtminstone en gång.
Här uppkommer också frågan om den person med vilken samlag har ägt rum räknas som muhsan, förutsatt att ovan nämnda villkor är uppfyllda. I denna fråga finns det två uppfattningar bland de lärda.
(1) Flickan är ”murhiqa” (nära könsmognad) men har begått zina med en könsmogen man. Eller så är mannen ”murahiq” (nära könsmognad) och har begått zina med en könsmogen kvinna.
Därefter gäller samma bestämmelse även för dhimmier. Om personen är ”muhsan” ska han enligt de flesta lärda stenas, det vill säga utsättas för ”rajm”. Detta är bland andra imam ash-Shafi’is och imam Ahmads uppfattning.
Detta eftersom den ädle Profeten (frid vare med honom) lät stena judar framför dörren till sin moské, och detta var den första ”rajm” i islam.
Om en kvinna utan make påträffas gravid, och hon dessutom inte har någon herre eller ägare närvarande och det inte finns något utrymme för tvivel beträffande graviditeten, finns det enligt imam Ahmads (må Allah förbarma sig över honom) och andras rättsskola två uppfattningar.
(1) Hadd-straffet får inte verkställas mot henne. Det kan nämligen vara så att hon blev gravid till följd av att hon våldtogs. Eller att hon fördes bort med våld. Eller att någon hade samlag med henne under antagandet att hon var hans hustru.
(2) Hadd-straffet måste verkställas mot henne. Att hon befriades från detta är belagt från de rättledda kaliferna, det överensstämmer med sharias grundprinciper och är dessutom den uppfattning som följs av Medinas invånare. Detta är nämligen en sällsynt möjlighet, och det är inte lämpligt att fästa vikt vid sådana sällsynta möjligheter.
Exempelvis att han hade avlagt en falsk bekännelse eller att det fanns en möjlighet att vittnenas vittnesmål skulle visa sig vara falskt.
Angående straffet för en lūṭī (en man som praktiserar analsex) och liwāṭ (analsex) säger vissa rättslärda att samma hadd-straff, det vill säga samma straff som för zina, ska tillämpas även på honom. Enligt vissa är det föreskrivet att ett mildare straff än för zina ska utdömas för brottet liwāṭ, det vill säga homosexualitet. Å andra sidan var alla de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) helt eniga om att både den gifte och den ogifte som utför eller utsätts för analsex ******arabiska ska dömas till döden. Detta har nämligen återberättats i en hadith från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
********arabiska
”Den som ni finner utföra samma handling som Lūts folk (både den som utför och den som utsätts för analsex), döda båda.”
Abū Dāwūd återberättar enligt Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): Om en ogift lūṭī-pojke påträffas tillsammans med en kvinna ska han stenas till döds. Även Ali (må Allah vara nöjd med honom) hade samma uppfattning i denna fråga. De övriga följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) hade däremot olika uppfattningar om att döda honom och uttryckte flera olika åsikter. Abū Bakr al-Siddīq (må Allah vara nöjd med honom) beordrade att han skulle brännas till döds.
De övriga följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) sade att han skulle dödas. Några sade att dödsstraffet skulle verkställas genom att en mur fick rasa över honom. Andra sade att han skulle fängslas på en rutten och stinkande plats, så att han dog där. Några sade att han skulle kastas från den högsta muren i området ner till marken och att stenar därefter skulle kastas på honom uppifrån. Den Allsmäktige Allah hade straffat Lūts folk på motsvarande sätt. Detta är en återberättelse från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom).
I en annan källa återges att han ska utsättas för rajm (dödas genom stening). Detta är också uppfattningen hos de flesta salaf salihin. Som bevis för denna uppfattning säger de: Den Allsmäktige Allah stenade Lots folk, och det är genom denna analogi som straffet för den som begår zina har fastställts genom rajm. Om de två män som gjort sig skyldiga till homosexualitet är fria, slavar eller om den ene är den andres slav, ska båda stenas när de har uppnått puberteten.
Om däremot en av de två som begått denna handling är minderårig, ska han straffas med ett straff som är lindrigare än dödsstraff. Den som är myndig ska däremot dödas.
[femton]
Straffet för alkoholkonsumtion
Straffet för alkoholkonsumtion är fastställt på grundval av den ädle Profetens (frid vare med honom) hadither och de islamiska rättslärdas ijma (konsensus). Den som dricker alkohol ska piskas. Om han dricker igen ska han piskas en andra gång. Det har återberättats från Profeten (frid vare med honom) att han upprepade gånger piskade den som drack alkohol. Detta är dessutom uppfattningen hos de rätt vägledda kaliferna, ijma och majoriteten av de lärda.
Straffet för alkoholkonsumtion: Straffet för alkoholkonsumtion är fastställt genom den ädle Profetens (frid vare med honom) sunna och muslimernas ijma (konsensus).
På detta område har hadithlärda och traditionsförmedlare lämnat detaljerade redogörelser genom olika berättarkedjor. Profeten (frid vare med honom) sade:
********arabiska
”Piska den som dricker vin. Om han dricker igen, piska honom på nytt. Om han dricker ännu en gång, piska honom återigen. Men om han dricker en fjärde gång, ska ni avrätta honom.”
Dessutom har den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) vid flera tillfällen utdömt piskstraff för brottet att dricka vin. Senare utdömde även de rätt vägledda kaliferna och muslimerna piskstraff för samma brott. Därför anser de lärda, på grundval av detta, att straffet genom avrättning för brottet att dricka vin har upphävts. Vissa menar emellertid att detta straff är ”muhkam”, det vill säga en bestående föreskrift. Andra menar att straff genom avrättning endast var taʿzir, det vill säga en disciplinär åtgärd. Därför har imamen, statschefen eller domaren rätt att utdöma detta straff när det anses nödvändigt.
Det finns belägg från den store Profeten (frid och välsignelser över honom) för att han lät ge fyrtio piskrapp och slog med skor som straff för att dricka vin. På samma sätt lät Siddiq Akbar (må Allah vara nöjd med honom) ge fyrtio piskrapp för detta brott. Däremot lät Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) piska under sin kalifattid. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) beordrade ibland fyrtio piskrapp, beroende på omständigheterna, och ibland åttio. Vissa lärda har sagt att fyrtio piskrapp är wajib. Men om en person blir van vid att dricka vin och inte avskräcks av fyrtio piskrapp, beror ett hårdare piskstraff på imamens eller domarens beslut. Eller, om det finns någon liknande omständighet, ska han få mer än fyrtio, upp till åttio piskrapp. Om antalet drickare däremot är litet eller någon av en tillfällighet och endast sällan har druckit, räcker fyrtio piskrapp. Detta är i själva verket den mest praktiska och förnuftiga uppfattningen. Imam Shafi’i (må Allah förbarma sig över honom) stödde också denna uppfattning. Enligt en återberättelse hade även Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) denna uppfattning.
Under Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifattid började anklagelserna om vindrickande komma in i allt större antal, och därför höjde han även straffets nivå. På grund av detta förvisade han vissa och lät raka huvudet på andra för att förödmjuka dem. Dessa var alltså extra straff som en disciplinär åtgärd. Om det efter två omgångar med fyrtio piskrapp vardera fortfarande finns behov av taʿzir, det vill säga ett extra straff, är det bäst att stoppa hans försörjning och förvisa honom.* (*Anmärkning: Hazrat Abu Shahjan Saqafi (må Allah förbarma sig över honom) var en gång van vid att dricka vin. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät piska honom enligt shariaföreskriften, men han upphörde inte. Han drack igen, och Hazrat Faruq Azam (må Allah vara nöjd med honom) lät då straffa honom en andra gång på samma sätt. Men inte heller detta hjälpte; han fortsatte gång på gång att dricka vin som han brukade och uthärdade piskrappen. Till slut beordrade Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han skulle fängslas och hållas i exil. Därefter överlämnade han honom till Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) och sade att han skulle ta honom med sig vart han än befann sig eller reste. Dessutom skulle han sätta bojor på honom och hålla honom avskild. Hazrat Sa’d tog Abu Shahjan med sig, satte bojor på hans fötter och tog honom därefter med sig vart han än reste. Så kom han efter att ha passerat olika platser slutligen fram till slagfältet vid Qadisiyya, långt borta i Iran.
Under denna fruktansvärda tid i Qadisiyya var Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) den muslimska arméns överbefälhavare. I detta hårda slag tog fienden överhanden och utsatte den muslimska armén för ett enormt tryck, vilket tvingade de muslimska trupperna att retirera trehundrasextio miles. Under täckmantel av denna reträtt samlade den islamiska armén nya krafter och gjorde sig fullt redo för den slutliga segern. Befälhavaren Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) kunde, eftersom han tidigare hade blivit lätt sårad, inte närvara på själva slagfältet. Han satt emellertid på taket till en byggnad och följde stridens utveckling. Under tiden blev striden vid ett tillfälle allt häftigare. När han såg muslimerna retirera, eftersom de inte kunde stå emot fiendens våldsamma angrepp, sade han upprepade gånger med sorg i rösten: ********arabiska
”Han fortsatte att uttala denna styrkegivande bön.” Av en händelse fick Hazrat Abu Mahjan (må Allah vara nöjd med honom) veta om denna kritiska situation. Han hölls nämligen fastkedjad på bottenvåningen i det hus där Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) bodde. När han såg muslimernas bedrövliga tillstånd började han med otålig känsla och gråtfylld röst gång på gång recitera dikten. Den löd: ********arabiska
”Detta är tillräckligt för min ändlösa sorg och min gränslösa plåga i dag: medan andra rider sina hästar på slagfältet mot fienden, dör jag här stönande med bojor om fötterna.” Under det att han reciterade dessa verser fortsatte han att fälla tårar. Men vad kunde han göra? Det fanns ingen utväg. Till slut, när han inte längre kunde uthärda sin hjärtesmärta, vädjade han till Hazrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) hustru: ”O dygdiga kvinna! O dotter till Hafsa! Frigör mig för Allahs skull och lås upp bojorna om mina fötter. Muslimerna kämpar, medan jag berövas jihadens förtjänst och dess välsignade belöning. En svår kris har drabbat muslimerna, och jag tillbringar min tid fjättrad. Jag svär vid Allah att om jag tryggt kan återvända från slagfältet ska jag själv sätta bojorna om mina fötter igen. Och ni ska fjättra mig på samma sätt som nu.” Därefter låste Hazrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) hustru, utan att bry sig om sin makes missnöje, upp bojorna om Abu Mahjans fötter.
Den nyss frigivne Abu Mahjan vädjade: ”O dygdiga kvinna! Ordna en häst åt mig så att jag kan rida.” Hazrat Sa’ds hustru tog därför, utan sin makes tillstånd, fram Hazrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) ”ablaq-häst” (en svartvit häst), järnrustningen, spjutet och hans svärd och överlämnade dem till Hazrat Abu Mahjan (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Abu Mahjan (må Allah vara nöjd med honom) steg genast upp på hästen, satte av i galopp och nådde på ett ögonblick slagfältet, där han kastade sig in i striden. Med hjältemod bröt Hazrat Abu Mahjan igenom fiendens försvar och började med våldsamma angrepp hugga ned dem. Hans hjältemodiga och oemotståndliga slag fick fiendens armé att skingras, och de tvingades möta ett förödmjukande nederlag. Alla närvarande började då säga till varandra: ”Allah den Allsmäktige har sänt ned änglar från himlen för att hjälpa muslimerna, och han utför övernaturliga gärningar.” Samtidigt bevittnade befälhavaren Hazrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) också detta enastående uppvisande av krigisk tapperhet och sade:
**********arabiska
”När jag ser hästens häftiga fart och hur den kastar sig in i faran, tycker jag att det är min egen skimmelhäst, och när jag ser framgången och segern tycker jag att det är Abu Mihjans seger. Ändå räknar Abu Mihjan dagarna i bojor och fångenskap.”
Till slut vann muslimerna en ofattbar seger i detta slag. Fienden led däremot ett förkrossande nederlag, vilket blev början på ett nytt kapitel i islams historia. Under tiden återvände Abu Mihjan (må Allah vara nöjd med honom) från slagfältet, band enligt överenskommelse en kedja om sina fötter och satte sig på sin plats. Men Hadrat Abu Mihjans bedrift och den historiska händelsen kunde inte förbli hemliga. Hadrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) kom nu ner från husets tak och började säga till sin hustru Bint Hafsa: ”Muslimerna stod inför ett säkert nederlag, men när den Allsmäktige Allah sände ner en ängel från himlen förvandlades deras nederlag till seger. Hans häst var emellertid likadan som min häst. Hans spjut och rustning liknade också mina hästars utrustning. Så snart han gav sig ut på slagfältet började han döda fiender på ett sådant sätt att klagan bröt ut i fiendens armé och den skingrades. Därefter försvann den ängeln någonstans.”
Hadrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) hustru sade ödmjukt: ”Förstår du vem det var? Det var den hjälte som kallas Abu Mihjan, och han räknar dagarna i bojor hemma hos dig. När han fick höra om muslimernas nederlag svor han och sade till mig: ’Låt mig bli fri och få kämpa på jihadens slagfält. Om jag överlever ska jag återvända och själv sätta kedjan på mina fötter igen.’ Eftersom jag litade på hans ord löste jag hans bojor. När han sedan bad om din häst gav jag honom din häst. Och när han bad om ditt svärd, spjut, lans och andra vapen överlämnade jag allt detta åt honom. Med alla vapen och all utrustning red han ut på hästen och kastade sig in på jihadens slagfält. När muslimerna därefter hade segrat återvände han och band kedjan om sina egna fötter samt satte sig på sin plats. Armébefälhavaren Hadrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) brast ut i ett rop när han hörde den verkliga berättelsen om Abu Mihjans (må Allah vara nöjd med honom) mod, uppriktighet, hängivenhet och självuppoffring. Gråtande sade han: ’Hur kan en så hjältemodig man som Abu Mihjan på khalifens befallning ständigt hållas fången i bojor? ’Omedelbart skrev han ner hela händelsen och skickade ett brev till de troendes befälhavare, Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom). När Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade läst brevet och fått kännedom om alla detaljer skrev han genast ett brev till Hadrat Abu Mihjan (må Allah vara nöjd med honom):”
*********arabiska
”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Från Allahs tjänare Umar till Abu Mihjan. Må Allah ge dig ännu mer framgång, o Abu Mihjan!”
Armébefälhavaren Hadrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) fortsatte förvånat: ”Vid Allahs ed! Jag kommer aldrig att slå en sådan man. För det andra är det inte heller lämpligt att någonsin mer hålla honom i bojor. Ni har lagt märke till vilken svår kris muslimerna var omgivna av; det pågick en oförsonlig kamp mellan islam och otro. I ett sådant ytterst svårt ögonblick av prövning kommer Abu Mihjans hängivna och självuppoffrande bedrift att skrivas med gyllene bokstäver i islams historia.” Strax efter dessa lovord utropade Hadrat Abu Mihjan (må Allah vara nöjd med honom): ”Vid Allahs ed! Jag ska aldrig mer ens nämna att dricka vin så länge jag lever. Från och med nu ångrar jag mitt tidigare liv. För resten av mitt liv lovar jag att inte röra alkohol eller vin, och jag ångrar mig.” Därefter gav den Allsmäktige Allah Hadrat Abu Mihjan (må Allah vara nöjd med honom) förmågan att förbli fast och orubblig i sin ånger ända till döden. )
När Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick höra att vissa ståthållare eller representanter hade skrivit dikter och verser till pris av vin, avsatte han dem från deras ämbeten. Det vin som den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förklarade haram och för vilket han lät piska den som drack, är det som gör en berusad och berövar honom förstånd, omdöme och intelligens, oavsett vilka ingredienser det innehåller eller vad det än framställs av. Det kan till exempel framställas av vindruvor, dadlar, fikon och liknande, eller av grönsaker och växter, såsom vete och korn. Det kan också framställas av flytande ämnen som honung eller av animalisk mjölk.”
Alla slags berusande drycker omfattas av förbudet. När Koranversen som förbjöd vin för den Allsmäktige Guds Sändebud (må frid vara med honom) uppenbarades, fanns det dessutom inte ens ett spår av druvor i Medina.
Druvor importerades från Syrien och andra länder. I dåtidens Arabien framställdes vin vanligtvis av dadlar eller av vatten där dadlar hade blötlagts. Vad som är fastställt genom den Allsmäktige Guds Sändebuds (må frid vara med honom) autentiska hadither, genom de rätt vägledda kaliferna och genom de ädla följeslagarna är emellertid att allt berusande är haram. Profeten (må frid vara med honom) förklarade varje berusande ämne som förbudet, om det leder till att ett sunt förnuft och en sund urskillningsförmåga försvinner samt att förmågan att förstå och tänka förstörs. Följeslagarna brukade i själva verket av naturen dricka det söta nabīdh al-tamr (vatten där dadlar hade blötlagts). Det framställdes genom att dadlar lades i vatten och fick stå en bestämd tid, varefter de drack av det efter behov. Detta berodde på att vattnet i Hijaz vanligtvis var salt och att drickbart vatten var en sällsynt tillgång i människornas liv där. Det är dock tillåtet att dricka nabīdh endast så länge det inte börjar ge någon berusande eller bedövande verkan. Detta är alla muslimska lärdas och hela den muslimska ummans enhälliga uppfattning. Det beror på att det inte berusar. Druvsaft får drickas fram till dess att den börjar berusa. Profeten (må frid vara med honom) förbjöd att tillreda nabīdh i träkärl eller i förtennade metallkärl. I stället befallde han att nabīdh skulle tillredas i oglaserade kärl vars öppning kunde förslutas. Anledningen var att sådana oglaserade kärl spricker när innehållet blir berusande. Därigenom kan man lätt förstå om det förvarade nabīdh har blivit berusande eller inte. Förtennade metallkärl spricker däremot inte när nabīdh börjar berusa, och inte heller uppstår något synligt tecken på dem.
Därför finns det ingen risk att den som dricker blir lurad eller begår ett misstag. En annan återberättelse visar emellertid att Profeten (må frid vara med honom) senare tillät att nabīdh tillreddes i förtennade metallkärl.
Guds Sändebud (må frid vara med honom) säger:
***********Arabiska
”Jag hade förbjudit er att tillreda nabīdh i förtennade metallkärl. Men nu får ni tillreda det i dem; men när det har blivit berusande ska ni inte dricka det.”
Bland följeslagarna och de lärda i senare tider råder det oenighet i denna fråga. De som inte kände till att den tidigare bestämmelsen hade upphävts, eller för vilka det var fastställt att nabīdh hade tillretts i sådana kärl, ansåg att det var förbjudet att tillreda nabīdh i sådana kärl.
Däremot tillät de som ansåg att den tidigare bestämmelsen hade upphävts att nabīdh tillreddes i dessa kärl.
Å andra sidan drog en grupp rättslärda slutsatsen, när de fick veta att vissa följeslagare drack nabīdh, att de hade druckit nabīdh som innehöll berusningsmedel. Därför tillät de att man drack olika slags drycker, under förutsättning att de inte var framställda av druvor, dadlar eller liknande. Däremot tillät de att man drack nabīdh av dadlar och saften från russin, så länge drycken inte hade blivit berusande.
Men den rena och korrekta uppfattningen – som hela den muslimska umman, det vill säga majoriteten, är enig om – är att varje berusande och förståndsfördärvande ämne räknas som khamr, alltså vin. Den som dricker det ska därför få hadd-straffet, oavsett om han bara har druckit en enda bägare eller om han har druckit det som medicin. När Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – fick frågan: ”Om ingen annan medicin än khamr står till buds då?” svarade han:
******Arabiska
”Detta är inte en sjukdomsbotande medicin, och sannerligen har den Allsmäktige Allah inte lagt boten för min ummas sjukdomar i något förbjudet.”
Om det finns vittnen till att någon har druckit vin, eller om den berusade själv erkänner det, är det obligatoriskt att verkställa hadd-straffet på vindrickaren. Men om det luktar vin eller alkohol ur hans mun, om människor har sett honom kräkas eller om något annat tecken på alkoholförtäring har iakttagits hos honom, har det sagts att hadd-straffet inte får verkställas mot honom. Det finns nämligen i sådana fall möjligheten att drycken inte var berusande, att han drack den utan att veta vad den var, eller att han tvingades att dricka den, och liknande omständigheter. Om drycken däremot var berusande ska han piskas. De rätt vägledda kaliferna, följeslagarna samt bland andra Uthman, Ali och Ibn Masud – må Allah vara nöjd med dem – stödde denna uppfattning. Även profetens sunna pekar i denna riktning, och människors faktiska praxis överensstämmer med den. Dessutom är detta Imam Maliks och Imam Ahmads – må Allah förbarma sig över honom – rättsskola, och de har också gett en utförlig förklaring av den.
Det vin som framställs genom att druvor och dadlar får jäsa är också förbjudet, och den som dricker det ska straffas med piskrapp. Det är ännu mer fördärvligt än khamr eller vin, eftersom det förstör både förståndet och sinnelaget. Under dess påverkan kan till och med en frisk människa drabbas av impotens, och en dayyuth-karaktär kan utvecklas hos honom. För det andra är vin och alkohol ännu mer skadliga och avskyvärda eftersom de leder till allvarlig social bitterhet, såsom stridigheter, gräl, slagsmål och våld i samhället, och ger upphov till vidriga karaktärssjukdomar. Dessutom hindrar de, liksom de får människan att fjärma sig från bönen, tjänaren från att minnas Allah.
Vissa rättslärda från senare tider har avstått från att uttala sig om verkställandet av hadd-straffet för brottet att dricka alkohol. Enligt dem ska ett mildare straff än hadd, det vill säga taʿzīr, utdömas, eftersom det kan leda till förvanskning av förstånd och karaktär, på samma sätt som att dricka bhang. Å andra sidan finns det inget belägg för något beslut eller någon avgörelse i denna fråga från de tidiga muslimska rättslärda och lärda ulema. Detta gräs och dessa blad är emellertid inte av detta slag; människor äter dem med njutning och har ett sådant begär efter dem att de, när de märker att mängden är stor, vill äta ännu mer, på samma sätt som de gör med vin och khamr. Därigenom uppstår för det mesta brister såsom likgiltighet inför åminnelsen av Allah. Och om mängden är stor uppstår även brister och fel i bönen. Dessutom uppkommer dayyuth-karaktär och impotens, och förståndet, omdömet och sinnet förstörs.
Men om det är tjockt och fast, används som tillbehör till maten och inte tillhör vinets kategori, finns det tre olika uppfattningar bland de rättslärda om huruvida det är orent eller besmittat.
(1) Enligt Imam Ahmads (må Allah förbarma sig över honom) och andras madhhab är även detta orent, liksom vin. Detta är den korrekta och tillförlitliga uppfattningen.
(2) Enligt vissa är det inte orent, eftersom det är jamid, det vill säga fast.
(3) Vissa har gjort åtskillnad mellan fasta och flytande ämnen. Sammanfattningsvis hör även detta till det som Allah och den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har förbjudit.
Detta eftersom det både språkligt och i verkligheten är vin, dryck, khamr och ett berusande ämne.
Det berättas från Hazrat Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) att han frågade den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”O Allahs Sändebud! Ge oss ett avgörande beträffande de två typerna av vin som framställs i vårt Jemen och som kallas ’tuba’ och ’miyzar’. ’Tuba’ framställs av honung. När de blir starka och når berusningens stadium, vilken är då bestämmelsen för dem?” Den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var den som uttryckte mycket mening med få ord. Därför svarade han:
********arabiska
”Varje berusande ämne är förbjudet.” (Bukhari och Muslim)
Det berättas från Hazrat Nu’man ibn Bashir (må Allah vara nöjd med honom) att den ärevördige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
*********arabiska
En sorts vin bereds av vete. Det bereds också av korn, russin, dadlar och honung. Jag förklarar allt som orsakar berusning och rus för haram. (Abu Dawud)
Men denna återberättelse anges i al-Bukhari och Muslim som Hazrat Umars (ra) uttalande. Och stående på den ädle Profetens (sa) predikstol kommenterade han:
******arabiska
“Khamr är det som berövar förståndet.”
I en annan återberättelse berättas det …
******Arabiska
“Varje substans som orsakar berusning är khamr, och all khamr är haram.” Imam Muslim har återgett detta i två återberättelser i sitt världsberömda hadithverk Sahih Muslim.
Det har berättats från Hazrat Aisha (r.a.) att den ädle Profeten (s.a.w.) sade:
*******Arabiska
”Varje berusande ämne är haram. Och av det ämne som berusar när man dricker en kruka av det, är även en handfull haram.”
Hadithkännare har återberättat genom olika kedjor att den ädle Profeten (s.a.w.) sade:
*******Arabiska
”Det som berusar när man dricker mycket av det är haram även i liten mängd.”
Hadithkännare har erkänt återberättelsen som autentisk.
Det har berättats från Hazrat Jabir (r.a.): En person frågade den ädle Profeten (s.a.w.): ”I vår trakt framställs en dryck av ett slags frö som kallas Mīzar. Vilken är din föreskrift om detta?” Som svar ställde han en motfråga:
*********Arabiska
”Orsakar det berusning?”
Mannen svarade: Ja.
Hans höghet (s.a.w.) sade:
*******Arabiska
”Varje berusande ämne är haram. Och den som dricker en berusande dryck hotas från Allahs sida med att få dricka ’Tīnat al-khabāl’.” Sahaba frågade:
******Arabiska
”O Allahs sändebud! Vad är ’Tīnat al-khabāl’?” Hans höghet (s.a.w.) sade:
*******Arabiska
de helvetesinvånarnas (från kropparna utsöndrade) svett, det vill säga en flytande, illaluktande substans.” (Sahih Muslim)
Det har återberättats från den ädle Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
*******Arabiska
”Varje berusande ämne är khamr, och varje berusande ämne är förbjudet.” (Abu Dawud)
Kort sagt finns det otaliga återberättade hadither om detta. Eftersom Huzur Akram (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) talade med jawami al-kalim (uttalanden med omfattande innebörd), var det hans kännetecken att uttrycka allt på ett sammanfattat och bevarat sätt. Hans uttalande lyder: Varje ämne som fördunklar förståndet och framkallar berusning är förbjudet, vare sig det är mat eller dryck.1 (Fotnot 1: Att narkotika, som är ytterst skadlig för människokroppen, har förstört livet för begåvade och friska barn i många familjer i många länder, däribland detta land, kan förstås av de skrämmande och smärtsamma exemplen i Bangladeshs samhällsliv och i olika familjer.) Därför är sharab eller khamr förbjudet just eftersom det framkallar berusning. De tidigare lärda diskuterade inte dess egenskaper, eftersom framställningen av det började någon gång under eller nära det sjätte hijri-århundradet. På samma sätt framställdes många slags berusningsmedel under tiden efter den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Men allt detta omfattas av samma gemensamma orsak och den storslagna, allomfattande effektiva princip som har nämnts i Koranen och haditherna.
[sexton]
Straffet för förtal
Straffet för förtal (qadhf), det vill säga att rikta en falsk anklagelse om zina mot en kysk person och att döma den anklagande till piskning–
Bland de hududstraff eller straff för vilka det finns bevis i Koranen och haditherna och beträffande vilka den muslimska umman dessutom har uppnått ijma, det vill säga konsensus, ingår även hadd al-qadhf. Om någon riktar en falsk anklagelse om zina eller liwat (homosexualitet) mot en kysk person (muhsan), blir det obligatoriskt för domaren att utdöma åttio piskrapp åt den anklagande. Med muhsan avses här en fri och självständig person med ren och oklanderlig karaktär. När det däremot gäller straffet för zina är innebörden av ordet muhsan en person som, på grundval av ett lagligt äktenskap enligt sharia, har haft samlag med sin hustru. (Detta har behandlats tidigare.)
[Sjutton]
Brott vars straff inte är fastställda
och som står under härskarens och domarens prövning
För alla synder eller brott vars straff inte är specificerade och för vilka det inte heller finns någon angiven kaffara, beror straffet eller den pedagogiska bestraffningen på domarens eller den styrandes beslut. Detta avsnitt behandlar deras roll i att fastställa lämpliga straff beroende på plats, tid, person och särskilda omständigheter.
Bland de brott för vilka inget bestämt straff eller någon kaffara har angetts finns exempelvis att kyssa en minderårig pojke eller en främmande kvinna, att ägna sig åt förspel och andra sexuella handlingar före samlag, utom själva samlaget, att äta förbjudna saker såsom rinnande blod och kött från självdöda djur, att framföra falska anklagelser som inte gäller zina, att stjäla egendom som inte är skyddad, att stjäla egendom till ett värde under nisab1 (Fotnot 1: Nisab är den mängd pengar eller egendom vars innehav medför att zakat blir obligatorisk.) samt att förskingra anförtrodda medel (bryta ett förtroende), såsom skattmästaren i Bayt al-mal, en mutawalli, en förvaltare av en waqf-egendom, förmyndare för faderlösa föräldralösa barn eller delägare i ett gemensamt företag kan göra. Exempel på detta är förtroendebrott, bedrägeri i uppförande och transaktioner, fusk med livsmedel, konsumtionsvaror eller kläder, att ge fel mått, att uppmuntra till falskt vittnesmål, att ta emot mutor, att utfärda beslut i strid med Allahs bud, att göra orätt mot, förtrycka eller trakassera undersåtar eller allmänheten, att uttala uttryck från jahiliyyas tid eller resa anspråk av detta slag samt att ägna sig åt handlingar som sharia förbjuder, och så vidare. Straffen för sådana förbrytare – föredömliga straff, karaktärsdanande åtgärder och korrigerande, lärande bestraffningar – hör helt och hållet till domarens eller den styrandes befogenhet. I dessa fall ska de fastställa straffet efter att ha bedömt om brottet är allvarligt eller mindre allvarligt och beaktat andra omständigheter. Om brottsligheten ökar eller överskrider den normala nivån bör straffet bli hårdare och strängare. Om däremot antalet brott och deras omfattning håller sig inom det normala, bör straffet vara motsvarande lättare eller mildare. Kort sagt: om folket i stor omfattning börjar ägna sig åt brottsliga handlingar och vänjer sig vid dem, bör straffen vara hårda och stränga. För mindre och begränsade brott är däremot ett mildare straff föreskrivet.
Straffen bör fastställas proportionellt efter brottens större eller mindre allvar. Exempelvis bör straffet för en person som vid ett enstaka tillfälle trakasserar en kvinna eller en pojke i ett ont syfte vara mindre än straffet för en person som ständigt uppmuntrar kvinnor och pojkar till omoraliska handlingar och trakasserar dem. Vad ska då omfattningen av ta’zir, det vill säga undervisning, tillrättavisning och föredömligt straff, vara? Någon bestämd uppgift om detta finns inte. Det huvudsakliga syftet med ta’zir är att vålla smärta och lidande. Ta’zir kan verkställas genom ord eller handling, genom att upphöra att tala med personen eller genom att upphöra med det slags umgänge som tidigare förekom med honom, eller genom befallningar och råd, alternativt genom att skrämma honom och uttala varningar och förmaningar. Kort sagt ska man tillfoga honom sådan plåga att syftet med ta’zir eller tillrättavisningen uppnås. Ibland kan detta syfte dessutom uppnås genom att bryta kontakten och upphöra med hälsningar och samtal.
Syftet är i själva verket att han bör bestraffas med taʿzir tills han ångrar sådant handlande. Så gjorde den ädle Profeten (frid vare med honom) när han, eftersom tre följeslagare inte deltog i jihad, förbjöd alla att hälsa på dem, tala med dem eller ha någon kontakt med dem. 1 (Fotnot 1: Dessa tre följeslagare var Hazrat Kaʿb ibn Malik, Hilal ibn Umayya och Murara ibn Rabi (må Allah vara nöjd med dem). Om att deras ånger godtogs säger Koranen:
*******Arabiska
”Och även de tre som lämnades i väntan på Allahs beslut befann sig i en sådan situation att jorden, trots sin vidsträckthet, blev trång för dem och deras egna liv blev outhärdliga för dem. Dessutom blev de övertygade om att det inte fanns någon tillflykt undan Allahs grepp annat än hos Honom. Därefter tog Allah emot deras ånger, så att de skulle förbli fasta i sin ånger. Sannerligen är Allah den som tar emot ånger, den Barmhärtige.” (Sura al-Tawba: 118)
Den ädle Profeten (frid vare med honom) befallde alla att bryta de sociala banden med dessa tre följeslagare och i praktiken bojkotta dem. Han förbjöd dem att hälsa på dem och tala med dem. Till och med deras familjemedlemmar slutade umgås och samtala med dem. Därför hamnade de i det tillstånd som beskrivs i den nämnda versen.
Detta inträffade under slaget vid Tabuk, som ägde rum under det tionde hijri-året. Slaget vid Tabuk var en svår prövning för muslimerna. Å ena sidan rådde en mycket het årstid, och resan var mycket lång. Det fanns inga hjälpmedel eller resurser att tillgå. Dessutom inföll det under hela dadelskörden, som var medinabornas försörjning av mat för hela året. Därför var alla bekymrade över hur det under dessa omständigheter skulle vara möjligt att dra ut i krig.
Därför delades medinaborna under detta krig in i fem grupper. (1) Den ädle Profeten (frid vare med honom), muhajirerna och ansarerna. Under alla omständigheter förberedde de sig helt och fullt, fast beslutna att dra ut i krig. (2) De bland muhajirerna och ansarerna som till en början tvekade inför att dra ut i krig, men som till slut förberedde sig och gav sig av för att delta i kriget. (3) Denna grupp bestod av endast tre personer. På grund av försummelse och lättja avstod de från att dra ut i krig. När den ädle Profeten (frid vare med honom) återvände till Medina från kriget infann de sig också hos honom. När de tillfrågades varför de inte hade deltagit i jihad, tog de inte sin tillflykt till lögner utan berättade sanningen: ”Det är vårt eget fel; utan någon anledning avstod vi från att bege oss till jihad.” Från den profetiska domstolen kom befallningen att dessa tre skulle utsättas för social bojkott. Profeten (frid vare med honom) sade till dem: ”Vänta på uppenbarelsen. Vad Allah än befaller ska följas.” (4) Den fjärde gruppen var hycklarna. De tillrättavisades och fördömdes strängt och behandlas utförligt i sura al-Tawba. (5) De som på grund av någon ursäkt eller oförmåga inte kunde delta i detta krig. I denna vers nämns Allahs nåd och ynnest. Alla fick därför, i enlighet med sin egen situation, del av Allahs ynnest, barmhärtighet och nåd. Allah den Allsmäktiges gåva – ”ynnest” – till den ädle Profeten (frid vare med honom), muhajirerna och ansarerna bestod i att de inte alls tvekade inför att dra ut i krig. De var tvärtom fast beslutna och hade en orubblig vilja. Allahs nåd över dem som hade tvekat bestod i att de till slut drog ut i krig som Profetens (frid vare med honom) följeslagare. Dessutom bestod Allahs nåd över dessa tre – Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom), Hilal (må Allah vara nöjd med honom) och Murrah (må Allah vara nöjd med honom) – i att de erkände sin skuld. Och Allah den Allsmäktige godtog deras ånger.
Sammanfattningsvis kan social bojkott, om den får den skyldige att ta lärdom och avstå från att begå brott, också betraktas som effektiv när den tillämpas av domstolen.
Sammanfattningen är alltså följande: När det gäller brott för vilka ingen hadd eller annan fastställd bestraffning finns, men där syftet är att tillämpa taʿzir, är det imamens, härskarens eller domarens skyldighet att, utifrån den skyldiges situation, tillämpa taʿzir eller utdöma ett straff och hindra honom från att begå brott. )
Om en tillsyningsman, domare eller styresman begår ett brott för vilket ingen hadd har fastställts, ska kalifen, det vill säga regeringschefen, avsätta honom. Så gjorde även Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem). I vissa fall bör han dessutom utsättas för taʿzīr genom att tvingas ta tillfällig avsked från sin tjänst. Om någon exempelvis tjänstgjorde i muslimernas militär- och försvarsstyrkor, där man kämpade mot de otrogna och svärden möttes ansikte mot ansikte, och någon i den muslimska armén då flydde, trots att flykt från slagfältet är en stor synd, kan det i detta sammanhang också räknas som en form av taʿzīr eller disciplinär bestraffning att stoppa hans lön, ersättning och försörjning.
På samma sätt ska en amir, domare eller styresman avsättas eller fråntas sin makt om han ägnar sig åt något som i samhället betraktas som förkastligt och motbjudande. Detta ska då räknas som taʿzīr för honom.
Ibland ska den skyldige bestraffas genom att fängslas. Beroende på omständigheterna och personen kan han också bestraffas genom att få ansiktet insmort med kalk och sot, sättas baklänges på en åsna och föras runt på marknader och offentliga platser, så att han förödmjukas och vanäras inför allmänheten. Det har exempelvis berättats från ʿUmar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) att han på detta sätt utsatte en falsk vittnesman för taʿzīr. Genom lögnarens falska ord har han själv besudlat sitt eget ansikte. Därför svärtades hans ansikte som en följd av hans handlingar. För det andra hade han vänt de raka och sanna orden upp och ned; därför straffades han också genom att sättas baklänges på en åsna.
Vid taʿzīr får högst tio slag utdelas, inte fler. En betydande grupp islamiska rättslärda anser dock att taʿzīr bör fastställas till en sådan nivå att den inte når hadd-gränsen. Även beträffande taʿzīr finns två uppfattningar bland dem. Vissa anser att det bör få nå gränsen. För en fri person är hadd minst fyrtio eller åttio piskrapp. Därför är det inte rätt att utdela så många piskrapp vid taʿzīr. Taʿzīr för en slav bör i själva verket inte uppgå till slavens lägsta hadd-nivå. Slavens hadd är exempelvis tjugo eller fyrtio piskrapp. Därför bör taʿzīr inte uppgå till samma antal.
Å andra sidan säger vissa att taʿzīr inte bör uppgå till slavens hadd, vare sig den skyldige är fri eller slav. En tredje grupp säger i detta avseende att taʿzīr för fria personer bör uppgå till deras hadd. Den form och typ av taʿzīr som tillämpas får inte överstiga hadd med mer än vad som är tillåtet. Om en tjuv exempelvis stjäl egendom från en oskyddad plats ska hans hand inte huggas av som straff; han ska i stället utsättas för taʿzīr. Denna taʿzīr kan till och med nå upp till hadd för qadhf. Vid behov kan han få fler piskrapp än vad som gäller för hadd för qadhf. Om någon exempelvis inte har begått zina men har utfört handlingar som hör samman med det – kysst någon, legat i säng med henne eller utfört någon annan liknande handling – får hans taʿzīr inte vara hundra piskrapp. Det är emellertid önskvärt att den överstiger qadhf. Det har exempelvis berättats att en man under ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) tid tillverkade en dekorerad ring och satte i den något som han hade stulit från Bayt al-Mal. När detta hade bevisats fick han under den första dagen hundra piskrapp. Det har berättats från de rätt vägledda kaliferna att en man en natt påträffades liggande under samma täcke som en främmande kvinna. Som straff fick de därefter hundra piskrapp vardera.
Det har berättats från den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): Om någon har samlag med sin hustrus slavinna ska han stenas till döds, det vill säga utsättas för rajm. Detta är imam Ahmads (må Allah förbarma sig över honom) uppfattning. De två första ståndpunkterna följer imam al-Shafiʿīs (må Allah förbarma sig över honom) madhhab. Det har berättats från imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) och andra att det finns brott för vilka ingen särskild hadd har nämnts, men vars taʿzīr eller straff kan nå dödsstraff. Vissa av imam Ahmads (må Allah förbarma sig över honom) lärjungar följer också denna uppfattning. Om en muslim exempelvis ägnar sig åt spioneri för de otrognas och fiendens räkning, så att det finns risk för att muslimernas liv och egendom skadas, förhåller sig imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) tyst utan att uttrycka någon uppfattning. Men enligt vissa hanbalitiska imamer, såsom imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) och Ibn ʿUqayl, bör han avrättas. Enligt däremot imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom), imam al-Shafiʿī (må Allah förbarma sig över honom) och andra hanbalitiska imamer, såsom Abu Yaʿla, är det inte lämpligt att avrätta honom.
Om någon inför en bidʿa eller en sharia-stridig sed som strider mot Koranen och hadith, eller uppmanar människor till den och bedriver propaganda till dess fördel, får domstolen döma honom till döden. Många av imam Maliks (må Allah förbarma sig över honom) lärjungar och elever stöder också denna uppfattning. Imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) och andra imamer har däremot föreskrivit dödsstraff för qadariterna. Deras föreskrift grundades inte på att qadariterna var murtadder, det vill säga hade lämnat islam, utan på att de genom sitt agerande orsakade fasad fi’l-ard, det vill säga oordning och fördärv i staten och samhället.
På samma sätt har vissa uttalat uppfattningen att även trollkarlar ska avrättas. Majoriteten av de lärda har också denna uppfattning. I detta sammanhang har en berättelse återberättats från Jundub (må Allah vara nöjd med honom) genom både mawqūf- och marfūʿ-kedjor.1 (Not 1: Berättelsen om Jundub (må Allah vara nöjd med honom) har återgetts med isnad, det vill säga en berättarkedja, i al-Aghani, skriven av Abu al-Faraj al-Isfahani. Händelseförloppet har återgetts på följande sätt:
En gång kom en magiker till Walid ibn Uqbas hov. Genom sina besvärjelser gick han utan svårighet in i en kos buk och kom ut igen. Av en händelse var Hazrat Jundub (må Allah vara nöjd med honom) närvarande där och lade märke till detta. Obemärkt reste han sig, gick ut ur huset och återvände med ett svärd i handen. När magikern under ett av uppvisningens moment gick in i kons buk, högg han med ett kraftfullt slag med svärdet kon i två delar, tillsammans med magikern. Därefter fortsatte han att recitera:
*******Arabiska
”Har ni kommit för att utöva magi medvetet?” (Sura al-Anbiya: 3)
När alla närvarande insåg situationens allvar blev de skräckslagna. På order av Iraks guvernör Walid greps Jundub och skickades till fängelse. En redogörelse för hela händelsen skrevs ned och skickades i ett brev till kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom). Av en händelse var fängelsevakten kristen. Hazrat Jundub (må Allah vara nöjd med honom) steg upp mitt i natten och bad tahajjud, och fastade under dagen. När den kristne fångvaktaren såg detta sade han inom sig: ”Vid Allahs ed! Det folk och den religion där även de brottsbenägna, bedrägliga och onda människorna är sådana måste sannerligen vara sann och ren.” Han överlät ansvaret för fängelset åt någon annan och begav sig själv till Kufa. Där började han iaktta människornas tillstånd och frågade lokalbefolkningen vem som var den ärligaste och mest fromme personen på denna plats. De svarade att det var Ashʿath ibn Qays. Han blev gäst i dennes hem och lade märke till att han sov om natten och åt på morgonen. Därefter frågade han Kufas invånare igen: ”Vem är den bästa personen här?” De svarade: ”Jarir ibn Abdullah.” Den kristne fann honom lik Hazrat Ashʿath ibn Qays. Därefter vände han sig mot qibla och började förkunna:
*********arabiska
”Den vars Herre och uppehållare Jundub har är också min Herre och uppehållare, och Jundubs religion är min religion.” Omedelbart efter detta uttalande läste han trosbekännelsen och antog islam. I Imam al-Bayhaqis Sunan al-Kubra återges händelsen med vissa mindre förändringar på följande sätt: Walid ibn Uqba var då guvernör över Irak. En magiker kom till honom och började visa sina konster med hjälp av sin magi. Han högg huvudet av en man. Därefter ropade han högt och nämnde den dödes namn. Då kom det avhuggna huvudet av sig självt och fästes vid kroppen igen, varefter mannen åter blev levande. När de närvarande såg detta utropade de med förvånade och häpna röster: **********arabiska ”Subhanallah! Här ser vi någon ge de döda liv.” Nästa dag, när detta hade hänt, kom en av emigranterna till platsen med ett svärd i handen. När magikern började sina illusioner på samma sätt som dagen innan, trädde mannen fram ur folkmassan och skilde med ett enda svärdshugg magikerns huvud från hans kropp. Sedan sade han: ”Om han verkligen kan ge de döda liv, låt honom då återuppliva sig själv.” Walid beordrade då fängelsevakten Dinar att gripa honom och kasta honom i fängelset. Kort sagt är magi en handling som strider mot islam, eftersom människor blir bedragna genom den. Sanningen och religionens enda måttstock är därför Allahs bok och Hans Sändebuds sunna (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Det som överensstämmer med dessa två är sant, medan allt som strider mot dem måste betraktas som villfarelse. Därför har de lärda experterna på islamisk rätt uttalat sig till förmån för dödsstraff för magikern. Händelsen där han skickades till fängelset innebar här att han tog lagen i egna händer.)
*****arabiska
”Magikerns hadd, det vill säga straff, är att hans dödsstraff verkställs genom ett svärdshugg.” (Tirmidhi)
Enligt Hazrat Umar (ra), Hazrat Usman (ra), Hazrat Hafsa (ra), Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) och andra sahaba är straffet för en magiker dödsstraff. Det råder emellertid oenighet bland dem om orsaken till detta. Enligt vissa lärda måste magikern avrättas eftersom han själv har blivit kafir. Andra har sagt att magikern visserligen förtjänar att dödas, men att det beror på fasad fil-ard, det vill säga att han skapar oordning i samhället. Majoriteten av ulama, det vill säga de flesta lärda, anser däremot att han är en brottsling som förtjänar att dödas på grundval av shariahs hadd-straff.
På samma sätt anser Imam Abu Hanifa (rah) att dödsstraff bör utdömas som ta’zir när sådana brott, för vilka dödsstraff blir obligatoriskt, upprepas. Om någon till exempel gång på gång ägnar sig åt liwat eller homosexuellt umgänge, eller om någon bedrar människor och genom svek och bedrägeri tillägnar sig deras pengar, är det obligatoriskt att avrätta honom. Likaså ska en person avrättas om det bevisas att det inte finns något annat sätt att skydda sig mot hans skadliga och destruktiva verksamhet än att döda honom.
Imam Muslim har återgett Hazrat ‘Arfaja al-Ashja‘is (rah) återberättelse i sitt världsberömda hadithverk Sahih Muslim. Han säger: Jag hörde Allahs sändebud (sa) säga—
******arabiska
”Den som i ert samhälle agerar med avsikten att skapa splittring, oordning och osämja är förtjänt av dödsstraff.”
I en annan hadith står det:
********Arabiska
”När fitna efter fitna fortsätter att uppstå och någon i detta folk med onda avsikter försöker skapa splittring och förstöra er enighet och sammanhållning, måste han, vem han än är, efter dom avrättas med svärdshugg.”
Samma sak har sagts om vindrickande: om personen inte avstår trots flera taʿzīr-straff, ska han avrättas den fjärde gången. Till stöd för denna uppfattning har Imam Ahmad i sitt verk återgett en berättelse av Dailam al-Himyarī (ra). Dailam (ra) frågade: ”O Allahs Sändebud! Jag kommer från ett område där stora uppgifter utförs med hjälp av vin. Det används som läkemedel. Vi framställer vin av vete och får betydande styrka genom det. Vi har också stor framgång i denna handel. Dessutom råder sträng kyla i vår region, och det används för att hålla kroppen varm.” Profeten (sa) sade:
”Blir man berusad av det?” Jag svarade: ”Ja.” Han sade: ”Håll dig då borta från det.” Jag vädjade åter: ”O Allahs Sändebud! Människorna kommer under inga omständigheter att avstå från det.”
Då sade Profeten:
”Om de inte avstår från det, ska de avrättas.”
I själva verket är den huvudsakliga orsaken till denna föreskrift att detta skapar fitna, fördärv och oordning i samhället. (Därtill kommer naturligtvis skadorna på människokroppen och andra skador.) För det andra är detta jämförbart med en skadlig angripare. Liksom det är tillåtet och nödvändigt att döda en våldsam angripare i självförsvar, är bestämmelsen därför densamma när det gäller narkotikans omfattande skadeverkningar. Alla är överens om att straffen är av två slag: (1) straff för tidigare brott, som den skyldige avtjänar redan i denna värld och genom vilket han befrias från Allahs missnöje. Exempel på detta är att piska den som dricker vin och den som riktar falska beskyllningar mot andra, samt att hugga av handen på upprorsmakaren och tjuven, och liknande. (2) Att inte fullgöra de rättigheter och skyldigheter som åligger en själv och att fortsätta synda. Syftet med att straffa en sådan brottsling är att tillgodose det som tillkommer andra från honom och att tvinga honom att fatta ett fast beslut om att i framtiden avstå från synd. Ett exempel är den murtadd som avfaller från islam. Först ska han uppmanas att ångra sig och anta islam. Om han svarar på uppmaningen och genom ånger blir muslim, är det gott; annars ska han avrättas. På samma sätt gäller det den som överger bönen och fastan samt den som inte fullgör andras rättigheter eller kränker dem. I sådana fall ska han ges möjlighet att fullgöra rättigheterna och skyldigheterna. Omständigheterna kan emellertid kräva att åtgärder vidtas mot honom.
Därför ska taʿzīr tillämpas strängare vid den andra typen av brott än vid den första. Den som överger bönen och fastan ska alltså disciplineras genom upprepade slag tills han fullgör de skyldigheter som åligger honom.
Nedan återges en hadith från Bukhari och Muslim i detta ämne. Allahs Sändebud (sa) sade:
*********Arabiska
”Man får inte ge fler än tio piskrapp, utom vid en av Allah fastställd hadd.” En del av de lärda anser i sin förklaring att innebörden av denna hadith är att de av Allah fastställda hudud-gränserna har gjorts okränkbara såsom Allahs rätt. Ty betydelsen av hadd, såsom det nämns i Koranen och haditherna, är gränsen mellan halal och haram. Det vill säga gränsen som ligger mellan halalets yttersta gräns och harams första gräns. Om halalets yttersta gräns säger Allah:
***********Arabiska
”Detta är Allahs fastställda gränser. Överskrid dem därför inte.” Vad beträffar harams första gräns lyder Allahs ord:
********Arabiska
”Dessa är de gränser som Allah har fastställt. Gå därför inte ens nära dem.”
Frågan är nu: varför kallas den nämnda bestraffningen hadd? Som svar kan man säga att detta är en ny term. Dess innebörd har redan diskuterats.
Syftet med den nämnda hadithen är att om någon, för att utkräva sin rätt, hamnar i en situation där saken utvecklas till slag och misshandel, är det tillåtet för honom att utdela mer än tio slag. Som exempel kan nämnas att det uppstår osämja mellan ett äkta par, varpå den ena parten gör sig skyldig till orätt och överdrifter. I en sådan situation är det nödvändigt att straffa den orättfärdige för att den förtrycktes rätt ska tillgodoses. När det gäller piskstraff får antalet dock inte överstiga tio.
[arton]
Vilken typ av piska som ska användas för att straffa den brottslige
Och på vilka kroppsdelar piskrapp inte får utdelas
Den piska som enligt sharia ska användas mot den brottslige måste vara av medelstyrka. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade nämligen:
******Arabiska
”Det vill säga: att inta en medelväg är bäst.”
Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Slagen får varken utdelas alltför hårt eller vara alltför milda. Piskan bör varken vara för lång eller alltför kort. Man får inte slå med ett trästycke och inte heller med ett föremål försett med taggar. I detta fall räcker inte en käpp; käppen ska i stället användas vid taʿzir, det vill säga fostrande bestraffning. När det gäller sharias hudud-straff ska straffet utdelas med en piska.
Hazrat Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) brukade använda en käpp i syfte att lära någon gott uppförande. Men när han verkställde ett sharialigt hudud-straff lät han hämta en piska. När den brottslige piskas får alla hans kläder inte tas av; endast så mycket klädsel får tas av som förhindrar att slagen blir alltför kraftiga. Man måste se till att slagen inte träffar senor eller tarmar. Den dömde får inte bindas annat än vid särskilt behov. Den brottsliges ansikte får inte träffas. Det egentliga syftet är att undervisa honom, inte att beröva honom livet. Slagen ska utdelas så att varje del av kroppen känner av dem och plågas av smärtan. Man ska till exempel slå på ryggen, axlarna och låren.
Nitton
Straff och klassificering av dem som straffas
Det straff som utdöms på grund av olydnad mot Allah och Allahs Sändebud (frid vare med honom) är av två slag. (1) Det ena tillämpas på en, två eller flera personer. Dess innebörd har redogjorts för tidigare. (2) Det andra tillämpas mot en stark grupp eller sammanslutning som inte kan kontrolleras annat än genom dödsstraff. Hit hör det statsauktoriserade ”jihad”, det vill säga det krig som förs mot Allahs och Allahs Sändebuds (frid vare med honom) fienders aggression.
Trots att förkunnelsen och spridningen av religionen är omfattande finns det människor som inte bara vägrar att anta islam, utan också ägnar sig åt aggressiva konspirationer mot islam. Därför blir jihad mot dem en plikt. Så länge förtryck och oordning mot religionen inte har undanröjts och Allahs religion inte har etablerats och segrat, måste detta jihad fortsätta trots alla motgångar1 (1. Anmärkning: Jihad innebär att göra en helhjärtad ansträngning för att uppnå målet att etablera Allahs religion. Att använda våld är endast en yttersta åtgärd när skydd kräver det.)
I islams tidiga skede befalldes den ädle Profeten (frid vare med honom) endast att förmedla den islamiska kallelsen. Tillstånd till jihad hade ännu inte givits. När han så småningom tvingades emigrera till Medina och islams fiender även där gick till krig mot dem, gav Allah den Allsmäktige den ädle Profeten (frid vare med honom) och följeslagarna tillstånd att bedriva jihad i en självförsvarssituation.
Den Allsmäktige Allahs ord i detta sammanhang lyder:
**********Arabiska
”De muslimer mot vilka de otrogna för krig har nu fått tillstånd att strida mot de otrogna i självförsvar. Detta beror på att de utsätts för förtryck. Allah har sannerligen förmåga och styrka att hjälpa dem. Dessa är de förtryckta och orättvist behandlade, som utan rätt har fördrivits från sina länder endast för att de sade: ’Vår ende Herre och Försörjare är Allah.’ Om Allah inte hade låtit en grupp människor hejda en annan, skulle kloster, kyrkor, judarnas gudstjänstlokaler och muslimernas moskéer, där Allahs namn åkallas i stor omfattning, sedan länge ha förstörts. Allah kommer sannerligen att hjälpa dem som hjälper Hans religion. Allah är förvisso allsmäktig och mäktig.”
(Detta bör vara muslimernas kännetecken:) ”Om Jag ger dem makt och styre över ett land, kommer de att upprätta bönen i samhället, betala zakat, anbefalla det goda och förbjuda det onda. Och hos Allah allena ligger rätten att avgöra alla handlingars slutliga resultat.” (Sura al-Hajj: 39–41)
Därefter uppenbarades en vers där jihad förklarades vara en plikt för muslimerna—
***********Arabiska
“O muslimer! Jihad har föreskrivits för er, även om det är motbjudande för er. Och vet att något kanske är motbjudande för er, men att det i slutändan är gott för er; medan något annat kanske är mycket kärt för er, men i själva verket är skadligt för er. Allah ensam känner till utgången, medan ni inte känner till den.” (Sura al-Baqara: 216)
Därefter redogjordes det i de medinensiska surorna för jihadens betydelse och nödvändighet; jihad gjordes obligatoriskt och de som avstod från jihad fördömdes.
Dessutom beskrevs den som avstår från jihad som en person med ett sjukt hjärta. Allah förklarar till exempel:
**********Arabiska
“O profet! Säg till muslimerna: Om era fäder, era söner, era bröder, era hustrur, era släktingar, den förmögenhet ni har förvärvat, den handel vars nedgång ni fruktar och de bostäder där ni älskar att bo är kärare för er än Allah och Hans sändebud (frid vare med honom) och att kämpa på Allahs väg, så vänta då tills Allah verkställer det Han vill. Allah vägleder inte människor som är olydiga mot Honom.” (Sura at-Tawba: 24)
Allah säger vidare—
*********Arabiska
”De sanna troende är endast de som tror på Allah och Hans Sändebud och därefter utan tvekan kommer att kämpa på Allahs väg1 (1. Anmärkning: Jihads bokstavliga betydelse är att göra alla möjliga ansträngningar för att uppnå ett mål. I islams terminologi innebär det att göra alla möjliga ansträngningar för att etablera Allahs religion, islams principer och ideal, i individens och kollektivets liv. Om någon ytterst allvarligt hindrar detta, är den yttersta betydelsen att föra motståndskrig i självförsvar. – översättaren.)
med sina liv och sin egendom; i själva verket är det de som är sanningsenliga och äkta muslimer.” (Sura al-Hujurat: 15)
Han säger vidare—
*********Arabiska
”Om en tydlig sura därefter uppenbaras och den innehåller en befallning om att strida, kommer du, o Profet, att se dem vars hjärtan är sjuka av hyckleri rikta sina blickar mot dig, som om dödens skräck hade drabbat någon av dem. Ve dem! Bekännelser om lydnad och vackra ord ljuder från deras munnar. Men när den slutgiltiga befallningen gavs, skulle det ha varit bättre för dem om de hade varit sanningsenliga inför Allah beträffande sitt löfte. Om ni därför vänder er bort, är det då sannolikt att ni sprider fördärv på jorden eller bryter släktbanden?” (Sura Muhammad: 20–22)
Koranen innehåller många verser av detta slag. På samma sätt beskrivs jihadens och mujahidernas överlägsenhet och betydelse i suran as-Saff.
Den Allsmäktige Allah har också sagt—
********Arabiska
”O ni som tror! Ska jag visa er en handel som räddar er från det plågsamma straffet i det häreftervarande livet? Det är att tro på Allah och Hans Sändebud och att kämpa med era liv och er egendom på Allahs väg. Det är bättre och gagneligare för er, om ni har insikt och förstånd. Om ni gör detta kommer Allah att förlåta era synder och låta er träda in i Adn-paradisen, under vilka floder flyter, och i vackra boningar i de eviga paradisen. Detta är den stora framgången. Dessutom får ni en annan välsignelse som ni älskar: hjälp från Allah och en nära förestående seger. Och förkunna detta glada budskap för de troende, o Profet!” (Sura as-Saff: 10–13)
Det sägs också i Koranen:
***********Arabiska
”Anser ni att den som ger pilgrimerna vatten och underhåller den heliga moskén, det vill säga Kaba, är likställd med den som tror på Allah och den yttersta dagen och kämpar på Allahs väg? De är inte alls likställda inför Allah. Och Allah vägleder aldrig de orättfärdiga. De som tror, utvandrar och kämpar på Allahs väg med sina liv och sin egendom har den högsta rangen hos Allah. Och det är de som är de verkligt framgångsrika. Deras Herre ger dem glada budskap om barmhärtighet från Honom, Hans välbehag och trädgårdar där bestående välsignelser väntar dem och där de ska förbli för evigt. Sannerligen, hos Allah finns en väldig belöning.” (Sura at-Tawba: 19–22)
Den Allsmäktige Allah har också sagt:
******Arabiska
”O ni som tror! Om någon av er avfaller från sin religion kommer Allah snart att låta ett folk träda fram som Han älskar och som älskar Honom. De är ödmjuka i sitt bemötande av muslimer och stränga mot de otrogna. De kämpar på Allahs väg och fruktar inte någon klandrares klander. Detta är Allahs särskilda nåd; Han skänker den åt vem Han vill. Allah är den som äger obegränsade resurser, och Han är Allvetande.” (Sura al-Maida: 54)
Allah säger också om detta:
*******Arabiska
”Detta beror på att de som kämpade för Allahs sak drabbades av törst, möda och hunger, tog steg som väckte de otrognas vrede och erhöll något från fiendesidan; allt detta räknas som goda gärningar för dem. Allah låter sannerligen inte de uppriktiga och rättfärdiga människornas belöning gå förlorad. Och vad de än spenderar, stort eller smått, för Allahs sak, samt vilka slagfält och dalar de än korsar under kriget, skrivs allt upp till deras förtjänst. Genom detta kommer Allah att ge dem en ännu bättre ersättning för deras gärningar.” (Sura at-Tawba 120–121)
Därefter har jihadens föreskrift givits genom att den situation som uppstår till följd av all denna sociala verksamhet har nämnts. Jihad omnämns på många ställen i Koranen och haditherna. Dessutom sägs det på denna punkt att jihad är den främsta gärningen. På denna grund är de lärdas enhälliga fatwa att jihad är bättre än hajj, umra och frivillig fasta. Det finns också belägg för detta i Koranen och haditherna. Allahs Sändebud ﷺ sade:
********Arabiska
”Islam är den främsta gärningen, bönen är dess pelare och jihad är islams förnämsta fromma handling.”
Han sade också:
*******Arabiska
”Det finns hundra nivåer i paradiset, och avståndet mellan två nivåer är lika stort som avståndet mellan himmel och jord. Dessa nivåer har Allah den Upphöjde reserverat för dem som strider på Allahs väg.” (Bukhari, Muslim)
Han säger vidare—
******Arabisk text
”Att tillbringa en dag och en natt på Allahs väg är bättre än att fasta (frivilligt) i en månad och vaka om nätterna under en månad. Om han dör i detta tillstånd finns det berättelser om detta i Sunan. Till exempel sade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom—
******Arabisk text
”Varje umma ger sig ut på en färd; min ummas färd är att ge sig ut på ett jihadfälttåg på Allahs väg när det behövs.”
Redogörelsen för jihad har gjorts mycket lång och omfattande. Det har återberättats så många hadither om jihads betydelse, utövandet av jihad, dess belöning och förtjänst, dess resultat, dygder och liknande frågor att inget lika stort antal hadither har återberättats om något annat ämne eller någon annan handling. Om man begrundar saken blir detta tydligt. Jihadens nytta och goda följder är nämligen omfattande för mujahiden själv, för religionen och det världsliga livet samt för alla andra. All synlig och dold, yttre och inre dyrkan och gudstjänst omfattas av detta. För Allahs kärlek, ikhlas och tawakkul—i frågan om att upprätta rättvisa och sanning och att bestå provet i tron—ingår allt detta i jihad på Allahs väg. Att överlämna sitt liv och sin egendom till Allah, tålamod, fromhet, att minnas Allah och alla goda handlingar ingår däri. Ingen annan handling än jihad kan ses där alla dessa handlingar är samlade på en och samma gång.
Den person eller det folk som ägnar sig åt jihad får del av två slags välgång: (1) Allahs hjälp och seger, (2) eller att träda in i paradiset som martyr. För människan är frågan om liv och död mycket komplicerad. I jihad ligger lyckan i både religionen och det världsliga livet. Därför finns genom detta en mycket enkel lösning på detta svåra problem. Följden av att överge jihad är däremot att man helt berövas lyckan i denna värld och i det kommande livet, eller att den skadas. Vissa människor ägnar sig åt mödosamma handlingar med målet att genom sträng andlig disciplin uppnå framgång i religionen och det världsliga livet. Trots detta blir vinsten mycket liten. Jihad är däremot en handling eller gärning som ger större resultat än alla andra mödosamma handlingar. Ibland ser man att människor, för att rena sig själsligt och utvecklas andligt, riskerar livet och ägnar sig åt sträng andlig disciplin inför döden. Men när det krävs i verkligheten är martyrens död lättare och bättre än alla andra slags död.
Det huvudsakliga syftet med krig och strid är att göra jihad förenlig med sharia, och kärnan i jihad är att religionen (det vill säga hela människans liv, med alla dess handlingar, tankar och reflektioner) ska underordnas Allahs lag. Att Guds ord ska få fullständig överhöghet på alla områden. Därför är allas dom, enligt hela ummahs enhälliga uppfattning (ijmāʿ al-umma), att de som motsätter sig jihad, förbjuder den, gör motstånd mot den eller tar till strid mot den ska bekämpas och utplånas under statlig myndighet. Men beträffande dem som inte gör motstånd och inte deltar i direkt strid mot muslimerna – såsom kvinnor, barn, religiösa ledare, gamla, mycket gamla, blinda, enögda, lama, handikappade och haltande personer – är den enhälliga uppfattningen bland de flesta islamiska rättslärda att de inte får dödas på slagfältet. Endast de får dödas som genom ord och handling deltar i strid och krig mot muslimerna. Vissa har emellertid uttryckt motsatt uppfattning. Deras bevis för denna ståndpunkt är att eftersom rebellerna är otrogna ska de bekämpas och underkuvas genom krig och, om det behövs, dömas till döden av en islamisk domstol. De förbjuder dock att kvinnor och barn dödas. Den förstnämnda uppfattningen är den riktiga och korrekta. Jihad har nämligen föreskrivits i detta sammanhang därför att när vi framför religionens budskap, sprider islam och genom att sprida och främja den sanna religionen försöker upprätta fred, förklarar de krig mot oss, hindrar oss och lägger hinder i vägen för förmedlingen och spridningen.
Därför lyder den Allsmäktige Allahs ord:
(Arabiska*********)
”[O muslimer! Upprätta rättvisa och sanning:] Bekämpa dem som bekämpar er på Allahs väg. Men överträd inte och överskrid inte gränserna genom att bryta mot den islamiska krigföringens regler. Allah tycker inte alls om dem som överskrider gränserna.
Det har återberättats i Sunan att den ädle Profeten (frid över honom) på en plats fick se en folksamling. Där låg en död kvinnas kropp. Då sade han:
”Den här kvinnan var inte någon som kunde ha dödat någon.” Vid ett annat tillfälle sade den ädle Profeten (frid över honom) till en man:
(Arabiska**********)
”Gå och träffa Khalid och säg till honom att han inte får döda små barn, arbetare eller slavar.”
(I samma Sunan-samling berättas det att den ädle Profeten (fvmh) sade:
(Arabiska**********)
”Döda inte mycket gamla människor, små barn eller kvinnor.”
Jihad har tillåtits för skapelsens välfärd och för att avskaffa förtrycket. Bakom Islams föreskrift om dödsstraff för dem som hindrar etablerandet av rättvisa och fred ligger omsorgen om hela mänsklighetens och skapelsens välfärd. Ty Allah säger:
(Arabiska*********)
”Fitna, upplopp och tumult är ett grövre brott än dödande.” Dödande är visserligen också ett straffbart brott, men kufr och den fitna och det fördärv som de otrogna orsakar är ett ännu större brott. Den som alltså inte hindrar spridningen av religionen och etablerandet av Islams rättvisa lag, och inte gör motstånd mot detta, skadar genom sin kufr endast sig själv, inte muslimerna. Utifrån detta perspektiv har juristerna sagt att det att skapa en bid’a som strider mot Koranen och haditherna, att kalla människor till den och att sprida den, är detsamma som att direkt förolämpa religionen och öppet motsätta sig den. Därför måste både den som uppfinner bid’an och den som sprider den straffas. Men om någon inte är aktiv i detta utan förblir neutral eller tyst, får han inte straffas.
Det har berättats i en hadith:
(Arabiska********)
”Om en synd begås i hemlighet orsakar den skada endast för den berörda syndaren. Men när en synd begås öppet och ingen hindrar den, skadar den hela folket i stor omfattning.”
Det är därför som sharia har gjort jihad mot de otrogna obligatoriskt. Men jihad mot oförmögna och hjälplösa människor har inte gjorts obligatoriskt. Om någon däremot bedriver ett hemligt krig mot muslimerna eller ger råd i sådana frågor, visar vägen för båtar eller fartyg, utför någon annan krigshandling, leder muslimerna vilse eller föreslår någon strategi, är det nödvändigt för ledaren för den islamiska staten, det vill säga imamen, walian eller härskaren, att i sådana fall välja en mild metod i stället för yttersta stränghet. Han ska med visdom och förnuft söka en väg att avvärja detta och be den berörda motståndarledaren att avstå från sådana handlingar. Kort sagt ska domstolen, med hänsyn till brottets art och omständigheterna, döma honom till döden när det behövs och ingen förbättring är möjlig. Eller också ska den av barmhärtighet frige honom, frige honom mot borgen eller göra vad den finner bäst. Detta är de flesta faqihers, det vill säga islamiska rättslärdas, uppfattning, och det stöds även av Koranen och haditherna.
Vissa faqihers säger emellertid att det är upphävt och ogiltigt att frige någon genom välvilja, barmhärtighet eller mot lösen. När det gäller ahl al-kitab och maĵusierna (eldsdyrkarna) är sharias bestämmelse att krig ska föras mot dem tills de helt antar islam eller betalar jizya. Bland faqiherna råder det oenighet om huruvida jizya får tas ut av andra folk än dessa två grupper. De flesta faqiherna förespråkar dock inte att jizya tas ut av andra.
Mot varje grupp eller samfund som är förbundet med islam och kallas muslimer, men som hindrar andra från att följa sharias uppenbara och mutawatira (oavbrutet vidareförmedlade) bud eller själv bryter mot dem, är jihad obligatoriskt. Detta är muslimernas enhälliga uppfattning. Jihad mot dem som gör motstånd ska dock fortsätta tills religionen har genomförts fullständigt; detta är en religiös plikt. Ett exempel är hur Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och alla sahaba förde jihad mot dem som vägrade betala zakat. Även om några till en början uttryckte avvikande åsikter blev de senare också eniga. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade då inför Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom):
(Arabiska***********)
”Hur kan du föra jihad mot människorna, när Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt: ’Jag har befallts att kämpa mot människorna tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är Allahs Sändebud. När de avlägger detta vittnesmål är deras liv och egendom skyddade. Om någon emellertid har en rättighet eller skuld, ska den saken bedömas separat, medan deras räkenskap är överlämnad åt Allah.’” Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) svarade på detta argument:
(Arabiska***********)
”Zakat är en rättighet som följer av trosbekännelsen. Vid Allahs ed! Om de vägrar att ge staten ens den minsta del som de brukade ge till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), kommer kampen mot dem ändå att fortsätta.”
Senare brukade Umar (må Allah vara nöjd med honom) säga: ”Förvisso hade Allah den Allsmäktige öppnat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hjärta när det gällde kriget. Nu inser jag till fullo att han hade sanningen på sin sida.”
Det har återberättats genom flera kedjor från den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) att han befallde jihad mot extremistiska grupper. Således har det i Bukhari och Muslim återberättats från Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade:
(Arabiska************)
”Mot slutet av tiden kommer en grupp människor att träda fram. De kommer att vara unga till åldern och drömmande dårar. De kommer visserligen att tala om den bästa människan i skapelsen, men iman kommer inte att passera deras strupar och inte heller tränga in i deras inre. Liksom en pil skjuter iväg från en båge kommer religionen lika snabbt att lämna dem. Därför ska ni, varhelst en väpnad sammandrabbning äger rum med dem – när dessa människor med sin bräckliga iman går till väpnat angrepp för att förinta islam och muslimernas existens – bekämpa dem samlat, och var ni än finner dem på slagfältet, ska ni sända dem till dödens boning. Den som dödar dem kommer på Domedagen att få belöning.”
I Sahih Muslim finns en annan hadith, återberättad av Ali (må Allah vara nöjd med honom), där han sade: ”Jag hörde Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) säga:”
(Arabiska*************)
”Bland min umma kommer en grupp människor att uppstå. De kommer att läsa Koranen, och jämfört med deras koranrecitation är er recitation ingenting; på samma sätt kan er fasta inte jämföras med deras fasta. De kommer att läsa Koranen och tro att Koranen är ett bevis till deras fördel, medan Koranen i själva verket kommer att vittna mot dem. Deras koranrecitation kommer inte att tränga längre än till strupen. De kommer att lämna islams gränser på samma sätt som en pil lämnar en båge.”
Därför måste den armé vars trupper nås av detta beslut, som den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) har utfärdat, förstå dess innebörd och handla därefter.
Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) återberättade detta och tillade ytterligare en överlevering till den ovan nämnda hadithen:
(Arabiska************)
”De kommer att döda muslimerna och även uppmana avgudadyrkarna att delta i detta. Om jag mötte dem skulle jag döda dem liksom det förbannade folket ‘Ad.” (Bukhari, Muslim)
I en annan överlevering i Muslim står det:
(Arabiska************)
”Min ummah kommer att delas i två grupper. Ur de båda grupperna kommer en grupp av avfällingar att uppstå, och då kommer de sanningsenliga att utplåna dem.”
Detta var de människor mot vilka Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) stred, eftersom de hade skapat osämja och splittring bland irakierna och syrierna. Sahabierna betecknade dem som ”Haruriterna”.
Den ädle Profeten (frid vare med honom) beskrev båda dessa grupper som uteslutna ur sin ummah och Hadhrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) följeslagare som sanningsenliga, stående fast vid sanningen. Förutom de nämnda (*******) avfällingarna uppmanade Profeten (frid vare med honom) vid denna tid inte till strid mot någon annan (som utåt bekände trosbekännelsen). Tvärtom befallde han krig och jihad mot dem som hade lämnat islam och den islamiska gemenskapen och gjort muslimernas liv och egendom lagliga och tillåtna för sig själva.
Det är därför bevisat genom Koranen, haditherna och ummans ijma att det är tillåtet att föra krig mot de muslimer som går utanför den islamiska shariahs gränser, även om de muntligen bekänner kalimat ash-shahada (arabiska************).
Fakiherna säger: Om en stor, organiserad grupp motsätter sig och förnekar sunna mu’akkada och är beredd att överge den, exempelvis genom att förneka fajrs sunna, ska staten enligt båda rättsuppfattningarna vidta åtgärder mot dem. Om de förnekar något wajib eller ett entydigt bevisat haram är den enhälliga uppfattningen att statsmakt ska användas mot dem, tills denna organiserade grupp regelbundet följer islams föreskrifter, såsom salah, fasta, hajj och zakat, och upphör med att begå sådant som är förbjudet, såsom att gifta sig med sin egen syster, äta orena saker och beordra muslimer att göra sådant. Det är wajib att myndigheterna vidtar stränga åtgärder mot sådana människor. Detta blir dock wajib först när den ädle Profetens (s) kallelse och budskap på ett korrekt sätt har nått dem.
Men om de själva först inleder krig mot muslimerna, blir det i allmänhet fard för varje muslim att ge sig in i jihad mot dem och möta dem med tapperhet. De ska bekämpas på det sätt som de angriper muslimerna och på det sätt som förtryckare bekämpas, exempelvis en grupp brutala rövare. Det är snarare ännu mer fard att föra krig mot dem som vägrar betala zakat, motsätter sig shariahs föreskrifter och skapar fitna likt kharijiterna.
Det bör påpekas att när det gäller krig är det försvarskrig som är bäst, och detta är fard al-kifaya. Om några muslimer deltar i jihad uppfylls jihadplikten för allas räkning. De aktiva deltagarna har dock större förtjänst och högre rang. Om detta säger Allah:
(Arabiska**********)
”De muslimer som utan giltig ursäkt eller anledning avstår från att delta i jihad kan aldrig vara jämlika med dem som deltar frivilligt.” (Sura an-Nisa: 95)
Om fienden plötsligt angriper muslimerna blir det i allmänhet fard för varje muslim att delta i ett försvarskrig. Anledningen till att det blir fard för de angripna muslimerna att avvärja detta angrepp är att det är fard att skynda till de nödställda muslimernas hjälp. Såsom Allah säger:
(Arabiska**********)
”Om de ber er om hjälp i fråga om religionen, är det er plikt att hjälpa dem. Men inte mot det folk eller den stam som ni har ett ömsesidigt avtal med.”
I samma sammanhang sade den ädle Profeten: ”En muslim ska hjälpa en annan muslim.”
Muslimerna måste alltså hjälpas, oavsett om man får ersättning eller bidrag för det eller inte. Det är dock bättre att staten betalar lön. I detta fall är det varje muslims plikt att hjälpa den islamiska staten efter sin förmåga, med liv och egendom. Denna hjälp är obligatorisk för dem. Var och en måste hjälpa efter sin förmåga, liten eller stor, vare sig han måste färdas till fots eller rida; hjälpen är obligatorisk under alla omständigheter. Så blev jihad obligatoriskt för varje muslim efter vars och ens förutsättningar när de otrogna anföll under slaget vid Khandaq.
Ingen muslim hade någon som helst tillåtelse att befrias från att dra ut i detta krig, liksom inte heller under islams första tid. Gud den Högste beskrev i denna situation muslimerna som uppdelade i två grupper: (1) qāʿid, det vill säga de som inte deltog i kriget, och (2) khārij, det vill säga de som anslöt sig till jihad, både icke-stridande och stridande. Även i denna situation bad vissa Profeten om tillåtelse att inte gå ut i krig. Om dem uppenbarade Gud en förebrående vers och sade:
(Arabiska**********)
”En av dem bad Guds Sändebud om tillåtelse att återvända hem och sade: ’Våra hus är oskyddade’, fastän de i verkligheten inte var oskyddade. Deras egentliga avsikt var att fly.
Detta krig var rent defensivt och syftade till att skydda den egna religionen, hedern, livet, egendomen och liknande. Man tvingades föra detta krig. Det krig som nämndes tidigare syftade däremot till islams utbredning och till att etablera religionens överhöghet; till att utöva inflytande över fienderna, hålla dem skräckslagna och se till att fienden aldrig kunde resa sig igen. Slaget vid Tabuk är ett praktiskt bevis på detta.
Denna offensiva åtgärd är alltså ett sätt att undertrycka den starka upproriska gruppen. Men om de upproriska inte är tillräckligt starka, utan är svaga och endast begår enstaka, isolerade handlingar, är denna åtgärd inte tillämplig mot dem. Om de är starka och deras verksamhet även förekommer öppet i muslimska samhällen och bosättningar, är det amirens eller härskarens ansvar att vänja sådana människor vid obligatoriska, nödvändiga, sunnitiska och rekommenderade religiösa handlingar och gudstjänster, undervisa dem i islams grundläggande frågor och religionens nödvändiga rättsliga spörsmål samt tvinga dem att följa detta i praktiken. Dessutom är det den statlige imामens skyldighet att tvinga dem att tillägna sig egenskaper som att vara pålitliga i sitt uppförande och sina handlingar samt att uppfylla avtal och löften.
Därför ska de som inte ber, och särskilt kvinnor som vanligtvis är lata med bönen, ges stränga order att be. Trots detta ska de som inte ber straffas tills de börjar be. Detta är muslimska rättslärdas ”ijma”, det vill säga det enhälliga utlåtandet. Det finns också en annan uppfattning: den som inte ber ska först ångra sig, och därefter ska han beordras att be. Om detta leder till resultat och han börjar be, är det gott; annars ska han dömas till döden. Frågan är: på vilken grund ska han dömas till döden? Är det för att han blev ”kafir” genom att inte be? Eller för att han blev murtadd och fasiq?
Som svar på detta finner man enligt Imam Ahmad och andras madhhab två uppfattningar. Enligt den ena blir han kafir, medan han enligt den andra blir fasiq. Därför ska han dömas till döden. Enligt de flesta salaf, det vill säga de tidigare rättslärda, blir han kafir; därför är det en plikt att låta honom avrättas. Denna påföljd gäller en muslimsk medborgare när han erkänner att bönen är fard och även med sin mun bekänner detta, men i praktiken inte ber. Men om personen förnekar att bönen är fard, är han enligt enhällighet kafir.
Därför är det vårdnadshavarens plikt att beordra minderåriga pojkar och flickor att be från och med sju års ålder. När de har fyllt tio år ska de vänjas vid bönen, även om det kräver slag och piskrapp. Profeten (s) sade:
(Arabiska**********)
”När barnet har fyllt sju år, beordra det att be. Om det trots att det har fyllt tio år inte ber, ska du slå det och låta det sova i en separat säng.”
På samma sätt är det en plikt att lära barnen de nödvändiga rättsliga frågorna om bönen, rituell renhet och andra nödvändiga föreskrifter. Till bönens kringliggande angelägenheter hör också att underhålla moskén, utse en imam för moskén och liknande. De ska instrueras att be och leda bönen på samma sätt som Profeten (s). Profeten (s) sade nämligen: (arabiska**********)
”Be på samma sätt som ni har sett mig be.” (Bukhari)
Vid ett tillfälle tog han med sig följeslagarna till predikstolen och led dem i bönen. Därefter sade han:
(Arabiska**********)
”Jag har föreskrivit denna ordning för att ni ska följa mig och lära er hur jag utför namaz.”
Det är imamens ansvar att noggrant övervaka folkets namaz, så att deras namaz inte innehåller några brister eller fel. När imamen leder namaz ska han utföra den fullständigt; det är hans ansvar. Han ska inte leda den på samma sätt som när man ber ensam, eftersom namaz som utförs ensam kan förkortas på grund av ett giltigt skäl. Det är särskilt imamens ansvar att uppmärksamma brister och fel och vidta åtgärder för att avhjälpa dem.
Samma bestämmelse gäller hajjens imam: han ska uppmärksamma alla pilgrimernas problem och behov och ordna undervisning i de nödvändiga reglerna för hajj. Samma princip gäller även för en befälhavare, liksom för namaz. Han ska uppmärksamma sina underordnade soldaters möjligheter, förmåner och problem. Saken blir tydligare om vi betraktar ett praktiskt exempel. En advokat tar hand om sin klients egendom, och den förvaltare som ansvarar för köp och försäljning ser efter, underhåller och övervakar sin uppdragsgivares egendom. För detta ändamål använder de de mest effektiva och framgångsrika metoderna. Även om deras egen egendom av en händelse skulle skadas, åsidosätter de sina egna intressen och skyddar klientens och ägarens tillgångar och intressen. Jämfört med den mäktiges ansvar gentemot sina underordnade är detta en ännu viktigare religiös angelägenhet. Fiqh-lärda har klargjort saken ytterligare: när ansvariga ledare, det vill säga landets styrande, arbetar för att rätta till folkets religion, bevaras båda parters religiösa och världsliga välfärd. Härskare och undersåtar, kungar och folk, når alla fram till framgångens tröskel. Annars blir problemen allvarliga, och det blir svårt, ja omöjligt, för ledarna att styra. Att önska de styrda, undersåtarna och folket väl, att vara uppriktig och ha goda avsikter—detta sammanfattar både världslig välfärd och religionens utveckling. Och man ska förlita sig enbart på Allah. Ty ikhlas och tawakkul är två egenskaper som allas—de styrdas, de styrandes, folkets, de rikas och de fattigas—framgång och välfärd beror på. Därför har det befallts att vi ska läsa under namaz: ”Vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp.” Om dessa två meningar har det sagts att kärnan i alla himmelska skrifter finns samlad i dem. Därför säger Profeten (s): när tjänaren…
(”Domens dags Herre, vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp”) läser, börjar huvudet som vilar på tjänarens axlar att skaka. I Koranen finns på många ställen verser med samma innebörd. Exempelvis: ”Dyrka endast Honom och förlita dig på Honom.” (Sura Hud: 123)
Det har också sagts: Säg: ”Jag förlitar mig endast på Honom och återvänder till Honom.” (Sura Hud: 88)
När Profeten (s) slaktade offerdjuret brukade han säga: ”O Allah! Detta har Du skänkt mig, och det är uteslutande tillägnat Dig.”
Hur regeringen och folket Allahs hjälp får
Allahs hjälp kommer i större omfattning till härskaren och folket genom tre saker: (1) ihlas (uppriktighet), (2) tawakkul (förtröstan på Allah) och (3) dua. Dessa egenskaper kan uppnås genom att skydda hjärtat under bönen och hålla kroppen borta från (synder).
För det andra: att hjälpa människor genom gåvor, allmosor, zakat och ekonomiskt bistånd, vilket kallas ”ihsan”; även detta är ett medel för att få Allahs hjälp.
För det tredje: att visa tålamod om man har utsatts för någon smärta eller skada av någon. Fortsätt arbeta med sabr. Därför har det sagts: (arabiska**********) ”Sök Allahs hjälp genom sabr och bönen.” (Sura al-Baqara: 45)
Det har också sagts:
(Arabiska**********)
”Be särskilt under dagens två delar, det vill säga morgon och kväll, samt under nattens första del. (Försumma inte detta,) eftersom goda gärningar utplånar synder. Detta är en påminnelse för dem som minns Allah. Ha tålamod med dyrkans möda. Allah låter sannerligen inte de rättfärdigas välförtjänta belöning gå förlorad.”
Han sade vidare—
(Arabiska**********)
”Ha tålamod när du hör deras ord utan att låta dig uppröras. Och lovprisa och ära din Herre genom att läsa tasbih före soluppgången och före solnedgången.” (Sura Ta-Ha: 130)
I detta avseende sägs det också i Koranen:
”Jag känner bäst till vad de säger, vilket gör dig bedrövad. Lovprisa därför din Herre och fall ned i sujud inför Honom.” (Sura al-Hijr: 97–98)
På många ställen i Koranen nämns bönen och zakat tillsammans. Genom bönen, zakat och sabr uppnår alla – härskare och undersåtar, rika och fattiga – gemensamt själens rening. När en människa till fullo förmår förstå denna innebörd, kan inse storheten i Allahs attributiva namn, ber med förståelse och vänder sig till Allah i dua medan hon är upptagen med Allahs dhikr, reciterar den heliga Koranen, förrättar bönen med ihlas och tawakkul, tjänar människor genom zakat och sadaqa, skyndar till hjälp för ekonomiskt nödställda, hjälper drabbade och behövande samt tillgodoser de behövandes behov, då öppnar Allah vägen för henne. I Bukhari och Muslim har det berättats från den ädle Profeten (s): ”Varje god gärning ingår i sadaqa.”
I detta ord ingår all slags ihsan eller goda gärningar. Att tala med ett leende, att uttala kalima tayyiba och att tala goda ord – allt detta hör till ihsan. (Bukhari, Muslim)
Det har berättats från Ali ibn Hatim (ra) att Allahs Sändebud (s) sade:
(Arabiska**********)
”Med var och en av er kommer hans Herre att tala utan att någon väktare eller tolk finns mellan Allah och honom. Han kommer att se åt höger och där se det han tidigare sänt fram; när han ser åt vänster kommer han att se de gärningar han tidigare sänt fram. Därefter kommer han att rikta blicken framför sig och inte se något annat än Elden. Om någon av er därför vill skydda sig mot Elden genom att skänka så lite som en bit av en dadel, låt honom då göra det. Om någon inte ens har möjlighet till detta, bör han ändå sträva efter att rädda sig från Elden, om så bara genom ett gott ord. Enligt en återberättelse i Sunan sade den ädle Profeten (s):”
(Arabiska**********)
”Betrakta inte någon god handling som obetydlig, även om den består i att möta din broder med ett leende. Och även om du häller vatten från ditt eget kärl i kärlet hos en törstig person.”
I Sunan återges också att Huzur (s) sade:
(Arabiska**********)
”Bland allt som vägs på Mīzān, det vill säga vågen för goda gärningar, kommer den goda karaktären att vara det tyngsta. I en annan hadith med samma innebörd sade den ädle Profeten (s), när han tilltalade Hazrat Umm Salama:”
(Arabiska**********)
”O Umm Salama! Den goda karaktären har tagit med sig all godhet i denna värld och i det kommande livet.”
Att uthärda den smärta och de kränkningar som andra orsakar, behärska sin vrede, förlåta människor, stå emot själens onda böjelser och begär, avstå från orättfärdiga handlingar och högmod samt liknande dygder hör till ṣabrs område. I detta sammanhang säger Allah:
(Arabiska**********)
”Om Jag låter människan smaka Min nåd och sedan tar den ifrån henne, blir hon förtvivlad och otacksam. Men om Jag låter henne smaka någon lycka efter att olyckor drabbat henne, säger hon säkerligen: ’Alla mina olyckor är över.’ Då blir hon övermåttan jublande och högmodig. Men de som är tålmodiga och gör goda gärningar är ett undantag; för dem finns särskild förlåtelse och en stor belöning.” (Sura Hud: 9–11)
I en annan vers sägs, med den ädla Profeten (s) tilltalad:
(Arabiska**********)
”O Profet! Det goda och det onda är inte lika. Bemöt den orättfärdiga och onda benägenheten med det allra bästa sättet eller beteendet för att kuva den. Då kommer du att se att den som var din fiende har blivit en nära vän. Denna egenskap tillfaller endast dem som är tålmodiga. Och endast de lyckligt lottade kan uppnå denna rang. Om du dessutom känner någon ingivelse från Satan, sök då tillflykt hos Allah. Han hör allt och vet allt.” (Sura Ha-Mim Sajdah: 34–36)
Allah den Upphöjde säger vidare:
(Arabiska**********)
”Det ondas vedergällning är ett ont av motsvarande slag. Men den som förlåter och försonar, hans belöning åligger Allah. Allah tycker inte alls om de orättfärdiga.” (Sura Shura: 40)
Hasan al-Basri (må Allah förbarma sig över honom) sade:
På uppståndelsens dag kommer änglarna att ropa från under Tronen: ”Låt dem vars belöning och lön Allah är skyldig stå upp.” Då kommer endast de förlåtande och de som verkar för försoning att svara på detta rop och ställa sig upp.”
Att behandla undersåtarna och allmänheten väl och vänligt innebär inte att man måste ge dem allt de begär, vare sig det är rimligt eller orimligt, eller uppfylla varje krav de framställer. Det innebär inte heller att man urskillningslöst måste förlåta dem och låta dem gå fria, oavsett vilka orättvisa brott de begår. Om detta säger Allah:
(Arabiska**********)
”Om sanningen någon gång skulle följa dessa människors begär, skulle himlen, jorden och deras invånares ordning fördärvas.” (Al-Mu’minun: 71)
Allah säger, då Han tilltalar följeslagarna:
(Arabiska**********)
”Vet med säkerhet att Allahs Sändebud finns bland er. Om han skulle följa er i många frågor, skulle ni själva hamna i stora svårigheter.” (Sura al-Hujurat: 7–8)
”Ihsan” innebär att utföra sådana handlingar som är till gagn för både denna värld och det kommande livet, även om människorna inte tycker om dem. Det som är till nytta för folket kan de ibland uppfatta som dåligt. De vill inte förstå dess fördelar. Under sådana omständigheter är det amirens eller härskarens uppgift att genom vänligt bemötande och vänliga ord förklara saken för dem och få dem att acceptera den. I Bukhari och Muslim återges att den ädle Profeten (s) sade:
(Arabiska**********)
”När vänlighet används i en sak för den med sig godhet och vänlighet som resultat. Men när hårdhet används i en sak leder det till olycka.” I en annan hadith sade Guds Sändebud (s):
(Arabiska**********)
”Sannerligen är Allah vänlig och barmhärtig, och Han tycker om vänlighet. Det Han skänker den barmhärtige och vänlige ger Han inte åt den hårde, kärlekslöse och sträve personen.”
Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (r) sade: ”Ibland beslutar jag mig för att avskilja deras andelar från Baitulmal och överlämna dem till dem, men jag är rädd att de ska ogilla detta, så jag fortsätter att ha tålamod. Men så snart värdefulla världsliga varor samlas hos mig, betalar jag genast ut det som är deras rätt till dem. Om de inte tycker om det, försöker jag göra dem nöjda genom att ge dem något annat.”
Även den ädle Profeten (s) brukade handla på detta sätt: när någon behövande kom till honom, avhjälpte han hans behov eller gjorde honom nöjd med vänliga ord och lät honom sedan gå. Vid ett tillfälle uttryckte hans släktingar önskemål om att utses till förvaltare av en waqf-egendom och bad att en viss ersättning skulle fastställas åt dem från den. Som svar sade han:
(Arabiska**********)
”Sadaqa är inte tillåten för Muhammad och hans familj.” Han vägrade helt att ge dem sadaqa. Däremot gav han dem en del av fay, det vill säga krigsbytet, och lät dem sedan gå. Vid ett tillfälle gjorde Ali, Zayd och Ja’far, må Allah vara nöjd med dem, anspråk på att få ta hand om Hamzas dotter. Var och en av dem gjorde anspråk på henne på grund av släktskapet. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, dömde inte till någons fördel, utan överlämnade Hamzas dotter direkt till hennes moster för att hon skulle ta hand om henne. Mostern intar moderns plats. Därefter tillfredsställde han alla med vänliga ord och lät dem gå nöjda. Han sade till Ali:
”Du och jag är ett.” Till Ja’far sade han: ”Du liknar mig till sättet och karaktären.” Och till Zayd sade han: ”Du är vår broder och vän.”
Därför bör härskare, makthavare och domare handla på detta sätt när de fördelar statens tillgångar och fattar andra beslut. Folket ber och hoppas nämligen alltid hos härskaren och domaren om sådant som kanske inte är möjligt eller lämpligt att ge dem. Det kan gälla statliga angelägenheter, administrativ makt, rikedom, avkastning från egendom eller att tillmötesgå människors vädjanden om att minska hudud, det vill säga shariatiska straff. Att uppfylla dessa krav ligger emellertid utanför deras makt. I sådana fall bör man försöka hålla dem nöjda genom att ge dem något annat i stället, eller tillfredsställa dem genom mildhet, artighet, vänliga ord och gott bemötande. Omotiverad ringaktning, likgiltighet eller hård behandling är inte rätt. När en sökandes bön avslås känner han nämligen ofrånkomligen en smärta i sitt hjärta. Särskilt är det inte lämpligt att såra dem vars hjärtan det är särskilt viktigt att vinna för islams skull. Den Allsmäktige Allah säger:
(Arabiska**********)
”Tillrättavisa inte den som ber eller vädjar.” (Sura ad-Duha: 10)
På ett annat ställe i Koranen säger Allah:
”Ge släktingarna, de fattiga och den vägfarande var och en deras rätt, men slösa inte bort egendom genom överdriven förbrukning. De som slösar är sannerligen Satans bröder, och Satan är otacksam mot sin Herre. Om du måste vända dig bort från dem, medan du hoppas på barmhärtighet från din Herre, så tala vänligt till dessa fattiga och behövande.” (Sura Bani Isra’il: 26–28).
Att fatta ett beslut som går emot någons ansökan orsakar honom naturligtvis hjärtesorg. I sådana fall är det därför ett tecken på verkligt politiskt styre och framsynthet att tillfredsställa den som framställer kravet genom ord, handlingar och uppförande. Det kan jämföras med att en läkare, efter att ha gett en patient bitter medicin, ger honom något gott i stället, så att det blir en ersättning för den. Allah den Upphöjde befallde profeten Musa och hans bror att gå till Farao och sade:
(Arabiska**********)
”Tala milt med honom, så att han kanske förstår eller fruktar Min bestraffning. (Sura Taha: 44)”
(Arabiska**********)
”Behandla folket vänligt och behandla dem inte hårt; håll dem nöjda och ge dem ingen anledning till missnöje; bemöt varandra med ömsesidig vänlighet och skapa inte splittring.”
En gång urinerade en okunnig beduin i moskén. Sahaba började tillrättavisa honom, men den ädle Profeten (s) sade:
(Arabiska**********)
”Avbryt inte hans urinering.” Därefter lät han hämta en hink vatten och hällde den över urinen, och sade till Sahaba:
(Arabiska**********)
”Ni har sänts för att vara milda, inte hårda och stränga.” (Båda haditherna är återberättade av Bukhari och Muslim)
Ett sådant styre behövs för människans egen skull, för hennes familj och för att härskarna ska kunna skydda sina undersåtar och sitt folk. Människans natur dras nämligen inte spontant till att acceptera sanningen förrän hon har fått försäkran om det hon älskar och sina grundläggande behov tillgodosedda. Att därför behandla människor väl och visa dem godhet ingår också i dyrkan av Allah. Sådana handlingar räknas som dyrkan av Allah när avsikten är god. Vet ni inte att mat, kläder, bostad och liknande hör till människans grundläggande behov och livsnödvändigheter? Till och med för en nödställd är det tillåtet att äta självdöda djur i den mängd som krävs för att rädda livet. I vissa fall är det till och med obligatoriskt. De lärda har också utfärdat fatwor om detta. Om alltså någon i en nödsituation dör av hunger trots att han hade kunnat äta självdött kött, blir han syndig och hamnar i helvetet. Det är inte möjligt att utföra dyrkan utan att bevara livet. Och det som krävs för att en obligatorisk plikt ska kunna utföras är självt obligatoriskt. Därför är det, framför allt annat, nödvändigt att skaffa mat för att bevara människans egen familj och hennes eget liv. Det har därför återberättats från Abu Hurayra (ra) i Sunan att han sade: (*****) ”Ge allmosa.” En man frågade: ”Allahs sändebud (s), jag har endast en dinar.” Den ädle Profeten (s) svarade: (আরবী**********)
”Ge den som allmosa för ditt eget uppehälle.” Han sade: ”Jag har ytterligare en dinar.” Profeten (s) sade: (আরবী**********)
”Använd den för din hustrus behov.” Mannen sade: ”Jag har ännu en, en tredje dinar.” Profeten (s) sade: (আরবী**********)
”Använd den för ditt barns behov.” Han sade: ”Jag har också en fjärde dinar.” Han sade: (আরবী**********)
”Lägg den på din tjänare.” Mannen sade: ”Jag har ytterligare en dinar sparad.” Den ädle Profeten (s) svarade: (আরবী**********) ”Du vet själv bäst var den ska användas.” Det har återberättats från Abu Hurayra (ra) i Sahih Muslim att den ädle Profeten (s) sade:
(Arabiska**********)
”Om du använder en dinar på Allahs väg, en dinar för att friköpa en slav, en dinar som du skänker till en fattig och en dinar för din familjs behov, så är den dinar som du använder för din familjs behov den som ger störst belöning.” (Muslim)
Det har berättats från Abu Umama i Sahih Muslim att Allahs sändebud ﷺ sade:
(Arabiska**********)
”O Adams barn! Det är bättre för dig att ge bort det som överstiger dina behov än att behålla det. Det är inte klandervärt att spendera efter behov. Spendera först på dem vars försörjning du ansvarar för. Den övre handen (givarens) är sannerligen bättre än den undre handen (mottagarens).” (Muslim.)
Dessutom finns det en koranvers där det står: (arabiska**********)
”De frågar dig hur mycket de ska spendera. Säg till dem: det som överstiger behovet.” Dess innebörd är densamma.
(******) betyder överflödig egendom. Att försörja sig själv och sin familj är nämligen fard ʿayn. Däremot är jihad fi sabilillah (jihad på Allahs väg), att spendera i islamiskt krig och att ge till de fattiga, fard kifaya eller mustahabb. I vissa tider och situationer blir det emellertid även fard ʿayn. Det är när det inte finns någon annan givare. Att ge åt en hungrig är nämligen fard ʿayn. I detta sammanhang har det berättats i en hadith:
(Arabiska**********)
”Om den som ber om hjälp är sanningsenlig finns det inget gott i att avvisa honom tomhänt.”
Abu Hatim al-Busti (må Allah förbarma sig över honom) har i sitt verk Sahih återgett en omfattande och lång berättelse som innehåller många lärorika frågor. ”Ett vist ord från Davids folk (må frid vara med honom) är att det också är en plikt för de lärda och visa att dela in sin tid i fyra delar. En del ska de ägna åt åkallan, böner och dhikr inför Allah; den andra delen åt självrannsakan; den tredje delen åt att umgås med vänner, så att de kan påpeka hans brister; och under den fjärde delen av tiden ska han njuta av sina kära ting. Detta eftersom denna del hjälper honom att utföra de tre andra.”
Av denna berättelse framgår att det är nödvändigt att ägna en del av tiden åt rekreation som är tillåten enligt sharia och laglig. Genom detta stärks de övriga stunderna. Därför har juristerna och de islamiska tänkarna sagt: Att förbättra sinnet och främja dess välbefinnande är rättfärdighet. Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med honom) brukade därför säga: ”Ibland roar jag mig även med sådant som är fåfängt, så att det kan hjälpa mig på sanningens och rättvisans väg.” Allah den Upphöjde har sannerligen skapat sådant som är kärt och njutbart för att skapelsen ska ha nytta av det. Ilskan har till exempel skapats för att man genom den ska kunna skydda sig mot skadliga ting. Och det som förbjudits av de onda böjelserna och lustarna är det som är skadligt i människans liv. Men den njutning som hjälper en att följa sanningen räknas som goda gärningar. Därför har det återgetts i en autentisk hadith att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: (arabisk text**********)
”Att ha umgänge med era hustrur är också sadaqa.” följeslagarna frågade: ”Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)! Får man belöning även för att tillfredsställa sina begär?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) svarade:
(Arabiska**********)
”Vad tror ni: om ni hade gett utlopp för det på ett förbjudet sätt, skulle ni då inte ha fått synd för det?” Följeslagarna sade: ”Jo, naturligtvis.” Han sade:
(Arabiska**********)
”Då räknar ni det förbjudna som synd, men räknar inte det tillåtna som en belöning.”
Det har återgetts i de två autentiska samlingarna genom Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till honom:
(Arabiska**********)
”Allt du spenderar i hopp om att vinna Allahs välbehag höjer utan tvekan din heder och status; till och med den bit mat du för till din hustrus mun ger dig belöning.” (Bukhari, Muslim)
Det finns många hadither om detta. Om den troende tjänaren utför sina handlingar med uppriktighet och innerlighet kan han i varje ögonblick få en riklig belöning.
Dessutom kan de genom tillåtna och sharia-godkända goda gärningar förbättra sina själar och andar och rena dem från all orenhet. Däremot blir hycklarens avsikt också besudlad genom det onda inflytandet från hans fördärvade sinne. Hycklaren straffas på grund av sina onda handlingar. Hans dyrkan blir helt präglad av skenhelighet, vilket gör att den i stället för att vara till nytta blir till skada för honom. Därför har det återberättats i Sahih Bukhari att Profeten ﷺ sade:
(Arabiska**********)
”Vet med säkerhet att det i kroppen finns en köttbit. Om den är frisk är hela kroppen frisk, men om den är sjuk och fördärvad blir hela kroppen sjuk och oren. Vet att det är människans qalb, det vill säga hjärtat.”
[tjugo]
Att följa de obligatoriska–och nödvändiga föreskrifterna och skyddas från det förbjudna är syftet med straffet
Straff och påföljder har fastställts för att människor ska följa de obligatoriska plikterna och skyddas från det förbjudna. Därför bör man framhålla sådant som väcker folkets intresse och uppmuntrar dem till godhet och lydnad. Å andra sidan är det nödvändigt att avhålla folket från sådant som uppmuntrar till det onda.
Straff har fastställts för att avhålla sig från det förbjudna och följa de obligatoriska plikterna. Allt som bidrar till detta syfte har gjorts förenligt med sharia. Därför bör man använda sådana metoder som stärker uppmuntran till godhetens väg och lydnad och visar sig vara stödjande och hjälpande i detta avseende. Det är önskvärt att använda alla möjliga metoder för att locka folket till godhet och lydnad. Exempelvis bör man spendera på sina barn och sin familj, medan statliga tjänstemän och härskare bör spendera på folket. Men utgifterna bör göras på ett sådant sätt att deras medvetande väcks och deras entusiasm stärks och livas upp, vare sig det sker genom pengar, rikedomar och beröm eller på något annat sätt. Av denna anledning har det förklarats förenligt med sharia att lägga ned kraft och träna kroppen genom tävlingar i kamel- och hästkapplöpning, bågskytte, spjutkastning och liknande. Profeten själv, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och de rätt vägledda kaliferna brukade delta i hästkapplöpningar. På samma sätt gäller det mu’allafat al-qulub: man bör behandla dem vänligt och visa goda seder. I en återberättelse sägs det: En person blir en hängiven och uppriktig muslim, så att islam blir honom kärare än alla världsliga ting och alla människor.
Samma sak gäller vid missgärningar och synder. Därför bör det statliga ledarskapet utrota rötterna till synd, brottslighet och orättvisa i samhället. Det är en ovillkorlig plikt att stänga alla vägar och varje öppning till orättvisa och brott. Kampen för att med full kraft hindra alla handlingar som uppmuntrar till synd och last måste fortsätta så länge det inte finns någon giltig och rimlig anledning att göra motsatsen, det vill säga att sitta tyst och inta en passiv åskådares roll. Ett exempel på detta finner vi i Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord. Han sade:
(Arabiska**********)
”Ingen främmande man får vara ensam tillsammans med en främmande kvinna. Satan blir nämligen den tredje personen som följer dem.”
Han sade vidare:
(Arabiska**********)
”En kvinna som tror på Allah och den yttersta dagen får inte resa en sträcka på två dagars avstånd utan sin make eller en mahram (en person som hon enligt islam inte får gifta sig med).”
Profeten ﷺ förbjöd att man träffar en kvinna som inte är ens mahram och att man reser ensam med henne, för att orättvisor, brott och syndigt leverne skulle utrotas ur samhället.
Det berättas från imam Shaʿbī: En delegation från stammen ʿAbd al-Qays kom till Profeten ﷺ. En mycket vacker och stilig ung man ingick också i deras sällskap. När han såg honom befallde han den unge mannen att sätta sig bakom honom och sade: ”Det var denna blick som blev orsaken till profeten Dawuds misstag.”
En gång hörde ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb رضي الله عنه en kvinna recitera poesi. En av verserna löd:
(Arabiska**********)
”Finns det något sätt för mig att få vin att dricka…? Finns det någon möjlighet för mig att träffa Naṣr ibn Ḥajjāj…?”
Ḥazrat ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb رضي الله عنه lät genast kalla till sig Naṣr ibn Ḥajjāj. Han var en vacker, välbyggd och strålande ung man. Ḥazrat ʿUmar رضي الله عنه rakade hans huvud, men då blev hans ansikte ännu mer strålande och tilldragande. Till slut befallde han honom att lämna landet, så att kvinnorna i Medina inte skulle falla i fitna.
På ett annat ställe berättas det från Ḥazrat ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb رضي الله عنه att han fick veta om en man vars närhet pojkar brukade uppehålla sig i. Han förbjöd pojkarna att sitta hos honom och att gå till honom.
Ḥazrat ʿUmar رضي الله عنه förbjöd människor att gå till eller umgås med sådana personer vars sällskap kunde innebära risk för, eller leda till, att kvinnor och män föll i fitna. Det är vårdnadshavarnas plikt att inte låta sådana pojkar gå ut utan behov, att förbjuda dem att klä upp sig och använda parfym, samt att inte låta dem gå till offentliga bad. Om de absolut måste gå dit ska de inte blotta kroppen, och de ska hindras från att delta i sång- och musikunderhållning. I dessa frågor är det särskilt viktigt att hålla dem under sträng disciplin och noggrann uppsikt.
På detta sätt måste en person om vilken det finns öppna anklagelser om att han leder vägen i missgärningar, förseelser och synd, hindras från att äga eller inneha en vacker och stilig slav, och han måste skiljas från en sådan slav. De rättslärda är nämligen eniga om att en person som är känd för och öppet ägnar sig åt synd inte är ett godtagbart vittne. Motparten har dessutom laglig rätt att invända mot hans vittnesmål. När en mans begravning bars förbi framför Allahs Sändebud (s) uttalade de närvarande lovord om honom. Han sade: (****) ”Det har blivit obligatoriskt.” När sedan en annan begravning bars förbi sade folket: ”Detta var en mycket ond människa.” Han sade: (*****) ”Det har blivit obligatoriskt.” Sahaba frågade: ”O Allahs Sändebud! Vad var orsaken till att du sade detta om de båda, (*****) och vad var det som blev obligatoriskt?” Han förklarade:
(Arabiska**********)
”Eftersom ni lovordade den första begravningen sade jag att paradiset hade blivit obligatoriskt för honom. Däremot fördömde ni den andra begravningen, och därför sade jag att helvetet hade blivit obligatoriskt för honom. Ni är nämligen Allahs vittnen på jorden.”
Under Profetens (s) tid fanns det en kvinna som öppet ägnade sig åt omoraliskt leverne. Om henne brukade han säga:
(Arabiska**********)
”Om jag skulle stena någon till döds, alltså verkställa rajm, utan vittnen, skulle jag absolut ha stenat denna kvinna.” Anledningen är att sharia inte föreskriver att hadd ska verkställas utan vittnen eller en bekännelse. När det gäller människor med en sådan karaktär behövs dock ingen direkt iakttagelse för att bedöma deras vittnesmål och trovärdighet; allmän ryktesspridning är tillräcklig. Om ryktet däremot inte är tillräckligt utbrett, måste bevisning fastställas genom att granska hans följeslagare, umgänge och vänner. Abdullah ibn Masud (r) säger (arabiska**********)
”Bedöm en människa efter hennes vänner.”
Det vill säga, man måste se vilka slags människor han umgås och sitter tillsammans med och bedöma honom utifrån deras karaktär. Vilka slags människor är hans nära vänner? Om de har dålig karaktär måste man hålla sig undan från honom, på samma sätt som man behöver skydda sig mot en fiende. I detta sammanhang sade Umar ibn al-Khattab (r):
(Arabiska**********)
Akta er för människors onda misstankar.
Detta är en föreskrift från Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom). Däremot är det inte tillåtet att utdöma något slags straff på grundval av misstankar.
Tjugoett
obscenitet, mord, nära anhöriga, de svaga, andras egendom tvångs övertagande från borta hålla sig
Ämnet för detta kapitel är hudud och rättigheter, att döda någon utan orsak, att orättmätiga mord kommer att dömas först på Uppståndelsens dag, och att möjlighet till nytt liv finns i qisas, det vill säga vedergällning för mord. Därtill hör bland annat att föreskriva dödsstraff för någon i utbyte mot mordet på en viss person eller mot en rättighet.
I detta sammanhang lyder den Allsmäktige Allahs ord:
(Arabiska**********)
”Säg till människorna: ’Kom hit! Jag ska läsa upp för er vad er Herre har förbjudit er. Det är att ni inte ska sätta något vid Hans sida, att ni ska behandla era föräldrar väl, att ni inte ska döda era barn av rädsla för fattigdom – Jag försörjer både er och dem – och att ni inte ens ska närma er skamliga handlingar, vare sig de är dolda eller uppenbara. Döda inte den människa vars liv Allah har förbjudit, annat än med rätt – det är en annan sak om det sker genom ett statligt rättsligt förfarande. Detta är vad Allah har befallt er, så att ni må förstå. Och närma er inte den föräldralöses egendom, annat än på bästa sätt, tills han når vuxen ålder. Och väg och mät med rättvisa och fullständighet. Vi ålägger ingen mer än han förmår. När ni talar, tala då rättvist, även om det gäller en nära anhörig. Och uppfyll det förbund ni har slutit med Allah. Detta är vad Allah har befallt er, så att ni må ta lärdom. Detta är sannerligen Min raka väg. Följ därför den och följ inte de andra vägarna, för då kommer de att leda er bort från Hans väg. Detta är vad Allah har befallt er, så att ni må bli gudfruktiga.’” (Sura al-An’am: 151–153)
Den Allsmäktige Allah säger vidare:
(Arabiska**********)
”Det är inte tillåtet för någon muslim att döda en annan muslim, annat än om det sker av misstag – då är det en annan sak. … Och den som medvetet dödar en muslims lön är Helvetet, där han ska förbli i evighet. Allahs vrede och förbannelse ska drabba honom, och Allah har berett ett mycket svårt straff åt honom.” (Sura an-Nisa: 92–93)
Allah den Allsmäktige säger vidare: (arabiska**********)
”Därför föreskrev Jag för Israels barn att den som dödar en människa, inte som vedergällning för mord eller som straff för att ha spridit fördärv på jorden, utan orättmätigt, är som om han hade dödat hela mänskligheten. Och den som räddar ett liv är som om han hade räddat hela mänsklighetens liv.” (Sura al-Ma’ida: 32)
Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade:
(Arabiska**********)
”På uppståndelsens dag kommer domen över det orättmätiga dödandet att avkunnas först.” Det bör i sammanhanget nämnas att dödande är av tre slag:
(1) Qatl al-ʿamd (avsiktligt dödande): då det inte finns något utrymme för möjligheten av misstag eller förväxling. Det innebär att någon dödas orättmätigt, på de vanliga sätt som människor dödas på, såsom genom slag med svärd, dolk, kniv, hammare, spade, hacka, yxa, sköld och liknande, eller genom att skjuta någon, bränna honom till döds, dränka honom i vatten eller kasta honom från en hög plats så att han dör, eller genom att strypa honom, utöva kraftigt tryck mot hans testiklar, kväva honom genom att trycka över hans mun eller beröva honom livet genom att förgifta honom. För ett sådant mord ska därför hadd tillämpas, det vill säga att mördaren ska avrättas. Den dödades arvingar har emellertid full rätt att välja ett av tre alternativ: (1) att låta honom avrättas, (2) att förlåta honom eller (3) att låta honom gå efter att ha tagit emot diyya, det vill säga blodspengar. Men den dödades arvingar får inte döda någon annan än mördaren. Om detta säger den Allsmäktige Allah:
(Arabiska**********)
”Döda inte den människa som Allah har förbjudit att döda, annat än med giltig grund, och döda henne inte orättmätigt. Och om någon dödas orättmätigt, har Vi gett hans arvinge myndighet. Men låt honom inte överskrida gränsen i fråga om dödandet. Han är sannerligen hjälpt.” (Sura Banī Isrāʾīl: 33)
I kommentaren till denna vers sägs det att endast mördaren får avrättas. Det är inte tillåtet att utdöma dödsstraff för någon annan person. Det har återberättats från Ḥaḍrat Abū Shurayḥ al-Khuzāʿī (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade:
(Arabiska**********)
”Om någon blir mördad, eller hittas i ett livshotande tillstånd och därefter avlider, finns det i denna situation endast tre möjligheter: (1) att mördaren avrättas, (2) att han förlåts eller (3) att han släpps efter att blodspengar har tagits emot. Om någon väljer en fjärde väg utöver dessa tre, räknas hans handling som förtryck. Därför väntar helvetet honom, där han ska förbli för evigt.” (Ahl al-Sunan, al-Tirmidhī)
Att avrätta mördaren efter att ha förlåtit honom eller tagit emot blodspengar är en mycket svår synd. Det är till och med ett ännu grövre brott än det första dödandet. I detta sammanhang har vissa lärda också sagt att han ska dödas enligt bestämmelsen om hadd. Den dödades arvingar har nämligen ingen rätt att döda honom efter att ha tagit emot blodspengar.”
I detta sammanhang lyder den Allsmäktige Allahs ord:
(Arabiska**********)
”Följande föreskrift har fastställts för er beträffande den dödades liv: en fri person för en fri person, en slav för en slav och en kvinna för en kvinna. Men om den dödes bror efterger någon del av qisas för honom, ska han på ett vänligt sätt kräva ersättning av honom i enlighet med shariaföreskriften. Å andra sidan bör mördaren på ett gott sätt och korrekt betala denna ersättning till den dödes arvingar. Detta är en lättnad från er Herre och en särskild barmhärtighet för er. Men den som därefter överskrider gränsen ska få ett plågsamt straff. Och ni som har förstånd! I qisas ligger tryggheten för era liv, så att ni avstår från att döda. (Sura al-Baqara: 178–179)”
Vid analysen av detta säger de lärda att den dödes arvingars hjärtan är fyllda av vrede och hämndlystnad. Om de får möjlighet blir de besinningslöst benägna att utplåna till och med mördaren och hans arvingar. Därför händer det ibland att de inte nöjer sig med att döda mördaren, utan även dödar gärningsmannens släktingar och till och med stamledarna och hövdingarna. Detta är ett ytterst skrämmande tillstånd. Mördaren hade visserligen först begått en orätt, men när den dödes arvingar hämnas mordet begår de sådana gränslösa orättvisor och övergrepp som den verklige mördaren inte ens hade begått. Dessutom utför de handlingar som strider mot sharia. Under den förislamiska tiden brukade både landsbygdsbor och stadsbor samlas och delta i sådana gärningar, som sedan fortsatte genom generationerna. Den dödes arvingar använde all sin kraft för att döda mördarens arvingar. Motparten fortsatte i sin tur att döda dem. Till slut samlade båda sidor sina egna allierade, gick samman i strider, slakt och våldsamheter, och drogs in i ett utdraget krig med ett förödande tillstånd och långvariga blodiga konflikter.
På detta sätt fortsatte, under täckmantel av ömsesidig hjälp och solidaritet, den outsläckliga lågan av hat och hämnd mellan stammarna samt fiendskapens eldflod att strömma utan avbrott. Grundorsaken var att de hade övergett rättvisans väg och inte trodde på principen om ”qisas”, det vill säga ”liv för liv”, och inte ansåg detta vara tillräckligt. I stället för att söka laglig vedergällning för mord på det sätt som sharia föreskriver gjorde de därför händelsen till ett omfattande massmord. Den Allsmäktige Allah har emellertid föreskrivit qisas för oss, vars syfte var att upprätta ett rättvist rättskipningssystem för orättfärdiga mord och avlägsna orättvisor och övergrepp från samhället.
I detta sammanhang har det också förklarats att ”i qisas ligger ert liv”. Genom qisas upphör blodsutgjutelsen från mördarens arvingar och beskyddare, liv räddas och fitna och fasad undanröjs. (Genom qisas får mördaren ingen möjlighet att begå fler mord.) Dessutom: även om någon i hemlighet skulle hysa en önskan att döda en person, kommer han, när han får veta att inte heller hans eget dyrbara liv senare kommer att skonas och att han själv kommer att dö som qisas, definitivt att avstå från att ta en sådan allvarlig och livsfarlig risk.
Det har återberättats från Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) och Amr ibn Shuʿayb (må Allah vara nöjd med honom) att Guds Sändebud sade:
(Arabiska**********)
”Alla muslimers blod är lika; alla är överens om detta, och de strävar alla efter att behandla dhimmierna väl. Se upp! Ingen person som står under ett fördrag får dödas så länge han håller fast vid sitt avtal, och ingen muslim får dödas i utbyte mot en kafir.” (Ahmad, Abu Dawud)
I detta sammanhang förklarade den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): Alla muslimers blod är lika, oavsett om de är små eller stora, ädla eller ringa. Han gav ingen arab företräde framför en icke-arab, ingen qurayshitisk hashimit framför en icke-qurayshitisk hashimit, ingen fri person framför en frigiven slav, ingen lärd framför en okunnig och ingen kung framför en undersåte. Detta är alla muslimers enhälliga åsikt och ett beslut som alla är överens om. Men när de som bar på okunnighetstidens föreställningar och de judiska härskarna, under den motsatta vägens och den felaktiga politikens beskydd, utfärdade egenintresserade påbud, började hela Arabien hänge sig åt ömsesidiga strider och blodsutgjutelse.
I bosättningarna i närheten av Medina bodde två judiska stammar, Banū Naḍīr och Banū Qurayẓa. Fler människor hade dödats bland Banū Naḍīr än bland Banū Qurayẓa, och därför utsåg de den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till domare. Judarna hade ändrat bestämmelsen om zina-straffet så till den grad att de, i stället för stening, brände in järnmärken på den skyldiges kropp. Därefter kom judarna till muslimerna och sade: Om er profet meddelar denna dom, blir det ett bevis för oss. Annars kommer det att bevisas att ni har övergett Torans bestämmelse. Med anledning av detta uppenbarade den Allsmäktige Allah följande vers:
(Arabiska**********)
”O Sändebud! Låt inte människornas otroshandlingar göra dig bekymrad och bedrövad – de som bara säger med sina munnar: ’Vi har trott’, fastän de inte har fått tron i sina hjärtan …
Om de därför kommer till dig, o Profet, för att få en tvist avgjord, står det dig fritt att döma mellan dem eller att avstå. Men om du vänder dig bort från dem eller avstår, kan de inte skada dig det minsta. Och om du måste döma, så avgör deras tvist med rättvisa, för Allah den Allsmäktige älskar sannerligen dem som handlar rättvist och i enlighet med rättvisa …
Frukta inte människorna; frukta Mig, och sälj inte Mina verser för ett ringa pris. De som inte dömer efter den Bok som Allah har uppenbarat är de otrogna. Och i Toran föreskrev Jag för judarna: liv för liv, öga för öga, näsa för näsa, öra för öra, tand för tand och för ett sår samma mått av vedergällning som för det.” (Sura al-Māʾida: 41–45)
I den vers som behandlas här har Allah den Allsmäktige förklarat att alla liv står på samma nivå; det finns inget utrymme för att det ena ska ha företräde framför det andra. Judarna brukade emellertid visa en sådan diskriminerande princip i sina affärstransaktioner och sitt uppförande.
(Arabiska**********)
”O Profet! Jag har uppenbarat den sanna Skriften för dig, som bekräftar de Skrifter som uppenbarades före den och är deras väktare. Döm därför mellan dem utifrån det som den Allsmäktige Allah har uppenbarat för dig, och följ inte deras onda böjelser och begär efter att sanningen har kommit till dig. För var och en av er har Jag fastställt en särskild väg och en sharia….
Önskar de fortfarande jahiliyya-tidens dom? Vem kan vara en bättre domare än Allah för dem som tror (på Allah)?” (Sura al-Ma’ida: 48–50)
I denna vers har den Allsmäktige Allah fastslagit att alla muslimers liv, själar och blod har samma värde och är jämlika, oavsett om de är höga eller låga. Ändå begicks de flesta mord, dråp, skador och liknande under jahiliyya-tiden efter begärens krav och godtyckliga infall. Följden blev att alla samhällen, från städer och hamnar till avlägsna byar, drabbades av dess förödande verkningar. Oavsett vilka de yttre orsakerna än kunde vara, var den egentliga och enda orsaken folkets gudsfientliga böjelse i hjärtat samt avsaknaden av en effektiv roll för rättvisa, adl och insaf i dömandet. Ständigt pågick en tävlan mellan stammarna om att etablera överlägsenhet, förträfflighet och herravälde över varandra – vare sig det gällde mord och dråp eller rikedom och egendom – och att utöva herravälde över varandra betraktades som en fråga om ära och prestige. Genom att överge rättvisans verkan visade ingen av de två sidorna minsta hänsyn till tålamod, generositet eller ädelmod. Både den ena och den andra sidan begick orätt, förtryck och övergrepp mot varandra. Vad den ena sidan gjorde, gjorde motståndarsidan inte mindre av. Detta var den tidens verkliga bild av den sociala rättvisan. Därför befallde den heliga Koranen, i en sådan obehaglig och laglös miljö, att adl, insaf och rättvisa skulle förverkligas, och förklarade alla slags jahiliyya-lagar, regler, påbud och föreskrifter som var rådande i det samtida samhället ogiltiga. När en mujaddid eller reformator träder fram på samhällsreformens område med praktiska åtgärder, måste han från början gå vidare genom att hålla fast vid adl, insaf och rättvisa. Så har denna princip fortsatt genom tiderna.
I detta sammanhang lyder den heliga Koranens dom:
(Arabiska**********)
”Om två grupper av de troende börjar kämpa mot varandra, så försona dem. Om den ena gruppen därefter begår övergrepp mot den andra, så kämpa mot den övergreppande gruppen tills den återvänder till Allahs befallning. När den sedan återvänder, så försona de båda grupperna med en uppgörelse grundad på jämlikhet och rättvisa. Allah tycker verkligen om de rättvisa och de som handlar med insaf. De troende är ju bröder; skapa därför försoning och ömsesidig vänskap mellan era bröder.” (Sura al-Hujurat: 9–10)
När det gäller vedergällning för ett mord är den bästa vägen först och främst att be den dödes arvingar om förlåtelse. I Koranen sägs nämligen:
(Arabiska**********)
”Vedergällningen för ett sår är ett likadant sår. Men om den förorättade som har utsatts för orättvisa avstår från att utkräva vedergällning, blir detta en försoning för hans synd.” (Sura al-Māʾida: 45)
Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade:
”När en händelse eller ett mål som berättigade till qisas lades fram inför den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), befallde han att man skulle förlåta.” (Abu Dawud)
I Sahih Muslim återges det genom Abu Hurayras (må Allah vara nöjd med honom) återberättarkedja att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:
(Arabiska**********)
”Sadaqa minskar inte egendomen, och den som förlåter en annan höjer Allah sannerligen hans anseende och värdighet. Och den som visar ödmjukhet för Allahs skull ger Allah honom en hög rang.” (Muslim)
Diskussionen har handlat om islams jämlikhetsprincip. Det har blivit tydligt att alla muslimer tillhör samma klass och har rätt till jämlikhet, men när det gäller likvärdig status kan en dhimmi-kafir och en muslim inte befinna sig på samma nivå; här föreligger i stället en trosmässig skillnad. Alla lärda är eniga om detta. På samma sätt gäller att om en dhimmi-kafir kommer till en muslimskt dominerad stad för att resa eller bedriva handel, är han enligt allas samstämmiga uppfattning inte på samma nivå som en muslim och anses inte heller vara berättigad till samma rättigheter som en muslim.
Vissa lärda har emellertid hävdat att även ”kufū” – det vill säga islamisk jämlikhet – ska gälla för en dhimmi, och att denne ska ha rätt att åtnjuta alla de möjligheter och förmåner som en muslimsk medborgare har.
Den andra typen av dråp är ”qatl al-khaṭa” (att döda oavsiktligt), vilket nästan motsvarar ”avsiktligt dödande”. Guds store Profet (frid vare med honom) sade beträffande detta:
(Arabiska**********)
”Var på er vakt! För avsiktligt dödande genom slag med piska eller käpp ska, som straff motsvarande ’qatl al-khaṭa’, ett hundratal kameler betalas. Av dessa ska fyrtio vara dräktiga kamelston.”
I själva verket har detta kallats ”shibh al-ʿamd”, eftersom den som slog med en piska eller käpp utan tvekan gjorde sig skyldig till övergrepp. När han utdelade slaget kunde han nämligen inte hålla sig inom den rimliga graden och gränsen. Men det är också sant att sådana slag inte alltid leder till döden; tvärtom kan man ofta se undantag från detta.
Den tredje typen av dråp är ”qatl al-khaṭa”, det vill säga oavsiktligt dödande. Om någon till exempel skjuter med gevär eller båge mot ett villebråd, men skottet eller pilen träffar en människa, trots att han inte alls hade någon avsikt eller plan bakom det, inträffar en sådan oförutsebar händelse. Därför ska ingen föreskrift om ḥadd, det vill säga dödsstraff, utfärdas som ersättning för detta; i sådana fall föreskriver sharīʿa i stället kaffāra, diyya och betalning av blodspengar. Många rättsfrågor i detta ämne finns nedtecknade i de verk som lärda har sammanställt eller författat.
[22]
Skadors qiṣāṣ och lemmars qiṣāṣ
Qisas för skador, en hand–eller fot i utbyte mot en hand–eller fot ska skäras av, om en tand bryts ska tanden brytas av, om någon skär av någons huvud ska i stället huvudet skäras av।
Qisās för sårskador, eller att utkräva vedergällning, är obligatoriskt. Detta är bevisat genom Koranen, haditherna och ijmāʿ. Villkoret är dock att man håller sig inom gränserna för proportionalitet. Om någon bryter en annan persons hand vid handleden, är det som vedergällning tillåtet för den skadade personen att bryta hans hand vid handleden; om någon bryter en annan persons hand vid handleden, är det som vedergällning tillåtet för den skadade personen att bryta hans hand vid handleden. Om någons tand bryts, är det tillåtet att som vedergällning bryta motpartens tand. Om huvudet och ansiktet skadas på ett sådant sätt att benet inuti blir synligt, är det tillåtet att skada angriparens ansikte och huvud i motsvarande omfattning. (Allt detta måste naturligtvis ske genom rättsväsendet.)
Om skadan däremot är av sådan art att proportionalitet inte kan uppnås genom ett vedergällande motangrepp, exempelvis om det inre benet har brutits eller om skadan är sådan att det inre benet inte blir synligt, får qisās inte verkställas. I stället ska en proportionell ersättning för skadan betalas.
Formen för qisās eller vedergällning är att man slår med handen eller piskar med en käpp. Det kan exempelvis vara en örfil, slag med knytnäven eller slag med en käpp. Enligt en del av de lärda ska bestämmelsen om qisās inte tillämpas i den situation som här diskuteras; i stället ska taʿzīr, det vill säga en disciplinär och fostrande bestraffning, föreskrivas. Detta beror på att proportionell likhet inte kan uppnås i detta fall. I uttalanden från de rätt vägledda kaliferna och andra följeslagare kan man emellertid se att qisās i detta fall har omnämnts som förenligt med sharīʿa.
Imam Ahmad och andra imamer framförde denna uppfattning, och även haditherna från den ädle Profeten har en innebörd av detta slag. Abū Firās säger: I detta sammanhang höll ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb en gång ett tal med hänvisning till en hadith, vars ordalydelse var:
(Arabiska**********)
”Var uppmärksamma! Kom ihåg att jag, vid Allahs ed, inte skickar härskarna till er för att de ska slå er eller för att de ska lägga beslag på era rikedomar. Jag skickar dem endast för att undervisa er om er religion och den ädle Profetens lära och föredöme. Om någon av dem därför gör något som avviker från detta, ska han föras inför mig. Vid Honom vars makt mitt liv står under: jag kommer sannerligen att utkräva qisās, eller vedergällning, av dessa människor (de orättfärdiga statstjänstemännen).”
Därefter reste sig ʿAmr ibn al-ʿĀṣ och sade: ”Ledare för de troende! Om en amir eller guvernör tar hand om muslimerna och ägnar sig åt att forma folkets karaktär och ge dem moralisk undervisning, kommer du då också att utkräva qisās av honom?” ʿUmar svarade: ”Ja, vid Allahs ed! Om han begår en sådan orätt ska jag också utkräva qisās av honom. Och det är inte bara jag som utkräver qisās – den ädle Profeten själv utkrävde qisās eller vedergällning för sin egen person och sitt eget väsen. Var på er vakt! Slå inte muslimerna, förödmjuka dem inte och beröva dem inte deras rättigheter. Det är nämligen inte märkligt om en benägenhet till kufr uppstår bland dem som följd av detta.” (Musnadsamlingen av Ahmad)
Sammanfattningen av denna berättelse är att härskare, domare, regionala styresmän och guvernörer inte får slå eller bestraffa någon orättmätigt. Om någon ur allmänheten slås av ett giltigt skäl och slaget eller angreppet utförs i enlighet med sharīʿas bestämmelser, ska bestämmelsen om qisās inte tillämpas på de nämnda tjänstemännen, enligt ijmāʿ, det vill säga enhällig överenskommelse. Detta beror på att ett lagligt och sharīʿa-enligt slag, angrepp eller sår antingen kan vara obligatoriskt eller rekommenderat och tillåtet, det vill säga mustaḥabb. Qisās gäller inte i något av dessa tre fall.
[Tjugotre]
Olika former av qisas för ärekränkning
För kränkning av–heder och anseende är qisas också tillåten., Att förolämpa är ett brott.। Även detta har en lagstadgad qisas finns.। Om någon yttrar sig om–någon annans far,, farfar, släkt och stam med oanständiga ord och uttalanden är det inte tillåtet, att som svar därefter yttra sig om motpartens far,–farfar,, släkt och stam med liknande uttalanden om dem .। eftersom de ju inte har begått någon orätt mot honom.।
Att utkräva vedergällning för någons heder, ära och anständighet är också förenligt med sharia. Det kan ske på följande sätt: om en person riktar förbannelser eller onda böner mot någon, är det tillåtet för den andre att som vedergällning rikta liknande ord mot den förste. Om någon förolämpar en annan på ett sanningsenligt sätt, utan någon inblandning av lögn, får den andre svara med samma förolämpning. Men det är bättre att förlåta. Den Allsmäktige Gud säger:
(Arabiska***********)
”Det ondas vedergällning är ett ont av samma slag. Men den som förlåter och försonar sig, hans belöning finns hos Gud. Gud älskar inte de orättfärdiga. Och mot dem som efter att ha blivit orättvist behandlade utkräver vedergällning skall ingen straffåtgärd vidtas. (Sura ash-Shura: 40–41)”
Profeten (frid vare med honom) sade:
(Arabiska***********)
”Den som säger något ansikte mot ansikte skall få samma tillbaka, men den som började skall få något mer, så länge han inte gör orätt mot den förfördelade.”
Detta är i själva verket vad som kallas vedergällning. För det andra är även förolämpningar berättigade till vedergällning, om de inte innehåller minsta spår av lögn, såsom att avslöja de brister som finns i en persons moraliska karaktär eller kalla honom hund, åsna och liknande. Men om någon riktar falska anklagelser och påhittade beskyllningar mot en annan, är det inte tillåtet att som vedergällning rikta liknande påhittade ord och falska beskyllningar mot honom. Om någon utan grund kallar en annan otrogen eller syndare, är det inte tillåtet för den andre att på samma sätt kalla honom otrogen eller syndare. Om någon förbannar en annan persons far, farfar, släkt, stam eller invånarna i hans egen stad, är det inte tillåtet att svara honom med liknande ord. Detta är orätt och förtryck. De har ju inte gjort honom något. Den som faktiskt har gjort honom den orätt och det förtryck som drabbat honom är i stället den närvarande och berörda personen. Om detta säger den Allsmäktige Gud:
(Arabiska***********)
O ni som tror! Stå fasta för att vittna rättvist för Allah. Låt inte ert hat mot något folk, eller er önskan att hämnas, driva er så långt att ni handlar orättvist; var i stället rättvisa. Det ligger närmare taqwa, det vill säga gudsfruktan. (Sura al-Ma’ida: 8)
Därför är det haram att förtala någon eller förtrycka någon genom att kränka hans heder och ära. Det är faktiskt tillåtet att utkräva detta som vedergällning: om en person till exempel riktar en ond bön mot en annan, får den förfördelade personen rikta en lika ond bön mot den förste, utan överdrift eller överträdelse. Men om Allahs rätt är inblandad, till exempel om han ljög, är det inte tillåtet för honom att svara med en lögn.
På motsvarande sätt säger de flesta islamiska rättslärda: Om någon bränner en person till döds, dränker honom, stryper honom eller dödar honom på något annat sätt, får samma metod som han använde tas till som vedergällning, genom domstolen. Man måste dock se till att vedergällningsstraffet inte är haram. Om någon till exempel gav en person alkohol att dricka, får han i gengäld också ge honom alkohol att dricka. Eller om han begick pederasti, får samma pederasti, det vill säga liwat, begås med honom i gengäld.
Vissa islamiska rättslärda anser att straffet för att bränna någon till döds, dränka någon och strypa någon ska vara halshuggning med svärd. Men den uppfattning som tidigare nämnts i denna fråga stämmer bättre överens med Koranen och haditherna.
[tjugofyra]
Zina-– och äktenskapsbrotts- anklagarens straff — beträffande
För falska anklagelser finns ingen qisas, men det finns ett föreskrivet straff för dem. Hadd al-qadhf ska inte verkställas mot den som falskt anklagar gifta, fria och oskyldiga muslimer för äktenskapsbrott. Mot en person som öppet ägnar sig åt synd ska inte heller hadd al-qadhf verkställas för en anklagelse om zina, det vill säga äktenskapsbrott (****), (****) och det finns ingen qisas-bestämmelse mot påhittade ord och falska anklagelser, utan ett straff är föreskrivet. Till de falska anklagelserna hör även hadd al-qadhf, som är fastslaget genom Koranen, haditherna och ijma. Den Allsmäktige Allah säger:
(Arabiska***********)
”De som anklagar kyska kvinnor för otukt men inte kan lägga fram fyra vittnen till stöd för anklagelsen ska piskas med åttio piskrapp och aldrig få sina vittnesmål godtagna; dessa är de som överger sanningen. Men om de därefter ångrar sig och bättrar sig gäller en annan bestämmelse. Allah är sannerligen förlåtande, barmhärtig.” (Sura an-Nur: 5–4)
Om en hederlig person anklagas för zina eller liwat (homosexuellt umgänge), blir straffet hadd al-qadhf, det vill säga det obligatoriska straffet för förtal om otukt. Då ska han få åttio piskrapp. Om han däremot anklagas för något annat ska taʿzir, det vill säga ett disciplinärt straff, tillämpas på honom.
Den person som har blivit förtalad är ensam berättigad till detta haddstraff. Därför verkställs detta haddstraff endast när han begär att det ska verkställas. Detta är de rättslärdas enhälliga ståndpunkt. Om den förtalade förlåter, kan haddstraffet efterskänkas. Även i denna fråga råder fullständig enighet bland de lärda. Detta beror på att den skadelidandes rätt väger tyngst i detta fall, liksom i fråga om enskildas rättigheter, såsom qisas för egendom och liknande. Vissa säger emellertid att haddstraffet inte kan efterskänkas, eftersom även Allahs rätt är knuten till det. Därför kan inte heller detta straff efterskänkas, liksom andra haddstraff.
Hadd al-qadhf träder i kraft endast om den maqdhuf, det vill säga den som har blivit förtalad, är gift, muslim, fri och oklanderlig. Därför verkställs inget haddstraff om en person som är behäftad med olika anklagelser och synder förtalas. På samma sätt verkställs inget haddstraff om en kafir eller en slav utsätts för ett falskt förtal. Taʿzir ska dock tillämpas på dem. Det är tillåtet för en make att offentligt anklaga sin hustru för otukt om hon har begått otukt, även om hon inte har blivit gravid till följd av zina. Men om hon blir gravid genom zina och föder barnet, är det obligatoriskt att anklaga henne för otukt. Han ska då förneka barnet genom att säga: ”Det är inte mitt”, så att något som tillhör någon annan inte tillskrivs honom.
Om en make anklagar sin hustru för zina ska hustrun antingen erkänna otukten eller göra liʿan, såsom det har beskrivits i Koranen och haditherna. Om den som framför ett qadhf, det vill säga ett förtal, är en slav, ska hälften av haddstraffet verkställas på honom. Samma bestämmelse gäller för straffet för zina, otukt och alkoholkonsumtion: han ska få halva straffet. Därför lyder Koranens utsaga om slavinnor:
(Arabiska***********)
”Om de efter att ha blivit gifta begår otukt, ska deras straff – slavinnornas – vara hälften av den fria kvinnans straff.” (Sura an-Nisa: 25)
Men när haddstraffet innebär dödsstraff eller amputation av handen ska straffet inte halveras. I stället ska hela straffet verkställas: dödsstraffet ska verkställas fullt ut och handen ska amputeras i den omfattning som krävs. I detta fall kan straffet inte delas i två.
[Tjugofem]
Äkta–makars ömsesidiga relationer och rättigheter
Makars rätt till sexuellt umgänge, makars relation, mahr, underhåll och ömsesidiga rättigheter i fråga om hushållsangelägenheter utgör detta kapitels ämne.
Det är obligatoriskt för båda makarna att upprätthålla goda ömsesidiga relationer i äktenskapet och att följa Allahs befallning för att på vederbörligt sätt uppfylla varandras rättigheter. Den Allsmäktige Allahs ord lyder:
(Arabiska***********)
”Därefter ska ni antingen behålla hustrun på ett föreskrivet sätt eller låta henne gå på ett vänligt sätt.” (Sura al-Baqara: 229)
Det är en religiös plikt för båda makarna att i äktenskapet med glädje och ett glatt sinne vinnlägga sig om att på vederbörligt sätt uppfylla varandras rättigheter. Hustrun har rätt till en andel av mannens egendom. Under mannens livstid består denna rätt i mahr och underhåll. När det gäller de kroppsliga rättigheterna ska mannen på ett lagligt och korrekt sätt tillfredsställa hustruns sexuella behov och ge henne hennes rätt. Om mannen i detta avseende svär en ed inför hustrun att han ska praktisera ”ila”, det vill säga ”inte ha sexuellt umgänge med henne”, får hustrun enligt den enhälliga överenskommelsen bland alla lärda rätt att begära äktenskapsskillnad. Om mannen har ett avskuret könsorgan eller är eunuck och är oförmögen till samlag, är han ändå skyldig att ha samlag med sin hustru och sova i samma säng som henne. Några har sagt att om orsaken är medfödd är han inte skyldig att ha samlag med henne. Den korrekta uppfattningen är emellertid att samlag är obligatoriskt. Koranen, haditherna och shariahs grundläggande principer (****) stöder just denna uppfattning. Profeten (frid vare med honom) såg Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), som fastade mycket och tillbringade lång tid i bönen. Då sade Profeten (frid vare med honom): (arabiska***********) ”Din hustru har också en rättighet gentemot dig.”
Därför är sexuellt umgänge obligatoriskt. Men med vilket intervall ska detta umgänge äga rum? Det råder oenighet om detta. Några har sagt att det är obligatoriskt att ha samlag minst en gång var fjärde månad. Andra har sagt: nej, utan det är obligatoriskt i förhållande till mannens förmåga och hustruns behov, på samma sätt som underhåll blir obligatoriskt. Detta är i själva verket den mest rimliga lösningen. Å andra sidan har hustrun också rättigheter gentemot mannen. Det innebär att mannen får ha sexuellt umgänge med henne när han önskar. Villkoret är dock att hustrun inte skadas av det och inte heller blir oförmögen att uppfylla någon annan obligatorisk rättighet. Det är hustruns plikt att ge mannen möjlighet till ett tillfredsställande sexuellt umgänge. Dessutom är det förbjudet för hustrun att lämna makens hem utan hans tillstånd eller utan tillstånd enligt shariah.
Det råder meningsskiljaktighet bland de rättslärda när det gäller hushållsarbeten. Det finns exempelvis olika åsikter bland islamiska rättslärda om att bädda sängen, sopa huset, hålla hemmet rent och snyggt samt laga ris, curry och annan mat. Enligt vissa är det obligatoriskt för hustrun att utföra dessa arbeten, medan det enligt andra inte är obligatoriskt. En annan grupp säger att det är obligatoriskt för hustrun att utföra tjänster av måttlig omfattning.
[Tjugosex]
Förmögenhet–och egendom vid avgöranden rättvisans vågskål upprätthålla den
Avgöranden om förmögenhet och egendom måste grundas på rättvisa. Att följa rättvisa och rättfärdighet i uppförande och behandling är nyckeln till lycka och frid, och genom detta renas både denna värld och det kommande livet.
I enlighet med Allahs och Hans Sändebuds (s) föreskrifter måste avgöranden om förmögenhet och egendom grundas på rättvisa och rättfärdighet. Exempelvis är det en plikt att fördela arvet mellan arvingarna i enlighet med sunnah. Det råder visserligen meningsskiljaktighet i vissa detaljer. På samma sätt är det obligatoriskt att fatta beslut och avgöra frågor som rör transaktioner och utbyten – såsom köp och försäljning, ijara, utnämning av ombud, partnerskap, hiba, waqf och wasiyyah – på grundval av rättvisa och opartiskhet. I alla transaktioner där köp och försäljning samt överlämnande och mottagande utgör villkor är det obligatoriskt att upprätthålla rättvisa och opartiskhet. Detta beror på att världens beständighet vilar på rättvisa. Utan den kan renhet och förfining varken i denna värld eller i det kommande livet uppnås. Varje förnuftig människa kan förstå behovet av rättvisa i dessa frågor. Exempelvis är det obligatoriskt för köparen att omedelbart betala priset för den köpta varan. Säljaren är däremot skyldig att överlämna den sålda varan till köparen. Att ge mindre eller mer än den korrekta vikten är helt haram. Vid köp och försäljning är det obligatoriskt att tala sanning och ge en korrekt beskrivning. Att däremot ljuga, förråda, bryta ett förtroende, blanda ut varor och bedra är haram. Det är obligatoriskt att återbetala skulden samt att visa tacksamhet mot långivaren och lovorda honom.
Sådana handlingar och former av bemötande som förbjuds av Koranen och haditherna präglas i allmänhet inte av rättvisa eller opartiskhet; i förbjudna handlingar förekommer alltid, i större eller mindre grad, förtryck och orättvisa. Ett exempel är orättmätig inkomst och förtjänst, såsom ränta och hasardspel. Dessa har förbjudits av den ädle Profeten (s). Därför är alla former av hasardspel och ränta haram. Dessutom är köp och försäljning genom bedrägeri och list haram. Det är förbjudet att sälja en fågel som ännu flyger, utan att fånga den, att sälja fisk under vatten utan att fånga den, att sälja utan att fastställa en tidsfrist, att sälja något på grundval av gissningar och antaganden, att sälja förfalskade eller förstörda varor under förevändning att de är äkta, att sälja frukt innan den blivit ätbar, att bedriva partnerskap på otillåtna sätt, sådana transaktioner som orsakar tvister bland muslimer, sådana där någon form av skadlig omständighet förekommer, tvivelaktiga köp och försäljningar samt sådana köp och försäljningar som vissa människor anser vara tillåtna och rättvisa medan andra anser dem vara orättvisa och förtryckande. Alla dessa köp och försäljningar är ogiltiga. Det är obligatoriskt och nödvändigt att staten ogiltigförklarar dem. Därför är det nödvändigt att avstå från dem. Allah säger:
(Arabiska************)
”Om ni tror på Allah och den yttersta dagen, så lyd Allah, lyd Sändebudet och dem bland er som har makten. Om ni tvistar om något, hänvänd er då i den frågan till Allah och Hans Sändebuds vägledning och föredöme. Detta är bättre och skönare som förklaring.” (Sura an-Nisa: 59)
Den grundläggande principen här är att de transaktioner och affärsverksamheter som är haram enligt Koranen och sunna är haram. Och den gudstjänst som är förenlig med sharia och styrks av Koranen och hadith är gudstjänst. Den Allsmäktige Allah har fördömt de människor som förklarade sådant som haram för sig själva, trots att Allah i verkligheten inte hade förbjudit det. Däremot förklarade de sådant tillåtet och lagligt för sig själva, för vilket det inte fanns något shariatiskt bevis för att det var tillåtet.
(Arabiska************)
”O Allah! Ge oss förmågan att betrakta det som Du har gjort halal som halal. På samma sätt, skänk oss förmågan att betrakta det som Du har gjort haram som haram.”
Och ge oss, o Gud, förmågan att följa de föreskrifter och regler som Du har fastställt.
[tjugosju]
Ett konsultationsbaserat system för att styra landet
För amiren, den styrande personen och härskaren är det nödvändigt att inhämta råd. Allah den Allsmäktige befallde sin Sändebud (s): (arabiska************) ”Rådfråga dem i viktiga frågor.” Allah prisar dem som rådfrågar andra: (arabiska************)
”Det är nödvändigt att de styrande rådslår med varandra.”
Allah befallde Sin egen Sändebud (frid vare med honom): (arabiska************)
”Förlåt dem, be om förlåtelse för dem och rådfråga dem i angelägenheter. När du väl har fattat ett fast beslut i en fråga, ska du förlita dig på Allah. Allah älskar dem som förlitar sig på Allah.” (Sura Āl ʿImrān: 159)
Återberättat från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). Han säger: (arabiska************)
”Det fanns ingen som rådfrågade sina följeslagare mer än Allahs Sändebud (frid vare med honom).”
Det har sagts att Allahs Sändebud (fvmh) beordrades att rådfråga andra just för att vinna de ärevördiga följeslagarnas tillfredsställelse. Dessutom var avsikten att rådfrågande senare, genom att följa Allahs Sändebud (fvmh), skulle bli en princip. När ett ärende inte har avgjorts genom uppenbarelsen, såsom krig och strider samt detaljerade frågor, är det nödvändigt att inhämta människors åsikter när beslut ska fattas. När den ädle Profeten (fvmh) själv rådfrågade andra i sådana frågor, är övriga ännu mer beroende av råd. Allah själv (genom händelsen där Han, före människans skapelse, inhämtade änglarnas åsikter, har visat tjänarna ett exempel på att göra detsamma, även om Han inte behöver råd) har prisat dem som rådfrågar andra. Därför lyder Hans förkunnelse:
(Arabiska************)
”Det som finns hos Allah är mycket bättre och mer beständigt. Det som är bättre och mer beständigt tillhör de troende muslimer som förlitar sig på sin Herre. Och de som avhåller sig från stora synder och skamliga handlingar, som förlåter andra även när de är arga, som besvarar sin Herres kallelse, förrättar salat, uträttar sina angelägenheter genom rådslag sinsemellan och ger av det som Vi har försett dem med — även de är delaktiga i det som är bättre och mer beständigt.” (Sura ash-Shūrā: 36–38)
”Ulil amr”, det vill säga den myndighet eller ledare som har makt. När man genom rådslag samt Koranen, haditherna och ijma har kommit fram till ett beslut, är det förbjudet att följa någon i strid med detta beslut. Det blir även en religiös plikt för ”ulil amr” att godta det fattade beslutet och handla i enlighet med det. Samma princip gäller alla små och stora problem i religionen och det världsliga livet. I detta avseende är det inte tillåtet att följa någon annan. I detta sammanhang lyder Allahs befallning:
(Arabiska************)
”O ni som tror, lyd Allah och lyd Sändebudet, samt de av er som har ansvar för helheten, ledarna och myndigheterna.” (Sura an-Nisa: 59)
Men om muslimerna blir oense sinsemellan om något problem som har uppstått, är det i en sådan situation särskilt nödvändigt att inhämta råd från folket. Därför ska man följa det utlåtande och de råd som bäst överensstämmer med och ligger närmast Koranen och haditherna. Allah den Allsmäktiges bud är:
(Arabiska************)
Men om muslimerna blir oense sinsemellan om något problem som har uppstått, är det i en sådan situation särskilt nödvändigt att inhämta råd från folket. Därför ska man följa det utlåtande och de råd som bäst överensstämmer med och ligger närmast Koranen och haditherna. Allah den Allsmäktiges bud är:
(Arabiska************)
”Om ni blir oense om något, hänskjut då saken till Allah och Sändebudet, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. Detta är bäst och har också den bästa utgången.” (Sura an-Nisa: 59)
”Ulil amr”, det vill säga det styrande ledarskapet, är av två slag: (1) härskarna, (2) de lärda. Om dessa är rättfärdiga kommer även folket att bli rättfärdigt. Därför är det båda dessa gruppers ansvar att granska och undersöka alla frågor och uttalanden. Om man i Koranens och hadithernas ljus finner en tydlig lösning på problemet, är det obligatoriskt att handla enligt den. När ett svårt problem uppstår måste man med djup insikt och stor koncentration noggrant analysera och pröva det uppkomna problemet: på vilket sätt är det möjligt att följa Allah och Sändebudet (frid och välsignelser över honom) när beslutet fattas?
Man måste beakta åt vilket håll Koranens och sunnans vägledning pekar. Beslut ska fattas efter ytterst noggrant övervägande och bedömning. Om en snabb lösning inte är möjlig på grund av tidsbrist, brist på granskare, motstridiga bevis eller någon annan orsak, är det de makthavandes skyldighet att följa en person vars visdom, framsynthet och gudsfruktan är allmänt erkända. Detta är den riktiga lösningen.
Det har också sagts att det inte är tillåtet att följa någon annans ”taqlid” eller efterlikna någon. Alla dessa tre metoder har återgivits i Imam Ahmads och andras rättsskola. Man måste också beakta huruvida domarna och de styrande besitter de egenskaper och karaktärsdrag som är nödvändiga. Samma föreskrift gäller för alla former av dyrkan, såsom bönen och jihad: handlingar och gärningar ska utföras efter förmåga. Om de berörda inte har tillräcklig kraft och är oförmögna, är det inte Allahs princip att ålägga någon det som ligger bortom dennes förmåga.
Samma grundprincip ligger också till grund för bestämmelserna om tahara och renhet. För det första finns föreskriften att rena sig med vatten. Men om vatten är svårt att få tag på eller om användningen medför risk för skada – exempelvis om kylan är mycket stark eller om användningen av vatten riskerar att förvärra ett sår – finns i sådana fall föreskriften att rena sig genom tayammum. Det var med anledning av detta som den ädle Profeten (frid vare med honom) sade till Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom):
(Arabiska************)
”Be stående; om du inte kan det, be sittande. Om du inte heller har förmåga att sitta, be liggande.”
På samma sätt har Allah den Upphöjde befallt att bönen ska förrättas på dess rätta tid, på det sätt som är möjligt under rådande omständigheter. I detta sammanhang har det förkunnats:
(Arabiska************)
”Var noga med bönerna, särskilt den mellersta bönen, och stå ödmjukt inför Allah. Om ni fruktar fienden, be då gående eller ridande, oavsett hur ni befinner er. Men när ni känner er trygga, så minns Allah på det sätt som Han har lärt er, sådant som ni inte kände till.” (Sura al-Baqara: 238–239)
Den Allsmäktige har ålagt alla – de som är trygga, rädda, friska, sjuka, rika, fattiga, bofasta och resande – bönen som en skyldighet, vilket bevisas av Koranen och haditherna. På motsvarande sätt har Han fastställt renhet, rengöring, att täcka awra och att vända sig mot qibla, med mera, som förutsättningar för bönen. Men den som inte förmår uppfylla dessa villkor har Han befriat från dem. Om någons båt till och med sjunker, tjuvar och rövare plundrar hans ägodelar och tar av honom hans kläder, ska han under sådana omständigheter förrätta bönen naken, med hänsyn till sin situation. Imamen ska då ställa sig mitt bland alla på ett sådant sätt att ingens awra blir synlig. Om någon inte känner till qibla ska han efter bästa förmåga försöka ta reda på den och först efter att ha gjort sitt yttersta förrätta bönen. Om han inte finner något bevis som kan fastställa en viss riktning, ska han förrätta bönen vänd åt den riktning som han på något sätt kan, såsom bönen förrättades under den ädle Profetens (s) tid.
Detsamma gäller jihad, statens styre och alla religiösa frågor. Med anledning av detta förkunnade Allah den Högste följande grundprincip i Koranen:
(Arabiska************)
”Frukta Allah så mycket ni förmår.” (Sura at-Taghabun: 16)
Och den ädle Profeten (s) sade: (arabiska************)
”När jag befaller er att göra något, ska ni utföra det efter bästa förmåga.”
På samma sätt har Allah den Högste å ena sidan förklarat konsumtion av så kallad ’khabīth’, det vill säga oren, oätlig och defekt mat och dryck, vara förbjuden, och å andra sidan samtidigt sagt:
(Arabiska************)
“Den som är nödsakad, utan att vara orättfärdig eller överträdare (och därför äter av ett självdött djur så mycket som krävs för att rädda livet), begår ingen synd. Allah är förlåtande, barmhärtig.” (Sura al-Baqara: 173)
Han har också sagt: (arabiska************)
“Han har inte föreskrivit någon svårighet för er i er religion.” (Sura al-Hajj: 78)
På ett annat ställe har Han sagt: (arabiska************)
“Allah vill inte utsätta er för svårigheter.” (Sura al-Ma’ida: 6)
Den Allsmäktige Allah har därför endast gjort det obligatoriskt som ligger inom människans förmåga. Däremot är det som ligger bortom ens makt och förmåga inte obligatoriskt. Därför har Han inte förbjudit sådant som man i en nödsituation inte har något alternativ till. En tjänare begår således ingen synd om han, tvingad av nöd, i begränsad omfattning använder eller utför något förbjudet.
[Tjugoåtta]
Att ta makten och styra är en stor religiös gärning
Att ta makten, att sköta regeringen och att styra staten är religionens största pelare och ett viktigt ansvar; ja, religionens existens och beständighet är förbundna med detta.
I detta sammanhang sade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom):
”Om tre personer ger sig ut på en resa ska de utse en av dem till ledare (imām).” (Abū Dāwūd)
Att ta makten och att styra staten är religionens största och viktigaste ansvar; ja, religionens existens och stabilitet är förbundna med detta. Människors nationella och kollektiva välfärd är nämligen inte möjlig utan samordnade insatser. Vissa människors behov och önskemål är dessutom sådana att de inte alls kan tillgodoses utan en grupp eller en jamāʿat. Eftersom jamāʿat är obligatorisk och nödvändig, är det därför också obligatoriskt att ha en amīr eller ledare för jamāʿat.
Imam Ahmad återger i sitt verk Musnad, med ʿAbdullāh ibn ʿUmar som förmedlare, att Guds Sändebud sade:
(Arabiska************)
”Om tre personer färdas i en ödemark är det absolut nödvändigt att de utser en av sig själva till amīl.” (Musnad Ahmad)
Guds Sändebud sade: Hur liten en grupp än är, och oavsett om den befinner sig i ett helt tillfälligt tillstånd eller är på resa, är det obligatoriskt att utse en amīr bland dem. Detta ska tjäna som en varning för alla andra grupper: om det är obligatoriskt för så få som tre personer, som samlats endast för att resa, att utse en amīr eller ledare, är det ännu viktigare att denna föreskrift tillämpas på andra jamāʿat. Allah den Allsmäktige har nämligen gjort befallningen att göra det goda och förbudet mot det onda obligatoriska. Utan en amīl är det inte möjligt för de andra att fullgöra detta ansvar på ett tillfredsställande sätt.
På samma sätt kan sådana obligatoriska plikter och skyldigheter som jihad, upprättandet av rättvisa, utförandet av hajj, förrättandet av fredagsbönen och de två eidbönerna, hjälp åt nödlidande och förtryckta, verkställandet av hudud och liknande inte förverkligas utan styrka, makt och en ledares ledarskap. Det har återberättats om detta:
”Sannerligen är den rättvise sultanen eller härskaren som en skugga av Allah på jorden.”
Dessutom har det sagts att sextio år under en orättfärdig och tyrannisk sultan eller härskare är bättre än en enda natt utan en härskare. Den praktiska erfarenheten visar också att det är mer önskvärt att en tyrannisk och orättfärdig kung finns än att leva utan en härskare. Mot denna bakgrund har sådana uttalanden gjorts av de rättfärdiga föregångarna, såsom Fudayl ibn Iyad och imam Ahmad ibn Hanbal:
(Arabiska************)
”Om vår åkallan med säkerhet blev besvarad, skulle vi åkalla för sultanen.”
Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:
(Arabiska************)
”Tre saker behagar Allah hos er. För det första: att ni dyrkar endast Honom och inte sätter någon vid Hans sida. [Folket kan under inga omständigheter leva utan en amir och en härskare. Om så vore fallet skulle de begå övergrepp, våld och orättvisor mot varandra. Till slut skulle de gå under, eftersom ingen skulle finnas som kunde hindra och skydda dem från orättfärdigt förtryck. De korrumperade skulle fritt och utan rädsla fortsätta att förtrycka och plundra varandras egendom. Därefter skulle även anarki och oordning uppstå bland dem. På så sätt skulle de själva gå under och dessutom dra andra med sig i fördärvet. Därför är det ytterst nödvändigt att en sultan, det vill säga en härskare, finns, även om han är orättfärdig. Det är mot denna bakgrund som det har sagts: ”Att styras under en orättfärdig härskare i sextio år är bättre än att tillbringa en enda natt utan en härskare.”] För det andra: att ni alla håller fast vid Allahs rep och inte splittras. För det tredje: att ni ger råd åt den som Allah den Upphöjde har utsett till er härskare och önskar honom väl.” (Muslim)
Han sade också:
”En muslims hjärta kan inte visa snålhet i tre avseenden: (1) när han med största uppriktighet utför sina gärningar för Allahs skull, (2) när han ger välmenande råd till landets härskare och (3) när han håller fast vid muslimernas församling. Deras böner omger dem nämligen bakifrån.” (Ahl as-Sunan)
I Sahih al-Bukhari återges en hadith av den ädle Profeten (s):
(Arabiska************)
”Religionen är välmenande råd, religionen är välmenande råd, religionen är välmenande råd.” (Al-Bukhari)
Följeslagarna frågade: ”O Allahs Sändebud (s), för vem gäller det välmenande rådet?” Han svarade: ”För Allah, för Hans Bok och för Hans Sändebud, samt för det muslimska folket och deras imamer, det vill säga ledare.”
Muslimerna bör därför skapa ett islamiskt ledarskap och upprätta islamiskt styre med dīn och närheten till Allah som utgångspunkt, genom vilket närhet till Allah kan uppnås. Att lyda Allah och Hans Sändebud (s) är nämligen den bästa formen av tillbedjan. Att lyda Allah och Hans Sändebud (s) är nämligen den bästa formen av tillbedjan. Men med tiden uppstår fitna, osämja och oordning. Man börjar hysa en önskan att få rikedom under statsmaktens beskydd och gör detta till ett medel för att uppnå den eftertraktade förmögenheten. Därigenom förstör man sin dīn och sitt liv efter detta och blir ett kärl för. Så återger Kaʿb ibn Malik (ra) en hadith från den ädle Profeten (s). Profeten (s) sade:
(Arabiska**********)
”Det är som om två hungriga vargar har släppts lös bland en fårhjord och håller på att döda fåren. Den ena är människans begär och girighet efter rikedom, och den andra är strävan efter ära och status i fråga om religionen.” (Tirmidhi har kallat den en hasan-hadith.)
Guds store profet varnade för detta och sade att begäret efter rikedom och makt är två saker som förstör religionen. I verkligheten kan man också se att de flesta konflikter och oroligheter uppstår på grund av dessa två hungriga vargar. Det är i själva verket dessa två hungriga vargar som sliter sönder och plundrar människornas flock.
Den Allsmäktige Gud har berättat om en person vars gärningsbok kommer att överlämnas till hans vänstra hand. När han ser detta kommer han att utbrista:
(Arabiska**********)
”Min rikedom har inte varit till någon nytta för mig. Min makt har också gått förlorad.” (Koranen, al-Haqqa 28–29)
De makt- och kungadomslystnas slut blir som Faraos, och den rikedomssamlandes tillstånd blir som Qaruns.
Den Allsmäktige Gud har i den ädla Koranen hänvisat till Faraos och Qaruns tillstånd och sagt:
(Arabiska**********)
”Reser de inte omkring på jorden? Då skulle de kunna se hur det gick för dem som levde före dem. På jorden var dessa mäktigare än de och hade större styrka och inflytande. Därefter straffade Allah dem för deras synder, och det fanns ingen som kunde skydda dem mot Allahs straff.” (Sura al-Mu’min: 21)
Allah säger vidare: (arabiska**********)
”Detta är den sista boning som Jag har bestämt för dem som inte vill hävda sin överlägsenhet på jorden eller skapa oordning. Och det goda slutet tillhör endast de gudfruktiga.” (Sura al-Qasas: 83)
Människor är i allmänhet av fyra slag.
(1) De som eftertraktar hög status, ledarskap, makt och herravälde skapar oordning och fördärv på Allahs jord. För att uppnå hög status och ledarskap anser de hyckleri, list, bedrägeri och liknande vara tillåtna. Detta är emellertid en allvarlig och avskyvärd synd. Sådana kungar, regenter, presidenter och brottsliga ledare tillhör Faraos och faraonernas krets. I Allahs skapelse är de de värsta av alla varelser. Allah den Upphöjde säger:
(Arabiska**********)
”Farao upphöjde sig sannerligen på jorden och delade dess invånare i olika grupper. Han försvagade en av dessa grupper; han dödade deras söner och lät deras kvinnor leva. Han var sannerligen en av dem som skapade fördärv.” (Sura al-Qasas: 4)
Det återges i Sahih Muslim enligt Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
(Arabiska***********)
”Den som har ens ett uns av högmod i sitt hjärta kommer inte att träda in i paradiset, och den vars hjärta hyser ens ett uns av tro kommer inte att träda in i helvetet.” (Muslim)
Någon frågade: ”O Allahs Sändebud (s.a.v.)! Jag tycker mycket om att mina kläder och mina skjortor och skor ska se vackra ut. Räknas även detta som högmod och stolthet?” Som svar sade han:
(Arabiska***********)
”Nej – detta är inte stolthet eller högmod. Allah den Högste är vacker och Han älskar skönhet. Högmod innebär att förneka och trampa på sanningen samt att anse människor vara usla och förhatliga. Sådant är tillståndet hos de människor som är äregiriga, eftersträvar ledarskap, makt och anseende samt skapar fördärv i samhället.”
(2) De människor som visserligen skapar fördärv på jorden och är upphov till oordning, men som i själva verket inte har något samband med hög ställning, ledarskap eller makt. Till exempel tjuvar, rövare, gangstrar och skurkar. Sådana brottslingar tillhör vanligtvis de lägre samhällsskikten och skapar oordning i samhället.
(3) De människor som eftersträvar anseende, heder och respekt, men som inte är intresserade av att skapa oordning och fördärv i samhället. Dessa tillhör den religiösa klassen och har dīn. Det är genom denna dīn som de söker heder och respekt bland människor.
(4) På denna nivå finns de människor som i själva verket är paradisets berättigade invånare; de är gudfruktiga och följer sanningen. De eftersträvar inte anseende eller heder. Dessutom skapar de inte heller fördärv på jorden, men trots detta har de en hög ställning. I den ädla Koranen sägs det till exempel:
(Arabiska***********)
”Bli inte svaga och sörj inte; ni kommer att segra, om ni är troende.” (Sura Āl ʿImrān: 139)
Där sägs också: (på arabiska***********)
”Ge inte upp och erbjud inte fred; ni kommer att segra. Allah är med er och Han kommer aldrig att låta era gärningar gå om intet.” (Sura Muhammad: 35)
Allah har också sagt: (på arabiska***********)
”Ära, värdighet och makt tillkommer Allah, Hans Sändebud och de troende.” (Sura al-Munāfiqūn: 8)
Kort sagt finns det maktfullkomliga och mycket ärelystna människor som är de mest hatade, förödmjukade och trampade på, och som har sjunkit till förnedringens yttersta djup. Å andra sidan finns det många högt aktade personer som, trots att de håller sig borta från att skapa fitna, osämja och förstörelse, befinner sig på ärans högsta topp. Detta beror på att föreställningen att man ska härska över Allahs skapelser i själva verket innebär att man begår orätt mot dem. Hela mänskligheten tillhör nämligen samma klass och samma stam. Om då en person, driven av önskan att härska över sina stamfränder, ägnar sig åt att använda makt och list för att få de andra att underordna sig hans maktsfär, är detta yttersta förtryck. Därför är det naturligt att sådana människor väcker avund, hat och vrede i samhället. För en rättvis person är det däremot otänkbart att ens föreställa sig att utöva herravälde över sin egen broder och tvinga honom att leva ett omänskligt liv. Den orättfärdige förtryckaren vill emellertid att hans överhöghet och ledarskap ska bestå över alla. Även dessa människor har förnuft och omdöme. De ser att en person har upphöjts över en annan, såsom det har nämnts i den tidigare citerade versdelen: (på arabiska***********). Det har också tidigare sagts att en människokropp med form och gestalt inte kan bringas i ordning utan huvudet, som är dess främsta organ. I detta sammanhang lyder Allah den Allsmäktiges ord:
(Arabiska***********)
”Det är Han som har gjort er till ställföreträdare på jorden och upphöjt några av er över andra i rang, för att pröva er genom det Han har gett er.” (Sura al-Anʿām: 165)
Allah har dessutom sagt:
”I deras jordiska liv fördelar Jag deras försörjning mellan dem och upphöjer en över en annan i rang, så att den ene kan låta den andre utföra arbete åt sig.” (Sura az-Zukhruf: 32)
Den islamiska sharīʿan har gett en stark befallning om att staten och rikedomarna i sin helhet ska användas på Allahs väg och spenderas på rätt sätt för dīnens sak. Statens syfte är också att genom den uppnå närhet till Allah och, för det andra, att Allahs dīn ska upprättas och stärkas. När rikedomar därför spenderas på Allahs väg, måste detta som följd leda till välgång i både dīnens och världens båda riken. Om däremot amīren, sultanen eller härskaren håller sig borta från islam, hotas folkets moraliska, karaktärsmässiga och andliga alla sidor av förfall.
Skillnaden mellan Allah den Allsmäktiges lydiga tjänare och syndarna och de olydiga kan urskiljas genom deras avsikter och goda gärningar. I detta sammanhang har det i en hadith återberättad av Bukhari och Muslim från Profeten (s) berättats att han sade:
(Arabiska***********)
”Allah den Upphöjde ser inte till era kroppar, era ansikten eller era ägodelar, utan Han ser till era hjärtan och era handlingar.” (Bukhari och Muslim)
De flesta statschefer, härskare, amīrer och ledare är försjunkna i världens lockelser. Rikedom, familjeära, andlig höghet och annat används för världsliga intressen och världsliga syften. De är direkt berövade trons grundläggande anda och den fullkomliga dīn. Visserligen är den religiösa medvetenheten stark hos vissa av dem, men de känner inte till det genom vilket dess fullkomlighet uppnås, och därför har de avstått från dessa frågor. Å andra sidan känner kanske några av dem behovet av detta, men trots det vänder de sig bort från det. Detta beror på att de har fått för sig att statsstyre, ledarskap, hövdingaskap och liknande är handlingar som strider mot islam. I själva verket tror de att dessa är handlingar som strider mot dīn och islam. Enligt deras uppfattning är dīn liktydigt med förödmjukelse och förnedring. Från ärans, hederns och värdighetens höga position är de i grunden berövade och utestängda.
Judarna och de kristna befinner sig i samma, eller nästan samma, situation. De anser sin religion vara ofullständig och betraktar sig själva som oförmögna och skyldiga. Dessutom tappar de modet när de ser de många farorna och svårigheterna i arbetet med att upprätta dīn. De anser dīn vara förödmjukande och överger den. Följaktligen börjar dīns räckvidd krympa, och på så sätt kan deras religion inte längre åstadkomma någon nytta vare sig för dem själva eller för andra; därför förkastar de själva grundreligionen. Så fanns det en gång två religioner och två vägar. Den ena gruppen såg sin egen religion som ofullständig och blev dessutom rädd när den såg hundratals hinder och svårigheter vid upprättandet av dīn. Därför blev den religiösa vägen mycket svår. De betraktade dīn som något förödmjukande och övergav den. För att upprätta dīn är dessutom makt, rikedom och kunskap om krigföringens strategi nödvändiga. Deras religion är i praktiken oförmögen att uppfylla deras behov; därför övergav de med avsky själva grundreligionen och drog sig undan från den.
Den andra sidan fann att staten, ekonomiska resurser, anskaffandet av militära medel och utrustning samt vägledning i krig och strider vid behov redan fanns inom deras religiösa system; men eftersom uppgiften att upprätta dīn låg utanför deras syfte övergav de själva den ursprungliga religionen och drog en lättnadens suck. De två grupperna är de (*****) (förbannade) judarna och de (*****) (villfarna) kristna. Judarna har övergett allt: det religiösa kungadömet, styret och ledarskapet; de kristna har övergett själva grundreligionen.
Alltså är Sirāt al-mustaqīm (den raka och enkla vägen) den väg som följs av dem över vilka Allahs särskilda barmhärtighet och nåd har nedgjutits.
I detta sammanhang har det förkunnats: (Arabiska***********)
”Detta är vägen för alla dem över vilka Allah har skänkt särskild nåd: profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga.”
Detta var samma väg och samma tarīqa för Hazrat Muhammad (s), därefter för de rätt vägledda kaliferna, de ädla följeslagarna och senare deras efterföljare.
I detta sammanhang lyder Koranens eviga ord: (Arabiska***********)
”Och de främsta bland muhājirūn och ansār, som gick fram enligt trons krav, samt de som uppriktigt följde dem – Allah är välbehagad av dem och de är välbehagade av Honom. Han har berett åt dem paradis, under vilket bäckar flyter och där de ska förbli för evigt. Detta är den stora framgången.” (Sura at-Tawba: 100)
Därför är det en individuell religiös plikt, eller en ovillkorlig skyldighet, för varje muslim att efter bästa förmåga sträva efter att upprätta dīn. Den vars ansvar det är att utöva statsmakten och styra har det största ansvaret och den största skyldigheten i detta avseende. Genom detta ska han fullgöra arbetet med att lyda Allah, upprätta dīn och främja muslimernas välfärd, och även syftet med att uppnå statsmakten är detsamma. Därför är det nödvändigt att skydda statsmakten och styret. Härskaren ska efter bästa förmåga själv avhålla sig från det som är haram och vara ivrig att skydda även andra från det. Han kommer inte att tillfrågas om något som ligger utanför hans makt.
Det bör i sammanhanget nämnas att ohederliga människor inte bör sättas vid makten. Den som emellertid inte förmår fullgöra ansvaret att upprätta dīn och kämpa på Allahs väg genom ledarskap och styre ska endast utföra den tjänst han är kapabel till. Han ska med uppriktighet och hängivenhet ägna sig åt nationens välfärd och be Allah om ömsesidig kärlek och välgång för Muhammads umma. Dessutom ska han efter bästa förmåga ägna sig åt att främja det goda. Allah den Allsmäktige ålägger eller befaller nämligen ingen en uppgift som ligger utanför hans förmåga. Det är endast genom vägledningen i Allahs bok, Koranen, som dīn kan upprättas, eftersom den är en vägledare. Och i detta avseende har Profetens hadith en verksam roll. Genom att göra dessa två till vägvisare kan man få Allahs hjälp. Allah själv har också i Koranen beskrivit föreskrifterna och buden i denna fråga.
Därför är det en plikt för varje muslim att sätta den visa Koranen och Profetens hadith främst framför allt annat. Därefter ska han fortsätta att endast söka hjälp och välgång hos Allah. Det bör hållas i minnet att världen finns till för att användas i dīns tjänst. Såsom Ḥadrat Muʿādh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) sade:
(Arabiska***********)
”O Adams barn! Du är beroende av din värld och dina ägodelar, och på samma sätt är du i det kommande livet i behov av dina samlade gärningar, men du är ännu mer i behov av det du samlar inför det kommande livet. Börja därför ditt arbete med din andel av det kommande livet. Sträva samtidigt något efter din andel av världen. Men om du först ägnar din uppmärksamhet åt att söka världsliga ägodelar, kommer du att förlora dina ägodelar i det kommande livet, och världen kommer att bli farlig för dig.”
Den ädle Profetens hadith, återberättad av Tirmidhi, stöder hans uttalande. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
(Arabiska***********)
”Den som börjar sin morgon med att tanken på det kommande livet är hans främsta angelägenhet, honom ska Allah den Allsmäktige förbättra hans tillstånd för och skänka hans hjärta ro genom överflöd; och världen ska komma till honom i förnedrat skick. Däremot ska Allah skingra ägodelarna för den som börjar sin morgon med världen som sitt främsta mål. Fattigdomen ska då stå framför hans ögon. I världen kommer han i själva verket endast att få den mängd som Allah den Allsmäktige har bestämt för honom.”
I själva verket finns denna hadiths grundläggande budskap också i den ädla Koranen, såsom följer:
(Arabiska***********)
”Jag har skapat människor och jinner endast för att de ska dyrka mig och lyda mig utan förbehåll. Jag begär inte försörjning av dem och önskar inte heller att de ska ge mig föda. Det är endast Allah som skänker försörjning, och Han är den Väldige, den Allsmäktige.” (Sura adh-Dhariyat: 56–58)
Appendix och bö’n
Inför den store Allah lyfter vi våra händer i bön och säger: O Allah! Skänk oss, våra religiösa bröder och hela det muslimska folket det som är kärt för Dig och som Du är nöjd med.
(Arabiska***********)
Slut