Den enda religionen

[Skriften är ursprungligen ett tal av maulana. Maulana höll detta tal den 21 mars 1943 i ”Jamia Islamia” i Delhi.]

Koranen kallar hela mänskligheten till den livsideal som den själv förkunnar, med orden: ان الدين عند الله الاسلام .

Denna korta vers är ämnet för min framställning i denna skrift. Detta är inte platsen för en utförlig behandling; jag ska försöka förklara den så kortfattat som möjligt. Vad som egentligen hävdas i denna vers kommer att framgå tydligt av den följande förklaringen. Dessutom ska jag särskilt diskutera huruvida man bör godta detta påstående och slutligen försöka analysera vilka skyldigheter vi har om vi godtar Koranens påstående, samt hur människans liv bör utformas om man tror på det.

Vanligen brukar denna korta vers ges en mycket enkel innebörd. I alla tider har ni hört dess betydelse återges som: ”Den religion som Gud har utvalt är endast islam.” Och allmänt har alla en fast föreställning om islam: att islam är en religion som förkunnades i Arabien för trettonhundrafemtio år sedan och vars första grundval lades av Hazrat Muhammad (frid över honom). Jag har med avsikt använt uttrycket ”lade den första grundvalen”. Orsaken är att inte bara icke-muslimer, utan även otaliga muslimer, däribland mycket välutbildade och lärda muslimer, betraktar Hazrat Muhammad (frid över honom) som ”islams grundare och den som införde islam”, och skriver detta på olika sätt i böcker. De tror att Hazrat Muhammad (frid över honom) var islams allra första förkunnare och att det var han som först lade dess grund i världen. Därför är det inte märkligt att en icke-muslim, när han under studiet av Koranen läser denna vers, föreställer sig att Koranen på samma sätt som alla världens religioner endast kallar sig själv ”den enda sanna religionen” och betraktar andra religioner som ogiltiga, och alltså gör anspråk på att den religion den presenterar är den enda sanningen. Under inflytande av denna föreställning går den icke-muslimske läsaren mycket snabbt vidare utan att känna något behov av att tänka över detta påståendes grund eller rimlighet. En muslim känner å sin sida inte heller något särskilt behov av att tänka över saken, eftersom han själv tror att den religion som i denna vers gör anspråk på att vara ”den enda sanna religionen” verkligen är den sanna religionen. Om någon någon gång ändå känner behov av att tänka över saken, försöker han bara bevisa islams sanningshalt genom att jämföra islam med kristendomen, hinduismen och andra liknande religioner. Men i själva verket är denna korta vers i Koranen ytterst viktig, och det är absolut nödvändigt att tänka mycket mer över den än vad som hittills har gjorts med djup insikt. För att tydligt förstå Koranens anspråk i denna vers måste man först i detalj förstå den inneboende betydelsen av de två orden ”ad-dīn” (الدين) och ”al-Islām” (الاسلام) .

Analys av ordet ad-dīn (الدين)

På arabiska används ordet ”dīn” i flera betydelser. En betydelse är herravälde och företräde, makt och dominans. Den andra betydelsen är lydnad och träldom. Den tredje betydelsen är vedergällning och gärningarnas följder, och den fjärde är väg, metod, ordning och lag. I den nämnda versen används ordet ”dīn” (دين) i denna sista betydelse. Det vill säga, ordet ”dīn” betyder sättet att leva eller tillvägagångssättet för handlingar, ett sådant sätt eller tillvägagångssätt som kan följas i människans liv.

Men man måste komma ihåg att Koranen inte bara säger ”dīn”; Koranen säger ”ad-dīn”, (الدين). Den betydelseskillnad som uppstår när man på engelska säger This is the way (detta är den enda vägen) i stället för This is a way (detta är en väg) är exakt lika stor som skillnaden i betydelse mellan orden ”dīn” (دين) och ”ad-dīn” (الدين). Med andra ord säger Koranen inte: ”Islam är en (utvald) religion hos Gud”, utan dess anspråk är: ”Hos Gud är islam den enda verkliga, rena och felfria livsordningen eller metoden för tänkande och handling.” Dessutom måste man komma ihåg att Koranen inte använder ordet ”ad-dīn” i någon begränsad eller snäv betydelse; i Koranen är dess betydelse mycket omfattande.

Med ”livsordning” avses inte ordningen för någon särskild sida eller något särskilt område av livet; det betyder en fullständig ordning för hela livet – inte bara ordningen för den enskilda människans personliga liv, utan också, sammantaget, ordningen för hela samhället. Det handlar inte om en livsordning för något särskilt land, någon särskild nation eller någon särskild tid och epok, utan om ordningen för alla tiders människor och för hela samhället, både individuellt och kollektivt. Därför står det klart att Koranens påstående inte betyder att islam inför Allah endast är en samling former av tillbedjan, övernaturliga föreställningar och trosföreställningar om livet efter detta. Det betyder inte heller att islam är en form av den enskilda människans religiösa tänkande och handlingssätt, så som ordet ”religiös” används i dagens västerländska terminologi. Inte heller betyder det att islam endast är en ren livsordning för araberna, eller fram till ett bestämt århundrade eller en bestämd period, exempelvis för människorna efter den industriella revolutionen. Koranen hävdar i stället klart och med hög röst att ”för hela mänskligheten i varje tidsålder, för att leva på jorden och för livets alla områden, är endast en väg och metod ren och utvald inför Allah”; denna naturliga metod kallas islam.

Jag blev mycket förvånad när jag hörde att en ny tafsir av Koranen hade publicerats i något land mellan Asien och Europa, och att det däri sades att ordet ”dīn” (دين) endast avser personliga frågor i relationen mellan Allah och människan och inte har något samband med statens och civilisationens vidsträckta områden. Om denna tafsir verkligen har hämtats från Koranen är den förvisso värd att beskåda. Men utifrån den djupa undersökning av Koranens innebörd som jag under arton långa år oavbrutet har bedrivit med särskild omsorg och skarpsinne kan jag modigt och klart förklara att Koranen, utan att stödja dessa nya uttolkares godtycke, inte alls använder ordet ”ad-dīn” (الدين) i någon begränsad betydelse; tvärtom har den förklarat det vara den enda riktiga ordningen för människans tänkande och handlande, för alla människor i alla tider.

Al-Islam (الاسلام)

Låt oss nu diskutera ordet ”islam”. På arabiska betyder ”islam” (الاسلام) att underkasta sig, ödmjuka sig, erkänna lydnad och frivilligt överlämna sig åt någon. Men det är särskilt viktigt att lägga märke till att Koranen inte bara säger ”islam”, utan genom att lägga till alif-lām säger ”al-islam”; detta är ett koraniskt fackuttryck. Betydelsen av detta särskilda fackuttryck är därför att böja sig inför Allah, erkänna lydnad inför Honom, avstå från all sin frihet inför Honom och helt överlämna sig åt Honom. Men denna underkastelse, lydnad och erkännande av underordning innebär inte att överlämna sig inför naturlagarna (law of nature); de som försöker tolka det så tar miste. Det innebär inte heller att följa människans egna tankar och föreställningar eller den föreställning om Allahs välbehag och vägledning som hon har bildat genom sina egna iakttagelser och erfarenheter, även om vissa människor av misstag har tänkt så. Dess verkliga innebörd är att helt godta det tanke- och handlingssätt som Allah själv har uppenbarat för människan genom sitt sändebud, och att genom att överge sin frihet i tänkande och handling – med andra ord, sin självständighet i tänkande och handling – anta lydnaden för detta. Det är detta Koranen har avsett med ordet ”al-islam”. I själva verket är islam inte en religion som skapats i en ny tidsålder, och det är ett allvarligt misstag att föreställa sig att dess första grund lades i Arabien av profeten Muhammad (frid vare med honom) för tretton och ett halvt sekel sedan. När människor för första gången började bosätta sig på denna jord sade Allah i själva verket klart till dem att ”al-islam” är den enda felfria livsordningen för er. Därefter har alla de profeter som Allah sänt för att vägleda människorna i varje tidsålder och i jordens olika delar, utan undantag, kallat hela mänskligheten till just detta enda ”al-islam”. Och slutligen vägledde även världens profet, Muhammad (frid vare med honom), alla människor till detta. Det är visserligen sant att Moses efterföljare senare, genom att blanda in otaliga olika läror, skapade en särskild religion som de kallade ”judendom”, och att Jesu efterföljare på samma sätt gav upphov till en ”kristendom”. På liknande sätt har profeternas samfund i Indien, Iran, Kina och andra länder genom att sammanföra olika läror skapat var sin religion under olika namn. Men Moses, Jesus och alla andra, kända och okända, ädla profeter har gemensamt kallat till detta enda islam, inte till något annat.

Koranens påstående

Efter den ovanstående analysen framträder Koranens påstående mycket tydligt och klart inför oss. I korthet går dess påstående ut på att det enda felfria sättet att leva, eller den enda sanna religionen, för hela mänskligheten är att böja lydnadens huvud inför Allah och följa de tanke- och handlingsprinciper som visats genom Allahs ädla profeter. Detta är i själva verket Koranens bestämda påstående. Huruvida detta påstående verkligen kan godtas måste vi pröva och överväga med särskild urskillning. Vi måste naturligtvis granska de argument som Koranen själv har lagt fram för att bevisa sanningen i sitt påstående. Men innan dess kan vi, genom att använda vår egen tanke- och forskningsförmåga, en gång pröva denna fråga: har vi verkligen någon annan möjlighet än att utan tvekan godta Koranens påstående?

Nödvändigheten av en livsordning

För att människor ska kunna leva ett välordnat liv i världen behövs ingen särskild argumentation eller bevisföring för att visa att en livsordning är oumbärlig. Människan är inte en flod; därför kan hennes väg, likt flodens, inte av sig själv bestämmas genom markens upp- och nedgångar. Människan är inte ett träd; därför kan hennes väg inte, likt trädets, bestämmas av naturens lagar. Människan är inte heller ett blott djur; för djuret räcker den vägledning som ligger i dess medfödda natur, men så är det inte för människan. Även om människan under en stor del av sitt liv lyder naturliga och medfödda lagar, kan hon inom livets otaliga andra områden inte ta ett enda steg enligt någon fast regel, såsom djuret gör. I själva verket står otaliga vägar öppna framför henne inom dessa områden, och hon måste välja och anta en av dem. Världens natur lägger fram otaliga komplicerade frågor inför människans tänkande för att hon ska begrunda och undersöka dem, men den erbjuder ingen tydlig lösning på dem. För att djupt begrunda dessa frågor och nå en riktig avgörelse behöver människan en tydlig metod för tänkandet. Genom naturens allmänna lagar samlas, med hjälp av sinnena, otaliga uppgifter och kunskaper om verkligheten i människans hjärna; men de förblir först spridda och åtskilda, eftersom naturen inte ordnar och sammanför dem. Därför behöver människan en bestämd väg för sitt vetande, så att denna kunskapsmängd kan organiseras. I det personliga livet ställer människans natur otaliga och olika krav på henne, men hon finner ingen bestämd väg att uppfylla dessa krav. Därför måste en grundprincip fastställas för människans personliga uppförande. En bestämd väg är också oumbärlig för hennes familjeliv, för att bevara släktbanden, för ekonomisk verksamhet, för att upprätthålla ordningen i landet och staten, för att upprätta internationella förbindelser och för livets otaliga andra områden. Det är en väg på vilken människan kan gå inte bara som individ, utan också som grupp, nation eller gemenskap. Enligt de medfödda lagarna har människolivet många mål, men den medfödda naturen lägger inte dessa mål tydligt framför henne och anger inte heller någon väg för att nå dem.

Människolivets odelbarhet

Det är nödvändigt för människan att följa samma regler och bestämmelser inom människolivets otaliga områden och delar. Dessa områden och delar är i själva verket inte motsägelsefulla, självständiga eller oberoende av varandra. Därför kan människan inte heller inom något av dem följa en separat väg och andra slags bestämmelser. Om människan följer olika åskådningar och vägar inom livets olika områden, och om varje sådan åskådning och väg har ett helt självständigt mål och en självständig färdkost, om sättet och metoden att följa dem är olika, om syftet med att följa dem skiljer sig åt och om deras mål och slutdestinationer också är åtskilda, då måste människans liv bli ytterst outhärdligt. Om man försöker förstå människan och människolivets problem med skarp blick och djup eftertanke, kommer man med visshet att inse och tvingas erkänna att människolivet som helhet är en odelbar enhet. Varje sida, varje område och varje del av det är oupplösligt sammanvävt med de andra genom ett djupt och obrutet band. Det är inte på något sätt möjligt att skilja dessa delar och områden från varandra. Dessutom påverkar de oundvikligen varandra och påverkas av varandra. Samma blod flyter i allas ådror. Samma livskraft håller dem alla levande och medvetna, och det som uppstår genom deras täta förening kallas liv. Människan behöver därför inte otaliga mål och skiftande syften. Hon behöver ett enda centralt syfte. Alla hennes stora och små syften kommer att förenas och sammanlänkas med detta enda syfte i full överensstämmelse och harmoni, så att strävan efter att uppnå detta enda syfte också av sig själv leder till att alla de övriga syftena uppnås. Människan behöver inte otaliga vägar; hon behöver bara en enda väg, på vilken hon kan föra hela sitt liv, med alla dess sidor och områden, mot sitt mål i full enhet och harmoni. För tänkande och forskning, vetenskap och kunskap, litteratur och konst, utbildning och fostran, religion och karaktär, samhällsordning, ekonomi, politik, statliga lagar och bestämmelser och så vidare behöver människan inte separata åskådningar, vägar och principer. Hon behöver en omfattande ordning, under vilken alla dessa områden förenas och sammanförs i full enhet och harmoni. I denna omfattande ordning kommer det för människans alla områden att finnas separata system, förenade genom samma natur och tankesätt. Genom att följa dem kan individen, människosläktet och mänskligheten som helhet nå sitt högsta och yttersta mål. Under barbariets mörka tidsålder ansåg man det möjligt att dela upp människolivet i olika självständiga och oberoende områden. Om det ännu i denna tid finns människor som omfattar en sådan meningslös uppfattning, så lever de antingen fortfarande helt omslutna av den gamla uppfattningens blinda hölje och är därför värda medlidande, eller också har de förstått den verkliga sanningen men fortsätter att utan betänklighet sprida detta på grund av något särskilt intresse. De har kunnat säga detta eftersom det i det mänskliga samhället finns otaliga människor som har motsatta uppfattningar till den ordning de vill införa där. För att bedra dessa människor ropar de med hög och vältalig röst: »I kommer att kunna få full frihet och trygghet inom de områden av livet som är kära för er, i den ordning vi lägger fram.« Men att följa en sorts bestämmelser inom vissa särskilda livsområden och samtidigt handla i strid med dessa bestämmelser inom flera andra områden är, ur vetenskaplig synpunkt, omöjligt, strider mot naturens lag och är i praktiken helt omöjligt. Jag tror att de som ständigt säger sådant själva innerst inne förstår att det i själva verket inte är möjligt. Varje central ordning formar om hela livets område efter sitt eget tankesätt och sin egen natur. Det är en allmänt känd sanning att vad som än faller ner i en saltgruva förvandlar gruvan det till salt.

Livets geografiska och stamindelning

Att tala om att dela in människolivet i olika avdelningar är meningslöst; att dela in livet efter geografiska regioner eller inom stammässiga gränser är ännu mer meningslöst. Människor är spridda över olika delar av världen; ingen kan förneka att floder, berg, djungler och hav, eller konstgjorda gränser, har splittrat och isolerat dem. Å andra sidan finns det otaliga stammar och otaliga folk i denna värld, och det kan inte heller förnekas att mänsklighetens utveckling och natur, på grund av historiska, psykologiska och otaliga andra orsaker, ger dem olika former. Men de som på grundval av dessa olikheter säger att det bör finnas ett särskilt livssystem för människorna i varje stam, varje folk och varje region är dåraktiga; därom råder inte det minsta tvivel. Deras grova och begränsade blick har endast fäst avseende vid yttre uttryck, yttre band och yttre orsakers olikheter; inom denna yttre mångfald har de inte upptäckt den odelbara enheten i mänsklighetens stora väsen. Om dessa yttre olikheter verkligen är betydelsefulla och om människans livssystem därför måste vara olika, då måste människan ställas inför en svår fråga. Lägg å ena sidan de olikheter och skillnader som finns mellan invånarna i två länder och mellan människor i två stammar, och anteckna å andra sidan även de skillnader som finns mellan två enskilda personer av olika kön och mellan två barn till samma mor.

Gör därefter en vetenskaplig analys av dessa båda slags skillnader. Jag kan med bestämdhet hävda att det kommer att visa sig att skillnaden av det andra slaget är betydligt djupare och tydligare än skillnaden av det första slaget. Om detta är sant måste man säga att varje enskild person nödvändigtvis måste ha ett helt eget och annorlunda livssystem och levnadssätt. Ändå kommer även ni att erkänna att detta strider mot den verkliga sanningen. Men när ni iakttar en sådan bestående enhet och harmoni bland otaliga individer, otaliga kvinnor och män samt otaliga familjer, att teorier om folk, regioner eller stammar kan byggas på den, och på sådan grund anser att samma slags livssystem bör följas av otaliga invånare i ett folk eller en region, varför ser ni då inte en stor och grundläggande enhet mellan folk-, stam- och regionala skillnader, på vars grund en fullständig och omfattande uppfattning om världens mänsklighet kan byggas och på vars grund behovet av samma dīn eller livssystem för hela mänskligheten kan inses? Trots alla geografiska, stammässiga och etniska skillnader lever alla människor i världen under samma naturliga lagar; alla människor har skapats enligt samma kroppsliga lagar; genom samma särdrag och egenskaper benämns människosläktet som en skapelse skild från världens övriga skapelser; hos alla människor finns samma naturliga känslor, medvetande och tankesätt; alla människor har samma slags själsliga kraft; och de naturliga, psykologiska, historiska, civilisatoriska och ekonomiska processer som oavbrutet pågår i människolivet är också helt av samma slag. Om detta är sant, vem kan då säga att det inte är sant? Då bör den princip eller det ideal som kan vara välgörande för hela mänskligheten i egenskap av människor vara universellt och världsomfattande. Det finns ingen anledning att det ska vara olika på grund av etnicitet, stam eller region. Olika folk och stammar kan visserligen underordna sig denna grundprincip uttrycka sina egna särpräglade tankesätt och delvis utföra sina egna uppgifter på olika sätt; det blir också nödvändigt för dem att göra detta. Men det rena livssystem som behövs för människan just i egenskap av människa måste med säkerhet vara ett och detsamma; därom råder inte det minsta tvivel. Att det som är sant för ett folk skulle vara falskt för ett annat, och omvänt att det som är falskt för ett folk skulle vara sant för ett annat, kan människans sunda förnuft och samvete inte på något sätt godta.

Livets tidsmässiga indelning

En annan grupp människor försöker dela in människolivet tidsmässigt. Deras uppfattning är att den livsordning som under en period visar sig vara sann och godtagbar för människan, i nästa period blir ogiltig och förkastlig. Enligt dem antar livets problem och därmed sammanhängande frågor en förändrad form i varje tidsålder, och det är problemens och frågornas verkliga beskaffenhet som avgör om livsordningen är sann eller ogiltig. I själva verket kan denna absurda lära inte kallas något annat än den nya vetenskapliga tidsålderns yttersta dumhet. Det särskilt märkliga är att en sådan dåraktig lära förkunnas med full övertygelse och fasthet. Ännu farligare är att man samtidigt som denna lära förkunnas om människolivet också talar om evolutionismen och söker efter dess verksamma lagar i historien. Man drar lärdomar för nuet och formulerar principer och regler för framtiden utifrån livets tidigare erfarenheter. Man förkunnar också med stor eftertryck att det i människans liv finns något som kallas ”den mänskliga naturen”. Jag vill fråga: har ni något tillförlitligt instrument eller någon måttstock för att fastställa gränserna mellan perioder eller tidsåldrar i mänsklighetens oavbrutna historiska utveckling? Kan ni peka på någon av dessa bestämda gränser och säga att det problem som livet hade på andra sidan gränsen helt har förändrats när man kommit till denna sida? Och att alla de omständigheter som livet mötte på andra sidan har försvunnit när man kommit hit? Om det verkligen är möjligt att dela upp människolivet i sådana olika tidsmässiga delar, måste man säga att livets förflutna del är fullständigt meningslös och onödig för den följande delen. Allt som människorna gjorde under den delen av tiden, och alla deras bedrifter, har förintats så snart den blev förgången. Den erfarenhet som människorna vann under den tidsepoken kan de inte dra någon lärdom av i den följande epoken. Människan har nämligen under denna tidsperiod vunnit erfarenhet genom att anta särskilda metoder och principer bland vissa omständigheter och problem och genom att sträva efter att uppnå vissa mål; senare har allt detta emellertid gått förlorat. Därför kan denna erfarenhet inte ge någon lärdom i livets följande skede. Om detta är sant, frågar jag: varför talas det då så högljutt om evolutionismen? Varför denna strävan efter att söka regler för livet? Vad är det historiska utforskandets berättigande? Om evolutionismen verkligen erkänns, måste man i själva verket medge att något bestämt fortfarande finns som livets centrum i denna utveckling och förändring och som, oskadat mitt i förändringens oemotståndliga ström, fortsätter framåt utan avbrott. När ni diskuterar livets lagar måste ni medge att det mitt i detta övergående tillstånd, i denna rörliga utveckling och i denna omgivning av sönderfall och uppbyggnad finns en bestående och evig sanning, med en egen natur och egna regler och metoder. När ni genom historisk forskning upptäcker principer, innebär det att den vandrare som har färdats genom historiens långa väg och passerat tidens olika perioder har en egen identitet och en egen natur. Om denna kan man säga att den verkar i olika former vid olika tider: en gång accepterar den vissa saker, och en annan gång förkastar den samma saker och önskar få något annat. Denna levande sanning, detta beständigt föränderliga väsen, denna evige vandrare på historiens landsväg kallar ni förmodligen ”mänskligheten”. Men när ni börjar tala om vägens olika etapper, deras skiftande förhållanden och de många problem som uppstår ur dem, blir ni så uppslukade av detta tal att ni helt glömmer själva vandraren. Jag frågar: när vägens etapper, deras förhållanden och de frågor som uppstår ur dessa förhållanden förändras, förändras då också vandraren själv och den djupare sanning som finns inom honom? Vår erfarenhet visar att hans struktur och natur inte alls har förändrats från skapelsens början fram till i dag. Det som utgjorde människans skapelse för tusentals år sedan finns fortfarande kvar precis som det var. Hans natur och läggning, läggningens uttryck, hans krafter och egenskaper, hans svagheter och förmågor, hans handlingar och reaktioner, hans accepterande och förkastande, de krafter som påverkar honom och hans naturliga miljö – allt detta finns fortfarande kvar som tidigare. I inget av detta har man från skapelsens första dag fram till i dag kunnat iaktta ens den minsta förändring eller avvikelse. Ingen kan med sådan djärvhet hävda att ”mänskligheten” själv har förändrats under historiens långa och sammanhängande väg till följd av förändringar i de olika förhållandena och i de livsproblem som uppstått ur dem, eller att de grundläggande frågor som hör samman med mänskligheten också har förändrats. Om detta är sant, är det fullständigt meningslöst att hävda att det som i går var som gift för ”mänskligheten” i dag har blivit nektar, eller att det som var sant i går i dag har blivit värdelöst.

Den livsordning som människan behöver

I själva verket har enskilda människor och människor som kollektiv, under historiens olika perioder, på grund av sina misstag när det gällt att förstå mänskligheten och de grundläggande ting som hör samman med den, ibland visat överdriven entusiasm och känslomässighet när de erkänt vissa sanningar och varit oförmögna att uppfatta andra. De har därför från tid till annan antagit olika livsordningar, och den stora mänskligheten (mänskligheten i stort) har efter direkt erfarenhet funnit dem felaktiga, tvingats överge dem och anta nya sådana. Mot denna bakgrund har de dragit slutsatsen att mänskligheten i varje ny tidsålder behöver en ny livsordning, som endast är knuten till den tidsålderns förhållanden och problem och som strävar efter att lösa dem. I själva verket är det emellertid mer rimligt att dra slutsatsen att mänskligheten i stort slösar bort mycket värdefull tid genom att gång på gång pröva och granska sådana tids- och epokbundna livsordningar – med andra ord säsongsgrödor – och efter varje misslyckande pröva en annan. Därefter blir dess utveckling och färd mot fullkomning svårare och dess framsteg hindras. Det som den stora mänskligheten verkligen, och i allra högsta grad, behöver är en sådan livsordning att man, genom att känna till och förstå den samt tillägna sig alla tillhörande principer, kan bygga den på en omfattande, universell, bestående och tidlös grund. Med den kan mänskligheten röra sig framåt med största lätthet genom alla nuvarande och framtida föränderliga förhållanden, samtidigt som den kan finna välordnade lösningar på de problem som uppstår ur dessa förhållanden, och inte färdas trångt och begränsat på livets landsväg utan fortsätta oavbrutet tills den når sitt mål.

Kan människan själv utforma en sådan livsordning??

För människan är en ”dīn” eller livsordning absolut nödvändig; dess verkliga innebörd och kännetecken har redogjorts för ovan. Nu måste vi särskilt pröva om människan, om hon själv försöker utforma en sådan livsordning utan Allahs hjälp, över huvud taget kan lyckas med detta. Jag kommer inte att fråga er om människan tidigare har lyckats utforma någon sådan livsordning, eftersom ni alla med säkerhet måste svara ”nej” på den frågan; det finns inte det minsta utrymme för tvivel i detta. De som i vår tid med hög röst presenterar sina egenhändigt utformade ”dīner” eller livsordningar och därför är indragna i dödliga konflikter med varandra och förgörs lite i taget, kan inte heller hävda att någon av deras ”dīner” eller livsordningar skulle kunna vara tillräcklig för att tillgodose människans alla behov som människa. En persons ”dīn” är stam- eller nationsbunden, en annans ”dīn” är avsedd för ett visst geografiskt område, en annans är klassbunden, och ytterligare en annan utformades utifrån behoven i en svunnen epok. Därför går det inte att förutsäga om den i någon mån kommer att vara verksam för att lösa framtida epokers förhållanden och problem. Den historiska situationens behov i den epok som nu pågår har ännu inte prövats. Därför kommer jag inte att fråga om människan har lyckats utforma någon sådan livsordning; jag kommer att fråga om människan kan lyckas med detta försök.

Detta är i själva verket en ytterst komplex och viktig fråga. Därför vore det inte lämpligt att diskutera den ytligt. Först måste vi alltså noggrant förstå vad det egentligen är som här sägs skulle utformas, och hur stora förmågor och vilken kompetens den har som vill utforma det.

Vad är ”ad-dīn”?

Den ”ad-dīn”, eller enda livsordning, vars nödvändighet för människan jag just har bevisat, är inte en detaljerad lagstiftning; det är inte nödvändigt att den innehåller anvisningar för alla små och stora detaljer i alla tider. I själva verket innebär denna enda livsordning en allomfattande, evig och grundläggande ordning som kan vägleda människan under alla förhållanden, fastställa den rätta riktningen för hennes tänkande och forskning, hennes strävan och ansträngningar samt hennes framåtskridande, och bespara henne tid, arbete och kraft som annars skulle gå till spillo på att skaffa sig felaktiga erfarenheter. Därför är det först och främst nödvändigt att människan med säkerhet får veta — inte genom blotta gissningar och antaganden, utan genom säker kunskap — vad hennes och denna världsordnings djupaste verklighet är och vilken plats hon har i detta väldiga universum. Därefter måste hon veta; det räcker inte att bara förstå, utan hon måste verkligen noggrant veta: Är livet i denna värld det enda livet, eller är det endast ett första skede av hela livet? Är människans oavbrutna färd begränsad till tiden från födelsen till döden, eller är detta jordiska liv endast ett skede i en gränslöst lång resa? Sedan måste hon med nödvändighet fastställa ett syfte och mål för livet — ett sådant mål och syfte som verkligen kan vara det mänskliga livets syfte eller mål och för vilket människan i grunden har skapats. Detta syfte och mål bör vara sådant att varje individ, varje grupp och mänskligheten som helhet i alla tider kan anta det som sitt eget syfte, utan någon konflikt eller motsättning. Därefter behövs för människans moraliska karaktär ett så fast och heltäckande regelsystem att det kan stå i harmoni med naturens alla egenskaper och passa in i alla tänkbara förhållanden, både hypotetiska och verkliga. Först då kan hon forma sin egen natur och karaktär på grundval av detta regelsystem, och regelsystemet kan vägleda henne och ge en tillfredsställande lösning på alla därtill hörande förhållanden och problem vid varje etapp på livets väg. Följaktligen blir det inte nödvändigt att utforma nya karaktärsregler i takt med föränderliga förhållanden och ständigt uppkommande problem; med andra ord tvingas hon inte leva utan principer och som opportunist (characterless and opportunist).

Därefter behöver människan en fullständig och omfattande civilisationsordning, utformad med hänsyn till det mänskliga samhällets grundprinciper och syften samt dess medfödda böjelser. Den får inte lämna något utrymme för överdriven fanatism, slapphet eller osammanhängande handlingssätt. Den måste självfallet ta hänsyn till hela mänsklighetens samlade intressen och välbefinnande. Genom att följa den ska det i varje epok vara möjligt att sträva efter att förverkliga, återuppbygga och förbättra varje sida av det mänskliga livet i praktiken.

För att leda människans individuella beteende, samhälleliga verksamhet samt strävan och ansträngningar in på en ren och korrekt väg och skydda henne från de katastrofala följderna av en felaktig väg, behövs en bestämd gränslinje. Den ska som en vägvisare på livets breda landsväg göra henne vaksam och medveten vid varje sväng, varje vägkorsning och i varje krissituation, och kunna säga: ”Din väg är inte åt det hållet, utan åt det här hållet.”

Människan behöver också vissa tydliga handlingsprinciper som hon kan följa som en allmän och bestående väg, och som kan hålla hennes liv förbundet med det livsmål och syfte, det moraliska ideal, de samhälleliga och civilisatoriska principer samt de handlingsgränser som denna ”ad-dīn” fastställer.

Frågan om att utforma en sådan livsordning har ställts inför människan. Nu måste vi särskilt överväga om människan verkligen har den förmåga, kapacitet eller de medel och resurser som krävs för att utforma en sådan ”ad-dīn” eller livsordning.

En analys av människans medel och resurser

Människan har endast fyra medel och metoder till sitt förfogande för att utforma en ”dīn” eller livsordning för människan. Det första medlet är människans vilja, det andra hennes förstånd, det tredje direkt observation och praktisk erfarenhet, och det fjärde är det historiska arv som består av tidigare erfarenheter. Utöver dessa fyra är det nästan omöjligt att fastställa något femte medel. Pröva och undersök så långt det är möjligt dessa fyra medel, och överväg om det med deras hjälp på något sätt verkligen kan vara möjligt att utforma ”ad-dīn”, det enda livssystemet, för människan. Personligen har jag tillbringat en stor del av mitt liv med att undersöka och pröva dessa frågor, och till sist har jag kommit fram till slutsatsen att dessa medel inte på minsta sätt kan hjälpa människan att utforma en livsordning. Om emellertid en övermänsklig varelse träder fram som vägledare och presenterar en livsordning för människan, kan dessa mänskliga medel visserligen i någon mån hjälpa henne att förstå, tillägna sig, pröva och granska den samt därefter utforma livets detaljerade regler så att de blir anpassade till tid och praktisk tillämpning. Men för att utforma den ”ad-dīn” eller fullständiga livsordning som människan behöver har dessa medel ingen som helst förmåga.

Viljan

Låt oss först diskutera och undersöka människans vilja. Frågan är: kan den vara människans vägledare? Även om denna kraft öppnar den verkliga källan till människans motivation, kan den på grund av de svagheter som finns i dess grundläggande natur inte på något sätt vara lämpad att vägleda människan. Den är inte bara långt ifrån att kunna vägleda henne, utan förleder även ofta hennes kunskap och förstånd. Oavsett hur modern, kraftfull och lysande denna kraft görs genom olika former av utbildning, fostran och träning, råder det ingen tvekan om att den, så snart den anförtros ansvaret att fatta det slutliga beslutet i en allvarlig fråga, kommer att fatta ett felaktigt beslut i åtminstone nittionio procent av fallen. Det beror på att de föreställningar som finns inom den inte hjälper den att fatta riktiga beslut, utan tvingar den att fatta beslut som på något sätt omedelbart gynnar det önskade. Detta är en särskild naturlig svaghet hos människans vilja. Därför saknar varje vilja av naturen den lämplighet som krävs för att utforma en fullständig livsordning för människan, vare sig det är en enskild persons vilja, en viss samhällsklass vilja eller, enligt Rousseau, den allmänna viljan (general will). Dessutom kan människans vilja inte ge någon lösning på de högre problem (ultimate problems) som rör människolivets djupaste verklighet, dess mål, utveckling och slutliga bestämmelse.

Förståndet

Låt oss nu diskutera och undersöka människans förstånd. Förståndets förmåga är extraordinär, och dess kompetens och begåvning kan inte förnekas. Ingen kan heller bortse från dess betydelse och värdighet i människans liv. Dessutom måste man erkänna att det inom människan är en mycket starkt motiverande kraft. Men problemet är detta: om ansvaret att utforma en livsordning för människan anförtros åt förståndet, vems förstånd ska då göra det? Zayeds förstånd eller Bakrs förstånd? Eller hela mänsklighetens förstånd? Eller förståndet hos någon särskild grupp eller klass av människor? Människorna i den nuvarande tidsålderns förstånd? Eller människorna i någon tidigare tidsålders förstånd? Eller människorna i en kommande tidsålders förstånd? Den frågan behöver vi kanske inte ens ställa, eftersom det inte går att ge något korrekt svar på den. I detta sammanhang vill jag bara ställa en enkel fråga: när man observerar och granskar det mänskliga förståndets gränser, är det då på något sätt passande att anförtro det den stora och komplicerade uppgiften att utforma en livsordning för människan?

I själva verket är förnuftets beslut om något helt och hållet beroende av den information som de fem sinnena samlar in. Om det samlar in felaktig information tvingas förnuftet fatta felaktiga beslut. Om det får ofullständig information blir förnuftets beslut ofullständigt, och i frågor där sinnena inte kan samla in någon information alls vågar det, om det har självinsikt, inte fatta något beslut över huvud taget. Men om det är blint och högmodigt kommer det säkert att misslyckas, likt någon som skjuter träpilar ut i mörkret. Att anförtro ett så begränsat och trångsynt förnuft uppgiften att skapa en fullständig livsordning för mänskligheten kan på intet sätt vara rimligt. De högre problem som måste lösas redan från början för att en sådan ordning ska kunna utformas – inte ett enda av dem kan sinnena erbjuda någon lösning på. Ska då dessa problem lösas med hjälp av orealistiska föreställningar och trosuppfattningar, grundlösa fantasier och infall samt vidskepelse och bisarra sagor? För att skapa ”ad-dīn”, den fullständiga livsordningen, är sinnena helt oförmögna att fastställa och samla in de bestående moraliska värden som krävs. Kan man under sådana omständigheter över huvud taget hoppas att det mänskliga förnuftet ska kunna fastställa rena, äkta och fullständiga moraliska värden? Likaså är det inte alls möjligt att med sinnenas hjälp samla in felfritt, rent och fullständigt material för de nödvändiga frågor som jag har nämnt för skapandet av en sådan livsordning (ad-dīn). Därför är det uppenbart varför det mänskliga förnuftet inte kan skapa en omfattande och fullständig livsordning. Dessutom finns det vid sidan av det mänskliga förnuftet något annat, kallat viljekraften, som existerar som en självständig entitet, likt planeten Saturnus. Den hindrar förnuftet vid varje steg från att fatta sunda och vetenskapliga beslut och stör dess framåtskridande på den enkla och rätta vägen, så att den till slut leder det in på krokiga och felaktiga vägar. Även om man antar att det mänskliga förnuftet inte gör något som helst fel när det ordnar den information som sinnena har samlat in och drar slutsatser utifrån den, är det ändå en självklarhet att dess inre svaghet gör det helt oförmöget att bära ett så väldigt ansvar som att skapa en livsordning. Om detta ansvar orättvist läggs på det, kommer man å ena sidan att begå ett övergrepp mot det, men å andra sidan kommer man inte att begå ett mindre övergrepp mot sig själv.

Vetenskap

Nu vill jag diskutera den tredje metoden. Med vetenskap avses kunskap som vunnits genom verklig erfarenhet och observation. När det gäller att visa respekt och vördnad för denna kunskap står jag inte tillbaka för någon vetenskapsstudent, och jag tycker inte alls om ens den minsta nedvärdering av den. Men jag kan inte annat än kalla det ett ytterst ovetenskapligt beteende att bortse från dess naturliga begränsning och betrakta den som mycket mer omfattande, väldig och utrustad med obegränsad kraft. För i vetenskapen finns i grunden inte en sådan kraft. Var och en som är insatt i den mänskliga vetenskapens djupaste teori måste erkänna att vetenskapen inte har förmåga att ge någon vägledning i frågor som rör det övernaturliga och det materiellas förflutna. Det beror på att människan i själva verket inte har något medel till sitt förfogande för att nå denna djupa teori och hemligheternas värld. Dessutom har människan ingen förmåga att genom direkt och omedelbar observation, och med hjälp av den mängd erfarenhetsbaserade fakta och kunskaper hon samlat, fatta något beslut som på något sätt kan kallas ”vetenskap”. De viktiga frågor som först och främst måste lösas på ett tillfredsställande sätt för att skapa en livsordning (ad-dīn) ligger alltså utanför vetenskapens område. Därefter kan frågan naturligtvis uppstå om vetenskapen kan hjälpa till att fastställa moraliska normer, välja civilisationens och kulturens grundprinciper samt ange gränser som hindrar människan från att gå vilse. Men då kommer motfrågan: även om vi antar att detta är möjligt, vilken persons, vilken grupps eller vilken tids vetenskap ska utföra denna uppgift? I stället för att ge oss in i en meningslös diskussion ska vi därför endast undersöka frågan principiellt. Först ska vi analysera vilka grundläggande villkor som krävs för att utföra denna uppgift med enbart vetenskapliga metoder. Till att börja med krävs en fullständig samling av kunskap om alla de naturlagar som människan lever under i denna värld. Därefter är det absolut nödvändigt att de olika kunskaps- och vetenskapsområden som har samband med människans eget liv når fulländning. För det tredje är det nödvändigt att all sådan kunskap och information om både världens natur och människan förenas till en helhet. Dessutom krävs en fullkomlig tankeförmåga som kan klassificera denna samlade information sinsemellan, tillämpa ett korrekt resonemang utifrån den och fastställa moraliska värden samt samhälleliga och civilisatoriska principer för människan, och visa henne vägen att undvika alla slags fel och misstag. Men sanningen är att det hittills inte alls har varit möjligt att uppfylla dessa villkor och samla in det material som behövs för dem. Det finns inte heller något hopp om att detta någonsin ska bli möjligt ens om ytterligare fem tusen år går. Det kan visserligen tänkas bli möjligt en dag före hela mänsklighetens undergång tillsammans med världen, men då kommer inget av detta längre att ha någon betydelse.

Historia

Det sista sättet för människan att förvärva kunskap är historien. Med andra ord kan den beskrivas som det historiska förrådet av tidigare människors erfarenheter, eller deras krönika. Jag förnekar inte denna saks betydelse och värde. Men ändå vill jag säga att även du, om du tänker lite djupare, måste erkänna att historisk kunskap och historiska tillgångar på intet sätt räcker för att fullborda en så ansvarsfull och väldig uppgift som att skapa en livsordning för människan. Jag vill inte ta upp frågan om huruvida historiens förråd från det förflutna har nått oss med fullständig renhet och omfattning. Därutöver frågar jag inte heller vilken person som med hjälp av en sådan historisk tillgång skulle skapa en livsordning för människan: Hegel? Eller Marx? Eller Ernst Haeckel? Eller någon annan? Jag vill bara fråga fram till vilket datum – i det förflutna, nuet eller framtiden – de historiska dokumenten kan samla in det material som behövs för att skapa en livsordning för människan. Om det verkligen är möjligt att fastställa ett sådant datum, måste man säga att människorna efter det datumet är mycket lyckligt lottade. Och vi behöver inte bekymra oss om dem som redan har gått bort.

Förtvivlans mörker

Härmed har jag avslutat diskussionen om de mänskliga beståndsdelar som är nödvändiga för att utforma människans livsordning. Jag tror inte att jag har begått något fel i fråga om tillämpningen av vetenskap eller förnuft i denna diskussion och analys. Om den analys jag har gjort av människans sätt att vinna kunskap är riktig, kan jag nu tillkännage min slutsats med klara ord. Av ovanstående skäl har jag kommit till den fasta och otvetydiga övertygelsen (och det kan inte finnas någon anledning att rubba denna övertygelse) att människan med hjälp av dessa medel visserligen kan vara i stånd att utforma någon ofullständig, overklig och bristfällig lokal eller tillfällig ordning för sig själv; men för människan är det helt omöjligt att med dessa medel utforma någon fullkomlig livsordning (الدين) . Det var inte möjligt tidigare, det är inte möjligt i dag, och inför framtiden återstår inget annat än att förlora hoppet om att det någonsin ska bli möjligt.

Om det verkligen inte finns någon ’Rabb’ för att vägleda människan, som de gudsfientliga kafirerna tror, finns det då inget annat alternativ för henne än att begå självmord. En vandrare som inte har någon vägvisare, som inte själv känner vägen och inte heller känner till något sätt att finna den, kan inte göra annat än att helt och slutgiltigt förtvivla. Vad kan under sådana omständigheter en välvillig människa göra för honom annat än att råda honom att slå huvudet mot en sten mitt på den allmänna landsvägen och därigenom lösa alla problem! Och om det verkligen finns någon som kallas ’Allah’, eller om Han, även om Han finns, inte förmår visa människan vägen i hennes praktiska liv, såsom vissa filosofer och vetenskapsmän tror, då är detta ännu mycket sorgligare. Om den Allah som har ordnat allt fullkomligt för varje tings bestånd, utveckling och gradvisa tillväxt i världen inte också har gett människan det som hon behöver allra mest, utan vilket hennes liv blir fullständigt meningslöst, och om Han inte har ordnat något för detta, då är det alls inte möjligt för människan att leva i den värld som Han har skapat. Då blir människans liv ett svårt liv och en väldig olycka, en olycka större än vilken annan olycka det knappast går att föreställa sig. Under sådana omständigheter, vad tjänar det till att gråta över de fattigas, olyckligas, utblottades, sjukas, skadades, förtrycktas och exploaterade massornas lidande? Om man absolut måste gråta, låt det då vara över hela mänsklighetens gränslösa lidande. Då måste man säga att människan har kastats i ett ändlöst hav av sorg. Hennes tillstånd har blivit sådant att hon gång på gång gör felaktiga erfarenheter och misslyckas. Hon faller efter slag på slag, krossas och slås sönder, reser sig igen och börjar gå; men på nytt träffas hon av slag och ligger utsträckt i stoftet. Vid varje slag föröds och förstörs land efter land och folk efter folk. Det är mycket sorgligt att denna enfaldiga människa inte ens vet vad syftet med hennes liv och födelse är. För vilket ändamål ska hon anstränga sig, sträva, arbeta och uthärda möda och lidande, och enligt vilken metod och vilket tillvägagångssätt ska hon göra det? Inte ens detta känner hon till. Men den Allah som med egna ögon har bevittnat mänsklighetens tragiska tillstånd—skapade Han människan i denna värld och nöjde sig sedan med det? Har Han inget ansvar alls för att leda henne på ett välordnat sätt?

En ljusstråle av hopp

Den heliga Koranen har besvarat denna fråga. Den yttersta misär för människan som nämndes ovan har i den heliga Koranen fått sin fullständiga motsats: den har öppnat dörren till en ny sanning. Koranen säger: Allah den Upphöjde är inte endast Skaparen; Han är också den som visar människan den rätta vägen. Han har gett varje ting i den materiella världen vägledning med hänsyn till dess natur och behov:

الذى اعطى كل شئ خلقه ثم هدى

Hur sann denna vägledning är kan bevisas ovedersägligt genom att bara iaktta vilken myra, vilket bi eller vilken spindel som helst. Precis som Allah den Upphöjde redan från födseln har visat dessa små varelser vägen och lärt dem deras uppgifter och sättet att utföra dem, har Han fastställt vägen för människans praktiska liv. Därför är det människans ovillkorliga plikt att först överge sitt högmod, underkasta sig inför Allah och följa den omfattande livsordning (الدين) som Han har uppenbarat genom Sina profeter.

Nu står två slutsatser framför oss: den ena har vi nått efter att ha analyserat människans alla krafter och förmågor samt alla medel och beståndsdelar genom vilka hon vinner kunskap, medan den andra är Koranens slutsats. Världens människor måste nu antingen anta Koranens ord och slutsats, eller kastas ned i en sådan förtvivlans mörka avgrund där inte en enda ljusstråle av hopp kan tränga fram. Om människan hade haft två vägar framför sig för att få ’ad-din’ eller en livsordning, och om frågan hade varit vilken av dessa två hon skulle välja, skulle saken naturligtvis ha varit mycket enklare. Men det är inte alls detta som saken gäller här; det är inte heller den frågan som ställs här.

Det verkliga förhållandet är att den fullständiga livsordningen (الدين) kan människan endast få på ett enda sätt. Nu har denna fråga väckts inför människan: ska hon ta emot det liv som erhålls genom detta enda sätt, eller ska hon, genom att avvisa detta enda sätt, besluta sig för att leva i jāhiliyya och rotlöshetens mörker? Människan har endast givits så mycket frihet att hon utan svårighet kan välja vilken som helst av dessa två vägar.

Koranens argument

Av allt som hittills har diskuterats kan vi endast dra slutsatsen att det inte finns någon möjlighet att uppnå människans varaktiga välfärd utan att anta Koranens anspråk och den väg som den visar. Med andra ord: ”Det finns inget sätt att förbli icke-troende, alltså måste du bli muslim.” Men de argument och bevis som Koranen har lagt fram för sanningen i sina anspråk ligger långt över denna tvångssituation; de är långt mer innehållsrika och ovedersägliga. Koranen har inte sagt åt människan att bli muslim under tvång. I stället har den uppmuntrat henne att bli muslim av egen vilja och övertygelse. Det är Koranens argument som väcker detta intresse hos människan. Bland Koranens bevis i denna fråga är följande fyra argument synnerligen starka. Därför har alla fyra upprepats gång på gång.

För det första: Islam är den enda rätta livsordningen för människan. Det beror på att den överensstämmer med den verkliga naturen och den ursprungliga sanningen. Alla andra vägar står dessutom helt i strid med den verkliga sanningen.

اَفَغَيۡرَ دِيۡنِ اللّٰهِ يَبۡغُوۡنَ وَلَهٗۤ اَسۡلَمَ مَنۡ فِىۡ السَّمٰوٰتِ وَالۡاَرۡضِ طَوۡعًا وَّكَرۡهًا وَّاِلَيۡهِ يُرۡجَعُوۡنَ.‏

”Vill dessa människor söka någon annan väg än Allah Ta’alas dīn (livsordning)? Allt som finns i himlarna och på jorden böjer sig ju inför denne ende Allah, vare sig det sker frivilligt eller ofrivilligt, och till Honom måste alla till sist återvända.” (Sura Āl ʿImrān: 83).

För det andra: Detta är den enda rätta och felfria livsordningen för människan, eftersom den ensam är sann. Om man granskar saken noggrant kan ingen annan väg vara felfri och ren.

اِنَّ رَبَّكُمُ اللّٰهُ الَّذِىۡ خَلَقَ السَّمٰوٰتِ وَالۡاَرۡضَ فِىۡ سِتَّةِ اَيَّامٍ ثُمَّ اسۡتَوٰى عَلَى الۡعَرۡشِ يُغۡشِىۡ الَّيۡلَ النَّهَارَ يَطۡلُبُهٗ حَثِيۡثًاۙ وَّالشَّمۡسَ وَالۡقَمَرَ وَالنُّجُوۡمَ مُسَخَّرٰتٍۭ بِاَمۡرِهٖۤ‌ؕ اَلَا لَهُ الۡخَلۡقُ وَالۡاَمۡرُ‌ؕ تَبَارَكَ اللّٰهُ رَبُّ الۡعٰلَمِيۡنَ.

”I själva verket är Allah den Allsmäktige er ’Rabb’, Herre, ägare och kung, Han som skapade himlarna och jorden under två tidsperioder och därefter steg upp på sin ’tron’. Han låter dagen klä natten och därefter följer dagen snabbt efter natten. Solen, månen och stjärnorna är alla underordnade och lydiga Honom. Lyssna: skapelsen tillhör Honom, och endast Hans lag och styre ska gälla. Allah, världarnas ’Rabb’, är sannerligen stor.” (Sura al-A’raf: 54).

För det tredje: Detta är den rätta vägen för människan, detta är den rena vägen. Endast Allah den Allsmäktige kan ha fullkomlig kunskap om hela sanningen, och endast Han kan ge fullkomliga föreskrifter.

اِنَّ اللّٰهَ لَا يَخۡفٰى عَلَيۡهِ شَىۡءٌ فِىۡ الۡاَرۡضِ وَلَا فِىۡ السَّمَآءِؕ‏.

”Ingenting i himlarna och på jorden är dolt för Allah.” (Sura Aal Imran: 5)

يَعۡلَمُ مَا بَيۡنَ اَيۡدِيۡهِمۡ وَمَا خَلۡفَهُمۡ‌ۚ وَلَا يُحِيۡطُوۡنَ بِشَىۡءٍ مِّنۡ عِلۡمِهٖۤ اِلَّا بِمَا شَآءَ‌‌ۚ

”Han känner till det som finns framför människorna och även det som är dolt och okänt för dem. Människan kan på inget sätt omfatta Hans kunskap. Om Allah själv skänker någon människa kunskap, är det naturligtvis en annan sak.” (Sura al-Baqarah: 225).

قُلْ إِنَّ هُدَى اللّهِ هُوَ الْهُدَىَ.

”O Profet! Säg att Allahs vägledning är den enda sanna vägledande lagen för människorna.” (Sura al-An’am: 71).

Fyra: Detta är den enda rätta vägen för människan. Utan denna väg är det inte möjligt att upprätta verklig rättvisa. Vilken annan väg människan än följer kommer den förr eller senare att förvandlas till förtryck.

ومن يتعد حدود الله فاولئك هم الظلمون .

”Det är de som överskrider de gränser som Allah har fastställt som är orättfärdiga.”

وَمَن لَّمْ يَحْكُم بِمَا أنزَلَ اللّهُ فَأُوْلَـئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ .

”Det är de som inte avgör alla sina angelägenheter enligt de föreskrifter Allah har gett som är orättfärdiga.” (Sura al-Ma’ida: 45).

På grundval av dessa argument och bevis i Koranen är det varje förnuftig människas skyldighet att böja sitt huvud inför Allah och leva enligt de föreskrifter som han har gett.

Kriterier för att pröva Allahs föreskrifter

När man kommer hit kan frågan uppstå i varje människas sinne: Hur ska det bevisas vilken föreskrift som kommer från Allah och vilken som inte gör det? Om någon kommer och säger: ”Detta är Allahs föreskrift, ta emot den”, ska vi då genast acceptera den? Om inte, vilket kriterium finns då för att skilja mellan Allahs ordning och en ordning som människan har skapat? Denna fråga kan uppstå i allas sinne; det är helt naturligt. När jag själv tänkte djupt över saken uppstod denna fråga även i mitt eget sinne. För att ge ett korrekt svar på frågan krävs en mycket lång och detaljerad analys. Men det finns inte utrymme för det i denna lilla skrift. Här ska jag försöka besvara den kortfattat.

Det finns fyra stora måttstockar för att skilja mellan människans tänkande och Allahs visdom. Här har de nämnts i tur och ordning.

Det första kännetecknet för människans tankesätt är att kunskapens felaktigheter och begränsningar oundvikligen finns närvarande i det. I motsats till detta framträder i Allahs ordning spontant tydliga tecken på gränslös kunskap samt korrekta och felfria insikter. Den ordning som kommer från Allah kommer i själva verket inte att innehålla något som strider mot någon tids vetenskapliga sanning, och om den kommer man aldrig att kunna säga att ”ordningens upphovsman” inte hade granskat sakens alla sidor på ett korrekt sätt. Men när denna måttstock för analys och prövning tillämpas får man inte glömma att det råder en himmelsvid skillnad mellan verklig kunskap å ena sidan och vetenskapliga föreställningar samt vetenskapliga synsätt å andra sidan. De vetenskapliga föreställningar och synsätt som under en viss epok upptar människors sinnen betraktas ofta av misstag som ”vetenskap”. I själva verket är deras möjlighet att vara korrekta exakt lika stor som deras möjlighet att vara felaktiga. I kunskapens och vetenskapens historia finns det mycket få exempel på att människans föreställningar, spekulationer och teorier till sist har visat sig vara felfri vetenskap.

En annan allvarlig svaghet i människans tänkande och forskning är synsättets begränsning och trångsynthet. Men i Allahs ordning är tänkandet och blicken omfattande och vittgående. Vilken del av Allahs ordning du än betraktar kommer du utan tvivel att känna att dess ordnare med egna ögon kan se allt från början till slut. Han ser hela skapelsen, och all sanning och insikt finns samlad och tydligt närvarande inför Honom. I jämförelse med detta kommer även stora filosofers och vetenskapsmäns forskning att framstå som ett barns tänkande. Människans tänkandes tredje kännetecken är att det tydligt förefaller som om vetenskapen och förnuftet någonstans gör gemensam sak med människans känslor, lidelser och begär, eller konspirerar med dem. Allahs ordning är helt fri från detta. I den ser man klart och strålande tydlig kunskap, förnuft och obefläckad klokhet. I dess befallningar och föreskrifter märks ingen som helst grumlighet av känslor, lidelser eller ensidighet.

En annan svaghet i människans tänkande är att den livsordning hon själv utformar oundvikligen kommer att innehålla partiskhet, oönskade skillnader mellan människor och en strävan att på ovetenskaplig grund ge den ene överlägsenhet över den andre. Detta beror på att varje människa har någon form av personligt intresse eller svaghet i form av partiska känslor gentemot vissa människor, och därför tvingas människan utforma en ensidig och partisk ordning. Men Allahs ordning är fullständigt fri från och renad från alla dessa orenheter.

Var och en av de livsordningar som strävar efter att bevisa att den är Allahs ordning eller ”ad-dīn” måste prövas enligt denna måttstock. Om den är fri från de ovan nämnda kännetecknen hos mänskligt tänkande och mänsklig forskning, finns det ingen anledning att invända mot att tro på den som ”ad-dīn”, människans fullständiga livsordning.

Trons krav

Frågan är nu: om man godtar detta påstående i Koranen och tar emot den livsordning som man tror har uppenbarats från Allah, vilken plikt följer då för människan? Som avslutning vill jag diskutera just denna fråga.

Det har redan sagts att islam betyder att böja sig, underkasta sig och helt överlämna sig själv. Ödmjukhet och underkastelse kan inte på något sätt förenas med högmod eller obegränsad frihet i tänkande och handling. Den livsordning som en människa tror på måste hon helt överlämna hela sitt väsen åt. Hon kan inte lämna någon enda del av livet utanför den. Trons innebörd är att ”dīn”, livsordningen, ska ha fullständig herravälde över människans hjärta och förstånd; den ska vara religionen för hennes ögon och öron, hennes händer och fötter, hennes mage och kropp, hennes penna och mun, religionen för hennes livslånga strävan och gärningar, hennes kärlek och hat, hennes vänskap och fiendskap. Kort sagt kan ingen enda sida eller del av människans personlighet stå utanför en sådan religion. Varje handling eller sida av livet som befrias från en dīns eller livsordnings inflytande, och varje handling eller sida av livet där man överger denna livsordning, kommer i lika hög grad att innehålla lögn och bedrägeri i anspråket på trohet mot den; det råder inte det minsta tvivel om detta. Och att hålla livet fritt från lögnens och bedrägeriets orenhet är en ovillkorlig plikt för varje förnuftig människa som håller fast vid sanningen. Det har också sagts tidigare i denna bok att människans liv är en samlad och enhetlig helhet; det kan inte delas upp i olika delar. Därför kan det för människans fullständiga liv endast finnas en enda religion eller livsordning. Ingen kan följa flera livsordningar samtidigt. Om man gör det kommer det nämligen att visa ett osäkert trosläge, en särpräglad och osammanhängande uppfattning samt oförmåga att fatta fasta beslut i komplicerade frågor. När människan i själva verket antar ”något ideal” som ”ad-dīn”, en livsordning, och tror på det efter att ha fattat ett fast beslut om att det är hennes livsordning, måste det vara den ”enda ordningen” för hela hennes liv i alla dess sidor och delar, och hon måste ta emot den just så; det finns ingen annan utväg.

Om den antas som ett personligt system, kommer den att vara ett system för hemmet, för barnens uppfostran, för deras utbildning och för utbildningsinstitutionerna, för deras sysselsättning, affärer, handel och inkomster, för deras familjeliv och nationella arbetsmoral, för deras politik och civilisation, för deras litteratur och konst. Det kan i själva verket inte finnas någon anledning till att en pärla, när den träs på samma tråd tillsammans med många andra pärlor, inte längre skulle förbli en pärla. Det kan inte vara så att den då skulle förvandlas till en kikärt. På samma sätt är det obegripligt att vi personligen skulle följa ett system, men att vissa delar av våra liv skulle hamna utanför detta systems räckvidd när vi organiserar flera människors liv i ett gemensamt samhälle. Tomheten i ett sådant påstående är uppenbar.

Det viktigaste när det gäller tron är att när man tror på och antar ett system som livssystem, är det en ovillkorlig plikt att ge hela folket möjlighet att ta del av dess välfärd och skönhet, och det är önskvärt att sträva efter att upprätta det som hela världens system. Sanningen vill av naturen segra överallt, och den som älskar sanningen kan därför inte låta bli att sträva efter att låta sanningen besegra falskheten. Om någon med egna ögon ser hur falskheten från alla håll uppslukar jorden och dess invånare, men inte känner någon oro, ängslan, smärta eller rastlöshet inför denna syn, måste man anta att han i sitt hjärta saknar verklig omsorg om sanningen och verklig kärlek till den. Och även om sådan kärlek finns, är den helt medvetslös och insvept i en djup sömn. Men för att denna sömn i medvetande och känsla inte till slut ska övergå i dödens sömn, är det önskvärt att vidta nödvändiga åtgärder medan det ännu finns tid.

— Slut —