Islam och jahiliyya
[Den 23 februari 1941 blev Maulana inbjuden att hålla ett tal vid Majlis-e Islamiyyats möte på Islamia College i Peshawar. Detta är talet som hölls vid det mötet och som senare publicerades som en broschyr med titeln ”Islam och jahiliyya”.]
I livets arbetsfält är det absolut nödvändigt att människan först och främst bildar sig en tydlig uppfattning om varje föremåls natur, egenskaper och tillstånd, liksom om sitt förhållande till det. Utan att först ha fastställt en sådan uppfattning är det omöjligt för människan att använda något föremål för något ändamål. Huruvida denna uppfattning i grunden är riktig eller felaktig är en sekundär fråga, men att en bestämd uppfattning måste bildas råder det inte minsta tvivel om. Och innan detta har fastställts är det på intet sätt möjligt att slutgiltigt avgöra hur man ska behandla och förhålla sig till olika föremål eller vilken handlingsprincip man ska följa gentemot olika personer. Det finns inget behov av att framföra något särskilt argument för att förklara detta. Var och en kan förstå det genom sina praktiska erfarenheter dag och natt. När man träffar någon för första gången måste man ta reda på vem denna person är, vilken heder och ställning han har, vilka slags egenskaper och förmågor han besitter och vilket slags förhållande som råder mellan honom och mig. Utan ett säkert svar på dessa frågor är det helt omöjligt att avgöra hur man ska behandla eller bemöta honom. Även om det skulle vara fullständigt omöjligt att få helt korrekt kunskap i denna fråga, måste man ändå, utifrån de yttre tecknen, så långt det är möjligt fastställa åtminstone ett ungefärligt svar på dessa frågor. Därefter måste varje slags bemötande av honom ske på grundval av denna i förväg fastställda uppfattning. Att människan tar emot vissa ämnen som föda är möjligt tack vare kunskapen eller föreställningen att dessa ämnen tillgodoser hennes behov av föda. På motsvarande sätt sker människans behandling och hantering av sådant hon kastar bort eller avlägsnar, sådant hon använder för något av sina behov, sådant hon vårdar och underhåller, sådant hon visar respekt eller likgiltighet inför och sådant hon fruktar eller älskar, i enlighet med de föreställningar hon på förhand har bildat sig om dessa tings väsen och egenskaper samt om människans förhållande till dem.
Om den uppfattning som har fastställts om olika föremål är riktig, kommer också det förhållningssätt man intar till dem att vara riktigt; och om denna uppfattning är felaktig, bristfällig eller ofullständig, kommer människans behandling av dem att bli därefter. Dessa två är helt beroende av varandra. Men vad beror själva uppfattningens riktighet eller felaktighet på? Det beror på metoden genom vilken man bildar sig en uppfattning om föremålet. En sådan uppfattning grundas antingen på korrekt vetenskap eller på enbart gissningar och antaganden, ogrundade föreställningar eller sinnesbaserade observationsmetoder. Som exempel kan nämnas att ett barn ser eld och, enbart utifrån yttre erfarenhet, uppfattar den som en ”underbar leksak”. Det är just därför att barnet har bildat sig denna uppfattning om elden som det sträcker fram handen för att gripa tag i och lyfta den. En annan person ser samma eld och börjar, enbart på grundval av föreställningar och gissningar, hålla fast vid uppfattningen att det finns ett gudomligt väsen i den eller att den är en yttre form av det gudomliga. På grundval av denna uppfattning drar han slutsatsen att ett förhållande mellan herre och tjänare bör upprättas mellan honom och elden och att det är hans plikt att böja huvudet inför den. En tredje person ser elden och börjar undersöka dess verkliga natur, dess inneboende egenskaper, kraft och förmåga. Efter eftertanke och forskning fastställer han att den är ett ämne som avger värme och att det därför är lämpligt att använda den som en tjänare. På grundval av denna uppfattning betraktar han inte elden som en leksak. Han tar den inte heller till gudom för tillbedjan, utan använder den efter behov, ibland för att tillaga mat och ibland för att bränna något. Det råder inget tvivel om att barnets och eldsdyrkarens sätt att förhålla sig till samma eld, bland dessa olika handlingssätt, präglas av ren okunnighet och blindhet. Barnets uppfattning att elden är en leksak visar sig nämligen vara helt felaktig genom den praktiska erfarenheten. Inte heller eldsdyrkarens tro, att elden är Gud eller att Gud uppenbarar sig i den, grundar sig på något vetenskapligt och ovedersägligt bevis. En sådan föreställning har i stället antagits enbart på grundval av nyckfullhet, fantasi och ogrundade gissningar och antaganden. Att däremot sätta elden i tjänst och använda dess hjälp för att utföra olika nödvändiga och nyttiga uppgifter för människan är utan tvekan ett korrekt vetenskapligt handlingssätt. Den uppfattning som har fastställts om elden har nämligen bildats på grundval av kunskap och korrekt vetenskap.
Människolivets grundläggande problem
Efter att ha förankrat denna inledning djupt i hjärta och sinne måste frågan diskuteras genom att uppmärksamheten flyttas från detaljerna till grundprinciperna. Människan ser sig själv som närvarande på denna jord. Hon har en kropp, i vilken otaliga slags krafter, förmågor och talanger är inneboende. Framför henne breder ett vidsträckt område av himmel och jord ut sig, med otaliga slags föremål och tillgångar; och människan har fullt ut den kraft som krävs för att använda dem och dra nytta av dem för sina egna behov. Runt omkring henne finns otaliga människor, djur, växter, buskar, slingerväxter, stenar och annat. Människans liv är på många sätt nära förbundet med allt detta. Hur skulle människan under sådana förhållanden kunna förhålla sig till detta på något sätt utan att först bilda sig en uppfattning om sig själv, om andra djur, föremål och tillgångar samt om sitt eget förhållande till dem? Innan hon har avgjort frågorna om huruvida något ansvar har ålagts henne eller inte, huruvida hon är fullständigt fri och godtycklig eller underställd någon, och, om hon är underställd någon, vem hon då är underställd och inför vem hon måste stå till svars, samt om detta jordiska liv har något slut eller inte och, om det har det, vad detta slut är, kan människan inte välja någon väg för sitt liv. Den kropp hon har och de krafter som finns i kroppen – är de hennes egen egendom eller endast en gåva från någon annan? Finns det någon som håller räkenskap över dem eller inte? Ska hon själv fastställa principerna för hur de ska användas och förbrukas, eller ska någon annan göra det? Utan att ha besvarat dessa frågor kan hon inte använda sina egna krafter och talanger i något arbete. De outtömliga förråd av föremål och tillgångar som finns runt omkring – är hon själv deras ägare och rättmätiga innehavare, eller är någon annan det? Är hennes rätt att utöva makt över dem begränsad eller obegränsad? Och om den är begränsad, vem har då fastställt gränsen? Utan att ha avgjort dessa frågor kan människan inte fastställa någon princip för hur hon ska använda föremålen och tillgångarna omkring sig. På motsvarande sätt: vad innebär det att vara människa, och på vilken grund ska skillnader och åtskillnader mellan människor göras? På vilken grund ska vänskap, fiendskap, enighet och oenighet, samarbete och bristande samarbete grundas? Innan människan har bildat sig en uppfattning i dessa frågor kan hon inte fastställa någon princip för hur människor ska behandla och bemöta varandra. Dessutom kan ingen människa förhålla sig till världen som helhet utan att först avgöra vilken denna världs natur är, hur dess ordning är beskaffad och på vilken nivå människan befinner sig i den.
På grundval av det ovan sagda kan man utan förbehåll säga att det är omöjligt att använda något av dessa ting för något ändamål utan att först fastställa någon form av uppfattning om dem. I själva verket finns det alltid något svar på dessa frågor närvarande i människans medvetande eller undermedvetna, och människan är tvungen att fastställa vilket svaret är, eftersom hon inte kan utföra någon handling innan hon har bestämt denna uppfattning. Det är naturligtvis inte nödvändigt att dessa frågor i vars och ens sinne föreligger i form av filosofiska svar, eller att varje människa måste fastställa svaren genom filosofiska argument och noggrant granska varje fråga för att sedan förankra en tydlig slutsats i sitt medvetande. Det är nämligen inte möjligt för alla. Hos många människor får dessa frågor aldrig någon bestämd och tydlig form; många kanske inte heller på eget initiativ ägnar dem någon större eftertanke. Trots detta fastställer varje människa med säkerhet ett mycket vagt och ungefärligt jakande eller nekande svar på dessa frågor. Därför kan det inte råda minsta tvivel om att den livsprincip hon än följer är den oundvikliga följden av denna uppfattning.
Det som ovan sagts är lika sant och tillämpligt på olika nationer eller grupper som på individer. Eftersom dessa frågor hänger samman med människolivets grundläggande problem är det alls inte möjligt att fastställa några bestämmelser för samhället och civilisationen eller anta något handlingsprogram för mänskligheten som helhet innan svaren på dem har fastställts. Alltefter vilket svar som fastställs på dessa frågor kommer också en särskild uppfattning om den moraliska karaktären att etableras, och livets olika sidor och områden kommer att förverkligas i enlighet med dess natur. Kort sagt kommer hela samhällets kultur att formas efter svaren på dessa frågor; något undantag är över huvud taget inte möjligt. Oavsett om det gäller individen eller kollektivet kommer det svar som ges på dessa frågor att förverkligas i praktiken. Genom att granska och noggrant analysera en individs eller ett samhälles seder, beteenden och handlingar kan man till och med mycket enkelt fastställa vilket svar på de grundläggande frågorna som verkar bakom dem. Det är nämligen alls inte möjligt att individuellt eller kollektivt beteende står i motsats till den typ av svar som ges på dessa frågor. Det kan naturligtvis finnas en skillnad mellan grundläggande anspråk och faktiskt beteende; men det kan inte finnas någon skillnad mellan arten och beskaffenheten hos det svar på de nämnda frågorna som faktiskt är inpräglat i människans djupaste medvetande och det faktiska beteendets natur.
Det finns ytterligare en viktig aspekt. Det har visat sig att människan inte kan ta ens ett enda steg i någon verksamhet i denna värld utan att först ha fastställt något svar inom sig på människolivets nämnda grundläggande frågor. I grunden rör sig alla dessa frågor om det osynliga. Inget svar på dem har skrivits på världsalltets panna på ett sådant sätt att varje människa, så snart hon träder ned på jordens yta, kan läsa det och genom sin egen förmåga få veta det rätta svaret. Dessutom är inget av frågornas svar så enkelt och tydligt att varje människa spontant skulle känna till det. Därför har alla människor, inte ens när de samlats, kunnat enas om ett enda bestämt svar på de nämnda frågorna. Det har alltid rått stor oenighet bland människorna om detta svar. Sanningen är att människorna i alla tider har försökt besvara de nämnda frågorna på olika sätt. Det är därför ytterst viktigt att känna till vilka metoder som kan vara möjliga för att fastställa svaren på dessa frågor, vilka metoder som hittills har använts i världen för detta ändamål och vilken sorts svar man kan få genom dessa olika metoder.
Ett sätt att fastställa svaren på de nämnda frågorna är att förlita sig på sina yttre sinnen och fastställa svaren på grundval av den kunskap som erhålls genom dem. Ett andra sätt är att göra iakttagelser med hjälp av sinnena och förena dem med antaganden och slutledningar för att fastställa en princip. Ett tredje sätt är att godta de svar på de nämnda frågorna som profeterna, de män som sänts av Allah, har gett i anspråk på att vara direkta bärare av fördold sanningskunskap.
Hittills har man i världen använt just dessa tre metoder för att fastställa svaren på människolivets nämnda grundläggande frågor. Det finns förmodligen inte heller något annat sätt för detta ändamål. Var och en av dessa metoder besvarar frågorna helt självständigt. Ur varje svar kan man härleda en särskild handlingsprincip; ett särskilt moraliskt ideal samt en samhälls- och kulturordning uppstår. Var och en av dem är, med avseende på sina grundläggande särdrag, helt självständig och olik alla handlingsprinciper som har uppstått ur de övriga svaren. Jag ska därefter försöka visa i detalj vilka svar på de nämnda frågorna som har erhållits genom dessa olika metoder och vilken sorts handlingsprincip som har uppstått ur varje svar.
Ren jahiliyyah eller ren blindhet
När människan försöker finna svar på de nämnda frågorna genom att uteslutande förlita sig på de yttre sinnena och på detta sätt fastställer en uppfattning, blir den mest naturliga följden av detta tankesätt den slutsats hon så småningom tvingas dra: att detta väldiga och förunderliga system i skapelsen endast är det synliga förverkligandet av en ren tillfällighet. Det finns ingen god vilja eller något ädelt syfte bakom det; det har uppstått spontant, dess verksamhet fortgår genom sina egna krafter och till sist kommer det av sig självt att för alltid gå under. Ingen ägare till denna väldiga världsordning finns någonstans. Och även om det finns en sådan, har den inget samband med människans verkliga liv. Människan betraktas helt enkelt som ett ”djur” och antas kanske ha fötts på denna jord till följd av en olyckshändelse. Ingen vet om någon har skapat henne eller om hon själv har fått sin existens. I grunden är denna fråga irrelevant här. Människan kan ses leva och röra sig på denna jord; hon har en mängd olika önskningar, begär och lustar, och de krafter som ligger nedlagda i hennes natur driver henne oupphörligen och kraftfullt att tillfredsställa dem. Hon har lemmar, vapen och redskap; med hjälp av dessa kan hennes inneboende lustar och begär tillfredsställas. På den vidsträckta mark som omger människan finns otaliga råvaror och resurser; genom att använda sina lemmar, vapen och redskap på dessa kan människan tillfredsställa sina begär:
Följaktligen finns det inget annat användningsområde än att med hjälp av alla sina inneboende krafter och förmågor fullständigt tillfredsställa sina egna lustar och begär, och hela världen är inget annat än ett outtömligt förråd av materiella ting. Människans enda uppgift på jorden är att sträcka ut handen över den och lägga beslag på materiella ting efter eget behag. Det finns ingen mäktig och auktoritativ varelse över den inför vilken människan skulle kunna tvingas stå till svars. Ingenstans finns det någon källa från vilken hon kan få den sanna kunskap och vägledning som krävs för att erhålla de lagar och föreskrifter som är nödvändiga för hennes livsföring. Följaktligen är människan en fri, ansvarslös och självbestämmande varelse.
Det är deras egen uppgift att stifta de lagar och bestämmelser som behövs för dem själva, fastställa användningsområdena för deras inneboende krafter och bestämma sitt förhållande till och handlingssätt gentemot alla slags levande varelser och ting som finns på jorden. Om de ska få någon vägledning i detta måste de förlita sig på den kunskap som vunnits genom studiet av djurens liv, stenarnas och bergens historia samt människans egna historiska erfarenheter. Människan står inte till svars inför någon; om hon alls måste stå till svars inför någon, så är det inför sig själv, eller inför den statsmakt som har uppstått bland folket och utövar inflytande över samhällets individer – inför ingen annan. Dessutom är människans liv i denna värld det enda och slutgiltiga livet, och följderna av alla handlingar är begränsade till och avslutade inom detta liv. Därför måste allt – huruvida en princip är rätt eller orätt, korrekt eller felaktig, nyttig eller skadlig, godtagbar eller förkastlig – avgöras enbart utifrån de följder av handlingarna som visar sig i denna värld.
Detta är i själva verket en fullständig livsåskådning, där svar på alla slags grundläggande frågor i människans liv och lösningar på alla slags problem har lagts fram med hjälp av människans sinnesbaserade observationer. Varje del av detta svar är intimt förbunden med de andra delarna, och mellan dem råder en naturlig och inneboende överensstämmelse och likhet. Därför kan den människa som antar denna livsåskådning leva ett harmoniskt och samstämmigt liv i världen. Huruvida detta svar och det beteende och den livsföring som följer av det i grunden är riktiga eller felaktiga är en helt separat fråga.
Därefter måste vi granska vilken princip och vilken roll människan antar i det praktiska livet i denna värld på grundval av detta svar på människolivets grundläggande frågor. När hon antar detta synsätt och denna livsåskådning i sitt personliga liv, följer hon från början till slut en helt fri, godtycklig och ansvarslös handlingslinje. Hon börjar betrakta sig själv som den ende ägaren till sig själv, sin kropp och sina kroppsliga krafter och använder dem efter eget behag. Allt på jorden som hon får makt över, och alla människor över vilka hon etablerar sitt herravälde, kommer denna materialistiska människa att behandla som deras ägare. Förutom de blinda naturlagarna och det organiserade levnadssättet i samhällslivet kan ingen annan kraft i minsta mån kränka eller begränsa hennes makt och fria rättigheter. I hennes hjärta och sinne kommer det inte att finnas någon moralisk känsla, ansvarskänsla eller fruktan för att stå till svars som i minsta mån kan hindra hennes tygellösa livsföring. Där inga yttre hinder finns, eller där det trots sådana hinder är möjligt att handla efter eget behag genom att ignorera dem, kommer hon som en oundviklig följd av denna uppfattning och livsåskådning att bli tyrannisk, förrädisk, korrumperad, lastbar, syndfull och fördärvlig. Av naturen kommer hon att vara självisk, materialistisk och opportunistisk. Hennes födelse och liv kommer inte att ha något annat mål än att tillfredsställa sina egna drifters begär och lustar samt sina djuriska behov, och att arbeta enbart för detta syfte. Därför kommer endast sådant som främjar detta livsmål att framstå som värdefullt och godtagbart i hennes ögon. Att en sådan sinnesstämning och karaktär uppstår hos människor individuellt är i själva verket en naturlig följd av den uppfattning som här diskuteras. En sådan människa kan, med framsynthet och av särskilda ändamålsenliga skäl, vara medkännande; hon kan hysa en anda av självuppoffring och självutgivelse och kan, kort sagt, under hela sitt liv visa en sorts ansvarsfull moralisk känsla – detta kan inte förnekas. Men om man analyserar hennes faktiska gärningar och beteende kommer det tydligt att framgå att detta i grunden endast är en utvidgad form av hennes själviskhet och självgodhet. Hon ser i själva verket sitt eget välstånd och sin egen framgång i landets och nationens välstånd och framgång, och därför önskar hon sitt lands och sin nations välgång. En sådan människa kan på sin höjd vara nationalist – ingenting annat.
Dessutom kommer det samhälle som bildas av människor med en sådan sinnesstämning att ha följande förhållanden inom sina olika områden: Dess politik kommer att vila på mänskligt herravälde. Det kan vara en enda persons eller en familjs herravälde, eller en särskild klass’ eller folkets herravälde. Den mest utvecklade organisation som kan upprättas kommer att vara en statsorganisation. Men under alla omständigheter kommer människan att vara den verkliga lagstiftaren. Alla slags lagar kommer att stiftas och ändras enbart på grundval av önskningar, begär, lustar och praktiska erfarenheter. Även principerna för alla handlingar kommer att fastställas och förändras utifrån ett opportunistiskt och egenintresserat synsätt. De mest listiga, svekfulla, mäktiga, hycklande, bedrägliga, lögnaktiga, hårdhjärtade och syndfulla människorna kommer att kunna vinna statlig auktoritet och statlig överhöghet; åt dem kommer samhällets ledarskap samt makten och rätten att styra staten att anförtros. I deras lagbok kommer styrka att kallas sanning, medan de svaga kommer att förklaras ogiltiga.
Under sådana förhållanden kommer hela samhälls- och civilisationssystemet att grundas på självförgudning. När man befrias från alla slags njutningar och moraliska band kommer den moraliska måttstock som då upprättas inte att kunna skapa något större hinder för tillfredsställandet av de häftigaste lustarna.
Konst, litteratur och liknande områden kommer att påverkas av denna sinnesstämning, och tendenserna till nakenhet och bestialitet kommer att framträda allt starkare.
På det ekonomiska området kommer ibland feodalismen och jagirdarsystemet att breda ut sig, ibland kommer kapitalismen och plutokratin att träda i deras ställe, och ibland kommer lönearbetarna att resa sig, skapa en revolution och upprätta sin egen absoluta diktatur. Där kommer det inte på något sätt att vara möjligt att etablera ett rättvist ekonomiskt system. Detta beror på att varje individs grundläggande förhållningssätt till jorden och dess rikedomar i ett sådant samhälle kommer att vara helt materialistiskt, och var och en kommer att föreställa sig att denna värld är ett plundringsfält där det inte finns något hinder för att, när tillfälle ges och efter eget behag, lägga beslag på så mycket rikedom som man önskar. Den utbildning som kommer att införas för att forma individens karaktär i detta samhälle kommer till sin natur också att motsvara denna livsåskådning och detta beteende. I varje ny generations och efterföljande släktleds sinnen kommer den tidigare beskrivna föreställningen om världen, människan och människans ställning och värdighet i världen att inpräntas. All slags information och kunskap, oavsett vilken gren av vetenskapen eller läran den tillhör, kommer att ordnas och utformas på ett sådant sätt att denna uppfattning om livet automatiskt rotas i deras sinnen och hjärnor. Dessutom kommer de att fostras just för att kunna anta detta slags beteende redan i det nuvarande livet och få en plats i ett liknande samhälle i fullständig överensstämmelse med det. Jag anser inte att jag behöver säga mycket till er om hur en sådan utbildning ser ut; dess praktiska exempel kan hämtas från det nuvarande samhället. Alla de utbildningsinstitutioner där människorna i detta land utbildas har grundats på denna ideologis grund, även om de har fått namnen ’Islamia College’ och ’Muslim University’.
Det beteende som här analyserades är i själva verket ren jähiliyyas beteende. Det liknar beteendet hos ett barn som, enbart med hjälp av sina yttre sinnen och på grundval av ytliga observationer, fortsätter att betrakta elden som en vacker leksak. Skillnaden är dock att barnets misstag i observationen omedelbart avslöjas genom verklig erfarenhet. Den eld som barnet tror är en leksak och därför försöker röra vid är nämligen förtärande eld; så snart barnet rör vid den bevisar den att den inte är en leksak utan eld. Däremot avslöjas felet i denna observationsprincip i samhällslivet först efter mycket lång tid, och för många kanske det aldrig avslöjas under hela livet. Den ‘eld’ som dessa människor ingriper i är nämligen endast svagt het; dess värme känns inte genast och inte heller outhärdligt så snart man vidrör den. I många fall fortsätter den att hetta upp tillvaron i århundraden. Trots detta finns det tillräckligt med möjligheter för den som vill skaffa sig verklig erfarenhet av den. I det dagliga livet kan man genom de bittra erfarenheter som denna ideologi ger upphov till – folkets trolöshet, härskarnas förtryck och tyranni, domarnas orättvisa, de rikas själviskhet och exploatering samt det vanliga folkets omoral och korruption – och genom att bevittna de gnistor av eldhärdar som denna ideologi frambringar i form av dyrkan av nationen, nationalism, imperialism, krig, destruktiva handlingar, erövring av länder och folkmord, mycket enkelt förstå att detta utan tvekan är ett beteende präglat av ren blindhet och ren jähiliyya. Det är i själva verket varken ett vetenskapligt beteende eller ett beteende grundat på förnuft och eftertanke. Den föreställning om det egna och universums ordning som människan har fastställt och utifrån vilken hon antagit detta beteende motsvarar nämligen inte det verkliga tillståndet och de verkliga förhållandena. Det råder därför inget tvivel om att dess följder inte skulle kunna bli annat än så här dåliga.
Därefter är det nödvändigt att även pröva andra vedertagna vägar till kunskap. Den andra vägen för att lösa människolivets grundläggande problem och besvara dess grundläggande frågor är att genomföra observationer enbart på grundval av föreställningar och gissningar och fastställa en slutgiltig uppfattning om detta område av livet. Genom denna väg har tre olika uppfattningar etablerats, och ur var och en av dem har ett särskilt slags beteende uppstått.
Shirk
En uppfattning är att även om denna väldiga ordning i universum inte kunde ha kommit till stånd utan en ‘Rabb’, så är dess gudom (Ilah och Rabb) inte en enda, utan många och otaliga. Ursprunget till universums olika krafter ligger i händerna på olika gudar; människans lycka, olycka, framgång, misslyckande, vinster och förluster med mera är beroende av otaliga gudomliga varelsers nåd och gunst. Anhängarna av denna ideologi försöker med hjälp av gissningar särskilt fastställa ursprunget och platsen för dessa gudalika krafter. Därför har de, i sina efterforskningar, betraktat varje kraft som deras uppmärksamhet riktats mot som en ‘gud’. När denna uppfattning väl har antagits uppstår följande beteende naturligt i människans liv:
För det första: Som följd av detta förvandlas hela människans liv till en plattform för ogrundade gissningar. Människan börjar då, utan vetenskapliga och förnuftsmässiga metoder och enbart med hjälp av gissningar, betrakta otaliga ting som försedda med övernaturliga krafter; hon tror att de genom övernaturliga och metafysiska vägar kan utöva ett gott eller ont inflytande över människans öde. Därför slösar den som tror på denna uppfattning bort sina väldiga krafter på ett meningslöst sätt, uppslukad av ogrundat hopp om goda inflytanden och tom rädsla för onda inflytanden. På en plats börjar han hoppas på en grav, i tron att den ska utföra det som ligger bortom hans förmåga; på en annan förlitar han sig på någon gudom och hoppas att den ska förbättra människans öde. Dessa människor försöker behaga sådana inbillade gudomar och krafter med övernaturlig makt. Om de någonstans ser minsta dåliga omen bryts deras mod och de plågas av förtvivlan. På annat håll bygger de fantasifulla slott av hopp och tillförsikt på grundval av goda omen. Just detta leder deras ideologi, tänkande och strävanden bort från den naturliga vägen och vilseför dem in på en helt onaturlig väg.
För det andra: På grund av denna uppfattning upprättas en lång lista över handlingar bestående av dyrkan, löften, gåvor, offer och otaliga andra slags ritualer och ceremonier. Genom att engagera sig i dessa går en stor del av människans arbetsinsats till spillo i meningslösa aktiviteter.
För det tredje: De sjunker ned i vidskepelsen kring denna polyteistiska fantasi- och avgudadyrkan, vilket ger listiga och bedrägliga människor stora möjligheter att fånga dem i sina bedrägeriers nät och plundra dem på deras pengar. Därför sätter sig någon på kungatronen och försöker, genom att visa på sin släkts samband med solen, månen och andra gudar, få människor att tro att även de tillhör gudarnas skara och att ni är deras slavar. Någon annan uppträder som präst och säger: ‘Vi står i nära förbindelse med dem i vilkas händer nyckeln till ert gagn och ert skada ligger; genom oss kan ni därför nå fram till dem.’ En annan blir lärd, brahman eller pir och breder ut nät av amuletter, besvärjelser, magiska formler och asketiska övningar eller ‘hāsiliyyat’, och försöker övertyga människor om att dessa ting genom övernaturliga och metafysiska metoder kan uppfylla alla deras behov, lindra deras lidanden och olyckor samt stilla deras smärta och plågor. Därefter förvandlas dessa listiga människors efterkommande till en varaktig familj eller klass med en särskild och självständig ställning. Därigenom börjar deras rättigheter, status, särställning samt inflytande och anseende växa, utvidgas och befästas på allt djupare grundvalar i takt med tiden. Som följd av detta etableras, genom denna trosuppfattning, kungafamiljernas, de religiösa ämbetsinnehavarnas och de andliga ledarnas gudomlighet fast över folkets huvuden. Och de konstgjorda gudarna förvandlar människorna till fullständiga slavar, så att de tycks vara något annat än djur som ska ge dem mjölk, bära bördor och fungera som transportmedel.
För det fjärde: Denna ideologi kan inte erbjuda någon varaktig och självständig grund för vetenskap, filosofi, litteratur eller ett fullständigt samhälls- och statssystem; på samma sätt kan människan inte få någon livsordning värd att följa från sådana inbillade ‘gudar’. Människan kommer att fortsätta att utföra dyrkan och några bestämda ritualer och ceremonier i hopp om att vinna dessa inbillade ‘gudars’ gunst och hjälp; hennes förbindelse med dessa gudar kommer att vara begränsad till detta. På människolivets större och vidare områden blir det helt och hållet människans egen suveräna uppgift att stifta de lagar och regler som behövs för livets praktiska verksamhet och fastställa principerna för handlande. På detta sätt tvingas ett samhälle grundat på shirk, ett ‘mushrikiskt’ samhälle, i praktiken att följa den tidigare beskrivna vägen av ren blindhet och ren jähiliyya. Inom alla områden – moralisk karaktär, praktisk verksamhet, samhällsformer, politik, ekonomi, vetenskap, konst och litteratur – liknar det beteende som uppstår ur en livsåskådning grundad på shirk beteendet hos ren jähiliyya; principiellt finns ingen skillnad mellan dem.
Asketism
Det andra svar som har fastställts på människolivets grundläggande frågor genom att ogrundade gissningar och antaganden blandats med verklig observation kan kort och gott kallas asketism. Grundtanken i denna ideologi är att jorden och människans kroppsliga väsen i sig utgör ett slags ”fredscentrum” för människan, medan människans själ hålls inspärrad i en bur likt en dömd fånge. Eftersom människan står i en materiell förbindelse med den materiella världen är allt som finns inom henne av begär, önskningar och behov i grunden inget annat än särskilda kedjor i ett fängelse. Ju mer människan upprätthåller sin förbindelse med denna jord och dess ting, desto starkare blir dessa kedjor och desto hårdare straff anses hon förtjäna. Det enda sättet att befrias från detta straff är att med fullständig framgång undvika alla slags relationer, band, sysselsättningar och besvär i livet, strängt undertrycka naturliga begär och önskningar, avstå från njutningar, bestämt förneka kroppens behov samt drifternas krav och impulser, helt utrota den kärlek och tillgivenhet som uppstår i hjärta och sinne på grund av de verkliga banden av kött och blod, och med hjälp av hård och ändlös självförsakelse krossa denna fiende i själ och kropp så fullständigt att den inte alls kan utöva något inflytande eller herravälde över själen. Då blir själen lätt och ren och får kraft att lyfta mot befrielsens högsta väg. En sådan ideologi måste oundvikligen framkalla följande reaktioner i människolivet. För det första styrs människans hela tendens och böjelse under dess inflytande från kollektivism mot individualism och från samhälle och civilisation mot barbari. Människan vänder sig fullständigt bort från jorden och livsordningen. Hon är inte beredd att ta något biologiskt ansvar, och hela hennes liv blir den verkliga bilden av bristande samverkan och avsaknad av relationer. Hennes karaktär blir helt passiv i en negativ anda.
För det andra får samhällets bästa och hederligaste människor, under denna ideologis starka inflytande, sina band till världen avskurna och söker skydd i den mest avskilda vrån av ensamhet, dold för människors blickar, där de helt ägnar sig åt sin personliga befrielse. Följden blir att nycklarna till alla slags ansvarsfulla och myndighetsutövande uppgifter i världen hamnar i händerna på samhällets mest ondskefulla människor.
För det tredje uppstår, till följd av denna idés inverkan på samhälle och civilisation, en negativ moral, en samhällsfientlig (individualistisk) anda och pessimistiska läror bland människorna. Deras arbetskraft och handlingsförmåga försvagas allt mer. De blir ”lätt byte” för förtryckare, och alla hänsynslösa tyranniska regeringar kan mycket lätt lägga dem under sig. Denna ideologi är i sanning lika säker som magi när det gäller att göra folket ödmjukt och fogligt inför orättfärdiga människor.
För det fjärde inleds ett evigt krig mellan människonaturen och denna asketiska livsåskådning, och den besegras ofta i denna kamp. När den besegras tvingas dess anhängare, för att dölja sin svaghet, bedra sig själva med allehanda knep och listiga trick. Det är här den egentliga orsaken ligger till de smutsiga och skamliga ritualer som i olika gamla religioner har föreskrivits under namnet ”kaffara” och under täckmanteln av att överge världen genom ishq-e majazi, medan de i själva verket innebär dyrkan av världen.
Panteism
Den tredje åskådning som uppstår genom observation och praktiserande grundade på orealistiska gissningar och antaganden är panteism (pantheism). Det vill säga att allt i människan och universum i grunden är overkligt. Ingenting av detta har någon självständig existens över huvud taget. I själva verket har ett enda väsen endast tagit hela denna materiella värld till medel för sitt självuppenbarande och uppenbarar sig därför spontant i allt detta. Vid en detaljerad analys framträder otaliga former av denna ideologi. Hela skapelsen, hela den materiella världen, är endast ett enda väsens manifestation. I grunden är det endast detta väsen som existerar; allt annat som kan skådas är egentligen ingenting. Detta enda väsen är dess kärna.
Till följd av denna ideologi uppstår skepticism i människans sinne. Om hennes egen existens reser sig i hennes sinne ett ogenomträngligt mörker av tvivel. Det säger sig självt att hon därför inte kan utföra någon handling i den verkliga världen av egen fri vilja. Hon börjar se sig själv som en träfigur som någon annan dansar med från bakom kulisserna, eller som någon annan dansar inifrån. Hon sjunker ned i djupet av denna ogrundade fantasi. Hennes eget liv kan inte ha något syfte eller mål, inte heller någon bestämd handlingsväg. Hon tänker: ”Jag själv är ju ingenting och har inget att göra. Det kan inte heller finnas något för mig att göra.” I grunden är det detta allomfattande väsen, som utvecklas inom mig och i varje skikt av hela skapelsen och som har fortgått från en okänd begynnelse till evigheten, som utför alla handlingar; alla gärningar utförs av det. Om väsendet är fullkomligt, då är också jag fullkomlig och behöver därför inte anstränga mig eller sträva. Och om detta väsen självt strävar efter att fullkomna sig, då rör det sig med en världsomfattande kraft oavbrutet mot sin fullkomning. Genom att som en del dras med i dess rörelse kommer också jag att kunna nå dit. I själva verket är jag endast en del; vart det allomfattande väsendet är på väg och vart det vill nå vet jag ingenting om. Det praktiska resultatet av ett sådant tankesätt blir detsamma som av den asketiska livsåskådningen. I många fall kan man se en överensstämmelse mellan handlingsprinciperna hos dem som antar denna åskådning och handlingsprinciperna hos den rena jahiliyyaens anhängare. Alla gör nämligen hela sitt liv till slav under sina drifter och blinda begär. Därför springer de utan urskillning och oberörda på den väg som deras drifter leder dem till. De tror att de själva inte alls rör sig; allt som sker utförs av det allomfattande väsendet.
I själva verket är även de tre sistnämnda ideologierna, liksom den förstnämnda, genomsyrade av jahiliyyas giftiga tankeströmningar. Följaktligen blir hela livet för dem som följer dessa åsikter förgiftat och plågat av jahiliyyas verkningar. För det första saknar ingen av dessa ideologier någon verklig eller vetenskaplig grund; olika uppfattningar har utformats enbart genom ett fullständigt beroende av fantasi samt gissningar och spekulationer. För det andra bevisas det genom verklig erfarenhet att dessa ideologier helt strider mot det verkliga och faktiska förhållandet. Om någon av dem hade överensstämt med verkligheten, skulle det inte finnas någon anledning till att handlingar i enlighet med den skulle leda till dåliga resultat. När det genom att äta ett visst livsmedel med säkerhet visar sig uppstå magsmärtor hos människor, förstår vi alla utan tvekan att detta livsmedel i själva verket inte överensstämmer med magsäckens struktur och matsmältningsförmåga. På samma sätt: när hela mänskligheten genom att anta ideologierna shirk, asketism och panteism med säkerhet blir fördärvad och på alla sätt skadas, och när det inte längre råder något tvivel om detta, kan det inte heller finnas minsta tvekan om att ingen av dessa ideologier överensstämmer med verkligheten och den sanna beskaffenheten.
Islam
Därefter måste den tredje vägen diskuteras. För att få svar på människolivets grundläggande frågor och lösa dess grundläggande problem är detta den slutliga och yttersta vägen. Att uppriktigt och fullständigt acceptera de svar som Allahs sända profeter har gett på dessa frågor och den lösning de har visat på människolivets grundläggande problem är vad som kallas islam.
Med hjälp av ett exempel kan man få en tydlig förståelse av denna väg. Om man för första gången kommer till en ny och obekant plats och inte har minsta erfarenhet av den, är det enda sättet att fråga någon annan och utforska platsen enligt hans vägledning. I en sådan situation måste man först och främst söka upp en person som gör anspråk på att ha full erfarenhet av platsen i fråga. När man träffar en sådan person måste man på olika sätt pröva och undersöka om han är trovärdig och pålitlig, och försöka bli helt övertygad om detta. Därefter måste man följa honom och pröva att färdas under hans ledning. När det genom praktisk erfarenhet har bevisats att det, genom att handla enligt den kunskap och de upplysningar man fått från honom, inte har uppstått någon skada eller något dåligt resultat i praktiken, finns det inte längre någon tvekan eller betänklighet beträffande riktigheten i hans erfarenhet eller sanningsenligheten i de upplysningar om platsen som han har förmedlat. I själva verket är detta tillvägagångssätt i grunden vetenskapligt. Eftersom ingen annan vetenskaplig metod över huvud taget är möjlig, måste denna betraktas som den rena och korrekta metoden när man fastställer en uppfattning.
Med detta exempel framför ögonen är det mycket lätt att fastställa den rätta metoden för att få svar på människolivets grundläggande frågor. För människan är denna värld en ny, obekant och tidigare okänd plats. Hon vet ingenting om dess djupaste natur och grundläggande förhållanden. Människan saknar helt erfarenhet av hur denna världs ordning och struktur ser ut, enligt vilka lagar denna världsverkstad drivs eller vilken handlingsprincip som kan vara lämplig för henne på denna jord. Därför bildar människan sig den uppfattning om världen som kan fås genom yttre betraktelse, betraktar den som den slutliga sanningen och handlar därefter på det sätt som hon anser vara rätt. Men det verkliga resultatet blir mycket dåligt.
Därefter fortsätter människan att fastställa olika uppfattningar på grundval av enbart gissningar och spekulationer, och efter att ha handlat enligt var och en av dessa får hon utstå de bittra följderna. Till sist återstår den slutliga och yttersta vägen: människan ska söka vägledning hos Allahs sända profeter. Profeterna gör också anspråk på att vara ’fullständigt insatta i den djupaste informationen om den verkliga sanningen’. Ju mer alla deras förhållanden granskas och analyseras, desto tydligare visar det sig att de är ytterst sanningsenliga, pålitliga och förtroendevärda, hederliga, ädla till karaktären, osjälviska och bärare av ett felfritt tänkande. Det finns därför redan från början rationella skäl att tro på dem och sätta sin tillit till dem.
Därefter måste man pröva sanningshalten och den logiska hållbarheten i den kunskap och de upplysningar om världen och människans ställning i världen som de förmedlar, liksom deras överensstämmelse med verkligheten. Dessutom måste man noggrant undersöka om det finns några verkliga, praktiska bevis mot dem och hur den handlingsprincip som följs i världen i enlighet med deras vägledning har visat sig fungera i praktiken. Om man efter undersökning, granskning och forskning utan tvekan kan få ett jakande svar på alla dessa tre frågor, är det en plikt att tro på profeterna, handla enligt deras vägledning och följa den handlings- och arbetsprincip som bör antas i livets praktiska verksamhet för att upprätthålla verklig överensstämmelse med denna ideologi.
Som jag redan har sagt är den sistnämnda vägen utan tvekan vetenskaplig i jämförelse med jahiliyyas tidigare nämnda vägar. Om människan underordnar sig inför denna vetenskap, följer den genom att avstå från godtycke och högmod, och lever sitt liv genom att hålla sig inom de gränser som denna ’vetenskap’ har fastställt för henne, då är detta den islamiska handlingsvägen.
Profeternas syn på människan och världen
Profeterna säger: Detta väldiga universum som finns runt människan, och som människan är en del av, är inte resultatet av någon tillfällig olyckshändelse. Det är ett särskilt rike, ordnat, väl sammanfogat och underkastat ett system av lagar. Det är Allah den Allsmäktige som har skapat det; Han är dess ägare, dess ende härskare och den som kontrollerar det. Hela skapelsen står under ett totalitärt system. All makt och auktoritet här är samlad i en enda central makts händer. I denna naturliga värld finns ingen annan lag än den som tillhör denna högre, allsmäktiga Varelse. Alla de krafter som verkar i världsordningen står under och lyder en enda central makt. Ingen har den minsta förmåga att motsätta sig Hans lag och befallning eller att göra något efter eget behag utan Hans tillstånd. I denna välordnade ordning finns det över huvud taget inget utrymme för någon form av oberoende eller ansvarslöshet. Och av naturen kan det inte heller finnas något sådant.
Att människan i denna värld är en born subject är inte beroende av hennes vilja; hon har fötts som undersåte, och det är omöjligt för henne att vara något annat än undersåte. Därför har hon ingen rätt att själv utforma en livsordning åt sig eller fastställa sina egna plikter. Människan äger själv ingenting i hela universum. Följaktligen kan det inte komma på fråga att hon skulle utforma en metod för hur ägandet ska användas. Hennes egen kropp och alla hennes inneboende förmågor och talanger tillhör uteslutande Allah; de är endast gåvor från Allah. Därför kan hon inte ha någon rätt till dem. Det är människans plikt att använda dessa ting i enlighet med Hans vilja och föreskrifter, Han som har skänkt henne dem.
På samma sätt tillhör allt det som finns utspritt runt människan i världens olika delar – mark, djur, vatten, växter, träd, buskar och klängväxter, mineraler och så vidare – Allah den Allsmäktige. Människan äger det inte. Därför har hon inte heller någon rätt att ingripa i eller använda något av detta efter eget behag. Tvärtom är det människans plikt att förbruka och använda det i enlighet med de regler och föreskrifter som den verklige Ägaren har fastställt för dess användning. Alla människor som har levt på jorden har varit ömsesidigt och oupplösligt förbundna med varandra. De är alla Allah den Allsmäktiges undersåtar. Därför har dessa människor ingen rätt att själva fastställa regler för sina inbördes relationer och sitt handlande. Det är deras plikt att utföra dessa uppgifter i enlighet med Allahs föreskrifter. Deras relationer bör grundas på de föreskrifter som Allah har gett.
Men vilka är då Allahs föreskrifter? Profeterna säger att vi har fått Allahs föreskrifter från samma kunskapskälla genom vilken vi har fått kunskap om världens och människans innersta verklighet. Allah själv har skänkt oss denna kunskap och befallt oss att göra hela världens människor fullständigt förtrogna med och informerade om detta. Därför är det människans plikt att sätta sin tillit till och tro på oss, betrakta oss som representanter för den Allrahögste ”Kungen” och ta emot Allahs auktoritativa föreskrifter från oss.
Profeterna säger vidare: Vid första anblicken kan det visserligen tyckas att hela den universella naturens verksamhet fortgår välordnat, sammanhängande och regelbundet, men ingen styrande kan ses någonstans och ingen av Hans tjänstemän är synlig. Därför upplever människan här ett slags frihet och utrymme för godtycke; hon kan uppträda som en ”ägare”. Hon kan böja sitt huvud i underkastelse och lydnad inför någon annan än den verklige Ägaren, och under alla omständigheter kan hon fortlöpande få sin rizq, de förnödenheter som krävs för att leva. Hon kan få möjlighet att utföra alla slags handlingar. Men hon får inte omedelbart någon vedergällning för sitt uppror mot Allah. Allt detta har i själva verket gjorts för att pröva människan. Eftersom människan har fått kunskap, förstånd, samvete, uppfinningsförmåga och förmågan att välja, har den verklige ”Ägaren”, ”Konungarnas Konung”, dolt sig själv och sitt osynliga statsskick för människors blickar. Hans syfte är att pröva och granska hur människan i praktiken använder och tillämpar de förmågor som Allah har gett henne. Allah har lämnat människan med kunskap och förstånd, valfrihet (freedom of choice) och ett slags ”självstyre” (autonomy). Om människan nu förstår att hon av naturen är en undersåte och med iver och frivillighet tar emot just denna ”ställning”, trots att hon inte på något sätt har tvingats att anta den, då kan hon lyckas i detta prov som hennes Skapare har utsatt henne för. Men om människan inte förstår sin ställning som undersåte, eller om hon trots att hon förstår den antar en upprorsmans roll, är hennes misslyckande i provet oundvikligt. Det är just för detta prov som människan har fått begränsad frihet i världen. Otaliga ting i världen har ställts under människans myndighet, och samtidigt har hon fått ett helt liv som tidsfrist.
Därefter sade profeterna också att eftersom det jordiska livet är ett enda oavbrutet och sammanhängande prov, kommer den verkliga redovisningen av människans gärningar inte att ske i denna värld, och ingen vedergällning, frid eller ära kommer att erhållas här. (Anmärkning: Man måste noga komma ihåg en sak i detta sammanhang: Den värld där vi nu lever är i grunden den fysiska världen (Physical world); den är inte en värld som bygger på moraliska lagar. De lagar som den nuvarande världsordningen vilar på är inte moraliska regler utan naturlagar. Därför kan människans gärningars moraliska resultat inte uppnås fullständigt i den nuvarande jordiska ordningen. Naturlagarna kommer visserligen att låta det moraliska resultatet framträda i den utsträckning de skapar gynnsamma förhållanden för detta resultat. Men om naturlagarna inte ger den möjligheten är det omöjligt för resultatet att framträda. Det moraliska resultatet av ett mord kan till exempel framträda endast om naturlagarna hjälper till att finna mördaren, bevisa hans brott och verkställa det moraliska straffet för mordet mot honom. Annars kan inget moraliskt ”resultat” alls framträda. Även om naturlagarna gynnar detta kommer gärningens fullständiga moraliska resultat aldrig att framträda. Att endast utdöma dödsstraff för mördaren i stället för den dödade personen är nämligen inte gärningens fullständiga moraliska resultat. Det är därför som den nuvarande världen inte är och inte kan vara en plats för vedergällning. För att en värld ska kunna vara en plats där vedergällning utdelas krävs en världsordning där moraliska regler, i stället för den nuvarande naturliga ordningen, är det främsta och mest verksamma. Naturlagarna ska då endast lyda dem och skapa gynnsamma förhållanden.)
Allt gott som människan får i denna värld är inte nödvändigtvis en belöning för någon god gärning. Det är inte heller ett bevis på att Allah är nöjd med människan, eller något tecken på att det människan har gjort är korrekt. I själva verket är det särskilda prövningsredskap: rikedom, barn och fortplantningsförmåga, stat och regering samt allt som behövs för livsföringen – allt detta har människan fått enbart för att prövas. Avsikten är att människan genom att använda och tillämpa dessa ska lägga fram ett faktiskt bevis på sin förmåga till goda eller onda handlingar. På samma sätt är inte heller allt det som drabbar människan i hennes nuvarande liv i form av lidande, olyckor och skador ett straff för syndiga handlingar. En del av detta uppkommer spontant enligt naturlagarna. (Anmärkning: Att en äktenskapsbrytare blir sjuk är exempelvis inte ett moraliskt straff för denna synd. Det är endast en naturlig följd. Om behandlingen lyckas kan han visserligen bli fri från sjukdomen, men han kommer aldrig att undgå det moraliska straffet. Genom tawba kan det vara möjligt att undgå det moraliska straffet, men enbart på grund av detta kan han inte befrias från sjukdomen.) En del av detta är en ren prövning. (Anmärkning: Ta exempelvis att någon blir fattig. Då prövas han i flera avseenden: om han för att tillgodose sina behov tar till olämpliga metoder eller står fast vid den rättmätiga vägen, om han förblir ståndaktig på sanningens och ärlighetens väg under olyckans hårda slag eller om han blir orolig och tar steget in på orättfärdighetens och syndens väg.) Och en del uppkommer oundvikligen som en reaktion på att man bestämmer sig i strid med det verkliga förhållandet. (Anmärkning: När människan börjar betrakta denna värld som ”utan Rabb” och sig själv som fullständigt ”fri”, är detta helt motsatt det verkliga förhållandet. Denna värld är inte utan Rabb, och människan är inte heller fri här. Därför är det oundvikligt att drabbas av följder när man handlar i strid med verkligheten. Om man rör vid eld i tron att den är en leksak kommer handen att brännas, eftersom ett sådant beteende står helt i strid med det naturliga förhållandet.)
Kort sagt är denna värld inte alls en ”plats där man får sina belöningar”. Den är i själva verket en plats för prövning. De följder av handlingar som visar sig här bevisar inte att någon metod eller handling är ren, korrekt eller felaktig, syndig eller god, godtagbar eller förkastlig. Därför kan de inte heller betraktas som någon måttstock. Den verkliga, korrekta och enda måttstocken är därför resultatet i det hinsides. Efter denna tillfälliga period på jorden och när detta jordiska liv har tagit slut finns ett annat liv. Då kommer varje handling i det jordiska livet att granskas fullständigt, och först då kommer det slutgiltigt att avgöras vem som lyckades och vem som misslyckades i denna prövning. Framgång eller misslyckande i livet efter detta beror på flera saker. För det första: om människan genom en korrekt användning av sin iakttagelseförmåga, sitt förnuft och sin slutledningsförmåga lyckades förstå att Allah är den verklige och ende ordnaren och lagstiftaren, och att den undervisning och livsordning hon fått från Honom verkligen är Allahs vägledning. För det andra: om människan, trots att hon hade frihet att välja väg efter att ha fått insikt om denna djupa sanning, av uppriktig vilja och med genuint intresse böjde sig inför Allahs faktiska herravälde och Hans sharia-baserade föreskrifter.
Den islamiska ideologin
Denna ideologi som profeterna har framlagt om människan och världen är en fullständig ideologi. Alla dess sidor och delar är sammanlänkade, och det råder ett nära och logiskt samband mellan dem. Ingen del står i motsats till eller konflikt med någon annan del. På grundval av denna ideologi är det mycket enkelt att göra en fullständig analys av alla slags händelser i världen och ge en fullständig förklaring av den världsliga naturens tecken. Denna uppfattning kan inte analyseras. Något sådant kan inte iakttas någonstans. Därför är den en vetenskaplig teori (scientific theory), och vilken definition man än ger av en sådan teori kommer den utan tvekan att vara tillämplig på denna uppfattning.
Dessutom har ingen forskning, direkt observation eller praktisk erfarenhet hittills kunnat bevisa att denna uppfattning är ”felaktig”. Den är i själva verket en verklighet som har blivit sann i praktiken, och dess sanningshalt är bestående. Den kan inte på något sätt räknas till de ideologier som har bevisats vara felaktiga. (Anmärkning: Att en viss tidsålders vetenskapliga uppfattning står i motsats till den innebär inte att dess felaktighet är bevisad. Enligt vetenskaplig uppfattning är det endast verkliga fakta (Facts), inte enbart teorier, som kan kullkasta den. Att därför räkna den föreställning som profeterna har framlagt om människan och världens natur till ”gångna tiders ideologier” så länge ingen verklig och bevisad händelse har visat att den är felaktig är inte bara ett allvarligt misstag och ovetenskapligt, utan också följden av ett handlande präglat av avund och fientlighet.) Även sett till de lagar i världens natur som vi kan iaktta framstår denna uppfattning som mycket sann. När man ser den enorma och omfattande lagbundenheten och ordningen som finns inneboende i världens natur, liksom dess väl sammanfogade struktur, måste varje förnuftig människa spontant inse att det utan tvekan finns en ”ordnare” av den. Det kan inte finnas något förnuftigt skäl att inte tänka så. På samma sätt gör denna sammanhängande lagbundenhet och ordning det förnuftigt att tro att världen är ett ”centraliserat system” och att det i detta system finns en självständig och suverän ledare. Det är inte alls trovärdigt att betrakta det som decentraliserat och tro att det styrs av otaliga ledare. Med tanke på de tydliga bevisen på denna förunderliga världsordnings vetenskapliga grund, rationalitet och felfria förnuft är det mer logiskt att betrakta den som ett välordnat, vetenskapligt och ändamålsenligt system. Det finns inget förnuftigt skäl att betrakta den som ändamålslös och som ett barns leksak.
Om vi dessutom betraktar denna världsordning som ett verkligt rike och människan som en del av detta väldiga och välordnade system, måste vi erkänna att det inom ramen för denna lagbundna ordning inte finns något utrymme för människans godtycke eller frihet. Människans rätta ställning i denna värld är att vara undersåte. Även i detta avseende framstår den ovan nämnda uppfattningen som ytterst förnuftig (most reasonable).
Även när man bedömer den utifrån dess praktiska effektivitet visar den sig vara en praktiskt användbar (practicable) uppfattning. På grundval av denna uppfattning kan ett fullständigt och omfattande program för människolivet, med alla dess detaljer, mycket enkelt utarbetas. För filosofi, moral, kunskap och vetenskap, litteratur och konst, politik och statsordning, krig och fred samt internationella relationer – kort sagt för livets alla sidor och områden och för alla dess behov och problem – är det möjligt att på denna grund få en självständig och bestående ordning. Därför kommer det aldrig att finnas något behov av att gå utanför denna ideologi för att fastställa handlingsprinciper inom någon del av människolivet.
Å andra sidan är det nu vår uppgift att bedöma hur människans jordiska liv formas på grundval av denna ideologi och vilka följder det får. Denna lära formar det personliga livet helt motsatt de andra jahiliska ideologierna. Den gör det ytterst ansvarskännande, välorganiserat och disciplinerat (well diciplined). Att tro på denna ideologi innebär att människan inte ska betrakta sin kropp, all sin kraft och förmåga, denna jord eller något på jorden som sin egendom och handla fritt med dem; hon ska i stället betrakta dem som tillhörande Allah och använda dem i enlighet med Hans lag och föreskrifter. Hon ska betrakta allt hon förvärvar som en anförtrodd egendom från Allah och använda det medveten om att hon måste avlägga räkenskap inför Honom, för vilken ingen handling eller dold önskan i hjärtat är okänd. Det råder ingen tvekan om att en sådan medveten människa under alla tider och i alla situationer blir en hängiven följare av ett ideal. En sådan person kan aldrig bli tygellös eller slav under sina begär. Hon kan inte bli förtryckare eller förrädare. Det är möjligt att hysa full tillit till en sådan person. När det gäller att upprätthålla disciplin och följa regler känner hon inget behov av yttre tryck (pressure). Därför väcks inom henne ett mäktigt moraliskt band och en känsla av självbehärskning. Följaktligen hjälper denna kraft henne att stå fast på ärlighetens, rättvisans och sanningens väg även i situationer där hon inte fruktar att behöva stå till svars inför någon jordisk makt. I själva verket finns inget bättre och effektivare medel än gudsfruktan och känslan av att vara anförtrodd ett ansvar för att göra människor i samhället så tillitsvärda som möjligt. Dessutom gör denna lära inte bara människan kämpande och outtröttligt strävande; den renar också alla hennes ansträngningar från själviskhetens, självförgudningens och nationaldyrkans orenhet och styr dem mot ärlighet, sanningsenlighet och högre moraliska ideal. Den som anser att hennes ankomst till denna värld inte är meningslös, utan att hon har sänts hit för att utföra ett stort uppdrag, bör inte leva enbart för sig själv eller sina övriga släktingar, utan helt och hållet ägna sitt liv åt sådant som behagar Allah. Hon kommer nämligen inte att slippa utan räkenskap; det kommer att granskas hur mycket av hennes tid och förmåga som har använts till olika uppgifter. Den som ständigt bär detta i sitt medvetande kan inte överträffas i arbetsamhet, produktivitet, sundhet och målmedveten strävan. Därför kan man inte föreställa sig en bättre mänsklig karaktär än den som denna ideologi formar i den mån den formar en god och idealisk människa.
Även på det övergripande och sociala området är dess prövning ytterst lovande. Först och främst förändrar denna ideologi hela den grund som det mänskliga samhället vilar på. Enligt denna lära är hela mänskligheten Allahs undersåtar, och på denna jord är allas värdighet, alla rättigheter och möjligheten att få del av möjligheter och förmåner lika för alla. Ingen individ, familj, klass, nation eller ätt har någon överlägsenhet eller aristokratisk ställning över andra människor, och inga diskriminerande rättigheter. På så sätt rycks grunden undan för människans herravälde och överlägsenhet. Och när samhället byggs på den islamiska idealens grund försvinner för alltid de allvarliga brister och sjukdomar som uppstår ur sådana jahiliska ideologier som monarki, jordlänsväsen, feodalism, aristokrati (aristocracy), brahmanism och påvedöme.
Den utrotar också grunden för de diskriminerande motsättningarna mellan människor på grund av härkomst, stam, geografi, region och ras. Det är nämligen dessa allvarliga sjukdomar som sedan urminnes tider har gett upphov till blodsutgjutelse, krig och strider i det mänskliga samhället. Men enligt den islamiska ideologin är Allah hela världens ägare, hela mänskligheten är Adams barn och Allahs tjänare. I detta samhälle diskrimineras människor inte på grundval av stam, rikedom eller ras; skillnaden kan endast grundas på den moraliska karaktärens renhet och på huruvida gudsfruktan finns eller inte. Den som har störst gudsfruktan kommer att visa sig vara den främste genom sin ärlighet, rättvisa och strävan för sanningen. I det islamiska samhället erkänns endast en sådan persons överlägsenhet och särskilda företräden.
På detta sätt har grunden och synsättet för människors inbördes sociala relationer, förbindelser, skillnader och diskriminering förändrats i grunden. De måttstockar eller orsaker till gemenskap och åtskillnad som människor själva har uppfunnit delar den mänskliga gemenskapen i världen i otaliga delar och reser dessutom ogenomträngliga murar mellan dessa delar. Eftersom det ligger utanför människans förmåga att ändra härkomst, fosterland, nationalitet eller ras kan en människa som tillhör den ena av dessa kategorier på intet sätt räknas till den andra. I den islamiska ideologin har däremot grunden för gemenskap och åtskillnad mellan människor lagts på att erkänna Allahs herravälde och följa Hans föreskrifter. Därför kommer alla som överger skapelsens slaveri, börjar tjäna Skaparen och förkastar människoskapade lagar för att anta Allahs givna föreskrifter som livets enda lag att räknas till en och samma jamaat. De som inte gör detta kommer att tillhöra en annan grupp. På så sätt försvinner alla slags skillnader och ojämlikheter ur det mänskliga samhället, och endast en enda skillnad återstår — en skillnad som alla kan överskrida. Det är nämligen lätt för var och en att genom att ändra sin trosuppfattning och sitt levnadssätt gå från den ena gruppen till den andra.
Efter dessa korrigeringar och reformer förändras samhällets sinnelag, mentalitet, andliga strömningar och struktur (social structure) i grunden när det byggs på denna ideologi. Dess stat grundas inte på människans herravälde, utan på Allahs suveräna herravälde. (Anmärkning: Se författarens verk ”Islams politiska ideologi”.) Här upprättas i verkligheten Allahs styre, och Allahs lag utfärdas och verkställs. Människan verkar endast som Allahs ställföreträdare. Följden blir först och främst att alla brister som följer av människans styre och människans rätt att stifta lagar omedelbart undanröjs.
För det andra uppstår en annan stor skillnad när en stat grundas på denna ideologi. Det innebär att hela statens system genomsyras av ibadahs och taqwas rena anda. Statens ledare och folket börjar alla känna lika starkt att de lever under Allahs styre och att varje angelägenhet hos dem står i direkt samband med Allah, som känner till allt, både det fördolda och det uppenbara. Skattebetalaren betalar skatten med föreställningen att han betalar den till Allah, och både den som tar emot den och den som använder den betraktar sig endast som förvaltare av det anförtrodda. Varje tjänsteman, från soldaten till domaren och guvernören, fullgör sina plikter med exakt samma sinnelag som när han förrättar salat; för dem är båda slags handlingar i lika mån ibadah, och i båda fallen krävs samma slags gudsfruktan och därför samma ängslan. När folkrepresentanter väljs söker man först och med största vikt efter ädla egenskaper som gudsfruktan, ansvarskänsla, pålitlighet, ärlighet och sanningsenlighet. Till följd av detta insätts de mest framstående och moraliskt högtstående personerna i ledande och ansvarsfulla ämbeten, och statsmakten anförtros åt dem.
Även på samhälls- och kulturlivets område låter denna ideologi på motsvarande sätt en spontan ström av gudsfruktan och moralisk renhet flöda. I stället för självförgudning breder underkastelsen under Allah ut sig. I människornas inbördes relationer är relationen till den ende Allah den grundläggande värdemätaren, och det är Allahs lag som reglerar, organiserar och disciplinerar de ömsesidiga relationerna. Eftersom denna lag har utformats av det stora Väsendet, som är fritt från all själviskhet och nafs begärs orenhet, allvetande, fullkomligt vetenskapligt och klokt, har ingen som helst plats lämnats i Hans lag för oro och laglöshet, förtryck och övergrepp eller någon ordning som leder till sönderfall och förödelse. Dessutom har den utformats med hänsyn till alla sidor av människans natur och människans alla biologiska behov.
Det är inte möjligt att här ge en fullständig bild av det väldiga samhälle och det övergripande liv som växer fram på grundval av denna ideologi. Men jag tror att det, utifrån det som har beskrivits ovan, blir lätt för läsaren att få en klar uppfattning om vilken livsform som uppstår på grundval av profeternas framställning av människan och världen, och vilka konkreta resultat som har uppstått eller kan uppstå. Dessutom är detta inte bara ett lyckorike av omöjliga fantasier (utopi). Under en period av världshistorien grundades och styrdes, på grundval av denna ideologi, ett samhälle, ett kollektivt liv och en utvecklad stat, vilket ställde ett tydligt bevis på dess verklighet inför hela mänskligheten. Historien kommer också att vittna om att mänskligheten aldrig har skådat bättre människor än de som formades på grundval av detta ideal, och att ingen stat hittills har visat sig vara till större nytta för hela mänskligheten utan åtskillnad än den stat som grundades på denna grund. Bland undersåtarna i denna stat hade känslan av moraliskt ansvar blivit ytterst stark. Som bevis kan en händelse nämnas. En beduinkvinna hade blivit gravid genom äktenskapsbrott. Hon visste mycket väl att straffet för denna synd enligt den islamiska sharia var lika fruktansvärt som dödsstraff genom stening. Trots detta infann hon sig själv hos Allahs Sändebud och bad om att få sitt brott bestraffat. Hon blev tillsagd att komma tillbaka efter förlossningen och släpptes utan att behöva lämna någon förbindelse eller säkerhet. Efter att ha fött barnet kom hon tillbaka och krävde att få det föreskrivna straffet. Även denna gång skickades hon tillbaka och befalldes att återkomma efter att ha ammat och tagit hand om barnet. Hon återvände därför ännu en gång till öknen, men något behov av polisbevakning ansågs inte föreligga. När den föreskrivna amningstiden hade gått ut återvände ökenkvinnan och bad att genom straffet för sitt begångna brott få bli renad. Därefter avrättades hon genom stening. När hon hade dött bad man Allah om nåd för henne. Då utbrast en man plötsligt: ”Den kvinnan var verkligen mycket skamlös.” Profeten, över honom frid, svarade då: ”Vid Allah, om alla fördärvade människor hade ångrat sig på samma sätt som denna kvinna ångrade sig, skulle även de ha blivit förlåtna.”
Detta var i själva verket medborgarnas kännetecken i det islamiska samhället. Statens och regeringens kännetecken var ännu större. Trots att statschefen ägde statskassan i riken med inkomster på många miljoner och med en väldig rikedom, såsom Iran, Syrien och Egypten, tog han endast emot etthundrafemtio taka i månadslön; och bland medborgarna gick det inte att hitta en enda person som var berättigad att ta emot allmosor.
Om någon, trots denna omfattande verkliga historiska erfarenhet, inte kan övertygas om sanningen i den djupare innebörden av den världsordning som profeterna upprättat och i den ideologi som rör människans ställning och värdighet, finns det inget annat sätt att tillfredsställa honom i denna fråga. För det är på intet sätt möjligt att i denna värld direkt observera Allah, änglarna och livet efter detta. Och där direkt observation inte är möjlig kan ingen annan måttstock än praktisk erfarenhet av olika handlingar över huvud taget användas för att fastställa vad som är sant eller falskt. Som exempel kan nämnas att om man, trots otaliga försök, inte kan förstå var i en patients kropp en komplicerad och obotlig sjukdom har uppstått eller hur den egentligen ser ut, försöker läkaren diagnostisera sjukdomen genom att pröva olika slags läkemedel. Det läkemedel som hjälper till att fastställa denna okända sjukdom betraktas då som det verkliga läkemedlet mot sjukdomen. När sjukdomen försvinner genom detta läkemedel bevisas det utan tvekan att läkemedlet är helt lämpat för att behandla sjukdomen i kroppen; detta är obestridligt. På samma sätt kan den komplicerade mekanism som utgör människolivet inte fungera korrekt enligt någon annan ideologi. När den däremot kan fungera väl endast på grundval av den lära som profeterna har framlagt, är detta ett obestridligt bevis på att just denna ideologi överensstämmer med den verkliga naturen. I själva verket är hela detta universum ett rike som tillhör Allah den Upphöjde. Det finns verkligen ett annat liv efter detta liv, och i detta liv efter detta måste alla människor i detalj stå till svars för alla sina handlingar i detta liv; om detta finns inte det minsta utrymme för tvivel.
— Slut —-