Förläggarens ord

Islam är det enda levnadssystem som Allah har uppenbarat för mänskligheten. Efter den siste profeten, skapelsens store man Hazrat Muhammad (frid vare med honom), bortgång kom de fyra kalifernas och den som är känd som den femte kalifen, Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah vara nöjd med honom), att betecknas som islams guldålder. I denna bok analyseras den tidens sociala och politiska förhållanden ingående, och dess samlade verksamhet – såsom de muslimska kalifernas gudsfruktan, höga moraliska standard, samhällstjänst, att de inte tog ens ett enda mynt mer än vad de behövde ur statskassan, social fred, ordning, rättvisa, medkänsla och sympati människor emellan – utgör ett föredömligt exempel för alla tider och epoker.

I denna nuvarande tid av ny jahiliyya kommer denna bok, om Allah vill, att bidra till en genomgripande förändring av den muslimska umman och till att varje muslim i sitt personliga liv får en riktig förståelse av islams centrala budskap.

Må Allah den Allsmäktige genom läsningen av denna bok skänka läsarna särskild förmåga att dra nytta av den. Amin.

Islams innersta livskraft

Om vi blickar tillbaka på islams strålande historia ser vi dess innersta livskraft ständigt verksam där.

Den som försöker lära känna den sanna religionen och studerar dess väsen och historia kommer att kunna uppfatta dess livskraft. Han kommer att se denna livskraft verka med full kraft i islams lagar och principer. Den är så inflytelserik att ingen människa kan undgå att påverkas av den. Men liksom en djup känsla eller en grundläggande tanke inte kan beskrivas med ett begränsat språk, är det också ytterst svårt att beskriva denna livskraft. Den är visserligen verksam i känslor och inspiration, i syften och mål samt i seder och bruk, men det är mycket svårt att klä den i språkets begränsade dräkt.

Det är denna livskraft som tecknar konturerna av den höga och strålande horisont mot vilken islam sporrar och uppmuntrar sina efterföljare att färdas. Islam uppmanar sina efterföljare att nå livets högsta mål och inspirerar dem därför att, i stället för att nöja sig med att endast utföra nödvändiga plikter och sedvanliga ritualer, frivilligt och med glädje göra ännu större ansträngningar och bemödanden. Vägen till det ädla målet är mycket svår och otillgänglig, och att förbli ståndaktig där efter att ha nått fram är ännu svårare. Biologiska impulser och behov samt det starka trycket från livets nödvändigheter blir bojor kring de flesta människors fötter och hindrar dem från att nå livets högre mål. Och även om någon, genom känslornas och inspirationens intensitet och beslutets styrka, ibland skulle nå dit, blir det ändå omöjligt att under lång tid stanna kvar där genom att övervinna hindren och farorna. Detta beror på att denna upphöjda nivå är förbunden med viktiga ansvar som rör liv och egendom samt tankar och handlingar. Bland dessa är det ansvar som varje individ har gentemot sig själv, sitt samhälle och mänskligheten, och framför allt gentemot sin Skapare, det mest betydelsefulla. Att hålla en tydlig medvetenhet levande om att hans Skapare ständigt ser alla hans små och stora handlingar med egna ögon och är väl medveten även om de hemligheter som är dolda djupt i hans hjärta och om hans tysta gärningar – detta är hans stora ansvar gentemot Skaparen. För att han ska inse detta stora ansvar har islam gjort hans samvete ständigt vaket och på sin vakt. Hans medvetande och insikt har den gjort skarpa och genomträngande.

Denna svårighet med att färdas mot det högsta målet och denna mödosamhet i att förbli där efter att ha nått målet innebär inte att islam är en poetisk fantasi eller ett övermänskligt ideal som man kan göra anspråk på att besegra men aldrig beröra. Saken förhåller sig inte så. Att nå den ädla och upphöjda nivå som har nämnts är inte obligatoriskt för alla människor i alla tider. Det är endast en gräns för målet. För att människan ständigt ska sträva efter att uppnå det har dess riktlinjer anvisats. Denna strävan har förekommit i det förflutna och bör fortsätta även i dag och i framtiden. Tidigare mänskliga samhällen har försökt nå detta mål – ibland har de nått det och ibland har de avlägsnat sig från det. Det är ett ideal som endast kan uppnås genom en djup tillit till människans samvete och hennes inneboende krafter. Därmed bevisas att det inte finns någon anledning att förlora hoppet om människan i den kommande framtiden. Före detta högsta mål finns ett vidsträckt fält. För detta fält är tillräckligt stort för att de flesta människor ska kunna klara måttet av strävan, ansträngning och framgång. En av Allahs bestående principer är att Han inte tvingar någon människa att anstränga sig mer än hennes förmåga.

”Allah ålägger ingen människa mer än hon förmår.” (Sura al-Baqarah – den sista versen) Islams väsen och läggning är så rättvisa och måttfulla att den nöjer sig med att av vanliga människor kräva endast de handlingar som är obligatoriska. Ty:

”Var och en har olika nivåer i sina handlingar.” I själva verket är de uppgifter som har ålagts som obligatoriska tillräckliga för att uppnå framgång i livet. Därefter står vägen alltid öppen för att nå den högsta nivån, och islam uppmanar ständigt med en kraftfull kallelse att gå framåt mot den.

Den livskraft som vi nämnde ovan har spelat en fullständig roll i att ge islams samhälle och civilisation en konkret form. Islam, som tidigare endast var namnet på en tro, blev förkroppsligad genom individer och historiska händelser. Islam är nu inte längre bara namnet på en lära eller ideologi – den är inte heller endast en samling predikningar, förmaningar och vägledning eller overkliga föreställningar. Den har nu tagit formen av en levande och vaken mänsklig karaktär och uppenbarat sig i det verkliga livets händelser – framför allt har den skapat sådana samhällsinstitutioner och reformverk som vem som helst kan se med egna ögon och höra med egna öron. Dessa samhällsinstitutioner och reformverk har djupt påverkat hela människolivet och historien. I själva verket är allt detta ett resultat av islams ädla ”livskraft”. Det var denna livskraft som åstadkom en revolution i de nästan livlösa människornas liv och ingöt i dem ett nytt medvetande och en ny livsenergi.

Detta är i själva verket den riktiga förklaringen till de märkliga personer som framträdde under islams historias begynnelse och senare epoker, och vars omvälvande och ärofulla livsberättelser har bevarats i islams historia. Även mysteriet bakom de otroliga händelser som endast tycks vara sagor skapade av ett högre tänkande ligger här.

Själens renhet, samvetets oräddhet, ofattbara uppoffringar, uthållighet och offer, den dödsföraktande beslutsamheten att uppnå syften och mål, tankens och själens enastående och ofattbart höga nivå samt de enastående bedrifterna inom livets olika områden, som historien inte ens förmår beskriva fullständigt – allt detta är ett resultat av denna revolutionära livskraft i islam.

Vi måste erkänna att det finns ett djupt samband mellan den revolutionära livskraften i islam och alla de enastående bedrifter och händelser som man finner spridda på historiens sidor. I själva verket är denna inneboende livskraft den ursprungliga källan till den kraft som kommer till uttryck i islams historia.

Om vi försöker betrakta dessa bedrifter som åtskilda och avskilda från denna livskraft kommer vår studie att förbli ofullständig. Till följd av denna felaktiga studie kommer vi oundvikligen att hamna i en mycket allvarlig förvirring beträffande de krafter som aktivt påverkar livet och världen. Följden blir att vi, när vi försöker fastställa källan till varje ärofull persons ära och anseende, kommer att ge företräde åt hans personliga storhet och förbise denna ”livskraft”, som var den första drivkraften och den mest inflytelserika orsaken bakom allt detta. Det var emellertid denna livskraft som påverkade dessa stora mäns samveten och sinnen. Stärkta av den vände de historiens riktning och ledde händelsernas ström in i den riktning de önskade. Därefter överlämnade de historien åt en vild, sprudlande och livfull ström av liv. Och det var genom att stödja sig på denna ström som dessa oförglömliga revolutionära bedrifter trädde fram.

Om vi helt och hållet skulle kalla framträdandet av ädla, ärafulla personligheter och offentliggörandet av deras bedrifter för ett resultat av denna revolutionära livskraft, skulle det inte vara någon överdrift. I själva verket är denna livskraft inget annat än en metafysisk inspiration. De bedrifter och personligheter som den har förenats med må framstå som små och isolerade krafter, men i grunden är de alla metafysiska krafter. Måttet på varje personlighets storhet är hur väl den har visat sig kunna ta emot denna metafysiska inspiration. Är det då så märkligt om Muhammed, Abdullāhs son (frid vare med honom), profetskap betraktas som den högsta graden av denna förmåga? I själva verket tog hans väsen emot den metafysiska inspirationen fullständigt och förblev under hela sitt liv på denna höga nivå.

Efter profetskapets nivå finns många höga grader. Profeten Muhammeds (frid vare med honom) följeslagare och deras efterföljare nådde dessa grader. Var och en som kunde ta emot så mycket av denna stora religions livskraft som möjligt, uppnådde en motsvarande hög ställning. Först efter mycket omfattande studier kan vi förstå i vilken grad denna inspiration påverkade människornas själar – hur den väckte deras slumrande liv, gjorde dem aktiva och handlingskraftiga, inspirerade dem att skapa enastående och förunderliga exempel och slutligen förändrade hela mänsklighetens historias riktning.

Vi ser denna inspirations och livskrafts inflytande både i historiens stora händelser och i vardagslivets små händelser. Det är välkänt att andlig storhet inte kan mätas i tum eller alnar; den hör i stället samman med kvalitet och egenskaper. Dess omfattning kan endast fastställas genom de händelseförlopp som äger rum under olika omständigheter och i olika miljöer.

En handfull människor från Arabiska halvön besegrade på mycket kort tid två väldiga imperier, Romarriket och Persien. I hela mänsklighetens historia finns inget annat exempel på en så stor seger som uppnåtts på så kort tid. Men denna ärorika händelses ära och storhet förminskas inte det minsta om vi säger att samma storhet också visade sig i det tålamod som den abessinske slaven Bilal (må Allah vara nöjd med honom) ensam visade som svar på quraysh-stammens förtryck och tortyr. Den plåga som Quraysh utsatte Bilal al-Habashi (må Allah vara nöjd med honom) för för att tvinga honom att överge islam låg bortom varje människas förmåga att uthärda. Den heta sanden brände honom underifrån, en tung sten hade lagts på hans mage och bröst, hans bröst höll på att sprängas av svår hunger och törst, och dessutom blev han våldsamt slagen. Men under denna outhärdliga tortyr var de ord som kom över hans läppar: ”Ahad, Ahad” – ”Den Ende, den Ende”.

När denna inspiration träder in i en vanlig människa, en vägfarare, talar han skarpt och tydligt även när han står inför en tyrannisk kejsare och fruktar inte någons klander eller kritik för Allahs skull. När den rättledde kalifen, härskaren över ett väldigt imperium, visar den yttersta ödmjukheten, förnöjsamheten med det lilla och självuppoffringen, är samma livskraft verksam även i honom. Båda personerna hämtade sin styrka från samma källa, och denna källa är islams oövervinneliga och revolutionära livskraft.

I samband med erövringen av Rom och Persien bör det påpekas att islams seger här i grunden var en andlig ideologis seger. Denna ideologi kunde erövra människans innersta själ. Denna händelse stöder en andlig tolkning av historien, eftersom en materiell analys inte är möjlig här. Det är omöjligt att förklara orsaken till denna enastående seger genom en materiell analys. Med enbart materiell styrka kunde araberna inte ha besegrat två så väldiga imperier.

Samtidigt måste man komma ihåg att den mentala revolution som islam genomförde i arabernas tänkande och handlande, i deras syften och mål samt i deras sociala och ekonomiska system inte var mindre betydelsefull än erövringen av dessa länder, utan snarare mer betydelsefull. Detta vittnar tydligare om islams livskrafts överlägsenhet än berättelserna om landerövringarna. Det är allmänt känt att ingen självständig ekonomisk revolution ägde rum på Arabiska halvön mellan Muhammeds (frid vare med honom) profetskap och hans bortgång, utöver den moraliska och kulturella revolution som han själv förde med sig. Därför genomfördes ingen grundläggande förändring av de ekonomiska förhållandena där som kunde ha åstadkommit en så stor revolution i arabernas tänkande och synsätt, verksamhet och samhällssystem. I själva verket var alla dessa bedrifter ett resultat av denna andliga ideologi.

Här kan vi inte ge en detaljerad redogörelse för denna revolution. Vi ska bara lägga fram ett enda exempel. Detta exempel finns i ett uttalande av dåtidens araber. De framförde detta uttalande inför islams fiender, men dessa kunde inte invända mot ett enda av dess ord. Detta inträffade under rörelsens första tid. När muslimerna hade tröttnat på Qurayshs förtryck och tortyr emigrerade de till Abessinien för att bevara sin religion och tro. Av rädsla för att de skulle vinna styrka där skickade Quraysh två representanter till kung Negus, för att få de muslimska emigranterna utvisade därifrån. Dessa två representanter var Amr ibn al-As och Abdullah ibn Abi Rabi’a. De kom dit och sade:

 ‘Ers Majestät! Några obetänksamma unga män från vårt land har kommit och bosatt sig i Ert land. De har övergett sitt eget folks religion och inte heller antagit Er religion. De har själva kommit med en påhittad religion – något nytt både för oss och för Er. Deras fäder, farbröder, övriga släktingar och vårt folks ledande män har sänt oss till Er med den önskan att Ni vänligen ska skicka tillbaka dem till deras land. Dessa ledande män är mycket klokare än dessa unga män. Det som de unga männen invänder mot och betraktar som ont förstår våra ledare mycket bättre.‘

När Najashi hörde detta frågade han de muslimska ungdomarna: ”Vad är den religion för vilken ni övergav ert eget folk och kom hit, utan att anta vare sig min religion eller någon annan religion?”

Som svar sade Ja’far, Abu Talibs son (r.a.),

 ”O konung! Vi levde i yttersta okunnighet och djup dårskap. Vi tillbad avgudar, åt kadaver och begick äktenskapsbrott. Att vanära släktskapsbanden och kränka grannarnas rättigheter var vår dagliga vana. De starka bland oss förtryckte och exploaterade de svaga. Under sådana förhållanden sände Allah en av våra egna till oss som profet. Vi känner väl till hans ädla härkomst, hans ärlighet och sanningsenlighet, hans pålitlighet och renhet. Han kallar oss till Allah och lär oss att tro på Allah som den Ende och att endast dyrka, tillbe och lyda Honom. Han säger åt oss att överge dyrkan av alla de avgudar och stenbeläten som vi och våra förfäder brukade dyrka vid sidan av Allah. Han har befallt oss att vara ärliga och sanningsenliga, pålitliga och goda mot våra släktingar och grannar. Han har förbjudit oss oanständiga och skamlösa handlingar, lögn, att förskingra föräldralösas egendom och att sprida förtal mot kyska kvinnor. Han har befallt oss att dyrka den Ende Allah och förbjudit oss att sätta någon vid Hans sida. Han har också befallt oss att förrätta bönen, ge zakat och fasta…..”

Båda Qurayshs representanter var närvarande vid hovet. Den ene var Amr ibn al-As – en man utan like när det gällde vältalighet och diplomatisk skicklighet. Men ingen av dem protesterade mot den bild Ja’far hade tecknat av situationen i det förislamiska Arabien eller mot den beskrivning han hade gett av det levnadssystem som Allahs Sändebud hade fört med sig. Detta bevisade att denna skildring av Arabistans förflutna och nutid var helt korrekt.

Detta är endast ett historiskt vittnesmål om Arabiska halvön. En icke-muslim från modern tid har lämnat ett liknande vittnesmål om hela världen vid den tiden. J. H. Denison (J.H. Denison) skrev i sin bok Känslan som civilisationens grundval (Emotion as the basis of civilization),

 ”Under det femte och sjätte århundradet hade den civiliserade världen nått ett ytterst farligt stadium av anarki. Det verkade som om den väldiga civilisation som hade byggts upp genom fyra tusen års oavbrutna ansträngningar höll på att falla sönder, och att mänskligheten längtade efter att återvända till barbariets och vildhetens uråldriga tidsålder. Fruktansvärda strider och konflikter rasade mellan stammarna. I stället för lag och ordning skapades splittring och kaos. Det var som om ett väldiga träds utbredda grenar ville täcka hela världen med sin skugga. Men stammen hade inifrån, ända ned till rötterna, blivit så angripen av röta att trädet när som helst kunde falla till marken. Den tidens civilisation stod inför just ett sådant tillstånd. Precis när tecknen på denna totala förstörelse blev uppenbara föddes den man som skulle ena hela världen.” [Författad av Maulana Muhammad Ali och översatt till arabiska av Ustad Ahmad Jawaduchasanuhar, Islam och den nya världsordningen från vilken den är hämtad.] Hur som helst ska vi nu lägga fram några historiska exempel med anknytning till islams sociala rättviseprinciper.

Exempel på samvetets medvetenhet

Innan jag lägger fram exemplen finner jag det nödvändigt att nämna några exempel på en ännu viktigare fråga, nämligen sådant som belyser det samvete som islam eftersträvar. Hela islams system är ju grundat på detta samvete. Som jag redan har sagt lär islam människan att ständigt hålla sitt samvete vaket och att skärpa och intensifiera sitt medvetande och sina känslor. Islams historia har bevarat så många exempel på detta samvetes medvetenhet och känslornas intensitet att det inte är möjligt att beskriva dem i denna begränsade bok. I stället för många exempel lägger jag här endast fram några få av olika slag.

Hazrat Buraida (må Allah vara nöjd med honom) berättar:

”Ma’iz ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) kom till Guds sändebud (frid vare med honom) och sade: ’O Guds sändebud! Rena mig.’ Guds sändebud (frid vare med honom) sade: ’Må Allah vägleda dig. Gå och be Allah om förlåtelse.’ Ma’iz gick en kort bit, men återvände sedan till Guds sändebud (frid vare med honom) och sade: ’O Guds sändebud! Rena mig.’ Guds sändebud (frid vare med honom) gav samma svar. Så upprepades det tre gånger. Den fjärde gången sade Guds sändebud (frid vare med honom): ’Från vad ska jag rena dig?’ Ma’iz sade: ’Från äktenskapsbrott.’ Guds sändebud (frid vare med honom) frågade folket: ’Är den här mannen berusad?’ Alla svarade att han inte var berusad. Guds sändebud (frid vare med honom) frågade: ’Har han druckit vin?’ En man gick fram och luktade på Ma’iz mun. Det visade sig att han inte hade druckit vin. Guds sändebud (frid vare med honom) frågade honom åter: ’Har du verkligen begått äktenskapsbrott?’ Ma’iz svarade: ’Ja.’ Därefter befallde han straffet, och straffet verkställdes genom att Ma’iz stenades till döds.”

Två eller tre dagar efter denna händelse sade Guds sändebud (frid vare med honom): ”Be Allah om förlåtelse för Ma’iz. Om hans ånger hade fördelats bland ett helt folk, skulle den ha varit tillräcklig för dem.”

Därefter kom en kvinna från stammen Azd till honom. Hon sade: ”O Guds sändebud! Rena mig.” Guds sändebud (frid vare med honom) sade: ”Må Allah vägleda dig. Gå och be Allah om förlåtelse.” Hon sade:

”Vill du avvisa mig på samma sätt som Ma’iz? Jag har blivit gravid genom äktenskapsbrott.” Guds sändebud (frid vare med honom) sade: ”Är du verkligen gravid genom äktenskapsbrott?” Hon svarade: ”Ja.” Han sade till henne: ”Vänta tills du har fött barnet.” Därefter skickade han kvinnan till en ansarits vård tills hon hade fött barnet. Efter en tid kom denne ansarit och meddelade Guds sändebud att kvinnan hade fött barnet. Guds sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jag tänker inte avrätta henne och sedan lämna barnet utan någon som ammar det.” Då sade en ansarit: ”O Guds sändebud! Jag tar på mig ansvaret att amma barnet.” Därefter verkställde Guds sändebud (frid vare med honom) dödsstraffet på henne.

I en annan berättelse sägs det att Guds sändebud (frid vare med honom) sade till kvinnan: ”Gå och kom tillbaka efter att du har fött barnet.” När hon hade fött barnet sade Guds sändebud (frid vare med honom): ”Gå och amma det. Kom tillbaka när du har avvant det.” När barnet hade avvänts kom hon till Guds sändebud med barnet i famnen. Barnet höll en bit bröd i handen. Hon sade: ”O Guds sändebud! Jag har avvant barnet. Nu har det lärt sig att äta bröd och annat.” Då anförtrodde han barnet åt en muslim och befallde att kvinnan skulle avrättas. En djup grop grävdes upp till hennes bröst, och därefter stenade folket henne till döds på Guds sändebuds (frid vare med honom) befallning. Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) gick något framåt och kastade en sten mot hennes huvud. En del av blodet stänkte då på Khalids ansikte. Därför förolämpade Khalid kvinnan. När Guds sändebud (frid vare med honom) hörde detta sade han: ”Khalid! Behärska ditt tal. Vid Allah, denna kvinna har ångrat sig så uppriktigt att även en orättmätig skatteindrivare, om han hade ångrat sig på samma sätt, skulle ha blivit förlåten.” Därefter förrättades begravningsbönen för kvinnan på hans befallning, och hon begravdes på sedvanligt sätt. (Muslim, Nasa’i.)

Ma’iz ibn Malik och den nämnda kvinnans karaktär framstår tydligt för oss. Ingen av dem var ovetande om det stränga straffet för äktenskapsbrott. Ingen hade sett dem begå synden, och det fanns inte heller något sätt att bevisa den. Trots detta vädjade de båda enträget till Guds sändebud (frid vare med honom). På grund av sitt hjärtas mildhet och islams rättvisa natur ville Guds sändebud (frid vare med honom) befria dem från straffet på grundval av tvivel. Men de vädjade så ihärdigt att alla vägar till deras frigivning stängdes. Kvinnan uttalade till och med ganska skarpa ord: ville han avvisa henne på samma sätt som Ma’iz? Det var som om hon ville anklaga Guds sändebud (frid vare med honom) för att visa eftergivenhet och överseende när det gällde islams obestridliga föreskrift.

Varför detta? … Att de sade: ”O Allahs sändebud! Rena mig”, visar att det inom dem fanns en levande och häftig drivkraft, starkare och mer livfull än själva önskan att överleva. Denna drivkraft var inget annat än ett vaket samvete och en intensiv ånger. Den brinnande längtan att renas från en synd som ingen annan än Allah kände till, liksom den våldsamma skam som uppstod ur känslan av att behöva träda fram inför Allah i ett orent tillstånd, gjorde dem rastlösa.

Detta är den sanna islam. Den häftiga ångern i den skyldiges hjärta, och hos Profeten först barmhärtighet och medkänsla och därefter, när brottet hade bevisats, den fasthet och klokhet som krävs för att verkställa straffet utan hänsyn till storheten i den skyldiges ånger och bekännelse – allt detta är uttryck för just denna islam. För både den skyldige och härskaren var det mest önskvärda att islam skulle förbli grundad på sin fasta grund och att dess ära skulle förbli obefläckad.

När det muslimska samvetet är sådant i fråga om strafflagstiftningen, kan man lätt föreställa sig vilken roll det spelar i sådana samhällsuppgifter där man till och med måste offra sitt liv.

I detta sammanhang är händelsen då Khalid ibn al-Walid avsattes från ledningen för den syriska armén och Abu Ubayda utsågs till befälhavare värd att begrunda. Khalid var den ärorike befälhavare som dittills inte hade lidit nederlag i något krig. Soldatens läggning och skicklighet hade trängt in i hans märg och ben. Under såväl okunnighetens tid som efter att han antagit islam var han den ende oöverträffade krigaren. Ändå avsattes denne Khalid från befälet, utan att han gjorde motstånd eller hyste fientlighet. Varken skam eller hederskänsla fick honom att fly från slagfältet. Det var inte ens fråga om någon tanke på uppror. Helt på egen hand fortsatte han att kämpa med samma känsla och entusiasm på slagfältet, uppfylld av drivkraften att se islam segra och av längtan efter martyrskap, med full kraft. Under denna tid gav han inte sitt sinne utrymme för någon ond tanke eller ond ingivelse. Det muslimska samvetet, när det är vaket, står nämligen långt över sådana tankar. För honom hade dessa tankar ingen som helst betydelse.

Den andra sidan av händelsen är också betydelsefull. Umar avsatte Khalid av samma medvetenhet och drivkraft. Under Abu Bakrs kalifat lade han märke till flera brister hos Khalid ibn al-Walid som fick Umars samvete att skälva. En av dem var att Khalid handlade förhastat när han dödade Malik ibn Nuwayra och kort därefter gifte sig med dennes hustru. Sedan lade han märke till ännu en liknande brist. Det var att Khalid i gryningen dagen efter den dag då tolv hundra framstående följeslagare blev martyrer i kriget mot Musaylima al-Kadhdhab gifte sig med Majja’as dotter.

Inför dessa handlingar, som enligt min uppfattning var bristfälliga, tillmätte kalifen inte Khalids tapperhet och segrar någon betydelse alls. Utan tvekan var Khalid den störste av befälhavare. Han hade vunnit fler krig än någon annan. Dessutom stod det muslimska folket inför de viktigaste och avgörande krigen i Syrien och Irak. Där var en oövervinnelig befälhavares, sådan som Khalids, militära skicklighet ytterst nödvändig. Men ingen av Khalids alla dessa egenskaper kunde dämpa den oro och upprördhet som hans allvarliga brister hade väckt i Umars samvete. Inte heller kunde något av detta förändra hans uppfattning att Khalid borde avsättas från befälet och senare även från själva armén. Ytterligare en orsak var att Khalid utförde sitt uppdrag på ett mycket egenmäktigt sätt, vilket stred mot Umars läggning. Hans ansvarskänsla drev honom att ingripa och hålla uppsikt även över de minsta detaljerna. (Ur boken ”Khalid ibn al-Walid” av Sadiq Urjun.)

Någon kan fråga: Om Khalid hade begått ett så stort misstag, varför lät då Abu Bakr honom vara? Saken var den att Abu Bakrs uppfattning om Khalid ibn al-Walid inte var lika allvarlig som Umars. Han ansåg att Khalid hade begått ett omdömesfel och inte medvetet hade gjort något fel eller begått någon synd. Därför förlät han honom, trots att han var vred på honom. Den andra händelsen såg emellertid även Abu Bakr med starkt ogillande på, och han skickade honom ett vredgat brev. Trots detta ansåg han att Khalids fel och misstag kunde förlåtas, och till slut förlät han honom också.

Den ovanstående tolkningen av händelsen stämmer helt överens med den höga nivå som det muslimska kollektivets samvete hade uppnått under denna tid. Men jag blev verkligen förvånad över den tolkning som en person som dr Haykal gav av Abu Bakrs och Umars principer i fråga om Khalid. Haykals tolkning har inte det minsta samband med islams livskraft. Däremot överensstämmer den väl med vår tids smutsiga politik. På sidorna 150–152 i boken ”As-Siddiq Abu Bakr” skriver dr Haykal:

”Läsaren har säkerligen förstått hur långt meningsskiljaktigheten mellan Abu Bakr och Umar gick när det gällde Malik ibn Nuwayra. Det råder inget tvivel om att båda önskade islam och muslimernas väl. Frågan här är om Khalids misstag var oerhört stort i den enes ögon och mycket litet i den andres, eller om den verkliga meningsskiljaktigheten uppstod kring fastställandet av den rätta politiken i den känsliga situation som det muslimska livet på Arabiska halvön befann sig i, plågat av omfattande uppror och avfall från religionen?”

Enligt min mening gällde den verkliga meningsskiljaktigheten fastställandet av politiken. Med tanke på skillnaden i de båda kalifernas läggning var denna meningsskiljaktighet helt naturlig. Umar (må Gud vara nöjd med honom) var en symbol för kompromisslös rättvisa. Enligt hans uppfattning hade Khalid begått en orätt mot en muslim. Därför behövde han avsättas från armén, så att han i framtiden inte skulle få möjlighet att begå liknande skamliga och anseendeskadliga handlingar. Även om man kunde förlåta Khalid med hänvisning till att hans omdöme och bedömning i fallet Malik hade varit felaktiga – något som Umar (må Gud vara nöjd med honom) inte kunde godta – hade det inte på något sätt varit passande att låta bli att straffa hans oanständiga beteende mot Maliks hustru Layla.[Om Umars uppfattning verkligen hade varit så hård och ytterlighetspräglad, skulle han under sin egen kalifattid utan tvekan ha verkställt straffet för äktenskapsbrott – författaren.]”Han är en obesegrad fältherre”, ”han är Guds svärd” – sådana ord hade inte räckt för att frikänna honom. Det skulle nämligen ha inneburit att göra det förbjudna tillåtet för personer som Khalid. Om man hade gjort det, skulle man inför muslimerna ha upprättat ett ytterst dåligt exempel på bristande respekt för Guds lag. På grund av denna uppfattning uppmärksammade Umar (må Gud vara nöjd med honom) Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) på saken gång på gång. Till slut kallade Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) Khalid (må Gud vara nöjd med honom) till sig och uttalade en skarp varning mot hans handlingar.

Å andra sidan var situationen enligt Abu Bakrs (må Gud vara nöjd med honom) uppfattning så ytterst känslig att man inte kunde fästa vikt vid sådana frågor. Hela landets existens stod vid den tiden på spel, och uppror reste sig runtom i Arabien. Vilken betydelse kunde det under sådana omständigheter ha att en eller flera personer hade dödats, av misstag eller med avsikt? Den fältherre som anklagades för felaktigt handlande var det starkaste medlet för att rädda landet ur denna fruktansvärda fara. Att gifta sig med en kvinna före utgången av hennes väntetid (iddah) stred inte mot arabernas sedvänjor, särskilt inte när det gällde en segerrik fältherre. Det var ju på grund av kriget som han hade fått äganderätt till de tillfångatagna kvinnorna.[Endast en person som inte ens känner till den islamiska shariahs mest grundläggande regler kan göra ett sådant påstående. Om Khalid verkligen hade våldtagit en muslims hustru, skulle straffet för äktenskapsbrott ovillkorligen ha verkställts på honom. Dessutom var Malik muslim; därför var det inte ens fråga om att göra hans hustru till slavinna.]Det var inte nödvändigt att tillämpa lagen strängt på en enastående person som Khalid. Särskilt inte under sådana omständigheter, när en sådan åtgärd skulle ha stridit mot statens intressen och kunnat äventyra dess existens. Vid denna tid var Khalids svärd ytterst nödvändigt för muslimerna. Den dag Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) kallade honom till sig och varnade honom, var Khalid mer behövd än någonsin av muslimerna. I al-Battah, nära Khalids (må Gud vara nöjd med honom) läger, stod Musaylima redo för strid med fyrtiotusen unga män ur Banu Hanifa. Hans uppror mot islam och muslimerna var det farligaste av alla uppror. Han hade tillfångatagit Ikrima, en av muslimernas befälhavare, och då vilade alla förhoppningar om seger helt på Khalids svärd. Hur skulle det under sådana omständigheter ha varit rätt att avsätta Khalid (må Gud vara nöjd med honom) på grund av att Malik ibn Nuwayra dödats eller på grund av den förtrollande, ojämförligt vackra Layla, som hade fängslat Khalid, och därigenom bereda den muslimska armén möjlighet att lida ett förkrossande nederlag mot Musaylima? Skulle man inte på så sätt ha utsatt Guds religion på jorden för den allvarligaste av faror? Khalid var Guds fana – Guds svärd – och därför ansåg Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) att det mest riktiga handlingssättet var att kalla honom till sig, nöja sig med att tillrättavisa honom och genast beordra honom att bege sig till Yamama för att möta Musaylima.

Detta är enligt min uppfattning den verkliga bilden av skillnaden mellan Abu Bakrs och Umars politik beträffande Khalid ibn al-Walid. När den falske profeten från Banu Hanifa hade gripit Ikrima (må Gud vara nöjd med honom), skickade Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) Khalid för att möta honom. Hans avsikt var sannolikt att Medinas invånare och de som stödde Umars uppfattning skulle förstå att Khalid var islams främsta vän i dess svåra stund. Genom denna order utsatte Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) honom för ett hårt prov. Hans avsikt var att Khalid antingen skulle bli martyr på slagfältet – vilket då skulle vara ett bättre straff än orätten mot Malik och hans hustru – eller segra, varigenom segern skulle rena honom från synden. Till slut segrade han och återvände till huvudstaden med ett stort krigsbyte. På så sätt befriade han muslimerna från en så stor fara. Inför den fara som han hade stått inför i al-Battah saknade de fel och brister han hade begått helt betydelse.

Detta är den bild av situationen som dr Hekel ger. Jag förundras över hur en människa kan breda ut fantasins vingar, träda in i den tidiga perioden av islams historia och där, i skuggan av dessa vakna och medvetna samveten, föra sin penna. Samtidigt har hans eget samvete och sinne, när det gäller att förklara händelserna, inte bara misslyckats med att höja sig över den moderna materialistiska synen; de har i själva verket påverkats djupt av den. Hans synsätt har inget samband vare sig med islams grundläggande livskraft eller med den verkliga historien under denna särskilda epok. Detta är den moderna tidens politik. Enligt denna politiks synsätt är det helt tillåtet att för ett ädelt mål ta sin tillflykt till förkastliga metoder och medel. Denna politik gör det mänskliga samvetet och förnuftet till slavar under omständigheterna och behoven, och kallar detta högre ”diplomati” samt högt utvecklad handlingsförmåga och skicklighet.

I den bild som dr Hekel har framställt och som han hävdar vara den enda riktiga bilden kan vem som helst med öppna ögon se hur lågt och förnedrande Abu Bakrs (må Gud vara nöjd med honom) personlighet har framställts.

Det är lyckligtvis så att Abu Bakrs personlighet står långt över det kikarsikte genom vilket dagens usla och förfallna samhälle är vant att betrakta den. Genom detta kikarsikte är det helt omöjligt att iaktta mänsklighetens högt utvecklade nivå. Särskilt blir saken ännu mer förvirrad om betraktaren dessutom är okunnig om den islamiska shariah.

I sitt verk ”Al-Faruq Umar” har dr Haykal återigen diskuterat denna fråga. Han har försökt analysera Umars mentala tillstånd när han fattade beslutet att avsätta Khalid. Även där har han på nytt påverkats av den moderna, förfallna civilisationen. Det är bilden av en partiledare för vilken inget annat än uppenbar nytta och regionala behov har någon betydelse – och som inte kan förstå islams livskraft – som har etsat sig fast i författarens sinne. På sidorna 99 och 100 skriver han:

”Det är svårt att förstå varför Umar (må Allah vara nöjd med honom) fattade ett så farligt beslut som att avsätta Khalid (må Allah vara nöjd med honom). Hela muslimernas militära styrka i Syrien stod ju under Khalids befäl. För den muslimska armén var detta ett ytterst kritiskt ögonblick. De stod ansikte mot ansikte med de romerska trupperna. Något öppet slag pågick inte, men ingen av de båda sidorna kunde heller besegra den andra. Situationen som hade rått före Khalids ankomst från Irak fortsatte även efter hans ankomst. Båda sidor väntade på ett lämpligt tillfälle att gå till angrepp. Kalifen borde ha insett att om Khalid avsattes skulle muslimernas entusiasm och kampvilja minska och situationen bli ännu farligare. I själva verket borde kalifen ha väntat tills Khalid hade fört muslimerna förbi detta farliga ögonblick; därefter kunde han ha utfärdat vilka order han ville.”

”I krigets växlingar är dessa frågor av största betydelse och det är mycket viktigt att beakta dem. Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) höll full uppsikt över dessa frågor, utan att bry sig om kalifens missnöje och invändningar. Men Umar såg saken från en annan sida. Om han hade skjutit upp avsättningen av Khalid tills kriget var över, skulle hans princip ha kränkts och saken ha blivit komplicerad. Det var uppenbart att muslimerna antingen skulle segra eller besegras i kriget. Om de besegrades skulle det inte ha tjänat något till att avsätta Khalid. Men om muslimerna segrade under Khalids ledning skulle Umar (må Allah vara nöjd med honom) inte ha kunnat ta ifrån honom segerns och framgångens ära och därefter avsätta honom. Det skulle ha varit mycket fel.”

”Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade i princip fattat det definitiva beslutet att inte behålla Khalid som befälhavare, vare sig i Syrien eller någon annanstans. Därför skyndade han sig att utfärda ordern om avsättningen. Hans argument till stöd för beslutet var att Khalid (må Allah vara nöjd med honom) inte hade följt Hadrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) instruktioner på vederbörligt sätt. Men eftersom muslimerna trots detta hade segrat kunde ingen invända mot Umar. Han gjorde det han ansåg vara bäst. Khalid befann sig dessutom i en sådan ställning att han inte kunde anklaga den som hade avsatt honom för någon orättvisa.”

Detta är 1900-talets Haykal Paschas tankesätt – ett tankesätt som han försöker överföra på Umar al-Faruq från det första hijri-århundradet. Tidigare hade han gjort detsamma när det gällde Hadrat Abu Bakr. Endast en sådan person kan uttala sig så övermodigt – en person vars själ inte ens kunde beröra Abu Bakrs och Umars själar och som, trots att han under en tid andades i islams miljö, inte för ett enda ögonblick kunde frigöra sig från 1900-talets smuts och tarvlighet. Det är helt uppenbart att den moderna civilisationens sämsta egenskaper och opportunismen, som bortser från samvete, sanningsenlighet och religion – allt detta har förföljt författaren utan att lämna honom. Dessutom har denna tidsålders filosofi av lögn och bedrägeri höljt hans tankar och blick i dunkel.”

Frågan är vad herr Haykal egentligen trodde om Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom). Om situationen hade varit annorlunda och ett sådant tillfälle inte hade funnits, skulle Umar (må Allah vara nöjd med honom) då ha låtit Khalid (må Allah vara nöjd med honom) vara kvar? Enligt Haykal Paschas egen skildring var Hadrat Umars samvete emellertid helt övertygat om att Khalids handlande beträffande Malik ibn Nuwayra samt gentemot Allah och Hans religion var fullständigt felaktigt och orätt.”

Hur skulle då denne Umar (må Allah vara nöjd med honom) – som kunde flytta berg men själv aldrig avvek från principerna, vars tro kunde vända en storms riktning men som själv aldrig vacklade – kunna underkasta sig omständigheterna?

Det var sådant som de umayyadiska och abbasidiska kungarna brukade göra. Människor kallade deras sådana handlingar för ”diplomati” och ”slughet”. Men Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) stod långt över allt detta. Om någon nu har börjat tänka på samma sätt även om dem, är det ett resultat av inflytandet från vår tids sämsta sinnelag och låga värderingar.

Jag har valt att ganska utförligt lägga fram detta tankesätt och klargöra dess villfarelse. Utan detta är det inte möjligt att rädda sinnen och medvetanden som har drabbats av den moderna tidens destruktiva förvirring. Vissa vill förklara det tankesätt som var rådande under den epok då islams livskraft nådde sin höjdpunkt utifrån dagens materialistiska tankesätt. Men detta tankesätt står långt från den andliga medvetenhet och det uppvaknande som då var rådande. Jag vill undanröja denna vilseledande feltolkning, eftersom den i hög grad riskerar att skada det mänskliga samvetet och dess inneboende krafter.

Jag vill naturligtvis inte framställa människorna under det första århundradet i någon konstgjord dräkt eller visa dem som fria från alla mänskliga svagheter. Jag vill bara att människan på nytt ska lära sig att förlita sig på samvetet. I detta syfte vill jag ge en sann bild av muslimernas liv. Då kommer de samveten som har förmågan att gå mot denna högre nivå att kunna förstå denna bild.

Nu ska jag åter lägga fram exempel på den samvetsmedvetenhet som muslimerna under det första århundradet visade inom livets olika områden.

En dag såg man Amir al-Mu’minin Umar ibn al-Khattab bära en vattenlädersäck på sina axlar. Hans son frågade upprört: ”Varför gör du så här?” Han svarade: ”Mitt sinne hade gripits av högmod och självgodhet, därför har jag beslutat att förödmjuka det.” Se vilken skärpa i medvetandet! I ett hörn av denne mans sinne hade för ett ögonblick den minsta antydan till högmod beträffande kalifatet, erövringen av riken samt framtida ära och anseende rest sitt huvud. Han tolererade inte detta utan började genast, inför alla, tygla sina begär. Han tänkte inte för ett ögonblick på att han var överbefälhavare för ett väldiga imperium, som förutom Arabiska halvön omfattade större delen av det romerska och persiska imperiet.

En annan dag såg man Ali ibn Talib skaka av köld i den strängaste vintern. Han hade inga kläder som skyddade honom mot kylan. Bayt al-Mal låg i hans hand. Men hans samvetsmedvetenhet tillät honom inte att röra ens vid ett enda mynt.

Abu Ubayda hade slagit läger med sin armé i Amwas. En fruktansvärd epidemi bröt ut i Amwas. Umar blev orolig för att inget ont skulle drabba Amin al-Ummahs (Abu Ubayda). För att rädda honom från epidemin skrev han ett brev och kallade honom till sig. I brevet skrev han:

”Frid vare med dig. Jag behöver tala med dig ansikte mot ansikte om en viktig angelägenhet. Jag insisterar kraftigt: ge dig av till mig så snart du har läst detta brev, utan att lägga undan det först.” Så snart Abu Ubayda hade läst brevet förstod han det egentliga syftet. Han insåg att kalifen hade funnit ett sätt att rädda honom från epidemin. Genast utbrast han: ”Må Allah förlåta Amir al-Mu’minin!” Han skrev då följande svar till Umar och skickade det till honom:

”Jag har förstått varför ni behöver mig; hela den muslimska armén befinner sig för närvarande med mig. Jag vill inte skiljas från de muslimska unga männen. Så länge Allah inte har fullbordat det som är skrivet för mig och för dem kan jag inte lämna dem. Amir al-Mu’minin, av alla dessa skäl ber jag er att inte tvinga mig att följa denna order. Låt mig stanna hos mina unga män.”

Hazrat Umar läste brevet och började gråta. De närvarande frågade: ”Har Abu Ubayda avlidit?” Med kvävd röst svarade han: ”Nej.”

I själva verket var det två orsaker som fick Abu Ubayda att förbli orubblig inför döden: hans fasta tro på ödet och hans erkännande av varje soldat på Allahs väg som jämlik med honom själv.

Abu Ruwayha al-Khashmi, den islamiske brodern till Allahs Sändebuds böneutropare, Hazrat Bilal ibn Rabah, bad Bilal att tala med några jemeniter om hans äktenskap. Hazrat Bilal sade till dessa män: ”Jag är Bilal ibn Rabah. Och detta är min bror Abu Ruwayha. Hans religion och karaktär är båda dåliga. Om ni vill ingå släktband med honom, så gör det; annars gör det inte.”

Han sade det helt klart. Han bedrog dem inte genom att dölja sin brors brister.

Att han förmedlade ett äktenskapsförslag fick honom inte att glömma att han skulle stå till svars inför Allah. Jemeniterna blev imponerade av hans sanningsenlighet och gick med på äktenskapet. Att en så sanningsenlig man hade kommit med ett äktenskapsförslag till deras dotter var i sig tillräckligt hedrande för dem.

Imam Abu Hanafis karaktär är anmärkningsvärd: Han skickade några klädesplagg till sin affärspartner Hafs ibn Abd al-Rahman för försäljning. Han sade till honom att köparen måste informeras om att ett av plaggen hade en defekt. Hafs sålde plagget men glömde att nämna defekten. Han tog fullt betalt för det defekta plagget. Värdet på denna sändning var mellan trettio och trettiofem tusen dirham. Abu Hanifa sade åt sin partner att försöka hitta köparen, men trots stora ansträngningar gick köparen inte att finna. Därefter skilde han sig från sin partner och skänkte hela sändningens värde till Allahs väg. Han ville inte blanda det med sin rena förmögenhet. [Hämtat ur Abd al-Halim al-Jundis bok ”Abu Hanifa, frihetens och toleransens hjälte i islam”.]

Det berättas att den berömde imamen Yunus ibn Ubayd hade klädesplagg av olika värde till försäljning. Priset för ett slags plagg var fyrahundra dirham per par. Priset för ett annat slags plagg var tvåhundra dirham per par. Han lämnade sin brorson i butiken och gick för att be. Då kom en man och bad om ett par som kostade fyrahundra dirham. Pojken visade honom ett par som kostade tvåhundra dirham. Mannen tyckte om det och köpte det med glatt hjärta. När han var på väg hem med plagget mötte han Yunus på vägen. Yunus kände igen plagget och frågade honom hur mycket han hade betalat för det. Han svarade: ”Fyrahundra dirham.” Yunus sade: ”Detta är ju ett plagg som kostar tvåhundra dirham. Gå och lämna tillbaka det.” Han svarade: ”Detta plagg säljs för femhundra dirham i vårt land. Därför köpte jag det med glatt hjärta.” Yunus sade: ”Du måste lämna tillbaka det. För det finns inget bättre än att uppriktigt önska en annan muslims väl.” Med dessa ord tog han honom till butiken och gav honom tillbaka tvåhundra dirham. Därefter tillrättavisade han sin brorson och sade: ”Skämdes du inte? Fruktade du inte Gud i ditt hjärta? Du gör hundra procents vinst utan att ta hänsyn till muslimernas välfärd?” Pojken svor att köparen hade köpt plagget av egen vilja och med glädje. Då sade Yunus: ”Varför glömde du att du måste önska andra det du önskar för dig själv?”

Det berättas från Muhammad ibn al-Munkadir att hans tjänare, medan han själv var frånvarande, sålde ett tygstycke värt fem dirham till en person för tio dirham. När han fick veta detta letade han hela dagen efter köparen. Till slut fann han honom och sade: ”Tjänaren sålde av misstag ett tygstycke värt fem dirham till dig för tio dirham.” Förvånad sade mannen: ”Men jag betalade ju detta pris med glädje.” Han svarade: ”Du må vara hur nöjd som helst. Jag önskar dig detsamma som jag önskar mig själv.” Med dessa ord gav han honom fem dirham tillbaka. (Ar-Risalat al-Khalida, Abd al-Rahman Azzam)

Den starkaste nyckeln till att avslöja hemligheten bakom dessa tre händelser är Yunus ibn Ubayeds uttalande: ”Skämdes du inte?” Det råder inget tvivel om att skam inför det egna samvetet och fruktan inför Allah var den enda kraft som verkade bakom alla dessa händelser. När människans samvete, natur och sinne tar emot islams livskraft och denna livskraft tränger in i hennes märg och ben, skapar islam med full kraft en sådan karaktär hos henne.

Förutom dessa exempel finns det många fler. Men för att vägleda oss mot det högsta mål som islam har ställt upp för reningen av människans samvete är dessa exempel tillräckliga. Islam vill höja människans samvete över alla materiella behov, relationer och band samt begäret efter liv, egendom, ställning och ära. Den vill inspirera människan att alltid vara medveten, samvetsgrann och starkt kännande, så att hon fullgör livets alla skyldigheter på rätt sätt.

Exempel på jämlikhet

Islam kom med ett budskap om fullständig jämlikhet för hela mänskligheten. Den kom för att befria människan från de bojor som alla de värderingar hade skapat vilka utgjorde hinder för jämlikheten. Nu ska vi se hur denna lära förverkligades i det praktiska livet.

På den tiden fanns slavklassen över hela världen som en särskild och avskild klass, skild från den fria mänskligheten. Arabiska halvön befann sig i samma situation. När vi i detta avseende betraktar profeten Muhammeds handlingar ser vi att han gifte bort sin kusin Zaynab, dotter av hashimiternas gren av Quraysh, med sin frigivne slav Zayd. Äktenskapet är en ytterst känslig angelägenhet; i det blir parternas jämlikhet viktigare än alla andra frågor.

Ingen annan person än den store Profeten, och ingen annan kraft än islam, hade kunnat utföra en så storslagen och enastående handling – ja, inte ens i dag är den möjlig någon annanstans än i den muslimska världen. Slaveriet är visserligen olagligt i Förenta staterna, men det är enligt lagen förbjudet för en svart man att gifta sig med en vit kvinna – hur lågstående hon än må vara. Inte nog med det: än i dag är det förbjudet för en svart man att sitta bredvid en vit person på en buss eller något annat färdmedel, på en restaurang, på en teater eller någon annanstans.

Under den första tiden efter hijra upprättade Profeten Muhammed ett broderskapsband mellan ansarerna och muhajirerna. Då förenades hans frigivne slav Zayd och hans farbror Hamza i ett sådant broderskap; Hazrat Abu Bakr och Kharija ibn Zayd förenades som bröder. Broderskap upprättades också mellan Khalid ibn Ruwayha Khashyani och Bilal ibn Abi Rabah. Detta broderskap begränsade sig inte till ord, utan tog formen av en stark och fast relation, lik blodsförvantskap. Mellan dem upprättades släktskapsband i alla frågor som rörde liv och egendom.

Därefter skickade Profeten Muhammed Zayd som befälhavare i slaget vid Mu’ta. Sedan utsåg han hans son Usama till befälhavare för den armé som skulle dra ut mot Rom och där majoriteten bestod av muhajirer och ansarer. I denna armé fanns också Hazrat Abu Bakr och Umar, som var Profeten Muhammeds närmaste följeslagare och rådgivare och som senare valdes till kalifer med fullständig enighet. I den armé som leddes av Usama fanns även Sa’d ibn Abi Waqqas, en nära släkting till Profeten Muhammed. Han tillhörde Banu Zuhra, den stam som hörde till Profetens morbrors släkt. Dessutom var han en av de Quraysh-medlemmar som tidigt under profetskapets början antog islam. Allah skänkte honom möjligheten att anta islam redan vid sjutton års ålder. Han var en mycket förmögen och ansedd man. Han var också en ytterst erfaren krigare och samtidigt inspirerad av jihadisk iver.

Efter Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) bortgång beslöt kalifen Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) att på nytt sända Usamas armé ut i krig, och han lät samtidigt den befälhavare som Guds Sändebud hade utsett behålla sitt befäl. När han gick utanför Medina för att ta farväl av befälhavaren red Usama på sitt riddjur, medan de troendes kalif gick till fots. Usama kände sig mycket besvärad av detta. Han kunde inte på ett naturligt sätt acceptera att han själv skulle rida medan den gamle kalifen gick till fots. Därför sade Usama: ”Guds Sändebuds kalif! Stig också upp på ett riddjur, annars stiger jag ner.” Kalifen svor och sade: ”Vid Gud! Stig inte ner. Vid Gud! Stig inte ner. Vid Gud! Jag kommer inte att rida. Om jag går en stund på Guds väg kommer det inte att skada mig det minsta.” Därefter kom Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) plötsligt ihåg att Umar kunde behövas hos honom. Problemet var att Umar (må Gud vara nöjd med honom) var soldat i Usamas armé. Eftersom Usama var arméns befälhavare behövdes hans tillstånd om Umar skulle få stanna. Kalifen sade: ”Om du finner det lämpligt, var då vänlig och låt Umar stanna hos mig som hjälp.”

Här hejdas historiens gång av häpnad. ”Om du finner det lämpligt, var då vänlig och låt Umar (må Gud vara nöjd med honom) stanna hos mig som hjälp.” Vi saknar lämpliga ord för att förklara med vilken hög värdighet kalifen kunde säga detta till sin vanlige befälhavare.

Historien går vidare. Vi ser att Umar ibn al-Khattab (må Gud vara nöjd med honom) utnämnde Ammar ibn Yasir (må Gud vara nöjd med honom) till guvernör över Kufa, trots att även han hade sitt ursprung i slavklassen. Vår inre blick vidgas ytterligare när vi ser att Umar, medan Suhayl, son till Amr ibn Hisham, Abu Sufyan ibn Harb och andra qurajshitiska hövdingar stod där, först kallade fram de två tidigare slavarna Suhayb (må Gud vara nöjd med honom) och Bilal (må Gud vara nöjd med honom). Detta eftersom de var Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) följeslagare och soldater i slaget vid Badr. På grund av denna företrädesrätt yttrade Abu Sufyan dämpat och vredgat ett uttryck från okunnighetens tid: ”Jag har aldrig sett något sådant. Vi får stå vid dörren medan slavarna kallas in först.”

En dag färdades Umar (må Gud vara nöjd med honom) någonstans i det heliga Mecka. Han såg att tjänarna inte hade satt sig för att äta tillsammans med sina herrar, utan stod åt sidan. Vredgad sade han till herrarna: ”Vad är detta? Varför behandlar ni era tjänare så diskriminerande?” Därefter kallade han på tjänarna och tvingade dem att sätta sig till måltid tillsammans med sina herrar.

Umar (må Gud vara nöjd med honom) utnämnde Nafi ibn al-Harith till guvernör över Mecka. När kalifen träffade honom i Usfan frågade han: ”Vilka nyheter har du, och vem har du lämnat som din ställföreträdare?” Nafi svarade: ”Jag har lämnat Ibn Abza som ställföreträdare. Han är en av våra frigivna slavar.” Umar (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Vad säger du? Har du lämnat en frigiven slav som din ställföreträdare över Meckas invånare?” Svaret blev: ”Han är kunnig i Koranen, väl insatt i sharia och rättvis.” Umar (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Det är självklart! Vår Profet (må Guds frid och välsignelser vara över honom) har sagt att Gud genom denna Skrift upphöjer många och sänker många.”

————arabisk text——-

Det är självklart att Umar (må Gud vara nöjd med honom) inte frågade för att framföra en invändning, utan för att få veta Ibn Abzas bakgrund. Annars skulle samme Umar, när han gav råd till det sex medlemmar stora råd som skulle välja hans efterträdare till kalif, inte ha sagt: ”Om Salim, Hudhayfas slav, hade varit vid liv skulle jag ha utsett honom till kalif.” Detta visar att han ansåg honom vara bättre än var och en av rådets medlemmar. Dessa sex var Uthman, Ali, Talha, al-Zubayr, Abd al-Rahman ibn Awf, سعد ibn Abi Waqqas och Abdullah ibn Umar (må Gud vara nöjd med honom).

En gång uttryckte en frigiven slav inför en annan man av qurajshitisk börd sin önskan att gifta sig med dennes syster och erbjöd sig att ge henne en stor summa pengar. Men mannen avvisade förslaget. När Umar (må Gud vara nöjd med honom) fick veta detta frågade han honom: ”Varför ville du inte gifta bort din syster med honom? Han är en mycket god människa och ville dessutom ge din syster rikedomar.” Mannen svarade: ”Vi tillhör en högt ansedd familj. Men han är inte på samma nivå som min syster.” Umar (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Den mannen är ädel både i denna värld och i det kommande livet: ädel i denna värld eftersom han är mycket rik, och ädel i det kommande livet eftersom han fruktar Gud och gör goda gärningar. Om flickan samtycker, gift då bort henne med denne man.” Mannen frågade sin syster vad hon tyckte och fann att hon samtyckte. Därefter gifte han bort henne med honom.

Slavar hade fri möjlighet att, inom vilket område de än önskade, avancera till allt högre ämbeten. Därför blev Ikrama, Abdullah ibn Umars slav, Nafi, Abdullah ibn Abbas slav, Ibn Sirin, Anas ibn Maliks slav, och Ibn Hurmuz, Abu Hurairas slav, oskiljaktiga och oförglömliga gestalter i historien. I Basra var Hasan al-Basri, och i Mecka Mujahid ibn Jubayr, Ata ibn Abi Rabah och Tawus ibn Kaisan berömda faqih-er; alla var de av slavätt. På samma sätt var Egyptens mufti under Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz, Yazid ibn Abi Dhib, slav hos en man vid namn Dinkalar al-Aswad. (Abu Hanifa: Abd al-Halim Jundi).

Muslimernas inställning till arbetare var likadan. De som försörjde sig genom kroppsarbete åtnjöt mycket hög aktning i muslimernas samhällsliv. Själva arbetet hade mycket hög status. Därför fick varje arbetare – oavsett vilket yrke han var knuten till – samma respekt. En arbetande människas yrke kunde inte hindra honom från att skaffa sig kunskap; inte ens vägen till att bli en stor lärd och mästare stod honom stängd.

Imam Abu Hanifa var tygköpman, och många berömda lärda efter honom var köpmän eller hantverkare. Imam Ahmad ibn Amr var skomakare. Hans far var Imam Abu Hanifas följeslagare och lärjunge till Muhammad och Hasan. Han försörjde sig å ena sidan genom att tillverka skor, men utarbetade å andra sidan för kalifen al-Muhtadi billah verket ”Kitab al-Kharaj”, eller ”Islams skattepolitik”. Under denna tid författade han också sina värdefulla verk om fiqh. På al-Kaffals händer syntes märken efter låstillverkning, Ibn Qatandubaga arbetade som skräddare, och den berömde Imam al-Jassas var glaskärlstillverkare. På liknande sätt träder inför oss på historiens sidor bland andra en försäljare av mässingskärl (Saffar), en parfymförsäljare (Saydalani), en halwaförsäljares son (Halwari), en mjölförsäljare (Dakkak), en tvålförsäljare (Sajuni), en skomakare (Nayali), en grönsakshandlare (Baqqali) och en försäljare av lerkrukor (Quduri).

Redan i den islamiska civilisationens gryning, det vill säga under det första århundradet, gjorde muslimerna det som västvärlden inte kunde åstadkomma trots århundraden av försök: inget yrke är i grunden lågt eller ädelt; det är i själva verket människan som antingen besitter högre egenskaper eller berövas dem. (Abu Hanifa: Jundi)

Individens frihet och yttrandefrihet

En fullständig redogörelse för denna höga värdighet i mänsklig jämlikhet kan inte ges förrän vi har fått riktig kännedom om det islamiska samhällets principer beträffande personer i höga ställningar. Verklig jämlikhet kan upprättas först när de stora ställer sig på samma rad som de små och den enda grunden för överlägsenhet och ädelhet är karaktären – inte börd, ställning eller rikedom. Enbart respekt och aktning för de små kan inte upprätta verklig jämlikhet.

Imam Abu Yusuf skrev i sitt verk ”Kitab al-Kharaj”: ”En gång skickade Hazrat Umar order till sina tjänstemän att träffa honom under hajj. När de infann sig i rätt tid höll Hazrat Umar ett tal till dem och till den församlade folkmassan:

”Bröder! Jag har utsett dessa tjänstemän endast för att de troget ska övervaka och tjäna er. Jag har inte utsett dem för att göra intrång i ert liv, er egendom eller er heder. Om någon av er därför har något klagomål mot någon tjänsteman bör han resa sig och framföra det. Den dagen reste sig endast en man och sade: ’Ledare över de troende! En viss tjänsteman hos er har orättmätigt gett mig hundra piskrapp.’”

Hazrat Umar frågade: ”Vill du också slå honom? Kom, ta ut din vedergällning.” Då reste sig Amr ibn al-As och sade: ”De troendes befälhavare! Om du börjar behandla tjänstemännen på detta sätt blir det mycket svårt för dem. Det kommer att bli en bestående sed, och de som kommer efter dig kommer också att handla därefter.”

Hazrat Umar sade: ”Betyder det att jag inte ska låta denne man ta ut sin vedergällning? Jag har ju själv sett Allahs sändebud ta ut sin vedergällning från mig. (Vänd till mannen:) Kom, ta ut din vedergällning.” Amr ibn al-As sade: ”Ge oss möjlighet att tillfredsställa mannen.”

Hazrat Umar gav sitt tillstånd. Då tillfredsställde de mannen med tvåhundra dinarer. Det blev två dinarer för varje piskrapp. Amr ibn al-As avvärjde visserligen faran från en annan tjänsteman, men när en egyptisk yngling anklagade hans egen son för att ha slagit honom, lät Umar honom ta ut sin vedergällning och tillät inte Amr att säga ett ord till sitt försvar. När vedergällningen skulle verkställas sade Hazrat Umar: ”Slå den här rikemanssonen.” Även Amr ibn al-As hade alltså blivit tvungen att undergå straffet. Men egyptiern förlät honom och avstod från att slå.

En dag satt Hazrat Umar och fördelade pengar bland muslimerna. Trängseln bland de församlade blev stor. Sa’d ibn Abi Waqqas trängde sig fram och nådde Hazrat Umar genom att knuffa undan de andra. Denne följeslagare var son till en framstående adelsfamilj. Hazrat Umar gav honom då ett piskrapp och sade: ”Du visar ingen respekt för Allahs välde på jorden, men jag ansåg det nödvändigt att visa dig att ditt inflytande och din prestige inte är värda ens ett öre inför Allahs välde.”

Någon kan säga att han ju var kalif. Vem kan jämföras med honom? Därför ska vi nu se i vilken utsträckning undersåtarna inför kalifer och kungar visade självständighet och oräddhet när det gällde att uttrycka sina åsikter och framföra kritik. Den verkliga källan till denna självständighet och oräddhet i åsiktsyttringar var den frihet för samvete och förnuft som islam skänkte, samt den fullständiga jämlikhet som förverkligades i ord och handling.

När Hazrat Umar höll ett tal som kalif sade han: ”Om ni ser någon krokighet hos mig, så räta ut mig.” En av de församlade muslimerna ropade: ”Om vi ser någon krokighet hos dig ska vi räta ut dig med ett skarpt svärd.” När Umar hörde detta sade han: ”Tusen tack till Allah, som under Umars kalifat har skapat en sådan person som kan räta ut honom med ett skarpt svärd.” En gång fick muslimerna flera jemenitiska mantlar som krigsbyte. Liksom alla andra muslimer fick Hazrat Umar en mantel, och han gav också sin son Abdullah en mantel. Eftersom kalifen behövde en skjorta gav Abdullah sin del av manteln till kalifen, så att de två mantlarna kunde sys ihop till en skjorta. Klädd i denna skjorta steg Hazrat Umar upp för att hålla tal och sade: ”Lyssna på mig och följ mig.” Salman reste sig genast och sade: ”Vi kommer varken att lyssna på dig eller följa dig.” Umar frågade: ”Varför?” Salman sade: ”Svara först: Hur fick du den här skjortan? Du fick säkert bara en mantel, och du är en mycket lång man.” Han sade: ”Dra inte en förhastad slutsats.” Därefter kallade han på Abdullah ibn Umar och sade: ”Jag ber dig vid Gud att säga om manteln som jag lät sy denna skjorta av är din mantel.” Han svarade: ”Ja.” Då sade Salman: ”Säg nu själv vilken order du ger. Vi ska lyssna och följa den.”

Någon kan säga att detta ju gäller Umar. Vem kan jämföras med honom?

Ta Abu Ja’far al-Mansur som exempel. Den stat han grundade hade inte sina lagar grundade på sharia, utan, med vår terminologi, på samhälleliga seder, bruk och traditioner. Sufyan al-Thawri gick till honom och sade: ”De troendes befälhavare! Du spenderar Allahs och muslimernas rikedomar utan deras vilja och samtycke. Säg mig, vilket svar har du på detta?” Hazrat Umar hade en gång vallfärdat på statens bekostnad, och sammanlagt hade sexton dinarer spenderats på honom och hans följeslagare. Ändå hade Umar sagt: ”Jag tror att vi har lagt en väldig börda på statskassan.” Du vet säkert vilken hadith Mansur ibn Ammar hade berättat för oss. Du var ju också närvarande vid den sammankomsten, och det var du som först skrev ner hadithen. Det har berättats från Ibn Mas’ud att Allahs sändebud sade: ”Den som efter eget behag gör ingrepp i Allahs och Hans sändebuds egendom har helvetets eld att vänta.” Då utbrast kungens förhärdade smickrare, skrivaren Abu Ubayda: ”Vad! Talar man så med de troendes befälhavare?” Sufyan tillrättavisade honom och sade: ”Håll tyst, din olycksalige! Det var på detta sätt Haman och Farao smickrade varandra och till slut förgjorde varandra.” Med dessa ord lämnade han hovet.

Hur tyranniska de tyranniska härskarna än var, kunde de inte ingripa mot en människa vars hjärta var upplyst och som, efter att ha höjt sig över materiella behov, fullständigt hade underkastat sig Allahs bud.

Även Wāthiq var en tyrannisk härskare. En gång kom en muslimsk filosof till honom. Han hälsade Wāthiq, men denne svarade: ”La sallamallahu ʿalayka” (det vill säga: ”Må Allah inte skänka dig frid”). Så snart filosofen hörde detta tillrättavisade han Wāthiq och sade: ”Dina lärare har lärt dig ett ytterst ohövligt uppförande.” Allah den Allsmäktige har sagt:

”När ni hälsas, ska ni hälsa tillbaka på ett bättre sätt eller besvara hälsningen på samma sätt.” Men du har inte bara underlåtit att hälsa mig bättre; du har inte ens besvarat min hälsning på samma sätt. (Abu Hanifa–Jundi).

Domaren Abu Yusuf sitter i rätten. En man kom till honom med ett mål. Han var i tvist med den abbasidiske härskaren al-Hadi om en trädgård. Abu Yusuf ansåg att trädgården rätteligen tillhörde mannen. Problemet var emellertid att härskaren hade vittnen. Han sade: ”Käranden hävdar att härskarens vittnen är sanningsenliga; därför måste härskaren svära på detta.” Al-Hadi ansåg att det var förnedrande att svära och vägrade, varefter han återlämnade trädgården till dess ägare. I ett annat mål tvingade Abu Yusuf Harun al-Rashid att avlägga en edlig utsaga. När Fadl ibn al-Rabi vittnade till Harun al-Rashids fördel avvisade han hans vittnesmål. Kalifen blev upprörd och frågade: ”Varför avvisades Fadls vittnesmål?” Abu Yusuf svarade: ”Jag hörde honom säga: ’Jag är din slav.’ Om hans ord är sanna kan en slavs vittnesmål inte godtas, och om han ljuger kan en lögnaktigs vittnesmål inte godtas.” (Abu Hanifa–Jundi)

Den frihetens lampa för individen som islam tände i människans samvete förblev brinnande även under historiens mörkaste epoker. I varje historisk epok finner man talrika exempel på denna ärofulla frihet för samvetet.

I Egypten hyste Ahmad ibn Tulun stor respekt för den hanafitiske qadin Bakkar ibn Qutayba. När Ahmad bad honom uttala en förbannelse över den abbasidiske prinsen al-Muwaffaq, förblev han tyst en stund och sade sedan:

—-arabisk text—-

”Se upp! Förbannelse över förtryckarna.” Då sade en person till Ahmad ibn Tulun att Bakkar hade uttalat förbannelsen med honom, Ahmad, i åtanke. Därför begärde Ibn Tulun tillbaka alla gåvor han hade gett honom. Han fick tillbaka föremålen i exakt det förseglade skick i vilket han hade överlämnat dem. Därefter spärrade Ibn Tulun in Bakkar i ett hyrt hus. Många människor brukade be Ibn Tulun om tillstånd att träffa honom. Bakkar talade med dem genom fönstret. Sedan drabbades Ibn Tulun av en så svår sjukdom att allt hopp om hans liv försvann. Då beordrade han att Bakkar skulle friges. Till budbäraren som kom med beskedet om frigivningen sade han: ”Säg till Ibn Tulun: Jag har blivit mycket gammal och han är sjuk. Snart kommer vi att mötas. Det enda som skiljer oss åt är Allah.” När Ibn Tulun dog brukade Bakkar säga: ”Ack! Den stackaren har dött!” (Abu Hanifa–Jundi)

Genom uttalandet ”Den stackaren har dött!” blev hans känsla tydlig: Ibn Tulun hade visserligen makten, men han var underlägsen och hjälplös jämfört med honom.

Under det ayyubidiska styret samarbetade Egyptens kung Ismail med engelsmännen i korståget. Efter att ha fått försäkringar om att engelsmännen skulle hjälpa honom mot sultan Najmuddin Ayyub överlämnade han flera områden, däribland Saida, till engelsmännen. Men när Izzuddin ibn Abd as-Salam kraftfullt protesterade mot detta blev kungen vred och lät gripa honom. Därefter skickade han en sändebud för att skrämma och locka Izzuddin. Sändebudet sade till honom: ”Om ni inte ingriper i kungens handlingar kommer ni att återinsättas på er tidigare post och dessutom befordras ytterligare.” Izzuddin svarade: ”Vid Gud! Även om kungen skulle komma och kyssa min hand skulle jag inte tolerera det. Sanningen är att ni tillhör en värld och jag en annan.” (Abu Hanifa – Abd al-Halim Jundi)

Under Zahir Baybars styre bodde Sheikh Muhyiddin Nawawi i Damaskus. Han gav ofta Zahir goda råd, ibland skriftligen och ibland muntligen. Allama Jalaluddin Suyuti har i sitt berömda verk ’Hunsul Mahajara’ återgett många av de brev han skrev till kungen. I de flesta av dessa brev nämndes folkets ekonomiska nöd och krävdes att skatterna skulle efterskänkas. I ett brev skrev han: ”I år har det inte kommit tillräckligt med regn. På grund av stigande priser, allvarlig brist på livsmedel, boskapspest och annat har Syriens invånare hamnat i ett bedrövligt tillstånd. Under sådana omständigheter bör ni visa nåd mot det fattiga folket. Jag säger detta för både er och folkets välfärd, eftersom omsorg om välfärden är islams kärna.”

Kungen avvisade inte bara detta råd, utan uttryckte dessutom sitt starka missnöje med de lärdas bristande samarbete och sade: ”Var befann sig dessa lärda när tartarerna angrep landet och plundrade det?” Sheikh Muhyiddin gav ett kraftfullt svar på denna hånfulla kommentar. Han upprepade sin egen ståndpunkt och de tidigare råden och sade: ”Frågan om icke-muslimska angripare och frågan om landets muslimska härskare kan inte jämställas. När dessa upproriska otrogna inte hade ens den minsta tro på vår religion, vilket råd kunde vi då ge dem och vilken nytta skulle det ha gjort? Jag vill tydligt förklara att ingen kan hindra mig från att tala sanning och ge goda råd. Jag är fast övertygad om att detta är en plikt för mig och för andra som jag. Och vilken fara vi än måste möta när vi fullgör denna plikt, kommer den hos Allah att vara en orsak till stor välsignelse och bidra till ökad ära. Jag underkastar mig helt och hållet Allah. Allah känner sina tjänares tillstånd fullkomligt. Allahs Sändebud har uppmanat oss att alltid fortsätta tala sanning och att inte bry oss om någon klandrares klander i detta avseende. Vi älskar alltid kungen och önskar honom välgång i denna värld och i det kommande livet.”

Drivna av samma välvilja fortsatte shejkens brev att komma. Men Zahir brydde sig inte om hans råd utan fortsatte att driva in skatter under förevändning att förbereda sig för det förestående kriget. Kungen hade samlat in fatwor från lärda till stöd för sin egen ståndpunkt. Dessa lärda hade utfärdat fatworna enligt hans instruktioner. Han kallade till sig shejk­en och bad honom underteckna de andra lärdas fatwor. Shejken intog då en mycket hård hållning. Han sade: ”Jag vet att du en gång var en fången slav. Du var utfattig. Därefter visade Allah dig sin nåd och upphöjde dig till kung. Jag vet att du har ett tusen slavar klädda i brokad och ett hundra slavinnor täckta från topp till tå av guldsmycken. Om du nu använder dessa brokadkläder och slavinnornas smycken, då ska jag utfärda en fatwa om att det är tillåtet för dig att driva in skatt från undersåtarna.”

När Zahir hörde detta exploderade han i våldsam vrede och förvisade honom genast från Damaskus. Shejken fortsatte att bo på en plats i Syrien som heter Nawa. Senare sade alla de lärda och juristerna till kungen: ”Han är den högst respekterade och främste av alla våra lärda. Låt honom återvända till Damaskus.” Då tillät kungen honom att återvända till Damaskus, men shejken avböjde och sade: ”Så länge Zahir är där kommer jag inte.” En månad senare gick Zahir döden till mötes. (Ur ’Ibn Taymiyya’ av professor Abu Zuhra.)

Även i den moderna historiens annaler saknas det inte exempel på sådana ädla personligheter. Jag ska bara nämna två händelser.

Under Ismails styre kom sultan Abd al-Aziz en gång till Egypten. Ismail räknade dagarna tills han skulle anlända, eftersom hans ankomst var mycket viktig för att Ismail skulle få titeln khediv. Dessutom fanns det stora möjligheter att sultanens besök skulle medföra många politiska fördelar för Egypten. Vid denna tid utarbetades ett program för sultanens mottagning av de lärda

Så brukade det gå till. Vid dessa audiensceremonier följdes många islamfientliga seder och bruk. En av dem var att besökaren skulle gå ned på knä, slå pannan i marken och hälsa på turkiskt vis. Palatsförvaltningens uppgift var att lära de lärda som kom på besök alla dessa seder och bruk, så att de inte skulle begå något misstag inför sultanen.

Därefter närmade sig tiden för audiensen. De lärda började gå in en efter en och buga sig inför en skapad varelse lik dem själva, drivna av begäret efter rent världsliga fördelar. Sedan gick de ut genom att röra sig baklänges med ansiktet vänt mot sultanen, enligt den metod de hade fått lära sig. Endast en lärd undgick denna avskyvärda handling. Det var shejk Hasan al-Adadi. Han föraktade och avvisade världsliga småfördelar och höll fast vid insikten att all makt ligger i Allahs hand. Med högt buret huvud gick han in som en fri människa och hälsade sultanen enligt islamisk sed: ”As-salamu alaykum.” Därefter uppmanade han honom, såsom en lärd bör göra vid ett möte med en härskare, att frukta Allah och behandla människorna rättvist och vänligt. När han hade avslutat sitt tal hälsade han åter och gick sedan ut med högt buret huvud, som en orädd och fri människa.

När hovets förvaltare och khediven själv såg detta var de nära att förlora fattningen. De tänkte att situationen hade blivit okontrollerbar och att sultanens vrede sannolikt inte skulle ha några gränser. Eftersom deras omsorgsfulla övningar hade misslyckats bröt de samman av förtvivlan.

Men det sanna ordets verkan kan aldrig misslyckas. Med samma kraft och auktoritet som det kommer ur hjärtat slår det rot i andras hjärtan. Så blev det också här. Utan att kunna behärska sig sade sultanen: ”Det finns bara en enda lärd bland er här.” Sultanen belönade endast honom och lät alla de andra bli utan belöning.

Den andra händelsen ägde rum mellan khediv Tewfik pascha och shejk Hasanowil vid Dar al-Ulum.

Shejk Hasanowil var lärare vid Dar al-Ulum. Han brukade bära en enkel, billig dräkt av mamlukisk typ (jilbab). En dag fick Dar al-Ulums rektor veta att khediven snart skulle komma på besök till madrassan. Han började genast rengöra och dekorera madrassan. Shejk Hasanowil ombads att byta kläder och komma iklädd kaftan och jubba (förhållandevis förnäma kläder). Shejken samtyckte till denna begäran med en gest.

På den utsatta dagen kom shejken fortfarande klädd i sina gamla kläder. I handen bar han emellertid något som var bundet i en näsduk och liknade ett litet bylte. När rektorn såg honom i de gamla kläderna blev hans ansikte likblekt. Med en något vredgad ton frågade han: ”Shejk! Var är jubban och kaftanen?” Shejken pekade på näsduken och visade att de fanns där. Rektorn tänkte att shejken kanske skulle byta kläder när den förväntade gästens ankomst blev nära förestående.

Efter en stund kom den efterlängtade gästen. En våg av glädje gick genom hela madrassan. Strax därefter inträffade något enastående. Shejk Hasanowil gick fram inför khediven med bylten i handen och sade med fullständigt lugn: ”Folk har sagt till mig att jag absolut måste komma iklädd jubba och kaftan. Om ni vill ha er jubba och kaftan, så är här jubban och kaftanen; och om ni vill ha Hasanowil, så är Hasanowil här.”

Naturligtvis svarade khediven att han ville ha sin Hasanuveil.

Detta är de troendes verkliga tillstånd. De åtrår ingen annan ära än islams ära. Deras sinnen, hjärtan och samveten fäster ingen vikt vid futtiga och tomma värderingar eller kortvariga intressen. De förstår islams sanna innebörd och förverkligar den fullständigt i sina liv. Efter att ha uppnått islams oövervinneliga livskraft känner de inget behov av att behaga någon människa. Detta är i själva verket den sanna islam.

Behandlingen av de erövrade länderna

Nu ska vi granska hur invånarna i de erövrade länderna och de icke-muslimska folken i muslimska länder har behandlats. Detta har ett mycket nära samband med jämlikhet, rättvisa och samvetsfrihet. Den jämlikhet och rättvisa som islam införde sträcker sig bortom individer, grupper och islams gränser och omfattar hela mänskligheten.

När man diskuterar de erövrade länderna kommer man naturligtvis in på islams egentliga syfte, mål och bevekelsegrunder när det gäller att erövra länder. Detta är ett omfattande ämne. Här ska vi endast ta upp det som är nödvändigt och har samband med islams universella sociala rättviseprinciper.

Den islamiska kallelsen vädjar till människans samvete, sinne och förstånd. Där finns inget utrymme för tvång eller påbud. Inte ens det psykiska tvång som i tidigare religioner förekom i form av mirakulösa händelser har islam gett sitt stöd. Islam är den enda livsåskådning som har visat full respekt för människans samvete, förnuft, medvetande och känslor. I stället för att hypnotisera henne genom mirakler eller underverk och locka henne med psykologiska metoder har den nöjt sig med att tilltala henne på ett enkelt och tydligt språk. Den har aldrig använt metoden att tvinga människor att underkasta sig genom svärdets makt.

————Arabisk text——

”Det finns inget tvång i fråga om levnadssättet.”

————Arabisk text——

Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning, och argumentera med dem på bästa sätt.”

Men redan från första dagen skapade Quraysh hinder för denna nya livsordning genom materiell makt. Alla som Allah gav möjlighet att anta islam utsatte de för omänsklig tortyr. De skilde vissa muslimer från deras hem, hustrur, barn och övriga familjemedlemmar och fördrev dem ur landet. De spärrade in dem i bergsgrottor och konspirerade för att genom social bojkott svälta ihjäl dem. Kort sagt lämnade de ingen metod oprövad när det gällde att använda materiell makt för att hålla människor borta från islam.

Under dessa omständigheter fanns det inget annat alternativ än att skydda islams anhängare från förtrycket—

————Arabisk text——

”De som utsätts för krig får tillstånd att bära vapen, eftersom de har blivit förtryckta. Sannerligen är Allah mäktig att hjälpa dem.”

————Arabisk text——

”Bekämpa dem som bekämpar er på Allahs väg, men överskrid inte gränserna. Allah tycker inte om det.”

Därefter kom hela Arabiska halvön vid en tidpunkt under islams beskydd. Erövringarnas följd sträckte sig utanför Arabien. Frågan uppstår: Vad var syftet och målet med dessa erövringar?

Som jag redan har sagt har islam framlagt en internationell ideologi och en universell livsordning. Den kan inte begränsa sig inom gränserna för någon särskild drivkraft. Den vill föra sitt välgörande budskap till varje hörn av världen och till hela mänskligheten. Men på vägen stod de två väldiga imperierna Rom och Persien som hinder. De låg på lur för att förgöra den. Dessa makter var inte beredda att ge den islamiska rörelsens fanbärare möjlighet att färdas runt på jorden och förmedla islams kärnbudskap till människorna. Under sådana omständigheter hade islam inget annat val än att avlägsna den statsmakt som hade blivit ett hinder mellan den gudomliga lagen och det vanliga folket. Efter att detta hinder hade undanröjts gav den människorna möjlighet att endast lyda Allah och att befrias från människors lydnad och slaveri. Detta är innebörden av att upprätta det islamiska systemet i stället för det falska systemet. Därigenom får människan full yttrandefrihet. Efter att statsmaktens hinder har undanröjts och Allahs lag har segrat, blir lydnaden förbehållen endast Allah, och människan befrias från människans slaveri. Därefter kommer den som vill att frivilligt, med glädje och med fulla rättigheter att anta islam, medan den som inte vill inte behöver göra det. Varje människa har nämligen full rätt att själv fastställa sin egen livsåskådning. Det är detta som avses med Koranens följande förkunnelse om att religionen, eller lydnaden, är förbehållen endast Allah:

————Arabisk text——

”Bekämpa dessa förnekare tills lydnaden helt och hållet är förbehållen endast Allah.” Här betyder ordet dīn lydnad. Innebörden är att människan ska befrias från människans auktoritet och suveränitet och ställas under Allahs auktoritet och suveränitet. Därefter ska hon själv välja sin troslära och övertygelse, utan hinder, tvång eller förtryck.

I ljuset av denna förklaring blir det tydligt att islams erövringar var helt annorlunda än de expansionistiska och imperialistiska krig som mäktiga folk förde mot främmande folk i syfte att exploatera och förtrycka dem. Dessa krigs betydelse låg endast i att de var en kamp för att undanröja den statsmakt som skapade hinder mellan den nya trosläran och ideologin som islam hade fört med sig, å ena sidan, och de andra folken, å den andra. För folken var detta en moralisk och andlig kamp, medan det samtidigt var en materiell och väpnad kamp mot de statsmakter som med materiell makt red över dem som gudar.

Islam betraktar sig som en ordning för hela mänskligheten och använder inte materiell makt för sin förkunnelse och spridning. I enlighet med denna grundprincip har den lagt fram tre vägar för alla världens folk. Varje folk måste välja en av dem: att anta islam, att genom att betala jizya uttrycka samarbete och lydnad, eller krig.

Dess uppmaning till världens folk att ”anta islam” är utan tvekan rättfärdig. Detta är nämligen den enda vägen till vägledning. Det är den mest moderna och fulländade livsåskådningen om Gud, människan, livet och världen. Det är den stora port genom vilken en icke-muslim, efter att ha trätt in, blir bror till alla muslimer; hans rättigheter och skyldigheter fastställs på samma sätt som muslimernas. Ingen annan muslim kan göra anspråk på överlägsenhet gentemot denna nya muslim på grund av hudfärg, härkomst, rikedom eller status.

Uppmaningen att betala jizya är likartad. För att försvara landet måste muslimerna offra ända till sina liv. För att värna samhällets intressen betalar de också zakat. Även en icke-muslim åtnjuter full fred och säkerhet under den islamiska staten. När det gäller att åtnjuta inhemska, utrikespolitiska och alla andra möjligheter och förmåner är han en likvärdig delägare tillsammans med alla andra i den islamiska staten. Vid ålderdom eller oförmåga kan han också dra nytta av det sociala trygghetssystemet. Under sådana omständigheter kräver rättvisa och rättfärdighet att även han bidrar med egna medel till alla dessa angelägenheter. Eftersom zakat i högre grad har karaktären av en gudstjänst än av en ekonomisk skatt, tvingar islam dem inte att utföra denna gudstjänst. Islam visar nämligen också respekt för känslorna hos dem som inte har antagit islam. Därför tar den ut en skatt av dem i form av jizya i stället för zakat. När jizya fastställdes tog man hänsyn till att det, om det blev nödvändigt att offra sitt liv för landet, endast är muslimerna som gör det. Dessutom är jizya ett tecken på lydnad och underkastelse. Detta visar att de som betalar jizya inte kommer att hindra islams väg med hjälp av makt, och att ingen kommer att stå i vägen för att islam ska nå folket. Detta var islams syfte.

Den sista utvägen är krig. Att förkasta både islam och jizya innebär att han, det vill säga den icke-muslimske, är fast besluten att förbli ett hinder mellan islam och vanligt folk. Under sådana omständigheter blir det nödvändigt att undanröja och tillintetgöra denna trotsighet, som demonstreras genom styrka och makt. För det finns ingen annan bot mot den.

I de erövrade länderna genomförde islam sitt humanitära och internationella program på vederbörligt sätt. När invånarna antog islam gav islam dem samma rättigheter som muslimerna i alla avseenden. Även när de betalade jizya försåg islam dem med alla högre mänskliga rättigheter. Till och med under krigets förhållanden gav islam dem ett lysande exempel på rättvisa och humanitet i behandlingen av dem.

När en härskare över ett erövrat land antog islam lät islam honom i regel sitta kvar som landets härskare. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) lät den persiske ättlingen Badhan sitta kvar som Jemens härskare. På samma sätt behöll han den persiske Firuz, Sanas härskare, på hans post. När Qays ibn Abd Yaghus, som var av arabisk härkomst, drev bort Firuz därifrån, hjälpte Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) den persiske muslimen mot den arabiske muslimen och förde honom tillbaka dit samt återinsatte honom på hans tidigare post. På samma sätt lät muslimerna underordnade tjänstemän och icke-muslimska ämbetsmän på lägre nivå under amirerna sitta kvar på sina poster.

Enligt islamisk lag är det fullt lagligt för erövraren att beslagta all egendom som tillhör de rebeller som varken antar islam eller samtycker till att betala jizya, utan i stället väljer krigets väg. Trots detta införde Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), när Persien erövrades under hans tid, en annan politik i enlighet med islams moraliska och humanitära värderingar. Han erkände markägarnas äganderätt till jorden, men påförde den en jordskatt. Han tog samtidigt hänsyn till två intressen. Det ena var de erövrade ländernas eget intresse, även om de hade stridit mot muslimerna; trots detta ville han inte beröva dem deras försörjningsmöjligheter. Det andra intresset gällde de kommande generationerna av muslimer. Om all jord hade överlämnats till de nuvarande erövrarna skulle de framtida generationerna ha berövats dess avkastning. Därför ansåg han att det var bättre att ta ut skatt från jorden. På så sätt kunde de inkomna medlen alltid användas för det allmänna bästa, och de framtida generationerna skulle också fortsätta att få en skälig andel av dem.

Det är en allmänt erkänd sanning att islam alltid har behandlat de erövrade länderna på ett synnerligen högtstående och humant sätt. Islam gav människor en fri och ovillkorlig möjlighet att dra nytta av dess skönhet, särdrag och välgörande egenskaper. Dessutom inbjöd islam alla, utan åtskillnad med avseende på ras, härkomst, språk eller religion, att dra nytta av dessa. Alla fick möjlighet att göra allt de kunde för samhällets välfärd. Inom ett särskilt område av islam, nämligen lagen och fiqh, uppnådde invånarna i de erövrade länderna och människor ur slavklassen särskild lärdom. Araberna hade inget monopol på någon betydande del av det offentliga livet. Till och med till poster som amirer och guvernörer utsågs människor som först använde de extra skatteintäkterna från det berörda landet för landets välfärd och endast överförde återstoden till det centrala bayt al-mal. De erövrade länderna betraktades inte som kolonier, och erövrarna hade ingen möjlighet att använda invånarnas liv och egendom för sin egen bekvämlighet och lyx. På samma sätt gav islam invånarna i de erövrade länderna en enastående frihet att utöva sina religiösa ceremonier. Islam tog själv på sig ansvaret för att skydda deras gudstjänstlokaler, khanqaher, kyrkor samt lärda och präster. Islam höll de avtal och löften som ingåtts med dem med sådan ärlighet och hängivenhet att det är svårt att finna någon motsvarighet till detta i historien om internationella relationer. Än i dag består den ordning som islam införde i detta avseende.

När vi jämför den moderna västerländska civilisationens behandling av de olyckliga kolonierna med islams behandling av dem, ser vi islam lysa och stråla som det mest generösa, ädlaste och renaste idealet under varje epok i dess historia. I dag ser vi hur de koloniala länderna medvetet berövas den västerländska civilisationens förtjänster och särdrag när det gäller vetenskapligt och intellektuellt arbete samt ekonomisk utveckling och framåtskridande, så att de kan mjölkas som mjölkkor under så lång tid som möjligt. Dessutom har det blivit de imperialistiska makternas dåliga vana att på individ- och samhällsnivå offra mänsklig värdighet och hövliga sedvänjor, medvetet sprida moraliskt kaos, skapa och utvidga fientlighet mellan grupper och partier samt bedriva ekonomisk exploatering och förtryck.

Västerlänningar uttalar visserligen i dag stora fraser om religionsfrihet, men deras tidigare historia är fläckad av de barbariska straffen i Spaniens så kallade domstolar och korstågens grymheter i öst. Än i dag är religionsfriheten bara en föreställning. Som exempel är muslimers tillträde till södra Sudan förbjudet, trots att kristna missionärer där har alla möjligheter och förmåner. När den engelske generalen Allenby under det senaste stora kriget trädde in i Bayt al-Muqaddas uttryckte han hela Europas mentalitet genom att säga: ”I själva verket har ’korståget’ nått sitt slut i dag.” Efter upproret i Damaskus 1940 stod den franske generalen Catroux där och sade: ”Vi är ättlingar till korsfararna. De som vår regering inte tycker om kan lämna denna plats.” En liknande sak sade en meningsfrände till honom i Algeriet 1945.

Situationen i den socialistiska världen är ännu mer skrämmande. Där pågår en kampanj för att gradvis utplåna muslimerna. På bara ett kvarts sekel har antalet muslimer i Ryssland minskat från fyrtiotvå miljoner till tjugosex miljoner. Numera berövas muslimerna även de ransoneringskort utan vilka det där är omöjligt att få de medel och förnödenheter som krävs för att leva. Till dem sägs: ”Ni har tillstånd att be när ni vill. Men regeringen kan inte ge er mat. Be er Gud om mat.” Muslimerna behandlas på samma sätt i Jugoslavien och andra länder.

Islam har alltid uppvisat ett sådant högtstående exempel på fullständig och universell social rättvisa att den europeiska civilisationen aldrig har kunnat komma i närheten av det. Och den kommer aldrig att kunna göra det, eftersom den enbart är en ateistisk och materialistisk civilisation. Dess grund vilar på människomord, plundring, blodsutgjutelse, våld och brutalitet. [För en detaljerad studie i detta ämne, se författarens ”As-Salamul Alami al-Islam (Världsfred och islam)” samt kapitlet ”Erövringen av länder genom islam: dess natur och betydelse” i ”Dirasatun Islamia”.]

Ömsesidigt samarbete och socialförsäkringssystem

Jag ska ur historien lägga fram några konkreta exempel på de egenskaper av barmhärtighet, medkänsla, välvilja och ömsesidigt samarbete som islam önskar ska finnas mellan starka och svaga, rika och fattiga, individen och samhället, härskare och undersåtar, och på samma sätt mellan hela mänskligheten. Islams historia är fylld av sådana exempel.

När Abu Bakr (r.a.) antog islam hade han fyrtio tusen dirham som han hade tjänat på sin handel. Även efter att han antagit islam fortsatte han att bedriva handel och tjänade stora summor. Men den dag då han tillsammans med sin store vän, profeten Muhammad (s.a.w.), utvandrade till Medina, återstod endast fem tusen dirham av detta stora kapital. Hela sitt återstående kapital använde han till att friköpa förföljda och förtryckta muslimska slavar, och ur denna förmögenhet hjälpte han de fattiga och egendomslösa.

Umar (r.a.) var ytterst fattig. I Khaybar fick han en jordlott. Han kom till Guds sändebud (s.a.w.) och sade: ”Jag har fått en bit mark i Khaybar. Jag har aldrig tidigare fått någon så värdefull egendom. Vilka är dina anvisningar beträffande den?” Guds sändebud (s.a.w.) sade till honom: ”Om du vill kan du behålla själva marken i din ägo och skänka bort dess avkastning.”

Umar (r.a.) gjorde den till en waqf för fattiga och nödlidande, behövande släktingar, för att friköpa slavar, hjälpa svaga och oförmögna människor samt för allmännyttiga ändamål. Genom att sålunda skänka sin käraste egendom för Allahs sak förverkligade han Koranens följande ord:

————arabisk text——

”Ni kommer inte att kunna uppnå verklig godhet förrän ni spenderar av det ni älskar för Allahs sak.”

Före kalifatet kom en handelskaravan från Syrien till Uthman. I denna karavan fanns tusen kameler lastade med vete, olivolja och russin. Vid denna tid hade muslimerna drabbats av svår nöd på grund av hungersnöden. Många köpmän kom till honom och sade: ”Ni vet mycket väl hur stark efterfrågan på livsmedel är i landet. Sälj detta varulager till oss.” Uthman sade: ”Jag kan sälja det med glädje, men säg mig hur stor vinst ni erbjuder mig.” Köpmännen sade: ”Vi ger det dubbla priset.” Uthman sade: ”Jag har fått ett erbjudande om en mycket större vinst än så.” Förvånade frågade de: ”Er handelskaravan kom just nu, och så snart den anlände har alla Medinas köpmän infunnit sig. Ingen annan har träffat er före oss. Vem har då erbjudit er en så stor vinst?” Uthman sade: ”Allah den Allsmäktige har lovat mig tiofaldig vinst. Kan ni erbjuda mig mer än det?” De sade: ”Nej.” Då tog Uthman Allah till vittne och förklarade: ”Jag skänker alla varor i denna handelskaravan som sadaqa för Allahs skull till de fattiga och behövande.”

En dag hade Alis familj endast tre kornbröd. Han skänkte dessa bröd, ett till en föräldralös, ett till en behövande och ett till en fånge. Efter att ha gett dem mat tills de blev mätta gick han själv och hans familj till sängs hungriga.

Husayn hade ådragit sig en allt större skuldbörda. Källan i Abu Nayzar var hans egendom, och om han hade velat kunde han ha sålt den och betalat sina skulder. Men fattiga muslimer använde den för bevattning, och därför sålde han den inte. Trots att han var son av den främsta familjen bland Banu Hashim bar han omkring på skuldernas börda.

I Medina gjorde ansarerna muhajirerna till delägare i all sin egendom, sina hus och alla sina ägodelar. De tog emot dem som sina bröder. De betalade diya för deras räkning och friköpte deras fångar genom fidya. Med ett ord tog de dem helt och hållet till sig. Med Koranens ord:

————Arabisk text——

”De känner ingen tvekan eller motvilja i sina hjärtan inför det de ger till muhajirerna. De sätter andras intressen framför sina egna, även om de själva måste förbli hungriga.”

Så länge de muslimska länderna förblir fria från den västerländska civilisationens inflytande är denna livskraft i deras samhällsliv i själva verket aktiv. Herr Abd al-Rahman Azzam skrev i sin bok ”Den eviga missionen”:

”Jag har sett Tuareg-stammen i Nordafrika leva på grundval av ömsesidigt samarbete och säkerhet. I deras stam lever ingen människa enbart för sin egen skull, utan för hela samhällets skull. Det arbete de utför för samhället är det som de känner störst stolthet över. En märklig händelse fångade min uppmärksamhet när det gällde dem. En stadsbo hade utvandrat från fransmännens område och bosatt sig hos tuaregerna i Fazan, där han livnärde sig på deras välvilja. Därefter gav han sig ut för att söka arbete. Han var också fast besluten att återgälda deras gåvor. Han lämnade sin familj i denna muslimska stams vård. Men olyckligtvis lyckades han inte hitta något arbete. Han kom till oss på en plats som heter Misrata och bad om hjälp. Vi gav honom så mycket hjälp att han kunde återvända till sin familj. Men efter nästan ett år kom han åter till oss. Vi trodde att han hade återvänt från sin familj. Men han rättade vår uppfattning och sade att han nu var redo att bege sig till sin familj. Vi frågade: ”Hur då?” Han sade: ”Med de pengar jag fick vid vårt förra möte bedrev jag handel. Nu kan jag bege mig till tuaregerna med de pengar jag har sparat.” Vi frågade: ”Ska du bege dig till din egen familj eller till tuaregerna?” Han sade: ”Jag ska först bege mig till tuaregerna, eftersom de tog hand om min familj under min frånvaro. Nu ska jag försörja familjerna till dem som är frånvarande från sina egna familjer, och jag ska fördela de pengar jag själv tjänat mellan mina egna barn och mina grannars barn.” Jag frågade: ”Är relationen mellan grannarna i ert samhälle verkligen sådan?” Han svarade: ”Ja, vi delar alla varandras glädje och sorg. Vi skäms mycket över att återvända tomhänta hem från utlandet, eftersom våra grannar, precis som våra familjer, väntar på att vi ska komma.”

Efter att ha återgett denna erfarenhet ger författaren, i sin granskning av den, en mycket träffsäker förklaring av händelsen:

”Detta säregna sätt att leva i samhället är inte begränsat till tuaregerna eller beduinernas nomadstammar. Det är inte heller ett resultat av deras stamväsen. Detta är själva den islamiska samhällsordningen. Ett mycket utbrett tillämpande av denna samhällsordning kan iakttas bland de stammar som lever långt från den moderna materialistiska och sekularistiska civilisationen. Jag har sett många städer och hamnar i både väst och öst präglade av islam, och jag har sett denna samhällsordning tillämpas bland deras invånare, oavsett om de varit vita eller svarta, araber eller icke-araber. På många platser har jag ännu i dag sett muslimer leva ett mycket lyckligt liv grundat på ömsesidig hjälp och samverkan. De är utan tvekan lyckligare och mer välmående än de miljarder människor som dyrkar den västerländska materialistiska civilisationen. Än i dag står de mycket nära den samhällsordning som profeten Muhammed upprättade. Människor som dyrkar väst tror på att deras personliga intressen ska prioriteras, även om det sker på bekostnad av stora skador och katastrofer för samhället. För att tillfredsställa sina personliga nycker och begär tvekar de inte, när det behövs, att skada till och med sin egen familjs intressen; att tala om gott uppförande gentemot grannarnas intressen kommer inte ens på fråga.”

Saken är den att detta system för ömsesidig trygghet är en skapelse av islams livskraft. Men det lämnades inte enbart åt individens och samhällets samvete eller medkänsla. Regeringen vidtog också åtgärder för att genomföra det. Ett utmärkt exempel är att Umar fastställde månatliga bidrag från Bayt al-Mal för avvanda barn, äldre och sjuka. Det bör påpekas att dessa utgiftsposter var helt åtskilda från de välkända utgiftsposterna för zakat. Med hänsyn till sin natur och sina kännetecken kan denna utgiftspost kallas ett ”socialförsäkringssystem”. Under hungersnöden upphävde han straffet för stöld, eftersom någon kanske hade drivits till att stjäla av svår hunger. Inom islam efterskänks straff när det råder tvivel. Följande händelse utgör det tydligaste exemplet på hur systemet för social trygghet genomfördes och klargör samtidigt den verkliga naturen och gränserna för privat ägande.

Det berättas att några slavar till Abd al-Rahman ibn Hatib al-Baltaya stal en kamel som tillhörde en man ur Muzayna-stammen. När de hade gripits och förts inför Umar erkände de stölden. Umar befallde Qasir ibn al-Salt att hugga av deras händer. När denne gick fram för att verkställa befallningen stoppade Umar honom och sade: ”Hör på! Jag har fått veta att ni kräver mycket arbete av dessa slavar men låter dem gå hungriga. Deras hunger blir till och med så svår att det som annars är förbjudet blir tillåtet för dem att äta. Jag svär vid Gud att jag hade låtit hugga av deras händer om jag inte hade fått veta detta.” Därefter sade han till Abd al-Rahman ibn Abi Hatib ibn Abi al-Baltaya: ”Det är sant att jag inte högg av deras händer, men jag ska ålägga dig ett sådant bötesbelopp att du kommer att få känna av det.” Han frågade mannen ur Muzayna-stammen: ”Hur mycket är din kamel värd?” Mannen svarade: ”Fyrahundra dirham.” Umar sade till Ibn Hatib: ”Gå och ge honom åttahundra dirham.” Han efterskänkte straffet för slavarnas stöld, eftersom deras husbonde hade tvingat dem att stjäla genom att låta dem gå hungriga.

I islams historia har systemet för social och ekonomisk trygghet också en särskild betydelse i ett annat avseende. Detta avseende är dess allmängiltighet. Systemet förblir nämligen intakt även utanför islams gränser.

En gång såg Umar en blind gammal man tigga från dörr till dörr. När han frågade fick han veta att mannen var jude. Han frågade honom: ”Varför tigger du?” Mannen svarade: ”Jizya, fattigdom och ålderdom har tillsammans tvingat mig att tigga.” Umar tog honom vid handen, förde honom hem och gav honom tillräckligt med pengar för hans tillfälliga behov. Därefter skickade han bud till den som ansvarade för Bayt al-Mal: ”Ta reda på vilka denna man och andra liknande personer är. Vid Gud, det är inte alls rättvist att vi i hans ungdom ska dra nytta av frukten av hans arbete och i hans ålderdom avvisa honom med förakt. Zakat tillkommer de fattiga och utblottade. Denne man är en utblottad person bland Skriftens folk.” Han befriade honom och andra liknande personer från jizya.

Under en resa till Damaskus passerade han en by. Han fick veta att några kristna spetälska bodde där. Han befallde att de skulle få hjälp ur zakatfonden och att livsmedel skulle tillhandahållas dem som ransoner.

Mer än trettonhundra år har gått. Islams livskraft upphöjde Umar till den höga nivå av mänsklighet från vilken han gav social trygghet status som en universell mänsklig rättighet. För att få denna rättighet krävdes ingen särskild religion eller tillhörighet till något särskilt samfund; det fanns inget behov av att undersöka vilken sharia eller troslära någon följde.

Detta är den höga nivå som mänskligheten har tröttnat på att försöka nå och som den fortfarande befinner sig långt ifrån.

Det politiska systemet

Historien vittnar om att en sällsynt och idealisk epok i islams historia, kännetecknad av ett väl sammanhållet politiskt och ekonomiskt system, har förflutit. Det är djupt beklagligt att denna epok inom islam inte kunde vara särskilt länge. Längre fram ska vi försöka förstå den verkliga orsaken till detta. Vissa anser att orsaken ligger i själva det politiska och ekonomiska systemets grundläggande natur inom islam. Men huruvida orsaken i själva verket ligger inom systemet eller utanför det ska vi diskutera senare. Först ska vi behandla det politiska systemet, eftersom det ekonomiska systemet alltid är underordnat det politiska systemet och följer dess natur.

När Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, närmade sig slutet av sitt liv, beordrade han en dag Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, att leda bönen. Då invände Aisha, må Allah vara nöjd med henne, med motiveringen att Abu Bakrs hjärta var mycket ömt. Därför skulle människorna inte kunna höra hans röst om han ledde bönen, och hon bad honom att ompröva sin befallning. Då blev Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, arg och insisterade på att Abu Bakr skulle kallas dit för att leda bönen.

Frågan är alltså: Innebär detta att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade utsett honom till kalif? Förstod muslimerna uttryckligen saken på det sättet?

Enligt vår mening är båda dessa påståenden helt orimliga. Om Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade beslutat att utse en kalif, och om islam hade haft en bestämmelse om att kalifen skulle utses på detta sätt, skulle han ha förklarat även detta med tydliga ord, precis som han tydligt förklarade islams övriga bestämmelser och principer. Och om muslimerna tydligt hade förstått att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade utsett Abu Bakr till kalif, skulle den diskussion om kalifatet som hölls mellan muhajirerna och ansarerna på den plats som kallas Saqifa inte ha uppstått. Ansarerna var nämligen aldrig sådana människor som skulle invända mot Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, beslut.

I själva verket överlämnades hela frågan om kalifatet åt muslimernas inbördes rådslag. Avsikten var att folket, med full frihet och samtycke, skulle välja den mest lämpade personen för kalifatet. Om beslutet efter diskussionerna i Saqifa blev att kalifen skulle komma bland muhajirerna, var detta inte någon särskild bestämmelse i islam, utan ett beslut som muslimerna fattade enhälligt efter ömsesidiga överläggningar. Om ansarerna hade motsatt sig detta beslut skulle ingen ha kunnat invända mot det. Men i verkligheten samtyckte ansarerna till Abu Bakrs kalifat, eftersom han var den mest lämpade av alla. Stammarna Aws och Khazraj i Medina försökte visserligen fördunkla frågan genom att väcka regionalt grundad fiendskap, men ansarerna omintetgjorde denna sammansvärjning.

Beslutet att kalifen skulle komma bland muhajirerna innebar inte att kalifen måste komma från Quraysh-stammen. Om så hade varit fallet skulle Umar, må Allah vara nöjd med honom, inte ha sagt när han utsåg ett råd: ”Om Salim, Hudhayfas frigivne slav, hade varit vid liv skulle jag ha utsett honom till kalif.” Det är välkänt att Salim, må Allah vara nöjd med honom, inte härstammade från Quraysh. Enligt islams grundprinciper kan dessutom ingen qurayshit förklaras överlägsen andra muslimer enbart på grund av att han är qurayshit eller härstammar från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Allahs Sändebud själv, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

——-arabisk text——

”Den vars gärningar håller honom tillbaka kan inte hans börd och ställning föra honom framåt.”

Hazrat Abu Bakr hade utsett Hazrat Umar till kalif. Men det innebar inte att han hade tvingat muslimerna att godta honom. De hade full rätt att upphäva denna utnämning. Hazrat Umar blev kalif inte till följd av Abu Bakrs utnämning, utan genom folkets val. På samma sätt bildade Hazrat Umar ett rådgivande råd bestående av sex medlemmar. Han gav rådet i uppdrag att bland sig välja en kalif. Men muslimerna var inte skyldiga att godta någon av dessa sex som kalif. Helt fritt och spontant valde de en av dem. Orsaken var att just dessa sex i själva verket var de mest lämpade personerna bland den tidens muslimska umma.

När Hazrat Ali valdes uppstod meningsskiljaktigheter. På grund av dessa meningsskiljaktigheter utkämpades för första gången ett krig mellan muslimer. Som följd av detta inträffade den ena hjärtskärande händelsen efter den andra, vilket allvarligt skadade islams livskraft, dess politiska och ekonomiska grundprinciper samt de tankar som islam hade infört på livets övriga områden.

Av denna kortfattade redogörelse framträder islams egentliga syn på styrelseskicket tydligt inför oss. Den innebär att en person endast på grundval av ett fritt och opartiskt val av muslimerna kan tillträda en härskares ställning. Hazrat Ali var Profeten, frid och välsignelser vare med honom, kusin, svärson och nära släkting. Trots att muslimerna visste och förstod detta dröjde det länge innan de satte honom på kalifatets tron. Att Hazrat Ali fördröjdes på detta sätt, särskilt efter Hazrat Umar, kan möjligen betraktas som ett slags kränkning av hans rätt. Men det kan inte förnekas att just denna försening möjliggjorde den mest fulländade prövningen av islams styrelseskick. Därigenom uppnåddes den stora nyttan att tanken på ärftligt styre inte ens kunde komma i närheten av kalifatets tron. Denna tanke står nämligen längst bort från islams livsande och dess grundprinciper. Även om en viss personlig orättvisa begicks mot Hazrat Ali råder det inget tvivel om att förverkligandet av detta ideal var långt viktigare än den.

Därefter kom Banu Umayyas tid. De begränsade inte bara det islamiska kalifatet till Banu Umayyas släkt, utan förvandlade det också till ett despotiskt monarkiskt system. Detta var inte ett resultat av islams läror, utan av ”jahiliyya”. Jahiliyyans inflytande hade kvävt islams livskraft.

Saken kommer att framstå tydligt om vi här återger några berättelser om hur Yazids utnämning och bay’a gick till.

Efter att bay’a hade avlagts i Syrien till förmån för Yazid gav Muawiya Said ibn al-As i uppdrag att på vilket sätt som helst få invånarna i Hijaz att ge sitt stöd. Men Said misslyckades. Därefter begav sig Muawiya själv till Mecka med en stor armé och samlade de ledande muslimerna omkring sig. Till dem sade han:

”Se, ni känner väl till hur jag har behandlat er och hur jag har värnat om era släktskapsband och relationer. Yazid är er egen bror – er farbrors son. Min önskan är att ni erkänner Yazid som kalif endast till namnet. Alla utnämningar och avsättningar, uppbörden och fördelningen av skatter och liknande angelägenheter ska ni själva sköta.”

Abdullah ibn Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Ni bör följa en av två vägar: antingen gör ni som Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), som utsåg en person utanför sin egen släkt, eller också inrättar ni ett opartiskt råd, likt det råd som Umar (må Allah vara nöjd med honom) bildade av sex personer som inte var hans nära släktingar.”

Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) tycktes fatta eld av vrede. Han frågade: ”Har du ingen tredje väg att föreslå?” Ibn Zubayr svarade: ”Nej.” Muawiya vände sig till de andra och sade: ”Vad anser ni?” Alla svarade unisont: ”Vi anser detsamma som Ibn Zubayr.” Då hotade Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) dem och sade: ”När en varningssignal har givits innan man tillgriper någon ytterlighet, finns det därefter inget utrymme för invändningar. Jag höll ett tal inför er, och genast reste sig en av er och motsatte sig mina ord inför alla. Jag stod ut med det och förlät honom.”

”Men nu har jag rest mig för att säga det slutgiltiga. Jag varnar er: om någon av er säger ett enda ord till svar, kommer ett svärd att skilja hans huvud från kroppen innan något annat ord hinner nå era öron. Nu bör var och en tänka på att rädda sitt eget liv.”

Därefter lät Muawiya, genom befälhavaren för sitt livvaktsförband, placera två män med dragna svärd över huvudet på var och en av de ledande personerna i Hijaz som motsatte sig utnämningen av Yazid. Han beordrade befälhavaren att de båda samtidigt skulle hugga dem med svärden om någon av dem yttrade så mycket som en enda mening till stöd för eller i protest mot hans kungörelse.

Efter att ha vidtagit dessa åtgärder steg Muawiya upp på predikstolen och sade: ”Dessa män är muslimernas ledare och de främsta bland dem. Ingenting bör göras utan deras åsikt. De har avlagt baiʿat efter att ha godkänt Yazid som kalif. Avlägg också baiʿat i Allahs namn.” Omedelbart avlade folket baiʿat. [Ibn al-Amir, , Hawadith, hijraår 56. Vi vill inte lägga alltför stor vikt vid att godta denna berättelse som sann. Men för att skydda islams grundprinciper från förvanskning vill vi ändå säga att, om denna berättelse är sann, var ett sådant handlande helt oförenligt med islams grundläggande natur. Inga argument eller ursäkter kan bevisa att denna handling var riktig. – Författaren]

Detta är grunden för Yazids regering. Islam kan aldrig acceptera denna grund. Och vad slags människa var Yazid själv? Abdullah ibn Hanzalas (må Allah vara nöjd med honom) beskrivning av honom är anmärkningsvärd.

”Vid Gud! Vi inledde upproret mot Yazid när vi fruktade att ett regn av stenar skulle falla över oss från himlen. Denne man gifter sig med en mor och hennes dotter samt flera systrar samtidigt, dricker vin och överger bönen. Vid Gud! Även om ingen annan hade varit min följeslagare skulle jag ensam ha offrat mig på Allahs väg.”

Det kan hända att detta är en överdriven berättelse från en av Yazids fiender. Men de avskyvärda handlingar som Yazid senare begick, såsom det ytterst brutala dödandet av Husayn (må Gud vara nöjd med honom), belägringen av Kaba och stenkastningen mot den, visar att Yazids fiender inte alls överdrev i sina skildringar. Oavsett hur det egentligen förhöll sig kan ingen våga hävda att Yazid var den mest lämpade personen för kalifatet, trots att följeslagarna och tabi’in fanns bland muslimerna. Syftet med allt detta var i själva verket att begränsa regeringen till umayyadernas släkt och omvandla den till ett monarkiskt system. Denna tendens var liktydig med ett knivhugg i islams och den islamiska lagens hjärta.

Det egentliga syftet med att lägga fram dessa uppgifter är inte att förtala någon person, utan att tydligt visa att det monarkiska system som infördes i islam utan någon sharia-giltig grund inte har något samband med islams livskraft och grundprinciper. Vi tar upp denna diskussion för att rena islam och islams politiska system från föroreningar och visa deras verkliga natur.

Några exempel på styrelseskick

För att hjälpa till att ge en riktig förståelse av denna sanning ska vi försöka lägga fram några konkreta exempel på styrelseskick från olika perioder av det rätt vägledda kalifatet, nämligen Abu Bakrs och Omars tid, Uthmans och Marwans tid, därefter Alis tid, samt på motsvarande sätt från de abbasidiska och umayyadiska perioderna.

När muslimerna insatte Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) på kalifatets post såg han ingen annan uppgift än att förverkliga Allahs religion och sharia bland muslimerna. Inte ens tanken på att sådant som tidigare varit förbjudet för honom som vanlig medborgare nu skulle bli tillåtet för honom på grund av denna post kunde komma i närheten av hans sinne. Inte heller tänkte han att han skulle få några nya rättigheter som han inte haft tidigare, eller befrias från de ansvar och plikter som dittills hade vilat på honom.

När hans insättningsceremoni hade avslutats i Saqifa höll han följande tal: ”Om jag fullgör mina uppgifter väl ska ni hjälpa och stödja mig. Men om jag börjar gå på en krokig väg ska ni räta upp mig. Sanning är trofasthet och lögn är förräderi. Den av er som är svagast är i mina ögon den starkaste, tills jag har gett honom hans rätt. Och den som är starkast är i mina ögon den svagaste, tills jag har utkrävt statens rätt från honom. Kom ihåg att när ett folk drar sig undan från jihad förödmjukar och vanärar Allah det. När ett folk blir fyllt av oanständighet låter Allah den Allsmäktige straff drabba alla kollektivt. Så länge jag lyder Allah och Hans Sändebud ska ni lyda mina befallningar. Men om jag avviker från lydnaden till Allah och Hans Sändebud är ni inte skyldiga att lyda mina befallningar.”

Abu Bakrs hus låg i ”Sanh”, i närheten av Medina. Det var ett litet och anspråkslöst hus. Även efter att han blivit kalif lät han inte reparera det. Varje morgon och eftermiddag gick han till och från Medina därifrån. Ibland använde han en häst, men den tillhörde inte bait al-mal utan var hans privata egendom. Senare, när arbetsbördan ökade, flyttade han till Medina.

Han försörjde sig genom handel. Dagen efter att han hade valts till kalif gav han sig av för att bedriva handel, men muslimerna stoppade honom och sade: ”Kalifatets ansvar kan inte skötas samtidigt som handel och affärsverksamhet.” Han frågade: ”Hur ska jag kunna försörja mig när jag inte känner till något annat sätt att göra det?” Alla övervägde hans situation och fastställde en tillräcklig lön från bait al-mal för hans familjs försörjning, som ersättning för att han inte längre kunde bedriva handel och för att han på heltid skulle fullgöra kalifatets ansvar.

Trots detta testamenterade han vid sin död att allt han hade tagit från Bait-ul-Mal skulle beräknas och tas från hans mark och övriga egendom, för att sedan återlämnas till Bait-ul-Mal.

Uppfylld av den medvetenhet och ansvarskänsla som islam väcker hos både härskare och undersåtar, ansåg Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sig personligen ansvarig för att avhjälpa varje undersåtes behov och klagomål. När han bodde i Sanh brukade han varje dag mjölka getterna åt sina svaga och hjälplösa grannar. När han blev kalif sade en liten flicka, dotter till en av hans grannar, till honom: ”Nu kommer ni väl inte längre att mjölka våra getter?” Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Varför skulle jag inte göra det? Självklart kommer jag att göra det.” Och han fortsatte verkligen att mjölka deras getter. Ibland frågade han flickan, som ägde getterna: ”Ska jag bara mjölka dem, eller ska jag också kärna smör?” Ibland svarade hon: ”Kärna smör.” Andra gånger sade hon: ”Låt mjölken vara som den är.” Kort sagt gjorde han alltid det hon bad honom om.

Under Hazrat Abu Bakrs kalifat brukade Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) ta hand om en blind kvinna i Medina. Efter en tid märkte han att någon kom och utförde kvinnans sysslor innan han själv hann dit. Detta skedde varje dag. En dag gömde han sig i hemlighet och såg att Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kom och utförde alla kvinnans sysslor. Kalifatet och dess stora ansvar hade inte kunnat hindra honom från detta. Så snart Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick syn på honom utropade han: ”Det är verkligen ni. Vid Gud, det är ni som gör detta varje dag.”

Detta är några vanliga exempel på Hazrat Abu Bakrs styrelseprinciper! När Hazrat Umar efterträdde honom förblev denna princip orubbad. Umar (må Allah vara nöjd med honom) betraktade aldrig kalifatet som en extra rättighet för sig själv. Däremot ansåg han det självklart vara ett extra ansvar. Det behöver knappast sägas att detta ansvar inte bestod i något annat än att verkställa Allahs lag.

I det tal han höll vid trohetseden sade han: ”Bröder! Jag är en av er. Jag är inte mer än det. Om det hade varit rätt att avvisa Khalifat al-Rasuls (Hazrat Abu Bakrs) uppmaning, skulle jag aldrig ha tagit på mig detta ansvar från er.”

I ett annat tal sade han: ”Jag ska nämna några av de skyldigheter jag har gentemot er. Ni ska alltid kräva att jag redovisar hur jag har fullgjort dem. Det är mitt ansvar att driva in era skatter och avgifter. Jag ska fördela rikedomarna bland er på ett rättvist sätt, jag ska inte kasta er i fara, jag ska inte hålla er vid gränsen alltför länge, och när ni befinner er utomlands för krig ska jag ta hand om era familjer.”

Han brukade säga: ”Jag betraktar Allahs egendom, när det gäller mig själv, som likvärdig med en föräldralös persons egendom. Jag ska inte röra den utan behov, och när behov uppstår ska jag ta av den på ett hederligt sätt.”

En gång frågade man honom: ”Hur mycket av Allahs egendom anser ni att det är tillåtet för er att ta?” Han svarade: ”Två klädesplagg för vintern och sommaren, ett riddjur för hajj och umra, samt mat åt min familj motsvarande vad en medelstor familj bland Quraysh får. Därefter är jag en muslim precis som alla andra muslimer. Vad de får, får också jag.”

Vanligtvis levde han på detta sätt. Men ibland tillämpade han en anmärkningsvärd stränghet även beträffande sådant som han hade förklarat vara tillåtet för honom själv. En dag blev han sjuk. Han uppmanades att använda honung som behandling.

Det fanns gott om honung i Bait al-mal. Han steg upp på predikstolen och sade: ”Om ni tillåter det kan jag använda honung, annars är den förbjuden för mig.” Alla närvarande gav genast sitt tillstånd.

När muslimerna såg denna stränghet hos Umar (r.a.) gick de till hans dotter, de troendes moder Hafsa (r.a.), och sade: ”Umar (r.a.) har gått till överdrift i sin askes. I vår tid har Allah den Upphöjde skänkt välstånd. Han borde ta från krigsbytet efter eget önskemål och efter behov. Muslimerna har gett honom full tillåtelse att göra detta.” När Hafsa (r.a.) framförde detta till Umar (r.a.) svarade han: ”Hafsa, du har tagit ditt folks parti och uppträtt illvilligt mot din egen far. Mina familjemedlemmar har rätt till mitt liv och min egendom, men de har ingen rätt till min religion och min förvaltning av det anförtrodda.”

Han lade största vikt vid jämlikheten mellan sig själv och sina undersåtar. När den berömda hungersnöden under Ramadasåret drabbade landet svor Umar (r.a.) att han inte skulle röra ghee eller kött förrän normala förhållanden hade återvänt. Han höll detta löfte till punkt och pricka. Till följd av att han åt olja torkade huden på hans kropp ut och blev svart. En tid senare började mjölk och ghee säljas på marknaden i två kärl. En av Umars (r.a.) tjänare köpte dem för fyrtio dirham och tog med dem hem. Han sade till Umar: ”Nu har Allah låtit dig uppfylla ditt löfte. Mjölk och ghee har kommit till marknaden för försäljning, och jag har köpt dem.” Men när Umar fick veta priset sade han: ”Du köpte båda till ett mycket högt pris. Ge bort dem som sadaqa. Jag tycker inte om att äta på ett slösaktigt sätt.” Han sänkte huvudet och tänkte en stund. Därefter sade han: ”Om jag inte själv drabbas av folkets svårigheter, hur ska jag då kunna förstå hur allvarliga deras problem är?”

Umar (r.a.) ansåg att han själv borde avstå från det som undersåtarna berövades. Som han själv sade fanns det inte en enda vrå i hans sinne där föreställningen att han, genom att ha utsetts till kalifatets ämbete, hade fått rätt till några särskilda privilegier. Han ansåg att han inte hade någon rätt att kräva folkets lydnad om han inte upprätthöll jämlikhet och rättvisa i detta avseende. Härav framgår en viktig grundprincip i islams politik och statsordning: även om en härskare genomför Allahs lag och erkänner Allahs suveränitet, kan han inte vara värdig folkets lydnad om han inte upprätthåller rättvisa och rättfärdighet i sina domar och beslut. Denna islamiska grundprincip var djupt rotad i Umar (r.a.), och hans medvetenhet om den var alltid levande.

En gång förhandlade han om priset på en häst med en man. Därefter red han den och lät den springa omkring för att pröva och undersöka den. Under tiden snubblade hästen, föll och skadades. Han ville lämna tillbaka hästen, men ägaren vägrade att ta emot den. Till slut gick de båda till domaren Shurayhs domstol med saken. Efter att ha hört båda parternas redogörelser sade Shurayh: ”De troendes befälhavare! Behåll det du har köpt. Annars ska du lämna tillbaka det i samma skick som när du tog emot det.” Umar utbrast spontant: ”Detta är vad rättvisa innebär.” Därefter utnämnde han, nöjd med Shurayhs rättvisa, honom till domare i Kufa.

När Umars (r.a.) principer var så stränga i fråga om honom själv, var det inte alls fråga om någon diskriminerande behandling av kalifens släktingar eller andra medborgare. När till exempel hans son Abd al-Rahman drack vin blev det nödvändigt att verkställa det islamiska straffet mot honom. Hans fall är allmänt känt. På samma sätt straffades en son till Amr ibn al-As enligt sharias strafflagstiftning när han hade förtryckt en egyptisk pojke.

Hans princip beträffande tjänstemännen var att de måste stå till svars för den extra förmögenhet som påträffades hos dem efter att de tillträtt makten. Det undersöktes grundligt om denna förmögenhet hade samlats genom att skada muslimerna eller missbruka makten. ”Hur förvärvades förmögenheten?” var en grundläggande fråga, och så snart han misstänkte korruption hos någon tjänsteman krävde han en förklaring. Hälften av Amr ibn al-As, Egyptens guvernör, förmögenhet konfiskerades därför och deponerades i Bait al-mal. Han tillämpade samma princip på Sa’d ibn Abi Waqqas, hans representant i Kufa. På samma sätt konfiskerade han förmögenheten hos Abu Hurayra, Bahrains guvernör.

Sammanfattningen av Umar ibn al-Khattabs politiska styre är att undersåten, inom islams gränser, ska visa lydnad mot regeringen och önska den väl, medan regeringen ska upprätthålla rättvisa och verka för folkets välfärd i alla avseenden. Därför godtog han en vanlig undersåtes uttalande: ”Om vi ser att du avviker från den rätta vägen, ska vi räta upp dig med svärdet.” Med andra ord erkände han att undersåtarna har rätt att kritisera och korrigera härskaren. En dag sade han i ett tal: ”Jag har inte utsett tjänstemännen för att utan rätt ingripa i era liv, er egendom, er heder och er värdighet. Jag har utsett dem för att ge er praktisk undervisning i Koranen och sunnan. Om någon tjänsteman förtrycker eller behandlar någon orättvist, kommer jag inte under några omständigheter att tolerera det. Den berörda personen bör framföra sitt klagomål mot honom till mig.” På detta sätt fastställde han gränserna för tjänstemännens befogenheter och förbjöd dem att överskrida dem.

Det var mot bakgrund av ett sådant tungt ansvar för en härskare som han inte ville att ännu en kalif skulle väljas bland Khattabs ättlingar. Han förbjöd uttryckligen att Abdullah skulle väljas till kalif. Han tog dock med honom i det rådgivande rådet. Det uttalande han gjorde vid detta tillfälle återger på ett korrekt sätt hans syn på kalifatet. Han sade:

”Vi har inte den minsta önskan att utöva makt över er. Inte heller har jag själv varit lycklig av att göra det. Därför vill jag inte heller att någon annan av mina ättlingar ska åta sig detta ansvar. Om det verkligen har utförts väl, har vi alla fått vår rättmätiga del av det. Annars räcker det att Umar ensam bland hela ätten får stå till svars.”

Uthmans styrelsesätt

Det råder ingen tvekan om att denna syn på styrelsesättet förändrades något under Uthmans tid, må Allah vara nöjd med honom. Trots denna förändring förblev den emellertid i stort sett inom islams ram.

När Uthman, må Allah vara nöjd med honom, var över åttio år gammal anförtroddes han ansvaret för kalifatet. Marwan utnyttjade hans ålderdom och antog i många frågor en politik som stred mot islam. Å andra sidan ledde Uthmans milda läggning samt hans onaturliga kärlek och tillgivenhet för sina släktingar till att vissa åtgärder vidtogs som följeslagarna fann särskilt klandervärda. Dessa åtgärder fick mycket negativa följder. Den fruktansvärda oro och oordning som uppstod som ett resultat av detta skadade islam allvarligt.

På sin svärson Harith ibn al-Hakams bröllopsdag skänkte Uthman, må Allah vara nöjd med honom, honom tvåhundratusen dirham från Bayt al-mal. Följande morgon kom skattmästaren vid Bayt al-mal, Zayd ibn Arqam, må Allah vara nöjd med honom, till kalifen med ett sorgset ansikte och tårar i ögonen och bad att få befrias från sitt uppdrag. När kalifen frågade honom om orsaken fick han veta att han ville avgå eftersom kalifen hade skänkt sin svärson pengar ur muslimernas skattkammare. Uthman, må Allah vara nöjd med honom, sade förvånat: ”Ibn Arqam! Gråter du för att jag har behandlat mina släktingar vänligt?” Den man som hade en djup känsla för islams livskraft svarade på frågan: ”Nej, de troendes befälhavare! Det är inte det saken gäller. Jag gråter därför att jag tänker: tog du inte emot dessa pengar som ersättning för de stora summor du brukade skänka till muslimerna under Guds Sändebuds livstid, frid vare med honom? Vid Gud, även om du hade gett honom hundra dirham, hade det varit för mycket.” Uthman blev vred på mannen, vars samvete inte ens ansåg det rätt att hundra dirham spenderades på kalifens släktingar, och sade: ”Ibn Arqam! Lämna nyckeln. Jag kommer säkert att hitta någon annan.”

Det finns många sådana exempel från Uthman. En gång gav han az-Zubayr sexhundratusen, Talha tvåhundratusen och Marwan ibn al-Hakam en femtedel av Afrika. När en grupp följeslagare under Alis ledning kraftigt invände mot detta, svarade kalifen: ”Jag har många släktingar, och jag bör behandla dem vänligt.” Folket betecknade detta svar som ännu mer klandervärt och frågade: ”Hade inte Abu Bakr och Umar också släktingar?” Uthman, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och Umar, må Allah vara nöjd med honom, avstod från att ge sina släktingar något och hoppades på en bättre belöning hos Allah, medan jag vill vinna belöning genom att ge dem.” Då blev de arga och gick därifrån. De sade: ”Vid Gud! Om det verkligen förhåller sig så, är dessa två mäns politik kärare för oss än din politik.”

När det gällde ämbeten och tjänster, utöver rikedomarna, hade dessa regnat över Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) släktingar. En av de främsta bland dem var Hazrat Muawiya. Uthman (må Allah vara nöjd med honom) utvidgade Muawiyas rikes gränser och införlivade även Palestina och Homs med det. Han utnämnde honom till överbefälhavare för hela armén och öppnade vägen för honom att, stärkt av hela den ekonomiska och militära makten, kunna göra anspråk på kalifatet och ställa sig upp mot Hazrat Ali. Bland dessa släktingar som drog nytta av tjänsterna fanns Hakam ibn As, som hade förkastats av Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom), hans son Marwan ibn al-Hakam samt hans fostbror Abdullah ibn Sad ibn Abi Sarh. Han utsåg Marwan till sin främste vesir.

Sahabaerna, som tänkte på de oundvikliga och fruktansvärda följderna av all denna verksamhet, skyndade gång på gång till Medina och försökte skydda de islamiska principerna från förvanskning och de troendes kalif från fara. Men kalifens situation var sådan att han på grund av ålder och svaghet inte hade någon kontroll över Marwan. Det råder inget tvivel om att det inte finns någon grund för att betvivla den islamiska andens närvaro hos Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) eller rikta någon anklagelse mot honom. Samtidigt är det svårt att förklara honom helt felfri. Enligt vår uppfattning berodde misstagen inte på något annat än Marwans ministerskap och den mentala försvagning som drabbade Hazrat Uthman på grund av hög ålder.

En gång samlades folket och skickade Hazrat Ali för att samtala med Hazrat Uthman. Han gick dit och sade:

”Jag har kommit som folkets representant. De har sagt många saker till mig om dig. Men jag förstår inte vad jag ska säga till dig. Det jag vet är inte okänt för dig. Jag har inte heller förmåga att förklara något för dig, eftersom du själv förstår allt. Ingen av oss har större kunskap än du. Innan dig hade vi ingen kunskap om islam. Det finns ingen upplysning som bara vi känner till och som nu behöver föras vidare till dig. Vi har inte fått lära oss något som har dolts för dig. Du såg Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom), hörde hans ord, vistades i hans sällskap och knöt släktskapsband med honom. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar (må Allah vara nöjd med honom) stod inte närmare det goda än du. Vare sig genom blodsband eller genom relationen mellan svärfar och svärson var någon av dem närmare Allahs Sändebud än du. Ingen av dem hade företräde framför dig i detta avseende. Frukta därför Allah när det gäller dig själv. Du behöver inte föras från mörker till ljus eller från okunnighet till kunskap. Den rätta vägen är helt klar och tydlig. Islams kännetecken består fortfarande oförändrade. Uthman! Vet att den bästa människan hos Allah är den rättvise härskare som själv följer den rätta vägen, leder andra, upprättar sunnah och avskaffar bidʿah. Vid Gud! Allt är tydligt. Allahs ordning är fortfarande etablerad och Hans fana vajar fortfarande. Den uslaste människan hos Allah är den som avskaffar sunnah och inför bidʿah. Jag hörde Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) säga att den orättfärdige härskaren på Uppståndelsens dag kommer att föras fram i ett ytterst hjälplöst tillstånd. Hans ursäkter kommer inte att lyssnas till, och han kommer att kastas i helvetet.” (al-Tabari)

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Jag vet att folket säger detsamma som du har sagt. Hör! Vid Gud, om jag hade varit i din ställning skulle jag inte ha klandrat eller kritiserat dig och inte heller lämnat dig hjälplös inför kritiken. Jag skulle inte ha invänt: Varför visade du dina släktingar särskild välvilja? Varför hjälpte du de fattiga och behövande? Varför utnämnde du personer till guvernörer som Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade utnämna? Ali! Jag frågar dig vid Gud: Vet du inte att al-Mughira ibn Shuʿba innehar den posten?”

Han sade: ”Ja, det vet jag.”

Uthman: ”Vet du att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) utnämnde honom till guvernör?”

Ali: ”Ja.”

Othman: Om jag då har utnämnt Ibn Amir till guvernör på grund av släktskap, varför kritiserar ni mig för det?

Ali: ”Jag ska säga er hur saken egentligen ligger till. När Umar utnämnde någon till guvernör stod Umars sko över hans huvud. Om Umar ens hörde det minsta ljud av kritik mot honom, beordrade han honom genast att infinna sig och gjorde sedan upp saken slutgiltigt. Det är just detta ni inte gör. Ni har själv blivit svag och börjat behandla era släktingar milt.

Othman: ”Det gör du ju också med dina släktingar.”

Ali: ”Det råder inget tvivel om att jag står dem nära genom släktskap, men det finns andra människor som är bättre än de.”

Othman: ”Du vet säkert att Umar lät Muawiya behålla posten som guvernör under hela sitt kalifat. Jag har också låtit honom behålla posten som guvernör.”

Ali: ”Jag frågar dig vid Gud: vet du inte att Muawiya fruktade Umar ännu mer än slaven Yarfa fruktade Umar?”

Othman: ”Jo.”

Ali: ”Men nu är situationen sådan att Muawiya fattar beslut utan att inhämta din åsikt, medan du inte ens känner till dem. Han låter sina egna befallningar gå bland folket som Othmans befallningar. Dessa saker når dig, men du protesterar inte mot Muawiyas uttalanden.”

Till slut började ett fruktansvärt uppror mot Hazrat Uthman. I det hade orsaker av både sanning och lögn, av både gott och ont, blandats samman. Men om man ser på saken i sin helhet ur ett islamiskt perspektiv går det inte att förneka att detta uppror i stort sett var ett folkligt utbrott av islamiska strömningar. När vi uttrycker denna uppfattning bortser vi naturligtvis inte från det faktum att den förbannade judiske terroristledaren Ibn Saba också hade en aktiv, dold hand bakom detta utbrott.

Till Uthmans försvar vill vi framhålla att ansvaret för kalifatet anförtroddes honom först på ålderns höst. Han var över åttio år gammal, och medlemmar av den umayyadiska stammen hade omgett honom. Ali hade gett den mest träffande beskrivningen av hans situation. Han sade: ”Om jag håller mig hemma kommer han (Uthman) att säga: ’Du har glömt mig och ignorerat mina rättigheter och släktband.’ Men om jag samtalar med honom handlar han ändå efter eget godtycke. Marwan får honom att göra vad han vill. Trots att han hade haft äran att umgås med Allahs Sändebud har han på grund av ålderdomen helt hamnat i deras grepp. De driver honom dit de vill.”

I själva verket led detta dynamiska samhällssystem oersättlig skada när det under den tredje kalifens ålderdom hamnade i den umayyadiska kretsens grepp. Det blev nämligen inte längre möjligt att under någon längre tid hålla dess praktiska tillämpning grundad på dess ideologiska fundament.

Under hans långa kalifat blev den umayyadiska kretsens inflytande, anseende och makt ytterst starka och fasta. De fick möjlighet att befästa sin makt i Syrien och andra länder. Dessutom ökade koncentrationen av rikedom i hög grad som en naturlig följd av Hazrat Uthmans politik. Därför försvagade folkresningen mot honom den muslimska ummans grundvalar redan under islams tidiga period.

Historien om denna period bär å ena sidan vittnesbörd om vissa sällsynta egenskaper hos den sanna religionen. Å andra sidan vittnar den samtidigt om en kraftfull intellektuell revolution beträffande samhället, staten samt härskarnas och de styrdas rättigheter. De farliga och långtgående följderna av den oro som uppstod var naturligtvis inte heller mindre allvarliga.

Hazrat Uthmans efter

När Hazrat Uthman avled hade det umayyadiska styret i praktiken redan blivit etablerat. Kalifen själv gav dem denna möjlighet. Över hela landet, särskilt i Syrien, lyckades de befästa sin makt. De lade beslag på krigsbyte och alla andra tillgångar. De började bortse från sådant som broderskap, att prioritera andras intressen samt att garantera social och ekonomisk trygghet. Allt detta odlades och fick näring under beskydd av Hazrat Uthmans kalifat. Som följd av detta försvagades och bleknade islams livskraft och anda kraftigt bland det muslimska folket.

Som en reaktion på vissa av kalifens åtgärder uppstod ibland på naturlig grund och ibland utan rimlig grund en stark och bitter känslostämning hos folket. Muslimerna började högljutt klaga över att kalifen behandlade sina släktingar partiskt och gav dem gåvor på miljontals dirham. För att utse fiender till Allahs Sändebud till guvernörer avsatte han sina älskade följeslagare, och han utsatte en följeslagare med så ädel karaktär som Abu Dharr för förföljelse enbart därför att denne motsatte sig koncentrationen av rikedom och överdrifterna i de högre samhällsskiktens lyx och nöjen. Abu Dharr hade uppmanat till att främja givmildhet och utgifter på den rätta vägen samt att skapa en miljö av anständighet och renhet.

All denna verksamhet gjorde muslimerna bedrövade och upprörda. När sådana tendenser spred sig vitt och brett började vissa människor göra uppror, medan andra drabbades av mindervärdeskänslor. De som hade den islamiska idealbilden fast förankrad i sina hjärtan började anse det vara synd att förhålla sig tysta inför dessa handlingar. Denna övertygelse i deras hjärtan sporrade dem att uttrycka sitt uppror. De som däremot använde islam endast som en etikett lät sina världsliga begär och sin girighet göra dem självcentrerade. De som alltid ändrade sina mål i takt med vindens riktning blev tygellösa och korrumperade. Det var denna situation som ledde till att Hazrat Osmans kalifat upphörde.

När Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, besteg kalifatets tron var det inte lätt att få situationen under kontroll. De som under Osmans, må Allah vara nöjd med honom, tid hade ägnat sig åt olagligt vinstmakeri, särskilt Banu Umayya, förstod mycket väl att Hazrat Ali inte skulle förbli tyst om deras förehavanden. Med detta i åtanke slöt de sig, för sin egen skull, till Muawiya.

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade kommit till makten med målet att återupprätta folket och staten på islams ursprungliga politiska ideal. Hans hustru malde själv vete, och det var detta han åt. En gång satte han statens sigill på en säck vete som han tänkte lämna in till Bayt al-mal. Han sade: ”Jag vill inte föra in i min mage annat än det vars halal-status jag är säker på.” Ibland var situationen sådan att han till och med var tvungen att sälja sitt svärd för att köpa mat och kläder. I Kufa bodde han i det vita palatset. Ibn Mansurs beskrivning av hur han levde är värd att uppmärksamma. Han säger:

”Jag gick till Hazrat Ali och såg att det framför honom fanns illaluktande sur mjölk och torrt bröd. Jag frågade: ’Amir al-mu’minin! Äter ni verkligen sådant?’ Han svarade: ’Allahs sändebud bar torrare bröd och grövre kläder än detta. Om jag inte följer hans väg fruktar jag att jag kanske inte får vara hans följeslagare.’”

På liknande sätt har Harun ibn Antara berättat: ”Jag gick för att träffa Hazrat Ali på en plats som hette Khawarnaq. Det var vinter. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, bar en trasig gammal mantel och skakade av köld. Jag sade: ’Amir al-mu’minin! Allah har fastställt en rättighet i denna rikedom för er och er familj. Trots detta behandlar ni er själva så strängt.’ Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ’Vid Gud! Jag kommer inte att beröva er något av er rätt. Detta är samma mantel som jag tog med mig från Medina.’”

När Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, antog en sådan princip för sig själv och sin familj visste han naturligtvis att islam tillät honom att ta emot mycket mer än så. Islam tvingar ingen att avstå från all bekvämlighet och leva som en fullständig asket. Han visste att han, även som vanlig medborgare, tog emot mycket mindre från Bayt al-mals tillgångar än vad han hade rätt till. Dessutom hade han som härskare, ständigt upptagen med folkets angelägenheter, rätt till ännu mer. Om han hade velat kunde han åtminstone ha tagit emot samma lön som Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, fastställde för guvernörerna i olika länder. Hazrat Umar fastställde en månadslön på sexhundra dirham för Ammar ibn Yassir, Kufas guvernör, och hans medhjälpare. De andelar av allmosorna som de fick, liksom vanligt folk, var dessutom separata från detta. Därutöver fick de dagligen en halv get och en halv säck mjöl. På samma sätt utsåg han Abdullah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, att undervisa Kufas invånare i islam och ta hand om Bayt al-mal, och fastställde för honom en månadslön på hundra dirham samt en fjärdedels get dagligen. För Uthman ibn Hunayf fastställde han ett årligt stipendium på fem tusen dirham, en fjärdedels get dagligen och en månadslön på hundrafemtio dirham.

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, valde inte den hårda väg han följde för sig själv utan att känna till dessa omständigheter. Det perspektiv utifrån vilket han antog denna princip var att härskaren alltid tjänar som förebild för allmänheten, samtidigt som det finns stort utrymme för misstankar mot honom. Eftersom statskassan står under hans kontroll kan misstankar om förskingring också uppstå. Han bör därför vara ett föredöme i ärlighet och återhållsamhet för folket och för de statliga tjänstemän som står under honom. Därför gjorde han sig till efterföljare av Hazrat Abu Bakrs och Hazrat Umars, må Allah vara nöjd med dem, principer om återhållsamhet. För dem som hade efterträtt Allahs sändebud i Allahs religion var just denna höga måttstock den mest passande.

Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, kämpade av all kraft för att göra hela statsordningen till en efterföljare av profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och de två efterföljande kalifernas ideal.

En gång fann han sin rustning hos en kristen man. Han tog med sig mannen och infann sig hos domaren Shurayh, där han väckte talan mot honom som en vanlig medborgare. Han hävdade att rustningen var hans. Shurayh frågade den kristne vad han hade att säga om de troendes befälhavares anspråk. Den kristne svarade: ”Rustningen är förvisso min, men jag vill inte kalla de troendes befälhavare för lögnare.” Shurayh sade: ”De troendes befälhavare! Har ni något bevis?” Ali, må Allah vara nöjd med honom, log och sade: ”Jag har inget bevis.” Shurayh dömde att rustningen skulle överlämnas till den kristne. Han gav sig av med rustningen, medan de troendes befälhavare hjälplöst såg på. Efter några steg vände han tillbaka och sade: ”Jag vittnar om att den religion vars kalif själv för mig inför domaren, och vars domare dömer mot honom, utan tvekan är den sanna religionen.” Därefter uttalade han trosbekännelsen och tillkännagav att han hade antagit islam. Sedan sade han: ”De troendes befälhavare! Vid Allah svär jag att denna rustning är er. När ni marscherade mot Siffin gick jag efter armén. Rustningen föll från er bruna kamel.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Eftersom du har fått tron skänker jag den till dig.”(Abqariya Imam– Ustadh Abbas Mahmud al Aqqad)

Den styrelseform han följde beskrev han redan i sitt tal vid installationen:

”Bröder! Jag är en människa precis som ni. Jag har samma rättigheter som ni, och det ansvar som läggs på er läggs också på mig. Jag ska leda er enligt er Profets väg och tillämpa hans lag. Hör här! Allt det land och all den rikedom från Allah som Uthman, må Allah vara nöjd med honom, gav åt någon ska återföras till Bayt al-Mal. Verkligheten kan nämligen inte förändras av någonting. Även om jag ser att dessa statliga tillgångar har använts till att gifta sig, köpa slavinnor eller spridas utomlands, ska jag ändå återföra dem. För den som finner rättvisa outhärdlig finner förtryck och tyranni ännu mer outhärdliga.”

”Bröder! Var på er vakt! När jag berövar dem som världsliga intressen nyligen hade fått makt över, och som hade blivit ägare till stora palats, kameler och hästar, slavar och slavinnor samt tjänare och följeslagare, allt detta och återför dem till deras verkliga rättigheter, må de inte börja säga: ’Abu Talibs son har berövat oss våra rättigheter.’ Vet detta! Om någon bland Allahs Sändebuds följeslagare, emigranterna eller ansarerna anser att han på grund av sin närhet till och sitt umgänge med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har företräde och högre rang än andra, bör han veta att erkännandet av denna rang och detta företräde endast kan fås hos Allah, och att den rätta belöningen för det också finns där. Vet detta! Den som svarar på Allahs och Sändebudets kallelse, antar vår gemenskap, träder in i vår sanna religion och vänder sig mot vår qibla, ska få alla de rättigheter som islam ger och vara skyldig att fullgöra de uppgifter och plikter som ålagts honom. Ni är alla Allahs tjänare, och denna rikedom tillhör Allah. Den ska fördelas lika mellan er. Ingen ska ges företräde framför någon annan i detta avseende. De gudfruktiga har en bättre belöning hos Allah.”

De grupper som ägnade sig åt profitering, föredrog diskriminering, drevs av egenintresse och opportunism kunde inte glädja sig åt Alis princip om lika fördelning, och det var naturligt att de inte gjorde det. Därför slöt sig denna grupp till slut till det upproriska umayyadiska lägret. När de kom till detta läger övergav de rättvisa och rättfärdighet och började kämpa för att rädda sina obetydliga egenintressen.

De som anser att Muawiya hade större list, omdöme, försiktighet och skicklighet än Ali, och som därför menar att Muawiya till slut segrade, bedömer situationen fel och misslyckas med att rätt uppskatta Ali och förstå hans verkliga plikt. Alis främsta och yttersta plikt var att återupprätta den islamiska traditionen i dess verkliga styrka och på nytt ingjuta livskraft i den sanna religionens nästan livlösa kropp. En av Alis viktigaste uppgifter var att befria islam från den smuts och fulhet som de umayyadiska intrigmakarna hade fört in i den islamiska livskraften genom att utnyttja Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, svaghet och ålderdom.

Om han i kampen för att fullborda detta uppdrag hade antagit samma handlingssätt som Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, skulle hans uppdrag ha misslyckats. Det skulle ha inneburit att han kämpade för kalifatet enbart av personliga intressen. I så fall skulle hans kamp inte ha haft något värde alls. Ali måste förbli Ali; annars hade han inget emot att kalifatet, och därmed även hans liv, togs ifrån honom – detta var Ali, må Allah vara nöjd med honom, besluten om. Denna föresats vek aldrig ett ögonblick från hans sinne. Enligt en berättelse (om den nu är sann) brukade Ali, må Allah vara nöjd med honom, säga: ”Vid Gud, Muawiya är inte listigare än jag, men han är en bedragare. Han trotsar Gud öppet. Om jag hade tyckt om bedrägeri och svek skulle jag ha varit den listigaste av alla.”

Efter Alis död kom banu Umayyas tid. Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, tro, gudsfruktan och hjärtats mildhet stod som ett hinder i umayyadernas väg. Men detta hinder hade redan undanröjts. Nu, genom Alis död, hade även det sista hindret försvunnit och vägen för tygellöshet öppnats.

Ändå fortsatte islam att spridas över världen. Men det råder inget tvivel om att islams livskraft hade försvagats allvarligt. Om det inte hade funnits en mäktig kraft dold i själva islams väsen, och om dess andliga kraft inte hade förmågan till dynamik, skulle den umayyadiska tiden ha varit tillräcklig för att avleda islam från dess rätta väg. Men dess livskraft fortsatte att kämpa och vinna styrka. Än i dag finns inom den en dold kraft till kamp och seger.

Från och med den umayyadiska tiden blev muslimernas skattkammare överdrivet frikostig och förvandlades till byte för kungar, deras smickrare och medlöpare. Grunden för islams rättvisa och rättskipning rasade samman. Härskarna blev privilegierade, och deras smickrare blev mottagare av gåvor. Kort sagt förvandlades kalifatet till en monarki, och dessutom till den värsta sortens despotiska monarki. Det var denna despotism som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade förutsagt. Följden blev att vi fick höra många berättelser om hur våra sångare, poeter och smickrare belönades. En umayyadisk kung gav poeten Ma’bad tolv tusen dinarer i belöning, och den abbasidiske kungen Harun al-Rashid skänkte sångaren Isma’il ibn Jami’ fyra tusen dinarer för en enda sång, tillsammans med ett vackert och praktfullt utsmyckat hus. Tidens ström fortsatte på detta sätt. Ibland avbröts den för en kort tid, för att sedan åter rusa fram med full kraft.

Umar ibn Abd al- Aziz

Nu är det nödvändigt att nämna Umar ibn Abd al-Aziz tid. Denna tid var en fortsättning på det rätt vägledda kalifatet. Det var ett intensivt ljussken som upplyste hela vägen. Han inledde sin kalifattid genom att återlämna den olagligt tillägnade regeringsmakten till dess rättmätiga ägare, det muslimska folket. Enligt islam är nämligen det enda legitima sättet att bilda en regering att det muslimska folket av egen fri vilja väljer en härskare, inte genom militär makt eller arv. Han ställde sig på predikstolen och sade:

”Bröder! Detta svåra ansvar har lagts på mig utan att jag själv eller folket har fått säga vad vi anser. Den börda av lydnad mot mig som vilar på er kastar jag själv av mig. Välj själva någon.”

Folket ropade: ”De troendes ledare! Vi väljer dig. Vi har fullständigt förtroende för ditt ledarskap.”

På så sätt återupplivade han det ursprungliga sättet att välja härskare. Ingen kan nämligen utses till härskare utan nationens samtycke och rådslag.

Därefter sade han till folket:

”Mina vänner! Före mig har ett antal härskare gått bort. De var förtryckare. Ni stödde dem endast för att skydda er från deras förtryck. Kom ihåg detta! Man kan inte lyda skapelsen genom att vara olydig mot Skaparen. Den som själv erkänner sin lydnad inför Allah måste man ovillkorligen lyda. Men den som är olydig mot Allah bör man inte lyda. Så länge jag lyder Allah i min behandling av er ska ni också följa mina befallningar. Men om jag är olydig mot Allah är ni inte skyldiga att följa mina befallningar.”

Så snart han hade tillträtt makten började han återlämna egendom som hade tillägnats eller konfiskerats olagligen. Han började med sin egen egendom. När han undersökte ursprunget till inkomsterna från all sin fasta egendom upptäckte han att allt hade förvärvats olagligen. Omedelbart återlämnade han all denna egendom. Han hade till och med en ring på handen. Han kastade en blick på den och sade: ”Al-Walid gav mig den orättmätigt ur de medel som samlats in i västerlandet.” Omedelbart lämnade han in den till bait al-mal. Han återlämnade alla förläningar han hade. Några förläningar i Imama, al-Muqaddis i Jemen, Jabal al-Ars och Fadak tillhörde honom; han avstod från dem alla och återlämnade dem till muslimerna. Endast en källa på en plats som kallades Suwayda behöll han i sin ägo. Han hade låtit hugga ut den med egna pengar. Dess avkastning kom honom till del varje år och uppgick till omkring etthundrafemtio dinarer.

När han beslöt att återlämna allt som tillhörde honom till muslimerna beordrade han att folket skulle uppmanas att återlämna alla rättigheter som muslimer orättmätigt hade lagt beslag på. Han ställde sig på predikstolen och höll ett tal till den församlade folkmassan:

”Medborgare hade gett oss många saker som vi varken borde ha tagit emot eller gett vidare till någon. All denna egendom hade hamnat i min besittning. Ingen utom Allah kunde kräva mig på räkenskap för den. Hör nu: Jag har beslutat att återlämna all sådan rikedom. Men jag börjar med min privata egendom.

Muhajim! Börja läsa.”

Tidigare hade de berörda dokumenten burits dit i en påse. Muhajem började läsa dokumenten ett efter ett. När han hade läst färdigt ett dokument tog Umar det, och i handen hade han en sax som han använde för att klippa sönder dokumenten. Till slut undkom inte ett enda dokument hans sax. Därefter tog han upp fallet med sin hustru Fatima bint Abd al-Malik. Han sade till henne: ”Lämna in dina smycken till Bayt al-mal, eller ge mig tillåtelse att skiljas från dig. Välj ett av de två alternativen. Jag kan inte leva tillsammans med dem i hemmet.” Fatima sade: ”De troendes ledare! Jag väljer dig. Vad är väl en enda diamant värd? Även om det hade varit något tusen gånger mer värdefullt än den, skulle jag ändå ha föredragit dig framför den.” Därefter deponerades diamanten i Bayt al-mal på hennes befallning. När Umar ibn Abd al-Aziz dog och Yazid ibn Abd al-Malik besteg tronen sade han till sin syster Fatima: ”Om du vill kan din diamant återlämnas till dig.” Hon svarade: ”Jag gav den med största glädje under Umars livstid. Efter hans död kommer jag under inga omständigheter att ta tillbaka den.”

Umar ibn Abd al-Aziz nöjde sig inte med att endast återlämna olovlig egendom; enligt historikernas berättelser tog han inte heller något för egen del från Bayt al-mal. Han använde inte ens ett öre av krigsbytet för personliga ändamål. Däremot hade den ädle Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) fastställt två dirham om dagen åt sig själv från egendom som erhållits som fay. När man bad den ädle Umar ibn Abd al-Aziz att jämställas med den ädle Umar al-Faruq svarade han: ”Umar ibn al-Khattab hade ingen personlig egendom alls, medan den personliga egendom jag har räcker gott och väl för mig.”

Han uppmuntrade Marwans ättlingar att återlämna hälften av egendomen till dess ursprungliga ägare. Det berättas att en icke-muslim från Hims kom och sade: ”De troendes ledare! Jag ber dig avgöra min sak enligt Allahs lag.” Han frågade: ”Vad gäller saken?” Mannen svarade: ”Abbas ibn al-Walid ibn Abd al-Malik har fråntagit mig min mark.” Abbas satt där. Han frågade honom: ”Abbas, vad har du att säga?” Abbas svarade: ”Min far, al-Walid ibn Abd al-Malik, gav den till mig. Han gav mig också ett skriftligt dokument om detta.” Han sade till besökaren: ”Vad säger du nu?” Mannen svarade: ”De troendes ledare! Jag ber dig döma mellan oss enligt Allahs Bok.” Umar sade: ”Ja, Allahs påbud är viktigare än al-Walid ibn Abd al-Maliks dokument. Återlämna hans mark.” Abbas återlämnade genast marken.

Al-Walid hade en son som hette Rawh. Eftersom han hade vuxit upp på landet från tidig barndom såg han helt och hållet ut som en lantbo. Några personer väckte talan inför Umar angående några butiker i Hims. Butikerna tillhörde i själva verket kärandena, men al-Walid hade låtit skriva dem i Rawhs namn. Umar kallade till sig Rawh och befallde honom att återlämna butikerna. Rawh svarade att butikerna tillhörde honom enligt det skriftliga dokument som al-Walid hade utfärdat. Han svarade: ”Al-Walids dokument är till ingen nytta för dig. Det finns vittnesmål och bevis för att butikerna tillhör dem. Återlämna dem.” Då reste sig Rawh och en man från Hims och började lämna audienssalen. På vägen hotade Rawh mannen från Hims. Denne återvände och kom inför Umar, där han berättade om Rawhs hot. Umar befallde Kab ibn Hamed, befälhavaren för hans livvaktsstyrka: ”Gå till Rawh och säg åt honom att återlämna butikerna till deras ägare. Om han återlämnar dem är det gott; annars ska du hugga av hans huvud och föra det till mig.” När en välvillig person till Rawh hörde detta lämnade han audienssalen och berättade för Rawh om de troendes ledares befallning. När Rawh hörde det höll han på att förlora medvetandet. Kab kom till honom med sitt halvt utdragna svärd i handen. Så snart Kab sade till honom vad som skulle göras gick Rawh och tömde butikerna.

Folket fortsatte outtröttligt att komma till hans audiens med klagomål över orättvisor, tvång och trakasserier. Alla fall som gällde egendom som hade tagits olovligen lades fram för honom, och han överlämnade allt till de verkliga ägarna, oavsett om egendomen tillhörde honom själv eller någon annan. Han återtog också från Marwans ättlingar egendom som hade tagits med våld och återlämnade den till dess rättmätige ägare. Han avhjälpte sådana orättvisor även utan ovedersägliga vittnesmål och bevis; i detta avseende ansåg han även svaga bevis vara tillräckliga. Så snart han misstänkte att någon hade utsatts för orättvisa beträffande en egendom beslutade han att äganderätten till den skulle återlämnas. Han visste nämligen att de tidigare härskarna hade behandlat folket orättvist. Det berättas att han genom att återlämna den rikedom som hade förvärvats genom orättvisor tömde Iraks Bayt al-mal. Därför blev det nödvändigt att överföra egendom dit från Syrien.

Sulayman ibn Abd al-Malik gav den umayyadiske Ambasa ibn Sa’id ibn al-As en gåva på tjugotusen dinarer. Efter att ha passerat genom olika statliga ämbetsverk nådde beslutet sigillkontoret, och just när det återstod att ta emot pengarna avled Sulayman. Ambasa var vän med Umar ibn Abd al-Aziz. I gryningen begav han sig till Umar för att tala med honom om gåvan. När han kom fram såg han människor ur Banu Umayya stå vid hans dörr. Även de väntade på att få träffa honom för att tala om sina egna angelägenheter. När de såg Ambasa tänkte de: ”Låt oss först se hur man behandlar honom, innan vi själva inleder samtalet.” Ambasa gick fram till honom och sade: ”De troendes ledare! Sulayman hade utfärdat en befallning om att ge mig tjugotusen dinarer. Denna befallning hade nått sigillkontoret, och det enda som återstod var att jag skulle ta emot pengarna. Då avled han. Jag tror att ni kommer att fullborda denna storslagna generositet, eftersom min relation till er är ännu närmare än den jag hade till Sulayman.” Umar frågade: ”Hur mycket pengar?” Han svarade: ”Tjugotusen dinarer.” Umar ibn Abd al-Aziz sade: ”Tjugotusen dinarer räcker till fyra tusen muslimska familjer. Hur skulle jag kunna ge så mycket pengar till en enda person? Det kan jag under inga omständigheter göra.” Ambasa berättar: ”När jag hörde detta kastade jag handlingen, där pengarna var inskrivna, långt bort. Umar sade: ’Du kan behålla handlingen hos dig. Efter mig kan nämligen någon komma till makten som är mer djärv än jag när det gäller dessa offentliga medel och kanske ger dig den summa som står skriven i handlingen.’ När jag hörde detta tog jag upp handlingen och gick ut. Jag berättade för människorna ur Banu Umayya hur kalifen hade behandlat mig. De utbrast: ’Efter detta har vi inte längre något hopp. Gå och be kalifen att tillåta oss att bosätta oss i någon annan provins.’ Jag gick åter till honom och sade: ’De troendes ledare! Medlemmar av er släkt står vid er dörr och ber att de stipendier som tidigare brukade betalas till dem fortfarande ska fortsätta.’ Umar svarade: ’Vid Gud! Dessa pengar tillhör inte mig, och jag ser inte heller någon möjlighet att dela ut sådana gåvor.’ Jag sade: ’De ber då om tillstånd att bege sig till en annan provins och pröva lyckan där.’ Han sade: ’De har mitt tillstånd att göra vad de vill.’ Jag sade också: ’Jag vill också ge mig av.’ Han sade: ’Ja, även du har mitt tillstånd. Men enligt min mening är det bättre att du stannar här. Du har tillräckligt med kapital. Jag kommer däremot att sälja Sulaymans kvarlåtenskap. Det kan hända att du därifrån kan köpa något vars avkastning kan kompensera dig för detta.’ Ambasa berättar: ’Jag väntade där och köpte varor ur Sulaymans kvarlåtenskap för ett hundratusen dinarer. Sedan tog jag dem till Irak och sålde dem för tvåhundratusen dinarer. Jag hade också sparat handlingen. Efter Umars död infann jag mig hos Yazid ibn Abd al-Malik med handlingen, och han betalade mig de tjugotusen dinarerna.’

Den ärade Umar ibn Abd al-Aziz kallade Marwans ättlingar till sig och sade: ”Allah har skänkt er överflödande rikedom och välstånd. Enligt min uppfattning har ni lagt beslag på hälften eller två tredjedelar av ummahns samlade tillgångar. Återlämna därför till folket det som tillkommer dem och som finns hos er. Tvinga mig inte att använda våld.” Men ingen svarade på detta. Han sade: ”Svara mig.” Då sade en av dem: ”Vi kan inte avstå från vår fäderneärvda egendom. Vi kan inte på detta sätt göra våra barn och efterkommande utfattiga och visa otacksamhet mot våra förfäder, även om det skulle kosta oss livet.” Umar sade: ”Vid Gud! Om jag inte fruktade att ni skulle vända den befolkning, vars rättigheter jag kämpar för, mot mig, skulle jag snart ha betvingat er. Men jag fruktar oroligheter. Om Allah låter mig leva ytterligare några dagar, kommer jag inte att ge mig förrän varje medborgare har fått sin rättmätiga rätt.”(Umar ibn Abd al- Aziz, Ahmad, Zaki, Safwat)।

Men han fick inte leva så länge som han själv önskade, så att han kunde återge alla deras rättigheter. Hans efterföljande härskare följde i stället för den väg han hade visat den umayyadiska vägen. Därefter kom även abbasiderna och blev kungar. När de kom hade landet drabbats av katastrof och förvirring, och folket hade avvikit från islam. Umayyadernas härskare hade nämligen under lång tid hållit dem borta från det islamiska levnadssättet. I själva verket var det abbasidiska styret inte bättre än det umayyadiska styret. Också det var ett likadant despotiskt monarkiskt styre.

Monarkin

Eftersom vi här inte vill behandla den islamiska staten och det islamiska styrelseskicket, utan historien om islams livskraft när det gäller styrelsesystemet, nöjer vi oss med att lägga fram tre tal från monarkins tidevarv för att analysera de olika stadierna av denna livkrafts förvanskning och den smuts som kom att vidlåda den. Om man jämför dessa tre med de tre tal som tidigare nämnts från de rätt vägledda kalifernas tid, blir den stora skillnaden mellan dem båda lätt uppenbar.

Efter förlikningen höll Muawiya ett tal till folket i Kufa och sade: ”Kufabor! Trodde ni att jag stred mot er på grund av bönen, zakat och hajj? Jag vet mycket väl att ni förrättar bönen, betalar zakat och utför hajj på vederbörligt sätt. I själva verket stred jag för att kunna utöva mitt herravälde över era nackar. Trots ert motstånd har Allah uppfyllt min önskan. Vet att ingen ersättning kommer att betalas för någon som helst förlust av liv eller egendom som må ha drabbat er under denna oro. Och vilka löften jag än hade gett, så har jag nu trampat sönder dem alla under mina fötter.” På samma sätt höll han ett tal till Medinas invånare och sade:

”Vid Gud! Såvitt jag vet har jag inte kommit till makten som ett resultat av er tillgivenhet och kärlek. Jag vet också att ni inte blev glada över detta. Jag kämpade med detta svärd. När det gäller er ville jag följa Abu Bakrs och Umars handlingssätt, men jag kunde inte få mitt sinne att samtycka till det. Därför har jag beslutat att leda mig själv på en väg som kommer att gagna både mig och er. Alla måste äta och dricka tillsammans i god sämja. Även om ni inte anser mig vara den bäste personen som härskare, är jag ändå den bästa härskaren för er.”

Mansur Abbasid drev det umayyadiska styrelseskicket mot en fullständig förvridning och skapade hos folket föreställningen att kungadöme och monarki var något gudomligt, rätt och sant från Gud. För islam är emellertid denna föreställning helt främmande. Efter att ha begått denna missgärning höll Mansur följande tal:

”Landets invånare! Jag är Guds ställföreträdare på Hans jord. Med Hans hjälp och stöd kommer jag att styra över er. Jag är utsedd att vaka över Hans rikedomar å Hans vägnar. I enlighet med Hans vilja och tillstånd använder jag dem eller skänker dem till någon. Gud har gjort mig till nyckeln till statskassan. Om Han vill öppna mig, öppnar Han mig för att fördela mat eller allmosor bland er, och om Han vill stänga mig, stänger Han mig.”

Därefter kastades styrelseskicket helt utanför islams och dess grundprincipers ram.

Ekonomiskt system

Under guldåldern var det ekonomiska systemet underordnat det politiska systemet. Härskarnas ekonomi var sådan som deras uppfattning om styrelseskicket var och som deras syn på härskarens och de styrdas rättigheter var. Under profeten Muhammeds (frid vare med honom), Abu Bakrs, Umars och Alis (må Allah vara nöjd med dem) tid var de islamiska idealen verksamma. Det rådde alltså en princip enligt vilken alla offentliga ekonomiska tillgångar tillhörde nationen och folket. Härskaren fick endast ta något av dem efter att ha fastställt sin egen eller sina anhörigas rätt till det. På samma sätt var härskaren skyldig att ge varje person endast så mycket som denne verkligen hade rätt till. I detta avseende var härskaren och alla andra jämlika. Under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid uppstod en viss förvridning av denna princip, men folket fick fortfarande ut sina fulla rättigheter. På grund av överflödet av rikedomar blev det emellertid sannolikt stora summor över även efter att människorna hade fått sina fastställda bidrag och annat. Kalifen ansåg att han hade full rätt att skänka gåvor till sina anhöriga och till andra personer enligt sin egen vilja. När styret därefter hamnade i de despotiska härskarnas händer avskaffades alla begränsningar, och härskarna började urskillningslöst ge till eller beröva folket. Dörrarna till fri förbrukning av muslimernas tillgångar öppnades för härskarna, deras barn och efterkommande, deras hantlangare och deras smickrare. De fortsatte att överskrida alla islams gränser i detta avseende.

Detta är en tämligen översiktlig beskrivning av situationen. Nu ska vi genom några historiska exempel lägga fram en mer detaljerad redogörelse för den.

De inkomstkällor till Bayt al-mal som hade funnits sedan Guds Sändebuds tid var följande:

För det första: zakat– – denna påförs muslimernas olika slags egendom, såsom guld, silver, jordbruksprodukter, frukt, boskap, handelsvaror, mineraler och nedgrävda skatter med mera. Den genomsnittliga zakatnivån är i allmänhet en fyrtiondedel. Den används till åtta välkända ändamål.

För det andra: jizya– – detta är en särskild skatt som icke-muslimer i den islamiska staten betalar till staten för rätten att bo där. Den motsvarar muslimernas zakat och deras kroppsliga uppoffring och offer.

För det tredje: ‘fay’- – detta är de pengar och den egendom som erhålls från avgudadyrkarna utan krig och utan någon som helst ansträngning. Enligt Koranens tydliga föreskrift tillkommer hela denna egendom Gud, Hans Sändebud, släktingar, föräldralösa, behövande och resande.

För det fjärde: krigsbyte eller egendom som tagits i krig– – fyra femtedelar går till krigarna, medan den återstående delen behandlas på samma sätt som fay och används till samma ändamål.

Eller, i stället för krigsbyte, kharaj – en särskild skatt som påförs de landområden som tillfaller muslimerna genom krig från avgudadyrkarna, såsom Umar gjorde beträffande Persiens landområden.

Under Guds Sändebuds tid var inkomsterna till Bayt al-mal inte tillräckliga. Muhajirerna hade lämnat sina hem och kommit till Medina, och ansarerna välkomnade dem, gjorde dem till sina bröder och delade sin egendom med dem. Vid denna tid var muslimernas antal begränsat. Före krigen var muslimernas enda inkomstkälla frivilliga gåvor.

När krigstågen började följa på varandra och zakat blev obligatorisk under det andra året efter hijra tillkom en annan inkomstkälla, nämligen krigsbyte, vid sidan av den egentliga inkomstkällan, zakat. En femtedel av detta gavs till krigarna. Guds Sändebud gav infanteristen en andel och ryttaren två andelar; enligt en annan återberättelse gav han ryttaren tre andelar. På så sätt fastställde han principen: ”Vars och ens andel står i proportion till hans uppoffring och offer.” Han gav den ogifte en andel och den gifte två andelar. På samma sätt fastställde han den andra principen: ”Vars och ens andel står i proportion till hans behov.” Ändamålen för den återstående femtedelen av krigsbytet har redan nämnts.

Därefter inträffade något nytt. Under expeditionen mot Banu Nadir erhölls för första gången fayʾ. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tilldelade den Muhajirun. Endast två fattiga personer bland Ansar fick en andel av den. Därefter förklarades denna princip i en vers i Koranen:

”så att rikedomarna inte endast cirkulerar bland de rika av er.”

I takt med de oavbrutna erövringarna av länder och det islamiska rikets expansion fortsatte Bayt al-mals inkomster att öka. Genom välstånd och överflöd blev muslimerna gradvis självförsörjande. Detta berodde på att de alla, enligt de andelar som fastställts i islam, var lika berättigade till Bayt al-mals medel.

När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avled och vissa människor avföll från islam och vägrade betala zakat, blev den roll Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, intog oförglömlig i historien. Med dånande stämma förklarade han:

”Vid Gud! Om de vägrar lämna ens ett rep som används för att binda kamelerna och de övriga boskapsdjuren för zakat, ska jag bekämpa dem.” I denna fråga fattade han ett beslut i strid med Umar ibn al-Khattabs uppfattning. Senare stödde Umar också Abu Bakrs uppfattning och godtog den med lugn och övertygelse. Till en början hade han emellertid ansett att det inte var rätt att bekämpa dem, eftersom de bekände: ”Det finns ingen gud utom Allah” (lā ilāha illā Allāh). Hans meningsskiljaktighet var så stark att han höjde rösten något och utbrast: ”Hur kan vi gripa till vapen mot dem?”, när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sagt:

”Jag har beordrats att bekämpa människor tills de säger att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs sändebud. Den som säger detta ska vara skyddad från mig till livet och sin egendom. Om ett ingripande mot honom krävs enligt islamisk lag, är det emellertid en annan sak. När det gäller deras avsikter ligger avgörandet helt hos Allah.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, svarade då med full beslutsamhet: ”Vid Gud! Jag ska bekämpa den som gör skillnad mellan bönen och zakat, eftersom zakat är en särskild rättighet som ålagts egendomen.” Genast utbrast Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Vid Gud! Jag har förstått att Allah har öppnat Abu Bakrs bröst för striden. Nu har även jag förstått att detta är den rätta vägen.”

Genom detta stora och omvälvande beslut förverkligade han en av islams grundprinciper i historien. Han bevisade att det är rättfärdigt att även föra krig för att driva in de rättigheter för samhället som Allah har fastställt i fråga om rikedom, i den omfattning och på det sätt som Han har bestämt.

Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, fortsatte att följa Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, föredöme när det gällde att använda medlen från zakat, krigsbyte, fayʾ och liknande fonder för de fastställda ändamålen. För sig själv tog han endast emot det sedvanliga underhåll som fastställts för den muslimska allmänheten, och det uppgick till endast två dirham per dag. Därefter betalade han ut det fastställda underhållet till folket. Sedan använde han de återstående medlen till militära ändamål.

Under Abu Bakrs tid uppstod ytterligare en fråga där han hade en annan uppfattning än Umar. Abu Bakr ansåg att alla skulle få lika andelar vid fördelningen av rikedomarna: de som hade antagit islam först och de som hade antagit islam senare, fria och slavar, kvinnor och män. Umar, må Allah vara nöjd med honom, och en grupp av Profetens följeslagare föredrog däremot att erkänna dem som först hade trätt fram för islam som överlägsna i rang, i tur och ordning. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade till dem: ”Jag är väl medveten om den överlägsenhet och prioritet som ni talar om. Men i själva verket är det något vars belöning Allah den Allsmäktige kommer att ge i det kommande livet. Detta är däremot en ekonomisk fråga. Här är principen om jämlikhet bättre än principen om företräde.”

I själva verket fortsatte man att följa denna princip om jämlikhet, och ju mer inkomsterna ökade, desto mer förde de muslimerna i samma takt mot välstånd och välmåga. Till slut kom Umar ibn al-Khattabs, må Allah vara nöjd med honom, tid. Han hade fortfarande samma uppfattning. Han sade: ”Jag kan inte ge den som har stridit mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, samma status som den som har stridit på Allahs Sändebuds sida.”

En dag kom Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, Bahrains guvernör, till kalifens hov med en stor mängd pengar och rikedomar. Han berättar: ”Jag träffade Umar på kvällen med femhundratusen dirham. Jag sade: ’De troendes ledare! Här är pengarna.’ Han frågade: ’Hur mycket?’ Jag sade: ’Femhundratusen dirham.’ Han sade: ’Vet du hur mycket femhundratusen är?’ Jag sade: ’Ja, femhundratusen.’ Men han ville inte tro det. Han sade: ’Det verkar som om du inte är riktigt klok. Gå och vila i natt och kom tillbaka på morgonen.’ Jag vilade hela natten och kom tillbaka i gryningen och sade: ’De troendes ledare! Ta emot pengarna.’ Han frågade åter: ’Har dessa pengar förvärvats på ett lagligt sätt?’ Jag sade: ’Såvitt jag vet har de förvärvats på ett lagligt sätt.’ Då tilltalade Umar, må Allah vara nöjd med honom, de närvarande och sade: ’Bröder! En stor mängd pengar har kommit till oss. Fördela dem mellan er hur ni vill, genom att mäta eller väga dem.’ En man reste sig och sade: ’De troendes ledare! Upprätta en räkenskapsbok på sedvanligt sätt och fördela dem bland människorna enligt denna redovisning.’ Umar, må Allah vara nöjd med honom, uppskattade förslaget. Han fastställde femtusen dirham per person för emigranterna, tretusen dirham per person för ansarerna och tolvtusen dirham per person för Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, hustrur.

Vi har återgett denna berättelse för att tydliggöra Umars, må Allah vara nöjd med honom, princip när det gällde att ge företräde. Dessutom ger den en riktig bild av överflödet på den tiden. En halv miljon dirham föreföll då vara en sådan dröm att ingen människa med sunt förnuft tycktes kunna uttala något sådant. Senare förändrades situationen emellertid helt till följd av de stora erövringarna.

Imam Abu Yusuf, må Allah förbarma sig över honom, skriver i sin Kitab al-Kharaj: ”Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ’Vid Gud! Varje medborgare har rätt till denna rikedom, det vill säga Bayt al-Mals rikedom. Ingen har större rätt till den än någon annan. I sådana frågor är jag också en av er, precis som ni. Skillnaderna i vår ställning ska däremot fastställas utifrån Allahs bok och i förhållande till vår gemenskap med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom. Hänsyn måste tas till hur mycket lidande och uppoffringar var och en har utstått för islams skull och hur tidigt var och en antog islam. Man ska också ta hänsyn till om personen levde i välstånd eller fattigdom som muslim. Vid Gud! Om jag får leva, kommer till och med herden som vallar får på bergen i Sana att kunna få sin berättigade andel av rikedomen utan ansträngning, medan han sitter på sin plats.’”

”Han fastställde ett årligt understöd på femtusen dirham för var och en av dem som hade deltagit i slaget vid Badr, fyratusen dirham per år för var och en som hade deltagit i slaget vid Uhud och för dem som hade utvandrat till Abessinien, samt tvåtusen dirham per år för varje barn till Badrkrigarna. För Hasan, må Allah vara nöjd med honom, och Husayn, må Allah vara nöjd med honom, fastställde han ett årligt understöd på femtusen dirham. För var och en av dem som hade utvandrat före erövringen av Mecka fastställde han tretusen dirham per år, och för dem som antog tron efter erövringen av Mecka tvåtusen dirham per person. Han fastställde även motsvarande understöd för de unga sönerna till ansarerna och emigranterna. Vid fastställandet av understöd för vanliga muslimer tog han deras sociala ställning, deras kunskap om Koranen och deras deltagande i jihad på islams väg som kriterier. Alla övriga placerade han i samma kategori. Om någon muslim kom till Medina och bosatte sig där, fastställdes ett understöd på tjugofem dinarer för honom. Precis som för invånarna i Syrien och Irak fastställdes även för Jemens invånare understöd på tvåtusen, ettusen, niohundra, femhundra och trehundra dirham. Ingen fick mindre än trehundra. Han sade: ’Om rikedomen ökar ytterligare kommer jag att fastställa fyratusen dirham för var och en: ettusen för hans resa, ettusen för vapen, ettusen att lämna till familjens försörjning och ettusen för hans häst och mula.’” (Al-Faruq Umar, del två; doktor Muhammad Husayn Haykal)

Den princip som Umar, må Allah vara nöjd med honom, fastställde för beviljandet av understöd ansåg han inte behövde följas i fråga om vissa personer. Dessa personer gav han större understöd än andra människor på samma nivå som de.

Han fastställde fyratusen dirham för Umar ibn Abi Salama. Han var son till de troendes moder, Umm Salama. Muhammad ibn Abdullah ibn Jahsh invände mot detta och sade till de troendes ledare: ”På vilken grund ger du Umar företräde framför oss? Liksom hans far deltog även våra fäder i utvandringen och slaget vid Badr.” De troendes ledare svarade honom: ”Jag ger honom företräde på grund av den ställning han hade hos Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom. Den som invänder mot mig i denna fråga får komma med en mor som Umm Salama, så ska jag godta hans argument.” Han fastställde fyratusen dirham för Usama ibn Zayd. Abdullah ibn Umar sade då: ”Du fastställde tretusen för mig men fyratusen för Usama, trots att jag deltog i många slag som Usama inte deltog i.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, svarade honom: ”Jag gav honom mer eftersom han var kärare för Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, än du var. Hans far var också kärare för Allahs Sändebud än din far var.” Han fastställde ettusen dirham för Asma bint Umays, Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, hustru, ettusen dirham för Umm Kulthum bint Uqba och ettusen dirham för modern till Abdullah ibn Masud. Dessa kvinnor gav han mer än andra kvinnor på samma nivå som de, eftersom de män vars hustrur eller mödrar de var hade företräde framför andra män.”(Al-Faruq Umar, del två, Haykal)

Här framträder två olika uppfattningar hos Abu Bakr och Umar när det gäller fördelningen av rikedom. Umars uppfattning grundade sig på följande: ”Jag kan inte likställa dem som bar vapen mot Allahs Sändare med dem som kämpade på hans sida.” Det finns dessutom en grund i islam för att använda det lidande, de svårigheter och de uppoffringar man uthärdat på islams väg som måttstock. Denna grund är principen om jämlikhet mellan arbete och arbetslön. På samma sätt hade även Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, uppfattning en grund: ”Människor antog islam för att vinna Allahs välbehag, och belöningen för detta ligger hos Honom. Han kommer att ge full belöning för det på Uppståndelsens dag. I denna värld har ingen större rätt än att få sina grundläggande behov tillgodosedda.”

Men utan minsta tvekan kommer vi att ge företräde åt Hazrat Abu Bakrs uppfattning, eftersom den i högsta grad bidrar till att upprätta jämlikhet bland muslimerna. Det är välkänt att jämlikhet är en av islams viktigaste grundprinciper. Denna princip bidrar också bättre till att undvika de förödande följder som uppstod när principen om ojämlikhet antogs. En viss grupps rikedom hade ökat och fortsatte år efter år att växa genom vinster. Inom nationalekonomin är det en allmänt känd sanning att den rikedom som ökar genom vinster växer betydligt mer än i proportion till kapitalets ökning. När Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, såg de förödande följderna av den princip han själv hade följt, lovade han mot slutet av sitt liv att, om han levde till nästa år, skulle han göra allas bidrag lika stora. Vid denna tid blev följande uttalande av honom mycket berömt:

”Om jag fick möjlighet att på nytt fatta de beslut jag tidigare har fattat, skulle jag ta den rikedom som överstiger de rikas behov och fördela den bland de fattiga.”

Men det beklagliga är att tiden gick och situationen kom utanför hans kontroll. De skadliga följderna av den ojämlika fördelningspolitiken rubbade balansen i hela det islamiska samhället. Därefter, när Marwans godtyckliga handlingar började och Hazrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom, fortsatte att tolerera dem, drabbades samhället av en allvarlig katastrof.

När Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, såg de skadliga följderna av att fördela rikedom efter skillnader i rang övergav han sin egen uppfattning och antog Hazrat Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, uppfattning. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, hade också samma uppfattning som den förste kalifen.

Här bör det påpekas att vi betraktar Hazrat Alis kalifat som den naturliga fortsättningen på de två första kalifernas kalifat. Hazrat Uthmans tid betraktar vi däremot som ett tomrum som drog en skiljemur mellan Ali och de två föregående kaliferna. Under denna period var Marwan nämligen den verklige makthavaren. Därför ska vi nu behandla Hazrat Ali, och därefter ska vi behandla Hazrat Uthmans tid.

Hazrat Ali antog jämlikhetsprincipen när bidragen skulle fördelas. Redan i sitt första tal sade han tydligt:

”Lyssna! Var och en bland Allahs Sändares följeslagare, vare sig han är en ansar eller en muhajir, som anser att hans umgänge med Allahs Sändare ger honom företräde och prioritet framför andra, bör veta att han kommer att få detta företräde hos Allah på Uppståndelsens dag och även få sin belöning där. Förstå detta väl! Den som svarar på Allahs och Hans Sändares kallelse, erkänner vår nationella identitet, antar vårt levnadssystem och vänder sig mot vår böneriktning, på honom vilar islams alla rättigheter och skyldigheter. Ni är alla Allahs tjänare, och all denna rikedom tillhör Allah. Den ska fördelas lika mellan alla. I detta avseende ska ingen ges företräde framför någon annan. För de gudfruktiga finns emellertid den bästa belöningen hos Allah.”

Detta är den verkligt islamiska ordningen och den överensstämmer helt med islams jämlikhetsideal. Den garanterar balans i det islamiska samhället och innebär att välstånd endast kan ökas genom hårt arbete och ihärdiga ansträngningar. Denna princip lämnar inget utrymme för att ge någon större möjligheter och förmåner genom att förse honom med mer pengar än andra för lönsamma verksamheter.

Umar ville under den senare delen av sitt liv handla enligt denna princip, men han fick inte tid. På grund av sin plötsliga martyrdöd kunde han inte förverkliga sina två önskningar. Den ena var att han ville ta överflödiga tillgångar från de rika och fördela dem bland de fattiga. Dessa överflödiga tillgångar hade nämligen samlats enbart till följd av en ojämlik fördelning av statens medel. Hans andra önskan var att införa principen om lika rättigheter när det gällde fördelningen av rikedom.

När Uthman blev kalif ansåg han inte att det var nödvändigt att genomföra någon av dessa två åtgärder. Han lät de extra tillgångarna förbli i deras ägares händer och behöll ojämlikheten i fördelningen av understöd. Dessutom fortsatte han att frikostigt ge dem ännu fler gåvor. Följden blev att de rika blev ännu rikare och de fattiga ännu fattigare. De fattiga kunde dock ibland också känna en viss välmåga. Han gav även stora penningbelopp till människor som inte led någon brist på rikedom. Han gav qurayshiterna obegränsade möjligheter att bedriva handel över hela världen. Han gav de stora förmögenhetsägarna möjlighet att köpa byggnader och mark i Sawad-området eller utomlands. Som en följd av detta uppstod mot slutet av hans kalifat en enorm ojämlikhet i fördelningen av rikedom i hela det muslimska samhället. Må Gud visa honom nåd.

Abu Bakr och därefter Umar tillämpade mycket strängt principen att en betydande grupp av Qurayshs ledare skulle tvingas bosätta sig permanent i Medina. Därför tillät Abu Bakr och Umar dem inte att röra sig fritt i de erövrade länderna. Detta berodde på att folket, på grund av deras närhet till Guds sändebud, deras uppoffringar för islam och deras framskjutna ställning i jihad, kunde bli särskilt hängivet och lojalt mot dem, varpå dessa personer kunde börja längta efter rikedom, inflytande och ämbeten. Detta kan naturligtvis inte betraktas som ett brott mot islams princip om individuell frihet. I islam är den individuella friheten nämligen knuten till villkoret att samhällets större välfärd beaktas. När Uthmans tid kom gav han dem frihet att röra sig obehindrat överallt. Dessutom uppmuntrade han dem att köpa hus och mark i de erövrade länderna. Och detta gjorde han efter att redan ha gett dem hundratusentals dirham.

Utan tvekan gjordes allt detta som ett uttryck för generositet och vänlighet gentemot muslimerna, särskilt de muslimska ledarna. Men denna politik fick mycket allvarliga skadliga följder. Dessa följder var inte fördolda för Abu Bakr och Umar. Den ledde till enorm ekonomisk och social ojämlikhet i det muslimska samhället. Därigenom uppstod en lat och passiv samhällsklass. Trots sin fullständiga overksamhet hade de ingen brist på rikedom. Utan att anstränga sig satt de och levde ett ytterst bekvämt liv.

På så sätt började lyxen åter höja sitt huvud. Islam hade emellertid genom både sina lagar och sina principer oavbrutet förklarat krig mot denna lyx. De två kaliferna före Uthman kämpade också mot den och försökte förhindra att den på något sätt åter skulle kunna resa sig. När situationen hade nått detta stadium exploderade den islamiska livskraften hos vissa människor. Den främste bland dem var Abu Dharr. Han var den mest frispråkige och revolutionäre.

Det är beklagligt att Egyptens Dar al-Ifta nyligen, genom att förklara Abu Dharrs princip felaktig, utfärdade en fatwa i ett försök att hävda att de förstod islam bättre än Abu Dharr. Guds religion tycks för dem ha förvandlats till en handelsvara.

Abu Dharr utmanade med full kraft överklassens lyxliv i det muslimska samhället. Det stod nämligen helt i strid med islam. Han kritiserade Banu Umayya och Muawiya för att de stödde denna lyx. Deras politik ledde nämligen endast till att de rikas rikedomar och de lyxälskandes lyx fortsatte att öka.

Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, fick veta att kalifen Uthman, må Allah vara nöjd med honom, hade skänkt Marwan en femtedel av skatteintäkterna från Afrika, al-Harith tvåhundratusen dirham och Zayd ibn Thabit etthundratusen dirham. Detta var outhärdligt för hans samvete. Han protesterade kraftfullt mot detta och höll följande tal vid en folkförsamling:

”Nuförtiden görs sådant som övergår mitt förstånd. Vid Gud! Det finns ingen grund för något av detta någonstans i Allahs Koran eller i Guds Sändebuds hadither. Vid Gud! Jag ser tydligt att sanningen trampas under fötterna, det falska återupplivas, sanningsenliga människor bevisas vara lögnare och människor ges företräde utan taqwa och gudsfruktan. Ni rika! Behandla de fattiga vänligt. Meddela dem som samlar pengar och inte spenderar dem på Allahs väg att deras pannor, ryggar och sidor kommer att märkas med eld. Ni kapitalister! Vet att tre personer är delägare i rikedom:För det första:ödet.।Det kan när som helst, genom förstörelse eller död, utan ert tillstånd rycka rikedomarna från er.För det andra:arvingen.।Han väntar ständigt på att dina ögon ska slutas, så att han kan lägga beslag på dina rikedomar.För det tredje:din rätt.।Om du inte vill vara den svagaste delägaren av dessa tre måste du verkligen anstränga dig för det. Allah den Upphöjde säger:

”Ni kommer inte att kunna uppnå verklig godhet förrän ni spenderar det som är er kärast av era ägodelar på Allahs väg.” Mina vänner! Ni har nu börjat använda sidengardiner och sammetskuddar. Nuförtiden har det blivit svårt för er att sova på madrasser från Azerbajdzjan. Ändå brukade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sova endast på en stråmatta. Ni äter nu allehanda slags mat, medan Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inte ens fick tillräckligt med kornbröd för att bli mätt.”

Malik ibn Abdullah ibn Ziyad berättar att Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom, en gång uttryckte önskan att träffa kalifen Uthman, må Allah vara nöjd med honom. När han kallade honom till mötet kom Abu Dharr till audienssalen med en käpp i handen. Vid denna tid frågade kalifen Uthman följeslagaren Ka’b: ”Ka’b, Abd al-Rahman har avlidit. Han lämnade efter sig mycket pengar. Vad anser du om detta?” Ka’b svarade: ”Om han har betalat det som tillkommer Allah av detta, finns det inget mer att ingripa mot.” Så snart Abu Dharr hörde detta lyfte han sin käpp och slog Ka’b med den. Han sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säga:”

”Om jag hade guld lika stort som detta berg och spenderade det på Allahs väg, och Han fortsatte att ta emot det, skulle jag inte vilja lämna efter mig ens sex uqiyyah guld.” Efter att ha återgett denna hadith svor han tre gånger vid Gud och frågade kalifen Uthman: ”Har ni hört denna hadith?” Han svarade: ”Ja!” (Hadith nummer 453 – Musnad Ahmad)

Marwan och Muawiya, må Allah vara nöjd med dem, kunde inte stå ut med sådana uppmaningar. Därför fortsatte de oavbrutet att hetsa kalifen Uthman mot honom. Till slut måste Abu Dharr, utan att ha begått något lämpligt, sharia-erkänt brott, gå i exil till Rabdha.

Detta kraftfulla upprop kom från det vakna samvete som inte hade kunnat besegras av penningbegär, trots landets gränslösa överflöd av rikedomar. Då blev rikedomens koncentration så påtaglig att det islamiska samhället höll på att delas in i olika klasser och islams viktigaste grundprinciper höll på att utplånas. Vi lägger här fram några exempel på det ekonomiska överflödet under denna tid, återgivna av Mas’udi. Han berättar:

”Under Uthmans tid förvärvade följeslagarna väldiga rikedomar. Den dag Uthman blev martyr fanns hos hans skattmästare en och en halv miljon dinarer och tio miljoner dirham i kontanter. De jordegendomar han ägde på platser som Wadi al-Qura och Hunayn var värda en miljon dinarer. Dessutom efterlämnade han ett stort antal hästar och kameler. Efter az-Zubayrs död var värdet av bara en av de jordegendomar han efterlämnade femtio tusen dinarer. Därutöver efterlämnade han tusen hästar och tusen slavinnor. Talha hade en daglig inkomst på tusen dinarer från Irak och ännu mer från Sarāt. Abd ar-Rahman ibn Awfs stall rymde tusen hästar; han hade också tusen kameler och tio tusen getter och får. Efter hans död uppgick värdet av en fjärdedel av hans egendom till åttiofyra tusen dirham. Zayd ibn Thabit efterlämnade så mycket guld och silver att det måste huggas med yxa. De fasta och lösa egendomar han efterlämnade är inte inräknade i detta. Az-Zubayr byggde ett palats vardera i Basra, Egypten, Kufa och Alexandria. På samma sätt byggde Talha ett storslaget palats i Kufa. I Medina byggde han också ett stort hus av teakträ och kalkbruk. Saʿd ibn Abi Waqqas byggde i al-Aqiq ett högt palats med en rymlig gård och en kupol. Al-Miqdad byggde ett praktfullt, utsmyckat palats både inne i och utanför Medina. Yaʿla ibn Munabbih efterlämnade femtio tusen dinarer i kontanter och jordegendomar värda tre hundra tusen dirham.”(Uthman – Ustadh Sadiq Urjun)

Under Umars tid uppstod denna obalanserade överflöd av rikedomar som den oundvikliga följden av att fördelningen av rikedomar skedde efter olika rang. Umar var fast besluten att avskaffa denna ordning och dess följder. Han skulle säkerligen ha avskaffat den om inte en dolk hade trängt in i hans bröst. Efter hans martyrdöd fortsatte detta överflöd att växa. Uthman fortsatte denna politik, och följden blev att situationen förvärrades ytterligare. Förutom den ojämlika fördelningen bidrog också de gåvor, belöningar, jordförläningar och annat som Uthman delade ut till att stärka de kapitalistiska tendenserna i det muslimska samhället. Därefter framträdde flera orsaker och verkningar som ledde till att den obalanserade rikedomen spred sig på ett onormalt sätt. Särskilt sammanförandet av olika spridda fasta och lösa egendomar samt det faktum att medlen och möjligheterna till lönsamma affärer koncentrerades i händerna på ett fåtal människor ledde till en omfattande spridning av kapitalistiska tendenser i det muslimska samhället. Situationen gick också över styr eftersom Abu Dharrs djupa och uppriktiga vädjan, som kom från hans hjärta, möttes av motstånd och förbigicks. Om hans vädjan hade vunnit gehör och han hade kunnat övertyga statens ledare om sin ståndpunkt, hade han haft förmågan att bringa situationen under kontroll. Då skulle Umars sista beslut – att ta överflödiga rikedomar från de rika och fördela dem bland de fattiga – ha kunnat genomföras. För att rädda folket från kapitalismens förbannelse var det inte bara helt tillåtet för statens ledare att göra detta, utan det var även en skyldighet för det större samhällsnyttans skull.

Å ena sidan koncentrerades rikedomarna. Överflödet strömmade in i livet hos medlemmarna av ett fåtal adliga familjer. Å andra sidan drabbade hunger, fattigdom och förtvivlan det vanliga folket med samma styrka och intensitet. Naturligt nog började då hat och vrede växa fram. Alla dessa orsaker fortsatte att samlas och växa i styrka och ledde till slut till början på ett skräckinjagande våldsamt uppror. Det var islams fiender som drog nytta av detta uppror, och det ledde till att Uthman dödades. Samtidigt skadades den muslimska ummans fred och säkerhet allvarligt, och den kastades in i den djupaste virveln av kaos och oro. Elden av detta kaos slocknade inte förrän islams egen livskraft hade förmörkats av dess rök och umman hade drabbats av enväldets våldsamma klor.

Efter Uthman antog Ali en politik av jämlikhet och rättvisa. Därför blev de kapitalistiska kretsarna och de som hade dragit stor nytta av den ojämlika fördelningen av rikedomar rasande; detta var inte alls oväntat. De rådde Ali att överge denna politik och uttryckte farhågan att ett uppror mot honom annars kunde bryta ut. Med den islamska vägledning som brann som ett ljus i hans vakna samvete var det naturligt att han svarade: ”Vill ni råda mig att förtrycka mina landsmän och ta någon annan till hjälp? Även om dessa rikedomar hade varit mina egna skulle jag ha fördelat dem jämlikt. När de däremot är Guds rikedomar, hur skulle jag då kunna handla orättvist? Vet att det faller inom ramen för slöseri att ge rikedomar till någon på ett orättvist sätt. Det råder ingen tvekan om att givaren genom detta kanske kan vinna en viss anseendeställning i denna värld, men i det kommande livet kommer en sådan politik med säkerhet att förödmjuka honom.”

Banu Umayya följde en annan politik när det gällde ekonomin. När Umar ibn Abd al-Azizs tid slutligen kom antog han en sträng politik för att återlämna rikedomar som hade förvärvats orättmätigt och förhindra slöseri. Vi har redan talat om detta. Under denna tid fick Banu Umayyas medlemmar samma rätt till Bayt al-Mals rikedomar som rikets övriga undersåtar. Smickrare, lovprisande poeter och sångare fick inte längre någon andel av dem. Han bröt alla förbindelser med poeterna och avskaffade ordningen att belöna dem ur Bayt al-Mal.

En gång framförde poeten Jarir en dikt till hans lovprisning. Umar ibn Abd al-Aziz sade till honom: ”Jarir! Är du son till en muhajir, så att jag ska ge dig det jag ger dem? Är du son till en ansari, så att jag ska ge dig det jag ger dem? Eller är du en fattig man, så att jag ska beordra att du får något ur ditt folks fond för sadaqa och zakat?”

Han svarade: ”De troendes befälhavare! Jag är inget av detta. Jag är i stället son till den mest välbärgade familjen. Som belöning brukade de tidigare härskarna ge mig fyra tusen dirham samt dyrbara kläder och riddjur. Jag har blivit van vid att ta emot detta, och därför ber jag dig om samma belöning.”

Umar svarade: ”Var och en får sin belöning för sina gärningar av Allah. Men såvitt jag vet har du inget anspråk på Allahs egendom (statskassan). Vänta dock tills jag får min personliga ersättning. Jag ska räkna ut hur mycket som behövs under hela året för att försörja min familj. Jag behåller det som behövs och ger dig det som blir över.” Jarir sade: ”Nej, jag behöver inget. Jag önskar att Allah ger de troendes ledare ännu mer och att han blir ännu mer prisad. Jag går härifrån helt nöjd.” Han sade: ”Detta är det tillvägagångssätt som jag tycker bäst om.” När Jarir hade gått därifrån tänkte Umar att han kanske ändå skulle förtala honom. Något måste göras för att förebygga det. Därför beordrade han att Jarir skulle hämtas tillbaka. När Jarir kom sade han: ”Jag har fyrtio dinarer och två par kläder. Jag tvättar det ena paret och bär det andra. Jag kan ge dig hälften av dessa saker. Allah är naturligtvis vittne till att Umar behöver dessa saker mer än du.” Jarir sade: ”De troendes ledare! Må Allah ge dig ännu mer. Vid Gud, jag går härifrån med ett nöjt hjärta. Jag behöver inget av detta.” Han sade: ”Nåväl! Eftersom du svor och sade detta vill jag säga dig att det att du, genom att inte ta emot denna bön och belöning, befriade oss från en brist har glatt mig mer än dina dikter och ditt lovtal. Bli nu min vän.”

Muslimernas egendom på detta sätt har bevarats och överlämnats till dess rättmätiga ägare, finns det inget märkligt i berättarnas uppgift att människorna under Umar ibn Abd al-Azizs tid blev så välbärgade att det inte gick att hitta någon som ville ta emot zakat, eftersom de hade fått sina både orättmätiga och rättmätiga tillgodohavanden och därmed inte längre led någon brist när det gällde zakat.।

Yahya ibn Sa’d berättar: ”Umar ibn Abd al-Aziz skickade mig till Afrika för att samla in zakat och sadaqa. Jag samlade in zakat och sadaqa där och sökte efter fattiga människor för att dela ut det. Men jag fann ingen fattig människa där. Ingen enda person ville ta emot pengar. Det berodde på att Umar ibn Abd al-Aziz hade gjort dem alla rika. Till slut köpte jag slavar för dessa pengar och frigav dem.”

Saken är i själva verket den att fattigdom och brist enbart uppstår genom koncentrationen av rikedom. I varje tid har de fattiga fallit offer för de stora kapitalägarnas förtryck, övergrepp och exploatering, medan dessa stora kapitalägare träder fram genom stora gåvor, presenter, belöningar, förläningar, exploatering, förtryck och vinstbegär.

Under umayyadernas och de efterföljande abbasidernas styre hade statskassan blivit ”halal” för kungarna, precis som deras egen egendom. Under denna tid inrättades två separata skattkammare: en allmän skattkammare och en särskild skattkammare. Om den sistnämnda var den gängse uppfattningen att dess inkomster och utgifter var avsedda för kungen. Men det hände ofta att pengar från en allmän post fördes in i den särskilda skattkammaren, medan vissa särskilda utgifter betalades ur den allmänna skattkammaren.

Professor Adam Mez säger i sin bok ”Islamisk civilisation under det fjärde århundradet”:

Pengar togs ur den allmänna skattkammaren för ersättningar och utgifter knutna till huvudstaden. Vi har ett historiskt dokument från början av det fjärde århundradet där den särskilda skattkammarens olika inkomstkällor beskrivs i detalj:

1. Egendom som fadern lämnat efter sig åt sina barn: Det sägs att Harun al-Rashid lämnade efter sig den största förmögenheten, nämligen 40,8 miljoner dinarer. Under sin regeringstid brukade al-Mu’tadid (279–289 e.H.) varje år, efter alla utgifter och anslag, spara en miljon dinarer från de särskilda inkomstkällorna. På detta sätt samlade han ihop nio miljoner dinarer. Han hoppades att, när summan nådde tio miljoner dinarer, smälta ned dem till en stor klump. Han beslöt också att hänga upp klumpen offentligt i audienssalen för att skapa intrycket att han, eftersom han hade tio miljoner dirham, inte längre hade något begär efter pengar. Han lovade att, när tio miljoner dirham hade sparats, efterskänka en tredjedel av folkets skatt för ett år. Men han dog innan denna önskan hann uppfyllas.

Efter al-Mu’tadid kom al-Muktafis regeringstid (289–295). Han ökade statskassans inkomster till fjorton miljoner.

2. Från Persien och Kirman erhölls i genomsnitt årligen, under åren 299–320 e.H. efter avdrag för utgiftsposter, tjugotre miljoner dinarer i skatter och inkomster från statlig egendom. Av detta fördes fyra miljoner in i den allmänna statskassan och de återstående nitton miljonerna i den särskilda statskassan. Det ansågs dock nödvändigt att från detta belopp dra av de medel som användes för dessa länders akuta behov. År 303 e.H. (915 e.Kr.) använde han till exempel mer än sju miljoner för att erövra dessa länder.

3. Intäkter från Egypten och Syrien: Till exempel de icke-muslimers jizya som samlades in fördes, i stället för att deponerats i folkets statskassa, in i kalifens statskassa. Eftersom han var de troendes ledare ansågs detta principiellt vara hans rättmätiga rätt.

4. De avsatta vesirernas, sekreterarnas och statstjänstemännens inkomster samt deras konfiskerade egendom: Dessutom blev kalifen ägare till inkomsterna från sina barnlösa tjänare och de barnlösa slavarna i den kungliga familjen. Eftersom de vanligtvis var högt uppsatta tjänstemän med höga löner samlades på detta sätt enorma belopp i kalifens statskassa.

5. Intäkter från Sawad, Ahwaz och andra områden i öster och väster, samt inkomster från statlig egendom: Även dessa fördes in i den särskilda statskassan.

6. De medel som kaliferna sparade: Till exempel sparade de två sista kaliferna under det tredje århundradet e.H., al-Mu’tadid och al-Muktafi, årligen en miljon dinarer. Även al-Muqtadir sparade på liknande sätt. På så vis uppgick de sparade medlen efter femton år till femton miljoner, det vill säga nästan hälften av kalifen Harun al-Rashids förmögenhet.

Av denna redogörelse blir det tydligt hur dessa kungar, som bar namnet ”kalifer”, ingrep i den muslimska befolkningens förmögenheter och hur mycket den ekonomiska förvaltningens struktur hade avvikit från de islamiska principerna.

Å ena sidan hade rikedom, bekvämlighet och lyx nått sin yttersta gräns, medan scenerna av berövande, hunger och fattigdom samtidigt var ytterst fruktansvärda. Det islamiska samhället hade nått förfallets lägsta nivå, eftersom det hade avlägsnat sig från islamiska sedvänjor och regler och avvikit från de islamiska principerna.

Vissa grundprinciper

Men trots allt detta har islams praktiska verksamhet fastställt många grundprinciper när det gäller ekonomin. Det är mänsklighetens stora olycka att islam redan under sin första tid utsattes för förvrängning och omvälvningar på grund av de umayyadiska härskarna. Trots detta har den islamiska historien visat hur många av islams idéer kan förverkligas i praktiken.

Den faktiska historien har slutgiltigt fastställt följande:

1. I islam har de fattiga större rätt till Bayt al-Mals medel än de personer som ligger främst i islam। Det har berättats i Musnad Ahmad att Adi ibn Hatim sade: ”Jag gick till Umar ibn al-Khattab tillsammans med några män ur min stam. Han fastställde då ett bidrag på två tusen vardera för några personer ur den stammen. Adi sade: Jag ställde mig åter framför honom. Ändå ägnade han mig ingen uppmärksamhet. Jag ställde mig åter framför honom, men han ignorerade mig fortfarande. Jag sade: ’De troendes ledare! Känner du inte igen mig?’ Umar skrattade högt. Sedan sade han: ’Vid Gud! Jag känner dig mycket väl. När alla andra stod fast i otro trodde du. När andra drog sig tillbaka gick du framåt. När många bedrog visade du uppriktig lydnad. Jag minns mycket väl att de första zakatmedel som fick Allahs Sändares och följeslagarnas ansikten att lysa av glädje var zakatmedlen från den stammen. Det var jag som förde dessa medel till Allahs Sändares hov.’ Därefter började Umar framföra sin ursäkt genom att säga: ’Av dessa medel har jag endast fastställt bidrag åt dem som lider av hunger eftersom de inte kan ge mat åt dem som är beroende av dem. De är nämligen framstående personer i stammen.’”

Detta uttalande från Umar, som förespråkade att de som låg främst i islam skulle prioriteras, är mycket betydelsefullt och bevisar mycket. I det islamiska samhället är faktiskt ’behov’ den främsta grunden för rättigheter. Av denna grundprincip förstår man vilken stor fiende islam är till fattigdom och nöd, och hur mycket större vikt islam fäster vid att undanröja dessa än vid alla andra strävanden.

2. Islam är inte på något sätt beredd att tolerera att en samhällsklass låter sig svepas med av överflödets gränslösa och våldsamma ström medan en annan klass förblir berövad, utblottad och helt utan tillgångar। I en sådan situation ger islam staten full befogenhet att vidta åtgärder efter omständigheterna i syfte att rätta till förhållandena. Detta är en grundprincip som historiskt är belagd från Allahs Sändare. Han fördelade hela inkomsten från den ’fay’ som hade tagits från Banu Nadir enbart bland de fattiga muhajirerna, så att en viss balans kunde upprättas i det islamiska samhället redan vid första tillfället. Endast två fattiga ansarer tog han med bland dem. Därefter trädde Koranen fram för att stödja detta historiska exempel:

”För att rikedomarna inte endast ska cirkulera bland de rika av er.”

Detta exempel är mycket betydelsefullt och viktigt. I ljuset av detta har ett muslimskt styre, som styr enligt Allahs lag, alltid befogenhet att från Bayt al-Mal ge behövande och fattiga människor lämpliga bidrag för att upprätta ekonomisk balans i det muslimska samhället. Det är regeringens ovillkorliga skyldighet att vidta lämpliga åtgärder så att det inte uppstår skillnader mellan samhällets olika skikt som stör den övergripande balansen.

3. Det är nödvändigt att variera skattesatserna i proportion till betalningsförmåga och oförmåga। När jizya togs ut av icke-muslimer fastställdes följande skattesatser för personer i olika samhällsskikt:

a. Den välbärgade klassen – 48 dirham per person och år.

b. Medelklassen – 24 dirham per person och år.

c. Fattiga arbetare – 12 dirham per person och år.

Jizya befriades helt för fullständigt utfattiga, bankrutta, arbetsodugliga samt fysiskt eller psykiskt handikappade personer. Endast fria, förnuftiga män behövde betala jizya. Kvinnor och barn behövde inte betala jizya.

Under hungersnödens år skickade Umar (må Gud vara nöjd med honom) inte ut några tjänstemän för att samla in zakat utan uppsköt i stället uttaget tills hungersnöden var över. När hungersnöden var slut skickade han ut insamlare och krävde dubbel zakat av de betalningsförmögna. Det ena av de två hungersnödsåren var det pågående året. De oförmögna befriade han från betalningen. Därefter beordrade han att insamlaren skulle lämna hälften av de dubbla medel han samlat in till de berörda oförmögna personerna och föra den andra hälften till huvudstaden.

4. Det var förbjudet att använda tvång eller att driva in skatt genom att beröva någon de medel som behövdes för livet। Ali (må Gud vara nöjd med honom) beordrade en av sina tjänstemän: ”När du går till dem ska du, för att driva in skatten, inte sälja deras kläder för sommar eller vinter, deras matvaror eller deras riddjur. Du ska inte slå någon ens med ett slag och inte tvinga någon att stå på ett ben, oavsett hur mycket jordskatt eller skatt som än återstår att betala. Vi har nämligen endast beordrats att driva in det som överstiger allmänhetens behov.

5. Vid sidan av principen ”åt var och en i förhållande till hans uppoffring” är det också nödvändigt att tillämpa principen ”åt var och en i förhållande till hans behov”। Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) fastställde en andel för ogifta och två andelar för gifta ur de medel som erhållits som krigsbyte. Detta bevisar att man vid fastställandet av bidrag, utöver arbetsinsatsen, även måste ta hänsyn till behovet. Annars är det uppenbart att gifta och ogifta måste utföra lika mycket arbete i jihad. Eftersom den giftes behov är dubbelt så stort ordnades det så att han fick dubbelt bidrag. Detta visar också att enbart ”behov” kan vara ett särskilt sätt att förvärva äganderätt i islam. Denna princip är ytterst viktig när det gäller ”social trygghet”.

6. Bestämmelser om social trygghet för varje oförmögen och behövande person। Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fastställde ett understöd på hundra dirham för varje nyfött barn. När barnet blev något äldre fick det tvåhundra dirham, och efter att det blivit vuxet fick det ännu mer. För ett hittebarn gavs hundra dirham, och dess fostrare fick ett extra bidrag. Kostnaderna för att amma barnet och övriga utgifter betalades ur Bait al-Mal, och när barnet blev äldre fick det samma bidrag som andra barn.

Hazrat Umars generositet var i själva verket det direkta resultatet av islams generositet, eftersom ett barn som lämnats på vägen är helt oskyldigt i sig. Det bär inte det minsta ansvar för sina brottsliga föräldrars synder. Som vi tidigare nämnt anslog Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) medel ur Bait al-Mal till blinda judiska och kristna spetälska. Även Umars (må Allah vara nöjd med honom) generositet omfattade alla människor, inte bara muslimer. Detta är en social trygghetsåtgärd mot fattigdom, oförmåga och berövande.

7. ”Varifrån har förmögenheten förvärvats?” Lösningen på denna grundläggande fråga är av yttersta vikt। eftersom det muslimska samhället har rätt att fråga om den förmögenhet som finns hos härskaren i själva verket är folkets eller hans egen. Han kan inte på något sätt undandra sig folkets granskning i denna fråga. Genom att denna princip om redovisning fastställdes skyddades statskassan i betydande grad från administratörernas ingrepp. Innan härskaren gör något sådant måste han tänka efter flera gånger. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillämpade detta gentemot alla sina ståthållare. Hazrat Ali följde också denna princip i vissa fall.

8. Zakat-systemet upphävdes inte ens under historiens allra mörkaste epok: även om denna epok hade fjärmats långt från islams livskraft. Efter striderna mot avfällingarna i början av Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tid har ingen enda person hittills förnekat zakat, vare sig i ord eller i handling. Det var först i vår tid, när den västerländska civilisationen intog segrarens plats, som även zakat, den sista av islams grundprinciper, som en följd därav försvann ur det muslimska samhällets verkliga liv.

9. Allmänt socialt trygghetssystem: Enligt detta system hålls invånarna i varje ort ansvariga för varje person som där dör av svält. Detta ansvar åläggs dem enligt strafflagstiftningen. För en person som dör på detta sätt måste alla i den berörda orten gemensamt betala böter, det vill säga diyah. Orsaken är att hela samhället anses vara mördare av den person som, mitt ibland dem, långsamt svalt ihjäl.

Denna bestämmelse stöds också av en annan bestämmelse i sharia. Den innebär att en person som plågas av hunger och törst, och som fruktar att dö av hunger och törst, som en sista utväg tillåts kämpa mot den som har mat eller dryck. Om han dödar en sådan person får han varken något straff eller böter i denna värld, och han kommer inte heller att straffas i det kommande livet.

10. Principen om avskaffande av ränta och förlängning av återbetalningstiden för lån i fattigdom: Fram till dess att den moderna civilisationen förklarade ränta halal var ränta alltjämt förbjuden i det muslimska samhället. Fransk lag påtvingade oss denna förbannelse och gjorde den till en av grundpelarna i vårt dagliga ekonomiska liv. Men det fanns inget behov av den. Den blev utbredd endast därför att de moraliska värderingarnas inflytande hade försvunnit ur vårt verkliga liv och känslan för ärlighet och ömsesidigt samarbete hade utplånats ur människornas sinnen. Islam däremot har gjort denna inställning till grundval för samhället och de ömsesidiga transaktionerna.

Utöver dessa frågor finns det många principer och värderingar grundade på ömsesidig medkänsla och social trygghet, vilka inte är sådant som kan genomföras med lagens makt. Vår närmaste historia vittnar själv om att islamiska värderingar har påverkat det muslimska samhället. Det var inte våra farfäder utan våra fäder som med egna ögon såg detta under sin tid i muslimskt befolkade landsbygdsområden. Trots den västerländska materialistiska civilisationens fullständiga herravälde över den muslimska världen är detta inflytande fortfarande i stor utsträckning oförändrat. Där fanns det över huvud taget inget behov av lag eller tvång för att förverkliga dessa värderingar. De waqf-förvaltningar som i dag återfinns bland regeringarna – och som i dag används i strid med sitt egentliga syfte och har beslagtagits av olika exploaterande klasser under olika namn och i olika grupper – vittnar i själva verket om den heliga anda av barmhärtighet, medkänsla, goda gärningar, social trygghet och ömsesidigt samarbete som funnits i de nära och avlägsna muslimska generationernas hjärtan. Västerlandets brutalitet, döda medvetande och stagnerade materialistiska civilisation har inte lyckats förvrida deras innersta väsen.

Under vår guldålder blev viljan att ge social trygghet åt de svaga så stark att inte bara människor utan även djur drog nytta av den. På många platser avsattes vissa områden som waqf för att skapa tillflyktsorter för svaga djur, så att de kunde komma dit och befrias från hunger och lidande.

Trots den långtgående skada som uppstod genom vissa förvrängningar i styrelseskicket och det ekonomiska handlandet under det inledande skedet, är detta den sanna islam.

Detta är islams roll på historiens verkliga scen, en roll som har blivit tydlig genom olika händelser. Om dess allmänna grundprinciper kan man säga att den har, har haft och för alltid kommer att ha full förmåga att möta nya situationers krav och lösa nya problem. I det framtida samhälle som kommer att grundas på islams fundament och där den islamiska sharia ges ställning som statlig lag kommer islam att kunna tillgodose alla detta samhälles krav och behov med största möjliga omfattning och balans. Medan dagens mänskliga samhälle genom ideologier och mänskliga experiment ständigt kastas från den ena ytterligheten till den andra och slås av motreaktioner, och mänskligheten i dessa konflikter offrar så många av sina värdefulla tillgångar, kommer islam för alltid att skydda och bevara den från dessa oersättliga förluster och skador. Se författarens bok Al-Islam wa Mushkilatul-Hadara (Islam och den moderna civilisationens kris), kapitlet Ujterab wa Intemar (oro och förvirring).Se författarens bok Al-Islam wa Mushkilatul-Hadara (Islam och den moderna civilisationens kris), kapitlet Ujterab wa Intemar (oro och förvirring).

…….. Slut ……..