Författarens ord

Bland de trosläror som trons palats vilar på är tron på livet efter detta en av de främsta. Utan tro på livet efter detta uppstår ingen verklig tro på Allah, Sändebudet, Allahs bok och så vidare. Dessutom är det på intet sätt möjligt att, befriad från begärets slaveri och sataniska ingivelser, utföra goda gärningar med uppriktighet utan en fast tro på livet efter detta.

Det räcker emellertid inte att ha vilken tro som helst på livet efter detta. Den tron måste i stället vara förenlig med islam och med Koranen och haditherna. Om denna tro är bristfällig eller felaktig kommer hela trons och gärningarnas palats att rasa samman och krossas.

Av den kunskap om islam och islams historia som Allah har gett mig möjlighet att förvärva har jag blivit fast övertygad om att det blir möjligt att vandra på Guds väg i det jordiska livet så snart man har en klar förståelse av livet efter detta. Dessutom kan den benägenhet att begå syndiga handlingar som väcks i sinnet förstöras i sin linda, om en riktig och fast tro på livet efter detta ständigt hålls levande i hjärtat.

Det jordiska livet är inte det enda livet; livet efter döden är i stället det verkliga och eviga livet. Där kommer de moraliska följderna av det jordiska livet obestridligen att uppenbaras. Där kommer Allah, världarnas Herre, att lägga fram varje av människans hemliga och uppenbara handlingar för dom. Den dagen kommer ett rättvist beslut att fattas om varje synd och varje god gärning. Om den dagens fruktansvärda gestalt ständigt är vaken i sinnets innersta vrå, och om där samtidigt finns fruktan för den Allvetande och Allsmäktige Guden, blir det möjligt att hålla sig borta från syndiga handlingar och uppnå en ädel och storslagen karaktär. Det finns ingen annan eller alternativ väg till att uppnå en sådan karaktär, och det kan inte heller finnas någon.

Efter att under en tid ha levt ett avskilt och tyst fängelseliv, fjärran från världens larm, skrev jag denna bok, ”Bortom dödens ridå”. Jag fick plötsligt inspiration till att skriva den när jag läste tafsiren till sura Qaf i Tafhim al-Qur’an. Vid den tiden hade jag dessutom ingen möjlighet att rådfråga någon lärd och kunnig person eller att använda någon auktoritativ bok som hjälp. Det är därför inte märkligt om det finns vissa brister och felaktigheter i boken. Om någon av de välvilliga läsarna underrättar författaren om detta eller bidrar med ytterligare kunskap och information, kommer det tacksamt att införlivas i en senare upplaga, om Allah vill. Dessutom hoppas jag kunna ge en mer detaljerad behandling i nästa upplaga.

Det finns visserligen böcker av många författare om detta ämne på marknaden. Men även om jag när jag skrev denna bok inte hade några ”referensböcker” (auktoritativa verk att följa) till hands, försökte jag skriva ur ett nytt perspektiv. Huruvida boken är bra eller dålig är naturligtvis upp till läsarens bedömning.

Att boken kunde publiceras omkring två år efter att den skrevs ser jag som enbart Allah den Allsmäktiges oändliga nåd, och därför böjer jag mitt huvud inför Honom i tacksamhet.

Om någon genom att läsa denna lilla bok försöker leva sitt liv på Guds väg, i dess ljus, kommer jag att anse att arbetet under mina tysta och ensamma dagar inte varit förgäves.

Det är denna bön jag ber de ädla läsarna och läsarinnorna om: att Allah, världarnas Herre, också måtte skänka mig kraft att ständigt vandra på Hans »sirat al-mustaqim«. Amin.

Ödmjukt

– Författaren

Rabi al-awwal 1395 e.H.

1975 e.Kr.

Ingen människa vet när hennes död kommer,

hon samlar för hundra år men vet inget om nästa ögonblick.

Den människan är varken vaksam eller medveten

Han fruktar inte sin död.

Inte ens om ett ögonblick har han någon kännedom

drömmar, färgsprakande som hundra år.

Människosinnets naturliga fråga

Är livet i denna värld det enda livet, eller finns det något liv även därefter? Med andra ord: tar människolivet slut i samma stund som döden inträder, eller fortsätter livet även efteråt? Detta är en naturlig fråga i människans sinne, och i alla tider har man varit oenig om den. På denna grund har två motsatta samhällssystem vuxit fram.

Efter att människan har fötts stannar hon en tid i världen och tar sedan avsked. För somliga varar denna vistelse bara några få ögonblick. För andra några dagar, några månader eller några år. Någon lever återigen i över hundra år. Och någon annan lever på ålderns höst ett mer hjälplöst liv än ett barns.

Under sin livstid bär människan på så många förhoppningar och önskningar, så många färgsprakande drömmar. Somligas liv fylls av gränslös lycka och bekvämlighet, och de får möjligheter, medel och tillgångar att njuta fullt ut av livet. Rikedom, ära, anseende och berömmelse – och så mycket annat. Till sist måste hon en dag lämna allt och lämna världen, medan alla gråter över henne. Hennes Takht-e-Taus, kungamakt, hovmän, vesirer och ämbetsmän, vänner och välvilliga beundrare samt hennes omåttliga rikedomar kunde inte hålla henne kvar, och ingen kommer heller att kunna göra det i framtiden. Kung eller undersåte, rik eller fattig, vit eller svart – alla måste smaka döden.

I någons liv sänker sig en oavbruten sorg och fattigdom: andras likgiltighet, förtryck och trakasserier, orättvisa och hänsynslös utsugning. Hela sitt liv måste han i tysthet uthärda allt detta. Till sist befrias även han från samhällets grymma bojor och lämnar en dag denna värld.

Återigen ser man att en människa lever ett ytterst hederligt liv. Lögn, hat och avund mot andra är främmande för hans natur. Att ge mat åt de hungriga, hjälpa de nödställda samt goda ord, goda gärningar och goda tankar hör till hans främsta egenskaper.

Men från sitt folk fick han utstå den yttersta likgiltighet, förtryck och orättvisa. Till sist tog hans liv slut under grym tortyr, bakom fängelsemurarna eller på galgbacken. I detta liv fick han ingen belöning alls för sin sanning och skönhet. Skulle då hans mänsklighet förgäves behöva nöja sig med att bara ropa ut sin smärta? Det finns åter otaliga exempel på hur en person eller en grupp, genom att höja sanningens röst och kämpa för att upprätta sanningen, har gjort den mäktige förtryckaren, som dyrkar lögnen, rasande och fått hans makts tron att skaka och vackla. Därefter fängslade han, för att tillfredsställa sin hämndlystnad, sanningens fanbärare. I fängelset utsatte han honom för en skoningslös tortyrs ångvält och sargade och plågade hans kropp slag efter slag. Ändå kunde han inte rubbas från sanningens väg. Den som hörde talas om hans förtryck och tortyr fick huden att knottra sig. Kanske föll också två medkänslans tårar ur någons ögon.

Vill inte de som följer rättvisa, sanning och skönhet att den förtryckte ska belönas och den tyranniske förtryckaren straffas? Men när och hur?

Det finns också exempel på en människa som lever lyckligt med hustru, barn och övriga familjemedlemmar. Han har aldrig gjort någon orätt. Plötsligt en dag angrep en grupp beväpnade förbrytare orättmätigt hans hem. De dödade husets herre och hans söner och utsatte kvinnorna för bestialiska övergrepp. De plundrade husets rikedomar och satte eld på det som återstod. Den som hörde talas om händelsen beklagade den djupt. Alla sade samma sak: Ack! Ett så skoningslöst och brutalt dåd – finns det ingen rättvisa för detta?

Kanske finns det inte ens någon möjlighet till rättvisa för honom. De som har ansvaret för rättskipningen står kanske i förbund och samarbete med dessa människoliknande odjur. Ska då en sådan ohämmad orättvisa mot människor fortsätta för evigt? Innan rättvisa hann skipas hade de förtryckta människorna redan mist livet. Var är de nu? Har de förtryckta själarna upplösts i det väldiga tomrummet? Har de upphört att existera, eller vandrar de fortfarande omkring och ropar ut sin smärta? Hur ser kapitlet efter deras död ut? Fullständig tomhet, eller något annat?

Och de förtryckare och människoliknande odjur som inte fick någon dom i denna värld kommer också att dö. Ska inget hända dem efter döden heller? Ska det inte finnas någon form av straff?

Se också: kan man verkligen ge någon hans straff för ett brott och hans belöning för en ädel gärning på ett rättvist sätt, även om man vill göra det här på jorden?

Föreställ er att en person orättmätigt har mördat över hundra människor. Genom hans förtryck har hundratals familjer ödelagts. Till slut ställdes han en dag inför rätta. När han väl har hamnat där kan han undkomma genom lagens kryphål eller på något annat sätt. Om det inte finns någon möjlighet för honom att undkomma, kommer ni att straffa honom. Vilket straff? Det strängaste straffet kan vara dödsstraff. Även den verklige mördarens dödsstraff kan benådas. Den högst uppsatte makthavaren kan också frige mördaren för att använda honom i sitt eget intresse. Och även om dödsstraffet verkställs: är ett enda dödsstraff tillräckligt som straff för mordet på över hundra människor? Är detta straff tillräckligt för honom? Men ni har inte heller makt att göra något mer.

Å andra sidan har en person genom ett helt liv av strävan och ansträngning, outtröttligt arbete, uppoffringar och tålamod befriat en hel nation från människors slaveriets ormgarn och ställt den under en allsmäktig varels rättvisa lag. Han har upprättat ett vackert och lyckligt samhällssystem för dem. De blev lyckliga, välmående och utvecklade. Deras liv, egendom, heder och anseende blev fullständigt trygga. Kan en sådan storartad person belönas med en honom värdig belöning?

Om konsekvenserna för de ovannämnda personerna fortsätter även efter döden och någon allsmäktig varelse straffar och belönar de båda grupperna på ett sätt som motsvarar vad de förtjänar – var och en enligt sin rättmätiga lott – är då inte detta verklig rättvisa? Fråga då ert samvete och se efter: är inte livet efter detta också nödvändigt?

Detta är den naturliga fråga som sedan urminnes tider har förbryllat och oroat människans sinne.

Människan kan inte finna det rätta svaret genom tänkande och forskning, och kan inte heller göra det. För att finna det rätta svaret måste man vända sig till en allvetande och ofelbar varelse. Denna bok är just det rätta svaret på den frågan.

Olika uppfattningar om livet efter detta

Sedan urminnes tider har olika uppfattningar utvecklats i sökandet efter ett svar på den naturliga fråga i människans sinne som beskrevs ovan.

En annan fråga är oupplösligt förbunden med denna fråga. Det är frågan om det finns någon ägare eller härskare över detta liv och denna död, eller inte. Finns det någon skapare av denna värld och dess otaliga skapelser, himlarna, månen och solen, planeterna och stjärnorna, bergen och höjderna, floderna och allt annat sådant, eller inte? Svaren på alla dessa frågor finner man samtidigt.

1. En uppfattning är att det inte finns något som kallas Skaparen. Denna värld, himlen, människorna, djuren och alla andra skapelser har uppstått plötsligt som följden av någon olyckshändelse. Människans födelse och död är resultatet av samma olyckshändelse. Det finns inget som kallas livet efter detta. Det finns ingen möjlighet för något som förstörs, inklusive mänskligheten, att åter få existens. Denna värld kommer en dag med säkerhet att förstöras. Därefter kommer ingenting att finnas kvar.

2. Några säger att denna värld är utan början och utan slut. Den kommer inte att förstöras. Endast de levande varelserna kommer att förgås. Men uppståndelse till liv är inte möjlig.

3. Andra tror på återfödelse. Det innebär att människan efter döden gång på gång kommer att födas på nytt i denna värld för att uppleva följderna av sina goda eller onda gärningar.* [Om denna uppfattning hos dem som tror på återfödelse vore riktig, borde de som föds på nytt efter döden ha någon kunskap om tillståndet efter döden. Men har någon berättat om tillståndet efter döden? Efter återfödelsen måste man också ha kunskap om sitt tidigare jordiska liv. Annars, hur kan man veta att det senare livet är följden av det tidigare? Och om man inte vet det, hur ska man då kunna uppleva belöningen eller straffet för återfödelsen? – Författaren]

4. Återigen är någras uppfattning att det efter döden finns helvete och paradis, eller underjord och himmel, för människan. Men efter att syndaren har straffats i helvetet kommer han att födas på nytt för att även i det jordiska livet leva ett förödmjukat liv. Även här kvarstår frågan: Är då inte helvetets straff tillräckligt för syndaren?

5. Vissa har uppfattningen att denna värld är en plats för stora synder. Själva livet här är ett stort straff. Så länge människosjälen är förbunden med den materiella världen måste den efter döden gång på gång födas på nytt och återvända hit. Männosjälens verkliga befrielse (mahānirvāṇa (Emancipation of soul)) består i, eller i dess förintelse. Detta kan ske på följande sätt: i varje liv måste människan förvärva en viss mängd förtjänst. När förtjänsten från flera liv därefter läggs samman, och den är betydande, kommer hennes ”fanā”, eller förintelse, att äga rum. Detta var hennes befrielse från den syndfulla världen, eller mahānirvāṇa.

Även här finns inget bestående straff eller någon bestående belöning för synd och goda gärningar.

6. Det finns också en annan grupp som tror på livet efter detta, paradiset och helvetet. De säger att de är arvingar till en släkt som var mycket älskad och utvald av Gud. Därför har de ingen anledning att frukta livet efter detta. Även om de kastas i helvetet för sina synder blir det bara för en kort stund. Med hänsyn till deras höga börd kommer Gud mycket snart att befordra dem till paradiset.

7. Det finns ytterligare en grupp som tror på livet efter detta, helvetet och paradiset. De säger att Gud har korsfäst och dömt sin ende son (?) till döden. I utbyte mot detta har Han förlåtit hela mänsklighetens alla synder. Genom att tro på denne Hans son och lovprisa honom något räcker det för att få frälsning i livet efter detta.

৮. Åter andra tror visserligen på livet efter detta, helvetet och paradiset. Men de anser samtidigt att vissa människor här i världen, vare sig de är döda eller levande, besitter särskilda egenskaper och en oerhörd makt. De tror att dessa människor i livet efter detta kommer att utöva sitt inflytande hos Gud och skaffa dem frälsning. Under inflytande av denna tro vill de, i stället för att tillfredsställa Gud, behaga dessa så kallade mäktiga och inflytelserika människor. När dessa människor dör lägger man blommor, shirinī, nazr-niyāz och votivgåvor på deras gravar och till och med prostrerar sig inför gravarna. Och när de lever försöker man behaga dem genom att ge dem olika värdefulla gåvor eller nazr-niyāz.

Ovan har olika uppfattningar om livet efter detta diskuterats. Frågan är: Vilka bevis finns det för sanningen i de ovan nämnda uppfattningarna? Är dessa uppfattningar grundade på korrekt och välgrundad kunskap, eller har de byggts upp enbart på gissningar och antaganden? Eller är de ett nät av blind vidskepelse som gått i arv från generation till generation? Eller är de ett bedrägligt nät, skapat av någon listig och självisk person eller grupp för att plundra människors pengar under förevändning att de ska vinna religiösa meriter?

Om detta är fiktivt och grundat på gissningar och antaganden, eller om det är blind vidskepelse eller ett bedrägligt nät skapat av penninggiriga personer klädda i religiösa lärares dräkt, kommer alla att erkänna att det på intet sätt är trovärdigt. Om det är kunskapsbaserat, vad är då denna kunskaps källa? Därför måste saken prövas mot den felfria kunskapens prövosten.

Källor till verklig kunskap

Låt oss nu diskutera vilka den verkliga kunskapens källor är. Kunskapens källor är huvudsakligen

1. De fem sinnena (sinnesbaserad och genom sinnena förvärvad kunskap)

2. Wahy (uppenbarelse – den ofelbara och felfria kunskap som profeterna mottagit från Gud).

Det finns endast de två ovan nämnda kunskapskällorna. Vetenskapsmän förvärvar denna kunskap genom experiment och observation. Men även i dess grund finns sinnesförmågan och en samling grundläggande materiella beståndsdelar (Basic Material).

Kunskap kan också erhållas genom vittnesmål och bevis. Men den kunskapen bygger på vittnesgivarens sinnesintryck. På samma sätt bygger den kunskap man får genom att läsa historia på kunskap som historikern har sett med egna ögon eller hört med egna öron. Det vill säga, den bygger på sinnesintryck. Inte heller denna kunskap är alltid felfri. Det förekommer att man vittnar i strid med sanningen, och historia skrivs också genom att sanningen förvrängs. Trots detta måste även dessa räknas som källor till sann och falsk kunskap.

Den kunskap som nu gäller livet efter döden, det vill säga kunskapen att det finns ett liv efter döden eller kunskapen att det inte finns något liv efter döden, kan inte vara grundad på sinnesintryck. Ingen har nämligen haft möjlighet att färdas bortom dödens ridå och återvända efter att ha sett vad som finns där, och det finns inte heller något sätt att hålla kontakt med de dödas själar. Därför kan ingen säga att det finns eller inte finns ett liv efter döden.

Vissa låtsas vara vetenskapsmän och säger att eftersom ingen har sett att det finns ett liv efter döden, kan man på inga villkor tro på det. Men detta påstående är inte alls vetenskapligt eller förnuftigt. För när ingen har färdats till andra sidan av döden och återvänt efter att ha sett hur det förhåller sig där, hur kan man då säga att det inte finns något liv efter döden?

Ni kan genom att öppna min låda och titta efter säga vad som finns och inte finns i den. Men hur kan ni säga att det inte finns något i lådan utan att öppna den? Ni kan endast med säkerhet säga att jag inte vet om det finns något i lådan eller inte.

En verklig vetenskapsman kan genom experiment och observation avgöra om något är sant eller falskt, även om det naturligtvis ofta också kan bli fel. Men innan han har genomfört sina experiment och observationer kan han inte säga vare sig ja eller nej om något existerar. Han måste säga: ”Detta vet jag ingenting om.” Därför skulle den verklige vetenskapsmannens uttalande lyda: Det har inte varit möjligt att experimentera och undersöka om det finns ett liv efter döden eller inte. Därför är det lika fel att säga att det finns som att säga att det inte finns.

Av diskussionen ovan framgick att den första kunskapskällan, de fem sinnena, inte kunde ge oss någon som helst föreställning om livet efter döden. Nu återstår den andra källan: uppenbarelsen. Låt oss se vilken kunskap uppenbarelsen ger oss.

Profeternas ankomst genom tiderna

Tro på uppenbarelsen kan endast komma ur tro på Gud. Av de olika uppfattningar om livet efter döden som framställts ovan tror anhängarna av alla uppfattningar utom de som beskrivs under nummer 1, 2 och 5 i stort sett på en skapare eller Gud. Många har också förnekat livet efter döden trots att de tror på Gud. Men de som inte tror på Guds existens förnekar av naturliga skäl livet efter döden. Denna diskussion om livet efter döden syftar inte till att bevisa Guds existens. Ändå kan diskussionen om livet efter döden inte bara ge bevis för Guds existens, utan också för Hans enhet.

Det finns en Skapare till jorden och himlarna och allt som finns mellan dem, liksom till allt som finns under jorden och i havens djup. Han är Allah den Allsmäktige. Efter att ha skapat människorna sände Han genom tiderna profeter till folken i olika länder för att underrätta dem om den rätta livsordningen. Det behöver knappast sägas att profeterna själva var människor. Allah den Allsmäktige valde emellertid ut de bästa människorna i samhället till profeter. Den kunskap som Allah sänder till en profet kallas uppenbarelsens kunskap. Profeten får denna kunskap direkt från Gud, eller genom ängeln Gabriel (a), eller genom drömmar. Eftersom denna kunskap kommer från Gud är den fullständigt ofelbar och den yttersta sanningen.

Den första profeten i denna värld var den första människan, Hazrat Adam (a). Den siste profeten var arabernas Hazrat Muhammad (s). Sammanlagt har etthundratjugofyra tusen profeter, eller enligt en annan uppfattning fler eller färre, kommit till denna värld. Några av profeterna nämns i Koranen. Många andra nämns inte. Detta har klargjorts i Koranen.

Den siste profeten Muhammad (s) och alla andra profeter lade fram samma lära om livet efter döden. Det finns inte ens den minsta meningsskiljaktighet mellan profeternas utsagor om livet efter döden. Alla sade samma sak.

Man måste komma ihåg att dessa över hundra tusen profeter inte levde under samma tid eller på samma plats, så att de kunde ha hållit en konferens och efter många diskussioner kommit fram till en gemensam slutsats. Från den stora översvämningen på Hazrat Nuhs (a) tid fram till den siste profeten Muhammad (s) sändes profeter till olika folk under omkring sex tusen år. Även under tiden mellan Hazrat Adam (a) och Hazrat Nuh (a) kom många profeter.

Vanligtvis sändes en ny profet när människorna efter en profets bortgång helt hade glömt hans undervisning och föredöme. Den siste profeten framträdde sex hundra år efter Hazrat Isas (a) bortgång. Med undantag för en handfull mötte den ene profeten aldrig den andre. Ändå sade de alla samma sak, trots att de levde bland människor från olika tider och epoker. Anledningen var att det budskap de förmedlade till människorna inte var något de själva hade hittat på. De förmedlade endast den kunskap som Allah hade gett dem. Det var utifrån denna gudagivna kunskap som de lade fram en och samma lära om livet efter döden.

Det finns endast ett korrekt svar

Det är allmänt erkänt att det endast finns ett korrekt svar. Det som är fel finns i många varianter. De som begår fel är inte eniga i sitt tänkande. Deras tankar utgår inte från någon felfri källa. Låt därför tjugo elever i en klass lösa samma räkneuppgift. Ni kommer att se att de korrekta svaren är likadana. De som svarade fel kunde inte enas. Deras svar blev av olika slag. Det berodde på att deras svar inte byggde på korrekt kunskap.

Allahs profeter har besvarat frågan om livet efter döden. Deras svar är korrekta eftersom de allihop var exakt likadana. Och orsaken till deras riktighet och sanningsenlighet var att deras kunskap var given av Gud.

Alltså var profeternas kunskap om livet efter detta å ena sidan en stor sanning och å andra sidan densamma och enhetlig för alla.

Islams lära om livet efter detta

Den uppfattning om livet efter detta som profeten förmedlade, och som kallas den islamiska uppfattningen eller läran, kan kortfattat sammanfattas så här: Jorden, himlarna och allt som finns däremellan kommer en dag oundvikligen att förstöras. Begynnelsen och beskrivningen av denna förstörelse har återgetts utförligt i Koranen. Allt utom Gud kommer att förstöras. Därefter kommer, på Guds befallning, en ny värld att skapas. Varje människa kommer att återuppväckas och träda fram inför Gud. Den dagen måste hon inför Gud redogöra för allt gott och ont hon har gjort under sitt liv i denna värld. Detta har kallats domens dag. Allah den Högste är ensam ägare och domare över denna dag.

Under denna domstolsförhandling kommer det inte att finnas någon advokat eller juridiskt ombud som försvarar den anklagade. Inga mänskliga vittnen kommer heller att behövas. Om hon förnekar sin skuld kommer kroppens lemmar själva att vittna sanningsenligt. Det finns ingen möjlighet att undgå att erkänna skulden. Varje ögonblick av människans handlingar registreras nämligen noggrant redan under livet i denna värld. En exakt film av varje ord och samtal, skratt och gråt, varje rörelse med lemmarna och till och med varje hemlig och offentlig handling spelas in. Detta levande vittnesmål och bevis kommer att läggas fram inför henne. Det finns ingen möjlighet att förneka någonting.

Om någon klarar den dagens dom blir paradiset hennes boning. Det är en plats av gränslös lycka. De som misslyckas i domen den dagen får sin plats i Jahannam eller helvetet. Det är en flammande eldgrop som varar i evighet. Vare sig människan kommer till paradiset eller helvetet blir hennes liv och livslängd eviga. Människan får ett odödligt liv. Denna livstid kallas livet efter detta, eller med Koranens terminologi ”al-ākhira”.

Motstånd mot livet efter detta

I varje tidsålder har okunniga människor häftigt förnekat livet efter detta. De ville under inga omständigheter tro att människan skulle återuppväckas efter döden. Även om de trodde på en Skapare hade de en felaktig och låg uppfattning om Hans egenskaper och identitet. Därför kunde de inte på något sätt tro på livet efter detta.

Efter döden förstörs och upplöses människans alla lemmar, ben, hud, kött och varje molekyl och atom. Eller så förtär jorden allt detta. Hur skulle då kroppen och livet, som hade förmultnat, kunna återfås? Detta låg bortom deras kunskap och förstånd. Därför kallade okunniga människor varje profet galen när han, genom att tala om livet efter detta, försökte väcka människans ansvarskänsla. De vägrade inte bara att tro på hans lära, utan torterade honom dessutom på olika sätt med förevändningen att han spred denna lära.

Varför motstånd mot efterlivet?

Varför var tron på efterlivet så omvälvande? Varför gjorde förkunnelsen av denna lära motståndarna så rasande? Vilken olycka drabbade dem till följd av denna förkunnelse, som de inte kunde tolerera?

Bakom detta låg en psykologisk orsak. Den var att de som tror på efterlivet har en viss typ av karaktär, handlingssätt, seder och bruk, smak och tankeförmåga samt civilisation och kultur. De otrognas allt detta är däremot av helt motsatt slag. Detta är en beprövad sanning.

De troende på efterlivet utvecklar en sådan mentalitet att de i varje ögonblick tänker att de efter döden måste stå till svars inför Gud för varje hemlig och offentlig handling. De är fast övertygade om att varje ord och handling registreras noggrant av en osynlig kraft. Det är omöjligt för dem att dölja något. De måste straffas för varje ond handling. Detta är deras fasta övertygelse. Därför försöker de avstå från alla onda handlingar.

De som inte tror på efterlivet har en karaktär som är precis motsatt. Eftersom de enligt sin uppfattning eller tro menar att det inte finns något efter döden, behöver de inte stå till svars inför någon för sina handlingar. Om de i det jordiska livet ägnar sig åt extremt utsvävande leverne och sexuellt anarki, om de är banditer och plundrare, om de berövar människor deras individuella frihet och tvingar dem att leva ett liv som är sämre än djurens, har de ändå ingen anledning att frukta något. De tror nämligen att de efter döden inte behöver stå till svars inför någon för detta. Efter döden finns det ju ingenting mer för dem. Varken ett nytt liv eller besväret och besvärligheten med räkenskap.

En ny lära har byggts upp som förnekar en Skapare och efterlivet. Den går ut på att eftersom det inte finns någon skapare av skapelsen och inget som kallas efterlivet, måste man njuta av denna värld av hela sitt hjärta medan man lever. Efter döden kommer allting att ta slut. Ät, drick och var glad (Eat, Drink and Be Merry). Det sägs också att livet i denna värld är den enda kampen för tillvaron (A Struggle for existence). Den som är stark, listig och intelligent har den enda rätten att överleva (Survival of the fittest). Men den som är svag, även om han är hederlig och rättfärdig, har ingen rätt att överleva.

Om man erkänner Skaparen och efterlivet måste man tygla sina begär, upphöra med godtycke och tygellöshet och avstå från att njuta av livet genom orättvisa och ohederliga metoder. Dessutom måste livet göras välreglerat och disciplinerat. Och då kan man ju inte njuta av livet till fullo. Detta var alltså deras psykologiska orsak till att förneka Guds och efterlivets existens.

Det ovan beskrivna synsättet och mentaliteten uppstår genom att man förnekar efterlivet. De tror inte på sådana egenskaper som moral, rättvisa, opartisk rättskipning, medkänsla och barmhärtighet mot de svaga och förtryckta. Grymhet, barbari, mord, brutna löften och förräderi erkänns inte som brott av dem. Deras samvete plågas inte när de för att tillfredsställa sexuella begär förvandlar kvinnorna till föremål för lust, eller när de för att tillgodose sina egna intressen förslavar eller förstör en människa, ett helt land eller ett helt folk. Historien vittnar därför om att många forna folk, trots att de nådde höjder av materiell utveckling och välstånd, på grund av sin otro på efterlivet sjönk ner i moralisk förnedrings bottenlösa avgrund. De hade blivit ytterst tyranniska, blodtörstiga människo-odjur. Därför förstörde Allah dem fullständigt och utplånade deras namn och spår från jordens yta.

Detta var den verkliga orsaken till att människor som förnekade livet efter detta förödmjukade, stenade och sårade varje profet som uppmanade dem att tro på livet efter detta, eller förvisade honom från hans hemland. Genom att tro på livet efter detta ville de inte göra sitt liv disciplinerat och självbehärskat, och inte heller tygla sin hejdlösa lust efter njutningar. De ville inte avstå från sin önskan att förslava människor och härska över dem i Guds ställe. Detta var själva grundorsaken till deras konflikt med profeterna.

På grund av förnekandet av livet efter detta och ett fullständigt moraliskt förfall förvandlades Noas folk, Lots folk, Nimrod, Farao, folken ʿAd och Thamud, Tubba och andra folk i det förflutna till ruinhögar. Deras namn uttalas i det mänskliga samhället med avsky och förbannelser. De forntida grekiska och romerska civilisationerna har enbart blivit föremål för historien.

Endast gudsfruktan hämmar brottslighet

För att bekämpa brottslighet stiftas olika strafflagar i varje land. Naturligtvis kan deras nödvändighet inte förnekas. Men kan brottsligheten verkligen hämmas enbart genom att stifta strafflagar och straffa brottslingar?

Varför begås mord, rån, överfall, otukt, korruption, våld och andra avskyvärda brott trots att det finns lagar och strafflagar i landet? Man måste undersöka de verkliga orsakerna till allt detta.

En brottsbenägen person utför vanligtvis sina dåd i största hemlighet, utom människors synhåll. Därefter använder han olika metoder för att kringgå lagen. Därför händer det att en brottsling går fri utan hinder, trots att lagen föreskriver stränga straff för brottet. Att komma undan efter att ha begått ett brott uppmuntrar honom två- till fyrfaldigt att begå brott. Våra lagar och vårt rättsväsende är bristfälliga eftersom de är skapade av människor. Det saknas också ärlighet inom juristverksamheten. Dessutom händer det ofta att en brottsling genom inflytande över rättsväsendet, eller efter att ha dömts genom påverkan från mäktiga kretsar, går fri. Följden blir att förtryckta och hjälplösa människor berövas rättvisa. Därför ser man att den verklige mördaren, den som har plundrat och förskingrat tiotals miljoner och den som gjort sig skyldig till olika brott, genom diverse ohederliga metoder kringgår lagen och går omkring med högburet huvud i samhället.

Det bör inte vara någons enda önskan att brottslingen straffas; det man bör önska är att brottets rötter utplånas. Hur är det möjligt?

Brottsbenägenheten uppstår först i sinnets dolda vrår. En syndfull omgivning på alla håll, umgänge med syndare, läsning av oanständig och smaklös litteratur samt pjäser och romaner, liksom filmer och television som väcker sexuell upphetsning, bidrar till att skapa brottsbenägenhet. Därefter får begäret, önskan och beslutet att begå ett brott människan att hänge sig åt brott. Nu måste denna benägenhet förstöras i sin linda, inne i sinnet. Men det är på intet sätt möjligt att förstöra den genom någon lag, genom att skrämma människor eller genom någon yttre kraft. Det är nödvändigt att en sådan kraft väcks inom människan att den kan hämma brottsbenägenheten. Endast gudsfruktan och fruktan för livet efter detta kan vara källan till denna kraft. Om människan har en fast övertygelse om att livet i denna värld inte är det enda livet, utan att det även efter döden finns ett liv utan slut, och att livet efter detta är beroende av människans handlingar i denna värld; om hon vet att hon i livet efter detta inför Allah den Allsmäktige måste avlägga en detaljerad räkenskap för allt hon gör, i hemlighet och öppet; att varken synd eller goda gärningar i detta liv kan döljas; att ingen kan rädda någon från syndens straff och ingen heller kan beröva någon belöningen för goda gärningar—då skyddar tron på detta, tillsammans med mental fostran och uppbyggandet av en verklig karaktär i enlighet därmed, samhället från alla former av synd.

Därför är det endast fruktan för Gud och det hinsides som kan hålla människan borta från synd. I islams historia finns lysande exempel på detta. Jag ska nämna ett här.

Under den andre kalifen Hazrat Umar al-Faruqs tid, må Gud vara nöjd med honom, bodde en gammal kvinna i utkanten av Medina. I hushållet fanns bara hon och hennes dotter. De samlade in mjölk från olika platser och försörjde sig genom att sälja den på marknaden.

En natt sade den gamla kvinnan till sin dotter: ”Om vi blandar lite vatten i mjölken får vi mer betalt.”

Dottern sade: ”Hur skulle det vara möjligt? Har du inte hört att Amīr al-muʾminīn har tillkännagett straff för bedragare?”

Den gamla kvinnan sade: ”Å, nonsens! Nattetid, i den här avskilda byn, var finns Amīr al-muʾminīn, och var finns hans hemliga vakt som skulle kunna upptäcka det?”

Dottern sade: ”Det är sant att ingen människa kan se denna vår onda handling. Men kan du lura Guds öga, mor? På domedagen kommer vi ju att avslöjas.”

Den gamla kvinnan kom till besinning. Fruktan för Gud och det hinsides fyllde henne med skräck. Hon ångrade sig och höll tillbaka sin benägenhet att begå brott.

Kalifen Hazrat Umar, frid vare med honom, hörde av en slump dessa två kvinnors samtal när han färdades runt i staden förklädd. Han blev så förtjust i den unga flickans gudsfruktan att han tog henne till hustru åt sin son.

Sådana händelser förekommer kanske ständigt i samhället. Men i förhållande till befolkningen är deras omfattning mycket liten.

Om människans karaktär formas på grundval av gudsfruktan och fruktan för livet efter detta, behövs ingen offentlig styrka för att utrota brottslighet och korruption ur samhället. Om människorna inom avdelningen eller styrkan för bekämpning av korruption inte har gudsfruktan och fruktan för livet efter detta i sina hjärtan, är det inte alls förvånande om även de blir korrumperade. Därefter kommer allas uppgift i det landet, i stället för att bekämpa korruption och brottslighet, att vara att tillsammans främja dem.

Tro på livet efter detta och karaktär

I alla tider och bland alla folk har karaktärsdaning varit högt uppskattad. Därför har människor med god karaktär i alla tider betraktats med respekt. Att tala sanning, försörja sig på lagliga sätt, visa medkänsla med andra, hjälpa den nödställde, respektera andras liv, egendom och heder, skipa rättvisa åt alla utan åtskillnad mellan vän och fiende, vara arbetsam och göra goda gärningar, självuppoffring, tålamod och uthållighet, att visa tacksamhet och liknande erkänns allmänt som egenskaper hos en ädel karaktär.

Frågan är nu hur man kan förvärva dessa karaktärsegenskaper. Hur kan man få motivationen att förvärva dem, och vad kan vara denna motivations källa?

Det är visserligen inte så att man inte kan förvärva vissa av de ovan nämnda egenskaperna utan att tro på Gud och livet efter detta. Men då blir de partiella, tillfälliga, ofullständiga och ensidiga. Genom nationalism och patriotism kan dessa egenskaper förvärvas delvis, enbart i landets och folkets intresse. Men i samma lands och folks intresse anses det åter vara en ädel handling att avstå från dessa egenskaper. I nationalismens och patriotismens namn anses det inte alls förkastligt att underkuva andra länder och folk, göra människor från andra folk till slavar och tvinga dem att leva ett liv som är sämre än djurens.

Som exempel nämns engelsmännen, och det sägs att de, trots att de som kollektiv inte tror på Gud och livet efter detta, är mer pålitliga, rättvisa, sanningsenliga, storsinta och människovänliga än andra folk och hängivna åt mänsklighetens tjänst. Men sanningen är att även om vissa av dem individuellt kan ha vissa karaktärsegenskaper, begår de som nation, genom dem som de utser till sina nationella representanter, öppet på den internationella arenan utan att tveka avskyvärda brott såsom lögn, bedrägeri, brutna löften, förräderi, orättvisa, övergrepp och mord. Ändå hyllas de av hela nationen. På vilket sätt var de brittiska härskarnas behandling av invånarna i deras kolonier mindre barbarisk än barbariet? Clive, den engelska nationens högt ihågkomne och odödligt ihågkomne ledare, spelade en bedräglig och förrädisk roll när han lade grunden till det brittiska imperiet i mangolunden vid Plassey; det är en minnesvärd händelse i historien. En förmögenhetslös skrivare i Ostindiska kompaniet kom till Indien 1744. När han återvände hem 1760 hade han omkring två crore i kontanter. I hans hustrus smyckeskrin fanns ädelstenar och pärlor värda två lakh. Då var han den rikaste personen i England, Irland och Skottland. Dessa pengar och tillgångar var rikedomar som orättmätigt plundrats från undersåtarna i det erövrade riket. Enligt deras livsåskådning strider det inte mot moralen att plundra andras rikedomar. Är Dalhousies och Warren Hastings orättvisor, övergrepp och grymma handlingar påhittade händelser? Vilken ädel karaktär besitter amerikanerna, som i vår tid förespråkar civilisation och mänskliga rättigheter? För sina egna intressens skull tvekade de inte att med kärnvapen utplåna oräkneliga miljarder människoliv. Genom att upprätta en judisk stat kallad Israel i Mellanöstern har freden i hela Mellanöstern förstörts, och miljontals människor har blivit hemlösa och utblottade och tvingats leva ett omänskligt liv. Är inte amerikanerna ansvariga för detta? Är detta ett tecken på en människovänlig karaktär?

I kommunism och socialism finns det ju ingen plats alls för principer och moral. Vilken karaktär hade de statsledare som Hitler, Lenin och Stalin, som inte trodde på Gud och livet efter detta, när de lät blod strömma i floder från tiotals miljoner människor? Samma syn ser vi också i Kina.

Allahs förklaring om att man inte kan vara verkligt dygdig samtidigt som man förnekar det hinsidiga lyder som följer:

(Arabiska***************************)

”Saken är den att de som inte ser någon möjlighet att möta Oss (i det hinsidiga), som är nöjda och trygga med endast det världsliga livet och som är likgiltiga inför Våra tecken, deras slutliga boning blir helvetet – som vedergällning för det de har gjort (genom sina felaktiga läror och felaktiga handlingssätt).”

– Sura Yunus: 7–8

Varför skulle helvetet, i stället för belöningen i paradiset, vara deras slutliga tillflykt, även om de efter att ha förnekat det hinsidiga kan vara dygdiga och utföra goda gärningar? Naturligtvis kan man uppnå vissa delar av en god karaktär enbart på grundval av utilitarismen (UTILITARIANISM – uppfattningen att det som gagnar allmänheten är det enda rättmätiga). Dessa karaktärsegenskaper är begränsade till individer och nationer. Därför finns det, oavsett nation och religion, inget annat val än att i mänsklighetens intresse erkänna ovillkorlig lydnad inför den Allsmäktige.

Dessutom är det önskvärt att gott och ont blir en metod eller måttstock för att avgöra karaktären. Varken landet eller nationen kan ge människorna någon riktig livsordning eller fastställa någon måttstock för gott och ont. Gott och ont avgörs utifrån tid, omständigheter och nationella intressen. Det som i dag betraktas som gott blir i morgon ont. Därför ser man att alkoholförtäring i vissa länders lagstiftande församlingar först förbjuds och senare förklaras laglig igen. I nationalistiska länder tilldelas de egna nationernas medborgare en viss värdighet, medan människor från andra nationer helt berövas denna värdighet. Inte heller behandlas de egna landsmännen och utlänningarna lika inför lagen.

Det är därför tron på Gud och det hinsidiga blir så ytterst nödvändig. Gud har gett människan en vacker, välordnad och fullständig livsordning, förklarat vad som är gott och ont samt fastställt enhetliga lagar och handlingssätt för att avgöra rätt och orätt. Dessa regler och handlingssätt ska förbli fasta och oföränderliga.

Efter att ha fastställt gott och ont samt rätt och orätt förklarar Allah att människan i det hinsidiga ska dömas utifrån gott och ont samt rätt och orätt. De goda människorna kommer där att belönas och få ett evigt lyckligt liv. Däremot blir de onda människornas öde ytterst fruktansvärt. Detta är en oundviklig sanning som det inte finns någon rättmätig anledning att förneka.

Nu är det möjligt att uppnå en god karaktär och leva ett gott liv endast på grundval av en fast övertygelse om Gud och livet efter detta. Eftersom den spontana drivkraften att forma en god karaktär endast kan hämtas ur tron på livet efter detta. Så länge denna tro hålls levande i sinnet kan man få motivation att göra gott och följa den rätta vägen.

Mänsklighetens historia vittnar också om detta: när människor eller folk har förnekat Gud och livet efter detta, eller glömt det, har de sjunkit ned i det bottenlösa djupet av moraliskt förfall. Genom deras övergrepp och orättvisor har jämmer och klagan kommit över samhällslivet. Till slut har detta folk gått under, och dess namn och spår har utplånats från världen.

Låt oss nu se vilka obestridliga argument Koranen har lagt fram om livet efter detta. Tron på livet efter detta är så viktig att förnekandet av den i själva verket innebär ett förnekande av Allah och Hans profeter och sändebud. Endast när en fast övertygelse om livet efter detta uppstår tillsammans med en fast tro på tawhid och risalat, kommer den byggnad av islamisk livsåskådning och islamiskt samhällssystem som profeterna och sändebuden har visat att vara tryggad. Det är just förnekandet av livet efter detta som kommer att krossa denna byggnad.

Därför säger Allah den Allsmäktige:

(Arabiska *******************************)

”De som inte tror svär de allra kraftigaste eder vid Allah och säger att Allah inte ska återuppväcka de döda. Jo, Han ska göra det! Detta är ett löfte som Han har åtagit sig att uppfylla. Men de flesta människor vet inte. Återuppståndelsen är nödvändig för att Han den dagen ska klargöra den verkliga sanningen i den sak om vilken de tvistade. Då kommer de som inte tror att få veta att de var lögnare. För att ge något existens behöver Han inte göra mer än att säga: ’Bli!’ och genast blir det till.” – (Sura an-Nahl: 38–40)

Allah den Allsmäktige beskriver här det förnuftsmässiga och moraliska behovet av återuppståndelse och nytt liv efter döden. Ända sedan människans skapelse har det funnits många meningsskiljaktigheter och tvister om den verkliga sanningen. På grund av dessa meningsskiljaktigheter har splittring, motsättningar och konflikter uppstått mellan ätter, folk och stammar. På denna grund har de som burit fram olika ideologier och synsätt byggt upp sina egna religioner, samhällssystem och civilisationer och kulturer. Till stöd för var och en av dessa ideologier och för att upprätta dem har miljontals människor vid olika tider offrat liv, egendom, heder och ära. Blodiga konflikter har också ägt rum mellan anhängare av olika uppfattningar. Anhängare av en uppfattning har försökt driva bort dem som haft en annan uppfattning. De som angripits har ända till det sista ögonblicket inte övergett sin egen tro och ideologi. Förnuftet kräver också att sanningen om sådana våldsamma meningsskiljaktigheter måste uppenbaras: vilken sida hade sanningen och vilken hade lögnen? Vem stod fast på den rätta vägen och vem hade gått vilse? Det finns ingen möjlighet att denna sanning ska uppenbaras i denna värld. Världens ordning är sådan att det här är svårt för sanningen att träda fram obehöljd. För att uppfylla detta förnuftets krav behövs därför existensen av en annan värld.

Detta är inte bara ett krav från förnuftet, utan också från moral och etik. Många grupper har deltagit i dessa tvister, motsättningar och konflikter. Några av dem har utövat förtryck och övergrepp, medan andra har fått utstå dem. Några har offrat liv och egendom, medan andra har utnyttjat detta. Var och en har antagit en moralfilosofi och en moralisk syn enligt sin ideologi, och som följd av detta har miljontals människors liv påverkats positivt eller negativt. Det måste därför komma en tid då följderna av allt detta uppenbaras i form av belöning eller straff. Om fullständiga moraliska konsekvenser inte kan uppenbaras inom denna världens ordning, behövs det med nödvändighet en annan värld där de kan uppenbaras fullständigt.

Allah säger:

(Arabiska ****************************************)

”Alla måste återvända till Honom. Detta är Allah den Allsmäktiges fasta löfte. Han inleder skapelsen och Han kommer också att skapa på nytt. Anledningen till den andra skapelsen är att Han ska belöna dem som tror och gör goda gärningar i enlighet med rättvisa. Men de som följer de otrognas väg ska dricka hett vatten och utstå ett plågsamt straff. Detta straff får de för allt de gjorde genom att förneka sanningen.” – (Sura Yunus: 4)

Här har efterlivets anspråk och dess bevis lagts fram. Anspråket är att efterlivet, det vill säga människans återuppståndelse, med säkerhet kommer att äga rum. Detta är inte alls omöjligt. Som bevis sägs att Den som kan skapa en gång också kan göra det om och om igen. Om Han alltså en gång har skapat människan, varför skulle Han då inte kunna göra det en andra gång?

Därefter har behovet av efterlivet förklarats. Argumentet ovan räcker för att visa att en andra skapelse är fullt möjlig. Sedan sägs det att återuppståndelsen är särskilt nödvändig ur samvetets och rättvisans synpunkt, och att detta behov inte på något sätt kan tillgodoses utan återuppståndelsen. De som, efter att ha erkänt Allah den Allsmäktige som Skapare och Herre, lever ett liv i sann underkastelse och lydnad har med rätta rätt till belöning, medan de som förkastar sanningen och lever på motsatt sätt också bör få möta följderna av sina handlingar. Men detta behov tillgodosågs inte alls i jordelivet, och det finns inte heller någon möjlighet att det ska tillgodoses där. För att detta behov ska uppfyllas är återuppståndelsen, eller livet efter detta, helt nödvändigt.

(Arabiska ***********************************)

”Var och en måste smaka döden, och på uppståndelsens dag ska ni få er fulla belöning. Den som då räddas från helvetets eld och får träda in i paradiset, han har verkligen nått framgång.” – (Sura Āl ʿImrān: 185)

Även här har argumentet för efterlivets nödvändighet lagts fram. Först nämns en beprövad sanning, nämligen att varje människa är dödlig. Att varje levande varelse måste smaka döden är en daglig verklighetserfarenhet för människan.

Därefter fortsätter människan under sin livstid att utföra både goda och onda handlingar här i världen. Här får man inte den rättmätiga belöningen för goda handlingar eller det rättmätiga straffet för onda handlingar. En rättfärdig människa kan ägna hela sitt liv åt goda gärningar utan att få sin belöning, och en ogärningsman kan begå onda handlingar hela livet utan att drabbas av straff. Detta är ytterst verkliga sanningar som ingen kan förneka. Ändå är belöningen för goda gärningar och straffet för onda handlingar absolut nödvändiga. Eftersom en korrekt och fullständig belöning för goda gärningar och ett motsvarande straff för onda gärningar inte är möjliga inom denna världens ordning, är behovet av ett annat liv efter döden obestridligt.

(Arabiska ***************************************************)

”Alla måste dö, och Vi kommer att pröva er här i världen genom både lycka och olycka, och för att få resultatet av denna prövning måste ni återvända till Oss.”

– (Sura al-Anbiya: 35)

________________________

Koranens argument om livet efter detta

Som svar på påståendet från de otrogna att det inte finns någon möjlighet att människan återuppstår långt efter det att benen, huden, köttet och partiklarna i människokroppen har förmultnat efter döden, säger Allah den Allsmäktige:

(Arabiska ***************************************************)

”Allt som jorden förtär av de döda kropparna är känt för Oss. Och varje minsta beståndsdel som däri finns är också bevarad i Vår bok.” – (Sura al-Kahf: 4)

Om de okunniga och otroendes förstånd inte kan inse hur det är möjligt för Allah att ge liv på nytt, är det endast ett tecken på deras begränsade kunskap. Det betyder inte att Allah är oförmögen till detta. De menar att det är omöjligt och overkligt att åter ge kropp åt de människor som har dött sedan tidernas begynnelse och som även i framtiden kommer att dö, efter att deras döda kroppar har förmultnat och förvandlats till intet under tusentals år. Men Allah säger att även om människokroppens förmultnade minsta beståndsdelar är utom människans syn och kunskap, är de aldrig utom Hans kunskap. Allah vet var de befinner sig, och dessutom är de noggrant nedtecknade i den bevarade boken. På Allahs blotta befallning kommer de åter att samlas och åter anta exakt den tidigare kroppen. Människan kommer inte bara att återfå livet, utan också exakt den kropp hon hade i denna värld. För Allah är detta inte alls svårt.

Allah har besvarat just denna typ av fråga på många andra ställen i den heliga Koranen:

(Arabiska ****************************************)

”Jag har skapat er. Varför erkänner ni då inte dess (det hinsides) verklighet?” – (Sura al-Waqi’a: 57)

Om den som inte tror på det hinsides erkänner att det var Allah som skapade honom, varför skulle han då vägra erkänna att Han också kan skapa honom en andra gång?

(Arabiska ******************************************)

”O mänsklighet! Om ni hyser tvivel om att ni ska återuppväckas på Uppståndelsens dag, tänk då efter: Jag har skapat er först av jord, därefter av en droppe sädesvätska, därefter av en blodklump och därefter av en köttklump, varav en del är fullständigt formad och en del förblir ofullständigt formad. Så visar Jag Min makt för er. Och i moderlivet låter Jag den Jag vill stanna kvar till en bestämd tid, det vill säga fram till födelsen. Därefter för Jag ut er ur moderlivet till den yttre världen som spädbarn, så att ni kan nå vuxen ålder. Bland er finns också sådana som dör innan de når vuxen ålder, och sådana som får ett långt liv och når ålderdomen. Följden blir att ni, efter att ha fått kunskap om något, åter blir omedvetna om det. (För det andra:) Ni ser jorden torr och livlös. Men när Jag låter regnet falla över den, blir den bördig och levande och frambringar alla slags vackra grödor.” – (Sura al-Hajj: 5)

De ovan nämnda händelserna är verkliga sanningar som man ständigt kan se inträffa. Ingen kan heller förneka dem. Även om de som förnekar det hinsides tror att dessa sanningar är verkliga, säger de att det hinsides är overkligt. Detta är bara ett trotsigt förnekande från deras sida. Annars finns det ingen grund för det i något förnuftigt argument.

Allah den Upphöjde har, för att skingra människans villfarelse, riktat hennes uppmärksamhet mot hennes födelses mysterium:

(Arabiska ***********************************************)

”Har ni någonsin tänkt efter: är det ni som skapar ett barn av den sädesvätska som ni utgjuter i kvinnans sköte vid samlag, eller är det Jag? Jag har fördelat döden bland er. Jag är inte oförmögen att förändra er gestalt och skapa er i en annan gestalt, som ni inte känner till. Ni känner redan till den första skapelsen av er. Varför tar ni då inte lärdom?”

– (Sura al-Waqi’a: 58–62)

I sitt kortfattade tal har Allah den Upphöjde lagt fram en mycket viktig fråga inför mänskligheten. Om människan lämnar alla argument och motargument åt sidan och bara tänker på födelsens mysterium, kommer allt att bli fullständigt klart för henne. Därefter kommer hon inte längre att ha något utrymme för tvivel beträffande Guds existens och enhet eller det hinsides,

Allah den Upphöjde frågar: Uppstår ett barn av sig självt efter att mannens och kvinnans sädesvätskor förenats? Är det människan eller någon annan kraft som utför uppgiften att skapa ett barn? Vilken förmåga har kvinnan och mannen som gör att de, så snart deras sädesvätskor förenas, kan ge upphov till ett barn?

Varje person med ett sunt förnuft och samvete kommer att svara: ”Nej, nej, nej, allt detta ligger bortom människans förmåga.” Betrakta den fortgående utvecklingen hos den förenade sädesvätskan från det att den tränger in i kvinnans äggcell tills barnet föds.

Efter att kvinnans och mannens ytterst små könsceller (spermatozoer och äggceller) har förenats bildas en cell, och därifrån en blodklump. En tid senare förvandlas den växande blodklumpen till en liten människas gestalt. Gestalten är enastående och unik. Den liknar inget annat. Den kan vara vacker eller ful, försedd med alla lemmar och organ eller handikappad. Att därefter utrusta henne med enastående begåvning, kunskap och förstånd, ett skarpt minne och en omätlig uppfinningsförmåga, eller göra henne motsatsen till allt detta – är det någon mänsklig konstnärs verk? Nej, är det något annat än Guds verk, eller gudars, gudinnors, jättars och demoners?

Att under graviditeten på olika sätt sörja för födan åt det växande människobarnet, och redan före födelsen i denna värld i förväg ordna allt som behövs för dess föda, dryck och skydd samt för dess uppfostran i en miljö omgiven av äkta kärlek, ömhet och tillgivenhet – är allt detta underställt samma konstnärs plan. Vem skulle denne kunna vara, om inte Allah, den allsmäktige och ende Konstnären, världens Skapare och Uppehållare?

Någon kanske säger att allt detta är naturens verk. Men vad menar man med ”naturen”? Sådana människor kallar ju hela skapelsen för följderna av handling och reaktion efter en olycka (action and reaction after an accident). Men har ”naturen” någon egen kunskap, plan, en separat utformning för varje skapelse, vilja och handlingskraft, eller makt att göra något över huvud taget? Den som ni vill kalla ”naturen” står ju också helt under världens Skapares kontroll. Ljuset, luften, molnen på himlen, regnet, växternas uppkomst genom regnet, den vackra grönskan runt omkring, den strömmande floden som rinner med porlande ljud och fåglarnas sång i lund efter lund – allt detta styrs av samma väldiga makts skickliga hand.

Dessutom säger Allah att Han har fördelat döden bland oss, vilket innebär att alla är dödliga och att allas livslängd inte är densamma. Någon lämnar världen i samma ögonblick som han föds, medan någon annan lever i över hundra år. Döden kommer oväntat till människans dörr när som helst. Allah har fastställt tiden och stunden för dess ankomst. Den kan inte tidigareläggas eller fördröjas ens ett ögonblick. Men när döden väl kommer kan ingen hålla kvar någon. Har någon trots hundratals försök kunnat hålla kvar världens mäktigaste kejsare, vars rike solen aldrig gick ned över? Så många barn lämnar sina föräldrar i sorgens hav, så många älskande lämnar sina kära i den eviga separationens eld, och så många föräldrar lämnar sina späda barn föräldralösa och hjälplösa när de går bort till andra sidan av döden – men ingen kan göra något åt det. Vetenskapen skryter med sina ständigt nya och förunderliga upptäckter. Men har någon hittills kunnat upptäcka något botemedel mot döden? Har någon kunnat upptäcka något motgift mot den? Liv och död är bundna vid en orubblig och oföränderlig ordnings kedjor. De står under kontrollen av en så mäktig hand att det inte finns någon möjlighet till undantag. Denna makt tillhör helt och hållet Allah. Han är livets och dödens Herre, världens Herre och Härskare samt även det kommande livets.

I den aktuella versen i den heliga Koranen har Allah också förklarat att Han inte bara kan skapa människosläktet på ett enda fastställt sätt. Han kan också skapa det i andra former och på andra sätt som ligger bortom människans kunskap. Urmänniskan, profeten Adam (frid vare med honom), skapade Han på ett sätt. Jesus (frid vare med honom) skapade Han genom att låta honom födas på ett sätt som avvek från den vanliga födelsens regler. För att återskapa en död människa behöver Han inte placera någon könscell i en kvinnas äggstock. Han har full förmåga att ge henne liv igen i exakt den kroppsliga gestalt och utveckling som hon hade när hon dog. Vad kan det då vara annat än dårskap att förneka efterlivet, när Allah äger en sådan hemlighetsfull skaparkonst och man samtidigt hyser felaktiga föreställningar om Hans oändliga makt och kunskap?

Allah den Upphöjde säger också: ”I det jordiska livet har ni fått synförmåga, hörselförmåga och de övriga sinnena på ett visst sätt. I det kommande livet kan Jag förändra dem och ge dem en annan form. Den dagen kommer ni att se och höra sådant som ni inte ser och hör nu. I dag har er hud, era händer och fötter, era ögon och andra kroppsdelar ingen talförmåga; den talförmåga som finns på era tungor är en gåva från Mig. På samma sätt kan Jag i det kommande livet ge var och en av era kroppsdelar talförmåga. I världen har Jag gett er en bestämd livslängd, vars undantag aldrig har inträffat och aldrig kommer att inträffa. Men i det kommande livet ska Jag ändra denna ordning och ge er ett liv som är evigt och outtömligt. I dag finns det en gräns för hur mycket lidande ni kan uthärda; överskrids den kan ni inte längre förbli vid liv. Födelse och död här är underkastade Min ofelbara lag. I det kommande livet ska Jag ändra denna lag och ge er ett sådant liv att ni kommer att förbli vid liv även efter att ha utstått det hårdaste straff i all evighet. Det ligger bortom er föreställningsförmåga att den gamle någonsin skulle kunna återfå sin ungdom. Människan kommer att vara helt fri från sjukdom, och ålderdomen kommer inte att beröra någon. Allt som sker här – barndomens, ungdomens och ålderdomens successiva ankomst, sjukdomarnas angrepp och tillfrisknandet – är Min enda oföränderliga ordning och lag. I det kommande livet ska Jag skapa en ny ordning och lag för ert liv. Den lycklige kommer att få evig ungdom så snart han träder in i paradiset. Då finns det ingen möjlighet att hans ungdoms sol ska börja sjunka vid västra horisonten av hans livs himmel, och inte heller kommer ens den minsta sjukdom någonsin att beröra honom!”

Till sist säger Allah den Upphöjde: ”Ni vet säkerligen att ni föddes genom ett hemlighetsfullt och övernaturligt sätt. Hur en droppe sädesvätska överfördes från faderns sädesblåsa till moderns livmoder och blev orsaken till er födelse. Hur ni vårdades i den mörka livmodern och sändes ut i världen som levande människor. Hur en ytterst liten könscell genom tillväxt och utveckling försågs med ett sådant sinne, en hjärna, händer och fötter, näsa, öron och ögon, allt inpassat i full harmoni. Hur den fick samvete, känslor, förstånd, olika konster och färdigheter samt en enastående uppfinningsförmåga. Är det underverk som visar sig i allt detta på något sätt mindre än att ge de döda liv? Detta underverk bevittnar ni ju själva hundratals gånger dag och natt. Varför förnekar ni då fortfarande det kommande livet?”

(Arabiska************************************)

Den som förnekar det hinsidiga säger: ”Vem kan återuppliva dessa efter döden, när ben och kött har förmultnat?” Säg till honom, [O profet]: ”Han som skapade dem första gången kommer att återuppliva dem. Han har fullkomlig kunskap om skapandets konst. Det är Han som har skapat eld åt er från de gröna träden, och med den tänder ni era ugnar. Är inte Han som skapade himlarna och jorden mäktig att skapa något sådant? Jo, sannerligen, Han är mäktig. Han är den som är ytterst skicklig i skapandets konst. När Han vill något befaller Han det endast: ’Bli!’ – och då blir det.”

– (Sura Ya-Sin: 78–82)

Vilket större argument kan finnas för uppståndelsen än detta? Låt oss som exempel ta en urmakare som tillverkar hundratals klockor. Om någon inför hans ögon krossar en klocka och säger att denna klocka aldrig mer kan tillverkas, kommer alla att erkänna hans dumhet. En person vars arbete är att ständigt tillverka nya klockor kan utan tvivel sätta samman de sönderspridda delarna av en trasig klocka och tillverka en exakt likadan klocka. Att den allsmäktige Skaparen och Konstnären, som första gången skapade människan av olika beståndsdelar på ett mångskiftande sätt, inte skulle kunna göra det igen – det är en tanke som är både märklig och löjeväckande. Bakom skapandet av en fullkomlig människa verkar en gradvis utvecklingsprocess. Först finns en cell i kvinnans livmoder, därefter en blodklump, sedan en köttklump och slutligen en fullkomlig människa. Bakom denna utvecklingsprocess verkar endast den store Skaparen Allahs vilja. Även om människan skapas genom en sådan stegvis process, kan allt få existens så snart Allah befaller det. Den makten har Han också. Därför behöver människan efter döden inte genomgå livmoderns olika stadier för att återuppstå, och det är inte heller Allahs vilja. Det enda som behövs är Hans vilja och befallning. Genom Hans vilja och befallning kommer de förmultnade molekylerna och atomerna i människokroppen på ett ögonblick att förenas, och en fullkomlig människa av blod, kött, ben och hud kommer att få existens i levande tillstånd. Detta är något mycket enkelt och begripligt.

                                   _________________________

Historiska argument för det hinsidiga

I samband med beskrivningen av det hinsidiga har den allvise Allah å ena sidan uppmanat människan att tänka och forska över det mirakulösa skapandets konst, och å andra sidan låtit det förflutnas händelser vittna om det hinsidigas visshet.

(Arabiska **************************************)

”Vid berget Tur svärs det, och vid den tydliga, heliga Skriften, som är nedtecknad på släta pergament. Och vid det upphöjda Bayt al-Ma’mur, vid det höga himlavalvet och vid det svallande, vågiga havet. Din Herres straff kommer sannerligen att inträffa; ingen kan hindra det.” – (Sura at-Tur: 1–8)

Med straff i denna vers avses det hinsides. Det kommande livet kommer nämligen att föra med sig ett ytterst fruktansvärt och plågsamt straff för dem som förnekar det. För att få människorna att tro att det kommande livet är en oundviklig sanning har Allah den Upphöjde svurit vid fem ting. Dessa fem ting vittnar alltså om det kommande livets verklighet.

Låt oss först betrakta berget Tur. Det är ett historiskt och heligt berg, på vilket Allah den Upphöjde talade med Moses och krönte honom med profetskapets krona. I detta sammanhang fattades också beslutet om en oerhört mäktig nations undergång och om att förändra ödet för en annan förtryckt och kuvad nation. Detta beslut fattades inte enligt världens lag om antal och fysisk styrka (Physical law), utan enligt den moraliska lagen (Moral law) och lagen om vedergällning för onda gärningar (law of Retribution). Därför har berget Tur framställts som ett tecken på det kommande livets historiska verklighet.

På den stora natten på berget Tur fattades beslutet om hur Farao, den maktberusade härskaren över ett väldiga landområde som gjorde anspråk på gudomlighet över människorna, skulle dränkas i Röda havets bottenlösa djup tillsammans med sin armé och sina ämbetsmän. Där fattades också beslutet att för alltid befria de obeväpnade, oskyldiga, förtryckta och kuvade Israels barn från slaveriets bojor.

Det moraliska omdöme som Allah den Upphöjde, världarnas Herre och Ägare, kräver av den kunskaps- och samvetsbegåvade människan, som har fri vilja och förmåga att handla, står och kommer för alltid att stå kvar i människans historia som ett flammande exempel i den ovan nämnda händelsen. För att uppfylla detta krav från Allah den Upphöjde behövs med nödvändighet en domedag, då hela mänskligheten ska samlas och var och en granskas i minsta detalj. Det är rimligt att detta sker först efter det mänskliga livets slut. Ingen kommer att undgå domens dag ens för en liten orättvisa eller överträdelse.

Med den heliga Skriften i denna vers avses de skrifter som uppenbarats för de tidigare profeterna, nämligen Tawrat, Injil, Zabur och de övriga himmelska skrifterna sammantagna. Dessa skrifter fanns då fortfarande bevarade hos många människor. Genom dessa skrifter framförde de andra profeterna samma lära om det kommande livet som den siste profeten, Muhammad Mustafa, frid vare med honom, framförde inför qurayshiterna. Varje profet sade att hela mänskligheten en dag skulle samlas inför Gud och att var och en då skulle stå till svars för sina gärningar. Ingen skrift uppenbarades för någon profet utan att det kommande livet nämndes i den, och ingen sade att det inte finns något liv efter döden.

Därefter svor Allah den Upphöjde vid Bayt al-Ma’mur. I varje himmel och i paradiset finns ett heligt hus, vänt mot vilket änglarna och himlens invånare dyrkar och tillber Allah. Kaba, Allahs heliga hus i Mecka, kallas jordens Bayt al-Ma’mur. Detta beror på att huset först byggdes av änglarna och senare av profeten Ibrahim, frid vare med honom, som en avbild av Bayt al-Ma’mur i paradiset.

Kabas heliga hus bär tydliga vittnesbörd om flera saker. Att Allahs profeter är sanna, och att Hans eviga visdom och oändliga makt omger detta heliga hus, är lika uppenbart som dagsljuset.

Ungefär två och ett halvt tusen år före uppenbarelsen av denna heliga vers (enligt en annan uppfattning fyra tusen år tidigare) förvisade en man sin älskade hustru och sitt enda spädbarn, som fortfarande ammades, till en obebodd och vattenlös ödemark omgiven av berg, och lämnade dem där. En tid senare byggde samme man på denna plats ett hus för tillbedjan av Allah och riktade ett kraftfullt kall: ”O mänsklighet, kom hit, besök detta heliga hus och fullgör vallfärden.”

Hans kallelse hade en sådan magnetisk kraft och vann människornas hjärtan och sinnen på ett sådant sätt att huset blev hela Arabias centrala sevärdhet. Denne store kallare var ingen annan än den ärorike profeten Hazrat Ibrahim Khalilullah (frid vare med honom). På hans kallelse skyndade otaliga människor från varje stad, by och trakt i Arabien dit för att få se detta hus, medan omgivningen genljöd av ropen: لَبَّيْكَ اللَّهُمَّ لَبَّيْكَ (Vi är här, vi är här, o Allah, vi är här). För det var Allahs hus.

Från husets uppförande och under tusentals år, fram till uppenbarelsen av den ovan nämnda versen, har det stått som en vårdare av fred och trygghet – och så gör det fortfarande.

På den tiden pågick överallt i Arabien, mellan länder, folk och människor, ett blodigt blodbad. Men när även den mest obeveklige och blodtörstige kom nära detta heliga hus, slappnade hans järnhårda grepp av. Ingen vågade någonsin höja sin hand inom dess gränser. Tack vare detta hus fick araberna fyra sådana heliga månader under vilka fred samt full trygghet för liv, egendom och heder rådde överallt. Under denna tid färdades de obehindrat och efter behag med sina handelsvaror. Deras handel blomstrade likt en växande gröda.

Detta heliga hus hade en så enastående och underbar värdighet att inte ens någon mäktig världserövrare kunde kasta en begärlig blick mot det. Bara fyrtiofem år innan detta heliga budskap uppenbarades hade en kortsynt och maktberusad härskare inlett ett fälttåg för att jämna huset med marken. Vid den tiden fanns det ingen kraft i hela Arabien som kunde hejda honom. Men långt ifrån att kunna röra vid huset, blev han fullständigt tillintetgjord tillsammans med sin väldiga armé redan utanför dess gränser. Deras ben och kött krossades på ett övernaturligt sätt. Många av dem som hade bevittnat denna händelse med egna ögon levde fortfarande när den nämndes.

Är inte allt detta ett verkligt bevis på att Allahs profeter inte talar inbillade ord? Deras ögon ser sådant som inte är synligt för andra. Från deras läppar uttalas sanningar och fakta som andra saknar förmåga att förstå. De säger och gör sådant att många av deras samtida kallar dem galna. Men när århundraden har gått lovordar människor deras klokhet och framsynthet med hänförelse. När sådana stora människor i varje tidsålder har upprepat samma sanning – att det förvisso kommer att finnas ett liv efter detta – vad kan då otro mot den kallas annat än halsstarrighet?

Därefter nämner Allah den höga himlen, ett tecken på Hans underbara skapelsekonst, och framställer den som ett vittne för livet efter detta. Inte ens i vetenskapens högst utvecklade tidsålder har vetenskapsmännen lyckats få fullständig kunskap om himlen. Hur väldig och omfattande den är, och var dess början och slut finns, ligger fortfarande bortom deras kunskap. Är den ändlösa rymd som syns ovanför våra huvuden, där månen, solen, planeterna och stjärnorna rör sig på avstånd av miljontals mil, själva himlen, eller börjar himlen först vid dess yttersta gräns? Det är svårt att säga med säkerhet. Ljuset färdas med en hastighet av etthundraåttiosex tusen mil per sekund, men trots att det har färdats med denna hastighet har ljuset från många stjärnor ännu inte nått jorden. Avståndet från jorden till den plats där dessa stjärnor befinner sig har ännu inte kunnat mätas.

För vetenskapsmännen är himlen utan tvekan ett stort mysterium. Enligt dem utgör vår solvärld en del av det som kallas en galaxy (Vintergatan), vilken i sin tur är en del av hela himlen. Inom denna enda galaxy finns månen, solen, planeterna och stjärnorna. I vetenskapsmännens senaste undersökningar har förekomsten av åtminstone en miljon galaxer fastställts. Bland dessa otaliga galaxer är den som ligger närmast oss så avlägsen att dess ljus behöver en miljon år för att nå jorden. Ändå är ljusets hastighet etthundraåttiosex tusen mil per sekund.

Den del av hela den övre världen som vetenskapen hittills har gett oss ens den ringaste kunskap om har alltså en så enorm och väldig omfattning. Hur oerhörda Skaparens makt och kunskap är, Han som har skapat allt detta, övergår vår föreställningsförmåga. I detta avseende är människans kunskap mindre än en vattendroppe jämfört med ett stort hav. Om då den allra ringaste människan uttalar om Gud, som har gett detta underbara skapelserike existens, att Han inte förmår ge liv efter döden eller skapa en ny värld efter den stora omvälvningen och förstörelsen, måste man säga att det råder en allvarlig oordning i hennes tankevärld.

Betrakta därefter hur de svallande och vågiga haven ligger utbredda på jordens yta – är inte detta högst förunderligt? Tre fjärdedelar av jorden består av vatten och en fjärdedel av land. Det säger geografin. Jorden, med havens oändliga vattenmassor och landmassornas tyngd, roterar ständigt likt en snurra i tomrummet. Människans huvud börjar nästan snurra bara av att tänka på det.

Om någon med djup uppmärksamhet och ett klart och opartiskt perspektiv tänker över och forskar kring haven, kommer hans sinne att vittna om att samlingen av oändliga vattenmassor ovanpå jorden är ett sådant mästerverk av skapelse att den aldrig kan vara resultatet av någon plötslig olyckshändelse. Dessutom är så otaliga visdomar förbundna med den att en så välordnad, vacker, förnuftig och harmonisk ordning omöjligen kan ha uppstått plötsligt av sig själv utan en Skapare och en Härskare.

I havens djup har otaliga varelser skapats. Deras former och kroppsbyggnad är av många olika slag. De har skapats exakt så som är lämpligt för det djup där de har fått sin livsmiljö. Havsvattnet har gjorts salt. Därför förorenas inte havsvattnet av att otaliga levande varelser varje dag dör i dess djup och deras kroppar ruttnar och löses upp. Vattenmassornas ökning och minskning har begränsats och reglerats på ett sådant sätt att de aldrig tränger ner genom havsbottnen och försvinner i jordens inre. Inte heller svämmar de våldsamt över och dränker hela landområdet. I miljontals år har deras variationer förblivit begränsade inom de fastställda gränserna. Även denna ökning och minskning sker på Skaparens befallning.

Genom solens hetta bildas ånga av havens vattenmassor och stiger uppåt. Av den bildas moln. Molnen drivs av vinden och vattnar olika områden på land. Till följd av regnet frambringas allt som behövs för människans och alla landlevande varelsers livsuppehälle.

Människan hämtar också stora mängder föda ur havens djup. Hon samlar dyrbara pärlor, koraller, diamanter och ädelstenar. Fartyg färdas över dess bröst från land till land. Fri handel bedrivs. Människor förflyttar sig från plats till plats. Detta djupa, nära och välgörande samband mellan land och mänskligheten är möjligt endast genom en skicklig hands harmoniska ordning. Det är på intet sätt en ordning som styrs av en plötslig slump.

Bör inte slutsatsen av ovanstående resonemang godtas som en obestridlig sanning: att den Ende, Allsmäktige Khoda har skapat även haven så storslagna, tillsammans med alla de otaliga andra nödvändiga ting som krävs för människans uppehälle och liv?

Om det är så, då kan endast en okunnig människa säga att Khoda kommer att låta moln bildas ur havet för hennes uppehälle och göra hennes land rikt på vatten, bördigt och grönskande, men att Han aldrig kommer att fråga henne om hon, som lever enbart genom Hans nåd, har visat Honom tacksamhet eller varit olydig. Allah den Allsmäktige har gett henne kraften, kunskapen och förståndet att färdas med fartyg på det upprörda havet genom att hålla det behärskat och lydigt. Men Han kommer aldrig att fråga henne om hon styrde sitt fartyg på rättfärdighetens och sanningens väg eller för att plundra andras ägodelar. Är det då fel att kalla dem som tänker och talar på detta sätt vilseledda i sitt tänkande?

Den mäktige Khoda, vars oändliga makt blott i ringa mån uppenbaras genom skapelsen av detta oändliga, gåtfulla hav, som har placerat ett förråd av oändliga vattenmassor på den roterande jordens yta i tomrummet, som har smält ned de outsinliga saltresurserna och blandat dem i havens djup, som har skapat otaliga levande varelser däri och sörjt för deras föda, som varje år hämtar miljarder gallon vatten därifrån och vattnar miljarder tunnland torr mark – skulle Han efter att en gång ha skapat mänskligheten ha blivit så kraftlös att Han inte längre förmår skapa den på nytt? Om någon yttrar sådana vanvettiga och absurda ord skulle ni kanske säga att han säkert har förlorat sin mentala balans.

I den heliga Koranen har Allah den Allsmäktige lagt fram otaliga obestridliga bevis för det kommande livets oundviklighet. Efter allt detta kan det inte finnas något utrymme för tvivel om det kommande livet.

Denna värld är människans prövningsfält

“(Arabiska *************************)

Det är Han som har skapat döden och livet för att pröva er och se vem av er som är bäst när det gäller handlingar (gärningar).” – (Sura al-Mulk: 2)

Att denna värld är människans prövningsfält sägs också på flera andra ställen i Koranen. Människan fortsätter att genomgå prövningen ända fram till dödens ögonblick. I samma stund som döden inträffar är hennes prövning slut. Prövningen är visserligen avslutad, men resultatet har på inget sätt blivit känt. Och utan att resultatet tillkännages är en prövning meningslös. Prövningen finns ju till för att visa vem som är bäst när det gäller handlingar. Den som genomgick prövningen dog alltså. Men det blev inte känt om han eller hon klarade prövningen eller misslyckades. När döden därför inträffade innan resultatet hade offentliggjorts, behövs efter döden utan tvekan ännu ett liv för att resultatet ska bli känt. Det är livet i det kommande livet.

Då blir slutsatsen denna: resultatet av den prövning som människan genomgick under hela sitt liv kommer att offentliggöras efter döden. För detta ändamål kommer varje människa att återuppväckas i en ny värld och föras inför Allah den Allsmäktiges närvaro. Detta kallas uppståndelsens fält. Det är inför denna närvaro som människornas framgång eller misslyckande i prövningen kommer att tillkännages. De framgångsrika kommer att beordras att träda in i paradiset, och de misslyckade att träda in i helvetet.

Även om det slutgiltiga beskedet om gott och ont kommer att ges i det kommande livets domstol, kommer var och en redan vid dödsögonblicket att förstå var hans eller hennes plats kommer att vara. De kommer att förstå det genom änglarnas bemötande vid dödsstunden. Detta kommer att behandlas på sin rätta plats.

                                           ___________________

Alam al-Barzakh

En fråga uppstår i sinnet. Den lyder: Vart beger sig människans själ omedelbart efter döden, och var uppehåller den sig? Efter räkenskapen på Domedagen kommer antingen paradiset eller helvetet att bli dess varaktiga boning. Men var kommer själen att befinna sig under den långa tid som föregår Domedagen?

Svaret på detta finns också i den heliga Koranen. Även om tiden omedelbart efter döden räknas till det hinsides, har perioden mellan döden och Domens dag fått ett särskilt namn, som på islamiskt språk kallas Alam al-Barzakh.

Ordet ”barzakh” betyder: en ridå eller ett förhänge. Alam al-Barzakh betyder en osynlig värld täckt av ett förhänge. Eller så fungerar den osynliga världen Alam al-Barzakh som en väldig ridå mellan denna materiella värld och det hinsides.

Allah säger:

(Arabiska *********************************)

”Och bakom dem finns en barzakh, fram till den dag då de återuppväcks och återuppstår.” – (Sura al-Mu’minun: 100)

I islam har man beskrivit fyra slags världar. För det första Alam al-Arwah – den andliga världen. För det andra Alam al-Ajsam – den grovfysiska eller materiella världen (den nuvarande världen). För det tredje Alam al-Barzakh – den fördolda, osynliga värld som är täckt av ett förhänge efter döden. För det fjärde Alam al-Akhirah – det hinsides, eller den eviga värld som följer efter uppståndelsen.

Efter skapandet av den första människan, profeten Adam (frid vare med honom), kom hela mänsklighetens själar till existens genom Allahs blotta befallning i ett visst ögonblick. Deras tillfälliga vistelseort är denna värld av själar, Alam al-Arwah, eller den andliga världen.

En gång tilltalade Allah alla dessa själar (de kroppslösa människobarnen eller människobarnen med subtila kroppar) och sade:

(Arabiska ************************)

”Är jag inte er Skapare och Herre, er Uppehållare?” Alla själar svarade unisont: ”Ja, ni är vår ende Skapare och Uppehållare.”

På detta sätt tog Allah emot erkännandet av tjänarskap och lydnad från alla själar, det vill säga från människorna, som skapats för denna värld. För så snart man erkänner Honom som Herre har man erkänt sitt tjänarskap och sin lydnad. Den plats där dessa själar vistades före sin ankomst till världen och där de fortfarande vistas är Alam al-Arwah – själarnas vistelsevärld.

När människornas ankomst till denna värld sedan började, började själarna en efter en överföras från denna subtila andliga värld till den materiella världen. När fostret i moderlivet hade fått sin fullständiga form trädde den särskilda själen, det vill säga den kroppslösa människan, på Allah den Allsmäktiges befallning in i den mänskliga gestalten i moderlivet från den andliga världen. Därefter föds den vid den bestämda tiden och träder in i världen.

Efter döden överförs själen åter från den materiella världen till Alam al-Barzakh. Själen lämnar endast kroppen. Den dör inte.

Den särskilda del av Alam al-Barzakh där själen vistas kallas ”graven”. Men allas gravar kommer inte att vara av samma slag. För vissa kommer graven att vara som Allah den Allsmäktiges gästhus. För andra kommer graven att vara som den trånga cellen i ett fängelse avsett för brottslingar.

Här kommer de avlidna människornas själar att stanna under en bestämd tid, det vill säga fram till ögonblicket före uppståndelsens dag.

                                        ___________________________

Beskrivningen av graven

I samband med beskrivningen av tiden efter döden har den heliga Koranen och haditherna beskrivit graven. Under den förislamiska tiden begravde arabernas avgudadyrkare såväl som judar och kristna, utan undantag, sina döda.

Till det yttre och materiellt sett är graven endast en jordgrop där den döda kroppen begravs. Jorden förtär den döda kroppen. Men den verkliga graven är något i en osynlig, subtil värld, bortom vår kunskap, vårt förstånd och vår föreställningsförmåga. Det har tidigare sagts att graven utgör en del av Barzakh-världen.

Sanningen är att oavsett om en människa efter döden begravs, förbränns på ett bål, blir uppäten av vilda djur eller dränks och blir föda åt vattenlevande djur, så är den plats där hennes själ, som lämnat kroppen, placeras hennes grav. Vid ljudet av profeten Israfil (frid vare med honom)s tredje trumpetstöt kommer var och en att få nytt liv, stiga upp ur graven och skynda mot domens fält.

Farao har tillsammans med sin armé sjunkit ner i Röda havets bottenlösa djup. Den väldiga armén kan ha blivit föda åt vattenlevande djur. Eller så har många av deras flytande lik, efter att ha spolats upp på stranden, blivit föda åt schakaler, hundar och rovfåglar. Faraos döda kropp har bevarats i ett egyptiskt museum i tusentals år, och den kan fortfarande ses med egna ögon av den som önskar. Men deras själar befinner sig alla i sina respektive gravar. Deras straff fortsätter där.

(Arabiska ****************************************)

”Allah räddade den troende mannen bland faraos folk från följderna av deras list, och faraos folk omslöts efter sin död av ett hårt straff. Det var straffet i Jahannams eld. När Uppståndelsen sedan äger rum kommer befallningen: ’Kasta in farao och hans följeslagare i det ännu hårdare straffet.’” – (Sura al-Mu’min 45–46)

Den ovanstående versen är ett tydligt bevis på det hårda straff som syndarna kommer att få utstå i Barzakhens värld. Många hadither har också återberättats under rubriken ”gravens straff”. I denna vers nämner Allah den Allsmäktige uttryckligen två stadier av straffet. Det första, jämförelsevis mildare straffet, ges åt farao och hans folk före Uppståndelsen. Det består i att de morgon och kväll förs fram inför helvetets eld, så att fruktan väcks inom dem över att de en dag slutligen kommer att kastas in i denna helveteseld. När Uppståndelsen därefter äger rum kommer de i det andra stadiet att få det stora straff som har bestämts för dem. Det vill säga, de kommer att kastas in i det helvete vars skräckinjagande syn har visats dem ända sedan de drunknade i havet.

Detta är inte enbart bestämt för farao och hans följeslagare. Varje syndare kommer i stället, från ögonblicket efter sin död och fram till Uppståndelsen, att få se det fruktansvärda slut som han till sist måste utstå. De rättfärdiga tjänarna kommer däremot ständigt att få se den vackra och hänförande utsikten över de boningar som Allah har bestämt för dem. Detta har återberättats från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) i Bukhari, Muslim och Musnad Ahmad:

(Arabiska **************************************)

”När någon av er dör visas hans slutliga boning för honom morgon och kväll. Vare sig han är en av Paradisets eller Helvetets invånare sägs det till honom: ’Detta är den boning där du kommer att träda in när Allah på Uppståndelsens dag ger dig liv för andra gången och för dig inför Honom.’”

Den ädla Koranen har tydligt förklarat att syndarna straffas och att de rättfärdiga tjänarna får lycka och frid i graven, eller i Barzakhens värld, omedelbart efter döden:

(Arabiska *****************************************)

”Om ni kunde se när änglarna tar de otrognas själar och slår dem i ansiktena och på deras sidor och säger: ’Smaka nu på eldens brännande plåga.’”

-(Sura al-Anfal: 50)

(Arabiska *******************************************)

”När änglarna tar de gudfruktigas själar i ett rent och heligt tillstånd säger de till dem: ”Frid vare med er. Gå in i paradiset för de goda gärningar ni har utfört.”

-(Sura an-Nahl: 32)

I de ovan nämnda två verserna berättas det att syndarna och de rättfärdiga, omedelbart efter döden, det vill säga i barzakhvärlden eller graven, får höra att de ska gå in i helvetet respektive paradiset. Före inträdet i helvetet eller paradiset efter domen på uppståndelsens dag kommer syndarna att tillbringa tiden i straff i barzakhvärlden, medan de fromma tjänarna kommer att leva i fullständig frid. De två verserna är därför ett tydligt bevis på straffet i graven för syndarna och lyckan och friden i graven för de rättfärdiga.

Det finns i haditherna att graven för vissa är lik en trädgård i paradiset och för andra lik en särskild avgrund i helvetet. Straffet för de syndfulla börjar redan efter döden. De hålls inspärrade på en trång plats och straffas på olika sätt. Helvetets heta luft och eldslågor berör dem. Olika giftiga ormar och skorpioner fortsätter att sticka dem dag och natt. Den heliga Koranen säger:

(Arabiska ***************************************)

”Om ni bara kunde se det tillstånd de befinner sig i när änglarna tar de otrogna, som dödats i strid, till fånga genom att ta deras själar. De slår dem gång på gång i ansiktet och på deras nedre kroppsdelar och säger: ’Smaka nu på glädjen i att brinna i elden.’”-(Sura an-Nahl: 28)

(Arabiska ****************************************)

”När dessa (otrogna), efter att ha gjort orätt mot sig själva, grips av änglarna (genom att deras själar tas), överger de sin envishet, underkastar sig och säger: ’Vi begick ju ingen synd.’ Änglarna svarar: ’Jo, sannerligen. Allah vet mycket väl vad ni brukade göra. Gå nu in genom helvetets portar. Där ska ni förbli för evigt.’ Sanningen är därför att de högmodiga får den allra sämsta boningen.” – (Sura an-Nahl: 28)

(Arabiska ******************************************)

”Hur ska det då vara när änglarna tar deras själar och slår dem i ansiktet och på ryggen? Detta sker därför att de följde vägar och metoder som väckte Allahs vrede, och de tyckte inte om att följa den väg som behagar Honom. Därför har Han gjort alla deras gärningar förgäves.” – (Sura Muhammad: 27–28)

Efter döden kommer syndarnas själar att placeras på bestämda, trånga platser i barzakhvärlden, där de kommer att straffas på olika sätt. I barzakhvärlden kommer kroppen inte att finnas; där kommer endast ruh, eller själen, att finnas, med full känsla av välbehag och lidande. Syndarnas tillstånd kommer att likna åtalade som sitter häktade.

De gudfruktigas och rättfärdigas tillstånd kommer däremot att vara helt motsatt. De kommer så att säga att vara Allah den Upphöjdes gäster, och deras boning kommer att vara mångfalt bekvämare.

Där kommer det att finnas olika ting som skänker lycka och frid. Därför har det sagts att den kommer att likna en trädgård i paradiset.

Den troende och den gudfruktige kommer vid dödsögonblicket att få det glädjande budskapet om sin döds tid och plats.

(Arabiska ***************************************)

”De som säger: ’Allah är vår Herre’ och sedan förblir ståndaktiga i detta, till dem kommer änglarna och säger: ’Frukta inte och sörj inte, utan gläd er över det glada budskapet om paradiset som ni har blivit lovade.’ – (Sura Fussilat: 30)

(Arabiska ***************************************)

”Ve dessa otrogna som gör orätt mot sig själva. När änglarna tar deras själar och griper dem, underkastar de sig genast och säger: ’Vi har inte begått någon synd.’ Änglarna svarar: ’Hur kan ni säga att ni inte har begått någon synd? Allah den Allsmäktige känner väl till allt ni har gjort.’ – (Sura an-Nahl: 28)

Profeten (frid vare med honom) sade:

(Arabiska *************************************)

Profeten (frid vare med honom) sade att Allah säger: ”Jag har för mina rättfärdiga tjänare berett mycket i graven som inget öga någonsin har sett, inget öra har hört och som inte ens har kunnat föreställas av någon människa.”

I Koranen sägs det om straffet för syndarna i graven:

(Arabiska *****************************************)

”Överflödet av era rikedomar och barn samt er tävlan om att samla mer gör er stolta över er makt, vilket får er att glömma Gud. Sedan dör ni plötsligt och kommer till era gravar. Tror ni att det därefter inte finns något mer? Tro aldrig det. Snart kommer ni att få veta den verkliga sanningen. Om ni hade haft säker kunskap om den tidens förhållanden skulle denna villfarelse ha skingrats. Efter att ni har kommit till gravarna kommer ni sannerligen att få se helvetet. Den dag kommer ni att få visshet genom era egna ögon om det helvete som ni inte ville tro på. Därefter kommer ni att få frågan om de oräkneliga välsignelser av Mig som ni åtnjöt på denna jord.” – (Sura at-Takāthur: 1–8)

En tydlig förklaring av ovanstående tillkännagivande i den heliga Koranen finns i haditherna. I Bukhari och Muslim återfinns en berättelse av den ärevördige Abdullah ibn Umar (må Gud vara nöjd med honom). Där sägs:

Profeten sade: När någon av er har dött och kommit till graven visas han varje morgon och kväll sin framtida boning. Om han är bland paradisets invånare visas honom hans plats i paradiset, och om han är bland helvetets invånare visas honom hans plats i helvetet. Därefter sägs det till honom: ”Detta är din verkliga boning.”

Profeten sade: Därefter kommer Gud att sända dig dit.

”När tjänaren har lagts i graven och hans följeslagare återvänder efter att ha begravt honom, medan han fortfarande hör ljudet av deras steg, kommer två änglar till honom. De sätter den döde upp och säger sedan, medan de pekar på profeten Mustafa (frid vare med honom): ’Vad brukade du tänka om denne man i världen?’”

Om personen är troende svarar han: ’Han är Guds tjänare och budbärare.’ Då sägs det till honom: ”Se här vilken avskyvärd plats som var bestämd åt dig i helvetet. Men Gud har ersatt denna plats med en plats i paradiset.” Sedan får han se båda platserna.”

Men när den icke-troende får denna fråga svarar han: ”Jag kan inte säga det. Jag brukade säga det som människorna sade.”

Det kommer att sägas till honom: ”Du försökte inte förstå med hjälp av din kunskap och ditt förnuft, och du ville inte heller lära känna det genom att läsa Allahs heliga bok.”

Därefter kommer han att slås hårt med en järnhammare. Han kommer att fortsätta skrika högt av outhärdlig smärta. Alla skapelser på jordens yta, utom jinnerna och människorna, kommer att höra hans skrik och jämmer.

De två änglarna uppges ha hetat Munkar och Nakir.

Detaljerade beskrivningar av straffet i graven finns nedtecknade i olika hadithsamlingar. Straffet i graven är en oundviklig sanning. Därför bör alla muslimer alltid be innerligt till Allah den Upphöjde om att bli räddade från straffet i graven och leva som sanna muslimer.

Zayd ibn Thabit sade:

”En gång red Allahs sändebud (frid vare med honom) på en mula i en muromgärdad trädgård som tillhörde stammen Banu Najjar. Vi var också med honom. Plötsligt hoppade mulan till, så att Profeten (frid vare med honom) nästan föll till marken. Det visade sig att det fanns fem eller sex gravar där. Profeten sade: ”Är det någon av er som känner dessa gravars invånare?”

En av oss sade: ”Jag känner dem.”

Profeten (frid vare med honom) sade: ”När dog de?”

Han sade: ”Dessa dog under shirkens tid.”

Profeten sade: ”Denna ummah, det vill säga mänskligheten, ställs inför prövning i graven och får utstå straff. Om jag inte hade fruktat att ni skulle sluta begrava människor, skulle jag ha bett Allah att låta er höra gravens straff, som jag hör.”

Därefter vände Profeten (s) sig mot oss och sade: ”Be alla Allah om beskydd mot Jahannams straff.”

Alla sade med en och samma röst: ”Vi ber om beskydd mot Jahannams straff.”

Profeten (s) sade: ”Be Allah om beskydd mot gravens straff.”

Alla sade: ”Vi ber Allah om beskydd mot gravens straff.”

Profeten (s) sade: ”Be Allah om beskydd mot alla dolda och öppna fitnah.”

Alla sade: ”Vi ber Allah om beskydd mot all dold och öppen fitnah.”

Profeten (s.a.w.) sade: ”Nu ska ni söka skydd hos Allah mot Dajjals fitna.”

Alla sade: ”Vi söker skydd hos Allah mot Dajjals fitna.” – (Muslim)

Det bör noteras att denna åkallan görs enligt den metod som Profeten (s.a.w.) lärde ut, efter bönen och innan man vänder sig om för att avsluta den med salam.

Det är tillåtet i islam att besöka en persons grav efter hans död. Att gå till graven, hälsa på den som ligger begravd där och be för honom – det är den islamiska principen. I det muslimska samhället förekommer emellertid shirk i form av gravdyrkan och att be den avlidne om något. För att bevara sin tro måste man hålla sig borta från detta.

Bland vissa muslimer förekommer också en del felaktiga och polyteistiska föreställningar om den avlidnes själ. De tror att själen även efter döden färdas omkring och rör sig i denna värld. De tror också att den har många obegränsade krafter. Det råder ingen tvekan om att sådana föreställningar är shirk. På grund av dessa felaktiga föreställningar ber många av dessa inbillade själar om hjälp och frambär offergåvor i deras namn. Det är på intet sätt möjligt för själen att återvända från alam al-barzakh till denna materiella värld.

Men när man hälsar på den avlidne förmedlar Allah genom Sin märkliga makt denna hälsning till personen i alam al-barzakh. Vissa säger att den avlidne också kan se och känna igen den som hälsar. Hur detta kan vara möjligt är en irrelevant fråga i radio- och televisionens tidsålder.

                                      ______________________

Den yttersta katastrofen eller förstörelsen

Allt som sker i världen sker enligt Allah den Allsmäktiges plan och program. Skapelsens undergång, skapandet av en ny värld och människans återuppståndelse sker allt enligt Hans storslagna plan och program.

Ängeln Hazrat Israfil (frid vare med honom) väntar på Guds befallning för att inleda den stora katastrofen. Så snart befallningen kommer ska han blåsa i sin trumpet. Man kan föreställa sig det som att han ska sätta igång en oerhört kraftfull siren.

Före den stora katastrofens början ska Hazrat Israfil (frid vare med honom) blåsa i trumpeten. Det innebär att han ska frambringa ett slags flöjtljud. I Koranen benämns denna flöjt som (arabiska ****) sūr. På engelska kallas den till exempel BUGLE. Detta flöjtljud är ett förebud om tumult och förstörelse. Denna flöjt och dess ljud övergår vår föreställningsförmåga och kan inte heller uttryckas med ord. Låt oss försöka förstå det med hjälp av ett exempel. I vår tid signalerar en siren en överhängande fara och förstörelse, särskilt en siren under krigstid – på samma sätt kommer ”sūr”, eller trumpeten, att orsaka skräck och fasa och fortsätta att förstöra strax före den yttersta förstörelsen. För att göra det lättare att förstå används här en siren som exempel.

Från trumpeten kommer ett mycket snabbt knackande ljud, tillsammans med en oavbruten ton. Från denna trumpet eller siren kommer ett så öronbedövande, skräckinjagande och rysansvärt ljud att hörselgångarna kommer att sprängas. Alla kommer att höra ljudet lika tydligt från den plats som ligger närmast dem. Var och en kommer att känna det som om ljudet uppstår alldeles intill honom eller henne. Det kan också vara så att ängeln blåser i sin trumpet eller låter sin siren från samma plats. Men över hela världen kommer något osynligt instrument, likt ett mikrofonhorn, att placeras på platser nära människorna.

I haditherna sägs denna (arabiska ****) sūr (trumpet) vara av tre slag, nämligen:

1. (arabiska *****) (Nafkhatul Faza), det vill säga trumpetstöten som skrämmer och fyller människor med fruktan och fasa.

2. (arabiska ******) (Nafkhatuz Sa’iq), det vill säga trumpetstöten som får människor att falla och dö, eller dö och falla ner.

3. (arabiska ******) (Nafkhatul Qiyam), det vill säga trumpetstöten som återuppväcker alla från gravarna och samlar dem på uppståndelsens slätt.

Det vill säga, efter ljudet av den första trumpeten kommer en fruktansvärd naturkatastrof och oordning att uppstå, så att människor och djur, skräckslagna och förvirrade, kommer att springa omkring åt alla håll som galna.

Så snart den andra trumpeten ljuder kommer var och en, var han eller hon än befinner sig, omedelbart att dö och falla till marken. Därefter kommer, efter ett långt uppehåll – det kan vara flera år eller årtionden, eller också en kortare tid – trumpeten att ljuda för den tredje och sista gången. Och genast kommer de att återuppstå från platsen där de dog eller från sina gravar och samlas på uppståndelsens slätt. Allah säger:

(Arabiska *********************************)

”[Varna dem för] den dag då jorden ska förvandlas till en annan jord och himlarna likaså. Och alla ska träda fram inför den Ende, den Allsmäktige, med händer och fötter fjättrade och i ett hjälplöst tillstånd. Den dagen ska du se syndarna klädda i dräkter av tjära, och eldens lågor ska sprida sig över deras ansikten. Detta sker för att Allah ska belöna var och en efter hans gärningar. Allah är inte sen med att hålla räkenskap.” – (Sura Ibrahim: 48–51)

Av denna vers och andra antydningar i Koranen framgår att jorden och himlarna inte kommer att göras till intet på Domedagen. I stället kommer den nuvarande ordningen i naturen att upphöra. Vid en särskild tid mellan ljudet av den andra och den tredje trumpeten (en tid som endast Allah den Allsmäktige känner till) kommer jorden och himlarna att omformas från sitt nuvarande utseende och skapas på nytt, med en annan ordning och andra naturlagar. Detta kommer att vara den hinsides världen, det vill säga livet efter detta. Sedan, samtidigt som den sista trumpeten ljuder, kommer alla människor som har dött, från profeten Adam (frid vare med honom) fram till ögonblicket före Domedagen, att återuppstå och träda fram inför Allah den Allsmäktige. På Koranens språk kallas detta hashr. Ordet betyder lexikaliskt att samla ihop från alla håll och föra samman på en enda plats. – (Tafhim al-Qur’an)

Den korta sammanfattningen av den följd av förstörelse som beskrivs i den heliga Koranen är denna: Vid den tiden (i det första skedet) kommer solen att förlora sitt ljus. Himlen kommer att rämna. Stjärnorna kommer att falla ned. En förödande jordbävning kommer att skaka hela världen. Berg och höjder kommer att krossas och virvla omkring som dammkorn. Haven kommer att svalla och välla över sina stränder och översvämma landområdena. Kort sagt kommer allt att förstöras, fullständigt sönderslaget och omkullkastat. Det kommer inte att finnas något kvar av världen, himlarna eller skapelsen. Inte ens någon ängel kommer att finnas kvar. Endast Allah den Allsmäktiges heliga väsen kommer att bestå.

(Arabiska ***************************************)

”[Den dagen kommer det att ropas och frågas:] Vem tillhör herraväldet i dag? [Var är i dag världens maktlystna härskare?] [Det ljuder eller besvaras:] I dag tillhör herraväldet, makten och väldet endast Allah, den Allsmäktige. [Det sägs:] I dag ska varje människa belönas efter vad hon har förvärvat. I dag ska ingen orätt behandlas. Och Allah är mycket snabb med att hålla räkenskap.” – (Sura al-Mu’min: 16–17)

Nu uppstår frågan om granskningen av människans jordiska liv. Är det verkligen lätt att granska varje liten detalj i så otaliga människors liv? Men hos Allah är allting mycket lätt.

Allah säger att när Han skapade människan var Hans verk inte avslutat efter skapelsen. Han håller uppsikt över människans alla rörelser. Till och med de tankar som uppstår i hennes hjärtas djupaste vrår är kända för Honom.

Allah säger också att Han är närmare människan än hennes halsven. Guds gränslösa kunskap omger allt fullständigt. För att hålla uppsikt över varje rörelse behöver Allah inte förflytta sig någonstans. Han känner med största noggrannhet till varje hemlig och uppenbar handling människan utför i varje ögonblick. Trots att Han har direkt kunskap om detta har Han, som skapelsens shahanshah, utsett otaliga officerare för att skriva ned varje handling människan utför. Två änglar är utsedda för varje människa: en på höger sida och den andre på vänster sida. Så snart något ord uttalas från hennes mun är de ständigt uppmärksamma på att skriva ned det. På detta sätt upprättar de två änglarna en korrekt och fullständig redogörelse för varje handling människan utför. Denna redogörelse, eller detta dokument och bevismaterial, kommer att läggas fram som bevis på Domens dag, och då kommer det inte att finnas någon möjlighet att förneka det.

Det är mycket svårt att få en riktig föreställning om denna fullständiga registrering av människans dagliga handlingar. Men utifrån de fakta som hittills har uppenbarats för oss kan vi med säkerhet säga att en exakt bild av hennes handlingar, ord, skratt och gråt, rörelser, gester och röst med mera avtecknas i varje vrå och skrymsle av den miljö där hon utför sitt dagliga arbete. Allt detta kan återges så levande att det inte finns någon skillnad mellan den första och den andra bilden. Människan har med apparater som bygger på hennes begränsade kunskap och begränsade förmåga lyckats behärska en del av detta. Men Allahs utsedda officerare (änglarna) behöver inte ens sådana apparater, och deras arbete begränsas inte heller av några hinder eller begränsningar. Människans kropp och varje föremål omkring henne är deras band och film, på vilka de kan avbilda varje ord och varje bild exakt. Därefter kan de på Domens dag låta människan höra med sina egna öron allt som hon själv har sagt, och låta henne se med sina egna ögon allt som hon har gjort öppet eller i hemlighet. Efter detta kommer hon inte längre på något sätt att kunna förneka det.

I det jordiska livet kommer döden plötsligt till människans dörr. Det finns en särskild ängel som skiljer själen från kroppen och verkställer döden. Hans namn är Hazrat Azrail (frid vare med honom). Han kallas också ”Malekul Mowt” (dödens kung eller Yamaraj). Döden medför också outhärdlig smärta. Allah säger att när den oundvikliga och smärtsamma bestraffning som människan alltid försöker undvika kommer till henne, uppenbaras den verkliga sanningen för henne. Fram till dess hade en ogenomtränglig slöja hängt mellan denna värld och det hinsides.

Vid dödsögonblicket kommer denna slöja att lyftas. Då får hon tydligt se det hinsides, som Allahs profeter alltid har varnat för. Inte bara kommer det hinsides verklighet att uppenbaras för henne; hon kommer också att få veta om hon påbörjar sin resa till det hinsides som lycklig eller som olycklig.

Under sitt jordiska liv hade den otroende hånfullt avfärdat allt detta om det hinsides som osanning och fantasi. Men nu står detta så kallade fantasifulla hinsides tydligt framför hans ögon.

På detta sätt dör varje människa. Därefter, när sirenljudet efter den stora katastrofen ljuder för uppståndelsen, kommer varje människa att infinna sig på domens plats. Två änglar kommer att följa henne. Den enes uppgift blir att driva henne från uppståndelseplatsen till Guds närvaro, medan den andre blir hennes registerförare och vittne. Det är troligtvis dessa två änglar som har fått uppgiften att registrera människans handlingar i det jordiska livet. När människan vid sirenljudet återuppstår från sin grav eller den plats där hon dog, tar dessa två änglar henne i sitt förvar och för henne inför Gud, på samma sätt som polisen för en anklagad inför domstolen.

(Arabiska ***********************************)

”Den dagen kommer Gud att säga till varje icke-troende: ”Du har levt ditt liv i likgiltighet genom att förneka denna dag. I dag har Jag tagit bort slöjan från dina ögon. Det som du inte ville tro på, det som du inte ville se med ditt inre öga, ska du i dag bevittna. För att du ska kunna se denna sanning har Jag i dag skärpt din syn.” – (Sura Qaf: 22)

De två änglarna kommer att föra den person som anförtrotts åt dem inför Gud. Den som har haft ansvaret för att föra honom dit kommer att säga:

(Arabiska **************************************)

”O Gud, här har jag fört fram den som anförtrotts åt mig. (Efter domen kommer befallningen:) Kasta varje hårdnackad förnekare som hyser fiendskap mot sanningen i Jahannam.” – (Sura Qaf: 23–24)

Jahannamfolkets främsta synder

(Arabiska ***********************************)

”Kasta i Jahannam varje förnekare som hyser fiendskap mot sanningen, hindrar välgång eller den rätta vägen, överskrider gränserna och hyser tvivel om religionen.” – (Sura Qaf: 24–26)

Vid en analys av de två ovan nämnda verserna framgår följande huvudbrott som helvetets invånare hade begått:

• Att förneka den sanning som profeterna förkunnade.
• Att hysa fientlighet mot sanningen och mot dem som kallar till sanningen.
• Att vara otacksam mot Gud trots att man i varje ögonblick av livet tar emot Hans nåd och gåvor.
• Att hindra den rätta vägen, hålla sig själv borta från den rätta vägen och leda andra vilse.
• Att inte ge Gud och människorna deras rätt från sina egna rikedomar.
• Att i livet överskrida de gränser som Gud har fastställt.
• Att handla orättvist och utöva orätt och förtryck mot andra.
• Att hysa tvivel om den religion som profeten förkunnade.
• Att skapa tvivel i andras sinnen.
• Att sätta någon annan vid Guds sida.

                                __________________________

Tvisten mellan Satan och människan

Det är uppenbart att Satan ständigt ägnar sig åt att vilseleda människan i denna värld. I livet efter detta kommer befallningen att även han ska kastas i helvetet tillsammans med den person som dömts till helvetets straff. Då kommer personen och Satan att fortsätta anklaga varandra. Den olycklige mannen kommer att anklaga Satan och säga att han hade gått vilse enbart på grund av Satans förledande. Därför är det bara Satan som förtjänar detta straff.

Satan kommer däremot att, utan att erkänna sitt eget fel, förklara mannen skyldig. Han kommer att lägga fram sitt försvar inför Gud och säga:

(Arabiska ***********************)

”Herre och Försörjare! Jag försökte alls inte vilseleda honom. Tvärtom var han själv vilseledd.”

Allah skall säga till dem båda: ”Gräla inte på detta sätt inför Mig. Det tjänar ingenting till. Jag hade ju redan varnat er båda för att den som själv går vilse och vilseleder andra skall få bära följderna av detta. Bär därför nu båda detta oundvikliga straff. Mitt beslut är fast och oföränderligt. Den befallning som givits er kommer inte att ändras. Den fasta lag som Jag förkunnade i världen – att både den vilseledde och den som vilseleder skall drabbas av ett hårt straff – kommer inte att ändras. Trots detta gör Jag inte mina tjänare den minsta orättvisa. Det straff som i dag har förklarats för er är ni verkligen förtjänta av. Mitt domslut är grundat på sanning och rättvisa. Ingen straffas för något som han inte verkligen är ansvarig för, eller vars brott inte har bevisats genom obestridliga bevis och vittnesmål.” – (Se sura Qaf 27–29.)

Orsaken till paradisfolkets framgång

Vad däremot gäller de gudfruktiga, som har besvarat profeternas kallelse och utan någon tvekan har trott fullt och fast på deras ord, säger Allah att paradiset skall föras helt nära dem. Eftersom detta paradis skall vara deras eviga boning, kommer det att föras alldeles nära dem så snart domen har avkunnats till deras fördel. De behöver inte mödosamt gå dit till fots eller färdas dit med något fordon. Så snart domen har avkunnats träder de utan svårighet in i paradiset. Allah har också nämnt i stora drag vilka egenskaper som gör att de får paradiset.

(Arabiska **********************************************)

”Och paradiset skall föras nära de gudfruktiga och inte vara avlägset. Det skall sägas: ’Detta är det som ni lovades – för var och en som återvänder till Allah och är en väktare.’” – (Sura Qaf 31–32.)

(Arabiska *************************************************)

”Den som fruktar den Nåderike utan att se Honom. Den som hängivet vänder sig till Allah.” – (Sura Qaf 33.)

o Deras första egenskap är gudsfruktan (taqwa). Under livet i världen kommer de ständigt att leva i fruktan och bävan av rädsla för Guds misshag. Det är denna gudsfruktan som i varje stund håller dem stadiga på den rätta vägen.

o I Koranens språk kallas de ”awwaab”; därmed beskrivs deras andra egenskap. Ordet ”awwaab” (arabiska ***) har en vid betydelse. Med ”awwaab” avses en person som har övergett olydnad mot Allah och slaveri under sina begär och valt vägen som leder till att endast vinna Allahs välbehag. Han har övergett allt som Allah ogillar och tagit till sig allt som Allah den Allsmäktige tycker om. Om han plötsligt avviker från Guds väg blir han djupt upprörd, ångrar sig genast och återvänder till Guds väg. Han minns alltid Allah och fattar beslut om allting enligt Allahs principer.

o När deras tredje egenskap beskrivs kallas de ”haafiz” (arabiska ****), vilket i allmänhet betyder en väktare. Det är en sådan väktare som till fullo bevarar de gränser Allah har fastställt, Allahs obligatoriska bud och förbjudna handlingar samt andra anförtrodda förpliktelser och ansvar. Han bevarar de rättigheter som Allah har ålagt honom. Han håller de eder och löften som han gav Allah när han antog tron. Han vakar noggrant över sin tid, sin kraft, sitt arbete och sina ansträngningar, så att de inte används till onda gärningar eller på avvägar. Genom ånger bevarar han dem, så att de inte går till spillo. Varje stund rannsakar han sig själv (muhasaba al-nafs) för att se till att han inte har varit olydig mot Allah genom sina ord eller handlingar. En sådan person kallas ”haafiz”, och de som har dessa egenskaper kommer att vara paradisets invånare.

o Han har aldrig sett Allah, men eftersom han är fast övertygad om Hans gränslösa nåd lever han alltid i fruktan för Honom. Allah, havet av oändlig nåd, barmhärtighet och medlidande, kan aldrig ses och kan inte på något sätt uppfattas med sinnena. Trots detta avstår han ständigt från olydnad mot Honom av fruktan för Honom. I hans hjärta är fruktan för den osynlige Allah större än fruktan för andra mäktiga väsen som kan uppfattas av sinnena och ses öppet. Även om han tror på Allah som den Nåderike, den Barmhärtige, ger han sig inte hän åt synd i hopp om Hans nåd och förlåtelse. Tvärtom lever han i varje stund skräckslagen och bävar inför Allah.

I den aktuella versens del (arabiska *********) antyds två egenskaper hos den troende. För det första att frukta Allah, som man aldrig har sett. För det andra att, trots att Han är den Nåderike, den Barmhärtige, inte beträda syndens väg av fruktan för Honom.

o Den som alltid är innerligt dragen till Allah har ett hjärta som Allah beskriver som ”qalb munib” (arabiska **********).

Ordet ”munib” har en vid betydelse. Liksom kompassnålen under alla förhållanden är riktad mot norr och inte kan vridas åt något annat håll trots alla försök, kallas en troendes hjärta ”qalb munib” först när det under alla omständigheter – i glädje och sorg, i svårigheter och prövningar, i sömn och dröm samt i vaket tillstånd – är vänt mot Allah och endast dras till Honom.

Endast de lyckliga som är utrustade med de fem ovan beskrivna egenskaperna kommer att få tillträde till Allahs paradis.

Därefter kommer den Allsmäktige Allah att säga till dem: ”Gå in i paradiset, där det varken finns sorg och lidande eller någon oro och bekymmer. Det är en plats av ren och gränslös lycka. Där kommer ni från Mina änglar att hälsas med ett varmt välkomnande.”

Detta paradis är en plats där människan får allt hon önskar sig. Dessutom har Allah berett ytterligare ovärderliga skatter åt henne, sådana som hon inte ens kan föreställa sig. – (Sura al-Qaf: 31–35)

På domens dag i det kommande livet kommer mänskligheten att delas in i tre grupper utifrån deras synder och goda gärningar: de främsta, de som befinner sig på den högra sidan och de som befinner sig på den vänstra sidan.

På domens dag kommer bilden av Allahs majestätiska hov sannolikt att vara sådan att de främsta står framför Honom. På den högra sidan finns en grupp och på den vänstra sidan en annan grupp. Den sistnämnda gruppen är sannerligen djupt olycklig.

I Sura al-Waqi’a beskrivs detta på följande sätt:

(Arabiska ****************************************)

”Den dagen kommer ni att delas in i tre grupper. En grupp på den högra sidan. Vad kan jag säga om denna grupp? Och en annan grupp på den vänstra sidan. Vad kan sägas om denna grupps olycka? Och en tredje grupp är de främsta. Dessa är de som får ett paradis fyllt av Allahs välsignelser. I denna grupp kommer det att finnas många från de tidiga generationerna och få från de senare. De kommer att luta sig mot kuddar och sitta vända mot varandra på troner klädda i brokad. Bland dem kommer evigt unga tjänare att gå omkring och betjäna dem med glädje. I deras händer kommer det att finnas vattenkannor, bägare och fyllda pokaler med ren dryck från källor. Drycken kommer varken att få deras huvuden att snurra eller att beröva dem deras förstånd. Och de evigt unga tjänarna kommer att servera dem olika sorters utsökta frukter, så att de kan välja vad de önskar. Dessutom kommer de att serveras läckert kött från olika fåglar, och de kommer att äta av det efter behag. För dem kommer det att finnas vackra, storögda hourier med förtrollande skönhet. Deras skönhet kommer att vara lik den hos omsorgsfullt bevarade pärlor. Som belöning kommer de att få allt detta för de goda gärningar de utförde i världen. Där kommer de inte att höra något meningslöst tomt prat eller syndigt och oanständigt tal. Deras samtal och diskussioner kommer att vara anständiga. Där kommer inget överdrivet eller vanvettigt prat att finnas. De kommer endast att hälsas med orden: ’Frid, frid vare med er.’” – (Sura al-Waqi’a: 7–26)

De främsta

I den främsta grupp som nämndes ovan kommer de att ingå som ligger främst av alla när det gäller ärlighet, att förvärva goda gärningar och att följa den rätta vägen. De som först av alla svarade på Guds och Hans Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallelse. Vare sig det gäller jihad, att frikostigt skänka pengar på Allahs väg, att tjäna mänskligheten eller att utföra dawah och tabligh – kort sagt, närhelst det uppstår en möjlighet att anstränga sig och göra uppoffringar för att etablera rättvisa och avskaffa orättvisor i världen, är det de som står längst fram i leden i detta arbete som tillhör den främsta gruppen. Därför kommer denna grupp på den yttersta domens dag i det kommande livet att placeras framför alla andra. Övriga gudfruktiga och fromma människor kommer att få sin plats på höger sida. Och de olyckliga syndarna kommer att befinna sig på vänster sida.

Det finns en återberättad hadith från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) där det berättas att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en gång frågade människorna: ”Vet ni vilka som först av alla kommer att få en plats i Allahs (allmaktens) skugga på uppståndelsens fält?”

Människorna svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.”

Profeten sade: ”Det är sådana människor som, när sanningen görs gällande inför dem, accepterar den. När det gäller andra fattar de samma beslut som de skulle ha fattat för egen del.”

Ovan har de evigt unga nämnts. De kommer att förbli unga på detta sätt i all evighet. De kommer aldrig att uppnå vuxen ålder eller bli gamla.

Ali (må Allah vara nöjd med honom) och Hasan al-Basri (må Allah vara nöjd med honom) har sagt att dessa är de barn som dog innan de nådde vuxen ålder. De hade varken synder eller goda gärningar för vilka de kunde straffas eller belönas.

Det bör noteras att de ovan nämnda ungdomarna kommer att vara barn till sådana människor som inte har fått paradiset som sin lott. Om paradisiska människors barn har Allah förklarat att deras barn kommer att förenas med dem i paradiset. Det gäller inte bara deras oskyldiga små barn; även de av de vuxna som genom sina goda gärningar vinner paradiset kommer att få möjlighet att bo tillsammans med sina föräldrar. – (Se sura at-Tur: 21.)

Gruppen på höger sida

Därefter säger Allah, beträffande den andra kategorin av lyckliga paradisets invånare:

(Arabiska **************************************************************)

”De ska få skuggande, taggfria sidraträd och fruktträdgårdar som sträcker sig vida omkring, ständigt rinnande vattenkällor och frukter i överflöd. Dessa frukter kommer att finnas i tillräcklig mängd under alla årstider, och det kommer inte att finnas något hinder för dem att få dem eller njuta av deras smak. De ska sitta på upphöjda platser. Vi ska skapa deras hustrur på nytt och göra dem till jungfrur, innerligt kärleksfulla mot sina män och jämnåriga. Allt detta gäller dem på den högra sidan.” – (Sura al-Waqi’a 28–38)

De jungfrur som nämns är de kvinnor som kommer att få paradiset till följd av sin tro och sitt rättfärdiga liv. Där kommer de att få tillbaka sin ungdom, även om de dog som gamla på jorden. Oavsett om de var vackra i denna värld eller inte, kommer de i paradiset att göras enastående vackra. Även om de dog som mödrar till flera barn, kommer de i paradiset för alltid att vara jungfrur. Deras jungfrudom kommer aldrig att försvinna, inte ens efter samlag med deras makar.

Om även dessa lyckliga kvinnors makar är paradisets invånare, finns det förstås inget mer att säga. De kommer att vara deras eviga följeslagare. Annars kommer de att giftas bort på nytt med andra paradisets invånare.

I Shamā’il al-Tirmidhi återberättas en hadith. En gång framförde en gammal kvinna denna önskan till profeten Mustafa: ”O Allahs Sändebud, be för mig så att jag kan komma till paradiset.”

Profeten skämtade lite och sade: ”Ingen gammal kvinna kan träda in i paradiset.”

När den gamla kvinnan hörde detta gick hon därifrån gråtande.

Profeten sade till folket: ”Säg till henne att hon inte kan träda in i paradiset i gammal ålder. Allah har sagt att Han ska skapa varje kvinna i paradiset som jungfru.”

I al-Tabaranis samling finns en lång berättelse återgiven från Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). När Profeten tillfrågades om de ovan nämnda kvinnor som beskrivs i Koranen, förklarade han den aktuella versen och sade att det var kvinnor som hade dött i det jordiska livet. De var gamla. Deras ögon hade sjunkit in i sina hålor, och deras hår hade blivit grått och vitt. Efter denna ålderdom ska Allah skapa dem som jungfrur.

Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) frågade: ”Om en kvinna på jorden har haft flera makar, vilken av dem kommer hon då att få vara tillsammans med i paradiset?”

Profeten sade: ”Hon kommer att få rätt att välja en av sina tidigare makar. Hon kommer att välja den make vars karaktär och uppförande var bäst. Hon kommer att be Allah på följande sätt: ’O Allah, eftersom den och dens sätt att behandla mig och hans uppförande var mycket bättre än de andras, ge mig därför rätten att bli hans följeslagerska.’”

Därefter sade Profeten (frid och välsignelser vare över honom): ”Umm Salama, god karaktär och gott uppförande kommer på detta sätt att vinna världens och det kommande livets välgång.”

Det behöver knappast sägas att även männen i paradiset kommer att få tillbaka sin ungdom.

I olika hadither berättas det om dem att de kommer att vara omkring trettio år gamla. De kommer att se ut som helt unga män i en ålder då skägget ännu inte har vuxit ut. De kommer att ha vackra, välbyggda och ljushyade ansikten.

Gruppen på vänstersidan

Därefter sägs det om den olyckliga skaran på vänster sida, helvetets invånare:

(Arabiska *****************************************************)

”De ska vistas bland brännande vindar och kokande vatten. De ska omslutas av het, svart rök – en rök som aldrig kommer att bli sval eller behaglig. Dessa är de människor som levde lyckligt och välbärgat i det världsliga livet. Deras lyckliga och välbärgade liv fick dem att hänge sig åt syndiga handlingar. De begick dessa synder av envishet och trots. De sade: ’När vi har dött och blivit skelett och blandats med jorden, hur kan vi då åter bli levande? Och ska även våra förfäder återuppväckas på detta sätt?’ Allah säger: ’Profet! Säg till dem att alla, både de senare och de tidigare, en dag ska föras samman. En bestämd tid har fastställts för detta.’ Därefter säger Allah: ’Ni vilseledda lögnare! Ni ska äta av zaqqumträdet i helvetet och fylla era magar med det. Sedan ska ni dricka er mätta på hett, kokande vatten, likt törstiga kameler.’” – (Sura al-Waqi’a: 42–55)

”Zaqqum” är en särskild sorts mycket taggig och besk frukt.

                             __________________________________

Helvetesinvånarnas elände

På många ställen i den heliga Koranen beskrivs tillståndet för paradisets och helvetets invånare. Först nämns helvetesinvånarnas fruktansvärda öde. Därefter ges också några beskrivningar av paradisets invånares yttersta lycka.

(Arabiska *****************************************************)

”De otrogna kommer att drivas i skaror mot helvetet. När helvetets väktare har öppnat dess portar frågar de dem: ’Kom inte Guds sändebud till er och reciterade er Herres tecken för er? Varnade de er inte för att ni skulle möta denna dag?’ De svarar: ’Jo, det gjorde de.’ Men straffets löfte till de otrogna kommer att uppfyllas denna dag. Sedan sägs det till dem: ’Gå in i helvetet! Vilken förskräcklig och förhatlig boning för de högmodiga otrogna!’ Där ska de förbli för evigt.” (Sura az-Zumar 71–72)

Om helvetets invånare har det sagts:

(Arabiska ********************************************************)

”På Uppståndelsens dag ska Vi samla dem med ansiktena och huvudena vända nedåt. Deras boning blir helvetet. När helvetets eld avtar i styrka ska Vi öka den. Detta är deras vedergällning, eftersom de förnekade Våra tecken. De sade: ’När vi har dött och våra ben har blandats med jorden, hur ska de då kunna skapas på nytt?’” (Sura Bani Isra’il 97–98)

(Arabiska ***********************************************************)

”De otrogna ska kläs i kläder av eld. Kokande hett vatten ska hällas över deras huvuden, så att deras hud och det som finns i deras bukar smälter. För dem finns järnstänger. När de på grund av den outhärdliga plågan försöker komma ut ur helvetet, ska de åter kastas tillbaka in i det. Det ska sägas till dem: ’Smaka på eldens straff!’” (Sura al-Hajj 19–22)

”För de otrogna är helvetets eld bestämd. Där ska de varken dö eller få sitt straff lindrat. De ska ropa och säga: ’Vår Herre, befria oss från detta straff! Vi ska överge våra tidigare onda handlingar och hädanefter göra goda gärningar.’ Gud ska säga till dem: ’Gav Jag er inte ett långt liv, så att ni kunde förstå sanningen?’ När ni inte gjorde det, ska ni nu smaka detta straff. De orättfärdiga har i dag ingen hjälpare.” (Sura al-Fatir 36–37)

(Arabiska *************************************************)

”Dem som har förkastat Mina tecken ska Vi snart bränna i elden. När deras hud har bränts bort ska Vi ersätta den med ny hud, så att de får fortsätta att känna straffet. Allah är Allsmäktig och Vis.” – (Sura an-Nisa: 56)

(Arabiska ****************************************************)

”Dessa människor säger: ’Efter vår första död finns ingenting mer. Vi kommer inte heller att återuppväckas en andra gång. Om du talar sanning, låt då våra döda förfäder återuppstå inför oss.’ (Som svar sägs:) ’Är dessa bättre, eller Tubba-folket och deras föregångare? Vi förintade dem, eftersom de var syndare.’ … Den bestämda tiden för att återuppväcka dem alla är Domens dag. Den dagen kommer ingen nära vän att kunna hjälpa en annan nära vän, och ingen hjälp kommer att ges dem någonstans ifrån. … Zaqqum-trädet ska vara syndarnas föda. Det är som bottensatsen i olja. Det ska koka i deras magar på samma sätt som kokande vatten sjuder. (Det ska sägas:) ’Ta honom och släpa honom till helvetet. Häll sedan kokande vattens straff över hans huvud, så att det flödar över.’ ’Smaka detta! Du ansåg ju att du var mycket ädel och mäktig. Detta är det som ni brukade tvivla på.’” – (Sura ad-Dukhan: 34–50)

Den maktberusade och gudsfrånvända härskaren hade satt sig själv till människornas herre. Han ansåg sig vara världens mest inflytelserika och ärofulla person. Människorna föll ned inför honom, frivilligt eller motvilligt, och sjöng ständigt hans lov och prisade honom. Vad som kommer att hända honom efter domen i det häreftervarande livet har beskrivits ovan.

”Vad ska då ske den dag då dessa otrogna ställs framför elden? Då ska de sägas: ’Ni har förbrukat alla de goda ting som tilldelats er redan under det jordiska livet och ni har njutit av dem. I dag ska ni få ett förnedrande straff som vedergällning för den högmodighet ni visade på jorden utan någon rätt och för den olydnad ni begick.’” – (Sura al-Ahqaf: 20)

(Arabiska ************************************************)

”Hur ska det då vara när änglarna tar deras själar och för bort dem medan de slår dem i ansiktet och på ryggen? Detta sker därför att de följde sådana vägar, metoder och trosuppfattningar som väckte Allahs vrede och inte ville följa den väg som kunde ha behagat Honom. Därför har Han gjort alla deras gärningar förgäves och utan värde.” – (Sura Muhammad: 27–28)

Det som sagts ovan har framförts i samband med konflikten och kampen mellan islam och otro. I det jordiska livet hade dessa hycklare, för att skydda sina egna intressen, hållit sig undan risken och faran med konflikten och kampen mellan islam och otro. Men vart ska de fly från Allahs grepp efter döden? Då kommer inte ens deras sista försök och åtgärder att kunna rädda dem från änglarnas slag.

Denna vers är också ett bevis på det straff som kommer att drabba människan i barzakhens värld efter döden. Härav framgår tydligt att de otrognas och hycklarnas straff börjar redan vid dödsögonblicket. Detta straff är dock inte likadant som det straff de kommer att få efter domen på uppståndelsens fält.

                                                 ________________

De paradisiska invånarnas högsta lycka

Liksom en detaljerad beskrivning har getts av det fruktansvärda öde som i det kommande livet väntar de härskare och samhällsledare som, uppblåsta av makt, trotsar Gud och förnekar profeternas inbjudan till religionen, har också en beskrivning getts av det eviga och lyckliga liv som väntar dem som tror på den sanna religionen och helhjärtat ägnar sig åt Guds väg. Här nämns några av dessa:

(Arabiska ********************************************)

”De som fruktade Gud och i denna värld var undergivna och lydiga av fruktan för Honom kommer att föras till paradiset i grupper. Paradisets väktare kommer att säga till dem: ’As-salamu alaikum, välkomna, välkomna! Gå in i ert eviga hem, paradiset, och lev här i största lycka.’ De kommer att säga: ’All lovprisning tillkommer Allah, som har uppfyllt det löfte Han gav oss. Han har gett oss full besittning av detta paradis. Vi kan bo var vi vill. Vilken vacker belöning för dem som gör goda gärningar.’” – (Sura az-Zumar: 73–75)

(Arabiska *******************************************************)

”För varje människa som fruktar att träda fram inför sin Herre finns två trädgårdar. Vilka av er Herres välsignelser vill ni då förneka? (Dessa trädgårdar) är frodiga och täta av gröna grenar. ………I de två trädgårdarna finns två ständigt rinnande källor. ………I båda trädgårdarna finns två slag av varje frukt. ………Paradisets invånare kommer att luta sig tillbaka på bäddar vars foder är av tjockt siden. Trädgårdarnas grenar kommer att böja sig ned under frukternas tyngd. Där kommer också att finnas sköna kvinnor med sänkt blick av blygsamhet. Ingen människa eller jinn har tidigare rört vid dem. De kommer att vara lika skyddade ädelstenar, med en enastående skönhet. Kan belöningen för goda gärningar vara något annat än gott? ………Förutom dessa två trädgårdar kommer ytterligare två trädgårdar att ges. …………Täta, gröna och frodiga trädgårdar. ……I de två trädgårdarna kommer två källor att spruta fram som fontäner. ………Där kommer att finnas otaliga frukter, dadlar, granatäpplen och annat. ………(Bland dessa välsignelser kommer att finnas) kyska och dygdiga hustrur. ………Tältboende hourier. Ingen människa eller jinn har tidigare rört vid dessa paradisets invånare. Dessa paradisets invånare kommer att luta sig tillbaka på gröna mattor och vackra, dyrbara dynor.” – (Sura ar-Rahman: 46–76)

(Arabiska *******************************************************)

”De som uppfyller det förbund de slutit med Allah och inte bryter sitt löfte, som upprätthåller de band som Allah har befallt att man ska upprätthålla, fruktar sin Herre och fruktar den stränga räkenskapen, och som uthärdar svårigheter för att vinna sin Herres välbehag, förrättar bönen, ger i hemlighet och öppet av det Vi har skänkt dem som försörjning och bemöter det onda med det goda – för dem är detta den framtida boningen. Det vill säga, för dem ska det finnas trädgårdar där även de av deras förfäder, hustrur och barn som varit rättfärdiga ska träda in tillsammans med dem. Änglarna ska komma till dem från alla håll och hälsa dem välkomna och säga: ’Frid vare med er.’ För det tålamod med vilket ni mötte förhållandena i världen (i kampen mot de krafter som motarbetade islam) har ni i dag blivit värdiga denna boning. Hur vacker är inte den framtida boningen!” – (Sura ar-Ra‘d: 20–24)

(Arabiska *************************************************************)

”På Uppståndelsens dag ska syndarna kännas igen på sitt utseende. De ska släpas bort genom att man griper tag i håret framtill på deras huvuden och i deras fötter. Vilka av Allahs väldiga tecken kommer ni den dagen att förneka? Detta är det helvete som de förkastade som lögn. De ska vandra omkring bland dess eldhärdar och dess heta, kokande vatten. …… Men de som fruktar Gud ska få två trädgårdar i paradiset till sin njutning. …… Den trädgården är fylld av grönskande rankor. ……… Genom de två trädgårdarna rinner två källor. ……… Varje frukt i trädgården finns i två slag. …… Trädgårdens ägare ska där sitta tillbakalutad mot kuddar på praktfulla silkesbäddar. Trädgårdens trädgrenar ska böja sig under frukternas tyngd. Där ska också finnas sköna kvinnor som blygt sänker blicken. Ingen människa eller jinn har tidigare berört dem ……… de ska vara av en enastående skönhet, likt välbevarade ädelstenar.” – (Sura ar-Rahman: 41–45)

(Arabiska **************************************************)

”Dem som har förnekat Mina tecken ska Jag bränna i Elden. När deras hud har bränts upp ska Jag ersätta den med ny hud, så att de kan känna straffet. Allah är Allsmäktig och Allvetande.” – (Sura an-Nisa: 56)

(Arabiska ****************************************************)

”De som har den högsta rangen hos Allah den Högste är de som tror på Honom, överger sina hem, affärer och åkrar för Hans skull och kämpar med sina ägodelar och sina liv på Allahs väg (i syfte att upprätta Allahs religion); deras liv har verkligen varit framgångsrika. Deras Herre (Allah) ger dem det glädjande budskapet om Sin barmhärtighet, Sitt välbehag och boningar i trädgårdar där evig lycka och frid väntar dem. Där ska de bo för evigt. Hos Honom finns en outsinlig belöning för att belöna goda gärningar.”

(Arabiska *****************************************************)

”Troende! Ska jag berätta för er om en affär som räddar er från ett plågsamt straff? Tro på Allah och Hans Sändebud och kämpa med era ägodelar och era liv på Allahs väg. Om ni vill veta, så lyssna: detta är bäst för er. (Som följd därav) kommer Allah att förlåta era synder, låta er träda in i paradis där floder flyter under det, och skänka er praktfulla boningar i evighetens hem och trädgårdar. Detta är i sanning den stora framgången.”

I den vise Koranen ges på många ställen sådana detaljerade beskrivningar av paradisets och helvetets invånare. Som exempel har ovan endast några få nämnts.

                                         ____________________

Det hinsides dagen för seger och nederlag

Allah den Allsmäktige har förklarat att Domedagen i det hinsides är den verkliga dagen för seger och nederlag, eller dagen för framgång och misslyckande:

(Arabiska *************************************************************)

”De otrogna påstår med stor självsäkerhet att de efter döden under inga omständigheter kommer att uppväckas. (Profet!) Säg till dem: ’Vid min Herre, ni kommer sannerligen att uppväckas i det hinsides. Därefter kommer ni att underrättas om allt ni gjorde i denna värld. Och detta är mycket lätt för Allah. Tro därför på Allah och Hans Sändebud samt på det ljus som Jag har uppenbarat. Allah har full kännedom om allt ni gör. Ni kommer att få veta allt detta den dag då Han samlar er till den stora samlingen (Hashrs dag). Den dagen blir dagen för seger och nederlag för varandra. De som tror på Allah och gör goda gärningar, deras synder kommer Allah att utplåna och låta dem träda in i paradiset, där floder flyter under deras boningar. Där ska de bo för evigt. Och detta är den stora framgången. Men de som förnekar Allah och det hinsides och avfärdar Mina budskap och tecken som lögn, de blir helvetets invånare. Där ska de förbli för evigt. Det blir en mycket usel plats.’” – (Sura at-Taghabun: 7–10)

Med ”Nur” ovan avses den heliga Koranen.

Ordet ”Taghabun” har flera betydelser; de kommer här att förklaras en efter en.

Alla som motsatte sig sanningen ville på inga villkor tro på livet efter detta. I denna fråga visade de en yttersta envishet. Ändå hade de inget medel, och har fortfarande inget, med vars hjälp de med säkerhet kan säga att det inte finns något liv efter detta. Detta har behandlats tidigare i boken.

Allah befallde profeten Muhammad (s.a.) att i den ovan nämnda versen besvara de otrognas skrytsamma uttalande. Det är naturligtvis Allah själv som ger svaret. Han befallde honom också att svara genom att svära vid Allah. Att svära kan endast den göra som har direkt kunskap om sanningen i en viss sak. Profetens kunskap om livet efter detta bestod inte bara i att Allah hade sagt det. Även om Allah säger något kan det naturligtvis inte finnas någon som helst tvekan om dess sanning. Men det skulle vara en fast övertygelse om dess obestridliga sanning utan att ha sett det. Det är inte tro som bygger på att ha sett med egna ögon.

Profeten Ibrahim (a.s.) hade en fast tro och övertygelse om att Allah kan ge de döda liv. Trots detta ville han med egna ögon se hur de döda återuppväcks. Han ville förvandla tron till fullständig övertygelse och vinna sinnesro. Därför bad han Gud. Därefter visade Gud honom hur fyra döda fåglar återuppväcktes inför hans ögon. (Se sura al-Baqarah, vers 260.)

Den tro på att de döda kan återuppväckas som profeten Ibrahim (a.s.) hade kan alltså inte vara densamma som en vanlig troendes. Men vår siste profets (s.a.) tro på livet efter detta och de dödas uppståndelse var likadan som profeten Ibrahims (a.s.) ovan nämnda tro, grundad på att ha sett med egna ögon. Allah gav sin siste och mest älskade profet möjlighet att under Mi’raj-natten med egna ögon se skapelsens mysterier och många andra fördolda ting. Därför borde han inte ha haft någon som helst tvekan när han svor vid Gud om sanningen i livet efter detta.

Det som står i den ovan nämnda heliga versen – ”Därefter ska ni få veta vad ni gjorde i världen” – är ytterst viktigt. Redan i början av denna sura sade Allah att Han, efter att ha skapat människan, gav henne fullständig handlingsfrihet. Om hon så önskar kan hon bli en fullständig förnekare och vandra på syndens väg. Hon kan bli en skoningslös förtryckare, en plundrare av andras rikedomar, egendom och heder, samt ett blodtörstigt monster. Eller så kan hon, genom att tro på Allah, Hans Sändebud och livet efter detta, leva ett mycket rent liv. Hur kan man då tänka sig att Allah, som har gett denna frihet och varnat människan, efter hennes död inte skulle fråga henne vilken väg hon hade valt, när Han samtidigt har förklarat att belöningen för att följa den goda vägen och straffet för att följa den onda vägen är oundvikliga? I själva verket är det just därför livet efter detta finns. Allah är en mäktig Varelse som har skänkt liv och död för att pröva människorna och se vem som var bäst i handling under livet i denna värld. (Se sura al-Mulk, vers 2.)

Därefter har denna dag i livet efter detta kallats dagen då den verkliga segern och det verkliga nederlaget avgörs. Även detta är ytterst betydelsefullt, och däri ligger livet efter detta verkliga mening.

I världen börjar människan sin livsvandring med sitt eget förstånd och sin egen arbetsförmåga. För att göra sitt liv lyckligt och vackert upphör hon aldrig att arbeta, anstränga sig och sträva. Var och en vill genomföra sitt eget handlingsprogram och uppnå framgång. Det är resultatet av människans dagliga arbete och strävan som avgör seger eller nederlag.

På grund av skillnader i synsätt och livsåskådning varierar naturligtvis också måttstockarna för seger och nederlag, eller framgång och misslyckande. Även om någon lyckas genom vilket uselt medel som helst kallas det enligt mångas uppfattning framgång. Om man för att uppnå framgång måste tillgripa orättvisa, övergrepp, extrem korruption, ociviliserade, låga och avskyvärda metoder, betraktas det ändå som framgång. Genom att med våld tillskansa sig andras rikedomar och ägodelar, dra in dem i falska rättsfall och ruinera någon genom falska vittnesmål och bevis blir en person segrare, miljonär eller mångmiljonär. Även detta kallas av många för framgång. Som ägare till många bilar och hus lever den framgångsrike mannen ett ytterst lyckligt och luxuöst liv tillsammans med hustru och söner. Folk säger att den mannens liv verkligen är lyckat.

Någon lyckas genom ohederliga metoder bli ägare till enorma rikedomar och utvidga sitt herravälde i samhället. Han vill hålla alla underkuvade. Han tål inte ens ett enda ord mot sig. En skara själviska smickrare sjunger hans lov dag och natt. Sanningens röst tystas i samhället. De som bär fram och förmedlar sanningen blir förföljda och plågade av honom. Deras plats blir i fängelsernas mörka celler. Berusad av makt vill han göra anspråk på gudomligt herravälde över alla. Även detta är enligt honom själv och många andra en enorm framgång.

Å andra sidan finns det en människa som av hela sitt hjärta och sin själ tar emot sanningen och försöker leva ett rättskaffens liv. Genom att avstå från korruption, ränta, mutor, svartabörshandel, lögn, bedrägeri och svek blir han förfördelad. Eftersom han förkunnar sanningen och ’kämpar’ mot lögnen drar sig hans släktingar, vänner och bekanta undan från honom. Förakt, vanvördnad och fattigdom i samhället gör hans liv outhärdligt. Folk säger att mannen är fullständigt dum. Annars skulle hans liv inte ha misslyckats på detta sätt.

De yttre formerna av seger, framgång och misslyckande i det liv som beskrivits ovan ser vi ständigt omkring oss. Men den verkliga segern, nederlaget eller misslyckandet kommer att avgöras på Domens dag i livet efter detta.

Låt oss tala något om hur livet efter detta avgör seger och nederlag.

Många uttolkare har framfört följande synpunkt: Efter domen i livet efter detta kommer paradisets invånare att få de delar av paradiset som helvetets invånare skulle ha fått om de hade handlat likt paradisets invånare under livet i denna värld. På samma sätt kommer helvetets invånare att få de delar av helvetet som paradisets invånare skulle ha fått om de hade levt likt helvetets invånare i denna värld.

I Bukhari Sharif berättas det, återberättat av Hazrat Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom), att var och en som träder in i paradiset kommer att få se den del av helvetet där hans plats skulle ha varit om han inte hade följt den rätta vägen. Därigenom blir han ännu mer tacksam mot Gud. På motsvarande sätt kommer helvetets invånare att få se den del av paradiset som han skulle ha fått om han hade följt den rätta vägen under livet i denna värld. Detta kommer att öka hans ånger och samvetskval ytterligare.

De som har blivit förtryckta och utsatta för övergrepp i denna värld kommer i det kommande livet att få så mycket gottgörelse från förtryckarna som motsvarar den orätt och det förtryck de utsattes för. Eller så kommer lika mycket av den förtrycktas synder att läggas på förtryckarens skuld. Den dagen kommer människan inte att ha några ägodelar med vilka hon kan uppfylla den förtrycktas krav. Ingen kommer att ha något annat än goda gärningar och synder. Om någon därför har gjort orätt mot en annan i denna värld, måste han, för att uppfylla den förtrycktas krav, ge honom av sina sparade goda gärningar, om han har några. Den förtryckte kommer naturligtvis att få exakt så mycket av motpartens goda gärningar som motsvarar den orätt som begåtts mot honom. Om förtryckaren däremot inte har några goda gärningar i sitt förråd, kommer lika mycket av den förtrycktas synder att läggas på förtryckarens skuld.

Det finns en hadith i al-Bukhari om detta, återberättad av Hazrat Abu Hurayra (r.a.). I hadithen sägs att om någon på något sätt har gjort orätt mot sin broder (en annan människa), bör han göra upp saken redan här (i denna värld). För i det kommande livet kommer ingen att ha ens ett enda öre. Där kommer därför en del av hans goda gärningar att ges till den personen. Och om han inte har tillräckligt med goda gärningar, kommer en del av den förtrycktas synder att läggas på honom.

På liknande sätt återberättas i Musnad Ahmad, genom Jabir ibn Abdullah ibn Unays, att Profeten (s.a.w.) sade: ”Ingen som hör till paradiset kommer att träda in i paradiset, och ingen som hör till helvetet kommer att träda in i helvetet, förrän han har uppfyllt kraven från den orätt och det förtryck han begått. Även om han bara har gett någon en enda örfil, måste han ge ersättning för den.”

Berättaren säger: ”Då frågade vi: ’Hur ska det gå till? Den dagen kommer vi ju att vara utan ett öre.’”

Profeten sade: ”Ersättningen måste ges genom synder och goda gärningar.”

Det finns en återberättelse av Hazrat Abu Hurayra (r.a.) i Sahih Muslim och Musnad Ahmad. En gång frågade den ädle Profeten (s.a.w.) de församlade följeslagarna: ”Vet ni vem som är utblottad?”

De svarade: ”Den som är utan ett öre och inte har några ägodelar, han är utblottad.”

Profeten (s.a.w.) sade: ”Den utblottade bland min ummah är den som på uppståndelsens dag kommer med bönen, fastan, zakat och andra goda gärningar, men som i denna värld har förolämpat någon, förtalat och baktalat någon, orättmätigt förbrukat någon annans rikedom, dödat någon eller slagit någon. Därefter fördelas hans goda gärningar bland de förtryckta. Ändå finns inga goda gärningar kvar hos honom för att betala all ersättning. Då läggs de förtryckta fordringsägarnas börda av synder på honom, och han träder in i helvetet.”

Den som ägde väldiga förtjänster gick till helvetet med en enorm börda av synder på huvudet när han skulle gottgöra de förtryckta. Vilket fruktansvärt slut! Blotta tanken får kroppen att rysa. Må Allah beskydda oss från ett sådant slut.

Det stora bedrägeriet

I den ovan nämnda versen används ordet ”Taghabun” på arabiska också i betydelsen bedrägeri och svek.

Vanligtvis ser man att människor i denna värld, med lugn i sinnet och största glädje, hjälper och stöder varandra i stora synder såsom shirk, kufr, orätt, orättvisa, otukt, lösaktighet och mord och blodspillan. På grund av detta uppstår en djup vänskap och hjärtlighet mellan dem.

Familjer som har gått vilse från en god karaktär, ledare och deras anhängare som sprider synd och villfarelse, band av rövare och tjuvar, partier och företag som sprider och främjar villfarelse, synd och obscenitet, samt stater och nationer som bär upp och förmedlar omfattande orätt och fitna och fasad, hjälper och stöder varandra i att sprida synd. Flera stater inleder fälttåg för att kuva ett svagt land eller en svag stat och göra dess invånare till slavar, i tron att en stor vänskap (allians) eller en militärpakt har ingåtts mellan dem.

Alla som upprätthåller förbindelser med varandra hyser uppfattningen att de är varandras bästa vänner och att deras ömsesidiga hjälp och stöd sker med största framgång. Men när de på den yttersta dagen står inför domens fält kommer de att inse att de har blivit fullständigt bedragna. Var och en av de ovan nämnda människorna kommer att känna att den välmenande fadern, brodern, maken, hustrun, vännen, ledaren eller den som han betraktade som sin medhjälpare i själva verket är hans bittraste fiende. Den dagen kommer alla förbindelser, släktband, vänskapsband, allianser eller pakter att förvandlas till fiendskap. Den dagen kommer de att förolämpa och förbanna varandra. Var och en kommer att vilja lägga skulden för sina egna fel på den andre, så att motparten får utstå det yttersta straffet. Detta nämns på flera ställen i Koranen.

Syndarnas ömsesidiga anklagelser

På grund av sin mänskliga svaghet påverkas människan ofta av andra. Många begår synder för makens eller makans skull, för att fadern ska bli nöjd med barnet, för att vännen ska göra sin vän nöjd, för att behaga politiska ledare och pirer och ustader, för att glädja en överordnad tjänsteman och behålla sin anställning eller få befordran, eller för att tillfredsställa en tyrannisk härskares önskningar. På grund av denna dumhet kommer de i det kommande livet att bli fullständigt bedragna och förtvivlade. I den heliga Koranen har denna sak nämnts gång på gång, och sådana självbedragna grupper har varnats. Några citat återges nedan:

(Arabiska ******************************************************)

”De som människorna följde kommer på Uppståndelsens dag att helt ta avstånd från sina efterföljare. Båda kommer att få se det fasansfulla i den dagens fruktansvärda straff. Deras inbördes band kommer att vara fullständigt brutna. Efterföljarna kommer att säga: Om vi på något sätt kunde återvända till världen en enda gång, skulle vi där helt skilja oss från dem, liksom de i dag har skiljt sig från oss. Men Allah kommer att visa alla deras gärningar, vilka kommer att föra med sig ånger och samvetskval för dem. De kommer att kastas i helvetet och kommer inte på något sätt att kunna ta sig ut ur dess eld.” – (Sura al-Baqara 166–167)

Vid dödsögonblicket kommer Allahs änglar att fråga dem som falskt har beskyllt Gud:

(Arabiska **************************************************************)

”Var är i dag de som ni brukade dyrka vid sidan av Allah? De kommer att svara att de har övergett oss. Därefter kommer de att erkänna att de faktiskt inte trodde på Allah. Allah kommer att säga till dem: Gå in i helvetet tillsammans med de skaror av jinner och människor som gick före er. När en skara av dessa träder in i helvetet, kommer den att förbanna den skara som liknar den. När alla skaror har samlats där, kommer den senare skaran att säga om den tidigare: Vår Herre, det var de som ledde oss vilse. Ge dem därför dubbelt straff i helvetet. Allah kommer att säga: För er båda blir straffet dubbelt, men ni har ingen kunskap om detta. Den första skaran kommer att säga till den sista: Ni är inte alls bättre än vi. Smaka därför straffet för det ni har förvärvat.” – (Sura al-A’raf 37–39)

Vanligtvis ser man att de svaga, fattiga, underkuvade och exploaterade, frivilligt eller ofrivilligt, lyder de mäktiga och tyranniska härskarna. Om deras öde i det hinsides sägs följande:

(Arabiska **************************************************************)

”När de båda grupperna har samlats på samlingsplatsen på Uppståndelsens dag, kommer den svaga gruppen att säga till den maktfullkomliga och högmodiga överklassen: Vi följde ju er. Kan ni i dag lindra något av Guds straff för oss? De kommer att svara: Om Allah hade visat oss någon sådan väg, skulle vi ha visat den för er. Nu är det lika för oss, vare sig detta straff blir outhärdligt för oss eller om vi uthärdar det med tålamod. Det finns nu ingen möjlighet för oss att räddas.” – (Sura Ibrahim 21)

(Arabiska **********************************************************)

”Profeten Ibrahim (frid vare med honom) sade: ’Att ni har tagit avgudarna till gudar i stället för Allah beror på er inbördes vänskap. Men på Uppståndelsens dag kommer ni att förneka varandra och förbanna varandra. Er slutliga boning blir helvetet, och ni kommer inte att ha någon hjälpare.’ – (Sura al-Ankabut: 25)

Det är detta som sägs i ovanstående vers: Det finns ingen som helst grund för att göra egenhändigt tillverkade avgudar till gudar i stället för Allah, världens Skapare och Uppehållare. När människorna gjorde dem till gudar hjälpte de varandra som vänner; deras ömsesidiga intressen och vänskap drev dem till denna avgudadyrkan. På det kommande livet kommer de att förstå sitt misstag.

(Arabiska ************************************************************)

”O mänsklighet! Frukta er Herre, Allah, och frukta den dag då ingen far kan vara till någon nytta för sin son och ingen son kan vara till någon nytta för sin far. Allahs löfte till er om Uppståndelsen är sannerligen en ofrånkomlig verklighet. Låt därför inte ert jordiska liv bedra er, och låt inte den bedragande Satan avleda er från Allah.” – (Sura Luqman: 33)

(Arabiska ***************************************************************)

”Den dagen då de kastas med ansiktet nedåt i helvetet kommer de att säga: ’Om vi ändå hade följt Allah och Sändebudet!’ Och de kommer att säga: ’O vår Herre och Uppehållare! Ack, vi följde ju våra ledare och äldre. Vår Herre, ge dem därför ett dubbelt straff och förbanna dem med den yttersta förbannelsen.’” – (Sura al-Ahzab: 66–68)

(Arabiska *******************************************************************)

”Dessa otrogna säger: ’Vi kommer under inga omständigheter att tro på Koranen. Inte heller kommer vi att tro på någon tidigare Skrift.’ Om du bara kunde se när dessa orättfärdiga står inför sin Herre och anklagar varandra! Den dagen kommer de hjälplösa och svaga att säga till de högmodiga samhällsledarna: ’Om ni inte hade funnits, skulle vi ha trott på Allah.’ De högmodiga samhällsledarna kommer att säga till de svaga: ’Hindrade vi er från den rätta vägen efter att vägledningens budskap hade nått er? Nej, ni var själva förbrytare.’ De svaga kommer att säga till de rika: ’Ja, sannerligen. Det var snarare era intriger dag och natt som höll oss vilse. Det var ni som befallde oss att förneka Allah och sätta medgudar vid Hans sida genom att visa dem lydnad i träldom.’ Allah säger: ’När de får se straffet kommer de att försöka dölja sin skam och ånger. Vi kommer att sätta bojor kring halsarna på dessa sanningsförnekare. De kommer att få smaka följderna av sina gärningar; deras utgång blir sådan som deras handlingar.’” – (Sura Saba 31–33)

Se också hur de gudlösa och gudsrebelliska makthavare som styr över andra i samhället börjar en häftig konflikt med dem som kallar till sanningen. De betraktar de gudfruktiga, som håller fast vid sanningen, med hat och förakt. För att skapa splittring och oordning i samhället anklagar de styrande makthavarna dem som kallar till sanningen för att vara vilseledda, hycklare, personer som bär religionen som en mask och sådana som sprider förvirring. Men i livet efter detta kommer de att bli fullständigt bedragna, när den verkliga sanningen blir uppenbar för dem. Då kommer de att säga:

(Arabiska *************************************)

”Och de kommer att säga (inifrån Helvetet): ’Vad är det med dem? Vi ser inte dem som vi inte ser, dem som vi brukade räkna bland de onda.’” – (Sura Sad 62)

På Uppståndelsens dag kommer Allah den Allsmäktige att säga till de otrogna:

(Arabiska *****************************************)

”’I dag är den slutliga domens dag, som ni brukade förneka.’ (Därefter kommer Allahs befallning:) ’För dessa orättfärdiga, tillsammans med deras följeslagare och dem vars befallningar de följde, och för dem till Helvetet. Nåväl, låt dem stå kvar en stund. De måste förhöras. Vad har hänt med er, eftersom ni i dag inte hjälper varandra?’ Se där, i dag överger de varandra och lämnar var och en åt sitt öde. Ledarna och följarna kommer att stå ansikte mot ansikte och gräla med varandra. Följarna kommer att säga: ’Er ankomst hade ett oerhört inflytande över oss; vi hade ingen möjlighet att annat än följa era befallningar.’ Ledarna kommer att säga: ’Ni trodde ju inte frivilligt. Vilken makt hade vi över er? Ni var tvärtom själva olydiga och upproriska. Nu har vår Herres ord blivit sanna, och nu måste vi smaka på det straff som väntar oss.’ (Sedan kommer de att erkänna och säga:) ’Vi ledde er vilse, och vi var själva vilseledda.’ Allah säger: ’Båda grupperna kommer den dagen att ha lika del i straffet. Så behandlar Vi de skyldiga.’” – (Sura as-Saffat 21–34)

De som, enbart för världsliga intressens skull, ägnar sig åt olydnad mot Gud för att behaga gudsrebelliska och gudlösa ledare och härskare bör dra lärdom av den ovanstående framställningen.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) förklarar därför:

(Arabiska **********************************)

”Ingen skapad varelse (människa) får under några omständigheter åtlydas genom olydnad mot Allah.”

(Arabiska ********************************************************************)

”De som förnekade Allah och det kommande livet kommer på Uppståndelsens dag att säga: ’Vår Herre! Visa oss dem bland jinnerna och människorna som ledde oss vilse. Vi kommer i dag att trampa på dem och förödmjuka dem.’” – (Sura Hāmīm as-Sajda: 29)

(Arabiska *******************************************************************)

”När vänner möter varandra på Uppståndelsens dag kommer ingen av dem att tala med den andre. Syndarna kommer den dagen att tänka att de, för att räddas från den dagens straff, skulle kunna ge bort sin son, sin hustru, sin bror, sin familj och till och med allt på jorden som lösen, om de därigenom kunde rädda sig. Men det kan aldrig ske. Straffet kommer att drabba dem, och Helvetets lågor kommer den dagen att bränna deras hud.” – (Sura al-Maʿārij: 10–16)

(Arabiska **********************************************************************)

”På den fruktansvärda Uppståndelsens dag kommer människan att fly från sin bror, sin mor, sin far, sin hustru och sin son. Den dagen kommer var och en att vara så skräckslagen och upptagen att han inte har tid att rikta sin uppmärksamhet åt något annat.” – (Sura Abasa: 34–37)

Det har blivit tydligt av den ovanstående diskussionen vilken enormt bedrägeri och svek dessa gudstrotsande och gudavända människor kommer att möta i efterlivet.

Här i denna värld har vissa människor tagit andra människor till Guds medgudar. Det vill säga: för att behaga dessa påhittade Guds medgudar har de trotsat världsalltets Skapares ord och befallningar och, efter att ha övergett Sirat al-Mustaqim, valt livets felaktiga väg. Oavsett om de öppet tilltalas som ”ilah” eller ”rabb”, har de gjorts till Guds partners eller medgudar när de har åtlytts på samma sätt som Gud bör åtlydas. Om dessa falska gudar eller Guds medgudar och deras följare har det sagts:

(Arabiska ***********************************************************)

”De ska inte glömma den dag då Gud kommer att kalla på dem och säga: ’Var är i dag Mina medgudar, som ni brukade betrakta som Mina partners?’ De som detta riktas till kommer att säga: ’Vår Herre! Det är dessa som vi ledde vilse. Liksom vi själva var vilse ledde vi även dem vilse.’ Därefter kommer deras följare att uppmanas: ’Kalla på dem som ni gjorde till Mina medgudar, för att få hjälp.’ De kommer att kalla på dem, men de kommer inte att svara. Då kommer båda grupperna att se helvetets straff närma sig. Om de ändå hade följt den rätta vägen!” – (Al-Qasas: 62–64)

Efterlivet – dagen för vinst och förlust

I de ovan nämnda verserna ur den heliga Koranen kallas efterlivet Yawm al-Taghabun. Ordet ”taghabun” betyder seger och nederlag samt svek och bedrägeri, vilket har behandlats utförligt ovan. Dessutom kallas affärens vinst och förlust på arabiska ”taghabun”. Efterlivet är alltså i sanning dagen för vinst och förlust.

Människan driver handel i hoppet att hon genom sin verksamhet ska gå med vinst. När hennes affär är lönsam blir hon naturligtvis glad. När hon drabbas av förlust blir hon sorgsen och bedrövad.

Allt som människorna i världen gör under hela sitt liv har Allah liknat vid en affär. Därefter kommer vinsten eller förlusten i denna affär att bli känd på Domens dag i det kommande livet. Om detta säger Allah:

(Arabiska *******************************************************************)

”O ni som tror! Ska jag inte berätta för er om en affär som räddar er från ett plågsamt straff? Denna affär består i att ni tror på Allah och Hans Sändebud och kämpar på Allahs väg med era ägodelar och era liv. Detta är bättre för er, om ni bara visste. Då kommer Allah att förlåta er och föra er in i trädgårdar genom vilka floder flyter, där ni ska bo för evigt, och i trädgårdar skänka er praktfulla boningar. Detta är i sanning en väldig framgång.” – (Sura as-Saff 10–12)

En affär är något där människan investerar sitt kapital, sin tid, sitt arbete, sin förmåga samt sitt förstånd och sin kunskap. Hon gör allt detta för att dra nytta av det. I den vers i Koranen som behandlas här kallas tron och kampen på Allahs väg för en affär. Vad människan kommer att vinna om hon ägnar allt hon har åt detta nämns i följande vers. Det är huvudsakligen tre saker:

o Hon kommer att räddas från ett svårt och plågsamt straff i det kommande livet.

o Allah kommer att förlåta alla hennes synder.

o Hon kommer att få sin plats i ett paradis där hon får njuta av Allahs överflödande lycka och rikedomar. Det kommer att vara hennes eviga boning. Allt detta har kallats en väldig framgång. Av den ovanstående framställningen har vi förstått att det kommande livet i själva verket är den slutliga avgöraren av människans eviga vinst eller förlust.

I den föregående framställningen har det också tydligt bevisats att det kommande livet, det vill säga livet efter döden, är en ofrånkomlig och oundviklig verklighet. Dess nödvändighet har också förklarats.

1. Ordet ”jihad” betyder en heltäckande ansträngning. Alla slags fysiska, psykiska, ekonomiska och intellektuella ansträngningar för att uppnå något, samt att använda alla tillgängliga medel och resurser för detta, kallas jihad. Jihad kan vara av två slag: jihad på Allahs väg och jihad på Satans väg. Den jihad som utförs enbart för att vinna Allahs välbehag och genom de metoder och tillvägagångssätt som Han har fastställt kallas jihad på Allahs väg. Den jihad som utförs enbart för världsliga och personliga intressen är jihad på Satans väg. Med andra ord kallas den jihad som förs mot Allahs religion jihad på Satans väg eller på taghuts väg. I alla tider har gudsrebelliska krafter fört jihad på Satans väg mot den sanna religionen. Detta bör särskilt framhållas. Allt är gott när slutet är gott. Den framgång som uppnås i det slutliga livet i det häreftervarande livet kommer därför att vara den verkliga framgången.

Sanningen är att livet i denna värld är en enorm prövningsplats för människan.

(Arabiska ***************************************************************)

”Allah har skapat liv och död för att pröva er och visa vem av er som är bäst i sina handlingar.” – (sura al-Mulk: 2)

Människan har sänts hit med samvete, kunskap om gott och ont samt frihet att handla. Hon har sänts hit för en bestämd tid. Hon har också fått sitt livs program anvisat. När hennes tid har löpt ut måste hon återvända till Den som sände henne. Efter återkomsten kommer hon naturligtvis, och med full rättvisa, att tillfrågas om i vilken utsträckning hon följde det program hon hade fått.

Programmet för hennes liv är den heliga Koranen. Dess fullständiga förverkligande finns i den siste profeten Muhammad Mustafas (frid vare med honom) hela liv. Därför är detta liv en stor och oumbärlig förebild för varje människa.

Den som genomför detta program kommer att belönas i livet efter döden. Och den som försummar det måste utan tvekan ta emot sitt straff. Men det har lämnats åt människans fria vilja att förverkliga programmet eller inte. Detta är hennes stora eldprov. Glädjen över att klara provet och sorgen över att inte klara det är helt naturliga saker. Att en examinand som försummar sin plikt måste möta den yttersta ångern och förebråelsen är inget nytt.

                                               _________________________

Fem frågor om livet efter detta

Det finns en hadith i Tirmidhi Sharif om de viktigaste frågor som Allah den Upphöjde kommer att ställa till mänskligheten på Domedagen. Den har återberättats av den ärevördige Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom). Det har sagts:

(Arabiska ****************************************************************)

Den dagen kommer människan huvudsakligen att få fem frågor. Hon kommer inte att kunna ta ett enda steg framåt utan att besvara dem. Frågorna är:

o Vad använde hon sitt livs tid till?

o Vad ägnade hon (i synnerhet) sin ungdom åt?

o Hur tjänade hon sina pengar?

o Hur och på vilket sätt använde hon de pengar och tillgångar hon hade förvärvat? I vilken utsträckning omsatte hon i sitt liv den sanna kunskap hon hade fått?

Bland svaren på de fem ovannämnda frågorna kommer en fullständig bild av människans hela liv att framträda. Människan kan leva sitt liv på två sätt. För det första kan hon, efter att ha trott på Allah, Profeten och det härefterkommande livet, leva i lydnad inför Allah.

För det andra kan hon leva ett gudsrevoltens och gudsfientlighetens liv, motsatt lydnaden inför Gud. Synd, övergrepp, orättvisor och förtryck mot andra, korruption, ränta, mutor, äktenskapsbrott och mord är uttryck för ett sådant gudsrevoltens och gudsfientlighetens liv. Det är just frågan om vilket av dessa två sätt hon har valt som kommer att ställas.

Den första av de ovan nämnda frågorna är inte heller mindre viktig. Egentligen gör den första frågan de övriga frågorna onödiga. Men genom de övriga frågorna riktas uppmärksamheten mot var människans svagheter ligger.

Ungdomsåren är den tid i människans liv då hennes arbetsförmåga och övriga förmågor utvecklas fullt ut. Även hennes sexuella drift utvecklas. En flödande, sexuellt laddad flod blir orolig av minsta vindstöt, svämmar över sina bräddar och översvämmar båda stränderna. På samma sätt kan sexualitetens vågor i människolivets flödande flod, under begärets plötsliga vindstötar, överskrida sina gränser. Det är inte onaturligt. Men att låta begäret löpa fritt utan tyglar, eller att hålla det undertryckt och behärskat – däri ligger människans verkliga eldprov. Under ungdomsåren kan människan också missbruka sin kroppsliga förmåga. Eller så kan hon genom dygder som återhållsamhet, kärlek, ömhet, förlåtelse, barmhärtighet och frikostighet tjäna mänskligheten. Därför är denna fråga mycket viktig.

Den tredje och den fjärde frågan avslöjar människans verkliga karaktär. Att förvärva pengar och rikedom är ett naturligt behov hos människan. Det är också ytterst nödvändigt för att kunna leva.

Det är absolut nödvändigt att fastställa principer för både förvärv och användning av rikedom. Hela det mänskliga samhällets lycka och olycka, framsteg och tillbakagång, beror nämligen på hur pengar förvärvas, används och fördelas.

Många erkänner inte att det behövs principer för hur pengar ska förvärvas och användas. Enligt deras uppfattning får pengar förvärvas på vilket sätt som helst. Liksom de vill ha obegränsad frihet att skaffa rikedom genom att exploatera andra med ränta och mutor eller genom att förvirra dem med oanständighetens berusning, vill de också ha samma frihet när det gäller att spendera den. Enligt dem är det inte alls klandervärt att, i stället för att fördela en del av de förvärvade tillgångarna bland de fattiga eller använda dem till något gott, spendera dem på ren lyx och njutning samt på att främja och befästa spridningen av övergrepp, synd och oanständighet. Inte heller anser de det orätt att genom ohederliga och förkastliga metoder samla hela samhällets rikedomar i händerna på ett fåtal och lämna de övriga nakna och hungriga.

Som en protest mot ett sådant exploaterande och orättvist ekonomiskt system nationaliserar man i stället principerna för rikedom, förvärv samt användning och fördelning, och gör hela nationen till politiska slavar. Då blir människorna i det landet sämre än djur. De har varken personlig frihet eller någon mänsklig värdighet. Liksom husbondens kor och bufflar måste de med slutna ögon arbeta på fält och marker och odla fram skörden, utan att ha någon som helst rätt till den. Inte heller detta orättvisa system anser många vara klandervärt.

Men Herren Allah den Högstes, hela skapelsens Skapares, Ägares och Uppehållares, befallning är att var och en, liksom han måste tjäna pengar på rätt väg och med tillåtna medel, också måste använda dem på rätt väg och i goda syften. Av den förvärvade förmögenheten ska man ge till fattiga, oförmögna, hjälplösa, blinda, sjuka och nödställda människor utan inkomst. Man har också varnats för att den förvärvade egendomen ska ligga oanvänd som sparade tillgångar eller förbrukas på lyx och njutningar. Därför har dessa två frågor stor betydelse i det hinsides.

Den femte och sista frågan är denna: När sanningens kallelse nådde människan, eller när hon kunde förstå sanningen, tog hon då emot den eller förkastade hon den? Och efter att ha fått sann kunskap, formade hon då sin karaktär i enlighet med den? Levde hon sitt liv i ljuset av denna upplysta kunskap? Om hon, underkastad sina begär, förkastade sanningen för sina personliga intressens och jordiska njutningars skull, eller av blindt hat mot den som kallade till sanningen, måste även detta läggas fram inför Gud på Domens dag.

De lärda bland det judiska folket, trots att de hade förstått att den siste profetens kallelse var sann, började bekämpa den av världsliga intressen och av blindt hat mot den siste profeten. En stor del av dagens muslimska samhälle följer fortfarande med i samma ström av misstag.

                                         _________________________

Själen

En fråga är denna: Drabbar gravens straff själen eller kroppen? Det råder oenighet om detta. Somliga säger att det endast drabbar själen. Andra säger att det drabbar både själen och kroppen. I detta sammanhang behöver även frågan om vad själen är diskuteras.

Även om själen är något osynligt och subtilt är den en obestridlig realitet! Därför är det mycket svårt att analysera den. Allah säger:

(Arabiska ******************************************************************)

”När jag har format honom fullständigt och blåst in något av Min ande i honom, ska ni falla ned på era ansikten inför honom.” – (Sura al-Hijr: 29)

Av versen ovan kan man förstå att den själ som blåstes in i människans kropp i själva verket är en finstämd avbild av Allahs egenskaper. Livslängd, kunskap, kraft, vilja och handlingsfrihet samt alla andra egenskaper som finns hos människan och vars helhet kallas själen, är en finstämd återspegling eller avbild av de gudomliga egenskaperna, vilken har ingjutits eller blåsts in i människokroppen.

Det säger sig självt att det inte är möjligt för oss att göra en fullständig analys av själen. Men vi kan åtminstone förstå att själen håller kroppen levande och funktionsduglig. Dess frånvaro förvandlar människan till ett orörligt lik.

Själen är något som, även om den aldrig kan ses, tydligt kan förnimmas. Den är en sådan mystisk kraft att människokroppen blir levande och aktiv så snart den förenas med den.

I själva verket är det själen som är den verkliga människan. Kroppen är endast den människans färdmedel eller skal. Även om själen är något subtilt och osynligt har den en form, och denna form är exakt likadan som kroppen. Själen är det verkliga. Kroppen är en kopia. När man säger ”jag” är det själen som avser människan själv. All sorg och smärta, glädje och lycka tillhör inte ”min” (själens) kropp. Människan (själen) och kroppen är två skilda väsen, men de står i förbindelse med varandra.

Glädje och sorg förnims i kroppen. Men ibland upplevs glädje och sorg även utan kroppen. Kroppen har samband med den materiella världen, medan själen har samband med den oändliga, osynliga världen.

Det är inte svårt att föreställa sig att själen kan uppleva lycka eller lidande i graven eller i livet efter döden. Det har naturligtvis sagts tidigare att en riktig föreställning om den världen ligger bortom vår kunskap, vårt förstånd och vår fantasi. Man kan dock endast göra sig en viss föreställning om den.

Den människa (själen) som under sömnen lämnar kroppen och färdas någon annanstans, i ett främmande land, i ett främmande samhälle, på land, vatten och i luften, upplever också glädje och sorg fullt ut. Även den har en kropp utan fysisk gestalt, försedd med fullständiga lemmar. Och när man talar om glädje och sorg är det ju själen som avses. Därför händer det ibland att den osynliga människan som lämnat kroppen i en mardröm blir så plågad av smärta och lidande att den fäller tårar. När man vaknar ser man att den kroppsliga person som ligger i sängen har fått kinderna våta av tårar. Ändå kan själens tårar och orsaken till dem ha uppstått hundratals eller tusentals mil därifrån. Den trötthet som känns efter hårt arbete i en dröm finns kvar som en följd även efter uppvaknandet. När vi vistades i Kolkata spelade en välkänd fotbollsspelare en natt fotboll i en dröm, i vårt eget kvarter. Plötsligt ropade han högt ”mål!” i sömnen och sparkade till bollen. Eftersom hans spark träffade hans hustru, som låg bredvid honom, var man tvungen att kalla på en läkare samma natt.

Den osynliga själen kanske, långt borta från sin bädd, någonstans angripen av tigrar, björnar eller rövare, skriker av all sin kraft på hjälp. Ibland kan man också höra dessa skrik från den liggande kroppen.

Det har tidigare sagts att den själ som i drömmen utför sina handlingar någon annanstans också har en kropp. Dess glädje och sorg motsvarar glädjen och sorgen hos en människa med en fysisk kropp. Eftersom glädje och sorg, både i dröm och i vaket tillstånd, tillhör själen och inte kroppen, kan man bedöva en del av kroppen med läkemedel, bryta dess förbindelse med själen och skära av den delen med en kniv; själen kommer då inte att känna någonting. Det har sagts att själen står i förbindelse med den osynliga, subtila världen. Den osynliga, subtila världen är gränslös och en värld bortom den fysiska världen. Därför möter man i drömmen en avliden person som befinner sig i Barzakh. Det betyder inte att den döde eller hans själ återvänder till denna fysiska värld.

När vi vaknar glömmer vi den kortvariga glädjen och sorgen, eftersom vi betraktar dem som overkliga. Drömmen anses overklig och osann när den tar slut. Men om drömmen aldrig tog slut skulle den vara verklig och sann.

Efter döden kan själen i graven uppleva glädje och sorg, eller så kan de rättfärdiga tjänarna uppleva glädje och de syndfulla själarna sorg på ett sätt som strider mot våra föreställningar. Om glädje och sorg tillhör själen och inte kroppen, vilken anledning skulle då kunna finnas till att det inte skulle finnas glädje och sorg efter döden?

I samband med omnämnandet av sömn och drömmar kom jag att tänka på ännu en sak. Vad är egentligen denna företeelse, sömnen? Är själen under sömnen förbunden med kroppen, eller lämnar den kroppen? Det är verkligen en fråga.

Jag vet inte vad vetenskapsmän och fysiologer skulle säga. Deras verksamhet handlar ju om materia eller Matter – inte om osynliga ting. Visserligen kan många osynliga ting upptäckas med hjälp av mikroskop. Men har något sådant som själen någonsin kunnat upptäckas i ett mikroskop? Och inte bara själen – har dess känslor, glädje, sorg eller smärta, någonsin blivit synliga genom något instrument?

Frågan är alltså: vart tar själen vägen under sömnen? Och var uppehåller den sig? Psykologer kanske kan säga något. Men även de bygger ju på gissningar och antaganden. Vilka bevis finns för deras sanningshalt? Sanningen är att detta är en ytterst svårbegriplig fråga. Det råder inget tvivel om att detta är en betydelsefull aspekt av skapelsens mysterium. Koranen al-Hakim säger:

(Arabiska ***********************************************************************)

”Allah tar själarna i besittning, eller skiljer dem från kroppen, när deras dödstid kommer, och även de själar vars död ännu inte har inträffat under sömnen. Därefter håller Han kvar de själar för vilka döden har beslutats och sänder tillbaka de övriga till en bestämd tid. I detta finns många tecken för tänkande människor.” – (Sura az-Zumar: 42)

Allah säger vidare:

(Arabiska *********************************************************************)

”Han tar era själar om natten och vet vad ni gör under dagen. Sedan sänder Han er åter till denna verksamhetens värld, så att den bestämda livstiden kan fullbordas. Till slut måste ni återvända till Honom. Då ska Han tala om för er vad ni gjorde.” – (Sura al-An’am: 60)

I dessa två verser sägs det att själen skiljs från kroppen vid döden och även under sömnen. Skillnaden är dock att själarna hos dem vars död inte har beslutats sänds tillbaka för en bestämd tid.

Det står klart att sömnen inträder när själen skiljs från kroppen. Men sömnen är tillfällig, eftersom själen sänds tillbaka. Den vars själ inte sänds tillbaka förklaras slutgiltigt död.

Det sägs också redan i den första versen att detta ger tänkande människor mycket att begrunda.

Professor Arthur Ellison kom, efter att ha begrundat och forskat kring Koranens verser, fram till slutsatsen att döden och sömnen är samma fenomen, där själen skiljs från kroppen. Men under sömnen återvänder själen till kroppen, medan den inte gör det vid döden – detta har bevisats genom studiet av PARA PSYCHOLOGIC.

Men detta avskiljande från kroppen sker på olika sätt. När själen skiljs från kroppen för alltid kan människan märka det vid dödsögonblicket, och hon utsätts då för outhärdlig smärta.

(Arabiska*************)

”Och dödens plåga eller hårdhet kom verkligen. (Denna död är något) som du ville fly ifrån.” – (Sura Qaf: 19)

Men ibland ser man också undantag från detta. En frisk person kan stå och be. Medan han befinner sig i sujud kommer döden över honom utan att vare sig han själv eller andra märker det. Eller också äter han på kvällen och somnar lugnt och bekvämt, men vaknar aldrig mer ur den sömnen. Man hör även talas om sådana händelser. Min mor var frisk och stark och ställde sig efter dagens arbete för att förrätta kvällsbönen. Hennes avsikt var att äta efter bönen. Men medan hon befann sig i sujud lämnade hennes livsande kroppen. Må Allah förlåta henne.

När själen vid döden lämnar kroppen upphör genast kroppens rörelser, blodcirkulation och livskraft, och inget av detta finns längre kvar. Men under sömnen finns allt detta kvar. Skillnaden mellan sömn och död beror i själva verket också på Allahs beslut, Han som äger kroppen och livet. När beslutet om döden har fattats blir kroppens tillstånd ett annat, och när det beslutet inte har fattats förblir kroppens tillstånd till stor del normalt. Detta är också ett av Allahs oändliga maktverk; det går inte att förneka. Låt oss försöka förstå det med hjälp av en liknelse. Föreställ dig en man som flyttar från sitt hus till en annan plats. I en sådan situation tar han med sig allt bohag från sitt hus, ända ner till sopborsten och mattan. Sedan återstår bara ett tomt hus. Men när han reser till en annan plats för en kort stund eller några dagar står husets bohag kvar precis som tidigare. Det enda som saknas är han själv. Döden är på samma sätt inte bara en flytt från ett hus, utan en överflyttning från denna värld till den kommande världen. Han lämnar inte heller något av det som finns i hans boning – hjärtats slag, blodcirkulationen, kroppens livskraft, kunskap, samvete, förmågan att känna och liknande – kvar där. Under sömnen beger sig själen däremot för en tid till en annan plats, medan den lämnar hela sitt hushålls bohag kvar.

Jag hoppas att det efter denna liknelse inte längre ska vara svårt att förstå skillnaden mellan sömn och död.

Förbön i det kommande livet

Eftersom framställningen av det kommande livet inte skulle bli fullständig utan en utförlig behandling av förbönen, anser jag det nödvändigt att här ge en ungefärlig men tydlig bild av vad förbön innebär.

Allah den Högste är Skaparen av hela universum och alla skapelser däri. Han är Herren över både denna värld och det kommande livet. Liksom Han ensam har den fullständiga makten att befalla och styra, har Han i det kommande livet, på uppståndelsens fält, också ensam den fullständiga rätten att granska Sina tjänares gärningar och fatta beslut därom. Han säger: (Arabiska************) ”Den dagen (på uppståndelsens dag) tillhör herraväldet endast Allah den Högste. Han kommer ensam att fatta beslut om människornas framtid.” – (Sura al-Hajj: 56)

Det innebär att Han den dagen inte kommer att behöva ta emot någons hjälp i domen, tillsätta någon jury för att fatta det riktiga beslutet eller ta emot någons råd. Han är ju själv allvetande. Han känner till vars och ens hemliga och öppna gärningar. Dessutom har Hans änglar, för att rättvisa och opartiskhet ska skipas, noggrant och korrekt skrivit ned varje hemlig och öppen gärning hos Hans tjänare och sammanställt dem i en gärningsbok. Denna gärningsbok kommer att överlämnas till var och en. När syndarna ser gärningsboken kommer de förvånat att säga: (Arabiska************)

”Det är verkligen märkligt att ingen synd, vare sig liten eller stor, har lämnats oskriven i denna gärningsbok.” – (Sura al-Kahf: 49)

Gärningsboken är skriven av änglarna. De begår inga misstag. De har ingen benägenhet att göra fel eller synda. Men innebär det att Allah är beroende av den gärningsbok som änglarna har skrivit? Inte alls. Änglarna har skrivit ned varje handling i samma stund som de såg Hans tjänare utföra den. De har ingen kunskap om Hans tjänares framtida handlingar. Så snart de ser en handling utföras skriver de bara ned den. Men hos Allah är det förflutna och framtiden båda närvarande. Hans tjänares framtida handlingar finns också närvarande inför Honom. Därför kan Han, utan den gärningsbok som änglarna har skrivit, fatta det riktiga beslutet på grundval av Sin fullkomliga kunskap. Men för rättvisans skull och för att Hans tjänare ska kunna tro har Han ordnat så att gärningsboken skrivs. Om en tredje part behövdes för att fatta beslut skulle det innebära att man sänkte Gud från Hans upphöjda ställning. Att någon annan skulle kunna påverka Honom eller ge Honom större kunskap om Hans tjänares gärningar och moral är något endast en polyteist skulle kunna föreställa sig. Därför behöver Han den dagen ingen människas råd eller förbön i domen. (Arabiska****************)

”Före den dag då det inte kommer att finnas någon handel, ingen vänskap och ingen förbön.” – (Sura al-Baqarah: 254)

Men det är djupt beklagligt att många har en felaktig uppfattning om tawhid. De tror rentav bestämt att det finns vissa personer som på uppståndelsens fält kommer att vädja till Allah för syndarnas skull. Allah den Högste kommer då, enligt deras förbön, att förlåta dem och sända dem till paradiset.

De tror också att denna förbön kommer att vara verksam. Därför ger de större betydelse åt förbönen än åt att tjäna Gud. En orsak till denna betoning är att de betraktar de personer som ska medla som Guds allra käraste, närmaste och mest inflytelserika tjänare. Den oundvikliga följden blir att de, i stället för att tygla sina begär, avstå från världens njutningar, göra uppoffringar och följa Allahs befallningar, blir ytterst ivriga att behaga de personer som de har kommit att tro är medlare. För att behaga dem ger de dem därför nazr-niyaz, avlägger löften om nazr-niyaz i deras namn, lägger blommor och shinni på deras gravar, strör rosor över gravarna, tänder lampor och delar ut shinni i avlidna fromma mäns namn. De utför själva dessa och liknande handlingar med stor entusiasm och uppmuntrar andra att göra detsamma. De tror att de på detta sätt kan behaga dem. När de väl är nöjda kommer de naturligtvis att be för dem på uppståndelsens fält. Och denna förbön kommer aldrig att misslyckas.

Sådana föreställningar har uppstått på grund av bristande grundläggande kunskap och tro på islam. Vissa människor vill inte acceptera islams grundläggande troslära och forma sig därefter; i grunden är de ogärningsmän. De har ingen riktig uppfattning om det kommande livet. De önskar inte heller efterlikna Koranen och haditherna eller profeten Pak (frid vare med honom) och de ädla följeslagarnas verkliga liv. De tänker: även om det kommande livet finns, kanske det där finns någon annan enkel väg till frälsning. Djinner och mänskliga djävlar ingiver dem att någon avliden wali med ett visst namn kommer att utföra förbön för dem. Med detta hopp i sina hjärtan går de till en muslimsk from mans helgedom eller till någon påhittad helgedom och visar där sådan vördnad, respekt och vädjan till honom som endast Allah den Högste har rätt till. De döda har ingen möjlighet att känna till vad dessa människor gör vid sådana helgedomar. Och när Allah den Högste kommer att underrätta dem om detta, kommer de inte att vara nöjda med helgedomsdyrkarna utan bli djupt bedrövade över deras polyteistiska handlingar. För dem som, genom att lämna Allah, vill göra människor till gudar eller göra dem till Guds medhjälpare, kan man inte alls hoppas på någon bön eller förbön från någon rättfärdig människa; annat än en förbannelse finns inget att vänta.

Låt oss därefter betrakta några av världens så kallade levande helgon. Hos dem samlas även de allra värsta förbrytarna i samhället. De går till dem i tron att de har ett sådant inflytande inför Gud att de på Domedagen säkerligen kommer att påverka Gud och få dem frälsta. I detta hopp överöser de dessa pirer eller helgon med dyrbara offergåvor av olika slag.

Det är helt förnuftigt att Allah den Allsmäktige på Domedagen kommer att skänka dem äran att medla – de kommer med säkerhet att bli paradisets invånare. Annars, hur skulle den som själv inte har något hopp om frälsning kunna få denna lycka, det vill säga lyckan att medla för andra? Och om en pir eller ett helgon verkligen är rättfärdigt, hur kan han då vara vän med syndare och förbrytare? På Domedagen kommer syndarna inte att ha någon vän eller medlare.

”För de orättfärdiga kommer det varken att finnas någon nära vän eller någon medlare vars ord blir hörda.” (Sura al-Mu’min: 18)

Vissa så kallade namnkunniga pirer och helgon visar, i utbyte mot stora offergåvor och värdefulla presenter från samhällsfientliga syndare, överseende med deras syndiga leverne i stället för att förbättra deras karaktär. Deras egen frälsning är oviss; tvärtom kommer även de att förtjäna straff för att ha hjälpt de orättfärdiga.

Det är om sådana människor som Koranen säger:

”På Domedagen kommer de ledare, som följdes i världen, att förklara att de tar avstånd från sina följare – men de kommer sannerligen att straffas, och alla band och förbindelser mellan dem kommer att brytas. De som följde dessa ledare i världen kommer att säga: ’Ack, om vi ändå hade fått en möjlighet i världen! Då skulle vi i dag ha visat dem vårt missnöje, liksom de nu visar sitt missnöje och sin avsky mot oss.’ Allah den Allsmäktige kommer att lägga fram deras gärningar i världen på ett sådant sätt att de blir överväldigade av sorg och ånger. Men det kommer inte att finnas någon väg ut ur helvetets eld.” (Sura al-Baqarah: 166–167)

De religiösa ledarna bland tidigare folk brukade på detta sätt, av begär efter att tjäna pengar, föra människor bort från Allahs väg i religionens namn.

Koranen säger:

”Det vill säga: de flesta av de lärda bland Ahl al-Kitāb äter upp människors pengar och egendom på olagliga sätt och hindrar dem från Allahs väg.” – (Sura at-Tawba: 34)

På detta sätt sitter dessa vilseledda förtryckare på sina religiösa troner, säljer fatwor, tjänar pengar olagligt och lägger beslag på gåvor och offer. De uppfinner allehanda religiösa regler och sedvänjor genom vilka människor köper frälsning i det kommande livet av dem, och utan att föda dem och göra dem nöjda kan människorna inte genomföra sådant som rör liv och död, giftermål och annat. De gör dem till entreprenörer för att forma och omforma människornas öden. Inte ens med detta nöjer de sig; för sina egna intressens skull fångar dessa pīrer och dervischer in människorna i villfarelsens fällor. När en uppmaning till sanningen framförs för reform och förbättring, är dessa religionshandlare de första som breder ut sina bedrägerinät och beslutsamt försöker blockera vägen för uppmaningen till sanningen.

Genom att lägga fram detta exempel från Ahl al-Kitāb bland tidigare samfund har Allah varnat muslimerna. Men många av oss har, genom att efterlikna dem, fyllt våra konstgjorda religiösa troner med liv och rörelse.

De som själva inte är villiga att följa islams föreskrifter och som under religionens namn bedrar människor och håller dem borta från islam kommer också att vara bekymrade över sin egen frälsning – varifrån skulle de då ha förmågan att förböna andra?

Den islamiska föreställningen om shafāʿa

Betyder detta då att det inte finns något sådant som shafāʿa bland islams trosföreställningar? Jo, det finns det sannerligen. Men Koranen, den visa, har gång på gång tillbakavisat den ovan beskrivna polyteistiska föreställningen om shafāʿa och framlagt en islamisk föreställning. Vissa människor kommer att förböna vissa andra på uppståndelsens fält.

Denna shafāʿa kommer att vara av ett helt annat slag. Genom den kommer inte ens en smula av Allahs egenskaper att förminskas. Inte heller kommer ens en smula av Hans herravälde och makt att minska. Den dagens shafāʿa kommer att ske endast med Hans tillåtelse, på särskilda villkor och inom begränsade ramar. Shafāʿa kommer att ske enligt särskilda regler och förfaranden.

• För det första kommer frågan om shafāʿa helt och hållet att ligga i Allahs händer och ske enligt Hans vilja.

(Arabiska*************)

”Säg: Hela frågan om förbönen ligger i Allahs hand.” – (Sura az-Zumar: 44)

(Arabiska**************)

”Vem kan medla hos Honom utan Hans tillstånd?” – (Sura al-Baqarah: 255)

• Endast för den person som Allah är nöjd med och för vilken Han ger någon tillstånd att medla, kan medlaren öppna munnen.

(Arabiska********)

”Ingen får medla för någon annan än dem som Allah är nöjd med.” – (Sura al-Anbiya: 28)

• Vad medlaren än säger vid förbönen kommer i alla avseenden att vara sant och rättvist.

(Arabiska************)

”Ingen kan tala utom de som den nåderike Allah ger tillåtelse, och vad de än säger kommer de att säga det helt riktigt.” – (Sura an-Naba: 38)

Den förbön som sker inom ovan angivna villkor och gränser liknar inte någon rekommendation inför världsliga människors domstolar. Den kommer endast att bestå i ödmjuk vädjan, åkallan och bön om förlåtelse i fullständig underkastelse. Ingenting annat. Förbedjaren kommer inte att ha ens den minsta föreställning om att ändra Allahs beslut eller öka Hans kunskap. Efter att ha fått den ende Ägaren och Konungens överväldigande nåderika tillåtelse i det kommande livet kommer förbedjaren i största ödmjukhet och undergivenhet att säga: ”O världens Ägare och Konung! Förlåt den och den av Dina tjänare hans synder och brister. Ta honom in i Din förlåtelses och barmhärtighets skydd.”

Av detta framgår att liksom Allah är den som ger tillåtelse till förbönen och godtar den, är förbedjaren i själva verket också Allah själv.

(Arabiska********)

”Förutom Honom (Allah) har de varken någon wali eller beskyddare, och inte heller någon förbedjare.” – (Sura al-An’am: 51)

Vilka dessa förbedjare kommer att vara och för vilka förbön kommer att göras har meddelats i haditherna. Förbedjarna kommer att vara Allahs rättfärdiga och Honom nära stående tjänare. Förbönen kommer att göras för sådana människor vars tro och gärningar kommer att vara så otillräckliga i vågskålen att de inte är förtjänta av förlåtelse. Det kommer att återstå en viss brist för att de ska kunna förtjäna förlåtelse. För att fylla denna brist kommer Allah av nåd att ge tillåtelse till förbön för dem.

Av den föregående diskussionen har det blivit klart att ingen har rätt att ingripa med förbön efter eget behag. Allah kommer att ge någon tillåtelse att be för dem som förbönen ska gälla, med avsikten att förlåta dem eftersom Han är nöjd med dem.

Då uppstår helt naturligt frågan: om det verkligen förhåller sig så, det vill säga om Allah den Allsmäktige kommer att göra allt, vad är då syftet med förbönen?

Svaret är att Allah på den stora prövningens dag – en dag vars fasansfullhet kommer att skrämma och förfära inte bara vanliga människor utan även profeterna, så att ingen kommer att ha kraft eller mod att tala inför den store Herrens hov – kommer att ge några av Sina utvalda och älskade tjänare tillstånd att medla och därigenom höja deras rang. Den högsta platsen bland dem kommer att tillhöra den siste profeten, Hazrat Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Genom denna utförliga redogörelse har det blivit helt klart att förbön i själva verket är namnet på en särskild förlåtelseordning hos Allah den Allsmäktige, som på vissa sätt skiljer sig från förlåtelsens allmänna regler. Vi kan kalla den principen om extra nåd vid beviljandet av förlåtelse (Special concessional laws of amnesty). Detta är också en princip och en ordning. Den överensstämmer helt med de krav som ställs av Allahs egenskaper såsom Hans enhet, herravälde, makt, majestät och kunskap. Därigenom kränks inte alls de lagar och regler som gäller för belöning eller straff.

Det är också viktigt att komma ihåg att det över huvud taget inte är möjligt att få förlåtelse i det hinsides utan Allahs nåd. Profeten sade: (Arabiska***************)

”Vet och betänk att ingen av er kan hoppas på räddning enbart på grund av sina gärningar.” – (Muslim)

Men liksom detta är sant, är det också sant att Allah den Allsmäktiges nåd, eller ’fadl och karam’, vilar på en princip. Han kommer endast att låta sådana människor finna en plats i skuggan av Hans fadl och karam som genom sin tro och sina gärningar är värdiga den. Ju bättre en människas tro och gärningar är, desto mer förtjänar han Hans fadl och karam. Och ju mindre kapital av tro och gärningar någon har, desto mindre förtjänar han att få del av Hans nåd. Det kommer dessutom att finnas många olyckliga människor som inte alls är värdiga förlåtelse.

Kort sagt beror förlåtelsen i praktiken på människans tro och gärningar. Och när det gäller detta tillkommer rätten att fatta beslut från början till slut endast Allah den Allsmäktige.

Det som har sagts är den korrekta uppfattningen om förbön enligt islam. Om man inte raderar de felaktiga och polyteistiska föreställningarna om den förbön som beskrivits ovan ur sitt hjärta och inte håller fast vid en islamisk islamisk uppfattning, blir tron på det hinsides meningslös.

Kan den döde höra något av det som sker i världen?

Efter döden befinner sig människan i en osynlig värld som kallas al-Barzakh. Frågan är nu om de kan höra något av världens människors samtal, lovprisningar, hyllningar, böner och vädjanden.

Svaret finner vi i den heliga Koranen. Allah säger:

”Vem är mer vilseledd än den som åkallar andra än Allah, sådana som inte kan besvara honom ens fram till Uppståndelsens dag? De är tvärtom helt ovetande om dessa människors åkallan.” – (Sura al-Ahqaf: 5)

De rop som riktas till dem av människor i världen når dem inte alls. De hör inte själva dessa rop med sina egna öron, och inte heller får de på något sätt veta att någon åkallar dem.

För att förstå detta uttalande från Allah den Högste i detalj måste man förstå det så här: De väsen som världens polyteister åkallar vid sidan av Allah är av tre slag. Det första slaget består av vissa livlösa ting som människorna själva har tillverkat med sina egna händer och gjort till gudomar.

För det andra vissa fromma och vördnadsvärda människor som har gått bort.

För det tredje de vilseledda och förvillade människor som har lämnat världen efter att även ha vilselett och fördärvat andra.

När det gäller den första sortens gudomligheter är det uppenbart att de, eftersom de är livlösa ting, varken kan höra eller se, och inte heller har någon förmåga att göra någonting.

Även den andra sortens gudomligheter, det vill säga avlidna fromma och vördnadsvärda personer, kommer av två skäl att vara ovetande om världens människors böner, åkallan och vädjanden. Det ena är att de befinner sig nära Allah i ett sådant tillstånd att världens människors röster inte når dem direkt. Det andra är att Allah och Hans änglar inte förmedlar några nyheter från världen till dem. Anledningen är att de som hela livet lärde människorna att be endast inför Allahs närvaro nu själva åkallas av människorna – det finns inget mer smärtsamt för dem än detta. Allah vill inte på något sätt tillfoga de fromma tjänarnas själar någon smärta.

Även den tredje sortens gudomligheter har två skäl till att vara ovetande. Det ena är att de hålls som fångar i Allahs fängelse, där ingen röst från världen når fram. Deras uppdrag har haft stor framgång i världen, och människorna har gjort dem till gudomligheter – men Allah och Hans änglar förmedlar inte detta till dem.

Om de fick veta något sådant skulle det vara en stor glädje för dem. Men Allah vill aldrig göra dessa orättfärdiga nöjda.

I detta sammanhang bör man förstå att världens invånares hälsningar och böner förmedlas till Hans fromma tjänare. Detta kommer nämligen att vara en glädje för dem.

På samma sätt låter Allah de syndfulla och brottsliga höra världens invånares förbannelser, förödmjukelser, förebråelser, förolämpningar och liknande. Därigenom ökar deras själsliga lidande ytterligare.

Det står i hadith att de otrogna som dödades i striden efter slaget vid Badr fick höra den ädle Profetens förebråelser, eftersom detta orsakade dem själsligt lidande. Men inget som kan orsaka de fromma tjänarna själsligt lidande förmedlas till dem.

Jag anser att den ovanstående diskussionen tydligt klargör huruvida den döde kan få kännedom om eller höra något från världen.

För en ganska lång tid sedan, efter att ha besökt Khwaja Sahibs gravhelgedom i Ajmer, frågade jag en av mina sångarvänner: Vi ber ju Allah den Allsmäktige om många saker, vädjar och gråter inför Honom. På samma sätt såg jag vissa människor vädja till den avlidne Khwaja Sahib och be honom om många saker. Några framför qawwali vid hans gravhelgedom. Detta är strängt förbjudet i islam – vad anser du?

Han sade: Om det nu verkligen vore förbjudet att sjunga vid hans gravhelgedom, skulle han ha förbjudit det, eller så skulle hans förbannelse ha drabbat någon. Men inget sådant har hänt någon. Dessutom tyckte han om qawwali-sång.

Min vän undvek att svara på de första frågorna, men han trodde att Khwaja Sahib hörde qawwali-sången och blev glad när den framfördes vid hans gravhelgedom. Jag anser att diskussionen ovan kommer att vederlägga denna uppfattning, som min vän och många andra hyser. Många betraktar Allahs heliga och dervischer som innehavare av obegränsad makt och ber dem om många saker. Men ingen annan än Allah – ingen kraft eller varelse – kan vålla människor skada eller göra dem gott. Detta har sagts på många ställen i den Heliga Koranen.

Det märkliga, och en stor bedrift av Satan, är att människor efter deras död har gjort dem till gudar, trots att dessa personer under hela sitt liv undervisade om tawhid.

Hazrat Abdul Qadir Jilani (må Allah vara nöjd med honom) undervisade att det skulle vara shirk att efter hans död tilltala honom med orden: ”O Abdul Qadir! För Guds skull, ge mig något.” Ändå har jag sett dessa ord skrivna med stora bokstäver på ytterväggen till en berömd khanqah inom Qadiriyya-orden. Många former av shirk har också blivit förknippade med hans namn. Men varken han eller många andra som honom kan över huvud taget veta att okunniga människor har gjort dem till gudar.

Vissa tror också att de dödas själar färdas till och från denna värld. Om denna uppfattning vore sann, skulle ovanstående påståenden vara falska. Khwaja från Ajmer och Hazrat Abdul Qadir Jilani (må Allah vara nöjd med honom) skulle då själva kunna se att människor har gjort dem till gudar, och detta skulle orsaka dem ett fruktansvärt lidande. Allah tycker aldrig om detta. Det finns därför ingen möjlighet att återvända från barzakhvärlden till denna värld.

En felaktig föreställning

Det är obestridligt att det i det kommande livet är de rättfärdiga och fromma som kommer att segra. Många icke-muslimer utför många slags goda handlingar. Att tala sanning, hjälpa nödställda, spendera pengar och göra uppoffringar för människors välfärd, utföra många allmännyttiga gärningar och liknande handlingar förekommer också bland människor av andra religioner. Även om de inte tror på Allahs tawhid och den sanna religionen, finns dessa egenskaper hos dem. Det råder inte heller något tvivel om att de nämnda handlingarna är goda. Vad kommer då att hända med dem när de döms i det kommande livet?

Många tror att även de kommer att få paradiset som belöning för sina goda gärningar. Låt oss en gång pröva och undersöka hur sann denna tro eller föreställning egentligen är.

(Arabiska****************)

”Och den som gör goda gärningar, vare sig det är en man eller en kvinna, men är troende, dessa ska träda in i paradiset och de ska inte utsättas för den minsta orättvisa (det vill säga deras rättigheter ska inte kränkas).” – (Sura an-Nisa: 124)

(Arabiska*******)

”Vem som än gör goda gärningar – vare sig det är en man eller en kvinna – men på villkor att han eller hon är troende, honom eller henne ska Vi låta leva ett rent och gott liv i denna värld och i det kommande livet ska Vi ge sådana människor den bästa belöningen i enlighet med deras gärningar.” – (Sura an-Nahl: 97)

(Arabiska**********)

”Och den som gör goda gärningar – vare sig det är en man eller en kvinna – om han eller hon är troende, alla sådana ska träda in i paradiset, där de ska få oräkneliga försörjningsgåvor.” – (Sura al-Mu’min: 40)

I de ovan nämnda verserna utlovas belöning för goda gärningar. Men varje gång ställs villkoret att den som gör goda gärningar måste vara troende. Belöningen för goda gärningar kan endast erhållas efter att man har trott på islams grundläggande trosläror.

På många ställen i den heliga Koranen sägs följande:

(Arabiska**************)

De som har trott och gjort goda gärningar – det vill säga att tron är en förutsättning för goda gärningar. Först måste man tro på Allah, Hans bok, Hans sändebud och det härefter samt på allt det övriga. Därefter har det också klargjorts vilka de goda gärningarna är. Profeterna och sändebuden har själva visat dessa goda gärningar i det verkliga livet. De ska utföras enligt de vägar och metoder som de har anvisat. Målet med dessa gärningar ska vara att man, för att vinna välbehag hos Honom som man har erkänt som Skapare, Försörjare, Ägare, Herre, Konung och Härskare – vilket innebär att man tror på Honom – utför alla dessa goda gärningar. Om man inte tror på Honom som ensam har rätt att belöna, och inte önskar vinna Hans välbehag, varifrån skulle då belöningen komma? Därför beror frälsning och belöning i det kommande livet på goda gärningar, och goda gärningar blir fruktbärande tillsammans med tron.

Vem kan förneka att den Ende som är Skapare, Ägare och Herre över universum och varje skapad partikel däri är Allah den Högste? Det är Allah som har gett människan allt hon behöver för att leva. Han har skapat alla medel och förutsättningar för lycka, välstånd och nya uppfinningar som behövs för framsteg och utveckling i livet. Han har gett henne kunskap, förstånd och omdöme, arbetsförmåga och en skarp uppfinningsförmåga. Det är Han som har sänt människorna den sanna religionen, den vackra och goda livsordningen. För att ständigt vägleda människorna på den rätta vägen och undervisa dem moraliskt har Han genom tiderna sänt profeter och sändebud. Det är Han som är Skapare, Ägare och Herre över detta liv och det kommande livet. Han är också den ende Ägaren och Domaren på Domedagen. Ändå förnekades Allahs herravälde, makt och rätt till lydnad. Hans profeter och sändebud samt tron på Domedagen förnekades. I stället för att prisa, lyda och tjäna Allah, Skaparen, Herren och Försörjaren, började man prisa och tjäna någon av Hans skapelser eller något inbillat väsen. Bland de egenskaper hos den icke-muslimske gode människan som nämndes ovan fanns sanningsenlighet. Men efter att ha förnekat den sanna religionen och vägrat vara tacksam mot den Barmhärtige Skaparen, Herren och Försörjaren, har då sanningsenligheten ens värdet av ett öre?

För det andra nämndes deras frikostighet, samhällsnyttiga gärningar och egenskaper som givmildhet och välgörenhet. Men tänk efter: rikedom och egendom, alla medel för samhällsnyttiga gärningar, kunskap, förstånd och arbetsförmåga är gåvor från Allah. Å ena sidan hjälpte man andra med de gåvor man hade fått, och å andra sidan förnekade man lydnaden, tjänandet och tacksamheten mot den verklige Givaren. Det är som att skänka någon annans ko till en helig man. Vilket värde kan en sådan gåva ha?

Är det inte ett tecken på högmod, stolthet och otacksamhet att vägra böja sitt huvud i lydnad inför Allah, Skaparen och Försörjaren, och att förneka lovprisningen av Honom samt dyrkan och tjänst åt Honom? Är detta inte den yttersta fräckheten, otacksamheten och trolösheten? Dessutom ägnades dyrkan och tjänst, underkastelse och lydnad åt andra av Allahs skapelser. Skapelsen upphöjdes till Skaparens ära. Kan det finnas större fräckhet, större orättvisa och större övergrepp än detta? Därför säger Allah:

(Arabiska**********)

”De som vägrade anta Guds religion kan liknas vid att deras goda gärningar blir som en askhög. På en stormig dag kommer den starka vinden att blåsa bort askhögen i luften; på samma sätt kommer de inte att få någon belöning för någon del av sina goda gärningar. Detta beror på att deras otro mot Guds religion hade fört dem långt bort på villovägar.” – (Sura Ibrahim: 18)

Det vill säga att de som har behandlat sin egen Herre Allah med otacksamhet, förräderi, godtycke, olydnad och syndfullhet och vägrat följa de vägar av underkastelse, lydnad och tillbedjan som profeterna – frid vare med dem – kom med kallelsen till, kommer att finna att hela deras livs verksamhet och deras samlade gärningar och moral till slut har blivit så misslyckade och meningslösa som om en väldig askhög långsamt hade hopats och antagit formen av ett berg. Men i en enda dags våldsamma vind kommer varje askkorn att skingras i tomheten. Deras bedrägligt vackra civilisation och kultur, deras förunderliga konst och arkitektur, deras väldiga universitet, deras vetenskap och kunskap, de sköna konsterna och deras övriga outtömliga rikedomar – ja, till och med deras dyrkan och andakt, deras offentliga goda gärningar, deras gåvor, välgörenhet och samhällsnyttiga verksamhet – kommer att visa sig vara inget annat än en väldig askhög. Alla dessa handlingar som de varit stolta och högmodiga över kommer på domens dag i det kommande livet inte att ha någon som helst tyngd eller betydelse på rättvisans vågskålar.

Allah säger vidare:

(Arabiska*************)

”De bland er som avfaller från islams religion och dör i otro, deras goda gärningar kommer att gå om intet både i denna värld och i det kommande livet. De kommer att vara helvetets invånare och där förbli för evigt.” – (Sura al-Baqara: 217)

Det är alltså inte bara de otrognas goda gärningar som går om intet; även de som, efter att ha trott på islams religion, överger den, kommer att få samma slut som de otrogna och förnekande kafirerna.

Kort sagt har det, nästan sida efter sida i den ädla Koranen, utan minsta tvetydighet förklarats att alla som vägrar att acceptera den sanna religion som Allah har sänt, kommer att ha sin plats i helvetet, vare sig de gör något gott i denna värld eller inte.

Om de som förnekar Allah och Sändebudet innerst inne önskar få belöning i det kommande livet, bör de kräva den av dem som de dyrkade och lovprisade, under vars befallningar och styre de levde och vars herravälde och auktoritet de erkände. Men kommer det den dagen, förutom Allah, att finnas någon mäktig varelse som kan ge någon belöning eller något straff? Kommer de att ha förmågan, modet eller fräckheten att ropa slagord eller hålla protestmarscher med krav på paradiset? Och de som förnekade återuppståndelsen, det kommande livet, räkenskapen samt helvetet och paradiset – vad har de där att hämta, eller vad har de över huvud taget att säga för dess skull?

Om de gudsrebelliska och gudsavvända otrognas goda gärningar därför inte tillmäts något värde i det kommande livet, kommer detta att vara grundat på fullkomlig rättvisa.

Men om de har gjort något gott i denna värld, kommer de att få sin belöning redan i denna värld. Efter döden kommer de inte att ha något kvar att få.

De världsliga fördelarna av tron på det hinsides

Varje människa, oavsett vilket land eller vilken nation hon tillhör, längtar efter fred. Denna fred ligger i att kunna leva bekymmersfritt och tryggt tillsammans med hustru, barn och familj, att fritt kunna röra sig under trygga förhållanden, att få åtnjuta sina grundläggande rättigheter och att vara skyddad mot andras intrång i dessa rättigheter. Freden ligger också i friheten och möjligheten att bygga sitt liv på sina egna ideal och värderingar. Om något av detta hindras, eller om trygghet saknas på någon av dessa punkter, störs freden.

Men finns denna fred någonstans i det mänskliga samhället? På vissa håll finns den inte alls, och där den finns är den endast ringa. Om det inte råder någon kamp mellan ideal i din familj eller stormar av djup oenighet, om tjuvar och skurkar aldrig rör sig inom ditt hems gränser, om du tryggt kan föra hela skörden från dina fält hem, om dina tjänare inte ens tillägnar sig ett öre när de gör dina inköp, eller om de inte genom yttre sammansvärjningar angriper ditt liv och din egendom, då kan man sannerligen säga att du lever i fred. Men numera ser man överallt motsatsen, och därför finns det ingen fred någonstans.

Se bara på vårt samhälle. Till följd av den djupa moraliska förnedringen har den yttersta korruptionens sjukdom i samhällets alla skikt gjort människors liv outhärdligt. Korruption bland hela folket, korruption mellan lärare och elever, korruption bland ansvariga på alla nivåer. Från stöld av skor i moskéer till stöld av statlig egendom pågår detta i stor omfattning. Det förekommer korruption även inom de organ som arbetar med att bekämpa korruption och brottslighet. Det spöke som man ska driva ut med senapsfröet har gömt sig just i senapsfröet. Därför har lag och ordning brutit samman. Den förtryckta får alltså ingen rättvisa, medan de mäktiga och rika samt samhällsfientliga personer uppnår sina onda syften genom att trotsa lagen.

Se sedan hur extrem terrorism numera har fått fäste land efter land. Mord, plundring, rån, inklusive flygplanskapningar, brutala dödsoffer samt sprängning av byggnader och hus med dynamit och olika slags sprängämnen har blivit vardagliga händelser. Hemma, på läroanstalter och på gator och vägar är kvinnors heder och anständighet, ja till och med deras liv, numera inte säkra. Ett mäktigt land utsätter ett annat land för väpnad aggression och utövar herravälde över det. Tiotusentals män och kvinnor mördas brutalt. By efter by och åker efter åker bränns ned. Ur människornas benknotor stiger endast klagan och jämmer. Det finns ingen hjälp mot detta förtryck och denna krossande brutalitet. Hela mänskligheten är i dag hjälplös.

Finns det någon som har ett botemedel mot detta? Häromdagen sprängde terrorister den amerikanska ambassadbyggnaden i Beirut. Liv och egendom led omfattande skada. Ett passagerarflygplan från Sydkorea förstördes av en rysk robotattack. Flera hundra oskyldiga människor miste livet. Ryssland ockuperade Afghanistan med våld och ödelade afghanernas hem och land, mördade hundratusentals människor brutalt och gjorde miljontals människor hemlösa av rädsla för sina liv. Deras klagan och jämmer smärtade människor över hela världen. Israel förvandlade hela Libanon till ett Karbala. Men blev det någon förändring? Sådana hårresande händelser inträffar ständigt i nya former över hela världen. På frågan om några åtgärder skulle vidtas mot terroristerna kunde Casper Weinberger å den amerikanska regeringens vägnar inte säga något – och vad skulle han egentligen ha kunnat säga? Om ett slag besvaras med ett slag måste man vänta sig ett ännu större slag. Hur kan inställningen att slå orättfärdigt undanröjas? Känner det moderna civiliserade samhällets och statsledningarnas ledare till någon effektiv metod för att förbättra karaktären hos samhällsfientliga personer, brottslingar, banditer, plundrare, terrorister och andra fiender till mänskligheten? Nej – inte alls. De kan bara konkurrera om att tillverka vapen för att slå till och för att försvara sig mot angrepp. De har inget vapen för att förbättra människans karaktär.

Detta vapen finns endast hos islam. Allah har sänt detta vapen till mänskligheten genom profeterna och sändebuden. Detta vapen är en tro, en fast övertygelse på vars grund sinnelag, karaktär, smak och livets värderingar formas. Det är en tro som presenterar en livsåskådning, lär ut livets mål och syfte samt livets plikter och ansvar, gör livet meningsfullt och skapar en stark känsla av ansvar inför en osynlig makt för varje handling. Denna tro lär att skapelsen och människorna i den inte har skapats utan syfte. Efter skapelsen har människan inte lämnats tygellös här för att göra vad hon vill, utan att någon belönar goda gärningar eller straffar onda gärningar. Sanningen är att hon efter döden måste återvända till Honom som skapade henne. Därefter måste hon inför Honom redovisa varje god och ond handling i sitt liv i denna värld. Om hon i det jordiska livet har gjort någon orätt, eller som brottsling och terrorist förstört människors liv och egendom, måste hon få sitt rättmätiga straff. Den dagen kommer ingen att ha kraft att hindra Bestraffarens straff. Straffet då kommer att vara evigt, eftersom livet då inte heller kommer att ha något slut och döden aldrig mer kommer att beröra någon. Detta är tron på det hinsides. Den som den dagen ger straff eller belöning är Allah den Allsmäktige, som är Skaparen av denna värld, Skaparen av alla levande varelser och allt annat, däribland människan, samt Skaparen, Ägaren och Herren över det hinsides.

Det är endast denna tro som kan göra människan mänsklig, och förvandla den obarmhärtige och hårdhjärtade till en kärleksfull och barmhärtig människa. Den kan göra den karaktärslöse karaktärsfast och förvandla den brottslige plundraren till en beskyddare av människors liv och egendom. Den kan göra terroristen till en vän av människorna och mänskligheten, och förvandla den korrupte till en som bekämpar korruption. Under skapelsens sjunde århundrade inträffade ett sådant mirakel i Arabien under profeten Muhammad Mustafas (frid vare med honom) ledarskap. Profeten (frid vare med honom) väckte hos syndfulla människor tron på Allah med alla Hans egenskaper, och även tron på efterlivet samt känslan av ansvar och redovisningsskyldighet. På grundval av denna tro förbättrade han deras karaktär. Han förvandlade ett våldsamt och blodtörstigt folk till ett folk som sökte mänsklighetens väl. Genom dem upprättade han en verklig välfärdsstat. Han band samman alla med starka band av broderskap, ömhet och kärlek, medkänsla för andras lidande samt ömsesidig hjälp och samverkan. All missämja och orättfärdighet försvann ur samhället. Ett så lyckligt och vackert samhälle växte fram, som världen aldrig tidigare hade skådat. Ett sådant samhällssystem finns än i dag ingenstans i världen.

Om stormakterna och de stater som åtnjuter deras beskydd i dag trodde på Gud och efterlivet, och om de använde de enorma summor de nu lägger på kapprustningen till mänsklighetens tjänst, skulle en ny värld uppstå. Om de vilseledda människorna överallt formade sin karaktär under den ideologiska ledningen av världens profet Muhammad Mustafa (frid vare med honom) i tron på Gud och efterlivet, skulle blodsspelen överallt upphöra. Var och en skulle känna sig trygg till liv och egendom, och den korrumperade mentaliteten skulle försvinna. Förvaltningen, lag och ordning, handel och näringsliv, utbildning och fostran, rättskipning och sedvänjor – allt skulle fungera korrekt och till människornas bästa. De brottsbekämpande myndigheterna skulle inte själva bryta mot lagen. De skulle inte smuggla ut landets tillgångar till utlandet. Ingen skulle förskingra statens egendom, och ingen skulle bedra någon annan. Ingen skulle med vapenmakt sätta sig som diktator på folkets nacke. De förtrycktas röster skulle aldrig tystas, ingen skulle behöva bindas i slaveriets bojor, ingenstans skulle förtvivlans rop höras på grund av brist på mat och kläder, och ingen skulle behöva lida under sjukdomens plågor på grund av bristande vård. Detta är efterlivstrons världsliga välfärd och goda följder. Om de maktberusade, de despotiska härskarna, de som företräder och mentalt underkastar sig den materialistiska västerländska civilisationen som inte tror på Gud och efterlivet, kunde inse denna sanning, skulle hela mänskligheten kunna dra nytta av det.

Föräldrarnas ansvar gentemot barnen och barnens ansvar gentemot föräldrarna

Det barn som föds av faderns säd och i moderns livmoder älskas mest av både fadern och modern. Föräldrarna kan inte uthärda någon form av sorg eller lidande för sitt barn. Om barnet någon gång blir sjukt blir föräldrarna mycket oroliga. Det kan dock utan tvekan sägas att barnet i allmänhet är ett ännu kärare föremål för modern än för fadern. För att få detta älskade och efterlängtade barn, föremålet för den yttersta och högsta ömheten, tar modern frivilligt och med ett leende emot graviditetens möda och förlossningens yttersta smärta. Denna smärta liknar dödens plågor. Många dör också eftersom de inte kan uthärda denna smärta. Trots det vägrar ingen att bli gravid igen och igen. När barnet efter oerhörda smärtor föds, försvinner all moderns sorg, möda och smärta så snart hon ser på det, och ett leende av himmelsk glädje sprider sig över hennes ansikte. Det är naturligt att detta barn blir det hon älskar mest.

Eftersom faderns blod flyter i barnet är det också faderns käraste. Därför vill modern och fadern naturligtvis se sina barn leva ett lyckligt och gott liv. För att göra barnen lyckliga sparar föräldrarna ingen möda. En far som tjänar pengar köper mark, bygger hus och lämnar efter sig ett bankkonto åt dem, så att de ska kunna leva i största möjliga välstånd.

Om detta är allt de gör, måste man förstå att deras uppfattning om livet är felaktig eller ofullständig. Livet i denna värld är inte det enda livet, utan endast en del av hela livet. Det är just det liv som finns efter livet i denna värld, och som är det verkliga livet, som denna bok i sin helhet behandlar.

Då måste man inse att de som vill se sina barn leva lyckliga och befriade från sorg och lidande också måste tänka på livet efter livet i denna värld. Men hur många procent av dem som erkänner att efterlivet finns tänker på sina barns eviga liv i efterlivet? Föräldrarna blir överlyckliga bara deras barn får ett bra arbete, bil, hus, tjänar stora summor med båda händerna och får berömmelse och anseende. De tänker inte på hur sönerna tjänar sina pengar eller på vilken väg de leder sina liv. De anser inte att det finns något behov av att ta reda på om sonen lever som en sann muslim eller om han är försjunken i njutningarna i ett principlöst, tygellöst och materialistiskt liv. Om dottern kan giftas bort med en rikemansson, eller om svärsonen har ett högt ämbete eller är affärsman, anser man att livets önskningar på denna punkt har uppfyllts. Om dottern blir dansös eller sångerska, eller filmstjärna och blir en källa till underhållning för otaliga njutningslystna människor, sväller många fäders och mödrars bröst av glädje. För dem som inte tror på efterlivet är det naturligt att vara sådana. Allah den Allsmäktige har också sagt:

(Arabiska*************************)

”Ät, drick och roa er i några dagar. Ni är ju brottslingar” – (sura al-Mursalat: 46)

De har förnekat livet efter detta. De tror att det enda liv som finns är livet här i världen. Men blir den verkliga sanningen falsk bara för att de tror det? Livet efter detta kommer verkligen att äga rum, och i det livet kommer de inte att ha något kvar att göra anspråk på. De som betraktade livet efter detta som en lögn kommer den dagen att gå under.

Detta gäller alltså dem som inte tror på livet efter detta. Men även de som kallar sig muslimer uppvisar exakt samma beteende. Är inte detta något att tänka över?

Å andra sidan är det barnets plikt att vara tacksamt mot sina föräldrar, lyda dem, tjäna dem och inte låta någon sorg eller något lidande drabba dem under deras liv. Många uppfyller denna plikt, medan andra inte gör det. De som inte gör det är sannerligen otacksamma och olydiga och förtjänar förnedring. Men de som anser att det är deras ansvar och plikt att visa tacksamhet har också plikten att sträva efter att deras föräldrars liv efter detta ska bli lyckligt. Dessutom blir det ideala barnet djupt bedrövat när det under föräldrarnas liv ser dem drabbas av någon sorg eller något lidande, och gör sitt yttersta för att undanröja deras svårigheter. På samma sätt gör det ideala barnet efter deras död detta: det tänker att modern eller fadern kanske lider på något sätt. Även om det i verkligheten inte längre finns något att göra, ber barnet ändå av hela sitt hjärta till Allah den Allsmäktige för dem: ”O vår Herre! Förbarma dig över dem, liksom de med stor kärlek tog hand om och uppfostrade mig när jag var liten.” Även denna bön har Allah den Allsmäktige lärt oss. Om ett barn därför uppriktigt ber denna bön för sina föräldrar, finns det god anledning att hoppas att den blir besvarad. På detta sätt kan barnet fullgöra sina rättigheter gentemot sina föräldrar på rätt sätt – både under deras liv och efter deras död.

Men vad ser vi? Ofta ser man att en far inte kan behandla sina flera hustrur och barn lika. Vid fördelningen av egendom ger han vissa mer och andra mindre än deras rättmätiga andel, och berövar någon fullständigt det som tillkommer dem. Ibland påverkar vissa barn, drivna av en materialistisk livssyn, fadern på ett orättvist sätt och berövar sina syskon deras rätt, och övertalar fadern att tilldela dem den största delen av sin förmögenhet. Fadern registrerar egendom i någon hustrus eller något barns namn utan att det verkliga ägandet framgår. Båda parternas beteende är grovt orättvist och ohederligt. För detta kommer de i livet efter detta att möta ett hårt straff från Allah.

Om föräldrarna alltså önskar att deras barn ska få ett lyckligt liv efter detta, och barnen önskar se sina föräldrars liv efter detta lyckligt och vackert, måste deras inbördes beteende här i världen vara sådant som Allah och Hans Sändebud har lärt dem.

Föräldrarnas plikt är att från barnens tidigaste år forma deras karaktär efter islam, så att de kan leva ett fullkomligt muslimskt liv. Om däremot ett fromt barn ser att föräldrarna har gått vilse, ska det göra sitt yttersta för att leda dem till den rätta vägen.

Om båda fullgör sina skyldigheter gentemot varandra kommer bådas liv efter detta att bli en oändlig lycka. Genom Allah den Allsmäktiges nåd kommer de då att kunna leva ett evigt lyckligt liv tillsammans på samma plats.

Allah säger:

(Arabiska*****************)

”Ett sådant paradis blir deras eviga boning. De troende ska själva träda in i det och där få sällskap av de rättfärdiga bland sina föräldrar, hustrur och barn. Änglarna ska komma till dem från alla håll för att hälsa dem välkomna och säga: ’Frid vare med er! Ni har i dag fått denna lycka som belöning för att ni tålmodigt uthärdade allt i det världsliga livet. Hur underbar är inte denna boning i det kommande livet!’” – (Sura ar-Raʿd: 23–24)

Det har också sagts:

(Arabiska************)

”Änglarna som bär den gudomliga tronen och de som befinner sig runt den prisar alla sin Herre och lovprisar Honom. De tror på Honom och ber om förlåtelse för de troende. De säger: ’Vår Herre! Du omfattar allt med Din barmhärtighet och Din kunskap. Förlåt därför och rädda från helvetets straff dem som har ångrat sig och följt Din väg. Vår Herre! Låt dem träda in i det eviga paradis som Du har lovat dem, och låt även de rättfärdiga bland deras föräldrar, hustrur och barn träda in där tillsammans med dem. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Allvise.’” – (Sura al-Muʾmin: 7–8)

Betydelsen av Allah den Allsmäktiges ovanstående ord är mycket tydlig och behöver ingen förklaring. I Sura at-Tur sägs det ännu tydligare:

(Arabiska***************)

”De som har trott och vars avkomma på någon nivå har följt deras fotspår i tron, dem ska Jag förena med deras avkomma. Jag ska inte låta något av deras gärningar gå till spillo.” – (Sura at-Tur: 21)

I Sura al-Mu’min sägs det att de troende och rättfärdiga ska få lyckan att nå paradiset. Då ska deras föräldrar, hustrur och barn få möjlighet att vistas tillsammans med dem, till deras glädje, om de efter att ha kommit till tron har utfört rättfärdiga gärningar. Det innebär att de, liksom i det jordiska livet, även i livet efter detta ska kunna bo tillsammans i paradiset med sina hustrur, söner och övriga familjemedlemmar. Det som dessutom sägs i Sura at-Tur är att om barnen fortsätter att följa sina fäders och farfäders fotspår på någon nivå i tron, ska de förenas med sina fäder och farfäder, även om de inte har uppnått den höga rang som dessa fått genom sin överlägsna tro och sina gärningar. Och denna förening ska inte vara sådan att den ene endast då och då besöker den andre. Nej, de ska fortsätta att bo tillsammans med dem i paradiset. Dessutom har det försäkrats att fädernas och farfädernas rang inte ska sänkas för att de ska förenas med barnen; i stället ska barnens rang höjas, så att de kan förenas med sina fäder.

Tänk till exempel att både far och son har nått paradiset genom sin tro och sina gärningar. Men fadern har tilldelats den första graden och sonen den tredje. För att förena dem ska fadern inte flyttas ner till den tredje graden. I stället ska sonen befordras, eller upphöjas, till den första graden och få möjlighet att bo tillsammans med sin far. Det råder ingen tvekan om att detta är ett tecken på Allah den Högstes gränslösa nåd och frikostighet mot Hans rättfärdiga tjänare.

Detta är något som alla föräldrar och barn bör begrunda djupt. Om båda uppfyller sitt ansvar gentemot varandra på rätt sätt, kommer inte bara deras liv efter detta att bli lyckligt och vackert; även på denna jord kommer ett vackert, rent och heligt samhälle och en sådan miljö att växa fram. Missgärningar, orättvisor och oanständighet kommer inte att finnas, och ett rättvist människosamhälle kommer att uppstå, med trygghet för både liv och egendom.

Avslutande ord

Det sista som bör sägas är att det är en oundviklig och obestridlig sanning att människan efter döden får ett nytt liv och träder in i en ny tillvaro. Det är ju för att göra detta slutliga liv lyckligt och fyllt av glädje som denna värld finns. Det jordiska livet är endast verksamhetsfältet för livet efter detta.

(Arabiska*****************)

Regnen kommer under månaderna Ashar och Shravan för att påföljande vinter fylla ladorna med gyllene ax av den nya risskörden. Den förståndige bonde som outtröttligt arbetar på åkrar och fält, genomblöt av monsunens regn och bränd av solens hetta, är den som vid höstens slut får sin gyllene skörd från Shravan. På samma sätt är denna värld ett odlingsfält där man skördar i livet efter detta. Så som ens gärningar är här, så blir också deras resultat i livet efter detta.

Den Allrahärmste och Barmhärtige Allah har överallt i den heliga Koranen gång på gång varnat människorna för deras kommande liv. Han älskar de människor som Han har skapat innerligt. Därför vill Han att människorna också ska göra sitt eviga liv i det hinsidiga vackert. I var och en av Allahs varningar framträder Hans djupa omsorg, kärlek och ömhet.

”Denna domens dag är en helt viss och högsta sanning. Låt därför den som vill välja sin Herre som sin slutliga tillflykt. Vi har varnat er och varnar er för att en fruktansvärd straffets dag är nära. Varje människa kommer den dagen att se resultatet av sina egna handlingar. De som förnekade denna dag kommer då ångerfullt att säga: Ack! Om vi ändå hade varit stoft i stället för att födas som människor.” – (Sura an-Naba: 39–40)

Det bör också nämnas att Allah inte hyser någon fiendskap mot de människor som gör uppror mot Gud och vänder sig bort från Honom, och att Han inte heller kan göra det. Hur skulle Han kunna hysa fiendskap mot Sina skapelser, som är beroende av Hans nådes minsta smula? Tvärtom får vi se prov på Hans oändliga barmhärtighet och medkänsla när Han enträget kallar även den mest trotsige upprorsmakaren och syndaren att vända tillbaka till Honom.

Det bör också hållas i minnet att Han själv inte har något egenintresse i denna enträgna kallelse.

(Arabiska**************)

”Jag förväntar mig inte någon försörjning av dem (människorna och jinnerna). Jag vill inte heller att de ska sörja för Min föda. Allah är sannerligen Försörjaren, den som har oändlig kraft.” – (Sura adh-Dhariyat: 57–58)

I den vers som behandlas förklarar Allah med fast röst att Han inte har något egenintresse i sitt förhållande till jinnerna och människorna. Oavsett om människan tjänar och lyder Gud eller inte, består Hans gudomliga väsen för evigt och oföränderligt. Gud är inte på något sätt beroende av någons tjänst eller lydnad. Att tjäna Gud är tvärtom människans medfödda och naturliga plikt. Det är för detta som de har skapats. Om de vänder sig bort från att tjäna och lyda Gud handlar de i strid med sin egen natur och drar därmed olycka över sig själva.

Överallt i världen är de falska gudarna däremot beroende av sina undersåtars lydnad. Dessa falska gudars gudavälde, deras överflöd av rikedom och deras luxuösa liv är helt beroende av deras undersåtars lydnad. De är inte försörjare för sina anhängare; tvärtom är det undersåtarna och de lydiga som möjliggör deras försörjning och välstånd. När de lydiga undersåtarna i landet gör uppror rasar deras gudaväldes palats samman. Men Allah, den Allsmäktige och Majestätiske, är alla varelsers Försörjare och Uppehållare.

Varför kommer då den upprepade, innerliga uppmaningen att återvända till Honom? Dess enda syfte är att Han vill förlåta dem, om de återvänder till Honom.

Han vill skänka dem av Sin nåd.

(Arabiska**********)

”Och de som inte sätter någon annan gud vid Allahs sida, inte dödar människor – utom av rättmätig anledning, vilket är en annan sak – och inte begår äktenskapsbrott (de är Allahs verkligt älskade tjänare), och de som gör detta kommer att få uppleva följderna av det. På Uppståndelsens dag kommer deras straff att fördubblas. Och i detta straffs boning, Jahannam, kommer de att förbli för evigt i förnedring. Men de som ångrar sig, återvänder till Allah, tror och fortsätter att göra goda gärningar – för dem skriver Allah goda gärningar i stället för deras synder. Och Allah är Väldigt mäktig och Barmhärtig.” – (Sura al-Furqan: 68–70)

I dessa verser nämner Allah tre mycket stora synder innan Han tillkännager förlåtelsen:

För det första: att sätta någon annan vid Allahs sida. Att kalla på någon annan än Allah för hjälp i olycka och nöd eller för att få sina önskningar uppfyllda – detta kallas shirk i islamisk terminologi.

För det andra: att döda någon orättmätigt. Detta är också en så stor synd att man på grund av den måste bli invånare i Jahannam för evigt, liksom kafirerna och mushrikerna.

(Arabiska**************)

”Och den som avsiktligt dödar en troende, hans straff är Jahannam, där han ska förbli för evigt. Allah är vred på honom och förbannar honom och har berett ett hårt straff åt honom.” – (Sura an-Nisa: 93)

Allah vill se fullständig fred och ordning i det mänskliga samhället och vill se att varje människas liv, egendom, heder och anständighet är fullständigt skyddade. Något annat än detta är på intet sätt Hans avsikt. Därför säger Han:

(Arabiska***********)

”Den som dödar en människa i världen utan att det är som straff för att ha dödat en människa eller för att ha spridit fördärv där, är som om han hade dödat hela mänskligheten, och den som räddar en människas liv är som om han hade räddat hela mänsklighetens liv.” – (Sura al-Maida: 32)

Allah har gjort människors blod förbjudet för varandra. För detta har den ovanstående förklaringen kungjorts och ett hårt straff utlovats.

För det tredje har Han ovan nämnt ännu en synd bland de stora synderna. Det är äktenskapsbrott.

Men den store och barmhärtige Allah har, trots att syndarna begått dessa synder, låtit dem höra ett budskap om hopp. Han har lovat den ångerfulle och återvändande (den som gör tawba) syndaren goda gärningar i stället för synder! Det vill säga: om någon, trots att han har syndat, ångrar sig, ber Gud om förlåtelse, överger syndiga handlingar, antar fullständig tro och börjar göra goda gärningar, då utplånas de tidigare synderna som skrivits i hans gärningsbok och goda gärningar skrivs där i stället. Hans hjärtas orenhet och smuts försvinner, och det blir vackert, klart och rent. Hans föreställningar, tankesätt och smak förändras. Han blir delaktig i Allahs oändliga nåd och barmhärtighet. Vilken större gyllene möjlighet kan finnas för syndarna än detta?

En sak förtjänar emellertid särskild uppmärksamhet. Det har sagts att om man efter att ha syndat gör tawba och antar tron. Uttrycket ”att anta tron” har särskild betydelse. Att anta tron innebär inte bara att tro på Allahs existens och enhet. Även i Skriften har Allah tydligt beskrivit det förbjudna och det tillåtna, synd och goda gärningar, sanning och lögn. Man måste tro på det Han har förklarat vara förbjudet som förbjudet, på det tillåtna som tillåtet, på synden som synd och på den goda gärningen som god gärning. Så snart man betraktar synden som synd är det naturligt att känna ånger och samvetskval över den. Även efter att ha syndat betraktar många den inte som en synd. Efter mord och äktenskapsbrott känner de i stället för ånger stolthet över det och gläds åt att berätta om det för andra. Man måste av hela sitt hjärta tro på varje föreskrift och bestämmelse som beskrivs i Allahs Skrift och underkasta sig Honom. Koranen måste godtas som livets vägledning i sin helhet. Först därefter kommer tawba och goda gärningar att godtas av Allah. Hur som helst står vägen tillbaka till Allah alltid öppen för syndarna. Det råder inget tvivel om att detta är ett tecken på Allahs oändliga nåd och barmhärtighet.

Följande hadith är värd att begrunda för att förstå hur glad Allah blir över en tjänare som ångrar sig.

Hadithens återberättare, Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom), berättade att Allahs profet sade: ”När en tjänare uppriktigt ångrar sig inför Allah, blir Han ännu gladare än den man som under färden genom en obebodd, stenig ödemark plötsligt förlorar sitt riddjur. På dess rygg hade han sin mat, dryck och övriga tillhörigheter. Efter att ha letat länge ger han upp och söker skydd i skuggan av ett träd. Han bryter samman av förtvivlan och sorg. En stund senare får han plötsligt se sitt försvunna riddjur stå framför honom med alla sina tillhörigheter. Han griper tag i dess tygel och i sin överväldigande glädje råkar han säga: ’O Allah, du är min tjänare och jag är din Herre.’” – (Muslim)

En annan hadith om detta bör också nämnas här. Hazrat Omar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) berättade:

En gång kom några krigsfångar till profetens (frid vare med honom) närvaro. Bland dem fanns en kvinna vars ammande barn hade kommit bort från henne. Så snart kvinnan fick syn på något litet barn framför sig tog hon det i famnen och ammade det. När profeten (frid vare med honom) såg hennes sorgliga tillstånd frågade han oss: ”Kan ni någonsin föreställa er att denna kvinna med egna händer skulle kasta sitt eget barn i elden?”

Vi svarade: ”Aldrig. Att hon själv skulle kasta det i elden är otänkbart; även om barnet höll på att falla av egen kraft skulle hon göra allt för att rädda det.”

Profeten sade:

(Arabiska**********)

”Allah är mycket mer barmhärtig mot sina tjänare än denna kvinna är mot sitt barn.” – (Tafhim al-Qur’an, se kommentaren till sura Hud)

Se hur barmhärtig Allah den Allsmäktige är och hur olydiga och otacksamma människorna är.

Även om någon, driven av sina begär, har begått mycket stora synder finns det alltså ingen anledning för honom att förtvivla. Han bör utan dröjsmål vända sig till Gud med ett ångerfullt hjärta, överge syndens väg och helt överlämna sig åt Hans tjänst och lydnad. De som har övergett den livsordning som Gud har gett och tror på en av människor skapad livsordning, och de som har övergett den store profeten Muhammeds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ledarskap och rusar efter gudlösa ledares lockelse, bör medan tid ännu finns återvända till Allahs Sändebud.

Profeten sade: ”Brådska är Satans verk. Det är endast bra i fem fall: (1) att snabbt gifta bort en flicka när hon blivit könsmogen, (2) att betala tillbaka en skuld så snart möjlighet ges, (3) att omedelbart efter döden begrava den avlidne, (4) att ta emot och visa gästfrihet mot en gäst så snart han anländer, (5) att ångra sig omedelbart efter att ha begått en synd.”

”Vad tjänar det till att ångra sig nu? Låt några dagar gå. Låt åldern bli lite mer mogen. Om jag ångrar mig nu kommer jag ändå inte att kunna hålla fast vid det”, och liknande tankar – allt detta är stora bedrägerier från Satan.

Det finns ingen trygghet ens för ett enda ögonblick av livet. Det sägs att den ädle profeten Jesus (må frid vara över honom) sade: ”Världen består bara av tre dagar. Gårdagen har redan gått; du har inget av den i dina händer. Du vet inte om du kommer att finnas i morgon. Endast denna dag är din tillgång. Använd därför just denna dag i tron att den är din tillgång.”

Vilket värdefullt ord! Men många går bort efter att ha sjunkit ned i Satans bedrägeri. De får aldrig möjlighet att ångra sig. Därför dör de medan de hjälplöst drunknar i synd.

Ännu en sak: De som tänker att det räcker att någon gång i framtiden ångra sig och ägna sig åt religion och goda gärningar, och att det inte finns någon anledning att börja uppträda religiöst så här tidigt,

förstår inte hur grundligt de bedrar sig själva. När de fortsätter att synda blir deras hjärtan så hårda att viljan att ångra sig aldrig återvänder. Och om döden plötsligt kommer medan de fortfarande syndar, hur skulle de då kunna hindra den?

Det råder inget tvivel om att alla dessa tankar är Satans bedrägeri och villfarelse. Må Allah den Allsmäktige skydda oss från detta. Amin.

Efter att ha ångrat sig är det särskilt viktigt att inhämta kunskap om Koranen och haditherna för att få veta vilka goda gärningar Allah har föreskrivit. Efter att ha trott på Allah och erkänt sin lydnad inför Honom är den allra första plikten att förrätta bönen. Av alla de handlingar som Allah har ålagt människan är bönen den första. Bönen är det första tecknet på att man bekänner sin tro på Allah och erkänner sin lydnad inför Honom. Den som överträder denna obligatoriska plikt inför Allah måste anses ha förnekat lydnaden, och då är det uppenbart att han inte heller kan fullgöra Allahs övriga obligatoriska plikter. Den första sak som kommer att granskas i det kommande livet är bönen. Om man klarar denna första prövningsstation blir de övriga stationerna lättare. Men om man misslyckas redan vid den första stationen blir de andra stationerna ännu svårare.

Man måste skaffa sig en god förståelse av bönens verkliga innebörd. Tillsammans med detta måste man inhämta god kunskap om zakat, fastan, hajj och, kort sagt, alla Allahs befallningar och föreskrifter, och skapa sig vanan att följa dem.

Man måste alltid komma ihåg en sak: vissa av Allah den Allsmäktiges föreskrifter måste följas i det personliga livet. Dit hör att förrätta bönen, fasta under Ramadan, betala zakat, utföra hajj och dessutom ge allmosor; att spendera pengar för islams sak, förtjäna och använda pengar på tillåtna sätt, samt att inte hysa avund, fiendskap eller högmod och inte baktala andra, och så vidare.

Det finns också föreskrifter som rör familjen, släktingarna, samhället och hela mänskligheten. Man måste behandla alla väl och uppfylla deras rättigheter, inte göra någon orätt eller begå övergrepp mot någon och inte kränka andras rättigheter, och så vidare. Det går inte att underlåta att följa dessa föreskrifter. Människans liv får under inga omständigheter vara centrerat kring hennes egenintresse. Därför är det faderns plikt att fostra sina barn, som står under hans ansvar, till att följa Allahs väg. Detsamma gäller makens plikt gentemot hustrun. Människan älskar sin hustru och sina barn mer än någon annan. Hon kan inte stå ut med ens deras minsta sjukdom eller sorg och smärta. Bör hon då inte önska att deras eviga liv efter döden ska bli lyckligt och vackert? Men de flesta är likgiltiga inför detta.

Därefter måste man gå utanför den egna familjens gränser och utföra arbetet med att kalla det yttre samhället till islam och förmedla islams budskap. På samma sätt ska en muslimsk stat framföra islams budskap inom och utanför staten, på det internationella området. Detta är en plikt som den måste fullgöra.

Om man inte försöker stoppa orättvisor, övergrepp, osedlighet och synd med alla möjliga medel, drabbar de olyckor och prövningar som kommer från Gud även det jordiska livet inte bara de orättfärdiga, utan också de rättfärdiga som inte försökte stoppa dem.

Allah säger:

(Arabiska***********)

”Och frukta den olycka som inte endast kommer att drabba dem bland er som har gjort orätt.” – (Sura al-Anfal: 25)

Om man åter studerar den heliga Koranen blir det också känt att de som alltid har följt Guds väg, arbetat för att sprida islam och utfört både ’amr bil ma’ruf (att befalla det goda)’ och ’nahi anil munkar’ (att hindra det onda), har räddats av Honom på märkliga sätt, även när Gud har sänt straff över en grupp människor på grund av deras synder. Därför är det klokast att följa denna väg om man vill räddas från farorna i denna värld och i det hinsides.

Innan jag avslutar denna bok, som handlar om det som finns bortom dödens ridå, eller om det hinsides, vill jag slutligen säga en sak till.

Iman är som ett frö, och gärningarna är dess träd och frukt. Ju starkare tron på det hinsides blir, desto stadigare blir också gärningarnas träd, och desto mer pryds det av grenar, kvistar, blommor och frukter.

Ser man saken från en annan sida är iman ett avtal mellan Allah och Hans tjänare. Avtalets innebörd är att eftersom Allah är människans Skapare och Kung, och människan av naturen är Hans slav och undersåte, ska slaven och undersåten i alla delar av sitt liv följa den ende Herren och Kungens påbud, förbud och lagar. Han ska följa Skaparens, Herrens och Kungens påbud, förbud och lagar. Att i stället för Skaparens, Herrens och Kungens lag följa någon annans lag – någon som varken är hans skapare, herre eller kung – är förräderi, otacksamhet och yttersta dårskap, och det innebär att bryta avtalet.

Den kraft som hindrar lydnaden mot Guds lag eller tjänandet och lydnaden mot Honom på livets alla områden är den taghutiska kraften och de krafter som gör anspråk på ett konstgjort gudaskap. För att avtalet mellan Gud och Hans tjänare ska kunna genomföras är det ett oundvikligt krav att också störta denna taghutiska kraft. Därför är det imanens krav att i alla delar av livet – det vill säga på alla de områden och i alla de frågor som är oupplösligt förbundna med människans liv och försörjning, lycka och sorg, liv, egendom och heder – med ett ord: i det individuella och familjära livet, det politiska och ekonomiska livet, utbildningens och kulturens områden, i krig, fred, fiendskap, vänskap och internationella relationer med mera – upprätta Allahs lag, styre, herravälde och auktoritet. Kampen för att förverkliga detta krav har kallats ”al-jihadu fi sabilillah” – jihad på Allahs väg. Det framgångsrika resultatet av detta är ’iqamat ad-din’ – upprättandet av islams din, vilket var orsaken till alla profeters ankomst. Detta arbete är oumbärligt för framgången i det hinsides. Den siste profetens varje ögonblick i livet ägnades åt detta arbete, och att följa honom fullt ut i detta arbete är den sanna muminens enda uppgift. I ljuset av detta är det en oundgänglig plikt att fastställa en mumins livsprogram för hela livet.

Till sist riktar vi vår ödmjuka bön till den Barmhärtige, den Nåderike, Allah den Upphöjde. Må Han skänka oss full förmåga att fullgöra ovan nämnda ansvar. Må Han hålla oss rena och fria från alla slags synder och ge oss kraft att vandra på Hans sirat al-mustaqim. Må vi till slut få möta Honom som Hans älskade tjänare. Amin.

(Arabiska***********************)

— Slut —