I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
Islam brukar vanligtvis kallas en demokratisk ideologi. Alltsedan åtminstone andra hälften av det förra århundradet har detta upprepats otaliga gånger. Men jag är övertygad om att inte ens en av tusen bland dem som sprider detta påstående har fullgod kunskap om islam som religion. De har inte ens gjort minsta försök att förstå vilken typ av demokrati som har en plats i islam och vad dess väsen är. Några av dem har, genom att iaktta den islamiska samhällsordningens yttre form och ceremonier, gjort ett misslyckat försök att sätta demokratins etikett på den. De flesta människors inställning i denna fråga är katastrofal. När denna kategori människor ser något bli allmänt förekommande i världen, anstränger de sig genast för att bevisa att det också finns i islam. Och de tror innerst inne att ett sådant arbete är en stor tjänst för islam. Kanske betraktar de islam som en hjälplös ”föräldralös”. För liksom ett föräldralöst barn inte kan överleva utan beskydd av en inflytelserik person, tror de att islams situation är densamma. Eller också tror de kanske att vi inte har kunnat vinna ära i världen enbart därför att vi är muslimer. Om vi bara kan bevisa att vår livsordning och våra ideal innehåller grundprinciperna för alla de idéer och sedvänjor som är rådande i världen, kommer vi att vinna anseende inför världen.
Följderna av denna inställning har visat sig vara ytterst allvarliga i det muslimska samhället. Så snart kommunismen steg fram i världen började en grupp muslimer högmodigt förkunna: Kommunismen är inget annat än en ny version av islam. På samma sätt, när diktaturens röst höjdes, började återigen vissa människor skandera: ”Lyd ledaren, lyd ledaren”, och hävdade att hela islams system var grundat på diktatur. Kort sagt har islams politik och statsordning i vår tid, på grund av ren okunnighet, förvandlats till en mystisk labyrint. Den har betraktats som en gröt av otaliga och olikartade ideologier, och man försöker bevisa att vad det än är som efterfrågas på världens marknad, så finns dess motsvarighet redan i islam. I själva verket är det absolut nödvändigt att ämnet studeras och undersöks på ett korrekt sätt. Om detta leder till att en riktig och vetenskaplig förklaring eller definition av den islamiska politiken fastställs, kommer dörren för alla missförstånd och splittrade föreställningar i detta ämne att för alltid stängas. Dessutom kommer denna diskussion inte bara att tysta dem som genom sin yttersta okunnighet hävdar att islam i verkligheten inte kan erbjuda någon politisk och civilisatorisk ordning; den kommer också att låta ett rent och klart ljussken framträda på kunskapens och forskningens område. Den nuvarande världen är i detta avseende försänkt i ett djupt mörker. I dag är en sådan ljusspridning ytterst nödvändig för den förvirrade mänsklighetens befrielse och välgång i detta täta mörker, även om världens människor i allmänhet inte tycks känna något behov av den.
Den islamiska ideologins grund
Först och främst måste en sak förankras i allas medvetande. Det är att islam inte är en samling eller förening av några löst sammanfogade idéer och flera handlingsprinciper. Olika slags uppfattningar har inte samlats ihop från höger och vänster. I själva verket är islam ett sammanhängande och välordnat ideal. Det vilar på några fasta grundprinciper. Från dess stora pelare till minsta detalj har varje sak ett logiskt samband med dess grundprinciper. Alla de regler och sedvänjor som islam har lagt fram för människolivets alla områden och skikt har till sitt innersta väsen och sin inre anda hämtats från dessa ursprungliga principer. Ur dessa principer kan ett fullständigt islamiskt liv formas, liksom i växtriket rötter växer fram ur fröet, stammen ur roten, grenarna ur stammen och kvistarna samt bladverket ur grenarna. Även om trädet breder ut sig vitt och brett, är till och med dess mest avlägsna blad nära förbundet med dess huvudrot. På samma sätt är det med islams minsta detaljer. För att förstå varje aspekt och område av det islamiska livet måste man därför rikta blicken mot dess rötter och förstå dem. Utan detta kan dess livsande, grundläggande verklighet och inre anda inte alls fattas.
Profeternas uppgift
Islam är den livsordning som Allah den Upphöjde har sänt. Det är inte bara den lag som förkunnades av profeten Muhammed (frid vare med honom); i stora drag är detta ingen okänd sak för någon. I själva verket har alla de profeter som kom från Allah ända från den mänskliga historiens äldsta kapitel förkunnat just denna enda ordning. Alla profeter kom för att få människorna att erkänna den ende Allahs auktoritet och herravälde och för att få dem att dyrka Honom. I stället för en sådan kortfattad behandling av detta ämne är det nödvändigt att undersöka det på djupet. Dessa djupa sanningar och insikter är i själva verket dolda bakom förlåten.
Med ett särskilt undersökande perspektiv måste vi noggrant bedöma vad syftet är med att få människor att erkänna Allahs herravälde. För att klart förstå varför de lokala krafterna som gjorde uppror mot Allah började angripa en av Allahs tjänare (en profet) som förkunnade: ”Ni har ingen annan herre än Allah”, är en djup och ingående diskussion också nödvändig. Vanligtvis ges denna första förkunnelse av profeten en mycket snäv betydelse. Man antar att dess huvudsakliga innebörd endast är profetens uppmaning att gå till moskén, böja huvudet inför Allah och falla ned i prostration; därefter skulle människan vara fullständigt fri, och denna förkunnelse skulle inte lägga några begränsningar på hennes lydnad mot någon regering grundad på vilket yttre system som helst eller på hennes efterlevnad av dess lagar.
Jag frågar: Om innebörden av profetens ursprungliga budskap endast hade varit detta, skulle då någon ens den dummaste människa i världen ha ingripit det minsta i sina lydiga och befallningsföljsamma undersåtars religionsfrihet? Därför har det blivit helt nödvändigt att särskilt undersöka vilken fråga det egentligen var som de ädla profeterna och världens övriga makter hade olika uppfattningar om beträffande Allah, och vilken sak som ledde till konflikt och kamp mellan dem.
Koranen har i själva verket klargjort denna fråga på flera ställen. De otrogna och avgudadyrkare som profeterna kämpade mot förnekade i grunden inte Allah. De erkände alla Allahs existens. De trodde att det var Allah den Allsmäktige som hade skapat himlarna och jorden, liksom dessa otrogna avgudadyrkare. Vinden rör sig enligt Hans befallning. Solen, månen och stjärnorna – allting står under Hans kontroll.
﴿قُل لِّمَنِ الْأَرْضُ وَمَن فِيهَا إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ﴾
﴿سَيَقُولُونَ لِلَّهِ ۚ قُلْ أَفَلَا تَذَكَّرُونَ﴾
﴿قُلْ مَن رَّبُّ السَّمَاوَاتِ السَّبْعِ وَرَبُّ الْعَرْشِ الْعَظِيمِ﴾
﴿سَيَقُولُونَ لِلَّهِ ۚ قُلْ أَفَلَا تَتَّقُونَ﴾
﴿قُلْ مَن بِيَدِهِ مَلَكُوتُ كُلِّ شَيْءٍ وَهُوَ يُجِيرُ وَلَا يُجَارُ عَلَيْهِ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ﴾
﴿سَيَقُولُونَ لِلَّهِ ۚ قُلْ فَأَنَّىٰ تُسْحَرُونَ﴾
”Fråga dem: Vem tillhör jorden och allt som finns på den? Säg: Om ni vet. De kommer att svara: Den tillhör Allah. Säg: Tänker ni då inte efter? Fråga dem: Vem är Herren över de sju himlarna och den stora Tronens Herre? De kommer att svara: Allah! Säg: Fruktar ni då inte Honom? Fråga dem: Vem har herraväldet över allting i Sin hand, Han som ger alla skydd, men mot vilken ingen kan ge någon skydd? Säg: Om ni vet. De kommer att svara: Allah. Säg: I vilket bedrägeri har ni då blivit försatta?” (Al-Mu’minun: 84)
وَلَئِن سَأَلْتَهُم مَّنْ خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ وَسَخَّرَ الشَّمْسَ وَالْقَمَرَ لَيَقُولُنَّ اللَّهُ ۖ فَأَنَّىٰ يُؤْفَكُونَ﴾
﴿اللَّهُ يَبْسُطُ الرِّزْقَ لِمَن يَشَاءُ مِنْ عِبَادِهِ وَيَقْدِرُ لَهُ ۚ إِنَّ اللَّهَ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ﴾
﴿وَلَئِن سَأَلْتَهُم مَّن نَّزَّلَ مِنَ السَّمَاءِ مَاءً فَأَحْيَا بِهِ الْأَرْضَ مِن بَعْدِ مَوْتِهَا لَيَقُولُنَّ اللَّهُ ۚ
”Om du frågar dem vem som har skapat himlarna och jorden och vem som har underordnat solen och månen och satt dem i ordning, kommer de säkert att svara: Det är allt Allahs verk. Men vart är de då på väg, när de ändå vänder sig bort? Om du frågar dem vem som sänder ner regn från himlen och ger den döda jorden liv, kommer de säkert att svara: Det är endast Allah som gör detta.” (Al-‘Ankabut: 61–63)
وَلَئِن سَأَلْتَهُم مَّنْ خَلَقَهُمْ لَيَقُولُنَّ اللَّهُ ۖ فَأَنَّىٰ يُؤْفَكُونَ
”Om du frågar dem vem som har skapat dem, kommer de säkert att svara: Allah har skapat oss. Vart är de då på väg, trots detta, när de har gått vilse?” (Az-Zukhruf: 87)
Det står alltså klart att det aldrig i något skede har funnits någon oenighet bland människorna om Allahs existens eller om att Han är Skaparen och den ende suveräne Ägaren till himlarna och jorden. Folket har alltid utan tvekan och helt naturligt erkänt detta. Det fanns därför utan tvivel inget behov av att sända profeter för att på nytt förkunna dessa saker och få folket att erkänna dem. Frågan blir då: Vad var syftet med profeternas ankomst till världen? Och vad var det som gav upphov till deras kamp mot de lokala makterna? Det är denna fråga som med stor kraft träder fram inför oss.
Koranen Majid har gett ett tydligt svar. Koranen säger: Profeterna brukade säga: ”Han som har skapat er samt himlarna och jorden är i själva verket den ende som är er Rabb och Ilah. Erkänn därför ingen annan än Honom som Rabb och Ilah.” Det var i grunden detta som profeterna ägnade sina yttersta krafter åt, och kring detta uppstod alla slags konflikter och strider med de fientliga krafterna. Människorna i världen var nämligen inte alls beredda att godta profeternas ovan nämnda budskap. Men vilken djupgående orsak låg egentligen till grund för denna konflikt? Vad betyder ”Ilah”? Vad avses med ”Rabb”? Vad var den egentliga orsaken till profeternas upprepade försök att få människor att erkänna enbart Allah som Rabb och Ilah? Och varför var människorna i världen inte villiga att godta detta, och varför intog de en stridslysten hållning så snart de hörde det?
Här ska jag försöka lägga fram svaren på alla dessa frågor.
‘Ilah’ordets betydelse
Alla vet att ordet ”Ilah” betyder herre, den som tillbes eller Ma’bud. Men människorna i vår tid har nästan glömt den verkliga innebörden av dessa ord. Ordet Ma’bud härstammar från ”abd”. Abd betyder tjänare eller slav; och ibadat betyder inte bara att dyrka. De handlingar som utgör hela det liv som en tjänare och slav lever i underkastelse och slaveri kallas i själva verket ibadat. Att stå upp för att tjäna, att stå med händerna hoplagda för att visa respekt och vördnad, att böja huvudet med känslan av att vara en slav, att med spontan vilja och hänförelse följa befallningar, att under lydnadens namn anstränga sig och utstå lidande och svårigheter, att utföra arbetet enligt instruktionerna, att på sin herres befallning tillhandahålla varje sak, att ödmjuka sig inför hans ojämförliga makt och djupa majestät, att följa varje lag som han har utformat och gett, att avstå från och utrota allt som är förbjudet, att vara beredd att offra sig enligt hans befallning – detta är ibadats verkliga innebörd. Och den som en människa tillber på detta sätt är människans verkliga Ma’bud – och han är Ilah.
‘Rabb’s betydelse
Den egentliga betydelsen av ordet ”Rabb” är uppfostrare och försörjare; eftersom det är uppfostraren och försörjaren som i världen åtlyds och vars befallningar följs, kommer ordet ”Rabb” därför också att betyda ”ägare” och ”herre”. Därför kallas ägaren till något på arabiska för ”Rabb al-mal” – sakens ägare – och husets ägare för ”Rabb ad-dar”. Den som människan betraktar som sin försörjare och uppfostrare, från vilken hon hoppas få ära, värdighet, framgång och frid, och vars nådiga blick hon fruktar att förlora eftersom hennes liv då kan gå till spillo eller förstöras, den som människan utser till sin herre och ägare och vars lydnad och befallningar hon följer i det verkliga livet – det är i själva verket hennes Rabb.
Betrakta betydelsen av dessa båda ord med skarp blick och tänk djupt efter: vem träder fram med ett starkt anspråk på att vara människans Ilah och Rabb? Vilken kraft säger: ”Tillbe och dyrka mig”? Har något av naturens ting – träd, stenar, floder, hav, djur, månen, solen eller stjärnorna – någonsin framställt ett sådant anspråk inför människorna? Finns det minsta förmåga hos något av dessa att framställa ett sådant anspråk?
Varje människa kan förstå att inget av dessa kan framställa ett sådant anspråk inför människorna. I själva verket är det endast människan som gör ett sådant anspråk för att etablera sitt herravälde över andra människor – och endast människan kan göra det. Begäret efter herravälde kan bara få plats i människans sinne och hjärna. Det är människans gränslösa maktbegär eller omättliga exploateringslust som fruktansvärt upphetsar och eggar henne, och det är för att bli andra människors ”gud”, för att fjättra människor i slaveriets bojor, för att böja andra människors huvuden under sina fötter, för att genomdriva sina egna befallningar och lagar över dem, för att tillfredsställa sina egna begär och för att använda människor som redskap, som människan berusas av denna makt. Människan har hittills inte upptäckt något annat som är lika lockande som att bli människors ”gud”. Den som har en viss styrka och förmåga, rikedom, list och snabbtänkthet eller någon annan sådan kraft, försöker med hela sitt liv överskrida sina naturliga och rimliga gränser, gå framåt och bli inflytelserik samt etablera sitt herravälde över de svaga, fattiga, obegåvade eller på något sätt underlägsna personerna i sin omgivning.
Det finns i allmänhet två slags sådana makthungriga och maktlystna människor i världen. Dessa två slags människor går mot sina respektive mål längs två olika vägar.
Den första sortens människor är ytterst djärva. Eller också har de tillgång till alla de medel som behövs för att etablera sig som gudar. Människor av denna kategori framför öppet och tydligt sina anspråk på gudomlighet. Farao av Egypten tillhörde denna kategori. Berusad av sin kungamakt och sina soldater sade han (انا ربكم الاعلى) ”Jag är er högste Rabb” (ما عملت لكم من اله غيرى) ”Jag känner inte till någon annan gudomlig herre åt er än mig.” När den ädle Moses (frid vare med honom) framförde Israels barns krav på frihet inför honom och sade till honom: ”Acceptera även du att tjäna världarnas Rabb”, sade Farao:
(قَالَ لَئِنِ اتَّخَذْتَ إِلَٰهًا غَيْرِي لَأَجْعَلَنَّكَ مِنَ الْمَسْجُونِينَ )
”Om du erkänner någon annan än mig som en ilah, kommer jag att gripa dig och kasta dig i fängelse.”
Den kung som den ädle Ibrahim (frid vare med honom) debatterade med om Allah hade liknande anspråk. Det sätt på vilket händelsen återges i den ädla Koranen är särskilt anmärkningsvärt:
(أَلَمْ تَرَ إِلَى الَّذِي حَاجَّ إِبْرَاهِيمَ فِي رَبِّهِ أَنْ آتَاهُ اللَّهُ الْمُلْكَ إِذْ قَالَ إِبْرَاهِيمُ رَبِّيَ الَّذِي يُحْيِي وَيُمِيتُ قَالَ أَنَا أُحْيِي وَأُمِيتُ ۖ قَالَ إِبْرَاهِيمُ فَإِنَّ اللَّهَ يَأْتِي بِالشَّمْسِ مِنَ الْمَشْرِقِ فَأْتِ بِهَا مِنَ الْمَغْرِبِ فَبُهِتَ الَّذِي كَفَرَ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الظَّالِمِينَ)
”Betänk den som tvistade med Ibrahim. Deras tvist gällde vem som var Ibrahims Rabb. Varför uppstod denna tvist? Därför att Allah hade skänkt honom kungadömet över ett land. När Ibrahim sade: ’Min Rabb är Han i vars hand livet och döden ligger’, svarade denne man: ’Livet och döden ligger i min hand.’ Ibrahim sade: ’Min Allah låter solen gå upp i öster; låt då du få den att gå upp i väster, om du har makt till det.’ Då blev den förnekande mannen förbluffad och mållös.” (Sura al-Baqara 2:258)
Det är något att begrunda varför denne man blev mållös. Han förnekade ju inte Allah. Han erkände och godtog helt och hållet att Allah, hela skapelsens Herre, ensam låter solen gå upp och ner enligt Sin förordning. Det fanns ingen tvist och ingen meningsskiljaktighet i frågan om vem som var universums Herre; tvisten gällde vem som var människornas – särskilt Iraks invånares – herre. Denne man hade aldrig gjort anspråk på att vara Allah; han gjorde endast anspråk på att vara sina landsmäns Rabb. Den grundläggande orsaken till detta anspråk var helt enkelt att han hade kungamakt och styrelsemyndighet i sina händer. Han hade etablerat oinskränkt auktoritet och kontroll över folkets liv och egendom. Han kunde efter eget behag låta avrätta vem som helst. Han betraktade sina egna ord som ’landets lag’. Han var högmodig eftersom hans muntliga befallningar gällde som lag för hela folket. Därför sade han också till den ädle Ibrahim (frid vare med honom): ’Lyd mig, tjäna och dyrka mig.’ Men när den ädle Ibrahim (frid vare med honom) tydligt sade: ’Jag kommer endast att dyrka och tjäna Honom; jag kommer endast att erkänna Honom som Rabb – Honom som är himlarnas och jordens Rabb och som månen, solen och allt annat dyrkar’, blev denne man förkrossad när han hörde detta. För frågan som fyllde honom med oro och bekymmer var hur denne man skulle kunna kuvas.
Det gudomliga herravälde och det herravälde som Farao och Nimrod gjorde anspråk på var inte begränsat till dessa två personer. På varje plats i världen har varje härskare haft, och har fortfarande, sådana anspråk. Den forntida kungen av Iran kallades ”Gud”, och inför honom utfördes formellt underkastelse och dyrkan. I själva verket betraktade ingen iranier honom som Allah, och han gjorde själv aldrig anspråk på att vara det. Även några av Indiens härskarfamiljer ansåg sig vara gudarnas ättlingar. Solätten och månätten omnämns fortfarande på historiens sidor. Här kallades kungen försörjaren – ”Rāzeq”. Man bugade till och med huvudet inför honom och föll ned i سجدة. Ändå gjorde ingen kung anspråk på att vara ”den Högste Guden”, och undersåtarna betraktade honom inte heller som ”den Högste Guden”. Förhållandena i andra länder i världen var likadana, och är det fortfarande. Om vissa länders härskare används allmänt ord med betydelsen ”ilah” och ”rabb”. Det finns också många länder där man inte använder just sådana ord, men där ord med samma innebörd säkert används. För att göra anspråk på gudomligt herravälde är det inte nödvändigt att öppet göra anspråk på att vara ”ilah” eller ”rabb” – det är inte heller särskilt nödvändigt att säga med ord: ”Jag är ilah eller rabb.” De som i dag upprättar samma herravälde och styre över människor, samma styrka och makt, samma inflytande och dominans som Farao och Nimrod gjorde, gör i själva verket anspråk på att vara ”ilah” och ”rabb”, även om de inte gör det öppet. Å andra sidan erkänner de som accepterar dem som innehavare av sådan makt och sådant herravälde i själva verket att de är ”ilah” och ”rabb”. Det gör ingen skillnad att orden inte används med munnen.
Kort sagt finns det en sorts människor som öppet gör anspråk på att vara ilah och rabb, och en annan sorts människor som inte har motsvarande styrka, förmåga och nödvändiga medel för att få sådana anspråk erkända, men som är skickliga nog att i stor utsträckning använda bedrägeri, svek, list och knep samt behärska allmänhetens sinnen och tankar. Den senare sorten ger, med de medel de har till sitt förfogande, en gudoms status åt någon gud, en död själ, något spöke, en grav, en planet eller ett träd och säger till människorna: ”Detta kan skada eller gynna er, det kan uppfylla era behov, det är er beskyddare och hjälpare. Om ni inte behagar det kommer det att kasta er i hungersnöd, sjukdom, sorg, lidande och olyckor. Men om ni behagar det och ber det uppfylla era behov kommer det att hjälpa er.” Men vi känner till det verksamma sättet att behaga dessa och rikta deras uppmärksamhet mot att undanröja er nöd och olycka – vi kan själva vara medlet för att nå fram till dem. Acceptera vårt ledarskap, behaga oss och erkänn vår obegränsade makt över allt ni äger: era liv, er egendom och er heder. På så sätt fastnar otaliga dåraktiga människor i detta ogenomträngliga nät av bedrägeri, och under skydd av dessa falska gudar upprättas ett monopoliserat herravälde och gudomligt styre för dessa präster, avgudadyrkare och kyrkomän.
Bland dessa finns ytterligare en grupp som använder olika slags besvärjelser, spådomar och beräkningar, amuletter och talismaner samt trollformler. Det finns också människor som å ena sidan erkänner dyrkan av Allah och å andra sidan försöker göra hela mänskligheten till sina slavar. De säger till folket: ”Ni kan inte närma er Honom direkt; vi är det enda fordonet eller mediet för att nå Honom. Alla former av dyrkan kan utföras endast genom oss. Därför ska alla religiösa ceremonier från födelse till död utföras i våra händer och med vår hjälp.” Ytterligare en grupp tar Allahs bok i exklusiv besittning, berövar allmänheten all kunskap om den och börjar, eftersom de anser sig vara ”Allahs uttolkare”, utfärda föreskrifter om halal och haram. Deras ord blir ”landets lag”, och de får människorna att lyda deras befallningar i stället för Allahs. Detta är den grundläggande principen bakom alla de prästadömen, brahmanismer och påvedömen som sedan forntiden har förekommit under olika namn och i olika former och som fortfarande finns i olika delar av världen. Genom detta har olika familjer, släkter, stammar eller klasser satt en skamlig prägel av sin överlägsenhet på folket.
Den grundläggande orsaken till omvälvningen
Om man tänker över saken ur detta perspektiv blir det utan tvekan klart att människors direkta eller indirekta herravälde över andra människor är grundorsaken till all oro och alla omvälvningar i världen genom alla tider, bland alla folk och i alla länder. Detta är den främsta källan till all upplösning och alla omvälvningar. Än i dag uppstår otaliga giftiga strömmar ur detta och flyter åt alla håll. Allah känner naturligtvis redan från början till alla människors naturs innersta hemligheter och böjelser på ett fullkomligt sätt. Och genom tusentals års erfarenhet har även vi utan tvekan kommit att veta att människan inte kan leva utan att erkänna någon annan – vem det än må vara – som ”ilah” och ”rabb”. I själva verket kan människans liv inte fortsätta utan att hon erkänner någon som ”rabb” och ”ilah”. Även om någon inte erkänner Allah som ”ilah” och ”rabb”, kan människan ändå inte undkomma att erkänna någon annan som ”ilah” och ”rabb”. Dessutom kan otaliga ”rabb” då sätta sig över henne om hon inte erkänner den ende Allah som ”rabb” och ”ilah”; detta är i själva verket den oundvikliga följden av att inte erkänna den ende Allah som ”ilah” och ”rabb”.
Tänk efter: är inte medlemmarna i Sovjetrysslands kommunistiska partis politbyrå hela det ryska folkets ”rabb” och ”ilah”? Och är inte partiets ledare, som för närvarande har ersatt honom, den främste och högste ”rabb” och ”ilah” bland dessa flera ”rabb” och ”ilah”? I själva verket kan man där inte finna en enda by eller kollektivjordbruk där en bild av det ryska folkets ”Högste Gud” och högsta gudom, det vill säga partiledaren, inte förvaras med vördnad. Många känner kanske inte till att tusentals porträtt av Stalin importerades till den del av Polen som ockuperades vid andra världskrigets början – men varför? I själva verket låg ett stort syfte bakom detta. Om folket påverkades av sådana porträtt skulle det senare bli lätt att där fullständigt etablera den bolsjevikiska religionen. I detta sammanhang vill jag ställa en fråga: Varför tillmäts en enda människa så stor, onaturlig och övermänsklig betydelse? Även om en viss person skulle representera hela nationen, varför skulle denna enda persons obegränsade inflytande och prestige etableras över miljontals människors sinnen, tankar och själar – av vilken anledning? Varför skulle hans personlighets prestige och kraft, hans överlägsenhet och storhet, ledas in i landets folks nervsystem och blod? Det är på detta sätt personvälde upprättas i världen – på detta sätt blir en människa en annan människas ”herre” och ”Gud”. I varje tidsålder och i varje land har grunden för faraon- och Nimrodvälde samt tsar- och kejsarvälde lagts på detta sätt.
Under det förra kriget var Italiens situation likadan. ”Det fascistiska stora rådet” var den samlade gestalten av landets otaliga ”ilah”, och Mussolini var där den främste ”Rabb” och ”ilah”. Ledarna för nazistpartiet i Tyskland utgjorde en samling av otaliga ”ilah”, medan Hitler var deras främste ”ilah”. Trots att Storbritannien var ett demokratiskt land var direktörerna för Bank of England och några av landets högre lorder hela landets gudar. De fåtaliga kapitalisterna på Wall Street i Amerika hade blivit hela landets ”ilah” och ”Rabb”.
Kort sagt: vart ni än riktar blicken kan ni se att en nation någonstans har blivit en annan nations ”ilah”, att en klass någonstans har blivit en annan klass’ ”ilah”, och att en grupp någonstans har intagit rollen som alla andra gruppers ”ilah” och ”Rabb”. Någon diktator framställer anspråk på obegränsad makt genom att säga (ما عملت لكم من اله غيرى) ”Jag känner ingen annan ’ilah’ för er än mig.” I själva verket kan människan ingenstans i världen leva utan någon form av ”ilah”.
Men det är också nödvändigt att betänka hur katastrofala följderna blir när människans herravälde (gudomlighet) över människan upprättas. Om en usel, låg och dum person får en områdespolismästares rang och befogenheter, eller om en okunnig och trångsynt person sätts på en premiärministers stol i ett land, blir följderna i detta fall på samma sätt oundvikligen sådana. För det första är berusningen av gudomlighet och herravälde i sig ytterst farlig. Efter att ha druckit detta vin kan ingen människa förbli vid sina sinnens fulla bruk. Och även om någon skulle ha ett sunt sinnelag, varifrån skulle människan då få den kunskap, den osjälviskhet, den oförvitlighet och framför allt den opartiskhet som är oumbärlig för att fullgöra gudomlighetens plikter och ansvar på rätt sätt? Därför har det överallt, där människans herravälde över människan har upprättats som ”gudomlighet”, på något sätt förekommit förtryck och tyranni, utsugning och plåga, oro och laglöshet, orättvisa och ojämlikhet samt maktmissbruk – det finns inget undantag någonstans. I ett samhälle som står under människans herravälde berövas människans själ grymt dess naturliga frihet. Hårda bojor läggs på människans sinne och förnuft, på hennes medfödda styrka, förmåga, duglighet och begåvning; på vägen mot den mänskliga personlighetens utveckling och fortskridande reses ett enormt hinder. Då blir det mycket lätt att förstå vilket stort och sant ord den siste profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), hade sagt:
(******)
Den Allsmäktige Allah har sagt: ”Jag skapade människan med en sund och riktig natur. Men därefter omslöt Satan dem och avvek dem från naturens raka och riktiga väg samt förde dem vilse. Och det som Jag hade gjort tillåtet för dem gjorde Satan till förbjudet för dem och berövade dem det.”
Som jag har sagt är detta den enda grundorsaken till människans alla sorger och olyckor, all hennes söndring och undergång, all oro och berövande. Detta är det främsta och verkliga hindret på mänsklighetens väg mot frigörelse och framsteg. Denna fruktansvärda sjukdom har drivit människans moraliska karaktär och själ, hennes vetenskapliga och filosofiska krafter, hennes samhälle och civilisation, hennes politik och ekonomi – kort sagt hela mänskligheten – ned i dödens djupa avgrund. Sedan urminnes tider har denna ”trägnagare” urholkat mänskligheten och gjort den tom på innehåll; än i dag har den försvagat och berövat den dess kraft. Men vad kan bota denna sjukdom? Enligt islam är det enda botemedlet mot denna sjukdom att människan tydligt och med hög röst förnekar alla världens ilah och hela dess ”Rabb”. Det finns i själva verket inget annat botemedel mot mänsklighetens nämnda fruktansvärda sjukdom. Utöver detta finns ingen väg till människans frigörelse – och kan inte finnas. Ty även som ateist kan människan inte undkomma otaliga ”ilah” och ”Rabb”; detta har bevisats bortom allt tvivel av historien om världens olika ateistiska nationer och grupper.
Profeternas verkliga uppgift
Profeterna har i själva verket framträtt i världen just för att genomföra denna grundläggande reform; de har utfört denna grundläggande behandling av mänskligheten. De kom för att avskaffa människans herravälde över människan. De framträdde för att befria människan från mänskligt förtryck och tyranni, från den falska och konstgjorda ”gudens” träldomsnät samt från utsugning och dåligt styre. Deras enda syfte var att samla de människor som överskrider mänsklighetens gränser inom dessa gränser, att leda dem som avvikit från mänsklighetens gränser och höja dem till dessa gränser, samt att göra hela mänskligheten till anhängare och efterföljare av en rättvis livsordning. I det samhälle och den livsordning som de upprättade skulle människan inte vara människans herre (gud), och människan skulle inte vara människans slav. Alla människor skulle vara den Ende Allah den Högstes allra ödmjukaste tjänare. Från den första dagen till den sista hade alla profeter detta budskap till mänskligheten:
(قَالَ يَا قَوْمِ اعْبُدُوا اللَّهَ مَا لَكُم مِّنْ إِلَٰهٍ غَيْرُهُ ۖ)
”O människor! Erkänn Allahs herravälde och dyrka Honom; ni har ingen annan ’ilah’ än Honom.” (Sura Hud: 84)
Hadrat Nuh, Hadrat Hud, Hadrat Salih och Hadrat Shuʿayb sade alla samma sak. Den siste profeten, Hadrat Muhammad (s.a.), förkunnade också detta:
(******)
”Jag har endast kommit för att varna och förmana er. Ingen är er ’ilah’ utom Allah; Han är den Ende, den Enastående, den Allsmäktige. Han är Rabb över himlarna, jorden och allt som finns däremellan.” (Sura Sad: 65–66)
(إِنَّ رَبَّكُمُ اللَّهُ الَّذِي خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ فِي سِتَّةِ أَيَّامٍ ثُمَّ اسْتَوَىٰ عَلَى الْعَرْشِ يُغْشِي اللَّيْلَ النَّهَارَ يَطْلُبُهُ حَثِيثًا وَالشَّمْسَ وَالْقَمَرَ وَالنُّجُومَ مُسَخَّرَاتٍ بِأَمْرِهِ ۗ أَلَا لَهُ الْخَلْقُ وَالْأَمْرُ ۗ)
”Allah är sannerligen er Rabb. Han har skapat himlarna och jorden, och månen, solen och stjärnorna står alla under Hans kontroll. Var uppmärksamma! Skapelsen tillhör Honom, och herraväldet tillhör Honom.” (Sura al-Aʿraf: 54)
(ذَٰلِكُمُ اللَّهُ رَبُّكُمْ ۖ لَا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ ۖ خَالِقُ كُلِّ شَيْءٍ فَاعْبُدُوهُ ۚ وَهُوَ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ وَكِيلٌ)
– ”Han är Allah – Han är er Herre. Det finns ingen annan (Herre) än Han; Han är alltings Skapare.” (Sura al-An’am: 102)
(وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا اللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ حُنَفَاءَ )
– ”De har endast befallts att lämna allt, vända sig bort från alla håll, erkänna Allah ensam som sin Herre och fortsätta att lyda Honom.” (Sura al-Bayyina: 5)
(قُلْ يَا أَهْلَ الْكِتَابِ تَعَالَوْا إِلَىٰ كَلِمَةٍ سَوَاءٍ بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ أَلَّا نَعْبُدَ إِلَّا اللَّهَ وَلَا نُشْرِكَ بِهِ شَيْئًا وَلَا يَتَّخِذَ بَعْضُنَا بَعْضًا أَرْبَابًا مِّن دُونِ اللَّهِ ۚ فَإِن تَوَلَّوْا فَقُولُوا اشْهَدُوا بِأَنَّا مُسْلِمُونَ)
– ”Kom, låt oss enas om ett ord som är helt gemensamt för oss och er: att vi inte ska dyrka någon annan än Allah, att vi inte ska erkänna någon annan som Hans medarbetare eller delägare i herraväldet, och att ingen av oss ska ta någon annan till herre än Allah.” (Sura Al-Imran: 64)
Det var i själva verket denna förkunnelse som befriade människans själ, förstånd och tankar, samvete samt mentala och materiella krafter från årtusendens slaveriets bojor; den avlägsnade de outhärdliga bördor under vars våldsamma tyngd deras axlar krossades och böjdes, och under vilka de förtrycktes. För hela mänskligheten var detta ett manifest för verklig frihet. Även Koranen nämner profeten Muhammeds (frid vare med honom) enastående bedrift:
(ويضع عنهم اصرهم والا غلل التى كانت عليهم)
– ”Profeten avlägsnar alla bördor som vilar på människorna och bryter alla deras bojor.”
Grunderna i statspolitiken
Den grundläggande trosuppfattning som nämnts är kärnan och grundvalen i den ordning som de ädla profeterna har presenterat för livet. Även den islamiska statsfilosofin är grundad på denna. Den islamiska statspolitikens första princip är att människan inte har någon rätt att stifta lagar, utfärda befallningar eller fastställa föreskrifter – varken någon individ eller någon sammanslutning. Denna rätt måste fråntas alla. Att en person ger befallningar som andra människor obetingat måste följa och verkställa, eller att en person eller grupp stiftar lagar som andra människor blint följer – en sådan rätt kan inte ges åt någon människa; denna rätt är i själva verket förbehållen Allah ensam.
(إِنِ الْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ ۚ أَمَرَ أَلَّا تَعْبُدُوا إِلَّا إِيَّاهُ ۚ ذَٰلِكَ الدِّينُ الْقَيِّمُ)
– ”Ingen annan än Allah har rätt att utfärda befallningar och stifta lagar. Hans befallning är att ni inte ska godta någons dyrkan eller slaveri utom Allahs; detta är i själva verket den riktiga och fullkomliga livsordningen.” (Sura Yusuf: 40)
(يَقُولُونَ هَل لَّنَا مِنَ الْأَمْرِ مِن شَيْءٍ ۗ قُلْ إِنَّ الْأَمْرَ كُلَّهُ لِلَّهِ ۗ)
– ”Folket frågar: Har vi också någon del i herraväldet?”
– Säg: ”Muhammad (frid vare med honom), all rätt och auktoritet är förbehållen Allah.” (Sura Āl ʿImrān: 154)
(وَلَا تَقُولُوا لِمَا تَصِفُ أَلْسِنَتُكُمُ الْكَذِبَ هَٰذَا حَلَالٌ وَهَٰذَا حَرَامٌ)
– ”Säg inte godtyckligt, bara för att orden kommer ur er mun, att detta är halal och detta är haram.” (Sura an-Nahl: 116)
(وَمَن لَّمْ يَحْكُم بِمَا أَنزَلَ اللَّهُ فَأُولَٰئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ)
– ”De som inte stiftar lagar och inte styr regeringen enligt de föreskrifter som Allah har uppenbarat – det är i själva verket de som är orättfärdiga.” (Sura al-Ma’ida: 45)
Av dessa verser framgår det utan tvekan att herravälde, makt och suveränitet (Sovereignty) enbart tillkommer Allah; ingen annan har denna rätt. Endast Allah är lagstiftaren (Law Giver). Ingen människa har rätt att befalla eller förbjuda, inte ens någon profet har denna befogenhet. Profeten följer själv Allahs befallningar.
(إِنْ أَتَّبِعُ إِلَّا مَا يُوحَىٰ إِلَيَّ)
Jag följer endast den uppenbarelse som uppenbaras för mig. (Sura al-An’am: 50)
Allmänheten måste endast följa, och detta därför att profeten aldrig framför sina egna befallningar. Han förmedlar endast Allahs givna föreskrifter till folket. Därför är det inte möjligt att följa Allahs befallningar utan att följa profeten.
(وَمَا أَرْسَلْنَا مِن رَّسُولٍ إِلَّا لِيُطَاعَ بِإِذْنِ اللَّهِ ۚ)
Varje gång jag har sänt ett sändebud, har jag sänt honom för att följas i enlighet med Allahs tillstånd (Sanction). (Sura an-Nisa: 64)
(أُولَٰئِكَ الَّذِينَ آتَيْنَاهُمُ الْكِتَابَ وَالْحُكْمَ وَالنُّبُوَّةَ ۚ)
– ”Dessa profeter gav Jag Skriften, auktoriteten att befalla (Authority) och profetskapet.” (Sura al-An’am: 89)
(*****)
Ingen människa som Allah har gett Skriften, auktoriteten att befalla och profetskapet kan därefter uppmana andra människor att bli hans egna tjänare eller slavar i stället för Allah. Hans enda plikt är tvärtom att kalla och uppmana hela mänskligheten att vara Allahs tjänare.
Av de ovan nämnda verserna framgår att följande frågor är oumbärliga som grundläggande kännetecken för den islamiska staten:
Ett:Ingen individ, släkt, familj, klass eller grupp, inte heller staten, har suveränitetens (Sovereignty) rätt. Herren är ingen annan än Allah den Upphöjde. Allt annat än Honom är endast Allahs allra underdånigaste tjänare och undersåtar.
Två:Ingen annan än Allah har rätt att stifta lagar och utforma bestämmelser. Inte ens alla muslimer tillsammans kan stifta någon lag för sig själva, och de har inte heller någon rätt att på något sätt ändra eller revidera de lagar som Allah har gett.
Tre:Den ordning som Profeten (frid över honom) har lagt fram i världen från Allahs sida är den islamiska statens eviga grundlag. Den regering som leder den islamiska staten ska endast verkställa Allahs lag. Och enbart därför ska den ha rätt till medborgarnas lydnad.
Den islamiska statens väsen
Om man tänker utifrån de tidigare nämnda kännetecknen kan man redan vid första anblicken förstå att detta, vad det än må vara, absolut inte är demokrati (Democracy). För i politisk terminologi kallas den typ av statsskick där landets medborgare erkänns ha oinskränkt suveränitet för demokrati. Där stiftas lagar enligt folkets vilja, och lagarna ändras eller upphävs enligt folkets vilja. De kan stifta lagar efter eget behag, och de kan också själva upphäva lagar som redan har fastställts. Men inom islam, i den islamiska politiken, finns inte det minsta utrymme för detta. Därför kan det islamiska styrelseskicket i den ovan nämnda betydelsen inte kallas ”demokrati”. (De som säger det begår ett allvarligt misstag – översättaren)
Ett mer korrekt och lämpligt namn på det islamiska styrelseskicket skulle kunna vara ”Hukumat-e Ilahiya” – Allahs styrelseskick. På engelska kallas det ”teokrati” (Theocracy), men det som européerna förstår med teokrati är något helt annat än den islamiska teokratin. I den europeiska teokratin stiftar en särskild grupp präster (Priest Class) egenpåhittade lagar i Allahs namn* och upprättar i praktiken sin egen makt över de vanliga medborgarna.
[* Hos de kristna prästerna och påvarna fanns, bortsett från några moraliska läror från Jesus (frid över honom), ingenting annat. De hade i grunden inga föreskrifter för människans faktiska religiösa och sociala liv. Därför stiftade de lagar efter eget behag, enligt sina egna begär och önskningar, och verkställde dem som lagar givna av Allah.]
Det vore mer logiskt att kalla denna typ av styrelseskick ”sataniskt styre” än ”islamisk regering”. Den teokrati som islam däremot presenterar anförtros inte åt någon särskild religiös grupp; ansvaret för dess ledning läggs i stället i händerna på landets vanliga muslimer. Men folket styr den inte efter eget behag – det styr enligt Allahs bok och Profetens sunna. Om jag fick tillstånd att skapa en ny term för dess benämning skulle jag kalla denna typ av styrelseskick och denna metod ”teodemokrati” (Theo Democracy), eller ”Allahs demokratiska stat”. Detta beror på att muslimerna där, under Allahs högre och oinskränkta auktoritet (Paramountcy), har fått begränsad folklig suveränitet (Limited Popular Sovereignty). Den verkställande makten (Executive) ska väljas genom den muslimska befolkningens röster, och muslimerna ska också kunna avsätta den. Dessutom ska alla frågor som rör upprättandet av samhällsordningen, liksom de frågor där Allahs sharia inte har gett någon tydlig föreskrift, avgöras enligt muslimernas gemensamma mening (vilket på islamisk terminologi kallas ”ijma”). Tolkningen av Allahs lag, dess praktiska tillämpning och fastställandet av principer är inte heller någon särskild klass, grupp eller stams ensamrätt. Var och en bland de vanliga muslimerna som har begåvning för ijtihad har rätt att uttala sig när det gäller att tolka Allahs bok. Bedömer man saken ur denna synvinkel måste man säga att demokratins värdighet här har bevarats helt och hållet. Men som jag tidigare har sagt har ingen den minsta rätt att ändra eller omforma Allahs och Profetens lag. Ingen person, president, lagstiftande församling, mujtahid, lärd eller allama – kort sagt inte ens alla muslimer tillsammans – kan göra det. I denna mening kan det islamiska styrelseskicket eller den islamiska politiken kallas ”teokrati”.
En fråga
Varför har en sådan gräns för demokratin angetts i det islamiska styrelseskicket, och vad består denna gräns och dessa föreskrifter och förbud egentligen av? Innan den fortsatta diskussionen inleds anser jag det nödvändigt att här ge ett svar och en kort förklaring. Frågeställaren kan säga att Allah på detta sätt har berövat människan hennes kunskap, förnuft, samvete och sinnets frihet, trots att det strax tidigare har bevisats att Allah har skänkt människan full frihet i fråga om förnuft, kunskap och tänkande. Svaret på denna fråga är att Allah utan tvekan har behållit rätten att stifta lagar helt och hållet i sina egna händer; men han har inte gjort detta för att beröva människan hennes naturliga, medfödda frihet, utan för att skydda människans rättigheter. Huvudsyftet med att fastställa sådana gränser är att hålla människan borta från den felaktiga vägen och hindra henne från att själv slå en yxa mot sina egna fötter. Den så kallade västerländska demokratin gör storslagna anspråk på att erbjuda möjlighet till allmän suveränitet; den bör här granskas och kritiseras något. Alla de människor vars sammanslutning antar formen av en stat stiftar aldrig lagar allesammans, och de samlas inte heller alla för att stifta någon lag. I praktiken måste den styrande och regerande makten överlåtas åt ett bestämt antal personer för att verksamheten ska kunna bedrivas. De stiftar och verkställer lagar på folkets vägnar. Det är för detta ändamål som valordningen och valsystemet har fastställts. I detta valkrig brukar de personer segra som genom att använda vapen som ekonomisk makt, kunskap, bildning, list, bedrägeri och falsk propaganda lyckas lura folket. Till slut sätter de sig, genom folkets röster, på folkets ”gudomliga” post. Därefter stiftar de inte lagar för folkets välfärd, utan endast för att främja sina egna intressen, och verkställer dessa lagar genom att använda den makt som folket har gett dem. I själva verket vilar denna demokratins förbannelse över Europa, Amerika, England och alla andra länder som brukar kallas och är kända som demokratins paradis.
I ett demokratiskt land stiftas lagar efter folkets vilja, men erfarenheten har otvetydigt visat att folket självt inte alltid kan förstå vad som ligger i dess intresse och vad som inte gör det. Detta är utan tvivel i grunden en medfödd mänsklig svaghet. Människan kan visserligen se många sidor av den verkliga innebörden och sanningen i de otaliga frågor som rör hennes liv, men många sidor förblir också dolda för henne. Det omdöme som varje människa fäller om vad som är gott eller ont för henne kan vanligtvis inte undgå att vara partiskt. Människan står under ett starkt herravälde av känslor, hänförelse och begär. Endast mycket få människor kan fatta opartiska beslut utifrån rent vetenskapliga och intellektuella överväganden. Ofta ser man också att människor, under stark press från hänförelse och känslor, offrar även sådant som är bevisat utifrån ett fullkomligt förnuft och ett vetenskapligt perspektiv. Jag skulle kunna lägga fram otaliga exempel som bevis på detta, men av rädsla för att onödigtvis öka artikelns omfång vill jag endast lägga fram ett enda exempel. Ett berömt fall är införandet av förbudslagen mot alkoholkonsumtion i Amerika (Prohibition Law). Genom kunskap, vetenskap och rent förnuft hade det otvivelaktigt bevisats att alkohol är skadligt för hälsan. Den har en allvarlig inverkan på och återverkan på människans själ, förnuft och samvete. Den orsakar splittring och sammanbrott i det mänskliga samhället. Det var till stöd för dessa principer och sanningar som den amerikanska opinionen en gång fattade beslutet att anta en lag om alkoholförbud. Därefter ändrades lagen återigen genom folkets röster.
När denna lag faktiskt trädde i kraft var det samma folk som hade stiftat den som gjorde uppror mot den. Efter att lagen hade införts började man olagligen tillverka alkohol av allt sämre kvalitet, och folket började dricka den i hemlighet. Situationen blev så allvarlig att alkoholkonsumtionen i landet därefter blev flera gånger större än tidigare. Floden av synd och brott blev ännu starkare. Slutligen var det återigen genom samma folks röster som den förbjudna alkoholen förklarades laglig – haram gjordes i praktiken halal. Det var inte så att lagen ändrades därför att alkoholkonsumtion hade bevisats vara nyttig utifrån kunskap, vetenskap och förnuft. Sanningen var att folket hade blivit fullständigt förslavat under begär och lustar som uppstått ur okunnighet. De hade erkänt sitt nafs’ satan som sin herre och lagstiftare. Därför ändrade de, i sitt slaveri under nafs, själva lagen om alkoholförbud, trots att den slutgiltigt stöddes av kunskap, vetenskap, förnuft och samvete. Kunde man inte ge många fler sådana exempel? Dessa exempel visar klart att människan i grunden inte är kvalificerad att vara lagstiftare (Legislator). Även om de, efter att ha förnekat Allah, skulle befrias från slaveriet och dyrkan av andra gudar, måste de ändå bli slavar under sina egna nafs’ begär. De kommer med nödvändighet att erkänna sitt nafs’ satan som sin gudom och följa honom. Därför råder det inget tvivel om att det är nödvändigt att fastställa de gränser som krävs för deras intressen och för att bevara deras egen naturliga frihet.
Det är därför Allah den Allsmäktige har ålagt människan vissa föreskrifter och förbud inom den livsordning som Han har gett henne. I islamisk terminologi kallas detta hudud Allah, det vill säga Allahs fastställda gränser (Divine Limits). Dessa gränser har fastställts just för att bevara balansen mellan och den övergripande harmonin i människolivets alla sidor och områden. De utgör i grunden endast en samling grundprinciper, regler, föreskrifter, förbud och lagar. Genom dem har den yttersta gränsen för människans frihet fastställts. Människan har fått rätt att inom dessa gränser utforma regler (Regulation) för detaljerade och underordnade frågor, men hon har ingen som helst rätt att överskrida eller gå utanför dem. Om ni överskrider dessa gränser kommer dessutom er fred, ordning och balans att krossas och förvandlas till kaos.
I syfte att fastställa Allahs gränser
Som exempel kan människans ekonomiska liv nämnas. Allah den Allsmäktige har fastställt människans rätt till privat ägande och nödvändigheten av att betala zakat samt klargjort det rationella i förbudet mot ränta och mutor. Genom att införa arvsprincipen och tydligt förbjuda hasardspel och bedrägliga köp och försäljningar har Han, genom att ålägga föreskrifter och förbud beträffande metoderna för att producera, spara och spendera, anvisat vissa gränser för den privata äganderätten. Om människan, samtidigt som hon iakttar dessa föreskrifter på rätt sätt, utför alla sina handlingar inom deras ramar, bevaras å ena sidan människans personliga frihet (Personal Liberty), medan å andra sidan den tragiska situationen med klasskamp (Class War) och det förtryck och den tyranni som uppstår genom en klass’ makt och herravälde inte kan uppstå. Det kan inte heller skapas någon grund för att upprätta ett förtryckande kapitalistiskt system eller en diktatur av arbetarna.
Även för människans familjeliv (Family Life) har Allah den Allsmäktige fastställt vissa gränser. Slöjan, mannens rätt till auktoritet och tillsyn, makarnas, barnens och föräldrarnas rättigheter och skyldigheter, reglerna för skilsmässa och khulʿ, det villkorade tillståndet till månggifte samt straffen för zina och grundlösa anklagelser är några av familjelivets viktiga föreskrifter. Genom dessa har gränser fastställts runt hela människans familjeliv. Om människan lever med hänsyn till dessa gränser och reglerar sitt familjeliv inom dem, kan inget hem förvandlas till ett helvete av förtryck och tyranni; på motsvarande sätt kan inte heller den förödande stormen av kvinnors sataniska frihet uppstå ur dessa hem. Det är just eftersom dessa gränser överträds i vår tid som kvinnofrihetens jordbävning har visat sitt illvilliga hånfulla ansikte, med hot om att förstöra hela den mänskliga civilisationen.
På detta sätt har Allah den Allsmäktige, för att bevara civilisationen och den sociala ordningen, fastställt ett antal bestående och oföränderliga lagar, såsom lagen om qisas, straffet att hugga av tjuvens hand, förbudet mot alkoholkonsumtion och föreskriften att täcka vissa delar av kroppen. Genom dessa har dörrarna till splittring, sammanbrott och inre oro i det mänskliga samhället för alltid stängts.
Det är inte möjligt för mig att här lägga fram en fullständig lista över de gränser som Allah har fastställt och ge en detaljerad redogörelse för varje grens betydelse och nödvändighet när det gäller att bevara balansen och harmonin i människolivet. Här vill jag endast säga så mycket: Allah den Allrahögste har på det sätt som nämnts gett människan en bestående, fast och oföränderlig konstitution. Den berövar henne inte alls frihetens grundläggande anda eller friheten i förnuft, samvete och tänkande. Den har berett en enkel, ren, tydlig och rak huvudväg för människans liv. Om människan följer denna väg behöver hon inte på grund av sin naturliga okunnighet och svaghet kastas i fördärvet; hennes inre kraft, förmåga och duglighet kommer inte att användas på felaktiga och orättfärdiga vägar och gå till spillo. I själva verket kan människan uppnå verkligt välstånd och framsteg endast genom att gå fram på denna obrutna väg som Allah har fastställt. På den slingrande vägen upp och ned för ett berg finns på den ena sidan en djup avgrund och på den andra en högslätt. Vägens slut markeras på olika sätt. Om dessa markeringar inte fanns, skulle vandraren löpa stor risk att gå vilse och falla ned i en bottenlös avgrund på grund av även det minsta ögonblickliga misstag. Men finns det verkligen någon anledning att tro att människans frihet har berövats genom att sådana gränser fastställts? Syftet är i själva verket att skydda henne från fördärvets grepp och varna henne för varje vägkrök och varje möjlig fara. Vid varje sväng visar de vägens riktning och säger: Din väg går inte åt det här hållet utan åt det där hållet. Du måste gå åt det hållet i stället för det här; endast då kan vandraren nå det bestämda målet tryggt. På samma sätt är det med syftet med de gränser som fastställts i det styrelsesystem som Allah har gett. Det är dessa markeringar som visar den rätta riktningen på människans livsväg. Vid varje svår och besvärlig plats, i varje vägkrök och vid varje korsväg visar de gränserna och leder människan mot frid och välgång. De anger utan minsta tvivel åt vilket håll man bör gå och åt vilket håll man inte bör gå.
Jag har ovan sagt att den konstitution som Allah har fastställt är fast och oföränderlig. Liksom invånarna i Turkiet och Iran kan människor efter eget behag helt förkasta denna konstitution och förklara uppror mot den; men ingen har rätt att ändra den eller göra den minsta justering i den. Den förblir en fast och oföränderlig konstitution till tidens slut. När och varhelst en islamisk stat upprättas, kommer detta att vara dess grundläggande författning. Så länge Koranen och Profetens sunna består i världen får inte en enda bestämmelse i denna författning förskjutas eller ändras. För att leva som muslim är var och en skyldig att följa denna konstitution som Allah har gett.
Den islamiska statens syfte
Den stat som upprättas i enlighet med denna islamska styrelseförfattning har Allah den Allrahögste också fastställt ett syfte för. På flera ställen i den heliga Koranen ges en tydlig förklaring av detta syfte:
لَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلَنَا بِالْبَيِّنَاتِ وَأَنزَلْنَا مَعَهُمُ الْكِتَابَ وَالْمِيزَانَ لِيَقُومَ النَّاسُ بِالْقِسْطِ ۖ وَأَنزَلْنَا الْحَدِيدَ فِيهِ بَأْسٌ شَدِيدٌ وَمَنَافِعُ لِلنَّاسِ
Jag har sänt Mina profeter med tydliga föreskrifter. Jag har gett dem Skriften och Vågen. Med hjälp av dessa kan människorna upprätta rättvisa och billighet. Och Jag har också gett dem järnet. I det finns en väldig kraft och en omätlig välfärd för människan. (Hadith: 25)
Det järn som nämns i versen betyder statsmakt eller (tvingande makt). Här sägs att profeternas enda uppgift är att i enlighet med de tydliga föreskrifter som Allah har gett och den Mīzān som Han har skänkt i Sin Bok – det vill säga det rätta och välbalanserade livssystem som har getts – upprätta samhälls- och statsordningen samt social rättvisa. På ett annat ställe sägs:
الَّذِينَ إِن مَّكَّنَّاهُمْ فِي الْأَرْضِ أَقَامُوا الصَّلَاةَ وَآتَوُا الزَّكَاةَ وَأَمَرُوا بِالْمَعْرُوفِ وَنَهَوْا عَنِ الْمُنكَرِ ۗ وَلِلَّهِ عَاقِبَةُ الْأُمُورِ
Om Jag ger dem makt och auktoritet på jorden, kommer de att förrätta salat, ge zakat, göra det goda och välgörande samt hindra människor från orättfärdiga och syndiga handlingar. (Sura al-Hajj: 41)
På ett annat ställe sägs det:
كُنتُمْ خَيْرَ أُمَّةٍ أُخْرِجَتْ لِلنَّاسِ تَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَتَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنكَرِ وَتُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ ۗ
Ni är det bästa folket; ni har skapats för hela mänsklighetens välfärd. Ni ska förespråka det goda, hindra människor från orättfärdiga och syndiga handlingar och tro på Allah. (Sura Āl ʿImrān: 110)
När man begrundar dessa verser blir det tydligt att det mål som Koranen har fastställt för staten inte är negativt (Negative), utan att den har ett verkligt positivt (Positive) mål framför sig. Det slutliga målet är inte endast att befria människor från varandras förtryck och övergrepp, bevara deras frihet och skydda landet mot yttre angrepp. Ett av dess viktigaste mål är också att upprätta ett balanserat system för social rättvisa i enlighet med Allahs bok. Dess mål är att stänga alla källor och vägar till synd som fastställts genom Allahs tydliga föreskrifter och öppna alla vägar till fromhet och välgörenhet. För detta ändamål får statsmakten användas där plats och omständigheter kräver det. Propaganda och opinionsbildning kommer att bedrivas. Många olika metoder för social utbildning och fostran kommer också att användas. Socialt inflytande och tryck från den allmänna opinionen kommer likaså att utnyttjas för detta ändamål.
Den totalomfattande staten
Det säger sig självt att en sådan stat inte kan begränsa sitt verksamhetsområde och sitt inflytande. I själva verket är detta ett totalomfattande statssystem som underställer alla människor och hela människans liv sitt inflytande. Det formar varje aspekt och område av samhälle och kultur i enlighet med sin särskilda moraliska syn och sitt reformprogram. Under en sådan stat kan ingen människa förklara någon del av sitt liv som privat. I detta avseende liknar den islamiska staten i stort sett de fascistiska eller kommunistiska staterna. Men trots att den är totalomfattande har den inte något gemensamt med nutidens totalitära (Totalitarian) och auktoritära (Autharitarian) stater. Den personliga friheten kan aldrig berövas i den islamiska staten. Det finns inte ens en antydan till diktatur i den. När varje sanningssökande människa ser den fullständiga rättvisa och balanserade ordning som har upprättats i den islamiska statens styrelseskick i detta avseende, samt den subtila gräns som har dragits mellan det rätta och det falska, kommer hon att vittna om att ingen annan än Allah kan skapa en sådan balanserad ordning.
Partibaserad och ideologiskt grundad stat
Om man ingående begrundar den islamiska statens författning, dess syfte och dess reforminriktade karaktär, står det utan tvekan klart att inte alla kan fullgöra ansvaret för att styra en sådan stat på ett tillfredsställande sätt. De som har gjort den islamiska statens syfte till syftet med sina egna liv, som inte bara stöder den islamiska statens reformverksamhet och inte bara hyser full tilltro till den, utan som dessutom är fullständigt förtrogna med dess inneboende spontana anda och dess mest avlägsna och detaljerade aspekter – det är i själva verket dessa som är lämpade att styra den islamiska staten. Islam har i detta avseende inte uppställt några villkor beträffande geografi, ras eller språk. Den islamiska konstitutionen, dess mål och dess reformprogram har lagts fram inför alla människor i världen utan åtskillnad. Den som tar emot detta med hjärta och själ – oavsett vilken släkt, vilket land eller vilken nation han tillhör – kan inte möta något hinder för att ingå i statens styrande krets. Däremot kan den som inte tar emot detta inte ges någon del i de styrandes uppgifter. Han kan leva inom den islamiska statens gränser som dhimmī (undersåte). I den islamiska staten kommer deras liv, egendom, heder och anseende att skyddas fullt ut. Men de har inte tillerkänts någon rätt att delta i statens förvaltning. Detta beror på att det är en ideologisk stat. Ansvaret för dess styre och ledarskap kan endast fullgöras på rätt sätt av dem som tror på denna ideologi och följer den. I detta avseende finns en viss likhet mellan den islamiska staten och den kommunistiska staten. Men den behandling som en kommunistiskt styrd stat ger sina meningsmotståndare (icke-kommunister) har inte den minsta likhet med den behandling som i den islamiska staten tillämpas gentemot icke-muslimer. Så snart en kommunistisk stat har upprättats påtvingas dess egen ideologi och kulturella sedvänjor de icke-kommunistiska med tvång. Om de inte accepterar detta beslagtas deras mark och egendom, och jorden skälver under våldet från blodsutgjutelse och mord. Miljontals människor deporteras till världens helvete, Sibirien. Den islamiska staten visar däremot en liberal inställning och rättvis behandling gentemot icke-muslimer. När varje tänkande och sanningssökande människa ser den gräns som i detta avseende har dragits mellan rättvisa och förtryck samt mellan sanning och lögn, kommer hon utan tvekan att erkänna dess riktighet, inneboende skönhet och rationalitet. Alla kommer att kunna förstå att det finns en skillnad som är som himmel och jord mellan den ideala handlingsprincipen hos den reformator som uppenbaras av Allah för att visa människorna vägen till välgång och de konstgjorda och hycklande reformatorernas (?) tillvägagångssätt i världen.
Kalifatet
Därefter ska jag försöka ge en kort förklaring av den islamiska statens uppbyggnad och styrelseprinciper. Det har redan sagts att den ende som enligt det islamiska idealet har suverän överhöghet och rätt att stifta lagar är Allah, den Upphöjde. Detta är i själva verket den islamiska ideologins grundprincip. Med utgångspunkt i denna princip måste man fastställa ställningen för dem som strävar efter att i världen upprätta det av Allah givna rättssystemet och livsordningen. Om man tänker efter en smula kan man utan tvekan förstå att den människa som strävar efter att upprätta det islamiska idealet inte kan uppnå någon annan ställning än att företräda den verklige suveräne Herren, Allah den Upphöjde. Just därför har islam också gett henne denna ställning som kalif eller ställföreträdare. I den ädla Koranen sägs:
وَعَدَ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا مِنكُمْ وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِي الْأَرْضِ كَمَا اسْتَخْلَفَ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ
Det vill säga: Allah har lovat dem bland er som tror och gör goda gärningar i enlighet därmed att Han ska göra dem till kalifer eller ställföreträdare på jorden, på samma sätt som Han gjorde dem som levde före dem till ställföreträdare. (Sura an-Nur: 55)
Denna vers belyser tydligt islams statsfilosofi. Den pekar på två grundläggande principer.
För det första har islam gett människan rätten till kalifat (ställföreträdarskap) i stället för herravälde (Rulership) och använder motsvarande terminologi. Enligt det islamiska idealet är rätten till herravälde och lagstiftning nämligen förbehållen Allah den Upphöjde. Därför kommer alla som enligt den islamiska demokratin styr världen ofrånkomligen att vara ställföreträdare (Viceregents) för den högre Herren (Allah); de kommer att kunna utöva den rätt och befogenhet som Allah har gett dem (delegerad makt) när det gäller att styra människornas liv och staten. För det andra har löftet om att utse kalifer getts till alla troende. Det sägs inte på detta sätt i den nämnda versen. Därav framgår att varje troende i grunden är Allahs ställföreträdare – kalif. Det kalifat som Allah har gett de troende är ett allmänt kalifat (Popular Vice Regency); det är inte förbehållet eller reserverat för någon enskild person, familj, stam eller särskild klass. Varje troende är individuellt Allahs kalif. Därför är varje kalif personligen ansvarig inför Allah.
Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:
كلهم راع وكلكم مسؤل عن رعيته
Det innebär att var och en av er bär ansvar, och var och en av er kommer att behöva svara inför Allah för sitt eget ansvar.
Och när det gäller att vara kalif finns det ingen skillnad eller olikhet mellan människor; ingen är på något sätt större eller mindre, högre eller lägre än någon annan.
Den islamiska demokratins väsen
Detta är den grundläggande basen för demokratin i islamisk politik. Om man analyserar det ovan nämnda begreppet om det universella kalifatet, kommer följande slutsatser oundvikligen att framträda.
För det första: Varje individ i det islamiska samhället ska vara Allahs ”kalif”, och alla ska i lika mån delta i att fullgöra kalifatets ansvar. Därför kan det i detta samhälle inte finnas minsta utrymme för klasskillnader eller medfödd eller social ojämlikhet och åtskillnad; varje individ har rätt till samma värdighet och samma respekt. Naturligtvis kan någons särprägel framträda på grundval av personlig duglighet och överlägsenhet i karaktär och natur. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) klargjorde detta i följande hadith:
Ingen har någon överlägsenhet eller särskild företrädesrätt framför någon annan; detta kan endast bero på skillnader i kunskap om islam, handlingar och taqwa. Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord. Araber har ingen överlägsenhet över icke-araber, och icke-araber har inte heller någon överlägsenhet över araber. På samma sätt har vita ingen överlägsenhet eller särskild företrädesrätt framför svarta, och svarta inte heller framför vita. …….. Överlägsenhet kan erkännas endast på grund av taqwa.
När hela Arabien efter erövringen av Mekka hade införlivats i den islamiska staten, tilltalade Världens Profet (frid och välsignelser över honom) människorna av sin egen släkt eller stam – den tidens aristokrater i Arabien – och sade:
يا معشر قريش ان الله قد اذهب عنكم نخوة الجاهلية و
تعظمها الاباء ايها الناس كلهم من ادم وادم من تراب ـ لافخر للانسان ـ لافضل للعربئ علئ العجمئ ولا للمجمئ علئ العربئ ان اكرمكم عند الله اتقاكم ـ
Det vill säga: O Quraysh! Allah har avlägsnat er stolthet, arrogans och bördsstolthet från okunnighetens tidsålder. O människor! Ni är alla Adams barn, och Adam skapades av jord. Det finns inget utrymme för bördsstolthet. Araber har ingen överlägsenhet över icke-araber, och icke-araber har ingen överlägsenhet över araber. Den mest gudfruktige bland er är också den mest hedrade av er.
För det andra: I det islamiska samhället får ingen persons eller grupps medfödda sociala status (Social Status) eller yrke utgöra något hinder för någons förmåga, utveckling av talanger eller personliga utveckling. Varje människa får, liksom alla andra i samhället, lika goda möjligheter och förmåner att göra framsteg. Alla dörrar till framgång står lika öppna för var och en, så att varje person genom sin naturliga kraft, förmåga och begåvning kan utvecklas. Ingen får skapa hinder för någon annans framsteg och utveckling. I det islamiska idealet finns denna ordning med fullständiga möjligheter i sin helhet. I det islamiska samhället har även slavar och slavars söner utnämnts till militära officerare och ända upp till provinsguvernörer. Ledande personer ur stora adelsfamiljer har accepterat deras ledarskap och erkänt deras lydnad. Att någon efter att ha sytt läderskor har stigit upp och intagit ledarskapets högsta plats är inte alls ovanligt i islams historia. Otaliga vävare och textilhandlare har fått möjlighet att bli landets qadier, muftier och uttolkare av rättsvetenskapen (faqih). I dag räknas de bland islams historias stora personer.
Den ädle profeten (frid vare med honom) har sagt:
اسمعوا واطيعوا ولو استعمل عليكم عبد حبشئ
Det vill säga: Även om en abessinisk slav utses till er ledare, ska ni lyda hans befallningar och erkänna hans auktoritet.
För det tredje: I ett samhälle som är format efter det islamiska idealet finns inte den minsta möjlighet för någon person eller grupp (Group) att slå sig ned som diktator. I detta samhälle är varje individ Allahs kalif. Ingen kan beröva folket dess kalifaträtt och slå sig ned som en enväldig herre och makthavare. Det är endast för att upprätta samhällelig styrning och ordning som varje medborgare i det islamiska samhället, enligt den islamiska principen, och varje kalif utövar sin egen kalifaträtt när denna rätt anförtros åt en särskild person som härskare.
Följaktligen blir han ansvarig inför Allah å ena sidan och inför folket å den andra. Det är ju de som har gjort det möjligt för honom att bli härskare, eftersom de har anförtrott honom utövandet av sitt eget kalifat. Under sådana omständigheter intar den valde inte rollen som kalif utan som en usurpator. Därmed utplånas nämligen diktatorämbetets universella kalifat fullständigt. Det råder inte minsta tvivel om att den islamiska staten är en total stat. Islamskt livs alla sidor och områden står under dess inflytande. De lagar som den islamiska statens ledare utfärdar är i själva verket heltäckande och omfattande. Detta är själva grunden för den islamiska statens totala karaktär. Den ordning som Allah har skänkt för varje sida och område av människans liv kommer ofrånkomligen att tillämpas i sin fulla omfattning. De islamiska statens ledare kan inte, genom att överge denna gudomligt givna lagstiftning, ingripa för att efter eget gottfinnande utforma ett reglementerat statssystem (Regimentation). De kan inte tvinga den islamiska statens medborgare att ägna sig åt ett visst arbete eller yrke, avstå från ett visst yrke, skaffa sig utbildning i ett visst ämne eller avstå från en viss utbildning. Den islamiska statens emir (president) har inte givits sådana rättigheter och befogenheter som de ryska, tyska och italienska diktatorerna tog i egna händer under sina regimer, eller som Kemal Atatürk utövade i Turkiet. Dessutom bör det uppmärksammas att varje individ i det islamiska samhället är personligen ansvarig inför Allah. Detta personliga ansvar (Personal Responsibility) är av yttersta betydelse; ingen delar ansvaret med någon annan i detta avseende. Därför måste det finnas frihet inom lagens gränser. Varje medborgare bör kunna välja vilken väg han vill och få möjlighet att använda sin egen kraft för att utvecklas i enlighet med sin läggning. Om emiren på något sätt skapar ens det minsta hinder eller den minsta begränsning för någons livsväg, kommer han att kallas en orättfärdig och måste inför Allah svara för denna orättvisa. Det är just därför som den islamiska stat som upprättades av den ädle Profeten och de rättledda kaliferna inte ens hade någon sådan begränsning.
Fyra: I det islamiska samhället ska varje vuxen och förnuftig muslim, kvinna som man, ha rösträtt. Detta beror på att var och en av dem har fått kalifatet av Allah. När det gäller utövandet av detta kalifat har Allah den Allsmäktige inte ställt något krav på en viss utbildningsnivå eller en viss mängd rikedom och egendom. Tron och ett rättfärdigt handlande i enlighet med den är måttet på rösträtt. Därför har alla muslimer lika värdighet när det gäller att rösta.
Att skapa balans mellan individualism och kollektivism
Islam har å ena sidan upprättat en fullständig demokrati och å andra sidan utrotat den individualism som utgör ett hinder för samhällslivet. I islam har relationen mellan individen och samhället etablerats på ett balanserat sätt. Här har individens särart inte upplösts i samhällets sköte såsom i kommunismen och fascismen; å andra sidan har individen inte heller, såsom i västvärldens tygellösa demokrati, fått möjlighet att överskrida sina gränser och skada samhällets intressen. I själva verket är det som utgör målet för islams kollektiva liv också målet för individens liv: att upprätta Allahs lag och vinna Allahs välbehag. Dessutom har islam, efter att på vederbörligt sätt ha skyddat individens rättigheter, ålagt honom särskilda skyldigheter gentemot kollektivet. Därmed har fullständig balans skapats mellan individualism och kollektivism. Individen får här full möjlighet att utveckla sina naturliga krafter och kan samtidigt, genom de krafter han har utvecklat, bidra till kollektivets större välfärd och välgång.
Ämnet kräver i grunden en detaljerad behandling, men här finns inte utrymme för det. Det enda skälet till denna korta och relevanta diskussion är att undanröja den väg till missuppfattningar som den ovanstående analysen av den islamiska demokratin kan skapa hos läsarna.
Den islamiska statens organisation
Utifrån den förklaring av det allmänna kalifatet som jag har gett är det lätt att förstå vilken ställning imamen eller presidenten i den islamiska staten kan ha. Varje muslim har självständigt fått kalifatet av Allah; han överlämnar endast frivilligt dess utövande åt en framstående person som han väljer ur sitt eget samhälle. I själva verket har kalifen ingen högre ställning eller större rättighet än detta i det islamiska samhället. Att han kallas kalif betyder inte att han ensam är Allahs kalif. Han kallas endast kalif därför att alla muslimers individuella kalifat har förenats och koncentrerats i honom. Avslutningsvis vill jag kort behandla några viktiga frågor som rör islams statsideal. Jag hoppas att denna diskussion ska ge läsarna en tydlig föreställning om den islamiska staten.
Ett: Den islamiska statens president ska väljas:
إِنَّ أَكْرَمَكُمْ عِندَ اللَّهِ أَتْقَاكُمْ ۚ
Det vill säga: den av er som fruktar Allah mest är också den bland er som är mest värd ära (sura al-Hujurat: 13).
Enligt denna princip. Med andra ord ska endast den som åtnjuter det muslimska folkets fulla förtroende vad gäller moralisk karaktär och liknande väljas till president, och efter valet ska den fullständiga auktoriteten och befogenheten att styra den islamiska staten tillkomma honom. Man måste utan förbehåll kunna lita på honom och hysa förtroende för honom.
Så länge han erkänner sin lydnad inför Allah och Sändebudet och följer den undervisning de har förmedlat, är det varje medborgares ovillkorliga plikt att lyda honom.
Två: Amir (presidenten) står inte över kritik. Varje muslim har rätt att kritisera honom. Det är inte bara hans samhälleliga verksamhet som får kritiseras; var och en har också rätt att kritisera hans privata liv. (Om det behövs) kan amir avsättas. Inför lagen ska hans ställning vara densamma som de vanliga medborgarnas; en rättegång kan väckas mot honom, och i domstolen har han inte rätt till någon särställning.
Tre: Amir är skyldig att handla efter samråd. Därför måste ett majlis al-shura, eller parlament, bildas. Det är önskvärt att folket hyser ett orubbligt förtroende för majlis al-shura. Därför är det enligt sharia inte förbjudet att shuras medlemmar väljs genom omröstning bland muslimska medborgare, även om det inte finns något exempel på att shuras medlemmar valdes genom folkets röster under de rätt vägledda kalifernas tid.
Fyra: Shuras beslut erkänner i regel inte majoriteten som måttstock för sanningen.
قُل لَّا يَسْتَوِي الْخَبِيثُ وَالطَّيِّبُ وَلَوْ أَعْجَبَكَ كَثْرَةُ الْخَبِيثِ ۚ
Det vill säga: det orena och avskyvärda och det rena kan aldrig vara lika, även om det orenas stora antal skulle förvåna dig. (Sura al-Ma’idah: 100)
Även om en persons uppfattning strider mot den samlade uppfattningen i hela majlis al-shura kan den vara sann och riktig; islam ger fullt utrymme för detta. Om en persons uppfattning således är sann, godtar islam inte på något sätt att den förkastas enbart därför att ingen stor grupp stöder den. Det står helt och hållet i amirens egen vilja om han ska stödja majoritetens eller minoritetens uppfattning i rådet. Den islamiska statens amir har till och med full rätt att förkasta rådets samlade uppfattning och fatta beslut på grundval av sin egen uppfattning. Men folket i staten kommer noggrant att iaktta hur amiren utövar denna stora makt och befogenhet: med taqwa och gudsfruktan eller under påverkan av nyckfullhet och godtycke. Om det sistnämnda tillståndet visar sig, kan folkopinionen så småningom inte möta något hinder på vägen mot att en sådan amir avsätts.
Fem: Ingen får väljas eller utses till amirämbetet (statsämbetet), till en plats som medlem av majlis al-shura eller till någon annan ansvarsfull post om personen själv är kandidat till posten eller på något sätt försöker få den. Islam stöder inte alls bruket att kandidera till ett ämbete. Inte heller finns det i den islamiska styrelseformen något utrymme för att bedriva en valpropagandakampanj för sig själv. En kandidat ska inte ges något ämbete. Detta är en tydlig föreskrift från den ädle Profeten (frid vare med honom). Att flera personer kandiderar till en viss post, kastar smuts på varandra, använder affischer, flygblad, möten och konferenser samt tidningar och alla slags propagandaverktyg för att lura och förvirra vanliga väljare, delar ut sötsaker, sirni, pulao och korma och åker runt till väljarnas hem på motorfordon – sådana vidriga aktiviteter kan islam aldrig tolerera. Som en följd av detta kommer de inte bara att gå miste om att bli valda; de kommer i stället att åtalas inför domstol.
Sex: I den islamiska statens majlis al-shura finns inget utrymme för partisystemet. Varje medlem av rådet ska förbli självständig och rösta och uttrycka sin uppfattning till sanningens försvar. I den islamiska styrelseformen finns inget utrymme för att en medlem alltid och under alla omständigheter stöder ett visst parti, oavsett om det handlar rätt eller fel, utan att göra någon bedömning. Det islamiska idealet är i själva verket det fullständigt motsatta. Den som anses följa sanningen ska stödjas. Följaktligen ska man stödja den man i dag anser hålla sig till sanningen, men motsätta sig honom om man anser honom vara en motståndare. Detta är den islamiska idealens handlingsprincip och hållning.
Sju: I den islamiska statsordningen finns en föreskrift om att domstolsväsendet ska göras fullständigt fritt från den verkställande maktens inflytande. Domarens uppgift är att tillämpa Guds lag på Hans tjänare. Han ska inte sitta på domarsätet som amirens eller kalifens representant; i själva verket ska han sitta där som Guds representant. Därför ska inte ens kalifens ställning ha någon betydelse inom domstolens område. Ingen person under den islamiska staten kan befrias från att inställa sig inför domaren på grund av sin personliga, bördsmässiga eller offentliga ställning. Vanliga medborgare – arbetare, bönder, fattiga och andra – kan väcka talan inför domstol mot vem som helst i staten. Även talan mot kalifen själv kan väckas, och om kärandens rätt visar sig vara styrkt ska Guds lag tillämpas på kalifen. Liksom domaren tillämpar Guds lag på vanliga medborgare har han på samma sätt full rätt att tillämpa den även på kalifen.
På samma sätt får inte ens kalifen, om han har ett eget klagomål mot någon, vidta någon åtgärd med stöd av sin makt som härskare. Han måste på konstitutionellt sätt inställa sig vid domstolen som vilken vanlig medborgare som helst.
Det är inte möjligt att i denna lilla bok lägga fram en detaljerad och fullständig bild av den islamiska staten. För att få riktig kunskap om den islamiska statens inneboende anda och dess sätt att fungera är det nödvändigt att ta fram den ädle Profetens (frid vare med honom) levnadsteckning och historien om de rätt vägledda kalifernas tid. Men det finns inget utrymme för detta i denna uppsats. Ändå tror jag att det som har sagts här kommer att göra det möjligt att få en tydlig uppfattning om den islamiska styrelseformen.
— Slut —