Författarens ord

För omkring femton år sedan anförtroddes jag uppgiften att skriva de bengaliska muslimernas historia. Tanken var att skriva historien om denna långa period, från muslimernas första ankomst till Bengalen fram till delningen av Indien 1947. Det sades särskilt att jag, med tillförlitliga uppgifter, skulle nämna i historien hur den brittiska regeringen och hinduerna behandlade muslimerna efter att britterna hade lagt den styrande makten under sig. Efter att ha skrivit historien fram till Government of India Act-1935 fick jag inte alls någon tid att åter fatta pennan. Jag framför otaliga tack till Allah den Allsmäktige för att jag nyligen har kunnat slutföra arbetet med att skriva denna historia efter flera års arbete och ansträngningar.

I denna historia har jag inte någonstans framfört ens den minsta osanning, egenhändigt påhittade uppgifter eller överdrifter. Det kan vara bittert för många, men jag har från början till slut försökt nedteckna de sanna händelserna.

Eftersom jag var en hängiven historiestudent väcktes redan då en önskan inom mig att lära känna och skriva den sanna historien. När jag var student på fjärde året av B.A.-utbildningen vid Carmichael College i Rangpur skrev jag en forskningsinriktad uppsats på engelska om Akbar och Aurangzeb. Trots viss opposition och vissa hinder publicerades uppsatsen i högskolans tidskrift.

Efter avslutad utbildning gick tjugofem år av mitt liv åt till statlig och privat anställning. Jag berövades helt möjligheten att utföra något forskningsarbete inom historia. Tvärtom började jag till och med glömma historien. När jag för omkring femton år sedan skulle fullgöra den uppgift som anförtrotts mig fick jag möjlighet att på nytt ägna mig åt historiestudier.

Historien tillför en nation livskraft. Om man vill förgöra en nation måste man få den att glömma sin historia eller framställa den förvriden. Om en så kallad muslim inte får möjlighet att skaffa sig en riktig uppfattning om islam och är okunnig om sitt folks förflutna, kommer sådana muslim- och islamfientliga ord att komma ur hans mun som en icke-muslim skulle tänka sig för många gånger innan han uttalade. Antalet sådana grovt okunniga muslimer ökar ständigt, och muslimernas ärkefiender tar emot dem med blomsterkransar.

För att bevara den muslimska nationella identiteten är det helt nödvändigt att ta ett omfattande initiativ för att förmedla både en korrekt historia om deras förflutna och korrekt kunskap om och förståelse av islam till den nya generationen. I de bengaliska muslimernas historia har islams grundprinciper kortfattat diskuterats i samband med framställningen. För att stå emot den kulturella aggressionen från hegemoniska och expansionistiska krafter måste historiens lärdomar och den islamiska kulturens innersta innebörd lyftas fram på alla nivåer.

Det muslimska livet är i sig ett evigt liv i kamp. I islam finns ingen plats för att vända sig bort från kampen. Därför måste man inta en ledande roll i kampen mot de krafter som är fientliga mot islam och muslimer. Annars kommer nationen att malas sönder under fiendens förtryck och långsamt tyna bort till döds.

I Historien om Bengalens muslimer har berättelsen om hinduernas förtryck och orättvisor mot muslimerna under nästan tvåhundra år skildrats. Vissa kanske anser att det förflutna har återgivits på ett fabricerat sätt. Ser de inte vad som händer i Indien i dag? Ser de inte att muslimer där ständigt utplånas i de fasansfulla upplopp som äger rum? Nyligen offentliggjordes utslaget från den rättsliga undersökningskommission som hade tillsatts med anledning av upploppen i Bombay. I kommissionens utslag hölls polisen ansvarig för att ha bistått upploppsmakarna. Även delstatsregeringens och premiärministerns diskriminerande agerande kritiserades. Var finns därefter säkerheten för muslimernas liv och egendom i Indien, de fanatiska muslimhatares land? Kanske kommer den sanna historien om allt detta att skrivas i framtiden.

Det är djupt beklagligt att nationens nya generation, som en del av en konspiration, har hållits helt ovetande om sin tidigare historia. Denna konspirations vålnad hade också slagit sig fast på de pakistanska härskarnas nackar under tiden efter delningen. Den nya generationen fick inte veta någonting om varför Pakistan bildades, vilken dess ideologiska bakgrund var, varför Pakistanrörelsen bedrevs outtröttligt och kompromisslöst under hela sju år, eller varför miljontals kvinnor, män och barn tog sin tillflykt till Pakistan efter att ha simmat genom ett hav av blod.

Från 1952 till 1962 var jag tvungen att tjänstgöra som rektor för en gymnasieskola. I den tidens läroböcker i historia nämndes inte Pakistans historia. Därför fortsatte Pakistans grundvalar att försvagas av många andra orsaker. Folkets missnöje och vrede mot Pakistan och dess härskare växte, vilket ledde till att Pakistans östra del bröt sig loss och framträdde som det självständiga Bangladesh.

I denna historia har den nya generationens uppmärksamhet riktats mot den muslimska nationens ärorika förflutna. Den muslimska nationens historia började inte vid någon särskild tidpunkt och slutade inte heller vid någon särskild tidpunkt. Denna historia tar sin början med den första människan på jorden, profeten Adam (frid över honom), och har sedan dess fram till i dag fortsatt obrutet genom tidens och omständigheternas upp- och nedgångar; den kommer att fortsätta så länge världen består. Muslimerna måste lära av det förflutna och först därefter gå vidare.

För att skriva denna historia har jag samlat material från många berömda historikers verk. För detta kommer jag alltid att stå i tacksamhetsskuld till dem alla. Eftersom Bangladesh Islamic Center har tagit på sig ansvaret för att publicera boken vill jag också framföra min innerliga tacksamhet till dess direktör, min högt vördade vän professor A. K. M. Nazir Ahmad.

Ärade läsare, om ni kan hämta någon lärdom och islamisk inspiration ur denna bok, kommer jag att anse att flera års ihärdighet och arbete har varit meningsfulla. Må Allah den Allsmäktige ta emot denna bok – amen.

Dhaka, den 15:e Jumada al-awwal

Den 17:e Kartik

Den 1 november 1993.

Författaren

De bengaliska muslimernas historia

Första kapitlet

Muslimernas ankomst till Bengalen

Det är ett mycket svårt arbete att fastställa när muslimerna först anlände till Bengalen och vilket år och datum det skedde. Det råder inget tvivel om att det är mycket mödosamt att återfinna detta i den forntida historiens spridda och här och var liggande högar av material. Trots detta anser jag att det är önskvärt att historiker ägnar denna uppgift uppmärksamhet.

De muslimer som vid denna tid anlände till den indiska subkontinenten från omvärlden kan delas in i två grupper. Den ena gruppen anlände till olika delar av Indien för att bedriva handel och affärer och spred islams upphöjda budskap. Några awliya, dervischer och faqīher anlände enbart för att kalla människor till islam och förkunna dess budskap; de ägnade hela sina liv åt detta stora arbete och avled här.

Den andra gruppen muslimer kom som segrare, på fälttåg för att erövra landet. Genom deras segrar fick muslimerna i detta land en politisk ställning. Det behöver knappast sägas att Muhammad ibn Qasim år 712 e.Kr. först anlände till Indiens Sindhprovins som segrare, och detta var en stor politisk seger för islam. Hans seger begränsade sig inte till Sindhprovinsen, utan sträckte sig ända till Multan i Punjab. Vi kommer att infoga en redogörelse för detta på rätt ställe.

Å andra sidan må muslimernas ankomst till Bengalen ha ägt rum någon lycklig stund i en avlägsen forntid, men deras politiska etablering ägde rum år 600 enligt hijra, det vill säga år 1203 e.Kr. Under den dåvarande indiske kejsaren Qutb al-Din Aibak uppnådde Muhammad bin Bakhtiyar Khalji, så att säga på mirakulöst vis, sin politiska etablering i Bengalen. En detaljerad redogörelse för muslimernas båda politiska segrar finns nedtecknad i historiens annaler. Men det är också en obestridlig sanning att islams frö hade såtts i detta land långt före allt detta, och att det sådda fröet grodde och senare tog formen av ett stort träd. Men att fastställa när detta skedde är den egentliga uppgiften, något som är ytterst önskvärt för varje historieintresserad student. Låt oss försöka se om vi en gång kan finna någon vägledning vid den historiska horisonten.

Före islams framträdande var araberna inte bara ett barbariskt, grälsjukt och blodtörstigt folk. Bland dem fanns tvärtom förnäma och välbärgade människor som ägnade sig åt handel för att försörja sig. I det ökenartade landet hade de sedan urminnes tider varit tvungna att bedriva handel för att skaffa mat och andra dagliga förnödenheter. Den köpmannagrupp som räddade profeten Josef (fvmh) ur brunnen och sålde honom till en förnäm kunglig ämbetsman i Egypten var arabisk. Arabernas handelsyrke var alltså mycket gammalt och sträckte sig till länder fjärran från det egna.

Araberna bedrev sin handel både landvägen och sjövägen. Med hjälp av kameler färdades de landvägen och med hjälp av fartyg reste de från land till land i handelsärenden. Redan under den förislamiska tiden hade de utvidgat sitt handelsområde åt ena hållet sjövägen till Abessinien och åt andra hållet ända till det avlägsna Kina i Fjärran Östern. På vägen mellan Arabien och det avlägsna Kina hade de flera kustnära områden. Geografiskt benämns hela halvön Malabar. I de arabiska geografers återgivningar kallas den Malibar(Arabiska****)det.

Maulana Akram Khan säger i sitt verk ”Muslimska Bengalis sociala historia”:

”I det moderna grekiska ordet MALI förekommer en hänvisning till det nuvarande namnet Malabar. Men uppslagsverkets redaktör har helt rimligt kommit fram till att hela namnet ’Malabar’ gavs av araberna. Enligt vår uppfattning är Malabar ett ord från arabiskan – Malay+abar = Malabar. I arabisk transkription (Arabiska***)Malay+abar. Malay är ursprungligen namnet på ett berg, medan abar betyder bergskedja eller vattenområde. Araberna kallade också detta land Ma’bar (Arabiska*****)Det betyder en plats där man passerar över, en färjeplats. I dagens geografi är detta Östra och Västra Ghats. Eftersom arabiska köpmän och sjömän brukade korsa dessa båda bergspass när de färdades till Madras och Hijazprovinsen, och när de färdades från Egypten till Kina samt till andra städer och hamnar längs vägen, visar även dessa båda namn att deras kännedom om detta land var mycket gammal och att deras förbindelser med det var mycket nära.” (Muslimska Bengalis sociala historia, s. 47–48).

Långt före profeten Muhammad Mustafas (fvmh) ankomst till världen hade ett stort antal arabiska köpmän kommit till detta land, Malabar. De färdades ständigt denna väg, det vill säga över Malabar, till Chittagong och därifrån via Sylhet och Kamrup till Kina. På detta sätt användes även Chittagong i Bengalen och Sylhet i dåtidens Assam som baser för deras resor. Av detta framgår tydligt att araber redan under den förislamiska tiden hade bosättningar i Malabar, Chittagong, Sylhet och andra sådana platser.

Under den senare delen av 500-talet e.Kr. föddes profeten Mustafa (fvmh) i staden Mecka i Arabien, och vid fyrtio års ålder, det vill säga i början av 600-talet, började han förkunna islams religion. Hans förkunnelse var ytterst revolutionerande. Det behöver knappast sägas att denna revolutions vågor genom de arabiska köpmännen nådde även Malabar, Chittagong, Sylhet och Kina. Liksom en grupp erbjöd ett häftigt motstånd mot profeten Muhammads (fvmh) revolutionära rörelse, tog en annan grupp denna rörelse till sitt hjärta och accepterade den helhjärtat. Araberna i Malabar hade sannolikt antagit islam redan i början av hijrakalendern. Det är också ett historiskt faktum att islams budskap ända fram till 600-talet spreds i Asien och Afrika av arabiska köpmän.

De arabiska emigranter som, efter att ha antagit islam i Malabar, bosatte sig där permanent blev kända som Mopla. Att fiska med små och stora båtar samt att transportera gods och passagerare var deras främsta försörjningskälla. Ofta var de tvungna att färdas över Indiska oceanen till Arabien och tillbaka för att försörja sig och tillgodose andra behov. På detta sätt kom de i kontakt med islams revolutionära dawah.

Jag avser att behandla Moplaherna i något senare kapitel. Här vill jag bara säga så mycket om dem att de var ytterst arbetsamma och uthålliga. De hade vackra och kraftfulla kroppar. De var sedan gammalt berömda för sitt mod. De odlade skägg och bar mössor på huvudet; många av dem tillhörde fiskarfolket, och deras främsta uppgift var att predika islams budskap bland fiskarna.

Även bland Malabars icke-arabiska invånare började islams inflytande långsamt märkas. På den tiden pågick i Indien hinduisk brahmanismens grymma och omänskliga förföljelse av buddhister och jainer. Inför dessa förföljelser och detta förtryck drogs de till islam genom umgänget och närheten till muslimska fromma män.

Den främsta orsaken till islams snabba spridning bland Malabars icke-arabiska invånare var att Malabars lokale kung antog islam. En häpnadsväckande berättelse om Malabarkungens antagande av islam har återberättats.

Maulana Akram Khan säger i den tidigare nämnda boken:

”I det hinduiska samhällets gamla skrifter och litteratur finner man vissa hänvisningar till Malabar. Herr redaktören för Världsencyklopedin har citerat många av dem. De flesta av dem är emellertid inget annat än några bisarra sägner om Parasuramas bedrifter, hämtade ur Mahabharata och puranerna, hämtade ur Mahabharata och puranerna. Men denne encyklopedist har själv nämnt en särskild händelse beträffande Malabars hinduiske kung. Han säger: Av äldre historieskrivning framgår att Chera-rikets siste kung, Cherumal Perumal, frivilligt abdikerade och begav sig till Mecka i avsikt att anta den muslimska religionen – (Världsencyklopedin 14:234).”

Även i boken Tohfatul Mujahidin, författad av Sheikh Zainuddin, finns en berättelse om att en kung begav sig till Mecka, infann sig hos den ädle Guds Sändebud och frivilligt antog islam. Av denna berättelse framgår att det bland de lokala muslimerna var allmänt känt att Malabars kung hade färdats till Mecka, infunnit sig hos Profeten och avlagt troseden till honom.”

Maulana kommenterar vidare i samma bok:

”Även om det råder oenighet om detaljerna kring tid och plats, och även om dessa uppgifter skulle betraktas som otroliga, finns det ingen anledning att avfärda berättelsen om att kungen begav sig till Mecka, infann sig hos Profeten och efter att ha stannat en tid i Mecka återvände till sitt land. Att avfärda den tradition som alla invånare i ett land, muslimer såväl som icke-muslimer, gemensamt har burit med sig sedan urminnes tider som ohistorisk och grundlös kan på intet sätt anses rimligt. I detta sammanhang är uppgiften i Världsencyklopedin särskilt värd att beakta. Encyklopedisten säger: ’Av äldre historieskrivning framgår att Cheras (Malabars) siste kung, Cherumal Perumal, frivilligt abdikerade och begav sig till staden Mecka i avsikt att anta den muslimska religionen.’ Därför kan berättelsen om att kungen av Malabarriket självmant övergav tronen, infann sig hos Profeten och antog islam inte alls avfärdas som grundlös.” (Muslimska Bengalis sociala historia)

Med ledning av redogörelsen i verket Tohfatul Mujahidin, författat av shejk Zaynuddin, uppslagsverkets redogörelse och den urgamla traditionen bland alla invånare i Malabar, såväl muslimer som icke-muslimer, finns det ingen anledning att tveka inför att godta kungens konversion till islam som sann. Men en fråga kvarstår i sinnet. Nämligen: varför har en så stor händelse inte återgetts i någon hadithsamling? Shejk Zaynuddin har visserligen nämnt några traditionsförmedlare i sin redogörelse. Men enligt hadithkännarna har det angetts att uppgifterna inte är ”fria från tvivel”. Vad var då det verkliga förloppet? Om man godtar händelsen som helt grundlös, finns det förstås ingen anledning att den skulle nämnas i hadithsamlingarna. Men det är inte heller förvånande om det förhöll sig så att Malabars arabiska muhajirer, liksom de i stora skaror antog islam under det första hijriåret, sannolikt tillsammans med dessa arabiska muhajirer antog islam efter att Malabars kung hade lämnat tronen. Det är inte heller omöjligt att han höll sin identitet hemlig efter att ha lämnat tronen – och kanske väckte hans antagande av islam därför ingen nyfikenhet bland sahaba. Författaren till Tohfatul Mujahidin har emellertid nämnt några hadither och traditionsförmedlare.

Efter att de arabiska muhajirerna i Malabar och den lokala kungen hade antagit islam, drogs även Malabars lokala invånare till islam och anslöt sig i stora skaror. Därefter byggdes tio moskéer efter varandra i Malabar. Den första moskén byggdes av Malik ibn Dinar i Perumals huvudstad Karnakror (Kodungallur) eller Cranganore. På detta sätt byggdes moskéer i Kurkbe, som lydde under Travancore, i staden Mylore, i staden Dharmapattanam, i staden Chaliyam, i Surukundapuram, i Pantharini och i Kanjarkot.

”Uppslagsverkets författare säger: Det råder inget tvivel om att muslimernas inflytande i detta land bredde ut sig samtidigt som moskéerna grundades. Många egendomar skänktes också för att bekosta dessa moskéer. Vid denna tid ökade antalet kustmuslimer och inhemska invånare som hade antagit islam. Så småningom fick de inflytande i riket.” (Muslimska Bengalis sociala historia)

Av diskussionen ovan framgår tydligt att Malabar i Indien redan på 600-talet e.Kr. hade utvecklats till ett starkt centrum för muslimer. De hade inga politiska mål. Handel och spridning och utbredning av islam var deras enda syfte.

Efter Malabar kommer Chittagong och Sylhet, andra anhalter längs de arabiska muslimska muhajirernas handelsväg. Efter de arabiska muhajirernas permanenta bosättning i Malabar växte mindre bosättningar fram även på andra håll. Det var helt naturligt. Frågan är nu om islam, liksom i Malabar där den slog rot redan under det första hijriska århundradet, spreds i Chittagong under samma tid eller långt senare. Det är inte möjligt att lämna några tillförlitliga uppgifter om detta. Däremot kan man utan tvekan säga att arabiska muslimska köpmän hade etablerat nära förbindelser med Chittagong under 700- och 800-talen e.Kr.

Doktor Abdul Karim skriver i sin ”Chittagong hade förbindelser med arabiska muslimska köpmän. Senare finns ytterligare belägg för att arabiska handelsmän färdades till och från Chittagong. Även om de arabiska köpmännen inte grundade ett självständigt rike i Chittagong, märks deras inflytande i Chittagongs kultur än i dag till följd av arabernas förbindelser. Chittagongspråket innehåller en stor mängd arabiska ord. Även användningen av ordet ’na’ som negation före verb i Chittagongspråket är ett resultat av det arabiska språkets inflytande. Många familjer i Chittagong hävdar att de härstammar från araber. Många anser också att ansiktsdragen hos Chittagongs invånare liknar arabernas. Dessutom bär flera områden i Chittagong, såsom Alkaran, Suluk Bahar (Suluk-ul-Bahar) och Bakalia, fortfarande arabiska namn. Som tidigare nämnts anser vissa lärda att arabiska ord … District Gazetteer, Chittagong, s. 1).

Trots att muslimer hade bott i Chittagong i flera århundraden uppnådde de ingen politisk ställning. Deras verksamhet bestod i handel och spridning av islam. Långt efter att Muhammad bin Bakhtiyar Khalji hade upprättat muslimskt styre i Bengalen erövrade den självständige sultanen av Sonargaon, Fakhruddin Mubarak Shah (1338–49 e.Kr.), Chittagong för första gången och införlivade området med det muslimska väldet.

Andra kapitlet

Muslimerna som segrare

Det är allmänt känt att Muhammad ibn Qasim ledde kriget mot Sindhs kung Dahir och hissade islams segerfana i Sindhprovinsen. I själva verket hade de militära expeditionerna ända fram till Sindhprovinsen börjat långt tidigare. Fälttågen mot Sindh inleddes omkring mitten av det första hijri-århundradet. Före Muhammad ibn Qasims erövring av Sindh utkämpade muslimerna flera gånger krig mot Sindhprovinsen. Men före Muhammad ibn Qasim försökte muslimerna inte etablera något varaktigt inflytande där. Eftersom muslimska köpmän gång på gång plundrades av pirater med stöd av Sindhs kung, blev man tvungen att föra krig mot dem. Efter att ha besegrat dem i strid, återtagit det plundrade godset och befriat de fångna köpmännen återvände muslimerna till sitt hemland.

Under kalifen Omars styre, under det femtonde hijri-året, utnämndes Uthman ibn Abu Abi al-Thaqafi till ståthållare över Bahrain och Oman. Uthman lämnade sin bror Hakam i Bahrain och begav sig själv till Oman. Därifrån sände han en armé till Indiens gräns. Efter denna expedition sände han åter sin bror Mugheira med en armé mot Debal (nuvarande Karachi). Mugheira besegrade Sindhs pirater och deras understödjande styrkor och återvände till sitt hemland.

I början av det trettionionde hijri-året, under kalifen Alis styre, ledde Harith ibn Murra al-Abdi en expedition mot Sindhs gräns och segrade. Han tog många fiendesoldater till fånga och lade beslag på ett stort krigsbyte.

Under amir Muawiyas styre angrep Muhallab ibn Abu Sufra Sindhs gräns och ryckte fram ända till Banna och Ahwaz, områdena mellan Multan och Kabul.

När Hajjaj ibn Yusuf under kalifen Walids styre utnämndes till ståthållare över Irak, sände han Muhammad ibn Harun Nasiri, Ubaydullah ibn Nabhan och Budayl ibn Tuhfa Bajali efter varandra för att genomföra en expedition mot Sindh. Slutligen erövrade Muhammad ibn Qasim Sindh under det nittiotredje hijri-året, efter att ha lett en expedition både till lands och till sjöss.

Långt innan Muhammad ibn Qasim slutgiltigt erövrade Sindhprovinsen hade islam redan predikats och etablerats i dåtidens västra Indien. Beviset för detta är att hela Sindhprovinsen föll i muslimernas händer efter att kung Dahir hade stupat i strid. Efter att ha upprättat ordning och styrelse där och fortsatt framåt mötte Muhammad ibn Qasim invånarna i Sawandar. Det märkliga var att invånarna i det angripna området var muslimer. Naturligtvis nådde han en överenskommelse med dem, varefter Muhammad ibn Qasim erövrade många andra platser och nådde Multan i Punjab. Även Multan föll i hans händer.

Muslimernas politiska etablering i Bengal

Till följd av Malik Ikhtiyar al-Din Muhammad Bakhtiyars erövring av Bengalen fick muslimerna för första gången politiskt fotfäste i detta land. Från denna tid började otaliga muslimer oavbrutet anlända till Bengalen från västra Indien, Afghanistan, Iran, Arabien och Turkiet. De flesta kom som soldater, medan de övriga kom för handel, för att sprida islam eller för att söka skydd. På detta sätt fortsatte antalet muslimer i Bengalen att öka.

Muhammad ibn Bakhtiyars erövring av Bengalen var en synnerligen häpnadsväckande händelse. Så att säga var denne man själv ett historiskt underverk. Han härstammade från Khalaj-släkten i Turkestan. Därför fogades orden Khalaji eller Khilji till slutet av hans namn för att ange hans börd. Hans förfäders hembygd låg i Garamsir eller Dasht-i Margo, beläget vid gränsens östra utkant. Ikhtiyar al-Din Muhammad Bakhtiyar Khalaji lämnade sitt hemland för att försörja sig och begav sig till Ghazni och därefter till Badaun i Indien. Han var kort till växten och hade ovanligt långa armar. Förmodligen var det därför som hans ansökan om tjänst i Ghaznis och Delhis arméer avslogs. Men när sipahsalar i Badaun insåg hans gränslösa mod och hans förmåga att genomföra djärva fälttåg, utnämnde han honom till armén. Det var där hans framgång började. Efter slaget vid Tiruri eller Tarain fick Bakhtiyars farbror, Muhammad-i Mahmud, besittningsrätten till Kashmandi eller Kashtmandi av Ali Nagauri, Nagauris guvernör. Efter farbroderns död övertog Bakhtiyar denna besittning. En tid senare begav han sig till Muazzam Hisamuddin, Maliks av Ayodhya. Under denna tid skaffade han hästar och vapen. Enligt vissa var de två byarna Bhagwat och Doili, enligt andra Sahland och Sahili eller Kampila och Patiyali. I Ghulam Husain Salimis Riyaz al-Salatin anges namnen på de två byarna som Kambala och Betali.

Därifrån ryckte Muhammad Bakhtiyar fram mot Bihar, besegrade flera lokala jordägare eller hövdingar och lade beslag på ett stort krigsbyte. Med detta fortsatte han att skaffa sig många hästar och vapen. Hans rykte som tapper spreds också vida omkring. Eftersom uppror, krig och blodsutgjutelse gång på gång ägde rum i områden som Ghur, Ghazni och Khorasan, lämnade många av invånarna dessa länder och kom till Indien, där de strövade omkring i sökandet efter lyckan. När de hörde om Bakhtiyars goda rykte anslöt de sig i stora skaror till hans armé. På detta sätt blev Bakhtiyar mycket mäktig.

När Delhis dåvarande sultan Qutb al-Din Aibak fick höra om Bakhtiyars gränslösa tapperhet skickade han honom en khilat som hedersgåva, och därigenom mångdubblades Bakhtiyars styrka och mod. Därefter lyckades han utvidga sitt välde över hela Biharprovinsen. Sedan riktade han sitt fälttåg mot Bengalen och erövrade år 1203 de bengaliska områdena Rarh och Varendra.

När Bengalen invaderades var dess härskare Rai Lakshman Sen. Huvudstaden var Nadia. Detta område, inklusive huvudstaden, kallades Lakshmanavati. I Tabaqat-i Nasiri återges en intressant berättelse om detta.

En grupp brahmanska astrologer vid det kungliga hovet förutsade att detta land snart skulle hamna i de turkiska muslimernas händer. Om landet angreps måste kungen underkasta sig. Annars skulle landets invånare utsättas för omfattande blodsutgjutelse och förödmjukelse.

Kungen frågade de brahmanska lärde om de gamla religiösa skrifterna beskrev något kännetecken hos en sådan muslimsk angripare, så att man i rätt tid kunde känna igen honom. De svarade att om den turkiske soldaten stod upprätt skulle hans armar nå ned till knäna. Kung Rai Lakshman Sen utsåg en grupp betrodda män för att undersöka saken. Efter sin undersökning sade de till kungen att Muhammad Bakhtiyar bar det ovannämnda kännetecknet. Samtidigt var ingen ovetande om Muhammad Bakhtiyars djärva fälttåg och hans segerrika framfart. Brahmaniska lärde, ämbetsmän och framstående lärda, jordägare och andra ledande personer lämnade landet och sökte skydd i Jagannath, Kamarupa och andra säkra områden. Kungen ansåg ännu inte att det var lämpligt att överge sin huvudstad. Men plötsligt anföll Muhammad Bakhtiyar Nadia och trängde in i huvudstaden; då flydde kungen genom palatsets bakport och tog sin tillflykt till Vikramapura. På detta sätt hamnade hela Lakshmanavati i Bakhtiyars händer. Det häpnadsväckande var att Muhammad Bakhtiyar anföll och erövrade Nadia med endast sjutton ryttare.

Därefter utvidgades hans fälttåg, och Nabadwip och Gaur hamnade i hans händer. I Tarikh-i Firishta berättas att Muhammad Bakhtiyar byggde en ny huvudstad i Bangladesh, kallad Rangpur. Därav kan man förstå att hela Rarh- och Varendraområdet, det vill säga västra och norra Bengalen, med undantag för endast den östra delen av Bengalen, stod under hans styre. Även om Rai Lakshman Sen tog sin tillflykt till Vikramapura, förföljde Bakhtiyar honom inte. Därför låg den östra delen av Bengalen utanför hans välde. Ett århundrade senare, år 1330, erövrade Muhammad Tughluq Shah den östra delen och upprättade huvudstäder i Satgaon respektive Sonargaon.

Efter Muhammad Bakhtiyars erövring av Bengal slog utländska muslimer sig i stora skaror ned i detta land. Oräkneliga muslimer kom hit för att försörja sig genom handel, tjänstgöring i armén och en mängd andra sätt, och denna invandring fortsatte oavbrutet fram till mitten av 1700-talet.

Från Muhammad Bakhtiyar Khiljis erövring av Bengal fram till det muslimska rikets fall på slagfältet vid Plassey år 1757 styrde etthundraen eller fler härskare Bengal under femhundrafemtiofyra år.

Det muslimska styret i Bengal kan delas in i flera perioder:

Bengal – under khiljierna – 1230–1227 e.Kr.

Bengal – under Delhi – 1227–1341 e.Kr.

Bengal – under Ilyas Shah-dynastin (första perioden) – 1342–1413 e.Kr.

Bengal – under Ganesh och Jalaluddin – 1414–1441 e.Kr.

Bengal – under Ilyas Shah-dynastin (andra perioden) – 1442–1487 e.Kr.

Bengalen under habshiskt styre – 1487–1493 e.Kr.

Bengalen under Husain Shahi-dynastin – 1493–1583 e.Kr.

Bengalen under pathanerna (Sher Shah och Sur-dynastin) – 1538–1564 e.Kr.

Bengalen under Karrani-dynastin – 1565–1576 e.Kr.

Bengalen under mogulstyret – 1576–1757 e.Kr.

Bland dem som satt på tronen i Bengalen i mer än fem och ett halvt århundrade fanns några som genom sin egen kraft besteg tronen i Bengalen och erhöll Delhi-kejsarens godkännande. Några härskare var helt självständiga. De återstående styrde Bengalen som guvernörer eller nazimer efter att ha fått sina utnämningsbrev från hovet i Delhi.

Efter att muslimerna hade kommit till detta land som segrare älskade de det av hela sitt hjärta, tog det som sitt permanenta hemland och ville leva tillsammans med landets icke-muslimska invånare. Som härskare begick de ingen orättvisa eller övergrepp mot de styrda. Allmänheten godtog också deras styre. Efter Muhammed Bakhtiyar erövrat Bengalen upprättade han lag och ordning i landet. Även om han grundade moskéer och madrasor på olika platser i landet för muslimerna, förde han en tolerant politik gentemot de icke-muslimska. Om han hade velat kunde han ha förföljt den flyende Lakshman Sen och besegrat honom. Men han ägnade inte denna tanke någon uppmärksamhet alls. Jadunath Sarkar säger i sin ”Bengalens historia”:

”……men han var inte blodtörstig. Han tyckte inte om människoslakt eller att plåga undersåtarna. Genom att upprätta ett slags jagirsystem eller feodalt styre i landet tillfredsställde han den interna förvaltningen och de militära ledarna”……

-(Bengals historia, vol. 2, den muslimska perioden, s. 9)

Bengals härskareSamtida kejsare i Delhi

1203–1206 e.Kr. Muhammad Bakhtiyar Khalji                                                          Qutbuddin Aibak

1206–1208 e.Kr. Malik Izzuddin Muhammad Shirīn Khalji                                                          Dito

1208–1210 e.Kr. Husamuddin Iwaz                                                                  Dito

1210–1213 e.Kr. Ali Mardan (sultan Alauddin Khalji)                                                  Dito

1213–1227 e.Kr. Sultan Ghiyasuddin-Iwaz Khalji                                                  Aram Shah (Qutbuddin Aibaks son)

Bengals självständiga sultaner

Den förste självständige sultanen över hela Bengalen var Shamsuddin Ilyas Shah. Delhi-kejsaren Firoz Shah Tughlaq drog visserligen i krig mot honom, men återvände besviken efter att ha misslyckats. År 1358 besteg Ilyas Shahs son Sikandar Shah tronen som Bengalis självständige sultan och skickade femtio elefanter som gåva till Delhi i syfte att vinna kejsarens gunst. De som från denna tid till år 1409 satt på Bengalis tron var:

Sikandar Shah (I)                              1358–1391

Ghiyasuddin Azam Shah                          1391–1396

Saifuddin Hamza Shah                             1396–1406

Shamsuddin                                            1406–1409

Kung Ganesh

I början av 1400-talet började en hinduisk återupplivningsrörelse i Bengalen. Från Muhammad Bakhtiyars erövring av Bengalen till slutet av 1300-talet styrde de muslimska härskarna Bengalen än som guvernörer utsedda av Delhis sultaner, än som självständiga sultaner och än genom att hålla hovet i Delhi välvilligt och nöjt med hjälp av gåvor och liknande. När man studerar dessa två århundradens historia ser man att muslimerna inte kunde regera i trygghet och fred. Den starka inbördes osämjan och den våldsamma strävan efter att gripa makten var orsaken till att freden förstördes. Men det betyder inte att de muslimska härskarna någonsin förtryckte hinduerna eller plågade undersåtarna. Därför åtnjöt undersåtarna, oavsett folk och religion, lycka, fred och fullständig säkerhet till liv och egendom. Före Bakhtiyar Khalji fanns många självständiga hinduiska kungar i detta land. Efter att det muslimska styret hade etablerats kunde de visserligen inte helhjärtat acceptera det, men de ansåg det inte lämpligt att komma i konflikt med muslimerna. Det kan ha funnits endast två orsaker till detta. Den första var att den politiska makten i Bengalen låg i muslimernas händer och att otaliga muslimer från främmande länder började komma till Bengalen, den ena efter den andra, efter Bakhtiyars tid. Muslimska religiösa förkunnare, wali’er och dervischer, kom till detta land och började förkunna islams storslagna budskap samt islams jämlikhet och brödraskap. Därför började den hinduiska allmänheten, som förtrycktes av brahmanismen, dras till islam. Trots detta kunde de hinduiska högkastiga här utnyttja de muslimska härskarnas inre svaghet och inbördes osämja för att göra uppror. Men det gjorde de inte. Även detta hade sin orsak.

”Den andra orsaken var att de arbetade utifrån en långsiktig plan. Den gick ut på att de, utan att väcka de muslimska härskarnas missnöje, skulle skaffa sig positioner på styrets olika nivåer och träda fram vid ett lämpligt tillfälle. I mitten av 1700-talet hade de nått full framgång med denna plan. Men vid den tiden tog de inte själva makten; i stället avskaffade de det muslimska styret och överlämnade makten åt engelsmännen, och var nöjda med detta. Även om deras framgång i början av 1400-talet inte blev bestående, var detta det första uttrycket för deras långsiktiga plan.”

Vid denna tid blev en hinduisk zamindar i Bengalen mycket mäktig. I historieskrivning på persiska omtalas han under namnet ”Kans”. Kans var i själva verket ”Kংস” eller ”Ganesh”. Under Giyasuddin Azam Shahs regering blev han chef för skatte- och förvaltningsväsendet. Enligt skildringen i ”Riyazus-Salatin” dödade Ganesh Giyasuddin Azam Shah, Shamsuddins sonson. Därefter dödade han även Giyasuddins sonson Shamsuddin och besteg tronen i Gaur och Bengalen.

Ilyas Shah-dynastin

Shamsuddin Ilyas Shah (1339–1358 e.Kr.)

Sikandar Shah (1358–1389 e.Kr.)

Giyasuddin Azam Shah (1389–1396 e.Kr.)

Saifuddin Hamza Shah (1396–1406 e.Kr.)

Shamsuddin (1406–1409 e.Kr.)                Shahabuddin Bayezid Shah (1409–1414 e.Kr.)

Blockman säger att Ganesh själv inte besteg tronen. Han dödade emellertid Shamsuddin och lät dennes bror Shahabuddin Bayezid Shah fungera som en marionett, medan han själv styrde riket. I andra bandet av sin ”Bengalens historia” nämner Rakhaldas Banerjee namnen på två regenter som satt på Bengals tron från 1409 till 1414 e.Kr., nämligen Shahabuddin Bayezid Shah och Ganesh.

Raja Ganesha var en bengalisk Varendra-brahmin. Den mäktige Raja Ganesha, härskare över Bhaturia-parganan i norra Bengalen (Dinajpur), höll en egen armé. Han rekryterade sina soldater från den fruktade Sangol-klanen. På grund av sitt inflytande och sin makt anställdes han i tjänst under sultanen av Bengalen, och gradvis blev han den enväldige innehavaren av rikets skattkammare, en mukhtar (sahib-i ikhtiyar-i mulk wa mal). Som tack för denna höga ställning lät han genom en djupgående sammansvärjning först mörda Ghiyasuddin Azam Shah och några år senare Shamsuddin Shah, varefter han besteg Bengalis tron.

Ganeshas bestigning av Bengalis tron var resultatet av en långvarig plan och en djupgående sammansvärjning. Ganesha och hans likasinnade hinduiska feodalherrar kunde inte av hela sitt hjärta acceptera muslimernas styre i Bengalen. Även om det under de föregående två århundradenas historia inte finns något exempel på att de muslimska härskarna förtryckte icke-muslimer, betraktade de ändå det muslimska styret som ytterst förnedrande för hinduernas folk. Därför ägnade sig Ganesha åt att förinta muslimerna efter att han bestigit tronen. På så sätt kom hans sedan länge samlade fiendskap mot muslimerna till uttryck.

I Dinajpur-beskrivningen, författad av Buchanan Hamilton, står det att Ganesha dödade en viss shaikh Badre Islam och dennes son Fayze Islam, eftersom de inte hälsade honom med böjt huvud. Inte nog med det: Ganesha lät brutalt döda många muslimska helgon, dervischer, tänkare, lärda och skriftlärda. En gång blev han mycket vred, eftersom shaikh Badrul Islam, far till shaikh Muinuddin Abbas, inte hälsade den otrogne kungen Ganesha. Därefter kallade han en dag shaikhen till hovet. Dörren till hans kammare hade byggts så smal och låg att den som gick in måste krypa in med ansiktet nedåt. Shaikhen förstod kungens avsikt och förde först in sina båda fötter i kammaren och gick in utan att böja huvudet. Enligt islams påbud får ingen muslim böja sitt huvud inför någon annan än Allah. Raja Ganesha dödade honom genast och lät därefter andra lärda män sänkas ned i floden och dödas i en båt.

När shaikh Nur Qutb al-Alam hörde denna hårresande berättelse om massakern på muslimerna blev han djupt bedrövad och vädjade till Jaunpurs guvernör, sultan Ibrahim Sharqi, att komma till Bengalen och försvara islam. Sultan Ibrahim marscherade mot Bengalen med en väldig armé och slog läger vid Sarai Firuzpur. När Raja Ganesha fick veta detta blev han skräckslagen och sökte sin tillflykt hos Qutb al-Alam. Qutb al-Alam sade att han kunde råda sultan Ibrahim att återvända på villkor att Ganesha konverterade till islam. Ganesha gick med på detta, men hans hustru hindrade honom. Till slut föreslogs att hans son Yadu skulle invigas i islam och att Ganesha skulle lämna över tronen till honom. Ganesha samtyckte. Yadu fick det muslimska namnet Jalaluddin och utropades till sultan av Bengalen. Sultan Ibrahim återvände djupt missnöjd. Så snart Ganesha fick veta att han hade återvänt tog han tillbaka tronen från Jalaluddin. Den godtrogne Qutb al-Alam förstod inte Ganeshas list. Därför förlät han faderns brott att ha mördat människor, eftersom han ville få sonen invigd i islam.

Efter att Ganesha återtagit tronen genomförde han reningsritualen för den från religionen avfallne Yadu genom ceremonin Subarnadhenu. Det innebar att man gick in genom munnen på en tillverkad gyllene ko och kom ut genom öppningen för dess avföring, enligt en särskild religiös reningsmetod i hinduisk skrift.

Efter denna reningsceremoni började Ganesha utrota muslimerna ur landet. Han fortsatte massakern på muslimer med ännu större grymhet än tidigare. Han skickade Qutb al-Alams son shaikh Anwar och sonson shaikh Zahid till Sonargaon som fångar. Därefter utsattes de för olika slags tortyr för att få dem att avslöja var deras fars och farfars rikedomar fanns. Senare dödades shaikh Anwar. På detta sätt upprättade Ganesha ett skräckvälde i Bengalen under sju år och gjorde muslimernas liv outhärdligt.

Efter Ganeshas död besteg Jalaluddin (Yadu) åter tronen.

Hinduernas återuppvaknande

Rಾಖালদাস বন্দোপাধ্যায় har i det andra bandet av sitt verk Bengals historia skrivit: ”Ganesh hade försökt etablera den hinduiska religionens överhöghet i det nygrundade riket. Anordnandet av Yadus botgöring genom Suvarṇadhenu-vraten utgör endast ett litet indicium på detta. Från kung Ganeshs tid började studiet av sanskrit i Gaur och Bengalen. Man började också författa verk på sanskrit, och inledningen till det bengaliska språkets utveckling tog sin början. Av alla dessa skäl hade Ganesh intagit en framskjuten plats i Bengals historia, Indiens historia och den indiska litteraturens historia.” (Samma verk, s. 135–136)

Det är naturligtvis svårt att säga vad den verkliga orsaken var till att Ganeshs äldste son blev muslim. Men en mycket mäktig brahmin, som ansåg detta vara ytterst förödmjukande för det hinduiska folket, har författat många påhittade berättelser.

Rakhaldas säger i sin ovannämnda historia: ”Enligt en sägen som är utbredd i Varendrabhumi hade Yadu förälskat sig i en förnäm muslimsk kvinnas skönhet, som härstammade från Ilyas Shahs släkt, och hade övergett sin egen religion.”

Rakhaldas lägger sitt eget folks skam på anhängare av en annan religion och säger—

”Historikern Stewart antar att Yadu, eller Jalaluddin, var son till Ganeshs muslimska konkubin.”

Den ovanstående framställningen är ett lysande exempel på hur det muslimska folkets historia har vanärats.

Det är en obestridlig sanning att muslimernas moraliska förfall vid den tiden inte hade gått så långt att muslimska kvinnor hade börjat ägna sig åt prostitution eller tagit en icke-muslim till make. Inte heller gick muslimska kvinnor, såsom i vår tid, obeslöjade inför främmande män, så att Ganeshs son Yadu skulle ha förälskat sig i en vacker ung muslimsk kvinna och blivit muslim för att få gifta sig med henne. Historien vittnar om att muslimska fakirer och dervischer vid denna tid i stora skaror predikade islams stora budskap i detta land, och att många av dem också deltog i styret. De hade ett mycket stort inflytande över härskarna.

Låt oss ta Ganeshs tid som exempel. Den berömde wali:n Nur Qutb-e Alam och hans son Sheikh Anwar var samtida med Ganesh. Deras inflytande sträckte sig inte bara till Bengals muslimer och härskare, utan också till sultan Ibrahim Sharqi, guvernör i Ayodhya, som nämnts ovan. När många hinduer hörde deras levnadssätt, rena karaktär och islams ljuvliga budskap från deras egna läppar, antog de frivilligt och med glädje islam—bland dem var Ganeshs son Yadu. Trots att de hade ett så stort inflytande i samhället är det fullständigt otänkbart att en muslimsk kvinna skulle ägna sig åt prostitution, det vill säga bli en mans konkubin, eller att hon genom att röra sig tygellöst skulle få någon hindu att förälska sig i henne. Påståendet att Ganesh hade en muslimsk konkubin och att Yadu hade förälskat sig i en muslimsk kvinna är därför helt och hållet en självuppdiktad och illvillig fantasi. Det är endast ett löjeväckande försök att lägga sin egen skam på någon annan.

Ytterligare en sak bör särskilt nämnas. Det är att muslimerna kom till detta land i egenskap av erövrare. Naturligt nog fanns det bland de utifrån kommande muslimska erövrarna en känsla av överlägsenhet (Superioritetskomplex). Med ”förnäma muslimer” avsågs just muslimer som kom utifrån. Att någon av deras kvinnor skulle ta en hindu till make var otänkbart.

Vidare är det så att det också var osannolikt att någon kvinna ur de lägre hinduiska samhällsklasserna, efter att ha antagit islam, skulle ha valt Ganesh till make. Ganesh var nämligen brahmin och bärare av en militant brahminism. För Ganesh var det otänkbart att gifta sig in i en familj där en hindu, efter att ha antagit islam, hade blivit yavana och mleccha. Det råder därför inget tvivel om att dessa berättelser endast är uppdiktade fantasier.

Vissa säger att Yadu blev muslim av begär efter kungamakten. Inte heller detta är sant. För att skydda sig mot sultan Ibrahim Sharqis angrepp överlämnade Ganesh emellertid sin son åt Nur Qutb-i Alam, så att han skulle anta islam. Efter att Yadu hade antagit islam och förklarats vara sultan återvände sultan Ibrahim Sharqi utan att angripa Bengalen. Strax därefter avsatte Ganesh åter Yadu och besteg själv tronen på nytt. Sedan underkastades Yadu botgöring enligt hinduisk sed. Ganesh regerade i sju år med stor makt och kraft. Det var på intet sätt möjligt att avsätta honom från tronen. Om Yadu hade antagit islam enbart för att vinna kungamakten, skulle han efter sin botgöring och reningen genom den gyllene kon hade kunnat bestiga sin fars tron obehindrat som hindu. Men Yadu övergav inte islam.

Människan har dessutom ett samvete, genom vilket hon kan urskilja sanning från lögn. Hos människan finns också en moralisk känsla. När sultanen av Bengalen såg Ganeshs duglighet och handlingskraft utnämnde han honom till rikets högsta ämbete.

Men genom konspirationer och mord tog han över Bengalis tron. Först visade han förräderi mot sin herre och började därefter massakrera oskyldiga muslimer. Trots detta förlät Nur Qutb-i Alam alla hans brott, eftersom hans son hade antagit islam. Yadu måste ha blivit imponerad av shejk Nur Qutb-i Alams uppträdande samt av islams tolerans och generositet. Faderns förräderi, otacksamhet och grymhet måste naturligtvis ha lämnat djupa spår i Yadusens sinne. Dessutom hade Yadu, genom umgänget med en fullkomlig wali, verkligen upplysts av islams ljus. Detta är vår uppfattning. Den är varken orimlig eller omöjlig.

Enligt de muslimfientliga historikerna måste Yadu nu, eftersom han förblev ståndaktig i islam, smutskastas på alla möjliga sätt. För det första har han kallats son till en muslimsk bihustru. Deras påstående är alltså att han egentligen inte ens var hindu, utan ett oäkta (?) barn.

Rakhaldas Bandyopadhyay har i sin historia återgett en häpnadsväckande berättelse från denna tid. På sidan 137 i sin historia (Bengals historia, andra delen) säger han: ”Det som Ganesh eller Yadu inte kunde göra, eller inte vågade göra, utfördes utan svårighet av en annan bengalisk hindukung.

Hans namn var Danujamardana Deva”.

Därefter upprepar han på sidan 139 i nämnda verk sitt påstående och säger: ”Det som Ganesh eller Yadu inte kunde åstadkomma, och som ingen hinduisk kung i Aryavarta kunde åstadkomma, hade Danujmardan Dev och Mahendra Dev fullbordat; därför kommer deras namn för alltid att vara ihågkomna i historien.”

Det märkliga är att hans verk inte nämner vad Danujmardan Dev gjorde, medan det däremot nämner vad Ganesh och Yadu inte kunde göra.

Om detta säger Sir Jadunath Sarkar:

”Just detta år finner vi mynt med bengalisk skrift, utgivna i Pandua och Chatgaon av en kung vid namn Mahendra Dev, exakt lika dem som Danujmardan Dev lät prägla. Han var förmodligen Ganeshs yngre son, som förblev hindu, och vars äldre bror Jadusen Jalaluddin hade erbjudit honom att överta faderns tron, om han inte tilläts anta islam. Mahendra sattes uppenbarligen på tronen av hinduiska ministrar strax efter Ganeshs död. Jag tror att Mahendra, som då inte var mer än tolv år gammal, endast var en marionett i händerna på en självisk ministerfraktion … Kungamakarnas försök blev kortvarigt och slutade med deras snabba nederlag, eftersom inget mynt präglades i Mahendras namn efter detta enda år, 1418 e.Kr.”

”Just detta år finner vi mynt med bengalisk skrift, präglade i Pandua och Chatgaon i Mahendra Devs namn. De liknar exakt Danujmardan Devs mynt. Han var troligen Ganeshs yngste son. Han förblev hindu, och Jadusen Jalaluddin sade till honom att han skulle lämna faderns tron, om han inte tilläts anta islam. Omedelbart efter Ganeshs död satte de hinduiska ministrarna Mahendra på tronen. Jag tror att Mahendra, som inte var mer än tolv år gammal, endast var en marionett i händerna på en självisk ministerklิก. Dessa ministrars försök att göra honom till kung kunde inte pågå länge, och snart blev de besegrade. Efter detta enda år, 1418 e.Kr., präglades nämligen inga fler mynt i Mahendras namn.”

Jadunath Sarkar säger vidare:

”Ganesh höll sin endast tolv år gamle son under bevakning i sitt harem och regerade själv under den stolta titeln Danujmardan Dev.”

”Ganesh höll sin tolvårige son under bevakning i haremet och styrde själv efter eget behag under den ärofulla titeln ’Danujmardan Dev’.”

Av detta framgår att Ganesh i själva verket var Danuzmardan Dev. Eller också var Danuzmardan hans titel, som han ansåg vara hedersam för både honom själv och hela det hinduiska folket.

Det var här Rakhaldas hade fel. Han betraktade Danuzmardan som en annan person och sjöng hans gränslösa lov.

Låt oss nu se vad ordet Danuzmardan betyder. Ordet Danuzmardan betyder ”demonernas förgörare”. Ganesh, som strävade efter att etablera en militant hinduism, kunde inte på något sätt tåla muslimer och muslimskt styre. Hans innersta önskan var att utplåna muslimerna ur Bangladesh och upprätta ett militant hinduiskt kungadöme. Liksom Ganesh betraktade hinduerna de inflyttade muslimerna som ”yavana-mleccha”. Men muslimerna var fysiskt kraftigare och överlägsna hinduerna i tapperhet och krigisk duglighet. Därför betraktades de som demoner av typen yavana och mleccha. Att kuva och förinta dessa demonlika yavana och mleccha var Ganeshs livsuppgift. Efter Ibrahim Sharkis återvändande till sitt hemland bedrev Ganesh detta kuvande och denna förintelse hundra gånger mer intensivt än tidigare. I sin hänförda lovprisning av Danuzmardans verksamhet för att förinta muslimer sade Rakhaldas: ”Eftersom han hade åstadkommit det som ingen hinduisk kung i Aryavarta hade kunnat åstadkomma, kommer Danuzmardan Devs och Mahendra Devs namn att för alltid vara ihågkomna i historien.”

Strax efter Ganeshs död lät de hinduiska ministrar som han hade utnämnt hans tolvårige son Mahendra bestiga tronen och fortsatte, i Ganeshs fotspår, verksamheten med att kuva muslimerna. Därför lovprisade Rakhal Babu dem hänfört, fylld av glädje över Danuzmardan Ganeshs och hans son Mahendras handlingar. Men Mahendras regering blev kortvarig.

Ganeshs dynasti

Ganesh Danuzmardan

Yadusen, även kallad Jalaluddin Muhammad Shah (1414–1431 e.Kr.) Mahendra

Shamsuddin Ahmad Shah (1413–1442 e.Kr.)

Ilyas Shahi-dynastins återuppståndelse

Det har nämnts ovan att Ganesha mördade två sultaner ur Ilyas Shahi-dynastin och grep tronen. Efter att Ganesha hade mördat sitt barnbarn Shamsuddin Ahmad Shah återupprättades Ilyas Shahi-dynastin på Bengals tron.

Nasiruddin Mahmud Shah (1442–1459 e.Kr.)

Ruknuddin Barrak Shah (1459–1474 e.Kr.)

Shamsuddin Yusuf Shah (1474–1482 e.Kr.)

Den andre Sikandar Shah (1482 e.Kr.)

Jalaluddin Fateh Shah (1482–1486 e.Kr.)

Habashiska sultaner på Bengals tron

Under en tid började abessinierna anlända till Bengalen. Barrak Shah och Yusuf Shah utnämnde dem till olika viktiga ämbeten. Fateh Shah blev förargad över deras uppförande och försökte kuva dem, men dödades, varefter en viss sultan Shahzada Barrak besteg tronen.

Sultan Shahzada Barrak (1486–1487 e.Kr.)

Saifuddin Firuz Shah (1487–1490 e.Kr.)

Nasiruddin Mahmud Shah (1490–1491 e.Kr.)

Shamsuddin Muzaffar Mah (1491–1493 e.Kr.)

Alauddin Hosen Shah (1493–1519 e.Kr.)

Den ovan nämnde fjärde abessiniske sultanen, Shamsuddin Muzaffar Shah, anställde under sin regering en okänd man av ädel börd vid namn Hosen. Han befordrades successivt och dödade till slut sin egen herre, Muzaffar Shahs premiärminister, och grep Bengalen tronen. I Bengalens historia är han känd som Alauddin Hosen Shah Sharif Makki. Senare antog han även titeln Khalifatullah.

Hosen Shah

Husain Shah är ett av historiens stora mysterier. Väldiga verk har skrivits i hans lov. Men i vår tid väcks många frågor om honom hos den historieintresserade studenten. Svaren på dessa måste sökas i historien.

Maulana Akram Khan säger följande i sin bok ”Muslimernas sociala historia i Bengalen” när han behandlar Husain Shah:

”Trots omfattande efterforskningar har vi hittills inte funnit några tillförlitliga belägg för denne herres, känd under namnet sultan Husain Shah, folk, religion, ursprung eller titel.”

I själva verket har det uppstått en enda röra av historia, legender och påhittade berättelser om honom.

Sir Jadunath Sarkar säger i sin ”The History of Bengal”:

”I nästan alla historiska skildringar har han omtalats som arab. Han kom till Bengalen tillsammans med sin far och slog sig ned där. Händelserna i hans tidiga liv blev stoff för många folksägner och berättelser. De flesta av dessa berättelser utspelar sig i en by i underdistriktet Jangipur i distriktet Murshidabad, kallad ’Ekaani Chandpara. I en by i Rarh, där den lokala muslimske qadin bodde, togs han emot som gäst. När qadin fick veta sin gästs härkomst gifte han bort sin dotter med sin yngste son Husain. Efter att därefter ha fått utbildning tog Husain en obetydlig tjänst under den habbshiske sultanen Muzaffar Shah i Gaur. En sådan berättelse nedtecknades av Salim med hänvisning till en anonym skrift.”

Det berättas också om honom att Husain som barn tjänade under en lokal brahmin. När denne brahmin såg övernaturliga tecken hos pojken som tydde på att han i framtiden skulle bli en betydande person, tog han honom med sig till Gaur.

När Husain senare blev sultan av Bengalen skänkte han byn Chandpara till denne brahmin mot en skatt på endast en ana. Denna berättelse är exakt likadan som berättelsen om Hasan Gangu Bahmanis barndom. Men den kan inte utan vidare godtas som sann. När någon från en obetydlig ställning plötsligt blir herre över ett helt rike skapas det ofta allehanda fantastiska berättelser om honom. Vår uppfattning är att det var så även med Husain Shah.

Vissa historiker säger att Hosens far, Sayyid Ashraf, var sharif i Mecka, men att han under lång tid bodde i Tirmiz. Buchanan Hamilton säger att det också finns en folklig uppfattning att Hosen var bosatt i Rangpur-distriktet. Han föddes i byn Debnagar, som ligger sexton miles från Gobindaganj. Vissa historiker har dessutom uppgett att han var sonson till sultan Ibrahim Shah av Gaur. Av detta framgår alltså att det även bland historiker råder betydande oenighet om hans härkomst och födelseort.

Några historiker säger att han inte bara var arab, utan även tillhörde sayyidätten. Därefter har man, med ett visst inslag av fantasi, försökt försköna Hosens börd genom att hävda att hans far, Sayyid Ashraf, var sharif i Mecka. För att söka sin lycka kom han till Bengal med sina två söner.

Nu uppstår helt berättigat frågan om Hosens far över huvud taget var arab, för att inte tala om att han skulle ha varit sharif i Mecka. Det finns tillräckliga skäl att anse att det inte är hävt över tvivel att Hosen var sayyid, ja, inte ens att han var muslim. Hans uppförande och handlingar efter det att han kom till makten vittnar om detta.

Låt oss först ta frågan om hans härkomst. Det finns inga tillförlitliga historiska bevis för att hans far, Sayyid Ashraf, var bosatt i Mecka och sharif. Dessutom är påståendet att sharifen av Mecka kom till Bengal med sina två söner för att söka sin lycka inget annat än en fantasifoster. Av vilken anledning skulle han ha avsatts från sharifämbetet och berövats sin fasta och lösa egendom, så att han måste komma till Bengal för att söka föda och kläder? Somliga har också sagt att han var bosatt i Tirmiz. Vilket av detta ska man då hålla för sant? Det bör påpekas att sharifen av Mecka på den tiden var Hejazs enväldige härskare, en absolut monark, ägare till omätliga rikedomar och innehavare av ett ojämförligt kungligt palats. Det finns ingen uppgift i historien om att någon sharif från Mecka någonsin skulle ha lämnat sin tron och kommit till Bengal med hustru och barn för att förbättra sin lycka och söka skydd hos andra. Den listige och bedräglige Hosen hade sannolikt vunnit muslimernas vördnad och respekt genom att presentera sig som av sayyidätt och som sharifens son.

Det märkliga är sedan att Hosen, efter att ha bestigit tronen, skänkte hela byn Chandpara till byns kazi, enligt en uppgift hans svärfar, och enligt en annan en viss brahminisk thakur som varit hans herre under barndomen, mot en skatt på endast en anna. Senare kom denna by eller mauza att kallas ”En-anna-Chandpara”. Men det finns ingenstans i historien någon uppgift om huruvida Hosen vidtog några åtgärder för att försörja sin olycklige far och äldre bror.

Lägg sedan märke till att Hosens påstådde far, Sayyid Ashraf, sökte skydd i en kazi i byn Chandpur i Jangipur-underavdelningen av Murshidabad. När kazi sahib såg att han tillhörde sayyidätten gav han utan dröjsmål sin dotter åt Hosen. Det är också lika allmänt spritt att Hosen arbetade som herde under en viss brahmin i byn Chandpara. En dag under denna tid slog brahminen honom skoningslöst med käppar för något allvarligt brott. I andra berättelser sägs Hosen åter vara bosatt i byn Debnagar i Rangpur-distriktet. Av dessa motstridiga uppgifter framgår klart att Hosen i själva verket var av okänd härkomst. Det är därför inte heller märkligt att en person av okänd härkomst, när det gagnade hans intressen, vid lämpligt tillfälle presenterade sig som muslim även om han inte var muslim. Kort sagt: efter att han genom konspiration och bedrägeri hade intagit Beng als tron skapades allehanda påhittade berättelser om hans härkomst och barndom. Fantasifulla berättare hade kanske kunnat upptäcka en grav efter Hosens påstådde far och nämna att Hosen hade uppfört en stor moské och madrasa intill den, men de var så upptagna med att skriva berättelsen om Hosen, den allsmäktige kungen av Bengal, att de helt glömde bort hans olycklige far och bror.

Låt oss också i detalj undersöka hur Hosen kom till makten och hur hans verksamhet såg ut efter maktövertagandet.

Den habshiske härskaren Muzaffar Shah anställde först Hosen i en obetydlig tjänst. Därefter vann Hosen genom sin skarpa intelligens sin herres gunst och tillfredsställelse och fick slutligen posten som premiärminister. Den listige Hosen hade förstått att de habshiska härskarna var illa sedda av folket i Bengal. Därför började Hosen konspirera för att själv gripa makten genom att göra sin herre ännu mer impopulär bland armén, ämbetsmännen och allmänheten. Han fortsatte att ge sin herre Muzaffar Shah dåliga råd av olika slag.

Rākhaldās Bandyopādhyāy säger: ”Sayyid Husayn Sharif Makki hade utsetts till Muzaffar Shahs vizir och främste ämbetsman. På hans råd sänkte Muzaffar Shah soldaternas löner och ägnade sig åt att spara pengar.” (Bengals historia, del 2, s. 187).

I Riyāż-us-Salātīn och Tarikh-i Firishta sägs det att Husayn, efter att ha blivit vizir, började behandla allmänheten väl. Samtidigt började han säga till dem att Muzaffar Shah var en människa av mycket låg karaktär och helt olämplig att bli badshah. På Husayn Shahs råd utförde Muzaffar Shah oönskade handlingar. Därigenom fick Husayn möjlighet att framställa honom som skyldig och föraktlig inför allmänheten. På detta sätt eggade han armén, emirerna och omarāʾerna samt folket mot Muzaffar Shah. Till slut gick en väldig armé under hans ledning ut i krig mot Muzaffar Shah. Historikerna säger att etthundratjugotusen soldater från de båda sidorna dödades i kriget. Det finns inga uppgifter om att ett så blodigt krig hade ägt rum någon annanstans i världen på den tiden.

Muzaffar Shah dödades i kriget. Vissa säger att Husayn, efter att ha vunnit över palatsvakten, trängde in i palatset och med egen hand dödade sin herre.

Maulana Akram Khan säger i sitt verk ”Muslimska Bengalis sociala historia”, med hänvisning till ett uppslagsverk,

”Muslimska feodalherrar av alla klasser och de hinduiska kungarna ansåg honom (Sayyid Husayn) vara den lämpligaste kandidaten till kungatronen och krönte honom till kung. För att behaga dem befallde han i sin tur att huvudstaden Gaur skulle plundras vid den bestämda tidpunkten. Vid denna tid blev många välbärgade hinduiska undersåtar i staden Gaur utblottade.”

Det märkliga är att de som hade plundrats på Husayns order återigen dödades på Husayns order. De var fler än tolv tusen. För att tillfredsställa sina egna låga intressen färgade Husayn sina händer med miljontals människors blod. Kanske var ordern om plundringen endast en förevändning för att döda ett antal muslimer.

Efter detta massmord, där bland andra soldater, emirerna och omarāʾerna, ämbetsmännen samt lärda och framstående personer ingick, fanns det inte längre någon som vågade säga ett ord mot Husayn. Därmed blev han landets enväldige härskare.

Vilken roll Sayyid Husayn Makki (?) spelade efter att ha bestigit tronen kan inte annat än väcka läsarnas nyfikenhet. Efter att ha tillträtt kungamakten omorganiserade han sitt ministerråd. Hans vizir och främste ämbetsman blev Gopinath Basu, även kallad Purandar Khan; den kunglige läkaren blev Mukunda Das, den främste livvakten Keshav Chhatri och myntverkets chef Anup. Även den mångsidigt lärde och vaisnavismens kronjuveler Svarupa och Sanatana blev hans ministrar. Sir Jadunath Sarkar säger, med hänvisning till vaisnaviska författare, att Husayn Shah av hela sitt hjärta trodde att Shri Chaitanya var en avatar. När Chaitanya anlände till staden Gaur visade Husayn honom särskild vördnad och utfärdade en befallning till de kungliga ämbetsmännen att visa vördnad för Herren Chaitanya och ge honom möjlighet och bekvämlighet att färdas vart han än önskade.

Den vördade Akram Khan skriver på sidan 98 i sitt ovannämnda verk:

”Enligt hinduiska författare började ’Rama-rajya’ i Gauda efter att Husain Shah bestigit tronen. Den ärade Dineshchandra Sen säger följande som en inledning till detta ämne: Vare sig muslimerna kom från Iran, Turan eller andra platser, blev de efter ankomsten till detta land helt bengaler. Vid sidan av moskéerna började Durga-, Rama- och Dol-festerna att firas.… Under sådana förhållanden trädde sultan Husain fram. Sedan han befriat sig från de kungliga bekymren infann han sig, sannolikt för första gången, hos Chaitanyadeva och blev en av hans anhängare. I ’Chaitanya Charitamrita’ står det skrivet att han (Husain) blev en anhängare av Sri Chaitanya.”

Sultan Husain och Sri Chaitanya var samtida, och Husains nära förbindelse med Chaitanya är ett historiskt faktum. Därför är en kort diskussion om Sri Chaitanya här säkerligen inte irrelevant.

Sri Chaitanya

Vaishnavasamhället tror av hela sitt hjärta att Sri Chaitanya var en inkarnation av Sri Krishna, ja, att han själv var Sri Krishna. Sri Chaitanya skapade en renässans inom hela det hinduiska samhället.

Sir Jadunath Sarkar säger:

”Detta var en tid då bengaliernas sinnen nådde sin fulla utveckling, symboliserad av Herren Gauranga. Hans budskap om kärlek och förlåtelse hänförde hela Indien. Bengaliernas hjärtan och sinnen bröt sig loss från alla band och blev förtrollade av sånger om Radha och Krishnas lila. Vaishnavismens känslomässiga hänförelse – i upplevelser, poesi, sång, social tolerans och religiös hängivenhet – fortsatte oavbrutet under det följande och ett halvt århundradet. Denna hinduiska renässans och den husainshahiska dynastin är oupplösligt sammanflätade. När man försöker förstå den utveckling och de framsteg som vaishnavismen och den bengaliska litteraturen nådde under denna tid, måste man alltid erinra sig det liberala och kultiverade styret under Gaudas muslimska härskare.”

’Jadunath Sarkar, The History of Bengal, band 2, s. 147)

Vad var egentligen syftet med Chaitanyas framträdande kan vi helt tydligt förstå av hans egna ord. I Chaitanya-charitamrita, Adi-lila, sidan 120, säger han utan omsvep:

”Denna min inkarnation är till för att förinta heretikerna.

Efter att ha förintat heretikerna ska jag sprida hängivenhet.”

Nu står det klart att förintandet av heretiker var det egentliga målet med hans liv. Om man studerar historien finner man att den buddhistiska läran hade försvunnit ur landet när muslimerna erövrade Bengalen. Brahminerna vägrade att ta emot det stora antal människor ur de lägre hindukasterna som bodde i landet under religionens beskydd. Följden blev att de började träda in i det vaishnaviska samfundet. Fanns det då vid denna tid i landet några andra religionsanhängare än hinduer, det vaishnaviska samfundet och muslimerna? Vilka var då de heretiker som Chaitanya framträdde för att förinta?

Maulana Akram Khan säger i det ovan nämnda verket:

”Enligt Manus uppfattning hör alla icke-hinduer som bekänner sig till olika religioner till denna kategori (Enkel bengalisk ordbok). Lexikografen Subal Chandra Mitra anger i sin Beng-Eng Dictionary följande betydelse av ordet pashandi: ”Not conforming himself to the tenets Vedas: Atheistic. Jaina or Buddha. A non-Hindu” – de tre tolkningarna av pashandi, nämligen den som inte erkänner Vedaskrifterna, den som bär kännetecken för en annan kast och den som inte är hindu, har fastställts överallt.”

Nu återstår inget tvivel om att pashandi här enbart syftar på muslimerna.

Frågan är nu denna: lyckades Chaitanya verkligen fördriva pashandi, det vill säga muslimerna, från detta land? Vid första anblicken verkar det som om muslimskt styre förblev etablerat i landet i flera århundraden även efter Chaitanyas samtida, sultan Husain Shah. Men genom att Husain Shah blev Chaitanyas lärjunge och genom hans hjälp och stöd vid grundandet av det vaishnaviska samfundet blev den bråte av shirk och bid’ah som hade samlats i muslimernas aqida och trosföreställningar orsaken till det muslimska samfundets förfall i senare tider.

Författaren till verket ’Muslimska Bengalis sociala historia’ säger:

”Sanningen är den att efter att det buddhistiska samhället och den buddhistiska religionen hade utrotats från deras moderland, riktade de sin välvilja mot det muslimska samhället. Därför började de samtidigt försöka förgöra och störta de ’yavanska’ härskarna genom politisk list. Å andra sidan försökte de, genom att i religionens namn sprida ett bedrägligt nät, hålla det muslimska samhället självförglömt och hypnotiserat. Jag har tidigare sagt att detta var den dåvarande inkarnationens och hans anhängares och medhjälpares yttersta och högsta mål.”

I de hinduiska puranatexterna omnämns ritualen för dyrkan av Satya Narayan. Denna dyrkan utförs i nästan varje hinduisk familj. Men det var på intet sätt möjligt att få muslimer att dyrka Satya Narayan. Därför grundade sultan Husain Satyapir och införde hans dyrkansritual i det ädla (?) syftet att undanröja motsättningarna mellan hinduer och muslimer. Att grunda en helgedom åt Satyapir, avlägga löften i Satyapirs namn och dela ut shirni samt hålla ceremonier vid Satyapirs helgedom med trummor och andra instrument var i själva verket en muslimsk version av dyrkan av Satya Narayan, vilken infördes av Husain Shah. Av dessa skäl erkänner det hinduiska samhället Husain Shah som en inkarnation.

Kung Husain Shah blev den högt sinnade.

I det femte Gaur blev hans berömmelse stor.

Stor var hans skicklighet i vapen, hans ära utan gräns.

I Kaliåldern blev han liksom Krishnas inkarnation.

(’Bengaliskt språk och litteratur’, Dinesh Chandra Sen).

Dinesh Chandra Sen säger i ”Om det bengaliska språket och litteraturen”:

”Kavindra Parameshwar har beskrivit honom (Hোসেন Shah) som Krishnas avatar. Av Chaitanya-charitamrita och Chaitanya-bhagavata framgår att han erkände Chaitanya Prabhu som Guds avatar. På samma sätt som Akbar, genom sina egenskaper, har blivit ett halsband kring den indiska historiens hals, kommer Hosen Shah genom samma egenskaper att räknas som en lysande juvel i Bengals historia.”

Enligt hinduernas allmänna religiösa tro är Chaitanya en avatar av Shri Krishna, eller Shri Krishna själv. Därför blir hans anhängare på ett ytterst fanatiskt sätt dragna till Krishnas kärlekslekar. Den fullständiga efterbildningen av de mycket känsloladdade kärlekslekar som, i religionens namn, förekommer mellan vaishnaviter och vaishnavitiska kvinnor kan man se utförligt beskriven i många hinduiska religiösa skrifter. Hinduismens tänkande människor erkänner den förödelse som genom sexuellt osedligt beteende har drabbat det hinduiska samhället till följd av vaishnavismens spridning. Det är djupt beklagligt att en mäktig muslim från Bengal genom att göra även miljontals bengaler till anhängare av dessa smutsiga och obscena riter och sedvänjor som livsideal har förbannat och fördärvat det muslimska samhället. Det är ingen överdrift att säga att Shri Chaitanya på detta sätt nådde full framgång i att utrota kättare.

Här vill vi upprepa Rakhaldas Bandyopadhyays uttalande och framföra det med vissa korrigeringar:

”Danujamarddan Dev–Ganesha kunde inte göra det, och ingen hinduisk kung i Aryavarta kunde göra det; eftersom sultan Hosen Shah lyckades med detta kommer hans namn att förbli evigt ihågkommet i historien.”

Efter all denna diskussion blir tvivlen om Hosen Shahs härkomst, kast och religion allt starkare. Det kan hända att Hosen Shah inte alls var muslim. Genom att utge sig för att vara muslim av sayyidisk härkomst vann han muslimernas vördnad och respekt och steg genom bedrägeri gradvis till den högsta makten. Eller också tog någon brahmin i byn Chandpara i Murshidabad hand om en föräldralös pojke av okänd härkomst, hindu eller muslim, från just Bengal och anställde honom som herde. Denne brahmin såg en väldig begåvning hos pojken och utbildade honom ”för att utrota kättare”, varefter han presenterades vid Muzaffar Shahs hov. Genom Muzaffar Shahs gunst började hans lycka snabbt förändras. När man beaktar hela hans liv, historikernas motsägelsefulla skildringar av honom, hans senare religiösa övertygelse, verksamhet och uppförande, samt att han dödade otaliga begåvade muslimer och lät personer ur det hinduiska och vaishnavitiska samhället pryda hans ministerråd och kungliga hov, vore det då fel att hysa den ovan framlagda uppfattningen om hans kast och religion?

Kort sagt: vare sig Hosen Shah verkligen var muslim eller inte, var fanns det utrymme för honom att tänka på vilken olycka han hade orsakat det muslimska samhället genom att, efter att ha dödat otaliga muslimska soldater, amirer, ämbetsmän och förnäma muslimer, tillfredsställa de mäktiga hinduiska feodalherrarna? Vid olika tidpunkter i historien har islamfientliga krafter klätt enskilda sådana muslimer till marionetter och därigenom uppnått sina mål. Därför ser vi icke-muslimska historiker och litteratörer lovprisa Hosen Shah över alla mått.

Under hans regering stärktes den hinduiska renässansrörelsen genom det bengaliska språket. De bengaliska författarna Maladhar Basu, Vipradas, Vijayagupta och Yashoraj Khan uttryckte i sina litterära verk sin tacksamhet och prisade Hosen Shah entusiastiskt. Maladhar Basu översatte Bhagavatas tionde och elfte skandha till bengali. Han skrev ett bengaliskt epos med titeln ”Shri Krishna Vijay”, om Shri Krishnas kärlekslekar. Hosen blev glad och hedrade honom med titeln ”Gunaraj Khan”. Han säger:

”Jag är värdelös och usel, jag äger ingen förtjänst

Gauras härskare gav mig namnet Gunraj Khan.”

Gopinath Basu, även kallad Purandar Khan och bror till Maladhar Basu, författade ett epos med titeln Krishnamangal om Shri Krishnas kärlekslekar. Brahmanen Bipradas författade dikten Manasamangal. Hosen skänkte Paragal Khan vidsträckta jordegendomar i Chittagong.

Dessa verk och eposet Manasamangal, som hade författats, utövade ett så stort inflytande över muslimernas religiösa tro att dyrkan av Manasa senare blev utbredd i det muslimska samhället. För läsarnas kännedom återger jag här ett kort utdrag ur Maulana Akram Khans bok.

”I Mahabharata och Devi Bhagavata finner vi en delvis redogörelse för Manasa. Även om det råder oenighet om hennes födelseberättelse kan vi anta att hon var Shivas dotter. Det är inte möjligt att återge Manasas berättelse med bibehållen anständighet i språket. Kort sagt blev hon omedelbart efter födelsen fullt utvecklad till kvinna, och Shiva eller Mahadeva tog henne med sig till sitt hem. Shivas hustru Chandi eller Durga blev, av vilket skäl det än må ha varit, ursinnig så snart hon fick se henne. Den konflikt som därpå uppstod mellan de två gudinnorna ledde till att Manasa förlorade ett av sina ögon. Manasa blev rasande av vrede mot Durga. Inte heller Shiva undgick hennes vrede. (Vi utelämnar här beskrivningen av ormtämjandet – Manasa dyrkas emellertid som ormarnas gudinna.) Manasa svor att hon inte skulle låta saken bero innan hon hade hämnats denna förolämpning. Efter att ha rådgjort med sin följeslagerska Net्रavati beslöt hon att tvinga Shivas och Durgas anhängare att dyrka Manasa. Med detta syfte uppenbarade hon sig i en särskild gestalt i Bangladesh och lyckades utan större svårighet, gradvis och steg för steg, få herdar, fiskare och fattiga muslimer att börja dyrka henne. (Ur Berättelsen om den bengaliska litteraturen, s. 16)”

Chand Sadagars hustru var en kvinna som dyrkade Manasa. Men hennes man vägrade under inga omständigheter att dyrka Manasa. I sin vrede började Manasa utsätta honom för allehanda faror och förluster. Trots att alla hans skepp sjönk i havet med hans sju barn och hans stora rikedomar förblev köpmannen fast vid sin ståndpunkt. Till slut dödades hans ende överlevande son Lakhindar av ett ormbett, trots stränga varningar, och Lakhindars hustru Behula lyckades, genom sin djupa hängivenhet och Manasas nåd, återuppliva honom. Alla Chand Sadagars förlorade söner och rikedomar återlämnades därefter till honom. Denna Manasa-dyrkan och Behulas därmed förbundna nedsänkningståg var utbredda bland muslimerna i områden som Jessore, Khulna och Bakarganj fram till första hälften av 1900-talet.” (Ur Muslimskt samhällsliv i Bengalen, s. 78–79)

Inte bara i södra Bengalen, utan i nästan alla delar av Bengalen brukade en del muslimer, som hyste ovan nämnda föreställningar om shirk och kufr, med entusiasm och iver anordna Behulas nedsänkningståg eller nedsättningsprocession från by till by.

Nu kan vi tydligt se hur avgudadyrkans giftiga ångor, med Hosen Shah och hans efterkommandes hjälp, hade smittat muslimernas religiösa tro. Följden blev senare de löjeväckande försöken att göra det hinduiska och muslimska samhället och den hinduiska och muslimska kulturen till ett och samma.

Husain Shahi-dynastin

Alauddin Husain Shah (1493–1519 e.Kr.)

Danial                 Nasiruddin Nasrat Shah                                     Giasuddin Mahmud Shah

                                    (1519–1532 e.Kr.)                                       (1532–1538 e.Kr.)

                          Alauddin Firoz Shah (1532 e.Kr.)

När man granskar Bengals historia kan man konstatera att det var just under Husain Shahi-perioden som avgudadyrkan för första gången trängde in i muslimernas sedvänjor och religiösa tro. Det råder inget tvivel om att Sri Chaitanyas och vaisnavasamfundets stora inflytande fördärvade muslimernas religiösa tro. Eftersom Husain Shah lät döda hundratusentals förnäma muslimska amirer och umara, fromma män samt pirer och awliya, och eftersom Husain Shah själv blev Sri Chaitanyas lärjunge, blev det lättare för avgudadyrkande tankeströmningar att tränga in i det muslimska samhället.

M. R. Tarafdar säger i sin bok Husain Shahi Bengal:

”Några av de inflytelserika muslimerna brukade dyrka ormgudinnan Manasa av rädsla för ormbett. Detta är sannolikt ett resultat av hinduismens inflytande på muslimerna. Nasrat Shah uppförde en byggnad för profeten. Men bevarandet av profetens fotavtryck finner inget stöd i den ortodoxa islam.”

(Husain Shahi Bengal, M.R. Tarafdar, s. 164, 166, 167, 89–91)

”Vissa inflytelserika muslimer dyrkade Manasa-altaret av rädsla för ormbett. Detta var sannolikt resultatet av hinduiskt inflytande på muslimerna. Nasrat Shah uppförde praktfulla byggnader. Att vörda profetens fotavtryck stöds inte av den sanna islam.”

Dr James Wise säger att brahminerna i Gaya tjänar stora summor genom att visa pilgrimer Vishnupada (Vishnus fotavtryck). Efter deras förebild började dyrkan av Kadam Rasul praktiseras i det muslimska samfundet i Husain Shahi-Bengalen.

Efter att Husain Shahi-dynastin hade styrt Bengalen i fyrtiofem år finns inga fler uppgifter om den. Därefter innehade Sher Shahs, Sur- och Karrani-dynastierna Bengalen tronen fram till 1575 e.Kr. Sedan började guvernörer utsedda under Delhis mogulvälde att styra Bengalen. Fredlig förvaltning av Bengalen var emellertid inte möjlig förrän Jahangir, efter kejsar Akbars död 1605 e.Kr., för andra gången utnämnde Man Singh till guvernör över Bengalen. Mogulernas överhöghet i Bengalen avvärjdes och hotades upprepade gånger. Efter Man Singh utnämnde Jahangir Qutbuddin Khan Koka till subahdar över Bengalen. År 1607 e.Kr. styrde Jahangir Quli Khan, och fram till 1639 ytterligare nio personer, Bengalen som subahdarer och guvernörer. Efter att prins Shuja utnämnts till guvernör över Bengalen 1639 kom engelsmännen för första gången till Bengalen i köpmännens skepnad, och 1757 störtade de för alltid det muslimska styret och blev de som bestämde över Bengal och Bihar.

Efter prins Muhammad Shuja var följande personer de som innehade Bengalen tronen fram till 1757:

Prins Muhammad Shuja – 1639–60 e.Kr.

Muazzam Khan Mir Jumla – 1660–63 e.Kr.

Dilir Khan–Daud Khan – 1663–64 e.Kr.

Shayista Khan (Mumtaz Mahals bror) – 1664–78 e.Kr.

Fida Khan Ajn Khan Koka – 1678 e.Kr.

Kronprins Muhammad Azam – 1678–79 e.Kr.

Shayista Khan – 1679–88 e.Kr.

Khan-i Jahan – 1688–89 e.Kr.

Ibrahim Khan – 1689–98 e.Kr.

Kronprins Azim ud-Din – 1698–1717 e.Kr.

Murshid Quli Khan – 1717–27 e.Kr.

Suzauddin Muhammad Khan – 1727–39 e.Kr.

Sarfaraz Khan – 1739–40 e.Kr.

Alivardi Khan – 1740–56 e.Kr.

Siraj ud-Daulah – 1756–57 e.Kr.

Tredje kapitlet

Ostindiska kompaniets ankomst till Bengalen

Det är viktigt för oss att noggrant känna till ankomsten till detta land och den efterföljande verksamheten hos det Ostindiska kompani, under vilket engelsmännen genom mer än hundra års ihärdiga ansträngningar och uppoffringar förvandlades från köpmän till härskare, utrotade det muslimska styret som hade bestått i fem och ett halvt sekel och fjättrade landets invånare i slaveriets bojor.

I slutet av 1500-talet (1599 e.Kr.) grundades Ostindiska kompaniet i London genom en samlad insats av ett antal köpmän. Med drottning Elisabets godkännande började de bedriva handel med Indien. Efter att kompaniet år 1612 hade fått ett privilegiebrev av kejsar Jahangir upprättade det för första gången sin handelsstation i hamnen i Surat.

Till en början kunde de inte dra någon större nytta av handeln, eftersom de var tvungna att ta sig fram genom många motgångar och konflikter. År 1644, när kejsar Shah Jahan vistades i Deccan, brändes hans dotter svårt i en eldsvåda. Hon botades av den skicklige kirurgen dr Gabriel Boughton, som hade sänts dit av föreståndaren för den engelska handelsstationen i Surat för att behandla henne. Kejsar Shah Jahan blev mycket imponerad av honom, och på Boughtons begäran fick de engelska köpmännen rätt att bedriva tullfri handel i Bengalen. När de år 1644 anlände till Bengalen med kejsarens farman var prins Muhammad Shah Shuja subahdar över Bengalen, Bihar och Orissa.

Det måste sägas ha varit bolagets stora lycka att en medlem av Shah Shujas familj anförtroddes åt dr Boughtons vård; även här vann han gott anseende som läkare. Därför gav Shah Shuja engelsmännen möjlighet att bedriva fri handel i Bengalen mot en salam på endast tre tusen taka. Den yttersta generositet och välvilja som kejsar Shah Jahan och hans son hade visat engelsmännen använde de otacksamma engelska köpmännen senare som en dödsdom över Mogulriket och över Bengalen och Bihars självständighet.

Med stöd av Shah Shujas farman upprättade de engelska köpmännen sin handelsstation i Hugli och en agentur i Patna.

Från Mir Jumla till Siraj ud-Daulah

Efter Shah Shuja utnämndes Aurangzebs befälhavare Mir Jumla till subahdar över Bengalen. Den kloke Mir Jumla höll skarp uppsikt över engelsmännens förehavanden. En gång beslagtog Mir Jumla flera lastade båtar på väg från Patna till Hugli. Som vedergällning beslagtog den engelske handelsstationsföreståndaren i Hugli en lastad båt som tillhörde en muslim och lade beslag på dess varor. På grund av denna fräckhet utfärdade Mir Jumla order om att ta över handelsstationen i Hugli. När handelsstationsföreståndaren insåg att hans situation var ohållbar återlämnade han den beslagtagna båten och godset till ägaren och bad Mir Jumla om ursäkt.

Nawab Shaista Khan

Efter Mir Jumla utnämndes Shaista Khan till nawab och subahdar över Bengalen. Engelsmännen var överallt skräckslagna inför Shaista Khan. På grund av deras fräckhet upphävde Shaista Khan de tidigare farmanerna. När de bad om ursäkt för sitt uppförande och lovade att bedriva handel hederligt återinfördes de tidigare farmanerna. Därefter lämnade Shaista Khan Bengalen.

Fida Khan och prins Muhammad Azam

Efter Shaista Khan utsågs först Fida Khan och därefter kejsar Aurangzebs son, prins Muhammad Azam, till Bengals subahdarer. Efter att Muhammad Azam hade utsetts till subahdar år 1678 mutade kompaniet honom med tjugoett tusen rupier för att främja sina skändliga intressen. När kejsar Aurangzeb fick veta detta avsatte han honom och skickade åter Shaista Khan till Bengalen. Vid denna tid nådde engelsmännens övermod sin höjdpunkt. En person vid namn Akbar konspirerade mot kejsaren, och engelsmännen hjälpte honom med vapen. När Shaista Khan fick kännedom om konspirationen fängslade han herr Peacock, befälhavaren för fabriken i Patna. Eftersom kompaniets handel hade skadats skickades flera krigsfartyg från London till Indien under kapten Nicholson, med order att inta Chittagong. Men kapten Nicholson misslyckades. På grund av engelsmännens sådana onda avsikter drev nawab Shaista Khan bort dem från Sutanuti. År 1687 gick Job Charnock, chefen för fabriken i Kasimbazar, med på alla villkor som nawaben hade fastställt, och engelsmännen fick åter tillstånd att bedriva handel. När nyheten om att Job Charnock hade accepterat nawabens villkor nådde England ansåg kompaniets tjänstemän detta förödmjukande. Därefter utrustade de under ledning av en skicklig sjöman vid namn kapten Heath ett krigsfartyg kallat ”Defence” med allehanda vapen och skickade det till Indien. När Heath nådde Sutanuti begav han sig tillsammans med kompaniets män till Baleshwar för att föra krig mot mogulerna. Där utsatte de befolkningen för omänsklig behandling och plundrade dem på allt de ägde. Därefter reste Heath från Baleshwar till Chittagong för att be kungen av Arakan om hjälp. Även där misslyckades han och begav sig i förtvivlan till Madras. När kejsar Aurangzeb fick kännedom om alla dessa onda avsikter och konspirationer konfiskerade han engelsmännens handelsfaktorier i Masulipatnam och Vizagapatam. På detta sätt drabbades kompaniet av en katastrofal motgång på grund av sina missgärningar.

Subahdar Ibrahim Khan

Efter Shaista Khan blev Khan-i Jahan Bengals subahdar under en kort tid, och år 1689 utsågs Ibrahim Khan till subahdar för Bengalen, Bihar och Orissa. För att främja handelns utveckling i landet omprövades frågan om kompaniet. Därefter frigavs de engelsmän som hade hållits fångna i Orissa, och Job Charnock fick åter tillstånd att upprätta en handelsfaktori i Bengalen. Job Charnock hade flytt och vistades i Madras. Så snart den listige Job Charnock hade fått tillstånd återvände han år 1691 till Bengalen med engelska köpmän och grundade staden Calcutta. Han etablerade dem där så fast att engelsmännen, som en långtgående följd av detta, ända till 1947 kunde bevara sitt herravälde och sin imperialism i Bengalen och på hela det indiska subkontinenten.

Vid denna tid riktades en allvarlig anklagelse mot engelsmännen. Shaykh al-Islam i Konstantinopel meddelade kejsar Aurangzeb att den stora mängd salpeter som engelsmännen samlade in i Indien exporterades till Europa och användes där för att tillverka ammunition som riktades mot muslimerna. Aurangzeb förbjöd köp av salpeter. Men de fortsatte att i hemlighet smuggla salpeter. Därefter utfärdade kejsar Aurangzeb ett firman som förbjöd handel med européerna. När föreståndaren för fabriken i Hugli bad Bengals subahdar om hjälp mildrade han förbudets stränghet.

Subahdar Azim-ush-Shan

På grund av Ibrahim Khans inkompetens utsåg kejsar Aurangzeb sitt eget barnbarn Azim-ush-Shan till Bengals subahdar i hans ställe.

Azim-ush-Shan var ytterst bekväm och penninglysten. Engelsmännen utnyttjade detta och fick, efter att ha överlämnat rikliga gåvor till honom, tillstånd att befästa handelsfaktoriet i Sutanuti. Därefter förvärvade de åter de tre byarna Sutanuti, Govindapur och Kalikata genom att betala sexton tusen rupier i tribut samt ge värdefulla gåvor.

Efter Aurangzebs död år 1707 besteg Azim-ush-Shans far, Bahadur Shah, tronen i Delhi. Följaktligen utsågs Azim-ush-Shan åter till subahdar för Bengalen, Bihar och Orissa. För att bistå den inkompetente, oduglige och bekväme subahdaren i skattefrågor utsågs Murshid Quli Khan till diwan och skickades till Bengalen.

Murshid Quli Khan

Efter Bahadur Shahs död dödades Azimushshan av Farrokhshiyar under kampen om tronen, och Farrokhshiyar utnämnde just Murshid Quli Khan till Bengals subadar. Murshid Quli Khan var inte någon som kunde spela marionett i engelsmännens händer eller låta sig kuvas med pengar. Engelsmännen misslyckades därför med att få olagliga förmåner av honom. När de såg att situationen blev besvärlig skickade de en delegation till kejsaren. Bland dem fanns en skicklig läkare vid namn Hatilton. Bengals subadar var fientligt inställd till engelsmännen. Kejsaren var ovillig att göra något mot hans vilja. Men här började ett kärleksdrama som gjorde engelsmännens lycka synnerligen gynnsam.

Den unge kejsaren Farrekhshiyar blev förälskad i en synnerligen vacker dotter till Maharana Singh av Udaipur. Efter att äktenskapet hade beslutats drabbades han plötsligt av en fruktansvärd sjukdom. Äktenskapet sköts upp på obestämd tid. Ingen behandling gav något resultat. Till slut behandlades kejsaren av Hatilton. Inte heller hans behandling gav något resultat. Till slut behandlades kejsaren av Hamilton. Efter att genom hans behandling ha blivit fullständigt återställd ägde äktenskapet med Maharānans dotters dotter rum.

Efter att ha fått sin älskade blev kejsar Farrokhshiyar mycket imponerad av dr Hamilton, och han skänkte de engelska köpmännen trettioåtta byar längs båda stränderna av floden Hugli söder om Kolkata. Den nominella årliga skatten fastställdes till endast åtta tusen etthundratjugoen taka. Trots att de hade fått så mycket av kejsaren kunde de, av rädsla för Murshid Quli Khan, inte skaffa sig några större förmåner.

Sujauddin

Efter Murshid Qulis död 1725 övertog hans svärson Sujauddin ämbetet som subadar över Bengal, Bihar och Orissa. Under hans tid gjorde engelsmännen stora framsteg inom handel och affärsverksamhet, och deras övermod ökade också mångfaldigt. En gång beslagtog faujdar i Hugli, av berättigad anledning, en lastad båt tillhörig engelsmännen. När engelsmännen fick veta detta skickade de en grupp soldater, som tog båten från vakterna med våld. När subadaren fick veta om deras övermod erkände de snabbt sitt brott, betalade ett kraftigt bötesbelopp och bad om förlåtelse. På så sätt undkom de.

Sarfaraz Khan

Efter Sujauddins död utnämndes hans son Sarfaraz Khan till subadar. Nadir Shahs invasion av Indien ägde rum under hans tid.

Alivardi Khan

Sarfaraz Khan var oduglig och svag till sinnet. Han dödades i en sammandrabbning med sin general Alivardi Khan, och Alivardi Khan blev Bengals subadar år 1741.

Under Alivardi Khans tid angrep Bargi-rövarna Bengal gång på gång. För att skydda landet mot deras härjningar krävde han vid flera tillfällen stora summor pengar av engelsmännen och andra utländska köpmän. För att främja landets ekonomiska utveckling uppmuntrade han handel och affärsverksamhet.

Trots att många förebyggande åtgärder hade vidtagits lyckades Bargi-rövarna en gång ta sig in och ägna sig åt plundring och massmord. För att bekämpa Bargi-rövarna, som anlände via vattenvägarna, ansåg Alivardi Khan att han behövde engelsmännens hjälp och samarbete. Bengal hade nämligen i praktiken ingen sjömakt alls. Engelsmännen hade däremot en stark flotta. Alivardis främste general rådde honom en gång att fördriva en växande ondskefull makt som engelsmännen ur landet. Som svar sade den åldrade Alivardi att Bargierna å ena sidan hade satt eld på landvägarna. Om man dessutom retade upp engelsmännen skulle de sätta eld på sjövägarna, och Bengal hade ingen förmåga att släcka den elden. Genom att utnyttja Alivardis ålderdom och situationens känslighet slog engelsmännen sig fast och började planera för att etablera sig politiskt i detta land; detta fick sitt slut femton år senare, år 1757.

Siraj ud-Daulah

År 1756 avled Alivardi efter att ha varit sängliggande under en lång tid, och Siraj ud-Daulah blev hans efterträdare. Efter sitt trontillträde omintetgjorde han skickligt alla konspirationer från Alivardis dotter Ghasseti Begum och hans dotterson Shaukat Jang, härskaren över Purnia. Så snart Siraj ud-Daulah besteg tronen efter Alivardi Khans död lyckades Ghasseti Begum värva tjugotusen soldater till sin sida och begav sig mot Murshidabad. Siraj ud-Daulah besegrade snabbt Ghasseti Begums armé och höll begum i fångenskap i palatset. Shaukat Jang förklarade sig däremot vara Bengals subadar och dödades av Siraj ud-Daulah i strid.

Rajballabh, diwan åt Nawajesh Muhammad, hetsade till upproret från Ghasseti Begum och Shaukat Jang. När Siraj ud-Daulah fick veta detta krävde han att Rajballabh skulle lämna över räkenskaperna. Som diwan under Nawajesh Muhammad, härskaren över Dhaka, hade han ansvaret för att driva in skatterna. Eftersom han hade förskingrat en stor mängd av de indrivna pengarna och därför inte kunde redovisa dem, utfärdade nawaben Siraj ud-Daulah en order om att beslagta Rajballabhs tillgångar i Dhaka. När situationen blev ohållbar flydde Rajballabhs son Krishnaballabh, tillsammans med de indrivna skatterna och all den förmögenhet som hade förvärvats olagligt, under förevändning att han skulle bada i Ganges, och sökte år 1756 skydd hos engelsmännen i Calcutta. Siraj ud-Daulah beordrade Calcut­tas guvernör, Mr Drake, att överlämna den flyktige Krishnaballabh, tillsammans med skatterna, till honom. På råd av bland andra Mahatab Chand, den då rikaste finansmannen i Indien och en mycket inflytelserik hinduisk ledare i riket, samt andra hinduiska köpmän och penningutlånare, vägrade Drake att följa Siraj ud-Daulahs order. Därefter förverkligades den konspirationsväv som de otacksamma och maktlystna engelsmännen och deras hinduiska ledare till hantlangare hade spunnit för att avsätta Siraj ud-Daulah och för alltid avskaffa det muslimska styret – på Plasseys slätter. Innan vi diskuterar slaget vid Plassey, dess bakgrund och Siraj ud-Daulahs fall, behöver vi känna till hur Bengals muslimer hade det religiöst, socialt och kulturellt vid denna tid.

Fjärde kapitlet

Bakgrunden till det muslimska styrets upphörande i Bengalen

Det går inte att förneka att en yttersta katastrof drabbade de indiska muslimerna efter Mogulrikets förfall. Även om det i Delhi återstod en centralmakt endast till namnet, var den ytterst svag, och detta gav de muslimska härskarna på olika håll möjlighet att åtnjuta ett slags självständighet. De gjorde sitt yttersta för att tillfredsställa jordägarnas, jagirdarernas samt de rika köpmännens klasser. Därför blev de av naturen offer för mindervärdeskänslor. Den besegrade nationen, som sökte tillfällen, vågade nu tränga in på muslimernas religiösa och kulturella områden. Översättningen, spridningen och utbredningen av hinduiska religiösa skrifter på bengali och sanskrit, införandet av Shri Chaitanyas vaisnaviska religion samt vaisnavernas smutsiga, oanständiga och sexuellt upphetsande verksamhet sänkte det muslimska samhället ned i förfallets bottenlösa djup. Om man inte kan besegra fienden i öppen strid, kan man lätt besegra honom genom att vinna överhöghet på hans religiösa och kulturella område. Så tog det indiska, och särskilt det bengaliska, listiga hindufolket hämnd för århundraden av samlad förbittring. Dessutom har de under olika skeden av historien, för att påskynda den muslimska nationens förfall och uppnå sina mål, valt ut en muslim som bar ett för dem särskilt tilltalande namn och satt honom vid makten. Genom denna marionett kunde de till fullo tillgodose sina intressen. Tillsammans med kufr och avgudadyrkans inträngande i den islamiska tron och akidan samt hindufolkets överhöghet över den muslimska kulturen förvandlade detta muslimerna till deras mentala slavar. Det naturliga resultatet blev precis det som kunde förväntas.

Dr. A. R. Mallik kommenterar i sitt verk:

”Efter många års samlevnad med ett icke-muslimskt folk som var dem vida överlägset i antal, avskurna från islams ursprungliga hem och levande tillsammans med halvkonvertiter från hinduismen, hade muslimerna i hög grad avvikit från tron och blivit indifierade. Bortsett från denna avvikelse från tron hade de indiska muslimerna, genom att anta hinduernas kastsystem,^:e århundradet uppvisade de därför bilden av ett splittrat samhälle, förfallet och försvagat av uppdelningar och underuppdelningar i en sådan grad att det tycktes ligga bortom möjligheten till återupprättelse. Inte underligt att sir Mohammad Iqbal sade: ”Sannerligen har vi blivit mer hinduiska än hindun själv – vi lider av ett socialt kastsystem, ett religiöst kastsystem, ett sekteristiskt och socialt kastsystem – som vi antingen har lärt oss av eller ärvt från hinduerna. Detta är ett av de tysta sätt på vilka den besegrade nationen hämnades på sina erövrare.” (British Policy and the Muslims in Bengal – A. R. Mallick)

–”Muslimerna hade lösgjort sig från islams ursprungliga centrum och hade under många år levt tillsammans med Indiens majoritet av icke-muslimer, däribland delvis konverterade muslimer, och därigenom avlägsnat sig från den grundläggande religiösa tron och blivit indier. Dessutom antog dessa indiska muslimer hinduernas kastsystem och riktade ett hårt slag mot det islamska brödraskap och den jämlikhet som deras styrka tidigare hade vilat på. Följaktligen framställdes de under 1800-talet som en splittrad, sönderfallen och förfallen nation, vars tillstånd inte gick att rätta till. Därför finns det inget förvånande i Sir Muhammad Iqbals följande uttalande:

”Vi har utan tvekan överträffat hinduerna. Vi är drabbade av det dubbla kastsystemets sjukdom – ett religiöst kastsystem med sekter och undersekter samt ett socialt kastsystem, som vi har lärt oss eller ärvt från hinduerna. Detta är ett av de tysta sätt på vilka de besegrade tar hämnd.”

Det är en obestridlig sanning att hinduerna i Bengalen och Indien inte på något sätt kunde acceptera muslimskt styre. Därför arbetade de i tysthet under århundrade efter århundrade för att fullständigt förstöra den muslimska enheten. Genom sina ansträngningar nådde de fullständig framgång. De skiljde muslimerna från islams grundläggande trosuppfattningar och besudlade deras tahzib och kulturella liv med avgudadyrkans smuts och fläckar. De var väl medvetna om att det var mycket lätt att tillgodose hinduiska intressen genom att göra muslimerna hinduiskt sinnade utan att omvända dem till hinduismen, och i detta arbete nådde de fullständig framgång.

Muslimernas religiösa, sociala och kulturella tillstånd

För att fullt ut förstå på vilka vägar de bengaliska muslimernas förfall hade kommit och vilken ond kraft som bakom scenen hade gett det näring, måste vi känna till hur förvrängda deras trosföreställningar, samhälle och kultur hade blivit vid denna tid.

I själva verket hade avgudadyrkan trängt in i de bengaliska muslimernas akida, samhälle och kultur redan under den bengaliske härskaren Alauddin Hussain Shahs tid. Hussain Shah, som styrde genom ett ministerråd fyllt av och omgivet av företrädare för den hinduiska renässansrörelsen, drogs till Shri Chaitanya och blev hans lärjunge. Om det som historikerna berättar är sant, är det lätt att föreställa sig hur stark Hussain Shahs tro på tawhid därefter egentligen var. Under hans beskydd kom den mäktiga flodvågen av vaishnavismen att svepa med sig det bengaliska muslimska samhället. De hinduiska tantrikernas brottsliga, obscena och vidriga asketiska metoder, vänsterhandens anhängares panchatattva, det vill säga sexuellt präglade och smutsiga ritualer, vaishnavernas kärlekslekar och liknande, drog lätt till sig och påverkade muslimer som hade konverterat från de lägre hinduiska kasterna. Dessa ritualer och kärlekslekar förstörde visserligen i stor utsträckning det hinduiska samhällets helighet, smak och moraliska känsla, men vapnet att skära av sin egen näsa för att förstöra någon annans färd hade samtidigt angripit tron; vid denna tid hade de muslimska poeter och författare som endast bar muslimska namn använts som marionetter av dem som i själva verket, under förevändning att utveckla det bengaliska språket, var den hinduiska renässansrörelsens banerförare. Dessa muslimska poeter tog den andra periodens hinduiska poeter som förebilder och började skriva lovprisande dikter, padavali och litteratur om hinduiska gudar och gudinnor. De skrev många manuskript och böcker om Shri Krishnas kärlekslekar, kirtan med sexuell anspelning, sånger om Mansas nedsänkning, hymner till Durga och Ganga samt hinduiska mytologiska berättelser.

Sheikh Fayzullah skrev ett epos med titeln ”Goraksha Vijaya” och blev därefter hängiven åt den bengaliska Nath-sekten och Goraksha Nath, grundaren av Kalitemplet i Kolkata, samt skrev en hymn till Ganga på sanskrit (Dinesh Chandra Sen, Bengalens språk och litteratur). På liknande sätt drogs Abdus Shukur och Syed Sultan till shaivistiska och tantriska läror och skrev litteratur. (Se Shukur Mahmud-er Panchali, utgiven av Golam Rasul.)

Poeterna Alaol och Mirza Hafiz skrev dikter som beskrev lovprisningen av Shiva respektive Kali (Dinesh Chandra Sen, Bengalens språk och litteratur). Syed Sultan infogade Brahma, Vishnu, Shiva och Krishna i listan över profeternas släktled (A. R. Mallik, Brittisk politik och Bengalens muslimer). Under Hussain Shahs tid började muslimer dyrka Satya Narayan under namnet Satya Pir. Detta har nämnts tidigare.

Det finns ingen möjlighet att få veta något om de ovan nämnda poeterna och författarnas religiösa övertygelse eller livshistoria. Inom litteraturen finner man endast deras namn. Kanske föddes de bara i familjer som hade konverterat till islam och formade sina liv helt i en hinduisk miljö. Eller också konverterade de från islam och blev, likt Haridas, avfällingar. Deras poesi, litteratur, panchali-sånger och liknande utövade emellertid inflytande över det dåtida muslimska samhället och dess kultur.

Senare lyckades islamfientliga krafter använda kejsar Akbar för att uppnå sina mål. Jodh Bai, den vackra dottern till Raja Bihari Mal av Jaipur, förskönade mogulharemmet som Akbars gemål. Det är känt att Akbar hade flera hinduiska hustrur. Vid denna tid överlämnade hinduiska kungar sina döttrar till Akbar och använde honom för sina egna intressen. Dessa hinduiska hustrur fick full frihet att utöva avgudadyrkan och alla slags religiösa ceremonier inne i palatset. Den muslimske mogulkejsarens kejserliga palats förvandlades till ett tempel för avgudadyrkan och elddyrkan. På så sätt påverkades Akbar inte bara starkt av de hinduiska gemålerna utan också av hinduismen. Det är inte svårt att föreställa sig hur starkt avgudadyrkan direkt påverkade de barn som föddes av dessa gemåler, öppnade sina kunskapens ögon i en sådan miljö och uppfostrades där. Som en naturlig följd ser vi att kejsar Jahangir, som var född av en hinduisk gemål, firade Diwali och vid Shivaratri bjöd in brahminska lärda och yogier till nattvard tillsammans med honom. Under det åttonde året av sin regering utförde han vid Akbars mausoleum i Sikandra en hinduisk shraddha-ceremoni för sin far.

Dara Shikoh, Shah Jahans son, försökte i sitt verk ”Majma-ul-Bahrain” åstadkomma en förening mellan hinduismen och islam.

Under mitten av 1700-talet firade Shahamat Jang och Sawlan Jang, Alivardi Khans brorsöner, holifestivalen i palatset Motijhil under sju dagar. Vid denna fest staplades abir och kumkum upp. Mir Jafar deltog också i holifestivalen tillsammans med stadens framstående personer. Det sägs att Mir Jafar på sin dödsbädd drack padodak från gudinnan Kiriteshwari, det vill säga vatten som hade använts för att tvätta en avgudabild. (A. R. Mallik, ”Brittisk politik och Bengalens muslimer”; Maulana Akram Khan, ”Bengals muslimska socialhistoria”.)

Med Holi avses egentligen Krishnas gungfest. Krishnas inkarnation, Chaitanya, grundade vaishnavismen. Bland deras religiösa ceremonier var Krishnas gungfest en av de viktigaste. Av den ovanstående redogörelsen framgår därför tydligt att vaishnavismens inflytande vid den tiden hade trängt in i det muslimska samhällets själva grundvalar.

När historikerna försöker fastställa orsaken till denna religiösa förnedring i det muslimska samhället säger de att den främsta orsaken till att hedniska idéer trängde in i det muslimska samhället var att Indiens nyomvända muslimer förblev halvkonvertiter från hedendom (Half-Conversion). Det vill säga, en hedning blev muslim utan att förstå islam. Därefter ordnades ingen islamisk undervisning för honom. Hans tankevärld renades inte heller. Han fick ingen möjlighet att lära känna hedendomens tomhet eller islams sanning och skönhet, som står i motsats till den. Genom att leva i en islamisk miljö förändrades eller korrigerades inte heller hans seder, uppförande, karaktär och sinnelag. Därför försökte sådana muslimer kanske finna en viss glädje genom att, i imitation av hinduiska Durgafesten, under Shab-e Barat ha ljusdekorationer och skjuta fyrverkerier. Akbar, Jahangir och de senare härskarna i Bengalen tvekade inte att öppet delta i hinduiska gudstjänster.

Historikern M. Gracin de Tassy säger att Muharrams taziya är en exakt efterbildning av hinduernas Durgapuja. Durgafesten pågår i tio dagar, och på den sista dagen för de som firar gudstjänsten en procession med avgudabilden, ackompanjerad av trummor och annan musik, och sänker ner den i en flod eller damm. På motsvarande sätt firar muslimerna Muharram i tio dagar. Den sista dagen förs taziyan i procession, med trummor och annan musik, och sänks ner i vattnet på samma sätt som Durga sänks ner.

Dr James Wise beskrev Muharramfesten som motsvarigheten till hinduernas Rath Yatra-fest. Mrs H. Ali säger att muslimerna, efter långvarig kontakt med hinduer, har gjort sina religiösa högtider yttre praktfulla i form av processioner, efter hinduisk förebild. Liksom européerna har utländska muslimer betraktat denna typ av religiösa högtider bland muslimerna i Bengalen som en förvrängning och vanhelgande av islam. (British Policy och muslimerna i Bengalen: A. R. Mallik).

Under islams och muslimernas fortsatta nedgång spred sig sjukdomen med helgondyrkan och gravdyrkan i det muslimska samhället. Enligt historikern M. T. Titus importerades denna vidskepelse från Afghanistan, Persien och Irak. Hinduernas gamla guru–lärjunge-system och deras orubbliga tro på dyrkan av de många lokala gudarna och gudinnorna gav det muslimska samhället impulsen att hänge sig åt denna vidskepelse. Han säger att de ägnar sig åt helgondyrkan med mångdubbelt större entusiasm och iver än åt islams obligatoriska religiösa ritualer. De fromma helgon och dervischer som tidigare hade predikat islams stora budskap gjorde okunniga muslimer senare till centrum för gravdyrkan.

Dr James Wise anger följande antal helgon och dervischer i Bengalen, vars gravar muslimerna besökte för att få sina önskningar uppfyllda och där de lämnade blomsteroffer samt votivgåvor och offergåvor:

Shah Jalal i Sylhet, de fem pirerna, dervischen Munnashah, Khondkar Muhammad Yusuf från Sonargaon, Shah Ali Baghdadi i Mirpur, Pir Badr i Chittagong, Shah Jalal i Dhaka och Adam Shahid i Bikrampur. I Chittagong finns en dargah som sägs vara Bayazid Bistamis, kanske en helt påhittad dargah; den upptäcktes sannolikt av Dr James Wise först senare.

I Blockmans bok finns omnämnanden av många sådana dargaher i Bengalen och Bihar.

Det sägs att både hinduer och muslimer i Sonargaon brukade delta i religiösa högtider och ceremonier. För att få en god skörd brukade bönderna lämna några knippen ris vid dargahn. Ris och söt dryck offrades vid dargahn för att skyddas från alla slags sjukdomar och faror.

Vid en dargah på stranden av floden Shitalakshya, öster om Dhaka, fanns en svart sten som kallades Qadam Rasul (Profetens (frid vare med honom) fotavtryck). Det sägs att den fortfarande finns kvar. Dr James Wise säger att brahminerna i Gaya tjänar stora pengar genom att visa pilgrimerna Vishnupad (Vishnus fotavtryck). På liknande sätt tjänar dargahens mutawalli stora pengar genom att visa Qadam Rasul för byns okunniga och lättrogna människor.

I Ajmer tjänar mazarens mellanhänder stora pengar från ziyaratbesökarna genom att dra undan gilafen från Khwaja Muinuddin Chishtis (må Guds barmhärtighet vara med honom) grav och visa dem porten till paradiset (?).

En grupp hycklande pirer och fakirer fyllde Bangladesh, Indien och Pakistan med otaliga sådana gravar och dargaher, så långt dessa länder ännu var bevarade. Till och med i religionens namn införde de, efter förebild av vaishnaver och vänsterhandens tantriker, sexuellt fördärv. Eftersom den lära och väg som de antog under muslimskt namn hade sitt ursprung i Bengals vaishnavism, anser jag det här nödvändigt att kort nämna vaishnavernas sedvänjor, ceremonier och bruk. Maulana Akram Khan har behandlat detta utförligt i sitt verk Musalmanernas sociala historia i Bengalen. Jag återger här ett kort avsnitt ur hans bok för läsarna.

”Chaitanyadeva är den gudom som dyrkas av Bengals vaishnaver inom Chaitanya-samfundet. Enligt hinduernas allmänna tro är Chaitanya en avatar av Shri Krishna eller, i full bemärkelse, Shri Krishna själv. Därför uteslöt hans anhängare efter hans död människan Chaitanya ur hans väsen och upphöjde honom helt till Krishnachaitanya, och blev på ett ytterst allvarligt sätt dragna till Krishnas kärlekslekar. Det skamliga sexuella fördärv som under religionens namn flödar bland de rakade vaishnaviska männen och kvinnorna är inget annat än en upprepning eller avbild av Shri Krishnas sexuellt passionerade kärlekslekar, sådana de beskrivs i puranerna.”

Tantrikerna föreskriver med otvetydiga ord att alkoholdrickande i Kaliyuga (den nuvarande tidsåldern) inte bara är tillåtet, utan att bruket att dricka alkohol var etablerat; på samma sätt ska ni även i denna Kaliyuga dricka den, oavsett kast eller religion – (Mahanirvanatantra, fjärde ullasa, vers 56).”

”Mahadeva säger till Gauri: Liksom det är omöjligt för ett frö att gro om man sår det i sten, är dyrkan och andakt utan de fem elementen lika fruktlösa. Dessutom måste den dyrkande, om han utför dyrkan och andakt utan de fem elementen, möta allehanda faror, olyckor, hinder och motgångar – (Mahanirvanatantra, femte ullasa, verserna 23–24).”

Vi inbjuder nu läsarna att lyssna till förklaringen av de fem elementens hemlighet, direkt ur Mahadevas egen mun:

‘O Adye, i Shaktidyrkans ritual föreskrivs som obligatoriska handlingar att dricka alkohol, äta kött, fisk och mudrā samt ha sexuellt umgänge’.

(Madyaṃ māṃsaṃ tato matsyaṃ maithune meraca, i Shaktidyrkan är de fem elementen fulländade – Mahānirvāṇatantra, femte ullāsa, vers 22).

“Svami Dayananda, grundaren av Arya Samaj, skriver om denna dyrkningsmetod hos de vänsterorienterade tantrikerna: Vāmācārinerna har tagit alla dessa stora, vedastridiga syndiga handlingar som den högsta formen av religion. De anser att en osmaklig blandning av alkohol, kött, fisk, mudrā och sexuellt umgänge är önskvärd. När det gäller pañcatattva, det vill säga sexuellt umgänge, kan varje man föreställa sig själv som Shiva och varje kvinna som Parvati, uttala mantran och ha umgänge som en religiös ceremoni. Sexuellt umgänge med en menstruerande kvinna är förbjudet i skrifterna. Men vāmācārinerna betraktar sådana kvinnor, det vill säga menstruerande kvinnor, som ytterst heliga.

“I vāmācárinernas skrift Rudramaṅgalatantra sägs: Umgänge med en menstruerande kvinna är likvärdigt med att bada i en damm, umgänge med en chandāla-kvinna likvärdigt med en pilgrimsfärd till Kashi, umgänge med en läderarhustru likvärdigt med att bada i Prayag, umgänge med en tvätterska likvärdigt med en resa till Mathura och umgänge med en jägarflicka likvärdigt med att vallfärda till Ayodhyas heliga plats.”

“När vāmācárinerna samlas i bhairavī-chakrat (en krets av män och kvinnor som samlats för fritt och urskillningslöst sexuellt umgänge), görs ingen åtskillnad mellan brahmin och chandāla. En grupp män och kvinnor samlas på en avskild plats dit andra människor inte kan ta sig, bildar en krets kallad bhairavī-chakra och sätter eller ställer sig där. Alla dessa lustfyllda män väljer ut en kvinna, klär av henne naken och dyrkar henne. På motsvarande sätt väljer alla kvinnorna ut en man, klär av honom naken och dyrkar honom. När dyrkningsceremonin är över börjar ett hejdlöst drickande. När den sexuella upphetsningen ökar till följd av alkoholen kastar de av sig alla kläder, blir fullständigt nakna och hänger sig åt fritt sexuellt umgänge med vem de vill och med så många som möjligt – de bryr sig inte ens om den sexuella partnern är deras mor, syster eller dotter. I vāmācárinernas tantriska skrifter föreskrivs att ingen annan kvinna än modern behöver undantas från sexuellt umgänge, och att de ska ha sexuellt umgänge med alla andra kvinnor, vare sig de är döttrar eller systrar. (Jñānasaṅkalinītantra: ‘Moderns sköte ska undantas, men man ska umgås i alla andra sköten.’) Dessa vaishnavitiskt-tantriska vāmācáriner ägnar sig dessutom åt så många vidriga och obscena handlingar att de inte kan uttryckas med ord.” – (Muslim Bangas sociala historia, Maulana Akram Khan).

På grund av inflytandet från den ovan beskrivna vidriga och smutsiga miljön sjönk dåtidens muslimska samhälle i Bengalen ned till ett ytterst beklagligt stadium av religiöst och moraliskt förfall samt social och kulturell oordning. För att tydligt framställa bilden av detta förfall för läsaren är det här nödvändigt att nämna de så kallade muslimska marfatī- eller neda-pirernas och fakirernas andliga metoder. Dessa hycklande fakirer var indelade i olika samfund och undersamfund, såsom Aul, Baul, Kartābhajā, Sahajiyā och andra. Dessa var muslimska versioner av de hinduiska vaishnavitiska och chaitanyitiska samfunden, avsedda att leda vanliga, okunniga muslimer vilse.

Av dessa verkar baul-samfundet vara det mest vidriga och sexuellt inriktade. Alkoholdrickande och fritt sexuellt umgänge mellan kvinnor och män ingår ofrånkomligen i alla deras samfunds andliga metoder. Baulerna betraktar emellertid, liksom de ovan beskrivna tantriska vāmācárinerna, sexuellt umgänge som sexualdyrkan eller verklig dyrkan. Inom denna sexualdyrkan måste de utföra en ceremoni kallad ‘chārichandra-bheda’. De betraktar den som en absolut nödvändig och helig handling. Enligt dem får människan dessa chārichandra, eller människokroppens safter – nämligen blod, sperma, avföring och urin – från faderns testiklar och moderns livmoder. Därför utför de tillsammans med chārichandra-övningen även ‘pañcarasa-övningen’. Pañcarasa består enligt deras språk av svart, vitt, rött, gult och murshidens ord. Dessa fyra färger betecknar i tur och ordning alkohol, sperma, menstruationsblod och avföring. Efter sexuellt umgänge med sin egen eller någon annans hustru äter de dessa färgade ämnen som en del av murshidens ord.

Den vördnadsvärde Maulana Akram Khan säger om dessa bauler i sitt ovan nämnda verk:

”Den tolkning av olika ord och grundbegrepp i den ädla Koranen som dessa sataniska grupper av rakade fakirer har gett är också märklig. Med ”Hawd al-Kawthar” förstår de i stället för den paradisiska livgivande drycken kvinnans menstruationsblod. I den ritual där dessa avskyvärda fakirer dricker sperma uttalar de i början ordet ”Bismillah” i betydelsen att Allah finns i säden – ”säden är Allah” (Allah förbjude, Allah förbjude).

”Prästerna eller pirerna i denna grupp av muslimska, tiggarlivsberoende rakade fakirer brukar framföra en föreställning som motsvarar att Sri Krishna rövade kläderna från gopierna. När piren kommer på besök till sina muriders hem samlas alla unga kvinnor och jungfrur i byn, klädda i sina finaste kläder, med piren i ett rum, i imitation av gopierna i Vrindavan. I dramats första akt börjar alla dessa kvinnor dansa och sjunga. Nedan återges denna sakhisång i prosaisk form:”

O syster, om du vill älska Sri Krishna,

kom då genast, utan att bedra dig själv,

lyft blicken och se på honom

gurun har kommit för att frälsa er

ni kommer inte att finna någon sådan guru någon annanstans.

Ja, det som behagar gurun

Skäms inte för att göra det.

När sången hade sjungits tog alla dessa kvinnor av sig sina kläder, blev helt nakna och började dansa av glädje medan de snurrade runt. Piren uppträder här i Krishnas roll, och liksom Shri Krishna rövade bort gopiniernas kläder och lyfte upp dem i ett träd för att förvara dem på en hög hylla i huset, upphetsar denne pir sexuellt alla dessa nakna kvinnor genom att sjunga följande sång med sin egen röst, eftersom han inte har någon flöjt:

”O unga kvinnor! Vägen till er moksha är att skänka era kroppar som offergåva åt de troendes präst.”

Det är självklart att deras främsta religiösa plikt var att, utan någon som helst tvekan eller blygsel, tillfredsställa pirens sexuella begär.” (Muslimska Bengalis sociala historia).

Det råder inget tvivel om att sexuellt umgänge är angenämt och njutningsfullt. Men människor känner rädsla och oro inför olovligt sexuellt umgänge och känner skam och blygsel – av fruktan för synden och av fruktan för religionen. Men om religionen själv förkunnar att denna handling inte är synd utan meriterande, och att man genom den uppnår moksha, varför skulle då inte människor dras till denna väg? En grupp liderliga och syndfulla människor har på detta sätt, i religionens namn, fångat, bedragit och lett okunniga och obildade människor vilse.

Det finns många fler missgärningar och obscena handlingar utförda av den ovan beskrivna gruppen av hycklande pirer och fakirer. Här har endast ett fåtal exempel diskuterats. Läsarna kan utan tvivel förstå omfattningen av det religiösa och moraliska förfallet i det dåtida muslimska samhället utifrån detta. Även om hela det muslimska samhället inte hade förfallit i denna grad, saknade det muslimska samhället förmågan att stå emot den kraftiga flod av avgudadyrkan och vaishnavism som svepte bort muslimernas religiösa känslor och blandade samman dem med dessa läror. Detta berodde på att dåtidens muslimska härskare direkt eller indirekt stödde avgudadyrkan och vaishnavismen. Under 1800-talets första hälft byggde Sayyid Ahmad Shahids (må Guds barmhärtighet vara över honom) islamiska rörelse en stark motståndsvall mot allt detta; i historien har den felaktigt kallats ”Wahhabi-rörelsen”. Denna fråga kommer att behandlas på sin rätta plats. Sayyid Titumir och Haji Shariatullah kämpade också mot detta. Trots detta fortsatte giftet från dessa villfarelser och avvikelser att plåga en del av det muslimska samhället ända fram till de första årtiondena av 1900-talet. Bevis för detta finns i folkräkningsrapporten från 1911 e.Kr., där det sägs att man vid folkräkningen fann vissa grupper som själva erkände att de varken var hinduer eller muslimer, utan en blandning av båda. (Census of India Report, 1911 A.D.)

Men vissa vaishnavitiska anhängare och muslimska poeter med avgudadyrkande föreställningar, som skrev på bengali, har fortfarande hållit den avgudadyrkande åskådningens kärna levande hos ett antal muslimer. Den hängivne poeten Lal Mamud var en av dem. Han blev så övertygad om vaishnavismen att han planterade en tulasiväxt vid foten av ett banyanträd och började regelbundet ägna sig åt vördnad och dyrkan. Den dag då Goswami-prabhu kom till Lalus ashram framförde han sin vördnad för prabhu genom att sjunga följande sång.

Var är min nådige Hari?

Jag har hamnat i tillvarons fängelse – vem ska befria mig?

Du lät mig födas i muslimernas släkt, som om jag vore skyldig till hundra synder,

och mina dagar gick till spillo.

Därefter kommer skalden Lalon Shahs ord. Några av hans sånger återges nedan: ”För mig över, o måne Gaur, dagen har sjunkit

genom min lättja, min likgiltighet har dagarna runnit bort.

Det finns en överfart över tillvarons flod,

Nitai Chand är färjkarlen.”

Å, om jag bara kunde finna måne Gaur, o måne Gaur,

och strör aska över min kast

säger fakiren Lalon: Jag ska bli en tjänarinna vid de heliga fötterna.’

Ovan klagar poeten Lal Mamud och säger att hans liv blev förspillt eftersom han föddes i ett muslimskt hem. Lalon Shah säger att han, om han får möta Gour och Nitai, ska överge islam och ägna sig åt tjänst vid deras heliga fötter.

Lalon Shahs sång om kärleken till Krishna:

I tron att jag ska älska Krishna vandrar jag omkring hela mitt liv

I tron att jag ska älska den kärleken helt och fullt

blev inte ens en liten smula av min längtan tillfredsställd.

Radharanis skulds börda

Gaur har kommit till Nadia, Vrindavans Kanai och Balai

I Nadia har Gaur och Nitai tagit namnet.

En grupp avgudadyrkande människor inom det muslimska samhället försöker hålla Lalon Shahs lära levande i det muslimska samhället.

När historiker beskriver orsakerna till ett sådant förfall i det muslimska samhället kommenterar de:

”Liksom andra folk i världen har påverkats av de folk som besegrat dem, har också de indiska muslimerna i hög grad påverkats av det besegrade hinduiska folket. Detta inflytande är fortfarande tydligt i fråga om seder och bruk, livssyn och till och med trosföreställningar. Under det muslimska styret pågick ett ömsesidigt samspel mellan islam och hinduismen. Vid olika tider förstärktes detta samspel till följd av de muslimska härskarnas liberala politik. Som ett resultat av detta antog islam i Indien i början av 1800-talet en sådan form att den islamiska renässansrörelsen började växa fram. De indiska muslimerna, särskilt muslimerna i Bengalen och Bihar, hade tillsammans med sin religiösa tro anammat sådana kufriska seder och bruk som var sällsynta bland muslimer i andra länder. Liksom antalet muslimer i Bengalen och Bihar var mycket stort, var också deras sedvänjor och seder och bruk i lika hög grad irreligiösa och moraliskt fördärvade.” – (’Brittisk politik och muslimerna i Bengalen’ av A. R. Mallik).

”Orsaken till att icke-islamiska sedvänjor och bruk trängde in i den indiska islam är att de icke-muslimska folkens konversion var ofullständig.” (’Indiens historia’ – Elliot och Dowson) Ovan har en bild av de bengaliska muslimernas religiösa, sociala och kulturella förhållanden från 1500-talet till första hälften av 1700-talet beskrivits. När muslimerna, som följde tawhid, var bundna i ett sådant förvrängningens nät, och fientliga krafter från både inifrån och utifrån riktade ett samordnat angrepp mot dem för att besegra och utplåna dem, fanns det ingen livskraft kvar som kunde avvärja angreppet. De som en gång, endast sjutton till antalet, hade etablerat politisk makt över Bengalen, kunde flera århundraden senare inte bevara denna politiska makt ens när de förenade sig i miljoner.

Politiska orsaker till Bengals fall

Nawab Siraj-ud-Daulahs nederlag och Bengals fall under 1700-talets femte decennium var inte resultatet av någon enstaka, isolerad händelse. Det är nödvändigt för sanningssökande läsare att känna till den kedja av politiska händelser som ledde till slutet på det tragiska dramat vid Plassey. I själva verket ledde Mogulrikets fall till den muslimska styrelsens fall över hela subkontinenten. Under de femtio åren från kejsar Aurangzebs död år 1707 till slaget vid Plassey år 1757 besteg minst sju personer tronen i Delhi. Men ingen av dem hade den förmåga som krävdes för att rädda det vacklande imperiet. Några oförståndiga historiker lägger visserligen skulden för Mogulrikets undergång på Aurangzeb. En noggrann granskning och prövning av historien visar tydligt att undergångens frö hade såtts långt tidigare av självaste kejsar Akbar och att det gradvis höll på att växa till ett väldiga, enormt träd. Aurangzeb höll under hela sitt liv denna undergång tillbaka med alla sina krafter. Om hans efterträdare hade varit lika kraftfulla och klarsynta som han, skulle Indiens historia kanske ha skrivits på ett annat sätt. Den vördade Akram Khan kommenterar följande i sitt verk ’Muslimska Bengals sociala historia’:

”Konsekvenserna av alla missgärningar under Akbars regering upphörde inte med hans död. Fram till Mughalimperiets sista ögonblick var alla hans efterträdare tvungna att betala det yttersta priset i sina liv för dessa missgärningar. Indiens hundra miljoner muslimer har än i dag inte befriats från det återstående arvet av ansvaret för gottgörelsen på grund av Akbars missgärningar. Vi anser inte att det finns något behov av en detaljerad diskussion inför muslimska läsare om detta arvets natur.”

Akbar var, kan man säga, analfabet eller mycket lite bildad. Han besteg tronen vid femton eller sexton års ålder. Det hade varit fullständigt omöjligt för en obildad pojkfurste att styra Delhi, som var omringat av fiender, om inte den synnerligen kloke och skicklige Bairam Khan hade hjälpt honom på alla sätt i egenskap av premiärminister. I avsaknad av gott umgänge sjönk Akbar, efter att ha vunnit ett väldiga imperium, av naturen ned i njutningslystnad, tygellöshet och moraliskt förfall. Trots alla försök kunde Bairam Khan inte föra honom tillbaka till den rätta vägen. Alkoholbruket och de därmed naturligt förbundna synderna, liksom hans oväntade politiska framgångar, gav honom ingen möjlighet alls att forma eller förbättra sin karaktär. Men detta hans sjukliga geni lade grunden till hans framtida efterkommandes arv. Akbars skarpa men sjuka geni blev den fullständiga medhjälparen i att tömma muslimernas hela kraft i det civilisatoriska och politiska livet och förvandla dem till andliga och politiska slavar under andra. För att bevara sin politiska makt i Indien nöjde sig Akbar inte med att knyta äktenskapliga band till hinduerna; för att behaga dem försökte han dessutom med all kraft förstöra muslimernas religion och civilisation genom att upprätta en bisarr religiös lära kallad ”Din-i Ilahi”. En detaljerad redogörelse för detta finns i Akbarnama.

Det märkliga är att denna självuppdiktade ”Din-i Ilahi”, Akbars största livsdröm, som hade tillkommit av olika politiska och personliga intressen, inte alls kunde locka det hinduiska folket. Ingen utom Birbal gick med på att anta denna nya troslära. Man Singh och Todar Mal, två av de främsta bland juvelerna i hans hovs nio juveler, avvisade denna troslära. När Akbar infann sig vid hovet klädd som en hinduisk asket, med ett radband av rudrakshafrön kring halsen och sandalpasta på kroppen, fyllde hinduiska lärde och hovmän luften med ropen ”Dilliishvaro” eller ”Jagadishvaro”; och även om dessa rop ekade från den ena änden av Indien till den andra och de därigenom visade honom konstlad lojalitet och hyllning, visade de inte ens ett uns av lojalitet mot hans bisarra religion. Var och en med ett samvete kan därför lätt inse att någon ytterst ond makt använde Akbars geni enbart för att förstöra muslimernas tro på tawhid och aqida samt den islamiska civilisationen. Men Akbar misslyckades fullständigt med att förverkliga sitt livs dröm.

Detta var alltså en sida av hans liv. Även i hans politiska liv kom bitterheten av ett fullständigt misslyckande och en djup besvikelse.

Akbar hade förstört den dåvarande afghanska makten i Indien, det vill säga den fruktansvärda muslimska militärmakten. Långt ifrån att bygga upp någon muslimsk makt som ersättning för denna förintade militärmakt försvagade och utplånade han även det som återstod. Hans destruktiva politik framgår av morden på bland andra Bairam Khan, Ahsan Khan och Muazzam Khan. Han vidtog till och med repressiva åtgärder mot flera förnäma muslimska familjer som hade kommit utifrån. På så sätt satte han, på fiendens anvisning, eld på sitt eget hus med egen hand och brände ned det till aska. Genom att förstöra all sådan kraft och begåvning som kunde ha kommit till användning under Mughalimperiets framtida faror blev han förlamad av rädsla. Han hade lagt märke till att de västerländska kristna folken snabbt utvidgade sin politiska makt och att vågorna av deras onda verksamhet slog mot Mughalimperiets gränser. Det islam som han hade förstört. Därför kunde han inte heller hejda Mughalimperiets väg mot undergång genom att sluta förödmjukande fördrag med de kristnas politiska intressen och samtidigt visa vördnadsfull lydnad inför deras religion.

Liksom de utländska icke-troende makterna kunde Akbar inte undgå att se att den hinduiska makten också snabbt reste sig inom landet. Men politiskt hade han blivit helt beroende av den hinduiska makten i Indien. Därför tog han till olika vägar för att behaga dem. Trots att han förde hinduiska kvinnor till det kejserliga palatset som drottningar och där lät dem regelbundet utföra avgudadyrkan och elddyrkan kunde han inte rädda Mughalimperiet från undergång. Inte heller ledde det till något gott att överge den Allsmäktige, jordens och himlavalvets Gud, och söka skydd hos olika andra gudar.

Även den löjeväckande planen att göra Indiens hinduer och muslimer till ett folk under skuggan av en ny religion kallad ”Din-i Ilahi”, genom att helt gjuta islam i avgudadyrkans form men låta hinduismen förbli oförändrad, misslyckades. Men den sinnesinställning han skapade i denna fråga och det onda arv han lämnade efter sig hölls inte bara fast vid av hans duglige son Jahangir; ännu under andra hälften av 1900-talet fostrades och närdes en grupp muslimer av detta arv.

Det råder inget tvivel om att detta är ett ytterst smärtsamt exempel på muslimskt religiöst, nationellt och kulturellt förfall.

Jahangir påskyndade det moguliska rikets undergång. När kapten Hawkins anlände till Agra år 1609 mottogs han med kungliga hedersbetygelser. Kejsar Jahangir tog emot honom som en nära följeslagare och skänkte honom en titel och ett underhåll. När Hawkins uttryckte önskan att gifta sig och bosätta sig i Indien, föreslog kejsaren att han skulle gifta sig med en ljushyad ung kvinna från det kejserliga palatset.

Kristendomens inflytande vid det kejserliga hovet hade blivit så starkt att flera prinsar lät döpa sig och under Hawkins ledning gick de tillsammans med andra kristna utlänningar i procession till kyrkan, omgivna av femtio ryttare. Jahangir tillbringade hela nätter vid det kejserliga hovet, försjunken i dryckenskap tillsammans med sina europeiska vänner. Det har redan sagts att Akbar själv lade grunden till det moguliska rikets undergång. Därefter påskyndade hans principlöse och alkoholiserade son Jahangir, tillsammans med sir Thomas Roe och dennes rådgivare och lärare, den listige diplomaten pastor E. Febi, detta fördärvsverk. Thomas Roe förmådde Jahangir att bevilja dem olika krav och önskemål. Genom den handelsstation som upprättades i Surat fick engelsmännen inte bara kommersiella fördelar; stationen förvandlades dessutom till en stark militärbas. Enligt det kejserliga privilegiebrevets villkor upprättades engelska handelsstationer, det vill säga militära baser, inte bara i Surat utan också på andra platser i det moguliska riket, såsom Agra, Ahmadabad och Bharuch. På detta sätt hade Akbar själv gjort, vilket redan har sagts. Därefter påskyndade hans principlöse, principlöse och alkoholiserade son Jahangir, tillsammans med sir Thomas Roe och dennes rådgivare och lärare, den listige diplomaten pastor E. Febi, detta fördärvsverk. Thomas Roe förmådde Jahangir att bevilja dem olika krav och önskemål. Handelsstationen i Surat förvandlades till en stark militärbas. Enligt det kejserliga privilegiebrevets villkor upprättades engelska handelsstationer, det vill säga militära baser, inte bara i Surat utan också på andra platser i det moguliska riket, såsom Agra, Ahmadabad och Bharuch. På detta sätt grävde Akbar och Jahangir kanaler inne i det moguliska riket och importerade från fjärran länder allätande krokodiler.

Å ena sidan kom den främmande engelska makten flygande till Indien och slog sig ner där, medan de hinduiska krafterna i Indien å andra sidan också blev starkare. Rajputerna och maratherna blev det moguliska rikets bittraste fiender. Aurangzeb, padishah ghazi, kämpade hela sitt liv för att återupprätta den muslimska makt som Akbar hade förstört. Han tvingades under lång tid ägna sig åt att kuva maratherna och rajputerna. Om hans efterträdare hade varit starka och kloka, skulle det kanske ha varit möjligt att rädda det rike som var på väg mot undergång. Men till den djupaste bedrövelse var alla som besteg tronen i Delhi från hans död fram till slaget vid Plassey oförmögna att sköta regeringen, njutningslystna och kortsynta.

Det bör särskilt framhållas att icke-muslimska historiker uteslutande anklagar Aurangzeb för det moguliska rikets förfall. De var lika högljudda i sitt lovprisande av Hussejn Shah av Bengalen och kejsar Akbar som de var i att svärta Aurangzebs karaktär. Han har framställts som en hätsk hindu-hatare, och det har hävdats att hans politik, som gick emot hinduiska intressen, särskilt återinförandet av jizya, tvingade Indiens hinduer att bekämpa mogulerna. Men dessa anklagelser är rena fantasier och uttryck för onda avsikter. Inga bevis för dem kan läggas fram ur historien. Sanningen är att rajputerna och maratherna aldrig kunde acceptera muslimskt styre i Indien av hela sitt hjärta och sin själ. När Akbar såg deras växande styrka och fientliga inställning misslyckades han trots att han antog en ytterst liberal politik för att blidka dem. Under Shivajis ledning motsatte sig maratherna Aurangzeb häftigt. Shivaji dog år 1679, ett år innan jizya-skatten infördes. Därför är det alls inte rimligt att påstå att jizya-skatten var orsaken till hinduiskt motstånd.

Det är obestridligt att nästan alla som skrev Indiens historia på den tiden var muslimer. För att lära känna den tidens verkliga historia måste man därför studera bland annat Badauni, Akbarnama, Kafi Khan, Tarikh-i Firishta och Ma’asir-i Alamgiri. Men europeiska kristna historiker har förvrängt och framställt många historiska händelser på ett missvisande sätt. Senare kom deras välden att breda ut sig över halva jordklotet. Överallt i deras imperier var engelskan det språk som användes som statsspråk. Genom detta engelska språk och under den politiska maktens beskydd presenterade de en förvrängd och påhittad version av muslimernas historia för historiestudenter som studerade på engelska. Under engelsmännens tvåhundraåriga styre i Indien präntades denna förvrängda och felaktiga historia in i studenternas sinnen.

Det fanns också orsaker till denna förvrängning. Låt oss ta padishah Aurangzeb som exempel. Till följd av att padishah Akbar och Jahangir orättmätigt hade gynnat engelsmännen i alltför hög grad höll de på att växa fram som en makt mot det moguliska riket. Padishah Aurangzeb insåg detta. Under hans regering kuvade och dämpade Mir Jumla av Bengalen och nawab Shaista Khan gång på gång engelsmännens övermod. På grund av korruption i handeln, smuggling, konspirationer mot det moguliska riket och annat straffades de upprepade gånger, och deras handelsstationer konfiskerades. Slutligen utfärdade padishah Aurangzeb ett edikt som förbjöd all deras handel med européerna. Efter att Akbar hade förstört den muslimska militära makten och överlämnat det moguliska riket åt dess fiender, försökte padishah Aurangzeb hela sitt liv återuppbygga denna muslimska militära makt. På grund av det ovanstående betraktades Aurangzeb som skyldig av de kristna och hinduerna. Därför blev de ivriga att framställa hans regeringstid som skamlig och sprida allehanda förtal om honom. I sin bok ”En blick på Aurangzeb Alamgir” har Shibli Nu’mani med tillförlitliga historiska bevis vederlagt alla de förtal som icke-muslimska historiker, drivna av egenintresse, riktat mot Alamgir Aurangzebs karaktär. I denna korta men innehållsrika bok har han gett ett vederbörligt svar på anklagelserna mot Aurangzeb.

Ur historisk synvinkel kan man därför utan tvekan säga att det inte finns ens ett uns av sanning i anklagelserna mot Aurangzeb. Han kan inte på minsta sätt hållas ansvarig för det moguliska rikets fall. Sanningen är att det var Akbars avskaffande av den fruktade muslimska armén och hans beroende av Indiens hinduiska marather och rajputer, de främmande och otrogna engelsmännens uppbyggnad av politisk makt under handelns namn, den olyckliga alliansen mellan hinduer och engelsmän för att störta det muslimska styret samt muslimernas religiösa och kulturella förfall som avskaffade det muslimska styret i Bengalen och Indien. Mot denna bakgrund ser vi hur självständighetens sol över Bengalen och Bihar gick ned på Plasseys fält och hur det engelska styret grundlades.

Bakom britternas upprättande av handelsstationer på olika platser i Indien låg långtgående politiska avsikter. Att de, efter att ha kommit dit för att bedriva handel, blev herrar över ett väldiga imperium var varken en slump eller resultatet av något mirakel. Under 1400- och 1500-talen öppnade de geografiska upptäckterna vägen för internationell handel, och en ömsesidig kolonial och kommersiell konkurrens började mellan de europeiska folken. Som följd därav upprättades det spanska imperiet i Amerika, det nederländska imperiet på Kryddöarna, det franska imperiet i Sydostasien och det brittiska imperiet i Sydasien. Under slutet av 1600-talet antog det engelska Ostindiska kompaniet en framryckningspolitik (Forward Policy) i Indien, och dess främsta önskan var att de handelsområden där dess representanter bodde skulle utvecklas till en politisk makt. År 1682 besegrades engelsmännen av nederländarna i Indonesien och drog sig därifrån. Året därpå (1683) fick Ostindiska kompaniet ett privilegiebrev från det engelska hovet, vilket gav det rätt att föra krig mot, sluta fred med eller ingå vilket avtal som helst med vilken härskare i Indien som helst. I det privilegiebrev som utfärdades av Jakob II gavs kompaniet ännu större befogenheter. Som följd därav förklarade det krig mot mogulerna 1686, men led nederlag. Som tidigare nämnts skickades krigsfartyget ”Defence”, utrustat med vapen och ammunition, till Indien under kapten Heaths befäl. Heath ryckte ut från Sutanuti för att föra krig men mötte misslyckande. Även om kompaniets direktörer därför tappade något av sitt mod, fortsatte representanterna i Indien sitt arbete med förnyad iver och energi. Deras uppmärksamhet riktades nu mot de franska köpmännen. Fransmännens främsta handelscentrum var Pondicherry, och under detta hade de fabriker i Masulipatam, Karikal, Mahé, Surat och på andra platser. Engelsmännens kommersiella högkvarter låg däremot i Madras, med viktiga fabriker i Bombay och Kolkata under sig. En häftig rivalitet började mellan dem och utvecklades till slut till krig. Fransmännen hjälpte sina utvalda kandidater Muzaffar Jang och Chanda Sahib att vinna tronerna i Hyderabad respektive Karnatik. År 1751 intog Robert Clive Arcot, Karnatiks huvudstad. På detta sätt blev engelsmännen mycket mäktiga.

Engelsmännens ambition att vinna politisk makt i Bengalen

För att förverkliga sina politiska ambitioner i Bengalen fortsatte engelsmännen att i stor omfattning bygga ett fort i Kolkata. Nawab Alivardi Khan av Bengalen hade då blivit mycket gammal och svag, och de listiga engelsmännen utnyttjade denna svaghet för att snabbt driva på fortbygget. I detta arbete uppmuntrades och stärktes de av de hinduiska shetterna och köpmannaklassen i Bengalen. Från slutet av 1600-talet till andra fjärdedelen av 1700-talet hade engelsmännens handel i Bengalen vuxit kraftigt, och genom att arbeta som mellanhänder och tjänstemän åt denna handel blev en del hinduer mycket rika och inflytelserika. Dessutom innehade de olika ansvarsfulla poster inom skatteförvaltningen under nawabernas tid. Genom ockerränta, penningutlåning och bankverksamhet hade de också etablerat sig starkt inom ekonomin. De kunde inte av hela sitt hjärta acceptera det muslimska styret. De vågade inte heller öppet göra uppror mot det och ansåg det inte heller lämpligt under rådande omständigheter. Därför fanns det inget annat sätt att avskaffa det muslimska styret än att få hjälp och stöd av engelsmännen. Engelsmännen tog väl vara på detta gyllene tillfälle. Hinduerna hade fått så stort inflytande inom administrationen och ekonomin att de hade blivit skapare av Bengals nawabers öden (Kingmakers). När Sarfaraz Khan, sonson till Murshid Quli Khan, efter dennes död 1727 utsågs till arvtagare, motsatte sig de hinduiska ledarna detta. De ansåg nämligen att han stod i strid med deras intressen. De satte i stället Sarfaraz Khans far, Shuja-ud-Din, på tronen. Under hans regering (1727–1739) blev dessa hinduiska shetter och köpmän i själva verket de främsta organisatörerna av palatsintrigerna. Deras ledare Alam Chand och Jagat Seth blev landets verkliga härskare (de facto-härskare).

Efter Shuja-ud-Dins död hjälpte denna sammansvärjande grupp Alivardi Khan, naib-nawaben av Orissa, att vinna Bengals tron. Under hans tid nådde palatsintrigerna sin höjdpunkt. Maratherna utnyttjade detta läge och gjorde upprepade infall i Bengalen. När situationen blev svår blev Alivardi Khan helt beroende av dessa palatsintrigörer. Han stödde dem. Han utnämnde dem till viktiga poster. Därigenom blev denna grupp, under ledning av Rai Durlabh Rai, Mahtab Rai, Swarup Chand, Raja Janaki Rai, Raja Ram Narayan, Raja Manik Chand med flera, mycket mäktig. Efter Murshid Quli Khan minskade antalet förnäma muslimska ämbetsmän successivt tills det nådde noll, och vid denna tid trängdes de i praktiken undan bakom ridån. Gruppen Jagat Seth–Manik Chand kunde endast få några få viktiga poster under nawaben. Om de därför kunde avskaffa det muslimska styret genom samverkan med Ostindiska kompaniet, skulle deras hämndlystnad mot de muslimska härskarna släckas.

Under ledning av Jagat Seth–Manik Chand-kretsen hade Bengals hinduer två mål. Det ena var politiskt och det andra ekonomiskt. Genom att förändra eller överföra styret i Bengalen ville de förverkliga sina politiska intressen, och genom att placera Ostindiska kompaniet vid den politiska makten ville de vinna ekonomiska fördelar. För att nå dessa två mål var de alltid beredda och mycket angelägna om att alliera sig med kompaniet.

Ostindiska kompaniet stod å sin sida också i tacksamhetsskuld till hinduerna för att kunna utvidga och utveckla sin handel. Dess handelsverksamhet kunde nämligen inte fungera alls utan hjälp av hinduiska mellanhänder, gomastor och entreprenörer. Dessutom deltog 52 lokala köpmän i investeringarna av deras kapital i Kolkata under åren 1736–1740, och alla var hinduer. Vid upprättandet av fabriken i Kashimbazar deltog 25 hinduiska köpmän, och alla var hinduer. Vid upprättandet av fabriken i Kashimbazar var de knutna till 25 hinduiska köpmän. I Dhaka var endast två av deras tolv kompanjoner muslimer. (Siraj-ud-Daulahs fall – dr Mohar Ali)

I ett brev till överste Scott, militäringenjör vid Fort William i Kolkata, sade Charles F. Noble att de hinduiska kungarna och invånarna var ytterst fientliga till det muslimska styret. Hur detta styre skulle kunna avskaffas var deras hemliga önskan. De uttryckte åsikten att de skulle ansluta sig till engelsmännen om engelsmännen lyckades genomföra en revolution.

Noble sade: ”Jag anser att Umichand kommer att bli till stor nytta för oss. Prästen Nimu Gosai har stort inflytande över de hinduiska kungarna och den hinduiska allmänheten. En mycket stor beväpnad grupp är helt lojal mot honom. Vi kan också använda sannyasigruppen i vårt arbete. Jag tror att detta kan genomföras genom Nimu Gosai.”

Nimu Gosai gav överste Scott viktiga upplysningar och råd om situationen i landet och sade att han, om det behövdes, med engelsmännens hjälp kunde samla ihop ett tusen beväpnade män på bara fyra dagar. (Sirajuddoulahs fall – dr Mohar Ali, s. 11)

Man måste komma ihåg att en beväpnad grupp i hemlighet hade organiserats i Bengalen under namnet sannyasi-rörelsen till följd av den hinduiska nationens renässansrörelse, och att även den bidrog till att avsluta det muslimska styret. För att uppnå sina politiska mål slutförde Fort William-rådet byggandet av fortet i Kolkata. Samtidigt etablerade de också suveränitet över den zamindari som Ostindiska kompaniet hade fått av Bengals nawab. För att undgå straff enligt landets lagar började brottslingar söka skydd under kompaniets zamindari. Alla dessa brottslingar var hinduer. Kompaniet gav en köpman vid namn Ramakrishna Seth, som hade befunnits skyldig till smuggling, skydd och vägrade att följa nawabens order att överlämna honom. På samma sätt överträdde de många andra lagliga order från nawaben. Dessutom bröt de mot många handelsrelaterade avtal.

Det var inte så att nawab Alivardi inte kände till engelsmännens konspirationer, missgärningar och usla beteende. Men den sängliggande, döende nawaben hade ingen möjlighet att göra något. Eftersom hans blivande arvtagare Sirajuddoula ville omintetgöra engelsmännens konspirationer blev han illa sedd av dem. Efter Alivardi uppstod två tronpretendenter i Bengalen: Alivardis änka dotter Ghaseti Begum och nawaben av Purnia, Shaukat Jang. Engelsmännen stödde Ghaseti Begums anspråk. Begum och hennes diwan Rajballabh deponerade all sin egendom i Kolkata under kompaniets uppsikt för att förvara den säkert. Rajballabh skickades till kompaniets beskydd. Genom att ge Krishnaballabh skydd begick engelsmännen ett allvarligt förräderi mot nawaben, och genom att uppmuntra honom att tåga mot Siraj tillsammans med Ghaseti Begums tjugotusen soldater gjorde de sig skyldiga till förräderi mot staten. Trots att Siraj kände till allt detta gick han vidare genom ömsesidiga samtal i stället för att vidta hårda åtgärder mot dem. Men engelsmännen var inte beredda att lyssna till något han sade.

En engelsk fabriksägare vid namn William Tooke sade att utländska medborgare enligt Österns gamla sed efter en ny regents kröning brukade uppvakta den nye badshahen eller nawaben med olika gåvor och liknande. Men denna gång bröt de för första gången mot denna sed. Han sade vidare att givandet av skydd åt Krishnaballabh och vägran att överlämna honom till nawaben bevisade att Ostindiska kompaniet hade en djup sammansvärjning med Sirajuddoulahs politiska fiender, vilket gjorde att de vågade visa sådan övermodighet. (Hills historia, del 1, och Sirajuddoulahs fall – dr Mohar Ali)

Det arroganta uppträdandet hos Ostindiska kompaniets Fort William-råd liknade en rivaliserande regering till den bengaliska regeringen. Sirajuddoula misslyckades trots alla försök att nå en uppgörelse med dem. Därefter beslöt han att driva dem ut ur landet. I detta sammanhang skrev han till den inflytelserike köpmannen Khwaja Wajid i Hugli; brevets innehåll (1 juni 1756) var följande:

Det finns huvudsakligen tre skäl till att engelsmännen inte längre kan tillåtas stanna i detta land. Det första är att de, i strid med landets lagar, har byggt en stark fästning i Kolkata. För det andra har de brutit mot handelsavtalet, tillgripit ohederliga metoder och orsakat regeringen stora ekonomiska förluster genom att undandra sig handelsskatt. För det tredje har de gjort sig skyldiga till förräderi genom att ge skydd åt en person som förskingrat statliga medel.

Den 3 juni tog Sirajuddoula över engelsmännens handelsstation i Kashimbazar och satte press på dem för att nå en uppgörelse. Efter övertagandet visade han storsinthet genom att låsa handelsstationen och ordna sträng bevakning, så att den inte skulle kunna plundras. William Watts och Matthew Collett var föreståndare för denna handelsstation, och det var de som gjorde ovanstående uttalande. (Hills historia, andra bandet)

Siraj befriade all personal vid handelsstationen i Kashimbazar. Han begav sig mot Kolkata och tog endast Watts och Collett med sig. Före avfärden skrev han upprepade gånger till Fort William-rådet och uppmanade det att nå en fredlig uppgörelse. Men de lyssnade inte alls. Tvärtom var de ständigt beredda att inlåta sig i en konflikt. Efter att ha fått militär hjälp från Dekkan ökade deras mod avsevärt. En vecka innan nawaben nådde Kolkata skickade Drake trupper för att inta Thana-fästningen, belägen nedströms vid Huglifloden, samt Sukh Sagar mellan Hugli och Kolkata. Nawabens förtrupp avvärjde engelsmännens angrepp på båda platserna. Den 16 juni nådde Siraj, med trettio tusen soldater, fram till Fort Williams portar. Efter två dagars strider flydde Drake till Fulta med sin huvudarmé. För att underlätta flykten lämnades Holwell kvar i striderna, och han fick order att följande dag också ta sin tillflykt till Fulta med sina fåtaliga soldater. Men Holwell tvingades kapitulera inför nawabens trupper. I det vittnesmål som William Tooke (William Tokke) avgav inför underhuset i det brittiska parlamentets särskilda utskott uppges att de engelska soldater som kapitulerade inte utsattes för någon som helst misshandel. (Hills historia, första bandet.) När några engelska soldater efter ett omfattande drickande under natten började ägna sig åt våldsamma handlingar, spärrades de in i ett rum som mätte 18 gånger 14 tum. Rummet hade byggts av dem själva just för att spärra in olydiga och tygellösa soldater; mellan fyrtio och sextio personer hölls instängda där. Omkring tjugo soldater dog på grund av att de var fullständigt utmattade efter striderna. Denna händelse har överdrivits kraftigt och fått en plats i historiens sidor. För att bevara minnet av denna påhittade händelse lät de segrande härskarna uppföra ett minnesmärke i Kolkata, på Dalhousie Square, kallat Holwellmonumentet. Detta monument, som nawaben uppförde ett minnesmärke i Kolkata på Dalhousie Square. Detta monument bar nawab Sirajuddoulas påhittade skam och vanära och stod kvar till första hälften av 1900-talet. Som källa till en avsiktlig och rent fientlig propaganda revs detta monument ned före 1937, efter kraftiga protester.

Hur som helst frigavs alla utom Holwell och tre andra personer. Den 24 juni återvände Sirajuddaula till Murshidabad tillsammans med Holwell och hans tre följeslagare, efter att ha utsett Manik Chand till ansvarig för förvaltningen av Kolkata. Den 26 juni begav sig de återstående engelska soldaterna från Kolkata till Fulta.

Den 30 juni skrev Sirajuddaula ett brev till George Pigot, guvernör över Fort St. George. Innebörden var att om engelsmännen nådde en fredlig uppgörelse och avstod från ambitionen att vinna politisk makt samt fortsatte att bedriva handel enligt handelsvillkoren, skulle de få full frihet att bedriva handel i Bengalen.

Engelsmännen i Fulta

Sirajuddaula önskade uppriktigt nå en rättvis uppgörelse med engelsmännen. Men deras inställning var helt motsatt. Deras inställning framgår av den konspiration som de, medan de satt i Fulta, vävde tillsammans med de lokala hinduiska ledarna.

Roger Drake räknade dagarna i väntan på den militära hjälp som hade begärts från Madras. Under tiden började de den 6 juli förhandlingar om en uppgörelse i syfte att lura nawaben. Men det fanns ingen uppriktighet i detta. Så snart den militära hjälpen från Madras anlände skulle de åter börja pröva sina krafter. De lokala ledarna och handelsklassen uppmuntrade engelsmännen på alla sätt i detta avseende. I synnerhet brukade en inflytelserik person vid namn Shiv Babu, Khwaja Wajeds främste medarbetare, ständigt säga till engelsmännen att nawab Sirajuddaula inte längre var någon som skulle ge dem handelsmöjligheter eller handelsförmåner under några omständigheter. Efter att ha lidit nederlag i Kolkata skulle det på intet sätt vara hedersamt för dem att nå en uppgörelse. En annan person vid namn Gobindaram hade under Sirajuddaulas fälttåg mot Kolkata fällt träd över vägen och därigenom skapat hinder. Nu började han förse engelsmännen med hemlig information. Manik Chand, som hade anförtrotts styret över Kolkata, förrådde nawaben och fortsatte att på alla sätt hjälpa engelsmännen i Fulta. Han fortsatte att lämna vilseledande uppgifter till nawaben om att engelsmännen längtade efter att nå en fredlig uppgörelse. Eftersom major Kilpatrick ansåg att inget kunde göras med så få soldater avstod han tills vidare från att gå ut i krig och kallade in större militär hjälp och en flottstyrka från Madras. Den 15 augusti 1756 meddelade Kilpatrick nawaben att de sökte hans gunst. Samtidigt skrev han brev till Manik Chand, Jagat Seth och andra hinduiska ledare och bad dem att på alla sätt hjälpa engelsmännen.

Nawaben blev förvirrad av Manik Chands falska försäkringar och sade att om engelsmännen inte ville kriga skulle de få alla slags handelsmöjligheter och handelsförmåner. Nawaben hade i praktiken ingen sjömakt alls. Även om han kunde driva bort de utländska köpmännen från Bengals territorium hade han inte förmågan att driva bort dem från havskusten. Engelsmännen utnyttjade detta fullt ut. För det andra uppstod en ny fara för Sirajuddaula. Shaukat Jang av Purnia lyckades få en firman från mogulkejsaren, genom vilken han utsågs till subahdar över Bengalen, Bihar och Orissa. Engelsmännen tog Shaukat Jangs parti och hoppades på hans seger. Men när Shaukat Jang dödades i slaget den 6 augusti grusades deras förhoppningar tills vidare.

Som svar på de brev som Drake och Kilpatrick hade skrivit i mitten av augusti om Kolkatas fall anlände en tillräcklig mängd militär hjälp från England till Madras. I september anlände kompaniets två fartyg Chesterfield och Walpole till Madras. I oktober beslutade Fort St. Georges råd att sända en militär expedition till Bengalen under Robert Clives och amiral Watsons ledning. Överste Clive fick order att inleda ett våldsamt krig omedelbart efter ankomsten till Bengalen. Fort St. Georges råd skrev till vice-nawaberna i Dhaka, Purnia och Cuttack och bad dem samarbeta med Clive. Å andra sidan skrev man också till nawaben och uttryckte sin vrede över att engelsmännen hade utsatts för övergrepp. I det brev som rådets guvernör George Pigot skrev stod det: ”Jag sänder en mäktig befälhavare vid namn Clive. Han kommer med kavalleri och infanteri och ska styra i mitt ställe. Ni måste ge tillfredsställande ersättning för den skada vi har lidit. Ni känner säkert till att vi har segrat överallt i krig. (Hills historia, del 1)”

Brevets innebörd är tydlig: det fanns inte längre någon väg till en uppgörelse. Den 15 december anlände Clive till Fulta. Samma dag skrev Clive till Manik Chand och tackade honom för det vänskapliga bemötande samt den hjälp och det stöd han hade gett kompaniet. Manik Chand svarade på brevet och uttryckte sin glädje över att Clive hade anlänt välbehållen. Han meddelade dessutom att han skulle ägna sig åt att tjäna kompaniet efter bästa förmåga. Dessutom skickade han en person vid namn Radhakrishna till Clive för att utbyta hemlig information. Vilken större förräderi mot Bengalen kan en bengal begå än detta?

Femte kapitlet

Engelsmännens angrepp och nawabens nederlag

Den tjugonionde december seglade Clives krigsfartyg fram längs Huglifloden och intog Baj Baj. Fyra dagar tidigare hade Clive genom Manik Chand skrivit till nawaben att de hade kommit för att kräva ersättning för den skada nawaben hade orsakat dem, inte för att be honom om ursäkt. Deras armé var tillräcklig för att driva igenom deras krav. Det är inte känt om Manik Chand överlämnade brevet till nawaben. Kanske gjorde han inte det. Om han hade gjort det, skulle nawaben säkerligen ha vidtagit försiktighetsåtgärder. Manik Chand höll ständigt nawaben vilseledd. Därför återtog Clive utan motstånd Thana-fortet den 31 december och Fort William den 1 januari 1757. Om Manik Chand hade velat, kunde han med hjälp av nawabens stora armé lätt ha avvärjt engelsmännens angrepp. Han gjorde inte minsta försök till det, eftersom han gladdes åt att se sina egna och sitt folks ambitioner förverkligas genom engelsmännen. Han ansåg inte ens att det var nödvändigt att underrätta nawaben om att dessa platser hade besatts av engelsmännen.

Så gott som överlämnade han Fort William till engelsmännen, begav sig till Hughli och började skapa förutsättningar för att även överlämna Hughli till engelsmännen. Clive bad honom i ett brev till honom i Hughli att även där, liksom tidigare, visa sin vänskap. Två dagar senare angrep Clive Hughli och erövrade det utan svårighet. Efter att engelsmännen hade intagit så många viktiga fästen meddelade Manik Chand nawaben att engelsmännens inställning hade förändrats. Efter erövringen av Hughli skapade de engelska soldaterna stor skräck i hela staden genom plundring, mordbrand och förödelse.

Så snart Siraj-ud-Daulah fick höra om Hughils fall och förstörelsen där anlände han den 20 januari med en stor armé till utkanten av Hughli. Engelsmännen flydde då hastigt från Hughli och tog sin tillflykt i Calcutta.

Nawab Siraj-ud-Daulah uppmanade dem gång på gång att nå en uppgörelse. Efter många samtal och förhandlingar undertecknades den 9 februari ett fredsavtal mellan nawaben och engelsmännen. I historien är det känt som Alinagars fred. Enligt detta avtal skulle alla byar återlämnas till engelsmännen i enlighet med firman från 1717. Deras varor skulle vara tullfria, och de skulle få befästa Calcutta ytterligare. Dessutom skulle de få bygga ett eget myntverk där.

Siraj-ud-Daulah tvingades underteckna ett så förödmjukande avtal. Den första orsaken var det grova förräderiet från hans mycket betrodda män, sådana som Manik Chand. Den andra var möjligheten att Ahmad Shah Abdali skulle invadera Indien och tåga mot Bengalen.

För den listige Clive var detta avtal däremot endast en tillfällig nödvändighet. Engelsmännen ansåg samtidigt att det var nödvändigt att avsätta nawaben och driva bort fransmännen från Bengalen. I detta syfte skickade Clive Watts och Umichand till Siraj-ud-Daulah för att säga att de ville inta den franskkontrollerade staden Chandernagore och att nawaben måste hjälpa dem med detta. Det var en stor krigslist (strategi). Nawaben ställdes inför ett mycket svårt problem. Inom sitt rike hade han alltid fört en neutral politik gentemot utländska köpmän. Hur skulle han kunna bryta denna politik? Svårigheten var emellertid att engelsmännen, om han inte hjälpte dem, skulle anklaga honom för fientlighet mot dem och för att gynna fransmännen. Till slut beslöt han att stå fast vid neutralitetspolitiken. I enlighet med detta beordrade han befälhavaren Nandkumar att hjälpa fransmännen om engelsmännen angrep Chandernagore. På motsvarande sätt skulle han hjälpa engelsmännen om fransmännen angrep dem. Clive mutade Nandkumar med tio till tolv tusen rupier och vann honom över på sin sida. På samma sätt underkuvade han även chefen för nawabens underrättelseavdelning. På så vis spred Clive ett sådant nät av mutor och förräderi omkring sig att Siraj-ud-Daulah inte kunde visa fasthet i någon fråga. Därtill fortsatte de hinduiska shetherna och köpmännen samt hans trolösa tjänstemän, som av hela sitt hjärta hade önskat ett slut på det muslimska styret, ständigt att ge Siraj-ud-Daulah dåliga råd. De sade att engelsmännen under inga omständigheter fick förargas. Samtidigt gav de det dåliga rådet att skicka en stor armé dit för att försvara Bengalen och Bihar. På detta sätt röjdes vägen för engelsmännens framryckning.

Under tiden anlände den 5 mars ett nytt fartyg, ”Cumberland”, från England till Kolkata med trupper ombord. Den 8 mars belägrade Clive Chandernagore. Nawaben skickade en armé under Rai Durlabh Ram och Mir Jafar mot Chandernagore. Men innan de hann fram hade fransmännen redan kapitulerat. De gick med på att lämna Chandernagore och överlämna alla sina fabriker i Bengalen till amiral Watson och nawaben. Därefter krävde Clive att nawaben skulle utrota fransmännen från Bengalens territorium. Dessutom bad han om nawabens tillstånd för två tusen av kompaniets soldater att rycka fram landvägen i syfte att förfölja fransmännen ända till Patna. Nawaben avvisade denna orättvisa begäran. Därför anklagades nawaben för att ha hjälpt fransmännen. Den 23 april antog Fort William-rådets kommitté ett förslag om att avsätta nawaben. De anklagade honom dessutom för att ha brutit mot fördraget i Alinagar.

I syfte att avsätta nawaben ingick Rai Durlabh Ram, Umichand och bröderna Jagat Seth, som var Sirajs så kallade närmaste män, en fast besluten konspiration. På deras inrådan utsågs nawabens bakhshi (den tjänsteman som betalade lönerna), Mir Jafar, till nawabens efterträdare. Engelsmännen och Mir Jafar hade också fattat slutliga beslut i alla frågor. Endast Umichand orsakade vissa problem. Han krävde fem procent av nawabens samlade rikedomar och hotade annars att avslöja hela konspirationen. För att göra Umichand nöjd lät Clive upprätta ett dokument med Watsons förfalskade underskrift. I avtalet med Mir Jafar erkändes att han skulle vara skyldig att fullständigt uppfylla alla villkor i Alinagarfördraget. Dessutom erkände han att kompaniet skulle få en crore taka i ersättning, européerna femtio lakh, de hinduiska ledarna tjugo lakh och armenierna sju lakh taka. Hela området kring Kolkata och söder därom skulle för alltid överlåtas till kompaniet.

Den listige Clive drog bort trupperna från Chandernagore för att skingra nawabens misstankar. För att påskynda den planerade revolten gick Mir Jafar med på att ge Clive ytterligare femtiotvå lakh taka som belöning.

Efter Ahmad Shah Abdalis avfärd från Indien beordrade Siraj ud-Daulah Mir Jafar att med en armé hindra engelsmännen vid Palashi om de ryckte norrut i jakten på fransmännen. Clive meddelade Siraj ud-Daulah att eftersom han hade misslyckats med att följa Alinagarfördraget borde Mir Jafar, Jagat Seth, Rai Durlabh Ram, Mir Madan och Mohan Lal få i uppdrag att granska frågan. Samtidigt skickade Clive omedelbart sina trupper mot Murshidabad. Siraj mötte de engelska soldaterna på slätten vid Palashi. Ansvaret för att leda nawabens trupper låg hos Mir Jafar, Rai Durlabh Ram och andra. I det avgörande ögonblicket avstod de från att leda trupperna. Därför segrade Clive utan att ens utkämpa ett krig. Den olycklige Siraj flydde från slagfältet, men på vägen mördades han av Miran, Mir Jafars son. Så föll ridån för det smärtsamma politiska dramat i Palashi.

Av den detaljerade redogörelsen för bakgrunden till slaget vid Palashi framgår flera saker tydligt.

Ett. Zamindarledarna, de rika köpmännen och bania-gruppen i Bengalen konspirerade tillsammans med engelsmännen, även till priset av landets självständighet, i syfte att få slut på det muslimska styret.

Två. När engelsmännen förstod de hinduiska ledarnas inställning använde de hinduerna fullt ut för att uppnå sina politiska intressen.

Tre. Alla som innehade nawabens ansvarsfulla ämbeten var hinduer, och han var helt beroende av dem. Men just de som han litade på deltog i en konspiration för att störta honom.

Fyra. Slaget vid Plassey kan inte kallas ett krig. Det var en krigets fars. Nawabens trupper var många gånger fler än engelsmännens. Om nawabens armé hade gått till strid skulle de engelska trupperna ha utplånats och historien ha skrivits på ett annat sätt. Eller om Siraj ud-Daulah själv hade lett kriget, skulle han inte heller ha behövt möta nederlag.

Fem. Det var ett ödesdigert misstag av Siraj att inte förstå att de som han betraktade som patrioter och sina välönskare skulle sälja landets självständighet för att tillgodose sina egna låga intressen. Eller också förstod han det, men kunde inte göra något åt saken. Den svarta orm som hade götts, vuxit och fostrats med mjölk och bananer av honom och hans föregångare, högg till slut honom själv och gjorde slut på hans liv.

Efter det tragiska dramat vid Plassey

Siraj ud-Daulahs nederlag på Plasseys slagfält var inte bara en persons nederlag. Det var nederlaget för Bengalen, Bihar och hela den indiska subkontinenten. Detta nederlag blottlade det brittiska kolonialväldet över Indien. Inte bara det: Asiens underkastelse inför Europa, Orientens inför Occidenten. Den följande kedjan av händelser vittnar just om detta. Det brittiska herraväldet och den brittiska dominansen över åtminstone den indiska subkontinenten varade i etthundranittio år.

Historien har inte glömt att söka reda på vem eller vilka som regisserade detta smärtsamma politiska drama vid Plassey, vem eller vilka som lade underkastelsens bojor kring Bengalen, Bihar och hela den indiska subkontinentens hals för två hundra år. Genom att tillämpa den ytterst avskyvärda politik som bestod i konspiration, förräderi, köp av huvuden genom mutor och hämnd på grundval av påhittade anklagelser, lyckades Clive och hans gelikar besegra och döda Siraj ud-Daulah utan att föra vapen på slagfältet och därmed etablera sitt herravälde i detta land.

Historien har förvrängts när man försökt fastställa orsakerna till Siraj ud-Daulahs fall. I deras egen påhittade historia har man försökt göra Siraj ud-Daulah ansvarig, trots att det var de vars segerrop efter 1757 genljöd över Indiens och Asiens vidsträckta områden i nästan två hundra år och som aktivt bidrog till denna seger. Men är detta den verkliga historien?

Det väldiga mogulriket hade fallit sönder – på olika håll i Indien hade självständiga och halv självständiga härskare trätt fram. Marathamakten ryckte fram med planer på att uppsluka norra och centrala Indien. Men Ahmad Shah Abdali krossade deras makt i det tredje slaget vid Panipat (1761) och återvände till sitt hemland. Kejsar Akbar hade tillintetgjort Indiens fruktansvärda muslimska militära makt. Någon alternativ militärmakt kunde inte bildas. Man kan nästan säga att muslimerna inte hade någon sjömakt alls. De engelska köpmännen kom till detta land med två syften. Under förevändning av handel och kommers byggde de på olika platser fästningar, anlade flottbaser, importerade trupper från hemlandet och blev på så sätt gradvis starkare, i syfte att etablera politisk överhöghet. I förverkligandet av detta syfte fick de all tänkbar hjälp och samverkan av den patriotiska (?) bengaliska hinduiska förmögna köpmannaklassen.

Sedan Murshid Quli Khans tid hade muslimerna avlägsnats från alla administrativa områden i Bengalen, och plats hade beretts där för hinduerna i Bengalen. Detta var resultatet av en ytterst stark fosterlandskärlek och ensidig generositet. Även om man senare fick betala priset för detta till sista öret. Från Alivardi Khans tid blev de rikets allsmäktiga herrar. Att vinna Bengalis tron var helt beroende av deras gunst. De var Bengalis kungamakare (King-Makers).

När Sirajuddaula utsågs till Nawab Alivardis efterträdare var bröderna Jagat Seth, Manik Chand, Durlabh Ram och andra så mäktiga att det var omöjligt för Siraj att sitta kvar vid makten efter att ha ådragit sig deras missnöje. Men trots att dessa mäktiga ämbetsmän försörjdes och underhölls av statskassan hyste de inte den minsta tacksamhet mot sin härskare. De nöjde sig inte med att ständigt ge Siraj dåliga råd, utan hyste i hemlighet en fullständig samhörighet med kompaniet. De gjorde sitt yttersta för att genom Sirajs fall sätta punkt för det muslimska styret och upprätta engelskt styre i detta land.

Sirajuddaula var inte bara patriot. Han var också en ytterst modig hjälte. Den snabbhet med vilken han omedelbart efter sitt maktövertagande kuvade Ghaseti Begums och Shaukat Jangs uppror vittnar om hans mod och klokhet. Han vann också flera segrar i sammandrabbningar med engelsmännen. Om hinduiska stormän som Alam Chand och Jagat Seth inte hade spelat en så ytterst förrädisk roll, skulle Bengals historia ha skrivits annorlunda. Mir Jafars roll är inte mindre förkastlig. Men i dramat om Plassey har han gjorts till den mest avskyvärda och förbannade personen. Efter att på ett förödmjukande sätt ha besegrat engelsmännen i slaget om Fort William i Kolkata överlät Nawab Sirajuddaula ansvaret för styret av Kolkata åt Manik Chand. Manik Chand återupprättade engelsmännen i Kolkata och Hugli. Sammansvärjningen för att avsätta nawaben fullbordades på råd av Rai Durlabh Ram, Umichand och bröderna Jagat Seth. Det råder inget tvivel om att Mir Jafar var skyldig till detta. Men hur stor del hade han egentligen i denna usla sammansvärjning? Högst en anna. Det måste dock sägas vara ödets ironi att ingen annan i historien är mer avskydd än han. Därför används orden ’Mir Jafar’ alltid som ett epitet före en förrädares namn.

Den patriotiske Sirajuddaula vädjade gång på gång enträget till de hinduiska stormännen, däribland Mir Jafar, att inte sälja Bengals och Bihars frihet till främmande makter. Men alla hans vädjanden och böner blev som rop i öknen.

Förrädarnas grupp tog hämnd för sin sedan länge hopade bitterhet genom att byta bort landets frihet. Inte ens då blev deras hämnd fullständigt tillfredsställd. Först när de på ett djävulskt sätt hade mördat Sirajuddaula släckte de den flammande elden av sin hämnd.

Engelsmännens avsikt var inte att undanröja Sirajuddaula från jordens yta och sätta någon annan på Bengals tron. De ville upprätta sin politiska överhöghet i landet. Eftersom Mir Jafar inte kunde tillfredsställa deras ständigt växande och orättmätiga krav, tvingades även han till slut träda tillbaka. Sirajuddaula var inte den ende som var illa omtyckt av de hinduiska stormännen. Om så hade varit fallet, skulle de inte ha ogillat Qasim i hans ställe. Deras enda önskan var att det muslimska styret skulle upphöra. Därför tvekade de inte att offra sitt eget lands frihet och frivilligt sätta det främmande styrets bojor kring halsen i stället för muslimskt styre. Efter Mir Jafar ville Mir Qasim uppriktigt genomföra en betydande förbättring av landets förvaltning och samtidigt återupprätta den ekonomiska stabiliteten. Men eftersom inte heller han kunde mätta engelsmännens omättliga hunger, måste även han lämna Bengals politiska arena. (Hill, Jadunath Sarkar; Malleson, dr Mohar Ali)

Under de två hundra år som följde efter att det brittiska väldet hade upprättats i Bengalen, Bihar och Indien i stort drabbades landets folk av allt som kunde drabba dem. Även om viss materiell välfärd uppnåddes, plågades nationen av underkastelsens förbannelse samt förödmjukelse och vanära, och det saknar motstycke i historien hur muslimerna utsattes för utsugning och förtryck. Hungersnöd, epidemier och fattigdom slukade landet. Detta behandlas utförligt i följande kapitel.

Bengals ekonomiska situation efter Sirajuddaulas fall

Efter slagen vid Plassey och Buxar försvann Bengals självständighet fullständigt. När den nominelle mogulkejsaren Alamgir II i Delhi år 1765 beviljade Ostindiska kompaniet diwani-rättigheterna över Bengalen, Bihar och Orissa, befästes deras lagliga rätt till detta område. Därefter blev den bild som framträdde av Bengals ekonomi ytterst smärtsam och nedslående. Efter slaget vid Plassey fanns visserligen nominella nawaber som Mir Jafar, men den militära makten kontrollerades av Ostindiska kompaniet. Efter 1765 hamnade även landets ekonomi helt under deras kontroll. Därför drabbades Bengals muslimska samhälle hårdast och på alla områden.

För att uppfylla de ekonomiska kraven i det konspiratoriska avtal som kompaniet ingick med Umichand och Mir Jafar för att avsätta Siraj-ud-Daulah tömdes Bengals statskassa. Som tidigare nämnts måste kompaniet enligt avtalets villkor betalas hundra lakh taka i falsk ersättning: femtio lakh till européerna, tjugo lakh till de hinduiska stormännen och sju lakh till armenierna. För att påskynda revolutionen måste Clive dessutom få femtiotvå lakh taka redan innan avtalet undertecknades (Fall of Sirajuddowla – Dr. Mohar Ali).

Efter att Mir Jafar besteg Bengals tron som en falsk nawab ökade kompaniets krav ständigt. Mir Jafar var tvungen att hålla dem välvilligt inställda och nöjda. Sedan skatteförvaltningen ställts under kompaniets ledning började hinduiska och engelska skatteindrivare, för att tillfredsställa myndigheterna, driva in skatterna genom extrem exploatering och förtryck och fylla kompaniets statskassa. Tidigare hade alla medel som samlades in från undersåtarna använts bland landets folk, för deras egen skull. Från och med då började de i stället överföras till banker och handelscentra i England.

Under hungersnöden 1776 dog en tredjedel av Bengals befolkning. Ändå visades ingen som helst nåd vid skatteindrivningen. När hungersnöden nådde sin höjdpunkt drevs sex lakh taka mer in än under föregående år, och följande år drevs ytterligare fjorton lakh taka in från Bengalen och Bihar. Medan människorna jämrade sig under hunger, törst och dödskval dansade engelsmännen och deras skatteindrivare i demonisk glädje, efter att ha sugit blodet ur dem. Dessa skatteindrivare var de hinduiska köpmännen i Kolkata, ockrare och affärsmän. Vilken större grymhet och demoniskhet mot mänskligheten kan man tänka sig? (Baden Power-Land system etc. – British Policy & the Muslim in Bengal – A. R. Mallick).

Landets rikedomar plundrades också på ett annat avskyvärt sätt. Kompaniet och dess tjänstemän kunde tillsätta vem de ville som nawab och avsätta vem de ville. Under de knappt åtta–nio åren från 1757 till 1765 hamnade i detta sammanhang minst 6 261 165 pund i fickorna på kompaniet och dess inhemska och utländska tjänstemän. Varje nawab höll kompaniet nöjt genom att ge det olika handelsförmåner och dessutom många värdefulla gåvor.

Abdul Moudud säger:

Den exakta räkningen över vilket oerhört pris konspiratörerna betalade för att på tröskeln till slaget vid Plassey köpa det brittiska herraväldet åt detta lands folk har ännu inte fastställts. Det är inte heller möjligt. Orsaken är att man endast kan få kännedom om en del av beloppet genom de skriftliga redogörelserna. Men hur ska man kunna mäta de enorma summor som, utanför räkenskaperna, skeppades över havet?

Bengals ekonomi under den brittiska tiden är inget annat än en gripande historia om systematiskt planerad exploatering. Historiker har gjort en ungefärlig beräkning och sagt att omkring 38 miljoner pund, det vill säga 6 miljarder taka räknat i dåtidens penningvärde, skeppades från Bengalen till England under de endast tjugotre åren 1757–1780. Omräknat till penningvärdet år 1900 motsvarade det 30 miljarder taka (I. O. Miller, citerad av Misra, s. 15).

Från skattkammaren i Murshidabad erhölls pengar till ett värde av 1,5 miljoner pund, förutom dyrbara juveler. Som ersättning fick den brittiska armén och flottan 400 000 pund; de sex ledamöterna i Select Committee fick 900 000 pund; rådets medlemmar fick vardera mellan 50 000 och 80 000 pund; och Clive själv fick 234 000 pund samt titeln »Sabat Jang», skänkt av padishahen, jämte ett jordegods med en årlig inkomst på 30 000 pund. Plassey-segraren Clive sade förvisso att »han själv förvånades över att ha visat sådan återhållsamhet». Mir Qasim gav 200 000 pund kontant för att bistå rådet. Mir Jafars son Najm-ud-Daulah gav 139 000 pund. Hur många hundratusen pund de vanliga soldaterna och engelsmännen vid handelsstationerna förskingrade är svårt att säga. Den berömde lantmätaren James Rennell anställdes 1764, tjugotvå år gammal, med en årslön på 1 000 pund, och återvände till Storbritannien 1777 efter att ha förskingrat mellan 30 000 och 40 000 pund. Därav kan man förstå hur stora summor kompaniets tjänstemän förskingrade. Som representanter för kompaniets välde i detta land, och efter pensioneringen när de återvände hem, levde de så furstligt att de kallades »indiska nabober».

…Clive själv erkände: ”Jag kan endast medge att en sådan barbarisk bild av anarki, kaos, muttagande, korruption och tvångsmässigt förvärv av rikedom aldrig har skådats någon annanstans än i Bengalen.” Ändå var det just den skamlöse Clive som var översteprästen i detta exploateringsoffer. (Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, Abdul Mawdud, s. 60–62).

6:e kapitlet

Det muslimska samhällets olyckor

Det muslimska samhällets gränslösa elände efter att Ostindiska kompaniet hade förstört Bengals självständighet kommer att framgå tydligt av den följande framställningen.

Före slaget vid Plassey dominerade de förnäma muslimerna de militära och civila tjänsterna. Så snart kompaniet hade tagit makten upplöstes den muslimska armén, redan under det första steget i den administrativa omorganisationen. Som följd blev även vissa högre tjänstemän arbetslösa. Därigenom drevs miljontals människor mot arbetslöshet och fattigdom.

För det andra blev ett stort antal muslimer avskedade när hela landets skatteförvaltning omorganiserades enligt det engelska systemet. Till följd av regeringens jordskattepolitik fördrevs många muslimska zamindarer från sina zamindarier. Även avskaffandet av den lokala polisordningen 1793 gjorde tusentals muslimer arbetslösa. När det brittiska styret etablerades i landet berövades de högre klassernas muslimer således inte bara statliga tjänster, utan även andra möjligheter att försörja sig.

De lägre klassernas muslimer livnärde sig vanligtvis på jordbruk och vävning. Från och med 1700-talets tredje fjärdedel förstördes Bengals väverinäring genom den omfattande importen av maskintillverkade textilier från Manchester, och miljontals vävare ställdes inför ruin. Därefter blev det svårt för dem att leva enbart av jordbruk.

Ända sedan kompaniet kom till detta land hade de hinduiska köpmännen i Calcutta blivit mycket välbärgade genom att tjänstgöra under det. De kallades ”gomastaer”. Efter slaget vid Plassey fick de ett verkligt gyllene tillfälle i den nya politiska situationen. Dessa gomastaer spelade en viktig roll i kompaniets monopoliserade salthandel och annan inhemsk handel och affärsverksamhet, och tjänade stora rikedomar. Men de förstörde landets handel och drev folket in i yttersta misär. Kompaniets inhemska och utländska tjänstemän tvingade allmänheten att köpa varor importerade från England till oerhört höga priser och att sälja landets egna produkter till mycket låga priser. För att redogöra för deras förtryck och övergrepp skulle det krävas en särskild bok. Bengals hinduiska tjänstemän gav kompaniets tyranni och förtryck sitt fulla stöd. År 1786 avlägsnades en gomasta vid namn Kalicharan från Tripura och utsågs till diwan eller chef för skatteförvaltningen i Chittagong, som straff för att genom sitt förtryck och sin utsugning ha drivit Tripuraområdet mot undergång. På ett år krävde han orättmätigt in trettiotusen taka från zamindaren i Chittagong. När saken lades fram för lord Cornwallis sade Chittagongs skatteförvaltningens kontrollör, herr Bird, att Kalicharan skulle avskedas och ersättas av hans gomasta Nityanandan. Men på grund av ingripandet från den mycket inflytelserike gomastan Jai Narayan Gosai i Calcutta avslutades saken där, och Kalicharan fick sitta kvar på sin post med hedern i behåll.

Av denna enda händelse kan man sluta sig till vilken förödande roll kompaniets hinduiska tjänstemän spelade i förstörelsen av landsbygden i Bengalen. En engelsman kommenterar: ”Den enda klass som engelsmännen och deras lagar räddade från undergång var de inhemska gomastorna, mäklarna och representanterna som var anställda under dem. Genom det sätt på vilket dessa människor snabbt började sluka landsbygden i Bengalen likt gräshoppor angrep de själva grundvalarna för Indiens existens.” – (Muinuddin Ahmad Khan, Muslim Struggle for Freedom in Bengal, s. 8).

Engelsmännens politik var att genom att etablera dem som hade hjälpt dem att beröva detta land dess självständighet och vinna politiskt herravälde här på alla samhällsnivåer helt undanröja muslimerna, så att de i framtiden aldrig skulle kunna återvinna tillräcklig styrka för att återfå sin självständighet. Till följd av Hastings jordförpaktningspolitik och Cornwallis permanenta jordskifte tog hinduerna de muslimska zamindarernas plats. Eftersom principen att utarrendera jord till den högstbjudande kontant hade införts, blev de gamla förnäma muslimska zamindarerna plötsligt oförmögna att betala det högsta budet kontant. Däremot utnyttjade den hinduiska bania-klassen, ockrarna, bankirerna samt de hinduiska förmögna handelsmännen detta gyllene tillfälle. Till följd av det permanenta jordskiftet överfördes större delen av de gamla zamindarierna snart till dessa förmögna handelsmän. Det underliggande syftet med det permanenta jordskiftet var att erkänna de hinduiska naiber, förvaltare och andra som var anställda under de muslimska zamindarerna. De uppgifter som publicerades i Calcutta Review 1844 uppgav att av ett dussin zamindarier, vars områden var lika stora som ett helt distrikt vardera, förblev endast två i de tidigare zamindarernas händer, medan de återstående övertogs av ättlingar till de gamla zamindarernas lägre tjänstemän. På så sätt uppstod överallt i Bengalen en ny zamindarklass, som blev fullständigt undergiven och betrodd av de nya utländska herrarna.

Hunter säger i sin bok The Indian Mussalmans: ”De hinduiska skatteindrivare som dittills hade varit anställda på lägre tjänster upphöjdes genom det nya systemet till zamindarklassen. Det nya systemet gav dem äganderätt till jorden och möjligheter att samla rikedomar. Under sitt eget styre hade däremot muslimerna åtnjutit dessa förmåner uteslutande.” – (Hunter, The Indian Mussalmans: översatt av Anisuzzaman, s. 141).

Under det muslimska styret var lagen sådan att zamindarerna skulle hålla noggrann uppsikt över samhällsomstörtare, förbrytare och banditer och tjuvar. Om de greps skulle de överlämnas till regeringen tillsammans med det plundrade godset. År 1772 upphävde kompaniet denna lag. Som följd började de nya zamindarerna i stället för att driva bort banditerna och tjuvarna hysa dem och dela det plundrade godset med dem. Det bör inte vara svårt att föreställa sig vilka dessa banditer och tjuvar var, och vilka de olyckliga människor på landsbygden i Bengalen var som blev plundrade. Enligt uppgifter som publicerades i Calcutta Review 1944 hyste dessa nya zamindarer banditer och tjuvar i syfte att förvärva rikedom. Även i magistratens rapport från Dhaka-Jalalpur, publicerad 1799, erkändes dessa missgärningar som sanna.

– (Muinuddin Ahmad Khan – Muslim Struggle for freedom in India – s. 10).

Det permanenta jordskiftet nöjde sig inte med att undanröja de muslimska zamindarerna och endast upprätta en ny zamindarklass; de gavs också full rätt att på nytt fastställa jordskatterna. I detta avseende visade de prov på yttersta godtycke. Dessa zamindarer överlät sina zamindariområden till kontraktstagare, det vill säga pattnidarer, mot mycket höga belopp i form av statlig skatt. Dessa överlät i sin tur ansvaret till underpattnidarer mot höga arrenden. Därför drev de genom tvång och våld in fyra till tio gånger så mycket från bönderna som den skatt som gick till statskassan. Denna nya zamindarklass hade, så att säga, blivit herrar över raiyaternas liv och död.

Från magistratkontoret i distriktet Faridpur har man funnit vissa offentliga handlingar, av vilka det framgår att minst tjugotre slag av ”orättmätiga och olagliga” abwaber drevs in från raiyaterna. Buchanan säger: ”Att hämta raiyaterna från deras hem, hålla dem inspärrade i flera dagar och slå dem för att driva in skatten var en helt vanlig företeelse. Dessutom brukade man driva in zamindarens skatt från de analfabeta bönderna med falska kvitton och förskingra den.” (M. Martin – The History, Antiquities, Topography & Statistics of Eastern India, London 1838, vol. 2).

Berättelsen om de hinduiska zamindarernas omänskliga övergrepp och Titumirs rörelse mot zamindarerna kommer att behandlas på sin rätta plats.

För att få en exakt bild av hur det muslimska samhället i Bengalen i stort såg ut i början av 1800-talet måste man känna till vilket tillstånd som rådde inom dess tre viktigaste beståndsdelar eller delar. Dessa tre delar av samhället var nawaben, överklassen och bondebefolkningen.

1. Nawaben

Efter slaget vid Plassey hade nawaben blivit ett verktyg i Kompaniets händer. Tjugofyra Parganas, Bardhaman, Medinipur och Chittagong måste överlåtas till Kompaniet. Det gavs ensamrätt till handel och affärsverksamhet inom landet. Dessutom måste Kompaniet och dess vita och indiska tjänstemän få stora gåvor. Enligt räkenskaperna från Kompaniets utvalda kommitté från 1772 uppgick värdet av de gåvor som Mir Jafar gav till en miljon tvåhundrafemtio tusen pund. Efter 1865 fick nawaben ett årligt understöd på 5 386 000 taka. År 1770 sänktes det till tre miljoner tvåhundratusen och 1772 till endast en miljon sexhundratusen taka. Tidigare anställde nawaberna många muslimer i sin tjänst. De gav de förnäma familjerna omfattande ekonomiskt stöd, jagir-gods och annat. När allt detta upphörde hamnade de i yttersta nöd. Några lämnade Bengalen och begav sig till andra platser för att söka sin lycka, medan de återstående fortsatte att pressas ned av fattigdomen.

2. Förnäma eller högre ståndets muslimer

De förnäma muslimerna kom vid olika tider till detta land som erövrare eller som djärva lyckosökare. Därefter kom de att älska detta land av hela sitt hjärta och sin själ och antog det som sitt eviga hem. Som erövrare hade de naturligtvis rätt att inneha olika höga ämbeten i regeringen. Hunter säger att en förnäm muslimsk familj hämtade sina inkomster från tre huvudsakliga källor: ledarskap inom militären, uppbörd av skatter samt tjänster inom rättsväsendet och administrationen.

Den första källan var, kan man säga, helt och hållet deras monopol. Mir Jafar avskedade själv åttio tusen soldater från tjänsten. Najmuddaula fick behålla endast det antal soldater som behövdes för att upprätthålla hans egen värdighet. Följaktligen kom flera hundra tusen muslimer i Bengalen och Bihar att pressas ned av arbetslöshet och fattigdom.

Hunter säger: Den första av inkomstkällorna är armén. Där stängdes muslimernas tillträde helt. Ingen son från en förnäm muslimsk familj kunde längre träda in i vår armé. Även om de någon gång fick en plats av militära skäl, gav detta dem ingen möjlighet att tjäna pengar.

Deras andra inkomstkälla var de viktiga posterna inom skatteuppbörden. Men ovan har beskrivits hur hinduiska skatteindrivare på lägre nivå, tack vare Kompaniets gunst, i ett enda språng blev ägare till muslimernas zamindariegods.

Lord Metcalfe anmärkte år 1820: Landets jord och egendomar togs från de verkliga ägarna och överläts till en grupp babuer, som hade blivit rika genom mutor och extrem korruption. Detta genomfördes på grundval av en så fruktansvärd och förtryckande politik att dess like är sällsynt i världen.

-(E. Thompson, The Life of Charles Lord Metcalfe; A.R. Mallick: British Policy and the Muslims of Bengal).

Redan före 1800-talet hade engelsmännen och hinduerna trätt in i stället för de muslimska tjänstemän som innehade höga poster inom skatteförvaltningen och i stället för jordens verkliga ägare.

Sedan urminnes tider brukade Indiens muslimska härskare, för att främja folkets utbildning, ge muslimska lärda skattefria jordegendomar under benämningar som jagir, tamgha, ayma och madad-i-ma’ash. Enligt Buchanans

uppfattning hade enbart i Bihar och Patna-distriktet tjugoen olika slags skattefria jordegendomar skänkts till olika personer och institutioner. Under det engelska styret drevs dessa lakhiraj-innehavare bort från sin äganderätt under allehanda förevändningar. Som exempel kan nämnas att Mr. Taylor, särskild vice skatteindrivare i Burdwan, på en enda dag avkunnade dom mot 429 lakhiraj-innehavare i deras frånvaro.

Under den engelska regeringens Tribunals of Resumption återtogs lakhiraj-egendomarna av regeringen. En tjänsteman vid Chittagong Board of Revenue gjorde följande kommentar: Det finns inget att förvånas över om lakhiraj-innehavarna började tvivla på regeringens avsikter. Det är helt naturligt. I samtliga 1 463 mål fattades beslut till regeringens fördel i lakhiraj-innehavarnas frånvaro. Efter denna bittra erfarenhet måste de ha förlorat förtroendet för Tribunals of Resumption (Smiths kommentar i Harveys rapport av den 19^th juni 1840; A.R. Mallick, British Policy and the Muslims of Bengal).

För att driva bort muslimska lakhiraj-innehavare från deras rättmätiga äganderätt till jorden användes olika skändliga metoder, och bland de engelska tjänstemännen rådde en fientlig inställning i denna fråga. Många lakhiraj-egendomar konfiskerades eftersom lakhiraj-innehavarnas handlingar inte registrerades. Distriktens skatteindrivare drog medvetet ut på tiden och underlät att registrera handlingarna i tid. Därför kunde lakhiraj-innehavarna, trots sina försök, inte få handlingarna registrerade.

I Chittagong gavs lakhiraj-innehavarna inte någon som helst kallelse att inställa sig i rätten. I många fall visade det sig också att egendomen hade överlåtits till någon annan långt innan domslutet i målet verkställdes. Mellan 1828 och 1851 spreds spioner, falska vittnen och resumptionstjänstemän som gräshoppssvärmar över hela Bengalen och Bihar för att samla in falska uppgifter om lakhiraj-innehavarna och dra in muslimer i rättegångar. I dessa mål gjorde, utöver regeringen, även en tredje part enorma vinster. De som avgav falskt vittnesmål och de som försåg regeringstjänstemännen med påhittade uppgifter tjänade stora summor pengar. Däremot gick den muslimska över- och medelklassen under. Till följd av att lakhiraj-egendomarna konfiskerades stängdes även många utbildningsinstitutioner.

Pandit Jawaharlal Nehru säger:

Efter att engelsmännen hade etablerat sig i Bengalen fanns där många ”muafi”, det vill säga skattefria jordegendomar. Många av dem var privatägda, men de flesta hade donerats som waqf för att bekosta läroanstalter. Nästan alla grundskolor, maktaber och många institutioner för högre utbildning var beroende av inkomsterna från dessa ”muafi”. Ostindiska kompaniet behövde snabbt få in pengar för att kunna betala vinster till sina delägare i Storbritannien. Kompaniets direktörer satte nämligen stark press på det i detta avseende. Då antogs en politik att på ett välplanerat sätt konfiskera ”muafi”-egendomarna. En order utfärdades om att hårda bevis skulle läggas fram till stöd för dessa jordegendomar.

Men de gamla besittningsbreven och tillhörande handlingarna hade redan antingen försvunnit någonstans eller blivit uppätna av insekter. Därför konfiskerades nästan alla ”muafi”- eller skattefria egendomar. Många jordägare från ansedda familjer berövades sina rättigheter. Inkomsterna för många skolor och högskolor upphörde. På detta sätt kom många jordegendomar i regeringens direkta besittning, medan många ansedda familjer utplånades. Alla de läroanstalter som dittills hade varit beroende av inkomsterna från ovan nämnda ”muafi” stängdes. Ett stort antal lärare och anställda inom utbildningsväsendet blev arbetslösa. – (Pandit Jawaharlal Nehru: The Discovery of India, s. 376–377)

Det tredje försörjningsmedlet för muslimer ur de högre och förnäma klasserna var anställning i statens tjänst – inom domstols- och förvaltningsväsendet. Även efter att kompaniet hade fått diwanin behöll de sina anställningar i omkring femtio år. Detta berodde på att det officiella språket fram till dess hade varit persiska. Men plötsligt ersattes persiskan av engelskan som officiellt språk. Muslimerna var inte alls förberedda på detta. År 1832 lade kapten T. Macam fram ett förslag inför Select Committee om att engelskan gradvis skulle införas och att de muslimska tjänstemännen åtminstone skulle få fem eller sex års frist genom ett föregående meddelande. Hunt Mackenzie lade fram ett liknande förslag. Han sade att engelskan borde införas gradvis och successivt i distrikten. Men eftersom förändringen genomfördes plötsligt överallt avskedades tusentals muslimska tjänstemän, vars försörjning helt och hållet var beroende av deras anställningar. År 1829 började engelska läras ut i skolor och högskolor som medel för all slags utbildning. Från den 1 april 1837, den första dagen på det dåvarande räkenskapsåret, infördes engelskan plötsligt som officiellt språk.

Även herr Hunter erkände dessa sanningar och sade hånfullt:

”Nu får dessa Indiens tidigare herrar ingen plats någonstans, utom i ett par underordnade tjänster i fängelserna. I olika kontor, i skrivartjänster, på ansvarsfulla poster vid domstolarna och till och med på högre poster inom polisen anställs ivriga hinduiska ungdomar från de statliga skolorna.”

Den hinduiska gemenskapen drog full nytta av denna förändring. Efter att ha lärt sig engelska vid olika högskolor fick de monopol på statliga anställningar överallt. Däremot berövades de förnäma muslimska familjerna, till följd av den politiska omvälvningen, alla möjligheter och förmåner till försörjning och kastades ut i fattigdom, svält och undergång.

3. Muslimer ur de lägre klasserna: bönder och vävare

Ovan har en liten antydan givits om den yttersta misär som drabbade bönderna till följd av den permanenta jorduppgörelsen.

Det har också nämnts att det mellan zamindarerna och de verkliga bönderna fanns ytterligare två skikt, nämligen patnidarer och underpatnidarer. Genom dessa två klasser drevs flera gånger mer in från raiyaterna än den arrendeavgift som tillkom zamindarerna, och därför fanns det ingen gräns för exploateringen och utarmningen av raiyaterna eller bönderna. Under zamindarernas och patnidarernas förtryck blev deras liv outhärdligt. Tvingade därtill måste de vända sig till hinduiska mahajananer. De var tvungna att låna pengar till räntor på mellan 37 och 60 procent. Dessutom måste de pantsätta sina oxar och bufflar hos mahajanerna. Om de på grund av nöd tog emot någon spannmål i förskott från mahajanerna, måste de återbetala det dubbla. Eftersom den skördade grödan dessutom måste levereras till mahajanens hus, blev de även där lurade. Kort sagt roade sig dessa zamindarer och mahajaner med att leka med de olyckliga böndernas liv.

Det fanns inte heller något sätt att avhjälpa böndernas sådana lidanden och olyckor, eftersom det var ytterst kostsamt. Dessutom ökade zamindarerna och deras ombud kostnaderna flera gånger genom mutor och allehanda korruption. Följden blev att zamindarer och mahajaner drev dem från deras hem, jord och ägor och förvandlade dem till vägens tiggare.

Bönderna odlade, utöver ris och andra grödor, även indigo. Indigo¬odlingen hade varit etablerad i detta land sedan långt tillbaka. I mitten av 1600-talet exporterades indigofärg för första gången från Indien till Europa. Britterna organiserade indigoodling i sina amerikanska och västindiska kolonier. Efter att dessa hade gått dem ur händerna blev Bengalen det främsta indigo¬levererande landet. År 1805 uppgick indigoodlingen i Bengalen till 64 803 maund, och 1843 hade mängden fördubblats. I Bengalen, Bihar och särskilt i de muslimskt befolkade distrikten Dhaka, Faridpur, Rajshahi, Pabna, Nadia, Murshidabad med flera bedrevs indigoodling i stor skala under brittisk överinseende vid mitten av 1700-talet. Men de utländska härskarna fastställde ett så lågt pris på indigo att odlarna förlorade sju rupier per bigha, vilket var sju gånger den arrendeavgift som betalades per bigha. Trots detta tvingades odlarna att odla indigo. De omänskliga övergrepp och det förtryck som härskarna utsatte Bengals indigoodlare för har skrivits ned i historien i hjärtskärande och hårresande berättelser. De maktberusade härskarna och deras ombuds känsla för mänsklighet hade helt försvunnit. Annars skulle inte Bengals luft och himmel ha genljudit av bönders – från barn till gamla och kvinnor – hjärtskärande klagorop på grund av deras förtryck.

De fattiga och nödlidande bönderna hoppades kunna tjäna lite pengar genom indigoodling för att överleva. Genom att utnyttja deras fattigdom och hjälplöshet tvingade de engelska indigoodlarna dem att ingå olika avtal som gick emot böndernas intressen. Ofta grep de motvilliga bönder och satte eld på dem. Om de ändå inte kunde få dem att gå med på saken, tog indigoodlarna med stöd av falska kontrakt deras jordar i besittning med våld och lät sina anställda odla indigo där. Ibland tog en grym zamindar ifrån en bonde hans jord för att straffa honom och överlämnade den till indigoodlarna. När Ashley Eden en gång vittnade inför Indigokommissionen år 1860 sade han att det av olika brottsregister framgick att fyrtionio fall hade inträffat där indigoodlare varit inblandade i allvarliga brott såsom upplopp, mord, mordbrand, banditdåd, plundring och bortförande med våld. Många år dessförinnan hade en viss magistrat inför en kristen missionär yttrat att inte ens en låda indigo skickades till England utan att den var färgad med människoblod. (Indigokommissionens rapport från 1861 och Calcutta Christian Observer, november 1855.)

Det fanns inget sätt att avhjälpa indigoodlarnas lidanden och olyckor. Även när bönder brutalt torterades inför chowkidarer och dafadars hade chowkidarerna inte möjlighet att med minsta ord avslöja detta. En gång, när de grymma indigoodlarna satte eld på en by, samlade en man folk genom att ropa för att släcka elden. Därför blev han brutalt misshandlad och hölls i fyra månader i ett mörkt rum medan han var skadad. Samtidigt höll indigoodlarna polisen under kontroll genom att ge den stora mutor. (Indigokommissionens rapport från 1861.)

De olyckliga och hjälplösa bönderna kunde inte hoppas på någon hjälp eller rättvisa från magistraten. I den nämnda Indigokommissionens rapport sägs att magistraterna med vit hud alltid tog sina landsmäns parti. Strafflagarna hade utformats på ett sådant sätt att det var omöjligt att straffa en engelsk undersåte. En fattig bonde vågade inte lämna sin hustru, sina barn och sin familj i en avlägsen trakt för att resa till Kolkata och väcka talan. I hans frånvaro skulle indigoodlarna nämligen förstöra hans hustrus, barns och familjs liv, egendom och heder. Indigo odlades i större omfattning i områden med muslimsk majoritet. Därför blev muslimer ur de lägre klasserna ständigt utsatta för indigoodlarnas yttersta förtryck och brutalitet.

Vävare

Liksom bondeklassen drabbades även vävarklassen i detta land av yttersta misär. Miljontals muslimska vävare i Bengalen och Bihar försörjde sig genom väverinäringen. Redan innan 1800-talet hade nått sitt slut hade väverinäringen upphört att vara en lönsam näring. Trots detta höll de muslimer som ännu inte hade något annat val fortfarande fast vid väveriet; enligt folkräkningen 1891 uppgick deras antal i provinsen Bihar och i flera distrikt i Bengalen till 7,71,237. Vävarna i Nadia, Dinajpur, Rangpur, Bogra, Jalpaiguri, Noakhali, Tripura och Chittagong ingick inte i detta antal. Därför kan man utan tvekan säga att antalet muslimska vävare i hela Bengalen och Bihar i början av kompaniets tid var minst tio gånger så stort som det ovan angivna antalet. Nedan följer en kort redogörelse för hur dessa vävarnas näringsidkare ruinerades.

Innan Ostindiska kompaniet kom till detta land hade väverinäringen där nått sin högsta blomstring. I varje distrikt tillverkades utmärkta vävnader av särskilda slag. För att möta efterfrågan importerades stora mängder bomull. Dessa väverier framställde både grova och fina tyger. Indien var en marknad för grova tyger, medan fina och mycket fina tyger exporterades till olika delar av Europa. Med de muslimska härskarnas hjälp, stöd och beskydd exporterades de mycket fina sidenvävnaderna från Dhaka till olika delar av Europa. Under två århundraden hade det mycket fina sidenet ‘muslin’ från Dhaka, under de muslimska härskarnas hjälp, stöd och beskydd, varit en stor attraktion på de europeiska marknaderna. Vare sig det gällde grova tyger eller mycket fina sidentyger var båda ett betydande bidrag från de muslimska vävarna. En engelsk köpman vid namn William Bolts berättar, när han redogör för kompaniets obeskrivliga övergrepp mot vävarna, att all handel var kompaniernas monopolrättighet. Engelsmännen samt de underordnade hinduiska köpmännen och gomastorna fastställde tygpriserna efter eget godtycke och tvingade vävarna att till dessa priser leverera en bestämd mängd tyg. Liksom indigo-odlarna tvingades de också att underteckna avtal som stred mot vävarnas intressen. Vävarna tvingades att inom en bestämd tid leverera tyg av en bestämd kvalitet och mängd, till det pris som engelsmännen själva hade fastställt – detta kallades sådana avtal. De priser som de fastställde var dessutom femton till fyrtio procent lägre än marknadspriserna. Om vävarna inte kunde tillfredsställa kompaniet och dess tyranniska mellanhänder blev de piskade. Det var som att flå en levande människa och äta hennes kött. Det sägs att ociviliserade och barbariska skogsbor i forna tider vid behov stillade sin hunger med människokött. Men på vilket sätt var dessa så kallade civiliserade engelsmän och deras mellanhänder bättre än dem?

Senare tillfogade kompaniets direktörer den bengaliska textilindustrin ett förödande slag. I stället för att importera färdigt tyg från Bengalen till England började de importera bomull och silke som råvaror. Därefter rekommenderade de att hantverkarna som tillverkade sidentyger skulle tvingas arbeta i kompaniets egna fabriker i stället för vid sina egna vävstolar. Följden blev att detta industridominerade land förvandlades till en råvarumarknad för Englands textiltillverkare. Efter 1789 började exporten av det fina sidentyget från Dhaka att minska. År 1799 exporterades enbart från Dhaka tyg för tolv lakh rupier. Tolv lakh på den tiden kan utan vidare, räknat i dagens penningvärde, sägas motsvara tolv crore rupier. År 1813 hade exporten sjunkit till tre lakh rupier. År 1817 upphörde exporten av tyg tillverkat i Dhaka helt och hållet.

Kort sagt byggdes Manchesters textilindustri upp på blodet och köttet från den inkomstlösa vävarbefolkningen, efter att textilindustrin i Bengalen och Bihar hade förstörts. Så småningom förvandlades exportlandet till en marknad för importerade varor. Från 1786 till 1790 importerades årligen textilier till detta land till ett värde av tolv lakh pund. År 1809 hade mängden stigit till ett värde av en crore och åttiofyra lakh pund. Britternas politik var just att gradvis utrota vävarbefolkningen i detta land, som till största delen var muslimsk. (Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling).

Pandit Jawaharlal Nehru har i sin bok The Discovery of India tecknat en tragisk bild av vävarnas sorg och misär. Han säger: Dessa vävares gamla yrke upphörde helt. Ingen dörr till något nytt yrke stod öppen. Endast dödens dörr stod öppen. Miljontals dog. Lord Bentinck sade i sin rapport från 1834 att deras sorg och misär saknar motstycke i handelns historia. Indiens vägar och stigar fylldes av vävarnas ben. – (Pandit Nehru: The Discovery of India, s. 352).

Kort sagt står det klart av den korrekta historien och de många uppgifterna från de hundra år som följde efter att detta lands frihet och suveränitet överlämnades till främmande imperialister genom slaget vid Plassey, att denna periods historia är historien om exploatering, plundring, förföljelse och förtryck, bedrägeri och svek samt massmord på muslimerna i Bengalen. I detta arbete eggade den grupp inhemska ‘babuer’ som gynnades av kompaniets regering till, och gav på alla sätt hjälp och stöd. De fick också fullt betalt för sitt förräderi mot landet. Det bestod i att landets alla zamindari- och jotedari-egendomar rycktes från de verkliga ägarna och gavs åt dessa ‘babuer’ för evigt innehav, att ärvas av söner och sonsöner. Genom mutor och korruption blev de dessutom ägare till ofantliga rikedomar. – (E. Thompson: The Life of Charles Lord Metcalfe; A. R. Mallic: British Policy & the Muslims of Bengal).

Ett hjärtskärande exempel på exploatering och förtryck är detta: under ‘den stora svälten 1770’ dog en tredjedel av befolkningen i Bengalen, och jordbruket drabbades av en fullständig nedgång. Men Warren Hastings drev genom beräkningar och hårda påtryckningar in mer pengar än den fastställda skatten och använde dem inte för att lindra de döende böndernas lidande. I stället gjorde han en vinst på 67 593 rupier genom att sälja 33 913 maund ris från distriktet Bakarganj. Han lagrade 40 000 maund ris från Dhaka i garnisonens magasin i Bankipur, säger Abdul Mawdud i sin bok Medelklassamhällets utveckling (s. 63).

Abdul Mawdud säger vidare att Taj Mahal, som arkitekter beskriver som det främsta exemplet på arkitekturkonst i världen, vars uppförande kostade 23 crore dollar och vars genialt utformade plan får även den störste världserövrares sinne att blekna av skam, en gång hade avtalats att säljas av Lord Bentinck – som i Indien hyllades som en av de mest nåderika och välgörande generalguvernörerna – till en hinduisk entreprenör för endast en och en halv lakh dollar, för att monumentet skulle rivas och dess material tillägnas honom. (The Round the World Traveller, Loreng: s. 379). Warren Hastings rev loss badhuset i Diwan-i-Khas och skickade det som gåva till George IV i England, och Lord Bentinck sålde palatsets övriga delar och ökade därigenom Indiens skatteintäkter (India: Chirol, s. 54; The Story of Civilization, Our Oriental Heritage av Will Durant, s. 609–610).

På samma sätt pryder det dyrbara, plundrade ”Koh-i-Noor” fortfarande det engelska kungliga palatset. Genom sådana plundringar avslöjas den yttersta uselheten hos de engelsmän som är så stolta över bildning, lärdom, civilisation och förfining.

Edmund Burke gjorde verkligen ett skoningslöst uttalande: Om vi i dag måste lämna Indien, kommer det inte att finnas något som bevisar att detta land någonsin stod under någon bättre varelses herravälde än en orangutang eller en tiger. (Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling, s. 64)

Strax före slutet på Kompaniets styre sade John Bright: ”Hundra år av historia över Indiens oskyldiga folk är en historia om outsägliga brott (Oxford History of India: s. 680).

Relationerna mellan hinduer och muslimer: religion och kultur

Muslimer kom från länder som Arabien, Turkiet, Iran-Turan och Afghanistan till Bengalen och den indiska subkontinenten från början av medeltiden. Därefter kom de att älska detta land av hela sitt hjärta och sin själ, tog det till sin eviga hembygd och levde sida vid sida med landets hinduer under århundrade efter århundrade. Men den historiska, grymma sanningen är att dessa två folk, trots att hinduer och muslimer i mer än tusen år har bott sida vid sida, vuxit upp och levt under samma himmel och i samma klimat, inte bara har misslyckats med att smälta samman, utan inte heller har kunnat utveckla någon andlig förbindelse mellan sig. Det är naturligtvis inte så att de under denna långa period aldrig samarbetade eller delade varandras glädje och sorg. Men det skedde endast på särskilda platser, vid särskilda tider och inom särskilda områden – inte som folk, utan som grannar. Och även då endast tillfälligt. Varaktiga rötter av vänskap och samhörighet kunde aldrig slå rot mellan dem. När doktor Ramesh Chandra Majumdar beskriver orsaken till att avståndet mellan dem förblev oförändrat trots att de bodde sida vid sida, säger han:

De två samfunden hade helt motsatta trosföreställningar och samhällsordningar … Hinduerna hämtade inspiration till den bengaliska litteraturen från sanskrit, medan muslimerna hämtade sin från arabiska och persiska. Muslimernas religiösa fanatism hade också gjort muslimerna lika fientligt inställda till dem. … För att hinduerna inte ens skulle kunna visa den minsta sympati för det muslimska samhället hade ledarna för det hinduiska samhället infört stränga föreskrifter. (Ramesh Chandra Majumdar: Bangladeshs historia under medeltiden, s. 242–43 och 334–50).

Poeten Rabindranath Tagore har beskrivit orsaken till att avståndet mellan de båda samfunden inte har försvunnit och att en andlig gemenskap inte har uppstått. Han säger:

”Den djupaste släktskapets ström flyter i blodet, inte i ord från munnen. Om de som föreställer sig att de utgör en enda stor nation för all framtid hindras från att förenas genom blodets band av religionens regler, då kommer deras förening aldrig att bli en förening av hjärtan. – [Rabindranath Tagores samlade verk (hundraårsjubileumsutgåvan), band 13, s. 308]

Således framgår det att denna skillnad och detta avstånd inte bara är ytliga och konstlade. I deras djupaste grund ligger deras skilda och motsatta religiösa trosföreställningar och kulturer. H.V. Hodson, konstitutionell rådgivare åt Indiens tidigare vicekung lord Linlithgow, gjorde följande kommentar om Indiens två folk, hinduerna och muslimerna, som kan citeras här. Han sade:

”…Här finns två stora samhällsgrupper som lever i samma land, så att säga i samma by, delar samma glädje och sorg och står under samma regering. De är inte heller åtskilda med avseende på ursprung. De flesta indiska muslimer härstammar nämligen från samma tidigare förfäder som deras hinduiska grannar. Ändå är de åtskilda och särskilda. De skiljer sig inte endast åt i fråga om religiös tro och sedvänjor, utan också vad gäller livets hela ordning och den mentala synen på tillvaron. Varje grupp eller samhälle är varaktigt grundat på börd. Det finns varken någon sedvänja av ömsesidiga äktenskap mellan dem eller någon möjlighet att de skall smälta samman och bli ett.” – (H.V. Hodson, The Great Divide, s. 10).

I Bengalen liksom på den indiska subkontinenten har hinduer och muslimer sedan urminnes tider bevarat sin religiösa och kulturella särart. Doktor Ramesh Chandra Majumdar säger:

”Muslimerna har, från medeltidens början till dess slut, på vissa platser levt sida vid sida med hinduerna i 1 300 till 700 år, men de är alltjämt precis som tidigare. … När muslimerna i början av 700-talet erövrade Sindh och för första gången slog sig ned i Indien, var de grundläggande skillnader som då fanns mellan hinduer och muslimer, även efter tusen år, exakt desamma, bortsett från skillnaden i språk. … Sedan början av detta århundrade har en uppfattning varit rådande i vårt land att hinduerna och muslimerna under medeltiden, genom en blandning av hinduisk och muslimsk kultur, båda förlorade sin särart. Och att en ny kultur därigenom bildades, som varken var hinduisk eller islamisk – den indiska kulturen. Under första hälften av 1800-talet hyste de dåtida främsta hjältarna i Bengalen, såsom Raja Rammohan Roy och Dwarakanath Tagore, och under dess senare hälft Bankimchandra Chattopadhyay med flera, rakt motsatt uppfattning; och 1800-talets bengaliska litteratur stöder just denna motsatta uppfattning. Sanningen kommer att bevisas om man jämför vad det hinduiska samhället och den hinduiska religionen var år 1200 med vad den hinduiska religionen och samhället hade blivit år 1800.” – (Ramesh Chandra Majumdar, Bangladeshs historia: medeltiden, s. 242–243 och 334–350).

Efter muslimernas ankomst till Indien har hinduer och muslimer levt tillsammans i över tusen år, men i stället för att bilda ett enda folk har deras särart blivit allt tydligare och starkare. K. M. Panikkar kommenterar detta i sitt verk Survey of India History: ”Den främsta sociala följden av islams införande som religion i Indien blev att samhällskroppen delades lodrätt i två delar. De olika grupper som hade uppstått i det hinduiska samhället före 1200-talet var till sin natur i viss mån horisontella. Då kunde buddhismen införliva dessa underreligioner, och med tiden skapade de sina egna regionala hemvist inom hinduismens gränser. Islam däremot delade det indiska samhället tydligt i två delar från topp till botten. Och det som i dagligt språkbruk är känt för oss som tvånationsteorin föddes redan då. Därefter kom två parallella samhällen att bestå, lodrätt åtskilda, på samma grund. På livets alla områden blev de två samhällena åtskilda och självständiga och framträdde var för sig. Det fanns inget slags socialt umgänge eller utbyte mellan dem på livets olika områden. Omvändelsen från hinduism till islam fortsatte visserligen oavbrutet. Men samtidigt uppstod nya idéer och grupper samt en ny motståndsinriktad säkerhetsmentalitet. Därigenom framstod den hinduiska samhällskroppen gradvis som allt starkare.”

Den framstående lärde doktor Syed Mujtaba Ali, som utbildades vid Visva-Bharati, grundat av Rabindranath Tagore, har uttalat en obarmhärtig sanning som kan återges för läsarna. Han säger:

”De söner och sonsöner till de ariska tänkare som skapade stora filosofiska läror och som var stolta över sitt arv ägnade sig under hundratals år efter muslimernas ankomst åt filosofi i sina egna lärosäten, men de fick inte minsta kännedom om den filosofi som under hundratals år på arabiska hade studerats i byns närbelägna madrasa, från Platon till nyplatonismen och vidare till tänkare som al-Kindi, al-Farabi, Avicenna, al-Ghazali och Averroës. Inte heller försummade de muslimska maulvisorna detta i mindre grad – inte en enda gång undersökte de vad som studerades i det närbelägna lärosätet. … Det sägs att Chaitanya var bekant med islam … men såvitt vi vet försökte Chaitanyadeva inte åstadkomma någon skriftlärd förening mellan de båda religionerna. Hans främsta mål i livet var att organisera och reformera hinduismen och föra den från undergångens väg till en ny ungdom. … Den kunskap, vetenskap, religionsfilosofi som muslimerna hade fört med sig, och de tusentals poeter, lärda, religionskunniga och filosofer som under den följande tiden, särskilt under mogultiden från Akbar till Aurangzeb, kom till detta land från det av mongolerna härjade Iran och Turan och lade fram hela sin poetiska och lärda förmåga vid mogulhovet – av detta drog de hinduiska lärda inom religionens skrifter och de hinduiska filosoferna inte den minsta nytta … Ingen förbindelselänk upprättades mellan dem och de hinduiska lärda.” – (Barobabu, Syed Mujtaba Ali).

Islams omvälvande och revolutionära budskap om tawhid, att överlämna allt inför Skaparen, islams universella broderskap och kärlek, dess budskap om jämlikhet och rättvisa samt dess demokratiska ideal väckte en så stark dragningskraft och hänförelse i människornas sinnen att den var oemotståndlig. Därför började hinduer i stora skaror söka skydd under islams svalkande skugga. Därefter blev hinduismens uppgift självförsvar. Inför islams budskap var självförsvar inte heller särskilt lätt. Därför har budskap om religiös förening och enhet förkunnats och återklingat här och där i Indien genom tiderna – genom framträdandet av förkunnare och heliga män som Ramananda, Ekalavya, Dadu, Nanak och Kabir. Med islams monism som grund ville de reformera hinduismen för att försvara den mot islam. Eller också var deras försök endast ett försök att föra in hinduismens inflytande och infiltration i islam och, liksom med buddhismen och jainismen, kasta islam framför den alluppslukande hinduismens ansikte.

I detta sammanhang säger Abdul Maudud:

”Dessa rörelser uppstod visserligen genom de stora möjligheter och fördelar som brahmanisterna fick på 1900-talets politiska arena, och det var de hinduiska politikerna som, under beteckningen ’nationalistiska’, började tala om en enhetlig indisk kultur. Dessutom började de snart aktivt försöka hindra islam och den mäktiga muslimska kraften och, om möjligt, driva bort dem. Då blev deras politiska roll och statliga behov tydliga genom talet om denna sammansmältning. (Abdul Maudud: Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, s. 25).

Med hänvisning till Ahmad Sharifs ’Muslimsk পদ-litteratur’ (Sahitya Patrika, regnnumret, 1367) säger Abdul Maudud:

”Det finns många bevis för att detta syfte blev tydligt i sikhiska eller vaisnavitiska rörelser. Av statliga skäl fortsatte vägen mot sammansmältning från kejsar Akbar ända fram till Gandhis tid. På denna väg kan Gandhis sång ’Ramdhun’ och några av Nazruls dikter betraktas som de sista försöken.”

Därefter säger han att detta i själva verket var nya försök av den allslukande, begärliga brahmanistiska hinduismen – ett desperat försök att på denna väg uppsluka islam som en pytonorm. Av statliga skäl har detta stora mantra om religionssammansmältning och kulturell enhet sjungits tidigare och sjungs fortfarande. (Abdul Maudud, samma verk, s. 25).

Av den korta diskussionen ovan har det tydligt framgått att det löjeväckande försök som, av rent politiska skäl, från kejsar Akbars tid och ända fram till 1900-talets andra fjärdedel gjordes att genom att blanda samman hinduer och muslimer skapa och framställa en indisk nation och kultur eller en bengalisk nation och kultur, av sanningsenliga människor har förkastats som falskt och värdelöst mynt. Det var onaturligt, irrelevant och omöjligt.

 Sekteristiska konflikter

Det är lika tydligt som dagsljus att de två stora folken i Bengalen och den indiska subkontinenten, hinduer och muslimer, bär upp två skilda trosuppfattningar och kulturer. Men frågan är varför dessa två grupper med skilda trosuppfattningar inte kunde leva tillsammans i samma land, i fred och utan konflikter. Varför kunde de, trots sina skilda religioner, inte utveckla goda, vänskapliga och harmoniska relationer? Vem bär ansvaret för detta? Är det båda eller den ena gruppen? Det kommer säkerligen inte att kräva någon större möda att finna det rätta svaret på historiens sidor.

Det råder ingen tvekan om att den huvudsakliga orsaken till motsättningarna och konflikterna mellan hinduer och muslimer är politisk. För att uppnå dessa politiska mål har man kallat det egna folket till samling i religionens namn och betecknat motståndaren som någon som förstör religionen och tillägnar sig andras egendom. Motståndaren har beskrivits som en utländsk angripare, människomördare och våldtäktsman. Genom att framställa motståndaren som en utländsk angripare, människomördare, kvinnovåldtäktsman samt förstörare av avgudabilder och tempel har man skapat religiös fanatism bland det egna folket.

Det har redan nämnts att det muslimska styre som upprättades på den indiska subkontinenten i stället för hinduiskt styre aldrig kunde accepteras av hinduerna av hela deras hjärta och själ. Från och med 700-talet och under de följande århundradena svepte den muslimska militära styrkan, så att säga som ungdomens högvatten och vågor, fram över land och riken. Eftersom de indiska politiska krafterna inte kunde stå emot denna ohejdade styrka blev det omöjligt att hejda det muslimska styret. Men det betyder inte att de besegrade hinduerna i detta land, av sorg, förödmjukelse och skam över det förlorade riket, kunde acceptera det muslimska styret innerst inne. Deras innersta väsen höll på att brista av upproriskhet. Den under flera århundraden hopade vreden och hämndens eld exploderade genom rajputernas, marathernas och sikhernas uppror i centrala Indien, och detta kröntes med Sirajuddaulas fall 1757. Därefter sänkte sig under ett och ett halvt sekel, fram till slutet av 1800-talet, yttersta olyckstider över muslimernas liv. Alla möjliga försök och strategier togs till för att, med hinduiska och engelska krafter i förening, utrota dem från jordens yta. Under denna period överöste hinduerna engelsmännen med högljudda lovord och spred outsäglig smädelse mot det tidigare muslimska styret och dess härskare. Bengalsk litteratur och poesi är fylld av påhittad smädelse mot islam och muslimerna. Från poeterna Ishwar Chandra Gupta, Rangalal Bandyopadhyay, Hemchandra Bandyopadhyay och Nabinchandra till litteraten och romanförfattaren Bankimchandra Chattopadhyay tog alla hinduiska poeter och författare, stora som små, det som sin uppgift att svärta islams och muslimernas karaktär. Många anser att Sarat Chandra Chattopadhyay stod främst av alla när det gällde att förvränga muslimernas karaktär, men inte heller hans penna sparade på giftiga utfall.

På den indiska subkontinenten hade man inte sparat någon möda på att åstadkomma enighet mellan hinduer och muslimer. När sådana försök till enighet pågick underlät Sarat Babu ändå inte att med sin penna sticka muslimerna; på ett ställe i sin artikel med titeln ”En berättelse från några riktningar” säger han:

”…jag fick höra att hindu-muslimsk enhet en dag hade fullbordats inom den nationella församlingen. Alla kom ut och sade med en lättnadens suck: ’Nå, nu gick det vägen, nu finns det inget mer att bekymra sig om. Ledarna har löst hindu-muslimproblemet; nu återstår bara arbete, bara landets räddning.’ När representanterna fick ledigt skyndade de i grupper iväg för att se alla gamla monument, efter att ha hyrt tanga, ekka och motorfordon. Och det var inte bara ett eller två, utan många. Med guider vid sin sida och papper och pennor i händerna samlade de in och återvände med mängder av uppgifter: vilka moskéer som hade byggts genom att riva hur många hinduiska tempel, hur stor del av varje ruin som var hinduisk och hur stor del muslimsk, vem som när och vems näsa och öron hade skurit av på vilken gudabild, och så vidare. Till slut satte sig många, utmattade, under ett träd när dagen var slut, och med djupa suckar hördes de säga: ’Åh, hindu-muslimsk enhet!’” – (Bijli, 25 Ashwin 1330).

Chattopadhyay säger vidare,

”Engelsmännen må ha vilka andra fel som helst, men de bryter inte ens spiran på ett tempel som de inte tror på, och de skär inte näsan och öronen av en gudabild som de inte dyrkar. Därför kan man, så snart man ser på taket till vilket gudatempel som helst, förstå hur gammalt det är. Swamiji visade oss: ’Det där är templet till den och den gudomen – kejsar Aurangzeb förstörde det; det där är templet till den och den gudomen – den och den härskaren jämnade det med marken; det där gudatemplet revs och en moské byggdes där (av engelsmännen)’; med sådana fromma berättelser fylldes våra sinnen helt av sötma, och vi återvände till ashramet sent på kvällen.”

– (Bijli, 23 Kartik, år 1330)

Med samma penna överöses engelsmännen med lovord och blommor, medan de tidigare muslimska härskarna halshuggs. Inte nog med det: i hinduiska tempel hetsas hinduerna upp mot muslimerna. Då måste man säga att försöken att skapa enighet mellan hinduer och muslimer bara är en fars, utan minsta spår av uppriktighet.

Poeten Hemchandra Bandyopadhyay brast ut i ett överväldigat lovprisande av den engelske herren:

”Om inte denna engelsman hade funnits

skulle det i dag ha varit en risvildmark – vem skulle ha lärt, vem skulle ha visat

vem skulle ha lett oss på den väg

som ni har övergett under så lång tid”.

–(Śatābdī Parikramā, redigerad av dr Hasan Zaman, s. 284)

Under 1800-talets första fjärdedel förtrycktes, kuvades och plågades muslimerna i Bengalen av hinduiska zamindarer och kompaniets styre, och som protest mot detta antog Faraizi-rörelsen i Bengalen och Syed Titumirs rörelse en våldsam omfattning. Senare skapade Syed Ahmad Shahids jihad-rörelse en väldig omvälvning i hela Indien. Därefter började Indiens första självständighetsrörelse år 1857. Eftersom alla dessa rörelser slutade i misslyckande kommer det på vederbörlig plats att behandlas hur de indiska muslimerna, efter att ha råkat ut för engelsmännens vrede, tvingades leva ett outhärdligt liv. När det muslimska samhällets kropp var svårt sargad av fängelse, hängning, deportation, konfiskering av fast och lös egendom samt många andra omänskliga och djävulska övergrepp från engelsmännens sida, började Bankimchandra Chattopadhyay med pennans grymma slag mot den muslimska nationens sargade kropp. I sina romaner Anandamath, Rajsingha, Durgeshnandini, Devi Chaudhurani med flera riktade han sådana giftiga utfall mot muslimerna att läsarens kropp med rätta borde rysa. Genom hans litteratur gjordes ett framgångsrikt försök att skapa hat mot muslimerna och att tända den hinduiska nationens hämndens eld genom påståenden som att muslimer hade ”förstört hinduiska tempel” och ”våldtagit hinduiska kvinnor”, enligt hans framställning. År 1898 antogs vid Muslim Education Societys möte, på initiativ av Nawab Nawab Ali Chowdhury, en resolution som kraftfullt protesterade mot spridningen av hat mot muslimer i den bengaliska litteraturen. Resolutionen trycktes på engelska och lämnades in för publicering i hinduiska tidningar och tidskrifter. Ingen tidning publicerade den; endast tidskriften Bharati kommenterade den hånfullt. –(Bengali Muslim Public Opinion as reflected in the Bengal Press-1901-30: Mustafa Nural Islam, s. 141–142).

Nedan återges några citat som exempel på Bankimchandras spridning av muslimhat genom litteraturen:

”Prinsessan sade: ’Jag lägger nu denna bild av kejsar Alamgir på marken. Alla ska ge honom varsin spark med vänsterfoten i ansiktet. Låt oss se vems spark som bryter hans näsa.’ – [Rajsingha, första delen, andra kapitlet: Chitraladana.]

”Aurangzebs två systrar – Jahanara och Roshanara. Jahanara var den främsta hjälpen för Shahjahans regering. …Hon var sin fars särskilda välgörarinna. Men i samma mån som hon ägde alla dessa goda egenskaper, var hon ännu mer sinnligt orienterad. För att tillfredsställa sina sinnen hade otaliga män tillfälle att följa henne. Bland dessa män nämner europeiska resenärer en person vars namn jag inte kunde skriva utan att förorena min penna!” – (Rajsingha, andra delen, andra kapitlet: Zebunnisa.)

”Aurangzeb hade tre döttrar. …Den äldsta, Zeb-un-Nisa, gifte sig inte. Liksom sina fastrar började hon, likt vårens humlor, att flyga från blomma till blomma och dricka nektar.” – (Rajsingha, andra delen, andra kapitlet: Zeb-un-Nisa.)

Varje historiestudent måste medge hur mycket skam som har lagts på de kyska och dygdiga muslimska kvinnornas karaktärer. Bankimchandra uttryckte sin beklagan genom att säga: ’Jag kunde inte förorena min penna.’ Men det borde inte undgå läsarens förståelse hur förvrängt och sjukt en människas samvete och smak måste vara på grund av ren muslimfientlighet för att han på detta sätt skulle kunna smutskasta karaktären hos någon from, gudfruktig och kyskt muslimsk kvinna, som lever i de inre gemaken bakom slöja.

För att skildra den fromma Zeb-un-Nisas karaktär på ett ännu mer avskyvärt sätt tvekade Bankim inte det minsta. Det var också vad man kunde vänta sig. Genom sin blinda fiendskap mot muslimer förvrängde Bankimchandra från början till slut kejsar Aurangzeb Alamgirs och hans lärda dotter Zeb-un-Nisas karaktärer på ett avskyvärt sätt och fick därigenom utlopp för sina innersta önskningar.

I romanen ’Durgೇಶanandini’ skildras en berättelse om en otillåten kärleksaffär mellan Jagatsingha och en påhittad muslimsk kvinna vid namn Ayesha. Sir Jadunath Sarkar säger om ’Durgেশanandini’: ”Hur mycket sann historia finns det i Bankimchandras ’Durgেশanandini’? Mansingh, Jagatsingh, Kutlu Khan, Khwaja Isa och Usman – alla dessa var historiska personer … Bortsett från detta är allt annat i ’Durgেশanandini’ påhittat. …

Ayesha, Tilottama och Bimala är alla påhittade. Dessa har hämtats ur en historisk namnkunnig, men ytterst fantasifull, författares verk; han var kapten Alexander Dow (Alexnder Dow). Denne herre har, under förevändning att han ofta översatte Firishtas författade historia om Hindustan till engelska, och genom att foga Firishtas namn till titelbladet på sitt eget verk, spridit en mängd falska uppgifter som Firishta inte alls skrev och som ingen persisk författare rimligen kunde ha skrivit.” – [Bankim-samlingens verk, sjätte upplagan 1382 (Om romaner), s. 29–30.]

Det är sant att både engelsmän och hinduer har visat stor vältalighet när det gäller att förvränga muslimernas historia och karaktär. Men det är svårt att säga vem av dem som har gått längst i detta avseende.

I ”Anandamath” utgjuter Bankimchandra sitt gift mot det muslimska styret och säger: ”Se på alla de länder som finns – Magadha, Mithila, Kashi, Kanchi, Delhi, Kashmir. I vilket land råder en sådan misär, i vilket land äter människor gräs för att de inte får tag på mat? Äter törnen? Äter termitjord? Äter skogens rankor? I vilket land äter människor schakaler och hundar, äter lik? I vilket lands människor kan inte känna sig trygga med att ha pengar i kistan, med att ha shalagrama-stenen på tronen, med att ha tjänsteflickor och hustrur i hemmet, med att ha söner i tjänsteflickornas och hustrurnas sköten? De skär upp magen och tar ut barnet. …Var är vår muslimske kung, som ska skydda oss? Religionen är borta, folket är borta, hedern är borta, ätten är borta – nu går till och med livet förlorat. Om man inte driver bort dessa berusade neṛe, vad återstår då av hinduernas hinduism?” – (”Anandamath”, första delen, tionde kapitlet.)

Bankimchandra och hans lärjungar ansåg det vara en synd att fatta pennan utan att i sina litterära verk, dikter och essäer använda sådana epitet som ”neṛe”, ”enkla neṛe” och ”mleccha” före muslimernas namn. I ”Durgeshnandini” skildras Jagatsingha och den fiktiva Ayesha som förälskade i varandra. Ändå finner man tillfredsställelse i att kalla Ayesha för yavani. I slutet av det tjugoandra kapitlet sägs: ”Ayesha, som trots att hon var yavani var en Tilottama, blev på grund av Jagatsinghas större tillgivenhet bosatt i fortets inre palats tillsammans med sina följeslagerskor.”

Med hån mot Allah, den ädla Koranen och de fem dagliga bönerna sägs följande i ”Anandamaths” fjärde del, femte kapitel:

Muslimerna började säga: ”Allahu akbar! Efter så många fastor – har den ädla Koranen då blivit helt värdelös? Vi som ber fem gånger om dagen, kunde inte besegra detta gäng av oljesmorda hinduer?”

Bipin Chandra Pal kommenterar ”Anandamath”:

”I Anandamath har han placerat Moderlandet som en del av Mahavishnu eller Narayana och därigenom förenat vår kärlek till landet och vår plikt att tjäna fosterlandet med kärleken till mänskligheten i allmänhet och tjänsten åt världens mänsklighet. Utan Mahavishnu, eller Narayana, eller världens mänsklighet kan ingen dyrkan av Moderlandet äga rum. Detta är en av Anandamaths allra viktigaste idéer.” – (”Nya tidens bengaliska litteratur”, s. 109)

Ramesh Chandra Dutt säger i sin artikel om Bankimchandra Chattopadhyay i ”Encyclopaedia Britannica” (11:e upplagan, sjätte delen, s. 110):

”Kärnan i ’Anandamath’ är att genom att anta det brittiska styret och det brittiska utbildningssystemet göra slut på det förtryckande muslimska styret. …Vare sig det sker snart eller dröjer, är ’Anandamath’ inspirerad av idealet att upprätta ett hinduiskt rike i Indien.”

Kort sagt eggade Bankimchandra genom att skriva ”Anandamath” å ena sidan sitt eget folk mot den muslimska nationen, och skapade genom hymnen ”Vande Mataram”, i religionens namn – i gudinnan fosterlandets namn – en impuls till hinduernas nationella återuppvaknande. Detta återuppvaknande var möjligt genom att kuva muslimerna och genom att välkomna och befästa det brittiska styret i detta land – denna tankeströmning genomsyrar varje rad i ”Anandamath”. Den verkliga yttre manifestationen av mantrat ”Vande Mataram” i ”Anandamath” kom till uttryck i rörelsen mot upphävandet av delningen av Bengalen i början av 1900-talet.

Delningen av Bengalen och rörelsen mot delningen kommer att behandlas på sin rätta plats. Här vill jag emellertid ge en kort antydan om den terrorism som föddes ur ”Vande Matarams” ideologi.

Abdul Maudud säger:

Terrorismen fann ingen grogrund i Bengalen under 1800-talet och vann inte heller de bildade herrarnas sympati. Före 1903 återvände Barindra Kumar Ghosh från London till Kolkata och försökte öka agitationen, men fick ingen sympati.

….Efter att ha misslyckats begav han sig till Baroda, till Aurobindo Ghosh. Aurobindo hade fått sin högre utbildning i England. Han var då vice rektor vid Gaekwad College. I Baroda insåg Barindra att en enbart politisk rörelse inte skulle lyckas om politiken inte förenades med religionen. Därför planerade han ”Anushilan Samiti” i syfte att undervisa i politik tillsammans med läsning av Bhagavadgita, och väntade på det rätta tillfället.

”Tillfället kom 1904, och Aurobindo anslöt sig 1905. Delningen av Bengalen genomfördes, och den bildade hinduiska bengaliska samhällsgruppen exploderade i protester. Delningen gavs en religiös innebörd som en stympning av ’Bengalens moder’, och hela det hinduiska Bengalen drogs med i rörelsen.” – (Abdul Maudud: Medelklassamhällets utveckling: kulturell omvandling, s. 202.)

Det var genom att ta initiativ till ”Anandamaths” mantra ”Vande Mataram” som terrorismen föddes i Bengalen. Aurobindo Ghoshs erkännande är beviset på detta. Den 16 april 1907 skrev han en artikel på engelska där han nämnde Bankimchandras insats. Några utdrag ur den återges nedan:

”Den tidigare Bankim var endast poet och stilist – den senare Bankim var ett helgon och en nationsbyggare”.

Det vill säga: ”Den tidige Bankim var poet och konstnär – den senare Bankim var rishi och nationsbyggare.” Han säger vidare:

”Det var trettiotvå år sedan Bankim skrev sin stora sång. Mantrat hade uttalats, och på en enda dag hade ett helt folk omvänts till patriotismens religion. Modern hade uppenbarat sig. En stor nation som har haft denna syn kan aldrig mer läggas under erövrarens fot.”

Det vill säga: ”För trettiotvå år sedan skrev Bankim sin berömda sång ’Vande Mataram’. Mantrat uttalades, och på en enda dag blev hela nationen invigd i fosterlandets religion. Fosterlandet uppenbarade sig … Den väldiga nation som hyste denna dröm kommer aldrig mer att ligga besegrad vid erövrarens fötter.” – [Shri Jogeshchandra Bagal (författare till presentationen av Bankim i inledningen till Bankim Rachanabali), s. 25–26.]

Under 1900-talets första fjärdedel publicerade muslimska tidningar och tidskrifter kraftfulla protester och uttryckte stark indignation mot den hets mot det muslimska samhället som förmedlades genom Bankims litteratur. Men det ledde inte till något resultat. Tvärtom fortsatte terrorismen och våldet från hinduernas sida att öka. I juninumret 1314 enligt den bengaliska kalendern (1907 e.Kr.) av den från Kolkata utgivna månadstidskriften Islam Prachar publicerades följande sensationella nyhet:

”Med föresatsen att driva bort engelsmännen och muslimerna rekryteras hinduer ur alla samhällsklasser – från högutbildade till skolpojkar – i stora skaror för att lära sig stavkamp och brottning. Deras skräckinjagande aktiviteter har tänt upprorets eld över hela Bengalen. Dessa skurkar har dödat en muslim i Comilla, slaktat två i Jamalpur och sprider skräck över hela Bengalen förklädda till hinduiska och muslimska fakirer och sannyasier. Förklädda till maulvier eggar de muslimerna att plundra hinduer, gifta sig med hinduiska änkor och våldta hinduiska kvinnor, genom att säga att säkert stöd i detta avseende kommer att erhållas från regeringen och Nawab av Dhaka.”

I detta nummer av Islam Prachar rapporterades också att muslimska föreningar i Punjab höll protestmöten mot hinduernas terroristiska aktiviteter, särskilt de arya-samajiska kongressiska angivarnas verksamhet. De förklarade otvetydigt att muslimerna inte hade något som helst samband med denna hinduiska terrorism och anarki.

Det ämne som behandlas i detta kapitel är ”religiösa motsättningar”. Den främsta källan till dessa religiösa motsättningar är Bankims litteratur. I Bankims litteratur benämns muslimerna med nedsättande uttryck som ”yavana”, ”mleccha”, ”neṛe” och ”pāti neṛe”, och utrotningen av dessa yavanas och mlecchas framställs som den hinduiska nationens plikt och fromma gärning. Mantrat ”Vande Mataram” ger dem inspiration till att utrota yavanas. Men under 1900-talets första fjärdedel, när sånger om hinduisk-muslimsk enhet sjöngs över hela landet, sjöngs ”Vande Mataram” ofrånkomligen vid gemensamma möten och sammankomster mellan hinduer och muslimer. Trots muslimernas många invändningar och protester upphörde de inte.

I decembernumret 1335 enligt den bengaliska kalendern (1928 e.Kr.) skrev månadstidskriften Shari‘at-e Islam en ledarartikel med krav på att sången ”Vande Mataram” skulle förbjudas vid gemensamma möten mellan hinduer och muslimer. Maulvi Mujibur Rahman, redaktör för The Mussalman, lade fram ett förslag till Kongressens nationella kommitté med en uppmaning att förbjuda ”Vande Mataram” vid möten och sammankomster. Men inte heller detta ledde till något resultat.

En annan orsak till konflikterna mellan hinduer och muslimer var att hinduer använde musikinstrument framför moskéer samt att muslimer hindrades från att offra kor under hinduiska zamindarers styre och i områden med hinduisk majoritet. Alla de många invändningarna och protesterna mot detta ledde inte till något resultat.

Den muslimska befolkningen i Indien utsattes för ett hårt angrepp genom Arya Samajis rörelser ”shuddhi” och ”sangathan”. I ett uttalande av en av rörelsernas främsta ledare, Lala Hardayal, som publicerades i Times of India den 25 juli 1925, sades följande:

”Antingen måste muslimerna anta hinduismen, eller också måste de lämna Indien tillsammans med sina liv och sin heder.” Satyadev, huvudlärjunge till Arya Samajs Swami Shraddhananda, förklarade samtidigt:

”När vi har vunnit styrka kommer vi att ställa följande villkor till muslimerna: Koranen får inte längre betraktas som en gudomlig skrift, och Muhammed får inte erkännas som Guds profet. De muslimska religiösa ceremonierna och högtiderna måste överges, och hinduiska högtider måste firas. Muslimska namn måste överges och namn som Ramdhīn, Krishnakhan och så vidare antas. I stället för gudstjänst på arabiska måste gudstjänst hållas på hindi.” Hämtat från A History of the Freedom Movement, s. 262. – (Mustafa Nurul Islam: Bengali Muslim Public Opinion as refcted in the Bengal Press 1901–1930, 0=s. 125).

Det politiska tumultet började först i Bombay, när den hinduiske ledaren Bal Gangadhar Tilak, genom att ge två hinduiska religiösa högtider en framträdande plats, började hetsa upp och egga den hinduiska opinionen. Den ena av dessa högtider var dyrkan av ”Ganesha” och den andra var ”Shivaji”-högtiden. Genom att ge skolornas och högskolornas ungdomar militär utbildning väckte man, med dessa två högtider som samlingspunkt, den hinduiska krigarkasten till liv. När Tilak ledde Shivaji-högtiden citerade han Bhagavadgita och förklarade att det, om det inte sker av personliga skäl utan för folkets eller fosterlandets skull, inte är någon synd att döda lärare och släktingar. Under hans undervisning blev elever och lärare vid skolor och högskolor upphetsade och upprörda och började bilda hemliga sammanslutningar för våldsamma aktiviteter.

Efter delningen av Bengalen tog denna rörelse plötsligt fart år 1906, och försök att återuppliva hinduismen gjordes genom att ”Shivaji-högtiden” firades över hela Indien. Alla framstående hinduiska samhällsledare, politiker, poeter och författare deltog gärna i denna högtid. Poeten Rabindranath deltog direkt i rörelsen för hinduismens återupplivande genom att skriva ”Shivaji-högtiden”. Genom att uttala ”Må Shivaji segra vid det lyckobringande snäckhornets klang” invigdes han i detta ”meditationsmantra”:

Som en fana ska jag höja den kringvandrande asketens ockragula klädnad—

De fattigas styrka.

”I detta Indien ska ett rike av en enda religion upprättas” – detta storslagna motto

gjorde de till sitt stöd.

(Indian Sedition Committee Report, 1918, s. 2; B.B. Misra: The Indian Middle Class: Their Growth; Abd al-Mawdud: Medelklassens utveckling, se.)

I Bengalen liksom i hela Indien blev politiken och rörelsen för hinduismens återupplivande ett och samma. Religiös fanatism gjorde det politiska klimatet giftigt och fördärvat, och därför började hinduer och muslimer överallt hamna i motsättningar och konflikter. De började färga sina händer med varandras blod.

Under khilafatrörelsen förbättrades relationerna mellan hinduer och muslimer, om än endast tillfälligt. Men vid denna tid hade hinduerna, så att säga, drabbats av sjukdomen ”muslimskräck”. Denna sjukdom spreds främst av Bipin Chandra Pal, pandit Madan Mohan Malaviya, Lala Lajpat Rai och Swami Shraddhananda. Dessa fyra personer var initiativtagare till rörelsen ”shuddhi och sangathan”, och deras bidrag till att etablera hinduismens dominans i Kongressens nationella politik var störst. Dessutom förespråkade de kraftfullt införandet av hindi skrivet med devanagariskrift i hela Indien.

I den av Riyazuddin Ahmad och Maulana Moniruzzaman Islamabadi redigerade veckotidningen ”Sultan” i Kolkata sades det beklagande i en ledare med rubriken ”Rabibaburs skräck” under månaden Jyeshtha 1923:

”Vi beklagar att till och med Rabindranath Tagore tycks ha drabbats av denna sjukdom. Man har hört honom säga: ’Om självstyre upprättas i Indien kommer muslimskt styre att etableras. Därför skulle det vara ett allvarligt misstag av hinduerna att ansluta sig till khilafatrörelsen. Muslimerna har förvandlat Mahatma Gandhi till en marionett. Hinduernas intressen har inget som helst samband med Turkiet och kalifatet.’”

Avslutningsvis säger ”Sultan”: ”Naturligtvis erkänner vi Rabindranath som en poet, en berömd poet, en världsberömd poet … men han är ingen egentlig politiker; han är skräckslagen av den inbillade skräcken för muslimskt styre i Indien.”

-(Mustafa Nurul Islam, Bengali Muslim Public Opinion as reflected in the Bengali press 1901–1930, s. 147–148).

Om man ska säga det rakt ut fanns det inte alls någon uppriktig övertygelse bakom Kongressens deltagande i Khilafat-rörelsen; muslimerna trodde att motsättningarna mellan hinduer och muslimer kanske nu skulle upphöra. Men så blev det inte.

S. K. Majumdar säger i sin bok ”Jinnah och Gandhi”:

”Under Khilafat-rörelsen byggde den hindu-muslimska enheten inte på någon stark grund. För muslimerna var detta en religiös rörelse; den innehöll ingen tanke på att göra Indien självständigt. Gandhi å sin sida hade tagit den till sig som det främsta redskapet för att uppnå sitt eget syfte. Gandhiji sade: ’Jag tror att Khilafat var en central fråga för oss båda – för Maulana Muhammad Ali var den hans religion. För mig innebär den att jag genom att offra mitt liv för Khilafat säkerställer och gör koskyddet orädd. Det vill säga, jag skyddar min religion från muslimernas knivar.’”

Det behöver knappast sägas att det Gandhi här kallade ”religion” var just ”koreligionen”. Att skydda ”koreligionen”, eller konsläktet, från muslimernas knivar innebar att för alltid stoppa muslimers kooffer på indisk mark.

Om man granskar redogörelsen för alla hindu-muslimska upplopp från 1870 till 1893 kan man se att den omedelbara orsaken var att hinduernas Durgapuja och muslimernas qurbani under de första fyra åren ägde rum samtidigt, praktiskt taget samma dag. Om saken hade varit sådan att båda fick fira sina respektive högtider – hinduerna Durgapuja och muslimerna qurbani – hade det varit en sak. Men så var det inte. Muslimerna fick under inga omständigheter offra kor. Hinduerna skulle däremot naturligtvis fira Durgapuja. Dessutom skulle de på nedsänkningsdagen tåga förbi moskéerna med trummor, gonggonger och musik. Upplopp och tumult blev därför oundvikliga. Genom att medvetet skapa upphetsning, framkalla upplopp och tumult, ställde man muslimen inför rätta som mordåtalad och avkunnade domen: ”Far, återvänd nu till det land varifrån du kom, med liv, egendom och heder i behåll.” Det finns också goda skäl att anta att detta gjordes enligt en på förhand uppgjord plan. Senare har Arya Samajs anhängare och ledarna för Hindu Mahasabha gång på gång sagt just detta. I ”Anandamath” invigde Bankim genom Vande Mataram-mantrat till ett utrotningskrig mot ”yavaner och mlecchaer”, och deras budskap var: ”Efter slakten ska ni som överlever lämna Indien.”

Även engelsmännen hade ett stort intresse av att stödja hinduiska sidan i de planerade upploppen. Fram till slutet av 1800-talet var muslimerna en nagel i ögat på dem. År 1883 bildade John Bright i London en förening kallad Indian Committee och gjorde femtio engelska parlamentsledamöter till dess medlemmar. År 1885 bildade Allan Hume den Indiska nationalkongressen. Hume var en pensionerad tjänsteman från Bengalens provinsiella civilförvaltning. Tre engelsmän blev ordförande för denna kongress, och de bedrev kongressens propaganda i England och gjorde den känd bland engelsmännen som en populär institution. År 1888 utsågs Charles Bradlaugh till kongressens heltidsanställda och avlönade funktionär. William Digby fick i London ansvar för kongressens propaganda. År 1889 uppgick utgifterna för kongressens propaganda till 2 500 pund. Digby hävdade i sin propaganda att kongressen var den enda talesmannen för alla Indiens folk, samfund och klasser – även för muslimerna.

När Indiens land färgades av blod i de hindu-muslimska upploppen fanns det varken någon person eller någon institution som talade för muslimerna. Men Storbritanniens India Committee stödde Kongressen och sade: ”Den religiösa samhörigheten i Indien är fortfarande obruten.”

I Storbritanniens val 1905 blev ett betydande antal pensionerade ICS-tjänstemän som återvänt från Indien ledamöter av underhuset. De bildade Indian Parliamentary Committee. Sir Henry Cotton var en av dess medlemmar. Han var stolt över att ha till uppgift att framföra indiernas förhoppningar och strävanden i det brittiska parlamentet. Han brukade förkunna: ”Alla indier, oavsett nation och religion, är stolta över att tillhöra en och samma nation.” När våldsamma kommunala upplopp pågick i Lahore, Karnal och på andra platser, och hinduiska terrorister under rörelsen mot delningen av Bengalen skapade skräck genom plundring, sade Henry Cotton: ”Muslimernas intressen stöds ingenstans utom i hinduiska tidningar.” När det gällde upphävandet av delningen av Bengalen stöddes de ingenstans utom i tidningarna. Engelsmännens, hinduernas bundsförvanters, agerande i samband med upphävandet av delningen av Bengalen har behandlats i det föregående kapitlet.

Det har sagts ovan att man genom Khilafat-rörelsen försökte åstadkomma hinduisk-muslimsk enighet. Men efter det att den hinduiska nationens sinnelag hade blivit så tydligt synligt i Bengalen och i hela Indien efter delningen av Bengalen, misslyckades även det försök att lägga på denna en konstgjord fernissa som gjordes genom Khilafat-rörelsen. Den mest hjärtskärande och skräckinjagande händelsen under denna tid var den omänskliga och djävulska förföljelsen och förtrycket av den muslimska Mopla-gemenskapen.

Motstridiga rapporter om detta började publiceras i indiska tidningar. Hinduiska tidningar och ledare, särskilt ledarna för Hindu Mahasabha och Arya Samaj, överdrev de verkliga händelserna kraftigt och gav därigenom upphov till upplopp och kaos i det hinduiska Indien. År 1922 publicerades en broschyr med titeln ”Dastane Zulm” i Amritsar. Från Saharanpur publicerades en annan broschyr med titeln ”Malabar ki Khuni Dastan”. Merparten av uppgifterna i dessa två broschyrer var överdrivna, uppdiktade och hämtade från opålitliga källor.

En sammanfattning av de uppgifter som publicerades i den första broschyren är följande:

Den beväpnade Mopla-gemenskapen i Malabar ägnar sig åt mord, plundring, våldtäkt av kvinnor, tvångsomvändelse av hinduer till islam och liknande handlingar. Det sades att de först badade en hinduisk man. Därefter klippte de hans hår på muslimskt sätt och tvingade honom sedan att läsa den muslimska kaliman. Efter att ha klätt flickorna i Moplas kläder genomborrade de deras öron och satte örhängen på dem.

I den andra broschyren sades det att muslimerna i Malabar tvingade hinduerna att ansluta sig till Khilafat-rörelsen och att bli muslimer. Om någon inte samtyckte bands han fast i sitt hus och nötkött stoppades i hans mun. Hans närstående och släktingar misshandlades inför hans ögon. Om han inte heller då gick med på att bli muslim dödades han, höggs i stycken och kastades i en brunn, varefter hans hus brändes ned. Tempel förstördes och avgudabilder krossades. Hinduiska asketer tvingades bära rå kohud. -(A. Hamid Muslim Scparalismin India, s. 158–159): (Dastane Zulm – sekreteraren, Malabar Hindu Sahayak Sabha, Amritshahar, 1922).

Följande kraftfulla uppmaning riktades till den hinduiska nationen:

”Vakna, hinduisk nation. Er sömn kommer att kalla på er död. Besluta er för att försvara er själva. Er svaghet kommer att förgöra er. Döden är hundra gånger bättre än att leva ett vanärat liv. Era bröders lidande och olycka är också ert eget.” -(A. Hamid Muslim Separation in India, s. 159, Dastane Zulm, samma verk).

För att få reda på de verkliga händelserna överlämnades ansvaret åt en kommitté som hade bildats av den centrala khalifatrörelsen. Sammanfattningen av den rapport som kommittén lade fram efter sin undersökning på plats är följande: Den officiella förklaringen att händelserna i Malabar utgjorde ett ”uppror mot regeringen” är inte riktig. Situationen var normal och det fanns inte minsta tecken på uppror. Liksom muslimerna på andra håll i Indien anslöt sig även Moplaherna till khalifatrörelsen. Men sekreteraren för den lokala khalifatkommittén greps, fördes dit och bands fast vid ett träd. Hans hustru fördes dit, och inför hennes ögon flåddes hennes makes hud av. Därefter slog en poliskonstapel en respekterad person bland Moplaherna i ansiktet för det obetydliga brottet att ha brutit mot trafiklagen. En annan khalifata aktivist anklagades orättvist för olaglig vapentillverkning. Till slut trängde polisen med våld in i Moplahernas hem, plundrade allt de ägde och utsatte husägarna för barbarisk tortyr. Inte ens då slutade den, utan polisen öppnade urskillningslös eld mot dem. Moplaherna var en ytterst modig och krigisk folkgrupp. Därför segrade de i sammanstötningarna med polisen. De ursinniga Moplaherna skadade därefter telegraftrådarna och järnvägslinjen. Fram till dess hade de haft fullständigt goda relationer med hinduerna. Trots att de var aktiva i khalifatrörelsen var de nämligen kongressanhängare. De predikade hinduisk-muslimsk enhet och vakade över hinduiska kvarter och deras tillgångar. – (A. Hamid, Muslim Separation in India, s. 159–160; Kashfe Hakikate Malabar–Badaun, 1923).

Efter två veckor återvände stora styrkor av polis och soldater, utrustade med tunga vapen, och tog situationen under kontroll. De flesta hinduer började arbeta som spioner för att lämna upplysningar om de ”upproriska” Moplaherna. Till följd av detta blev Moplaherna fientligt inställda mot hinduerna. Polisen hetsade hinduerna mot Moplaherna. Även medlemmar av Arya Samaj hjälpte dem. Polis och militär började gemensamt utkräva hämnd på Moplaherna. Under militärstyret tvingades de genomlida omänsklig förföljelse. Hundratals Moplaher blev hemlösa och utblottade. Hundratals människor fängslades och två hundra dömdes till döden – (A. Hamid, ibid., s. 160; Kashfe Hakikate Malabar).

I Indian Annual Register beskrivs hur Moplaherna, efter att ha besegrat polisen och den offentliga förvaltningen, upprättade ett khalifat och förklarade jihad mot härskarna. Uppgifterna om massomvändelse av hinduer är grundlösa. Moplaherna gömde sig i skogarna och bedrev gerillaverksamhet.

I nämnda register omnämns en barbari utan motstycke. Hundra fångna Moplaher packades in i en godsvagn, vars dörr stängdes, och skickades till en annan plats. När dörren öppnades efter ankomsten upptäckte man att 66 hade avlidit och att de övriga befann sig i dödligt tillstånd. Registret kommenterar: Hur många omänskliga och hårresande händelser som förblir okända i detta mörka kapitel av Malabars historia kan endast framtiden avslöja – (A. Hamid, Muslim Senaratism in India, s. 160; Indian Annual Register 1922, s. 266).

Dessa händelser väckte uppmärksamhet bland hinduer och muslimer i hela Indien. Det muslimska Indien greps av sorg och vädjade om hjälp åt Moplaherna. Ett enastående gensvar kom från alla håll. Däremot fortsatte hinduiska tidningar och ledare att hetsa hinduerna till hämnd.

Nya hinduisk-muslimska sammanstötningar började över hela landet. De första kretsade kring Muharramfirandet. År 1923 upprepades detta, och våldsamma sammanstötningar ägde rum i Saharanpur. Där uppges antalet döda ha överstigit trehundra. Följande år dödades 86 personer och 776 skadades i arton upplopp och oroligheter. De värsta sammanstötningarna ägde rum i Kohat. Den främsta orsaken var att en hindu hade publicerat en dikt mot islam. I de upplopp som pågick i två dagar dödades 36 personer och 145 skadades, butiker plundrades och egendom värd omkring sjuttiotusen rupier förstördes. Året därpå, 1925, blev situationen något lugnare, men 1926 flammade elden åter upp. Det året ägde sammanlagt 36 upplopp rum i hela landet. Till följd av detta dödades två tusen människor. Årets upplopp började i Calcutta kring hinduernas musikspelande framför en moské. Innan situationen hann bringas under kontroll plundrades två hundra butiker, tolv heliga byggnader förstördes eller skadades, 150 mordbränder anlades och antalet döda och skadade uppgick till fjortonhundrafemtio.

År 1927 ägde 31 upplopp rum i hela landet, vilket överträffade alla tidigare rekord. Denna gång uppgick antalet döda och skadade till 1 600. Antalet döda var 140.

År 1928 mildrades situationen något. Men mellan februari och maj 1929 ägde upplopp rum i Bombay, vilket ledde till att antalet döda och skadade uppgick till 1 100. Liksom under de tidigare upploppen i Calcutta plundrades även här butiker. År 1931 började våldsamma upplopp i Kanpur, och mord, plundring och mordbrand fortsatte i tre dagar. Hinduisk-muslimska sammanstötningar började när man försökte tvinga butiker att stänga till minne av en hinduisk mördare. Ett stort antal moskéer och tempel förstördes, och många bostäder brändes ner. – (A. Hamid, Muslim Srparation in India, s. 162; Cumming, Political India, s. 114–117).

När redogörelser för dessa sammandrabbningar från både hinduiskt och muslimskt håll lades fram för Gandhi, lade han skulden på muslimerna. Gandhi kommenterade: ”Jag hyser inte det minsta tvivel om att hinduerna i de flesta konflikter intar andraplatsen. Min erfarenhet har lärt mig att muslimer av naturen är huliganaktiga, medan hinduer av naturen är fega. Och överallt där det finns fega människor kommer det alltid att finnas huligangäng.”

(The Indian Quarterly Register, s. 647; A. Hamid: Separation in India, s. 105).

Herr Gandhi bidrog inte till att dämpa oenigheten och konflikterna mellan hinduer och muslimer. Tvärtom fastställde hans ovan citerade uttalande muslimernas skuld och blev ett kraftfullt stöd för hinduiska upploppsmakare.

När herr Gandhi insåg att oenigheten eller konflikterna mellan hinduer och muslimer utgjorde ett hinder på vägen mot Indiens självständighet, blev han inte helt utan besvär. Några försök från hans sida att finna en sund och varaktig lösning på frågan om hinduisk-muslimsk enhet kunde emellertid inte skönjas.

En gång sade han att en varaktig uppgörelse mellan hinduer och muslimer endast kunde nås på grundval av ett avtal eller en pakt. Senare sade han emellertid: ”En pakt kan skapa enighet. Men genom den kan man inte bli ett. Om pakten blir grunden för att bli ett, blir den fullständigt meningslös, ja, ännu värre. Paktens natur är separatism. En pakt väcker inte en önskan att föra parterna närmare varandra, genom den skapas ingen anda av uppoffring, och den kan inte heller binda samman grupperna för att nå det yttersta målet. I stället för att föra varandra närmare försöker parterna under pakten att utkräva så mycket som möjligt av varandra. I stället för att göra uppoffringar för allas gemensamma intressen ser parterna under pakten alltid till att den ena partens uppoffring inte ska gagna den andra parten. …Utan en inre förening mellan hinduer och muslimer kommer ’swaraj’ endast att förbli en dröm.”

Men strax därefter sade han åter: ”Problemet med ’swaraj’ är inte mindre viktigt än ko-problemet; så länge vi inte kan skydda korna kommer vi inte att kunna vinna frihet.” Gandhis uttalanden bevisar att Indiens självständighet endast var ett annat namn för att förverkliga hinduismens snäva intressen. I ett tal som ordförande vid en enhetskonferens i Lahore uttryckte han sin skräck inför den muslimska majoriteten i Punjab. Han uttryckte också farhågan att subkontinentens fred skulle förstöras om Punjab inom en nära framtid blev hemvist för ett krigiskt folk. – (Muhammad Amin Zuberi, Sirasat-e Millia, s. 175–84).

När det hinduiska och muslimska samhällskroppen blödde av upplopp och våld kunde han ha använt sin väldiga personlighet och sitt inflytande för bådas väl. I stället drog han sig bort från politiken, började leva avskilt i Sabarmati-ashramet nära Ahmedabad och tillbringade dagarna som en neutral åskådare till den indiska politiken. Han satt dock inte helt overksam, utan skrev artiklar om khadis och handvävda kläders förträfflighet, getmjölkens fördelar, vaccinationers och injektioners skadeverkningar, sojabönans näringsvärde med mera; beträffande relationerna mellan hinduer och muslimer förblev han tyst. (Muhammad Amin Zuberi: Sirasat-e Millia, s. 170).

Genom den indiska nationalkongressen avslöjades den indiska hindu-nationens verkliga ansikte efter 1937, när, efter 1935, ministerstyren bildades i Indiens provinser på grundval av provinsiellt självstyre enligt India Act från 1935; ministerstyren skulle bildas i de muslimska provinserna, och ansvaret för att bilda ministerstyren tillföll fyra muslimska provinser och sju hinduiska provinser. Indiska kongressen var den enda representativa politiska institutionen för alla nationer och samhällen i Indien, hinduer såväl som muslimer. Indiens framtida regeringsmakt måste helt och hållet överlämnas till kongressen. Däremot hade Muslimska förbundet, den enda representativa institutionen för Indiens muslimer, länge uttryckt farhågan att alla indiska muslimers intressen skulle krossas om regeringsmakten överfördes till kongressen och att den muslimska nationen skulle tvingas överge sin religion, sina traditioner och sin tahzib-tamad­dun och förvandlas till hinduernas slavar.

Efter 1937 visade sig Kongressens påståenden vara falska, och muslimernas farhågor blev verklighet. Kongressen bildade regeringar med majoritet i Madras, Förenade provinserna, Centralprovinserna, Bihar, Orissa, Bombay och Nordvästra gränsprovinsen.

Före valet hade man hoppats att Kongressen skulle bilda koalitionsregeringar i de muslimska majoritetsområdena, särskilt i UP och Bombay, med medlemmar från Muslim League. Guvernörerna instruerades att [dem] borde inkluderas i regeringarna. I UP utgjorde muslimerna en sjättedel av den totala befolkningen. Där var deras inflytande och sammanhållning mycket större i förhållande till deras antal, och därför hade Kongressen och Muslim League träffat en sådan outtalad överenskommelse att åtminstone två ministrar skulle hämtas från Muslim League. Men i UP och Bombay gavs ingen medlem av Muslim League plats i regeringen. Här begick Kongressen ett allvarligt misstag. Kongressen förklarade otvetydigt att endast Kongressen representerade hela Indien. För muslimerna innebar detta att underkasta sig hinduiskt styre. Följaktligen höjdes ropet ”Islam är i fara”, och ”kongressväldet” ansågs vara mycket värre än det brittiska styret. I den brevväxling som ägde rum mellan Pandit Jawaharlal Nehru och mr Jinnah i början av 1938 krävde Nehru ett sekulärt förenat Indien, medan mr Jinnah krävde att League skulle erkännas som jämbördig med Kongressen. I den brevväxling som ägde rum mellan Nehru och mr Jinnah i början av 1938 krävde Nehru ett sekulärt förenat Indien, medan mr Jinnah krävde att League skulle erkännas som jämbördig med Kongressen. Detta kunde inte lösas på grundval av någon formel eller kompromiss (H.V. Hodson: The Great Divide, s. 63, s. 66–67).

Efter 1937 visade sig Kongressens stora ord om att alla klasser och samfund skulle behandlas rättvist när kongressväldet hade etablerats i Indien, att minoriteternas intressen skulle skyddas och så vidare, vara falska. Kongressens två och ett halvt år långa styre i Indiens sju provinser från 1937 till 1939 blev beryktat som ”hinduiskt Ramraj”, och genom orättvisorna mot muslimerna, försöken att utplåna deras religion, tahzib och tamaddun samt annat sådant förlorade Kongressen fullständigt de indiska muslimernas förtroende. Vid Muslim Leagues möte i Patna i december 1938 förklarade mr Muhammad Ali Jinnah att allt hopp om religiös fred och harmoni hade krossats av ”kongressfascismen”. Överallt i Indien började muslimer demonstrera och kräva ett slut på det förtryckande kongressväldet.

Muslim League tillsatte en kommitté för att undersöka de orättvisor och den diskriminering som muslimer utsattes för i de provinser som styrdes av Kongressen. Den rapport som kommittén lade fram blev känd som ”Pirpur-rapporten”. En kommitté som tillsatts av den provinsiella Muslim League i Bihar lade fram en rapport med titeln ”Biharmuslimernas brister och klagomål”. Den kallades ”Sharif-rapporten”. Efter ”Pirpur-rapporten” lades ”Sharif-rapporten” fram i mars 1939. Därefter lade Bengals premiärminister, mr A.K. Fazlul Huq, i december fram en rapport med titeln ”Muslimernas lidanden och svårigheter under kongressväldet”. Hinduiska tidningar och tidskrifter förnekade de klagomål som beskrevs i rapporterna, och Bihars regering avvisade ”Pirpur-rapporten”.

H.V. Hodson säger följande i sin bok The Great Divide:

”Det är ett välkänt faktum i Indiens historia att det ända sedan hinduer och muslimer började leva sida vid sida i detta land har rått en viss religiös spänning. Tänk till exempel på koslakten, hindrandet av böneutropet, vanhelgandet av moskéer, våldtäkt, bortförande av kvinnor och liknande personliga angrepp. Å andra sidan finns nya politiska och administrativa klagomål, särskilt de som beskrivs i den väl underbyggda ’Pirpur-rapporten’. Urdu trängs undan till förmån för hindi; polisen och magistraterna visar partiskhet; muslimer berövas sin rättmätiga andel av de statliga tjänsterna; de förväntar sig ingen rättvisa från kongressregeringarna; parallella regeringar tillåts verka av kongresskommittéerna; kongressvälde betyder hinduiskt styre; överallt hissas kongressflaggor, den islamfientliga sången ’Vande Mataram’ sjungs som nationalsång och landsbygdens utbildningssystem införs enligt ’Wardha-schemat’. Detta är mr Gandhis fantasibaserade ideal, vars grund består av icke-våld, framställning av garn och vävning samt avhållande från religion. Mot detta tvingas muslimerna göra uppror, eftersom deras grundläggande utbildning alltid hade varit baserad på Koranen.” (H.V. Hodson: The Great Divide, s. 73–74).

Mr Hodson säger vidare:

”De brittiska guvernörerna i de kongressstyrda provinserna brukade i allmänhet ha uppfattningen att även om deras ministrar i många fall försökte förbli partipolitiskt neutrala i fråga om kommunalism, drev kongressmedlemmarnas maktambitioner i distriktens städer och på landsbygden dem till arrogant och provokativt beteende. Kort sagt skulle landet i framtiden styras av ett majoritetscentrum. Bakom detta skulle det stå en organisation som aldrig skulle tåla opposition och inte heller gå med på att dela sin makt med någon. Det råder inget tvivel om att den provinsiella självstyrelsen under de två och ett halvt åren från 1937 till 1939 var en orsak till spridningen av tvånationsläran och Pakistanrörelsen.” (H.V. Hodson: The Great Divide, s. 74).

För att lösa hindu-muslimska konflikter och motsättningar i Indien föreslog poeten Iqbal den 21 juni 1937 att gården skulle delas. Den 7 juli sade poeten Rabindranath Tagore, riktad till det muslimska studentsamhället:

Gör denna förödelse dyrbar till religionens pris

Ni förolämpar Gud

Ni delar gården: på var sin sida, du och jag

Vilken Satan tillber vi?

Därefter förflöt tio år under ännu större motsättningar och konflikter. Det har ovan antytts hur det beryktade kongressstyret varade i två och ett halvt år. Den 17 oktober 1939, medan andra världskriget pågick, utfärdade Indiens vicekung, lord Linlithgow, ett uttalande där han vädjade till Kongressen och Muslimska förbundet att hjälpa och stödja den brittiska regeringen i kriget. Högsta kongressledningen beordrade inte ministerierna att avgå av sympati för muslimernas protester, utan för att den inte kunde instämma i vicekungens uttalande. Ministrarna följde tyst denna order, och kongressens vanstyre upphörde i de sju provinserna. Därför firade muslimerna över hela landet, under Muslimska förbundets ledning, ”Najat-dagen”.

Oavsett om det var rätt eller fel att på Muslimska förbundets initiativ fira ”Najat-dagen” över hela landet, blev en sak klar som dagens ljus: i detta land var hindu-muslimsk enighet och samförstånd inom styret inte längre möjliga på något sätt. Därför återstod, enligt Allama Iqbals råd, ingen annan väg till en varaktig lösning än att dela gården. Men någon vilja att dela gården fanns inte alls. Därför var ytterligare konflikter mellan de båda oundvikliga. Till sist delades gården efter tio blodiga år. Det vill säga, genom att dela Indiens gård föddes staten Pakistan för muslimerna den 14 augusti 1947. Men de muslimer som blev kvar på Indiens gård har i många år fått betala ett högt pris för brottet att ha velat dela gården.

Sjunde kapitlet

Muslimernas traditionella utbildning

Muslimerna har alltid fäst oerhörd vikt vid utbildning och kunskapsinhämtning. Detta beror på att det var deras profets befallning. Hur kostsamt och mödosamt det än må vara, och även om det skulle kräva att man färdas från land till land, måste man skaffa sig utbildning och kunskap – detta var islams profet Muhammed Mustafas (frid vare med honom) tydliga befallning. Det muslimska folket har i det förflutna följt denna befallning till punkt och pricka. Det var de som en gång tände kunskapens fackla och upplyste det mörka Europa inom utbildningens och kunskapens värld. Detta är en historisk sanning. Överallt i den muslimska världen betraktas lärda personer med särskild ära och vördnad. En muslimsk far försöker efter bästa förmåga ge sina barn utbildning och fostran, och han betraktar detta som en religiös plikt och föreskrift.

När man studerar de indiska muslimernas tidigare historia får man veta att när ett barn hade fyllt fyra år och fyra dagar påbörjades dess utbildning. Under en särskild ceremoni lästes vissa delar av den heliga Koranen upp för barnet, och barnet upprepade dem. Detta var en oumbärlig sed i varje muslimsk familj. (A.R. Mallick, Br. Policy & the Muslims in Bengal, s. 149; M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & Eng. Education, del I; L.F. Smith, Appendix to Chahar Darvesh, s. 253).

Herr Smith såg denna ceremoni med egna ögon i Nordvästra gränsprovinsen år 1801 och beskrev den i sin bok ”Chahar Darvesh”.

Indiens muslimska härskare uppmuntrade utbildning och kunskapsinhämtning på olika sätt och anslog betydande medel till detta. Lärda, framstående personer och panditer åtnjöt särskild aktning vid de kungliga hoven. För utbildningens skull skänktes stora mängder skattebefriad jordegendom på olika platser i riket. Det fanns ingen moské eller imambara där lärare i arabiska och persiska inte var anställda för undervisning.

Där antalet muslimer var stort öppnades maktaber för den grundläggande utbildningen, och muslimska barn fick där undervisning i arabiska, persiska och islamisk lära. I synnerhet var sultanerna i Bengalen mycket hängivna åt utbildning och gav all tänkbar hjälp och allt stöd för att sprida den. Inspirerade av dem grundade muslimska zamindarer, lakhrajdarer, aymadarer och andra framstående muslimska ledare maktaber och madrasaor i sina respektive områden och skänkte betydande förmögenheter och landområden för att täcka deras kostnader.

Bengalens förste sultan, Muhammed Bakhtiyar Khalji, var mycket bildningsintresserad och grundade, efter förebild av Delhis kejsare Qutbuddin Aibak, moskéer, högskolor och dargaher (lärocentra för Koranen och hadith) på olika platser i landet. (S.M. Jaffar, Education in Muslim India, 1935, s. 66; N.N. Law, Promotion of Learning in India during Muhammadan Rule, s. 19–22).

Strax efter att den förste Ghiyasuddin (1212–1227 e.Kr.) besteg Bengalis tron byggde han i Bengalis huvudstad Lakhnauti eller Lakshmanavati en mycket vacker moské, en högskola och ett värdshus. Den andre Ghiyasuddin (1367–1373) var själv en berömd poet. Han grundade en högskola i Darsbari nära byn Ompur. (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & English Education, s. 4). Även under sultanerna Husain Shah, Nasrat Shah och andra upplevde utbildningen en stor utveckling.

Murshid Quli Khan var mycket lärd och en framstående litteratör, och han visade alltid stor uppskattning för lärda och meriterade personer. Han försörjde omkring två tusen ulema och andra lärda. De var ständigt sysselsatta med att recitera den heliga Koranen, bedriva religiösa studier samt utföra religiösa riter och ceremonier. Ghulam Husain berättar i sin historia att en zamindar vid namn Asadullah från Birbhum, inspirerad av Murshid Quli Khan, använde hälften av sina inkomster till att försörja lärda personer och till andra välgörenhetsändamål. Ghulam Husain säger vidare att Alivardi Khan bjöd in en krets av utbildade lärda från Indiens västra delar för att bosätta sig i Murshidabad och ordnade betydande understöd åt var och en av dem. De tog med sig så många värdefulla böcker att endast en viss Mir Muhammad Alis bibliotek innehöll två tusen eller fler böcker. -(M. Fazlur Rahman: The Bengali Muslims & English Education, s. 5; Ghulam Husain Seiyere- Mutakherin vol. 2, s. 63, 69, 70 & 165).

Under den muslimska härskartiden fanns det i landet otaliga utbildningsinstitutioner, maktabs, madrasor, college och liknande för utbildning och kunskapsutövning, men det är mycket svårt att få en korrekt redogörelse för dem. Efter den muslimska härskartidens slut försvann dessa utbildningsinstitutioner nästan helt. En knapp redogörelse för de spridda institutioner som fortfarande fanns kvar återfinns i de utbildningsrapporter som utarbetades av Buchanan Hamilton och W. Adam, den förre mellan 1807 och 1814 och den senare mellan 1835 och 1838. W. Adam säger att fyrtiotvå byar i Kasba Bagha i distriktet Rajshahi donerades för utbildningsinstitutioner och allmännyttiga ändamål. (Adam, Second Report, s. 37). Alla kostnader för de elever som studerade vid utbildningsinstitutionen i Kasba Bagha, såsom bostad, mat, kläder, böcker, mat och pennor, bläck och skrivdon, toalettartiklar med mera, bekostades av utbildningsinstitutionen. -(A.R. Mallik Br. Policy & Muslims in Bengal, s. 150).

Med inspiration från Koranen och haditherna ordnade välbärgade personer i samhället undervisning för fattiga elever. Bland rika och förnäma familjer fanns också seden att ordna undervisning för sina barn genom lämpliga privatlärare. Fattiga elever fick också undervisning hos dem utan kostnad. I Pandua var det brukligt att muslimska jordägare på egen bekostnad anställde lärare för att undervisa fattiga elever från grannskapet. Det fanns ingen välbärgad jordägare eller byäldste som inte anställde en lärare för detta ändamål. -Adam, First Report, s. 55; M. Fazlur Rahman The Bengali Muslims and English Education, s. 6).

Undervisning i Koranen, haditherna och islamisk lära betraktades som en from gärning, och enskilda personer bekostade nästan hela utgifterna för utbildningsinstitutionerna, antingen direkt eller genom donationer, waqf eller truster. De betalade lärarnas löner och stod för alla kostnader för utbildningsinstitutionerna, deras byggnader och annat. Eftersom det på den tiden inte fanns några läroböcker gavs undervisningen utan avgift. Lärarna försörjde sig i stor utsträckning självständigt – som moskéimamer eller genom någon mindre statlig anställning. Därför undervisade de eleverna utan lön. På detta sätt växte många privata muslimska utbildningsinstitutioner fram, vars kostnader bars av välbärgade och givmilda personer. Hos lärarkåren och dessa storsinta givare var det särskilt tydligt att syftet med undervisningen inte var att tjäna sitt levebröd. Deras syfte var i stället att genom utbildningens spridning höja nationens religiösa och moraliska nivå. -(M. Fazlur Rahman The Bengali Muslims & English Education, s. 7, 8).

Av W. Adams rapport framgår också tydligt att man på den tiden kunde få utbildning mycket billigt, ja så gott som gratis. Varje moské var muslimernas centrala samlingspunkt, och i de madrasor som fanns vid moskéerna kunde vilken pojke som helst lära sig läsa och skriva utan kostnad; i de madrasor som fanns där kunde vilken pojke som helst lära sig läsa och skriva utan kostnad. Eftersom det inte fanns några tryckta läroböcker behövde man inte lägga ut något på att köpa böcker. Bläck och skrivdon kunde tillverkas hemma. För högre utbildning måste man visserligen betala en viss avgift, men även den var mycket liten. Efter engelsmännens ankomst gavs engelskundervisning i de kristna missionsskolorna. Där kunde ingen studera utan att betala avgift. Om någon antog den kristna religionen fick hans barn möjlighet att studera utan avgift. Att muslimerna hade möjlighet att få utbildning gratis eller till mycket låg kostnad berodde endast på att de muslimska härskarna och välbärgade muslimerna frikostigt donerade pengar, jordegendom och annat för utbildningens ändamål. -(M. Fazlur Rahman The Bengali Muslims & English Education, s. 11).

Efter engelsmännens ankomst

Bakom varje folks utbildning och kulturella utveckling ligger gynnsamma förhållanden samt stöd och samverkan. Det behöver knappast sägas att den politiska ekonomin föll samman kort efter att Bengals muslimska styre hade avskaffats på slagfältet vid Plassey; hela landet drabbades av fattigdom, lidande och misär, och särskilt i muslimernas nationella liv kom förödelsens fasor över dem. Redan under kompanistyrets första tid blev Bengals muslimer utsatta och nödlidande. Under oket av det gränslösa förtryck och den grymhet som följde av det diwaniska patent som Ostindiska kompaniet erhöll för att kunna inneha makten utan ansvar (Power without responsibility), började muslimernas etablerade samhällsordning brytas sönder.

Efter att ha avlägsnats från den politiska makten började alla deras möjligheter att försörja sig att stängas, vilket ledde till att den sociala strukturen splittrades och att de ömsesidiga relationerna mellan de olika klasserna också bröts sönder. -(M. Fazlur Rahman The Bengali Muslims & English Education, s. 14).

Till följd av att makten överfördes från muslimerna till engelsmännen skadades muslimernas utbildning lika mycket som deras politiska och ekonomiska liv. Som nämnts ovan var deras utbildningssystem helt beroende av statligt stöd samt donationer från muslimska ledare, waqf-egendomar, truster och liknande. Muslimerna betraktade utbildningens spridning och utveckling som en synnerligen from religiös gärning och skänkte därför frikostigt stora summor pengar, egendom och mark. På många platser kunde alla, oavsett om de var rika eller fattiga, låta sina barn få utbildning gratis och utan kostnad genom religiösa truster eller organisationer. Efter att muslimerna hade avlägsnats från den politiska makten förstördes detta utbildningssystem. Muslimerna avlägsnades från alla statliga tjänster, stora som små, och muslimska militärbefälhavare lämnade landet eller begav sig till avlägsna delar av landet för att söka sin försörjning – där de moderna, det vill säga engelska, [tjänsterna] fördelades mellan engelsmännen och hinduerna – vilket ledde till att den muslimska medelklassen försvann och att en ny hinduisk medelklass uppstod. Det är därför helt naturligt att muslimernas utbildningssystem, i avsaknad av en muslimsk regering, högt uppsatta muslimska statstjänstemän och en muslimsk medelklass, skulle förstöras fullständigt – och så blev det.

För att inte tala om muslimernas utbildning var i själva verket den muslimska nationens existens hotad under ett helt sekel efter det engelska styrets början. När frågan för dem endast gällde att överleva, hur skulle de då kunna tänka på sina barns utbildning?

I föregående kapitel har det bevisats att Ostindiska kompaniet genom en djupgående konspiration tillsammans med Bengals hinduiska rika köpmän, bania-klassen, bankirer och andra gjorde slut på det muslimska styret. Det säger sig självt att båda parternas intressen var lika starkt engagerade i detta. Å ena sidan fick kompaniet, som eftersträvade politisk makt, makten; å andra sidan fick hinduerna, som önskade att det muslimska styret skulle upphöra, materiella, kommersiella och ekonomiska förmåner från kompaniet. Efter att kompaniet kommit till makten kom hinduerna i nära kontakt med det. För att få anställningar och bedriva handel under dess styre ansåg de det nödvändigt att lära sig engelska.

Kolkata hade vuxit fram som ett handelscentrum och dess invånare var så gott som uteslutande hinduer. Hinduiska köpmän, bankirer, baniaer och medelklassen ville bygga sin framtid med denna stad som centrum. För att få anställningar och bedriva handel under kompaniets styre tänkte de att ”English is money” – engelska är ett annat namn för pengar – och därför blev de ivrigt angelägna om att lära sig så mycket engelska som möjligt. Under andra hälften av 1700-talet växte engelska skolor upp överallt i och omkring Kolkata, som svampar ur jorden, och hinduerna lärde sig där så mycket engelska som behövdes för det praktiska arbetet.

Låt oss å andra sidan också kortfattat tala om hur muslimernas situation såg ut. W. W. Hunter säger i sitt verk: ”Hundratals framstående muslimska familjer har gått under. Följaktligen har även det utbildningssystem för muslimerna som upprätthölls genom lakhiraj-jordegendomar för alltid upphört.” – (W. W. Hunter: The Indian Mussalmans, Bangladesh-utgåvan 1975, s. 167).

För att inte tala om de vanliga muslimerna har herr Hunter själv i sitt verk tecknat en sorglig bild av det brutala och förtryckande bemötande som engelsmännen efter sin ankomst riktade mot det muslimska samhället, och av vilket tragiska öde detta ledde till för nabobernas ättlingar:

”I varje distrikt tynar någon ättling till de tidigare naboberna bort och dör av inre plågor i ett taklöst, förfallet palats eller vid kanten av en förfallen damm fylld av mossa och alger. Jag har haft tillfälle att personligen lära känna många av sådana familjer. I deras förfallna byggnader trängs deras vuxna söner och döttrar, barnbarn, brorsöner och brorsdöttrar, och ingen av dessa hungrande ättlingar har någon möjlighet att åstadkomma något i livet. De sitter på förfallna verandor eller i mottagningsrum med läckande tak, räknar timmarna till sin död och sjunker allt djupare ned i skuldens avgrund. Till sist provocerar den hinduiske penningutlånaren i grannskapet fram ett gräl med dem och skapar en sådan situation att de plötsligt tvingas pantsätta allt de äger som säkerhet för sina skulder. På detta sätt uppslukas de av skulderna, och de gamla muslimska familjernas existens utplånas från jordens yta.” – (W. W. Hunter, The Indian Mussalmans, Dhaka-utgåvan 1975, s. 138).

Efter engelsmännens ankomst drabbades hela den muslimska nationen i dåtidens Indien. Men allra hårdast drabbades muslimerna i Bengalen.

Hunter säger: ”Jag är särskilt väl förtrogen med händelserna i denna provins. Därför vet jag, så långt min kännedom sträcker sig, att de muslimska invånarna här drabbades hårdast under det brittiska styret.” – (W. W. Hunter, The Indian Mussalmans, s. 140–141).

På den tiden avsåg man med Bengalen Bengal, Bihar och Orissa. En framställning som då sändes av muslimerna i Orissa till divisionskommissionären, herr E. W. Saloni, C.S., ger en bild av deras beklagansvärda situation. I framställningen sades:

”Som lojala undersåtar till Hennes Nådiga Majestät Drottningen tror vi att vi har lika rätt till alla tjänster inom landets förvaltning. Men sanningen är att muslimerna i Orissa gradvis trängs undan och inte har något hopp om att kunna resa sig igen. Trots att vi är födda i förnäma familjer har vi blivit fattiga, eftersom våra möjligheter att försörja oss har stängts, och i avsaknad av statligt stöd är vår situation lik den hos en fisk som lyfts upp ur vattnet och läggs på land. Vi lägger fram muslimernas beklagansvärda nöd inför er i förvissningen att ni är Drottningens representant i Orissadivisionen, och vi hoppas att ni ska skipa rättvisa bland alla samhällsklasser, oavsett börd, kast eller religion. Berövade statliga tjänster har vi blivit utfattiga. Vår situation har blivit så eländig att vi är beredda att bege oss till vilken avlägsen plats i världen som helst – vare sig det är Himalayas snötäckta toppar eller Sibiriens glest befolkade trakter – om vi bara får försäkran om att vi genom att resa från land till land på detta sätt kan få någon statlig tjänst med en lön på endast tio shilling i veckan.” – (W. W. Hunter, The Indian Mussalmans, s. 158–159).

De medlemmar av förnäma muslimska familjer som hade innehaft olika statliga ämbeten berövades sina tjänster efter britternas ankomst. Det var inte bara dessa familjer som drabbades av fattigdom och gick under; även de vanliga muslimska familjernas situation i Bengalen blev likadan. Även bönderna och vävarna i Bengalen mötte en ytterst svår situation.

I början av kompaniets styre fanns det ingen ände på muslimernas lidande och nöd. Den samhällsordning som hade etablerats genom diwanins förtryck och övergrepp bröts fullständigt samman under ”makt utan ansvar” (Power without responsibility). Före förvärvet av diwanin drevs jordskatten inte in med den hårdhet som nu. Dessutom brukade statens inkomster tidigare, hur de än hade uppburits, spenderas inom landet, så att landets invånare på ett eller annat sätt fick del av dem. Med den indiske poetens ord är skatten som kungen tar ut lik jordens fuktighet. Denna fukt torkar bort i solens hetta och återvänder sedan till jorden som regn, vilket ger den ny bördighet. Men den fukt som nu hämtas ur Indiens jord faller inte ned igen som sådant regn på den indiska jorden, utan i andra länder. (R. C. Dutt, Economic Hist. of India, s. 11, 12.) Efter britternas ankomst skickades en tredjedel av de totala inkomsterna till England. Statskassan var inte längre ett ”baitulmal”, ur vilket folket kunde få hjälp i tider av nöd. Även skatteintäkterna hade fördubblats. Bengalis så kallade siste nawab uppbar under sitt sista år (1764) 817 553 pund i skatteintäkter; bara trettio år senare uppbar engelsmännen 2 680 000 pund. (R. C. Dutt, Economic History of India, s. 9; M. Fazlur Rahman, The Bengalu Muslims & English Education, s. 14).

Det är ingen hemlighet för någon vilken fullständig förödelse bondebefolkningen mötte under de få åren efter slaget vid Plassey och därefter. Å ena sidan fördes landets rikedomar i allt större omfattning ständigt ut ur landet, och å andra sidan utsattes bönderna för de nya zamindarernas omänskliga förtryck till följd av den permanenta bosättningen. Därför kunde de aldrig förbättra sin lott, och än i dag bedriver de jordbruk i zamindarernas intresse, likt slavar. (M. Fazlur Rahman, The Bengalu Muslums & Eng. Education, s. 20; R. C. Dutt, s. 27).

Låt oss samtidigt också kort beröra hur gynnsamt den hinduiska samhällsgruppen hade det. Liksom inom handel och näringsliv hade de även inom jordförvaltningen en ytterst lyckosam ställning. Till följd av Cornwallis permanenta bosättning övergick nästan alla muslimska zamindarier till hinduiskt innehav. Däremot gick ingen hinduisk zamindari förlorad. Visserligen mötte de gamla hinduiska zamindarierna i vissa fall svårigheter, men förvaltningen av dem överlämnades åt nya gynnade hinduer och uppkomlingar. I stället för den gamla aristokratiska gruppen växte en ny förmögen klass fram. Detta var en viktig aspekt av den hinduiska samhällsgruppens utveckling och expansion. För muslimerna var det däremot lika med noll. – (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & English Education, s. 25).

Muslimerna drevs bort från statliga tjänster, zamindarier, jagirer, småindustrier och annat, och en växande hinduisk medelklass etablerades. I början av 1800-talet är Bengalens historia i själva verket denna nya medelklass historia. Och denna klass hade uppstått ur den hinduiska handelsklassen. Det är därför inte förvånande att den skulle få regeringens fulla uppmärksamhet. – (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & English Education, s. 118).

Det var det hinduiska kastväsendet som underlättade uppkomsten av denna medelklass. Det var nämligen detta kastväsen som avskilde en särskild grupp bland dem för att försörja sig genom handel och affärsverksamhet. Människorna i denna grupp var intresserade av den nya engelska utbildningen. Eftersom de stod nära förbundna med kompaniet och var verksamma som handelsmäklare och i regeringens lägre tjänster, kunde de särskilt dra de nya härskarnas uppmärksamhet till sig. Om man läser de små skrifter om landets förvaltning som tidigare tjänstemän och missionärer hade skrivit, kan man se att regeringen gång på gång nämnde dessa hinduiska herrar (medelklassen) och var mycket angelägen om att behaga dem och förbättra deras ställning. Regeringen påverkades också av flera andra orsaker i detta avseende. Den första var att den betraktade det muslimska styret som en utländsk imperialistisk dominans, under vilken landets invånare, det vill säga hinduerna, hade förtryckts. För det andra hade de nödställda muslimerna, när åtgärder började vidtas för att förbättra förhållandena, lämnat städerna och begett sig till avlägsna områden för att försörja sig. Därför kunde de inte dra regeringens uppmärksamhet till sig.

För det tredje hade regeringen gentemot muslimerna antagit en extremt laissez-faire-politik, eftersom den hyste en naturlig misstro och bristande tillit till dem från vilka den hade berövat makten. Däremot hade hinduerna i Bengalen och hinduerna i andra områden som engelsmännen hade erövrat fångat regeringens uppmärksamhet på ett sådant sätt att den främst ägnade sig åt att behaga dem. Dessutom fann de kristna missionärerna hinduerna mer mottagliga än muslimerna för kristen lära och kristen propaganda, och därför började de engelska härskarna ägna hinduerna överdriven uppmärksamhet. Åtminstone blev de ivriga att få kunskaper i ytlig engelska. Muslimerna hade ingen möjlighet i detta avseende. Det viktigaste var att det bland muslimerna inte fanns någon medelklass som kunde framföra deras krav och dra nytta av några förmåner under de förändrade förhållandena. Den General Committee of Public Instruction som senare bildades av regeringen konstaterade verkligen att de saknade den medelklass som hade varit deras ”nationella, förmögna, mäktiga och verkliga beskyddare”; därför kunde de inte tillgodogöra sig utbildning och andra möjligheter. – (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & English Education, s. 25–27; C. E. Trevelyan, On the Education of the People of India, s. 4–8).

De kristna missionärerna och den engelska utbildningens början

Under det muslimska styret fanns det överallt otaliga utbildningsinstitutioner som följde deras eget utbildningssystem. Hur dessa förstördes har behandlats i det föregående kapitlet. Detta var helt naturligt. Hinduernas samhällsgrupp hade en god förståelse av de förändrade förhållandena och började därför snabbt lära sig engelska. Det är inte så att muslimerna inte alls insåg detta. Men här vill vi diskutera vilka hinder som fanns för att ta till sig den nya utbildningen, det vill säga den engelska utbildningen, och varför de många gånger inte lyckades trots stora ansträngningar i detta avseende.

I själva verket hänger undervisningen i engelska i Bengalen och Indien samman med de brittiska missionärernas förkunnelse av Jesu ord, eller evangeliet. Court of Directors uttryckte i ett meddelande från 1659 sin djupa välvilja för att Jesu budskap skulle förkunnas på alla möjliga sätt. Missionärerna fick tillstånd att resa till Indien med deras fartyg, och när de kom hit uppmuntrades de att lära sig landets modersmål för att förkunna Jesu budskap bland de fattiga och okunniga. I den stadga som utfärdades till Ostindiska kompaniet 1698 betonades att de måste lära sig modersmålet på den plats där kompaniet skulle vara bosatt, så att de kunde forma människorna där. Ty de skulle bli kompaniets tjänare eller slavar, eller dess representanter för den protestantiska religionen. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & Eng. Education, s. 28; Shap, s. 3, Parochial Annals of Bengal av H. B. Hyde; Court of Directors’ letter to Fort St. George, 25 februari 1695; LAW: Promotion of Learning in India by Early European Settlers, s. 19).

Bengalens generalguvernör Sir John Shore säger att det är viktigare att omvända landets invånare till kristendomen av politiska än av religiösa skäl.

Så länge våra undersåtar inte har blivit innerligt förenade med oss på grundval av religiös tro, kommer det rike vi har erövrat inte att vara säkert från yttre angrepp och inre agitation och oro. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 34; Sharp, Review of Buchanan’s Treatise, vol. 1, s. 113).

Det står nu klart bevisat att de, för att stärka och förlänga det brittiska styret i Bengalen och Indien, ansåg det nödvändigt att lära sig landets språk, så att de lätt kunde förkunna kristendomen för landets invånare.

Utbildningens spridning bland engelsmännen i detta land skedde stegvis. I det första skedet grundade de kristna missionärerna skolor med bengaliska som undervisningsspråk under regeringens beskydd. I det andra skedet upprättade de utbildningsinstitutioner med engelska som undervisningsspråk i syfte att förmedla västerländsk utbildning samt västerländsk tahjīb och tamaddun.

Missionärerna fortsatte sitt arbete oavbrutet år efter år. De anlade ett tryckeri i Hugli, Serampore, genom vilket de publicerade många böcker på bengali. De mötte inga hinder eller svårigheter i sin missionsverksamhet, utan uppmuntrades tvärtom. Till följd av detta outtröttliga arbete hade de år 1815 grundat 202 skolor enbart i trakterna kring Calcutta. Långt dessförinnan, år 1794, grundade en viss Carey en skola i Maldah med fri kost och logi. Efter att ha kommit till Bengalen började han arbeta som överuppsyningsman på en indigoodling. I den skola han grundade undervisades i sanskrit, persiska och bengali. Där gavs dessutom undervisning i olika ämnen samt i den kristna läran. En viss herr Archer grundade år 1780 en skola för pojkar och kort därefter en skola för både pojkar och flickor. Ännu en grundades av John Stranshenow. Det utmärkande för Browns skola var emellertid att den hade grundats för hinduiska ungdomar.

– (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & Eng. Education, s. 30; Calcutta Review-1913: ”Old Calcutta”: Its Schoolmaster av K. N. Dhas, s. 338).

För att sprida den kristna läran grundades flera sällskap i England med statligt stöd. Bland dem märks särskilt SPCK (Society for Promotion of Christian Knowledge), S. P. G. (Society for the Propagation of the Gospel), CMS (Church Missionary Society) med flera. Deras bidrag till spridningen av den kristna läran i Bengalen är obestridligt. Missionärerna i Bengalen överlämnade följande rapport till sina respektive sällskap:

”Handeln har öppnat ett nytt tankesätt och en ny handlingskraft. Om vi kan erbjuda avgiftsfri undervisning på ett skickligt sätt, kommer hundratals att samlas för att lära sig engelska. Jag hoppas att vi en dag ska kunna göra detta, och därigenom öppnas en glädjefylld väg för att sprida Jesu Kristi budskap.” – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & Eng. Education, s. 35; Mussalmans, vol. 1, s. 130–131).

När de kristna missionärerna under förevändning att grunda bengaliska och engelska skolor försökte sprida den kristna läran, tvekade de inte att bedriva propaganda mot islam och dess ädle profet. Cornwallis förbjöd öppet predikande av kristendomen på allmänna vägar och i byarna (Beveridge: Hist. of India, vol. 2, s. 850–851).

Trots detta fortsatte de med denna verksamhet. Slutligen, efter att Minto hade tillträtt sitt ämbete, vidtog han stränga åtgärder mot missionärerna för att de hade publicerat skrifter innehållande opassande och irrelevanta uttalanden om islam och profeten Muhammed (frid vare med honom). – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & Eng. Education, s. 36; Lethbridge, s. 59).

År 1818 grundades Serampore College i Serampore (Hugli) under William Careys ordförandeskap. Syftet med att grunda detta college var att förmedla kunskap från både Orienten och Västern samt att genom modersmålet omvända landets invånare till kristendomen. Serampore College var på den tiden det enda college i Asien som utfärdade akademiska examina. – (Mc. Cully, s. 41; M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & Eng. Education, s. 39–40).

Som tidigare nämnts var Serampore College främsta syfte att sprida och främja kristendomen i Indien. För detta behövdes infödda kristna som kunde översätta kristna läror till bengali och även sköta publiceringen. För detta ändamål stod högskolan öppen för icke-kristna, och inflytelserika lokala personer uppmuntrades att hjälpa till och samarbeta i spridningen av kristna läror. Fram till december 1838 visade det sig att det bland högskolans sammanlagt 101 studenter endast fanns 34 icke-kristna studenter. Dessa var söner till brahminer och personer från andra samhällsgrupper i Serampore och dess omgivningar (Mc. Cully, s. 64–65).

Det fanns inga muslimska studenter där av två skäl. För det första var syftet med undervisningen vid denna högskola att sprida kristendomen, och för det andra undervisades där en sådan form av bengali som var obegriplig för muslimer. Detta berodde på att denna bengali byggde på kunskaper i sanskritgrammatik, något som muslimer över huvud taget inte förväntades besitta. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 140).

I de skolor och högskolor som upprättats av missionärerna samt vid Fort William College (1800), som upprättats av regeringen, berikades bengali med hjälp av hinduiska lärare enligt sanskritens språkliga mönster, och denna form av bengali var obekant för muslimerna. Muslimerna i Bengalen talade visserligen bengali, men deras bengali var blandad med arabiska och persiska. D.H.H. Wilson sade, när han vittnade inför det brittiska underhusets särskilda kommitté, att bengali och hindi stod i nära relation till sanskrit. Enligt honom var 305 av 500 ord i Shakiespear’s Hindustanee Dictionary sanskritord. I den bengaliska läroboken med titeln ’Hitopadesha’, som användes vid högskolan, var endast 5 av de första 147 orden sådana som inte var sanskritord. [A.R. Mallik: Br. Policy and the Muslims in Bengal, s. 156; Sixth Report, Select Committee (HC), 1853, Minutes of Evidence, s. 9. Som svar på en fråga sade Wilson att ingen kunde förstå bengali utan vissa kunskaper i sanskrit.]

I skolorna för modersmålet undervisades bengali med ett stort antal sanskritord – dessa skolor var stängda för muslimer. I Bihar undervisades dessutom hindi med devanagarisk skrift, och även detta var helt obekant för muslimerna. – (Report of Bengal Provicial Committee, Education Commission, s. 215. Abdul Latifs vittnesmål som svar på Q1).

Därtill Dakshina, Amar Singh, Chanakya, Saraswati Vandana, Manbhanjan, Kalanka Bhanjan och så vidare.

Hinduiska böcker såsom Dan Lila, Dadhi Lila och andra, som handlade om Krishnas kärlekslekar under barndomen. I Bihar undervisades dessutom Sudam Charit, Ram Yamuna och andra. – (A.R. Mallick: British Policy and the Muslims in Bengal, s. 156).

Dessa uppgifter bevisar tydligt att det var en konspiratorisk plan av de kristna missionärerna, de engelska härskarna och deras lokala medlöpare att beröva muslimerna utbildningens ljus. Alexander Duff upprättade en läroanstalt i Calcutta för undervisning i engelska, vilken genom Duffs insatser utvecklades till en särskilt betydelsefull utbildningsinstitution. Men den var endast avsedd för hinduer från de lägre samhällsklasserna och upprättades med Raja Rammohun Roys stöd. Avsiktligt förlades denna skola i ett hinduiskt kvarter och på en plats där Hindu College en gång hade grundats. Duff gjorde inte minsta försök att upprätta någon skola i ett muslimskt område. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 41; N. Chattaerhce: Life of Mahatma Raja Rammohan Roy (bengali), s. 394).

Mellan 1807 och 1814 kartlade dr Francis Buchanan distrikten i Bengalen och Bihar på regeringens uppdrag. År 1938 publicerades hans rapport i tre volymer av R.S. Martin. Under Lord Bentincks tid, mellan 1835 och 1838, utarbetade W. Adam tre rapporter på grundval av Buchanans handlingar. Den tredje rapporten utarbetades 1938 efter hans egna undersökningar och observationer på plats. Han lade fram en jämförande redogörelse för utbildningen bland hinduer och muslimer, enligt följande:

                                                                        hinduer                              muslimer

(a) Inhemsk folkskola ‌                         ১১                                ১৬

(b) Högre skola                                               ৩৮                               ০

(c) Familjer där föräldrar eller vänner

                      undervisade pojkar och flickor   ১২৭৭                           ৩১১

Ovanstående förteckning anges som exempel från Natore thana i Rajshahi-distriktet, där hinduerna vid denna tid hade en befolkning på ৬,৫৬,৫৫৮ och muslimerna ১২৯৬৪০১. I en sådan muslimskt dominerad thana var andelen muslimer inom utbildningen så obetydlig som beskrivits ovan. I den nämnda förteckningen anges det totala antalet lärare, varav endast en var muslimsk lärare.

När han beskrev orsaken till detta tillstånd på utbildningsområdet bland muslimerna sade han att de ekonomiskt sett levde ett ytterst uselt liv. Han sade vidare att det i detta tillstånd var som att råda dem att skaffa en stege och klättra upp till himlen för att utbilda sig – något fullständigt omöjligt och absurt. Adam sade att det i hela Rajshahi-distriktet endast fanns en skola för muslimernas utbildning, i Kasbabaghat i Bilmaria thana, vilken var flera hundra år gammal och hade grundats under beskydd av muslimska sultaner i Bengalen och storsinta muslimska stormän.

W Adam utarbetade sin tredje rapport (১৮৩৮) efter att ha inspekterat fem distrikt i Bengalen och Bihar. Den förteckning han upprättade på grundval av den återges nedan:

Tabell nr 1: Persisk-arabiska skolor, deras antal och elevantal, hinduer och muslimer.

Distrikt        Persiska skolor     Arabiska skolor     Hinduiska elever     Muslimska elever     Totalt

Murshidabad      ১৭                    ২                      ৬২                    ৪৭                               ১০৯

Bardhaman        ৯৩                   ৮                      ৪৭৭                 ৪৯৪                             ৯৭১

Birbhum              ৭১                    ২                      ২৪৫                 ২৪৫                             ৪৯০

Tirhut              ২৩৪                  ৪                      ৪৪৫                 ১৫৩                             ৫৯৮

Södra Bihar       ২৭৯                 ১২                    ৮৬৭                 ৬১৯                              ১৪৮৬

Totalt          ৬৯৪                 ২৮                   ২০৯৬               ১৫৫৮                           ৩৬৫৪

Det märkliga är att antalet hinduiska elever som gick i de arabisk-persiska skolorna var större i förhållandet tre till fyra. Om man därefter räknar med antalet hinduiska elever som gick i sanskritskolorna uppgår deras antal till 4 651, medan antalet muslimska elever uppgår till 1 558. Tabell nr 2: Skolor på modersmålet – deras antal, elevantal samt hinduiska och muslimska elever.

Distrikt Bengaliska skolor Hindiska skolor Hinduiska elever Muslimska elever Övriga Totalt

Murshidabad 62 5 998 82 0 1 080

Burdwan 630 0 12 408 769 13 13 190

Birbhum 407 0 6 125 232 26 6 383

Tirhut 0 80 502 5 0 507

Södra Bihar 0 286 2 918 172 0 3 090

Totalt 1 099 376 22 951 1 260 39 2 425

Av ovanstående tabell framgår att muslimerna låg långt efter hinduerna när det gällde utbildning på modersmålet. Orsaken är också helt uppenbar. För det första var det sanskritpräglade bengaliska språket obegripligt för dem, och för det andra var läroböckernas innehåll fyllt av texter och berättelser präglade av avgudadyrkan. För det tredje förblev muslimerna eftersatta inom utbildningen eftersom det saknades skolor som alternativ till hinduiska skolor. W. Adam rekommenderade att urd skolor skulle öppnas för muslimerna och att bengaliska läroböcker lämpade för muslimer skulle författas. Men regeringen ägnade inte detta någon uppmärksamhet.

Anm.: A. R. Mallick, British Policy and Muslims in Bengal, s. 161–165.

På initiativ av Calcutta-filialen av Christian Missionary Society (C.M.S.) grundades 1819 i Bardhaman en engelskspråkig skola för hinduer. När filialens representanter, Mr. Shew och Mr. Thompson, regelbundet flyttade skolan till sina lokaler, gick skolan under av rädsla för att eleverna skulle omvändas till kristendomen. På liknande sätt grundade biskop Corrie 1832 en engelskspråkig skola i Kalinga, ett muslimskt dominerat område i Calcutta. Men när en kyrka byggdes intill den lämnade ett stort antal muslimska elever skolan. Mr. Thomson förklarade i sin rapport orsaken till minskningen av elevantalet och sade (1841) att hinduerna, till skillnad från muslimerna, hyste ett intresse för västerländska språk och västerländsk litteratur. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 44–45; Long: Handbook of Bengal Mission, s. 125).

Mr. Thomson dolde den verkliga orsaken och lade i stället skulden på muslimerna. Den verkliga orsaken var att frågan om västerlandets religion var oupplösligt förenad med västerlandets språk och litteratur. För muslimerna var det betydligt svårare än för hinduerna att mentalt förbereda sig för att gå i missionärsskolor. Muslimerna hyste avsky mot kristendomen, ja, man kan till och med säga hat. Muslimerna hade nämligen byggt upp sin religiösa tro genom att förkasta kristendomen. Hinduerna hade däremot ingen sådan förkunskap, och därför påverkades de lätt av kristendomen.

Missionärerna visste att deras kontakter hade lett till att ett större antal hinduer antagit kristendomen. Därför riktades alla deras ansträngningar mot hinduerna. År 1858 anmärkte en missionär i en av honom skriven broschyr att inga verkligt uppriktiga försök hade gjorts för att sprida utbildning bland muslimerna. De européer som anlitades för att inspektera de statliga utbildningsinstitutionerna hade ingen som helst kunskap om muslimernas språk, karaktär eller seder och bruk. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 46; India Office Tract 242).

Under andra hälften av 1700-talet gjorde det muslimska styrets slut och Ostindiska kompaniets förvärv av diwani engelsmännen så gott som enväldiga i detta land. Som följd av detta växte deras handel med Calcutta som centrum hundrafalt. Väldiga byggnader började uppföras i Calcutta. De hinduer vars hjälp och stöd hade gjort det möjligt att etablera det engelska styret i landet började i stora skaror söka anställning under kompaniet, bli delägare i deras affärsverksamhet eller arbeta som affärsmäklare åt dem. De insåg det akuta behovet av att lära sig engelska. Därför togs det första steget mot att upprätta engelska skolor av dem. Hinduiska köpmän och rika handelsmän grundade, med hjälp och stöd av sina europeiska köpmannavänner, engelska skolor på olika platser i privat regi. Under 1790-talet grundade en viss Nityananda Sen en sådan skola i Kalutola i Calcutta.

En annan sak bör särskilt nämnas här. Missionärerna i detta land ägnade sig åt att i stor omfattning sprida kristendomen genom att upprätta bengaliskspråkiga skolor. När de började gå alltför långt i detta infördes vissa begränsningar av den brittiska regeringen i deras verksamhet. Men Charter Act of 1813 upphävde de begränsningar som hade ålagts dem. Genom denna lag öppnades vägen för att upprätta ett biskopssystem (Episcopacy) i Indien. År 1814 kom biskop Middleton till Calcutta. Uppmuntrade av hans iver och energi började missionärerna arbeta med full kraft. Han blev nära knuten till Bishop’s College i Calcutta. På hans begäran skänkte generalguvernören sextiotvå bighas mark till detta college. Senare gavs ytterligare statligt stöd till det. Biskop Middleton skänkte själv fem hundra pund för att uppföra collegekyrkan samt fem hundra böcker till collegets bibliotek.

Europeiska köpmän trädde fram för att hjälpa och stödja missionärernas verksamhet, och det var i själva verket de som lade grunden till den engelska utbildningen i Bengalen. Genom deras insatser, särskilt med hjälp och stöd av Mr. David Hare och Sir Edward Hyde East, grundades Hindu College i Calcutta 1817 för utbildning av hinduiska ungdomar. Vid en allmän sammankomst som hölls den 27 augusti 1816 i Sir Edwards bostad i närvaro av hinduer utarbetades stadgarna och reglerna för det planerade colleget. Det sades att institutionens främsta syfte var att ge söner till framstående hinduer undervisning i engelska och indiska språk samt i Europas och Asiens litteratur och vetenskap. – (M. Fazlur Rahman, The Bengali Muslims & English Education, s. 48–51, citerat från de regler som godkändes av prenumeranterna och den allmänna sammankomsten den 27 augusti 1816, Calcutta Christian Observer, juli 1832, s. 72).

Detta Hindu College omvandlades 1832 till ett statligt college. På detta sätt gynnade regeringen en särskild gemenskap inom utbildningsområdet. I allmänhet har muslimerna beskyllts för att ha varit ytterst avogt inställda till engelska och västerländsk utbildning. Till och med gentemot det bengaliska språket var de likgiltiga. Som nämnts ovan hade det bengaliska språket gjorts starkt sanskritiserat för att hålla muslimerna borta från utbildningens område. Var detta verkligen den verkliga orsaken till att muslimerna vägrade lära sig engelska? Att anta något sådant vore orättvist mot dem. Studier vid engelska skolor och college var ytterst kostsamma, och muslimerna var svårt utarmade. Rika hinduiska handelsmän och penningutlånare grundade med hjälp och stöd av sina engelska vänner privata engelska skolor och beredde, utan statligt stöd, vägen för sina egna barns engelskundervisning. För muslimerna var sådana företag omöjliga och orealistiska. Det kan utan tvekan sägas att muslimerna till sin natur, som folk och enligt sin religion, var mer utbildningsälskande än något annat folk. Men när deras politiska och ekonomiska struktur sönderföll blev de efterblivna på utbildningsområdet. De var också intresserade av engelsk, det vill säga västerländsk, utbildning. Men i detta avseende kunde de inte väcka minsta medkänsla hos regeringen. Som en statlig institution för muslimernas utbildningssystem grundade Warren Hastings Calcutta-madrassan 1780. Men madrassans fyrtionioåriga historia från 1780 till 1829 är ytterst smärtsam. Regeringen kunde ha utvecklat denna institution till en högre utbildningsinstitution för muslimer, med engelsk och västerländsk utbildning. Men det gjorde den inte. Trots upprepade krav på att engelska klasser skulle öppnas vid Calcutta-madrassan drog regeringen ut på saken i många år. För hinduiskt högre utbildning grundades, utöver Hindu College, många engelska skolor av hinduer, engelsmän, missionärer och Calcutta School Society. Men ingenstans fanns det någon möjlighet för muslimer att få tillträde. Enligt Adams beskrivning fanns det på Calcutta Upper Circular Road och i Bara Bazar två skolor, den ena grundad av en kristen och den andra av en hindu. De undervisade också själva vid skolorna. Det fanns ytterligare en i Shobhabazar. Där studerade tre hundra elever. Även denna skola drevs av en kristen och en hindu. Eftersom dessa skolor var privata tog man ut höga avgifter av eleverna. Det är inte känt om muslimer hade tillträde dit. Men även om de hade det, kan man med säkerhet säga att de på grund av fattigdom inte kunde skicka sina barn dit. Calcutta Review (1850) nämner flera andra skolor av detta slag, bland vilka Oriental Seminary är särskilt anmärkningsvärd. Skolan grundades 1823. År 1850 hade den 585 elever. Den stod närmast efter Hindu College. Det sägs att en viss Gaur Mohan Addi grundade skolan för sina landsmän och anställde en viss Mr. Charnbull och en viss barrister, Herman Geoffery, som lärare. Det är mycket sannolikt att muslimska elever inte heller här hade tillträde. Dessutom grundades vissa särskilda skolor för kristnas barn, där hinduer och muslimer fick tillträde. Dessa var bland andra The Calcutta High School, The Parental Academic Institution, The Philanthropy-Academy och The Verulam Academy. Parental Academy låg på en plats dit välbärgade muslimer kunde skicka sina söner. Förnäma och välbärgade muslimer skickade sina barn till St. Paul’s School och Parental Academy. Skälet till att de skickade dem till dessa två var att pojkarna där blev skickliga i engelska och att dessa två skolor inte var av missionärstyp. Mr. Mouat (Mouat 1952) förklarar orsaken till muslimernas deltagande i dessa två skolor och säger [F. J. Mouat, sekreterare i utbildningskommittén] att eftersom undervisningen vid Calcutta-madrassan inte var god och det dessutom fanns vissa andra brister, hade de varit tvungna att söka sig någon annanstans. -(M. Fazlur Rahman: The Bengali Muslims & English Education, s. 57–58. Calcutta Review 1850, s. 457; Adam, op. cit., s. 37, 41).

Den Calcutta-madrassa som grundades 1780 för muslimernas utbildning behandlades så försumligt av Kompaniet och den brittiska regeringen att det förefaller som om myndigheternas avsikt snarare var att ge okunnighet och felaktig undervisning än utbildning. Det är nödvändigt att här belysa detta något.

Efter en ansökan från ett betydande antal framstående muslimska lärda grundade Hastings 1780 Calcutta-madrassan för muslimernas utbildning. Fram till dess hade muslimer olika befattningar vid de straffrättsliga och civilrättsliga domstolarna samt inom polisväsendet, och eftersom persiska var det språk som användes inom förvaltningen behövde Kompaniets regering tills vidare också upprätthålla ett utbildningssystem för muslimer i syfte att sköta styret. Ansvaret för madrassans ledning anförtroddes. Men från 1780 till 1791 märktes ingen som helst utveckling vid madrassan. Brister i Majdud­dins ledning upptäcktes, och efter att han avlägsnats anförtroddes ansvaret åt en viss Muhammad Israel. Madrassakommittén ombildades, och följande läroplan utarbetades:

Naturfilosofi (Natural Philosophy), fiqh, rättsvetenskap, astronomi, geometri, matematik, logik och grammatik. Men fram till 1922 hade situationen inte förändrats. Därför rekommenderade Dr. Lamsden (Lamsden), en inflytelserik medlem av madrassakommittén, i sin rapport att en europeisk rektor skulle utses. Regeringen avvisade denna rekommendation, men bad i Lamsdens rapport att en europeisk rektor skulle utses. År 1818 föreslog kommittén att en europeisk sekreterare skulle anställas. Regeringen godkände förslaget men lade det ekonomiska ansvaret på kommittén, så att statens inkomster inte skulle belastas. Det är beklagligt att regeringen avvisade, eller i många år drog ut på, det förslag som Dr. M. Lamsden lade fram om att översätta böcker om västerländsk kunskap och vetenskap till arabiska och persiska, införa engelskundervisning vid madrassan och undervisa muslimska elever i engelska. -(M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 68–70; A.R. Mallick, British Policy & the Muslims of Bengal, s. 176).

När en ansvarig medlem av kommittén (Dr. M. Lamsden) föreslog att engelska klasser skulle öppnas vid madrassan, måste man förstå att muslimska elever och föräldrar var intresserade av engelskundervisning. Annars skulle de ha motsatt sig förslaget. Det bör erinras om att ett förslag om att öppna engelska klasser vid Benares Sanskrit College lades fram 1815. Madrassakommittén hamnade på efterkälken i detta avseende. Å andra sidan grundades Hindu College 1816, och undervisning på engelska började där. År 1854 omvandlades detta Hindu College, efter muslimernas framställningar och vädjanden, till Presidency College, och dess dörrar öppnades för elever av alla religioner och samhällsgrupper. (Abdul Mawdud, Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, s. 94; Århundradenas kretslopp: Dr. Hasan Zaman, professor Abdur Rahim, s. 239).

Hur som helst utsågs kapten Irwin, i enlighet med Lamsdens förslag, till kommitténs sekreterare med en månadslön på tre hundra rupier. I augusti 1821 hölls den första examinationen enligt de nya bestämmelserna, och resultatet blev tillfredsställande. Resultaten under de följande två åren var också goda. År 1823 bildade mr John Adam General Committee of Public Instruction. Kommittén konstaterade att resultaten av examinationerna 1824 och 1825 var tillfredsställande. Lamsden föreslog på nytt att engelska läroböcker skulle översättas till arabiska och persiska för att skapa motivation bland eleverna att studera engelska. Han betonade särskilt behovet av att inrätta en förberedande (Preparatory) skola för att höja kvaliteten på madrassans grundutbildning. Den av européer påverkade madrassakommittén godkände emellertid alla Lamsdens förslag. Men den vägrade att godkänna punkten om att utvidga den europeiska utbildningen. De flesta ledamöterna ansåg att madrassans ursprungliga syfte skulle omintetgöras om man införde engelsk eller europeisk utbildning. (Board’s Collection, 909, s. 321, s. 365–67, 909, s. 322; Lamsden till Madrasah Committee, 30 maj 1823; Madrasah Committee till generalguvernören, 3 juli 1832.) Kommitténs vägran skapade därför ett allvarligt hinder för de muslimska elevernas väg till engelskundervisning. Samtidigt behandlade General Committee of Public Instruction förslaget att öppna engelska klasser vid Calcutta Sanskrit College med stort intresse och övertog Hindu College för att säkerställa en god förvaltning. Dr H. H. Wilson utsågs till kommitténs sekreterare och till regeringens inspektör för detta college. Avsevärda statliga medel anslogs också till detta. Trots upprepade krav på att införa engelskundervisning vid den statliga utbildningsinstitutionen madrassan fäste regeringen ingen vikt vid detta. Däremot flödade regeringens gunst, stöd, sympati och gåvor över det privata Hindu College. Härav framgår tydligt hur likgiltig regeringen var gentemot muslimerna, och särskilt gentemot deras engelskutbildning. Det bevisar också att anklagelsen mot muslimerna för att de skulle ha avvisat engelskutbildning är grundlös. Även anklagelsen mot dem såsom tillhörande en särskild klass är grundlös. Skulden lades på muslimerna just för att dölja brottet att gynna en särskild klass. Den som känner till historien om de kristna missionärernas verksamhet och kristendomens spridning bland hinduerna, och till och med historien om hinduernas egen institution Hindu College, måste medge att hinduernas avsky för eller ovilja mot engelskutbildning inte var mindre än muslimernas. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 73–74).

Efter madrassans årliga examination 1825 föreslog examinatorerna mr Mill och mr Thomson, sedan de hade lagt märke till elevernas berömvärda resultat, att undervisning i västerländsk kunskap och vetenskap skulle införas. Uppmuntrad av deras förslag pressade Lamsden på för att engelskundervisning skulle införas vid madrassan. I den rapport han skickade till kommittén sade han att hans nära och långvariga kontakt med muslimska elever och allmänheten hade lett honom till uppfattningen att muslimerna inte skulle ha några invändningar om det engelska språket endast användes som ett medel för att förvärva nödvändiga kunskaper, utan tvärtom skulle ta emot det med intresse. Men om vägen till bibelns spridning underlättades genom läroböckerna, eller om muslimernas religiösa tro angreps, var invändningar naturligtvis att vänta. – (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 74; Board’s Collection, 909, s. 713; Lamsden till General Committee, 19 februari 1825.) Lamsden föreslog vidare att varje elev skulle beviljas ett stipendium på åtta rupier för att uppmuntras till engelskundervisning. Macaulay protesterade kraftigt mot detta, och förslaget avslogs.

Även om inga engelska klasser öppnades vid madrassan hade eleverna blivit så ivriga att lära sig engelska att de började lära sig lite engelska av lärare mot en mycket ringa ersättning. På så sätt kunde de inte heller lära sig engelska ordentligt. Lamsden föreslog nu för kommittén att en lärare i engelska skulle anställas. Inte heller detta ledde till något resultat. På detta sätt berövades madrassans elever engelskundervisning, inte på grund av muslimerna, utan på grund av myndigheternas partiska behandling och deras brist på uppriktigt engagemang för att sprida utbildning bland muslimerna.

Under tiden var den mycket inflytelserike utbildningsmannen Dr H. H. Wilson knuten till Hindu College och krävde därför större statligt stöd för collegets fortsatta utveckling. Mr Holt Mackenzie, som ansvarade för utbildningsdepartementet, föreslog att ett privat college för en särskild klass och grupp skulle inrättas. Regeringen avslog emellertid förslaget med hänvisning till att det skulle kräva stora utgifter. Detta avslag blev en stor välsignelse för Hindu College. Från och med då riktade kommittén hela sin välvilja mot detta Hindu College och gjorde det till den enda plattformen för engelskutbildning. I General Committees rapport om detta college från 1825 uttrycktes tillfredsställelse över att elevantalet hade ökat från hundra till två hundra, och det sades att man utan tvekan kunde hoppas på att de intellektuella egenskaperna hos Calcut tas främsta och mest framstående invånare (Principal Inhabitants of Calcutta) skulle utvecklas och förbättras, om så många elever kunde ges den nödvändiga kunskapen och utbildning i det engelska språket. Uttrycket ”Calcut tas främsta och mest framstående invånare” är här särskilt anmärkningsvärt. Det råder inget tvivel om att detta uttryck endast avsåg Calcuttas ”hinduiska medelklass”. Genom detta uttryck har den brittiska regeringens verkliga inställning på utbildningsområdet blivit tydlig.

I själva verket var den engelska kolonialregeringens utbildningspolitik en filtreringspolitik (Policy fo filtration), genom vilken möjligheterna till högre utbildning, det vill säga till västerländsk kunskap och vetenskap genom det engelska språket, begränsades till en utvald grupp bland hinduerna. Dessa kallades Principal Inhabitants of Calcutta (Calcuttas främsta och mest framstående invånare), det vill säga den hinduiska medelklassen. De skulle skaffa sig engelskutbildning och sedan ägna sig åt att sprida denna utbildning i landet. Det innebar att de utbildningsinstitutioner som de skulle inrätta skulle ha hinduiska lärare liksom hinduiska elever. Så blev det också i verkligheten. För att uttrycka saken närmare var denna utbildning återigen huvudsakligen begränsad till hinduer ur de högre klasserna, det vill säga brahminer. Den hinduiska handelsklassen drog också nytta av denna filtreringspolitik. För muslimerna var det inte ens tal om det; även andra grupper inom det hinduiska folket utestängdes från den. Reverend Lal Bihasri Dey kommenterar: ”Den högre klassens filtrerare i Indien är inte någon filtrerare i någon egentlig mening. Det är ett lerkärl vars öppning är tillsluten på ett sådant sätt att inget ljus eller någon luft utifrån kan tränga in. Medan en brahmin mättar sig på kunskap i logik, metafysik och teologi, väntar å andra sidan shudran, tillsammans med de spetälska, med giriga blickar på när han kanske får en bit mat från sin herres matbord.” (L. B. Dey som svar till Babu Kishori Chand, möte med British India Association, 1868 – citerat av H. A. Stark, Vernacular Education in Bengal, s. 89).

Enligt denna genomsippringspolitik ägnade regeringen Hindu College sin största uppmärksamhet. Åtta stipendier på sexton rupier vardera samt ett månatligt bidrag på tre hundra rupier beviljades åt studenterna. Därefter anslogs 49 376 rupier för tryckning av grundläggande läroböcker och 5 000 rupier för inköp av böcker från England.

Efter att ha gett Hindu College möjlighet att nå utvecklingens högsta höjder riktade Wilson sin uppmärksamhet mot Sanskrit College. Så snart det meddelades att en engelskklass skulle öppnas där, uttryckte 40 av de 136 studenterna intresse för att studera engelska. En av lärarna vid Hindu College, herr Tytler, anställdes för att undervisa vid Sanskrit College som en extra uppgift. Efter allt detta beslutade regeringen, kanske av skam, att år 1829 öppna en engelskklass vid Calcutta Madrasah. I rapporten från april det första året framgick att antalet studenter hade minskat från 136 till 102. Fattigdomen angavs som den främsta orsaken. De flesta muslimska studenterna kom nämligen från avlägsna områden i provinsen för att studera engelska. På grund av sin fattigdom studerade de genom att bo hos engelska herrars khansamaner och med ekonomiskt stöd från sahibernas sida. (M. Fazlur Rahman, Bengali Muslims & English Education, s. 74–80; Hunter, The Indian Mussalmans, s. 203).

Den långa redogörelsen för muslimernas utbildning under den brittiska tiden gavs av två orsaker. Den ena är att bevisa den brittiska regeringens styvmoderliga behandling av muslimerna. Den andra är att bevisa att anklagelsen mot dem – att muslimerna hade bojkottat den engelska utbildningen – är grundlös. Jag hoppas att dessa två frågor har blivit tydliga genom den föregående framställningen. Som ytterligare bevis vill jag nämna ett par saker.

Lord Macaulay utnämndes år 1834 till lagmedlem i det brittiska parlamentet. När han beskrev den brittiska regeringens utbildningspolitik i Indien sade han:

”Vi måste nu skapa en klass i samhället som ska fungera som tolk mellan de styrande och de styrda. Till sin kroppsliga gestaltning och hudfärg ska de visserligen vara indier, men när det gäller smak, åsikter, moralisk hållning och intellekt ska de vara äkta engelsmän. (Woodrow, Macaulay’s Minutes on Education in India, 1862; Abdul Mawdud, Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, s. 97).

Macaulay sade vidare: ”Jag är fast övertygad om att om vår utbildningspolitik genomförs, kommer det inom trettio år från i dag inte längre att finnas någon avgudadyrkare i det bildade och förnäma bengaliska samhället.” (Trevelyan, Life and Letters of Lord Macaulay, vol. 1, s. 455)

Det som herr Macaulay i sitt första uttalande ville se efter trettio år hade kanske redan börjat, utan att han kunde se det från sin plats i England. År 1832 samlades uppgifter om hur mycket efterfrågan på brittiska varor hade ökat. I denna redogörelse sades att det i Calcuttas medelklass inte bara var efterfrågan på brittiska tyger som hade ökat. Även efterfrågan på och uppskattningen av brittiska alkoholdrycker hade ökat. Dragningskraften hos brittiska lyxvaror hade tilltagit bland dem. De hade hem inredda med brittiska möbler, hästvagnar och drack också alkohol. Infödingarna dricker säkerligen mer alkohol. Detta vill de bevisa genom att visa att de inte hyser någon motvilja, avsky eller fientlighet mot förengelskning (med Macaulays ord: att vara äkta engelsmän till smak, åsikter och moralisk hållning). De dricker sprit, brandy och öl. (Select Committee Report, House of Commons, 1831–32; Mawdud, s. 10).

När herr Trevelyan förklarade regeringens ”genomsippringspolitik” på utbildningsområdet sade han: ”De rika handelsmännen och den bildade samhällsklassen kommer först att dra nytta av den; en grupp nya lärare kommer att träda fram; fler böcker kommer att publiceras på de inhemska språken. Genom detta kommer vi sedan att gå från städerna till byarna, från ett fåtal till den stora allmänheten och in i varje hem – grundskolor kommer att inrättas, men våra resurser är begränsade, samtidigt som miljontals människor måste utbildas. Därför behövs ett urval, och till en början har uppmärksamheten riktats mot den övre medelklassens människor. Om de blir utbildade kommer möjligheten också att spridas bland allmänheten.”

(Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling, s. 97–98; Trevelyan, s. 48).

Genom herr Trevelyans mun har de engelska härskarnas innersta tankar kommit till uttryck. Med hjälp av de rika köpmännen och den hinduiska medelklassen har de ryckt den politiska makten ur muslimernas händer. Genom handel och affärsverksamhet har deras allians med denna medelklass blivit allt närmare. Genom att hålla dem fullständigt nöjda kommer de att kunna behålla regeringsmakten i detta land. Att deras gunst därför skulle regna helt och hållet över just denna särskilda klass är, även om det är orättvist, inte förvånande. Kristna missionärer gjorde ansträngningar för att sprida utbildning i detta land. Deras avsikter var emellertid inte alls ädla. Eftersom deras uppmaningar och vädjanden till muslimerna, i utbildningens namn, att ta emot deras ”evangelium” misslyckades, kunde de inte se på muslimerna med välvilja. Till slut drev detta misslyckande dem till att bedriva propaganda mot islam och dess store profet. Så krossades muslimernas öde i denna trepartsallians av missionärer, engelska härskare och deras hinduiska medelklassallierade; de kastades bort från utbildningens område och försörjningsmöjligheterna och berövades alla andra möjligheter och förmåner.

Det behövde inte hämtas från Storbritannien de pengar som landets invånare behövde för utbildning och välstånd. Landets pengar borde ha använts för landets egna invånare. Och detta betraktades aldrig som en nåd eller välgärning. Det var detta lands invånares rättighet. Men muslimerna berövades denna rättighet. Det var inte nog med att regeringen inte anslog medel ur statskassan till muslimernas utbildning; den förskingrade också de donationer som hade givits för muslimernas utbildning och använde dem på olämpliga sätt. Låt oss som exempel ta donationen från den välgörande Haji Muhammad Muhsin. I stället för att återge muslimernas ståndpunkt i denna fråga återges här vad den framstående engelske kristne herr Hunter har sagt:

År 1806 donerade en förmögen och ansedd muslim i distriktet Hooghly, vid sin död, sin väldiga zamindari för att medlen skulle användas till välgörande ändamål. Senare uppstod en tvist mellan hans två förvaltare. När de år 1810 anklagade varandra för missbruk av egendomen nådde krisen sin höjdpunkt, och distriktets engelske collector tog egendomen i besittning i avvaktan på domstolens beslut. När rättegången hade pågått fram till 1816 avskedade regeringen båda förvaltarna och tog själv över förvaltningen av nämnda zamindari. Regeringen övertog själv den ene förvaltarens uppgifter och utsåg en ny person i den andres ställe. Året därpå arrenderades hela egendomen ut på villkor att den fastställda skatten skulle betalas. Under rättegången uppgick den sammanlagda inkomsten från arrendet, inklusive utestående fordringar, till 105 700 pund sterling. (Det var av denna inkomst som kostnaden för collegebyggnaden betalades.) Dessutom hade ett överskott på mer än 12 000 pund sterling dittills uppkommit av zamindarins årliga inkomster.

”Som jag redan har sagt bildades en stiftelse för att använda zamindarins inkomster till olika goda ändamål. Bland de ändamål som enligt testamentet skulle bekostas fanns att upprätthålla vissa religiösa predikoevenemang, underhålla Hooghly Imambara eller den stora moskén, en begravningsplats, vissa stipendier samt utgifterna för olika religiösa institutioner. Att finansiera en utbildningsinstitution faller inom ramen för stiftelsens ändamål. Men enligt grundarens önskan måste det vara en utbildningsinstitution avsedd för muslimer. I muslimska länder betraktas grundandet av college för begåvade fattiga studenter som en religiös gärning. Men att använda testamentets medel till ett icke-muslimskt college skulle betraktas som ett avsteg från testatorns vilja och som ett allvarligt missbruk av förvaltarnas befogenheter.

”Det är därför lätt att föreställa sig med vilken vrede muslimerna kunde anklaga den engelska regeringen för att ha förskingrat stiftelsens medel, eftersom pengarna hade använts till att grunda ett engelskt college. Så blev det också i praktiken. Med pengar från en egendom som uteslutande var avsatta för islamiska religiösa ändamål har regeringen byggt en utbildningsinstitution där ämnen som strider mot islams principer undervisas och från vilken muslimerna i praktiken har utestängts.

För närvarande är institutionens rektor en engelsk gentleman som inte kan en enda bokstav av persiska eller arabiska. För att undervisa i sådant som muslimerna avskyr får denne rektor en årslön på 1 500 pund sterling ur de medel som avsatts uteslutande för muslimska ändamål. Detta är naturligtvis inte rektorns brott. De skyldiga är regeringen, som har utsett honom till denna uppgift. I trettiofem år har regeringen avsiktligt förskingrat medlen ur denna väldiga utbildningsfond. Som ett misslyckat försök att dölja sitt allvarliga förtroendebrott knöt regeringen en liten muslimsk skola (Hooghly Madrasa) till det engelska colleget. Utöver förskingringen av fondens pengar till uppförandet av collegebyggnaden används 5 000 pund sterling årligen ur fonden för collegets underhåll. Det verkliga förhållandet är alltså att av fondens inkomst på 5 260 pund sterling används endast 250 pund sterling för den lilla muslimska skolan, och att denna lilla muslimska skola är det enda som fortfarande finns kvar som bevis på stiftelsens grundläggande karaktär.

”Det är mycket svårt att argumentera mot anklagelsen om denna förskingring, eftersom den inte kan vederläggas. Muslimerna hävdar gång på gång att den otrogna engelska regeringen, med det onda syftet att ta över äganderätten till denna väldiga religiösa egendom som tillhör muslimerna, utnyttjade den muslimska stiftelsens förvaltares misskötsel och därefter, i strid med donatorns heliga religiösa avsikt, upprättade en utbildningsinstitution som gick emot muslimernas intressen. Därigenom framstår regeringens brott som ännu allvarligare. Det har sagts att inte ens en procent av de sammanlagt tre hundra studenterna vid det engelska college som här avses var muslimer för några år sedan. Även om denna förödmjukande diskriminering senare minskade, består muslimernas missnöje över orättvisan fortfarande. En civil tjänsteman som har granskat frågan ingående har skrivit:

har upprättat, där ämnen som strider mot islams principer undervisas och från vilken muslimerna i praktiken har utestängts.

För närvarande är institutionens rektor en engelsk gentleman som inte kan ett enda ord på persiska eller arabiska. För att undervisa i sådant som muslimerna avskyr får denne rektor en årslön på 1 500 pund sterling, betald ur den fond som uteslutande är avsedd att användas för muslimernas räkning. Detta är naturligtvis inte något brott från rektorns sida. De skyldiga är regeringen, som har utsett honom till detta uppdrag. Under de senaste trettiofem åren har regeringen avsiktligt förskingrat medlen ur denna väldiga utbildningsfond. Regeringen knöt en liten muslimsk skola, Hugli-madrassan, till kollegiet. Förutom att fondens pengar förskingrades för uppförandet av kollegiebyggnaden används 5 000 pund sterling årligen ur fonden till kollegiets underhåll. Det verkliga förhållandet är alltså att av fondens inkomster på 5 260 pund sterling används endast 250 pund sterling för denna lilla muslimska skola, och som bevis på stiftelsens grundläggande karaktär är det endast denna lilla muslimska skola som har överlevt.

”Det är mycket svårt att argumentera om anklagelsen för denna förskingring, eftersom den inte kan vederläggas. Muslimerna går omkring och hävdar att den icke-muslimska engelska regeringen, med det onda syftet att lägga beslag på äganderätten till denna väldiga religiösa egendom som tillhör muslimerna, utnyttjade den muslimska förvaltningen av egendomen och därefter, i strid med donatorns heliga religiösa syfte, upprättade regeringen en utbildningsinstitution som gick emot muslimernas intressen. Därigenom framstår regeringens brott som ännu allvarligare. Det har sagts att för några år sedan var inte ens en procent av de sammanlagt tre hundra eleverna vid det engelska kollegiet i fråga muslimer. Även om denna förödmjukande diskriminering senare minskade, fortsätter muslimernas missnöje med orättvisan alltjämt. En civil tjänsteman som har granskat saken ingående har skrivit:”

”Jag kan genom bevis visa att det är svårt att överdriva det hat och den förödmjukelse som den brittiska regeringen har ådragit sig genom sitt handlande i denna fråga. Under mina tjugoåtta år i Indien har jag själv undersökt sakförhållandena (inom några veckor efter min första ankomst till detta land besökte jag Hugli), och jag kan säga att jag vid den tiden inte hörde något annat från vare sig landets invånare eller européer. Oavsett om det är sant eller inte anser muslimerna att regeringen i denna fråga har behandlat dem orättvist och trångsynt, och för dem har det blivit en bestående bitter erfarenhet.”

(W. W. Hunter, The Indian Mussalmans, bengalisk översättning av M. Anisuzzaman, s. 163–165).

Detta var två engelska herrars tydliga uttalanden; de hade kommit till detta land som mycket ansvariga tjänstemän i den brittiska regeringen. När de såg den extrema orättvisa som begicks mot muslimerna hade kanske deras samveten brustit av smärta. Det var detta som kom till uttryck i deras skrifter. Men fick den oförståndiga och förtryckande regeringen ens då någon insikt? De betraktade en av landets grupper som sina fiender och en annan som sina innerligt kära vänner. Genom att lägga beslag på fiendens rättmätiga andel tillfredsställde de sina vänners önskningar. Denna orättvisa fortsatte ända till slutet av det brittiska styret. Författaren tillbringade sin barndom från 1925 till 1930 i den lilla muslimska skolan intill nämnda kollegium. Inte heller då syntes någon förändring av det tillstånd som herr Hunter hade beskrivit. Man kan utan tvekan säga att det i mänsklighetens historia inte går att finna något större förskingrande och missbruk av religiösa donationer än detta. Det måste sägas vara muslimernas olycka att deras dåtida medhjälpare, efter att britterna hade lämnat landet, genom arv fick ta över egendomen och fonden från denna donation. Därför är en förändring av situationen otänkbar.

Det var resultatet av den djupa sammansvärjningen mellan den engelska härskarklassen, de kristna missionärerna och den hinduiska medelklassen i Bengalen – denna treenighet – som muslimerna berövades statligt stöd och därigenom fick vägen till utbildning och försörjning stängd. Från den 1 april 1837 infördes engelska i regeringens verksamhet och vid kontor och domstolar. Det är anmärkningsvärt att engelsmännen genom list i tysthet införde en förengelskningspolitik och genomförde sina avsikter utan att göra befolkningen medveten om dem. Den gynnade gruppen kände emellertid till denna hemliga sammansvärjning. Därför tog de, så snart engelskan plötsligt infördes den 1 april, plats på alla statliga kontor. Genom de engelska missionärernas listiga manövrer skapades dessutom hindustani, rikt på sanskritord, som trängde undan urdu, muslimernas främsta språkliga bidrag, präglat av arabiska och persiska ord. Hindustani erkändes som det enda av regeringen godkända inhemska språket och som ett intyg för att få anställning.

(Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling … s. 98–99). Syftet var att stänga alla vägar till anställning för muslimerna.

På så sätt hade den engelska utbildningen införts huvudsakligen av politiska skäl och för att gagna en enda klass av stadsbor. I själva verket var engelsk utbildning det enda passet för landets invånare att få anställning vid statliga ämbetsverk och domstolar. Därför spreds utbildningen i detta språk snabbt, säkert och överallt. Men den mest förödande sidan av denna utbildningspolitik var att den begränsades till den respektabla medelklassen; folket försummades på ett tragiskt sätt. Dessutom lade hinduerna inom medelklassen beslag på alla fördelar och möjligheter som den engelska utbildningen erbjöd, medan de förnäma hinduerna och hela den muslimska befolkningen lämnades långt bakom. I denna kamp för att tränga in engelskt inflytande och göra landet engelskt var det Macaulay-anhängarna som segrade. (Abdul Maudud: Medelklassamhällets utveckling, s. 99–100; John Marshal, An Advanced History of India, s. 818–819).

För att ge en fullständig bild av muslimernas situation inom utbildningen och på arbetsmarknaden under 1800-talet bifogas nedan några statistiska uppgifter.

Antalet hinduiska och muslimska elever i statliga skolor och högskolor den 30 april 1852:

Utbildningsinstitution          Hinduer              Muslimer                 Övriga                   Totalt

Hindu College                   ৪৭১                 ০                                  ০                                  ৪৭১

Pathmala                        ২১৬                  ০                                  ০                                  ২১৬

Filialskolan                        ২৫৫                 ০                                  ০                                  ২৫৫

Sanskrit College                ২৯৯                 ০                                  ০                                  ২৯৯

Madrasa 0 433 0 433

Hooghly College 389 6 2 397

Hooghly Branch School 160 2 2 164

Hooghly Madrasa 18 145 0 163

Hooghly Maktab 9 47 0 56

Sitapur Madrasa 0 40 0 40

Dhaka College 323 29 31 383

Krishnanagar College 205 7 1 213

Chittagong College 97 8 20 125

Comilla College 81 6 4 91

Sylhet College 80 11 1 92

Baulia College 83 0 2 85

Midnapore College 117 7 1 125

Jessore College 96 7 0 103

Burdwan College 71 3 0 74

Bankura College 74 0 0 74

Barasat College              ১৭৪                 ০                                  ০                                  ১৭৪

Howrah College                ১২৩                 ৬                                  ০                                  ১২৯

Uttarpara College            ১৭৫                 ০                                  ০                                  ১৭৫

Barrackpur College            ৮৮                   ২                                  ০                                  ৯০

Raspagla College            ১০                    ৩৭                               ০                                  ৪৭

Totalt                              ৩৮৪১               ৭৯৬                             ৬৪                               ৪৬৭৪

(A.R. Mallick British Policy & the Muslims in Bengal, s. 280)

Antalet studenter vid ovan nämnda utbildningsinstitutioner i april 1856. Hindu College har under tiden blivit Presidency College, och vid Calcutta Madrasa har en anglo-persisk avdelning (A.P.) öppnats för undervisning i engelska.

Utbildningsinstitution                            hinduer                  muslimer                       övriga             totalt

Presidency College                      127                 0                                  5                      132

Hindu College                               462                 0                                  0                      462

Kalutola School                             567                 0                                  4                      571

Madrasa (arabiska)             0                      59                               0                      59

Madrasa (E.P.)                0                      111                              0                      111

Kalinga School                                124                 15                                4                      143

Sanskrit College                            339                 0                                  0                      339

Pathshala                                  ৩৪৫                 ০                                  ০                      ৩৪৫

Medical College                       ১৪৮                 ৯৬                                ৩৪                   ২৭৮

Hugli Madrasa                             ৪                      ১৭৫                             ০                      ১৭৯

Hugli Branch School                           ১৬৯                  ৮                                  ০                      ১৭৭

Dhaka College                               ৩৯০                 ২৪                               ৪১                    ৪৫৫

Krishnanagar College                         ২৪০                 ৭                                  ০                      ২৪৭

Berhampur College                         ২২৭                 ১০                                ৫                      ২৪২

Howrah School                                 ২২৯                 ৩                                  ৪                      ২৩৬

Uttarpara skola 203 0 0 203

Birbhum skola 104 10 0 114

Medinipur skola 145 10 0 155

Bankura skola 146 1 0 147

Baulia skola 129 5 0 134

Raspagla skola 40 63 0 103

Barasat skola 192 3 0 195

Barrackpur skola 116 2 0 118

Jessore skola                                 134                 5                                  2                      141

Patna skola                                 144                 4                                  0                      148

Faridpur skola                             102                 4                                  0                      106

Barishal skola                               209                 22                                3                      234

Comilla skola                                93                   16                                7                      116

Noakhali skola                           66                    1                                  4                      71

Chittagong skola                                166                  42                               14                    222

Bogra skola                                  85                   6                                  0                      91

Dinajpur skola 114 8 4 126

Mymensingh skola 167 9 8 184

Sylhet skola 157 5 2 164

Totalt 6338 731 147 2216

(A.R. Mallick, British Policy & the Muslims in Bengal, s. 281)

Hunter sahib infogar i sitt verk en redogörelse för muslimernas ställning inom yrkeslivet under statligt beskydd i Bengalen i april 1871. Den lyder som följer:

Europeiska Hinduer Muslimer Totalt

Den kontraktsbundna civilförvaltningen

(utnämnda av Maharani från England

utsedda 260 0 0 260

i distrikt som inte omfattas av regleringen

juridiska ämbetsmän 47 0 0 47

extra assisterande kommissionärer 26 7 0 33

biträdande magistrater och biträdande skatteuppbördschefer 53 113 30 196

inkomstskattetaxerare 11 43 6 60

registreringsavdelningen 33 25 2 60

Domare vid småmålstolen och

Underdomare 14 25 8 47

Munsif 0 178 37 216

Polisdepartementet, alla grader av

gazetterade tjänstemän 106 3 0 109

Avdelningen för offentliga arbeten, ingenjörs-

personal 154 19 0 173

Avdelningen för offentliga arbeten, underordnad

Personal                             ৭২                            ১২৫                 ৪                      ২০১

Offentliga arbeten, räkenskaper

Personal                             ২২                             ৫৪                   ০                      ৭৬

Medicinska avdelningen,

på medicinska högskolor, i fängelser,

på välgörenhetskliniker, hälsa

bevarande och sjukdomsförebyggande avdelningen

anställda och distrikt

Medicinaltjänstemän m.fl.            89                            65                   4                      158

Folkbildningsdepartementet                             38                            14                    1                      53

Tull, sjöfart, lantmäteri, opium

kontroll och olika andra avdelningar         412              10                    0                      422

                                    Totalt         1334                        681                 92                    2111

W W Hunter, The Indian Mussalmans, Bangladesh Edition 1975, s. 152).

Efter att ha infogat ovanstående tabell gör herr Hunter följande kommentar:

För hundra år sedan hade muslimerna monopol på alla statliga tjänster. Om härskarna någon gång delade ut vissa ynnestbevis tog även hinduerna emot dem och kände sig hedrade; och man kunde se en eller två européer på diverse småposter eller två–fyra inom kontorsarbetet. Men av den ovanstående beräkningen framgår att muslimernas andel senare har sjunkit till mindre än en sjundedel jämfört med hinduerna. Och hinduerna är till antalet mer än hälften så många som européerna. Muslimerna är däremot färre än en fjärdedel av européernas antal. De som för hundra år sedan hade monopol på statliga tjänster utgör nu endast en tjugotredjedel av det totala antalet. Detta gäller dessutom de gazetterade tjänsterna, där man iakttar stor försiktighet vid fördelningen av statligt beskydd. I de relativt enklare tjänsterna i presidentskapsstaden har anställningen av muslimer nästan helt upphört. För några dagar sedan kunde man konstatera att det inom någon avdelning inte ens fanns en enda tjänsteman som kunde muslimernas språk, och på Calcut tas gator ser man bara sällan ett statligt kontor där ens en enda muslim är anställd på en tjänst över chaprasi- och peonnivå.

Är orsaken till allt detta att hinduerna är mer kompetenta än muslimerna och att endast de har rätt till rättvisa? Eller är det så att de inte vill träda in på det offentliga arbetsområdet och har lämnat sina tjänster åt hinduerna? Hinduerna är förvisso begåvade, men den allmänna och enastående begåvning som krävs för att åtnjuta monopol på de offentliga tjänsterna finns för närvarande inte bland dem, och deras tidigare historia motsäger också detta. Sanningen är att muslimerna fortfarande var den överlägsna nationen när detta lands styre kom i våra händer. De var överlägsna inte bara vad gäller moralisk och fysisk styrka, utan även vad gäller förmågan att leda politiska organisationer och praktisk kunskap om statsstyre. Trots detta har vägen in till både offentliga och privata yrkesområden stängts för muslimerna. (W W Hunter: The Indian Mussalmans, s. 152–153).

Redan av den situation för muslimerna inom folkbildningen som visas i ovanstående redogörelse framgår tydligt hur de hölls borta från utbildningsområdet för att stänga deras vägar till försörjning. Regeringen uppmanades gång på gång att ordna engelskundervisning för muslimerna. Men allt detta blev ett rop i öknen. Muslimerna var nedtryckta av fattigdom. De hade inte möjlighet att bära kostnaderna för högre utbildning. Men inte heller de pengar som muslimerna skänkte i detta syfte användes på rätt sätt. Tvärtom förskingrades de.

En muslim från Patna vid namn Syed Amir Hossain utsågs år 1837 till medlem av Bengals lagstiftande församling i Ishwar Chandra Mitras ställe. Bland muslimerna publicerade han en skrift om muslimernas utbildning och betonade starkt behovet av att sprida utbildningen bland dem. Han sade:

Muslimernas engelska utbildning gör inga framsteg. Regeringen är likgiltig i denna fråga. Eftersom de inte får engelskundervisning kan muslimerna inte konkurrera med Indiens övriga folkgrupper. Ändå är muslimerna intresserade av engelskundervisning … Många arabiska och persiska lärda har hörts beklaga att de inte fick möjlighet att lära sig engelska. Därför har de ingen möjlighet att försörja sig. Den typ av madrasautbildning som med medel ur Mohsin-fonden erbjuds i Hooghly, Rajshahi och Chittagong är inte till någon nytta. Hooghly-madrasan bör därför läggas ned. Kostnaderna för madrasorna i Rajshahi och Chittagong bör minskas. På så sätt skulle de 93 000 rupier som blev över i Mohsin-fonden kunna användas till att öppna ett separat college för examina i Calcutta-madrasans lokaler. Detta skulle öka den högre engelska utbildningen bland muslimerna. Samtidigt skulle det inte medföra några ytterligare kostnader för regeringen.

Men regeringen godtog inte ett så välgrundat argument. Den dåvarande guvernören lyssnade inte till Amir Hossains förslag. Som förevändning sade man: ”Muslimernas intresse för madrasa­utbildning har ännu inte minskat, och deras intresse för engelskundervisning har inte ökat. I hela Bengalen klarar i genomsnitt 32 muslimska pojkar inträdesexamen varje år. Av dem går högst 20 vidare till college. Det är inte rimligt att öppna ett college av Presidencys storlek för så få studenter. Det skulle räcka att ordna så att muslimska studenter kan studera vid Calcuttas college mot en tredjedel av den ordinarie studieavgiften.”

Å ena sidan förtryck, likgiltighet och försummelse till följd av den utländska kungamaktens fientliga inställning; å andra sidan den närstående gruppens hjärtlösa berövande, gynnad av samma makt, och dess strävan att skydda sina intressen genom att systematiskt driva bort muslimerna från alla områden av utbildning och försörjning – detta var orsaken till muslimernas efterblivenhet.

(Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling, s. 332–334).

Det var inte bara muslimska pojkar som, efter att ha insett behovet av engelskundervisning, längtade efter att få lära sig engelska. Även muslimska flickor, bakom purdahns slöja, var intresserade av detta. Men inget ordnades för dem. Även om Bethune School i Calcutta grundades 1849 och senare omvandlades till Bethune College, hade muslimska flickor inte tillträde dit. Abdul Mawdud citerar i sin bok Muslim Bangla Samayikpatra, publicerad den 23 Magh år 1309, och säger:

En artikel i tidskriften ’Mihir o Sudhakar’ skrev följande under rubriken ’Engelsk utbildning i det muslimska kvinnosamhället’:

Vi hade aldrig ens i våra drömmar kunnat föreställa oss att folkräkningen år 1901 skulle meddela oss att 400 (fyrahundra) muslimska kvinnor hade fått engelsk utbildning. Vad är då vår plikt efter att detta blivit känt? Om det är möjligt att införa engelsk utbildning i hemmen, varför skulle man då motsätta sig att skolor inrättas för att undervisa flickor? Muslimska flickor har inte tillträde till Bethune School i Calcutta. Utom Bethune School har muslimska flickor inte tillträde till andra skolor. De kan läsa i andra skolor än Bethune School. Särskilt skulle man välja den allra bästa vägen om man ordnade engelsk undervisning i våra flickmadrasor. (Abdul Mawdud: Medelklassens utveckling … s. 335).

Men alla muslimers framställningar och vädjanden, alla krav på att deras rättigheter skulle upprättas – allt förvandlades till rop i öknen. Till följd därav förblev det olyckliga muslimska samhället berövat utbildningens ljus i närmare ett århundrade. Under det tjugonde århundradets första fjärdedel grundades Calcutta Memorial Girls’ School år 1925 för muslimska kvinnors högre utbildning. En kort tid före Indiens delning grundades Lady Brabourne College i Calcutta för muslimer.

Bengals muslimer och det nyväckta bengaliska språket

Bengaliska språkets, och särskilt den bengaliska prosans, uppkomst och gradvisa utveckling har de lärde i bengaliska språket diskuterat ingående, och om detta har även mycket omfattande verk skrivits. Det finns inte utrymme för en sådan diskussion här. Men om man utelämnar en diskussion om det bengaliska språket ur historien om Bengals muslimer, gör man historien orättvisa. Därför är det nödvändigt att, om än kortfattat, redogöra för det väsentliga i denna fråga. När man behandlar det bengaliska språkets historia kan man se att dess form och gestalt före år 1778 var en och att språket därefter antog en annan form.

Den form som det bengaliska språket hade före engelsmännens ankomst till detta land innehöll en riklig blandning av arabiska och persiska ord. Det var den tidens gemensamma modersmål i hela Bengalen. Litteraturen utvecklades huvudsakligen i versform. Prosans användning var inte särskilt utbredd. Och även när den förekom gjordes inga försök att utveckla den. Detta bengaliska språk, rikt på arabiska och persiska ord, var inte enbart detta lands muslimers språk. Det var allas språk, hinduer och muslimer utan åtskillnad. Både hinduer och muslimer använde detta språk i brev, handlingar och dokument samt i framställningar och vädjanden till regeringen. Som exempel återges här ett brev skrivet av en hindu och hämtat ur gamla arkiv:

Sri Ram. Gharib Newaz salamat. I min zamindari, pargana Kakjol, har dess två byar Shikisti förfallit och dessa två byar har blivit åter befolkade – Sri Hare Krishto Ray Chowdhury från Chakla Ekbelpur har i dag med våld tagit dem i besittning och åtnjuter deras inkomster. Jag går under av att kunna uppfylla skattebetalningen – jag ber att regeringen måtte sända även mig en choprasi, som på plats anländer, kallar parterna, håller domstolsförhandling och låter mig få min rätt. Slut. 1185, den 11:e Shravan. Er ödmjuke tjänare Jagatadhib Ray. (Brevets engelska datum är den 26 juli 1778).

Med hänvisning till detta brev kommenterar Sajanikantha följande om den samtida bengaliska litteraturen och kulturen:

I en bemärkelse var det språk vars autentiska framträdande bevittnas år 1778 ett resultat av den muslimska inverkan i landet. Senare argumenterade Henry-Peter Fromter och William Carey energiskt mot det obehöriga intrånget av arabiska och persiska i det bengaliska språket, eftersom de betraktade bengaliskan som sanskrits moderspråks barn. (Bengaliska litteraturens historia, s. 62).

Sajanikanta säger vidare: Men om engelsmännen inte hade kommit, skulle vi än i dag ha varit tvungna att börja med ’Garib Nawaz salamat’ och avsluta med ’fidwi’. Om detta hade varit till gagn eller till skada finns det ingen mening med att avgöra i dag. … År 1778 började denna ceremoni för att förinta arabiskan och persiskan, och år 1838, när bengaliska och engelska genom lag infördes i bolagets tiders över- och underordnade domstolar i stället för arabiska och persiska, nådde ceremonin sin fullständiga offerhögtid. Bankimchandra föddes också detta år. Historien om denna ceremoni är ytterst intresseväckande. På den tiden sammanställdes och publicerades flera ordböcker för att förklara arabiskan och persiskan som orena och sprida rena ord. Närhelst herrarna fick tillfälle motsatte de sig arabiska och persiska och gav bengaliska och sanskrit företräde. Följden blev att den bengaliska prosans form och beskaffenhet förändrades fullständigt inom loppet av tio eller femton år. (Den bengaliska prosalitteraturens historia, s. 32).

Det fanns alltså en anledning till att den ovan nämnde William Carey och hans engelska kolleger argumenterade mot arabiska och persiska. Abdul Mawdud har med rätta sagt: Europas erövringståg i Orienten genomfördes med tre välplanerade medel: först som köpmän med handelsvaror, bakom dem med vapen under förevändning att skydda varorna, och bakom dessa missionärer med det ädla syftet att ge västerländsk utbildning och kulturundervisning. (Abdul Mawdud: Medelklassens utveckling …, s. 363).

I det tredje skedet kom de kristna missionärerna för att ge västerländsk utbildning och kulturundervisning. Detta är mycket betydelsefullt. I England hade flera religiösa organisationer bildats för att sprida kristendomen i länder under det brittiska imperiet; bland dem var Clapham-gruppen (Clapham Seer), under Wilberforces ledning, särskilt framstående. Charles Grant var medlem av denna grupp och en direktör i Ostindiska kompaniet. Efter sitt besök i Indien tecknade han en dyster bild av landets invånares religiösa och moraliska tillstånd och sade: ”Den enda lösningen på det mörker som de är nedsänkta i är att tända kristendomens ljus bland dem. Hinduerna begår misstag eftersom de är okunniga. Deras villfarelser har inte klargjorts för dem. Det bästa sättet att avlägsna den tygellöshet och syndfullhet som de hänger sig åt är att sprida vårt ljus och vår kunskap bland dem.”

(Grants observationer, publicerade i det tryckta parlamentsdokumentet rörande Indiens angelägenheter, Several Vol. 8 (734), Appendix 1. Publicerat 1832, s. 3–60; M. Fazlur Rahman: The Bengali Muslims & English Education, s. 30–32).

De kristna missionärerna valde huvudsakligen hinduerna i detta land för att sprida sin religion. För detta arbete behövde de nödvändigtvis lära sig och undervisa i bengaliska. I Hugli, Serampore, grundade de därför ett tryckeri. Som tidigare nämnts var den bengaliska som dittills hade utvecklats i Bengalen blandad bengaliska, det vill säga bengaliska blandat med arabiska och persiska ord. Även om denna bengaliska var både hinduers och muslimers talspråk, avskydde de hinduiska brahminska panditerna den ändå. Muslimfolket var för dem ’mleccha’, ’yavana’ och avskyvärda varelser. Även deras arabiska och persiska språk var avskyvärda för dem. Troligen kände de ortodoxa hinduiska panditerna lukten av ’kofkött’ i de arabiska och persiska orden. De kallade detta språk prakrit eller folkligt språk och förbannade det. Under de muslimska sultanernas tidigare styre hade många hinduiska religiösa skrifter översatts till detta språk. Den tidens panditer utfärdade följande påbud:

De arton puranorna och Ramas berättelser

på folkligt språk, det vill säga på det vardagliga språket: den människa som lyssnar till de arton puranorna, berättelsen om Rama och liknande är dömd till Rauravahelvetet.

(Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling … s. 344).

Även de kristna missionärerna insåg tydligt att det skulle bli svårt att locka människor till kristendomen genom ett språk som hinduiska lärda hyste avsky för, utan att först rena språket. Därför gick de fram med planen att slå två flugor i en smäll: att skydda språket från arabisk-persisk påverkan och göra det godtagbart för hinduerna, samt att fullborda det förintelseoffer eller den förstörelseceremoni för muslimernas bengaliska modersmål som Sajanikanta har nämnt. För detta storslagna (?) ändamål utarbetade Nathaniel Brassey Halhed år 1778 en bengalisk grammatik med titeln A Grammar of the Bengali Literature, som publicerades från Serampore Press. Detta var den första tryckta boken där bengaliska bokstäver användes. Genom denna grammatik skapades ett nytt bengaliskt språk i stället för det dittills brukliga. Detta språk var helt befriat från arabiska och persiska ord och rikt på sanskritord. I grammatikens förord säger Halhed: ”I denna tid talar endast de ett förfinat språk som blandar oräkneliga arabiska och persiska substantiv med indiska verb.” Det är därför otvivelaktigt att det förfinade bengaliska talspråket och prosaspråkets struktur under 1700-talet innehöll en mängd arabiska och persiska ord – vilket vi kan se ett exempel på i den tidigare nämnda hinduiske ämbetsmannen Jagatadhiv Rays brev.

Det är värt att nämna att en bengalisk avdelning öppnades vid Fort William College år 1801 för att undervisa kompaniets engelska civil tjänstemän i bengaliska. William Carey blev chef för denna avdelning. Åtta lärda män anställdes under honom. Bland dem är Mrityunjay Tarkalankar och Ramram Basu de mest berömda. Med deras hjälp fortsatte Carey att skriva och publicera bengaliska prosaböcker. Först skrevs Kathopakathan och därefter Itihasmala. Det behöver knappast sägas att de båda böckernas språk var av sanskritisk stil och att innehållet också var fritt från muslimer. Pratapaditya, Rupa-Sanatana och Birbal var huvudgestalterna i den indiska historien. Såväl när det gällde språk som innehåll skapades alltså, under engelskt beskydd, ett vidsträckt fält för de lärdas strävanden och för etablerandet av hinduismens storhet. Å ena sidan fanns missionärernas arrogans, att föra ett ociviliserat folk från mörker till ljus. Å andra sidan fanns de lärdas gränslösa iver och entusiasm att etablera bengaliskan som sanskrits dotterspråk och därigenom framhäva hinduernas storhet. Dessa båda syften återspeglas tydligt när man bedömer språket och innehållet i de böcker som de lärda skrev under denna tid under Careys ledning.

(Bengalisk prosalitteraturs historia, Sajanikanta Das, s. 112; Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, s. 364).

På grundval av dessa uppgifter står det därför i dag klart som dagsljus att muslimerna genom engelsmännens och hinduernas samförstånd inte bara drevs bort från de politiska och ekonomiska områdena. Även det modersmål som hade utvecklats bland dem under flera århundraden tillintetgjordes. De kastades ner från samhällets höga position. Brödet togs ur deras munnar och gavs åt andra, och till och med deras sista tillgång, talspråket, förstördes genom ”förintelseoffret”.

Den vördnadsvärde Abdul Mawdud säger: ”Just när litteraturen på detta blandade bengaliska språk höll på att växa fram förvandlades köpmannens våg till en kunglig spira, och även köpmännens hantlangande missionärer ändrade litteraturspråkets riktning.

De som införde västerländsk utbildning formade också det bengaliska språkets struktur efter en ny modell – för babu-klassen. Därför blev det språk som kallade babukulturen till liv inte bara nära sanskrit, utan helt sanskritlikt. Detta skedde också genom införandet av ett nytt språk och en ny kultur, och missionärerna blev aktiva i att beröva muslimerna språket ur deras munnar och göra dem utblottade även i fråga om litteratur och kultur.”

(Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling, s. 358).

Den nya bengaliska språkform som växte fram bland muslimer på grundval av den bengali som fanns före engelsmännen och missionärerna, och som hämtade sin kraft och inspiration från arabiskan och persiskan, kan kallas muslimsk bengali. Naturligtvis var den inte alls godtagbar för hinduerna. Efter 1837, när hindubengali (bengali rik på sanskritord och utan arabiska och persiska ord) av regeringen erkändes som provinsens modersmål, blockerades den muslimska bengalins fortsatta utveckling. Det persiska språk som dittills hade använts på kontor och i domstolar förlorade sin tidigare ställning, medan det nyligen införda bengaliska språket började få statligt stöd. Det nya bengaliska språket gick steg för steg framåt, och efter grundandet av Calcutta University fick det status som bärare av hinduisk kultur och nationella förhoppningar.

Detta nya bengaliska språk gjordes obligatoriskt som modersmål i skolor och högskolor. Till och med vid Calcutta-madrasan, där många elever inte ens kunde muslimsk bengali, infördes detta nya bengali som undervisningsämne. Europeiska lärda som professor Wilson började förespråka sanskrit så kraftfullt att européernas studier av sanskrit utvecklades till en fullständig mani. Wilson skrev en enkel sanskritgrammatik och underlättade därigenom européernas studier av sanskrit. År 1828 blev han ordförande för sällskapet för översättning av europeisk kunskap och vetenskap till bengali och skrev, med stöd av General Committee of Public Instruction, eller den allmänna kommittén för folkundervisning, många böcker på det nya bengaliska språket. Dessa böcker blev läroböcker. Skillnaden mellan muslimsk bengali och det nya bengaliska språket var inte bara språklig; när det gällde innehåll, kultur och religiös tro var skillnaden så avgrundsdjup att det blev ytterst farligt för muslimerna att ta till sig det nya språket.

Som exempel anges nedan namnen på några verk:

Karunanidhan Bilas, Padanka Dut, Bishva Mangal, Gita Govinda – relaterade till Shri Krishna,

Chandi, Ananda Mangal – relaterade till Durga,

Mahima Stab, Ganga Bhakti – relaterade till Shiva och Ganga

Chaitanya Charitamrita, Rasa Manjari, Adirasa, Padavali, Ratikal, Rati Bilas – kärleksväckande

Antagna som läroböcker i skolorna:

”Shishu Bodhok” undervisades i stor omfattning i alla skolor och byskolor i Bengal. Den innehöll översättningar av många sanskritverser, huvudsakligen skrivna om hinduiska gudar och gudinnor. De första lektionerna började med böner till Saraswati, Ganga och andra.

Sedan kommer Anandamangala. Även den är från början till slut fylld av lovprisningar av hinduismen och dess gudar och gudinnor. Man finner namnen på många fler läroböcker av detta slag. M. Fazlur Rahman: The Bengalu Muslims & English Education, s. 106–108).

Det är anmärkningsvärt att det bengaliska språk som under flera århundraden odlades och utvecklades före det sanskritiserade hindubengaliskan huvudsakligen var folklig verslitteratur eller puthilitteratur. I modern tid har denna litteratur betecknats just som puthilitteratur. Men två av dem som ägnade sig åt denna litteratur, Male Muhammad och Muhammad Danish, kallade dess stil ”vardagsbengaliska”, medan Rezaullah (1861) kallade den ”islamisk bengali”. År 1855 kallade pastor Long i sin bokkatalog detta språk för ”muslimani-bengali” och den litteratur som skrevs på språket för ”muslimani-bengalisk litteratur”.

(Abdul Mawdud: Mellanklassamhällets utveckling … Kulturens omvandling, s. 355).

Hunters sahib uppmärksammade denna litteratur och sade:

Än i dag är bondebefolkningen i deltaregionen muslimsk. Islam är så djupt rotad i Nedre Bengalen att den har gett upphov till en egen religiös litteratur och en folklig dialekt. Liksom urdu i Nordindien skiljer sig från persiskan i Herat, skiljer sig dialekten som kallas ”muslimani-bengali” från urdu.” (W W Hunter: The Indian Mussalmans, s. 146).

Vilket namn denna litteratur än må ha fått, var den inte livlös. Under flera århundraden har den väckt litterära vågor i miljontals mäns och kvinnors hjärtan. Den har påverkat deras tankar, föreställningar, förhoppningar och önskningar. Shri Shri Kumar Bandyopadhyay säger—

Den muslimska litteraturens berättelsesamling var inte heller på något sätt fattig. Berättelser som ”Arabiska berättelser”, ”Hatemtai”, ”Layla Majnun”, ”Chahar Darvesh” och ”Gole Bakawali” hade säkerligen öppnat en dittills oanad värld av mysterier och skönhet för de bengaliska läsarna. När vår romankonst under 1800-talets mitt långsamt växte fram efter den engelska litteraturens förebild, blev översättningar av denna typ av muslimaniberättelser en viktig del av våra litterära strävanden. Om de inte hade berört läsarnas hjärtan och väckt deras smak, skulle en väsentlig del av våra litterära ansträngningar aldrig ha kunnat ägnas åt att översätta dem. Åtminstone rymmer alla dessa berättelser ett överflöd av sensation (Sensational), färgrik romantik (Romance) och en omåttlig fägnad i en skönhet utan regler och återhållsamhet; detta var vad som med oemotståndlig kraft lockade en del av vår smak, uttröttad av religiösa skrifter och präglad av leda. (Bengalisk romankonsts utvecklingslinjer, Shri Shri Kumar Bandyopadhyay—4:e uppl., s. 18–19).

Modern bengalisk litteratur och kommunalism

Bland dem som bidrog till skapandet, berikandet och utvecklingen av den moderna bengaliska litteraturen är namnen Ramram Basu, Mrityunjay Vidyalankar och Raja Rammohan särskilt anmärkningsvärda. De två förstnämnda tillhörde de panditer som utsetts av William Carey. Ramram Basus verk ’Pratapaditya’ publicerades 1801. Mrityunjay Vidyalankar skrev fem verk, varav Rajabali (1808) är särskilt anmärkningsvärt. Därefter kommer Rammohans namn. Hans prosa var kraftfull och livfull. Men deras litteratur präglades inte av kommunalism eller muslimfientlighet. Mrityunjays ’Rajabali’ var emellertid det första försöket att skriva en sammanhängande historia, från Chandradynastins oäkta son Bichitravali fram till upprättandet av kompaniets styre i Bangladesh, och den muslimska perioden skildras där med yttersta vårdslöshet och i en fientlig ton.

Senare framträdde två giganter på den bengaliska litteraturens arena: Michael Madhusudan inom den bengaliska verslitteraturen och Bankimchandra inom prosan. Deras främsta bidrag till den bengaliska litteraturen kan inte förnekas.

Abdul Maudud säger:

När middagshimlen stod över fältet för Bankimchandras begåvning hade också den politiska himlen i Bengalen vänt. Då krävde den ena sidan, med växande självmedvetenhet, kraftfullt hela sin andel av engelsmännens gunst. Ett arbetslöshetsproblem började visa sig inom det utbildade högkastiga hinduiska samhället. Den pessimism som detta framkallade hos dem var ett barn av tidsandan. Som företrädare för det konservativa hinduiska samhällsmedvetandet och som den vise initiativtagaren till mantrat om hinduisk nationalism framträdde han på den bengaliska litteraturens himmel. Och på detta sätt spred han genom sin penna ett så starkt giftmärke av kommunalism att det saknar motstycke i världshistorien. Trots att han ägde djup lärdom, knivskarp intelligens och en djup analytisk förmåga blev han en bricka i de trångsynta, reaktionära och konservativa hinduiska samhällsidealens och syftenas spel; den skada och vanära han därigenom åsamkade mänskligheten saknar också motstycke i världshistorien. Ett sår som orsakas av ett vapen försvinner med tiden. K tidens läkande hinna utplånas även det såret.

Men det sår som orsakas av pennan kan varken utplånas eller läkas – från tidsålder till tidsålder fortsätter det att blöda.

– (Abdul Maudud: Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, s. 369–370).

Vi har i ett tidigare kapitel, med exempel, diskuterat en del av den giftbrand som Bankim genom litteraturen har tänt mot det muslimska samhället och den muslimska nationen. Hans litteratur bär huvudsakligen skulden för den yttersta försämringen av relationerna mellan hinduer och muslimer i Bengalen och på den indiska subkontinenten.

Den giftiga eld av muslimhat som Bankim har spytt ut i ”Rajsingha” och ”Anandamath” har genom sin giftiga bränna fullständigt torkat ut och utplånat den lilla ström av samförstånd som fanns mellan detta väldiga subkontinents två stora samhällen. … Bankim Chandra har också förnekat muslimernas existens på detta subkontinent och gång på gång högljutt verkat för att fördriva dem och kalla in samt upprätta det välvilliga brittiska folket. (A.a., s. 370).

Den litterära verksamhet som muslimerna ägnade sig åt före den moderna bengaliska litteraturen präglades av dess idéinnehåll och förklädda allegoriska avsikt, och dess händelser var inte heller en spegling av vardagslivet. Den var genomsyrad av en fin och känslomättad föreställning om ett högre ideal, fött ur livet och berört av det enastående.

— (Den bengaliska romanens utveckling, Sri Sri Kumar Bandyopadhyay, 4:e uppl., s. 18–19).

Det bör påpekas att fröet till kommunalism på litteraturens område först såddes av Bhudev Mukhopadhyay i ”Anguri Binimay” (1857). Troligen inspirerad av honom förvandlade Bankim detta frö till kommunalismens väldiga giftträd. Efter Bankims död kunde den bengaliska litteraturen inte befrias från kommunalismens gyttja. Även senare fortsatte lärda och olärda, litterära och icke-litterära medlemmar av det kast hinduiska samfundet att skriva i hans fotspår.

Inte heller de två lärda poeternas — Rabindranath Tagore och Sarat Chandra Chattopadhyay — pennor, som har försett den bengaliska litteraturen med harmoni och krönt den med ära, kunde undgå beröringen av denna gyttja. Ovan har vi citerat ett stycke ur Sarat Chandras av kommunalism förgiftade författarskap.

Men när jag ser även poeten Rabindranath störta sig ned i denna virvel, säger jag som muslim, spontant och med en röst fylld av sorg, av vrede och skam: i stället för att uttrycka en personlig uppfattning om Julius Caesar ber jag läsekretsen läsa Rabindranaths berättelse ”Durasha” och dikten ”Shivaji Utsav”.

(Abdul Mawdud: Kulturens omvandling, s. 317).

Åttonde kapitlet

Modern bengalisk litteratur och muslimer

När Bankimchandras litterära verksamhet nådde framgångens höjdpunkt framträdde en samtida muslim på den bengaliska litteraturens himmel. Han var Mir Mosharraf Hossain. Hans litteratur var i högsta grad modern bengalisk litteratur och stod vida över politik och kommunalism. Medan Bankimchandra spred kommunalismens gift på litteraturens arena ägnade sig Mosharraf Hossain, utan att ägna detta någon uppmärksamhet, åt att med en konstnärlig inställning skriva undervisande litteratur för muslimerna. I mer än fyrtio år ägnade han sig åt litterär verksamhet, som omfattade romaner, biografier, historiska berättelser, dramer, humoristiska texter, dikter och sånger. Hans främsta verk är Bishad Sindhu. Även om gestalterna i Bishad Sindhu är hämtade ur historien kan verket inte kallas en historisk bok. Trots detta var det den mest lästa boken i det muslimska samhället.

På den samtida bengaliska litteraturens himmel framträdde ännu en stjärna, nämligen rebellpoeten Kazi Nazrul Islam. Under samma period trädde många andra muslimska poeter och författare in på den bengaliska litteraturens arena, såsom Kaykobad, Ismail Hossain Siraji, Moniruzzaman Islamabadi, Munshi Meherullah med flera. Genom att skapa litteratur i sina egna, självständiga riktningar väckte de hos den muslimska nationen självmedvetenhet och en känsla för dess särart. Även före Nazrul hade många muslimska poeter och författare framträtt på den bengaliska litteraturens scen. Men det fanns en tydlig skillnad mellan deras litterära riktning och Nazruls. De andra tycks ha trätt in på litteraturens arena med försiktiga steg och med svagt mod. De betraktade den bengaliska litteraturen som hinduisk, som sanskrits dotter, och gick försiktigt fram för att inte låta muslimernas arabiska, urduiska och persiska ord vidröra den; till och med i liknelser, ornamentik och skrivsätt undvek de omsorgsfullt muslimska kännetecken och symboler. Men Nazruls plötsliga framträdande i den bengaliska litteraturens historia väckte inte bara förvåning utan inledde också en revolutionär epok. Den bengaliska språk och litteratur som tillhörde muslimerna hade väckts till liv och riktats mot Vedaskrifterna, puranerna och hinduisk nationalism; Nazrul vände dess riktning mot muslimernas qibla. Efter att ha återvänt från slagfältet, rödfärgat av människors färska blod, trädde han med våldsam fart och hjältemod in på litteraturens slagfält. Tvekan, ängslan, feghet och ynkrygghet fick aldrig någon plats i hans sinne. Därför kunde han hissa sitt segerbanér på litteraturens arena. Han befriade dåtidens muslimska poeter och författare från deras tvekan och ängslan och förde in en muslimsk frihet på litteraturens område. I varje rad av hans dikter började åter klangen från arabiskan och persiskan att höras. Hans sätt att använda arabiska och persiska ord var så skickligt, välordnat och livfullt att språket fick ett ledigt flöde, rytmen blev smidig och melodins klang blev ljuv och tilltalande. Genom att införa arabiska och persiska ord i det moderna bengaliska språket förskönade han inte bara språket, utan återupprättade också muslimernas särart och deras egen rätt till det bengaliska språket. Han öppnade en ny horisont för muslimska litteraturutövare på bengaliska. Poeten Nazrul var ett stort under i poesins och litteraturens värld. Hans begåvning var helt och hållet en gåva från Gud. Han framträdde som en komet vid en tid då Rabindranath Tagore redan hade intagit sin hedersplats i världslitteraturens salonger. Den revolutionäre poeten Nazruls begåvning måste han erkänna med dessa välsignande ord:

Kom, kom, o komet

Bygg en eldbro över mörkret

På den hårda toppen av olyckliga dagar—

Hissa ditt segerbanér.

Ett olycksbådande tilakmärke

Må det skrivas till nattens rytm

Väck dem med en chock

de som är halvt medvetna

Nazruls poetiska begåvning placerade honom på en mycket hög plats i litteraturens värld, och hans revolutionära dikter väckte samtidigt muslimernas slumrande medvetande och gav dem okuvlig inspiration och livskraft på deras nya väg framåt. Den skam det innebar att muslimerna dittills hade varit föraktade inom litteraturen försvann. Deras tröghet bröts. Inom alla livets verksamhetsområden kastade de sig fram med ny entusiasm och energi. Nazrul kallade på de slumrande muslimerna med dessa ord—

Åt alla håll flammar åter islams röda fackla,

O du som inget vet, res dig du också, vakna du också och tänd ditt eget livs ljus.

Hans vädjan var inte förgäves. Inte bara på litteraturens område, utan även på det politiska området började muslimernas nya karavan sin färd med oavbruten kraft.

Muslimerna under 1800-talet

Muslimerna inför det yttersta eldprovet

Från år 1800 till 1857 och även under flera årtionden därefter var det en eldens tidsålder för muslimerna. Under denna tid befann sig muslimerna i Bengalen, som folk betraktat, vid randen av en eldgrop. Efter att den politiska makten hade gått dem ur händerna drabbades de även av en fullständig katastrof på det ekonomiska, religiösa och kulturella området. Trots de utländska härskarnas och deras lokala, privilegierade medhjälpares förföljelse och förtryck kunde det muslimska folket inte acceptera deras styre och exploatering. Detta kom många gånger och på många platser under detta århundrade till uttryck genom uppror och mindre krig mot härskarna. Fakirupproret, Faraizi-rörelsen, Titumirs rörelse, Sayyid Ahmads jihad-rörelse och frihetsrörelsen 1857 var våldsamma explosioner mot britternas och hinduernas omänskliga och djävulska behandling av muslimerna. En separat behandling av var och en av dessa utgör detta kapitels huvudsakliga innehåll.

Fakirrörelsen

Av den historia om fakirrörelsen som man kunnat få fram framgår att fakirupproret började efter slaget vid Plassey, och särskilt efter Mir Qasims nederlag 1764, när Ostindiska kompaniet hade erhållit diwani och började utöva sitt förtryckande styre. Det avslutades 1833 eller 1834. Det är svårt att säga om det låg något högre syfte bakom fakirupproret eller om det fanns en välorganiserad och disciplinerat uppbyggd styrka för att leda upproret. Det är också svårt att säga om de fakiruppror som ägde rum vid olika tidpunkter och på olika platser hade någon förbindelse med varandra. Men orsaken till att de förklarade uppror var Ostindiska kompaniets samt dess gynnade nya hinduiska zamindarers och penningutlånares omänskliga förtryck och trakasserier.

Huvudsyftet med deras fälttåg var att driva bort de exploaterande zamindarer som skapats och understötts av Ostindiska kompaniet samt att plundra deras skattkammare. Till följd av deras fälttåg i norra Bengalen hade många zamindarer redan tidigare, år 1773, sökt skydd på olika platser i Mymensingh-distriktet. (”Fakirfälttåget i Mymensingh”, Khalekdad Chowdhury, i ”Århundradenas vandring”, redigerad av dr Hasan Zaman, s. 26).

Bland dem som ledde fakirrörelsen märks Majnu Shah, Maju Shah, Tipu Pagla och Ghaznfar Turk Shah. Khalekdad Chowdhury nämner i sin artikel ”Fakirfälttåget i Mymensingh” att Majnu Shah var Maju Shahs äldre bror. Det man vet om honom är att han bildade en väpnad styrka mot Ostindiska kompaniets styre. Efter Mir Qasum Alis nederlag 1764 blev det engelska herraväldet fast etablerat i detta land. Men samtidigt besegrades de brittiska styrkorna i Kumar Khali, i det nuvarande Kushtia-distriktet i söder, av Majnus (Majnu Shahs) följeslagare. (”Södra Bengalis bidrag till revolutionsrörelsen” – Azizur Rahman, i ”Århundradenas vandring”, redigerad av Hasan Zaman, s. 180).

År 1784 plundrade Maju Shah alla rikedomar som tillhörde zamindarerna i Mymensingh, Alapsing, Jafarsahi och Sherpur parganas. Där spreds ryktet att Maju Shahs bror Majnu Shah var på väg till Jafarsahi pargana med två hundra djärva och skoningslösa fakirer. Av rädsla för hans fälttåg flydde zamindarer och bönder till andra platser. Men av en rapport från Dhakas chef, herr Day, framgår att det var trupperna från Begumbari som satte stopp för fälttåget. Fakirerna återvände därför. I herr Days rapport nämns dessutom att uppgiften om att zamindarernas rikedomar hade plundrats inte var sann. För att undandra sig skatten hade listiga och ohederliga zamindarer skickat sådana falska uppgifter till Revenue Committee. (”Århundradenas vandring”, s. 27).

Fakirernas fälttåg började på nytt två år senare, 1786. För att skydda Mymensingh mot fakirernas angrepp skickades löjtnant Field till Dhaka. Kapten Creighton skickades från Goalpara i Assam för att bistå Mymensinghs collector Roughton. I den våldsamma sammandrabbning som ägde rum mellan fakirerna och de välutrustade engelska soldaterna besegrades fakirstyrkan och skingrades. Därefter hördes det under lång tid inte av någon verksamhet från deras sida.

Efter att fakirernas fälttåg hade upphört började zamindarerna, under förevändning att täcka sina förluster, driva in förhöjda skatter från bönderna och införa nya skatter. Därigenom nådde böndernas nöd sin yttersta gräns.

För att få slut på förtrycket av bönderna bildade år 1826 en inflytelserik fakir vid namn Tipu Pagal en stark styrka tillsammans med bondebefolkningen. Zamindarerna började, i strid med all rättvisa och Regulation nr 8 från 1793, pålägga bönderna olika slags ”abwab”. Dessa abwab och nya, förtryckande skatter drevs in med tvång. Dessutom arrenderade zamindarerna tillfälligt ut sina zamindarier till inflytelserika personer till höga priser. Arrendatorerna drev under den fastställda tiden in höga skattebelopp från bönderna genom förtryck. För att stoppa detta förtryck organiserade Tipu bönderna.

Många har i historien kallat dessa fakirer som drog ut på fälttåg för plundrande banditer. Så var det i själva verket inte. De var i själva verket människor ur de av folket vördnade wali- och darveshkretsarna.

Tipu Pagal var mastan åt den inflytelserike fakiren i byn Letirkanda i pargana Sabub. Alla trodde att han var en kamil-darvesh. Än i dag berättas många övernaturliga historier om honom, och än i dag samlas stora skaror vid hans mazar i samband med urs (Khalekdad Chowdhury, Shatabdi Parikrama, s. 28–29).

Dessa fakirers uppgift var att undervisa människor i religion och religiösa plikter. Men när de såg folkets yttersta nöd grät deras innersta väsen. Därför, när de såg folkets yttersta nöd, grät deras innersta väsen. Som en följd av detta drog de ibland ut på fälttåg mot förtryckarna.

Dessa fakirgrupper var inte heller ociviliserade barbarer. De var bildade och hade god smak. Till och med Tipus mor hade en enastående organisatorisk förmåga. Tipus mor gav Tipu och hans styrka inspiration. År 1825 inledde fakirerna under Tipus ledning en rörelse för att stoppa betalningen av zamindarernas skatter. I en sammandrabbning mellan zamindarernas barkandazstyrka och fakirerna utplånades barkandazstyrkan. I en sammandrabbning mellan zamindarerna utplånades barkandazstyrkan. Zamindarerna vädjade till Kompaniet. Kompaniet skickade en beväpnad armé för att gripa Tipu och hans medhjälpare Gazanfar Turkshah. En trupp besegrades och flydde, men en annan trupp grep Tipu. Turkshah angrep med sin styrka denna kompanitrupp och befriade Tipu.

Efter denna händelse anlände magistraten Dempier till Sherpur med en stark och välutbildad armé. Efter ett våldsamt slag mot Tipus styrka greps Tipu tillsammans med sin mor.

Senare, år 1833, organiserades fakirgruppen på nytt under ledning av två av Tipus mäktiga medarbetare, och den angrep polisstationen i Sherpur och brände ner den. Därefter skickades en armé under kapten Seal och löjtnant Younghusband för att slå ned fakirstyrkan. En våldsam sammandrabbning ägde rum, och i denna sammandrabbning besegrades fakirstyrkan och skingrades.

Ovan har några uppgifter om fakirupproret redovisats. Det finns emellertid goda skäl att anta att de felaktiga föreställningar om fakirer som har nedtecknats i engelska författares och historikers verk är missvisande. Warren Hastings kallade dem beduiner, medan Hunter kallade dem ”rövare”. Genom deras angrepp och fälttåg vacklade det nyetablerade brittiska styret här under flera årtionden; sannolikt var det av denna förbittring som deras historia skrevs på ett förvrängt sätt. Ovan har Majnu Shah och Maju Shah kallats två bröder. Vi har inga historiska uppgifter eller källmaterial som kan fastställa om detta är sant. Några har emellertid sagt att Majnu Shah föddes i området Mewat i den indiska staten Gwalior. Majnu Shah bodde vid Shah Madars dargah i Makanpur, beläget fyrtio miles från Kanpur. Därifrån ledde han, tillsammans med tusentals beväpnade följeslagare, fälttåg mot engelsmännen och de förtryckande zamindarerna på olika platser i Bengalen och Bihar. Det har sagts att hans verksamhetsområde omfattade Purnia-området i Bihar samt Rangpur, Dinajpur, Jalpaiguri, Koch Bihar, Rajshahi, Malda, Pabna och Mymensingh i Bengalen.

I början av 1772 framträdde Majnu Shah i norra Bengalen med ett stort antal beväpnade följeslagare. Om hans framträdande får man kännedom genom ett brev som Rajshahis supervisor skrev till kompaniet den 22 januari 1772. Där sades det att en grupp på tre hundra fakirer hade tagit med sig ett tusen taka av de indrivna skatterna, och man befarade att de kanske skulle komma att ta över själva förvaltningskontoret i parganan. De var beväpnade med svärd, spjut, luntlåsvapen och raketvapen. Några sade att de till och med hade roterande kanoner. (Frihetskampens historia, Abu Jafar, s. 33)

År 1776 kom Majnu Shah till Mahasthan i Bogra och byggde en fästning. Vid denna tid var Mr Gladwin föreståndare för Bogra-distriktet. Skräckslagen skickade han en begäran om militär hjälp till provinsrådet. I augusti och september 1786 tvingades fakirledaren (Majnu Shah) möta engelsmännen i två strider efter varandra. I båda fallen drabbades fakirerna av vissa dödsoffer och skadade, medan engelsmännen på motsvarande sätt tvingades erkänna vissa förluster. … Av historiska uppgifter kan man dra slutsatsen att Majnu Shah därefter korsade Ganges och återvände till sitt hemland. Han sågs aldrig mer i Bangladesh. Enligt officiella källor dog han omkring 1787 i området Makhanpur i Kanpur-distriktet. Hans kropp fördes därifrån till hans födelseort Mewan och begravdes där (Frihetskampens historia, Abu Jafar, s. 40–41).

Efter Majnu Shahs död fortsatte hans son Parag Ali, hans adoptivson Cherag Ali och hans nära anhängare Musa Shah, Sobhan Shah, Shamsher Shah samt andra lärjungar kampen mot engelsmännen ända till slutet av 1700-talet.

Nionde kapitlet

Faraizi-rörelsen

Engelsmännen nöjde sig inte med att genom att iscensätta ett krig vid Plassey och genom listiga intriger besegra Siraj ud-Daulah, och efter att ha besegrat Mir Qasim 1764 lägga beslag på styret över Bengalen, Bihar och Orissa. I stället började de söka nya knep och planer för att utrota det muslimska folket. Deras omättliga penningbegär gjorde dem hänsynslösa i förtrycket av undersåtarna. Muslimernas ayma- och lakheraj-bidrag konfiskerades. För att driva in skatter från muslimerna började de utsätta undersåtarna för brutalt utsugande och förtryck. För att skapa en marknad för brittiska textilier började man arbetet med att utrota vävarna (1770–1825). År 1766 lades en skatt på två rupier per maund salt, och salthandeln överfördes till européernas monopol. På detta sätt trängdes muslimerna bort från alla ekonomiska områden och började krossas av fattigdom.

Inte nog med detta: muslimerna började också hindras från att utföra sina religiösa ceremonier. I de förtryckande hinduiska zamindarernas områden förbjöds koboskap och böneutropet. De hinduiska zamindarerna införde en skatt på de muslimska undersåtarnas skägg. Muslimerna tvingades ge bidrag till deras högtider, tillhandahålla offer till gudabilderna och utföra obetalt arbete. Muslimerna tvingades bära dhoti och raka av sig skägget men behålla mustaschen. En förödande plan inleddes för att förstöra muslimernas religion och tahzib-tamaddun och uppgå dem i den hinduiska nationen. De fromma muslimerna blev rådlösa. Under denna yttersta prövning för muslimerna i Bengalen föddes Haji Shariatullah år 1784 i Bandar-parganan i Faridpur-distriktet. Vid arton års ålder stannade han där och studerade religion, samhällsvetenskap och politik; vid arton års ålder stannade han där och fick utbildning i religion, samhällsvetenskap och politik. Det var sannolikt under denna tid som han fick en klar uppfattning om islam och kunskap om den islamiska livsåskådningen. Islam är inte bara en samling av några få riter och ceremonier; den är i stället ett fullständigt levnadssystem. Han insåg också att det inte på något sätt är möjligt att följa islams fullständiga föreskrifter på livets alla områden utan politisk makt. Därefter återvände han till sitt hemland år 1820.

Under sin vistelse i Mecka kom han också i kontakt med Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdis islamiska reformrörelse och blev fängslad av denna rörelse.

Även i Indien inleddes, under Shah Abd al-Aziz Dehlavis ledning i Delhi, en islamisk reformrörelse efter Abd al-Wahhab Najdis förebild – en rörelse som historikerna gett det förvrängda namnet ”wahhabitrörelsen”. Han förklarade Indien vara Dar al-Harb och ägnade sig aktivt åt att omvandla Dar al-Harb till Dar al-Islam, det vill säga en islamisk stat. Det var Sayyid Ahmad Barelvi, Shah Abd al-Azizs brorson Shah Ismail och hans svärson Maulana Abd al-Hayy som gjorde detta.

Även Haji Shariatullah förklarade detta land vara Dar al-Harb och förkunnade att fredagsbönen och Eid-bönerna inte var tillåtna här så länge landet inte hade blivit Dar al-Islam. Han betecknade varje form av ekonomisk eller fysisk hjälp och medverkan till hinduiska religiösa högtider som oförenlig med islam (shirk och haram). Han sade vidare att muslimerna måste sluta bära dhoti och i stället bära tahband-pyjamas, låta skägget växa och ångra alla former av vidskepelse. Kort sagt måste de överge alla syndiga handlingar och börja leva ett islamiskt liv på nytt.

Det muslimska folket, som var exploaterat, berövat sina rättigheter och förtryckt, kände nytt liv genom Haji Shariatullahs uppmaning och började i stora skaror söka sig till honom för att upptas som lärjungar. På kort tid anslöt sig tiotusen muslimer till hans grupp. Detta blev en källa till stor skräck för de hinduiska zamindarerna. Nu skulle förtrycket av muslimerna upphöra, och även de fattiga muslimer ur de lägre klasserna, som de hade förvandlat till sina slavars slavar och drivit bort från islam, skulle undslippa deras kontroll. Därför var det naturligt att de blev oroliga och skräckslagna. ”Zamindarerna blev oroade över spridningen av den nya trosläran, som band samman den muslimska bondebefolkningen som en enda man” – (Dr. James Wise; Journal of Asiatic Society of Bengal, vol. LXII, 1894, nr 1).

De hinduiska zamindarerna enades och blev fast beslutna att undertrycka Haji Shariatullah. Till deras grupp anslöt sig ett antal egenintresserade halv-muslimer, som var de hinduiska zamindarernas slavars slavar. De kortsynta mullaerna, maulvierna och pirerna, som tjänade några slantar på vidskepelser som shirk och bid‘a bland muslimerna, ställde sig också mot Faraizi-rörelsen.

Å ena sidan britternas och å andra sidan de förtryckande hinduiska zamindarernas och penningutlånarnas oupphörliga förtryck och exploatering hade gjort muslimerna hjälplösa; de böjde sina huvuden och uthärdade allt. På Shariatullahs uppmaning började de förtryckta muslimerna komma till honom i stora skaror och samlas där, och de svor att bygga upp en oövervinnlig rörelse mot britterna och hinduerna. Troligen hade man, med utgångspunkt i ordet ”farz”, börjat glömma Faraizi och infört många icke-islamiska seder och ceremonier i det muslimska samhället. Att överge alla islamfientliga sedvänjor och återupprätta den islam som profeten Muhammad (frid vare med honom) hade grundat var huvudsyftet med de rörelser som leddes av framstående män som Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdi från Arabien, Sayyid Ahmad Shahid, Haji Shariatullah och Sayyid Nisar Ali, även kallad Titumir. Att överge de sedvänjor som stod i strid med islam och att återupprätta den islam som profeten Muhammad (frid vare med honom) hade grundat var huvudsyftet med de rörelser som leddes av framstående män som Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdi från Arabien, Sayyid Ahmad Shahid, Haji Shariatullah och Sayyid Nisar Ali, även kallad Titumir.

Eftersom Haji Shariatullahs rörelse hade riktat ett hårt slag mot hinduiska intressen använde de alla sina krafter för att undertrycka honom med de engelska härskarnas hjälp. Ett brev som publicerades i Samachar Darpan den 22 april 1837 visar hur fientlig den dåtida hinduiska opinionen var mot Haji Shariatullah. Brevet återges nedan:

På senare tid har en man vid namn Saritullah, som önskar bli härskare, i byn Bahadurpur inom Shivchar-polisdistriktets gränser i Faridpur-distriktet samlat omkring tolv tusen vävare och muslimer, utfärdat en ny sharia och fått sina anhängare att bära skägg, öppna sina kacha och bära religionens rep runt midjan; därefter har han angripit hinduiska hem i trakten och på otaliga sätt kränkt dyrkan av gudar och gudinnor. Han har brutit sönder de tolv shivalingam som uppförts av Dewan Mrityunjay Ray, bosatt i Rajnagar inom Motlabganj-polisdistriktet i Dhaka-distriktet, och kastat dem i floden. I byn Poragacha inom samma polisdistrikts gränser angrep han nattetid en förmögen mans hem, rövade bort allt och satte eld på huset, så att det som återstod förvandlades till aska. En muslim dödades och överlämnades till domstolen i Dhaka.

Och det hördes berättas att de onda muslimerna som tillhörde Shariatullahs grupp utsatte Babu Tarini Charan Majumdar i byn Patkanda, inom Faridpur, för allehanda övergrepp; de kränkte gudabilderna i hans hus och begick missgärningar som kokreatursslakt. Eftersom Majumdar Babu ansåg det berättigat att gå i öppen strid med muslimerna, underrättade han Faridpurs magistrat om alla dessa övergrepp. Efter att ha undersökt saken lät magistraten fängsla flera muslimer och företar en noggrann utredning i ärendet. Ärade redaktör, de onda muslimerna nöjde sig inte med dessa våldsdåd och övergrepp på landsbygden, utan började i stället angripa domstolen. Det har hörts berättas att alla de tjänstemän och ombudsmän som är anställda hos Faridpurs magistrat är anhängare av muslimen Shariatullah. Deras sed är följande: om man vill rikta en falsk anklagelse mot någon, uppträder den ene som kärande och den andre som vittne och väcker ett mål; på så sätt är 12 000 personer organiserade. Vilken brist kan då finnas i kärandens eller vittnets sak … Jag menar att om muslimen Shariatullah fortsätter att organisera sig på detta sätt, kommer hinduismen inom kort att försvinna och en för tidig undergång att inträffa. Inte ens en hundradel av Titumirs våldsamheter motsvarade Shariatullahs tumult. Slut. År 1243, den 24:e Chaitra.” (”Det som sades i dåtidens tidningar” – redigerad av Brajendranath Bandyopadhyay – Århundradets rundtur, s. 194–95).

I varje rad i detta brev framträder det hinduiska samhällets inställning till muslimerna tydligt.

Haji Shariatullah greps också av Sayyid Ahmad Barelvis rörelse för att upprätta en islamisk stat och skickade från Bengalen många mujahider, stora summor insamlade genom zakat, fitra och lillah samt olika slags hjälp till centrumet i Sittana i västra Indien.

I byn Nayabari i Dhaka-distriktet etablerades Shariatullahs nya verksamhetsfält först. Men på grund av det häftiga motståndet från de hinduiska zamindarerna tvingades han återvända till sin egen by och börja sin förkunnelse där. Hans rörelse spred sig till distrikten Dhaka, Barisal, Nadia, Pabna, Mymensingh och flera andra. Arbetet med att införa bön och fasta bland de obildade, bönderna, vävarna och andra vanliga muslimer, att ersätta dhoti med tahband och mössa samt att renovera moskéerna fortsatte med full kraft. Haji Shariatullah bar själv en väldig turban på huvudet och en hudriya över skjortan – ett plagg som vanligen inte bars av någon muslim. Efter hans bortgång år 1840 fortsatte hans duglige son Dudu Mian hans rörelse.

Haji Shariatullahs son Mohammad Muhsin, även kallad Dudu Mian, föddes 1819. År 1831 reste han till Mecka för att utföra hajj, stannade där i fem år och återvände därefter för att hjälpa sin far i hans arbete.

Liksom sin far inledde Dudu Mian också en rörelse mot de förtryckande zamindarerna. Han kom gång på gång i konflikt med zamindarerna. År 1842 angrep han en zamindarfamiljs hus i Faridpur och tog Madan Narayan Ghosh till fånga och dödade honom senare. Polisen arresterade 117 faraizier, däribland honom. Vid rättegången dömdes 22 personer till fängelse. Men Dudu Mian frikändes i brist på bevis. År 1846 angrep Andrew Andersons gomasta Kali Prasad, på sin herres order och med sju- till åttahundra män, Dudu Mians hus och förde med sig smycken värda omkring 150 000 samt stora mängder annan egendom. Trots att man sökte rättvisa hos magistraten ledde det inte till något.

Efter att ha sökt rättvisa mot zamindarernas och indigoodlarnas övergrepp utan att få någon rättvis behandling beslöt Dudu Mian nu att själv utdela fienderna deras välförtjänta straff. I november 1846, en månad efter att hans hus hade plundrats, brände han ned indigoodlaren Dunlops fabrik genom att sätta den i brand; Dunlop hade varit den som underblåste fiendernas övergrepp och förtryck. Han dödade också gomastan Kali Prasad. Efter att målet hade pågått i två år befriades Dudu Mian från de anklagelser som riktats mot honom.

Regeringen blev bekymrad när den lade märke till Dudu Mians enastående inflytande och anseende bland folket. Under frihetsrörelsen 1857 hölls han fängslad under förevändningen att han kunde skapa oro. Först hölls han i Alipur och därefter i Faridpurfängelset. Efter att ha blivit frigiven 1859 kom han till Dhaka, där han också avled.

Dudu Mia hade visserligen gjort faderns rörelse starkare. Men i fråga om principerna hade han delvis förändrat sin fars ideal. De sex frågor på vilka Haji Shariatullah grundade sin rörelse var:

>> Fredagsbönen och eidbönen är inte giltiga någon annanstans än i ett muslimskt styrt land;

>> Att hålla Muharrams högtid och ceremonier strider mot islam och är syndfullt;

>> I stället för termerna ”pir” och ”murid” ska termerna ”ustad” och ”shagored” användas. En ”murid” överlämnar allt han äger till sin ”pir”, vilket inte är rätt. En ”shagored” behöver däremot inte göra det.

>> Bland dem som ansluter sig till denna rörelse ska det inte finnas någon åtskillnad mellan hög och låg, ”ashraf” och ”atraf”. I stället ska lika värdighet etableras bland alla – något som saknas inom ”pir- och muridförhållandet”.

>> Han förklarade att dyrkan av pirer och gravar är förkastlig enligt islam och protesterade kraftigt mot detta.

>> I stället för den då rådande seden att lägga sin hand i pirens hand och avlägga ”bayat” skulle den som anslöt sig till den ”farayeziska” rörelsen avge ett löfte om att, efter att med uppriktigt hjärta ha ångrat alla syndiga handlingar, leva ett fullständigt islamiskt liv.

>> Han förklarade också att även avskärandet av det nyfödda barnets navelsträng av en barnmorska strider mot islam och sade att detta är faderns uppgift, inte en främmande barnmorskas.

James Taylor säger att Faraizi-rörelsens syfte var att följa Koranen bokstavligt och att allt som Koranen inte stöder skulle förkastas. Det var inte bara förbjudet att delta i muharramfirandet; det var också förbjudet att bevittna dess ceremonier. (Dr. A. R. Mallick: British Policy & the Muslims in Bengal. s. 69).

Efter Haji Shariatullahs död delade Dudu Miyan, för att stärka rörelsen, upp hela Östbengalen i flera områden och utnämnde en kalif i varje område. Deras uppgift var att kalla människor till rörelsen, rekrytera medlemmar och samla in pengar för organisationens verksamhet. På toppen av den organisatoriska struktur som därigenom skapades stod Dudu Miyan som ”pir” – den pīr-ordning som hans far hade förkastat. (Journal of the Asiatic Society of Bengal, Vol. LXIII, pt. 2, No. 1, 1894, s. 50; Encyclopedia of Islam, Vol. 2, s. 59).

Den rörelse som leddes under Haji Shariatullahs livstid var huvudsakligen en religiös reformrörelse. Bortsett från enstaka sammanstötningar, som provocerades fram av förtryckande zamindarer, hade hans rörelse inga konflikter med de bestående intressena. Men under Dudu Miyans tid fick rörelsen i stor utsträckning en politisk prägel. Alla zamindarer och indigoproducenter slöt sig samman mot hans rörelse. Därför kom hela Dudu Miyans liv att ägnas åt kampen mot dem. Å ena sidan förenade zamindarernas och indigoproducenternas många slags förtryck av de fattiga bönderna, och å andra sidan Dudu Miyans helhjärtade försök att undanröja deras lidande, dem under Dudu Miyans ledarskap. Dudu Miyan hade också en enastående organisatorisk förmåga. Zamindarerna i Bengalen var nästan alltid hinduer, medan indigoproducenterna var engelska kristna och deras gomastor och andra tjänstemän alla var hinduer. Även av denna anledning slöt sig bönderna samman under Dudu Miyans ledarskap mot zamindarerna och indigoproducenterna. Hela Dudu Miyans liv kom att ägnas åt kampen mot zamindarerna och indigoproducenterna. Han drogs ständigt in i nya falska rättsfall och processer. Till följd av detta tvingades han till slut leva i fattigdom.

Efter Dudu Miyans död ledde hans första och andra söner, Giyasuddin Haidar respektive Naya Miyan, Faraizi-rörelsen. Efter Naya Miyans död övertog Dudu Miyans tredje son Aladdin Ahmad ledningen av rörelsen. Han samarbetade med Nawab Salimullah till stöd för delningen av Bengalen 1905. Efter Aladdin ledde hans son Badshah Miyan rörelsen. År 1922 anslöt han sig till kalifatrörelsen, och vid denna tidpunkt arresterade regeringen honom. Därefter försvagades Faraizi-rörelsen. Den religiösa reformrörelse som hade varit utgångspunkten för denna rörelse försvagades gradvis och kom alltmer att följa en annan riktning. Den pīr–murid-ordning som Haji Shariatullah hade förkastat och genom vilken han hade gett rörelsen formen av en genuin islamisk reformrörelse, förvandlades till slut till just denna pīr–murid-ordning. Därmed försvann den tidigare jihadiska inspirationen och kämpaglöden ur rörelsens anhängares verksamhet och arbetsmetoder.

Tionde kapitlet

Martyren Titumir

Martyren Titumir var en synnerligen förtryckt person i sin samtid. Liksom Haji Shariatullah inledde han en reformrörelse i det förfallna muslimska samhället. I denna rent religiösa reformrörelse skapade de hinduiska zamindarerna inte bara hinder; deras blinda fientlighet mot islam och det muslimska folket blev också tydlig. Det är djupt beklagligt att Titumirs karaktär har framställts på ett starkt förvrängt sätt i samtidens historieskrivning. Orsaken är också mycket tydlig. De fientliga omdömen som har fällts är förvrängda, fantasifulla och avsiktligt vilseledande. En gudsälskande lärd med så ren karaktär som Titumir har kallats en omoralisk person, en förbrytare och en bandit. På sidan 76 i sin bok British Policy & the Muslims in Bengal har dr A. R. Mallick, med hänvisning till Calcutta Review, Boards Collections, 54222, s. 401, Colvin to Barwell, 8 March 1832 para 6, Magistrate of Banaset to Commissioner of Ciccuit, 18 Div. 28 November, 1831, para 35 med flera, framfört förvrängda uppgifter. Det har sagts att Titumir inte föddes i någon betydande familj, men att han gifte sig in i familjen till en förmögen jordägare vid namn Munshi Amir. Det har vidare sagts att Titumir var känd som en omoralisk förbrytare och tjänstgjorde som inhyrd ligist under en hinduisk zamindar i Nadia. Dessa påståenden är inget annat än ett fullständigt förnekande av sanningen. Utifrån dessa uppgifter, eller förblindad av fientlighet mot islam, yttrade även herr Hunter: ”Bland de lärjungar, hantlangare och anhängare till de religiösa ledarna som vid denna tid fanns i Calcutta fanns en person vid namn Titumir, som var professionell brottare och av ligisttyp. Även om denne man började sitt liv som son till en förmögen bonde förbättrade han sin ställning genom att gifta sig in i en zamindars familj. Men på grund av sin våldsamma och tygellösa karaktär kunde han inte behålla denna ställning.” (W. W. Hunter, The Indian Mussalmans. B. D. First Edition, 1975, s. 34–35).

Den engelske kristne herr Hunter har också fällt välkända omdömen om den i den muslimska världen evigt ihågkomne och framstående lärde Sayyid Ahmad Shahid. Hans uttalanden kommer att behandlas på vederbörligt ställe. Vi kommer att behandla hans rörelse och verksamhet på grundval av de tillförlitliga uppgifter som har kunnat inhämtas om martyren Titumir. Jag hoppas därför att det kommer att bevisas att hans undervisning, karaktär, kärlek till Gud och livslånga kämpande hållning mot lögn, orätt och orättvisa inte har den minsta likhet med den ovan återgivna påhittade beskrivningen.

År 1782, tjugofem år efter slaget vid Plassey och sjuttiofem år före den allindiska frihetskampen under 1800-talets femte decennium (1857), föddes Saiyid Nisar Ali, även kallad Titumir, i byn Chandpur i distriktet Tjugofyra Parganas i Västbengalen. Hans far hette Mir (Saiyid) Hasan Ali och hans mor Abeda Rokaiya Khatun. (Shahid Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 1).

Engelska historieskrivare beskrev honom, av förakt och för att förringa Titumir, som son till en obetydlig bondefamilj. I själva verket föddes han i den välkända sai­yidiska släkten. Bland de wali och dervischer som i äldre tider kom till Bengalen för att sprida islam återfinns namnen Saiyid Shah Hasan Razi och Saiyid Shah Jalal Razi i gamla handlingar och dokument. De två bröderna Saiyid Abbas Ali och Saiyid Shah Shahadat Ali var var och en den trettionde ättlingen i nedstigande led till Saiyid Shah Jalal Razi respektive Saiyid Shah Hashmat Ali; i denna släkt föddes Mir Nisar Ali, även kallad Titumir. (Shahid Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 3–4).

Titumir gifte sig med Maymuna Khatun Siddiqi, sondotter till den då berömde dervischen Shah Sufi Muhammad Asmatullah Siddiqi och dotter till Shah Sufi Muhammad Rahimullah Siddiqi. (Shahid Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 16).

Abu Jafar säger att Mir Nisar Alis far hette Mir Hasan Ali och hans mor Abeda Rokaiya Khatun. Titumir gifte sig med Maymuna Siddiqi, dotter till Hazrat Shah Sufi Muhammad Rahimullah Siddiqi. Fjorton dagar efter bröllopet avled hans yngre farbror, Saiyid Umar Daraz Razi. Sex månader senare dog hans far, Mir Hasan Ali. (Historien om frihetskampen, Abu Jafar, s. 117–118). Innan Nisar Ali föddes hade hans farfar, Saiyid Shah Kadam Rasul, gått bort. Det var hos hans yngre bror, Shah Umar Daraz Razi, som Nisar Alis far, Mir Hasan Ali, blev murid.

Dessa uppgifter bevisar att Saiyid Nisar Ali, även kallad Titumir, föddes i en mycket högtstående släkt. Ändå har han framställts som en tygellös ungdom med dålig karaktär och som en avlönad medlem av en hinduisk zamindars hejduksstyrka. En genomgång på grundval av tillförlitliga uppgifter om hans utbildning och karaktärsdaning kommer att visa att de ovanstående omdömena om honom saknar grund.

I enlighet med den sedvänja som då rådde i förnäma familjer i det muslimska samhället, när Nisar Ali var fyra år, fyra månader och fyra dagar gammal, anställde hans föräldrar sonens ustad, Munshi Lalmia, för att undervisa honom i arabiska, persiska och urdu. Hans föräldrar var inte alls likgiltiga inför undervisning i modersmålet. Därför anställde de Pandit Rarkamal Bhattacharya från den närliggande byn Sherpur för att undervisa honom i bengali, grundläggande räkning och matematik. Vid denna tid kom en framstående lärare vid namn Hafiz Niamatullah från Bihar Sharif till byn Chandpur. Byborna utsåg honom till huvudlärare, och Nisar Ali blev hafiz av Koranen. Dessutom fick han särskilda kunskaper i arabisk grammatik, faraid-läran, hadith och filosofi, logik, tasawwuf samt arabisk och persisk poesi och litteratur. Han kunde tala flytande på arabiska, persiska och bengali.

Under den tid då Titumir föddes ägnade sig pojkar och unga män i Bengalen regelbundet åt fysisk träning. Madrassområdet som låg mellan byarna Chandpur och Haidarpur var en träningsplats. Sheikh Muhammad Hanif från Haidarpur undervisade i fysisk träning. På denna träningsplats lärde man ut bland annat brottning, hadudu, käppkamp, sköld- och svärdskamp, svärdsfäktning, bågskytte och slungor samt användning av bambugevär. Hafiz Niamatullah fortsatte inte bara att undervisa i arabiska och persiska utan även i koranrecitation. Varje dag, vid samlingarna och på kvällarna, undervisade han i olika tekniker för fysisk träning och vap hantering. De två främsta eleverna på denna träningsplats var Sheikh Muhammad Hanif och Saiyid Nisar Ali, även kallad Titumir.

Han gifte sig troligen under 1900-talets första decennium. Omkring ett och ett halvt år senare började han tillsammans med sin ustad Hafiz Niamatullah att bo i Calcutta, i Hafiz Muhammad Israils hem i Talibtola (nuvarande namn Taltala). Hafiz Is­rail kom också från Bihar Sharif. Han utsågs till pesh imam vid Taltala Jami-moskén; det var där han gifte sig och blev bosatt i Calcutta. En del av Talibtola eller Taltala kallades på den tiden Misriganj. Där fanns en träningsplats eller ett centrum för brottning, vars ordförande var Jamaluddin Afendi. Professionella brottningstävlingar hade ännu inte blivit vanliga på den tiden. För att uppmuntra fysisk styrka och hjältemod gav rika personer segraren en belöning och en khalat, medan den besegrade endast fick en belöning. Brottarna hade ännu inte börjat tänka att de skulle tjäna pengar genom brottning.

Under Titumirs vistelse i Kolkata hölls brottningstävlingar vid Misriganj-akhra, och den segrande brottaren fick en riklig belöning. Titumir vann stort anseende genom sina insatser i brottningstävlingarna där. Hafiz Niamatullah och Hafiz Muhammad Israel var särskilt förtjusta i brottningstävlingar.

En annan stor beundrare av brottning var Mirza Gholam Ambia. Det är inte oviktigt att här ge en kort presentation av honom. Han tillhörde en furstlig familj och var barnlös. Han var zamindar, och eftersom han var barnlös använde han större delen av inkomsterna från sitt zamindari till välgörande ändamål.

Hans zamindarhus låg i Mirzapur–Aha[r]hurst Street-området i Kolkata under tiden före Indiens delning. Huset kallades Mirza Manzil. Mirzapur Street fick sitt namn efter honom. Söder om Mirza Manzil låg Mirza Talab och Mirzabag. Detta Mirzabag kom senare att kallas Mirzapur Park. Platsen där hans möteslokal låg fick senare namnet Baithakhana Road. Mirza Sahib ägnade sig alltid åt gudsdyrkan och fromma handlingar. På sin ålderdom skänkte han marken vid Mirzapur och Baithakhana Road, Mirza Talab, Mirzabag med mera till Kolkatas kommun och begav sig till Mecka på hijra efter att ha sålt sitt hus och sina övriga fastigheter. Mirza Talab och Mirzabag, som fram till nästan slutet av det brittiska styret var kända och allmänt omtalade under namnet Mirzapur Park, fick under 1930-talets första del namnet Swami Shraddhanand Park. Kommunen hade ingen rätt till detta. Tjugo- till tjugofemtusen upprörda muslimer samlades i Mirzapur Park för att protestera mot denna orättvisa. Men det ledde inte till något resultat.

Efter att ha kommit i kontakt med nämnde Mirza Gholam Ambia väcktes hos Mir Nisar Ali en stark önskan att avlägga bayʿa inför en fullkomlig mursjid. När därefter en dervisch vid namn Zaki Shah anlände till Talibtola i Kolkata, infann sig Nisar Ali hos honom och uttryckte sin önskan att bli murid. Shah Sahib betraktade hans ansikte en stund och sade: ”Om du inte vallfärdar till Baytullah Sharif kommer du inte att finna den pir som är avsedd för dig.”

I hopp om att finna en verklig mursjid begav sig Mir Nisar Ali slutligen till Mecka, och det var där han träffade Sayyid Ahmad Barelvi. Där avlade Mir Nisar Ali bayʿa inför honom och blev hans murid.

Efter att ha avslutat hajj och de övriga riterna gav Sayyid Ahmad Barelvi följande instruktioner till sina khalifa, Maulana Shah Muhammad Ismail och Maulana Ishaq:

”När ni har kommit hem till era respektive hem ska ni vila i femton dagar. När ni därefter har kommit till Bareilly kommer jag att resa med er till olika platser i Indien. Efter några dagars vila i Patna beger jag mig till Kolkata.

Hans instruktioner till khalifa i Bangladesh var följande:

När jag har nått Patna ska jag underrätta Maulana Abdul Bari Khan (Maulana Akram Khans far), Maulana Muhammad Hossain, Maulana Haji Shariatullah, Maulana Sayyid Nisar Ali (Titumir), Maulana Sufi Khodadad Siddiqi och Maulana Karamat Ali. Ni kommer att få veta datumet för min ankomst till Kolkata av dem. Vid vårt möte i Kolkata kommer vårt slutgiltiga handlingsprogram att antas.

Därefter återvände alla från Mecka till sina respektive hem. Senare samlades de vid utsatt tid i Shansunnisa Khanams trädgårdshus i Kolkata. Efter överläggningar fastställdes att Patna skulle bli mujahidernas centrala huvudstad och att varje provins skulle ha en provinsiell huvudstad. Från de provinsiella huvudstäderna skulle medel för att bedriva jihad skickas till centret.

Efter dessa beslut är det tal som Maulana Sayyid Nisar Ali (Titumir) höll vid nämnda möte särskilt anmärkningsvärt. Han sade:

Bengals muslimers iman har blivit mycket svag. Att skicka dem till jihad innan de blivit sanna muslimer skulle vara farligt. Jag tar på mig ansvaret att förmedla den islamiska dawah till dem. Inte nog med det, jag anser att även hinduer från de lägre kasterna kan ansluta sig till vår kamp. … Detta beror på att hinduerna från de lägre kasterna inte är nöjda med brahminernas, vaidyaernas, kshatriyernas och kayasthernas kaster. Om vi kan göra muslimerna till fullvärdiga muslimer och ena hinduerna från de lägre kasterna med muslimerna, då blir det inte svårt för oss att upprätta kontakt med centret och bistå det …

Därefter fastställdes vid rådsmötet att Bengal i hemlighet skulle bistå centret i alla andra avseenden. Men Bengal skulle inte öppet delta i jihad. De som önskade ansluta sig till centret skulle dock inte hindras.

(Shaheed Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 22–37).

Därefter inledde Sayyid Nisar Ali sin verksamhet, vars detaljer vi vill behandla nedan. Ovan har en redogörelse lämnats för hans verksamhet, från hans studietid till livet i Kolkata, hans resor på jakt efter en pir, fullgörandet av hajj samt hans inträde som lärjunge hos Sayyid Ahmad Barelvi. Påståendet att han någonsin skulle ha arbetat som legosoldat med käpp i någon hinduisk zamindars huliganstyrka är helt ogrundat och utan någon grund. Detta är ett planerat försök att förvränga hans storslagna ideal, karaktär och storhet för att förödmjuka honom och göra honom föraktad i människors ögon.

Titumir sade i sitt ovan citerade tal: ”Bengals muslimers iman har blivit mycket svag.” Innan vi behandlar hans rörelse och verksamhet behöver vi veta hur svag muslimernas iman var och i vilken miljö han började sitt arbete med islamisk dawah. Bengalens hinduer konspirerade med engelsmännen och begick ett yttersta förräderi mot sitt eget fosterland. De berövade inte bara muslimerna deras rike, utan stängde också alla vägar till försörjning och gjorde allt de kunde för att förstöra det som är en muslims största tillgång: iman. Genom att låta muslimerna förbli muslimer endast till namnet och stöta bort dem från iman, det islamiska levnadssättet och kulturen ville de förvandla dem till ännu sämre varelser än hinduerna från de lägre kasterna och göra dem till slavars slavar.

Vi har i det föregående kapitlet med titeln ”Muslimernas religiösa, sociala och kulturella tillstånd” redogjort för hur djupt den muslimska nationen hade sjunkit i religiöst och kulturellt avseende i början av 1700-talet. Jag anser också att det finns behov av att i någon mån diskutera hur mycket detta tillstånd hade försämrats under Titumirs tid.

De nya hinduiska zamindarerna i Bengalen hade blivit mycket uppskattade av engelsmännen. Deras permanenta styre i detta land var helt beroende av att de å ena sidan höll zamindarerna nöjda på alla sätt och å andra sidan höll muslimerna nere. Därför vågade de hinduiska zamindarerna utfärda både rättmätiga och orättmätiga påbud till muslimerna ur de lägre samhällsklasserna.

Precis som brahminerna hade berövat hinduerna ur de lägre samhällsklasserna friheten att utföra religiösa plikter och rätten att gå in i templen, berövade hinduerna ur de högre samhällsklasserna på motsvarande sätt den muslimska allmänheten islams ljus genom att inom det muslimska samfundet upphöja en grupp människor till muslimska brahminer.

Abdul Gafur Siddiqi säger i sin bok:

De hinduiska zamindarerna och hinduerna ur de högre kasterna i Västbengalen sade till de analfabetiska muslimerna: Ni är fattiga. Om ni inte ägnar er åt jordbruk och daglönearbete kan ni inte försörja era familjer. Under sådana förhållanden, när har ni tid att utföra era dagliga, veckovisa och årliga böner samt fasta, hajj, zakat, begravningsbön, åkallan, tvagning av de döda och andra religiösa plikter? Och när ska ni hinna tjäna pengar genom att utföra alla dessa handlingar, och hur ska ni över huvud taget kunna försörja familjen? Därför kan vi också utföra de religiösa plikterna åt er; då behöver ni inte heller slösa bort er tid.

Muslimerna bland bönderna och lantarbetarna i Västbengalen, som hade berövats undervisningen i islams religion, tog med uppriktighet emot denna rådgivning från babuerna. Så småningom spred sig denna sjukdom även till det muslimska samfundet i Östbengalen. Samtidigt eggade Azazil, Satan, och nafs al-ammara dem. Som svar på babuernas ord sade de:

Babu, ni har helt rätt. Hittills har ingen annan gett oss sådana välmenande råd. Vi är enfaldiga och förstår ingenting. Gör med oss vad ni anser vara bäst.

(Shahid Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 5–6).

Det säger sig självt att det inte heller saknades människor bland muslimerna som kunde uppträda som brahminer. I äldre tider hedrades en grupp muslimer vid muslimska hov med fina titlar som belöning för deras duglighet; dessutom fick de ayma, lakhraj och olika slags jordegendomar till sin försörjning. Efter engelsmännens ankomst konfiskerades alla dessa tillgångar. De blev utblottade och medellösa. Eftersom de inte var vana vid kroppsarbete stängdes också deras försörjningsvägar. De hade inte heller förmåga att skaffa sig utbildning.

Så gott som hade de förvandlats till en skara förnäma tiggare. Bland dem fanns ett antal personer som bar namn som shejk, sayyid, mir och qazi. De var söner av gamla, grundade familjer. Men på grund av nöden tvingades de nu vända sig till bönder, arbetare och daglönare. De högkastiga hinduerna utnyttjade deras hjälplösa situation och började tala till dem i medkännande ton:

»Muslimerna av de lägre klasserna, såsom bönder och daglönare, visar er inte längre samma respekt som förr och vill inte heller göra det. De visar er inte heller vördnad eller respekt. Vi känner själva stor sorg i våra hjärtan över deras sådana uppträdande. Men vad kan man göra – det är den onda tidsåldern. Vi vill anförtro er ansvaret för att utföra deras religiösa plikter och hjälpa er. Ta poster som akhundji, molla, ustadji, munshi och qazi i det muslimska samhället och utöva inflytande över dem. Då blir er framtid ljus. De kommer också att förbli era anhängare.«<br><br>Den utblottade, okunniga och halvbildade skaran av shejker, sayyider, mirer och qazier, som gjorde anspråk på förnämhet, lät sig förledas av de hinduiska brahminernas, kayasternas och vaidya-babuerna. De tog poster som akhundji, molla, ustadji och munshi och slog sig ned som muslimernas brahminer. De öppnade vägen för den muslimska befolkningens nationella undergång. Efter förebild av brahminerna i det hinduiska samhället skapades också en brahminspost i det muslimska samhället. De vanliga muslimerna, hänförda av det som till synes var ljuvt, kom långt bort från islams och den islamiska shariahs väg. Genom den hinduiska brahminkastens politiska sammansvärjning begick de självmord. (Se Shahid Titumir – Abdul Gafur Siddiqi, s. 7.)

Muslimernas nationella, traditionella läroanstalter hade ödelagts. I by efter by hade hinduiska panditers byskolor upprättats. Muslimer ur de vanliga klasserna tvingades umgås med dessa skolors lärare, krukmakare, tvättare, barberare, spåmän och andra liknande personer. Tillsammans beredde de alla marken för de muslimska brahminerna.

De muslimer som hade råd skickade sina barn till dessa skolor. Där var de muslimska eleverna, tillsammans med de hinduiska eleverna, tvungna att lära sig utantill lovsånger och hyllningar till olika gudar och gudinnor, särskilt till Saraswati.

Läroböckerna var fyllda av lovprisningar av hinduismens storhet, hyllningar till gudar och gudinnor samt lovsånger. Den muslimske elevens smak och ömtåliga hjärta präglades av hinduismen. Efter skoldagens slut måste man recitera följande ramsa, buga för läraren och gå hem–

Saraswati Bhagavati, ge mig en gåva,

Kom, broder, låt oss alla studera, låt oss gå hem.

Glittrande, skimrande, skimrande gyllene glans,

Ta med pat-dot och gå, ära vare Gurudev.

Sedan återstår den moraliska aspekten. När Shri Chaitanya på 1500-talet införde vaishnavismen, ledde det till en yttersta moralisk förnedring av den hinduiska nationen. Den ström av avskyvärda sexuella överträdelser som flödade bland vaishnaviska män och kvinnor – de rakade männen och kvinnorna, i Shri Krishnas kärlekslekars namn och under religionens täckmantel – svepte inte bara med sig en stor del av det hinduiska samhället, utan drog också de outbildade vanliga muslimerna mot denna osedlighet. Påverkade av de vänsterorienterade tantrikernas sexuella överträdelser framträdde även bland muslimerna en grupp hycklande sexuellautövare, och de sänkte vanliga muslimer i religionens namn ned i den smutsiga gropen av sexuell anarki (SEXUAL ANARCHY). Dessutom hade det utbredda bruket av pirdyrkan och gravdyrkan fört muslimerna till samma nivå som det avgudadyrkande hinduiska samfundet.

Därefter upphörde hinduerna inte heller med sina orättmätiga ingripanden i frågan om muslimernas namngivning. I nationalismens namn, grundad på det bengaliska språket, ledde de muslimernas vilse. Hinduiska Thakur-mästare började säga:

Således började muslimerna, enligt Thakur-mästarnas ordning, få namn som Gopal, Nepal, Gobardhan, Nabai, Kushai, Padma, Chini, Champa, Badal, Patal, Mukta och så vidare. I min barndom hade jag i landsbygdsområdena lärt känna många muslimer med sådana namn.

Därefter blev muslimerna förvirrade av Thakur-mästarnas välmenande råd och började överge tahband och bära dhoti; de började raka av sig skägget och behålla mustaschen. Så gott som fanns det inget sätt att känna igen en muslim som muslim.

Det var under denna tid av muslimernas yttersta religiösa och moraliska förfall som Syed Nisar Ali, även känd som Titumir, framträdde. Han kunde visserligen inte fullborda sitt stora verk, men den heltäckande kamp han inledde mot religiösa och moraliska överträdelser samt mot de hinduiska jordägarnas orättmätiga förtryck blev senare en ledstjärna på vägen mot muslimernas politiska, ekonomiska och religiösa frihet.

Efter att rådgivningsmötet med Syed Ahmad Barelvi i Kolkata hade avslutats återvände Titumir till sin hemby Chandpur. Efter att ha vilat där en tid började han sitt islamiska dawaharbete.

Kärnan i Titumirs dawah var att hysa fullständig tro på islam och att i varje handling följa Allahs och Hans Profets föreskrifter. Han kunde inte förhålla sig likgiltig till de hinduiska zamindarernas och indigoodlarnas förtryck och övergrepp. Därför sade han att man måste ena sig med hinduerna bland bönderna och bygga upp ett motstånd mot deras förtryck. På begäran av invånarna i byn Sarfarazpur lät han återupprätta den förfallna moskén från det kejserliga väldets tid där och upprättade en khanqah för sin förkunnelse. Efter fredagsbönen höll han här ett tal inför den församlade hinduisk-muslimska befolkningen, och det var mycket betydelsefullt. Han sade:

Islam är fredens religion. Allah och Hans Profet tycker inte på något sätt om att man grälar och tvistar med dem som inte är muslimer enbart för att de skiljer sig från oss i religiöst avseende. Men islam säger att om en mäktig och stark icke-muslim utsätter en svag muslim för orättvist förtryck, är muslimerna skyldiga att hjälpa den svage.

Han sade vidare att muslimerna måste vara verkliga muslimer i sitt tal och uppförande. Om de uppskattar icke-muslimers seder, levnadssätt och handlingar, kommer Allah på den yttersta domens dag att ge dem en plats tillsammans med de icke-muslimska. Titumir sade att muslimernas fullständiga liv består av dessa fyra delar: islamisk sharia, tariqa, haqiqa och ma’rifa, och att deras frälsning i detta liv och det kommande finns däri. Om någon visar likgiltighet inför detta kommer Allah att straffa honom strängt. Att förrätta bönen, fasta, bära skägg och trimma mustaschen är muslimernas obligatoriska plikter. De som överger dessa enligt de icke-muslimskas förebild kommer Allah att straffa strängt.

Detta var kärnan i hans ursprungliga dawah. Han kunde hålla flytande och hjärtevinnande tal, och hans tal och förkunnelse väckte en aldrig tidigare skådad väckelse bland de vilseledda och slumrande muslimerna.

Det fanns inget orätt i det arbete som Titumir hade påbörjat. Tvärtom var det hans ansvar och plikt som muslim. Men varför skulle de högkastiga hinduerna tåla det? Deras djupa konspiration för att utrota det muslimska folket hade gått om intet, och de blev ursinniga på Titumir och hans anhängare. En ny sammansvärjning för att utrota dem inleddes.

Återupprustningen av den förfallna moskén i Sarfarazpur, ordnandet av gemensam bön igen och Titumirs flammande tal inför de församlade efter bönen gjorde zamindaren Krishnadev Rai av Pura skräckslagen och orolig. Ansvaret för att samla in underrättelser om Titumirs förehavanden och förkunnelse lades på Mati, zamindarens lydige och betrodde muslimske paik. Zamindaren sade till Mati:

Titu bekänner sig till wahhabismen. Wahhabiterna är de främsta fienderna till er profet Muhammeds lära. Men de är så listiga att man inte kan avslöja dem som wahhabiter genom deras ord. Därför kan jag inte låta mina muslimska undersåtar förledas. Från och med i dag ska du hålla uppsikt över Titu och rapportera allt till mig.

Därefter tvingade Krishnadev Rai, efter samråd med zamindaren Debnath Rai av Gobra Gobindpur och zamindaren Kali Prasanna Mukhopadhyay av Gobardanga, några undersåtar att framföra en anmälan om ordningsstörning mot Titumir. Sedan begav sig Matiullah, på zamindarens order, tillsammans med sin farbror Gopal och sina släktingar Nepal och Gobardhan till zamindarens kansli och lämnade in anmälan. Dess huvudsak var följande:

Titumir, som är bosatt i Chandpur, har kommit till vår by Sarparajpur (det muslimska namnet är Sarfarazpur) för att sprida den wahhabitiska läran och slagit läger där, och han utövar allehanda tvång och övergrepp för att inviga oss i den wahhabitiska läran. Vi följer sedan generationer tillbaka den religion som våra förfäder följde, men Titumir hindrar oss från detta. Vi vädjar inför Ers höghet om att Titumir och hans män inte ska kunna förtrycka Sarparajpurs invånare och tvinga dem att anta deras religion, eller med våld tvinga oss att bära skägg, klippa mustascherna, slakta kor och anta arabiska namn, och inte heller kunna ställa hinduer och muslimer mot varandra. Ers höghet är vår herre. Ers höghet är vår far och mor.

Efter att ha mottagit den nämnda ansökan, försedd med Gopals, Nepals och Gobardhans tumavtryck, utfärdade zamindaren Krishnadeb Ray en order.

1. De som blir wahhabiter genom att bli Titumirs lärjungar, låter skägget växa och klipper mustascherna ska betala en skatt på två och en halv taka för varje skägg och fem sikka för varje mustasch.

2. Om någon bygger en moské ska femhundra taka betalas till zamindarens myndighet för varje moské av lera och tusen taka för varje murad moské.

3. Om man ändrar de namn som fäderna gett sina barn och ger dem arabiska namn enligt wahhabitisk sed, ska en avregistreringsavgift på femtio taka för varje namn deponeras hos zamindarens myndighet.

4. Den som slaktar en ko ska få sin högra hand avhuggen, så att han aldrig mer kan slakta en ko.

5. Den wahhabit som ger Titumir husrum ska vräkas från sitt hem och sin mark.

(Shaheed Titumir – Abdul Gafur Siddiqui, s. 48–49; Självständighetskampens historia, Abu Zafar, s. 119; Bengal Criminal Judicial Consultation, 3 april 1832, nr 5 och 6).

I fråga om sådana böter och sådan förföljelse av de muslimska arrendatorerna som nämnts ovan återfinns namnen på zamindaren Ram Narayan från Taragunia, Gaur Prasad Chowdhury, naib åt zamindaren i Kurgachhi och bosatt i Nagarpur, samt Krishnadeb Roy, zamindaren i Pura – i registret Bengal Criminal Judicial Consultancy, 3 April 1832, No. 5. (Dr. AR Mallick, British Policy & the Muslims in Bengal, s. 76).

Vid Joint Magistrate-domstolen i Barasat väcktes ett mål mot zamindaren Ram Narayan, där ett vittne uppgav att zamindaren hade bötfällt honom med tjugofem rupier för att han bar skägg och beordrat att skägget skulle ryckas av. Bengal Criminal Judicial Consultancy, 3 April 1832, No. 5; (Dr. AR Mallick, British Policy & the Muslims in Bengal, s. 76).

Titumir meddelade Krishnadeb Roy genom ett brev att han inte hade gjort något orätt, utan arbetade med att sprida islam bland muslimerna. Att ingripa i detta kunde under inga omständigheter vara rättfärdigt. Att be namaz, fasta under ramadan, bära skägg och trimma mustaschen med mera är religiösa föreskrifter för muslimer. Att hindra detta är detsamma som att ingripa i en annan religion.

Det är också nödvändigt att läsekretsen får veta hur zamindaren Krishnadeb Roy reagerade när en av Titumirs brevbud hade överlämnat brevet till honom – det ska jag nu berätta.

När man frågade vem som hade lämnat brevet uppgav brevbudet namnet Sahib Titumir från Chandpur. Så snart zamindarens herre hörde Titumirs namn blev han ursinnig. Medan han mullrade av ilska sade han: ”Vem är den där wahhabiten Titu? Och vem är du, din usling?”

I närheten befann sig en viss Muchiram Bhandari. Han sade: ”Han heter Aman Mondal. Hans far heter Kaman Mondal. Han är en av herrens arrendatorer. Tidigare rakade han sig, men nu när han har låtit skägget växa känner herren inte igen honom.”

Brevbudet sade: ”Herre, mitt namn är Aminullah och min fars namn är Kamaluddin. Folk kallar oss Aman-Kaman. Att bära skägg är dessutom ett påbud i vår religion. Därför har jag följt det.”

Krishnadeb, som skakade av ilska, sade: ”Din usling, har du betalat skäggskatten? Har du betalat skatten för namnbytet? Nåväl, jag ska visa dig vad som händer. Du vågar argumentera med mig – hur kan du vara så fräck?” Därefter beordrade han Muchiram att låsa in honom i häktet och ge honom ett passande straff. Det behöver knappast sägas att Aminullah, till följd av omänsklig tortyr och misshandel, blev den första martyren i Titumirs islamiska rörelse. Nyheten spreds åt alla håll. Muslimerna blev djupt bedrövade, men eftersom de saknade vittnen och bevis kunde de inte göra något mot den mäktige zamindaren och förblev därför tysta.

Sammansvärjningsmöte bland zamindarer i Kolkata

I syfte att kuva Titumir och hans anhängare samlades följande personer till mötet i en viss Latu Babus hus i Kolkata: Latu Babu (Kolkata), zamindaren Kali Prasanna Mukhopadhyay från Gobardanga, Debanath Ray från Gobra-Gobindpur, nurnagars zamindars förvaltare, takis zamindars huvudnaib, ranaghats zamindars förvaltare, Krishnadeb Ray från Pura, darogan vid Bashirhat-polisen Ramram Chakrabarti, Durgacharan Chakrabarti från Jadur Ati och flera andra.

Det beslutades på mötet att eftersom den hinduiska nationens undergång var oundviklig om Titumir inte kunde kuvas, måste han till varje pris bringas på fall, och alla zamindarer skulle ge all tänkbar hjälp och stöd i detta avseende. Det beslutades också att hjälp skulle sökas från de engelska indigoplanterarna. Man skulle få dem att förstå att Titumir även hade inlett en kamp mot engelsmännen. Bland den hinduiska allmänheten skulle man sprida att Titu hade förstört kasten genom att ha stoppat in nötkött. Daroga Chakrabarti i Bashirhat uppmanades att ge all slags hjälp i detta avseende. Kali Prasanna Mukhopadhyay sade till darogan: ”Ni är brahmin, och vi är också brahminer. Dessutom är ni vår släkting. I denna vår svåra situation måste ni hjälpa oss på alla sätt.” Darogan svarade: ”Jag ska hjälpa till även med mitt liv som insats och bevisa att Titumir är en förrädare.”

Efter sammansvärjningsmötet i Kolkata skickade Krishnadeb Ray personer för att från invånarna i Sarfarazpur driva in skatt för skägg och mustascher samt en avskaffningsavgift för att bära arabiska namn. Men när de vägrade betala skatten återvände zamindarens tjänsteman och underrättade zamindaren om saken. Därefter skickades tolv beväpnade barkandazer för att föra dit Titumir. Men de vågade inte gripa honom och föra honom dit.

Därefter skickade Krishnadeb följande personer till olika platser för att rådslå:

1. Anukul Chandra Mukhopadhyay till Gobardanga,

2. Khareswar Mukhopadhyay till Gobra-Gobindpur,

3. Lal Bihari Chattopadhyay till herr Benjamin vid Serpurs indigofabrik,

4. Banamali Mukhopadhyay till Hughlis indigofabrik,

5. Loknath Chakraborty till Bashirhats polisstation.

Det bör påpekas att Loknath Chakraborty var svåger till Bashirhats daroga, Ramram Chakraborty.

Därefter anlände över tusen modiga krigare från olika platser till Krishnadebs hem i Pura för att bistå honom, beväpnade med käppar, spjut samt sköldar och svärd. Nästa dag, fredag, gavs order om att angripa Titumir och hans män i Sarfarazpur.

Nästa dag, fredag, anlände Krishnadeb Ray först till häst, följd av en beväpnad styrka, till Sarfarazpur. Då hade de troende, efter fredagskhutban, ställt sig för bönen. Krishnadebs soldater omringade moskén under olika anti-muslimska rop och satte eld på den. När Titumir och de troende kom ut ur moskén, delvis brända, angreps de. Två blev martyrer efter att ha träffats av spjut, och många skadades.

Därefter väckte muslimerna vid polisstationen i Kalinga åtal mot Krishnadeb Ray och hans soldater för mord, skadegörelse, misshandel och liknande. Den ansvarige tjänstemannen vid polisstationen tog visserligen emot anmälan, men beordrade begravning av liken utan att själv bege sig till brottsplatsen.

I J.R. Colvins rapport sägs det att när zamindarens tjänstemän begav sig till Sarfarazpur för att driva in skatter på bland annat skägg och mustascher, misshandlades de och en av dem greps. Därefter angrep Krishnadeb Ray dem med en beväpnad styrka och satte eld på moskén.

(Board’s Collection 54222, s. 405–406, Colvins rapport, stycke 9, dr. A.R. Mallick: British Policy & the Muslims in Bengal, s. 79).

Arton dagar efter den nämnda händelsen väckte Krishnadev Ray åtal mot Titumir och hans anhängare med anklagelsen att de hade misshandlat hans män och själva hade bränt ned moskén för att sätta dit honom. (Bengal Criminal Judicial Consultations, 3 april 1832, nr 6).

I sin angivelse anklagade Krishnadev Ray dessutom följande: ”En muslim av wahhabitisk trosinriktning vid namn Titumil, av fruktansvärd natur och motståndare till indigo­odling, zamindarer och Ostindiska kompaniet, samt hans mer än tusen lärjungar, har på ett orättmätigt och olagligt sätt fängslat och låtit två barkandazer och en gomasta tillhörande den högvälborne zamindaren Shri Krishnadev Ray av Pura försvinna. Trots omfattande efterforskningar har vi inte kunnat finna dem. Våra nämnda paiker och gomastan hade begett sig till området för att driva in arrende från bönderna i mahalen Sarfarazpur. När ett gräl uppstod med bönderna om betalningen av arrendet och redovisningen av inbetalningarna, tog medlemmar av Titumirs grupp på hans order med våld våra gomastor och paiker till fånga; det är inte känt var de har spärrats in. Titumir sprider högmodigt att han är landets kung. Därför behöver arrendet inte längre betalas till zamindaren.” (Shahid Titumir – Abdul Gafur Siddiqi, s. 60).

Ramram Chakravarti visste åtminstone mycket väl hur man fabricerar ett falskt mål. Han var nämligen fast besluten att bevisa att Titumir var förrädare mot staten. Hur som helst behöver det knappast sägas att zamindarens angivelse, som lämnades arton dagar efter händelsen, inte var trovärdig. Den hade endast upprättats för att rädda hans eget skinn. Trots detta inleddes utredningen av de båda målen.

Den inledande utredningen av målet påbörjades av jamadaren vid Kalinga-polisposten. I hans rapport sades att anklagelserna från båda sidor var mycket allvarliga. Han sade vidare: ”Jag har sett många tecken som stöder muslimernas anklagelser. Vid utredningen av det mål som zamindaren Krishnadev Rays naib hade väckt mot Titumir och hans grupp framkom att alla de tjänstemän som påstods ha blivit bortförda fortfarande befann sig hos naiben. Naibens svar är att Titus män hade släppt dem efter att han hade begett sig ut i distriktet. Enligt min mening bör ansvaret för utredningen och slutrapporten i dessa två komplicerade mål anförtros åt den erfarne darogan Ramram Chakravarti i Bashirhat.”

Under tiden kallade Barasats gemensamma magistrat Krishnadev Ray till domstolen och beviljade honom borgen samt beordrade Ramram Chakravarti att utreda saken och lämna in en slutrapport.

Ramram Chakravarti kom till Sarfarazpur under förevändning att utreda saken, skällde ut Titumir och byborna med oanständiga ord och misshandlade dem, tillbringade sedan några dagar i zamindaren Krishnadev Rays hus, där han blev behandlad som en svärson, och lämnade följande rapport:

1. Titu och hans män hade olagligen hållit zamindaren Krishnadev Rays gomastor och paikare inspärrade. Senare lyckades de fly och hålla sig gömda. Efter polisens ankomst trädde de fram. Därför är detta mål ogiltigt och bör avvisas.

2. Titumir och hans lathiyaler har riktat falska anklagelser om mord och skador, plundring, mordbrand och liknande mot zamindaren Krishnadev Ray samt hans paik- och barkandaz-män.

3. Titu och hans män har själva bränt bönehuset. Därför kan detta mål inte drivas vidare.

Darogans rapport är helt påhittad och endast ett uttryck för hans fientliga sinnelag. Även om muslimerna hade hundra fel skulle de aldrig våga begå en så syndig handling som att bränna ned en moské.

Det är djupt beklagligt att frågan om den olagliga uppbörden av arrenden inte kunde få magistratens uppmärksamhet, trots att den var den grundläggande orsaken till konflikten. Som följd därav vann jordägaren inte bara målet, utan hans olagliga uppbörd av arrenden blev dessutom lagligförklarad. Divisionskommissionären sade att det i den gemensamma magistratens dom varken fanns något syfte att stoppa jordägarnas olagliga och förtryckande uppbörd av arrenden eller något som kunde dämpa motpartens upprörda sinnelag. (Bengal Criminal Judicial Consultations, 3 April 1832, No. 3; Commissioner to Deputy Secretary; 28 Nov. 1831, para 3).

Till följd av magistratens orättvisa dom vågade jordägaren vidta bedrägliga och förtryckande åtgärder. Enligt förordning nr 7 från 1799 fick han rätt att gripa och hålla arrendatorerna inspärrade med förevändningen att de hade obetalda arrenden. Till och med personer som inte var jordägarens arrendatorer men som hade vittnat mot honom greps och spärrades in efter att falskt ha påförts 38 taka i restförda arrenden; de utsattes också för olika former av fysisk bestraffning. Därefter tog man från dem en del av skulden och fick dem att skriva under en förbindelse om att betala återstoden, så att de inte skulle kunna vända sig till domstolen. (Board’s Collection, 54222, Enclosure No 4, the Colvin’s Report; Also in Bengal Criminal Judicial Consultations, 3 April 1832 No. 6).

Den 25 september 1831 begav sig muslimerna till Calcutta för att överklaga till kommissionärens domstol och tog med sig en kopia av domslutet. Men eftersom kommissionären var frånvarande kunde de inte lämna in sitt överklagande, och de återvände med brustna hjärtan.

Moskéen i byn Sarfarazpur förstördes, många människor dödades eller sårades, och Habibullahs, Hafizullahs, Golam Nabys, Ramadan Alis och Rahman Bakhs hus förvandlades till ruiner. Stora rikedomar brändes upp och plundrades, men den engelska regeringen vidtog inte någon som helst åtgärd. Eftersom byborna i Sarfarazpur, och särskilt Sayyid Nisar Ali, hade fått sina liv hotade, flyttade Sayyid Nisar Ali, även kallad Titumir, på allas inrådan tillsammans med de ovan nämnda fem hemlösa männen, trots sin starka motvilja, från Sarfarazpur till byn Narikelbaria den 17 oktober. Den 29 oktober 1831 angrep Krishnadev Ray byn Narikelbaria med mer än tusen lathialer och ett beväpnat band av ligister, och slog och sårade många män och kvinnor. Den 30 oktober lämnades en anmälan in vid polisstationen. Men det ledde inte till något resultat. Polisen kom inte ens för att genomföra någon undersökning.

På grund av jordägarnas upprepade angrepp blev muslimerna förvirrade och rådlösa. Då tvingades de förbereda sig för självförsvar. När Krishnadev Ray återigen kastade sig över muslimerna med sina styrkor den 6 november utkämpades en våldsam strid, och många på båda sidor dödades eller sårades. Därefter spred Krishnadev Ray överallt i det hinduiska samfundet att muslimerna utan anledning förföljde hinduer; han spred överallt i det hinduiska samfundet att muslimerna utan anledning förföljde hinduer. Hans propaganda skapade en stark upphetsning bland hinduerna, och jordägaren Kaliprasanna Mukhopadhyay, en indigo-odlare från Gobardanga, hetsade herr Davis, föreståndare för Mollahatis indigo-fabrik, mot muslimerna. Davis angrep Narikelbaria med omkring fyra hundra habshiska krigare och olika dödliga vapen. Även denna gång dödades eller sårades många på båda sidor. Davis flydde. Muslimerna förstörde hans pråm. Några dagar efter denna händelse angrep Debanath Ray, jordägare i Gobra-Gobindpur, Narikelbaria med en stor styrka. I den våldsamma striden dödades Debanath Ray av ett spjutslag.

Det brev som jordägaren Manohar Ray från Chatuna skrev till jordägaren Krishnadev Ray från Pura efter ovanstående händelse är särskilt anmärkningsvärt. Han skrev:

Ni har blivit helt uppslukade av indigo­odlingens lockelse. Det är därför vi i dag har förlorat en sådan hjältemodig man som Debnath Ray. Det finns fortfarande tid. Sluta överdriva och låt Titumir utföra sitt arbete, medan ni utför ert. Titumir predikar sin religion; varför bildar ni då en allians för att hindra honom? Hur skulle landsmännen och bönderna kunna glömma den katastrof ni vållar dem genom att, i er besatthet av indigo­odling, förena er med de engelska indigo­odlarna och missionärerna? Om ni fortsätter att på detta sätt hänsynslöst förtrycka landets folk, kommer jag att tvingas rycka ut till Titumirs hjälp. Jag säger det än en gång: dra inte över er landets folks förbannelse på grund av indigo­odlingen.

– Srimanohar Ray Bhushan (Shaheed Titumir, Abdul Gafur Siddiqi, s. 79).

Om de hade följt Manohar Rays goda råd skulle en så stor tragedi i historiens drama aldrig ha utspelat sig. Men å ena sidan hade Krishnadeb Ray en gränslös penninghunger och å andra sidan en yttersta fientlighet, vilket berövade dem deras omdöme. Därför kunde han inte avstå från sina demoniska handlingar.

De påhittade, förvrängda och tendentiösa rapporter som Basirhats daroga Ramram Chakrabarty hade lämnat till regeringen om Titumir och hans män, liksom de skrivelser genom vilka de hinduiska zamindarerna bad guvernören att undertrycka Titumir, överlämnades till guvernören av kollektorn och den gemensamma magistraten. Guvernören gav i sin tur Nadia-kollektorn och domaren i Alipore instruktioner tillsammans med de ovan nämnda rapporterna. Så snart Nadia-kollektorn hade fått guvernörens order bad han Krishnadeb Ray att träffa honom så snart som möjligt. Domaren i Alipore befann sig vid denna tid också i Nadia. När Krishnadeb Ray anlände i vederbörlig tid avreste han som vägvisare med kollektorn och domaren på deras bajra mot Narikelbaria.

Under tiden spred egenintresserade kretsar nyheten att herr Benjamin, föreståndare för Sherpurs indigo­fabrik, hade gett sig av för att angripa Narikelbaria tillsammans med många beväpnade lathiyaler och sorkiwaler. När Golam Masum fick höra detta ryckte han fram tillsammans med Titumirs män för att hindra dem och gömde sig i snåren och buskagen i byn Bargharia. När bajran lade till vid Bargharias kaj såg Titumirs män att det fanns två engelsmän ombord och att deras ärkefiende Krishnadeb var med dem. De antog att de två engelsmännen var Davis och Benjamin och gjorde sig redo att anfalla. Krishnadeb sade: ”Herre, se där! Titumirs främste befälhavare Golam Masum har kommit ända hit för att anfalla bajran.” Då beordrade sahiben sina män att öppna eld. Motparten började också skjuta pilar och kasta sorkier. Efter att flera personer på båda sidor hade dödats eller sårats avbröt kollektorn striden och tog sig ut till mitten av floden för att rädda sig.

Egenintresserade kretsar lurade Titumirs grupp med falska nyheter. De anföll bajran eftersom de trodde att männen ombord var Davis och Benjamin. Dessa kretsar ville på så sätt hetsa Ostindiska kompaniets regering mot Titumirs grupp. Deras syfte lyckades. Om de hade känt till de verkliga förhållandena skulle de inte ha kommit för att anfalla bajran på detta sätt. I synnerhet såg de Krishnadeb Ray ombord och betraktade därför också honom som en fiende.

Det märkliga är att Krishnadeb, när han skyndade sig ombord på bajran från Bargharias kaj för att rädda sig ute på floden, inte hann komma ombord. Därför gick det med honom som det gick. Muslimerna dödade honom emellertid inte. Han drunknade och fick en olycklig död i floden.

Titumir hade ingen önskan att hamna i konflikt med Ostindiska kompaniets regering. Händelseförloppet, några grundlösa rykten och en särskild egenintresserad krets framkallade konflikten mellan Titumir och regeringen. Från flera missionärer, inhemska och utländska indigo­odlare samt hinduiska zamindarer kom det oupphörligt upphetsande rapporter mot Titumir till herr Alexander, den gemensamma magistraten i Barasat. Den uppfattning som herr Alexander därigenom fick om Titumir och hans grupp — den uppfattning som herr Alexander därigenom fick om Titumir och hans grupp — gjorde honom fast besluten att undertrycka Titumir. Troligen utsågs en ny daroga vid Basirhats polisstation efter att Ramram Chakrabarty hade dödats i striden. Han fick order att bege sig till Narikelbaria med några sepoyer och en jemadar för att varna Titumir. Därefter skulle han rapportera vad som hade hänt. Darogan begav sig troligen inte till Narikelbaria utan rapporterade från polisstationen att han med knapp nöd hade undkommit med livet i behåll efter att ha angripits av Titumirs män. Följaktligen tvingades Alexander lämna en hård rapport om Titumir till myndigheterna.

Den 14 november 1831 anlände mr Alexander till Baduria, tre krosh från Narikelbaria, med en havildar, en jemadar och femtio sepoyer beväpnade med gevär och svärd. Darogan från Basirhat anslöt sig till Alexander i Baduria tillsammans med sepoy-jemadaren. De båda styrkorna uppgick sammanlagt till etthundratjugo man. Därefter utkämpades ett våldsamt slag, där män från båda sidor dödades eller sårades. Alexander blev förvånad över muslimernas tapperhet under Ghulam Masums ledning, och darogan samt en jemadar togs till fånga av muslimerna. När Alexander såg att läget var hopplöst flydde han för att rädda sitt liv.

Alexanders rapport och dess följder

Efter att ha återvänt till Barasat lämnade vice magistraten mr Alexander in en rapport till de högre myndigheterna, med en begäran om att besegra Titumir. Myndigheterna, det vill säga Ostindiska kompaniets regering, utnämnde överste Stuart till befälhavare och beordrade honom att marschera mot Narikelbaria med etthundra beridna europeiska soldater, trehundra inhemska infanterister och två kanoner. Natten den 13 november nådde kompaniets trupper Narikelbaria och belägrade byn.

För att skydda sig mot fiendens angrepp omgärdade Titumir och hans män området runt Titumirs huzra med tjocka och kraftiga bambustolpar. Den är i historien känd som ”Titumirs bambufort”.

Abdul Gafur Siddiqi berättar om några händelser före krigets början och säger att överste Stuart kom fram till huvudingången framför Titumirs huzra och fick se en man i vit pirhan och vit turban, som förskönade sin gestalt och satt försjunken i åminnelsen av Allah med ett radband i handen. Stuart blev hänförd och stod förstummad av förvåning. Han frågade vägvisaren Ramchandra Banerjee: Är denne man Titumir? Han ser ju inte ut som någon rebell.

Ramchandra svarade: Denne man är Titumir. Han presenterar sig som kung Titu. I dag, när ni har kommit, har han ändrat sitt sätt och klätt ut sig till en helig man.

Därefter sade Stuart till Ramchandra: Säg till Titu att jag har kommit som befälhavare på vicekung Lord Bentincks vägnar. Titumir ska kapitulera. Eller återge mig ordagrant vad han säger.

Ramchandra sade till Titumir: Ni har krigat mot kompaniets regering och bär nu ett radband. Kom och fatta svärdet och visa er värdig som kung.

Titumir sade: ”Jag har inte fört krig mot kompaniregeringen. Liksom hinduerna är också vi undersåtar till kompaniregeringen. Jag har endast gjort ett ringa försök att tygla zamindarernas och indigosågsägarnas förtryck samt att göra dem som bara bär muslimska namn till verkliga muslimer.”

Efter att ha hört Titumirs svar sade Ramchandra till Stewart som tolk: ”Rebellen Titumir säger att han inte kommer att kapitulera utan kämpa. Han säger att han inte bryr sig om kanoner och artillerield. Han säger att han genom sin makt kommer att sluka alla, en efter en. Han är denna landsdels kung; vem är då kompaniet?” (Shahid Titumir: Abd ul-Gafur Siddiqi, s. 95–96).

Det är inte svårt för någon läsare att förstå vilken eld Ramchandra tände genom att utföra tolkens uppgift.

Resultatet av det krig som sedan följde kan lätt förutsägas. Hur länge kunde käppar, pilar och spjut stå emot de välutbildade engelska soldaterna och deras tunga kanoneld? Men det sätt på vilket Sayyid Nisar Ali, även kallad Titumir, Golam Masum och deras anhängare, utan att låta sig skrämmas eller böja underkastelsens huvud inför motståndaren, lugnt mötte fienden ända till livets sista ögonblick och drack martyrskapets nektar, kommer å ena sidan för alltid att bestå som ett outplånligt minne i historien och kommer å andra sidan att hålla inspirationen och medvetenheten levande hos framtida generationer i den desperata kampen mot osanning, orättvisa och förtryck.

Fyrtio år efter denna händelse publicerades en anonym artikel i Calcutta Review. Där kritiserades den samtida kompaniregeringen för att ha varit likgiltig inför Titumirs upproriska verksamhet. Enligt artikelförfattaren eftersträvade Titumir politisk makt. Regeringen borde därför i förväg ha vidtagit stränga åtgärder mot honom. Han säger vidare att Titumir och hans anhängare krävde ett slut på kompaniets styre och hävdade att de muslimer som engelsmännen hade berövat makten var de suveräna maktens rättmätiga arvtagare. Hunter framför också en sådan tolkning. (Calcutta Review nr Cl, s. 36).

Herr Hunter har blint trott på och införlivat i sitt verk de ogrundade och tendentiösa anklagelserna från hinduiska zamindarer, indigosågsägare och några präster. Hunter har också fällt ytterst skamliga och oanständiga kommentarer om Sayyid Ahmad Shahid. Detta kommer att behandlas på rätt ställe.

J.R. Colvin utsågs för att fastställa orsaken till och karaktären hos oroligheterna i Narikelbaria under Barasat. Den rapport han lade fram på grundval av uppgifter hämtade från tillförlitliga källor är särskilt värd att uppmärksamma här. Han säger med säkerhet att oroligheterna var en helt lokal angelägenhet och att de invånare som direkt eller indirekt var inblandade inte var personer av någon större betydelse. Med undantag för ett fåtal kom de alla från den norra delen av Barasat. De var alla undersåtar (rayat), vävare och muslimer ur de breda folklagren. (Board’s Collection, 54222, s. 400; Colvin till Barwell, 8 mars 1832, stycke 4; A R Mallick: British Policy & the Muslims in Bengal, s. 87).

Efter Colvins ovannämnda rapport fäste regeringen inte någon större vikt vid frågan. Doktor A.R. Mallick hänvisar till Board’s Collection och Bengal Criminal Judicial Consultations och säger att kompaniets trupper leddes av major Scott. Omkring femtio personer, däribland Titumir, dödades och 250 personer greps. De dödas kroppar brändes. Husen tillhörande Titumirs anhängare plundrades, och även misstänkta personer greps. (Dr. A.R. Mallick, British Policy & the Muslims in Bengal, s. 86).

Sammanlagt ställdes 197 personer inför rätta. Av dem dömdes Ghulam Masum till döden, 11 personer till livstids fängelse och 128 personer till fängelsestraff av varierande längd.

Fyra personer dog under rättegången. 53 personer frikändes.

Eftersom Sayyid Gawhar Alis högra arm hade slitits bort av en kanonkula befriades han från fängelsestraffet. Den andre sonen, Torab Ali, var minderårig och dömdes därför till två års straffarbete. Den dåvarande regeringen insåg senare sitt misstag och ordnade med understöd åt Titumeers tre söner. Men senare drogs det in genom hinduernas ansträngningar. (Shahid Titumeer, Abdul Gafur Siddiqui, s. 100).

Av den föregående framställningen framgår det klart att saken kanske inte hade gått så långt, om regeringen hade känt till de verkliga händelserna. Zamindarernas muslimfientlighet, deras falska propaganda, deras obegränsade inflytande över de fattiga undersåtarna samt polistjänstemannen Ramram Chakravartis ensidiga, partiska och påhittade rapport höll myndigheterna borta från de verkliga händelserna. Å andra sidan tvingades motparten till zamindarernas och indigoplanterarnas gränslösa, omänskliga och orättfärdiga förtryck att tillgripa extrema metoder efter att förgäves ha vänt sig till regeringen för rättvisa. De hade inget annat val. Även Colvins rapport säger just detta. Zamindarerna hade obegränsad makt att på vilket sätt som helst plåga och förtrycka undersåtarna. Colvin beskriver detta som den huvudsakliga orsaken till oroligheterna. Han säger vidare att det under sådana omständigheter, när den skyldige var en person med betydande rikedomar, var omöjligt att komma fram till en riktig bedömning. (A.R. Mallick: British Policy & the Muslims in Bengal, s. 88; Board’s Collection, 54222, Colvin’s Report, para 36).

Elfte kapitlet

Sayyid Ahmad Shahids jihadiska rörelse

Sayyid Ahmad Barelvis jihadiska rörelse har i historien beskrivits som wahhabitrörelsen. Detta är helt osant och strider mot sanningen. Det kan utan tvekan sägas vara en ytterst förvrängd återgivning av historien. Om man ska uttrycka saken korrekt har det ingenstans i världen funnits någon rörelse som kallats wahhabitrörelsen. I början av 1700-talet inledde Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdi en islamisk reformrörelse i Arabien. Hans rörelse var en rent islamisk rörelse. Det är denna rörelse som har kallats wahhabitrörelsen. Namnet gavs av islamfientliga européer. Den kallades WAHABISM eller WAHABI MOVEMENT. Den siste och främste profeten, Hazrat Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, gav den islam som Allah hade uppenbarat dess fullkomliga form. I stället för att kalla den islam som förkunnades av Muhammad (frid vare med honom) för ”islam” kallade de den ”muhammedanism”, och muslimerna för ”muhammedaner” (MEHOMEDAN). Ända fram till 1930-talet kallades muslimer i det officiella språket MEHOMEDAN. Under Sher-e-Banglas tid som premiärminister ersattes ordet MEHOMEDAN genom ett officiellt tillkännagivande av orden MUSSALMAN eller MUSLIM. På motsvarande sätt kallades Muhammad ibn Abd al-Wahhabs islamiska rörelse inte bara för wahhabitrörelsen; för att väcka hat och fientlighet mot den bland muslimerna spreds dessutom påståendet att den var ytterst islamfientlig. I historien har wahhabitrörelsen betecknats som islamfientlig, och ordet ”wahhabi” som ett skällsord. Genom denna propaganda har även vissa muslimer blivit påverkade och lurade. Därför används ”wahhabi” som ett skällsord för att förnedra och göra någon hatad i det muslimska samhället. I närmare tre århundraden har vissa människor varit försjunkna i ett allvarligt misstag. Därför är behovet av en särskild diskussion och förklaring av detta obestridligt.

Muhammad ibn Wahhab

I början av 1700-talet föddes i Arabien en av de främsta religiösa reformatorerna eller mujahiderna. Hans namn var Muhammad. Hans fars namn var Abd al-Wahhab. Enligt den sedvänja som rådde i Arabien fogades faderns namn till personens eget namn, och därför var hans fullständiga namn Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Wahhab är ett av Allahs egenskapsnamn och betyder den allrahögste givaren. Muhammad ibn Abd al-Wahhab ville utrota alla former av avgudadyrkans intrång i islam, fast förankra den rena tawhidens budskap och, genom att avskaffa alla politiska oroligheter i Arabien, förena hela den arabiska halvön till en enda stat enligt principerna om islamisk jämlikhet och broderskap.

När han tidigt i livet begav sig till Mecka och Medina för att göra hajj blev han djupt bedrövad av att se muslimernas icke-islamiska sedvänjor och riter. På den tiden stod en stor del av Arabien under de turkiska sultanernas styre. Genom kontakten med den europeiska civilisationen hade turkarna, särskilt den turkiska härskarklassen, antagit många europeiska sedvänjor och ceremonier. Dessa hade spridit sig i de arabiska länderna, ja till och med i Mecka och Medina. Väldiga byggnadsverk hade uppförts kring gravarna, och muslimer stod bredvid gravarna och bad om världslig framgång och välsignelse i det kommande livet. Man tände lampor vid gravarna, smyckade dem med blomsterkransar, frambar nazr och niyaz, avlade löften och ägnade sig åt liknande handlingar. Detta var inget annat än en efterbildning av avgudadyrkan. Maulana Masud Alam Nadwi har i sin biografi med titeln Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdi nämnt att det på den tiden fanns vissa träd i Arabien där muslimer, efter avgudadyrkarnas föredöme, höll en sorts gudstjänster och festligheter. De utförde till och med handlingar som var ännu mer förkastliga än hinduernas dyrkan av shivlinga. Kort sagt höjde Muhammad ibn Abd al-Wahhab, efter att ha sett en så ytterst förvriden form av islam, en kraftfull röst mot allt detta. Han inledde först sin reformrörelse i staden Damaskus. Han höjde också sin röst mot den turkiska härskarklassens islamfientliga sedvänjor och ceremonier. Därför drabbades han av härskarklassens vrede och fördrevs från Damaskus. Efter att ha färdats omkring på olika platser kom han slutligen till sin hembygd Najd, till en plats som kallades Dariya eller Dir’iya. Där stödde Dariyas hövding eller härskare hans reformrörelse och gifte sig med hans dotter. Därefter fortsatte, med hjälp av Dariyas härskare Muhammad ibn Saud, både den islamiska reformrörelsen och den politiska rörelsen genom bildandet av Arabförbundet.

Det finns inte utrymme här för en detaljerad behandling av hans politiska rörelse. Men det är sant att islam inte kan förverkligas fullständigt utan politisk makt. Den väldiga politiska rörelse som inleddes med Muhammad ibn Sauds hjälp och stöd fick miljontals beduiner att ansluta sig. Som följd av detta kom så småningom hela Arabien under deras kontroll, trots att de gång på gång gick igenom katastrofer. Saud-dynastins monarki etablerades över hela den arabiska halvön, och därför brukar landet kallas Saudiarabien. Den islamiska reformrörelsens framgång under Muhammad ibn Abd al-Wahhab fick sitt direkta uttryck i denna erövring av politisk makt.

Det har redan nämnts att Dariyas härskare, Muhammad ibn Saud, gifte sig med Muhammad ibn Abd al-Wahhabs dotter. Inom kort etablerades Muhammad ibn Abd al-Wahhabs auktoritet i ökenområdena, särskilt i Najd. Han överlämnade hela regeringsmakten till sin svärson Muhammad ibn Saud och förblev själv den högsta ledaren endast i religiösa frågor, det vill säga för den islamiska reformrörelsen. Därefter utkämpades upprepade strider med de turkiska härskarna. Både segrar och nederlag drabbade dem. När deras styre hade etablerats i hela Najd gjordes enligt många, för första gången sedan den fjärde kalifens tid, ett försök att bygga upp ett lands religiösa, politiska, sociala och ekonomiska system på Koranens grund. Enligt många, däribland Masud Alam Nadwi, var Muhammad ibn Abd al-Wahhab en framgångsrik mujaddid som under sin livstid fick se sin förnyelse- eller reformverksamhet nå full framgång.

Låt oss nu tala något om grundprinciperna för hans reformrörelse. Som redan har sagts förkunnade han ingen ny lära som stod i motsats till islam; därför kan hans lära inte med rätta kallas wahhabitisk. I Arabien finns ingen madhhab eller tariqa som bär namnet wahhabitisk. Denna benämning uppstod utanför Arabien; ordet wahhabitisk skapades av lärans utländska fiender, särskilt turkar och européer, och används främst av dem. Vissa europeiska författare, såsom Niebuhr, har kallat Muhammad ibn Abd al-Wahhab för en profet. Det finns ingen grund för sådana absurda föreställningar. I själva verket skapade Muhammad ibn Abd al-Wahhab inte heller någon madhhab. Han följde Imam Ahmad ibn Hanbals lära, en av de fyra imamerna, och hans strävan var att återvända till den ursprungliga, enkla och okomplicerade islam som hade funnits under Världsprofetens och de rätt vägledda kalifernas tid. Han lärde dessutom att religionen inte är någon särskild klass’ monopol. Tolkningen av Koranen och haditherna tillhör inte heller någon enskild person eller särskild klass och är inte begränsad till någon viss tidsålder; varje lärd person har rätt att tolka Koranen och haditherna. Hans lära och uppfattningar var huvudsakligen påverkade av de åsikter som återfinns i Ibn Taymiyyas och hans lärjungars skrifter, även om han inte instämde med dem i många frågor. – (Wahhabitisk rörelse, Abd al-Mawdud, s. 116).

Grundprinciperna för Muhammad ibn Abd al-Wahhabs reformrörelse, som han sammanställde i sin Kitab al-Tawhid, var i huvudsak följande:

1. Det finns ingen annan varelse eller kraft än Allah som kan dyrkas, tjänas, åtlydas eller vars bud och styre kan följas.

2. De flesta människor följer inte tawhid. De går till helgon, dervischer och andra liknande personer och ber dem om välsignelser. Dessa sedvänjor och ceremonier liknar de mekanska avgudadyrkarnas, som beskrivs i Koranen.

3. Att under gudsdyrkan be med åkallan av profeter, helgon och änglar är lika förkastligt som shirk eller dyrkan av många gudar.

4. Att söka någon annans medling än Allahs är inget annat än shirk.

5. Att avlägga ett löfte i någon annans namn än Allahs är också shirk.

6. Att söka stöd i någon annan kunskap än Koranens och hadithernas samt förnuftets enkla och oundvikliga vägledning är kufr.

7. Att hysa tvivel på tron på qadar eller ödet är ateism.

Dessutom lade han särskild vikt vid att utrota sådana bidʿa (sådant nytänkande inom religionen som inte överensstämmer med Koranen och haditherna eller inte har införts av Profeten själv) som gav stöd åt shirk och kufr. Hans grundläggande lära var en fullständig och orubblig förtröstan på Allah, som saknar medhjälpare, samt ett utplånande av varje föreställning om eller existens av förmedlare mellan Skaparen och människan. Under förevändning av sådan medling hade pirväsendet eller den muslimska brahminismen upprättats och hållit muslimerna borta från den sanna islams lära. Han ville utplåna muslimernas dyrkan av pirer och helgon och av deras gravar, liksom föreställningen om Hazrat Muhammad (frid vare med honom) i en halvt gudomlig gestalt. (Även bland muslimer förekommer en sådan lära. Till exempel,

Ahmads mim-slöja

har hållit dig dold.)

Att bygga monument över gravar är endast det sista tecknet på avgudadyrkan, något som Allahs profet varnade för med stränga ord. Därför beordrades de att rivas, så att muslimerna inte skulle kunna visa dem vördnad eller bege sig dit för att be om egen välgång.

Den naturliga följden av hans rörelse blev att två grupper muslimer blev mycket fientligt inställda. Den ena gruppen bestod av dem som stod vid gravarna och bad om världslig framgång och välgång i det kommande livet, och som försörjde sig genom att ta betalt av besökare i gravarnas namn – under förevändning att de vaktade och tjänade dem. Den andra gruppen var de turkiska härskarna. Deras överhöghet över Mecka och Medina hade nämligen upphört. Turkiets sultan var då muslimska världens självutnämnde kalif. När islams främsta, i stort sett enda två heliga vallfartsorter, Mecka och Medina, hade gått dem ur händerna blev kalifatets anspråk meningslöst. Eftersom det inte var lätt att återta Mecka och Medina med vapenmakt väckte man genom olika grundlösa och falska anklagelser mot Muhammad ibn Abd al-Wahhab och hans anhängare vrede hos muslimer över hela världen. Hur islamfientliga de turkiska härskarnas karaktär än var, trodde muslimerna utan förbehåll på detta när en fatwa mot Muhammad ibn Abd al-Wahhab utfärdades av muslimernas kalif. Till följd av denna förtalskampanj var antalet pilgrimer från främmande länder som kom till Mecka mellan 1803 och 1806 ytterst ringa.

I likhet med Muhammad ibn Abd al-Wahhab höjde Sayyid Ahmad Shahid, Haji Shariatullah, Titumir och andra framstående män i Bengalen och Indien sina röster mot muslimernas många vidskepelser. Den brittiska regeringen började nu, för sina egna intressens skull, kalla dessa framstående män wahhabiter och ägna sig åt förtal mot dem. Vad kan vara ett större förnekande av sanningen och ett grymmare hån än detta?

Muhammad Waliullah säger:

När imperialistiska britter fruktade att deras imperium i Asien och Afrika skulle falla samman som ett korthus om hat mot de otrogna en gång väcktes bland de muslimska massorna, började de hycklande gråta för islams skull. Därför ser man att varje gång en muslimsk patriot i Indien under 1800-talet försökte resa sig mot underkastelsen, kallade engelsmännen honom wahhabit och hetsade den okunniga allmänheten mot honom. Genom att dela ut mutor på hundratusentals rupier och alternativt hota med förföljelse skaffade de sig fatwor mot honom från sina lydiga lärda, och de lät sina egna få intyg från turkarnas avlönade sharifs lydiga tjänstemän. De hämtade till och med predikanter från själva Arabien och lät dem från sina läppar sprida påhittade sagor som de själva hade diktat ihop för att använda mot honom. Dessutom lät de distriktsmagistrater och högre tjänstemän, med hjälp av reaktionära muslimer, upprätta bland annat ”Anjuman-e Islamia”, ”Hizbullah-sällskapet” och ”Anjuman-e Ishaat-e Islam” i varje distrikt och använde dessa mot de patriotiska muslimerna. Som ersättning använde de dessa mot muslimerna. Om Allah den Allsmäktige i gengäld skänker dem Jannat al-Firdaws kan man inte säga. Men detta är sant: i detta fälttåg för att rädda islam lyckades de snärja hundratals muslimer, hänga dem och skicka dem i landsflykt till det avlägsna Andaman, och därigenom åtminstone bana väg för deras frigörelse i det kommande livet.

(Vår frihetskamp, Muhammad Waliullah, s. 60–61).

Kronologisk översikt över uppgången och fallet för den stat som grundades av Muhammad ibn Abd al-Wahhab och hans svärson Muhammad ibn Saud

1703 e.Kr. – Muhammad ibn Abd al-Wahhab föds i stammen Banu Sinan, en gren av Tamim-stammen, i regionen Uyayna i Arabien.

1747 e.Kr. – Sammandrabbning med shejken av Riyadh.

1773 e.Kr. – Riyadhs härskare Dahham besegrad.

1787 e.Kr. – Muhammad ibn Abd al-Wahhabs bortgång.

1791 e.Kr. – Angrepp mot Mecka.

1797 e.Kr. – Hela det turkiska väldet i Asien i händerna på Saud, Muhammad ibn Sauds sonson.

1803 e.Kr. – Erövringen av Mecka.

1804 e.Kr. – Erövringen av Medina.

1806 e.Kr. – Återerövringen av Mecka.

1811 e.Kr. – Saud hade kontroll från Aleppo i norr till Indiska oceanen samt från Persiska viken och gränsen mot Irak i öster till Röda havet.

1811 e.Kr. – Saud hade kontroll från Aleppo i norr till Indiska oceanen samt från Persiska viken och gränsen mot Irak till Röda havet.

1811 e.Kr. – Den egyptiska armén intog Medina.

1812 e.Kr. – Den egyptiska armén intog Medina.

1812 e.Kr. – Den egyptiska armén intog Mecka.

1814 e.Kr. – Saud avled.

1818 e.Kr. – Huvudstaden i Dariya förstördes.

1904 e.Kr. – Återupprättande. Sauds sonson Abd al-Aziz bin Abd al-Rahman etablerade sin makt i Najd.

1924 e.Kr. – Mecka erövras.

1925 e.Kr. – Medina och Jidda erövras.

På detta sätt omvandlades nästan hela Jazirat al-Arab (med undantag för några små emirats besittningar) till den arabiska nationalstaten Saudiarabien, som fortfarande består. (Se Abd al-Maudud, Wahhabitrörelsen, s. 112–115.)

Även det omdöme som herr Hunter fällde om Muhammad ibn Abd al-Wahhab i sitt verk återges här.

De principer som de skrev med blodets bokstäver var storslagna. Det första de betonade var att turkarna genom sin sinnlighet hade vanhelgat den heliga staden (Mecka). Inte ens månggiftet kunde tillfredsställa dem. När de kom till hajj tog de med sig kvinnor av den allra sämsta karaktären, och de ägnade sig åt sådana onda handlingar som Koranen helt och hållet hade förbjudit. På den heliga stadens huvudgator drack de öppet vin och opium. De turkiska pilgrimskaravanerna uppförde sig på Meckas vägar med den mest avskyvärda liderlighet. Muhammad ibn Abd al-Wahhab var den förste som höjde en kraftfull protest mot dessa avskyvärda förehavanden. Så småningom antog hans åsikter formen av en religiös lära och spreds under namnet wahhabitisk lära. – [Benämningen ”wahhabitisk” eller ”ohabitisk” är en skapelse av omvärldens, särskilt européernas, fantasivärld.] De flesta indiska muslimer följer numera denna lära. Enligt denna lära hade den religion som Muhammad förkunnat förvandlats till ren monoteism, och den vilade på sju principer. Ett – orubblig tro på den ende Guden. Två – förnekande av att det finns någon medlare mellan Skaparen och människan. Bön till wali-helgon och dervischer, och till och med föreställningen om Muhammad som halvt gudomlig, måste förkastas. Tre – rätten till en personlig tolkning av muslimernas heliga skrifter och förkastande av prästerliga tolkningar av den heliga Skriften. Fyra – att förkasta de seder, bruk och yttre ritualer som muslimer under medeltiden och i modern tid har påtvingat den rena tron på tawhid. Fem – att invänta den imam under vars ledarskap de verkligt troende ska segra i kampen mot de otrogna. Sex – att alltid erkänna, både i teorin och i praktiken, att det är muslimernas ovillkorliga plikt att kämpa mot alla otrogna. Sju – fast lydnad mot den andlige vägledaren.

Enligt Hunter hade den religion som Muhammad förkunnat (det vill säga islam), genom Muhammad ibn Abd al-Wahhabs ansträngningar, förvandlats till ren monoteism. Hans uppgift var alltså att befria islam från den irreligiositet, heterodoxi och avgudadyrkan som hade trängt in i den och återföra den till dess sanna islamiska form och gestalt. Därmed tjänade han den verkliga islam. Detta är den verklige muslimens uppgift. Islams profet hade förutsagt att reformatorer skulle komma i varje tidsålder för att förändra islams förvrängda form och återupprätta dess ursprungliga form; på islamiskt språk kallas en sådan reformator en ”mujaddid”. Men varför betecknades hans verksamhet som fientlig mot islam och hans lära som en från islam skild lära, kallad den ”wahhabitiska” läran? Vilket svar har européerna och de muslimer som sjunkit ned i villfarelsens djupa hav på detta? Europeiska kristna kan ha gjort så på grund av sin sedan gammalt fientliga inställning till islam och muslimer. Det ligger i deras natur – det finns inget förvånande i det. Men de som förvrängde islam genom att föra in olika former av avgudadyrkan, icke-islamiska ritualer och vidskepelser i den, förvandlade den till en religion som enbart bestod av yttre ceremonier och därigenom då och fortfarande håller sin affärsmarknad blomstrande – de har verkligen inget svar. De gudlösa och liderliga turkiska härskarna inledde en skändlig smutskastningskampanj mot mujaddiden Muhammad ibn Abd al-Wahhab. När Sayyid Ahmad Barelvi senare inledde en liknande reformrörelse i Brittiska Indien, kallade de egenintresserade och imperialistiska britterna honom ”wahhabit” och lät hyrda personer som kallade sig lärda avfyra en oavbruten salva av fatwor mot honom från fatwamaskingeväret. Under Sayyid Ahmads jihadiska rörelse slutade dock dessa maskingevärs kulor och granater i misslyckande. Därför sade Hunter: ”De flesta indiska muslimer följer numera denna lära.”

Shah Waliullah

År 1703 e.Kr., fyra år före kejsar Aurangzeb Alamgirs död, föddes Shah Waliullah i staden Delhi i en mycket förnäm familj. Hans far, Shah Abd al-Rahim, var en framstående lärd. Shah Waliullahs förfäder härstammade från islams andre kalif, Hazrat Umar al-Faruq (må Gud vara nöjd med honom).

Shah Waliullah fick sin utbildning hos sin far, Shah Abdur Rahim. Senare undervisade han i tolv år vid den skola som hans far hade grundat. Därefter reste han till Arabien och tillbringade en lång tid i Mecka och Medina. Under sin vistelse i Mecka och Medina förvärvade Shah Sahib de egenskaper och kvalifikationer som krävs för ijtihad. Shibli säger att Shah Waliullah Dehlavi (rah.) återupplivade den muslimska världen efter den djupa nedgång som hade inträffat efter Ibn Rushd och imam Ibn Taymiyya. Den inspiration han fick genom sina långvariga resor till Mecka och Medina fick honom att inleda en revolutionär rörelse.

Den anarki och oordning som uppstod efter Aurangzebs död ledde så småningom till att Mogulriket, och därmed sultanatet i Indien, gick under. Inför Waliullahs ögon kom engelsmännen till landet i köpmännens skepnad och utvidgade gradvis sitt inflytande över det. Denna syn plågade och smärtade Shah Sahib djupt. Han insåg fullt ut att den främsta orsaken till muslimernas förfall var deras moraliska och religiösa förfall.

Som ett resultat av sina fullständiga kunskaper om islam samt sitt tänkande och sin forskning hade en skiss av den islamiska staten tagit form i hans medvetande. Men han insåg fullt ut att ingen stat kan grundas enbart med vapenmakt, så länge det inte finns människor med verklig duglighet och de rätta egenskaperna. En förutsättning för att styra en islamisk stat var att fostra människor med sann islamisk kunskap och karaktär. Det rådde emellertid inte bara brist på människor med sådana egenskaper och kvalifikationer; muslimerna var dessutom bundna av ett nät av allehanda jahiliska eller icke-islamiska vidskepelser. För att befria det muslimska samhället från dessa bojor ägnade han sig först och främst åt en islamisk reformrörelse. Huvudsyftet med hans rörelse var att genom islamiska reformer återföra islam till dess ursprungliga renhet och livskraft, förstöra den växande engelska makten i landet och på nytt resa islams segerfana. Därför försökte Shah Waliullah, liksom Arabvärldens mujaddid och mujahid Muhammad ibn Abd al-Wahhab, utrota muslimernas icke-islamiska sedvänjor, vidskepelser och missförhållanden.

Shah Waliullah hade lagt märke till att de sufier som följde tasawwuf och visade likgiltighet inför och förakt för islams sharia var skadliga för islam och det muslimska samhället. De många missförhållanden de praktiserade och de islamfientliga läror de spred hade gjort det muslimska religiösa livet förorenat och förvridet. De kommersiella sufiernas intrång hade gjort det muslimska religiösa livet förorenat och förvridet. De kommersiella sufiernas spridning samt bruket av pir- och gravdyrkan ökade dessutom ständigt. Waliullah ville emellertid inte avskaffa tasawwuf; han ville genomföra en fullständig reform och rening av det. Han ville reformera sufismen och göra den inriktad på det goda. I hans Wasiyyatnama finns många obestridliga argument och anvisningar mot yrkesmässiga pirer och fakirer, gravdyrkan, karamat och liknande.

Shah Waliullah insåg behovet av att forma människors karaktär i en fredlig och ostörd miljö och inledde sitt reformarbete, eller konstruktiva arbete. Med sin skarpa penna pekade han å ena sidan ut det muslimska samhällets brister och vidskepelser och klargjorde å andra sidan tydligt den rätta handlingsvägen för dem. Han författade många värdefulla böcker. Bland dessa märks särskilt Fath al-Kabir och Hujjat Allah al-Baligha. Med pennans piskslag gjorde han sitt yttersta för att väcka den döda, sovande och vilsekomna nationen till liv, väcka den och leda den på den rätta vägen. År 1762 lämnade denna begåvade lärde jordelivet.

Shah Abd al-Aziz Dehlavi (rah.)

Efter Shah Waliullahs bortgång gick hans duglige äldste son, Shah Abd al-Aziz (1746–1823), vidare längs den väg som hans far hade visat. Han var den förste bland Indiens lärda som orädd utfärdade en fatwa om att detta land var dar al-harb. Frågan om muslimernas sociala och religiösa ställning i det icke-muslimska, engelskt styrda landet hade skakat om muslimernas sinnen. Den modige mujahiden Shah Abd al-Aziz förkunnade med hög röst och utan fruktan att det stred mot tron att muslimer bodde i ett icke-islamiskt samhälle och en icke-islamisk stat. Antingen måste de genom jihad förvandla detta land till en islamisk stat, eller också måste de göra hijra och bege sig någon annanstans. Hans förkunnelse lät en okuvlig våg av inspiration till jihad strömma genom muslimernas hjärtan och själar.

Med en brinnande önskan att befria det muslimska Indien från tyranniets inflytande inledde Shah Abd al-Aziz en samhällsreformerande rörelse kallad Targib-e Muhammadiya. Syftet med denna rörelse var att utrota de icke-islamiska sedvänjor, ritualer och vidskepelser som hade trängt in i det muslimska samhället och att inspirera muslimerna till den sanna islamiska undervisningen och livssynen. Genom en välplanerad metod ledde Shah Sahib denna rörelse över hela Indien och anförtrodde arbetet åt en grupp osjälviska och outtröttliga män som hade utbildats hos honom. Med tiden, och inom mycket kort tid, antog denna Targib-e Muhammadiya-rörelse formen av en jihadrörelse och inledde en frihetskamp mot de tyranniska sikherna och engelsmännen. Rörelsen förverkligades av Sayyid Ahmad Shahid Barelvi, och hans främsta medarbetare var Shah Sahibs brorson Shah Ismail Shahid samt hans svärson Maulana Abd al-Hay.

Shah Waliullahs släktlinje

                                                Shah Waliullah (1703–62 e.Kr.)

(1) Shah Abdul Aziz (2) Shah Rafiuddin (3) Shah Abdul Qader (4) Shah Abdul Ghani

(5) Maulana Abdul Hay (svärson) (6) Shah Mahfuzullah (7) Shah Ismail

(5_1) Maulana Ishaq (5_2) Maulana Yaqub

Sayyid Ahmad Shahid

I början av 1800-talet växte en storskalig och välorganiserad självständighetsrörelse fram i hela Indien. Denna rörelse leddes uteslutande av indiska muslimer. Rörelsens drivande kraft var Sayyid Ahmad Shahid Barelvī (må Gud förbarma sig över honom). I historien har denna rörelse kallats ”wahhabitrörelsen”, men den var samtidigt både en islamisk och en frihetsrörelse. Rörelsens mål var att upprätta en odelad, självständig islamisk stat från havet till Himalaya. På grund av några personers yttersta förräderi blev det emellertid inte möjligt att nå det avsedda målet. Trots detta framskred rörelsen från början till slut i största hemlighet och genom ett ytterst skickligt handlingsprogram, något som får även fantasin att häpna och stå förstummad.

Sayyid Ahmad föddes den 6 safar 1201 hijra (1786 e.Kr.) i Rai Bareli i Allahabad. Hans biografer har berättat om en märklig händelse i samband med hans födelse. När han ännu låg i sin mors livmoder såg hans fromma mor i en dröm ett papper, vars text var skriven med hans blod, fladdra omkring i luften. När en nära släkting fick höra om drömmen sade han: ”Det finns ingen anledning till oro. Den som kommer att födas ur ditt sköte kommer att bli en mycket berömd person i historien.” – (Sayyid Ahmad Shahid, Ghulam Rasul Mehr, s. 56).

Denna dröm har blivit verklighet i varje detalj. Indiens land, från Bangladesh till Balakot, har färgats av det färska blodet från Sayyid Ahmad Shahid och hans följeslagare. Minnet av deras blodsoffer eggade under det följande århundradet oavbrutet muslimerna till jihadisk iver, vars slutpunkt blev Pakistans grundande 1947 – då muslimerna befriades från den utländska och icke-muslimska härskarmaktens och utsugningens strypgrepp.

När Sayyid Ahmad var fyra år, fyra månader och fyra dagar gammal skickades han, enligt de förnäma muslimernas sed, till maktaben. Men den unge Sayyid Ahmad hade inte alls något intresse för studier.

Ghulam Rasul Mehr säger att det är svårt att säga varför han i barndomen visade motvilja mot studier. Senare visade det sig emellertid att han hade lärt sig persiska väl och kunde tala språket flytande. Han hade också lärt sig så mycket arabiska att han kunde läsa ”Mishkat al-Masabih” på egen hand. Han kunde recitera dikter av Hafiz, Bedel och andra poeter. Trots detta var hans barndomsutbildning, enligt familjens tradition, inte tillfredsställande. Hans äldre bröder Sayyid Ibrahim och Sayyid Ishaq uppmanade honom enträget att studera. Men fadern sade uppgivet: ”Låt honom själv avgöra saken.”

När han senare begav sig till Delhi ordnade Shah Abdul Aziz en bostad åt honom i Akbarabadi-moskén och utsåg Shah Abdul Qadir till hans lärare. Sayyid Ahmad studerade arabiska och persiska hos honom. Det är visserligen sant att han inte fick en utbildning från skolor som Shah Ismail eller Maulana Abdul Hai, men han kunde tala arabiska och persiska och förstod dem utan svårighet.

Moulvi Sayyid Jafar Ali Naqvi säger att Shah Ismail varje dag efter fajr-bönen brukade förklara hadither. Även Sayyid Sahib brukade redogöra för betydelsen av vissa hadither, och åhörarna drog stor nytta av detta. – (Sayyid Ahmad Shahid, Ghulam Rasul Mehr, s. 56, 71, 73)

Alltsedan barndomen ägnade sig Sayyid Ahmad åt fysisk träning och hade en enastående kroppslig styrka. Redan som barn var han fylld av jihadisk iver, och inför sina jämnåriga brukade han säga: ”Jag ska föra jihad! Jag ska föra jihad!” Alla trodde att detta var barnsligt skryt. Men hans mor trodde att barnets ord var sanna. Ghulam Rasul Mehr berättar med hänvisning till ”Tawarikh-e-Ajmiya” att den unge Sayyid Ahmad brukade bilda en grupp, en ”islams armé”, bland pojkarna i området och under högljudda jihadiska slagord anfalla en inbillad ”de otrognas armé”. Han fyllde sedan luft och himmel med rop om att ”den islamiska armén har segrat och den otrogna armén har besegrats”. – (Sayyid Ahmad Shahid, Ghulam Rasul Mehr, s. 59)

Genom att redan från barndomen föreställa sig å ena sidan ”islamiska soldater” och å andra sidan ”icke-muslimska soldater”, och låta dem utföra anfall och motanfall, utvecklades Sayyid Ahmad till en person fylld av jihadisk iver; detta skulle senare återspeglas i hans verkliga liv.

När Sayyid Ahmad var arton år begav han sig tillsammans med en grupp på åtta personer till Lucknow. De andra hade som mål att söka sin utkomst. Men Sayyid Sahibs mål var ett annat. Efter att ha stannat fyra månader i Lucknow uppmanade han sina följeslagare att överge sin önskan om anställning och bege sig till Delhi för att få andlig vägledning hos Imam al-Hind Shah Abdul Aziz. Därefter nådde de på några dagar Shah Sahibs residens till fots, där han tog emot bayʿah av honom och blev hans murid.

Som tidigare har beskrivits fortsatte Sayyid Ahmad, medan han vistades i Akbarabadi-moskén, att både inhämta kunskaper i Koranen, hadith, fiqh och liknande ämnen samt få andlig vägledning hos Shah Abdul Aziz. Efter fem års studier återvände Sayyid Ahmad till sin födelseort Rai Bareli. Han hade då just fyllt tjugotre år. Vid denna tid gifte han sig med en flicka av förnäm börd vid namn Sayyida Zohra. Året därpå fick han en dotter. Men den jihadiska inspiration som han hade burit i sitt hjärta sedan barndomen kunde inte låta honom bindas av hemmets ömhet, förtrollning och kärlek. Han lämnade hemmet och anslöt sig till Nawab Amir Khans armé. Hans avsikt var att inspirera Amir Khan till jihad och med hans hjälp bygga upp en mujahidstyrka. Efter att ha tjänstgjort i Amir Khans armé i sju år lämnade han den i besvikelse. Hans förhoppningar krossades när Amir Khan slöt förbund med de engelsmän mot vilka han planerade sin jihad. Det brev han skickade till Shah Abdul Aziz återges nedan: ”Planen att här bilda en armé har misslyckats. Nawab Sahib har förenat sig med engelsmännen. Det finns ingen möjlighet att stanna här längre.” –

(Sayyid Ahmad Shahid, Ghulam Rasul Mehr, s. 109).

Efter att ha lämnat Nawab Amir Khans armé återvände Sayyid Sahib till Shah Abdul Aziz för att stå i hans tjänst. Målet och syftet med hans liv var att forma muslimerna till sanna muslimer, åter väcka den jihadiska inspiration som hade varit levande bland den första tidens muslimer och lägga grunden till en verklig islamisk stat i Indien.

Sayyid Sahib hade uppnått en så hög andlig ställning att högt ansedda personer ur Shah Waliullahs släkt, såsom Maulvi Muhammad Yusuf, Shah Ismail och Maulana Abdul Hayy, avlade bay’a hos honom. Därefter började människor i stora skaror bli hans murider. Det mål med den jihad som han invigde sina följeslagare i var att kämpa på sanningens väg och följa den raka och rätta väg som Allah har visat. På denna väg ledde han sina anhängare hela livet.

I ett brev till Shah Ismail beskriver han jihad och säger:

”Syftet med jihad är inte att vinna rikedom och egendom. Jihad syftar inte heller till att erövra olika områden, tillfredsställa egna intressen eller upprätta ett rike för egen räkning. Jihads verkliga syfte är att behaga Allah och utplåna de vidskepelser som är utbredda i det muslimska samhället.” – (Frihetskampens historia, Abu Jafar, s. 83)

Om honom, vars syfte var så storslaget och heligt, vars karaktär var ren och oklanderlig, som stod långt över personliga intressen och vars enda mål i livet var att vinna Allahs välbehag, säger Hunter: ”Ursprunget till detta märkliga inflytande låg inte enbart på en ond grund. Sayyid Ahmad började sitt liv som religiös ledare och förkunnare av två stora principer. Dessa två principer var Guds enhet och människors jämlikhet. Alla sanna religionsförkunnare följer dessa två principer. Den religiösa känsla som länge hade legat slumrande i landets folks hjärtan, och de vidskepelser som hade uppstått genom århundraden av umgänge med hinduismen, hade vuxit sig så starka att de hade överskuggat muslimernas sinnen och nästan kvävt islam. Med en spontan inspiration knackade Sayyid Ahmad på dörren till denna religiöst sinnade del av muslimernas hjärtan. Även om det är sant att han och hans närmaste lärjungar hade förvandlats till en grupp bedragare (Imposters), kan jag inte låta bli att tro att det under Sayyid Ahmads liv fanns en period då han, med hela sitt hjärta och ett smärtfullt hjärta, önskade sitt folks befrielse och då hans hjärta var fäst enbart vid Allah.”

[W W Hunter, The Indian Mussalmans – översatt av Anisuzzaman (med vissa ändringar), s. 36]

Varje förnuftig människa kan förstå hur motsägelsefulla uttalanden herr Hunter gjorde i sitt verk. Den person vars ”hjärta var fäst vid Allah” och som ”av hela sitt hjärta, med ett smärtfullt hjärta, önskade sina landsmäns befrielse”, kallade Hunter för en rövare, skurk och hycklare.

Herr Hunter säger vidare: ”Han var så uppslukad av religiös meditation att den enligt västerländsk vetenskap kan betecknas som epilepsi.” [W W Hunter, The Indian Mussalmans – översatt av Anisuzzaman (med vissa ändringar), s. 36]

Att vara uppslukad av meditation över Allah kallas inom tasawwufs terminologi muraqabah-mushahadah. Västerländska vetenskapsmän som inte tror på Gud, sådana som Hunter, kallar det epilepsi. Det är lätt att inse hur långt den islamofobiska sjukdomen måste ha angripit deras sinnen och hjärnor för att sådana oanständiga uttalanden skulle kunna göras. Om Sayyid Ahmad endast hade varit ”uppslukad av religiös meditation”, skulle västerländska författare sannolikt inte ha kritiserat honom negativt. Men eftersom han ”önskade sina landsmäns befrielse” från de icke-troendes och utlänningarnas styre, var han enligt deras uppfattning en ”epilepsisjuk” skurk och hycklare. Detta var ett uttryck för deras hatfyllda och förvridna mentalitet.

När den berömde lärde Shah Ismail, brorson till Shah Abdul Aziz Dehlavi, och dennes svärson Maulana Abdul Hay blev Sayyid Sahib’s lärjungar, spreds Sayyid Sahibs berömmelse med blixtens hastighet över centrala Indien. Från alla håll började folket bjuda in honom, och med tillstånd av sin murshid Shah Abdul Aziz företog han omfattande resor till bland annat Ghaziabad, Meerut, Muzaffarpur, Saharanpur och Deoband i Doab-området. Nästan fyrtiotusen människor blev hans lärjungar, och många icke-muslimer antog också islam genom honom. Under denna resa fick han för första gången höra berättelser om muslimernas förföljelse av sikherna, och hans hjärta smälte av medkänsla. År 1819 återvände han för sista gången till Delhi och återvände kort därefter till Rae Bareli.

Han tillbringade en tid i Rae Bareli. Där var dessa gudfruktiga människors levnadssätt föredömligt och lärorikt för besökare. I det hungersnödsdrabbade området bodde omkring sjuttio till åttio personer i egentillverkade hyddor på gårdsplanen till Sayyid-släktens gamla moské vid floden Sai. Det året (1819 e.Kr.) kom kraftiga regn under sommaren och floderna svämmade över våldsamt. Maten blev dyr och svår att få tag på. Men Sayyid Sahib förblev oberörd och var dag och natt upptagen med gudsdyrkan, samhällstjänst och förkunnelse tillsammans med sina åttio gudsälskande och gudfruktiga följeslagare. I hans intensiva verksamhet på den tiden kan man se ett bokstavligt förverkligande av de berömda lärorna i profeten Jesu (frid vare med honom) ”Bergspredikan”: Bekymra dig inte om vad du ska äta och dricka i ditt liv; bekymra dig inte ens om kroppen och vad du ska klä dig i. Upprätta däremot kärlekens rike till Allah, så kommer allt detta också att bli ditt.

– Wahabitrörelsen, Abdul Mawdud, s. 154–155

I den ovan nämnda gruppen fanns många av den islamiska världens kunskapsljus, såsom Hujjat al-Islam Maulana Shah Muhammad Ismail, Shaykh al-Islam Maulana Abdul Hay, Qutb-i-Waqt Maulana Muhammad Yusuf med flera. Shah Ismail förblev, med sin gränslösa lärdom och bildning, likt en skugga vid sin pir och murshid ända till livets sista stund, och drack martyrskapets bägare tillsammans med honom. Förkunnelse på morgonen, waaz och nasihat, förklaring av Koranen och haditherna, hårt kroppsarbete under dagen samt tahajjud och gudsdyrkan hela natten – detta var dessa gudsälskande människors dagliga program.

Det främsta kännetecknet för Sayyid Sahibs undervisning var att avlägsna hyckleri och prakt från religionen och att på varje nivå i livet följa Världsprofetens enkla och okomplicerade livsföring. I trosfrågor var han helt och hållet anhängare av tawhid, en orubblig troende på Allahs suveränitet och en hängiven följare av sunnah i religiösa riter. Han betonade att man skulle hålla sig borta från all form av shirk, såsom att hos pirer och awliya söka världslig och andlig välgång, be om hjälp från det osynliga, dyrka gravar av olika slag samt följa avgudadyrkares och andra icke-troendes religiösa sedvänjor och ceremonier. I stället för att förvandla islam till enbart formaliteter lade han större vikt vid att leva ett verkligt fromt liv – för det är genom detta som människan blir beroende av en ädel barmhärtighet. Det är lika sant som dagsljuset att han helt och hållet överlämnade sina egna önskningar och förhoppningar åt Allahs vilja och välbehag, och därför var beredd att varje ögonblick av sitt liv handla i enlighet med Allahs vilja.

Innan Sayyid Sahib började färdas på den väg han hade föresatt sig att följa uttryckte han sin önskan att vallfärda till Baytullah. Skaror av kvinnor och män började samlas omkring honom för att delta i den heliga vallfärden tillsammans med honom. Den 30 shawwal 1236 e.H., i juli 1821, hade en stor karavan på omkring fyrahundra kvinnor och män vuxit till sjuhundra personer. Människor började i stora skaror ta emot vägledning av honom. Han uppmanade dem att leva ett verkligt muslimskt liv och förklarade även vikten av hajj.

Hajjkaravanen färdades med båt från Allahabad till Azimabad, efter att ha passerat bland annat Benares, Mirzapur, Chunargarh, Ghazipur, Danapur och Phulwari Sharif.

Under sin vistelse i Azimabad träffade en grupp från Tibet honom. Han anförtrodde dem uppgiften att sprida den islamiska daʿwan i Tibet och sade att de måste fortsätta detta arbete med oändligt tålamod. På detta sätt började Sayyid Sahibs inbjudan till religionen även spridas i Tibet.

När hajjkaravanen från Azimabad nådde Hooghly tog en viss Munshi Aminuddin, bosatt i Calcutta, med sig hela karavanen till Calcutta som sina gäster. Här blev tusentals kvinnor och män, som var hänförda av kärleken till Gud och kom från alla håll, hans murider. Många människor överlämnade gåvor och offer till hajj. Sayyid Sahib stillade i sin tur deras andliga törst med sina vältaliga och nektarsöta tal. Ghulam Rasul Mehr har i sitt verk nedtecknat en detaljerad redogörelse för hela hajjresan. Han har dock inte antecknat datumet då de avseglade från Calcutta till Mecka.

Sayyid Sahibs karavan bestod sammanlagt av 753 hajjresenärer. De delades upp på tio fartyg. Sayyid Sahib reste med 150 resenärer på ett gammalt fartyg vid namn Daria Baka. Han lät de bättre fartygen reserveras för de andra.

Tio månader efter avresan från Rae Bareli, den 28 shaʿban 1237 e.H., det vill säga den 21 maj 1822, anlände Sayyid Sahib tillsammans med karavanen till den heliga staden Mecka.

Efter hajj stannade Sayyid Sahib kvar i Mecka i några månader. Han tillbringade hela ramadanmånaden i Haram Sharif. Därefter lämnade han Jidda i början av dhu al-qaʿda för att återvända hem och anlände den 20 dhu al-hijja till Bombay. Från Bombay reste han till Calcutta och anlände därefter den 29 april 1824 till sin födelseort Rae Bareli.

Efter återkomsten från hajj fortsatte oräkneliga människor, vart han än begav sig, att trängas för att få se honom en enda gång och avlägga bayʿa inför hans heliga hand. Tusentals människor tog emot vägledning hos honom och anslöt sig till hans skara.

Efter ankomsten till Rae Bareli började Sayyid Sahib förbereda sig för en allomfattande kamp, eller jihad. För att befria muslimerna från oislamiska vidskepelser och göra dem till sanna anhängare av tawhid inledde Shah Ismail ett reform- och förnyelsearbete. Hans verk ”Taqwiyat al-Iman” är en auktoritativ och värdefull bok i detta ämne. Naturligtvis möttes detta också av motstånd från dem som hade gjort sin verksamhet blomstrande genom pir- och gravdyrkan.

När Sayyid Sahib fick sina andliga ögon öppnade kunde han tydligt se att detta lands väldiga Mogulrike hade splittrats och gått under. Även de få muslimska stater som hade rest sig på dess ruiner hade nu upphört att existera. Trots att engelsmännen hade utsträckt sitt herravälde över hela Indien hade en sikhisk stat etablerats i ett vidsträckt område. Muslimerna hade inte bara förlorat sitt rike, utan också kommit långt bort från sin egen din och den raka vägen, ”Sirat al-Mustaqim”. Deras trosföreställningar, tankar och seder hade påverkats av icke-islamiska idéer och religiösa praktiker. De muslimska amirerna och ämbetsmännen som ännu fanns kvar var uppslukade av lyx och njutningar, och deras livsmål bestod inte av något annat än att, hur det än skulle gå till, bevara alla medel och möjligheter till livets njutningar. Hur betydande de nationella följderna än var hade de inget utrymme för att tänka över saken. Majoriteten av folket befann sig i ett sådant tillstånd som om blixten hade slagit ned över dem och berövat dem förstånd och besinning, eller som om en kraftig jordbävning hade börjat och gjort dem helt förvirrade. De som hade något förstånd kunde inte finna någon lösning. De betraktade den mörka framtiden som ödets skrivelse och satt tysta med armar och ben i kors, övertygade om att det som skulle ske också skulle ske. Men när en båt faller in i en virvel mitt på floden, när dess segel slits sönder, ankaret inte längre är till någon nytta och ingen styrman står att finna – finns det då längre något hopp om att rädda passagerarnas liv? Muslimerna höll på att drunkna i ett sådant förtvivlans hav.

Det var i denna ytterst förtvivlade situation i muslimernas nationella liv som Sayyid Sahib öppnade sina andliga ögon. Han såg att endast tre vägar stod öppna framför honom.

För det första: att överge sanningen och knyta förbindelser med falskheten.

För det andra: att inte överge sanningen, utan tyst uthärda alla de faror, olyckor, sorger och umbäranden som skulle komma av att hålla fast vid den.

För det tredje: att med manligt mod och tapperhet konfrontera falskheten och göra sitt yttersta för att skapa ett sådant tillstånd att en miljö uppstår där sanningens seger och framgång kan börja ta form.

Den första är dödens väg, inte livets. Följden av den andra kan bli att nationens livslåga gradvis, under plågor och lidande, slocknar. Den tredje vägen är vägen till nationell självkänsla, vägen till hjältemod och ärligt mod. Det är vägen till att få nytt liv och återupprättas i självkänsla. Sayyid Sahib valde just denna tredje väg. Alla de kvalifikationer och egenskaper som krävdes för att vandra denna väg fanns fullt ut hos honom.

Under flera år efter sin återkomst från Mekka Sharif till Rae Bareli förberedde och propagerade han för jihad. Han skickade brev till landets religiösa ledare för att de skulle inse jihadens betydelse och nödvändighet som en religiös plikt. Han hade själv tydligt förstått att det för att reformera samhället och organisera det var absolut nödvändigt att bygga upp styrka och etablera en stat. Han bad flera framstående muslimer att på alla sätt delta i jihad och bidra till den. I ett brev skrev han till Nawab Sulemanja:

Genom vårt ödes olyckliga vändning har Hindustan under en tid kommit under de kristnas och hinduernas styre, och de har börjat förtrycka muslimerna i stor omfattning. Landet har täckts av kufr och bidʿa, och islamiska seder har nästan försvunnit. När jag har sett och hört allt detta har mitt hjärta fyllts av smärta. Jag har beslutat mig för att göra hijra eller jihad.

-(Wahhabitrörelsen, Abdul Mawdud, s. 157)

Sayyid Sahib gjorde jihad på Allahs väg till det enda målet för sitt liv och den enda vägen till frälsning i det hinsides. För att inte bara uppmuntra sig själv utan även inspirera andra till jihad skrev han många brev i brinnande ordalag till talrika muslimska härskare samt amirer och umara i landet och utomlands. I sitt verk har Ghulam Rasul Mehr nämnt några av hans många brev.

Sayyid Sahib skickade brev till följande härskare:

1. Amir Dost Muhammad Khan Barakzai – Kabul.

2. Yar Muhammad Khan – Peshawar.

3. Sultan Muhammad – Kohat och Bannu.

4. Sayyid Muhammad Khan – Hashtnagar.

5. Shah Mahmud Durrani – Herat.

6. Zaman Shah Durrani.

7. Nasrullah – Buchara.

8. Sulayman Shah – Chitral.

9. Ahmad Ali – Rampur.

10. Muhammad Bahawal Khan Abbasi Nusrat Jang – Bahawalpur.

Dessutom uppmanade han genom brev omkring trettio till trettiofem av Indiens mycket inflytelserika amirer och omaraer att ansluta sig till jihad och ge all möjlig hjälp och allt möjligt stöd. Bland dem skickade han också ett brev till en hinduisk kung i Gwalior, Raja Hindu Rao. Brevets innebörd var följande:

”Utländska köpmän har blivit detta lands härskare. De för oss på alla sätt mot undergång. De som håller i rikets tyglar spelar nu rollen som tysta åskådare. I denna situation har några utblottade och fattiga människor, tvungna av ren pliktkänsla, förlitat sig på Allah och lämnat sina hem för att tjäna Hans religion. De eftertraktar inte världslig rikedom eller rang och anseende. Deras avsikt är att, om de segrar, överlämna styret av detta land till detta lands eget folk.”

För att förbereda den omfattande rörelsen upprättade Sayyid Sahib en organisation och utsåg sina betrodda khalifer eller representanter i Indiens viktigaste städer. Följande personer var bland de mest framstående:

১. Maulana Sayyid Muhammad Ali Rampuri skickades tillsammans med tre medarbetare till Hyderabad (Dekan).

২. När Sayyid Muhammad Ali senare begav sig till Madras skickades Maulana Belayet Ali Azimabadi dit.

৩. Maulana Enayet Ali Azimabadi skickades till Bengalen.

৪. Moulasa Sayyid Awlad Hasan Kanauji och Sayyid Hafizuddin fick ansvaret för Uttar Pradesh.

৫. Mian Din Muhammad, Mian Pir Muhammad och många andra fick i uppdrag att resa till olika delar av Indien, sprida uppmaningen till jihad och samla in pengar.

Patna valdes till huvudcentrum för att leda jihadverksamheten. År 1822, när Sayyid Ahmad valde Patna till huvudcentrum. År 1822, när Sayyid Ahmad begav sig till Patna, hälsade Belayet Ali och Muhammad Husain honom med en storslagen mottagning. Efter att ha gjort Patna till rörelsens huvudkvarter utsåg Sayyid Sahib fyra representanter. De var Maulana Belayet Ali, Muhammad Husain, Enayet Ali och Farhad Husain.

Efter att ha avslutat propagandan för och förberedelserna inför jihad över hela Indien lämnade Sayyid Ahmad sin födelseort Raebareli år 1826. Därefter fick han aldrig möjlighet att återvända dit. Under återstoden av sitt liv ägnade han sig oavbrutet åt jihad på Allahs väg och välsignade sitt liv genom att dricka martyrskapets nektar.

Hur som helst började man före avresan föra dit pengar, vapen och annan krigsutrustning, hästar, proviant och annat från olika delar av Indien. Tusentals mujahider började samlas under hans fana för att offra sina liv på Allahs väg. På avresedagen uppgick hans mujahidstyrka således till tolv tusen man. Nawaben av Tonk, som var en hängiven anhängare till Sayyid Sahib, bjöd in mujahidstyrkan och försåg den under egen överinseende med all utrustning för jihad, varefter han tog avsked av den.

Därefter färdades mujahidstyrkan från Tonk genom Sindh, Hyderabad, Shikarpur och andra platser, och trängde genom Bolanpasset in i Kandahar i Afghanistan.

Redan tidigare hade Mir Rustam Ali från Khairpur i Sindh blivit lärjunge till Sayyid Sahib och, liksom nawaben av Tonk, gett honom ett betydande ekonomiskt bidrag. När Sayyid Sahib anlände till Afghanistan bad han den afghanske emiren om hjälp. Emiren vägrade att lova honom någon som helst hjälp. Hur som helst nådde mujahidstyrkan därifrån gränsstaden Nowshera. Under denna långa färd fick mujahidstyrkan utstå stora svårigheter och umbäranden. Längs färdvägen svor emellertid hövdingar, härskare, lokala tjänstemän och folket från alla håll trohet till Sayyid Sahib. Några gav honom olika gåvor, några avlade bay‘a hos honom och andra anslöt sig till hans styrka. Till hans styrka anslöt sig människor från olika delar av Indien – däribland ett stort antal mujahider från det avlägsna Bengalen. Bland dem märktes särskilt sufin Nur Muhammad Nizamputi från Chittagong, som efter katastrofen vid Balakot återvände som ghazi till sitt hemland. Hans lärjunge och khalifa var sufin Fateh Ali Sahib, som vilar i evig sömn i Maniktala i Kolkata. Ett stort antal bengaler led martyrdöden, och många slog sig permanent ned på platser som Balakot och Swat. Deras efterkommande finns fortfarande kvar. År 1963 hade författaren lyckan att träffa en av deras ättlingar i Balakot.

När Sayyid Sahib hade lämnat Rae Bareli och begett sig till Delhi för att få undervisning och andlig fostran hos Shah Abdul Aziz fick han höra om muslimernas svåra förföljelse under sikhväldet i Punjab. Hans hjärta blödde av medkänsla med de förtryckta muslimerna, och då beslöt han att råda bot på detta. Han ville upprätta en islamisk stat i det muslimskt befolkade gränsområdet och därifrån inleda fälttåg mot de muslimska fiendekrafterna på andra håll. Därför valde han gränsområdet som utgångspunkt för sin kamp. Men det är djupt beklagligt att de gränsmuslimers grova förräderi, vilkas hjälp och stöd Sayyid Sahib hade hoppats på när han utformade sin plan för jihad, till slut ledde till att hans kamp misslyckades. Från ankomsten till Nowshera fram till slaget vid Balakot uppmanade han sikherna öppet, vid elva eller fler tillfällen enligt olika sedvänjor och metoder, att anta islam, underkasta sig eller möta honom med vapen. Till slut blev det krig, och i ett nattligt slag besegrade endast nio hundra mujahider en stor sikhisk armé. På grund av deras seger lovordade gränsbefolkningen dem högljutt, och människor anslöt sig i stora skaror till mujahidstyrkan. Många lokala hövdingar, särskilt Yusufzai-folket, anslöt sig till Sayyid Sahibs sida.

En tid senare besegrades sikherna även vid Panjtar i Manpuri. Till följd av denna framgång för mujahiderna erkände de tiotusen krigarna från Garhi Imazi Sayyid Sahib som imam. Invånarna i Peshawar bad Sayyid Sahib att göra Nowshera till bas och därifrån inleda en samlad kampanj mot sikherna. Vid denna tid anslöt sig mer än hundra tusen människor till mujahidstyrkan.

Men gränsområdets hövdingar var ytterst själviska och penninggiriga. Sikhgeneralen Budh Singh lockade Peshawars hövding över på sin sida med pengar. De sjönk så lågt att de för pengars skull i hemlighet förgiftade Sayyid Sahib. Men genom Allahs gränslösa nåd överlevde han mirakulöst. I det krig som utkämpades mot sikherna vid denna tid tog hövdingarna sikhernas parti, och mujahidstyrkan besegrades.

På grund av gränsområdets pashtunska hövdingars tvära kast och förräderi fick mujahidstyrkan utstå stora svårigheter. Av ett brev som Sayyid Sahib skrev till nawaben av Tonk framgår att omkring tre hundra tusen människor hade avlagt bay‘a och anslutit sig till hans grupp. Nästan alla dessa var emellertid lokalbefolkning. Troligen anslöt de sig till Sayyid Sahibs grupp endast i syfte att plundra krigsbytet. De hade ingen islamisk karaktär alls. På grund av sin stora godtrogenhet hade Sayyid Sahib blivit bedragen av dem. Hans enda pålitliga medarbetare var de som hade kommit utifrån. De stod vid Sayyid Sahibs sida som skuggor i nöd och fara och offrade utan tvekan sina liv när det behövdes. De uppgick till omkring ett tusen. När någon av dem led martyrdöden i strid fylldes hans plats av nya rekryter. Karavaner kom från avlägsna trakter med människor som ville ansluta sig till jihad, samt med pengar, proviant och brev. Försörjningen till dem ordnades genom den rikstäckande organisationen ”Targib-e Muhammadiyas” hemliga verksamhet. Pengar kom från Bihar och Bengalen, trots att man lurade den brittiska regeringens underrättelsetjänst. Tillsammans med dem kom skaror av mujahider som hade vigt sig åt Allahs väg.

De krigsförnödenheter, livsmedel, pengar och annat som kom in deponerades i bayt al-mal, vars förvaltare var Mawlana Muhammad Yusuf, Shah Waliullahs brorson och mujahidstyrkans qutb. Proviant och pengar fördelades bland mujahiderna med största rättvisa, opartiskhet och ordning. Inte ens Sayyid Sahib själv fick mer än en vanlig mujahid.

Ödets ironi var att dessa Guds älskade tjänare, som hade helgat sig åt Guds väg, måste möta tre motståndare. Sikherna, de förrädiska pasjtunska hövdingarna och Khade Khan, herre över fästningen i Hund – dessa tre krafter var mujahidstyrkans fiender. De måste möta alla tre krafterna samtidigt.

Kriget mot sikherna pågick nästan ständigt. Mujahiderna från Bengalen, Bihar och Centralprovinserna kämpade tappert. Sikherna och de förrädiska pasjtunerna led nederlag mot dem. Durranihövdingarna från Peshawar anslöt sig också öppet till sikherna, och Khade Khan hetsade ständigt de lokala pasjtunerna mot mujahiderna.

Nu skickade Sayyid Sahib Shah Ismail med endast etthundrafemtio mujahider för att inta fästningen i Hund och tukta Khade Khan. I nattens mörker anföll de plötsligt Hund, intog fästningen och dödade Khade Khan. Khade Khans bror förenade sig med Yar Muhammad och ryckte fram med en väldig armé för att återta fästningen i Hund. En våldsam sammandrabbning följde, och Yar Muhammad dödades. Många av fiendens kanoner erövrades, liksom stora mängder krigsmateriel och annan utrustning, men de lokala invånarna plundrade bort det mesta. Efter att mujahidstyrkans främsta förrädiska fiender, Khade Khan, Yar Muhammad Khan och Amir Khan, hade dödats, återstod nu endast Mik och sultan Muhammad Khan av Peshawar som motståndare. Efter slaget vid Hund beslöt Sayyid Sahib att upprätta en bas i Peshawar, men Payenda Khan från Amb motsatte sig detta. Även här måste mujahidstyrkan möta den förenade styrkan av Mik och pasjtunerna. Även här besegrades de, och mujahidernas herravälde erkändes från Amb till Mardan. Nu fanns inget hinder kvar för deras framryckning ända till Peshawar.

Den listige sultan Muhammad, som såg att situationen hade blivit ohållbar, avlade bay‘ah inför Sayyid Sahib och bad om förlåtelse. När han lovade att styra enligt den islamiska sharia förlät Sayyid Sahib honom och anförtrodde honom ansvaret för styret. Mawlana Jafar Thaneswari kommenterar i sitt verk ”Sīrat-e Sayyid Ahmad Shahid” att Sayyid Sahib, på grund av sin enkelhet, gjorde ett misstag när han osjälviskt överlämnade ansvaret till sultan Muhammad. Många började hysa tvivel, men ingen vågade protestera mot Sayyid Sahibs handlande. Mawlana Shah Mazhar Ali utsågs till qadi för att döma enligt sharians lag.

Varken Sayyid Sahib eller de mujahider han hade fostrat hade någon önskan att uppnå rang eller ämbeten. Deras livsmål var att upprätta Guds din och införa Guds lag i samhällslivet. Det fanns också ett politiskt syfte bakom att Sayyid Sahib anförtrodde sultan Muhammad ansvaret: trots att det fanns dugliga personer bland de utifrån kommande mujahiderna överlämnade han ansvaret till en lokal person. Hans syfte var nämligen att införa sharians bestämmelser, inte att själv njuta av makten.

Hur som helst hade islamiskt styre till synes etablerats över ett stort område. Sayyid Sahib började göra särskilda ansträngningar för att införa ett islamiskt samhälle och islamisk lag. Predikantgrupper placerades ut i Peshawar och i hela gränsområdet. De ägnade sig åt att från by till by förkunna det islamiska levnadssättet och sharians lagar och bestämmelser.

Men det sorgliga var att lokalbefolkningen var fattig, okunnig, penninggirig och bunden av bojorna från århundraden av jahiliyyah-vidskepelse. När predikanterna började uppmana dem att överge denna vidskepelse och leva ett islamiskt liv, drabbades deras familjemässiga, sociala, stamrelaterade och ekonomiska intressen hårt. Därför började de vägra samarbete. Även grupper av mullaher, som hade blivit mäktiga och penninggiriga genom okunnighet och vidskepelse, gjorde häftigt motstånd. Följden blev att lokalbefolkningen brast ut i ett blint raseri mot Sayyid Sahib. Den förrädiske sultan Muhammad önskade också detta och utnyttjade det fullt ut. I största hemlighet spreds ett omfattande konspirationsnät över hela området, och på samma dag och vid samma tid, under fajr-bönen, utplånades de bedjande mujahidpredikanterna skoningslöst. En av dem lyckades på mirakulöst sätt rädda sig och flydde till Sayyid Sahib, för vilken han berättade vad som hade hänt.

Sayyid Sahib blev djupt bedrövad. Genom samma slag förlorade flera hundra av hans medarbetare, som hade helgat sina liv åt Guds väg, livet. Hoppet om att bygga ett idealiskt islamiskt samhälle försvann också. Han beslöt att lämna de förrädiska och otacksamma människornas land och bege sig någon annanstans.

Jafar Thaneswari berättar att Sayed Sahib därefter samlade sina medarbetare och sade: ”Allt jag byggt upp har slagits i spillror. Pathanerna har begått ett fullständigt förräderi. Här finns inte längre något hopp om att bygga ett islamiskt samhälle. Nu återstår inget annat för mig än hijra. Jag ska lämna landet och bege mig till ett annat land via Balakot och Gilgit. Om Allah ger mig möjlighet ska jag åter ta itu med detta arbete. Den väg jag vill slå in på är ytterst svårframkomlig, och faror hotar vid varje steg. Jag kommer inte att uppmana er att följa denna väg. Om ni vill kan var och en återvända till sitt hem.”

Då sade alla unisont: ”Att efter att ha tagit steget in i jihad dra sig tillbaka strider mot tron. Vi vill under alla omständigheter förbli Huzurs oskiljaktiga följeslagare.”

Därefter begav sig Sayed Sahib tillsammans med sina återstående mujahider mot Balakot. Vid denna tid stod Sher Singhs trupper mitt emot mujahiderna.

Det följande är innebörden av det brev som Sayed Sahib skrev från Balakot till Nawab Wazir ud-Daulah:

”Folket i Peshawar var så olyckligt att de inte anslöt sig till vår mujahidstyrka i jihad. Dessutom lät de sig förledas och dödade många av de framstående män som var sysselsatta med olika uppgifter över hela landet. …Det egentliga syftet med vår vistelse där var att få hjälp och sympati från ett stort antal lokala muslimer i jihad mot de otrogna. Nu när inget hopp längre återstår har vi beslutat att därifrån flytta till det bergiga området Pakhli. Fienderna kommer inte ens att kunna spåra oss. Fortsätt dag och natt att be i Allahs närvaro för islams framåtskridande och mujahidstyrkans framgång.”

—(Wahabitrörelsen, Abdul Mawdud, s. 164)

Sayed Sahib hade tillsammans med sin mujahidstyrka valt den sköna dalen vid Balakot som viloplats. Från öster flyter bergsfloden Kunhar eller Kaghan fram utan uppehåll med sitt porlande brus. Från nordväst leker den smala bergsbäcken Barna kurragömma bland stora stenblock, och norr om bäcken breder den fridfulla Nuri-slätten ut sig. När man träder in på denna naturens lekplats känns det som om någon vinkar från andra sidan livets flod. Även om de stridströtta mujahiderna slog läger här för att vila, kan de kanske inte ha undgått att se vinkningen från andra sidan. Därför blev det ingen vila för dem.

Sikherna sökte samtidigt efter mujahidstyrkan. De trodde att endast några hundra av Sayed Sahibs hundratusentals mujahider fortfarande var vid liv och att de hade blivit modfällda. Det var just då som de måste slå till.

På den tiden fanns det endast två vägar till Balakot. Den ena gick genom så täta bergsskogar att det var ytterst farligt att färdas där utan en lokal vägvisare. Den andra gick genom en smal bergspassage vid en sjö och över en bro. Båda vägarna hade naturligtvis bevakats. Men några förrädare, lockade av en stor penningsumma, visade sikherna den skogbevuxna vägen. Följden blev att de överraskande omringade mujahidernas armé. Även om mujahidernas armé var fullständigt oförberedd kämpade den med hjältemod. Sayyid Ahmad, Shah Ismail och Sayyid Sahib samt hans övriga främsta medarbetare led martyrdöden medan de kämpade i jihad.

Abdul Mawdūd säger: ”Den stora rörelse han ledde hade inte stannat av, inte stannat av. Även efter detta blodbad upprättade många av dem som överlevde rörelsens centra i Tonk eller i Chhatānā i Bihar Sharif under ledning av Sayyid Sahibs trogna tjänare. Senare, när Punjabs imperialistiska engelsmän började utöva förtryck på samma sätt som sikherna, riktades mujahidernas samlade vrede mot dem. Men deras lott blev fängelse, förföljelse och det grymma straffet att dö på galgen; ännu nesligare var det att lägre stående mullaer och så kallade lärda män spred omotiverat förtal och höll lögnaktiga tal om dessa kämpande pionjärer.”

Han säger vidare: ”Nu har tiden kommit att erkänna och vörda dessa tappra mujahiders ärorika och enastående djärva gärningar, eftersom det i själva verket var de som långt tidigare lade grunden till Pakistan på denna subkontinent genom att föra jihad mot alla former av orättvisa. Även om Pakistan inte uppnåddes genom Sayyid Sahibs organisation, är det ändå obestridligt att fröet till det fanns där; och varje insatt person kommer att inse att Sayyid Ahmad Shahid från Rae Bareli gjorde en omätlig insats för att väcka detta medvetande.”

-(Wahabitrörelsen, Abdul Mawdūd, s. 165–166)

Det har ovan sagts att flera tusen mujahider och stora mängder pengar sändes från Bangladesh till Sayyid Ahmad Shahids jihadiska rörelse. När många från Bangladesh gav sig av från Rae Bareli för jihadens skull blev de Sayyid Sahibs följeslagare, och även under jihadens gång nådde både stora mängder pengar och egendom från Bangladesh fram till gränsområdet, liksom tusentals mujahider.

Ghulam Rasul Mehr säger: ”Mujahiderna anslöt sig i grupper till Sayyid Sahib via olika vägar. I en sådan grupp fanns Maulvi Fateh Ali Azimabadi. Av den förteckning över sin grupp som han lade fram – naturligtvis endast över dem vars namn han mindes – var sex från Bangladesh. Deras namn var:”

1. Maulvi Imamuddin

2. Zahurullah

3. Lutfullah

4. Talebullah

5. Fayezuddin

6. Qazi Madani

(Sayyid Ahmad Shahid, Golam Rasul Meher, s. 412, bilaga) Mujahiderna drabbade samman med sikherna och pathanerna i omkring elva våldsamma strider. I dessa strider blev naturligtvis många av mujahiderna martyrer. Deras namn, liksom namnen på de flera hundra som en dag dödades under fajr-bönen, är inte kända. Golam Rasul Meher har emellertid lagt fram en namnlista över dem som blev martyrer i Balakot. Enligt hans lista blev sammanlagt etthundratrettiofem mujahider martyrer i Balakot. Fem av dem var från Bangladesh. Deras namn var Alimuddin, Fayezuddin, Lutfullah, Sharafuddin och Sayyid Muzaffar Hossain. I den nämnda listan finns också fyra namn upptagna: Kader Bakhsh, Abdul Kader, Ghaziuddin och Bakhshullah. Det anges emellertid inte varifrån de kom. Efter namnet Bakhshullah sägs endast: ”Meher Alis bror”. – (Sayyid Ahmad Shahid, Golam Rasul Meher, s. 432–434)

När mujahider från hela Indien var engagerade i jihad vid gränsen, var Sayyid Nisar Ali, även känd som Titumir, samtidigt engagerad i jihad mot hinduiska zamindarer, indigo-odlare och engelsmän. Titumir var Sayyid Sahibs murid. Men han hade blivit så engagerad i sitt hemland att han inte fick lyckan att bli martyr i Sayyid Sahibs närhet. Han följde emellertid samma väg som hans murchid hade följt för att förenas med Gud; denna väg följde den martyrdödde Titumir. Den 6 maj 1831, en fredag, omkring middagstid, blev den främste mujahiden på den indiska subkontinenten, Sayyid Ahmad Barelvi (rahimahullah), martyr. Den 19 november 1931 blev Sayyid Titumir martyr genom de engelska soldaternas kanonkulor.

Orsakerna till katastrofen i Balakot

Det är vår skyldighet att undersöka orsakerna till att de framstående lärda, däribland Shah Muhammad Ismail och Maulana Abdul Hai, under Sayyid Ahmad Barelvīs ledning byggde upp den okuvliga rörelse för införandet av islamisk frihet, det vill säga islamiskt styre eller ett islamiskt regeringssystem, i Indien, och att denna rörelse, efter att ha nått fram till framgångens tröskel, mötte ett misslyckande. Genom en noggrann granskning och prövning av den förflutna historien kan den framtida handlingsvägen fastställas på rätt sätt. Låt oss kortfattat diskutera de orsaker till den ovan nämnda rörelsens misslyckande som de tänkande lärda har beskrivit. Även om rörelsen tillfälligt misslyckades fick den långtgående följder. Den blodstänkta väg som Sayyid Ahmad Shahid gav Indiens muslimer en okuvlig inspiration att följa, fortsatte Indiens muslimer – bengaler, biharis, punjaber, sindhier och pathaner utan åtskillnad – att vandra på i nästan ett århundrade. Fängelse och förföljelse, avrättningar, deportation, konfiskering av fast och lös egendom samt omänsklig och djävulsk fysisk tortyr kunde inte ens för ett ögonblick få dem att avvika från denna väg. Trots detta behöver vi också identifiera orsaken till att rörelsens ledare själv inte fick se denna framgång under sin livstid. Många har framfört uppfattningen att huvudorsakerna var följande.

1. För att leda den islamiska rörelsen, det vill säga jihad på Guds väg, behövs en kader vars varje medlem måste ha en karaktär grundad på ett oförfalskat islamiskt ideal. De måste vara hängivna åt Guds väg. De mujahidstyrkor som Sayyid Sahib hade fört med sig utifrån var utan tvivel innehavare av denna karaktär. Även de som under jihadens gång lämnade släktingar, hem och gårdar i områden som Bengalen, Bihar och Centralprovinserna och anslöt sig till Sayyid Sahibs mujahidstyrkor, enbart i syfte att vinna Guds välbehag, hade en liknande karaktär och var innehavare av denna egenskap. Men deras antal var alltid begränsat till mellan ett och två tusen. Efter att ha hört Sayyid Sahibs glödande tal om jihad och sett de oväntade segrarna över sikherna i början anslöt sig ett stort antal pashtuner till Sayyid Sahibs grupp. Men de hade ingen verkligt islamisk karaktär. De hade rikligt med islamisk inspiration och entusiasm. Men de flesta av dem var fattiga, okunniga, penninglystna och bundna av bojorna från många långvarigt samlade vidskepelser. Även de som var hövdingar eller stamledare var ytterst själviska och opportunistiska. Ibland uppgick mujahidstyrkorna till så många som trehundratusen. Nästan alla var medlemmar av olika pashtunska stammar. Av penningbegär begick de förräderi och anslöt sig i det avgörande ögonblicket till de motstående sikhiska soldaterna. Eller också ägnade de sig, medan de stred mot mujahidstyrkorna, endast åt att plundra krigsbytet och bröt därigenom styrkornas disciplin och ordning. I den våldsamma flodvågen av blind personlig själviskhet och penningbegär sveptes deras islamiska inspiration och entusiasm, som bubblor på vatten, bort och försvann.

2. Trots att Sayyid Sahib själv och Shah Ismail var djärva krigare och skickliga strateger utbildades hela mujahidstyrkan inte i den tidens krigskonst.

3. Det var inte heller rätt att hysa fullständigt förtroende för de förrädiska och karaktärslösa pashtunerna. Det var inte rätt att överlåta styret över Peshawar åt Sultan Muhammad Khan, vars bröder och han själv var häftiga motståndare till Sayyid Sahib. Det var Sultan Muhammad som till slut riktade ett förödande slag mot rörelsen och samma natt, genom en välplanerad sammansvärjning, dödade flera hundra av Sayyid Sahibs utvalda mujahider. Till följd av detta tvingades Sayyid Sahib dra sig tillbaka från Peshawar.

4. De lokala pashtunerna hade som mål att rädda sina liv och vinna världsliga fördelar, snarare än att offra sina liv på Guds väg. Därför tvingade de under krig de verkliga mujahiderna att stå i främsta ledet, medan de själva förblev så passiva som möjligt och sökte möjligheter till plundring.

5. Även när det gällde att införa sharia-lagen efter att ha tagit kontroll över landet handlade man på ett sätt som stred mot visdom. Bland folket hade många slags vidskepelser, som hade funnits i åratal, slagit så djupa rötter att ett genomförande av sharia-lagen innebar ett hårt slag mot dessa vidskepelser. De grupper av outbildade mullaher som försörjde sig genom att hålla dessa vidskepelser vid liv blev rasande. De opportunistiska hövdingarna utnyttjade också detta. Därför började folket, mullaherna och hövdingarna gemensamt motsätta sig mujahiderna. Till en början borde man ha börjat reformera och förbättra folkets karaktär och därefter gradvis infört lagen, när deras sinnen och tankar blivit lämpade för att följa sharia-lagen. Folket var visserligen fast troende muslimer och orädda krigare i frihetskampen, men deras sociala och politiska liv var inte på något sätt bättre än det förislamiska ”jahiliyyas tidevarv”.

Bland lokalbefolkningen och ursprungsfolken var sådana onda sedvänjor i bruk som helt stred mot den islamiska sharian. Till exempel att med våld gifta sig med vem man ville, sälja döttrar till höga priser för att de skulle giftas bort, dela ut änkor bland den avlidnes arvingar, ta fler än fyra hustrur, inte tillåta änkor att gifta om sig samt ge mullaherna en bestämd summa pengar för den avlidnes frälsning, och så vidare. Bland de sharia-lagar som Sayyid Ahmad utfärdade fanns bestämmelsen att alla former av bruk, sedvänjor, ceremonier och traditioner som stred mot sharia helt skulle avskaffas. Sharia-lagen föreskrev dessutom att shariadomstolar skulle upprättas för att avgöra civil- och brottmål, att ”ushr”, eller en tiondel av den skörd som producerades, samt zakat skulle samlas in och deponeras i bayt al-mal, och att detta bayt al-mal skulle fördelas lika mellan mujahiderna och andra. Om en tvist uppstod mellan ursprungsfolk och stamfolk skulle den slutliga rätten att avgöra den uteslutande tillkomma kalifen. En polisavdelning skulle inrättas med uppgift att reglera folkets religiösa och moraliska liv, och varje muslim skulle tvingas iaktta sawm (fasta) och salat (bön). Många andra konstruktiva och välfärdsinriktade lagar utfärdades också. Detta var utan tvivel en ideologisk metod som hade antagits genom att efterlikna profeten Mustafa och de rättledda kalifernas handlingssätt. Men ursprungsfolken, de stamanknutna pashtunerna, allmänheten och mullaherna hade inte utvecklat ett sådant sinnelag att de kunde acceptera dessa bestämmelser. När sharia-lagen därför plötsligt påtvingades dem i stället för att införas gradvis vägrade de att följa den.

En annan viktig orsak till ursprungspashtunernas motstånd var att alla hade underställts en central auktoritet för fredens och ordningens skull. Men ursprungspashtunernas medfödda läggning var att inte underordna sig någons befallning. För dem innebar frihet tygellös godtycklighet. När en civiliserad regering emellertid ville begränsa deras godtycke för lagens och ordningens skull började de därför inta en upprorisk hållning mot det islamiska styret.

Abdul Maudud säger: ”I en sådan situation är det värt att överväga i vilken utsträckning det plötsliga införandet av ’sharia-lagen’ var ändamålsenligt. Om man bedömer saken utifrån historiens lärdomar och framsynthetens måttstock, förefaller det som om denna förändring inte kunde genomföras på det sättet. Nationallivets utvecklingslinje måste förändras och korrigeras gradvis, genom försök att forma den så att den passar folkets mentalitet. Om man bortser från folkets mentalitet och försöker förändra den över en natt, blir folket genom tvivel och inre konflikter avvisande till förändringen och kan inte ta emot den av hela sitt hjärta. Försök att snabbt förändra livsföringen genom att bortse från folkets mentalitet och omgivningen har på många områden misslyckats smärtsamt och blivit fruktlösa.”

-(Wahabitrörelsen, Abdul Maudud, s. 177)

Att resa sig mot en tyrannisk härskare är den främsta formen av jihad – så löd Världsprofetens kraftfulla förkunnelse. När det muslimska samfundet i Bengalen var på väg mot utplåning under Ostindiska kompaniets förtryckande styre och under förtrycket från hinduiska zamindarer, penningutlånare, indigoarbetare och deras inhemska medlöpare, höjde Haji Shariatullah sin röst mot dem, och därefter gjorde Sayyid Nisar Ali, även kallad Titumir, den duglige khalifan till Sayyid Ahmad Barelvi, detsamma. På liknande sätt förklarade Sayyid Ahmad öppet jihad genom ett omfattande handlingsprogram mot det utländska och icke-muslimska engelska styret. Detta var en sann muslims troskrav. Genom att anta någon av dessa tre – hijra, jihad eller martyrskap – bär en muslim vittnesbörd om sin tro. Därför sade Maulana Muhammad Ali Jauhar: ”En muslims livsberättelse omfattar endast tre kapitel: hijra, jihad och martyrskap.” Sayyid Ahmad och Shah Ismails liv är en förkroppsligad symbol för dessa tre kapitel.

Efter katastrofen vid Balakot

Även om mujahiderna mötte en fullständig katastrof på Balakots slagfält och mujahidernas befälhavare Sayyid Ahmad Barelvi och Shah Ismail led martyrdöden tillsammans med de andra, minskade inte alls aktiviteten hos dem som hade fått lyckan att bli ghazier. Många av dem höll jihad­rörelsen levande bland Indiens muslimer, och den nådde sin avslutning i sepoyupproret 1857, det vill säga den rikstäckande frihetsrörelsen i hela Indien. Rörelsen tystades inte 1857; tvärtom fortsatte den att besvära och försätta den brittiska regeringen i fara ända till 1868. I spetsen för denna rörelse stod bland andra Sayyid Ahmad Shahids khalifor: Maulana Belayat Ali, Maulana Mahmudullah och sufin Nur Muhammad Nizam­puri. Utan en kort redogörelse för dem blir bilden av jihad­rörelsen inte fullständig.

Maulana Belayat Ali

Maulana Belayat Ali var son till maulvi Fateh Ali från Patna och ättling till den berömde amiren Rafiuddin Husain Khan därifrån. Belayat Ali växte upp i stor rikedom. Hans ungdom och tidiga vuxenår tillbringade han i Lucknow, amirernas och stormännens storslagna stad. När Sayyid Ahmad vid denna tid kom till Lucknow för att framföra uppmaningen till jihad, övergav Belayat Ali sitt lyxiga liv, svarade på jihadets kallelse och begav sig till Rae Bareli. Där började han studera hadithvetenskap hos Maulana Shah Muhammad Ismail och började i stället för ett utsvävande liv leva ett fattigt och asketiskt liv. Tillsammans med Sayyid Ahmad Shahid arbetade han som murare och samlade ved i skogarna, som han själv använde till matlagning. Sayyid Sahib älskade en sådan själ som var helt hängiven på Guds väg. När han begav sig till Mecka för att utföra hajj utsåg han honom till sin ställföreträdare och anförtrodde honom ansvaret för att sprida islam. På Sayyid Sahibs order bedrev han missionsverksamhet i Afghanistan under två månader. Tillsammans med en viss Maulana Muhammad Ali fortsatte han att bedriva missionsverksamhet i Swat, Hyderabad och Deccan. Medan han befann sig i Deccan led Sayyid Sahib martyrdöden vid Balakot.

Efter katastrofen vid Balakot trädde Maulana Belayat Ali in i Brittiska Indien och tog sig an Sayyid Sahibs ofullbordade arbete. Han skickade olika personer till olika platser för missionsverksamhet. Han sände sin egen bror, Maulana Enayat Ali, till Bengalen. Maulana Zaynul Abedin och Maulana Abbas Ali utsåg han till muballigher i Odisha respektive Förenade provinserna.

Efter att ha upprättat ett centralkontor i Patna började Maulana Belayat Ali bedriva missionsverksamhet. Två år senare begav han sig till Mecka för att utföra hajj. Efter hajj besökte han Jemen, Najd, Maskat, Hadramaut och andra platser. Under denna tid erhöll han ett intyg i hadithvetenskap från den berömde muhaddithen qadi Muhammad ibn Ali al-Shawkani.

Efter återkomsten från Arabien skickade han en mujahidstyrka under ledning av sin bror Enayet Ali till gränsområdet för jihad mot Gulab Singh. När Gulab Singh såg att situationen blev prekär slöt han ett fredsavtal med britterna. Som följd därav började interna stridigheter bland muslimerna i gränsområdet, och Enayet Alis mujahidstyrka skingrades.

Efter att gränsexpeditionen misslyckats återvände Mawlana Belayet Ali till Lahore. Lahores poliskommissarie tvingade de båda Mawlana-bröderna att underteckna en förbindelse för två år, där de lovade att avstå från all verksamhet. Därefter återvände de till Patna och började arbeta med att sprida islam.

När förbindelsens tvååriga giltighetstid hade löpt ut reste Mawlana Belayet Ali från Patna till Delhi tillsammans med några medarbetare i avsikt att göra hijra. Under denna tid framförde han islams budskap i Delhis stora moské och i Fatehpurmoskén. Detta inträffade bara några år före frihetsrörelsen 1857. Vid denna tid träffade han en gång Bahadur Shah i Röda fortet, på dennes inbjudan.

Efter att ha vistats en tid i Delhi begav sig Mawlana Belayet Ali via Ludhiana till Sittana vid Punjabs gräns. Sittana var mujahidstyrkans stora centrum. Där hade en khanqah och en madrasa grundats. Med khanqah menade mujahiderna sitt operationscentrum. Patna kallades den lilla khanqahen och Sittana den stora khanqahen. Från den lilla khanqahen skickades pengar, förnödenheter och mujahider till den stora khanqahen.

När Mawlana Belayet Ali anlände till Sittana såg han att aktiviteten där hade minskat avsevärt. Han var en talare som spydde eld. Han väckte nytt liv i mujahidstyrkan.

Vid denna tid väcktes ett konspirationsmål mot den brittiska regeringen mot Mawlana Belayet Ali. Medan rättegången pågick förvandlades hans fasta och lösa egendom i Patna, däribland två bostadshus och ett trädgårdshus i Sadeqpur, värd flera hundra tusen rupier, till ruiner. De som bodde i husen, särskilt barnen och kvinnorna, lämnades utan tillgångar och utan tak över huvudet. År 1853 avled han efter att ha insjuknat.

Om bröderna Mawlana Belayet Ali och Mawlana Enayet Ali skriver Hunter i sin rapport The Indian Musalmans att de nämnda två khaliferna (Mawlana Belayet Ali och Mawlana Enayet Ali) var välkända i Punjab som mujahidin och därför arresterades och skickades till Patna under polisbevakning. Magistraten tog från dem, liksom från två välbärgade trosfränder, en förbindelse om framtida gott uppförande. Men år 1850 såg jag dem bedriva upprorisk propaganda i Rajshahi-distriktet i det lågland som kallas Bengalen. För sådan propaganda förvisades de vid två olika tillfällen från Rajshahi. Hur mycket de båda khaliferna än hölls inspärrade i sina egna hem i Patna genom en borgensförbindelse, såg man dem redan 1851 åter spy eld mot det engelska styret vid Punjabs gräns.

Den revolutionäre Ahmadullah

I Sayyid Ahmads jihad-rörelse deltog muslimer från hela Indien aktivt, bengaler såväl som icke-bengaler. Bönder, arbetare, skräddare, slaktare, mullaer, maulvier, maulaner och högt uppsatta tjänstemän riskerade allt i livet och deltog i jihad-rörelsen enbart för att vinna Guds välbehag. Ahmadullah, biträdande magistrat, var en av dem.

Ahmadullahs far hette Elahi Bakhsh. Ahmadullah föddes under 1800-talets första årtionde i en mycket ansedd familj i Sadiqpur, den historiskt berömda orten i Patna. Ahmadullah fick högre utbildning i arabiska, persiska och urdu. Han hade även omfattande kunskaper i engelska. Hans far blev inte Sayyid Shahids murid, men gjorde sina tre söner, Yahya Ali, Fayez Ali och Ahmadullah, till Sayyid Sahibs murider. Ahmadullah anställdes tidigt i den engelska regeringens utbildningsdepartement. Det namn han fått av sin far var Ahmad Bakhan. Sayyid Sahib ändrade det och gav honom namnet Ahmadullah. Hans ursprungliga namn föll i glömska, och han blev känd enbart som Ahmadullah.

Under kriget mot sikherna vid gränsen hade Sayyid Sahib en armé på mer än två hundra tusen man. Till denna väldiga armé samlades manskap och pengar från nästan varje provins i dåtidens Indien, särskilt från Bengalen, Bihar, Orissa, Förenade provinserna, Centralprovinserna, Sindh och Gränsprovinsen. Arbetet bedrevs genom en välorganiserad hemlig organisation, som den engelska regeringen inte ens hade fått kännedom om före 1852, trots att den hade verkat i tjugo till tjugofem år. Hur nära den högt uppsatte tjänstemannen Ahmadullah var knuten till denna hemliga organisation och all dess verksamhet framgår av en rapport som Mr Raven Shaw lämnade till den bengaliska regeringen den 9 maj 1865. I rapporten stod det:

År 1852 kom myndigheterna i Punjab över ett brev som avslöjade en konspiration. Det gav belägg för att hindustanska fanatiker (mujahider) från bergstopparna hade försökt ställa till bråk med den fjärde inhemska infanteriregementet (Regiment of Native Infantry). Det visade sig att många maulvier ur familjen Sadiqpur och många beväpnade karavaner då hade gett sig av mot gränsen. Av ett anonymt brev från Peshawar framgick att Maulvi Belayet Ali, Enayet Ali, Fayez Ali och Yahya Ali (Ahmadullahs två bröder) samt en skräddare från Dinajpur, Maulvi Karam Ali, hade slagit läger i Sittana i Surat och förberedde sig på att kämpa mot regeringen med hjälp av kung Sayyid Akbar. Jag har redan sagt att Sayyid Akbar var en av regeringen utnämnd kung i Swat. I brevet stod följande: Maulvi Farhat Ali, Maulvi Belayet Alis bror, samlade pengar i Azimabad; Ahmadullah, Maulvi Fayez Alis bror, och Maulvi Yahya Ali samlade pengar i sina respektive kvarter och skickade vapen och förnödenheter. Av andra brev framgick att trupper och förnödenheter skickades från Patna via Meerut och Rawalpindi. Separata agenter var stationerade på dessa två platser. De ordnade all försörjning till jihad vid gränsen.

”På begäran av Punjabs regering genomsökte magistraten i Patna, Hossain Ali Khan, huset. Det var Ahmadullahs bostad, och brevväxlingen skedde i hans namn. Men redan två dagar före magistratens husrannsakan hade nyheten genom en infödd läkare (Native Doctor) som återvänt från Punjab blivit känd, och alla brev i deras hus hade förstörts. Hur som helst meddelade magistraten i sin rapport till regeringen, daterad den 10 augusti 1852, att wahabiterna då hade ökat betydligt i antal och att alla slags hemliga rådslag för jihad hölls i Maulvi Belayet Alis, Ahmadullahs och hans far Elahi Bakhshs hem, varifrån också propagandaverksamhet bedrevs. Han meddelade vidare att wahabiterna hade förbindelser med den lokala polisen. Därför hade inga tillförlitliga bevis för deras verksamhet nått honom. Vid Maulvi Ahmadullahs hus stod emellertid sex till sju hundra beväpnade män beredda att motsätta sig magistratens husrannsakan och resa upprorsfanan.”»

”Vid rådsmötet den 7 september 1852 antecknades ett ärende (Minute) om dessa brev, i enlighet med det som Punjabs regering hade skrivit, och där erkändes även behovet av att förklara krig mot gränsområdenas invånare. Munshi Muhammad Wali från det fjärde inhemska regementet överlämnades till brottmålsdomstolen, och hans rättegång och straff ägde rum i Rawalpindi den 12 maj 1853. Ännu en gång nämndes då Maulvi Ahmadullahs och andra invånares i Patna namn i bevisningen, och frågan om att de skickade förnödenheter till gränsen diskuterades också.”»

”Det är djupt beklagligt att regeringen inte vidtog några aktiva åtgärder och inte heller avslöjade konspirationen i Patna. Upproret skulle säkerligen ha kunnat förhindras, inga soldater skulle ha gått förlorade under Ambalaexpeditionen och regeringstjänstemännen skulle ha skonats från mycket möda och omotiverad förödmjukelse, eftersom Ahmadullah, den beväpnade rebellen från 1852, endast är en ’obetydlig boklärd’ och 1857 års ’wahabitiske gentleman’.”

-(Wahabitrörelsen, Abdul Mawdud, s. 198–200)

När frihetsrörelsen 1857 flammade upp över hela Indien arresterade och fängslade den dåvarande kommissarien Mr. Taylor många muslimer i Patna, däribland Ahmadullah. Taylor misstänkte att dessa muslimer hade varit inblandade i rörelsen 1857. Utan rättegång lät Taylor varje dag hänga ett antal av de fängslade muslimerna på galgen på gårdsplanen vid sin bungalow, på ett ytterst brutalt och djävulskt sätt, och fann tillfredsställelse i detta. Men så snart myndigheterna fick kännedom om denna grymma och orättvisa behandling beordrades de återstående fångarna frisläppta, och Taylor ålades att avge en förklaring. På så sätt undkom Ahmadullah Taylors dödsorgie. För detta djävulska massmord avsattes Taylor från sin post som kommissarie.

När frihetsrörelsen 1857 hade kuvats och lagt sig tog engelsmännen initiativ till att vinna muslimernas gunst. Samtidigt gjorde Sir Sayyid Ahmad allt han kunde för att återupprätta relationerna mellan muslimerna och engelsmännen. Även regeringens sympati väcktes för Ahmadullah. Därför utnämndes han genom en kungörelse den 21 september 1860 till biträdande magistrat. Men från Patnas stora khanqah, eller huvudcentrum, fortsatte man fortfarande regelbundet att sända mujahider och förnödenheter till Mulkah och Sittana. Trots att Ahmadullah var en högt uppsatt regeringstjänsteman samarbetade han fullt ut med mujahidstyrkan, enbart för att vinna Guds välbehag. Under hans överinseende bedrevs insamlingen av mujahider och förnödenheter från Bengalen och Bihar med full kraft. Hans eget hem var den viktigaste basen för detta arbete. Varje fredag efter maghrib anordnades en milad i hans hem, och under förevändning av miladen samlades mujahiderna där och fastställde sitt dagliga program. För sitt arbete använde de ett sådant signalsystem (CODE) att ingen annan än de själva kunde förstå det. De kände varandra endast under olika namn.

Ahmadullah hade trogna, arbetsamma agenter i Bengalen och Bihar, hängivna åt Guds väg. Agenten i Bengalen var Haji Badruddin, en berömd läderhandlare från Dhaka. Han samlade in alla pengar från den östra regionen och skickade dem genom hundi i en köpman i Patna vid namn Farulals namn. I stadsdelen Murigunge i Calcutta var en agent vid namn Abdul Jabbar, och en annan, vid namn Muksed Ali, var ombud vid High Court. Muksed Ali hade också ett hem i Patna. Dessutom fanns agenter i distrikten Tjugofyra Parganas, Jessore, Faridpur, Murshidabad, Maldah, Rangpur och flera andra. Även i de större städerna i Bihar, Orissa, Uttar Pradesh och Madhya Pradesh hade agenter utsetts. Ahmadullah utväxlade brev med dem på kodspråk. Från 1860 till 1865 var Maulvi Ahmadullah den främste ledaren för den jihadistiska rörelsen. Det var helt naturligt att han, genom att utnyttja alla möjligheter som hans höga offentliga ämbete gav, kunde leda denna rörelse utan hinder. För att en revolution ska lyckas är det nämligen oumbärligt att få hjälp och samarbete från den etablerade regeringens polis, militär, administration och så vidare.

Den revolutionära rörelse som spred sig över hela Indien 1857 hade fått sin inspiration från mujahidstyrkan. Mujahidstyrkan deltog aktivt i den. På grund av de ogynnsamma omständigheterna blev rörelsen visserligen inte framgångsrik, men mujahiderna lät sig inte kuvas och förlorade inte modet. Deras drivkraft minskade inte det minsta. Även om en slutlig seger inte var möjlig förde de, under ett helt årtionde efter katastrofen 1857, rörelsen vidare och ledde den nästan fram till framgångens tröskel.

Tusentals muslimer från hela Bengalen brukade samlas i Ahmadullahs hem i Sadikpur i Patna, i önskan att bli ghazier eller martyrer, och därifrån avreste de i små grupper till Sittana. Fyra bengaliska muslimer ur en sådan grupp greps på väg till Ambala av en punjabisk sergeant vid namn Gujar Khan. De fördes inför magistraten. När de förklarade att de var oskyldiga och fredliga resenärer frigav magistraten dem. Gujar Khan blev mycket upprörd och uppgav att en person vid namn Jafar Ali, bosatt i Thanesar, sände mujahider och förnödenheter till Sittana. Så snart myndigheterna fick kännedom om detta genomsökte de Jafar Alis hus i Thanesar och beslagtog många misstänkta handlingar. Jafar Ali gick under jorden, men greps i Aligarh tillsammans med många mujahider. Av deras vittnesmål framgick att de var spioner åt Elahi Bakhsh i Sadikpur. Efter en husrannsakan hos Elahi Bakhsh fann man där också många komprometterande handlingar.

Genom dessa handlingar upptäckte myndigheterna en fruktansvärd sammansvärjning, och magistraten i Patna, Raven Shaw, fick i uppdrag att utreda den. I samband med utredningen arresterades Ahmadullah och avskedades från sin tjänst. Efter fyra månaders utredning väcktes åtta åtalspunkter mot Ahmadullah, däribland uppvigling mot staten, och han överlämnades till fängelset. Vid rättegången dömde sessionsdomaren honom till döden. Ett överklagande ingavs till Calcutta mot denna dom. Domarna Trevor och O. Lock (Trevor and O. Lock J.J) avkunnade sin dom den 13 april 1865. I domen sade de: ”I stället för att fastställa dödsstraffet meddelar vi härmed att han ska deporteras till Andamanöarna på livstid och att all hans egendom ska konfiskeras av regeringen.”

Redan i juni samma år skickades han till Andamanöarna, och efter att ha levt som fånge i närmare sexton år omfamnade denne modige mujahid döden med ett leende år 1881.

Även hans yngre bror Yahya Ali hade dömts till livstids deportering, och han hade redan avlidit i Andamanöarna. Ahmadullahs sista önskan var att begravas vid sin brors sida. Men den engelska regeringen uppfyllde inte ens denna oskyldiga och ofarliga önskan.

Sadikpur-familjens bostad var ett av Patnas mest förnäma och berömda hem. Bostaden jämnades med marken, och på platsen byggdes Patnas kommunala marknad. Kostnaderna för bygget betalades helt med intäkterna från försäljningen av familjens övriga egendom.

Det är sällsynt i historien att se ett exempel på hur denna förnäma och berömda familj från Sadikpur förstördes så fullständigt när den följde Allahs väg, och på det ojämförliga offer och den uppoffring som familjen lämnade efter sig. Varje familjemedlem, kvinnor och barn utan undantag, brändes sakta men säkert i regeringens vrede. Det mest hjärtskärande var att den engelska regeringen på muslimernas heliga och glädjefyllda eid-dag drev ut Ahmadullahs familj ur deras bostad, endast iförda ett enda plagg och tomhänta, och fann den största tillfredsställelse i detta. En sådan förnedring kan inte återfinnas i någon civiliserad nations historia. De oskyldiga barnens och kvinnornas tysta rop och klagan slet den dagen sönder himlen. Kanske var det därför som Ahmadullah, till minne av denna dag, författade följande sorgedikt:

När de gjorde eid-natten till gryning

Drev de oss bort från vårt hem

Gjorde de glädjens fest till sorg

Gjorde eid till Muharram.

När gryningens ljus visade sig efter eid-natten, blev vi alla utdrivna ur vårt eget hem. All glädjens hänförelse förvandlades till sorg – vår eid förvandlades till Karbalas Muharram.

Barbariet slutade inte där. Sadikpur-familjens vidsträckta familjekyrkogård plöjdes upp och röjdes bort, och marken uppläts åt hinduer.

Maulana Yahya Ali

Maulana Yahya Ali var den revolutionäre Ahmadullahs äldre bror. Att han, för att fullborda Sayyid Ahmad Shahid Barelvis ofullbordade verk, höll den anti-brittiska rörelsen vid liv genom att upprätthålla kontakten med mujahidinerna från den ena änden av Indien till den andra, är något ytterst anmärkningsvärt. För detta arbete offrade han sitt liv och sin förmögenhet på Guds väg. Man kan säga att Maulana Yahya Ali efter Sayyid Sahibens martyrskap var mujahidinernas andlige ledare eller imam. Efter att ha lett jihad-rörelsen fram till 1864 blev han, tillsammans med andra, åtalad i ett mål om en anti-brittisk konspiration.

Hunter säger i sitt verk: ”Huvudimamen Yahya Ali hade anförtrotts en mängd olika uppgifter. Som andlig ledare för wahhabiterna i Indien var han tvungen att regelbundet brevväxla med de underordnade predikanterna. Han måste skriva brev på ett slags hemligt språk, ett språk som han själv hade uppfunnit. Det var också han som organiserade den regelbundna försändelsen av stora summor pengar till rebelllägren vid gränsen. Att leda bönen som imam i moskén, att undersöka de fanatiska personernas gevär och överlämna dem till dem, att hålla religiösa föredrag för studenterna samt att genom självstudier fördjupa sig i den teoretiska kunskap som de arabiska religiösa lärde hade förmedlat – allt detta ingick i hans verksamhetsprogram.”

Man kan säga att han samtidigt var mujahidinarméns ledare, deras militära instruktör, moskéns imam, murshid inom ilm al-tasawwuf samt uppfinnare av ett signalsystem för att leda krig. Med hänvisning till den dom som Ambalas sessionsdomare sir Herbert Edward avkunnade i juli 1864 säger Hunter: ”För att upprätta halvmånens (islams) styre i Indien ägnade han (Yahya Ali) sig åt religiös propaganda i Patnas moské. För att samla in pengar och leda muslimernas jihad utsåg han ett stort antal underordnade agenter.”

Han säger vidare: ”Tre av de mest häpnadsväckande sakerna som framkom under rättegången var organisatörernas klokhet när det gällde att bygga upp en organisation över ett vidsträckt område, medarbetarnas skicklighet i att bevara hemligheten under verksamhetens bedrivande samt deras fullständiga lojalitet mot varandra. Grunden för deras framgång var till stor del systemet med att anta täcknamn samt införandet av ett slags hemligt språk för utbyte av meddelanden.”

Sammanlagt elva personer var åtalade i detta mål. De som var rörelsens främsta ledare dömdes till döden. Men de tog emot dödsdomarna med en sådan tillfredsställelse att den brittiska regeringen blev förvånad. Detta berodde på att dessa mujahidiners syn på liv och död skilde sig från härskarnas. De var fast övertygade om att martyrdöden på Guds väg var livets största framgång. Därför upphävde provinsens högsta domstol deras dödsdomar och ändrade dem till livstids fängelse. Herr Hunter erkänner ovanstående sanning och säger: ”Den brittiska regeringen visade klokhet genom att inte ge ens de främsta ledarna för konspirationen möjlighet att bli martyrer.”

De som var åtalade i detta mål var följande:

Maulana Yahya Ali, Abdul Ghaffar, kassör vid propagandacentret i Patna, Jafar Thaneshwari, entreprenören Muhammad Shafi, som levererade kött till den brittiska militärförläggningen, Abdur Rahim, Elahi Bakhsh, Muhammad Husain, qazi Mianjan, Abdul Karim, Husaini från Thaneshwar samt Abdul Ghaffar (2).

De bengaliska mujahiderna samlades och uppehöll sig i den femte åtalade Abd ur-Rahims hus. Khadem förvarade deras pengar, såg till att de fick mat och dryck, visade dem gästfrihet och återlämnade pengarna när de gav sig av. Yahya Ali uppmuntrade dem genom jihadisk inspiration.

Elahi Bakhsh skickade de insamlade medlen till Jafar Thaneshwari, och denne skickade dem vidare till rebellernas läger i Mulka och Sittana.

Muhammad Husain från Patna var Elahi Bakhshs khadem. Han sydde in guldmohurer i ärmen, reste från Patna till Delhi och överlämnade dem enligt instruktionerna till Jafar Thaneshwari.

Qazi Mianjan arbetade med att rekrytera mujahider; han samlade in och skickade pengar och skötte även brevväxlingen.

Abdul Karim var spion åt köttleverantören Muhammad Shafi. Även han bar pengar från Patna. Muhammad Jafar Thaneshwari berättar i sitt verk Tawarikh-i-Ajib att Mianjan var bosatt i Kumarkhali i distriktet Kushtia. Han dog i fängelset.

Husaini från Thaneshwar höll kontakt med Muhammad Jafar Thaneshwari och Muhammad Shafi. En dag greps han på bar gärning när han bar 290 guldmohurer från Muhammad Jafar Thaneshwari till Muhammad Shafi.

Maulana Yahya Ali drog sin sista suck där under sin livstids fängelsevistelse på Andamanöarna. På så sätt slutade livet för en av de främsta ledarna för rörelsen för att upprätta islamiskt styre i Indien, under de engelska härskarnas förtryck.

Jafar Thaneshwari var en av de tre som dömdes till döden (Maulana Yahya Ali, Haji Muhammad Shafi och Muhammad Jafar Thaneshwari). Han var en mycket inflytelserik person i Thaneshwar. Hans dödsstraff upphävdes och ersattes med livstids fängelse. Efter att ha avtjänat arton års fängelse på Andamanöarna återvände han till hemlandet. Han författade ett verk med titeln Tawarikh-i-Ajib. I detta verk samlade han många värdefulla uppgifter om sina erfarenheter från det långa livet på Andamanöarna, den omänskliga behandlingen av fångarna, frihetsrörelsen 1857 och jihad-rörelsen. I detta verk samlade han många värdefulla uppgifter om sin rörelse. Han gav en slående skildring av kriget vid Ambala 1863. Han säger:

”År 1863 utkämpades ett fruktansvärt krig vid Indiens västra gräns till följd av den brittiska regeringens rena tvångspolitik. General Chamberlain var befälhavare för den engelska sidan. Hans trupper fick utstå betydande lidanden vid basen i Ambala. Detta var liktydigt med ett angrepp på ett främmande land och en kränkning av gränsen. Därför drog även den berömde pīren av Swat, tillsammans med ett stort antal lärjungar, ut i krig mot de engelska soldaterna för att bistå den muslimska mujahidarmén. Afghanerna kastade sig in i kriget för att försvara landets och folkets heder.

Ett våldsamt krig fortsatte. Själve general Chamberlain blev allvarligt sårad. Omkring sju tusen engelska soldater dödades eller sårades. Den brittiska regeringen skickade denna expedition, trots att den ägde rum inne på ett främmande lands territorium, just i syfte att fullständigt förinta mujahidarmén. Mujahidernas föresats var: antingen seger eller martyrskap. De började visa prov på yttersta hjältemod. Därför antog kriget våldsamma proportioner.

Under tiden dog Indiens vicekung Lord Elgin plötsligt på toppen av Kumbons berg, plågad av följderna av sina oförnuftiga handlingar och sitt orättfärdiga angrepp. Indien blev utan vicekung. Kriget och vicekungens död samtidigt skapade utan tvekan en kris. Vid denna tidpunkt, den elfte december 1866, fick Gujan Khan, en pashtunsk beriden polisman med ansvar för polisposteringen i Panipat i Karnal-distriktet, på något sätt kännedom om min förbindelse med mujahidarmén. Naturligt nog såg han detta som ett gyllene tillfälle till befordran. Han meddelade därför Karnals vicekommissionär detta i en lång rapport. Han uppgav att stadens numrardar i Thanesar, Muhammad Jafar, bistod mujahidarmén med pengar och män i den fruktansvärda strid som pågick vid gränsen. Så snart vicekommissionären fick kännedom om saken underrättade han telegrafiskt myndigheterna i Ambala-distriktet, under vilka staden Thanesar lydde. Omedelbart efter att angivaren hade gått därifrån begav sig en av mina polisvänner till vicekommissionärens bungalow. Efter att ha fått kännedom om den hemliga rapporten skickade han en polisofficer för att underrätta mig. Eftersom jag då hade somnat gick han därifrån i tron att han skulle meddela mig nästa morgon. Olyckligtvis hade polisöverintendenten, kapten Parson, redan innan min polisvän hann fram omringat mitt hus.”

(Tawarikh-i-Ajib, den bengaliska översättningen av ”Andamanfångens självbiografi”, s. 1–2).

Maulana Imamuddin

Maulana Imamuddin föddes i byn Hajipur (Sadullapur), under Sadar-polisen i Noakhali-distriktet i Bangladesh. I sin barndom reste han till Calcutta för att studera, och därifrån reste han till Delhi för att studera hos Shah Abdul Aziz Dehlavi. Under sin vistelse i Delhi fick han träffa Sayyid Ahmad Shahid. Men då tog han ännu inte emot hans andliga vägledning. Senare träffade han åter Sayyid Ahmad i staden Lucknow. Denna gång avlade han bayʿa hos honom och anslöt sig till mujahidarmén; en tid senare utnämnde Sayyid Sahib honom till sin khalifa.

När Sayyid Sahib reste till Hijaz för att utföra hajj tog Maulana Imamuddin avsked av sin murshid i Calcutta och reste till Noakhali för att träffa sin åldrige far. Därefter reste han tillsammans med sin yngre bror Alimuddin och trettio eller fyrtio andra personer till Hijaz, där de anslöt sig till Sayyid Sahibs karavan.

Efter hajj deltog han i jihadexpeditionen och blev Sayyid Sahibs följeslagare på Balakots slätter. Hans bror Alimuddin blev martyr i striden, och han återvände som ghazi. Efter katastrofen vid Balakot reste han till furstendömet Tonk på inbjudan av Tonks nawab, Waziruddaula. Nawaben lärde sig många saker av honom.

Sufi Nur Muhammad Niyampuri

Sufi Nur Muhammad var bosatt i Chittagong. Även om hans utförliga levnadsteckning inte är känd, var han en av Sayyid Ahmad Shahids främsta kalifer. Han anslöt sig i vederbörlig ordning till mujahidinkåren, utförde hajj som medlem av Sayyid sahibens följe och deltog till slut tillsammans med Sayyid sahib i jihadfälttåget. Efter slaget vid Balakot fick även han lyckan att bli ghazi.

Den berömde piren Shah Sufi Fateh Ali sahib från Västbengalen tog undervisning i tasawwuf hos Sufi Nur Muhammad och efterträdde honom. Sufi Fateh sahibs gravhelgedom ligger i Maniktala i Kolkata. Hans kalif och efterträdare var Maulana Shah Sufi Abu Bakr Siddiqi, bosatt i Furfura i Hooghly-distriktet.

Det tolfte kapitlet

Det första frihetskriget i det brittiska Indien

År 1857 började en våldsam, landsomfattande kamp mot britterna i hela Indien. Härskarklassen gav den namnet ”sepoyupproret”. Den kamp som sepoyerna, folket och mujahidinerna inledde 1857 skakade det brittiska styrets grundvalar i detta land. Ur härskarnas synvinkel kan den kallas ett ”uppror”. Men i verkligheten var detta en verklig frihetskamp mot främmande styre och exploatering.

Under de gångna två århundradena i Indien är tre historiska händelser särskilt minnesvärda. Dessa tre händelser inträffade åren 1757, 1857 och 1947. År 1757 ägde slaget vid Plassey rum. Genom konspiration, bedrägeri och förräderi segrade den listige Clive utan att ens utkämpa ett slag och gjorde slut på ett väl etablerat muslimskt styre i östra Indien. Fälttåget vid Plassey var resultatet av en gemensam konspiration mellan det engelska Ostindiska kompaniet och medelklasshinduerna. För detta ändamål hade Mir Jafar Ali ställts fram som en skärmfigur. År 1857 ägde slaget vid Plassey rum. Genom konspiration, bedrägeri och förräderi segrade den listige Clive utan att ens utkämpa ett slag och gjorde slut på ett väl etablerat muslimskt styre i östra Indien. Fälttåget vid Plassey var resultatet av en gemensam konspiration mellan det engelska Ostindiska kompaniet och medelklasshinduerna. För detta ändamål hade Mir Jafar Ali ställts fram som en skärmfigur. Kampen 1857 var sepoyernas och folkets kamp för att befria Indiens land från de godtyckliga brittiska härskarnas slaveriets bojor. Nittio år senare, 1947, var de indiska muslimernas kamp en kamp för att fördriva britterna och upprätta ett eget självständigt hemland i stället för att leva under ett styre av majoritetens hinduer. Muslimerna segrade i den sistnämnda kampen.

Det är inte avsikten här att förvanska den långa historien om frihetskampen 1857. Målet med denna artikel är endast att kortfattat nämna dess bakgrund, kampens viktigaste händelser och de främsta orsakerna till nederlaget.

Bakgrund

För att fastställa bakgrunden till denna kamp och dess orsaker måste vi rikta blicken hundra år tillbaka i historien. Efter slaget vid Plassey gick inte bara muslimernas politiska makt förlorad. Tillsammans med den hamnade även deras statliga ställning, ekonomiska situation, utbildning samt tahjib och tamaddun i fara. Under det muslimska styret kom engelska köpmän till Indien under förevändning att bedriva handel. För att få handelsmöjligheter brukade de köpmännen ödmjuka sig inför de muslimska kungarna och räkna dagarna i hopp om att vinna deras gunst. De muslimska kungarna gav dem, i en anda av generositet, fulla möjligheter att bedriva handel i detta land. Men de fortsatte gång på gång att missbruka dessa möjligheter. Därför blev det ibland nödvändigt att vidta stränga åtgärder mot dem. På så sätt tändes hos dem en hämndens eld mot de muslimska kungarna och det muslimska styret. De började planera att göra slut på det muslimska styret i landet och lägga beslag på spiran. Bränsle till denna plan levererades av den bengaliska hinduiska medelklassen.

Ödets ironi var att när samma engelska köpmän hade erövrat tronerna i Bengalen och Delhi började de betrakta Indiens tidigare herrar – tack vare vilkas gunst de hade kunnat sprida sitt handelsnät över landet – med hat och misstänksamhet. Eftersom de ansåg muslimerna vara ett hinder för sin territoriella expansion tillämpade de en politik av yttersta förtryck mot dem. Däremot började deras gunst och välsignelser strömma i hundra flöden över hinduerna.

De engelska härskarna antog en politik som ekonomiskt skulle krossa och utrota hela det muslimska samhället. Under muslimernas tid innehades huvuddelen av alla slags statliga tjänster av muslimer. Efter att engelsmännen blivit landets herrar började muslimerna gradvis drivas bort från tjänster inom alla förvaltningens grenar. Till slut blev regeringens offentligt deklarerade politik sådan att det i varje annons om en ledig tjänst särskilt angavs att ingen annan än en muslim fick söka. För det andra antog den engelska regeringen en konfiskeringslag och tog från muslimerna alla slags jordegendomar som de muslimska kungarna hade skänkt, såsom jagir, ayma, lakhraj, altamgha och madad-i-ma’ash, och förvandlade dem till tiggare på gatan. Bara i Bengalen konfiskerades minst femtiotusen lakhraj-egendomar, och genom Inam-kommissionen konfiskerades tjugotusen lakhraj-egendomar i Deccan. Regeringen tog orättmätigt de waqf-egendomar som tillhörde Haji Muhammad Mohsin och gav många lakh rupier i årlig inkomst i egen förvaltning, varigenom de rättmätiga innehavarna berövades dem. Till följd av dessa repressiva åtgärder från regeringens sida förstördes många gamla muslimska familjer, och många muslimska utbildnings- och välgörenhetsinstitutioner, såsom khanqah, madrasa och moskéer, försvann.

För det tredje berövades muslimerna genom Bengalis permanenta bosättning och solnedgångslagen alla zamindari-, talukdari- och arrenderättigheter samt annat sådant, som sedan fördelades bland hinduerna. Följden blev att de förnäma muslimska familjerna fördrevs. Sjuttiofem procent av bönderna i Bengalen var muslimer. Till följd av den permanenta bosättningen blev zamindarklassen hinduisk och ensam ägare till jorden. Bönderna blev helt beroende av dess gunst och godtycke. De hade endast tillstånd att bruka jorden; de hade ingen rätt eller äganderätt till den. De hinduiska zamindarerna började på olika sätt suga blodet ur undersåtarna. Genom ständigt höjda jordskatter, abwabi, selami, nazrana och olika slags avgifter höll böndernas ryggrad på att brytas. De hinduiska zamindarerna började med tvång ta ut skatt av muslimerna för skägg, moskéer, muslimska namn, religiösa högtider och annat liknande. Mot dessa övergrepp kämpade framstående män som Haji Shariatullah och Titumir. Dessa frågor har behandlats på vederbörlig plats.

För det fjärde hade muslimerna också förvisats långt från handelns och utbildningens områden. Handel och hantverksindustri gick under.

Abdul Maudud säger: ”Genom att skoningslöst krossa den inhemska hantverksklassen stoppades också produktionen av inhemska industrivaror. Därigenom återstod för de arbetande som enda försörjningsmöjlighet inget annat än att bruka jorden. Inom handeln uppstod dessutom, under beskydd av köpmannakungens faktorier, en ny klass av mellanhandsköpmän med titlarna baniyan, mutsaddi, munshi och diwan. Den mellanhandsklass som uppstod genom att ta kontroll över alla delar av utrikes- och inrikeshandeln blev också, av begär efter att njuta av sina egna förmåner, fientligt inställd till inhemsk industri och hantverk. Till följd av denna nya ekonomiska ordning skapades en ny jordägar- och mellanhandsklass; inte en enda av dem var muslim – muslimerna hade inte heller tillträde till detta samhälle, och denna klass var den breda folkresningens eller nationella uppvaknandets främsta fiende. Detta erkändes även av lord Bentinck –

”Det är sant att den permanenta bosättningen har många betydande brister, men genom den skapades en stor klass av rika jordägare med fullständig makt över folket. En stor fördel med detta är att om den styrande verksamhetens ostörda gång skulle störas till följd av en omfattande folkresning eller revolution, kommer denna klass alltid att vara beredd att i eget intresse upprätthålla det brittiska styret.”

-[Sepoyupprorets bakgrund, Abdul Mawdud (Shatabdi Parikrama), s. 62].

Om detta säger Abdul Mawdud—

”Det råder ingen brist på människor i detta land som stöder denna uppfattning. Så sent som häromdagen sade herr Qazi Abdul Odu­d, när han höll ett föredrag om folket i Bengalen vid Visva-Bharati: På den tiden märktes ingen påverkan av sepoyupproret i Bengalen, åtminstone inte i Kolkata, Bengalens hjärta. Harish Mukherjee, redaktör för Hindu Patriot, kommenterade upproret så här: Sepoyupproret var endast en handling utförd av vidskepliga sepoyer och hade inget som helst samband med landets undersåtar. Folket var lojalt mot och tacksamt gentemot den engelska regeringen, och deras trohet mot monarkin förblev orubblig.”

Herr Qazi säger vidare att ett gott bevis på att redaktören för Hindu Patriot hade rätt i sin bedömning av den allmänna uppfattningen i dåtidens Bengalen är att inte ens självständigt sinnade bengaler som Vidyasagar och Debendranath på den tiden visade något som helst intresse för sepoyupproret. …Sepoyupproret väckte ingen genklang hos de bildade bengalerna och berörde inte heller de obildade hinduiska bengalerna.” (Sepoyupprorets bakgrund, Abdul Mawdud, s. 58).

Både herr Qazis kommentar och redaktören för Hindu Patriots kommentar är riktiga. Med herr Qazis ”bengaler” och Harish Mukherjees ”undersåtar” avses den hinduiska befolkningen. Det är visserligen sant att den hinduiska befolkningen i hela Bengalen och Indien, med några få undantag, inte deltog i sepoyupproret, det vill säga Indiens frihetsrörelse. De hinduer utanför Bengalen som deltog i denna kamp fick sina intressen hårt angripna av den engelska regeringen. Varför skulle särskilt den hinduiska befolkningen i Bengalen göra uppror mot britterna? Det var ju den brittiska regeringen som hade etablerat dem i samhället; alla slags möjligheter och förmåner i landet hade öppnats för dem. På livets alla områden hade de fått muslimernas plats. De var de engelska herrarnas enda trogna vänner och välönskare. Muslimerna däremot betraktades som misstänkta och fientliga. Det är därför helt naturligt att Vidyasagar, Debendranath och den hinduiska befolkningen i egenskap av undersåtar skulle vara lojala mot och tacksamma gentemot den engelska regeringen och förbli orubbliga i sin trohet mot monarkin. Det var av denna anledning som endast Indiens muslimer, efter nederlaget i kampen, drabbades av britternas vrede; de dödades i stor skala, drevs bort från all sin fasta och lösa egendom och fick utstå fängelse, hängning och livstids straffarbete.

Sir Sayyid Ahmad Khan angav några orsaker till ”sepoyupproret” i sin skrift med titeln ”Risala Asbab-e Baghawat-e Hind”. Herr Sayyid var en brittiskt lojal statstjänsteman. När han tjänstgjorde i Bijnor bröt upproret ut. Rebellerna bröt upp fängelseportarna och plundrade livsmedel. Under denna tid räddade Sir Sayyid livet på många engelsmän som befann sig i fara.

Innan Sir Sayyid Ahmad beskrev orsakerna till upproret i sin skrift sade han att rebellerna inte hade anslutit sig till kampen i jihadens syfte. Enligt honom var de som höjde jihadets fana varken fromma eller lärda i de religiösa skrifterna. De var moraliskt fördärvade och berusade människor ur de lägsta klasserna (Depraved and filthy bacchanals). Ingen muslim, vare sig förr eller nu, har hållit med och håller med Sayyid Ahmad. Han gjorde naturligtvis kanske denna kommentar efter att ha sett det plundrande och dödande som ägde rum framför hans ögon. Men den revolutionära verksamheten under femtiosjuupproret låg utanför kontrollen för dem som under flera årtionden hade väckt jihadens inspiration bland muslimerna. Detta uppror leddes inte under någon central ledning. Massorna hade exploderat i ett våldsamt raseri mot britterna, och det var just dessa människor som utförde plundringarna och de bestialiska morden. Men från dem som under flera årtionden hade kämpat med en sann jihadisk hållning och inspiration finns inget enda exempel på ett sådant beteende.

Hur som helst, låt oss återvända till huvudfrågan. De orsaker till sepoyupproret som Sayyid Ahmad beskriver är följande—

1. Den våldsamma folkliga protesten mot kompaniets styre berodde på de kristna missionärernas verksamhet för att omvända människor. Alla hade den gemensamma uppfattningen att den engelska regeringen gradvis och med säkerhet skulle döpa landets invånare till kristendomen. I hemlighet drev de denna plan framåt, och på grund av folkets fattigdom och okunnighet skulle det så småningom omvändas till kristendomen. Anklagelsen mot dem spreds vitt och brett när ett stort antal föräldralösa barn under hungersnöden 1837 överlämnades till missionärerna för att uppfostras som kristna. År 1856 skickade en tjänsteman vid vicekungens residens i Kolkata, vid namn Edmund, ett brev till tjänstemän på alla nivåer inom kompaniet och pressade dem att överväga kristendomens sanningshalt. Dessutom utsattes de för påtryckningar att med hjälp av moderna transportmedel fullborda den indiska enheten på grundval av kristendomens andliga band. Detta förklarades som en allmän kallelse till dem som hade avfallit från sin religion, och misstanken bekräftades när det visade sig att missionärerna fick sina utnämningsbrev från regeringen och löner från statliga medel. Höga tjänstemän började frikostigt bidra ekonomiskt till missionsfonderna och inleda religiösa debatter med underordnade indiska tjänstemän. De tvingade lågavlönade tjänstemän att gå hem till sig och lyssna på kristen predikan. Missionärerna började öppet sprida skrifter bland allmänheten som innehöll oanständiga uttalanden om andra religioner. I enlighet med regeringens politik från 1854 började missionsskolor växa upp överallt som svampar ur jorden, eftersom alla missionsskolor skulle få statligt stöd. Statliga tjänstemän besökte ofta dessa skolor och uppmuntrade eleverna att läsa Bibeln genom att säga att de skulle belönas om de kunde besvara frågor enligt den kristna tron. I byskolorna undervisades endast urdu, medan arabiska och persiska hade strukits ur läroplanen.

2. Fångar från alla samhällen fick äta mat som tillagats i samma kök. Detta stred mot deras hävdvunna kastregler. Genom en lag år 1950 förklarades det att den som avsade sig sin religion skulle berövas arvsrätten, vilket var straffbart enligt lag. Därmed stod det klart för alla att denna lag uppmuntrade människor att anta kristendomen. Genom en lag från 1856 uppmuntrades änkenskapets omgifte. Detta innebar ett angrepp på hinduismen.

3. Den ockrande långivarklassens omättliga begär efter ekonomisk exploatering och dess överdrivna pålagor på undersåtarna drev många ädla familjer mot undergång och gjorde dem fientligt inställda till brittisk överhöghet. Införandet av stämpelsystemet för att söka rättvisa betraktades som att sälja rättvisa eller vägra rättvisa. I vissa provinser gavs domarna godtyckliga befogenheter.

4. Under kompaniets styre förstördes otaliga familjer genom konfiskeringen av lakh-eraj-egendomar. Den inhemska industrin och handeln förstördes, och landets ekonomi fördes till konkurs.

5. Som den sista orsaken säger Sir Sayyid att muslimerna hade avlägsnats från högre statliga tjänster. Det egentliga syftet var att genom konkurrensprov utse kompetenta personer till de statliga tjänsterna. Men de viktiga posterna fylldes av sådana personer som var av ”låg börd” (Low form), simpla och obildade (Vulgar) samt ohyfsade (ill-bed). Sådana personer kan inte vinna folkets respekt.

-(Muslim Separatism in India, Abdul Hamid, s. 2–4 och 6).

Sayyid Ahmad lade i slutet av sin skrift fram en lösning på detta uppror. Han säger:

”Lösningen på dessa svårigheter låg i att föra härskaren och de styrda närmare varandra genom att låta indiska medlemmar ingå i den lagstiftande församlingen, så att de lagar som antogs av detta organ tillgodosåg landets behov och inte bara var akademiska. Jag önskar inte gå in på frågan om hur Hindustans okunniga och obildade människor skulle kunna tillåtas att delta i den lagstiftande rådets överläggningar eller hur de skulle väljas ut för att bilda en församling likt det brittiska parlamentet. Detta är svårlösta frågor.” Ibid., s. 4).

–”Dessa konflikter kan lösas först när indiska medlemmar tas upp i den lagstiftande församlingen och förhållandet mellan de styrande och de styrda därigenom blir närmare. För att lagarna inte ska bli orealistiska och ineffektiva måste man garantera att de lagar som antas i den lagstiftande församlingen verkligen kan tillgodose landets behov. Jag vill emellertid inte ge mig in i frågan om hur Indiens obildade och oerfarna människor ska få möjlighet att delta i diskussionerna i den lagstiftande församlingen och hur de ska väljas in i en lagstiftande församling lik den brittiska parlamentet.”

Att förhållandet mellan de styrande och de styrda inte alls var gott, utan att den styrande klassen tvärtom såg landets invånare med förakt, framgår av ett exempel som Altaf Husain Hali återger i sitt verk ”Hayat-e-Javid”. År 1867 hölls en utställning i Agra, varefter guvernörens ”durbar” hölls. Distriktsmagistraten i Agra beordrade att européerna och indierna skulle ta plats åtskilda vid durbarn. En framstående indisk gäst såg en ledig plats och satte sig på en plats som var avsedd för en brittisk tjänsteman. Han beordrades genast att lämna platsen och sätta sig bland sina egna. Sir Sayyid kände sig djupt förolämpad av detta och blev oerhört vred över detta skamliga uttryck för rasdiskriminering. Det uppstod också ett häftigt ordbyte med en brittisk tjänsteman. En viss Thornhill blev alldeles ursinnig och började muttra ilsket: ”Ni uppförde er allra värst under upproret. Hur kan ni efter det förvänta er att få sitta på jämlika villkor med oss och våra kvinnor?” (Under sepoyupproret uppförde ni er på det mest avskyvärda sätt. Hur kan ni därefter förvänta er att få sitta tillsammans med oss och våra kvinnor på jämlika villkor?) Sayyid Ahmad lämnade mötesplatsen i vrede och förödmjukelse. Hans överordnade visade stort missnöje med detta, och han måste stå till svars för sitt handlande.

–(Muslim Separatism in India, A. Hamid, s. 6).

Av dessa redogörelser framgår det att orsakerna till att hela Indien år 1857 exploderade i våldsam vrede mot britterna var många och av skiftande slag. Årtiondenas samlade förbittring bröt ut som en vulkan år 1857. Den jihadiska inspiration som Shah Waliullah och shahmujahiderna hade väckt verkade som en tändsticka över en kruttunna. Revolutionselden flammade upp överallt. Människor anslöt sig frivilligt till kampen där de kunde. Trots att flertalet sepoyer inte hade någon verkligt islamisk karaktär, anslöt sig vanliga människor till dem – bönder, arbetare och många offentliga och privata tjänstemän. Kampen leddes inte under kontroll av något ideologiskt och centralt ledarskap. Dessutom strömmade många opportunister till denna rörelse. Därför bröts de islamiska principerna på vissa håll, och plundring samt onödiga massakrer ägde rum. Under profeten Mustafa (frid vare med honom) hade många krig och strider utkämpats; under de rätt vägledda kalifernas gyllene tid erövrades land efter land; Saladin Ayyubi och Nuruddin Zangi utkämpade det ena kriget efter det andra. Men ingenstans i dessa krig överträddes de islamiska principerna, mänskliga rättigheter kränktes inte, och orättvist eller omotiverat blodspillan förekom inte. Inte heller i Sayyid Ahmad Shahids fall kunde man se något principstridigt handlande hos hans invigda följare.

Vissa repressiva åtgärder från den brittiska regeringens sida påskyndade revolutionen. År 1843 tog den brittiska regeringen Sindh från emirerna. År 1849 införlivade Lord Dalhousie hela Punjabprovinsen i det brittiska imperiet. Dessförinnan hade kompaniregeringen stiftat en lag som upphävde arvsrätten för den adopterade sonen till en barnlös kung. Enligt denna politik, ”Doctrine of Lapse”, övertog Lord Dalhousie staterna Satara, Jhansi, Nagpur, Sambalpur med flera. Dessutom stoppade han de adopterade sönernas apanage i stater som Anjor och Karnataka. Efter kriget 1818 bodde den tronavsatte peshwan Bajirao II i Bithur nära Kanpur och fick ett årligt apanage på åtta lakh rupier. Efter hans död drogs apanaget in för hans adopterade son. När Dalhousie år 1850 stiftade en lag som gav nyomvända kristna arvsrätt till egendom, överlämnades en petition till generalguvernören mot lagen, undertecknad av sextiotusen invånare enbart i Calcutta, utan resultat. Därigenom uppstod en fast övertygelse hos folket att den brittiska regeringen ville omvända landets invånare till kristendomen. År 1856 införlivade Dalhousie orättmätigt Awadh, muslimernas sista självständiga rike, med det brittiska imperiet. Den olycklige nawaben av Awadh, Wajid Ali Shahs, alla fasta och lösa tillgångar, till och med de handskrivna böckerna i hans privata bibliotek värda två lakh rupier, såldes på offentlig auktion för att fylla kompaniets skattkammare. Ännu mer demonisk behandling och brutalitet utsattes zenanans begumor för. De tvingades ut ur zenanan, varpå deras värdefulla ägodelar förstördes och plundrades. I utbyte mot ett årligt apanage på tolv lakh rupier fördes den oskyldige nawaben till Calcutta och hölls inspärrad. Sir Charles Outram begav sig själv till Awadh för att genomföra denna djävulska handling. Han har erkänt att åsynen av detta grymma och barbariska dåd väckte djup vrede och sorg hos sepoyerna i hans egen livvakt. Dessa grymheter, dessa omänskliga handlingar och den omättliga imperialistiska expansionslusten förvandlade förtrycket och utsugningen till hjärtskärande klagan och nödrop, som skakade Indiens luft och mark och år 1857 tog form som en väldig revolution.

En detaljerad redogörelse för sepoyrevolutionen finns i Annals of the Indian Rebellion, i History of the Sepoy War av Sir J. W. Kaye och i History of the Indian Mutiny av överste J. B. Malleson. Ett tydligt förebud till revolutionen visade sig i januari 1857 i Barrackpore i dåvarande Bengalen. Den 22 januari meddelade kapten Wright vid musketärskolan i Dum Dum att sepoyerna var djupt upprörda och oroade över vilka ämnen som användes för att smörja de nya Enfieldgevärens patroner. Den 28 januari meddelade generalmajor Hearsey från Barrackpores militärförläggning den brittiska arméns generaladjutant att agitationen från motståndarna till änkegifte i Calcutta hade skapat föreställningen att sepoyerna skulle tvingas anta kristendomen och att det var av detta skäl som de nya patronerna till Enfieldgevären hade börjat delas ut. Patronerna innehöll en blandning av ko- och grisfett och skulle användas genom att bitas av. Detta skulle leda till att både hinduer och muslimer avföll från sin religion. Hearsey meddelade dessutom att tre bungalower hade bränts ner, däribland en kirurgs bungalow i Raniganj och telegrafkontoret i Barrackpore.

Den 11 februari meddelade Hearsey åter till den indiska regeringens sekreterare:

Vi lever i Barrackpore ovanpå en mina som är färdig att explodera.

Den 26 februari vägrade det 18:e regementet i Baharampur att använda patronerna under paraden. Överstelöjtnant Mitchell sade då i skarpa ordalag till sepoyerna att de skulle skickas till Kina och Rangoon om de inte använde patronerna. Sepoyerna blev ännu mer förbittrade och ansåg det bättre att dö i sitt hemland än utomlands. Som straff för denna olydnad fördes de från Baharampur till Barrackpore, där regementet upplöstes. Av de tusen sepoyerna i detta 19:e regemente var 409 brahminer, 250 rajputer, 150 muslimer och resten hinduer från de lägre kasterna.

De ställdes framför de uppställda kanonerna, avväpnades och fördes under bevakning av det 85:e europeiska regementet över Faltaghat. Avväpningen genomfördes den 31 mars.

Av detta framgår att det huvudsakliga och omedelbara skälet till sepoyernas uppror i Bengalen var att de tvingades använda patroner blandade med fett. De flesta av dessa sepoyer var högkastiga hinduer och brahminer.

Mot slutet av mars spreds under tiden nyheten att europeiska soldater, som anlände med fartygslaster till Barrackpore, var på väg för att kuva rebellerna. När Mangal Pandey, en sepoy i det femte kompaniet av det 34:e regementet, hörde detta tänkte han att tiden för deras undergång var nära. Nästan från vettet kom han då ut med ett vapen och sköt mot sergeanterna Hewson och Hearsey. Men han missade. Pandey dömdes till hängning. Den 6 maj avskedades det 34:e regementet i sin helhet.

Nyheten från Baharampur nådde Ambala i snabb takt. Där brändes förläggningarna ner. Under ledning av Nawab Ahmadullah Khan från Najibabad började upproret i Bijnor den 1 maj. Den 30 maj brände sepoyerna i det 48:e regementet de europeiska bostäderna i kantonen. I den direkta striden led Sir Henry Lawrences trupper ett svidande nederlag. De engelska soldaterna tvingades ta sin tillflykt till residenset, där de tillbringade tre månader under belägring.

Det finns goda skäl att anta att många scener ur frihetskampen 1857 fortfarande ligger bakom ridån. Sikandar Dara Shikoh säger:

Under ett avgörande skede av upproret installerades Birjis Qadr på tronen i Oudh genom den lärde Maulvi Ahmadullahs ansträngningar, och Begum Hazrat Mahal övertog i egenskap av förmyndare ansvaret för att övervaka landets styre.

Ahmadullah Shah och Hazrat kämpade med all kraft mot de brittiska trupperna. …Shah Sahib upprättade en ”islamisk regering” i Muhammadipur. Prins Firoz Shah och Rana Rao utsågs till denna regerings ministrar. General Bakht Khan utsågs till överbefälhavare.

…men Firoz Shah drömde själv om att bli kejsare. Därför kunde Ahmadullah inte stanna länge heller här. På inbjudan av Raja Baldev Singh begav han sig mot Goddi. En dag steg han, förledd av förrädare, upp på en elefant och blev i det läget martyrdödad av fiendens kulor. Hans huvud höggs av och hängdes upp i kotwali, medan kroppen styckades och brändes upp. Några dagar senare begravdes hans heliga huvud i stadsdelen Ahmadpur. Kungen (Baldev Singh) belönade mördaren av Ahmadullah Shah med femtiotusen rupier. – (Shatabdi Parikrama, s. 147–148)

Att Indiens kamp år 1857, efter att ha nått tröskeln till självständighet, slutade i nederlag berodde bland annat på några egenintresserade personers yttersta förräderi.

Den viktigaste fabriken för tillverkning av patroner till Enfield-gevären låg i Meerut. När 85 sepoyer ur tredje kavalleriet där vägrade att vidröra de nya patronerna, ställdes de inför krigsrätt och skickades den 9 maj till fängelset i bojor. Följande kväll genljöd hela trakten av skottlossning från sepoyernas folkmassor. De befriade de 85 kedjade sepoyerna ur fängelset och brände européernas bungalower. I detta avseende visade invånarna i staden och på huvudbasaren större aktivitet än sepoyerna. Sayyid Hasan Ali Berelvi var revolutionärernas ledare. Den samlade folkmassan och sepoyerna begick här ett ödesdigert misstag. Utan att bry sig om de två europeiska regementena, garnisonen och arsenalen begav de sig på natten mot Delhi.

De lyckades emellertid på något sätt tillryggalägga fyrtio miles och ta sig in i staden Delhi. Vid denna tid fanns i Delhi sammanlagt 35 000 indiska soldater i de tre infanteriförbanden nr 38, 54 och 74 samt i två kompanier, liksom 50 brittiska officerare. Klockan sju på morgonen begärde en grupp revolutionära kavallerister audiens hos Bahadur Shah. Kapten Douglas, residenten Fraser och magistraten Habbinson omkom när de försökte hindra dem. Klockan tre på eftermiddagen trängde revolutionärerna in på två platser i arsenalen. När chefen för krutmagasinet, löjtnant Willoughby, såg att situationen var hopplös, beordrade han Scully att sätta eld på kruthögen. Då började Qiyamat i Delhi. Med ett våldsamt dån flög krutmagasinet i luften. Omkring femhundra människor i närheten omkom och många brändes. Revolutionärerna blev då ursinniga och började anlägga bränder och plundra. De plundrade skattkammaren, lade beslag på 2 184 000 rupier och överlämnade dem till kejsarens förvar. På natten dånade tjugoen kanoner efter varandra, och på så sätt framfördes en kunglig salut till kejsar Bahadur Shah Zafar.

Den 12 maj red kejsaren själv på en elefant genom staden och såg till att marknadens butiker öppnades. Prinsarna skickades till stadens olika portar för att upprätthålla ordningen.

Den 16 maj meddelade några revolutionära sepoyer i ett förseglat hemligt brev kejsaren att hans läkare Hakim Ahsanullah och rådgivaren Nawab Mahbub Ali Khan var inblandade i en konspiration med britterna. De anklagade förnekade anklagelserna och sade att brevet var förfalskat. På så sätt blev kejsaren bedragen. Prinsarna utsågs till befälhavare för infanteriet och sonsonen Mirza Abu Bakr till befälhavare för kavalleriet. Prins Mirza Jawan Bakht utsågs till överste vesir. Hakim Ahsanullah planerade att avlägsna Mirza Abu Bakr från Delhi och ordnade så att han utsågs till befälhavare i Meerut. Den 31 maj besegrades hans trupper av britterna vid Hindanflodens strand på grund av brist på nödvändig ammunition.

Upprorets eld flammade våldsamt överallt. Indiska sepoyer gjorde uppror i Firozpur, Bareli, Kanpur, Jaunpur, Sitapur och andra platser. Alla europeiska soldater i Kanpur hade sökt skydd i två militärsjukhus. General Sir Hugh Wheeler fick den 6 juni veta att rebellerna skulle angripa deras skyddsställning. Nana Sahibs ”Safeda Kuthi” hade förvandlats till revolutionärernas högkvarter. Rådgivare var Azimullah Khan, befälhavarna Tika Singh, Tatya Tope, Jwala Prasad och Balrao. Baba Bhatt och Minabai tog över ledningen av nationalarmén. De europeiska kvinnorna och barnen fördes från ”Safeda Kuthi” till ”Bibighar”, medan överste Havelock begav sig mot Kanpur med det 64:e europeiska regementet. Vid Fatehpur drabbade de samman med Jwala Prasad. På slagfältet dödades general Renaud i en sammandrabbning med Balraos soldater. Berusade av segern blev de indiska soldaterna ursinniga och mördade skoningslöst kvinnorna och barnen som hölls i Bibighar. Azimullah Khan, djupt skakad av detta grymma och principlösa massmord, lämnade Kanpur och begav sig till Lucknow, där han anslöt sig till Maulvi Ahmadullahs mujahidstyrka. Han avled i Nepal.

Detta bevisar att de som hade invigts i jihadens lära på Allahs väg för att befria landet från utländskt styre höll sig borta från orättfärdiga mord och handlingar som stred mot principerna. De präglades av tålamod och gudsfruktan, och deras enda mål var att vinna Allahs välbehag. ”Bekämpa dem på Allahs väg som bekämpar er, men överskrid inte gränserna. Allah tycker inte om dem som överskrider gränserna”–

De försökte leva på ett sätt som hedrade detta Guds budskap.

Engelsmännen förhöll sig emellertid inte alls passiva. De började samla in soldater från olika platser. Européerna hämtades från Kina, Ceylon och andra områden, och gurkhasoldater från bergstrakterna. Tre arméer hämtades från Persien till Bengalen. De engelska soldaterna samlades på en höjd nära Delhi och upprättade där sin bas. Båda sidor började förbereda sig för det avgörande slaget. Den 29 maj anslöt sig några av de sikhiska soldaterna under kung Narendra Singh, som stod på engelsmännens sida, till revolutionärerna. Då började engelsmännen, genom att rota i historiens sophög, bedriva en skändlig propaganda för att få sikherna att återvända. I detta avseende blev förrädaren Rajab Ali engelsmännens hjälpare. Han försåg engelsmännen med hemlig information från kejsarens hov om kejsarens sida, och han ingick även en sammansvärjning med Hakim Ahsanullah.

Olyckligtvis drabbades Delhi av kraftiga regn. I staden uppstod brist på nödvändiga varor. Varorna blev dyra. Samtidigt upprättade engelsmännen en belägring runt Delhi och stoppade tillförseln av livsmedel och andra nödvändiga varor. Den 23 juni intog engelsmännen Sabzi Mandi. Under den första veckan i juli anlände general Muhammad Bakht Khan, befälhavare för Bareillyarmén, till Delhi med fyra infanteriförband, 700 kavallerister, 14 elefanter samt stora mängder pengar och vapen. Det totala antalet soldater i Delhi uppgick då till 90 000. Eftersom Wazirabadarsenalen hade plundrats av rövare uppstod emellertid brist på ammunition i fortet. I augusti förstördes krutfabriken plötsligt i en explosion. Alla misstänkte att Hakim Ahsanullah låg bakom detta. Men eftersom han redan hade flytt gick han inte att finna. Hakimens bostad plundrades däremot. Den 7 september placerades kanoner riktade mot alla Delhis portar på order av den engelske befälhavaren Wilson. Den 11 september började ett våldsamt bombardemang från dessa kanoner. Efter upprepade träffar av granater rasade Kashmiriporten slutligen samman. Den 18 september stängdes porten till Diwan-i-Khas. General Bakht Khan fortsatte att bekämpa fienden med gränslöst mod. Men överallt där Mirza Mughal ledde trupperna inträffade katastrofer. Stadsmuren bröts igenom på två ställen av engelsmännens granater. Fullständig oordning uppstod bland nationalarmén. Den 20 september sade general Bakht Khan till kungen: ”Överallt finns förrädarnas sammansvärjningar. Alla våra planer blir kända för fienden. Tusentals rohillaer är fortfarande beredda att offra sina liv. Kom ut, så samlar vi oss på nytt och vinner kriget.”

Men eftersom Mirza Elahi Bakhsh och begum Zinat Mahal inte samtyckte avslog kungen general Bakht Khans vädjan. Bakht Khan begav sig då till Ayodhya och anslöt sig till Ahmadullahs armé, varefter han deltog i striderna vid Lucknow och Shahjahanpur. Men när katastrofens mörka skugga sänkte sig överallt begav han sig med brustet hjärta till Nepals dalar, där han drog sitt sista andetag.

Det var genom förrädarna Hakim Ahsanullah Khan, Sheikh Rajab Ali och Mirza Elahi Bakhshs spioneri som kejsar Bahadur Shah, begum Zinat Mahal och prins Jawan Bakht tillfångatogs av kapten Hodson. Tre prinsar tog sin tillflykt till Humayuns mausoleum. När den människoätande demonen Hodson förde dem därifrån som fångar sköt han dem själv till döds på vägen. För att sprida skräck hängdes deras lik offentligt framför kotwali-polishuset. Därefter förvandlade engelsmännen Delhi till en fruktansvärd kyrkogård. Stadens huvudgator fylldes av de oskyldiga invånarnas döda kroppar.

För att slå ned revolutionen började de överallt bedriva ett djävulskt blodbad. I revolutionens centra Aligarh, Allahabad, Lucknow, Bareilly, Kanpur, Fatehpur, Jhansi, Gwalior, Danapur, Chota Nagpur med flera inledde de omänsklig förföljelse och massakrer.

Så snart sepoyerna i Chittagong inledde revolutionen flydde engelsmännen genom skogarna och räddade sina liv. Sepoyerna plundrade utan motstånd skattkammaren, befriade fångarna, brände ner militärförläggningen och sprängde krutförrådet, varefter de via vattenvägarna begav sig mot Sylhet och bergen.

Tidigt på morgonen den 22 november utspelade sig en brutal händelse i Dhaka: engelsmännen anföll plötsligt Lal Qila. Där utkämpades en våldsam strid med revolutionärerna. Till slut flydde revolutionärerna genom att simma över floden, medan de som greps fördes till Andagharfältet (nuvarande Bahadur Shah-parken), Sadarghat, Lalbagh och Chowk Bazaar och där hängdes.

En militärkommission som tillsattes på Sir John Lawrences order ställde kejsar Bahadur Shah inför rätta. Anklagelsen mot honom var att han hade utropat sig själv till Indiens kejsare och fört krig mot den brittiska regeringen. Det är historiens grymma ironi att husets herre blev en rövare och rövaren blev husets herre. Det historiska faktumet är att Ostindiska kompaniet genom ett avtal undertecknat år 1765 erkände Indiens kejsare som den högsta maktens innehavare. Därefter slöts inget ytterligare avtal mellan kompaniet och kejsaren. I själva verket var alltså kejsar Bahadur Shah den dåvarande Indiens verklige rättmätige härskare, medan det var Ostindiska kompaniet som hade begått förräderi och gjort uppror mot den kungliga myndigheten. Det som alltså var en kamp för att försvara friheten och suveräniteten kallade de styrande egenintressenas företrädare för uppror. Genom militärkommissionens dom försvann det sista spåret av flera århundradens muslimska styre i Indien för alltid.

Denna frihetsrörelse i Indien misslyckades huvudsakligen av följande orsaker:

Ett – I jämförelse med engelsmännens moderna och överlägsna vapen var upprorsmännens vapen gamla och otidsenliga.

Två – Det rådde brist på enighet och disciplin bland de inhemska soldaterna.

Tre – Även om upproret spontant började överallt i det väldiga området från Chittagong, Dhaka, Barrackpore och Berhampore ända till Delhi, saknade de ett centralt ledarskap. Det fanns inte heller någon ömsesidig förbindelse mellan dem.

Fyra – Några förrädares verksamhet ledde till katastrof för upprorsmännen. All slags hemlig information om upprorsmännen överlämnades till fienden, och när det kom till det avgörande ögonblicket sprängde förrädare krutförråden två gånger, varpå de inhemska soldaterna drabbades av brist på ammunition.

Fem – Många av de inhemska soldaterna saknade en föredömlig karaktär. Många oönskade personer anslöt sig till upprorsmännen i syfte att plundra och begå orättmätiga mord. Därtill kom den ömsesidiga misstron mellan hinduer och muslimer.

Sex – Makterna i Hyderabad, Gwalior, Nepal och bland sikherna var så gott som passiva eller stod på engelsmännens sida.

Sju – de inhemska soldaterna hade inget annat ädelt ideal än att driva bort engelsmännen. Redan sedan Sayyid Ahmad Shahids tid hade vissa personer väckt jihadens anda bland muslimerna i detta land, men revolutionen bröt ut innan de hade fattat något välplanerat beslut, och denna revolutionära verksamhet låg utanför deras kontroll.

Även om denna frihetsrörelse tillfälligt misslyckades, fick den mycket långtgående följder. Det är sant att några djävulska handlingar begicks på olika platser av de förvirrade inhemska soldaterna under kriget. Men den djävulska hämnd som engelsmännen utkrävde har lagt till ett stort skamligt kapitel i mänsklighetens historia. Muslimernas mujahider fortsatte ändå sin kamp mot engelsmännen i ytterligare ett årtionde.

Det stilla och fredliga tillstånd som rådde i Indien efter 1860-talets slut kan beskrivas som en gravplatsens tystnad. Dåtidens indiska muslimer gjordes ensamma ansvariga för frihetsrörelsen. Därför plågades det muslimska samfundet av britternas rasande vrede, förtryck och hänsynslösa förföljelse. Från det avlägsna Bengalen till gränsområdet sänkte sig gravplatsens tysta, orörliga och mörka skugga över det muslimska samfundet genom massgripanden av muslimer, fängslanden och avrättningar, deportationer samt konfiskering av lös och fast egendom. Trots detta var denna tystnad militär. Det lysande frihetsideal som muslimerna hade lyft fram under sin långvariga kamp blev inskrivet med outplånliga bokstäver i historiens sidor. Det var detta stora ideal som senare väckte Indiens folk till liv. Som följd därav lyckades Indiens folk, nittio år efter 1857, för alltid bryta de bojor som det engelska slaveriet hade lagt på dem.

Det är emellertid obestridligt att Indiens muslimska folk, efter att Sayyid Ahmad Shahids kamp, Faraizi-rörelsen och Titu Mirhs kamp, frihetskampen 1857 och den senare brittiskfientliga kampen vid gränsen hade slutat i misslyckande, ställdes inför yttersta misär och svåra tider. Under denna svåra tid bidrog Sir Sayyid Ahmad Khans insatser särskilt till att lindra muslimernas lidande.

Trettonde kapitlet

Sir Sayyid Ahmad Khan

Som tidigare har nämnts var Sir Sayyid Ahmad Khan anställd i en hög befattning under den brittiska regeringen. Han hade kommit till övertygelsen att ett välordnat brittiskt styre hade etablerats i Indien ovanpå det moguliska imperiets ruiner. Britterna var också många gånger överlägsna muslimerna i modern vetenskap och kunskap samt i modern krigskonst. Att plötsligt driva bort dem från detta land var ingen lätt sak. Under sådana förhållanden skulle det för muslimerna vara liktydigt med självmord att gå till strid mot dem. Han stödde britterna i frihetskriget. Men när britterna lade hela skulden för frihetskampen (eller upproret, som de kallade den) enbart på muslimerna och utsatte dem för ett ursinnigt och omänskligt förtryck, blev han djupt bedrövad. Genom sina berömda pamfletter med titlarna ”Asbab-i-Baghawat-i-Hind” och ”Indiens muslimer” försökte han mildra britternas rasande vrede mot muslimerna. Han angav muslimernas efterblivenhet inom västerländsk kunskap och vetenskap som orsaken till deras förfall. Hans budskap var: ”Befria först roten från sjukdom. Då kommer trädet att växa.” År 1865 grundade han i Ghazipur ett översättningssällskap. Genom detta sällskap översattes och publicerades många utländska böcker.

Hans främsta bidrag till det muslimska samfundets utveckling var att han år 1875, efter förebild av universiteten i Cambridge och Oxford, grundade Aligarh Muhammadan Oriental College. Där ordnades även religiös undervisning vid sidan av västerländsk kunskap och vetenskap. På den tiden fanns ingen religiös undervisning i de statliga engelska skolorna, och därför tvekade muslimerna att skicka sina barn dit. Genom Aligarh College undanröjdes detta hinder för att få en modern utbildning.

Genom grundandet av detta college byggde Sir Syed Ahmad upp en rörelse för reformering av det muslimska samhället och spridning av utbildning; den blev känd som ”Aligarh-rörelsen”. I denna muslimska renässansrörelse deltog bland andra skalden Hali, Muhsin-ul-Mulk, Nazir Ahmad och Chiragh Ali, och de förde rörelsen framåt.

Som ett skydd för muslimska intressen krävde Sir Syed Ahmad ett separat system för statliga nomineringar av muslimer till de självstyrande institutionerna. Han sade att om ett system med allmänna gemensamma val infördes i dessa institutioner skulle muslimernas intressen trampas under fötterna. Den 12 januari 1883 sade han inför generalguvernörens råd, till stöd för ett separat nomineringssystem för muslimer: ”Genom ett system med allmänna gemensamma val representeras endast majoritetens åsikter och intressen. I ett land där endast ett folk och en religion bor är detta system godtagbart. Men i Indien bor olika folk; vissa utgör majoritet och andra minoritet, och mellan dem råder skillnader i kast och religion. Under sådana förhållanden måste införandet av gemensamma val få skadliga följder. Om detta system införs kommer minoriteternas intressen att trampas under fötterna av de talrikare folken. Därigenom kommer folkhat och religionshat att anta en allvarlig omfattning. Regeringen måste själv hållas ansvarig för detta.”

Hans välgrundade förslag öppnade dörren till nya överväganden för det muslimska samhället, och förslaget blev verklighet – tjugosex år senare. Den 1 oktober 1906 överlämnade en delegation bestående av 36 framstående indiska muslimer, under ledning av Aga Khan, ett memorandum till Indiens generalguvernör Lord Minto med krav på ett separat valsystem. Kravet erkändes genom Morley-Minto-reformerna 1909. Detta gjorde Indiens hinduiska majoritetssamhälle rasande. Den indiska nationalkongressens uttalade politik var nämligen enhetsnationalism. På grund av detta fortsatte ordstrider och bitterhet mellan hinduer och muslimer under många år. Slutligen hölls 1916 kongressens och Muslimska ligans årsmöten i staden Lucknow. Efter diskussionerna undertecknade de behöriga representanterna för de båda organisationerna ett avtal på grundval av sina beslut. Detta kom att kallas det historiska Lucknowavtalet. Avtalet godkändes formellt av Kongressen och Muslimska ligan. I Lucknowavtalet erkändes muslimernas rätt till separata val vid valet av medlemmar till lagstiftande församlingar. På så sätt accepterade den hinduiska Kongressen tvånationsteorin i Indien i stället för enhetsnationalism, vilket utgjorde den viktigaste grunden för Pakistans grundande 1947.

Man behöver kanske inte hålla med om varje princip och varje uttalande av Sir Syed Ahmad, men redan då hade han, med sin skarpa politiska framsynthet, varnat Indiens muslimer för att ansluta sig till Kongressen och sagt att Kongressen endast skulle företräda hinduiska intressen i Indien och att muslimernas intressen skulle ignoreras. Även om sådana muslimska tänkare som Maulana Muhammad Ali och herr Muhammad Ali Jinnah till en början inte insåg sanningen i Sir Syeds varning, blev den senare lika tydlig för dem som dagens ljus. Därför väcktes en drivkraft till en separat nationalitet bland muslimerna, och det muslimska tänkandet fortsatte i denna riktning. Man måste därför säga att Sir Syed Ahmad långt tidigare hade gett indiska muslimer den ledande tanken för att överleva som ett separat folk.

Delningen av Bengalen

Innan vi diskuterar delningen av Bengalen och dess följder behöver vi känna till vilken ställning hinduer och muslimer hade på den politiska arenan i Bengalen och i hela Indien under 1900-talets sista fjärdedel. Efter 1857 hade såren på hela den muslimska samhällskroppen ännu inte läkt, och blodet rann fortfarande ur dem. Indiens hinduiska samhälle hade helt anammat västerländsk utbildning och västerländska idéer och tillgodogjorde sig alla de möjligheter och förmåner som den brittiska regeringen erbjöd. Genom att skaffa sig kunskaper i engelska och ta statliga tjänster hade de etablerat sig starkt på kontor och i domstolar. De hade haft en nära vänskap med den brittiska regeringen ända sedan kompanistyret. Båda parter behövde fördjupa denna vänskap för att effektivt kuva det revolutionära muslimska folket. Britterna höll muslimerna ansvariga för Faraizi- och Titumirs rörelser i Bengalen, Sayyid Ahmad Shahids rörelse samt Indiens första frihetsrörelse genom sepoyupproret 1857 och liknande händelser. Därefter började de förfölja muslimerna enligt en plan att fullständigt utrota dem eller göra dem oförmögna för all framtid. Den andra Patna-rättegången, som betecknades som antibrittisk, avslutades i slutet av 1871 eller 1872.

Regeringen arresterade och åtalade sju personer enbart på grundval av en osammanhängande rapport från chefen för underrättelseavdelningen, herr J. H. Ralley. …Fem av de anklagade dömdes till livstids deportation till en straffkoloni, och all deras lösa och fasta egendom konfiskerades.

(Mohammad Waliullah: Vår frihetskamp, s. 153)

I ett sådant kritiskt skede i Indiens muslimska historia trädde Sayyid Ahmad Khan fram. Han insåg att en konflikt med britterna inte skulle gagna muslimerna utan i stället skada dem. Hinduerna hade gjort stora framsteg inom utbildning, anställningar, handel och näringsliv. Muslimerna måste skaffa sig utbildning, särskilt i engelska språket samt modern kunskap och vetenskap, innan de kunde ge sig in i livets kamp. Enligt honom var muslimernas omedelbara plikt att vinna en etablerad ställning i samhället genom att visa lojalitet mot regeringen. Därför betonade Sayyid Ahmad särskilt vikten av att muslimerna genom engelskan tillägnade sig modern kunskap och vetenskap, och genom hans hängivna insatser grundades 1877 English Public School, Muhammadan Anglo-Oriental College (M.A.O. College). År 1886 grundade Sayyid Ahmad Muhammadan Educational Conference och gav därigenom muslimerna på subkontinenten den första möjligheten att uttrycka sina tankar.

Arya Samaj

Å andra sidan grundade Dayanand Arya Samaj i Bombay 1857. Senare flyttades dess huvudkontor till Lahore. Dayanand inledde en kampanj för att skydda kor i Indien och bildade i detta syfte en förening.

Arya Samaj skickade en omfattande petition till regeringen med krav på att ko-slakt skulle förbjudas i landet. Han uppmanade det hinduiska samhället att återvända till den forntida vediska tron och bedrev en kraftfull kampanj för att utrota främmande religioner som islam och kristendomen. Hans uppmaning till kamp – ”Indien åt indierna” – fick väldiga politiska följder.

-(A Hamid, Muslim Separatism in India, s. 27; Farquhar, Modern Religious Movement in India, s. 205)

För muslimerna var situationen ännu värre. Även om det av politiska skäl rådde en nära vänskap mellan hinduerna och den brittiska regeringen, var inställningen mellan härskare och undersåtar helt annorlunda. Sir Bampfyde Fuller skriver i en bok om sina personliga erfarenheter: ”En del engelsmän som kom till Indien hade till och med glömt de elementära reglerna för ett artigt uppförande. I engelsmännens sällskapslokaler, restauranger och klubbar var indier förbjudna att komma in. I Kanpur hade man anlagt en park till minne av de engelsmän som dödats under sepoysupproret, och ingen indier fick komma in där. På de platser där engelsmän brukade vistas var det farligt för indier att röra sig. Deras hat och fientlighet mot indierna hade nått sådana ytterligheter att de ofta utsattes för brutal behandling och till och med dödades. Förövarna straffades inte alls, eller också begränsades straffet till ett mycket ringa bötesbelopp. För dem hade indiernas liv inget värde. Det finns också exempel på att anklagade utan rättegång sköts ihjäl eller dömdes till döden. Även officerarnas övergrepp i detta avseende ignorerades. Sir Bampfylde antecknar också i sin dagbok att när han färdades på en gata i Kanpur piskade distriktets myndighetschef förbipasserande för att få dem att lämna vägen.”

-(Sir Fuller Bampfylde: Some Personal Experiences, s. 56, Muorag, London 1930; A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 28)

Indiska nationalkongressen

Många sådana små och stora, isolerade händelser inträffade, vilket ledde till att ett dämpat missnöje mot britterna började sjuda. Vid denna tid, år 1885, bildades Indiska nationalkongressen. Det märkliga var att kongressens grundare var en pensionerad engelsk civil tjänsteman vid namn ”Allan Hume”. Han var inte bara kompetent utan också ägare till betydande ekonomiska tillgångar. Lika helhjärtade som hans ansträngningar att bilda kongressen var, hade den också välsignelse av den dåvarande vicekungen i Indien, Dufferin. Herr Hume stannade kvar i Indien efter sin pensionering från Bengal Civil Service och insåg behovet av en allindisk organisation för att uppnå politiska framsteg genom samhällsreformer i Indien. I detta syfte vädjade han genom ett öppet brev till de utexaminerade vid Calcuttauniversitetet om enhet och organisation. Han betonade att regeringen stod långt från folket och därför hade misslyckats med att lösa landets ekonomiska problem. Det var landets invånare själva som måste genomföra återuppbyggnaden; det kunde inte göras av utlänningar. Vid kongressens andra årsmöte tog guvernören i Madras emot delegaterna som gäster vid en eftermiddagste-bjudning. I kongressens tidiga skede fanns det alltså ett nära samband mellan kongressen och regeringen. Kongressens grundläggande mål kan förstås utifrån de två oomstridda ledarna Bal Gangadhar Tilaks och Surendranath Banerjees politik och ideal.

Bal Gangadhar Tilak

Efter högre studier vid Bombays universitet trädde Bal Gangadhar Tilak under 1880-talet in på journalistikens och politikens områden. Under rörelsen mot delningen av Bengalen såg man honom i politikens främsta led. Han var en skicklig politiker. I stället för opposition genom parlamentariska metoder trodde han på principen om direkt kamp (Direct Action). Han återupplivade den krigsälskande marathiska folkgruppens religiösa och politiska traditioner och förde in dem i kongressen.

-(C.Y. Chintamoni India Politics Since the Mutiny, p. 81, Andhara University, Waltar-1937; A Hamid Muslim Separatism in India, p.29)

Under 1860-talet gick Surendranath Banerjee med i civilförvaltningen. Några år senare avskedades han från tjänsten och började arbeta som journalist. Han hade sedan länge insett att hinduisk nationalism inte kunde vinna någon styrka om den inte övergav sin sekulära form. Därför utvidgade han redan flera år tidigare verksamheten inom sällskapet för motstånd mot koslakt och ordnade författandet, publiceringen och distributionen av särskilda sånger för firandet av Ganapati-festivalen. Dessa sånger var fyllda av teman om det historiska ”blodiga kriget mellan hinduer och muslimer” och om ”ankomsten av dagen för uppgörelse”. Han väckte ett aggressivt hinduiskt klassmedvetande. Även om Tilaks sällskap för motstånd mot koslakt ursprungligen grundades i Deccan, spred sig dess verksamhet över hela landet. Propagandagrupper började distribuera flygblad med titeln ”Kons klagan” i städer och byar över hela landet. Vid offentliga möten antog hinduer resolutioner mot koslakt, och genom tidningarna fortsatte detta att skapa upprördhet bland folket. Följaktligen uppstod hindu-muslimska sammandrabbningar på olika platser.

-(A Hamid Muslim Separatism in India, pp.45,48)

När en sådan spänd situation rådde över hela landet övertog Lord Curzon år 1899 ämbetet som Indiens vicekung. Det bör nämnas att Brittiska Indiens huvudstad vid denna tid var Calcutta. Under de första åren var Curzon omtyckt av de bengaliska hinduerna. Men när han lade alltför stor vikt vid effektivitet inom förvaltningen och ägnade sig åt att höja förvaltningens standard genom att undanröja inkompetens, korruption och pliktförsummelse, började egenintresserade kretsar i stället för att lovprisa och hylla honom kritisera och fördöma honom. Curzon genomförde många förändringar och utvidgningar inom förvaltningen. Även om alla inte behagade, accepterades de utan invändningar. Men hans delning av Bengalen gjorde reaktionärerna ytterst rasande.

Delningen av Bengalen var den mest fruktbärande åtgärden i Curzons förvaltning. Trots detta fick den olyckliga följder: den förändrade den framtida politiska utvecklingen i Indien och skapade hat, fientlighet och misstro mellan hinduer och muslimer. Den muslimska folkgrupp som under en tid hade hållit sig borta från den politiska arenan fick åter ett politiskt medvetande. Det råder därför inget tvivel om att delningen av Bengalen intar en mycket viktig plats i indisk politik.

Nu behöver vi med ett opartiskt perspektiv diskutera vad den egentliga orsaken till delningen av Bengalen var och varför den upphävdes efter ett halvt decennium.

Delningen av Bengalen genomfördes av välordnade och resultatinriktade administrativa skäl. Bengalen var då den främsta provinsen i Brittiska Indien. Bihar och Orissa ingick i denna provins. Dess areal var 179 000 kvadratmil och befolkningen uppgick till 79 000 000. En så stor provins stod under en löjtnantguvernörs eller guvernörs styre. Att administrera en så stor provins på ett välordnat sätt, upprätthålla lag och ordning samt ägna uppmärksamhet åt utvecklingen i alla områden var helt enkelt omöjligt. Eftersom Bengalis östra delar var rika på floder och saknade kommunikationsmöjligheter kunde löjtnantguvernören inte övervaka detta område. Under löjtnantguvernörens femåriga ämbetsperiod fanns det inte ens ett tillfälle att besöka området, och därför var denna del ytterst försummad och underutvecklad. (A.R. Mallick, Partition of Bengal, s. 2; M. A. Rahim: De bengaliska muslimernas historia, s. 201).

När den undersökningskommitté som tillsatts för att utreda orsakerna till hungersnöden i Orissa under 1860-talet redogjorde för dessa, konstaterade den att den administrativa misskötseln i den vidsträckta provinsen Bengalen var orsaken till hungersnöden. Bengalis guvernör William Grey klagade 1867, och Sir John Campbell 1872, över att det var mycket svårt för en enda person att administrera en så stor provins. Därför ställdes Sylhet, Cachar och Goalpara under en chefs­kommissionärs styre. Trots detta förblev Bengalis areal enorm, vilket skapade svårigheter för administrationen. Återigen, 1892 och 1896, föreslogs det från officiellt håll att en ny provins skulle bildas av Assam samt Chittagongdivisionen och distrikten Dhaka och Mymensingh i Östbengalen. När Lord Curzon i slutet av detta århundrade övertog ämbetet som vicekung lades detta förslag fram för honom.

Innan Lord Curzon började överväga detta förslag riktades hans uppmärksamhet mot ytterligare en allvarlig fråga. Sir Andrew Fraser, chefs­kommissionär i Centralprovinserna, föreslog att eftersom oriya användes i domstolen i Sambalpur, som lydde under Centralprovinserna, trots att språket inte användes i hela provinsen, skulle hindi användas i stället för oriya, eller också skulle Sambalpur förenas med Orissa. Det bör nämnas att Orissa var förenat med Bengalen. Det föreslogs även att hela Orissa annars skulle skiljas från Bengalen och införlivas med Förenade provinserna.

Å ena sidan besvärade förslagen från Bengalis guvernörer om att minska provinsens areal Lord Curzon, och å andra sidan Sir Andrew Frasers förslag. Han var själv sysselsatt med att försöka införliva Berar med Brittiska Indien. I maj 1902 lät han följande kommentar skrivas in i sekretariatets akt: frågan om Berar kunde övervägas tillsammans med problemet rörande Bengalen.

Efter diskussionerna lades ett förslag fram om att förena hamnen i Chittagong med Assam. Som argument anfördes att detta skulle minska den administrativa bördan för Bengals regering, avlägsna de brister och missförhållanden som kunde konstateras i administrationen av distrikten i Östbengalen, samt tillgodose Assams oumbärliga behov av en sjöväg genom att Chittagong införlivades. År 1903 godkände Lord Curzon förslaget och underrättade Indiens minister. Därefter iakttog han folkets åsikter och reaktioner i frågan. Han insåg tydligt att folket på intet sätt skulle acceptera att Östbengalen införlivades med Assam.

Därefter reste Lord Curzon till England och återvände till Bengalen i början av 1905. Under hans frånvaro antogs planen att bilda ett utvidgat Assam. Efter Curzons återkomst lades planen fram för Indiens minister Brodrick. Brodrick gav den planerade nya provinsen namnet Eastern Bengal and Assam (Östbengalen och Assam).

-(A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 51–52)

Även om delningen av Bengalen var till stor välsignelse för det muslimska samhället, som hade blivit sargat och förött av många motgångar, hade de inte gjort någon som helst insats för den. Den stora nytta som efter delningen av Bengalen var på väg att komma dem till del var helt oväntad för dem. Det var de styrande som planerade delningen av Bengalen för att göra administrationen enklare, snabbare, mer effektiv och bättre, så att även den försummade och underutvecklade östra delen av Bengalen skulle kunna dra nytta av dess goda resultat. Inte muslimerna. Orsakerna var synnerligen rättmätiga och var följande:

För det första var detta område underutvecklat i alla avseenden. De hinduiska zamindarerna exploaterade områdets bondebefolkning och förslösade de pengar de hade utvunnit genom denna exploatering på ett liv i lyx i Kolkata. De visade yttersta försummelse och likgiltighet inför folkets utbildning, välbefinnande, bekvämlighet och ekonomiska möjligheter. Staden Kolkata och västra Bengalen steg successivt mot utvecklingens höjder. Även förvaltningssystemet var bristfälligt. Därigenom drevs den östra delen mot fördärvets rand. Eftersom området var rikt på floder plundrade pirater utan hinder båtresenärernas ägodelar, och inga åtgärder kunde vidtas för att förhindra detta. Polisstyrkan var otillräcklig och svag, vilket gjorde att anarki och oordning rådde i alla delar av samhället. Provinsens styrande hade avsagt sig ansvaret för att administrera detta område, och all deras tid och möda ägnades åt Kolkata. De blev rädda och oroliga bara av att höra talas om den östra delen och betraktade en förflyttning dit som ett straff i form av landsförvisning.

Delningen av Bengalen genomfördes för att lösa de ovan beskrivna problemen. Den nya provinsen bildades av Assam samt norra och östra Bengalen, och dess areal uppgick till 106 500 kvadratmil, varav två tredjedelar av befolkningen var muslimer. Provinsen blev alltså en provins med muslimsk majoritet. Bildandet av den nya provinsen tillkännagavs den 20 juli 1905, och arbetet inleddes den 16 oktober. Den nya provinsens förste guvernör, Sir Bampfylde Fuller, anlände till Dhaka den första dagen och hamnade i en besvärlig situation. Muslimerna hälsade den nye guvernören varmt välkommen, medan hinduerna demonstrerade mot honom. De vägrade att enligt sedvanlig ordning framföra lyckönskningar till den nye guvernören. En rasande folkmassa angrep tre engelska kvinnor när de färdades längs vägen.

(Fuller, Some Personal Experiences, s. 126; A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 53)

Hinduiska Bengalen antog ett hätskt uttryck till följd av delningen av Bengalen. Hinduernas samhällsskikt beskrev den först som ett angrepp på den ”nationella enheten”. Därefter gav de den olika förklaringar, såsom att den var ”straffet för att de lett den politiska rörelsen”, ”regeringens partiskhet till muslimernas fördel” och slutligen ”upprättandet av muslimsk överhöghet”. Över en natt inledde hinduerna en rörelse mot delningen av Bengalen. Med upphetsande uttryck som ”nationen har delats i två”, ”det heliga Bengalen har styckats itu” och ”en ondskefull sammansvärjning mellan den brittiska regeringen och de förrädiska muslimerna” började det hinduiska samhället i Bengalen förgifta luften och atmosfären i hela landet.

Hinduiska jurister väckte frågan om dess rättsliga giltighet, medan den bengaliska litteraturens företrädare började sprida att ett svårt slag hade riktats mot det bengaliska språket och den bengaliska litteraturen. Hela det hinduiska Bengalen började komma med sådana vanvettiga påståenden.

Vad var orsaken till denna osakliga och orealistiska propaganda? Varför inleddes plötsligt detta angrepp och dessa olämpliga uttalanden mot muslimerna? Det verkliga förhållandet var att de etablerade intressena hade blivit hotade och råkat i obalans genom delningen av Bengalen. Den numerära överlägsenhet som hade gjort det möjligt för de bengaliska hinduerna att etablera ett monopol över arbeten och försörjningsmöjligheter i båda delarna av Bengalen gick förlorad till följd av delningen. I det nya Bengalen blev muslimerna majoritet. Muslimerna i östra Bengalen befriades från den majoritet av hinduer som hade underordnat och besegrat dem, och hos dem väcktes hoppet att de nu skulle ha rätt att göra sin röst hörd i lokala frågor. Den samtida författaren Sardar Ali Khan säger: ”Allt detta oväsen och den patriotiska rörelse som plötsligt uppstod över en natt har inget samband med fosterlandets eller Indiens välfärd. I en provins där hinduerna är en tydlig minoritet har denna rörelse inget annat ädelt syfte än att bevara deras klassdominans.” (Sardar Ali Khan, India of Today, s. 62. Bombay, Times Press, 1908)

Surendranath Banerjee, en av ledarna för rörelsen mot delningen av Bengalen, säger—

Tillkännagivandet av Bengalis delning kom som ett plötsligt blixtnedslag. Den 16 oktober, då det nya Bengalen (Östbengalen och Assam) inleddes, höll hinduerna i Calcutta en nationell sorgedag. Den dagen bar de svarta sorgband, smorde aska på huvudet, avstod från mat och dryck och tågade under olika protestrop till Ganges för att bada. På eftermiddagen samlades de till ett folkmöte och svor att få Bengalis delning upphävd.

Mohammad Waliullah säger i sin bok Vår frihetskamp: ”Vid den tid som här avses stod Bengalen, Bihar och Orissa under samma lieutenant-guvernörs styre. För att underlätta administrationen hade den brittiska regeringen länge övervägt att förena Östbengalen med Assam och bilda en ny provins. Vicekungen Lord Curzon fattade slutligen, efter samråd med Indiens minister, det slutgiltiga beslutet till förmån för Bengalis delning. Så snart detta beslut blev känt började det utbildade hinduiska samhället i Bengalen högljutt protestera mot det. Även i avlägsna landsbygdsområden började möten och föreningar anta resolutioner mot Bengalis delning.” (Vår frihetskamp, s. 177).

Waliullah beskriver hur rörelsen mot Bengalis delning bredde ut sig och samlade kraft:

”Rörelsen började sprida sig från städerna till byarna och från en by till en annan. De ledande revolutionärerna höll sig något i bakgrunden och rekryterade medlemmar bland den känsloladdade studentkåren, varigenom de stärkte sina grupper. Under tiden sade Shri Aurobindo Ghosh upp sig från sin tjänst i Baroda och återvände till Bengalen. Revolutionärerna fick ny inspiration från honom. Shri Bipinchandra Pal började genom tal, hållna på sitt sedvanliga vältaliga och kraftfulla språk, så revolutionens frön över hela landet.” –(Vår frihetskamp, s. 179).

Några muslimer anslöt sig, förvirrade av hinduernas propaganda och den så kallade patriotiska rörelsen, till rörelsen mot Bengalis delning. Men när de såg att hinduiska ledare som Bal Gangadhar Tilak framställde Shivaji som rörelsens symbol och började väcka hinduernas slumrande hat och fientlighet mot muslimerna, insåg de den långtgående nyttan av Bengalis delning och den verkliga hemligheten bakom motståndet mot den och lämnade rörelsen. I detta sammanhang säger Abdul Mawdud i sin bok Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling: ”Men de utbildade högkastiga hinduiska gruppernas våldsamma agitation kring denna delning av Bengalen fick de brittiska tidningarna och de avlönade journalisterna att genljuda. Genom de motstridiga uppgifter som började publiceras i de egna korrespondenternas brev och telegram blev den brittiska allmänheten förvirrad och oförmögen att förstå den verkliga situationen. I The Times publicerades vackra ledarartiklar till stöd för Bengalis delning och med fullt godkännande av Curzons åtgärder; i Manchester Guardian började däremot hätska artiklar mot delningen publiceras, liksom skräckinjagande skildringar från den egna korrespondenten om rörelsen och uttalanden till stöd för protesterna. Cotton, Nevinson och Hardy spred uttalanden till stöd för protesterna. Nevinson var Manchester Guardians korrespondent i Calcutta och stod nära Kongressen. I Storbritannien förmedlade han följande märkliga nyhet: ’Årsdagen av den nationella orättvisan har förvandlats till Indiens ”askonsdag”. Den dagen bär tusentals och åter tusentals indier ett askkors på pannan. Tidigt på morgonen badar de tyst i Ganges och fastar som en religiös ceremoni. Hemma, i städerna och på marknaderna stänger alla butiker; kvinnorna lagar inte mat och avstår från smycken och utsmyckning. Männen knyter gula trådar runt varandras handleder för att göra denna skammens dag minnesvärd, och tillbringar nästan hela dagen i botgöring, sorg och fasta.’ (The New Spirit of India, s. 167–170)

En viss barrister, Abdur Rasul, och några muslimer anslöt sig till denna rörelse av personliga intressen. Detta blåstes upp och sades visa att både hinduer och muslimer deltog i rörelsen mot Bengalis delning. I detta avseende är de uppgifter som Abdul Mawdud publicerat särskilt anmärkningsvärda. Han säger:

”Enligt dåtida polisrapporter hade Kongressen anställt Mr. Rasul för att sprida rörelsen bland muslimerna mot en månadslön på 125 rupier, Liaqat Hossain från Noakhali för 60 rupier och en viss Dilwar Ahmad från Madaripur för 40 rupier. Rapporten visar det. Rapporten visar det. I rapporten stod uttryckligen: ’Mr. Rasul är hinduernas muslimske ledare’ (Mr. Rasul är muslimernas ledare bland hinduerna.)

–(Abdul Mawdud, Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, s. 282)

Det märkliga är att herr Hardy mot slutet av 1907 kom till detta land för att bevittna rörelsen. När han anlände till Bengalen publicerade tidningen Amrita Bazar: ”När folk såg honom blev de vilda av glädje. Och Gud har sänt honom för att avslöja en väldig konspiration mot hinduerna.”

På detta sätt fick Hardy, som för hinduerna var en ”Gudagiven gud”, deras gränslösa vördnad och varma hyllningar. När han återvände hem sade han att både hinduer och muslimer kraftfullt motsatte sig delningen av Bengalen. I Sirajganj hade han hört muslimer sjunga ”Vande Mataram”; i Barisal hade både hinduer och muslimer sjungit denna sång för honom, och så vidare. Men när redaktören för tidningen Englishman bad honom nämna namnen på en eller två muslimer, svarade han att detta var ytterst konfidentiellt. Det måste sägas ha varit hans olycka att han kanske inte ens kände till namnet Abdur Rasul. Tidningen Times tillrättavisade honom skarpt, och andra tidningar gav honom epiteten ”dum”, ”löjlig”, ”pajas och dåre”.

(Abdul Mawdud: samma verk, s. 282–283)

Ett slående bevis på att muslimerna inte stödde rörelsen mot delningen är talen och uttalandena av Khwaja Salimullah från Dhaka samt av den då framväxande ledaren för det muslimska Bengalen, den senare Sher-e-Bangla A. K. Fazlul Huq. Efter att trots många försök ha misslyckats med att förhindra att delningen av Bengalen upphävdes blev Khwaja Salimullah djupt bedrövad. I det tal han höll som ordförande vid Muslimska förbundets möte i Calcutta i mars 1912 återspeglades de bengaliska muslimernas missnöje och protester. Han sade att upphävandet av delningen hade skapat sorg. Han sade vidare att upphävandet hade inneburit ett hårt slag mot muslimerna i det underutvecklade Östbengalen och att sorg hade spridit sig till vartenda hem. Han sade också att motståndarna till delningen, oförmögna att tåla de möjligheter som delningen hade gett de försummade invånarna i det underutvecklade Östbengalen och Assam, särskilt möjligheterna till muslimernas utveckling, hade tagit sin tillflykt till förrädiska konspirationer för att omintetgöra delningen. Genom detta, sade han, hade den brittiska regeringen gett efter för denna rörelse och skadat sin egen prestige. Nawab Salimullah kritiserade den brittiska regeringen hårt och sade: ”Hittills har man i hela Östern ansett att den brittiska regeringen aldrig bryter sina löften, vad som än händer. Om denna tro av någon anledning försvagas, kommer britternas prestige i Indien och i Östern att skadas.”

(Dr. M. A. Rahim: Historien om Bengalis muslimer, s. 209–210; A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 94–95)

Nawab Salimullah sade vidare vid detta möte:

”Vi vann inte särskilt mycket på delningen av Bengalen. Men eftersom våra landsmän av den andra gemenskapen ändå inte kunde tåla den, skapade de stor uppståndelse för att beröva oss den. De började ta hämnd genom mord, våld och rån. De bojkottade brittiska varor. Allt detta var meningslöst i regeringens ögon. Muslimerna visade sin lojalitet mot regeringen genom att inte delta i dessa brottsliga dåd. …Den muslimska bondebefolkningen hade vunnit på denna delning. Deras hinduiska jordägare försökte dra in dem i kampen mot delningen. De brydde sig inte om detta. …

Detta ledde till konflikter mellan hinduer och muslimer. …Regeringen tillämpade en repressiv politik. Inte heller detta gav något resultat. På den ena sidan stod en förmögen och upprörd gemenskap. På den andra sidan stod de fattiga muslimerna – som tog regeringens parti. Så fortsatte det år efter år. Plötsligt upphävde regeringen delningen av administrativa skäl. ….Dessförinnan hade man inte heller rådfrågat oss. Vi uthärdade allt i tysthet.” Därefter beklagade han att regeringen vid Delhi Durbar hade tilldelat honom titeln GCIE och betraktade denna titel som en muta och som en förödmjukelsens boja kring hans hals. (A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 92; Ahmad: Ruh-e Rowshan Mustakbel, s. 58–59)

Senare sade Maulana Muhammad Ali:

Östra Bengals muslimer hade fåtts att gå ut i krig av sina härskare…

…och när det inte längre var fördelaktigt att fortsätta kriget, slöt de fred i lämplig takt.

Det går inte att finna något vidrigare exempel i historien än att de nyvunna rättigheterna berövades dem som belöning för deras lojalitet, och att det betraktades som ett yttersta brott att visa belåtenhet och därför bestraffades.

(Iqbal Select Writings and Speeches, s. 262)

Till följd av delningen av Bengalen hade de olyckliga muslimerna i Östbengalen börjat se ett hoppets ljus i form av möjligheter och förmåner. De framsynta muslimska politikerna blev förskräckta av den häftiga rörelse som det hinduiska Bengalen hade inlett för att upphäva delningen och därmed omintetgöra dessa fördelar. Alla tänkande muslimer och politiker i Indien började försöka avslöja hinduernas sammansvärjning och värna de muslimska intressena i Bengalen och i Indien som helhet. År 1906 sammankallade Nawab Salimullah i Dhaka en konferens i Dhaka under namnet Allindiska muslimska utbildningskonferensen. Alla insåg behovet av en sådan konferens i muslimernas krisartade situation, och åtta tusen delegater från olika delar av Indien deltog. Bland de framstående deltagarna fanns Mohsin-ul-Mulk, Viqar-ul-Mulk, Aga Khan, Hakim Ajmal Khan och Maulana Muhammad Ali. På mötet bildades enhälligt ett separat parti för Indiens muslimer. Under rörelsen mot delningen hade det nämligen tydligt visat sig genom den Indiska nationalkongressens agerande att detta partis mål endast var att bevara hinduernas intressen och undertrycka muslimernas intressen. Olika listiga metoder hade använts för att omintetgöra delningen. Efter upprepade möten och överläggningar bland de högkastiga hinduerna i Kolkata förklarades: ”Den brittiska imperialismen har delat Moder Bengalen för att utplåna det bengaliska folket; det är en avskyvärd sammansvärjning för att anställa de bengaliska bönderna som kulier i Assams teplantager. Därför, o bengaliska folk! Ta ’upphävandet av delningen av Bengalen’ som bengaliernas ’frihetsstadga’ och kasta er in i kampen. De som inte tror på ’frihetsstadgan’ är inte bengalier utan förrädare och engelsmännens hantlangare.” Vid Muslimska förbundets möte anförtroddes Nawab Salimullah uppgiften att hålla Bengals muslimer borta från den av hinduernas livliga fantasi födda rörelsen för ’frihetsstadgan’. Följaktligen riktades all de högkastiga hinduernas vrede mot Khwaja Salimullah. Fascistiska och terroristiska aktiviteter tog sin början. När Khwaja Sahib besökte Barisal visades svarta flaggor för honom, och han skälldes ut som engelsmännens hantlangare och kallades ’Bengals fiende’. Han angreps vid ett folkmöte i Kushillah. När elever, lärare och den muslimska befolkningen från Hosamia-madrassan tågade i procession med honom, förolämpades han av en hindu vid namn Yogiram Pal, som från en balkong på andra våningen demonstrativt visade upp en kvast. När han passerade Rajganjs väg sköts det mot honom. Han undkom med livet i behåll, men en ung man vid namn Saeed miste livet. Den terroristiska rörelsen i Bengalen riktade sig utåt sett mot engelsmännen, men rörelsens aktivister hade som mål att slå två flugor i en smäll: att framställa muslimerna som engelsmännens hantlangare och utrota dem, samt att driva engelsmännen ut ur landet.

Den 30 maj 1908 hetsade tidningen Jugantar i Kolkata, genom en högstämd vädjan till hinduerna, folket mot anhängarna till dem som hade delat Moder Bengalen. Det sades: ”Moder, törstig, frågar sina egna barn vilket enda ting som kan släcka hennes törst. Ingenting annat än människoblod och avhuggna huvuden kan tillfredsställa henne. Därför bör moderns barn tillbe sin mor och tillfredsställa henne med det hon önskar. Även om man måste offra sitt eget liv för att uppnå detta, bör man ändå inte rygga tillbaka. Den dag då modern på detta sätt tillbes i by efter by, ska Indiens folk krönas med himmelsk kraft och välsignelse.”

– (Ibn Rayhan: Delningen av Bengalens historia, s. 6–7).

Efter den högstämda uppmaning som riktades för att behaga Moder Bengal började våldsamma handlingar och ett blodigt holifestivalspel.

Mohammad Waliullah säger i sin bok ”Vår befrielsekamp”: ”Det var främst med Calcutta och Dhaka som centrum som revolutionsrörelsen växte fram. Revolutionärerna i Calcutta organiserade sig under namnet ’Jugantar’ och revolutionärerna i Dhaka under namnet ’Anushilan’. I allmänhet var det medlemmarna i dessa två föreningar som ordnade tillverkning av bomber och import av skjutvapen. Därefter bildades även hemliga föreningar på vissa platser i provinserna, under andra namn.”

– (Mohammad Waliullah: Vår befrielsekamp, s. 180)

Sir Surendranath Banerjee fördömde delningen av Bengalen skarpt och sade att hinduerna hade förolämpats och förödmjukats genom att Bengalen delades. Som protest mot delningen inledde Indiska nationalkongressen Swadeshi-rörelsen den 7 augusti 1906. Utländska varor bojkottades och brändes. Eleverna vid skolor, college och universitet lämnade sina lärosäten. För att väcka och stärka den hinduiska nationalismen mot delningen av Bengalen såg Bal Gangadhar Tilak till att den marathiske hjälten Shivaji upphöjdes till alla Indiens hinduers nationalhjälte. Över hela landet högtidlighölls Shivajis födelsedag ceremoniellt. På möte efter möte fortsatte kongressens ledare att lovprisa Shivajis kamp mot den muslimske kejsaren. De kallade Shivaji hinduernas nationalhjälte och hans kamp en nationell kamp. Vid denna tid bildades terroristorganisationer bland hinduerna i Bengalen. Syftet med dessa var att mörda högt uppsatta brittiska tjänstemän och upphäva delningen av Bengalen. – (M. A. Rahim: Bengalens muslimers historia, s. 205–206; Surendranath Banerjee: Nation in Making, s. 18; A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 57, 69–70).

Efter delningen av Bengalen blev hinduerna i Bengalen så hätska mot muslimerna att olika slags respektlösa och hånfulla uttalanden började spridas om muslimerna i tidningar och på offentliga möten. Påhittad historia skrevs, tillsammans med skildringar av muslimernas påstådda barbari i det förflutna. Sayyid Ahmad Khan utpekades som landsförrädare och muslimerna som engelsmännens hantlangare. … Varje dag publicerades sådana uppgifter i tidningarna att regeringen hetsade muslimerna till att angripa hinduerna och försummade deras säkerhet. Hinduerna uppmanades att beväpna sig för självförsvar. En tidning gick så långt som att säga att det inte ens skulle vara tillräcklig hämnd från det hinduiska samhällets sida att bränna muslimska huliganer och de statliga tjänstemän som hjälpte dem levande. – (Khan, India of today, s. 87; A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 61)

N. C. Chowdhury säger att delningen av Bengalen förstörde relationerna mellan hinduer och muslimer för alltid och i stället för vänskap väckte hat mot dem i våra sinnen. Överallt – på gatorna, i skolorna och på marknaderna – blev detta hat tydligt. I skolan visade hinduiska pojkar motvilja mot att sitta nära muslimerna och sade att det luktade lök ur deras munnar. Herr Chowdhury säger att han själv såg detta beteende när han gick till skolan. Därför ordnades separata sittplatser för hinduer och muslimer i klassrummet. Han säger vidare: ”Innan vi ens hade lärt oss läsa och skriva fick vi höra att muslimerna en gång, när de styrde detta land, hade förtryckt oss. Med Koranen i den ena handen och svärdet i den andra hade de infört islam i detta land. De muslimska härskarna hade rövat bort våra kvinnor, förstört våra tempel och vanhelgat våra religiösa platser. Delningen av Bengalen skapade alltså inte hinduernas hat och fiendskap mot muslimerna. Detta hade funnits långt tidigare. Delningen av Bengalen ökade det endast.”

– (N. C. Chowdhury: The Auto-biography of an Unknown Indian, s. 227, 230; Zuberi: TAZKIRA WADAR, s. 169–170; A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 61–62)

Genom att förmedla en förvriden, påhittad och absurd historieskrivning om att hinduer och muslimer i båda delarna av Bengalen gemensamt hade bedrivit en rörelse för att upphäva delningen har man försökt vilseleda kommande generationer. Det sägs också att ingen annan bengalisk muslim än Khwaja Salimullah godtog delningen av Bengalen. Detta är inget annat än ett förnekande av den verkliga sanningen. Av den föregående framställningen har det blivit tydligt att hinduerna i Bengalen, av ren avund, inledde rörelsen mot delningen eftersom delningen hade skapat möjligheten att det försummade muslimska samhällets förhoppningar och strävanden skulle kunna förverkligas. Deras tal och uttalanden, deras beteende och deras försök att väcka hinduisk nationalism genom att föra in den marathiske ledaren Shivaji på scenen och annat sådant omintetgjorde hinduisk-muslimsk enhet och samförstånd; upplopp och tumult började överallt, och förföljelsen av muslimer började. Efter allt detta är påståendet att hinduer och muslimer gemensamt upphävde delningen av Bengalen utan tvekan antingen ett tecken på förvirrat förstånd eller ett uttryck för onda avsikter.

Det kan nämnas att den terrorism som hinduerna i Bengalen skapade till följd av delningen av Bengalen, och som inte hade något stöd bland muslimerna utan tvärtom utsatte muslimernas liv och egendom för fara, ledde till att Allindiska muslimska utbildningskonferensen sammankallades i Dhaka 1906, både för att skydda sig mot denna terrorism och för att fastställa muslimernas plikter i denna kritiska brytningstid. Den största insatsen bakom konferensens framgång gjordes av Abul Kasem Fazlul Huq, Bengalis då framväxande muslimske ledare. A. K. Fazlul Huq och Bhikharul Mulk var gemensamma sekreterare i den förberedelsekommitté som bildades för konferensen. För att göra konferensen framgångsrik reste den 33-årige A. K. Fazlul Huq runt i hela Indien med stort engagemang och energi, vilket ledde till att 8 000 delegater deltog i konferensen. Det var vid denna konferens som Muslimska förbundet grundades för att skydda de bengaliska och indiska muslimernas intressen och för att leda nationen på rätt väg. Man kan säga att det var den eld av hinduisk fientlighet, vrede och hämndlystnad mot muslimerna som hade tänts till följd av delningen av Bengalen som gav upphov till Muslimska förbundet. Därefter kunde Fazlul Huq inte spela någon politisk roll, eftersom han redan 1906 utnämndes till vice magistrat och tjänstgjorde i statlig tjänst fram till 1911. Efter att han avgått från tjänsten 1911 började han, på Khwaja Salimullahs råd, bedriva advokatverksamhet vid Calcutta High Court. 1913 valdes han till ledamot av Bengals lagstiftande råd. Från Dhakas valkrets besegrade han med stor majoritet sin motkandidat Rai Bahadur Kumar Mahendra Mitra och blev vald. Därefter kritiserade han häftigt upphävandet av delningen i sitt första tal under det lagstiftande rådets första budgetsession.

Det kan inte förnekas att man inte kan tänka sig något som gäller Bengalis muslimer utan A. K. Fazlul Huq. När han därför stödde delningen av Bengalen och protesterade i Bengals lagstiftande råd mot att delningen upphävdes, är det otroligt, löjligt och bortom all föreställning att hinduer och muslimer skulle ha förenat sig och lett en rörelse för att upphäva delningen. Av A. K. Fazlul Huqs tal i Bengals lagstiftande råd framgår det ännu tydligare att upphävandet av delningen stred mot muslimernas intressen och att det medförde oersättlig skada för dem. Den 4 april 1913 sade den populäre ledaren för Bengalis muslimer, herr A. K. Fazlul Huq, i sitt första tal under budgetsessionen för 1913–1914 i Bengals lagstiftande råd:

”Jag vill endast påminna ämbetsmännen om att de av hedersskäl är skyldiga att ge det muslimska samfundet tillräcklig kompensation för all den svåra orätt som tillfogats det genom det ceremoni- och hänsynslösa upphävandet av delningen. Vi gör anspråk på vår andel som en odelbar rättighet, och det överskjutande gör vi anspråk på som kompensation för den orätt som upphävandet av delningen har tillfogat oss. Detta är den allmänna muslimska opinionens uppfattning, och om ämbetsmännen inte tillmötesgår kraven fullt ut kommer det med säkerhet att uppstå missnöje inom samfundet.”

–(Budgettal av A.K. Fazlul Huq, Bengal Legislative Council, daterat den 4^:e april 1913, Bangladesh Historical Studies – Journal of the Bangladesh Itihash Samiti, vol. 1, 1976, s. 148)

_Jag vill påminna regeringstjänstemännen om att de i princip är skyldiga att ge det muslimska samfundet vederbörlig kompensation för det smärtsamma övergrepp som de har begått mot det genom att utan hänsyn upphäva delningen av Bengalen. ..Vi kräver vår andel som en odelbar rättighet, och vi kräver dessutom kompensation eftersom upphävandet av delningen innebar en orätt mot oss. Detta krav kommer från den muslimska allmänheten, och om kravet inte uppfylls är det säkert att det muslimska samfundet kommer att bli upprört.”

I den ovan nämnda budgettal av herr Fazlul Huq, de bengaliska muslimernas ledare, uttrycktes det som det muslimska folket i Bengalen innerst inne tänkte. Det yttersta övergrepp som begicks mot muslimerna genom upphävandet av delningen, och den sorg och vrede som detta väckte bland dem, kom till uttryck i herr Huqs ovan nämnda tal. Hur kan man därefter påstå att delningen av Bengalen var oönskad av muslimerna? Och hur kan man påstå att de, för att få delningen upphävd, samarbetade med en grupp vars muslimfientlighet och politik och program för att undertrycka muslimerna hade blivit lika tydliga som dagsljuset i Bengalen och i hela Indien?

Eftersom hinduernas exklusiva intressen och privilegier hade störts efter delningen av Bengalen, satte hela det hinduiska Bengalen, Indiska nationalkongressen och, om man så vill, hela den indiska hinduiska nationen igång en omvälvning i himmel och på jord för att omintetgöra delningen och inledde samtidigt terrorism mot både de muslimska och de brittiska härskarna. Detta gjorde britterna ytterst oroade och förlägna, eftersom de inte hade någon möjlighet att känna till de verkliga förhållandena i Indien och Bengalen. Olika tidningar i London publicerade motstridiga rapporter om händelseutvecklingen i Bengalen och Indien. Dessutom hade Indiska nationalkongressen grundats av en engelsman, och eftersom många pensionerade tjänstemän från Indian Civil Service var medlemmar i kongressen hade de naturligtvis deras stöd och samarbete på kongressens och den hinduiska nationens sida.

I det brittiska parlamentsval som hölls 1905 valdes ett betydande antal personer in i underhuset som var pensionerade tjänstemän från Indian Civil Service. De upprätthöll nära kontakt med rörelsen mot delningen av Bengalen och gjorde regeringen förlägen genom att gång på gång ställa frågor i parlamentet. En av dem, sir William Wedderburn (William Wedderburn), valdes till ordförande för Indian Parliamentary Committee. En annan medlem av denna grupp, sir Henry Cotton, var stolt över att företräda indiernas förhoppningar och strävanden. Alla dessa ledamöter fortsatte att upprepa att det enda sättet att skapa fred i Indien var att förena de båda delarna av Bengalen. En parlamentsledamot skrev från London till en indisk vän och gick så långt att han sade: ”Morley kommer att ge efter, fortsätt agitationen.” Brevet publicerades i de bengaliska tidningarna, och till följd av detta blev rörelsen allt starkare. –(S. M. Mitra, Indian Problems, s. 72, Murray, London, 1908; A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 66)

Två ledare för arbetarpartiet, Ramsay MacDonald och Keir Hardie (Keir Hardie), kom till Indien under förevändning av ett fredsuppdrag. Indiska nationalkongressen utarbetade deras resplan och gav dem kungligt mottagande överallt. Efter sex veckors resa kommenterade MacDonald att delningen av Bengalen hade varit ett katastrofalt misstag. Han försäkrade en hindu att arbetarpartiets medlemmar inte skulle stödja regeringen om den brittiska regeringen inte gick med på deras krav. Hardie stannade i Indien i två månader. Hans resplan och tal återgavs utförligt av de hinduiska tidningarna i Calcutta. Han sade att situationen i Östbengalen var mer tragisk än i Ryssland. Här pågick ett extremt förtryck av hinduerna. Han anklagade nästan muslimerna för att skända hinduiska änkor. Detta ledde till en kraftig försämring av relationerna mellan hinduer och muslimer. ”För att omintetgöra varje sammansvärjning har Gud sänt Hardie.” Efter sin återkomst till England föreslog Hardie att nästa session av Indiska nationalkongressen skulle hållas i London, för att dra hela världens uppmärksamhet till Indiens brister och klagomål.

-(A Hamid, Muslim Separatism in India, 67. The Times Edition, London, oktober 1907, januari–april 1908, december 1910)

Lord MacDonald, som var känd för sin extrema muslimska fientlighet, beskrev delningen av Bengalen som den brittiska regeringens allvarliga administrativa misstag i Indien efter Clives seger på Plasseyfältet. (Times Weekly Edition, London, januari 1908, s. 4)

Mot slutet av 1910 efterträdde lord Minto vicekungen Curzon. Året därpå skulle prins George (senare kung George V) besöka Indien. Lord Minto blev mycket orolig vid tanken på att de upprörda hinduerna, på grund av delningen av Bengalen, under hans besök skulle kunna uppträda på något olämpligt sätt, vilket skulle innebära en förolämpning mot prinsen och vanära Indiens regering. Därför blev han bekymrad tillsammans med Surendranath Banerjee och Gokhale. Därför träffade han Surendranath Banerjee och Gokhale och försökte förklara för dem att han inte alls var ansvarig för delningen av Bengalen. Genom samtalen lugnade han dem i viss mån. Följaktligen kunde Minto inte ägna lika mycket uppmärksamhet åt att fullt ut genomföra delningen. Men vid denna tid inträffade vissa händelser som gjorde att rörelsen mot delningen åter tog fart kring Fullar, trots att guvernören för Östbengalen inte alls var ansvarig för dem. Det som hände var att en lägre domstol dömde en viss Uday Pande till döden för mord. När frågan togs upp i det brittiska underhuset gav Indienministern ett svar som lade skulden på Fullar. Det fanns inte heller någon som försvarade Fullar. Detta gav näring åt rörelsen mot delningen. En upprörd grupp elever från en skola angrep en engelsk banktjänsteman och gick till angrepp mot en oxkärra lastad med brittiska textilier. I enlighet med regeringens regler bad Fullar senaten vid Calcuttauniversitetet att stryka skolan från förteckningen över godkända skolor. Indiens regering ansåg detta oöverlagt och bad Fullar att dra tillbaka sin begäran. Fullar vägrade följa Indiens regerings order, eftersom det skulle avslöja provinsguvernörens svaghet. Annars hotade han också med att avgå från sin tjänst. Vicekungen stod fast vid sitt krav, och Fullar var tvungen att avgå. Vicekungen godkände omedelbart hans avskedsansökan. Fullars planerade avsättning ledde på så sätt inte till någon förbättring alls. Rörelsen växte hundrafalt. Fullars avsättning verkade som att sätta eld på en krutdurk. Motståndarna till delningen tycktes få ny entusiasm, energi och inspiration. Man kan säga att rörelsens vita beskyddare redan från London slog på krigstrumman. Där fanns inte bara vännerna i den hinduiska Indiska nationalkongressen, utan också ett stort antal ledamöter av det brittiska parlamentet från 1905; och även om han inte anslöt sig öppet, knöt sig Indienministern Morley indirekt till dem. De började hetsa Indiens hinduer till att upphäva delningen av Bengalen.

Det bör påpekas att Indiska nationalkongressen, som grundades 1885 av en engelsman, inte yttrade ett enda ord mot de engelska härskarna före 1905. Tanken på ”swaraj” hade aldrig ens fått en plats i deras innersta tankar. Även om sådana organisationer som Dayanand Saraswatis ”Arya Samaj” och Raja Rammohan Rays ”Brahmo Samaj” högljutt fördömde muslimerna, öppnade de aldrig munnen mot de engelska herrarna. Tvärtom brukade det sägas från det hinduiska samhället i Bengalen: ”Vi ber alltid inför den Högste att vi, från generation till generation, måtte få förbli under engelskt styre. Hur fromt måste inte Indien ha varit, eftersom det har fått en engelsk herre.” – Sangbad Bhaskar, 20 juni 1857, Calcutta – återgivet med tillstånd av Society for Pakistan Studies, från ’Sepoyupproret och det bengaliska hinduiska samhället’.

Fram till 1905 hade samhället fortsatt att hysa just denna inställning till engelsmännen. Från slaget vid Plassey till slutet av 1800-talet förtrycktes och kuvades muslimerna i Bengalen och i Indien av engelsmännen och hinduerna. Men när det på grund av delningen av Bengalen började synas vissa tecken på att muslimerna i Östbengalens öde förbättrades, brast det hinduiska samhället av avund. Hinduiska Bengalen började driva en intensiv rörelse för att upphäva delningen av Bengalen. I boken Glimpses of Old Dhaka sägs: ”Denna olycksbådande rörelse sponsrades och leddes av babuerna Surendra Nath Banarjee (senare adlad) och Bepin Chandra Pal, ledare för och demagog bland de hinduiska ungdomarna. De började bojkotta och bränna brittisktillverkade varor, vilket drabbade Lancashires fabriker. Terroristerna och deras hemliga organisationer började trakassera engelsmännen med bomber och revolvrar. Detta utbildade gangsterförbund började begå rån för att skapa en känsla av otrygghet i landet” (Glimpses of Old Dhaka, s. XXVII).

”Ledare för och organisatörer av denna olycksbådande rörelse var babu Surendra Banerjee (senare adlad), ledare för den hinduiska ungdomsgenerationen, och babu Bipin Chandra Pal. De började också bojkotta och bränna utländska varor, vilket ledde till att fabrikerna i Lancashire drabbades. Terroristerna och deras hemliga organisationer började trakassera engelsmännen genom bomb- och revolverattacker. Deras utbildade gangsterstyrka började också ägna sig åt rån för att störa säkerheten i landet.”

En av de främsta terroristerna, Barindra Kumar Ghosh, kom från London till Calcutta 1904, när planen för delningen av Bengalen hade fastställts. Året därpå kom hans bror Aurobindo. Delningen av Bengalen gavs en religiös innebörd genom att den framställdes som en styckning av ”Bengalens moder”. Hela hinduiska Bengalen kastade sig in i terrorist­rörelsen.

Hind apoy av muslimerna i hela Indien ökade hundrafalt av ytterligare två orsaker. Fram till dess hade det inte funnits någon institution som kunde tala för muslimernas politiska intressen. Motståndsrörelsen mot delningen av Bengalen födde 1906 en politisk organisation för muslimerna, kallad Allindiska muslimska ligan. Den 1 oktober samma år uppvaktade en delegation med 36 framstående muslimer, under ledning av Aga Khan, vicekungen och krävde separata val för muslimerna. Vicekungen samtyckte, och efter ytterligare starka påtryckningar samt Syed Amir Alis hängivna ansträngningar godkändes ett system med separata val av det brittiska parlamentet 1909. Muslimernas separata politiska organisation, ”Muslimska ligan”, och systemet med särskilda val för muslimerna satte eld på hela det hinduiska Indien. Därför skapade terrorismen och swaraj-rörelsen samtidigt oro över hela Indien. Deras första mål var att omintetgöra delningen av Bengalen. För att återuppliva och tillfredsställa det splittrade ”Moder Bengalen” utbildades människor i användningen av dödliga vapen. Genom bombexplosioner förstördes regeringskontor och domstolar, möten och föreningar saboterades, och mord, skadegörelse, plundring och annat fortsatte med full kraft. Khudiram från Midnapur och Prafulla Chaki från Bogra ägnade sig åt dessa destruktiva handlingar och mord. Den som inte stödde rörelsen mot delningen hade ingen möjlighet att undkomma. Även den som kritiserade huliganism och mord blev halshuggen. Av dessa orsaker sköts en hinduisk offentlig åklagare ihjäl 1909. År 1910 mördades även DSP Shamsul Alam. Provinsens viceguvernör i Bengalen utsattes för attentat inte mindre än fyra gånger. En handbomb kastades mot Dhakas distriktsmagistrat Allen.

Dessa terrorister gick hårt fram mot de muslimer som stödde delningen av Bengalen. För att i stället få vissa oskyldiga och godmodiga muslimer att ansluta sig till rörelsen mot delningen valde hinduerna en annan väg. I ”Delningen av Bengalen – dess historia” säger Ibn Rayhan:

Hinduiska flickor gick från hus till hus hos muslimerna och knöt rakhiband på muslimernas händer, som en symbol för föreningen mellan två liv, hinduiskt och muslimskt, det vill säga mellan de två Bengalen, och för att vinna deras hjärtan och sinnen. Från alla håll hördes ljuva melodier i vackra röster—

Bengalens jord, Bengalens vatten,

Bengalens luft, Bengalens frukter.

Må det bli sant, må det bli sant, må det bli sant

o Gud.

Bengaliernas själ, Bengaliernas sinne

                        Må alla syskon i bengaliernas hem

            Må de bli ett, må de bli ett, må de bli ett

                   O Gud.

                                                –(Bongobhonger itikotha, Ibn Rayhan, s. 10–11)

Några muslimer blev förvillade av denna hänförande och högstämda uppmaning från kvinnliga röster. Bland dem fanns den tidigare nämnde barristern Abdul Rasul, bosatt i Brahmanbaria. Men dessa självbedragna muslimer insåg sitt misstag när de fick se terroristernas litteratur och propagandaskrifter – som var fyllda av högstämda uppmaningar till hinduismens återuppvaknande. De var helt präglade av hinduiska brahminer, och morden tillägnades dem. Detta gjordes genom att man vidrörde Ganges vatten och uttalade särskilda mantran. Sanktion för de brutala morden söktes i de hinduiska religiösa skrifterna på följande sätt: I ”Bhagavadgita” står det att människodödande till försvar för hinduismen inte är förkastligt, utan tvärtom en from handling. Eden till ”Swadeshi”-rörelsen avlades på området kring Kali-templet. På detta sätt fick denna rörelse mot delningen liv genom hinduismens religiösa ritualer. Efter att ha lagt märke till allt detta var det fullständigt omöjligt för någon muslim att förbli knuten till denna rörelse. (A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 60)

De hinduiska religiösa skrifterna säger inte bara att människodödande är tillåtet, utan att det är nödvändigt. I Bankims Kapalakundala ser vi hur den hinduiske tantrikern Kapaliken utförde sin religiösa plikt genom att dyrka Bhairavi med människokött. För att påminna läsarna citerar jag här några meningar:

”Kapalik ledde Nabakumar längs huset mot den stranden. Just då gick den kvinna som han tidigare hade sett förbi honom på stranden med pilens fart; medan hon gick sade hon i hans öra: ’Fly ännu! En tantrikers dyrkan kan inte utföras utan människokött, vet du inte det?’

–När Kapalik såg Nabakumars motstånd sade han: ’Dåre! Varför visar du din styrka? Din födelse har i dag fått sin mening. Ditt kött skall offras i Bhairavis dyrkan; vilken större lycka kan en sådan som du få?’

– (hämtat från Bankims Kapalkundala: sjätte kapitlet, ”Med kapālikan”)

Därför kan muslimerna inte ha haft någon anknytning eller förbindelse med den terrorism och de mord som hade givits en religiös, det vill säga hinduisk, prägel. Och just eftersom någon sådan förbindelse inte kunde finnas, blev även muslimer offer för denna terrorism och dessa mord.

Terrorismen och den otrygghet som rådde för medborgarnas, särskilt engelsmännens, liv hade visserligen gjort den brittiska regeringen mycket bekymrad, men förmodligen bekymrade bojkotten av brittiska textilvaror den ännu mer. Fabrikerna i Manchester hade drabbats av enorma förluster. Hinduernas handelsorganisation utövade ständigt påtryckningar på Manchesters handelskammare. Med otvetydiga ord sade man till dem: ”Om ni vill sälja era textilvaror i detta land, så upphäv delningen av Bengalen.”

Även den indiska kongressen förklarade att den enda vägen till att upphäva delningen av Bengalen var att bojkotta brittiska varor. Kongressen sade dock också att denna bojkottpolitik endast skulle gälla Bangladesh.

Det är särskilt värt att nämna här att den oppositionsrörelse som riktade sig mot delningen gradvis höll på att ledas in på ett annat spår. Det gick ut på att helt och hållet utrota det muslimska folket från Indiens land. När kejsar Georg V anlände till Indien 1911 sades det i petitioner som överlämnades till honom av många hinduiska organisationer att muslimerna gynnades särskilt genom olika reformer. Hinduiska tidningar sade att muslimerna var landsförrädiska förrädare, att deras lojalitet mot regeringen endast var en förevändning, att de inte hyste någon som helst välvilja mot Storbritannien och att de stod i maskopi med de egyptiska rebellerna – (A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 83). Sir Valentine, korrespondent för The Times i London, sade att man ofta hörde Tilak och nationalistiska hinduer i Punjab och Bengalen, liksom eleverna vid de skolor som grundats i Pune i enlighet med hans ideologi, säga ungefär följande: Liksom muslimerna utrotades från Spanien för flera århundraden sedan, skulle de också utrotas från Indien. Sir Walter Lawrence, som var knuten till vicekung Curzons personliga stab, kommenterade maharadjan Sir Pratap Singh av Indore och sade:

”En gång blev Sir Pratap Singh inbjuden till en avskedsmiddag som lord Curzon i Shimla gav för min hustru och mig. Efter middagen samtalade jag med honom till klockan två på natten. Han anförtrodde mig många av sitt livs förhoppningar och önskningar. En av dem var att utrota muslimerna från Indien. Jag invände mot hans ord och nämnde några muslimska vänner som vi båda hade. Han sade: ’Ja, jag tycker om dem, men jag föredrar ännu mer att de dör.’”

Sir Lawrence säger: ”Jag tänker ofta på sådana samtal med Sir Pratap. Man kan ha känt indier i många år. Men det kommer plötsligt en tid då de öppnar sitt hjärtas dörrar och avslöjar sin innersta hemlighet. Sir Pratap Singh är en god hinduisk rajput. Han har rest i många länder. Han har umgåtts med många människor. Han behärskar engelska väl. Han känner människor av många olika folk. Så att säga är han bärare av en kosmopolitisk civilisation. Men i den djupaste delen av hans inre har ett outplånligt muslimhat slagit rot.”

(Sir Walter Lawrence: The India We Served, s. 209, Cassell, London, 1928; A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 83–84)

Sir Lawrence har avslöjat en synnerligen träffande sanning. Att utrota muslimerna från Indiens jord var inte bara något som fanns i hjärtat hos en eller två hinduiska gentlemän, såsom Sir Pratap Singh, utan det var hela den hinduiska nationens innersta önskan. Senare, under Pakistanrörelsen i Indien, uttryckte ledarna för Hindu Mahasabha, däribland Shyama Prasad Mukherjee, upprepade gånger denna inställning i offentliga tal och uttalanden.

Fjortonde kapitlet

Upphävandet av delningen av Bengalen och dess följder

Regeringen hade vidtagit stränga åtgärder mot terrorismen i Bengalen. Till följd av detta hade rörelsen gradvis mattats av. Vid slutet av 1910 började situationen återgå till det normala. Rörelsens soldater var på sätt och vis utmattade av striderna. Samma år misslyckades en bengalisk hinduisk ledamot med att på nytt ta upp frågan i den lagstiftande församlingen. Senare gick han med på att återta sitt förslag. Sir Surendranath Banerjee var en av rörelsens initiativtagare. Till slut sade även han genom sin tidning ”Bengali”: ”Vi medger naturligtvis att denna delning genomfördes för att bestå, och vi vill inte omintetgöra den.”

(Fraser, India Under Cuzon and After, s. 391. A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 86)

Men det blev inte känt vilken mäktig hand i det avlägsna London som fortsatte att tillverka vapen mot delningen av Bengalen.

Kung George V kom till Indien 1911 i avsikt att själv tillkännage sin tronbestigning i det brittiska imperiet. Att han reste tusentals mil till en avlägsen koloni enbart för att tillkännage kröningen var en enastående och utan motstycke händelse i den brittiska härskarmaktens historia i Indien. Faran för terroristernas onda sammansvärjningar hade ännu inte kunnat utplånas ur sinnena. Hungersnöd rådde då i Indien. Muslimerna var upprörda på grund av det italiensk-turkiska kriget. Av dessa skäl ansåg George V:s ministrar hans Indienresa vara oförnuftig och försökte avråda honom. Kungen ignorerade alla råd och fortsatte att förbereda resan. Han avreste mot Indien i november och landsteg i Bombay under första hälften av december. Vilka belöningar eller gåvor han skulle skänka Indiens folk. Slutligen kom det avgörande ögonblicket. Vid en mycket storslagen sammankomst, i en högtidlig atmosfär, började kung George V att en efter en låta sin gränslösa nåd regna över sina kära undersåtar. Allmän amnesti utfärdades för alla politiska fångar; ett stort belopp anslogs till utbildningens utveckling; indiska soldater befriades från sin obehörighet att tilldelas utmärkelsen ”Victoria Cross”; lågavlönade statstjänstemän fick ytterligare en halv månads lön; Indiens huvudstad flyttades från Calcutta till Delhi. Till sist meddelades att delningen av Bengalen hade upphävts. Hinduerna brast ut i jubel och glädje. Det omedelbara fördelen med tillkännagivandet om upphävandet av delningen av Bengalen var att kungaparets säkra resa genom de brottsdrabbade områdena i det indiska imperiet kunde garanteras.

Några dagar senare, när kungen kom till Calcutta, blev det hinduiska Bengalen utom sig av glädje och anordnade väldiga processioner för att visa sin orubbliga lojalitet mot det brittiska imperiet. De hinduiska tidningarna gick så långt att de föreslog att statyer av den vite majestätet och drottningen skulle uppföras i hinduiska tempel. Indiska nationalkongressen antog en resolution som uttryckte tacksamhet mot kungen och överöste Lord Hardinge med beröm.

Å andra sidan innebar upphävandet av delningen ett yttersta svek mot muslimerna. Curzon genomförde delningen och Hardinge upphävde den. Men den stora skillnaden mellan deras tillvägagångssätt var att Curzon öppet lade fram förslaget om delningen av Bengalen och presenterade rättmätiga argument till stöd för det. Detta diskuterades under lång tid, och mycket papper och bläck förbrukades. Förslaget antogs vederbörligen som ett slutgiltigt beslut och genomfördes i rätt tid. Hardinge å sin sida drev sin plan framåt i största hemlighet, och den offentliggjordes för allmänheten ytterst plötsligt och på ett högst överraskande sätt. Även om den brittiska regeringens beslut innebar den enes undergång och den andres lycka, kommer deras fräckhet, helomvändning och orättvisa inställning—att återge en underutvecklad regions befolkning dess rättmätiga rättigheter för att sedan åter beröva den dem—att förbli outplånlig på historiens blad.

Den antydan som kan skönjas beträffande orsaken till den brittiska regeringens löjeväckande skådespel är att spelet med att upphäva delningen hade fått fäste i den dåvarande Indienministern Crews sinne. Hans avsikt var att lugna dem som hade blivit upprörda och kallat delningen ett katastrofalt misstag. Hardinge säger: ”Senare fick jag veta att om fred skulle kunna upprättas i båda Bengalen, hade det blivit absolut nödvändigt att göra något för att undanröja det som alla bengaler hade betraktat som orättvist och orättfärdigt. Vid denna tid hyste man naturligtvis även utomlands förhoppningen att något skulle göras för att undanröja denna ’orättvisa’. Jag insåg att om ingenting gjordes, skulle vi i framtiden möta större faror än tidigare”.

-(Hardige of Penhurst, My India Years, s. 36, Murray, London, 1948; A. Hamid, Muslim Soparatism in India, s. 88)

Av det ovan återgivna uttalandet av Sir Surendranath Banerjee kan man förstå att aktivisterna mot delningen hade blivit tämligen desillusionerade och försjunkna i apati, och till och med hade velat acceptera delningen. Men de vithyade vännerna i London som hade underblåst rörelsen gav inte upp. De fortsatte sitt arbete, vilket utan tvivel påverkade Indieministern Crew.

Abdul Hamid säger att ett av de argument som framfördes till stöd för att upphäva delningen var följande: ”Hinduerna i båda Bengalen ägde nästan all jordegendom. Även inom handel, affärsverksamhet och tjänster hade de ett monopol. Därför utövade de också ett överdrivet inflytande över folket. Genom sin rikedom och kultur hade de fått det inflytande och den makt som delningen av Bengalen skulle beröva dem. Detta är ett argument till försvar för att bevara de etablerade intressena och klassdominansen.

Det stod klart av ovanstående att det inte fanns något ädelt syfte bakom upphävandet av delningen; snarare var det, om man ska säga det rent ut, en yttersta ondskefull plan, och regeringen hade bedragit dem. I utbyte mot deras lojalitet hade de berövats sina rättmätiga rättigheter. Om detta säger Mushtaq Hossain i en artikel:

”Muslimerna kommer att se på denna åtgärd (föreningen av de båda Bengalen) med förakt. Det brittiska kabinettet vägrade att ompröva Curzons beslut. Därefter bevisar föreningen av de båda Bengalen att myndigheterna har blivit förlamade. I framtiden kommer ingen att kunna hysa tillit till den brittiska regeringens löften. ….Vi kommer inte att inleda någon rörelse för att ändra detta slutgiltiga beslut. Men vårt krav är att de förmåner som muslimerna i Östbengalen fick genom delningen på något sätt måste garanteras dem. …Den brittiska politiken i fråga om Tripoli och Persien har drivit muslimerna till tålamodets yttersta gräns. …Detta hårda beslut har skapat bitterhet i vår nations sinne. De har börjat tänka att det inte innebar någon särskild fördel att lämna Kongressen. Någon kanske till och med lämnar Muslim League och ansluter sig till Kongressen. Det var precis detta Kongressen hade hoppats på under alla dessa år. Men vi instämmer inte i ett sådant tankesätt. Vi kan inte överge våra egna institutioner och uppgå helt och hållet i en stark majoritet. Detta är självmordets väg. En ström förlorar sin identitet när den har förenats med havet. På grund av vår lojalitet mot regeringen är vi inte fientliga mot Kongressen. Lojalitet är inte vårt egentliga mål, utan endast ett medel för att uppnå målet. Lojalitet är alltid villkorad. Lojalitet kan inte uthärda orimliga påfrestningar.

….Det är lika uppenbart som dagsljus att muslimerna inte längre kan hysa tillit till regeringen. Vi måste förlita oss på Gud och på våra egna ansträngningar. ….Om vi i detta avseende kan organisera oss väl, kommer regeringen att tvingas respektera våra känslor. Vi måste lära oss av allt som har hänt.

…….Regeringen anser det onödigt att rådgöra med oss om vår framtid. Kungens kungörelse krossade skoningslöst muslimernas döda kroppar, som vore den en artilleristyrka.”

-(Zuberi, Tazkira Waqar, s. 228–240; A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 91)

I sitt ordförandetal vid Muslim League-konferensen i Calcutta i mars 1912 sade Khwaja Salimullah, den sårade soldaten i kampen mot delningen av Bengalen:

Efter att rörelsen mot delningen av Bengalen hade upphört kunde ingen ansvarskännande och samvetsgrann person finna något rättfärdigt skäl att åter ta upp frågan. Delningen genomfördes 1905 och bestod fram till 1911. Våra fiender blev bedrövade när de såg möjligheterna för muslimernas förhoppningar och strävanden. I själva verket vann vi inte särskilt mycket genom delningen. Det lilla vi vann tog vår grannbefolkning från den andra gemenskapen ifrån oss genom att skapa tumult i himmel och på jord. De tog hämnd genom mord och plundring och bojkottade utländska varor. Regeringen fäste ingen vikt vid detta. Muslimerna deltog inte i dessa mord och förblev lojala mot regeringen. …Genom delningen gynnades de muslimska bönderna. Hinduiska jordägare försökte dra in dem i rörelsen, men de lyssnade inte. Därigenom började sammanstötningar mellan hinduer och muslimer. Regeringen tillämpade en repressiv politik, men den gav inget resultat. På den ena sidan stod den välbärgade, upprörda gemenskapen och på den andra de fattiga muslimerna, som stod på regeringens sida. Så förflöt flera år. Plötsligt upphävde regeringen delningen. Inte heller i denna fråga rådgjorde man med oss. (Ahmed, Ruh-i-Raushan Mustaqbil, s. 58–59; A. Hamid, Muslim Separatism in India, s. 92)

Vid det särskilda mötet med Indiska nationalkongressen i Cocanada 1923 protesterade Maulana Muhammad Ali kraftfullt mot upphävandet av delningen av Bengalen och sade i sitt ordförandetal: ”Som belöning för sin lojalitet berövades de sina nyvunna rättigheter, och att uttrycka tillfredsställelse med (regeringen) straffades som ett grovt brott. Det är ett så avskyvärt exempel att det blir svårt att finna dess like i historien.”

-(Iqbal, Select Writings & Speeches, s. 162)

Många av dem hade kommit till insikt om att den brittiska regeringen hade förrått muslimerna och gjort en helomvändning, att muslimerna hade utsatts för den yttersta orättvisan och att deras ständigt stolta huvuden hade böjts på grund av en viss grupps terror och våldshandlingar. De insåg också att deras anseende inför världen hade skadats när ett långvarigt och väl genomtänkt beslut, godkänt av det brittiska parlamentet, sju år senare ändrades genom en kungörelse från kung George V:s egen mun. Därför försökte många förvränga historien om orsakerna till delningen av Bengalen för att bevara kung George V:s gunst. Slutligen beslutade regeringen att upprätta ett universitet i Dhaka för att trösta muslimerna i Östbengalen och som kompensation för den enorma skada som drabbat dem till följd av delningens upphävande, så att högre utbildning kunde göras tillgänglig för den underutvecklade befolkningen i denna region. Det är sant att hinduerna i Bengalen blev överlyckliga när de två delarna av Bengalen förenades, men de var på intet sätt beredda att tåla någon som helst utveckling eller välstånd för muslimerna. Därför var regeringens beslut att upprätta ett universitet i Dhaka återigen som ett åskslag mot dem. Några kongressledare blev ursinniga och protesterade kraftfullt mot beslutet. Eftersom Calcutta University var den huvudsakliga källan till hinduisk utbildning, kultur och inflytande började de sprida att dess anseende skulle skadas om ytterligare ett konkurrerande utbildningscentrum upprättades. En delegation under Surendranath Banerjees ledning uppsökte omedelbart vicekung Lord Hardinge. De sade att freden och samförståndet i samhällslivet skulle förstöras om ytterligare ett universitet upprättades i provinsen. Den oenighet som rådde mellan invånarna inom de båda universitetens områden skulle ständigt förvärras. De varnade också vicekungen för att det nya universitetet skulle få en mycket obetydlig och löjeväckande start. Enligt deras mening skulle det råda brist på tillräckligt begåvade studenter, och de betvivlade dessutom att den institution för högre utbildning som i första hand var avsedd för muslimska bönder skulle ha något värde.

-(Govt. of India, Speeches by Lord Hardinge of Penhurst, vol. 1, s. 203–220, Calcutta, 1916)

Det tal som den avlidne muslimske ledaren för Bengalen, A. K. Fazlul Huq, höll i den bengaliska lagstiftande församlingen under budgetsessionen 1913–14 är särskilt anmärkningsvärt; jag återger därför ett kort utdrag. I sitt tal sade han:

”I den indiska regeringens rapport av den 25 augusti lovades det att de förändringar som genomfördes till följd av upphävandet av delningen av Bengalen inte skulle skada muslimska intressen. Därefter har arton månader gått, och nu är det dags att se i vilken utsträckning de har infriat sitt löfte. Kort efter tillkännagivandet vid Delhi-durbaren, när Hans Excellens vicekungen anlände till Dhaka, hade alla hoppats att han skulle göra något tillkännagivande för att tillfredsställa muslimerna. Visserligen har vi hört tillkännagivandet om upprättandet av Dhaka universitet. Men jag måste säga att detta, i förhållande till vad vi hade hoppats på, är mycket obetydligt. Jag vill inte förringa Dhaka universitets betydelse, eftersom det genom detta hinder som hade uppstått för utbildningens utveckling i Östbengalen kommer att undanröjas. Jag förnekar inte heller de enastående möjligheter och fördelar som ett bostadsuniversitet i ett muslimskt centrum innebär. Men jag protesterar mot påståendet att detta universitet upprättas enbart till muslimernas gagn eller att det är ett särskilt steg för att behaga muslimerna. Vicekungen har tydligt sagt: ’Detta universitet är till för både hinduer och muslimer, och så bör det vara.’ Det har begränsats av rädsla för att en reaktion mot delningen av Bengalen skulle kunna väckas bland hinduerna. Inte heller kan den planerade muslimska högskolan och fakulteten för islamiska studier i anslutning till detta universitet betraktas som ett uttryck för en avsikt att visa muslimerna särskild gunst. Regeringen har nämligen i mer än ett halvt sekel drivit en exklusiv hinduhögskola i Calcutta, med full bemanning och all nödvändig utrustning, och om en muslimsk högskola upprättas i Dhaka blir det ett fördröjt erkännande av muslimernas sedan länge försummade krav. Vad beträffar avdelningen för islamiska studier är denna avdelning endast det naturliga resultatet av universitetets läroplan i en region där muslimerna under lång tid har önskat undervisning i arabiska och persiska. Det är kanske inte allmänt känt att ett stort antal studenter från Östbengalens distrikt studerar vid madrasor i Bengalen, och utan någon anordning för att tillgodose denna befolkningsgrupps behov och ge den möjlighet att uppnå utbildningsmässiga kvalifikationer skulle ett universitet inte på något sätt ha varit rättvist. Jag hoppas att regeringens tjänstemän kommer att inse att även om muslimerna har uttalat sig till förmån för Dhaka universitet, betraktar de varken detta, eller ens en muslimsk högskola och en fakultet för islamiska studier, som någon särskild gunstbevisning mot dem.”

– (Bangladesh Historical Studies, tal vid budgetdebatten 1913–14, s. 149–150)

Av diskussionen ovan har det tydligt framgått hur den hinduiska befolkningen i Indien och engelsmännen tänkte och agerade när det gällde delningen av Bengalen, upprättandet av ett universitet i Dhaka och olika möjligheter för muslimerna.

Vi behöver därför granska och bedöma vad muslimerna vann och vad de förlorade till följd av delningen av Bengalen och dess upphävande.

För att åstadkomma en välordnad och balanserad förvaltning hade de brittiska tjänstemännen i Indien under lång tid övervägt att omfördela och omorganisera vissa provinso mråden, och fil efter fil hade upprättats i sekretariatet i denna fråga. Lord Curzon utgick från detta och delade Bengalen, den största provinsen, och bildade en ny provins med namnet ’Östbengalen och Assam’. Bengaliska muslimer hade inga föreställningar om denna fråga. Genom delningen väcktes emellertid förhoppningar om allsidigt välstånd och framåtskridande för muslimerna i det muslimskt dominerade Östbengalen. Bengaliska hinduiska ledare inledde, av ren avundsjuka över muslimernas framtida möjligheter och förmåner, en häftig agitation mot delningen. Denna rörelse antog senare formen av terrorism och våldsamma handlingar. Därigenom blev hinduernas inställning till muslimerna tydlig. Muslimerna började i Indien uppfatta sin existens, sin tahzib-o-tamaddun, sin kultur och sina traditioner som hotade. För att försvara sig upprättades en allindisk politisk organisation för Indiens muslimer med namnet ’Muslim League’. Muslimerna insåg också den sammansvärjning som gick ut på att under förevändning av en enad indisk nation utplåna deras särart och uppgå dem i den hinduiska nationen. En delegation med 36 framstående muslimska ledare under Aga Khans ledning förklarade sina förhoppningar och önskemål för vicekungen och fick systemet med separata valkretsar infört. Muslimerna erkändes som en separat nation, vilket ledde till Indiens delning och till att två självständiga stater, Indien och Pakistan, uppstod.

Femtonde kapitlet

Från nittonhundrasex till trettiosex

Historien från 1906 till 1936 – dessa trettio år – utgör ett viktigt kapitel i muslimernas frihetsrörelse. Ändå måste det sägas att de under dessa tre årtionden plågades av kampen mellan hopp och förtvivlan, och ibland ser vi hur deras politiska medvetande försjönk i modlöshet.

Dessa tre årtiondens två ytterpunkter präglades av två särpräglade, lysande och livskraftiga kännetecken. År 1906 upplystes de av hoppets strålande ljus genom framväxten av muslimernas särskilda nationalitet, och 1936 var de, enligt Indiens styrelselag (India Act of 1935), aktiva i valen som en särskild nation på grundval av separata val. Mellanperioden förflöt i konflikter och stridigheter med den närboende hinduiska gemenskapen, i kampen och konkurrensen för att hävda sig själva, i att klargöra muslimernas självtillit inför den brittiska regeringen; samtidigt fortsatte också frihetsrörelsen.

År 1905 hade lord Curzon föreslagit delningen av Bengalen av förvaltningsmässiga skäl. Men när Bengalen delades och vägen öppnades för utbildning och materiella framsteg för de försummade människorna i den muslimskt dominerade östra delen, började hela det hinduiska samfundet häftigt motsätta sig delningen. Denna blinda opposition blottlade just sanningen att hinduer och muslimer utgör två skilda nationer; deras förhoppningar och strävanden, religiösa liv, livssyn, samhälle och kultur samt politiska och ekonomiska utveckling är helt åtskilda och olika. Inspirerade av denna insikt lade ett mäktigt muslimskt representantskap år 1906 fram kravet på separata val inför regeringen. Eftersom politisk särställning är oumbärlig för nationell särställning, blev den muslimska politiska organisationen Muslim League, som grundades i Dhaka 1906, den oundvikliga följden av det nya politiska och nationella medvetandet.

Den indiska nationalkongressens storslagna slagord var enhetsnationalism. Men den samlade rörelsen bland hela den hinduiska nationen för att upphäva delningen av Bengalen avslöjade dess enhetsnationalisms mask. Skillnaden mellan hinduer och muslimer blev tydlig, den ömsesidiga bitterheten växte alltmer och antog slutligen formen av samhälls- och religionsbaserade konflikter. Från det tragiska dramat vid Plassey och fram till 1800-talets sista fjärdedel hade britterna förtryckt muslimerna, medan hinduerna var britternas fullständigt undergivna och gynnade gunstlingar. Muslimerna däremot betraktades av dem som opålitliga och fientliga. Men när delningen av Bengalen, separata val och liknande gav dem intrycket att britternas inställning till muslimerna hade förändrats och att britterna hade blivit sympatiskt inställda till dem, riktades hinduernas vrede även mot deras brittiska herrar. Därefter började terrorismen mot britterna.

Kung Georg V och drottning Mary kom till Indien på besök 1911. Med anledning av deras ankomst hölls en storslagen och praktfull durbar i Delhi. Efter durbarren tillkännagav kungen, till allas bestörtning, att Indiens huvudstad skulle flyttas från Kolkata till Delhi. Det följande tillkännagivandet var ännu mer häpnadsväckande och oväntat. Han tillkännagav att delningen av Bengalen hade upphävts. Detta var ett yttersta svek mot muslimerna, och motståndet mot britterna växte sig starkare bland muslimerna.

Hinduerna däremot brast ut i jubel när delningen av Bengalen upphävdes. Följden blev att såväl de ideologiska och politiska skillnaderna och avståndet mellan hinduer och muslimer som muslimernas motstånd mot britterna fortsatte att växa. Bland Muslim Leagues tre mål nämndes i det första skapandet av lojalitet mot britterna. Men kung Georg V:s andra tillkännagivande ledde deras tänkande i en annan riktning. Vid Muslim Leagues kongress 1912 antogs ett förslag om att utvidga organisationens mål i överensstämmelse med muslimernas växande protester. Detta var ett ytterst viktigt förslag. Det ändrade förslaget fastställde målet att uppnå full frihet som Leagues fasta strävan. Därigenom riktades även den muslimska medelklassens uppmärksamhet mot detta.

Det bör nämnas att Muhammad Ali Jinnah deltog i denna kongress för League. Vid den tiden kunde man emellertid ännu inte märka någon entusiasm eller iver hos honom för Leagues organisation. Anledningen till hans bristande intresse för League var att han dittills hade ansett att Leagues politik var samfundsbaserad. Han var en mycket entusiastisk medlem av Kongressen och trodde på hinduisk-muslimsk enhet. Han fick sin politiska skolning hos Gopal Krishna Gokhale. Gokhale hade kommenterat: ”Jinnah har förutsättningar att bli hinduisk-muslimsk enhets ambassadör.”

Eftersom han inte ansåg att ett formellt medlemskap i League stod i strid med hans medlemskap i Kongressen blev han medlem av League. Hans innersta önskan var att som medlem av både League och Kongressen försöka ena hinduer och muslimer. Han gjorde också sitt yttersta för detta. Men genom sina outtröttliga försök att skapa enhet såg han att hinduisk-muslimsk enhet inte bara var avlägsen; genom de samhälls- och religionsbaserade konflikterna blev deras åtskillnad allt tydligare. Deras politiska mål och syften var olika, och deras verksamhet flöt i helt skilda riktningar.

När första världskriget bröt ut 1914 hjälpte både Kongresspartiet och Muslimska förbundet britterna. Under denna tid intensifierades försöken att åstadkomma hinduisk-muslimsk enighet kraftigt. År 1916 slöts Lucknowpakten av en gemensam kommitté för Kongresspartiet och Muslimska förbundet. Denna pakt fick två följder. För det första markerade den upptakten till den kongress–förbund-enhet som senare skulle komma till uttryck under Khilafat-rörelsen. För det andra erkände Indiska nationalkongressen, som bar enhetsnationalismens fana, genom denna pakt Muslimska förbundets politiska existens och betydelse. Kongressen erkände den indiska lagstiftande församlingens existens och betydelse. Kongressen gick med på att ge muslimerna 40 procent i Bengalen, 50 procent i Punjab, 25 procent i Bihar och 30 procent i Förenade provinserna. Genom att dessutom godta ett system med separata valkretsar erkände Kongressen muslimernas särart.

Men ett kraftigt motstånd mot Lucknowpakten började resas från hinduernas sida, och kommunala upplopp bröt också ut i olika delar av Indien.

Det har vid flera tillfällen iakttagits att närhelst man har försökt åstadkomma enighet mellan hinduer och muslimer på någon grund, har majoritetsgruppen inlett kommunala upplopp och omintetgjort försöket till enighet.

Tre händelser från denna tid har blivit berömda i historien: Khilafat-rörelsen, Mopla-upproret och hijrat-rörelsen. Jag anser det också nödvändigt att beskriva deras bakgrund.

Under första världskriget samarbetade Kongresspartiet och Muslimska förbundet fullt ut med britterna. Som tack för detta hoppades de att den brittiska regeringen skulle godta deras blygsamma krav. Den dåvarande Secretary of State läste 1917 upp en deklaration i underhuset, i vilken man lovade att gradvis upprätta en ansvarig regering på den indiska subkontinenten. Men den reformplan som 1919 tillkännagavs som Montagu–Chelmsford-reformerna var, mot bakgrund av Lucknowpaktens preciserade krav, mycket otillräcklig. En annan lag som antogs samma år, den så kallade Rowlatt-lagen, gjorde indierna förvånade och upprörda. Genom denna lag fick regeringen rätt att vidta hårda åtgärder mot statsfiender utan en jurys råd. Det stod nu klart för alla att lagen hade antagits just för att slå ned alla slags rörelser i Indien. Detta var den belöning Indiens folk fick för sitt oreserverade stöd under kriget. Lagen antogs den 18 mars, och Gandhi uppmanade till en landsomfattande hartal den 30 mars i protest. När hartalen genomfördes uppstod våldsamma sammanstötningar i Punjab. Som följd av detta ägde en brutal massaker rum i Jallianwala Bagh. General Dyer lät hänsynslöst avfyra 1 650 skott, dödade 379 människor och sårade 1 137, och fogade därmed ett av de mest skamliga kapitlen till det brittiska styret i landet.

Khilafat-rörelsen

Khilafat-rörelsen hänger samman med dessa händelser. Det behövs dock sägas ytterligare några ord om detta. De indiska muslimerna hade förlorat makten att styra detta land och levde sina dagar i sorg och sårad stolthet. De försökte finna viss tröst i denna sorg genom att stödja sig på sultanen av Turkiet. Turkiet var inte bara en muslimsk stat; sultanen av Turkiet betraktades dessutom som den muslimska världens kalif och som en symbol för den muslimska världens enhet. Så länge Mogulriket var starkt i Indien hade sultanen av Turkiet emellertid inte tillerkänts denna ställning. Senare kom den panislamiska medvetenheten bland muslimerna att acceptera Turkiet som en symbol för muslimsk enhet. Under första världskriget anslöt sig Turkiet till britternas motståndare. De indiska muslimerna hoppades att Turkiet, på grund av deras oreserverade stöd till britterna, skulle undgå varje form av straff. Lloyd George hade också gett sådana försäkringar. Men britternas syfte var att förstöra symbolen för den muslimska världens enhet. Därför skickades Lawrence för att bland araberna sprida den giftiga läran om arabisk nationalism. Mekkas sharif, Sharif Hussein Hashimi, påverkades av Lawrences propaganda och började, under förevändning av »arabernas nationella självständighet«, krig mot muslimerna själva genom att bortse från den muslimska världens enhet; på så sätt högg han Turkiet i ryggen. Britternas mål var att genom giftet från en trångsynt, språkbaserad regional nationalism förstöra det turkiska sultanatet, det vill säga symbolen för den muslimska världens enhet, och detta mål uppnåddes. De allierade vann första världskriget, och så snart de hade segrat delade de genom ett hemligt avtal upp det väldiga turkiska imperiet, likt hur en kaka delas mellan apor. I maj 1919 blev endast en nominell sultan kvar i den osmanska huvudstaden. Hela området från Algeriet till Bahrain styckades upp och fördelades mellan Frankrike, Grekland och Storbritannien.

Denna sönderdelning av den osmanska staten väckte starkt missnöje bland de indiska muslimerna. De muslimska ledarna framförde sin vrede till Indiens vicekung. En delegation av ledare, däribland Maulana Muhammad Ali Jauhar och Sayyid Sulaiman Nadwi, reste till London och framförde sin ståndpunkt till de brittiska myndigheterna. Som svar sades det att Turkiet inte kunde få tillbaka några andra områden än själva det turkiska territoriet. Därför inleddes i Indien en våldsam Khilafat-rörelse för att återupprätta kalifatet i Turkiet.

I Indien bildades en stark kalifatkommitté. Med kalifatkrisen i förgrunden fick muslimernas samlade smärta och lidande, som hade hopats under ett och ett halvt sekel, protesternas vågor att flamma våldsamt. Maulana Muhammad Ali Jauhar var en pionjär i försöken att väcka det muslimska sinnet. Han var en visionär som drömde om att upprätta ”ett fritt islam i ett fritt Indien”. Genom en engelskspråkig tidning med namnet Comrade försökte han väcka en renässans bland muslimerna. Han förklarade att det var varje muslims ovillkorliga plikt att svara på kalifatrörelsen.

Kongressen och den av kongressen stödda Jamiat Ulama-e-Hind uttryckte sitt oreserverade stöd för kalifatrörelsen. Den 10 augusti 1919 uppmanades hela landet att fira kalifatets dag. Över hela landet började en aldrig tidigare skådad och ostoppbar livlighet genom strejker, demonstrationer och möten. Inom en månad överlämnade sig tjugo tusen muslimer för att dömas till fängelse. På marknadsplatser och fält, i städer och hamnar, i byar och på landsbygden talade människor endast om kalifatrörelsen och om beredskapen att göra varje offer och uppoffring för dess skull.

I november började kalifatkommitténs möte i Delhi. Mr Gandhi deltog. I sitt tal rekommenderade han att man skulle anta en politik av ”icke-samarbete” med den brittiska regeringen.

Vid kalifatkommitténs konferens i maj 1920 fattades beslutet att inleda ”icke-samarbetsrörelsen” (Non-Cooperation Movement). Genom icke-samarbetsrörelsen blev protesterna mot britterna allt intensivare.

År 1922 började jag för första gången min skolgång vid en skola i en avlägsen by i Bangladesh. Så vitt jag minns såg jag under min barndom hur hela befolkningen – elever och lärare, bönder och arbetare, låg och hög – var fast och orubblig i sin beslutsamhet att återupprätta kalifatet. De var alltid beredda att göra varje offer och att med ett leende på läpparna ge sitt liv.

Men trots allt detta mötte denna livskraftiga kalifatrörelse en för tidig död. Turkiets Kemal Atatürk återerövrade med gränslöst mod och hjältemod många områden från engelsmännen. Han enade det turkiska folket och återförlänade Turkiet dess forna ära. Men så snart han hade tagit makten avsatte han i november 1922 sultan Muhammad Hashim, och i mars 1924 landsförvisade han Turkiets siste och marionettliknande kalif, sultan Abdülmecid, och avskaffade därmed kalifatet. I Indien slutade kalifatrörelsen i nederlag. Hopplöshet sänkte sig över muslimerna. Doktor Moinul Haq säger: ”Kemal Atatürks åtgärd tillfogade de muslimer som var förbundna med kalifatrörelsen på den indiska subkontinenten ett hårt slag i hjärtat. Ingen drabbades hårdare än Maulana Muhammad Ali. Det var ju han som var denna rörelses källa och centrum. Sharif Hussein, som hade varit britternas lydige tjänare och genom sina handlingar hade blivit illa omtyckt i den muslimska världen, förklarade sig nu vara kalifatets anspråkstagare. Britterna hjälpte honom inte på något sätt i denna fråga. Å andra sidan hade han inte heller kraft att hindra wahhabiledaren Ibn Sauds fälttåg. Så snart året var slut angrep Ibn Saud Mecka och Taif och erövrade dem; på så sätt utvidgade han sin kontroll över större delen av Hijaz.”

-(Dr. Moyenal Huq, History of Freedom Movement, vol. 3, del 1; Abul Afak – ett liv, en tankegång, en rörelse – (verk på urdu), s. 69)

Hijrat-rörelsen

Under khilafatrörelsen började hijra-rörelsen i Indien. Maulana Abul Kalam Azad inledde hijra-rörelsen efter att ha frigivits från fängelset i Ranchi. De lärda utfärdade en fatwa om att Indien var dar al-harb och att man därifrån måste göra hijra till något dar al-islam. Afghanistans kung, emir Amanullah Khan, förklarade vid ett offentligt möte: ”Indiens muslimer kan självklart göra hijra och komma till vårt land.” På Maulana Azads förslag blev muslimerna fast beslutna att göra hijra, med fullständigt slutna ögon. En hijra-kommitté grundades i Delhi och ett kontor öppnades på sedvanligt sätt. Till följd av denna rörelse, vars främste inspiratör var Maulana Abdul Kalam Azad själv, sålde tusentals muslimer allt de ägde och gav sig av mot Afghanistan. Bara under augusti 1920 lämnade arton tusen människor landet genom hijra. Mellan fem hundra tusen och två miljoner muslimer blev hemlösa till följd av denna rörelse, och deras lott blev obeskrivligt elände.

Men denna rörelse byggde i grunden enbart på en impulsiv ingivelse. Man kastade sig in i den utan någon genomtänkt plan och utan att analysera hijrans följder.

Ali Sufian Afaki säger: ”Maulana Maududi och hans bror beslöt sig för att göra hijra. Hijra-kommitténs sekreterare, herr Tajammal Hossain, var deras släkting. Han uppmuntrade bröderna att göra hijra. Men under diskussionen framkom det att hijra-kommittén inte hade någon väl genomarbetad plan i frågan. Trots att människor i stora skaror hade begett sig till Afghanistan hade man inte talat med den afghanska regeringen om saken. Mufti Kifayatullah och Maulana Ahmad Said var de drivande i denna fråga. Maududi sahib träffade dessa två och pekade på bristerna och felen i en planlös rörelse. När de hade erkänt bristerna bad de Maududi sahib att utarbeta en plan. Maududi sahib sade att man först måste höra med den afghanska regeringen om den var villig att återbosätta dem som gjorde hijra från Hindustan, och hur en sådan återbosättning i så fall skulle gå till. Man samtalade med den afghanske ambassadören. Han sade: ’Hans regering känner sig för närvarande mycket besvärad. Regeringen tvekar visserligen att skicka tillbaka dem som redan har begett sig till Afghanistan. Men trots detta överstiger bördan av att försörja dem regeringens förmåga.’ På detta sätt fick frågan om hijra sitt slut här.”

(Abul Afak: ’Ett liv, en tankegång, en rörelse’, s. 77–78).

På detta sätt stannade den kraftiga utvecklingen av khilafat- och hijra-rörelsen i Indien plötsligt upp, och båda rörelserna misslyckades. Indiens muslimer bar inte alls skulden för detta misslyckande. Det var för Turkiets skull som de misslyckades. Kamal Pascha avskaffade inte bara kalifatet. Två år senare skickade han också kalifen i exil. Den flammande låga som hade tänts i Indien med khilafatrörelsen som förevändning och som hade skrämt den indiska regeringen slocknade genom ett slags rökridå och krossade muslimernas hopp och entusiasm.

Den strävan efter enighet mellan hinduer och muslimer som hade pågått genom denna rörelse misslyckades också när rörelsen misslyckades. Blodiga sammanstötningar mellan hinduer och muslimer började åter. Oavsett om Gandhis stöd till khilafatrörelsen var uppriktigt eller inte kunde många hinduiska medlemmar av Kongressen inte stödja rörelsen helhjärtat. Många av dem frågade sig: Vad vinner de på att återupprätta muslimernas kalifat? Khilafatrörelsen höll därför visserligen under en tid deras benägenhet till sekteristiska sammanstötningar tillbaka, men efter rörelsens misslyckande reste den åter huvudet. De började framkalla upplopp genom att med våld spela musik framför moskéer, och dessa upplopp antog formen av blodiga sammanstötningar och spred sig åt alla håll. Skillnaderna mellan grupperna blev allt tydligare. När de försummade och efterblivna muslimerna, efter ett och ett halvt århundrade, försökte få någon möjlighet eller förmån på livets områden, hamnade de oundvikligen i konflikt med den talrikare och mäktigare gruppen. De hinduiska jordägarna i Bengalen och affärsmännen i Punjab hade vid denna tid börjat utöva extrem förföljelse mot sina muslimska arrendatorer och gäldenärer. Den upprorsanda som khilafat- och icke-samarbetsrörelserna hade väckt i människornas sinnen kom, efter att de båda rörelserna hade stannat upp, till uttryck genom sekteristiska sammanstötningar.

Moplahupproret

Det dåtida Moplahupproret var förbundet med khilafatrörelsen. När detta Moplahuppror slogs ned blev de engelska härskarnas våldsamma sida tydligt synlig, samtidigt som även hinduernas våldsamma inställning gentemot muslimer kom till uttryck.

I början av boken har en kort presentation av moplaherna givits. De var muslimska invånare i Malabarkusten i södra Indien och hävdade att de härstammade från arabiska köpmän. De var mycket modiga och gudfruktiga. Eftersom de exploaterades och förtrycktes av engelsmännen gjorde de uppror mot britterna 1873, 1885, 1894 och 1896. Därför utsattes de gång på gång för förföljelse av britterna. Jordbruk och fiske var deras huvudsakliga försörjning. Utbildningsmässigt var de eftersatta, och hinduiska zamindarer, penningutlånare och skatteindrivare utsatte dem för extremt förtryck och övergrepp. Trots att de vädjade och lämnade in framställningar till de brittiska härskarna fick de inget resultat. Deras historia av förföljelse sträcker sig därför långt tillbaka. Under århundraden tynade de bort under brittiska och hinduiska zamindarers och penningutlånares förtryck. Sedan började Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen i Indien mot slutet av 1920-talets andra decennium. Rörelsens vågor nådde även Malabar. Som tidigare nämnts var moplaherna frihetsälskande, modiga och gudfruktiga. Eftersom de trodde att återupprättandet av det islamiska kalifatet och Indiens självständighet samtidigt skulle göra slut på deras långvariga förföljelse och förtryck, anslöt de sig med stor entusiasm till Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen. Därefter började deras konflikt med härskarna. Den hinduiska befolkningen i grannskapet hjälpte härskarklassen på alla sätt att slå ned dem. Moplaherna tvingades därför kämpa samtidigt mot både härskargruppen och hindusamhället.

Det går inte att finna ord för att beskriva den hårresande och hjärtskärande berättelsen om den brutalitet och grymhet som den brittiska regeringen uppvisade när den försökte kuva moplaherna. Medan övergreppen och förföljelsen pågick förbjöd regeringen offentliga möten i hela Malabar, införsel av nyheter och tidningar utifrån samt överföring av nyheter, telegram och brev från Malabar till omvärlden utan censur. Malabar hölls bakom en järnridå. Om berättelsen om deras förföljelse ändå på något sätt läckte ut och människor i omvärlden, särskilt muslimer, började känna sympati för dem, inledde egenintresserade kretsar en intensiv propaganda mot just moplaherna. Dessa propagandakampanjer var grundlösa, fabricerade och fantasifulla. År 1922 gav hinduer ut två propagandaskrifter, den ena i Saharanpur och den andra i Amritsar.

I skriften med titeln ”Dastane Zulm”, utgiven i Amritsar, försökte man genom att återge en berättelse om outsägliga övergrepp mot hinduer från moplahernas sida hetsa hindusamhället mot muslimerna. Moplaherna anklagades för mord, plundring, mordbrand, bortförande av hinduiska kvinnor och tvångsomvändelse till islam. I skildringen sades att om offret för förföljelsen var en hinduisk man, badades han först och fick håret klippt på muslimskt vis. Därefter fördes han till en moské och tvingades recitera trosbekännelsen, omskars och kläddes i muslimska kläder. Om offret var en kvinna fick hon endast ta på sig en sorts färgstarka moplahkläder och försågs med en sorts örhängen.

I skriften ”Malabar ki Khuni Dastan”, utgiven i Saharanpur, sades det att moplaherna uppmanade de hinduiska grannarna att ansluta sig till Khilafat-rörelsen. Om de anslöt sig var allt väl; annars bands den som vägrade fast i moplahernas hus och tvingades äta nötkött. Därefter dödades hans släktingar inför hans ögon. Om han fortfarande inte gav med sig dödades han, hans sönderstyckade lik kastades i en brunn och hans hus brändes ned.

Samtidigt som man å ena sidan försökte skapa hinduisk-muslimsk enighet och genom hinduisk-muslimskt samarbete, Khilafat-rörelsen och icke-samarbetsrörelsen arbetade för att skapa förutsättningar för Indiens självständighetskamp, hetsade man å andra sidan hindusamhället mot muslimerna. Man försökte inte bara få dem att avstå från Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen, utan uppmanade också till massmord på muslimer över hela landet. För vissa människor var utrotningen av muslimer mer kär än att vinna självständighet. Därför spred de påhittade berättelser och förgiftade det kommunala klimatet, vilket ledde till att upplopp och oroligheter började bryta ut över hela Indien i en ny form.

Denna allvarliga propaganda undgick inte de muslimer som deltog i Khilafat-rörelsen. Centrala Khilafatkommittén skickade en kommitté för att samla in korrekta uppgifter om moplaherna. I den rapport som kommittén lade fram hölls de lokala regeringstjänstemännen i första hand och huvudsakligen ansvariga för moplahupproret. De sade att situationen hade varit helt normal och lugn och att inget tecken på uppror hade kunnat iakttas. Liksom muslimer i andra delar av Indien anslöt sig moplahmuslimerna till Khilafat-rörelsen, och den lokala regeringen satte genast igång med att slå ned den med hårda metoder. Polisens brutalitet tvingade dem att göra uppror. Sammandrabbningen började på följande sätt: polisen grep sekreteraren i den lokala Khilatkommittén och band honom vid ett träd. Därefter fördes hans hustru fram inför honom och kläddes av, medan han hjälplöst tvingades se på. En poliskonstapel slog honom i ansiktet. Sedan anklagades en annan Khilafataktivist på falska grunder för att ha tillverkat vapen. Till slut angrep polisen moplahernas hus, plundrade alla deras ägodelar och utsatte på vissa platser familjemedlemmarna för bestialiska övergrepp. När de fortfarande inte hade avväpnats öppnade de urskillningslös eld mot moplaherna. Moplaherna var av naturen frihetsälskande, modiga och tappra krigare. När de utsattes för sådana hänsynslösa övergrepp gjorde de motstånd mot polisen med livet som insats och blev till slut fast beslutna att fortsätta kampen. I den kamp som därefter började besegrades polisens och magistratens förenade styrkor och drevs bort från sina arbetsplatser. De flydde och lämnade efter sig många vapen. Därefter stod situationen helt under moplahernas kontroll. Fram till dess hade deras förhållande till hinduerna varit gott. Under den spända situationen skyddade moplaherna hinduernas liv och egendom. I augusti 1921 förklarade moplaherna formellt självständighet. Inom en vecka efter upprorets början ryckte moplaherna de två stora talukerna Ernad och Valluvanad från den brittiska regeringen och upprättade där ett självständigt kalifat.

Två veckor senare skickade den brittiska regeringen hundratals soldater, stridsvagnar av olika storlek, kanoner, bomber, flera kanonbåtar och örlogsfartyg till Malabar och skapade en situation som om ett stort krig hade inletts mot en väldig makt. Under den första kampen dödades, liksom poliserna, några förtryckande zamindarer och penningutlånare när de föll offer för folkets raseri. Den brittiska regeringen gav konflikten en kommunal prägel och hetsade hinduerna mot moplaherna. Då ryckte den hinduiska befolkningen samt zamindarer och penningutlånare fram med stöd av soldaterna och polisen. De flesta hinduer började spionera mot moplaherna och angav dem orättmätigt. Moplaherna tvingades därför kasta sig in i kampen mot både britterna och hinduerna. Men hur länge kunde de olyckliga moplaherna kämpa mot den stora och välorganiserade brittiska armén? Hundratals frivilliga från Arya Samaj reste från Indien till Malabar under förevändning att dela ut hjälp och började på olika sätt bistå polisen och soldaterna.

Moplaerna fortsatte med oerhört mod sin kamp mot britterna och hinduerna under en hel månad. Regeringen bombade Moplaområdena från luften och besköt dem urskillningslöst från krigsfartyg och med kanoner, varvid närmare tiotusen män och kvinnor dödades och deras bostäder, butiker och åkrar förvandlades till ruiner. Därefter inleddes, med hjälp av den hinduiska befolkningen, massarresteringar samt djävulska övergrepp och förföljelser. Ett exempel på regeringens djävulska och barbariska agerande framgår av en händelse. Omkring ett hundratal framstående Mopla-ledare arresterades, packades in i en godsvagn och skickades till Calicut efter att dörrarna hade låsts. När dörrarna öppnades vid destinationen visade det sig att sextio hade avlidit och att de återstående befann sig i dödens närhet. Inte heller deras döda kroppar visades någon respekt. Ett sådant djävulskt och brutalt bemötande av människor av andra människor skulle man inte finna ens i urtidens historia, än mindre i den gyllene tidsåldern.

Efter de övergrepp och den förföljelse som de brittiska regeringstrupperna och polisen hade utsatt de överlevande för inleddes rättegångarna mot dem. Omkring tjugotusen Mopla-män och -kvinnor arresterades. Även i fängelserna utsattes de för omänsklig tortyr. Regeringen upprättade specialdomstolar för att döma dem. Eftersom ingen advokat utifrån tilläts komma in i Malabar fick de olyckliga Moplaerna inte heller möjlighet att försvara sig. Under rättegångarna började ropen efter mat och kläder höras från de åtalades hem, det ena efter det andra. På grund av brist på mat dog många män, kvinnor och barn. Vid denna tid genljöd Malabars luft och himmel av de förtrycktas hjärtskärande jämmer och gråt. Omkring tusen människor dömdes till döden. Över två tusen Moplaer dömdes till livstids fängelse, långvarigt straffarbete eller deporterades. Endast ett mycket litet antal Moplaer frikändes. Omkring åttatusen Moplaer dömdes till mellan fem och tio års straffarbete. Bland de återstående hade ingen fått ett fängelsestraff på mindre än sex månader. Nästan alla imamer i moskéerna i de drabbade områdena anklagades för förräderi. På så sätt drevs även moskéerna mot förstörelsens rand. Efter att de dömda Moplaerna i flera år hade utstått obeskrivliga lidanden i exil tillät regeringen deras familjer att resa till Andamanerna och bo tillsammans med dem. På detta sätt lyckades den brittiska regeringen nästan helt driva bort Moplaerna från Malabar och uppnådde självtillfredsställelse.

I Indiens historia om Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen är berättelsen om den brittiska regeringens övergrepp och förföljelse av Moplaerna den mest hjärtskärande och gripande. Gandhi och Kongressen förhöll sig fullständigt tysta i denna fråga.

Under den väldiga flodvågen av Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen befann sig muslimerna vid denna tid i ett tillstånd som närmast var livlöst, och deras svaga röster nådde inte in i den brittiska regeringens öron. Med stora svårigheter var det endast Khilafatkommittén som kunde ge de hjälplösa Moplaerna något bistånd. Annars skulle många fler Mopla-män, kvinnor och barn ha gått en för tidig död till mötes. Många muslimska medlemmar av Kongressen kände smärta inför Kongressens behandling av Moplaerna, men Kongressen intog tystnad eftersom den hade Kongressens stöd.

När man diskuterar Indiens historia under de gångna århundradena med den brittiska regeringen och hinduerna ställda sida vid sida med muslimerna, framgår det tydligt att britterna och hindusamhället på alla sätt fullgjorde sina roller som muslimernas ärkefiender på denna subkontinent. Att utrota den muslimska nationen från denna subkontinent var deras enda mål. Detta kommer att framgå ännu tydligare i den fortsatta historiska framställningen.

(Muslim Separatism in India. Abdul Hamid och Vår befrielsekamp, se Muhammad Waliullah).

Det brutala undertryckandet av Moplaernas uppror, misslyckandet för Khilafat- och icke-samarbetsrörelsen samt Kongressens och Gandhis fullständiga likgiltighet inför Moplaerna skapade åter en spricka i relationerna mellan hinduer och muslimer. År 1924 samlade dr Mahmud, som hade sänts av herr Gandhi, in uppgifter från hindusamhället i Malabar och lämnade en rapport till Gandhi, där det sades att Moplaerna hade anklagelser. Anklagelsen att hinduer med våld skulle ha omvänts till islam var fullständigt ogrundad och saknade grund. Som svar sade Gandhi: ”Ingen känner till den verkliga sanningen.”

-(Tha Indian Quarterly Register, 1942, Vol.1.No.2.p.645; Muslim Separatism in India, A Hamid.p.160)

Gandhis ovan citerade uttalande visar just att han inte tror på något som muslimerna säger, medan han är beredd att ta emot allt vad en hindu än säger som om det vore ett vediskt ord.

Det som hände efter dessa sorgliga händelser var ännu mer sorgligt. I september 1922 angrep hinduer muslimerna i Multan med anledning av muharram. Året därpå försämrades situationen drastiskt i Saharanpur, varifrån man året innan hade spridit broschyren ”Malabar ki Khuni Dastan” och därigenom hällt olja på hinduernas sekteristiska eld. I denna sekteristiska konflikt i Saharanpur dödades 300 personer, av vilka de flesta var muslimer. År 1924 ägde 18 upplopp rum på olika platser. Dessa sekteristiska konflikter spred sig snabbt till Bihar och Bengalen och antog stor omfattning ända fram till 1926.

En välplanerad attack mot islam och muslimerna

Indiens muslimska liga förlorade gradvis sin popularitet. Under khilafat- och icke-samarbetsrörelsen hade den redan hamnat efter när det gällde popularitet. Under de sekteristiska hindu-muslimska upploppen i hela landet kunde den inte mäta sig med de polisstödda hinduerna. Därför låg det också bortom dess förmåga att ge muslimerna någon betydande hjälp under upploppen. Samtidigt blev även Kongressen ett hatobjekt för muslimerna, eftersom många kongressmedlemmar som trodde på icke-våld och sekteristisk försoning fortsatte att hetsa till upplopp. I hopp om sekteristisk försoning visade muslimerna överdriven generositet och bröt därigenom mot islams hävdvunna principer. De tillät Arya Samajs ledare Swami Shraddhanand att tala från den heliga minbaren i Delhis Jama Masjid. Den enastående generositet som muslimerna visade honom, och därigenom det hinduiska samfundet, genom att kränka moskéns helighet, återgäldade Swami Shraddhanand på ett sådant sätt att den förblev ett oöverträffat exempel i förräderiets historia.

Det bör nämnas att denne ledare för Arya Samaj också var en framstående medlem av Kongressen och att han fängslades efter att ha deltagit i icke-samarbetsrörelsen. Under sin tid i fängelset i Lahore hade han hemliga överläggningar med en högt uppsatt brittisk tjänsteman i Punjab och blev frigiven innan strafftiden hade löpt ut. Så snart han hade blivit frigiven från fängelset började han med stor iver att omvända muslimer till hinduismen och göra dem till en ny, oberörbar låg kast; detta var hans avsikt. Han började på detta sätt försöka driva det muslimska folket ner till de orena kastarnas nivå. På platser som Gurgaon, Alwar och Bharatpur började man omvända ett stort antal obildade muslimer genom olika lockelser och hotelser. Före omvändelsen tvingades muslimerna dricka kogödselvatten och bada efter att ha tvättat hela kroppen med kogödselvatten. Arbetet med att genom tvång inviga dessa oskyldiga och analfabeta muslimer i hinduismen fortsatte med full kraft.

Den brittiska regeringen hade aldrig någon respekt för muslimerna och deras religion. Annars hade den utan svårighet kunnat stoppa denna religiösa förföljelse, om den hade velat. Men den förblev fullständigt tyst. Arya-samajernas skadliga verksamhet, möjligen på uppmaning av några mäktiga brittiska ämbetsmän, gjorde muslimerna så upprörda och upphetsade att en viss Abd ur-Rashid mitt på ljusa dagen dödade Shraddhanand och därmed satte stopp för denna skadliga verksamhet. När denne man av okänd härkomst, Abd ur-Rashid, dömdes till döden efter rättegången, steg han med ett leende upp på galgen.

Efter denna händelse började Gandhi själv offentligt uttala sig nedsättande om islam. Vid offentliga möten började han säga: ”Islam lär anhängare av andra religioner att döda, och muslimerna anser detta vara vägen till frälsning i det kommande livet.”

Gandhis ovan citerade uttalande gjorde det muslimska Indien bedrövat och upprört. Maulana Muhammad Ali uttryckte en gång, i ett tal i Delhis Jama Masjid, sin sorg och sade: ”Gandhis uttalande måste bemötas med ett förkrossande svar. Genom detta uttalande misstolkas islams heliga och storslagna jihad.”

Därefter författade Maulana Sayyid Abul A’la Maududi ett ytterst välargumenterat och auktoritativt verk med titeln ”Al-Jihad fi al-Islam”. I detta verk behandlar han utförligt och lärdomsrikt islams grundprinciper, dess syften och mål, islamiskt krig och fred, internationella principer och relationer samt flera andra ämnen, och bemöter den felaktiga föreställning om islam och islamiskt jihad som Gandhiji genom sina uttalanden försökte skapa.

Jag anser att det inte vore irrelevant att göra läsarna uppmärksamma på några uppgifter om detta verk.

I de fem första kapitlen i detta omfattande verk redogörs ingående för islamska lagar och regler rörande det islamiska jihads värdighet, självförsvarskrig, reformkrig, islamisk förkunnelse och svärdet samt krig och fred.

Det sjätte kapitlet behandlar krigspolitiken inom hinduismen, buddhismen, judendomen och kristendomen.

I det sjunde kapitlet behandlas krig och fred såsom de bedrivs under den moderna civilisationen. Det kan utan minsta tvekan sägas att ingen hittills, på något språk i världen, har skrivit ett så informationsrikt, välargumenterat och auktoritativt verk om detta ämne.

Denna ära skänkte Allah den Allsmäktige uteslutande åt Maulana Sayyid Abul A’la Maududi.

Allama Iqbal lovordade verket stort. Verket har översatts till bengali och omfattar 592 sidor.

Organisationsrörelsen

Ledaren för ”Sangathan-rörelsen”, Lala Hardayal, förklarade offentligt att muslimerna antingen måste konvertera till hinduismen eller packa sina väskor och lämna Indien.

År 1925 förklarade en hinduisk ledare vid namn Satyadev: ”När vi är starka som majoritet kommer vi att lägga fram följande villkor för muslimerna:

”Koranen får inte erkännas som en gudomlig skrift, och Muhammed får inte heller erkännas som profet. De måste överge muslimska högtider och fira hinduiska högtider. De måste överge muslimska namn och anta namn som Ramdīd och Krishnakhān. De måste förrätta gudstjänst på hindi i stället för arabiska.”

-(En historia om frihetsrörelsen, Bengali Muslimsk opinion såsom den återspeglas i den bengaliska pressen 1901–30 – Mustafa Nurul Islam.)

Samtidigt som Arya Samajs shuddhi-rörelse pågick eggade dr. Moonje och Bhai Parmanand genom Sangathan-rörelsen upp hinduerna mot muslimerna. Detta ledde till blodiga kommunala sammanstötningar på olika håll. När situationen drevs mot en yttersta försämring trädde dr. Saifuddin Kitchlew ut på fältet tillsammans med rörelsen. Genom deras outtröttliga ansträngningar dämpades den våldsamma framfarten hos shuddhi- och Sangathan-rörelserna något.

Men den kommunala hatets låga i hinduernas hjärtan slocknade inte på något sätt. En Arya Samaj-medlem vid namn Rajpal i Lahore tände på nytt den muslimfientliga hatelden. Han publicerade en bok med titeln ”Rangila Rasul”, i vilken den helige profeten Muhammed Mustafas karaktär utsattes för avskyvärda och skändliga beskyllningar. Detta innebar ett yttersta angrepp på muslimernas religiösa känslor. Då dödade en muslim vid namn Ilmuddin Rajpal och gick leende till galgen.

Kravet på självständighet för muslimskt befolkade områden

De kommunala upploppens och oroligheternas intensitet avtog inte utan fortsatte att öka och antog en fruktansvärd omfattning. År 1927 lade Maulana Hasrat Mohani från Kanpur genom ett uttalande i pressen fram ett förslag med krav på självständighet för Indiens muslimskt befolkade områden. Detta kan betraktas som den första vägvisaren för Pakistanrörelsen.

Allpartskonferensen

Under tiden gjorde Maulana Muhammad Ali, herr Muhammad Ali Jinnah, Maulana Abul Kalam Azad, Hakim Ajmal Khan, fru Sarojini Naidu, Raja Gopalacharia, dr Ansari och andra ledare sitt yttersta för att återupprätta den religiösa harmonin, men de kunde inte finna något sätt att förhindra upploppen. Slutligen sammankallades en allpartskonferens inför kongressens session, som skulle hållas i Calcutta 1928. Ledande hinduiska, muslimska och sikhiska ledare från Indien deltog i konferensen. Kongressens avgående ordförande, dr Mukhtar Ahmad Ansari, presiderade över konferensen. Men på grund av de extremistiska hinduernas obetänksamhet slutade konferensen i misslyckande.

I syfte att upprätta religiös harmoni var muslimerna beredda att i lagstiftande församlingar i de provinser där de utgjorde majoritet avstå ett visst antal av de platser som rätteligen tillkom dem, vilka utgjorde en enkel majoritet, till icke-muslimerna, och i gengäld krävde de ytterligare tre procent av platserna utöver det antal platser som rätteligen tillkom dem i den centrala lagstiftande församlingen. Detta var ett krav på att genom att avstå ett större antal platser vinna en liten fördel i centrum. Men de flesta av konferensens hinduiska och sikhiska ledare motsatte sig kraftfullt detta förslag och uttryckte sitt bestämda avslag. Herr Muhammad Ali Jinnahs upprepade vädjanden om att visa en liten portion generositet i utbyte mot större generositet från muslimernas sida misslyckades. Följaktligen avslutades allpartskonferensen i fullständigt misslyckande utan något beslut.

Muhammad Ali Jinnahs historiska fjorton punkter

Herr Muhammad Ali Jinnah var till en början en mycket entusiastisk och hängiven medlem av kongressen, och han var en förkämpe för hinduisk-muslimsk enighet. Men hans mångåriga strävanden efter enighet misslyckades. Han blev djupt bedrövad av de hinduiska kongressmedlemmarnas uppträdande och deras fientliga politik gentemot muslimerna. Därefter bröt han vid kongressens session i Nagpur i december 1921 sin långvariga förbindelse med kongressen. Fram till allpartskonferensen 1928 avstod han emellertid från att öppet motsätta sig kongressen. När han vid denna konferens bevittnade hinduernas och sikhernas fientliga inställning blev han djupt bedrövad. Strax därefter lade han vid den muslimska konferensen i Delhi fram sitt förslag med fjorton punkter. Bland de mest betydelsefulla punkterna var att skilja Sindh från Bombay och bilda provinsen Sindh, införa administrativa reformer i Baluchistan och Gränsprovinsen, fördela platserna i de lagstiftande församlingarna i provinser med muslimsk majoritet i proportion till befolkningen samt införa separata val för muslimer vid valet av representanter till landets autonoma institutioner. Från och med då blev herr Jinnah (senare Quaid-e-Azam) alltmer högljudd i sitt motstånd mot kongressen. Senare erkändes de flesta av de fjorton punkterna i den brittiske premiärministern Ramsay MacDonalds Communal Award. Utöver dessa fjorton punkter fick de hinduiskt dominerade Orissa och Assam status som två separata provinser.

Simonkommissionen

För att fastställa den framtida politiken beträffande Indiens styre, eller för att undertrycka Indiens självständighetsrörelse, skickade den brittiska regeringen 1928 en kunglig kommission till Indien. Ordförande för denna kommission var sir John Simon. Eftersom ingen indisk medlem hade utsetts till kommissionen beslöt kongressen, Muslimska förbundet och andra politiska partier att bojkotta den. När kommissionens medlemmar landsteg i Bombay möttes de av svarta flaggor. Simonkommissionen lade emellertid fram en rekommendation om ett rundabordsmöte i London.

Rundabordsmötet

På grundval av Simonkommissionens rekommendationer sammankallades en rundabordskonferens i London 1930. Kongressen avstod från att delta i konferensen. Bland de ledare som accepterade inbjudan fanns Maulana Muhammad Ali, herr Muhammad Ali Jinnah, herr A. K. Fazlul Huq, sir Muhammad Ismail, Aga Khan, sir Abdul Qaiyum, sir Abdul Halim Ghaznavi, sir Haidari, sir Muhammad Shafi och sir Shah Nawaz Bhutto. När de muslimska delegaterna anlände till London valde de Hans höghet Aga Khan till sin ledare.

Konferensen varade i nästan två månader. Maulana Muhammad Ali deltog trots sin mycket svaga hälsa och höll, sittande på sin plats på grund av sjukdom, sitt längsta tal, vilket varade i nittio minuter. Denna eldsjäls brinnande tal var å ena sidan litteratur av högsta klass och å andra sidan ett av de främsta bidragen i Indiens självständighetsrörelses historia. Vid konferensen, som hölls under kejsar Georg V:s ordförandeskap, kritiserade han den brittiska regeringen med en sådan skärpa att detta för honom var det käraste i livet. Vid ett tillfälle sade han med starkt känslosam röst i sitt tal: ”Jag vill återvända till mitt hemland med Indiens självständighet. Om ni inte ger oss självständighet, anser jag det bättre att dö i ett fritt land än att återvända hem.”

Hans uppriktiga uttalande var en profetia, och det dröjde inte länge innan den blev sann i varje detalj. Han fick aldrig återvända till sitt älskade hemland. Indien blev inte självständigt; några dagar senare tog hans liv slut i London.

Maulana Muhammad Ali hade gång på gång fängslats och tillbringat lång tid i fängelse, vilket hade brutit ned hans hälsa fullständigt. Hans plötsliga död sänkte Indiens hundratals miljoner män och kvinnor i ett hav av sorg. Han avled den 4 januari 1930, och den förkrossande nyheten spred sig med blixtens hastighet över hela den muslimska världen. Den bildade världen, djupt bedrövad, började sända telegram för att uttrycka sin sista hyllning till denne Indiens lejonlike man.

Maulana Muhammad Ali hade gång på gång fängslats och tillbringat lång tid i fängelse, vilket hade brutit ned hans hälsa fullständigt. Hans plötsliga död sänkte Indiens hundratals miljoner män och kvinnor i ett hav av sorg. Han avled den 4 januari 1930, och den förkrossande nyheten spred sig med blixtens hastighet över hela den muslimska världen. Den bildade världen, djupt bedrövad, började sända telegram för att uttrycka sin sista hyllning till denne lejonlike man från Indien.

I enlighet med Maulana Muhammad Alis sista önskan fördes hans döda kropp inte till det underkuvade Indiens jord, utan begravdes på gården till kalifen Omars moské i Bayt al-Maqdis.

När den patriotiske poeten och författaren, journalisten och vältalaren Maulana Muhammad Ali Jauhar dog uppstod ett tomrum på den indiska politikens område som aldrig fylldes. När han under resan till London fördes ombord på fartyget i Bombays hamn med hjälp av en bår, sade emellertid många med gråten i halsen: ”Vem ska efterträda er i Indien?” Då svarade han: ”Bland er finns Muhammad Ali Jinnah.” Även denna hans sista önskan gick i uppfyllelse. Senare förverkligades muslimernas förhoppningar och strävanden genom Muhammad Ali Jinnahs outtröttliga ansträngningar.

Den andra rundabordskonferensen

Den första rundabordskonferensen bojkottades av Indiens nationalkongress. Dessutom inledde herr Gandhi en rörelse för att bryta mot saltlagen och försatte därigenom den brittiska regeringen i Indien i en besvärlig situation. Regeringen försökte i sin tur med hård hand slå ned rörelsens deltagare. Under dessa omständigheter träffade ledare som Sir Tej Bahadur Sapru, Nawab Hamidullah Khan av Bhopal, Srinivasa Shastri och Sri Jayakar herr Gandhi för att diskutera en kompromiss med regeringen. Diskussionerna skapade möjligheter till en uppgörelse. Efter Gandhis direkta samtal med vicekungen gick kongressen med på att delta i den andra rundabordskonferensen.

Som kongressens enda representant reste herr Gandhi till London för rundabordskonferensen, som skulle hållas i augusti 1931. När han kom till London fick han veta att regeringen var fast besluten att, liksom muslimerna, räkna de kastlösa som ett självständigt samfund. Gandhi var inte beredd att acceptera detta och återvände i protest till Indien. Gandhi kastades i fängelse tillsammans med de brittiskfientliga aktivisterna.

Efter att Gandhi lämnat rundabordskonferensen fortsatte konferensen i två månader, och flera underkommittéer bildades. För att behandla dessa kommittéers rapporter sammankallades rundabordskonferensens tredje session i augusti följande år.

Den tredje rundabordskonferensen

I frågan om antalet muslimska platser i de olika lagstiftande församlingarna och valsystemet intog de hinduiska ledamöterna sin sedvanliga fientliga hållning. Vid konferensen i Kolkata 1928 hade hinduerna genom sin kompromisslösa inställning fått konferensen att misslyckas, och de försökte på liknande sätt få rundabordskonferensen att sluta i ett misslyckande. Men under Aga Khans dugliga ledarskap lade de muslimska ledarna, särskilt herr Muhammad Ali Jinnah, fram sina berättigade krav med sådan skicklighet och genom så övertygande argument att den brittiska regeringen var villig att godta de flesta av dem. Även ledare som Sir Muhammad Shafi, Sir Abdul Halim Ghaznavi och Sir Akbar Haidari spelade, vid sidan av Aga Khan och herr Muhammad Ali Jinnah, en särskilt betydelsefull roll. Efter att ha besegrats i debatten överlät Pandit Madan Mohan Malaviya, dr Munje, Sri Jayakar och andra ledare, efter samråd med de övriga hinduiska ledamöterna, åt den dåvarande brittiske premiärministern Ramsay MacDonald att avgöra den ovan nämnda frågan, det vill säga fördelningen av muslimska platser i lagstiftande församlingar och valsystemet.

Hinduerna hade stort förtroende för MacDonald, eftersom han tidigare hade visat sympati för hinduerna och varit en stark anhängare av kongressen. Men i det kommunala dekret (Communal Award) som han utfärdade fastställdes antalet platser för muslimer och andra samfund i de olika lagstiftande församlingarna. Det separata valsystemet erkändes också. Man försökte göra beslutet godtagbart för båda sidor genom att endast göra vissa ändringar i antalet platser.

Hinduerna blev häpna och förvirrade över MacDonalds beslut, eftersom de aldrig hade väntat sig något sådant. Särskilt förslaget om separata val även för hinduer som tillhörde de kastlösa samfunden gjorde dem mycket bedrövade. Herr Gandhi avtjänade då sitt fängelsestraff i Yerwadafängelset. I protest mot separata val tillkännagav han en hungerstrejk på livstid.

Poonaöverenskommelsen

Å ena sidan begav sig de hinduiska ledarna till Poona och fortsatte att gång på gång vädja till Gandhi att avstå från fastan, medan kastehinduerna å andra sidan fortsatte att utöva påtryckningar på de kastlösa för att ändra den del av delningsbeslutet som berörde dem. En konferens hölls under poeten Rabindranaths ordförandeskap. Ledaren för de kastlösa, dr Ambedkar, gav efter för kastehinduerna, och det fastställdes att platser skulle reserveras för de kastlösa i de olika lagstiftande församlingarna, men att de skulle väljas genom ett gemensamt valsystem. Detta avtal blev i historien känt som Poonaöverenskommelsen.

Det bör nämnas att den indiska nationalkongressens och de indiska kastehinduiska ledarnas avsikt var att krossa hela Indiens befolkning i en enhetlig nationalitets kvarn och skapa en nationalitet vars makt och ledarskap skulle ligga i majoritetens, hinduernas, händer. Följden skulle bli att den muslimska nationen uppgick i den konstgjorda nationaliteten och att dess särart utplånades. Men genom regeringens erkännande av separata val för muslimerna erkändes också deras nationella särart. Därmed gick kastehinduisternas mångåriga dröm i kras, och all deras vrede riktades mot den brittiska regeringen, som en gång varit deras nära vän, välgörare och beskyddare. Därför uppstod terrorism. Destruktiva handlingar, plundring av vapenförråd, politiska mord och andra nya händelser ägde ständigt rum. Bland de viktigaste händelserna under dessa år märks plundringen av vapenförrådet i Chittagong under ledning av den hinduiske terroristen Surya Sen, mordet på Khan Bahadur Ahsan Ullah, en av underrättelseavdelningens ledande tjänstemän, attacken mot European Club och mordet på flera män och kvinnor, mordet på distriktsmagistraten i Medinipur samt dynamitkonspirationen. Dessa terrorframkallande händelser inträffade inom loppet av två eller tre år medan rundabordskonferensen pågick i London.

Indiens förvaltningslag

Nästa betydelsefulla händelse var Indiens förvaltningslag från 1935. Lagens innehåll eller syfte var att upprätta en delvis ansvarig regering i provinserna och en federal regering i centrum. Genom Indiens förvaltningslag förblev en större makt än den som den brittiska regeringen hade överlämnat till indierna genom Montagu–Chelmsford-reformerna hos vicekungen och de provinsiella guvernörerna. Det tillkännagavs också att denna nya förvaltningslag för Indien skulle träda i kraft från april 1937.

Kongressens ledning kunde inte alls vara nöjd med denna begränsade eller kontrollerade makt (Controlled Power). Trots detta deltog den, efter allehanda undanflykter, i de val som hölls enligt den nya lagen. Men den vägrade att bilda regering. Senare kommer det att redogöras i detalj för hur kongressen bildade regeringar i sju provinser i Indien och hur den under sina två och ett halvt år vid makten utsatte muslimerna för orättvisor och förtryck, vilket som motreaktion öppnade vägen för muslimernas Pakistanrörelse.

När Indiens förvaltningslag från 1935 tillkännagavs riktade Muhammad Ali Jinnah en kraftfull uppmaning till alla att samlas under Muslim League. I de allmänna valen 1937 valdes också ett antal ledamöter från Muslim League. Fram till dess hade Muslim Leagues rörelse ännu inte blivit en folkrörelse. Efter valet sträckte Muhammad Ali Jinnah ut handen till kongressen för samarbete. Men kongressen avvisade detta. För en så framstående och berömd jurist som Jinnah var det inte möjligt att underkasta sig kongressens ovan nämnda arrogans. Efter många meningsskiljaktigheter, när kongressen efter vicekung Linlithgows försäkringar gick med på att bilda regering, beordrade Muhammad Ali Jinnah League-medlemmarna att motsätta sig detta.

Indiens självständighetsrörelse fortsatte mitt under konflikten och stridigheterna mellan League och kongressen. Hinduiskt styvmoderligt beteende mot muslimerna, försöken att införa hinduernas Ramrajya i de kongressstyrda provinserna genom att visa likgiltighet inför muslimernas tahzib och tamaddun, samt den hinduiska kongressens orättvisor mot muslimerna tvingade muslimerna att kämpa för ett eget hemland. Den kampen avslutades genom att två självständiga stater, Indien och Pakistan, föddes 1947.

Andra delen

Första kapitlet

I den första delen av ”Historien om Bengalens muslimer” har historien om muslimernas styre av Bengalen under mer än fem och ett halvt sekel (1302–1757 e.Kr.) behandlats utförligt, från muslimernas första ankomst till Bengalen, det vill säga den östra delen av den indiska subkontinenten. Därefter behandlas perioden från det engelska styrets början i detta land fram till dess att Government of India Act 1935 trädde i kraft.

Nu vill jag i denna histories andra del behandla perioden från tillämpningen av ovannämnda lag från 1935 fram till Indiens delning 1947.

Även om Indiens delning kan ha betraktats som olycklig av vissa personer, var den en oundviklig och naturlig verklighet. Efter att ett fåtal muslimers styre hade etablerats över befolkningen i ett land där de icke-muslimska invånarna utgjorde majoriteten fortsatte detta i ett tusen eller tolv hundra år. Under denna långa tid levde muslimer och icke-muslimer sida vid sida i fred och harmoni. Varför kunde de då inte fortsätta att leva tillsammans när de nådde mitten av 1900-talet? Den korrekta och objektiva historien om detta måste nuvarande och framtida generationer känna till. Genom att behandla den fortlöpande historien om hinduernas och britternas behandling av muslimerna efter det engelska styrets införande, särskilt kongressens två och ett halvt år av vanstyre i Brittiska Indien, ur ett opartiskt perspektiv, kan man nå fram till sanningen att Indiens delning var en oundviklig och naturlig verklighet.

När Government of India Act 1935 trädde i kraft infördes begränsat självstyre i provinserna. Kongressen lyckades bilda regering i sju provinser med hinduisk majoritet utan stöd från något annat parti och började, berusad av makten, behandla muslimerna så omänskligt att muslimerna kom att anse att deras själva existens på denna subkontinent var hotad. Förhållandet mellan hinduer och muslimer försämrades drastiskt; över hela landet följde fruktansvärda kommunala konflikter, och muslimernas liv, egendom, ära och anständighet började plundras och kränkas. Situationen tog till slut en sådan vändning att det inte längre fanns någon möjlighet att återvända. Indien delades i två separata självständiga stater. Bakom denna delning låg de indiska muslimernas okuvliga religiösa övertygelse och ideal, föreställningen om en egen nationell identitet, deras egen historia, traditioner och civilisation och kultur, samt den starka fruktan att deras nationella existens skulle utplånas tillsammans med allt detta. Den ena sidan ville hålla den andra sidan som slavar eller annars utrota den från Indiens jord. Den andra sidan ville leva vidare med självrespekt och alla rättigheter. Jag hoppas att denna sanning kommer att bevisas genom en opartisk analys av historien.

Government of India Act 1935

Denna lag trädde i kraft den 1 april 1937. Den andra delen av lagen om den indiska federationen trädde inte i kraft. Detta berodde på att ett tillräckligt antal indiska furstestater inte kunde godta federationen, och därför genomfördes den inte.

Denna lags särskilda kännetecken var att den för första gången gav provinserna en lagligt avskild existens. Sindh avskildes från Bombay och upphöjdes till en separat provins. Nordvästra gränsprovinsen fick för första gången full provinsiell status. Genom att sänka kravet på väljarnas tillgångar ökades antalet väljare.

Enligt lagen skulle varje provins ha ett ministerråd, och guvernören skulle följa dess rekommendationer. I vissa fall kunde han dock, om han så önskade, fatta beslut efter eget samvete. Dubbelförvaltningen avskaffades. Varje provins skulle ha ett ministerråd enligt brittisk modell, och guvernören skulle utföra sina uppgifter i enlighet med dess råd.

Val till provinsförsamlingarna

Valen till provinsförsamlingarna genomfördes i februari och mars 1937. Mot slutet av 1936 offentliggjorde Muslimska förbundet och Kongresspartiet sina valmanifest. Manifestens sociala politik var likartad. Inte heller i politiska frågor stod de särskilt långt från varandra. Men i två frågor rådde en stor meningsskiljaktighet mellan dem. För det första hade Muslimska förbundet lovat att bevara och främja det urdiska språket och dess alfabet. Kongresspartiet var däremot fast beslutet att göra hindi till Indiens nationalspråk. För det andra stod Muslimska förbundet fast vid separata valkretsar, medan Kongresspartiet var dess häftiga motståndare. År 1916 hade Kongresspartiet godtagit separata valkretsar och undertecknat ett avtal med Muslimska förbundet, vilket blev känt som Lucknowpakten. Många kongressledare lovprisade Lucknowpakten entusiastiskt och betraktade den som en bro mellan hinduer och muslimer. Senare bröt dock Kongresspartiet avtalet och började motsätta sig separata valkretsar. Trots Kongresspartiets kraftiga motstånd bestod de separata valkretsarna fram till Indiens delning.

Muslimska förbundets manifest innehöll inget som hindrade hinduisk-muslimsk samverkan. Tvärtom innehöll det en tydlig uppmaning till samarbete. Kongresspartiet avvisade arrogant Muslimska förbundets uppmaning till samarbete. Kongresspartiet hävdade att alla Indiens invånare utgjorde en enda nation och att Kongresspartiet var den politiska institution som representerade Indiens invånare. Men valet 1937 bevisade att detta krav var falskt.

Av de totalt 1 771 platserna fick Kongresspartiet enligt det offentliggjorda valresultatet endast 706, alltså mindre än hälften. Majoriteten av de muslimska platserna vanns av Sir Fazle Husains Punjab Unionist Party. Eftersom Muslimska förbundet ännu var oorganiserat fick det 102 av 482 platser. Men hur många muslimska platser vann Kongresspartiet som ett parti som representerade både hinduer och muslimer? Det ställde upp i 58 valkretsar och vann endast 26 platser. I Punjab fick det 18 av totalt 175 platser och i Bengalen 60 av 250.

(Kampen för Pakistan, I. H. Qureshi. Redogörelse som visar valresultatet i Indien, november 1937)

Av sammanlagt 35 miljoner röster fick Kongresspartiet omkring 15 miljoner. Därmed bevisades att dess anspråk på att vara Indiens enda politiska institution var falskt.

I U.P. valdes endast en muslim in på Kongresspartiets biljett. Han valdes genom gemensamt val i en särskild universitetsvalkrets. Kongresspartiets provinsordförande – en muslim – besegrades i valet. – (Kampen för Pakistan, I. H. Qureshi)

Av landets elva provinser lyckades Kongresspartiet vinna en majoritet av mandaten i sex. Dessa var Bombay, Madras, U.P., C.P., Bihar och Orissa. Men trots många försök lyckades partiet inte få fram ett tillräckligt antal muslimska kandidater i provinserna med muslimsk majoritet. I tre av de ovan nämnda sex provinserna – Bombay, C.P. (Centralprovinserna) och Orissa – kunde ingen muslimsk kandidat som nominerats av Kongresspartiet vinna.

Enligt den nya lagen kallade provinsguvernörerna till sig ledarna för majoritetspartierna i provinslagstiftningarna, och ministerier bildades i fem provinser, däribland Gränsprovinsen och Assam. Från den 1 april började de fungera som autonoma enheter. I de återstående sex provinserna vägrade Kongresspartiet att bilda ministerier, såvida inte guvernörerna garanterade att de skulle avstå från att utöva sina särskilda befogenheter enligt konstitutionen. Guvernörerna vägrade att ge en sådan garanti. Därefter tog de initiativ till att bilda interimistiska ministerier med representanter för de partier eller grupper som var villiga att bilda ministerier. Under muslimskt ledarskap bildades interimistiska ministerier i Bombay, Bihar och U.P., och även vissa medlemmar av Muslimska ligan fick plats i ministerierna. Dessa kallades dock inte ”ministerier för Muslimska ligan”.

Dödläge i frågan om garantier

I de instruktioner som utfärdades till provinsguvernörerna enligt Indiens förvaltningslag från 1935 ålades de ett särskilt ansvar. Guvernörernas särskilda ansvar var att se till de garantier (Safeguard) som lagen hade gett för skyddet av minoriteternas intressen.

Det sades:

De instruktioner som utfärdades till guvernörerna enligt Indiens förvaltningslag från 1935 ålade provinscheferna vissa särskilda skyldigheter. Dessa innefattade att ”skydda alla minoriteternas legitima intressen”, vilket innebar att han i allmänhet skulle säkerställa att de etniska eller religiösa grupper vars medlemmar hade beviljats särskild representation i lagstiftningen, samt de befolkningsklasser som stod under hans ansvar och som – vare sig på grund av sitt ringa antal, brist på utbildningsmässiga eller materiella fördelar eller av någon annan orsak – ännu inte fullt ut kunde förlita sig på gemensamma politiska åtgärder i lagstiftningen för sin välfärd, inte skulle lida någon skada eller ha rimlig anledning att frukta försummelse eller förtryck.”

Den ovannämnda lagen garanterade skyddet av alla lagliga intressen hos alla slags minoritetsgrupper. Provinsguvernörerna gavs ett särskilt ansvar för att se till att deras intressen skyddades.

Det finns vissa etniska och religiösa grupper vars medlemmar hade fått särskild representation i lagstiftningen. Dessa grupper och klasser skulle, på grund av guvernörens tillsyn, brist på materiella möjligheter eller någon annan orsak, inte lida någon skada och inte heller ha någon anledning att frukta försummelse eller förtryck, eftersom de ännu inte fullt ut kunde förlita sig på gemensamma politiska åtgärder som vidtagits i lagstiftningen för deras välfärd. På detta sätt lades ansvaret för att skydda deras intressen på guvernörerna.

Med Indiens minoritet avses främst muslimerna, och de har under lång tid kämpat för att bevara och skydda alla sina intressen, det vill säga för skyddsåtgärder.

Denna subkontinent var hem för flera folk, och bland dem fanns både majoriteter och minoriteter. Kongressen erkände inte denna verklighet. Kongressen hävdade att det endast fanns en organisation som representerade alla Indiens invånare, och det var Kongressen. Herr Gandhi sade till en representant för News Chronicle: ”Här finns endast ett parti som kan åstadkomma välfärd, och det är Kongressen. Vi kommer inte att erkänna något annat parti än Kongressen.”

Han sade vidare: ”Kalla det vad ni vill, i Indien kan det endast finnas ett parti, och det är Kongressen” – (Muslim Separatism in India, A. Hamid, s. 217).

Jawaharlal Nehrus inställning var likartad. Han sade: ”Inte ens med hjälp av ett mikroskop går det att upptäcka att det finns någon minoritetsgemenskap i Indien. Det finns endast två partier i landet – Kongressen och regeringen. Och de som finns måste acceptera vårt arbetssätt och stå tillsammans med oss. De som inte står med oss är våra motståndare.”

Detta var ett uttryck för Pandit Nehrus ovan nämnda fascistiska mentalitet. – Muslim Separatism in India, A. Hamid.

Lagen från 1935 innehåller bestämmelser om skyddsåtgärder för att tillvarata minoriteternas intressen, och de provinsiella guvernörerna har givits ett särskilt ansvar för att minoriteternas intressen inte ska kränkas. Men enligt Pandit Jawaharlal Nehru, när det inte ens existerar något sådant som en minoritet i detta land, finns det enligt Kongressen inte heller något behov av att guvernörerna utövar särskilda befogenheter för att fullgöra sitt särskilda ansvar. Den tydliga innebörden av detta är att Kongressen inte alls är villig att skydda muslimernas intressen. Det var av denna anledning som Kongressen vägrade att bilda ministerier och lät dödläget bestå.

Till slut nåddes en kompromiss mellan vicekungen Lord Linlithgow och Kongressen, på grundval av vilken Kongressens arbetsutskott den 7 juli antog ett förslag om att ge Kongressen tillstånd att bilda ministerier.

Efter att i hemlighet ha fått fullständiga garantier från vicekungen lade Kongressen alla sårade känslor åt sidan och bildade i juli 1937 ministerier i sju provinser. När Assams premiärminister Sir Muhammad Saadullah avgick 1938 bildade Gopinath Bordoloi ett koalitionsministerium under Kongressens ledning i Assam. I de provinser där muslimernas intressen började trampas under fötterna. Detta kommer att behandlas senare.

Valresultatet

Efter att Kongressens ministerium hade bildats uppstod en stark reaktion i det muslimska Indien. Innan vi granskar denna reaktion ska vi först diskutera hur situationen var i de provinser där regeringar bildades redan från början av 1937.

Bengalen

Partiställningen i Bengals lagstiftande församling efter valet var följande:

Kongressen 54

Hinduer utanför Kongressen 42

Oberoende muslimer 43

Muslim League 40

Övriga muslimer                                    38

Européer och angloindier                31

Partilösa muslimer                                   2

Totalt  >>>  250

Bland de muslimer som inte tillhörde Muslim League var 35 medlemmar av Krishak Praja Party. Partiets ledare var Maulvi A. K. Fazlul Huq (Sher-e-Bangla). Här fanns ingen annan möjlighet att bilda en regering än genom en koalition. I april 1937 bildades därför en koalitionsregering bestående av Muslim League, Krishak Praja Party, de schemalagda kasterna (Scheduled Castes) samt oberoende eller icke-kongressanslutna hinduer från de högre kasterna; dess ledare var Sher-e-Bangla A. K. Fazlul Huq. Han bildade en regering med tio medlemmar, varav fem var muslimer och fem hinduer.

Det bör nämnas att herr Fazlul Huq vid ett offentligt möte i Munshiganj den 3 februari, efter valet, tillkännagav sitt partis program. Den 15 februari godkände Krishak Praja Partys verkställande kommitté den överenskommelse som hade träffats med partiets ledare i syfte att genomföra Muslim Leagues nya konstitution. Den 6 mars gick herr Fazlul Huq med på att bilda en regering. På Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnahs uppmaning gick herr Huq med i Muslim League. Därefter svors han in som Bengals premiärminister.

Fazlul Huqs koalitionsregering kunde inte arbeta ostört. Kongressen motsatte sig nämligen denna regering häftigt vid varje steg. Men följden blev att den muslimska enheten stärktes och befästes både inom och utanför parlamentet i samma mån som motståndet ökade.

Efter att koalitionsregeringen hade bildats förbättrades relationerna mellan Krishak Praja Party och Muslim League. Vid All-Indiska Muslim League-konferensen i Lucknow i september 1837 deltog han och förklarade att medlemmarna i hans parti skulle ansluta sig till Muslim League. I hans regering ingick Khwaja Nazimuddin och Huseyn Shaheed Suhrawardy.

Sahib Fazlul Haks fyra och ett halvt år som premiärminister innebar en ny våg i hans liv och i den muslimska politiska kraften i det odelade Bengalen. Hans regering lyckades väcka ett stort hopp bland folket och skapa självförtroende bland muslimerna. Deras tidigare mindervärdeskänsla försvann, och de började betrakta hinduerna som jämlikar. Fazlul Haks och Suhrawardys tal i parlamentet, deras förmåga att ge motståndarna förkrossande svar och deras snabbtänkthet höll en högre nivå än kongressens och Hindu Mahasabhas ledare. Genom sin livskraft och visdom, skärpan i sitt förstånd, sin oavbrutna vältalighet och organisatoriska förmåga samt sitt hårda arbete och sin intellektuella skärpa bevisade de sin överlägsenhet över de hinduiska ledamöterna i parlamentet.

Det nya liv som väcktes bland Bengalis muslimer var inte begränsat till parlamentets fyra väggar. Det blev synligt inom alla områden av mänsklig verksamhet, såsom politisk organisering, litteratur, konst, journalistik och idrott. Muslimska förbundet höll på att utvecklas till en stark och livskraftig organisation och väckte ett nytt liv och en ny tillförsikt bland muslimerna.

Det välde som hinduiska poeter och författare hade haft över den bengaliska litteraturen i nästan ett sekel tog slut genom Kazi Nazrul Islams framträdande på litteraturens himmel. Han var inte ensam; poeter som Jasimuddin, Golam Mostofa och Benazir Ahmad gjorde också odiskutabla och odödliga insatser i poesins värld. Islamsk, murshedi- och bhatiyali-musik, sjungen till de hänförande melodierna av musikens kejsare Abbasuddin, väckte islamisk inspiration i muslimernas hjärtan.

Den nya muslimska pressens framväxt bidrog i hög grad till denna muslimska renässans. Även om några månads- och veckotidningar publicerades i Calcutta inom journalistikens värld, fanns det ingen regelbundet utkommande dagstidning. År 1936 gjorde Maulana Akram Khan den muslimska nationen en stor tjänst genom att ge ut dagstidningen Azad, och Fazlul Haks koalitionsregering gav den aktivt stöd. Vid denna tid representerade dagstidningen The Star of India, utgiven av Abdul Karim Ghaznavi, och dagstidningen The Morning News, utgiven av Khwaja Nuruddin, muslimernas förhoppningar och strävanden.

Sher-e-Bangla A. K. Fazlul Haks första regering (1937–1941) kan beskrivas som en guldålder i den parlamentariska regeringens historia i Bengalen. Under denna tid reste han till provinserna Bihar, Orissa och Assam, organiserade Muslimska förbundet och omvandlade det till en stark organisation. Han höll tal vid Muslimska förbundets konferenser i Lucknow 1937, Karachi 1938 och Cuttack 1939. År 1940 hölls Muslimska förbundets konferens i Lahore den 22, 23 och 24 mars under ordförandeskap av Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah. Vid sessionen den 23 mars lade han fram den historiska Pakistanresolutionen.

Fazlul Hak hade insett att utbildning var nyckeln till den muslimska nationens utveckling och framsteg. Därför tog han själv ansvar för utbildningsministeriet i sin koalitionsregering. För att främja muslimernas utveckling inom utbildningsområdet grundade han många utbildningsinstitutioner, nämligen Lady Brabourne College (ett kvinnokollegium) i Calcutta; Eden Girls College i Dhaka; Agricultural College i Tejgaon, Dhaka; Fazlul Huq Muslim Hall i Dhaka; samt Fazlul Huq College i Chakhār, Barisal.

Han ville i någon mån minska Calcuttauniversitetets stolthet och högmod. Detta var i själva verket hinduernas välskyddade lärdomstempel, ett mäktigt redskap för den hinduiska renässansen och för etablerandet av hinduisk intellektuell dominans i Bengalen. Det var en väldig och okuvlig institution som även kontrollerade inträdes- och mellanstadieexamina. Därför var dess inflytande över den högre utbildningen mycket större än utbildningsministerns och hans departements. För att skydda de studerande från detta inflytande försökte han lägga fram ett lagförslag i lagstiftande rådet med syftet att inrätta en sekundärutbildningsstyrelse. Hela det hinduiska samfundet blev då våldsamt upprört och enade sig, efter att ha glömt alla inbördes motsättningar, mot det föreslagna lagförslaget. Inget så häftigt motstånd hade setts sedan delningen av Bengalen 1905. År 1940 hölls i Calcutta en protestkonferens under ledning av en lärd person som Sir Prafulla Chandra Ray. Omkring tiotusen delegater från hela provinsen deltog i konferensen. Poeten Rabindranath Tagore led då av åldersrelaterad sjukdom. Trots detta tog han tillfället i akt att låna ut sitt namn och sin prestige till konferensen. I slutet av det budskap som han skickade till konferensen sade han:

Min ålder och hälsa hindrar mig från att delta i konferensen. Men den fara som har hotat vår provinss kulturella existens har gjort mig djupt oroad. Därför kunde jag inte låta bli att skicka några ord till konferensen från min sjukbädd.

På grund av hinduernas häftiga motstånd genomfördes inte den plan som Bengals premiärminister hade utarbetat för att bilda en sekundärutbildningsstyrelse.

Det viktigaste steg som Sher-e-Bangla Fazlul Huq tog som premiärminister var emellertid att alla statliga tjänster i provinsen skulle fördelas så att hinduer fick femtio procent och muslimer femtio procent. Eftersom hinduerna sedan gammalt hade haft ett monopol på statliga tjänster hade muslimerna utsatts för en ytterst stor orättvisa; när ovanstående åtgärd vidtogs väckte den stora förhoppningar och glädje bland muslimska utbildade ungdomar inför livet. För den muslimska nationen var detta en stor khidmat.

Punjab

Punjab, Sindh och Assam hörde till de provinser där Kongressens ministerium inte kunde bildas. Efter valet såg partifördelningen i Punjab ut på följande sätt:

Kongressen 18

Icke-kongresshinduer och sikher 36

Muslim League 2

Övriga muslimer 4

Unionister 88

Partilösa 27

Totalt >>>175

Senare anslöt sig åtta ledamöter till Unionistpartiet, vilket ökade partiets totala medlemsantal till 96. Även det khal sa-nationalistiska sikhpartiet uttryckte sitt stöd för sir Sikandar Hayat, och med detta stöd bildade han en regering. Efter hans död 1942 blev Malik Khizar Hayat Khan premiärminister, och denna regering satt kvar tills alla provinsförsamlingar upplöstes 1945.

Sindh

Partiförhållandena i provinsen Sindh var följande:

Kongressen 8

Hinduer utanför kongressen 14

Muslimska obundna ৯

Övriga muslimer ৭

Sindh United Muslim Party ১৮

Obundna ৪

Totalt >>> ৬০

Eftersom ingen kunde uppnå en majoritet var man tvungen att bilda en regering genom diverse kompromisser. Därför kunde ingen av dem bli stabil. Regeringarna fortsatte att fungera här genom ständiga upplösningar och nybildningar. Först bildade Sir Ghulam Hussain Hidayatullah en regering. Senare växlade premiärministerposten mellan Allah Bakhsh och Mir Bande Ali Khan.

Assam

Partiernas ställning här är följande

Kongressen 32

Hinduer utanför Kongressen 9

Självständiga muslimer 30

Partilösa 33

Totalt >>> 108

Inte heller här kunde någon stabil regering bildas. Sir Muhammad Saadullah bildade en ministär och avgick i september 1938. Därefter bildade Kongressledaren Gopinath Bordoloi en ministär på guvernörens inbjudan. När andra världskriget bröt ut avgick även Gopinaths ministär tillsammans med alla de andra ministerierna. Därefter fick Sir Muhammad Saadullah åter möjlighet att bilda en ministär. Men i slutet av 1941 föll hans ministär, och guvernören övertog själv provinsens styre med stöd av paragraf 93 i Indiens regeringslag från 1935.

Andra kapitlet

Kongressens ministerier i provinserna

Låt oss nu granska förhållandena i de provinser som under en kortare tid styrdes av dem och se vilken behandling muslimerna utsattes för från deras sida.

Vi har tidigare fått veta att Kongressen inte skulle gå med på att bilda regering om den inte fick garantier för att guvernörerna inte skulle utöva de särskilda befogenheter som de enligt lagen hade tilldelats för att skydda minoriteternas intressen. Med andra ord var deras ståndpunkt tydlig: de var inte alls beredda att skydda minoriteternas, det vill säga muslimernas, intressen. Kärnan i den brittiska politiken för Indiens styre var att Kongressen, det vill säga Indiens hinduiska nation, skulle hållas nöjd till varje pris. Det finns många tidigare exempel på att hinduerna tillfredsställdes genom att muslimernas intressen trampades under fötterna. Även denna gång gav vicekungen lord Linlithgow i hemlighet Kongressen garantin att guvernörerna inte skulle utöva de särskilda befogenheter som de hade tilldelats genom lagen från 1935, för att få Kongressen att gå med på att bilda regering. Det var först efter denna garanti som Kongressen gick med på att bilda ett ministerium.

Kongressen bildade ministerier i sju provinser, och all provinsiell partipolitik stod helt under Kongressens kontroll.

I Madras vann Kongressen 74 mandat, och Raja Gopalacharia bildade ministeriet. I Bombay lyckades Kongressen endast vinna 48 mandat. B.J. Kher bildade ministeriet tillsammans med några andra mindre likasinnade partier. I Bombay lyckades Kongressen endast vinna 48 mandat. B.J. Kher bildade ministeriet tillsammans med några andra mindre likasinnade partier.

I Förenade provinserna vann Kongressen 59 procent av mandaten och G.B. Pant blev ministerpresident. I Bihar bildade Shri Krishna Sinha regering efter att ha vunnit 62 procent av mandaten. I Centralprovinserna blev dr. Khare ministerpresident efter att Kongressen vunnit 63 procent av mandaten, och senare övertog Shukla posten.

I Nordvästra gränsprovinsen bildade dr. Khan regering, trots att Kongressen endast fick 38 procent av mandaten.

Orissa utgjorde i viss mån ett undantag. Innan Kongressens ministerium bildades upprättade maharadjan av Parlakimedi en kortvarig regering för fyra månader (april–juli). Bishwanath Das ledde Kongressens ministerium fram till juli 1937. Efter Kongressministeriets avgång övertog guvernören styret. I slutet av 1941 gjorde några parlamentsledamöter under Godavari Mishras ledning uppror mot Kongressens högsta ledning och hjälpte maharadjan av Parlakimedi att bilda ett ministerium. Maharadjan bildade ett ministerium bestående av tre personer – honom själv, Mishra och en muslim. Trots Kongressens högsta lednings kraftiga motstånd fortsatte ministeriet sitt arbete.

Kongressens styre i provinserna

Kongressens nästan två och ett halvt år långa styre (juli 1937 till oktober 1939) i sju av Indiens elva provinser, inklusive Gränsprovinsen, utgör en mycket smärtsam historia om relationerna mellan hinduer och muslimer. I dessa provinser låg nyckeln till all makt i Kongressens händer. Låt oss nu undersöka hur Kongressen använde denna makt och vilka olyckliga följder detta fick för den politiska och konstitutionella utvecklingen.

Vägran att bilda en koalitionsregering

Strax efter valet 1937 sade Muslim League-ordföranden herr Muhammad Ali Jinnah i ett uttalande:

Konstitutionen och Muslim Leagues politik hindrar oss inte från att samarbeta för andra partiers intressen. Vi kan samarbeta med vilket parti som helst, både inom och utanför lagstiftande församlingen.

Alla, däribland vissa kongressanhängare, hoppades att koalitionsregeringar mellan Kongressen och Muslim League skulle bildas i de hindu-dominerade provinserna. Men Kongressens vägran att samarbeta på något sätt med Muslim League lät inte detta hopp förverkligas. Som exempel kan förhållandena i Förenade provinserna beskrivas här. Där fanns 64 platser reserverade för muslimer av lagstiftande församlingens totalt 228 platser. Av dessa vann Kongressen en, Muslim League 26, självständiga muslimska kandidater 28 och National Agricultural Party 9. Här fördes långa samtal mellan Muslim League och Kongressen om att bilda en koalition mellan Kongressen och Muslim League. Till slut meddelade Maulana Abul Kalam Azad, en av medlemmarna i Kongressens högsta ledning, Muslim Leagues ledare Chaudhry Khaliquzzaman under vilka villkor Muslim League kunde gå med i provinsregeringarna. Villkoren var följande:

1. Muslim League skulle inte verka som ett separat parti i UP:s lagstiftande församling.

2. Muslim League-gruppen i UP:s lagstiftande församling skulle betraktas som en del av Kongressen; som medlemmar av Kongresspartiet skulle de åtnjuta alla de förmåner som partiets övriga medlemmar hade. De skulle också ha rätt att delta i partiets överläggningar. De skulle också ha rätt att delta i partiets överläggningar. Alla frågor skulle avgöras genom majoritetsbeslut. Varje medlem skulle ha rätt att avge endast en röst.

3. Kongressens medlemmar och dessa medlemmar skulle följa den politik och de direktiv som Kongressens arbetsutskott fastställde respektive utfärdade för lagstiftande församlingens medlemmar.

4. U.P.:s och Muslim League Parliamentary Board måste upplösas. I framtida fyllnadsval får detta organ inte ställa upp någon kandidat. Om en plats blir ledig måste man stödja den kandidat som Kongressen nominerar till valet.

5. Om Kongressen beslutar att avgå från medlemskap i ministerierna och lagstiftande församlingar, är de medlemmar som kommit från Muslim League skyldiga att följa detta beslut.

De ovanstående villkoren som Kongressens högsta ledning ställde till Muslim League var löjeväckande, motiverade av ohederliga avsikter och uttryck för en fascistisk mentalitet. Ingen person eller grupp med ens den minsta känsla av självrespekt kunde ha accepterat ett enda av dessa villkor. Det skulle ha varit självdestruktivt.

Det är inte alls svårt att fastställa orsaken till Kongressens oförnuftiga arrogans. Herr Gandhi och Jawaharlal Nehru var inte beredda att erkänna existensen av något annat parti i Indien än Kongressen. De var inte heller beredda att erkänna att det fanns något hindu-muslimskt problem i landet. Jawaharlal Nehru sade till Chaudhry Khaliquzzaman den 12 maj 1937 att han ansåg att det hindu-muslimska problemet i Indien var begränsat till en liten grupp intellektuella, jordägare och kapitalister, vilka skapade ett problem som folket inte erkände. Han riktade hånfulla angrepp mot föreställningen att muslimerna skulle ha en separat grupp inom den lagstiftande församlingen.

I enlighet med Kongressens tillkännagivna politik uppmanades ledande muslimer att upplösa sina egna partier och ansluta sig till Kongressen för att kvalificera sig för medlemskap i ministerierna. I Förenade provinserna undertecknade Hafiz Muhammad Ibrahim och i Bombay M. Y. Noori Kongressens ed och anslöt sig till Kongressens ministerium. I Orissa togs ingen muslim in i ministeriet. I Centralprovinserna togs en person vid namn Sharif in, men senare avlägsnades han och ersattes av en hindu.

I de provinser där Kongressen var det ledande partiet var det inte alls fråga om koalitionsregeringar. Men i provinser där Kongressen inte var det ledande partiet tilläts Kongressen ansluta sig till koalitioner. Detta beredde vägen för att skapa splittring inom det muslimska samfundet. I ett tal som Bengalens premiärminister Fazlul Haq höll vid Muslim Leagues konferens i Calcutta 1938 sade han att Kongressen gång på gång försökte pressa fram ståndpunkten att en koalitionsregering med Kongressen, utan Muslim League, skulle bli mer stabil. I Sind hade hinduerna genom de strategiska fördelar de fått tack vare Communal Award skapat ett stort hinder för bildandet av en Muslim League-grupp i Sinds lagstiftande församling. Den icke-kongressledda regeringen i Nordvästra gränsprovinsen avsattes efter att ha hamnat i Kongressens klor. Kongressen ville upplösa alla andra partier och framträda som landets enda parti. Kongressen trodde på principen ”ett land – ett parti – en ledare”. Ledarskapet låg i herr Gandhis händer. Alla Kongressregeringar vände sig till Gandhi i varje fråga om politiska beslut och följde hans anvisningar som vore de heliga ord. Oavsett om en konstitutionell kris uppstod, om en konflikt eller tvist uppstod med guvernören eller om det gällde att anta någon allmän politisk linje, vände sig premiärministrarna i de kongressstyrda provinserna till honom för att få anvisningar och råd. Herr Gandhi förde samtal med vicekungen på Kongressens vägnar, men framställde sig som en opartisk politisk observatör. Trots att hans diktatoriska auktoritet och kontroll över Kongressen var uppenbara fanns hans namn inte med i Kongressens medlemsförteckning. En av hans beundrare, Seth Govind Das, sade att Gandhis ställning bland kongressanhängarna motsvarade Mussolinis ställning bland fascisterna, Hitlers bland nazisterna och Stalins bland kommunisterna (Muslim Separatism in India, Abdul Hamid, s. 218).

Kongressens påstående att den parlamentariska mentaliteten skulle förbli intakt inom Kongressen visade sig vara ogrundat. Kongressministrarna var nämligen varken ansvariga inför väljarna eller inför den lagstiftande församlingen. De var som underdåniga undersåtar under Kongressens arbetsutskott. Högsta ledningens behandling av Centralprovinsernas premiärminister dr Khare och Subhas Chandra Bose i Calcutta bevisar dess diktatoriska styre.

Subhas Chandra Bose valdes till ordförande för Indian National Congress 1938. Även året därpå ställde han upp i valet och blev som väntat vald. Några kongressledare motsatte sig hans kandidatur och skapade allvarliga hinder i valet. Många ansåg att detta innebar ett nederlag för herr Gandhi. Medlemmarna av Kongressens arbetsutskott avgick samtidigt. Till slut avsattes Kongressens valde ordförande för att hålla Gandhi nöjd.

Kongressens styre och muslimerna

Ministerstyret i provinser med hinduisk majoritet var en fruktansvärd mardröm för muslimerna. Kongressens vägran att bilda koalitionsregeringar med Muslimska förbundet i dessa provinser var en varning för muslimerna. Men när kongressen i praktiken genomförde sitt planerade provinsiella självstyre i dessa provinser, mötte muslimerna en situation som var långt mer outhärdlig än de hade fruktat. Deras religiösa övertygelse samt deras civilisation och kultur hotades av fullständig utplåning, och en systematisk kampanj för att avlägsna dem även från de sociala, administrativa och ekonomiska områdena inleddes. Till och med deras liv, egendom, heder och ära började fullständigt skövlas under kongressens styre.

Bland de handlingar av kongressregeringen och den hinduiska befolkningen som allvarligt sårade muslimernas religiösa känslor märktes sången ”Vande Mataram”, hindrandet av böneutropet till namaz, angrepp på bedjande muslimer, processioner med musik framför moskéer samt förbudet mot nötkött och annat.

Trots muslimernas invändningar sjöngs sången ”Vande Mataram” ofrånkomligen före den dagliga verksamheten i den lagstiftande församlingen började. Bankim Chandra Chatterjee skrev sången ”Vande Mataram” som hinduernas stridsrop mot muslimerna i sin roman ”Anandamath”, som publicerades 1882. Efter 1905 sjöngs Vande Mataram som nationalsång under hinduernas rörelse för att upphäva delningen av Bengalen. Syftet med denna sång var att skapa hat och fiendskap bland hinduer mot muslimerna.

De få muslimer som hade statliga tjänster fick inte bara sin heder och sitt inflytande kränkta, utan även sin anställningstid hotad. Av de många händelserna kan ett exempel nämnas här. I en intervju sade premiärministern i Centralprovinserna att hans ministerium kraftfullt motsatte sig att den enda muslimske civila distriktsämbetsmannens anställning i provinsen skulle göras permanent. Det enda skälet var att han var muslim.

Den muslimska allmänheten hade blivit offer för den yttersta godtyckligheten hos sina hinduiska grannar och det administrativa maskineriet. I vissa slumområden i Centralprovinserna sattes muslimers hus i brand och muslimska kvinnors heder och ära skändades. Etthundrafemtio muslimska män från en by hölls i flera dagar inspärrade på polisstationen utan möjlighet att få mat eller dryck, anklagade för mord, och förolämpades och torterades på olika sätt. Senare frikände domstolen dem helt. Under rättegångarna mot de anklagade muslimerna i domstolarna uttryckte ministrarna i Centralprovinserna sina åsikter (i mål som var sub judice), vilket gjorde domarna ytterst besvärade. Högsta domstolens chefsdomare i Nagpur sade modigt i domen i ett mål att polisen, kongressledaren, magistraten, domaren och ministern gemensamt drev oskyldiga människor mot galgen. Dessa olyckliga människor hade inget annat brott begått än att vara muslimer. (Muslim Separatism in India, Abdul Hamid, s. 122)

För att finna en lösning på de olika former av förföljelse och förtryck som muslimerna utsattes för i de kongressstyrda provinserna beslöt man vid Allindiska Muslimska förbundets rådsmöte den 20 mars 1938 att tillsätta en undersökningskommitté. En kommitté med åtta medlemmar bildades, med Raja Saiyid Muhammad Mahdi av Pirpur som ordförande. Kommittén lade fram sin fullständiga rapport den 15 november samma år. Rapporten lades fram efter personliga undersökningar på plats.

I mars följande år publicerades ytterligare en rapport, kallad Sharif-rapporten. Denna rapport beskrev hinduernas förföljelse av muslimerna i provinsen Bihar. I december 1939 publicerades ännu en rapport med skriftliga anklagelser mot kongressregeringarna. Rapporten hade utarbetats av Bengals premiärminister A. K. Fazlul Huq.

Dessa tre informativa och värdefulla dokument samt akterna över de händelser som publicerats i samtida muslimska tidningar utgör det grundläggande materialet och underlaget för muslimernas klagomål mot de kongressiska provinsministeriernas odemokratiska och antimuslimska roll. Eftersom kongressregeringens naturliga karaktär senare gjorde idén och läran om Pakistan populär och fjärmade muslimerna från ideologin om ett odelat Indien, är det nödvändigt att framlägga en detaljerad redogörelse för de fakta som avslöjats i undersökningsrapporten och att granska dem.

Pirpur-rapporten

Pirpur-rapporten betonade följande frågor:

1. Kongressregeringen har misslyckats med att ge minoriteterna (muslimerna) religiös och kulturell frihet.

2. Kongressen har visat sig vara en hinduisk kommunalistisk organisation.

3. Den maktberusade kongressens slutna dörrars politik (Closed door policy) och dess vägran att bilda en koalitionsregering har lett till en kraftig försämring av relationerna mellan hinduer och muslimer.

4. Enligt kongressens uppfattning om nationalism finns det inget mer förtryckande än majoritetens styre samt den orättvisa och det förtryck som följer därav.

5. Mycket förödmjukande förslag lades fram för Muslim League, såsom: upplös Muslim Leagues parlamentariska parti, upplös League-gruppen i den lagstiftande församlingen och underteckna utan tvekan kongressens edsförsäkran, och så vidare.

6. Masskontaktkampanjen (Mass Contact Movement), vars syfte var att skapa splittring bland muslimerna, samt att på olika sätt köpa vissa muslimer och få dem att bedriva propaganda mot Muslimska förbundet, och

7. Omfattande kommunala sammandrabbningar i de provinser som stod under kongressens styre och omfattande förluster av muslimers liv och egendom.

Herr Fazlul Huqs uttalande

Strax efter att kongressens ministerier hade avgått återpublicerades det uttalande som Bengalens premiärminister, herr A. K. Fazlul Huq, gjorde, i form av en pamflett. I sitt uttalande sade han:

För att driva tålamodets gräns till bristningspunkten har kongressen släppt ut aggressiva hinduer på fältet för att visa största fräckhet. Kongressen har inlett detta för att påtvinga den muslimska minoriteten sin vilja och sina beslut. Vad vill kongressen? Den vill att kon modern ska skyddas och att muslimer inte ska tillåtas äta nötkött. Muslimernas religion måste förnedras och hållas undertryckt. För är detta inte hinduernas land?

Sedan började förbuden och hindren mot böneutropet. Bedjande i moskéerna angreps. Under bönen gick processioner förbi moskéerna medan trummor och andra instrument spelades högt. Är det då förvånande att en beklaglig händelse leder till en annan beklaglig händelse?

Därefter nämndes i uttalandet de sjuttiotvå incidenter som hade ägt rum i Bihar, de trettiotre i Förenade provinserna samt flera incidenter i Centralprovinserna. Om någon muslim någonstans slaktade en ko för qurbani dödades muslimer, deras hus brändes ner och muslimska kvinnor och barn utsattes för övergrepp. Inga åtgärder vidtogs mot detta. Följden blev att de muslimska minoriteterna fick leva ett ytterst outhärdligt liv.

De hinduiska tidningarna avstod från att publicera det uttalande som herr Fazlul Huq gjorde, där han beskrev muslimernas yttersta misär under kongressens styre. I stället fortsatte de att stort slå upp påhittade anklagelser mot muslimerna. (I.H. Qureshi – The Struggle for Pakistan, A. Hamid – Muslim Separatism in India))

Även inom utbildningens område började muslimska människor utsättas för grov orättvisa och diskriminering, vilket gjorde de muslimska lärde mycket bekymrade och upprörda. Under det brittiska styret var muslimerna mycket efterblivna på utbildningsområdet, vilket gjorde att de måste möta många svårigheter. Under kongressens styre skrämde och upprörde dess utbildningspolitik dem djupt. Vid den 52:a sessionen av All India Muslim Educational Conference, som hölls i Calcutta mot slutet av 1938, beslutades under Nawab Kamal Yar Jung Bahadurs ordförandeskap att tillsätta en kommitté.

Syftet var att grundligt undersöka och granska Indiens utbildningssystem samt utarbeta en plan för muslimsk utbildning, där särdragen i deras kultur och samhällsordning skulle bevaras. En underkommitté bildades under ledning av Sir Azizul Haque, talman i Bengals lagstiftande råd och prorektor för Calcutta University. Underkommittén reste till olika delar av Indien för att samla in korrekta uppgifter och lade fram sin slutrapport 1942. Rapporten kritiserade skarpt den Wardha Scheme of Education som hade införts vid Vidyamandir-skolorna. Särskilt i Centralprovinserna hade den antagit en avskyvärd form. Trots muslimernas kraftiga motstånd lades ett lagförslag mot islam och muslimer fram i denna lagstiftande församling. Alla muslimska ledamöter samt några hinduiska ledamöter, däribland dr Khare, motsatte sig det. Trots allt motstånd antogs lagförslaget.

Enligt detta system skulle skolornas styrelsekommittéer väljas genom gemensamma val. Inga särskilda åtgärder hade vidtagits för muslimska skolor. Eleverna måste stå framför herr Gandhis porträtt med hopvikta händer, på samma sätt som hinduerna gör vid gudsdyrkan, och sjunga lovsånger till honom. Denna grundläggande plan – Wardha-schemat – var ett uttryck för gandhiansk mentalitet. Målet var att inpränta hinduiska religiösa föreställningar i barnens sinnen och skapa vördnad och respekt för hinduiska mytologiska gestalter. På detta sätt var syftet med detta utbildningssystem att hålla muslimerna borta från deras religion, kultur och nedärvda traditioner. Utöver kongressens utbildningssystems grundprinciper väckte även vissa detaljer djup oro bland muslimerna. Som exempel kan nämnas att man i skolorna i Bombayprovinsen utarbetade läroplanen utifrån många nya elementära läroböcker. Muslimerna protesterade kraftigt mot att dessa böcker lovprisade hinduiska traditioner och religiösa ceremonier och använde uteslutande hinduiskt språkbruk.

Bombayprovinsens Muslim League uttryckte stark vrede över detta och sade att kongressen genom att utarbeta sådana elementära läroböcker ville förstöra den muslimska civilisationen och kulturen i Indien genom att hålla muslimernas framtida generationer helt okunniga om sin civilisation och kultur och genom att påverka deras späda sinnen med den hinduiska civilisationens och kulturens idéer.

När de muslimska ledamöterna i Bombays kommunala korporation lade fram ett förslag om att dra tillbaka de elementära läroböckerna avslogs det. I protest lämnade Muslim Leagues ledamöter sammanträdet. Efter kongressministeriernas avgång granskade Urdu Textbook Committee åter de nämnda läroböckerna och rapporterade att de inte var lämpliga för undervisning; därför ströks de från den godkända listan.

(Times of India, den 11 och 26 juli samt den 14 december 1939)

Kongressens två och ett halvt år långa styre i sju av subkontinentens elva provinser bevisar att försöken att utplåna de muslimska minoriteternas själva existens, tillsammans med deras civilisation, kultur och traditioner, kommer att fortsätta under kongressens styre. I oktober 1938 sade mr Jinnah att kongressen försökte upprätta hinduiskt styre över hela subkontinenten. I en intervju med Manchester Guardian sade han att den som iakttog Indiens politiska scen under perioden 1937–1939 skulle kunna se att kongressens mål och avsikt var att utrota alla andra organisationer ur landet och upprätta en ytterst usel form av fascistisk organisation. Under sådana omständigheter är det omöjligt att styra en parlamentarisk regering i Indien. Här betyder demokrati hinduiskt styre. Muslimerna kan under inga omständigheter acceptera detta. [Jamiluddin Ammed (Ed) – Some Recent Speeches & Writtings of Mr. Jinnah (Lahore, 1952]

Även opartiska kretsar medgav öppet, apropå kongressministeriernas anti-muslimska hållning, att muslimernas farhågor under majoritetens styre här inte var ogrundade. En indisk kristen sade att kongressen var den indiska versionen av Tysklands nazistparti. (Rev. Pitt Banarjee – Letter of Manchester Guardian, 18 augusti 1942; I.H. Qureshi – The Struggle for Pakistan)

Olika tidningars uppfattningar

Om hur hinduisk nationalism antog en alltmer aggressiv form och de religiösa motsättningarna ökade till följd av att Kongresspartiet bildade regering i sju provinser skrev tidningen Statesman i Calcutta: Varje indisk patriot kommer att bli djupt oroad när han ser hur fruktansvärt de religiösa spänningarna har ökat till följd av införandet av provinsiellt självstyre. Tidningen Economist kommenterade att provinserna direkt kan delas upp i två delar – det muslimska Indien och Kongressens Indien. En tidigare redaktör för Times of India sade att konflikten mellan hinduer och muslimer inte enbart beror på religion; det finns en fruktansvärd skillnad mellan de två samfunden i fråga om levnadssätt. Kongressens provinsregeringar fortsatte att styra enligt All India Congress Committees direktiv. Därför började Kongressens anhängare i Storbritannien känna obehag inför uttrycken för en sådan allomfattande kongressdominans. Kongresspartiets hinduifieringspolitik, införandet av sången Vande Mataram och dyrkan av Gandhis porträtt i skolorna med mera visar tydligt att den nya styrelseformen helt och hållet hade etablerat hinduiskt herravälde. (The British Achivement in India: A Survey, Rawlinson; s. 214; Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, Abdul Mawdud, s. 287)

Hinduisk brahmanism är inte beredd att på något sätt tolerera något annat samfund, och i synnerhet inte muslimerna. Därför blev en hinduisk-muslimsk förening i Indien omöjlig. Muslimerna är inte alls ansvariga för detta. Hinduiska Indien stämplar Muhammad Ali Jinnah som kommunalist. Men kan någon förneka att han var en föregångare för hinduisk-muslimsk enhet? I många år kämpade han outtröttligt för denna enhet, men lämnade Indien besviken och lovade att aldrig återvända. Senare tvingades han emellertid återvända till Indien för att kämpa för att muslimernas rättmätiga krav och rättigheter skulle tillgodoses samt att ta över ledarskapet för Muslim League.

Långt ifrån hinduisk-muslimsk enhet härjades hela landet av religiösa upplopp i åtta år från 1920, på grund av hinduernas intensiva muslimska fientlighet. År 1923 ägde 11 upplopp rum, år 1924 18, år 1925 16, år 1926 35 och fram till november 1927 31 stora upplopp. I Fortnightly Review skrev en engelsk skribent att hinduernas och muslimernas enhet var en omöjlighet, liksom många andra omöjliga ting i världen. I tidskriften Asiatic Review skrev en viss Patrick Fagan att Indiens muslimer under främmande herravälde hade två vägar öppna – antingen att uppgå i den hinduiska nationen eller att med fysisk styrka upprätta självständiga stater i vissa delar av Indien. (Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, Abdul Mawdud, s. 286)

Religiösa upplopp och oroligheter upphörde inte något år i Indien. Dessa upplopp ägde rum i områden där hinduerna var i majoritet. Det är också sant att det var det hinduiska majoritetssamfundet som tog initiativ till dessa upplopp och i huvudsak bar ansvaret. Men herr Gandhi skyllde blint på muslimerna i alla sammanhang. Därigenom uppmuntrades de verkligt skyldiga.

Ovan har i någon mån behandlats det exempel på ett hinduiskt Ramrajya som etablerades under Kongresspartiets två och ett halvt år vid makten, samt den yttersta misär som drabbade muslimerna. Under denna period, år 1938, valdes Subhas Chandra Bose till Kongresspartiets ordförande. Han ansågs vara något mer frisinnad än de andra. Han hade ett långvarigt brevutbyte med Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah. Quaid-e-Azam sade upprepade gånger till herr Subhas Chandra Bose att Kongresspartiet och Muslim League borde förenas för att lösa alla konflikter och meningsskiljaktigheter. Quaid-e-Azam gjorde det sista försöket att åstadkomma en förening mellan Kongresspartiet och Muslim League, det vill säga hinduisk-muslimsk enhet. Men Subhas Bose svarade i sitt brev till Quaid-e-Azam:

Arbetsutskottet har inget mer att göra när det gäller samtal och överläggningar med Muslim League. (Muslim Political Thiught the Ages 1562–1947 – G. Allana Moqbul, Lahore, s. 242)

Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah sade i sitt ordförandetal vid Muslim Leagues möte i Patna 1938:

Kongressens ledare vill att muslimerna ovillkorligen ska acceptera hinduisk styrelse i Indien. ….Ni vet naturligtvis att Kongressen, i syfte att utöva fascistiskt herravälde och makt, har stängt alla vägar till hinduisk-muslimsk samförståelse. Han säger: I Indien är fyra krafter verksamma – (1) britterna, (2) härskarna över de indiska staterna, (3) hinduerna och (4) muslimerna. Oavsett hur stort kongressens tidningar och tidskrifter slår upp saken, och oavsett om de ger ut upplagor på morgonen, eftermiddagen och kvällen, och hur mycket kongressens ledare än skriker att Kongressen är en nationell organisation, säger jag att det alls inte är sant. Den är inget annat än en hinduisk organisation. Detta är sanningen, och kongressens ledare vet det mycket väl. Att några få – några förvirrade och vilseledda – muslimer med onda avsikter är knutna till den gör den inte till, och kan inte göra den till, en nationell organisation. Kongressen är huvudsakligen en hinduisk organisation, och jag utmanar vem som helst att förneka det. Jag frågar: Representerar Kongressen muslimerna?

Åhörarna svarar unisont: – Nej, nej, nej.

Jag frågar: – Representerar Kongressen det kristna samfundet? Representerar den de schemalagda samfunden? Representerar den icke-brahminerna? Folket svarar unisont på varje fråga: nej, nej, nej.

Han säger vidare att Kongressen inte heller representerar alla hinduer. Den representerar inte heller Hindu Mahasabha eller Liberal Federation. Men utan tvekan är Kongressen det enda majoritetspartiet. Ingenting annat.

Han säger att det är en olycka för landet att Kongressens högsta ledning är fast besluten att utplåna andra samfund och kulturer och upprätta hinduisk styrelse.

Quaid-e-Azam påvisar därefter, genom att en efter en gå igenom Kongressens handlingar, att Kongressen inte är en nationell organisation. Han säger: Vad gör Kongressen när den kommer till makten? Trots att den låtsas vara nationalistisk börjar den med ”Vande Mataram”. Det är allmänt erkänt att ”Vande Mataram” inte är en nationalsång.

Ändå sjungs den som nationalsång och påtvingas även andra. Den sjungs inte bara vid deras partimöten. Tvärtom tvingas alla att sjunga den även i statliga och kommunala skolor. Oavsett om deras religiösa övertygelse tillåter dem att sjunga den eller inte, måste muslimerna ovillkorligen acceptera ”Vande Mataram” som nationalsång. Detta är en hyllningssång till avgudadyrkan och väcker hat mot muslimerna.

Han säger: Låt oss därefter ta Kongressens flagga. Den är inte Indiens allmänt erkända nationalflagga. Ändå måste alla visa den vördnad och hissa den på alla offentliga och privata byggnader. Oavsett hur mycket muslimerna protesterar mot detta spelar det ingen roll. Kongressens flagga måste ovillkorligen hissas som Indiens nationalflagga och med våld påtvingas muslimerna. Därefter talar han om hindi-hindustani-schemat och säger att dess syfte är att undertrycka urdu och strypa den till döds.

Wardha-utbildningsplanen

De katastrofala följderna av herr Gandhis egenhändigt utarbetade Wardha-utbildningsplan (Warda Scheme of Education) har redovisats i den föregående diskussionen.

Qaide Azam sade i sitt tal: I dag odlas hinduisk mentalitet och hinduisk syn på ett omsorgsfullt sätt, och muslimer tvingas att i sitt dagliga liv följa hinduiska ideal och idéströmningar. Gör muslimer någonstans något sådant? Försöker de någonstans påtvinga hinduer muslimsk kultur? Tvärtom kallas de kommunalister så snart de gör minsta invändning mot att hinduisk kultur påtvingas muslimerna. De kallas fredsstörare, och genast sätts den despotiska statliga förvaltningsapparaten i rörelse mot dem. Ta bara händelserna i Bihar som exempel: Vems kultur har angripits under kongressregeringen? Muslimernas. Mot vilka har en förtryckspolitik bedrivits, förbud utfärdats och gripanden verkställts? Allt detta har riktats mot muslimerna. Men kan någon lägga fram ens ett enda exempel på att Muslimska förbundet eller någon muslim har försökt påtvinga hinduer muslimsk kultur? (Creation of Pakistan, Justice Syed Shameem Hossain Kadir, s. 139–143)

Tredje kapitlet

Samtal mellan Muslimska förbundet och Kongressen

Från 1935 fram till tiden då andra världskriget började gjordes från Muslimska förbundets sida många försök att nå en överenskommelse med Kongressen. I detta syfte höll Qaide Azam Muhammad Ali Jinnah flera möten med Kongressens ordförande Babu Rajendra Prasad. Men dessa möten ledde inte till något resultat. Slutligen publicerade de båda ledarna ett gemensamt uttalande, där de sade att de beklagade att de försök som hade gjorts för att finna en lösning på den kommunala frågan, godtagbar för alla berörda partier, till sist hade misslyckats.

I början av 1938 brevväxlade Jinnah och Gandhi. Genom denna brevväxling blev den grundläggande meningsskillnaden mellan de båda organisationerna tydlig. I det brev som Qaide Azam Muhammad Ali Jinnah skrev till herr Gandhi den 3 mars 1938 sammanfattade han i två meningar kärnan i deras diskussion. Han sade: Erkänn Muslimska förbundet som den enda tillförlitliga och representativa organisationen för Indiens muslimer, och representera å andra sidan själv Kongressen och hela landet. Endast på denna grund kan vi gå vidare och utforma en väg till framsteg. I sitt svar den 8 mars sade herr Gandhi: I den betydelse som ni avser representerar jag varken Kongressen eller hinduerna. Men för att nå en hedervärd lösning ska jag utöva mitt moraliska inflytande över hinduerna. (The full Text of Jinnah-Gandhi letters in Durlab Singh, s. 16–32. The Struggle for Pakistan – I. H. Quershi, s. 109)

Det fanns ingen sanning eller uppriktighet i herr Gandhis ovan nämnda svar. Oavsett vilken officiell politik en organisation än förkunnar, framgår dess verkliga karaktär av dess faktiska verksamhet och uppförande. Att förneka att Kongressen var en fullständigt hinduisk organisation vore att förvränga sanningen. I Kongressens uppförande och verksamhet kom alltid hinduisk medvetenhet och hinduiska intressen till uttryck. På grund av Kongressens stöd till Khilafatrörelsen i Indien kan någon få ett felaktigt intryck. Men detta stöd var inte alls uppriktigt. Det dolde en baktanke, vilket Gandhis eget uttalande bevisar. Han sade: Jag tror att Khilafat är en central fråga för oss båda – för Muhammad Ali är den hans religion. För mig innebär den däremot att jag genom att offra mitt liv för Khilafat gör skyddet av korna oomtvistligt. (Jinnah & Gandh, s. 61; Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, Abdul Mawud, s. 168)

Till representanten för News Chronicle sade herr Gandhi: ”Det finns här endast ett parti som kan åstadkomma framsteg och välfärd. Och det är Kongresspartiet. Jag är inte beredd att acceptera något annat parti än Kongresspartiet.”

Han sade vidare att det, oavsett vilket föraktfullt namn man än gav det, endast fanns ett parti i Indien, och det var Kongresspartiet. (Muslim Separatism in India, Abdul Hamid, s. 217)

Quaid-e-Azam brevväxlade också med Pandit Jawaharlal Nehru. Det bör nämnas att Pandit Jawaharlal Nehru efter valen till provinsförsamlingarna hade förklarat att det endast fanns två partier i landet – Kongresspartiet och regeringen. Alla andra måste följa Kongresspartiets arbetssätt. De som inte står med oss står emot oss. (Muslim Separatism in India, Abdul Hamid, s. 217)

Trots att Quaid-e-Azam kände till Jawaharlal Nehrus fascistiska mentalitet gjorde han uppriktiga försök att nå en kompromiss mellan de båda partierna. I ett långt brev som Pandit Nehru skrev den 6 april 1938 avvisade han alla Quaid-e-Azams anklagelser. Han sade att Kongresspartiet inte var berett att överge sången ”Vande Mataram”, eftersom det inte vore lämpligt för en nationell organisation att göra något sådant. Jag ser inte heller att någon har några invändningar mot användningen av Kongresspartiets flagga. Eftersom Muslim League är en viktig kommunalistisk organisation behandlar vi den på det sättet. De övriga muslimska organisationerna kan inte heller ignoreras. Därför kommer det inte på fråga att erkänna Muslim League som den enda organisationen för Indiens muslimer.

I brevet sade han vidare att jag inte känner till att Kongresspartiet försöker försvaga urdu eller försöker upprätta Ram Rajya. Vem är det som gör detta? Han sade vidare att jag inte vet vad som menas med en koalitionsregering.

Enkelt och klart betyder hans ord att Kongresspartiet inte under några omständigheter är berett att dela makten i provinserna med Muslim League eller något annat parti; på denna punkt står det fast. I slutet av brevet sade Nehru: ”Personligen tycker jag inte om något avtal eller någon överenskommelse, eller något liknande.”

Subhas Chandra Bose valdes till Kongresspartiets ordförande 1938. Efter att brevväxlingen med Gandhi och Nehru hade misslyckats brevväxlade Quaid-e-Azam med Subhas Bose. I maj lade Quaid-e-Azam fram herr Boses skriftliga brev för Muslim Leagues verkställande råd för behandling. I den resolution som antogs med anledning av detta sades att Muslim League inte var berett att diskutera någon fråga rörande lösningen av hindu-muslimska meningsskiljaktigheter med Kongresspartiet, så länge Muslim League inte erkändes som en av Indiens muslimer betrodd och representativ organisation. I enlighet därmed skrev Quaid-e-Azam följande till herr Bose den andra augusti:

I det avtal mellan Kongresspartiet och Muslim League som undertecknades i Lucknow 1916 erkändes Muslim League som en av Indiens muslimer betrodd och representativ organisation. Från den tiden fram till samtalen mellan Jinnah och Rajendra Prasad 1935 väcktes ingen fråga om detta. De muslimer som finns i Kongresspartiet kan inte representera Indiens muslimer. Muslim League känner inte heller till något muslimskt politiskt parti som har gjort anspråk på att representera Indiens muslimer. Från Kongresspartiets sida kom ett häpnadsväckande svar på detta: Kongresspartiet var alltså inte berett att godta något av Muslim Leagues krav. (The Struggle for Pakistan, I.H. Qureshi, s. 107–112)

Som ett resultat av samtalen och brevväxlingen mellan Kongressen och Muslimska förbundet blev flera mycket betydelsefulla frågor klara. För det första förnekade Kongressen anklagelserna om förtryck och orättvisor mot Kongressens ministerier. För det andra ansåg Kongressen inte att hindu-muslimska frågan över huvud taget var ett problem. Enligt Kongressen var den endast ett tillfälligt känsloutbrott och en överdriven upprördhet. När tiden förändras kommer den att sjunka ned i glömskans bottenlösa djup. För det tredje hävdade Kongressen att den var den organisation som representerade den allindiska nationalistiska rörelsen. Kongressen var den enda genuina nationella organisationen och representerade alla, oavsett nation eller religion. Många muslimska politiska partier stödde Kongressen. Endast Muslimska förbundet stod utanför. Hur länge skulle de kunna fortsätta på detta sätt? Kanske skulle de snart ansluta sig till Kongressen. Varför skulle man då behöva fästa vikt vid Muslimska förbundets krav?

Kongressens ovan nämnda synsätt väckte naturligtvis en reaktion inom Muslimska förbundet och gjorde det enat, sammansvetsat och starkt. Denna långa diskussion klargör att Kongressen var ett parti som representerade det hinduiska Indien. Dess syfte var inte bara att hålla muslimerna nere på det politiska området, utan också att utrota dem. Bal Gangadhar Tilaks rörelse, Swami Shraddhanands shuddhi-rörelse samt Kongressens och Hindu Mahasabhas politiska ideologier hade samma mål: att hålla muslimerna undertryckta och kuvade eller att utrota dem och upprätta ett hinduiskt Ramarajya.

Det bör nämnas att man 1906, under rörelsen för att upphäva delningen av Bengalen, i hela Indien firade ”Shivajifestivalen” med målet att återuppliva hinduismen. Alla ledare för det hinduiska samhället, politiker, poeter, författare och bildningsivrare deltog med glädje i denna festival. Med anledning av detta deltog poeten Rabindranath Tagore direkt i arbetet för hinduismens återupplivande genom att skriva ”Shivajifestivalen”, och genom att uttala ”Må Shivaji segra vid den lyckobringande konchsignalen” invigdes han i detta meditationsmantra:

Jag skall hålla fanan och låta asketens saffransfärgade överklädnad fladdra—

De fattigas styrka.

Ett religiöst rike skall upprättas ”i detta Indien”, detta storslagna ord

skall vi göra till vårt stöd.

Politiken och hinduismens återupplivande smälte samman till en oskiljaktig enhet. I den heta atmosfären av religiöst medvetande försökte man omvandla politiken till en folkrörelse.

(B.B. Misra, The Indian Class Their Giowth). Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling)

Före första världskriget sade en muslimsk vän till Sir Valentine Chirol, korrespondent för ”The Times”, att Tilak, hans anhängare samt de hinduiska nationalisterna i Punjab och Bengalen öppet brukade säga att muslimerna skulle fördrivas från Indien på samma sätt som de tidigare hade fördrivits från Spanien. Sir Walter Lawrence sade också något liknande. Han var medlem av vicekung Curzons stab. Han hörde även Maharaja Sir Pratap Singh av Indore uttrycka en liknande inställning. Han sade: ”Tidigare hade jag inte förstått djupet i hans hat. Lord Curzon kom till Shimla för att hedra min hustru och mig. Sir Pratap kom också till Shimla för att delta i den middag som gavs. Efter middagen samtalade Sir Pratap till klockan två på natten om sina förhoppningar och ambitioner. En av hans ambitioner var att utrota muslimerna ur Indiens sköte.”

…Han behärskade engelska väl, hade umgåtts med många folk och trodde på en kosmopolitisk civilisation. Men under hans ädla hjärta fanns ett oförsonligt hat mot muslimerna.

(Sir Walter Lawrence: The India We Served, s. 209; Abdul Hamid: Muslim Separatism in India, s. 83–84)

Vemhelst som med ett opartiskt sinne har kunnat analysera relationerna mellan hinduer och muslimer på subkontinenten in i minsta detalj har hos sig funnit just denna hinduiska inställning till muslimerna. Därför skrev Patrick Fagan i en artikel i tidskriften Asiatic Review att det i det underkuvade Indien endast fanns två vägar öppna för muslimerna: den ena var att uppgå i den hinduiska gemenskapen, den andra att genom fysisk styrka upprätta självständiga stater i vissa delar av Indien. Till slut återstod inget annat än en desperat kamp för att upprätta ett eget och självständigt hemland för Indiens hundra miljoner muslimer.

Fjärde kapitlet

Pakist rörelsen

Rörelsen för att upprätta ett självständigt och suveränt hemland för muslimerna på subkontinenten, kallat ”Pakistan”, var ytterst naturlig och, utifrån alla logiska och sakliga argument, helt rättmätig. Muslimerna på subkontinenten var nämligen helt beroende av Pakistans upprättande för sin existens. Å ena sidan kunde den brittiska regeringen inte godta kravet från Pakistans rörelse; å andra sidan vägrade hindukongressen inte bara att godta det, utan motsatte sig det med alla till buds stående medel. Trots detta vann, till följd av de hundra miljoner muslimerna på subkontinentens sju år långa, sammanhållna kamp och genom att miljontals muslimska män och kvinnor offrade sitt blod, ett självständigt land vid namn Pakistan en plats på världskartan. Den ideologiska och islamiska medvetenhet som var verksam och rådande bakom Pakistans rörelse är något som den muslimska nationen för alltid kommer att minnas, och det är ytterst nödvändigt att framtida muslimska generationer känner till och minns dess sakliga historia.

I denna bok har det ingående diskuterats hur Lord Curzons delning av Bengalen 1905, som endast genomfördes av administrativa skäl, hinduernas rörelse för att upphäva delningen och dess upphävande 1911, hur hinduer överallt och när som helst provocerade fram kommunala konflikter mot muslimer och orsakade omfattande förluster av muslimska liv och egendom, samt Kongressens vanstyre i sju provinser under två och ett halvt år. Av denna diskussion har det tydligt framgått att hinduerna, eftersom de utgör en överväldigande majoritet och är mäktiga i detta subkontinentala område, vill hålla den muslimska nationen som sina allra mest underkastade slavar eller utrota den. För att uppnå detta mål hävdade Kongressen att den enda politiska institutionen för invånarna på denna subkontinent var Indiska nationalkongressen och att den brittiska regeringen därför måste överföra makten enbart till den. Samtidigt framförde Kongressen ännu ett märkligt och orealistiskt krav: att alla som bor på denna subkontinent tillsammans utgör en enda nation – den indiska nationen. Men den verkliga saken är att denna subkontinent inte tillhör en enda nation, utan är hemvist för många nationer. Bland dem är hinduerna och muslimerna de främsta och mest betydande. Kongressens enda mål var att återuppliva hinduisk civilisation, kultur och hinduism samt att upprätta ett hinduiskt Ramrajya. Genom Kongressens och dess funktionärers olika ageranden vid olika tidpunkter blev denna övertygelse djupt rotad i muslimernas hjärtan, och därför tvingades muslimerna att inleda Pakistanrörelsen.

Låt oss nu se vad hinduiska historiker säger om Kongressens indiska nationalism och upprättandet av Ramrajya.

Dr. Ramesh Chandra Majumdar säger: Den hinduiska nationalkänsla som växte fram under 1800-talets andra hälft var i själva verket ett återupplivande av hinduismen, vars enda mål var att upprätta ”Ramrajya”. När Hindu Mela grundades i Bengalen, Sarvajanik Sabha i Pune och Mahajan Sabha i Madras, var det i grunden försök att återuppliva den gamla hinduismen som tog sig uttryck. Dayanands grundande av ”Gorakshini Samiti” 1882 och Bal Gangadhar Tilaks anordnande av ”Shivaji-festivalen” 1896 hade samma inspiration. Bankimchandras litterära verksamhet drevs också av samma syfte. Hans verk ”Anandamath” och hymnen ”Bande Mataram” spred i kör budskapet att hinduism, nation och nationell medvetenhet var samma odelbara sak – ett uttryck för en och samma tankegång. Därför sparade han inte på förbannelser, förolämpningar och utgjutelser av hat mot muslimer. … På den tiden behövde man importera hjältarnas levnadsteckningar. Raja Prataps patriotism och Shivajis hjältemodiga gärningar hyllades då i våra hem. I ingen annan litteratur finner man sådana heroiska dikter som de Rabindranath skrev om Shivaji och om sikhguruerna Banda och Guru Gobind. I själva verket finns det ingen litteratur i något land i världen som kan jämföras med den häftiga rörelse av fientlighet mellan nationerna som väcktes och intensifierades genom den samtida bengaliska litteraturen och pressen. (Dr. R.C. Majumdar, History of Freedom Movement, s. 202–205; Abdul Mawdud, Medelklassamhällets utveckling: Kulturens omvandling, s. 267)

Att Kongressens nationalism innebar ett återupplivande av hinduismen och upprättandet av ett hinduiskt Ramrajya har blivit helt klart genom historikern Dr. Ramesh Chandra Majumdars ord. Hur skulle muslimer kunna ha en plats i denna nationalism? Kan Kongressens krav på indisk nationalism, trots detta, vara något annat än ett fullständigt bedrägeri? Dr. Majumdar har också belyst detta krav. Han säger: Fanns det någon indisk nationalitet 1833? Svaret är nej … På den tiden bad de bengaliska ledarna, ja även Rammohan Roy, till Gud om brittisk seger i kriget mot andra indiska makter. … År 1833 fanns det två folk i Bengalen – hinduer och muslimer. Även om de bodde i samma land skilde de sig åt i alla avseenden utom språket. När det gällde religion, utbildning samt det sociala och kulturella livet hade de i sexhundra år levt som om de befann sig i två olika världar. Rammohan Roy, Dwarkanath Tagore, Prasanna Kumar Tagore och andra framstående medborgare i Calcutta betraktade muslimerna som källan till all den olycka och allt det elände som hinduerna hade tvingats utstå under niohundra år. De betraktade däremot det brittiska styret som en välsignelse från Försynen, genom vilken hinduerna hade befriats från det ökända muslimska styret. I hela den bengaliska litteraturen och pressen omnämndes muslimerna som ”yavaner” – på den tiden fanns det ingen önskan att fördriva britterna och upprätta ett hinduiskt eller indiskt styre. Inte ens Raja Rammohan Roy hade fått en sådan önskan. Till och med framstående medborgare som Prasanna Kumar Tagore sade öppet att om Gud bad honom välja mellan ”swaraj” och brittiskt styre, skulle han utan minsta tvekan välja det senare. (Dr. R.C. Majumdar, History of Freedom Movement, s. 193)

Dr. Majumdar har bevisat att hinduer och muslimer är två separata nationer. De hinduiska tänkare som nämndes ovan betraktade muslimerna som den hinduiska nationens fiender. Hur skulle det vara möjligt att bilda en indisk nation av dessa två separata och motsatta nationer? När uppstod den, och vem tog initiativet till denna enhetsnationalism?

Den avlidne Maulana Abul Kalam Azad höll utan något förnuftigt skäl fast vid sin anknytning till den hinduiska Kongressen ända till livets slut. Även han betraktade själv hinduer och muslimer som två separata nationer. I tidningen Dainik Al-Hilal, som en gång publicerades i Calcutta under hans redaktion, sade han med otvetydiga ord:

”Vad är det för mening med att bygga en nation genom att blanda samman hinduer och muslimer? Är inte den ena olja och den andra vatten?”

”Hur löjligt är det inte att bilda en nation genom att förena hinduer och muslimer! Är inte den ena olja och den andra vatten?”

Även dr Majumdar har lyft fram hinduers och muslimers helt skilda särdrag. Då måste föreställningen om en indisk nationalitet sägas vara både fiktiv och bedräglig. Den första frihetsrörelsen på subkontinenten, som inleddes 1857 genom muslimska sepoyers insatser, motarbetades också av hinduerna. Raja Rammohan bad till och med ”Gud” om britternas seger i detta självständighetskrig. Om detta säger historikern Binoy Ghosh: Under sepoyupproret (sepoyernas frihetsrörelse) visade vår nationella press ingen sympati för rebellerna………. Hela pressen lovprisade då den brittiska regeringens välsignelser och skällde ut rebellerna som tillhörande samhällets lägsta skikt. Nästan alla tidningar och tidskrifter spelade samma roll. Det berodde på att den dåvarande hinduiska medelklassen inte var beredd att tolerera någon form av uppror mot det brittiska styret (Benoy Ghosh, History of Bengal 1757–1905, C.U. Contribution, s. 227–28).

Hur absurd föreställningen om en indisk nationalitet, som förenar hinduer och muslimer på subkontinenten, är, framgår av herr Nirod Chandra Chaudharys uttalande. Han säger: ”Bengaldelningen skapade en evig splittring mellan hinduer och muslimer och väckte hat mot dem i våra sinnen, varigenom vänskapens band för alltid slets sönder. Detta kom till uttryck på gatorna, på marknaderna, inom utbildningsväsendet och slog rot i människornas hjärtan.”

Han säger vidare att de på den skola där han studerade avskydde att sitta tillsammans med muslimska klasskamrater, eftersom det luktade lök ur deras munnar. Därför separerades hinduernas och muslimernas sittplatser i enlighet med hinduernas krav.

Herr Chaudhury säger att man redan innan vi började läsa fick höra att de under det muslimska styret i detta land en gång hade förtryckt och plågat oss samt försökt sprida sin religion i Indien, med Koranen i ena handen och svärdet i den andra. Dessutom hade de muslimska härskarna rövat bort våra kvinnor, förstört våra tempel och vanhelgat våra heliga religiösa platser. (N. C. Chaudhury: The Autobiography of an Unknown Indian; Abdul Hamid: Muslim Separatism in India)

Efter denna oupphörliga, fientliga propaganda mot muslimer genom tiderna och hinduisk poesi och litteraturs benämning av muslimer som ”yavaner” och ”mleccher” innebar skapandet av en nation tillsammans med dem att muslimerna, enligt hinduernas religiösa sedvänjor, skulle hållas som en mycket lågklassig grupp och hinduernas slavars slavar. Eller att de med våld helt skulle utrotas. Muslimerna var mycket medvetna om detta och kunde inte under några omständigheter acceptera föreställningen om en enda nation.

Låt oss granska födelsehistorien för den kongress som gör anspråk på att vara subkontinentens enda representativa organisation och förespråkare för en indisk nationalitet, för att se om den verkligen var muslimernas välvilliga och representativa organisation.

Kongressens grundande

Två år före kongressens grundande, 1883, bildade John Bright ”India Committee” och gjorde femtio brittiska parlamentsledamöter till dess medlemmar. År 1885 bildade den inflytelserike brittiske civilianen Allan Octavian Hume (A. O. Hume), som hade gått i pension från Indian Civil Service, Indian National Congress. Även efter sin pensionering stannade han kvar i Indien. Han hyste idén att inrätta en allindisk organisation för Indiens sociala återuppbyggnad, vilken kunde främja politiska framsteg. I enlighet med detta skickade han ett öppet brev till de utexaminerade vid Calcutta University. I brevet betonade han kraftfullt behovet av att grunda en förening och organisation och sade bestämt att man hade misslyckats med att lösa de ekonomiska problemen eftersom regeringen saknade kontakt och förbindelse med folket. Arbetet med återuppbyggnaden måste utföras av landets egna invånare; det kan inte förväntas av utlänningar, hur mycket de än älskar detta land.

Hur som helst ledde Allan Humes ovan nämnda tankar och ansträngningar till att Indiska nationalkongressen bildades. Även om vicekung Lord Dufferin gav den sitt betydande stöd bakom kulisserna ville han inte själv vara direkt involverad i den. Han hoppades emellertid att organisationen skulle bli stark och välorganiserad och kunna fungera som en ansvarsfull opposition. Hume föreslog att en provinsguvernör skulle få tillstånd att vara ordförande. Lord Dufferin avvisade detta. Efter kongressens andra årsmöte bjöd Madrass guvernör de deltagande representanterna på en middag. Därför gav en grupp engelsmän, som bidrog till att regeringen och kongressen bildades, kongressen sitt fulla stöd. Bland de märks sir William Wedderburn (WEDDERBURN), George Yule (YULE) och Charles Bradlaugh (BRADLAUGH). Charles Bradlaugh (BRADLAUGH) utsågs 1888 till kongressens avlönade tjänsteman. William Digby var dess särskilda propagandaarbetare i London. Genom tidningen India presenterades kongressens program och indiska frågor särskilt för den engelska allmänheten. William Hunter var en stor anhängare av kongressen, och hans biograf säger att Hunters insats var den enda verksamma insatsen för att påverka den brittiska opinionen. Professor Seeley undervisade studenterna i Oxford. Han sade att Indien inte kunde jämföras med England eller Frankrike. Liksom i Europa, där många nationer lever sida vid sida, bodde många nationer i Indien. Enligt sir Henry James var hinduiska religiösa sedvänjor ansvariga för de religiösa motsättningarna i Indien. Sir Theodore Morrison sade att muslimerna, även om de inte var en nation enligt den europeiska definitionen, betraktade sig som särskilda från andra indier och höll på att utvecklas till en nation. (Abdul Hamid: Muslim Separatism in India, s. 29; Justice Syed Shameem Hussain Kadir: Creation of Pakistan, s. 12; Abdul Maudud: Medelklassamhällets utveckling; Kulturens omvandling, s. 279–280)

Vilken karaktär och vilka särdrag kongressen skulle få som politisk organisation kunde man tydligt ana utifrån de politiska metoderna, den politiska filosofin och grundprinciperna hos två av kongressens berömda och mycket inflytelserika ledare. De var Bal Gangadhar Tilak och Surendranath Banerjee.

Efter sin examen valde Tilak journalistiken som yrke och gick in i politiken i början av 1880-talet. Han stod emellertid i främsta ledet i rörelsen mot delningen av Bengalen. Han var en skicklig politiker och trodde på direkt kamp (direct action). Han återupplivade den militärt sinnade marathiska nationens religiösa och politiska traditioner och inspirerade kongressen med denna anda. Han bildade Föreningen för förbud mot koslakt (anti-cow-slaughter society) och bedrev en rörelse mot muslimerna samt protesterade mot förbudet mot musik inför moskéer, vilket ledde till att religiösa upplopp började bryta ut i Indien. Den hinduiska väckelserörelse som började på alla områden under Tilaks ledarskap var därför otvivelaktigt antimuslimsk, och det fanns ingen skillnad mellan hans ”indiska nationalism” och ”hinduiska nationalism”. (Abdul Hamid: Muslim Separatism in India, s. 30)

Surendranath Banerjee gick med i Indian Civil Service (ICS) på 1860-talet. Men efter att ha avskedats från tjänsten några år senare gick han in i politiken. Han var en mycket inflytelserik centralgestalt inom kongressen. Men han använde alla sina kvalifikationer och sin skicklighet i verksamhet mot muslimska intressen.

Det var han som först blåste i trumpeten i rörelsen mot delningen av Bengalen. Han sade att när han hörde tillkännagivandet om Bengals delning kändes det som om blixten hade slagit ned på oss från himlen. Vi hade förolämpats, förödmjukats och bedragits. På hans initiativ hölls därefter en nationell sorgedag i Kolkata den 16 oktober 1905. Alla hinduer bar svarta sorgband och strödde aska på sina huvuden. De fastade och badade i Ganges. Surendranath Banerjee ledde denna rörelse.

Efter sex år av hinduernas intensiva terroristiska rörelse upphävdes delningen av Bengalen 1911. För att trösta de upprörda muslimerna tillkännagav regeringen att ett universitet skulle grundas i Dhaka. Några kongressledare uttryckte stark vrede över regeringens beslut. De sade att Calcuttauniversitetets anseende skulle förstöras om ytterligare ett universitet grundades i Bengalen. Därför träffade en delegation under Surendranath Banerjees ledning vicekung Lord Hardinge. Talesmannen Surendranath Banerjee sade att om ytterligare ett universitet fanns i provinsen skulle de redan rådande meningsskiljaktigheterna mellan invånarna i de två områdena mångfaldigas. (A. Hamid: Muslim Separatism in India, s. 30, 93)

Dessa exempel bevisar att kongressen var en hinduisk institution. Dess mål var att återuppliva hinduismen och upprätta Ram Rajya.

Bland muslimerna på den indiska subkontinenten var sir Sayyid Ahmad Khan den förste som inte kunde se positivt på kongressen. Genom att analysera kongressens tillkomsthistoria, dess centrala struktur, dess ledare, dess politiska linje samt dess syften och mål insåg den kloke och framsynte Sayyid Ahmad att

Kongressen kommer att slå mot muslimska intressen vid varje steg. Därför uppmanar han muslimerna på subkontinenten att avstå från att ansluta sig till Kongressen. Han säger att även om vicekungen, statssekreteraren och till och med hela underhuset öppet stöder Kongressen, kommer han ändå bestämt att inta en ståndpunkt mot den. Han säger vidare: ”Jag är fast övertygad om att om Kongressens förslag genomförs, kommer det att bli omöjligt för den brittiska regeringen att upprätthålla freden eller förhindra våld och ett oundvikligt inbördeskrig.” (Justice Syed Sharneem Hussain Kadir, Creation of Pakistan, s. 12; I. H. Qurrshi, Struggle for Pakistan, s. 29; The Times, 12 nov. 1888)

Syed Ahmeds farhågor och förutsägelser kom senare att besannas. Samtidida muslimska tidningar uttryckte också sina åsikter mot Kongressen. Bland dem märktes Muhamedan Observer, The Victoria Paper, The Muslim Herald, Rafiq-e-Hind med flera. Följande muslimska organisationer och institutioner vädjade också samfällt till Kongressen:

Central National Muhamedan Association, The Muhamedan Literary Society of Bengal, The Anjuman-i-Islam of Madras, Dindigal Anjuman och Muhamedan Central Association of the Punjab. (Justice Syed Shameem Kadir, Creation of Pakistan, s. 13–14)

Kongressen försökte vilseleda muslimerna och omvärlden genom falsk och hycklande propaganda. Vissa engelsmän som stödde Kongressen bedrev också propaganda av samma slag. Kongressens propagandist i Storbritannien, Digby, sade att Kongressen var talesman för alla nationer och klasser, även för muslimerna. Kongressens grundare, Allan Hume, kunde inte tåla kritik mot Kongressen. Även India Committee, som hade bildats i England, talade i samklang med Kongressen. Trots allt detta blev muslimerna på subkontinenten erkända som en självständig nation, och detta utgjorde Pakistans grund.

Pakistans ideologiska grund

På grundval av religiös tro, ideal, en egen civilisation och kultur, historia, traditioner, en självständig livssyn och livsordning samt ansvar inför Skaparen och Profeternas Herre i livet efter detta utgör muslimerna en nation, som förkastar alla andra definitioner av nationalitet. Grunden för denna nationalitet, det vill säga den islamiska nationaliteten, lades på subkontinenten i rajab månad år 93 enligt hijra, det vill säga år 712 e.Kr., när en sjuttonårig ung befälhavare vid namn Imad ad-Din Muhammad ibn al-Qasim landsteg i hamnen Daybul (nuvarande Karachi) och befriade muslimska kvinnor och barn ur Raja Dahirs fångenskap. Efter att ha besegrat Raja Dahir byggde han där den första moskén.

Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah sade: ”Pakistansrörelsen började just när den förste muslimen satte sin fot på Sindhs mark.” (Justice Shameem Hussain Kadir, Creation of Pakistan, s. 1.) Efter Daybul, det vill säga Karachi, höjdes islams segerfana i Nirun (nuvarande Hyderabad) och därefter i Siwistan. Sedan intogs Rawars fort den 10 ramadan al-mubarak (år 93 enligt hijra), och Raja Dahir besegrades och dödades i striden. På kort tid föll Brahmanabad (nuvarande Sanghar) och Alor (en stad belägen öster om det nuvarande Rohri) i muslimernas händer, varpå Multan kapitulerade. År 96 enligt hijra stod även norra Indien berett att frivilligt erkänna Muhammad ibn al-Qasims överhöghet, när kalifen kallade honom till Damaskus.

Den skicklige muslimske befälhavaren Muhammad ibn al-Qasim upprättade ett föredömligt islamiskt styre i de områden han hade erövrat. Det vann de hinduiska och buddhistiska undersåtarnas hjärtan i sådan grad att ett stort antal icke-muslimska undersåtar frivilligt antog islam. De islamiska lärornas inflytande över dem som antog islam var så starkt att de formade om sina liv enligt Koranens och sunnans föreskrifter. Det arabiska alfabetet antogs också för sindhispråket.

Upprättandet av en islamisk stat på subkontinenten, dess uppgång och fall

Muhammad bin Qasim var inte bara den som upprättade en islamisk stat på denna subkontinent; han var också en föregångare när det gällde att etablera islamisk civilisation och kultur. Det var det islamiska styret och den islamiska civilisationen och kulturen som skapade den främsta inspirationen till grundandet av Pakistan. Det frö av civilisation och kultur som hade såtts grodde, utvecklades och växte med tidens gång, och senare, när många muslimska härskare kom till denna subkontinent i segerrik skepnad, vajade den islamiska fanan över hela subkontinenten. Efter Muhammad bin Qasims erövring av Sindh upphörde det muslimska styret på subkontinenten, till följd av mer än elva århundraden av häftiga inbördes konflikter och moraliskt förfall samt angrepp från främmande makter.

Islams medfödda och naturliga särdrag

Islam innebär att frivilligt underkasta sig Allah den Högstes absoluta tjänst och lydnad, och dess naturliga särdrag är att islams följare inte kan acceptera någon gudlös ordning eller icke-muslimsk dominans. Islam erbjuder mänskligheten ett fullständigt levnadssystem, vars grundprinciper är lika tillämpliga på livets alla andliga och materiella områden. Stat och religion är inte åtskilda i islam; tvärtom är livets materiella och världsliga sidor förenade med dess andliga sidor. En muslim utför alla sina handlingar, som statsledare eller som vanlig medborgare, i den fasta övertygelsen att Allah den Högste ser alla hans gärningar och att han till slut måste stå till svars inför Honom för allt han har gjort. Det var på grundval av islams ovan nämnda grundprinciper, ideal och moral som muslimskt styre upprättades på subkontinenten och bestod i flera århundraden. Även om landets lag (Law of the land) var islamisk, hade varje annan grupp rätt att följa sina egna religiösa bestämmelser i frågor som rörde person- och familjerätt.

Bland subkontinentens muslimska härskare var alla utom Akbar bärare och förmedlare av islamisk civilisation och kultur. Även om vissa av dem i sina privatliv misslyckades med att fullt ut följa islams föreskrifter, var landets styre överallt islamiskt. Härskarna bedrev inte själva direkt arbetet med att sprida och utvidga islam. Detta arbete utfördes hängivet av många utifrån kommande lärda, pirer och dervischer. De muslimska härskarna grundade emellertid otaliga moskéer, madrasaer och khanqah-kloster för att sprida islamisk undervisning. För att bekosta dessa skänkte de många hundratusen tunnland skattebefriad mark. Dessa institutioner spelade utan tvekan en effektiv roll i att utvidga den islamiska undervisningen och dawah på subkontinenten. Som en följd därav hänfördes subkontinentens icke-muslimer av islams skönhet och sökte sig i stora skaror till islams svalkande skugga. Med tiden blev subkontinentens nordvästra och sydöstra områden muslimska majoritetsområden, vilka senare omvandlades till staten Pakistan.

Efter att det brittiska styret hade etablerats på subkontinenten avskaffades det islamiska styret gradvis, och Indian Civil and Criminal Codes of Procedure samt Indian Penal Code, som stred mot islams grundläggande trosuppfattningar och principer, infördes och sattes i kraft. Muslimerna hölls ekonomiskt fullständigt utblottade.

Genom britternas och den hinduiska nationens sammansvärjning och konspiration berövades muslimerna allt de ägde och krossades under hunger och fattigdom. Trots detta kunde islams grundläggande trosuppfattningar och islamiskt tänkande inte utplånas ur deras sinnen. Som en naturlig reaktion förekom protester mot den brittiska regeringen under det gångna århundradet, och uppror förklarades. Genom Sayyid Ahmad Shahid Barelvis Tahrik-i Mujahidin och väpnade jihad, Faraizi-rörelsen i Bangladesh, Titumirs islamiska rörelse och liknande kom den okuvliga islamiska medvetenheten till uttryck. Kampen för att etablera den islamiska civilisationen och kulturen på subkontinenten, vårda den under flera århundraden och bevara den oförändrad lade grunden för Pakistanska rörelsen.

Muslimer är en nation

Det har blivit helt tydligt genom den föregående diskussionen att muslim är namnet på en nation. I alla avseenden – tron och trosläran (religiös övertygelse), religiösa riter, avgörandet av gott och ont, rätt och orätt samt halal och haram på grundval av religionen, känslan av att stå till svars inför Allah den Allsmäktige i det hinsides för varje öppet och dolt handlande i livet, civilisation och kultur, smak och intellekt, tänkande och medvetande – utgör muslimerna en särskild nation. Denna känsla av särart härrör från den religiösa tron. De som verkligen tror på tawhid, profetskapet och livet efter detta, och som till fullo fullgör det ansvar som Gud har anförtrott dem i varje del av livet, utgör en särskild nation bland hela mänskligheten; denna nation har Allah den Allsmäktige erkänt som ummate muslima. Den mänskliga gemenskap som har de ovan nämnda egenskaperna är den muslimska nationen, medan den mänskliga gemenskap som har motsatta egenskaper är den icke-muslimska nationen; till denna hör bland andra hinduer, kristna, judar och buddhister. Muslimer kan inte bli en nation genom att förenas med någon av dessa. På subkontinenten är hinduer och muslimer två helt skilda nationer – eftersom deras religiösa övertygelser, religiösa riter samt måttstockar för rätt och orätt och för halal och haram är fullständigt skilda och motsatta, är de två separata nationer. Det var på grundval av denna tvånationsteori som Pakistan skapades.

Läran att muslimerna utgör en särskild nation är inget påfund från den moderna tiden. Den första människan i världen var muslim, Allahs profet och kalif. Allah skänkte honom ett outtömligt förråd av kunskap. Från honom började islam och den islamiska nationaliteten. För att bevara muslimernas existens på subkontinenten krävdes på grundval av denna lära ett separat och självständigt hemland. Denna nationalitet är islams eviga teori eller lära. För att upprätta hindumajoritetens herravälde över den muslimska minoriteten på subkontinenten skapade Hindukongressen en förvirring kring föreställningen om en enda nationalitet. En berömd lärd, Deobands shaykh al-hadith Maulana Sayyid Husain Ahmad Madani, förkunnade i samklang med kongressen att alla som bor inom samma geografiska gränser, oavsett om de är muslimer eller andra, tillsammans utgör en nation. Muslim League krävde senare Pakistan just på grundval av tvånationsteorin (Two Nation Theory). Maulana Madanis ovannämnda förkunnelse gjorde inte bara Muslim League, utan även de lärda och de vanliga muslimerna, förvånade och bestörta. Även om kravet på Pakistan ännu inte hade rests, var sanningen att muslimerna utgjorde en särskild nation känd av alla, och detta hade förkunnats upprepade gånger vid olika tidpunkter.

Maulana Madanis förkunnelse meddelades filosofen och poeten Allama Iqbal, som hade skådat drömmen om Pakistan. Han låg sjuk i sängen. Långsamt reste han sig, darrande i hela kroppen, och satte sig upp på bädden. Trots sjukdomens plågor kritiserade han, som poet av naturen, herr Madanis uttalande skarpt i några versrader:

Persern har ännu inte förstått religionens hemlighet, annars

hur kan detta märkliga under från Deobands Husain Ahmad vara möjligt?

En predikan från predikstolen att nationen har sitt ursprung i hemlandet,

så ovetande om den arabiske Muhammeds ställning.

Fäst dig vid Mustafa, för hela religionen är han.

Om du inte når fram till honom, är allt Abu Lahabism.

(Allama Iqbal: Armaghan-e-Hijaz, s. 278)

Betydelse: Ajamiterna förstod inte alls religionens innersta innebörd.

Därför, vilket märkligt tal av Husain Ahmad från Deoband.

Han förkunnade från predikstolen: ”Millat uppstår ur fosterlandet.”

Han är ovetande om Muhammed al-Arabis höga ställning. Om man inte kan nå fram till honom, blir allt Abu Lahabism.

Även om doktor Iqbals några versrader vederlade Mawlana Madani Sahib:s ståndpunkt, var de ändå inte tillräckliga för att bevisa enstatsläran falsk. Vid denna tid gjorde Mawlana Sayyid Abul A’la Maududi en ingående granskning av subkontinentens politiska, religiösa och kulturella förhållanden. I den av honom redigerade månadstidskriften Tarjuman-ul-Quran skrev han fortlöpande en lång artikel med rubriken ”Muslimer och den nuvarande politiska konflikten”, där han belyste den islamiska nationaliteten med stor faktarikedom. Ett separat verk på över hundra sidor publicerades i detta ämne. När han i detta verk redogör för den islamiska nationalitetens grundvalar säger han:

”De trånga, materiella, sinnliga och vidskepliga grunder på vilka världens olika nationaliteters palats har byggts krossar Allah och Hans Sändebud fullständigt. På grund av ras, stam, fosterland, ekonomi och politisk okunnighet hade mänskligheten delats upp i många små och ytterst små fragment; islam har gett alla klasser lika värdighet och lika rättigheter.

”I den islamiska nationaliteten görs visserligen åtskillnad mellan människor, men inte på grund av någon materiell, världslig eller yttre faktor. Åtskillnaden görs utifrån andliga, moraliska och mänskliga aspekter. Inför människorna läggs en naturlig sann ordning fram, vars namn är islam. Hela mänskligheten har inbjudits till underkastelse under och lydnad inför Allah, till hjärtats och sinnets renhet och klarhet, till rena handlingar, ärlighet och efterföljelse av religionen. Sedan har det sagts att de som tar emot denna inbjudan ska räknas som en nation, medan de som avvisar den ska tillhöra en helt annan nation. Det betyder att den ena av mänsklighetens nationer är trons och islams nation, och att alla dess individer tillsammans utgör en umma. Den andra är otrohetens och villfarelsens nation. Dess anhängare räknas, trots sina inbördes meningsskiljaktigheter och olikheter, som en och samma grupp och gemenskap.”

”Det finns ingen skillnad mellan dessa två nationer när det gäller härkomst och stam. Skillnaden gäller tro och handling. Således kan även två barn med samma far räknas till två skilda nationer på grund av den nämnda skillnaden mellan islam och otro, medan två obesläktade och obekanta personer kan tillhöra samma nation eftersom de upptas i islam.”

”Inte heller skillnaden i födelseland kan vara orsaken till en åtskillnad mellan dessa två nationer. Här görs åtskillnad på grundval av det rätta och det falska. Och för det rätta och det falska finns inget ’hemland’ eller födelseland. Två personer från samma stad, samma kvarter och samma hus kan ha olika nationalitet på grund av skillnaden mellan islam och otro. En afrikan kan genom islam bli bror till en marockan.”

”Inte heller skillnaden i hudfärg är här en orsak till nationell åtskillnad. Den yttre hudfärgen är obetydlig i islam. Här är det endast Allahs färg som har betydelse. Det är den bästa färgen.”

”Inte heller skillnader i språk är en orsak till skillnaden mellan islam och otro. I islam har det talade språket inget som helst värde. Det som har värde är hjärtats och sinnets ordlösa språk.”

”Centrum för denna islamiska nationalitets krets är trosbekännelsen: la ilaha illallah Muhammadur Rasulullah. Vänskap och fiendskap grundas på denna trosbekännelse. Bekännelsen förenar människor, medan förnekandet av den skapar en slutgiltig åtskillnad mellan dem. Den som denna trosbekännelse skiljer från någon annan kan inte förenas med denne genom blod, jord, språk, ras, mat, styrelseskick eller någon annan förbindelse eller släktskap. På samma sätt kan ingenting skilja dem åt som denna trosbekännelse förenar.”

Mawlana säger vidare”

”Det bör påpekas att relationen mellan den muslimska nationen och de icke-muslimska nationerna har två sidor. Den första är att alla människor, muslimer och icke-muslimer, är jämlika i egenskap av människor. Den andra är att vi, på grund av skillnaden mellan islam och otro, ska behandla dem med medkänsla, barmhärtighet, generositet och hövlighet. Eftersom det är ett sådant bemötande de kan få i egenskap av människor. Om de dessutom inte är islams fiender kan vänskap, fred och samarbete kring gemensamma mål (Common Cause) också bedrivas med dem. Men inga materiella eller världsliga relationer kan förena dem och oss och göra oss till ’en nation’.”

Denna bok av Maulana Maududi om islamisk nationalism väckte starka reaktioner i det dåvarande tänkande muslimska samhället, och den förvirring som Maulana Madanis tal och skrift hade orsakat undanröjdes helt. Ledarna och aktivisterna inom Pakistanrörelsen använde den som ett skarpt vapen. I själva verket var det just denna bok som lade den vetenskapliga grunden för tvånationsteorin, och den blev den främsta orsaken till Pakistans skapande. Boken vederlade Kongressens farliga plan att upprätta Ramrajya samt Maulana Husain Ahmad Madanis argument för regional nationalism, och bevisade att dessa var ovetenskapliga, ologiska, oislamiska och innehållslösa.

Av de grundläggande orsaker som beskrivits ovan har muslimer och icke-muslimer ända sedan mänsklighetens skapelse bildat två skilda nationella gemenskaper—så har det varit hittills och så kommer det alltid att förbli. Av samma anledning är muslimerna och de övriga folken på subkontinenten helt åtskilda. Här har hinduer och muslimer levt tillsammans i hundratals år—i samma städer, byar och kvarter, på var sin sida av samma gård. De talar samma språk, är födda i samma jord och har fostrats, närts och vuxit upp under samma ljus och i samma luft. Men de har inte blandats samman till en enhet och inte blivit en enda nation. Många lärda personer på subkontinenten erkänner också denna sanning. Låt oss ta poeten Rabindranath som exempel. Han säger:

”Det finns inte längre något behov av att tala osanning. Nu måste vi erkänna att det råder en motsättning mellan hinduer och muslimer. Vi är inte bara åtskilda. Vi står också i motsats till varandra.

I många hundra år har vi levt sida vid sida och njutit av samma åkers skörd, samma flods vatten och samma sols ljus. Vi talar samma språk, vi är människor som delar samma glädje och sorg. Ändå har det mänskliga och religiöst påbjudna förhållande som bör råda mellan grannar inte uppstått mellan oss. Mellan oss har det under en mycket lång tid

funnits en sådan synd att vi, trots att vi varit förenade, inte har kunnat hindra splittringen.

Vi vet att hinduer och muslimer på många platser i Bangladesh inte sitter på samma matta—när en muslim kommer in i huset viks en del av mattan undan och vatten från vattenpipan hälls ut.” (Rabindra Rachanavali, vol. 12, s. 909; Abdul Mawdud: Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling; s. 420)

Babu Nirad Chaudhuri säger:

”Sanningen är att tvånationsteorin uppstod långt före herr Jinnah eller Muslimska ligan. Och detta är inte bara en teori, utan ett historiskt faktum. Alla kände till dess existens i början av det nuvarande århundradet. Till och med vi visste det redan som barn, före Swadeshi-rörelsen.” (Autobiography of an Unknown Indian, s. 229–31)

Denna sanning undgick inte heller européernas uppmärksamhet. En engelsk historiker uttrycker det tydligt:

”Även om hinduer och muslimer bodde i samma by, samma stad och samma distrikt, upprätthöll de alltid sin existens som två åtskilda nationer. Särskilt på det religiösa området förblev de ännu mer åtskilda än Europas två nationer. Som exempel kan nämnas att fransmännen och tyskarna i Europas ögon är två oförsonliga fiendenationer. Trots detta kan en fransk ung man som reser till Tyskland för att bedriva handel eller studera utan svårighet bo hos vilken tysk familj som helst, äta tillsammans med dem och gå in i samma gudstjänstlokal. Men ingen muslim får en sådan tillträdesrätt till en hinduisk familj.” (S. T. Morison: Political India, s. 103)

Den yttersta trångsyntheten, fanatismen, vidskepelsen och den fullständiga bristen på tolerans mot andra religioner i hinduismens eller brahminernas egenhändigt uppdiktade religiösa föreskrifter är ansvariga för det omänskliga beteendet mot muslimer. Hinduismens kännetecken är dess kastsystem (caste system). Enligt detta system kallas vissa människor som sägs tillhöra hinduismen för lägre kaster. Hinduismen ger dem inga mänskliga rättigheter. De betraktas som avskyvärda, orena och oberörbara; genom att förklara dem som tillhörande hinduismen har man ingjutit i dem föreställningen att de skapats enbart för att tjäna hinduerna av högre kast, och att detta är deras religion och deras största förtjänstfulla gärning. En hindu av lägre kast kan inte gå i samma skola som en hindu av högre kast. Trots att de är hinduer får hinduer av lägre kast inte läsa de religiösa skrifterna och inte heller gå in i templen. Om det hinduiska samhället behandlar en grupp som sägs tillhöra hinduismen på detta sätt, är det naturligt att behandlingen av muslimer blir ännu mer barbarisk. Därför blir allt umgänge med muslimer orent och oacceptabelt för hinduer. Ännu större stränghet i behandlingen av muslimer iakttogs emellertid efter det muslimska styrets slut och det brittiska styrets etablering; deras blotta existens på subkontinenten var outhärdlig för dem.

Drivna av hat och fiendskap mot muslimer sökte hinduer efter förevändningar för konflikter med muslimer. Som exempel var det i forna tider inte förbjudet för hinduer att äta nötkött. Nötkött är en mycket välsmakande föda, och alla människor i världen, däribland muslimer, äter det. Att offra djur för Allahs välbehag är en föreskrift i islam för muslimer. Bland de djur som det är tillåtet att offra är kon ett av de främsta. På subkontinenten upphöjdes kon till en gudom som dyrkas av hinduerna, som en förevändning för att framkalla konflikter med muslimer. Därefter bildades bland annat ”Föreningen för förebyggande av koslakt” och ”Koskyddsföreningen”, varigenom religiösa konflikter med muslimer inleddes. Samma varelse är föda för den ena nationen och en gudom som dyrkas av den andra. Efter att ha erkänt kon som en gudom blir det hinduismens främsta religiösa plikt att utrota varje koätare i världen. Hur kan då de två nationerna, koätarna och kokultens anhängare, eller ens kokultens anhängare, acceptera varandra? Försöket att förena dessa två nationer och bilda en enda nation är inte bara löjligt utan också grundat på onda avsikter.

Att hinduer och muslimer är två separata nationer bevisade även Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah med ovedersägliga argument. I sitt tal som ordförande vid Muslim League:s 27:e årsmöte, som hölls den 22 mars 1940 i Minto Park i Lahore, sade han:

”Det är mycket svårt att förstå varför våra hinduiska bröder inte kan förstå islams och hinduismens verkliga natur. I själva verket är dessa inte två religioner, utan snarare två separata och tydliga samhällsordningar (Social order), och att förena hinduer och muslimer till en enda nation är bara en fantasiföreställning. Den felaktiga föreställningen om en enda indisk nationalism har överskridit alla gränser och blivit orsaken till vår politiska instabilitet. Om vi inte ändrar vårt synsätt i tid kommer Indien att drivas mot undergångens rand. Hinduer och muslimer har skilda religiösa filosofier, sociala sedvänjor och litteraturer. De äger också två separata civilisationer och kulturer, uppbyggda på grundvalen av två motsatta föreställningar och trosuppfattningar. Deras liv får sin inspiration från olika källor i historien. De har skilda epos, heliga skrifter, nationella hjältar samt skilda relevanta beståndsdelar och händelseförlopp.

I de flesta fall är den enes nationella hjälte den andres fiende. Om man förenar två så motsatta nationer, varav den ena är majoritet och den andra minoritet, i samma stat kommer oron att fortsätta öka, och den struktur som än skapas för att styra en sådan stat kommer till slut att förstöras.

Enligt vilken definition som helst av en nation är muslimerna en nation, och de måste ha ett hemland, ett territorium eller en region samt en stat. Vår önskan är att vår nation, i enlighet med sin begåvning och på grundval av sina egna ideal, ska utvecklas andligt, kulturellt, ekonomiskt, socialt och politiskt.”

Slutligen sade Quaid-e-Azam:

”Gå framåt som islams trogna tjänare. Organisera folket på det ekonomiska, sociala, politiska och utbildningsmässiga området. Jag är övertygad om att ni kommer att bli en sådan kraft som ingen makt i världen kan besegra.”

Nästa dag, det vill säga den 23 mars, antogs enhälligt ett förslag om bildandet av självständiga stater bestående av subkontinentens muslimskt dominerade nordvästra region och muslimskt dominerade östra region. Förslaget lades fram av Bengals premiärminister, Sher-e-Bangla Maulvi A. K. Fazlul Huq. Det ursprungliga förslaget löd:

Det fastslås att det är denna session av All India Muslim League:s övervägda uppfattning att ingen konstitutionell plan skulle kunna fungera i detta land eller vara godtagbar för muslimerna, om den inte utformas enligt följande grundprinciper: nämligen att geografiskt sammanhängande enheter avgränsas genom sådana territoriella omjusteringar som kan vara nödvändiga, och att de områden där muslimerna är numerärt i majoritet, såsom Indiens nordvästra och östra zoner, ska sammanföras till att bilda ”självständiga stater”, i vilka de konstituerande enheterna ska vara autonoma och suveräna.

Att tillräckliga, effektiva och bindande skydd särskilt ska föreskrivas i konstitutionen för minoriteterna i dessa enheter och regioner, för att skydda deras religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska, administrativa och övriga rättigheter och intressen, i samråd med dem; och att i andra delar av Indien, där muslimerna utgör en minoritet, tillräckliga, effektiva och bindande skydd särskilt ska föreskrivas i konstitutionen för dem och andra minoriteter, för att skydda deras religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska, administrativa och övriga rättigheter och intressen, i samråd med dem.

Justice Syed Shameem Husain Kadir, Creation of Pakistan, s. 192.

Tillsammans med Lahore-resolutionen tillkännagavs också tydligt att de religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska och administrativa rättigheterna och intressena hos de minoritetsgrupper som bodde där skulle skyddas i samråd med dem. På motsvarande sätt skulle i de områden av Indien där muslimerna utgjorde en minoritet deras religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska och administrativa rättigheter och intressen skyddas på grundval av samråd med dem.

Hinduernas motstånd

Utan att på något sätt överväga de goda sidorna av Lahore-resolutionen började man från hinduernas sida publicera uttalanden med skarp opposition och oanständiga kommentarer. Alla slags försök att förvirra muslimerna och skapa splittring bland dem inleddes. Wardha fortsatte att tala i samma ton. Mr Gandhi hoppades att ledarna och de olika hinduiskt influerade tidningarna skulle förbli ståndaktiga i fråga om Lahore-resolutionen. Han sade: ”Jag hoppas fortfarande att samvetsgranna hinduer noggrant ska överväga vårt förslag. För däri ligger möjligheten att uppnå självständighet inom kort. Vi kommer att kunna bevara denna självständighet fredligt både inom landet och utanför det.” Den 26 maj 1940 hölls Bombays provinsiella Muslim League-konferens. Qaid-e-Azam hänvisade till Kongressens falska propaganda och sade:

Det är ytterst förvånande att personer som Mr Gandhi och Mr Rajagopalachari kallar Lahore-resolutionen ”Indiens vivisektion” (Vivisection of India) och ”att stycka ett barn i två delar”. Indien är naturligtvis redan uppdelat av naturen själv. På Indiens geografiska karta finns Muslim-Indien och Hindu-Indien. Varför då allt detta oväsen om att jag delar och styckar Indien? Var finns den centralregering vars makt och styre påstås överträdas? Eftersom Indien står under brittiskt styre har föreställningen om ett odelat Indien och en enda centralregering uppstått. Det fanns inget indiskt folk och ingen centralregering. Detta är endast ett påfund av Kongressens högsta ledning. … Vårt ideal och vår kamp syftar inte till att skada någons intressen, utan till vårt eget självförsvar.

(Justice Syed Shameem Husain Kadir, Creation of Pakistan, s. 193–94)

Det bör påpekas att även om ordet ”Pakistan” inte förekom i Lahore-resolutionen, var det Hindu-Indien som kallade den Pakistan-resolutionen. Och det var helt riktigt. Det namn som Chaudhury Rahmat Ali hade gett långt tidigare blev således verklighet.

Tankarna på Pakistan

Tankarna på eller planen för Pakistan var ingen nyskapande politisk filosofi. Ordet betyder i egentlig mening ett islamiskt statsskick. Därför sade Qaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah att Pakistan började när Muhammad bin Qasim trädde in i Sindh som segrare. Därefter var ett islamiskt statsskick rådande på den indiska subkontinenten i flera hundra år. Mot slutet av det brittiska styret började man åter i Brittiska Indien tänka på och sträva efter den muslimska nationens särart och upprättandet av en stat. Det undgick inte politiskt tänkande människors uppmärksamhet att muslimerna utgjorde majoritet i subkontinentens nordvästra och sydöstra regioner. Därför var den världsomspännande islamiska enhetens föregångare, Sayyid Jamaluddin, den förste som övervägde möjligheten att bilda en muslimsk republik bestående av Afghanistan och subkontinentens nordvästra delar; detta har av många kallats panislamism.

Chaudhury Rahmat Ali hävdade i ett tal vid evenemanget ”Bazm-e-Shibli” 1915 att Nordindien, eftersom det var muslimskt dominerat, skulle betraktas som ett muslimskt land. Han sade inte bara detta, utan också: ”Vi ska förvandla det till en muslimsk stat. Detta är möjligt först när vi och våra nordliga områden upphör att vara indiska. Det är en förutsättning. Ju tidigare vi därför avstår från indiskhet (indianism), desto mer gynnsamt blir det för oss och för islam.” (I. H. Qureshi, The Struggle for Pakistan, s. 115–116)

Därefter lade dr Abdul Jabbar Khairi och professor Abdus Sattar Khairi, som var kända som Khairi-bröderna, 1917 fram ett förslag om en plan för Indiens delning vid den konferens som hölls i Stockholm. (Syed Sharifuddin Pirzada: Evolution of Pakistan, Lahore, 1963, s. 68–90)

I tidningen ”Zulqarnain” i Badaun publicerades i mars–april 1920 ett öppet brev till herr Gandhi från en viss Abdul Qadir Bilgrami. I dessa brev lade han fram argument för en delning av subkontinenten. För denna delning presenterade han också en lista över muslimskt dominerade distrikt, som nästan överensstämde med de geografiska gränserna för Pakistans båda delar efter dess grundande. Eftersom de frågor som nämndes i breven väckte mångas uppmärksamhet publicerades de därför två gånger i broschyrform. Den andra upplagan utkom 1925. (Muhammd Abdul Qadir Bilgrami Hindu Muslim Ittehad par Khula Khat Mahatma Gandhi Ken am Aligarh, 1925)

I början av första världskriget publicerade Lovatt Fraser, redaktör för Times of India, en karta i Daily Express i London, på vilken en pil hade ritats från Konstantinopel mot Saharanpur i Indien. Den visade en muslimsk korridor mot de muslimska majoritetsområdena. (I.H Qureshi The Muslim Community of the indo-pakistan Subcontinent, pp. 295-96)

Savarkar, ordförande för Hindu Mahasabha, brukade ofta framhålla att hinduer och muslimer utgjorde två separata nationer. Lala Lajpat Rai, en annan ledare inom Kongressen och Hindu Mahasabha, föreslog Indiens delning 1924. (LH. Qureshi: The Struggle for Pakistan, p. 116: Richard Symonds The Naking of Pakistan, 1950,p.59)

Sardar Muhammad Gul Khan från distriktet Dera Ismail Khan lade 1923 inför Frontier Inquiry Committee fram argument till stöd för Indiens delning, med hänsyn till hinduiska och muslimska intressen. Han krävde att området från Peshawar till Agra skulle avsättas för muslimerna. (I.H> Qureshi The Struggle for Pakistan, p.116-17)

Aga Khan krävde vid All Parties Convention i Kolkata 1928 självbestämmande för varje provins. (Ovan nämnda verk)

Efter att ha diskuterat Indiens olika problem vid Muslim Leagues årskonferens i Allahabad 1930 lade doktor Muhammad Iqbal fram ett förslag om att upprätta en självständig stat för muslimerna, antingen inom det brittiska imperiet eller utanför det.

Doktor Iqbal gav inget namn åt den muslimska stat han föreslog. Det gjorde Chaudhry Rahmat Ali. I januari 1933 publicerade Chaudhry Rahmat Ali och tre av hans kollegor från Cambridge en pamflett med titeln Now or Never (Nu eller aldrig).

Chaudhry Rahmat Ali skickade sin pamflett till Indiens muslimska ledare, till de muslimska delegater som deltog i den tredje rundabordskonferensen i London och till Englands främsta politiska ledare. Tillsammans med ett brev skickades en pamflett, där det sades: ”Jag lägger härmed fram en vädjan inför er på uppdrag av Pakistans trettio miljoner muslimer, som bor i fem provinser i norra Indien, nämligen Punjab, Nordvästra gränsprovinsen, Kashmir, Sindh och Baluchistan.” {Anmärkning: Chaudhry Rahmat Ali krävde att en muslimsk stat skulle bildas av de ovan nämnda fem provinserna, och gav den namnet Pakistan.}

Denna vädjan framfördes vid ett avgörande ögonblick på liv och död för muslimerna. Det sades att Indien inte är ett land med en enda nation, utan ett land med många nationer……….. Vår religion och kultur, vår historia och våra traditioner, våra sociala sedvänjor och ekonomiska system samt våra lagar om arv och äktenskap skiljer sig i grunden från dem hos de andra nationer som bor i Indien. Vi har våra egna nationella sedvänjor och bruk samt en egen kalender med särskilda år, månader och dagar. Till och med vår kost och våra kläder är helt annorlunda. Om vi, Pakistans muslimer, genom att berövas våra nationalitetens tydliga särdrag införlivas i den föreslagna indiska federationen, kommer vi att förvandlas till en minoritet. Detta förslag är i själva verket liktydigt med dödsklockan för vår nation. –( G. Allana Muslim Political Thought Through theAges 1562-1947,pp. 295-300)

Det kan utan tvekan sägas att namnet ”Pakistan” uppfanns av Chaudhry Rahmat Ali; genom Lahore-resolutionen fick det en etablerad plats på Indiens politiska arena och blev omkring sju år senare en verklighet.

Syed Sharifuddin Pirzada säger i sitt verk (Evolution of Pakistan): Alla dessa förslag och råd, som framfördes av bland andra sir Abdullah Haroon, Maulana Maududi och Chaudhry Khaliquzzaman, var i någon mening vägvisare på vägen mot skapandet av Pakistan.

Slutligen antog Muslimska ligan 1940 enhälligt Lahore-resolutionen, det vill säga Pakistan-resolutionen, i otvetydiga ordalag.

Sjätte kapitlet

Motståndet mot Pakistanrörelsen

Hinduerna kunde inte godta förslaget om Pakistan och Indiens delning, eftersom de ansåg det strida mot deras intressen, och därför inledde de ett häftigt motstånd. Pandit Jawaharlal Nehru sade i Pune den 6 maj att Hindu Mahasabha och Muslimska ligan inte hade något positivt handlingsprogram. Han kallade Pakistanförslaget dåraktigt och sade att det inte skulle överleva mer än tjugofyra timmar. Hindu Mahasabha betecknade den 19 maj Pakistanförslaget som antihinduiskt och antinationellt.

Trots Kongressens och den hinduiska nationens starka motstånd och alla hinder fortsatte Pakistanrörelsen, och hinduernas motstånd och smutskastning bidrog till att stärka muslimernas enhet.

För att genom omfattande propaganda göra Pakistanrörelsen populär och stark gjordes en total insats i det muslimska Indiens historia. Bland annat bildades en författarkommitté med Jamiluddin Ahmad vid Aligarh Muslim University som sammankallande. Framstående skribenter författade olika propagandaskrifter, vilka publicerades av Sheikh Muhammad Ashraf i Lahore under namnet Pakistan Literature series. Jamiluddin Ahmad sade att ett självständigt Pakistan och ett självständigt Hindustan skulle fortsätta att existera i en vänskaplig och broderlig miljö. Indisk enhet är en illusion och strider mot historiska fakta. (I.H. Qureshi, The Struggle for Pakistan, s. 136)

Den 1 juli 1940 lade Quaid-e-Azam, medan han befann sig i Shimla, fram några förslag för vicekungen och betecknade dem som ”prövande”. Förslagen var följande:

Ingen förklaring får offentliggöras från regeringens sida som strider mot grundprinciperna i Lahore-resolutionen, enligt vilken Indien skulle delas och muslimska stater bildas i de nordvästra och östra områdena.

Regeringen måste ge Indiens muslimer en tydlig försäkran om att ingen provisorisk eller slutlig konstitutionell plan kommer att utarbetas utan det muslimska Indiens godkännande. Med tanke på hur snabbt situationen förändras i Europa och att Indien står inför fara inser vi fullt ut att krigsinsatsen bör intensifieras, så att inre säkerhet samt lugn och ordning kan garanteras, om den brittiska regeringen är beredd att acceptera det muslimska ledarskapet som en jämbördig partner i förvaltningen av central- och provinsregeringarna.

Följande åtgärder måste vidtas provisoriskt och under krigstid, så att en formel för samarbete med regeringen på grundval av jämbördigt deltagande inom regeringens befogenhetsområde kan följas:

a. Vicekungens exekutiva råd ska utvidgas inom ramen för den nuvarande konstitutionella lagen. Det ytterligare antalet ska fastställas efter överläggningar. Det muslimska antalet representanter måste dock vara lika stort som hinduernas om Kongressen ansluter sig. I annat fall måste majoriteten av de ytterligare ledamöterna vara muslimer. Det är muslimerna som måste bära det huvudsakliga och tunga ansvaret.

b. I de provinser där lagens paragraf 93 gäller ska icke-officiella rådgivare utses. Antalet ska fastställas efter överläggningar. Majoriteten av rådgivarna ska dock vara muslimska representanter. I de provinser där det finns koalitionsregeringar ska de berörda partierna däremot fatta beslut på grundval av överläggningar.

c. Ett krigsråd (War Council) med femton ledamöter, inklusive presidenten, ska bildas. Vicekungen ska vara ordförande. Även då ska antalet muslimer vara lika stort som antalet hinduer, om Kongressen ansluter sig.

Slutligen är det så att Muslimska förbundet kommer att välja de muslimska representanter som ska ingå i krigsrådet, vicekungens verkställande råd (Executive Council) och bland guvernörens inofficiella rådgivare.

Den 1 juli arresterades Subhas Chandra Bose, och den 3 juli vädjade Mr Gandhi till varje medborgare i Storbritannien att följa en icke-våldsprincip och avstå från vapen. Omedelbart därefter krävdes vid det möte med Kongressens arbetsutskott som hölls i Delhi på nytt att Indiens fullständiga självständighet skulle förklaras. Samtidigt krävdes också att en nationell regering skulle bildas i centrum.

Vicekungen meddelade Mr Jinnah sin ståndpunkt i ett brev daterat den 6 juli beträffande det preliminära (Tentative) förslag som Mr Jinnah hade lagt fram för honom. Han gick med på att utvidga sitt råd, men motsatte sig muslimskt deltagande i det. Han var inte heller beredd att godta kravet att Muslimska förbundet skulle nominera rådets muslimska medlemmar. Han sade att detta var den indiske ministerns rätt, och att rådets medlemmar inte skulle nomineras av politiska partier. Han kunde inte heller godta att de provinsiella guvernörerna skulle utse inofficiella rådgivare. Frågan om att bilda ett krigsråd (War Council) var viktig. Dess detaljer skulle fastställas senare.

Villkoren i Mr Jinnahs preliminära förslag avvisades. Men den erfarne politikern Mr Jinnah var inte någon som lät sig nedslås. Han fortsatte sina överläggningar.

Den brittiska regeringens augustiförslag

Den brittiska regeringen hade inte blivit modfälld av meningsskiljaktigheterna mellan Kongressen och Muslimska förbundet eller av motsättningarna mellan Kongressförbundet och vicekungen. Den förklaring som den brittiska regeringen avgav den 8 augusti 1940 kom att kallas augustiförslaget. Förklaringen innehöll några nya idéer. För det första utlovades för första gången i den indobrittiska historien att en konstituerande församling med indier skulle bildas. Fram till dess hade det brittiska parlamentets vilja varit avgörande, och Government of India Act 1935 hade getts företräde. Nu stöddes inte bara idén om en indisk konstituerande församling, utan det utlovades också att den skulle bildas. För det andra avvisades Kongressens uppfattning om den konstituerande församlingen. Det sades också klart att församlingen inte skulle vidta några åtgärder som kränkte minoriteternas rättigheter. För det tredje betraktades dominionstatus som Indiens mål. Dessa åtgärder skulle genomföras efter krigets slut. Augustiförslaget hade också vissa dåliga sidor, vilka framhölls i Muslimska förbundets och Kongressens resolutioner.

Mr Jinnah utbytte den 12 och 14 augusti synpunkter om ovanstående förslag. Det slutliga beslutet fattades emellertid vid Muslimska förbundets arbetsutskottsmöte i Bombay den 1 och 2 september. Muslimska förbundet uttryckte sin tillfredsställelse över att kravet hade godtagits att landets framtida författning inte skulle utarbetas utan Muslimska förbundets godkännande. Samtidigt ansåg arbetsutskottet det riktigt att förklara att det stod fast vid grundprinciperna i Lahoreförslaget och dess villkor, nämligen att Indiens muslimer utgör en nation och att endast de har rätt att bestämma över sin framtida ödesbestämning. Regeringens förslag till en interimistisk ordning var otillfredsställande. Muslimska förbundets krav av den 16 juni hade inte godtagits. Muslimska förbundet förklarade därför att det inte kunde godta regeringens augustiförslag av följande skäl:

1. Ingen överläggning hade hållits med förbundets ordförande eller arbetsutskott om det föreslagna antalet medlemmar i vicekungens verkställande råd.

2. Arbetsutskottet informerades inte om hur rådet skulle vara sammansatt.

3. Arbetsutskottet var inte informerat om vilket annat parti Förbundet skulle uppmanas att samarbeta med.

4. Förbundet hade ingen kännedom om vilka portföljer de nya rådsmedlemmarna skulle tilldelas.

5. Det förslag som hade lagts fram beträffande Krigsrådgivande rådet var oklart och obegripligt.

Muslimska förbundets arbetsutskott gav sin ordförande befogenhet att begära en förklaring av vicekungen beträffande den föreslagna författningen, det krigsrådgivande rådets sammansättning, uppgifter och ansvar samt utvidgningen av vicekungens exekutiva råd.

Herr Jinnah träffade vicekungen den 20 september, och dagen därpå besvarade vicekungen de frågor som Förbundet hade tagit upp. Vid Muslimska förbundets arbetsutskotts sammanträde i New Delhi den 28 september diskuterades vicekungens svar. Utskottet förklarade att vicekungens förklaring inte var tillfredsställande. Kongressens reaktion på regeringens augustiförslag var ytterst skarp. Kongressens ordförande, Maulana Abul Kalam Azad, vägrade att träffa vicekungen den 10 augusti. Kongressen förkastade förslaget. Det sades att regeringen inte var beredd att lämna ifrån sig makten och att förslaget direkt eggade till väpnad konflikt. Minoritetsfrågan var ett oöverstigligt hinder för Indiens framsteg. Kongressen skrämdes med att den måste inleda en direkt kamp.

Regeringens augustiförslag antogs inte av de politiska partierna. Men genom det vann muslimerna vissa fördelar. Regeringen lovade att muslimernas tillfredsställande godkännande skulle inhämtas för den framtida konstitutionella ordningen, vare sig den var tillfällig eller slutgiltig. Att regeringen gjorde en sådan otvetydig förklaring inom ett år efter krigets början och fem månader efter Lahore-resolutionen var till stor del Muslimska förbundets förtjänst. Denna förtjänst vanns till följd av Kongressens behandling av muslimerna. Regeringen ansåg det inte lämpligt att lämna muslimernas öde i Kongressens händer.

 Kongressens icke-samarbetsrörelse och muslimerna

Herr Gandhi träffade vicekungen Lord Linlithgow den 27 och 30 september, men kunde inte acceptera hans ståndpunkt. Han sade att en samvetsgrann motståndare, som inte kan strida, får lägga fram sin ståndpunkt för folket. Men han kan inte tillåtas att uppmana andra att hindra kriget. Den 11 oktober fattade Kongressens arbetsutskott beslutet att inleda satyagraha.

På Gandhis anvisningar erbjöd sig Vinoba Bhave först att bli arresterad. Raja Gopalacharia och Abul Kalam Azad fängslades också. Kongressanhängarnas omfattande fängslanden väckte inga känslor bland vanligt folk. Särskilt i de muslimska provinserna kunde denna satyagraha inte locka folket. I hela Indien kom den svagaste reaktionen från Nordvästra gränsprovinsen. Till en början visade dr Khan ovilja mot att ansluta sig till rörelsen. Men hans arrestering den 14 december skapade endast en liten krusning på den lugna ytan i folkets sinnen.

I april 1941 öppnade herr Gandhi satyagraha för alla kongressmedlemmar. Som följd av detta lät omkring 20 000 personer sig frivilligt fängslas. För Kongressen var detta antal mycket obetydligt. Rörelsen började gradvis avta.

Muslimerna kunde inte acceptera Kongressens satyagraharörelse. De förstod nämligen Kongressens onda avsikter. I ett tal i Delhi i november 1940 förlöjligade herr Jinnah Kongressens krav och sade att Kongressen bedrev en rörelse för självständighet. För honom och den brittiska regeringen stod det klart att Kongressen ville skrämma regeringen till att erkänna Kongressen som den enda representativa organisationen för Indiens folk. Kongressens hållning var: ”Avvisa muslimernas och andra minoriteters krav och godta våra krav. Kongressen vill ta makten och vill utöva påtryckningar mot den brittiska regeringen för att få makten att använda tvång mot andra samhällen överförd till sig.”

I en resolution som antogs till stöd för herr Jinnahs tal vid Muslim League Councils möte i februari 1941 och vid Madras Muslim Leagues årsmöte i april sades det att om regeringen bröt sina löften, som den hade gett vid olika tidpunkter, och godtog Kongressens krav, skulle Muslim League vara beredd att vidta vilka åtgärder som helst för att möta den situation som då uppstod.

(The Struggle for Pakistan, Ishtiaq Hussain Qureshi, s. 163–164)

Liberala partiets resolution – 1941

Efter att ha diskuterat de två huvudpartiernas, Kongressens och Muslim Leagues, politiska linjer och politik, låt oss se vilken hållning National Liberal Federation intar. De har en liten grupp i den lagstiftande församlingen. Bland dem finns dock också erfarna och kompetenta personer som Sir Tej Bahadur Sapru, Sir Chimanlal Setalvad och Sir Srinivasa Sastri. Det är också nödvändigt att känna till deras synsätt och hållning. Vid deras årsmöte i Calcutta i december 1940 tillkännagav liberalerna grundprinciperna för sitt politiska handlingsprogram, och de ansåg att dessa skulle antas som grund för en lösning. Deras resolution i denna fråga lyder som följer:

1. Ge fullständigt stöd åt krigsinsatsen.

2. Inom två år efter krigets slut bör den brittiska regeringen förklara att

Indien ska bli ett dominion.

3. Centralregeringen måste ombildas så att vicekungen kan bli den konstitutionella chefen för en fullständig nationell regering.

4. Indiens delning måste avvisas, och det konfessionella valsystemet måste successivt avskaffas.

5. Kongressens icke-samarbetsrörelse är beklaglig. I mars 1941 samlades liberalerna i Bombay till en partipolitiskt obunden konferens. Även om konferensen kallades obunden var den i själva verket påverkad av Hindu Mahasabha. Tre eller fyra muslimer deltog, men de kunde inte säga något om muslimska intressen. Tre ledande personer inom Hindu Mahasabha – Savarkar, dr Munje och dr Shyama Prasad Mukherjee – deltog i konferensen. Tej Bahadur Sapru var ordförande, och sir Nripendra Nath Sarkar lade fram flera resolutioner som antogs. Resolutionerna avvisades av regeringen. De så kallade liberalerna uttryckte då sin indignation, och den 29 juni hölls ett möte med National Liberal Federations råd i Poona. Regeringen kritiserades skarpt för att ha avvisat deras framlagda förslag, vilka syftade till att lösa krisen. Man uttryckte sitt missnöje över att Indiens utrikesminister hade vägrat att vidta någon åtgärd utan Muslim League:s samtycke. Förslaget om Indiens delning motsattes, och en vädjan riktades till alla indier att motarbeta den föreslagna delningen.

Som reaktion på Saprus förslag eller rekommendation sade Quaid-i-Azam Muhammad Ali Jinnah att kongressens krav på att en nationell regering skulle bildas i centrum innebar att Saprus förslag upphävdes. Indiens utrikesminister L. M. Amery sade i ett tal i underhuset den 22 april 1941 att det konstitutionella dödläge som rådde i Indien inte berodde på att Storbritannien var ovilligt att ge Indien självständighet, utan på att Indien inte hade kunnat enas om sina krav. Den nya typen av exekutiv med större befogenheter som hade föreslagits skulle inte dämpa den hindumuslimska oenigheten utan ytterligare fördjupa den. Jag vädjar till personer som Sapru att försöka skapa enighet mellan Kongressen och Muslim League.

Gandhis reaktion

Herr Gandhi protesterade kraftigt mot Indiensministerens uttalande. Han sade att Amery hade förolämpat det indiska förståndet genom att påstå att Indiens självständighet fördröjdes på grund av oenighet. Det är de brittiska politikerna som bär ansvaret för Indiens klasskillnader. Så länge de håller Indien underkuvat med brittiska vapen kommer denna splittring och oenighet att bestå. Jag medger att det olyckligtvis finns ett oöverstigligt avstånd mellan Kongressen och Muslimska förbundet. Erkänner inte de brittiska politikerna att detta är en inhemsk konflikt? Låt dem lämna Indien, så lovar jag att Kongressen, Förbundet och de andra partierna, av hänsyn till sina egna intressen, tillsammans kommer att finna en lösning för att bilda Indiens regering. ….Om vi kan enas om att inte kalla på någon utländsk inblandning kommer denna kris förmodligen att bestå i två veckor. Med andra ord, när britterna lämnar ifrån sig makten kommer hinduerna att vara tillräckligt starka för att få minoriteterna, särskilt muslimerna, att komma till besinning. Ingen kan ha undgått att förstå vad Gandhi menade med detta. Ända till juli 1947 fortsatte han att upprepa dessa ord. Oförmågan att tåla den muslimska nationens existens och det ovan nämnda olämpliga uttalandet påskyndade Pakistans grundande.

Bildandet av försvarsrådet

Den 20 juli 1941 lät Bombays guvernör, Sir Roger Lumley, överlämna ett meddelande från vicekungen till herr Jinnah, enligt vilket vicekungen, med den brittiska regeringens godkännande, hade beslutat att utvidga sitt verkställande råd med ytterligare fem platser. De som hade samtyckt till att ta de nya posterna var Sir Homi Mody, Sir Akbar Hydari, Rao, M.S. Aney och Sir Firoz Khan Noon. Samtidigt meddelades att ett försvarsråd bestående av trettio medlemmar skulle bildas. Tio medlemmar skulle också utses från de inhemska furstestaterna. Eftersom muslimernas representation var nödvändig, bjöd han även in premiärministrarna i Bengalen, Assam, Punjab och Sindh att ta plats i rådet.

Följande dag uttryckte herr Jinnah, som svar på Sir Roger Lumleys brev, sitt starka missnöje med vicekungens åtgärd och sade att det stred mot principerna att bjuda in dessa personer utan att ta hänsyn till Muslimska förbundets ordförande och arbetsutskott. Den 24, 25 och 26 augusti hölls ett möte med Muslimska förbundets arbetsutskott i Bombay. I den resolution som antogs den 25 augusti beordrades Punjabs, Bengalens och Assams premiärministrar, Sir Sikandar Hayat Khan, Fazlul Huq respektive Sir Sa’dullah, att avgå ur det nationella försvarsrådet.

Åtta muslimer accepterade inbjudan att ansluta sig till försvarsrådet. Av dem var fem Sikandar Hayat, Fazlul Huq, Sa’dullah, Begum Shah Nawaz och nawaben av Chhatari. På Förbundets order avgick Punjabs, Bengalens och Assams premiärministrar ur försvarsrådet den 11 september. Nawaben av Chhatari avgick redan tidigare, eftersom han blev ordförande för Hyderabads verkställande råd. Begum Shah Nawaz och Sir Sultan Ahmad uteslöts ur Förbundet i fem år för att de inte avgick. Vid sina möten i Delhi den 26 och 27 augusti beslöt Förbundet att lämna hela Centrala församlingens sammanträde. I enlighet därmed lämnade Muslimska förbundets ledamöter salen den 28 augusti. De anklagade den brittiska regeringen för att vägra Förbundet dess rättmätiga del av ansvaret och inflytandet både i centrum och i provinserna. (The Struggle for Pakistan, I.H. Qureshi, s. 169–191)

I mitten av oktober slutfördes utvidgningen av vicekungens verkställande råd. Samma dag frigavs många kongressmedlemmar som hade varit inblandade i den civila olydnadsrörelsen från fängelset. En del av Kongressen föreslog att man åter skulle ta över makten i provinserna. Men herr Gandhi samtyckte inte till detta.

Samtidigt var Förbundets ställning inte utan problem. De grupper som ansåg att deras intressen skadades förenade sig mot Muslimska förbundet. Även om Bengalens premiärminister A.K. Fazlul Huq avgick ur försvarsrådet gjorde han det motvilligt. Förbundets motståndare gav honom indirekt försäkringar om sitt stöd. En grupp inom Muslimska förbundet krävde att Fazlul Huq skulle uteslutas ur Förbundet. En annan förespråkade en mildare hållning. Quaid-e-Azam själv ville ge honom ett visst uppskov, så att Bengalens premiärminister skulle kunna återgå till sin tidigare ståndpunkt. Frågan avslutades efter att Förbundets arbetsutskott hade diskuterat det brev där Fazlul Huq uttryckte ånger.

Men vid årets slut lämnade herr Fazlul Huq och en av hans kolleger, nawaben av Dhaka, Förbundets grupp i Bengals lagstiftande råd och bildade en koalitionsregering tillsammans med Kongressen och andra hinduiska partier. Även rådets europeiska grupp uttryckte sitt stöd. Den nya koalitionsregeringen bevisade att såväl Kongressen som den brittiska regeringen ville förstöra Muslimska förbundets inflytande i Bengalen. När Förbundet krävde en förklaring av herr Fazlul Huq började han undvika att svara. Därför uteslöts herr Fazlul Huq ur Förbundet den 11 december 1941. (Creation of Pakistan, Justice Sayed Shameem Husain Kadir, s. 226–227)

Åttonde kapitlet

Crippsmissionen

Mot slutet av 1941 antog andra världskriget en fruktansvärd omfattning och började närma sig den indiska subkontinenten. Singapore, Storbritanniens och dess allierades fäste, föll i Japans händer, och Burmas fall var också nära förestående. Vissa hyste sympatier för Japan. Många av Kongressens ledare såg på Storbritannien och dess fiende med samma blick. Gandhi sade att Gud hade sänt Hitler som straff för det brittiska imperiets illdåd. Kongressen ansåg att man skulle kunna vinna allt större politiska fördelar av att Storbritannien trängdes tillbaka i kriget.

Den 7 mars 1942 erövrade Japan Burma. Bara fyra dagar senare, den 11 mars, fattade krigskabinettet vissa beslut efter att den brittiske premiärministern sir Winston Churchill hade hållit ett viktigt uttalande i underhuset. Besluten sammanställdes i ett utkast till en deklaration. Sir Stafford Cripps anlände till Indien den 29 mars med detta utkast till deklaration. I utkastets inledning sades att syftet med deklarationen var att bilda ett nytt indiskt dominion.

Utkastets huvudsakliga innehåll var följande:

Så snart kriget var slut skulle ett ”organ” eller råd bildas i Indien för att utarbeta en författning. Detta råd skulle väljas på grundval av proportionell representation från landets provinsförsamlingar. De furstliga staterna skulle också vara representerade.

Storbritannien skulle godta varje författning som utarbetades av detta organ eller råd på tre villkor:

1. Varje provins skulle kunna avstå från att ansluta sig till den föreslagna unionen och behålla sin konstitutionella ställning. Sådana provinser skulle, om de så önskade, också kunna bilda en egen separat union motsvarande den föreslagna unionen.

2. Eftersom makten helt och hållet kommer att överföras från britterna till indierna, kommer ett avtal att ingås mellan Storbritannien och den konstitutionsskapande församlingen i alla frågor som rör detta. Avtalet kommer att säkerställa skyddet av minoriteternas intressen.

3. Om de inhemska furstestaterna inte godtar konstitutionen, blir det nödvändigt att förhandla med dem om vissa ändringar i deras avtalsarrangemang.

Sir Stafford Cripps förklarade utkastet till deklarationen i ett radiotal den 30 mars. Efter radiotalet vädjade Cripps till alla Indiens invånare att godta Cripps-planen.

Indiernas reaktion

Sir Stafford Cripps fortsatte sina samtal och diskussioner med Indiens politiska ledare. Diskussionerna kretsade kring tre frågor: (ett) provinsernas frihet att inte ansluta sig till den föreslagna indiska unionen, (två) de inhemska furstestaternas representation i den konstitutionsskapande församlingen och (tre) bildandet av en ansvarig regering utan dröjsmål.

I utkastets klausul om icke-anslutning (Non-accession Clause) gavs provinserna friheten att avstå från att ansluta sig till den indiska unionen, antingen som helhet eller som enskilda provinser. Kongressens reaktion på detta var ytterst häftig. Dess uppfattning var att detta skulle innebära ett hårt slag mot Indiens enhet. Därför kunde det inte på något sätt godtas.

Kongressens reaktion på frågan om de inhemska furstestaternas representation var ytterst häftig. Dess uppfattning var att detta skulle innebära ett hårt slag mot Indiens enhet. Därför kunde det inte på något sätt godtas.

När det gäller de inhemska furstestaternas representation var Kongressens krav att representanterna skulle väljas genom ett gemensamt valsystem. Fördelen för Kongressen med detta var att de valda representanterna skulle stödja Kongressen, som hade majoritet. Muslimska förbundet kunde emellertid inte godta denna ordning. För det tredje krävde Kongressen bestämt att en ansvarig regering snarast skulle bildas i centrum. Eftersom Muslimska förbundet då skulle förvandlas till en liten minoritet kunde det inte godta detta krav.

Kongresspresidenten hade under några dagar brevväxlat med Sir Stafford Cripps. Men eftersom kongressens krav inte hade godtagits tillkännagav kongressen den 11 april att den avvisade Cripps förslag.

Inte heller Muslim League kunde godta Cripps förslag. Muslim League framhöll att den inte skulle kunna godta någon framtida plan eller något framtida förslag så länge Pakistanplanens grundprinciper inte hade godtagits och muslimernas rätt till självbestämmande inte hade erkänts genom någon metod som verkligen återspeglade folkets utslag i det muslimska Indien.

Efter Crippsmissionens misslyckande

Efter Crippsmissionens misslyckande drabbades kongressen av ett fullständigt misslyckande och djup förtvivlan. Kongressen hade velat etablera sin makt över subkontinenten genom att bilda en nationell regering. Detta var en grym sammansvärjning för att hålla de indiska muslimerna nedtrampade. Den brittiska regeringen kunde emellertid, i sitt eget intresse, inte gå med på kongressens orättmätiga krav.

Gandhi tog för givet att Storbritannien hade förlorat kriget och skrev i maj 1940 i ett brev till vicekungen: ”Detta massmord måste upphöra. Ni håller ju på att förlora. Om ni ändå framhärdar kommer ännu mer blodsutgjutelse att följa. Hitler är ingen ond människa. Om ni avslutar kriget i dag kommer även han att följa ert exempel.” Vicekungen svarade mycket hövligt på denna arrogans och förräderi: ”Vi befinner oss nu i krig. Vi kommer inte att vika från vår väg innan vi har nått vårt mål. Jag förstår er oro för vår skull. Men allt kommer att ordna sig.”

Gandhi var inte nöjd med vicekungens svar och sade i en vädjan till varje engelsman den 6 juli: ”Lägg ned vapnen. De har misslyckats med att skydda er själva och mänskligheten. Ni kommer att kalla hit Hitler och Mussolini, och de kommer att ta ifrån er allt. Nåväl, låt dem ockupera er vackra ö, med dess förtjusande byggnader.”

-(The Struggle for Pakistan, I.H. Quershi: Båda breven återges i G.D. Birla, In the Shadow of the Mahatma: A Personal Memoir (Bombay, 1953, s. 302)

Cripps radiotal

Sir Stafford Cripps redogjorde i det radiotal han höll för amerikanerna den 26 juli för bakgrunden till kongressens politik, från tiden för hans resa till Indien fram till de senaste hoten. Han sade att ingen ansvarsfull regering kunde ta kongressens krav i beaktande. Muslimerna, som är starkt motståndare till kongressens dominans, och flera tiotals miljoner underutvecklade samhällsgrupper kunde inte heller godta detta krav. Att gå med på Gandhis krav skulle innebära att extremt kaos och oordning skapades.

Han sade vidare att vi inte kan tillåta en fantasifull person att hindra Förenta nationernas segersträvanden i Östern, hur stor frihetskämpe han än må ha varit tidigare.

Pandit Nehru kallade, i protest mot detta radiotal, Stafford Cripps för ’djävulens advokat’ (Devil’s Advocate). Han sade att han, med tanke på den skada Storbritannien hade tillfogat och fortfarande tillfogade Indien, borde ha ångrat sig och mycket ödmjukt ha vänt sig till oss med en vädjan.

Nehru avvisade muslimernas motstånd mot kongressens krav och sade: Jag känner mina muslimska landsmän bättre än Sir Stafford Cripps gör, och det som har sagts om dem är inget annat än förtal. (The Struggle for Pakistan, I.H. Quershi; Documents in the Indian Situations Since the Cripps Mission, s. 47–48)

’Lämna Indien’-rörelsen (Quit India Movement)

All India Congress Committee antog vid sitt sammanträde i Bombay den 8 augusti 1942 resolutionen ’Lämna Indien’ (Quit India). Den psykologiska orsaken till detta är djupt beklaglig.

Kongressens ledare hade trott att de allierades nederlag i kriget var oundvikligt. Kongressens plan gick ut på att utnyttja denna möjlighet till att skapa extrem oordning i landet och ta kontrollen över hela landets styre. På så sätt skulle man kunna avvisa muslimernas alla krav och upprätta hinduiskt herravälde på subkontinenten. Bekräftelse på denna plan från kongressens sida återfinns i Maulana Abul Kalam Azads bok ’India Wins Freedom’. Han säger:

Hans plan var att kongressen skulle ta kontroll över hela landet så snart japanerna nådde Bengalen och de brittiska trupperna drog sig tillbaka till Bihar. Men kongressens plan visade sig vara grundlös och orealistisk.

Hur som helst förklarade kongressen i den resolution som antogs den 8 augusti att tidens krav var att det brittiska styret i Indien måste upphöra. Att ge några löften eller garantier för framtiden skulle inte förbättra den rådande situationen. Därför måste Indiens självständighet omedelbart proklameras. Därefter skulle en provisorisk regering bildas med stöd av landets främsta partier. Dess uppgift skulle vara att försvara Indien och motstå aggression. Kongresskommittén godkände ett förslag om att inleda en omfattande folkrörelse med icke-våldsamma metoder till stöd för Indiens självständighet. Gandhi kallade detta ett öppet uppror (Open rebellion), något som ingen regering kunde tolerera. Därför arresterades alla kongressledare följande dag, den 9 augusti, och kongressen förklarades olaglig.

Trots att sådana omedelbara åtgärder vidtogs gick det inte att hindra kongressens program. Det som Gandhi kallade icke-våld var i själva verket våldsamt. Därför kunde man se att omfattande oordning och destruktiva aktiviteter hade börjat i alla hinduiska provinser. Så kallade ”icke-våldsamma” (?) aktiviteter som att bränna järnvägsstationer, riva upp järnvägsspår, skära av telegrafledningar samt plundra och bränna postkontor fortsatte i full omfattning. Mord begicks också på många platser.

Förutom Muslimska förbundet kunde inte heller många hinduiska organisationer stödja kongressens så hänsynslösa program. Dr Ambedkar kritiserade kongressens aktion skarpt. Liberalerna samt Tej Bahadur Sapru och Jayakar uttalade sig negativt. Indian Nationalist League fördömde Gandhis dåraktiga handlande. Indiens kommunistparti höll sig också borta från denna rörelse. Bhai Parmanand, vice ordförande för Hindu Mahasabha, kritiserade ”Quit India”-rörelsen, och president V. D. Savarkar instruerade sina anhängare att inte stödja kongressens aktion. (The Struggle for Pakistan, I. H. Wuershi, s. 190)

Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah ansåg att ”Quit India”-rörelsen var liktydig med att med våld, med bajonetter i spetsen, tvinga regeringen att godta deras krav, samt med ett förödande inbördeskrig. Detta uppror mot regeringen var i själva verket en krigsförklaring mot Muslimska förbundet och andra organisationer utanför kongressen. Det råder inget tvivel om att kongressens rörelse var olaglig och grundlagsstridig. Dess syfte var nämligen att störta en etablerad regering.

Britterna och olika tidningar där kritiserade denna rörelse skarpt. Tidningar i Europa och Amerika kritiserade också augustirörelsen negativt.

Syftet med kongressens uppror mot den brittiska regeringen under andra världskrigets kritiska skede var att snabbt lägga beslag på makten över hela Indien. Därför genomfördes omfattande destruktiva aktiviteter. Det var av denna anledning som Cripps-förslaget förkastades.

Ytterligare en orsak till denna augustirörelse var att Indiens delning, det vill säga grundandet av Pakistan, skulle bli säkerställd om maktöverföringen fördröjdes efter krigets slut. För att omintetgöra Indiens delning och grundandet av Pakistan fanns det därför inget annat alternativ än att ta över makten i Indien. Detta var kongressens kortsiktiga tänkande och politik.

C. R.-formeln

Hindukongressens fientliga inställning till muslimerna på subkontinenten och kongressledarnas vansinniga dröm om att upprätta Ramrajya genom att utrota dem eller åtminstone hålla dem nedtrampade hade rubbat deras omdöme. Därför var dess genomgående politik att kongressen aldrig under några omständigheter skulle tillåta att muslimerna fick ens några små förmåner i någon fråga – liksom att skära av sin egen näsa för att förstöra någon annans färd. När kongressen upptäckte en antydan till Pakistan eller delningen av Indien i Crippsförslaget avvisade den det. Därefter, i tron att Storbritanniens nederlag i kriget var oundvikligt, inledde den rörelsen ”Lämna Indien” (Quite India), det vill säga extremt destruktiva aktiviteter över hela Indien, särskilt i de hindudominerade provinserna. Den hoppades att om japanerna erövrade en del av Indien skulle den brittiska regeringen tvingas godta kongressens krav och att kongressen skulle kunna etablera sitt herravälde över hela Indien. Men resultatet blev det motsatta. Ingen krets stödde rörelsen ”Lämna Indien”. Till och med Hindu Mahasabha och Kommunistpartiet kritiserade den skarpt. Kongressen förklarades olaglig, och alla ledare, däribland Gandhi, greps och skickades till fängelse.

Å andra sidan hade Muslim Leagues framsynta politik ökat dess popularitet både inom och utanför landet. År 1943 och 1944 hade Muslim League ministerier vid makten i Bengalen, Assam, Sindh och Nordvästra gränsprovinsen. Även om Unionistpartiets ministerium satt vid makten i Punjab stödde det Muslim League och Indiens delning. Eftersom Muslim League därmed hade nära kontakt med folket fortsatte dess popularitet att öka, och Pakistankampen blev allt starkare. Detta gjorde kongressledarna ytterst nedslagna.

I ett brev till vicekungen Lord Wavell den 27 juli 1943 sade Gandhi att han var beredd att råda Kongressens arbetsutskott att dra tillbaka den icke-samarbetsinriktade rörelsen och ge fullt stöd åt krigsansträngningarna, om Indiens självständighet omedelbart utropades, på villkoret att de militära aktiviteterna skulle fortsätta som tidigare under kriget men att ingen ekonomisk börda skulle läggas på Indien.

Vicekungen svarade på detta brev den 15 augusti. Gandhis förslag avvisades. Det sades att den brittiska regeringen var beredd att utropa Indiens självständighet när en allmänt godtagbar författning hade utarbetats efter krigets slut. Dessutom måste ett avtal först ingås med Storbritannien. Om en nationell regering, ansvarig inför det centrala parlamentet, skulle bildas enligt Gandhis krav, måste den nuvarande författningen ändras. Det var under inga omständigheter möjligt nu. Vicekungen sade emellertid: ”Under de nuvarande förhållandena vädjar jag till alla att medverka till bildandet av en övergångsregering (Transitional Govt.) inom ramen för den gällande författningen.” Om alla partier i princip kunde enas om tillvägagångssättet för att utarbeta den framtida författningen skulle den föreslagna regeringen kunna fungera väl.

Gandhi uttryckte sin sedvanliga reaktion och sade att den brittiska regeringen inte var beredd att överlämna den makt den utövade över 400 miljoner människor förrän Indiens folk hade fått förmågan att rycka den åt sig.

I herr Gandhis uttalande låg en uppmaning till ännu en våldsam rörelse.

Efter det nedslående svaret från vicekungen kände några kongressledare behov av att ta kontakt med Quaid-i-Azam Muhammad Ali Jinnah. De ansåg att det hade varit mycket bra om kongressen genom sina ansträngningar hade kunnat nå en överenskommelse med regeringen. Men när detta inte var möjligt hade en överenskommelse med Muslim League blivit absolut nödvändig.

Redan innan kongressens inställning förändrades hade den äldre kongressledaren Raja Gopalacharia kommit fram till att Indiens delning var nödvändig för att få slut på det konstitutionella dödläget. För att övertyga kongressledarna i denna fråga fortsatte han att offentligt uttrycka sin ståndpunkt. Vid ett offentligt möte i Madras i april 1943 sade han: ”Jag är för Pakistan. Jag vill nämligen inte ha en stat där varken våra hinduer eller muslimer har någon heder eller värdighet. Låt muslimerna få Pakistan. Vi hinduer och muslimer kan båda bevara vår heder och värdighet. Om den brittiska regeringen skapar svårigheter kommer vi att bemöta dem. …Jag är för Pakistan – men jag tror inte att kongressen kommer att gå med på det.” (The Struggle for Pakistan, I.H. Quershi, s. 205, tal i Madras – april 1943, citerat i Khaliquzzaman, s. 309)

Raja Gopalachari säger vidare: Vi vill att det brittiska styret ska upphöra. Vi vill också lösa de politiska meningsskiljaktigheterna mellan hinduer och muslimer. Vi måste erkänna Muslim League som muslimernas representant. De vill att vi ska godta deras krav. Deras viktigaste krav är Pakistan.

(The Struggle for Pakistan, I.H. Quershi, s. 205)

Raja Gopalchari utarbetade år 1943 en formel som kallades C. R.-formeln. Han ansåg att formeln skulle kunna tjäna som grund för en överenskommelse mellan Kongressen och Muslim League. Medan Gandhi fastade i fängelset besökte man honom och visade honom formeln, som han godkände. Därefter publicerades formeln i tidningarna den 10 juli 1943.

Mahatma Gandhi och herr Jinnah godtog formeln som grund för en överenskommelse mellan Kongressen och Muslim League och skulle försöka få Kongressen respektive Muslim League att godta den. Formeln löd enligt följande:

1. Muslim League stöder kravet på Indiens självständighet, under förutsättning av följande villkor beträffande det självständiga Indiens författning, och kommer under övergångsperioden att samarbeta med Kongressen vid bildandet av en tillfällig interimsregering.

2. I Indiens nordvästra och östra delar, där muslimerna utgör en överväldigande majoritet, ska en kommission tillsättas för att fastställa gränserna. Därefter ska en folkomröstning hållas i dessa områden på grundval av vuxnas rösträtt, och frågan om separation från Indien ska avgöras genom folkomröstningen. Om en majoritet röstar för en suverän stat åtskild från Indien ska beslutet genomföras. Distrikten vid gränsen ska dock ha rätt att ansluta sig till vilken stat som helst.

3. Alla partier ska ha rätt att framföra sina ståndpunkter före folkomröstningen.

4. Efter beslutet om separation från Indien ska ömsesidiga avtal ingås om försvar, handel och kommunikationer.

5. Befolkningsöverföringen skulle vara helt frivillig och valfri.

6. Vid Storbritanniens överföring av alla befogenheter och allt ansvar för Indiens styrelse skulle formulans villkor vara bindande.

Efter att Muslimska förbundets arbetsutskott hade granskat formulan överlämnades ansvaret för beslutet i frågan till Jinnah.

Många brev utväxlades mellan Gandhi och Jinnah om frågan. Jinnah ställde ett antal frågor. Gandhi misslyckades med att ge tillfredsställande svar på alla frågorna.

Orsakerna till C.R.-formulans misslyckande

När man försöker undersöka orsakerna till Raja Gopalacharias formulas misslyckande uppstår flera frågor. Vad var syftet med Gandhis långvariga brevväxling med Jinnah i denna fråga? Vilken var Kongressens inställning i denna sak? Vilken var de övriga partiernas uppfattning?

Den främsta orsaken till att förhandlingarna misslyckades var att Gandhi på intet sätt kunde acceptera muslimernas krav på Pakistan. Han avvisade tvånationsteorin och trodde att endast Kongressen var den organisation som representerade alla Indiens invånare. Syftet med förhandlingarna var att visa världen att han hade försökt nå en kompromiss.

Sapru-förslagen

Efter att C. R.-formeln hade misslyckats lade Sir Tej Bahadur Sapru fram flera förslag i ett försök att åstadkomma en överenskommelse mellan Kongressen och Muslimska förbundet. År 1941 sammankallade han en partipolitiskt obunden konferens. Den ledde inte till något resultat.

Den stående kommittén för Saprus partipolitiskt obundna konferens sammanträdde i Allahabad den 3 december 1944 och bildade en förlikningskommitté. Dess medlemmar var Sir Tej Bahadur Sapru (ordförande), M. R. Jayakar (han närvarade inte), biskop Foss Westcott, S. Radhakrishnan, Sir Homi Mody, Sir Maharaj Singh, Muhammad Yunus, N. R. Sarkar, Frank Anthony och Sant Singh.

Därefter beskrev Sapru i ett brev till Jinnah den 10 december förlikningsnämndens mål och syften och bad om ett möte.

I sitt svar på brevet den 14 december sade Jinnah att han inte var beredd att på något sätt erkänna vare sig någon partipolitiskt obunden konferens eller dess stående kommitté. Året därpå, den 8 april 1945, offentliggjorde Sapru sin förlikningskommittés förslag.

Kommitténs förslag återspeglade dess inställning. I förslagets första punkt motsatte man sig bestämt Indiens delning. Man föreslog också att separata val skulle avskaffas. Det behöver knappast sägas att dessa förslag inte på något sätt kunde godtas av muslimerna. Jinnah liknade denna kommitté vid Kongressens hushållerska och sade att kommittén endast hade talat i Gandhis ton.

Desai–Liaquat-avtalet

Efter det nya årets ankomst 1945 började nya politiska vindar blåsa. Kongressens ledare satt fortfarande i fängelse på grund av den föregående augustirörelsen. I de indiska tidningarna började nyheter om eller rykten om ett avtal mellan Kongressen och Muslimska förbundet att publiceras. Kongressens ledamöter i den centrala lagstiftande församlingen fortsatte i flera månader att regelbundet delta i församlingens arbete och samarbeta med Muslimska förbundets ledamöter där. Det sades att Bhulabhai Desai, ledare för Kongressens parlamentsgrupp, arbetade i fullständig enighet med Liaquat Ali Khan, ledare för förbundets grupp. Det sades också att de båda ledarna hade nått en överenskommelse om konstitutionen för en tillfällig nationell regering. Den 13 januari träffade Desai vicekungens privatsekreterare, Sir Evan Jenkins, och den 20 januari träffade han vicekungen. Vid detta möte informerades vicekungen om att ett avtal hade slutits mellan Desai och Liaquat. Desai sade att Gandhi stödde avtalet. Han sade vidare att Jinnah var informerad om vad som hade diskuterats med Liaquat Ali och att han godkände det påstådda avtalet.

Det påstådda avtalet löd som följer:

Kongressen och Muslim League är överens om att de ska ingå i en interimsregering i centrum. Den ska bildas enligt följande ordning:

(a) Kongressen och Muslim League ska nominera lika många ledamöter (de nominerade behöver inte vara ledamöter av den centrala lagstiftande församlingen).

(b) Företrädare för minoriteterna (särskilt de schemalagda kasterna och sikherna).

(c) Överbefälhavaren.

Efter att regeringen hade bildats skulle den fortsätta att arbeta inom ramen för Government of India Act (1935). Om ministerrådet inte kunde få någon särskild handlingslinje eller åtgärd antagen av lagstiftande församlingen, skulle det inte vända sig till generalguvernörens eller vicekungens särskilda befogenheter för att genomföra den. Därigenom skulle det få möjlighet att arbeta självständigt och utan vicekungens inflytande.

Kongressen och Muslim League blev också överens om att den första uppgiften för en sådan provisorisk regering, om den bildades, skulle vara att frige medlemmarna av Kongressens arbetsutskott ur fängelset.

På grundval av denna överenskommelse skulle generalguvernören uppmanas att lägga fram ett sådant förslag för regeringen att han var intresserad av att bilda en provisorisk regering på grundval av överenskommelsen mellan Kongressen och Muslim League.

Generalguvernören underrättade Indiens minister om förslagen i Desai–Liaquat-överenskommelsen. Han ställde flera frågor om saken och begärde en förklaring.

När generalguvernören skulle träffa Desai och Liaquat Ali meddelade Jinnah i ett uttalande att han inte visste någonting om överenskommelsen. Desai lät sig inte nedslås utan fortsatte att hävda överenskommelsens giltighet. Generalguvernören bad Bombays guvernör, sir John Colvin, att träffa Jinnah och be honom att han skulle vara glad om Jinnah ville träffa honom i Delhi. Jinnah sade att han inte visste någonting om Desai–Liaquat-överenskommelsen och att denna överenskommelse hade ingåtts utan Muslim League:s tillstånd.

Samtidigt kritiserade kongressens ledare Desai, trots Gandhis godkännande. Både Kongressen och Muslim League avvisade överenskommelsen.

Nionde kapitlet

Wavellplanen 1945

Efter att Desai–Liaquat-överenskommelsen hade misslyckats reste vicekungen till London i maj för överläggningar med den brittiska regeringen. Därefter återvände han till Indien med ett förslag från regeringen för att lösa dödläget.

Indienministern lade den 14 juni fram ett förslag i underhuset för att lösa Indiens framtida konstitutionella problem. I förslaget sades att vicekungen skulle omorganisera sitt verkställande råd på ett sådant sätt att han kunde utse vissa personer från de indiska politiska partierna till ledamöter av sitt råd. Där skulle de viktigaste samfunden vara jämnt representerade, med lika många muslimer som hinduer ur de högre kasterna. I detta råd skulle alla utom vicekungen och överbefälhavaren vara indier. Efter att ha fått allas medverkan till omorganiseringen av rådet skulle paragraf 93 dras tillbaka i alla provinser, så att folkvalda ministerier kunde bildas.

Samma dag förklarade vicekungen lord Wavell förslaget i ett radiotal från Delhi. Gandhi och Kongressen vägrade att acceptera lika många muslimska representanter som hinduer ur de högre kasterna i rådet.

Shimlakonferensen

För att fortsätta sina ansträngningar sammankallade vicekungen den 25 juni en konferens med alla partier i Shimla. Tjugioen personer från Kongresspartiet, Muslimska förbundet och andra partier deltog i konferensen – däribland sex personer från Muslimska förbundet, inklusive Jinnah och Liaquat Ali. Vid konferensen framträdde en djup oenighet mellan Kongresspartiet och Muslimska förbundet. Maulana Abul Kalam Azad sade att Kongresspartiet inte kunde godta någon ordning, vare sig tillfällig eller permanent, som kränkte dess nationella värdighet, hindrade framstegen för dess anspråk på en enda nation och förvandlade Kongresspartiet till en kommunal organisation. Jinnah sade att förbundet inte kunde godta en författning som byggde på något annat än Pakistan. Diskussionerna fortsatte även den 26 och 27 juni. Eftersom Jinnah förde samtal med G. B. Pant, den tidigare premiärministern i Förenade provinserna (PANT), ajournerades mötet den 27 juni efter en kort stund. Därefter hölls konferensens sessioner den 28 och 29 juni. Det rapporterades att Jinnah–Pant-samtalen hade misslyckats. Vicekungen valde då en annan väg för diskussionerna och bad varje parti som deltog i konferensen att lämna in en lista med namn på personer som skulle bli medlemmar av vicekungens råd. Han uttryckte förhoppningen att både Kongresspartiet och Muslimska förbundet skulle lämna in varsin lista med åtta till tolv namn.

Den 3 juli skickade Kongresspartiet sin namnlista till vicekungen. Den 6 juli, efter samråd med Muslimska förbundets arbetsutskott, lade Jinnah följande förslag fram för vicekungen dagen därpå:

1. I stället för att ta emot en namnlista från Muslimska förbundet skulle rådets representanter väljas efter ett personligt samtal mellan Jinnah och vicekungen.

2. Alla muslimska medlemmar av rådet skulle väljas av Muslimska förbundet.

3. Det måste finnas effektiva garantier för att skydda muslimska intressen mot beslut som fattas av rådets majoritet.

Efter det sista samtalet mellan vicekungen och Jinnah den 11 juli sade vicekungen att fyra muslimska medlemmar skulle tas in i rådet på Muslimska förbundets vägnar och att den femte personen skulle vara och den femte personen skulle vara en punjabisk muslim som inte tillhörde förbundet.

Efter detta sade Jinnah att förbundet inte kunde samarbeta med regeringen om att bilda rådet. Därmed misslyckades också vicekungens Shimla-konferens.

Orsaken till misslyckandet

Samma orsak som ledde till Simlakonferensens misslyckande satte också stopp för alla försök till en överenskommelse mellan Kongressen och Muslimska förbundet. Människor som tror på tawhid, risalat och det hinsides livet kan under inga omständigheter bilda en enda nation tillsammans med dem som förnekar tawhid, risalat och det hinsides livet. Därför är Muslimska förbundets krav att muslimerna utgör en särskild nation en obestridlig sanning, bevisad av otaliga händelser på denna subkontinent. Om Jinnah därför hävdar att, eftersom muslimerna utgör en särskild nation, rätten att utse muslimska representanter till vicekungens råd tillkommer Muslimska förbundet, den representativa organisationen för den muslimska nationen, bör detta i princip accepteras av alla. Det är också just eftersom muslimerna utgör en särskild nation som kravet på en separat och självständig stat, Pakistan, har rests för dem, och kampen för detta fortsätter. Kongressens orättvisa och orealistiska krav är däremot att alla hinduer och muslimer på subkontinenten, utan åtskillnad, utgör en enda nation och att Kongressen representerar denna nation. Kongressen gör anspråk på landets framtida regeringsmakt, och om den lyckas uppnå detta kommer muslimerna att kunna utplånas under hinduisk majoritetsstyre. Muslimernas farhågor är inte fantasifoster utan en bevisad verklighet. Kongressen är inte beredd att godta denna sanning. När Jinnahs förslag, till stöd för vicekungens och Kongressens krav, avvisades, misslyckades konferensen.

Allmänna val

Efter Japans kapitulation tog världskriget slut den 15 augusti 1945.

Dessförinnan, i slutet av juli, vann Labourpartiet en överväldigande majoritet i Englands allmänna val. Kongressen hade sedan länge nära förbindelser med Labourpartiet, och valresultatet gjorde Kongressen mycket upprymd. Kongressen började agera för att dra politisk fördel av detta. Den brittiska politiken hade varit inriktad på Indiens enhet, och Kongressen hoppades få ännu större stöd från Labourpartiet i denna fråga. Det var just denna fråga som hade skapat ett enormt avstånd mellan Kongressen och Muslimska förbundet. Kongressens krav var att muslimer och icke-muslimer utgjorde en enda nation och att majoritetspartiet skulle styra i ett odelat Indien. Muslimska förbundet krävde däremot att muslimerna utgjorde en helt särskild nation och att de därför skulle få en separat och självständig stat. Regeringen meddelade att allmänna val till den centrala och de provinsiella lagstiftande församlingarna skulle hållas under vintersäsongen i slutet av året, för att slutgiltigt avgöra dessa två motsatta krav.

I valet fick Muslimska förbundets krav fullständigt erkännande. Muslimska förbundet vann samtliga muslimska mandat i den centrala lagstiftande församlingen. Av de 495 muslimska mandaten i de provinsiella lagstiftande församlingarna vann Muslimska förbundet 446. Kongressen vann majoritet i de hindu-dominerade provinserna, vilket var helt naturligt. I Bengalen vann Muslimska förbundet 113 av 119 muslimska mandat. A. K. Fazlul Huq gjorde att Muslimska förbundet gick miste om sex mandat. Här bildade Huseyn Shaheed Suhrawardy en regering.

I Punjab vann Muslimska förbundet 79 av 86 muslimska mandat. Även i Sindh bildade Muslimska förbundet en regering. I Nordvästra gränsprovinsen vann Muslimska förbundet 17 av 36 mandat på grund av det starka inflytandet från den ytterligt Kongressvänlige Abdul Ghaffar Khan, som kallades gränsens Gandhi, och dr Khan bildade en regering.

Det är emellertid obestridligt att detta allmänna val slutgiltigt bevisade att endast Muslimska förbundet var Indiens representativa politiska organisation. Detta skärpte Kongressens motstånd mot Muslimska förbundet. I stället för att erkänna Muslimska förbundets representativa karaktär och nå en politisk överenskommelse med det antog Kongressen en politik som syftade till att skapa splittring bland muslimerna och vägrade överföra den politiska makten till representanter som åtnjöt muslimernas förtroende, även i provinser där muslimerna utgjorde majoriteten. Följden blev att de religiösa motsättningarna skärptes och att en kompromiss mellan de båda parterna blev omöjlig.

Den politik som Kongressen antog beträffande Punjab är ett tydligt exempel på dess fientliga inställning. I Punjab vann Muslimska förbundet 79 av 86 muslimska mandat. Partiet hade endast tio medlemmar, varav tre var icke-muslimer. Kongressen hade 51 och Akali-sikherna 22. Det var helt rimligt att det största partiet, Muslimska förbundet, skulle bilda regeringen. Muslimska förbundet kunde ha bildat en regering tillsammans med hinduer och sikher. Men detta blev inte möjligt på grund av Kongressens blinda muslimfientlighet och sikhernas kortsynthet. Kongressens president Abul Kalam Azad och Baldev Singh övertalade och förmådde ledaren för Unionistpartiet, Khizr Hayat, att bilda en regering med stöd av Kongressen och Akali-sikherna. Denna principlösa koalition bildades i syfte att hindra Muslimska förbundet från att ta makten i det muslimskt dominerade Punjab. Abul Kalam Azad kände stor självtillfredsställelse och stolthet över att ha kunnat bilda en regering utan Muslimska förbundet i Punjab. (Maulana Abul Kalam Azad: India Wins Freedom, s. 137)

Jawaharlal Nehru fördömde att Kongressen anslöt sig till Punjabs ministerium, medan Gandhi, som stödde Abul Kalam Azad, sade att det enligt Kongressens uppfattning inte fanns någon bättre lösning än denna. (The Emergence of Pakistan: Choudhury Muhammad Ali, p.49)

Tionde kapitlet

Kabinettmissionens plan

Den brittiska regeringen meddelade den 19 februari 1946 att en särskild mission bestående av tre kabinettministrar skulle sändas till Indien i syfte att, efter överläggningar med vicekungen Lord Wavell och de indiska ledarna, nå en överenskommelse i de konstitutionella frågorna.

I detta sammanhang sade premiärminister Attlee under en debatt i underhuset den 15 mars att den komplicerade situation som hade uppstått i Indien, ett land med många folk, religioner och språk, skulle lösas av indierna själva. Vi är medvetna om minoriteternas rättigheter. … Men därför kan vi inte tillåta minoriteten att lägga in veto mot majoritetens framsteg.

Kongressen blev oerhört glad över premiärministerns uttalande. Men det väckte tvivel inom Liga-kretsar, och Jinnah framhöll exemplet med en flugas inbjudan till spindelns nät och sade: ”Om flugan vägrar, sägs det att ett veto utövas och att flugan är kompromisslös.” (När flugan avvisar spindelns inbjudan sägs det att ett veto utövas och att flugan inte är kompromissvillig.)

-(Cabinet Mission and after, Muhammad Ashraf, p.1-3, Choudhury Mohammad Ali: Emergnce of Pakistan, p.52)

Det kan knappast finnas något bättre exempel. När minoriteten inte går med på att falla i fällan för majoritetens ensidiga överhöghet och dominans, betraktar den brittiske premiärministern detta som likvärdigt med ett veto och säger att det inte kan tillåtas. Därmed blir Attlees och den brittiska regeringens inställning tydlig.

Hur som helst anlände den kabinettsmission som bestod av Pethick-Lawrence (Indiens minister), sir Stafford Cripps (ordförande för Board of Trade) och herr A. D. Alexander (förste lord av amiralitetet) till New Delhi den 24 mars 1946.

Missionens medlemmar träffade och utbytte åsikter med ledarna för de politiska partierna, provinsministrarna och ytterligare olika representativa personer. De förde också samtal med härskarna och ministrarna i de indiska furstestaterna.

Abul Kalam Azad uttryckte djup tillfredsställelse när han fick veta att Cripps ingick i kabinettsmissionen. Han var nämligen en gammal nära vän till kongressmedlemmarna. Cripps hade tidigare kommit till Indien och tagits emot som gäst av en indisk hindu vid namn Sudhir Chandra Gupta. (Moulana Abul Kalam Azad: ’India Wins Freedom’, s. 146)

Azad träffade missionen den 3 april. Han hade byggt upp hela sin argumentation med självständigheten som grund. Han ansåg att en konstituerande församling skulle utarbeta den framtida författningen, och kongressens krav var att en federal regering skulle bildas, med åtminstone försvaret av landet, kommunikationerna och utrikesväsendet under sin kontroll. Kongressen skulle under inga omständigheter acceptera en delning av Indien.

Jinnah träffade missionen den 4 april. Den 7 april träffade Azad den på nytt. Både Kongressen och Muslimska förbundet lade fram sina respektive ståndpunkter. Muslimska förbundets ståndpunkt meddelades kongressens ordförande.

Kongressen ville att det skulle finnas en enda konstituerande församling som skulle utarbeta författningen för en allindisk federal regering och lagstiftande församling. Den centrala federala regeringen skulle ansvara för utrikesväsendet, försvaret, kommunikationerna, de grundläggande rättigheterna, valutan, tullen och planeringsväsendet.

I den resolution som antogs vid den kongress i Delhi den 9 april 1946, där medlemmar av Muslimska förbundet i de centrala och provinsiella lagstiftande församlingarna deltog, krävdes att en suverän och självständig stat Pakistan skulle bildas av Bengalen och Assam i nordöst samt Punjab, Gränsprovinsen, Sindh och Baluchistan i väst, och att två separata konstituerande församlingar skulle bildas, bestående av invånarna i Pakistan respektive Hindustan, för att utarbeta deras respektive författningar. I enlighet med denna resolution lade Muslimska förbundet fram ett förslag för kabinettsmissionen om att en konstituerande församling skulle bildas för de sex provinserna i Pakistan-gruppen och en annan för de sex provinserna i Hindustan-gruppen.

Kongressen och Muslimska förbundet kunde inte acceptera varandras förslag. Den huvudsakliga tvistefrågan var huruvida det på subkontinenten skulle finnas en enda självständig och suverän stat eller två självständiga och suveräna stater. I båda fallen kvarstod minoritetsproblemet. Kabinettsmissionen kunde inte överbrygga meningsskiljaktigheterna mellan de båda parterna.

Slutligen offentliggjorde Kabinettmissionen och vicekungen den 16 maj ett uttalande i syfte att lösa det konstitutionella problemet. Kärnan i deras uttalande var bevarandet av en enda stat i Indien. Av administrativa, ekonomiska och militära skäl avvisade den brittiska regeringen förslaget om två självständiga suveräna stater.

Kabinettmissionen anlände till Indien den 24 mars 1946 och lämnade landet den 29 juni efter att ha stannat i mer än tre månader. Den brittiska regeringens syfte med att sända Kabinettmissionen till Indien var att, mot bakgrund av den uppkomna situationen, lägga fram en konstitutionell lösning. Missionens medlemmar gjorde allt de kunde i detta avseende. Det är emellertid sant att de, särskilt den mest inflytelserika medlemmen Stafford Cripps, vid lösningen av problemet gav Kongresspartiets och därmed hinduiska folkets intressen företräde, eftersom han var en nära vän till Kongresspartiet.

Maulana Abul Kalam Azad säger att Kabinettmissionen anlände till Indien den 23 mars. När Stafford Cripps tidigare en gång hade kommit till Indien tog J. C. Gupta på sig värdskapet för honom. Han sade till mig att han reste till Delhi för att träffa Cripps. Genom honom skickade jag ett brev till Cripps, där jag gratulerade honom till att återvända till Indien. (Abul Kalam Azad: India Wind Freedom, s. 140)

Han sade vidare att jag under Cripps vistelse i Indien fortlöpande brevväxlade med honom. (Abul Kalam Azad: India Wins Freedom, s. 172)

Ishtiaq Husain Qureshi har i fotnoten på sidan 266 i sin bok The Struggle for Pakistan anfört följande:

Sudihir Ghosh, Gandhi’s Emissary (Bombay 1967), ger en avslöjande redogörelse för de hemliga förhandlingarna bakom kulisserna mellan Kabinettmissionen och Kongresspartiets ledare. Det förekom inga sådana intima kontakter mellan Muslim League och den brittiska regeringen; relationerna arbetade i varje kritiskt skede mot muslimska intressen. Britterna hade framtida fördelar i åtanke, vilka kunde vinnas genom vänskap med den största och mäktigare gruppen, och de var beredda att gå mycket långt för att tillmötesgå dess önskemål.

Det har tidigare nämnts att den fråga som utgör huvudorsaken till konflikten mellan Kongresspartiet och Muslim League är kravet på att upprätta en självständig, suverän stat vid namn Pakistan. Detta var ett krav från muslimerna på subkontinenten, vilket Kongresspartiet och den brittiska regeringen inte alls var beredda att godta. Genom Kabinettmissionens plan försökte Kongresspartiet på alla sätt få Muslim League i en fälla och etablera sin oinskränkta dominans. Den skarpsynte politikern Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah insåg fullt ut denna sammansvärjning för att få dem i fällan och gick med på att under villkor godta Kabinettmissionens förslag. Men på grund av Kongresspartiets halsstarrighet gick allt om intet.

Efter att ha redogjort för Kabinettmissionens mer än tre månader långa verksamhet och den långa historien av dess överläggningar med Kongresspartiet, Muslim League och vicekungen vill jag kortfattat säga att Kongresspartiet skapade ett stort hinder för att nå en kompromisslösning. Kongresspartiets önskan var nämligen att få ensam överhöghet och kontroll över det framtida självständiga Indien. Kongresspartiet var på inget sätt berett att låta Muslim League dela makten. I ett brev till Cripps sade Gandhi vid denna tid: ”Om ni har modet, gör då det jag har sagt från första början. …. Välj en av Kongresspartiet och Muslim League.” (Pyarelal, Mohatma Gandhi: The Lasy Phase vol. 1, s. 225; Chudhury Muhammad Ali: The Emergence of Pakistan, s. 62)

Slutligen beslutade Kabinettmissionen och vicekungen att utfärda ett uttalande i syfte att bilda en stark och representativ interimsregering. I uttalandet som offentliggjordes den 16 maj tillkännagavs namnen på fjorton personer, vilka vicekungen bjöd in att ingå som medlemmar i interimsregeringen. Den skulle bestå av sex kongressmedlemmar, fem medlemmar av Muslim League, en sikh, en indisk kristen och en parsier, däribland en person från de schemalagda samfunden.

Det bör noteras att det i punkt 8 i uttalandet av den 16 maj försäkrades att om de två huvudpartierna, eller något av dem, inte samtyckte till att ingå i en koalitionsregering enligt den ovan angivna metoden, skulle vicekungen gå vidare med att bilda en interimsregering. Denna regering skulle, med de personer som var villiga att inträda i regeringen i enlighet med uttalandet av den 16 maj, vara så representativ som möjligt.

Därefter skapades under en veckas tid en våldsam storm mot Kabinettmissionen och vicekungen från kongressledarnas, högt uppsatta hinduiska tjänstemäns och den hinduiska pressens sida. Rykten spreds om att medlemmar av Muslim League skulle utses till de vakanta platserna för muslimer i kabinettet. Medlemmar av Muslim League skulle utses till de vakanta platserna för muslimer i kabinettet. Gandhi hotade att lämna Delhi om inte en nationalistisk muslim togs in i kabinettet, trots att kongressordföranden Abul Kalam Azad skriftligen försäkrat att arbetsutskottet inte skulle insistera på detta. Gandhi sade i hotfull ton att den konstituerande församlingen då skulle förvandlas till en upprorisk organisation. När Cripps skyndade sig till Gandhi sade denne att Kabinettmissionen måste välja en av de två parterna och att man inte skulle försöka åstadkomma en kombination.

– Pyarelal, Mohatma Gandhi: The Last Phase, vol. 1, s. 234–237; Chodhury Muhammad Ali, The Emergence of Pakistan, s. 62–63

Inom en vecka hade Kabinettmissionen kapitulerat inför Gandhi. Den 22 juni sade Cripps vän Sudhir Ghosh till Gandhi att han hade träffat Cripps. Han sade att man inte kunde förlita sig enbart på Muslim League om Kongressen inte gick med.

Sudhir Ghosh träffade åter Cripps och gick sedan till Gandhi och sade att Kabinettmissionen hade beslutat att, om Kongressen avvisade det kortsiktiga förslaget och godtog den långsiktiga planen, skulle allt som hittills hade gjorts för att bilda en interimsregering förkastas och ett nytt försök göras. De hade bett Gandhi och Patel att träffa dem. Gandhi gick tillsammans med Patel (Sardar Vallabhbhai Patel) och Sudhir Ghosh för att träffa Kabinettmissionen. Patel hade redan talat med Pethick-Lawrence. Pethick-Lawrence sade till Gandhi: ”Jag har förstått att ni vill förkasta hela den plan för interimsregeringen som vi hittills har gått vidare med och ompröva situationen från början. Mycket väl.”

Därefter informerades arbetsutskottet om den överenskommelse som hade nåtts mellan Kabinettmissionen och Gandhi, och den 25 juni meddelade kongressordföranden i ett skriftligt brev till vicekungen att Kongressen avvisade förslaget om en interimsregering och antog den långsiktiga planen.

Tecken på denna inställning hos Kongressen och Gandhi kunde iakttas ända fram till ögonblicket före Indiens delning. I den kortfattade redogörelsen ovan har den fula sidan av Gandhis och Kabinettmissionens sinnelag framträtt tydligt på historiens sidor.

Förbundets reaktion

Det hoppets ljus som hade skymtat för en lösning på Indiens konstitutionella problem slocknade på grund av att Kabinettmissionen och vicekungen bröt sina löften. För att diskutera denna situation hölls under den sista veckan i juli ett möte med Förbundsrådet i Bombay. Vid detta möte sade Jinnah att Muslimska förbundet under samtalen med Kabinettmissionen hade gjort den ena eftergiften efter den andra åt Kongressen (made concession after concession). Detta berodde på att vi ville nå en vänskaplig och fredlig uppgörelse, så att inte bara hinduer och muslimer utan alla människor som bodde på subkontinenten skulle kunna gå mot friheten. Men Kongressen hade genom sitt föraktliga ordklyveri och sitt köpslående orsakat Indiens folk stor skada. Under hela överläggningen blev Kabinettmissionen ett offer för Kongressens terror och skrämsel. Allt detta bevisar utan tvivel att Pakistan är den enda lösningen på alla Indiens problem.

Jag anser att vi inte har lämnat något obevisat. Nu finns det ingen tribunal som vi kan vända oss till. Den muslimska nationen är vår enda tribunal.

Därefter antog mötet en resolution genom vilken godkännandet av Kabinettmissionens förslag drogs tillbaka, och Indiens statssekreterare underrättades därom.

Elfte kapitlet

Direkt aktion

Vid nämnda möte antogs också en resolution med innebörden att tiden hade kommit för den muslimska nationen att tillgripa direkt aktion för att uppnå Pakistan och befria sig från brittiskt slaveri och de kast hinduiska gruppernas framtida dominans. Det vädjades om att ett program skulle utarbetas för att organisera muslimerna och kämpa när det behövdes. Dessutom uppmanades berörda personer att avsäga sig alla titlar som hade tilldelats av utländska regeringar, i protest mot britternas inställning och handlande.

Vid en presskonferens som Jinnah sammankallade den 31 juli sade han med otvetydig röst att direkt aktion inte var en krigsförklaring mot någon. Han sade att endast Muslimska förbundet hade verkat på konstitutionell väg inom konstitutionens ram. Under diskussionerna om Kabinettmissionens plan såg Muslimska förbundet den brittiska regeringen skräckslagen och rädd för Kongressen. Dess rädsla var att Kongressen, om den inte kunde tillfredsställas, skulle inleda en kamp som skulle bli tusen gånger mer förödande än kampen 1942. Britterna har maskingevär och kan använda dem efter behag. Kongressen är beväpnad med ett annat slags vapen och kan inte tas lätt på. Därför tvingas vi nu överge de konstitutionella metoderna för självförsvar och bevarande. Vi har beslutat att förbereda oss för att inleda kampen när tiden är inne. (Cabinet Mission and After, Muhammad Ashraf, pp.311-19; Emergence of Pakistan-Choudhury Mohammad Ali-pp.69-70)

Den 16 augusti fastställdes som dag för Direct Action. Två dagar dessförinnan sade Jinnah i ett uttalande att dagen för Indiens muslimska befolkning var avsedd att förklara den resolution som Muslim League Council hade antagit den 29 juli, inte för att gå till någon form av direkt konfrontation. Därför vädjar jag till muslimerna att de fullständigt följer våra instruktioner, uppträder ytterst fredligt och disciplinerat och inte blir leksaker i fiendens händer.

Maulana Abul Kalam Azads uttalande

Jag lade märke till att det bland allmänheten fanns en föreställning om att Muslim League skulle angripa kongressanhängarna den 16 augusti och plundra deras egendom. Den 16 augusti är en svart dag i Indiens historia. Hundratals människor miste livet denna dag och egendom värd miljarder rupier plundrades. Muslim Leagues processioner började plundra och anlägga bränder. (Abul Kalam Azad, India Wins Freedom, s. 168–169)

Trots min uppriktiga och djupa vördnad för Maulana Azad måste jag säga att han endast uttryckte det som den hinduiska kongressen tänkte. Den dagen befann han sig i Delhi. Därför gjorde han ovanstående kommentar efter att ha hört andras berättelser, utan att själv ha sett händelserna.

I sin nämnda bok säger han att Muslim Leagues Direct Action-dag tycktes vara av ett annat slag. I Calcutta lade jag märke till den allmänna uppfattningen att Muslim League den 16 augusti skulle angripa kongressanhängarna och plundra deras egendom. När Bengals regering förklarade den 16 augusti som allmän helgdag spreds paniken i ännu större omfattning. Kongresspartiet i Bengals lagstiftande församling protesterade mot beslutet. När protesten inte ledde till något gick de ut ur parlamentsbyggnaden. En fruktansvärd oro rådde bland Calcuttas befolkning, och oron ökade eftersom en Muslim League-regering var etablerad och Huseyn Shaheed Suhrawardy var premiärminister. (India Wins Freedom av Abul Kalam Azad, s. 168–169)

I Maulana Abul Kalam Azads ovanstående uttalande har de verkliga orsakerna till de fasansfulla kommunala striderna i Calcutta identifierats. Orsakerna var följande:

1. I Bengal hade en Muslim League-regering bildats, vilket var outhärdligt för hinduerna.

2. Premiärminister var Huseyn Shaheed Suhrawardy, som hinduerna betraktade som hinduofientlig.

3. Några dagar före den 16 augusti började det falska ryktet spridas att Muslimska förbundet, det vill säga muslimerna i Calcutta, skulle angripa hinduerna och plundra deras egendom. Syftet med att sprida detta rykte var att hinduerna skulle förbereda sig för att utrota omkring tjugofem procent av muslimerna i Calcutta.

Även om jag (författaren till denna bok) vid den tiden var anställd i en viktig statlig tjänst, stödde jag Pakistankampen av hela mitt hjärta. Jag hade inte hört minsta antydan om någon plan från Muslimska förbundets sida att angripa hinduerna. Jag bodde då i Calcutta med min familj; hemma hos mig fanns endast min hustru och min fyraåriga dotter. Om det hade funnits någon risk för oroligheter skulle jag omöjligen lugnt ha kunnat lämna dem ensamma och gå till Muslimska förbundets massmöte den 16 augusti.

Många andra, liksom jag, deltog i massmötet på Maidan. När vi kom till mötet såg vi Raja Ghazanfar Ali Khan hålla ett tal på engelska.

Jag såg inte ens käppar eller stavar i händerna på Muslimska förbundets aktivister, än mindre några vapen. Däremot såg jag att alla var upprymda och fyllda av entusiasm i hopp om att Pakistan skulle förverkligas.

Efter Raja Sahib steg Suhrawardy Sahib upp på podiet, och rapporter började komma om att hinduer hade genomfört väpnade angrepp mot Muslimska förbundets processioner och mot dem som kom till massmötet. Därefter kom många av de angripna muslimerna till mötet i blodiga kläder och började berätta om hinduernas väpnade angrepp. Åhörarnas glädje förvandlades till sorg. Den fruktansvärda spänningen, rädslan och oron ökade. I Calcutta utgjorde muslimerna tjugo till tjugofem procent av befolkningen. Nästan alla var fattiga. Omkring fem procent av dem var utifrån kommande och arbetade på olika platser.

En oro blev synlig i allas ansikten: hur skulle deltagarna i massmötet kunna återvända säkert hem, och vad skulle hända med deras oskyddade familjer? Premiärministern förstod detta. Jag minns inte ett enda ord av hans tal. Men för att trösta folket sade han: ”Vi ska ta hand om allt”, och bad alla återvända hem under ordnade former. På något sätt tog vi oss hem medan vi upprepade ”Allah, Allah”. Vi bodde i det muslimska området Park Circus i Calcutta och klarade oss därför; annars hade vi säkerligen blivit offer för hinduernas angrepp.

Om denna skräckinjagande händelse sade redaktören för Calcuttas dåvarande dagstidning Statesman (Stateman), Lan Stepens: ”Förmodligen drabbades muslimerna av de största förlusterna av liv och egendom under den första dagens strider, och helt säkert under den andra och tredje dagen.

(lan Stephens, Pakistan, Londin, Ernest Bena, 1963, s. 106; Choudhury Mohammad Ali, The Emergence of Pakistan, s. 76)

Dessa händelser bevisar utan minsta tvivel att Muslimska förbundet inte hade någon plan att angripa hinduerna den 16 augusti. Tvärtom utarbetade Kongresspartiet en noggrant genomtänkt plan för att utplåna muslimerna, för att kunna använda förbundets Direct Action för sina egna usla syften. Detta fick emellertid gynnsamma följder för muslimerna. Skapandet av Pakistan påskyndades – en möjlighet som hade försvagats något efter kabinettmissionens förslag. Jinnah fördömde öppet och oförbehållsamt de brutala händelserna i Calcutta och uttryckte sin djupa medkänsla med de dödade och drabbade.

Efter Muslimska förbundets Direct Action

De kommunala sammandrabbningarna i Calcutta blev ett omstritt diskussionsämne. På subkontinenten förekommer det då och då upplopp mellan hinduer och muslimer på olika platser. Men den grymhet och brutalitet som ägde rum i Calcutta den 16 augusti 1946 saknade motstycke. Massakern genomfördes enligt en väl genomtänkt plan för att utplåna Calcuttas muslimer.

Vicekungen tillkännagav den 24 augusti namnen på medlemmarna i interimsregeringen.

De skulle tillträda sina uppdrag den 2 september.

Det bör nämnas att vicekungen den 6 augusti uppmanade Nehru att bilda en interimsregering. Den 7 augusti gav Kongresspartiets arbetsutskott sitt samtycke till att bilda regeringen. Den 17 augusti sade Nehru till vicekungen att han ville bilda en stark regering genom att fylla de muslimska platserna med personer som stod utanför förbundet. Vicekungen var av en annan uppfattning och sade att de muslimska platserna tills vidare borde hållas öppna en tid. Nehru accepterade inte detta förslag utan stod fast vid sitt eget.

Det kom senare fram att vicekungen, strax före edseden för Kongresspartiets interimsregering, hade sagt till den brittiska regeringen att ceremonin borde skjutas upp tills Muslimska förbundet gick med på att ansluta sig till regeringen. Premiärminister Attlee avvisade vicekungens argument och sade att varje ytterligare försening nu skulle förvärra kongressledarnas sinnesstämning och skapa en brytning mellan Kongresspartiet och den brittiska regeringen. Därefter meddelades i ett officiellt tillkännagivande från Delhi att det nya rådet skulle tillträda den 2 september.

Medlemmarna som anslöt sig till det nya rådet (The New Executive Council) var: Nehru, Patel, Raja Gopalacharia, Rajendra Prasad, Asaf Ali, Sarat Chandra Bose, John Matthai, Baldev Singh, Sir Shafayat Ahmad Khan, Jagjivan Ram, Ali Zaheer och C. H. Bhabha. Två muslimer skulle tas in senare. (The Indian Register, 1946, vol. 2, s. 228, Ishtiaq Hossain Qureshi, The Struggle for Pakistan, s. 274–275).

Efter att ha utfört en handling som stred mot hans temperament och natur besökte vicekungen det av de kommunala upploppen ödelagda Calcutta. Efter besöket i Calcutta blev han övertygad om att hela Indien skulle drabbas av ett fruktansvärt inbördeskrig om ingen överenskommelse nåddes mellan Kongressen och Muslim League. Efter återkomsten från Calcutta försökte han övertyga Kongressens ledare och träffade därför Gandhi den 27 augusti. Han föreslog att koalitionsregeringar skulle bildas i Bengalen och på central nivå och lade fram en formel. Den 28 augusti meddelade Nehru vicekungen att arbetsutskottet hade avvisat formeln.

Vicekungen, lord Wavell, misslyckades trots ett yttersta försök att nå en uppgörelse. Kongressen tolkade detta försök på ett annat sätt. De betraktade Wavell som ett hinder på vägen mot att etablera Kongressens exklusiva herravälde och auktoritet över subkontinenten och satte därför igång med att utkräva hans straff. Efter samtalen med Wavell återvände Gandhi och Nehru och började båda skriva brev. Gandhi skickade först ett telegram till Attlee med budskapet att vicekungens sinnestillstånd var sådant att en snabb åtgärd behövdes. Anklagelsen mot honom var att han hade förlorat sin mentala balans på grund av händelserna i Calcutta. Gandhi krävde att han skulle ersättas av en mer kompetent person. Gandhi hotade också Wavell i ett brev och sade att han försökte få Kongressen att följa hans vilja genom att skrämma den. Han sade vidare att om vicekungen hade blivit rädd för försämringen av de kommunala relationerna och ville använda makt för att undertrycka den, borde britterna snart lämna Indien och ansvaret för att upprätta fred i Indien överlämnas åt Kongressen.

Nehru meddelade å sin sida i brev till några av sina inflytelserika vänner i Storbritannien att vicekungen var en mycket svag person och hade förlorat sin mentala smidighet. För att göra Jinnah nöjd drev han Indien mot farans rand. Han sade att vicekungen följde råd från sir Francis Mudie och George Abell och att dessa båda enligt Nehru var fanatiskt muslimvänliga (rabidly pro-Muslim). Nehru kallade dem också engelska mullor. Kort sagt var innebörden i Nehrus brev: ”Wavell måste bort”.

-(Leonard Mosley, a.a., s. 44; Gandhis brev till Wavell återgivet i sin helhet i Pyarelal, Mahatma Gandhi: The Last Phase (Ahmedabad, 1956); I. H. Qureshi, The Struggle for Pakistan, s. 276).

Tolfte kapitlet

Muslim League går med i exekutivrådet

Interimsregeringen tillträdde på utsatt tid, det vill säga den 2 september 1946. Kongressen var mycket upprymd. Pattabhi Sitaramayya förklarade att en nationell regering skulle etableras i Indien inom några år. Oavsett om Muslim League kom med eller inte – det spelade ingen roll. Karavanen skulle fortsätta sin färd. Nu måste vi börja tänka på att styra detta land. (I. H. Qureshi: The Struggle for Pakistan, s. 277)

Muslimer i Indien och olika politiska observatörer i Storbritannien uttryckte stor sorg över upprättandet av en enpartiregering i Indien. Den 25 augusti avgav Jinnah ett uttalande i mycket hårda ordalag. Han uttryckte sin sorg över vicekungens beslut och sade att det stred mot de garantier och löften som hade getts till Muslim League. Den dag den nya regeringen tillträdde hissade muslimer över hela Indien svarta flaggor på sina hem och i sina butiker.

Sir Winston Churchill i Storbritannien protesterade kraftigt mot regeringens beslut och varnade för att försöket att införa hinduisk majoritetsstyre inte skulle kunna lyckas utan inbördeskrig. Cripps hade på ett orättmätigt sätt utnyttjat sitt inflytande för att ge hinduerna förmåner. Senare sade han att det hade varit ett grundläggande misstag att anförtro Indiens regering åt herr Nehru, en högkastig hindu. Lord Templewood, en av huvudarkitekterna bakom Indiens författning från 1935, varnade för att bilda en regering med stöd av endast ett samfund. Lord Scarborough förutsade att den brittiska regeringen skulle utsättas för ett fruktansvärt tryck från Indien för att överföra makten till ett enda parti, och han hoppades att detta skulle förhindras. Lord Cranborne riktade skarp kritik mot regeringen för att den i augusti hade tillåtit Kongressen att bilda regering, efter att i juni ha brutit det löfte som givits muslimerna. På detta sätt uttrycktes reaktioner från olika kretsar i Storbritannien. (I.H. Qureshi: The Struggle for Pakistan, s. 277–278

Innan en månad hade gått efter bildandet av interimsregeringen insåg Muslim League att det stred fullständigt mot muslimska intressen att stå utanför regeringen. Principiellt hade Muslim League vägrat att gå med i regeringen. Denna politik skulle bestå. Men politiska behov, tillsammans med upprättandet av en fientligt sinnad hinduisk regering i landet, tvingade ligan att ändra sin politik. Så länge Muslim League stod utanför skulle muslimerna fortsätta att lida. Lag och ordning försämrades, och det fanns risk att muslimer skulle utrotas från många områden. Kongressen bekymrade sig inte om detta. Eftersom den hinduiska regeringen satt vid makten verkade förbrytarna uppmuntras. Under sådana omständigheter måste därför Muslim League gå med i regeringen för att rädda det muslimska Indien. Enligt Jinnah skulle han bättre kunna fortsätta kampen för att upprätta Pakistan inifrån koalitionsregeringen än genom att stå utanför den.

Vicekungen var själv mycket angelägen om att få med Muslim League i koalitionsregeringen, eftersom han var medveten om den kommande krisen. Därför fördes långvariga och komplicerade samtal, å ena sidan mellan Jinnah och Nehru och å andra sidan mellan Jinnah och vicekungen. Slutligen ombildades Executive Council den 25 oktober 1946 enligt följande:

Kongressen

Jawaharlal Nehru – (utrikesfrågor och relationer till Samväldet)

Vallabhbhai Patel – (inrikesfrågor, information och radio)

Herr Raja Gopalacharia – (utbildning och konst)

Asaf Ali – (transport och järnvägar)

Jagjivan Ram – (Arbete)

Muslim League

Liaquat Ali Khan – (Finans)

I. I. Chundrigar – (Handel)

Abdur Rab Nishtar – (Kommunikationer)

Ghazanfar Ali Khan – (Hälsa)

Jogendra Nath Mandal – (Lagstiftning)

Minoriteter

John Mathai – (Industri och försörjning)

C. H. Bhabha – (Arbeten, gruvor och kraft)

Baldev Singh – (Försvar)

Nehru såg inte med blida ögon på Muslimska ligans deltagande i koalitionsregeringen. Dessutom visade han prov på extrem envishet när departementen skulle fördelas. Vicekungen ville att Muslimska ligan skulle få ett av de tre mycket viktiga departementen, nämligen utrikesfrågor, inrikesfrågor eller försvar. Nehru motsatte sig detta kraftigt. Till slut var finansdepartementet ett av de fem departement som tilldelades Muslimska ligan. Kongressen hade gått med på att överlåta finansdepartementet till Muslimska ligan eftersom man trodde att ligan skulle vara oförmögen att sköta det – eller snarare göra bort sig när den försökte. Maulana Abul Kalam Azad beklagade detta beslut av kongressen och sade att hans kolleger hade fattat ett felaktigt beslut. Abul Kalam Azad har i sin bok ’India Wins Freedom’ gett en intressant redogörelse för detta; för att läsarna ska kunna ta del av den återger jag den här.

Maulana Azad säger:

Eftersom ligan hade gått med på att delta i regeringen måste kongressen ombilda regeringen och bereda plats åt Muslimska ligans representanter. Frågan var nu vilka som skulle träda tillbaka från regeringen. Man ansåg att Sarat Chandra Bose, sir Shafaat Ahmad Khan och Syed Ali Zaheer skulle avgå för att bereda plats åt ligans nominerade. Vicekungen föreslog att inrikesdepartementet skulle ges till Muslimska ligan. Sardar Patel motsatte sig kraftigt detta förslag. Enligt min uppfattning är lag och ordning ofrånkomligen en provinsiell angelägenhet, och med den bild av Cabinet Mission-planen som ligger framför oss har centralregeringen mycket litet att göra i denna fråga. Därför har inrikesministeriet på central nivå inte någon större betydelse i den nya regeringsstrukturen. Av detta skäl stödde jag lord Wavells förslag. Men Patel var fullständigt obeveklig. Han sade: ”Jag lämnar hellre regeringen, men jag avstår inte från inrikesministeriet.”

Då övervägde vi ett alternativ. Rafi Ahmad Kidwai föreslog att finansministeriet skulle ges till Muslimska ligan. Han sade också att detta var ett mycket viktigt departement. Men det var ett ytterst tekniskt område, och det fanns ingen inom Muslimska ligan som kunde sköta det på ett tillfredsställande sätt. Kidwai trodde att Muslimska ligan skulle vägra att ta emot departementet. Kongressen hade inget att förlora på detta. Och om ligan tog emot departementet skulle den senare visa sig vara inkompetent.

Patel högg genast på förslaget och gav det sitt allra starkaste stöd (Patel hoppade på förslaget och gav det sitt starkaste stöd). Jag försökte framhålla att finansministeriet var en regerings nyckel och att vi skulle ställas inför stora svårigheter om det hamnade under Muslimska ligans kontroll. Patel invände mot mig och sade att ligan inte skulle kunna sköta departementet och skulle tvingas avvisa förslaget. Jag kunde inte känna mig nöjd med detta beslut. Men när alla var eniga måste jag acceptera det.

När lord Wavell underrättade Jinnah om förslaget sade Jinnah att han skulle svara följande dag.

Jinnah tvivlade också på om Liaquat Ali, Förbundets främste representant i kabinettet, skulle kunna leda denna avdelning. Några muslimska tjänstemän inom finansdepartementet träffade Jinnah efter att ha fått kännedom om saken. De sade att Kongressens förslag var som en oväntat mogen frukt och att det innebar en stor seger för Förbundet. …Genom kontrollen över finansdepartementet skulle Förbundet få inflytande över varje avdelning av regeringen. De försäkrade Jinnah att han inte hade någon anledning att vara rädd. De lovade att på alla sätt hjälpa och stödja Liaquat Ali så att han kunde fullgöra sitt ansvar på ett korrekt sätt.

Kongressen insåg snart att det hade varit ett stort misstag att överlåta finansdepartementet åt Förbundet. (Abul Kalam Azad: India Wins Freedom, s. 177–179)

I detta sammanhang säger Chowdhury Mohammad Ali:

I juni, när möjligheten att för första gången bilda en interimsregering hade uppstått, diskuterade Quaid-e-Azam med mig vilka departement Förbundet kunde tänkas få. Han uttryckte önskemål om att ta hand om inrikes- och försvarsdepartementen (Home & Defence). Jag sade att lag och ordning samt polisen var provinsiella frågor, över vilka centralregeringen inte hade någon kontroll. Kongressprovinserna skulle inte fästa något avseende vid en förbundsminister för inrikesfrågor. På motsvarande sätt skulle de provinsiella regeringarna under Muslim League inte anse det nödvändigt att följa hans råd. Jag sade att försvarsdepartementet givetvis var fördelaktigt. Men om Förbundet ville påverka regeringens politik i varje departement, behövde det ta finansdepartementet. Då kunde jag inte förklara finansdepartementets strategiska betydelse för honom. Men nu hade finansdepartementet genom händelsernas gång hamnat på Förbundets axlar. När jag kallades tillbaka upprepade jag med stor eftertrycklighet mitt tidigare råd. Han tvekade inför att finansdepartementet skulle anförtros åt Liaquat Ali som Förbundets främste representant. Jag erbjöd mig att ge all tänkbar hjälp och allt tänkbart stöd och försäkrade både Quaid-e-Azam och Liaquat Ali Khan om ett framgångsrikt resultat. Mitt förslag antogs och Liaquat Ali blev finansminister. (Chowdhury Mohammad Ali: The Emergence of Pakistan, s. 84).

Koalitionsregeringen

På grund av Kongressens fullständiga misstro och fientliga hållning gentemot Förbundet ville Kongressen erkänna Nehru som ledare för hela kabinettet. Förbundet vägrade att gå med på detta. Vid en presskonferens sade Liaquat Ali Khan klart och tydligt att Nehru i kabinettet inte var ledare för någon annan än Kongresspartiet. Även om han i konstitutionell mening förnekade kollektivt ansvar sade han att Förbundets ministrar skulle samarbeta med sina kolleger, inte bara i muslimernas intresse utan också i alla Indiens invånares intresse.

Eftersom de kommunala striderna fortsatte att öka fanns det ett mycket stort behov av enighet och samarbete. Under andra veckan i oktober började oroligheter i distrikten Noakhali och Comilla i östra Bengalen, och situationen hade bringats under kontroll innan månaden var slut. Efter en undersökning på plats kommenterade guvernören sir Frederick Burrows att det där inte hade förekommit någon offensiv kampanj från den muslimska allmänhetens sida mot hinduerna. Oroligheterna hade orsakats av personer av huligantyp. Generallöjtnant sir Francis Tuker, General Officer Commanding-in-Chief, uppgav att antalet dödade var mindre än trehundra. Men den sinnesrubbade hinduiska pressen fabricerade avsiktligt skräckinjagande och fasansfulla historier och spred dem över hela världen. Dessa propagandaberättelser väckte en våldsam hämndlystnad bland hinduerna i Bihar och UP. [E.W.R. Lumby: The Transfer of Power in India -1945-47 (London George Allen and Unwin, 1954), s. 120; Sir Francis Tuker, While Memory Server (London-Casell, 1950), s. 176; Choudhury Mohammad Ali, The Emergence of Pakistan, s. 85].

I början av november inleddes den planerade massakern på muslimer i Bihar. Av alla de fruktansvärda upploppen 1946 var massakern i Bihar den mest fasansfulla och smärtsamma. Det mest fega inslaget var att den hinduiska befolkningen plötsligt kastade sig över muslimerna, fullt förberedd enligt planen. Dessa muslimer och deras förfäder hade levt fredligt tillsammans med sina hinduiska grannar. Antalet kvinnor, män och barn som dödades i upploppet uppgick till sju- eller åttatusen. (Sir Francis Tuker: While Memory Server, s. 181–82; Choudhury Mohammad Ali: Emergence of Pakistan, s. 86).

Vicekungen och centralministrarna besökte hindu- och muslimska områden som drabbats av oroligheter och vädjade om religiös harmoni och fred. Trots att Gandhi kände till händelserna i Bihar befann han sig då i Calcutta på väg till Noakhali. Kongressens muslimer bad Gandhi gång på gång att bege sig till Bihar och hejda de blodtörstiga hinduerna. Trots detta begav sig Gandhi inte till Bihar utan reste till Noakhali, där han stannade i fyra månader.

Till slut övertalades Gandhi i mars 1947 att resa till Bihar. Nu öppnades hans ögon. Provinsens ministerråd slingrade sig undan allt genom list och bedrägeri och visade ingen ånger alls. General Tuker säger att det som föreföll våra officerare mest häpnadsväckande var hur de hinduiska ministrarna kunde ta emot de brutala morden så lugnt. De sade att de hade gjort sitt yttersta. Men när Gandhi påpekade att ingen undersökningskommission ännu hade tillsatts, uttryckte premiärminister Shri Krishna Sinha rädsla för att Ligan skulle vinna politiska fördelar av detta.

Bevisen för massakern i Bihar är så starka att ingen kan skapa förvirring kring saken. Pearilal har gett ett kapitel i sin bok Mahatma Gandhi: The Last Phase rubriken ”The veil lifted”. Där säger han att upploppen i Bihar 1946 krossade drömmen om ett odelat Indien. Massakern bröt också Gandhis tro på hinduernas medfödda pacifism (Pacifism). Från denna tid började en märkbar förändring hos honom. Tidigare hade hans främsta oro vid varje religiöst upplopp varit att skydda hinduerna. Nu började han också bekymra sig om att skydda muslimerna. Trots försöken att upprätta hinduisk politisk dominans över hela Indien gjorde han sitt yttersta för att undvika blodsutgjutelse. Hans mänskliga känslor hade väckts, och han fick betala priset för detta med sitt liv.

Några dagar efter massakern i Bihar ägde ännu en massaker på muslimer rum i Garhmukteshwar i provinsen UP. Där hålls varje år en hinduisk mässa. Ett mindre antal muslimska handelsmän slog upp sina butiker på mässan. Plötsligt angreps de. General Tuker säger:

Varje muslimsk kvinna, man och barn dödades brutalt. Ingen rapport om massakern kunde tränga igenom järnridån och nå omvärlden. Provinsregeringen höll, med hjälp av den hinduiska förvaltningsapparaten, denna massaker på hinduer dold. I hinduiska tidningar och tidskrifter spreds avsiktligt och stort påståendet att muslimerna hade hämnats mångfalt. Detta gjordes för att dölja hinduiska missgärningar. Premiärminister Pandit Pant tillkännagav att en rättslig undersökningskommitté skulle tillsättas. Men ingenting gjordes. (Sir Francis Tuker: While Memory Server, s. 196–201; Chowdhury Mohammad Ali: Emergence of Pakistan, s. 87).

Trettonde kapitlet

Den konstituerande församlingen

I slutet av juli 1946 valdes 296 representanter till den konstituerande församlingen. Kongressen vann alla allmänna mandat utom nio, och Leaguen vann alla muslimska mandat utom fem, och Leaguen vann alla muslimska mandat utom fem. Den konstituerande församlingens första session skulle hållas den 9 december 1946. Men Leaguen vägrade att delta. Den ville inte ens erkänna församlingen som legitim förrän Kongressen hade godtagit Muslim League:s tolkning av punkt 19 i kabinettmissionens uttalande av den 16 maj. Vicekungen uppmanade Kongressen att godta denna tolkning. Som svar på denna uppmaning skickade Gandhi och Nehru telegram och brev till den brittiska regeringen med krav på vicekungens avsättande. Utan någon annan utväg bjöd vicekungen den 20 november in Leaguen att delta i den konstituerande församlingen enligt kabinettmissionens plan. Jinnah betecknade omedelbart detta som ett mycket allvarligt felsteg. Han sade att vicekungen hade misslyckats med att förstå den fruktansvärda situationen och dess verklighet och försökte behaga Kongressen. Den 9 december deltog ingen representant för Leaguen i den konstituerande församlingens session.

I denna situation bjöd den brittiska regeringen, i syfte att göra ett sista försök, två kongressledare och två ledare för Leaguen till London. På vicekungens rekommendation bjöds även en sikhisk representant in.

Den 2 december 1987 reste lord Wavell till London tillsammans med Nehru, Jinnah, Liaquat Ali Khan och Baldev Singh. Diskussionerna pågick i fyra dagar.

Den grundläggande meningsskiljaktigheten mellan Kongressen och Leaguen gällde tolkningen av kabinettmissionens uttalande av den 16 maj, det vill säga grupperingen av provinserna. Kabinettmissionen själv gjorde den tolkning som Muslim League hade gjort. Men Nehru var inte beredd att under några omständigheter godta denna tolkning. Ett fullständigt politiskt dödläge uppstod.

Eftersom ingen kompromiss eller uppgörelse nåddes på grund av Kongressens envishet och halsstarrighet offentliggjorde den brittiska regeringen ett uttalande den 6 december. I uttalandets sista stycke sades att man inte kunde hoppas på att den konstituerande församlingen skulle lyckas utan beslut som grundade sig på ett enhälligt förfarande. Om den konstituerande församlingen utarbetade en författning utan att en stor del av Indiens befolkning var representerad när den utarbetades, kunde den brittiska regeringen inte med tvång påtvinga en sådan författning på motvilliga befolkningsgrupper.

Regeringens ovannämnda uttalande och kabinettmissionens uttalande av den 25 maj lyckades inte åstadkomma någon förändring inom Kongressen. Nehru och Baldev Singh återvände till Indien för att delta i den konstituerande församlingen. Jinnah och Liaquat Ali stannade kvar i Storbritannien ytterligare en tid. Vid en presskonferens i London sade Jinnah att om Kongressen utan tvetydighet godtog den brittiska regeringens tolkning av uttalandet från den 16 maj, skulle han be Leagues råd att ompröva frågan. I ett tal i London visade Jinnah att Pakistans befolkning var större än befolkningen i vilken annan stat som helst i världen. Vi accepterar Kongressens kontroll över tre fjärdedelar av Indien. Kongressens invändning mot att acceptera Pakistan beror på att den vill ha hela Indien. Var finns då vi? Problemet är nu detta: vill den brittiska regeringen med sina bajonetter överföra makten till den hinduiska majoriteten? Om så är fallet måste vi säga att ni har förlorat den sista lilla resten av er heder, rättskaffenhet, rättvisa och goda uppförande. [Some Recent Writings of Mr. Jinnah, Vol. 2, red. av Jamiluddin Ahmad, (Lahore, Muhammad Ashraf 1947), s. 496–508; Chowdhury Mohammad Ali, The Emergence of Pakistan, s. 91–92].

Å ena sidan fortsatte Kongressen i Indien att med skarp röst kräva att Leaguen skulle uteslutas ur interimsregeringen om den inte deltog i den konstituerande församlingen; å andra sidan bar den brittiska regeringens förklaring av den 6 december med sig en antydan om en ny politisk förändring inom en nära framtid.

E. W. R. Lumby, som var knuten till kabinettmissionens sekretariat, säger att detta var den brittiska regeringens första tillkännagivande om att kabinettmissionens plan skulle överges. Efter Cripps förslag var detta det första officiella tillkännagivandet som på något sätt innehöll en antydan om Pakistan. När Cripps höll tal i underhuset hänvisade han till det sista stycket i regeringens tillkännagivande och sade uttryckligen att om Leaguen inte kunde förmås att delta i den konstituerande församlingen, skulle de områden i landet där den var i majoritet inte kunna tvingas att underkasta sig något beslut. (E.W.R. Lumby, op.cit., s. 129; I.H. Qureshi, The Struggle for Pakistan, s. 184–

Nu återstår en fråga, nämligen varför Kongressen var så orubblig i sitt krav på att utesluta Ligan ur regeringen. Det fanns flera orsaker. Kongressen kallade interimsregeringen för en nationell regering, och dess ansvar var kollektivt. Nehru betraktades som denna regerings premiärminister. Även den kongressvänliga och vänsterorienterade pressen i Storbritannien sjöng samma visa. Exempelvis beskrev The New Statesman regeringen som ett kabinett med kollektivt ansvar, med Nehru som premiärminister (7 september 1946). Lord Ismay, Mountbattens stabschef i Indien, omnämnde Nehru som vice premiärminister (The Memories of General the Lord Ismay, London, 1960, s. 418). Hans uttalande var ytterst löjeväckande. För om Nehru var vice premiärminister, var vicekungen då premiärminister?

Ligans rådsmedlemmar vägrade att erkänna Nehru som chef för interimsregeringen, ja, inte ens som chef för det icke-ligabundna blocket. Jinnah sade att interimsregeringen inte var något annat än vicekungens exekutiva råd. Den hade omorganiserats politiskt. Vicekungen var, med sina särskilda befogenheter, dess chef. Nehru var endast rådets vice ordförande. Hans uppgift var endast att leda rådets sammanträden i vicekungens frånvaro. Han hade inte större befogenheter eller högre status än rådets övriga medlemmar.

Detta sårade Nehrus fåfänga, och därför fortsatte han att framföra det orättvisa kravet att Ligan skulle uteslutas. (I. H. Quershi: The Struggle for Pakistan, s. 282–283).

Fjortonde kapitlet

Mountbattenmissionen

I början av det nya året, 1947, var den politiska och konstitutionella situationen i Indien sådan att det i centrum fanns en interimsregering, eller vicekungens exekutiva råd, där Kongressen och Muslimska Ligan stod mot varandra med stora meningsskiljaktigheter. Den konstituerande församlingens sessioner hade pågått sedan den 9 december 1946, och Ligan fortsatte att bojkotta dem. Därför krävde Kongressen att Ligan skulle uteslutas ur vicekungens råd. Den 13 februari krävde Nehru i ett brev till vicekungen att Ligan skulle uteslutas. Den 15 februari hotade Patel och sade att Kongressen skulle lämna interimsregeringen om Ligan inte lämnade regeringen. (The Indian Annual Register 1847, vol. 1, s. 35; I. H. Quershi, The Struggle for Pakistan, s. 287).

I denna spända situation offentliggjorde premiärminister Attlee den 20 februari 1947 ett uttalande. Han sade att en sådan osäker situation inte längre kunde tillåtas fortsätta. Den brittiska regeringen ville tydligt meddela att regeringen före juni månads utgång skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att överföra makten till ansvariga indier. Om en enhällig författning inte hade utarbetats inom denna tid av en fullt representativ konstituerande församling, skulle regeringen överväga till vem makten i Brittiska Indien i rätt tid skulle överlämnas – till någon form av centralregering i Brittiska Indien eller på något annat sätt som bedömdes vara mycket rimligt och ligga i det indiska folkets intresse.

I slutet av uttalandet tillkännagavs också att amiral vicegreve Mountbatten skulle utses till vicekung i stället för Wavell.

Fyra dagar senare förklarade Indiens minister i överhuset att detta beslut hade fattats efter råd från ansvariga kretsar i Indien. Syftet var att skapa ett sådant tryck att de indiska partierna skulle nå en överenskommelse.

Det torde inte vara svårt för någon att förstå att »ansvariga kretsar i Indien» här syftar på Gandhi och Nehru, och att »överenskommelse» betyder att Kongressens krav skulle godtas av Ligan.

Läsarna kan naturligtvis vara nyfikna på varför lord Wavell avlägsnades under Indiens politiskt mest kritiska ögonblick. Hur mycket än vissa personer som sympatiserade med Kongressen må säga, vittnar flera händelser om att Wavell straffades just för att tillfredsställa Kongressen, särskilt Gandhi och Nehru.

Hade lord Wavell någon allvarlig meningsskiljaktighet med premiärminister Clement Attlee och hans kabinett, för vilken Wavell fick betala priset? Det finns inga bevis för detta i historien. Orsaken var något annat. Låt oss därför undersöka saken.

Det bör påpekas att lord Wavell till en början var mycket omtyckt av Kongressen. När Muslimska förbundet i juni 1946 ville bilda en interimsregering satte Wavell hinder i vägen. Senare tillät han åter Kongressen att bilda regering, men utan Ligan. Tidigare hade han med stor bestämdhet sagt att Indiens geografiska enhet eller odelbarhet under inga omständigheter kunde förnekas. Detta väckte stark vrede inom Ligan. Senare började värmen i förhållandet mellan vicekungen och Kongressen att avta. Efter de blodiga upploppen i Calcutta bad Kongressen vicekungen att upplösa Bengalska ligans regering, även om det innebar att de rättigheter som tillerkänts genom Government of India Act från 1935 åsidosattes. Vicekungen gick inte med på detta. Därmed blev han illa sedd av Kongressen. När vicekungen därefter, trots upprepade krav på att avskeda ligans rådsmedlemmar från vicekungens verkställande råd, vägrade att gå med på detta, nådde brytningen i deras relation sin höjdpunkt. Gandhi skickade sedan telegram och brev till den brittiska regeringen för att få vicekungen avsatt, och Nehru skickade brev i samma syfte till sina vänner i Storbritannien; Indiens minister kallade allt detta »råd från ansvariga kretsar i Indien». Nehru blev mycket glad över Wavells avsättning och över att Mountbatten kom till Indien som vicekung.

Lord Mountbatten anlände till Delhi den 22 mars. Hans utnämning gjorde Kongressen jublande glad. Han hade redan en relation till Nehru. Han var ingen okänd person i Indien, eftersom han under andra världskriget hade varit högste befälhavare för de allierade styrkorna i Sydostasien. Därför måste han ofta komma till Indien, som var en operationsbas för kriget (Base for operation). Någon gång tidigare hade han träffat Nehru i Malaya, och de hade blivit attraherade av varandra. Det var emellertid inte känt att han var anhängare av Kongressen. Hans nära rådgivare lord Ismay fruktade att Mountbatten skulle uppfattas som hinduernas anhängare och fientlig mot Muslimska förbundet. (Cempbell-Johnson, Allan: Mission with Mountbatten, s. 23; Abdul Hamid Muslim Separatism in India, s. 239).

I vanlig ordning fick Mountbatten tillstånd att bilda ett personligt sekretariat utöver vicekungens stab. Det var hans »köksskåp». Den starkaste personligheten bakom hans framgång var V. P. Menon. Vicekungen drog in honom i sin politiska beslutsmiljö. Denne man hade sedan 1942 arbetat som den centrala regeringens konstitutionelle rådgivare. Förutom administrativ skicklighet hade han också betydande politiskt omdöme. Han var Pate­ls underlydande. Av hans egen bok The Transfer of Power, Calcutta, 1957, framgår det tydligt att han redan innan han knöts till vicekungens personliga sekretariat alltid hade uttryckt åsikter mot Ligan. Nu blev han en väldig kraft bakom styret.

-(Abdul Hamid Muslim Separatism in India, s. 239).

Mountbatten hade noggrant och försiktigt valt ut sin stab i England och tagit med den till Indien. En av dem var lord Ismay, som under andra världskriget hade varit Churchills personlige rådgivare. Där fanns också Eric Civil, tidigare privatsekreterare åt lord Wavell och assisterande privatsekreterare åt Georg VI. Dessa två var vicekungens främsta rådgivare i allmänna och civila frågor, medan lord Ismay var stabschef. V. P. Menon var konstitutionell rådgivare. Stabsmöten hölls ofta. Till en början kallades Menon endast ibland till mötena. Senare kallades han till varje möte. Vicekungen och alla andra visste att Menon var Patels mycket förtrogne man. Därför kände Patel inte bara till alla hemliga interna uppgifter i vicekungens råd, utan lät också denna talesman påverka vicekungens politik. Om en muslim hade innehaft Menons ställning och hållit kontakt med Jinnah, skulle varken vicekungen eller Kongressen ha tolererat honom. Kunde Muslimska förbundet, och därmed Indiens muslimer, hoppas på rättvisa från dessa människor?

Planens utveckling den 3 juni

Mountbatten hade utsetts till vicekung i Indien i syfte att, på grundval av Kabinettmissionens plan, försöka nå en enhällig lösning för ett odelat Indien. Men efter ankomsten till Indien, när han hade bevittnat händelseutvecklingen och de politiska ledarnas motsatta ståndpunkter, syntes ingen möjlighet till vare sig en enhällig lösning eller ett odelat Indien. Därför koncentrerade vicekungen sig på att utarbeta en plan med utgångspunkt i premiärministerns deklaration den 20 februari.

Efter samråd med sina rådgivare utarbetade han en plan för maktöverföringen. Dess grund var att makten och rättigheterna skulle överföras till provinserna, eller till en konfederation av de provinser som före den faktiska maktöverföringen beslöt att gå samman. Den 1 april överlämnade Ismay planutkastet till Menon för utarbetande av en tidtabell med ändringar. Menon lydde ordern, men framförde samtidigt sin åsikt att detta var en dålig plan och att den inte skulle fungera. Den slutliga planen lades fram vid guvernörernas konferens och godkändes. Den 2 maj avreste lord Ismay och George Abel till London med planen för godkännande i Whitehall. Vicekungen hoppades få godkännandet senast den 10 maj och avsåg att den 17 maj be partiledarna att samlas för att meddela sina reaktioner.

Därefter reste Mountbatten till Shimla tillsammans med sir Eric Civil och Menon. Där fick Menon tillfälle att tala ostört med vicekungen och argumenterade mot den plan som hade sänts till London och sade att den inte skulle fungera. Innan vicekungen hade hört alla Menons argument anlände Nehru och Krishna Menon plötsligt till Shimla den 8 maj för att stanna hos vicekungen. Vicekungen bad Menon tala med Nehru. Den 9 maj sade Menon till Nehru att makten, på grundval av dominionstatus, skulle överföras till två indiska stater – inte till provinsernas konfederation. Den 10 maj diskuterade vicekungen planen med Nehru, Menon och sir Eric Civil. Diskussionen skrevs in i protokollet och betraktades som en del av den indiska regeringens arkiv.

Samma dag fick vicekungen den från London godkända planen, dock med vissa ändringar. Efter middagen kallade vicekungen Nehru till sig och visade honom planen, som hade godkänts. När Nehru hade läst planen blev han rasande och sade: ”Jag, Kongressen och Indien – ingen av oss kan acceptera detta.”

Den 11 maj kallade Mountbatten Menon till sig, meddelade honom Nehrus reaktion och frågade vad som nu kunde göras. Menon sade: ”Om den plan jag lade fram den 9 och 10 maj genomförs kommer landet att delas upp i många enheter, medan min plan kommer att bevara Indiens livsviktiga enhet. De områden som inte vill förbli en del av Indien kommer dessutom att tillåtas avskilja sig.”

Ett stabsmöte sammankallades skyndsamt och Nehru inbjöds också. Vicekungen frågade Nehru om han godkände Menons plan. Efter att ha granskat den godkände Nehru den.

Därefter återvände vicekungen till Delhi den 14 maj och reste den 18 maj till London för att få kabinettet att godkänna planen. Lord Ismay och George Abell motsatte sig Menons plan. Vicekungen sade med eftertryck: ”Om den brittiska regeringen inte godkänner denna plan kommer jag att avgå.” Kabinettet godkände planen på endast fem minuter utan att ändra ens ett enda ”komma”. Vicekungen återvände till Indien den 31 maj tillsammans med sitt följe, i en segrares skepnad.

Nu är det lika uppenbart som dagsljuset att planen, som skulle påskynda slutet för det brittiska imperiet i Indien och inleda en förändring på Asiens och världens karta, utarbetades av en hinduisk rådgivare till vicekungen som var anhängare av Kongressen, med Nehrus och Krishna Menons bistånd. Vicekungen diskuterade under en hel månad denna plan, som skulle förändra landets och flera hundra miljoner människors öde, med en liten krets av sina favoriter, men under ingen del av processen kallades Jinnah ens en enda gång. Detta har avslöjat Mountbattens och därmed den brittiska regeringens ytterst trångsynta och extremt muslimfientliga mentalitet. Det kommer för alltid att vara inskrivet i historiens blad.

En fråga som upprör sinnet

Planen för Indiens delning har slutgiltigt godkänts av den brittiska regeringen. Den kommer att tillkännages officiellt den 3 juni. Nehru hade gett sitt samtycke till planen redan innan den godkändes av regeringen. Frågan är nu: hur blev detta möjligt? Hur kunde Kongressen, Hinduistiska Indien och dess främsta talesmän Gandhi, Nehru och Patel gå med på att stycka Moder Indien? Övergav de sin sedan länge närda gyllene dröm om att upprätta Ramrajya i ett odelat Indien?

General Tuker belyser majoriteten hinduers hämndlystna inställning och säger:

Till slut sade de: ”Nåväl, om Muslimska ligan vill ha Pakistan, så låt dem få det. Vi ska skära bort tumme för tumme av deras territorium, så att det verkar som om det inte längre kommer att kunna bestå, och det som blir kvar kommer inte att vara ekonomiskt livskraftigt.” (Sir Francis Tuker: White Memory Server, London, Cassel, 1950, s. 257; Choudhury Mohammad Ali: The Emergence of Pakistan, s. 123).

Det tal som Patel höll i Indiens konstituerande församling 1949 bekräftar riktigheten i Tuckers ovanstående kommentar. I sitt tal sade Patel: ”Jag gick med på landets delning som en sista utväg, när vi hade förlorat allt. Herr Jinnah ville aldrig ha ett beskuret Pakistan. Men till slut tvingades han svälja det.” (Citerat i Kewnl L. Panjabi, The Indemiable Sardar, Bombay, Bharatiya Vidya Bhaban, 1962, s. 124; Choudhury Mohammad Ali—Ibid., s. 123).

Kongressens godtagande av landets delning var ett strategiskt steg. Men målet förblev oförändrat; för att nå detta mål behövdes—

1. Hindustan eller Indiska unionen ska erkännas som den brittiska regeringens efterträdare i Indien. Pakistan ska betraktas som avskilt tillsammans med vissa områden.

2. De områden som skulle knytas till Pakistan skulle vara mycket begränsade och endast omfatta Östbengalen, Västpunjab, Sindh och Baluchistan. Gränsprovinsen skulle stå utanför Pakistan. På så sätt skulle Pakistan strategiskt omringas.

3. Pakistan skulle berövas tid, medel, militära och civila personalresurser samt materiel, och utsättas för yttersta hinder så att landet inte skulle kunna etablera sig ordentligt.

4. Allt som behövdes skulle göras för att Pakistan inte skulle kunna överleva. (Kongressens ledare var övertygade om att Pakistan inte skulle överleva särskilt länge. Därför var deras mål att försöka förstöra Pakistans ekonomi.)

För att uppnå dessa låga syften behövde Hindu-Indien britternas hjälp, eftersom britterna kontrollerade hela den civila förvaltningen och armén. Inför avresan arbetade hela förvaltningen, däribland Mountbatten och Radcliffe, för Hindu-Indiens intressen, vilket kommer att nämnas senare.

– (Chudhury Mohammad Ali: The Emergence of Pakistan, s. 123–124).

Femte kapitlet

Processen för maktöverföringen

Processen för maktöverföringen till Indien inleddes. De provinsiella lagstiftande församlingarna i Bengalen och Punjab instruerades att sammanträda i två separata grupper vardera. Den ena gruppen skulle bestå av distrikten med muslimsk majoritet och den andra av de återstående distrikten. Medlemmarna i varje lagstiftningsförsamlings två delar skulle sammanträda separat, och de skulle ha rätt att besluta om de önskade en delning av sin provins eller inte. Om en enkel majoritet (Simple majority) i någon av delarna fattade beslut till förmån för delning, skulle delningen träda i kraft. Efter beslutet om delning skulle varje del av lagstiftningen, för det område den representerade, besluta om den skulle ansluta sig till den nuvarande konstituerande församlingen eller till en ny konstituerande församling. Efter detta beslut skulle generalguvernören tillsätta en gränskommission (Boundary Commission) för att fastställa gränserna mellan Punjabs två delar. Detta skulle göras på grundval av att fastställa sammanhängande (Contiguous) områden med muslimsk respektive icke-muslimsk majoritet. Kommissionen rekommenderades också att beakta andra faktorer. Liknande instruktioner gavs till Bengalis gränskommission.

Med undantag för de europeiska ledamöterna skulle övriga ledamöter av Sindhs lagstiftande församling sammanträda tillsammans och besluta om de skulle ansluta sig till den nuvarande konstituerande församlingen eller till den nya. I Nordvästra gränsprovinsen skulle en folkomröstning hållas för att avgöra till vilken konstituerande församling provinsens väljare skulle ansluta sig.

Baluchistan skulle också få möjlighet att uttrycka sin åsikt i denna fråga. Om provinsen Bengalen beslutade till förmån för delning skulle en folkomröstning hållas i Sylhet-distriktet i Assam. Därigenom skulle det avgöras om dess invånare ville behålla Sylhet som en del av Assam eller förena det med Östbengalen. Om de önskade förena sig med den nya provinsen skulle gränskommissionen fastställa gränsen.

Om beslut fattades till förmån för delningen av Punjab och Bengalen skulle nya val till den konstituerande församlingen hållas på följande grundval:

Provins                           Allmänna mandat                    Muslimer                         Sikher                 Totalt

Sylhet-distriktet                1                                        2                                 0                     3

Västbengalen                     15                                      4                                 0                    19

Östbengalen                      12                                     29                                0                    41

Västra Punjab                     ৩                                          ১২                               ২                     ১৭

Östra Punjab                         ৬                                            ৪                                ২                     ১২

Eftersom den brittiska regeringen önskade överföra makten före juni 1948 skulle en lag antas under parlamentets pågående session, så att makten redan detta år kunde överföras till en eller två myndigheter på grundval av ”dominionstatus”.

Vicekungen kallade den 2 juni till ett möte med sju ledare för överläggningar. De var Nehru, Patel, Kripalani, Jinnah, Liaquat Ali Khan, Abdur Rab Nishtar och Baldev Singh. Planen lades fram för dem och godkändes. När Mountbatten träffade Gandhi försökte han övertyga honom genom att säga att planen under de rådande omständigheterna var den allra bästa. Även om Gandhi hade stött planen innan den skickades till Storbritannien, motsatte han sig den nu – endast för att lura världen och Muslim League.

Den 3 juni offentliggjordes planen inför hela världen. Vid en presskonferens den 4 juni sade vicekungen att han i varje skede och ögonblick hade arbetat hand i hand med ledarna. Därför hade planen inte orsakat dem vare sig vrede eller förvåning.

Hans samvete hindrade honom inte från att uttala en sådan uppenbar lögn, som en person med hans ansvar, för att lura världens folk. Ingen annan än hans stab, planens upphovsman V. P. Menon och Nehru hade den minsta aning om planen. Den hade också hållits hemlig för Muslim League.

Vid den nämnda presskonferensen meddelades emellertid att den 15 augusti 1947 hade fastställts som det preliminära datumet för maktöverföringen.

All India Congress Committee sammanträdde den 14 juni och antog ett förslag om att godta planen. Samtidigt framhöll den med eftertryck beträffande Indiens delning att ingen mänsklig organisation kan förändra den form och gestalt som geografin, bergskedjorna och haven har gett Indien, eller hindra det från att nå sitt slutliga öde. Kommittén trodde att när de nuvarande känslorna hade lagt sig skulle Indiens problem betraktas i sitt rätta sammanhang och den felaktiga läran om två nationer brännmärkas och överges. Abul Kalam Azad sade: ”Jag är övertygad om att delningen kommer att bli kortvarig.” Hindu Mahasabha sade: ”Indien är enat och odelbart, och ingen fred kommer att kunna upprättas så länge de avskilda områdena inte införlivas med den indiska unionen.”

Olika hinduiska ledare, författare och tidningar hyste förhoppningen att Indien i framtiden skulle bli ett enat och odelat land, och de uttryckte denna förhoppning före, under och efter delningen. Den 15 augusti sade Gandhi: ”Jag är övertygad om att det kommer en tid då denna delning överges.” Kongressens språkrör, The Hindustan Times, uttryckte också en sådan förhoppning i en ledarartikel. Menon, som själv utarbetade delningsplanen, sade att avsikten med augusti 1947 inte var att bryta det band som hade bundit samman Indien i mer än hundrafemtio år. Bland hinduerna var det en allmän uppfattning att Pakistan inte skulle bestå särskilt länge och att Indien under kongressens ledning skulle förvandlas till ett odelat Indien (Economist, 17 May 1947; Sunday Times 1 June 1947; Manchester Guardian 15 Aug. 1947, Round Table Sept. 1947, s. 370; Guy Wint, The British in Asia, s. 179; I.H. Quershi, The Struggle for Pakistan, s. 195–96).

Av dessa uttalanden och reaktioner framgår tydligt att det hinduiska Indien innerst inne inte kunde acceptera Pakistans existens. Inte nog med det: från den 15 augusti 1947 fram till den tidpunkt då detta skrivs (oktober 1993) har det hinduiska Indien gjort allt för att införliva hela det territorium som kallas Pakistan och upprätta Ramrajya i ett odelat Indien. Vid olika seminarier och offentliga möten talas det nu öppet om att återupprätta Indiens geografiska utsträckning före 1947. För detta ändamål har Indiens ekonomiska och kulturella aggression intensifierats kraftigt.

Kampanjande och debatt om generalguvernörskapet

I denna spända situation i Indien hyste både kongressen och vicekungens residens uppfattningen att de två nya dominionerna skulle ha samma generalguvernör, nämligen Mountbatten.

Några dagar tidigare hade Jinnah sagt att det borde finnas en överordnad generalguvernör ovanför de två dominionernas generalguvernörer. Denna idé hade sannolikt framförts för att processen i samband med delningen skulle kunna genomföras smidigt och med ett neutralt perspektiv. Men Mountbatten motsatte sig detta, och Whitehall stödde Mountbatten.

När Nehru föreslog att Mountbatten skulle bli Indiens generalguvernör sade Mountbatten till Nehru och Patel att han förväntade sig ett liknande erbjudande från Muslim League.

Trots många försök lyckades Mountbatten inte få Jinnah att samtycka.

Den 2 juli meddelade Jinnah honom att han själv hade beslutat att bli Pakistans generalguvernör. Ändå gav Mountbatten inte upp hoppet. Han försökte även genom nawaben av Bhopal, men misslyckades. Detta blev ett hårt slag mot Mountbattens självkänsla. Det är emellertid sant att om Mountbatten hade blivit Pakistans generalguvernör, skulle han ha varit Pakistans indiske generalguvernör. Jinnah räddade landet från denna fara. (I.H. Wureshi: The Struggle for Pakistan, s. 296–300).

Genomförandet av planen av den 3 juni

Bengals lagstiftande församling sammanträdde den 20 juli och beslutade med röstsiffrorna 126–90 att ansluta sig till den nya konstituerande församlingen. Därefter beslutade ledamöterna från de icke-muslimska majoritetsområdena med röstsiffrorna 58–21 att dela provinsen och ansluta sig till den nuvarande konstituerande församlingen. Ledamöterna från Östbengals muslimska majoritetsområden beslutade med röstsiffrorna 106–35 mot en delning av provinsen och samtidigt att ansluta sig till den nya konstituerande församlingen. Därefter röstade ledamöterna från provinsens muslimska majoritetsområden med röstsiffrorna 69–27 mot en delning av provinsen. Däremot röstade ledamöterna från de hinduiska majoritetsområdena med röstsiffrorna 50–22 för delning och för att ansluta sig till Indiens konstituerande församling.

Sindhs lagstiftande församling sammanträdde den 26 juni och beslutade med röstsiffrorna 30–20 att ansluta sig till den nya konstituerande församlingen. I Baluchistan sammanträdde den kungliga jirgan och de valda medlemmarna av Quettas kommunfullmäktige och beslutade enhälligt att ansluta sig till den nya konstituerande församlingen.

Å andra sidan röstade en överväldigande majoritet av väljarna i folkomröstningen i Sylhet, som hölls i början av juli, för att skilja området från Assam och ansluta det till Östbengalen.

Villkoret för folkomröstningen i Nordvästra gränsprovinsen var att väljarna skulle rösta för att ansluta sig antingen till Indiens konstituerande församling eller till den nya konstituerande församlingen. Abdul Ghaffar Khan krävde att väljarna skulle få möjlighet att rösta för ett självständigt Pashtunistan. Gandhi och Nehru stödde Abdul Ghaffar Khans krav. Vicekungen avvisade kravet med motiveringen att det förfarande som fastställts i planen av den 3 juni inte kunde ändras utan båda parters samtycke. Jinnah var inte villig att godta denna ändring. Ghaffar Khan instruerade sina anhängare att avstå från att rösta. Trots detta avgavs 289 244 röster för den nya konstituerande församlingen och endast 2 874 röster för Indiens konstituerande församling.

Premiärminister Attlee lade fram lagen om Indiens självständighet i underhuset den 4 juli. Den antogs i underhuset den 15 juli och i överhuset den 16 juli. Lagen fick kungligt godkännande den 18 juli. Därefter upprättades den 20 juli två separata provisoriska regeringar för Indien respektive Pakistan.

Som frukten av sju års kamp grundades en ny självständig och suverän stat vid namn Pakistan. Upprättandet av en sådan stat var det första i världshistorien.

Pakistan upprättades visserligen, men när Kongressen, Hinduiska Indien och den brittiska regeringen misslyckades med sitt häftiga motstånd mot landet, gick de plötsligt, inom mycket kort tid, med på ett beskuret Pakistan (Truncated Pakistan). Planen för maktöverföringen utarbetades av en hinduiskt officer med band till Kongressen. Jinnah hölls helt ovetande om detta. Planen offentliggjordes bara två och en halv månad före det slutliga maktöverlämnandet, så att Muslimska förbundet inte skulle få någon möjlighet att överväga saken. Det var som att plötsligt angripa fiendens läger medan det låg i sömn. Gränskommissionen gjorde det beskurna Pakistan ännu mindre. Många muslimska majoritetsområden som rätteligen tillkom Pakistan införlivades med våld i Indien. Dessutom berövades Pakistan efter delningen fullständigt de statliga tillgångar som rätteligen tillkom landet. Detta var sannolikt det ekonomiska straffet för brottet att ha krävt Pakistan. Allt detta gjordes genom en sammansvärjning mellan Kongressen och britterna, så att Pakistan inte ens skulle kunna bestå under någon längre tid.

Sedan var huvudorsaken till kravet på Pakistan denna: om makten över Indien överlämnades till den hinduiska majoriteten skulle inte bara muslimernas liv, egendom och heder äventyras, utan deras nationella identitet utplånas. Kongressens två och ett halvt år långa styre i provinser med hinduisk majoritet före 1940 är ett brinnande bevis på detta.

Men även efter Indiens delning upphörde inte massakern på muslimer i Indien. Genom att simma över ett hav av blod korsade miljontals muslimska män, kvinnor och barn gränsen och sökte skydd i Pakistan.

En högt uppsatt tjänsteman i Pakistans regering, herr Altaf Gauhar, sade:

Jag nådde Karachi innan massakern i Delhi hade börjat. …. Antalet hjälplösa flyktingar som anlände efter att ha korsat gränsen fortsatte att öka, och de fasansfulla berättelserna om den omfattande massakern tvingade var och en att ägna sig ännu mer åt nationell tjänst. (En artikel publicerad i ett specialnummer av en pakistansk dagstidning.)

Altaf Gauhar har antytt massakern i själva Indiens huvudstad, Delhi. För att få slut på de hårresande massakrerna på olika platser i Delhi fortsatte herr Gandhi sin fasta. Men till slut kunde han inte stoppa dem ens genom att ge sitt liv.

Maulana Abul Kalam Azad säger:

Gandhiji började ange villkoren för att bryta sin fasta. De var följande:

1. Angreppen på muslimer från hinduiskt och sikhiskt håll måste omedelbart upphöra. De måste garanteras att de kan leva tillsammans som bröder.

2. Alla ansträngningar måste göras för att försäkra hinduer och sikher om att inte en enda muslim ska lämna Indien på grund av bristande säkerhet för liv och egendom.

3. De attacker mot muslimer som utförs på tåg i rörelse måste stoppas, och de hinduer och sikher som utför attackerna måste omedelbart hindras.

4. De muslimer som bodde i närheten av dargaherna till Nizamuddin Auliya, Khwaja Qutbuddin Bakhtiyar Kaki och Nasiruddin Chiragh Dihli och som har lämnat sina bostadsområden måste föras tillbaka till sina områden och åter bosättas där.

5. Dargahen till Qutbuddin Bakhtiyar Kaki har skadats. Regeringen kan naturligtvis låta reparera den. Men det är hinduerna och sikherna själva som måste utföra detta som botgöring.

6. Det viktigaste av allt är att en förändring i sinnelaget behövs. Detta är viktigare än att villkoren uppfylls. Hinduiska och sikhiska ledare måste ge en sådan försäkran att det inte längre ska behöva bli någon fasta av detta skäl. Därefter sade Gandhi – må detta vara min sista fasta. (Abul Kalam Azad, India Wins Freedom, s. 238).

Maulana Azad säger:

Efter Indiens delning nådde situationen sin kulmen. En grupp hinduer började under ledning av Hindu Mahasabha och Rashtriya Swayamsevak Sangh öppet säga att Gandhi hjälpte muslimerna mot hinduerna. Flygblad delades också ut i denna fråga. I ett flygblad sades det att om Gandhi inte ändrade sin politik skulle åtgärder vidtas för att mörda honom. (Abul Kalam Azad, India Wins Freedom, s. 240–241).

Till slut måste Gandhi den 30 januari 1948 offra sitt liv. Maulana Azad säger: Jag gick åter till Birla House och blev förvånad när jag såg att porten var stängd. Jag såg tusentals människor samlade där. Jag förstod vad som hade hänt. Jag steg ur bilen och gick fram till dörren till hans rum. Även dörren till rummet var stängd från insidan. En person fick syn på mig genom ett glasfönster och släppte in mig. En person sade med gråten i rösten: Gandhi har blivit skjuten. Jag såg honom ligga på golvet. Hans ansikte var färglöst och ögonen slutna; hans två barnbarn höll om hans fötter och grät. Som i en dröm hörde jag: Gandhi är död. (Abul Kalam Azad, India Wins Freedom, s. 141–142).

Flera årtionden har förflutit sedan delningen av landet. Under denna tid har över hundratusen muslimer dödats i det självständiga Indien, och många av deras moskéer och religiösa platser har förstörts. Ingen har setts fasta i protest mot detta. Om någon hade vågat göra det, skulle han ha fått möta samma öde som Gandhi. I det självständiga Indien betraktas det som ett mycket stort brott att tala till muslimernas försvar. I massakrerna dödades hundratusentals muslimska män, kvinnor och barn; deras butiker och hem brändes ned och deras egendom plundrades. Men regeringen vidtar inga åtgärder för att finna mördarna och straffa dem – eller förmår inte göra det. Efter förstörelsen av den historiska Babri-moskén var det inte bara så att de skyldiga inte straffades; Indiens regering tvingades dessutom förbli gisslan hos dem. Det var just i den säkra insikten att allt detta skulle ske som muslimerna tvingades kräva ett separat och självständigt hemland. I själva verket var det den yttersta muslimska fientligheten hos hindufolket och dess ledare som gav upphov till Pakistan.

Det sextonde kapitlet

Slutsats

I den avslutande delen av denna historia har även Pakistansrörelsens historia behövt skildras i korthet. Detta eftersom muslimerna i Bengalen var nära och oskiljaktigt förbundna med denna rörelse. Dessutom tillföll äran att lägga fram den historiska Lahore-resolutionen, det vill säga Pakistanresolutionen, Maulvi Abul Kasem Fazlul Haq (Sher-e-Bangla), den framstående och muslimvänlige sonen av det odelade Bengalen och provinsen Bengalens premiärminister. Även om Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah ledde Pakistansrörelsen, var muslimernas i Bengalen bidrag till denna rörelse det största.

Tillkännagivandet av delningen av Bengalen den 20 juli 1905 och dess genomförande från och med den 16 oktober gjorde hindufolket i Bengalen och i hela Indien ytterst ursinnigt, och en intensiv rörelse för att upphäva delningen av Bengalen inleddes. Denna rörelse skapade en våg av ett nytt medvetande bland muslimerna och väckte hos dem inspiration till en särskild muslimsk nationell identitet. Som följd av detta föddes 1906 i Dhaka Muslimska förbundet, den enda politiska organisationen för muslimerna på subkontinenten. Den 1 oktober samma år träffade en delegation bestående av 36 muslimer, under Aga Khans ledning, vicekungen i Simla. När de krävde att ett system med separata val skulle införas för muslimerna, eftersom de utgjorde en särskild nation, godtogs kravet. I Morley–Minto-reformerna, som genomfördes 1909, erkändes systemet med separata val. Därmed blev det ett konstitutionellt dokument.

Efter delningen av landet ställdes i vissa kretsar frågan om det bakom kravet på Pakistan endast låg en tillfällig känslomässig hänförelse, eller om orsaken enbart var politisk och ekonomisk. Eller krävde muslimerna Pakistan som en reaktion på Kongressens fientliga agerande?

Inget av detta var den grundläggande orsaken till Pakistansrörelsen. Känslomässig hänförelse fanns naturligtvis. Det är denna hänförelse som får människor att offra sina liv för att nå målet. Men denna hänförelse var varken tillfällig eller meningslös. En ren känslomässig hänförelse kan inte åstadkomma en så stor historisk omvälvning. Gandhi, många hinduiska ledare och tidningarna gjorde uttalanden av detta slag: när muslimernas tillfälliga känslomässiga hänförelse hade lagt sig, skulle de åter bli en del av ett odelat Indien. När mer än fyra årtionden hade gått utan att de Pakistanvänliga muslimernas känslomässiga hänförelse ens hade minskat det minsta, stod det klart att deras hänförelse inte var något tillfälligt. Det fanns ett ädelt syfte bakom denna hänförelse.

Om det storslagna syfte för vilket kravet på Pakistan framfördes och rörelsen bedrevs sade Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah följande med otvetydiga ord i sitt tal vid Muslimska förbundets möte i mars 1940:

Det är ytterst svårt att förstå varför våra hinduiska vänner inte lyckas förstå islams och hinduismens verkliga natur. De är inte religioner i ordets strikta bemärkelse, utan i själva verket olika och åtskilda samhällsordningar. Det är en dröm att hinduer och muslimer någonsin skulle kunna utveckla en gemensam nationalitet, och denna missuppfattning om en enda indisk nation har gått långt över alla gränser och kommer att leda Indien till undergång, om vi inte i tid omprövar våra nationella uppfattningar. Hinduer och muslimer tillhör två olika religiösa filosofier, sociala sedvänjor och litterära traditioner. De gifter sig inte med varandra och äter inte tillsammans; i själva verket tillhör de två olika civilisationer, som huvudsakligen bygger på motstridiga idéer och föreställningar. Deras syn på livet och tillvaron skiljer sig åt. Det står helt klart att hinduer och muslimer hämtar sina strävanden ur olika källor och har olika historiska episoder. Mycket ofta är den enes hjälte den andres fiende, och på samma sätt överlappar deras segrar och nederlag. Att sammanföra två sådana nationer under en enda stat, där den ena är numerisk minoritet och den andra majoritet, måste leda till växande missnöje och slutligen till att varje samhällsstruktur som kan byggas upp för styret av en sådan stat förstörs – (Ideological Foundations of Pakistan av Dr. Waheed Qurashy, s. 96–97).

Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah framhöll just denna sanning i sitt tal: att hinduer och muslimer i många avseenden är två separata och åtskilda nationer, och att det är omöjligt och orealistiskt att bygga en stat genom att binda samman dem. Det var på grundval av denna tvånationsteori som Indien delades.

Men är teorin att hinduer och muslimer utgör två helt separata och motsatta nationella identiteter något nytt som Jinnah eller muslimerna har upptäckt? Det är det korrekta svaret på denna fråga som kommer att avgöra om Pakistan krävdes under inflytande av känslor och upphetsning eller av politiska och ekonomiska skäl.

Det islamiska levnadssystemet

För att få det rätta svaret på ovanstående fråga måste man skaffa sig kunskap om det islamiska levnadssystemet. Den korrekta bild av islam som Allah den Högste och Hans profeter och sändebud har framställt är denna: Islam är, liksom andra religioner, inte enbart en samling av vissa riter och ceremonier. Islam är ett fullständigt levnadssystem, grundat på den stora bok som Allah har uppenbarat, den ädla Koranen, och på profeten Muhammads (frid vare med honom) sunna.

Utifrån den uppfattning om religion som är förhärskande i världen i vår tid är islam mycket mer än en religion. Det är inte bara benämningen på relationen mellan Skaparen och människan. Islams religiösa uppfattning är mycket omfattande. Den sträcker sig från iman och aqidah till dyrkan och upprättar full kontroll över livets alla aspekter och områden. Islam har sin egen civilisation och kultur, sin egen historia och tradition, samt sina egna moraliska, politiska och ekonomiska system. Det har ett eget rättssystem, domstolsväsende, familje- och utbildningssystem, liksom en egen krigs- och fredspolitik samt ett eget system för utrikesrelationer. Liksom det finns ett oupplösligt samband mellan ett träds rötter, grenar, kvistar, lövverk och frukter, är även dessa system oupplösligt och nära sammanflätade med varandra.

I själva verket är islam ett fullständigt levnadssystem för mänskligheten, som gör det möjligt att leva ett framgångsrikt liv i denna värld. Islam lär ut hur man lever ett framgångsrikt liv i både denna värld och det kommande livet. Därför skiljer sig islams religiösa uppfattning helt från andra religioners uppfattningar.

Enligt islams historiska uppfattning uppenbarades denna sanna religion (islam) för första gången av Allah den Högste för den ädle Adam (frid vare med honom). Den ädle Adam var den första människan. Från honom började människosläktet spridas över jorden. Sedan dess har denna sanna religion – islam – varit rådande i världen. Efter honom kom profeter och sändebud, tidsålder efter tidsålder, till olika länder och bland olika folk, och fortsatte att framföra den sanna religionens budskap. Slutligen fullkomnades islam genom profeten Muhammad Mustafa (frid vare med honom).

Nationalitetsbegreppet i islam

De som av hela sitt hjärta accepterar denna din och livsordning kallas ”mumin”, medan de som förkastar den kallas ”kafir”. Mumin och kafir kan aldrig bli ett. När Allah sände den första människan och den första profeten, Hazrat Adam (a), till världen, gav Han följande befallning:

”Jag sade: ’Gå alla ner härifrån. När sedan en livsordning från Mig når er, kommer de som följer Min livsordning inte att ha någon anledning till oro. Men de som vägrar att ta emot den och förkastar Mina ord samt Mina befallningar och förbud kommer med säkerhet att vara invånare i Jahannam, och där ska de förbli för evigt’ (sura al-Baqara: 38–39).

Av den ovan citerade versen ur den heliga Koranen framgår det klart att den gudomliga vägledningen har delat in människorna i två grupper eller två nationer – den ena mumin och den andra kafir. Denna uppdelning gjordes redan på den första dagen av människans liv på jorden. Varje profet bevarade denna uppdelning under sin tid. Hazrat Shuayb (a) förklarade dessa två grupper som två olika millat eller nationer. Så här: ”Deras ledare och stormän, som var stolta över sin överlägsenhet, sade till honom: ’O Shuayb! Vi kommer att driva ut dig och dem som tror på dig från detta samhälle – annars måste ni återvända till vår millat.’ Shuayb svarade: ’Ska vi tvingas återvända, även om vi inte vill det?’

Vi skulle då tillskriva Gud en lögn om vi återvände till er millat, efter att Allah har räddat oss från den.

(sura al-A’raf: 89–90)

Även denna vers klargör att muslimernas millat var åtskild från de otrognas millat även under Hazrat Shuaybs (a) tid. Denna uppdelning och denna terminologi finns också inom Muhammads umma och används än i dag.

Nationalitetsbegreppet i islam är universellt. En person från vilket land eller vilken nation som helst träder in i islams din efter att ha läst trosbekännelsen och blir en likvärdig delägare i den islamiska nationaliteten. I islam räcker erkännandet av tron och trosläran för att uppnå nationalitet. När det gäller att erhålla nationalitet skiljer sig islams metod från de metoder som används av världens övriga nationer. För att erhålla judisk nationalitet krävs, förutom judisk troslära, även judisk härkomst. För att erhålla hinduisk nationalitet räcker det att delta i hinduisk gudsdyrkan och religiösa ceremonier.

Ett självständigt samhällssystem

Den förnuftsmässiga slutsatsen av islams allomfattande livsordning och dess särskilda nationella identitet är att ett självständigt samhällssystem måste upprättas för den. Det måste finnas en självständig stat där islams påbud och förbud kan följas. Men om man lever under underkastelse är det inte möjligt att följa de flesta av dessa bud.

Efter att ha levt i tretton år i ett samhälle i Mecka som kontrollerades av avgudadyrkarna, nådde den ädle Profeten (s.a.) den gynnsamma miljön i Medina. Där upprättade han ett islamiskt samhällssystem och en islamisk stat. Han var denna stats ledare. Där genomförde han islams lagar fullständigt. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige följande vers:

”I dag har Jag fullkomnat religionen för er.”

Religionen nådde sin fullkomlighet när ett särskilt hemland hade erhållits för dess fullkomnande, förverkligande och spridning, och ett självständigt samhällssystem hade upprättats.

Ordet ”Pakistan” användes inte i betydelsen av ett geografiskt område, utan i betydelsen av en särskild och självständig islamisk stat. Det var i denna betydelse som Allama Shabbir Ahmad Usmani kallade den islamiska staten i Medina för ”det första Pakistan”. Han sade:

Genom den utvalde Budbärarens (s.a.) historiska hijra lät Allah den Allsmäktige till sist, genom sin makts hand, upprätta ett slags ”Pakistan” i Medina.

(Khutba-ye Usmani, Allama Shabbir Ahmad Usmani, s. 140; Tarikh-e Nazriya-ye Pakistan, professor Muhammad Salim, s. 31).

I Lahore-resolutionen kallades inte det självständiga hemland vars upprättande krävdes för Pakistan. Det var Choudhury Rahmat Ali som föredrog detta namn. För första gången, år 1915, sade han i ett tal vid evenemanget ”Bazm-e-Shibiri”: ”Nordindien är muslimskt, och vi ska bevara det muslimskt. Inte nog med det: vi ska göra det till en muslimsk stat. Detta kan vi endast göra om vi och denna vår nordliga region upphör att vara indiska. Detta är förutsättningen. Ju förr vi överger indianismen, desto bättre är det för oss och för islam.” (Chudhury Rahmat Ali: s. 172; I.H. Qureshi: The Struggle for Pakistan, s. 115–116).

Inte heller använde Choudhury Rahmat Ali till en början namnet Pakistan. Han talade endast om en muslimsk eller islamisk stat.

Om man studerar saken historiskt bevisas det utan tvivel att Pakistanrörelsen började i månaden Rajab år 93 enligt hijri-kalendern (712 e.Kr.), när den sjuttonårige fältherren Imaduddin Muhammad bin Qasim landsteg i hamnen Debal (nuvarande Karachi), befriade de förtryckta muslimska kvinnorna och barnen ur Raja Dahirs fängelse och byggde den första moskén där. Quaid-e-Azam sade att Pakistanrörelsen började när den första muslimen satte sin fot på Sindhs jord, som var islams inkörsport till Indien.

Efter Debal böjde sig Nirun (nuvarande Hyderabad) och därefter Sehwan inför den islamiska fanan. Den tionde Ramadan intogs Raos fästning, och Raja Dahir besegrades och dödades i striden. Senare erövrades Brahmanabad (nuvarande Sanghar) och Alwar. År 96 enligt hijri-kalendern kapitulerade Multan, och Nordindien var redo att frivilligt erkänna Muhammad bin Qasims överhöghet. Men olyckligtvis kallades Muhammad bin Qasim till Damaskus. I de områden som stod under hans styre upprättade han ett verkligt islamiskt styrelseskick. Detta styrelseskick gjorde hinduerna och buddhisterna så imponerade att ett stort antal av dem sökte skydd under islams svalkande skugga (Justice Syed Shameem Husain Kadri: Creation of Pakistan, s. 1–2).

Islams inneboende särdrag

Islams inneboende särdrag är att en muslim inte kan underkasta sig någon annan än Allah, den Ende och utan medhjälpare, och inte heller erkänna någon annans herravälde, auktoritet, lag eller styre. Islam är ett fullständigt levnadssystem, och dess grundprinciper omfattar människolivets både andliga och världsliga sidor. Stat och religion kan inte skiljas åt eller separeras från varandra. Genom kalima tayyiba har Allahs suveränitet och Profetens (frid vare med honom) ledarskap accepterats.

Upprättandet av islamiskt lagstyre på subkontinenten

Muhammad bin Qasim var inte endast grundaren av den islamiska staten på denna subkontinent. Han var snarare en föregångare för den islamiska civilisationen och kulturen. Det träd av civilisation och kultur som han planterade fortsatte med tiden att växa och utvecklas, och den islamiska fanan kom att vaja över hela den indiska subkontinenten. Muslimer började anlända till Indien i rollen som erövrare. Med dem kom soldater, poeter, författare, andliga ledare, intellektuella och konstnärer. Många av dessa härskare var inte goda muslimer i sitt privatliv, och vissa var också människor av dervischkaraktär. Men under hela den muslimska härskartiden gällde islamisk lag i landet.

Men efter det muslimska styrets slut infördes, i stället för den islamiska lagen, västerländska, av människor skapade lagar; Indian Civil and Criminal Codes of Procedure och Indian Penal Code infördes. På så sätt förlorade muslimerna inte bara sitt rike, utan i stället för den islamiska, det vill säga Allahs, lag påtvingades de kufr-lagar. Hur alla vägar till deras livsuppehälle stängdes, hur deras många lakhraj-jordegendomar berövades dem och hur de förvandlades till tiggare på gatan – detta har behandlats utförligt i denna bok.

I en intervju med Radio Pakistan beskrev Maulana Maududi den ideologiska bakgrunden till Pakistan och sade:

Om vi begränsar vår diskussion till orden och begreppen ”Pakistanrörelsen”, gör vi inte alls frågan rättvisa. En sak är nämligen ordet och begreppet Pakistan, och en annan är det mål som länge hade funnits framför muslimerna på denna subkontinent och som muslimerna till slut förde till en punkt där de kunde kämpa för att tillsammans med detta begrepp också vinna ett land. Detta mål blev tydligt för de indiska muslimerna först när det muslimska styret på denna subkontinent föll. De insåg då att eftersom de hade en särskild syn på världen och livet och följde en särskild civilisation, kunde de bevara sin nationella identitet endast så länge regeringsmakten låg i deras händer. Om regeringsmakten övergick till icke-muslimer skulle de inte kunna leva som muslimer i detta land, och de skulle inte längre ha något liv som muslimer. Denna känsla började växa fram bland dem redan efter det muslimska styrets fall i Indien. Och denna känsla antog vid olika tider olika former.

Ibland tog denna känsla sig uttryck i att Hazrat Sayyid Ahmad Shahid Barelvi och Hazrat Shah Ismail Shahid framträdde med en jihadisk rörelse. De offrade villigt sina liv för att upprätta en islamisk stat. Ibland tog känslan åter formen av att religiösa madrasor upprättades på olika platser, så att muslimerna inte skulle glömma sin din och svepas med av den mäktiga flodvågen av gudlös civilisation samt religionslösa tankar och idéer som importerats från Europa.

Därefter började den andra fasen på så sätt att det engelska styret blev fast etablerat här, och de började gradvis införa en sådan demokratisk process i detta land som den som rådde i deras eget land. Deras uppfattning om nationalitet och demokrati var att alla invånare i England utgjorde en nation och att majoritetsgruppens rättigheter erkändes. Engelsmännen ville också införa denna demokratiska princip i Indien. Enligt dem utgjorde även alla Indiens invånare en nation, och majoritetsstyre kunde tillämpas även bland dem. Detta väckte hos muslimerna känslan att om en regering för majoritetsgruppen upprättades här, skulle muslimerna för alltid behöva förbli en minoritet och deras civilisation, kultur och nationella identitet skulle utplånas. Under en sådan regering skulle muslimerna nämligen inte kunna stifta lagar utifrån sitt eget perspektiv. De skulle inte ha någon rätt att delta i regeringens förvaltning eller i fastställandet av annan politik. Med andra ord skulle muslimerna inte kunna förverkliga sin civilisation, kultur och livsåskådning. I stället skulle en icke-islamisk civilisation och livsåskådning med våld påtvingas dem.

Maulana sade att detta var den situation som efter det engelska styrets etablering framträdde inför muslimerna i form av en fråga eller utmaning. Det tog lång tid för muslimerna att finna svaret. Under en lång period försökte de lösa den svåra frågan om vilken form av politisk, kulturell och social trygghet muslimerna som minoritet kunde ha i ett sådant styrelseskick där Indiens invånare betraktades som en nation och ett system med majoritetsregering skulle införas. Olika frågor bedömdes för att uppnå denna trygghet och fastställa dess form. Vid ett skede krävdes separata val för detta ändamål (Simla-delegationen, 1906). Därefter nåddes en överenskommelse mellan Alliansen och Kongressen på denna grund (Lucknowpakten, 1916). Även senare övervägdes olika förslag. Gradvis började muslimerna förstå att ingen rättslig trygghet inom ett sådant demokratiskt system skulle vara dem till någon som helst nytta. Detta insåg de tydligt när Kongressens styre etablerades i de hinduiska majoritetsprovinserna 1937. Då fick muslimerna den direkta erfarenheten att en regering för majoritetsgruppen på denna subkontinent och att leva som minoritet under den innebar att deras nationella existens gradvis skulle utplånas. Efter denna erfarenhet började muslimerna tänka att det sätt på vilket man dittills hade försökt lösa problemet var meningslöst och orealistiskt.

Maulana sade att muslimerna vid den tiden gång på gång försäkrades om att Indiens muslimer och icke-muslimer utgjorde en nation. Men sanningen är att de aldrig hade varit en nation och inte heller kunde bli det. Sedan muslimerna kom till detta land och bosatte sig där hade de aldrig levt tillsammans med icke-muslimer som en enda nation. … Om de hade varit en nation, varifrån kom då denna beröringsskräck mellan hinduer och muslimer? Varför var deras nationella hjältar olika? Varför var källorna till deras inspiration, känslor och upplevelser olika? Om de hade varit en nation, hur skulle de då ha kunnat leva som en särskild nation åtskild från hinduerna? Därför är det en obestridlig sanning att de aldrig hade varit en nation och aldrig någonsin kunde bli det. Nu försökte man med tvång påtvinga muslimerna en orealistisk hypotes. Att detta inte kunde bli verkningsfullt och fruktbart blev klart som dagsljus efter det att Kongressen hade bildat regering i några provinser (1937–39). De som förkunnade att hinduer och muslimer tillsammans utgjorde en nation bevisade själva genom sina handlingar att hinduer och muslimer inte utgjorde en nation. Det var i stället ett omfattande politiskt bedrägeri genom vilket de ville hålla muslimerna förvandlade till en slavisk nation.

Maulana sade:

Det var en tid då jag 1937 började skriva de artiklar genom vilka jag väckte denna känsla hos muslimerna: Ni kommer inte att kunna bevara er nationella existens under ett parti med icke-muslimsk majoritet. … Då insåg jag djupt att inga som helst lagliga garantier skulle kunna rädda muslimerna. Därför återstod inget annat än att tänka ut ett annat sätt att trygga muslimernas säkerhet på den indiska subkontinenten. Det alternativ jag såg och tydligt lade fram var att man först och främst skulle väcka känslan av nationell särart fullständigt till liv hos muslimerna, så att de kunde lära känna sin egen identitet. De skulle förstå vilka livets grundprinciper var, hur de skilde sig från och var åtskilda från andra folk—ja, att de utgjorde en självständig nation, eller snarare en millat—och hur denna känsla av nationell särart skulle kunna hållas levande. Vid den tiden hade Pakistanrörelsen ännu inte börjat. Den första uppgiften var då, som jag sade, att finna ett sätt att rädda muslimerna ur den boja av enhetsnationalism som höll på att spridas runt dem. – [Genom den bok med titeln ’Mas’ala-ye Qawmiyyat’ som Maulana författade för att bevisa muslimernas självständiga nationalitet blev tanken på en separat nationalitet fast förankrad bland muslimerna.]

Maulana sade vidare att när tanken på en separat nationalitet började slå rot bland muslimerna, växte också känslan av att en separat stat måste upprättas. På så sätt fick Pakistanrörelsen en ordnad och tydlig form. I denna situation uppstod två viktiga frågor. Den ena var att de områden där muslimerna utgjorde majoritet låg mycket långt från varandra. Det enda som förenade dem var islam, och inget annat kunde göra det. Den andra frågan var att muslimerna utgjorde en minoritet i en stor del av Indien. Om en demokratisk regering upprättades skulle muslimerna där ofrånkomligen behöva underkasta sig majoritetens herravälde. Hur skulle deras säkerhet då kunna tryggas? Det fanns inget tydligt svar på denna fråga. Men därav blev det klart att den tanke som till sist inspirerade och enade de indiska muslimerna i kampen för Pakistans grundande inte var någon politisk eller ekonomisk känsla. Den var i stället en renodlat religiös känsla och hängivenhet. Annars skulle muslimerna i områden som Madras, Bombay, C.P. och U.P. inte ha haft någon anledning alls att kämpa för att uppnå Pakistan. De kunde aldrig hoppas att deras områden skulle införlivas med Pakistan. Faktum är att Pakistanrörelsen inte blev lika stark i de områden som senare kom att bilda Pakistan som i områden där muslimerna utgjorde minoritet. Vilken annan orsak kan det ha funnits än att den enda drivande kraften bakom denna rörelse var islamisk känsla och övertygelse? Muslimerna var helt övertygade om att vad deras slutliga öde än blev, skulle deras uppoffringar åtminstone leda till att en stat i islams namn kom till stånd, där islams budskap skulle hållas högt och ett islamiskt samhällssystem skulle upprättas i praktiken. Det var denna känsla och hängivenhet som fick sitt uttryck i parollen: ”Vad är Pakistans grund? – La ilaha illallah.” Det var en sådan paroll att muslimerna, när de hörde den, kastade sig in i Pakistanrörelsens eld som nattfjärilar. Därefter stödde så många människor Pakistanrörelsen att högst en eller två procent av muslimerna hade en avvikande mening. Enligt min mening hade Pakistanrörelsen endast två grunder. Den ena var att vi inte är en del av något annat folk i världen, utan ett självständigt folk. Vi kan inte heller förena oss med något annat folk och skapa någon blandad nationalitet. För det andra är vår religion grunden för vår nationalitet. Utöver detta finns ingen annan grund för vår nationalitet. För mig är detta den enda innebörden av Pakistans idé.

– (En historisk intervju. Radio Pakistan spelade in intervjun och den skrevs ut och publicerades fyra år senare, 1980.)

Nu är det klart som dagen att Pakistanrörelsen inte drevs av enbart politiska eller ekonomiska orsaker eller av tillfälliga känslor. Rörelsen hade naturligtvis en känslomässig kraft. Men ursprunget till denna känslomässiga kraft var muslimernas iman och aqida, en tro som hade sitt ursprung samtidigt som människosläktets skapelse.

Nästan ett halvt århundrade efter Pakistans grundande förkunnas det högljutt att tvånationsteorin har bevisats vara felaktig. Förkunnarna är så verklighetsfrämmande att de, med antagandet att tvånationsteorin har bevisats vara felaktig, driver en rörelse för att återföra subkontinenten till dess geografiska tillstånd före 1947.

Å ena sidan pågår ett fullskaligt massmord på muslimer i Indien och Kashmir, moskéer förstörs och tempel byggs i deras ställe; å andra sidan bedrivs en falsk och bedräglig propaganda för enhetsnationalism. Men liksom denna propaganda inte hjälpte dem tidigare kommer den inte heller att hjälpa dem i framtiden.

I Muslims of Bengals historia har det bevisats att hinduerna ville hämnas flera hundra år av muslimskt styre på subkontinenten genom att hålla muslimerna som slavar eller utrota dem. För detta ändamål förvanskades historien på så sätt att hinduerna påstods ha förföljts under det muslimska styret, ha tvingats konvertera till islam och att deras kvinnor hade utnyttjats fritt, och så vidare. Hinduiska författare eggade genom sin litteratur upp hinduerna mot muslimerna genom att sprida muslimhat. I detta avseende gav det hinduiska folket och den brittiska regeringen varandra fullt stöd och full hjälp. Utan hinduernas aktiva stöd och samarbete hade engelsmännens tron i detta land inte kunnat befästas, och utan engelsmännens välsignelse hade hinduerna inte kunnat behandla muslimerna på ett omänskligt och demoniskt sätt. Till sist utformades processen för maktöverföringen i Indien i all hast och i hemlighet för muslimerna; Punjab och Bengalen delades, Pakistan gjordes mindre och mer sammanträngt, och muslimerna utsattes för extrem orättvisa vid gränsdragningen. Genom detta gjorde den brittiska regeringen hinduerna nöjda och hämnades på muslimerna för deras länge samlade fientlighet mot dem. Dessutom införlivades distriktet Gurdaspur, som rätteligen tillkom Pakistan, plötsligt med Indien två dagar senare, varigenom fröet till en evig konflikt mellan Pakistan och Indien i Kashmirfrågan såddes. En liknande orättvisa begicks också vid fastställandet av det delade Bengalens gränser.

Denna historia slutar här. Vi tror att det i samhället inte råder någon brist på människor som är kapabla att skriva denna historia ännu bättre, utifrån det sammanhang och det perspektiv ur vilket den har skrivits. Med en vädjan om att tänkande människor ska träda fram för att ge den nya generationen korrekt kunskap om dess tidigare historia och ge muslimernas nationella identitet ny livskraft avslutar jag mitt skrivande.

০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০০۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰০০۰۰۰০০০۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰০০۰۰۰۰۰۰۰০০۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰۰

Källor

1. Muslem Banglas sociala historia, Maulana Akram Khan.

2. Tohfatul Mujahideen, Sheikh Zaynuddin.

3. Eastern Bengal District Gazetteer, Chittagong. Indigo Commissionens rapport – 1861.

4. Riyaz-us-Salatin, Ghulam Husain Salimi. Tabaqat-i-Nasiri.

5. History of Bengal, Sir Jadunath Sarkar.

6. Bengalens historia, Rakhaldas Banerji.

7. Det bengaliska språket och litteraturen, Dinesh Chandra Sen.

8. Om den bengaliska litteraturen, Mawlana Akram Khan.

9. Hussain Shahi Bengal, M.R. Tarafdar.

10. British Policy and the Muslims in Bengal, A.R. Mallick.

11. Mahanirvana Tantra, den fjärde och femte Ullasa.

12. Sirajuddaulas fall, dr. Mohar Ali.

13. Census of India Report, 1911 e.Kr. Hills historia, band 1 och 2.

14. Medelklassamhällets utveckling: kulturens omvandling, Abdul Maudud.

১৫। Muslimernas frihetskamp i Indien, Muinuddin Ahmad Khan.

১৬। Calcutta Review, 1850, 1913 och olika nummer.

১৭। Indiens muslimer, W.W. Hunter, Bangladeshutgåvan 1975.

১৮। Östra Indiens historia, fornminnen, topografi och statistik, M. Martin, London 1938, vol. 2.

১৯। Calcutta Christian Observer, juli 1832, november 1855.

২০। Upptäckten av Indien, Pandit Jawaherlal Nehru.

২১। Oxford History of India.

২২। Charles Lord Metcalfes liv.

23. Bangladeshs historia, medeltiden, Ramesh Chandra Majumdar.

24. Rabindranath Tagores samlade verk, jubileumsutgåva.

25. The Great Divide, H. V. Hodson.

26. Survey of Indian History, K. M. Panikkar.

27. Boro Babu, Syed Mujtaba Ali.

28. Århundradets resa, redigerad av dr Hasan Zaman.

29. Bengali Muslim Public Opinion as reflected in the Bengali Press–1901–1930, Mustafa Nurul Islam.

30. Rajsingha; Kapalkundala; Anandamath – Bankimchandra Chattopadhyay.

31. Bankim Rachanavali, sjätte upplagan, 1382. Bengal i den nya tiden, Bipin Chandra Pal.

32. Månadstidskriften ”Islam Pracharak”, Jyaishtha-numret, 1314.

33. Times of India, juli 1925, juli och december 1918.

34. Veckotidningen ”Sultan”, Riajuddin Ahmad och Maulana Moniruzzaman Islamabadi, Jyaishtha-numret (1923).

35. Indian Sedition Committee Report 1918.

36. The Indian Middle Class: Their Growth, B. B. Misra

37. Jinnah and Gandhi, S. K. Majumdar.

38. Muslim Separatism in India, A. Hamid.

39. ’Dastane Zulm’, utgiven av sekreteraren för Malabars hinduiska hjälpförening, Amritshahar, 1922, häftet ’Malabar ki Khuni Dastan’.

40. Political India, Cumming.

41. Siyasat-e Milliya, Muhammad Amin Zuberi.

42. The Bengali Muslims & English Education, M. Fazlur Rahman.

43. Appendix to Chahar Darvesh, I.F. Smith.

44. Education in Muslim India, S.M. Jaffar, 1935.

45. Promotion in Muslim India During Muhammadan Rule, N.N. Law

46. Economic History of India, R.C. Dutt

৪৭. Om utbildningen av Indiens folk, C.E. Trevalyan.

৪৮. Granskning av Buchanans fördrag, Sharp.

৪৯. Rapport från den bengaliska provinskommittén, utbildningskommissionen.

৫০. Lord Macaulays liv och brev, Trevelyan, vol. 1.

৫১. Undervisning på folkspråken i Bengalen, H.A. Stark.

৫২. Macaulays protokoll om utbildning i Indien, Woodrow, 1862.

৫৩. Lord Macaulays liv och brev, Trevalyan, vol. 1.

৫৪. Rapport från den utvalda kommittén, underhuset, 1831–32.

55. An Advanced History of India, John Marshall.

56. Board’s Collection 909 och olika nummer.

57. Den bengaliska prosalitteraturens historia, Sajanikanta Das.

58. Romanens utveckling i den bengaliska litteraturen, Sri Sri Kumar Bandyopadhyay.

59. Frihetskampens historia, Abu Jafar.

60. Journal of Asiatic Society of Bengal, dr James Wise, vol. LXIII, 1894

61. Berättelser från en svunnen tid i tidningarna, Brajendranath Bandyopadhyay.

62. Encyclopedia of Islam, vol. 2.

63. Shahid Titumir, Abdul Gafur Siddiqi.

64. Bengal Criminal Judical Consultations, 1832.

65. Colvin’s Report, J.R. Colvin.

66. Wahhabitrörelsen, Abdul Mawud.

67. Sayyid Ahmad Shahid, Ghulam Rasul Mehr.

68. Tawarikh-i-Ajib (”Andamanfångens självbiografi”), Maulana Jafar Thaneshwari.

69. Bakgrunden till sepoyupproret, Abdul Mawud.

70. Modern Religious Movement in India, Faepuhar.

71. Vår befrielsekamp, Mohammad Waliullah.

72. Några personliga erfarenheter, Sir-Fuller Bampfylde.

73. Indisk politik sedan myteriet, C.Y. Chintamoni.

74. Indiens myteris historia, Con. J.B. Mallcson.

75. Delningen av Bengalen, A.R. Mallik.

76. De bengaliska muslimernas historia, dr M. A. Rahim.

77. Dagens Indien, Sardar Ali Khan, Bombay, 1908.

78. Iqbal: utvalda skrifter och tal.

79. Bengalis delnings historia, Ibn Rayhan.

80. Nations in the Making, Surendranath Banerjee.

81. The Autobiography of an Unknuwn Indian, N.C. Chudhury.

82. Indian Problems, S.M. Mitra.

83. The Times, Weekly Edition, London, olika nummer.

84. Sambad Bhaskar, Kolkata, juni 1857.

85. Glimpses of Old Dhaka.

86. The India We Served, Sir Walter Lawence, London 1928.

87. History of Freedom Movement, dr Moyenal Huq.

88. Ett liv, en tankeström, en rörelse (urdu), Abul Afak.

89. Kampen för Pakistan, Istiap Husain Qureshi.

90. Några nyare tal och skrifter av mr Jinnah, Lahore, 1952.

91. Den brittiska bedriften i Indien: en översikt, Rawlingson.

92. Muslimsk politisk tanke genom tiderna 1562–1947, G. Allama Mopbul Academy, Lahore.

93. Pakistans skapelse, justitierådet Syed Shameem Hussain Kadir.

94. Fulltext av Jinnah–Handhi-breven, Durlab Singh.

95. Bengalis historia, Benoy Ghosh.

96. Armaghan-e Hijaz, Allama Iqbal.

97. Pakistans utveckling, Syed Sharifuddin Pirzada, Lahore 1963.

98. Ett brev om hindu-muslimsk enhet till Mahatma Gandhi – Muhammad Abdul Qadir Bilgrami, Aligarh 192.

99. Den muslimska gemenskapen på den indo-pakistanska subkontinenten – I.H. Qureshi.

100. Skapandet av Pakistan, Richars Symonds.

101. Indien vinner friheten, Maulana Abul Kalam Azad.

102. Pakistans framväxt, Choudhuty Muhammad Ali.

১০৩. Cabunet Mission and after, Muhammad Ashraf.

১০৪. Mohatma Gandhi: The Last Phase, Pyarelal, vol. 1.

১০৫. Pakistan, lan Steshens, (redaktören för tidskriften ‘Statesman’).

১০৬. Leonard Moseley.

১০৭. The Transfer of Power in India, E.W.R. Lumby.

১০৮. While Memory Serves, Sir Francis Tuker.

১০৯. The Memories of General the Lord Ismay.

১১০. The Indian Annual Register 1947, och olika nummer.

111. Uppdraget med Mountbatten, Coampbell Johnson, Allan.

112. Economist, maj 1947, Sunday Times, juni 1947, Manchester Guardian, augusti 1947, Round Table, september 1947.

113. Britterna i Asien, Guy Eint.

114. Pakistans ideologiska grundvalar, dr Waheen Qurashy.

115. Usmanis predikningar, Allama Shabbir Ahmad Usmani.

116. Pakistans idéhistorik, professor Muhammad Salim.

117. Maulana Maududis radiointervju, som senare publicerades i broschyrform.

— Slut —