Muslimernas mentala slaveri och dess orsaker

Statsstyre, kungadöme samt seger och dominans är av två slag: det första är mental och moralisk dominans, det andra politisk och materiell. Den första typen av dominans uppstår när en nation gör enorma framsteg inom tänkande, forskning, upptäckter och intellektuell styrka; då börjar andra nationer naturligt tro på dess tänkesätt. Dess föreställningar, trosuppfattningar och ideologier uppslukar deras sinnen och tankar, och deras mentalitet formas efter dess modell. Dess civilisation blir deras egen civilisation. De antar dess vetenskap och kunskap som sin egen. Till och med dess uppfattning om gott och ont, sanning och lögn betraktas av dem som måttstocken för gott och ont, sanning och lögn. Den andra typen av dominans uppstår när en nation blir ytterst stark i materiellt välstånd; då blir andra nationer oförmögna att bevara sin politiska och ekonomiska självständighet gentemot den. Under sådana omständigheter tar den, helt eller delvis, kontroll över andra nationers ekonomiska och politiska system.

Slaveri eller underkastelse är däremot också av två slag: det första är mentalt och det andra politiskt. De två definitioner av dominans som gavs ovan är exakt motsatsen till dessa två former av slaveri.

I ett avseende är dessa två former av dominans helt åtskilda. Om mental överlägsenhet breder ut sig någonstans är det inte oundvikligt att politisk dominans också etableras där. Inte heller finns det någon fast regel som säger att mental överlägsenhet kommer att etableras när politisk dominans väl har upprättats. Naturens lag är emellertid sådan att när en nation går framåt på tänkandets och det intellektuella arbetets väg samt ägnar sig åt kunskap och informationssökning, uppnår den materiella framsteg samtidigt som den utvecklas mentalt. Omvänt börjar en nations materiella förfall samtidigt som dess mentala tillbakagång, när den hamnar efter i konkurrensen inom tänkande och kunskapsforskning. Eftersom dominans och styrka är följder av underkastelse och underkastelse är en följd av svaghet, blir mentalt och materiellt svaga och kraftlösa nationer offer för slaveri och underkastelse i samma mån som de fortsätter längs svaghetens och kraftlöshetens väg; och nationer som är starka på båda dessa områden kommer att lägga deras sinnen, tankar och kroppar under sitt herravälde.

I dag är muslimerna offer för båda dessa former av slaveri. På vissa håll förekommer båda formerna fullt ut, medan det politiska slaveriet på andra håll är något mindre men det mentala slaveriet desto större. Tyvärr är inget muslimskt område i dag verkligen fullständigt självständigt, vare sig politiskt eller mentalt. Även där de åtnjuter politisk självständighet och rätt till självstyre är de inte alls fria från moraliskt och mentalt slaveri. Deras utbildningsinstitutioner, kontor och domstolar, marknader, möteslokaler, hem och till och med deras egna kroppar vittnar om att västerländsk civilisation och kultur, västerländskt tänkande samt västerländsk kunskap och vetenskap helt och hållet behärskar dem. De tänker med västerlandets hjärna, ser med västerlandets ögon och följer den väg som västerlandet har anvisat. Oavsett om de är medvetna om det eller inte har denna föreställning slagit rot i deras sinnen: det som västerlandet anser vara sant är sant, och det som västerlandet förklarar vara falskt är falskt. Enligt deras uppfattning är de måttstockar som västerlandet fastställt för sanning, riktighet, civilisation, moral, artighet, anständighet och liknande de enda felfria måttstockarna. Till och med sin egen religion och tro, sitt tänkande och sina föreställningar, sin civilisation och anständighet, sin karaktär och sina seder prövar de mot denna måttstock. Det som helt klarar denna prövning anser de vara riktigt; då känner de sig fullständigt trygga med det och är stolta över att det har klarat västerlandets måttstock. Och allt som inte klarar denna måttstock anser de, medvetet eller omedvetet, vara felaktigt. Vissa förkastar det öppet, andra känner i sitt inre motvilja mot det, och åter andra försöker på alla möjliga sätt, genom att med våld anpassa det, få det att passera västerlandets måttstock. [Författaren skrev denna kommentar för 41 år sedan. Under denna långa tid har den politiska underkastelsen i den muslimska världen visserligen lättat något, men deras mentala slaveri har inte minskat det minsta. – Redaktören] När detta alltså är situationen för våra självständiga nationer, vilken nytta är det då att diskutera det mentala slaveriet hos de muslimer som står under de västerländska nationerna?

Nu är frågan: Vad är orsaken till detta slaveri? För att förklara det i detalj skulle det krävas att man skrev en separat bok. Men kortfattat kan det sammanfattas på följande sätt:

Grunden för mental och intellektuell överlägsenhet läggs genom tänkande, forskning och kunskapssökande. Den nation som går i spetsen på denna väg intar platsen som världens ledare och härskare; dess tankesätt omsluter hela världen. Den nation som däremot hamnar efter på detta område måste av naturen förbli andras efterföljare och anhängare. Dess tankesätt och ideologi har inte längre någon kraft som kan utöva herravälde över människors sinnen. Flödet av de starka tankarna och övertygelserna hos en kunskapssökande och sanningssökande nation för den med sig. Den har inte ens kraft och förmåga nog att stå kvar på sin egen plats. Så länge muslimerna gick framåt på sanningens och kunskapssökandets väg, följde och efterliknade världens alla nationer dem. Det islamiska tankesättet hade omslutit hela mänsklighetens tänkande och livsåskådning. Islams fastställda måttstockar för gott och ont, dygd och last, villfarelse och sanning hade – medvetet eller omedvetet – erkänts som den enda måttstocken i hela världen. Och världens människor formade, frivilligt eller ofrivilligt, sina tankar och handlingar efter denna måttstock. Men när tänkare och forskare inte längre trädde fram bland muslimerna, när de övergav tänkandet och sanningens sökande och blev trötta på kunskapssökande och tänkande-forskning, tycktes de också dra sig tillbaka från världens ledarskap. De västerländska nationerna gick däremot snabbt framåt på alla dessa områden. De utnyttjade tänkandets och forskningens kraft; de ägnade sig åt att avslöja världens naturs mysterier; de sökte efter ursprunget till naturens inneboende krafter. Den oundvikliga följden blev vad den måste bli. De västerländska nationerna tog platsen som världens ledare och härskare. På samma sätt som världens folk en gång hade underkastat sig muslimernas herravälde, blev de nu tvungna att acceptera de västerländska nationernas herravälde. I fyra eller fem århundraden sov muslimerna djupt på den bekväma bädd som deras förfäder hade bäddat åt dem, medan de västerländska nationerna var upptagna med sin egen utveckling. Därefter reste sig de västerländska makterna plötsligt och spred sig över hela jorden på bara ett århundrade. När muslimerna yrvakna öppnade ögonen och såg sig omkring, upptäckte de att det kristna Europa var rustat både med penna och svärd; och med hjälp av dessa båda krafter utövade det herravälde över hela världen. En liten grupp försökte försvara sig mot detta, men den hade varken pennans kraft eller svärdets skärpa. Därför fick den bara utstå nederlag efter nederlag. Den återstående delen av nationen, det vill säga majoriteten, antog den handlingslinje som de svaga och fega alltid har antagit. De tankar, ideologier och sedvänjor som kom från västerlandet, med svärdets skärpa, argumentens kraft, vetenskapliga bevis och stöd samt bländande yttre skönhet, gavs av bekväma sinnen och besegrade mentaliteter rentav trons ställning. De gamla religiösa föreställningar, moraliska värderingar och samhällslagar som vilade på rent traditionella grunder sveptes bort som halmstrån av denna nya och kraftfulla flodvåg. På denna väg av medvetslöshet rotade sig föreställningen i människors sinnen att allt som kommer från västerlandet är sant och att det är den enda måttstocken för civilisation och renhet.

Bland de andra nationer som har hamnat i konflikt med den västerländska civilisationen hade vissa inte någon varaktig och självständig civilisation alls. Vissa hade visserligen en självständig civilisation, men den var inte tillräckligt stark för att bevara sin särart i mötet med en annan civilisation. Hos vissa fanns det åter ingen större grundläggande skillnad mellan deras civilisation och denna nyanlända civilisation. Därför färgades alla dessa nationer mycket lätt av den västerländska civilisationens färg, och något större sammanstötning behövdes aldrig. Men muslimernas situation var helt annorlunda än deras. De äger en varaktig, självständig och fullständig civilisation. Deras civilisation har ett eget och fullständigt regelverk och system av bestämmelser som omfattar livets alla områden, både vad gäller tänkande och handling. Den västerländska civilisationens grundprinciper och grundvalar står helt i strid med denna civilisation. Därför har konflikt och sammanstötning mellan dessa två civilisationer steg för steg vuxit fram. Och till följd av denna konflikt uppstår förödande verkningar på varje område av muslimernas tankar, övertygelser och praktiska liv.

Den filosofi och vetenskap i vars famn den västerländska civilisationen har fostrats har under fem eller sex århundraden endast gått fram längs ateismens, religionsförnekelsens och materialismens vägar. Från själva den dag då denna civilisation föddes började dess konflikt med religionen; snarare kan man säga att det var förnuftets och intellektets konflikt med religionen som gav upphov till denna civilisation. Även om observationen av världens naturs tecken, upptäckten av dess mångskiftande mysterier, sökandet efter dess inneboende lagar och ordning, tänkandet och forskningen kring dess yttre företeelser samt fastställandet av slutsatser genom att sammanföra dessa och använda antaganden, vittnesmål och bevis inte på något sätt är handlingar som strider mot religionen, uppstod ändå genom omständigheternas gång en skarp motsättning och konflikt med de kristna prästerna så snart den nya vetenskapliga rörelsen började i Europa under renässansen. Detta berodde på att detta prästerskap hade grundat sin religiösa tros grund på den antika grekiska filosofin och vetenskapen. De höll fast vid hoppet att om denna grund så mycket som sprack genom modern vetenskaplig forskning och intellektuellt sökande, skulle hela religionens byggnad falla till stoft. Styrda av denna felaktiga föreställning började de bekämpa denna nya vetenskapliga rörelse och använde till och med makt för att hindra den. De upprättade religiösa domstolar och började genom dessa utdela hårda, skoningslösa och fruktansvärda straff åt rörelsens ledare och banérförare. Men denna rörelse var resultatet av ett oemotståndligt medvetande och en oemotståndlig mental kraft; därför blev den, i stället för att mattas av under förtryck och förföljelse, ännu starkare.

Till slut utplånade alltså den fria tankens flodvåg den religiösa auktoriteten fullständigt.

Till en början var denna kamp begränsad till fritänkandets föregångare och prästerna. Men eftersom prästerna kämpade mot de fria tänkarna i religionens namn, förvandlades den mycket snart till en konflikt mellan kristendomen och fritänkandets företrädare. Därefter betecknades religionen som sådan (oavsett vilken religion det var) som denna rörelses motståndare. Tänkande enligt vetenskaplig metod förklarades vara helt oförenligt med religiöst tänkande. Den som tänkte vetenskapligt om världens natur tvingades följa sin egen väg genom att förkasta religiösa läror. Den religiösa lärans grund om världens natur var att en högre makt än detta universum måste förklaras vara orsaken till alla företeelser och synliga skeenden i den naturliga världen. Eftersom detta var läran hos den moderna vetenskapliga rörelsens motståndare ansåg den nya rörelsens ledare det nödvändigt att kalla varje metod ovetenskaplig som försökte utforska naturens mysterier utan föreställningen om Gud eller någon övernaturlig varelse, eller som betraktade naturens företeelser utifrån föreställningen om Guds existens. På så sätt uppstod ett starkt hat bland den nya tidens vetenskapsmän och filosofer mot Gud, själen samt spiritualism och övernaturalism. Detta var emellertid inte alls en naturlig följd av förnuft och rationalism, utan enbart resultatet av överdrivna känslor. De hatade inte Gud därför att hans icke-existens eller frånvaro hade bevisats genom vittnesmål och bevis; de ogillade honom därför att han var herre (den som dyrkas) över dem och över deras fiender bland de fria tänkarna. Under de följande fem århundradena var det just dessa irrationella känslor som låg till grund för det arbete deras slutledningar, förnuft och tänkande samt deras vetenskapliga rörelse utförde.

När västerländsk filosofi och vetenskap tog steget in på sin egentliga färdväg var dess mål riktat rakt motsatt gudstron. Men eftersom den till en början var omgiven av en religiös miljö fortsatte den att föra naturalismen med sig tillsammans med gudstron. Ju längre den sedan gick mot sitt mål, desto mer började naturalismen få övertag över gudstron. Till slut försvann till och med föreställningen om Guds existens och föreställningen om allt övernaturligt som hör samman med honom fullständigt från filosofernas och vetenskapsmännens medvetande. De nådde en sådan ytterlighet att ingenting annat än materia och rörelse längre existerade för dem. De förklarade vetenskapen vara en förespråkare för naturalismen. Hela vetenskapsmännens och filosofernas gemenskap började tro på läran att det som inte kan mätas eller vägas inte existerar.

Västerlandets filosofi- och vetenskapshistoria vittnar om just detta. Descartes (död 1650), som är känd som den västerländska filosofins fader, var å ena sidan djupt troende på Guds existens, men erkände å andra sidan själens självständiga existens vid sidan av materien. Samtidigt var det han som inledde metoden med mekanisk analys av världens natur och dess företeelser. Inte nog med det: den tankemetod han införde förvandlades senare till ren materialism. Hobbes (död 1679) gick ett steg längre och motsatte sig öppet övernaturalismen. Han förklarade att världens natur och varje ting i den kunde underkastas mekanisk analys och förnekade möjligheten av varje andlig eller immateriell kraft som påverkade denna materiella värld; samtidigt trodde han dock på Guds existens. Ur intellektuell synpunkt var det nämligen nödvändigt att erkänna en sådan kausal kraft. Det var vid denna tid som Spinoza (död 1677), sjuttonhundratalets främste rationalismsföregångare, framträdde. Han lämnade ingen åtskillnad kvar mellan materia, själ och Gud. Han förenade Gud och världens natur till en odelbar entitet och förnekade Guds högsta makt. Hans efterföljare Leibniz (död 1716) och Locke (död 1704) trodde på Guds existens. Men hos dem båda var den mentala benägenheten riktad mot naturalismen.

På så sätt framgår det att gudstro och naturalism gick sida vid sida inom sjuttonhundratalets filosofi. På motsvarande sätt hade vetenskapen inte heller helt förvandlats till materialism före sjuttonhundratalet. Ingen av Copernicus, Kepler, Galileo, Newton eller de andra vetenskapliga föregångarna var icke-troende på Guds existens. Men när de utforskade världens naturs mysterier ville de bortse från den gudomliga läran och i stället söka de krafter och lagar som styrde denna ordning. Att bortse från denna gudomliga lära var i själva verket likt ett frö till ateism och naturalism. Detta frö utvecklades senare till ett träd av fritt tänkande. Sjuttonhundratalets vetenskapsmän hade emellertid ingen medvetenhet om detta. De kunde inte dra någon skiljelinje mellan naturalism och gudstro; tvärtom ansåg de att dessa båda läror kunde gå sida vid sida.

På artonhundratalet blev det emellertid uppenbart att en tankemetod som, genom att bortse från Guds väsen, utforskar världens naturs mysterier och dess lagar omöjligen kan undgå att nå fram till materialism, religionslöshet och mekanistisk materialism. Under detta århundrade framträdde John Toland, David Hartley, Joseph Priestley, Voltaire, La Mettrie, Holbach, Cabanis, Denis Diderot, Montesquieu, Rousseau och flera andra fritt tänkande filosofer och vetenskapsmän av samma slag. Antingen förnekade de öppet Guds existens, eller också gav de honom, trots att de erkände honom, inte större betydelse i rang än en konstitutionell monark. Med andra ord hade den Gud de erkände satt världens natur i rörelse en gång och därefter dragit sig tillbaka från den. Han hade inte längre någon roll i hur denna ordning styrdes. Filosoferna och vetenskapsmännen i denna grupp erkände inte existensen av något annat än världens natur, den materiella världen och rörelsen. Enligt dem var endast det sant som kunde underkastas observation och erfarenhet. Hume gav denna tankemetod ett kraftfullt stöd genom sin empirism och skepticism. Han förklarade till och med erfarenheten vara det slutgiltiga kriteriet för giltigheten hos förnuftsmässiga påståenden. Berkeley gjorde visserligen ett yttersta försök att hejda denna tilltagande flod av materialism. Men till slut lyckades inte heller han stoppa den. Därefter försökte Hegel införa idealismen i stället för materialismen. Men ingen accepterade det subtila idealet i konfrontation med den solida materien. Kant fann en medelväg. Han sade: ’Guds existens, själens beständighet, viljans frihet och liknande är ting som vi inte kan förstå, och därför är det inte möjligt att följa dem; man kan dock ha tro på dem. Vårt praktiska omdöme kräver nämligen att vi tror på dem.’ Detta var det sista försöket att skapa en kompromiss mellan gudstro och naturalism. Men även detta försök slutade i misslyckande. När förnuftets och tänkandets villfarelse hade förklarat Guds existens vara en ren fantasiprodukt eller, som bäst, en passiv och maktlös varelse, var det fullständigt irrationellt att erkänna, frukta och söka hans välbehag enbart för att skydda moralen.

Under 1800-talet nådde materialismen sin högsta utvecklingspunkt. Vogt, Rüchner, Jolbe, Comte, Moleschott och andra vetenskapsmän och filosofer förkastade existensen av allt annat än materien och dess egenskaper. Mill införde empirismen i filosofin och utilitarismen i etiken. Därefter förkunnade Spencer med stor kraft den filosofiska evolutionismen, föreställningen att universum uppstått naturligt och att livet spontant har utvecklats. Dessutom ingav upptäckterna inom biologin, fysiologin, geologin och zoologin, den yttersta utvecklingen inom uppfinningsrik och tillämpad vetenskap samt överflödet av materiella hjälpmedel människorna en djupt rotad föreställning om att universum hade uppstått av sig självt; att ingen hade skapat det; att det självt styrdes enligt fasta lagar; att det inte hade någon bestämd styrande kraft; att det av egen kraft genomgick utvecklingens och framåtskridandets stadier; och att ingen övernaturlig varelse påverkade denna automatiska maskin. Liv uppstår inte i livlös materia på någons befallning; i stället uppstår liv när materien fortsätter att utvecklas enligt sin egen inneboende ordning. Evolution, viljekraft, känsla, medvetande, intellekt och liknande är kvalitativa egenskaper hos denna utvecklade materia. Människan och djuren är endast maskiner; de drivs enligt naturliga lagar. De utför den typ av handlingar som deras mekanismer, så som de är ordnade, tillåter. Det finns ingen ikhtiyār eller ”fri vilja” inom dem. När deras regelbundenhet och ordning störs och livskraften tar slut, inträder döden. Denna död är bara ett annat namn för naturlig utslockning. Med andra ord: när maskinen har gått sönder och förfallit, har även dess egenskaper försvunnit. Det finns då inte längre någon möjlighet till hashr eller återuppståndelse.

Darwins evolutionsteori spelade den viktigaste rollen när denna naturalism och materialism skulle stabiliseras och etableras som en auktoritativ och sammanhängande lära. Hans bok med titeln ”Arternas uppkomst” (Origin of Species) publicerades första gången år 1589 e.Kr. Den betraktades som en bok som väckte en väldig omvälvning i vetenskapens värld. Den argumentation som lades fram i boken var för 1800-talets vetenskapsmän den bästa formen av bevisföring. Genom denna argumentation stärktes uppfattningen ytterligare att hela universums verksamhet kan fortgå utan Guds existens. För naturens tecken och företeelser behövs ingen annan kausalitet än dess egna lagar och regler. All utveckling och evolution hos allting, från livets lägsta nivå till dess högre stadier, är endast resultatet av naturens successiva och blinda verksamhet, utan förnuft eller omdöme. Människan och de övriga levande varelserna skapades inte av någon vis och klok varelse; i stället är det den levande mekanism som en gång kröp omkring i form av en insekt som till slut, genom kampen för tillvaron, de bäst lämpades fortbestånd och det naturliga urvalet, framträdde som en människa utrustad med vilja, känsla och förstånd.

Det är ur denna filosofi som den västerländska kulturen och civilisationen har uppstått. I den finns ingen plats för fruktan inför en vis och mäktig Gud, och inte heller någon betydelse för profetskapet, uppenbarelsen (wahy) eller ilhām. Där finns inget utrymme för föreställningen om ett annat liv efter döden, tanken på att stå till svars för sina handlingar i detta liv, frågan om människans personliga ansvar eller möjligheten av ett högre mål och syfte än livets biologiska ändamål. Detta är en renodlat materialistisk civilisation. Hela dess gestalt är befriad från föreställningarna om gudsfruktan, enkelhet, sanningsenlighet, sanningssökande, god karaktär, ansvarskänsla, trofasthet, goda gärningar, blygsamhet, gudsfruktan och renhet. Den islamiska civilisationen är däremot grundad just på alla dessa föreställningar. Slutsatsen är att västerlandets hela ideologi står i fullständig motsättning till den islamiska ideologin. Dess väg är helt motsatt den väg som islam följer. Denna civilisation vill utrota de ting på vilka islam grundar mänskligt beteende och samhällsliv. Omvänt vill denna civilisation bygga människans individuella karaktär och samhällsordning på grundvalar som islams byggnad inte ens för ett ögonblick kan stå på. Kort sagt är islam och den västerländska civilisationen som två unga kvinnor på väg mot motsatta mål. Den som stiger upp på den ena måste överge den andra. Och den som stiger upp på båda samtidigt kommer att klyvas i två delar.

Olyckligtvis var det just under det århundrade då denna nya civilisation nådde materialismens, religionsförnekelsens och ateismens yttersta gräns som hela den muslimska världen, från Marocko till Fjärran östern, fångades i den bläckfiskliknande omfamningen av de västerländska folkens politiska makt och administrativa överhöghet. Följaktligen riktades västerlandets svärd och penna mot muslimerna på samma gång. För dem vars sinnen hade underkastats och skrämts av de västerländska makternas politiska överhöghet blev det svårt att värja sig mot västerlandets filosofi, vetenskap och den prakt och glans som dess skapade kultur och civilisation uppvisade. Särskilt utsatt var situationen för de muslimska områden som direkt hade hamnat under ett västerländskt imperiums styre. För att skydda sina världsliga egenintressen tvingades de skaffa sig västerländsk kunskap, och eftersom detta kunskapsinhämtande inte bara var ett inhämtande av kunskap utan snarare innebar att ”med ett besegrat sinne sitta på knä framför de västerländska mästarna”, påverkades den nya generationen muslimer djupt av västerländska tankesätt och vetenskapliga läror. Deras synsätt och mentalitet började formas efter västerländsk modell, och deras hjärtan och sinnen underkastade sig den västerländska civilisationen. Hos dem utvecklades inte ens omdömet och sökarlusten att skilja mellan gott och ont och ta till sig det rent goda! Det utvecklades inte heller någon förmåga hos dem att tänka självständigt och fatta beslut med hjälp av sitt eget omdöme och förnuft. Därför ser vi i dag att hela grundvalen för den islamiska civilisationen och kulturen har blivit skakig. Den mentala struktur som krävs för att tänka enligt islamisk metod har slagits sönder. De som tänker på västerländskt vis och hyser tillit till den västerländska civilisationens grundprinciper har i själva verket en mental konstitution av märkligt slag. Islams principer kan på intet sätt passa ihop med en sådan mentalitet. Och när grundprinciperna inte passar ihop är det inte alls förvånande att allehanda tvivel och ständigt nya invändningar uppstår i detaljer och mindre frågor.

Det råder inget tvivel om att majoriteten av muslimerna fortfarande tror på islams civilisation och vill leva som muslimer. Men under inflytande av västerländskt tänkande och västerländsk civilisation håller deras sinnen och hjärtan alltmer på att vända sig bort från islam, och denna aversion ökar dag för dag. Även om man bortser från Västerlandets politiska dominans och överhöghet, har dess kunskap, vetenskap och intellektuella inflytande och prestige lagt hela världens sinnen under sig. Till följd av detta har människors perspektiv förändrats, och det har blivit svårt för vem som helst att se med muslimska ögon och tänka enligt islamisk tradition. Så länge självständiga tänkare inte träder fram bland muslimerna kommer detta underkastade tillstånd därför inte att upphöra. I själva verket har behovet av en islamisk renässans uppstått i dag. Den kunskapsskatt som bevarats av tidigare islamiska tänkare och forskare kan inte vara fruktbar i vår tid, eftersom världen har gått långt framåt. Det är på intet sätt möjligt att föra världen tillbaka till de stadier som den genomgick för sexhundra år sedan. I dag är det den som kan föra världen framåt som kommer att kunna leda den inom kunskap och handling.

Om islam därför åter ska inta ledarskapets plats i världen i dag, är den enda vägen att sådana tänkare och forskare träder fram i det muslimska samhället som genom tänkande, forskning och undersökning kan rasera hela den västerländska civilisationens grundvalar. Genom den metod för tänkande och forskning som Koranen anvisar ska de iaktta naturens tecken och utforska deras hemligheter, och på grundval av ett rent islamiskt tänkande lägga grunden till en ny filosofi. De ska, utifrån den skiss som Koranen tecknar, uppföra en ny naturvetenskaplig byggnad. Genom att förkasta gudsfientliga läror ska de lägga grunden för tänkande och forskning på en gudomlig lära. Framför allt ska de bygga denna moderna byggnad av tänkande och forskning så stadigt att den kommer att omfatta hela världen, och att islams civilisation, grundad på sanning och rättvisa, överallt i världen träder fram i stället för Västerlandets materialistiska civilisation.

Det som har diskuterats ovan kan sammanfattas genom en liknelse på följande sätt: Världen är som ett tåg. Det drivs av en motor bestående av tänkande, forskning och undersökning. Tänkare och forskare är motorns förare. De för tåget i den riktning de väljer, och i den riktningen färdas det. De som färdas med tåget måste, vare sig de vill eller inte, följa dess färdriktning. Om någon passagerare inte vill färdas i tågets riktning kan han, medan tåget är i rörelse, inte göra annat än att vrida sitt säte åt olika håll. Men att vrida på sätet förändrar inte färdriktningen; för att göra det måste man ta kontroll över tågets motor och styra dess färd mot den väg man själv önskar. Endast på detta sätt kan färdriktningen förändras.

De som för närvarande har denna motor i sin besittning är alla vända bort från Allah och dessutom djupt okunniga om islamiskt tänkande. Därför rusar tåget med sina passagerare snabbt fram längs avfallets och materialismens väg. Följden blir att alla passagerare ständigt avlägsnar sig från islams mål. För att förändra tågets färdriktning måste man därför från och med i dag försöka ta kontroll över motorn. Så länge detta arbete inte har utförts kan tågets färd inte förändras på något sätt; trots alla våra invändningar, vår irritation och våra rop kommer tåget i stället att fortsätta längs den väg som de gudsfientliga förarna har anvisat. (Tarjumanul Koranen: september 1934 e.Kr.)

2

Den islamiska civilisationens sammanbrott på den indiska subkontinenten

När man granskar historien ser man att de flesta länderna i dagens muslimska värld erövrades genom de gyllene tidsåldrarnas mujahiders insatser. De som erövrade dessa länder lämnade sina hem och satsade sina liv, inte av begär efter att utvidga riken eller vinna rikedom, utan för att upphöja Allahs ord på jorden. De var hänförda, inte av världslig njutningslystnad, utan av längtan efter lyckan i det kommande livet. Därför nöjde de sig inte med att göra de besegrade till sina undersåtar och skattebetalare, utan såg också till att färga dem med islams färg. De införlivade hela deras befolkning, eller åtminstone större delen av den, i den islamiska umman. Genom kunskapsstudier och praktiska ansträngningar slog de dessutom fast islamiskt tänkande och islamisk civilisation bland dem på ett sådant sätt att de senare själva blev fanbärare för islamisk kultur och civilisation samt lärare i islamisk kunskap och vetenskap. De återstående länderna erövrades långt efter den gyllene tidsåldern. Då hade islams livskraft och medvetande försvagats, och i erövrarnas hjärtan var begäret efter att utvidga riket starkare än uppriktigheten i jihad på Allahs väg. Trots detta blev arbetet med att sprida och etablera islam i dessa länder i stor utsträckning framgångsrikt. Islam fick till och med i dessa länder ställningen av en obestridd nationell civilisation och kultur.

Olyckligtvis skiljer sig denna subkontinents situation helt från de två ovan nämnda kategorierna av länder. Under den gyllene tidsåldern erövrades endast en mycket liten del av detta land. Och även där utplånades det inflytande som islamisk undervisning och civilisation hade fått genom den så kallade ma’rifatens flodvåg. Därefter inleddes här den egentliga följden av muslimernas erövringsfälttåg. Men vid denna tid hade erövrarna inte de egenskaper och särdrag som muslimerna under den gyllene tidsåldern hade haft. I stället för att sprida islam använde de all sin kraft till att utvidga sina riken. De krävde av folket lydnad mot dem själva och skatter, i stället för lydnad mot Allah och Hans Sändebud. Den oundvikliga följden blev att majoriteten av subkontinentens invånare förblev icke-muslimer även efter flera hundra års styre, och att islamisk kultur och civilisation inte kunde slå rot här. Dessutom ordnades ingen särskild islamisk undervisning eller träning för de invånare här som antog islam. Därför förblev mer eller mindre de gamla hinduiska tankarna, trosföreställningarna och sedvänjorna kvar bland de nya muslimerna. Till och med de ursprungliga muslimerna från andra länder började, till följd av umgänget med landets invånare, visa en tolerant hållning till polyteistisk politik och följa ett stort antal jahiliska sedvänjor.

Om man granskar det muslimska Indiens historia och dess nuvarande tillstånd blir det helt klart att islams inflytande även när muslimernas statsmakt här var fullt etablerad var ytterst svagt. Miljön här var inte en verkligt islamisk miljö. Hinduernas religion och kultur var visserligen också ytterst kraftlösa. Dessutom hade de, som religion och kultur tillhörande en besegrad och underkuvad nation, blivit ännu blekare. Men eftersom de trots detta, i de muslimska härskarnas miljö av generositet och försummelse, förblev oöverträffade, och eftersom muslimerna inte fick fullständig islamisk undervisning och träning, kunde en stor del av muslimerna här inte bli så mogna och fullständiga muslimer i sin religiösa övertygelse och sin kultur och civilisation som de skulle ha kunnat bli i en renodlat islamisk miljö.

Slutligen gick även den statsmakt, som var den största stödjepelaren för den islamiska civilisationen i Indien, under det artonde kristna århundradet muslimerna ur händerna. Först splittrades muslimernas imperium och delades upp i småstater. Därefter kom marathernas, sikhernas och engelsmännens flodvåg, den ena efter den andra, och utplånade de flesta staternas existens. Sedan övergick statsmakten i detta land helt naturligt till engelsmännen. I det land där muslimerna hade regerat i flera århundraden blev de på bara hundra år utdrivna från hela landet, besegrade och underkuvade. Och de krafter som hade gjort det möjligt att i någon mån upprätthålla islamisk kultur och civilisation i Indien började, i takt med engelsmännens territoriella expansion, gå muslimerna ur händerna. De gjorde engelskan till undervisningsspråk i stället för persiskan och arabiskan. Samtidigt avskaffade de det islamiska rättssystemet, upplöste sharialdomstolarna och införde sina egna lagar i civilrättsliga och straffrättsliga frågor. Till och med tillämpningen av den islamiska lagen begränsade de, även för muslimerna själva, till enbart äktenskap, skilsmässa och liknande; dessutom överlämnades denna begränsade rätt att tillämpa lagen till de allmänna civilrättsliga domstolarna i stället för till qadierna. Eftersom domarna i dessa domstolar i allmänhet var icke-muslimer började den så kallade ”Muhammadan Law” dag för dag förvrängas under deras händer. Dessutom hade de engelska härskarna från början som politik att genom ekonomisk berövning och förtryck utplåna den stolthet och värdighet som under århundraden hade vårdats och närts i muslimernas hjärtan som en härskande nation. Därför lyckades de inom ett enda århundrade göra denna nation fattig, okunnig, småsint, karaktärslös, förödmjukad och skymfad.

Det sista slaget mot denna fallande nation kom under oroligheterna 1857. Slaget gjorde inte bara slut på muslimernas politiska makt, utan bröt också fullständigt deras moral. Ett mörker av förtvivlan och mindervärdeskänslor sänkte sig över deras hjärtan. De blev så förhäxade av engelsmännens makt och herravälde att inte ens ett spår av känslan av samhörighet med det egna folket återstod inom dem. När de dessutom hade nått förödmjukelsens och skymfens yttersta gräns tvingades de till och med tänka att vägen till fred och säkerhet var att lyda engelsmännen; vägen till ära och respekt var att tjäna engelsmännen; och vägen till framsteg och utveckling var att följa och efterlikna engelsmännen – att det inte fanns någon annan väg. Däremot var allt det som fanns av rikedomar i deras egen kunskap, vetenskap, kultur och civilisation den främsta orsaken till deras fattigdom och förnedring.

När muslimerna under andra hälften av 1800-talet åter försökte resa sig, var de behäftade med två slags svaghet. För det första hade de redan tidigare inte varit mogna i islamisk övertygelse och kultur och civilisation, vare sig i tanke eller handling. Dessutom omgavs de av en icke-islamisk miljö, tillsammans med dess jahiliska föreställningar och kultur. För det andra hade slaveriet, med alla sina brister, inte bara tryckt sig över deras kroppar utan även över deras hjärtan och själar. Följaktligen berövades de de krafter med vars hjälp ett folk kan bevara sin tahzib och kultur.

Mitt i denna dubbla svaghet öppnade muslimerna ögonen och såg att de engelska härskarna med stor list hade stängt alla dörrar till ekonomisk utveckling för dem och lämnat nyckeln till dem i de engelska skolorna och högskolorna. Nu återstod ingen annan utväg för muslimerna än att skaffa sig en engelsk utbildning. Därför växte en kraftfull rörelse fram under Sir Sayyid Ahmad Khans ledning. Genom dess inflytande väcktes en medvetenhet om behovet av engelsk utbildning bland muslimerna över hela subkontinenten. De traditionalistiska gruppernas motstånd mot detta visade sig vara fullständigt fruktlöst. De som hade nationens verkliga styrka i sin besittning när det gällde rikedom, anseende och inflytande välkomnade nämligen denna nya rörelse och trädde fram för att ge den direkt stöd. Som följd gick Indiens muslimer mycket snabbt mot engelsk utbildning. Nationens obrukbara och odugliga del lämnades åt de gamla religiösa madrasa-skolorna, så att dessa människor kunde tjänstgöra som imamer i moskéerna och som lärare i maktaber och madrasa-skolor. De välbärgade och privilegierade klassernas bästa barn skickades däremot till engelska skolor och högskolor, så att den främmande kunskapens, vetenskapens och konsternas avtryck skulle kunna präglas in i deras oskuldsfulla sinnen.

Detta var situationen under 1800-talets sista fjärdedel. I Europa hade materialismen då nått sin höjdpunkt. Redan under 1700-talet hade vetenskapen fullständigt besegrat religionen. Under ledning av den moderna filosofin och den nya vetenskapen förkastades alla gamla teorier inom politik, ekonomi, samhällsvetenskap och etik, och nya teorier etablerades. Kort sagt föddes i Europa en särskild typ av kultur och civilisation på grundval av dessa moderna idéer. Denna väldiga revolution förvisade visserligen religionen och de av religionen föreskrivna normerna från livets praktiska verksamhet, men i tankens och föreställningens värld återstod fortfarande ett visst inflytande från religiös övertygelse. Därför inleddes nu en våldsam kamp mot den. Trots att inte en enda princip inom kunskap och vetenskap hade kunnat lägga fram något bevis – något som verkligen kunde kallas ett bevis – mot den gudomliga uppfattningen om världsalltet, fortsatte vetenskapsmännen ändå, utan några som helst sakliga bevis, att av rent känslomässiga skäl hysa missnöje mot Gud och fientlighet mot den gudomliga uppfattningen. Eftersom de vid denna tid satt på världens ledarplats inom kunskap, vetenskap och intellektuellt tänkande, spreds genom deras inflytande sjukdomen gudsfrånvändhet (Theophobia) som en omfattande epidemi. Att förneka Guds existens, betrakta världsalltet som något som uppstått naturligt och styrs enligt naturlagarna, kalla gudsdyrkan vidskepelse, beteckna religionen som meningslös och fromheten som trångsynthet och blindhet samt likställa naturalismen med vidsynthet och klart seende blev på den tiden på modet. Till och med en person som inte hade den minsta kunskap i filosofi eller vetenskap och inte hade gjort ens den minsta ansträngning för att forska i eller undersöka dessa komplicerade frågor brukade framföra sådana uppfattningar, enbart av önskan att i samhället betraktas som en upplyst människa. Följaktligen var det på den tiden ett kufr-liknande brott att säga eller skriva något till försvar för spiritualismen eller det övernaturliga. Om till och med en berömd vetenskapsman uttryckte en sådan uppfattning förlorade han all ställning bland vetenskapsmännen, hela hans berömmelse bleknade fullständigt och han blev olämplig för att få en plats i de lärdas kretsar.

År 1859 publicerades Darwins berömda bok ”Om arternas uppkomst” (Origin of Species). Denna bok tjänade till att hälla olja på naturalismens och ateismens eld. De bevis och argument som Darwin lade fram till stöd för sin evolutionsteori var emellertid ytterst svaga och långt ifrån avgörande. I hans påhittade utvecklingskedja saknades inte bara ett enda stadium; framför och bakom varje befintligt stadium saknades tvärtom många stadier. Därför kunde vetenskapsmännen på den tiden inte vara säkra på denna teori. Inte ens Huxley, dess främste förespråkare, kunde tro på den. Trots detta antogs darwinismen enbart av gudsfientlighet. Inte nog med det: en överdriven propaganda bedrevs till dess försvar, och den användes som ett väldig vapen mot religionen. Teorin bevisade nämligen ett stort påstående som fanns bland vetenskapsmännens felaktiga föreställningar (fastän även darwinismens egentliga påstående var beroende av bevis). Nämligen att hela universum styrs enligt naturliga lagar utan hjälp av någon övernaturlig kraft. De religiösa motsatte sig häftigt denna teori. Vid British Associations möte höll biskoparna av Oxford och Gloucester tal mot den och satte in all sin kraft, men trots detta besegrades de. Till slut blev Europas religiösa så fullständigt besegrade inför den vetenskapliga ateismen att Englands kyrka, när Darwin dog 1882, hedrade honom med den högsta möjliga utmärkelsen. Det vill säga, han tilläts begravas i Westminster Abbey. Ändå var han den främste bland dem som grävde religionens grav i Europa. Det var han som spelade den främsta rollen i att leda tänkandet mot materialism, ateism och religionsförnekelse. Den mentalitet han lade grunden till gav bolsjevismen och fascismen möjlighet att utvecklas och växa i Europa.

Det var i själva verket vid denna tid som vårt ungdomssamhälle skickades till engelska skolor och college för att tillgodogöra sig engelsk utbildning och firangisk kultur. De var redan oerfarna i islamisk utbildning och omogna i islamisk kultur. Samtidigt var de besegrade inför den engelska härskarmakten och förtrollade av den firangiska civilisationens prakt. Följden blev att deras mentala struktur förändrades så snart de trädde in i de engelska skolorna. Deras böjelse och inriktning vände sig bort från religionen. Den första effekten av denna miljö var nämligen att de utan invändning accepterade allt som lades fram under namnet på en europeisk författare eller forskare, medan de krävde bevis när något sades från Koranens, hadithens eller de islamiska lärdas sida. Med denna förändrade mentalitet studerade de västerländsk vetenskap och kunskap, vars grundprinciper och flesta grenar stod i motsats till islams grundprinciper och grenar.

I islam är religionens innebörd att den är människans livsordning. I västerlandet är däremot religionens innebörd endast en personlig trosuppfattning, utan något som helst samband med det verkliga livet. Det första i islam är tron på Allah, medan Allahs existens inte alls erkänns i västerlandet. Hela den islamiska kulturen och civilisationen vilar på övertygelsen om uppenbarelsen och profetskapet. I västerlandet råder däremot tvivel om uppenbarelsens sanningshalt och osäkerhet om profetskapets riktighet. Tron på livet efter detta är i islam grunden för hela livsordningen och uppförandekoden, medan denna grund i västerlandet betraktas som helt grundlös. De former av dyrkan och handlingar som i islam räknas som obligatoriska betraktas i västerlandet endast som meningslösa sedvänjor från okunnighetens tid. På detta sätt skiljer sig islams hela kultur och civilisation fullständigt från västerlandets kultur och civilisation. När det gäller lagen är islams grundprincip att Allah är lagstiftaren, Sändebudet är lagens uttolkare och människan endast är lagens lydiga undersåte. I västerlandet erkänns däremot ingen rätt för Gud att lagstifta. Där är parlamentet lagstiftare och folket väljer parlamentet. Inom statspolitiken är islams mål att upprätta Guds styre, medan västerlandets mål är nationalstaten. Islams mål är internationalism, medan västerlandets mål är nationalism. Inom ekonomin betonar islam halal-förtjänst, zakat och sadaqa samt avståndstagande från ränta, medan hela västerlandets ekonomiska system drivs på grundval av ränta och vinst. Inom etiken är islams mål framgång i livet efter detta, medan västerlandets mål är världsligt välstånd.

På samma sätt skiljer sig islams väg även i sociala frågor nästan helt från västerlandets väg. När det gäller slöja och klädsel, förhållandet mellan kvinnor och män, månggifte, lagar om äktenskap och skilsmässa, födelsekontroll, föräldrars rättigheter, makars rättigheter och många andra sådana frågor är skillnaden mellan dessa två civilisationer så stor och så tydlig att det är överflödigt att redogöra för den i detalj. Orsaken till denna skillnad är att de båda civilisationernas grundprinciper är olika. När vårt ungdomssamhälle, med sitt besegrade och slavliknande sinnelag samt sin ofullständiga islamiska utbildning och träning, fick västerländsk kunskap och vetenskaplig utbildning och tränades under inflytande av västerländsk kultur, blev resultatet oundvikligen det som det blev. De utvecklade ingen förmåga att skilja mellan gott och ont. Allt de lärde sig från västerlandet tog de som måttstock för det riktiga och rena. Därefter började de, med sin ofullständiga och bristfälliga kunskap, pröva islams principer och lagar mot denna måttstock. När de i någon fråga såg en skillnad mellan de båda kunde de aldrig inse västerlandets fel; i stället ansåg de islam vara bristfälligt och blev beredda att rätta och förändra dess principer och lagar.

Sammanfattningsvis: hur mycket den moderna utbildningen än må ha gagnat muslimerna på den Himalayiska subkontinenten ekonomiskt och politiskt, kan den enorma skada den har åsamkat deras religion och civilisation inte uppvägas av någon nytta. (Tarjuman al-Qur’an: oktober 1934 e.Kr.)

3

Nationer drabbade av vår tids sjukdomar

I dag har alla, österlänningar och västerlänningar, muslimer och icke-muslimer utan åtskillnad, hamnat i samma fara. Det vill säga: en civilisation och kultur, fostrad i den rena materialismens sköte, har kommit och lagt sig tungt över alla. Därför har både civilisationens tankesätt och handlingsmetoder byggts på felaktiga grunder. Dess filosofi, vetenskap, moral, sociala liv, politik, lagar och allt annat har utgått från en felaktig plats och utvecklats längs en felaktig väg. Nu har den nått ett sådant stadium att förstörelsens yttersta gräns ligger mycket nära.

Denna civilisation uppstod bland människor som i själva verket inte hade någon tydlig och ren källa till gudomlig kunskap och vetenskap. Där fanns visserligen religiösa ledare och präster, men hos dem fanns varken förnuft, vetenskaplig kunskap eller gudomlig lag. Den förvrängda religiösa lära de hade var inte alls kapabel att leda mänskligheten på den raka vägen i tanke och handling, även om den försökte göra det. Den kunde däremot endast hindra kunskapens och vetenskapens utveckling och framsteg. Och det var faktiskt vad den gjorde. Till följd av detta hinder slog de som längtade efter utveckling och framåtskridande in på en annan väg genom att angripa religionen och fromheten. På denna väg fanns ingen annan vägledning än erfarenhet, observation, antaganden och sökande. Denna vägledning var fullständigt opålitlig och var själv beroende av vägledning och ljus. Ändå blev den deras främsta stöd. Med dess hjälp gjorde de stora ansträngningar genom tänkande, forskning, praktiska försök och omorganisation. Men på varje område började de med ett misstag, och därför riktades hela deras utveckling mot ett felaktigt mål. De började sin färd från gudlöshetens och materialismens centrum. De betraktade världens natur som om den saknade en Skapare och Härskare (Gud). De såg på universum och djurlivet som om endast observation och sinneserfarenhet innehöll sanning. Bakom denna synliga ridå fanns, enligt dem, ingen annan verklighet. Med hjälp av erfarenhet och antaganden lyckades de visserligen lära känna och förstå naturlagarna, men de kunde inte nå fram till naturens Skapare.

På samma sätt kom de över världens nyttigheter och ställde dem under sin kontroll, och de använde dem efter behov. Men tanken att de i själva verket inte var deras ägare och förvaltare, utan endast den verklige Ägarens representanter, var helt frånvarande ur deras medvetande. Denna okunnighet och omedvetenhet gjorde dem blinda för de grundläggande begreppen ansvar och redovisningsskyldighet. Följden blev att hela deras kultur och civilisation byggdes på en felaktig grund. De övergav Allah och blev dyrkare av ”anden”, och ”anden” tog Allahs plats och kastade dem i svår fitna och villfarelse. Det är dyrkan av denna falske gud som i dag drar dem mot en farlig väg inom varje område av tanke och handling. Även om etapperna på denna väg är ytterst skräckinjagande och bländande, leder dess slut i inget annat än fördärv. Denne falske gud har förvandlat vetenskapen till ett redskap för människans undergång. Han har format moralen efter självförgudning, begär efter uppvisning, olydnad och tygellöshet. Han har lagt själviskhet och satanisk påverkan över ekonomin. Han har hällt självförgudningens, lyxens och självcentreringens gift i samhällslivets alla ådror. Han har förorenat politiken med nationalism, chauvinism, åtskillnad mellan raser och stammar samt maktdyrkan och gjort den till ett av mänsklighetens värsta förbannelser. Kort sagt: det giftträd vars frö Västerlandets renässans i själva verket sådde förvandlades inom några århundraden till ett väldiga träd inom kultur och civilisation. Även om trädets frukt är söt är den i själva verket förgiftad; även om frukten ser vacker och tilltalande ut är den egentligen full av taggar; och även om dess grenar pryds av vårens skönhet fortsätter den giftiga luft som strömmar från dem att förgifta hela mänskligheten inifrån.

De västerlänningar som med egna händer planterade detta giftträd har i dag själva fått avsmak för det. Trädet har nämligen skapat sådan villfarelse, komplicering och bekymmer inom livets alla områden att varje försök de gör leder till otaliga nya komplikationer. Varje gren de hugger av skjuter ut i form av otaliga taggiga grenar. När de till exempel sågade i kapitalismen uppstod kommunismen genast. När de angrep demokratin trädde diktaturismen omedelbart fram. När de försökte lösa de sociala problemen uppstod genast feminismen och födelsekontrollen. När de försökte tillämpa lagar för att motverka moralisk tygellöshet reste sig lagbrott och brottslighet. Kort sagt strömmar en ändlös flod av förvridning och upplösning ut ur detta kulturens och civilisationens giftträd, och dess plåga känns i varje åder, nerv och nervcentrum i det västerländska livet, från topp till tå, som smärtan från en väldig böld fylld av sorg, lidande och elände.

De västerländska folken skriker i dag av den våldsamma smärtan från denna böld. Deras hjärtan och sinnen är i uppror. Deras själar längtar rastlöst efter någon odödlighetens nektar. Men de vet inte alls var denna nektar kan finnas. De flesta av dem lever fortfarande i villfarelsen att problemets verkliga källa endast är detta giftträds grenar och kvistar. Därför ägnar de all sin tid och möda åt att hugga av grenarna. Ändå förstår de inte att förvridningen inte finns i grenarna och kvistarna, utan i trädets själva rötter. Att hoppas på goda grenar från en ond trädrot är inget annat än dårskap.

Å andra sidan finns där också en liten grupp som har kunnat inse det grundläggande fördärvet i deras egen civilisationsträd. Men eftersom de i flera århundraden har fostrats i skuggan av detta träd och deras ben och kött har formats av dess frukter, är deras sinnen oförmögna att förstå att goda grenar kan växa från någon annan rot än denna. Därför har båda gruppernas situation blivit densamma. De söker mycket ängsligt efter något som kan lindra deras plåga, men de vet inte vad det efterlängtade är eller var det kan finnas.

Detta är i själva verket den rätta tiden att lägga fram Koranens och Muhammeds, frid vare med honom, ideal och handlingsprinciper inför de västerländska folken. I dag bör man säga till dem: Det ni med hela ert hjärta och sinne längtar efter är detta. Det ni törstar efter likt en chatak-fågel efter livets nektar är detta. Detta är ett sådant heligt och renlärigt jätteträd vars rötter, stam och grenar alla är goda. Dess blommor är lika väldoftande som de är fria från törnen. Dess frukter är lika välsmakande som de är livgivande. Dess bris är lika behaglig som den är svalkande för hjärta och sinne. Här kommer ni att finna ett verklighetsförankrat och förnuftigt omdöme, finna en felfri utgångspunkt för tänkande och betraktande samt finna den kunskap som lämpar sig för att forma den bästa mänskliga karaktären. Här kommer ni att finna en andlighet som inte är till för asketer och världsfrånvända eremiter, utan som är den enda källan till andlig frid och sinnesro för dem som kämpar på världens arbetsfält. Här kommer ni att se ett så högtstående och stabilt system av moral och lagar, grundat på fullständig kunskap om människans natur, att det aldrig kan förändras av begärens impulser. Här kommer ni att finna så felfria grundprinciper för kultur och civilisation att de utplånar olaglig klasskillnad och artificiell rasåtskillnad och organiserar det mänskliga samhället på en rent rationell grund. Dessa principer skapar en så kraftfull och harmonisk miljö av jämlikhet, rättvisa, generositet, givmildhet och godhet att det inte finns något utrymme för konflikt, strid eller kamp mellan individer, klasser och samhällen på grund av intressen, rättigheter och behov. I stället kan alla här med glädje och tillfredsställelse arbeta för individuell och social välfärd på grundval av ömsesidigt samarbete. Om ni därför vill räddas från undergång, så utplåna all fientlighet mot islam ur era hjärtan innan ett våldsamt slag krossar er kultur och civilisation och gör den till en av historiens förstörda kulturer och civilisationer. Avvisa den fientlighet som ni ärvt från medeltidens religiösa fanatiker och som ni fortfarande klamrar er fast vid, trots att ni har brutit med allt annat från denna mörka tidsålder. Ta med ett öppet sinne del av Koranens och Muhammeds, frid vare med honom, storslagna lära och omfamna den.

De muslimska folkens situation skiljer sig något från de västerländska folkens. Deras sjukdom är annorlunda, och orsaken till sjukdomen är också en annan. Men deras botemedel är detsamma som för västerlänningarna. Det vill säga: deras botemedel är att återvända till den kunskap och vägledning som Allah har sänt genom Sin sista Skrift och Sin siste profet.

De omständigheter under vilka konflikten mellan islam och den västerländska civilisationen har brutit ut är helt annorlunda än de tidigare konflikterna mellan islam och andra civilisationer. När islam drabbade samman med de romerska, persiska, indiska och kinesiska civilisationerna hade islam fullständig kontroll över sina följares tanke- och handlingskraft. En mäktig anda av jihad och ijtihad var verksam bland dem. Både andligt och materiellt hade de vunnit ett segerrikt folks ära i världen och krönts med ledarskap över alla andra folk. På den tiden kunde ingen civilisation i världen mäta sig med deras kultur och civilisation. Vart de än kom och vilket folk de än nådde, åstadkom de revolutionära förändringar i dess tänkesätt, ideologi, vetenskap, karaktär och samhällssystem. Hos dem var förmågan att utöva inflytande mycket större än förmågan att ta emot yttre inflytande. Utan tvekan tog de också emot mycket från andra, men deras civilisations karaktär var så fast och stark att allt som tillfördes den utifrån helt anpassade sig till dess natur, och inget yttre inflytande åstadkom minsta förändring i dess karaktär. Däremot visade sig det inflytande de utövade över andra vara helt revolutionerande. Som ett resultat uppslukades vissa icke-muslimska civilisationer av islam och förlorade sin egen särart. Även de civilisationer som hade stark livskraft påverkades så djupt av islam att deras grundprinciper genomgick stora förändringar. Men detta var på den tid då idealets låga bland muslimerna fortfarande var klar och outsläcklig.

Muslimerna styrde i flera århundraden med pennan och svärdet, men blev till slut utmattade. Deras jihadiska livskraft försvagades. Deras kraft till ijtihad slocknade. Den stora Skrift som hade gett dem kunskapens ljus och handlingens kraft gjorde de till enbart en helig minnesskrift och förvarade den insvept i ett fodral. Den stora ledarens vägledning, som hade gett deras kultur och civilisation formen av ett fullständigt intellektuellt och praktiskt livsideal, övergav de. Därför stannade deras utveckling och framåtskridande upp. Den strömmande floden kom plötsligt till en orörlig dal, förlorade sitt lopp och förvandlades till en liten sjö. Muslimerna avlägsnades från ledarskapets och maktens säten. Det band genom vilket deras tänkesätt, kunskap, vetenskap, konst, civilisation och politiska makt hade utövat herravälde över världens andra folk började lossna. Dessutom växte det i väster fram en annan civilisation som en motpol till islam. De västerländska folken tog själva upp den fana för jihad och ijtihad som muslimerna hade kastat åt sidan. Muslimerna låg bekvämt tillbakalutade, medan västerlänningarna förde deras övergivna fana framåt inom kunskap, vetenskap och handling. De tog till och med den ledarskapets plats från vilken muslimerna hade avlägsnats. Med sina svärd erövrade de större delen av världen. Deras tänkesätt, ideologier, kunskap, vetenskap, konst samt kulturens och civilisationens grundprinciper spreds över hela världen. Deras styre och makt lade inte bara människornas kroppar under sig, utan tog även deras hjärtan och sinnen i besittning. Till slut vaknade muslimerna efter flera århundradens sömn och fann, så snart de öppnade ögonen, att hela spelplanen hade gått dem ur händerna och att andra hade kommit och slagit sig ner över den. Nu fanns allt som kunde kallas kunskap, vetenskap, kultur, civilisation, lagar och statsmakt i deras händer, medan inget återstod i muslimernas händer. Det enda de hade kvar var en ljuslykta utan sken.

I dag pågår konflikten mellan islam och den västerländska civilisationen i en ny form. Utan tvekan är den västerländska civilisationen inte i något avseende kapabel att mäta sig med den islamiska civilisationen. Om en konflikt skulle uppstå med islam, skulle inte någon makt i världen kunna stå emot den. Men frågan är: var finns islam? Bland dagens muslimer finns varken någon islamisk läggning, natur eller moralisk karaktär, eller något islamiskt tänkande och någon islamisk handlingskraft. I deras moskéer, madrasaer och khanqaher finns ingen verklig islamisk livsande. Islam har inget samband med deras praktiska liv. Lika lite som islamisk lag tillämpas i deras privatliv tillämpas den i deras samhällsliv. Inte en enda gren av deras civilisation och kultur är organiserad på grundval av ett verkligt islamiskt system. Under sådana förhållanden är rivaliteten inte mellan islam och den västerländska civilisationen; rivaliteten står i stället mellan en livskraftig, dynamisk, kunskapsupplyst och handlingsinriktad civilisation och muslimernas orörliga, förfallna och efterblivna civilisation. Och det som måste bli resultatet av en så ojämn tävlan är också det som sker. Muslimerna drar sig ständigt tillbaka. Deras civilisation besegras. Gradvis upplöses de i den västerländska kulturen. Västerländskhet får dag för dag allt starkare grepp om deras sinnen. En mental struktur formas efter västerländsk modell. Deras tänkande och synsätt förfinas utifrån västerländska principer. Deras föreställningar, moral, ekonomi, sociala liv, politik och allt annat färgas av västerländska ideal. I de nya generationernas medvetande rotas föreställningen att de föreskrifter som hämtats från väst utgör den verkliga livsordningen. Detta nederlag är alltså i själva verket muslimernas nederlag – inte islams nederlag. Men olyckligtvis betraktas det som islams nederlag.

Det är inte bara ett enda land som är omgivet av denna svåra fara. Det är inte bara en enda nation som står inför denna kris. Hela den muslimska världen genomgår i dag denna fruktansvärda omvälvningsfas. När denna omvälvning i själva verket började, var det lärdas plikt att redan då inta en medveten hållning, förstå principerna och grundvalarna för den kommande civilisationen samt resa genom västländerna och studera dess grundläggande vetenskap och kunskap. De borde genom ijtihadens kraft ha tillägnat sig de verksamma vetenskapliga upptäckter och praktiska metoder som de västerländska nationerna hade utvecklats genom, och på ett lämpligt sätt ha tillämpat dem i muslimernas utbildning och samhällsliv i enlighet med islamiska principer. På så sätt skulle skadorna från århundraden av passivitet ha kunnat gottgöras, och islams vagn skulle åter ha kunnat hålla jämna steg med tidens utveckling. Men det beklagliga är att det var just de lärda själva, med undantag för några få, som vid den tiden hade fjärmat sig från islams sanna livsande. De saknade både ijtihadens kraft och förmågan till tänkande och forskning. Även deras intellektuella och praktiska kraft hade gått förlorad. De hade ingen förmåga att utifrån Guds bok och Guds sändebuds ideologiska och praktiska vägledning fastställa islams bestående och dynamiska principer och tillämpa dem under tidens förändrade förhållanden. De hade helt smittats av sjukdomen blind och orubblig taqlid av sina förfäder. Därför sökte de i varje fråga efter lösningar i sådana böcker som inte var någon tidlös gudomlig bok. I alla angelägenheter var de beroende av människor som, till skillnad från profeterna, saknade ett vidsynt och fördomsfritt framtidsperspektiv, obundet av tidens och miljöns begränsningar. Hur skulle de då kunna leda muslimerna framgångsrikt under så fullständigt förändrade förhållanden? På kunskapens, vetenskapens och den praktiska verksamhetens område hade ju en så revolutionerande förändring inletts att det endast var Gud som kunde överblicka den. Ingen vanlig människa hade emellertid den synförmåga som krävdes för att tränga igenom århundradenas slöjor och nå fram till den.

Det råder ingen tvekan om att de lärda gjorde betydande ansträngningar för att möta den nya civilisationen och kulturen. Men de hade inte de nödvändiga medlen, redskapen och utrustningen för denna kamp. För det stillastående kan inte mäta sig med det dynamiska. Tidens utveckling kan inte förändras genom logiska argument. Inför nya vapen kan oanvändbara, rostiga redskap inte göra någon nytta. De metoder med vilka de lärda ville leda nationen gav ingen möjlighet till framgång. Hur länge kunde en nation som hade omringats av den västerländska civilisationens flodvåg förneka flodens existens och skydda sig mot dess inverkan genom att binda för ögonen och stänga av sina sinnesintryck? När den moderna civilisationen och kulturen hade slagit sig ned över en nation med statsmaktens hela tyngd, hur skulle den, besegrad och underkuvad, kunna skydda sitt verkliga liv från denna civilisations inflytande och dominans? I en sådan situation blev det till slut just så som det måste bli. Efter att ha lidit nederlag på det politiska området besegrades muslimerna också på kunskapens, vetenskapens och tahdhib wa tamadduns områden, och det på ett beklagligt sätt. I dag kan vi se hur västerländskhet sprider sig i varje land i den muslimska världen med en epidemis hastighet. Medan de flyter med denna flodvåg förs muslimernas nya generationer allt längre bort från islams centrum.

Det olyckliga är att våra lärda ännu inte har insett sina misstag. Den princip och det synsätt som gjorde att de lärda i början fick bära misslyckandets skam håller de fortfarande fast vid i nästan varje muslimskt land. Med undantag för några få framstående undantag är de lärdas allmänna tillstånd sådant att de inte gör något försök att förstå tidens nuvarande utveckling och mentalitetens nya utformning. De är beredda att uttrycka hur mycket avsky som helst mot sådant som för de nya generationerna av muslimer bort från islam, men de förmår inte ta den risk som krävs för att bota detta gift. De är ständigt oförmögna att lösa de komplicerade vetenskapliga och praktiska problem som den moderna situationen har skapat för muslimerna. Orsaken är att dessa problem inte kan lösas utan ijtihad. Ändå har de gjort ijtihad förbjudet för sig själva. I själva verket gör den metod som våra lärda i dag använder för att förkunna islams läror och rättsordning, i stället för att göra moderna utbildade människor bekanta med islam, dem avogt inställda till den. Ibland händer det till och med att man efter att ha hört deras predikningar och förmaningar eller läst deras skrifter spontant säger i sitt hjärta: Må Gud se till att inte ens en icke-muslims eller en vilseledd muslims öron nås av detta meningslösa svammel! Kort sagt har våra lärda skapat en tvåhundra år gammal miljö omkring sig. Det är i denna miljö de tänker, i den lever de och i enlighet med den talar de. Det råder inget tvivel om att det är tack vare dessa hedervärda män som den islamiska kunskapens ovärderliga skatter ännu i dag har bevarats i världen, och att den islamiska utbildningen har vunnit den spridning den har i dag är resultatet av deras ansträngningar. Men den väldiga klyfta som de har skapat mellan sig själva och sin samtid hindrar just varje form av förbindelse mellan islam och den moderna världen. Följden blir att de som vänder sig mot islamisk utbildning inte längre är lämpade för något arbete i världen. Och den som vill bli lämpad för världsligt arbete förblir helt obekant med islamisk utbildning. Det är därför som det i dag finns två fullständigt motsatta grupper i den muslimska världen. Den ena gruppen är banérförare för islamisk kunskap och vetenskap samt islamisk civilisation, men är oförmögen att leda muslimerna på livets alla områden. Den andra gruppen har visserligen styrt muslimernas vagn för kunskap och vetenskap, konst och litteratur samt politik, men är fullständigt okunnig om och obekant med islams principer och grundvalar, den islamiska civilisationens väsen samt islams samhällsordning och kulturella rättsregler. Det finns visserligen en viss strimma av trons ljus i deras hjärtan; i alla andra avseenden finns ingen skillnad alls mellan dem och de icke-muslimska. Men eftersom det är denna grupp som behärskar kunskapen, vetenskapen och den praktiska handlingskraften, och eftersom det är deras armar som har kraft nog att köra vagnen, för de hela ummans vagn snabbt framåt på villfarelsens och förvillelsens väg. I dag finns det inte heller någon som kan hålla dem tillbaka från vägen och visa dem den rätta vägen.

Jag iakttar denna situation och kan med egna ögon se dess fruktansvärda följder. Även om jag saknar den kunskap, klokhet, erfarenhet och kompetens som krävs för att leda, och inte heller har kraft att reformera en så stor nation under så förvridna förhållanden, har Allah ändå lagt en smärta i mitt hjärta. Denna smärta har tvingat mig att, med hjälp av den lilla kunskap och urskillning Han i dag har skänkt mig, uppmana dessa två grupper av muslimer att rikta sin uppmärksamhet mot den islamiska utbildningens och kulturens verkliga och ursprungliga källa samt att fortsätta sina ansträngningar utan att bry sig om framgång eller misslyckande. När jag ser uppgiftens storhet och min egen svaghet förefaller denna ansträngning mig själv obetydlig; men framgång och misslyckande, allt ligger i den Allsmäktige Allahs hand. Min uppgift är endast att fortsätta försöka. Därför vill jag efter bästa förmåga utvidga omfattningen av mina ansträngningar.

(Tarjumān al-Qurʾān: oktober 1935 e.Kr.)

4

Mänsklig lag kontra Allahs lag

I december 1933 förklarades Amerikas lag om alkoholförbud vederbörligen upphävd. Därmed trädde den civiliserade världens invånare, efter nästan fjorton år, åter över den torra gränsen och in på njutningens område. I själva verket var Förenta staternas president herr Roosevelts installation det första tillkännagivandet av njutningens seger över det torra. I april 1933 legaliserades genom en lag alkoholhaltiga drycker med 3,2 procents alkoholhalt. Därefter upphävdes, innan ens några månader hade gått, det artonde tillägget till Förenta staternas konstitution. Enligt detta tillägg hade köp och försäljning, import och export samt tillverkning av alkohol förbjudits inom Förenta staternas gränser.

Detta var i själva verket det största försöket i historien att genom lagstiftning åstadkomma moralisk och social reform. I världshistorien finner man inget annat exempel på ett så omfattande försök. Före det artonde tillägget hade organisationen Anti-Saloon League under flera år genom tidningar och tidskrifter, föredrag och uttalanden, flygblad, teckningar och bilder, magic lantern-visningar, filmer och många andra medel försökt inpränta alkoholens skadeverkningar i amerikanernas sinnen. I detta väldiga propagandaarbete lät organisationen pengar strömma som vatten. Man har uppskattat att enbart propaganda från rörelsens början till 1926 kostade 65 miljoner dollar, och att det sammanlagda sidantalet i de böcker och skrifter som publicerades mot alkohol uppgick till omkring nio miljarder!

Därtill har det uppgetts att den enorma kostnad som det amerikanska folket fick bära under de fjorton år då alkoholförbudet verkställdes uppgick till omkring 650 miljoner pund. Dessutom framgår det av den statistik som Förenta staternas justitiedepartement nyligen publicerade för perioden från januari 1920 till oktober 1933 att sammanlagt tvåhundra personer dödades i samband med verkställandet av lagen, att 534 335 personer fängslades, att böter på 16 miljoner pund utdömdes och att egendom värd 404 miljoner pund konfiskerades.

Detta fruktansvärda slöseri med liv och egendom hade tolererats för att upplysa den ”civiliserade” nation i det tjugonde århundradet, vars kunskapssol hade nått zenit, om de oräkneliga andliga, moraliska och kroppsliga skador som härrörde från lastens källa. Men flera års ihållande ansträngningar före och efter förbudet – där även statsmakten deltog – misslyckades inför det amerikanska folkets beslut i fråga om alkoholkonsumtionen, och till slut blev ”världshistoriens största reformförsök” fruktlöst.

Orsaken till detta misslyckande för försöket att avskaffa alkoholen och till att förbudslagen upphävdes var inte alls att de skadeverkningar av alkohol, som man hade försökt undanröja genom propaganda och laglig maktutövning, plötsligt hade blivit nyttiga eller att någon vetenskaplig upptäckt hade bevisat de tidigare uppfattningarna vara felaktiga. Tvärtom har man i dag, på grundval av ännu mer omfattande och rika erfarenheter än tidigare, erkänt sanningen att prostitution, otukt, homosexualitet, stöld, spel, mord och andra liknande moraliska brott är de närmaste släktingarna till detta syndens centrum. Det spelar dessutom en enorm roll i förstörelsen av de västerländska folkens moral, hälsa, ekonomi och samhällsliv. Ändå tvingades den amerikanska regeringen upphäva sin lag och göra det förbjudna tillåtet, eftersom den stora majoriteten av det amerikanska folket inte på något sätt var beredd att avstå från alkohol. Därför har den amerikanska opinion som för fjorton år sedan förbjöd alkohol nu åter satt i gång för att göra den tillåten.

Såvitt vi vet har inte ens den mest hängivna anhängaren av alkohol hittills kunnat förneka alkoholens skadeverkningar, och motståndarna till förbudslagen har inte heller kunnat lägga fram någon lista över ”alkoholens välsignelser” som i jämförelse med dess skador skulle kunna anses vara av någon som helst betydelse. När det artonde konstitutionstillägget, som stöddes av folkopinionen, lades fram i den amerikanska kongressen, hade redan alla aspekter av ”nykterheten” och ”rusets ocean” analyserats in i minsta detalj. Det var med hänsyn till alla dessa skador och skadeverkningar som kongressen godkände ändringsförslaget. Fyrtiosex delstater stödde ändringen, och representanthuset och senaten antog förbudslagen i enlighet med den. Allt detta genomfördes enligt det amerikanska folkets vilja, och så länge förbudet endast var begränsat till dokument och folks tal stödde hela nationen det med glädje. Men så snart förbudet började tillämpas i praktiken förändrades hela den amerikanska nationens ansikte. Efter att ha tillbringat en enda natt utan lasten blev världens mest civiliserade, lärda, medvetna, sanningsälskande och framstegssträvande nation fullständigt vansinnig, och i sin längtans feber började den företa sig sådana saker att man började tvivla på om denna nation verkligen skulle slå sönder sitt eget huvud, likt de fiktiva älskarna i den orientaliska poesin.

Följden blev att otaliga hemliga utskänkningsställen upprättades över hela landet så snart de lagliga utskänkningsställena stängdes. På dessa tillhåll användes olika slags metoder för att dricka och köpa och sälja alkohol utan att lagen märkte det. Om någon avslöjade för en vän eller närstående var dessa hemliga utskänkningsställen fanns och vilka särskilda signaler som användes, betraktades det som en särskild ynnest. Tidigare kunde regeringen hålla uppsikt över antalet licensierade utskänkningsställen, vilka slags drycker som användes där och vilka slags människor som besökte dem. Men dessa syndens tillhåll låg utanför regeringens kontroll. De var flera gånger fler än de lagliga krogarna före förbudet. Dessutom började mycket undermåliga och för hälsan ytterst skadliga spritdrycker säljas på dessa tillhåll. Där ökade också unga pojkars och flickors besök kraftigt. När de skrämmande följderna blev synliga spreds stor oro bland de tänkande kretsarna i Förenta staterna. Alkoholpriset steg till flera gånger det tidigare priset. Försäljningen av alkohol blev en mycket lönsam affär. Följaktligen ägnade sig miljontals människor åt denna verksamhet. Vid sidan av de hemliga utskänkningsställena dök dessutom otaliga kringvandrande alkoholförsäljare upp. Dessa rörliga utskänkningsställen nådde skolor, högskolor, kontor och domstolar, hotell och restauranger, nöjeslokaler och till och med människors hem, där de sålde alkohol och skaffade nya kunder. Man uppskattade att antalet alkoholförsäljare i Amerika efter förbudet hade ökat med minst tio gånger jämfört med tiden före förbudet. Dessutom spred sig denna verksamhet från städerna ända ut på landsbygden. Hemliga brännerier upprättades i hus efter hus. Före förbudet fanns det sammanlagt fyrahundra licensierade brännerier i Amerika. Under de första sju åren efter förbudet greps 79 437 fabriksägare och 93 831 spritbutiker beslagtogs. Trots detta minskade sprithandeln inte det minsta. En tidigare kommissionär vid den olagliga verksamhetens avdelning sade i ett uttalande: ”Vi har bara lyckats gripa en tiondel av alla fabriker och butiker.”

På detta sätt ökade alkoholkonsumtionen i landet på ett onormalt sätt. Man uppskattade att den amerikanska befolkningen under förbudstiden vande sig vid att konsumera 200 miljoner gallon alkohol varje år. Denna mängd var mycket större än mängden före förbudet.

Den alkohol som konsumerades i så enorma mängder var kvalitetsmässigt ytterst undermålig och skadlig för hälsan. Läkarna uttalade sig om saken på följande sätt: ”Det är rimligare att kalla detta ämne gift än alkohol. Så snart det passerar ner genom strupen börjar dess giftiga verkningar på levern och hjärnan. Dessa båda organ förblir påverkade av det i upp till två dagar. Under dess berusning är människan oförmögen till någon god tanke eller god gärning; tvärtom drivs hennes sinnelag och karaktär mot förvirring, tygellöshet och brottslighet.”

Till följd av den överdrivna konsumtionen av denna sorts alkohol förstördes amerikanernas kroppsliga hälsa fullständigt. Som exempel visar statistiken från New York att antalet personer som insjuknade till följd av alkohol år 1918, före förbudet, var 3 741 och antalet dödsfall 252. År 1926 hade antalet sjuka stigit till 11 000 och antalet dödsfall till 7 500. Därtill kommer alla dem som dog eller blev levande döda efter att direkt ha påverkats av alkoholen; deras antal går inte ens att uppskatta.

På samma sätt ökade brottsligheten, särskilt brottsbenägenheten bland tonåringar och ungdomar, på ett onormalt sätt. I ett uttalande från amerikanska domare sades: ”Aldrig tidigare i vår historia har så många ungdomar gripits i berusat tillstånd.” Efter den överdrivna ökningen av brottsbenägenheten bland tonåringar och minderåriga undersöktes även ungdomarna. Resultatet visade att alkoholkonsumtionen och brottsligheten i samhället hade ökat kraftigt varje år sedan 1920. I vissa städer hade ökningen till och med uppgått till tvåhundra procent på åtta år. År 1933 offentliggjorde överste Moss, direktör för National Crime Council i Amerika, följande uppgift: ”I dag är en av tre personer i Amerika yrkesbrottsling. Dessutom har mordbrotten hos oss ökat med trehundra procent.”

Kort sagt var den ungefärliga redogörelsen för resultatet av alkoholförbudet i Amerika under fjorton år följande:

– Respekten för lagen försvann ur människornas sinnen, och en sjuklig benägenhet att bryta mot lagen spred sig i alla samhällsskikt.

– Det egentliga målet att förhindra alkoholkonsumtion uppnåddes inte; tvärtom konsumerades alkohol efter förbudet i ännu större mängder än tidigare.

– Genom att på ena sidan genomföra förbudslagen och på den andra sidan köpa alkohol i hemlighet drabbades både regeringen och allmänheten av orimligt stora ekonomiska förluster, och på så sätt bröts hela landets ryggrad.

– Sjukdomarnas utbredning, försämrad hälsa, ökad dödlighet, sammanbrott i folkets moral, spridning av last och synd i alla samhällsskikt, särskilt bland de yngre generationerna, samt brottslig verksamhet ökade onormalt mycket.

Detta var den berörda lagens moraliska och civilisatoriska följder.

Dessa resultat uppnåddes i ett land som under det upplysta nittonhundratalet betraktades som det mest civiliserade landet av alla. Dess invånare hade fått utbildning och träning av hög kvalitet. Deras sinnen var upplysta av kunskap, vetenskap och intelligens. De var fullt kapabla att förstå vad som var gott och ont för dem samt vilka följder som innebar vinster och förluster.

Dessa följder visade sig under sådana omständigheter att hela nationen hade upplysts om alkoholens skadeverkningar genom att miljarder pengar hade spenderats och flera hundra miljoner tidningar och böcker hade publicerats.

Detta resultat blev uppenbart under sådana omständigheter där en överväldigande majoritet av det amerikanska folket hade känt behovet av ett förbud, och förbudslagen hade antagits i enlighet med deras vilja.

Framför allt blev denna följd uppenbar under sådana omständigheter där en väldig stat som Amerika, med hjälp av 1900-talets bästa statsapparat, förblev ståndaktig i hela fjorton år i syfte att utrota alkoholkonsumtion och alkoholförsäljning.

I själva verket var både regeringen och majoriteten av folket överens om att förbjuda alkoholkonsumtion ända tills detta resultat blev känt, och det var därför den förbjöds. Men när det stod klart att landets invånare inte under några omständigheter var beredda att avstå från alkoholkonsumtion, och att situationen genom tvångsåtgärder för att få dem att avstå från alkohol hade blivit värre än tidigare, nådde samma regering och majoriteten av folket åter enighet om att legalisera alkoholen.

Betrakta nu ett land som fanns för ungefär tretton och ett halvt sekel sedan, under en mörk tidsålder – en tid som ansågs vara den allra mörkaste. Dess invånare var outbildade. Hos dem fanns inte ens det minsta spår av vetenskap, kunskap eller konst. De kände inte till något om civilisation eller kultur. Kanske fanns det bara en läskunnig person på tiotusen, och även dennes nivå var så låg att en vanlig människa i dag har mer kunskap än han hade. Den nuvarande tidens organisatoriska institutioner och hjälpmedel existerade inte alls då. Statens förvaltningsapparat befann sig på ett ytterst primitivt stadium, och det hade inte gått mer än några år sedan den hade upprättats. Dåtidens folk var hängivna älskare av alkohol. I deras språk fanns omkring tvåhundrafemtio namn på alkohol. Troligen har inget språk i världen haft så många benämningar på den. Detta var ett bevis på deras beroende av alkohol. Ett annat bevis finns i deras poesi och litteratur. Därifrån framgår att alkoholkonsumtion var en del av deras natur och betraktades som något oumbärligt för deras livsföring.

Under dessa omständigheter väcktes frågan om alkohol. Man frågade Allahs Sändebud, frid vare med honom, vilken den religiösa lagens bestämmelse om detta var. Han sade: Allahs befallning lyder som följer:

(Arabiska)

Betydelse: ”De frågar dig om vin och hasardspel. Säg: I båda finns stora skadeverkningar, men också vissa fördelar för människorna. Dock är deras skadeverkningar mycket större än deras fördelar.” (Sura al-Baqarah: 219)

Detta var inget påbud om alkohol; i stället beskrevs alkoholens natur och egenskaper, och det sades att både gott och ont finns i den. Det onda är emellertid mycket starkare. Till följd av denna undervisande förklaring slutade en del av folket omedelbart att dricka alkohol. Trots detta förblev alkoholdrickarna i majoritet.

Därefter ställdes åter en fråga om alkohol. Det berodde på att vissa människor begick misstag när de gick för att förrätta bönen i berusat tillstånd. Under dessa omständigheter förmedlade den Ärorike Profeten, frid och välsignelser över honom, Allahs befallning:

Betydelse: ”Ni som tror! Gå inte nära bönen medan ni är berusade; (ni bör förrätta bönen i ett sådant tillstånd att) ni vet vad ni säger.” (Sura an-Nisa: 43)

Så snart människorna hörde denna befallning bestämde de särskilda tider för att dricka alkohol. Därefter brukade de i allmänhet dricka mellan morgonbönen och middagsbönen eller efter kvällsbönen, så att de inte skulle behöva förrätta bönen i berusat tillstånd eller ens riskera att behöva avstå från bönen på grund av berusning.

Men alkoholens verkliga skadeverkningar hade ännu inte avslöjats. I berusat tillstånd brukade människor ofta orsaka bråk och oordning, och följderna kunde gå så långt som till mord och blodsutgjutelse. Därför blev det nödvändigt att meddela en tydlig och slutgiltig befallning i denna fråga. Därefter förkunnades:

(Arabiska)

Betydelse: ”Ni som tror! Alkohol, hasardspel, avgudabilder, lottning och liknande är smutsiga handlingar, uppfunna av Satan. Undvik dem därför, så att ni må kunna nå framgång genom detta avståndstagande. Satan vill genom alkohol och hasardspel väcka fiendskap och hat mellan er och hindra er från att minnas Allah. Kommer ni då inte att avstå från dem, trots att ni känner till detta? Lyd Allah, lyssna till Sändebudet och avstå. Men om ni är olydiga, så skall ni veta att Mitt Sändebuds uppgift endast är att tydligt förmedla befallningen.” (Sura al-Ma’ida: 90–91)

Så snart denna befallning kom, började de som älskade och njöt av alkohol och som varit beredda att till och med offra sina liv för den, känna avsky för den. Så snart tillkännagivandet om alkoholförbudet hade hörts, krossades dryckeskärlen. Ett flöde av alkohol rann genom Medinas gränder. I en samling hade tio eller elva följeslagare suttit och druckit alkohol tills de var helt berusade. Då nådde dem rösten från Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, utropare: att alkohol hade förbjudits för all framtid. Trots sitt rus visade de en sådan vördnad för den gudomliga befallningen att följeslagarna omedelbart slutade dricka och krossade dryckeskärlen. En man satt någonstans och drack. Han hade just lyft bägaren till munnen när någon kom och läste upp versen om alkoholförbudet för honom. Genast rycktes bägaren bort från hans mun, och han kunde därför inte svälja ens en droppe alkohol.

Därefter straffades var och en som hade druckit alkohol med skor, käppar, sparkar, knytnävsslag och liknande. Senare började straffet bestå av fyrtio piskrapp. Till sist fastställdes straffet till åttio piskrapp. Därmed utplånades varje spår av alkoholdrickande ur Arabien. Sedan islam än kommit någonstans, har den på ett naturligt sätt gjort olika folk till ”nyktra” gudfruktiga människor. Än i dag avstår miljarder människor i världen helt från alkohol utan någon som helst ”förbudslag” eller strafflag, trots att islams inflytande är mycket svagt. Om man räknar antalet alkoholdrickare bland det muslimska folket, skulle detta folk kanske än i dag visa sig vara mer gudfruktigt än världens övriga folk. Dessutom betraktar även de som dricker alkohol bland detta folk det som en mycket stor synd. Deras hjärtan känner ånger över detta, och många gånger omvänder de sig självmant och överger denna dåliga vana.

I själva verket beror det slutliga avgörandet i rättens, moralens och det sunda förnuftets värld på erfarenhet och observation. Dess vittnesbörd kan aldrig bevisas vara falskt. Här ligger två erfarenheter öppna inför alla: den ena är Amerikas och den andra islams. Skillnaden mellan de båda erfarenheterna är tydlig. Det är varje förnuftig människas plikt att jämföra dessa två erfarenheter och lära av dem – att lära av detta.

I Amerika bedrevs kampanjer mot alkohol år efter år. Miljontals pengar spenderades på att beskriva och offentliggöra dess skadliga verkningar. Genom medicinsk vetenskap, statistiska bevis samt argument och motargument hade dess fysiska, moraliska och ekonomiska skadeverkningar påvisats på ett sådant sätt att de omöjligen kunde förnekas. Med hjälp av bilder fick man människor att med egna ögon se alkoholens skadeverkningar. Man gjorde allt som stod i ens makt för att allmänheten själva skulle förstå alkoholens skadlighet och bli beredda att avstå från den. Dessutom fattade nationens största representativa organ, Congress, med överväldigande majoritet beslut om alkoholförbud och antog den lag som behövdes för detta. Framför allt satte regeringen – en regering som då var en av världens största stormakter – in alla sina krafter för att stoppa försäljning, illegal framställning samt import och export. Men nationen – då ledande bland de bildade och upplysta nationerna – gick inte med på att avstå från den. Till slut tvingades de, inom den korta tiden av fjorton–femton år, åter göra det haram till halal.

I den islamiska staten bedrevs däremot ingen kampanj mot alkohol. Inte ett enda öre spenderades på propaganda. Inte heller bildades någon ”Anti-Saloon League”. Där sade Allahs Sändebud endast: ”Allah har gjort alkohol haram för er.” Så snart denna befallning hade uttalats av hans läppar avstod hela nationen – en nation som i sin kärlek till alkohol hade gått längre än Amerika och som ingen kunde mäta sig med i terminologisk kunskap och intelligens – från att dricka. De avstod från alkohol på ett sådant sätt att det inom islams gränser blev omöjligt för dem att återvända från ”smaklösheten” till ”smakens ocean”. Dessutom behövde de varken disciplin, förhör eller strafflagar för att hålla fast vid denna ”smaklöshet”. Även om ingen tvångsmakt fanns skulle de avstå från att dricka. Och framför allt är detta inte ett haram som på något sätt kan göras halal igen. Även om alla världens muslimer enhälligt röstade för alkohol, skulle detta haram aldrig kunna bli halal.

Om man undersöker orsaken till denna väldiga skillnad kommer man att upptäcka flera viktiga saker. Dessa saker gäller inte bara alkohol, utan är grundläggande principer som är tillämpliga på alla frågor inom lag och moral.

För det första finns det en grundläggande skillnad mellan islam och det världsliga rättssystemet när det gäller att organisera och styra mänskliga angelägenheter. Det världsliga rättssystemet grundar sig helt på mänskliga uppfattningar. Därför är det tvunget att söka såväl allmänhetens som de framstående personernas åsikter, inte bara i övergripande och grundläggande frågor utan också i varje liten detalj. Och mänskliga uppfattningar – vare sig de tillhör vanligt folk eller framstående personer – påverkas ständigt av inre böjelser och tendenser, yttre orsaker och den föränderliga vägledning som kunskap och förnuft ger; det är inte heller säkert att denna vägledning alltid är korrekt. Till följd av denna påverkan förändras tankar och synsätt ständigt. Den oundvikliga följden av dessa förändringar är att måttstockarna för gott och ont, rätt och fel, tillåtet och otillåtet samt haram och halal hela tiden förändras. Och dessa förändringar gör i sin tur förändringar i lagen oundvikliga. På så sätt kan ingen varaktig, fast och oföränderlig måttstock för moral och civilisation upprättas där. Människans föränderlighet härskar över lagen, liksom lagens föränderlighet härskar över människans liv. Det kan liknas vid att en oerfaren förare kör en bil. Med sina oskickliga händer vrider han oregelbundet bilens ratt åt olika håll. Till följd av detta oregelbundna rattande blir också bilens färd oregelbunden och osäker. Han kan inte färdas stadigt längs någon bestämd väg. Och när bilen börjar färdas planlöst påverkas föraren själv. Ibland kör han rakt fram, ibland på en krokig väg. Ibland hamnar han i en grop och ibland kolliderar han med en mur. Ibland snubblar bilen när den färdas på en ojämn och besvärlig väg.

I motsats till detta har hela grundinnehållet i den islamiska lagen och moralläran, liksom de flesta detaljerna, fastställts av Allah och Sändebudet. Där finns inte det minsta utrymme för mänskliga uppfattningar. Men med hänsyn till livets föränderliga förhållanden har människan rätt att, i enlighet med dessa grundläggande bestämmelser och detaljerade exempel, stifta nya lagar i mindre frågor när det behövs. Även dessa lagar måste emellertid ofrånkomligen utformas i ljuset av de sharīʿatiska grundprinciperna. Det är i själva verket genom denna gudomliga lag som vi har en varaktig och oföränderlig måttstock för moral och civilisation. I vårt moraliska och sociala regelsystem finns inte ens det minsta spår av variation och splittring. Det som var haram i går kan inte bli halal i dag och åter haram i morgon. Det som här har gjorts haram är haram för evigt, och det som har gjorts halal förblir halal till Domedagen. Vi har överlämnat ratten i vår bil till en skicklig och mycket erfaren förare. Vi är trygga i förvissningen om att han kommer att föra vår bil längs den raka vägen:

يُثَبِّتُ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا بِالْقَوْلِ الثَّابِتِ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَفِي الْآخِرَةِ ۖ وَيُضِلُّ اللَّهُ الظَّالِمِينَ ۚ وَيَفْعَلُ اللَّهُ مَا يَشَاءُ

Betydelse: Allah skänker de troende stadga och fasthet i denna världens och den kommande världens liv genom ett fast ord, medan Han låter de orättfärdiga och olydiga gå vilse, så att de inte kan finna någon stadga någonstans.” (Sura Ibrahim: 27)

Däri ligger ytterligare en viktig fråga. Den är denna: i en materialistisk stat måste man, när man vill stifta regler för människolivet eller vidta praktiska åtgärder för att förbättra den moraliska karaktären, samhällsordningen och den civilisatoriska strukturen, invänta folkets samtycke även i de minsta detaljer. Vid genomförandet av varje enskild bestämmelse i dess lagar måste man vara beroende av den allmänna opinionen. Varje reform eller konstruktiv lag som genomförs mot folkets vilja måste till sist upphävas. Detta är inte bara Amerikas erfarenhet; hela världens erfarenheter vittnar om samma sak. Därav bevisas det att världslig lag är fullständigt oförmögen och olämplig när det gäller att förbättra människans karaktär och samhällsordningen. Ty denna lag försöker reformera en fördärvad folkgrupp, men för att få dess godkännande eller avslag, eller för att ändra eller återkalla den, måste den likväl vara beroende av just denna folkopinion.

Islam har löst denna komplikation på ett annat sätt; om man tänker efter lite djupare kommer man att se att det inte finns någon annan lösning på detta problem. Det innebär att islam, innan den tar upp frågor om moralisk karaktär, samhällspolitik och civilisation och kräver lydnad inför shariaföreskrifterna, uppmanar hela mänskligheten att tro på Allah, Hans sändebud och Hans Bok. Naturligtvis beror det på människans vilja om hon tror eller inte. Men efter att hon har kommit till tro finns det inte längre någon fråga om hennes vilja eller ovilja. Därefter blir hon skyldig att lyda varje befallning som Hans sändebud ger från Allahs sida och varje lag som Allahs Bok fastställer. När denna grundval väl har lagts kommer hela den islamiska sharias lagstiftning att tillämpas på henne. Därefter finns det inte längre något utrymme för hennes vilja eller ovilja, vare sig i små eller grundläggande frågor. Därför har det som inte kunde genomföras i Amerika, trots slöseri med hundratals miljoner, enastående propaganda och statsmaktens omätliga ansträngningar, genomförts i den islamiska staten genom ett enda tillkännagivande från Allahs sändebud.

Den tredje lärdomen är att hur upplyst ett mänskligt samhälle än må vara av kunskap, vetenskap och konst, och hur högt det än må ha klättrat på den intellektuella utvecklingens höjder, kan det aldrig frigöra sig från sina tygellösa drifters grepp om det inte underordnar sig och lyder de gudomliga lagarna och om det inte får en troskraft inom sig. Drifternas oövervinneliga begär kommer att lägga sig över det. Följaktligen kommer det aldrig att överge det älskade föremål som dess drift dras till, även om man visar dess skadlighet klarare än solljuset, ställer vetenskapen — det vill säga de intellektstillbedjandes gudom — som vittne mot det, lägger fram statistiska bevis mot det (något som enligt vetenskapsmännen aldrig kan vara falskt) och bevisar dess skadlighet med hjälp av kunskap som vunnits genom erfarenhet och observation. Därav framgår tydligt att det inte är filosofins, vetenskapens eller intellektualismens uppgift att ingjuta moralisk medvetenhet i människan, leda hennes samvete och förnuft eller skapa en kraft inom henne som kan kuva hennes egna drifter. Detta kan inte åstadkommas på något annat sätt än genom tron. (Första publicering: Tarjuman-ul-Quran, januari 1934.)

5

Den västerländska civilisationens självmord

De västerländska folkens häpnadsväckande utveckling och framsteg inom statskonst, handel, konst samt kunskap och vetenskap har gjort en grupp människor mycket rädda och skräckslagna. Föreställningen har väckts hos dem att dessa folks utveckling och framgång kanske är bestående och oförgänglig. Deras herravälde och dominans i världen har enligt dem blivit etablerade för all framtid. När det gäller världens riken och kontrollen över dess resurser har man rentav upprättat en ”evig ordning”. Deras styrka och makt vilar på en så fast grund att ingen kan störta dem.

Detta är i själva verket ingen ny föreställning; samma uppfattning har hysts om varje tids mäktiga folk. Egyptens faraoniska dynastier, Arabvärldens ‘Ad och Thamud, Iraks kaldéer, Irans kisror, Greklands världserövrande hjältar, Roms ryktbara kejsare, de världserövrande muslimska mujahiderna och tatarernas världsberömda arméer har alla uppvisat samma prakt och styrka på denna jordiska scen. Efter hand har var och en av dem på samma sätt förbluffat världens människor genom att visa upp sin egen trolldomskonst. Närhelst ett folk har rest sig har det på detta sätt spridit sig över världen. På så sätt har det över hela världen ljudit ut trumman för dess berömmelse, ära och tapperhet, och på så sätt har världens människor föreställt sig att dess styrka och makt var bestående och oförgänglig. Men när deras livstid hade löpt ut och den suverän som ägde oförgänglig och bestående makt förklarade deras herravälde vara över, föll de så fullständigt att de flesta av dessa folk utplånades från jordens yta. Även om vissa av dem fortfarande lämnat namn och spår efter sig i världen, lever de endast som undersåtar under dem de en gång styrde, som slavarnas slavar och de kuvades kuvade:

قَدْ خَلَتْ مِن قَبْلِكُمْ سُنَنٌ فَسِيرُوا فِي الْأَرْضِ فَانظُرُوا كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الْمُكَذِّبِينَ

Betydelse: Många tidsåldrar har gått före er. Vandra runt på jorden och se vad slutet blev för dem som förnekade (Allahs lag)! (Sura Āl ʿImrān: vers 137)

Hela världens ordning är i själva verket så beskaffad att det inte finns något utrymme för stillastående eller uppehåll. Här råder en oupphörlig rörelse, förändring och växling. Ingenting tillåts förbli i samma tillstånd. Här går skapelse och förintelse, sönderfall och uppbyggnad, uppgång och fall hand i hand. På samma sätt gäller även den motsatta lagen. I dag driver ett frö, så litet som ett senapskorn, omkring med vinden, men i morgon slår det rot i jorden och blir ett väldiga träd med stora grenar. Nästa dag torkar det åter ihop och blandas med jorden. Därefter lämnar naturens livgivande krafter det och ägnar sig åt att vårda något annat frö. Detta är livets lag om sönderfall och uppbyggnad, uppgång och fall. Men så snart människan ser något av dessa tillstånd bestå lite längre, tror hon att det är fullständigt beständigt. Om tillståndet är nedåtgående tror hon att det alltid kommer att förbli så. Om det däremot är uppåtgående antar hon att det för alltid kommer att fortsätta uppåt. Men den enda skillnaden här är om förändringen dröjer eller sker omedelbart; i verkligheten är inget tillstånd beständigt:

إِن يَمْسَسْكُمْ قَرْحٌ فَقَدْ مَسَّ الْقَوْمَ قَرْحٌ مِّثْلُهُ ۚ وَتِلْكَ الْأَيَّامُ نُدَاوِلُهَا بَيْنَ النَّاسِ وَلِيَعْلَمَ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا وَيَتَّخِذَ مِنكُمْ شُهَدَاءَ ۗ وَاللَّهُ لَا يُحِبُّ الظَّالِمِينَ

Betydelse: Jag låter tidens uppgång och fall växla bland människorna. (Sura Āl ʿImrān: vers 140)

Hela världens miljö rör sig i ett slags kretslopp. Födelse och död, ungdom och ålderdom, styrka och svaghet, vinter och vår, torrhet och livskraft – allt detta är endast olika former av detta kretslopp. I detta kretslopp kommer varje sak i tur och ordning en gång in i en lycklig period. Då börjar dess utveckling och tillväxt, dess styrka och kraft visar sig, och den uppvisar sin form och skönhet i all sin prakt. Till och med når den en dag utvecklingens och framåtskridandets yttersta gräns. Därefter blir den svag, liten till växten, kraftlös och oförmögen, och de krafter som satte dess utveckling och tillväxt i gång blir till slut just de krafter som förstör den.

Detta är Allah den Allsmäktiges fastställda lag i hela skapelsen. Liksom för allt annat i världen gäller denna lag fullt ut även människan. Oavsett om hon betraktas individuellt eller ur ett nationellt perspektiv börjar ära och vanära, lycka och olycka, framgång och tillbakagång samt alla liknande förhållanden fördelas mellan olika individer och folk i enlighet med detta kretslopp. Det finns ingen som i denna fördelning har berövats allt, och ingen över vilken något tillstånd har gjorts beständigt. Varken goda eller dåliga tider utgör något undantag från detta:

سُنَّةَ اللَّهِ فِي الَّذِينَ خَلَوْا مِن قَبْلُ ۖ وَلَن تَجِدَ لِسُنَّةِ اللَّهِ تَبْدِيلًا

Betydelse: Detta var Allahs sed beträffande dem som levde före. Du kommer aldrig att finna någon förändring i Allahs sed. (Sura al-Ahzāb: vers 62)

Överallt på denna jord kan vi se många spår efter tidigare folk. De har lämnat efter sig talrika minnesmärken över sin kultur och civilisation, sina konstverk och sitt hantverk. När man ser dessa minnesmärken får man intrycket att de inte på något sätt var underlägsna dagens framstegsvänliga och mäktiga folk; tvärtom var deras inflytande och anseende bland samtida folk ännu större än dessa folks:

أَوَلَمْ يَسِيرُوا فِي الْأَرْضِ فَيَنظُرُوا كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ كَانُوا أَشَدَّ مِنْهُمْ قُوَّةً وَأَثَارُوا الْأَرْضَ وَعَمَرُوهَا أَكْثَرَ مِمَّا عَمَرُوهَا وَجَاءَتْهُمْ رُسُلُهُم بِالْبَيِّنَاتِ ۖ فَمَا كَانَ اللَّهُ لِيَظْلِمَهُمْ وَلَٰكِن كَانُوا أَنفُسَهُمْ يَظْلِمُونَ

Betydelse: De var starkare än dessa. De brukade odla jorden grundligt och brukade bruka den mer än dessa har gjort.’ (Sura ar-Rum: vers 9)

Men vad blev ändå deras slut? Berusade av en skenbar lycka blev de bedragna. Rikedom och överdådig njutning kastade dem in i högmod. Bekvämligheten blev en olycka (fitna) för dem. I sin stolthet över sitt inflytande och sin statsmakt blev de själva sinnebilden av orättfärdighet. På detta sätt började de genom sina egna onda gärningar förtrycka sig själva:

فَلَوْلَا كَانَ مِنَ الْقُرُونِ مِن قَبْلِكُمْ أُولُو بَقِيَّةٍ يَنْهَوْنَ عَنِ الْفَسَادِ فِي الْأَرْضِ إِلَّا قَلِيلًا مِّمَّنْ أَنجَيْنَا مِنْهُمْ ۗ وَاتَّبَعَ الَّذِينَ ظَلَمُوا مَا أُتْرِفُوا فِيهِ وَكَانُوا مُجْرِمِينَ

Betydelse: De orättfärdiga ägnade sig åt att njuta av de ting som hade getts dem i överflöd, och de var stora syndare.’ (Sura Hud: vers 116)

Trots deras uppror och olydnad gav Allah dem anstånd:

وَكَأَيِّن مِّن قَرْيَةٍ أَمْلَيْتُ لَهَا وَهِيَ ظَالِمَةٌ ثُمَّ أَخَذْتُهَا وَإِلَيَّ الْمَصِيرُ

Betydelse: Det har funnits många samhällen som var orättfärdiga. Först gav Jag dem anstånd, därefter grep Jag dem.’ (Sura al-Hajj: vers 48)

Och detta anstånd var inte något obetydligt anstånd; olika folk fick tvärtom anstånd i århundrade efter århundrade. Men varje anstånd blev för dem en ny olycka:

وَيَسْتَعْجِلُونَكَ بِالْعَذَابِ وَلَن يُخْلِفَ اللَّهُ وَعْدَهُ ۚ وَإِنَّ يَوْمًا عِندَ رَبِّكَ كَأَلْفِ سَنَةٍ مِّمَّا تَعُدُّونَ

Betydelse: Men en dag hos Allah motsvarar tusen år enligt er räkning.’ (Sura al-Hajj: vers 47)

De trodde att Allah var hjälplös inför deras list. Därför var det nu inte Allah som härskade över världen, utan de själva. Men till slut började Guds vrede svalla. Hans välvilja vände sig bort från dem. Efter goda dagar närmade sig svåra dagar. Som svar på deras ränker använde Allah också ett hårt motdrag. Men de kunde inte alls förstå Allahs motdrag; hur skulle de då kunna göra motstånd?

(Arabiska)

Betydelse: De hade ägnat sig åt en sammansvärjning, men även Vi hade lagt en plan som de inte ens märkte. (Sura an-Naml: vers 50)

Allahs plan kommer aldrig direkt; dess giftverkan börjar i människans eget inre, efter att den har trängt in i hennes hjärta och sinne. Den angriper människans samvete och förnuft, känslor, omdömesförmåga, tankeförmåga och förståelse. Den förblindar hennes inre blick. Den gör visserligen inte hennes yttre ögon blinda, men den förblindar hennes kunskapens öga:

(Arabiska)

Det vill säga: ”Det är inte ögonen som blir blinda, utan hjärtat som finns i bröstet som blir blint.” (Sura al-Hajj: vers 46)

Blind! Och när även hjärtats öga blir blint, blir varje list och plan han smider för sitt eget bästa i stället skadlig för honom. Det steg han tar i hopp om framgång leder honom mot undergången. Alla hans krafter förklarar uppror mot honom. Hans egen hand griper självmant om hans egen strupe:

(Arabiska)

Det vill säga: Se bara en gång på vilket fruktansvärt slut deras ränker fick; Jag tillintetgjorde dem och deras folk fullständigt. (Sura an-Naml: 51)

En fullständig bild av både goda och dåliga tider finner vi i berättelsen om Faraos hushåll och Bani Israil. När egyptierna nådde höjden av framsteg och utveckling började de med full kraft ägna sig åt förtryck, tyranni och upproriska handlingar. Deras kung Farao gjorde anspråk på gudomlig status. En tid dessförinnan hade Bani Israil, under profeten Josefs, frid vare med honom, tid, begett sig dit och bosatt sig där. Farao gjorde detta svaga folk till måltavla för förtryck och plåga. Till slut överskred egyptiernas olydnad alla gränser. Därför beslutade Allah att förödmjuka dem och upphöja det folk som de avskydde. Till sist blev Allahs beslut verklighet. Ur detta svaga folk föddes profeten Mose, frid vare med honom. Han uppfostrades i Faraos palats, ja, av Farao själv. Därefter utsågs han till att befria sitt folk från egyptiernas slaveri. Han försökte milt förklara saken för Farao, men denne avstod inte. Farao och hans folk varnades gång på gång från Allahs sida. Upprepade gånger drabbades de av hungersnöd och översvämningar, och blodströmmar regnade ner från himlen. Gräshoppsangrepp ödelade deras åkrar.

De plågades svårt av löss och grodor. Men trots detta minskade deras högmod inte det minsta:

(Arabiska)

Betydelse: De hade hängett sig åt högmod, och de var ett högmodigt folk. (Sura al-A’raf: vers 133)

När alla argument och bevis efter hand hade blivit slutgiltiga, verkställdes beslutet om det gudomliga straffet. På Allahs befallning lämnade profeten Musa, frid vare med honom, Egypten tillsammans med sitt folk. Farao och hela hans följe dränktes i havet. Följden blev att Egyptens statsmakt drabbades av en sådan katastrof att den under flera århundraden inte kunde resa sig igen:

(Arabiska)

Betydelse: Vi grep honom och hans armé och dränkte dem sedan i havet. Se hur fruktansvärd de orättfärdigas slutliga öde blev. (Sura al-Qasas: vers 40)

Därefter kom Israels tur. Efter att ha försvagat det egyptiska folket gav världarnas Herre just detta förnedrade och förödmjukade folk makten över världen:

(Arabiska)

Betydelse: Och i deras ställe gjorde Vi de förtryckta till arvingar till områdets östra och västra delar, som Vi hade fyllt till brädden med överflöd. Så fullbordades din Herres välsignelserika löfte till Israels barn, eftersom de hade visat tålamod. (Sura al-A’raf: vers 137)

Och Han skänkte dem företräde framför alla världens folk:

(Arabiska)

Betydelse: Och Jag gav er företräde framför världens folk.(Sura al-Baqara: vers 47)

Men detta företräde och denna statsmakt var villkorade av goda gärningar och gott uppförande. Det hade redan meddelats genom profeten Moses, frid över honom, att ni visserligen skulle få herraväldet på jorden, men att man också skulle hålla uppsikt över hur ni handlar (*****). I själva verket gäller detta villkor inte bara Israels barn, utan det åläggs varje folk som får statsmakt i världen:

(Arabiska)

Betydelse: Sedan gjorde Vi er till deras efterträdare på jorden för att se hur ni handlar.(Sura Yunus: vers 14)

När Israels barn därför började uppträda olydigt mot sin Herre, förvanskade Hans budskap och ord, ersatte sanningen med lögn, antog principer av ocker, lögn, svek och löftesbrott, blev penninggiriga, snåla, fega och bekväma, började döda Guds profeter, blev fiender till dem som kallade till sanningens väg, blev missnöjda med ett rättskaffens ledarskap och erkände ett orättskaffens ledarskaps lydnad, då drogs även Allah, världarnas Herres, välvilja bort från dem. Jordens ledarskap och makt togs ifrån dem. De besegrades av Iraks, Greklands och Roms skräckinjagande kejsare. De drevs bort från sina hem. Likt kringvandrande människor fördes de från land till land under förnedring och vanära. Statens makt togs ur deras händer. I två tusen år var de så insvepta i förbannelsen att de ingenstans i världen kunde finna ens en liten plats med värdighet.

([Några år efter publiceringen av denna artikel grundades staten Israel i Palestina. Detta kan ge upphov till misstanken hos människor att detta strider mot Koranens förutsägelse om framtiden. Men i själva verket grundades denna stat inte genom sin egen styrka, utan genom beroende av Amerika, England och Frankrike, och för att hålla den vid liv samlas judar från världens alla hörn i detta lilla landområde. Men den dag dessa västmakter dras in i ett stort krig och blir oförmögna att ge Israel stöd, kommer dödsbudet att nå den, och de närliggande arabstaterna kommer att lyfta upp detta avfallspaket och kasta det i havet. I själva verket har judarna, med hjälp av västmakterna, lyckats upprätta sitt eget hemland med tvång på arabisk mark; synbart förefaller detta vara deras framgång. Men i verkligheten är det endast ett annat namn för deras stora straff])

(Arabiska)

Betydelse: Till följd därav uppslukades de av förödmjukelse, förfall och elände, och de omringades av Allahs vrede. (Sura al-Baqara: vers 61)

I dag ser vi åter hur den gudomliga lagen upprepar sig. Den västerländska nationen har i dag omslutits av samma följder av sina handlingar som de tidigare folken omslöts av. Nästan alla tänkbara varningar har riktats till dem. Förödelsen i världskriget, ekonomisk misär, den stora arbetslösheten, spridningen av vidriga sjukdomar och familjesystemets sammanbrott är tydliga tecken på detta. Om de bara hade haft ögon skulle de genom att se detta ha kunnat förstå vilka följder förtryck, olydnad, självförgudning och förvrängning av sanningen får. Men de lär sig inte av dessa tecken; tvärtom har deras ständiga envishet i att vända ryggen åt sanningen blivit allt tydligare. Deras blick når inte fram till sjukdomens grundorsak. De ser bara sjukdomssymptomen och lägger ner all sin möda och omsorg på att behandla dem. Därför blir sjukdomen bara värre ju mer medicin som används. Av situationen framgår nu att varningarnas och argumentens skede går mot sitt slut och att tiden för den slutliga domen är nära förestående.

Den Allsmäktige Allah har lagt två fruktansvärda djävlar över de västerländska nationerna. De drar dem mot undergång och förintelse. Den ena är släktutplåningens djävul och den andra är nationalismens djävul. Den första har slagit sig ner över deras individer, medan den andra har slagit sig ner över deras nationer och stater. Den första har förvrängt deras mäns och kvinnors samvete och förstånd. Den får dem att med egna händer utrota sina efterkommande. Den lär dem konsten och metoderna för födelsekontroll. Den uppmuntrar dem till abort. Den får dem att förstå steriliseringens fördelar. Följden blir att de själva förstör den styrka de behöver. Den har gjort dem så hjärtlösa att de själva dödar sina egna barn. Kort sagt driver denna djävul dem allt mer till självmord.

Den andra djävulen har berövat deras stora statsmän och militärbefälhavare förmågan att tänka klart och välja rätt handlingsväg. Den har väckt fula böjelser inom dem: självupptagenhet, rivalitet, hämndlystnad, hat, illvilja och girighet. Den splittrar dem i olika grupper och fraktioner som ligger i ständig konflikt och är fientligt sinnade mot varandra:

(Arabiska)

Betydelse: Eller också kommer Han att dela upp er i olika grupper och låta den ena gruppen få smaka på den andras styrka. (Sura al-An’am: vers 65)

Den har eggat dem att låta varandra smaka på sin styrka och makt. Detta är också ett slags gudomligt straff. Kort sagt har den förberett dem för ett fruktansvärt kollektivt självmord. Det kommer inte att ske gradvis, utan plötsligt. Den har samlat ammunition över hela världen och upprättat katastrofcentra på olika platser. Nu väntar den bara på ett särskilt ögonblick. Så snart det ögonblicket kommer kommer den att rikta en eldkvast mot någon ammunitionsdepå. Sedan kommer, innan man hinner förstå vad som sker, en sådan förstörelse att explodera att till och med de tidigare folkens förstörelseverk kommer att blekna i jämförelse.

Det finns inget utrymme för överdrift i något av det jag hittills har sagt. Tvärtom har deras egna framsynta ledare skälvt inför de omfattande förberedelserna inför det kommande världskriget i Europa, Amerika och Japan (här bör man komma ihåg att artikeln skrevs några år före andra världskriget), och när de tänkt på följderna av detta fruktansvärda krig har de blivit ytterst rådvilla. Nyligen skrev Sergel Neuman (sergel neuman), tidigare medlem av den amerikanska militärstaben, en artikel om det kommande kriget. Där skrev han att det kommande kriget inte bara skulle bli en kamp mellan soldater, utan snarare med rätta borde kallas ett omfattande massmord. Inte ens kvinnor och barn skulle skonas i denna slakt. Vetenskapsmännen har ryckt ansvaret för det intellektuella kriget ur arméns händer och överlämnat det åt kemiska ämnen och livlösa maskiner. Dessa dödsvapen är fullständigt oförmögna att skilja mellan militärer och civila. De krigförande makternas strider kommer emellertid inte längre att äga rum på slagfält eller inom fästningar, utan i städer, hamnar och befolkade områden. Enligt den moderna krigföringen ligger fiendens verkliga styrka nämligen inte i armén, utan i dess befolkade områden, handelscentra och industrier. Därför kommer olika slags bomber nu att fällas från bombflygplan. Ur dem kommer brandämnen, giftiga gaser och sjukdomsbakterier att frigöras och samtidigt göra miljontals människor hjälplösa. Bland dessa finns ett slags automatisk bomb vars enda projektil kan krossa Londons största byggnad till grus (senare har ännu fruktansvärdare dödsvapen, kallade atom- och vätebomber, uppfunnits, och ett litet exempel på deras förstörelse har också visats i Nagasaki och Hiroshima). Det finns en giftig gas som är känd under namnet green cross gas. Dess egenskap är att den som får in den i näsan känner det som om han har drunknat i vatten. En annan giftig gas kallas yellow cross gas. Dess egenskap liknar ormgift. Om den kommer in i näsan uppstår en förgiftning precis som vid ett ormbett. Det finns många andra gaser av samma slag. Dessa gaser är nästan osynliga. Till en början märks deras verkan inte alls. När den senare märks finns det inte längre någon möjlighet att motverka verkningarna eller behandla dem. Bland dem finns en särskild sorts gas som stiger mycket högt och sprider sig. Om ett flygplan passerar genom det påverkade området blir dess pilot plötsligt blind. Man har beräknat att om ett ton av vissa giftiga gaser släpptes ut över Paris skulle hela staden kunna förstöras fullständigt inom en timme. Och endast hundra flygplan skulle räcka för att utföra detta.

Nyligen har en elektrisk brandbomb uppfunnits. Den väger endast ett kilogram. Men denna lilla bomb innehåller så mycket energi att den vid en sammanstötning med något föremål plötsligt alstrar en temperatur på tre tusen grader Fahrenheit, och därav uppstår en så våldsam brand att den inte går att släcka på något sätt. Om man häller vatten på den verkar det som bensin. Vetenskapen har ännu inte uppfunnit någon metod för att släcka den. Man antar att den kommer att kastas över de stora marknaderna i städernas hamnområden, så att en brand bryter ut från den ena änden till den andra. När människorna därefter skräckslagna börjar fly, kommer förstörelsen att fullbordas genom att giftgasbomber fälls från flygplan.

Efter att ha sett dessa dödliga vapen uppfinnas har krigsexperter uppskattat att även världens största och bäst skyddade huvudstad kan jämnas med marken inom två timmar med hjälp av endast några få bombplan. Bostadsområden med miljontals invånare kan förgiftas på ett sådant sätt att de visserligen sover lugnt på natten, men att inte en enda person lever när morgonen gryr. På detta sätt kan ett helt lands djurliv förgiftas, boskapen utplånas och åkrar, odlingar och trädgårdar förintas med giftiga ämnen. Någon effektiv försvarsmetod mot ett sådant totalt förintande angrepp har ännu inte uppfunnits. Det enda som kan ske är att de båda krigförande sidorna angriper och förstör varandra; ingen kan undkomma förintelsen.

Detta är en kort beskrivning av förberedelserna inför det kommande världskriget. För närmare upplysningar bör ni läsa boken med titeln What would be The Character of a New War. Denna bok publicerades av organisationen Interparlamentariska unionen i Genève efter sedvanlig forskning och informationsinsamling.

När ni läser detta kan ni lätt förstå hur den västerländska civilisationen med egna händer har samlat ihop medlen till sin egen undergång. Nu sträcker sig dess livslängd endast fram till dagen då den förklarar krig.¹ ([Ett exempel på vad som hände under andra världskriget – från 1939 till 1945 – kan ses i förödelsen i Nagasaki. För ett mer omfattande exempel, läs Lord Russells bok Seourge of Swastika och se hur en gudlös civilisation kan förvandla ett helt folk till varelser som är ännu sämre än vilda djur.])

Den dag då krig bryter ut mellan världens två stormakter måste man anse att det gudomliga beslutet om den västerländska civilisationens undergång har verkställts, eftersom kriget omöjligen kan undgå att bli världsomfattande när de två stormakterna väl har trätt in på arenan. Och om kriget blir världsomfattande, kommer även förstörelsen utan tvekan att bli världsomfattande.

(Arabiska)

Betydelse: På grund av det som människorna själva har åstadkommit har fördärv uppstått överallt, både på land och till havs, så att Han låter dem smaka något av det de har gjort. Kanske kan de fortfarande återvända (till den rätta vägen).” Sura ar-Rum: 41)

Hur som helst är tiden nu nära då en ny ordning ska införas beträffande ledarskapet och herraväldet över världen, de orättfärdiga och förtryckarna ska störtas och ett annat folk (kanske ett förtryckt folk) ska upphöjas till världens kalifat. Vem Allah, världarnas Herre, utser till denna värdighet är nu det som återstår att se.

Vilken nation i världen som därefter kommer att upphöjas har vi ingen möjlighet att veta. Detta är helt och hållet beroende av Allah den Allsmäktiges vilja. Han tar makten från vem Han vill och ger den åt vem Han vill:

(Arabiska)

Betydelse: Säg: O Allah, Du som äger alla riken och imperier! Du skänker riket åt den Du vill och tar riket från den Du vill. (Sura Āl ʿImrān: 26) Men även i detta avseende finns en fastställd lag. Den har Han förklarat i Sin älskade Bok. Den innebär att Han låter en sådan nation inta makten som inte kommer att vara ond och olydig liksom det förbannade folket.

(Arabiska)

Betydelse: Om ni är olydiga kommer Han att upphöja ett annat folk i ert ställe. De kommer inte att vara som ni. (Sura Muhammad: vers 38)

Det är därför som det, att döma av de yttre tecknen, verkar som om de svaga och underkuvade nationer som i dag efterliknar den västerländska civilisationen och har övergett de europeiska folkens dygder (vad som än i liten utsträckning återstår av dem) och anammat deras brister (vilka är orsaken till att de blivit förbannade), inte har någon möjlighet att lyckas i den kommande omvälvningen. (Första publicering: Tarjumān al-Qurʾān, oktober 1932)

6

Västcivilisationens vånda

(Lord Lothians tal)

[Artikeln publicerades första gången i tidskriften Tarjuman-ul-Quran i mars 1939.]

Under den sista veckan i januari 1938 höll Lord Lothian ett tal i samband med examenshögtiden vid Aligarh University (ceremonin för utdelning av examina). Hans tal är av särskild betydelse för de moderna och traditionella riktningarna bland Indiens (då ännu odelade) bildade befolkning. Det innehåller mycket lärorikt för dem. I detta tal har en person blottlagt sitt hjärtas och sin hjärnas innersta tankar inför oss – en person som inte har betraktat den moderna kunskapen, vetenskapen och den civilisation som den har skapat på avstånd, utan själv föddes i denna civilisations sköte och tillbringade hela 56 år av sitt liv med att utforska detta hav. Till börd och familjebakgrund är han europé och han har fått sin högre utbildning vid Oxford. Han var redaktör för den berömda tidskriften Round Table och tjänstgjorde i omkring tjugoett år på höga och ansvarsfulla poster i den brittiska regeringen. Han är ingen utländsk observatör; han hör själv hemma i den västerländska civilisationens hus. Därför har han redogjort för husets verkliga förfall, dess orsaker och vad husets invånare nu törstar efter.

Å ena sidan är detta tal särskilt lärorikt för våra moderna, bildade människor. Av det kan de förstå att den västerländska kunskapen och vetenskapen samt den civilisation de har skapat inte enbart är ett livselixir; den innehåller också en stor mängd gift. De som framställde denna medicin och har prövat den i flera hundra år varnar nu själva er för att inta den i sin helhet. De säger: ’Detta har fört oss till randen av undergång och kommer också att förgöra er. Vi själva hoppas på ett rent livselixir. Även om vi inte vet det med säkerhet antar vi att detta livselixir finns hos er. Se därför till att ni inte krossar ert eget livselixir och börjar smaka på vår förgiftade medicin.’

Å andra sidan innehåller detta tal mycket stoff till eftertanke även för våra lärda och religiösa kretsar. Därav kan de förstå vilka aspekter av den islamiska läran som behöver framhävas inför den värld där de nu lever. Denna värld har under flera århundraden prövat den materialistiska civilisationen och har nu blivit så utmattad av den. För flera århundraden sedan försåg vi européerna med livselixiret från ett sökande sinnelag och en fri tanke. Av ren okunnighet blandade de det med ateismens och materialismens gift och framställde ett nytt civilisatoriskt livselixir. Genom sin egen kraft lyfte detta livselixir dem visserligen till utvecklingens höjder, men samtidigt har dess giftverkan hela tiden varit verksam. Ja, detta livselixir har i dag blivit helt förgiftat. Efter att grundligt ha fått erfara dess bittra följder riktar de nu åter blicken åt alla håll i sökandet efter ett nytt livselixir. De har förstått vilka giftiga ämnen deras livselixir innehåller och vilka allvarliga följder dessa skapar i deras liv. De kan nu också känna vilken typ av livselixir de behöver för att undanröja dessa följder. Men de vet inte att det livselixir de söker inte finns någonstans i världen utom hos islam, och att den sista tabletten liksom den första finns på samma apotek som de tog den första tabletten från. Om de, efter att ha nått så långt, fortfarande fortsätter att jaga efter det önskade livselixiret och, när de inte finner det, fortsätter att förgifta hela världen med gift, då måste även våra lärda dela ansvaret med dem för denna stora synd. De lärda har i dag inte tid att ägna sig åt debatter och teologiska diskussioner om gudsläran, övernaturligheten och detaljerade rättsliga frågor. Hade Profeten, frid vare med honom, kunskap om det fördolda? Kan Allah ljuga? Är någon jämförelse med Profeten möjlig? Vilken är den islamiska rättsliga ställningen för att skänka belöning till de avlidna och för gravbesök? Ska man säga amen hörbart och utföra ’rafʿ al-yadayn’? Hur stor skillnad ska det vara mellan moskéns minaret och predikstol, och liknande detaljerade frågor? För att lösa sådana småproblem slösar våra religiösa ledare i dag bort all sin kraft och förmåga. Men i dagens värld har dessa problem ingen betydelse, och deras avgörande kan inte avsluta den världsomspännande kampen mellan sanning och lögn, mellan vägledning och villfarelse. Den största nödvändigheten i dag är i stället att verkligen förstå de komplicerade problem som har uppstått genom kunskapens, vetenskapens, samhällets och civilisationens fortskridande utveckling under flera århundraden på grundval av gudsfrånvändhet och religionslöshet; och dagens verkliga uppgift är att analysera dem fullständigt och lägga fram godtagbara lösningar på dem i ljuset av islamiska principer. Om våra lärda inte gör sig kompetenta för denna uppgift och inte försöker fullfölja den på ett tillfredsställande sätt, kommer inte bara Europa och Amerika att drabbas av sina förutsägbara följder – även hela den muslimska världen kommer att gå fullständigt under. De problem som plågar de västerländska länderna uppstår i dag med samma stora intensitet i hela den muslimska världen och i Indien. Och eftersom ingen riktig lösning har lagts fram på dem, använder alla i dag, muslimer såväl som icke-muslimer, just de sjukas ’recept’. Frågan gäller därför inte längre bara Europa och Amerika; den gäller vårt eget hus och våra framtida generationer.

Av alla dessa skäl är det nödvändigt för vårt moderna, bildade samhälle och för de lärda att noggrant beakta Lord Lothians tal. För att vi ska förstå innebörden av hans uttalanden citerar vi här talet, ibland tillsammans med nödvändiga förklaringar.

Lord Lothian säger i början av sitt tal:

Jag vill i dag rikta er uppmärksamhet på ännu en fråga som bör begrundas. Kan Indien undgå de förödande följder av den moderna tidens vetenskapliga och intellektuella utbildning som Europa och Amerika i dag lider av? Den moderna vetenskapens framsteg har lett till två väldiga följder i väst. Å ena sidan har den kraftigt utvidgat människans förmåga att kontrollera naturen och dess krafter. Å andra sidan har den försvagat de religiösa föreskrifter som gått i arv bland universitetsutbildade ungdomar och i världen i allmänhet. Åtminstone hälften av den moderna världens förfall har uppstått ur dessa två orsaker. Den civiliserade människan i dag är visserligen hänförd av de krafter som vetenskapen har upptäckt, men i takt med kunskapens, vetenskapens, samhällets och civilisationens utveckling har hon inte lyckats uppnå en motsvarande utveckling på det moraliska området. Och just detta hade kunnat garantera att de vetenskapliga krafterna användes till människans välfärd i stället för till hennes förstörelse.’

I denna inledning pekar Lord Lothian i själva verket på de grundläggande problemen i den mänskliga civilisationen och kulturen. Vetenskapen är, som vetenskap betraktad, inget annat än en strävan efter att tänka, forska och undersöka. Genom den blir människan medveten om de inneboende krafternas beskaffenhet i universum och samlar medel och redskap för att kunna utnyttja dem. När människan börjar använda de nya krafter som hon förvärvar genom denna kunskapsutveckling i det dagliga livet, kallas detta civilisationens framsteg. Men dessa två ting kan inte i sig själva garantera människans välfärd. De kan lika väl bli orsaker till välgång som till förstörelse. I stället för att arbeta med händerna har människan börjat arbeta med maskiner. I stället för att färdas ridande på djur har hon börjat resa med tåg, motorfordon, fartyg och flygplan. I stället för postbud utväxlas meddelanden genom telegraf och trådlös kommunikation. Detta innebär inte att människan har blivit lyckligare och mer välbärgad än tidigare. I samma mån som dessa ting kan öka hennes bekvämlighet kan också farorna och möjligheten till förstörelse öka. Den civilisation som har lagt maskingevär, giftgas, flygplan och ubåtar i människans händer kan vara betydligt farligare än den tid då människan endast hade vapen som pil och båge samt svärd. Om kunskapens, vetenskapens och civilisationens utveckling blir en källa till välfärd eller en orsak till förstörelse beror helt och hållet på den civilisation under vars inflytande vetenskap, konst, kultur och civilisation utvecklas. I själva verket är det civilisationens uppgift att bestämma utvecklingens riktning, målet för mänsklig strävan och de användningsområden där de förvärvade krafterna ska sättas in. Det är den som bestämmer formen för människornas inbördes relationer, skapar reglerna för deras samhällsliv och utformar de moraliska föreskrifterna för personliga, nationella och internationella angelägenheter. Kort sagt är det denna som gör människans sinne kapabelt att avgöra hur de krafter hon förvärvat genom kunskapens och vetenskapens utveckling ska tillämpas inom hennes civilisation, i vilket syfte och på vilket sätt de ska användas, samt vilka av de olika användningsreglerna som ska förkastas och vilka som ska antas.

I själva verket kan observation av den materiella världen och kunskap om naturlagarna inte utgöra grunden för någon högre civilisation. För i ljuset av dessa blir människans värde inte större än ett intelligent varelses. Med deras hjälp är det endast möjligt att upprätta en materialistisk livsåskådning. Det vill säga, för människan är livet i denna värld det enda livet. Att i så hög grad som möjligt tillfredsställa sina biologiska begär och önskningar är detta livs yttersta och högsta mål. Den accepterar de lagar som gäller i naturen – kampen för tillvaron, det naturliga urvalet och den starkastes överhöghet – som den yttersta sanningen; att krossa allt skapat runt omkring och upprätta sin egen makt över allt annat blir då det egentliga användningsområdet för styrkan. Det är denna livsåskådning som utgör den grundläggande basen för den kultur och civilisation som Europa följer. Därför har de krafter som kunskapens, vetenskapens och civilisationens framsteg har lagt i människans händer börjat användas, i stället för till mänsklighetens välfärd, på förstörelsens väg. Europas invånare kan i dag själva känna att de behöver en mänsklig civilisation som står högre än deras biologiska civilisation. Och grunden för en sådan civilisation kan inte vara något annat än religion.

Lord Lothian fortsätter:

Det råder inget tvivel om att den vetenskapliga andan gradvis har avlägsnat gamla vidskepelser ur människornas sinnen, vidgat kunskapens och vetenskapens område och därigenom befriat män och kvinnor från många av forntidens bojor. Men samtidigt har den gjort människan starkt beroende även av andliga och religiösa sanningar. Ändå har den inte kunnat visa någon väg till sanningen. De flesta västerlänningar i dag är uppslukade av barnslig rastlöshet, ett begär efter omväxling och berusningen av sinnliga njutningar. Förmågan att leva ett enkelt och anspråkslöst liv har nästan försvunnit hos dem. I själva verket har de ingen förbindelse alls med de ursprungliga, gränslösa och eviga sanningar som religionen förmedlar.

Religionen är människans oumbärliga vägvisare. Den är det enda medlet för att finna de moraliska mål, den värdighet och den mening som människolivet behöver. När dess kontroll har försvagats ser vi att den västerländska världen har blivit fäst vid politiska maktspel grundade på börd och klass, och att den har satt sin tro till en vetenskap som upphöjer materiella framsteg till det yttersta målet och gör livet allt mer komplicerat och outhärdligt. Dessutom har det blivit svårt för dagens Europa att skapa den enhet mellan själ och liv som krävs för att befrias från nationalismens grepp, vår tids största plåga. Detta är också ett betydelsefullt resultat av religionens minskade auktoritet.

Därefter ställer Lord Lothian följande fråga till Indiens moderna, utbildade människor:

Kan hinduismen och islam, Indiens två stora religioner, mer framgångsrikt än den västerländska religiösa aversionen bemöta den moderna tidens kritik och vetenskapliga, undersökande anda? Detta är den viktigaste frågan. Om Indien ska kunna skyddas från de faror som drabbat västvärlden, bör landets tänkare och religiösa ledare rikta sin uppmärksamhet mot denna fråga. Det är utan tvivel så att den undersökande andan gradvis kommer att utplåna vidskepelsens och okunnighetens alster bland Indiens folk, och det kommer att vara en mycket god sak. Men kommer denna kraft också att driva ut de båda religionernas moraliska och andliga grundprinciper ur sinnena hos de framtida ledarna för Indiens politiska, kulturella och konstnärliga liv? Jag gör inte anspråk på att vara särskilt förtrogen med hinduismens och islams inre liv. Ändå anser jag att dessa båda religioner innehåller sådana element att var och en av dem kan göra universitetsutbildade män och kvinnor kapabla att förbli under deras inflytande. Kristendomen har i detta avseende misslyckats till följd av vissa bojor som uppstått ur felaktiga trosföreställningar och som har dolt själva sanningen som denna religions store grundare förmedlade.

Här erkänner Lord Lothian själv att han i själva verket inte vet särskilt mycket om hindutva och islam. Han har på avstånd endast lagt märke till några framträdande drag hos hinduismen och islam. Enligt honom kan dessa drag göra det möjligt att hålla utbildade människor fast vid högre moraliska och andliga principer inför den moderna kritikens och det sökande tänkandets utmaningar. Men för dem som känner till det inre tillståndet i dessa båda religioner, ja, i Indiens alla religioner, är det inte alls någon hemlighet att, om någon religion ska kunna bestå inför den kritiska och sökande tidsandan, så är islam den enda som kan bestå. För att uttrycka det så tydligt som möjligt: det är endast islam som har förmågan att, tillsammans med denna tidsanda, föra sina efterföljare framåt och bli erkänd som hela mänsklighetens religion i framstegets och upplysningens tidsålder. Varför har kristendomen misslyckats? Enbart därför att den inte är någon samhällsideologi, utan tvärtom står i djupaste motsats till samhällsgemenskapen. Den riktar endast uppmärksamheten mot individens frälsning, och även för denna frälsning föreskriver den avståndstagande från världen och beroende av det himmelska riket som den enda vägen. Därför blev kristendomen, när Europas folk började beträda framstegets och utvecklingens väg, i stället för att vara till hjälp ett hinder för dem. Följaktligen måste de gå framåt genom att bryta dess bojor. Hinduismens situation är likartad. Inte heller där finns någon progressiv livsåskådning, något rationellt moraliskt regelverk eller något expansivt samhällssystem. Ända fram till i dag har deras varna-ashrama-system varit den största kraften som hållit hinduerna bundna vid en samhällsordning och hindrat dem från att ta emot påverkan från andra civilisationer. Men detta måste ske, och detta band kommer att brytas. Därefter kommer inget annat att kunna rädda det hinduiska samhället från sönderfall. Följaktligen kommer dess stängda dörrar att öppnas för yttre påverkan. Dessutom bör man lägga märke till att hinduernas forntida civilisation och samhällsordning, deras gamla avgudadyrkande vidskepelse samt deras orimliga och ovetenskapliga filosofiska uppfattningar inte kan bestå inför den moderna tidens vetenskapliga utveckling och samhällsmedvetenhet. Därför närmar sig hinduerna dag för dag ett avgörande vägskäl, där deras och i stor utsträckning Indiens öde kommer att avgöras. Kanske kommer de, likt de kristna under Europas renässans, att bli fientliga och blint hatfyllda mot islam och välja den materialistiska civilisationens väg; annars kommer de att fortsätta träda in i islam i stora skaror.

Detta avgörande beror i stor utsträckning på muslimernas, särskilt de traditionellt och modernt utbildades, handlingssätt. Islam kan nämligen inte utföra något mirakel enbart genom sitt namn. Om dess principer och ideal endast finns nedskrivna på boksidor, kan inte heller islam utföra något mirakel. Med den splittring, oordning och passivitet som muslimerna nu är insnärjda i, den tröghet och stagnation som har lagt sig över deras ulama, samt den kvinnligt präglade feghet och blyghet som märks hos deras nyutbildade avkomma, kan man inte hoppas att islams förespråkare ens ska kunna hålla sin ställning, än mindre erövra Indiens själ. Det är omöjligt för ett folk att stå stadigt inför revolutionens strida ström. Antingen måste det dras med av strömmen, eller också måste det resa sig med full kraft och vända strömmens riktning. Detta andra tillstånd kan endast skapas på följande sätt: för det första måste de vanliga muslimernas moraliska tillstånd förbättras och den islamiska livsföringens grundläggande anda väckas till liv inom dem. För det andra måste ulama och de nyutbildade muslimerna gemensamt, i ljuset av islamiska principer, förstå livets moderna problem och lägga fram välgrundade lösningar på dem, både ideellt och praktiskt, så att varje rationell människa, utom den blint fientliga, tvingas erkänna att det för ett progressivt samhälle inte finns någon annan grund som är så sund och oantastlig som islamisk kultur och civilisation.

Den typ av konflikt mellan religion och vetenskap som i dag råder i Indien fanns också i Europa för femtio eller sextio år sedan. Men även i det Indien som livnär sig på Europas smulor kommer situationen snart att förändras. Den dag är därför inte långt borta då denna fientlighet mot religionen, åtminstone på argumentens och kunskapens område, inte längre kommer att finnas. Förutsättningen är naturligtvis att vi redan från början måste vara beredda att utnyttja det tillfället väl. Lord Lothian har kortfattat antytt även denna djupa sanning: För sextio år sedan fanns det inget hopp om att kampen mellan vetenskap och religion skulle ta slut. Tvärtom hade en sådan tvekan uppstått kring kriget mellan livets andliga och mekaniska föreställningar att det ansågs att konflikten inte skulle upphöra förrän den ena av dessa båda hade dött. Men i dag har båda de stridande parterna brutit samman. Varken vetenskapsmannen eller den religiöse hävdar längre bestämt att han har avslöjat hela världens natur och alla dess hemligheter eller kunnat lösa alla dess komplikationer; i stället har det hos båda uppstått en sådan tvekan att de undrar om de egentligen vet något alls om denna hemlighet. Därför har i dag en möjlighet uppstått som tidigare verkade omöjlig mitt i vetenskapens och kunskapens ständigt nya framsteg. (Det kan påpekas att denna artikel skrevs 1938. De problem som nämndes i artikeln mot bakgrund av situationen i det då odelade Indien finns fortfarande i dag i de olika länderna i det delade Indien. – Översättaren.)

Lord Lothian är naturligtvis inte fri från kristna föreställningars inflytande när det gäller religion. Dessutom har han inte funnit islams rationella uppfattning om religion. Därför kan han som mest föreställa sig att det i dag är möjligt att åstadkomma någon form av förening mellan religion och vetenskap. Men vi anser att en förening mellan religion och vetenskap är fullständigt meningslös. Om det i dag finns något hinder för islam att bli en levande kraft inom vetenskapen, är det inte något inneboende fel hos islam; hindret är i stället dess efterföljares gränslösa lättja samt vetenskapens fanbärares okunnighet och jahilijjanska fientlighet. När dessa båda hinder har undanröjts kommer islam självklart att förbli en levande kraft i vetenskapens bur.

Den lärde talaren gick vidare och belyste ännu en fråga. Den är denna: Kan någon form av religion bestå inför vår tids vetenskapliga uppvaknande och intellektuellt grundade kritik? Vilka egenskaper bör den religion ha som människan söker i denna upplysta tidsålder? Och vilka grundläggande behov söker vår tids människa vägledning i religionen för?

Detta är det mest iögonfallande inslaget i det tal som behandlas. Han sade:

Om min uppfattning av situationen inte är felaktig, måste man ovillkorligen erkänna att vår tids religion står inför en hård prövning. Den kan klara denna prövning med framgång endast när den nya generationen har granskat dess inneboende regelverk och blivit helt övertygad om att en riktig lösning på livets alla praktiska problem, frågor och svårigheter finns inom denna religion. Den personliga religionens tid är förbi. Den tiden har redan gått sin väg. I dag behöver ingen en religion som enbart bygger på känslor. Även den religionens tid är förbi som endast i någon mån kan hjälpa till att ge regler för människans moraliska uppförande och som på sin höjd kan lova frälsning i det hinsides. Den rationella människan i vår tid vill pröva varje sak, ja till och med sanningen, efter måttstocken av dess konkreta resultat. Om hon ska följa religionen måste den på förhand besvara hennes fråga om vilka lösningar den har på hennes praktiska problem. Förhoppningen om att efter många födelser och återfödelser till slut nå nirvana, eller väntan på att efter döden träda in i det himmelska riket, är inte något som hon enbart på grund av detta kommer att anta religionen. På grund av sitt filosofiska sökande måste religionen först ge henne en nyckel med vilken hon kan finna en tillfredsställande lösning på naturens dolda mysterier. Dessutom måste den på ett adekvat vetenskapligt sätt, genom att bevisa det direkta sambandet mellan orsak och verkan – det vill säga mellan medel och resultat – visa hur hon kan bringa de övermodiga och tygellösa krafter under kontroll som i stället för att främja mänsklighetens välfärd hotar den med förstörelse. På motsvarande sätt måste religionen visa hur hon ska avskaffa arbetslösheten, orättvisa skillnader, förtryck och tyranni, ekonomisk utsugning, krig och andra samhälleliga missförhållanden, hur hon ska hindra människors inbördes strider och familjesystemets sammanbrott, och så vidare. För det är dessa problem som har berövat människorna all glädje. Den enda orsaken till att människan i dag är så beroende av religionen är att vetenskapen i stället för att lösa hennes problem har förvärrat dem. Därför har hon aldrig tidigare varit så angelägen som i dag om att få sina tvivel och problem avgjorda av religionen. Om religionen alltså vill skydda sitt område och återvinna sin förlorade värdighet, måste den ge andliga men samtidigt vetenskapligt grundade svar på de nämnda frågorna – svar som kan prövas och bedömas efter sina verkliga resultat redan i denna värld. Med andra ord får svaren inte läggas åt sidan för världen efter döden. Vi i väst vet att detta är vår tids största problem. Ni indier, vilket svar kan ni ge på det?

Efter att ha läst detta avsnitt av Lord Lothians tal får man verkligen intrycket av en törstig människa som vrider sig i plågor. Hon vet ingenting om vatten, men känner tydligt törstens symptom och säger klart och tydligt vilken sorts egenskaper det är som hennes inre eld längtar efter. Om man i detta tillstånd ställer fram vatten inför henne, kommer hennes natur genast att utbrista: Det är just detta som hon varit så törstig efter. Hon skulle inte ens tveka ett ögonblick att ta kärlet och dricka ur det. Detta gäller inte bara Lord Lothian. Överallt i Europa, Amerika och resten av världen där människor har bränts av den västerländska civilisationens eld och efter att ha färdats genom det gröna bältet vid filosofins och vetenskapens öken har kommit ut på den vattenlösa, gräs- och växtlösa slätten i mitten, är de alla i dag törstiga på samma sätt och längtar liksom Lord Lothian efter något med samma egenskaper. Ingen av dem känner till vattnets namn, och ingen vet heller var det finns; men gång på gång ropar de bara: ”Hämta snart det som kan släcka elden i vårt inre!”

De har visserligen hört namnet vatten, men de har aldrig sett dess verkliga gestalt. Tvärtom har de också hört från okunniga och fördomsfulla förfäder: ”Se upp! Gå inte ens nära vatten; det är något giftigt och fruktansvärt.” Därför har de fortsatt att frukta detta namn. Men situationen har i dag nått en sådan punkt att om man döljer namnet och lägger fram själva saken inför dem, kommer de verkligen att utbrista: ”Ja, det var just detta vi törstade efter.” Och om man sedan säger till dem: ”Mina herrar! Detta vatten är det namn ni fruktar”, kommer de häpet att säga: ”Vilket bedrägeri vi har levt i under alla dessa år!”

Den rationella människan i vår tid har prövat och granskat kristendomen mycket noggrant. Det har blivit klart som dagen att denna religion inte är något botemedel mot hennes sjukdom. Hon kan ibland fascineras av hinduismens och buddhismens gåtfulla filosofi och deras historiska reaktionära hållning, men redan vid den första stöten från vetenskaplig kritik och analys blir deras misslyckande uppenbart. Buddhismen är i stor utsträckning bara en indisk version av kristendomen. Hinduismen själv fortsätter att skapa sådana problem och komplikationer som just får den rationella människan i vår tid att känna behov av religion, i hopp om att finna en väg ut ur dem. Inom dess område finner man de mest orimliga skillnaderna mellan människor. Den grövsta formen av ekonomisk utsugning – det vill säga ockerväsendet och ränteslaveriet – har blivit en oskiljaktig del av dess regelverk. Krigens grundorsak, det vill säga människornas uppdelning i stammar och deras fiendskap, är inpräglad i dess själva grundval. Det samhällssystem den har upprättat förenar inte människorna, utan delar dem i otaliga klasser och grupper. Dess samhällsordning är så gammal och förfallen att till och med hinduer från familjer som följt den i tusentals år i vår tids vetenskapliga och praktiskt orienterade medvetandeålder tvingas överträda den. För dess grund vilar inte på kunskap, förnuft och rationalism, utan på fiendskap och vidskepelse. Utöver alla dessa världsliga frågor förefaller den ännu mer oduglig inom etikens och andlighetens områden. Den har ingen nyckel med vilken naturens dolda mysterier kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Dess föreställningar är blott fantasifoster, och inget vetenskapligt eller förnuftsbaserat bevis kan läggas fram till stöd för någon av dem. När det gäller moralen skapar den visserligen ett förtrollande nät av fantasi – ett sådant nät har även Mahatma Gandhi skapat. Men det är helt tomt på logiska bevis och praktiskt förnuft (Practical wisdom). Därför kan man med säkerhet säga att dess misslyckande mycket snart kommer att bli uppenbart i vår tids vetenskapliga medvetandeålder.

Därefter återstår endast islam. I själva verket klarar islam helt och hållet vart och ett av de kriterier som den rationella människan i dag har lagt fram eller kan lägga fram för den religion hon önskar.

Att religionen bara är en privat angelägenhet och endast har att göra med den personliga moralen har i dag blivit en förlegad uppfattning. I själva verket är detta bara ett särskilt infall från 1800-talet. Ändå fortsätter en grupp reaktionära människor i vårt land att sprida denna lära, trots att de skriker ”framsteg, framsteg”. De är fast beslutna att alltid ligga femtio år efter den framåtskridande världen. I dag kan det nästan sägas vara allmänt erkänt att individen inte kan tänkas åtskild från samhället. Varje individ i samhället är bunden till andra individer genom otaliga små och stora relationer. Samhället liknar i stort sett en kropp. Individens ställning däri är som de levande kroppens lemmar och organ. Om religionen alls behövs, så behövs den inte bara för individens egen tillfredsställelse eller frälsning i det kommande livet, utan för hela samhällets organisation och för att leda alla det jordiska livets angelägenheter. Och om den inte behövs, så behövs den varken för individen eller samhället. Att samhällets lagar och ordning ska vara av ett slag, medan individens religiösa tro och religionsutövning ska vara av ett annat, är inget annat än ett barnsligt påstående. Om religiös tro och religionsutövning inte har något samband med samhällslivet, är en sådan tro och ett sådant handlande helt meningslösa. Inte bara meningslösa: i ett samhällssystem där de inte är beredda att samarbeta med dess övriga delar är deras utplåning oundviklig. Därför kan bara en av två vägar väljas: antingen måste hela samhällssystemet göras fullständigt religionslöst och religionen slutgiltigt förvisas ur människolivet enligt den kommunistiska läran, eller också måste samhällslivet helt byggas på religionens grund och man, i enlighet med islams krav, måste erkänna religionen som den enda vägledaren både inom vetenskapen och inom kultur och civilisation. Den första vägen har människorna prövat under lång tid. De giftiga följder som Lord Lothian nämnde kan uppstå därur, och det är också vad som har uppstått. Även i framtiden kommer ingen avvikelse från denna regel att ske. Under dessa omständigheter ligger världens räddning endast i den andra vägen, och möjligheten att förverkliga denna väg blir dag för dag allt tydligare.

Men som jag tidigare har sagt ligger det helt i muslimernas händer att fullt utnyttja denna möjlighet eller för alltid gå miste om den. De faktiska omständigheterna har fört världen, och vårt land som en del av världen, till en punkt där dess färdriktning kan vända mot islam, men där den också kan nå den bottenlösa avgrunden av materialism och moralisk anarki. Hittills tycks dess riktning sannolikt ha varit den andra vägen, eftersom världen under en mycket lång tid har färdats på denna väg. Den har emellertid blivit rädd och orolig när den sett vägens många faror och fasor, och den undersöker också med spejande blick åt alla håll om det finns någon annan väg till räddning. Men ingen räddningens väg kan den urskilja. I själva verket väntar den på kraftfulla ledare som kan befria dess syn från slöjan och bevisa att islams enkla och raka väg är den enda vägen till räddning. Om en sådan grupp av mujahider och mujtahider uppstår bland muslimerna, kommer de att kunna visa hela världen vägen. Då kan de återvinna den hedersplats de tidigare hade intagit, men som de i dag längtar efter när de ser västerländska nationer sitta på den. Men om majoriteten av denna nation fortsätter att sitta hopplös och modlös som i dag, om dess ungdom anser det vara den högsta framgången att leva på andras rester, om dess lärda fortsätter att ägna sig åt tomma tvister inom äldre fiqh och kalam, om dess politiska ledares usla sinnelag betraktar efterföljandet av främmande nationers fotspår som det högsta idealet för en ”jihadisk anda” och anser det vara en stor bedrift och klokhet att kasta sitt eget folk i 1900-talets största bedrägeris fälla – kort sagt, om hela denna väldiga nation från topp till tå förblir uppslukad av passivitet och overksamhet och inte ens några få troende män bland dessa tiotals miljoner människor med fasthet kan träda fram för jihad, ijtihad och strävan på Allahs väg, då kommer även denna nation en dag att kastas ned i den avgrund mot vilken världen är på väg. Då kommer Allahs vrede åter att dundra:

(Arabiska)

(Betydelse: Må de lärda gå under.)

7

Turkiets konflikt mellan Orienten och Väst

[Artikeln publicerades första gången i februari 1936 i månadstidskriften Tarjuman al-Qur’an. – Redaktionen]

Khalida Edib Khanums tal

[Namnets turkiska uttal är ”Halide Edib Hanum”.]

Den berömda turkiska lärda och kämpande kvinnan Halide Edib Hanum kom till Indien i mitten av 1935 på inbjudan av Jamia Islamia. De tal hon höll i Delhi har Jamias professor, doktor Sayyid Abid Husain, publicerat i urduöversättning under titeln ”Österns och västerns konflikt i Turkiet”. I denna artikel ska vi kasta något ljus över dessa tal.

I den muslimska världen har för närvarande två stater, var och en från sitt eget håll, krönts med äran att leda världens muslimer: Egypten i andligt avseende och Turkiet i politiskt avseende. Muslimernas förhållande till Egypten är jämförelsevis djupare. Dess språk är nämligen vårt eget internationella språk – arabiska. Dess böcker och skrifter sprids bland muslimer över hela världen. Dess andliga inflytande sträcker sig från Kina till Marocko. Kort sagt är Egypten den enda förbindelselänken för umgänge, förståelse och kännedom mellan muslimerna. Å andra sidan har det turkiska folkets kämpande liv, dess hjältemodiga försvar mot västmakternas angrepp samt dess stora uppoffringar och offer för den nationella värdigheten utan tvekan påverkat hela den muslimska världen. Det är därför de intar ledarskapets och auktoritetens plats i den muslimska världen. Men den språkliga obekantskapen och bristen på ömsesidigt umgänge och förståelse har skapat en djup barriär mellan Turkiet och de flesta muslimska länder. Därför är vår kännedom om det turkiska folkets andliga utveckling, dess intellektuella utformning samt dess sociala, politiska, religiösa och vetenskapliga framsteg mycket begränsad. Särskilt har vi under de senaste tio eller tolv åren haft mycket få möjligheter att lära känna och förstå de bakomliggande orsakerna och den grundläggande idériktningen i den stora revolution som ägt rum i Turkiet. Många är ytterst missnöjda med turkarna. Andra hyser en god uppfattning om dem. Somliga har till och med tagit deras västerländskhet som det slutgiltiga beviset för sin egen västerländskdyrkan. Men ingen av dem har tillgång till auktoritativa och tillförlitliga uppgifter. Även om några har begränsad information, är den alls inte tillräcklig för att förstå det moderna Turkiets livsväsen.

Under dessa omständigheter är det vår stora lycka att en framstående skapare av det moderna Turkiet har kommit hit och beskrivit sitt folks inre tillstånd. Hon var inte bara en skådespelerska på den senaste revolutionens scen; hon var en framstående aktiv kraft i denna revolution. Därutöver hade hon, genom Allahs nåd, en lärds klarsyn, en filosofs insikt och ett genis skarpsinne. Därför kan hon lika väl förstå de bakomliggande orsakerna till det yttre händelseförloppet som förklara dem. Från en sådan auktoritativ och tillförlitlig källa har vi för första gången fått möjlighet att rätt lära känna och förstå Turkiet. Hon har försökt avslöja det moderna Turkiets livsväsen för oss. Det är ett folk som i dag inte bara ger den muslimska världen politiskt ledarskap, utan också strävar efter att uppnå andligt ledarskap. Vad dess inre tillstånd egentligen är, vilka beståndsdelar det har formats av, vilka krafter som verkar inom det, vilka orsaker som har fört det till dess nuvarande position och i vilken riktning det nu går – allt detta har hon berättat för oss med fullständig ärlighet och tillförlitlighet. Detta auktoritativa kunskapsmaterial är mycket värdefullt för oss ur flera synpunkter. Dess enda fördel är inte att det turkiska folkets verkliga tillstånd har blivit tydligt för oss; en ännu större fördel är att vi bättre kan förstå grundtanken i den vägledning som våra nya generationer i dag får från Turkiet. Kort sagt har vi fått ytterligare en möjlighet att förstå de inre orsakerna till den revolution som nu håller på att genomföras i den muslimska världen.

Innan man genom Khalida Hanum försöker förstå det moderna Turkiet måste man naturligtvis först förstå henne själv väl. Det råder inget tvivel om att Khalida Hanums hjärta är helt muslimskt och fyllt av trosmedvetande. Och denna tro är inte av vilket slag som helst, utan något att avundas henne för. Det är nämligen en kämpande kvinnas tro. [Tyvärr blev det genom senare studier omöjligt för mig att hålla fast vid denna uppfattning (1943)]

Inte ens ett spår av ateism eller irreligiositet kan skönjas i hennes tankevärld. Hon hyser en djup kärlek till islam; denna kärlek är likadan som hos en äkta muslimsk kvinna.

Men även om hennes hjärta är muslimskt, är hennes sinne inte det på samma sätt. Hon har utbildats helt enligt västerländska riktlinjer och har endast studerat västerländsk kunskap och vetenskap. Det är genom västerländska glasögon som hon har betraktat världen, islam och sitt eget folk, och hela hennes tänkande och synsätt har formats efter västerländsk modell. Hennes dolda islam och kärlek till Orienten i det inre motverkar dock i stor utsträckning västerländskhetens psykiska och intellektuella herravälde. Det är tack vare detta motstånd som hennes tänkande uppvisar betydligt större balans än de övriga revolutionära ledarna inom det turkiska folket. Men detta motstånd har inte helt kunnat skydda henne från den västerländska förtjusningens dominans.

Det förefaller som om hennes kunskaper om islam är mycket begränsade. Den tid hon har ägnat åt studiet av västerländsk filosofi, historia och sociologi överstiger sannolikt vida den tid hon har ägnat åt studiet av Koranen, sunna och islams historia; kanske har hon inte ens ägnat en tiondel så mycket tid åt detta. Därför finns det visserligen goda avsikter i den glimt av hennes tänkande om islam som framträder i hennes tal, men djup insikt och framsynthet saknas i mycket hög grad.

Han sade i sitt sista tal: ”Gandhijis personlighet är ett fullkomligt exempel på den moderna islam.” Detta kan endast sägas av en person som inte alls vet vad islam är, hur mycket större, ädlare och mer upphöjd den är än jämförelsen mellan det gamla och det moderna, eller hur dess fullkomliga exempel ser ut. För den som har ens den minsta insikt i den islamiska karaktärens särdrag och som blott har fått se en glimt av denna karaktär, vilken betydelse kan då Gandhiji ha? Till och med världshistoriens stora hjältar blir värdelösa i jämförelse. Detta är inte ett uttryck för nationellt hat, utan en obestridlig historisk sanning. Ställ inför er karaktärerna hos Abu Bakr as-Siddiq, må Gud vara nöjd med honom, Umar al-Faruq, må Gud vara nöjd med honom, Ali al-Murtada, må Gud vara nöjd med honom, Hasan ibn Ali, må Gud vara nöjd med honom, Abu Hanifa, må Gud förbarma sig över honom, Ahmad ibn Hanbal, må Gud förbarma sig över honom, Abd al-Qadir al-Jilani, må Gud förbarma sig över honom, och andra sådana. Säg sedan rättvist: om profeterna undantas, vilken personlighet i världshistorien kan ställas inför dessa karaktärer?

I bildandet av den osmanska nationens politiska samhälle kan man se inflytandet från allt från den turkiska nationens gamla ärftliga särdrag till Grekland, Bysans, Rom och till och med Platons demokrati. Men det enda vars inflytande inte kan skönjas är Koranens och Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, undervisning. Och ändå var det just denna undervisning som i de centralasiatiska nomadturkarnas händer blev en fackla för civilisation och kultur, skapade hos dem förmågan att utbreda sig över hela världen och vinna världsvid berömmelse, samt förvandlade dem från en för mänskligheten förödande kraft till en välorganiserad kraft. Khaleda Khanum kunde som mest se ett visst inflytande av islams jämlikhet och rättvisa bland osmanerna. Även detta uppfattade hon på följande sätt: När sultan Selim ville sprida islam bland sina undersåtar med svärdets makt, befallde Shaykh al-Islam Jamal Efendi honom att avstå från detta, och även en despotisk härskare som Selim böjde sig inför denna befallning. Men i denna storslagna händelse såg Khaleda Khanum, i stället för islams rättvisa, endast känslan av ”osmansk nationalism” och drivkraften att bevara ”den osmanska statsstyrelsens principer”. Hon förstod inte att Jamal Efendis fatwa bar på innebörden av ”det finns inget tvång i religionen”.

Det var kraften i hans islamiska sanningskärlek som gav honom mod att utfärda en fatwa inför Selim. Och det var islams överlägsenhet och storhet som tvingade Selim att böja sig inför hans fatwa.

Khaleda Khanum tycks vara missnöjd med den nuvarande turkiska härskarklassens sekularism, förtryck och tyranni, påtvingade samhällsorganisation, gränslösa förkärlek för Väst, materialistiska sinnelag och syn på religion. Hon önskar en balanserad förening av österländska och västerländska seder och bruk. Hon förespråkar en överensstämmelse mellan ”materialism” och ”spiritualism”. Hon erkänner också att den syntes som islam har åstadkommit mellan dessa två livsåskådningar är den bästa. Men hon äger själv inte full insikt i islam. Därför känner hon inte till det rätta sättet att åstadkomma en förening enligt islamiska principer eller var den raka balanslinjen mellan de två ytterligheterna går. Om man emellertid bortser från hennes personliga åsikter kan vi i hennes tal finna en klar och korrekt beskrivning av det moderna Turkiets mentalitet, dess tankeströmningar och de historiska orsakerna till den senaste revolutionen; och det är just detta vi önskar.

När den turkiska nationen trädde in i islam hade muslimernas moraliska och andliga förfall redan börjat. [Med den turkiska nationen avses här det osmanska Turkiet.] Hos dem levde visserligen den jihadiska andan kvar, men den idjtihadiska andan hade dött. Tänkarna med framsynthet om islam och de lärda juristerna, faqiherna (rättslärda), hade då försvunnit. Den islamiska kulturen och civilisationen var halvdöd, och det islamiska tänkandet hade nästan förlorat all livskraft. I fråga om shariareglerna rådde blind taqlid. I samhället och civilisationen hade icke-arabiska folks och romarnas seder trängt in. Österländskt inflytande hade rotat sig över tasawwuf, och nyplatonismens inflytande över filosofin. Det hade uppstått brist på lämpliga människor som kunde inhämta kunskap direkt från Koranen och sunna. De flesta av de islamiska lärda ägnade sig åt kalams invecklade dispyter, fångade i ordvändningarnas hårklyverier, och lät en stormvind av tolkningar och analyser blåsa längs de vägar som deras föregångare hade följt. De flesta härskarna var upptagna med att blint efterlikna kejsare och kisraer. Sufierna och de andliga ledarna hade övergett den sanna sufismen från islams guldålder och följde i stället munkars och yogiers väg. Muslimernas framsteg inom vetenskap, kunskap och konst hade gått i stå. Inom tänkande, forskning och upptäckter hade deras framsteg nästan helt upphört. Kort sagt: efter uppgången kunde tydliga tecken på förfall då ses i hela den muslimska världen.

På detta sätt framträdde turkarna i islams historia redan från början med en grundläggande svaghet. Och ungefär samtidigt som en period av intellektuell utveckling och vetenskapliga framsteg började i Europa grundades det osmanska imperiet.

Under de första två och ett halvt århundradena besegrade osmanerna visserligen Europa gång på gång och lät islams segerfana vaja. Men under denna period sjönk turkarna, liksom de övriga muslimska folken, gradvis ned i förfall, medan deras västerländska rivaler snabbt gick framåt i materiell och andlig utveckling. Under det sjuttonde århundradet efter Kristus förändrades situationen helt. De västerländska folkens militära organisation samt materiella och mänskliga styrka hade vuxit så mycket att de i slaget vid Sankt Gotthard för första gången tillfogade de förfallande turkarna ett förkrossande nederlag. Men inte ens då öppnades turkarnas ögon. De fortsatte att gå mot allt djupare förfall, medan västerlänningarna i motsvarande grad steg mot utvecklingens höjder. På artonhundratalet hade turkarnas moraliska, religiösa, politiska, intellektuella och kulturella tillstånd dessutom nått ett fullständigt förfall. Och västerlänningarnas överhöghet hade trätt fram i all sin tydlighet.

I början av artonhundratalet insåg sultan Selim denna turkiska nations allmänna svaghet. Han började reformera styrelseskicket, sprida modern kunskap och vetenskap, organisera armén enligt nya metoder och införa moderna västerländska vapen. Men sufierna och de trångsynta islamiska lärda, som var okunniga och enfaldiga beträffande islams undervisning och anda, motsatte sig dessa reformer i religionens namn. De kallade militär organisation enligt europeisk modell för religionsfientlig. Moderna militäruniformer betecknade de som en efterapning av de kristna. Att använda bajonett ansåg de vara synd. Dessutom spred man fientlighet mot Selim genom att påstå att han hade förvrängt islam genom att införa de otrognas principer.

Şaykh al-Islām Atāullāh Afandī utfärdade en fatwa: den härskare som handlar mot Koranen är inte värdig att vara härskare. Slutligen avsattes Salīm år 1707 e.Kr. För första gången skapade de religiösa ledarna, genom sin okunnighet och blindhet, föreställningen att islam utgjorde ett hinder för framsteg.

Tidens förhållanden förändrades snabbt, och jämfört med andra muslimer påverkades turkarna ytterst starkt av denna förändring. De stod mitt emot Europa och var samtidigt i krig med varandra. De hade djupa politiska, kulturella och kommersiella förbindelser med de västerländska folken. Till och med de europeiska folken under deras styre tog snabbt till sig västerländskt inflytande. Men de turkiska religiösa ledarna, som saknade djup kunskap om islam och förmåga till ijtihad samt var helt okunniga om islams verkliga lära, förblev fullständigt likgiltiga inför denna förändring. Därför tvingade de det turkiska folket att inte ta ett enda steg framåt från de förhållanden som hade rått sju hundra år tidigare.

Efter Salīm försökte sultan Mahmud genomföra reformer. Ulama och de religiösa ledarna motsatte sig honom ännu en gång. Efter att ha övervunnit många hinder lyckades Mahmud år 1826 införa principerna för en modern militär organisation. Men ulama och sufierna fortsatte oavbrutet att förkunna att sådana reformer utgjorde bid’a och förvanskade islam; sultanen hade blivit gudlös, och om muslimer tog värvning i en armé organiserad på modernt sätt skulle deras iman ofrånkomligen förstöras.

Det var under denna period som en allmän medvetenhet om den nationella nedgången växte fram bland Turkiets tänkande människor. De funderade över orsakerna till de västerländska folkens framsteg, studerade deras vetenskap, kunskap, seder och metoder och granskade skarpt deras administrativa system. Samtidigt försökte de förändra lagarna, förvaltningen, utbildningsinstitutionerna och det militära systemet i sitt eget rike genom reformer, så att de kunde utvecklas i samma takt som de västerländska folken. Med Khaleda Khanums ord flödade den livgivande islamiska andan i dessa människors ådror. Både deras hjärtan och deras sinnen var muslimska. Visserligen var de medvetna om sina egna svagheter, men de hade ingen som helst underlägsenhetskänsla gentemot väst. De var inte förtrollade av väst och var inte beredda att urskillningslöst ta till sig allt därifrån. Deras enda mål var i stället att med hjälp av västs goda ting undanröja svagheterna i det egna riket och folket samt att på livets alla områden tävla med européerna på lika villkor. Under sultan Abdülmecid Khans regering reformerade de förvaltningen och omorganiserade armén. De blåste liv i det egna folkets kultur och civilisation. De grundade nya skolor och högskolor. På så sätt skapade de inom loppet av bara några år ett nytt folk, som inom sig, med hela den islamiska civilisationens skatter, också hade den utvecklade begåvning som krävs för forskning och tänkande. Fram till sultan Abdülaziz avsättning (1876) genomförde denna grupp, trots otaliga inre och yttre hinder, arbetet med nationell återuppbyggnad på ett utmärkt sätt. Det var detta som ledde till framträdandet av generaler som Umar Pasha, organisatörer som Midhat Pasha samt äkta muslimska tänkare och författare som Namık Kemal och Abdülhak Hâmid.

Men när sultan Abdülhamid kom ändrade han plötsligt hela utvecklingens riktning. Hans regeringstid varade sammanlagt 33 år, från 1876 till 1909. Under denna tid klättrade ett annat orientaliskt folk, Japan, uppför framstegens trappa och tog sig från den ena positionen till den andra. Men denna själviske sultan ägnade sin tid åt att, driven av sin personliga maktlystnad, blockera det turkiska folkets mentala, intellektuella, kulturella, politiska och administrativa utveckling samt förlama dess livskraft. Här finns inget utrymme för en utförlig granskning av denne mans gärningar. Den korta sammanfattningen är emellertid att han ägnade den bästa tiden för uppbyggande arbete – vars varje timme var ytterst värdefull – åt destruktiva verksamheter. Han förödde det turkiska folkets främsta begåvningar. Till och med en enastående personlighet som Jamāl al-Dīn al-Afghānī förstörde han. Men den största skada som genom honom drabbade inte bara det turkiska folket utan hela den muslimska världen var att han använde kalifatets religiösa makt samt de reaktionära ulamaernas och de religiösa ledarnas inflytande till att utplåna de grunder som de turkiska reformatorerna under organisationsperioden hade byggt upp och att rasera deras politiska och administrativa reformer. Som följd av denna själviska och kortsynta politik uppstod en revolutionär reaktion bland de turkiska ungdomarna. Därför började de betrakta själva religionen som ett hinder för framsteg. Deras sinnen och hjärtan gjorde uppror mot den islamiska läran. Det hat och den avsky som naturligt hade uppstått inom dem mot de reaktionära ulamaerna och de religiösa ledarna riktades, genom revolutionismens överdrifter, mot religionen. De tänkte – och de okunniga ulamaerna och de religiösa ledarna tvingade dem att tänka – att islam var en föråldrad och orörlig religion. Den hade ingen förmåga att följa med sin tid. Dess lagar och bestämmelser kunde inte anpassas till förändrade förhållanden. Förutom ett fåtal trosföreställningar fanns det inget annat fast och starkt i den. Under dessa 33 år framkallade förtrycket – som olyckligtvis hade fått en religiös färg – ateism, materialism, förtjusning i väst, blind imitation av västerländska tankar, hat mot den egna traditionen, uppror mot allt gammalt samt ett intensivt hat mot kalifatet och den islamiska enheten bland turkarnas nya generationer; sultan Abdülhamid hade gjort dessa till verktyg för att främja sina personliga intressen. Samtidigt rotades också föreställningen att det, för att uppnå framsteg och välstånd i världen, var nödvändigt att rasera alla tidigare grundvalar och bygga turkismens palats helt efter västerländskt mönster.

Revolutionen 1908 störtade sultan Abdülhamid från tronen. Därmed övergick rikets enväldiga makt i händerna på överentusiastiska och hetlevrade unga män med ett upproriskt sinnelag. Med Khaleda Khanums ord var dessa män av ett annat slag än reformisterna under organisationsperioden. Inte en enda av dem kunde mäta sig med organisationsperiodens ledande tänkare när det gällde utbildning, tänkande och förfinat intellekt. De hade varken det stora målet framför sig eller samma fasthet i sin karaktär. När det gällde artighet, hövlighet och bildning kunde de inte på något sätt jämföras med oss. De saknade både den skarpa nationalkänslan och omdömesförmågan att rätt förstå skillnaden mellan det gamla och det moderna. Denna lilla grupp unga män var okunnig i islamisk kunskap och omogen i islamisk fostran. Inte heller hade de någon djupare insikt i västerländsk kunskap och vetenskap. I deras sinnen hade ett intensivt hat vuxit fram mot den egna religionen, civilisationen, kunskapen, vetenskapen, sederna och de gamla sociala institutionerna. Västerlandets utveckling och framsteg hade fullständigt förhäxat dem. De blev rastlösa i sin önskan att förändra allt som var deras eget. När statsmakten hamnade i deras händer bröt trettiotre års instängda och förorenade vatten fram, likt en flodvåg. Under denna period steg nationalismen och den turaniska [Ordet turanisk kommer från namnet ”Tura” eller ”Turan”. Det ligger i Centralasien och är turkarnas ursprungliga hemland. Förmodligen bosatte sig under de mongoliska erövringarna en gren av de turkiska stammarna därifrån i det nuvarande Turkiet, och därifrån uppstod de osmanska turkarna eller det moderna Turkiet] nationalchauvinismens demon upp på turkarna och satte sig till rätta. Likgiltighet inför den islamiska enheten började visas. Kritiken av religionen inleddes på bred front. Stora krafter började mobiliseras för att helt och hållet anamma den förislamiska antika civilisationen. Ett förslag lades fram om att anta det latinska alfabetet för att bryta med det förflutna och närma sig Västerlandet. En grupp officiella lärda trädde fram för att gjuta islam i den moderna ideologins form. Ziya Gökalp var denna grupps förgrundsfigur. Han bedrev en intensiv propaganda för turanisk enhet som motvikt till islamisk enhet. Genom att väcka avsky och motvilja hos turkarna mot den islamiska epokens historia och dess berömda hjältegestalter lärde han dem att känna stolthet över de forntida, ociviliserade tatarerna (bland vilka personligheterna Djingis och Hulagu var de mest framträdande). Han försökte befria det turkiska språket från den islamiska litteraturens inflytande. Han betonade ett fullständigt efterliknande av Västerlandet i turkarnas samhälle, civilisation, kultur, seder och alla beteenden i det praktiska livet. En person med denna syn blev den moderna revolutionära rörelsens ledare. Tillsammans med sina anhängare försökte han tolka den islamiska läran på ett sådant sätt att allt i islam, med undantag för ett fåtal trosföreställningar och moraliska regler, kunde förändras och gjutas i västerländsk form.

Å ena sidan höll en så omfattande revolution på att inledas bland det turkiska folket; å andra sidan var de turkiska lärda och religiösa ledarna fortfarande inte beredda att lämna den sjuttonde århundradets miljö. Deras oförmåga, vidskepelse, reaktionärism och yttersta ovilja att anpassa sig till tiden fortsatte precis som under sultan Salims regering. De sade fortfarande att dörren till ijtihad hade stängts efter det fjärde hijriårhundradet. Samtidigt öppnades avfallets dörr framför deras ögon. De var fortfarande upptagna med att läsa och undervisa ur sådana böcker om filosofi och kalam som tidens utveckling hade lämnat bakom sig med femhundra år genom att kasta dem åt sidan. I sina predikningar och förmaningar återgav de fortfarande Koranens gamla slags tafsir och sådana svaga hadither att människor hundra år tidigare visserligen hade lyssnat till dem med suckar av beklagande, men att samtidens bildade människor, när de hörde dem, inte bara började känna avsky för dessa korantolkare och hadithlärda utan även för själva Koranen och haditherna. De insisterade fortfarande på att införa de rättsregler som skrivits i ”Shami” och ”Kanz al-Daqa’iq” bland det turkiska folket; även när turkarna till följd av denna envishet övergav lydnaden mot de regler som fastställts av Koranen och sunna var de inte beredda att ändra sin uppfattning.

Kort sagt följde de lärda och de religiösa ledarna en sådan felaktig politik att den på bara hundra år förde det turkiska folket från organisationsstadiet till denna revolutionära fas. Å andra sidan var den turkiska nationens revolutionära ledare muslimer i hjärta och själ, men i tänkandets, förståndets och handlingens praktiska värld fjärmade de sig alltmer från islam. Just då ljöd signalen till första världskriget. I detta skar de olyckliga muslimerna i Arabien och Indien strupen av turkarna tillsammans med islams fiender. När turkarna efter världskrigets slut kämpade för att rädda sitt nationella liv från fullständig undergång, var det den dåvarande kalifen och shaykh al-Islam som motsatte sig dem allra mest. Dessa sista slag mot revolutionärernas och turkarnas halvdöda islamiska medvetande var förödande. Dess ofrånkomliga resultat ser vi i det nya Turkiets gränslösa modernism. Den revolutionära idé som 1908 ännu var omogen och vars mognad hade hindrats av upptagenheten med Tripoliskriget, Balkankriget och den grekiska invasionen, mognade plötsligt efter Lausannekonferensen [Lausanne är en stad i Schweiz. År 1923 hölls där en viktig konferens mellan engelsmännen och turkarna. Det var först efter konferensen som Turkiet helt och hållet föll under sekularismens inflytande] och började anta en helt konkret form. På så sätt förverkligades västerländska principer fullständigt i samhället och civilisationen; nationalismen återspeglades fullt ut i språk, litteratur och politik; efter kalifatets fall skapades en åtskillnad mellan religion och stat och, med Khaleda Khanums ord, befriades staten från religionens inflytande medan religionen gjordes underordnad staten. I stället för islamisk lag infördes schweizisk lag; Koranens tydliga föreskrifter ändrades till och med i frågor som arv, äktenskap och skilsmässa; kvinnorna lämnades åt en tygellös frihet som stod helt i strid med den islamiska läran och liknade de europeiska kvinnornas frihet efter världskriget. Allt detta var det naturliga resultatet av de okunniga lärdas oförmåga, de självupptagna sufiernas villfarelser, de sultaners själviskhet som olagligen utnyttjade kalifatets ämbetsvärdighet samt de revolutionära ledarnas fruktansvärda okunnighet om Koranen och sunnan. Det är beklagligt att den turkiska nationen under detta århundrade inte förmådde frambringa ens en enda begåvning som hade djup insikt i Koranen och haditherna och kunde förstå den islamiska lärans grundläggande anda; någon som skarpt kunde iaktta tidens föränderliga förhållanden, använda sin förmåga till ijtihad och tillämpa islamiska principer på dessa förhållanden för att skapa en välavvägd livsform som grundade sig på Koranen och sunna och kunde följa med tidens utveckling.

De som inte känner till denna utveckling i den turkiska historien hemfaller åt en märklig villfarelse. Människor med ett gammaldags religiöst synsätt fortsätter att utfärda fatwor om otro och syndfullhet mot de nya turkarna. Men de vet inte att de turkiska lärda och religiösa ledarna var ännu större syndare än dessa nya turkar. Det var dessa lärdas och religiösa ledares oförmåga som drev det kämpande folk, som i femhundra år ensamt hade kämpat för islam, bort från islam och mot européisering. Om en sådan oförmåga en dag skulle driva även andra muslimska folk i samma riktning finns det inget att förvånas över.

Å andra sidan presenterar progressivisterna varje ”uppenbarelse” som kommer från Ankara inför muslimerna på ett sådant sätt som om Koranen hade upphävts och Muhammeds profetskap hade upphört. Om vägledning finns, så finns den numera endast i Atatürks livsideal, och om kunskapens strålar finns, så finns de i den ”uppenbarelse” som kommit ned från himlen över Ankara. Men den stackars Atatürk och hans anhängare befinner sig i följande situation:

(Arabiska)

(Trots att de inte har någon kunskap om detta. De följer endast gissningar. – Sura az-Zukhruf: 20)

8

Rationalismens bedrägeri

[Artikeln publicerades första gången i december 1934 i månadstidskriften Tarjuman al-Qur’an]

Ett

Vilket djupt inflytande västerländsk utbildning, kultur och civilisation utövar på det religiösa perspektivet hos unga män som är omogna i islamisk undervisning och fostran eller helt oerfarna, kan man sluta sig till enbart av de skrifter och tal som publiceras och hålls av personer ur denna kategori. Som exempel har vi nyligen fått se en artikel av en muslimsk akademiker från Förenade provinserna. I den artikeln skriver han, när han beskriver sina erfarenheter av en resa till Kina och Japan:

Våra kinesiska följeslagare är oerhört glupska och dricker mycket. Fläskkött är dem lika kärt som livet självt. Nu har jag förstått hemligheten bakom kristendomens framgång. Kineserna anser att troheten mot deras gamla religion strider mot den moderna utbildningen. Om de bara kunde förstå detta, skulle de inte ha svårt att anta islam. Men islam berövar dem all deras älskade mat; därför tvingas de anta kristendomen. Under sådana omständigheter finns det inget att förvånas över om kristendomen i framtiden blir Kinas statsreligion. När det gäller fläskkött är jag benägen att ge Europas och Kinas nyomvända muslimer en viss lättnad. Jag hyser också tvivel om huruvida dess uttryckliga förbjudenhet verkligen framgår av Koranen. Som mest kan det ha förbjudits araberna av någon särskild anledning. Men i ett land där livet utan det blir ‘famanid turba gaira bagiyōn wa lā ʿādin’ (det vill säga omöjligt), vilken skada gör det då att äta det? Kort sagt har jag inte förstått innebörden av denna enda koraniska bestämmelse, det vill säga orsaken till dess allmänna förbud. Annars: om religionen i princip kan upprätta en matlista för oss, trots ett så stort avstånd mellan magen och det moraliska medvetandet, varför skulle den då inte kunna lära ut järnhantverk, smyckestillverkning, skrädderi och så vidare? Enligt min mening är den djupaste orsaken till att islam inte har utvecklats och spridits i världen att den berövar människan alla hennes mänskliga rättigheter och förvandlar henne till en livlös klump och ett fullständigt oförståndigt barn. Därigenom förlorar hon vägen till sin egen världsliga utveckling. Annars borde vår religion vara precis sådan som de kristna har förstått att deras religion bör vara.

Därefter skriver han, i samband med sin beskrivning av situationen i Shanghai:

När jag ser dessa otaliga lyckliga och välmående människor, skapade av Gud, kan jag inte förmå mig att tro att de om bara några år ska bli bränsle för helvetet – som om Guds enda syfte med att skapa dem hade varit detta. Dessutom: om alla utom några få av dem är otrogna och avgudadyrkare, ska det då räknas som deras brott som berättigar dem till att kastas i helvetet att de har gjort Guds värld rik och vacker? De dödar ju inte pilgrimer och ägnar sig inte åt röveri! De har inte Lots folks oanständighet. De lägger inte beslag på någon annans rikedomar och för inte fram några argument för att göra dem ‘halal’. De lever sina liv fredligt och ordnat. Varför ska de trots allt detta anses förtjänta av helvetet? Den polyteistiska föreställningen är utan tvivel något dåligt och innehållslöst. Men säg mig: om en människa av naturen betraktar en viss varelse som herre över hennes liv och död, men liksom vi är oförmögen att förstå dess djupaste mysterium, eller inte tror att arabiska är Guds språk – blir ni då hennes fiender och hon er fiende enbart av denna anledning? Men nej, enligt er syn behövs inte ens allt detta. Det enda ni kräver är att man ska bära en särskild sorts pyjamas och en skjorta med ett särskilt snitt. Man måste äta särskild mat. Man måste ha ett skägg som är fyra fingerbredder långt på hakan. Man får inte gå in på landets utbildningsinstitutioner, eftersom man där inte undervisar i det religiösa språket och de religiösa vetenskaperna.

Om Japans hamnstad Kobe skriver han:

I två timmar gick jag omkring i Kobes hamn. Jag såg inte en enda tiggare någonstans – inte heller någon fattig klädd i slitna och trasiga kläder. Detta folk, som inte ens känner till religion eller Guds namn, har kommit så långt!

Därefter började han själv hålla en ‘förmaning’:

Kom ihåg att ‘ihsan’ är religionens kärna. Men den är inte beroende av något språk eller någon religiös vetenskap. Dess naturliga mål är att göra oss ansvariga för våra handlingar, antingen i det kommande livet eller i detta liv. Detta är den sanna islamiska religionen. Allt annat som ni har gett namnet religion är bara självbedrägeri eller hjärnförvirring. Den dag ni begränsar religionen till dessa två ting och bryter alla sharias band, kommer också ni att kunna nå utvecklingens höjdpunkt tillsammans med andra folk; eller rättare sagt, den dagen kommer ni att väcka förnuft och insikt bland folken. Om världsligt herravälde inte tas ur någons händer, kommer inte heller det ‘himmelska kungadömet’ att försvinna. Ni är inte själva ett folk, utan reformatorer för andra folk. Men för Guds skull, ge ingen möjlighet att säga: ‘Det och det folket har nått utvecklingens höjdpunkt, men muslimerna bland dem lever under ytterst eländiga förhållanden.’ Det råder ingen tvekan om att deras märkliga religion är ansvarig för detta eländiga tillstånd.

Detta citat är ett tydligt exempel på det allmänna mentala tillståndet hos vårt nyutbildade unga samhälle. De har fötts i muslimska familjer, fostrats som en del av det muslimska samhället och varit bundna till muslimerna genom samhällets och civilisationens band. Därför är tillgivenheten till islam, medkänslan med muslimerna och önskan att leva som muslimer medfödda hos dem. Denna önskan har rotat sig i deras sinnen utan påverkan från deras vilja, intellekt eller tankeförmåga. Men det hade varit nödvändigt att med hjälp av utbildning och fostran förvandla denna oavsiktliga och omedvetna islam till en avsiktlig och medveten islam, att de innan de identifierade sig som muslimer fullt ut skulle förstå den islamiska läran och utveckla förmågan att i det verkliga livet praktisera islams regler, bestämmelser och lagar. Men innan dess skickades de till skolor och högskolor för att få engelsk utbildning. Där utvecklades deras sinnen, personligheter och tankeförmåga inom en helt icke-islamisk utbildning. Den västerländska civilisationen och det västerländska tänkandet utövade ett djupt inflytande över deras sinnen. Som följd såg de varje ting ur ett västerländskt perspektiv. De började bedöma varje problem utifrån ett västerländskt tankesätt. Kort sagt blev det omöjligt för dem att tänka och iaktta utan att frigöra sig från västerländskhetens totala inflytande. De tog visserligen till sig rationalismens läxa från väst, men de hade inget eget förnuft. Deras förnuft var lånat från Europa. Därför förvandlades deras rationalism i grunden till främmande, europeisk rationalism och förblev inte alls självständig rationalism. De tog också till sig läran om kritik från väst, men inte heller detta var en lära om självständig kritik; dess kärna var i stället att betrakta västerländska seder och bruk som ofelbara, pröva allt österländskt efter deras måttstock, men anse själva de västerländska sederna och bruken stå över all kritik.

Efter en sådan utbildning, när de hade lämnat collegeområdet och trätt in i arbetslivet, uppstod en väldig klyfta mellan deras hjärtan och deras hjärnor. Deras hjärtan var muslimska, men deras hjärnor var icke-muslimska. De levde i ett muslimskt samhälle. Dag och natt utförde de alla sina sysslor tillsammans med muslimer. De var bundna till muslimerna genom samhällets och civilisationens band. Runt omkring sig såg de muslimernas religiösa och kulturella verksamhet. Deras kärlek och medkänsla var knutna till muslimerna; men hela deras förmåga att tänka, överväga, bedöma och bilda uppfattningar var formad efter västerländsk modell. Den hade inte den minsta överensstämmelse med islams sedvänjor eller muslimernas beteende. Därför började de bedöma allt som rörde islam och muslimer efter västerländska måttstockar. Allt som stred mot denna måttstock – vare sig det gällde någon av islams grundprinciper eller någon detalj, eller muslimernas beteende – ansåg de vara felaktigt och i behov av korrigering. Några av dem studerade också islam något för forskning och observation. Men måttstocken för deras kritik och forskning var likaledes västerländsk. Hur skulle då islams raka spik kunna passa in genom den krokiga öppningen i deras sinnen?

När dessa herrar av denna kategori uttalar sig i religiösa frågor får man tydligt intrycket av deras ord att de utan någon som helst eftertanke bara fortsätter att hålla ett oavbrutet tal. Deras ståndpunkt är varken konsekvent eller systematiskt ordnad enligt logikens regler. De gör inte ens något försök att nå en riktig slutsats. Det mest förvånande är att de inte ens bestämmer sin egen ståndpunkt medan de talar. I samma fråga antar de utan vidare olika ståndpunkter – medan de talar om en viss ståndpunkt antar de plötsligt en annan och börjar själva argumentera mot den föregående ståndpunkten. Lättvindigt tänkande är ett framträdande kännetecken för deras religiösa diskussioner. I alla andra frågor än religion talar de med yttersta omsorg och försiktighet. De vet nämligen mycket väl att de inte skulle ha någon som helst aktning i de bildades ögon om de sade något osammanhängande. Men eftersom religionen inte har något värde eller någon betydelse för dem anser de, när de talar om den, inte att det finns något behov av att anstränga sitt förstånd. Därför kan de här med fullständig säkerhet säga osammanhängande saker. Av deras sätt att bete sig får man intrycket att de efter måltiden ligger i en vilstol och bara småpratar lite lättsamt; därför tycker de inte heller att det finns något behov av att följa reglerna för hur man bör tala i denna fråga.

Det andra som tydligt framträder i dessa personers skrifter är deras ytliga tänkande och kunskapsfattigdom. I någon annan fråga än religion skulle de inte våga tala med så lite kunskap och så obetydligt tänkande. Där finns nämligen en risk att de förlorar anseendet om de säger något utan att känna till de verkliga fakta. Men när det gäller religion anser de inte att det finns något behov av att undersöka, studera eller tänka efter. På grundval av det lilla de lättvindigt lyckas få veta fattar de sina beslut och fortsätter sedan utan förbehåll att förkunna dem. Här finns nämligen ingen risk att bli tillrättavisad. Om någon skulle gripa in blir det kanske mullorna; men redan på förhand har man noggrant bestämt att mullorna är blinda, föråldrade och trångsynta.

Den framstående författarens ifrågavarande artikel uppvisar till fullo båda dessa kännetecken. Av hans artikel kan man först och främst inte alls förstå om han talar som muslim eller som icke-muslim. Men den som talar om islam kan endast inta en av två ståndpunkter: antingen intar han muslimernas ståndpunkt, eller också talar han som icke-muslim. Den som talar som muslim måste, oavsett om han är ortodox (Orthodox), fritänkande eller reformist, tala inom islams gränser. Det vill säga, han måste utan förbehåll erkänna Koranen som den slutgiltiga auktoriteten (Final Authority) och de religiösa principer samt de shariaföreskrifter som fastställts av Koranen. Om han inte tror på Koranens auktoritet och anser att det finns utrymme att kritisera något som bevisats genom Koranen, måste han lämna islam. Efter att på detta sätt ha överskridit gränsen kan han inte längre tala i en muslims ställföreträdande roll. Om han däremot intar den andra ståndpunkten, det vill säga öppet förklarar sig vara icke-muslim, kan han fritt kritisera Koranens principer och föreskrifter. Han erkänner ju inte Koranen som det slutgiltiga beviset. Men efter att ha intagit denna ståndpunkt har han ingen rätt att tala som muslim, utge sig för att vara muslim för att förklara islams innebörd för muslimer eller visa dem vägen till islams utveckling. När en förnuftig och medveten person efter moget övervägande diskuterar islam, kommer han också att beakta de rationella villkoren för vilken av dessa två ståndpunkter som är godtagbar för honom. För det är inte något en förnuftig människa kan göra att samtidigt kalla sig muslim och kritisera de principer och föreskrifter som fastställts av Koranen, eller att ifrågasätta Koranens auktoritet och samtidigt dela ut goda råd till muslimer. Detta är endast ett misslyckat försök att förena två motsatta saker. Det innebär att en och samma person samtidigt presenterar sig under båda namnen, muslim och icke-muslim – att han samtidigt befinner sig både inom och utanför islams gränser.

Vi hyser inte en så negativ uppfattning om författarens utbildning och intelligens att vi skulle tro att han, när han talade om något annat än islam, på samma sätt skulle inta två inbördes motsägelsefulla ståndpunkter. Vi förväntar oss inte heller av honom att han, sittande i den indiske kejsarens domstol [man bör komma ihåg att artikeln skrevs 1934], skulle kritisera det regelverk som den indiske kejsaren själv hade infört. Vi förväntar oss inte heller en sådan djärvhet av honom att han, efter att ha gjort anspråk på att följa en religion eller en tankeskola (School of Thought), skulle börja kritisera grundprinciperna i just denna religion. Men det märkliga är att han beträffande islam har intagit två fullständigt motsägelsefulla ståndpunkter. Han är inte ens medveten om att han gång på gång byter ståndpunkt. Å ena sidan framställer han sig som muslim, identifierar sig som muslim, beklagar muslimernas svåra situation, uttrycker intresse för islams utveckling och förmanar muslimerna till ”ihsan”, det vill säga ”den rena religionen”. Å andra sidan ägnar han sig åt hänsynslös kritik av grundprinciperna och regelverket i den bok på vilken islam vilar och vars erkännande som den slutgiltiga auktoriteten är ett oumbärligt villkor för att vara muslim. Koranen har inte bara på ett eller annat ställe, utan på åtminstone fyra ställen, tydligt förklarat svinkött vara haram [se al-Baqara, vers 173; al-Ma’ida, vers 3; al-An’am, vers 145; an-Nahl, vers 115]. Men han förespråkar att man ska ge människor lättnader i denna fråga. Det lustiga är att denna önskan att ge lättnader påstås vara till för ”islams utveckling”! Det verkar som om tanken på islams utveckling har fått större grepp om honom än Koranen. Eller också har han blivit otålig efter att främja någon form av islam som inte bygger på Koranen! I själva verket utarbetar Koranen, liksom för andra ting, också en meny för människan och fastställer skillnaden mellan halal och haram samt mellan rent och orent bland livsmedlen. Den säger till och med klart: ”Ni har inte rätt att efter eget behag förklara något halal eller haram.” [an-Nahl, vers 116] Men i denna fråga betonar han sin egen rätt och tvekar att erkänna Koranens rätt. Med andra ord är han inte alls beredd att acceptera någon inblandning av religionen i frågor som rör mat och dryck! I själva verket begränsar Koranen, till skillnad från Sankt Paulus anhängare [han var en av Jesus Kristus främsta lärjungar. Död omkring år 67 e.Kr. Den nuvarande kristna världen följer hans lära. – Red.], (inte Jesus Kristus) inte religionen till något särskilt område. Den ger i stället lagar för varje enskild fråga: klädsel, mat och dryck, äktenskap och skilsmässa, arv, transaktioner, politik, domstolar, straffrätt och så vidare. Ändå anser han detta vara ett hinder för islams utveckling och framåtskridande. Han har hävdat att dessa lagar förvandlar människan till ett livlöst lik och ett oförståndigt barn. Därför har han föreslagit att vår religion borde vara precis sådan som de kristna (i själva verket Paulus anhängare) uppfattar sin religion. Koranen har själv fastställt de religiösa lagarna och kallat dem de gränser som Allah har bestämt samt befallt att de ska följas. Men han kallar dessa sharias gränser för bojor. Liksom Sankt Paulus anser han att dessa bojor måste brytas för religionens spridning och utveckling. Enligt Koranen är iman det första och nödvändiga villkoret för frälsning. Om den som inte tror på Allah förklarar Koranen med tydliga ord att han kommer att bli bränsle för helvetet. [al-Anbiya, vers 98] Det spelar ingen roll om de är oräkneliga eller få, välbärgade eller fattiga. Men hans situation är sådan att hans sinne inte kan acceptera att de, när han ser de otaliga skarorna av kafirer och avgudadyrkare leva lyckliga, välmående och i överflöd, efter några år ska förvandlas till bränsle för helvetet! Han kan inte förstå vilket annat brott de har begått än att de har gjort Guds värld rik och vacker! Frågan är då: Hur kan han förbli muslim när han så öppet motsätter sig Koranen? Eller hur kan han som muslim motsätta sig Koranen? Om han är muslim bör han inte motsäga Koranen. Och om han vill motsäga den, bör han göra det först efter att ha gått utanför islams fastställda gränser. Den som inte är nöjd med en religions grundprinciper och regelverk, vars hjärta inte kan godta sanningen i detta regelverk, som inte förmår förstå dess ändamål och rationalitet och i vars ögon vissa eller de flesta av dess bestämmelser är anstötliga, har två vägar öppna för sig: antingen lämnar han religionen och får rätt att utan förbehåll kritisera vilka av dess regler och bestämmelser som helst, eller, om han vill stanna kvar i religionen med en missnöjd inställning, avstår han från att offentligt uttrycka vrede mot den och försöker, i stället för att uppträda som en ”mujtahid” och såga sönder dess regelverk, undanröja sina tvivel som en verklig lärjunge. Enligt sunt förnuft kan endast dessa två vägar vara rimliga. Och om en verkligt samvetsgrann människa ställdes inför en sådan situation skulle hon välja en av dem. Men författarens och många andra västerländskt utbildade personers situation är sådan att de saknar det moraliska modet att välja den första vägen, samtidigt som de skäms för att följa den andra. Därför har de valt en orimlig medelväg: å ena sidan ansluter de sig till muslimerna, önskar islams utveckling och framåtskridande och uttrycker sin oro och medkänsla för islam och muslimerna; å andra sidan säger och gör de allt sådant mot islam som endast icke-muslimer kan säga och göra. Hadith och fiqh är en sak, men de tvekar inte ens att kritisera själva den ädla Koranen. De fortsätter utan betänkligheter att slå mot islams varje grundval. Dessa herrar hävdar att de är de enda rationella människorna i samhället och därför inte kan acceptera något irrationellt. Deras största anklagelse mot ”mullorna” är dessutom att dessa aldrig använder sitt omdöme och sin intelligens i någon fråga. Men deras egen situation är sådan att de i religiösa frågor uppenbarligen säger självmotsägande saker, antar inbördes motsägelsefulla handlingslinjer och med det ena av sina egna påståenden vederlägger det andra. Vad är det för slags rationalism som de progressiva forskarna har upptäckt och genom vilken de vinner berömmelse?

Se nu lite närmare på omfattningen av deras kunskaper och djupet i deras tänkande.

För att islam ska utvecklas anser den högt ärade författaren att alla shariarelaterade föreskrifter och förbud bör avskaffas, liksom inom kristendomen, och att islam bör reduceras till en rent trosbaserad religion. Han har nämligen förstått att hemligheten bakom kristendomens framgång är att det där inte finns någon gräns mellan det förbjudna och det tillåtna. Där finns inga moraliska föreskrifter eller förbud att ta hänsyn till. Där har man inte berövat människan hennes mänskliga rättigheter och förvandlat henne till ett livlöst lik eller ett oförståndigt barn; i stället har hon fått friheten att göra vad hon vill så länge hon tror på Kristus. Men han har inte tänkt igenom att det som kallas islam finns i Koranen. Och Koranen har gett namnet islam åt både tron och de goda gärningarna tillsammans. Dessutom har den fastställt tydliga gränser för goda gärningar, utformat regler och föreskrifter samt anvisat ett fullständigt handlingssystem för både det personliga och det kollektiva livet. Utan ett sådant system kan islam omöjligen etableras som religion, livsordning och civilisation. Ingen muslim har heller fått rätt att avskaffa detta system och dessa gränser. Att avskaffa dem är nämligen bara ett annat namn för att avskaffa islam. Och om islam själv avskaffas, vilken mening kan då dess utveckling ha? Han kan, om han vill, själv hitta på en religion och predika den, men vilken rätt har han att föra fram något som strider mot Koranen i islams namn och kalla dess utveckling för ”islams utveckling”?

Han vill kalla en enda trosföreställning för islam, nämligen att vi är ansvariga för våra gärningar i detta liv och i det kommande livet. Förmodligen har han sagt detta i hopp om att islam därigenom skulle begränsas, få en enkel och mild natur och fortsätta att spridas snabbt.

Men om han hade tänkt igenom innebörden av denna trosföreställning något djupare, skulle han ha förstått att islam inte heller efter en sådan begränsning kan behaga honom. För att kalla denna trosföreställning för religion måste man först tro på livet efter detta. Dessutom beror ansvar och känslan av att stå till svars på tre saker. För det första måste man fastställa inför vem man ska stå till svars och erkänna Hans suveränitet. För det andra måste man fastställa ansvarighetens natur och därefter i det praktiska livet skilja mellan framgångsrika och misslyckade handlingar. För det tredje måste man fastställa de skilda följderna av framgång och misslyckande när det gäller att stå till svars. Om följderna av misslyckande och framgång är desamma, eller om det inte finns några följder alls, blir ansvarigheten fullständigt meningslös. Detta är det rimliga kravet på den trosföreställning som den högt ärade författaren vill kalla ”den rena religionen”. Även om islam enligt hans förslag byggs på denna trosföreställning, kommer den olycka han vill undkomma ändå att drabba honom. Då blir det åter nödvändigt att tro på den Gud som Japan tycks ha nått utvecklingens höjdpunkt utan. Åter kommer de shariarelaterade banden och de moraliska bojorna att skapas, de band han vill slita sönder och i vilka han anser att den hemliga orsaken till islams bristande utveckling ligger. Åter kommer frågan om straff och belöning, det vill säga plåga och belöning, att träda fram, och när han ser Guds oräkneliga skapelser lyckliga och välmående utan tro, kommer hans sinne att vägra acceptera att dessa efter bara några år ska kastas in i straffet.

Därför bör han efter lite eftertanke hellre kalla något annat för islam, något där inga regler eller förbud behöver bekymra någon. Där följderna för både den troende och den icke-troende blir desamma. Där det räcker att göra Guds värld välmående och välordnad för att nå framgång i det hinsides, och där hans sinne, när han ser de oräkneliga skapelser som inte tror på det lyckliga och välmående livet, kan acceptera att de efter några år alla ska förvandlas till paradisets näktergalar.

Författaren anser inte att frågan om att fläsk enligt Koranens föreskrifter slutgiltigt är haram är korrekt och välgrundad. Han har hyst tvivel om att det kanske har förbjudits för araberna av någon särskild anledning. Men om han hade öppnat Koranen och tittat i den innan han uttryckte denna uppfattning, skulle hans tvivel ha försvunnit. I Koranen sägs tydligt:

(Arabiska)

Betydelse: Profet! Säg: I den uppenbarelse som har uppenbarats för mig har ingen föda förbjudits för någon som äter, utom självdött kött, rinnande blod och fläsk – eftersom dessa utan tvivel är orena – samt ett djur som slaktats i någon annans namn än Guds, av olydnad. Men den som har tvingats av nödläge och äter något av detta, utan att vara olydig eller överskrida gränsen, honom är din Herre förvisso förlåtande och barmhärtig. (Sura al-An’am: 145)

I denna vers har fläsk förbjudits för varje ”ätare” (på arabiska). Som skäl för att förklara det haram anges att det är ”orent” (på arabiska). Frågan är: avser ”ätare” här en arabisk ätare? Kan dessutom samma sak vara ren för araber och oren för icke-araber? Är det på denna grund som författaren också skulle vilja ge asätare en lättnad? Om han vill ge en lättnad när det gäller fläsk, får han göra det för egen del. Men varifrån har han fått rätten att, i strid med Koranens tydliga förklaring, säga att frågan om att det genom Koranen slutgiltigt har förklarats haram inte är fri från tvivel?

Dagens neo-mujtahider har uppfunnit en märklig princip för ijtihad. En av deras framträdande principer är att de utan minsta tvekan förklarar att den islamiska bestämmelse som de vill motsätta sig ursprungligen fastställdes för araberna. Även om det inte finns minsta antydan om denna begränsning i Koranen, och inte heller något argument eller exempel till stöd för den, känner de inte den minsta tvekan inför att göra sådana påståenden. Om denna linje fortsätter kan de kanske inom en nära framtid till och med vilja begränsa själva Koranen till araberna.

Dessutom är det så löjeväckande att argumentera med hjälp av (arabiska) (den som, utan att vara olydig eller överskrida gränsen, blir hjälplös), att man nästan får lust att berömma reseskildrarens förstånd och omdöme. Förmodligen har han tolkat versen så här: ”När du spontant får lust att äta fläskkött, så ät det, men sitt inte i trädgården medan du äter det och gör det inte heller till en vana.”

I själva verket kan endast den som inte förstår betydelsen av något av orden hjälplös, olydig och van, ur denna vers få fram ett medgivande för européer och kineser när det gäller fläskkött. Annars vore det omöjligt för någon som känner till betydelsen av dessa ord att visa en sådan djärvhet. Versen betyder i själva verket inte att alla som är vana vid att äta kadaver eller dricka blod, eller som sätter sitt liv på spel för fläskkött, eller bland vilka det är allmänt brukligt att äta kött från djur som slaktats i någon annans än Allahs namn, ska räknas som nödställda. Om det vore så skulle hela förbudet bli meningslöst. För om förbudet gällde dem som äter dessa saker, skulle de fortsätta äta enligt sin vana genom att utnyttja undantaget; och om förbudet i stället gällde dem som själva avstår från dessa saker, skulle det inte finnas något behov av det. I själva verket har detta undantag skapats genom att villkoret ”utan att vara olydig eller överskrida gränsen” fogats till ordet nödställd. Det innebär att om någon håller på att dö av hunger och inte kan få tag på något annat än förbjuden föda, får han äta den förbjudna födan endast för att rädda sitt liv, men med villkoret att tillåtelsens gräns inte överskrids. Det vill säga, han får inte äta mer än vad som är nödvändigt för att rädda livet och får inte hysa en önskan att överskrida Allahs fastställda gränser. Detta har på andra ställen uttryckts på samma sätt i samband med förbudet mot fläskkött, kadaver och liknande:

(Arabiska)

Det vill säga, om någon blir nödställd av hunger och inte hyser någon dragning till synd, får han under sådana omständigheter äta förbjuden föda. Var finns Koranens bestämmelse, och var finns författarens försvar för européer och kineser? Eftersom invånarna i dessa länder sätter sina liv på spel för fläskkött, måste man alltså med hjälp av (arabiska) göra fläskkött tillåtet för dem – och dessutom för att få dem att träda in i islam. Vilket bisarrt argument! Om man på detta sätt börjar göra eftergifter i islams bestämmelser med hänsyn till varje folks böjelser och intressen, måste man steg för steg göra vin, otukt, ocker och alla andra sådana förbjudna saker tillåtna. Frågan är då: Vad är behovet av att föra in i islam människor som inte är beredda att följa Allahs bestämmelser, hålla sig inom de gränser Han har fastställt och ens betrakta det förbjudna som förbjudet? När har islam varit beroende av sådana människor, så att man måste köpslå för att vinna deras samtycke?

Till en början förstod författaren inte ens varför fläskkött var förbjudet. Men efter en del eftertanke har han förstått att det principiellt finns en enorm skillnad mellan magen och det moraliska medvetandet. Därför har han kommit fram till slutsatsen att religionen inte har någon rätt att ange någon skillnad mellan tillåten och förbjuden föda. Av detta uttalande framgår också den märkliga saken att hans kunskap om Koranen inte alls är större än hans kunskap om den fysiska vetenskapen (Physical Science). Att en bildad och upplyst person inte känner till Koranen är visserligen inte särskilt skamligt, men en så djup okunnighet om vetenskap är utan tvekan högst skamlig. Ännu har han inte förstått ens detta: vilket samband finns mellan människans själ och hennes kroppsliga konstitution, och mellan den kroppsliga konstitutionen och födan? Att det ämne som tillför kroppen dess förbrukade beståndsdelar och genom vilket kroppens alla vener, kärl och nervsystem byggs upp skulle ha en naturlig inverkan på hjärtat och själen är inte märkligt; det märkliga vore om det inte hade någon sådan inverkan. Vetenskapen hade tidigare i allmänhet varit likgiltig inför denna sanning, men av den forskning som på senare tid bedrivits inom näringsläran (Dietetics) har det blivit uppenbart att födan verkligen påverkar människans moraliska karaktär och hennes psykiska krafter. Därför undersöker moderna vetenskapsmän vilken typ av inverkan olika slags föda har på vår själ och vår tankeförmåga. Det verkar som om vår akademiker till väns kunskaper i vetenskap inte alls är uppdaterade (Up-to-Date). Annars skulle han inte med sådan oerhörd fräckhet kunna hävda att det principiellt finns en enorm skillnad mellan magen och det moraliska medvetandet.

9

Rationalismens bedrägeri

[Artikeln publicerades första gången i juni 1936 i månadstidskriften Tarjuman al-Qur’an – redaktionen.]

Två

Rationalismen och naturalismen har under de senaste två decennierna främjats mycket kraftfullt av västerlänningarna. Vem kan förneka propagandans makt? Om något ständigt och upprepade gånger förs inför människors ögon och tränger in i deras öron, hur länge kan de då skydda sitt sinne och sin hjärna från dess inflytande? Till slut har därför världen, genom propagandans kraft, godtagit att grunden för västerländsk kunskap, vetenskap och civilisation vilar på ren rationalism och naturalism. Men en kritisk studie av den västerländska civilisationen gör det helt uppenbart att dess grund inte vilar på vare sig rationalism eller naturlagar; tvärtom är hela den västerländska civilisationens struktur grundad enbart på känslor, begär och behov. I själva verket var västerlandets renässans inget annat än ett våldsamt uppror mot intellektet och naturen. Denna väckelse gick framåt på sinnesintryckens och materialismens väg och förkastade det rationella omdömet. Den förlitade sig på känslor i stället för förnuftet. Den förkastade förnuftets vägledning, rationella bevis och den naturliga instinkten och förklarade i stället sinnesförnimbara materiella resultat vara den verkliga och sanna måttstocken. Den betraktade naturens vägledning som en villfarelse och gjorde begär och behov till sina vägvisare. Varje ting som låg utanför mätningens gränser ansåg den vara tomt och grundlöst. Allt som inte ledde till något slags sinnesförnimbart materiellt intresse stämplade den som gagnlöst och onödigt. Till en början var denna sanning dold även för västerlänningarna själva. Därför trodde de, trots att de gick emot förnuftet och naturen, att den nya epok av ”fri rationalism” som de hade inlett vilade på rationalismens och naturalismens grund. Senare avslöjades visserligen den verkliga hemligheten. Men de hade inte modet att erkänna den. Därför försökte de med yttersta list lägga ett täcke av rationalistiska bevis och naturalism över avgudadyrkan, instinktens slaveri och sinnesförnimmelsernas herravälde. Men enligt det engelska ordspråket har ”katten nu kommit helt ur säcken”. Irrationaliteten och motståndet mot naturen har i dag blivit så uppenbara att det inte längre är möjligt att lägga något täcke över dem. Därför förklaras nu öppet uppror mot både förnuftet och naturen. Från vetenskapens heliga sfär till samhället, ekonomin och politiken har upprorets fana rests överallt. Följaktligen har alla den moderna världens ledare, med undantag för en grupp ”bakåtsträvande” hycklare, godtagit att deras civilisation enbart styrs av begär och behov.

De västerländskt sinnade och de som följer européerna ligger fortfarande några steg efter sina mästare. Eftersom deras intellektuella utveckling har ägt rum inom den utbildning och mänskliga miljö samt den kultur och civilisation de formats av, måste också hos dem dyrkan av sinnesintryck och materialism samt slaveri under begär och behov naturligtvis uppstå. Och i själva verket är det just detta som håller på att uppstå. Men de har ännu inte nått det stadium där katten har kommit ur säcken. Genom sina tal och skrifter hävdar de fortfarande: Vi godtar endast förnuftets och naturens vägledning. Lägg bara fram rationella bevis för oss. Om något inte bevisas med rationella argument och naturliga tecken kommer vi inte att godta det. Men i säcken med dessa stora ord är en katt gömd som varken är rationell eller naturlig. Om man analyserar deras skrifter blir det tydligt att deras sinnen och hjärnor är fullständigt oförmögna att söka efter och förstå rationella bevis och den naturliga instinkten. När man undersöker innebörden i det de kallar ”förnuftsgrundad välfärd”, visar det sig att det i själva verket är ”erfarenhetsbaserad välfärd”. Och erfarenhetsbaserad välfärd är något fast, tungt, räkningsbart och mätbart. De är inte alls beredda att godta något vars nytta eller välgörande verkan inte kan visas genom en matematisk beräkning, genom att vägas på en balansvåg eller mätas med en måttstock. Så länge dess nytta i denna särskilda betydelse inte har bevisats, betraktar de tron på det och lydnaden mot det som en helt ”irrationell” handling. När man granskar deras anspråk på att följa naturens vägledning blir även hemligheten bakom detta tydlig. Enligt dem betyder natur inte mänsklig natur, utan biologisk natur. Och i den biologiska naturen finns ingen plats för förnuft eller hjärtats förmågor; den är endast fylld av känslor, begär och sinnenas herravälde. Enligt deras uppfattning är endast sådant trovärdigt som kan påverka människans sinnen, tillfredsställa hennes begär och önskningar samt uppfylla hennes kroppsliga och psykiska krav. Endast sådant är tillförlitligt vars nytta lätt kan undersökas, vars skadlighet inte är synlig eller är mindre synlig än nyttan. Däremot är sådant som hör till människans natur, vars betydelse människan känner genom sitt eget samvete och vars nytta eller skada inte är materiell eller förnimbar utan andlig och innerlig, vidskepelse, meningslöst, gagnlöst och onödigt.

Att tillmäta sådana ting någon betydelse – ja, till och med att erkänna deras existens – likställs med blindhet, vidskepelse och föråldradhet. Å ena sidan en sådan avsky mot förnuftet och naturen, och å andra sidan anspråk på rationalism och progressivism! Deras förnuft har sjunkit till en sådan grad av bankrutt att de inte längre kan uppfatta motsägelsen.

Människan bör naturligtvis få så mycket nytta av utbildning, kultur och civilisation att hennes tankar, föreställningar och reflektioner inte blir splittrade, osammanhängande och oordnade. Hon bör tillämpa en klar och enkel tankemetod. Genom att ordna händelseförloppet korrekt bör hon kunna dra felfria slutsatser. Hon bör undvika uppenbara villfarelser, såsom självmotsägelser och meningslöst svammel. Men med några få undantag tycks våra vanliga bildade herrar vara berövade även dessa grundläggande vinster av intellektuell utveckling. Innan de argumenterar i en fråga kan man inte märka någon som helst omdömesförmåga hos dem när det gäller att själva fastställa en korrekt utgångspunkt, inse de intellektuella följderna av denna utgångspunkt och, med detta i åtanke, följa en argumentationslinje som är förenlig med den. Om man samtalar med dem eller kastar en blick på deras skrifter får man redan vid första anblicken intrycket att deras tankegångar är förfärligt osammanhängande. Efter att ha inlett diskussionen utifrån en viss ståndpunkt byter de ståndpunkt efter en kort stund, och efter ytterligare en bit antar de rentav en helt annan ståndpunkt. De har inte ens valt ut fakta på ett genomtänkt sätt för att bevisa sitt påstående, än mindre ordnat dem enligt logikens regler. Vad är egentligen deras ståndpunkt? Vilken fråga ville de avgöra sanningen eller falskheten i, och vilken slutsats kom de slutligen fram till? Även efter att ha sökt igenom allt från början till slut går det inte att få svar på dessa frågor. Den bakomliggande orsaken till denna situation är att det främsta målet för den moderna civilisationen och det moderna utbildningssystem som står under dess inflytande är inriktat på sinnesnjutning och materialism. Det väcker människans begär och önskningar, stimulerar hennes behovskänsla och förankrar de sinnliga tingens betydelse i hennes hjärta och sinne, men det utvecklar inte hennes intellekt eller hennes psyke. Det skapar visserligen hos henne en högmodig föreställning om omdöme, urskillning och eftertanke, och detta högmod får henne att kritisera varje sak som ”rationell” och att förneka allt som i hennes ögon inte är ”förnuftigt”; men i verkligheten hyser hennes sinne och själ en fullständig motvilja mot rationalism. Hos henne utvecklas över huvud taget inte förmågan att avgöra en fråga genom en felfri argumentationskedja eller att fatta beslut i en angelägenhet.

Det tydligaste beviset på dessa moderna, utbildningsstolta människors orimliga ”rationalism” finner man i frågor som rör religion. Detta beror på att de västerländska ideologierna på varje område står i konflikt med religionens andliga, moraliska, sociala och kulturella grundvalar.

För att bevisa sanningen i detta kan ni samtala med en engelskt utbildad person om någon religiös fråga och, för att pröva hans sinnelag, få honom att erkänna sig vara muslim. Lägg därefter fram någon föreskrift ur sharia inför honom och presentera bevis till stöd för den. Då kommer den gode mannen genast att rycka på sig och med en mycket intelligent min säga: ”Det där är bara ’mullaprat’. Kom till mig med argument och bevis. Om du inte har några argument eller bevis utöver blotta beskrivningar eller citat, kommer jag inte att godta något av det du säger.” Redan dessa få ord avslöjar hemligheten: rationalismens vind har inte ens vidrört denne man. Trots många års utbildning och kunskapsstudier har den stackaren inte kunnat inse vilka intellektuella följder det får att kräva argument och bevis i en fråga, eller vilken den krävande personens korrekta ställning blir.

Enligt islam kan en människa rätteligen endast ha en av två ställningar: antingen är hon muslim, eller också icke-muslim, det vill säga kafir. Att vara muslim innebär att hon med hela sitt hjärta har erkänt Allah och Hans Sändebud. Hon har också erkänt att hon utan invändning kommer att lyda varje föreskrift som Hans Sändebud förmedlar från Allah. Under sådana förhållanden har hon inte längre rätt att kräva argument och bevis till stöd för varje enskild föreskrift. Hennes uppgift som muslim är endast att undersöka om Guds Sändebud har gett en viss föreskrift. Därefter bör hon genast lyda den, även om föreskriften inte har bevisats genom vedertagen logik. Naturligtvis kan hon kräva argument och bevis för att uppnå sinnesro och insikt. Men ett sådant krav kan endast framställas när hon är beredd att följa föreskriften. Att kräva argument och bevis som ett förhandsvillkor för lydnad och vägra lyda om man inte får sådana argument och bevis eller inte uppnår sinnesro innebär emellertid att man i själva verket förnekar Guds Sändebuds auktoritet; och detta förnekande är detsamma som kufr. Ändå hade personen först gjort anspråk på att vara muslim. Om han nu antar en kafirs ställning, är hans rätta plats inte inom islams gränser utan utanför dem. Först bör han ha det moraliska modet att lämna den religion som han egentligen inte tror på alls. Först därefter blir han berättigad att kräva argument och bevis, och då kan hans krav också besvaras.

Detta är den sunda och förnuftiga regeln. Utan den kan ingen ordning i världen upprättas. Om medborgarna i en stat kräver en motivering till varje statlig order och vägrar att lyda order utan argument, kan staten inte bestå ens ett ögonblick. Om varje soldat i en armé frågar efter orsaken till varje order från befälhavaren och i varje fråga ställer sin egen sinnesro som ett förhandsvillkor för lydnad, kan i själva verket ingen armé bildas. Kort sagt kan ingen skola, högskola, förening eller, med ett ord, ingen social ordning upprättas på grundval av principen att man måste försöka tillfredsställa varje berörd person och att ingen order får följas förrän var och en har uppnått sinnesro. Vanligen blir människan medlem av en institution med den grundläggande och elementära föreställningen att hon har fullständig tillit till institutionens högre auktoritet och erkänner dess myndighet. Så länge hon därefter förblir en del av denna institution är hon skyldig att följa den högre auktoritetens order; även om hon inte kan bli tillfreds med någon mindre detalj, är hon alltjämt skyldig att lyda ordern. Att motsätta sig en order som brottsling är naturligtvis en annan sak. En person kan förbli medlem av en institution trots olydnad i mindre frågor; men om någon i minsta detalj förklarar personlig tillfredsställelse vara ett förhandsvillkor för lydnad, måste man förstå att han vägrar att över huvud taget erkänna den högre myndighetens auktoritet. Detta är liktydigt med öppet uppror. Om en sådan handlingsprincip tillämpades i en stat skulle åtal för landsförräderi väckas mot personen. Om det skedde i en armé skulle han ställas inför krigsrätt. Om det inträffade i en skola eller högskola skulle han omedelbart avskedas. Om något sådant skedde inom religionen skulle en fatwa om kufr utfärdas. Ingen kan tillåtas kräva sådana argument och bevis medan han befinner sig inom en institution. Den verkliga platsen för en sådan kravställare är inte inom institutionen utan utanför den. Därför bör han först lämna den. Därefter kan han framföra hur många invändningar och protester han vill.

Detta är en grundprincip, ja själva grunden, när det gäller islams organisation. Islam gav inte människan några föreskrifter i första hand; i stället uppmanade den henne först att tro på Allah och Sändebudet. Till stöd för just detta har alla argument och bevis lagts fram. Med hjälp av varje tänkbart rationellt bevis och naturliga tecken har man försökt övertyga människan om att Allah är hennes Herre och att Muhammed, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs Sändebud. Du kan pröva och granska denna grundläggande fråga med hur många argument och diskussioner du vill. Om du inte blir övertygad av något argument eller bevis kommer du aldrig att tvingas att anta islam. Inte heller kommer någon av islams föreskrifter att tillämpas på dig. Men i samma stund som du frivilligt antar islam blir du muslim. Och ordet muslim betyder just en som underkastar sig. Därefter finns det inget behov av att lägga fram argument och bevis för varje föreskrift i islam och överlåta frågan om att följa föreskrifterna åt din sinnesfrid. Tvärtom är din allra första plikt som muslim att utan invändning underkasta dig varje föreskrift som når dig från Allah och Sändebudet:

(Arabiska)

Betydelse: De troendes plikt är att säga: ”Vi hör och lyder”, när de kallas till Allah och Sändebudet, så att Sändebudet kan döma mellan dem. (Sura an-Nur 51)

Att kräva argument och bevis som ett villkor för tro och lydnad är i själva verket helt motsägelsefullt. Att förena dessa två saker strider fullständigt mot ett sunt förnuft. Ingen troende kan kräva argument och bevis på detta sätt. På motsvarande sätt är det omöjligt för en sådan rationalist att vara troende:

(Arabiska)

Betydelse: När Allah och Sändebudet har fattat ett beslut i en fråga har troende män och kvinnor ingen som helst rätt att fatta ett eget beslut i den frågan. (Sura al-Ahzab 36)

Grunden för islams stora framgång när det gäller reform och samhällsorganisation var denna princips direkta inverkan. När tron väl hade rotats hos människorna och något hade förbjudits, avstod hela det troende samfundet från det. När något däremot befalldes blev det, vid minsta antydan, infört bland tiotals miljoner människor. Om det hade varit nödvändigt att lägga fram argument och bevis i varje fråga, och om laglydnaden hade varit beroende av att man förstod varje föreskrifts rimlighet och innebörd, skulle den förbättring och organisering av människans karaktär och beteende som Sändebudet, frid vare med honom, åstadkom under endast 23 år inte ha varit möjlig ens fram till Domedagen.

Detta betyder inte att islams föreskrifter strider mot förnuftet eller att någon av dess detaljerade bestämmelser saknar innebörd. Det betyder inte heller att islam kräver blind efterföljelse av sina anhängare eller förbjuder dem att söka dess föreskrifters förnuftiga och naturliga grund och förstå deras innebörd. Den verkliga förhållandet är det motsatta. För att följa islam på rätt sätt krävs skarpsinne och gott omdöme. Ju djupare en person förstår de islamiska föreskrifternas innebörd och rimlighet, desto mer fullkomligt kan han följa dem. Islam förbjuder inte sådan insikt och framsynthet; tvärtom uppmuntrar den till det. Men det är en himmelsvid skillnad mellan det intellektuella sökandet efter förståelse efter att man har underkastat sig och det övervägande som görs före underkastelsen som ett villkor för den. Muslimen underkastar sig först villkorslöst. Därefter försöker han förstå de islamiska föreskrifternas innebörd och rimlighet. Men det betyder inte att han kommer att förstå rimligheten i varje föreskrift. Faktum är att han har full tillit till och är helt tillfreds med Allahs herravälde och Sändebudets profetskap. Därefter vill han, för att uppnå större insikt, också vinna större tillfredsställelse genom att förstå detaljerna. Om han uppnår en sådan tillfredsställelse tackar han Allah; men om han inte gör det fortsätter han utan tvekan att följa islams föreskrifter, grundat på sin fullständiga tillfredsställelse med Allah och Sändebudet. Vad har en sådan strävan efter argument och bevis gemensamt med den som vid varje steg kräver argument och bevis och säger: ”Jag går vidare först när ni har övertygat mig, annars drar jag mig tillbaka”?

Nyligen har en propagandaskrift, utgiven av en muslimsk grupp, kommit till vår kännedom. Denna grupp består av högutbildade muslimer. Gruppens medlemmar är inte heller motståndare till religionen; tvärtom anser de själva att de utför en stor tjänst för religionen. Bland de frågor som de sprider under förevändning av religiösa ”reformer” är ett framträdande exempel att de varje år, vid Bakra Eid, uppmanar muslimer att avstå från qurbani. Samtidigt råder de muslimerna att de pengar som de annars skulle lägga på att slakta djur bör användas till att stödja nationella institutioner, försörja föräldralösa och änkor samt skapa sysselsättning för arbetslösa. Vi har inte fått del av hela den invändning som en muslim framförde mot denna propaganda. Men som svar på hans invändning sades följande:

Förutom rituellt utövande och blind efterföljelse har ingen hittills belyst qurbanis rationella och praktiska nytta. …… Om någon upplyser oss om qurbanis rationalitet kommer han att vinna vår tacksamhet.

Detta är ett exempel på det som skrivs av dem som påstår sig vara ”bildade” och ”upplysta”. Å ena sidan ett högljutt krav på ”rationalism”, å andra sidan en sådan ytterlighet av ”irrationalitet”! Dessa två meningar, hämtade ur en viss persons ”heliga penna”, bevisar att han inte ens har fastställt sin rätta roll. Om han vill tala som muslim bör han böja sitt huvud inför ”traditionen”. Först därefter kan han ha rätt att kräva rationella bevis. Men inte som ett villkor för lydnad, utan endast för sinnesfridens skull. Om han däremot kräver rationella bevis innan han visar lydnad och gör detta till ett villkor för sin lydnad, har han ingen rätt att tala som ”muslim”. Den som ställer sådana krav på rationella bevis bör först inta en icke-muslims roll. Därefter har han rätt att fritt framföra invändningar i vilken fråga som helst. Men det ger honom inte rätt att uppträda som ”mufti” och utfärda fatwor i religiösa frågor som rör muslimerna. Han spelar två sinsemellan motsägelsefulla roller samtidigt, men tar inte det intellektuella ansvar som följer med någon av dem. Å ena sidan är han inte bara ”muslim”, utan uppträder till och med som ”islams mufti”; å andra sidan betraktar han själv den auktoritativa traditionen som meningslös. När en föreskrift har styrkts med hjälp av den auktoritativa ”traditionen” vägrar han att följa den och ställer som villkor att man först ska belysa föreskriftens rationella grund och praktiska nytta. Med andra ord är han inte beredd att följa en befallning enbart därför att den är Allahs och Sändebudets befallning; han följer den endast på grundval av dess rationalitet och praktiska nytta. Om han inte kan inse en sådan nytta, eller om den enligt hans måttstock inte visar sig vara nyttig, kommer han att förkasta den gudomliga föreskriften och bedriva propaganda mot den. Han kommer att kalla den en ”irrelevant”, ”meningslös”, ”överflödig”, ja rentav skadlig och slösaktig sedvänja. Inte nog med det: han kommer att sätta in all sin kraft för att hindra muslimerna från att följa den. Kan någon anse ett sådant självmotsägande handlande och sådana sinsemellan motsägelsefulla roller vara förnuftiga? Den framstående författarens krav på rationella bevis är utan tvivel berättigat. Men låt honom först bevisa att han själv är en omdömesgill och förnuftig person.

Rationell och erfarenhetsbaserad nytta är inte namnet på något särskilt och bestämt ting; den är i stället något relativt och kvalitativt. En persons omdöme betraktar något som nyttigt, medan en annan persons omdöme hyser motsatt uppfattning. En tredje person medger visserligen att det har viss nytta, men fäster ingen större vikt vid den; i stället anser han något annat vara ännu nyttigare. När det gäller erfarenhetsbaserad nytta råder ännu större meningsskiljaktighet. Det beror på att var och en har sin egen uppfattning om vad som är nyttigt. I enlighet med denna uppfattning bedömer varje person, utifrån sina egna eller andras erfarenheter, något som nyttigt eller skadligt. För en person är endast den uppenbara vinsten eftersträvansvärd och den uppenbara förlusten något som måste undvikas. Hans val måste skilja sig från valet hos en framsynt person. Dessutom finns det i många ting både ett slags nytta och ett annat slags skada. En person godtar dessa ting eftersom han anser skadan vara obetydlig jämfört med nyttan, medan en annan undviker dem eftersom han anser skadan vara större än nyttan.

Dessutom kan man ibland konstatera en motsättning mellan förnuftsmässiga och erfarenhetsbaserade nyttigheter. Något kan ur erfarenhetens synpunkt vara skadligt, men enligt förnuftets avgörande bör denna skada tolereras för en större och välgrundad nyttas skull. Något annat kan visserligen vara nyttigt ur erfarenhetens synpunkt, men enligt samvetets vägledning är det ens plikt att undvika det för att skydda sig mot en förnuftsmässigt grundad skada. Så länge sådana motsättningar eller konflikter föreligger är det omöjligt att nå något enhälligt beslut om huruvida något är ”förnuftsmässigt” eller ”erfarenhetsbaserat” nyttigt. Det är också omöjligt att alla skulle vara eniga om nyttan av något och att ingen skulle ha möjlighet att framföra en avvikande mening eller förneka den. Varför bara tala om qurbani – har förnuftsmässigheten och den erfarenhetsbaserade nyttan hos någon av bönen, fastan, vallfärden, zakat eller andra av shariah föreskrivna påbud och förbud blivit lika uppenbara som dagsljuset, och har alla människor därför förstått dem och underkastat sig i lydnad? Om så vore fallet skulle man inte kunna hitta en enda människa i världen som överger bönen eller fastan eller inte tror på vallfärden och zakat. Det är därför som lagstiftningen inte bygger på varje människas förnuft och erfarenhet; dess grund är i stället iman och lydnad. En muslim tror aldrig på förnuftsmässighet och erfarenhetsbaserad nytta; hans iman är i stället riktad till Allah och Hans Sändebud. Hans religion innebär inte att något får godtas först när dess förnuftsmässighet och nytta har bevisats, och att det måste undvikas så snart dess oförnuftighet och onyttighet har blivit uppenbara. Hans religion innebär i stället att det som är bevisat vara Allahs och Sändebudets påbud är obligatoriskt att följa, medan det som inte är auktoritativt belagt inte heller är värt att följas.

Frågan är alltså nu denna: bygger författarens iman på förnuftsmässighet och nytta, eller på Allah och Sändebudet? Om det första är sant har han inte det minsta samband med islam. Vilken rätt har han då att tala i egenskap av muslim och råda allmänheten att ”övergiva den så kallade öken-sunnan”? Om det andra är sant bör han inte göra förnuftsmässighet och nytta till grund för diskussionen. Han borde i stället ställa frågan: är qurbani bara en av muslimer påhittad tradition? Eller är det en av Allah och Sändebudet utvald ibadah – en gudstjänst som Allahs eget Sändebud införde bland sin ummah?

10

Det tomma pratet om progressivism

(Artikeln publicerades första gången i juni 1933 i tidskriften Targuman-ul-Quran – redaktören)

I juninumret 1933 av tidskriften Nigar publicerade herr Niyaz Fatehpuri en omfattande kritik av Targuman-ul-Quran, som jag redigerar. Jag tackar herr Fatehpuri för detta. Vanligtvis anses det inte vara brukligt att gå i polemik om eller bemöta kritik av tidskrifter. Men den kompetente kritikern har i sin artikel framfört vissa åsikter som hänger samman med de särskilda grundprinciperna i hans progressiva religion, och ett av Targuman-ul-Qurans främsta syften är just att korrigera dessa grundprinciper. Därför anser jag det vara ytterst viktigt att ta vara på detta första tillfälle att framföra mina egna synpunkter i frågan. Han skriver:

Syftet med denna tidskrift framgår redan av dess namn – nämligen att på ett korrekt sätt förmedla Koranens betydelse, innebörd och undervisning till människorna. Ingen kan utan tvekan förneka detta syftes värde. Men som den kompetente redaktören själv har medgett är det i vår tid inte alls lätt att uppnå detta mål. Tidigare innebar religion endast blind efterbildning av förfäderna och bakåtsträvande handlingar. Då var det inte alls svårt för någon att uppträda som religionsförkunnare eller reformator. Men modern kunskap och vetenskap samt ständigt nya vetenskapliga upptäckter har gett människans ”tänkande och handlande” en helt ny form – de har berikat hennes sinne och hjärna med ”frihet i tänkande och åsiktsyttring”. Därför är det i dag inte möjligt att upprätthålla religionens existens genom att enbart åberopa förfädernas sedvänjor, handlingsprinciper och tankesätt. Tidigare diskuterade eller debatterade man kanske Guds enhet; men i dag anses Guds existens själv vara helt omöjlig. Förr kunde kanske Profetens, frid vare med honom, vägledning bevisas med hjälp av mirakel; i dag har ”magnetismens vetenskap”, just med dessa mirakel som grund, gett sig i kast med att skapa otaliga profeter och sändebud. Förr kunde en predikant se upp mot himlen och åkalla Gud, Han som har Arsh och Kursi; men i dag anses inte ens något sådant som himlen existera. Under sådana omständigheter kan det inte alls vara till gagn att någon handlar på detta sätt. Kort sagt är det inte längre trons tid på det osedda; nu har tiden kommit för tron på erfarenhet och observation. Att träda fram till religionens hjälp i en så kritisk tid är verkligen inte lätt. Särskilt eftersom själva den nutida föreställningen om religion inte är särskilt godtagbar för människorna, vilket gör uppgiften ännu svårare.

Längre fram skriver han vidare:

Den heliga Koranen är med avseende på sitt innehåll indelad i tre delar. I den första delen ges moralisk undervisning. I den andra delen behandlas trosläran. Och i den tredje delen finns historiska berättelser och exempel. Det finns inget behov av att skriva särskilt mycket om den första delen – inte heller är det nödvändigt att lägga fram några bevis för den. Alla religioners etik är nämligen nästan identisk. Och var och en måste medge att islams etik inte skiljer sig från eller står lägre än andra religioners etik. Däremot bör större uppmärksamhet ägnas åt den andra och tredje delen. Modern kunskap och vetenskap samt vetenskapliga upptäckter har nämligen skapat tvivel och tvekan hos människorna beträffande dessa två delar. Och sanningen är att om någon lyckas undanröja dessa tvivel och invändningar kommer han att erkännas som detta århundrades mujaddid, förnyare. Därför vill jag föreslå att en permanent avdelning inrättas för detta ändamål. Genom denna avdelning bör man granska alla koranverser som rör trosläran och berättelserna. Därefter är det nödvändigt att fastställa dessa versers korrekta syfte och innebörd samt bemöta alla invändningar och protester som framförts av moderna lärda och forskare.

I avslutningen skriver han:

Framöver uppmanar jag honom framför allt att diskutera uppenbarelsens och kunskapens innebörd. För det är just förståelsen av detta som insikten i Guds ords innersta mening beror på. Samtidigt bör också frågan om akhira, det kommande livet, behandlas. För frågan om religiositet och irreligiositet beror på hur den avgörs. Jag vill se vilken förklaring han ger av Guds ord och akhira. Därefter kommer jag att framföra mina tvivel och invändningar; om hans ansträngningar lyckas undanröja dem kommer jag att bli mycket glad. Många människor är nämligen i dag drabbade av den fruktansvärda förbannelsen att av nödtvång låtsas vara muslimer. En viktig orsak till detta är tron på livet efter detta.

Bortsett från de detaljer som den kompetente kritikern antyder i detta citat vill jag endast rikta uppmärksamheten mot de grundläggande frågorna.

Han har delat upp behandlingen av den ädla Koranen i tre delar. Men vi kan utan svårighet dela upp den i två delar. Det första områdets innehåll ligger bortom gränserna för vår kunskap, vårt förstånd och vår bedömningsförmåga. Vi kan inte slutgiltigt kalla någon av dessa frågor vare sig felaktig eller korrekt. Därför uppmanar Koranen oss att tro på det osedda när det gäller dem. Det andra områdets frågor ligger inte utanför vår kunskaps gränser, och vi kan också fatta välgrundade beslut om dem. Till den första kategorin hör således, förutom frågor som Allahs existens och egenskaper, änglarna, uppenbarelsen, de gudomliga skrifterna, profetskapets innebörd, uppståndelsen efter döden samt straff och belöning i det hinsides, även alla de frågor som återges i historiska berättelser och exempel och som ligger bortom kunskapens, förståndets och bedömningsförmågans gränser. Det spelar ingen roll om dessa frågor ligger bortom den allmänmänskliga bedömningsförmågan eller om det är vår oförmåga, på den nuvarande intellektuella och vetenskapliga nivån, att avgöra deras sanning och riktighet som gör det. Däremot hör hela den islamiska etikläran, själens rening och alla frågor som rör människans liv till den andra kategorin.

Enligt den kunnige kritikern finns det inget behov av att behandla den andra delen. Islams lära i detta avseende motsvarar nämligen andra religioners. Enligt honom är det däremot absolut nödvändigt att behandla den första delen, eftersom det är kring frågorna i denna del som tvivel och tvekan har uppstått bland människorna. Men frågan är: varför uppstår tvivel och tvekan kring dessa frågor? Som svar har han sagt att människorna i det förflutna, på grund av efterblivenhet och okunnighet, trodde på det osedda. Men i dag har modern kunskap, vetenskap och vetenskapliga upptäckter och uppfinningar gett människans tanke och handling en ny form – de har berikat hennes sinne genom friheten i tanke och samvete. Därför är det inte längre en tid för »tro på det osedda», utan en tid för »tro på erfarenhet och observation».

Denna uppfattning bygger på flera villfarelser. Den första av dem är att man inte har förstått den verkliga skillnaden mellan det förflutna och nutiden. Tyvärr är herr Niaz inte ensam om detta; en stor grupp är i stället nedsänkt i den felaktiga föreställningen att religionens lampa endast kunde sprida ljus i gångna tiders mörker. Men efter den moderna kunskapens och vetenskapens soluppgång skulle den inte längre kunna lysa. Den rationella vetenskap som de kallar en ljusstråle är emellertid inte någon särskild tillgång för vår tid. Samma kunskap och vetenskap har även i det förflutna bländat människornas syn på detta sätt. Och även de vars syn hade blivit bländad i det förflutna trodde att religionens lampa inte längre kunde lysa. Enligt dem hade dåtidens moderna kunskap, vetenskap och nya vetenskapliga upptäckter också gett tanke och handling en ny form, och genom förnuftets och samvetets argument hade de berikat människornas sinnen så till den grad att det i deras upplysta tidsålder inte fanns något utrymme för tron på det osedda. Var inte detta tillstånd rådande från det andra till det fjärde århundradet efter hijra? När tänkandet hos filosofer och vetenskapsmän som Platon, Aristoteles, Epikuros, Zenon, Berkeley, Alexander, Ferdousi och Plotinos spreds i de muslimska länderna och en ny era därigenom inleddes inom filosofiskt tänkande och intellektuellt sökande, fanns det då inte också en grupp människor som hyste just denna uppfattning? Skapade inte den tidens intellektuella frihet och de nya formerna för beteende och föreställningar på samma sätt tvivel och tvekan kring människornas religiösa tro? Men vad hände sedan? Många av de filosofiska läror och hypotetiska slutsatser som dåtidens människor hade satt sin lit till visade sig senare vara falska. I den starka sol av kunskap och vetenskap, vars sken fick religionens lampa att verka flämtande, slocknade den helt under en enda tidsomvälvning. Deras »moderna kunskap och vetenskap» blev föråldrad. Deras nya »vetenskapliga upptäckter» förlorade förmågan att ge tanke och handling nya former. Det som de hade gett en ny form på olika områden fastställdes som gammalt. Till och med de flesta av de argument och bevis som de lade fram i full tro och tillit till sin tids vetenskapliga upptäckter, liksom de filosofiska läror de byggde på dessa, skulle inte ens dagens obetydligaste student tveka att beteckna som meningslösa och oanvändbara.

Om någon under sådana omständigheter säger att religionens lampa endast kunde brinna i det förflutnas mörka tidsålder, men inte kan brinna i vår upplysta tidsålder, tvingas vi dra slutsatsen att historien upprepar sig själv. Vi är övertygade om att det mesta av det som i dag, liksom förr, kommer att framställas som modern kunskap, vetenskap och nya upptäckter och uppfinningar kommer att få samma öde som tidigare människors »moderna kunskap och vetenskap» och nya upptäckter, och att »nya former för tanke och handling» kommer att bli gamla och föråldrade i takt med tidens kretslopp. Låt kritikern en gång betrakta all den kunskap, vetenskap och alla de upptäckter och uppfinningar som han är stolt över med djup eftertanke och fråga deras verkliga upphovsmän och upptäckare; då kommer han att förstå att det, liksom i den förflutna kunskapen och vetenskapen, finns mycket litet säkert även bland dessa. Bland denna kunskap och vetenskap finns nästan ingenting om vilket man med full visshet kan säga att det inte på något sätt kan visa sig vara felaktigt. Resten bygger endast på antaganden, föreställningar, tvivel, åsikter och tvekan. Om dessa kan man med full fasthet och säkerhet säga att ju längre tidsutvecklingen går mot framsteg, desto mer kommer »denna moderna kunskap och vetenskap» och »ständigt nya upptäckter och uppfinningar» att förvandlas till ålderdomliga och föråldrade ting. Och samtidigt kommer de nya metoderna för tanke och handling, som är beroende av denna bräckliga kunskap, vetenskap och dessa upptäckter och uppfinningar, att tvingas lämna plats åt någon annan ny metod.

När förhållandet alltså är sådant finns det ingen anledning för någon med medvetenhet och mogen blick att gripas av oro inför religionens framtid. »Modern kunskap och vetenskap» och »nya upptäckter och uppfinningar» har i dag skapat en ny grund för tanke och handling och genom »tankens och förståndets frihet» berikat människornas sinnen; det finns därför inte heller någon anledning att gripas av sådan oro och bekymran och säga: Gud vet vad religionens öde blir. Om man bara riktar en granskande blick mot all denna kunskap, vetenskap och dessa upptäckter och uppfinningar kommer man att se om de ting som står i motsats till religionen verkligen är bevisade och oomtvistliga. Om de verkligen är bevisade och oomtvistliga och dessutom visar sig stå i motsats till religionens grundläggande trosföreställningar, då ställs man utan tvivel inför frågan: vilken av dessa två ska man tro på – religionen eller den vetenskapliga upptäckten? Men om det endast är fråga om ting som bygger på antaganden och föreställningar och som framkallar tvivel och tvekan, finns det ingen anledning att bli rädd för deras motsatsförhållande till religionen. För om religionen bygger på tro och övertygelse har antaganden, föreställningar, tvivel och otro ingen som helst betydelse i jämförelse med den. Om religionen däremot är något hypotetiskt och föreställt, så bygger även moderna vetenskapliga teorier på sådana antaganden och föreställningar. Vilken anledning kan det då finnas att bedöma skillnaden mellan de båda?

Det anstår endast den som har fått den föreställningen fast rotad i sitt sinne att varje ny sak är en vetenskaplig upptäckt, och att det därför är absolut nödvändigt att godta den eller tro på den för att hålla jämna steg med tidens utveckling, att låta sig överväldigas av modern vetenskap och ständigt nya upptäckter och därefter rikta en skeptisk blick mot religionen. Även om det bara rör sig om något approximativt och fiktivt, och även om det inte har prövats med djup vetenskaplig framsynthet och efter en felfri måttstock, måste det ändå godtas. Det är i själva verket bland människor med ett sådant synsätt som intresset för att ”skapa nya metoder för tänkande och handling” har uppstått i dag. Ändå vet de inte ens hur nya metoder för tänkande och handling skapas, vilken metod som är förnuftig och vilken som bara är barnslig. På samma sätt har anspråket att bli berikad genom tankens och förnuftets frihet blivit ett kännetecken för denna klass av trångsynta människor. Men de är inte det minsta medvetna om att tankens och förnuftets blotta frihet är en fitna, ja, något fruktansvärt. Särskilt om den inte förenas med omfattande och mogen kunskap, djup och utvecklad insikt samt en balanserad och klar tankeförmåga, måste den anta allvarliga proportioner. Och naturen har inte skänkt dessa egenskaper så frikostigt som man numera föreställer sig.

Den andra uppfattning som har uppstått ur den förstnämnda läran är att tiden för tron på det osedda nu är förbi. I stället är detta trons tid på erfarenhet och observation. Efter mycket tänkande och begrundande har jag ändå inte förstått vad talaren egentligen vill säga med dessa ord. Om innebörden är att människorna i vår tid inte godtar något osynligt eller något annat än det som kan erfaras och observeras, så är detta fullständigt felaktigt. Med andra ord skulle det innebära att människorna i vår tid har beslutat att begränsa sig till en så trång krets där endast erfarenhet och observation kan vara medel för kunskapsinhämtning och där endast sinnena får vara verksamma. Människan skulle ha övergett uppgiften att tänka över sådant som ligger utanför denna krets och att genom slutledning och undersökning komma fram till slutsatser om det. Men den som ens har studerat modern vetenskap och nya upptäckter någorlunda kommer inte alls att godta detta påstående. Låt filosofin och metafysiken vara; hela deras innehåll handlar ju om det osedda. Ta i stället själva den materiella vetenskapen och fysiken, eftersom det är på dessa som den framstående kritikern stöder sitt åberopande av tron på erfarenhet och observation. Vilken gren av detta ämne bedriver forskning och faktainsamling utan att erkänna kraft, energi, naturlagar, grundprinciper, orsak och verkan samt liknande ting? Finns det någon fysiker som inte tror på dessa? Men gå till någon framstående vetenskapsman och fråga honom: Vilken av dessa ting känner han den djupaste hemligheten hos? Hur mycket av något har han förstått? Vilkets existens har han kunnat iaktta och observera direkt, och för vilket av dem kan han lägga fram ett verkligt bevis? Vad kan egentligen allt detta kallas annat än tro på det osedda?

Den andra möjliga innebörden av dessa ord kan vara att endast sådant erkänns i vår tid som varje människa kan iaktta direkt och som hela mänskligheten har iakttagit och observerat. Men något sådant kan inte komma ur någon förnuftig människas mun. Det är nämligen alldeles uppenbart att ingen människa personligen besitter all mänsklig kunskap; inom ett stort antal områden är det i stället särskilda grupper och individer som har särskild kompetens. Varje del av denna särskilda kunskapsförråd är direkt tillgänglig endast för de berörda experterna och osedd för alla andra människor. Under sådana omständigheter måste vanligt folk ha tro på det osedda när det gäller just dessa experter och grupper.

En tredje möjlig innebörd av påståendet kan vara att människorna i vår tid endast erkänner sådant som de själva har erfarit och observerat, och inte tror på något som är osynligt för dem. Men i verkligheten kan inget mer verklighetsfrämmande påstående komma ur människans hjärna. Sådana människor har aldrig funnits i världen tidigare, finns inte heller i dag och det finns ingen möjlighet att de kommer att finnas fram till uppståndelsens dag. Om en sådan person verkligen skulle finnas någonstans, borde man inte dröja ett ögonblick med att söka upp honom. Det skulle nämligen vara den viktigaste upptäckten bland de ”senaste upptäckterna”. Kort sagt: hur man än bedömer påståendet finns det inte minsta spår av sanning i det. Själva erfarenheten och observationen vittnar om att även vår tid, liksom det förflutna, tror på det osedda, och att människan aldrig kan frigöra sig från denna tro. Varje människa är tvungen att tro på det osedda i långt mer än 999 fall av tusen. Om hon då beslutar sig för att endast tro på det som hon själv har erfarit och observerat, måste hon överge hela den väldiga kunskapsförråd som hon har samlat genom att lita på andra. Hon måste överge alla medel och källor till kunskap utom sin egen erfarenhet och observation. Under sådana omständigheter skulle hon inte bara vara oförmögen att utföra något i världen; hon skulle inte ens kunna upprätthålla sin egen existens. Att fullständigt förneka tron på det osedda och helt förlita sig på erfarenhet och observation är i själva verket lika omöjligt i vår tid som i någon mer upplyst tidsålder. I varje tid och under alla förhållanden är människan tvungen att godta en mängd saker genom att lita på andra, utan egen erfarenhet och observation. Vissa saker måste man godta enbart som allmänna föreställningar; till exempel är den allmänna föreställningen om giftet säkobra att den som äter det dör. Ändå har inte alla personligen ätit av det för att pröva saken, och de har inte heller sett någon äta det och dö. Andra saker måste godtas på grundval av vad en eller flera pålitliga personer berättar. Om man till exempel inte trodde på vittnesmål inför domstol skulle rättssystemet inte kunna fungera ens ett ögonblick. I vissa fall måste man återigen helt enkelt lita på vad en lärd eller expert säger. För elever i skolor och högskolor är detta det normala. Om de inte blint trodde på de lärdas och experternas forskning, upptäckter och uppfattningar inom olika vetenskaper, skulle de inte kunna ta ett enda steg framåt inom vetenskap och kunskap. Följaktligen skulle de aldrig heller kunna förvärva en förmåga till kunskap, forskning och faktainsamling som motsvarar de lärdas och experternas.

Av detta framgår att vi, i frågor som vi inte har fått kunskap om genom erfarenhet och observation, är tvungna att blint förlita oss på andra människor. Den enda återstående frågan är nu vem man bör lita blint på i vilken fråga; och på detta beror slutsatsen. I princip kommer alla att erkänna att man endast bör lita på den person eller grupp som man har anledning att tro besitter god kunskap i frågan och dessutom behärskar goda metoder för att förvärva kunskap. Enligt denna allmänna regel söker en sjuk person inte en advokats råd i stället för att gå till en läkare. När det gäller rättstvister vänder sig ingen till en ingenjör i stället för en jurist. Men just i frågor som rör teologi och andlighet råder oenighet i detta avseende. Det är endast där frågan uppstår om man ska följa filosofernas och logikernas uppfattningar eller lyssna till religiösa och andliga lärare. Ska man beträffande de osynliga tingen – Gud, änglarna, uppenbarelsen, inspirationen, själen, uppståndelsen samt straff och belöning i det hinsides – lyssna till Kant, Spencer, Einstein, Bergson och andra, eller till Abraham, Moses, Jesus och Muhammed, frid vare med dem? De som gör anspråk på ”tankens och förnuftets frihet” lutar i sitt tänkesätt åt den första gruppen. De prövar profeternas ord enligt de måttstockar som de själva har samlat ihop, och accepterar endast det som klarar denna prövning. De erkänner det inte som profeternas ord i sig; det godtas i stället därför att filosofer och vetenskapsmän har utfärdat ett intyg på dess godtagbarhet. (Tyvärr är sådana saker mycket få, ja, man kan nästan säga att de inte finns alls.) Det som däremot inte klarar denna måttstock avvisar de som opålitligt. De ”forntidsorienterade” och de som följer auktoriteter säger å sin sida: fråga inte teologer och spiritualister om naturalism och rationalism. Eftersom deras verksamhetsområden är helt åtskilda är det i grunden fel att fråga en expert på ett vetenskapsområde om hans mening i ett annat. Hur skickliga filosofer och vetenskapsmän än är inom sina egna ämnen, har de inte högre ställning än en vanlig människa när det gäller teologi och andlighet. De medel för att samla kunskap och information i detta ämne som står till deras förfogande står nämligen också till en vanlig människas förfogande. I själva verket är denna vetenskapsgren förbehållen profeterna. Det är de som är experter på den, och det är de som behärskar de verkliga metoderna för att samla kunskap och information om den. Därför bör man i dessa frågor ha ”tro på det osedda” just på dem. Som mest kan man fråga om de verkligen är sanningsenliga och har fullständig insikt i teologin. Men så snart det har bevisats att de faktiskt är kompetenta på detta område, måste man, enligt deras egen insikt och kunskap, acceptera allt de har framfört som sanning. Att förneka den sanning de förkunnat och lägga fram argument mot den är samma sak som att en blind förnekar solens existens och lägger fram bevis mot solens existens för att vilseleda en seende. Hur stor filosof en sådan människa än må vara i sina egna ögon, är det överflödigt att säga vad den som själv har sett solen med egna ögon kommer att tänka om denna blinde.

En kritiker kanske säger att det profeterna har sagt om de osynliga tingen inte stöds av ”modern vetenskap” och ”de senaste upptäckterna och uppfinningarna”. Därför har människor kastats in i ”tvivel och tvekan” och fått lida under förbannelsen att ”bli muslimer av nödtvång”. Men jag frågar: vilken säkerhet finns det egentligen i denna vetenskap och dessa upptäckter som strider mot islams principer? Om det finns något sådant, nämn det, så att även vi kan överväga vilket vi ska följa: den heliga Koranen eller moderna vetenskapliga upptäckter! Om det inte finns något sådant – och det kan omöjligen finnas, vilket också framgår av era uttryck ”tvivel och tvekan” och ”bli muslimer av nödtvång” – innebär det då att arsenalen hos den moderna vetenskapen och de senaste upptäckterna och uppfinningarna endast innehåller vapen av föreställningar, fantasier och gissningar, med vars hjälp man förklarar krig mot religionen? Och är det bara vapnens glans som fått de ”fria tankarnas” dyrkare att hoppas att religionen, så snart den hör deras namn, ska tvingas lämna slagfältet och fly? Hur stor betydelse ni än tillmäter denna vetenskap och dessa upptäckter, kom ihåg att de inte alls utgör någon säker grund när det gäller de osynliga tingen. Under deras inflytande kan ni som mest själva kastas in i ”tvivel och tvekan” och säga att vi inte kan fatta något positivt eller negativt beslut om uppenbarelsen, inspirationen, uppståndelsen, straffet och belöningen i det hinsides, änglarnas existens eller ens Guds existens. Men denna vetenskap kan inte på minsta sätt hjälpa er att befrias från förbannelsen att ”bli muslimer av nödtvång” eller att vinna välsignelsen att ”med glädje bli otrogna”. Den kan inte innehålla några bevis som slutgiltigt förnekar de nämnda tingen. Dessutom räcker det inte som grund för att dra slutsatsen att något inte existerar att den ”moderna vetenskapen och de senaste upptäckterna” endast för er till den yttersta nivån av ”tvivel och tvekan”; detta är intellektuellt och psykiskt den sämsta möjliga platsen. Den kunskap som inte kan ge människan visshet, trygghet och övertygelse, utan kastar henne svävande i tomrummet och inte ger henne någon möjlighet att finna ens den minsta stabilitet, så att hon försätts i den skamliga situationen: ”Bli inte otrogen, bli muslim av nödtvång” – en sådan kunskap är utan tvekan sämre än okunnighet.

Endast ”iman bil-ghayb”, tron på det osedda, kan rädda människan ur denna kris. Om ni en gång accepterar någon som profet och samtidigt erkänner att han har fullständig insikt i den gudomliga kunskapen och aldrig talar osanning, kan det inte längre finnas något utrymme för tvivel och tvekan i ert sinne beträffande de osynliga tingen. Därigenom grundas er religiösa tro och övertygelse på en så stark grund att den inte kan skadas av någon modern kunskap eller ny upptäckt, av någon ny riktning för tanke och handling eller av någon väldig kraft hos ”det fria förnuftet”. Därför har det tydligt förklarats i Koranen att denna bok är en vägledning för de gudfruktiga. Och de gudfruktigas första kännetecken är att de tror på det osedda:

(Arabiska)

Det betyder: ”Denna Koran är en vägledning för de gudfruktiga, som tror på det osedda.”

I själva verket är hela religionens byggnad grundad på ”iman bil-ghayb”, tron på det osedda. Om denna grundval en gång krossas kan ni därefter inte nå fram till någon fast ståndpunkt i fråga om religionens grundläggande trosföreställningar – vars djupaste hemligheter ni inte har någon möjlighet att känna till. Den slutsats som då dras kommer ni själva inte att kunna hysa full tillit till vad gäller dess riktighet, och ni kommer inte heller att kunna övertyga andra människor om dess sanningshalt.

Den sista frågan i detta sammanhang är: Hur kan man veta att en person är Allahs profet och fullt insatt i religionsläran? Hur ska vi förstå att han är så sanningsenlig att vi tror på honom även när han talar om osynliga ting som ligger bortom vårt förstånd och vår kunskap, och att vi med fast övertygelse kan förklara att han aldrig talar osanning? Lösningen på denna fråga beror på två saker. För det första måste hans personliga karaktär prövas på alla möjliga sätt och enligt de strängaste måttstockarna. För det andra måste man granska de delar av det han har framfört som faller inom ramen för vår kunskap, vårt förstånd och vår bedömningsförmåga. Om någon genom båda dessa prövningar visar sig vara en enastående sanningsenlig person och man samtidigt inte kan påvisa någon brist i det kloka och välgörande system han har lagt fram för alla sidor och områden av människans liv, tanke och handling, finns det ingen anledning att inte erkänna honom som sanningsenlig. Det finns inte heller någon grund för att misstänka att han, utan efterforskning eller kunskap, enbart för att bedra världens människor skulle ha lagt upp en väldig sammansvärjning om Allah, änglarna, Tronen, Kursiyy, uppenbarelsen, inspirationen, uppståndelsen, paradiset och helvetet – må Allah förlåta oss.

Därför består herr Niaz tredje villfarelse i att han inte ens anser den första delen av Koranen (som vi har kallat den andra delen) vara värd att diskutera. I stället hyser han uppfattningen att ”alla religioner i detta avseende är ungefär likadana och att islams lära inte skiljer sig från eller är underlägsen andra religioner”. Vår ståndpunkt är däremot att det, enligt hans analys, för att fastställa sanningen i Koranens andra eller tredje del (eller, enligt vår analys, den första delen) är nödvändigt för oss att granska Muhammeds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, liv och karaktär samt de osynliga och översinnliga ting som Koranen behandlar. Det räcker dessutom inte att nöja sig med uppfattningen att denna del av den islamiska läran ”inte skiljer sig från eller är underlägsen andra religioner”; det måste också bevisas med argument och bevis att den är högre och bättre än alla icke-islamiska religioner. Att ta upp andra frågor innan man har fattat ett beslut i denna fråga är därför principiellt fel. Dessutom är det inte möjligt att avgöra andra frågor innan denna fråga har lösts.

Herr Niaz önskar att vi ska börja granska och analysera verserna om ”det hinsides”, ”Allahs ord” samt trosläran och historien. Enligt vår mening har denna diskussion två sidor och berör två olika grupper. Den första gruppen består av dem som inte tror på den ädle Sändebudets profetskap och därför hyser tvivel beträffande dessa frågor. Den andra gruppen består av dem som erkänner hans profetskap men är tveksamma när det gäller de osynliga tingen. Samtals- och diskussionsmetoden måste vara olika för dessa två grupper. Därför kan vi inte inleda en diskussion med invändaren förrän vi vet vilken av grupperna han tillhör.

Det är fullständigt meningslöst att diskutera det hinsides, Allahs ord och andra osynliga ting med den första gruppen. Om man är oense om huvudfrågan kan man inte nå någon slutsats genom att diskutera detaljerna. Grunden för vår tro och övertygelse beträffande det hinsides, Allahs ord och till och med Allahs existens och egenskaper är inte att vi genom våra egna intellektuella undersökningar eller personliga erfarenheter och iakttagelser har kunnat nå absolut och säker kunskap som inga argument eller bevis kan anföras mot. Om så vore fallet skulle man utan tvekan kunna diskutera profetskapet. Men vår fasta och orubbliga tro på dessa ting bygger i själva verket på övertygelsen att Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, är sanningsenlig. Allt han har sagt om sitt profetskap och Allahs ord är felfritt. Just av denna grundläggande anledning samtycker vi inte till att diskutera någon detalj med en person som inte tror på Muhammed, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förrän han har accepterat denna grundläggande fråga.

Vi erkänner inte den andra gruppens rätt att både erkänna Muhammeds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sanningsenlighet och samtidigt resa frågor om sanningen och riktigheten i Koranens och Muhammeds, frid vare med honom, framställning av de osynliga tingen. Så snart de intar en sådan hållning blir de nämligen en del av den första gruppen. För att i själva verket kunna räknas till den andra gruppen måste de erkänna att varje ord i Koranen är felfritt och att allt som Muhammed, frid vare med honom, har framfört är helt fritt från fel. De kan dock ställa frågor i två avseenden. För det första: Har sådana ting verkligen beskrivits i Koranen? Och har Guds ädle Sändebud verkligen sagt något sådant? För det andra: Vilken är den korrekta betydelsen och innebörden av det som Koranen och sunna innehåller i denna fråga?

Till sist måste jag tillägga ytterligare en sak. Herr Niaz har bett om att en debattavdelning ska öppnas i Targuman al-Quran. Samtidigt har han uttryckt sin avsikt att lägga fram alla sina tvivel, frågor och invändningar i denna avdelning. Jag har emellertid alltid hållit mig undan från professionella debatter och ordstrider och vill fortsätta att göra det. Jag förespråkar nämligen inte alls sådana debatter vars syfte är att ge den lärdes hjärna motion och visa upp intellektuell skicklighet för att vinna applåder. Jag är däremot alltid beredd att delta i lärorika och djupgående diskussioner, om syftet med dem är att söka sanningen och båda parter deltar med sådan uppriktighet att var och en erkänner den verkliga sanningen när den väl har bevisats. Därför kommer de tvivel och invändningar som publiceras i tidningen Nigar att återges i Targuman al-Quran, tillsammans med svaren på dem. På motsvarande sätt hoppas jag att herr Niaz, om han kommenterar svaret i Targuman al-Quran, också återger det ursprungliga svaret tillsammans med sin kommentar, så att läsarna av båda tidningarna blir informerade om diskussionens båda sidor och själva kan fatta ett beslut i frågan. Att däremot bara nämna den ena sidan och undvika den andra betraktar jag som ett erkännande av den egna svagheten.

[Anmärkning: Läsarna kanske blir förvånade när de hör att utbytet mellan tidningen Nigar och Targuman al-Quran upphörde som svar på denna artikel och fortfarande är avbrutet. En viss kategori människor kan visserligen i hög grad förvilla vår omogna ungdom med några fängslande slagord; men när de på vederbörligt sätt uppmanas till en diskussion grundad på kunskap och fakta blir deras innehållslöshet fullständigt uppenbar.]

11

Den rätta vägen till nationell återuppbyggnad

[Artikeln publicerades första gången i juli 1934 i tidskriften Tarjuman al-Qur’an. – Redaktionen]

Både reform och revolution syftar till att förändra ett förvridet tillstånd. Men det finns en grundläggande skillnad mellan deras drivkrafter och arbetsmetoder. En reformsträvan börjar med eftertanke. Då granskar man lugnt och övervägt situationen, söker orsakerna till förvridningen och sammanbrottet, mäter förvridningens omfattning, utarbetar en metod för att avhjälpa den och använder endast så mycket destruktiv kraft som är absolut nödvändig för att undanröja den. Revolutionen däremot börjar med häftig vrede och intensiv hämndlystnad. Som svar på en förvridning införs då en annan förvridning. Den omåttlighet som hade gett upphov till förvridningen bekämpas med en annan omåttlighet, vilken utplånar både det goda och det onda. Det råder inget tvivel om att även en reformator ibland måste göra sådant som passar en revolutionär. Båda utför kirurgiska ingrepp på kroppens angripna delar. Skillnaden är att reformatorn först uppskattar var förvridningen finns och hur omfattande den är. Därefter använder han exakt så mycket av sin kniv som behövs för att avlägsna den. Dessutom ser han före operationen till att ha läkemedel till hands för att läka såret. Revolutionären däremot låter i sin överdrivna vrede kniven arbeta helt blint. Han skär bort allt utan åtskillnad mellan gott och ont. När så mycket har skurits bort och han efter att ha utplånat en helt frisk del av kroppen inser sitt misstag, kommer han kanske först då att tänka på läkemedel.

Vanligen förlorar människor tålamodet och fattningen just där förvridningen har gått till överdrift. Det lidande och de svårigheter de utsätts för i den förvridna miljön lämnar dem inget utrymme att lugnt och eftertänksamt bedriva reformarbete. Därför får i sådana situationer vanligen revolutionära rörelser större kraft än reformrörelser. En häftig konflikt börjar växa fram mellan de konservativa och de revolutionära grupperna. Därigenom får vredens och hämndens eld ännu mer bränsle. Båda sidor når ytterligheten av envishet och förhastade handlingar. Båda skär hänsynslöst sanningen och ärligheten i strupen. Den ena sidan sätter in sin yttersta kraft för att försvara lögnen i stället för sanningen, medan den andra angriper alla urskillningslöst, utan hänsyn till sanning eller lögn. När revolutionärerna till slut segrar förstör de allt som tillhör de konservativa, utan åtskillnad mellan sanning och lögn eller mellan gott och ont. Revolutionen går i själva verket fram som en flodvåg. Den sveper med sig alla, utan åtskillnad mellan gott och ont, och driver dem mot undergången. När förnuftet efter mycket sönderbrytande och förstörelse återfår lugn och stabilitet, uppstår behovet av återuppbyggnad. Men även här finner det revolutionära sinnelaget en ny väg. Det försöker förkasta allt som tillhör de gamla konservativa. Hur riktig en sak än är, om den har varit förbunden med den gamla ordningen är detta enligt revolutionens synsätt den största av alla brister. Så pågår under en längre tid försöken att bygga livets byggnad på revolutionära principer. När den revolutionära hjärnan blir utmattad av nya erfarenheter, experiment och misslyckanden, tvingas den på ett eller annat sätt återvända till den väg av balans som reformatorerna hade framför sig redan från början. Med andra ord gör de kloka det som de dåraktiga också gör, men först efter att ha grumlat vattnet ordentligt.

Det tydligaste exemplet i vår tid är bolsjevikrevolutionen i Ryssland. När det ytterligt förvridna samhällssystem som rådde i det tsaristiska Ryssland blev fullständigt outhärdligt för landets invånare, växte en revolutionär rörelse fram som reaktion. Europas socialistiska och demokratiska idéer började utvecklas i Ryssland. Å andra sidan använde dynastin och de klasser som tjänade den despotisk makt för att bevara sina olagliga intressen. Därför flammade en häftig vrede upp, inte bara mot det kungliga enväldet och den ojämna fördelningen av rikedomar, utan också mot den civilisatoriska ordning som hade fortlevt genom arv i århundraden. Till slut antog Karl Marx’ vålnad Lenins gestalt. Tsarväldet störtades i grunden. Samtidigt utplånades alla de politiska, ekonomiska, civilisatoriska, moraliska och religiösa principer som det förrevolutionära samhällssystemet hade varit grundat på. Efter denna omfattande förstörelse inleddes arbetet med att bygga ett nytt samhälle på helt nya kommunistiska principer. De nya organisatörerna använde all sin intellektuella kraft för att inte ens en enda sak som den borgerliga klassen hade lämnat efter sig skulle få ingå i detta nya samhällsbygge. Till och med Gud fick ett meddelande om att lämna Sovjetryssland. Men ju mer tiden gick, desto mer började konstruktivt tänkande inta revolutionär fanatismens plats. På så sätt började den extrema bolsjevism som varit verksam i revolutionens början gradvis återvända mot balans.

En sådan ytterlighetsinriktning visade sig också under den franska revolutionen. Även då pågick i revolutionens hänförelse försök att utplåna allt från det förflutna, och nya revolutionära principer uppfanns och infördes. Men just till följd av detta extrema revolutionära sinnelag har man än i dag inte lyckats skapa full balans i Frankrikes politiska, sociala och moraliska liv. I dag finns det inte någon del eller sektor av dess nationella liv som präglas av den stabilitet som råder i Storbritannien.

Ett annat exempel är den turkiska revolutionen. Även där försökte samma revolutionära sinnelag genom ett trollslag förvandla en hel nation till en annan nation över en natt. Under denna strävan utfördes, samtidigt som man opererade bort bölder och utslag, även ett ganska friskt organ ur den turkiska kroppen, och i dess ställe hämtades några nya lemmar från Europa och sattes fast. Till och med i stället för den gamla hjärnan skaffade man en ny hjärna med en ny hatt. Men med tidens gång har de revolutionära turkarna alltmer lärt sig att den allmänna princip de hade antagit – att allt gammalt är ont och allt nytt gott – inte alls är ofelbar. Därför måste de, efter att genom erfarenheter och experiment ha åstadkommit stor skada, återvända från överdrifternas väg till balansen.

Anledningen till att jag säger detta är att man i dag kan iaktta ett extremt revolutionärt sinnelag bland Indiens muslimer. Innan de dåliga följderna av detta ytterlighetstillstånd visar sig vill vi uppmana både de traditionalistiska och de revolutionära grupperna att tänka efter.

I själva verket rådde och råder fortfarande samma förvrängda tillstånd i Turkiet och andra muslimska länder. Under de senaste århundradena har den grupp som haft den religiösa ledningen i sin hand förvandlat islam till något orörligt och passivt. Troligen har tidens utveckling för dem stått stilla sedan omkring det sjätte eller sjunde århundradet efter hijra. I sina diskussioner om filosofi och rättslära brukade och brukar de visserligen läsa och lära ut att världen är föränderlig och att varje förändring innebär något nytt. Men i själva verket har de blundat för världens förändring, tidsåldrarnas utveckling samt tidens framåtskridande och det nya. Världen har förändrats och nått från den ena platsen till den andra; hur mycket har inte förändrats och omvandlats i världens tillstånd, föreställningar, tankeströmningar och ideologier! Vilka omvälvningar har inte ägt rum i sociala frågor och problem! Ändå har våra religiösa ledare fortfarande betraktat sig själva som om de levde i den miljö som rådde för fem eller sex hundra år sedan. De har inte gjort några framsteg alls i takt med tidens utveckling! De har förblivit opåverkade av ständigt nya förändringar! De har inte haft något som helst samband med livets nya problem. De har försökt hindra sitt eget folk från att gå framåt med tiden; ja, de har snarare dragit det från framtiden tillbaka mot det förflutna. Ett sådant försök kunde bara lyckas under en tid, och det gjorde det också. Men att sådana försök skulle lyckas för alltid är omöjligt. Hur länge kan ett folk som har umgänge och förbindelser med världen förbli opåverkat av världens tankeströmningar och livets nya problem? Om dess ledare inte går i spetsen och leder det på nya vetenskapliga, intellektuella och praktiskt inriktade vägar, kommer det naturligt att vara berett att lyfta ledarskapets ok från sin nacke och kasta det långt bort.

I själva verket ligger den grundläggande roten till denna förvrängning i något annat. Våra religiösa ledare har försjunkit så djupt i detaljer att själva grundvalen har gått dem ur händerna. Därefter har detaljerna tagit grundprincipernas plats, och ur dem har ytterligare otaliga detaljer vuxit fram; dessa har sedan betecknats som den verkliga islam. Trots att de inte alls hade någon sådan betydelse i islam. I själva verket hade den islamiska nationalitetens byggnad grundats på följande ordning: först den ädla Koranen, därefter Profetens sunnah (må frid och välsignelser vara över honom), och slutligen de lärdas och tänkarnas ijtihad. Men olyckligtvis vändes denna ordning helt upp och ner, och en ny ordning skapades: först ijtihad från en viss tidsålders tänkare, därefter Profetens sunnah (må frid och välsignelser vara över honom), och slutligen den ädla Koranen! Det är denna nya ordning som bär skulden för all tröghet och kraftlöshet, vilka har förvandlat islam till något oanvändbart och passivt.

Ingen kan förneka den lärdom och höga rang som rättslärda, kalamteologer, korankommentatorer och hadithlärda (må Allah förbarma sig över dem) besatt. Men de var människor. De hade samma medel och metoder för att förvärva kunskap som vanliga människor. Uppenbarelse kom inte till dem; i stället ägnade de sig åt reflektion och forskning kring Guds ord och Profetens sunnah med hjälp av sitt eget förnuft och sin insikt. På grundval av de principer som de ansåg vara korrekta fastställde de sedan detaljerna i lagar och trosläror. All denna deras ijtihad kan vara till hjälp och vägledning för oss, men den kan inte själv utgöra principen och grunden. Vare sig en människa utför ijtihad enbart med hjälp av sitt förnuft eller med hjälp av information hämtad ur en uppenbarelsebaserad bok, kan hennes ijtihad under inga omständigheter få status som en bestående lag eller orubblig regel för världen. Människans kunskap och förnuft är nämligen alltid bundna av tidens och platsens gränser.

Den Ende som står över alla gränser för tid och plats är Allah, världarnas Herre. Hos Honom finns den sanna kunskapens skatt. Genom tidens kretslopp uppstår inte ens den minsta förändring i Hans kunskaps rike. Den kunskapen har återspeglats i den Heliga Koranens verser och i den rena bröstkorgen hos dess bärare och förmedlare. Detta är i själva verket en sådan kunskapskälla att människor i varje tidsålder ständigt kan hämta vetenskap, kunskap, föreställningar och rättsregler ur den utifrån sin tids särskilda förhållanden och behov. Så länge de lärda hämtade kunskap från denna källa och grundval och genom sund tankeförmåga och omdöme använde ijtihad för att lösa ideologiska och praktiska problem, följde islam med tidens utveckling. Men från den dag då reflektion och forskning kring Koranen övergavs, sökandet efter hadithernas äkthet samt deras granskning och analys upphörde, ett blint och urskillningslöst efterliknande av tidigare korankommentatorer och hadithlärda inleddes, de tidigare rättslärdas och kalamteologernas ijtihad förvandlades till orubbliga och eviga lagar, och de små detaljer som de vördnadsvärda hade utarbetat antogs som grundprinciper i stället för Koranens och sunnahs principer — från den dagen ströps islams framåtskridande. I stället för att gå framåt började det gå bakåt. Dess bärare och förmedlare ägnade sig på nya områden inom kunskap och handling åt tolkningar och analyser av gamla ämnen och vetenskaper, i stället för att visa världen vägen. De fortsatte att tvista om små och oväsentliga detaljer. De fortsatte att skapa ständigt nya madhhab och sekter kring små, kontroversiella frågor. Till och med detta ledde till att fatwor om otro och syndfullhet utfärdades mot muslimer med stor frikostighet, så att världens människor i stället för att få se: ”Människor träder i skaror in i Allahs religion”, fick se skådespelet att ”Människor i skaror träder ut ur Allahs religion”. På samma sätt framträdde överallt, i stället för ”stränga mot de otrogna och barmhärtiga mot varandra”, scenen ”de troende är barmhärtiga mot de otrogna och stränga mot varandra”. Slutligen blev det tillstånd som hade beskrivits beträffande hycklarna och de otrogna — ”Du skulle tro att de är förenade, fastän deras hjärtan är splittrade” — muslimernas eget tillstånd.

Detta är den naturliga reaktionen på det ovan nämnda beteendet, som vi i dag ser i form av en fruktansvärd revolution. När muslimerna såg att deras religiösa ledare inte fullgjorde sitt ledarskapsansvar, utan i stället för att föra dem framåt drog dem bakåt, trädde de genast ut ur deras auktoritet. Därefter började de irra omkring åt olika håll, likt en upplöst armé. En grupp lade skulden för religionens fanbärares alla misstag och svagheter på själva religionen. Den förklarade religionen vara det största hindret på vägen mot deras framsteg. De började öppet förespråka ett blint efterliknande av de ”framstegsvänliga” folken genom att överge religionen. En annan grupp gjorde det till sin vana att förolämpa de lärda och de religiösa ledarna, som om nyckeln till muslimernas välfärd och utveckling låg just i dessa förolämpningar och detta högljudda prat. Ytterligare en grupp började genast skära och förändra religionen. Några började författa förtal om imamerna och de rättslärda. Andra placerade hadith på samma nivå som fiqh. Åter andra ansåg att Koranens undervisning och vägledning samt dess rättsregler behövde reformeras. Några förespråkade att religionen och världen skulle skiljas åt. Enligt dem skulle religionen endast ha med trosläror och gudsdyrkan att göra, medan religionen eller de religiösa rättsreglerna inte skulle ha någon auktoritet över världsliga frågor.

På detta sätt har olika grupper och undergrupper uppstått i syfte att förändra detta förvrängda tillstånd. Men deras intresse är inte riktat mot reform, utan mot revolution. De har inte i lugn och ro försökt förstå vad den egentliga förvrängningen består i, var dess ursprung finns, hur omfattande den är och vilken som är den rätta metoden för att avhjälpa den. Enbart på grundval av antaganden har man slagit fast att det finns en förvrängning. Och för att avlägsna den används vapen mot ummans kropp. Man tänker inte närmare på att sjukdomen och patienten därigenom båda kan gå under.

I självständiga länder kan man naturligtvis säga, och det vore till viss del rimligt, att vi inte har något annat val än revolutionär verksamhet. Där är statsmakten nämligen koncentrerad i händerna på ett enda parti. Om ett annat parti ska kunna göra slut på denna makt, kan det hända att det inte lyckas utan en kraftfull revolutionär verksamhet. Samtidigt bör man lägga märke till att när revolutionära ledare i praktiken får ansvaret för att styra staten, samlar tidens erfarenheter mycket snart deras omdöme och förnuft. Därför tvingas de överge överdrifternas väg och följa balansens väg. Men vi får inte glömma att vi för närvarande[Detta skrevs 1934. Det har skett många förändringar mellan den politiska strukturen i dåtidens Brittiska Indien och dagens självständiga politiska struktur i Bengalen, Pakistan och Indien. – Red.] lever under underkastelse. Vår situation skiljer sig helt från de självständiga ländernas. För det första behövs här ingen revolutionär verksamhet. Här finns nämligen inget sådant kraftfullt och starkt hinder som man måste bekämpa och som skulle göra en balanserad reformrörelse omöjlig. För det andra finns det, om en revolutionär verksamhet inleds och blir framgångsrik, ingen möjlighet att den på länge återvänder till balansens väg. Revolutionens banerförare kommer nämligen inte att anförtros något fullt och bindande ansvar som kan vända deras extremism i riktning mot balans. Därför är ingen revolutionär verksamhet berättigad här. Sanningen är snarare att om olika slags revolutionär verksamhet fortsätter under lång tid, blir följderna ytterst allvarliga. Den grundval som det muslimska samhället vilar på kommer då att börja vackla, och i dess ställe kan ingen så fast grundval upprättas att en ny samhällsordning kan byggas på den. Dessutom måste man överväga till vilken djup avgrund av moraliskt förfall ett folk, som redan lever under underkastelse och svaghet, kommer att kastas om dess samhällsordning på detta sätt krossas.

Det är därför vi ibland tvingas bemöta revolutionärerna ännu strängare än de konservativa. I annat fall är vi också överens med dem om behovet av att förändra det förvrängda tillståndet. Vi vill också omvandla den tröghet och passivitet som har skapats inom islam till dynamik. Men enligt vår mening är det inte någon riktig väg att för att skapa denna dynamik överge islamiska seder och klamra sig fast vid västerländskhet; inte heller är det någon riktig väg att blint börja skära bort delar av religionen utan någon kunskap, forskning eller eftertanke. Det är inte heller någon riktig väg att utan grund slå sönder den väldiga byggnad som äldre mujtahider uppförde genom hårt arbete, möda och kamp; och att kasta hela hadithsamlingen i elden är inte heller någon ofelbar väg. Inte heller är det den rätta vägen att med mänskligt förnuft göra korrigeringar och förändringar i Guds ord. Detta är i själva verket inga reformvägar alls, utan vägar till ännu allvarligare katastrofer än tidigare. Den enda riktiga vägen till bot är att återställa den ordning som har kastats om. Koranen måste återfå den ledande ställning som den tidigare hade. Den ställning som Profetens ädla följeslagare och hans familj gav hans ord och handlingar under profetskapets tid måste i dag ges åt haditherna. De ställningstaganden som rättslärda, teologer, korankommentatorer och hadithlärda gav åt sina egna arbeten är också den enda ställning vi bör ge dem.

Kort sagt måste man dra nytta av dem alla. Det som inte behöver förändras måste bevaras som det är. Men man får aldrig föreställa sig att allt som lärda män har skrivit är orubbliga och oföränderliga föreskrifter; inte heller att de skrivna böckerna har gjort oss oberoende av att tänka över den ädla Koranen och söka sanningen i Profetens hadither. Eller att dörren till att direkt inhämta kunskap från Koranen och sunna har stängts.

Om denna ordning åter etableras kommer islams stillastående vagn åter att börja röra sig. Den verkliga orsaken till stillaståendet är nämligen att motorn har kopplats loss från vagnen och lämnats kvar bakom den. Föraren har också flyttats bort från motorn och placerats i någon av de bakre vagnarna, medan man har förlitat sig på att den allra främsta vagnen både skulle röra sig själv och dra hela tåget framåt.

Men det finns inget behov av vrede i detta arbete. Vrede kan bara vara berättigad där någon medvetet har begått orätt. Men det som har skett här har inte skett avsiktligt. Ingen kan säga att de lärda någonstans höll en konferens och fattade beslutet att vi skulle påtvinga islam tröghet och passivitet och hindra dess vagn från att röra sig. I själva verket är detta endast följden av det fortgående förfall som, från det sjätte eller sjunde århundradet efter hijra, har drabbat de muslimska folkens politiska, militära, ekonomiska och kulturella styrka, liksom deras mentala, vetenskapliga och intellektuella styrka. Detta förfall har på samma sätt som det försvagade muslimernas jihādiska anda också låtit rost angripa deras historiska medvetande och skapande sinne. Liksom muslimernas syn på livets alla problem har förändrats, har också deras syn på religiösa och utbildningsmässiga frågor förändrats. Följden blev att en svart dödsskugga gradvis och omedvetet sänkte sig över hela deras mentala kraft. För detta kan varken de lärdas samhälle eller någon av deras efterföljare anklagas. Högst kan man rikta klagomål mot naturen. Men ett sådant klagomål leder inte till något resultat, och vrede eller destruktiva böjelser kan inte heller åstadkomma något gott. Den enda riktiga vägen till välgång eller reform är att lugnt fastställa orsaken till förvrängningen och dess omfattning och med klokhet väcka det goda till liv i stället för förvrängningen.

12

Upprorets framträdande

[Artikeln publicerades första gången i februari 1935 i tidskriften Tarjuman al-Qur’an. – Redaktören]

En nation består av två kategorier människor: den ena kategorin är det vanliga folket och den andra de framstående. Den vanliga kategorin är överlägset störst till antalet, och nationens numerära styrka beror också på dem. Men denna kategori har inte den intellektuella förmåga som krävs för att tänka, överväga och leda. Dessa människor är varken rika på kunskap eller försedda med ekonomisk styrka. På samma sätt har de varken höga ämbeten eller statsmakten i sina händer. Därför är det inte deras uppgift att leda nationen; deras uppgift är snarare att följa efter dem som leder. De skapar eller upptäcker inte själva någon väg, utan fortsätter på den väg som har beretts åt dem. Att skapa vägen och leda hela nationen på den är i själva verket de framståendes uppgift. För bakom varje ord och handling av dem finns stöd av intelligens, kunskap, rikedom, anseende och statsmakt. Och folket måste, frivilligt eller motvilligt, följa i deras fotspår. Därför är det inte orimligt att säga att nationens drivkraft inte är dess folk, utan dess framstående personer. Nationens uppgång och fall samt dess uppbyggnad och sammanbrott beror på dem. Deras goda uppförande blir orsaken till hela nationens goda uppförande, och deras syndfullhet orsaken till hela nationens syndfullhet. När goda tider kommer i en nations liv framträder många sådana framstående personer bland den. De vandrar själva på den rätta vägen och leder på samma sätt hela nationen på den rätta vägen:

(Arabiska)

Det vill säga: ”Jag gör dem till ledare, och de vägleder enligt Min befallning. Jag uppenbarar för dem att göra goda gärningar.” (Sura al-Anbiya, vers 73)

När en nations undergång däremot närmar sig, börjar dess fördärv genom just dessa framstående personer. Till följd av deras förvillelse och omoral dras slutligen hela nationen in i dåligt uppförande och syndfullhet:

Det vill säga: ”När Vi vill förgöra en stad låter Vi dess ogudaktiga människor ägna sig åt överträdelser. Då blir stadens öde avgjort. Sedan förgör Jag den fullständigt. (Sura al-Isra, vers 16)

I Koranens språk har dessa framstående personer kallats för ————–. Det vill säga, de är människor som Allah har välsignat med rikliga gåvor. Enligt Allah den Allsmäktiges vittnesmål har det alltid gått till så att dessa framstående personer (———) först börjar sprida syndfullhet, gudsrebellion, förtryck och orättvisa i samhället. Därefter dras hela samhället in i ogärningar och dåligt uppförande.

Finns det något utrymme för tvivel om detta vittnesmåls sanningshalt? Se på vår egen nations tillstånd; började inte även dess fördärv genom våra framstående personer? Det är dessa människor som har övergett de gudomliga lagarnas föregångares väg och börjat följa den sataniska vägen. Det är de som, för att tillfredsställa sina begär, har börjat lossa på shariah-lagens band. Det är de som, likt Farao och kejsaren, har börjat göra Guds tjänare till sina slavar och vant sin egen nation vid att dyrka härskare och ämbetsmän i stället för Allah. Det är de som har lärt människor att böja sig inför tjänare i stället för inför Allah. Det är de som, klädda i glänsande kläder och sittande i praktfulla palats, har gjort syndfullhet och onda gärningar till något attraktivt. Det är de som genom att äta förbjudna inkomster har skapat vanan att äta och bjuda på förbjuden föda bland sitt eget folk. Det är de som har använt kunskap och vetenskap till förvillelse, förståndet till ogärningar, skarpsinnet till bedrägeri och sammansvärjningar, rikedom till att köpa tro, statsmakten till förtryck och övergrepp samt styrka till högmod. Dessutom är det de som har stängt de flesta rättmätiga vägar genom vilka människor kan få sina rättigheter, gagn och utveckling, och tvingat människor att nå sina mål genom avskyvärda vägar som smicker, mutor och falska intriger. Kort sagt finns det inte någon förvrängning av moralisk karaktär eller uppförande vars början inte har kommit från dessa framstående personer. De använde de gåvor och rikedomar som Allah den Allsmäktige hade skänkt dem på fel väg. De fördärvades själva och fördärvade samtidigt hela nationen.

Allt detta hade pågått i flera hundra år, och den moraliska förvridningen höll på att inifrån förtära muslimernas nationella styrka. Trots detta fanns åtminstone trons ljus kvar i människornas hjärtan. Även om Allahs och Sändebudets bud inte följdes, fanns medvetandet om Guds och Sändebudets överlägsenhet kvar hos dem. Hur mycket den islamiska lagen än överträddes, hade vördnaden för denna lag ändå inte helt försvunnit ur människornas hjärtan. Hur missnöjda de än var med den islamiska statsordningen, hade de aldrig haft den djärvhet som krävs för att göra uppror mot den. Tvärtom erkände man fortfarande som sant det som islam hade förklarat vara sant. Hur överdrivet man än kunde ägna sig åt att följa lögnen efter att ha förkastat det, fanns det ingen som var så fräck att han kallade den sanning som islam hade anvisat för lögn, lögn för sanning, det obligatoriska för överflödigt och irrelevant, det tillåtna för förbjudet, det förbjudna för tillåtet, goda gärningar för synd och synd för fromma gärningar – eller ens tänkte så. Synder begicks utan tvekan. Människor ägnade sig förvisso åt brott och missgärningar. Sharias gränser överträddes på många områden. Men samtidigt kände människorna skam. Deras huvuden böjdes av ånger. Åtminstone erkände deras hjärtan att de var olydiga mot Allah och Sändebudet.

Orsaken var att muslimernas civilisation, trots trons svaghet och sedernas förvridning, fortfarande vilade på de grundpelare som islam hade byggt. Även om mycket villfarelse spreds genom införandet av grekiskt och iranskt tänkande, lyckades detta aldrig helt förändra muslimernas synsätt eller påverka deras sinnelag så att de blev fientliga mot islam. Det kunde aldrig påverka deras intelligens, tankesätt och omdömesförmåga så mycket att de helt upphörde att se med muslimens ögon och tänka med muslimens hjärna. På samma sätt hade civilisationens och kulturens utveckling, till följd av yttre inflytanden, visserligen gått i en riktning som på många sätt skilde sig från den väg islam hade fastställt; men de grundprinciper på vilka civilisationen och kulturen hade grundlagts fanns fortfarande kvar i dess fundament, och någon annan civilisations eller kulturs grundprinciper hade inte tagit deras plats. Muslimernas utbildningssystem hade i stor utsträckning förfallit, men religionsläran hade ändå en framträdande plats i det. Ingen bildad muslim saknade åtminstone grundläggande kunskap om islams trosgrundsatser, sharias föreskrifter och nationella sedvänjor. I muslimernas praktiska liv hade den islamiska lagens band blivit betydligt lösare, men i hela deras samhällsliv var ändå en enda lag i kraft, och det var den islamiska lagen. Kort sagt: trots all förvridning fanns islams djupa inflytande kvar i muslimernas föreställningar, karaktär, seder och handlingar. De hade en orubblig tro på dess grundprinciper – åtminstone hade ingen islamfientlig princip fått möjlighet att tränga in inom deras tros gränser. Dessutom hade de värderingar som islam fastställt för karaktär, seder och handlingar inte fullständigt störtats, och ingen förändring hade ägt rum som kunde låta andra, motsatta värderingar ta deras plats.

Men efter att vår nation under 1800-talet hade förlorat statsmakten såg dess framstående män att allt – rang, anseende, heder och rikedom – höll på att gå förlorat tillsammans med statsmakten. De insåg att det underkastade tillståndet inte fanns någon annan väg att skydda dessa tillgångar och ersätta de enorma förlusterna än att skaffa sig kunskaper och färdigheter inom västerländsk civilisation och vetenskap. Vid denna tid inträdde ännu en förändring i deras handlingslinje; i själva verket var det inte bara en förändring utan en ”revolution”. För förändring innebär att något byter skepnad, medan revolution innebär en fullständig omvälvning. Och i verkligheten gjorde de en sådan kullerbytta att deras mål, sinnelag och perspektiv förändrades helt – och hamnade rakt motsatt islam.

Den skam och ånger som i början hade känts när den islamiska lagen överträddes började gradvis försvinna efter revolutionens början. I stället började själva känslan av att de begick synd och brott genom att överträda sharias föreskrifter försvinna. Sedan ersattes skam och ånger gradvis av djärvhet och skamlöshet. Alla slags lagar började överträdas öppet, och i stället för skam började man visa stolthet över detta. Men revolutionens våg stannade inte ens där. Det som numera hörs och syns i de västorienterade kretsarna visar tecken på ett öppet uppror mot islam, bortom all skamlöshet. Situationen har nu blivit sådan att en person, trots att han öppet överträder den islamiska lagen, inte bara underlåter att ångra sitt brott utan försöker få den som fortfarande följer denna gamla lag att skämmas. Det verkar som om den som bryter mot den islamiska lagen inte längre är brottslingen eller syndaren; i stället är det islams efterföljare som framställs som brottslingar. I dag överges bönen och fastan inte bara – man uttrycker också stolthet över det. Man bedriver offentligt propaganda för att överge bönen och fastan. De som ber, läser Koranen och fastar hånas öppet. Dessutom närs förhoppningen att de som ber och fastar, särskilt om de är bildade, själva till sist ska skämmas för sina handlingar. För en människa betraktas det inte som en klandervärd och skamlig handling att överge bönen och fastan, utan att följa dem. Om någon som ber dessutom skulle begå något klandervärt, säger man därför med ytterst hånfull ton: ”Är inte karln en som ber?” Det vill säga: den verkliga orsaken till att mannen anses skyldig är att han gör något som Allah har förklarat vara ett medel mot synd och oanständighet, och som Hans Sändebud har kallat den allra främsta gärningen.

Detta uppror är inte begränsat till bönen och fastan; det har tvärtom spridit sig till nästan alla områden av livet. I dag kallas lydnad mot islams föreskrifter för ”mullahskap”. Och ”mullahskap” är, med vår nya tids språkbruk, ett annat namn för en usel blandning av trångsynthet, blindhet, okunnighet, föråldrade seder och dumhet. Avsikten är alltså denna: en övertygad muslim som håller fast vid sharia kallas ”mullah”, och en ”mullah” är en person som inte har ens det avlägsnaste samband med civilisation och upplysning – en person som inte på något sätt kan anpassa sig till det civiliserade samhället. Detta är bara ett av otaliga skällsord. För att uttrycka hat och förakt har våra ”svarta firangier”, i stället för att använda vissa inhemska ord, samlat hela sitt känslomässiga innehåll i ordet ”mullah”, som de gör till sinnebilden för alla fel. (Denna text skrevs 1934. Nu är det 2002. Under tiden har ännu fler benämningar lagts på de äkta muslimerna för att oskadliggöra dem, såsom terrorist, extremist, fundamentalist, taliban, al-Qaida och så vidare. – Redaktören.)

I dag godtas det inte längre som något bevis för en åsikt eller handling att den överensstämmer med Koranen och hadith. Det är inte bara icke-muslimer, utan tyvärr även muslimer som är kända som ”bildade och upplysta”, som utan betänkligheter avfärdar Koranens och hadiths auktoritet. De känner inte ens den minsta skam över detta; tvärtom hoppas de att den som lägger fram islamsk lag som stöd i stället ska bli den som skäms. Det är inte bara så att man vägrar erkänna Koranen och hadith som auktoritativa; vi har tvärtom fått se situationer där ett ämne genast väcker motvilja när det läggs fram i islams namn. Men om samma ämne presenteras med logiska argument och bevis, eller beskrivs med hänvisning till en västerländsk författare, blir det plötsligt helt obestridligt. Kort sagt börjar våra västerländskt orienterade muslimer hysa allehanda tvivel så snart islam kommer på tal. En misstanke slår rot i deras sinnen: att det måste finnas någon svaghet i detta. Det är som om Koranens och hadiths auktoritet i deras ögon numera inte stärker ett argument, utan tvärtom gör det ännu svagare och mer i behov av bevis.

För några år sedan var denna sjukdom begränsad till våra män, medan kvinnorna var skyddade från den. När det åtminstone gäller den islamiska civilisationen kan vi säga att ”den inre kvinnliga avdelningen” är dess sista tillflyktsort. Det är här islam vårdar och skyddar sin kultur och civilisation. Ett viktigt skäl till att islam vill hålla kvinnan inom den shariaföreskrivna slöjan är att det bröst från vilket ett muslimskt barn diar åtminstone måste vara upplyst av trons ljus. Den famn där ett muslimskt barn uppfostras måste åtminstone vara skyddad från otro, villfarelse, omoral och dåligt uppförande. Runt den vagga där ett muslimskt barn tillbringar livets första skeden måste åtminstone en renodlat islamisk miljö råda. De fyra väggar inom vilka de första bilderna av utbildning och erfarenhet tecknas i det muslimska barnets enkla sinne och förstånd måste vara skyddade från yttre inflytande. Därför är den inre kvinnliga avdelningen i själva verket den islamiska civilisationens starkaste fästning. Men även denna fästning håller på att förstöras. Epidemin av västerländskhet tränger i dag snabbt in även i våra hem. Våra västerländskt orienterade förnäma personer drar nu med våld ut även sina hustrur och döttrar, så att också de kan påverkas av detta giftiga inflytande. Vårt folks flickor skickas i dag för att lära sig villfarelse, otro, omoral och västerländsk civilisation vid sådana läroanstalter som redan tidigare har lärt våra pojkar allt detta och gjort dem upproriska mot islam.

Enligt vår mening kommer detta sista steg att föra den ovan nämnda revolutionen till dess fullbordan. Det är inte bara vår egen bedömning; vi har tyvärr också fått se och höra tecken på denna revolutions fullbordan. I dag har situationen nått därhän att en muslimsk kvinna öppet visar upp sin kroppsliga skönhet utan invändningar, trots att hon därmed överträder Koranens och hadiths tydliga föreskrifter; hon går till engelska hotell och restauranger för att äta ”lunch och middag”, sitter bland män i biografsalonger och går omkring på marknaden och handlar utan minsta förlägenhet. Än mer beklagligt är att hon, i stället för att känna skam och ånger över att göra allt detta i strid med islamska lagar, beskriver sina handlingar med ännu större stolthet. Dessutom betraktar de den stackars kvinna som först vägrade överge den shariaföreskrivna slöjan och som, efter att hennes man med våld hade dragit ut henne, skäms över att skamlöst visa upp sin kropp bland män — och framför allt den som inte har funnit nöjen som att ströva omkring på marknader, njuta av nattklubbsliv och andas luften på turistorter mer tilltalande än den glädjelöshet som råder inom de gränser Allah och Sändebudet har föreskrivit — som värd fördömande. Detta innebär att den upproriska inställningen mot islam snabbt sprider sig från männen även till kvinnorna. Liksom männen anser de också att det, för en muslimsk kvinna, är skamligt och ångerframkallande att följa den islamiska lagen, snarare än att bryta mot den.

För Allahs skull, säg mig: När deras tillstånd är sådant trots att de uppfostrats i gamla fromma kvinnors famn, vad kommer då framtiden att bli för de barn som uppfostras i famnen hos de nya västerländskt orienterade kvinnorna, när kvinnorna i deras egna hem blir främmande för trons heder och träder ut ur lydnadens gränser gentemot Allah och Sändebudet? Kan man förvänta sig att ett barn som, så snart det öppnar ögonen, bara ser tecken på västerländskhet omkring sig; vars oskyldiga blick inte ens får se något tecken på islamisk kultur och civilisation; vars öron aldrig får höra Allahs och Sändebudets ord; och vars sinne och förstånd från första början får bilden av västerländskhet inpräglad på ett obefläckat blad — kan växa upp som muslim i sina känslor, sin uppfattning, sin moral, sina handlingar, kort sagt i något enda avseende?

Det första stadiet av ett brott är att människan begår ett brott, men betraktar det som ett brott och känner skam över det. Ett sådant brott anses vara straffbart enbart med hänsyn till sin egen allvarlighetsgrad; men om man ångrar sig eller gör bot kan man få förlåtelse. Då läggs bördan för denna handling endast på människans svaghet.

Det andra stadiet av ett brott är att människan begår ett brott och betraktar det som en dygd i stället för en skuld — och dessutom stolt visar upp det offentligt. Detta innebär att den berörda personen inte hyser den minsta respekt i sitt hjärta för den lag som förklarar hans handling vara ett brott.

Det sista stadiet av ett brott är att människan inte bara begår ett brott mot en lag, utan enligt en annan lag betraktar sitt brott som berättigat och dygdigt. Dessutom hånar hon den lag som förklarar ett sådant handlande vara ett brott och betraktar dess efterföljare som orättfärdiga. En sådan person bryter inte bara mot lagen, utan föraktar den regelrätt och gör öppet uppror mot den.

Varje någorlunda förnuftig människa kommer att medge att när en person har nått detta yttersta stadium, kan han inte längre förbli inom den lags gränser mot vilken han öppet förklarar uppror. Ändå ger den syndige Satan människor den falska försäkran att de kan håna och förakta den islamiska lagen, förklara dess efterföljande förkastligt och motstånd mot den för en god handling, och ändå förbli muslimer. Å ena sidan kallar de alltså Allahs och Sändebudets goda för ont och det onda för gott, betraktar deras synder som belöningar och deras belöningar som synder, hånar deras föreskrifter och försöker, i stället för att skämmas över att trotsa deras fastställda lag, få dem som följer den att skämmas. Å andra sidan hävdar de att de tror på Allah och Sändebudet, inser deras värdighet och överlägsenhet och följer den av dem utvalda religionen islam. Kan någon förnuftig människa erkänna ett sådant påstående som giltigt tillsammans med ett sådant beteende? Om otro kan förenas med tro, förakt med vördnad, om det är möjligt att ära någon i sitt hjärta men håna honom med sina läppar, och om en person som är stolt över sitt trots och känner sig förödmjukad av lydnad kan anses vara undergiven och lydig, då måste man godta upproret som lydnad, föraktet som vördnad och otron som tro. På samma sätt måste man godta denna omvända logik: den som slår är den som älskar; den som hånar är den som i själva verket vördar; och den som ljuger är den som visar sig vara sanningsenlig!

I själva verket är islam inget annat än underkastelse, och verklig underkastelse kan inte vara äkta utan tro. Trons främsta krav är att människan, så snart Allahs och Sändebudets befallning når henne, ska böja sitt huvud och aldrig höja det i trots mot den:

(Arabiska)

Det betyder: De troendes svar, när de kallas till Allah och Sändebudet för att döma mellan dem, är: ”Vi har hört och lydt.” Det är de som har framgång. (Sura an-Nur: 51)

Dessutom måste denna underkastelse ske frivilligt och villigt, inte motvilligt och med förargelse. Man får inte ens hysa någon dold förargelse eller något missnöje i sitt hjärta mot Allahs och Sändebudets befallning. Den som endast böjer sitt huvud utåt men känner förargelse i sitt hjärta är inte troende utan hycklare:

(Arabiska)

Det betyder: ”När de uppmanas: ’Kom till det som Allah har uppenbarat och till Sändebudet’, ser du hycklarna tveka och vända sig bort från dig. … Vid din Herre! De är inte troende förrän de låter dig döma i de tvister som uppstår mellan dem och därefter inte känner någon motvilja i sina hjärtan mot det du har avgjort, utan underkastar sig helt inför det.” (Sura an-Nisa: 61–65)

Men den som öppet trotsar Allahs lag, överger Allahs och Sändebudets lag för att följa någon annan lag och anser den vara sann och riktig, hånar Allahs och Sändebudets lag när han följer den andra lagen och betraktar lydnaden mot den som något förkastligt, kan under inga omständigheter vara troende. Om en sådan person hävdar att han är muslim, bär ett namn som en muslim eller erkänns som muslim i folkbokföringen, spelar det ingen roll. En människa kan förbli troende även om hon begår en synd, men villkoret är att hon måste betrakta synden som en synd och ångra den. Dessutom måste det erkännas att den som begått ett brott mot lagen enbart på grund av karaktärssvaghet fortfarande förblir underkastad den. Men när synd förenas med skamlöshet och djärvhet, när man uttrycker stolthet och högmod över den och klandrar och förebrår den som avstår från den eftersom man betraktar den som en god gärning – då svär jag vid Allah: tron kan aldrig bestå tillsammans med ett sådant syndigt beteende. Innan någon träder in i detta stadium måste han först besluta om han vill förbli muslim eller om han, genom att överge islam och följa den lag som han sätter sin ära i att lyda, vill träda in under lydnadens gränser.

Genom Allahs nåd har den muslimska allmänheten hittills varit skyddad från denna flodvåg av firangiskhet och kufr-liknande uppror. Ännu finns vördnaden för Allahs och Profetens påbud kvar i deras hjärtan. Hos dem kan man fortfarande i större eller mindre utsträckning se att den islamiska lagen följs. Men liksom den förnäma klassens levnadssätt tidigare har haft ett starkt inflytande över deras seder, karaktär och uppförande, finns det även en risk att de nya sedvänjorna gradvis kommer att få ett förödande inflytande över deras tro. Det faktum att försummandet av bönen och fastan, lastbarhet och syndiga handlingar, efterliknandet av firangiska sedvänjor samt intresset för bländande lekar och nöjen, som utgör den yttre formen av den firangiska civilisationen, ökar bland de vanliga muslimerna i sådan takt, är inget annat än ett varningsklockans dån inför denna annalkande fara. Om vår förnäma klass tankesätt och synsätt inte renas och deras motvilja mot islams Sirat al-Mustaqim fortsätter på detta sätt, är den dag inte långt borta då hela nationen kommer att drunkna i detta syndens hav och även denna Allahs sunna kommer att fullbordas:

(Arabiska)

Betydelse: När Vi vill förinta en stad låter Vi dess fördärvade människor ägna sig åt överträdelse. Då blir stadens öde avgjort. Sedan förintar Jag den fullständigt. (Sura al-Isra, vers 16)

13

Orsakerna till socialt förfall och vägen till räddning

[Artikeln publicerades först i mars 1935 i tidskriften Tarjuman al-Quran. – Redaktören]

I den ädla Koranen har denna sanning framställts som en allmän princip: om ett folk är rättfärdigt kommer Allah den Allsmäktige inte att förinta det utan anledning – Han är inte en sådan orättfärdig Herre:

(Arabiska)

Betydelse: Er Herre är inte sådan att Han skulle förstöra städerna orättvist, om deras invånare är rättfärdiga. (Sura Hud: 117)

Att förstöra och tillintetgöra innebär inte enbart att ödelägga städerna och kasta deras invånare i dödens gap; ett särskilt sätt är snarare att splittra och skingra folken, krossa deras samlade styrka samt besegra, underkuva, förödmjuka och vanära dem. Men enligt den nämnda principen kan någon form av förstörelse och tillintetgörelse inte drabba ett folk förrän det överger vägen till välgång och förbättring och fortsätter på vägen av ondska, oordning, olydnad och uppror, och på så sätt själv drar orättvisa över sig. Med denna princip för ögonen har Allah den Allsmäktige, överallt där Han har nämnt att Han kastat ett folk i straff, samtidigt redogjort för deras brott, så att människorna tydligt ska förstå att deras världsliga liv och deras liv efter detta har gått till spillo på grund av deras egna gärningar:

(Arabiska)

Betydelse: ”Var och en av dem grep Vi för deras synd. Allah gjorde dem inte orätt; de gjorde däremot själva orätt mot sig själva.” (Sura al-Ankabut: 40)

Den andra slutsatsen som följer av denna princip är att orsaken till förstörelse och tillintetgörelse inte är personlig synd, utan kollektiv, det vill säga samhällelig och nationell synd. Om förvanskning av tro och beteende alltså förekommer sporadiskt bland människorna, men folkets religiösa och moraliska nivå i stort sett är hög och dess inflytande håller den personliga osedligheten i schack, då överlever nationen som helhet, hur dåliga individerna än må vara var för sig. I det tillståndet uppstår ingen sådan splittring som kan leda till hela nationens undergång. Men när förvanskningen av tro och beteende överskrider individen och sprider sig bland hela folket, när nationens religiösa medvetande och moraliska känsla fullständigt fördärvas och det onda i stället för det goda fortsätter att utvecklas och växa, då drar Allah den Allsmäktige helt tillbaka Sin nådiga blick från detta folk. Därefter sjunker det från ärans höjder till förödmjukelsens lägsta nivå. Till slut flammar Allah den Allsmäktiges vrede upp mot det, och det blir fullständigt förstört och tillintetgjort.

I Koranen, den upphöjda, har många exempel på detta nämnts.

När förvanskningen av tro och beteende hade slagit rot bland profeten Nuhs folk och spridit sig överallt, och hoppet om att nå söta frukter från detta giftträd samtidigt hade försvunnit helt, då förstördes det. Till slut tvingades profeten Nuh (frid vare med honom) be till världarnas Herre:

(Arabiska)

Betydelse: Min Herre! Låt inte en enda av dessa otrogna förbli vid liv på jorden. Om Du låter dem leva vidare kommer de att leda Dina tjänare vilse, och ur deras avkomma kommer endast syndare och fullständigt otroende att födas. (Sura Nuh: 26–27)

Ad-folket förstördes när synden hade slagit djupa rötter i dess hjärta, när orättfärdiga, ogudaktiga och samhällsförstörande människor fick ställningen som dess ledare och härskare, och när det inte längre fanns någon plats i det sociala och samhälleliga systemet för människor som önskade välfärd och godhet:

(Arabiska)

Betydelse: Ad-folket trotsade sin Herres befallning och var olydigt mot Hans sändebud, och var och en följde en högmodig fiende till sanningen. (Sura Hud: 59)

Lots folk förstördes när deras moraliska medvetande hade sjunkit till sin lägsta nivå och skamlösheten hade ökat så mycket att otukt förekom till och med vid offentliga sammankomster och på marknadsplatser, så att människorna inte längre hade någon känsla för att betrakta otukt som otukt:

(Arabiska)

Betydelse: (Lot sade:) Varför går ni till män i stället för till kvinnor, angriper resenärer och begår otukt när ni sitter öppet i era sammankomster?

(Sura al-Ankabut: 9)

Straffet drabbade Madyans folk just när hela nationen hade förvandlats till ohederliga, bedrägliga och trolösa människor. Det ansågs inte längre vara klandervärt att ge för lite vid vägning och ta emot för mycket. Folkets moraliska medvetande hade försvunnit i sådan grad att de, när de tillrättavisades för sådana klandervärda handlingar, i stället för att sänka huvudet i skam tillrättavisade den som tillrättavisade dem. De kunde inte ens förstå att någon av deras handlingar kunde vara klandervärd. De betraktade inte äktenskapsbrott som något klandervärt; tvärtom ansåg de den som kallade denna handling ond vara vilseledd och förtjänt av fördömelse:

(Arabiska)

Betydelse: (Shuʿayb sade:) Mitt folk! Mät och väg med rättvisa, ge inte människorna mindre än vad de har rätt till och sprid inte fördärv på jorden. De sade: O Shuʿayb! Vi förstår inte mycket av det du säger. Vi ser dig som mycket svag. Om det inte hade varit för din klan skulle vi ha stenat dig. (Sura Hud: 85–91)

Beslutet att kasta Israels barn i förödmjukelse, vanära och vrede och förbannelse trädde i kraft just när de började rusa mot förtryck, ogärningar och förbjudna inkomster. Opportunismens sjukdom spred sig bland deras nationella ledare. Bland vanligt folk uppstod en benägenhet att förlika sig med syndfullhet, och ingen grupp människor fanns längre kvar som kunde kalla orätt för orätt och hindra dem från den:

(Arabiska)

Betydelse: Du ser att de flesta av dem skyndar mot synd, överträdelse av de gränser som Gud har fastställt och förbjudna inkomster. Vilka avskyvärda handlingar de brukade begå! Varför förbjöd inte deras andliga ledare och lärda dem att tala onda ord och äta förbjuden egendom? De brukade verkligen begå ytterst avskyvärda handlingar. (Sura al-Ma’ida: 62–63)

(Arabiska)

Betydelse: De bland Israels barn som förnekade tron blev förbannade genom Dawuds och Isa ibn Maryams ord, eftersom de gjorde uppror och fortsatte att överskrida gränserna. De hindrade inte heller varandra från onda handlingar. (Sura al-Ma’ida: 78–79)

De hadither som har återberättats från den ädle Profeten (frid över honom) i förklaringen av denna sista vers gör Koranens syfte ännu tydligare. Sammanfattningen av haditherna är följande – den ädle Profeten (frid över honom) sade:

När synd och lastbarhet började spridas bland Israels barn var situationen sådan att en person, om han såg sin bror, vän eller granne begå en ond handling, förbjöd honom att göra det. Han sade till honom: ”Du där! Frukta Gud och håll dig på den rätta vägen.” Men därefter fortsatte denne person att umgås och sitta tillsammans med honom. Till och med efter att ha bevittnat den syndige mannens onda handlingar avstod han inte från att umgås med honom och delta i hans måltider och dryckenskap. När situationen hade blivit sådan började de påverka varandra. Följaktligen färgade Gud dem alla med samma färg och förbannade dem genom orden från deras profeter David och Jesus, Marias son.

Berättaren säger att den ädle Profeten (frid över honom), när han i sitt tal hade nått denna punkt, satte sig ned av stark sinnesrörelse och sade:

Vid Den Väsen vars hand mitt liv vilar i, jag svär: Det är er plikt att befalla människor att göra det goda, hindra dem från det onda, ingripa när ni ser någon begå en ond handling, leda honom till den rätta vägen och inte visa minsta överseende i denna fråga. Annars kommer Gud att låta den ene påverka den andres hjärta bland er och förbanna er, precis som Israels barn.

I själva verket liknar förvrängningen av tro och beteende en epidemi. Varje epidemi angriper först några svaga personer. Om vädret då är gott, om hälsovårdsmyndigheternas insatser är riktiga, om anordningarna för att avlägsna smuts och avfall är tillräckliga och om de sjuka får behandling i rätt tid, kan sjukdomen inte utvecklas till en omfattande epidemi; allmänheten kan i stället förbli trygg mot dess angrepp. Men om läkarna i en sådan situation är lata och oansvariga, om hälsovårdsmyndigheten är likgiltig och de som ansvarar för renhållningen låter smuts och avfall ligga kvar, börjar sjukdomsbakterierna långsamt spridas åt alla håll. De blandas med luften och försämrar miljön svårt. Följden blir att den i stället för hälsa blir gynnsam för sjukdom. Till slut, när samhällets vanliga människor inte längre finner någonstans – i luften, vattnet, maten, kläderna eller bostäderna, kort sagt i något alls – som är fritt från smuts och dålig lukt, börjar deras livskraft försvagas och hela samhället kastas in i en omfattande epidemi. Under sådana omständigheter blir det svårt även för den mäktigaste personen att skydda sig mot sjukdomens grepp. Till och med läkarna själva, de som ansvarar för renhållningen och de som skyddar folkhälsan drabbas av sjukdomen. Därför undgår inte heller de förintelsen som åtminstone för egen del vidtar hälsoskyddsåtgärder och regelbundet tar mediciner. För vilket botemedel har de mot luftens giftighet, vattnets orenhet, livsmedlens förorenade beskaffenhet och jordens besudling?

Mot denna bakgrund kan man föreställa sig förvrängningen av moral och beteende samt förvillelsen i tänkande och tro. De lärda är nationens läkare. Härskarna och de förmögna är ansvariga för dess renlighet och hälsoskydd. Nationens trosmässiga hederskänsla och samhällets moraliska medvetande motsvarar livskraften. Den sociala miljön motsvarar luft, vatten, mat, kläder och bostäder. Och i nationens liv motsvarar befallningen att göra det goda och motståndet mot det onda, ur religionens och moralens synvinkel, de insatser för renlighet och hälsoskydd som görs för kroppslig hälsa. När de lärda och härskarklassen under sådana omständigheter överger sitt egentliga ansvar – det vill säga att motverka det onda – och fortsätter att kompromissa med ondska och förvrängning, börjar missförhållanden, synd och omoral spridas bland nationen. Följden blir att nationens trosmässiga hederskänsla gradvis försvagas. Till slut blir hela den sociala miljön fördärvad av förvrängning. Nationens livsmiljö blir ogynnsam för välfärd och goda gärningar och gynnsam för ondska och förvrängning. Människorna börjar fly från det goda och dras i stället till det onda, snarare än att avsky det. Människornas moraliska värderingar förändras fullständigt. Det som är fel tar dygdens plats, och dygden tar det fels plats. Under sådana omständigheter blomstrar villfarelse, dåligt uppförande och omoral på ett praktfullt sätt. Inget frö av välfärd och godhet förmår slå ut i blom eller skjuta grenar och blad. Jorden och luften, allt vägrar att ge det näring, eftersom all deras kraft har tagits i anspråk för att utveckla och växa det giftiga trädet. När en nations samlade tillstånd i själva verket når detta stadium blir den mogen för Guds straff. Sådan förödelse börjar drabba den att ingen kan undkomma dess grepp. Inte ens den som gömmer sig i en khanqah och dag och natt är upptagen med gudsdyrkan och hängiven tillbedjan går fri. Det är om detta tillstånd som det sägs i den ädla Koranen:

(Arabiska)

Betydelse: Frukta den prövning som inte endast kommer att kasta de orättfärdiga och syndiga bland er i olycka. (Sura al-Anfal: 25)

I samband med tolkningen av denna vers säger hadrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Allah den Allsmäktiges avsikt är att ni inte ska låta ondskan slå rot inför era ögon. Om ni kompromissar med ondskan och ger den möjlighet att sprida sig, kommer ett omfattande straff från Allah att drabba er, och alla, goda såväl som onda, kommer att kastas i dess grepp.” Av en hadith framgår att Profeten själv (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), när han förklarade denna vers, sade:

(Arabiska)

”Allah straffar inte vanligt folk för de framstående personernas handlingar. Men när de ser ondskan framför sig och, trots att de har kraft att förhindra den, inte träder fram för att göra det, kastar Allah både de framstående och det vanliga folket i straffets grepp.”

Det främsta sättet att bevara en nations moraliska och religiösa hälsa är att varje individ inom den har en troende känsla av heder och ett moraliskt medvetande. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beskrev detta med det innehållsrika ordet ”haya”, som brukar återges som blygsamhet. ”Haya” är i själva verket en gren av tron. Han sade: Blygsamhet är en del av tron. En gång sade man dessutom till hadrat att ”haya” egentligen är en del av religionen. Han svarade: Nej, den är hela religionen.

Innebörden av ordet ”haya” i hadithen är att människor, så snart de ser ondskefulla handlingar och synd, spontant ska känna en vilja att göra motstånd och att deras hjärtan och sinnen ska uttrycka avsky mot det. Den som har denna egenskap kommer inte bara själv att avstå från orätt, utan kommer inte heller att tolerera att den finns hos andra. Han kommer inte att visa överseende med ondskan. Det kommer inte att vara möjligt för honom att kompromissa med förtryck och synd. Om en ond handling begås inför honom, kommer hans troende känsla av heder genast att väckas. Han kommer att försöka utplåna den med sin hand eller genom sitt tal, eller åtminstone kommer hans hjärta och sinne att uppröras av önskan att utplåna den:

(Arabiska)

”Om någon av er ser en ond handling ska han utplåna den med sin hand. Om han inte förmår det, ska han försöka göra det med sitt tal; och om han inte heller förmår det, ska han avsky den i sitt hjärta. Detta är tecknet på den svagaste tron!” (Musnad Ahmad)

(Arabiska)

Hos det folk där denna egenskap är allmänt förhärskande kommer dess din och religion att vara skyddade. Dess moraliska medvetande kommer aldrig att försämras. Var och en av dess medlemmar kommer nämligen att vaka över och hålla de andra till svars. Ingen förvrängning av tro eller handlingssätt kommer att finna någon väg att tränga in bland dem.

Koranens egentliga mål är i själva verket att skapa ett sådant idealsamhälle, där varje individ, driven av uppriktig böjelse, naturlig blygsel och vördnad samt sitt eget samvete, tar på sig ansvaret att hålla uppsikt och utkräva ansvar, och utan någon ersättning tjänstgör som Guds ordningsmakt:

(Arabiska)

Det vill säga: ”Så har Vi gjort er till ett rättvist och medelvägshållande ummah, så att ni ska vara vittnen över människorna och Sändebudet vara vittne över er.” (Sura al-Baqarah: 143)

Därför har muslimerna gång på gång fått höra att att befalla det goda och förhindra det onda är ett kännetecken för er nation. Detta bör komma till uttryck hos varje troende man och kvinna:

(Arabiska)

Det vill säga: ”Ni är det bästa folket; ni har skapats till gagn för människorna. Ni befaller det goda och förhindrar det onda och tror på Allah.” (Sura Al Imran: 110)

(Arabiska)

Betydelse: De troende männen och de troende kvinnorna är varandras stöd; de påbjuder det goda och förhindrar det onda. (Sura at-Tawba: 71)

(Arabiska)

Betydelse: De påbjuder det goda, förhindrar det onda och bevarar de gränser som Allah har fastställt. (Sura at-Tawba: 112)

(Arabiska)

Betydelse: Om Vi ger dem makt över staten på jorden, kommer de att upprätta bönen, ge zakat, påbjuda det goda och förhindra det onda. (Sura al-Hajj: 41)

Om muslimernas tillstånd är sådant, kan de liknas vid ett samhälle där varje invånare har en stark känsla för renlighet och hälsoskydd. De håller inte bara sina egna kroppar och hem rena, utan avlägsnar också smuts och avfall så snart de ser det någonstans i samhället. De vill inte tillåta att smuts, avfall eller dålig lukt finns någonstans. Det är uppenbart att luften i ett sådant samhälle måste förbli ren och frisk. Här får sjukdomsalstrande bakterier ingen möjlighet att uppstå. Om någon trots allt skulle bli svag och sjuk, kommer han ändå att få behandling i tid; eller åtminstone kommer hans sjukdom att förbli en personlig sjukdom och inte genom smitta spridas till andra och anta formen av en omfattande epidemi.

Men om den muslimska nationen inte kan upprätthålla denna höga moraliska standard, måste det åtminstone finnas en grupp bland dem som bevarar samhällets religiösa och moraliska hälsa. Denna grupp ska alltid vara beredd att utföra denna tjänst och fortsätta att avlägsna orenheten i människornas tankar och övertygelser samt deras dåliga karaktär och sedvänjor.

(Arabiska)

Betydelse: Det måste finnas en grupp bland er som kallar människor till det goda, befaller det rätta och hindrar det onda. (Sura Āl ʿImrān: 104)

Denna grupp är en sammanslutning av de lärda och de styrande. För den är det lika nödvändigt att ägna sig åt att befalla det rätta och hindra det onda som det är nödvändigt för den avdelning som ansvarar för stadens renhållning och folkhälsa att vara uppmärksam på att fullgöra sitt ansvar. Om dessa människor försummar sina plikter och det inte längre finns någon grupp i nationen som kallar till det rätta och hindrar det onda, då är nationens undergång i religiöst och moraliskt avseende lika säker som undergången för en befolkad plats utan anordningar för renhållning och hälsoskydd är säker i kroppsligt och livsmässigt avseende. Anledningen till att förstörelse drabbade de forntida folken var att det då inte längre fanns någon grupp som hindrade dem från det onda och höll dem fasta vid det rätta:

(Arabiska)

Betydelse: Varför fanns det då inte bland de folk som levde före er åtminstone några bildade och kunniga människor som hindrade folk från att sprida fördärv på jorden – med undantag för de få som Vi räddade bland dem? (Sura Hūd: 116)

(Arabiska)

Betydelse: Varför hindrade inte deras lärda och pirer dem från att tala oanständigt och äta det förbjudna? (Sura al-Māʾida: 63)

Av detta framgår alltså att nationens lärda, pirer och styresmän har det allra viktigaste ansvaret. De är inte bara ansvariga för sina egna handlingar; ansvaret för hela nationens handlingar vilar i stor utsträckning på dem. Vad kan man säga om orättfärdiga, förtryckande och lyxbetonade styresmän och de lärda och pirer som smickrar dem! Det är överflödigt att ens nämna vilket öde de kommer att möta hos Allah. Men inte heller de styresmän, lärda och pirer som sitter i sina egna hem, vrår och khanqaher och visar prov på den högsta graden av taqwā, gudsfruktan, dyrkan och dervischväsen kommer att undgå att ställas till svars inför Allah. När villfarelsens och omoralens stormar från alla håll kastar sig över deras nation, är det inte deras uppgift att bara sitta med böjt huvud i hemmets vrå; deras uppgift är i stället att likt modiga män kasta sig ut på fältet och med hjälp av den styrka, förmåga, inflytande och anseende som Allah har skänkt dem bygga upp ett motstånd mot dessa stormar. Det är visserligen inte deras ansvar att avlägsna stormarna, men de är utan tvekan skyldiga att sätta in all sin möjliga kraft i kampen mot dem. Om de försummar detta det minsta, kommer deras personliga dyrkan, gudsfruktan och fromhet inte alls att befria dem från ansvaret inför det kommande livet. Om en epidemi bryter ut i en stad och tusentals människor börjar dö av den, och en anställd vid renhållnings- och folkhälsoavdelningen i en sådan situation sitter hemma och endast försöker rädda sitt eget liv och sina barns liv, skulle ingen någonsin kalla en sådan anställd en oskyldig och ansvarsfull person. Om en vanlig medborgare gjorde så skulle det inte vara lika klandervärt, men om en tjänsteman vid renhållnings- och folkhälsoavdelningen gjorde det, skulle det inte finnas något som helst tvivel om att han är skyldig.

14

Tro och lydnad

[Artikeln publicerades första gången i december 1934 i tidskriften Tarjuman-ul-Quran. – Redaktionen]

Oavsett vilken typ av samhällsordning det är fråga om och vilket syfte den har, krävs alltid två saker för dess upprättande, bestånd och framgång. För det första måste de principer och ideal på vilka ett samhälle grundas vara djupt förankrade i hela samhället och hos var och en av dess individer, och varje individ i samhället måste hysa största möjliga hängivenhet för dem. För det andra måste det i samhället finnas en anda av lydnad och underkastelse. Det vill säga: den som samhället erkänner som sin befallande instans måste åtlydas fullständigt, dess fastställda regler och bestämmelser måste följas strikt, och dess angivna gränser får aldrig överskridas. Detta är oumbärliga villkor för varje organisations framgång. Oavsett om organisationen är militär eller politisk, social eller religiös, kan den varken upprättas eller nå sitt mål utan dessa två villkor.

Se på hela världshistorien. Ingen kan finna ett enda exempel på en rörelse som har lyckats med fega, hycklande, olydiga och illojala människor och som dessutom har fortsatt att existera. Det behövs inte heller att man gräver i historien för att konstatera detta. Se bara på det som omger er. Vad kan man tänka om en armé som inte är lojal och lydig mot sitt eget land och sin högste befälhavare, vars soldater vägrar följa de militära reglerna, där ingen soldat är beredd att lämna sin plats när trumpeten ljuder för uppställning och där soldaterna ignorerar varje order från befälhavaren? Kan någon kalla en sådan samling soldater för en ”armé”? Kan någon hoppas att en så odisciplinerad styrka ska vinna något krig? Vad kan man säga om en stat vars undersåtar saknar all respekt för lagen, vars bestämmelser öppet överträds, vars myndigheter saknar all ordning och disciplin och vars tjänstemän vägrar följa de överordnades order? Kan en stat med sådana undersåtar och sådana härskare bestå länge i världen? I dag har hela världen exemplen Tyskland och Italien[Detta skrevs före andra världskriget. – Redaktionen] inför ögonen. Hela världen känner till den väldiga makt som Hitler och Mussolini har uppnått. Men vet ni vad som är den grundläggande orsaken till deras framgång? Dessa två saker: tro och lydnad. Om de nazistiska och fascistiska partierna inte hade haft en så fast övertygelse om sina principer och ideal och inte hade varit så strängt lojala mot sina ledare, skulle de aldrig ha kunnat bli så mäktiga och framgångsrika.

Det finns inget undantag från denna allmänna regel. Tro och lydnad är i själva verket en organisations livsnerv. Ju starkare tron och ju fullkomligare lydnaden är, desto mer framgångsrik blir organisationen. Omvänt blir organisationen desto svagare ju större svagheten i tron är och ju mer man vänder sig bort från lydnaden, och i motsvarande grad misslyckas den med att nå sitt mål. Det är fullständigt omöjligt att hyckleri, misstro, oenighet i tänkandet, uppror, olydnad och oordning ska sprida sig som sjukdomar i ett samhälle eller en organisation, samtidigt som ordning och disciplin upprätthålls och den går framåt på livets alla områden. Dessa två tillstånd står helt i motsats till varandra. Från den dag då människor började leva på jorden och fram till i dag har de aldrig kunnat förenas. Om naturlagarna är oföränderliga, är även denna lag oföränderlig; de två nämnda tillstånden kan alltså aldrig förenas.

Låt oss nu rikta blicken mot det folk som kallar sig muslimskt. Finns det någon form av hyckleri och otro bland muslimerna som människan kan föreställa sig och som inte redan finns där? I dagens islamiska samhällsordning ingår människor som inte ens känner till islams grundläggande undervisning och fortfarande håller fast vid okunnighetens trosföreställningar. Här finns också människor som hyser tvivel om islams grundprinciper och öppet sprider dessa tvivel. I detta samhälle finns människor som öppet har uttryckt missnöje med och avsky mot religionen och fromheten. Här finns människor som framför Allahs och Profetens undervisning har gett företräde åt de idéer och tankesätt som de har fått från de otrogna. Här finns människor som ger okunnighetens sedvänjor och otrohetens lagar företräde framför de bestämmelser som Allah och Profeten har gett. I detta samhälle finns människor som för att behaga Allahs och Profetens fiender fortsätter att förolämpa islams seder och bruk. Det finns också människor som för sina allra minsta och mest obetydliga intressens skull är beredda att orsaka den islamiska staten allvarlig skada – människor som hjälper otroheten mot islam, tjänar de otrogna på islams bekostnad och genom sitt handlande bevisar att islam inte är det minsta kär för dem och att de inte kan acceptera ens den minsta uppoffring för dess skull. Kort sagt: bortsett från en obetydlig grupp muslimer med stark tro och orubblig övertygelse är denna nations stora flertal fyllt av sådana hycklare och människor med felaktig tro.

Så mycket om tron. Låt oss nu rikta blicken mot lydnaden. Varje observatör som beger sig till ett muslimskt kvarter får se en märklig syn. Böneropet ljuder där, men bland många muslimer finns inte ens medvetenheten om vem böneutroparen kallar och vad han kallar dem till. Bönetiden kommer och går, men bortsett från en obetydlig grupp är inga andra muslimer beredda att för Allahs skull överge sitt arbete och sina nöjen. Varje år kommer ramadanmånaden, men i många muslimska familjer finns inte ens medvetenheten om hur viktig denna månad är. Under denna tid äter och dricker många muslimer öppet och känner inte minsta skam över att inte fasta; tvärtom försöker de skambelägga dem som fastar. Dessutom är det även bland dem som fastar mycket få som gör det med full känsla för ansvar och plikt. Några fastar endast som en sedvänja, andra för att de anser att det är hälsosamt, medan åter andra fastar men ändå gör allt som Allah och Profeten har förbjudit. Efterlevnaden av zakat och vallfärden är ännu sämre. Medvetenheten om skillnaden mellan halal och haram samt mellan rent och orent håller nästan på att försvinna bland muslimerna. Finns det i själva verket något som Allah och Profeten har förbjudit som muslimerna inte gör tillåtet? Finns det någon gräns som Allah och Profeten har fastställt som muslimerna inte överträder? Finns det någon bestämmelse som Allah och Profeten har upprättat som muslimerna inte bryter mot? Om man ser till folkräkningen uppgår muslimernas antal till tiotals miljoner. Men bland dessa tiotals miljoner, hur många är det per hundratusen – inte ens per hundra eller tusen – som är trogna mot Allahs och Profetens bestämmelser och verkligen följer den islamiska lagen?

I själva verket drabbar muslimerna just det öde som bör drabba ett folk där hyckleriets och trosmässiga svaghetens sjukdom breder ut sig, där det inte finns någon ansvarskänsla eller pliktmedvetenhet och där lydnad och laglydnad har försvunnit. Muslimerna är i dag underkuvade och besegrade över hela världen. Även där de har sin egen statsmakt är de inte fria från andras moraliska, mentala och materiella herravälde. Deras brist på utbildning, okunnighet, fattigdom och eländiga tillstånd är vida kända. Den moraliska fördärvningen har fört dem till förödmjukelsens yttersta gräns. En gång intog de den högsta ställningen tack vare sina egenskaper som hederlighet, pålitlighet, sanningsenlighet och uppfyllande av löften – i dag har dessa egenskaper övergått från dem till andra, och i deras ställe har löftesbrott, lögnaktighet, bedrägeri, brutna löften och dåligt uppförande trätt in. När det gäller gudsfruktan, fromhet och moralisk renhet håller de nästan på att bli helt tomma på innehåll. Känslan av social och nationell heder håller dag för dag på att försvinna bland dem. Det finns inte ens en antydan till ordning och disciplin hos dem. Deras hjärtan har fyllts av motvilja och avsky mot varandra. De har inte längre förmågan att arbeta tillsammans för något gemensamt intresse eller mål. I andra folks ögon är de ytterst förödmjukade och vanärade. Andra folks förtroende för dem har försvunnit och det lilla som återstår håller också på att försvinna. Deras nationella, sociala och samlade styrka har försvagats. Deras nationella civilisation och kultur håller på att gå förlorade. De har blivit oförmögna att försvara sina rättigheter och säkra sin nationella värdighet. Utbildningen har visserligen brett ut sig bland dem, och andelen akademiker, personer med högre akademisk examen och västerländskt utbildade ökar också – antalet som bor i moderna villor, färdas i motorbilar, bär kostym, innehar stora titlar och uppnått höga ämbeten blir dag för dag allt större; men i dag är de helt berövade de höga moraliska egenskaper som de tidigare var prydda med. Det finns inte längre ens ett spår av det inflytande och den prestige de tidigare hade över grannfolken. Den heder, aktning, styrka och förmåga som de tidigare ägde finns i dag inte längre kvar, och i framtiden kommer ännu allvarligare tecken att visa sig.

När det gäller vilken religion, civilisation eller samhällsordning som helst finns det endast två handlingslinjer som kan vara godtagbara för människan. Om hon tillhör den måste hon hysa full tro på dess grundprinciper. Hon måste fullständigt följa dess lagar, regler och bestämmelser. Om hon inte kan göra det kan hon inte tillhöra den, eller måste hon öppet lämna den om hon ändå har tillhört den. Ingen tredje väg mellan dessa två kan vara rimlig. Det kan inte på något sätt vara en förnuftig handlingslinje att en person både tillhör en statsordning och erkänns som en del av den, gör anspråk på att vara lojal mot den, och samtidigt helt eller delvis förnekar dess grundprinciper, bryter mot dess fastställda lagar och befriar sig från att följa dess sedvänjor och regler. Den oundvikliga följden av en sådan handlingslinje blir att ett hycklande sinnelag skapas hos människorna. Uppriktighet och osjälviskhet försvinner ur deras hjärtan. De kan inte få någon entusiasm eller fast beslutsamhet för ett ädelt mål. Ansvarskänsla, pliktmedvetenhet, laglydnad och disciplin lämnar dem. Följaktligen kommer de inte ens att ha förmågan att bli användbara och civiliserade medlemmar av någon samhällsordning. Med sådan svaghet, oförmåga och sådana brister blir de en väldig förbannelse för vilket samhälle de än tillhör. För den civilisation i vars kropp de tränger in kommer de att visa sig vara rena smittämnen för spetälska. Den religion de följer kommer de att förvrida fullständigt. Med alla dessa egenskaper är det hundra gånger bättre att de ansluter sig till det parti vars principer och ideal deras hjärtan godkänner och vars handlingslinje de vill följa, än att de blir muslimer. I själva verket är den icke-troende som tror på sin religion och civilisation med själ och hjärta och följer dess sedvänjor och regler åtminstone bättre än en hycklande muslim.

De som anser att västerländsk utbildning, modern civilisation, ekonomiskt välstånd och politiska rättigheter är botemedlet mot muslimernas nationella sjukdom har utan tvekan fel. Vid Gud! Även om varje muslim skulle bli magister, doktor eller barrister, bli mycket rik, vara klädd från topp till tå i västerländsk dräkt och dessutom besätta alla statens och regeringens ämbeten samt samtliga platser i råden [Det bör påpekas att det här syftar på ämbetena och platserna i råden inom Brittiska Indien. – Red.]

och ta över dem – medan hyckleriets sjukdom är dold i deras hjärtan, medan de inte betraktar plikten som plikt och vänjer sig vid olydnad, uppror och tygellöst beteende – kommer de att förbli försjunkna i samma förödmjukelse, vanära och svaghet som i dag. I själva verket kan varken utbildning, uppfostran, levnadssätt, rikedom eller statsmakt rädda dem ur den djupa avgrund [Här betyder avgrund – underkuvning] i vilken de har fallit på grund av sin natur, karaktär och moral. Om muslimerna ska nå utveckling och framsteg och resa sig som ett starkt och aktat folk, måste de först och främst skapa egenskaperna tro och laglydnad hos sig. Utan detta kan det varken samlas styrka i deras privatliv eller återvända ordning och disciplin i deras nationella liv. Dessutom kan deras samlade styrka inte bli så väldig att de kan höja sig i denna värld. Ett splittrat folk – vars befolknings moraliska och inre tillstånd är ytterst beklagansvärt – kan aldrig höja huvudet inför världens fasta, starka och välorganiserade folk. Hur stor en hög av halmstrån än är, kan den aldrig räknas som en fästning.

De som sprider otro och olydnad bland muslimerna är islams och muslimernas värsta fiender. De är den allra värsta sortens hycklare – deras existens är farligare för muslimerna än beväpnade icke-troende. De angriper nämligen aldrig utifrån; i stället sitter de inne i huset och placerar i hemlighet dynamit. De vill förödmjuka muslimerna både i religionens och världens angelägenheter. Om denna grupp människor sägs det i den ädla Koranen att de, liksom de själva har blivit icke-troende, också vill göra er till icke-troende: (på arabiska) ”De önskar att även ni ska försjunka i otro, liksom de har försjunkit, och att ni på så sätt ska bli deras jämlikar.” (Sura an-Nisa: 89) Det minsta sättet att skydda sig mot deras onda gärningar är att de som innerst inne är muslimer och önskar förbli muslimer bör bryta förbindelsen med dem – (på arabiska) ”Ta dem inte till vänner och beskyddare”; annars har Koranen för dem tillkännagett det yttersta straffet: att man måste strida mot dem.”

(Arabiska)

(Om de inte går med på detta, ska ni gripa dem och döda dem var ni än finner dem.)

15

Den verkliga innebörden av ordet muslim

[Artikeln publicerades först i november 1933 i tidskriften Tarjumanul Quran. – Redaktören]

I våra dagliga samtal använder vi ofta vissa ord och uttryck som alla visserligen uttalar, men som mycket få förstår innebörden av. Genom att de används så ofta har människor endast tillägnat sig en ungefärlig betydelse av dem. När talaren uttalar dessa ord, är det denna typ av innebörd han eller hon har i åtanke. Och när åhöraren lyssnar, uppfattar han eller hon också denna typ av innebörd. Men den omfattande och djupa innebörd för vilken dessa ord skapades är okänd inte bara för outbildade människor, utan till och med för många mycket bildade personer.

Som exempel kan orden ”islam” och ”muslim” nämnas. Hur oerhört ofta dessa två ord uttalas, och hur starkt de har påverkat vår talförmåga! Men hur många av dem som uttalar orden säger dem med förståelse och insikt? Och hur många av åhörarna förstår deras verkliga innebörd, den innebörd för vilken de skapades? Låt oss bortse från de icke-muslimska. Över 99 procent av muslimerna själva identifierar sig som ”muslimer” och uttalar ordet islam för att uttrycka sin religiösa övertygelse, men vad innebär det att vara ”muslim”, och vad är den verkliga innebörden av ordet ”islam”? Det vet de inte. Därför ska här en kort förklaring av de två orden läggas fram.

Om man granskar människors tillstånd vad gäller religiös tro och religiöst handlande, finner man i allmänhet tre kategorier av människor:

1. Den första kategorin består av människor som hävdar frihet i åsikter och handlingar. De förlitar sig på sin egen uppfattning i varje fråga. De anser att deras eget förnufts och omdömes avgörande är felfritt. De följer den handlingsväg som enligt deras egen uppfattning är riktig. De har inget samband med att följa någon särskild religion.

2. Den andra kategorin bekänner sig till synes till någon religion, men följer i verkligheten sina egna föreställningar. När det gäller trosföreställningar och handlingsregler vänder de sig inte till religionen; i stället formar de, utifrån sin egen mentala läggning, sina böjelser, intressen och behov, vissa trosföreställningar i sitt eget sinne, antar vissa egenhändigt påhittade handlingssätt och försöker sedan forma religionen efter dessa – som om de inte följde religionen, utan religionen följde dem.

3. Den tredje kategorin utför inga handlingar med hjälp av sitt eget omdöme och förnuft. De håller sitt samvete och förnuft inaktiva och ägnar sig blint åt att efterlikna andra – vare sig det gäller deras fäder och förfäder eller andra samtida människor.

Den första gruppen offrar sig för frihetens skull, men vet inte var dess rätta gränser går. Det råder inget tvivel om att tankens och handlingens frihet i viss mån är berättigad. Men när den överskrider sina egna gränser blir den en källa till villfarelse. Den som i varje fråga förlitar sig på sin egen uppfattning och i allt endast följer förnuftets anvisningar, är i själva verket fångad i villfarelsen att hans förnuft har omfattat allt i kunskapens värld, att ingen sanning eller svårighet är dold för honom, att han känner vägen till varje mål, att han är väl förtrogen med riktigheten i varje lära och att han, liksom med varje vägs början, också känner dess slutpunkt. Denna föreställning om kunskap och medvetenhet är i själva verket endast en villfarelse. Om människan verkligen gör sitt förnuft till lag, kommer förnuftet självt att säga henne att hon i verkligheten inte besitter de egenskaper som hennes blinda anhängare tillskriver henne. Den som betraktar det som sin enda vägledare och vill färdas endast på dess anvisningar kan omöjligen undgå slag, snubblingar, avvikelser, villfarelse och undergång.

Denna sorts frihet i tanke och handling är i själva verket fördärvlig för civilisationen. Frihetens anspråk innebär att individen endast ska hålla fast vid den trosuppfattning som enligt hans egen föreställning framstår som felfri, och följa den väg som hans förnuft betraktar som riktig. Civilisationens anspråk däremot är att de människor som lever under detta samhällssystem ska vara eniga i vissa grundläggande övertygelser och tankar samt i sitt verkliga liv följa de särskilda regler och föreskrifter som fastställts för att organisera och styra det samhällsbaserade livet. Därför råder det en tydlig motsättning mellan tankens och handlingens frihet och civilisationen. Friheten skapar högmod, tygellöshet och anarki hos individen. Civilisationen kräver av honom lydnad, underkastelse, förpliktelse och underordning. Där fullständig frihet råder kan det inte finnas någon civilisation eller något samhällsbaserat liv. Och där civilisation finns måste individen i stor utsträckning offra sin frihet i tanke och handling.

Den andra gruppens tillstånd är ännu sämre än den första gruppens. Den första gruppen är endast vilseledd; den andra är dessutom lögnaktig, hycklande, bedräglig och avundsjuk på andra. Om en människa inom rimliga gränser för tolkning och analys kan skapa överensstämmelse mellan sin religion, sin tankevärld och sina böjelser, kan hon också lyda religionen trots frihet i tanke och handling. Om en människas böjelser står i motsättning till religionen, men hon ändå anser religionen vara riktig och sina egna böjelser vara felaktiga, kan man fortfarande i stor utsträckning säga att hennes påstående är sant: hon följer i verkligheten den religion som hon säger sig bekänna sig till. Men religionens tydliga

lära och föreskrifter skiljer sig helt från hans tro och beteende, och om han anser sina egna föreställningar vara sanna och religionens lära vara felaktig, men ändå försöker forma den religiösa läran efter sina egna föreställningar och sedvänjor för att hålla sig inom religionens gränser, då ska vi inte kalla en sådan människa dum; ty var kan en dum människa utföra en så försiktig handling? Vi tvingas kalla honom trolös. Vi måste också anta att han saknar tillräckligt mod att öppet förklara krig mot religionen; därför har han på hyckleriets väg låtsats följa religionen. Annars: vad har hindrat honom från att överge den religion vars lära strider mot hans förnuftsmässiga slutsatser och helt motsäger hans verkliga tankar och övertygelser? Och vem har hindrat honom från att följa de vägar som han innerligt önskar gå?

Den tredje gruppen är intellektuellt sett den mest underlägsna. De två första gruppernas villfarelse består i att de vill kräva av förnuftet lika mycket som det är oförmöget att göra. Denna grupps villfarelse är däremot att den inte alls använder förnuftet, eller att dess användning i praktiken är liktydig med att inte använda det! Vad kan vara mer skamligt för en intelligent människa än att hon inte har något annat bevis för den troslära hon bekänner sig till än att hennes förfäder också hyste denna tro, eller att någon framstående nation bekänner sig till samma troslära? På samma sätt bevisar den människa som följer vissa religiösa eller världsliga sedvänjor endast därför att de har tillämpats sedan förfädernas tid, eller antar vissa sedvänjor endast därför att de är vanliga bland samtida mäktiga nationer, i själva verket att hon saknar all förmåga att skilja mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel. Eftersom hon råkade födas i en hinduisk familj ansåg hon hinduismen vara riktig. Om hon hade fötts i en muslimsk familj skulle hon på samma sätt ha ansett islam vara den sanningsenliga religionen. Och om hon varit barn till kristna skulle hon ha offrat sig för kristendomen. På samma sätt ansåg hon, enbart av en tillfällighet, de europeiska sedvänjorna i sin tid vara civilisationens måttstock. Om kineserna hade varit mäktiga skulle hon med säkerhet ha erkänt de kinesiska sedvänjorna som civilisationens måttstock. Och i dag skulle hon börja betrakta världens negrer som måttet på mänsklighet.

Det är inget bevis för att något är sant och riktigt att det har gått i arv från våra förfäder eller att det numera är så i världen. Det har förekommit många dåraktiga handlingar i världen tidigare, och sådana förekommer fortfarande. Det är inte vår uppgift att blint följa dessa dumheter.

Det är inte heller vår uppgift att med slutna ögon fortsätta följa vilken gammal eller modern sedvänja som helst och att gå sida vid sida med vilken vägfarare som helst, vare sig han leder oss mot en törneskog eller mot en väldig avgrund. Allah har nämligen gett oss förnuft och insikt för att skilja mellan gott och ont i världen, pröva det falska och det äkta och, innan vi tar någon till vägvisare, noggrant se vart han leder oss. Islam betraktar alla dessa tre grupper som vilseledda.

Om den första gruppen säger Han att den varken erkänner någon som har fått ljus som sin vägvisare eller själv har något ljus som lämpar sig för att färdas efter. Dess exempel är som en människa som trevar sig fram i mörkret och endast går efter gissningar. Ibland kanske hon går på den raka vägen, men ibland kanske hon faller ner i en grop. Gissningar är nämligen inget säkert ting. De kan leda till både fel och rätt, men sannolikheten för fel är större:

وما يتبع الذين يدعون من دون الله شركاء ان يتبعون الا الظن وانهم ال يخرصون

Betydelse: Vet du vad de följer, de som anser andra än Allah vara delaktiga i gudomligheten och åkallar dem? De följer endast antaganden och fantasier, och de går enbart efter gissningar.” (Sura Yunus: 66)

ان يتبعون الا الظن وان الظن لايغنى من الحق شيئا

Betydelse: De följer endast antaganden, och antagandets natur är sådan att det inte leder till sanningens väg ens med det minsta mått.” (Sura an-Najm: 28)

ان يتبعون الا الظن وما تهوى الانفس ولقد جاءهم من ربهم الهدى ط ام للانسان ما تمنى

Betydelse: De följer inget annat än antaganden och sina begärs önskningar, trots att vägledning har kommit till dem från deras Herre. Är då det som människan önskar sig sanningen?” (Sura an-Najm: 23–24)

افرءيت من اتخذ الهه هوه واضله الله على علم وختم على سمعه وقلبه وجعل على بصره غشاوة فمن يهديه من بعد الله

Betydelse: Har du sett den som har tagit sitt eget begär till gud? Allah har låtit honom gå vilse trots hans kunskap. Han har förseglat hans hörsel och hans hjärta och lagt en slöja över hans ögon. Vem kan då vägleda honom efter Allah?” (Sura al-Jathiya: 23)

ومن اضل ممن اتبع هواه بغير هدى من الله ط ان الله لا يهدى القوم الظلمين

Betydelse: Vem är mer vilseledd än den som följer sina egna begär i stället för den vägledning som Allah har gett? Allah vägleder aldrig sådana orättfärdiga människor.” (Sura al-Qasas: 50)

Vid tiden för Koranens uppenbarelse var Israels barn representanter för den andra gruppen. De hävdade att de följde Musa, frid vare med honom, och att de rättade sig efter Toran. Men det mesta i deras övertygelser och handlingar stod i strid med den väg som Musa, frid vare med honom, hade följt och med den undervisning som återgavs i Toran. Dessutom var det märkliga att de inte kände minsta skam över ett sådant orättfärdigt handlande. I stället för att forma sina tankar och sitt handlingssätt efter Torans undervisning förvrängde de Toran, både till ord och innebörd, och formade den efter sina egna tankar och handlingar. Genom att dölja Torans verkliga undervisning förkunnade de sina egna föreställningar som Torans undervisning. De Allahs tjänare som varnade dem för dessa villfarelser och vilseledande handlingar och uppmanade dem att följa det gudomliga budskapet i strid med sina begär, dessa förolämpade de, kallade lögnare och dödade till och med. Därför säger Koranen om dem:

يحرفون الكلم من مواضعه ونسوا حظا مما ذكروا به ولا تزال تطلع على خائنة منهم الا قليلا منهم

Betydelse: De förvränger orden från deras rätta platser och har glömt mycket av den förmaning de fick. Du får ständigt höra om något svek från deras sida, utom från några få av dem. (Sura al-Ma’idah: 13)

يااهل الكتب لم تلبسون الحق بالباطل وتكتمون الحق وانتم تعلمون

Betydelse: Ni som har fått Skriften! Varför blandar ni samman sanningen med lögnen, och varför döljer ni sanningen medvetet? (Sura Ali Imran: 71)

كلما جاءهم رسول بما لاتهوى انفسهم فريقا كذبوا وفريقا يقتلون

Betydelse: När någon profet kom till dem med ett budskap som gick emot deras begär, beskyllde de somliga för lögn och dödade andra.” (Sura al-Ma’idah: 70)

Därefter sades det tydligt till dem:

(Arabiska)

Betydelse: Ni kommer inte att finna den rätta vägen förrän ni upprätthåller Tora och Evangeliet och tror på den Bok som har uppenbarats för er från er Herre, det vill säga Koranen.” (Sura al-Ma’idah: 68)

Om den tredje gruppen säger Koranen:

(Arabiska)

Betydelse: När det än sades till dem: ”Följ Allahs föreskrifter”, gav de alltid detta svar: ”Vi följer endast den väg som vi såg våra förfäder följa.” Och även om deras förfäder inte förstod eller visste någonting och inte heller hade funnit den rätta vägen – skulle de då ändå följa sina förfäder? (Sura al-Baqarah: 170)

(Arabiska)

Betydelse: När de varje gång har uppmanats: ”Kom till det som Allah har uppenbarat och till Sändebudet”, har de svarat: ”Det är tillräckligt för oss att följa den väg på vilken vi har sett våra förfäder gå.” Men även om deras förfäder inte visste något och inte heller hade funnit den rätta vägen – är då den vägen tillräcklig för dem? (Sura al-Maida: 104)

(Arabiska)

Betydelse: Om du följer de flesta av jordens människor, kommer de att leda dig bort från Allahs väg; de följer endast antaganden. Deras väg bygger helt och hållet på gissningar och antaganden.” (Sura al-An’am: 116)

Koranen har kallat dem som inte använder sitt förnuft och inte prövar vad som är äkta och vad som är falskt, utan blint fortsätter att efterlikna andra, blinda, stumma och döva:

(Arabiska)

Betydelse: De är blinda, stumma och döva. Därför förstår de ingenting.” (Sura al-Baqara: 171)

Och de har liknats vid boskap, ja, de har kallats ännu sämre än den. För boskap saknar i själva verket förnuft; men trots att de har förnuft använder de det inte:

(Arabiska)

Deras liknelse är boskap; nej, de är ännu värre. De är de omedvetna.” (Sura al-A’raf: 179)

Efter att ha förkastat dessa tre extremistiska grupper vill Koranen forma en grupp av människor som enat följer medelvägen (arabiska). Denna grupp ska alltid stå fast vid rättvisa och rättfärdighet” (arabiska).

Vad är denna medelväg? Det är att man måste bryta det täcke som gamla sedvänjor och modern utbildning har lagt över människornas syn; man måste öppna sina ögon för förnuftets klara ljus och grundligt undersöka vad som är sant och vad som är falskt. Man måste avgöra: är ateismen riktig eller den gudomliga läran? Är tawhid riktig eller shirk? Behöver människan gudomliga föreskrifter för att gå den rätta vägen eller inte? Var profeterna, må Allahs frid vara över dem, och Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sanningsenliga, eller var de – må Gud förlåta – lögnare? Är den livsväg som Koranen presenterar rak eller krokig? Om människornas hjärtan vittnar om att tron på Allah är ett naturligt krav i människans natur och att Han i själva verket är Allah, utan någon medhjälpare, om människornas samveten erkänner att människan verkligen behöver det ljus som Allah har skänkt för att gå den raka vägen, och att detta är det ljus som profeterna, må Allahs frid vara över dem, har fört med sig som mänsklighetens sanna vägledning; om människorna genom att se Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, rena liv får övertygelsen att en människa med så ädel karaktär aldrig kan bedra världen och att hans anspråk på att vara Allahs Sändebud utan tvekan är sant; om människornas förnuft efter att ha studerat Koranen drar slutsatsen att allt som denna stora Bok har framlagt är den enda raka vägen för människans trosföreställningar och handlingar – då är det en ovillkorlig plikt att tro på det vars sanning människornas samveten vittnar om, utan fruktan för hela världens klander och motstånd och med hjärtat och sinnet renade från all rädsla för skada och från alla lockelser till vinning.

När man med hjälp av ett sunt förnuft har skiljt mellan sanning och lögn och övergett lögnen för att tro på sanningen, är förnuftets granskning, prövning och kritik avslutad. Efter att tron har antagits har rätten att fatta beslut och utfärda föreskrifter gått från förnuftets händer till Allahs, Hans Sändebuds och Hans Boks händer. Därefter är det inte människornas uppgift att fatta beslut; deras uppgift är i stället endast att ödmjukt ta emot varje föreskrift från Allah och Hans Sändebud. De får använda sitt förnuft för att förstå dessa föreskrifter, avslöja deras subtiliteter och visdom samt tillämpa dem på livets alla detaljer. Men ingen har rätt att ens i minsta mån ändra någon gudomlig föreskrift. Oavsett om människorna förstår en föreskrifts visdom och lämplighet eller inte, oavsett om en föreskrift klarar förnuftets måttstock eller inte, och oavsett om Allahs befallning och Sändebudets påbud överensstämmer med världens seder, bruk och traditioner eller strider mot dem – deras uppgift är att ovillkorligen underkasta sig dem. När de har accepterat Allah, erkänt Sändebudet som Allahs Sändebud och trott att allt som Sändebudet framlägger kommer från Allah och inte är något han själv har hittat på (arabiska), följer det logiskt av denna tro och övertygelse att de ska ge Allahs Bok och Sändebudets sunnah företräde framför sitt eget förnuft och avstå från att pröva alla trosföreställningar och föreskrifter som Allahs Sändebud har förklarat mot sitt eget förstånd, sin lärdom, sin erfarenhet eller andra människors tankar och handlingar. Den som påstår sig vara troende men samtidigt är olydig mot de gudomliga föreskrifterna motsäger själv sitt eget påstående. Han vet inte att det råder en tydlig motsättning mellan tro och olydnad. Han vet inte heller att ordning och disciplin (arabiska) endast upprättas genom att man följer och lyder. Olydnad är inget annat än ett annat namn för anarki. Detta balanserade förhållningssätt och denna medelväg kallas islam. Och de som följer denna väg kallas muslimer.

Islam betyder lydnad, underkastelse och att acceptera. Den som utan invändning följer den befallandes befallning och den som förbjuder något förbud, kallas muslim. Själva detta namn visar alltså vägen till sanningen: efter att ha övergett de tre nämnda grupperna och deras handlingssätt har denna fjärde grupp upprättats med en ny ideologi. Detta för att dess medlemmar ska följa Allahs och Sändebudets befallningar och böja sina huvuden inför dem. Det är inte denna grupps uppgift att i varje fråga enbart följa sitt eget förnuft. Den ska inte heller bara följa den del av Allahs föreskrifter som överensstämmer med dess intressen och förkasta den del som strider mot dem, eller överge Allahs Bok och Sändebudets sunnah och urskillningslöst följa alla människor, levande som döda – inte heller detta kan vara dess uppgift.

Koranens förklaring i denna fråga är i själva verket mycket tydlig. Koranen säger att när Allahs och Sändebudets befallning kommer i någon fråga, har de troende inte längre något val att acceptera eller förkasta den:

(Arabiska)

Det anstår inte en troende man eller kvinna att, när Allah och Hans Sändebud har avgjort en fråga, själva fortfarande ha rätt att fatta beslut i den frågan. Den som är olydig mot Allah och Hans Sändebuds befallning har sannerligen hamnat i uppenbar villfarelse.” (Sura al-Ahzab: 36)

Han säger: Att upphäva delar av Allahs bok är ytterst förnedrande i denna värld och i det härefter:

(Arabiska)

Det betyder: Tror ni på en del av Allahs bok och förnekar ni en annan del? För den av er som gör så finns inget annat straff än att han i det jordiska livet blir ytterst förnedrad, och i det härefter drivs mot det hårdaste straffet. Allah är inte ouppmärksam på vad ni gör. (Sura al-Baqara: 85)

Han säger: Domslut och avgöranden ska följa Allahs bok, vare sig de behagar människorna eller inte:

(Arabiska)

Döm därför mellan dem enligt den Bok som Allah har uppenbarat, och följ inte deras begär genom att överge sanningen som kommit från Allah. (Sura al-Maida: 48)

Han säger: Den som inte dömer enligt Allahs bok är en fasiq:

(Arabiska)

Betydelse: Varje avgörande som strider mot Allahs bok är ett beslut av okunnighet. (Sura al-Ma’idah: 47)

(Arabiska)

Betydelse: Söker de okunnighetens domslut, trots att ingen kan döma bättre än Allah för de troende? (Sura al-Ma’idah: 50)

Den säger: Ni som tror! Lyd Allah, Hans sändebud och dem som har myndighet bland er. Och om ni verkligen tror på Allah och den yttersta dagen, så ska ni, närhelst ni blir oense om något, hänskjuta det till Allah och Hans sändebud för avgörande – detta är den bästa vägen och också bäst med tanke på följderna. (O Profet!) Har du inte sett dem som påstår att de tror på det som har uppenbarats för dig och på de skrifter som uppenbarades före dig, men som vill göra olydiga människor till domare i sina angelägenheter, trots att de hade befallts att avvisa dem? Satan vill bara vilseleda dem och föra dem långt bort från den rätta vägen. När de uppmanas: ”Kom till det som Allah har uppenbarat och kom till sändebudet”, ser du då hycklarna vända sig bort från dig. … Vi har inte sänt något sändebud utan för att han ska åtlydas enligt Allahs föreskrifter. … Nej, vid din Herre! De är inte troende förrän de utser dig till domare i sina inbördes tvister. Och inte nog med det; de får inte känna någon tvekan i sina hjärtan inför det beslut du fattar, utan måste underkasta sig det fullständigt och utan invändning. (Sura an-Nisa: verserna 59–65)

Genom denna analys har det blivit helt klart varför namnen ”islam” och ”muslim” används. Nu bör vi alla noggrant begrunda i vilken utsträckning ordet muslim kan vara tillämpligt på oss – vi som har låtit skriva in namnet muslim i folkbokföringen – och hur berättigat det kan vara att kalla vårt beteende och vårt handlingssätt islam.

16

Den verkliga källan till muslimernas styrka

[Artikeln publicerades först i januari 1935 i tidskriften Tarjuman-ul-Quran. – Redaktören]

Det var i början av det andra hijri-seklet. Sajistan och Durkhaj

[Det gamla namnet på dagens Afghanistan.]

Den dåvarande härskaren, vars ärftliga titel var Rutbil, hade slutat betala skatt till Banū Umayyas representant. Därför genomfördes ständigt militära expeditioner mot honom. Men han vägrade på intet sätt att underkasta sig. En gång skickade Yazid ibn Abd al-Malik en sändebud för att driva in skatten från honom. Då frågade han den muslimske sändebudet: ”Vart tog de män vägen som tidigare brukade komma för att driva in skatten? Deras magar låg tryckta mot ryggen som hos utsvultna människor, deras pannor var märkta av svarta fläckar och de bar palmblad som kläder.”

Det sades: ”De har ju gått bort.” Rutbil sade: ”Även om era ansikten och ert yttre är ståtligare än deras, var de mer trogna sina löften och starkare än ni.”

Historikerna säger att Rutbil efter dessa ord vägrade betala skatt och förblev självständig från den islamiska staten i nästan ett halvt sekel.

Detta var en tid då ett stort antal tābiʿūn och tābiʿ al-tābiʿīn fortfarande levde. Det var de rättslärda imamernas epok. Då hade endast ett sekel gått sedan den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, hade gått bort. Muslimerna framträdde i världen som en levande och stark nation. De hade tagit över styret i bland annat Iran, Irak, Rom, Egypten, Afrika och Spanien. Ingen nation i världen kunde då mäta sig med dem när det gällde utrustning, prakt och rikedom. Allt detta fanns i överflöd. Även tron var levande i deras hjärtan. Efterlevnaden av de sharialagliga reglerna var mycket större än i dag. Det fanns ett system för ledarnas order och för att dessa skulle följas. En sträng disciplin rådde i hela nationen. Trots detta kände de som hade mätt sina krafter med de hungriga, fattiga ökenborna från följeslagarnas tid skillnaden mellan de välutrustade människorna och de som saknade all sådan utrustning som skillnaden mellan himmel och jord. Vad berodde denna skillnad på? Historiker kanske endast vill kalla den en skillnad mellan den lantliga civilisationen och den forntida civilisationen. De kommer att säga att de forntida ökenborna var mer uthålliga inför svårigheter, medan de senare människorna hade blivit förtjusta i lyx till följd av rikedom och kulturellt välstånd. Men jag säger: I verkligheten var denna skillnad en skillnad i tro, uppriktighet, karaktärsdygd och lydnad inför Allah och Hans Sändebud. Muslimernas verkliga styrka låg just i dessa ting. Varken överflödet av människor, överflödet av utrustning, rikedomens välstånd, skicklighet inom vetenskap och konst eller civilisationens hjälpmedel var källan till deras styrka. De gick framåt enbart genom att förlita sig på tron och goda gärningar. Det var detta som upphöjde dem i världen. Det var detta som gav dem en hedersplats i andra nationers hjärtan. När denna styrka och ära fanns hos dem var de starka och hedrade trots att de var få och saknade utrustning. Men när denna rikedom försvann från dem började de bli svaga och vanärade, trots sitt stora antal och sin överflödande utrustning.

Det Rutbil sade som fiende var mer lärorikt än tusentals predikningar från vänner och välmenande rådgivare. Han framhöll i själva verket just denna sanning: En nations verkliga styrka ligger inte i dess välutrustade armé, dess vapen, dess skickliga soldater och befäl eller dess väldiga resurser, utan i dess goda natur, fasta karaktär, rättskaffens uppförande och upphöjda tankesätt. Detta är en andlig styrka som utövar sitt herravälde i världen även utan materiella hjälpmedel. Den får dem som sitter på marken att segra över dem som sitter på troner. Den gör dem inte bara till herrar över landet, utan också till herrar över människornas hjärtan. Genom denna styrka kunde män klädda i palmblad, torra och utmärglade, med glåmiga ansikten och trasor virade kring sig, bärande svärd, i världen upprätta ett sådant anseende, inflytande, mod, ära, värdighet och styre som även de välklädda, storväxta och kraftfulla, ljusansiktade männen med sina höga hov och stora kanoner inte kunde upprätta utan denna styrka. Ett överflöd av moralisk styrka kan i själva verket kompensera för brist på materiella hjälpmedel, men ett överflöd av materiella hjälpmedel kan aldrig kompensera för brist på moralisk styrka. Även om man utan denna styrka kan vinna inflytande genom materiella hjälpmedel, blir det ofullständigt och kortvarigt – det blir aldrig fullkomligt och fast. Det kommer aldrig att böja människornas hjärtan; endast deras huvuden kommer att böjas. Och även det kommer att vara redo att göra uppror så snart det första tillfället ges.

En byggnad vinner inte beständighet genom färgprakt, utsmyckningar, prakt och skönhet, blomstrande gårdar eller yttre storslagenhet. Ett stort antal invånare, överflöd av utrustning och rikliga resurser kan inte göra den stadig. Om dess grund är svag, om väggarna är bräckliga och pelarna har angripits av trägnagare, kan inget skydda den från att rasa samman – hur full den än är av invånare, hur många tiotals miljoner i ägodelar och möbler den än rymmer, och hur mycket dess utsmyckning än bländar människors blickar och fängslar deras hjärtan. Människor ser bara det yttre; deras blickar stannar vid det synliga. Men tidens händelseförlopp kommer inte för att konfrontera det yttre, utan den underliggande sanningen. Det prövar byggnadens grund genom att mäta sina krafter med den. Det granskar väggarnas fasthet och hållbarhet. Det prövar pelarnas ordning och placering. Om dessa ting är korrekta, stadiga och stabila, kommer tidens händelseförlopp att tvingas vända tillbaka efter att ha kolliderat med en sådan byggnad. Även om byggnaden saknar all utsmyckning och skönhet kommer den med säkerhet att segra över händelseförloppet. Annars kommer händelsernas sammanstötning till sist att krossa den och störta den samman tillsammans med alla dess invånare och all dess skönhetsutrustning.

Så är också tillståndet i ett folks nationella liv. Det är inte dess bostäder, kläder, färdmedel, lyxföremål, sköna konster, fabriker och skolor eller högskolor som gör det levande, starkt och upphöjt; det som i stället upphöjer och stärker det är den grundläggande idealen i dess civilisation, att dessa ideal får en fast plats i dess hjärtan och att de får auktoritet över dess handlande. Dessa tre ting – en fast tro på idealens renhet och deras fullständiga auktoritet i det verkliga livet – har i ett folks nationella liv samma betydelse som en byggnads fasta grund, välbyggda väggar och starka pelare. Det folk där dessa tre ting finns fullt ut kommer att segra i världen. Dess budskap kommer att upphöjas. Dess auktoritet kommer att råda i Allahs värld. Dess berömmelse kommer att få en hedersplats i människornas hjärtan. Deras huvuden kommer att böjas inför dess befallningar. Även om det bor i förfallna hyddor, bär kläder i hundra trasor, har magen så insjunken av svält att huden trycks mot ryggen, inte har en enda högskola i sitt land, inte en enda fabrik i sina samhällen och är fullständigt efterblivet inom vetenskap och konst – det kommer ändå att vara det som åtnjuter respekt i världen. Det som människor betraktar som medel till framsteg är endast byggnadens utsmyckning, inte dess väggar eller pelare. Men även om man täcker en bräcklig vägg med guldblad kan man inte hindra den från att rasa. Just detta har upprepade gånger framställts i den ädla Koranen.

Koranen har sagt om islams grundprincip att islams princip överensstämmer med den oföränderliga och orubbliga natur (arabiska) som Allah har skapat människan med. Därför är den dīn som har grundats på denna princip den ”välgrundade dīn” (arabiska), det vill säga en dīn som grundar alla frågor rörande detta liv och det kommande livet på rätt sätt:

(Arabiska)

Betydelse: Vänd dig helt och hållet mot denna dīn. Det sker ingen förändring i den natur som Allah har skapat människan med. Detta är den rätta dīn. Men de flesta människor vet inte detta.” (Sura ar-Rum: 30)

Därefter säger Han: Stå fast på denna välgrundade dīn, tro på den och handla i enlighet med den. Dess frukter kommer att visa sig av sig själva. Ni kommer att upphöjas i världen. Det är ni som kommer att få världens politiska makt. Ni kommer att krönas med kalifatets värdighet.

(Arabiska)

Däremot är det ingen tvekan om att de som till synes har trätt in inom islams dīns gränser, men vars hjärtan varken har gett dīn en plats eller gjort islam till sitt levnadssystem, har ett mycket praktfullt yttre;

(Arabiska)

Deras tal är också mycket behagligt; (arabiska)

men i själva verket är de livlösa träfigurer; (arabiska)

de fruktar människor mer än de fruktar Gud: (arabiska)

deras gärningar är som en hägring; de ser ut som vatten, men i själva verket är de ingenting: (arabiska)

Sådana människor kan aldrig uppnå samlad styrka. Det beror på att deras hjärtan är åtskilda från varandra. De kan inte delta enat i något arbete med hängivenhet och uppriktighet: (arabiska)

De kan aldrig bli lika starka som de troende och de rättfärdiga: (arabiska) De kan aldrig inta ledarskapets ställning i världen: (arabiska) För dem finns i denna värld inget annat än förnedring och vanära, och i det kommande livet inget annat än ett hårt straff: (arabiska)

Många kommer kanske att förvånas över att Koranen förklarar att enbart tro och goda gärningar är det enda medlet för muslimernas framåtskridande, för att de ska vinna styrka och makt och segra över alla andra folk. De kommer att förvånas över att muslimerna ingenstans uppmanas att bygga universitet, öppna skolor och högskolor, etablera fabriker, bygga fartyg, grunda företag, öppna banker, uppfinna vetenskapliga apparater eller efterlikna de utvecklade folken i fråga om klädsel, umgängesformer och levnadssätt. Däremot betecknar Koranen hyckleri som den enda orsaken till tillbakagång, förfall samt förnedring och vanära i denna värld och i det kommande livet – bristen på de saker som i dagens värld betraktas som orsaker till framåtskridande nämns ingenstans som en orsak till fall.

Men om man kan förstå Koranens grundläggande tankegång kommer denna förvåning naturligt att försvinna. Det första man måste förstå i detta sammanhang är att det som kallas ”muslim” uteslutande har islam som grund. Hans väsen som muslim kan endast bestämmas av islam. Om han tror på det budskap som förmedlades av Muhammad (över honom vare frid) och följer de föreskrifter som uppenbarades genom honom, kommer hans islam att vara fullkomlig även om han inte har något annat än islam. Om han däremot är utrustad med alla världslivets yttre praktfulla medel, men hans hjärta saknar trons inflytande och hans verkliga liv är fritt från lydnad mot islams föreskrifter, kan han vara allt från akademiker, läkare och industriman till bankir och general, men han kan inte vara muslim. Om islams kärnbudskap därför inte först är djupt rotat hos en person eller ett folk, kan ingen av deras framgångar kallas en muslimsk persons eller ett muslimskt folks framgång. Hur stor denna framgång än må vara kan den under sådana förhållanden inte på något sätt räknas som muslimernas framgång. Och uppenbart kan en sådan framgång aldrig vara islams mål.

Om en nation över huvud taget inte är muslimsk och dess tänkesätt, moraliska karaktär och samhällsordning har sin grund i något annat än islam, är saken en annan. En sådan nation kan utan tvivel bygga på moraliska, sociala, politiska, ekonomiska och sociologiska principer som skiljer sig från islam, och den kan till och med nå den yttersta gränsen för den utveckling den eftersträvar. Men det är något helt annat när en nations tänkesätt, moraliska karaktär, ekonomi och politik är grundade på islam, samtidigt som den i fråga om islam är svag både i sin övertygelse och i sitt handlande. Hur stora materiella utvecklingsmedel en sådan nation än samlar på sig, är det helt omöjligt för den att resa sig som en fast och stark nation och vinna en framträdande ställning i världen. Orsaken är att själva grunden för dess nationella identitet, moraliska karaktär, civilisation och kultur är svag. Svagheten i dess grundval är så allvarlig att den aldrig kan avlägsnas genom enbart yttre prakt och utsmyckning.

Detta betyder inte att man förnekar den verkliga betydelsen av vetenskap, konst och andra medel och resurser för materiell utveckling. Den verkliga innebörden är att dessa ting för den muslimska nationen har en underordnad betydelse. Grundens fasthet och stabilitet står över allt detta i rang. När grunden väl är stabil kan alla materiella medel som står i överensstämmelse med den tas i bruk, och det bör man också göra. Men om denna grund försvagas, om dess rötter inte slår fast i hjärtat och dess kontroll försvagas i det praktiska livet, kommer nationens moraliska karaktär, väsen, natur och verksamhet att förvridas, brytas ned och falla i oordning, både individuellt och socialt. Dess samhällsordning skulle försvagas, dess kraft och förmåga splittras och skingras, och dess betydelse i den internationella konkurrensen minska. Till och med andra nationer kan då utöva herravälde över den. Under sådana förhållanden kan överflödet av materiella resurser, mängden akademiker och lärda samt den yttre glansen och prakten inte vara till någon nytta.

Det finns dessutom en ännu viktigare sak. Koranen den visa har med största eftertryck förklarat: ”Om ni är troende, kommer ni själva att vara de överlägsna”, ”Allahs parti kommer att segra.” Och: ”De som är smyckade med tro och goda gärningar kommer förvisso att få kalifatet på jorden.” Vad grundar sig denna fasta försäkran på? Hur kan man göra ett så stort påstående – att muslimerna, hur mycket materiella resurser andra nationer än må besitta, kommer att besegra dem enbart genom trons och de goda gärningarnas vapen – på vilken grund vilar det?

Koranen själv har avgjort denna svåra fråga:

(Arabiska)

Det vill säga: ”Människor! En liknelse har framställts, så lyssna uppmärksamt till den. De som ni åkallar i stället för Allah kan inte skapa ens en fluga. Även om de alla gick samman för att utföra detta skulle de inte kunna det. Och om flugan skulle beröva dem något, skulle de inte kunna ta tillbaka det från den. Den som åkallar är lika svag som den som åkallas. Dessa människor ger inte Allah den ära Han med rätta förtjänar. Men Allah är den verkligt mäktige och ärevördige.” (Sura al-Hajj: 73–74)

(Arabiska)

Det vill säga: ”Liknelsen för dem som tar andra krafter än Allah till beskyddare är spindeln; den bygger visserligen ett hus, men av alla hus är spindelns hus det svagaste.” (Sura al-Ankabut: 41)

Det vill säga, de som enbart förlitar sig på materiell makt förlitar sig på sådant som i sig inte äger någon som helst makt. Som en naturlig följd av att förlita sig på sådana kraftlösa ting blir de själva också kraftlösa. Den ointagliga fästning som de enligt egen uppfattning bygger är lika skör som ett spindelnät. De som verkligen är mäktiga och aktade reser sig genom att förlita sig på Allah; dessa kan aldrig utveckla den styrka som krävs för att möta dem:

(Arabiska)

Det vill säga: Den som överger tāghūt, det vill säga de gudstrotsande krafterna, och tror på Allah har gripit tag i ett så fast rep att det aldrig kan brista.» (Sura al-Baqarah: 256)

Koranen har också med eftertryck förklarat att närhelst troende och otrogna drabbar samman, kommer de troende att gå segrande ur striden.

(Arabiska)

Det vill säga: Om de otrogna strider mot er kommer de förvisso att vända er ryggen; därefter kommer de inte att finna någon vän eller hjälpare. Detta är Allah den Upphöjdes ordning, som har bestått sedan urminnes tider. Och ni kommer aldrig att finna någon avvikelse från Allahs ordning.» (Sura al-Fath: 22–23)

(Arabiska)

Det vill säga: Vi ska ingjuta fruktan i de otrognas hjärtan, eftersom de satte sådant vid Allahs sida som Han inte har gett någon som helst värdighet.» (Sura Āl ʿImrān: 151)

Anledningen är att den som kämpar för Allah får Allahs kraft som stöd, och mot den som Allah hjälper kan ingen motståndare göra sig gällande:

(Arabiska)

Betydelse: Anledningen är att Allah är de troendes hjälpare, medan de otrogna inte har någon hjälpare.’ (Sura Muhammad: 11)

(Arabiska)

Betydelse: När du kastade, var det inte du som kastade; det var Allah som kastade.’ (Sura al-Anfal: 17)

Detta är de troendes och rättfärdiga människors styrka. Å andra sidan är det också Allahs eviga lag att den som är troende och ädel till sin karaktär, vars uppförande och handlingar är fria från själviskhetens orenhet, och som i stället för att följa sina lustar och biologiska begär noggrant följer de lagar som Allah har fastställt, får en plats av kärlek etablerad i människornas hjärtan. Människornas hjärtan dras av naturen till honom. Deras vördnadsfulla blickar riktas mot honom. I affärer och andra mellanhavanden kan man tryggt förlita sig på honom. Vänner och fiender utan undantag betraktar honom som sanningsenlig och litar på hans anständighet, rättvisa och pålitlighet:

(Arabiska)

Betydelse: De som tror och gör goda gärningar kommer Allah att ingjuta kärlek till i människornas hjärtan.’ (Sura Maryam: 96)

(Arabiska)

Det betyder: ”Allah befäster de troende med ett fast ord, både i det jordiska livet och i det kommande.” (Sura Ibrahim: 27)

(Arabiska)

Det betyder: ”Den som gör goda gärningar, vare sig han är man eller kvinna, och är troende, honom ska Vi förvisso skänka ett gott liv och belöna honom efter hans bästa gärningar.” (Sura an-Nahl: 97)

Men vad är dessa resultat en följd av? De är inte enbart resultatet av att uttala ’la ilaha illallah’ med läpparna, kalla sig muslim, anta vissa bestämda sociala seder och följa några noggrant beräknade ritualer och bruk. För att dessa resultat ska uppenbaras har den visa Koranen ställt upp tron och goda gärningar som villkor. Målet är att dess herravälde ska etableras överallt i deras tankesätt, föreställningar, moraliska karaktär och handlingar. Hela deras livsföring ska formas efter detta heliga ords rätta form; ingen föreställning som strider mot detta ord ska få rum i deras sinnen, och de ska inte heller ägna sig åt någon handling som strider mot det. Resultatet av att uttala la ilaha illallah med läpparna måste i själva verket visa sig på ett sådant sätt att en väldig revolution genast uppstår i människornas liv när de uttalar det, och att taqwāns anda tränger in i deras ådror och lemmar. De ska inte böja sina huvuden inför någon annan makt än Allah. De ska inte sträcka ut sina händer inför någon annan än Allah. I deras hjärtan ska det inte finnas någon rädsla för någon annan än Allah. Deras kärlek och fiendskap ska inte vara för någon annan än Allah. Ingen annan lag än Allahs lag ska gälla i deras liv. De ska alltid vara beredda att offra sina egna begär och alla deras önskningar, liksom det de åtrår och finner behagligt, för Allahs välbehag. Inför Allahs och Hans Sändebuds befallningar ska de inte ha något annat att säga eller göra än: ’Vi hörde och vi lydde.’ När ett sådant tillstånd har uppstått, kommer deras styrka inte längre enbart att vara deras egen själs och kropps styrka; den kommer i stället att vara styrkan hos den Allsmäktige, inför vilken allt i himlarna och på jorden böjer sig. De kommer att stråla av den Allra Ljusaste, Han som är hela världens verklige älskade och åtrådde.

Under den ädle Profetens, frid vare med honom, och de rätt vägledda kalifernas tid hade muslimerna denna egenskap under sin kontroll. Historien vittnar om vilka resultat som därefter uppenbarades. Under den tiden förändrades hela den människa som uttalade orden ’la ilaha illallah’. Han förvandlades plötsligt från rå koppar till rent guld, och inom honom skapades en sådan dragningskraft att människornas hjärtan av naturen drogs till honom. Så snart någon fick syn på honom kände han det som om han såg en levande gestaltning av taqwā och fromhet. Han kunde vara obildad, fattig, fastande, klädd i trasiga kläder och sittande på en stråmatta; ändå intog fruktan för honom en sådan plats i människornas hjärtan och sinnen som inte ens de största och mest praktfulla härskarna hade fått. En muslims existens var som en ö; var han än befann sig eller gick spred sig hans strålglans åt alla håll. Med hjälp av hans lampa tändes miljontals andra lampor. Men han hade också kraft att bränna upp och förinta den som inte tog emot detta ljus eller ville komma i konflikt med det.

Sådana var de muslimer som ägde denna trons styrka och denna karaktär: när de bara var omkring tre och ett halvt hundra till antalet utmanade de hela Arabien till strid. Och när deras antal hade vuxit till flera hundratusen gick de fram med den okuvliga beslutsamheten att underkuva hela världen; varje makt som då reste sig mot dem krossades fullständigt.

Som tidigare sagts består muslimernas verkliga styrka av trons och den goda karaktärens styrka. Denna styrka kan endast vinnas genom att innebörden i orden ’la ilaha illallah’ blir fast förankrad i hjärta och sinne. Men om denna innebörd inte är djupt rotad i hjärtat, om orden endast fortsätter att uttalas med läpparna utan att någon revolution äger rum i synsätt och livsföring – om människans tillstånd efter att ha sagt la ilaha illallah förblir precis som tidigare, om hon likt de som inte tror på detta kalīma fruktar någon annan än Allah, söker dennes välbehag och är fäst vid denne, om hon liksom de blir slav under sina begär och lustar, överger Allahs lag och följer mänskliga lagar eller sina egna begär, om hennes tankar, önskningar och intellektuella förmåga förblir lika förorenade som en icke-muslims tankar, önskningar och föreställningar, och om hennes tal, handlingar och uppförande också är som en icke-muslims – på vilken grund ska då muslimen få herravälde över den icke-muslimske? Om styrkan av iman och taqwā saknas är muslimen inte annat än en människa precis som den icke-muslimske! Därefter kommer konkurrensen mellan muslimen och den icke-muslimske endast att avgöras på grundval av fysisk styrka och materiella medel, och i denna konkurrens kommer den starkare att segra över den svagare.

Skillnaden mellan dessa två tillstånd har framträtt så tydligt även i historiens blad att den kan ses med en enda blick. På vissa håll kan man se hur en handfull muslimer har besegrat stora statsmakter och utsträckt islams välde från båda stränderna av Attock [en biflod till Indus belägen mellan Punjab och gränsområdet] ända till Atlantkusten. Å andra sidan ser vi i dag hur miljarder muslimer lever i världen, men ändå är underkastade icke-muslimska makter. Dessutom råder otro och avgudadyrkan fortfarande i de områden där miljarder muslimer har bott i flera århundraden.

17

Religionen är för modiga män, inte för fega

[Artikeln publicerades för första gången i maj 1936 i tidskriften Tarjuman al-Qur’an.]

Med anledning av min bok (Ränta och modern bankverksamhet) framförs gång på gång en kommentar. Den lyder att det kapitalistiska systemet i vår tid, understött av politisk makt, har blivit rådande över den ekonomiska världen omkring oss. Hela ekonomins vagn drivs på den väg som kapitalismens principer anvisar. Kapitalisterna är dess ledare, och med dess hjälp går de folk framåt på utvecklingens väg som saknar varje religiös eller moralisk begränsning när det gäller att skapa och använda rikedom. Å andra sidan är vår sociala och kollektiva kraft i dag splittrad och skingrad. Vi förmår inte ens fullt ut upprätta ett islamiskt ekonomiskt system bland vårt eget folk, för att inte tala om att förändra hela världens ekonomiska system. Om våra religiösa band i detta läge hindrar oss från att fullt ut delta i vår tids rådande ekonomiska system, kommer vårt folk, när det gäller att dra nytta av medlen till ekonomisk utveckling och välstånd, inte att ha något annat resultat än att hamna efter andra folk. Följden blir att vi ständigt blir fattigare, medan grannfolken blir rikare. Denna ekonomiska svaghet kommer dessutom att göra oss kraftlösa och underlägsna även moraliskt, politiskt och kulturellt. Detta är inte bara gissningar och antaganden; även i den verkliga världen har vi sett detta tillstånd år efter år. Och tecknen på det öde vi kommer att möta i framtiden är inte heller så otydliga att de undgår någons blick. Vad vinner vi därför på att bara stifta sharias lagar? Vilken nytta har vi av att enbart förklara islams ekonomiska principer? Nej, i denna situation vill vi veta om det finns någon väg att, samtidigt som vi följer islams lag, avhjälpa vår ekonomiska misär och gå framåt mot ständigt större framsteg. Om det inte finns någon sådan väg måste vi ovillkorligen möta ett av två tillstånd: antingen kommer muslimerna att gå fullständigt under, eller också kommer muslimerna, liksom andra folk, att befria sig från de lagars och reglers band som inte förmår följa tidens utveckling. Men vårt påstående i denna fråga är att den inte endast gäller ränta – dess omfattning är mycket bred och vidsträckt. Om det bland livets alla områden och delar endast hade funnits en icke-islamisk affärsverksamhet inom det ekonomiska området, skulle saken kanske ha varit jämförelsevis lindrig. Men verkligheten är en annan. Se på världen omkring er – granska själva ert eget tillstånd. Vilken del av livet är fri från icke-islamiskt inflytande och välde? Råder inte materialism och ateism, eller åtminstone tvivel och osäkerhet, över tro, tankesätt och ideologi? Är inte gudlöshet rådande över utbildningsväsendet? Har inte främmandeskap för islam fått herravälde över kultur och civilisation? Är inte västerländskhet djupt rotad ända ner i samhällets djupaste skikt? Är den moraliska karaktären trygg mot dess inflytande? Är handeln fri från dess dominans? Är någon enda av lagar och förordningar, statsskick, regeringens politik och verksamhet, ideologi och handlingar fri från dess inflytande?

När situationen är sådan, varför vill ni då begränsa frågan till endast en enda aspekt av det ämne som diskuteras? Gör den mer omfattande och vidsträckt och låt den omfatta hela livet. Säg i stället att livets flod har ändrat sitt lopp. Först flöt den på islams väg, men nu flyter den på en icke-islamisk väg. Vi förmår inte ändra dess lopp. Vi har inte ens kraft och förmåga att simma mot dess ström. Ändå innebär det dödens fasa att stå stilla. Låt oss i denna situation få se en väg där vi kan förbli muslimer och samtidigt låta vår farkost flyta med denna strömmande flod – alltså att vi förblir pilgrimer på väg till Kaba och samtidigt håller kontakt med karavanen på väg till Turkestan. Vi ska i våra tankar, ideologier, livsmål, livsideal och handlingssätt vara icke-muslimer och ändå förbli muslimer. Om någon inte kan visa en väg att förena dessa motsägelser, blir följden antingen att vi sitter kvar på flodstranden eller att vi på en enda dag river bort den islamiska etikett som sitter på vår båt. Därefter kommer man att se även vår båt färdas jämnt med strömmen tillsammans med de andra båtarna.

När våra upplysta och ”progressiva” människor diskuterar något problem säger de som sitt sista argument – det som de betraktar som det starkaste argumentet – att detta är tidsandans krav, att vinden blåser åt det hållet och att det är så det går till i världen! Hur skulle vi då kunna motsätta oss det? Och hur skulle vi kunna överleva genom att motsätta oss det? När frågan om moral tas upp säger de att världens moraliska måttstock har förändrats. Det betyder: hur kan muslimer hålla fast vid den gamla moraliska måttstocken? Om pardah säger de att bruket av pardah har försvunnit ur världen. Med andra ord: hur kan muslimer låta bli att avskaffa något som har försvunnit ur världen? När utbildning diskuteras säger de som sitt slutgiltiga bevis att det inte finns någon efterfrågan på islamisk utbildning i världen. Meningen är att om en vara inte efterfrågas på marknaden, hur kan då ett muslimskt barn vara en sådan vara? Och varför skulle det inte vara en vara av det slag som efterfrågas? Så snart invändningar reses mot ränta säger de att världen nu inte kan fungera utan ränta. Och hur kan en muslim undvika något som är absolut nödvändigt för att få världens angelägenheter att fungera? Kort sagt: inom utbildning, moral, samhälle, civilisation, ekonomi, lagstiftning, politik och alla andra delar av livet vill de överge islamiska principer och följa det europeiska; för detta blir tidsandan, vindens riktning och världens rådande sed hos dem ovedersägliga bevis. Detta bevis läggs fram som ett vapen för att legitimera efterföljandet av Västerlandet, det vill säga ett partiellt avfall från religionen, och man antar att varje del av den islamiska byggnad som kan angripas med detta bevis måste raseras.

Vi säger: varför utarbetar ni inte ett fullständigt förslag genom att sammanföra alla dessa förslag till förstörelse, i stället för att lägga fram dem var för sig? Det är ju ett onödigt slöseri med tid att utarbeta separata förslag för att rasera husets varje vägg, varje pelare och varje rum och att diskutera varje fråga för sig. Varför säger ni inte hellre att hela huset måste rivas? Dess färg skiljer sig nämligen från tidsandans färg, dess riktning går tvärtemot vindens riktning och dess konstruktion är oförenlig med de byggnader som är brukliga i världen.

Det är meningslöst att diskutera med dem som verkligen hyser ett sådant tankesätt. Det raka och tydliga svaret till dem är: varför har ni tagit på er risken att riva detta hus och bygga ett annat i dess ställe? Flytta då in i något av de andra vackra, praktfulla och tilltalande hus som ni tycker om. Om ni ändå vill följa med flodens ström, varför då göra er besväret att riva av etiketten på denna båt? Ta plats i någon av de båtar som redan driver med strömmen. För islam finns det ingen som helst nytta, utan snarare större skada, i att människor som inte är muslimer i sina tankar, sin moral, sitt samhällsliv, sin ekonomi, sin utbildning eller någon annan del av livet – och inte vill förbli muslimer – ändå förblir muslimer till namnet. De dyrkar inte Gud, utan vinden. Om avgudadyrkan blir dominerande i världen kommer de säkert att börja dyrka avgudar. Om nakenhet blir vanlig i världen kommer de naturligtvis att ta av sig sina kläder. Om det blir vanligt att äta orena ting kommer de utan tvekan att kalla orenhet renhet och renhet orenhet. Deras sinnen är slavars sinnen, och därför längtar de efter slaveri. Europeiserandet dominerar deras liv, och därför vill de bli européer på alla områden, från det hemligaste till det mest offentliga. Om abessinierna i morgon skulle få överhanden, kommer de naturligtvis att försöka bli abessinier: de kommer att svartmåla sina ansikten, göra sina läppar tjockare, krusa håret som abessinierna och börja dyrka allt som kommer från abessinierna. Islam har inget som helst behov av sådana slavar. Om namnen på dessa hycklare och slaveribenägna människor stryks ur listan över de många miljonerna:

(Arabiska)

Betydelse: De älskar Allah, och Allah älskar dem. De är ödmjuka mot de troende och hårda mot de otrogna. De kämpar och verkar på Allahs väg och fruktar inte någons förebråelser för detta. (Sura al-Ma’ida: 54)

och endast några tusen muslimer med en sådan karaktär blir kvar, då kommer islam att vara mycket starkare än i dag. Att dessa många miljoner lämnar skulle för islam vara som att förorenat blod lämnar en sjuk människas kropp.

(Arabiska) ”Vi fruktar att någon olycka ska drabba oss.” – Detta är ingen ny röst. Denna röst har länge hörts ur hycklarnas munnar. Just denna röst avslöjar den dolda hyckleriet i människors hjärtan. De som uttalar denna röst blickar alltid mot det läger som står emot islam. De betraktar ständigt Allahs fastställda gränser och förbud som fotbojor och en snara runt halsen. Lydnad mot Allah och Sändebudet har alltid varit motbjudande för dem. De har alltid sett skada på liv och egendom i lydnaden mot Allah och all framgång i detta liv i olydnaden mot Honom. Därför har Allahs påbud aldrig tidigare ändrats för deras skull, kan inte ändras nu och kommer inte heller att ändras i framtiden. Allahs påbud uppenbarades inte för räddhågsna fegisar. Det uppenbarades inte för själens slavar och världens trälar. Det uppenbarades inte för halmstrån och skräp som förs bort av vinden, för småkryp som flyter med vattnets ström eller för färglösa människor som antar varje färg. Det uppenbarades för sådana djärva lejon till män som har en fast vilja att ändra vindens riktning, som har mod nog att kämpa mot flodens vågor och vända dess ström. För dem som älskar Allahs färg mer än alla världens färger och önskar färga hela världen med denna färg. Den som är muslim skapades inte för att driva bort med flodens ström. Syftet med hans skapelse är att leda livets flod på den raka och rätta väg som hans tro och övertygelse visar honom. Om floden vänder sin ström bort från den raka vägen och han samtycker till att driva med den förändrade strömmen, då är en sådan persons anspråk på islam helt och hållet falskt. Den som verkligen är muslim kommer i själva verket att kämpa mot denna vilseledda ström och göra sitt yttersta för att vända dess lopp; han kommer inte att bry sig om framgång eller misslyckande. Han kommer att acceptera varje möjlig skada som denna kamp kan medföra. Även om hans arm bryts medan han kämpar mot flodens ström, eller hans krafter försvagas och vågorna slår honom halvt medvetslös och kastar honom mot någon strand, kommer hans själ ändå aldrig att acceptera nederlag. I hans hjärta kommer inte ens för ett ögonblick någon ånger att väckas över detta yttre misslyckande, och han kommer inte heller att ge näring åt avund över de otrognas och hycklarnas framgång när de driver med flodens ström.

Koranen finns framför muslimerna. Profeternas föredömen och livshistorier finns framför dem. De odödliga fanbärarnas liv och historia, från islams begynnelse fram till i dag, finns framför dem. Är det verkligen detta de lär sig av allt detta: att flyga i den riktning vinden blåser? Att flyta i den riktning vattnet strömmar? Att färgas i den färg som tidsåldern antar? Om detta hade varit syftet, vilket behov hade det då funnits av att uppenbara någon bok eller sända någon profet? För deras vägledning hade vindens vågor, för deras ledning hade världslivets ström och för att lära dem ödlelikhet hade tidsålderns färglöshet varit tillräckligt. Allah har inte uppenbarat någon bok och inte sänt någon profet för sådana orena lärdomar. Det budskap som har kommit från den Upphöjde har just detta syfte: att överge de felaktiga vägar som världen färdas på, bygga en rak väg, utplåna de motsatta vägarna och försöka föra världen bort från dem. En sammanslutning av troende måste bildas, och denna sammanslutning ska inte bara själv färdas på den raka vägen, utan också försöka dra världen åt samma håll.

Profeterna och sändebuden samt deras efterföljare har alltid kämpat för just detta mål. I denna kamp genomled de inte bara lidande och svårigheter, utan gjorde också gränslösa uppoffringar – de offrade till och med sina liv. Ändå gjorde ingen av dem, av rädsla för faror eller lockad av egenintresse, någonsin tidsålderns utveckling till sin måttstock. Om en person eller grupp ser skada, svårigheter eller faror i att följa den väg som den himmelska vägledningen visar och därför, skrämd av detta, vill gå en väg vars vandrare verkar välbärgade, framgångsrika och framåtskridande, kan han gärna välja den väg han föredrar. Men vilket försök är då denna enfaldiga och giriga människa egentligen ute efter att göra, när han vill bedra sig själv och hela världen genom att hävda att han följer Allahs bok och profetens väg trots att han övergett dem? Olydnad är i sig ett stort brott; vilken nytta kan man vinna genom att dessutom förena den med lögn, bedrägeri och hyckleri?

Föreställningen att livets flod, när den väl har börjat strömma i en riktning, inte längre kan vändas därifrån är lika felaktig ur logisk synvinkel som den motsägs av erfarenhet och iakttagelser. Revolutioner har inte bara ägt rum en gång i världen, utan otaliga gånger, och varje revolution har förändrat flodens lopp. Det tydligaste exemplet finns i islams historia. I vilken riktning strömmade denna livets flod när den ärevördige Muhammed (frid vare med honom) kom till världen? Rådde då inte otro och avgudadyrkan över hela världen? Var inte tyranniska och despotiska härskarmakter etablerade? Hade inte klasskillnadernas förtryckande ojämlikhet fläckat mänskligheten? Rådde det inte obscenitet inom moralen, självdyrkan i samhällslivet, förtryckande feodalism och kapitalism inom ekonomin samt omfattande orättvisor i lagar och rättskipning? Men en enda man reste sig och utmanade hela världen! Han avskaffade alla dåtidens felaktiga tankar, ideologier och bristfälliga system, och genom att förkunna en egen lära och bedriva jihad mot dem vände han världens utveckling och förändrade på så sätt även tidsålderns färg.

Det senaste exemplet är den kommunistiska rörelsen. Under 1800-talet hade kapitalismens herravälde nått sin yttersta höjdpunkt. Ingen enfaldig eller feg människa kunde då ens föreställa sig att det system som hade etablerats över världen med stöd av en så fruktansvärd politisk och militär makt skulle kunna störtas. Men mitt under sådana förhållanden började en man vid namn Karl Marx förkunna kommunismen. Regeringarna i olika länder motsatte sig honom. Han fördrevs från sitt hemland. Han reste från land till land och mötte brist, sorg och lidande. Men före sin död hade han skapat en stark organisation av kommunister. På bara fyrtio år störtade denna organisation inte bara den mest fruktansvärda makten i Ryssland, utan skakade också kapitalismens grundvalar över hela världen. Samtidigt lade den fram ett så starkt ekonomiskt och kulturellt system att antalet anhängare i världen i dag fortsätter att öka.

Till och med lagarna i de länder där kapitalismens herravälde är djupt rotat påverkas i dag av detta. [Det bör påpekas att detta syftar på den tid då det kommunistiska styret i Ryssland firade sina största triumfer. Artikeln skrevs år 1936.] Men denna revolution genomfördes genom kraftens inflytande, och kraft innebär att forma, inte att formas. Med andra ord är det kraft att vända något, inte att själv vändas. I världens historia har fega och enfaldiga aldrig skapat någon revolution. Människor som saknar egna principer eller något mål i livet, som saknar vilja att offra sig för ett ädelt syfte och mod att möta lidande, svårigheter och faror, och vars enda önskan i världen är bekvämlighet och fördelar, människor som gärna formas efter vilken mall som helst och böjer sig under vilket tryck som helst – sådana människor har inte åstadkommit något anmärkningsvärt i mänsklighetens historia. Historien kan nämligen endast skapas av hjältar. Det är de som genom outtröttlig strävan, uppoffring och jihad har vänt livets flod. De har förändrat världens föreställningar. De har skapat revolutioner i människors beteende och handlingsprinciper. I stället för att färgas av tidsålderns färg har de dessutom färgat tidsåldern med sin egen färg.

Det finns alltså inget utrymme för att säga: ”Världen kan inte vändas bort från den väg den färdas på; det finns inget annat att göra än att följa det som är tidsålderns religion.” I stället för att falskt hävda oförmåga bör man erkänna sanningen om sin egen svaghet. Och när man väl har erkänt detta måste man också erkänna att världen inte kan ha någon religion för svaga människor, lika lite som den kan ha någon princip eller lag för dem. En sådan människa måste böja sig inför varje stark person. Hon måste förbli stum av rädsla för varje mäktig människa. Hon kan aldrig följa någon princip eller lag. Och om en religion fortsätter att ändra sina principer för hennes skull, är den i själva verket ingen religion alls.

”Islams föreskrifter är ett hinder på vägen mot välstånd och framsteg” – även detta är inget annat än en villfarelse. Frågan är: Vilken av islams föreskrifter följer muslimerna? Vilken gräns har de inte överskridit? Vilken av de saker som förstör dem har islam tillåtit? De går under på grund av slöseri och överdåd. Därför går årligen tiotals miljoner rupier från deras fickor till penningutlånarnas kassor. Egendom värd tiotals miljoner rupier går dem ur händerna. Har islam tillåtit dem detta? Det är deras egen dåliga karaktär som förstör dem. Trots denna extrema fattigdom är biografer och nöjestillställningar fyllda av deras folk. Var och en av dem spenderar mer än sin förmåga på kläder, utsmyckning och skönhetsmedel. Varje månad går miljontals rupier ur deras fickor till meningslösa seder, pråliga aktiviteter och dåraktiga nöjen. Vilken av dessa handlingar har islam gjort halal för dem? Det som förstör dem mest är deras likgiltighet inför att betala zakat och deras vårdslösa inställning till ömsesidigt stöd. Har islam inte gjort dessa saker obligatoriska för dem? Den verkliga saken är alltså att deras ekonomiska misär inte är följden av att de följer islams föreskrifter; den är tvärtom följden av att de har frigjort sig från dem. Det enda som återstår är förbudet mot ränta; men var är ens det förbudet upprätthållet? Minst 95 procent av muslimerna tar lån på räntebasis utan någon verklig oförmåga att avstå. Är detta vad man kallar islams lagliga föreskrifter? En stor del av välbärgade muslimer tar emot ränta i någon form. Vad spelar det för roll om de inte bedriver traditionell penningutlåning? Räntan från banker, försäkringar, statsobligationer, pensionsfonder och liknande tar de flesta välbärgade muslimer emot! Var finns då det ränteförbud som de håller ansvarigt för sin ekonomiska nöd?

Än mer förvånansvärt och löjeväckande är att man argumenterar för att muslimernas anseende och nationella styrka är beroende av rikedom, och att rikedomen i sin tur är beroende av räntans tillåtlighet! Det verkar som om dessa argumenterare inte ens vet vad anseende och styrka egentligen beror på. Blotta rikedomar har faktiskt aldrig kunnat göra någon nation vördad och mäktig. Även om varje muslim blev miljonär eller miljardär, och de saknade karaktärsstyrka, tro mig: ingen i världen skulle respektera dem. Men om det inom dem finns verklig islamisk karaktär, om de är sanningsenliga och pålitliga, fria från frestelser och rädsla, ståndaktiga i principfrågor och hederliga i sina mellanhavanden, om de erkänner sanningen som sanning och plikten som plikt, ständigt håller skillnaden mellan haram och halal i åtanke, och om varken rädsla för förlust eller lockelsen av vinst, på grund av deras inneboende moraliska styrka, kan få dem att avvika från rättvisan eller köpa deras iman till vilket pris som helst – då kommer deras goda namn att etableras i världen. De kommer att inta en hedersplats i människornas hjärtan. Deras ord kommer att vara viktigare än en miljonärs hela förmögenhet. Även om de bor i hyddor och bär lappade kläder kommer de att betraktas med större respekt än de som sitter på högar av rikedom. Som nation kommer de att uppnå en sådan styrka att de aldrig kan besegras. Hur fattiga var inte muslimerna på sahabornas tid! De bodde under filtar, i tält och hyddor. De var helt obekanta med den urbana civilisationens prakt. Deras kläder, mat och vapen var inte ändamålsenliga – de hade inte heller några storslagna riddjur. Men det anseende och den berömmelse de hade kunde muslimerna under umayyadernas och abbasidernas tid inte uppnå, och inte heller muslimerna under någon senare tid. De hade inga rikedomar, men de hade karaktärsstyrka – och denna styrka lade en fast grund för deras anseende och överlägsenhet. Senare generationer samlade rikedomar, vann statsmakt och byggde praktfulla städer och civilisationer; men inget av detta kunde ersätta deras karaktärssvaghet.

Muslimerna har visserligen glömt lärdomarna från islams historia, men de kan se på vilken nations historia som helst i världen. De kommer inte att finna ett enda exempel på en nation som har uppnått styrka och anseende enbart genom opportunism, bekvämlighet och själviskhet. De kommer inte att finna någon vördad och upphöjd nation som saknar trohet mot någon princip och disciplin, som inte förmår uthärda möda, arbete, ansträngning och hårdhet för ett stort mål, och som inte hyser inspiration nog att offra sina begärs krav och sitt eget väsen för sina principer och mål. Överallt kommer de att se någon form av denna disciplin, principfasthet och uppoffring av bekvämlighet och egenintresse för stora mål. I islam har detta en viss form. Även om de lämnar detta och blir en del av ett annat samhälle måste de i en annan form följa någon uppsättning regler. De måste acceptera någon form av disciplinens band. De kommer ovillkorligen att bindas vid kedjorna av vissa bestämda principer, och för någon princip eller något mål kommer offer att krävas av dem. Om de saknar intresse för detta, om de bara törstar efter mjukhet och ljuvlighet och inte har kraft att acceptera någon hårdhet eller bitterhet, kan de lämna islams föreskrifter och gå vart de vill – ingenstans kommer de att få en hedersplats. Ingenstans kommer de att kunna vinna styrka. Islam uttrycker denna allmänna regel med endast fyra ord. Och hela världshistorien bär vittnesbörd om sanningen i dessa fyra ord: (arabiska) (Förvisso finns lättnad tillsammans med svårighet). Denna lättnad är alltid förbunden med svårighet. Den som saknar kraft att uthärda svårighet kan aldrig smyckas med lättnadens egenskap.

18

Sjukdomen och dess botemedel

[Artikeln publicerades först i december 1937 i tidskriften Tarjuman al-Qur’an. – Redaktören]

Islam är inte enbart en trosföreställning, och inte heller en samling av vissa ”religiösa” ceremonier och seder; den är i stället en omfattande plan (Scheme) för människans hela liv. I den är troslära, gudsdyrkan och reglerna för det praktiska livet inte åtskilda, utan bildar tillsammans en enhetlig och odelbar helhet, vars delar står i samma inbördes förhållande till varandra som kroppens organ i en levande kropp.

Skär av händerna och fötterna på en levande människa. Avlägsna ögonen, öronen och tungan. Ta ut magsäcken och levern. Skilj lungorna och urinblåsan från kroppen. Ta också bort mer eller mindre av hjärnan och lämna endast hjärtat kvar i bröstet. Kan detta hålla resten av kroppen vid liv? Och även om det håller den vid liv, kommer den då att vara duglig för något?

Islams tillstånd är precis likadant. Övertygelsen eller tron är dess hjärta. Och den sinneshållning, livsåskådning, livsmål och värdeskala som härrör från denna övertygelse är dess hjärna. Dyrkan och religiösa handlingar är dess lemmar. Det är genom dessa som den står upprätt och utför sina plikter. De grundprinciper som islam har fastställt beträffande ekonomi, samhällsliv, statsskick och övergripande förvaltning motsvarar dess mage, lever och andra viktiga organ. Den behöver friska och klara ögon samt oskadade öron, så att de kan förse hjärnan med riktiga uppgifter om tidens händelseförlopp och hjärnan kan fatta korrekta beslut om dem. Den behöver ett språk som den behärskar, så att den på ett ordnat sätt kan uttrycka sin personlighet. För sin andning behöver den ren och frisk luft. Den behöver ren och tillåten föda, som i överensstämmelse med dess mage kan producera gott blod.

I hela detta system är hjärtat (det vill säga övertygelsen) visserligen viktigt, men dess betydelse ligger just i att det ger livskraft åt alla lemmar och organ. När de flesta lemmar och organ har skurits bort, skilts från kroppen eller förstörts, hur kan då hjärtat ensamt leva tillsammans med de få återstående förlamade och sjuka lemmarna och organen? Och även om det lever, vilket värde kan ett sådant liv ha?

Betrakta nu en stund vilket tillstånd islam uppvisar i detta Indien (Bengalens, Pakistans och Indiens område) [Man bör komma ihåg att artikeln skrevs 1937 med kolonialtiden i åtanke, men dess budskap är helt tillämpligt även under dagens självständighet. – Redaktören]. Här är den islamiska lagen nästan helt overksam. När det gäller moral, samhällsliv, ekonomi och alla andra delar av livet är de islamiska principerna inte mer än fem procent verksamma. Icke-islamisk utbildning, träning och miljö har gjort människors sinnen och tankar helt eller, på vissa håll, mer eller mindre icke-muslimska. Deras ögon kan se, men deras synsätt har förändrats. Öronen kan höra, men det som de hör genom har förändrats. Ord kommer ut ur deras munnar, men deras sätt att tala har förändrats. Eftersom en giftig miljö råder överallt kan deras lungor inte andas ren luft. Eftersom hela förrådet av föda har blivit förgiftat får magen ingen ren och tillåten föda. Av de religiösa handlingar som utgör den islamiska kroppens lemmar är sextio procent förlamade. Även om de återstående fyrtio procenten är friska märks ingen verkan av dem, eftersom de saknar samband med de övriga organen. Därför har förlamningens sjukdom gradvis spridit sig bland dem. Kan man under sådana omständigheter kalla det som ligger framför oss för fullständig islam? Några av dess organ har skurits bort, några har övergetts och några finns kvar men är sjuka och oförmögna att fungera rätt. Tillsammans med dem finns bara ett hjärta kvar, och även det är sjukt. Det beror på att hjärtat inte bara gav dessa organ livskraft, utan också själv hämtade kraft från dem. När alltså hjärnans, lungornas, magens, leverns och de övriga organens funktioner har förstörts, hur kan hjärtat ensamt förbli friskt och starkt? Trots detta är hjärtat, tack vare den väldiga kraft som finns i det, inte bara vid liv utan driver på något sätt också de återstående organen. Men har det inom sig tillräcklig kraft för att etablera sitt eget inflytande över landets invånares liv? Tvärtom, må Gud förbjuda det, men jag vill ställa just denna fråga: När olyckornas flodvåg dag för dag närmar sig med allt större kraft, kommer det då, i detta tillstånd, att kunna rädda de återstående organen från ytterligare sönderslitning och sig självt från döden? Som en följd av detta sprider sig i dag sjukdomen uppror mot islam och aversion mot den snabbt i det muslimska samhället, helt motsatt den [arabiska frasen] (de träder i grupper in i Guds religion). I hela Indien och dess omgivningar kan man ingenstans se det islamiska levnadssättet verka med hela sin fullständiga apparat. Därför kan människorna inte heller se dess skönhet och fullkomlighet eller lära känna trädet genom dess blommor. De ser bara denna lemlästade islam och tänker: ’Detta är alltså allt som islam är.’ När någon ser detta förklarar han öppet: ’Vi är inte muslimer.’ Andra förnekar visserligen inte sin muslimska identitet, men av det de säger går det inte att finna någon skillnad mellan dem och dem som inte tror på islam. Många har redan vänt sig bort i sina hjärtan, men eftersom ett öppet uppror ännu inte har brutit ut räknas de fortfarande till muslimerna, tillsammans med hycklarna. När omfattande oroligheter börjar vill de naturligtvis också kunna resa sig med en fana i handen, och därför sprider de i hemlighet upprorsfrön. Men även om de inte säger det öppet viskar människor: ’Gör er redo att uppgå i den nya nationalismen och den ännu nyare civilisationen. För det lik som ni sitter med kan inte bara göra er någon nytta; genom att uppgå i andra hindrar det er dessutom från att få del av den välgång som annars skulle kunna bli er.’ Enligt vissa är den enda lösningen på detta problem att stycka islam i delar. De säger att muslimer endast bör förbli muslimer i fråga om religiösa handlingar. När det gäller livets övriga delar bör vi ta till oss det som de icke-muslimska lär och de handlingsprogram som de följer. Jag vet inte om dessa människor själva lever i ett bedrägeri eller försöker bedra andra. Men de har glömt, eller försöker få andra att glömma, denna sanning: När man antar en icke-islamisk ideologi i livets alla frågor och vänjer sig vid icke-islamiska regler och normer, måste den religiösa övertygelsen och de religiösa handlingarna försvagas fullständigt. Övertygelsen och dyrkan är nämligen den verkliga grund på vilken hela livets byggnad har uppförts. Om denna byggnad uppförs på en annan grund, hur länge kommer då dessa gamla kännetecken att behålla sin meningslösa och onödiga dragningskraft? Ett barn som uppfostras i ett nytt levnadssätt och når vuxen ålder kommer naturligtvis att fråga: Varför har man hängt några meningslösa trosföreställningar och några sedvänjors kedjor runt min hals? Varför ska jag läsa Koranen, vars alla föreskrifter i dag har blivit oanvändbara, och varför ska jag tro på den? Varför ska jag erkänna den man som lämnade denna värld för tretton och ett halvt sekel sedan som Guds sändebud? När han inte kan ge någon vägledning i mitt liv, vilken nytta finns det då i att muntligen erkänna hans profetskap, och vilken skada finns det i att förneka det? Vilken skillnad gör det i det liv jag lever om jag ber eller inte ber, fastar eller inte fastar? Vilket samband finns mellan detta levnadssätt och dessa handlingar? Varför ska dessa oförenliga saker fogas samman i mitt liv? Detta är den helt naturliga följden av att skilja religionen från det världsliga livet. När denna åtskillnad blir fullständig både i princip och i praktiken kommer just ett sådant resultat att visa sig. Liksom hjärtat blir helt odugligt när det skiljs från kroppen, återstår ingen betydelse för övertygelsen och dyrkan när de skiljs från det verkliga livet. Övertygelsen och dyrkan ger det islamiska livet livskraft, och det islamiska livet förser i sin tur övertygelsen och dyrkan med kraft. Som jag sagt ovan råder det i själva verket ett samband mellan dessa två ting som mellan lemmarna och organen i en levande kropp. Om detta samband bryts är bådas död oundviklig. Att foga islamisk övertygelse och dyrkan till ett icke-islamiskt levnadssätt skulle dessutom vara lika absurt som att foga en människas hjärna eller händer och fötter till en gorillas kropp.

Ingen bör tro att det endast är en liten grupp moderna, utbildade människor som påverkas av islams nuvarande bedrövliga tillstånd; så är det inte alls. Alla som i dag är uppriktiga muslimer och i vars hjärtan det finns kärlek till och vördnad för denna religion – gamla som unga utan undantag – påverkas mer eller mindre av detta tillstånd. Den islamiska livsföringens sammanbrott är en allmän katastrof; ingen muslim är skyddad från dess naturliga följder, och det är inte heller möjligt att förbli skyddad. Alla får vi del av den efter vår egen förmåga. Våra lärda och pirer är i detta lika delaktiga som de som har utbildats i skolor och högskolor.

Men den största katastrofen drabbar de många miljoner människor som bor i detta vidsträckta område på 1,6 miljoner kvadratmil. För dem återstår endast islams namn, och de hyser också en enastående kärlek till det. Men när det gäller det som de så fullständigt hängiver sig åt kan man säga att de ur kunskapssynpunkt är helt ovetande. Inte heller finns det i praktiken någon livsordning som kan skydda dem mot icke-islamiskt inflytande. Vilken vilseledande kraft som helst kan utnyttja deras okunskap för att avvika med deras tro, trosföreställningar och praktiska liv från islams sirat al-mustaqim. Det räcker att ge dem den falska trösten att den villfarelse och avvikelse som läggs fram för dem är den verkliga rätta vägen, eller åtminstone att den inte strider mot islam. Därefter kan de drivas i vilken riktning som helst – qadianism, kommunism, fascism och så vidare. Ty de problem som har uppstått ur deras tilltagande fattigdom och fruktansvärda elände försöker ingen i den nuvarande kaotiska och förvirrade situationen lösa i ljuset av islamiska principer.

Bland muslimerna finns ingen organiserad grupp som i dagens konfrontation med kommunismen kan träda fram med islams ekonomiska och civilisatoriska ideal och lägga fram lösningar på de problem som är av yttersta vikt för vanligt folk. Därför har dessa många miljoner fattiga och hungriga muslimska människor blivit ett lättillgängligt byte för kommunistiska propagandister. De som inom borgarklassen är något överdrivet djärva och makthungriga söker ständigt nya knep och planer för att vinna statsmakten. Efter den ryska revolutionen fann denna klass ett nytt knep. Det består i att utge sig för att känna med bönder och arbetare och på så sätt fånga det fattiga folket i sitt grepp; att tända själviskhetens, begärets och hämndens eld inom dem; att locka dem med löftet om större rikedom än deras berättigade andel; och att lova att rycka till och med de välbärgades berättigade egendom ur deras händer och fördela den bland dem. På detta sätt vill de, efter att ha fått majoriteten av landets befolkning i sitt grepp, ta statsmakten från kapitalistsystemets kejsare, direktörer och miljonärer. De är mer hoppfulla beträffande den muslimska befolkningen än den icke-muslimska, eftersom muslimerna är mer nödlidande ekonomiskt! För att vinna deras hjärtan banar de sig väg genom magen, eftersom detta är den känsligaste delen av hela den hungriga människans kropp! De säger till dem: ”Kom, så ska vi visa er vägen till ekonomiskt välstånd genom att utplåna skillnaden mellan rika och fattiga.” När den stackars hungrige muslimen hör detta följer han dem i hopp om två brödbitar och en näve ris. Då råder de honom att i stället för gudsdyrkan anta bukdyrkans religion. Det innebär att de försöker skapa föreställningen att religion och iman inte är något värt; det verkliga är födan för magen. Den väg som kan tillförsäkra honom den är hans religion, och i den ligger hans frälsning och välgång:

”De egendomslösa, fattiga och förslavade har ingen religion eller civilisation. Deras största religion är en bit bröd. Deras största civilisation är ett gammalt klädesplagg. Deras största iman är att befrias från fattigdom och förnedring. För detta bröd och denna klädsel tvingas de stjäla. I dagens värld av fattigdom och slaveri har de ingen annan religion.”

Detta är den kommunistiska religionens (Communism) första lektion. När denna lektion ges får den stackars okunnige och fattige muslimen också den falska trösten: ”Vi ingriper inte på något sätt i er religion. Var lugna:

Varför skulle religionen och religiös tro behöva frukta dessa frågor? Vad har den över huvud taget med dem att göra? Religionen förblir ju ständigt levande och strålande genom sin egen moraliska och andliga kraft. [Dessa två avsnitt är hämtade ur en artikel av en muslimsk författare. Artikeln publicerades i en vida spridd muslimsk tidskrift.]

Var och en som är insatt vet vilket inflytande kommunismen under tjugo år har haft över Rysslands muslimska ungdom. Även de indiska subkontinentens muslimer hotas nu kraftfullt av en sådan katastrofal framtid. Magens eld har brett ut sina lågor för att förbränna deras tros rikedom. Ännu är öppningen liten och kan stängas med endast en enda söm. Men om ytterligare några år får gå på samma sätt i likgiltighet, kommer den att växa till en sådan väldig flodvåg att även en enorm fördämning kommer att svepas bort som halm och strå.

I denna situation är det fullständigt meningslöst att bara gå omkring och förkunna islam på kristna missionärers sätt. Även om man gav ut inte en utan miljontals skrifter för att rena trosföreställningarna skulle detta tillstånd inte förändras. Vilken nytta gör det att enbart med ord eller genom pennan lovprisa islams storslagenhet? I dag krävs det att islams skönhet visas genom att den förverkligas i den konkreta världen. Våra livsproblem kommer inte att lösas av sig själva bara för att vi säger att lösningen finns i de islamiska idealen. All den kraft och skönhet som finns i islam måste sättas i verket. Denna värld är en värld av konflikt och kamp. Dess riktning kan inte förändras med enbart slagord. För att förändra den krävs ett revolutionärt jihad. Om kommunisterna med sina felaktiga ideal på ett halvt sekel kan etablera sitt inflytande och sin makt i en stor del av världen; om fascisterna med en osammanhängande metod kan etablera berömmelse och anseende i världen; om Gandhis princip om icke-våld, trots att den är något onaturligt, kan vinna gehör genom enbart ihärdiga ansträngningar – då finns det ingen anledning till att muslimerna, som bär det eviga idealet om ärlighet och rättvisa, inte åter skulle kunna etablera sig i världen. Men denna etablering kan inte vinnas genom enbart predikningar, förmaningar och goda råd. För detta krävs praktiska ansträngningar och att man arbetar på det sätt som Allah har valt.

”Revolutionär kamp” är ett oklart uttryck. I praktiken har den många metoder, och ännu fler metoder kan tänkas. Men vilken typ av revolution man än önskar skapa måste man för detta ändamål tillämpa en metod som är väl avpassad efter revolutionens natur. För den revolution vi vill skapa behöver vi inte söka efter någon ny metod. En sådan revolution har nämligen redan skapats i världen. Den store man som först skapade denna revolution var också fullständigt insatt i dess natur. Än i dag kan denna revolution skapas genom att följa den väg han följde. Den store mannens liv och karaktär är något förunderligt. Men å andra sidan är det också en fulländad förebild. Vem kan i dag uppvisa så många exempel på en så upphöjd karaktär, fromhet, omdöme, rättvisa, stark personlighet och de egenskaper som utmärker en stor man? Och vem skulle kunna skapa en revolution av en så hög kvalitet? I detta avseende är hans liv och karaktär verkligen något förunderligt, och det råder inget tvivel om att detta underverk kommer att fascinera människorna fram till Domedagen. Men den förebild som denne store man lämnade efter sig är till sin anda och natur lika revolutionär som för tretton och ett halvt sekel sedan. Ju mer denna förebild följs och efterliknas, desto mer revolutionära resultat kommer att visa sig. Dessutom kommer resultaten desto närmare den revolution som åstadkoms genom den ursprungliga förebildens kraft. I detta avseende är den utan tvivel en fulländad förebild. Denna förebild kan efterliknas av människan ända fram till Domedagen. Genom att följa denna stora förebild kan en sådan revolution skapas när som helst och i vilket land som helst – på 1900-talet eller 24:e århundradet, på den indiska subkontinenten, i Amerika eller i Ryssland.

Det finns inte utrymme här att i detalj beskriva den metod genom vilken Guds ädle Sändebud skapade en revolution i världen för tretton och ett halvt sekel sedan. Mitt enda syfte här är att ge en antydan om att planen för Dar-ul-Islam-institutionen [Denna institution grundades 1938. När Jamaat-e-Islami därefter bildades i augusti 1941 införlivades institutionen med den.] växte fram ur ett djupare studium av denna stora förebild.

När den Helige Profeten framträdde fanns det inte en enda muslim i världen. Under sådana förhållanden lade han fram sin kallelse inför världen. Så småningom började människor, en eller två åt gången och var för sig, bli muslimer. Dessa människor hade en tro fastare än berg. De var så hängivna islam att det inte finns något motstycke till det i världen. Men eftersom de var utspridda och omgivna av de otrogna var de naturligtvis hjälplösa och svaga. Därför förbrukades deras krafter endast genom den ständiga kampen mot den omgivande miljön; de kunde emellertid inte förändra det tillstånd som de och deras store ledare kämpade av all kraft för att förändra. På detta sätt fortsatte Guds ädle Sändebud sina oavbrutna ansträngningar i tretton år. Under denna tid lyckades han endast organisera en liten grupp hängivna troende. Därefter befallde Gud den Allsmäktige honom att tillämpa en annan metod. Det innebar att lämna den icke-islamiska miljön tillsammans med dessa hängivna människor, samla dem på en plats och skapa en islamisk miljö, bygga ett hem lämpat för att genomföra hela programmet enligt det islamiska levnadssättet, skapa ett centrum för att frambringa social och samlad styrka bland muslimerna, samla all elektrisk kraft på en plats och sprida den på ett välkontrollerat sätt samt bygga ett kraftverk (Power House) för att med dess hjälp lysa upp och upplysa varje del av världen. För detta ändamål emigrerade han till ”den goda Medina”. Alla de muslimer som var utspridda bland Arabiens olika stammar befalldes att samlas vid detta centrum. Här visades islam verksam genom praktisk träning. I denna rena och heliga atmosfär fick hela gruppen sådan träning i det islamiska levnadssättet att varje individ blev en levande islam. Vad islam var och varför det hade kommit kunde man förstå genom att bara se på vilken som helst av dem. De färgades så djupt i Guds färg:

(Arabiska)

att de inte skulle anta någon annans färg, utan med sin egen färg färga andra. En sådan karaktärsstyrka skapades hos dem att de aldrig skulle påverkas av andra; när någon annan däremot kom i kontakt med dem blev han själv påverkad. Målet med det islamiska levnadssättet trängde så djupt in i deras ådror att det gavs företräde i varje handling i livet, medan alla övriga världsliga mål fick en andrahandsbetydelse. Genom utbildning och träning gjordes de så kompetenta att de till vilket pris som helst kunde förverkliga det levnadssätt som Koranen och sunna föreskriver, och krossa varje förvrängt tillstånd för att återuppbygga det i dess ljus.

Varje del av denna förunderliga organisation är värd ett djupgående studium och noggrant övervägande. Organisationens hela verksamhet delades in i fyra stora delar:

1. Att bilda en grupp människor som skulle förvärva djup kunskap om islam och på bästa sätt förklara islams regler och föreskrifter för folket:

(Arabiska)

2. Några människor måste fostras för att förverkliga islams levnadsregler och ägna sina liv åt deras spridning och utbredning. Det är organisationens skyldighet att befria dessa människor från ansvaret att tjäna pengar. Men de själva kommer inte att bekymra sig om detta. Oavsett om det finns någon ordning för att tillgodose deras försörjning eller inte, kommer de, drivna av sitt innerliga engagemang och utan hänsyn till alla slags sorger och svårigheter, att ägna sig åt att förverkliga livets högsta mål:

(Arabiska)

3. En sådan sinnesstämning ska väckas hos varje medlem i gruppen att han betraktar förkunnelsen av Allahs ord som livets mål. De kommer visserligen att fortsätta sköta världsliga angelägenheter, men detta mål ska finnas framför dem i varje handling. Köpmannen ska aldrig glömma detta mål i sin handel, bonden i sitt jordbruk, industrimannen i sitt industriarbete och tjänstemannen i sitt arbete. De ska alltid minnas att dessa verksamheter bedrivs för att kunna leva, och att livet finns till för denna uppgift. Oavsett inom vilket område de arbetar ska de följa islams principer och ideal i sina ord och handlingar, sin karaktär och sitt uppförande. Om det någonstans uppstår en konflikt mellan världsliga intressen och islams ideal ska de trampa ner intresset, men aldrig avvika från principerna och vanära islam. Dessutom ska de använda så mycket tid och så stora materiella tillgångar som de kan avvara från sina personliga behov till islams tjänst och hjälpa och stödja dem som ägnar sina liv åt denna uppgift: (arabiska)

4. Utomstående ska få möjlighet att komma till Darul Islam. Där ska de, genom den levda livsformen enligt Allahs ord och den islamiska miljön, kunna förstå Koranen bättre och återvända med ett förhållandevis djupare intryck:

(Arabiska)

På så sätt alstrade Medinas kraftverk (Power House), under den korta tiden av endast åtta år, en väldig kraft från världens största vägledare och banbrytare; innan man visste ordet av hade denna kraft upplyst hela Arabien. Därefter lämnade dessa ljusstrålar Arabien och spreds åt alla håll i världen. Än i dag, efter att mer än tretton och ett halvt århundrade har gått, är detta kraftverk fortfarande fyllt av kraft och resurser.

När olika former av oordning uppstod i det islamiska livssystemet efter det rätt vägledda kalifatet, grundade även våra sufi-sällskap khanqaher på olika platser, efter denna modell. I dag har ordet khanqah blivit så förvrängt i betydelse att människor, så snart de hör ordet, föreställer sig en grotesk plats utan ljus och luft. Men i själva verket var dessa khanqaher endast en efterbildning av den idealiska institution som Världarnas Profet hade grundat i Medina. De vördnadsvärda sufierna brukade, när de upptäckte någon talang hos vissa människor, skilja dem från omvärlden och låta dem stanna i en khanqah en tid, där de fick träning av hög kvalitet efter den ädle Profetens och hans ädla följeslagares föredöme.

De som i dag vill skapa en revolution av islamiskt slag bör också följa en sådan metod. Om det utanför denna subkontinent inte finns någon fri miljö som lämpar sig för att upprätta ett ”Darul Islam” likt Medina, bör man åtminstone i detta land inrätta ett sådant träningscentrum där en renodlat islamisk miljö skapas. Där ska islamisk karaktär och socialt liv återspeglas, ett praktiskt tänkande likt muslimens utvecklas och islamiskt tänkesätt och islamisk prägel lysa fram överallt. Där ska enbart Allahs och Profetens tillåtelse eller befallning vara tillräcklig för att förklara något för felfritt, och Allahs och Profetens förbud eller ogillande erkännas som det enda måttet för att bedöma något som felaktigt. Där ska denna allomfattande olydnad och upproriska miljö, denna icke-islamiska omgivning, inte ha någon existens; där ska det åtminstone finnas förmåga att ta emot yttre påverkan som stämmer överens med det islamiska tänkesättet och skydda sitt levnadssätt, sitt sinne och sitt förstånd från motsatt påverkan. Där ska vi kunna skapa en miljö lämpad för att tänka som muslimer, utveckla muslimsk insikt och få de dygder att blomstra som nästan har försvunnit i Dar al-kufrs giftiga klimat. Framför allt ska vi där kunna rena våra liv från den smuts och orenhet som, till följd av att vi fötts och uppfostrats i en icke-islamisk miljö, har trängt in i våra föreställningar och handlingar; sådant som vi ibland inte ens märker och som, när vi väl märker det, kan anta en så överväldigande form att vi trots hundra försök inte förmår skydda oss från det. Till ett sådant träningscentrum ska endast människor samlas som uppriktigt vill tjäna islam, och där ska de få riktig undervisning och träning förberedas för denna tjänst. Där måste den plan som den ädle Profeten följde antas. På samma sätt måste hela arbetet delas upp i olika delar, och i varje avdelning måste människan omformas efter islams form.

1. I en av dess avdelningar måste man ta in personer med kvalifikationer av hög standard. De av dem som är väl bevandrade i islamisk kunskap och vetenskap måste göras bekanta med västerländska språk samt modern kunskap och vetenskap. Och de som har utbildats i modern kunskap och vetenskap måste undervisas i arabiska samt islamisk kunskap och vetenskap. Samtidigt måste de genom djupgående studier av Koranen och sunna förvärva insikt och omdöme i fråga om islam. Därefter måste de delas upp i olika grupper. Varje grupp ska ta sig an en särskild kunskapsgren, införliva islamiska principer och idéer i den på ett modernt sätt, samt söka lösningar på livets moderna problem i ljuset av islamiska principer. Dessutom måste den västerländska syn på världen som har trängt in i kunskapens och vetenskapens grundvalar avlägsnas, varefter kunskap och vetenskap ska omorganiseras ur ett islamiskt perspektiv. Med hjälp av egen forskning och egna undersökningar måste de skapa äkta litteratur med förmåga att åstadkomma en mental revolution till islams försvar.

2. I den andra avdelningen måste man försöka utbilda dugliga arbetare för islams tjänst. Endast personer med gott sinnelag, fast karaktär, beslutsamhet och beredskap att offra allt för sitt mål ska tas in där. De ska organiseras som en mäktig revolutionär grupp. Deras levnadssätt ska vara enkelt och anspråkslöst. De ska präglas av uthållighet i svårigheter och fullständig disciplin. Deras verkliga liv ska vara som en äkta muslims. Denna grupp ska gå framåt med ett program för att på islamiska principer bygga ett nytt samhällssystem och en ny civilisation. Genom att lägga fram detta program inför folket ska den samla största möjliga politiska styrka och slutligen ta över statsapparaten för att omvandla det rådande förtryckande styrelseskicket till ett rättvist styrelseskick.

3. I den tredje avdelningen måste man ta emot personer som efter att ha stannat en tid vid träningscentret återvänder till sina hem. De ska få korrekt kunskap och moralisk träning innan de lämnas därifrån. Var de än bor ska de leva som muslimer. I stället för att påverkas av andra ska de själva utöva inflytande över dem. De ska stå fasta i sina principer och vara orubbliga i sin egen övertygelse. De ska aldrig leva ett mållöst liv. Ett klart mål ska alltid finnas framför dem. De ska tjäna pengar på halal sätt och vara beredda att på alla möjliga sätt hjälpa dem som arbetar i den andra avdelningen. De ska både ge dem ekonomiskt stöd och delta i deras praktiska arbete. Dessutom ska de försöka göra sin omgivning gynnsam för den revolutionära gruppen.

4. Den fjärde avdelningen ska vara till för sådana muslimer och icke-muslimer som tillfälligt vill komma till träningscentret för att dra viss utbildningsmässig nytta av det eller för att iaktta dess levnadssätt. De måste erbjudas största möjliga möjligheter och bekvämligheter, så att de kan återvända med ett djupt intryck av islam och dess läror.

Detta är en översiktlig plan. Det är endast ett utkast till den ordning som vi anser vara oumbärlig för att skapa en islamisk revolution. Denna ordnings framgång beror helt och hållet på dess innehåll och egenskaper. För att uppnå denna framgång måste den få största möjliga likhet med det ideala samhällssystem som den ädle Profeten hade upprättat i Medina.

Att skapa likhet med det välsignade Medina innebär inte att vi förespråkar en yttre likhet och är angelägna om att dra oss tillbaka från den nuvarande civilisationsnivån och återvända till den civilisationsnivå som rådde i Arabien för tretton och ett halvt sekel sedan. Denna uppfattning om lydnad mot den ädle Budbäraren och hans ädla följeslagare är helt felaktig. Tyvärr hyser de flesta av våra religiösa människor just denna felaktiga föreställning. Enligt dem består efterföljelse av att klä sig och äta som de forna fromma och lärda. På samma sätt anser de att deras familjeseder, civilisation och medborgarskap ska bevaras i exakt fossiliserad form till Domedagen, att man ska blunda för förändringar utanför den egna omgivningen, resa en mur runt sitt eget sinne, sina egna tankar och sitt levnadssätt, och inte tillåta tidens gång eller tidens förändringar att tränga in där — detta är, enligt dem, de trognas plikt. I själva verket står denna föreställning, som under flera århundraden av nedgång har dominerat de religiösa muslimernas sinnen, helt i strid med det islamiska tänkesättet. Att förbli ett forntida monument medan man fortfarande lever och förvandla livet till ett historiskt skådespel från en forntida civilisation är inte alls islams lära. Islam lär aldrig ut asketism eller reaktionärism. Islams syfte är inte att skapa ett folk i världen som endast försöker hindra förändring och utveckling; i stället vill islam skapa ett folk som försöker vända förändring och utveckling bort från den felaktiga vägen och leda den på den rätta vägen. Islam ger oss inte ett skal utan ett innehåll. Den vill att vi, vilka olika skal livet än må skapa fram till Domedagen till följd av förändringar i tid och rum, ständigt ska fylla dem med just detta innehåll. Detta är vårt syfte i världen som muslimer. Syftet med att göra oss till den bästa umman är inte att vi ska hålla oss till de framstegande människorna som en eftertrupp; vårt uppdrag är i stället att ge imamat och ledarskap. Vi har skapats för att vara pionjärer, och hemligheten bakom att vi är den bästa umman ligger i detta uttryck.

Det verkliga föredöme som den ädle Profeten, frid och välsignelser vare med honom, och hans ädla följeslagare utgör och som vi är skyldiga att följa, är att de använde naturens lagar i ljuset av den moraliska lagen och därmed till fullo uppfyllde sin rättighet som Guds ställföreträdare på jorden. Inom det civilisatoriska skal som rådde under deras tid blåste de in den islamiska civilisationens livsande. De gjorde de naturkrafter som människan då hade makt över till tjänare åt denna civilisation. När det gällde att utnyttja alla de medel och redskap som den tidens civilisation hade samlat genom sina framsteg och sin makt, var de mer framsynta än de otrogna och avgudadyrkarna, så att de gudslydigas civilisation skulle kunna uppnå överlägsenhet gentemot de gudstrotsigas. Allah den Allsmäktige har undervisat om just detta i Sin Bok (arabiska). De hade fått lära sig att muslimerna har större rätt än de otrogna att utnyttja de skaparkrafter som Allah har gett; ja, muslimerna är de verkliga rättsinnehavarna till dem. Den rätta lydnaden mot den ädle Profeten, frid och välsignelser vare med honom, och hans följeslagare består därför i att försöka göra de medel och redskap som idag har samlats genom civilisationens utveckling och upptäckten av naturkrafterna till tjänare åt den islamiska civilisationen, precis som under den första tiden. Det finns ingen smuts eller orenhet i dessa medel; det är den otroende civilisationen som har fört in detta i dem. Radion är inte något orent; oren är däremot den civilisation som har gjort radiochefen till arrangör av dans och musik eller till en spridare av lögn och osanning. Flygplanet är inte något orent; oren är däremot den civilisation som har tagit emot dess tjänst från luftens ängel enligt sataniska intriger i stället för enligt Guds lag. På samma sätt är inte heller filmen eller rörliga bilder något orent; det orena är i själva verket den civilisation som använder denna kraft, skapad av Gud, till att sprida oanständighet och skamlöshet. [Detta gäller i lika hög grad dagens television – red.] Orsaken till att den orena civilisationen idag utvecklas och växer är att dessa krafter används för dess utveckling och tillväxt. Om vi idag på ett korrekt sätt ska fullgöra den plikt som ålagts oss att främja den gudomliga civilisationens utveckling och tillväxt, måste vi använda just dessa krafter. Dessa krafter är i själva verket som ett svärd: den som använder det blir framgångsrik, oavsett om han använder det i ett orent eller ett rent syfte. Om den som har ett rent syfte bara sitter overksam med sitt rena uppsåt och inte använder svärdet, blir det ett allvarligt brott, och han måste underkasta sig straffet för detta brott. Ty i denna orsakernas värld kan Allahs fastställda lag inte ändras av hänsyn till någon.

Av denna förklaring framgår det tydligt att den rörelse jag står i begrepp att lägga fram varken är en reaktionär rörelse eller en sådan progressiv rörelse vars mål enbart är materiella framsteg. För det träningscentrum jag har framför mig finns ingen förebild i Gurukul Kangri, Satyagraha Ashram, Shantiniketan eller Dayalbagh [dessa är institutioner av ashramtyp som tillhör hinduerna – red.]. På samma sätt finns det ingen förebild för den revolutionära grupp som jag föreställer mig i Italiens fascister eller i Tysklands nationalsocialistiska parti. Dess förebild finns endast i Allahs parti, Hizbullah (Allahs parti), som upprättades av Profeten, frid och välsignelser vare med honom, i Medina, Profetens stad.

— Slut —