Om boken

Det föreliggande verket skrevs av den framstående tänkaren Hazrat Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi (r.), grundaren av den moderna världsomspännande islamiska rörelsen, när han endast var 22 år gammal, för 50 år sedan. Det skrevs i juli och augusti 1925. Maulana Sahib var då ensam ansvarig redaktör för den dagliga tidningen al-Jam‘iyat, som gavs ut i Delhi. Dessförinnan hade han arbetat som ung journalist vid tidskriften Taj, som gavs ut i Jabalpur 1920, och vid tidskriften Muslim, som gavs ut i Delhi från 1921 till 1923. Det föreliggande verket publicerades i al-Jam‘iyats nummer från den 18, 22, 26 och 29 juli samt den 10, 14 och 18 augusti 1925, i form av en serie ledarartiklar under rubriken ”Islams styrkekällor”. Efter att ha varit begränsat till al-Jam‘iyats sidor i 44 år publicerades originalverket för första gången samlat i bokform 1969. Föreliggande bok är en översättning av den utgåvan.

Hittills har ”Al-Jihad fil Islam” (publicerad 1927) betraktats som Maulana Maududis första bok. Nu kan man emellertid förvänta sig att ”Islams styrkekällor” kommer att betraktas som hans första bok utifrån författandetiden, även om inte utifrån publiceringstiden. Det är särskilt intressant för läsarna att båda verken skrevs mot bakgrund av Shuddhi-rörelsen, en mycket upprörande och omvälvande händelse i dåtidens Indien. Denna rörelse, som leddes av Swami Shraddhanand, väckte stor oro och uppståndelse bland muslimerna vid den tiden, och det pågick tankearbete och forskning kring hur rörelsen skulle bemötas. Detta verk publicerades som svar på just detta. ”Al-Jihad fil Islam” skrevs efter det plötsliga mordet på Swami Shraddhanand, när det bland hinduer började växa fram en tendens att anklaga muslimernas religion för att uppmuntra till människomord. I detta verk gjorde Maulana Sahib ett mycket fint och framgångsrikt försök att rentvå islam från de beskyllningar som riktades mot den genom att ge en objektiv förklaring av islams jihadprincip.

En egenskap hos författaren till ”Islams styrkekällor” kommer på ett ytterst häpnadsväckande sätt att falla läsarna i ögonen. Det är författarens enastående konsekvens i tänkandet. När detta verk, som skrevs för ett halvt sekel sedan, läses tillsammans med alla hans senare verk, framträder en så sammanhängande och harmonisk personlighet i tankehänseende att något liknande sällan ens kan skönjas bland världens främsta tänkare. Som bevis på denna konsekvens i tänkandet har vi i slutet av denna bok återgett ett utdrag ur ett tal som författaren höll 1967. Vi hoppas att personer och institutioner som arbetar med att sprida islam kommer att ha stor nytta av detta verk efter att det har översatts och publicerats. Samtidigt kommer boken att vara till hjälp som ett värdefullt historiskt material för att förstå författarens intellektuella och mentala utveckling i dess tidiga skede.

Första delen

——————–

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Ett

Muslimernas förkunnande karaktär

Sedan det bland vissa ny-muslimska folkgrupper började märkas en benägenhet att överge islam har en omfattande oro och upphetsning uppstått bland muslimerna i Indien. Från alla håll har ropen på islamisk förkunnelse börjat höjas. Olika organisationer har börjat kalla människor till den sanna religionen efter bästa förmåga. I tidningar och tidskrifter pågår diskussioner och granskningar av arbetets betydelse. Seminarier, symposier och liknande anordnas för att undersöka vilka metoder, hjälpmedel, möjligheter och resurser vi har för att förkunna och sprida islam. Kort sagt tyder situationen på att det bland muslimerna verkligen har uppstått en reaktion för islams förkunnelse samt ett uppvaknande och en entusiasm. Men om vi tänker djupare på saken känner vi att vi som i denna tid är kända som muslimer inte alls är förtrogna med den förkunnelseinspiration och entusiasm som tidigare muslimer hade, och som en gång var det mest verksamma medlet för islams allomfattande seger, dess världsomspännande herravälde och makt. Om denna inspiration och entusiasm fortfarande hade funnits bland oss i dag skulle behovet av dessa möten och föreningar kanske inte ens ha uppstått. På grund av islams fienders fientliga beteende skulle vi inte ha behövt slå oss för pannan; i stället skulle fienderna ha blivit förvirrade bara av att se vår växande styrka. Ibland förundras vi när vi tänker på att denna oro och upphetsning har uppstått bland anhängarna av en religion vars organisatoriska beståndsdelar innefattade den oumbärliga uppgiften att kalla till sanning och rättvisa och att ägna sig åt att förmedla Allahs sista budskap till Hans tjänare, och vars anhängare inom ett enda århundrade fullbordade förkunnelsen av den sanna religionen från Atlantens kust till Medelhavets kust. Frågan uppstår: följer vi då verkligen denna sanna religion, eller har även vi muslimer, likt Israels barn, efter vår profets bortgång skapat oss en ny religion?

I dag ljuder våra röster högt av beslutsamhet att förkunna islam. Vi vill bilda olika grupper eller organisationer för islams förkunnelse. Men i islams historia är detta förmodligen första gången som dess anhängare har försökt bilda missionsföreningar likt de kristna eller höjt ropen på islamisk förkunnelse så okontrollerat. Om den verkliga nyckeln till framgång hade legat i att bilda föreningar eller föra oväsen, borde vi i detta avseende naturligtvis ha gjort större framsteg än våra föregångare. Men vi ser tydligt motsatsen. Trots alla dessa förberedelser rör sig våra steg bakåt, medan våra föregångare, trots en yttersta brist på medel och förberedelser, nådde så stora framgångar att det är just tack vare dessa framgångar som det i dag finns anhängare av islam i varje hörn av världen. I själva Indien har vårt antal uppgått till 70 miljoner. (Detta gällde år 1925. I dag uppgår antalet muslimer på subkontinenten till omkring 200 miljoner. – Översättaren.) Under sådana förhållanden måste vi fråga oss: vad är det vi egentligen saknar? Vad är den islamiska förkunnelsens grundläggande hemlighet?

Faktum är att alla de svagheter som i dag har visat sig bland muslimerna har uppstått enbart därför att islams livskraft har lämnat dem. De har glömt vilken värdighet de har rätt till som muslimer. Om de verkligen förstod islam och kunde lära känna målet och syftet med en muslims liv, skulle problemet med islams förkunnelse lösa sig självt.

Syftet med muslimernas liv

Professor Max Mullers uppfattning är att islam i grunden är en förkunnande religion. Dess grund vilar helt på tabligh, det vill säga förkunnelse. Det är genom förkunnelsens kraft som dess framsteg och utveckling har ägt rum, och det är på förkunnelsen som dess existens beror. När man i själva verket studerar islams läror och föreskrifter blir det tydligt att islam inte innebär något annat än att kalla till sanningen, och att muslimens livssyfte inte består i något annat än att befalla det goda och förbjuda det onda. I den heliga Koranen beskrivs muslimens livssyfte på följande sätt.

كُنتُمخَيرَأُمَّةٍأُخرِجَتلِلنّاسِتَأمُرونَبِالمَعروفِوَتَنهَونَعَنِالمُنكَرِوَتُؤمِنونَبِاللَّهِۗوَلَوءامَنَأَهلُالكِتٰبِلَكانَخَيرًالَهُمۚمِنهُمُالمُؤمِنونَوَأَكثَرُهُمُالفٰسِقونَ

”Ni har skapats till den främsta nationen i världen, så att ni ska föreskriva det goda för människorna, hindra dem från det onda och tro på Allah.” – (Sura آل عمران: 110)

Muslimernas existens behövs för världen endast av följande anledning:

وَلتَكُن مِنكُم أُمَّةٌ يَدعونَ إِلَى الخَيرِ وَيَأمُرونَ بِالمَعروفِ وَيَنهَونَ عَنِ المُنكَرِ ۚ وَأُولٰئِكَ هُمُ المُفلِحونَ

”En grupp bör uppstå bland er som endast kallar till det goda, befaller det rätta och hindrar från det onda.” – (Sura Āl ʿImrān: 104)

Muslimerna har upprepade gånger befallts:

ادعُ إِلىٰ سَبيلِ رَبِّكَ بِالحِكمَةِ وَالمَوعِظَةِ الحَسَنَةِ ۖ وَجٰدِلهُم بِالَّتى هِىَ أَحسَنُ ۚ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبيلِهِ ۖ وَهُوَ أَعلَمُ بِالمُهتَدينَ

”Kalla människor till din Herres väg med visdom och goda förmaningar.” – (Sura an-Nahl: 125)

فَذَكِّر بِالقُرءانِ مَن يَخافُ وَعيدِ

”Förmana med hjälp av Koranen den som fruktar min varning.” – (Sura Qāf: 45)

فَذَكِّر إِنَّما أَنتَ مُذَكِّرٌ

”Sporra! Du har inget annat ansvar än att sporra.” – (Sura al-Ghashiya: 21)

Dessa lärors inflytande var starkast i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, liv, och det var dessa läror som åstadkom en genomgripande revolution i de ädla följeslagarnas liv. Deras heliga liv var ständigt ägnat åt uppgiften att kalla till och förkunna islam. I allt de gjorde – i sitt umgänge och sina rörelser – var huvudmålet att kalla människor till Allah och leda Allahs tjänare mot den raka vägen.

Så länge dessa lärors inflytande från den heliga Koranen och Profetens föredöme förblev intakt i muslimernas liv, var varje muslim en förkunnare och en muballigh.

De ägnade sig åt handel, konst, jordbruk, statsstyre och alla världsliga göromål. Men i deras sinnen var alltid den inspirationen och medvetenheten levande att de måste försöka förmedla till hela mänskligheten den stora välsignelse och ovärderliga skatt som Allah, världarnas Herre, hade skänkt dem i form av islam. De betraktade verkligen islam som den mest närande och bästa välsignelsen för världens folk. Och de trodde att det var en del av deras trosplikt att förmedla denna välsignelse till varje människa. Därför fullgjorde var och en denna plikt i den situation han befann sig. Köpmän och handelsmän fullgjorde den under sitt arbete och sina affärstransaktioner, resenärer genom sina resor, fångar inne i fängelserna, anställda på kontoren och bönder på åkrarna och gårdarna. Drivkraften till förkunnelse och tabligh nådde en sådan höjd att till och med kvinnor förkunnade islam med största iver och entusiasm.

Källan till islams verkliga styrka

I själva verket var denna förkunnariver islams främsta källa till styrka. De 400 miljoner muslimer som vi i dag ser i världen (även detta är en uppskattning från 1925. I dag kan man anta att antalet är det dubbla – översättarens anmärkning), och det statliga inflytande som islam har bland olika folk, raser, släkten och länder i världen, är resultatet av det muslimska folkets förkunnande karaktär.

Islams fiender brukar säga att islam endast spreds med svärdets hjälp. Men historien vittnar om att islam endast har brett ut sig genom tabligh, det vill säga förkunnelse. Om islams framträdande endast hade skett genom svärdets hjälp, skulle det för länge sedan ha upphört genom svärdets slag. Alla de svärdsangrepp som hittills riktats mot islam borde ha varit tillräckliga för att förinta den. Men vi ser att islam i de flesta fall, efter att ha besegrats genom svärdets makt, åter har segrat genom att använda förkunnelsens vapen. När massakern på muslimer i Bagdad pågick, höll islamiskt styre samtidigt på att etableras på Sumatra. Medan islam fördrevs från Córdoba, vajade dess fana på Java. När en kampanj för att utplåna islam pågick på Sicilien, fick islam ny livskraft på Java. Medan tatarerna höll kniven mot islams strupe, vann muslimska muballighun samtidigt tatarernas hjärtan. Medan turkarna fjättrade islam i slaveriets kedjor, erbjöd de å andra sidan sina egna hjärtan åt islams tjänande.

Om dessa inte är segrar för förkunnelse och spridning, vad är de då? Se er omkring i världen i dag. De av islams segrar som kan kallas militära segrar har utplånats från världskartan. Spanien har förstörts. Sicilien har försvunnit. Grekland har ödelagts. Men Centralafrika, Java, Sumatra, Kina och Malaya – som islam erövrade genom förkunnelsens medel – finns fortfarande kvar i vederbörligt skick och vittnar om att islams existens helt och slutgiltigt är beroende av förkunnelse och spridning. Frågan är nu: åstadkoms denna förkunnelse av några få missionssällskap? Var denna väldiga seger ett resultat av den typ av högljudda aktiviteter utan handling som vi ägnar oss åt i dag? Kunde allt detta ha uppnåtts genom sådana pappersstrider och tillfälliga diskussioner och granskningar i tidningar och tidskrifter som vi i dag bedriver i imitation av de kristna missionärerna? Historien svarar: ”Nej.” I denna artikel börjar vi diskutera just detta ämne.

Två

Hur islam spreds

När man granskar historien finner man att tre saker har varit nödvändiga och verksamma orsaker till islams förkunnelse och spridning.

För det första islams enkla och lättbegripliga troslära samt dess tilltalande gudsdyrkan.

För det andra den häpnadsväckande inverkan som islams undervisning, förmaningar och föreskrifter hade på muslimernas liv.

För det tredje den förkunnande karaktären i islams liv hos muslimerna. Den första vädjar till förnuftet och intellektet. Den andra väcker känslor och entusiasm samt ger inspiration. Den tredje leder, likt en kärleksfull ledare och mentor, de vilsefarna och vägfarande människorna till den rätta vägen. På marknaden räcker en varas egen förträfflighet inte för att skapa omfattande efterfrågan och spridning; därför behövs också vissa arbetare som förklarar för människorna varans överlägsenhet och nytta. Dessutom behövs ett antal människor som själva använder varan och ger ett praktiskt vittnesmål om dess fördelar. På samma sätt behövde dessa tre saker vara verksamma samtidigt och i lika hög grad för islams förkunnelse och spridning i världen. När någon av dem har saknats har dess inverkan på islams förkunnelses och spridnings styrka och förmåga ofrånkomligen försvagats. För att förstå hur dessa tre saker fullgör sina roller och vilket resultat deras samlade närvaro ger, krävs en något mer detaljerad diskussion.

Den islamiska troslärans lättbegriplighet och dess överensstämmelse med människans natur

Islams trosläror är så enkla och tilltalande att även en mycket enkel människa blir beredd att acceptera dem. I dem finns ingen filosofisk komplexitet, inget utrymme för vidskepelse och overkliga föreställningar, och ingen plats för orealistiskt tal.

Islam framlägger några enkla och lättförståeliga grundprinciper som utan svårighet kan accepteras av intellekt på alla nivåer. Inte nog med det: dessa grundprinciper har en så läkande verkan att människan efter att ha antagit dem börjar uppleva en förunderlig och genomgripande förändring inom sig. Dessutom är en anmärkningsvärd egenskap hos dessa trosläror att deras budskap är klart och entydigt, utan minsta utrymme för tvekan eller inre konflikt. Om Gud framställs följande tydliga trosuppfattning:

أَنَّما إِلٰهُكُم إِلٰهٌ وٰحِدٌ ۖ فَهَل أَنتُم مُسلِمونَ

”Er Gud är en enda Gud.” – (Sura al-Anbiyāʾ: 108)

Där finns inget utrymme för tvåfald.

لا تَتَّخِذوا إِلٰهَينِ اثنَينِ ۖ

”Ta inte två gudar.” – (Sura an-Nahl: 51)

Han behöver inte heller någon hjälpare, eftersom Han är allsmäktig.

 إِنَّ اللَّهَ عَلىٰ كُلِّ شَيءٍ قَديرٌ

”Sannerligen, Allah den Allsmäktige har makt över allting.” – (al-Baqarah: 20)

وَيَفعَلُ اللَّهُ ما يَشاءُ

”Allah gör vad Han vill.” – (Ibrahim: 27)

يَحكُمُ ما يُريدُ

”Han fattar beslut helt efter sin egen vilja.” – (al-Ma’idah: 1)

Hans väsen är fritt från och rent från egenskaperna att vara fader och att vara avlad; ingen kan jämföras med Honom.

لَم يَلِد وَلَم يولَد

وَلَم يَكُن لَهُ كُفُوًا أَحَدٌ0

”Han har inte avlat någon och Han är inte avlad. Ingen är Hans like.” – (Sura al-Ikhlas: 3–4)

Han är fri från mänsklig svaghet.

 الحَىُّ القَيّومُ ۚ لا تَأخُذُهُ سِنَةٌ وَلا نَومٌ

”Han är den evigt Levande, den Evige; varken sömn eller slummer berör Honom.” – (Sura al-Baqarah: 255)

I himlarna och på jorden finns ingen annan än Han som människorna kan vända sig till för att be om hjälp och stöd.

أَلَم تَعلَم أَنَّ اللَّهَ لَهُ مُلكُ السَّمٰوٰتِ وَالأَرضِ ۗ وَما لَكُم مِن دونِ اللَّهِ مِن وَلِىٍّ وَلا نَصيرٍ

”Vet du inte att herraväldet över himlarna och jorden tillhör Allah allena? Förvisso har ni ingen beskyddare eller hjälpare utom Honom.” – (Sura al-Baqarah: 107)

Endast Han är värdig att dyrkas:

أَعبُدَ اللَّهَ مُخلِصًا لَهُ الدّينَ

”Att dyrka Honom genom att rikta fullständig lydnad enbart till Allah.”

På samma sätt har också ett otvetydigt uttalande lagts fram om Sändebudets ställning.

I detta avseende har inget utrymme lämnats för någon som helst tvekan om gudomlighet. Tydligt har denna troslära framställts: Sändebudet är inget annat än en människa. Allah har endast utvalt en människa till sändebud för att förmedla Sitt budskap till Sina tjänare.

إِنَّما أَنا۠ بَشَرٌ مِثلُكُم يوحىٰ إِلَىَّ

”Jag är bara en människa liksom ni. Endast uppenbarelse sänds till mig.” – (Sura al-Kahf: 110)

Det finns inget folk på jorden till vilket Allah inte har sänt en vägledare:

وَلِكُلِّ قَومٍ هادٍ

”För varje folk finns en vägledare.” – (Sura ar-Raʿd: 7)

Islam har utan tvetydighet varnat för människans världsliga handlingar, hennes ansvar och deras följder: i detta avseende finns inget utrymme för vare sig försoning eller utbyte. Varje människa är själv ansvarig för sina egna handlingar, och var och en kommer att få skörda frukten av sina handlingar:

فَمَن يَعمَل مِثقالَ ذَرَّةٍ خَيرًا يَرَهُ

 وَمَن يَعمَل مِثقالَ ذَرَّةٍ شَرًّا يَرَهُ

”Den som gör så mycket gott som en atomvikt ska få sin belöning, och den som gör så mycket ont som en atomvikt ska få sin vedergällning.” – (Sura az-Zalzala: 7–8)

Om livet efter detta har islam framlagt en så tydlig troslära och övertygelse som ingen annan religion i världen har gjort. Där finns varken plats för buddhismens svårbegripliga lära om befrielse eller för hinduismens komplicerade och invecklade reinkarnationslära, och inte heller för materialismens föreställning om fullständig förintelse. I stället sägs det mycket enkelt och klart att människan i sitt kommande liv kommer att få uppleva följderna av sina handlingar i detta nuvarande liv, och att detta kommer att vara det verkliga livet.

Dessa trosföreställningar är så enkla och raka att det mänskliga förnuftet utan svårighet kan godta dem. Anledningen till den stora framgång som islams förkunnare har haft i sitt missionsarbete är att de inte framför något påstående som det sunda förnuftet är oförmöget eller ovilligt att godta. En berömd fransk filosof och professor, Monteit, har skrivit följande om islams troslära:

”En troslära som är så enkel och tydlig, så fri från filosofiska komplikationer och så lätt att förstå för det sunda förnuftet, måste ha en ofattbar och underbar kraft att behärska människosläktets sinnen och tankar, och i verkligheten har den också denna kraft.”

Vilket djupt inflytande dessa trosföreställningar har över människors sinnen och tankar kan man lätt förstå av en händelse. En gång fördes en slav från Garastammen i Afrika från Zanjkusten till Jidda och såldes där. Slaven frigavs senare och antog islam. Vid denna tid träffade en europeisk resenär honom. Han frågade honom: ”Blir du inte arg på dem som på detta sätt fångade dig utan någon rätt, förde bort dig och sålde dig som ett djur?” Den svarte slaven svarade:

”Jo, naturligtvis blir jag arg på dem. Men en sak har kompenserat mig för det. Det är att jag tack vare dem befriades från kufrernas blindhet. Att jag kunde komma till detta land och förvärva islams underbara gåva betraktar jag som en välsignelse från Allah. Tro mig, det finns ingen större smak eller sötma än den som finns i tron. Denna sötma kan endast upplevas med hjärtat. Den kan inte uttryckas med ord.”

Islams dyrkans dragningskraft

De islamiska dyrkanshandlingarna har denna egenskap. De besitter en sådan fängslande kraft att inget sinne, enligt Montenkur, kan undgå att påverkas av dem. En judisk avfälling som nyligen hade blivit muslim i Alexandria skrev:

”Jag blev muslim enbart genom att se muslimernas dyrkan. En gång gick jag till den stora moskén för att se bönen. Det första som gjorde intryck på mitt sinne var predikan. Varje ord i predikan påverkade mitt sinne. Särskilt när predikanten sade:

إِنَّ اللَّهَ يَأمُرُ بِالعَدلِ وَالإِحسٰنِ وَإيتائِ ذِى القُربىٰ وَيَنهىٰ عَنِ الفَحشاءِ وَالمُنكَرِ وَالبَغىِ

”Allah befaller sannerligen rättvisa, godhet och att man ger till sina närstående, och Han förbjuder oanständighet, orätt och otukt.” – (Sura an-Nahl: 90)

När jag hörde detta från predikantens läppar fylldes mitt hjärta av en gränslös vördnad för denna religion, vars Gud lär ut så höga principer. När bönen sedan började och muslimerna ställde sig i led, tyckte jag att det var som om alla dessa var änglar som stod där och att Allah hade uppenbarat sig öppet inför dem. Mitt hjärta sade: Allah har talat med Israels barn endast två gånger, men med detta folk talar Han fem gånger varje dag.

Bönen är en sådan gudstjänst att det varken behövs någon präst eller andlig ledare för den, och inte heller finns något krav på tempel eller kyrka. Varje muslim kan vara imam. Det finns moskéer överallt, och varje person kan delta i dem, oavsett rang, samhällsställning eller etnisk tillhörighet. Bönen har en så förunderlig verkan att även de mest fanatiska motståndarna till islam tvingas lovorda den. Den väcker en sådan känsla av lydnad inför en osynlig Gud, och den yttersta vördnaden och fruktan framträder så tydligt i varje uppresning och nedsatt sittande, att även hjärtan av sten smälter.

Många minns kanske fortfarande de sensationella debatterna mellan prästen Lefèvre och de lärda männen i Indien. I sin bok Mankind and Church skrev han:

”Ingen kan undgå att påverkas av denna muslimska gudstjänst. Oavsett var och i vilken situation en muslim befinner sig – vare sig han går på gatan, står på en järnvägsstation, sitter i en butik eller rör sig på ett fält – lämnar han genast allt när böneutropet ljuder och ställer sig med böjt huvud inför den ende Guden. Denna syn lämnar ett intryck på människans sinne. Särskilt den som har sett femton- eller tjugotusen muslimer be fredagsbönen på den sista fredagen i ramadan i Delhis stora moské, med största ödmjukhet, hängivenhet och fullständig tystnad, kan inte undgå att påverkas av denna syn. När man ser detta kan man tydligt känna den kraft som finns i islams religiösa ceremonier. Dessutom finns det en särskild dragningskraft i muslimernas regelbundna bön fem gånger om dagen och i denna kontinuitet, där de lugnt och sansat utför sin plikt även mitt i det största larmet.”

Islams föreskrifters inverkan på muslimernas liv

Efter trosläran och gudstjänsterna är det som genom sin verksamma inverkan spelar den största rollen i islams spridning muslimernas islamiska liv. Om islam endast hade framlagt principer och dess lära och föreskrifter inte hade haft den revolutionerande verkan som förde de mest ociviliserade folken upp till mänsklighetens högre nivåer, skulle världens människor förmodligen inte ha dragits särskilt mycket till den. Men islam lade samtidigt som den framställde sina principer också fram praktiska exempel. I själva verket är det dessa praktiska exempels magnetiska kraft som drar människors hjärtan till islam.

Islams lära om Allahs enhet, Hans makt och att man endast ska söka hjälp hos Honom har gjort muslimerna så självaktande, så tålmodiga och tacksamma, så toleranta, självständiga och medvetna om sin personlighet, att de inte fruktar någon i världen, inte sträcker ut sina bedjande händer till någon och inte förtvivlar i någon olycka – hur stor den än må vara. Islams lära om belöning, vedergällning och domen i det hinsides har väckt sådan tapperhet och sådant hjältemod inom dem att de betraktar sitt nuvarande liv som förgängligt och i varje ögonblick är beredda att offra det för Allahs sak. Deras blod är hetare än något annat i världen. Läran om gudsfruktan och fromhet har skapat ovanliga egenskaper av rättvisa och osjälviskhet hos dem, och när det gäller att undvika berusning, stöld och moraliska brott är de överlägsna anhängarna av alla andra religioner i världen. Läran om islamisk jämlikhet och islamiskt broderskap har skapat sådana demokratiska värderingar hos dem att deras samhälle varken känner skillnad på grund av kast eller börd, någon skillnad i status mellan rika och fattiga eller någon trångsynthet grundad på geografisk nationalitet. När någon antar islam blir han medlem av det islamiska samhället – vare sig han är svart eller vit, rik eller fattig, herre eller slav. Under alla förhållanden tar muslimerna emot honom som en bror, och i den gemensamma bönen kan han stå bredvid vilken framstående muslim som helst.

Dessutom förtjänar även inverkan av islams övriga läror på muslimernas liv att nämnas. Som exempel kan nämnas att så snart människor antog islam uppstod en stark strävan bland muslimerna efter kunskap samt efter civilisationens och kulturens utveckling. Europeiska kristna missionärer har förvånats när de sett att även bland Afrikas ociviliserade folk tecken på ett civiliserat liv genast har framträtt efter att de antagit islam. Byggandet av moskéer, grundandet av läroanstalter, samhällsliv, organisering samt utvecklingen av handel, näringsliv och ekonomiskt välstånd – sådana egenskaper och kännetecken förvandlade Afrikas ociviliserade samhällsliv till ett högt civiliserat och kultiverat liv. När andra ociviliserade folk såg och hörde om detta drogs även de till att anta denna religion, eftersom religionen på mycket kort tid hade fört deras egna stamfränder till en mycket hög ställning. I historien har det blivit vida berömt att när människor av berberfolket på 500-talet efter hijra började sprida islam i Jenne, det mäktigaste riket i Nigeria, uppstod där ett stort antal lärda män. När kungen slutligen bildade ett råd för att anta islam anslöt sig två tusen fyra hundra lärda män till detta råd. Den förunderliga inverkan som islams civiliserande roll har haft på Arabien, Indien, Egypten och Spanien behöver inte beskrivas här. Historien har lysande vittnesbörd om den.

Den islamiska jämlikhetens inflytande

Det mest inflytelserika inslaget i det islamiska levnadssättet var jämlikheten. Islam kom som en barmhärtighet för de folk som på grund av lokala sedvänjor och de mäktigas själviskhet hade tvingats sjunka lägre än det vanliga folket. Islam kom som deras befriare. Historien vittnar om att islam lyfte tusentals sådana folk från en omänsklig tillvaro och lät dem bestiga ärans och hederns högsta toppar. Detta enastående exempel på jämlikhet var det mest verkningsfulla medlet för islams spridning och utbredning. Särskilt i områden där sådana förtryckta folk bodde var detta den enda orsaken till islams popularitet. Sir William Hunter skrev om islams spridning bland de försummade samhällsklasserna i dåtidens Bengalen:

”För dessa fattiga fiskare, jägare och lågkastiga bönder föll islam som en himmelsk ström av barmhärtighet. Den var inte bara de härskande folkens religion, utan innehöll också en sådan jämlikhet att de genom att anta den kunde uppnå mer än de ädla hinduer som föraktade dem. Därför höjdes islams fana i den rikaste provinsen i Indien. Även om det på vissa håll finns exempel på att islam spreds med tvång, spelade tvång i själva verket inte huvudrollen ens där; huvudrollen spelades av islams egna förtjänster. Islam vädjade till människornas samveten i detta land och lade fram en hög uppfattning om mänskligheten för dem. Islam grundade en sådan enastående princip om mänskligt broderskap som de aldrig hade sett, och den krossade alla bojor som skiljde människor från varandra.”

I södra Indien segrade islam över hinduismen huvudsakligen på grund av denna jämlikhet. För tjugofem eller tjugo år sedan inträffade en lärorik händelse i Tinnevellytrakten. Där bor ett samfund som kallas Sanarerna. På den tiden betraktades detta samfund som en lågt stående grupp. Genom sin begåvning och duglighet blev de mycket välbärgade och fick inom utbildning och sociala seder och bruk en mycket högre ställning än vanliga hinduer. Trots detta fortsatte hinduerna att behandla dem lika förnedrande som de behandlade de oberörbara. Detta sårade Sanarerna djupt, och deras inställning till hinduismen började bli fientlig. Till slut uppstod en våldsam konflikt mellan dem och hinduerna. Eftersom några Sanarer hade gått in i ett tempel misshandlade hinduerna dem svårt. Då beslutade hela Sanar-samfundet att anta islam. Omkring sexhundra Sanarer antog islam samma dag. När Sanarerna i de omgivande områdena fick höra nyheten började även de anta islam, den ena efter den andra.

Även bland Afrikas svarta var denna mänskliga jämlikhet och detta islamiska broderskap det mest verkningsfulla för islams spridning och utbredning. Mr. Blyden skrev i sin bok Kristendom, islam och den svarta rasen (Christanity Islam and Negro Race):

”När Muhammeds efterföljare får höra att en hednisk svart man önskar anta islam, tas denne omedelbart emot som en medlem av det muslimska samfundet med samma värdighet, hur lågstående han än må vara. Han hedras inte bara för att vinna hans hjärta, utan därför att han verkligen betraktas som en broder. Därför kan han känna att islam i sanning är en enastående välsignelse för honom. Det är faktiskt detta som främst gjort att islam har vunnit över kristendomen i Afrika.

Tre

Sufihelgonens insats för islams spridning

På de föregående sidorna har två viktiga medel för islams utbredning behandlats. Låt oss nu granska den praktiska sidan och se hur mycket de som trodde på denna gudomliga sanning ansträngde sig och kämpade för att sprida sanningens ljus över hela världen. Det är sant att islams egna egenskaper spelar den främsta rollen för att göra islam tilltalande för människor. Men i världsliga frågor ser vi dag och natt att inte ens den bästa varan säljs om den inte marknadsförs väl. Och om försäljaren är skicklig kan han finna många köpare även till en dålig vara. Om man inte informerar människor om en saks egenskaper och inte väcker deras intresse för den, blir de vanligtvis inte lockade av den. Därför beror varje varas framgång på säljarnas aktivitet, skicklighet och förmåga att göra reklam. Samma princip gäller i lika hög grad för religionens spridning och utbredning. Hur sann och god islam än är, räcker dess egna egenskaper inte för dess spridning och utbredning; dess anhängare måste också ha en karaktär som är inriktad på att förkunna den. Sanningen är att denna förkunnande karaktär är det praktiska och verksamma medlet bland islams tre oumbärliga medel för spridning och utbredning.

Den världsomspännande spridningen av muslimernas förkunnande karaktär

Vi, vår tids passiva muslimer, kan inte ens föreställa oss de fromma muslimernas förkunnande karaktär och verksamhet i det förflutna. Även i vår tid ligger den förkunnande karaktär som finns bland muslimerna i Afrika, Kina och den malajiska övärlden bortom vår föreställningsförmåga. – [När denna bok skrevs hade ingen kommunistisk regering ännu bildats i Kina. – Översättaren]

Den viktigaste uppgiften i deras dagliga program var att i allt större utsträckning förmedla islams storhet till mänskligheten. Deras sinnen var upplysta av islams ljus. Tron var fast rotad i deras hjärtan, som om den vore inhuggen i sten: som muslimer var deras enda livsuppgift att kalla människor till det goda, befalla det rätta och förbjuda det onda. Vart de än gick följde detta syfte med dem, och det var ofrånkomligen en del av varje handling i deras liv. De begav sig till Abessinien för att skydda sig mot qurayshernas förföljelse; även där ägnade de sig endast åt detta. När de lämnade Mekka och fann ett liv i fred i Medina, använde de fortfarande all sin kraft till att sprida islam. När de fick uppdraget att krossa de sasanidiska och romerska civilisationernas undergångsdömda palats, fullgjorde de också detta heliga uppdrag i Syrien, Irak och Rom.

När Allah gav dem herraväldet över jorden använde de det inte till att skaffa sig ett liv i lyx, utan fortsatte att förkunna och sprida Allahs religion. De fortsatte med detta tills de stormiga vågorna i Atlanten på den ena sidan och Kinas höga mur på den andra inte längre utgjorde hinder för deras väg. När de reste från land till land i världen med handelsvaror var det fortfarande denna längtan som fyllde deras sinnen och tankar, och de spred islams ljusstrålar i Afrikas heta öknar, i den indiska subkontinentens gröna dalar, på Atlantens avlägsna öar och i Europas vita, av otro härjade landområden.

Denna entusiasm för att sprida islam blev så stark att dess dragningskraft inte bleknade ur deras sinnen ens när de genomled fängelsets hårdaste plågor. I fängelsets mörka celler förkunnade de islam för sina medfångar. Om någon sista önskan gjorde dem rastlösa när de stod inför galgen, var det inget annat än denna längtan: att deras livs sista stunder skulle förflyta genom att de förmedlade budskapet om Allahs religion till Hans tjänare.

En händelse från Belgiska Kongo förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Belgiens regering dömde en muslimsk ledare där till döden. Men precis innan han lämnade denna värld gjorde han den präst som hade kommit för att omvända honom till kristendomen till muslim.

På liknande sätt berättas det om Sayyid Mujaddid Sirhindi, må Allahs barmhärtighet vara över honom, att de två år han tillbringade i kejsar Jahangirs fängelse ägnade han endast åt att sprida islam. När han frigavs hade flera hundra hinduiska fångar antagit islam. På senare tid antog Hazrat Maulana Jafar Thaneswari islam. Även exemplet med Hazrat Maulana Jafar Thanewari (må Allahs barmhärtighet vara över honom) är värt att nämna. När han förvisades till Andamanerna anklagad för att ha haft förbindelser med gränsens mujahidīn, fick han ett stort antal fångar där att bli muslimer. Historien känner också till ett exempel där spridningen av islams ljus över hela Östeuropa var en enda muslimsk lärds verk. Han greps under jihad mot de kristna. I fångenskap skickades han med bundna händer och fötter till dalen mellan Donau-flodens lopp. Där spreds hans tros ljusglans på ett sådant sätt att 12 000 människor blev muslimer inom kort. Så småningom hade nästan hela området, fram till mitten av det sjätte hijri-århundradet, upplysts av islams ljus.

Kvinnor i spridningen av islam

Inte heller de muslimska kvinnorna stod utanför denna omfattande iver att sprida islam. Om någon förtjänar äran av att ha ryckt svärdet för muslimernas utrotning ur de tatarisk-mongoliska inkräktarnas händer och i stället lagt islams lydnadskedjor kring deras halsar, så var det dessa svaga men trosstarka ädla kvinnor. De var kvinnor som de nämnda inkräktarna hade fört bort från muslimska länder som slavinnor. Det var hustrun som gjorde Ol Jatibh Khan, Ghazan Shahs bror, till muslim, och tack vare henne erkändes ilkhanernas regering som en islamisk regering. Chagataidynastin var muslimernas största fiende. Men Halaku Khans muslimska hustru Qorra spred först av alla kunskapen om islam bland människorna i denna dynasti, och genom hennes inflytande blev Mubarak Shah och Barrak Khan muslimer. Tusentals tatariska soldater förde muslimska kvinnor med sig. Dessa ädla kvinnor övergav inte sin egen religion för att anta sina mäns religion. I stället undervisade de sina män, och i synnerhet sina barn, ännu mer i islam. Genom deras inflytande spreds islam över hela det tatariska området. På samma sätt var det kvinnorna som spred islam även i Abessinien. I historiska verk nämns många svarta ledare som deras hustrur undervisade i islam. Senussi-missionärerna brukade regelbundet bedriva islamisk mission i Centralafrika genom kvinnliga institutioner. Där finns än i dag många islamiska läroanstalter som leds av kvinnor.

Sufiska helgons bidrag till spridningen av islam i Indien

Men den grupp bland muslimerna som med störst intresse och iver var aktiv i spridningen av Allahs religion var just dessa sufiska helgons grupp – en grupp som i dagens Indien – [Här avses det odelade Indien, det vill säga dagens Pakistan, Bangladesh och Indien.] – nästan helt och hållet är inaktiv i detta avseende. Det finns djupa lärdomar för dagens förespråkare av tasawwuf i den ojämförliga fasthet och religiösa hängivenhet med vilken awliya och sufier i Indien spred islams ljus. Den främste islamiske förkunnaren här var Hazrat Khaja Muinuddin Chishti (r), genom vars välsignelse islam spreds i Rajputana. Hans direkta och indirekta murider spred sig till landets avlägsna trakter och förkunnade islams budskap. Hazrat Khaja Qutbuddin Bakhtiar Kaki (r) utförde detta arbete runt Delhi, Hazrat Fariduddin Ganj-e-Shakar (r) i Punjabregionen, Hazrat Nizamuddin Mahbub-e-Ilahi (r) i Delhi och dess omgivningar, Hazrat Sayyid Muhammad Gesudaraz (r), Hazrat Sheikh Burhanuddin (r), Hazrat Sheikh Zainuddin (r) och senare Hazrat Nizamuddin (ra) i Deccan (Aurangabad), samt ännu senare Hazrat Shah Kalimullah Jahan Abadi (r) i Delhi. Alla utförde samma stora uppgift: att kalla människor till sanningen och sprida islam. Även awliya från andra silsilah visade stor duglighet och uppoffring i detta arbete. Den förste som spred islam i Punjab var Hazrat Sayyid Ismail Bukhari (r), som anlände till Lahore på 400-talet enligt hijra. Det berättas att tusentals människor kom till honom och lyssnade till hans värdefulla predikningar. Den som en gång hade hört hans predikan kunde inte låta bli att anta islam. Den största äran för islams spridning i västra Punjab tillkommer Hazrat Baha-ul-Haq Zakaria Multani (r). Islam spreds i Bahawalpur och östra Sindh genom Hazrat Sayyid Jalal Bukhari (r). Hans ättling Hazrat Makhdum Jahaniyan (r) undervisade många stammar i Punjab i islam. Även två andra vördnadsvärda män, Hazrat Sayyid Sadruddin (r) och hans son Hazrat Hasan Kabiruddin (r), var framstående förkunnare av islam i Punjab. Om Hazrat Hasan Kabiruddin (r) står det i historien att hans personlighet hade en förunderlig förtrollande kraft. Bara genom att se honom fick människor ett intryck av islams sanning och storhet, och människor samlades spontant runt honom.

Den egentliga perioden för islams spridning i Sindh är tiden efter islams fall från den statliga strukturen. För omkring sex hundra år sedan anlände Hazrat Sayyid Yusufuddin (r) dit, och genom hans välsignelse antog sjuhundra familjer ur Lohana-samhället islam. I Kutch och Gujarat spreds islam genom Hazrat Imam Shah Piranvi (r) och Malik Abdul Latifs (r) ansträngningar. Den förste som spred islam i Bangladesh var Hazrat Sheikh Shihabuddin Suhrawardis (r) murid, Sheikh Jalaluddin Farsi (r), en dervisch som är känd som Shah Jalal (r) och som höjde islams fana. Genom hans inflytande antog kungen själv islam. I historien är denne kung känd som Sadruddin. Därefter anlände Sayyid Ali Hamdani (r) dit på 700-talet enligt hijra tillsammans med sjuhundra lärjungar och spred islams ljus över hela Kashmirs land. Under kejsar Aurangzebs regering undervisade Sayyid Shah Fariduddin Qayibas kung i islam, och med kungens hjälp spreds islam över hela området. Islams början i Deccan går tillbaka till Mahavir Khamdayet, som anlände till Bijapur för sjuhundra år sedan. En annan vördnadsvärd man, en ättling till Hazrat Sheikh Abdul Qadir Jilani (r), spred islams budskap i Konkanområdet. Invånarna i Dharwad antog islam genom Hazrat Hashem Gujarati (r), pir åt Ibrahim Adil Shah. I Nasik erkänns fortfarande Hazrat Muhammad Sadiq Sarmast (r) och Khaja Akhund Mir Husseinis (r) insatser. Bland de vördnadsvärda män som spred islam i Madras var de mest berömda Hazrat Sayyid Nesar Shah (r), Sayyid Ibrahim Shahid (r) och Shah al-Hamed (r). Hazrat Baba Fakhruddin (r) spred islam i Newganda. Han undervisade områdets kung i islam.

Resultatet av dessa sufiska helgons missionsarbete blev att en stor del av hinduerna, även om de inte blev muslimer, blev anhängare av muslimska pirer och dervischer. Vid folkräkningen 1891 uppgav 232 643 hinduer i den nuvarande delstaten UP att de inte dyrkade någon gudom utan var anhängare av någon muslimsk pir. Det är beklagligt att dessa vördnadsvärda pirer, trots att de lämnade islams inflytande över en stor del av hinduerna, inte kunde vi utnyttja detta inflytande till något.

Utanför Indien

Även i flera andra länder utanför Indien har dessa fromma mäns missionsverksamhet gett enastående resultat. Särskilt är det ett obestridligt faktum i den medeltida historien att när det islamiska imperiet föll under tartarernas invasion, var det endast de sufiska helgonens andliga kraft som fanns kvar i hela Centralasien för att möta dem. Till slut segrade denna kraft över islams mäktiga fiender. Tartarernas väldiga makt misslyckades med att hindra islams framsteg. Ja, inför denna kraft var tartarernas makt nära att fullständigt krossas i hela Centralasien. Det är muslimernas olycka att denna väldiga kraft i dag har blivit helt försvagad. Sanningen är att den också till stor del har besegrats av den icke-islamiska civilisationen.

I Afrika

I vår tid lever denna kraft endast kvar i Afrika. Dessa gruppers enastående framgångar i islams utbredning är en stor lärdom för sufierna i vårt land.

En av dessa sufiska grupper är Amirganilgruppen. Dess grundare, Muhammad Osman Amirganil, hjälpte muslimerna i östra Sudan att rena sina själar från 1835 till 1853 och omvände många polyteistiska stammar till islam.

En annan grupp är Qadiriyyaorden. I Västafrika har denna silsila funnits sedan det nionde hijri-århundradet. Under 1800-talet väcktes ett nytt liv bland dem, och de byggde upp en organisation från västra Sudan ända till Timbuktu och Senegal och omvände många avgudadyrkande stammar till islam. Deras regel är att när de har omvänt några människor i ett samhälle till islam, skickar de de begåvade pojkarna därifrån till sin centrala organisation för utbildning. När de sedan visar större fallenhet skickar de dem till Kairouan, Fez, Tripoli eller al-Azhar, och när de återvänder därifrån anställer de dem i deras egna områden för missionsarbete och utbildning. Dessutom har denna grupp upprättat ett stort antal madrasor i Afrikas inland, där pojkar från stammar som berövats civilisationens ljus får islamisk utbildning och träning.

En annan missionsgrupp som kallas ”Tijaniyya” är aktiv i Afrika. Den grundades först i Algeriet. Deras missionsmetod liknar Qadiriyya-silsilans. Den enda skillnaden är att denna grupp, utöver missionen och förkunnelsen, också bedriver jihad. Därför får de kristna missionärerna en förevändning att söka hjälp mot den hos den europeiska imperialismen. Deras organisatoriska område är huvudsakligen Nordafrika, och deras mest aktive förkunnare är al-Hajj Umar. Ryktet om al-Hajj Umars ärlighet och rättvisa sträckte sig från Afrika till Saudiarabien. Han började arbeta för islams utbredning år 1933 och upprättade en stor islamisk stat genom att omvända de polyteistiska stammarna i Nigeria och Senegal till islam. Till slut störtade den franska imperialismen denna islamiska stat.

Bland dessa islamiska missionsorganisationer i Afrika är Sanussiorden den mäktigaste. År 1833 grundade den berömde algeriske lärde Muhammad ibn Ali al-Sanussi Sanussi-organisationen. Dess syfte var att reformera muslimerna, göra motstånd mot den brittiska imperialismen och sprida islam. På bara 22 år skapade han en så mäktig organisation att dess disciplin var fullkomligare än den statliga disciplinen. Varje medlem var uppfylld av drömmen att förverkliga organisationens syfte och mål, och varje medlem hade genom äkta islamisk träning gjorts till en sann muslim. Att följa den heliga Koranen ord för ord var en nödvändig förutsättning. I denna organisation var dyrkan av helgon, dyrkan av gravar och helgedomar, bruk av kaffe och tobak samt umgänge med judar och kristna förbjudet. Varje person levde som en äkta mujahid. Dess khanqaher var etablerade från Egypten till Marocko och från Tripolis kust till Saharas yttersta gräns. Dess inflytande sträckte sig, utöver Afrika, ända till Arabien, Irak och Malaysia.

De människor i Afrikas stammar som endast till namnet var muslimer blev genom Sanussiordens insatser sanna muslimer. Dessutom spred de islams ljus till Afrikas alla hörn. Precis som Qadiriyya-silsilans medlemmar inte nöjer sig med enbart predikan och förmaningar, utan efter att ha gjort människor till muslimer också utbildar de nya muslimerna i att sprida islam bland sina egna stammar, formar även Sanussi-missionärerna varje ny muslim till en förkunnare samtidigt som de bedriver sitt missionsarbete.

Om det nya liv som dessa islamiska missionsgrupper väckte bland Afrikas analfabeta och ociviliserade stammar har en europeisk resenär skrivit:

”När jag färdades längs Nigerfloden mot Centralafrika kände jag under de första tvåhundra milen inget behov av att ändra min uppfattning om de afrikanska stammarnas ociviliserade beteende, barbari och kannibalism. Men när jag närmade mig centrala Sudan började jag se tecken på framsteg i stamfolkens liv, och det jag såg fick min uppfattning att förändras. Jag såg att det inte fanns någon benägenhet att äta människor, att avgudadyrkan inte heller förekom och att dryckenskap och drogmissbruk nästan hade försvunnit. Människorna i alla stammar bar kläder. De höll sina kläder rena och rena från orenlighet och i sitt uppförande iakttog de hövlighet. Det var tydligt att deras moraliska nivå var långt högre än den hos andra stammar på samma nivå som de. Allt hos dem var progressivt. Den negroida naturen tycktes förvandlas till en högre natur, och allt detta skedde genom islams välsignelse. Efter att ha passerat platsen Lokoja nådde jag det egentliga islamiska missionscentrumet, där jag såg en mycket välorganiserad och disciplinerad förvaltning i verksamhet. Överallt i bosättningarna runt omkring framträdde civilisationens tecken. Handel, industri och hantverk hade fått stor spridning, och jag kände det som om jag hade kommit till ett högt civiliserat land.”

Fyra

Islams utbredning i Afrika

Jag har redan sagt att det bland muslimer aldrig har funnits någon regelrätt organisation av religiösa förkunnare. Den främsta orsaken är att islam inte har begränsat uppgiften att förkunna religionen till någon särskild grupp, utan gjort det lika förpliktande för varje muslim att använda all sin kraft i religionens tjänst. Bland de kristna deltar ingen person eller grupp utanför en särskild grupp i religiöst arbete och hyser inte heller något intresse för det. Om man på samma sätt hade skapat en särskild religiös grupp bland muslimerna, skulle intresset för att förkunna islam kanske ha förblivit begränsat till endast ett fåtal människor, medan de vanliga muslimerna helt skulle ha berövats möjligheten att delta.

Islam är en demokratisk religion. Enligt islam är endast goda gärningar måttstocken för överlägsenhet. Därför kan denna religion inte annat än hålla dörrarna till välgång och lycka öppna för alla. Det är just därför som islam är den enda religion i världen vars anhängare hyser det starkaste och mest intensiva intresset för att förkunna sin egen religion, och varje enskild av dess anhängare är i grunden en förkunnare. Vi har tidigare behandlat hur omfattande detta intresse för förkunnelse är och hur det finns hos den muslimska allmänheten. Nu ska vi se hur detta allomfattande intresse för förkunnelse har erövrat land efter land och genom vilka människor islam har kunnat vinna en så omfattande spridning. Vi lämnar subkontinenten, Iran, Egypten och den arabiska världen därhän, eftersom muslimerna en gång också var de styrande på dessa platser. Islams motståndare kan därför säga att användningen av makt kanske också spelade en viss roll för islams utbredning i dessa länder.

Vi ska ta exemplen Afrika, Kina och Malaysia i beaktande. Även islams mest hängivna fiende kommer att erkänna att islam aldrig fick möjlighet att använda tvång i dessa länder. Framför allt behöver frågan om de tatariska länderna och Turkestan behandlas särskilt. För historiens tydliga slutsats beträffande dessa länder är att det obeväpnade islam här mötte den beväpnade otroheten och besegrade den. Genom att lägga fram dessa exempel vill vi visa läsarna hur de muslimer som ägde religiös hängivenhet tjänade denna heliga religion. Om vi går till arbetet med samma slags religiösa entusiasm kan vi mycket lätt fullgöra ansvaret att förkunna och skydda islam. I detta sammanhang ska vi först ta upp Afrika.

Islams gryning i Afrika

Det var de nyblivna muslimer av berbiskt ursprung som reste till och från Väst­sudan i handelsärenden som först predikade islam där. Bland dessa berberstammar var det de två stammarna Lamtuna och Djuddala som under Yusuf ibn Tasjfin upplyste nästan hela Väst­sudan med islams ljus. Under det femte hijri-århundradet var det dessa berberiska köpmän som förde det dåvarande negerkungariket Ghana till islam. Därefter blev även Sudans äldsta rike, Songhai, islamiserat genom deras insatser. Under det sjätte hijri-århundradet nådde deras inflytande allt längre bort. Vid denna tid blev den berömda handelsstaden Timbuktu islams största centrum för spridning. Negerfolken kom dit i handelsärenden och tog med sig islams ovärderliga rikedomar från de berberiska köpmännen, som de spred över hela Sudan och Nigeria. Dessa människor var så hängivna och uppriktiga i sin tro på islam att Ibn Battuta, när han kom dit, skrev om dem:

”De älskar Koranen. Och deras hängivenhet och uppoffring för bönen är sådan att det är omöjligt att få en plats om man inte går till moskén tidigt på fredagen och sätter sig där.”

Bland dessa nyislamiserade folk var mandingofolket de mest aktiva islamiska predikanterna. På grund av sina seder, vanor och goda karaktär var de ett mycket berömt folk i hela Afrika. Deras största bedrift var att det var genom deras ansträngningar som hausafolket, känt som Centralafrikas mest begåvade, arbetsamma och handelsinriktade folk, antog islam. Hausafolket hade nästan ensam kontroll över handeln i hela Sudan och Nigeria, och deras handelskaravaner färdades regelbundet från Guinea till Kairo. Detta handelsfolkets värdefulla bidrag till islams spridning kommer att behandlas längre fram.

I Östsudan spred egyptiska köpmän islam. Särskilt när det fatimidiska kalifatet föll i Egypten flydde många araber och tog sin tillflykt till Sudan. De spred islam vida omkring i denna region. Även arabiska köpmän från Tunisien och Tadzjanien fullgjorde uppgiften att sprida islam i detta område. I synnerhet var spridningen av islam i Sydvästsudan helt och hållet deras insats. Senare grundade en arab vid namn Ahmad även ett islamiskt styre i Darfur, vilket bestod i flera hundra år, tills Muhammad Ali Pascha införlivade det med sin stat.

Under slutet av 1700-talet

Under slutet av 1700-talet uppstod en ny väckelse bland muslimerna i Centralafrika för att sprida islam. Uppmaningen till denna väckelse kom först från sheikh Usman dan Fodio. Påverkad av sheikh Abd al-Wahhab Najdis undervisning återupplivade han sunnan om att befalla det goda och förbjuda det onda. Särskilt bland fulanifolket väckte han en sådan islamisk entusiasm att de började arbeta med en anda av självuppoffring för islams tjänst. De utrotade polyteism och avgudadyrkan ur det gamla kungariket Gobir och renade hela Hausaland från otro. När Usman dan Fodio avled 1816 var han Hausalands suveräne härskare, och i hela hans rike fanns inte ens ett spår av polyteism eller avgudadyrkan. År 1900 gjorde engelsmännen slut på detta islamiska imperium. Men fulani- och hausafolkens iver att sprida islam försvagades inte det minsta. Ett tydligt bevis på detta är att de redan under 1900-talet utrotade avgudadyrkan i Yorubaområdet och spred islams ljus där. De spred den sanna religionen ända till Nig­erflodens södra strand. I Uzibu-området inledde de sitt missionsarbete 1894, och på bara några år gjorde de sådana framsteg att det 1908 fanns tjugo moskéer i en av områdets städer och tolv i en annan.

På samma sätt började de efter 1898 sprida islam på Nig­erflodens södra strand, och redan före 1910 hade nästan alla stammar kommit att tro på Allahs religion.

Afrikas västkustområden är ytterligare ett område där muslimerna spred islam. I kustregioner som Guinea, Sierra Leone, Liberia och Mandi – [ett område beläget ungefär 100 miles söder om Sierra Leone] – började muslimska köpmän sprida islam för omkring hundratjugofem år sedan, och inom kort förvandlade de där rådande okunnigheten och barbariet till civilisation. År 1802 lämnade ett engelskt företag i Sierra Leone in en petition till det brittiska underhuset. Där stod det:

”För sjuttio år sedan slog sig några muslimska köpmän ner omkring fyrtio miles härifrån. Liksom muslimer på andra platser började de även här inrätta madrasa och annat för att sprida religiös undervisning, och de antog som princip att ingen som antog islam skulle säljas som slav. Inom kort började tecken på en högt utvecklad kultur och civilisation framträda här. Befolkningen ökade. Samtidigt ökade välståndet. Så småningom kom islams inflytande i detta område att segra över allt annat. Människorna antar islam i stora skaror. Det verkar som om hela området snart kommer att anta islam.”

Om spridningen av islam i Sierra Leone har dr Vemar skrivit:

”Bland muslimerna här finns ingen särskild grupp utsedd för att sprida islam; i stället är varje enskild person här en förkunnare av islam. Överallt där fem eller sex muslimer har bosatt sig har en moské uppförts. Detta lilla hus har sedan blivit ett centrum för islams spridning i området. Deras regler är också mycket enkla. Den som reciterar trosbekännelsen och lovar att förrätta bönen och avstå från alkohol blir medlem av deras världsomspännande familj.”

I Guinea drar köpmännen från hausafolket, de mest aktiva förkunnarna av islam, de ociviliserade stammarna starkt till sig genom sitt förfinade sociala umgänge och sina särpräglade sedvänjor, och de får dem framgångsrikt att anta islam. I Dahomey och Ashanti har arbetet pågått endast en kort tid. Därför är det endast i dessa två områden i hela Västafrika som man ännu kan finna några få spår av otro och avgudadyrkan. I Lagos är muslimernas ställning mycket stark. Deras antal har här uppgått till omkring femton tusen. Bland dem finns personer från alla tre grupperna: fulbéer, hausa och mandedu. I handelns ärenden måste de färdas vida omkring. Det är därför tack vare dem som hela Nigerias kust och Guldkusten upplyses av islams ljus. Längs den två tusen miles långa kusten från Senegals mynning till Lagos finns, kan man säga, inte en enda bosättning utan åtminstone en moské och en maulvi. Varje muslim som bor i dessa områden, vare sig han är köpman eller anställd av Storbritannien, Frankrike eller Belgien, anser det vara sin allra första plikt att, så snart han möter någon otrogen eller avgudadyrkare, först av allt framföra Koranens kallelse till honom. En sådan brinnande iver att sprida islam har krossat alla de kristna missionärernas förhoppningar.”

Även Östafrika fick den ojämförliga välsignelsen islam genom de arabiska köpmännen. Fram till det tjugonde århundradet spred de islams ljus längs hela Zanjkusten, och muslimska bosättningar uppstod på olika platser. Det egentliga missionsarbetet började emellertid först när Tyskland, England, Italien och andra länder upprättade kolonier där och ordnade alla möjligheter att nå landets inre. Vid den tiden var det nödvändigt för dem att ta hjälp av muslimerna i dessa kolonier för att upprätta den statliga förvaltningen. Därför anställdes muslimer inom armén, polisen, domstolsväsendet, utbildningsväsendet och skatteförvaltningen – kort sagt inom varje avdelning. När de nådde Afrikas inre blev de synnerligen aktiva i att sprida islam. Under det tjugonde århundradets första del gjorde de nästan helt stammarna Bondei och Vadende muslimska. Efter 1905 spred de sig i arbetet med att förmedla Koranens undervisning västerut till Tanganyika, norrut till Usambara och söderut till Nyasa. År 1891 fanns inte en enda muslim i Usambara; tvärtom betraktades närvaron av en muslim med avsky. Men så snart en regelrätt regering hade upprättats och muslimska tjänstemän hade kommit dit började människorna, genom kontakten med dessa tjänstemän, en efter en att bli muslimer. Islam började också spridas vid de läroanstalter där muslimska lärare hade anställts. På detta sätt gjorde islam även i Nyasaland märkliga framsteg inom loppet av tio år. De kristna missionärerna erkänner att det för människorna i dessa områden är detsamma att bli muslimer som att bli människor.

I Kapkolonin spreds islam av muslimska köpmän från den malajiska övärlden. Eftersom de stod under den holländska regeringens styre hade de vistats där länge och spridit islam med största diskretion. År 1809 skrev Colbrooke:

”Trots våra missionärers yttersta ansträngningar lyckas de muslimska förkunnarna göra de svartahudade slavarna och de fria människorna till muslimer. Våra förkunnare lägger ner mycket tid och pengar och lyckas med stor möda göra endast ett fåtal människor till kristna. Men de muslimska förkunnarna lyckas utan ansträngning vinna ett stort antal människor.”

Under de senaste femtio eller sextio åren har även muslimer utifrån nått dessa områden, och de har tillfört spridningen av islam ny livskraft. För närvarande går spridningen av islam särskilt snabbt i Kleram­tinte. Där har ett stort antal föräldralösa barn och ungdomar antagit islam.

–[Det tillstånd för islam i Afrika som behandlades i detta kapitel tillhör tiden då detta verk publicerades, det vill säga för 50 år sedan. Det säger sig självt att islams ställning i Afrika i dag är mycket mer konsoliderad än då. –Översättaren]

Fem

Spridandet av islam i Kina

Efter Afrika är Fjärran Östern det andra området för muslimernas framgångsrika missionsverksamhet. Här spred köpmän, soldater och vanliga muslimer från olika yrken islam enbart drivna av sin medfödda iver att predika och sin religiösa entusiasm. Utan att någonsin få ekonomiskt eller statligt stöd, och i de flesta fall trots att de utsattes för förföljande angrepp, nådde de en förbluffande framgång i spridandet av sin religion. Det är tack vare denna framgång som det i dag bor sammanlagt minst 80–90 miljoner muslimer i Kina och på den malajiska övärlden.

Islams första början i Kina inföll under umayyadernas tid. De arabiska köpmän som hade spridit sig från haven ända till Medelhavet hade visserligen redan under de rättledda kalifernas välsignade tid spridit islams ljus även över kinesiskt territorium. Men detta folk lärde känna islam på allvar under umayyadernas styre, när diplomatiska förbindelser upprättades mellan dem och Kina. Senare, när en sammansvärjare avsatte kejsar Xuanzong från tronen, sände de fyra tusen soldater till hans hjälp, och tack vare dessa soldaters styrka kunde kejsar Xuanzong åter insättas vid makten. Dessa soldater var verkliga förkunnare av islam. Därefter återvände de aldrig till sitt hemland. I stället slog de sig ned i Kina och gifte sig där. Bland den vanliga kinesiska befolkningen började de gradvis sprida islam. Följden blev att hela Kantonregionen inom några århundraden upplystes av islams ljus.

Spridandet av islam – steg för steg

Sex hundra år efter denna händelse kom åter islamiska förkunnare utifrån in i Kina, och de spred sig över hela landet. De var emigranter från Arabien, Iran och Turkiet. Under 600-talet enligt hijra tvingades de lämna sina länder efter att ha drabbats av de mongoliska invasionerna och kom hit. Tack vare dem spreds islam till större delen av Kina inom hundra till hundrafemtio år. Särskilt i nordvästra Kina blev stora områden omvända till islam. På 1200-talet skrev Marco Polo att nästan hela provinsen Yunnan hade blivit muslimsk. En annan historiker från 1300-talet skrev att alla invånare i Talifu var muslimer. Om södra Kina skrev Ibn Battuta att det fanns muslimska kvarter i alla städer. Alla invånare i dessa kvarter var muslimer, och de var särskilt berömda för sin hövlighet och renlighet. Muslimerna gifte sig med kinesiska kvinnor och hade nära relationer med dem. Därför spreds islam mycket snabbt. På 1400-talet skrev en muslimsk köpman vid namn Ali Akbar att omkring trettiotusen muslimska familjer bodde i Peking. I början av 1600-talet blev en stor grupp kinesiska judar muslimer. Efter att Qianlong på 1700-talet hade slagit ned Dzungarernas uppror återbosatte han där tiotusen familjer. Alla dessa tiotusen familjer blev muslimer, påverkade av de närliggande muslimska bosättningarna. Under en svält i Shandong tog muslimerna emot tiotusen kinesiska pojkar, och alla blev senare omvända till islam. Under en annan svält i området Kwangtung kom omkring tiotusen kinesiska pojkar i muslimernas händer, och alla uppfostrades och togs om hand efter att ha fått islamisk utbildning.

Även bortsett från sådana exceptionella förhållanden bedrev muslimerna under normala förhållanden missionsverksamhet i så stor omfattning att det enligt vittnesmålet från en kinesisk muslim vid namn Sayyid Sulayman var svårt att varje år räkna alla som antog islam.

Även i denna tid finns det bland de kinesiska muslimerna en stark benägenhet att sprida islam. Förutom köpmän och hantverkare sprider även muslimska statstjänstemän islams lära i sina respektive bekantskapskretsar. De muslimska soldaterna och officerarna i den kinesiska armén är också medvetna om detta ansvar. De kinesiska muslimerna har insett den verkliga betydelsen av att sprida islam. Därför grundades först madrassor i provinsen Kansu och senare i ytterligare tio provinser. Antalet muslimer som kommit till Kina utifrån är kanske inte mer än hundratusen. Men just denna universella iver att sprida islam har fått deras antal att växa till femtio miljoner.

När en rysk observatör såg detta sade han bekymrat att om denna expansion av islam fortsatte i samma takt, skulle muslimerna en dag kanske förändra hela Fjärran Österns politiska struktur. – [Denna takt i islams spridning i Kina gällde år 1925. Efter den kommunistiska revolutionen fortsatte den inte, utan enligt folkräkningen 1961 uppgavs antalet muslimer i Kina vara tio miljoner. Någon tillfredsställande förklaring till denna statistik har ännu inte framkommit. – Översättaren]

Sex

Islams spridning i den malajiska övärlden

Det var arabiska och indiska köpmän som spred islam i den malajiska övärlden. Innan Portugals maritima kolonialism började var dessa köpmän de enda som hade herravälde över handeln och affärsverksamheten i Kina och hela den ostindiska övärlden. De kom inte som krigserövrare likt spanjorerna och portugiserna, och de var inte heller benägna att sprida sin religion med svärdets makt. De hade inte någon sådan styrka som kunde ha gjort dem till en dominerande makt. Det enda de hade var trons styrka. De hade med sig ett budskap om sanning och rättvisa. Med detta vapen erövrade de den malajiska övärlden. Med dess hjälp underkuvade de regeringarna. Genom denna styrka blev de så inflytelserika att omkring fyrtio miljoner av övärldens femtio miljoner invånare blev muslimer inom sex hundra år. Forna hedniska föreställningar hindrade dem på varje steg, Spaniens och Portugals tygellösa koloniala begär höjde gång på gång svärdet mot dem, och Nederländernas kristna imperialism sparade inga ansträngningar för att bryta deras kampvilja. Men ingenting kunde besegra deras okuvliga önskan att tjäna islam. I stället för att använda sin begåvning och sina rikedomar till att öka sitt eget inflytande och sin makt använde de dem till att stärka islam. Historien om hur islam genom deras ansträngningar har spridits i den malajiska övärlden under de senaste sex århundradena är ytterst lärorik.

Sumatra

I Sumatra började islam spridas från Itja. Där var en framstående man vid namn Abdullah Arik den förste som höjde islams röst.

Därefter spred hans lärjunge Burhanuddin Pariaman islam längs hela västkusten, ända till Pariaman. År 1205 antog hela kungariket Itja islam, och även kungen själv blev muslim. Han fick hederstiteln Jahan Shah. Därifrån nådde islam norra Sumatra ombord på handelsfartyg. Muslimska handelsstationer etablerades i Perlak och Pasuri. På 1300-talet kom några lärda från Mekka till Sumatra under ledning av shejk Ismail, och de upplyste hela kustområdet från Lambiri till Aru med islams ljus. Till slut blev kungen i kungariket Masudra muslim och fick titeln ”al-Malikus-Salih”. Genom hans ansträngningar antog även kungariket Palakak islam. När Ibn Battuta under sin resa kom dit, var ”al-Malikus-Salihs” son, ”al-Malikuz-Zahir”, regent, och han hade diplomatiska förbindelser med sultan Muhammad Tughluq.

I Palembang var hinduismens inflytande allra starkast. Javas främste islamiske förkunnare, Radan Rahmat, predikade islam här, och även därefter fortsatte islam att spridas. Senare, när den holländska regeringen etablerades i denna region och muslimerna började anstränga sig outtröttligt för att stå emot de kristna missionärerna, började islam verkligen spridas här. Från början av 1900-talet började områdets hedniska invånare i stor omfattning anta islam.

Islam spreds till södra Sumatra sist av alla. Den förste islamiske förkunnaren här var en javanesisk hövding vid namn Minak Kumala Bumi. Han antog islam under namnet Iti Bati. Senare studerade han islamisk kunskap i Mecka och omvände ett stort antal hedniska stammar i Lampang till islam. När denna region var omgiven av muslimska riken på alla sidor tog den ändå inte sin tillflykt till islam. Men efter att den muslimförföljande holländska regeringen hade etablerats antog den snabbt islam. Holland försökte med makt hindra islams spridning. Detta gjorde emellertid muslimernas iver att predika ännu starkare, och de besegrade de kristna missionärerna. En missionär har berättat att en hel by en gång, trots att den hade genomgått den första kristna undervisningen, plötsligt antog islam. På liknande sätt blev alla invånare i ett distrikt kallat ”Sepruf” muslimer genom ansträngningarna av en imam i en moské. Om en annan religionsförkunnare har de kristna missionärerna sagt att han efter tio års ansträngningar befriade en hednisk stam från kristendomens inflytande och omvände den till islam. Det mest förvånande är att även muslimska tjänstemän, som var avlönade av den holländska regeringen, predikade islam, och regeringen kunde inte hindra dem trots sitt ogillande.

Från ön Sumatra nådde islam den malajiska halvön. På 1100-talet bosatte sig ett stort antal muslimska köpmän från Sumatra i Singapore för att bedriva handel. Ett sekel senare anlade de en koloni nära hamnen i Malacka. Genom deras insatser antog de flesta handelsorterna längs kusten islam, och genom dem spreds islam till Malajens inland. På 1300-talet antog även områdets kung islam genom en arabisk köpman vid namn Abdul Aziz. Därefter ändrades hans namn till sultan Muhammad Mah. I början av 1500-talet kom även det sydliga malajiska riket Kedah under islams inflytande, och år 1505 antog dess kung, Perawong Mahawongsa, islam genom en muslimsk lärd vid namn Sheikh Abdullah. Hans namn ändrades till sultan Muzalaf Shah. Denne kung ägnade hela sitt liv åt att predika islam och befriade före sin död en stor del av Kedah-riket från hedendomens förbannelse.

Från Malaj nådde islams ljus Thailand. De muslimska köpmännen från Singapore förde senare islam ända till Indokina. Det lilla inflytande som islam i dag har i dessa länder är helt och hållet resultatet av dessa köpmäns insatser.

Java

–[Detta inträffade år 1925. Java är numera en provins i Indonesien.]

Bland de malajiska öarna hade hedendom och hinduism sitt starkaste inflytande på ön Java. Trots muslimernas höga bildning hade olika falska trosföreställningar och overkliga föreställningar, som uppkommit genom dyrkan av påhittade gudar, fått inflytande över dem. Historiska belägg visar att Manus lagar fortfarande var i bruk ända fram till år 1768. Men islams tysta förkunnare utrotade dessa djupa inflytanden inom loppet av några århundraden. Därför kan vi i dag se att invånarna på hela ön Java, med undantag för ett litet antal människor, har blivit muslimer. Dessutom är de javanesiska muslimernas kärlek till islam större än någon annanstans i de östindiska öarna.

Början till denna enastående händelse på Java togs av en javanesisk köpman vid namn Haji Purwa. Han var son till kungen av Pajajaran. Han lämnade den kungliga kronan och tronen – som han hade rätt till genom arv – åt sin yngre bror och begav sig själv till Indien med handelsvaror. När han kom dit fann han i stället för världsliga ägodelar det som tillhör det kommande livet. Därefter blev det hans enda mål i livet att förmedla denna ovärderliga skatt till sitt folk. Han anlände till Java tillsammans med en arabisk lärd och fortsatte hela sitt liv att tjäna islam. Därefter riktades arabiska och indiska köpmäns och resenärers uppmärksamhet mot denna ö. De kom hit i stort antal och fortsatte att sprida islams ljus i kustområdena. Den största gruppen av sådana resenärer kom på 1300-talet under ledning av Maulana Sayyid Ibrahim och slog sig ner på en plats kallad Grisf. Tack vare denna grupps förkunnelse antog kungen i Barman-riket islam, och därifrån började islam spridas till de omkringliggande rikena. I Javas historia föll en så stor framgång för första gången på denna grupps lott.

Radān Rahmads uppkomst

Den största förkunnaren av islam på ön Java, Radān Rahmad, föddes på 1400-talet. Det var han som lyfte islam i denna region från fattigdomens förfallna hyddor och förde den till de kungliga palatsen och maktens säte. Han uppfostrades i kunglig förfining och lyx. Om han hade velat kunde han själv ha gjort anspråk på en tron, men hans hjärta var uppfyllt av en brinnande önskan att tjäna islam i stället för sig själv. Därför gjorde han islams förkunnelse och spridning till det enda målet för sitt liv. I enlighet med Allahs uppenbarelse: ”Varna dina närmaste anhöriga”, började han sitt förkunnelsearbete i sin egen familj. Han kallade sin morbror, kungen av Champa, till islam. Därefter begav han sig till Palembang och gjorde där guvernören, som också var hans släkting och bror, Aghdamir, till muslim. Sedan reste han tillsammans med Maulana Juma Dal Kubra till kungariket Maja Pahit och kallade dess kung, som var hans morbror, till islam. Kungen antog visserligen inte själv islam, men utnämnde honom till guvernör över Empl-regionen och gav honom möjlighet att förkunna islam med full frihet. Under sin tid som guvernör gjorde han omkring tre tusen familjer i Empl till muslimer och sände ut en stor grupp islamiska förkunnare till alla närliggande öar och riken. Den shejk Khalifa Husain som upplyste ”Mudera” med islams ljus var utsänd av Radān. Maulana Ishaq, som förkunnade islam i kungariket Balmingan, var också hans lärjunge. Den Radān som utrotade avgudadyrkan i Grisk-regionen var också en lärjunge som hade tränats av honom. Även hans båda söner var berömda islamiska förkunnare på Java. Hans två nära släktingar, Radān Patta och Radān Husain, är mest berömda för att de slutgiltigt fick den mäktigaste fästningen inom hinduismen, ”Maja Pahat”, att underkasta sig islam. Radān Husain förkunnade islam som befälhavare för Majapahats armé, och Radān Patta besegrade 1478 för sista gången den otrogna läran och förvandlade Majapahat till en islamisk stat.

I västra Java var arbetet med att förkunna islam ännu svårare, eftersom hinduerna där var betydligt mer fanatiska än de vanliga javanerna. Där förkunnade visserligen förkunnare som Maulana Hasan Uddin Chaibibuni islam i stor omfattning. Trots detta fortsatte hinduerna länge att kämpa mot islam. Till slut segrade sanningen fullständigt på 1500-talet, och hinduriket ”Pajajaran” antog islam helt och hållet. På detta sätt blev ön Java fullständigt islamiserad under de fyrahundra åren från 1100-talet till 1500-talet. Hinduismen underkastade sig islam enbart genom förkunnelsens kraft, utan något som helst blodsutgjutelse.

Malackaarkipelagen

Efter Java var Malackaarkipelagen det islamiska väldets andra centrum. Islam förkunnades här långt senare. I de flesta fall anlände den spanska och portugisiska handeln och islam samtidigt. Muslimska köpmän förkunnade islam framgångsrikt och med kraft i kampen mot den militanta kristendomen. Mellan 1400- och 1500-talen började javanesiska och malajiska köpmän förkunna islam här. Tack vare deras förkunnelse spreds islam inom kort över hela Malackaarkipelagen, och fyra mäktiga islamiska regeringar grundades. Den första var regeringen i ”Ternate”. Dess sultan härskade över en stor del av Al-Mahera. Den andra var ”Tidore-regeringen”. Hela Tidore, en del av Al-Mahera, en del av Seram och den västra delen av Nya Guinea lydde under den. Den tredje var sultan Gurulus, vars välde omfattade centrala Al-Mahera och norra Seram. Den fjärde regeringen var regeringen på Hejanön. Dess välde sträckte sig över Tejanön och Obiöarna. Efter att dessa fyra riken under en tid hade visat sin glans förstördes de av den kristna imperialismens giftiga vindar. Islams existens var emellertid inte beroende av dessa regeringars nåd, och islam hade inte heller uppstått genom deras nåd. Även efter att kristna imperialistiska makter som Holland hade uppslukat dem spreds islam snabbt i Malackaarkipelagen. Det kan med säkerhet sägas att den dag snart kommer då ingen annan religion än islam kommer att ha någon plats där.

Av dessa öar var Tidore den första som antog islam. På 1400-talet gjorde en arabisk köpman vid namn shejk Mansur öns kung till muslim och gav honom namnet Jamaluddin. När den andra gruppen spanska köpmän anlände 1521 regerade Jamaluddins son, sultan Mansur, och islam hade då funnits på platsen i endast femtio år. Enligt portugisiska köpmäns berättelser hade islam kommit till Ternate ännu tidigare än till Tidore. När den portugisiska gruppen anlände dit 1521 hade islam förkunnats där i åttio år. Det finns en intressant berättelse om islams förkunnelse på denna ö. En javanesisk köpman vid namn Wato Molla Husain bosatte sig där för att bedriva handel. Varje morgon läste han Koranen högt. Avgudadyrkarna blev hänförda när de hörde hans recitation och samlades kring honom. På detta sätt fick han inom kort många människor att anta islam. Till slut reste även kungen själv till Grisk och antog islam år 1495.

I Ambuina förkunnade en lokal köpman vid namn ”Patiputa” islam och spred islams lära, som han hade hämtat från Java, över hela Ambuinas kust. Detta var den tid då den portugisiska kolonialismen växte fram. Portugiserna försökte med våld hejda denna religions framsteg. De ville i själva verket hämnas korstågen. Men trots portugisernas hårda motstånd dämpades inte den sanna religionens spridning. Tvärtom blev den ännu mer populär bland vanligt folk. När Portugal därefter hamnade i en inre kris på 1500-talet dödade Ambuinas invånare alla kristna missionärer och drev bort dem, och de började i stora skaror anta islam. På grund av de kommersiella förbindelserna med dessa öar blev även Malackas återstående öar muslimska.

Ön Borneo

År 1521 antog kungen av Gululur islam. Under detta århundrade upplystes Borneo av islams ljus. Först konverterade kungariket Banjarmasin till islam. Därefter blev kungariket Brunei i norra Borneo muslimskt. Sedan spred köpmän från Palembang islam i kungariket Sukadana år 1550, och år 1590 blev den mäktigaste kungen på Borneo muslim. Han fick namnet sultan Muhammad Safiuddin. När en västerländsk resenär anlände till Borneo år 1600 fann han att hela kustområdet hade antagit islam och att endast ett ringa inflytande från otro och avgudadyrkan fanns kvar i inlandet. Från början av 1700-talet började islam också spridas i Borneos inland. Å ena sidan bedrev kapitalister och välorganiserade kristna grupper propaganda för sin religion. Å andra sidan förkunnade fattiga och kringresande muslimska köpmän islams budskap. Men världens människor förvånades över att de kristna misslyckades medan muslimerna lyckades. På bara några års arbete gjorde de en stor folkgrupp i norra Borneo, idánfolket, muslimsk. Även dayakfolket i centrala Borneo ansåg islam vara bättre än kristendomen.

Ön Celebes

Även på ön Celebes spreds islam enligt denna allmänna regel. Först förde javanesiska och malajiska köpmän islam till kustområdet. Därefter nådde den, med hjälp av lokala köpmän, landets inre. När de portugisiska kolonisatörerna kom hit år 1540 hade islams utbredning just börjat, och endast några muslimer bodde i Goa. Inom sextio år hade utvecklingen nått så långt att hela kustområdet blev muslimskt, och även kungen av Makassar antog islam. Från Makassar spreds islam bland alfur- och bugisfolken. Bland bugisfolket fick islam ett sådant inflytande att alla dess medfödda talanger och förmågor väcktes till liv. Dess begåvning och arbetsamhet gjorde det till det bäst civiliserade folket i den malajiska övärlden. I dag är detta folk välkänt i hela området som ett folk som sprider islam. Dess köpmän färdas med egna flottor från Nya Guinea till Singapore. Genom deras inflytande sprids islam mycket snabbt. Tack vare dem spreds islam till alla öar, såsom Sumbawa, Lombok och Sandelträdsön, och kristendomen besegrades ömkligen på själva Celebes. På 1700-talet hade kristna missionärer gjort kungen av kungariket Bolang och Mechondao kristen. Genom hans inflytande blev hela kungariket kristet. Men inom ett århundrade befriade bugisköpmännen det från kristendomens grepp, och år 1844 antog kungen själv, Jakobus, islam.

I den filippinska övärlden

Den obeväpnade islams mest mirakulösa bedrift visade sig i den filippinska övärlden. En malajisk köpman vid namn Sharif Kabung Suan lade här grunden för islam. Han slog sig ned i Mindanao tillsammans med några av sina följeslagare. Här omvände han ett stort antal filippinier till islam. Här omvände han ett stort antal filippinier till islam. Därefter fortsatte islams spridning under lång tid genom de muslimska köpmännens ankomst. När kolonisatörerna kom till de ociviliserade folkens områden här såg de en tydlig skillnad mellan muslimernas och de icke-muslimska folkens samhälle, civilisation och uppförande. De förundrades över hur en så stor omvälvning kunde ha ägt rum i de ociviliserade avgudadyrkande folkens liv på så kort tid. Eftersom islams inflytande här var mycket nyligt antog de ett ytterst brutalt förfarande för att undantränga islam och sprida kristendomen, och de gjorde stammarna kristna med svärdets makt. Detta förfarande fortsatte ända fram till början av 1900-talets civiliserade dagar. Spanien fortsatte att utöva alla slags övergrepp och förföljelser här i religionens namn. Trots detta spred sig islam mycket snabbt där i kampen mot kristendomen. Filippinier kom i tusental till de muslimska kungadömena Mindanao och Sulu och antog islam i stora skaror. Det märkliga är att när amerikanskt herravälde etablerades här under slutet av 1800-talet och det religiösa tvånget och förtrycket upphörde, fortsatte inte islams spridning med samma kraft. Trots detta spred sig muslimska köpmän vida omkring i området. De senaste rapporterna visar att arbetet med att i tysthet sprida islam åter har inletts på nytt i Filippinerna.

Nya Guinea

Islams spridning på Nya Guinea är en företeelse från den allra senaste tiden. Här är islam huvudsakligen begränsad till kustområdena. Till en början stod den västra delen under sultanen av Ternates styre. Därför blev islams inflytande i nordvästra Guinea mer omfattande under 1500-talet. År 1606 spred muslimska köpmän islam även längs västkusten och förde den till de avgudadyrkande bosättningarna på Unimhalvön. Den egentliga perioden för islams spridning i dessa områden inföll emellertid under 1800-talet. Under mitten av 1800-talet antog ön Adi islam. I början av 1900-talet omvände muslimska köpmän från Seram och Goram invånarna på bland andra Pulauöarna till islam. På Kaiöarna fanns fram till mitten av 1800-talet inte ens ett spår av muslimer. Endast några köpmän från Bandaön vistades där. Plötsligt började missionsarbetet år 1878. Muslimska köpmän från Madura, Java och Bami gjorde på kort tid så många invånare på Kaiöarna till muslimer att antalet muslimer där nu överstiger 16 000, det vill säga nära hälften av hela befolkningen.

Islams anmärkningsvärda framgång i den malajiska övärlden är resultatet av sex århundradens tyst mission. Detta missionsarbete utfördes huvudsakligen av köpmän och vanliga resenärer. De hade varken svärd eller någon dominerande makt. Det enda de hade var en oemotståndlig iver och entusiasm att förkunna Allahs religion. Det var denna entusiasm som fick dem att ägna sig åt islams tjänst trots farorna och riskerna med resor i främmande länder och mitt i ett ytterst materialistiskt liv präglat av kommersiella vinster och förluster. Därför präglades de av sådan hängivenhet och uppriktighet att de satte alla andra syften i andra hand och gjorde islams förkunnelse till sitt främsta mål. Även i modern tid, när muslimerna i hela världen utom Afrika har blivit slappa i fråga om ansvaret att förkunna islam, finns det fortfarande stort intresse och stor entusiasm för detta bland muslimerna i den östindiska övärlden. Vi kan se att inte bara köpmännen där, utan till och med tjänstemän i den nederländska regeringen, fortfarande fullgör ansvaret att förkunna islam. De har publicerat så många islamiska böcker och skrifter på malajiska att en icke-muslim som lär sig malajiska som officiellt språk knappast kan undgå att påverkas av islam. Ofta har han inget annat val än att bli muslim.

Sju

En uppmaning att vidta praktiska åtgärder

Jag har inte återgett denna långa historia bara för berättandets skull. Mitt enda syfte är att bevisa att den grundläggande källan till islams religiösa och världsliga styrka är att kalla till det goda, befalla det rätta och avhålla från det onda. Hela islams livskraft är beroende av detta. Och det är för denna uppgift som Allah den Upphöjde har skapat det folk som kallas muslimer. Eftersom varje bud till sin natur kräver att det förmedlas till den som det är avsett för, är tabligh, det vill säga förkunnelse, ett krav som ligger i islams natur. Islam är i själva verket ett budskap från Allah den Upphöjde, och detta budskap har sänts till varje Adams son på jorden. Därför är varje person som nås av detta budskap beordrad och ansvarig av Allah att förmedla det till så många av Adams söner som möjligt. Denna sanning förkunnas i följande vers i den ädla Koranen:

كُنتُم خَيرَ أُمَّةٍ أُخرِجَت لِلنّاسِ تَأمُرونَ بِالمَعروفِ وَتَنهَونَ عَنِ المُنكَرِ وَتُؤمِنونَ بِاللَّهِ

”Ni är det bästa folk som har frambringats för mänsklighetens bästa. Ni ska befalla det goda, avhålla från det onda och tro på Allah.” – (Āl ʿImrān 3:110)

Det är enbart för att uppfylla detta enda syfte som Allah den Upphöjde har skapat det muslimska folket:

وَلتَكُن مِنكُم أُمَّةٌ يَدعونَ إِلَى الخَيرِ وَيَأمُرونَ بِالمَعروفِ وَيَنهَونَ عَنِ المُنكَرِ ۚ

”Det måste finnas några bland er som kallar till det goda, befaller det rätta och hindrar det onda.” – (Sura Āl ʿImrān: 104)

En mycket kort beskrivning av de förunderliga resultat som denna ansvarskänsla har gett under islams tretton sekel långa historia har lämnats i de föregående kapitlen. Efter att ha studerat denna beskrivning torde läsaren ha förstått att de muslimer som var medvetna om ansvaret och plikten i sitt muslimskap, de

ادعُ إِلىٰ سَبيلِ رَبِّكَ بِالحِكمَةِ وَالمَوعِظَةِ الحَسَنَةِ

har genomfört denna gudomliga befallning – ”Kalla till din Herres väg med visdom och goda förmaningar” – på ett mycket förtjänstfullt sätt. I enlighet med denna befallning fick de en väldig landmassa att underkasta sig islam enbart genom kraften i förmaning och förkunnelse. I den väldiga kontinenten Afrika antog miljarder människor islam utan någon som helst lockelse, tvång eller bedrägeri; i Kina underkastade sig den ena befolkningen efter den andra islam utan användning av någon materiell eller envåldshärskande makt; i den malajiska övärlden blev fyra femtedelar av befolkningen, genom obeväpnade och maktlösa köpmäns försorg, lydiga inför den Ende Guden; och i tatarernas land fick svaga kvinnor och medellösa dervischer de muslimdödande och mordiska barbarerna att böja sina huvuden inför islam. Vi lade fram denna lärorika historia inför våra muslimska bröder just för att visa resultatet av denna ansvarskänsla. Syftet med att lägga fram den är att samma ansvarskänsla också ska väckas på något sätt bland våra bröder.

Förkunnelseverksamhet efter 1857

Det smärtsamma slag som Indiens muslimer drabbades av i sin islamiska hederskänsla under det misslyckade frihetskriget 1857 väckte under en tid deras religiösa känslor. Därför bedrevs islamisk förkunnelse med stor snabbhet i närmare fyrtio år efter 1885. Det beklagliga är emellertid att denna religiösa känsla och denna förkunnelselust tog slut under inflytande av icke-muslimskt herravälde. Den omfattande väckelse som under en tid hade uppstått till islams tjänst började förbrukas genom ömsesidigt utbyte av kufr-fatwor och genom ömsesidiga upplopp och stridigheter. Om man studerar den senare hälften av 1800-talets historia framträder den förunderliga omständigheten att antalet nyblivna muslimer på den tiden, trots att det inte fanns någon regelbunden organisation för islamisk förkunnelse, varje år ökade från 10 000 till så mycket som 600 000. Då uppstod en stor grupp av ulema och waiziner. De ägnade sina liv åt att förkunna islam och reste av egen kraft från stad till stad, där de lät tusentals människor anta islam. Dessutom väcktes en sådan iver för islamisk förkunnelse bland vanliga muslimer att alla, från kontorsanställda till vanliga butiksägare, deltog i den. I de gamla rapporterna från Anjuman-i Himayat-i Islam i Lahore framgår det att lärare vid skolor och madrasaer, statstjänstemän, småföretagare och till och med en kamelvagnsförare på den tiden ägnade sig åt islamisk förkunnelse.

Det nuvarande tillståndet

Om man tänker över orsaken till den långsamma takten i den islamiska förkunnelsen i vår tid, står det klart att hela ansvaret vilar på vår slapphet och religiösa likgiltighet. Annars råder det inget tvivel om att islam fortfarande är vad den alltid har varit. Ingen förändring har skett i dess natur, och ingen kan heller ske. Men en förändring har ägt rum hos oss. Vår karaktär har förändrats. Våra känslor och vår sinnesstämning har förändrats. Det är därför vi i dag befinner oss i denna tillbakagång. Därför kan det känsliga problem som i dag har uppstått kring islams förkunnelse på den indiska subkontinenten inte lösas enbart genom att hålla möten och bilda föreningar, inte heller enbart genom att ge ut tidningar och tidskrifter; inte heller leder det till något att bara slösa bort tiden med oväsen och ståhej. Den verkliga lösningen är att göra våra muslimer till muslimer, att ingjuta riktig islamisk iver och livskraft i dem och att forma deras liv efter den rätta islamiska modellen. Alla falska trosföreställningar, innovativa seder och bruk samt felaktiga vanor och beteenden måste avlägsnas från dem. Dessa ting har uppstått hos dem genom att de under hundratals år har levt tillsammans med ett polyteistiskt folk. Vi måste omsorgsfullt skapa en sådan religiös iver bland muslimerna att varje muslim förvandlas till en aktiv förkunnare av islam.

Jag har gång på gång med eftertryck sagt att muslimerna aldrig har predikat islam genom att skapa missionsorganisationer som de kristna. Det betyder naturligtvis inte att vi motsätter oss att arbeta organiserat. Saken är att detta inte enbart är en eller några få gruppers uppgift. I stället måste det bland muslimerna skapas en allomfattande och universell entusiasm för att sprida och utbreda islam, så att varje muslim börjar känna sig ansvarig för detta ädla verk.

Inte bara predikande grupper, utan en universell iver att predika?

Om denna omfattande iver och entusiasm för att predika inte väcks bland de vanliga muslimerna, och ansvaret för uppgiften i stället överlåts på en eller några få föreningar, måste man vara helt säker på att vi aldrig kommer att lyckas i mötet med de icke-muslimska. Överallt har det nämligen varit muslimernas universella iver att predika som har lett till framgång. Om denna universella iver inte hade funnits bland Afrikas muslimer och man hade nöjt sig med att endast utse några få föreningar till uppgiften att förmedla och predika islam, skulle de aldrig, inte ens fram till domedagen, ha kunnat nå den framgång gentemot de kristna föreningarna, som var många gånger starkare och rikare än de själva, vilken de faktiskt har uppnått och som har gjort hela den kristna världen häpen och stum av förundran. På samma sätt skulle man i den malajiska övärlden troligen inte ha hört böneutropets ljud, som i dag hörs allt oftare trots det förenade motståndet från de hedniska och kristna imperialisterna, om inte en bred iver att predika hade varit aktiv bland köpmän och resenärer på alla nivåer, och om endast de arabiska och indiska predikanter och lärda som kom dit då och då hade fått ansvaret att kalla människor till islam. Det är sant att predikandet av islam är en fard kifāya. Om någon grupp ägnar sig åt att fullgöra denna uppgift är det tillräckligt för hela umma. Men denna generösa bestämmelse i sharīʿa är inte avsedd att, för muslimernas bekvämlighets skull, befria dem från ansvaret att tjäna religionen och göra dem sorglösa. Den innebär att ansvaret faktiskt vilar på alla muslimer och att alla måste utföra det. Men det måste åtminstone finnas en grupp som ständigt och som en nödvändig uppgift fortsätter att göra detta. Och det behöver knappast sägas att denna grupp är de lärdas och frommas grupp.

Enligt min mening är därför det bästa sättet att predika islam att man, i stället för att kalla de icke-muslimska, kallar muslimerna själva och väcker en sådan religiös medvetenhet och inspiration bland dem att varje muslim blir en predikant. På så sätt kommer inte bara ansvaret att predika islam att fullgöras på bästa sätt, utan många av våra religiösa sjukdomar kommer samtidigt att botas.

Några reformförslag

Här nämner jag de reformåtgärder som enligt min mening, med ledning av erfarenheterna av att predika i olika länder i världen, skulle bidra till att främja predikandet av islam i detta land. Jag hoppas att muslimernas ledare kommer att tänka över dessa:

(a) Avskaffandet av klasskillnader

Den klasskillnad som har uppstått bland muslimerna på grund av deras nära grannskap med hinduerna måste avskaffas. En grundläggande trosföreställning inom islam är att ingen människa av födseln är oren eller låg. Det är denna trosföreställning som har skänkt det muslimska samhället fullständig jämlikhet, och denna övertygelse är en viktig orsak till dess framgång. Nu måste denna princip återigen betraktas som en grundläggande princip i alla våra angelägenheter.

(b) Avskaffandet av ärftlig diskriminering

I vårt land betraktas nyblivna muslimer i allmänhet som underlägsna dem som varit muslimer i generationer. Detta är ett helt och hållet oislamiskt beteende. Det måste utrotas med största beslutsamhet. Seden att gifta sig med nyblivna muslimska kvinnor och män måste återupplivas. Vårt lands förnäma människor undviker detta. Men inte ens vår främsta adelsman kan hävda att han är förnämare än Hazrat Rasulullah (s) – som gifte sig med döttrarna till två nyblivna muslimer, Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) och Hazrat Umar Faruq (ra), och gav sina döttrar åt två andra nyblivna muslimer, Hazrat Uthman (ra) och Hazrat Ali (ra).

(c) Att återuppliva det islamiska brödraskapet

En anda av islamisk broderskaplighet måste väckas bland muslimerna, så att icke-muslimer, när de ser den, blir intresserade av att träda in i det islamiska samhället.

(d) Förbättring av det allmänna religiösa och moraliska tillståndet

För att förbättra muslimernas inre liv kan det kanske behövas en djupare reformrörelse. Men åtminstone måste deras yttre liv präglas av sådan strålglans att icke-muslimer på eget initiativ dras till dem. Alla måste till exempel uppmanas att förrätta bönen och fasta tillsammans med församlingen, att avstå från polyteistiska och heretiska seder och bruk samt från alla handlingar som är förbjudna enligt sharia; i synnerhet måste man göra en allomfattande ansträngning för att utrota moraliska överträdelser bland muslimerna. När muslimernas moraliska tillstånd förbättras kommer nämligen icke-muslimer att känna respekt för dem.

(e) Att sprida religiös undervisning och uppmuntra missionsverksamhet

Muslimerna måste ges religiös undervisning genom fredagens predikningar, kvällsmöten, utbildningsinstitutioner samt tidningar och tidskrifter. Skillnaden mellan islam och andra religioner måste tydligt förklaras genom enkla jämförande framställningar. Det är särskilt effektivt att sätta igång denna rörelse bland lärare, statstjänstemän och vanliga affärsmän. De får nämligen fler möjligheter att umgås med folket och kan därför bedriva missionsverksamhet med stor framgång.

Slutord

Detta är en ytterst viktig uppgift. För att utföra den måste våra ulema och pir-sahiban lämna sina respektive hujra och khanqa. Ulemas ansvar behöver ingen förklaring. Den hederstitel som Koranen har gett dem – ”de gudfruktiga” – och jämförelsen i haditherna mellan dem och Israels barns profeter har inte tilldelats dem utan grund. Tvärtom har de anförtrotts ett mycket stort ansvar för att rätta och vägleda denna ummah. Om de brister det minsta i att fullgöra detta ansvar kommer de inte att undgå Allahs stränga grepp. Jag vill emellertid också påminna pir-sahiban och sufierna om deras stora ansvar. De upphöjda platser där de i dag sitter var en gång ägnade åt det storslagna arbetet att kalla Allahs tjänare till Allahs väg. De är inte bara arvtagare till sina föregångares andliga storhet och världsliga vinster, utan också till många ansvar och plikter. Känslan av detta ansvar och dessa plikter var så stark hos de tidigare sufierna och pir-sahiban att de inte ens hade tid att tänka på något annat. När en muslim hade blivit murid ålades pir-sahiban ett ansvar för hans förbättring. Om de fortfarande känner detta ansvar kan många av muslimernas problem lösas. De stora gaddinasheen-pirernas och pir-sahibanernas murider uppgår till minst tio till femton miljoner. Deras inflytande över detta enorma antal muslimer är sådant att de med en enda vink kan förändra deras karaktär och liv. Om de lyckas skapa islamisk inspiration hos så många muslimer kan landets hela ansikte förändras på bara några år. Kan vi då inte hoppas att dessa vördnadsvärda personer lämnar sina fridfulla bon och under denna katastrofala tid anstränger sig något för Allah och Hans sanna din?

Andra delen

Det falskas angrepp på islam och dess orsaker

Kristna missionärer i detta land har nyligen antagit flera resolutioner där de tillkännager sitt beslut att kalla detta lands muslimer till kristendomen. Dessa resolutioner har också tryckts i tidningarna. Jag vet inte hur många av läsarna som efter att ha läst dem blev djupt bedrövade och tog initiativ till effektiva åtgärder, eller hur många som endast beklagade saken en smula och sedan återgick till sina egna sysslor. Men det är sant att vår benägenhet att föra oväsen har blivit en sjukdom som sitter i märgen. Numera har vi fått för vana att så snart vi får höra om ett större angrepp eller en särskild plan från motståndarnas sida genast bli chockerade och, i ett förvirrat och oroligt tillstånd, vidta några oöverlagda åtgärder. Så snart faran minskar något slår vi oss genast till ro. Det har gått femtio år sedan kristna missionärer och ariska förkunnare började sprida sina respektive religioner. Under denna långa tid har de arbetat mycket tyst. Det har inte gått ett enda år utan att de vunnit några nya personer för sin egen religion. Men vi har betraktat deras tystnad som ett tecken på samma passivitet som vår egen och har aldrig vidtagit åtgärder för vårt försvar. Vår situation liknar byborna i Mareb. De betraktade den damm som deras förfäder hade byggt som en damm uppförd av gudarna. De trodde att denna damm inte kunde brista eller försvagas. När råttorna började göra hål i dammen satt de ändå tryggt kvar i tron att det inte stod i råttornas makt att bryta den damm som gudarna hade byggt. Men genom att ihärdigt försöka under många år lyckades dessa råttor så väl att vatten började sippra ut ur dammen. Till slut blev resultatet, delvis på grund av vattnets kraft och delvis på grund av murens försvagning, att dammen en dag plötsligt brast helt och att bosättningarna långt borta förstördes. Vår situation är likadan. Vi känner en trygghet eftersom islams damm är mycket stark. I själva verket bör vi också ha denna trygghet. Men på grund av våra egna brister har vi gjort dammen svag. Därför försöker råttorna göra hål i den, och de lyckas till viss del.

Andras framgång är resultatet av vår egen oförmåga

Vi bör tänka över varför de ariska förkunnarna och de kristna missionärerna vågar konfrontera oss. Granska deras religion noggrant, så kommer ni att se att den består av sådana löjeväckande seder och bruk att de, om de ens satte sig ned för att tänka på dem själva – för att inte tala om att lägga fram dem för oss – skulle skämmas. Hur kan de då komma ut på marknaden med en sådan osäljbar vara, och hur kan de nå framgång? Det måste finnas en orsak. Om man tänker över denna fråga blir det tydligt att deras framgång inte beror på deras duglighet utan på vår oförmåga. Glansen i deras handel beror inte på att deras vara är god och efterfrågad på marknaden. Den säljs i stället endast därför att vi själva har förstört anseendet för vår vara på marknaden. Vi är fullständigt övertygade om att ingen makt på jorden kan få en person som en gång har antagit islam att avvika från denna sanna religion. Men om islams undervisning inte alls läggs fram, om vanliga muslimer endast har den islam som de fått genom tradition och arv, och om de inte får förstå islams överlägsenhet, hur kan man då lita på dess fasthet och beständighet? Och även om man hyser en sådan tillit, var finns garantin för att den består?

Den främsta orsaken till faran: den varaktiga källan till våra religiösa katastrofer

Vid något djupare eftertanke blir det klart att det är enbart på grund av vår svaghet som icke-muslimska missionärer vågar predika sin religion i det muslimska samhället och försöka omvända dess medlemmar. Så länge dessa svagheter och brister finns bland oss kommer också risken för denna fara att bestå. Våra olyckliga öron kommer ständigt att få höra sådana nyheter: att arierna och de kristna i dag har gått till angrepp på en viss plats, eller att muslimerna i dag på en annan plats har fallit offer för de otrogna religionernas lockbeten. Den sjukdom som består i att tillfälligt vidta några ytliga åtgärder för att skydda sig mot dessa faror och sedan slå sig till ro i förvissning om att allt är väl kommer inte att försvinna. Tvärtom finns det en risk att vi efter en tid vänjer oss vid att höra sådana nyheter och till slut upphör att ägna dem någon uppmärksamhet. Om man vill finna ett effektivt botemedel mot detta måste man rikta sin uppmärksamhet mot behandlingen av våra grundläggande svagheter och vidta effektiva åtgärder för att utrota dem varaktigt. Då kommer det grundläggande hos oss att undanröjas som uppmuntrar fienderna att angripa oss. Enligt min mening är våra svagheter av tre slag, och dessa är själva roten till all olycka:

(1) Okunnighet

För det första är en stor del av muslimerna okunniga och obildade. Särskilt deras okunnighet om islam har nått en sådan nivå att många inte ens vet hur man läser kaliman. Sanningen är att många, trots att de är födda i muslimska familjer, inte ens är muslimer till namnet. Därför kan fienderna lätt leda sådana människor bort från islam.

(2) Fattigdom

För det andra är muslimerna ytterligt fattiga. Okunnighet och fattigdom förenas och gör dem till ett lätt byte för angrepp från välbärgade icke-muslimska missionärer.

(3) Bristen på islamiska läroanstalter

För det tredje tvingas muslimerna, på grund av bristen på egna läroanstalter, skicka sina små barn till missionärernas skolor. Där börjar kristendomen redan från barndomen sätta sin prägel på deras oförstörda sinnen. Senare blir just detta avtryck en hjälp vid en hemlig eller öppen konversion.

Detta är den varaktiga källan till vår religiösa förvirring. – [Detta är resultatet av en observation från 1925. Vid en noggrann bedömning kommer man att se att det även i vår tid, mer eller mindre, är just dessa saker som utgör den främsta källan till muslimernas religiösa efterblivenhet och förvirring. – Översättaren] Orsakerna till denna förvirring är så många att de inte kan räknas upp till slut, och det är inte heller möjligt att behandla dem utförligt här. I stora drag kan man dock säga att några av de viktigaste och mest grundläggande är följande:

Muslimernas underkastelse, de lärdas likgiltighet, spridningen av icke-islamiska seder och bruk i det muslimska samhället, den muslimska världens splittring i många delar samt muslimernas brist på verklig insikt om pengarnas och ekonomins betydelse – vilket är en av de främsta orsakerna till att deras fattigdom ökar.

Vår godtrogenhet och brist på framförhållningkontrafiendernas list och framförhållning

Bland de orsaker och svagheter som nämnts finns inte en enda för vilken vi kan klandra någon annan än oss själva. Ingen av dem har sitt ursprung hos våra motståndare. Om vi nu, för att motverka dem, startar propagandakampanjer eller anordnar seminarier och symposier, eller skickar våra predikanter till de platser där muslimer håller på att avvika från islam, kommer det varken att bota den nuvarande sjukdomen eller skydda oss mot framtida sjukdomar. Ändå är det just sådant arbete vi hittills har ägnat oss åt. Om våra motståndares arbetsmetod hade varit sådan, skulle vi kanske ha kunnat nå viss framgång på detta sätt. Men de bedriver propagandakampanjer och förmaningar endast som en del av en sammansvärjning för att hålla oss sysselsatta. I själva verket är deras arbetsmetod helt annorlunda. De utnyttjar till fullo vårt politiska och ekonomiska slaveri, våra lärdas likgiltighet, vår nationella splittring och alla våra andra svagheter. De har upprättat tusentals sjukhus, där de bedriver propaganda för sin egen religion. De har öppnat tusentals barnhem, där otaliga föräldralösa pojkar och flickor får kristendomens piller nedsvalda i sig. De har utformat sin verksamhet så fulländat att de överallt där hungersnöd eller någon annan naturkatastrof inträffar tar hand om alla hjälplösa människor och sprider sin religion genom att dela ut hjälp i form av mat och kläder. Över hela Indien har de upprättat tusentals utbildningsinstitutioner. Där uppmuntras pojkar och flickor mycket långsamt och gradvis att konvertera. De har inom sig utvecklat sådan tålamod och ståndaktighet, så mycket uppoffringsvilja och tjänstvillighet samt en sådan uppriktig religiös hängivenhet att de tillbringar år efter år på en och samma plats i yttersta ensamhet och försakelse. De lever som yogier, asketer, fakirer och dervischer och bedriver mycket stillsamt propaganda för sin religion bland människorna. De besitter en sådan djup klokhet att de, även om det inte är helt uppriktigt, åtminstone på ett konstlat sätt inför människorna lever ett högtstående, gudfruktigt, enkelt och anspråkslöst liv och visar upp en så upphöjd moralisk karaktär att deras praktiska goda uppförande blir ett starkare propagandamedel än muntliga och tryckta förmaningar. Dessutom utnyttjar de vår fattigdom för att uppnå ekonomisk framgång på vår bekostnad. Ingen borde ha svårt att förstå hur djupgående och effektiv denna arbetsmetod är. Den liknar en fruktansvärd översvämning som på samma gång dånar våldsamt, river sönder och jämnar byggnader med marken och får även stora palats grunder att rasa. Att möta den med en enkel brädfördämning eller någon liknande ytlig åtgärd tjänar inget till. Därför måste också vi vidta lika djupgående och effektiva åtgärder som våra motståndare. Annars är det omöjligt att lyckas med våra försök till självförsvar.

Medel till försvar

Jag har tidigare diskuterat de inre svagheter och andra svårigheter i det muslimska samhället som kan leda till att islam i framtiden, även om den inte helt utplånas från den indiska subkontinenten, hamnar i ett ytterst hjälplöst tillstånd. Jag har samtidigt inför läsarna lagt fram de djupgående och mycket effektiva sammansvärjningar som islams fiender bedriver för att krossa islams styrka. Av den diskussionen har det blivit tydligt att vi inte kan nå framgång i att försvara och sprida islam så länge vi inte också antar lika vittsyftande och effektiva strategier. Nu ska jag diskutera hur dessa försvarsåtgärder bör utformas och vilka strategier vi bör anta.

1 – Omfattande spridning av islamisk undervisning och väckande av religiös inspiration

Jag har redan sagt att okunnighet är vår allra största svaghet. En stor del av muslimerna är fullständigt okunniga om sin religions lära samt dess trosföreställningar och praktiska rättsliga regler. Detta är det som i högst grad hjälper fienderna att få dem att lämna religionen. Därför är vår första uppgift att sprida islams lära bland alla okunniga muslimer i Indien – här avses det odelade Indien från år 1925, [översättarens anmärkning] –; islams lättförståeliga trosföreställningar måste förankras i deras sinnen och en sådan religiös inspiration måste väckas inom dem att de blir trogna i fråga om bönen och fastan. För detta behöver vi i allmänhet utse en person i varje landsbygdsområde och varje mindre stad, som under människornas lediga tid långsamt och stegvis kan ge dem religiös undervisning och på ett språk de förstår förklara islams viktiga föreskrifter och deras fördelar för dem. Samtidigt kan även icke-muslimer bjudas in till islam. Men tills vidare måste vi rikta vår fulla uppmärksamhet mot att göra muslimerna till äkta muslimer, snarare än att göra de otrogna till muslimer. Om vi kan väcka muslimernas slumrande religiösa inspiration, kan vi skydda vår inre samhällsstruktur mot angrepp utifrån. Därefter får vi större möjligheter att ägna oss åt de andra.

2 – Inrättande av grundläggande religiösa skolor

Samtidigt måste man bygga institutioner i by efter by för att ge muslimska pojkar och flickor grundläggande religiös undervisning. För detta behövs inga långdragna regler eller någon särskild läroplan. För att göra dem till muslimer räcker det att på mycket enkelt språk befästa de islamiska troslärorna i deras sinnen. De bör få lära sig de grundläggande reglerna om wudu, rening från urin och avföring, bönen, fastan och liknande, samt läsa Koranen. Att läsa Koranen bara som en papegoja har ändå en sådan inverkan på människan att islams storhet lämnar ett avtryck i hennes sinne, och därefter är det inte lätt att utplåna detta intryck. Om vi därför inte förmår ge våra barn en effektiv undervisning, bör vi åtminstone lämna Koranens avtryck i deras späda sinnen, så att de inte påverkas av otrohetens trolldom.

Detta är det allra minsta nödvändiga arbetet. Vi bör inte dröja ens ett ögonblick med att utföra det. Det finns ingen mening med att skicka ut en särskild grupp predikanter på resor för detta arbete. I stället behövs människor som stannar permanent på en plats och, likt ariska missionärer, kan uthärda det lantliga livets mödor och tjäna islam med full hängivenhet och fasthet. De måste ha så mycket tålamod att de framgångsrikt kan bemöta människors dåraktiga beteende. De får inte tappa modet vid de första misslyckandena. Även om det tar flera år att avlägsna avgudadyrkande och kätterska sedvänjor får de inte förlora sin kampvilja eller, i sin brådska, börja strida med de okunniga. I stället bör de genom långsam rådgivning, undervisning och förkunnelse väcka människors intresse för att förbättra sin karaktär. De bör också ha en sådan anda av uppoffring att de tar så liten ersättning som möjligt av detta fattiga folk för att tjäna islam. Det är uppenbart att detta folk inte har möjlighet att låta miljontals pengar rinna iväg som vatten, såsom de kristna gör. Deras moraliska karaktär måste vara så ren och oklanderlig att de godtrogna byborna inte stöts bort av deras handlande, utan tvärtom dras till dem, fängslade av deras ädla karaktär. De bör inom sig kunna visa upp sådana förebilder för islamisk karaktär att människor genom dem får praktisk undervisning i islamisk akhlaq.

3 – Permanenta åtgärder för återbosättning av dem som drabbats av naturkatastrofer

Det som hittills har diskuterats var arbetet på den första nivån. Den andra nivån består i att upprätta regionala återbosättningsåtgärder för att skydda muslimerna mot naturkatastrofers skadliga följder. Det är just på grund av att sådana åtgärder saknas som drabbade muslimer blir beroende av kristna och ariska missionärers välvilja. Under exempelvis hungersnöd och översvämningar blir tusentals män, kvinnor och barn hemlösa. När olyckan är framme finns det ingen som ger dem skydd. Därför tvingas de sälja sin religion och sin tro och ta emot ris från välbärgade kristna missionärer för att stilla hungern och kläder för att skyla sin skam. På detta sätt driver de barn som saknar vårdnadshavare dag och natt omkring som kringströvande, enbart på grund av bristen på skydd, och i de flesta fall får de en fristad på barnhem som drivs av kristna eller ariska missionärer. De blir ständiga offer för de konspirationer som islams fiender bedriver för att avskilja muslimerna från deras religion. Det är endast muslimernas likgiltighet som rycker dessa ömhjärtade barn ur islams famn och kastar dem in i otrohetens malström. För att skydda dem från denna fara behövs permanenta barnhem. Det sägs naturligtvis inte att ett mycket omfattande system måste införas. Tills vidare är det tillräckligt att vidta sådana åtgärder att de kan räddas från att hamna i missionärernas klor. Vilka åtgärder som kan vidtas för att ge dem arbete och göra dem kapabla att arbeta måste naturligtvis övervägas separat. För närvarande bör vårt enda mål vara att bevara deras islam. Det kan göras genom att låta muslimska familjer ta hand om dem. Man måste säkerställa att de i dessa familjer inte behandlas som slavar, utan får ett vänligt bemötande som tjänare. Om någon kan ett hantverk kan han eller hon sättas i arbete med detta. Det kan utan tvekan sägas att de föräldralösa barnens situation på intet sätt är acceptabel. Men även om vårt folk saknar så mycket medkänsla att det inte kan ge sina barn och ungdomar en god uppfostran och omvårdnad, är det ändå en obestridlig sanning att det är långt bättre för en muslimsk pojke att förbli muslim och bli tjänare än att anta otroheten och bli baptist.

4 – Bojkott av missionärernas utbildningsinstitutioner

En viktig uppgift är att inleda en kraftfull rörelse för att ta muslimska pojkar ur missionärernas skolor och högskolor. Syftet med dessa utbildningsinstitutioner är inte att sprida kunskapens och vetenskapens ljus. Deras syfte är att få pojkar och flickor att avvika från sin religion och inviga dem i kristendomen, den religion som Sankte Paulus har hittat på. Som regel blir den oundvikliga följden av utbildning vid dessa institutioner att eleverna, även om de inte öppet överger islam, åtminstone blir främmande inför sin egen religion. All respekt för islam försvinner ur deras sinnen. De fjärmar sig tydligt från den islamiska trosläran. De börjar betrakta gudsdyrkan som en lek. De bryter öppet mot islams föreskrifter. Endast inför banden genom härkomst och det sociala motståndet behåller de en nominell anknytning till islam. Det är sant att utbildning vid missionärsinstitutioner enligt mr Arnolds erfarenhet ibland har gett helt motsatt resultat. Några elever har, efter att ha upptäckt kristendomens brister och fel, blivit ännu starkare motståndare till den. Men antalet sådana lyckligt lottade fromma själar är mycket litet. I allmänhet är situationen för eleverna vid missionärernas utbildningsinstitutioner sådan som vi har beskrivit ovan. Att befria dem från denna fara av religionslöshet är utan tvekan en mycket stor tjänst för islam.

Ett argument som brukar framföras mot en sådan rörelse är följande: Muslimerna ligger redan efter när det gäller utbildning och bildning, och de har ingen god ordning för detta. Om man dessutom bojkottar missionärsskolor och -högskolor, var ska då våra pojkar studera? Men jag menar att de nuvarande islamiska och statliga institutionerna kan fylla missionärsinstitutionernas luckor. I själva verket är utbildningen vid dessa institutioner många gånger bättre än deras. Men även om det inte skulle vara möjligt att fylla denna lucka, kan en sann muslim ändå inte offra sin religion enbart för högre utbildnings skull. Om det inte finns något annat sätt för muslimer att få högre utbildning än genom missionärsinstitutionerna, är det bättre att avstå än att skaffa sig en sådan högre utbildning. För att våra barn ska förbli okunniga är en mycket mindre olycka än att de fjärmar sig från islam. Därför behövs en kampanj mot missionärernas utbildningsinstitutioner. En kampanj är dock inte tillräcklig; man måste också uppmana varje muslim att ta sina söner och döttrar därifrån.

5 – Befrielse från ekonomiskt slaveri

Den sista uppgiften, och den mest brådskande uppgiften i den nuvarande situationen, är att befria muslimerna från deras nuvarande ekonomiska slaveri. Tidigare var regeringen det främsta stödet för de indiska muslimernas ekonomiska välfärd. De hade visserligen aldrig någon benägenhet för handel och kapitalbildning. Däremot hade de en medfödd fallenhet för olika hantverksyrken. Och de ekonomiska fördelarna av dessa yrken var helt beroende av regeringen och de personer som stod den nära. Dessa satte värde på dem och uppskattade dem. När regeringen försvann, torkade samtidigt källan till deras välstånd och rikedom ut. Följden har blivit att alla muslimer som är skickliga hantverkare och jordbrukare inom olika yrken i dag är slavar under kapitalistiska hinduer. Och de som Allah har välsignat med ärvda tillgångar slösar ständigt bort dem på skuldernas konto på grund av sin förvridna kultur och smak samt sina felaktiga och slösaktiga vanor. Följden av detta ekonomiska slaveri har blivit att hinduernas styrka inom näringslivet har vuxit så mycket att de har blivit förödande för muslimerna. De har kommit så långt på detta område att de när de vill kan genomföra en blockad och försätta muslimerna i en svår situation. I städer och hamnar är detta visserligen fortfarande begränsat till ekonomiskt slaveri. Men i avlägsna landsbygdsområden har samma sak blivit det främsta vapnet för att få muslimerna att avfalla från sin religion. Icke-muslimska missionärer försöker med full kraft omvända okunniga muslimer på landsbygden. För att trygga islam är det därför ytterst nödvändigt att bota denna sjukdom. Med tanke på den nuvarande situationen vore det kanske inte ens en överdrift att säga att den ekonomiska faran utgör ett hot mot islams existens i Indien.

Vikten av nationell enighet

Vilken handlingsplan som kan antas för att rädda muslimerna från den ekonomiska faran är en separat fråga. Det finns inte utrymme att behandla den utförligt här. Men det är sant att vår splittring och de nationella gruppernas mångfald inte alls är lämpliga för att genomföra en så viktig uppgift. Vi är fortfarande upptagna med att bilda separata grupper. Ändå kräver denna uppgift hela nationens enade styrka. Vi hoppas fortfarande på enorma resultat inom kort tid. Ändå kräver detta arbete outtröttliga ansträngningar år efter år. Vi njuter fortfarande fullt ut av stoj och oväsen. Ändå krävs här djupare hängivenhet till målet samt verklig uppoffring och tålamod. Vi har fortfarande bara lärt oss förmågan att plötsligt tända något som eld. Men det behövs inte här. Det vi behöver nu är endast en mycket svag värme – en värme som under årens lopp kan mogna inom oss och frambringa pärlor och juveler. Så länge vi inte har bemästrat det rätta sättet att arbeta är därför alla förslag fruktlösa. Om känslostyrningen fortfarande är det som driver olika rörelser, om vi i stället för att möta andra fortsätter att vara upptagna med att gräla sinsemellan, och om allt vårt arbete fortsätter att följa splittringens väg i stället för enighet och ömsesidigt samarbete, då är det bättre att överge alla försök till reform och förbättring, tillsammans läsa Fatiha över islam och var och en ägna sig åt det arbete han själv föredrar. Liksom det vid uppförandet av en byggnad krävs större skicklighet hos muraren än stora mängder byggnadsmaterial, krävs det också större duglighet i arbetet än goda förslag och handlingsplaner. Hur bra medicinen än är kan den inte hjälpa patienten om läkaren inte är kompetent. Om de framstående männen i vår nation – det vill säga den muslimska umman – därför verkligen förstår tidens betydelse och känsliga läge, måste de lägga alla andra tankar åt sidan och först av allt fundera över hur den muslimska nationens enighet kan återställas. Den splittring och söndring som i dag råder inom alla nationella rörelser måste undanröjas så snart som möjligt.

—000—

Muslimerna och dawah

”Historien vittnar om att den ärevördige Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fortsatte med dawah och förkunnelse även på slagfältet. Uppgiften att kalla Allahs tjänare till att dyrka Honom är så viktig att ingen muslim under några omständigheter kan överge den. Detta dawah-arbete är en oskiljaktig del av muslimens liv och personlighet. Det är först när vi kan fortsätta med denna dawah även genom det hårda livets kamp som vårt livs syfte blir uppfyllt och målet nås. Skillnaden mellan oss och de kristna missionärerna är bara att de är en grupp yrkesmässiga religionsförkunnare. Muslimens förkunnelse däremot pågår inom varje område av det livliga vardagslivet. Denna förkunnelse bedrivs ingenstans genom att man sitter avskilt och endast håller predikningar. Om en muslim till exempel arbetar på en marknad sköter han å ena sidan sin verksamhet och kallar å andra sidan människorna till Allahs religion. Var han än befinner sig och vilket arbete han än utför är han under alla förhållanden först en kallare till Allahs religion och därefter något annat.”

Maulana Maududi

Jhelum

14 november 1967