Inledning: Ett tal till de arbetande medlemmarna vid Jamaat-e-Islamis årskonferens, som hölls i Karachi den 13 november 1951, under konferensens sista session.

Kära medarbetare och vänner!

Efter den fyra dagar långa konferensen tar nu alla avsked härifrån. Det program som fastställts för konferensen har, genom Allahs nåd, genomförts, och vi har också gjort en tämligen omfattande utvärdering av det under den särskilda sessionen. Innan jag tar avsked härifrån vill jag säga några viktiga ord om vår arbetsmetod till mina medarbetare, rukn och muttaqierna (numera associerade medlemmar), så att de i framtiden kan fullgöra sina plikter på rätt sätt.

Förhållandet till Allah Ta’ala

Det första jag vill nämna är det som de ädla profeterna, de rätt vägledda kaliferna samt nationens föredömen och rättfärdiga personer har uppmanat sina medarbetare till i samband med varje uppgift. De har betonat att frukta Allah Ta’ala, att hysa hängivenhet till Honom med hela sitt hjärta och sin själ samt att stärka sitt förhållande till Honom. I deras efterföljd och genom att följa dem ger jag er samma råd i dag. Och även i framtiden, när jag får möjlighet, kommer jag, in sha Allah, att fortsätta påminna er om detta. Detta är nämligen så viktigt att det bör ges företräde framför allt annat. När det gäller troslära och övertygelse bör tron på Allah prioriteras; i fråga om dyrkan bör ett närmare förhållande till Allah etableras; i fråga om moralisk karaktär bör man hysa fruktan för Allah; och i fråga om uppförande, umgänge och transaktioner bör man prioritera att vinna Allah Ta’alas välbehag. Särskilt det arbete som vi har organiserat oss för kan endast genomföras på grundval av ett förhållande till Allah Ta’ala. Ju djupare och starkare vårt förhållande till Allah Ta’ala blir, desto starkare blir vår rörelse. Omvänt kommer denna rörelse att försvagas om vårt förhållande till Allah Ta’ala är svagt. Må Allah skydda oss från detta.

Det säger sig självt att oavsett vilken uppgift en människa deltar i – vare sig den gäller denna världen eller det hinsides – hämtar hon sin motivation från uppgiftens egentliga syfte. Den ansträngning och aktivitet hon lägger ned på den uppgift hon har förberett sig för blir märkbar först när hon känner ett starkt intresse och en stark entusiasm för dess grundläggande syfte. Ingen annan än den självcentrerade och själviska människan kan dyrka sina begär. Ju själviskare en person är, desto mer kommer han därför att arbeta för sina egna begär. För sina barns välgång tvekar han inte att fördärva inte bara sitt liv i denna världen utan även sitt liv i det hinsides. Hans enda önskan är nämligen att hans barn ska få större lycka och frid.

På samma sätt binds den som ägnar sig åt att tjäna sitt land och sitt folk i grunden av kärlek till landet och folket. Därför accepterar han ekonomiska förluster för landets och folkets frihet, säkerhet och utveckling, uthärdar utan svårighet fängelsets outhärdliga plågor och arbetar dag och natt för detta. Han tvekar inte ens det minsta att offra sitt liv för denna sak. Ni kan därför lätt förstå att om vi inte utför detta arbete för våra egna begär, för våra anhöriga eller för något särskilt intresse hos vårt land och vårt folk, utan enbart för Allah Ta’ala, så kan vårt arbete aldrig gå framåt om vårt förhållande till Honom inte är djupt och starkt. Våra ansträngningar för detta arbete kan börja först när de helt koncentreras på dess upprättande. För dem som deltar i detta arbete räcker det inte att enbart etablera ett förhållande till Allah Ta’ala; alla deras förhoppningar och förtröstan måste i stället vara knutna enbart till Allah Ta’ala. Detta kan inte vara bara ett av flera förhållanden, utan måste förvandlas till den enda grundläggande och verkliga förbindelsen. Dessutom bör de varje ögonblick hålla tanken levande att denna förbindelse och detta förhållande till Allah Ta’ala inte ska minska utan gradvis öka. Det råder i själva verket ingen oenighet bland oss om att upprättandet av ett förhållande till Allah Ta’ala är själva livsnerven i vårt arbete. Genom Allahs nåd är ingen av våra medarbetare ouppmärksam på dess betydelse. Men flera frågor gör ofta människor förvirrade i detta avseende: Vad är den rätta innebörden av att etablera ett förhållande till Allah Ta’ala? Hur etableras och stärks det? Och vad är det rätta sättet att veta om vi har ett förhållande till Allah Ta’ala, och i så fall hur starkt det är?

Eftersom det saknas tydliga svar på alla dessa frågor har jag ofta märkt att många i detta avseende känner sig som om de har fallit ned i en gränslös öken och befinner sig fullständigt hjälplösa. Där kan de inte finna vägen till sitt mål. De kan inte ens korrekt bedöma hur långt de har färdats, var de har nått eller hur långt det ännu återstår. Följden blir att någon av våra medarbetare ibland kan falla offer för vaga föreställningar. För den som färdas på en sådan väg har det blivit svårt att skilja mellan det som ligger långt från målet och det som ligger nära det. En annan kan ha ställts inför fullständig ovisshet. Därför kommer jag inte att nöja mig med att bara råda er om att knyta an till Allah Ta’ala, utan jag ska efter bästa förmåga försöka ge ett tillfredsställande svar på de frågor som nämnts.

Innebörden av att upprätta en relation med Allah Ta’ala

Om betydelsen av att upprätta en relation med Allah Ta’ala sägs det i den ädla Koranen: Människans liv och död, ibadah och dyrkan, offer och allt annat ska uteslutande helgas åt Allah Ta’ala. Därför ska du dyrka Honom enbart:

Sannerligen, min salah, mitt offer, mitt liv och min död är uteslutande tillägnade Allah, världarnas Herre. Sura al-An’am: 162

Han har med fullständig hängivenhet förklarat dīn i förhållande till Allah Ta’ala så utförligt att ingenting i dess innebörd och betydelse är oklart.

När man granskar hans uttalanden framgår det att innebörden av att upprätta en relation med Allah Ta’ala är:

Frukta Allah Ta’ala i alla handlingar, i det fördolda såväl som öppet.

Att förlita sig mer på Allah Ta’alas stora makt än på sina egna medel och resurser, och att ådra sig människors missnöje för att tillfredsställa Allah Ta’ala. Det fullständigt motsatta förhållandet är att ådra sig Allah Ta’alas missnöje för att vinna människors tillfredsställelse. Därefter, när denna förbindelse och relation växer och når en sådan nivå att allt umgänge med människor – vänskap, fiendskap, affärer och annat – sker uteslutande för Allah Ta’alas skull, utan minsta inflytande från den egna viljan, lusten, böjelsen eller avskyn, då ska man förstå att relationen med Allah Ta’ala har blivit fullkomlig.

Dessutom vittnar varje ord i den du’a-e-qunut som ni reciterar varje natt om denna relation med Allah Ta’ala. Genom att uppmärksamma ordalydelsen i denna du’a kan ni tydligt förstå vilken typ av förbindelse och relation med Allah Ta’ala ni bekänner er till.

O Allah! Vi ber Dig om hjälp, hos Dig ber vi om vägledning till den raka och sanna vägen, hos Dig ber vi om förlåtelse, till Dig sätter vi vår tillit, på Dig förlitar vi oss och åt Dig tillägnar vi all lovprisning som tillkommer Dig. Vi står bundna av tacksamhet till Dig och tillhör inte de otacksammas skara. Vi tar avstånd från och undviker den som är olydig mot Dig. O Allah! Vi dyrkar endast Dig, för Din skull förrättar vi salat, inför Dig gör vi sujud och till Dig riktar vi alla våra ansträngningar och strävanden. Vi söker Din nåd och är rädda och förskräckta inför Din bestraffning. Sannerligen är all Din bestraffning förbehållen de otrogna.

Även i den bön som Hazrat Rasul Karim (s) brukade läsa när han steg upp för tahajjud finner man en bild av denna relation med Allah Ta’ala. Han brukade säga, riktad till Allah Ta’ala:

O Allah! Jag underkastar mig Dig, jag tror på Dig, jag förlitar mig på Dig, jag vänder mig helt till Dig, för Din skull kämpar jag och inför Dig framför jag min klagan.

Sätt att stärka relationen med Allah

Ovan har den riktiga beskrivningen givits av den relation som en mumin bör ha med Allah Ta’ala. Nu måste vi tänka över hur denna relation kan upprättas och stärkas.

Det finns endast ett sätt att upprätta denna relation: människan måste av hela sitt hjärta erkänna Allah Ta’ala, den Ende och utan medhjälpare, som den ende ägaren, den ende som dyrkas och den ende härskaren över henne själv och hela världen. Hon måste godta att alla egenskaper, rättigheter och befogenheter som hör till herraväldet uteslutande tillkommer Allah Ta’ala. Hon måste hålla sitt sinne och sin hjärna rena och kyska. Först efter att detta har utförts upprättas relationen med Allah Ta’ala. Denna relation kan stärkas på två sätt. Det första är vägen genom tänkande och forskning, och det andra är vägen genom praktiskt handlande.

Sättet att stärka relationen med Allah Ta’ala genom tänkande och forskning är att med hjälp av den heliga Koranen och autentiska hadither skaffa detaljerad kunskap om denna förbindelse. På så sätt måste du få en tydlig uppfattning om den naturliga relation du har med Allah Ta’ala och om hur denna relation faktiskt bör vara. Du måste få en tydlig uppfattning om en sådan förbindelse och relation. Du måste få en tydlig uppfattning och känsla för denna typ av förbindelse och alltid hålla den i minnet; du måste läsa den heliga Koranen och haditherna med förståelse och studera dem gång på gång. I ljuset av den heliga Koranen och haditherna måste du analysera alla de områden där du har en förbindelse och relation med Allah Ta’ala. Du måste pröva hur långt du har uppfyllt de krav som ställs på dig av Allah Ta’ala i olika frågor och i vilka frågor du har upplevt brister. Ju mer denna känslomässiga självrannsakan ökar, desto mer kommer, insha’Allah, också din förbindelse och relation med Allah Ta’ala att växa.

Som exempel kan nämnas att en av dina relationer med Allah Ta’ala är att Han är din mabud och att du är Hans slav. Den andra relationen är att du är Hans ställföreträdare på jorden. Och Han har anförtrott otaliga saker åt dig. Den tredje relationen är att du genom att tro på Honom har ingått ett bytesavtal. Enligt detta har du ingått ett avtal om att byta bort ditt liv och din egendom. Enligt detta har du överlämnat ditt liv och din egendom till Honom. Och Han har köpt detta i utbyte mot paradiset. Den fjärde relationen är att du måste stå till svars inför Honom, och Han kommer inte att hålla dig till räkenskap enbart genom att se till dina yttre förehavanden. Tvärtom har Han tydliga bevis inför sig beträffande varje handling du utför, dina innersta avsikter och annat; inför Hans blick kommer Han att hålla dig till en fullständig och noggrann räkenskap. Kort sagt har du en relation med Allah Ta’ala i många sådana frågor. Att få en tydlig uppfattning om alla dessa förbindelser och relationer, förstå deras innebörd, ständigt hålla dem i minnet och uppfylla deras krav är det som avgör att relationen och förbindelsen med Allah Ta’ala blir djupare och närmare. Å andra sidan: ju mer uppmärksamma och koncentrerade ni är på detta, desto djupare och starkare blir er relation med Allah Ta’ala, desto djupare och starkare blir er relation med Allah Ta’ala, desto djupare och starkare blir er relation med Allah Ta’ala; utan att föra denna relation med Allah Ta’ala framåt är det inte möjligt att komma särskilt långt. Med praktiskt handlande avses att med uppriktighet utföra alla de handlingar som Allah Ta’ala har föreskrivit.

I allt detta måste det enda syftet vara att vinna Allahs välbehag, inte någon världslig vinning. Alla handlingar som Allah har förbjudit måste under alla omständigheter, i det fördolda såväl som öppet, överges med innerligt hat. Och det som framför allt måste hållas levande i deras grund är inte fruktan för någon världslig skada eller fara, utan fruktan för Allahs vrede eller straff. På detta sätt kommer alla dina handlingar att nå taqwāns nivå, och det efterföljande handlingssättet kommer att höja dig till ihsāns nivå. Det vill säga, i enlighet med Allahs önskan kommer du med iver att ägna dig åt att sprida och upprätta varje rättfärdig och god handling, och du kommer att ägna dig åt att försöka motverka varje orätt och ond handling som Han ogillar. På denna väg får du inte visa någon som helst snålhet när det gäller att offra ditt liv och din egendom, ditt arbete samt ditt intellekts och din självkrafts förmåga. Inte nog med det: för allt du offrar på denna väg bör du inte känna ens den minsta stolthet i ditt hjärta. Du får aldrig hysa föreställningen att du har visat någon den minsta ynnest. Tvärtom bör känslan även efter det större offret vara levande i ditt hjärta att du, trots allt detta, inte har kunnat fullgöra den skyldighet du har gentemot Skaparen.

Medel för att utveckla relationen till Allah

I själva verket är det inte alls lätt att följa ett sådant handlingssätt. Det är ett ytterst svårt mål att nå. För att nå dit krävs särskild kraft och förmåga. Denna kraft kan förvärvas på följande sätt.

Ett: Salāh: Det är nödvändigt att inte bara förrätta de obligatoriska och de sunnah-baserade bönerna, utan även de frivilliga bönerna efter förmåga. De frivilliga bönerna måste emellertid förrättas mycket fördolt, så att uppriktighetens anda väcks inom dig. Om du börjar berätta för människor att du förrättar frivilliga böner, särskilt tahajjud, uppstår en mycket allvarlig fara bland människor. En liknande risk finns även i att sprida information om andra frivilliga gåvor samt dhikr och åkallan.

Två: Dhikr av Allah: Allah bör åkallas i livets alla situationer. Men de metoder som olika sufiska grupper har uppfunnit för detta ändamål eller tagit från andra är inte alls korrekta. Den bästa och riktiga metoden är i stället den väg som den Ädle Sändebudet (frid och välsignelser vare med honom) följde i detta avseende och lärde sina följeslagare. Lär er utantill så mycket som möjligt av de åkallelser, dhikr och liknande som den Ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) brukade läsa, och förstå orden och deras betydelse väl; fortsätt att läsa dem då och då med betydelsen i åtanke. Att minnas Allah och hålla hjärtat riktat till Honom är i själva verket en särskilt verkningsfull metod.

Tre: Sawm: Det är inte bara den obligatoriska fastan som behövs, utan även frivillig fasta. Det är bäst att regelbundet fasta tre dagar varje månad. Detta är en särskilt lämplig åtgärd i fråga om frivillig fasta. Under denna tid bör man särskilt sträva efter att uppnå taqwā, vilket är fastans egentliga syfte och har beskrivits i Koranen.

Fyra: Att spendera pengar på Allahs väg:

I detta avseende måste man inte bara fullgöra det obligatoriska, utan även det frivilliga efter förmåga. Det är viktigt att förstå en sak väl: hur mycket pengar och egendom du har spenderat på Allahs väg har i själva verket ingen betydelse; det som verkligen ska bedömas är hur mycket du har offrat för Allah. Om en fattig person, medan han själv går hungrig, spenderar så mycket som ett enda mynt på Allahs väg, är detta mynt bättre än den rike personens tusen kronor. Den rike personens tusen kronor utgör kanske bara en tiondel eller en tjugondel av hans konsumtionsvaror. I detta sammanhang bör man också komma ihåg att sadaqa har en särskild betydelse bland de vägar som Allah och Hans Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) har anvisat för själens rening (tazkiyat al-nafs). Du kan själv pröva dess verkan: om du i något avseende begår ett fel eller en förseelse, nöjer du dig kanske med att ångra dig och göra tawba. Om ett fel eller en förseelse av en slump inträffar igen, blir själen ännu renare om du, samtidigt som du gör tawba, också ger sadaqa, och du kan då med större framgång gå vidare i kampen mot onda tankar.

Den heliga Koranen och sunna har befallt oss att följa denna enkla och raka väg. Om du utövar den med uppriktighet kan du, utan sträng askes, andlig övning eller muraqaba, stärka din förbindelse och relation med Allah Ta’ala medan du bor i ditt eget hem tillsammans med din hustru och dina barn och samtidigt fullgör alla dina världsliga skyldigheter.

Hur man prövar sin relation med Allah Ta’ala

Nu måste ett problem lösas. Det gäller hur och på vilket sätt vi ska förstå i vilken grad vår förbindelse och relation med Allah Ta’ala har upprättats. Hur ska vi kunna veta om vår relation med Allah Ta’ala blir starkare eller svagare? Som svar vill jag säga er att det för att känna detta inte behövs goda budskap genom drömmar eller att kashf och karamat uppenbaras; det finns inte heller något behov av att sitta i ett mörkt rum och vänta på att ljuset ska komma. Allah Ta’ala har lagt möjligheten att mäta denna relation i varje människas hjärta. Du kan mäta den i ditt vakna liv, genom dina handlingar och din strävan, mitt på dagen. Granska ditt liv, din strävan och ditt sätt att tänka. Gör själv en noggrann räkenskap över dig själv: i vilken grad har du uppfyllt det förbund som binder dig till Allah Ta’ala? Har du förvaltat och använt Allah Ta’alas anförtrodda gåvor som en pålitlig förvaltare, eller begår du någon form av trolöshet? Hur mycket av din tid, ditt arbete, din förmåga, din begåvning, din rikedom och så vidare används för Allahs sak, och hur mycket ägnas åt andra vägar? Hur irriterad och arg blir du när dina intressen eller din inställning utsätts för ett angrepp? Hur stark blir då din vrede, din smärta och din inre oro? Du kan ställa många fler sådana frågor till ditt samvete, och utifrån svaren på dem kan du varje dag förstå om det finns någon relation och förbindelse mellan dig och Allah Ta’ala. Om det finns en sådan relation, hur stark är den, och växer den eller minskar den? Avstå därför från att försöka använda övernaturliga medel som drömmarnas goda budskap, kashf och karamat eller nurs tajallī. I själva verket finns det ingen större karamat än att stå fast på den raka och sanna vägen inför den bedrägliga världens lockelser och skräckinjagande hot. Det finns ingen större strävan efter nur än att se sanningens ljus mitt i kufrs, fisqs och villfarelsens täta mörker och följa det. För de troende som vill få det största goda budskapet är det enda sättet att erkänna Allah Ta’ala som sin Rabb, sin Herre och Uppehållare, stå fast därpå och följa den väg Han har visat.

De som säger: ”Allah är vår Rabb” och därefter förblir fasta och orubbliga i detta, över dem kommer änglar utan tvivel att stiga ned och säga: ”Var inte rädda och sörj inte, utan gläd er åt det goda budskapet om paradiset som ni har blivit lovade.” Sura Ha-Mim as-Sajda: 30

Att ge det hinsides företräde

Efter att jag har talat om att upprätta en relation och förbindelse med Allah Ta’ala vill jag säga er ytterligare en sak. Ni ska under alla förhållanden ge det hinsides större betydelse än världsliga möjligheter och bekvämligheter, och som det enda målet för era handlingar ta längtan efter framgång i det hinsides.

Den ädla Koranen säger oss att det hinsides är den varaktiga och eviga livets boning. Vi har sänts till denna tillfälliga boning i denna värld enbart för att prövas. Med det ringa utrustning Allah har gett oss, våra begränsade möjligheter och befogenheter samt den korta tid och de möjligheter vi har fått, måste vi genom god användning av detta genomgå prövningen: hur många bland oss kan visa sig värdiga att bli varaktiga invånare i Allah Ta’alas paradis? Men vi ska inte prövas i hur stora våra framgångar är inom industri, handel, jordbruk eller statsstyre, hur skickliga vi är på att bygga vägar och hus eller hur framgångsrika vi kan vara i att skapa en storslagen civilisation och kultur. Vår prövnings huvudfråga är i stället hur väl lämpade vi är att fullgöra vårt ansvar som Allahs khalīfa beträffande de anförtrodda gåvor Allah Ta’ala har gett oss. Lever vi här som upproriska och självständiga, eller som Hans lydiga tjänare? Förverkligar vi Allahs vilja i Allahs värld? Smyckar vi Allahs värld enligt Hans vilja, eller fortsätter vi att försöka skapa splittring och oordning? Underkastar vi oss de sataniska krafterna för Allahs tillfredsställelses skull, eller kämpar vi mot dem? Detta är vår prövning. Den prövning som Adam och Hawwa, frid vare med dem, genomgick i paradiset var i grunden just denna prövning. Och de som kommer att väljas bland människorna som varaktiga invånare i paradiset i det hinsides kommer också att väljas utifrån denna slutliga fråga. Därför är det inte alls det som avgör framgång eller misslyckande vem som prövades sittande på en kungatron och vem som stod på en avrättningsplats, eller vem som prövades genom att få ett väldiga rike och vem som sattes i en förfallen hydda. De tillfälliga möjligheterna och bekvämligheterna på prövningsplatsen är lika lite något bevis på framgång som svårigheterna där är ett tecken på motgång eller misslyckande. Den verkliga framgången består i att vi, var vi än befinner oss och under vilka omständigheter vi än befinner oss på denna prövningsplats, och oavsett vilken utrustning vi har, kan bevisa oss vara Allah Ta’alas lydiga tjänare och trogna följare av Hans vilja. Endast på detta sätt kan vi i det hinsides uppnå den särskilda rang som tillkommer Allahs lydiga tjänare.

Vänner! Detta är det verkliga förhållandet. Men detta är en sådan sak att den inte blir fullbordad bara genom att man en enda gång har fått kännedom om den, förstått den och erkänt den; man måste tvärtom ständigt anstränga sig och vara omsorgsfull för att alltid hålla den i minnet. Annars kan det uppstå en situation där vi, utan att förneka det hinsides, kanske blir helt upptagna av världsliga angelägenheter likt dem som inte tror på det hinsides. Det hinsides ligger nämligen bortom vår räckvidd och kan bevittnas först efter döden. Under det jordiska livet kan vi endast med hjälp av tanke- och föreställningsförmågan uppleva dess goda och dåliga följder. Denna världen däremot är förnimbar för sinnena; den kan bevittnas, och vi har ständigt erfarenhet av varje god och dålig sak i den. Dess mångskiftande händelser och följder får oss ofta att missta dem för det slutgiltiga. När det gäller något som hör det hinsides till, känner endast samvetet, dolt i ett hörn av vårt hjärta, en smula bitterhet – och det endast om samvetet fortfarande är levande. Men när något av våra världsliga intressen går förlorat känner varje por i vår kropp smärta över det. Våra hustrur och barn, släktingar och vänner, ja, alla vanliga människor i samhället, kan utan undantag känna detta. På samma sätt gäller att om det hinsides innebär framgång, så kan det hända att hela vårt inre, utom ett undanskymt hörn av hjärtat, på grund av vår likgiltighet har blivit fullständigt orörligt. Men vår världsliga framgång kan hela vår varelse och alla våra sinnen utan svårighet uppleva, och hela vår omgivning påverkas av den. Därför är det kanske inte särskilt svårt att erkänna det hinsides som en föreställning eller tro; men att ta det som grund för hela vårt tänkande, vår dagliga karaktär och hela ordningen för vårt arbetsliv, och därefter leva och handla hela livet, är mycket svårt. Hur lätt det än må vara att med läpparna säga att världen är värdelös, är det inte alls lätt att avlägsna dess begär och önskningar ur hjärtat och dess inflytande ur vårt tänkande. För att nå detta tillstånd krävs stor ansträngning och omsorg. Och endast genom outtröttliga ansträngningar kan det bli bestående.

Att vårda tanken på det hinsides

Ni kanske frågar hur vi kan anstränga oss för detta och vilka medel vi kan ta till hjälp. Till svar vill jag säga att det även här finns två vägar: den ena är tänkande och idealisk, den andra är en praktisk handlingsväg.

Vägen genom tänkande och ideologisk övning är denna: nöj er inte med att bara uttala orden: ”Jag tror på det hinsides.” Öva er i stället på att studera den heliga Koranen med förståelse för dess innebörd. Då kommer det hinsides, som ligger bakom denna världsliga världens slöja, allt tydligare att framträda för er tros ögon. För det finns sannolikt inte en enda sida i den heliga Koranen där det hinsides inte nämns på något sätt. På olika ställen kommer ni att se en så detaljerad bild av det hinsides att ni kommer att tycka att någon måste ha beskrivit det efter att ha sett det med egna ögon. På många ställen är bilden dessutom så vackert framställd att man känner det som om de beskrivna händelserna skulle kunna bevittnas bara den tunna slöjan över denna materiella värld gradvis drogs undan. Om man därför regelbundet fortsätter att läsa Koranen med förståelse, kommer tanken på det hinsides gradvis att hållas levande i människans sinne. Då kommer hon alltid att kunna minnas att hennes varaktiga boning kan sökas först efter döden och att hon måste förbereda sig för den under detta världsliga, tillfälliga liv.

Genom att studera haditherna stärks och befästs denna inställning ytterligare. I haditherna finns nämligen beskrivningar av det hinsides som nästan liknar egna synliga erfarenheter. Därutöver kan man förstå hur vaksamt Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, själv och hans följeslagare alltid höll uppsikt över det hinsides. Att besöka gravar kan ge ytterligare hjälp i detta avseende. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, har sagt om syftet med att besöka gravar att människan genom det kan påminnas om sin egen död och, trots att hon befinner sig i denna värld fylld av begär och girighet, hålla levande i sitt sinne att hon en dag måste bege sig till den plats dit alla människor har gått och dit otaliga människor varje dag anländer – och dit otaliga människor varje dag har anlänt. Men man bör komma ihåg att vanliga fattiga människors gravplatser i detta avseende är mycket mer nyttiga än de mausoleer som vilseledda människor i dag har gjort till centra för att uppnå önskningar eller lösa svårigheter. För detta ändamål kan man också besöka de väldiga, tomma och obevakade gravarna efter forna kungar och härskare.

Låt oss därför gå över till den praktiska handlingsvägen. I detta världsliga liv ställs ni vid varje steg inför en dubbel prövning genom hem och familj, grannar, vänner, släktingar, förvaltningen av den egna staden och det egna landet, utbyten och ekonomiska angelägenheter – kort sagt genom livets alla områden. Å ena sidan kallar tron på det hinsides på er och å andra sidan vinkar världsligheten åt er. Under sådana omständigheter måste ni anstränga er för att gå vidare på den förstnämnda vägen. Om ni någon gång på grund av nafs svaghet eller lättja börjar gå på en annan väg, ska ni så snart ni kommer ihåg det försöka byta väg; även om ni har gått långt på den felaktiga vägen gör det inget. Dessutom bör ni då och då granska er själva och se i vilka avseenden världen har lyckats dra er till sig och hur många gånger ni själva har lyckats gå mot det hinsides. Genom denna granskning kan ni se hur starka ni har blivit och hur mycket ni fortfarande måste komplettera. Det ni finner saknas ska ni själva försöka fylla. Om ni i detta avseende vill få hjälp utifrån måste ni först överge umgänget med världsliga människor och knyta kontakt med samt öka umgänget med sådana fromma människor som, såvitt ni vet, ger det hinsides företräde framför världen. Men ni måste alltid komma ihåg en sak: utöver den egna ansträngningen har ingen praktisk metod för att öka eller minska någon egenskap hittills upptäckts. Det är inte heller möjligt att skapa en egenskap som saknar till och med sitt grundläggande ämne inom människan själv.

Att avstå från obefogad högfärd

Det tredje som jag vill råda er till är detta: låt det aldrig, vare sig personligen eller organisatoriskt, visa sig som ett resultat av flera års ihållande ansträngningar att ni hyser den felaktiga föreställningen att vi nu har nått fullkomlighet och har uppnått allt som behövde uppnås. Föreställ er alltså inte att det inte längre finns något önskvärt som kräver ytterligare ansträngning och omsorg. Jag och Jamaatens övriga ansvariga ställs ofta inför ett problem. Sedan en tid tillbaka har vissa personer, i syfte att förringa Jamaat-e-Islami – i själva verket den islamiska rörelse som leds av Jamaaten – gått omkring och spridit påståendet att denna Jamaat endast är en politisk organisation och att det inte finns minsta spår av självrening eller andlighet hos den. Det sägs att dess medlemmar saknar en relation till Allah och saknar tanke på Åkhira. Rörelsens ledare är själv inte lärjunge till någon pir, och det finns inte heller någon möjlighet för honom att få träning i gudsfruktan, fromhet eller ihsan och fullkomlighet i någon khanqah. Syftet med denna propaganda är att skapa avsmak för Jamaaten hos Jamaat-e-Islamis medlemmar och hos dem som är intresserade av rörelsen, samt att försöka föra dem tillbaka till sådana miljöer där det än i dag betraktas som en stor bedrift att, under kufrs beskydd, utföra en begränsad tjänst för islam, och där det inte finns någon föreställning om att etablera och göra islam till ett fullständigt system och låta det segra. Tvärtom har man där, så snart någon sådan plan har förts på tal, på alla möjliga sätt gjort sitt yttersta för att bevisa att den är ett irreligiöst förslag. Ett sådant förslag har förvrängts så att tanken på att återupprätta och utvidga den islamiska livsordningen i stället för kufr och fusuq har betecknats som en rent världslig tanke. Därför har vi tvingats klargöra skillnaden mellan självreningen i en khanqah och islamisk självrening, tydligt beskriva den sanna innebörden av taqwa, fromhet och ihsan, som islam eftersträvar, samt analysera hur mycket den undervisning och träning i fromhet och fullkomlighet som ges av religiösa grupper skiljer sig från islam. Samtidigt måste vi redogöra för den metod för reform och träning som följs av Jamaat-e-Islami och för dess resultat, så att varje person med en riktig förståelse av islam kan inse att den grundläggande förändring i tänkesätt som börjar uppstå efter att man har dragits till Jamaat-e-Islamis syfte och arbetsmetod inte försvinner ens efter livslång träning i självrening – inte ens hos dem som ger träningen.

Alla dessa saker tvingas vi säga på grund av våra kritikers orättvisa. Vi säger det inte enbart för självförsvar, utan för den islamiska rörelsens säkerhet. Men vi söker skydd hos Allah så att dessa ord inte får våra medarbetare att känna någon stolthet eller arrogans, eller ge upphov till en felaktig föreställning om deras egen fullkomlighet. Må Allah förskona oss! Om någon falsk högmodighet skulle visa sig bland oss, kan vi komma att förlora även det lilla vi hittills har vunnit.

För att skydda er från denna fara ber jag er därför att noggrant förstå tre djupa sanningar och aldrig glömma dem.

Fullkomlighet är något gränslöst; dess yttersta gräns ligger utom vår syn. Människans plikt är att ständigt sträva efter att bestiga dess höjder och aldrig nå så långt att hon säger att hon har blivit fullkomlig. I samma ögonblick som någon faller in i denna föreställning upphör hans utveckling. Den upphör inte bara, utan hans tillbakagång börjar samtidigt. Det bör hållas i minnet att outtröttliga ansträngningar krävs inte bara för att nå högre nivåer, utan också för att förbli där. Så snart denna ansträngning upphör börjar låglandets dragningskraft dra människan nedåt. En förståndig människa bör inte bara se nedåt för att betrakta hur högt hon har stigit. Hon bör i stället se hur mycket högre hon måste stiga och hur långt hon ännu har kvar att gå; det är detta hon måste hålla blicken på.

För det andra ligger det högsta ideal för mänsklighet som islam har framställt långt över de högsta idealen inom andra icke-islamiska religioner och läror, redan på dess grundläggande nivåer. Detta är inte alls en inbillad standard. Redan i detta jordiska liv har de ädla profeterna, de storsinta följeslagarna och nationens föredömliga män genom sina rena liv visat oss vägen till islams stora ideal. Håll alltid detta ideal framför er. På så sätt kan ni skydda er från villfarelsen om er påstådda fullkomlighet och få en tydlig uppfattning om er egen efterblivenhet. Dessutom kommer det att fortsätta inspirera er till ansträngningar och strävan efter utveckling, så att ni även efter ett helt liv av kamp och möda kommer att känna att många nivåer av utveckling ännu återstår. Känn inte den minsta stolthet över er egen hälsa och välbefinnande när ni ser döende sjuka omkring er. Håll blicken riktad mot de hjältar inom moral och andlighet som ni träder ut på arenan för att kämpa mot Satan i deras ställe. Det är de troendes plikt att se upp till dem som kommit längre och nått högre inom religionens område, och i fråga om världslig rikedom rikta blicken mot dem som har mindre, så att törsten efter religiösa rikedomar inte slocknar inom dem, så att de kan tacka Allah för de ägodelar och den egendom Han har skänkt dem, och så att deras törst efter materiell rikedom stillas med det lilla.

För det tredje har de egenskaper och kännetecken som vår Jamaat hittills har uppnått i själva verket endast blivit möjliga på grund av den nuvarande förvridna miljön. I detta djupa mörker har vi fått lyckan att tända en liten låga, och därför har den nu framträtt som ett klart och lysande ljus. Men den verkliga sanningen är att även om vi jämför våra ansträngningar med islams lägsta ideal, finner vi i varje avseende – både i det personliga livet och på det organisatoriska området – endast brister och avvikelser. Att erkänna dem får inte bara vara ett uttryck för ödmjukhet, utan måste vara ett uppriktigt erkännande. Då kommer var och en av våra svagheter att framträda tydligt, och vår iver och våra ansträngningar att avlägsna dem kommer att bli allt starkare.

Fördelarna med träningscentrumen

Det är just för att hjälpa er i detta arbete som Jamaat har infört ett nytt utbildningssystem. Enligt detta program kan alla Jamaats medlemmar eller anslutna delta i de utbildningscenter som har inrättats. Utbildningstiden har medvetet gjorts kort, så att människor ur alla samhällsgrupper – affärsmän, anställda och jordbrukare – lätt ska kunna dra nytta av den. Utbildningskursen består av två delar: en teoretisk och en praktisk. Målet med den första delen är att deltagarna på kort tid ska kunna skaffa sig en tydlig förståelse av den heliga Koranens och hadithernas läror, fiqh-vetenskapens regler och bestämmelser samt en nödvändig del av Jamaats skrifter. Därigenom ska den utbildade medarbetaren lätt kunna förstå det religiösa

Den som i religiösa frågor ser till människor som har kommit längre än han själv och följer dem, och som i världsliga frågor ser på dem som har det sämre och uttrycker tacksamhet för Allah den Allsmäktiges gåvor, kommer hos Allah att räknas som tacksam och tålmodig. Men den som i religiösa frågor ser på människor som står honom efter och i världsliga frågor ser på dem som är rikare, och beklagar sig när han saknar något, kan inte inför Allah räknas som tacksam och tålmodig.

systemet, dess krav, sättet att leva i enlighet med det och det program som antagits för dess införande. Samtidigt ska han kunna inse vilken sorts personlig och social karaktär som krävs för att det islamiska levnadssystemet ska kunna förverkligas i praktiken. Syftet med programmets praktiska del är att våra medarbetare genom den ska få möjlighet att under några dagar samlas och leva i en ren och oförorenad islamisk miljö. Därigenom kommer de att utveckla vanan att följa regler, upprätthålla ordning, visa broderskap samt kärlek och vänskap. Dessutom får de möjlighet att tillägna sig varandras goda egenskaper och, genom ömsesidigt samarbete, avlägsna sina egna brister och svagheter. Framför allt kommer de, om än bara under några dagar, att kunna bryta alla band till det oavbrutna världsliga arbetet och helt ägna sina tankar, mål och handlingar åt Allah den Allsmäktige.

Därför är vi uppriktigt angelägna om att åtminstone ett utbildningscenter ska inrättas permanent i varje distrikt. Men för att driva sådana utbildningscenter saknar vi i tillräcklig grad kvalificerad personal och andra nödvändiga resurser. Därför har man tills vidare ordnat så att tillfälliga utbildningscenter inrättas i Lahore, Rawalpindi, Multan och Karachi.

Trots detta hoppas jag att även denna begränsade åtgärd kommer att vara till stor nytta för er. Insha Allah kommer ni själva att kunna känna dess stora värde efter att ha genomgått utbildningscentrets program. Då kommer ni att förstå att Jamaat verkligen har antagit ett nödvändigt program.

Jag uppmanar alla medarbetare att genom detta program dra så stor nytta som möjligt.

Ta hand om era egna hem

Därefter vill jag tala med er om att fostra och rätta era barn och familjemedlemmar. Allah har sagt:

Ni måste också särskilt se till att de barn och familjemedlemmar vars mat och kläder ni bekymrar er om inte blir bränsle för helvetet. Ni måste efter bästa förmåga anstränga er för att deras slut ska bli gott och att de ska gå vidare på paradisets väg. Om någon därefter frivilligt fortsätter på fel väg, har ni inget ansvar för det. Kort sagt måste ni se till att ni inte på något sätt bidrar till deras olyckliga slut.

Jag får ofta höra klagomål om att Jamaatens arbetare anstränger sig för att reformera och främja det vanliga folket, men inte anstränger sig lika mycket för att reformera sina egna familjer och barn. För vissa personer kan detta klagomål kanske vara berättigat, medan det för andra kanske har överdrivits. Det är svårt för mig att personligen granska var och ens situation. Därför vill jag redogöra för några allmänna principer i detta avseende.

Vi bör alla innerligt önska och anstränga oss för att våra allra käraste ska gå framåt på fredens och välgångens väg, så att våra ögon gläds och våra hjärtan och sinnen finner ro. Allah den Allsmäktige har sagt:

Vår Herre! Låt våra hustrur och barn få sådana egenskaper att våra ögon gläds när vi ser dem, och gör oss till efterföljare av de gudfruktiga. Sura al-Furqan: 74

I detta avseende måste Jamaatens arbetare visa medkänsla för varandras livsförhållanden. De bör inte bara bry sig om sina egna barn, utan också om att reformera arbetarnas barn. Det händer nämligen ofta att ett barn lättare påverkas av sin fars vänner än av sin far.

Ömsesidig reform och dess metoder

Samtidigt som ni strävar efter att reformera er själva och era familjemedlemmar ska ni också vara uppmärksamma på att reformera era medarbetare. De som har samlats i en Jamaat för att höja sanningens ord till Allahs ära måste absolut visa varandra medkänsla och hjälpa varandra. De måste förstå att deras stora mål aldrig kan uppnås om deras organisation inte som helhet är stark när det gäller moral och ordning. Därför är det deras skyldighet, som en följd av denna insikt, att hjälpa varandra att rätta till ömsesidiga brister och fel samt att hjälpa varandra att gemensamt gå framåt på Allahs väg. Detta är metoden för islams övergripande reformarbete. Om ni ser mig falla, ska ni skynda er fram och hjälpa mig. Och om jag ser er göra ett misstag, ska jag genast komma fram och fatta er hand. Om ni ser en fläck på mina kläder ska ni rengöra dem. Om ni ser en fläck på mina kläder ska ni rengöra dem. Och om ni ser smuts på era kläder ska ni rengöra dem. Och om jag ser smuts på era kläder ska jag också rengöra dem. Om jag anser att något skulle vara till nytta och välgörande för er, ska jag meddela er det. Liksom det materiella utbytet mellan människor ökar det allmänna välståndet, kommer Jamaatens moraliska rikedom att fortsätta öka om ömsesidigt samarbete och utbyte också blir en etablerad sed i moraliska och andliga frågor.

Den riktiga metoden för att rätta till varandras fel och brister är följande: Om ni har invändningar mot någons handling eller något klagomål mot någon, ska ni utan att förhasta er först försöka förstå saken ordentligt. Därefter ska ni vid första möjliga tillfälle träffa honom och tala med honom om saken i enrum. Om han inte rättar sig även då och saken verkar viktig, ska ni informera områdets amir om den. Han ska först själv försöka få honom att rätta sig. Om det senare behövs ska han ta upp saken på Jamaatens möte. Under tiden kommer varje diskussion om saken med berörda personer, liksom diskussion om den i de berördas frånvaro, tydligt att bli baktaleri och förtal. Därför måste detta helt och hållet överges.

Det korrekta sättet att framföra ömsesidig kritik

Ett annat utmärkt sätt att avlägsna brister och svagheter inom våra egna led är kritik. Men om man inte iakttar försiktighet när det gäller kritikens rätta gränser och metod, finns det risk för allvarlig skada. Därför vill jag i detalj diskutera dess gränser och metod.

Ett: Diskussioner får inte föras överallt och vid alla tider, utan får endast tas upp vid ett särskilt möte på Jamaatens amirs initiativ eller med hans tillstånd.

Två: Den som kritiserar ska först, med vetskapen om att Allah är närvarande och ser allt, granska sitt hjärtas tillstånd och överväga om han har kritiserat av uppriktighet och välvilja, eller om något personligt intresse ligger bakom. I det förstnämnda fallet kan han utan tvekan framföra kritik; annars bör han, utan att yttra några hårda ord, sträva efter att avlägsna denna fläck ur sitt hjärta.

Tre: Kritikens ton och språk bör vara sådana att alla som hör dem förstår att ni verkligen önskar åstadkomma förbättring.

Fyra: Innan ni framför er kritik bör ni noggrant överväga om ni har några faktiska bevis till stöd för era anklagelser. Att tala mot någon utan grund är en mycket allvarlig synd, och det leder till oordning i samhällslivet.

Fem: Den som blir kritiserad bör med största tålamod lyssna till kritikerns uttalande och uppriktigt överväga det. Den del av anklagelsen som är sann bör han öppet erkänna, och den del som inte är sann bör han bemöta med argument och bevis. Att bli arg när man hör kritik är ett tecken på högmod och självupptagenhet.

Sex: Utbytet av kritik och svar på den bör inte fortsätta utan gräns, eftersom det kan ge upphov till en varaktig konflikt och gräl. Diskussionen får fortsätta endast tills båda parters ståndpunkter har blivit tydliga. Om frågan ändå inte blir löst, bör ni avbryta diskussionen där, så att båda parter lugnt och sansat kan tänka över sina egna ståndpunkter.

Om det därefter ändå måste fattas ett beslut i frågan kan den tas upp på nytt vid nästa möte. Trots detta måste er Jamaat ha en ordning för att fatta ett slutgiltigt beslut i kontroversiella frågor, och tvisten måste upphöra till följd av detta beslut.

Den kritik som framförs med hänsyn till de nämnda gränserna är inte bara välgörande, utan också ytterst nödvändig för att upprätthålla Jamaats regler och disciplin. Utan en sådan ordning kan ingen organisation gå särskilt långt på ett korrekt sätt. Därför står ingen över sådan kritik. Jag anser den vara helt nödvändig för att Jamaat ska kunna bestå. Jag är fast övertygad om att den dag då dörren till denna kritik stängs i vår Jamaat, just den dagen börjar vårt förfall. Därför har jag ända från början, efter varje allmän konferens, anordnat ett särskilt möte för medlemmarna för att kritiskt granska Jamaats verksamhet och förvaltning. Vid sådana möten ställer jag först och främst mig själv till förfogande för kritik, så att den som har någon invändning eller något klagomål mot mig eller något av det jag gjort utan tvekan kan framföra det inför alla. Då kan antingen mina fel och brister rättas till, eller också kan den klagande och andra likasinnade, efter att ha hört mitt svar, få sina felaktiga föreställningar undanröjda. Ett sådant möte hölls faktiskt i går kväll. Där bevittnade ni alla hur öppen och fri kritiken var. Jag blev förvånad när jag fick veta att de av Jamaats arbetare som för första gången hade fått se en sådan scen tydligen blev mycket bedrövade. Om de hade bedömt och analyserat detta ur rätt synvinkel skulle Jamaats betydelse ha vuxit i deras ögon. Finns det i detta land någon annan organisation än Jamaat-e-Islami där tre- eller fyrahundra representanter kan sitta samlade på en och samma plats i flera timmar och framföra sådan fri och öppen kritik, utan att ens en stol går sönder eller ett enda huvud skadas, och där ingen bitterhet ens lämnas kvar i någons hjärta när mötet avslutas?

Bevarandet av lydnad och disciplin

Jag känner behov av att särskilt fästa er uppmärksamhet vid ännu en fråga. Det är att det fortfarande råder en betydande brist på lydnad och disciplin bland oss. Det är visserligen sant att vi, om vi ser till vår nuvarande sociala miljö, framstår som ganska välorganiserade. Men om vi ser till islams storslagna ideal och våra svåra ansvar och plikter, kommer vår nuvarande disciplin och organisation att framstå som helt obetydliga.

Ni är bara en handfull människor som har trätt in på arbetsfältet med mycket begränsade resurser. Ändå är ert mål att helt förändra inte bara det yttre livssystemet utan också dess underliggande tankeinnehåll, trots att ni står inför krafter som är flera tusen gånger större och resurser som är flera hundra tusen gånger större, präglade av ogudaktighet och jahiliyya. Men ni kan själva räkna efter: vad gäller antal, styrka och resurser kan ni inte på något sätt jämföras med motståndaren. Under sådana omständigheter, vilken annan tillgång har ni än moralisk och organisatorisk styrka, med vars hjälp ni kan hoppas nå framgång i konkurrensen? Endast när samhället har fått förtroende för er ärlighet och trofasthet, och er organisation har blivit så stark att de ansvariga inom Jamaat vid behov kan samla de nödvändiga krafterna med ett enda tecken, kan ert stora mål bli verklighet.

Ur islamiskt perspektiv är lydnad i goda gärningar till den valde Amiren i en Jamaat som bildats för att förverkliga din Islam i praktiken i grunden detsamma som lydnad till Allah och Hans Sändebud (frid och välsignelser över honom). Den som har anslutit sig till denna rörelse i övertygelsen att den är Allah den Högstes sak och som, i syfte att vinna Allah den Högstes välbehag, har valt någon bland sig till Amir, visar genom att följa denne Amirs tillåtna och rimliga befallningar och förbud i grunden lydnad, inte mot honom, utan mot Allah och Hans Sändebud. Kort sagt: ju närmare hans förhållande är till Allah och den religion, det vill säga det livssystem, som Han har valt, desto mer lydig kommer han att visa sig vara. Omvänt gäller att ju mer efterbliven och svag någon är i detta förhållande, desto svagare kommer han att visa sig vara när det gäller att bevara lydnad och disciplin. Ni har ingen personlig överhöghet över den som ni har valt till Amir enbart för Allah den Högstes sak. Att ni sedan, som en vanlig människa, med full uppriktighet följer hans befallningar även när de strider mot er egen vilja, smak och era intressen – kan det finnas något större offer än detta? Eftersom detta offer i grunden görs för Allah den Högstes skull, kommer man också att få en väldig belöning från Allah den Högste. Men om någon, efter att ha anslutit sig till denna rörelse, under inga omständigheter är villig att utföra ens mindre uppgifter, anser lydnad vara förnedrande, eller känner sig sårad inom sig på grund av en befallning och därför blir irriterad och obekväm, eller tvekar att följa en befallning som strider mot hans egen vilja och hans intressen, då måste man förstå att han ännu inte helt har underkastat sina önskningar och begär inför Allah den Högste och ännu inte har övergett sitt ego och dess krav.

Råd till Jamaats ledare

Samtidigt som jag uppmanar Jamaats medlemmar att visa lydnad, råder jag Jamaats ledare att lära sig det rätta sättet att ge order. Den som utnämns till en ansvarsfull post inom Jamaat och har ett antal människor under sig får på intet sätt, genom att anse sig vara något stort, utöva omotiverat herravälde över sina underordnade medarbetare. Han bör aldrig smaka på herraväldets sötma; hans plikt är i stället att behandla sina medarbetare vänligt och milt. Han måste alltid vara särskilt uppmärksam, så att ingen av arbetarna får en upprorisk sinnelag eller känner sig förtryckt i sitt sätt att arbeta. I stället för att bedöma människor efter om de är unga eller gamla, svaga eller starka, rika eller fattiga och så vidare, bör han ta särskild hänsyn till vars och ens personliga situation, och ge var och en så mycket möjlighet och lättnad som han är värd. Han bör fostra Jamaat på ett sådant sätt att när Amir ger råd eller framför en önskan i någon fråga, ska arbetarna ta emot det som en order och handla därefter. Om Amirs önskan i någon fråga inte blir verkställd och han därför tvingas finna det nödvändigt att ge en order, visar detta i själva verket på bristande organisatoriskt medvetande. I verkligheten är det endast avlönade soldater som måste få order. Men de frivilliga soldater som har samlats enbart för att vinna sin Herres välbehag behöver ingen order när det gäller lydnaden mot den Amir som Allah har utvalt åt dem. För dem räcker denna antydan: ”Du har fått möjlighet att tjäna din Herre genom att utföra detta arbete på den där platsen.” Den dag ni får se att nästan all den bitterhet som då och då uppstår mellan er har försvunnit på ett naturligt sätt.

Det sista rådet

Min sista vädjan är denna: alla som är knutna till Jamaat-e-Islami – oavsett om de är rukn eller muttafiq – bör …… överge intresset för och vanan att spendera på Allahs väg, fortsätta att ge Allahs sak företräde framför personliga angelägenheter och utveckla så stort intresse och sådan entusiasm för detta att det inte låter er sitta tryggt och overksamma. Nöj er inte med att bara göra er själva till muslimer; gör också er ficka muslimsk. Glöm aldrig att Allahs rätt inte bara gäller ert liv, er kropp och er tid, utan att Han också har en rätt och ett anspråk på er ficka. För att uppfylla denna rätt har Allah och Hans Sändebud fastställt ett minsta belopp, men de har inte satt någon gräns för det högsta beloppet. Det har överlämnats åt er att avgöra detta. Fråga därför ert samvete och ert förstånd: hur mycket pengar måste ni spendera för att kunna anse att Allah Ta’alas rätt till er egendom har uppfyllts i den utsträckning som den bör? Jag kan inte bedöma någons omständigheter i denna fråga. Men detta vill jag säga: när de som inte tror på Allahs existens och inte bryr sig det minsta om det kommande livet gör så stora uppoffringar för att etablera sina felaktiga och förvrängda ideologier, borde de som tror på Allah och det kommande livet känna skam.

Jag känner att det fortfarande råder en stor brist på den aktivitet bland arbetarna som krävs för att upprätta Dīn al-Islām. Några av Jamaats arbetare fullgör utan tvekan sina uppgifter med fullständig hängivenhet; när man ser detta fylls hjärtat naturligt av glädje, och man känner en önskan att be för dem från hjärtats djup. Men hos de flesta arbetare syns ännu inte ett liknande intresse. Den smärta och vrede som borde tända en troendes hjärta när han ser syndens och Allahs trots dominerar och Allahs Dīn (livssystem) befinner sig i sitt nuvarande hjälplösa tillstånd, märks endast hos mycket få människor. I denna fråga bör ni åtminstone känna er lika oroliga som när ni ser ert sjuka barn eller när ni får anledning att frukta att ert hus ska börja brinna. Inte heller i denna fråga är det möjligt för någon att ange en gräns för en persons verksamhet och intresse. Var och en bör i enlighet med sitt eget samvete och förstånd avgöra hur mycket arbete som krävs innan det är rimligt att anse att de plikter som hans sanna tro innebär har fullgjorts. För er undervisning räcker det emellertid att en gång se på aktiviteten hos dessa anhängare av falskheten, som outtröttligt kämpar för att sprida och etablera någon falsk ideologi i världen och för detta har offrat sina liv och sin egendom.

Motstånd

Nu vill jag kort säga något om den omfattande propagandakampanj som nyligen bedrivits mot Jamaat. Vi har aldrig ogillat en förnuftig och bevisbaserad meningsskiljaktighet – vars syfte är att själv förstå och ge andra möjlighet att förstå, och där goda avsikter och kärlek till sanningen är verksamma i grunden – och, Insha’Allah, kommer vi inte heller att avvika från detta i framtiden. När vi själva många gånger har uttryckt sådana åsikter gentemot andra, varför skulle vi då beröva andra denna rätt? Men sorgligt nog är de som följer denna princip mycket få bland våra motståndare. De flesta av dem har bedrivit falsk propaganda och förtal mot oss, förvrängt våra skrifter och spridit tolkningar av dem efter eget behag. Allt detta görs inte för vår eller allmänhetens välfärd, utan har som huvudsyfte att hetsa allmänheten mot oss och omintetgöra de ansträngningar vi gör för att återupprätta det islamiska livssystemet.

Olika grupper har spelat en särskilt aktiv roll bakom denna storm av lögner. Å ena sidan finns ledarna för det styrande partiet och de tidningar som får stöd av dem, eftersom de betraktar rörelsen för att införa ett islamiskt statsskick i detta land som farlig för dem. Å andra sidan finns grupper som företräder och sprider västerländska, gudsfientliga och religionsfientliga idéer. För dem är de islamiska trosuppfattningarnas och den moraliska karaktärens begränsningar outhärdliga, eftersom de förespråkar obegränsad frihet i tänkande och handling. På den tredje sidan finns olika vilseledda grupper, som hyser stor oro inför möjligheten att en islamisk stat upprättas. De vet nämligen att deras vilseledande intriger kommer att stoppas om ett verkligt islamiskt styre införs i detta land. Den andra grupp som står emot oss är kommunisterna. Även de vet mycket väl att om det verkligen finns något allvarligt hinder på deras väg, så är det endast Jamaat-e-Islami. Dessa gruppers motstånd kan i viss mån sägas vara naturligt. Det hade snarare varit förvånande om de inte hade motsatt sig oss, eftersom de inte har något emot att täcka sanningen med lögnens vidrighet. Därför är deras beteende inte alls oväntat. Men det smärtar oss att även vissa lärda ingår bland våra motståndare. Än mer beklagligt är att dessa ärevördiga män i fråga om falsk propaganda och smutskastning överträffar sina vilseledda medhjälpare. Detta sista slag är verkligen ytterst smärtsamt för oss. Det beror emellertid inte på att vi blivit rädda när vi sett deras styrka och förmåga, utan på att vi betraktade dessa herrar som gudfruktiga och fromma och aldrig var beredda att se dem i deras nuvarande gestalt. Vi hade hoppats att det var de som skulle inta pionjärernas roll i denna strävan efter en islamisk revolution, medan vi endast skulle följa i deras fotspår. Men olyckligtvis har de ställt sig i samma led som kommunister, hadithförnekare, qadianier samt företrädare för och spridare av västerländska, gudsfientliga och religionsfientliga idéer, och tillsammans med dem angripit oss.

Ack! Om de bara för ett ögonblick hade tänkt på vem de överger och vem de ansluter sig till genom att handla på detta sätt.

Hur som helst, när vi nu angrips och möter motstånd från alla håll, anser jag det nödvändigt att säga några ord till Jamaatens medlemmar om detta.

För det första vill jag säga att ni under inga omständigheter får bli upprörda. Håll alltid era ord och ert temperament under kontroll. Så snart en upprörd situation uppstår ska ni betrakta den som Satans intrig och söka skydd hos Allah den Upphöjde. I själva verket är det Satan som har börjat med sådana listigheter för att omintetgöra vår rörelse. Å ena sidan hetsar han våra motståndare mot oss och får dem att angripa oss; å andra sidan försöker han uppröra oss, så att vi ska fastna i ordväxlingar och gräl och därigenom inte kunna slutföra vårt arbete. Det är detta han önskar, eftersom vårt huvudsakliga mål är ytterst motbjudande för honom. Därför får vi under inga omständigheter gå i hans fälla.

För det andra: Hur sårade ni än blir av olika lärdas, deras lärjungars och anhängares beteende, ska ni begränsa era känslor till sorg och indignation och under inga omständigheter låta dem förvandlas till hat. På grund av vissa lärdas överdrifter har en grupp människor tidigare börjat fördöma och skymfa hela de lärdas samfund. Det slutade inte där; till följd av detta spreds till och med uppfattningen att den grundläggande religiösa kunskapen var klandervärd. Var särskilt uppmärksamma på att ett sådant misstag inte upprepas. Kom ihåg att de flesta av Allahs lärda är sanningsenliga och idealistiska. Bland dem har ni fått de bästa och mest kompetenta medarbetarna, och antalet sådana medarbetare ökar ständigt.

För det tredje: Överlåt åt mig att avvärja angreppen utifrån. Fortsätt ni bara att utföra era egna plikter. Vid behov kommer jag själv att sköta uppgiften att försvara oss, eller så kommer den att utföras genom Jamaatens ansvariga personer. Er uppgift är endast denna: Om någon falsk anklagelse riktas mot er, ska ni lägga fram svaret på den inför anklagaren med hjälp av Jamaatens skrifter. Om någon därefter ändå vill fortsätta argumentera, ska ni hälsa honom och rikta er uppmärksamhet mot annat arbete. Den som måste färdas vidare bör följa denna bästa princip: Om hans klädnad fastnar i vägens törnen ska han inte sitta kvar där ens ett ögonblick, utan riva loss den del av klädnaden som fastnat och fortsätta mot sitt mål.

För det fjärde: Hur grundlöst motståndet än är får ni aldrig överskrida de gränser som Allah den Upphöjde har fastställt när ni besvarar det. Innan ni uttalar eller skriver ett enda ord ska ni noggrant överväga om det strider mot sanningen och om ni kommer att kunna stå till svars för det inför Allah. Oavsett om era motståndare fruktar Allah eller inte, måste ni själva leva med gudsfruktan.

För det femte: Utnyttja fullt ut det enastående tillfälle till framgång och framsteg för er rörelse som motståndet har skapat. Allah den Upphöjde har på detta sätt gett er möjlighet att föra fram ert budskap. Var inte rädda, utan utnyttja denna möjlighet till ert arbete. När sådan smutskastning riktades mot den ädle Profeten (s.) i Arabien, gav Allah den Upphöjde honom det glada budskapet med orden …

Vi bör frambära tacksägelse, eftersom regeringen å ena sidan genom att ständigt utfärda cirkulär har gett oss ett värdefullt tillfälle att bli kända bland de statsanställda. Å andra sidan gör de vilseledda grupperna oss kända i sina egna kretsar. Dessutom har de lärda som utfärdat fatwor mot oss spridit kunskap om oss överallt i de delar av landet där det finns en religiös anda. En sådan omfattande publicitet skulle inte ha varit möjlig ens på tjugo år om vi hade satt in all vår kraft. Nu är vår uppgift att ge en korrekt bild av oss själva på de platser där förtal mot oss har spridits. Insha Allah kommer detta att ge oss dubbel nytta. De som kan genomskåda hemligheten bakom den falska propagandan mot oss kommer inte bara att hysa förtroende för Jamaat-e Islami, utan dessutom kommer de att avslöja propagandisternas bravader inför dem. När de efter att ha bevittnat tydliga bevis på den sammansvärjning som riktats mot sanning och rättvisa har gjort det, kommer även den aktning de hyser för motståndarna att försvinna. Det är därför Allah den Upphöjde har kallat Satans list särskilt svag. Han ger sina anhängare ett vapen som tillfälligt kan verka mycket effektivt, men som till sist skär av själva huvudådern hos dem som använder det. Slutligen vill jag säga till de lärda funktionärer som är knutna till Jamaat att ni särskilt ska förklara saken för de lärda i era egna samhällen och träffa dem, personligen eller tillsammans med andra, samt brevväxla med dem. Förklara för dem: Har ni tänkt på följderna av det ni har gjort? Som ett resultat av de motsättningar som vid olika tidpunkter tidigare har uppstått mellan er och de modernt utbildade har inte bara ni själva drabbats; tvärtom har en grupp av de mest kvalificerade personerna bland de modernt utbildade börjat dras till islam, och det är just som ett resultat av deras uppriktiga vördnad för och dragning till religionen som de närmar sig er. Det var precis vid denna tidpunkt som ni inledde en offensiv mot Jamaat. Och dessutom på ett så skamligt sätt att det, för att inte tala om de modernt utbildade, till och med har blivit svårt för era lärjungar att bevara vördnad och respekt för er. Vilken nytta hoppas ni få av alla dessa handlingar? Ni vet ju själva att införandet av ett islamiskt statsskick i detta land och ett väl fungerande styre av det åtminstone inte är er uppgift. I stället kan de modernt utbildade utföra detta, de som enligt islamiska ideal har reformerat och omdanat sitt tänkande, sina handlingar och sin moraliska karaktär. Och det är just de som nu rör sig mot Jamaat-e Islami. Om ni räknar bort dessa kan ni inte bevisa att det bland denna samhällsklass finns någon annan aktiv och stark grupp med islamisk inriktning. Ni har inte heller förmågan att själva skapa en sådan grupp bland dem. Under dessa omständigheter, om ni fortsätter att motsätta er Jamaat-e Islami, kommer den tydliga innebörden att vara att ni utan vidare kan tåla ledarskapet hos vilken syndig, lastbar och vilseledd grupp som helst, men att ni inte står ut med ledarskapet hos en enda gudfruktig grupp. Har ni verkligen beslutat er för att inta denna roll? Och har ni tänkt på vad följden kan bli av den redovisning ni måste avlägga inför Allah för detta? Även om man antar att ni har meningsskiljaktigheter med Jamaat-e Islami i vissa frågor, är detta då rätt tid att föra kampanj kring dem? Kunde inte dessa meningsskiljaktigheter ha undanröjts genom möten, samtal och diskussioner eller på något annat sätt? Är denna fråga verkligen så viktig att det inte fanns någon annan utväg än att utfärda fatwor mot Jamaat, sprida flygblad och publicera häften? Om alla dessa arrangemang verkligen var oumbärliga och ni verkligen hade tagit på er detta storslagna(?) arbete enbart för religionens skull, frågar jag då: uppnår man detta syfte genom att förvränga någon annans uttalande och tillskriva honom det han inte har sagt? Och håller man fast vid anklagelsen även efter att hans egna skrifter har bevisat den vara falsk? Till de funktionärer i vår Jamaat som har fått sin utbildning vid olika religiösa madrasor vill jag tydligt säga följande om de lärda och äldste i era egna samhällen: De lärda och äldste vid Deoband och Mazahirul Ulum har ägnat sig åt propaganda mot Jamaat, eftersom deras lärjungar är utspridda överallt i Pak-Indien. Om de därför publicerar någon fatwa eller något flygblad kommer alla deobandiska och mazahiriska lärjungar, med slutna ögon och drivna enbart av lärjungarnas vördnad för sina lärare samt sekteristiskt hat, från alla håll att förena sina röster med deras och fortsätta attackera Jamaat. Under dessa omständigheter är det er plikt att undanröja deras felaktiga föreställningar och förklara för dem att vi visserligen har inhämtat undervisning i den heliga Koranen och hadith från Deoband och Mazahirul Ulum, men att vi inte har lärt oss att sälja vår iman. Om någon efter undervisningen i Koranen och hadith ändå lär sig att dyrka lärare och pirer i stället för att hålla fast vid sanning och rättvisa, och vänjer sig vid sekteristiska stridigheter i stället för en islamisk anda, vilken nytta finns då i det?

En kort kurs i dawah

Därefter vill jag ge er några råd för att utvidga rörelsen. Hittills har en fullständig men kortfattad läslista om vår rörelse sammanställts. Med hjälp av den kan ni enkelt utföra arbetet. Hittills har ett särskilt problem för Jamaats funktionärer varit att det, eftersom Jamaats böcker inte funnits i tillräckligt antal, har varit mycket svårt att låta alla människor läsa dem. Ett annat problem har varit att avgöra vilka av Jamaats böcker en person behöver studera för att uppnå den behörighet som krävs för att ansluta sig till Jamaat. Genom publiceringen av några av våra nödvändiga böcker har denna svårighet emellertid undanröjts.

1. Bangladesh och Jamaat-e Islami

2. Jamaat-e Islamis särdrag

3. Islamisk dawah och handlingsprinciper

4. Muslims tidigare, nuvarande och framtida handlingsprogram

5. Jamaat-e Islamis verksamhetsredogörelse

6. Jamaat-e-Islamis historia

7. Folkets sju krav för den islamiska revolutionen

Om någon studerar de nämnda skrifterna, ska ni låta honom själv avgöra om han vill ansluta sig till Jamaat.

Efter att han har anslutit sig till Jamaat ska ni absolut rekommendera honom att läsa Jamaats samtliga skrifter och häften. Annars kommer hans tankesätt och moraliska karaktär inte att formas på ett gott sätt, och han kommer inte att få en tydlig förståelse av hur de olika problemen i vardagslivet bör lösas utifrån ett islamiskt perspektiv. Det är emellertid inte nödvändigt för någon att läsa alla böcker innan han ansluter sig till Jamaat.

Råd till kvinnliga medlemmar

Det mesta av det jag hittills har talat om är lika viktigt för män och kvinnor. Nu vill jag särskilt rikta några ord till Jamaats kvinnliga medlemmar och till kvinnor som är intresserade av Jamaat.

Mitt första råd är att ni ska försöka skaffa er så mycket kunskap som möjligt om dīn al-Islām för att forma era liv.

Ni ska inte nöja er med att läsa Koranen genom att förstå dess betydelse, utan ni måste också studera något om hadith och fiqh. Det räcker inte att ni skaffar er en ungefärlig kunskap om dīn al-Islāms grundläggande innehåll och trons krav; ni måste också veta vilka anvisningar dīn al-Islām ger för de dagliga handlingarna i ert personliga, familjemässiga och sociala liv. En av de främsta orsakerna till att handlingar som strider mot sharia har blivit vanliga i muslimska familjer och att okunnighetens seder och bruk har fått fäste, är kvinnornas omfattande okunskap om dīn al-Islāms föreskrifter och bestämmelser. Därför är er främsta skyldighet att först av allt undanröja era egna svagheter.

Den andra uppgiften är att ni, i enlighet med den kunskap ni förvärvar om dīn al-Islām, ska försöka forma ert praktiska liv, er moraliska karaktär, ert uppförande och ert familjeliv. En muslimsk kvinnas karaktär bör vara så stark att hennes tro förblir orubblig även om hela hennes hushåll och alla hennes anhöriga gemensamt motsätter sig något som hon tror är sant. Och om hon tror att något är falskt eller orätt ska hon inte, under någon annans påtryckningar, erkänna det som sant. Mödrar, fäder, makar och övriga äldre i familjen är naturligtvis värda respekt; deras befallningar ska följas och man ska alltid uppträda hövligt mot dem. Man får inte behandla dem respektlöst eller uppträda tygellöst mot dem. Men Allahs och Hans Profets rätt står över allas. Om någon därför uppmanar er att följa en väg som innebär olydnad mot Allah och Hans Profet, ska ni tydligt avvisa det. Må han vara er far eller er make – i detta får ingen svaghet tillåtas. Ni måste i stället, med förtröstan på Allah den Upphöjde, vara beredda att tåligt och med ett leende uthärda vad detta än må leda till i detta världsliga liv, hur skrämmande det än kan verka. Ju större fasthet ni visar i lydnaden mot dīn, desto mer kommer, in shā Allah, dess goda inflytande att spridas i er omgivning. Ni kommer också att få möjlighet att reformera och rätta till vilseledda familjer. Om ni däremot böjer er inför sedvänjor och krav som strider mot sharīʿa, kommer ni att bli ett avskyvärt exempel på trosmässig och moralisk svaghet i ert samhälle och er omgivning, i stället för att vara en källa till Islams välsignelse och godhet.

Er tredje uppgift är att ni i arbetet med förkunnelse och reform först och främst och med största vikt ska ägna er åt människorna i ert hushåll, era egna bröder och systrar samt era nära släktingar. De kvinnor som Allah den Upphöjde har välsignat med barn har redan fått sitt provformulär. Om de nu inte får tillräckligt många poäng för att bli godkända, kan ingenting annat kompensera dem för detta. Därför är deras barn det viktigaste målet för dem. Det är vår plikt att lära dem dīn och en religiös karaktär. En annan plikt för gifta kvinnor är att vägleda sina makar till den rätta vägen. Om maken redan följer den rätta vägen, är det hennes plikt att hjälpa honom så mycket hon kan. Dessutom ska ni använda den tid ni kan avvara efter att ha tagit hand om en flickas uppfostran och utbildning till att förmedla dīnens daʿwa till andra kvinnor. Lär små flickor och obildade äldre kvinnor att läsa och skriva, och låt utbildade kvinnor läsa islamisk litteratur. Anordna regelbundna sammankomster för kvinnor och ge dem möjlighet till religiös undervisning. Om någon av er inte kan hålla tal, kan hon läsa upp ett stycke ur en god bok. Kort sagt ska ni arbeta efter er förmåga, på vilket sätt som än är möjligt, och göra ert yttersta för att avlägsna okunnighet och vidskepelse bland kvinnorna i era respektive bekantskapskretsar. Ett ytterligare stort ansvar har nu lagts på utbildade kvinnor. På ett sätt är detta arbete viktigare än alla andra uppgifter. Det består i att med all kraft motverka hur västerländskt orienterade kvinnor i dag driver landets vanliga kvinnosamhälle mot villfarelse, skamlöshet samt mental och moralisk tygellöshet, och hur de för detta ändamål missbrukar statliga medel, resurser och möjligheter för att dra det muslimska kvinnosamhället in på en vilseledande väg.

Detta arbete kan inte utföras enbart genom männens insatser. När män protesterar mot denna villfarelse vilseleder man nämligen kvinnorna genom att säga: ”De vill bara hålla er som slavinnor. De har alltid velat att kvinnorna ska vara instängda mellan fyra väggar och långsamt dö där inne. Frihetens vind får aldrig beröra dem.” För att undanröja denna fara är det därför absolut nödvändigt att få kvinnosamhällets aktiva stöd. Av Allahs nåd finns det inte så få högutbildade, anständiga och gudfruktiga kvinnor i vårt land. Det är deras plikt att ge de så kallade Apowa-begumerna ett förkrossande svar. De bör tydligt förklara för dem att det muslimska kvinnosamhället förbannar och fördömer varje sådan framgång och utveckling som måste uppnås genom att överskrida de gränser som Allah den Upphöjde har fastställt. Detta bör de förkunna med fasthet. Inte nog med det: De bör också visa dem att de praktiska problem som man påstår kräver överträdelse av Allahs och Hans Profets föreskrifter kan lösas kollektivt, samtidigt som man håller sig inom Islams gränser. Genom ett sådant arbete kommer de vilseledande männens och kvinnornas munnar att för alltid tystas.

— Slut —-